med förslag till förord¬ ning om viss skattefrihet för krigsriskersättning till sjömän

Kungl. Maj:ts proposition nr 309.

1 Nr 309.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om viss skattefrihet för krigsriskersättning till sjömän; given Stockholms slott den 21 maj 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till förordning om viss skattefrihet för krigsriskersättning till sjömän.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 309.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 309.

Förslag

till

förordning om viss skattefrihet för krigsriskersättning till sjömän.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall femtio procent av det tillägg å hyran på grund av krigsrisk (krigsriskersättning), som för åren 1943 och 1944 utgått eller kan komma att utgå till befälhavaren eller den som tillhör besättningen på svenskt fartyg, icke utgöra skattepliktig inkomst.

Vad i första stycket sägs skall dock, där krigsriskersättningen för kalenderår överstiger tiotusen kronor, icke gälla beträffande den överskjutande delen.

2 §■

Det åligger arbetsgivare, som för år 1943 eller 1944 utbetalat krigsriskersättning till hos honom anställd sjöman, att i uppgift, som i 33 § a) taxeringsförordningen avses, angiva huru stor del av den till sjömannen för nämnda år utbetalade ersättningen, som utgjort krigsriskersättning.

Vad i taxeringsförordningen stadgas angående påföljd för underlåtenhet att behörigen fullgöra i 33 § samma förordning föreskriven uppgiftsskyldighet skall äga motsvarande tillämpning beträffande arbetsgivares underlåtenhet att behörigen fullgöra uppgiftsplikt, varom i första stycket i denna paragraf stadgas.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 309.

3 Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 maj 19U3.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn viss skattefrihet för krigsriskersättning till sjömän, m. m. samt anför därvid följande.

Alltsedan krigsutbrottet hösten 1939 har särskild krigsriskersättning utgått till personalen vid den svenska handelsflottan. Avtal rörande sådan ersättning ha träffats mellan Sveriges redareförening respektive enskilda rederiföretag, å ena, samt Sveriges fartygsbefälsförening, svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges radiotelegrafistförening, svenska sjöfolksförbundet och svenska stewartsföreningen, å andra sidan. De nu löpande avtalen gälla för tiden från och med den 29 oktober 1942. Enligt dessa avtal utgår krigsriskersättningen såsom tillägg med viss procent å hyran per månad, dock att den månatliga hyra, å vilken krigsriskersättningen beräknas, i intet fall må understiga 250 kronor för den, som har en hyra av 100 kronor per månad eller därutöver, och 200 kronor för den som har en månadshyra mindre än 100 kronor.

Krigsriskersättningen, angiven i procent av månadshyran, utgör:

i östra delen av Nordatlanten och i Medelhavet ................ 300 #/o

» västra delen av Nordatlanten .............................. 225 °/o

» Stilla och Indiska Oceanerna .............................. 200 °/«

» Sydatlanten .............................................. ISO °/o

» södra Östersjön............................................ 200 %

» Bottniska viken............................................ 90 #/o

» svensk kustfart............................................ 40 °/o.

Dessutom gälla åtskilliga detaljbestämmelser rörande beräkningen av krigsriskersättningen.

Enligt avtalen utgår krigsriskersättningen för hela den tid fartyget befinner sig inom respektive områden med undantag för den tid, då fartyg ligger i neutral hamn eller befinner sig i inre svenskt territorialvatten. Vidare gäller den begränsningen, att ersättning icke utgår för längre tid än 6 veckor för en och samma enkelresa, varmed förstås tiden från avgången från en hamn till avgången från nästa hamn.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 309.

Beträffande avtalens innehåll i övrigt må anmärkas, att till den, som är anställd å fartyg vilket förlist i följd av krigshändelse, skall utgå extra ersättning med ett belopp av 500 kronor utöver de förmåner som tillkomma honom enligt sjömanslagen, samt att den som vid fart på Rotterdam gjort två resor i följd på sagda hamn äger rätt till åtta dagars extra krigsledighet med bibehållen hyra.

Genom särskild lagstiftning ha vissa inskränkningar skett i fråga örn rätten att förfoga över intjänad krigsriskersättning. Sålunda stadgas i lagen den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän, att sådan ersättning skall, i den mån Kungl. Maj:t därom förordnar, av redaren insättas hos postsparbanken för den ersättningsberättigades räkning, samt att Kungl. Majit äger förordna, att av krigsriskersättning, som skall insättas hos postsparbanken, högst hälften skall under villkor som Kungl. Majit bestämmer innestå viss tid, ej över två år. Nämnda lag, som ursprungligen gällde krigsriskersättning som belöpte å tiden till och med den 31 mars 1941, har sedermera successivt förlängts, senast genom lagen den 30 juni 1942, nr 528. På föredragning av t. f. chefen för justitiedepartementet har Kungl. Majit förut denna dag beslutat, att proposition (nr 274) skall avlåtas tili riksdagen med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av 1939 års lag; enligt vad i denna proposition föreslås skall sistnämnda lag utsträckas att gälla krigsriskersättning som belöper å tiden till och med den 30 juni 1944.

Beträffande frågan om den omfattning, i vilken förordnande meddelats jämlikt 1939 års lag, ävensom angående verkningarna av nämnda lag torde jag få hänvisa till den redogörelse, som lämnats i nyssberörda proposition.

I en vid 1940 års lagtima riksdag väckt motion (11:171) av herr Lindberg i Stockholm m. fl. hemställde motionärerna, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville hemställa örn införande av sådan bestämmelse i skatteförfattningarna, att sjöfolket befriades från erläggande av skatt för under nu pågående krig intjänad krigsriskersättning. Såsom motivering för denna hemställan åberopade motionärerna bl. a., att färderna över haven under nu pågående krig blivit särskilt farofyllda och att krigsriskersättningen icke betraktades såsom arbetsinkomst utan såsom enbart en ersättning för den ökade risk, som sjöfolket utsatte sig för vid färder över riskfarvatten.

I anledning av motionen yttrade bevillningsutskottet (betänkande nr 36), att utskottet visserligen funne det synnerligen behjärtansvärt att under rådande förhållanden åtgärder vidtoges för åvägabringande i största möjliga utsträckning av ekonomisk trygghet åt sjömännen och deras familjer. Emellertid kunde det enligt utskottets mening icke anses lämpligt att i nämnda syfte införa särskilda bestämmelser vid beskattningen i fråga örn sjömännen tillkommande krigsriskersättningar. Ur principiell synpunkt funne utskottet det vara betänkligt att beträffande en viss kategori av medborgare undantaga en del av deras löneinkomst från skatteplikt. Enligt vårt skatte-

Kungl. Maj.ts proposition nr 309.

system vöre grunden för beskattningen den enskildes skatteförmåga. Avgörande för en persons skatteförmåga vore i regel icke varifrån den av honom åtnjutna inkomsten härledde sig utan storleken av det belopp han uppburit. Ett avsteg från denna princip beträffande nu ifrågavarande inkomsttagare skulle kunna leda till icke önskvärda konsekvenser. Det borde i detta sammanhang icke förbises, att de skattskyldiga, varom här vöre fråga, genom förevarande krigsriskersättningar erhållit en väsentligt ökad skatteförmåga. Med hänsyn till det anförda ansåge sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till motionärernas ifrågavarande förslag utan hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

I ett flertal framställningar till Kungl. Majit har hemställts om befrielse från skyldighet att erlägga skatt för krigsriskersättning.

Sålunda ha i januari 1940 framställningar i detta syfte inkommit från svenska sjöfolksförbundet och Halmstads fartygsbefälhavareförening. I den förstnämnda framställningen har särskilt framhållits, att det pågående kriget medförde stora påfrestningar för sjöfolket, att ett stort antal sjömän fått offra livet under tjänsten på sjön samt att rättvisan krävde, att sjöfolket, som särskilt svårt drabbades av efterverkningarna från förra världskriget, befriades från en del av de bekymmer som dylika efterverkningar medförde. Fartygsbefälhavareföreningen har i sin framställning hänvisat till att sjömännen vöre den enda yrkesgrupp, som utsattes för snart sagt lika stor risk till liv och lem som vid fronten kämpande trupper. — Genom beslut den 5 juli 1940 fann Kungl. Majit dessa framställningar icke föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Sedermera har Sveriges fartygsbefelisförening i en den 19 augusti 1942 dagtecknad, till Kungl. Majit ingiven skrift hemställt om befrielse för sjöfolket från kommunal och — med undantag för värnskatten — statlig beskattning av krigsriskersättningen. Föreningen har därvid anfört i huvudsak följande:

Kravet från sjöfolkets sida om befrielse från beskattningen av krigsriskersättningen har icke tystnat utan har under den gångna tiden framförts med ökad styrka på sammanträden och från enskilda. Ytterligare skäl som tala för sjöfolkets krav har därvid framförts. Utvecklingen under den gångna krigsperioden har därjämte medfört, att bättre överblick än som var möjlig i början av kriget vunnits över sjömännens personliga förhållanden och den inverkan dessa varit underkastade under den påfrestande tjänstgöringen i krigsfarvattnen. En överblick av erfarenheterna under de tvenne sista åren giver enligt föreningens mening — i vilken samtliga kategorier av ombordanställda torde instämma — vid handen, att frågan örn det berättigade i sjöfolkets begäran örn skattebefrielse för inkomst av krigsriskersättning tidigare endast bristfälligt kunnat överblickas. Detta förhållande bör enligt föreningens mening föranleda, att frågan upptages till förnyad prövning i hela dess vidd.

Då sjömän av alla kategorier förfäkta, att de böra befrias från beskattning å inkomst av krigsriskersättning, är det grundläggande härför den uppfattningen att denna ersättning förvärvas under förhållanden, som icke torde

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 309.

kunna jämställas med några andia förhållanden som råda för inkomsts förvärvande för övriga medborgare i landet. Man anser därjämte, att ersättningen icke är att betrakta som lön för arbete i vanlig mening — härför erhåller de sjöfarande som tidigare vanlig hyra — utan utgör denna ersättning kompensation för de risker till liv och lem, som sjömannen under krigsförhållandena utsättes för. Under förvärvande av denna ersättning utsättes sjömannen för så hårda psykiska och fysiska påfrestningar som ingen medborgare i landet för inkomsts förvärvande måste underkasta sig. De direkt påvisbara följderna därav, förutom sjukdomstillstånd, är att tjänstgöringen måste avbrytas för tillfälle till rekreation i land under längre eller kortare tid. Detta behov torde, som varje sjösakkunnig kan intyga, numera få anses gälla i allmänhet för sjömän som segla i krigszoner. Sjömannen måste under dylik vistelse i land avstå från inkomst och själv stå för de kostnader, som äro förbundna därmed. Särskilt då sådan landvistelse måste ske i främmande länder som fallet är med alla de sjömän, vilka segla utanför Skagerackspärren, bli kostnaderna för uppehälle dryga. Endast i enstaka fall utgår hyra under dylik nödtvungen landvistelse. Härav framgår att sjömännen »för inkomsts förvärvande» under nuvarande förhållanden ha väsentliga omkostnader, som rätteligen borde berättiga till avdrag vid deklarationsuppgifts avlämnande. Vid dylika uppgifters avlämnande, vilket för sjömän ofta sker genom om dylika förhållanden helt ovetande anförvanter, torde dock efter vad föreningen vid en undersökning kunnat finna, icke förekomma yrkanden örn avdrag för dylika omkostnader i tjänsten.

Andra väsentliga omkostnader i samband med tjänsten för vilka avdragsgiltighet synes böra förekomma, föreligga för medlemmar av besättningar å fartyg som sänkts och vilka därvid gått miste örn de personliga effekterna. På grund av knappheten i den ersättning, som utgår enligt gällande kungl, förordning, torde på grund av inträdda prisförhöjningar inköp av ny utrustning föranleda dylik sjöman väsentliga utgifter utöver den ersättning, som tillkommer honom. Yrkanden om avdrag för dylika kostnader torde icke förekomma i sjömäns deklarationer.

Ytterligare utgifter i samband med tjänsten måste alla de sjömän påtaga sig, som av omtanke om anhöriga iklätt sig utgifter för extra försäkringsskydd. Dylika utgifter av i allmänhet mindre förekommande storleksordning, som dock torde få anses naturliga för sjömän, vilka under nuvarande krigsförhållanden vid varje ny resa aldrig riktigt veta huruvida de skola återse de sina, synas böra betraktas som naturliga omkostnader i tjänsten, men äro icke avdragsgilla utöver medgivna 200 kronor.

Med de anförda exemplen har föreningen velat påvisa att nuvarande ordning vid beskattning av krigsriskersättning icke ger rum för skälighetsprövning av denna inkomsts verkliga värde för sjömannen. På grund av de omfattande kostnader, som äro förbundna med tjänstgöringen under nuvarande krigsförhållanden, anse sig därför sjömännen beskattade för inkomster, vilka i viss utsträckning äro fiktiva. Beskattningen träffar dem på ett obilligt sätt, och i de allra flesta fall äro de varken i tillfälle att själva avgiva självdeklaration och därvid ange sina skäl för avdrag, överklaga taxeringsmyndighets beslut eller på annat sätt bevaka sina intressen i beskattningsavseende.

Här antydda förhållanden har hos sjöfolket helt naturligt skärpt det tidigare framförda kravet på befrielse från beskattning av krigsriskersättning. Särskilt behovet av att efter viss tid avbryta tjänstgöringen för rekreation är enligt föreningens mening en omständighet som vid prövningen av denna fråga är ägnad att tillmätas särskild betydelse. Då en gång kriget är slut, torde de allra flesta sjömän, som seglat i krigsfarvatten, ha ett absolut behov av längre tids vila. Redan nu kan detta behov av vila och rekreation

Kungl. Maj.ts proposition nr 309.

konstateras som ett oeftergivligt krav, vilket på ett övertygande sätt framhålles av de sjömän, som anlända till hemlandet från krigsförlista fartyg. Krigsriskersättningen bör därför enligt sjömännens enhälliga mening obeskuren tå uppbäras för att sätta dem i tillfälle att i lugn och utan ekonomiska bekymmer återhämta sig nu under kriget och efter dess slut.

Betydelsen av de tjänster, som sjömännen under kriget göra sitt land, holde enligt föreningens mening vara statsmakterna tillräckligt stöd för att tillmötesgå deras krav på befrielse från skatt å krigsriskersättning. Intet torde heller vara bättre ägnat som erkänsla för den vid olika officiella tillfällen betygade tacksamheten hos vårt folk för sjömännens insatser.

Som torde vara bekant, står i de nordiska länderna det svenska sjöfolket inte ensamt om kravet på befrielse från skatt å krigsriskersättning. I Danmark har redan i början av kriget genom särskild lagstiftning sådan inkomst undantagits trän beskattning. Ett liknande förslag framlades i början av år 1940 i Norge, vilket emellertid på grund av där senare inträffade händelser ej slutbehandlades. Det svenska sjöfolket har svårt att förstå varför inte i vårt land visas samma tillmötesgående och uppskattning av dess gärning under krigets farofyllda förhållanden.

Efter vad föreningen erfarit, grundar sig bevillningsutskottets principiella betänkligheter på bl. a. att lönetillägg i form av riskersättningar utgå förutom till sjömän jämväl för tjänst inom vissa andra yrken. Detta är sålunda fallet inom krigsmakten, där i flottan s. k. ubåtstillägg under vissa förhållanden utgå till befattningshavare inom ubåtsvapnet, och i flygvapnet, där s. k. flygtillägg utgå till viss personal. Jämväl inom sprängämnes- och ammunitionsindustrierna utgår särskild ersättning för de större olycksfallsriskema som arbete inom dessa industrier anses innebära. Ett tillmötesgående av sjöfolket krav synes sålunda hos utskottet lia medfört betänkligheter för tillkomsten av ett prejudikat, som man befarat skulle medföra krav på skattefrihet även från dessa och andra gruppers sida. Dessa principiella betänkligheter vittna emellertid enligt föreningens mening om att sjöfolkets särställning i denna fråga vid tidigare tillfälle ej blev föremål för tillfredsställande belysning. Ingen av ifrågavarande grupper torde nämligen kunna anföra på något sätt så bärande skäl för begäran om skattefrihet som sjöfolket. Det torde vara avgörande att till en början erinra örn, att ingen av ifrågavarande grupper likt sjöfolket tjänstgör under ständigt hot av krigshandlingar. De bärande synpunkterna för sjöfolkets krav — de stora omkostnaderna för inkomstens förvärvande, det oeftergivliga behovet av återkommande tjänstledighet och dess ekonomiska tryggande — kunna icke anföras av dessa grupper. Omnämnda grupper inom krigsmakten lia — så länge vårt land bibehåller sin neutralitet — fördelen av att fullgöra sin tjänst, även om denna är mera påfrestande än under tid då förstärkt försvarsberedskap ej uppehälles, under fredliga förhållanden. För behovet av rekreation är väl sörjt. Inte heller arbetet inom nämnda industrier kan i riskfylldliet och nervpåfrestning jämföras med sjöfolkets tjänst under krigsförhållanden. Döds- och olycksfallsuppgifterna rörande sjöfolket under hittillsvarande krigsperiod talar ett så tydligt språk, alt ytterligare jämförelser med dessa grupper torde vara obehövligt för att påvisa under vilka helt olika förhållanden de förvärva deni tillkommande riskersättningar. Bevillningsutskottets vägran att tillstyrka sjöfolkets krav på skattefrihet å krigsriskersättning synes föreningen sålunda, i den mån de grunda sig på betänkligheter lör dess prejudicerande betydelse för andra grupper, inte vara av den natur att dylika möjligheter böra anses föreligga. Självfallet säger sig sjöfolket också, alt dylika betänkligheter icke borde få väga tyngre inom vårt Iand än vad do vid tillkomsten av den danska lagstiftningen ansetts göra.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 309.

Svenska sjöfolksförbundet har i en den 27 oktober 1942 dagtecknad, till Kungl. Majit ingiven skrift förnyat sin anhållan, att krigsriskersättningen till sjömän måtte undantagas från skatt till stat och kommun. Förbundet har därvid särskilt framhållit, att de strapatser, som sjömännen hade att utstå, medfört en ytterst stegrad sjukdomsfrekvens; såväl tuberkulos som reumatiska och nervsjukdomar hade ökat i mycket hög grad.

I särskilda till Kungl. Majit under år 1943 inkomna skrifter lia medlemmar av svenska sjöfolksförbundet vid möten i New York och San Fransisco instämt i förbundets hemställan under framhållande att sjöfolket, däiest ingen ändring komme till stånd, ej hade annat val än att söka sig till andra nationers fartyg.

Vidare har svenska maskinbefälsförbundet i en den 12 december 1942 dagtecknad skrift gjort framställning hos Kungl. Majit örn befrielse från kommunal och statlig lieskattning av krigsriskersättningen. I denna skrift har uttalats, att krigsriskersättningen icke vore att betrakta såsom lön i vanlig mening utan närmast såsom en kompensation för de risker till liv och lem, för vilka sjömännen under krigsförhållandena utsattes. De riskersättningar inom andra yrken, som av bevillningsutskottet vid 1940 års lagtima riksdag ansetts jämställda med sjömännens krigsriskersättningar, utginge under helt andra betingelser. I dessa andra yrken läge det nämligen i yrkets karaktär att vara riskfyllt, när helst yrket utövades, således även under fredstid. Därför bleve den riskersättning, dessa yrkesutövare erhölle, en direkt lön för arbetet, en lön som i viss mån sattes i proportion till arbetets riskfylldhet. Vidare har förbundet framhållit, att under den förstärkta försvarsberedskapen utginge i ett flertal fall ersättningar, som till viss del vore skattefria. Sålunda skulle värnpliktigs terminslön, frånsett vissa undantagsfall, icke räknas till skattepliktig intäkt. Denna terminslön utginge efter två olika tariffer, därvid den högre tariffen tillämpades bl. a. å personal, som befunne sig inom krigsskådeplats eller inom fästning, vilken förklarats i belägringstillstånd. Dessa bestämmelser syntes otvetydigt giva termmslönen en viss karaktär av ersättning för den risk vederbörande löpte. Likheten vöre påfallande med sjömännens krigsriskersättning, vilken ju även utginge med högre belopp ju närmare en krigsskådeplats tjänsten utövades. Det syntes därför underligt, att en likartad ersättning i ena fallet beskattades och i andra fallet delvis icke beskattades.

Jag torde i detta sammanhang jämväl få anmäla en av aktiebolaget aerotransport den 4 maj 1943 till Kungl. Majit ingiven skrift, däri bolaget hemställt att hos bolaget anställd flygpersonal, som åtnjöte krigsrisktillagg vid trafikering av ett flertal flyglinjer, måtte erhålla samma skattelindringar, som kunde komma att beviljas sjöfolket. Till stod for sin hemställan har bolaget anfört, att flygpersonalen på de ifrågavarande flyglinjerna vilka trafikerades utan någon som helst lejd av de krigförande ofta finge riskera livet för att bryta landets isolering. Genom den riskfyllda tjänstgöringen utsattes personalen för allvarliga såväl fysiska som psykiska påfrestningar, vil-

Kungl. Majlis proposition nr 309.

ket medförde att personalen med korta mellanrum måste avlösas för rekreation och vila. Det utgående krigsrisktillägget måste därför av flygbesättningarna användas för bestridandet av kostnaderna härför samt för beredandet av möjligheter till ökat försäkringsskydd för efterlevande.

Den krigsriskersättning, som alltsedan krigsutbrottet hösten 1939 utgått Departement till sjömännen på svenska handelsfartyg, är uppenbarligen att anse såsom chefenskattepliktig intäkt enligt kommunalskattelagen samt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Emellertid torde med fog kunna göras gällande, att sjöfolkets krigsriskersättning icke är av samma karaktär som annan intäkt av tjänst, för vilken skatteplikt föreligger. Ifrågavarande ersättning intjänas under mycket riskfyllda förhållanden och de faror och påfrestningar, för vilka sjömännen utsättas under sin yrkesutövning, ha avsevärt ökats ju längre kriget pågått. Krigsriskersättningen har därför kommit att alltmera få karaktären av en premie, som utgår till sjömännen för de risker till liv och lem, för vilka de utsätta sig i och för sitt arbete.

Det bör även beaktas, att ifrågavarande yrkesgrupp tidigare knappast haft sådana inkomster, att mera avsevärda besparingar kunnat göras till familjernas framtida underhåll. Vid angivna förhållanden finner jag så starka billighetsskäl numera tala till förmån för en skattelindring för sjöfolket, att de principiella betänkligheter, som obestridligen äro förenade med en dylik åtgärd, böra få vika. Jag vill i detta sammanhang nämna, att i bl. a. Danmark sjöfolkets krigsriskersättning icke medräknas vid fastställandet av den skattepliktiga inkomsten.

En skälig skattelindring skulle enligt min mening beredas sjömännen, därest vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt endast 50 procent av krigsriskersättningen medräknades i den skattepliktiga inkomsten. Därest krigsriskersättningen för kalenderår uppgår till mera än 10,000 kronor, torde dock den överskjutande delen böra i sin helhet betraktas såsom skattepliktig inkomst.

Därest gällande beskattningsregler ändras i enlighet med vad jag nyss angivit, kommer skattelindringen att avse jämväl värnskatten. Nämnda skatt utgår nämligen på det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet. Det kan naturligtvis ifrågasättas, örn skattelindringen bör inbegripa även värnskatten. Av praktiska skäl förordar jag emellertid att så sker.

Den föreslagna skattelindringen torde böra gälla med avseende å krigsriskersättning, som ulgålt eller kan komma att utgå för innevarande år. Därutöver torde motsvarande lindring redan nu böra stadgas beträffande krigsriskersättning, som kan komma att utgå för år 1944. Därest fortsatt skattelindring anses böra medgivas, torde frågan härom framdeles få upptagas till prövning.

Av vad jag förut anfört framgår, att jag anser en skattelindring för sjömännen motiverad med hänsyn till de speciella förhållanden, sorn föreligga i fråga örn denna yrkesgrupp. Någon motsvarande skattelindring för andra

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 309. %

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 309.

yrkesgrupper synes mig däremot icke nu böra komma i fråga. Jag kan sålunda icke tillstyrka den av aktiebolaget aerotransport gjorda framställningen örn skattelindring för viss civil flygpersonal.

Jämlikt 33 § a) taxeringsförordningen åligger det arbetsgivare att varje år till ledning vid taxering för inkomst eller förmögenhet lämna uppgift beträffande arbetstagares avlöningsförmåner under nästföregående år. Därest den ifrågasatta skattelindringen beträffande krigsriskersättning till sjömän genomföres, torde i nämnda uppgift böra särskilt angivas, i vilken omfattning krigsriskersättning ingår i avlöningsförmånerna. Föreskrifter om sådan uppgiftsskyldighet torde lämpligen kunna intagas i den författning, i vilken bestämmelser om skattelindringen meddelas.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom finansdepartementet upprättats förslag till förordning om viss skattefrihet för krigsriskersättning till sjömän.

Föredraganden hemställer härefter, att nämnda förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:: W. Dickson.

438120. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943: