('med förslag till lag om tillsyn över hundar',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 1

Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om tillsyn över hundar; given Stockholms slott den 2 april 19A3. Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till lag om tillsyn över hundar.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19iS. 1 sami. Nr 191. 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

örn tillsyn över Lundar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §• Hund skall hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till dess natur och övriga omständigheter erfordras för att förebygga att den orsakar skada eller avsevärd olägenhet.

2 §• Hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur må ej vara lös utomhus, såframt den icke hålles inom område, som är betryggande in­ hägnat och till vilket utomstående ej äga tillträde. Hållas får ute i trakten, skall vad nu är sagt gälla även beträffande hund som visat benägenhet att driva får. 3 §• Eftersättes tillsynen över hund, äger polischefen i orten meddela de före­ skrifter som omständigheterna påkalla, såsom att hunden skall vara för­ sedd med munkorg eller hållas bunden eller instängd. Vad sålunda före­ skrivits skall bevisligen delgivas hundens ägare eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande. Är fråga om hund som avses i 2 §, äger polischefen ock, där så finnes nödigt, låta döda hunden. Anträffas hunden lös på område, varöver hun­ dens ägare eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande ej äger förfoga, må den av envar dödas.

4 §• Skada som orsakas av hund skall ersättas av dess ägare eller, örn annan mottagit hunden lill underhåll eller nyttjande, av denne, såframt ej ägaren eller innehavaren visar, att hunden hållits under sådan tillsyn som med hän­ syn till dess natur och övriga omständigheter skäligen kunnat fordras. Har den som led skadan eller medlem av hans familj, hos honom anställd person eller ock djur som han äger eller innehar medverkat till att skadan

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 3

skett, bestämme rätten, efter vad som finnes skäligt, om och i sådant fall till huru stor del skadan skall ersättas.

5 §• Den som icke iakttager vad som stadgas i 2 § eller föreskrivits med stöd av 3 § första stycket, straffes med dagsböter.

6 §• Talan om ansvar enligt denna lag anhängiggöres vid polisdomstol där så­ dan finnes och eljest vid allmän domstol; dock att mål däri talan om skade­ stånd föres må prövas allenast av allmän domstol.

7 §• Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943. Genom lagen upphäves lagen den 9 juni 1893 (nr 37 s. 1) angående änd­ ring i vissa delar av 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken jämte vad i samma kapitel finnes stridande mot nya lagen.

4 Kungl. Majda proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Maid Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 februari 1943.

Närvarande: ' ' ;

Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena G unther , statsråden P ehrsson -B ramstorp , W estman , W igforss , M öller , S köld , E riksson , B ergquist , B agge , A ndersson , D omö , R osander , G jöres , E werlöf .

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmä­ ler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga örn lagstift­ ning angående tillsyn över hundar och anför därvid följande.

Gällande svensk rätt.

Den svenska lagstiftningen innehåller inga generella stadganden rörande ansvarighet för skador, som vållats av djur. Allmänna skadeståndsregler få därför komma till användning, där ej tillämpliga specialbestämmelser före­ ligga. Bland dylika bestämmelser må till en början anföras vissa stadganden i lagen den 2 juni 1933 om ägofred, som handlar om ägors skyddande mot intrång av främmande hemdjur. Till hemdjur räknas hästar, nötkreatur, får, svin m. fl., men däremot ej hundar. I 1 § nämnda lag stadgas, att den som äger eller till underhåll eller nyttjande mottagit hemdjur är pliktig att me­ delst hägnad eller vallning eller på annat sätt hålla sådan vård om dem, att de ej olovligen inkomma på annans ägor. Om någons hemdjur likväl olov­ ligen kommer in och gör skada på ägorna, är djurets ägare enligt 47 § pliktig ersätta skadan, ändå att han ej är därtill vållande. Vad ägaren sålunda nöd­ gats utgiva äger han söka åter av den som vållat skadan. Det som nu sagts om ägare till hemdjur gäller även i fråga örn den som mottagit djuret till underhåll eller nyttjande. I detta sammanhang må även nämnas, att 22 kap. 7 § byggningabalken innehåller vissa ålderdomliga skadeståndsregler för de fall, då kreatur döda eller skada annans kreatur. Beträffande hundar finnas ett flertal specialbestämmelser. De viktigaste av dem innefattas i en lag den 9 juni 1893 angående ändring i vissa delar av 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken. Nämnda lag innehåller följande stad­ ganden. Okynnes hund, som biter folk eller fä, må ej lös vara; anträffas så­

dan hund å område, varöver hundens ägare eller annan, som har hunden i

Kunni Maj:ts proposition nr 191. 5

vård, ej äger förfoga, må elen av en var dödas. Gör hund skada å hemdjur, skall skadan av ägaren fullt gäldas. Skyldighet att ersätta skador, som vållas av hundar, är således i denna lag direkt stadgad endast då det är fråga örn skador å hemdjur. I dylika fall blir hundens ägare skadeståndspliktig, utan att han gjort sig skyldig till någon försummelse beträffande tillsynen över hunden, och även örn denne icke tidigare visat sig farlig. I fråga om skador, som hundar vålla å människor eller å andra djur än hem­ djur eller å egendom i övrigt, har lagens stadgande örn att okynnes hund ej må vara lös ansetts utgöra en grundval för skadeståndsskyldighet. Uttrycket »okynnes hund, som biter folk eller fä,» kom till användning i stadgandet för att utmärka, att det skall vara fråga om en hund, som är behäftad med van­ arten att bitas. (Prop. 1893 nr 22 s. 12—13.) I överensstämmelse härmed har rättspraxis i åtskilliga mål om ersättning för personskador fäst avgö­ rande vikt vid frågan, huruvida hunden förut visat sig farlig. (Se bl. a. H. 1898 s. 53, 1908 not B. 746,1916 not A. 557, 1920 s. 160, 1924 s. 173 och 1939 s. 601.) I vissa mål, särskilt från senare år, har emellertid en tendens gjort sig gäl­ lande att grunda rätten till skadestånd icke blott på den särskilda varsamhetsplikt, som betingas av att en hund tidigare visat sig opålitlig, utan på en mera allmän vårdnadsskyldighet. Prövningen har då gått ut på att fastställa, om hunden hållits under sådan tillsyn, som betingats av alla föreliggande om­ ständigheter, eller om tillbörlig aktsamhet blivit åsidosatt. (Sv. J. T. 1938 rf. s. 65 och H. 1942 s. 36.) Det finns även exempel på att skadestånd blivit ut­ dömt, utan att det visats lia förelegat försummelse av något slag från hund­ ägarens sida. I motiveringen till dessa domar har anförts, att hundägaren icke förebragt någon omständighet, som kunde befria honom från skadestånds­ skyldighet. (Sv. J. T. 1936 rf. s. 6 och 1938 rf. s. 67.) Såsom förut nämnts ger 1893 års lag envar rätt att döda okynnes hund, som biter folk eller fä, då den anträffas lös på sådant område, varöver hun­ dens ägare eller annan, som har hunden i vård, ej äger förfoga. Det torde härvid icke erfordras, att hunden just vid tillfället i fråga angriper någon människa eller något kreatur. Enligt allmänna nödregler kan även en hund, som icke förut visat sig farlig, få dödas, då så erfordras för att avvärja ett tillräckligt allvarligt angrepp på människor eller egendom. (Se bl. a. H. 1907 s. 540 och 1937 s. 94.) Vid sidan av 1893 års lag finnas, såsom redan antytts, även andra bestäm­ melser örn skadegörande hundar. Sålunda innehåller 22 kap. 8 § byggningabalken bl. a. följande stadganden. Hund eller annat djur, som vilt varder, skall ägaren strax instänga eller döda, då han det veta får. Gör han det ej, bote tio daler. Sker skada, gälde ock den åter. Hetsar man hund på annans fä, och får det skada, gälde fullt åter. Får hunden skada, vare det ogild. För städer och andra samhällen, där ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 är tillämplig, gälla följande bestämmelser enligt 5 § i nämnda stadga. Ägare av hund är pliktig att iakttaga vad magistraten eller motsva­ rande lokala myndighet förordnar med avseende å sådant kreaturs utdö-

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

pande till förekommande av olägenheter därav. Underlåtenhet härutinnan straffas med böter. Nämnda myndighet äger ock såsom äventyr föreskriva, att utelöpande hund må kunna genom polismyndighetens försorg upptagas och efter viss stadgad tid dödas, därest icke ägaren inom denna tid återhäm­ tar hunden och erlägger ersättning för dess vårdande. Ingripande mot farliga hundar kan vidare ske genom vitesföreläggande av länsstyrelsen. Enligt 6 § 1 mom. 1. landshövdinginstruktionen den 19 novem­ ber 1937 äger länsstyrelsen för upprätthållande av allmän ordning och sä­ kerhet, där ansvar icke är i lag bestämt, stadga erforderliga vitén. Med stöd av motsvarande bestämmelse i förut gällande instruktion har länsstyrelse an­ setts äga befogenhet att vid vite tillhålla en person att taga sådan vård örn ett par honom tillhöriga hundar, att icke någondera av dem inkomme på allmän väg. (H. 1939 s. 572.) Ett vitesföreläggande torde även kunna avse exempelvis att en farlig hund skall, då den går lös, vara försedd med be­ tryggande munkorg. (Jfr R.Å. 1911 not C. 94.) I 21 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt stadgas, att lös hund ej må medtagas eller insläppas i annans hägnade jaktpark eller djurgård. Örn så sker, blir hunden förverkad. Löper hund lös i mark, där villebråd finnes, äger jakträttsinnehavaren eller hans folk jämlikt 22 § samma lag rätt att upptaga den, varefter den som vill återfå hunden är skyldig att erlägga lösen. Under vissa förutsättningar ina hunden även dödas. I sistnämnda lagrum stadgas vidare bl. a., att örn hund, som löper lös, jagar eller ofredar villebråd, hundens ägare eller innehavare är skyldig ersätta jakträttsinneha­ varen skada, som därigenom må anses hava skett å villebrådsbeståndet. En­ ligt 25 § samma lag är jakträttsinnehavaren vid jakt å område, som innehaves av annan, skyldig ersätta all skada, som å mark, hägnad eller annan egendom förorsakas av honom själv eller av annan, som han givit lov att jaga, eller av de vid jakten använda biträden eller hundar. Jaktstadgan av den 3 juni 1938 innehåller även vissa bestämmelser rörande hundar. Sålun­ da föreskrives i 9 §, att hund skall hållas under sådan vård, att den förhind­ ras löpa lös i mark, där villebråd finnes, under tiden fr. o. m. den 1 mars t. o. m. den 20 augusti. Utan hinder härav får dock hund under vissa förut­ sättningar användas bl. a. för jaktvårdsändamål. överträdelse av nämnda föreskrift straffas med böter enligt 29 § 5 mom. jaktstadgan. Till skydd för lapparnas renar mot skadegörande hundar finnas särskilda föreskrifter i lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Enligt 36 § skall ägare till hund, som ofredar ren på tillåtet uppehållsområde, ersätta skadan, även om ofredandet skett utan någons uppsåt eller vållande. I 38 § stadgas bl. a., att hundar, som icke användas i rensköt­ sel, i regel skola hållas i band eller på vissa andra sätt fängslade, under den tid, då lappar med sina renar lagligen uppehålla sig i trakten. Brott häremot straffas med böter enligt 59 §. Jämlikt 38 § är det vidare under vissa förut­ sättningar tillåtet att döda annans hund till skydd för renar. Liknande be­ stämmelser som de nu anförda gälla även till förmån för norska lappar, som uppehålla sig här, enligt lagen den 20 juni 1919 innefattande bestämmelser

Kungl. Maj-.ts proposition nr 191.

i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning. Enligt 1 och 5 §§ lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker är det vid straffansvar förbjudet att medföra hund i nationalpark. Vissa undantag härifrån stadgas i 2 §. Jämlikt 6 § skall hund, som löper lös inom national­ park, vara förverkad till upptagaren. Slutligen kan här nämnas, att de fall, då någon håller vilda djur, som orsaka skada, regleras i 22 kap. 8 § byggningabalken. Där finnas följande ålderdomliga bestämmelser härom. Haver man vilda djur, björn, varg, lokatt, räv eller annat odjur, och ej häktar eller stänger dem så inne, att de annans fä ej kunna skada, bote tio daler och skadan åter. Sker det annan gang, bote dubbelt och fylle skadan. Beträffande skada å människa hänvisar lag­ rummet till missgärningsbalken. Numera gälla i stället strafflagens allmänna bestämmelser örn skadegörelse.

Utländsk lagstiftning.

Av de övriga nordiska länderna har Danmark en lag örn hundar av den 18 maj 1937, som innehåller icke blott ordnings- och skadeståndsregler utan även stadganden om hundavgift och vissa föreskrifter, som uppställts ur djurskyddssynpunkt. Bland de utförliga bestämmelserna i denna lag må här anföras följande. I städer och andra områden med stadsliknande bebyggelse är det förbjudet att låta hund vara på gator och andra allmänna platser, så­ vida den ej antingen hålles i kort band eller är i sällskap med en person, som bär fullständigt herravälde över den. Går hund lös på sådant ställe, som nyss nämnts, utan dylikt sällskap, upptages hunden av polisen, som därom un­ derrättar ägaren eller efterlyser denne. Örn ägaren icke inom tre dagar utlö­ ser hunden genom att betala kostnaderna för dess omhändertagande, låter polisen döda hunden. Genom poliskungörelse kan meddelas föreskrift örn att hund alltid skall hållas i band på förut angivna platser. På landsbygden och i mindre städer skola större hundar, särskilt sådana som tillhöra vissa an­ givna raser, om natten hållas instängda eller i band. Örn en hund biter en person, som icke själv givit anledning därtill, eller på annat sätt vållar denne eller hans egendom skada, är hundens innehavare pliktig att ersätta skadan. Därjämte drabbas innehavaren av bötesstraff. Ilar hunden tidigare förorsa­ kat skada, för vilken dess dåvarande innehavare blev ansvarig, skall polis­ myndigheten förständiga innehavaren att låta avliva hunden, såframt den icke ständigt hålles bunden eller instängd eller försedd med betryggande munkorg. Sådant förständigande kan även eljest meddelas innehavare av hund, som visat sig farlig. Hund, som angriper husdjur, särskilt får, eller villebråd i hägnade djurparker eller viltreservat, må nedskjutas. Likaså är det tillåtet att skjuta hund, som stryker omkring på annans mark, såframt hundens innehavare först blivit varnad. Ansvarsförsäkring för hundar är obligatorisk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

1 Finland gälla ännu de ursprungliga bestämmelserna i 22 kap. byggningabalken om skadegörande hundar. Strafflagens 44 kap. 7 och 8 §§ innehålla i huvudsak följande bestämmelser. Underlåter den, som äger eller har upp­ sikt över sådant husdjur eller vilt djur, vilket honom veterligen är farligt för människor, att hålla det instängt eller säkert bundet, drabbas han av straff­ ansvar, och därjämte skall djuret, i fall omständigheterna därtill föranleda, dödas. Örn man utan nödtvång hetsar hund å folk eller å dragare eller annat husdjur, inträder även straffskyldighet, och vidare är ägare eller vårdare av hund förfallen till straff, om han icke avhåller eller söker avhålla hunden från angrepp å människor eller husdjur. Även i Norge finnas ännu vissa ålderdomliga bestämmelser på detta om­ råde. Christian V:s norska lag av år 1687 stadgar i sjätte boken 10 kap. 2 art. bl. a. följande. Får någon skada av annans kreatur eller hund, som går lös, och har ej den skadelidande själv förorsakat skadan, skall djurets ägare be­ tala fältskärslön. Om den skadelidande får lyte, skall ägaren lämna ersätt­ ning efter sakens beskaffenhet. En hund, som orsakat sådan skada och har vana därtill, skall ägaren själv döda. Om så ej sker, står det fritt för vem som helst att döda hunden. Genom en lag den 9 juli 1926 regleras frågor om ersättning tor skador, som vallats av hundar å boskap eller fjäderfä. Dy­ lik skada skall ersättas av hundens ägare eller innehavare, en för båda och båda för en. Om ägaren betalar, har han återkravsrätt gentemot innehava­ ren. Böter kan även ådömas en försumlig innehavare. Om samma hund i sam­ ma persons besittning ånyo gör skada, skall alltid bötesstraff inträda. Hund, som jagar eller skadar boskap eller som skadar fjäderfä, må dödas på stället av den som äger eller innehar det anfallna djuret. Denne äger också inom tre månader påyrka, att hunden skall dödas genom polisens försorg. Den beslu­ tande lokala myndigheten kan, med tillstånd av vederbörande departement, utfärda bestämmelser örn att hundar skola hållas i band eller instängda un­ der den tid, då boskap är ute på bete.

Lagstiftningen i andra europeiska länder brukar icke innehålla några särbestämmelser om ersättning för skador, som orsakats av hundar, utan upptager i stället gemensamma regler örn skadegörelse av djur i allmänhet. Sålunda stadgar i Frankrike art. 1385 code civil, att ägaren till ett djur eller den som nyttjar detta, är ansvarig för den skada djuret förorsakar, vare sig djuret befinner sig under hans tillsyn eller gått vilse eller sprungit bort. Trots ordalydelsen har i praxis antagits, att delta stadgande endast skulle innefatta en presumtion örn vallande från ägarens eller innehavarens sida. Denna presumtion kan dock endast motbevisas i vissa fall, bl. a. om den skadelidande själv varit vallande till skadan eller örn force majeure före­ legat. Den nyss återgivna bestämmelsen i code civil Iner upptagits i flera andra romanska länder. Ifiagavarande spörsmål har i Schweiz reglerats i obligationsrättens art. 56, som innehåller följande regler. För skada, som anställes av ett djur, an­ svarar den som innehar djuret, såframt han icke visar, att han använt all

Kungl. Maj:ts proposition nr 191- 9

av omständigheterna påkallad omsorg i fråga om förvaring av djuret och tillsyn över detsamma eller ock att skadan skulle hava uppstått även vid användande av sådan omsorg. Innehavaren äger regressrätt, om djuret bli­ vit uppeggat av annan person eller av ett djur som tillhört någon annan. I Tyskland behandlas ersättning för skada av djur i § 833 Burgerliches Gesetzbuch. Första stycket i denna paragraf har följande lydelse. Blir genom ett djur en människa dödad eller skadad eller en sak skadad, är den som innehar djuret förpliktad ersätta skadan. Ursprungligen innehöll lagrummet icke något ytterligare stadgande. Genom en lag av år 1908 blev emellertid den nu angivna ersättningsplikten inskränkt genom tillägg av ett andra stycke med följande innehåll. Ersättningsplikten inträder icke, då skadan orsakats genom ett husdjur, som är avsett att användas i innehavarens yrke eller förvärvsverksamhet eller tjäna till hans uppehälle, samt antingen in­ nehavaren iakttagit erforderlig omsorg i uppsikten över djuret eller ock skadan skulle hava inträtt även vid användandet av denna omsorg. Den mindre stränga ersättningsplikt, som sålunda stadgats i andra stycket, gäl­ ler såsom här angivits endast beträffande husdjur — dit bl. a. hundar räk­ nas — och endast om djuret i fråga är avsett att tjäna vissa ekonomiskt nyttiga ändamål. Såsom innehavare av djur (»Ticrhalter») skall enligt rätts­ praxis anses allenast den som i eget intresse övertagit djurets försörjning under en icke alltför kort tidrymd. De ordningsföreskrifter och straffbestämmelser, vilka finnas i de icke nordiska ländernas lagstiftning, lämnas här åsido.

Förslag i ämnet.

Vid 1919 års lagtima riksdag anfördes i en i andra kammaren väckt motion (nr 6), att gällande lagbestämmelser örn skadegörande hundar visat sig ineffektiva, när det gällde att bereda på sommarbete utsläppta fårhjor­ dar skydd mot kringströvande hundar. Detta hade medfört stora olägenhe­ ter för fåraveln, varjämte det svåra djurplågeri, som försigginge, ur rent djurskyddsvänlig synpunkt motiverade, att åtgärder vidtoges. Motionären hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla om förslag till sådana ändringar i gällande lag och författningar angående hundägares skyldigheter, att ett mera betryggande skydd mot kringströvande okynneshund bereddes får på betesmark och att framkomliga vägar öppnades för försumlig hundägares dömande till skadestånd i förekommande fall av skadegörelse genom okynneshund. Andra lagutskottet yttrade i sitt över motionen avgivna utlåtande (nr 3), att 1893 års lag visat sig otillräcklig för det avsedda syftet. Missförhållan­ den förekomme och vore ingalunda sällsynta i skilda delar av landet. De vållade skadorna vore avsevärda. Anledningen lill alt lagen icke medfört avsedd verkan vore att söka — förutom i svårigheten vid bevisning angå­ ende vållandet av förelupen skada — i begränsningen av hemdjurägarens

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

rätt till förebyggande inskridande mot okynnesliund till sådan hand, »som biter folk eller fä». Bevisning i sådant avseende torde ofta möta svårig­ het. Efter en hänvisning till 19 § i dåvarande lag om rätt till jakt framhöll utskottet, dels att ansvar syntes böra ifrågasättas för ägare till en för hem­ djur farlig hund, därest hunden löpte ute å tid, då får hölles å bete, dels ock — beträffande hemdjurägarens befogenhet till preventivt ingripande — att i stället för den bevisning om hundens farlighet, som krävdes för dess oskadliggörande, presumtion om farlighet borde berättiga till ett inskridan­ de, som möjligen borde få ske genom hundens dödande och eljest genom dess upptagande. Utskottet hemställde slutligen, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit an­ hålla, att Kungl. Majit ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga för­ slag till sådana ändringar i gällande lagbestämmelser, att ett mera betryg­ gande skydd mot skada å hemdjur genom okynneshund bereddes. Riksdagen biföll utskottets hemställan. (Skrivelse den 11 februari 1919, nr 14.) Sedan ett antal yttranden infordrats över denna riksdagens .skrivelse, be­ slöt Kungl. Majit den 7 december 1928, att skrivelsen ej skulle till någon vidare åtgärd föranleda. Styrelsen för svenska fåravelsföreningen jämte ett antal föreningens med­ lemmar hemställde i skrivelse till Kungl. Majit den 17 mars 1931, att frå­ gan om åtgärder emot hundars skadegörelse på får måtte tagas under för­ nyat övervägande. Därvid åberopades viss utredning örn skador, som kring­ strövande hundar tillfogat betande får. Vidare påyrkade kyrkoherden Samuel Gabrielsson i Rättvik i skrivelse den 28 januari 1935, att Kungl. Majit skulle taga i övervägande vilka åtgärder, som borde vidtagas gentemot utelöpande argsinta och opålitliga hundkreatur. Riksförbundet landsbygdens folk hemställde i skrivelse till Kungl. Majit den 15 juni 1938 örn en omarbetning av gällande bestämmelser rörande an­ svarighet för skada, som orsakats av husdjur. I denna skrivelse anförde för­ bundet bl. a. följande. Under senare år hade vid upprepade tillfällen yppat sig svårigheter vid reglering av skador, som åstadkommits av husdjur. Stadgandena därom i 22 kap. 7 § byggningabalken avsåge helt andra förhållan­ den än de nu rådande. Förbundet yrkade därför, att detta lagrum skulle upphävas. I stället borde i 6 kap. strafflagen införas bl. a. bestämmelser om att ägare till husdjur i regel skulle till fullo svara för den skada, som djuret orsakat, såframt ej den skadelidande själv varit vållande till olyckan. Efter remiss avgav lantbruksstyrelsen utlåtande över sistnämnda fram­ ställning. Styrelsen yttrade därvid bl. a., att det icke syntes föreligga något större praktiskt behov av ny lagstiftning i nu angivna ämne, varför styrelsen hemställde, att förbundets framställning icke måtte föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd. Skulle emellertid en revision anses erforderlig, borde denna enligt styrelsens mening innebära, att ersättning vid skada skulle utgå till fullo samt att ansvarigheten reglerades i enlighet med bestämmelserna

Kunell. Maj:ts proposition nr 191. 11

i lagen om ägofred. Sålunda borde ansvarigheten utsträckas att omfatta icke blott ägare av djur utan även den sorn till underhåll eller nyttjande motta­ git detsamma.

Sedan riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit den 4 mars 1935 (nr 61) i anledning av väckta motioner anhållit örn utredning angående en särskild lag örn djurskydd och vad därmed ägde samband, tillkallade chefen för justitiedepartementet, jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande, den 5 maj 1937 en utredningsman, revisionssekreteraren G. A. Bouveng, jämte tre sakkun­ niga och en sekreterare att verkställa ifrågavarande utredning. Utredningsmannen avgav den 1 november 1938 ett betänkande med för­ slag rörande djurskyddslagstiflning (statens offentl. utredn. 1938:36), vilket förutom förslag till djurskyddslag och vissa andra författningsförslag inne­ höll ett förslag till lag örn okynnes och skadegörande hundar. I betänkandet anförde utredningsmannen rörande den här föreliggande frågan bl. a. följande: Någon vare sig fullständig eller eljest tillförlitlig statistik angående den skadegörelse, som löslöpande hundar föröva därigenom att de ofta ihjälbita eller driva på bete gående får, torde icke kunna åstadkommas. Den utred­ ning, varmed svenska fåravelsföreningens styrelse beledsagat sin framställ­ ning, visar emellertid oförtydbart hän på att dylik skadegörelse förekommer i avsevärd utsträckning och att densamma är förenad med ett mångå gånger upprörande djurplågeri. Icke endast hänsynen till dem vilka bedriva fåravel utan även djurskyddssynpunkter tala alltså för möjligast effektiva be­ kämpande av nu ifrågavarande kategori hundar. Att gällande bestämmel­ ser härutinnan äro otillräckliga har framgått såväl av vad som i föreva­ rande ärende hittills förekommit som av de överväganden, som utrednings­ mannen företagit tillsammans med de sakkunniga. Det är emellertid icke endast i fråga örn möjligheten att effektivt ingripa mot och oskadliggöra skadehundarna som den gällande lagstiftningen visat sig behäftad med bris­ ter. Jämväl fårägarnas möjlighet att med tillämpning av gällande lags be­ stämmelser utfå ersättning för ilijälbitna eller till döds hetsade får måste anses alltför ringa. En revidering av gällande lagstiftning i syfte att i möj­ ligaste mån undanröja de nu angivna bristerna har därför synts utrednings­ mannen ofrånkomlig. Vad då först angår frågan om införande av bestämmelser, som skulle göra det möjligt att effektivt ingripa mot och göra slut på här avsedd ska­ degörelse å får, synes det utredningsmannen, att sådana bestämmelser lämp­ ligen skulle kunna åstadkommas genom en utbyggnad av de stadganden, som för närvarande finnas upptagna i första stycket av 1893 års lag. Främst har därvid tagits under övervägande, huruvida för tillämpning av dessa stadganden då det gäller får måste krävas, ali hundens egenskap att vara okynnes hund skall ha tagit sig uttryck i vana att bita folk eller fä. Där­ vid har det synts utredningsmannen, att särskilt avseende bitr fästas vid den omständigheten att en hund genom att blott driva en fårhjord kan, därigenom att djuren skingras, tillfoga ägaren allvarliga besvärligheter och icke obetydliga kostnader, då han skall samla ihop de skingrade djuren. Hans kostnader bli givetvis än större, därest drivandet pågår tills djuren stupa av utmattning. Utredningsmannen finner i betraktande härav det nöd­ vändigt alt låta bestämmelsen angående innestängande av okynnes hund bli tillämplig även å hund, som driver får. Då en sådan hund emellertid icke

VI Kunt)!. Maj.ts proposition nr 191.

gärna kan vålla skada å annan tid än den, då får i trakten hållas å bete, torde sagda bestämmelse kunna inskränkas till sådan tid. Enligt gällande lag må löslöpande okynnes hund dödas av en var, om den anträffas utanför område, varöver hundens ägare eller annan som har hunden i vård äger förfoga. Erfarenheten har visat att värdet av denna be­ stämmelse icke kan anses särdeles stort, enär den även i andra fall än där det skyddande området är tämligen vidsträckt medför en allenast liten möj­ lighet att oskadliggöra en fårbitande hund, vilken efter sina vanligen natt­ liga strövtåg drager sig tillbaka till detta »basområde». Utredningsmannen har därför funnit bestämmelsen böra kompletteras sålunda, att möjlighet gives att döda hunden även inom det ifrågavarande området, om den icke hålles bunden eller instängd eiler eljest under omedelbar tillsyn av ägaren eller annan, som har hunden i sin vård, t. ex. en ägarens familjemedlem eller anställde eller en mera stadigvarande innehavare av hunden. En sådan utsträckt rätt att döda hund måste emellertid kringgärdas med betryggande garantier mot missbruk. Detta synes kunna ske genom föreskrift att det skall ankomma på myndighet, lämpligen polischefen i orten, att föranstalta örn hundens dödande. Givetvis skall polischefens ingripande icke kunna hindras t. ex. därigenom, att hunden tillfälligtvis kopplas upp.

Även om de mest verksamma lagbestämmelser införas, syftande till att förebygga löslöpande hundars skadegörelse å får, torde man fortfarande vara tvungen att räkna med åtskilliga fall, där hundar döda, sarga eller skingra får. Det gäller därför att vid sidan av dessa bestämmelser av skyddskaraktär införa stadganden, som medverka till att fårägaren vid sådana tillfällen i största möjliga utsträckning utfår ersättning för honom tillfogad skada. Förutsättningarna härför äro enligt gällande lag uppenbarligen dels att det kan konstateras vilken ägares eller innehavares hund som tillfogat skadan, och dels att hundägaren, respektive innehavaren är solvén! för skadeståndsbeloppet. Skadegörelse av ifrågavarande art sker ofta i avskilt belägna trakter, fjärran från människoboningar. Ofta förövas den därjämte under den mör­ kare delen av dygnet. Det är därför ingalunda förvånande, att fårägaren endast mera sällan kan bilda sig en absolut säker uppfattning om vilken eller vilka hundar som varit framme, ehuru han väl mången gång hyser starka och välgrundade misstankar åt visst håll. Än mera sällan lyckas han bevisa, vem som förorsakat skadan.

Med hänsyn tili de sålunda föreliggande faktiska förhållandena har utred­ ningsmannen funnit verksam hjälp åt fårägarna, då det för dem gäller att er­ hålla ekonomisk gotigörelse för skada, orsakad av hundar, icke kunna bere­ das dem med mindre de nu rådande kraven på bevisning om skadans uppkomst väsentligen eftergivas. Utredningsmannen har så mycket mindre funnit be­ tänkligheter mot ett stadgande av sådan innebörd som det även ur andra syn­ punkter måste anses förkastligt, att hundar stryka fritt omkring. Utrednings­ mannen föreslår därför, att därest det ej kan utrönas vilken ägares hund för­ övat skadegörelse å får, skall så anses, som hade skadan orsakats av hund, vilken vid tidpunkten för skadegörelsen löpte lös i den nejd, där skadegörelsen förövats. En bevisning härom torde visserligen icke heller alltid bli så lätt att åvägabringa, men lärer, särskilt när någon eller några hundar äro misstänkta tor tidigare angrepp mot får, ofta kunna ske genom en av vittnen verk­ ställd kontroll vid sådan hunds hemvist. I vissa fall skulle emellertid den nu uppställda bevisregeln kunna leda till obilliga eller rentav orimliga resultat. Hundens ägare har därför föreslagits

Kungl. Maj.ts proposition nr 191. 13

skola kunna gå fri från ansvarighet, därest det göres antagligt, att hunden icke åstadkommit skadan. Måttet av den bevisning, som sålunda skall fordras, torde endast kunna avgöras i varje särskilt fall. Här må endast framhållas, att ett ytterligare allvarligt indicium för skadegörelsen, utöver själva löslöpandet i den kritiska nejden, i allmänhet torde omöjliggöra en sådan hund­ ägarens friande bevisning. Vad härefter vidkommer den andra förutsättningen för att fårägaren skall kunna få ersättning för honom åsamkad skada, nämligen att hundägaren är solvent för skadeståndsbeloppet, måste man beräkna, att brister i sorensen härvidlag liksom i andra skadeståndssituationer kunna vara för handen. En obligatorisk ansvarighetsförsäkring för hundar skulle kunna avlägsna på nämnda brist beroende förlustrisker. Utredningsmannen har emellertid icke ansett nog starka skäl föreligga att föreslå införandet av ett så genomgripande och omständligt institut. Huvudsakligen på grundval av de nu anförda motiven upptog utrednings­ mannen i sitt förut omnämnda förslag till lag om okynnes och skadegörandc hundar följande stadganden. Olcynnes hund, som biter folk eller hemdjur, må ej vara lös. Hålles ej hund som nyss sagts bunden eller instängd eller eljest under omedelbar tillsyn av ägaren eller annan, som bär hunden i sin vård, må polischefen i orten föranstalta om dess dödande. Anträffas sådan hund å om­ råde, varöver hundens ägare eller vårdare ej äger förfoga, må den av en var dödas. (1 §.) De nu återgivna bestämmelserna skola, under tid då får hållas å bete i trakten, även gälla beträffande hund som driver får. (2 §.) Göres av hund skada å hemdjur, gälde hundens ägare skadan fullt. Kan det ej utrönas, vilken ägares hund förövat sådan skadegörelse, skall så anses som hade ska­ dan orsakats av hund, vilken vid tidpunkten för skadegörelsen löpte lös i den nejd där skadegörelsen förövades; dock vare hundens ägare fri från ansva­ righet, därest det göres antagligt att hunden icke åstadkommit skadan. (3 §.) Genom lagen, vars bestämmelser skulle träda i stället för vad 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken innehölle däremot stridande, skulle 1893 års lag upp­ hävas.

över betänkandet avgåvos remissyttranden av ett stort antal myndigheter och organisationer, däribland lantbruksstyrelsen, Överståthållarämbetet, samt­ liga länsstyrelser — vilka i sin tur infordrade utlåtanden från respektive hus­ hållningssällskaps förvaltningsutskott —- veterinärhögskolans lärarekollegium, riksförbundet landsbygdens folk, ett flertal djurskyddsföreningar, svenska fåravelsförcningen och svenska kennelklubben. Flertalet yttranden innehöllo icke något allmänt uttalande örn det nu ifrå­ gavarande lagförslaget. Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltnings­ utskott och svenska fåravelsföreningen tillstyrkte emellertid uttryckligen detta förslag. Därvid framhöll förvaltningsutskottet, att förslaget syntes väl avvägt och skulle fylla ett framträdande behov. Att åstadkomma bättre skydd för fåraveln mot skadegörelser av hundar, vilka skadegörelser inom Östergöt­ lands län i många fall avsevärt försvårade eller rent av omöjliggjorde en lö­ nande fårskötsel, vore enligt förvaltningsutskottets mening tvivelsutan på­ kallat.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utredningsmannens förslag om ingripande mot okynnes hund, som biter folk eller hemdjur, föranledde nordiska djurskyddsföreningen till den an­ märkningen, att bestämmelsen borde avse jämväl hund, som skadade ville­ bråd. Däremot ansåg svenska kennelklubben nämnda bestämmelse vara alltför vidsträckt. Enär uttrycket »hemdjur» omfattade t. ex. höns och kaniner, skulle enligt kennelklubben orimliga konsekvenser uppkomma särskilt för yngre jakthundar, vilka under en viss utvecklingsperiod normalt dreve eller sökte bita dylika djur. Veterinärhögskolans lärarekollegium framhöll, att förbudet mot att låta okynnes hund vara lös icke borde gälla, örn hunden vöre försedd med full­ god munkorg. Länsstyrelsen i Uppsala län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i samma län påyrkade en bestämd definition av uttrycket »hund som driver får». Svenska fåravelsföreningen anmärkte, att fåren kunde utsättas för lös­ drivande hundar utan att hållas å bete. Under fårens utegång på vintern för motion och hälsa vore de lika utsatta för hundars skadegörelse som under di­ rekt betesgång. Landssekreteraren i Jönköpings län gjorde i skiljaktig mening mot länsstyrelsens beslut en liknande anmärkning och föreslog, att uttryc­ ket »hållas å bete» skulle utbytas mot »hållas ute». Förslaget att hundägare i visst fall skulle gälda ersättning för skada å hem­ djur, även örn det icke visats, att hans hund orsakat skadegörelsen, mötte gen­ sagor i flera yttranden. Sålunda anförde länsstyrelsen i Södermanlands län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i samma län, att de icke kun­ de biträda detta förslag. Även länsstyrelsen i Stockholms län ställde sig tveksam härtill. Riksförbundet landsbygdens folk fann detta stadgande lia fått en utform­ ning, som mycket lätt medgåve möjlighet till trakassering och som kunde skapa helt olidliga förhållanden i en bygd. De övriga föreslagna bestäm­ melserna lämnade tillräckliga möjligheter alt hålla efter okynneshundar. Skadegörelse från hundarnas sida genom rivande av får förekomme visser­ ligen, men man finge icke överdriva denna skadegörelse, något som enligt förbundets uppfattning skett i den argumentering, som framförts rörande skärpta bestämmelser. Från svenska kennelklubbens sida framhölls särskilt, att den föreslagna eftergiften i avseende å kravet på bevisning skulle leda till allvarliga konse­ kvenser för ägare av slövare. Så snart skada skett å t. ex. ett betesfår inom ett område, där vid tidpunkten för skadan jakt med drivande hundar ägt rum, torde i allra flesta fall frestelsen att ange de jagande hundarna som skadegörare vara alltför stor för att sådan angivelse ej skulle äga rum. Sämjan grannar emellan vore på landet ej alltid den bästa, och jakten hade ju alla tider varit en källa till tvistigheter. Visserligen ginge hundäga­ ren fri från ansvarighet, därest det gjordes antagligt, att hans hund ej åstadkommit skadan, men med hänsyn till de former, under vilka stövarjakt bedreves, vore det nära nog omöjligt att prestera en friande bevis­

Kungl. Maj.ts proposition nr 191. 15

ning, och den föreslagna bevisregeln komme följaktligen att leda till full­ komligt orimliga resultat. Kennelklubben ville därför med skärpa fram­ hålla vikten av att bevisskyldigheten skulle åligga den som lidit skadan i enlighet med nu gällande bestämmelser och ej hundägaren. Beträffande den av utredningsmannen berörda frågan om ansvarsförsäk­ ring för hundar anförde länsstyrelsen i Uppsala län och länets hushållnings­ sällskaps förvaltningsutskott, att det borde övervägas, huruvida icke en obligatorisk sådan försäkring kunde införas för alla hundar gällande här avsedda skador och med premiebetalning eventuellt i samband med hund­ skatten. Enligt inhämtade upplysningar kunde frågan ur 1'örsäkringsteknisk synpunkt utan svårighet lösas och premierna skulle, med den stora försäkringsstock och de relativt små risker, som därvid skulle förekomma, ställa sig blygsamma jämfört med nuvarande premier vid ansvarsförsäk­ ring för hund, avseende alla förekommande skador. Svenska fåravelsföreningen återupptog i skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 april 1940 frågan örn hundars skadegörelse å får. Föreningen hemställde i denna skrivelse dels örn förslag till speciallagstiftning angående avsättande av kommunala hundskattemedel till en särskild fond, ur vilken ersättning skulle utgå för skada, som okynnes hund vållat å får, dels ock om förslag till lagstiftning angående ökad möjlighet för fårägare att avliva okynnes hund, som jagade, revé eller dödade hans får. Gotlands läns hushållningssällskap förklarade i skrivelse till Kungl. Majit, att sällskapet instämde i förslaget om en särskild skaderegleringsfond av hundskattemedel. Över dessa båda framställningar infordrades yttrande från lantbrukssty­ relsen. Enligt styrelsens mening vore gällande bestämmelser om rätt att oskadliggöra hundar, som utövade skadegörelse å hemdjur — särskilt får å betesgång — liksom ock reglerna om hemdjursägares rätt till ersättning för sådan skadegörelse icke tillräckligt effektiva. Med hänsyn till rådande försörjningsläge i fråga örn ull och ullprodukter vore det en allmän ange­ lägenhet av vikt att bereda fåraveln det stöd, som en skärpning av lagstift­ ningen otvivelaktigt skulle skänka. Ett genomförande av utredningsman­ nens tidigare omnämnda förslag skulle innebära en i väsentliga avseenden tillfredsställande åtgärd. Därigenom skulle dock icke ersättningsfrågan lösas för det fall, att hundägaren icke förmådde gälda skadeståndsbeloppet. En­ ligt styrelsens förmenande kunde en obligatorisk ansvarsförsäkring för hun­ dar erbjuda så stora fördelar, att en sådan syntes böra komma till stånd, även örn dess anordnande skulle vara förenat med vissa svårigheter. Det vore icke heller otänkbart, att ett effektivt instilut för reglering av ifråga­ varande skador skulle kunna inrättas jämväl på grundval av hundbeskatt­ ningen. Styrelsen förordade därför en utredning i dessa frågor. Vidare avgav styrelsen för svenska landskommunernas förbund yttrande över nu ifrågavarande framställningar. Förbundet förklarade sig icke lia något att erinra mot utvidgade möjligheter för fårägarna att freda sina djur

16 Kungl. Majda proposition nr 191.

mot skadegörande hundar. Men därmed borde förbindas klara bestämmel­ ser, som i möjligaste mån förebyggde missbruk. Icke endast fårägare utan även ägare av mindre husdjur borde omfattas av lagstiftningen. Av olika skäl ansåge styrelsen det icke lämpligt att använda hundskattemedel för reglering av skador, som vållats av hundar. Styrelsen tillstyrkte en utred­ ning om åtgärder till åstadkommande av bättre skydd mot okynnes hund. Utredningen borde dock icke begränsas till att avse allenast skydd för fåraveln. Vidare borde till prövning upptagas frågan om skadereglering på annan grundval än med anlitande av hundskattemedel. I skrivelse till Kungl. Majit den 30 september 1941 hemställde hushåll­ ningssällskapens ombud om skyndsamma åtgärder till fårhållningens skydd mot skadegörelse av hund. Ombuden instämde därvid i de synpunkter, som svenska fåravelsföreningen anfört i sin förut återgivna skrivelse den 11 april 1940. Med anledning av ombudens skrivelse hemställde lantbruksstyrelsen, att åtgärder i ämnet måtte vidtagas i enlighet med vad styrelsen förordat i sitt yttrande över svenska fåravelsföreningens och Gotlands läns hushållnings­ sällskaps framställningar.

Med utgångspunkt från vad sålunda förekommit har frågan om lagstift­ ning angående tillsyn över hundar varit föremål för ytterligare övervägan­ den inom justitiedepartementet.

Departe­ Hundar användas för ett flertal, ganska olikartade ändamål i människans ments­ chefen. tjänst. Visserligen finns i det moderna samhället mindre behov av vakt- och vallhundar än under mera primitiva förhållanden, men i stället tagas hun­ dar i anspråk för nya uppgifter, t. ex. i polisväsendet, vid krigsmakten och i blindvården. Till jakt och sällskap brukas alltjämt ett stort antal hundar. Användandet av hundar medför emellertid alltid en viss risk för att de skola orsaka skadegörelse å människor, djur eller annan egendom. Även om denna risk i allmänhet är ganska ringa, kan skadan i enskilda fall bliva av allvarligaste slag, såsom nyligen inträffade olyckor visa. Det är därför av vikt, att sådana åtgärder vidtagas, som äro ägnade att motverka denna fara. Av grundläggande betydelse är därvid frågan örn hundarnas arvsanlag och uppfostran. Erfarenheten visar, att skadegörelse, som begås av hundar, ofta vållas av sådana djur, som äro behäftade med något fel. Det är då fråga örn vad gällande lag av år 1893 med ett ålderdomligt uttryck kallar »okynnes hund, som biter folk eller fä». Farliga egenskaper hos hundar kunna stun­ dom uppstå som följd av någon sjukdom, men torde i allmänhet ha sin grund i dåliga arvsanlag eller felaktig uppfostran. Genom kennelarbetet sker ett medvetet urval vid hundarnas fortplantning, och genom dressyr inpräglas vissa vanor och reaktioner hos hundarna. En allmänt genomförd avelskontroll efter sunda principer och en riktig uppfostran av hundarna torde på längre sikt vara av största betydelse för att nedbringa riskerna för skade­ görelse. Frågan om behovet av åtgärder från det allmännas sida för att främ­

Kunni. Maj:ts proposition nr 191 17

ja en önskvärd utveckling på dessa områden påkallar vissa närmare under­ sökningar. Denna fråga har upptagits till behandling inom jordbruksdepar­ tementet och skall därför icke vidare behandlas i detta sammanhang.

Den här föreliggande uppgiften är att på lagstiftningens väg söka åväga­ bringa en betryggande tillsyn över hundar, så att faran för skadegörelse i möjligaste mån avlägsnas, och att i samband därmed reglera frågan örn er­ sättning i de fall, då skada likväl uppstår. För att tillgodose dessa syftemål har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om tillsyn över hundar. Såsom 1 § i förslaget har upptagits en allmän regel om att hund skall hål­ las under sådan tillsyn, som med hänsyn till dess natur och övriga omstän­ digheter erfordras för att hindra att den orsakar skada. Huru sträng tillsynen bör vara och på vilket sätt hunden skall hållas under kontroll, får bli bero­ ende —- förutom av hundens egenskaper —- av traktens bebyggelse, folk- och trafiktäthet, förekomsten av andra husdjur, det ändamål, för vilket hunden användes, samt övriga föreliggande omständigheter. Särskilt beträffande mera farliga hundar är det emellertid icke tillräckligt med en sådan allmän tillsynsregel. Såsom tidigare angivits finnas redan enligt nu gällande lagstiftning vissa möjligheter att ingripa gentemot hundar under särskilda förutsättningar. Enligt 1893 års lag får okynnes hund, som biter folk eller fä, ej vara lös. Om sådan hund anträffas å område, varöver hun­ dens ägare eller annan, som har hunden i vård, ej äger förfoga, har vem som helst rätt att döda hunden. Vidare kan länsstyrelsen med stöd av landshöv­ dinginstruktionen meddela den som har en farlig hund föreläggande vid vite att på lämpligt sätt taga vård om hunden. I städer och andra samhäl­ len, där ordningsstadgan för rikets städer är gällande, kan magistrat eller annan lokal myndighet utfärda särskilda ordningsföreskrifter rörande ute­ löpande hundar. Den sist berörda regleringen genom kommunala ordningsföreskrifter synes på ett praktiskt sätt fylla behovet av de speciella åtgärder, som påkallas i städer och stadsliknande samhällen. Genom att särskilda föreskrifter med­ delas för varje ort möjliggöres en anpassning efter de växlande förhållande­ na i större och mindre samhällen och inom olika delar av samma samhälle. Bortsett från denna reglering äro emellertid de nuvarande möjligheterna att ingripa mot farliga hundar icke tillräckligt omfattande. Även i övrigt kunna vissa erinringar göras mot de gällande bestämmelserna. Det i 1893 års lag stadgade förbudet mot att låta särskilt farliga hundar gå lösa bör emellertid i princip bibehållas. Såsom förut framhållits äro vissa hundar behäftade med sådana egenskaper, att det föreligger större risk för skade­ görelse genom dem än genom hundar i allmänhet. Detta gäller framför allt i fråga örn hundar, som lia benägenhet att bilas. Denna egenskap brukar så ofta taga sig uttryck, att den snart blir bekant för dem som lia vård örn dylika, s. k. bitska hundar, även örn angreppen icke riktas mot dem själva. Dessa hundägare böra därför i regel lia anledning alt hålla striing kon- Bihang till riksdagens nrotokoll 1943. 1 sami. Nr 191. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

troll över djuren utan att avvakta särskilt föreläggande härom från någon myndighet. Utredningsmannen har, i nära anslutning till gällande lag, före­ slagit en bestämmelse av innehåll, att okynnes hund, som biter folk eller hemdjur, ej må vara lös. Avfattningen av förbudet synes lämpligen kunna jämkas så, att det avser hund, som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur. För tydlighetens skull kan angivas, att förbudet avser hundens vistelse utomhus. Naturligtvis bör det dock vara tillåtet att hålla hunden inom en väl inhägnad hundgård. Det torde även saknas anledning att låta förbudet gälla för sådana fall, då hunden hålles inom trädgård eller annat område, som är inhägnat på betryggande sätt och till vilket utomstående personer ej äga tillträde. Däremot synes det knappast tillrådligt att låta dessa hundar gå lösa med munkorg, såsom veterinärhögskolans lärarekolle­ gium föreslagit. De djur, varom här är fråga, tillhöra ofta vissa större hundraser, och de kunna även med munkorg orsaka avsevärd skada t. ex. genom att rusa på barn eller förfölja boskap. I enlighet med vad nu anförts har i lagförslagets 2 § stadgats, att sådan hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur ej må vara lös utomhus, såframt den icke hålles inom område, som är betryggande inhägnat och till vilket utomstå­ ende ej äga tillträde. I de framställningar och förslag om ny lagstiftning, för vilka förut redo­ gjorts, har särskild uppmärksamhet ägnats åt sådana hundar, som äro be­ häftade med oarten att driva får. Det har därvid framhållits, att dylika hun­ dar vid upprepade tillfällen angripit fårhjordar och anställt betydande ska­ dor, samt att de anfallna fåren brukat åsamkas synnerligen svåra lidanden. Såsom utredningsmannen påpekat kan en hund, utan att bita något djur, vålla stor skadegörelse genom att blott driva en fårhjord. Om en hund är behäftad med egenskapen att vilja driva får, kan den alltså vara farlig, även örn den icke brukar bitas. I anslutning till vad utredningsmannen föreslagit torde därför förbudet mot att låta s. k. bitska hundar gå lösa utsträckas att omfatta även sådana hundar, som visat benägenhet att driva får. Utredningsmannen har framhållit, att bestämmelsen härom endast be­ hövde gälla, då får hållas å bete i trakten. I vissa remissyttranden har med anledning härav påpekats, att samma risk föreligger, då får gå ute om vin­ tern utan att beta. Med hänsyn härtill synes förbudet mot att låta fårdri­ vande hundar gå lösa böra gälla, när får överhuvud taget hållas ute i trak­ ten. Stadgande härom har jämväl upptagits i förslagets 2 §. För att de nu behandlade förbudsbestämmelserna skola bli tillämpliga, måste fordras bevisning om att den hund, varom fråga är, visat benägenhet att bita människor eller hemdjur eller att driva får. Det finns säkerligen ej sällan behov av ingripande mot en viss hund, som på goda grunder kan an­ ses farlig, även om dylik bevisning icke med säkerhet kan förebringas. En­ ligt gällande rätt kan, såsom förut nämnts, länsstyrelsen meddela hundägare föreläggande vid vite att på visst sätt taga vård om hunden. Att för dylikt ändamål taga länsstyrelsen i anspråk är dock icke en praktisk anordning, och det torde icke heller ha skett i någon större utsträckning. Den lämpligaste

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 19

formen för ett sådant ingripande synes i stället vara, att den lokala polis­ chefen meddelar erforderlig föreskrift örn hundens vård. Bemyndigande för polischefen att företaga sådan åtgärd har upptagits i 3 § av lagförslaget. Så­ som förutsättning för polischefens ingripande föreslås där endast, att hun­ den kan antagas vara farlig för människor eller hemdjur. Att jämväl låta po­ lischefen ingripa enbart därför att en hund på annat sätt, t. ex. genom skäl­ lande eller orenlighet vållat otrevnad för närboende, synes knappast påkal­ lat. I den mån sanitära olägenheter uppstå inom städer och andra mera tättbebyggda samhällen, kan hälsovårdsnämnden ingripa med stöd av 19 § hälsovårdsstadgan. Det närmare innehållet av sådan föreskrift, som polis­ chefen meddelar, bör anpassas efter vad som befinnes påkallat med hänsyn till hundens natur och övriga omständigheter i det särskilda fallet. Polis­ chefen kan exempelvis meddela föreskrift örn att hunden skall hållas bunden eller instängd på samma eller liknande sätt, som avses med den generella förbudsbestämmelsen i förslagets 2 §. Det kan också stundom befinnas lämp­ ligt att endast föreskriva, att en hund skall vara försedd med betryggande munkorg. Förbudet kan begränsas att avse vissa tider på dygnet eller året el­ ler vissa närmare angivna platser. Det bör naturligtvis icke finnas något hinder mot att polischefen, för att undanröja möjlighet till tvekan, meddelar före­ skrift även beträffande en hund, som kan antagas falla under den generella bestämmelsen i 2 §. Föreskrift, som meddelas av polischefen, bör genom dennes försorg be­ visligen delgivas hundens ägare. Om någon annan övertagit ansvaret för hundens vård, bör denne inträda i ägarens ställe även i de hänseenden, som avses i lagen. Frågan är härvid icke blott vem polischefens föreskrift skall riktas till, utan även vem som skall bära ansvaret för hundens skadegö­ relse enligt de regler härom, som i det följande skola behandlas. Om en person endast rent tillfälligtvis, t. ex. under en promenad, fått hand örn hunden, bör han emellertid icke likställas med ägaren, utan det måste före­ ligga ett mera fast vårdnadsförhållande. Den gränsdragning mellan olika fall, som härvid erfordras, kan lämpligen göras på samma sätt som skett i likartade föreskrifter örn vårdnad och skadeståndsskyldighet i 1 och 47 §§ lagen om ägofred. I enlighet med vad där stadgas skall alltså jämlikt förslaget i ägarens ställe inträda annan, som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande. Enligt vad förut angivits innehåller lagförslaget dels ett direkt förbud att låta s. k. bitska och fårdrivande hundar vara lösa och dels ett bemyndi­ gande för polischefen i orten att meddela särskilda vårdnadsföreskrifter be­ träffande hundar, som kunna antagas vara farliga. Efterlevnaden av dessa stadganden kan sanktioneras på flera olika sätt. Utredningsmannen har, i anslutning till 1893 års lag, föreslagit att, örn hund, som icke får gå lös, anträffas å område, varöver hundens ägare eller vårdare ej äger förfoga, hunden må dödas av envar. Därjämte innehåller utredningsmannens för­ slag den bestämmelsen, att polischefen i orien äger föranstalta örn dödande

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

av sådan hund, som nyss sagts, om den ej hålles bunden eller instängd eller eljest under omedelbar tillsyn av ägaren eller vårdaren. Befogenhet för polischefen att låta döda farliga hundar, som icke hållits under föreskriven vård, synes vara erforderlig ur säkerhetssynpunkt och dessutom ägnad att verksamt bidraga till efterlevnaden av lagens och polis­ chefens föreskrifter. I 4 § av det här föreliggande lagförslaget har polische­ fen därför tilldelats denna befogenhet. För utövningen härav skall icke be­ höva påvisas, att hunden kommit lös genom någons försummelse. Ej heller torde det böra krävas, att hunden blir upptagen av polis, medan den går lös; även örn den åter blivit instängd, skall polischefen ha rätt att föranstalta om dess dödande. Polischefen skall emellertid icke vara skyldig att låta döda varje hund, som olovligen varit lös. I stället bör han i varje särskilt fall pröva, huruvida denna åtgärd befinnes nödvändig ur säkerhetsssynpunkt. Örn en hund rent tillfälligtvis sluppit ut och ett upprepande härav ej behö­ ver befaras, torde hunden sålunda i regel icke böra dödas. Däremot kan det vara lämpligt, att polischefen i ett sådant fall erinrar hundens ägare eller innehavare om risken av att så kan ske, örn hunden framdeles icke hålles under nödig kontroll. Vissa invändningar kunna resas mot förslaget att bibehålla rätten för envar att döda farliga hundar utan att det sker för att avvärja ett angrepp. Det synes dock icke lämpligt att borttaga det skydd, som denna rätt medför, sär­ skilt för fåraveln och boskapsskötseln. I den föreslagna lagen har därför upptagits stadgande härom i 4 §. Stadgandet avser såväl de hundar, som avses med det direkta förbudet i lagens 2 §, som de hundar, för vilka polis­ chefen meddelat särskilda föreskrifter enligt 3 §. Såsom förutsättning för rätten att ingripa skall gälla, att hunden icke hållits under stadgad kontroll — vare sig detta berott på någons försummelse eller ej — samt att hunden anträffas på område, varöver hundens ägare eller annan som mottagit hun­ den till underhåll eller nyttjande ej äger förfoga. Möjligen erfordras icke någon ytterligare sanktion av de föreslagna be­ stämmelserna. För att öka dessas effektivitet har emellertid i lagförslagets 4 § även stadgats straffansvar. Detta skall enligt förslaget kunna drabba icke endast en hunds ägare eller innehavare ulan var och en som är vållande till att en hund kommit lös i strid mot bestämmelserna i 2 § eller till att överträdelse skett av vårdnadsföreskrift, som polischefen meddelat jämlikt 3 §. Enligt allmänna straffrättsliga regler torde i subjektivt hänseende för straffbarhet böra krävas kännedom örn hundens natur i det förra fallet och örn den meddelade föreskriften i det senare. Skyldigheten att ersätta skador, som orsakas av hundar, är ofullständigt reglerad i gällande lagstiftning och har icke heller blivit klart bestämd ge­ nom rättspraxis. I 1893 års lag stadgas härom, att skada, som hund gör å hemdjur, skall fullt gäldas av hundens ägare. Utredningsmannen har i sitt förslag bibehållit denna bestämmelse, som alltså blott reglerar skada å hem­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 21

djur men för detta fall ålägger hundens ägare skadeståndsplikt oberoende av om han gjort sig skyldig till någon försummelse i avseende å tillsynen över hunden. Beträffande ansvarigheten för skador av andra slag — i främsta rummet personskador — lämnar rättspraxis, såsom nyss antytts, icke någon säker ledning. Det har framhållits i redogörelsen för gällande rätt, att skyldigheten att ansvara för dylik skada ofta grundats på den skadegörande hundens förut ådagalagda farlighet. I andra fall har skadeståndsskyldigheten byggts på den allmänna principen örn vållande, nämligen ge­ nom underlåtenhet att hålla erforderlig tillsyn över hunden. Slutligen har även i rättspraxis skadeståndsansvar ansetts föreligga utan att någon för­ summelse påvisats, varvid dock möjlighet till friande motbevisning läm­ nats öppen. Vid en reglering av skyldigheten att ersätta skador, som hundar föror­ sakat, synes det icke föreligga anledning att uppställa skilda principer för olika slag av skador. Samma grundsatser torde alltså böra gälla, oberoende av om skadegörelsen skett å person, djur eller annan egendom. Det allmänna syftemålet med skadeståndsreglerna bör vara icke blott att tillgodose de skadelidandes krav på ersättning i den utsträckning, som enligt nu gällande åskådning kan anses skälig, utan även att genom skadeståndsplikten fram­ tvinga nödig omsorg och aktsamhet från hundägarnas sida. Skadestånds­ reglerna böra bli tillämpliga, såväl då skadegörelse vållats av sådana farliga hundar, för vilka särskilda tvångsåtgärder föreslagits, som ock då skada förorsakats av andra hundar. För sistnämnda fall blir skadeståndsskyldigheten den enda påföljd, som skall garantera fullgörandet av den allmänna tillsynsplikt, vilken stadgats i 1 § av lagförslaget. Det ligger närmast till hands att såsom grundval för skadeståndsskyldigheten använda den allmänna principen om vållande, i detta fall utsträckt att avse jämväl en mera allmän oaktsamhet i fråga örn tillsynen över hundar. Det synes dock knappast lämpligt att stanna härvid. Även med en sådan ut­ sträckning av principen örn vållande, som nu angivits, skulle det säkerligen i ett stort antal fall icke bli möjligt att föra bevisning om att hundägaren gjort sig skyldig till försummelse. För den allmänna rättsuppfattningen torde det oftast framstå såsom naturligt, att denne likväl skall vara skyldig att gottgöra den skada, som hans djur orsakat. Behovet att framtvinga en skärpt tillsyn över hundar utgör också ett tungt vägande skäl för en utvidgning av skadeståndsskyldigheten. Av dessa orsaker kunde det ifrågasättas att alltid låta hundägaren bära ansvaret för den skada, som hunden vållar. En dylik re­ gel skulle dock i vissa fall kunna medföra obilliga verkningar. Då det kan ledas i bevis, att skadan icke berott på försummelse av något slag från hund­ ägarens sida, framstår det inträffade såsom en ren olyckshändelse, vars eko­ nomiska följder den därav drabbade själv bör bära. Det synes därtör vara mest överensstämmande med den allmänna rättsuppfattningen, att hund­ ägaren skall kunna befria sig från skadeståndsskyldigheten genom att visa, att någon försummelse icke skett beträffande tillsynen över hunden. En dylik regel överensstämmer med den princip, som kommit till användning i vissa

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

nyss omnämnda rättsfall, och har även införts i flera främmande länders lag­ stiftning, såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för utländsk rätt. I enlighet med vad nu anförts har i lagförslagets 5 § stadgats, att skada, som orsakats av hund, skall ersättas av dess ägare, såframt denne ej visar, att hun­ den hållits under sådan tillsyn, som med hänsyn till dess natur och övriga om­ ständigheter skäligen kunnat fordras. Om ägaren till hunden icke har den i sin vård utan en annan person mottagit hunden till underhåll eller nytt­ jande, är det på denne det ankommer att genom noggrann tillsyn hindra hun­ den från att vålla skadegörelse, och ansvarsskyldigheten bör därför, såsom redan framhållits i annat sammanhang, läggas på honom. Utredningsmannen har föreslagit en väsentlig eftergift i fråga om kravet på bevisning rörande uppkomsten av sådana skador, som hundar orsakat å hemdjur, varvid särskilt avsetts får. Då det ej kan utrönas, vilken ägares hund som förövat dylik skadegörelse, skulle enligt detta förslag så anses, som örn skadan orsakats av hund, vilken vid tidpunkten för skadegörelsen löpt lös i nejden. Dock skulle hundens ägare gå fri från ansvarighet, om det gjor­ des antagligt, att hunden icke åstadkommit skadan. Syftet med detta förslag har varit att underlätta de svårigheter, som ej sällan uppkomma för fårägare, då det gäller att bevisa vilken hund som orsakat skadegörelse å deras djur. Även om dessa svårigheter i vissa fall kunna utgöra hinder för fårägare att utfå skadestånd, måste dock å andra sidan beaktas, att allvarliga betänklig­ heter resa sig mot en sådan avvikelse från vanliga rättsprinciper, som här föreslagits. Därtill kommer, att en dylik bestämmelse, såsom framhållits i vissa remissyttranden, skulle kunna medföra praktiska svårigheter och misshälligheter. Utredningsmannens förslag torde därför i denna del icke böra följas. Det förekommer ej sällan, att den, som drabbats av skada genom en hund, själv i större eller mindre utsträckning medverkat till att skadan skett, t. ex. genom att reta eller skrämma hunden. I sådana fall synes det lämpligt, att domstolen efter fri skälighetsprövning får bestämma, örn och till huru stor del skadan skall ersättas. Detsamma bör gälla, örn den som bidragit till skadans uppkomst varit den skadelidandes barn eller någon hos honom an­ ställd person eller ett djur, som den skadelidande äger eller innehar. Stad­ gande med sådant innehåll, som nu angivits, har jämväl upptagits i 5 § av lagförslaget. I vissa framställningar, som återgivits i det föregående, har förslag väckts örn anordnande av obligatorisk ansvarighetsförsäkring för hundar. Utred­ ningsmannen, som även berört denna fråga, har emellertid icke ansett nog starka skäl föreligga för att föreslå införandet av ett så genomgripande och omständligt institut. Härtill kommer, att en dylik försäkring, som överflyttade hundägarnas skadestandsrisker på försäkringsföretagen, skulle vara ägnad att försvaga hundägarnas intresse av att hålla noggrann tillsyn över sina djur. Även örn en obligatorisk ansvarighetsförsäkring utan tvivel skulle medföra vissa fördelar, synas därför övervägande skäl tala för att icke upptaga något förslag härom. Ej heller synes det lämpligt att tillstyrka de förslag, som fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 23

förts om att kommunala hundskattemedel skulle få tagas i anspråk för att ersätta skador, som hundar orsakat genom att döda eller driva får. I 6 § av lagförslaget ha upptagits forumbestämmelser. Talan örn ansvar för överträdelse mot lagens direkta förbud eller mot föreskrift, som medde­ lats av polischefen, skall enligt denna paragraf anhängiggöras vid polisdom­ stol, där sådan finnes, och eljest vid allmän domstol. Mål, däri talan örn skadestånd föres, skall dock prövas endast av allmän domstol. I förslagets 7 § har stadgats, att ådömda böter skola tillfalla kronan. Den nya lagen synes lämpligen böra träda i kraft den 1 juli 1943. Därvid torde 1893 års lag böra upphävas tillika med vad 22 kap. byggningabalken innehåller stridande mot den nya lagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över här ifrågavarande förslag till lag om tillsyn över hundar, av den lydelse bilaga till detta proto­ koll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet: Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om tillsyn över hundar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §• Hund skall hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till dess natur och övriga omständigheter erfordras för att hindra att den orsakar skada.

2 §.

Hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur må ej vara lös utomhus, safrand den icke hålles inom område, som är betryggande in­ hägnat och till vilket utomstående ej äga tillträde. Hållas får ute i trakten, skall vad nu är sagt gälla även beträffande hund som visat benägenhet att driva får.

3 §• Polischefen i orten äger föreskriva, att hund som kan antagas vara farlig för människor eller hemdjur skall hållas bunden eller instängd, eller ock meddela andra föreskrifter om vården av sådan hund. Föreskrift som avses i första stycket skall bevisligen delgivas hundens äga­ re eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande.

4 §• Iakttages ej vad som stadgas i 2 § eller föreskrivits med stöd av 3 § första stycket, straffes den därtill vallande med dagsböter. I sådant fall som nu är sagt äger polischefen i orten lata döda hunden, evad någon är vållande eller ej, och må den av envar dödas, da den anträffas på område, varöver hun­ dens ägare eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande ej äger förfoga.

5 §. Skada som orsakats av hund skall ersättas av dess ägare eller, örn annan mottagit hunden till underhall eller nyttjande, av denne, såframt ej ägaren eller innehavaren visar, att hunden hållits under sådan tillsyn som med hän­ syn till dess natur och övriga omständigheter skäligen kunnat fordras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Har den som led skadan eller hans barn, hos honom anställd person eller ock djur som han äger eller innehar medverkat till att skadan skett, bestämme rätten, efter vad som finnes skäligt, örn och i sådant fall till huru stor del skadan skall ersättas.

6 §.

Talan om ansvar enligt denna lag anhängiggöres vid polisdomstol där så­ dan finnes och eljest vid allmän domstol; dock att mål däri talan örn skade­ stånd föres må prövas allenast av allmän domstol.

7 §. Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943. Genom lagen upphäves lagen den 9 juni 1893 (nr 37 s. 1) angående ändring i vissa delar av 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken jämte vad i samma ka­ pitel finnes stridande mot denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 mars 1943.

Närvarande: justitieråden A lsén , L ind , regeringsrådet E klund , justitierådet E ricsson .

Enligt lagrådet den 4 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 12 februari 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om tillsyn över hundar. Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Her­ man Zetterberg.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

1 §• Det remitterade förslagets uppgift har angivits vara bland annat att på lag­ stiftningens väg söka åvägabringa en betryggande tillsyn över hundar, så att fara för skadegörelse i möjligaste mån avlägsnas. I detta syfte har i förevavarande paragraf upptagits ett allmänt stadgande att hund skall hållas un­ der sadan tillsyn som med hänsyn till dess natur och övriga omständigheter erfordras för att hindra att den orsakar skada. Häremot torde i sak intet vara att erinra. Fråga är emellertid huruvida icke tillsynsplikten bör ytter­ ligare något vidgas. Fall kunna nämligen tvivelsutan förekomma då hund, utan att den kan sägas direkt orsaka skada, i olika hänseenden vållar närbo­ ende eller andra avsevärd olägenhet. Lagrådet ifrågasätter sålunda huru­ vida icke stadgandet bör fullständigas, förslagsvis genom tillägg av orden > eller avsevärd olägenhet». Med lagens uppställning synes lämpligt att redan i denna paragraf angives att tillsynen åvilar den som äger eller till underhåll eller nyttjande mottagit hund.

2 §.

Då det gällt att närmare angiva vilka hundar som skola falla under första punkten av förevarande paragraf har valts uttrycket »hund som visat henå-

Rimpi. Maj:ts proposition nr 191.

genhet att bita människor eller hemdjur». Meningen lärer icke ha varit att härmed åstadkomma någon ändring i förhållande till gällande rätt utan alle­ nast att omforma den ålderdomliga bestämningen »okynnes hund, som biter folk eller fä». Lagrådet anser dock önskvärt att av lagtexten — såsom för närvarande får anses vara fallet — tydligare framgår att här åsyftas hun­ dar som på ett eller annat sätt kunna anses utgöra fara för sin omgivning. Lagrådet finner detta syfte kunna tillgodoses genom användning av förslags­ vis uttrycket »ondsint hund som biter folk eller hemdjur». Uttrycket i andra punkten »hund som visat benägenhet att driva får» sy­ nes däremot böra bibehållas. 3 §. Vad förslaget stadgar angående de polischefen tillkommande befogenhe­ terna torde böra undergå jämkning i vissa avseenden. Sålunda synes till­ räcklig anledning icke föreligga att begränsa polischefens möjlighet att för särskilda fall meddela föreskrifter till att avse allenast hund som kan anta­ gas vara farlig för människor eller hemdjur. Även »ofarliga» hundar lära nämligen i olika hänseenden kunna vålla avsevärd olägenhet utan att något inskridande däremot kan äga rum med stöd av för närvarande gällande för­ fattningsbestämmelser (jfr ordningsstadgan för rikets städer § 5, hälsovårds­ stadgan 19 §, landshövdinginstruktionen 6 § 1 mom. första punkten), över­ huvud synes någon annan begränsning av polischefens befogenhet i föreva­ rande avseende icke påkallas än som föranledes av 1 §, eller således att för ingripande skall krävas att den där stadgade tillsynsplikten eftersatts. Med en sådan ståndpunkt synes icke förenligt att bibehålla förslagets bestäm­ melse av innebörd att polischefen äger lata döda hund, sa snart överträ­ delse ägt rum av vilken som helst föreskrift som meddelats av polischefen (4 §). Detta torde dock icke medföra någon olägenhet, då ett så kraftigt in­ gripande som dödande näppeligen bör komma till stand annat än i fråga om hund som avses i 2 §. Vad sist sagts torde i än högre grad äga tillämpning beträffande den en­ var tillagda rätten att döda hund. Även denna befogenhet bör således, under i övrigt i förslaget angiven förutsättning, begränsas till att — i överensstäm­ melse med gällande rätt — avse endast hund som omförmäles i 2 §. Bestämmelsen i andra stycket om delgivning av föreskrift som meddelats av polischefen synes såsom överflödig kunna utgå. På grund av det anförda och då de befogenheter som enligt lagen tillkom­ ma polischefen böra regleras i ett sammanhang samt bestämmelsen i 4 § örn rätt för envar att döda hund lämpligen synes kunna överflyttas till föreva­ rande paragraf hemställer lagrådet, att åt första stycket i denna paragraf gives i huvudsak det innehåll, att där tillsynen över hund eftersättes, polis­ chefen i orten äger meddela de föreskrifter som omständigheterna påkalla, såsom att hunden skall vara försedd med munkorg eller hållas bunden eller instängd, samt att då fråga är örn hund som i 2 § avses polischefen ock må, där så finnes nödigt, låta döda hunden, ävensom att i ett andra stycke före-

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

skrives att, där hund som sist sagts anträffas lös å område varöver den som är pliktig att hava tillsynen ej äger förfoga, den må av envar dödas.

4 §. Enligt förevarande paragraf skall straff kunna drabba icke endast hunds ägare eller innehavare utan var och en som är vållande till att hund kom­ mit lös i strid mot bestämmelserna i 2 § eller till att överträdelse skett av före­ skrift om tillsyn som polischefen meddelat jämlikt 3 §. Lagrådet finner det knappast vara av omständigheterna påkallat att införa ett så vidsträckt straffansvar som här ifrågasättes. Straffansvar torde böra åvila allenast hun­ dens ägare eller den som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande, i den mån ansvar enligt allmänna strafflagen ej må följa. Det synes således till­ räckligt att i enlighet med vad i motsvarande fall plägar ske stadga straff för den som bryter mot vad som stadgas i 2 § eller föreskrivits med stöd av 3 § första stycket. Straffbestämmelsen torde lämpligen böra upptagas efter skadeståndsreglerna i förslagets 5 §. Bifall till lagrådets hemställan under 3 § föranleder att andra punkten i förevarande paragraf utgår.

5 §■ Beträffande skada som orsakas av hund gälla för närvarande olika regler för de fall då skadan drabbat hemdjur och då fråga är om annan skada. För skada å hemdjur vilken orsakas av hund som avses i 1893 års lag angå­ ende ändring i vissa delar av 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken är hundens ägare ersättningsskyldig oberoende av vållande. Han äger sålunda ej till sitt fredande söka leda i bevis, att skadan ej har sin grund i någon försummelse fran hans sida utan är att tillskriva en olyckshändelse. Vad åter angår annan skada än å hemdjur — främst personskada — gäller, såsom också inom högsta domstolen uttalades vid granskningen av 1893 års lag, att ersätt­ ningsskyldighet inträder allenast i händelse av vållande. Visserligen före­ ligga, på sätt av remissförslaget framgår, exempel i rättspraxis på att också för dylik skada ersättning utdömts utan att vållande från hundägarens sida visats föreligga. Men i högsta domstolens praxis har städse, senast 1942, upprätthållits fordran på vållande, låt vara i form av en mera allmän oaktsamhet beträffande tillsynen över hund. Otvivelaktigt måste det betecknas såsom ett missförhållande att hund­ ägarens ersättningsskyldighet skall bliva annorlunda och mildare bedömd vid skada å person än å hemdjur. För den allmänna rättsuppfattningen torde det också framstå såsom naturligt att skada som orsakas av en bitsk eller eljest farlig hund skall ersättas av hundens ägare, åtminstone för den händelse att av omständigheterna ej framgår att ägaren är fri från vållande. En ändring i nu rådande ordning är följaktligen påkallad. Härvid kunde må­ hända ifrågasättas, örn ej åt rättspraxis borde överlämnas lösandet av ifråga­ varande spörsmål. I allmänhet torde i de mål som komma under bedömande vara möjligt att med tillämpning av culparegeln uppnå ett med rättskäns­

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

lan överensstämmande resultat. I de fall då vållande ej kan fastställas, kan dock ett friande resultat komma att framstå såsom stötande. Att praxis utan stöd av lag skulle fastslå ett av vållande oberoende hundägareansvar lärer näppeligen kunna antagas. Avgörande skäl synas därför tala för att i lag reglera skadeståndsrätten. Den reglering av ägares skadeståndsskyldighet som gjorts i förevarande paragraf — grundad å presumera! vållande — synes utgö­ ra en tillfredsställande lösning. Att ägaren av hemdjur vilket skadas av hund genom den nya bestämmelsen kommer att, för den händelse hundägaren visat sig vara fri från vållande, gå miste örn den rätt till ersättning som också i dylikt fall för närvarande tillkommer honom, torde visserligen vara en nära nog ofrånkomlig konsekvens av önskvärdheten att erhålla en en­ hetlig regel för de olika slagen av skador men i sak vara utan nämnvärd praktisk betydelse. Nu ifrågavarande skadeståndsregel har föreslagits skola, där hund emottagits till underhåll eller nyttjande, gälla innehavaren. Som förebild i vad rör dennes ansvar åberopas 1 och 47 §§ lagen om ägofred. Dessa innebära, att vården av hemdjur åligger ägaren eller den som till underhåll eller nytt­ jande mottagit djuret samt att skadeståndsskyldighet åligger ägaren och in­ nehavaren. De äro således solidariskt ansvariga. Denna princip har jämväl kommit till uttryck i 1916 års bilansvarighetslag. Enligt 7 § i nämnda lag är sålunda den som med nyttjanderätt innehar bil under vissa förutsättningar lika med bilens ägare ansvarig för skada som inträffar i följd av trafik med bilen. Enligt förslaget åter kan den skadelidande ej rikta något krav mot ägaren till hunden, då den för underhåll eller nyttjande innehas av annan. Ar innehavaren insolvent, går förlusten följaktligen ut över den skadade. Detta synes ej vara skäligt. Särskilt den som äger en bitsk eller eljest farlig hund står i förhållande till tredje man närmast till att svara för den skada som åsamkas av en sådan hund. Även med denna ståndpunkt synes emellertid ansvarigheten för innehavaren böra upprätthållas och denne förty bliva solidariskt medansvarig. När det gäller skada av hund torde visserligen ej lika starka skäl som i förutnämnda båda lagar föreligga att, vid sidan av ägaren, ålägga innehavaren skadeståndsplikt, men en dylik regel torde likväl vara av värde, främst med hänsyn till angelägenheten att hos hundens innehavare inskärpa vikten av att hava erforderlig tillsyn över hunden. På grund av det anförda hemställer lagrådet, att åt bestämmelsen i före­ varande paragraf första stycket gives det innehåll att skada som orsakas av hund skall ersättas av dess ägare, ändå att han ej är vållande till skadan; dock att han skall vara fri från ersättningsskyldighet, där av omständigheter­ na framgår alt skadan icke skett på grund av bristande tillsyn över hunden, samt att i ett andra stycke föreskrives, att vad sålunda stadgats örn ägaren ock skall gälla annan som är pliktig att hava tillsynen (iver hunden. I det föreslagna andra stycket givas regler örn mcdvållande. Den jämkningsregcl som härutinnan föreslås omfattar ej blott det fall att den skadelidande

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

själv medverkat till skadan utan även att sådan medverkan skett av den ska­ delidandes barn, hos honom anställd person eller ock djur som han äger eller innehar. Om än vid skada av hund det måhända oftare än eljest kunde tänkas förekomma att medvållande ligger annan än den skadelidande till last, synes det emellertid ej tillrådligt att pa ett speciellt område som det förevarande i lag reglera ett ämne som är gemensamt för hela skadeståndsrätten. Avgörandet härutinnan i de fall som må uppkomma bör i stället lämnas åt rättstillämp­ ningen. Lagrådet hemställer förty, att orden »eller hans barn, hos honom an­ ställd person eller ock djur som han äger eller innehar» måtte utgå.

Ur protokollet: G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 31

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 april 1943.

N ärvar ande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena G unther , statsråden P ehrsson -B ramstorp , M öller , S köld , B ergquist , B agge , A ndersson , D omö , R osander , G jöres , E werlöf .

T. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet lagradets den 24 mars 1943 avgivna utlåtande över det den 12 februari 1943 till lagrådet remitterade förslaget till lag om tillsyn över hundar. Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande. Lagrådet har ifrågasatt, huruvida icke den i 1 § av lagförslaget stadgade allmänna tillsynsplikten borde något vidgas, så att hänsyn skulle tagas icke blott till skadegörelse utan även till annan avsevärd olägenhet, som hund kunde vålla. Denna komplettering av stadgandet torde böra vidtagas. Där­ emot finner jag icke tillräckliga skäl föreligga att, såsom lagrådet jämväl förordat, begränsa tillsynsplikten att gälla allenast för den som äger eller till underhåll eller nyttjande mottagit hund. Bestämmandet av vilka hundar som skola inbegripas under stadgandet i 2 § första punkten har i det remitterade förslaget skett genom uttrycket »hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur». För att tyd­ ligare angiva att i detta stadgande åsyftas hundar, som på ett eller annat sätt kunna anses utgöra fara för sin omgivning, har lagrådet påyrkat att nämn­ da uttryck skulle ersättas förslagsvis med »ondsint hund som biter folk eller hemdjur». Även det uttryck som använts i det remitterade förslaget måste emellertid anses innebära att hunden är farlig, och det synes dessutom bättre framhäva att hunden skall vara behäftad med en särskild, för ägaren eller innehavaren känd oart. Jag anser mig därför icke böra föreslå någon ändring i ordalagen. I anslutning till den här förordade utvidgningen av tillsynsplikten i 1 § torde, såsom lagrådet föreslagit, polischefens i 3 § stadgade befogenhet att meddela särskilda föreskrifter böra utsträckas att gälla för alla sådana fall där tillsynsplikten eftersatts. Lagrådet har vidare ansett att bestämmelsen örn delgivning av föreskrift som meddelats av polischefen kunde utgå sa-

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

som överflödig. Den synes dock fylla en praktisk funktion, särskilt med hänsyn till regeln om vem delgivningen skall riktas till. Bestämmelsen tor­ de därför böra bibehållas. Den nyss angivna utsträckningen av polischefens befogenhet bör icke gälla i fråga om dödande av hund med hänsyn till den allvarliga karaktären i ett sådant ingripande. I överensstämmelse med vad lagrådet förordat torde såväl polischefens befogenhet att döda hund som rätten för envar att vidtaga denna åtgärd kunna begränsas att avse sådan hund som omförmäles i 2 §. Beträffande den föreslagna straffbestämmelsen har lagrådet anfört, att straffansvar enligt förevarande lag borde åvila allenast ägare till hund eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande. Såsom redan an­ tytts i fråga om den i 1 § stadgade tillsynsplikten är jag emellertid icke be­ nägen att på detta sätt begränsa ansvarigheten. Att utsätta människor eller egendom för risker genom att ej iakttaga skyddsbestämmelserna torde böra straffbeläggas, även om den skyldige icke är den som i första hand har till­ synen över hunden. I enlighet med vad som föreskrivits i det remitterade förslaget bör därför straff kunna drabba var och en som — med uppsåt eller av vårdslöshet — underlåter att iakttaga vad som stadgas i 2 § eller vad polischefen föreskrivit med stöd av 3 §. Såsom chefen för justitiedepartemen­ tet framhållit vid remissen till lagrådet torde enligt allmänna straffrättsliga regler förutsättas kännedom om hundens natur i det förra fallet och om den meddelade föreskriften i det senare. I fråga om skadeståndsreglerna har lagrådet tillstyrkt förslaget att ägare till hund eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande skall vara skyldig att gälda skadestånd, såframt han icke kan visa att tillbörlig aktsamhet iakttagits. I de fall då detta skadeståndsansvar åvilar annan än hundens ägare skall enligt det remitterade förslaget ägaren icke därjämte bära dylikt ansvar. Lagrådet har däremot förordat att ägaren och innehava­ ren åläggas solidariskt ansvar. För ägarens del skulle detta innebära att han i dessa fall bleve skadeståndspliktig, även om han kunde visa att från hans sida all omsorg iakttagits. Enligt allmänna rättsgrundsatser kan den som lämnar sin hund i annans vård bli ersättningsskyldig, om han icke tagit nö­ dig hänsyn till hundens natur och vårdarens egenskaper. Att utsträcka äga­ rens skadeståndsansvar till exempelvis sådana fall som då hunden lämnats till dressyr eller för att användas i militärtjänst, är enligt min mening att gå alltför långt. Jag anser mig därför icke höra frånträda den ståndpunkt som i denna fråga kommit till uttryck i det remitterade förslaget. Den föreslagna bestämmelsen om medvållande reglerar frågan om jämk­ ning av skadeståndsskyldigheten, såväl då den som led skadan själv medver­ kat därtill, som ock då medverkan skett av hans barn, hos honom anställd person eller ock djur som han äger eller innehar. Lagrådet har ansett, att de sist angivna fallen icke borde behandlas i lagen utan överlämnas åt rätts­ tillämpningen. Det vore nämligen, enligt vad lagrådet anfört, ej tillrådligt att på ett speciellt område som det förevarande i lag reglera ett ämne, som är gemensamt för hela skadeståndsrätten. Enligt min mening föreligger emel-

Kungl. Majlis proposition nr 191.

lertid ett särskilt behov att behandla dessa fall just vid skador som orsa­ kas av hundar. Det är icke ovanligt att någon av den skadelidandes familje­ medlemmar, anställda eller djur medverka till skadans uppkomst. Man tor­ de ej behöva befara, att en regel på ett så speciellt rättsområde som detta skall kunna vålla missförstånd vid tolkning av motsvarande lagbestämmelser på andra områden. Med hänsyn härtill synes den föreslagna bestämmelsen böra bibehållas, dock med den jämkningen att orden »hans barn» utbytas mot »medlem av hans familj». Slutligen torde vad lagrådet anfört böra föranleda vissa, väsentligen re­ daktionella jämkningar i det remitterade förslaget. Sålunda kunna stadgandena om rätt att döda hund lämpligen upptagas i 3 § och straffbestämmel­ sen som följd därav flyttas efter skadeståndsreglerna.

Föredraganden hemställer härefter, att det i enlighet med vad sålunda anförts ändrade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom pro­ position föreliggas riksdagen till antagande. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: G. Tidelius.

flihnng till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 191. 8