med förslag till för)- ordning om krigskonjunkturskatt för år 1943, m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

1 Nr 193.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till för)ordning om krigskonjunkturskatt för år 1943, m. m.; given Stockholms slott den 9 april 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga bifogade förslag till

dels förordning om krigskonjunkturskatt för år 1943, dels förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst år 1944 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 193.

2 Kungl. Majjts proposition nr 193.

Förslag

till

förordning om krigskonjunkturskatt för år 1943.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse.

1 §•

För inkomstökning, som uppkommit efter utgången av augusti 1939 och kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur, skall i den omfattning och på det sätt nedan stadgas för år 1943 erläggas krigskonjunkturskatt till staten.

Skattepliktig inkomstökning och skattskyldighet.

2 §•

1 mom. Skattepliktig enligt denna förordning är efter utgången av augusti 1939 uppkommen inkomstökning hänförlig till

a) inkomst av rörelse;

b) inkomst av jordbruk;

c) inkomst av skogsbruk;

d) inkomst av annan fastighet;

e) inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet, därest inkomsten utgått från rörelse, jordbruk eller skogsbruk, samt inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag ävensom annan jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet; samt

f) inkomst av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom;

allt under förutsättning att inkomsten är skattepliktig enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller är av beskaffenhet som i nästa stycke sägs.

I inkomst av rörelse inräknas vid tillämpning av denna förordning intäkt genom avyttring av sådana för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda maskiner eller andra inventarier, som icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt hänföras till byggnad, så ock ersättning på grund av försäkring av dylika tillgångar, även om intäkten eller ersättningen ej är skattepliktig enligt nämnda förord-

Kungl. Maj.ts proposition nr 193. 3

ning eller intäkten enligt densamma hänföres till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

2 mom. Skattskyldig enligt denna förordning är envar fysisk eller juridisk person, vilken åtnjutit inkomstökning som avses i 1 morn., därest enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt den fysiska eller juridiska personen vid 1943 års taxering är skattskyldig för den inkomst, vartill inkomstökningen hänför sig, eller, såvitt angår intäkt eller ersättning varom sägs i 1 mom. andra stycket, för den inkomst, i vilken intäkten eller ersättningen inräknas.

Från skattskyldighet undantagas systembolag som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, aktiebolaget vin- och spritcentralen samt aktiebolaget svenska tobaksmonopolet så ock annat aktiebolag, från vilket utdelningen i sin helhet tillfaller staten.

Oskift dödsbo anses vid tillämpning av denna förordning vara fysisk person.

Taxerad merinkomst.

3 §•

Vid tillämpning av denna förordning skall uppskattning av inkomster ske dels för det beskattningsår, för vilket taxering enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äger rum år 1943 (beskattningsåret), dels, utom vad angår inkomst av skogsbruk samt av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, för ett vart av de två beskattningsår, som gått till ända närmast före den 1 september 1939 (förkrigsinkomståren).

Uppskattningen skall verkställas enligt bestämmelserna i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt med sådana avvikelser, som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstberäkningen för de olika åren, samt under iakttagande av i denna förordning meddelade särskilda föreskrifter.

Såsom grund för bestämmande av inkomstökning fastställes, där ej annat följer av särskilda bestämmelser i denna förordning, den på ett antaget jämförelseår belöpande jämförelseinkomsten. Där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, skall såsom jämförelseinkomst upptagas medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, dock under iakttagande att jämförelseinkomsten för fysisk person beträffande förvärvskälla, av vilken denne haft sin huvudsakliga försörjning, ej må bestämmas till lägre belopp än 3,000 kronor. Med ledning av den inkomstuppskattning varom nu stadgats fastställes, på sätt i 4—9 §§ närmare angivcs, taxerad merinkomst särskilt för en var av de inkomstgrupper, som angivas i 2 § 1 mom. första stycket a)—f).

Vid fastställande av den taxerade merinkomsten skall, i den omfattning som i denna förordning stadgas, genom särskilt utjämningsavdrag eller eljest i särskilt angiven ordning hänsyn tagas till höjning av den allmänna prisnivån och andra sådana ändringar av förhållandena från utgången av augusti 1939 till beskattningsårets slut, som ej beaktas genom eljest meddelade föreskrifter.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

4 §•

1 mom. Beträffande rörelse skola inkomster för förkrigsinkomståren och beskattningsåret så ock jämförelseinkomsten uppskattas för varje förvärvskälla för sig.

Såsom särskild förvärvskälla i rörelse enligt denna förordning anses särskild förvärvskälla enligt kommunalskattelagen.

2 mom. Det belopp, varmed inkomsten för beskattningsåret av en till rörelse hänförlig förvärvskälla överstiger motsvarande jämförelseinkomst, med tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital, utgör uppskattad merinkomst av förvärvskällan.

För varje förvärvskälla, för vilken uppskattad merinkomst fastställes, skall tillika på sätt i 4 och 5 mom. sägs fastställas, i vad mån denna kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur.

Summan av de för samtliga till rörelse hänförliga förvärvskällor enligt andra stycket fastställda beloppen, minskad med de för samma förvärvskällor enligt 6 mom. beräknade utjämningsavdragen, skall, där ej fall som i 3 mom. avses är för handen, utgöra taxerad merinkomst av rörelse.

3 mom. Har skattskyldig, för vilken uppskattad merinkomst av till rörelse hänförlig förvärvskälla fastställes, haft annan till rörelse hänförlig förvärvskälla, beträffande vilken vid motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 2 morn. första stycket underskott uppstår, skall för denna förvärvskälla uppskattad inkomstminskning till beloppet fastställas.

Tillika fastställes på sätt i 4 mom. sägs i vad mån den uppskattade inkomstminskningen kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur.

Från det belopp, varmed merinkomst som i 2 morn. andra stycket sägs överstiger inkomstminskning som avses i andra stycket av detta mom. — eller, om det belopp, varmed de sammanlagda uppskattade merinkomsterna överstiga de sammanlagda uppskattade inkomstminskningarna, är lägre, från detta belopp — avräknas de för samma förvärvskällor enligt 6 mom. beräknade utjämningsavdragen. Återstoden upptages i fall som i detta mom. avses såsom taxerad merinkomst.

A mom. Kan skattskyldig visa, att i den uppskattade merinkomsten av viss förvärvskälla ingår belopp, varmed dold förkrigsreserv under beskattningsåret minskats, skall merinkomsten i motsvarande mån anses ej hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Såsom dold förkrigsreserv anses härvid belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid utgången av augusti 1939 översteg dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde vid nämnda tidpunkt.

I övrigt skall uppskattad merinkomst antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, där ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl ådagalägger, att inkomstökningen helt eller delvis skulle hava uppkommit oberoende av sådana förhållanden.

Uppskattad inkomstminskning skall antagas hava berott på förhållanden

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

som omförmälas i 1 §, i den mån det ej framgår såsom sannolikt att inkomstminskningen ej berott på sådana förhållanden.

5 mom. Kungl. Majit äger, efter förslag av den i 32 § omförmälda centrala krigskonjunkturskattenämnden eller efter nämndens hörande, beträffande visst slag av rörelse bestämma särskild grund för fastställande huru stor del av uppskattad merinkomst skall, därest ej annat ådagalägges, antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.

6 mom. Utjämningsavdrag fastställes för varje förvärvskälla för sig,

såvitt den skattskyldige är fysisk person, till femton procent av jämförelseinkomsten, och

såvitt den skattskyldige är juridisk person, om jämförelseinkomsten ej överstiger 50,000 kronor, till femton procent av denna, och, örn jämförelseinkomsten är högre, till femton procent av den del av jämförelseinkomsten, som ej överstiger tolv procent av genomsnittligt eget kapital i förvärvskällan under andra förkrigsinkomståret — eller, såvitt angår skattskyldig som börjat bedriva ifrågavarande rörelse först efter andra förkrigsinkomstårets utgång, under första verksamhetsåret — men minst 7,500 kronor,

dock för såväl fysisk som juridisk person till minst femton procent av den merinkomst av förvärvskällan som återstår efter tillämpning av 4 mom.

Om kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § tages i anspråk under beskattningsåret, må utjämningsavdrag ej beräknas till högre belopp än den uppskattade merinkomst som skulle hava uppkommit, därest sådan fond ej tagits i anspråk.

7 mom. Vad i 28 § 2 morn. kommunalskattelagen samt förordningen den 19 juni 1942 med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst år 1943 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg stadgas om särskild ordning beträffande beskattning av ersättning eller köpeskilling som nu sagts skall icke äga tilllämpning vid taxering till krigskonjunkturskatt, utan skall vid uppskattning av inkomst såväl för förkrigsinkomståren som för beskattningsåret beträffande dylik ersättning eller köpeskilling förfaras enligt de regler, som gälla för taxering av ersättning på grund av försäkring av annan till inventarier hänförlig egendom än fartyg, eller av köpeskilling vid avyttring av sådan annan egendom.

Om provisorisk påföring av skatt i fall som nu sagts stadgas i 18 §.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §•

7 morn. Beträffande jordbruk skall uppskattad merinkomst beräknas gemensamt för olika förvärvskällor till det belopp, varmed inkomsten av jordbruk under beskattningsåret, med tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital, överstiger motsvarande jämförelseinkomst. Till inkomst av jordbruk hänföres inkomst av jordbruksfastighet med undantag av inkomst av skogsbruk.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

2 mom. Den uppskattade merinkomsten av jordbruk skall upptagas såsom taxerad merinkomst, i den mån den kan antagas hava berott på förhållanden som avses i 1 § och icke utgör kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §.

Beträffande skogsbruk skall såsom inkomstökning beroende på förhållanden som avses i 1 § upptagas så stor del av de under beskattningsåret åtnjutna intäkterna av skogsbruk genom avyttring eller uttag för förädling eller förbrukning i egen rörelse som kan anses hava uppkommit genom prisstegring från förkrigsinkomståren utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning. Dylik inkomstökning skall, till den del den ej anses utgöra kompensation för förhållanden som i 3 § sista stycket sägs, efter skälig nedsättning i syfte att befordra med hänsyn till folkhushållningen önskvärd avverkning, upptagas såsom taxerad merinkomst av skogsbruk; dock skall den taxerade merinkomsten ej upptagas till högre belopp än som av den skattskyldige visas hava motsvarat beräknad nettointäkt av skogsbruk under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

7 §.

1 mom. Beträffande inkomst av annan fastighet skall det belopp, varmed inkomsten för beskattningsåret, beräknad gemensamt för olika förvärvskällor, överstiger motsvarande jämförelseinkomst, med tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital, utgöra uppskattad merinkomst.

2 mom. Det fastställes i vad mån den uppskattade merinkomsten av annan fastighet med sannolikhet kan anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Det sålunda fastställda beloppet minskat med utjämningsavdrag som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent av jämförelseinkomsten, upptages såsom taxerad merinkomst.

(Se vidare anvisningarna.)

8 §.

Beträffande under beskattningsåret åtnjuten inkomst i form av tantiem eller annan inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, gemensamt för inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet såsom taxerad merinkomst upptagas

a) till intäkt av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp, vars storlek varit beroende antingen av sådant resultat av rörelse som belöper på tiden efter utgången av augusti 1939 eller av omsättningen i eller omfattningen av efter nämnda tidpunkt bedriven rörelse eller av sådant resultat av jordbruk eller skogsbruk som belöper på tiden efter utgången av år 1939, samt till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, dock ej realisationsvinst, hänförligt belopp, vars storlek varit beroende av resultatet av tillfällig affär som gjorts efter utgången av augusti 1939,

7 Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

i båda fallen försåvitt ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl ådagalägger att motsvarande intäkt skulle hava uppkommit oberoende av förhållanden som omförmälas i 1 §, så ock

b) intäkt i andra fall än nu sagts av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag eller av annan jämförlig tillfällig förvärvsverksamhet, i den mån intäkten uppenbarligen överstigit det vederlag för uppdraget eller det eljest utförda arbetet som den skattskyldige skäligen kunnat betinga sig, om förhållanden som i 1 § sägs ej varit för handen.

Såsom taxerad merinkomst skall dock i intet fall upptagas högre belopp än det, varmed inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet, med undantag av realisationsvinst och lotterivinst samt belopp som erhållits genom restitution av allmänna skatter, för beskattningsåret överstiger motsvarande jämförelseinkomst med tillägg av ett belopp svarande mot utjämningsavdrag som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent av jämförelseinkomsten.

(Se vidare anvisningarna.)

9 §■

Beträffande realisationsvinst vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom skall prövas i vad mån den kan antagas hava berott på värdeökning uppkommen efter utgången av augusti 1939, med rätt för den skattskyldige att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att vinsten skulle hava uppkommit oberoende av förhållanden som omförmälas i 1 §. Det salunda framkomna beloppet, minskat med avdrag som stadgas i andra stycket samt med utjämningsavdrag som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent av beloppet, upptages såsom taxerad merinkomst.

Vid fastställande av den taxerade merinkomsten må avdrag ske dels för realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom, beräknad efter samma grunder som tillämpats vid uppskattningen av realisationsvinsten, dels, örn den skattskyldige normalt plägat beskattas för realisationsvinst, för ett med hänsyn därtill avvägt skäligt belopp.

(Se vidare anvisningarna.)

Beskattningsbar merinkomst.

10 §.

/ mom. Till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst fastställes särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor tillsammans.

Vid fastställande av beskattningsbar merinkomst skall från de taxerade merinkomsterna sammanlagt avdragas

dels belopp som den skattskyldige visar sig hava utgivit såsom gåva för luftvärnet eller luftskyddet eller för hemvärnet eller dess underavdelningar eller till sjövärnskåren eller densamma underställda sjövärnsflottiljer och som fått avdragas vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt år 1943 men för vilket avdrag enligt denna förordning ej skett vid beräkning av uppskattad merinkomst av rörelse,

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

dels ett belopp utgörande så många procent av de taxerade merinkomsterna som antalet kronor, varmed den sammanlagda utdebiteringen per skattekrona på grundval av den skattskyldiges taxering till kommunal inkomstskatt år 1941, efter avdrag för därå belöpande statsbidrag av skatteutjämningsmedel, överstigit femton kronor,

dels ock ett belopp av 3,000 kronor.

Avdrag som ovan sagts tillgodonjutes i första hand från taxerad merinkomst av rörelse. Återstående avdrag göres från summan av övriga taxerade merinkomster. Därest kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § tages i anspråk under beskattningsåret, må ovannämnda avdrag å 3,000 kronor medgivas allenast i den mån dylikt avdrag skulle kunnat tillgodonjutas örn sådan fond ej tagits i anspråk.

Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under beskattningsåret haft annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som vid tillämpning av denna förordnings föreskrifter utvisar inkomstminskning, skall vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande skäligt avdrag utöver vad ovan sagts medgivas med högst inkomstminskningens belopp. Har den skattskyldige under beskattningsåret även haft annan, krigskonjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla, som kan anses utvisa inkomstökning i förhållande till förkrigsinkomståren, bör skälig hänsyn därtill tagas vid avdragets bestämmande.

2 mom. Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under de beskattningsår taxeringarna till krigskonjunkturskatt åren 1941 och 1942 avsågo haft krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som vid tillämpning av de vid nämnda taxeringar gällande föreskrifterna utvisade inkomstminskning, för vilken avdrag vid nämnda taxeringar skulle hava medgivits, därest inkomstökning å annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla förelegat, skall jämväl avdrag för sådan inkomstminskning medgivas vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande, dock endast i den mån avdrag för inkomstminskningen ej kunnat utnyttjas vid taxeringarna åren 1941 och 1942.

3 mom. Beskattningsbar merinkomst utföres dels för rörelse, dels för övriga förvärvskällor gemensamt i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

(Se vidare anvisningarna.)

Beräkning av krigskonjunkturskatt.

11 §.

1 mom. För krigskonjunkturskatten fastställes ett grundbelopp. Detta skall

utgöra,

a) beträffande rörelse:

å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som

ej överstiger 20 # av motsvarande jämförelseinkomst:................. 50#,

överstiger 20 men ej 50# av motsvarande jämförelseinkomst:.......... 60#,

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

b) beträffande övriga förvärvskällor:

50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Avser beskattningsåret ej samma antal månader som det antagna jämförelseåret, skall motsvarande jämförelseinkomst upptagas till ett med hänsyn härtill jämkat belopp. Den motsvarande jämförelseinkomsten utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

2 mom. Krigskonjunkturskatten skall utgöra det enligt 1 mom. fastställda grundbeloppet efter avdrag av de belopp varmed statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskild skatt å förmögenhet för den skattskyldige skulle hava minskats, om krigskonjunkturskattens grundbelopp avdragits från det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet och det därefter återstående beloppet utgjort taxerat belopp.

12 §.

Skall jämlikt 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för äkta makar fastställas gemensamt beskattningsbart belopp, skall i förekommande fall jämväl till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor fastställas för makarna gemensamt.

Kan ene maken helt eller delvis ej utnyttja avdrag för inkomstminskning eller realisationsförlust, må det återstående avdraget tillgodonjutas av den andre maken, som om denne själv haft inkomstminskningen eller realisationsförlusten. Vad nu stadgats örn inkomstminskning skall gälla även förvärvskällor som avses i 5—8 §§. Avdrag som omförmäles i 10 § skall, i den mån det ej utgör avdrag för gåva till luftvärnet, luftskyddet, hemvärnet eller sjövärnet, vilket kunnat utnyttjas av den av makarna som givit gåvan, med motsvarande tillämpning av där meddelade föreskrifter ske från den för båda makarna sammanlagda taxerade merinkomsten.

Krigskonjunkturskatten beräknas efter den för båda makarna sammanlagda beskattningsbara merinkomsten, såvitt angår rörelse med hänsyntagande till den för båda sammanlagda jämförelseinkomsten, och fördelas å makarna, särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor, efter förhållandet mellan deras taxerade merinkomster av motsvarande förvärvskällor.

Vid beräkning enligt 11 § 2 mom. av avdrag från det till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt taxerade beloppet i fall som avses i 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt iakttages att avdraget må, i den mån det ej kunnat utnyttjas av den därtill närmast berättigade maken, tillgodokomma den andre maken.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt.

13 §.

Krigskonjunkturskatt må efter framställning från skattskyldig, som taxeras för merinkomst av rörelse, påföras allenast provisoriskt

a) för framtida nedskrivning av ersättningslager (14 §),

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

b) för mötande av framtida prisfall (15 §),

c) för kostnadsutjämning (16 §),

d) för befarad framtida värdeminskning (17 §),

e) för framtida anskaffning av ersättningstonnage med mera (18 §), samt

f) för framtida nyanskaffning av fartyg (19 §).

14 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nedskrivning av ersättningslager skall ske,

därest lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse minskats sedan sista förkrigsinkomstårets utgång eller, om lagret vid utgången av augusti 1939 visas hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, sedan utgången av augusti 1939,

samt en särskild varufömyelsefond för beskattningsåret avsatts för nedskrivning av lager, som den skattskyldige har för avsikt att anskaffa i stället för sålunda avgången lagertillgång.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om vid beskattningsårets slut nya lagertillgångar hade anskaffats för lagrets uppbringande till samma storlek som vid sista förkrigsinkomstårets utgång, eller, om lagret vid utgången av augusti 1939 var större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, till samma storlek som vid utgången av augusti 1939, och enligt i denna förordning medgivna grunder nedskrivits högst med det till varuförnyelsefonden avsatta beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

15 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för mötande av framtida prisfall skall ske,

därest under beskattningsåret tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse inköpts men ej levererats,

samt en särskild prisfluktuationsfond för beskattningsåret avsatts för att möta framtida prisfall å dessa tillgångar.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om de inköpta lagertillgångarna hade levererats under beskattningsåret och vid beskattningsårets utgång enligt i denna förordning medgivna grunder nedskrivits högst med det till prisfluktuationsfonden avsatta beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

16 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för kostnadsutjämning skall ske,

därest en särskild kostnadsutjämningsfond för beskattningsåret avsatts för att användas till omkostnader i rörelsen under ett följande år.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

hava minskats, om de avsatta medlen använts för avdragsgilla omkostnader under beskattningsåret.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt enligt denna paragraf må ej medgivas, därest restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt för tidigare år skett för omkostnader under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

17 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för befarad framtida värdeminskning skall ske,

därest i räkenskaperna för beskattningsåret beträffande tillgång för stadigvarande bruk i rörelse avskrivning skett för överpris eller merkostnad,

men avdrag för motsvarande belopp vid inkomstuppskattning enligt denna förordning finnes ej kunna medgivas.

Den provisoriska skattepåföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet hade medgivits vid inkomstuppskattningen.

(Se vidare anvisningarna.)

18 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida anskaffning av er sättning stonnage med mera skall ske,

därest under beskattningsåret rörelse tillhörigt fartyg försålts eller fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelse förlorats,

och köpeskillingen eller försäkringssumman eller del därav insatts å särskilt konto hos riksbanken för att användas, om det insatta beloppet utgöres av köpeskilling för fartyg, till anskaffande av annat eller andra fartyg, och, om det utgöres av försäkringssumma för förlorad tillgång, till anskaffande av fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, örn den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som överstiger den avyttrade eller förlorade tillgångens värde, avdragits vid inkomstuppskattningen. Med tillgångens värde förstås härvid dess i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde när avyttringen ägde rum eller förlusten timade, eller, om tillgången när den avyttrades eller förlorades var belastad med intecknad gäld, nämnda värde med avdrag av gälden.

(Se vidare anvisningarna.)

19 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nyanskaffning av fartyg skall ske,

därest i annat fall än som avses i 18 § skattskyldig som driver rederirörelse å särskilt konto hos riksbanken insatt belopp för att användas till anskaffande av fartyg.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

hava minskats, om halva det insatta beloppet, dock högst hälften av den vid inkomstuppskattning enligt denna förordning beräknade inkomsten för beskattningsåret, avdragits vid inkomstuppskattningen.

(Se vidare anvisningarna.)

20 §.

Har fond som i 14, 15 eller 16 § avses ej avsatts i balansräkningen för beskattningsåret eller bar sådan fond avsatts med mindre belopp än som sedermera visar sig hava varit önskvärt, må såsom avsättning godkännas skriftlig förklaring av den skattskyldige, att i räkenskaperna för det på beskattningsåret närmast följande räkenskapsåret överföring till sådan fond skall göras från fond eller konto, som fanns vid beskattningsårets utgång och som kunde disponeras för de i nämnda paragrafer angivna ändamålen.

För skattskyldig, som ej i sina räkenskaper gjort avsättning till kostnadsutjämningsfond eller avgivit förklaring som i första stycket sägs, må lika med sådan avsättning anses redovisning å särskild blankett enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t, av för kostnadsutjämning disponibla medel å sådana fonder eller konton i balansräkningen för beskattningsåret som kunnat tagas i anspråk för avsättning till kostnadsutjämningsfond, i den mån desamma ej utnyttjats för provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för år 1942. Såsom sådana medel må i sista hand upptagas förefintlig, genom nedskrivning eller avskrivning under beskattningsåret eller närmast föregående beskattningsår bildad, vid taxering för dessa år ej godkänd dold reserv i varulager eller tillgång för stadigvarande bruk, vilken, om nedskrivningen eller avskrivningen ej skett, kunnat tagas i anspråk för avsättning till kostnadsutjämningsfond. Kan skattskyldig, för vilken dylika fonder, konton eller andra medel ej skulle räckt till för sådan avsättning, visa att eget kapital, som fanns vid beskattningsårets utgång, ej därefter till någon del uttagits ur rörelsen, eller, där den skattskyldige är fysisk person, att sådant kapital uttagits endast för nödiga kostnader, må det felande beloppet i stället redovisas i andra medel. Den skattskyldige är pliktig att i fall som i detta stycke avses årligen vid deklaration till krigskonjunkturskatt bilägga uppgift å blankett som nyss sagts utvisande i vad mån ifrågavarande medel alltjämt äro i behåll.

Det i 18 och 19 §§ angivna villkoret om insättning i riksbanken skall anses fullgjort, örn dylik insättning skett senast den 31 juli 1943 eller vid den senare tidpunkt före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer. Efter ansökan av skattskyldig äger Kungl. Maj:t i särskilda fall, där insättning i riksbanken skulle vålla den skattskyldige avsevärd svårighet, föreskriva, att insättning i riksbanken må ersättas med annan väsentligen likvärdig disposition av tillgångar eller, där synnerliga skäl därtill äro, fastställa annat villkor för den provisoriska skattepåföringen.

21 §.

Restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt skall efter framställning från skattskyldig av prövningsnämnd medgivas, om och i den mån före viss tidpunkt, som sedermera fastställes,

13 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

a) varufömyelsefond som i 14 § sägs använts för enligt denna förordning medgiven nedskrivning å lagertillgångar som anskaffats i stället för de under beskattningsåret avgångna lagertillgångarna,

b) lagertillgångar som i 15 § avses levererats och prisfluktuationsfonden använts för sådan nedskrivning av dessa tillgångar, som enligt denna förordning skulle medgivits för beskattningsåret, om tillgångarna då levererats,

c) kostnadsutjämningsfond som i 16 § sägs använts för omkostnader i rörelsen, för vilka avdrag skulle medgivits vid taxering till krigskonjunkturskatt, därest fonden ej disponerats för ändamålet,

d) tillgång som i 17 § sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende enligt denna förordning avskrivits,

e) belopp, som enligt 18 eller 19 § insatts i riksbanken, disponerats för sådan anskaffning av tillgång som insättningen avsett, och i räkenskaperna sådan avskrivning å tillgången skett som enligt i denna förordning angivna grunder skulle kunnat godkännas vid taxering till krigskonjunkturskatt för anskaffningsåret, eller

f) tillgång som i e) sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende enligt denna förordning avskrivits,

dock att, därest i fall som avses i 18 § den under beskattningsåret avyttrade eller förlorade tillgången varit belastad med intecknad gäld och däremot svarande belopp ej blivit insatt i riksbanken, den omständigheten att jämväl andra medel än i riksbanken insatta använts för anskaffning av den nya tillgången ej skall betaga den skattskyldige den rätt till restitution som skulle tillkommit honom, därest medlen uttagits ur riksbanken.

Har skattskyldig för visst år i stället för att jämlikt 16 § göra avsättning till kostnadsutjämningsfond lämnat redovisning å särskild blankett som i 20 § andra stycket sägs, må såsom omkostnad vilken berättigar till restitution enligt c) godkännas högst så stort belopp, som den skattskyldige visar hava i balansräkningen för varje år före beskattningsåret efter det redovisningen lämnades funnits kvar av de medel, vilkas redovisning godkänts såsom likvärdig med avsättning till kostnadsutjämningsfond. Såsom kvarvarande medel äger härvid den skattskyldige tillgodoräkna sig jämväl den erlagda krigskonjunkturskatt för vilken enligt ifrågavarande bestämmelser provisorisk skattepåföring erhållits.

Restitutionen skall i vart och ett av de i a)—f) angivna fallen avse det belopp, varmed skatten för beskattningsåret skulle hava minskats, örn avdrag med den i punkten angivna nedskrivningen, omkostnaden, avskrivningen eller värdeminskningen skett vid den beskattningsbara merinkomstens fastställande.

Därest skattskyldig, vilken med medel ur kostnadsutjämningsfond gäldat samtliga på beskattningsåret belöpande omkostnader som i c) sägs men ej därigenom kunnat helt undgå inkomstminskning, till täckande helt eller delvis av denna disponerat ytterligare medel ur fonden, må i motsvarande mån restitution som ovan sagts äga rum, såsom örn medlen använts för i c) avsedda omkostnader.

(Se vidare anvisningarna.)

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

22 §.

1 mom. Där insättning i riksbanken jämlikt 18 eller 19 § skett, är den skattskyldige ej pliktig erlägga enligt samma paragrafer provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, förrän prövningsnämnd i den ordning som av Kungl. Maj :t fastställes meddelat särskilt föreläggande därom. Kungl. Maj :t äger utfärda föreskrifter rörande rätt för skattskyldig att disponera de hos riksbanken insatta medlen under iakttagande att säkerhet vinnes för betalning av den provisoriskt påförda skatten i den mån den ej kommer att bliva föremål för restitution.

Den som enligt 17 § erhållit provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för befarad framtida värdeminskning och som hos riksbanken ställt av riksbanken godkänd' säkerhet för skatten äger åtnjuta uppskov med skattens erläggande enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit.

Har Kungl. Majit enligt 20 § tredje stycket fastställt särskilt villkor för provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt i fall som avses i 18 eller 19 §, meddelar Kungl. Majit även de särskilda föreskrifter rörande skattens erläggande och restitution, som därav betingas.

2 mom. Har tillgång som i 18 eller 19 § avses anskaffats efter beskattningsårets utgång men senast den 31 juli 1943 eller vid den senare tidpunkt före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer, skall vid tilllämpning av denna förordning så anses som om belopp, vilket använts för betalning av tillgången, varit insatt i riksbanken vid beskattningsårets utgång och sedermera disponerats för anskaffning av tillgången.

3 mom. Föreligga förutsättningar för restitution enligt 21 § redan före taxeringens verkställande, skall visserligen krigskonjunkturskatt provisoriskt påföras den skattskyldige, men skall prövningsnämnden efter framställning från denne i samband med taxeringen förklara att det skattebelopp, som restitutionen skulle avse, ej skall av den skattskyldige erläggas.

Förklaring som nu sagts skall ock efter framställning från den skattskyldige meddelas, därest efter taxeringen men före uppbörden restitution medgives.

4 morn. Fråga om restitution i de i 21 § a) och c) angivna fallen prövas, sedan balansräkningen för vederbörligt år fastställts. Beträffande förfarandet vid restitution meddelar Kungl. Majit föreskrifter under iakttagande av stadgandet i 28 § andra stycket.

23 §.

Å erlagd, provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, som enligt 21 § restitueras, utgår ränta med två och en halv procent, dock ej i den mån fråga är om restitution enligt 21 § c).

Åtnjuter skattskyldig uppskov enligt 22 § 1 mom. med erläggande av krigskonjunkturskatt, är han pliktig att å det skattebelopp som slutligen fastställes betala ränta från den dag, då skatten enligt eljest gällande föreskrifter senast skolat erläggas, efter räntefot som av Kungl. Majit bestämmes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

15 Särskilda bestämmelser rörande dödsbo.

24 §.

Därest enligt 23 § eller 24 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt dödsbo efter skattskyldig befrias från skattskyldighet eller från erläggande av skatt, skall på särskild prövning av prövningsnämnd bero, huruvida och i vad mån härav föranledd befrielse från skattskyldighet till krigskonjunkturskatt eller från erläggande av sådan skatt skall äga rum.

Vad i 24 § 2 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat om dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik skatt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om krigskonjunkturskatt.

Beskattningsort.

25 §.

Taxering till krigskonjunkturskatt skall ske i den kommun, som enligt 22 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är den skattskyldiges beskattningsort.

Uppgiftsskyldighet och förfarande vid taxering till krigskonjunkturskatt.

26 §.

Taxeringsförordningens bestämmelser om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till krigskonjunkturskatt.

27 §.

1 morn. Fysisk eller juridisk person, som i sin år 1943 avlämnade självdeklaration uppgivit nettointäkt av rörelse eller inkomst av tantiem, provision eller gratifikation som utgått från rörelse, jordbruk eller skogsbruk, sammanlagt ej understigande 4,000 kronor, är, såvitt ej Kungl. Majit annorlunda föreskriver, pliktig att utan anmaning på heder och samvete avlämna deklaration till ledning för egen taxering till krigskonjunkturskatt.

Undantagen från deklarationsplikt som nu sagts är fysisk person, för vilken för beskattningsåret av taxeringsnämnden fastställts ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp å högst 6,000 kronor, så ock juridisk person som jämlikt 2 § 2 mom. är undantagen från skattskyldighet.

Deklarationen skall senast den 31 juli 1943 avlämnas till länsstyrelsen i det län, där taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ägt rum, eller, därest taxeringen ägt rum i Stockholm, till Överståthållarämbetet.

2 mom. Annan än den, som på grund av bestämmelserna i 1 mom. har

16 Kungl. Majlis proposition nr 193.

uppgiftsskyldighet, är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen angives, på heder och samvete avlämna deklaration för egen taxering till krigskonjunkturskatt. Sådan deklarationsskyldighet föreligger dock ej beträffande inkomst av jordbruk och skogsbruk.

3 mom. Formulär till blanketter för deklarationer enligt 1 och 2 mom. fastställas av Kungl. Majit.

4 mom. Efter anmaning är en var fysisk eller juridisk person pliktig att i den omfattning, som i anmaningen angives, meddela för sin taxering till krigskonjunkturskatt erforderliga uppgifter utöver dem som avses i 1 och 2 mom.

5 mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt fartyg skall utan anmaning till ledning för delägares taxering till krigskonjunkturskatt avlämna deklaration på sätt och i den ordning i 1 mom. sägs.

6 morn. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för taxering till krigskonjunkturskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning; dock skall den i 39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade påföljd för underlåtenhet att avlämna självdeklaration beträffande deklaration enligt 1 mom. här ovan inträda endast därest den skattskyldige underlåtit att efterkomma anmaning att inkomma med sådan.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som avses i 5 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet att avlämna uppgifter som i 34 § samma förordning sägs äga motsvarande tilllämpning.

28 §.

Taxering verkställes av den ordinarie prövningsnämnd, som har att taga befattning med den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Frågor örn rätt till restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt skola handläggas av prövningsnämnd.

29 §.

1 mom. Det åligger landskamreraren att, med ledning av deklarationer och andra uppgifter enligt 27 § och tillgängliga handlingar rörande taxering jämlikt taxeringsförordningen, efter den skriftväxling med den skattskyldige och utredning i övrigt som finnes erforderlig, såsom underlag för taxeringen till krigskonjunkturskatt låta upprätta förslag till sådan taxering av envar skattskyldig, för vilken till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst ifrågakommer.

Förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt såvitt angår inkomst av jordbruk och av skogsbruk skall genom landskamrerarens försorg upprättas med ledning av den skattskyldiges självdeklarationer och inhämtade upplysningar enligt formulär som fastställes av Kungl. Majit.

17 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

2 mom. överensstämmer förslag enligt 1 mom. första stycket med deklaration, som avgivits av den skattskyldige, skall det så snart ske kan överlämnas till prövningsnämnden.

3 mom. Innebär förslag enligt 1 mom. första stycket avvikelse från den skattskyldiges deklaration eller är sådant förslag upprättat utan att deklaration avlämnats, skall det genom landskamrerarens försorg ofördröjligen i rekommenderat brev tillställas den skattskyldige.

Förslag som avses i 1 mom. andra stycket skall genom landskamrerarens försorg i rekommenderat brev tillställas den skattskyldige. Endast där särskilda omständigheter därtill föranleda må sådant brev avsändas senare än den 30 september 1943.

Skattskyldig, som icke åtnöjes med förslag till taxering, äger att inom viss vid förslagets översändande angiven tid till länsstyrelsen ingiva till prövningsnämnden ställda erinringar mot förslaget jämte den utredning han vill åberopa. Tid som nu sagts skall, där ej särskilda omständigheter göra det omöjligt, bestämmas till minst fjorton dagar efter förslagets mottagande.

Sedan landskamreraren vidtagit de ändringar i förslaget, vartill erinringarna må föranleda, skall förslaget så snart ske kan föreläggas prövningsnämnden.

30 §.

1 mom. Därest prövningsnämnden vid granskning av förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt finner anledning till annan avvikelse från detta än som föranledes av yrkande från den skattskyldige, bör denne därom underrättas och erhålla tillfälle inkomma med erinringar, innan taxeringen fastställes.

2 mom. Sedan prövningsnämnden verkställt taxeringen, antecknas denna i särskild längd (krigskonjunkturskattelängd) enligt formulär, som fastställes av Kungl. Majit.

3 mom. För taxering av skattskyldiga enligt denna förordning må prövningsnämndens arbete pågå till och med den 15 december.

Prövningsnämndens protokoll, i vad det avser taxering till krigskonjunkturskatt, skall justeras inom åtta dagar efter sista sammanträdets avslutande, dock senast den 21 december.

4 mom. Till en var skattskyldig som enligt 29 § 3 mom. tredje stycket framställt erinringar mot förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt så ock till en var i krigskonjunkturskattelängden upptagen annan skattskyldig, som taxerats med avvikelse från av honom avlämnad deklaration eller utan att deklaration avlämnats, skall vederbörande protokollförare senast den 23 december i rekommenderat brev översända utdrag ur krigskonjunkturskattelängden samt prövningsnämndens protokoll i vad den skattskyldige angår.

31 §.

Kungl. Majit förordnar för Stockholms stad och för varje län en i bokföring sakkunnig person att såsom konsulent enligt landskamrerarens bestäm-

Bihang till riksdagens protokoll 19A3. 1 sami. Nr 11)3. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

mande biträda prövningsnämnden vid taxeringen till krigskonjunkturskatt. Konsulent förordnas jämväl att enligt allmänna ombudets hos mellankommunala prövningsnämnden bestämmande biträda denna nämnd vid ifrågavarande taxering.

Kungl. Maj:t förordnar tillika en särskild konsulent att tillhandagå övriga konsulenter och taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar rörande taxering till krigskonjunkturskatt och att vara föredragande hos den nämnd som omförmäles i 32 §.

32 §.

Kungl. Maj :t förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala krigskonjunkturskattenämnden) med uppgift att

dels efter framställning från landskamrerare eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd eller när anledning eljest anses föreligga avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till krigskonjunkturskatt,

dels, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Maj:t avgiva förslag rörande tillämpning av denna förordning.

Nämnden skall bestå av ordförande och nio ledamöter. En av ledamöterna skall förordnas till vice ordförande. För varje ledamot utses en suppleant.

Nämnden är beslutför, när sju medlemmar äro tillstädes.

Nämnden må, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta biträde av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i Ilo §, lil § 1 morn. samt 112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna äga motsvarande tilllämpning.

33 §.

Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den anknyter. Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling som enligt vad nu sagts skall biläggas självdeklarationen.

Rörande rätt att taga del av självdeklaration samt av deklarationer och andra uppgifter enligt denna förordning skall vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande sakkunnig gälla örn konsulent enligt denna förordning, och skall vad i nämnda mom. stadgas beträffande ordförande och ledamöter i prövningsnämnd gälla om ordförande och ledamöter i den centrala krigskonjunkturskattenämnden. Rörande förbud för person, som sålunda fatt del av självdeklaration eller deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning, att offentliggöra eller yppa dess innehåll skola föreskrifterna i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

Ämbets- eller tjänsteman, vilken äger rätt att taga del av deklaration till krigskonjunkturskatt, äger jämväl rätt att taga del av den självdeklaration,

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

vid vilken den bilagts eller skall biläggas, jämte därtill hörande uppgifter enligt taxeringsförordningen.

34 §.

För taxeringen till krigskonjunkturskatt må granskning av skattskyldigs bokföring enligt bestämmande i varje särskilt fall av landskamreraren eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden verkställas av vederbörande konsulent så ock av person som verkställer bokföringsgranskning enligt taxeringsförordningen. Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga motsvarande tillämpning.

Dylik granskning må ock verkställas av den i 31 § andra stycket omförmälde konsulenten.

35 §.

1 mom. Beträffande besvär över taxering till krigskonjunkturskatt så ock över beslut rörande restitution av provisoriskt påförd sådan skatt skola taxeringsförordningens föreskrifter om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning med iakttagande

dels att besvärsrätt tillkommer den skattskyldige och vederbörande landskamrerare,

dels att besvär över ordinarie prövningsnämnds beslut skola ingivas till vederbörande länsstyrelse eller kammarrätten före klockan tolv den 31 januari 1944.

Vid motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser om besvär skall vad angår taxering till krigskonjunkturskatt underrättelse enligt 30 § 4 mom. i denna förordning likställas med underrättelse om avvikelse från självdeklaration, och skall vid motsvarande tillämpning av 123 § 2 mom. taxeringsförordningen besvärsrätt, som tillkommer skattskyldig vilken icke erhållit föreskriven underrättelse före viss tid, avse det fall att den skattskyldige ej erhållit underrättelsen före den 15 januari 1944.

2 mom. Därest genom utslag av Kungl. Maj:t eller kammarrätten eller beslut jämlikt 123 § 2 eller 4 mom. taxeringsförordningen av prövningsnämnd sådan ändring sker i den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för inkomst under något av förkrigsinkomstaren, att tgxeringen till krigskonjunkturskatt bör bestämmas till annat belopp än som skett, må besvär med yrkande örn härav föranledd ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt anföras hos prövningsnämnden eller, därest denna taxering i annan ordning är föremål för prövning i högre instans, hos denna instans för att prövas i sammanhang med målet i övrigt.

Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där han ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i 27 § 6 mom. första stycket, samt vederbörande landskamrerare. Beträffande tiden för besvärens ingivande och handläggningen av desamma skall 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

36 §.

1 mom. Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, skola besvären prövas i samband med vaxandra.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1943 ändras eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas därav betingad ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt, dock att, därest beslut om höjning av taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller påföring av sådan taxering meddelas av kammarrätten eller Kungl. Majit, fråga om därav betingad höjning eller påföring av taxering till krigskonjunkturskatt skall handläggas av prövningsnämnd. Beslut rörande fråga som nyss sagts skall av prövningsnämnd meddelas så snart ske kan efter det kammarrättens utslag angående taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt vunnit laga kraft eller Kungl. Maj :ts utslag angående samma taxering meddelats. Beträffande förslag i fråga om taxering till krigskonjunkturskatt i fall som nu avses skola bestämmelserna i 29 § äga motsvarande tillämpning under iakttagande att förslaget så snart ske kan bör tillställas den skattskyldige för erinringars avgivande. Vad sålunda stadgats angående prövningsnämnds handläggning av fråga rörande taxering till krigskonjunktunskatt skall dock ej äga tillämpning i fall där kammarrätten eller Kungl. Majit tidigare meddelat beslut angående samma taxering.

Det åligger länsstyrelsen att vid insändande till kammarrätten av besvär i-örande taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i förekommande fall foga utdrag av krigskonjunkturskattelängden.

2 mom. Därest beslut örn höjning av taxering till krigskonjunkturskatt eller påföring av sådan taxering meddelas av särskild prövningsnämnd, skola bestämmelserna i 13—20 §§ äga motsvarande tillämpning under iakttagande, dels att sådan skriftlig förklaring som i 20 § första stycket sägs må avse att överföring till viss fond skall göras i räkenskaperna för det år under vilket prövningsnämndens beslut meddelas, dels att insättning i riksbanken som i 20 § tredje stycket sägs skall ske inom tid som landskamreraren bestämmer.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fall där beslut om höjning eller påföring av taxering till krigskonjunkturskatt meddelas av kammarrätten eller Kungl. Majit, dock under iakttagande att beslut om provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt i sådant fall efter framställning av den skattskyldige skall meddelas av prövningsnämnd. Sådan framställning skall göras inom två månader efter det kammarrättens eller Kungl. Majits utslag delgivits den skattskyldige.

Rörande erläggande av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt i fall som i detta mom. avses samt restitution av sådan skatt äger Kungl. Majit utfärda särskilda föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

21 Eftertaxering.

37 §.

1 mom. Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift, som avgivits till ledning vid taxering enligt denna förordning eller vid hans taxering för inkomst eller förmögenhet, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts att han icke blivit taxerad till krigskonjunkturskatt eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till krigskonjunkturskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits staten. Beträffande sådan eftertaxering skall vad i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat rörande eftertaxering till dylik skatt äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att det skall ankomma på den skattskyldige att visa, att merinkomst, som fastställes på grund av eftertaxering, ej berott på förhållanden som i 1 § sägs.

2 mom. Därest eftertaxering ifrågakommer under år, då allmän taxering till krigskonjunkturskatt ej äger rum, skall eftertaxeringen verkställas av ordinarie prövningsnämnden med motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser, därvid iakttages att eftertaxeringen antecknas i krigskonjunkturskattelängd, vilken såsom bilaga fogas vid prövningsnämndens protokoll.

3 mom. Därest eftertaxering sker, må med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 36 § 2 mom. provisorisk påföring ske av den därvid fastställda krigskonjunkturskatten.

Straffbestämmelse.

38 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration enligt denna förordning eller vid lämnande av uppgift som i 27 § sägs lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Kostnader för taxeringsarbetet.

39 §.

Av taxeringen till krigskonjunkturskatt föranledda särskilda kostnader bestridas av statsmedel.

Särskild föreskrift.

40 §.

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Anvisningar lill 4 §.

1. Enligt punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen, sådan denna lyder enligt lag den 17 juni 1938, skall för annan skattskyldig än aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk i rörelse avsedda maskiner eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag enligt nämnda lag hänföras till byggnad, under vissa förutsättningar upptagas till en del såsom intäkt av rörelse och till en del såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet. Med hänsyn till föreskriften i 2 § 1 mom. andra stycket i denna förordning skall vad sålunda stadgas icke gälla vid taxering till krigskonjunkturskatt, utan skall därvid intäkten i sin helhet upptagas såsom intäkt av rörelse. Såsom av sistnämnda stadgande framgår skall motsvarande gälla även där intäkt genom dylik avyttring ej är skattepliktig enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Vad nu sagts avser även utfallande försäkringsbelopp vid förlust av tillgång varom är fråga och skall iakttagas beträffande såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret.

2. Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda uppskattningen av inkomst av förvärvskälla hänförlig till rörelse för förkrigsinkomståren skall vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning, förutom i fall som avses i 4 § 7 mom. samt i punkt 1 här ovan, frångås i den mån följande särskilda föreskrifter därtill föranleda.

a) Har vid värdering av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen under något av förkrigsinkomståren mera avsevärd nybildning av dold reserv ägt rum genom nedskrivning eller mera avsevärd minskning av sådan reserv skett genom uppskrivning, skall vid inkomstuppskattningen för vartdera förkrigsinkomståret tilläggas under året gjord sådan nybildning eller avdragas under året inträdd sådan minskning av den dolda reserven.

b) Har avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk för något av förkrigsinkomståren vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt medgivits med belopp mera avsevärt överstigande vad som kan antagas hava motsvarat den verkliga värdeminskningen under året, skall det överskjutande beloppet tilläggas vid inkomstens uppskattning.

c) Har för något av förkrigsinkomståren avdrag skett för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller, med större belopp än som kan anses motsvara normal årsavsättning, till pensionering av anställda eller annat likartat ändamål, skall beloppet tilläggas vid inkomstuppskattningen.

Har å andra sidan för något av förkrigsinkomståren i inkomsten ingått belopp av sådant slag och av sådan storlek som uppenbarligen ej kan anses för rörelsen normalt, skall sådant belopp ej upptagas såsom intäkt.

23 Runvi. Maj:ts proposition nr 193.

d) Huru förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta a eget kapital nedlagt i rörelsen framgår av punkterna 5 och 8 här nedan.

3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna för båda förkrigsinkomståren. Är det uppenbart, att detta medeltal ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av förvärvskällan vid tiden närmast före krigsutbrottet, men kan det antagas, att ettdera förkrigsinkomstårets inkomst utgör ett bättre samt i och för sig godtagbart uttryck för nämnda årsinkomst, skall denna inkomst vara jämförelseinkomst. Har den skattskyldige ej bedrivit rörelse under hela det förra men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall i regel inkomsten för det senare året vara jämförelseinkomst. Hava förkrigsinkomståren visat underskott eller eljest uppenbart onormala vinstresultat, skall jämförelseinkomsten fastställas till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt. Den omständigheten att ett av förkrigsinkomståren visat underskott bör i regel anses utgöra skäl att pa sätt nu sagts bestämma jämförelseinkomsten till annat belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren.

Har den skattskyldige ej bedrivit ifrågavarande rörelse under något förkrigsinkomstår eller har han bedrivit densamma endast under del av sådant år, fastställes jämförelseinkomsten med hänsyn till omständigheterna. Såsom exempel på i dylika fall ifrågakommande uppskatlningsgrunder må följande anföras. Därest rörelsen övertagits från annan, som under förkrigsinkomståren eller ett av dessa bedrivit rörelse under likartade förhållanden, kan stundom jämförelseinkomsten fastställas med ledning av rörelsens resultat i förre innehavarens hand. Är åter fråga örn ny rörelse eller övertagen rörelse, för vilken dylik beräkning av jämförelseinkomsten finnes ej kunna ifrågakomma, må denna fastställas med ledning av resultatet av annan jämförbar rörelse, som under förkrigsinkomståren bedrivits under likartade förhållanden. Står ej annan uppskattningsgrund till buds, må såsom jämförelseinkomst fastställas ett belopp, motsvarande skälig ränta antingen å eget kapital, beräknat enligt punkt 8 här nedan, eller, om därigenom större förmån vinnes, å såväl eget som upplånat kapital med avdrag för den å sistnämnda kapital under beskattningsåret belöpande räntan, i båda fallen med tillägg beträffande enskild skattskyldig av skäligt värde å dennes personliga arbetsinsats. Ränta å kapital som nu sagts må beräknas efter en räntefot av lägst sex procent. Till upplånat kapital må vid beräkning som nu avses ej hänföras varuskulder eller uppburna förskott å leveranser. Om ej särskilda förhållanden till annat föranleda, antages vid dylik beräkning kapitalet hava under hela jämförelseåret utgjort samma belopp som vid beskattningsårets ingång. Vid uppskattning av värdet å den personliga arbetsinsatsen må .skälig hänsyn tagas till intäktsbelopp, som rörelseidkaren under förkrigsinkomståren erhållit i annan verksamhet. Har rörelse av den skattskyldige bedrivits endast under senare delen av det sista förkrigsinkomståret, kan för den förra delen av detta år motsvarande till-

24 Kungl. Mcij:ts proposition nr 193.

lämpning av nu angivna regler ifrågakomma. I dylikt fall anses så stort kapital hava varit under förra delen av året nedlagt i rörelsen, som när rörelsen började bedrivas var nedlagt i denna.

För fysisk person må jämförelseinkomsten beträffande förvärvskälla, av vilken han haft sin huvudsakliga försörjning, ej bestämmas till lägre belopp än 3,000 kronor.

Såsom lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen enligt 4 § skall vid det antagna jämförelseårets slut alltid anses lagret vid det sista förkrigsinkomstårets utgång, uppskattat i överensstämmelse med räkenskapernas värdesättning vid denna tidpunkt, även där ett jämkat värde antagits vid uppskattning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret.

Den vid taxering lill krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda.

4. Vid uppskattning av inkomst för beskattningsåret skall den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda uppskattningen av inkomst hänförlig till rörelse, förutom i fall som avses i 4 § 7 mom. samt i punkt 1 här ovan, frångås i den mån nedan givna särskilda föreskrifter därtill föranleda.

a) Har vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1942 tillägg gjorts för vid dylik taxering ej medgiven nedskrivning under nästföregående beskattningsår av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, skall hänsyn härtill tagas vid värdering av lagret vid beskattningsårets ingång och skall följaktligen vid inkomstuppskattningen avdrag medgivas med belopp svarande mot nämnda tillägg. Har skattskyldig vid inkomstuppskattningen för det beskattningsår, som taxeringen till krigskonjunkturskatt år 1942 avsåg, åtnjutit avdrag för i räkenskaperna ej gjord nedskrivning av lagertillgångar, skall ett mot detta avdrag svarande belopp tilläggas vid inkomstuppskattningen.

b) Lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse vid beskattningsårets utgång må ej vid inkomstuppskattningen nedskrivas till lägre belopp än som erhålles vid uppskattning enligt de principer och den prisnivå som tillämpats beträffande lagervärderingen för jämförelseårets utgång, d. v. s. uppskattningen enligt räkenskaperna av lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång (förkrigslagret). Därest det vid uppskattning enligt sagda principer och prisnivå befinnes, att lagret vid beskattningsårets utgång mera avsevärt översteg förkrigslagret, må dock ej beträffande lagerökningen godkännas nedskrivning till lägre värde än anskaffningskostnaden vid sista förkrigsinkomstårets utgång. Därvid iakttages, dels att, om lagret vid utgången av augusti 1939 (krigsutbrottet) visas hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom förkrigslager, samt att i dylikt fall beträffande lagerökningen ej må godkännas nedskrivning till lägre värde än anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet, dels att nedskrivningen beräknas för förkrigslagret och lagerökningen gemensamt. Lagret i dess helhet vid beskattningsårets utgång må följaktligen ej vid inkomstuppskattningen nedskrivas till lägre belopp än summan av vär-

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

det å förkrigslagret uppskattat efter nyss angivna principer och prisnivå och värdet å lagerökningen uppskattat till anskaffningskostnaden vid sista förkrigsinkomstårets utgång eller, därest lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom förkrigslager, anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet. Hänsyn skall dock vid bedömande av nedskrivningen tagas till inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller av annan orsak så ock till i vad mån efterfrågan å tillgången kan antagas bliva minskad på grund av rådande krigskonjunktur eller kan antagas bliva minskad eller upphöra, när normala förhållanden åter inträda.

Örn den dolda reserven i lagret vid beskattningsårets utgång vid uppskattning av lagertillgångarna till förkrigspris eller till den verkliga anskaffningskostnaden vid nämnda tidpunkt ej är större än den dolda förkrigsreserv som avses i 4 § 4 mom. första stycket (jfr punkt 11 här nedan), skall lagret ej anses nedskrivet till lägre belopp än som godkännes enligt förra stycket. Med förkrigspris förslås kostnaden för att anskaffa tillgångar av ifrågavarande slag vid krigsutbrottet, eller, därest lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång räknas såsom förkrigslager, vid sistnämnda tidpunkt.

Har den skattskyldige ej vid sista förkrigsinkomstårets utgång haft lagertillgång, må vid uppskattningen av inkomsten för beskattningsåret tillgången ej nedskrivas till lägre värde än som kan antagas hava motsvarat kostnaden för att anskaffa tillgången vid utgången av augusti 1939, skäligen reducerat med hänsyn till redan inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller av annan orsak eller till befarad värdeminskning vid krigskonjunkturens upphörande eller dessförinnan.

Vid tillämpning av vad ovan stadgats skall iakttagas, att nedskrivning vid inkomstuppskattning enligt denna förordning ej må ske till lägre belopp än det bokförda värdet vid beskattningsårets utgång, såvitt ej den skattskyldige visar att vid uppskattningen enligt räkenskaperna hänsyn ej tagits till nedskrivning som enligt god köpmannased varit uppenbart påkallad.

Tillika skall iakttagas, att av skattskyldig i räkenskaperna gjord värdesättning av lagertillgång, som godkänts vid taxeringen till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt, ej bör, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda, vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning frångås, försåvitt ej de beträffande räkenskaperna tillämpade grunderna kunna antagas leda till resultat som i genomsnitt mera avsevärt skilja sig från dem som framkomma vid tillämpning av föreskrifterna i denna punkt.

c) Har vid taxering till krigskonjunkturskatt åren 1940, 1941 och 1942 eller något av dessa år avdrag åtnjutits för minskning av dold förkrigsreserv i tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, och har under beskattningsåret den avgångna dolda förkrigsreserven genom nybildning av motsvarande dold reserv helt eller delvis återvunnits, skall ett belopp svarande mot återvinningen tilläggas vid inkomstuppskattningen för detta år, dock att, därest återvinning skett av dold förkrigsreserv som minskats under det beskattningsår som låg till grund för 1940 års taxering till krigskonjunkturskatt, tillägg för återvinningen i denna del ej skall göras

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

med mera än skillnaden mellan det belopp, för vilket avdrag för minskning av den dolda förkrigsreserven åtnjutits vid nämnda taxering, och återvinningen av samma reserv under de beskattningsår, som 1941 och 1942 års taxeringar avsågo.

Återvinningen under beskattningsåret av avgången dold förkrigsreserv utgöres av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, varmed vid uppskattning för taxering till krigskonjunkturskatt lagret vid beskattningsårets utgång var nedskrivet under förkrigspriset, och å andra sidan det belopp, varmed lagret vid beskattningsårets ingång var nedskrivet under nämnda pris, dock högst skillnaden mellan det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats under tidigare beskattningsår, och det belopp som motsvarar återvinning av sådan reserv under de beskattningsår, som 1941 och 1942 års taxeringar avsågo.

Avdrag för minskning av dold förkrigsreserv vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 skall anses hava åtnjutits högst med det belopp, som motsvarar den vid nämnda taxering uppskattade merinkomsten.

d) För värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk medgives i regel avdrag efter samma grunder som tillämpats vid uppskattning enligt denna förordning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret, eller, där beräkning efter sådan grund ej kan ske, med belopp motsvarande den med utgångspunkt från anskaffningskostnaden beräknade verkliga värdeminskningen. Avdrag för värdeminskning överstigande den normala av sådant slag, som avses i punkt 3 c) fjärde stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, medgives i den mån denna värdeminskning visas hava uppkommit under beskattningsåret och motsvarande avdrag skett i räkenskaperna. I räkenskaperna gjort avdrag å tillgång som nu sagts för överpris eller merkostnad av sådant slag, som angles i femte stycket nämnda anvisningspunkt, skall likaledes få åtnjutas, dock, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, högst med så stort belopp att det vid ifrågavarande beskattning återstående oavskrivna värdet å tillgången nedbringas till en och en fjärdedel gånger det pris den kan anses hava betingat vid utgången av augusti 1939. Att provisorisk skattepåföring kan ske av den krigskonjunkturskatt, som belöper på återstoden av det i räkenskaperna gjorda avdraget, framgår av 17 §.

Beträffande industriella nybyggnader och nyanskaffade maskinutrustningar eller dylikt, som införlivas med vederbörande anläggningar för stadigvarande bruk, kan sådan omständighet som bör föranleda större avdrag för överpris än nyss sagts ofta anses vara för handen. Kan det med hög grad av sannolikhet förutses att en tillgång skall helt förlora sitt värde efter krigets slut, bör avdrag få ske för hela anskaffningskostnaden, om motsvarande avdrag skett i räkenskaperna. Såsom exempel på sådan omständighet som må föranleda större avdrag för överpris än nyss sagts må vidare framhållas det fall att fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk gått förlorad och annan liknande tillgång anskaffats i dess ställe. I dylikt fall må avdrag för överpris åtnjutas högst med så stort belopp att det vid ifrågavarande beskatt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

ning återstående oavskrivna värdet nedbringas till förkrigsvärdet å den nyanskaffade tillgången eller, om detta värde överstiger motsvarande värde för den förlorade tillgången, till summan av förkrigsvärdet å denna tillgång och — i regel — en och en fjärdedel gånger det belopp varmed förkrigsvärdet å den nyanskaffade tillgången överstiger förkrigsvärdet å den förlorade tillgången. I vissa fall kan Kungl. Maj:t med stöd av särskilt av riksdagen meddelat bemyndigande att medgiva eftergift beträffande krigskonjunkturskatt fastställa särskild grund för beräkning av avdrag för överpris eller merkostnad.

e) Beträffande rörelse, för vilken ej förts handelsböcker och beträffande vilken på den grund ovan givna bestämmelser örn i räkenskaperna vidtagna åtgärder ej kunna tillämpas, må i motsvarande avseende hänsyn tagas till vad som i det särskilda fallet synes skäligt.

f) Avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller investeringsfond är ej medgivet, ej heller avdrag för omkostnad som uppenbarligen haft till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret. Vad angår representation o. dyl. i större omfattning än under förkrigsinkomståren bör avdrag för omkostnaden medgivas endast i den mån den betingats av rörelsens utvidgning eller andra särskilda förhållanden.

Avdrag för kostnad för pensionering av anställda eller annat likartat ändamål med belopp överstigande medeltalet av liknande avdrag för förkrigsinkomståren medgives allenast i den mån kostnadsökningen kan anses erforderlig för normal årsavsättning på grund av ökade verkliga förpliktelser eller dylikt förhållande. Har sådan förpliktelse ingåtts efter utgången av augusti 1939, iakttages, dels att avdrag ej medgives i den mån med kostnaden avses att åt någon bereda högre pension än dubbla det belopp som angles i 9 § tredje stycket lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensionsoch andra personalstiftelser, i förekommande fall förenad med s. k. kapitalunderstöd å högst 4,000 kronor, dels att avdrag för s. k. övergångskostnad ej medgives med mera än en tiondel av hela det belopp av sådan kostnad som härrör av den ökade förpliktelsen i den mån den ej avser högre pensioner än nyss sagts, dels ock att i regel avdrag ej medgives med högre belopp än i medeltal 4,000 kronor för en var av de befattningshavare som pensioneringen avser.

g) Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tilllämpade prissättningen rörelsen inkomstökning och jordbruket inkomstminskning, skall för utjämning härutinnan vid inkomstuppskaltning enligt denna förordning beträffande nämnda produkter tillämpas skälig högre prissättning med sammanlagt högst det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen å jordbruket och det å jordbruket belöpande utjämningsavdraget.

h) Vid uppskattning av bankaktiebolags inkomst må avdrag medgivas med belopp motsvarande den vinst, som för iakttagande av bestämmelserna i 49 §

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

lagen om bankrörelse rörande inlåningens förhållande till bolagets egna fonder användes för avsättning till dylika fonder.

i) Huru vid fastställande av inkomsten för beskattningsåret förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta å eget kapital nedlagt i rörelsen framgår av punkterna 5 och 8 här nedan.

5. I rörelseinkomsten för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse inräknas ej beträffande vare sig förkrigsinkomståren eller beskattningsåret behållen utdelning å svenska aktier eller å andelar i svenska ekonomiska föreningar.

6. Har skattskyldig enligt vad därom är särskilt stadgat vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt från summan av sina inkomster från olika förvärvskällor åtnjutit avdrag för belopp, som utgivits såsom gåva för luftvärnet eller luftskgddet eller för hemvärnet eller dess underavdelningar eller till sjövärnskåren eller densamma underställda sjövärnsflottiljer, skall enligt denna förordning motsvarande avdrag göras vid uppskattning av inkomst av till rörelse hänförlig förvärvskälla, från vilken gåvan utgått.

7. Vid beräkning av uppskattad merinkomst av uppfinnarverksamhet skall iakttagas, att den under beskattningsåret åtnjutna intäkten genom exploatering av viss uppfinning, vare sig den utgjort engångsersättning eller royalty eller dylikt, till en del kan vara att betrakta såsom gottgörelse för kostnader i samband med uppfinningen, däri inräknad ersättning för uppfinnarens eget förberedande arbete. I följd härav bör i fall, då det förberedande arbetet med uppfinningen påbörjats under tidigare år, inkomsten för beskattningsåret minskas med det belopp som kan anses motsvara gottgörelse för sådana kostnader, i den mån avdrag för desamma ej utnyttjats vid taxering till krigskonjunkturskatt tidigare år, och det mot kostnaderna svarande beloppet skäligen fördelas på den tid under vilken det förberedande arbetet pågått. I förekommande fall bör alltså hänsyn till nämnda kostnader tagas även vid fastställande av jämförelseinkomsten för förvärvskällan.

8. a) För vartdera förkrigsinkomståret så ock för beskattningsåret skall vid taxeringen angivas beräknad ränta d eget kapital i rörelsen efter en räntefot av fem procent samt, därest det egna kapitalet under beskattningsåret ökats sedan förkrigsinkomståren, beträffande kapitalökningen efter en räntefot av sex procent. Ingår i kapitalökning, som uppkommit genom besparing av vinstmedel från tidigare år, kapital som ej under någon del av beskattningsåret använts i rörelsen utan varit insatt i bank eller eljest utlånat eller tillfälligt disponerat utom rörelsen, må dock ej ränta å detta kapital beräknas till högre belopp än som faktiskt tillkommit den skattskyldige. Vad angår jämförelseåret skall räntan beräknas å det egna kapital, som anses då hava varit nedlagt i rörelsen, därvid räntan beräknas till medeltalet av räntorna för förkrigsinkomståren, såvitt ej annan grund än medeltalsberäkning tillämpats vid jämförelseinkomstens fastställande, i vilket fall räntan bör beräknas efter grund som finnes skälig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

b) Såsom eget kapital i rörelsen utom i fall som avses i 4 § 6 mom. anses det belopp, varmed tillgångarna överstiga skulderna enligt den värdesättning, som skett i räkenskaperna,

dock att beträffande kapital nedlagt i maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk hänsyn skall tagas till den särskilda värdesättning av tillgångarna, som ligger till grund för inkomstuppskattningen enligt denna förordning, såtillvida att i eget kapital inräknas, för andra förkrigsinkomståret hälften av skillnaden mellan de i räkenskaperna för första förkrigsinkomståret gjorda avskrivningarna och de vid inkomstuppskattningen för samma år medgivna avskrivningarna samt för beskattningsåret hälften av skillnaden mellan i räkenskaperna gjorda och vid inkomstuppskattningen medgivna avskrivningar för vart och ett av förkrigsinkomståren och de beskattningsår, för vilka taxering till krigskonjunkturskatt därefter ägt rum, eller, därest de vid inkomstuppskattningen för nämnda år medgivna avskrivningarna äro större än de i räkenskaperna verkställda, eget kapital minskas med hälften av det överskjutande beloppet,

samt att beträffande kapital nedlagt i fartyg, som använts i rörelsen under båda förkrigsinkomståren men försålts eller förlorats före beskattningsårets ingång, i eget kapital för vartdera förkrigsinkomståret inräknas hälften av den dolda reserv i fartyget, som enligt räkenskapernas värdesättning fanns vid första förkrigsinkomstårets ingång.

Vid beräkning av eget kapital skall iakttagas, bland annat,

att i tillgångarna ingående värde å svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska föreningar icke skall medräknas för annan skattskyldig än sådan, som bedriver penningrörelse,

att avskrivnings-, förnyelse- eller annan liknande fond skall räknas såsom skuld, i den mån den motsvaras av bokfört värde å tillgång, till vilken den hänför sig,

att såsom skuld skall räknas investeringsfond för ersättande av förkrigslager,

att avsättning i räkenskaperna för framtida skattebetalning ej skall räknas såsom skuld, samt

att i eget kapital ej inräknas årets vinst, medan å andra sidan årets förlust ej får avräknas.

Beträffande rörelseidkare, vilken i sina räkenskaper upptagit andra tillgångar och skulder än sådana hänförliga till rörelsen, iakttages, att bedömandet av vad som skall anses hava hört till rörelsen eller ej för förkrigsinkomståren och beskattningsåret bör ske efter såvitt möjligt likformiga grunder.

Vid beräkning av eget kapital i fall som avses i 4 § 6 mom. skall vad i denna punkt stadgas äga motsvarande tillämpning med iakttagande därjämte att fastighet, som vid tillämpning av ovan meddelade bestämmelser upptagits till belopp understigande det vid sista förkrigsinkomstårets utgång gällande taxeringsvärdet, må vid beräkningen upptagas till nämnda belopp. Vad nu stadgats äger ej avseende å sådan del av fastighets värde som vid taxeringen redovisats såsom särskilt maskinvärde.

30 Kungl. Maj-.ts proposition nr 193.

9. Vid fastställande av uppskattad merinkomst av viss förvärvskälla i rörelse förf ares på följande sätt:

Från inkomsten för beskattningsåret avdrages jämförelseinkomsten. Omfattar beskattningsåret längre eller kortare tid än tolv månader, ökas eller minskas jämförelseinkomsten med hänsyn därtill. Om rörelse i förvärvskällan bedrivits endast under del av beskattningsåret, avdrages allenast motsvarande del av jämförelseinkomsten.

Det erhållna skillnadsbeloppet minskas i förekommande fall med sådant belopp, varmed enligt punkt 8 beräknad ränta för beskattningsåret överstiger räntan för jämförelseåret, eller ökas med sådant belopp, varmed räntan för beskattningsåret understiger räntan för jämförelseåret, därvid iakttages att, om jämförelseinkomsten beräknas för längre eller kortare tid än ett år, ränteskillnaden i motsvarande mån jämkas.

10. Vid beräkning av uppskattad inkomstminskning — däri i förekommande fall inräknas underskott — skola de bestämmelser, som gälla för beräkning av, uppskattad merinkomst, äga motsvarande tillämpning. Uppskattad inkomstminskning framkommer alltså efter tillägg eller avdrag i förekommande fall av beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital. Emellertid skall, där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av uppskattad inkomstminskning bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal, och skall så förfaras även i det fall, då medeltalet betecknar ett underskott. Örn den skattskyldige ej haft förvärvskällan under båda förkrigsinkomståren, må beloppet av uppskattad inkomstminskning bestämmas efter grund som finnes skälig.

11. a) Avdrag för minskning av dold förkrigsreserv i tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse ifrågakommer endast i samband med lagerminskning.

Såsom dold förkrigsreserv anses enligt 4 § 4 mom. första stycket det belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid krigsutbrottet visas hava överstigit dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde vid nämnda tidpunkt. Har ej enligt punkt 4 b) här ovan utredning företetts rörande lagret vid krigsutbrottet, må emellertid såsom dold förkrigsreserv antagas det belopp, varmed lagrets verkliga värde vid sista förkrigsinkomstårets utgång visas hava överstigit dess i beskattningshänseende enligt denna förordning då gällande värde.

Det verkliga värdet av lagertillgång bestämmes efter tillgångens förkrigspris, varmed, såsom framgår av punkt 4 b) här ovan, förstås kostnaden för att anskaffa tillgångar av ifrågavarande slag vid krigsutbrottet eller, därest lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång räknas såsom förkrigslager, vid sistnämnda tidpunkt.

Med tillgångs i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde förstås, där den dolda förlcrigsreserven fastställes med hänsyn till förhållandena vid krigsutbrottet, summan av det bokförda värdet vid sista förkrigsinkomstårets utgång och den verkliga anskaffningskostnaden för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

lagerökning som skett från denna tidpunkt till krigsutbrottet, och, där den dolda förkrigsreserven fastställes med hänsyn till förhållandena vid sista förkrigsinkomstårets utgång, det bokförda värdet vid denna tidpunkt.

Minskning av dold förkrigsreserv under beskattningsåret utgöres följaktligen av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, vartill den dolda förkrigsreserven vid beräkning enligt ovan angivna grunder uppgått, och å andra sidan det belopp, varmed lagret vid beskattningsårets utgång vid uppskattning enligt denna förordning var nedskrivet under förkrigspris, med avdrag av skillnaden mellan det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats under tidigare beskattningsår, och det belopp som motsvarar återvinning av sådan reserv under de beskattningsår, som 1941 och 1942 års taxeringar avsågo.

b) Vid beräkning av dold förkrigsreserv i maskiner, inventarier eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk skall med verkliga värdet å sådan tillgång vid utgången av augusti 1939 förstås dess försäljningsvärde vid nämnda tidpunkt.

12. Vad angår bevisning enligt 4 § 4 mom. andra stycket må såsom exempel på omständigheter, som den skattskyldige kan med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, anföras,

att inkomstökningen helt eller delvis i följd av vidtagna rationaliseringsåtgärder skulle hava uppkommit även om förhållanden som omförmälas i 1 § ej inträffat,

eller att till följd av sådana före utgången av augusti 1939 ingångna leveransavtal, som icke haft samband med eller sin grund i förhållanden som omförmälas i 1 §, inkomstökningen skulle hava uppkommit även om sådana förhållanden ej inträffat,

eller att inkomstökningen helt eller delvis framstår som ett naturligt led i en utveckling, vilken icke haft samband med eller sin grund i förhållanden som omförmälas i 1 §.

13. När Kungl. Maj:t jämlikt föreskriften i 4 § 5 mom. bestämt särskild grund för fastställande huru stor del av uppskattad merinkomst skall antagas hava berott på förhållanden som avses i 1 §, är skattskyldig likväl berättigad att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, att merinkomsten ej till någon del eller endast till mindre del berott av sådana förhållanden. Förebringas å andra sidan vid taxeringen beträffande viss skattskyldig bärande sannolikhetsskäl för att merinkomsten till större del eller i sin helhet berott på förhållanden som i 1 § avses, skall den taxerade merinkomsten bestämmas med hänsyn därtill.

Uppskattad merinkomst, som hänför sig till livförsäkringsrörelse eller till yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär eller konstnärlig verksamhet, verksamhet som läkare, veterinär, tandläkare, konsulterande ingenjör eller arkitekt eller därmed jämförlig yrkesutövning, skall antagas ej hava berott på förhållanden som avses i 1 §, såvitt ej bärande sannolikhetsskäl förebringas för att merinkomsten berott på sådana förhållanden. Kungl. Maj:t äger jämväl för särskilt bestämt annat slag av till rörelse hänförlig verksamhet än nu sagts bestämma att den skall i avseende varom här är fråga likställas med sådan verksamhet.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

14. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi sker uppskattning av inkomst med motsvarande tillämpning av de i 3 och 4 §§ meddelade bestämmelserna. För företaget såsom sådant bestämmes uppskattad merinkomst eller inkomstminskning samt fastslälles i vad mån denna skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, varjämte utjämningsavdrag som i 3 § sista stycket sägs beräknas. Av sålunda fastställt belopp påföres envar av delägarna vad på honom belöper för att vid beräkning av den taxerade merinkomsten medräknas som om fråga vore om en delägarens egen förvärvskälla. Med hänsyn till bestämmelserna i 11 § om skattens beräkning skall envar delägare jämväl påföras på honom belöpande jämförelseinkomst. Motsvarande skall gälla beträffande delägare i s. k. gruvbolag.

Därjämte iakttages, att vid bestämmande av den taxerade merinkomsten beträffande delägare, för vilken den på honom belöpande jämförelseinkomsten ej uppgår till 3,000 kronor, skall, därest delägaren deltagit i företagets skötsel och därav haft sin huvudsakliga försörjning, beräknas ett extra avdrag svarande mot det belopp varmed den på delägaren belöpande jämförelseinkomsten understiger 3,000 kronor. I fall som nu sagts skall vid tilllämpning av bestämmelserna i 11 § såsom jämförelseinkomst anses ett belopp av 3,000 kronor.

till 5 §.

1. För beräkning av den uppskattade merinkomsten av jordbruk erfordras, att nettointäkten av jordbruksfastighet dels för beskattningsåret dels för vart och ett av förkrigsinkomståren uppdelas på det sätt, att till nettointäkt av skogsbruk hänföras intäkter av skogsbruk enligt 21 § c) kommunalskattelagen med avdrag för därpå belöpande omkostnader, medan till nettointäkt av jordbruk hänföras övriga enligt nämnda paragraf till intäkter av jordbruksfastighet hänförliga intäkter med avdrag för därpå belöpande omkostnader.

I fall, där utredning om en specificerad uppdelning av omkostnader på jordbruk och skogsbruk ej kan förebringas, må i regel kunna förfaras så, att för vart och ett av förkrigsinkomståren och beskattningsåret såsom omkostnader för skogsbruk upptages, förutom vid beräkning av nettointäkten av jordbruksfastighet gjort avdrag för värdeminskning å skog, ett belopp motsvarande viss procent av de i nettointäkten ingående bruttointäkterna av olika slag av skogsprodukter, medan till omkostnader för jordbruk hänföras samtliga de vid nettointäktens beräkning avdragna utgifterna i den mån de överstiga de för skogsbruk på sätt nyss sagts upptagna omkostnaderna. Procentsatser för beräkning av omkostnader för förvärvande av intäkter av olika slag av skogsprodukter fastställas av Kungl. Majit efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden. Där sådan procentsats ej fastställts, må, om ej utredning om en specificerad uppdelning av omkostnaderna kan förebringas, dessa beräknas efter grund som finnes skälig. Rörande fördel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

ningen av omkostnaderna mellan jordbruk och skogsbruk, när jordbruket visar underskott, se punkt 5 första stycket av anvisningarna till 6 §.

Sedan uppdelning av intäkter och omkostnader på jordbruk och skogsbruk ägt rum, skall för fastställande av den uppskattade merinkomsten av jordbruk, under iakttagande av vad nedan föreskrives, beräknas det belopp, varmed intäkterna av jordbruk med avdrag för därpå belöpande omkostnader under beskattningsåret överstiga motsvarande jämförelseinkomst.

2. Vid bestämmande av den uppskattade merinkomsten skall sådan avvikelse ske från uppskattningen enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstuppskattningen för förkrigsinkomståren och beskattningsåret. Om exempelvis under beskattningsåret minskning skett av kreatursbesättningen genom nedslagning i större omfattning än som brukat förekomma vid ifrågavarande jordbruk och i större omfattning än som där förekommit under förkrigsinkomslåren, bör ett med hänsyn därtill avvägt belopp avräknas. Därjämte bör beaktas om i mera avsevärd omfattning sådana onormala omkostnader under något av förkrigsinkomståren eller beskattningsåret förekommit för reparationer, inköp av levande djur m. m., som ej uppvägts av motsvarande ökning av intäkterna under året. Hava sådana omkostnader förekommit, bör skälig jämkning göras i inkomstuppskattningen för det år på vilket de belöpa, dock under iakttagande att, därest omkostnader som nu avses förekommit under beskattningsåret, avdrag i allt fall skall medgivas i den mån desamma överstiga det belopp motsvarande kostnader skulle hava utgjort vid utgången av augusti 1939. Därest under beskattningsåret nyuppsättning av inventarier eller ny-, till- eller ombyggnad å för jordbruket nödiga driftbyggnader eller till jordbruket hänförlig grundförbättring å fastigheten ägt rum, må jämväl avdrag för kostnaden härför medgivas i den mån den överstiger det belopp, vartill kostnaden för motsvarande nyuppsättning eller arbeten skulle hava uppgått vid utgången av augusti 1939, eller, därest nyuppsättning skett av tillgång som kan anses hava väsentligt värde endast så länge förhållanden som avses i 1 § föreligga, det värde tillgången kan antagas komma att äga sedan kriget upphört.

Inkomst för förkrigsinkomståren beräknas allenast för den eller de fastigheter, som den skattskyldige ägt eller brukat under beskattningsåret.

Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tillämpade prissättningen jordbruket inkomstökning men rörelsen inkomstminskning, skall för utjämning härutinnan vid inkomstuppskattning enligt denna förordning beträffande nämnda produkter tillämpas lägre prissättning med sammanlagt högst det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen å rörelsen och det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget. Därvid iakttages, alt prissänkningen skall anses belöpa å jordbrukets ifrågavarande produkter i förhållande lill de i räkenskaperna redovisade försäljningsprisen.

3. Såsom jämförclscinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna för båda förkrigsinkomståren. Ilar den skattskyldige ej under för-

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 saini. Nr 193. 3

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

krigsinkomståren bedrivit samma jordbruk som under beskattningsåret under förhållanden jämförbara med förhållandena under detta år eller hava förkrigsinkomståren visat underskott eller eljest uppenbart onormala resultat, må i stället för medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren annat belopp, som finnes skäligt, upptagas såsom jämförelseinkomst. Har den skattskyldige ej under förhållanden jämförbara med förhållandena under beskattningsåret bedrivit samma jordbruk under båda förkrigsinkomståren men under ett av dessa år, och kan det anses att avkastningen av jordbruket under detta år ungefärligen motsvarat den genomsnittliga avkastningen av ett liknande jordbruk i trakten för båda förkrigsinkomståren, må vid jämförelseinkomstens bestämmande hänsyn tågås till inkomsterna under detta år, som örn dessa vore medeltal för båda åren. I förekommande fall må eljest beaktas resultat, som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits av annan, vilken då bedrivit jordbruk å samma fastighet.

För fysisk person, som av jordbruket haft sin huvudsakliga försörjning, må jämförelseinkomsten ej bestämmas till lägre belopp än 3,000 kronor.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda.

4. Ränta å minskning av eget kapital i jordbruket beräknas efter en räntefot av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot av sex procent. Ökning av eget kapital i jordbruket anses i regel hava ägt rum vid avbetalning av skuld, som hänfört sig till jordbruket, samt vid nedläggande av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning av inventarier för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej om avbetalning skett av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad i fastigheten. Hänsyn till ökning av eget kapital tages endast då den skattskyldige förebringar tillfredsställande utredning rörande ökningen.

5. Såsom taxerad merinkomst av jordbruk skall, där ej utredning som avses i nästa punkt förebringas, upptagas den uppskattade merinkomsten med avräkning av dels ett belopp utgörande tio procent av den uppskattade merinkomsten, avsett att täcka av kriget förorsakad värdeminskning genom försämrad hävd med mera, dels ock ett belopp svarande mot utjämningsavdrag som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent av jämförelseinkomslen.

6. Skattskyldig som vill framställa yrkande att den efter det i punkt 5 omförmälda avdraget å tio procent återstående uppskattade merinkomsten skall anses helt eller delvis ej hava berott på förhållanden som i 1 § sägs, har att till stöd för yrkandet förete erforderlig utredning.

Därvid gäller såsom huvudregel, att i taxerad merinkomst inräknas endast i bruttointäkten ingående prisstegring vid avyttring eller uttag till egen rörelse av produkter från jordbruket utöver vad som erfordrats för att dels täcka omkostnadernas ökning i förhållande till prisläget före krigsutbrottet dels utgöra kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket. Hänsyn tages därvid ej till ökning av värdet å fri bostad å fastigheten eller av andra naturaförmåner från denna. Ingår i den uppskattade merinkomsten in-

Kungl. Mcij:ts proposition nr 193.

komstökning på grund av tillfällig uthyrning eller av körslor eller dylikt i större omfattning än normalt, skall den upptagas i den taxerade merinkomsten i den mån den kan med sannolikhet anses hava berott på förhållanden som avses i 1 §, även om den ej uppkommit på grund av prisstegring. Inkomstökning å arrende eller dylikt upptages i den taxerade merinkomsten endast i den mån den kan med sannolikhet anses hava berott på förhållanden som avses i 1 §.

Kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket skall vid utredning enligt denna punkt beräknas till femton procent av den vinst, som skulle hava uppkommit, därest avyttring eller uttag till egen rörelse av jordbruksprodukter av samma slag som under beskattningsåret ägt rum under förkrigsinkomståren.

Prisstegring utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning och utgöra kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket beräknas normalt å bruttointäkterna för beskattningsåret efter procentsatser som av Kungl. Majit fastställas efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden eller, där sådan procentsats ej fastställts, efter procentsats som finnes skälig. Om det av skattskyldig eller beskattningsmyndighet visas att å gjorda försäljningar under beskattningsåret tillämpats priser vilka för den skattskyldige genomsnittligt innefattat en mindre eller större prisstegring än som beräknats med tillämpning av fastställda procentsatser, skall dock hänsyn därtill tagas vid den taxerade merinkomstens fastställande.

till 6 §.

1. Den grundläggande principen i fråga om krigskonjunkturbeskattning av skogsbruk är att beskattning endast sker av det belopp som motsvarar prisstegring å i skogsbruket tillgodogjorda skogsprodukter i förhållande till det genomsnittliga prisläget under förkrigsinkomståren i den mån denna prisstegring överstiger omkostnadernas ökning sedan sagda tid. Beskattningen reduceras ytterligare dels genom kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket, dels genom särskilt avdrag med syfte bland annat att befordra med hänsyn till folkhushållningen önskvärda avverkningar, ett avdrag som blir högre i den mån avverkningen överstiger viss storlek. Eftersom inkomsterna av skogsbruk för såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret äro beroende av virkesutlagens storlek och således ej utgöra lämplig grund för att jämföra den skattskyldiges verkliga ekonomiska förmåner under de olika åren, skall någon uppskattad merinkomst av skogsbruk ej fastställas. Beskattningen begränsas däremot på det sätt alt den taxerade merinkomsten ej må beräknas lill högre belopp än som av den skattskyldige kan visas hava utgjort nettointäkt av skogsbruk under beskattningsåret. Den närmare innebörden av dessa regler framgår av följande punkter.

2. För beräkning av den laxerade merinkomsten i annat fall än som avses i punkt 4 skall i första hand fastställas det belopp som motsvarar prisstegringen i förhållande till det genomsnittliga prisläget under förkrigsinkomståren å de under beskattningsåret avyttrade eller för förädling eller förbrukning i egen rörelse uttagna skogsprodukterna, i den mån prisstegringen över-

36 Kungl. Majlis proposition nr 193.

stiger vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning. Prisstegringen torde vanligen kunna beräknas procentuellt å bruttointäkterna beträffande olika produkter.

Kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket beräknas till femton procent av den vinst, som skulle hava uppkommit, därest avyttring eller uttag för förädling eller förbrukning i egen rörelse av skogsprodukter av samma slag som under beskattningsåret ägt rum under förkrigsinkomståren.

Från det vid tillämpning av andra stycket framkomna återstående beloppet medgives särskilt avdrag med syfte bland annat att befordra med hänsyn till folkhushållningen önskvärda avverkningar. Dylikt avdrag utgör fem procent å bruttointäkten av den ifrågavarande avverkningen i dess helhet å samtliga den skattskyldige tillhöriga fastigheter samt, om avverkningen överstigit nedan angiven virkeskvantitet, därutöver hälften av det resterande återstående beloppet till den del det belöper å den överskjutande avverkningen. Kungl. Majit äger att, om särskild anledning därtill uppstår, för särskilda virkesslag förordna om större nedsättning än som nu sagts. Örn bruttointäkten av avverkningen är väsentligt högre än som normalt kan påräknas för en dylik avverkning, beräknas dock avdraget endast å så stort belopp som kan anses motsvara normal bruttointäkt. Den virkeskvantitet till vilken enligt vad nyss sagts hänsyn skall tagas vid bestämmande av avdragets storlek skall utgöra etthundratrettio procent av det antal kubikmeter virke, som erhålles genom att med varandra multiplicera de vid senaste fastighetstaxering tillämpade talen för areal, bonitet och relativ skogsdräng. Det ovan angivna resterande återstående beloppet fördelas på den avverkning, som uppgår till respektive överstiger den angivna virkeskvantiteten, i förhållande till antalet kubikmeter virke inom vardera avverkningsdelen.

Grunder för beräkning av prisstegring som i första stycket sägs och för kompensation som i andra stycket sägs fastställas av Kungl. Majit efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden.

Örn den skattskyldige eller beskaltningsmyndighet kan visa att å de försäljningar eller uttag till egen rörelse, som av den skattskyldige gjorts under beskattningsåret, tillämpats priser vilka sammanlagt innefattat en mindre eller större prisstegring än som beräknats med tillämpning av nyss angiven beräkningsgrund, skall hänsyn därtill tagas vid den taxerade merinkomstens fastställande. Jämväl i detta fall skall kompensation som i andra stycket sägs och avdrag som i tredje stycket sägs medgivas.

Avdrag som i tredje stycket sägs skall anses utgöra kompensation jämväl för det förhållandet att nämnda prisstegring blivit mindre än som kan anses normalt för ifrågavarande sortiment av sådan anledning som att den skattskyldige till bränsle avverkat virke vilket normalt kunnat avyttras till massaved eller dylikt. Dock äger skattskyldig rätt att, i stället för att komma i åtnjutande av avdrag som nu sagts, om därigenom större förmån erhålles, åberopa bevisning att prisstegringen på det avverkade virket av dylik anledning varit mindre än den som normalt skulle kunnat påräknas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

3. Visar den skattskyldige, att hans nettointäkt av skogsbruk i annat fall än som avses i punkt 4 under beskattningsåret varit mindre än det belopp som erhålles vid tillämpning av punkt 2, må den taxerade merinkomsten icke bestämmas till högre belopp än nettointäkten utgjort.

Vid beräkning av nettointäkten av skogsbruk skall från bruttointäkterna avskogsbruk under beskattningsåret avdrag göras för därpå belöpande omkostnader. För beräkningen erfordras alltså i regel att nettointäkten av jordbruksfastighet såvitt angår beskattningsåret uppdelas mellan skogsbruk och jordbruk på det sätt som angives i punkt 1 av anvisningarna till 5 §. Såsom omkostnad må upptagas jämväl beräknad skälig kostnad för utav avverkning föranledda efterföljande röjnings- oell liknande arbeten så ock kostnad för utav avverkningen direkt förorsakad aterplantering, ändå att kostnaderna ej hänföra sig till beskattningsåret. Har under beskattningsåret nedlagts dylik kostnad, för vilken avdrag medgivits vid taxering lill krigskonjunkturskatt redan för tidigare beskattningsår, får sådant belopp ej ånyo avdragas. Därest under beskattningsåret nyuppsättning av inventarier eller ny-, tilleller ombyggnad å för skogsbruket nödiga driftbyggnader eller till skogsbruket hänförlig grundförbättring å fastigheten ägt rum, må jämväl avdrag för kostnaden härför medgivas i den mån den överstiger det belopp, vartill kostnaden för motsvarande nyuppsättning eller arbeten skulle hava uppgått vid utgången av augusti 1939, eller, därest nyuppsättning skett av tillgång som kan anses hava väsentligt värde endast så länge förhållanden som avses i 1 § föreligga, det värde tillgången kan antagas komma att äga sedan kriget upphört. Såsom omkostnad må i fall, då skog avverkats eller ock avyttrats utan samband med avyttring av marken, belopp motsvarande avdrag enligt 22 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen upptagas endast om fastigheten förvärvats efter utgången av augusti 1939.

4. I fall, då växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, beräknas nettointäkt av skogsbruk enligt denna förordning så att från den för skogen erhållna köpeskillingen avdrag göras dels med ett belopp svarande mot den växande skogens uppskattade värde vid utgången avaugusti 1939 eller, om skogens för ägaren gällande ingångsvärde var större, detta värde, dels för de i samband med avyttringen uppkomna kostnaderna i den mån de belöpa på skogen. Den sålunda beräknade nettointäkten av skogsbruk, minskad med utjämningsavdrag som i 3 § sisla stycket sägs, utgörande femton procent å nettointäkten upptages såsom taxerad merinkomst å avyttringen av den växande skogen. Vid uppskattning av värdet å den växande skogen vid utgången av augusti 1939 iakttages, alt bevisning rörande dess storlek i regel ej kan åläggas den skattskyldige. Värdeökningen å den växande skogen sedan nämnda tidpunkt må följaktligen ej beräknas till högre belopp än som finnes med sannolikhet svara mot utvecklingen av den allmänna fastighetsmarknaden beträffande skogsegendomar å orten.

5. I fall, där skattskyldig under beskattningsåret drivit såväl jordbruk som skogsbruk och jordbruket utvisar underskott, äger den skattskyldige att

3S

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

till omkostnader för skogsbruk överföra högst så stor del av omkostnaderna för jordbruket att underskottet å detta bortfaller.

Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter från eget skogsbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tilllämpade prissättningen rörelsen inkomstminskning, medan taxerad merinkomst framkommer för skogsbruket, skall för utjämning härutinnan beträffande nämnda produkter tillämpas lägre prissättning med sammanlagt det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen å rörelsen och det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget. Därvid iakttages, att prissänkningen skall anses belöpa å skogsbrukets ifrågavarande produkter i förhållande till de i räkenskaperna redovisade försäljningsprisen.

Vad sålunda stadgats skall gälla även i fall då skattskyldig i rörelse tillgodogjort sig produkter från skogsbruk, bedrivet av moder- eller dotterföretag, och skall i dylikt fall inkomstuppskattningen för båda företagen jämkas med hänsyn till den tillämpade prissättningen.

6. Vad i punkt 4 av anvisningarna till 9 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fall där växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken och intäkten å avyttringen är att hänföra till inkomst av skogsbruk.

till 7 §.

1. Beträffande inkomst av annan fastighet kan det i regel antagas, att taxerad merinkomst bör upptagas allenast i fall där bruttointäkterna under beskattningsåret i jämförelse med förkrigsinkomståren ökats på grund av uthyrningsmöjligheter, som under normala förhållanden ej plägat vara för handen men under beskattningsåret kunnat utnyttjas, och som kunna med sannolikhet antagas hava haft sitt upphov i det av krigstillståndet framkallade läget. Taxering företages därför i regel allenast därest nu angivna förutsättningar synas vara för handen. Tillika iakttages alt medgivande av utjämningsavdrag nied femton procent å jämförelseinkomsten påverkar den taxerade merinkomstens storlek.

2. Vid bestämmande av uppskattad merinkomst skall inkomst för förkrigsinkomståren beräknas allenast för fastigheter som den skattskyldige innehaft även under beskattningsåret.

Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda beräkningen av inkomst av annan fastighet skall vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning frångås i den mån följande särskilda föreskrifter därtill föranleda.

Har fastighet eller del därav, som plägat vara uthyrd, under något av förkrigsinkomståren ej varit uthyrd men har den varit uthyrd under beskattningsåret, skall vid uppskattning av inkomsterna för förkrigsinkomståren tillläggas skäligt hyresbelopp. Avdrag för kostnad för reparation och underhåll av byggnader beräknas ej för förkrigsinkomståren samt ej heller för beskattningsåret i vidare mån än kostnaden förorsakats av eller eljest ägt direkt samband nied de förhållanden som föranlett inkomstökningen eller med anordning som nödvändiggjorts av krigstillståndet. Värdeminskningsavdrag be-

39 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

räknas ej för förkrigsinkomståren. För beskattningsåret medgives sådant avdrag endast i den mån värdeminskningen under detta år på grund av verkställd ny-, till- eller ombyggnad eller annan omständighet kan antagas hava varit större än under förkrigsinkomståren. Det må emellertid framhållas, att uthyrning varom här är fråga ofta föranleder skadegörelse eller slitning, som ej skulle hava uppkommit, om ej uthyrningen ägt rum. Sådant förhållande må, där ej hänsyn till detsamma tagits genom avdrag för reparation eller dylikt under beskattningsåret, beaktas vid beräkning av avdrag för värdeminskning. Har å andra sidan under beskattningsåret kostnad nedlagts för reparation eller underhåll, som under föregående beskattningsår blivit eftersatt och på den grund beaktats vid beräkning av värdeminskningsavdrag för det året, må avdrag för kostnaden ej ånyo medgivas.

3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren. Har den skattskyldige ej under båda förkrigsinkomståren innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret, må såsom jämförelseinkomst i stället för medeltalet av inkomsterna för dessa år antagas annat belopp, som finnes skäligt. Har den skattskyldige ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret under hela det förra men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall i regel inkomsten för det senare året vara jämförelseinkomst. Har den skattskyldige ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret under något av förkrigsinkomståren i dess helhet, må beaktas resultat, som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits av annan, vilken då innehaft fastigheten. Vid denna jämförelse bör dock iakttagas den skillnad som må föreligga bland annat med hänsyn till det av de olika ägarna i fastigheten nedlagda egna kapitalet.

För fysisk person, som av annan fastighet haft sin huvudsakliga försörjning, må jämförelseinkomsten ej bestämmas till lägre belopp än 3,000 kronor.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast örn särskilda skäl därtill föranleda.

4. Ränta å minskning av eget kapital i fastigheten beräknas efter en räntefot av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot av sex procent. Ökning av eget kapital i fastigheten anses i regel hava ägt rum vid avbetalning av skuld, som hänfört sig till fastigheten, samt vid nedläggande av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning av inventarier för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej örn avbetalning skett av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad i fastigheten.

till 8 §.

1. Såsom likartad med inkomst i form av tantiem m. m. anses exempelvis sådan inkomst av tjänst som utgår i form av lön eller annan förman från rörelse, örn och i den mån lönens eller förmånens belopp uppenbarligen påverkats av rörelsens resultat. 1 den mån ökning av sadan lilli eller förman får anses motiverad av ett större eller värdefullare arbete betraktas den följaktligen ej såsom likställd med inkomst av tantiem m. m.

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

2. I fråga om inkomst av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare skall vad i punkt 7 av anvisningarna till 4 § stadgats beträffande yrkesmässig uppfinnarverksamhet äga motsvarande tillämpning.

3. Såsom jämförelseinkomst upptages i regel medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet som avses i 8 § sista stycket. Är det uppenbart att detta medeltal ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av sådant slag vid tiden närmast före krigsutbrottet, skall dock jämförelseinkomsten fastställas till annat belopp som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt. Därest skattskyldig av inkomst som här avses haft sin huvudsakliga försörjning, må jämförelseinkomsten ej bestämmas till lägre belopp än 3,000 kronor.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda.

till 9 §.

1. Uppskattning av realisationsvinst vid avyttring av fast eller lös egendom sker enligt de regler som gälla för beräkning av sådan vinst enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, dock att i stället för priset vid förvärvet må avdragas egendomens uppskattade värde vid utgången av augusti 1939, örn därigenom större förmån erhålles. Vid uppskattning av dylikt värde å fast egendom iakttages, att bevisning rörande dess storlek i regel ej kan åläggas den skattskyldige. Värdeökningen å egendomen efter nämnda tidpunkt bör följaktligen ej beräknas till högre belopp än som finnes med sannolikhet svara mot utvecklingen av den allmänna fastighetsmarknaden å orten. Från realisationsvinsten får avdragas realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom, därvid beaktas, att, örn värdet vid utgången av augusti 1939 lagts till grund för beräkningen av realisationsvinsten, värdet vid samma tidpunkt också skall läggas till grund för beräkning av realisationsförlusten, försavitt värdet a den egendom förlusten avser då var lägre än kostnaden för förvärvet.

Inkomst av realisationsvinst beräknas ej för förkrigsinkomståren. Örn skattskyldig mera regelbundet gör försäljningar, exempelvis av aktier, utan att dock yrkesmässig sådan verksamhet anses föreligga, kan beskattning av hela den realisationsvinst, som belöper på tiden efter krigsutbrottet, stundom te sig oskälig. Jämkning av den taxerade merinkomsten bör i sådant fall ske genom avdrag med skäligt belopp, därvid emellertid märkes, att till utgångspunkt för avdraget bör tagas realisationsvinsten i sin helhet och ej blott den del av denna vinst som hänför sig till värdeökning efter krigsutbrottet, samt att även storleken av försäljningsvinster under de olika åren, som ej äro skattepliktiga, bör beaktas.

2. Till realisationsvinst enligt 9 § skall icke hänföras sådan intäkt, som enligt 2 § 1 moni. andra stycket skall inräknas i inkomst av rörelse.

3. Har uppkommen realisationsvinst vid avyttring av tillgång för stadigvarande bruk under beskattningsåret använts för inköp av tillgång liknande den avyttrade under sådana förhållanden att avyttringen och inköpet helt

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

eller delvis skäligen böra betraktas som ett utbyte av en befintlig tillgång mot en annan, skall i motsvarande mån realisationsvinsten ej medräknas vid taxeringen till krigskonjunkturskatt.

4. Har fastighet tagits i anspråk genom expropriation eller eljest avyttrats under sådana förhållanden att tvångsförsäljning till det allmänna måste anses vara för handen, och finnes det ej uppenbart, att avyttringen skulle ägt rum även om tvång icke förelegat, skall den genom överlåtelsen uppkomna realisationsvinsten icke anses hava berott på förhållanden som omförmälas

i 1 §•

till 10 §.

1. Av 4 § 3 mom. framgår att, om en förvärvskälla inom rörelse utvisar inkomstökning och en annan inkomstminskning, inkomstminskningen skall i viss ordning avräknas från inkomstökningen. Av punkt 4 g) av anvisningarna till 4 § och tredje stycket av punkt 2 av anvisningarna till 5 § framgår att i förhållande mellan jordbruk och rörelse utjämning i vissa fall skall enligt särskilda regler äga rum i händelse den ena förvärvskällan utvisar inkomstökning och den andra inkomstminskning. Utjämning i särskild ordning skall enligt punkt 5 av anvisningarna till 6 § jämväl i vissa fall ifrågakomma i förhållande mellan å ena sidan skogsbruk, å andra sidan jordbruk, därest detta utvisar underskott, eller rörelse, därest denna utvisar inkomstminskning.

Beräkning av inkomstminskning beträffande skogsbruk förutsättes ej enligt denna förordning kunna ifrågakomma.

Beräkning av inkomstminskning beträffande annan fastighet förutsättes ej enligt denna förordning kunna ifrågakomma i annat fall än som avses i punkt 3 här nedan.

Avdrag för realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom medgives enligt 9 § från realisationsvinst å sådan egendom men antages enligt denna förordning ej kunna ske i andra fall.

2. I övrigt skall avdrag för inkomstminskning under beskattningsåret å krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla medgivas vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande enligt följande föreskrifter.

Avdrag för inkomstminskning å rörelse, i den mån utjämning av densamma ej skett enligt de i punkt 1 första stycket angivna bestämmelserna, skall medgivas från inkomstökning hänförlig till sådan inkomst, som avses i 2 § 1 mom. e), samt, till den del inkomstminskningen överstiger sådan inkomstökning och kan antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, från taxerad merinkomst å annan förvärvskälla.

Vad sålunda stadgats örn inkomstminskning å rörelse skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga örn inkomstminskning hänförlig till sådan inkomst, som avses i 2 § 1 mom. e), under iakttagande att avdrag för sådan inkomstminskning i första hand skall ske från inkomstökning å rörelse.

Med inkomstökning å rörelse avses här ovan den uppskattade merinkomsten minskad med det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget. Inkomstökning hänförlig till sådan inkomst, som avses i 2 § 1 mom. e), skall

42 Kungl. Maj-.ts proposition nr 193.

beräknas till skillnaden mellan inkomsten under beskattningsåret och motsvarande inkomst under ett antaget jämförelseår.

Med inkomstminskning å rörelse avses bär ovan summan av den enligt punkt 10 av anvisningarna till 4 § beräknade uppskattade inkomstminskningen och ett belopp svarande mot det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget. Beträffande inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) skall inkomstminskning beräknas till skillnaden mellan inkomsten under det antagna jämförelseåret och inkomsten under beskattningsåret, dock under iakttagande att inkomstminskningen ej må beräknas till högre belopp än som erhålles vid motsvarande tillämpning av den för beräkning av taxerad merinkomst gällande regeln enligt 8 § sista stycket. Inkomstminskning som nu sagts skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, i den mån det ej framgår såsom sannolikt att inkomstminskningen ej berott på sådana förhållanden.

Med inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) under ett antaget jämförelseår förstås, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, medeltalet av inkomster av motsvarande slag under förkrigsinkomståren.

Beträffande inkomstminskning å jordbruk skall avdrag medgivas från taxerad merinkomst å annan förvärvskälla, i den mån inkomstminskningen skall anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Avdrag medgives i första hand från taxerad merinkomst av skogsbruk och, till den del avdraget ej kan sålunda fullt utnyttjas, från taxerad merinkomst å övriga förvärvskällor, i sista hand från taxerad merinkomst av rörelse. Med inkomstminskning som nu sagts avses det belopp, som erhålles vid motsvarande tillämpning av de för beräkning av uppskattad merinkomst å jordbruk gällande reglerna, med iakttagande tillika, att där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av inkomstminskningen skall bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal, och skall så förfaras även i det fall, då medeltalet betecknar ett underskott. Om den skattskyldige ej haft ifrågavarande jordbruk under båda förkrigsinkomståren, må beloppet av inkomstminskning bestämmas efter grund som finnes skälig. Av inkomstminskningen skall en fjärdedel anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, därest ej den skattskyldige visar, att större del av inkomstminskningen berott på sådana förhållanden.

Vid tillämpning av vad ovan föreskrivits skall iakttagas, att, därest skattskyldig haft inkomstminskning å en krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla och inkomstökning å en krigskonjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla samt mellan dessa förvärvskällor finnes sådant samband att avräkning dem emellan framstår såsom särskilt naturlig, sådan avräkning i första hand bör ske, oaktat den skattskyldige även haft annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som utvisar inkomstökning. Vid bedömande i vad mån inkomstökning å krigskonjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla skall anses föreligga bör jämförelse göras mellan den vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för beskattningsåret berak-

Kungl. Mcij:ts proposition nr 193.

43 Hade inkomsten av förvärvskällan och medeltalet av motsvarande inkomster under förkrigsinkomståren.

3. Beträffande avdrag för inkomstminskning under de beskattningsår, 1941 och 1942 års taxeringar till krigskonjunkturskatt avsågo, iakttages, att sådant avdrag skall medgivas från den merinkomst, som återstår sedan de i 10 § 1 mom. omförmälda avdragen, med undantag för det däri omförmälda avdraget å 3,000 kronor, i förekommande fall gjorts. Vid bedömande av inkomstminskningens storlek och övriga med avdragsrätten sammanhängande frågor skola de vid nämnda taxeringar gällande föreskrifterna äga tillämpning. Därvid märkes, att fråga kan vara antingen örn sådan inkomstminskning, som vid 1941 och 1942 års taxeringar skulle avdragas innan taxerad merinkomst av visst slag fastställdes, eller örn sådan inkomstminskning som fick avdragas enligt 10 § i förordningarna örn krigskonjunkturskatt för åren 1941 och 1942. Avdrag medgives endast i den mån inkomstminskningen kan anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, under iakttagande tillika att avdrag för inkomstminskning å annan fastighet må medgivas allenast från taxerad merinkomst å samma förvärvskälla under beskattningsåret. Vid beräkning av inkomstminskning å viss förvärvskälla under beskattningsår som 1942 års taxering avsåg må ej vid tillämpning av 10 § 2 mom. hänsyn tagas till å förvärvskällan belöpande utjämningsavdrag. Vid bestämmande huruvida avdrag skall anses hava kunnat utnyttjas vid tidigare års taxeringar skall bortses från det i 10 § omförmälda avdraget å 3,000 kronor.

Inkomstminskning å annan fastighet beräknas med motsvarande tillämpning av de för beräkning av uppskattad merinkomst å denna förvärvskälla gällande reglerna ävensom av vad ovan stadgats angående inkomstminskning å jordbruk för det fall att jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp än medeltalet för förkrigsinkomståren. Inkomstminskning å annan fastighet skall anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 § i den mån den uppkommit genom att bruttointäkterna under det beskattningsår varom är fråga i jämförelse med förkrigsinkomståren minskats på grund av att uthyrningsmöjligheter, som under normala förhållanden plägat vara för handen, under beskattningsåret ej kunnat utnyttjas på grund av det av krigstillståndet framkallade läget.

Avdrag som avses i denna punkt, med undantag för avdrag för inkomstminskning å annan fastighet, tillgodonjutes i första hand från taxerad merinkomst av förvärvskälla, å vilken inkomstminskningen uppstått. Återstående avdrag göres från taxerad merinkomst av rörelse och, i den mån avdraget ej såmedelst kan fullt utnyttjas, från summan av övriga taxerade merinkomster.

till 14—19 samt 21 §§.

t. Ilar värdet av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, enligt uppskattning jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna till 4 §, sedan sista förkrigsinkomstårets utgång nedgått och har den skattskyldige i sin balansräkning för beskattningsåret till en särskild varuförnyelsefond,

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

avsedd för nedskrivning av lager som han haft för avsikt att anskaffa i det avyttrade eller eljest avgångna lagrets ställe, gjort avsättning för vilken avdrag ej skett vid beräkning av nettointäkten, skall efter därom framställt yrkande prövningsnämnd jämlikt 14 § besluta provisorisk påföring av krigskonjunkturskalt under förutsättningar, som framgå av det följande. Har den skattskyldige redan för föregående beskattningsår fått provisorisk skattepåföring för dylik fondavsättning, kan ny avsättning givetvis avse endast den nedskrivning, som ej täckes av den mot den tidigare medgivna provisoriska skattepåföringen svarande fondavsättningen. Var lagret vid krigsutbrottet större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, må fondavsättningen avse lagerminskningen sedan krigsutbrottet, såsom om lagret vid denna tidpunkt varit lager vid sista förkrigsinkomstårets utgång.

Har fond av den skattskyldige betecknats såsom avsedd för användning ej allenast till nedskrivning av lagertillgångar utan till inköp av sådana för lagrets ersättande, skall fonden likväl anses uppfylla de i 14 § angivna villkoren. Avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager skall godkännas såsom förutsättning för provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt enligt nämnda paragraf, ehuru avdrag för densamma medgivits vid nettointäktens beräkning.

Det antages i det följande, att lagret vid utgången av augusti 1939 ej visats hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, samt att avsättning till varulörnyelsefond ej skett för föregående beskattningsår.

Vid bestämmande av den provisoriska skattepåföringen verkställes en summarisk uppskattning av vad det skulle hava kostat att vid beskattningsårets utgång anskaffa mot lagerminskningen svarande tillgång, s. k. ersältningslager. Skillnaden mellan denna kostnad och värdet av ersättningslagret, uppskattat till det belopp till vilket ersättningslagret enligt punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § lägst må nedskrivas, utgör det belopp varå den provisoriska skattepåföringen enligt 14 § beräknas. Denna skattepåföring kommer alltså att avse det belopp, varmed ersättningslagret, örn det anskaffats vid beskattningsårets utgång, skulle fått nedskrivas enligt denna förordning.

Har vid fastställande av beskattningsbar merinkomst för beskattningsåret eller tidigare beskattningsår avdrag åtnjutits för minskning av dold förkrigsreserv i avyttrade eller eljest avgångna lagertillgångar, skall dock motsvarande belopp — i förekommande fall minskat med belopp som vid taxering till krigskonjunkturskatt tillagts för återvinning av sådan reserv — avdragas från ovannämnda skillnadsbelopp. Det belopp, å vilket sålunda provisorisk skattepåföring må ske? begränsas givetvis även av fondavsättningens storlek. Att ytterligare begränsning kan ifrågakomma, då fondavsättning tillika skett enligt 15 §, framgår av punkt 2 här nedan. Den provisoriskt påförda skatten skall utgöra det belopp, varmed krigskonjunkturskatten skulle hava minskats, om det belopp, varå den provisoriska skattepåföringen sålunda beräknas, avdragits från den beskattningsbara merinkomsten.

Om ett senare år ersättningslager anskaffas och med anlitande av varuförnyelsefonden i bokslutet för året nedskrives enligt grunder, som jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § skulle kunnat godkännas vid inkomstuppskatt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

ning för det året, skall enligt 21 § den på nedskrivningen belöpande skatten på framställning av den skattskyldige efter beslut av prövningsnämnd restitueras. Disponeras fonden för annat ändamål än anskaffning eller nedskrivning av ersättningslager, upphör i motsvarande mån rätten till restitution. Befinnes det alt vid tidpunkt, som sedermera fastställes, förutsättningar för restitution av det provisoriskt påförda skattebeloppet eller del därav ännu ej föreligga, skall rätten till sådan restitution hava förfallit.

2. Rätten att enligt 15 § erhålla provisorisk skattepåföring genom avsättning av redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel till prisfluktuationsfond för att trygga sig mot förlust genom prisfall å inköpta men ej levererade varor avser endast det fall att varorna definitivt inköpts att senare levereras för visst till beloppet bestämt pris. Skulle, därest de varor avtalet avser hade levererats vid beskattningsårets utgång, varulagret hava bragts upp till större storlek än vid beskattningsårets ingång, bör iakttagas, att jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § rätten till nedskrivning är mera begränsad beträffande det överskjutande lagret än beträffande ersättningslagret.

Sker provisorisk skattepåföring för avsättning till prisfluktuationsfond, medgives provisorisk skattepåföring för avsättning till varuförnyelsetond enligt 14 § ej i större utsträckning än sådan skattepåföring skulle hava medgivits, därest de under beskattningsåret inköpta varor, som avsättningen till prisfluktuationsfond avser, varit levererade vid beskattningsårets utgång.

3. Avsättning av kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § kan ske av redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel. Därest sådan fond ett följande år tages i anspråk för omkostnader, kommer för det året avdrag vid taxering till krigskonjunkturskatt för de ur fonden disponerade medlen ej att medgivas. I förekommande fall skall likväl så anses, som om avdrag skett vid taxering enligt denna förordning för det år då omkostnaderna ägt rum.

Restitution av provisoriskt påförd skatt medgives i första hand därest fondmedlen disponerats för sådana omkostnader som skulle hava varit avdragsgilla, örn i stället andra medel använts för omkostnaderna. Dock må i fall, där kostnadsutjämningsfond ej tagits i anspråk för täckande av omkostnader som nu avses, restitution likväl medgivas, därest ett belopp, svarande mot de omkostnader för vilka fonden enligt sitt ändamål kunnat disponeras, tilllägges vid inkomstuppskattningen enligt denna förordning för det beskattningsår då omkostnaderna ägt rum. Vad sålunda stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande restitution i fall, där kostnadsutjämningsfond ej avsatts men provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt det oaktat skett på grund av bestämmelserna i 20 § andra stycket.

Att i visst fall restitution kan ske även där kostnadsutjämningsfond ej använts för omkostnader som nu sagts framgår av 21 § sista stycket.

4. Enligt vad som framgår av punkt 4 d) av anvisningarna till 4 § kan skattskyldig vid uppskattning av inkomst av rörelse jämlikt denna förordning enligt vissa grunder erhålla avdrag för s. k. överpris eller merkostnad å tillgång för stadigvarande bruk. Ilar ej hela det i räkenskaperna gjorda avdraget kunnat sålunda godkännas vid inkomstuppskattningen, kan den återstående delen av avdraget likväl tillgodoräknas den skattskyldige för ifrågavarande år

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

genom provisorisk skattepåföring enligt 17 § elter yrkande av den skattskyldige. Den provisoriska skattepåföringen skall i dylikt fall avse det belopp, varmed krigskonjunkturskatten skulle hava minskats, om det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet medgivits vid inkomstens uppskattning.

När tillgången visas hava nedgått i värde under det, till vilket den i beskattningsavseende enligt denna förordning nedskrivits, må enligt 21 § restitution ske av så stor del av den provisoriskt påförda skatten som svarar mot den påvisade ytterligare värdeminskningen. Befinnes det att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, tillgången alltjämt har ett högre värde än det, till vilket den i räkenskaperna för beskattningsåret nedskrivits, skall rätten till ytterligare restitution hava förfallit.

5. Har fartyg sålts för högre pris än det i beskattningsavseende gällande värdet utan att under beskattningsåret ersättas med annat fartyg, kommer vinsten att vid taxeringen inräknas i inkomsten av rörelse, medan, örn annat fartyg under samma år anskaffats, vinsten oftast kunnat till stor del uppvägas av avdrag för värdeminskning. Avser säljaren att för köpeskillingen eller del av denna anskaffa nytt eller nya fartyg, kan han emellertid genom att på särskilt konto hos riksbanken insätta det belopp, han sålunda ämnar disponera, enligt 18 § erhålla rätt till provisorisk påföring av så stor krigskonjunkturskatt som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde vid avyttringen, d. v. s. med det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om det överstigande beloppet avdragits vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning.

Rätt till skatterestitution erhålles sedermera enligt 21 § i den mån det insatta beloppet användes för anskaffning av annat fartyg och i räkenskaperna avskrivning å detta sker av beskaffenhet att kunna föranleda avdrag vid ifrågavarande beskattning. Örn sålunda för ett senare beskattningsår, då annat fartyg anskaffats för de insatta medlen, avdrag för överpris sker i räkenskaperna och det befinnes att förutsättningarna för motsvarande avdrag vid taxering till krigskonjunkturskatt då föreligga, skall prövningsnämnden, i stället för att medgiva avdrag för detta beskattningsår, efter framställning från den skattskyldige besluta att restitution skall ske av den provisoriskt påförda krigskonjunkturskatt, som belöper på avdragets belopp. Därest fartyget sedermera nedgått till lägre värde än det, som återstår oavskrivet i beskattningsavseende enligt denna förordning, kan, i den mån motsvarande avskrivning skett i räkenskaperna, ytterligare restitution ifrågakomma, därvid reglerna i punkt 4 ovan erhålla motsvarande tillämpning.

Var fartyget vid avyttringen belastat med intecknad gäld och har i följd härav köpeskillingen ej i sin helhet insatts i riksbanken, må provisorisk påföring medgivas av så stor krigskonjunkturskatt som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde minskat med ett mot gälden svarande belopp. Den provisoriska påföringen kommer följaktligen att beräknas på samma sätt som om fartyget icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

varit intecknat och således hela köpeskillingen kunnat insättas i riksbanken. Vid restitution i dylikt fall skall iakttagas, att, om jämväl andra medel än i riksbanken insatta använts för inköp av nytt fartyg, dessa visserligen ma inom ramen för nämnda gäldbelopp medräknas som köpeskilling för detta fartyg, som om medlen ultagits från riksbanken, men att restitution dock ej må beräknas för skatt å högre belopp än det i riksbanken insatta.

Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förordning avräknats belopp, som anses hava innefattat framtagande av dold förkrigsreserv i fartyg, får givetvis sådant belopp ej ingå i det å vilket provisorisk skattepåföring beräknas och bör följaktligen så anses, som örn fartygets i beskattningsavseende gällande värde varit i motsvarande mån högre.

Vad nu sagts om belopp, som influtit vid avyttring av fartyg, skall också tillämpas å ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelsen.

Att i fall som avses i denna punkt särskilt förfarande kan ifrågakomma beträffande erläggande av provisoriskt påförd skatt framgår av 22 §.

6. Beträffande det i 19 § avsedda fallet kommer vad i punkt 5 här ovan anförts att i tillämpliga delar äga motsvarande tillämpning.

7. Exempel på tillämpning av 18, 19 och 21 §§.

a) Ett rederi har den 1 november 1942 för 900,000 kronor sålt ett ointecknat fartyg, då bokfört till 500,000 kronor men i beskattningsavseende nedskrivet till 400,000 kronor (som tillika var fartygets saluvärde vid utgången av augusti 1939). Köpeskillingen, 900,000 kronor, insättes i sin helhet å vederbörligt konto i riksbanken.

I inkomsten för beskattningsåret ingår vinsten 900,000 — 400,000 =

500,000 kronor. Förhållandena i övrigt antagas vara sådana, att rederiets beskattningsbara merinkomst överstiger 500,000 kronor. Rederiet kan da efter yrkande erhålla provisorisk påföring av sa stor skatt, som belöper a skillnaden mellan 900,000 och 400,000 kronor, d. v. s. å 500,000 kronor.

Ett senare beskattningsår inköper rederiet ett nytt fartyg för 900,000 kronor och uttager då mot ställande av säkerhet för skatten hela det i riksbanken insatta beloppet. Det antages, att å detta fartyg avskrivning sker med

500,000 kronor samt att överprisavdrag skulle kunnat medgivas med 200,000 kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten för beskattningsåret 1942 varit 200,000 kronor mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor, för vilka värdeminskningsavdrag vid taxering till krigskonjunkturskatt ännu ej medgivits. Restitution medgives då med det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, om den beskattningsbara merinkomsten för beskattningsåret 1942 varit ytterligare 150,000 kronor mindre.

Sammanlagt bär alltså skatterestitution i två repriser beviljats för skatt belöpande på 350,000 kronor. Återstående skatt blir definitiv.

b) Förhållandena äro desamma som i exempel a) med den skillnad att re-

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

deriets beskattningsbara merinkomst antages uppgå till allenast 300,000 kronor. Rederiet insätter dock i riksbanken hela köpeskillingen 900,000 kronor.

Provisorisk skattepåföring kan då ske allenast å ett belopp av 300,000 kronor.

Restitution kan emellertid vid första restitutionstillfället ske på samma sätt som i exempel a), d. v. s. med skatt å ett belopp av 200,000 kronor.

Vid andra restitutionstillfället får däremot restitution ske allenast å ett belopp av 100,000 kronor, enär provisorisk skatt påförts allenast för 300,000 kronor. I detta fall blir emellertid sålunda hela skatten för beskattningsåret 1942 restituerad.

c) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att rederiet antages av köpeskillingen i riksbanken insätta endast 600,000 kronor och att för inköp av det nya fartyget disponeras, jämte det i riksbanken insatta beloppet, 300,000 kronor andra medel.

Provisorisk skatt påföres då endast för ett belopp av 600,000 — 400,000 =

200.000 kronor.

Restitution sker vid första restitutionstillfället som i exempel a), d. v. s. beräknad å ett belopp av 200,000 kronor, men ytterligare restitution kan ej ifrågakomma.

d) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att fartyget vid avyttringen var belastat med intecknad gäld å 300,000 kronor. Rederiet insätter därför i riksbanken endast 900,000 — 300,000 = 600,000 kronor.

Provisorisk skatt påföres emellertid som i exempel a) för ett belopp av

500.000 kronor.

När det nya fartyget inköpes, disponeras för ändamålet de 600,000 kronor, som innestå i riksbanken, samt 300,000 kronor andra medel.

Restitution medgives som i exempel a).

e) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att fartygets värde vid utgången av augusti 1939 visas hava utgjort 550,000 kronor. Eftersom beloppet 150,000 kronor innefattar framtagande av en dold förkrigsreserv, skall det ej ingå i den beskattningsbara merinkomsten (se 4 § 4 mom. första stycket). Det antages dock, att hela det vid försäljningen erhållna beloppet 900,000 kronor insättes i riksbanken.

I den beskattningsbara merinkomsten ingår vinsten i detta fall med endast

350.000 kronor.

Provisorisk skatt påföres för ett belopp av 350,000 kronor.

Restitution sker emellertid såsom i exempel a). Olikheten med nämnda exempel beträffande restitutionen inträder först om fartyget nedgår i värde under 550,000 kronor. Enligt exempel a) skulle nämligen, om fartyget i motsvarande mån nedgått i värde, restitution kunnat ske å ett sammanlagt belopp av 500,000 kronor, medan i nu föreliggande exempel restitution kan ske endast å ett belopp av 350,000 kronor.

f) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning av fartyg och provisorisk skattepåföring.

49 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Emellertid antages, att rederiet av det i riksbanken insatta beloppet,

900.000 kronor, ett senare beskattningsår disponerar endast 400,000 kronor lill inköp av nytt fartyg, å vilket överprisavdrag skulle kunnat medgivas med

100.000 kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten varit 100,000 kronor mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor. Restitution medgives då med det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten för beskattningsåret 1942 varit ytterligare 150,000 kronor mindre.

Återstående skatt blir definitiv.

g) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning av fartyg och provisorisk skattepåföring.

Det antages emellertid att det nyförvärvade fartyget betingar ett pris av

1.800.000 kronor, varav 900,000 kronor uttagas från riksbanken och lika stort

belopp disponeras av andra medel. Det antages vidare, att överprisavdrag för beskattningsåret 1944 kunnat medgivas med 400,000 kronor, och att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med 300,000 kronor under det belopp, som återstod efter överprisavdraget. Eftersom i detta fall köpeskillingen är dubbelt så stor som försäljningssumman för det gamla fartyget och blott hälften av köpeskillingen uttagits från riksbanken, medan hälften av fartyget förvärvats för andra medel, beräknas restitution som i exempel a), d. v. s. vid vartdera tillfället med hälften av det belopp, som belöper å fartyget i dess helhet. o

För den hälft av värdeminskningsbeloppen, för vilken restitution ej pa nu angiven grund medgivits, kan, när det nya fartyget inköpts, om inkomsten för det då ifrågavarande beskattningsåret därtill förslår, erhållas omedelbart överprisavdrag med 200,000 kronor och provisorisk skattepåföring intill

150.000 kronor, varå restitution vid den senare tidpunkten kan beviljas.

h) Rederiet insätter av andra medel än sådana, som erhållas vid avyttring eller förlust av fartyg, i riksbanken 900,000 kronor, vilket belopp förutsättes ej överstiga den vid inkomstuppskattningen enligt denna förordning beräknade inkomsten för beskattningsåret. Provisorisk skattepåföring kan jämlikt 19 § ske för hälften av delta belopp eller 450,000 kronor.

Nytt fartyg anskaffas enligt samma antagande som i exempel a) och värdeminskningen försiggår även såsom där antagits. Restitution medgives då såsom i exempel a).

8 Beträffande de fall, som avses i punkterna 2 samt 4 7 har ovan, mär-

kes, att förmån som där sagts ej må medgivas, där tillgång överförts mellan fysiska eller juridiska personer, mellan vilka intressegemenskap räder, under sådana förhållanden alt det kan antagas, alt transaktionen skett för att komma i åtnjutande av särskild förmån i beskattningshänseende.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 193.

50 Kungl. Majlis proposition nr 193.

Förslag

till

förordning nied särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst år 1944 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 30 maj 1941 (nr 360) med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg stadgats beträffande fartyg, som förlorats under beskattningsår för vilket taxering ägt rum år 1940 eller skulle äga rum något av åren 1941 och 1942, samt beträffande fartyg, som avyttrats under något av de beskattningsår, för vilka taxering skulle äga rum år 1941 eller år 1942, skall äga tillämpning även för det fall att förlusten timat eller avyttringen ägt rum under beskattningsår, för vilket taxering skall äga rum år 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

51 Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 april 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

Sedan jag åt kammarrättsråden juris dokorn Carl W. U. Kuylenstierna och Eric Rosenqvist uppdragit att inom finansdepartementets skatteberedning utarbeta förslag till krigskonjunkturskatt för år 1943, ha dessa till mig överlämnat en den 26 januari 1943 dagtecknad promemoria i ämnet jämte författningsförslag. Promemorian torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet.

Efter remiss ha yttranden över skatteberedningens förslag avgivits av kammarrätten, riksråkenskapsverket, kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossist förbund, kooperativa förbundet, Sveriges redareförening, Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg), bank- och fondinspektionen (med överlämnande av yttrande från svenska bankföreningen), lantbruksstyrelsen (med överlämnande av yttrande från Sveriges lantbruks förbund), fullmäktige i riksbanken, statens priskontrollnåmnd, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län, mellankommunala prövning snämnden samt Sveriges fastighetsägareförbund. I vissa näringsorganisationers yttranden har åberopats ett yttrande som avgivits av delegerade utsedda av Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen och svenska försäkringsbolags riksförbund.

Jag torde böra erinra, att krigskonjunkturskatt utgått för åren 1940, 1941 och 1942. Genom proposition den 1 augusti 1940, nr 2, föreläde Kungl. Maj:t riksdagen förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1940 m. m. Förslaget kiev i huvudsak bifallet av riksdagen, och den 19 augusti 1940 utfärdades i överensstämmelse med riksdagens beslut förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1940 (SFS 1940 nr 764). Vidare föreläde Kungl. Maj:t riksdagen genom proposition den 7 mars 1941, nr 173, förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1941, m. m. Även detta förslag bifölls i huvudsak av riksdagen, och den 30 maj 1941 utfärdades i överensstämmelse

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

med riksdagens beslut förordning om krigskonjunkturskatt för år 1941 (SFS

1941 nr 359). Slutligen föreläde Kungl. Maj:t riksdagen genom proposition den 15 maj 1942, nr 287, förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m., som likaledes i huvudsak bifölls av riksdagen, och den 19 juni 1942 utfärdades i överensstämmelse med riksdagens beslut förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942 (SFS 1942 nr 409). Samma dag utfärdades förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst år 1943 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg (SFS 1942 nr 410). Vidare utfärdades den 30 juni 1942 dels kungörelse med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen den 19 juni 1942 om krigskonjunkturskatt för år 1942 dels kungörelse angående fastställelse av vissa formulär till blanketter för deklaration till ledning för taxering till krigskonjunkturskatt år 1942 m. m. (SFS 1942 nr 576 och 577), varjämte i brev till statskontoret (SFS 1942 nr 606) fastställdes även vissa andra formulär för taxering till krigskonjunkturskatt. Därjämte utfärdades dels den 30 juni 1942 kungörelse med föreskrifter rörande provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för år 1942 dels den 18 juli 1942 kungörelse med vissa föreskrifter rörande beräkning av taxerad merinkomst av jordbruk och skogsbruk enligt förordningen örn krigskonjunkturskatt för år

1942 (SFS 1942 nr 649 och 650).

I det följande kommer jag att endast i korthet redogöra för innehållet i det i skatteberedningens promemoria framlagda förslaget och motiven för detta. I övrigt tillåter jag mig i sådant avseende hänvisa till promemorian. Vid redogörelsen komma huvudsakligen att beröras sådana punkter, i vilka ändring av skatteberedningen föreslagits i förhållande till förordningen örn krigskonjunkturskatt för år 1942 eller i vilka ändring förordats i de avgivna yttrandena.

Allmän motivering.

Skatteberedningens förslag bygger i huvudsak på samma principer som förordningen örn krigskonjunkturskatt för år 1942. Sålunda föreslås att samma inkomstgrupper som enligt nämnda förordning skola inrymmas under beskattningen och i väsentliga delar upptagas samma regler för inkomstuppskattningen som tidigare med den skillnad som föranledes av att beskattningen avser ett senare år. De enligt föregående års förordning gällande bestämmelserna om beräkning av det s. k. utjämningsavdraget upptagas i huvudsak oförändrade, och det obligatoriskt skattefria avdraget föreslås liksom föregående år till 3,000 kronor. Samma regler som i 1942 års förordning meddelas rörande bevisning örn i vad mån merinkomist berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Vidare upptagas samma regler som gällde enligt 1942 års förordning rörande beräkning av krigskonjunkturskatten. De fall, där provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt kan äga rum, äro också desamma som föregående år. Emellertid upptager förslaget även en del nya bestämmelser i jämförelse med föregående års förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. 03

Sålunda föreslås bland annat upphävande av den förra året införda bestämmelsen att från skattskyldighet skulle undantagas fysisk person, föi vilken fastställdes ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp ej överstigande 6,000 kronor. I anslutning härtill föreslås ändrade bestämmelser rörande deklarationsplikten. Motiveringen till förslaget rörande dessa båda frågor återfinnes å sid. 6 och 18 i promemorian.

En inskränkning av beskattningen föreslås för det fall, att fastighet avyttrats genom expropriation eller efter frivillig överenskommelse, där expropriationsanledning förelegat. Därest krigskonjunkturbeskattning för realisationsvinst enligt eljest gällande bestämmelser skulle ha ägt rum, föreslås sålunda, att vinst som uppkommit under nyssnämnda förutsättningar ej skall anses ha berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur. Samma regel föreslås för det fall, där växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken och intäkten å avyttringen är att hänföra till inkomst av skogsbruk. Beträffande motiveringen till förslaget i denna del hänvisas till sid. 5 i promemorian.

Vidare föreslås bland annat detaljerade föreskrifter örn kvittning dels mellan merinkomst å en förvärvskälla och inkomstminskning å en annan förvärvskälla under samma beskattningsår, dels mellan inkomstminskning under de år taxeringarna till krigskonjunkturskatt åren 1941 och 1942 avsågo samt merinkomst under beskattningsåret. De sålunda föreslagna kvittningsreglerna ävensom övriga ändringar, som förslaget innehåller i jämförelse med 1942 års förordning, torde jag få senare behandla i samband med detaljmotiveringen. Redan nu vill jag dock framhålla att beträffande kvittning mellan olika beskattningsår föreslagits den regeln, att i deli mån utjämningsavdrag å vederbörande förvärvskälla under nästföregående beskattningsår ej kunnat utnyttjas, detsamma icke får överflyttas till beskattningsåret. I princip samma regel har föreslagits för det fall att kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § i förslaget tages i anspråk under beskattningsåret. Beträffande motiveringen för förslaget i dessa delar hänvisas till sid. 1, 6—7 och 18 i promemorian.

I detta sammanhang böra även upptagas ett par frågor, beträffande vilka särskilda uttalanden gjorts i promemorian men ändrade bestämmelser ej föreslagits.

I promemorian (sid. 4—5) framhalles bland annat att under utredningen övervägts möjligheten att utvidga inkomstbegreppet beträffande realisationsvinst så att beskattning skulle kunna äga rum oavsett om förutsättningar därför enligt nu gällande bestämmelser förelåge. Beskattning skulle sålunda kunna ske även örn den avyttrade egendomen förvärvats genom benefikt fång och oberoende av tiden för innehavet. Då krigskonjunkturskatten beträffande realisationsvinst avsåge att träffa endast prisstegring som inträtt sedan krigsutbrottet, syntes nämligen icke i principiellt hänseende anledning föreligga att göra någon skillnad mellan de fall, där förutsättningarna för realisationsvinstbeskattning enligt nu gällande bestämmelser förelåge, och sådana fall, där dessa förutsättningar saknades. Emellertid ha i förslaget

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

upptagits samma bestämmelser som hittills, då det ansetts att en ändring av ifrågasatt innebörd ej borde givas retroaktiv verkan. Däremot syntes det böra förutsättas att i nästa års lagstiftning rörande krigskonjunkturskatt en utvidgning av inkomstbegreppet beträffande realisationsvinst kunde komma att ske på nyss angivet sätt, i varje fall beträffande fastigheter samt aktier i fastighetsaktiebolag och andelar i fastighetsföreningar.

Vidare uttalas å sid. 5—6 i promemorian bland annat, att de olägenheter som under år 1942 yppat sig på grund av krigskonjunkturbeskattning av fiske beaktats. Det förelåge emellertid betydande svårigheter att i lagstiftningen tillfredsställande lösa denna fråga, ej minst med hänsyn till den olika graden av risker som framträdde för olika kategorier av fisken, och det förefölle därför lyckligast, om lösningen av denna fråga kunde liksom hittills vinnas vid den praktiska tillämpningen.

Jag övergår nu till att redogöra för de över förslaget avgivna yttrandena och de inkomna framställningarna i vad de innehålla mera allmänna principiella uttalanden rörande ifrågavarande beskattning eller behandla de nyss särskilt omnämnda spörsmålen.

Det må här erinras, att det av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. avgivna yttrandet åberopas av Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, svenska bankföreningen och Stockholms handelskammare.

Inkomna yttranden.

Allmänna synpunkter på krigskonjunkturskatten.

1 ett flertal yttranden har upptagits frågan om krigskonjunkturskattens inverkan på näringslivet, därvid också framlagts allmänna synpunkter på beskattningen och gjorts vissa uttalanden rörande skattesatserna.

Sålunda uttala delegerade för Sveriges industriförbund m. fl., bland annat:

»År 1941 har krigskonjunkturskatt debiterats med 49.58 milj. kr., därav provisoriskt påförts 24.08 milj. kr. Antalet skattskyldiga utgjorde 8,763. Enligt budgetredovisningen för budgetåret 1941/42 inflöto brutto 42.35 milj. kr. och restituerades 0.73 milj. kr. Nettouppbörden uppgick således till 41.62 milj. kr. Skillnaden mellan detta belopp och den debiterade krigskonjunkturskatten torde i huvudsak hänföra sig till provisoriskt påförd skatt, med vars erläggande uppskov medgivits eller som förklarats icke skola erläggas, enär förutsättning för restitution förelegat redan före taxeringens verkställande. År 1942 har krigskonjunkturskatt debiterats med 42.33 milj. kr., därav provisoriskt påförts 25.67 milj. kr. Antalet skattskyldiga utgjorde 9,446. Av 1941 års krigskonjunkturskattetaxeringar överklagades 2,440 hos kammarrätten, och enligt vad vi inhämtat kan antalet därstädes överklagade krigskon junkturskattetaxeringar för år 1942 uppskattas till omkring 2,500. Sannolikt måste man räkna med betydande restitutioner även av de skattebelopp, som icke påförts provisoriskt. I riksstaten för budgetåret 1943/44 har krigskonjunkturskatten för år 1943 preliminärt upptagits till 30 milj. kr.

I årets statsverksproposition erinrar statsrådet och chefen för finansdepartementet, att han i föregående års statsverksproposition framhållit, att farhågor, till vilka det ekonomiska läget kunde giva anledning, i främsta

Kunni. Maj:ts proposition nr 193-

rummet förefunnes på del penmngpolitiska området och att i den fortgående avvägning mellan skydd för penningvärdet oell stod at produktionen som karakteriserat den ekonomiska politiken i Sverige under kriget, det tor den skull syntes vara de penningpolitiska spörsmålen, sorn borde träda i förgrunden. Vad som inträffat på det ekonomiska området under det gänglig året hade, enligt vad han jämväl anför, bestyrkt riktigheten av denna uppfattning. I de riktlinjer för den ekonomiska politiken, vilka godkants a Kimot. Majit den 13 november 1942, vore det ävenledes betonat, att de stigande riskerna för inflationistisk utveckling mediört, att Dagan örn penningvärdets bevarande i nuvarande situation i främsta rummet mäste beaktas.

I anledning av dessa uttalanden vilja vi såsom självfallet framhålla, att strävandena att skydda penningvärdet dock icke iå föranleda eftersattande av åtgärder för produktionens stödjande, i den mån dylika åtgärder lata sig

förenas med dessa strävanden. . . . ,

I vårt den 31 mars 1942 avgivna yttrande över forslaget till krigskonjunkturskatt för år 1942 anförde vi bl. a., att denna skatteforms produktionshammande inverkan vore inom många områden känd och omvittnad, inom andra äter sannolik, ehuru icke med säkerhet konstaterad. Det vore kant, att industriella företag i många fall underlåtit att. sedan viss inkomst uppnatts eller beräknats uppstå, igångsätta planerad ny eller utvidgad verksamhet med hänsyn till att den obetydliga del av eventuell merinkomst, som företagen efter krigskonjunkturskattens erläggande linge behålla för egen del, icke ansetts stå i rimligt förhållande till de med verksamheten förenade riskerna.

Föredragande departementschefen genmälde emellertid i proposition nr o87 till 1942 års riksdag i anledning av denna kritik, att bristen pa konkreta exempel på fall, där betydelsefulla investeringar underlåtits lill följd av krigskonjunkturbeskattningen, lämnade utrymme tor olika meningar om kritikens allmängiltighet. De framställda erinringarna, fortsatte statsrådet, syntes knappast heller avse, att investeringsverksamheten allmänt sett hållits tillbaka genom beskattningen, utan fastmera att onödiga, icke riskbundna investeringar kommit till stånd på bekostnad av värdefullare riskbundna nyanläggningar. De investeringar, som enligt sakens natur kunde antagas vara mindre lockande vid gällande krigskonjunkturbeskattning, hade val huvudsakligen varit sådana, där förlustriskerna voro så stora, alt de icke ansetts uppvagda av den möjlighet till behållen vinst, som återstode sedan skatten betalts eller där vederbörande icke ansett sig få skäligt vederlag för det merarbete, sorn investeringen skulle föra med sig. Vöre fråga om önskvärd riskfylld användning, stöde möjligheten att efter särskilt beslut av Kungl. Maj.t erhålla lindring i eller befrielse från krigskonjunklurskatten till huds. Denna möjlighet hade i betydande utsträckning begagnats

Då departementschefen efterlyser konkreta exempel pa fall, dar betydelselulla investeringar underlåtits lill följd av krigskonjunkturbeskattnmgen, synes han icke hava tillräckligt beaktat beskattningens psykologiska verkningar a företagarna. Den hårda krigskonjunkturbeskattningen skapar en allman återhållande verkan på initiativanda och företagsamhet. De nyinvesteringar, som trots krigskonjunkturbeskattningen förekommit, torde huvudsakligen åsyfta framställande av ersättningsprodukter, i vilket fall företagaren otta räknat med att i en eller annan form erhålla ellergitt av krigskonjunkturskatt, samt vissa andra nyanläggningar, där riskerna synts påtagligt ringa. Planer å andra nyinvesteringar, vilka med en måttligare beskattning kunnat väcka det största intresse hos företagarna, komma under nuvarande förhållanden sällan under övervägande och bli ej ens föremål för preliminära undersökningar. Å den stora massan dylika vid manligt skattetryck möjliga investeringar. vilka för närvarande icke anses ens förtjäna övervägande, kun-

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

na givetvis konkreta exempel icke lämnas. Vidare måste beaktas, att krigskonjunkturbeskattningen, sådan den utformats och tillämpats, är ägnad alt minska företagens intresse att genom rationalisering av driften öka och förbilliga produktionen och detta även i de fall, då rationaliseringen endast skulle föranleda jämförelsevis obetydliga investeringar. Vinster, som haft sin grund i rationaliseringen, bli nämligen på grund av den företagen åliggande bevisskyldigheten i stor utsträckning taxerad till krigskonjunkturskatt/Ått ett försvagat intresse för rationalisering måste leda till minskning av varutillgangen och onödig fördyring av produkterna, ligger i öppen dag.

Det är emellertid, såsom ovan nämnts, i främsta rummet penningpolitiska skat, sorn nu aberopats till stöd för beskattningens bibehållande. Med hänsyn till storleken av de genom krigskonjunkturbeskattningen inflytande skattebeloppen i förhållande till nationalinkomsten, måste dock denna beskattnings inverkan å köpkraften anses minimal, i synnerhet om den ses i förhållande till de enorma skattebelopp, som på andra vägar indragas till det allmänna Vidare må understrykas, att prisstegringar undvikas icke blott genom sparande samt omfattande varu- och prisregleringar utan även genom ökning av varutillgangen, framför allt då produktionsökningen kan åstadkommas utan större nyinvesteringar enbart genom förbilligande rationaliseringsåtgär-

Krigskonjunkturbeskattningens stabiliserande verkan å penningvärdet mäste för den skull antagas vara obetydlig i jämförelse med de med dess produktionshammande egenskaper förbundna nackdelar, vilka även göra sig gallande i penningpolitiskt hänseende. Ett effektivare skydd för penningvär

„..s.kalle säkerligen åstadkommas därigenom, att näringsföretagen bereddes möjlighet till sparande genom utsträckt rätt att verkställa vid all beskattning aydragsgiHa avsattnmgar till investeringsfonder för framtida behov. Vi syfta harvid i framsta rummet på investeringsfonder för nybyggnader och reparationsarbeten. Genom att medgiva dylika skattefria avsättningar skulle man icke blott stimulera nanngsidkarnas sparvilja. Om det är riktigt, såsom i promemorian förutsättes, att för närvarande bedrives en byggnadsverksamhet särskilt i form av reparationsarbeten, som icke är önskvärd, skulle man hära^ intresset för sådana arbeten bortfölle och att därigenom svartillampade kontrollbestämmelser gjordes överflödiga. Ett dylikt sparande bor självfallet inga såsom ett led i de för en framgångsrik valutavård nödvändiga sparåtgärder av olika slag, vilka äro påkallade hos samtliga befolkningsgrupper.

Vi hålla således före, att genom ett effektivt stimulerande av sparviljan, genom den hårda ordinarie beskattningen, genom prisregleringar samt genom den kontroll av olika slag, som är införd med avseende å användningen av ravaror och arbetskraft m. m., penningvärdet bättre skyddas utan än med krigskonjunkturbeskattning, vilken är ägnad att hämma önskvärd produk- ;.lon ° . härigenom minska varutillgången i marknaden nied därav följande okad risk för penningvärdets försämring.

Det synes oss otvivelaktigt, att de skäl av psykologisk natur, vilka såsom av oss tidigare uttalats, oaktat de med krigskonjunkturbeskattningen förbundna olägenheterna, kunna åberopas till förmån för bibehållande av denna beskattning, minska i styrka efter hand som de av kriget föranledda förha landena fortvära. Vinster, som uppstå genom ökad produktion, kunna uPdey.. . närvarande rådande förhållandena icke anses intaga en sådan särställning, att en extra beskattning därav framstår såsom befogad. På grund av den genom krigsförhållandena ökade arbetstillgången ha betydande befolkningsgrupper under de båda senaste åren fått sina ekonomiska villkor förbättrade, och det torde alltmer ha ingått i det allmänna medvetandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

att i samhällets intresse största möjliga kvantitet av för försvar och folkförsörjning erforderliga varor och tjänster bör presteras. Den merinkomst, som genom dessa ökade prestationer kan uppstå, framstår icke såsom en oskälig vinst, uppkommen på grund av att inkomsttagaren mer eller mindre hänsynslöst utnyttjat konjunkturen, utan såsom en naturlig följd av näringslivets och arbetsmarknadens ändamålsenliga anpassning efter det rådande lägets krav. Upphävandet av krigskonjunklurbeskattningen för dylik merinkomst bör därför så mycket mindre antagas vara ägnad att väcka missnöje som man numera tämligen allmänt torde hava kommit till insikt om, att varubristen å vissa områden haft ett påtagligt samband med risken för krigskonjunkturskatt. Denna uppfattning har ock kommit till tydliga uttryck vid tillfällen, då krigskonjunkturbeskattningen mildrats för merinkomst av viss produktion (exempelvis bränntorvtillverkning och fiske).

I vårt ovanberörda yttrande över förslaget till krigskonjunkturskatt för år 1942 framhöllo vi de betydande svårigheter, tillämpningen av de vid taxeringarna 1940 och 1941 gällande krigskonjunkturskatteförordningarna berett såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna. Dessa svårigheter hava, enligt vad vi inhämtat, i icke mindre grad förelegat vid 1942 års taxering trots att ytterligare erfarenhet rörande förordningarnas tillämpning numera vunnits. Det besvär och de kostnader — för allmänheten såväl som för myndigheterna —- vilka äro förblinda med taxeringen till krigskonjunkturskatt, synas icke stå i rimlig proportion till det utbyte, denna beskattning lämnar. Av än större betydelse vid värdesättningen av detta utbyte är emellertid, att beskattningens slopande utan tvivel skulle, såsom redan betonats, få en produktionsstimulerande effekt samt främja rationaliseringssträvanden och sparviljan, vilket komme att föranleda ökning av skatteunderlaget vid de ordinarie taxeringarna. Skattens bibehållande gagnar därför sannolikt icke statens fiskaliska intressen.

Vi anförde i ovannämnda yttrande, att om man loge hänsyn allenast till de konstaterade verkningarna i samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt avseende av krigskonjunkturbeskattningen samt till de uppenbara svårigheterna att verkställa en riktig taxering till sådan skatt och de därav föranledda kostnaderna, måste man komma till det resultatet, att det ur såväl det allmännas som näringslivets synpunkt vore bäst, om denna skatteform slopades.

Vi hålla före, att de erfarenheter, som sedermera ytterligare vunnits rörande de med krigskonjunkturbeskattningen förenade olägenheterna, bekräfta riktigheten av detta uttalande. Vi erinra om, att vid ingången av det beskattningsår, vilket skulle ligga till grund för krigskonjunklurskattetaxering innevarande år, ej mindre än fem är förflutit sedan ingången av första förkrigsinkomståret, 1937. En skatteform, enligt vilken till grund för skatteplikten lägges en skattskyldigs inkomstförhållanden under en för så länge sedan förfluten tid och som bygger på presumtionen, att eventuell inkomstökning därefter har karaktär av krigsvinst, måste för var och en, som har erfarenhet örn del ekonomiska livets växlingar år från år saint de i hög grad varierande utvecklingsmöjligheterna inom de olika grenarna av näringslivet, framstå såsom en verklighetsfrämmande konstruktion. Att en beskattning, som vilar på sådana förutsättningar, icke kan fortsätta hur länge som helst, torde vara ställt utom diskussion.

Oaktat den skärpta priskontrollen och andra statliga ingripanden inträffar del emellertid alltjämt, att krigsförhällandena utnyttjas för förvärvande av oförtjänta vinster genom oskälig prissättning eller andra liknande åtgärder. Det kan dock ifrågasättas, huruvida denna omständighet, sedan en långt driven krisförvaltning numera kontrollerar i det närmaste alla örn-

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

råden inom näringslivet, utgör tillräcklig anledning att bibehålla krigskonjunkturbeskattningen. För att åstadkomma rättelse i dylika missförhållanden torde effektivare och lämpligare medel stå statsmakterna till buds. Att i anledning av här avsedda fall, beträffande vilka uppkommande vinster sannolikt till största delen icke komma till beskattningsmyndigheternas kännedom, bibehålla krigskonjunkturbeskattningen i dess nuvarande omfattning, måste under alla förhållanden anses innebära, att man brukar större våld än nöden kräver utan att likväl effektivt komma till rätta med den jämförelsevis fåtaliga kategori, mot vilken beskattningsåtgärderna i främsta rummet borde rikta sig.

Örn emellertid krigskonjunkturbeskattningen skall bibehållas, är det enligt vår mening angeläget, att sådan omarbetning därav vidtages, att åtminstone de mest framträdande olägenheterna av beskattningen mildras. Med hänsyn till nu rådande förhållanden på det ekonomiska området synes skattelagstiftningen i sin helhet böra bliva föremål för sådana reformer, varigenom sparviljan stimuleras. Vi hava tidigare framhållit, att för näringsföretagens del detta lämpligast bör ske genom utsträckt rätt till i beskattningshänseende avdragsgilla avsättningar till investeringsfonder-. Sveriges industriförbund har i en underdånig skrivelse den 10 december 1942 framhållit, att de rörande sådan fondering redan utfärdade författningarna äro synnerligen svåra att överblicka och att de bestämmelser, som gälla för de olika avsättningarna framstå såsom i hög grad irrationella, samt hemställt om sådan omarbetning av ifrågavarande bestämmelser, att de kunna av de skattskyldiga överblickas, vilket är en första förutsättning för möjligheten av deras användande.

Vad krigskonjunkturbeskattningen angår bör den rätt till avsättning till investeringsfonder, som vi anse önskvärd för stimulerande av sparandet och främjande av näringslivets beredskap att möta efterkrigstidens krav, medgivas antingen direkt eller genom provisorisk påföring. Avdragsrätten synes böra vara principiellt obegränsad och till sin omfattning reglerad allenast med hänsyn till möjligheten av missbruk. Såsom villkor för rättens begagnande torde böra föreskrivas, att mot avsättningen svarande belopp nedsättas i riksbanken eller bindas i statsobligationer.»

Till det av de delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. avgivna yttrandet i denna del har jämte förut angivna näringsorganisationer anslutit sig Sveriges grossistförbund.

Skånes handelskammare erinrar om den enstämmiga kritik, som från näringslivets sida tidigare riktats mot krigskonjunkturskatten, och anför, bland annat:

»Tvivelsutan äger alltjämt denna kritik sin fulla giltighet. De svagheter, som beskattningen alltid företett i den presumtivt skattskyldiges ogynnsamma ställning i bevishänseende, ha icke minskats utan fastmera ökats efterhand som tidsavståndet från jämförelseåren växer. Ej heller lider något tvivel om att krigskonjunkturskatten i olika avseenden haft klart produktionshämmande verkningar samt såtillvida direkt strider mot den ekonomiska politikens mål att i nuvarande knapphetsläge åstadkomma en ökning och ej en minskning av för folkhushållet viktiga varor. Med den skärpa, som numera utmärker priskontrollen och köpkraftsbegränsningen, lär också krigskonjunkturskattens betydelse som ett led i denna politik snarast ha minskats. Ej mindre fog äger alltjämt den anmärkningen, att krigskonjunkturbeskattningen år från år blir alltmera invecklad samt därigenom såväl för stora grupper företagare, skattskyldiga och icke skattskyldiga, som taxe-

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

rings- och skattemyndigheter skapar onödigt arbete, besvär och kostnader, vilket allt knappast uppväges av skattens statsfinansiella betydelse i all synnerhet om hänsyn tages till de inkomstbelopp, som därförutan såsom vinst skulle framkomma till beskattning men nu användes för andra, mången gång föga önskvärda eller direkt onyttiga ändamål. Liksom föregående år får handelskammaren därför även nu framhålla angelägenheten av att krigskonjunkturskatten snarast avvecklas samt att som en första åtgärd skattesatserna i detta syfte sänkas till resp. 30 och 50 % vid de båda lägsta skikten i skatteskalan.»

Handelskammaren i Göteborg yttrar:

»Då handelskammaren på sin tid hade att taga ställning till de förslag, som framlagts rörande krigskonjunkturskatt för år 1942, åberopade kammaren bl. a. vissa synpunkter som framförts av kammaren i en till Konungen ingiven underdånig framställning av den 16 februari 1942. Med hänsyn till den tidigare krigskonjunkturskattens i flera hänseenden olyckliga verkningar för näringslivet, särskilt dess hämmande inverkan på företagsamheten, förklarade handelskammaren i berörda framställning, att det enligt kammarens uppfattning vore bäst örn krigskonjunkturskatten kunde helt avskaffas. Ur statsfinansiell synpunkt vore de belopp, som krigskonjunkturskatten inbringade, mindre betydande, varjämte funnes grundad anledning antaga, att skattens slopande skulle medföra en ökning av de ordinarie statsskatterna med högre belopp än det som förut influtit i form av krigskonjunkturskatt. I detta sammanhang borde även beaktas att avsevärda kostnader och besvär åsamkades såväl staten som de enskilda skattskyldiga i samband med skattens uttagande. Även för kommunernas del skulle ett avskaffande av krigskonjunkturskatten vara fördelaktigt.

De synpunkter, som här återgivits, äga enligt handelskammarens mening fortfarande giltighet. Vad särskilt skattens produktionshämmande verkningar beträffar, synas de uttalade farhågorna icke lia varit ogrundade. Framför allt torde krigskonjunkturbeskattningen ha inverkat hindrande för ny företagsamhet, ett förhållande som är desto mera betänkligt som dylik verksamhet i många fall torde vara av betydelse för folkförsörjningen i nuvarande krisläge och därför särskilt önskvärd.

I promemorian har särskilt framhållits krigskonjunkturskattens betydelse såsom ett led i det allmännas strävanden för stabilisering av prisnivån. Enligt handelskammarens uppfattning har emellertid skatten i sin nuvarande — och föreslagna — utformning i vissa avseenden en rent motsatt verkan. Sålunda föranledas företagarna ofta att i stor utsträckning nedlägga kostnader på relativt onyttiga ändamål i syfte att nedbringa vinsterna.»

Sveriges redareförening yttrar:

»I det yttrande föreningen avgav den 7 april 1942 över en inom skatteberedningen utarbetad promemoria rörande krigskonjunkturskatt för år 1942 framhöll föreningen de ogynnsamma verkningarna av skatten. De erfarenheter, som tillämpningen givit under det senaste året, har ytterligare styrkt föreningen att dess uttalade uppfattning varit riktig. Föreningen anser sig böra, utöver vad tidigare uttalats, framhålla att skatten framkallat ur näringslivets synpunkt oriktiga och onaturliga verkningar, som för folkförsörjningen och sålunda för det allmänna medfört nackdelar. Från redarehåll har sålunda erinrats att, sedan rederis inkomst uppgått till så högt belopp att all ytterligare sådan drabbas av krigskonjunkturskatt, fartygen kunna befaras bliva upplagda under den återstående delen av seglationstiden. En dylik

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

åtgärd är även förklarlig med hänsyn till att å platser med hög kommunal utdebitering skatterna för redare, som icke utövar sin rörelse i aktiebolagsform, kunna överstiga den ökade inkomst, varå de utgå. Såsom ett ytterligare motiv att avskaffa krigskonjunkturskatten vill föreningen åberopa, att den politik till förhindrande av prisstegringen, som nu fores, försvagar ett av huvudskälen till denna skatts införande.»

Kommerskollegium erinrar, under hänvisning till vad näringsorganisationerna framhållit, att med hänsyn till folkförsörjningen i nuvarande läge krigskonjunkturskattens produktionshämmande verkningar böra vinna större beaktande vid lagstiftningens utformning än vad som hittills varit fallet, och fortsätter:

»Den stabiliserande verkan, som enligt de sakkunnigas motiv ifrågavarande beskattning utövar på prisnivån, torde även vara obetydlig i jämförelse med betydelsen i sådant hänseende av andra åtgärder såsom exempelvis statliga varu- och prisregleringar. Härvid bör även beaktas, att det är relativt små belopp, som krigskonjunkturskatten i fortsättningen beräknas tillföra statskassan — i riksstatsförslaget för budgetåret 1943/44 har skatten i fråga beräknats till trettio miljoner kronor — i jämförelse med de kostnader och besvär, som i samband med skattens uttagande åsamkas såväl de enskilda som staten.»

Däremot anför statens priskontrollnämnd, att även om den direkta priskontrollen numera utsträckts till att omfatta en allt större del av näringslivet, behovet av att densamma kompletterades med en särskild beskattning av de krigsvinster, som likväl kunde uppkomma, enligt nämndens mening icke kunde sägas ha bortfallit. Nämnden tillstyrker därför att krigskonjunkturskatt uttages också under innevarande år efter i huvudsak samma grunder som för år 1942.

Mot nämndens beslut bär reservation avgivits av ledamoten Ståhlbrand^ som rörande förevarande fråga anför:

»På grund av bl. a. krigskonjunkturbeskattningens produktionshämmande verkningar och den risk för ökad efterfrågan å vissa varor och tjänster, denna beskattning konstaterats föranleda, kan det starkt ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligast, att krigskonjunkturbeskattningen slopades. För priskontrollens effektivisering stå lämpligare medel statsmakterna till buds. Även om man icke nu omedelbart anser sig kunna avskaffa denna beskattning, torde det vara uppenbart, att den inte kan fortsätta hur länge som helst, då ju till grund för beskattningen ligger inkomstförhållandena under en alltmer avlägsen tidsperiod, i allmänhet åren 1937 och 1938. Det synes under sådana omständigheter vara skäl att överväga, vid vilken tidpunkt och på vad sätt skatten bör avvecklas.»

Fullmäktige i riksbanken anföra, att fullmäktige ur de synpunkter riksbanken har att företräda icke funnit anledning till erinran mot skatteberedningens förslag.

Bank- och fondinspektionen yttrar:

»Krigskonjunkturskatten ingår som ett led i den allmänna pris- och lönepolitiken och det torde därför, även om skatten får anses medföra vissa icke obetydande olägenheter, icke nu kunna ifrågakomma att avskaffa densamma.»

Kungl. Majlis proposition nr 193.

61 Samma ståndpunkt intages av lantbruksstyrelsen.

Sveriges lantbruksförbund ifrågasätter däremot huruvida krigskonjunkturbeskattningen, sedan prisregleringarna och priskontrollen fått den omfattning, som nu är fallet, överhuvud taget bör bibehållas, samt anför:

»I varje fall hyser förbundet den uppfattningen, vilken också framfördes föregående år, att en sänkning av skatteprocenterna bör företagas. Det torde nämligen icke kunna bestridas, att de nu utgående skatterna (krigskonjunkturskatten jämte de ordinarie skatterna) tillsammans i avsevärd grad verka hämmande på företagsamheten och viljan att åstadkomma en under nuvarande förhållanden önskvärd produktionsökning eller att upptaga ny produktion. Krigskonjunkturbeskattningen av jordbruk och skogsbruk motverkar i många fall de syftemål man vill nå vid prissättningen av jordbrukets och skogsbrukets produkter. Ävenså torde krigskonjunkturbeskattningen medföra lockelse till onödiga utgifter i sådana fall, där man räknar med att motsvarande del eljest finge utbetalas som skatt.

Under åberopande av vad i yttranden rörande föregående års lagstiftning angående krigskonjunkturskatt anförts, hyser lantbruksförbundet den uppfattningen, att inkomst av skogsbruk under alla förhållanden borde undantagas från krigskonjunkturskatt. Erfarenheterna från de gångna årens taxering till krigskonjunkturskatt giva vid handen, att de beskattningsbara beloppen ifråga örn skogsbruket uppgått till förhållandevis små summor. För sist förflutna beskattningsår torde mer än tidigare gälla det förhållandet, att under detta år inträffad prisstegring å skogsprodukter icke väsentligen överstigit kostnadsstegringen, varför en beskattning av fjolårets skogsinkomster icke heller kommer att giva så avsevärda belopp. Skattens förefintlighet inverkar otvivelaktigt hämmande på avverkningarna.»

Kammarrätten yttrar:

»Det remitterade förslaget till krigskonjunkturskatt överensstämmer i huvudsak med förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1942. I sitt den 9 april 1942 avgivna yttrande över det förslag, som låg till grund för sistnämnda förordning, framhöll kammarrätten bland annat de svårigheter, som sammanhängde med taxering till krigskonjunkturskatt, och förklarade därjämte sig hysa starka betänkligheter beträffande utvecklingen på ifrågavarande område. På anförda skäl ifrågasatte kammarrätten om icke, sedan ytterligare praktiska erfarenheter vunnits på området, möjligheterna av en förenkling av reglerna för krigskonjunkturbeskattningen borde övervägas. I anslutning till nämnda uttalanden anser kammarrätten sig böra omnämna några av de erfarenheter, som vunnits vid handläggning i kammarrätten av besvärsmål rörande taxering lill krigskonjunkturskatt för år 1940 och för år 1941. Farhågorna för att bestämmelserna i krigskonjunkturskatteförordningarna i åtskilliga fall skulle bliva svårtillämpade hava besannat sig, och i stor omfattning hava målen visat sig synnerligen tidskrävande vid såväl beredning som föredragning. Det må dock framhållas, att svårigheterna i allmänhet visat sig vara något mindre såvitt angår taxeringarna för år 1941 än för år 1940. Anledningen härtill är främst den omständigheten, att taxeringen till krigskonjunkturskatt för år 1940 avsåg allenast en del av beskattningsåret 1939, i följd varav bland annat särskilda beräkningsgrunder varit erforderliga teir uppdelning av merinkomst å tiden före och (äter krigsutbrottet. Avsikten med lagstiftningen på ifrågavarande område är visserligen att efter matematiska grunder åstadkomma största möjliga rättvisa, därvid endast i ringa män utrymme lämnats för en på skälighelsprövning grundad uppskattning av den skattepliktiga merinkomsten. För undvikande av up-

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

penbart obilliga resultat hava emellertid vid rättstillämpningen förekommit åtskilliga på subjektiva omdömen grundade avgöranden. En viss ojämnhet i praxis har härigenom icke kunnat undvikas, vilket i sin tur torde hava medverkat till den betydande besvärsfrekvensen i fråga om taxeringarna till krigskonjunkturskatt. Antalet till krigskonjunkturskatt skattskyldiga i riket år 1941 uppgick till 8,763 och år 1942 tiil 9,446. över nämnda taxeringar hava anförts besvär i respektive 2,440 och 2,332 fall. Ehuru sålunda antalet skattskyldiga ökats, visar taxeringsutfallet en markant nedgång från ett debiterat skattebelopp år 1941 av omkring 49.6 milj. kronor till år 1942 av omkring 42.3 milj. kronor. Av sistnämnda belopp hava icke mindre än i Tunt tal 25.7 milj. kronor påförts allenast provisoriskt, vilket i förhållande till nästföregående år innebär någon ökning. Krigskonjunkturskatten har alltså icke oväsentligt nedgått. Alltjämt förorsakar emellertid krigskonjunkturskatten det allmänna betydande kostnader såväl direkt som indirekt.»

Utjämningsavdraget.

I de av näringsorganisationerna avgivna yttrandena med undantag av dem som avgivits av Sveriges köpmannaförbund och kooperativa förbundet har uttalats den meningen, att det s. k. utjämningsavdraget borde höjas, varjämte i några yttranden hemställts att vid kvittning mellan olika beskattningsår utjämningsavdrag borde få tillgodonjutas för bägge åren. Statens priskontrollnämnd har däremot lämnat skatteberedningens förslag utan erinran. En länsstyrelse, nämligen i Älvsborgs län, har ifrågasatt, huruvida icke frågan örn utjämningsavdraget borde göras till föremål för förnyade överväganden i syfte att begränsa avdragsrätten vid höga jämförelseinkomster. I övriga yttranden har frågan ej särskilt behandlats.

Ur yttrandena i ifrågavarande del må här återgivas följande.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra:

»I den inom finansdepartementets skatteberedning upprättade promemorian angående krigskonjunkturskatt för år 1942 erinrades, att man vid utmätande å arbetsmarknaden av kompensation för dyrtiden utgått från att sådan kompensation icke skulle ges för prisstegring, föranledd blott av försämrad försörjning. I enlighet härmed hade den procentsats, enligt vilken lönetillägg med hänsyn till den antagna penningvärdeförsämringen beviljats, fr. o. m. ingången av år 1942 varit bestämd till 16.7 °/o, och i promemorian föreslogs, ’att den prisstegring, för vilken kompensation skall beredas, beräknas till 15 %>, d. v. s. den avrundade siffra, som kan anses närmast återge förhållandena vid 1941 års utgång’.

Föredragande departementschefen förklarade i ovanberörda proposition nr 287 till 1942 års riksdag, att han för sin del funne det mindre lämpligt att till ifrågavarande beskattningsområde överföra ett eller annat slags kompensationsresonemang, vilket emellertid komme att ske så snart man ville anknyta en omräkning av merinkomsten till prisutvecklingen. Utan att ansluta sig till skatteberedningens skäl för avdraget biträdde han dock i huvudsak det slut, vartill beredningen kommit, med den motiveringen, att det icke kunde bestridas, att då en merinkomstbeskattning i allmänhet motiverades med att en viss förändring ägt rum i en rådande inkomstfördelning, motiven för densamma försvagades ju längre tid som förflöte från den tidpunkt då förändringen skedde.

Under sådana förhållanden är det ägnat väcka förvåning att skattebered-

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

ningen — sorn enligt av departementschefen meddelade anvisningar haft att föreslå ändringar i grunderna för 1942 års taxering lill krigskon junkturskatt, vilka kunde föranledas bl. a. av den omständigheten, att fråga vore örn ett nytt beskattningsår — funnit det framstå såsom självklart, att någon ökning av utjämningsavdraget icke borde ifrågakomma. Vi hålla för vår del före, att man med de premisser, som innefattas i departementschefens nyssnämnda uttalande, måste komma till den slutsatsen, att utjämningsavdraget vid 1943 års taxering bör bestämmas till högre belopp än vid taxeringen det föregående året.

I vårt yttrande över promemorian rörande krigskonjunkturskatt för år 1942 framhöllo vi bl. a., att det centrala spörsmålet i förevarande hänseende vöre att fastställa, i vad mån en för beskattningsåret föreliggande, av krigsförhållandena orsakad nominell mervinst kunde anses på grund av inträdd prisstegring vara fiktiv, med andra ord att konstatera, huruvida någon av kriget orsakad reell inkomstökning förelåge. Detta vore en helt annan fråga än den på arbetsmarknaden gällande, huruvida löntagarna skulle helt eller delvis erhålla kompensation för inträdd minskning av realinkomsten. Då grunden för beskattningen vöre att endast extrabeskatta av krigsförhållandena orsakade verkliga inkomstökningar, måste därav automatiskt följa, alt beskattningsårets inkomst skulle räknas i samma kronor som jämförelseårets och extrabeskattningen drabba endast den därutöver föreliggande reella vinstökningen, med andra ord att full kompensation för penningvärdeförsämringen skulle ges. Man kunde hysa delade meningar om huru stor penningvärdeförsämringen vöre. Men så mycket syntes dock vara klart, att den vore avsevärt större än de föreslagna 15 %>. Örn man alltså ville bibehålla den självklara förutsättningen, att krigskonjunkturbeskattningen icke skulle drabba fiktiva vinster utan endast konstaterad ökning av den verkliga realinkomsten, måste man komma till det resultatet, att den föreslagna procentsatsen för avdraget av 15 borde avsevärt höjas.

Vi åberopa vad vi sålunda och i övrigt anfört till stöd för en höjning av utjämningsavdraget samt vilja tillika framhålla, att penningvärdet under det senast förflutna året ytterligare försämrats, i varje fall icke förbättrats. De av oss förra året anförda skälen för en höjning av avdraget gälla för den skull alltjämt med oförändrad eller ökad styrka.

Även få vi erinra, att den procentsats, enligt vilken lönetillägg med hänsyn till den antagna penningvärdeförsämringen beviljats och som vid ingången av år 1942 var bestämd till 16.7, sedan senare delen av år 1942 varit fastställd till 20.7.

Vare sig man lägger den ena eller den andra motiveringen till grund för utjämningsavdragets beräkning måste man således komma till det resultatet, att detta avdrag vid 1943 års taxering bör beräknas efter en högre procentsats än 15. Vi hemställa, att så måtte ske, samt yrka jämväl under åberopande av vad vi därom tidigare anfört, att den särskilda bestämmelsen rörande beräkning av utjämningsavdrag för juridiska personer måtte utgå.

Enligt de föreslagna bestämmelserna i anvisningarna till 10 g punkt 3 far vid medgivande av avdrag teir inkomstminskning under det beskattningsår, 1942 års taxering avsåg, utjämningsavdrag icke tillgodoräknas den skattskyldige. Denna inskränkning i avdragsrätten står icke i överensstämmelse med de principer, varå ett dylikt kvitlningsförfarandc bör grundas. Vad man med delta förfarande åsyftar är att undanröja det oriktiga resultat, som uppkommer därigenom, att man jämväl vid krigskon junkturskatletaxeringen behandlar varje beskattningsår för sig, ehuru avsikten är att nied krigskonjunkturskatt belasta den sammanlagda krigsvinst, sorn kan hava uppstått för den skattskyldige under den lid, krigsförhållandena varit rådan-

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

de. Kvittningen innebär enligt vad i promemorian angående krigskonjunkturskatt för år 1942 angives, att den rättelse av åsätta krigskonjunkturskattetaxeringar, som genom det planerade avräkningsförfarandet förutsättes komma att ske efter krigets slut, verkslälles vid en tidigare tidpunkt. Man vill med andra ord genom kvittningsförfarandet vid 1943 års taxering förhindra, att den skattskyldige blir taxerad för större krigsvinst än han intill utgången av vederbörande beskattningsår förvärvat, och man åsyftar således att med detta förfarande vinna samma taxeringsresultat, som om de beskattningsår, 1941, 1942 och 1943 års taxeringar avsågo, behandlades såsom en enhet med iakttagande av för vart och ett av ovanberörda taxeringsår gällande bestämmelser. Från den sammanlagda inkomsten under treårsperioden skulle vid ett sådant taxeringsförfarande givetvis avräknas minst ett belopp, motsvarande tre gånger jämförelseinkomsten ökat med utjämningsavdragen för såväl 1942 som 1943. Avräknades icke utjämningsavdraget för år 1942, bleve den skattskyldige taxerad för högre belopp än som enligt de olika krigskonjunkturskatteförordningarna kan anses utgöra den sammanlagda krigsvinsten under treårsperioden.

Resultatet av kvittningsförfarandet blir således felaktigt, örn avdrag icke medgives för utjämningsavdraget år 1942. Vi hemställa därför, att sådant avdrag måtte beviljas.

Vidare föreslås i 4 § 6 mom. sista stycket ett stadgande, att örn kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § tages i anspråk under beskattningsåret, utjämningsavdraget ej må beräknas till högre belopp än den uppskattade merinkomst som skulle hava uppkommit, därest fond som nu sagts ej tagits i anspråk.

I motiveringen anföres, att stadgandet bör ses i samband med de bestämmelser, som föreslagits i 10 § 2 mom. och punkt 3 av anvisningarna till samma paragraf, angående kvittning mellan inkomstminskning under ett tidigare år och merinkomst under beskattningsåret. Enligt sistnämnda författningsrum finge, i den mån utjämningsavdrag å viss förvärvskälla under det tidigare året ej kunnat utnyttjas, detsamma icke överflyttas till ett senare år. I konsekvens härmed borde motsvarande princip gälla beträffande kvittning mellan merinkomst under ett tidigare år och inkomstminskning under ett senare år. I inkomstminskningen borde således ej inräknas del mot utjämningsavdraget svarande beloppet. Systemet med provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt och restitution under ett senare år under de därför stadgade förutsättningarna innebure en sådan kvittningsmöjlighet som nyss sagts. Det fall, där föreliggande fråga för närvarande kunde bliva aktuell, vore då kostnadsutjämningsfond foges i anspråk med därav följande rätt till skatterestitution. I följd därav hade också endast detta fall reglerats i det föreslagna stadgandet i 4 § 6 mom.

Om vid kvittning mellan merinkomst under ett tidigare år och inkomstminskning under ett senare år, utjämningsavdrag icke räknas den skattskyldige tillgodo för det senare året, blir resultatet av detta kvittningsförfarande givetvis lika felaktigt som örn vid tillämpning av anvisningarna till 10 § punkt 3 utjämningsavdrag icke medgives för båda de ifrågakomna beskattningsåren. Den skattskyldige blir då jämväl i detta fall taxerad för högre belopp än som enligt de olika krigskonjunkturskatteförordningarna utgör hans sammanlagda krigsvinst under den ifrågavarande tidsperioden. Även vid dylik kvittning för efterföljande inkomstminskning bör således utjämningsavdrag oavkortat medgivas. Vi hemställa därför, att det föreslagna stadgandet i 4 § 6 mom. sista stycket måtte utgå.»

Kungl. l\laj:ts proposition nr 193.

65 Delegerade anföra vidare:

»Jämlikt 8 § sista stycket i gällande förordning skall utjämningsavdraget vid taxering av inkomst i form av tantiem m. m. beräknas till 15 %> av jämförelseinkomsten även örn det enligt denna grund beräknade avdraget understiger 15 °/o av merinkomsten. Anledning synes emellertid icke föreligga, att i detta fall beräkna avdraget efter andra grunder än som gälla beträffande rörelse.»

Skånes handelskammare yttrar, bland annat:

»I själva krigskonjunkturbeskattningens konstruktion ligger att densamma med utomordentlig skärpa träffar en uppkommen mervinst, som användes för konsumtiva behov, medan den i motsvarande mån premierar merinkomstens användning för investerings- och konsolideringssyften ävensom andra helt eller delvis skattefria utgiftsökningar av liknande karaktär. Om därför krigskonjunkturbeskattningen pålägges rent fiktiva merinkomster och därigenom ytterligare skarpes, lär detta snarast verka som ett än kraftigare incitament till en medelsdisposition i sistnämnda riktning. Men i samma mån dylik merinkomst på delta sätt i ökad omfattning användes för investerings-, underhålls- och andra liknande ändamål, utlöses därmed en i motsvarande mån ökad efterfrågan å varor och arbetskraft med en därmed följande prisoch lönestegrande verkan.

Om däremot utjämningsavdraget i stället höjes för att kompensera penningvärdeförsämringen, skulle denna verkan i motsvarande mån minskas. Men även på annat sätt lär en dylik åtgärd vara ägnad att befordra de prisstabiliserande syften som nu äro i fråga. Medan företagen i nyss angivna fall för att för egen del utnyttja den fiktiva merinkomsten äro hänvisade endast till vissa slags utgiftsökningar, skulle de, därest utjämningsavdraget höjes, jämväl ha möjlighet att öppet redovisa merinkomsten som vinst och därmed ha tillfälle att genom avskrivningar eller fondavsättning disponera denna inkomst för framtida behov. Samtidigt vinnes emellertid det ur penningpolitik synpunkt viktiga syftet, att den genom inflationen tillskapade skenbara köpkraftökningen icke utlöses i en momentan efterfrågan utan via affärsbankerna tillföres den organiserade penningmarknaden, där den tvivelsutan lättast kan kontrolleras och steriliseras. Av ej mindre vikt är vidare, att en dylik friare dispositionsmöjlighet över dessa fiktiva merinkomster särskilt i nuvarande läge motsvarar ett verkligt företagsekonomiskt behov. I detta avseende torde i första hand böra pekas på de ökade likviditetskrav, varmed måste räknas i samband med näringslivets omställning vid ett fredsslut. En annan ej mindre viktig omständighet är det ökade medelsbehov för förnyelse av företagens fasta tillgångar, som nödvändigtvis följer med en bestående penningvärdeförsämring. På samma sätt kommer genomförandet av den nya aktiebolagslagen med dess krav på medelsavsättning för beräknade skatter och höjd reservfond att ställa ökade anspråk på likvida tillgångar. I detta sammanhang bör ej heller förglömmas, att de olyckliga verkningar, som krigskonjunklurbeskattningen medförde under förra världskriget, just sammanhängde med en bristande förståelse för de stora avsättnings- och likviditetsbehov, som inflationen skapar. 1 den nuvarande beskattningen har detta förhållande principiellt erkänts och synes jämväl förtjänt av att i praktiken vidhållas.

Slutligen må till stöd för nu framförda uppfattning även erinras örn, att, sedan lagen örn vjnstutdelningsbegränsning för aktiebolag oell andra juridiska personer numera trätt i kraft, de skäl, som ur pris- och köpkraftsreglerande synpunkter tidigare ansetts tala emot en höjning av utjämningsavdraget, för

Bihang till riksdagens protokoll loir!. 1 sami. Nr l!)il. '■>

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

dessa företags vidkommade väsentligen förlorat i giltighet. Med de syften att bereda företagen ökade fonderings- och avsättningsmöjligheter, som en dylik avdragshöjning i första hand skulle tjäna, lär ej heller vara uteslutet att träffa sådana anordningar, att samma avdragsrätt bör kunna givas generellt för alla företag.

Vad därefter angår frågan rörande avdragets storlek må erinras om att index för grosshandelspriser, levnadskostnader och exportpriser vid årsskiftet 1941/1942 låg resp. 60, 27 och 34 procent över medeltalen 1937/1938 för att ett år senare ha stigit till resp. 74, 55 och 45 procent. Ehuru någon exakt uppskattning av den prisstegring, som har sin grund i inflationen, givetvis icke är möjlig, lär dock härav kunna slutas, att densamma under alla förhållanden legat avsevärt över 15 procent. För egen del har handelskammaren tidigare hävdat, att den under år 1941 inträdda penningvärdeförsämringen snarare måste anses ligga mellan 20 och 30 procent än mellan 10 och 20 procent. Efter den nu inträdda ytterligare penningvärdeförsämringen äger denna uppskattning än större giltighet. Handelskammaren får därför hemställa, att utjämningsavdraget för motverkande av en erkänt oriktig och skadlig beskattning av fiktiv merinkomst i motsvarande mån höjes under villkor att den därigenom disponibla mer.inkomsten ej användes för konsumtion, samt att avdraget under alla omständigheter bör tillkomma sådana företag, som äro underkastade effektiv vinstutdelningsbegränsning.

Med hänvisning till de skäl, som redan föregående år anförts mot spärrregeln för juridiska personer med jämförelseinkomst överstigande 50,000 kronor får handelskammaren vidare hemställa, att denna regel borttages. Särskilt sedan vinstutdelningsbegränsningen införts, har numera till tidigare anförda skäl även kommit det, att merinkomsten just för dessa företag i regel ej längre kan användas för konsumtion.»

Därjämte föreslår handelskammaren, att kvittningsrätten utsträckes att omfatta även utjämningsavdraget.

Handelskammaren i Göteborg uttalar, bland annat:

»Med utgångspunkt från samma grunder, som tillämpades vid fastställandet av föregående års utjämningsavdrag, borde detta avdrag i 1943 års förordning örn krigskonjunkturskatt åtminstone höjas till 20 procent, då kompensationen på arbetsmarknaden under hälften av året legat högre än detta procenttal. 'Likformigheten i olika befolkningslagers ställning’ synes härigenom icke sättas i fara, då de allra flesta löntagare inom landet under en stor del av år 1942 torde lia erhållit kompensation för penningvärdets försämring med belopp som i stort sett motsvara denna procentsiffra. Givetvis kunna delade meningar råda om hur stor penningvärdeförsämringen verkligen är, men så mycket torde vara klart, att ett utjämningsavdrag av 20 procent icke utgör full kompensation för den verkliga försämringen. Då krigskonjunkturskatten i princip icke bör vara en skatt på fiktiva vinster, som uppkomma genom penningvärdets fall, borde rimligen vid krigskonjunkturbeskattningen hänsyn tagas till hela den reella penningvärdeförsämringen.

Enligt handelskammarens uppfattning bör ett sålunda förhöjt utjämningsavdrag tillämpas lika utan undantag för samtliga skattskyldiga. I 1942 års promemoria anfördes såsom motiv för den särskilda spärregeln i fråga örn juridiska personer, att utan en dylik regel 'den inflytande krigskonjunkturskatten skulle synnerligen kraftigt reduceras’. I sitt yttrande över det då framlagda^ förslaget framhöll handelskammaren, att det icke kunde anses rimligt att på den nu angivna grunden ställa en viss kategori av skattskyldiga i ett sämre läge än andra i vad avsåge rätten att verkställa kompensationsavdrag.

Kungl. Majlis proposition nr 193.

67 I 1943 års promemoria Ilar icke föreslagits någon ändring av förevarande bestämmelse rörande juridiska personer och ej heller ha några särskilda grunder för bestämmelsens bibehållande angivits. Handelskammaren hyser i denna fråga samma uppfattning som förut.»

Kommerskollegium yttrar:

»I sitt över förslaget till krigskonjunkturskatt för år 1942 avlämnade yttrande framhöll kollegium, att i händelse det i näringslivet investerade kapitalet skulle kunna bibehållas, borde det tillses, att ett utjämningsavdrag beviljades, som stöde i rimligt förhållande till penningvärdets fall, och kollegium fann det skäligt, att nämnda avdrag fastställdes till 25 eller lägst 20 procent. Kollegium har icke funnit anledning att frångå denna sin uppfattning.»

Statens priskonlrollnämnd erinrar, att den föregående år avstyrkte införandet av utjämningsavdraget, och fortsätter:

»Då detta likväl av statsmakterna beslöts och då någon ökning av detsamma nu icke ifrågasättes, har nämnden, som principiellt vidhåller sin föregående år framförda uppfattning, på denna punkt i nuvarande läge ingen erinran.»

Tillika anser priskontrollnämnden det självklart, att utjämningsavdrag, som under föregående år ej kunnat utnyttjas, icke får överflyttas till beskattningsåret.

I den mot nämndens yttrande avgivna reservationen anföres i ifrågavarande del följande:

»Beträffande utjämningsavdraget åberopades i förarbetena till krigskonjunkturskatteförordningen för år 1942 tre särskilda motiveringar. Man kan diskutera, vilken av dessa som är den riktiga, de leda dock samtliga till, att utjämningsavdraget för år 1943 bör vara högre än 15, minst 20 procent. Den procentsats, enligt vilken lönetillägg utgick vid ingången av år 1942 var 12.7 men höjdes från början av februari 1942 till 16.7 och är nu sedan början av augusti 1942 20.7. — Med kvittningsförfarandet åsyftar man att vinna samma taxeringsresultat, som om de beskattningsår, 1941, 1942 och 1943 års taxeringar avsågo, behandlades såsom en enhet med iakttagande av för vart och ett av ovanberörda taxeringsår gällande bestämmelser. Från den sammanlagda inkomsten under treårsperioden skulle vid ett sådant taxeringsförfarande givetvis avräknas minst ett belopp, motsvarande tre gånger jämförelseinkomsten ökat med utjämningsavdragen för såväl 1942 som 1943. Avräknades icke utjämningsavdraget för år 1942, bleve den skattskyldige taxerad för högre belopp än som enligt de olika krigskonjunkturskatteförordningarna kan anses utgöra den sammanlagda krigsvinsten under treårsperioden. Resultatet av kvittningsförfarandet blir således felaktigt, örn avdrag icke medgives för utjämningsavdraget år 1942. Samma felaktiga resultat vinnes, om vid kvittning för efterföljande inkomstminskning utjämningsavdrag icke medgives. Det föreslagna stadgandet i 4 § 6 mom. sista stycket bör därför utgå.»

Skattskyldigheten och deklarations plikten.

Skatteberedningens förslag örn upphävande av det föregående år införda stadgandet ali från skattskyldighet undantaga fysisk person, för vilken fastställdes ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp ej överstigande 6,000 kronor, och det därmed sammanhängande förslaget örn ut-

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

vidgad deldarationsplikt har rönt motstånd lios vissa länsstyrelser och näringsorganisationer, därvid bland annat åberopats den ökade arbetsbörda, som skulle förorsakas genom förslagets lagfästande.

Sålunda åberopar Överståthållarämbetet ett av taxeringsintendenten hos ämbetet avgivet yttrande, däri anföres, bland annat:

»Att, såsom skedde vid 1942 års taxering, frånskilja de deklarationer för fysiska personer, vilkas taxeringar till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke överstego 6,000 kronor, var visserligen ett tidsödande arbete. Men långt mera tidsödande och dessutom mera krävande blir den ingående granskning av dessa deklarationer, som med slopandet av den förutvarande bestämmelsen måste äga rum. Till belysande härav anför jag att antalet deklarationer, som år 1942 avgivits av fysiska personer i Stockholm, utgjorde mer än 390,000 stycken. Arbetet med taxeringen till krigskonjunkturskatt i Stockholm har under de senaste åren varit synnerligen betungande och varje möjlighet att erhålla förstärkning av kompetent personal torde vara utesluten. Någon ytterligare höjning av arbetsprestationen synes mig icke möjlig. Ur den synpunkten vore önskligt att den omhandlade bestämmelsen, som är ägnad att underlätta taxeringsarbetet, finge kvarstå.»

I anslutning härtill yttrar Överståthållarämbetet, bland annat:

»Frågan har mindre betydelse ur synpunkten av de enskilda befattningshavarnas arbetsbörda, ty givet är att under nuvarande förhållanden en var får underkasta sig ökat arbete. Men kan ej arbetet tillfredsställande utföras blir i sista hand det allmänna lidande därpå. Överståthållarämbetets tidigare gjorda påpekande, att den arbetsbörda vilken ålagts taxeringsmyndigheterna äventyrade taxeringens resultat, får i föreliggande situation än större berättigande. Det kan med fog befaras, att man snart når den gräns, då bristande effektivitet vållar stat och kommun större förluster än som motsvaras av vinsten av några nytillkomna skatteobjekt.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att det föregående år införda stadgandet om begränsning av skattskyldigheten vid sin tillkomst angavs vara föranlett av taxeringstekniska hänsyn, då kontrollen över taxeringen i hög grad skulle underlättas genom att ett stort antal smärre handlande m. fl. kunde lämnas helt utanför granskningsförfarandet, samt fortsätter:

»Föreskriften har också i tillämpningen visat sig värdefull ur angivna synpunkt, och man måste självfallet räkna med att ett borttagande därav finge motsatt effekt, d. v. s. att kontrollen över taxeringen skulle i hög grad försvåras. Detta är en mycket allvarlig olägenhet, och det torde böra framhållas alt förarbetena å landskontoret till 1942 års krigskonjunkturskattetaxering trots samma år införda förenklingar voro ännu svårare att medhinna än ett år tidigare, vilket huvudsakligen torde lia berott på att granskningen i många fall måste gripa tillbaka i tidigare års material och föranleda nya uppställningar och omräkningar. Måhända har ifrågavarande bestämmelse av vissa deklaranter — dock endast bland rörelseidkarna — kunnat utnyttjas på ett illojalt sätt. Länsstyrelsen har dock ej försport att sådant missbruk skett inom länet och har från andra länsstyrelser erfarit detsamma. Då olägenheterna av stadgandet torde vara obetydliga och detsamma oavsett den praktiska nyttan även är av humanitärt värde, i det att många av de därigenom från skattskyldighet uteslutna kunna antagas ha en i förhållande till här ifrågavarande skatt mycket ringa skattekraft, vill länsstyrelsen för sin del tillråda

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

stadgandets bibehållande eller alternativt dess ersättande med en liknande bestämmelse örn visst lägsta beskattningsbart belopp som förutsättning för skattskyldighet — en anordning, som i ännu högre grad än den vid 1942 års taxering gällande skulle ha humanitärt berättigande. Om spärren anknytes till det beskattningsbara beloppet, synes lämpligt minimum vara 4,000 kronor.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län ställer sig något tveksam i fråga örn lämpligheten av att nu på nytt ändra ifrågavarande bestämmelser samt yttrar vidare:

»Stadgandet i fjolårets förordning, att från deklarationsplikt vore undantagen fysisk person för vilken för beskattningsåret av taxeringsnämnden fastställts ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp å högst 6,000 kronor, innebar onekligen en avsevärd lättnad i ett förut mycket betungande anmaningsförfarande. Naturligtvis kan ett dylikt stadgande tänkas medföra missbruk på det sätt de sakkunniga framhållit, men fråga är örn sådant missbruk kan befaras förekomma i den utsträckning, att därigenom undanhållna skattebelopp överstiga kostnaderna för ett vidlyftigt anmaningsarbete. Länsstyrelsen tror knappast att så kan vara fallet och skulle för sin del vilja tillstyrka, att på denna punkt ingen ändring vidtages i tidigare gällande bestämmelser.»

Samma ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Sveriges köpmannaförbund uttalar sina betänkligheter inför den utsträckning av deklarationsplikten, som 27 § enligt den föreslagna utformningen innebär, samt fortsätter:

»Den medför att en stor mängd köpmän trots att någon taxering till krigskonjunkturskatt för dem icke kan ifrågakomma, nu likväl bliva nödsakade att avgiva krigskonjunkturdeklarationer. Förbundet bär vid olika tillfällen och i olika sammanhang framhållit, att detaljhandeln för närvarande är hårt pressad av en mängd olika statliga funktioner, framförallt i samband med ransoneringarna, men även i fråga örn redovisningen av omsättningsskatt. Ur denna synpunkt måste en utsträckning av deklarationsplikten anses vara synnerligen ovälkommen, när det gäller en så invecklad uppgift som deklarationen för taxering till krigskonjunkturskatt, vilken i regel medför åtskilligt arbete för de skattskyldiga. Förbundet finner sig därför böra föreslå, att den i 1942 års förordning intagna begränsningen lill ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp på 6,000 kronor bibehålies. För att förhindra missbruk torde man i stället kunna göra ett tillägg till denna bestämmelse med innehåll, att örn någon värderat sitt lager i strid mot de bestämmelser, som gälla för taxering till krigskonjunkturskatt, så skall dock icke 6,000-kronorsgränsen gälla.»

Handelskammaren i Göteborg yttrar, bland annat:

»De fall, då undantagsbestämmelsen missbrukats, torde icke hava varit särskilt talrika. Handelskammaren ifrågasätter huruvida dessa fall varit av sådan omfattning, att det på grund därav är motiverat att slopa undantagsregeln, då en dylik åtgärd givetvis kommer att avsevärt utöka antalet krigskonjunkturskattedeklarationer ehuru antalet taxeringar till krigskonjunkturskatt därigenom förmodligen icke i någon större utsträckning kommer att uppgå. För länsstyrelserna kommer förslaget sålunda att innebära en ytterligare arbetsbelastning. medan resultatet av krigskonjunkturbeskattningen icke torde

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

nämnvärt förändras. Då taxeringsmyndigheternas arbete med krigskonjunkturskatten redan nu måste anses betungande, synes det onödigt, att genom en reform som den föreslagna ytterligare försvåra taxeringsarbetet.»

Kommerskollegium yttrar:

»Även örn, såsom de sakkunniga framhålla, den reella innebörden av den ifrågasatta ändringen torde bli obetydlig, eftersom taxering till krigskonjunkturskatt icke förekommer med mindre den skattskyldiges vid nämnda taxering uppskattade inkomst överstiger 6,500 kronor, vili dock kollegium påpeka, att den ökade arbetsbörda, som genom ifrågavarande bestämmelses slopande kommer att åläggas såväl röreiseidkare som länsstyrelser — utan att någon mera nämnvärt ökad skatteintäkt därigenom torde vara att påräkna — kan förväntas bli så betydande, att den statsfinansiella fördelen av en sådan ordning förefaller i hög grad tvivelaktig.»

Kammarrätten anför, bland annat:

»Kammarrätten, som icke är i stånd att avgiva ett på praktiska erfarenheter från sin ämbetsutövning grundat omdöme örn nödvändigheten av spärrregelns slopande, får i ifrågavarande avseende inskränka sig till att uttala sina principiella betänkligheter inför den brist på följdriktighet, som skulle komma till synes genom att regeln ömsevis införes och borttages.»

I övriga yttranden har förevarande spörsmål ej särskilt behandlats.

Bevisskgldig heten.

I det av de delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. avgivna yttrandet föreslås uppmjukning av reglerna örn bevisskyldigheten huruvida och i vad mån merinkomst av rörelse skall anses ha berott på förhållanden, som omförmälas i 1 §. Sålunda uttala delegerade:

»Jämlikt punkt 12 av anvisningarna till 4 § i gällande krigskonjunkturskatteförordning skall från taxering till krigskonjunkturskatt undantagas inkomstökning, som av den skattskyldige med bärande sannolik hetsskäl ådagalägges hava berott på rationaliseringsåtgärder eller naturlig utveckling av rörelsen. Enligt beskattningsmyndigheternas praxis ställes alltjämt allt för stora krav på bevisningen i detta hänseende. I stor utsträckning upptages ett efter ofta godtyckliga grunder bestämt belopp av den inkomstökning, som jämlikt den skattskyldiges utredning haft sin grund i ovan angivna förhållanden, till beskattning. En dylik praxis är givetvis ägnad att förminska företagarnas intresse för rationaliseringar och produktionens förbilligande. För åvägabringande av rättelse i denna praxis synes författningsrummet böra kompletteras med ett stadgande, att sådan utredning beträffande ifrågavarande förhållanden skall anses tillfyllest, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finnes skälig och möjlig att åstadkomma.»

Kommerskollegium, som ej närmare ingått på frågan, hemställer, att vad de delegerade anfört måtte vinna beaktande vid förslagets överarbetning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

71 Ifrågasatt utsträckt framtida beskattning av vinster ä fastighetsför-

säljningar m. m.

Den av skatteberedningen ifrågasatta utvidgningen vid nästa års krigskonjunkturbeskattning av inkomstbegreppet för realisationsvinst bar av länsstyrelserna lämnats utan erinran men har i flertalet övriga yttranden mötts av betänkligheter eller direkt avstyrkts.

Överståthållarämbetet avstyrker förslaget och anför, bland annat:

»Såsom skäl för att utvidgningen icke kan äga rum innevarande år utan — tilläventyrs — först år 1944, anför skatteberedningen, att en omedelbart tillämplig bestämmelse skulle verka retroaktivt under det att så icke skulle vara fallet om bestämmelsen infördes först nästa år. Skälet till det sistnämnda vore därvid, att genom offentliggörandet av föreliggande P. M. saken kommit till allmän kännedom. Överståthållarämbetet finner denna argumentering föga övertygande, örn krigskonjunkturskatteplikten för realisationsvinst överhuvud taget skall utsträckas på sätt som här ifrågasatts, lärer detta icke kunna göras med större rätt vid 1944 års taxering än vid 1943 års. Härmed torde vara utsagt, att Överståthållarämbetet för sin del finner en regel som denna svårligen kunna genomföras vare sig det ena eller det andra året.

___För den händelse man räknar med ett någorlunda stabiliserat penningvärde, torde nian kunna utgå från att priserna å fastigheter, åtminstone savin angår jordbruksfastigheterna, icke komma att stiga i fortsättningen. Åtskilliga av de skäl, som på sin tid föranledde kapitalplaceringen i jordbruksfastigheter, hava numera minskat i styrka. I vissa fall kan realisationen av dylika fastigheter få en viss tvångskaraktär; till nödvändigheten att sälja kan bland annat bidraga de höga skatterna. Det skulle härvid kunna inträffa, att en fastighetsförsäljning som, om den ägt rum år 1942, lämnat god vinst, vilken icke blivit föremål för krigskonjunkturbeskattning, i stallet ägei rum efter januari 1943 och då lämnar lägre vinst, som emellertid beskattas. Detta är knappast rättvist, örn man å andra sidan räknar med en fortgående inflation, uppkomma givetvis avsevärda vinster, men dessa äro till stöl re eller mindre del fiktiva och böra i så måtto icke giva anledning till beskattning i extra ordinär ordning. Med utgångspunkt fran vad salunda sagts örn fastigheterna och med hänsyn till det principiellt betänkliga i att skapa ett inkomstbegrepp, som är tillämpligt för viss skatteform men icke för de övriga, får Överståthållarämbetet såsom sin mening uttala, att någon utsträckning av skattskyldigheten för realisationsvinst icke bör äga rum, detta även oavsett det hinder som enligt vad ovan sagts synes möta ur formell synpunkt.»

Sveriges fastighetsägareförbund yttrar, bland annat:

»Den utvidgning av inkomstbegreppet vid krigskonjunkturbeskaltningen, sorn ifrågasättes av de sakkunniga, innebär i realiteten, att vid avyttring av fastighet aktier i fastighetsaktiebolag eller andelar i fastighetsforenmgar skulle — även örn skattefrihet på grund av fångets natur eller innehavets varaktighet eljest skulle gälla — komma att uttagas en särskild skatt å den värdeökning, som dessa förmögenhetsobjekt undergått efter krigsutbrottet, medan åter en sådan skatt icke skulle under nuvarande förutsättning ulga vid avyttring av egendom av annat slag. En sådan särlagstiftning beträffande fast egendom m. m. måste betecknas såsom synnerligen orättvis och obefogad.

1 själva verket innefattar förslaget alltså införande av en speciell värdestegringsskalt vid försäljning av fast egendom eller andelar i sadan egendom.

72 Kunql. Maj:ts proposition nr 193.

Mot de olika förslag till sådan beskattning, som tidigare framlagts, hava riktats synnerligen vägande erinringar. Samma anmärkningar gälla’ i huvudsak även beträffande det föreliggande förslaget. Sålunda må erinras örn de stora svårigheter, som äro förbundna med att utreda, i vilken utsträckning en uppkommen värdestegring kan vara föranledd av ägarens egna åtgöranden eller av åtgärder från det allmännas sida. Den beskattning av en värdestegring, som tillkommit på grund av fastighetsägarens förutseende och skickliga förvaltning av egendomen, innebär i verkligheten en konfiskation ay den reella förmögenhetsökning, han själv skapat. En sådan särbeskattning av nu ifrågavarande förmögenhetsobjekt kan givetvis icke verka stimulerande å ägarens intresse att söka öka fastighetens förmögenhetsvärde genom att ernå stegrad avkastning av fastigheten, ett förhållande, som kan medföra minskade taxeringsvärden vid en blivande fastighetstaxering och salunda minskat underlag för förmögenhetsbeskattningen.

Till det ovan anförda inå vidare fogas, att en utvidgning av krigskonjunkturbeskattningen på ifrågavarande område innebär en uppenbar orättvisa mot dem, som nödgas avyttra sina fastigheter efter införande av en dylik lagstiftning, vid jämförelse med sådana fastighetsägare, som dessförinnan men efter krigsutbrottet försålt sådan egendom.

Slutligen må framhållas, att ett erhållet högre försäljningspris å en fastighet till avsevärd del och i de flesta fall väl beror på en nominell värdestegring sammanhängande med penningvärdets försämring. Att genom en specialskatt draga in en stor del härav till staten innebär därför icke en beskattning av värdet utan direkt konfiskation av förmögenhet.

På grund av det anförda och då det torde vara förenat med mycket stora svårigheter att åstadkomma en riktig taxering av de vinster, varom nu är fråga, får förbundet bestämt avstyrka den tilltänkta reformen.

Enligt promemorian skulle skattepliktens inträde vara beroende av tidpunkten för offentliggörande av ifrågavarande promemoria. Mot en dylik ordning för angivande av tid för skattepliktens inträde vill förbundet göra en allvarlig erinran. I själva verket föreligger icke mer än en av utredningsmännen lösligt framkastad tanke och det förefaller icke rimligt att därtill knyta några rättsverkningar. Om starka skäl finnas mot att göra en sådan beskattning retroaktiv måste samma erinringar också gälla mot bestämmandet avyn förpliktelsetermin på sätt som nu skett. Denna har icke kungjorts på sådant sätt, att de skattskyldiga i allmänhet kunna anses äga kännedom om förslaget. Det är uppenbart att ifrågavarande beskattning icke kan givas retroaktiv verkan varken genom i efterhand stadgad retroaktivitet eller genom uttalanden i en utredningspromemoria.»

Av de hörda näringsorganisationerna ha delegerade för Sveriges industriförbund m. fl., Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg framställt erinringar mot den föreslagna utvidgningen. Därvid har ifrågasatts, huruvida det med bibehållande av krigskonjunkturbeskattningens syfte att endast träffa av kriget föranledda mervinster kunde låta sig göra att under beskattning indraga vinster av kapitalförvärvs natur, vilka under en följd av år tillkommit som resultat av olika skiftande omständigheter, varjämte framhållits, att under alla omständigheter en annan tidpunkt än dagen för promemorians framläggande borde bliva avgörande för skattepliktens inträdande.

Kooperativa förbundet anser sig särskilt med hänsyn till de penningpolitiska skäl som tala för den föreslagna beskattningsformen icke böra mot-

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

sätta sig en så begränsad ändring i lagstiftningen, som nu ifrågasatts. Dock framhålles att en dylik förändring praktiskt sett måste komma att verka som en mycket effektiv spärr även för den legitima fastighetshandeln, och att, i den händelse proposition i ärendet kommer att utarbetas till nästa års riksdag, det synes nödvändigt att noggrant pröva, huruvida icke särskilda undantag böra stadgas.

Kommerskollegium avstyrker förslaget med understrykande av de betänkligheter, som från näringslivets sida yppats mot den ifrågasatta utvidgningen, samt fortsätter:

»En i vårt skatteväsen så djupt ingripande förändring som ett genombrytande av den hävdvunna skiljelinjen mellan kapitalförvärv och inkomstförvärv är onekligen en fråga, som icke torde böra prövas och avgöras i den form, vari förslaget här väckts. Vidare synas ur rättssäkerhetens synpunkt allvarliga betänkligheter vara att anföra mot att såsom föreslagits tidpunkten för den remitterade promemorians offentliggörande skulle tillerkännas rättslig betydelse vid avgörande, huruvida en försäljning skulle vara underkastad skatteplikt eller icke.»

Statens priskontrollnämnd uttalar, att den föreslagna kompletteringen av beskattningen skulle ligga i linje med för densamma grundläggande principer, samt anför vidare:

»Skatten skulle härvidlag icke drabba förmögenheten som sådan utan det överpris, som erhålles genom att viss egendom avyttras just under krigsförhållandena. I den mån en förhöjning av kapitalvärdena under kriget härigenom motverkas, kommer en framtida anpassning till en eventuellt lägre prisnivå att underlättas. Då emellertid en utvidgning av realisationsvinstbeskattningen på antytt sätt kan stöta på betänkligheter av annan art liksom även på praktiska svårigheter, vill nämnden tillstyrka att denna fråga göres till föremål för ytterligare utredning.»

I den mot nämndens yttrande avgivna reservationen anföres följande:

»Beträffande den ifrågasatta utvidgningen av realisationsvinstbeskattningen förefaller det föga välbetänkt att nu till nya områden utsträcka denna beskattning, vilken på grund av att förkrigsinkomståren redan ligga långt tillbaka i tiden måste betecknas såsom föråldrad och mogen för avveckling Härtill kommer, att det uppenbarligen skulle bliva förenat med stora svårigheter att verkställa en riktig beräkning av de vinster, som enligt det ifrågasatta stadgandet skulle drabbas av krigskonjunkturskatt.»

Bank- och fondinspektionen yttrar, bland annat:

»Enligt inspektionens mening förefinnas vägande skäl för en allmän revision av realisationsvinstbegreppet i vad det gäller vinst genom försäljning av aktier i fastighetsaktiebolag och andelar i fastighetsföreningar. Men därutöver synes någon utvidgning av detta inkomstbegrepp icke lämpligen böra ske. I varje fall bör icke en utvidgning företagas i fråga om krigskonjunkturbeskattningen utan att frågan därförut blivit löst för den allmänna inkomstbeskattningens del. Lagstiftningen om krigskonjunkturskatt är redan nu, enligt vad erfarenheten visat, mycket svårbegriplig och svårtillämplig. Betydligt större svårigheter skulle förvisso uppstå genom den ifrågasatta utvidgningen av dess tillämplighetsområde. Detta synes även vara förutsett i promemorian, eftersom man ansett det vara erforderligt med en presumlionsregel,

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

enligt vilken en viss procent av den vid avyttringen bekomna köpeskillingen skulle, därest ej annat visas, betraktas såsom värdeökning efter krigsutbrottet. På detta område beror emellertid erfarenhetsmässigt ofta, särskilt ifråga om aktier med de mer eller mindre regelbundet återkommande fluktuationerna i deras värden, värdeökningen av omständigheter, som icke äro direkt avhängiga av krigskonjunkturen. Bevisningen att det icke är fråga om en krigskonjunkturvinst skulle även med den föreslagna presumtionsregeln få en betydande tyngd för skattskyldighetens bedömande. Därtill kommer att, då, såsom på detta område ofta inträffar, allenast en överflyttning av ett investerat kapital sker från ett förmögenhetsobjekt till ett annat i och för kapitalets bevarande och utan att någon del därav kommer till användning för konsumtion, dylika kapitalöverflyttningar i genomsnitt icke hava någon egentlig betydelse ur penningvärdesynpunkt.»

Lantbruksstyrelsen ifrågasätter lämpligheten och skäligheten av den föreslagna utvidgningen.

Riksräkenskapsverket, som icke tagit ställning till själva sakfrågan, anser det icke vara riktigt att på föreslaget sätt anknyta rättsverkningar till den tidpunkt, då ett sakkunnigförslag utkommer av trycket.

Kammarrätten anser sig sakna anledning att ingå på vidare bedömande av det framförda förslaget, då några närmare riktlinjer för den ifrågasatta reformen icke angivits.

Begränsning av beskattningen vid expropriation m. m.

Skatteberedningens förslag örn begränsning av beskattningen i fall där fastighet avyttrats på grund av expropriation eller eljest i fall, där tvångsförsäljning till det allmänna måste anses vara för handen, varom bestämmelser upptagits i punkt 4 av anvisningarna till 9 § och punkt 5 av anvisningarna till 6 §, har i de avgivna yttrandena icke mött några erinringar. Endast länsstyrelsen i Östergötlands län och lantbruksstyrelsen ha särskilt behandlat denna fråga. Båda myndigheterna anse förslaget väl motiverat. Länsstyrelsen framhåller dock, att det icke torde vara uteslutet att vid år 1942 skedda tvångsförsäljningar köpeskillingar bestämts med hänsyn tagen till att de skulle inkludera kompensation för en såsom ofrånkomlig ansedd krigskonjunkturskatt. I sådana fall kunde en säljare bliva över hövan gynnad genom de nu föreslagna bestämmelserna, men svårigheter torde möta att genom förbehåll i stadgandena förekomma en dylik mindre önskvärd effekt.

Beskattning av merinkomst å fiske.

Det av skatteberedningen gjorda uttalandet rörande beskattning av merinkomst å fiske har föranlett yttranden allenast av lantbruksstyrelsen och kammarrätten.

Sålunda anser sig lantbruksstyrelsen kunna biträda vad skatteberedningen föreslagit, och framhåller angelägenheten av att sådana lättnader genomföras beträffande krigskonjunkturbeskattningen av fisket att folkförsörjningen icke blir lidande av ett för hårt skattetryck.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

75 Kammarrätten ytlrar:

»Beträffande fiske synes krigskonjunkturbeskattningen vara ägnad att medföra stora olägenheter särskilt under de sista månaderna av varje kalenderår.

Samtidigt med att näringens utövande i regel försvåras av ogynnsamma väderleksförhållanden uppkommer nämligen för många fiskare den situationen, att den inkomst, som under nämnda tid inflyter, till sin huvudsakliga del konsumeras av skatter. Till förebyggande av att detta förhållande kan komma att menligt inverka på folkförsörjningen synes enligt kammarrättens mening böra tagas under övervägande, huruvida icke särskilda regler örn befrielse från eller lindring i skattskyldighet till krigskonjunkturskatt för inkomst av fiske i öppen sjö äro påkallade.»

I årets statsverksproposition har förutsatts att krigskonjunkturskatt skulle Departementi riksstaten för nästkommande budgetår upptagas med samma belopp som c e,en' beräknades inflyta i sådan skatt för löpande budgetår, nämligen 30 miljoner kronor.

I yttrandena över det förslag till krigskonjunkturbeskattning för år 1942, som på sin tid utarbetats inom finansdepartementets skatteberedning, hade denna skatt varit föremål för kritik. I anledning härav yttrade jag vid framläggande av 1942 års förslag i ämnet, bland annat, att enligt min mening en krigskonjunkturskatt alltjämt vore ofrånkomlig såsom ett led i det särskilda system av skatter som vuxit fram i anledning av det pågående kriget. Det hade synts angeläget att genom en särbeskattning av merinkomster, som kunde antagas ha uppkommit såsom en följd av kriget och de därförinnan pågående, av det osäkra världsläget föranledda forcerade rustningarna, i någon mån utjämna inträdda förskjutningar i inkomstfördelningen. Att krigskonjunkturbeskattningen genom sin inriktning torde vara ägnad att verka återhållande på den tendens till prisstegring, som måste bliva en följd av inträdd varuknapphet, och i övrigt torde kunna utgöra ett hjälpmedel i strävandena att bevara penningvärdet hade jämväl från början beaktats. Dessa motiv för en beskattning av ifrågavarande slag kvarstode enligt mitt förmenande alltjämt.

Nu har flertalet av de representanter för näringsorganisationerna som avgivit yttranden ånyo framfört synpunkter liknande dem som framlagts förra året. Särskilt i det yttrande, som avgivits av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. och i vilket i första hand uttalas önskemål örn krigskonjunkturskattens omedelbara avskaffande, ha dessa synpunkter utvecklats. Såväl i detta som i andra yttranden framhävas i första hand ifrågavarande beskattnings produktionshämmande verkningar. Till vad jag förra året yttrat rörande dessa frågor vill jag nu endast foga följande.

Enligt vad inhämtade uppgifter giva vid handen äro de investeringar, som under senare tid ägt ruin i svenska industriföretag, av minst samma omfattning som före kriget. Sysselsättningen inom industrien har också varit synnerligen god. Investeringsverksamheten är i själva verket av den omfatlning att åtgärder äro påkallade för dess begränsning med hänsyn till brist på material och arbetskraft. Det kan alltså med bestämdhet påstås att ett av-

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

skaffande av krigskonjunkturskatten icke skulle kunna föranleda någon ökning av investeringsverksamheten.

Emellertid kan också uppställas frågan, huruvida inom den nuvarande produktionens ram en omläggning kunde vara önskvärd och om den i sådant fall skulle kunna väntas bliva befordrad genom krigskonjunkturskattens borttagande. I detta avseende kan konstateras en såtillvida onormal fördelning av investeringar för industriella ändamål att dessa, i den mån de ej gälla förbättringar som med all sannolikhet företagits just med hänsyn till därigenom vunna fördelar vid beskattningen, i påfallande hög grad avse av kriget och den rådande avspärrningen framkallade behov, medan på fredsändamål direkt inriktade investeringar äro i motsvarande mån mindre. För näringslivets upprätthållande vore det tydligen av största värde om en utökning av den sistnämnda för fredsbehov avsedda investeringsverksamheten kunde äga rum. Å andra sidan kan icke frånkommas att den för nuvarande förhållanden avsedda speciella produktionen icke kan avvaras. De möjligheter till omläggning som erbjuda sig borde följaktligen avse ett utbyte av nyssnämnda av skatiehänsyn betingade förbättringsarbeten mot mera betydande, för fredsbehov avsedda anläggningar. Det må emellertid framhållas att investeringar av dylik art för efterkrigstidens behov för närvarande i regel måste betraktas såsom i hög grad riskbundna, och att avgörandet huruvida sådana böra företagas eller ej i nuvarande läge helt visst främst betingas av andra förhållanden än hänsyn till krigskonjunkturbeskattningen. Det förhåller sig för övrigt givetvis så, att alla slags investeringar inom industrien, även örn de avse allenast förbättringar eller närmast äro motiverade av det nuvarande marknadsläget, likväl i stor utsträckning måste bliva av värde även efter kriget. Vunna erfarenheter och kända förhållanden giva alltså, såvitt jag kan finna, ej stöd åt uppfattningen att krigskonjunkturskattens borttagande skulle på ett mera betydelsefullt sätt påverka den industriella investeringsverksamhetens storlek och inriktning i gynnsam riktning.

De skäl, som av mig sistlidet år åberopades för krigskonjunkturbeskattningens bibehållande, torde följaktligen alltjämt vara bärande. Att, såsom Sveriges lantbruksförbund ifrågasatt, avskaffa denna beskattning beträffande skogsbruk finner jag ej heller påkallat.

När i yttrandena krigskonjunkturbeskattningens penningpolitiska betydelse beröres, synes man vara benägen att underskatta det förhållandet att denna skatt otvivelaktigt föranleder en betydande bildning av dolda reserver och fonderingar, som hindra en omedelbar användning av motsvarande tillgångar. Denna synpunkt måste enligt mitt förmenande tillerkännas största betydelse.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. framhålla även, att krigskonjunkturbeskattningen är ägnad att minska företagens intresse att genom rationalisering av driften öka och förbilliga produktionen. Jag föreställer mig emellertid att för varje driftig företagare strävan efter rationalisering måste vara ett så självklart led i företagets driftsprogram att dess förverkligande knappast kan i högre grad påverkas av krigskonjunkturskatten. Så-

Kunell. Maj:ts proposition nr 193.

som också delegerade antytt skall vid krigskonjunkturbeskattningen avdrag göras för rationaliseringsvinster. Då förekomsten av sådana i regel lärer kunna utan större svårighet styrkas eller göras sannolik, bör sålunda krigskonjunkturbeskattningen snarare befordra än motverka en rationalisering.

Såsom allmänna riktlinjer vid utarbetande av förslag till krigskonjunkturskatt för år 1943 angav jag, såsom framgår av skatteberedningens promemoria, följande. Det förutsattes att grunderna för skatten borde i möjligaste mån överensstämma med grunderna för 1942 års krigskonjunkturskatt. Ändring borde ske endast i sådana avseenden, där direkta olägenheter visat sig vid 1942 års taxering, eller där den omständigheten att fråga är örn ett nytt beskattningsår därtill föranledde. Särskilt beaktande måste ägnas ifrågavarande beskattnings inriktning såsom ett led i det allmännas strävanden för stabilisering av prisnivån. Näringslivets berättigade krav på kompensation för ökade omkostnader borde visserligen ej eftersättas, men nya eftergifter, vilka kunde anses ha karaktären av kompensation för höjning av prisnivån, borde undvikas. Därest icke denna grundsats iakttoges, motverkades de strävanden att åstadkomma likformighet i olika befolkningslagers ställning, som utgjorde en viktig förutsättning för nuvarande pris- och lönepolitik. Från dessa utgångspunkter måste skatteberedningens förslag betraktas.

Beredningen har sålunda, bland annat, utgått ifrån att någon höjning av utjämningsavdraget eller överflyttning från ett år till ett annat vid kvittning på grund av inkomstminskning ej borde ifrågakomma. I inkomna yttranden ha emellertid framställts krav dels på höjning av utjämningsavdraget, dels på rätt att vid beräkning av inkomstminskning för år 1942, som utnyttjas för kvittning, tillgodonjuta utjämningsavdrag jämväl för detta år. Till stöd för yrkandet örn utjämningsavdragets höjning har anförts väsentligen att en sådan höjning borde vara en konsekvens av mitt sistlidet år anförda skäl för godkännande av det då framlagda förslaget örn dylikt avdrag, nämligen att det icke kunde bestridas, att då en merinkomstbeskattning i allmänhet motiverades med att en viss förändring ägt rum i en rådande inkomstfördelning, motiven för densamma försvagades ju längre tid som förflöte från den tidpunkt då förändringen skedde. Därav att jag fann mig kunna av nämnda anledning godkänna ett väsentligen med en annan motivering framlagt förslag följer emellertid givetvis icke, att jag velat fastslå en princip för skattens avveckling genom en successiv höjning av utjämningsavdraget, och än mindre att en sådan höjning borde ske varje år. Det förra året medgivna utjämningsavdraget har, enligt vad taxeringarna giva vid handen, avsevärt reducerat skattens belopp och inneburit en mycket betydande lättnad för de skattskyldiga. Att nu taga elt ytterligare steg i samma riktning finner jag, bland annat med hänsyn till penningpolitiska synpunkter, uteslutet. Dessa synpunkter utgöra enligt min uppfattning också ett avgörande skäl emot förslaget att tillgodoräkna de skattskyldiga utjämningsavdrag även vid beräkning av inkomstminskning för år 1942. Såsom skalteberedningen påpekat utgör den omständigheten att en skattskyldig under elt tidigare år på grund av inkomstminskning nödgats inskränka sin konsumtion icke tillräckligt skäl alt vid

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

beskattningen utgå från att denna konsumtionsminskning skall få kompenseras med motsvarande konsumtionsökning ett följande år.

När jag sistlidet år framlade förslaget att från skattskyldighet skulle undantagas fysisk person, för vilken för beskattningsåret fastställes ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp ej överstigande 6,000 kronor, uttalade jag en förhoppning att de farhågor för missbruk som vissa länsstyrelser framfört icke skulle besannas. När det nu upplysts att sådana missbruk förekommit, nödgas jag, trots önskvärdheten av så stor följdriktighet som möjligt i skattelagstiftningen, ansluta mig till förslaget om begränsningens borttagande. Emellertid synes det vara möjligt att i huvudsak tillgodose de praktiska synpunkter, som anlagts av vissa länsstyrelser m. fl. i deras yttranden, på det sätt att från deklarationsskyldighet alltjämt undantagas fysiska personer vilkas till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp uppgå till högst 6,000 kronor. Taxeringsmyndigheterna befrias då från granskning av ett stort deklarationsmaterial, som med hänsyn till numera gällande regler om en jämförelseinkomst av minst 3,000 kronor och utjämningsavdrag samt den redan förut gällande bestämmelsen om ett bottenavdrag å 3,000 kronor skulle giva endast obetydligt utbyte. Den reella innebörden av begränsningens borttagande torde följaktligen bliva väsentligen den att, där taxeringsmyndighet vid granskning av deklarationsmaterialet för den ordinarie taxeringen beträffande skattskyldig med taxerat belopp å högst 6,000 kronor finner att detta nedbragts genom avskrivning, lagernedskrivning eller dyl., som ej skulle godkännas vid taxeringen till krigskonjunkturskatt, det bör undersökas om anledning till sådan taxering föreligger.

Vad delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. samt kommerskollegium anfört rörande bevisskyldigheten beträffande frågan i vad mån merinkomst av rörelse berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur anser jag ej böra föranleda ändring i lagstiftningen. Vid flera föregående tillfällen har jag gjort uttalanden rörande denna fråga, som jag i detta sammanhang kan åberopa.

Skatteberedningens förslag om begränsning av beskattningen vid expropriation eller eljest i fall, där tvångsförsäljning till det allmänna måste anses vara för handen, biträder jag.

Vad angår frågan om krigskonjunkturbeskattning av fiske har skatteberedningen framhållit de svårigheter, som föreligga att i lagstiftningen göra en gränsdragning mellan olika kategorier av mer eller mindre riskfylld verksamhet, och uttalat att det förefölle lyckligast om lösningen av denna fråga kunde liksom hittills vinnas vid den praktiska tillämpningen. Möjligen kunde i vissa fall en längre gående lättnad än hittills ifrågakomma, därest en sådan kunde vinna stöd i uttalanden av chefen för finansdepartementet och riksdagen. Jag uppskattar givetvis till fullo betydelsen för folkförsörjningen av det ofta farofyllda arbete som utföres av fiskarebefolkningen och anser det viktigt att ej denna befolkning drabbas av en starkare beskattning än som är direkt påkallad av jämförelsen med övriga näringsidkare av olika kategorier. Ehuru de medgivanden i fråga om krigskonjunk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

turskatten, som hittills tillgodokommit fiskarebefolkningen, givetvis ej böra minskas, vore det dock knappast lämpligt att göra något uttalande som kan uppfattas såsom en utfästelse att medverka till generella ytterligare eftergifter beträffande krigskonjunkturbeskattning av fiske. Detta utesluter emellertid givetvis icke att förhållandena i särskilda fall kunna föranleda överväganden som kunna komma att resultera i att ytterligare skattelättnad finnes befogad. I sista hand kan tillämpning av riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva eftergift av krigskonjunkturskatt ifrågakomma.

Av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. har framförts ett förslag att skattskyldiga skulle få en vidgad rätt att verkställa vid all beskattning avdragsgilla avsättningar till investeringsfonder för framtida behov, närmast byggnads- och reparationsarbeten. Såsom villkor för rättens begagnande borde föreskrivas att mot avsättningen svarande belopp nedsattes i riksbanken eller loundes i statsobligationer. Det har antagits att ett dylikt medgivande skulle föranleda ett avsevärt sparande i nämnda form, av stor betydelse i penningpolitiskt hänseende. Beträffande denna fråga vill jag uttala, att det givetvis ej kan bliva fråga om att på denna väg skapa en avdragsrätt vid krigskonjunkturbeskattningen för byggnadskostnader i deras helhet, då detta skulle innebära att det allmänna avstode från skattebelopp motsvarande i det närmaste hela kostnaden. Även beträffande reparationskostnader skulle detta i viss utsträckning kunna bliva fallet, därest nämligen fråga är om sådana omkostnader som uppenbarligen haft till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret och som på den grund icke äro avdragsgilla för detta år. Att genom förmedling av provisorisk skattepåföring medgiva avdrag för sådan omkostnad, som ej finge avdragas om byggnadseller reparationsarbetena vidtoges omedelbart, endast på den grund att arbetena uppskjutas till ett senare år synes ej vara tillräckligt motiverat. Vad åter angår frågan örn att till ett senare år överflytta i och för sig avdragsgilla kostnader av det ena eller andra slaget, synes redan vara väl sörjt genom bestämmelserna om kostnadsutjämningsfond. Såvitt jag kan finna bör följaktligen syftet med delegerades förslag i denna punkt få anses väsentligen tillgodosett genom redan gällande lagstiftning.

Vad angår den i skatteberedningens promemoria behandlade frågan om eventuell krigskonjunkturskatt nästa år å vissa vinster av fastighetsförsäljningar m. m. har mot det härom i promemorian gjorda uttalandet framställts anmärkningar. Då grunden för krigskonjunkturbeskattningen är en annan än grunden för den ordinarie beskattningen och det i de avsedda fallen obestridligen är fråga örn verklig krigskonjunkturvinst, synas skäl tala för en sådan beskattning som här ifrågasatts. Då emellertid å andra sidan vägande skäl kunna åberopas mot att nu företaga en utvidgning av krigskonjunkturbeskaltningen av viss principiell räckvidd, vill jag såsom min mening uttala ali bestämmelser av ifrågasatt innehåll icke böra införas i förslag rörande krigskonjunkturskatt för år 1944.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Detaljmotivering.

Jag övergår nu till en granskning av detaljerna i de författningsförslag, som äro resultatet av den inom finansdepartementet verkställda överarbetningen av det remitterade förslaget. Jag berör därvid endast sådana frågor, som behandlats i de avgivna remissvaren eller som eljest kunna anses vara av sådan art att de böra särskilt omnämnas. Då i skatteberedningens promemoria lämnats en utförlig redogörelse för de i förhållande till förordningen om krigskon junkturskatt för år 1942 föreslagna ändringarna, vilka i det vid promemorian fogade utkastet till författningstext jämväl äro kursiverade, torde jag beträffande förslagets innehåll vid de olika paragraferna kunna nöja mig med att hänvisa till promemorian.

Förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1943.

2 §•

Beträffande skatteberedningens förslag hänvisas till sid. 6 i promemorian.

Frågan om upphävande av den föregående år införda bestämmelsen att från skattskyldighet skulle undantagas fysisk person, för vilken fastställdes ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp ej överstigande 6,000 kronor, har redan behandlats i samband med den allmänna motiveringen, till vilken jag således torde få hänvisa.

Föreskrifterna i övrigt i denna paragraf ha ej berörts i yttrandena.

4 §•

Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 6—8 i promemorian.

Ur yttrandena beträffande denna paragraf må återgivas följande.

Jämförelseinkomsten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar, bland annat:

»I anvisningarna till 4 § punkt 3 i 1942 års krigskonjunkturskatteförfattning heter det bl. a., att den ’senast fastställda jåmförelseinkomsten bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda’. — — — Det vore måhända lämpligt att komplettera anvisningarna med exempel på sådana skäl, som kunna motivera ett frångående av tidigare fastställd jämförelseinkomst. I 1942 års proposition örn krigskonjunkturskatt har departementschefen i fråga om jämförelseinkomst för rörelse anfört följande olika fall, då ändring bör kunna ifrågakomma (sid. 122 f):

o 1. Jämförelseinkomsten må beräknas med hänsyn tagen jämväl till upplånat kapital ’i vissa fall, där andra ifrågakommande regler för bestämmande av jämförelseinkomsten---giva ett obilligt resultat---’.

2. Vid utvidgning av rörelsen i sådan omfattning, ’att det praktiskt taget kan sägas, att en ny rörelse föreligger’.

3. Vidare i de fall, då det kan 'genom en ny, verklig utredning påvisas,

att jämförelseinkomsten bort bestämmas till högre belopp än som tidigare fastställts---’.

Kungl. Majlis proposition nr 193.

81 Ehuru det icke särskilt angivits föreligger givetvis ytterligare ett fall, då tidigare fastställd jämförelseinkomst bör kunna ändras, nämligen då någon felaktighet blivit begången vid jämförelseinkomstens fastställande.

Av departementschefens uttalande torde framgå, att möjligheterna att ändra tidigare fastställd jämförelseinkomst äro mycket begränsade. Har jämförelseinkomsten beräknats som medeltalet av rörelseinkomsterna under de båda förkrigsinkomståren och är detta medeltal icke uppenbart 'obilligt’, torde möjlighet att omräkna jämförelseinkomsten till medeltalet av en femårsperiods inkomster eller tili 6 °/o eller högre procenttal av eget och främmande kapital, med avdrag för utgiftsräntor, icke vara för handen.

Denna restriktiva inställning kan i vissa fall för den skattskyldige te sig orättvis. Har han — kanske av en tillfällighet eller utan kännedom om olika alternativ — yrkat och erhållit en viss jämförelseinkomst, bör han väl icke vara bunden av denna för all framtid. På grund av de höga skattesatserna kan även en relativt måttlig höjning av jämförelseinkomsten få stor ekonomisk betydelse för honom. Härtill kommer, att en företagare, som först vid 1943 års krigskonjunkturskattetaxering kommer ifråga för taxering till krigskonjunkturskatt, kan få sin jämförelseinkomst fastställd efter helt andra grunder än dem, som uppgivits i hans tidigare deklarationer, medan den deklarant, som redan tre gånger blivit taxerad, endast skulle ha mycket begränsade möjligheter att få sin jämförelseinkomst justerad. Vid sådant förhållande synes det rimligt, att möjlighet beredes även äldre, förut taxerade företag att beräkna jämförelseinkomsten efter det fördelaktigaste av de alternativ, som jämlikt anvisningarna till författningen eller tillämpad praxis kunna ifrågakomma. Till undanröjande av meningsskiljaktigheter härom vöre det sålunda angeläget, att bestämt uttalande örn lagstiftarens ställning till fråsan kunde föreligga.»

Beräkning av inkomstminskning.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra följande.

»Enligt anvisningarna till 4 § punkt 10 i gällande förordning kan, där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av uppskattad inkomstminskning bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal eller efter annan grund, som finnes skälig. Så må, enligt vad som vidare föreskrives, förfaras även i fall, då medeltalet betecknar ett underskott. Dessa undantagsbestämmelser från den för beräkning av uppskattad inkomstminskning meddelade huvudregeln nämligen att den vid beräkning av merinkomst fastställda jämförelseinkomsten skall gälla, synas icke motiverade av sakliga skäl och det lärer icke kunna undgås, att tillämpningen av dem blir godtycklig. Vi hemställa därför, att de måtte utgå.»

Kostnader för representation och reparationer m. m.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar:

»Den föreslagna kompletteringsföreskriften i anvisningarna (ill 4 g, punkt 4 f) örn representations- och reparationskostnader torde vara av ett visst värde, särskilt örn den upptages i deklarationsformuläret vid en särskild återföringsrubrik. Beträffande nedskärningen av reparationsavdraget lärer man dock få räkna nied att den får ett antal svårbedömliga skattetvister i släptåg. Det kan vidare ifrågasättas örn icke i denna anvisningspunkt uppmärk-

Bihanq till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 193. G

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

samheten bör fästas jämväl på dispositioner i form av gåvor, ökning av styrelsearvoden etc. i otillbörligt stor utsträckning.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, huruvida representationskostnader o. dyl. böra ställas i relation till rörelsens utvidgning, och yttrar vidare:

»Det är ett känt faktum alt varuknappheten och det allmännas regleringsåtgärder för de flesta branscher medfört en väsentlig minskning av reklamutgifterna. Denna kostnadsminskning är en direkt följd av kriget. Sannolikt har även behovet av representation minskats i motsvarande mån. En kritisk granskning av dessa kostnader torde därför vara av behovet påkallad även i de fall, då någon ökning av utgifterna i förhållande till förkrigsinkomståren ej ägt rum — och detta speciellt ifråga om enskilda företagare och familjebolag.

Vidkommande den föreslagna jämförelsen med ’förkrigsinkomståren’ må framhållas som angeläget, att denna utsträckes även till åren 1939—1941, d. v. s. till hela den senaste femårsperioden. Det har nämligen vid krigskonjunkturskattetaxering år 1942 förekommit, att skattskyldig sökt motivera under år 1941 kraftigt ökade representationskostnader med en utvidgning av rörelsen, som i själva verket kommit till stånd redan år 1939.»

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter lämpligheten av det föreslagna tillägget i punkt 4 f) av anvisningarna till 4 § och fortsätter:

»Om tillräckliga skäl föreligga att vid krigskonjunkturskattetaxeringen vägra avdrag för ökade representationskostnader, borde avdrag enligt länsstyrelsens mening i samma mån vägras vid inkomstskattetaxeringen. Då det nämligen fastslagits, att sistnämnda taxering skall vara utgångspunkt vid krigskonjunkturskattetaxeringen, skulle den föreslagna bestämmelsen kunna åberopas som indirekt stöd för en uppfattning, att vid den ordinarie taxeringen möjlighet i regel icke skulle finnas att vägra avdrag för ökade representationskostnader, även när ökningen är större än som betingats av rörelses utvidgning eller andra särskilda förhållanden. Vad beträffar bestämmelsen att avdrag under viss förutsättning ej skulle medgivas för kostnader för reparationsarbeten, vilka 'kunnat utan egentlig olägenhet uppskjutas’, vill länsstyrelsen ifrågasätta lämpligheten av att överhuvud låta en sådan omständighet få relevans i samband med avdragsrätten. Vid tillämpningen av en sådan bestämmelse skulle taxeringsmyndigheterna ställas inför synnerligen vanskliga bedömningsfrågor. Den i princip fastslagna likformighetsregeln synes kunna åberopas till stöd för justering av beskattningsårets inkomst på denna punkt.»

övriga länsstyrelser och Överståthållarämbetet lia icke haft någon erinran mot förslaget i denna del.

Mellankommunala pr öv ning snämnden framhåller, att det föreslagna stadgandet fått en sådan avfattning, att det blir taxeringsmyndigheternas sak att bevisa att det uppställda villkoret för oinskränkt avdragsrält icke är uppfyllt, samt anför vidare:

»Helt naturligt måste det för varje taxeringsmyndighet bliva mycket svårt för att icke säga omöjligt att åstadkomma bevisning, att ett visst reparationsarbete utan egentlig olägenhet kunnat uppskjutas. Det föreslagna stadgandet torde följaktligen kunna tillämpas endast i undantagsfall. Det kan därför ifrågasättas, örn icke en omformulering borde ske, så att bevisbördan i stället lades på den skattskyldige. Detta torde kunna uppnås genom exempelvis

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

följande formulering: '— --bör avdrag för kostnaden medgivas endast

i den mån det visas, att ifrågavarande arbeten icke kunnat utan egentlig olägenhet uppskjutas; dock---’.»

Statens priskontrollnämnd yttrar:

»I den allmänna diskussionen örn krigskonjunkturskatten har dess verkan att föranleda ökade kostnader för representation, reparationer m. m. ofta framhävts. Det säger sig självt, att en sådan verkan i nuvarande läge måste bedömas som särskilt ogynnsam. Det är härvid icke endast fråga om i vad mån de skattskyldiga härigenom kunna nedbringa beskattningen utan även och kanske främst fråga örn i vad mån knappa produktionsfaktorer i nuvarande försörjningsläge disponeras på ur folkhushållets synpunkt rationellt sätt och örn effekten på balansen mellan köpkraft och varutillgång. Onödiga representations- och reparationsutgifter för företagen kunna ur dessa synpunkter icke försvaras. I den mån krigskonjunkturbeskattningens ovan antydda verkan förhindras genom den föreslagna utformningen av anvisningarna till 4 § fjärde punkten f) vill nämnden tillstyrka densamma. Nämnden vill dock framhålla, att stora praktiska svårigheter måste vara förenade med genomförandet av bestämmelser av denna art.

En annan väg att åstadkomma en inskränkning av reparationer och investeringar under nuvarande förhållanden vore den att medgiva befrielse från krigskonjunkturskatt för sådana avsättningar till investeringsfonder, som uppfylla vissa villkor. Dessa villkor skulle innebära, att ifrågavarande medel spärras på ett sådant sätt, att likviditeten på penningmarknaden minskas. Vidare skulle medlen användas för investeringar under viss tidsperiod efter krigets slut efter regeringens bestämmande. Därest företagen icke iakttoge de uppställda villkoren, skulle krigskonjunkturskatt få erläggas i efterhand för de avsatta medlen. Enligt nämndens uppfattning bör här skisserade uppslag göras till föremål för särskilda överväganden.»

I den inom nämnden avgivna reservationen anföres:

»Den ifrågasatta inskränkningen i avdragsrätten för reparationer och representation strider mot de principer, som allmänt tillämpas vid inkomstberäkning och beskattning. Den prövning, som skulle ankomma på taxeringsmyndigheterna, bleve ytterligt vansklig att verkställa och tillämpningen av stadgandet måste befaras bliva slumpartad och godtycklig. Ett långt effektivare medel att åstadkomma här åsyftade utgiftsminskning vore säkerligen den av nämnden föreslagna utvidgade rätten att verkställa skattefria avsättningar till investeringsfonder. Rätt till sådana avsättningar vid krigskonjunkturskattetaxeringen hör medgivas. Därest så sker, blir säkerligen ytterligare inskränkning i avdragsrätten icke erforderlig. Att såsom i promemorian föreslås, giva en sådan inskränkning av hittills gällande avdragsrätt retroaktiv verkan, skulle under alla förhållanden vara håde obilligt och meningslöst.»

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra:

»Den föreslagna omredigeringen av och tillägget till anvisningarna till 4 § punkt 4 f) måste anses innebära en saklig ändring av hittills gällande bestämmelser. Den ifrågasatta inskränkningen i avdragsrätten strider mot allmänt vedertagna principer för inkomstberäkning och står näppeligen i överensstämmelse med skäliga krav på rättvisa och billighet. Reparationsarbeten liro ofta intimt förbundna med rationaliseringsåtgärder. Stadgandet komma därför att motverka önskvärd rationalisering. Ofta är det ur flera synpunkter lämpligt att samtidigt med trängande reparationsarbeten även verkställa sådana reparationer, som under andra förhållanden kunnat anstå. Den prov-

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

ning, som enligt det föreslagna stadgandet skulle ankomma på taxeringsmyndigheterna, bleve ytterligt vanskligt att verkställa och tillämpningen av stadgandet måste befaras bliva slumpartad och godtycklig. Den hittillsvarande formuleringen av författningsrummet möjliggör så långt gående justeringar av utgiftsavdragen, som rimligen kunna ifrågasättas. Ett långt effektivare och med beskattningens principer bättre överensstämmande medel att åstadkomma här åsyftade utgiftsminskning vore säkerligen den av oss ovan föreslagna utvidgade rätten att verkställa skattefria avsättningar till investeringsfonder.

Vi hemställa på grund härav, att den lydelse stadgandet erhållit i förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1942 måtte bibehållas. Under alla förhållanden få vi bestämt bestrida, att den ifrågasatta författningsändringen gives retroaktiv verkan. En sådan åtgärd skulle vara hänsynslös och skulle framstå såsom desto mer kränkande för rättskänslan, som den icke är erforderlig för åstadkommande av de åsyftade prohibitiva verkningarna, eftersom utgifterna redan skett.»

Skånes handelskammare biträder förslaget beträffande representationskostnader men finner däremot de föreslagna bestämmelserna i fråga örn reparationskostnader mindre lämpliga, samt fortsätter:

»För bedömande av de frågor, som härvid kunna uppkomma, torde oftast fordras både fackkunskap och ekonomiskt omdöme. Ett mera schablonmässigt avgörande på samma sätt som beträffande representationskostnader lär därför i dessa fall icke kunna ifrågakomma. Tvärtom måste underhållskostnaderna i avsevärd grad få växla med olika konjunkturer och framtidsutsikter. För att giva uttryck häråt får handelskammaren föreslå, att författningstextens bestämmelse om avdragsvägran, ’då underhållsarbetet utan egentlig olägenhet kunnat uppskjutas’, ändras därhän att avdrag ej skall medgivas ’då arbetet enligt god affärssed bort anstå’.»

Handelskammaren i Göteborg yttrar, bland annat:

»Genom den föreslagna förändringen komma förmodligen en del av de —

--'onödiga’ utgifterna att försvinna, men säkerligen icke alla. Å andra

sidan kan förändringen medföra risker för att de skattskyldiga komma att vara alltför försiktiga då det gäller att verkställa reparationer som, ehuru de icke äro nödvändiga, dock måste anses önskvärda för bibehållande av produktionsapparatens effektivitet.»

Kooperativa förbundet behandlar frågan örn avdrag för kostnader för reparationer o. dyl. och ställer sig betänksam gentemot en formulering, som lätt kan inbjuda till godtycke, samt fortsätter:

»Under nuvarande krigsförhållanden är det ofta nödvändigt att verkställa genomgripande ändringsarbeten inom befintliga industribyggnader för att kunna tillgodose kraven på nya eller förändrade produkter. Vid dylika tillfällen är det icke ovanligt att i samband med förändringarna ganska vidlyftiga arbeten måste vidtagas, vilka skattetekniskt böra hänföras till reparationsarbeten eller i varje fall till därmed jämförliga avdragsgilla omkostnader. Förbundet har velat framhålla, att i dylika fall någon jämförelse med motsvarande kostnader under förkrigsåren icke bör förekomma, än mindre bör avdrag kunna vägras för de nya kostnaderna vid taxering till krigskonjunkturskatt.»

Sveriges köpmannaförbund säger sig icke ha funnit anledning till någon erinran mot förslaget i denna del.

85 Kungl. Maj-.ts proposition nr 193.

Kommerskollegium biträder förslaget beträffande representationskostnader och anför i övrigt:

»Beträffande avdrag för reparationskostnader, torde de föreslagna bestämmelserna å ena sidan sannolikt medföra, att en del onödiga utgifter komma att försvinna, men å andra sidan innebära påtagliga risker för att önskvärda rationaliseringsåtgärder icke komma till utförande. Det har av flera av näringsorganisationerna betonats, att det ofta är lämpligt alt i samband med trängande reparationsarbeten även verkställa vissa andra ombyggnadsarbeten och rationaliseringsåtgärder, som visserligen 'utan egentlig olägenhet’ kunnat uppskjutas, men som dock ur både ekonomiska och produktionsfrämjande synpunkter böra komma till utförande.

Det lärer knappast kunna undvikas, att den prövning, som skulle åligga taxeringsmyndigheterna enligt det föreslagna stadgandet, ej sällan skulle komma att gälla spörsmål av produktionsteknisk art, som taxeringsmyndigheterna knappast äga kompetens att bedöma. Det kan därför befaras, att avgörandena komma att bli föga enhetliga och i viss mån präglas av godtycklighet. Enligt kollega mening böra därför såvitt angår reparationskostnader de nuvarande avdragsbestämmelserna bibehållas.

Kollegium vill i anslutning härtill föreslå, att anvisningarna till 4 § punkt 4 f) erhålla följande lydelse: 'Avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller investeringsfond är ej medgivet, ej heller avdrag för omkostnad, som uppenbarligen haft till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret, dock att vad angår kostnad för representation o. dyl. i större omfattning än under förkrigsinkomståren avdrag må medgivas endast i den mån omkostnaden betingats av rörelsens utvidgning eller andra särskilda förhållanden.’»

Lantbruksstyrelsen yttrar:

»Den föreslagna ändringen, som otvivelaktigt innebär en viss skärpning i beskattningen, torde åtminstone i vissa fall kunna få betydelse även för jordbruket genom minskad möjlighet till avdrag vid ombyggnader och större reparationer m. m., ehuru densamma tydligtvis pakallats av förhallanden inom andra näringsgrenar. Då ändringen uteslutande har till syfte att förekomma missbruk, torde någon erinran mot densamma icke kunna göras.»

Kammarrätten anför, bland annat:

»Kammarrätten känner sig i hög grad tveksam örn nödvändigheten av dessa kompletterande bestämmelser, som enligt kammarrättens uppfattning skulle vara ägnade att åstadkomma missförstånd och svårigheter vid det praktiska taxeringsarbetet.

Vad angår representation o. dvl. i större omfattning än under förkrigsinkomståren skulle enligt förslaget avdrag för omkostnaden medgivas endast i den mån den betingats av rörelsens utvidgning eller andra särskilda förhållanden. Enligt vad nu gäller är skattskyldig berättigad att vid taxering för inkomst erhålla avdrag för representationskostnader i den mån desamma anses nödvändiga för inkomstens förvärvande.Enahanda rätt lärer böra tillerkännas vid taxering till krigskonjunkturskatt. Skatteberedningens förslag torde i själva verket innebära, att olika bevisregler skulle uppställas för den ordinarie inkomsttaxeringen oell för krigskonjunkturskatletaxeringen, därvid bevisprövningen skulle ställa sig mera sträng vid den senare taxeringen än vid den förra. Genom en sådan anordning skulle emellertid kunna riskeras, att uppgivna representationskostnader som regel utan vidare prövning bleve godtagna vid inkomsttaxeringen, men att desamma vid taxeringen till krigs-

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

konjunkturskatt reducerades enligt av skatteberedningen föreslagen schablon. En praxis av detta slag, som beträffande den ordinarie inkomsttaxeringen kan befaras kvarstå även sedan krigskonjunkturskatten avskaffats, måste framstå såsom synnerligen betänklig. — Av det remitterade förslaget framgår icke, örn med uttrycket representation o. dyl. möjligen avses även reklam. Enligt vad kammarrätten underhand inhämtat är detta ej avsikten, vilket därest förslaget i denna del lägges till grund för lagstiftning torde för undvikande av missförstånd böra komma till uttryck på något sätt.

Otvivelaktigt kan skattskyldig undandraga sig krigskonjunkturskatt genom att under ett beskattningsår utföra reparationer, som han, därest skattesynpunkten ej förefunnits, eljest skulle uppskjutit till ett senare år. Om såsom föreslagits i författningstexten särskilda bestämmelser införas om huru i sådant fall skall förfaras, torde i nästa års lagstiftning om krigskonjunkturskatt komma att erfordras särskilda regler angående sättet för tillgodoräknande av tidigare ej åtnjutna avdrag för reparationskostnader. Regler av sådant slag skulle emellertid ytterligare komplicera den invecklade lagstiftningen på ifrågavarande område.

Enligt kammarrättens uppfattning kunna de icke särskilt talrika fall, då ifrågavarande speciella regler skulle tillämpas, utan större svårighet lösas i praxis. Med hänsyn härtill ävensom till de ej önskvärda konsekvenser, som enligt vad ovan framhållits skulle kunna uppkomma, vill kammarrätten hemställa, att de föreslagna särskilda bestämmelserna om representation o. dyl. samt reparationer o. dyl. icke införas i författningstexten.»

Kostnader för pensionering.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

»Vid de tre föregående årens taxering till krigskonjunkturskatt har frågan om avdragsrätt för pensioneringskostnader oupphörligt varit aktuell för rörelseidkare. Utöver författningens anvisningar, har centralkonsulenten för krigskonjunkturskattetaxeringen i utsänd P. M. formulerat de villkor, som enligt hans mening borde vara uppfyllda för att avdrag för sådana kostnader skulle medgivas. Det har från företagens sida gjorts starka erinringar mot att dessa strängt restriktiva villkor i praktiken omöjliggjorde avdrag, som eljest hade sakligt fog för sig. Prövningsnämnden i detta län har hittills följt centralkonsulentens mening men förefintlig tvekan har ökats genom det förhållandet, att ur förarbetena till förordningen icke kan hämtas något direkt stöd för de uppställda stränga fordringarna. Ur denna synpunkt vöre det önskvärt att ett auktoritativt uttalande i saken kunde göras i samband med proposition om ny förordning i år.»

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. yttra:

»De beträffande avdrag för kostnad för pensionering av anställda meddelade bestämmelserna försvåra företagens strävan att säkerställa de anställdas försörjning vid inträdande arbetsoförmåga, vilket ur sociala synpunkter är beklagligt. Företag, som på grund av otillfredsställande vinstresultat under tidigare år icke haft tillfälle alt avsätta tillräckliga belopp för detta ändamål, borde genom utvidgad avdragsrätt beredas möjlighet att fylla förefintliga brister i detta hänseende. Härigenom skulle tillika sparverksamheten främjas. Denna synpunkt synes böra beaktas i den nya förordningen.»

I huvudsak samma synpunkt framföres av Sveriges redareförening, som tillika anmärker, att de nuvarande bestämmelserna visat sig vara synnerligen svårtillämpliga samt att det därför vore angeläget att dessa bestämmelser omarbetades i förtydligande syfte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

87 Beräkning av ränta å eget kapital.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län anför:

»Enligt anvisningarna till 4 § punkt 8 b) i 1942 års krigskonjunkturskatteförfattning skall 'såsom eget kapital i rörelsen utom i fall som avses i 4 § 6 mom. anses det belopp, varmed tillgångarna överstiga skulderna enligt den värdesättning, som skott i räkenskaperna, dock att beträffande kapital nedlagt i maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk hänsyn skall tagas till den särskilda värdesättning av tillgångarna, som ligger till grund för inkomstuppskattningen enligt denna förordning’. Skillnaden mellan verkställda avskrivningar i räkenskaperna och värdeminskningsavdrag enligt krigskonjunkturskatteförordningens gi under får alltså räknas som eget kapital. De genom nedskrivning av varulager skapade dolda reserverna få däremot icke medräknas som eget kapital vid ränteberäkningen. Då möjligheten att vid taxering skapa dolda reserver a maskiner och inventarier i huvudsak torde vara begränsad till företag, som äga rätt till fri avskrivning, kunna sådana företag vid ränteberäkningen åtnjuta förmåner, som icke komma sådana andra företag till godo, vilka icke åtnjuta fri avskrivningsrätt. Det är dock att märka, att dessa genom överavskrivning skapade dolda reserver icke blivit föremål för inkomstbeskattning. Hade företaget varit förhindrat att vid inkomsttaxeringen lägga dessa dolda reserver och i stället redovisat en i motsvarande mån ökad vinst, skulle 40 ä 50 °/o av denna konsumerats för därå belöpande skatter och endast återstoden kunnat redovisas som kapitalreserv. Gällande regler kunna sålunda sägas innebära en i viss mån obehörig fördel för vissa företag. Att denna fråga icke enbart är av teoretiskt intresse belyses därav, att vid 1942 års krigskonjunkturskattetaxering här i länet tre till krigskonjunkturskatt taxerade aktiebolag redovisade en sammanlagd ökning av dylika dolda reserver, tillkomna åren 1938—1940. med 14,346,971 kronor. Vid taxering till krigskonjunkturskatt verkställt ränteavdrag efter 6 °/'o å denna kapitalökning kan beräknas till 860.818 kronor. Örn hänsyn tages till att dessa 14,346,971 kronor utgjorde obeskattade kapitalreserver och en skälig reducering därav exempelvis med 50 % verkställdes för beräknad, därå vilande skatteskuld, skulle ränteavdraget reduceras till 430,409 kronor, alltså en avsevärd skillnad.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke viss rättvisa skulle skapas genom föreskrift om att dylika genom överavskrivningar a maskiner och anläggningar tillkomna dolda reserver finge medräknas allenast med, förslagsvis, halva beloppet — eller möjligen icke alls. Då den i varulagret investerade dolda reserven ej får medräknas vid ränteberäkningen, kan det nuvarande systemet lätt leda till att företag med fri avskrivningsrätt, vid lagerminskning, flytta över sina dolda reserver lill maskiner och inventarier och därvid vinna fördelar vid avdragsberäkningen för kapitalökning, ehuru någon reell förändring av det egna kapitalet icke ägt rum.

Nyssnämnda anvisningar till 4 § punkt 8 b) angiva vad som skall iakttagas vid beräkning av eget kapital i rörelsen. Dessa anvisningar borde emellertid kompletteras med en bestämmelse angående mera detaljerad specifikation av de i eget kapital ingående beloppen för respektive år. Ränteberäkningen är ofta svår att kontrollera, enär de vid taxeringen tillgängliga handlingarna icke innehålla för kontroll erforderliga uppgifter. I ett stort antal fall har länsstyrelsen därför genom skriftliga förfrågningar hos deklaranten måst införskaffa de erforderliga upplysningarna. Sådan korrespondens torde böra göras överflödig genom obligatorisk uppgiftsplikt i deklarationen eller därvid fogad bilaga. Én ytterligare fördel härmed vöre, att kontrollen förenklades,

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

så att även mindre kvalificerad personal kunde användas för den rent rutinmässiga kontrollen av denna detalj.

Vid taxering av rederiföretag år 1943 torde fråga uppkomma, huruvida dold förkrigsrescrv, som förefunnits redan under förkrigsinkomståren och då ej inräknats i det egna kapitalet men som i samband med förlisning och därefter följande lyftning av försäkringssumman för förlorat fart gg kommit att redovisas som synlig kapitalreserv i 1941 års balansräkning, skall medtagas vid beräkning av avdrag för ränta å ökning av eget kapital. Rent formellt torde nu gällande författning ej lägga hinder i vägen för medtagande av denna post vid ränteberäkning, ehuru det synes vara uppenbart, att ett dylikt tillvägagångssätt rent materiellt borde anses obehörigt.

Enligt anvisningarna till 4 § punkt 8 a) skall i det fall, att 'annan grund an medeltalsberäkning tillämpats vid jämförelseinkomstens fastställande’ räntan 'beräknas efter grund som finnes skälig'. I de fall, då vid 1942 års krigskonjunkturskattetaxering jämförelseinkomsten fastställdes till viss procent av eget och främmande kapital vid 1941 års ingång, uppkom frågan, huruvida och i vilken mån under år 1942 uppkommen kapitalökning skulle beaktas vid ränteberäkningen. Samma spörsmål uppkommer även i fall, då jämförelseinkomsten beräknas till minimibeloppet 3,000 kronor. Tvekan finnes om i så fall ränteavdraget för kapitalökningen skall ske endast i den män det överstiger 3,000 kronor eller om dess hela belopp skall verka utöver 3,000 kronor. En komplettering av anvisningarna eller ett principuttalande i denna angelägenhet skulle vara av värde för taxeringsarbetet.»

Mellankommunala prövning snämnden yttrar:

»I punkt 8 b) anvisningarna till 4 § i fjolårets förordning är stadgat, att vid beräkning av eget kapital^ avsättning i räkenskaperna för framtida skattebetalning ej skall räknas såsom skuld. Bestämmelsen synes vara avsedd att oförändrad ingå i 1943 års förordning. Vid fjolårets taxering tolkades nyssnämnda bestämmelse nästan undantagslöst av de skattskyldiga så, att skatteavsättning i sin helhet räknades såsom eget kapital. Mellankommunala prövningsnämnden liksom förmodligen de flesta prövningsnämnder i riket godkände emellertid icke en sådan tolkning. Prövningsnämndema ansågo att, därest skattefonder eller skatteavsättningar enligt sin bestämmelse använts till betalning av de under beskattningsåret efter hand förfallande skattebeloppen, dessa medel icke kunde räknas såsom kapital i rörelsen under hela året. Enligt metoder, som rekommenderats av konsulenten hos centrala krigskonjunkturskattenämnden, reducerades därför det egna kapitalet med belopp, som avsågo under året utbetalda skatter. Därvid tillämpades efter den skattskyldiges val antingen en exakt metod, enligt vilken för varje skatteinbetalning skattefonden minskades med så många 360-delar av det inbetalda beloppet, som antalet dagar återstode från inbetalningstillfället till årets slut, eller en schablonmetod, innebärande avdrag för två tredjedelar av skattebetalningarna under året. Den sistnämnda beräkningsgrunden hade valts med hänsyn till att större delen av skatterna regelmässigt betalas under första halvåret. Mot dessa åtgärder av prövningsnämndema reste de skattskyldiga mycket ofta invändningar under åberopande av nyssnämnda författningsbestämmelse och under påstående att laglig grund för åtgärderna saknades. I åtskilliga besvär över fjolårets taxering torde samma invändningar hava upprepats. Då det av prövningsnämndema tillämpade förfaringssättet synes sakligt motiverat men måhända kan förefalla att stå i strid med författningsbestämmelsen, må det önskemålet uttalas, att till förebyggande av upprepade tvister om denna sak prövningsnämndernas förfaringssätt måtte omnämnas med godkännande i propositionen.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

89 Vissa frågor rörande rederiers beskattning.

Sveriges redareförening yttrar, bland annat:

»En för rederinäringen betydelsefull fråga är den om det s. k. överprisavdraget. Endast i fråga om ersättningstonnage får hela överpriset avdragas, medan i andra fall detta avdrag reduceras med tjugufem procent av det nyanskaffade fartygets förkrigsvärde. Fartygsförlusterna genom krigshändelser hava emellertid vuxit till den grad, att desamma icke under kriget hinna ersättas, i vart fall om man utgår från förlusterna i tontal. Taxeringsmyndigheterna torde emellertid hava verkställt jämförelsen enbart mellan det förlista och nyanskaffade fartygets förkrigsvärden utan att taga hänsyn till att — detta gäller i främsta rummet linjerederierna — förlust av ett fartyg för upprätthållande av rörelsen kräver anskaffande av nytt tonnage till minst samma storlek som det förlorade, oaktat det nya fartyget har ett högre värde i penningar än det förlista. Med hänsyn till det nu anförda och då reglerna på förevarande område för industrien starkt uppluckrats i praxis (jämför centrala krigskonjunkturskattenämndens anvisningar) hemställer föreningen örn sådan ändring i författningen, att regelmässigt hela överpriset må avdragas.

I skatteberedningens promemoria med förslag till krigskonjunkturskatt för år 1942 uttalades, att för fartyg utanför spärren torde extra värdeminskningsavdrag kunna medgivas på grund av eftersatt underhåll. I samma promemoria erinrades örn att hinder ej funnes att beräkna en högre procentsats för värdeminskningsavdragen under beskattningsåret än under förkrigsinkomståren, om det kunde påvisas, att slitningen under beskattningsåret varit avsevärt större än normalt.

Vid 1942 års taxering till krigskonjunkturskatt har fråga uppkommit, huruvida icke, vad ovan anförts om fartyg utanför spärren, jämväl borde gälla i fråga om sådana fartyg, som under beskattningsåret varit sysselsatta innanför spärren i mycket intensiv trafik, exempelvis kol- eller malmtrafik, och på grund härav icke kunnat underhållas på normalt sätt.

Enligt vad föreningen inhämtat hava prövningsnämnderna i vissa län medgivit skattskyldiga extra värdeminskningsavdrag, då nyss berörda förhållanden varit för handen beträffande fartyg innanför spärren, medan åter i andra liknande fall sådant avdrag vägrats de skattskyldiga.

Därest ett fartyg användes i mycket intensiv drift och underhållet till följd härav måst eftersättas, ligger det i sakens natur, att förslitningen av fartyget blir större i dylikt fall, än om detsamma användes i normal drift och kan underhållas på normalt sätt. Kan den skattskyldige visa, att nyssberörda omständigheter föreligga, bör han givetvis vara berättigad till extra värdeminskningsavdrag, oberoende av om fartyget under beskattningsåret varit sysselsatt utanför eller innanför spärren.

Då det är av vikt, att tillämpningen av bestämmelserna på detta område blir så enhetlig och rättvis som möjligt samt att onödiga tvister rörande tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser undvikas, får föreningen hemställa, att ett förtydligande uttalande i förut berörda hänseende göres i motiveringen till förslaget örn krigskonjunkturskatt för år 1943.»

I övrigt må i detta sammanhang hänvisas till det förut omnämnda yttrandet av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus ian angående beräkning av ränta å egel kapital.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

övriga frågor.

Frågan om avdrag vid inkomstuppskattningen för bidrag till den teknisktvetenskapliga forskningens ordnande har upptagits av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl., som yttra:

»Den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande, varom utredningar särskilt under senaste tiden pågått, har omfattats med stort intresse av såväl näringsföretagen som statsmakterna. Betydelsen av denna verksamhet för vår framtida försörjning och det allmänna välståndet lärer näppeligen kunna överskattas. Under såväl redan avslutade som pågående förhandlingar har från näringsföretagens sida ådagalagts villighet att medverka till upprättande och drivande av forskningsinstitut inom olika näringsgrenar genom betalande av såväl engångs- som årliga bidrag. Näringsföretagen hava därvid förutsatt såsom självklart, att sådana bidrag äro i beskattningshänseende avdragsgilla, då de uppenbarligen utgöra omkostnader i rörelsen. För den fortsatta organisationen av ifrågavarande verksamhet och dess bedrivande är det emellertid angeläget att varje tvekan om bidragens karaktär av vid beskattningen avdragsgilla omkostnader undanröjes. Med hänsyn till krigskonjunkturskatteförordningens vaga och svårtolkade bestämmelser synes emellertid, såvitt krigskonjunkturskattetaxeringen angår, avdragsrätten icke under alla förhållanden kunna anses klar.

Vi hemställa därför, att i krigskonjunkturskatteförordningen för år 1943 måtte inrymmas ett förtydligande stadgande, varav klart framgår, att såväl ifrågavarande engångsbidrag som de årliga bidragen få avdragas vid merinkomstens beräkning och anhålla tillika, att i samband med framläggande av förslag till dylikt stadgande måtte bekräftas, att nämnda bidrag enligt gällande rätt få avdragas vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.»

Nämnda hemställan biträdes av kommerskollegium.

En speciell fråga om bankaktiebolags krigskonjunkturbeskattning framföres av bank- och fondinspektionen, som anför:

»I banklagen stadgas, att bankaktiebolags inlåning icke får överstiga ett belopp beräknat i visst förhållande till bolagets egna fonder. Särskilt under de sist förflutna åren har inlåningen flödat så att relationen mellan inlåning och egna fonder i flera fall icke kunnat upprätthållas. Genom en särskild temporär lagstiftning har visserligen möjlighet bereus för ett dispenserande från banklagens ifrågavarande föreskrift, och en ny lagstiftning med samma innebörd och med begränsad giltighet lärer kunna vara att förvänta. Men såsom inspektionen, då fråga varit om meddelande av sökt dispens i förevarande hänseende, plägat framhålla, har det bort förutsättas, att vederbörande bank under dispenstiden vidtoge åtgärder för upprätthållande eller uppnående av den i banklagen föreskrivna relationen mellan bankaktiebolags inlåning och dess fonder. Att så icke kunnat ske har i viss mån föranletts därav att fondavsättningar i erforderlig omfattning icke företagits, ehuru sådan kunnat äga rum genom framtagande av förefintliga dolda reserver. I annat sammanhang har inspektionen framhållit, att en mera betydande fondavsättning av vinstmedel har försvårats av den skärpta beskattningen i synnerhet den år 1940 införda krigskonjunkturbeskattningen, vilken i förevarande avseende av inspektionen betecknades såsom prohibitiv. Enligt inspektionens mening kan det icke vara lämpligt, att i en lagstiftning lämnas en föreskrift, vilkens iakttagande försvåras eller rent av förhindras genom en annan lagstift-

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

ning. Nu angivna förhållanden böra enligt inspektionens mening föranleda, att beträffande bankaktiebolag från krigskonjunkturskatt undantages vinst, som för iakttagande av den i banklagen givna föreskriften om inlåningens förhållande till bolagets egna fonder användes för avsättning till bolagets fonder.»

Beträffande de uttalanden som av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län Departements-

C filif 671

gjorts rörande jämförelseinkomsten får jag hänvisa till mitt i propositionen angående krigskonjunkturskatt för år 1942 gjorda uttalande att, därest det genom en ny verklig utredning kunde påvisas att jämförelseinkomsten bort bestämmas till ett högre belopp än som tidigare fastställts, därmed också i allmänhet torde vara klarlagt att särskilda skäl förelåge för frångående av det tidigare fastställda beloppet. Även om en fastställd jämförelseinkomst i regel ej bör frångås, bör dock den allmänna principen vara, att en skattskyldig som redan tidigare taxerats och därvid fått sin jämförelseinkomst bestämd ej bör komma i sämre läge än en skattskyldig som i år taxeras för första gången. Örn sålunda ett företag, som redan förut taxerats till krigskonjunkturskatt, tydligt kan påvisa, att jämförelseinkomsten enligt numera allmänt tillämpade regler bör bestämmas till högre belopp än det vid tidigare taxering fastställda, böra sådana särskilda skäl anses föreligga, som motivera ett frångående av det tidigare antagna beloppet. Någon komplettering av författningstexten i ifrågavarande hänseende torde ej vara erforderlig.

Enligt punkt 10 av anvisningarna till 4 § kan, där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av uppskattad inkomstminskning bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal eller efter annan grund som finnes skälig, och så må förfaras även i det fall då medeltalet betecknar ett underskott. Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. ha hemställt, att dessa bestämmelser måtte utgå och att inkomstminskning således alltid skall beräknas med utgångspunkt från den faktiskt fastställda jämförelseinkomsten. Med en sådan regel skulle emellertid en skattskyldig kunna få åtnjuta avdrag för inkomstminskning, där i verkligheten inkomstökning i förhållande till förkrigsinkomståren förelåge, ehuru sådan ej framkomme med utgångspunkt från jämförelseinkomsten. Ett sådant resultat kan icke anses tillfredsställande. Jag kan därför ej tillmötesgå de delegerades hemställan. För att markera att tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser icke är beroende på myndigheternas gottfinnande föreslår jag, att ordet »kan» utbytes mot »skall». En viss skälighetsprövning torde emellertid ej kunna undvikas, nämligen i de fall, där något medeltal för bägge förkrigsinkomståren ej finnes. En omformulering för att klargöra detta synes böra företagas.

Vad angår frågan om avdrag för kostnader för representation och reparationer m. in. har skatteberedningens förslag föranletts därav att det framträtt en alltmer påtaglig tendens att använda merinkomster flir reparationsarbeten och representation i syfte att undgå krigskonjunkturskatt. Denna ten-

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

dens framhölls redan sistlidet år kraftigt av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl., och jag yttrade i anledning därav att gällande stadgande i ämnet visserligen icke i större utsträckning torde ha tillämpats, men att dess tillämpning givetvis kunde ifrågakomma och att företagen måste räkna med denna möjlighet. I anledning av vad som anförts i vissa yttranden, i vilka de föreslagna bestämmelserna tydligen missförståtts, torde böra erinras, att meningen med dessa givetvis icke varit att uppställa olika bevisregler för den ordinarie inkomsttaxeringen, å ena, och taxeringen till krigskonjunkturskatt, å andra sidan, då det gäller att bedöma j vad mån kostnader av ifrågavarande slag överhuvud äro avdragsgilla. I detta hänseende gälla samma regler för båda taxeringarna. Syftet med de föreslagna bestämmelserna är att för taxeringen till krigskonjunkturskatt ge direktiv för tilllämpning av de vid denna taxering gällande reglerna och särskilt den s. k. likformighetsregeln, varigenom avdrag för kostnader, som ökats sedan förkrigsinkomståren, under vissa förutsättningar kan förvägras, även om de äro att betrakta såsom verkliga omkostnader i rörelsen och såsom sådana avdragits vid nettointäktens beräkning. Vad angår avdrag för representationskostnader torde jag få erinra, att det i promemorian framlagda förslaget i denna del direkt tillstyrkts i flera av de yttranden som avgivits av näringsorganisationerna. Jag anser också att uttryckliga regler om avdragsrätten beträffande sådana kostnader i anslutning till beredningens förslag böra meddelas. Särskild uppmärksamhet är givetvis på sin plats där fråga är om avdrag för representationskostnader för enskild skattskyldig eller för familjebolag, men beskattningsmyndigheterna böra ej vägra avdrag för kostnader för vilka måhända en tillfredsställande motivering kan företes. Att rena reklamkostnader ej ingå i kostnader för representation o. dyl. vill jag i anledning av kammarrättens därom uttalade önskan understryka. Mera tveksam kan frågan ställa sig rörande lämpligheten av skatteberedningens förslag beträffande reparationskostnader o. dyl. Jag finner mig också kunna avstå från att förorda nya bestämmelser i detta avseende men vill ytterligare understryka vad jag förra året uttalade angående dylika kostnader.

I anledning av vad länsstyrelsen i Östergötlands län anfört torde jag få framhålla, att gåvor, ökning av styrelsearvoden m. m. stundom torde kunna anses ha haft till syfte att nedbringa beskattningen. Någon komplettering av författningstexten i denna punkt har jag emellertid ej ansett erforderlig.

Beträffande den av statens priskontrollnämnd och delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. i detta sammanhang omnämnda frågan om avdrag för avsättningar till investeringsfonder får jag hänvisa till vad jag härutinnan anfört i den allmänna motiveringen.

I fråga om avdrag för kostnad för pensionering ha delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. framhållit, bland annat, att företag, som på grund av otillfredsställande vinstresultat under tidigare år icke haft tillfälle att avsätta tillräckliga belopp för detta ändamål, borde genom utvidgad avdragsrätt beredas möjlighet att fylla förefintliga brister i detta hänseende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

93 Ett tillmötesgående av en sådan synpunkt skulle emellertid innebära att pensioneringsfrågan skulle ordnas på krigskonjunkturskattens bekostnad, vilket jag ej kan finna lämpligt. Då kostnaderna i sin helhet äro avdragsgilla vid den ordinarie beskattningen och de hittills gällande bestämmelserna vid krigskonjunkturbeskattningen avse dels avdragsrätt för ökad årlig kostnad, dels avdragsrätt för en ej obetydlig del av engångskostnad, måste den gällande lagstiftningen betecknas som tillmötesgående, och jag kan ej förorda en längre gående avdragsrätt. Vad i yttrandena anförts i övrigt föranleder mig att framhålla svårigheten att i författningstexten införa regler för alla de olikartade förhållanden och de olika former för pensionering som kunna ifrågakomma. Det måste överlämnas åt den praktiska rättstillämpningen att besvara uppkommande spörsmål och jag anser mig ej böra taga ställning till de principer som hittills tillämpats härutinnan. Emellertid vill jag hänvisa till det uttalande angående begreppet »verklig förpliktelse», som gjordes av skatteberedningen i dess promemoria angående krigskonjunkturskatt för år 1942. För att en sådan förpliktelse skulle anses föreligga torde, enligt vad beredningen framhöll, böra fordras, att arbetsgivaren icke kunde i framtiden undandraga sig förpliktelsen och att de utbetalda medlen ej skulle kunna återgå till honom. Enbart genom en avsättning till pensionsstiftelse utan att arbetsgivaren eller pensionsstiftelsen själv vore bunden gentemot de anställda kunde ej någon verklig förpliktelse anses föreligga. Den sålunda uttalade meningen anser jag mig kunna biträda, och vill endast tilllägga att svaret på frågan huruvida en verklig förpliktelse är för handen givetvis kan utfalla olika beträffande större företag med många anställda och smärre företag av familjebolagstypen, där måhända pensioneringen till sist skulle komma att avse aktieägarna själva.

Beträffande reglerna för beräkning av eget kapital föreslår jag av de skäl, som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anfört, den ändring i skatteberedningens förslag, att beträffande kapital nedlagt i maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk hänsyn skall tagas till den särskilda värdesättning av tillgångarna, som ligger till grund för inkomstuppskattningen enligt krigskonjunkturskattetaxeringen såtillvida, att i eget kapital inräknas, för andra förkrigsinkomståret hälften av skillnaden mellan de i räkenskaperna för första förkrigsinkomståret gjorda avskrivningarna och de vid inkomstuppskattningen för samma år medgivna avskrivningarna samt för beskattningsåret hälften av skillnaden mellan i räkenskaperna gjorda och vid inkomstuppskattningen medgivna avskrivningar för vart och ett av förkrigsinkomståren och de beskattningsår, för vilka taxering till krigskonjunkturskatt därefter ägt rum, eller, därest de vid inkomstuppskattningen för nämnda år medgivna avskrivningarna äro större än de i räkenskaperna verkställda, eget kapital minskas med hälften av det överskjutande beloppet. Likaledes i anledning av nämnda länsstyrelses yttrande föreslås att beträffande kapital nedlagt i fartyg, som använts i rörelsen under båda förkrigsinkomståren men försålts eller föplorats före beskattningsårets

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 193-

ingång, i eget kapital för vartdera förkrigsinkomståret skall inräknas hälften av den dolda reserv i fartyget, som enligt räkenskapernas värdesättning fanns vid första förkrigsinkomstårets ingång. Att endast hälften av den dolda reserven i fartyg i fall som nu sagts skall inräknas har ansetts vara i konsekvens med den föreslagna första bestämmelsen. På grund av detta stadgande har även en omformulering gjorts i sista stycket av punkt 8 b) i anvisningarna, varigenom en dubbelberäkning av det egna kapitalet i byggnader förhindras.

Frågan i vad mån mera detaljerad specifikation av de i eget kapital ingående beloppen bör lämnas torde få tagas under närmare övervägande i samband med utarbetande av deklarationsformulären.

I anledning av vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i övrigt i förevarande avseende anfört får jag uttala, att i fall där jämförelseinkomsten bestämts till medeltalet av förkrigsinkomstårens inkomster ränteberäkningen skall ske med utgångspunkt från medeltalet av kapitalet under nämnda år, samt att så i regel torde kunna förfaras även i de fall där jämförelseinkomsten bestämts efter skälighetsuppskattning av en normal inkomst under dessa år eller till medeltalet av inkomsterna under exempelvis en femårsperiod eller till minimibeloppet 3,000 kronor. I andra fall kan ifrågakomma att ränteberäkningen bör göras efter annan grund. Har visst års inkomst lagts till grund för jämförelseinkomstens bestämmande, bör räntan beräknas till viss procent av kapitalet under detta år. Någon komplettering av författningstexten på denna punkt synes mig ej erforderlig.

På grund av vad mellankommunala prövningsnämnden anfört torde böra erinras, att det i fjolårets proposition gjorda uttalandet att all skattereserv borde betraktas såsom eget kapital givetvis endast avsåg redovisningen enligt balansräkningen vid respektive års början. Därest kapitalet under året disponerats för det ändamål för vilket det avsatts, måste detta tydligen likställas med annan minskning av kapitalet. Att beskattningsårets vinstmedel sedermera i bokslutet för detta år disponerats för avsättning till skatter som skola betalas under påföljande år får ej påverka kapitalberäkningen för det ifrågavarande året.

I övrigt torde jag i detta sammanhang få framhålla att, eftersom årets vinst ej skall inräknas i eget kapital, såsom sådant ej heller få upptagas med årets vinst gjorda nedskrivningar eller avsättningar, varigenom nybildning av reserv i tillgångar eller ökning av redovisat eget kapital ägt rum.

Med hänvisning till att vissa rederier ej kunna helt ersätta förlorat tonnage yrkar Sveriges redareförening rätt till omedelbart avdrag såsom för överpris för hela det belopp, varmed nyanskaffat tonnage överstiger förkrigspris. Denna rätt skulle dock uppenbarligen komma att avse endast sådana rederier som icke gjort några fartygsförluster, och yrkandet är således ej motiverat av hänsyn till de särskilda rederiföretagen. Eftersom fullt överprisavdrag genom förmedling av provisorisk skattepåföring erhålles, därest det nyanskaffade tonnagets värde nedgår under de 125 procent av för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

krigspriset som beteckna gränsen för den omedelbara avdragsrätten, finner jag yrkandet ej böra föranleda någon särskild åtgärd.

Vad angår frågan om avdrag för värdeminskning å fartyg får jag allenast under hänvisning till det uttalande, som gjordes av skatteberedningen föregående år, framhålla, att då visserligen berördes det fall att fartyg gå i trafik utanför spärren, men att enahanda förhållanden givetvis också kunna vara för handen beträffande fartyg i trafik inom spärren.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. ha i sitt yttrande hemställt om avdrag vid inkomstuppskattningen för bidrag till den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. Det allmännas intresse för tillkomsten av institut för dylik forskning har tydligt ådagalagts, bland annat i samband med framläggande av förslag till riksdagen örn visst sådant institut, därvid förutsatts att en mycket stor del av kostnaden skulle komma att vila å staten. När det därvid tagits till utgångspunkt att jämväl enskilda företagare skulle bära sin andel i kostnaden — vilket varit naturligt, eftersom det huvudsakligen är dessa företag som förväntas komma att draga den omedelbara nyttan av resultaten av ifrågavarande forskning — har man givetvis icke från statens sida räknat med att även deras anpart skulle i realiteten till stor del bäras av det allmänna på det sätt att staten avstode från den tillkommande skatteintäkt. En fullständig eftergift av krigskonjunkturskatt för ifrågavarande bidrag anser jag följaktligen icke böra medgivas. Enligt mitt förmenande torde emellertid vissa delar av den kostnad varom här är fråga vara avdragsgilla enligt redan gällande bestämmelser, nämligen i den mån vederbörande företag skulle erhållit avdrag för kostnaden, om de direkt nedlagt densamma för egen räkning. Om så skett, torde vederbörande företag kunnat erhålla avdrag för överpris å anläggningskostnaden samt dessutom för driftkostnader i allmänhet. Redan denna avdragsrätt torde kunna antagas bliva av ej ringa betydelse.

I anledning av vad bank- och fondinspektionen anfört föreslår jag, att vid uppskattning av bankaktiebolags inkomst avdrag må medgivas med belopp motsvarande den vinst, som för iakttagande av bestämmelserna i 49 § lagen om bankrörelse rörande inlåningens förhållande till bolagets egna fonder användes för avsättning till dylika fonder. En bestämmelse härom har upptagits i punkt 4 h) av anvisningarna. I följd härav ha de av skatteberedningen i denna punkt föreslagna bestämmelserna upptagits i en efterföljande punkt 4 i).

I 6 mom. samt i punkt 4 c) och punkt 11 a) av anvisningarna ha några omformuleringar gjorts i förtydligande syfte.

5 §•

Motiveringen till skatteberedningens förslag återfinnes å sid. 8 i promemorian.

I det av Överståthållarämbetet åberopade yttrandet av taxeringsintendenten hos ämbetet framhålles, att svårigheten alt få fram jämförelsesiffror, då jordbruk under förkrigsinkomståren varit utarrenderade eller ingått i större

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

komplex, gör det synnerligen önskvärt, att normer skapas för bestämmande av jämförelseinkomsten i dylika fall, varjämte anföres:

»Bestämmelsen om ovillkorlig kvittningsrätt för del av inkomstminskning å jordbruk medför, att frågan örn rimlig jämförelseinkomst måste lösas i betydligt större antal fall än förut. Det vore därför önskvärt att direktiv utfärdades av centrala krigskonjunkturskattenämnden beträffande jämförelseinkomstens beräkning i de fall, då jämförelsematerial saknas.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar:

»Till ledning vid beräkning av taxerad merinkomst av jordbruk år 1942 utfärdades vissa anvisningar enligt centrala krigskonjunkturskattenämndens beslut den 13 juli 1942. Dessa anvisningar angåvo detaljerade regler för tillvägagångssättet när det gällde att åstadkomma likformighet i inkomstuppskattningen de olika åren emellan. Det vill synas som om dessa regler i vissa hänseenden inneburo en komplettering av lagtexten. Sålunda förutsattes i centrala nämndens anvisningar att man för att erhålla en likformig beräkning av inkomsten genom försäljning av hästar, nötkreatur, svin samt får och getter skulle frångå kontantmetoden ej endast genom att taga hänsyn till minskning av besättningen genom nedslaktning i större omfattning än normalt, utan även genom att alla andra ändringar i besättningens värde skulle få inverka på inkomstberäkningen. Vidare angavs en metod för likformig beräkning av reparationskostnader och kostnader för inköp av döda inventarier genom att för varje år beräkna ett normalavdrag, uppgående till viss procent av fastighetens taxerade jordbruksvärde, exklusive i detta eventuellt ingående värde å skogsmark. Denna metod medför tydligen ej endast likformig kostnadsberäkning olika år emellan utan även mellan olika skattskyldiga. Detta framträder bland annat på så sätt, att en person, som yrkat relativt små kostnadsavdrag, kan få sin deklarerade nettointäkt nedpressad under 6,450 kronor och därigenom undgå en beskattning, som eljest skulle hava ägt rum. För en person, som yrkat relativt stora sådana avdrag, kan beräkningen av normalavdrag få motsatt verkan.

Länsstyrelsen finner det önskvärt, att de sålunda anvisade och åtminstone här i länet tillämpade reglerna bliva gällande även i fortsättningen. Härför eventuellt erforderliga ändringar i författningstexten synas böra vidtagas. Ifrågasättas kan även om man kan stanna vid de redan tagna stegen på väg till en bokföringsmässig beräkning av inkomsten av jordbruk vid taxeringen till krigskonjunkturskatt. Det vore säkerligen till fördel, om den å sid. 8 i promemorian nämnda utredningen angående möjligheterna att genomföra en sådan beräkning kunde verkställas så snabbt att den kunde läggas till grund vid utarbetandet av förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1943.»

Sveriges lantbruks! örbund anför:

»Vid inkomstuppskattningen enligt förslaget till förordning om krigskonjunkturskatt skall jämförelseinkomsten beträffande jordbruket i regel upptagas till medeltalet av inkomsterna för båda förkrigsinkomståren. Om denna jämförelseinkomst av en eller annan anledning icke är representativ, kan den enligt nyssnämnda förslag upptagas till annat belopp, som finnes skäligt. För fysisk person, som av jordbruket haft sin huvudsakliga försörjning, har angivits, att jämförelseinkomsten ej må bestämmas till lägre belopp än 3,000 kronor.

Dessa stadganden, som finnas i nuvarande författning, hava i praktiken icke visat sig åstadkomma en rätt och rättvis taxering för merinkomst av jordbruk. I ett flertal fall hava fastställts jämförelseinkomster, som äro up-

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

penbart oriktiga och som icke himna skälig förräntning av i jordbruket investerat kapital jämte skälig ersättning för personlig arbetsinsats och företagarevinst. För förvärvskällan rörelse har angivits flera beräkningsgrunder och har också vid tillämpningen lämnats anvisningar av centrala krigskonjunkturskattenämnden för beräkning av jämförelseinkomst för rörelse. För jordbruk har icke framlagts några sådana beräkningsmetoder. Enligt lantbruksförbundeIs mening vore det riktigt ali införa en spärregel, innebärande att jordbruket tillförsäkras viss minimiförräntning av i jordbruket investerat kapital, t. ex. av 6 procent å eget och upplånat kapital minskat med räntan å upplånat kapital jämte i förekommande fall skälig ersättning för personlig arbetsinsats innan krigskonjunkturbeskattning sker. 1942 års bevillningsutskott har uttalat, att även örn det icke i och för sig är orimligt att fastställa ett minimum för jämförelseinkomst för jordbruket, så måste dock en sådan ifrågasatt bestämmelse betraktas såsom allt för schablonmässig och otymplig. Utskottet har icke velat tillbakavisa tanken men rekommenderat beräkningsgrunden för de fall, där jordbruket under förkrigsinkomståren visat underskott eller eljest uppenbart onormala resultat eller där vederbörande ej drivit jordbruket förkrigsinkomståren m. fl. fall. Vid tillämpningen av lagstadgandena hava dock vederbörande prövningsnämnder ytterst sällan ansett att uppenbart onormala resultat förelegat för förkrigsinkomståren utan i sådana fall använt som jämförelseinkomst det som lägsta angivna beloppet, 3,000 kronor, oavsett jordbruksfastighetens storlek. En bestämd regel vore därför önskvärd.

Ur folkförsörjningssynpunkt har jordbruket rekommenderats största möjliga ökning av produktionen. I det syftet hava många jordbrukare under krigsåren icke lågt sin jord i träda i samma utsträckning som under förkrigsinkomståren. På grund därav har inkomstökning inträffat under beskattningsåret i jämförelse med förkrigsinkomståren. Genom minskad trädesläggning kan jorden icke bibehållas i kultur, då den ej kan i samma utsträckning som tidigare bearbetas och befrias från ogräs. På grund av mindre tillgång på gödningsämnen försämras vidare jordens tillgång på växtnäringsämnen. På grund av bristen på lämpliga fodermedel, t. ex. kraftfoder, minskas också värdet av den naturliga gödseln. Den rådande bristen på arbetskraft medför också att nödvändigt underhåll av grundförbättringar icke kan ske i samma utsträckning som tidigare. Detta medför sålunda en försämring av jordkapitalet.

På grund av den rådande bristen på arbetskraft bl. a. i följd av militärinkallelserna har jordbrukaren med familj under beskattningsåret nedlagt större personlig arbetsinsats än under förkrigsinkomståren. Denna omständighet liksom det förhållandet, att genom arbetsblockorganisationen viss rationalisering genomförts, har i ett stort antal fall medfört merinkomst, som icke bör krigskonjunkturbeskattas.

Ransoneringen av vissa förnödenheter i jordbruket har också föranlett minskade utgifter och därmed också ökad nettointäkt för beskattningsåret. 13 ris ten å l. ex. kraftfoder och felslagen foderskörd har åstadkommit stor minskning av mjölkavkastningen. Denna minskning har sorn bekant icke visat sig omedelbart ulan först senare. Foderbristen våren 1942 har haft sina efterverkningar först hösten 1942 och beträffande kvalitén på djurbesättningen först långt senare. Man kan t. ex. påvisa sterilitet dels på grund av svagare utfodring dels pä grund av utfodring med konst fodermedel (fodercellulosa) hos de svål Ifödda djuren.

Härigenom sker en kapitalförstöring, som ej kommer fram på annat sätt och som har sina verkningar pä inkomsten av jordbruket först senare och kanske vid en tidpunkt, dä förevarande inkomstuppskattning ej är aktuell,

Bihanq lill riks<ltu/ens protokoll l!)t3. laun:! Nr !!)■'>. 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

varigenom kompensation icke erhåller vid krigskonjunkturbeskattningen för berörda omständigheter.

Då hänsyn till denna nu fortgående försämring av jordbrukskapitalet och övriga ovan berörda omständigheter i allmänhet icke tages vid krigskonjunkturbeskattningen av jordbruket samt då motsvarande försämring av tillgångar i andra förvärvskällor icke inträffar på sådant sätt att hänsyn därtill icke tages vid förevarande inkomstuppskattning, torde jordbruket för att erhålla jämlikhet med övriga förvärvskällor och en enkel bevisning enligt 1 § böra tillerkännas viss kompensation i dessa avseenden.

Det föreligger givetvis stora svårigheter att fastställa bevisning och lämpliga grunder för beräkning av denna kompensation, men synes en utväg vara att beräkna denna, där ej annat visas, till 5 % å bruttointäkterna av jordbruket under beskattningsåret.

Vid bestämmandet av den uppskattade merinkomsten skall sådan avvikelse ske från uppskattningen enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstuppskattningen för förkrigsinkomståren och beskattningsåret, den s. k. likformighetsregeln. Vid tillämpningen av denna regel vid 1942 års taxering till krigskonjunkturskatt ha tillämpats anvisningar, utfärdade av centrala krigskonjunkturskattenämnden, vilka anvisningar i stort sett infört redovisning enligt bokföringsmässiga grunder för jordbruket vid förevarande inkomstuppskattning, åtminstone vad beträffar kreatursbesättningen och lagret av spannmål eller annat. Denna redovisning enligt bokföringsmässiga grunder har dock icke varit fullt genomförd, i det att hänsyn icke tagits till ökning av varulagret utan endast till minskning och att inkomstberäkningen icke påverkats av ändringar i varufordringar och varuskulder. Härutinnan föreslås i promemorian ingen annan ändring än att avdrag för lagerminskning sedan 1 januari 1940 skall erhållas, endast i den mån denna belöper på år 1942. Förbundet vill påpeka de svårigheter, som uppstå med föreslagna regler för sådana skattskyldiga, som redovisa beskattningsår, omfattande annan tid än kalenderår. Dessa skattskyldiga skulle författningsenligt icke kunna medgivas något avdrag för lagerminskning, om de icke kunna framvisa sådan med utgångspunkt från de tidpunkter, som angivits i författningen, d. v. s. från 1 januari 1940 till och med den 31 december 1942. Även i det fall att den skattskyldige kan framvisa lagerminskningen, som inträffat mellan i författningen angivna tidpunkter, synes man komma till i många fall oriktigt taxeringsresultat, då man kommer att taga hänsyn till försäljningar, som icke påverkat vinstresultatet för det beskattningsår, som redovisats i avgiven självdeklaration. I anledning av påtalade svårigheter och den skiftande tolkningen avberörda författningsregel får förbundet hemställa om ett uttalande, hur i berörda avseende skall förfaras vid inkomstuppskattningen för jordbruk, som redovisa annat beskattningsår än kalenderåret, och jämväl för .sådana skattskyldiga, som ändrat beskattningsår sedan 1 januari 1940.

Enligt likformighetsregeln skola också justering vid förevarande inkomstuppskattning ske för reparationer m. fl. kostnader, och har denna justering vid 1942 års taxering skett i enlighet med centrala krigskonjunkturskattenämndens anvisningar på ett mycket effektivt sätt utan hänsyn till örn dessa reparationer haft till syfte att nedbringa beskattningen under beskattningsåret. Härvidlag tillämpas för jordbruket regler, som äro betydligt strängare än för förvärvskällan rörelse. För denna senare förvärvskälla har angivits i 1942 års lag angående krigskonjunkturskatt, att justering borde ske endast i de fall, att omkostnaden uppenbarligen haft till syfte att nedbringa beskattningen under beskattningsåret. I promemorian föreslås en skärpning beträffande rörelse därhän, att avdrag för sådan kostnad ej får ske, örn kostnaden

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

kan anses ha haft till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret.

För jordbruket däremot skall justering ske under alla förhållanden, även i det fall då ifrågavarande arbeten icke kunnat uppskjutas. Även i detta fall böra förvärvskällorna enligt lantbruksförbundets mening jämställas.

Vid tillämpningen av likformighetsregeln förekomma tyvärr mycket stora ojämnheter, i det att vissa länsprövningsnämnder förfarit på sätt, som ej överensstämmer med centrala krigskonjunkturskattenämndens anvisningar. Det är att hoppas, att i den mån länsprövningsnämnderna och deras tjänstemän vinna större erfarenhet förbättring härutinnan skall uppnås vid 1943 års taxering.»

Lantbruksstyrelsen säger sig vid sin granskning av förslaget ha utgått från att med den stabilisering utav krigskonjunkturbeskattningen, som numera väl får anses lia inträtt, några utsikter knappast torde få anses föreligga för mera långtgående krav i fråga om lättnader i beskattningsgrunderna speciellt för jordbrukets vidkommande, och anser sig styrelsen med hänsyn till föreliggande förutsättningar i huvudsak icke böra framställa någon erinran mot det föreliggande förslaget. De frågor, som därefter behandlas i yttrandet, beröra icke bestämmelserna i förevarande paragraf.

I de övriga yttrandena har förslaget i denna del ej berörts.

Att införa en regel, som tillförsäkrade jordbruket viss minimiförränlning iMpartonenteav däri investerat kapital, eller att eljest närmare än som skett i de hittills chef*ngällande bestämmelserna angiva normer för beräkning av jämförelseinkomsten kan jag ej förorda. Med hänsyn till de skiftande förhållandena för olika jordbruk måste frågan om sådan beräkning lösas för varje särskilt fall.

Emellertid får jag erinra om det av bevillningsutskottet vid föregående års riksdag gjorda, av Sveriges lantbruksförbund åberopade uttalandet, som givetvis bör beaktas vid taxeringen.

Med anledning av vad lantbruksförbundet anfört angående vissa förhållanden som kunna leda till försämring av jordbrukskapitalet föreslår jag, att från uppskattad merinkomst må medgivas särskilt avdrag med ett belopp utgörande tio procent av den uppskattade merinkomsten, avsett att täcka av kriget förorsakad värdeminskning genom försämrad hävd med mera. En bestämmelse härom har upptagits i punkt 5 av anvisningarna. Av praktiska skäl har jag ansett det lämpligast att lägga storleken av den uppskattade merinkomsten till grund för detta avdrags beräkning. Då avdraget under alla förhållanden måste bestämmas schablonartat, har det synts ändamålsenligt att anknyta till en grund som möjliggör väljande av en så hög procentuell siffra som möjligt, eftersom denna medför en större ökning av avdraget vid stegrad produktion. Vid beräkning av den taxerade merinkomsten enligt prisstegringsmetoden i punkt 6 torde skälig hänsyn till nyssberörda förhållanden kunna tagas vid bestämmande av procentsatserna för prisstegring utöver omkostnadsökning. I följd av den nyss angivna bestämmelsen har en omformulering även av punkt 0 första stycket i anvisningarna blivit erforderlig.

I anledning av vad skatteberedningen uttalat har övervägts att föreslå bestämmelser örn att vid beräkning av den uppskattade merinkomsten hän-

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

syn skulle tagas till under år 1942 inträdda lagerökningar ävensom till ändringar som under samma år inträtt beträffande varufordringar och varuskulder. Emellertid är att märka, att prisstegring utöver omkostnadsökning beräknas endast å sådana produkter som försålts eller uttagits till egen rörelse under beskattningsåret. Därest bestämmelser av antytt innehåll infördes, skulle alltså konsekvensen fordra att prisstegringen beräknades även å inneliggande lager till den del detta ökats under år 1942. En sådan utvidgning av prisstegringsmetoden torde emellertid ej lämpligen böra företagas, och jag har därför ansett mig även böra avstå från den ifrågasatta ändringen beträffande beräkning av uppskattad merinkomst. Enligt skatteberedningens förslag skall i överensstämmelse med hittills gällande regler avdrag vara medgivet för under beskattningsåret inträdd lagerminskning. De skäl, som på sin tid ledde till införande av dessa bestämmelser, torde emellertid numera sakna giltighet, varför den av skatteberedningen upptagna föreskriften om avdrag för lagerminskning ej medtagits i den nu föreliggande författningstexten. Detta torde också vara i konsekvens med att lagerökning ej kommer att beskattas.

I punkt 1 andra stycket av anvisningarna har gjorts en komplettering med hänvisning till punkt 5 första stycket av anvisningarna till 6 § rörande fördelning av omkostnaderna mellan jordbruk och skogsbruk, när jordbruket utvisar underskott, varjämte i punkt 2 tredje stycket ordet »högst» tillagts i förtydligande syfte.

I övrigt föranleda de rörande jordbruksbeskattningen framförda synpunkterna ej någon ändring i författningstexten eller något särskilt uttalande från min sida.

6 §•

Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 8—9 i promemorian.

Beträffande förslaget i vad det avser det i punkt 5 av anvisningarna upptagna stadgandet rörande avyttring av skog i samband med avyttring av marken på grund av expropriation m. m. har redogörelse lämnats under den allmänna motiveringen, till vilken således torde få hänvisas.

Förslaget i övrigt har behandlats endast av Sveriges lantbruks förbund, som yttrar:

»I anvisningarna till 6 § har angivits, att vid beräkning av den taxerade merinkomsten av skogsbruk hänsyn skall tagas endast till under beskattningsåret avyttrade eller för förädling eller förbrukning i egen rörelse uttagna skogsprodukter. För undvikande av missförstånd synes böra utsägas i författningstexten, att det särskilda avdraget med syfte bland annat att befordra med hänsyn till folkhushållningen önskvärda avverkningar på 5 procent skall beräknas å bruttointäkterna av ovan angivna uttag och icke därjämte å uttag för egen förbrukning i hushållet, till anställd personal, för ny-, till- eller ombyggnad å fastigheter eller annan grundförbättring och till annan av den skattskyldige innehavd fastighet.

Det torde även böra angivas, hur man skall förfara vid beräkning av merinkomst av skogsbruk i det fall att skogsägare gjort uttag av skogsprodukter, som försålts till i jordbruk och skogsbruk anställd personal. I det fall att eri

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

tyst kvittning sker, kommer ju krigskonjunkturbeskattning icke att träffa ett sådant uttag men väl i det fall, att formellt en försäljning sker.»

I anledning av vad Sveriges lantbruksförbund anfört har en komplettering Departement*gjorts i tredje stycket av punkt 2 i anvisningarna för att tydliggöra att av- '*“* verkning som där sägs hänför sig allenast till sådana skogsprodukter som avses i första och andra styckena.

I avyttrade produkter böra inräknas även sådana som försålts till i jordbruk eller skogsbruk anställd personal. Någon särskild föreskrift härom, såsom lantbruksförbundet åsyftat, torde ej vara erforderlig. En annan sak är emellertid att prisökningen å sådana produkter måhända ofta ej torde uppgå till sådant belopp att beskattning kan ifrågakomma.

I övrigt har den ändringen gjorts i skatteberedningens förslag att i en ny punkt 4 upptagits särskilda bestämmelser för beräkning av den taxerade merinkomsten i fall, då växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken. I punkterna 2 och 3, vilka enligt förslaget och föregående års författning reglerade även nämnda fall, ha härav föranledda ändringar vidtagits. Genom ifrågavarande bestämmelser kommer beräkningen av den taxerade merinkomsten genom avyttring av skog i samband med avyttring av marken att ske enligt samma principer som gälla för taxerad merinkomst av realisationsvinst. Hänsyn kommer sålunda även att tagas till det å ifrågavarande merinkomst belöpande utjämningsavdraget.

Under överarbetningen har också iakttagits det fall, där skattskyldig under beskattningsåret drivit såväl jordbruk som skogsbruk och jordbruket utvisar underskott. Det synes skäligt att i ett sådant fall medgiva den skattskyldige rätt att till omkostnader för skogsbruket överföra högst så stor del av omkostnaderna för jordbruket att underskottet å detta bortfaller. En bestämmelse härom har upptagits i punkt 5.

7 §•

Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 9 i promemorian.

1 de avgivna yttrandena har förslaget i denna del ej behandlats.

I överensstämmelse med vad som redan i föregående års förordning stad- Departement*gats beträffande förvärvskällorna rörelse och jordbruk torde den föreslagna tilläggsbestämmelsen örn i vad mån tidigare fastställd jämförelseinkomst kan frångås böra införas även för denna förvärvskälla.

Vad skatteberedningen i övrigt anfört i sin motivering till förevarande paragraf anser jag mig kunna biträda.

8 §•

Beträffande skatteberedningens motivering hänvisas till sid. 9 i promemorian.

Förslaget i förevarande del har berörts endast i två yttranden. Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar:

102 Kanal. Majds proposition nr 193.

»I princip konstituerar förordningen av 1942 en viss åtskillnad mellan inkomst av tantiem eller likartad inkomst å ena sidan och annan inkomst av tjänst å den andra sidan. Såsom hänförlig till den förstnämnda kategorien nämnes i anvisningarna till 8 § bl. a. inkomst, vilken 'uppenbarligen påverkats av rörelsens resultat’. Om ökning av viss inkomst 'får anses motiverad av ett större eller värdefullare arbete’, är detta ett kriterium på att det sistnämnda inkomstslaget föreligger.

Berörda principfråga var för länsstyrelsens del särskilt aktuell i samband med taxeringen av direktörerna för vissa bolag inom länet, tillhörande bl. a. yllemanufakturbranschen. Krigskonjunkturen har för dessa bolags vidkommande avspeglats i en markerad förbättring av affärsresultaten, och bolagen ha i regel blivit taxerade till krigskon junkturskatt. Parallellt med förbättringen av bolagens resultat ha direktörernas löneförmåner avsevärt ökat, vilket gäller såväl de egentliga 'lönerna’ som tantieminkomsterna.

Dessa skattskyldiga yrkade på att endast sådana förmåner, vilka åtnjutit-, under beteckningen tantiem’, skulle komma i betraktande vid taxeringen. I landskamrerare^ förslag upptogos emellertid i regel även hela eller större delen av ’löne’-ökningarna till taxering, vilka förslag med vissa skärpningar fastställdes av prövningsnämnden. Det var emellertid först efter en viss tvekan, som förslag uppgjordes och taxeringarna fastställdes i fall, där de skattskyldiga eller deras anhöriga icke innehade aktiemajoritet i vederbörande bolag. Tvekan föranleddes av formuleringen i ovan åberopade 8 §, inkomst som 'uppenbarligen påvex-kats av rörelsens resultat’ — en formulering, som synes lägga bevisbördan å taxeringsmyndigheterna — och av innehållet i centrala krigskonjunkturskattenämndens 'P. M. beträffande beräkning avtaxerad merinkomst av tantiem etc.’.

Med senast anförda vill länsstyrelsen exemplifiera, att det med nuvarande formulering av 8 § jämte anvisningar foch för övrigt även med den uppställning, som givits deklarationsformuläret för tantieminkomst) lätt kan inträffa, att taxeringsmyndigheterna av onödig respekt för beteckningarnas betydelse skola draga sig för taxering av ’iöne’-ökningar i fall liknande ovan antydda. Personer med högi'e befattningar i bolag, vilka sistnämnda icke kunna undgå taxering till krigskonjunkturskatt, torde, även i avsaknad av det inflytande, som större aktieinnehav förlänar, ha goda möjligheter att påverka bolagens styrelser att utöver förhöjda tantiem medgiva ökade löner, under föregiven motivering att vederbörande fått befordran eller påtagit sig större arbetsbörda. Bevisbördan på sistnämnda punkt borde enligt länsstyrelsens mening klart åvila den skattskyldige.

Länsstyrelsen vill däx-för ifrågasätta, örn det icke vöre lämpligt att i tilllämpliga delar formulera om 8 § jämte anvisningar därhän, att presumtion i första hand uppställdes för att en skattskyldigs sammanlagda inkomstökning av förvärvskällan tjänst beror på förhållanden enligt 1 §; den skattskyldige obetaget att söka påvisa att hela eller viss del av ökningen motsvaras av ökat eller mera kvalificei-at arbete eller eljest är beroende av faktor utan samband med nyssnämnda förhållanden. En sådan lösning av principfrågan skulle enligt vad länsstyrelsen kan finna tillika stå i samklang med vad som i promemorian inledningsvis antytts rörande krigskonjunkturbeskattningens inriktning som ett led i det allmännas strävanden för stabilisering av pris- och lönenivån.»

Såsom redan nämnts i redogörelsen under den allmänna motiveringen lia delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. framhållit, att anledning icke syntes föreligga att beräkna utjämningsavdraget för denna förvärvskälla efter andra grunder än som gällde för röx-else.

103 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Den av länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslagna ändringen skulle väl kun- Uepartememt*na anses stå i överensstämmelse med krigskonjunkturbeskattningens inrikt- /4*' ning som ett led i det allmännas strävanden för stabilisering av pris- och lönenivån. Utan att vilja göra något uttalande beträffande de av länsstyrelsen framhållna fallen vill jag dock framhålla att den föreslagna ändringen skulle komma att innebära en utvidgning av beskattningen till att omfatta inkomstökning hänförlig till all inkomst av tjänst, åtminstone i den mån den utgått från rörelse, vilket jag icke finner tillrådligt. Ändringen torde ej heller vara erforderlig för en tillfredsställande lösning av de i allmänhet förekommande taxeringsfallen.

Beträffande det av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. gjorda förslaget om ändrade bestämmelser för utjämningsavdragets beräkning torde jag få hänvisa till vad jag tidigare anfört under den allmänna motiveringen.

9 §.

Beträffande skatteberedningens motivering hänvisas till sid. 10 i promemorian. I fråga om det i denna paragraf föreslagna stadgandet örn begränsning av beskattningen i det fall att fastighet avyttrats på grund av expropriation eller eljest i fall där tvångsförsäljning till det allmänna måste anses vara för handen torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen. De ändringar som gjorts i författningstexten äro endast av formell natur. Det är uppenbart att, där värdet vid krigsutbrottet a avyttrad egendom lägges till grund för inkomstuppskattningen, hänsyn vid denna uppskattning skall tagas endast till sådana vid taxeringen medgivna avskrivningar m. m. som hänföra sig till tiden efter krigsutbrottet.

10 §.

Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 10—18 i promemorian.

De föreslagna kvittningsreglernci ha från näringsorganisationernas sida behandlats endast i fråga örn utjämningsavdraget då det gäller kvittning mellan olika år. I denna del torde få hänvisas till redogörelsen under den allmänna motiveringen. I vissa andra yttranden ha reglerna behandlats även ur andra synpunkter, därvid bland annat framhållits, att den föreslagna exofficioprövningen kommer att väsentligt öka taxeringsmyndigheternas arbetsbörda samt att reglerna äro svårförståeliga. Några principiella invändningar mot reglernas sakliga innehåll ha däremot i allmänhet ej framställts.

Ur yttrandena må här återgivas följande.

1 det av Överståthållarämbetet åberopade yttrandet av taxeringsintendenten hos ämbetet anföres:

»Enligt 1942 års förordning gällde, att kvittning mellan 1940 och 1941 års beskattningsår skulle ske endast efter yrkande av den skattskyldige. Det föreslås nu, att kvittning i förevarande fäll skall ske ex officio på samma sätt, som gäller beträffande kvittning mellan olika förvärvskällor under samma beskattningsår. Detta skulle innebära att man vid innevarande års taxering skulle pröva ett stort antal av 1941 och 1942 års deklarationer, vilka vid respektive års taxeringar lämnades utan närmare granskning på grund av att

i 04

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

desamma utvisade inkomstminskning eller, vad 1941 års deklarationer beträffar, därför att å deklarationens första sida framställda frågor besvarats nekande samt anledning icke förelåg till antagande att detta svar var felaktigt. Redan förra aret var anledning till tvekan mot den då föreslagna bestämmelsen örn kvittning, efter den skattskyldiges yrkande, av merinkomst mot inkomstminskning vid 1941 års taxering. Den nu föreslagna kvittningen som icke förutsätter något yrkande av den skattskyldige, skulle redan på den grund bliva av ökad omfattning. Den skulle dessutom även avse inkomstminskning för ytterligare ett år, nämligen sådan inkomstminskning, som framkommit vid 1942 års taxering. Jag hänvisar till vad jag ovan anfört angående svårigheten att oka arbetsprestationen vid taxeringen till krigskonjunkturskatt i Stockholm. Jag fruktar därför att den föreslagna bestämmelsen skulle menligt inverka på taxeringsarbetets effektivitet samt äventyra dess fullgörande i behörig tid.

Kvittning mellan inkomstminskning å jordbruk mot merinkomst å annan forvarvskalla an skogsbruk har hittills icke förekommit vid taxeringen i ^töckholm. 1 de fall det visat sig att merinkomst å jordbruk icke förelegat, har förslag icke upprättats, varför frågan om jordbruksinkomstens beroende av krigskonjunkturen icke blivit prövad. Enligt det nu föreliggande förslaget skulle emellertid en fjärdedel av konstaterad inkomstminskning alltid kvittas mot merinkomst å annan förvärvskälla. En sådan bestämmelse skulle medföra den mindre lampliga konsekvensen, att merinkomst av rörelse eller •anj1 * * *i?n\°V^! k°rllgen skulle kvittas mot del av inkomstminskning å s k fyxjordbruk. Den ovillkorliga kvittningsrätten för inkomstminskning å jordbruk brak5»™18 darf°r bÖra begränsas ti,] att avse endast merinkomst av skogs-

I anslutning härtill yttrar Överståthållarämbetet, bland annat:

»Den officialprövning av 1941 och 1942 års deklarationer för krigskonjunkturskatt, som skatteberedningen förutsätter skola äga rum, skulle väl i försm hand innefatta en undersökning huruvida inkomstminskning i förhållande till Jamforelsearen alls varit för handen. Emellertid kunna myndigheterna ej inskränka sig härtill. Det gäller även att undersöka, huruvida iakttagen inkomstminskning haft sin grund i förhållanden som omförmälas i 1 S krigskonjunkturskatteförordningen eller ej. Att härvid nöja sig enbart med ett antagande i ena eller andra riktningen är givetvis otillräckligt. Det torde,

i™i!?St01r" 1 de * ,es.la falleni bli nödvändigt att korrespondera med den skatt skyldige tor utrednings vinnande. Örn denne då varsnar en möjlighet till avdrag varmed han förut icke räknat, men detta avdrag sedan icke tillgodoräknas honom vid taxeringen, uppstår självfallet viss irritation och antalet besvär hos skattedomstolarna växer.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län har icke funnit anledning till erinran. Da de ledande principerna för krigskonjunkturbeskattningen förutsättas skola alltjamt äga bestånd, torde, enligt vad länsstyrelsen framhåller, specialregler för olika kvittningsfall böra finnas för att främja likformighet vid taxeringen. Länsstyrelsen anför vidare:

. I OI di: skattskyldiga kommer emellertid den föreslagna utbyggnaden av tidigare forfattningar i ämnet att te sig ganska svårbegriplig. Det synes därför angelaget; att inneborden av såväl dessa som övriga för krigskonjunkturbe- (.ir1ogen fallande regler belyses genom en samling av siffermässigt uppställda, enkla typexempel, avsedd att tillhandahållas allmänheten samtidigt med deklarationsblanketter och därtill hörande upplysningsblad.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

105 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån yttrar:

»I skatteberedningens förslag till ändringar i 1942 års förordning örn krigskonjunkturskatt synes stort intresse vara ägnat åt de av beredningen särskilt genomarbetade s. k. kvittningsreglerna, speciellt jordbrukets kvittningsproblem. Det må väl sägas, att dessa regler kunna vara av vikt för åtskilliga taxeringsfall men länsstyrelsen kan icke underlåta att uttala den meningen, att de i den nya förordningen spela en roll, som icke står i direkt förhållande lill deras praktiska betydelse för taxeringsarbetet. Om bestämmelserna i förordningen redan förut äro komplicerade, så försvåras de i än högre grad genom vad nu föreslagits och man bör icke draga i tvivelsmål, alt de skattskyldiga, varom här är fråga, sakna förmåga att tränga in i ämnet annat än i rent undantagsfall. Visserligen tänkes nu kvittningsreglernas tillämpning helt bliva lagd i myndighets hand genom föreskrift om ex officio-förfarande. Men därigenom kommer även arbetet med taxeringsförslags upprättande att försvåras högst avsevärt. Det finnes andra problem vid krigskonjunkturskattetaxering av större ekonomisk vikt, varom lagstiftaren icke givit så ingående normer eller anvisningar som för jordbrukets kvittningsfrågor. En friare prövning kunde måhända även i kvittningsfallen tänkas möjlig utan att skattskyldig behövde därå bliva lidande men med den fördelen, att förordningens bestämmelser härom icke behövde framstå som onödigt svårbegripliga för dem det vederbör. Länsstyrelsen har velat peka på förhållandet utan att emellertid kunna avgiva något förslag om förenkling av författningen i denna del.»

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att de föreslagna bestämmelserna synas kunna godtagas såsom vägledning för bedömandet av hithörande spörsmål. Då det synes antagligt, att man i det praktiska arbetet kan komma att stöta på andra rättmätiga, icke förutsedda krav på kvittning, som icke kunna avvisas med hänvisning till slutavräkningen efter kriget, förefaller det emellertid länsstyrelsen, att reglerna böra kompletteras med en bestämmelse, som i fall av behov medgiver en friare tolkning i överensstämmelse med krigskonjunkturskattelagstiftningens syfte.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar sig endast om förslaget att kvittning även mellan olika år skall ske ex officio och anför härutinnan:

»I princip har länsstyrelsen intet att invända mot detta förslag, vars genomförande otvivelaktigt skulle bidraga till större jämlikhet och rättvisa i taxeringarna. Länsstyrelsen vill emellertid framhålla att sådan obligatorisk kvittning skulle icke oväsentligt öka länsstyrelsernas redan nu synnerligen tyngande arbete med krigskonjunkturskattetaxeringen.»

övriga länsstyrelser och mellankommunula prövningsnåmnden lia icke några erinringar mot förslaget i förevarande del.

Statens priskontrollnämnd instämmer i det av skatteberedningen å sid. 1 i dess promemoria gjorda uttalandet angående de principiella grunderna för reglerna angående kvittning mellan olika år.

Sveriges lantbruks}Urkund yttrar:

»Beträffande kvittningsreglerna bär förbundet med tillfredsställelse konstaterat, att i förslaget ej upptagits förut gällande regler angående kvittning mellan jordbruk och skogsbruk. Tidigare tillämpade kvittningsregler härvidlag lia nämligen visat sig olämpliga. Tidigare har ju gällt den regeln, att avdrag för inkomstminskning å krigskonjunkturskatt underkastad för-

106 Kungl. Majlis proposition nr 19-i

värvskälla endast medgivits, i den man inkomstminskningen kunnat antagas ha berott pä förhållanden, som omförmälas i 1 §. 1 fråga om utjämning och kvittning mellan inkomstökning och inkomstminskning under samma beskattningsår har föreslagits, att avdrag skall medgivas i fråga örn jordbruket i första hand från taxerad merinkomst av skogsbruk, i den mån inkomstminskningen kan antagas lia berott på förhållanden, som omförmälas i 1 §. En bevisning örn i vad mån sådana förhållanden föreligga är dock ytterligt svår att åstadkomma i fråga om jordbruket, bland annat med hänsyn till den redovisningsprincip, som tillämpas för jordbruket ur taxeringssynpunkt, den s. k. kontantprincipen, som icke lämnar en riktig redovisning för det verkliga resultatet av jordbruket under resp. beskattningsår. Jordbrukets karaktär som förvärvskälla är också helt annan än t. ex. förvärvskällan rörelse. En fullständig och riktig jämförelse kan icke åstadkommas mellan olika beskattningsår. Det synes därför skäligt, att alltför stora krav på denna bevisning icke ställas. 1 promemorian bär framhållits, att det endast torde vara undantagsvis som inkomstminskning ä jordbruket berott på kriget och bär därför föreslagits en regel, enligt vilken viss del av inkomstminskningen lagligen skulle presumeras lia haft sådan karaktär. Denna del av inkomstminskningen har i förslaget upptagits till endast V«, och det har påpekats, att denna kvittning mot merinkomst av skogsbruk i verkligheten representerar en större kvittningsrätt än som svarar mot nämnda fjärdedel och vad som principiellt bort medgivas. Det ovannämnda uttalandet, att inkomstminskning endast undantagsvis berott på kriget, torde icke vara riktigt. Den minskade tillgången å importerat foder liksom leveransplikten å fodersäd (korn och havre) har framtvungit en minskning av kreatursskötseln, som i många fall, särskilt där kreatursskötseln tidigare till stor del baserats på inköpta fodermedel, förorsakat inkomstminskning. De minskade gödselmängderna med därav följande skördeminskning verka i samma riktning. På grund av anförda omständigheter och svårigheterna att göra en rättvisande jämförelse mellan olika beskattningsår för jordbruket samt med hänsyn till det förhållandet, att jordbruket liksom skogsbruket bör stimuleras till en önskvärd ökad produktion, synes det skäligt, att kvittningsrätten ökas till lägst hälften av inkomstminskningen.

I promemorian har anförts, att man ej kan ifrågasätta att ge den nu föreslagna uppmjukningen i fråga örn kvittningsregeln mellan jordbruk och skogsbruk retroaktiv verkan. Det är dock önskvärt för ernående av en rättvis taxering av jordbruket och ett förenklat taxeringsförfarande, att en sådan regel införes även för kvittningen mellan olika beskattningsår. För rörelse har presumerats, att inkomstminskningen kan antagas lia berott på förhållanden, som omförmälas i 1 §, i den mån det ej framgår såsom sannolikt. att inkomstminskningen ej berott på sådana förhållanden. Förbundet inser väl, att förhållandena för jordbruket icke äro jämförbara med rörelse i detta avseende, men anser dock, att jordbruket bör tillerkännas en längre gående rätt än promemorian avsett och förmenar att förut angivna regel även bör tillämpas retroaktivt.

Såsom i promemorian angivits, lia beskattningsnämnderna vid 1942 ars taxering, trots att föreskrift därom saknats i tidigare lagstiftning, icke medgivit kvittning för sådan inkomstminskning, som uppstått med tillämpning av en jämförelseinkomst, högre än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren. Förbundet anser sig icke i princip kunna godtaga en sådan inställning till kvittningsrätten. Anses jämförelseinkomsten av olika skäl böra fastställas till annat belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, och framför allt i de fall, då medeltalet betecknar ett underskott, så synas denna jämförelseinkomst även böra användas vid beräkning

Kunell. Maj.ts proposition nr 193.

av inkomstminskningen å förvärvskällan i fråga. För rörelse har regeln örn kvittning i enlighet med promemorians förslag förefunnits redan tidigare. Förbundet anser sig emellertid icke kunna godtaga denna inställning för rörelse och än mindre för jordbruk. Med de driftsförhållanden, som gälla för jordbruket, och den vinstredovisning, som tillämpas för detsamma, är i många fall medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren alldeles missvisande. Förbundet vill peka på det fallet, att under förkrigsinkomståren ingen försäljning av spannmålsproduktion skett men väl lagerökning. I förvärvskällan rörelse skulle en sådan omständighet ha påverkat vinstberäkningen men icke i fråga om förvärvskällan jordbruk. Även skall hänvisas till sådana fall, då nyuppsättning av jordbruk ägt rum under förkrigsåren eller därförut inom sådan tid, att ifrågavarande jordbruk under förkrigsinkomståren icke uppnått normal inkomst. Påpekas bör vidare, att författningsreglerna enligt förslaget komma att bli olika för rörelse och för jordbruk, i det att för rörelse angivits, att där jämförelseinkomsten fastställts till högre belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av uppskattad inkomstminskning kan bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal eller efter annan grund, som finnes skälig, medan i fråga om jordbruket författningsregeln gives det innehållet, att beloppet av inkomstminskningen skall bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal eller efter annan grund, som finnes skälig, och skall så förfaras, även i det fall, då medeltalet betecknar ett underskott. För många jordbruk med skogsbruk kommer promemorians regel att bli mycket ogynnsam, i det att för sådana ofta föreligger ett mycket lågt medeltal av inkomsterna under förkrigsinkomståren och ofta underskott.

Lantbruksstyrelsen behandlar särskilt den föreslagna kviltningsregeln beträffande inkomstminskning å jordbruk, samt yttrar:

»Möjligt är, alt denna nya kvittningsregel i vissa fall kan komma att ställa sig ogynnsammare än nuvarande regel vid kvittning mot inkomstökning avskogsbruk. Som regel torde densamma emellertid innebära en fördel och förbättring av jordbrukets kvittningsmöjligheter såväl i förhållande till skogsbruket som särskilt i förhållande till övriga förvärvskällor. Att sakligt motivera storleken av denna kvittningskvot låter sig svårligen göra och givet är. att jordbruket skulle hava större fördel av den nya kviltningsregeln, därest berörda kvotdel fastställdes exempelvis till en tredjedel eller hälften av ifrågakommande inkomstminskning. Något förslag i sådant avseende anser sig lantbruksstyrelsen icke kunna framlägga, men vill styrelsen icke underlåta att framhålla, att på grund av skördeutfallet under de gångna krigsåren den nu föreslagna kvittningsregeln skulle hava haft väsentligt större betydelse för jordbruket, örn deli varit gällande för beskattningsåren 1940 och 1941. än den kan få för beskattningsåret 1942.»

Kammarrätten har intet att erinra emot de principer, som ligga till grund för kvittningsbestämmelserna, samt anför:

I praktiken torde emellertid det kvittningssystem, som nu i detalj reglerats i 10 8 jämte anvisningar, komma att vålla icke obetydliga svårigheter. Särskilt vill kammarrätten uttala sina farhågor för att missförstånd kunna uppstå av den anledningen, att i fråga örn tantiem två olika slag av jämförelseinkomst finnas upptagna i författningstexten, nämligen dels i 8 g sista stycket och dels i sjätte stycket i punkt 2 av anvisningarna till 10 g. I det förra stadgandet avses med jämförelscinkomst tantiemtagarens hela inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet, med undantag av realisations-

lös

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

vinst och lotterivinst samt belopp, som erhållits genom restitution av allmänna skatter. Enligt det senare stadgandet förstås med inkomst, som avses i 2 § 1 mom. e) under ett antaget jämförelseår, medeltalet av inkomster av motsvarande slag under förkrigsinkomståren. Detta betyder, att vid beräkningen hänsyn skall tagas endast till inkomst, som verkligen är skattepliktig till krigskonjunkturskatt, d. v. s. tantiem m. m. Den begreppsmässiga skillnaden i fråga örn de jämförelseinkomster, som åsyftas i de båda författningsrummen, torde lätteligen kunna förbises. En omredigering av förlattningstexten i syfte att tydligt markera denna skillnad synes därför påkallad. Överhuvud taget få bestämmelserna om kvittning i i 0 § med anvisningar anses svårfattliga. Ehuru enligt kammarrättens uppfattning ökning av författningstextens omfång i möjligaste mån bör undvikas, må dock ifrågasättas, om icke vägledande exempel i fråga om rätten till kvittning böra införas i anvisningarna till 10 §.»

I detta sammanhang torde få behandlas några frågor, som icke varit föremål för särskilda uttalanden eller förslag från skatteberedningens sida men som framställts i yttrandena.

Sålunda framför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län frågan örn kvittning av merinkomst och inkomstminskning mellan tvenne aktiebolag inom samma koncern. Länsstyrelsen framhåller, att den centrala krigskonjunkturskattenämnden i samband med 1942 års krigskonjunkturskattetaxering i ett visst fall uttalat sig för en sådan kvittning och att motivet till kvittningsrätten uppgivits vara 5deri föreliggande integrationen mellan ifrågavarande bolag och de särskilda förhållanden, som förelegat beträffande vinstberäkningen». Länsstyrelsen anför vidare:

»Det är givet, att omständigheterna i det särskilda fallet kunna vara sådana, att s. k. samtaxering framstår som den enda naturliga lösningen av bolagens krigskonjunkturskattetaxeringsproblem. Men det kan med fog ifrågasättas, huruvida man rent generellt bör godkänna kvittning mellan juridiska personer inom samma intressegemenskap. Visserligen skulle i en del fall kvittningsförbud kunna kringgås genom en intern vinstöverflyttning, men i andra fall — t ex. ifråga om rederier — är detta icke möjligt. Vidare bör beaktas, att dylika kvittningsmöjligheter kunna leda till ur allmän synpunkt icke önskvärda koncernbildningar, vilka ha till enda syfte att åstadkomma skattereduktioner. Här må erinras om de vid olika tillfällen i pressen synliga annonserna angående köp av aktiebolag med hög förkrigsinkomst. Att annonsörerna i dylika fall spekulerat i fördelar beträffande krigskonjunklurskattetaxeringen torde vara ställt utom allt tvivel---.»

Vidare framför länsstyrelsen spörsmålet örn kvittning mellan ett nybildat aktiebolags merinkomst och tidigare inkomstminskning för den fysiska personen, vars rörelse bolaget övertagit. Även detta spörsmål kan enligt länsstyrelsens mening behöva klarläggas genom något uttalande. Länsstyrelsen fortsätter:

»Örn den enskilde gör ett s. k. enmansbolag av sin rörelse och själv äger aktierna i bolaget, kan det nog te sig mera befogat med en kvittning mellan olika beskattningsår än om olika personer med olika resurser drivit rörelsen före och efter bolagsbildningen; i senare fallet synes kvittningsrätt icke böra medgivas.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 193

109 Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att bestämmelser syntes önskvärda för reglerandet av frågor örn kvittning i förhållandet mellan ägare av ett företag och företaget som sådant, örn det är juridisk person, dels för samma och dels för olika beskattningsår.

Frågan örn det i denna paragraf upptagna stadgandet örn det särskilda skatteavdraget har behandlats av länsstyrelsen i Norrbottens län som yttrar:

»Det särskilda skatteavdraget för hög kommunal utdebitering, som infördes vid 1942 års taxering till krigskonjunkturskatt, innehar onekligen någon lättnad med avseende å krigskonjunkturbeskattningen i kommuner med höga kommunala utskylder. Det vill emellertid synas som om denna lindring vore alltför obetydlig. Med anledning därav finner länsstyrelsen det vara synnerligen önskvärt örn utjämningen kunde göras mera reell än som varit fallet vid 1942 års taxering. Länsstyrelsen föreställer sig att detta lämpligen kan ske genom att avdragsprocenten sättes till skillnaden mellan den verkliga kommunala utdebiteringsprocenten och 12 procent i stället för, såsom skedde vid 1942 års krigskonjunkturbeskattning, 15 procent.»

Vid bedömande av kvittningsfrågor vid 1942 års taxering ha enligt vad Deinrtementtupplysts svårigheter ofta visat sig uppstå med hänsyn till de tämligen suni- chefe*mariska föreskrifter som då gällde. Det synes därför lämpligt att genom mera detaljerade regler ge direktiv, varigenom de vanligast förekommande fallen kunna lösas på ett enhetligt sätt. Mot de föreslagna reglerna ha, bortsett från frågan om inkomstminskning å jordbruk och huruvida prövning ex officio skall äga rum, några principiella anmärkningar ej framställts.

Vad angår inkomstminskning å jordbruk torde väl kunna antagas, att den i allmänhet, åtminstone till allra största delen, ej berott på förhållanden som föranletts av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunklur. Den föreslagna regeln att en fjärdedel av inkomstminskningen obligatoriskt skall anses ha berott på sådana förhållanden måste således anses medföra en tillräcklig avdragsrätt. Någon anledning att, såsom Sveriges lantbruksförbund ansett skäligt, höja nämnda gräns synes mig alltså ej föreligga, särskilt som den skattskyldige har rätt att visa, att större del av inkomstminskningen berott på omförmälda förhållanden, och, därest sådan bevisning företes, avdrag för den större delen skall medgivas. På de skäl skatteberedningen anfört anser jag ej heller, att den föreslagna uppmjukningen beträffande avdrag för inkomstminskning å jordbruk, såsom lanthruksförbundet jämväl ifrågasatt, bör givas retroaktiv verkan. Rörande frågan, huruvida inkomstminskningen bör beräknas med utgångspunkt från den fastställda jämförelseinkomsten även i det fall att denna bestämts till annat belopp än medeltalet av inkomsterna under förkrigsinkomståren, torde jag allenast få åberopa vad jag tidigare anfört beträffande enahanda spörsmål vid förvärvskällan rörelse. Den omformulering av anvisningarna till 4 §, som i det sammanhanget föreslagits, bar föranlett en motsvarande ändring beträffande inkomstminskning å jordbruk. Härigenom få bestämmelserna samma lydelse för bägge förvärvskällorna, vilket torde böra erinras i anledning av lantbruksförbundets anmärkning. Alt begränsa kvittningsrätten för inkomstminskning å jordbruk på

Ilo

Kunell. Maj.ts proposition nr 193.

sätt ifrågasatts i det av Överståthållarämbetet åberopade yttrandet, varigenom avdrag skulle medgivas endast från merinkomst å skogsbruk, kan jag ej finna skäligt. Om inkomstuppskattningen beträffande s. k. lyxjordbruk är riktigt verkställd med vederbörligt beaktande jämväl av de förmåner den skattskyldige kan ha åtnjutit därav för sin och sin familjs personliga del, kan det knappast finnas någon hållbar grund för att en å sådant jordbruk uppkommen inkomstminskning skulle behandlas på annat sätt än för andra jordbruk.

Beträffande frågan örn ex officio-prövning anser jag de skäl som anförts i yttrandena icke vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring i skatteberedningens förslag. Det kan icke vara skäligt att en skattskyldig, som kanske av bristande kännedom om föreliggande kvittningsrätt underlåter att framställa yrkande därom, skall komma i sämre läge än en annan skattskyldig, som framför ett yrkande. Det torde böra erinras att i texten å de hittills gällande deklarationsformulären för rörelse finnes införd en särskild rad för yrkande om avdrag för inkomstminskning under tidigare år, och det torde väl tämligen säkert kunna antagas, att i alla fall där sådan minskning förelegat yrkande framställts och att dessa fall sålunda kommit under beskattningsmyndigheternas prövning. Den nu föreslagna bestämmelsen att prövning skall ske ex officio kommer alltså i praktiken att innebära en utvidgning huvudsakligen beträffande inkomstminskning å jordbruk, för vilken förvärvskälla förslaget skall upprättas av landskamreraren utan deklaration. Skyldigheten att i detta fall även taga hänsyn till i vad mån inkomstminskning tidigare år varit för handen torde icke behöva innebära sådana svårigheter eller medföra sådan ökning av taxeringsarbetet att något hindel- på denna grund bör anses föreligga mot införande av en materiellt riktig bestämmelse, desto mindre som inkomstminskning å jordbruk presumeras ej ha berott på kriget. Beträffande övriga förvärvskällor, där inkomstminskning mera sällan torde förekomma, synes det föreliggande spörsmålet sakna nämnvärd praktisk betydelse.

I anledning av vad kammarrätten anfört torde jag få erinra, att inkomst av tantiem och därmed likartad inkomst i förslaget betecknats såsom »inkomst som avses i 2 § 1 mom. e)». Härav torde tydligt framgå, att den avdragsgilla inkomstminskningen hänför sig endast till sådan inkomst, som är skattepliktig vid taxering till krigskonjunkturskatt. Någon omredigering av författningstexen finner jag således ej nödvändig. Ej heller torde det vara erforderligt att komplettera anvisningarna med exempel.

De i punkt 1 första stycket av anvisningarna gjorda ändringarna i det av skatteberedningen framlagda förslaget äro en följd av det i punkt 5 av anvisningarna till 6 § föreslagna stadgandet om utjämning i visst fall mellan jordbruk och skogsbruk, övriga ändringar och kompletteringar som gjorts beträffande kvittningsreglema ha skett i förtydligande syfte.

Några särskilda bestämmelser är jag ej benägen att föreslå rörande de av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framförda frågorna om kvittning mellan tvenne aktiebolag inom samma koncern eller mellan ett nybildat aktiebolags merinkomst och tidigare inkomstminskning för den fysiska person vilkens rörelse överlåtits å bolaget och ej heller rörande det av länsstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 193

lil

i Älvsborgs län framställda spörsmålet om kvittning i förhållandet mellan ägare av ett företag och företaget såsom sådant om det är juridisk person. Med hänsyn till de varierande förhållanden, som i dylika fall kunna föreligga, torde lösningen av hithörande spörsmål böra få överlåtas åt praxis. Jag torde dock få framhålla, att sådana fäll kunna tänkas förekomma, där kvittning i nu berörda hänseenden skäligen bör medgivas.

Någon höjning av det särskilda avdraget för hög kommunalskatt, som ifrågasatts av länsstyrelsen i Norrbottens län, kan jag ej förorda.

Beträffande det av skatteberedningen föreslagna stadgandet om begränsning av avdraget å 3,000 kronor i det fall, att kostnadsutjämningsfond tages i anspråk under beskattningsåret, föreslår jag den ändringen, att dylikt avdrag må medgivas allenast i den mån avdraget skulle kunnat tillgodonjutas om sådan fond ej tagits i anspråk. Härigenom vinnes dels att den skattskyldige ej kommer i sämre ställning än örn kostnadsutjämningsfond ej tagits i anspråk dels att analogi erhålles med vad som föreslagits beträffande beräkning av utjämningsavdrag för det fall att kostnadsutjämningsfond tages i anspråk.

11 §•

Enligt skatteberedningens förslag innehåller denna paragraf samma bestämmelser som i föregående års förordning.

Riksräkenskapsverket erinrar om sitt utlåtande den 14 februari 1942 i anledning av riksdagens revisorers uttalande örn borttagande av öretalen å kronodebetsedlarna, samt anför vidare:

»Denna förenkling i skattelagstiftningen är av praktisk betydelse för arbetet med uppbörd och redovisning av skatten. I förordningen angående krigskonjunkturskatt för år 1943 torde böra införas en bestämmelse av innebörd, att om det uträknade skattebeloppet skulle komma att sluta på öretal som uppgår till eller överstiger 50, skattebeloppet skall jämkas till närmast högre hela krontal men i motsatt fall till närmast lägre.»

Då den av riksräkenskapsverket väckta frågan ännu ej lösts beträffande Departemenitden ordinarie beskattningen och för krigskonjunkturskattens del är av ringa rheleupraktisk betydelse, föreslår jag ej sådan ändring som riksräkenskapsverket ifrågasätter.

13—23 §§.

Enligt skatteberedningens förslag äro föreskrifterna i förevarande paragrafer avsedda att erhålla samma lydelse som enligt motsvarande bestämmelser i föregående års förordning med sådana formella ändringar som böra föranledas av att fråga är örn ett nytt beskattningsår.

Sålunda föreslagna bestämmelser ha berörts endast av kooperativa förbundet, som ifrågasätter huruvida icke det skulle vara lämpligt att föreskriva provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för kostnadsutjämning även om framställning därom icke blivit gjord av den skattskyldige. Förbundet anför vidare:

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

»Erfarenheten visar nämligen, att sådan framställning ofta underlåtes av skattskyldiga rörelseidkare. Dessa äro i allmänhet samtliga berättigade till provisorisk påföring. Åtminstone gäller detta ganska undantagslöst för bolag och ekonomiska föreningar. Det kunde då synas rikligare att taga steget fullt ut och medgiva den provisoriska påföringen åt alla, särskilt som det för mången, som kanske energiskt bestrider taxering till krigskonjunkturskatt, kan synas vara oegentligt att samtidigt begära provisorisk påföring av den skatt, som eventuellt kan komma att påföras honom. Genom ett sådant sekundärt yrkande synes han nämligen försvaga sitt huvudyrkande, och detta är sannolikt en av anledningarna till att yrkanden om provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt icke mera allmänt framföras av de skattskyldiga.»

I detta sammanhang torde jämväl få hänvisas till de redan tidigare omnämnda förslagen av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. och statens priskontrollnämnd angående rätt till avdrag för avsättning till investeringsfonder.

Departements- Provisorisk skattepåföring vid avsättning till kostnadsutjänmingsfond förchefen. utsätter en viss inriktning av den skattskyldiges ekonomi, som enligt min mening bör eftersträvas. Jag kan följaktligen icke förorda bifall till kooperativa förbundets förslag om provisorisk skattepåföring utan något som helst åtgörande från den skattskyldiges sida.

De i 16 och 20 §§ gjorda ändringarna ha vidtagits med hänsyn till att det nu är fråga om ett senare beskattningsår, varjämte i 21 § andra stycket gjorts en ändring i förtydligande syfte.

27 §.

Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 18 i promemorian.

För yttrandena i vad de avse förslaget örn utvidgning av deklarationsplikten har redogörelse lämnats redan under den allmänna motiveringen, till vilken i detta sammanhang torde få hänvisas.

Beträffande föreskrifterna i övrigt i denna paragraf ifrågasätter länsstyrelsen i Malmöhus län, huruvida icke ett stadgande borde införas om ansvar och påföljd för underlåtenhet att i rätt tid avlämna deklaration, samt fortsätter:

»Frånvaron av dylika bestämmelser, vilken numera torde vara ganska allmänt känd, har bevisligen medfört att åtskilliga skattskyldiga eftersatt sin deklarationsplikt och detta sannolikt icke alldeles utan förhoppning att kunna undgå en anmaning. Taxering till krigskonjunkturskatt har nu pågått så pass länge, att ett dylikt stadgande må anses försvarligt.»

Departements- I enlighet med vad jag redan uttalat i den allmänna motiveringen föreslår

chefen. jag (]en ändring av skatteberedningens förslag, alt bestämmelserna om deklarationspliktens omfattning erhålla samma innehåll som enligt 1942 års förordning.

Tidpunkten för deklarations avlämnande föreslås till den 31 juli.

I anledning av det av länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasatta stadgandet om ansvar och påföljd för underlåtenhet att i rätt lid avlämna deklaration får jag erinra om mitt uttalande till statsrådsprotokollet rörande förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940. Beträffande underlåtenhet att avlämna deklaration, som skall avgivas utan anmaning, borde, enligt vad jag då anförde, rent principiellt gälla samma påföljd som för underlåtenhet att avlämna självdeklaration, nämligen förlust av rätten att hos kammarrätten och Kungl. Majit överklaga taxeringen. Emellertid ansåg jag det skäligt att beträffande deklaration till krigskonjunkturskatt låta sådan påföljd inträda först örn den skattskyldige underläte att hörsamma anmaning att avlämna deklaration. Visserligen torde krigskonjunkturskatten numera vara så allmänt känd att något hinder ur den synpunkten ej borde anses föreligga för införande av den av länsstyrelsen avsedda påföljden, men fall skulle dock kunna tänkas uppkomma, där en sådan påföljd måste förefalla alltför sträng. Därjämte är att märka, att en kontroll av i vad mån deklarationsplikten ej fullgjorts icke torde möta några större svårigheter. Jag anser mig därför ej böra frångå min tidigare intagna ståndpunkt.

29 §.

Innehållet i denna paragraf har föranlett erinringar av länsstyrelsen i Malmöhus län, som anför:

»Vid avgivande av yttranden över tidigare förslag till förordningar om krigskonjunkturskatt har länsstyrelsen ansett sig böra påtala den alltför korta tid som utmätts för utsändande av de genom landskamrerarens försorg upprättade förslagen till taxering till krigskonjunkturskatt i fråga örn inkomst av jordbruk och skogsbruk. Det är, åtminstone vad angår Malmöhus län, en omöjlighet att med de resurser i fråga om personal och lokalutrymmen, som stå till buds, inom lagstadgad tid fullgöra ett dylikt arbete. Upplysningsvis kan nämnas, att under fjolåret cirka 3,700 skattskyldiga blevo föremål för undersökning för eventuell taxering till krigskonjunkturskatt, att 1,740 förslag till taxeringar utexpedierades samt att antalet taxerade skattskyldiga uppgick till 1,599. Länsstyrelsen skulle vilja föreslå att 29 § 3 mom. andra stycket gives följande ändrade lydelse: 'Förslag som avses i 1 mom. andra stycket bör genom landskamrerarens försorg snarast möjligt i rekommenderat brev tillställas den skattskyldige’.» I

I skatleberedningens förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för Departementsår 1942 hade i enlighet med vad som gällde för 1941 års taxering den 15 sep- rkcfettember ifrågasatts som den sista dag då taxeringsförslag rörande jordbruk och skogsbruk i regel borde tillställas den skattskyldige. I anledning av vad vissa länsstyrelser yttrat upptogs i propositionen med förslag till nyssnämnda förordning ifrågavarande tidpunkt till den 30 september. I motiveringen rörande förslaget framhöll jag, att det ej syntes lämpligt att bestämma en senare tid, enär i sådant fall försening av taxeringsarbetet i övrigt torde kunna befaras. Arbetet med taxeringsförslagen rörande jordbruk och skogsbruk vöre också, enligt vad jag vidare framhöll, av sådan beskaffenhet att det borde kunna utföras på ett tidigt stadium, och vid den dåmera föreslagna tidpunkten torde också prövningsnämnderna i allmänhet lia avslutat den ordinarie taxeringen av skattskyldiga inom ifrågavarande grupper. Örn en skattskyldig bade inkomst även av annat slag än jordbruk och skogsbruk,

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 193. 8

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

kunde detta förhållande givetvis hänföras till sådana särskilda omständigheter som kunde föranleda ett uppskjutande till senare tidpunkt, då förslag beträffande samtliga förvärvskällar kunde avsändas. På nämnda skäl anser jag mig alltjämt icke kunna förorda den ifrågasatta ändringen.

38 §.

Omformulering av den föreslagna författningstexten har skett i anledning av det tidigare framlagda förslaget till skattestrafflag.

Förslag till förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst år 1944 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Förordningen innefattar utsträckning av giltighetstiden av nu gällande be stämmelser i ämnet.

Förslaget har ej föranlett någon erinran i de avgivna yttrandena.

Föredraganden hemställer, att förenämnda förslag till

dels förordning om krigskonjunkturskatt för år 1943, dels förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst år 1944 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisax skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: E. Reuterswärd

Kungl. Maj.ts proposition nr 193. Bilaga.

1 Bilaga.

P. M.

angående krigskcnjunkturskatt för år 1943.

Allmän motivering.

I enlighet med under hand meddelade anvisningar av chefen för finansdepartementet ha såsom allmänna riktlinjer för nedanstående förslag upptagits följande. Det förutsättes att grunderna för skatten böra i möjligaste mån överensstämma med grunderna för 1942 års krigskonjunkturskatt. Ändring bör ske endast i sådana avseenden, där direkta olägenheter visat sig vid 1942 års taxering, eller där den omständigheten att fråga är om ett nytt beskattningsår därtill föranleder. Särskilt beaktande måste ägnas ifrågavarande beskattnings inriktning såsom ett led i det allmännas strävanden för stabilisering av prisnivån. Näringslivets berättigade krav på kompensation för ökade omkostnader böra visserligen ej eftersättas, men nya eftergifter, vilka kunna anses ha karaktären av kompensation för ökning av prisnivån, böra undvikas. Därest icke denna grundsats iakttages, motverkas de strävanden att åstadkomma likformighet i olika befolkningslagers ställning, som utgör en viktig förutsättning för nuvarande pris- och lönepolitik.

Från dessa allmänna utgångspunkter lärer det framstå såsom självklart, att någon ökning av det s. k. ut jämningsavdraget icke bör ifrågakomma. Å andra sidan bör någon försämring av de förmåner, som detta avdrag enligt 1942 års bestämmelser avsett alt bereda de skattskyldiga, icke ske.

Den anförda grundsatsen bör beaktas även när fråga uppkommer örn kvittning mellan inkomstökning under beskattningsåret och ett tidigare års inkomstminskning. Att en skattskyldig under ett tidigare år på grund avinkomstminskning i förhållande till förkrigsinkomståren nödgats inskränka sin konsumtion utgör sålunda icke tillräckligt skäl alt vid beskattningen utgå från att denna konsumtionsminskning skall få kompenseras med motsvarande konsumtionsökning under ett följande år. Kvittning mellan olika år bör liksom hittills möjliggöras i den mån principiella skäl därtill föranleda, men en utökning allenast av billighetsskäl av nuvarande kvittningsrätt bör ej medgivas.

Det lärer emellertid få fastslås, att nuvarande kvittningsregler icke genomgående verkat alldeles tillfredsställande, i det deras tämligen obestämda utformning föranlett en i viss mån ojämn tillämpning. Anledning föreligger särskilt att beakta jordbrukets kvittningsproblem. Det av oss utarbetade förslaget går till stor del ut på att såvitt möjligt bringa klarhet i reglerna örn kvittning.

Fråga om kvittning kan uppstå dels i förhållandet mellan olika förvärvskällor under samma år, dels inom samma förvärvskälla eller mellan olika förvärvskällor från ett år till ett annat.

Frågan örn kvittning mellan olika förvärvskällor under samma år skall

2 Kanyl. Maj.ts proposition nr 193. Bilaga.

här behandlas först. Eftersom förutsättningarna för beskattning till krigskonjunkturskatt äro väsentligen olika för olika slag av förvärvskällor, bör även kvittningsrälten utformas på olika sätt med hänsyn till inkomstens beskaffenhet.

Beträffande inkomst av rörelse och inkomst av tantiem m. m. presumeras vid taxeringen lill krigskonjunkturskatt att merinkomsten berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur. Motsvarande presumtion gäller enligt uttryckliga bestämmelser i tidigare lagstiftning i fråga om inkomstminskning beträffande rörelse och torde, ehuru stadgande därom saknats, få anses ha gällt även beträffande tantiem och likartad inkomst. Det synes naturligt att beträffande dessa slag av inkomst även kvittningsrätten såvitt möjligt utformas efter motsvarande riktlinjer. De regler, som redan i den första förordningen örn krigskon junkturskatt infördes beträffande utjämning mellan olika förvärvskällor inom rörelse böra följaktligen, i den mån det låter sig göra, tillämpas även i förhållandet mellan rörelse och tantiem inbördes. Det må dock redan här framhållas, att svårigheter att helt genomföra rätt till sådan kvittning föreligga med hänsyn därtill, att inkomstökning av tantiem o. dyl. beskattas till krigskonjunkturskatt endast i den mån inkomstökning också föreligger beträffande samtliga tjänste- och liknande inkomster.

1 fråga örn övriga slag av inkomst, som är underkastad krigskonjunkturskatt, är denna beskattning i olika avseenden mera inskränkt.

Beträffande jordbruk och skogsbruk beskattas endast prisstegring utöver omkostnadsökning, d. v. s. ökning av prismarginalen för avyttrade eller i egen rörelse förbrukade produkter. Örn sådan ökning är för handen eller ej bestämmes i regel med tillhjälp av schabloner. Inom skogsbruk tages överhuvud ej hänsyn till inkomstminskning, därför att inkomstens storlek är beroende av årets uttag av skogsprodukter. Beträffande jordbruk kan däremot avdrag för inkomstminskning ifrågakomma, men fråga bör vara och är endast om sådan inkomstminskning som kan anses ha berott på kriget. I förhållandet mellan jordbruk och skogsbruk inbördes gäller i huvudsak, att inkomstminskning å jordbruk får i viss utsträckning tillgodoräknas från merinkomst av skogsbruk, med den utgångspunkten att den skattskyldige bort utan att krigskonjunkturskatt ifrågakomme kunna uttaga skogsprodukter i så stor utsträckning att kompensation för inkomstminskningen erhölles.

Beträffande annan fastighet skall taxerad merinkomst upptagas i huvudsak allenast i fall där bruttointäkterna under beskattningsåret i jämförelse med förkrigsinkomståren ökats på grund av mera speciella uthyrningsmöjligheter på grund av kriget. Några särskilda regler för beräkning av inkomstminskning ha hittills ej fastställts, men följdriktigt bör sådan anses vara för handen väsentligen endast där uthyrningsmöjligheter på grund av kriget gått förlorade.

Beträffande realisationsvinst avser beskattningen endast inkomstökning som uppkommit efter krigsutbrottet. Någon jämförelseinkomst fastställes ej och följaktligen ej heller inkomstminskning, men avdrag är medgivet för realisationsförlust, beräknad på samma sätt som realisationsvinst. Har den skattskyldige normalt brukat beskattas för realisationsvinst, kan dessutom särskilt avdrag ske med hänsyn därtill.

Vad nu angår krigskonjunkturbeskattade förvärvskällor utom jordbruk och skogsbruk synes spörsmålet om kvittning såvitt fråga är om ett och samma år ställa sig på följande sätt.

Beträffande realisationsvinst sker beskattningen till krigskonjunkturskatt efter så speciell grund, att annan kvittning än mot realisationsförlust ej är motiverad.

K liny l. Maj :ts proposition nr 103. Bilaga.

I fråga om annan fastighet är krigskonjunkturbeskattningen inskränkt att avse endast vissa speciella fall, och enligt vad nyss anförts bör beträffande denna förvärvskälla även begreppet inkomstminskning vara i motsvarande mån inskränkt. Vid detta förhållande finnes knappast rum för kvittning mellan annan fastighet och annan förvärvskälla.

Beträffande jordbruk och skogsbruk inbördes läge det väl närmast till hands att stadga att inkomstminskning på grund av kriget borde få kvittas mot inkomstökning på grund av kriget. En sådan utväg kan emellertid ej konsekvent genomföras redan på den grund att beträffande skogsbruk det överhuvud vöre utan förnuftig mening att taga hänsyn lill inkomstminskning, och då dessutom inkomstminskning på grund av kriget näppeligen förekommit. I fråga om jordbruk åter låter det sig viii göra alt fastställa inkomstminskning, men det torde endast undantagsvis förhålla sig så att denna inkomstminskning kan antagas ha berott på kriget. I regel bär inkomstminskningen givetvis uppkommit på grund av att väderleksförhållandena under krigsåren varit mycket ogynnsammare än åren 1937 och 1938, vilka ligga till grund för beräkning av inkomstminskningen. Jordbrukets omkostnader ha ökats, men i huvudsak har kostnadsstegringen mer än kompenserats av prisstegring å jordbrukets produkter. Denna prisstegring skulle, örn importen från främmande marknader stålt öppen, antagligen ha i stort sett hållit sig inom snävare gränser än den nu gjort. Redan de gällande reglerna örn kvittning mellan jordbruk och skogsbruk vid inkomstminskning å den förra förvärvskällan innebära ett avsteg från den mycket inskränkta rätt till kvittning som i praktiken skulle äga rum om hänsyn toges endast till sådan inkomstminskning å jordbruket som kunde antagas lia berott på kriget. Det ilar emellertid gjorts gällande att även dessa av billighetsskäl föranledda kvittningsrcgler i vissa fall synts otillräckliga, då även en slör inkomstminskning å jordbruket kunnat medföra endast obetydlig kvittningseffekh Genom sistlidet års lättnader i skogsbrukets beskattning har detta förhållande blivit ytterligare framhävt. Ty den ifrågavarande kvittningsrätten innebär icke alt den taxerade merinkomsten av skogsbruk minskas med visst absolut belopp beroende av inkomstminskningens storlek, utan har i stället den betydelsen, att viss bråkdel av den taxerade merinkomsten av skogsbruk bortfaller. Storleken av denna bråkdel bestämmes av å ena sidan inkomstminskningen å jordbruk, å andra sidan nettointäkten av skogsbruk. Denna bråkdel ändrades ej genom fjolårets lättnader i fråga om skogens krigskonjunkturbeskattning. Följden har alltså blivit att mot viss inkomstminskning i fråga om jordbruket svarar en, i absolut belopp räknat, mindre kvittning mot skogsbruk än tillförene. Den omständigheten att lättnad i skogsbrukets beskattning medgivits utgör givetvis i och för sig intet skäl att utöka kvittningsrätten. Emellertid uppkommer också frågan örn kvittning mellan inkomstökning a jordbruk under ett år mot inkomst minskning å jordbruk under eli tidigare år. och det är uppenbarligen önskvärt, att resultatet ej blir ett annat eller olörmånligare, örn inkomstminskningen utnyttjas såsom kompensation för merinkomsl å skogsbruk under samma år än örn den utnyttjas såsom kompensation för inkomstökning å jordbruket under ett kommande år Denna senare fråga skall behandlas i det följande. Men redan här må påpekas, att en rimlig lösning av frågan örn kvittning mellan jordbruk och skogsbruk synes ernås, därest viss bråkdel av inkomstminskningen å jordbruk lagligen presumeras lia berott på kriget, fastän detta sannolikt i verkligheten icke varit fallet, och får utnyttjas antingen såsom avdrag vid fastställande av taxerad merinkomsl av skogsbruk under samma är eller såsom avdrag från inkomstökning ä jordbruk under eli följande år.

Följes denna tankegång, ernås också en rimlig lösning av frågan örn kvill

1 Kanal. Majas proposition nr 193. Bilaga.

ning mellan inkomstminskning å jordbruk och inkomstökning av rörelse eller tantiem o. dyl. I och för sig synes det nämligen från förut angivna utgångspunkter i sin ordning att i förhållandet mellan t. ex. jordbruk och rörelse mot inkomstökning på grund av kriget får kvittas inkomstminskning, som också berott på kriget. Detta blir möjligt att praktiskt genomföra, om tillgång finnes till en siffra betecknande inkomstminskning av jordbruk, som lagligen presumeras ha berott på kriget. Vad som gäller rörelse gäller i princip också tantiem o. dyl. I förhållandet mellan rörelse eller tantiem å ena sidan och skogsbruk å andra sidan skulle i konsekvens med det anförda inkomstminskning på grund av kriget å någon av de förra förvärvskällorna få avgå från taxerad merinkomst av skogsbruk.

Emellertid uppkommer också frågan örn kvittning mellan olika år, d. v. s. närmast det fall då ett tidigare år utvisat inkomstminskning och ett senare år inkomstökning. Sådan kvittning har enligt 1942 års regler medgivits i den mån fråga varit örn inkomstminskning år 1910. som berott av kriget, samt inkomstökning år 1941.

Anledning synes ej föreligga att beträffande sådan kvittning i princip sträcka sig längre än som skett enligt 1942 års lagstiftning, d. v. s. att frångå regeln om begränsning av avdragsrätten så att den kommer att avse annan inkomstminskning än sådan som uppkommit på grund av kriget. En sådan begränsning är en klar konsekvens av själva beskattningens begränsning. En viss kvittningsmöjlighet, som t. o. m. är oberoende av bevisning rörande samband nied kriget, föreligger emellertid för de jordbrukare, som beskattas efter bokföringsmässiga grunder, med hänsyn till den frihet som inom vissa gränser förefinnes beträffande lagervärderingen. Det kan väl emellertid antagas, att jordbrukarna i allmänhet äro benägna att vid bedömandet av sina egna kvittningsproblem göra jämförelse med rörelse, för vilken förvärvskälla, om ett år utvisat inkomstminskning, kvittning mot ett kommande års inkomstökning torde vara regel, däfför att såväl inkomstökning som inkomstminskning presumeras lia berott på kriget. Avsevärd hänsyn till jordbrukarnas inställning tages emellertid, örn, på sätt förut ifrågasatts, viss del av inkomstminskningen lagligen presumeras ha berott på kriget. Vid avvägningen av denna dels storlek synes böra beaktas jämväl det förut berörda förhållandet att skälig norm bör skapas även för kvittning mellan inkomstminskning å jordbruk och merinkomst å skogsbruk under ett och samma år. Denna fråga skall närmare utvecklas i specialmotiveringen. Tillräckliga skäl att tillämpa nämnda presumtionsregel retroaktivt å tidigare beskattningsårs inkomstminskning synas knappast föreligga.

Beträffande annan fastighet och realisationsvinst synes kvittning ej vara motiverad i större utsträckning än där fråga är örn kvittning under ett och samma år, d. v. s. med begränsning till samma förvärvskälla.

Anledning att låta skattskyldig vid kvittning varom nu är fråga utnyttja utjämningsavdrag för år 1942 vid sidan av utjämningsavdrag för det nya året synes med förut angivna utgångspunkter icke lämpligt. Den omständigheten att skattskyldig under ett år ej haft till förfogande visst belopp för kon sumtion synes ej utgöra skäl att i motsvarande mån genom särskilt skatteavdrag utvidga konsumtionsmöjligheterna för det nya året.

Enligt för närvarande gällande bestämmelser förutsättes, för att beskattning av realisationsvinst skall kunna ske, att den avyttrade egendomen förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och varit i den skattskyldiges ägo, om det är fastighet, under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år. Under utredningen har övervägts möjligheten att utvidga inkomstbegreppet så att beskattning skulle kunna äga rum oavsett örn nyss-

5 Kungl. Meijen proposition nr 193. Bilaga.

nämnda förutsättningar föreligga. Beskattning skulle således kunna ske även om den avyttrade egendomen förvärvats genom benefikt fång och oberoende av tiden för innehavet. Då krigskonjunkturskatten beträffande realisationsvinst avser att träffa endast prisstegring som inträtt sedan krigsutbrottet, synes nämligen icke i principiellt hänseende anledning föreligga att göra någon skillnad mellan de lall, där de ovannämnda förutsättningarna för realisationsvinstbeskattning enligt nu gällande bestämmelser föreligga, och sådana fall, där dessa förutsättningar saknas. Emellertid torde en dylik ändring av det hittills gällande inkomstbegreppet ej böra givas retroaktiv verkan, varför i det nu föreliggande förslaget upptagits samma bestämmelser som hittills. Däremot synes" böra förutsättas att i nästa års lagstiftning rörande krigskonjunkturskatt en utvidgning av inkomstbegreppet beträffande realisationsvinst kan komma att ske på sätt ovan angivits, i varje fall beträffande fastigheter samt aktier i fastighetsaktiebolag och andelar i fastighetsföremngar. För undvikande av de svårigheter, som kunna tänkas uppstå i fråga om bevisningen, torde därvid möjligen böra uppställas en presumtionsregel, enligt vilken en viss procent av den vid avyttringen bekomna köpeskillingen skall därest ej annat visas, betraktas såsom värdeökning efter krigsutbrottet. Ifrågavarande utvidgning av beskattningen synes emellertid icke bora avse överlåtelser som ägt rum före denna promemorias offentliggörande.

Ett fall av krigskonjunkturbeskattning som väckt särskild och till synes i viss mån berättigad ovilja hos allmänheten är det. att fastighet sålts på grund av expropriation eller eller frivillig överenskommelse, där expropriationsanledning förelegat, under sådana förhållande!! att kiigskonjunkturbeskattning för realisationsvinst ägt runi. Bl. a. för anordnande av flygfält och andra huvudsakligen för försvaret avsedda anläggningar torde sådana avyttringar ha skett'. Stundom lia dessa tvångsförsäljningar i och for sig utlöst starkt missnöje trots den jämförelsevis goda ersättning som erhållits, enär de egendomar, från vilka avyttringar skett, genom avstj ökningarna försämrats i avseende å ägoslagens sammansättning, genom olämplig gränsdragning m. m. Oviljan har givetvis ökats, där ersättningen beskurits genom kngskonjunkturskatt. Eli ändring av beskattningsbestämmelserna härutinnan synes vara på sin plats och torde kunna ske exempelvis på det sättran befrielse från krigskonjunkturskatt medgives där fastighet avyttrats på grund av expropriation eller i lall där tvångsförsäljning till det allmänna eljest anses vara för handen och de! ej synes uppenbart ali avvttringen skulle i'um även oni tvång icke törelegat. Sadan inskränkning av^beskattningen synes böra gälla, utom i fråga om realisationsvinst, även i fråga örn skogsbruk, då växande skog avyttrats i samband med avyttring av fastighet under ovannämnda förhållanden.

Det torde vidare böra bär påpekas, att det föreliggande förslaget^ innebär bl. a. ett upphävande av den förra året införda bestämmelsen att från skattskyldighet undantages fysisk person, för vilken fastställes ett till .statlig inkomst- och förmögenhetsskatt laxerat belopp ej överstigande 0,000 kr. Skälet) till detta förslag fram lä gens i (lin speciella motiveringen.

Vi lia givetvis beaktat de olägenheter som under är 1012 yppat sig på grund av krigskonjunkturbeskattning av iiske. Det föreligger betydande svåiigheter att i lagstiftningen tillfredsställande lösa denna fråga, ej minst med hänsyn till den olika graden av risker som framträda för olika kategorier av fiskare. Dessa risker lia under år 1942 varit störst tor västkust!iskarna och, sorn del vill synas, minst påfallande vid do mera industriellt betonade laxfiskena i vattendragen. Del är emellertid tydligt, alt viss förskjutning av riskmomen

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

ten är möjlig. Att i lagstiftningen göra en gränsdragning mellan de olika kategorierna med hänsyn till hittills förhandenvarande risker och medgiva olika långt gående befrielse för dessa kategorier synes därför mindre lämpligt. Det förefaller lyckligast, örn lösningen av denna fråga kunde liksom hittills vinnas vid den praktiska tillämpningen. Möjligen kunde i vissa fall en längre gående lättnad än hittills ifrågakomma, därest en sådan kunde finna stöd i uttalanden av chefen för finansdepartementet och riksdagen.

Speciell motivering.

I det följande redovisas i allmänhet endast sådana ändringar som föreslås i förhållande till förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1942. I vissa avseenden giva dock erfarenheterna från taxeringen till sådan skatt anledning till särskilda uttalanden.

2 §.

Den i 1942 års förordning införda bestämmelsen, att fysisk person, för vilken för beskattningsåret fastställdes ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp ej överstigande 6,000 kr., skulle vara undantagen från skattskyldighet till krigskonjunkturskatt, har ej upptagits i förslaget. Redan i remissyttrandena över skatteberedningens år 1942 framlagda förslag örn införande av nämnda bestämmelse uttalades av vissa länsstyrelser farhågor för missbruk. Dessa lära, enligt vad som inhämtats, lia besannats, da det visat sig, att vissa rörelseidkare genom en låg värdering av sina varulager kunnat nedbringa sin taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt till ovannämnda belopp och i följd därav undgå taxering till krigskonjunkturskatt. Eftersom bestämmelsen numera torde vara mera allmänt känd. kan det, därest den nu åter lagfästes, sannolikt antagas, att möjligheten till undgående av krigskonjunkturskatt skulle komma att utnyttjas i en icke önskvärd omfattning.

Det torde böra framhållas, att, bortsett från fall, där missbruk förekommit, den reella innebörden av nu ifrågavarande ändring torde bliva obetydlig, eftersom taxering till krigskonjunkturskatt icke förekommer, med mindre den skattskyldiges vid nämnda taxering uppskattade inkomst överstiger 6,500 kr.

4 §•

Enligt 1942 års förordning skulle utjämningsavdraget för juridisk person under viss förutsättning fastställas med utgångspunkt från det egna kapitalet i förvärvskällan vid sista förkrigsinkomstårets utgång. För att undvika en beräkning enligt dubbla grunder av det egna kapitalet, nämligen dels vid nyssnämnda tidpunkt och dels — såsom måste ske för ränteberäkningen enligt punkt 8 a) av anvisningarna till 4 § — under andra förkrigsinkomståret, föreslås, att utjämningsavdraget i det ovan åsyftade fallet skall fastställas med utgångspunkt från kapitalet under andra förkrigsinkomståret.

Därjämte har i förslaget upptagits en kompletterande bestämmelse för det fäll a_tt skattskyldig ej bedrivit den ifrågavarande rörelsen under hela andra förkrigsinkomståret. I sådant fall bör utjämningsavdraget fastställas med utgångspunkt från det egna kapitalet under första verksamhetsåret.

Vidare har föreslagits ett stadgande att, om kostnadsutjämningsfond som ayses 1..1® § tages i anspråk under beskattningsåret, utjämningsavdrag ej må beräknas till högre belopp än den uppskattade merinkomst som skulle

Kunut. Maj.ts proposition nr 193. Bilaga.

ha uppkommit, därest fond som nu sagts ej tagits i anspråk. Stadgandet bör ses i samband nied de bestämmelser, sorn föreslagits i 10 § 2 mom. och punkt 3 av anvisningarna till samma paragraf, angående kvittning mellan inkomstminskning under ett tidigare år och merinkomst under beskattningsåret. Beträffande dylik kvittning har, såsom närmare framgår av det följande, i förslaget intagits den ståndpunkten, att, i den mån utjämningsavdrag å viss förvärvskälla under det tidigare året ej kunnat utnyttjas, detsamma icke får överflyttas till ett senare år. I konsekvens härmed bör motsvarande princip gälla beträffande kvittning mellan merinkomst under ett tidigare^ år och inkomstminskning under ett senare år. 1 inkomstminskningen bör således ej inräknas det mot utjänmingsavdraget svarande beloppet. Systemet med provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt och restitution under ett senare år under de därför stadgade förutsättningarna innebär en sådan kvittningsmöjlighet som nyss sagts. Det fall, där föreliggande fråga för närvarande kan bliva aktuell, torde vara då kostnadsutjämningsfond tages i anspråk med därav följande rätt till skatterestitution. 1 följd härav har också endast detta fall reglerats i det föreslagna stadgandet.

Föreskrifterna i punkt 4 c) samt punkt 11 a) i anvisningarna ha andrats med hänsyn till atl det nu är fråga örn ett senare beskattningsår. Dessa ändringar lia i viss mån reell innebörd.

I 1942 års förordning stadgades bland annat, att avdrag ej var medgivet för omkostnad som uppenbarligen haft till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret. I yttrande över skatteberedningens år 1942 framlagda förslag framhöllo delegerade för Sveriges industriförbund m. fl., att företagen genom krigskonjunkturbeskattningen dreves att göra onödiga utgifter. vilka i verkligheten komme att till största delen bestridas av det allmänna. 1 anledning därav hänvisade chefen för finansdepartementet i 1942 års proposition om krigskonjunkturskatt till ovannämnda bestämmelse och framhöll, att det för tillämpning av denna vore tillfyllest, om det av omständigheterna uppenbarligen framginge att omkostnaderna gjorts i det angivna syftet. Tillika uttalades, att ifrågavarande stadgande visserligen icke i större utsträckning torde lia tillämpats men alt dess tillämpning givetvis kunde ifrågakomma, samt att företagen måste räkna med denna möjlighet.

Enligt vad inhämtats har del vid taxeringen föregående ar visat sig, att kostnader bland annat för representation och reparationer ofta med oproportionerligt stora belopp överstigit motsvarande kostnader under förkrigsinkomståren. Då emot den skattskyldiges bestridande det i allmänhet icke varit möjligt att påvisa, att omkostnaden uppenbarligen haft till syfte att nedbringa beskattningen, har emellertid i regel avdrag måst medgivas för kostnaden i dess helhet. För att i författningstexten ge ett mera direkt uttryck än vad det hittills förekommande stadgandet gjort för den mening, som departementschefen enligt sitt ovannämnda uttalande velat inlägga i gällande lagstiftning, torde det vara lämplig! atl i viss mån modifiera formuleringen av ifrågavarande bestämmelse oell komplettera densamma med mera detaljerade regler lill ledning för de olika fallens bedömande. Salunda föreslås, att avdrag ej skall vara medgivet för omkostnad _ soia kan anses lia haft till syfte alt nedbringa beskattningen för beskattningsåret. Vad angar representation o. dyl. i större omlattning än under törkrigsinkomslaien böi avdrag flir omkostnaden medgivas endast i den man den betingats av rörelsens utvidgning eller andra särskilda förhållanden. Beträffande reparationer o. dyl. i förhållandevis större omfattning än under lörkrigsinkomslåren bör avdrag för kostnaden ej medgivas, i den män ifrågavarande ailuden utan egentlig olägenhet kunnat uppskjutas. Dock må avdrag även då det gäller sistnämnda arbeten ske leir merkostnad pa grund av kriget i analogi

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 193. Bilaga.

nied vad som enligt punkt 4 d) gäller beträffande tillgångar för stadigvarande bruk. Avse reparationer arbeten som utförts på grund av eftersatt underhåll tidigare år bör avdrag givetvis ej förvägras.

Beträffande den i punkt 4 g) föreslagna ändringen hänvisas till vad nedan anföres vid 10 §.

I punkt 6 har komplettering skett rörande gåva till sjövärnskåren eller densamma underställda sjövärnsfloltiljer enligt förordningen den 19 juni 1942 (nr 377).

Den i punkt 8 a) föreslagna ändringen har skett endast i förtydligande syfte.

5 §•

I punkt 2 av anvisningarna till 1942 års förordning stadgades bland annat, att, därest inneliggande lager av spannmål eller annat sedan 1940 års ingång mera avsevärt minskats, avdrag vid inkomstuppskattningen för beskattningsåret skulle få ske med verkliga värdet vid nämnda tidpunkt av det lager som avyttrats eller förbrukats utan att ersättas före 1941 års utgång, i den mån sådant avdrag ej skett vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1941. Med denna formulering kunde avdrag för beskattningsåret ske för lagerminskning, som belöpte å tidigare beskattningsår, blott avdrag ej skett vid taxering för det året. Emellertid torde i ifrågavarande hänseende samma princip som beträffande rörelse böra gälla. I enlighet härmed och då hänsyn nu bör tagas till lagerminskning, som inträtt intill 1942 års utgång, föreslås, att avdrag för sådan lagerminskning skall medgivas i den mån minskningen belöper på år 1942. Här åsyftas kalenderår i överensstämmelse med den princip som uttalades av bevillningsutskottet vid 1941 års riksdag i dess betänkande nr 20 över den då föreliggande propositionen med förslag till krigskonjunkturskatt för år 1941. I nämnda proposition hade föreslagits, alt avdrag skulle medgivas för den lagerminskning som skett under det beskattningsår, för vilket taxering skulle äga rum år 1941, men bevillningsutskottet föreslog, att avdraget i stället skulle avse den minskning, som hänförde sig till kalenderåret 1940. Denna ändring föreslogs för att få fram en reell likformighet mellan de jordbrukare, vilkas deklarationer upprättas för kalenderår och dem som deklarera för räkenskapsår omfattande annan tid.

Det synes böra övervägas om ej också den ändringen bör göras i gällande regler att för det fall att inneliggande lager under år 1942 mera avsevärt ökats hänsyn skall tagas även till lagerökningen uppskattad efter verkliga värdet vid 1940 års ingång. Hänsyn bör i så fall tagas även till de ändringar, som under år 1942 inträtt beträffande varufordringar och varuskulder. Bestämmelser av dylikt innehåll skulle innebära en vid krigskonjunkturbeskattningen i och för sig önskvärd anknytning till bokföringsmässiga grunder. Dylika bestämmelser ha dock ej upptagits i förslaget, eftersom frågan behöver närmare utredas.

Beträffande den i tredje stycket av punkt 2 av anvisningarna föreslagna ändringen hänvisas till vad nedan anföres vid 10 §.

Övriga föreslagna ändringar äro av redaktionell natur.

6 §.

Den i punkt 4 av anvisningarna till 6 § i 1942 års förordning angivna regeln om utjämning mellan inkomstminskning å jordbruk och merinkomst å skogsbruk har ej upptagits i förslaget. Beträffande skälen härför hänvisas till vad nedan anföres vid 10 g.

Vad angår den i punkt 4 i förslaget — motsvarande punkt 5 i 1942 års

9 Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

förordning — gjorda ändringen hänvisas likaledes till motiveringen vid 10 §. Beträffande tillämpningen av stadgandet i ifrågavarande anvisningspunkt må dock i detta sammanhang erinras, att beräkningen av den taxerade merinkomslen av skogsbruk skall ske med utgångspunkt Irån de efter justering av prissättningen framkomna bruttointäkterna å olika slag av skogsprodukter.

I sista punkten av anvisningarna har upptagits en bestämmelse för det fall att skog avyttrats i samband med avyttring av marken på grund av expropriation eller eljest genom tvångsförsäljning till det allmänna. Beträffande skälen för denna bestämmelse hänvisas till den allmänna motiveringen.

7 §•

Beträffande förvärvskällan annan fastighet kunde det enligt föreskrift i {junkt 1 av anvisningarna till 7 g i 1942 års förordning i regel antagas, att taxerad merinkomst borde upptagas allenast i fall där bruttointäkterna under beskattningsåret i jämförelse med förkrigsinkomståren ökats på grund av uthyrningsmöjligheter, som under normala förhållanden ej plägat vara för handen men under beskattningsåret kunnat utnyttjas, och som kunde med sannolikhet antagas lia haft sitt upphov i det av krigstillståndet framkallade läget. Taxering skulle därför i regel företagas allenast därest nu angivna förutsättningar syntes vara för handen.

Under utredningen har övervägts att föreslå en utvidgning av beskattningen så att taxering skulle äga rum även i fall där ovannämnda förutsättningar ej vore för handen. Emellertid kan det antagas, att några väsentliga inkomstökningar i allmänhet ej föreligga, varjämte hör beaktas att en utvidgning som nyss antytts skulle medföra stora taxeringstekniska svårigheter och väsentligt öka beskattningsnämndernas arbetsbörda. Av dessa skäl har det ansetts lämpligt att föreslå samma bestämmelser som i 1942 års förordning.

Beträffande tillämpningen av nämnda bestämmelser bär emellertid iakttagas, att med hänsyn till det förekommande uttrycket »i regel» beskattning i vissa fall kan tänkas förekomma även om bruttointäkterna ej ökats på grund av uthyrningsmöjligheter, som under normala förhållanden ej plägat vara för handen. Såsom exempel må anföras det fall att byggnader, i vilka ett bolag driver fabriksrörelse, ägas av ett förvaltningsbolag, vars aktier tillhöra förstnämnda bolag eller detta närstående företag. Genom ökning av hyran kan industribolaget minska sin merinkomst av rörelse, som antages ha berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, samtidigt som för förvaltningsbolaget uppstår en större merinkomst av förvärvskällan annan fastighet. I ett dylikt fall bör hinder ej moia att taxera förvaltningsbolaget, om ej särskilda skäl kunna anföras som motivera den ökade hyresersättningen.

Såsom ett tredje stycke i punkt 3 av anvisningarna har i överensstämmelse med vad som gäller för rörelse och jordbruk upptagits en föreskrift, att den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast örn särskilda skäl därtill föranleda.

8 §.

I punkt 3 av anvisningarna har upptagits en kompletterande föreskrift, enligt vilken, i överensstämmelse med vad tidigare gällt beträffande rörelse och jordbruk och ovan föreslagits i fråga örn annan fastighet, den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten bör från gås endast örn särskilda skäl därtill föranleda.

Då olika meningar lära lia yppat sig rörande innebörden av uttrycket »mot-

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 193. Bilaga.

svarande jämförelseinkomst» i 8 § sista stycket, må framhållas, att därmed avsetts all inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet med undantag av realisationsvinst och lotterivinst samt belopp som erhållits genom restitution av allmänna skatter och alltså icke allenast intäkt av sådant slag, som enligt första stycket upptages till beskattning. Det må emellertid framhållas, att vid inkomstuppskattning enligt 8 § sisla stycket det kan ifrågakomma att för något av de ifrågavarande åren utesluta inkomst, som uppenbarligen ej är att hänföra lill årsinkomst i egentlig mening, såsom engångspension o. dyl.

9 §.

I anvisningarna punkt 4 har upptagits en bestämmelse för det fall att fastighet avyttrats på grund av expropriation eller eljest genom tvångsförsäljning till det allmänna. Beträffande skälen för denna bestämmelse hän visas till den allmänna motiveringen.

10 §.

I överensstämmelse med det föreslagna tillägget i punkt 6 av anvisningarna till 4 § har komplettering skett angående avdrag för gåva till sjövärnet m. m. enligt förordningen den 19 juni 1942 (nr 377).

Det särskilda skatteavdraget har föreslagits skola beräknas på grundval av den skattskyldiges taxering lill kommunal inkomstskatt år 1941 i stället för 1940, såsom gällde enligt 1942 års förordning.

I fråga om det skattefria avdraget å 3,000 kr. har föreslagits en begränsning för det fall att kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § tages i anspråk under beskattningsåret.^ Avdrag får då enligt förslaget medgivas allenast från taxerad merinkomst å annan förvärvskälla än rörelse. Syftet med bestämmelsen är givetvis att förhindra att restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt medgives även för det belopp som svarar mot det skattefria avdraget.

Beträffande kvittning och utjämning mellan inkomstökning och inkomstminskning å olika förvärvskällor under samma beskattningsår gällde enligt 1942 års förordning följande regler.

i § 3 morn. Om en förvärvskälla inom rörelse utvisade inkomstökning och en annan inkomstminskning, skulle kvittning häremellan äga ruin, innan den taxerade merinkomsten inom denna inkomstgrupp fastställdes. Merin komst, som berodde på i 1 § omförmälda förhållanden, skulle sålunda kvittas mot inkomstminskning, som berodde på sådana förhållanden. Såsom taxerad merinkomst fick dock ej upptagas större belopp än det, varmed den uppskattade inkomstökningen översteg den uppskattade inkomstminskningen, d. v. s. endast nettoinkomstökningen skulle beskattas. I detta sammanhang bortses från de å förvärvskällorna belöpande utjämningsavdragen, som jämväl skulle avräknas vid den taxerade merinkomstens fastställande.

Punkt A g) av anvisningarna till A §. Örn en skattskyldig i sin rörelse tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk och på grund av den i räkenska perna tillämpade prissättningen rörelsen utvisade inkomstökning och jordbruket inkomstminskning, ägde den skattskyldige för utjämning härutinnan vid uppskattningen av inkomsten av rörelse tillämpa skälig högre prissättning beträffande nämnda produkter med sammanlagt högst det belopp, som motsvarade summan av inkomstminskningen å jordbruket och det å jordbruket belöpande utjämningsavdraget.

Punkt 2 tredje stgcket av anvisningarna till 5 §. Örn under i övrigt samma förutsättningar som i nästföregående fall jordbruket däremot utvisade in komstökning men rörelsen inkomstminskning, ägde den skattskyldige för ut-

Kungl. Maj.ts proposition nr 193. Bilaga.

jämning härutinnan viel uppskattningen av inkomsten av jordbruket tilllämpa lägre prissättning beträffande de i rörelsen använda produkterna från jordbruket med sammanlagt högst det belopp, som motsvarade summan av inkomstminskningen å rörelsen och det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget.

Punkt 5 av anvisningarna till 6 §. I princip enahanda regel som nyss sagts gällde för det fall att en skattskyldig i rörelse tillgodogjort sig produkter från eget skogsbruk och rörelsen på grund av den i räkenskaperna tilllämpade prissättningen utvisade inkomstminskning, medan taxerad merinkomst framkom för skogsbruket. I sådant fall ägde alltså den skattskyldige att för utjämning härutinnan tillämpa lägre prissättning beträffande nämnda produkter med sammanlagt högst det belopp, som motsvarade summan av inkomstminskningen å rörelsen och det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget.

Sistnämnda regel gällde även för det fall då skattskyldig i rörelse tillgodogjort sig produkter från skogsbruk, bedrivet av moder- eller dotterföretag. I dylikt fall skulle inkomstuppskattningen för båda företagen jämkas med

hänsyn till den tillämpade prissättningen.

Punkt A av anvisningarna till 6 §. Därest vid motsvarande tillämpning av de för beräkning av uppskattad merinkomst av jordbruk gällande reglerna inkomstminskning å jordbruket uppkommit, förutsattes, att den skattskyldige bort, utan att krigskonjunkturbeskattning ifrågakomme, kunna uttaga skogsprodukter i så stor utsträckning att kompensation erhölles för inkomstminskningen ävensom för förhållanden som avsåges i 3 § sista stycket, d. v. s. höjning av den allmänna prisnivån m. m. I dylikt fall skulle följaktligen såsom taxerad merinkomst av skogsbruk ej upptagas större del av den eljest beräknade merinkomsten än den som återstod efter avdrag av så stor procentuell andel av densamma som summan av inkomstminskningen å jordbruket och det å jordbruket belöpande utjämningsavdragets belopp utgjort av den beräknade nettointäkten av skogsbruk under beskattningsåret.

Om exempelvis inkomstminskningen å jordbruk utgjort 15,000 kr., därvid hänsyn tagits lill utjämningsavdraget, samt merinkomsten å skogsbruk uppgått till 2,500 kr. och nettointäkten av skogsbruk till 30,000 kr., skulle

, , , 15,000 X 2,500

följaktligen från merinkomsten av skogsbruk avdragas ätTÖÖÖ

<1. v. s. 1,250 kr., varefter såsom taxerad merinkomst av skogsbruk skulle upptagas 2,500 — 1,250 eller 1,250 kr. Kompensation för inkomstminskningen å jordbruket och det därå belöpande utjämningsavdraget erhölls sålunda enligt den ovannämnda regeln med 1,250 kr. För återstoden av inkomstminskningen å jordbruk eller 13,750 kr. kunde avdrag från merinkomst å annan förvärvskälla ej erhållas. Inkomstminskningen ansågs nämligen i sin helhet konsumerad så snart som nettointäkten av skogsbruk var lika stor som eller större än summan av inkomstminskningen å jordbruket och det därå belöpande utjämningsavdraget.

Regeln i punkt 4 av anvisningarna till 0 § innebar alltså, att i den mån nettointäkten av skogsbruk täckte inkomstminskningen å jordbruket och det därå belöpande utjämningsavdraget, kompensation för inkomstminskningen kunde medgivas endast genom det ovannämnda avdraget från merinkomst å skogsbruk. Var däremot summan av inkomstminskningen å jordbruk och det därå belöpande utjämningsavdraget större än nettointäkten av .skogsbruk, kunde avdrag för den överskjutande delen av nämnda summa medgivas från merinkomst å annan förvärvskälla enligt bestämmelserna i 10 §■ Förutsättningen därför var emellertid, såsom närmare framgår av det följande, att inkomstminskningen kunde antagas lia berott på förhållanden som omför-

1- Kanyl. Majis proposition nr 193. Bilaga.

maldes i 1 g. Då inkomstminskning å jordbruk väl endast undantagsvis kunde antagas lia berott på dylika förhållanden, kom avdrag för sådan inkomstminskning i regel icke att kunna utnyttjas i vidare män än punkt 4 av anvisningarna till 6 § medgav.

6 §. Beräkning av inkomstminskning å skogsbruk förutsattes ej kunna ifrågakomma.

9 §. Avdrag för realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom medgavs enligt 9 § från realisationsvinst å sådan egendom men kunde ej ske i andra fall.

10 §. I de fall, som ej reglerats genom de ovannämnda bestämmelserna, kunde avdrag för inkomstminskning å krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla enligt 10 § medgivas från taxerad merinkomst å annan förvärvskälla, dock endast i den mån inkomstminskningen kunde antagas ha berott på förhållanden som omförmäldes i 1 §. Med hänsyn till de olika reglerna för fastställande av taxerad merinkomst å olika förväi-vskällor och det förhållandet, att skattskyldig dessutom kunde lia andra, krigskonjunkturskatt icke underkastade förvärvskällor, vilka kunde utvisa såväl inkomstökning som inkomstminskning, hade ej några bestämda regler kunnat fastställas för sådant avdrag. Såsom vägledande synpunkter anfördes dock i anvisningarna till 10 § följande. Därest mellan de krigskonjunkturskatt underkastade förvärvskällorna funnes sådant samband att avräkning dem emellan framstode såsom särskilt naturlig, borde sådan avräkning ske oavsett förhållandena med förvärvskällorna i övrigt. Eljest borde, örn skattskyldig även haft andra, krigskonjunkturskatt icke underkastade förvärvskällor, som sammanlagt kunde anses utvisa inkomstökning, avdrag i första hand göras från sådan inkomstökning. Vid bedömande i vad mån inkomstökning som nyss sagts skulle anses föreligga borde jämförelse göras mellan den vid taxering till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt för beskattningsåret beräknade inkomsten av förvärvskällorna och medeltalet av motsvarande inkomster under förkrigsinkomståren.

På grund av det stipulerade villkoret, att inkomstminskningen för att vara avdragsgill från merinkomst å annan förvärvskälla skulle ha berott på förhållanden som omförmäldes i 1 §, kunde krigskonjunkturbeskattning äga rum trots att någon nettoinkomstökning ej förelåg. Örn en skattskyldig haft exempelvis 10,000 kr. uppskattad merinkomst av rörelse, som berott på de i 1 § omförmälda förhållandena, och 10,000 kr. inkomstminskning å tantiem eller å jordbruk, vilken icke berott på dylika förhållanden, skulle lian beskattas för nämnda merinkomst utan avdx-ag för inkomstminskningen, trots att någon verklig inkomstökning, om man betraktade bägge förvärvskällorna gemensamt, ej förefanns.

Begreppet inkomstminskning var i 1942 års förordning ej genomgående reglerat för samtliga inkomstgrupper.

Beträffande inkomstgruppen rörelse (4 §) fanns begreppet uppskattad inkomstminskning såsom motsvarighet till begreppet uppskattad merinkomst. och en särskild föreskrift fanns, enligt vilken sådan uppskattad inkomstminskning skulle antagas ha berott på förhållanden som omförmäldes i 1 §, i den mån det ej framginge såsom sannolikt att inkomstminskningen ej berott på sådana förhållanden.

Beträffande jordbruk (5 §) funnos ej några motsvarande bestämmelser. I punkt 4 av anvisningarna till 6 § nämndes dock inkomstminskning å jordbruk, som uppkommit vid tillämpning av de för beräkning av uppskattad merinkomst å jordbruk gällande reglerna. Vad åter angår skogsbruk (6 §) förutsatte förordningen, såsom förut nämnts, att beräkning av inkomstminskning ej kunde ifrågakomma. En uttrycklig föreskrift härom fanns i

Kungl. Maj.ts proposition nr 193. Bilaga.

anvisningarna till 10 §. Beträffande inkomstgrupperna annan fastighet (7 §) och tantiem eller därmed likställd inkomst (8 8) funnos inga föreskrifter om inkomstminskning. Emellertid förutsattes vid tillämpningen av 10 §, att inkomstminskning skulle beräknas nied tillämpning av de för beräkning av inerinkomst inom respektive inkomstgrupper gällande reglerna. Beträffande realisationsvinstgruppen (9 §) stadgades, att vid fastställande av den taxerade merinkomsten avdrag fick ske för realisationsförlust, beräknad efter samma grunder som tillämpats vid uppskattning av realisationsvinst.

Nu nämnda regler örn utjämning och kvittning mellan olika förvärvskällor avsågo inkomstökning och inkomstminskning som uppkommit under samma beskattningsår. Dessutom funnos emellertid bestämmelser, som medgåvo kvittning även mellan olika beskattningsår. Diir skattskyldig, för vilken taxerad inerinkomst år 1942 fastställdes, under det beskattningsår taxeringen till krigskonjunkturskatt år 1941 avsåg haft krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, sorn vid tillämpning av de vid nämnda taxering gällande föreskrifterna utvisade inkomstminskning, för vilken avdrag vid nämnda taxering skulle ha medgivits därest inkomstökning å annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla förelegat, skulle sålunda enligt 10 § jämväl avdrag för sådan inkomstminskning medgivas vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande. Avdrag skulle dock medgivas endast i den mån avdrag för inkomstminskningen ej kunnat utnyttjas vid taxeringen år 1941 oell endast efter yrkande av den skattskyldige. Avdraget skulle göras från den merinkomst, som återstod sedan övriga enligt 10 § medgivna avdrag med undantag för det däri omförmälda avdraget å 3,000 kr. i förekommande fall skott. Avdrag var medgivet endast i den mån inkomstminskningen kunde anses ha berott på förhållanden som omförmäldes i 1 §. Vid bestämmande huruvida avdrag skulle anses ha kunnat utnyttjas vid 1941 års taxering skulle bortses från det i 10 § omförmälda avdraget å 3,000 kr. Vid bedömande av ifrågavarande avdragsrätt skulle, såsom framgår av det ovan sagda, de vid 1941 års taxering gällande föreskrifterna äga tillämpning. Dessa vörö i princip av samma innehåll som de enligt 1942 års förordning gällande med den skillnad att några bestämmelser om utjämningsavdrag ej funnos.

Vid den undersökning, som nu verkställts rörande ovannämnda .spörsmål, har det hittillsvarande systemet ansetts böra i stort sett alltjämt äga tillämpning. Vissa jämkningar föreslås dock med syfte att mera konsekvent genomföra de i den allmänna motiveringen angivna principerna.

Vad angår frågan örn utjämning och kvittning mellan inkomstökning och inkomstminskning under samma beskattningsår innebär det nu föreliggande förslaget i huvudsak följande.

De ovannämnda reglerna örn utjämning enligt punkt 4 g) av anvisningarna till 4 § mellan rörelse och jordbruk, enligt punkt 2 tredje .stycket av anvisningarna till 5 § mellan jordbruk och rörelse samt enligt punkt 5 av anvisningarna till 6 § mellan skogsbruk och rörelse bibehållas i princip. Enligt ordalydelsen i 1942 års förordning tillkom det emellertid den skattskyldige att själv avgöra i vad mån han ansåge de! lämpligt att tillämpa dessa regler. Nu föreslås, att dessa skola obligatoriskt gälla, där förutsättningar för justering av den tillämpade prissättningen föreligga. Härigenom förväntas en mera bestämd avgränsning än hittills kunna erhållas dels vid inkomstuppskattningen för de olika förvärvskällorna och dels mellan do fall, diir utjämning bör ske vid själva inkomstuppskattningen och diir kvittning i egentlig mening enligt 10 8 bör ifrågakomma. Ändringen förut sii II er emellertid för de fall där fråga är örn inkomstökning å jordbruk eller skogsbruk, alt en re-

14 Kungl. Maj:ts proposition nr l!)o. Bilaga.

gel införes huru prissänkningen skall anses belöpa å jordbrukets eller skogsbrukets ifrågavarande produkter. En proportionell fördelning synes därvid, i anslutning till föregående år tillämpad praxis, böra fastställas.

Regeln i punkt 4 av anvisningarna till 6 § om utjämning mellan skogsbruk och jordbruk bar däremot ej upptagits i förslaget. På sätt i den allmänna motiveringen anförts bar det ansetts lämpligt att finna en annan utväg för lösning av detta spörsmål, och har detta ansetts böra ske i samband med kvittningsreglerna i 10 §. Någon utjämning mellan jordbruk och skogsbruk enligt den i 1942 års förordning angivna metoden förutsättes alltså icke skola ifrågakomma.

Den i 4 § i 1942 års förordning förekommande bestämmelsen örn kvittning mellan inkomstökning å en förvärvskälla liänförlig till rörelse och inkomstminskning å annan förvärvskälla inom samma inkomstgrupp har i förslaget upptagits oförändrad. Likaså innehåller förslaget samma regel som i 9 § i nyssnämnda förordning rörande avdrag för realisationsförlust från realisationsvinst. Det har övervägts att sammanföra samtliga kvittningsfall i en gemensam bestämmelse, men av tekniska skäl har det befunnits lämpligt att liksom hittills behandla de båda nyssnämnda fallen, som avse kvittning inom samma inkomstgrupp, för sig i samband med reglerna om den taxerade merinkomstens bestämmande och övriga kvittningsfall för sig i 10 §.

Vad dessa senare fall angår föreslås nu vissa ändringar i de hittills gällande reglerna. Det kunde måhända ifrågasättas att för kvittning mellan olika förvärvskällor genomgående tillämpa den principen att till beskattning ej skulle upptagas mera än den verkliga nettoinkomstökningen å samtliga förvärvskällor som äro underkastade krigskonjunkturskatt, därvid hänsyn jämväl skulle tagas till de å förvärvskällorna belöpande utjämningsavdragen. Denna princip ligger till grund för den redan gällande regeln i 4 § 3 morn., ehuru denna avser endast kvittning mellan olika förvärvskällor hänförliga till rörelse. Förutsättning för genomförande av en sådan princip skulle emellertid vara att inkomstökning och inkomstminskning å samtliga förvärvskällor beräknades efter i huvudsak likformiga grunder. Detta är emellertid ej fallet. Såsom redan i den allmänna motiveringen utvecklats, har det därför funnits ofrånkomligt att uppställa delvis olika regler för de olika förvärvskällorna.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen var begreppet inkomstminskning i 1942 års förordning ej genomgående reglerat för samtliga förvärvskällor. Det har därför övervägts att nu föreslå särskilda regler härom inom varje inkomstgrupp i samband med bestämmelserna örn den taxerade merinkomstens beräkning. Eftersom frågan om inkomstminskning för de fall som nu avses blir aktuell först i samband med frågan om kvittning enligt 10 §, har det emellertid synts lämpligare att i denna paragraf upptaga de erforderliga föreskrifterna om inkomstminskningens beräkning.

Den ovannämnda principen att till beskattning ej skall upptagas mera än den verkliga nettoinkomstökningen bör enligt förslaget tillämpas icke blott då det gäller kvittning mellan olika förvärvskällor hänförliga till rörelse utan även vid kvittning mellan inkomstminskning å rörelse och inkomstökning hänförlig till sådan inkomst som avses i 2 § 1 mom. e), d. v. s. tantiem och därmed likställd inkomst, samt i det motsatta fallet då det gäller kvittning mellan inkomstminskning hänförlig till sådan inkomst som nyss sagts och inkomstökning å rörelse. Mellan dessa förvärvskällor finnes otvivelaktigt ett sådant samband att avräkning dem emellan i första hand bör äga rum. Inkomstminskningen skall således avräknas från inkomstökningen oavsett om den föranletts av förhållanden som omförmälas i 1 §.

Med inkomstminskning som nu sagts förstås beträffande rörelse summan

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

av den enligt punkt 10 av anvisningarna till 4 § beräknade uppskattade inkomstminskningen och det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget. Beträffande inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) fastställes däremot intet utjämningsavdrag, ett förhållande som sammanhänger därmed att sådant avdrag i stället medgives vid tillämpning av den i 8 § sista stycket stadgade spärregeln, enligt vilken den taxerade merinkomsten begränsas med hänsyn till inkomstökning å all den skattskyldiges inkomst av tjänst o. dyl., däri inräknad även sådan inkomst som i och för sig ej är underkastad krigskonjunklurskatt. För tantiem o. dyl. måste alltså inkomstminskningen beräknas utan hänsyn till utjämningsavdrag, d. s. v. till skillnaden mellan inkomsten under ett antaget jämförelseår och inkomsten under beskattningsåret. Vad angår inkomst som avses i den i 8 § sista stycket angivna spärregeln och som icke är skattepliktig till krigskonjunkturskatt bör däremot avdrag ej vara tilllåtet. I konsekvens med vad som gäller för beräkning av taxerad merinkomst bör emellertid inkomstminskning å tantiem o. dyl. givetvis ej få beräknas till högre belopp än som erhålles vid motsvarande tillämpning av den enligt 8 § sista stycket gällande spärregeln. Om alltså den skattskyldiges inkomstminskning beträffande den sammanlagda inkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet, som avses i 8 § sista stycket, är mindre än inkomstminskningen å den skattepliktiga inkomsten, får endast det förra, lägre beloppet avdragas. Eftersom utjämningsavdrag medgives vid tillämpning av nämnda spärregel, kommer alltså sådant avdrag i viss utsträckning de skattskyldiga till godo vid kvittning mellan inkomstminskning å tantiem o. dyl. och inkomstökning å rörelse.

Med inkomstökning, från vilken inkomstminskning som ovan sagts skall avräknas, förstås beträffande rörelse den uppskattade merinkomsten minskad med det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget samt beträffande sådan inkomst, som avses i 2 § 1 mom. e), i konsekvens med det förut anförda, skillnaden mellan inkomsten under beskattningsåret och motsvarande inkomst under ett antaget jämförelseår. Med inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) under ett antaget jämförelseår bör i analogi med de regler som gälla för rörelse, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda förslås medeltalet av inkomster av motsvarande slag under förkrigsinkomståren.

I den män avdrag för inkomstminskning å rörelse från inkomstökning hänförlig till sådan inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) — eller, såvitt angår inkomstminskning hänförlig till inkomst av sistnämnda slag, från inkomstökning av rörelse — ej kan utnyttjas enligt ovannämnda regler, får avdrag medgivas från taxerad merinkomst å annan förvärvskälla. För sådant avdrag förutsättes dock, att inkomstminskningen kan antagas Ira berott på förhållanden som omförmälas i 1 g. Vid bedömande av om så varit fallet gäller beträffande rörelse den i 4 § 4 mom. sista stycket angivna regeln, enligt vilken uppskattad inkomstminskning skall antagas lia berott på förhållanden sorn nyss sagts, i den mån det ej framgår såsom sannolikt att inkomstminskningen ej berott på sådana förhållanden. Samma presumtionsregel bör gälla beträffande inkomstminskning hänförlig lill sådan inkomst, sorn avses i 2 § 1 morn. e), och har därför i förslaget upptagits en bestämmelse härom.

Vad angår inkomstminskning å jordbruk innebär förslaget, att avdrag skall medgivas i första hand från taxerad merinkomst av .skogsbruk och därefter från sådan merinkomst å övriga förvärvskällor, i sista hand från taxerad merinkomst av rörelse, i den män inkomstminskningen kan antagas lia berott på förhållanden sorn omförmälas i 1 §. Såsom redan i den föregående motiveringen framhållits torde det endast undantagsvis kunna påvisas, att inkomstminskning å jordbruk berott på kriget, och det har ifrågasatts att en

Bihang till riksdagens protokoll 194.1. 1 sami. Nr 19,1. ‘.)

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

regel skulle fastställas enligt vilken viss del av inkomstminskningen lagligen skulle presumeras ha haft sådan karaktär. Det har därvid bl. a. gällt att finna en lösning av frågan örn kvittning mellan inkomstminskning å jordbruk och merinkomst av skogsbruk, som vore bättre anpassad efter nu rådande förhållanden än den hittills gällande (i punkt 4 av anvisningarna till 6 § i 1942 års förordning). Ett övervägande ur olika synpunkter av delta spörsmål har resulterat i ett förslag att en fjärdedel av inkomstminskningen å jordbruk skall anses ha berott på kriget, om ej den skattskyldige visar att detta varit fallet med en större del av inkomstminskningen. Det har därvid beaktats, att avdraget såvitt angår kvittning mot merinkomst av skogsbruk av praktiska skäl bör göras från det belopp som utgör taxerad merinkomst av skogsbruk, alltså efter det de i produktionsbefordrande syfte medgivna särskilda avdragen vid beräkning av nämnda merinkomst ägt rum. Därest, såsom i och för sig varit riktigt, kvittningen skett innan dessa extra avdrag åtnjutits, hade en större del av inkomstminskningen å jordbruk behövt utnyttjas än som erfordras, då kvittningen sker efter extraavdragen. Ett avdrag med en fjärdedel av inkomstminskningen å jordbruk från den efter extraavdragen återstående merinkomsten av skogsbruk representerar alltså i verkligheten en ej obetydligt större kvittningsrätt än som svarar mot nämnda fjärdedel och vad som principiellt bort medgivas. En kvittningsrätt mot skogsbruk efter sådan grund kommer också regelmässigt belt säkert att bereda större fördel för den skattskyldige än en dylik kvittning enligt hittills gällande regler. Även vid kvittning mellan jordbruk och t. ex. rörelse betyder den ifrågasatta regeln i förhållande till vad som hittills gällt en fördel, eftersom sådan kvittning hittills fått ske endast örn det kunnat göras sannolikt att inkomstminskningen å jordbruk verkligen berott på kriget. Jämväl vid kvittning mellan olika år inom jordbruk blir detta fallet, eftersom också i sådant hänseende hittills gällt att endast inkomstminskning som berott av kriget fått avräknas från inkomstökning under ett senare år. Beaktas den i det föregående av penningpolitiska skäl motiverade principen att det ej vid beskattningen bör förutsättas, att av inkomstminskning förorsakad konsumtionsinskränkning under ett år i förhållande till förkrigsinkomståren skall få motvägas av en senare konsumtionsstegring föranledd av inkomstökning i förhållande till sistnämnda år, torde svårligen en kvittningsrätt av större storleksordning än den sålunda föreslagna kunna ifrågasättas. Med hänsyn till nyssnämnda princip torde det ej heller kunna ifrågakomma att ge den nu föreslagna uppmjukningen retroaktiv verkan. Regeln om avdrag med en fjärdedel av inkomstminskningen å jordbruk gäller således icke inkomstminskning under de beskattningsår taxeringarna åren 1941 och 1942 avsågo. Att avdrag för inkomstminskning å jordbruk i första hand bör ske från merinkomst å skogsbruk torde vara mest naturligt med hänsyn till det inbördes sambandet mellan dessa förvärvskällor. I den mån inkomstminskningen såmedelst ej kunnat utnyttjas bör avdrag ske från övriga förvärvskällor, för vilka skatten liksom beträffande jordbruk uträknas enligt den proportionella metoden, och alltså i sista hand från merinkomst å rörelse.

Då någon regel tidigare ej funnits örn beräkning av inkomstminskning å jordbruk, har i förslaget upptagits en särskild föreskrift härom i överensstämmelse med den praxis som, enligt vad som inhämtats, i allmänhet tilllämpades av beskattningsnämnderna vid föregående års taxering. Enligt denna avses med inkomstminskning som nu sagts det belopp, som erhålles vid motsvarande tillämpning av de för beräkning av uppskattad merinkomst å jordbruk gällande reglerna, med iakttagande tillika — i analogi med vad som gäller om rörelse — att där jämförelseinkomsten fastställts till högre belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

inkomstminskning skall bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal eller efter annan grund som finnes skälig, och skall så förfaras även i det fall, då medeltalet betecknar ett underskott. Det är alltså endast den verkliga inkomstminskningen, som får avdragas. Med uttrycket »annan grund som finnes skälig» avses närmast det fall att något medeltal för bägge förkrigsinkomståren ej finnes.

I fråga örn skogsbruk förutsätles liksom hittills, att någon beräkning av inkomstminskning ej kan ifrågakomma.

Vad angår annan fastighet bör iakttagas, att taxering till krigskonjunkturskatt för merinkomst av denna förvärvskälla kan ifrågakomma endast i undantagsfall, nämligen då de i punkt 1 av anvisningarna till 7 § angivna förutsättningarna föreligga. Med hänsyn härtill måste det, såsom torde framgå redan av den allmänna motiveringen, betraktas såsom oegentligt att utan inskränkning medgiva avdrag för inkomstminskning å annan fastighet från merinkomst å förvärvskällor av andra slag. Denna uppfattning ligger till grund för förslaget. För inkomstminskning å annan fastighet under beskattningsåret kan avdrag följaktligen ej ifrågakomma vid taxering för samma år. Endast om inkomstminskning förelegat ett tidigare år och förvärvskällan annan fastighet under beskattningsåret utvisar merinkomst för vilken taxering skall äga rum, ifrågakommer avdrag för den tidigare uppkomna inkomstminskningen och detta endast i viss utsträckning, såsom närmare framgår av det följande.

Beträffande realisationsförlust förutsätter förslaget liksom 1942 års förordning, att någon kvittning utöver vad bestämmelsen i 9 § medger ej skall ifrågakomma.

Från de ovannämnda reglerna örn kvittning mellan krigskonjunkturskatt underkastade förvärvskällor har ett undantag ansetts böra göras för det fall, att den skattskyldige haft inkomstminskning å förvärvskälla som nyss sagts och inkomstökning å en annan, krigskonjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla. Såsom framgår av den föregående redogörelsen förutsattes enligt 1942 års förordning, att kvittning mellan olika, krigskonjunkturskatt underkastade förvärvskällor skulle ske, därest mellan dessa funnes sådant samband att avräkning dem emellan framstode såsom särskilt naturlig, under det att i motsatt fall avdrag för inkomstminskning i första hand borde göras från inkomstökning, som den skattskyldige kunde lia haft å annan, krigskonjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla. Samma princip, som ligger till grund för nyssnämnda regel i 1942 års förordning, har upptagits i förslaget, ehuru i en ur bevisningssynpunkt något modifierad form. Det föreslås sålunda, att örn i ett fall som det ovan omförmälda sådant samband kan anses föreligga mellan förvärvskällorna alt avräkning dem emellan framstår såsom särskilt naturlig, sådan avräkning bör ske, trots att den skaltskyldige även har en annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som utvisar inkomstökning. Den sålunda föreslagna undantagsregeln torde icke komma att få någon större praktisk betydelse, men fall kunna naturligtvis förekomma, där den bör tillämpas.

Vad härefter angår kvittning mellan merinkomst under beskattningsåret och inkomstminskning under tidigare beskattningsår föreslås, att avdrag skall kunna medgivas för inkomstminskning under de beskattningsår, 1941 och 1942 års taxeringar till krigskonjunkturskatt avsågo, i den män sådant avdrag ej kunnat utnyttjas vid nämnda taxeringar. Beträffande frågan om inkomstminskningens storlek och övriga med avdragsrätten sammanhängande; frågor har övervägts alt föreslå regler motsvarande dem som ovan angivits för kvittning mellan olika förvärvskällor under beskattningsåret. Emellertid har det ansetts mest lämpligt att låta inkomstminskningen för

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

varje år bedömas enligt de för respektive år gällande föreskrifterna. Bestämmelserna örn ifrågavarande kvittningsrätt äro i princip av samma innebörd som enligt 1942 års förordning med den skillnad som föranledes av att det nu är fråga om ett senare beskattningsår samt med undantag beträffande inkomstminskning å annan fastighet. På de skäl som redan tidigare anförts bör avdrag för sådan inkomstminskning medgivas endast i den mån den uppkommit genom att bruttointäkterna under det beskattningsår varom är fråga i jämförelse med förkrigsinkomståren minskats på grund av uthyrningsmöjligheter, som under normala förhållanden plägat vara för handen men under beskattningsåret ej kunnat utnyttjas på grund av det av krigstillståndet framkallade läget. En särskild regel örn beräkning av inkomstminskning å annan fastighet har också upptagits i förslaget. Föreskriften att avdrag för inkomstminskning medgives endast i den mån densamma kan anses ha berott på förhållanden som omförmälas i 1 § innebär, att i den mån utjämningsavdraget å vederbörande förvärvskälla under nästföregående beskattningsår ej kunnat utnyttjas, detsamma icke får överflyttas till beskattningsåret.

Enligt 1942 års förordning gällde, att kvittning mellan olika beskattningsår skulle ske endast efter yrkande av den skattskyldige. Det föreslås emellertid nu, att kvittning i förevarande fall skall ske ex officio på samma sätt som gäller beträffande kvittning mellan olika förvärvskällor under samma beskattningsår.

27 §.

Såsom framgår vid 2 § har den i 1942 års förordning förekommande bestämmelsen att fysisk person, för vilken för beskattningsåret fastställdes ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp ej överstigande 6,000 kr., var undantagen från skattskyldighet, ej upptagits i förslaget. Härav föranledes motsvarande ändring i bestämmelserna om deklarationsplikten. Enligt förslaget komma dessa att överensstämma med 1941 års förordning.

Ett förslag till förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst år 1944 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg har jämväl utarbetats i överensstämmelse med vad som gäller för taxering år 1943 enligt förordningen den 19 juni 1942 (nr 410).

Stockholm i finansdepartementets skatteberedning den 26 januari 1943.

CARL W. U. KUYLENSTIERNA.

E. ROSENQVIST.

Kungl Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

19 Förslag

till

förordning om krigskonjunkturskatt för år 19431.

Härigenom förordnas som följer.

2 §•

2 mom. Skattskyldig enligt---ersättningen inräknas.

Från skattskyldighet undantagas systembolag som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, aktiebolaget vin- och spritcentralen samt aktiebolaget svenska tobaksmonopolet så ock annat aktiebolag, fran vilket utdelningen i sin helhet tillfaller staten.

4 §•

6 mom. Utjämningsavdrag fastställes för varje förvärvskälla för sig,

såvitt den skattskyldige är fysisk person, till femton procent av jämförelseinkomsten, och

såvitt den skattskyldige är juridisk person, örn jämförelseinkomsten ej överstiger 50,000 kronor, till femton procent av denna, och, örn jämförelseinkomsten är högre, till femton procent av den del av jämförelseinkomsten, som ej överstiger tolv procent av eget kapital i förvärvskällan under andr a förkrigsinkomståret — eller, såvitt angår skattskyldig, som ej bedrivit ifrågavarande rörelse under hela andra förkrigsinkomståret, under första verksamhetsåret — men minst 7,500 kronor,

dock för såväl fysisk som juridisk person till minst femton procent av den merinkomst av förvärvskällan som återstår efter tillämpning av 4 mom.

Om kostnadsutjämning sfond som avses i 16 § tages i anspråk under beskattningsåret, må utjämningsavdrag ej beräknas till högre belopp än den uppskattade merinkomst som skulle hava uppkommit, därest fond som nu sagts ej tagits i anspråk.

7 mom. Vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen samt förordningen den 19 juni 1942 med särskilda bestämmelser beträffande taxering för in-

1 Här ej återgivna delar av förordningen äro avsedda att erhålla samma lydelse som motsvarande bestämmelser i förordningen örn krigskonjunkturskatt för år 1942 med sådana formella ändringar som böra föranledas av att fråga är örn ett nytt beskattningsår.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

komst år 1 9 4 3 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg stadgas om särskild ordning beträffande beskattning av ersättning eller köpeskilling som nu sagts skall icke äga tillämpning vid taxering till krigskonjunkturskatt, utan skall vid uppskattning av inkomst såväl för förkrigsinkomståren som för beskattningsåret beträffande dylik ersättning eller köpeskilling förfaras enligt de regler, som gälla för taxering av ersättning på grund av försäkring av annan till inventarier hänförlig egendom än fartyg, eller av köpeskilling vid avyttring av sådan annan egendom.

Om provisorisk påföring av skatt i fall som nu sagts stadgas i 18 §.

(Se vidare anvisningarna.)

10 §.

1 mom. Till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst fastställes särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor tillsammans.

Vid fastställande av beskattningsbar merinkomst skall från de taxerade merinkomsterna sammanlagt avdragas

dels belopp som den skattskyldige visar sig hava utgivit såsom gåva för luftvärnet eller luftskyddet eller för hemvärnet eller dess underavdelningar eller till s jövärnskåren eller densamma underställda sjövärnsflottiljer och som fått avdragas vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt år 19 4 3 men för vilket avdrag enligt denna förordning ej skett vid beräkning av uppskattad merinkomst av rörelse, dels ett belopp utgörande så många procent av de taxerade merinkomsterna som antalet kronor, varmed den sammanlagda utdebiteringen per skattekrona på grundval av den skattskyldiges taxering till kommunal inkomstskatt år 194 1, efter avdrag för därå belöpande statsbidrag av skatteutjämningsmedel, överstigit femton kronor, dels ock ett belopp av 3,000 kronor.

Avdrag som ovan sagts tillgodonjutes i första hand från taxerad merinkomst av rörelse. Återstående avdrag göres från summan av övriga taxerade merinkomster. Därest kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § tages i anspråk under beskattningsåret, må ovannämnda avdrag a 3,000 kronor dock medgivas allenast fran taxerad merinkomst å annan förvärvskälla än rörelse.

Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under beskattningsåret haft annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som vid tillämpning av denna förordnings föreskrifter utvisar inkomstminskning, skall vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande skäligt avdrag utöver vad ovan sagts medgivas med högst inkomstminskningens belopp. Har den skattskyldige under beskattningsåret även haft annan, krigskonjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla, som kan anses utvisa in-

21 Kungl. Moj:ts proposition nr 193. Bilaga.

komstökning i förhållande till förkrigsinkomståren, bör skälig hänsyn därtill tagas vid avdragets bestämmande.

2 mom. Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under de beskattningsår taxeringarna till krigskonjunkturskatt åren 1941 och 1942 avsågo haft krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som vid tillämpning av de vid nämnda taxeringar gällande föreskrifterna utvisade inkomstminskning, för vilken avdrag vid nämnda taxeringar skulle hava medgivits, därest inkomstökning å annan, krigskonjunklurskatt underkastad förvärvskälla förelegat, skall jämväl avdrag för sådan inkomstminskning medgivas vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande, dock endast i den mån avdrag för inkomstminskningen ej kunnat utnyttjas vid taxeringarna åren 1941 och 194 2.

3 mom. Beskattningsbar merinkomst utföres dels för rörelse, dels för övriga förvärvskällor gemensamt i fulla hundratal kronor, sa att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

(Se vidare anvisningarna.)

27 §.

1 mom. Fysisk eller juridisk person, som i sin år 19 4 3 avlämnade självdeklaration uppgivit nettointäkt av rörelse eller inkomst av tantiem, provision eller gratifikation som utgått från rörelse, jordbruk eller skogsbruk, sammanlagt ej understigande 4,000 kronor och som ej enligt 2 § 2 mom. är undantagen fran skattskyldighet, är, såvitt ej Kungl. Majit annorlunda föreskriver, pliktig att utan anmaning pa beder och samvete avlämna deklaration till ledning för egen taxering till krigskonjunkturskatt.

Deklaration skall---till Överståthållarämbetet.

Anvisningar till 4 §.

4. Vid uppskattning---i denna punkt.

c) Har vid taxering till krigskonjunkturskatt åren 1940, 1 9 4 1 och 19 4 2 eller något av dessa år avdrag åtnjutits för minskning av dold förkiägsreserv i tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, och har under beskattningsåret den avgångna dolda förkrigsreserven genom nybildning av motsvarande dold reserv helt eller delvis återvunnits, skall ett belopp svarande mot återvinningen tilläggas vid inkomstuppskattningen för detta år, dock att, därest återvinning skett av dold förkrigsreserv som minskats under det beskattningsår som låg till grund för 1940 års taxering till krigskonjunkturskatt, tillägg för återvinningen i denna del ej skall göras med mera än skillnaden mellan det belopp, för vilket avdrag för minskning av den dolda förkrigsreserven åtnjutits vid nämnda taxering, och återvinningen av samma reserv under de två nästföregående beskattningsåren.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 193 Bilaga.

Återvinningen under beskattningsåret av avgången dold förkrigsreserv utgöres av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, varmed vid uppskattning för taxering till lcrigskonjunkturskatt lagret vid beskattningsårets utgång var nedskrivet under förkrigspriset, och å andra sidan det belopp, varmed lagret vid beskattningsårets ingång var nedskrivet under nämnda pris, dock högst skillnaden mellan det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats under tidigare beskattningsår, och det belopp som motsvarar återvinning av sådan reserv under d e t v å nästföregående beskattnings åren.

Avdrag för---synes skäligt.

f) Avdrag för avsättning Jill konjunkturinvesteringsfond eller investeringsfond är ej medgivet, ej heller avdrag för omkostnad som kan anses hava haft till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret. Vad angar representation o. dyl. i större omfattning än under förkrigsinkomståren bör sålunda avdrag för omkostnaden medgivas endast i den mån den betingats av rörelsens utvidgning eller andra särskilda förhållanden. Beträffande reparationer o. dyl. i förhållandevis större omfattning än under förkrigsinkomståren bör avdrag för kostnaden ej medgivas, i den mån ifrågavarande arbeten utan egentlig olägenhet kunnat uppskjutas; dock må avdrag ske för merkostnad på grund av kriget i analogi med vad som enligt punkt 4 d) gäller beträffande tillgångar för stadigvarande bruk.

Avdrag för--—- pensioneringen avser.

g) Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter fran eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tilllämpade prissättningen rörelsen inkomstökning och jordbruket inkomstminskning, skall för utjämning härutinnan vid inkomstuppskattning enligt denna förordning beträffande nämnda produkter tillämpas skälig högre prissättning med sammanlagt högst det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen å jordbruket och det å jordbruket belöpande utjämningsavdraget.

h) Huru vid---— här nedan.

6. Har skattskyldig enligt vad därom är särskilt stadgat vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt från summan av sina inkomster från olika förvärvskällor åtnjutit avdrag för belopp, som utgivits såsom gåva för luftvärnet eller luftskyddet eller för hemvärnet eller dess underavdelningar eller till sjövärns k aren eller densamma underställda sjöv ärnsflottiljer, skall enligt denna förordning motsvarande avdrag göras vid uppskattning av inkomst av till rörelse hänförlig förvärvskälla, från vilken gåvan utgått.

8. a) För vartdera förkrigsinkomståret så ock för beskattningsåret skall vid taxeringen angivas beräknad ränta å eget kapital i rörelsen efter en räntefot av fem procent samt, därest det egna kapitalet under beskattningsåret ökats sedan förkrigsinkomståren, beträffande kapitalökningen efter en ränte-

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

fot av sex procent. Ingår i kapitalökning, som uppkommit genom besparing av vinstmedel från tidigare år, kapital som ej under någon del av beskattningsåret använts i rörelsen utan varit insatt i bank eller eljest utlånat eller tillfälligt disponerat utom rörelsen, må dock ej ränta å detta kapital beräknas till högre belopp än som faktiskt tillkommit den skattskyldige. Vad angår jämförelseåret skall räntan beräknas å det egna kapital, som anses då hava varit nedlagt i rörelsen, därvid räntan beräknas till medeltalet av räntorna för förkrigsinkomståren, såvitt ej annan grund än medeltalsberäkning tillämpats vid jämförelseinkomstens fastställande, i vilket fall räntan bör beräknas efter grund som finnes skälig.

b) Såsom eget---särskilt maskinvärde.

11. a) Avdrag för---denna tidpunkt.

Minskning av dold förkrigsreserv under beskattningsåret utgöres följaktligen av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, vartill den dolda förkrigsreserven vid beräkning enligt ovan angivna grunder uppgått, och å andra sidan det belopp, varmed lagret vid beskattningsårets utgång vid uppskattning enligt denna förordning var nedskrivet under förkrigspris, med avdrag av skillnaden mellan det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats under tidigare beskattningsår, och det belopp som motsvarar återvinning av sådan reserv under de två nästföregående beskattningsåren, b) Vid beräkning---nämnda tidpunkt.

till 5 §.

2. Vid bestämmande av den uppskattade merinkomsten skall sådan avvikelse ske från uppskattningen enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstuppskattningen för förkrigsinkomståren och beskattningsåret. Om exempelvis under beskattningsåret minskning skett av kreatursbesättningen genom nedslagning i större omfattning än som brukat förekomma vid ifrågavarande jordbruk och i större omfattning än som där förekommit under förkrigsinkomståren, bör ett med hänsyn därtill avvägt belopp avräknas. Har inneliggande lager av spannmål eller annat sedan 1940 års ingång mera avsevärt minskats, må avdrag ske med verkliga värdet vid nämnda tidpunkt av det lager som avyttrats eller förbrukats utan att ersättas före 19 4 2 års utgång, i den mån minskningen belöper på år 19 4 2. Därjämte bör beaktas om i mera avsevärd omfattning sådana onormala omkostnader under något av förkrigsinkomståren eller beskattningsåret förekommit för reparationer, inköp av levande djur m. m., som ej uppvägts av motsvarande ökning av intäkterna under året. Hava sådana omkostnader förekommit, bör skälig jämkning göras i inkomstuppskattningen för det år på vilket dc belöpa, dock under iakttagande att, därest omkostnader som nu avses förekommit under beskattningsåret, avdrag i allt fall skall medgivas i den mån desamma överstiga det belopp motsvarande kostnader skulle hava utgjort vid utgången av augusti 1939. Därest

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 193. Bilaga.

under beskattningsåret nyuppsättning av inventarier eller ny-, till- eller ombyggnad å för jordbruket nödiga driftbyggnader eller till jordbruket hånförlig grundförbättring å fastigheten ägt rum, må jämväl avdrag för kostnaden härför medgivas i den mån den överstiger det belopp, vartill kostnaden för motsvarande nyuppsättning eller arbeten skulle hava uppgått vid utgången av augusti 1939, eller, därest nyuppsättning skett av tillgång som kan anses hava väsentligt värde endast så länge förhållanden som avses i 1 § föreligga, det värde tillgången kan antagas komma att äga sedan kriget upphört.

Inkomst för — — — under beskattningsåret.

Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tillämpade prissättningen jordbruket inkomstökning men rörelsen inkomstminskning, skall för utjämning härutinnan vid inkomstuppskattning enligt denna förordning beträffande nämnda produkter tillämpas lägre prissättning med sammanlagt det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen å rörelsen och det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget. Därvid iakttages, att prissänkningen skall anses belöpa å jordbrukets ifrågavarande produkter i förhållande till de i räkenskaperna redovisade försäljningsprisen.

3. Såsom jåmförelseinkomst--- 3,000 kronor.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda.

till 6 §.

3. Visar den---nettointäkten utgjort.

Vid beräkning---till beskattningsåret. Har under beskattningsåret

nedlagts dylik kostnad, för vilken avdrag medgivits vid taxering till krigskonjunkturskatt redan för tidigare beskattningsår, får sådant belopp ej ånyo avdragas. Därest under — — — å orten.

(Förutvarande punkt 4 utgår.)

4. Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter från eget skogsbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tillämpade prissättningen rörelsen inkomstminskning, medan taxerad merinkomst framkommer för skogsbruket, skall för utjämning härutinnan beträffande nämnda produkter tillämpas lägre prissättning med sammanlagt det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen å rörelsen och det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget. Därvid iakttages, att prissänkningen skall anses belöpa å skogsbrukets ifrågavarande produkter i förhållande till de i räkenskaperna redovisade försäljningsprisen.

Vad sålunda---tillämpade prissättningen.

5. Vad i punkt 4 av anvisningarna till 9 § stadgas

Kungl. Maj.ts proposition nr J93. Bilaga.

skall äga motsvarande tillämpning i fall där växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken och intäkten å avyttringen är att hänföra till inkomst av skogsbruk.

till 7 §.

3. Såsom jämförelseinkomst--- 3,000 kronor.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast

fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda.

till 8 §.

3. Såsom jämförelseinkomst--- 3,000 kronor.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast

fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast örn särskilda skäl därtill föranleda.

till 9 §.

4. Har fastighet avyttrats på grund av expropriation eller eljest i fall, där tvångsförsäljning till det allmänna måste anses vara för handen, och synes det ej uppenbart, att avyttringen skulle ägt rum även om tvång icke förelegat, skall den genom överlåtelsen uppkomna realisationsvinsten icke anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.

till 10 §.

1. Av 4 § 3 mom. framgår att, om en förvärvskälla inom rörelse utvisar inkomstökning och en annan inkomstminskning, inkomstminskningen skall i viss ordning avräknas från inkomstökningen. Av punkt 4 g) av anvisningarna till 4 § och tredje stycket av punkt 2 av anvisningarna till 5 § framgår att i förhållande mellan jordbruk och rörelse utjämning i vissa fall skall enligt särskilda regler äga rum i händelse den ena förvärvskällan utvisar inkomstökning och d^n andra inkomstminskning. Utjämning i särskild ordning skall enligt punkt 4 av anvisningarna till 6 § jämväl i vissa fall ifrågakomma i förhållande mellan skogsbruk och rörelse, därest rörelsen utvisar inkomstminskning.

Beräkning av inkomstminskning beträffande skogsbruk förutsättes ej enligt denna förordning kunna ifrågakomma.

Beräkning av inkomstminskning beträffande annan fastighet förutsättes ej enligt denna förordning kunna ifrågakomma i annat fall än som avses i punkt 3 här nedan.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 193 Bilaga.

Avdrag för realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom medgives enligt 9 § från realisationsvinst å sådan egendom men antages enligt denna förordning ej kunna ske i andra fall.

2. I övrigt skall avdrag för inkomstminskning under beskattningsåret å krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla medgivas vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande enligt följande föreskrifter.

Avdrag för inkomstminskning å rörelse, i den mån utjämning av densammaej skett enligt de i punkt 1 första stycket angivna bestämmelserna, skall medgivas från inkomstökning hänförlig till sådan inkomst, som avses i 2 § 1 mom. e), samt, till den del inkomstminskningen överstiger sådan inkomstökning, från taxerad merinkomst å annan förvärvskälla, i den mån inkomstminskningen kan antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.

Vad sålunda stadgats om inkomstminskning å rörelse skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga örn inkomstminskning hänförlig till sådan inkomst, som avses i 2 § 1 mom. e), under iakttagande att avdrag för sådan inkomstminskning i första hand skall ske från inkomstökning å rörelse.

Med inkomstökning å rörelse avses den uppskattade merinkomsten minskad med det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget. Inkomstökning hänförlig till sådan inkomst, som avses i 2 § 1 mom. e), skall beräknas till skillnaden mellan inkomsten under beskattningsåret och motsvarande inkomst under ett antaget jämförelseår.

Med inkomstminskning å rörelse avses summan av den enligt punkt 10 av anvisningarna till 4 § beräknade uppskattade inkomstminskningen och ett belopp svarande mot det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget. Beträffande inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) skall inkomstminskning beräknas till skillnaden mellan inkomsten under det antagna jämförelseåret och inkomsten under beskattningsåret, dock under iakttagande att inkomstminskningen ej må beräknas till högre belopp än som erhålles vid motsvarande tillämpning av den för beräkning av taxerad merinkomst gällande regeln enligt 8 § sista stycket. Inkomstminskning som nu sagts skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, i den mån det ej framgår såsom sannolikt att inkomstminskningen ej berott på sådana förhållanden.

27 Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

Med inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) under ett antaget jämförelseår förstås, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, medeltalet av inkomster av motsvarande slag under förkrigsinkomståren.

Beträffande inkomstminskning å jordbruk skall avdrag medgivas från taxerad merinkomst å annan förvärvskälla, i den mån inkomstminskningen skall anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Avdrag medgives i första hand från taxerad merinkomst av skogsbruk och, till den del avdraget ej kan sålunda fullt utnyttjas, från taxerad merinkomst å övriga förvärvskällor, i sista hand från taxerad merinkomst av rörelse. Med inkomstminskning som nu sagts avses det belopp, som erhålles vid motsvarande tillämpning av de för beräkning av uppskattad merinkomst å jordbruk gällande reglerna, med iakttagande tillika, att där jämförelseinkomsten fastställas till högre belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av inkomstminskning skall bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal eller efter annan grund som finnes skälig, och skall så förfaras även i det fall, då medeltalet betecknar ett underskott. Av inkomstminskningen skall en fjärdedel anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, därest ej den skattskyldige visar, att större del av inkomstminskningen berott på sådana förhållanden.

Vid tillämpning av vad ovan föreskrivits skall iakttagas, att, därest skattskyldig haft inkomstminskning å en krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla och inkomstökning å en krigskonjun k turskatt icke underkastad förvärvskälla samt mellan dessa förvärvskällor finnes sådant samband att avräkning dem emellan framstår såsom särskilt naturlig, sådan avräkning i första hand bör ske, oaktat den skattskyldige även haft annan, krigskon junkturskatt underkastad förvärvskälla, som utvisar inkomstökning. Vid bedömande i vad mån inkomstökning å krigs konjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla skall anses föreligga bör jämförelse göras mellan den vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för beskattningsåret beräknade inkomsten av förvärvskällan och medeltalet av motsvarande inkomster under förkrigsinkomståren.

3. Beträffande avdrag för inkomstminskning under de beskattningsår, 1941 och 1 942 års taxeringar lill krigskonjunkturskatt avsågo, iakttages, att sådant avdrag skall medgivas från den merinkomst, som återstår sedan de i 10 § 1 mom. omförmälda avdragen med undantag

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

för det däri omförmälda avdraget å 3,000 kronor i förekommande fall gjorts. Vid bedömande av inkomstminskningens storlek och övriga med avdragsrätten sammanhängande frågor skola de vid nämnda taxeringar gällande föreskrifterna äga tillämpning. Därvid märkes, att fråga kan vara antingen om sådan inkomstminskning, som vid 1941 och 1942 års taxeringar skulle avdragas innan taxerad merinkomst av visst slag fastställdes, eller örn sådan inkomstminskning som fick avdragas enligt 10 § i förordningarna örn krigskonjunkturskatt för åren 1941 och 19 42. Avdrag medgives endast i den mån inkomstminskningen kan anses hava berott på förhållanden som omförmälas il §, under iakttagande tillika att avdrag för inkomstminskning å annan fastighet må medgivas allenast från taxerad merinkomst å samma förvärvskälla under beskattningsåret. Vid bestämmande huruvida avdrag skall anses hava kunnat utnyttjas vid tidigare års taxeringar skall bortses från det i 10 § omförmälda avdraget å 3,000 kronor.

Inkomstminskning å annan fastighet beräknas med motsvarande tillämpning av de för beräkning av uppskattad merinkomst å denna förvärvskälla gällande reglerna ävensom av vad ovan stadgats angående inkomstminskning å jordbruk för det fal! att jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp än medeltalet för förkrigsinkomståren. Inkomstminskning å annan fastighet skall anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 § i den mån den uppkommit genom att bruttointäkterna under det beskattningsår varom är fråga i jämförelse med förkrigsinkom ståren minskats på grund av att uthyrningsmöjligheter, som under normala förhållanden plägat vara för handen, under beskattningsåret ej kunnat utnyttjas på grund av det av krigstillståndet framkallade läget.

Avdrag, som avses i denna punkt med undantag för avdrag för inkomstminskning å annan fastighet, Hilgodonjutes i första hand från taxerad merinkomst av förvärvskälla, å vilken inkomstminskningen uppstått. Återstående avdrag göres från taxerad merinkomst av rörelse och, i den mån avdraget ej såmedelst kan fullt utnyttjas, från summan av övriga taxerade merinkomst e r.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

29 Förslag

till

förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst år 19 4 4 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 30 maj 1941, nr 360, med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg stadgats beträffande fartyg, som förlorats under beskattningsår för vilket taxering ägt rum år 1940 eller skulle äga rum något av åren 1941 och 1942, samt beträffande fartyg, som avyttrats under något av de beskattningsår, för vilka taxering skulle äga rum år 1941 eller år 1942, skall äga tillämpning även för det fall att förlusten timat eller avyttringen ägt rum under beskattningsår, för vilket taxering skall äga rum år 19 4 4.