med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 3U)

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

1 Nr 352.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 3U); given Stockholms slott den 15 oktober 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344).

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 tami. Nr 862.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

Förslag

till

Lag

örn ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344).

Härigenom förordnas, att i utlänningslagen den 11 juni 1937 skall införas en ny paragraf, betecknad 49 a §, av följande lydelse och att 57 § skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

49 a §.

Finnes i ärende, som avses i denna lag eller med stöd därav utfärdad författning, att utredning vid domstol erfordras rörande viss omständighet av betydelse för ärendets avgörande, äger Konungen förordna, att förhör angående sådan omständighet skall äga rum vid den underrätt, som med hänsyn till tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig.

Vid förhöret skall för att tillvarataga statens intresse lämplig person, som av länsstyrelsen därtill förordnas, vara närvarande. Rätten eller på landet domaren skall inkalla utlänningen till förhöret, om han är på fri fot, och eljest ombesörja att han inställes vid rätten. Hörsammar icke utlänning, som är på fri fot, kallelse att inställa sig, må rätten förordna att han skall hämtas.

Utlänningen äger, där han så äskar, vid förhöret åtnjuta hjälp. Är han icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde, skall rätten eller på landet domaren förordna lämplig person att biträda honom.

Där omständigheterna det påkalla, förordne rätten att förhöret skall hållas inom lyckta dörrar. Angående förhöret skall i övrigt, där ej annat följer av vad i 57 § stadgas, i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet örn brottmål däri talan örn ansvar föres.

Rätten eller domaren skall, sedan utredningen avslutats, skyndsamt insända protokoll och övriga handlingar i ärendet till justitiedepartementet.

57 §.

Närmare föreskrifter----meddelar Konungen.

Likaledes utfärdar---eller utvisning.

Huru ersättning må bestämmas åt biträde, varom i 32, 35, 47 eller 49 a § sägs, eller åt den, som förordnats att vid förhör enligt 49 a § tillvarataga statens intresse, eller åt tolk, därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

3 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 september 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga örn ändring i utlänningslagen.

Föredraganden anför följande.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 april 1943 tillkallade jag den 28 i samma månad justitierådet G. Dahlman, ordförande, ävensom pressombudsmannen K- R- Casparsson, utrikesrådet G. Engzell, ledamoten av riksdagens första kammare professorn Å. Holmbäck och t. f. byråchefen C. Schmidt att såsom sakkunniga verkställa översyn av utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344) jämte vad därmed ägde samband. Jag angav därvid, att vissa spörsmål vore av sådan natur att de borde upptagas till särskild behandling, så att eventuella förslag till författningsändringar kunde framläggas utan dröjsmål. Sålunda syntes frågorna beträffande frihetsberövande åtgärder mot utlänningar fordra skyndsam behandling. De sakkunniga ha den 1 augusti 1943 avlämnat en promemoria angående utlännings omhändertagande i förläggning eller tagande i förvar. Vid promemorian funnos fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen, till kungörelse angående ändring i vissa delar av kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar och till kungörelse med vissa föreskrifter angående utlännings hållande i förvar. Sedan yttranden från olika myndigheter inhämtats över promemorian, har Kungl. Maj:t den 18 september 1943 utfärdat två kungörelser (nr 714 och 715) på grundval av de sakkunnigas förslag ävensom med ledning av i promemorian angivna synpunkter utfärdat nytt reglemente för Långmora, Smedsbo, Rengsjö och Hälsingmo utlänningsförläggningar. Jag anhåller nu att få upptaga till behandling frågan om genomförande av de sakkunnigas förslag till lag om ändring i utlänningslagen.

Till upplysning i ärendet tolde de sakkunnigas promemoria jämte därvid fogade författningsförslag få biläggas detta protokoll.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

De sakkunnigas förslag.

I promemorian uttalas, att i jämförelse med vad fallet var i vissa andra länder hade flyktingfrågan för vårt land, örn man bortsåge från förhållandena under tiden närmast efter förra världskriget, mycket obetydliga proportioner fram till åren 1937 och 1938, och antalet politiska flyktingar i Sverige var relativt ringa. Vid denna lid började ett flertal länder visa en utpräglad obenägenhet att taga emot judiska flyktingar och vissa andra stater försökte minska flyktingklientelet. Samtidigt började i Tyskland skärpta åtgärder vidtagas mot judarna. I samband därmed ökade antalet sådana flyktingar i Sverige så att det den 1 oktober 1938 uppgick till 1,500. Före krigsutbrottet steg siffran till 3,000 samtidigt med att antalet andra flyktingar ökade till omkring 800. Härtill kommo åtskilliga flyktingar, vilka lyckades efter någon tids uppehåll i Sverige resa vidare till annat land. Den tyska ockupationen av Danmark och Norge och i synnerhet den därpå följande utvecklingen i Norge medförde en flyktingström till Sverige av helt andra dimensioner än tidigare Sålunda hade norrmän i mycket stort antal flytt hit. Från Danmark och Norge fick Sverige även övertaga tyska, österrikiska och tjeckoslovakiska samt statslösa judiska flyktingar, som förut åtnjutit asylrätt där. Vidare förekommo bland flyktingarna personer av olika nationaliteter, som rymt från tyska krigsfångeläger, desertörer från tyska armén samt sjömän, som rymt från fartyg i tysk tjänst. Vid tiden för promemorians upprättande uppgick antalet flyktingar här i landet till omkring 22,000, varav omkring 17,000 norrmän.

De sakkunniga erinra, att enligt 1937 års utlänningslag kunde utlänning, vars vistelse här i riket av en eller annan anledning icke ansåges önskvärd, avlägsnas härifrån genom avvisnings-, förpassnings- eller utvisningsbeslut. Beträffande verkställigheten av sådant beslut gällde att utlänningen icke finge mot sin vilja befordras till land, varifrån han flytt av politiska orsaker, eller till land, varest han kunde antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till förstnämnda land. Det hade därför ansetts nödvändigt att meddela särskilda föreskrifter om sådana utlänningars övervakande. Enligt utlänningslagen kunde detta ske på olika sätt. Utlänningen kunde åläggas särskild anmälningsplikt, anvisas särskild uppehållsort eller eljest särskilt övervakas. Ansåges sådan åtgärd icke vara tillfyllest, kunde han tagas i förvar i fångvårds- eller liknande anstalt. Genom en kungörelse den 16 februari 1940 (nr 92) infördes vid sidan av tagandet i förvar en mildare form för utlänningens berövande av friheten, nämligen omhändertagande i av socialstyrelsen anordnad förläggning. Beslut om såväl tagande i förvar som omhändertagande i förläggning meddelas av administrativ myndighet.

Enligt vad i promemorian framhålles lia tagande i förvar och omhändertagande i förläggning hittills förekommit i obetydlig omfattning, örn man jämförde med hela antalet flyktingar i landet.

De sakkunniga erinra, att de frihetsberövande åtgärderna mot utlänningar under den senaste tiden vid olika tillfällen varit föremål för uppmärksamhet av riksdagen, och ha lämnat en närmare redogörelse härför till vilken jag kan hänvisa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

5 Den av de sakkunniga nu verkställda utredningen har i första hand avsett genom motion vid 1943 års riksdag väckt förslag att till domstols prövning hänskjuta frågor om utlännings tagande i förvar eller omhändertagande i förläggning. I samband därmed ha även undersökts andra möjligheter att tillfredsställa önskemålen att skapa ökade garantier för allsidig och rättvis prövning av intemeringsfrågor.

Ehuru de sakkunniga tillika givit uttryck åt önskemål örn vissa förbättringar i fråga örn behandlingen av utlänningar som berövats friheten, ha de särskilt framhållit, att av den undersökning av förhållandena i förvarsanstalter och förläggningar, som företagits, framgått, att fog saknades för de uppgifter, som i olika sammanhang lämnats, att de omhändertagna utlänningarna i förvarsanstalterna eller förläggningarna skulle vara underkastade en inhumanitär behandling.

Enligt utlänningslagen eller med stöd av denna utfärdade författningar kan en utlänning berövas friheten på två olika sätt. Han kan omhändertagas för vistelse i förläggning eller ock tagas i förvar.

Bestämmelser om utlännings omhändertagande för vistelse i förläggning meddelades genom kungörelse den 16 februari 1940 (nr 92) med tillägg till kungörelsen den 1 september 1939 (nr 59) med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar. Genom kungörelsen tillädes två nya paragrafer, 11 och 12 §§, av vilka 11 § förut ändrats genom kungörelse den 11 oktober 1940 (nr 864). I dessa bestämmelser har ändring numera skett genom kungörelsen den 18 september 1943 (nr 714) som träder i kraft den 1 oktober 1943. Hittills gällande bestämmelser innebära följande.

Förordnande om utlännings omhändertagande i förläggning må meddelas av socialstyrelsen, i regel efter utlänningsnämndens hörande. Denna nämnd består av tre av Kungl. Majit utsedda ledamöter, av vilka en skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete och en skall äga erfarenhet rörande internationella rättsfrågor.

Förutsättning för omhändertagande är, att beslut örn avvisning, förpassning _ eller utvisning ej kunnat verkställas eller att eljest särskild anledning föreligger. Utlänningen äger klaga över beslutet, endast om utlänningsnämndens yttrande i ärendet icke inhämtats eller om nämnden eller någon dess ledamot yppat mot socialstyrelsens beslut avvikande mening. Klagan föres hos Kungl. Majit i justitiedepartementet. Förordnandet går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Örn synnerliga skäl föreligga äger socialstyrelsen förordna örn utlännings omhändertagande i förläggning utan att utlänningsnämndens yttrande i ärendet inhämtats. I sådant fall må dock förordnandet icke vara längre tid än trettio dagar, därest icke frågan dessförinnan hänskjutits till nämnden. Har utlänningsnämndens yttrande icke inhämtats då socialstyrelsen meddelar förordnande örn utlännings omhändertagande, äger denne alltid anföra besvär mot beslutet.

I vissa fall förekommer det, att förordnande örn utlännings omhändertagandc meddelas av Kungl. Majit. Enligt 48 § utlänningslagen kan socialstyrelsen överlämna ärende angående förfarandet med utlänning till Kungl. Majits avgörande. Sådant överlämnande skall alltid ske, örn ullänningsnämnden eller någon dess ledamot hemställt därom. Även i andra fall förekom-

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

mer emellertid, att Kungl. Majit föreskriver antingen att utlänning skall omhändertagas för vistelse i förläggning eller att han skall tagas i förvar, med rätt för socialstyrelsen att förordna om hans omhändertagande i förläggning. Detta sker särskilt då Kungl. Majit förordnat om utvisning av utlänning jämlikt 37 § utlänningslagen eller, efter anmälan av länsstyrelse örn svårighet att verkställa av länsstyrelsen meddelat utvisningsbeslut, skall förordna örn förfarandet med utlänningen i avhidan på utvisningens verkställande.

Bestämmelserna örn utlännings omhändertagande i förläggning liksom Kungl. Majits särskilda beslut därom grunda sig på det Kungl. Majit i 54 § utlänningslagen givna bemyndigandet att, i händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, meddela de särskilda bestämmelser, som må finnas nödiga med avseende på utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket samt att i fråga örn utlännings avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna.

I promemorian återgives en av socialstyrelsen lämnad redogörelse rörande tillämpningen av bestämmelserna örn utlännings omhändertagande i förläggning. Av de uppgifter härom som i övrigt intagits i promemorian må här nämnas, att av de utlänningar, som omhändertagits i förläggning före den 1 maj 1942, kvarhöllos den 15 juli 1943 14. Sex av dessa hade varit berövade friheten mellan 3 och 3V2 år, de övriga 1—3 år. Genom beslut den 30 juni 1943 har emellertid Kungl. Majit förordnat att 12 av dessa utlänningar skulle försättas på fri fot före den 15 augusti 1943. De övriga två äro av sådan sinnesbeskaffenhet, att de icke kunna taga hand om sig själva, och de vistas för närvarande på vårdanstalt.

Beträffande härefter den andra, vid sidan av omhändertagande i förläggning, förekommande formen av frihetsberövande åtgärd mot utlänning, nämligen utlännings tagande i förvar, återfinnas flertalet bestämmelser härom i 1937 års utlänningslag.

Enligt utlänningslagen må utlänning tagas i förvar av länsstyrelse eller polismyndighet. Meddelas sådant beslut av polismyndighet, skall detta genast anmälas för länsstyrelsen. Anser länsstyrelsen behov föreligga att kvarhålla utlänningen i förvar utöver två månader, skall frågan därom underställas Kungl. Majits prövning.

Polismyndighet äger enligt utlänningslagen taga utlänning i förvar i avbidan på beslut om hans avvisning från riket eller i avvaktan på verkställighet av beslut därom. Vidare må polismyndighet meddela sådant förordnande när framställning gjorts om utlännings utvisning eller förpassning ur landet och det skäligen kan befaras att han avviker. Förenämnda bestämmelser återfinnas i 20, 24, 27 och 33 §§ utlänningslagen.

Länsstyrelse må enligt 27, 30, 32 och 38 §§ utlänningslagen taga utlänning i förvar i avbidan på beslut om hans utvisning eller förpassning ur riket eller på verkställighet av beslut därom.

I kungörelse den 26 november 1937 (nr 912) med föreskrifter i anledning av utlänningslagen finnes ett stadgande örn befogenhet för polismyndighet att i särskilt fall taga utlänning i förvar. Enligt denna kungörelse äger länsstyrelse, då beslut meddelats om utlännings utvisning ur riket, meddela erforderliga föreskrifter rörande hans avresa ur landet. Ställer sig utlänningen icke dessa föreskrifter till efterrättelse, må polismyndighet enligt 52 § taga utlänningen i förvar.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 352.

7 Bestämmelserna om utlännings tagande i förvar ha efter krigsutbrottet kompletterats med särskilda föreskrifter för vissa fall. Så har, i samband med införandet av den särskilda formen för utlännings berövande av friheten genom bans omhändertagande i förläggning, i 12 § kungörelsen den 1 september 1939 stadgats, att länsstyrelse äger taga utlänning i förvar i avbidan på beslut av socialstyrelsen om hans omhändertagande i förläggning. I denna paragraf har även socialstyrelsen medgivits rätt att i särskilt fall förordna om utlännings tagande i förvar, nämligen då han är omhändertagen i förläggning. Även enligt dessa bestämmelser gäller, att förvaringen icke utan Kungl. Maj :ts medgivande må avse längre tid än två månader.

Slutligen har Kungl. Maj:t i ämbetsskrivelse den 27 februari 1942 föreskrivit, att utlänning som vistas inom område där han icke äger uppehålla sig skall, därest ej särskilda skäl till annat föranleda, tagas i förvar i avbidan på beslut från socialstyrelsen huru med honom skall förfaras.

De efter krigsutbrottet meddelade särskilda föreskrifterna om utlännings tagande i förvar ha meddelats med stöd av det i 54 § utlänningslagen intagna stadgandet örn rätt för Kungl. Maj :t att vid krigsfara eller eljest under särskilda förhållanden meddela de särskilda bestämmelser som må finnas nödiga med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket samt att i fråga om utlännings avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna. Kungl. Maj :t har i vissa fall även direkt förordnat om utlännings hållande i förvar i avbidan på verkställighet av beslut om hans avlägsnande ur landet.

Utlänning, som [ages i förvar, intages i allmänhet i fångvårdsanstalt. De sakkunniga anföra beträffande innebörden av förvaringen, att den i de flesta fall vore en åtgärd av rent provisorisk natur. Förvarstiden vöre då i regel av kort varaktighet. Emellertid förekomme det, att Kungl. Maj:t medgåve förlängning av förvarstiden så alt denna överstege två månader, t. ex. såsom en förlängning av giltighetstiden för den provisoriska åtgärden eller såsom en disciplinär åtgärd eller då utlänningens omhändertagande i förläggning eller övervakande i annan ordning icke ansåges tillfyllest av hänsyn till statens säkerhet. Beträffande tillämpningen av bestämmelserna örn utlännings tagande i förvar får jag i övrigt hänvisa till promemorian. Här må endast nämnas, att antalet utlänningar, som voro tagna i förvar den 15 juli 1943 och då hållits i förvar längre tid än två månader, var 36. Av 13 utlänningar som den 15 juli 1943 liöllos i förvar och varit berövade friheten mer än ett år, har Kungl. Maj:t genom beslut den 30 juni 1943 förordnat att 10 skulle försättas på fri fot före den 15 augusti 1943.

De sakkunniga ha för egen del framhållit, att frihetsberövande åtgärder mot flyktingar vidtagits endast i ringa utsträckning. Av de omkring 22,000 flyktingar, som vistades i Sverige, voro den 1 juli 1943 cirka 270 i förvar eller omhändertagna i förläggning. Av förvarsfallen voro en del endast provisoriskt omhändertagna i avbidan på beslut örn det vidare förfarandet med dem och av förläggningsfallen voro ett stort antal intagna endast på kortare tid.

I anslutning till vad första lagutskottet anfört vid 1942 års riksdag lia de sakkunniga framhållit såsom önskvärt att utöver vad redan vore förhållandet huvudgrunderna för utlännings berövande av friheten funnes reglerade i lag. Även med denna uppfattning kunde man dock icke bortse från att be-

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

hov kunde föreligga av rörligare regler än de genom lag fastställda och att alltså utlänningslagen även i framtiden måste ha en motsvarighet till fullmaktsbestämmelsema i 54 §. Behov kunde hastigt uppkomma att omedelbart genomföra erforderliga förändringar. Frågan örn att utöver vad redan skett huvudgrunderna för utlännings berövande av friheten skulle upptagas i lag fordrade därjämte ingående överläggningar. De sakkunniga ansåge sig icke redan i det nu aktuella skedet av utredningsarbetet, som avsåge uppgifter av mera skyndsam natur, böra upptaga denna fråga till slutlig behandling. Dock syntes av rent formella skäl den ändringen nu kunna ifrågasättas i 54 § utlänningslagen, att däri uttryckligen angåves att Kungl. Maj:ts befogenhet att under krigsförhållanden meddela kompletterande föreskrifter till utlänningslagen även avsåge utlännings tagande i förvar eller omhändertagande i förläggning.

I promemorian tramhålles vidare, att ökade garantier mot ogrundade frihetsberövanden syntes önskvärda. Det i förenämnda motion väckta förslaget om domstolsprövning hade emellertid i så gott som samtliga därom avgivna yttranden avstyrkts. De skäl som av olika myndigheter anförts mot motionen syntes rikta sig särskilt mot förslaget alt domstolen i dylika ärenden icke endast skulle verkställa utredningen utan även efter prövning av frågan avgiva yttrande huruvida utlänningen borde omhändertagas. Det kunde ej heller förnekas att de allmänna säkerhetssynpunkter som i detta hänseende påkallade beaktande vore av den skiftande karaktär, att betänkligheter kunde yppas mot att sådana frihetsberövande åtgärder mot utlänningar varom nu vore fråga gjordes beroende av domstols prövning. De sakkunniga ha därför ställt sig avvisande till nämnda förslag. De ha emellertid upptagit tanken på domstols medverkan i alman form. Enligt vad de sakkunniga framhålla läge till grund för de administrativa myndigheternas prövning av frågan om frihetsberövande åtgärder mot utlänning en polisutredning av relativt ingående art. Uppenbart vore emellertid att fall kunde förekomma, då behov förelåge av en mera allsidig och uttömmande utredning än den som i regel kunde åvägabringas vid en utredning i administrativ ordning. Sålunda kunde behov föreligga att för utredning rörande viss fråga eller vissa omständigheter höra vittnen på ed. I de lagar där administrativ myndighet medgivits rätt att beröva svensk medborgare hans personliga frihet funnes i regel möjlighet för myndigheten att, där så erfordrades, genom vittnesförhör inför domstol vinna utredning rörande viss omständighet som vore av betydelse för frågans avgörande. Även då det gällde frihetsberövande av utlänning enligt utlänningslagen eller med stöd därav utfärdad författning syntes en möjlighet att vinna domstolsutredning av denna art böra stå till buds. De ärenden, däri sådan domstolsutredning kunde vara erforderlig, syntes regelmässigt vara av sådan natur, att de borde överlämnas till avgörande av Kungl. Maj:t. Det syntes därför vara tillräckligt om befogenhet att föranstalta om utredning förbehölles Kungl. Majit. Den nu förordade ulreduingsmöjligheten borde kunna avse jämväl andra frågor rörande utlänningars behandling än berövande av friheten, såsom t. ex. utvisning eller förpassning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

9 De sakkunniga lia på grund av det anförda föreslagil tillägg till utlänningslagen av innebörd att, om Kungl. Maj:! i ärende rörande behandling av utlänning enligt lagen eller med stöd därav utfärdad författning finner att utredning vid domstol erfordras rörande viss omständighet som är av betydelse för avgörandet, Kungl. Majit äger förordna om förhör angående sådan omständighet vid den underrätt som med hänsyn till tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig. Beträffande förfarandet vid domstolen skola de processuella regler, som gälla för brottmålsförfarande i allmänhet, vinna tillämpning. Förfarandet skall, liksom fallet är enligt utlämningslagen, vara kontradiktoriskt, i det att å ena sidan lämplig person förordnas att tillvarataga statens intresse och å andra sidan utlänningen beredes tillfälle att närvara och därvid åtnjuta hjälp av advokat. Utlänningen äger enligt förslaget erhålla biträde på det allmännas bekostnad örn han icke är på fri fot och säger sig ej själv kunna anskaffa biträde.

Bestämmelserna härom lia upptagits såsom 49 a § i lagen. Härjämte har i 54 § intagits uttrycklig föreskrift, att Konungen äger, i händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, meddela bestämmelser som avse utlännings tagande i förvar eller omhändertagande i förläggning.

Vad härefter angår de förslag till administrativa författningar, som de sakkunniga framlagt och vilka redan föranlett beslut om ändrade bestämmelser den 18 september 1943, må här i korthet nämnas följande.

I flera lagar om frihetsberövande åtgärder mot svenska medborgare ha särskilda föreskrifter meddelats om för hörsförfarande inför administrativ myndighet. Även i utlänningslagen finnes föreskrift örn sådant förfarande. Enligt 32 och 37 §§ denna lag skall nämligen utlänning, beträffande vilken uppkommit fråga örn hans utvisning ur riket, inställas till förhör inför länsstyrelse, därvid utlänningen skall äga åtnjuta biträde av advokat. De sakkunniga lia ansett sig böra förorda att även utlänning, beträffande vilken fråga uppkommit örn omhändertagande i förläggning genom beslut av socialstyrelsen, i viss utsträckning beredes tillfälle att vid ett förhör inför auktoritativ myndighet yttra sig i ärendet och därvid åtnjuta biträde av advokat. Beträffande frågan inför vilket organ förhöret borde hållas lia de sakkunniga stannat vid att, i likhet med vad som enligt utlänningslagen gäller örn förhör med utlänning i utvisningsärende, låta länsstyrelsen i det län där utlänningen vistas hålla förhöret. Även i fråga om förfarandet vid förhöret inför länsstyrelsen lia de sakkunniga funnit utlänningslagens föreskrifter örn förhör i utvisningsärende böra liga motsvarande tillämpning. Förhör borde hållas när fråga vore örn kvarhållande för längre lid av utlänning, som ej vore kriminell. I fråga örn den tidsgräns, över vilken en sådan utlänning icke finge hållas i förläggning utan att förhör hölles, lia de sakkunnigas majoritet, som räknade nied att interneringstiden i många av dessa fall kunde förkortas, stannat för att bestämma gränsen lill fyra månader, varvid även skulle medräknas den tid utlänningen kunde lia hållits i förvar i avbidan på beslut örn hans omhändertagande i förläggning. På denna punkt var emellertid

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

en av de sakkunniga, t. f. byråchefen Schmidt, av skiljaktig mening och uttalade att tiden borde bestämmas till sex månader. — De sakkunniga ha vidare förordat, att socialstyrelsen, då förordnande meddelas örn utlännings omhändertagande i förläggning, i beslutet angiver den väsentliga anledningen till åtgärden, t. ex. omhändertagande för observation. — I promemorian uppmärksammas också bl. a. vissa fall, då Kungl. Maj:t förordnar om eller medgiver att utlänning skall hållas i förvar för längre tid eller förordnar att utlänning skall omhändertagas i förläggning. Beträffande dessa fall ha de sakkunniga ansett, att förhör med utlänningen borde hållas i analogi med vad som föreslagits beträffande utlännings omhändertagande i förläggning efter beslut av socialstyrelsen.

De sakkunniga lia även upptagit till undersökning frågan angående omprövning av beslut om frihetsberövande åtgärder.

Hittills gällande bestämmelser innehålla härom följande.

I 11 § kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar stadgas, att socialstyrelsen senast ett år från det förordnande meddelats om utlännings omhändertagande i förläggning skall pröva frågan om hans fortsatta vistelse där. Finnes han böra kvarhållas, skall socialstyrelsen därefter minst en gång varje kalenderår företaga prövning varom nyss sagts. Vid omprövningen skall socialstyrelsen inhämta utlänningsnämndens yttrande i ärendet och utlänningens besvärsrätt blir beroende av örn utlänningsnämnden eller någon dess ledamot yppat avvikande mening mot socialstyrelsens beslut. Vidare gäller enligt samma paragraf, att socialstyrelsen må, när anledning därtill finnes, förordna örn upphörande av utlänningens vistelse i förläggning, med eller utan villkor.

Beträffande omprövning av beslut om utlännings hållande i förvar gäller den förut nämnda regeln, att örn underordnad myndighet meddelat beslut örn utlänningens tagande i förvar och behov föreligger att kvarhålla honom utöver två månader, frågan därom skall inom samma tid underställas Kungl. Majit. Däremot ha föreskrifter icke meddelats om omprövning av beslut om utlännings kvarhållande i förvar utöver två månader. Antalet utlänningar, som hållas i förvar för längre tid har emellertid varit så begränsat, att frågan om behovet av kvarhållande ständigt kunnat hållas aktuell. Utskrivning har även regelmässigt skett så snart förhållandena medgivit det. Initiativet till utskrivningen har i vissa fall tagits direkt av Kungl. Majit, utan att framställning från utlänningens sida förelegat.

De sakkunniga framhålla, att kvarhållande på längre tid vore ett så allvarligt ingripande i utlänningens personliga frihet, att ökade garantier fölen enhetlig prövning därav vore önskvärda. Med hänsyn härtill förordade de sakkunniga, att frågor om utlännings hållande i förläggning för längre tid alltid skulle underställas Kungl. Majits prövning. Förfarandet borde regleras så, att socialstyrelsen, där behov ansåges föreligga att kvarhålla utlänning i förläggning utöver fyra månader, så snart som möjligt inom denna tid skulle påkalla att utlänningen inställdes till förhör inför länsstyrelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

11 Sedan protokoll över förhöret inkommit till socialstyrelsen skulle styrelsen, efter utlänningsnämndens hörande, underställa frågan örn utlänningens kvarhållande Kungl. Maj:ts prövning. Funne socialstyrelsen efter tagen del av förhörsprotokollet, att kvarhållande av utlänningen i förläggning icke erfordrades, behövde underställning givetvis icke ske. — Förordnade Kungl. Majit efter underställning att utlänning skulle kvarhållas, borde enligt de sakkunnigas mening förnyad omprövning företagas med jämna mellanrum. Den tid, inom vilken sådan omprövning enligt nu gällande bestämmelser skulle ske, ett år, syntes emellertid de sakkunniga väl lång och kunde lämpligen nedsättas till sex månader. Bedömningen borde i första hand anförtros åt socialstyrelsen och utlänningsnämnden. Vore dessa ense örn att utskrivning ej borde ske, syntes ärendet ej behöva underställas Kungl. Majit. Men om någon av dessa ansåge utskrivning böra ske, borde anmälan härom göras hos Kungl. Majit. Även örn endast någon ledamot av nämnden ansåge att utlänningen borde utskrivas, borde frågan underställas Kungl. Majit. — De bestämmelser, som sålunda föreslagits i fråga örn omprövning av beslut örn utlännings kvarhållande i förläggning, borde äga motsvarande tillämpning å de fall, där förordnandet om utlännings omhändertagande meddelats direkt av Kungl. Majit.

De skäl, som föranlett förslaget om regelbunden omprövning av fråga örn utlännings kvarhållande i förläggning, ha de sakkunniga ansett böra föranleda motsvarande bestämmelser beträffande utlänningar i förvar. Enligt de sakkunnigas mening borde omprövningen i dessa fall direkt verkställas av Kungl. Majit, efter föredragning av chefen för justitiedepartementet. Det borde emellertid ankomma på fångvårdsstyrelsen att vid långtidsförvaring göra anmälan till chefen för justitiedepartementet var sjätte månad för att omprövning skulle kunna äga rum.

Beträffande utlänningar, som vid bestämmelsernas ikraftträdande vöre omhändertagna i förläggning, ha de sakkunniga föreslagit särskilda övergångsbestämmelser.

De sakkunniga lia i promemorian även lämnat en närmare redogörelse för de av socialstyrelsen anordnade förläggningarna för utlänningar. I samband härmed ha de sakkunniga ifrågasatt örn ej en strängare reaktion mot omhändertagna utlänningar, som rymde från förläggning, borde ske. Även vid upprepad rymning vore påföljden att utlänningen toges i förvar för en tid, som icke överstege två månader.

Beträffande behandlingen på förläggningarna lia de sakkunniga framhållit, att för att förläggningsverksamheten överhuvud skulle kunna hållas uppe och i längden även för internerna själva vore det nödvändigt alt de sysselsattes med arbete. Från denna synpunkt kunde det ifrågasättas, örn ej arbetsskyldiglieten för närvarande vore för liten — den dagliga arbetstiden syntes i genomsnitt ej uppgå till mer än 4Vz timmar -— och örn ej arbetstiden borde förlängas till normal arbetsdag, naturligtvis med möjlighet för förläggningsledningen att medgiva undantag. De i förläggning omhändertagna utlänningar, som föredroge intellektuella sysselsättningar framför kroppsarbete, bni-

12 Kungl. Maj-.ts proposition nr 352.

kade beredas möjlighet därtill genom att de fritoges från annat arbete. En uttrycklig föreskrift härom syntes lämpligen böra meddelas i reglementet för förläggningarna.

De sakkunniga ha även berört de omhändertagnas ekonomiska förmåner och erinrat, att de hittills i regel erhållit allenast fickpenning med 90 öre om dagen. Endast vid särskilda mera omfattande arbeten utginge särskild arbetspremie, som då i regel beräknades efter ackord. Om, såsom de sakkunniga förordat, arbetsskvldigheten över lag utsträcktes, borde detta medföra att för dem som deltoge i arbetet ersättning utginge med arbetspremie, i så stor utsträckning som möjligt beräknad efter utförd arbetsprestation. Beträffande permission och besök ansåge de sakkunniga, att de borde medgivas i så stor utsträckning som säkerhetskravet och ordningen på förläggningen tilläte, dock att i fråga örn vissa kategorier av omhändertagna en strävare behandling kunde vara motiverad. Frågan i vad mån permission borde kunna beviljas borde bedömas med hänsyn till grunden för omhändertagandet samt till interneringstidens längd, på sätt de sakkunniga närmare utvecklat. I fråga om fritidssysselsättningen lia de sakkunniga nämnt, att de omhändertagna numera hade full frihet att mottaga böcker och tidningar. Särskilt för de intellektuella vore detta en fråga av stor betydelse. De sakkunniga förordade även, att de omhändertagna, åtminstone försöksvis, finge fri tillgång till de för förläggningarna anskaffade radioapparaterna, så att de kunde avlyssna den radioutsändning de önskade. Slutligen syntes stadgad begränsning av brevskrivningsrätten böra upphävas, där den icke vore påkallad av särskilda förhållanden.

I fråga örn disciplinära åtgärder uttala de sakkunniga, att dessa borde tilllämpas med hänsyn till förseelsens art och med iakttagande av att en åtgärd, som lämpade sig för viss intern, kanske vore alldeles olämplig beträffande en annan. Utöver de av socialstyrelsen använda bestraffningsformer, för vilka redogöres i promemorian, syntes förlust av permissionsrätt eller andra de omhändertagna i allmänhet tillkommande förmåner kunna utgöra lämplig reaktion mot lindrigare former av indisciplinärt uppförande. Såsom reaktion mot förseelse av allvarligare art borde dock endast viss tids tagande i förvar förekomma. Emellertid borde förvar naturligen ej tillgripas då fråga vore om lindrigare förseelser. I några fall under 1942 och 1943 hade förvar kommit till tillämpning då sådan åtgärd enligt de sakkunnigas mening knappast varit motiverad. Beträffande längden av den tid omhändertagen hölles i förvar såsom disciplinåtgärd hade de sakkunniga erfarit, att två månader syntes vara normalfallet. En differentiering av tiden med hänsyn till den begångna handlingens art borde dock göras, så att, bortsett från rymning, maximitiden tilllämpades endast vid förseelser av mycket svår art eller eljest vid upprepat indisciplinärt uppträdande. Förvaring i två månader syntes däremot i regel böra vara normalstraff för rymning första gången, under det att vid upprepad rymning i allmänhet syntes erfordras förvaring på längre tid. I samband härmed ha de sakkunniga understrukit vikten av noggrann utredning i ärendet. Vidare nämnes i promemorian bl. a. att förläggningscheferna borde

Kungl. Mnj.ts ijroposition nr 352.

erhålla mera ingående uppgifter om internerna genom de sammanställningar som socialstyrelsen brukade för varje fall tillställa dem.

Beträffande verkställighet av länsstyrelses beslut örn tagande i förvar gäller att det sker, där plats å fångvårdsanstalt icke omedelbart kan anskaffas, genom utlänningens införpassande i polisarrest eller häradseller stadsfängelse. Då polismyndighet tager utlänning i förvar, insättes han i allmänhet i polisarrest. I sådant fall brukar man, där förvaringen icke uppenbarligen skall vara endast helt kort tid, snarast överföra utlänningen till fångvårdsanstalt. Har socialstyrelsen meddelat förordnande om utlännings tagande i förvar, verkställes detta alltid genom hans överförande till fångvårdsanstalt. Utlänning, som enligt beslut eller efter medgivande av Kungl. Majit skall hållas i förvar under längre tid, överföres till en i fångvårdsstyrelsens regi för långtidsförvaring av utlänningar iordningställd avdelning vid rannsakningshäktet i Kalmar.

De sakkunniga ha redogjort även för förvarsanstalterna och i samband därmed upptagit frågan om behandlingen av utlänningar i förvar. De erinra härvid, att i detta hänseende andra bestämmelser icke meddelats, än att Kungl. Majit i samband med beslut om inrättande av den särskilda avdelningen vid rannsakningshäktet i Kalmar föreskrivit, att utlänning, som tagits i förvar å fångvårdsanstalt, skulle behandlas såsom fängelsefånge; dock att han skulle hållas till arbete, som av vederbörande fångvårdsmyndighet för honom bestämdes. Beträffande de utlänningar, som hölles i förvar å Kalmaranstalten eller den i anslutning därtill anordnade Ödevatakolonien, ha emellertid under hand gjorts väsentliga avvikelser från de för fängelsefångars behandling eljest gällande reglerna, allt i syfte att förbättra utlänningarnas tillvaro under förvaringen. De utlänningar som förvarades i polisarrest eller å andra fångvårdsanstalter än den i Kalmar syntes i allmänhet behandlas såsom anhållna, respektive fängelsefångar. De hölles ganska strängt isolerade. I dessa fall vore fråga örn endast provisorisk förvaring av relativt kort varaktighet eller förvaring som disciplinstraff, högst två månader.

De sakkunniga lia ansett det lämpligt att, i den mån så kunde ske, närmare regler gåves om behandlingen av förvarade. Denna behandling borde ej medföra andra inskränkningar i den förvarades frihet än som påkallades med hänsyn till ändamålet med förvaringen, ordningen å anstalten eller allmän säkerhet. Av de sakkunniga utarbetat förslag till bestämmelser om behandlingen av förvarade utginge från att utlänning, som tagits i förvar, intoges i statens fångvårdsanstalt, polisarrest eller härads- eller stadsfängelse. Hade utlänningen intagits i annan anstalt än statens fångvårdsanstalt, borde han så snart ske kunde överflyttas till sådan anstalt, där möjligheter i allmänhet funnes för lämpligare behandling. Undantag borde dock göras för Stockholms stads rannsakningsfängelse, i det att där omhändertagen utlänning syntes kunna beredas samma förmåner som i statens fångvårdsanstalter intagna utlänningar. Beträffande de i polisarrester eller härads- eller stadsfängelser intagna utlänningarna föreslogo de sakkunniga, att bestämmelserna om behandlingen av den, som vore kvarhållen såsom misstänkt för brott.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

skulle gälla för dessa. Detta innebure bland annat, att den förvarade icke finge underkastas andra inskränkningar i sin rörelsefrihet än som påkallades av hänsyn till ändamålet med förvaringen, ordningen å platsen eller allmän säkerhet. Beträffande utlänningar, som hölles i förvar i statens fångvårdsanstalt, borde vid behandlingen väsentlig skillnad göras mellan sådana utlänningar, som hölles i förvar i avbidan på beslut om det vidare förfarandet med dem, utlänningar som hölles i förvar på grund av indisciplinärt uppträdande i förläggning samt utlänningar, som eljest hölles i förvar för längre tid. För den första och den sista gruppen av utlänningar borde givetvis gälla betydligt mildare bestämmelser än för de indisciplinära elementen.

I likhet med vad som föreslagits beträffande utlänningar, som omhändertagits för vistelse i förläggning, ha de sakkunniga ansett, att utlänningen borde vara pliktig att sysselsätta sig med arbete, som anvisades av anstaltens styresman. Örn utlänningen önskade bedriva studier eller utföra arbete för egen räkning, borde han efter fångvårdsstyrelsens beprövande kunna befrias från annat arbete. Fångvårdsstyrelsen borde även äga bestämma om gottgörelse till utlänningen för arbete som han utförde efter styresmannens anvisande, över gottgörelsen borde han äga själv förfoga. I fråga örn de förvarades rätt att mottaga besök och erhålla permission borde gälla samma bestämmelser som meddelats beträffande förläggningarna. Även i fråga om utlänningarnas rätt till korrespondens syntes de bestämmelser som föreslagits för förläggningsklientelet böra äga motsvarande tillämpning. För utlänningar i förvar föresloges icke andra disciplinåtgärder än att anstaltens styresman skulle äga att förordna om inskränkningar i de friheter och förmåner, varav utlänningen kunde vara i åtnjutande.

Yttranden.

Över de förslag som framlagts av de sakkunniga ha yttranden infordrats från socialstyrelsen, utlänningsnämnden, fångvårdsstyrelsen, statskontoret, chefen för försvarsstaben, säkerhetschefen, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Gävleborgs, Kopparbergs och Kalmar län.

De sakkunnigas förslag till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen har i huvudsak icke föranlett någon erinran. Socialstyrelsen och utlänningsnämnden ha, med tillstyrkan av förslaget, erinrat örn att förhör vid domstol förordats av dem redan i samband med avgivandet av yttrande över den förut nämnda motionen vid årets riksdag.

Överståthållarämbetet anför:

Uti promemorian hava de sakkunniga i första hand framlagt förslag om ändring i vissa delar av utlänningslagen. Enligt förslaget skall Kungl. Maj:t, då så finnes erforderligt, äga förordna örn förhör inför domstol för utredning angående viss omständighet, som är av betydelse för avgörande av ärende rörande behandling av utlänning enligt utlänningslagen eller med stöd därav utfärdad författning. Enär vid sådant förhör skola närvara, å ena sidan en person för tillvaratagande av statens intresse och å andra sidan vederbörande utlänning jämte eventuellt biträde åt denne, kan i regel förväntas, att fullständigt material blir framlagt inför domstolen Skulle i undantagsfall detta icke ske,

Kungl. Majlis proposition nr 352.

kan rättens ordförande genom sin processledning åstadkomma rättelse. Möjligheten att på detta sätt fullständiga och beriktiga tillgänglig utredning anser Överståthållarämbetet värdefull ur rättssäkerhetssynpunkt. Överståthållarämbetet vill dock uttala, att med tanke på den utförlighet och noggrannhet, med vilken polisutredningar verkställas, förordnande av Kungl. Maj:t örn förhör inför domstol ej torde vara av behovet påkallat annat än i relativt sällsynta fall.

I fråga om förslagets närmare utformning ha vissa erinringar framställts.

Utlänningsnämnden har påpekat, att i förslaget uppställdes som villkor för utlännings rätt att erhålla av domstol förordnat biträde, att utlänningen icke vore på fri fot. Det borde övervägas, huruvida icke med hänsyn till ifrågavarande ärendens beskaffenhet sådan rätt borde tillkomma utlänningen även då han vore på fri fot. Enligt förslaget skulle vidare vid förhör vid domstol ersättning åt tolk och biträde bestämmas av Kungl. Majit, medan enligt 19 § utlänningskungörelsen ersättningen i motsvarande fall bestämdes av länsstyrelsen. Skäl syntes icke föreligga till nämnda åtskillnad. Enligt nämndens mening borde även i förstnämnda fall ersättningen bestämmas av den myndighet, som holle förhöret, d. v. s. domstolen.

Chefen för försvarsstaben har hemställt, att det stadgades skyldighet för domstolarna att underrätta försvarsstaben örn av Kungl. Majit anbefallt förhör med utlänning, samt har därvid anfört följande.

Det av de sakkunniga föreslagna domstolsförfarandet, mot vilket jag i och för sig intet har att erinra, torde kunna antagas företrädesvis komma att tilllämpas i fråga örn politiskt verksamma utlänningar. Med hänsyn härtill vöre det önskvärt att försvarsstaben kunde beredas tillfälle att till vederbörlig domstol inkomma med yttrande i de fall, då militär inrikes underrättelsetjänst innehar upplysningar av vikt för domstolens prövning eller då ett yttrande från försvarsstaben eljest kan vara av värde för denna prövning.

Även de sakkunnigas övriga författningsförslag och önskemål ha blivit föremål för uttalanden av de hörda myndigheterna. Socialstyrelsen och utlänningsnämnden ha därvid uttalat tvekan, huruvida de föreslagna förhören inför länsstyrelse komme att vara av större betydelse för alt förbättra utlänningars rättsställning och medverka till bättre utredning. Den omständigheten att utlänningen komme att erhålla biträde vore emellertid en avgjord vinst för denne. Överståthållarämbetet har uttalat, att förhörsförfarandet inför länsstyrelsen vore ägnat att skapa trygghetskänsla. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett, att förhören borde hållas av socialstyrelsen i stället för av vederbörande länsstyrelse. — Beträffande den lid, inom vilken förhör inför länsstyrelsen föreslagits skola äga rum, ha socialstyrelsen, utlänningsnämnden samt länsstyrelserna i Kalmar och Kopparbergs län anslutit sig till den mening som uttalats av t. f. byråchefen Schmidt.

Med anledning av de sakkunnigas uttalande om utsträckt arbetstid för internerna har socialstyrelsen uttalat, att det berett styrelsen betydande svårigheter att giva dem lämplig sysselsättning. Styrelsen har i samband härmed beträffande internernas ekonomiska förmåner uttalat, att det nuvarande

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

fickpenningbeloppet 90 öre per dag representerade det minsta som borde ifrågakomma. I den mån mer ekonomiskt betydelsefulla arbeten utfördes borde därutöver utgå en viss arbetspremie. Chefen för försvarsstaben har understrukit, att internerna ej borde erhålla för mycket pengar i sin hand, vilket kunde underlätta flyktförsök. I fråga om permission har han framhållit att stränga restriktioner borde upprätthållas för politiskt verksam utlänning.

Vad härefter angår brevskrivningsrätten på förläggningarna har socialstyrelsen uttalat, att begränsningen av brevens antal numera med hänsyn till förskjutningarna i klientelets art saknade egentlig betydelse. Styrelsen hade därför funnit sig kunna avskaffa bestämmelsen härom och ersätta den med en föreskrift, att förläggningsdirektören, därest en internerad utan rimliga skäl förde en för förläggningsledningen oskäligt betungande korrespondens, ägde att anmäla förhållandet för socialstyrelsen, som för ifrågavarande fall då kunde föreskriva en begränsning av vederbörandes brevskrivningsrätt. Chefen för försvarsstaben har ansett, att den nuvarande inskränkningen i brevskrivningsrätten borde bibehållas. Landsfogden i Kopparbergs län har i detta samband uttalat, att det vöre av stort värde om förläggningscheferna finge gå igenom en lämplig utbildningskurs i kriminalteknik som hade betydelse vid brevkontroll.

Med avseende å disciplinåtgärder har socialstyrelsen framhållit, att tagandet i förvar, som innebure vederbörandes avhämtning på förläggningen genom polismyndighet och överförande till en relativt avlägset belägen fångvår dsanstalt, vore en så pass omständlig procedur, att denna åtgärd över huvud taget icke borde tillgripas, därest icke förseelsen vore av allvarlig natur. Styrelsen tillgrepe därför mera sällan förvarstagandet i andra än rymningsfall. Sålunda förekommo under första halvåret 1943 endast 13 sådana fall på samtliga förläggningar, varav 5 på en gång vid ett allvarligt uppträde på Smedsbo. Beträffande straff för rymning kunde styrelsen icke dela de sakkunnigas uppfattning att förvaring i två månader skulle vara det normala men att vid upprepad rymning förvaring i allmänhet .skulle ske under längre tid. Förvarstidens längd måste i hög grad bedömas efter de individuella omständigheterna. De internerade vöre ofta av en mycket labil läggning, och en rymning företoges många gånger av ren obetänksamhet. Styrelsen ansåge sålunda för sin del det icke vara riktigt att uppställa två månaders förvar såsom normalt straff vid rymning och hade även funnit, att en förvarstid av upp till två månader kunde vara tillräcklig vid en andragångsrymning. Förvarstiderna borde emellertid varieras efter fallens art och även med hänsyn till att utlänningarna reagerade på olika sätt inför denna form av bestraffning. Chefen för försvarsstaben har understrukit, att straffet för rymning från förläggning, särskilt upprepad sådan, borde skärpas.

Beträffande de sammanställningar av de internerades förhållanden som för varje fall göras av socialstyrelsen har socialstyrelsen uttalat, att det självfallet vore viktigt, att' dessa sammanställningar dels vore så fullständiga och upplysande som möjligt och dels tillställdes direktörerna i god tid före den internerades ankomst. I båda dessa avseenden hade det emellertid mött stora

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

svårigheter att kunna tillmötesgå rimliga önskemål, beroende på den stora arbetsbelastningen. Styrelsen kunde därför endast konstatera, att vad de sakkunniga förordat länge varit ett framträdande önskemål för styrelsen men att bristen på personal lagt oöverstigliga hinder i vägen för detta önskemåls tillgodoseende.

Departementschefen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen uppehåller sig för närvarande ett mycket stort antal eller cirka 22,000 flyktingar i vårt land. Det har av olika skäl visat sig nödvändigt att omhändertaga ett mindre antal av dem. Av promemorian framgår att antalet utlänningar, som jämlikt beslut enligt utlänningsförfattningarna voro omhändertagna i förläggning eller tagna i förvar, den 1 juli 1943 uppgick till cirka 270. Antalet är innevarande dag likaledes cirka 270, varav 171 omhändertagits för vistelse i förläggning och 41 tagits i förvar för längre tid än två månader.

De sakkunniga, som icke ansett sig nu kunna upptaga till omedelbar behandling frågan om en närmare reglering i lag av förutsättningarna för omhändertagande av utlänningar, ha genom de i promemorian framlagda förslagen avsett främst att skapa större garantier för att utredningen i ärenden om frihetsberövande åtgärder mot utlänningar skall bliva uttömmande och tillförlitlig, därvid utlänningen skulle beredas tillfälle att med hjälp av biträde utföra sin talan, och för att frihetsberövande! ej varar längre än som är oundgängligen nödvändigt. I samband härmed ha de sakkunniga framställt önskemål örn vissa jämkningar i bestämmelserna för behandlingen av omhändertagna utlänningar i förläggning och örn en reglering av behandlingen av utlänningar som tagits i förvar.

Vid de ingripanden som i vårt land vidtagits mot utlänningar har eftersträvats att begränsa åtgärderna till vad som framstått såsom strängt nödvändigt och att göra åtgärderna så litet kännbara som möjligt för dem som drabbas därav. De sakkunniga ha också understrukit, att av den undersökning av förhållandena i förvarsanstalter och förläggningar, som de sakkunniga företagit, hade framgått att fog saknas för de uppgifter som i olika sammanhang lämnats att de omhändertagna utlänningarna i förvarsanstalterna eller förläggningarna skulle vara underkastade en inhumanitär behandling. De sakkunniga ha emellertid i promemorian givit anvisning på möjligheten att i närmare angivna hänseenden vidtaga önskvärda förbättringar

På grundval av de sakkunnigas förslag lia som förut nämnts den 18 innevarande september utfärdats kungörelse angående ändring i vissa delar av kungörelsen med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar och kungörelse med vissa föreskrifter angående utlännings hållande i förvar ävensom — på föredragning av chefen för socialdepartementet — ett nytt reglemente för socialstyrelsens ullänningsförläggningar. De utfärdade författningarna överensstämma i liuvpdsak med de sakkunnigas förslag. Jag vill i detta sammanhang erinra örn att de förhör inför länsstyrelse, som i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle äga rum när omhändertagande för

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 352.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

längre tid än fyra månader ifrågasättes, givetvis medföra vissa kostnader för statsverket särskilt i form av ersättning åt biträden. Dessa torde få bestridas av förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter.

Vad härefter angår de sakkunnigas förslag om ändring av utlänningslagen torde den förordade bestämmelsen om befogenhet för Kungl. Maj:t att föranstalta örn förhör vid domstol i ärende angående utlännings behandling vara lämplig. Möjlighet till domstolsutredning är otvivelaktigt av värde, när det är behövligt att vinna tillförlitlig upplysning örn särskilda faktiska omständigheter som äro av större betydelse i ärendet. Då alla mera tveksamma fall torde komma under Kungl. Maj:ts prövning, lärer någon olägenhet icke följa därav, att endast Kungl. Maj:t må föranstalta örn dylikt förhör. Jag vill därför förorda att jämväl nu ifrågavarande förslag genomföres.

Beträffande den närmare utformningen av reglerna för förfarandet har utlänningsnämnden såsom förut nämnts ansett att jämväl utlänning som vistades på fri fot borde få rätt att erhålla av domstolen förordnat biträde. En sådan utvidgning kan dock knappast anses påkallad av något praktiskt behov. De sakkunnigas förslag överensstämmer också med vad som nu enligt 32 § utlänningslagen gäller om förhör inför länsstyrelse i utvisningsärenden. Jag vill anmärka, att örn utvidgningen skulle vidtagas, det knappast kan undvikas att uppställa något inskränkande villkor med hänsyn till utlänningens ekonomi för rätt att erhålla biträde på det allmännas bekostnad. I likhet med de sakkunniga anser jag att något dylikt villkor icke bör uppställas om utlänningen ej är på fri fot.

Utlänningsnämnden har även påpekat, att enligt förslaget ersättning åt tolk och biträde vid förhör inför domstol skulle bestämmas av Kungl. Majit under det att motsvarande ersättningar enligt de sakkunnigas förslag örn förhör vid länsstyrelse skulle bestämmas av länsstyrelsen. Enligt nämndens mening borde även i förstnämnda fall ersättningen bestämmas av den myndighet som holle förhöret, d. v. s. domstolen.

I detta hänseende torde böra vidtagas den jämkningen att beträffande ersättning åt biträde överlämnas åt Kungl. Majit att förordna, hur den må bestämmas. Härigenom beredes Kungl. Majit möjlighet att uppdraga åt domstolen att, eventuellt med viss inskränkning, bestämma ersättningen. Detsamma bör gälla ersättning åt den som utses att tillvarataga statens intresse vid förhöret och åt tolk. Ofta torde dock särskild ersättning icke behöva utgå åt den som förordnas att tillvarataga statens intresse. Stadgande i berörda hänseenden torde böra meddelas genom ändring i 57 § utlänningslagen. I övrigt må framhållas, att om beträffande förhöret vid domstolen meddelas en allmän hänvisning till vad som gäller om brottmål däri talan om ansvar föres, någon särskild bestämmelse icke torde erfordras om ersättning till vittnen eller upplysningsvis hörda personer. Att det ankommer på domstolen att meddela beslut om sådan ersättning framgår av nämnda hänvisning. Då domstolen icke har att meddela någtft slutligt utslag i ärendet, torde det också vara överflödigt att meddela något särskilt stadgande om

19 Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

att ersättningen skall stanna å statsverket. Av de sakkunniga föreslagna bestämmelser härom synas alltså kunna utgå.

De ersättningar som skola utgå enligt de föreslagna bestämmelserna torde, liksom motsvarande kostnader vid förhör inför länsstyrelsen, böra gäldas av anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter.

Chefen för försvarsstaben har hemställt, att det stadgades skyldighet för domstolarna att underrätta försvarsstaben om förhör vid domstol som Kungl. Maj :t enligt de föreslagna bestämmelserna anbefallt. En sådan bestämmelse i lagen torde dock icke vara behövlig. Om underrättelse till chefen för försvarsstaben i särskilt fall skulle vara påkallad, torde Kungl. Majit böra meddela särskild föreskrift därom.

De sakkunniga ha i sitt förslag till ändring av utlänningslagen även upptagit ett tillägg till 54 § i lagen. Enligt detta tillägg tillerkännes Kungl. Majit uttryckligen rätt att, i händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, meddela bestämmelser, som avse utlännings tagande i förvar eller omhändertagande i förläggning. Jag har ej funnit anledning att nu föreslå något sådant tillägg till 54 §.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 3U).

Föredraganden hemställer, att lagradets utlåtande över ifrågavarande lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet: Sigrid Linders.

1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 oktober 1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund, justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 7 oktober 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 24 september 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 3U).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av t. f. andre kanslisekreteraren G. Lindencrona.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 352.

21 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 oktober 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets den 12 oktober 1943 afgivna utlåtande över det den 24 september 1943 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344); därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter vissa redaktionella jämkningar jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Sven Leffler.

Promemoria

angående utlännings omhändertagande i förläggning eller tagande i förvar.

Inledning.

I jämförelse med vad fallet var i vissa andra länder hade flyktingfrågan för vårt land, örn man bortser Irån förhållandena under tiden närmast efter förra världskriget, mycket obetydliga proportioner fram till åren 1937 och 1938 och antalet politiska flyktingar i Sverige var relativt ringa. Vid denna tid började ett flertal länder visa en utpräglad obenägenhet att taga emot judiska flyktingar och vissa andra stater försökte minska flyktingklientelet. Samtidigt började i Tyskland skärpta åtgärder vidtagas mot judarna. I samband därmed ökade antalet sådana flyktingar i Sverige så att det den 1 oktober 1938 uppgick till 1,500. Före krigsutbrottet steg siffran till 3,000 samtidigt med att antalet andra flyktingar ökade till omkring 800. Härtill kommo åtskilliga flyktingar, vilka lyckades efter någon tids uppehåll i Sverige resa vidare till annat land. Den tyska ockupationen av Danmark och Norge och i synnerhet den därpå följande utvecklingen i Norge medförde en flyktingström till Sverige av helt andra dimensioner än tidigare. Sålunda lia norrmän i mycket stort antal flytt hit. Från Danmark och Norge fick Sverige även övertaga tyska, österrikiska och tjeckoslovakiska samt statslösa judiska flyktingar, som förut åtnjutit asylrätt där. Vidare förekommo bland flyktingarna personer av olika nationaliteter, som rymt från tyska krigsfångeläger, desertörer från tyska armen samt sjömän, som rymt från fartyg i tysk tjänst. För närvarande uppgår antalet flyktingar här i landet till omkring 22,000, varav omkring 17,000 norrmän.

Enligt 1937 års utlänningslag, liksom enligt den förut gällande lagen, kan utlänning, vars vistelse bär i riket av en eller annan anledning icke anses önskvärd, avlägsnas härifrån genom avvisnings-, förpassnings- eller utvisningsbeslut. Beträffande verkställigheten av sådant beslut gäller att utlänningen icke må mot sin vilja befordras till land, varifrån han flytt av politiska orsaker, eller till land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till förstnämnda Iand. Då det övervägande antalet flyktingar i Sverige flytt från Tyskland eller av Tyskland ockuperade länder, kan beslut örn utlännings avlägsnande ur riket endast undantagsvis verkställas. Utlänningen blir kvar i riket. Det har därför ansetts nödvändigt att meddela särskilda föreskrifter örn sådana utlänningars övervakande. Enligt utlänningslagen kan detta ske på olika sätt. Utlänningen kan åläggas särskild anmälningsplikt, anvisas särskild uppehållsort eller eljest särskilt övervakas. Anses sådan åtgärd icke vara tillfyllest, kan han tagas i förvar i fång-

2 Kunni. Maj:ts proposition nr 352.

vårds- eller liknande anstalt. Genom en kungörelse den 16 februari 1940 infördes vid sidan av tagandet i förvar en mildare form för utlänningens berövande av friheten, nämligen omhändertagande i av socialstyrelsen anordnad förläggning. Beslut om såväl tagande i förvar som omhändertagande i förläggning meddelas av administrativ myndighet.

Tagande i förvar och omhändertagande i förläggning ha hittills förekommit i obetydlig omfattning, om man jämför med hela antalet flyktingar i landet. Den 1 mars 1943 höllos 125 utlänningar i förvar under det att omkring 180 voro omhändertagna för vistelse i förläggning. Endast omkring en och en halv procent av samtliga flyktingar voro således vid denna tid berövade friheten. En närmare redogörelse för antalet i förvar tagna eller i förläggning omhändertagna utlänningar kommer att lämnas i det följande.

De frihetsberövande åtgärderna mot utlänningar ha under den senaste tiden vid olika tillfällen varit föremål för uppmärksamhet av riksdagen. De ha även livligt diskuterats i pressen.

I utlåtande, nr 60, till 1942 års riksdag i anledning av proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen, vilket utlåtande sedan godkändes av riksdagen, erinrade första lagutskottet om de i kungörelsen den 16 februari 1940 utfärdade bestämmelserna om rätt för socialstyrelsen att i vissa fall förordna, att utlänning skall omhändertagas för att vistas i förläggning eller tagas i förvar. Utskottet anförde därvid, att utskottet, som vitsordade behovet av dylika åtgärder, funnit starka skäl tala för att åtgärder, som avsåge inskränkningar i den personliga friheten såsom tagande i förvar och omhändertagande i förläggning, utöver vad redan vore förhållandet till sina huvudgrunder reglerades i lag.

Vid 1943 års riksdag väcktes i första kammaren en motion, nr 182, av herrar Undén och Holmbäck om ändrade bestämmelser angående utlännings tagande eller kvarhållande i fängsligt förvar. I motionen hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn förslag till 1943 års riksdag angående sådana ändringar och kompletteringar av utlänningslagen att beslut örn utlännings tagande eller kvarhållande i fängsligt förvar icke måtte meddelas av administrativ myndighet annat än såsom provisorisk åtgärd utan att ett domstolsförfarande föregått beslutet. Första lagutskottet införskaffade yttranden över motionen från socialstyrelsen, utlänningsnämnden, chefen för försvarsstaben, säkerhetschefen, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län. I sitt utlåtande, nr 42, vilket avgavs sedan de sakkunniga börjat sitt arbete, hemställde utskottet, under framhållande att de genom motionen väckta spörsmålen voro föremål för utredning genom särskilda sakkunniga samt att de sakkunniga kunde förväntas inom en nära framtid framlägga förslag vartill utredningen kunde giva anledning, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Även i andra sammanhang ha frågor om frihetsberövande åtgärder mot utlänningar varit föremål för behandling vid 1943 års riksdag. Så hava che ferna för justitie- och socialdepartementen i anledning av interpellationer gjort

Kungl. Majlis proposition nr 352.

utalanden därom (se första kammarens protokoll nr 10, sid. 15 ff och nr 18, sid. 6 ff). I olika debatter ha enskilda riksdagsledamöter berört dessa frågor. Därvid har särskild uppmärksamhet ägnats de omhändertagnas behandling.

Den av de sakkunniga nu verkställda utredningen har i första hand avsett det i motionen väckta förslaget att till domstols prövning hänskjuta frågor om utlännings tagande i förvar eller omhändertagande i förläggning. I samband därmed lia även undersökts andra möjligheter att tillfredsställa önskemålen att skapa ökade garantier för allsidig och rättvis prövning av interneringsfrågor. Förslag till ändrade bestämmelser härutinnan ha utarbetats av de sakkunniga.

I anslutning till redogörelse för gällande bestämmelser och praxis rörande behandlingen av utlänningar, som omhändertagits i förläggning, ha de sakkunniga uttalat olika önskemål om ändrade bestämmelser i vissa avseenden. Då behov visat sig föreligga av närmare bestämmelser om behandlingen av utlänningar i förvar, ha de sakkunniga upprättat förslag till kungörelse härom.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, att av den undersökning av förhållandena i förvarsanstaller och förläggningar, som de sakkunniga företagit, framgått, att fog saknas för de uppgifter, som i olika sammanhang lämnats, att de omhändertagna utlänningarna i förvarsanstalterna eller förläggningarna skulle vara underkastade en inhumanitär behandling.

I. Frihetsberövande åtgärder mot utlänningar.

A. Gällande bestämmelser och praxis.

Såsom förut angivits kan enligt utlänningslagen eller med stöd av denna utfärdade författningar en utlänning berövas friheten på två olika sätt. Han kan omhändertagas för vistelse i förläggning eller ock tagas i förvar.

Bestämmelser om utlännings omhändertagande för vistelse i förläggning ha meddelats genom kungörelse den 16 februari 1940, nr 92, med tillägg till kungörelsen den 1 september 1939, nr 599, med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar. Genom kungörelsen tillädes två nya paragrafer, 11 och 12 §§, av vilka 11 § senare ändrats genom kungörelse den 11 oktober 1940, nr 864.

Enligt dessa bestämmelser må förordnande om utlännings omhändertagande i förläggning meddelas av socialstyrelsen, i regel efter utlänningsnämndens hörande. Denna nämnd består av tre av Kungl. Majit utsedda ledamöter, av vilka en skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete och en skall äga erfarenhet rörande internationella rättsfrågor.

Förutsättning för omhändertagande är, att beslut om avvisning, förpassning eller utvisning ej kunnat verkställas eller att eljest särskild anledning föreligger. Utlänningen äger klaga över beslutet endast om utlänningsnämndens yttrande i ärendet icke inhämtats eller örn nämnden eller någon dess ledamot yppat mot socialstyrelsens beslut avvikande mening. Klagan föres

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

hos Kungl. Maj:t i justitiedepartementet. Förordnandet går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Om synnerliga skäl föreligga äger socialstyrelsen förordna om utlännings omhändertagande i förläggning utan att utlänningsnämndens yttrande i ärendet inhämtats. I sådant fall må dock förordnandet icke vara längre tid än trettio dagar, därest icke frågan dessförinnan hänskjutits till nämnden. Har utlänningsnämndens yttrande icke inhämtats då socialstyrelsen meddelar förordnande örn utlännings omhändertagande, äger denne alltid genom besvär bringa ärendet under Kungl. Maj :ts prövning.

Beslut örn utlännings omhändertagande i förläggning verkställes av länsstyrelse. Länsstyrelse skall även, om länsstyrelsen efter framställning av polismyndighet eller eljest finner behov föreligga att utlänning omhändertages i förläggning, anmäla detta till socialstyrelsen.

I vissa fall förekommer det, att förordnande örn utlännings omhändertagande meddelas av Kungl. Maj :t. Enligt 48 § utlänningslagen kan socialstyrelsen överlämna ärende angående förfarandet med utlänning till Kungl. Maj:ts avgörande. Sådant överlämnande skall alltid ske, om utlänningsnämnden eller någon dess ledamot hemställt därom. Även i andra fall förekommer emellertid, att Kungl. Maj :t föreskriver antingen att utlänning skall omhändertagas för vistelse i förläggning eller att han skall tagas i förvar, med rätt för socialstyrelsen att förordna om hans omhändertagande i förläggning. Detta sker särskilt då Kungl. Majit förordnat örn utvisning av utlänning jämlikt 37 § utlänningslagen eller då Kungl. Majit, efter anmälan av länsstyrelse om svårighet att verkställa av länsstyrelsen meddelat utvisningsbeslut, skall förordna om förfarandet med utlänningen i avbidan på utvisningens verkställande. Har beslut örn utlännings omhändertagande meddelats av Kungl. Majit eller av socialstyrelsen efter Kungl. Majits bemyndigande, gäller icke den förut angivna regeln att utlänningsnämndens yttrande skall inhämtas före ärendets avgörande. Förordnandet brukar dock anmälas för nämxrden.

Bestämmelserna om utlännings omhändertagande i förläggning liksom Kungl. Majits särskilda beslut därom grunda sig på det Kungl. Majit i 54 § utlänningslagen givna bemyndigandet att i händelse av krig eller fara för krig eller, där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, meddela de särskilda bestämmelser, som må finnas nödiga med avseende på utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket samt att i fråga om utlännings avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna.

I den av socialstyrelsen till de sakkunniga lämnade redogörelsen rörande tillämpningen av gällande bestämmelser i fråga örn utlännings omhändertagande i förläggning anföres följande beträffande de vanligaste omständigheterna vid sådant besluts fattande.

Ett ärende angående omhändertagande i förläggning av en utlänning aktualiseras hos socialstyrelsen mestadels genom en anmälan från länsstyrelse (även polismyndighet) därom, att anledning föreligger till omhändertagande

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

i förläggning av utlänningen. Denna anmälan är då åtföljd av polisrapport där de närmare skälen till utlänningens omhändertagande angivas. Dessa polisrapporter äro i en del fall mycket omfattande aktstycken, särskilt då fråga är örn utlänning, som misstänkes för olovlig underrättelseverksamhet e. d. Även eljest äro polisrapporterna utförliga och upptaga utlänningens egna uppgifter örn sig själv samt eventuella uppgifter örn tidigare undergångna straff och i ärendet hörda personers upplysningar om vederbörande. I flertalet fall har länsstyrelsen i samband med anmälan förordnat, att utlänningen i avbidan på socialstyrelsens beslut skall tagas i förvar. Långt ifrån alla dessa anmälningar från länsstyrelserna leda till internering. Så har t. ex. under 1943 års första kvartal 56 dylika anmälningar från länsstyrelse eller polismyndighet inkommit till socialstyrelsen, varav endast 17 haft internering till följd. I de övriga fallen har socialstyrelsen lämnat länsstyrelsens eller polismyndighetens anmälan utan åtgärd.

Länsstyrelser och polismyndigheter bringa ofta under socialstyrelsens prövning fråga, huru med viss utlänning skall förfaras, utan att i samband därmed något förslag örn omhändertagande i förläggning framställes. Under första kvartalet hade socialstyrelsen att taga ställning till 156 sådana ärenden; i 10 av dessa fall förordnade socialstyrelsen örn vederbörande utlännings omhändertagande i förläggning. I de övriga fallen beslöt socialstyrelsen andra åtgöranden beträffande den ifrågavarande utlänningen. Också i de fall, varom nu är fråga, är utlänningen i allmänhet tagen i förvar. Till grund för socialstyrelsens beslut ligga även i dessa fall polisrapporter. Ofta — i synnerhet när fråga är örn en till riket nyanländ utlänning — har socialstyrelsen från polismyndigheten först erhållit en telefonrapport och har socialstyrelsen därvid begärt skriftlig rapport att läggas till grund för styrelsens beslut. Nämnas må, att socialstyrelsen och utlänningsnämnden endast i något enstaka undantagsfall haft olika meningar örn behovet av utlännings omhändertagande.

Det av norska legationen upprätthållna arbetslägret i Vägershult är avsett för norrmän, som visat sig icke kunna vid arbete ute i öppna marknaden iakttaga sedvanlig ordning och disciplin. Socialstyrelsen och norska flyktingskontoret samverka ifråga örn utväljandet av klientelet till detta arbetsläger. Om vederbörande ej heller å detta läger sköter sig eller mer än en gång rymmer från lägret, beslutar socialstyrelsen i allmänhet, att vederbörande skall omhändertagas i förläggning. Fråga är härvid örn s. k. disciplinfall. Till grund för besluten föreligga i allmänhet polisrapporter (beträffande rymningar, fylleriförseelser och uppträden å lägret) samt framställningar från norska flyktingskontoret eller den svenska lägerledningen.

Kriminella norrmän, sorn ett flertal gånger i Norge undergått frihetsstraff, bruka vid den av norska legationen anordnade mottagningscentralen i Kesäter bliva föremål för särskild behandling. Från norsk sida fästes i en kortfattad rapport socialstyrelsens uppmärksamhet å mannens föregående, samtidigt med att uttryck gives ät meningen, att det varken ur svensk eller norsk synpunkt kan vara tillrådligt, att han tillätes att vistas i frihet. Sådan person tages vanligen först i förvar å Örebro kronohäkte, varefter socialstyrelsen brukar besluta örn hans omhändertagande i förläggning. Förutom den norska rapporten förfogar socialstyrelsen, då beslut i ärendet fattas, över rapport från .svensk polismyndighet och har vidare möjlighet att införskaffa kompletterande upplysningar från fängelseledningen. In- och utländska polisunderrällelscr stå också till socialstyrelsens förfogande.

Av praktiska skäl tillämpas beträffande en kategori av utlänningar, nämligen norrmän, jann varit lierade med Nasjonal Samling (NS), eli speciellt förfarande. Dessa utlänningar anlända liksom övriga norska flyktingar till

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

norska mottagningscentralen i Kesäter nära Vingåker. När det på Kesäter konstateras, att en norrman varit lierad med NS eller någon av dess organisationer, vägra de norska representanterna därstädes att taga befattning med honom, och mannen erhåller varken pass eller understöd från norsk sida. På telegrafisk begäran av den svenske representanten i Kesäter förordnar socialstyrelsen i sådana fall, att utlänningen skall omhändertagas i förläggning. Av lätt insedda skäl är det nödvändigt, att ifrågavarande personer så snart som möjligt avskiljas från övriga norrmän på Kesäter. Socialstyrelsens beslut, som meddelas telegrafiskt och träffas utan utlänningsnämndens hörande, konstituerar klagorätt, men verkställes utan hinder av anförda besvär. Enligt författningen anmäles ett dylikt beslut inom trettio dagar för utlänningsnämnden som då har att taga ställning till huruvida beslutet skall godkännas av nämnden eller ej.

Förordnande av socialstyrelsen om utlännings omhändertagande för vistelse i förläggning kan, såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, meddelas av mycket olika anledningar. Med ledning av hittillsvarande praxis kunna de omhändertagna utlänningarna uppdelas i vissa huvudgrupper efter den väsentliga grunden för omhändertagandet.

En anledning till utlännings omhändertagande i förläggning är, att han här i riket avtjänat straff för spioneri, sabotage eller annat liknande brott och med hänsyn till risken för ett upprepande av brottet anses icke böra omedelbart efter straffets avtjänande få vistas på fri fot. Anledning till omhändertagande kan också föreligga, då utlänningen, utan att hava varit åtalad för sådant brott, dock skäligen kan misstänkas för att hava begått eller lia för avsikt att begå handling av denna art eller här i landet bedriva politisk verksamhet, som kan vara för riket skadlig. Utlänningar, tillhörande denna grupp, benämnas nedan politiskt verksamma, ehuru denna beteckning egentligen är alltför omfattande.

Till Sverige ankommande flyktingar, som upprepade gånger varit straffade för opolitiska brott och som skäligen kunna misstänkas för att här komma att fortsätta sin brottsliga verksamhet, omhändertagas i regel i förläggning. Till dessa kriminella element räknas endast verkliga återfallsförförbrytare.

Bland de omkring 17,000 norska flyktingar, som för närvarande uppehålla sig här i landet, finnas helt naturligt några, som ha svårt att finna sig tillrätta med de krav på ordning och disciplin, som ställas på dem under deras vistelse här. Ibland visas även uppenbar arbetsovillighet. Efter samråd med norska flyktingskontoret brukar socialstyrelsen hänvisa sådana norrmän till det av norska legationen anordnade arbetslägret vid Vägershult. Därvid begränsas deras uppehållsvisering till denna ort. I Vägershult, där möjlighet till arbete mot betalning enligt gällande marknadspriser står till buds, beredes norrmännen tillfälle att under en kortare tid genom gott uppförande och väl utfört arbete visa, att de kunna skola sig och förtjäna sitt uppehälle genom arbete. Misslyckas de därmed eller avvika de mer än en gång från lägret eller visa eljest indisciplinärt uppträdande, bli de i regel omhändertagna i förläggning för någon tid. Emellertid förekommer Vtt norrmän vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 352. <

svårare förseelser mot utlänningsförfattningarnas föreskrifter omhändertagas i förläggning utan prövotid å Vägershult; så är alltid fallet med andra utlänningar än norrmän. Utlänningar tillhörande denna grupp benämnas i det följande disciplinfall.

En fjärde grupp av de utlänningar, som omhändertagas i förläggning, äro de s. k. observationsfallen. Då länsstyrelse eller polismyndighet gjort framställning till socialstyrelsen örn föreskrifter rörande förfarandet med viss utlänning och utredningen i ärendet icke giver tillräcklig ledning för bedömandet av utlänningen, men han med hänsyn till förekomna omständigheter icke anses genast böra lämnas å fri fot, brukar socialstyrelsen omhändertaga honom i förläggning för observation under kortare tid. Socialstyrelsen kan i sådant fall vid den slutliga prövningen av frågan om förfarandet med utlänningen även stödja sig på förläggningsledningens iakttagelser av hans uppförande under vistelsen i förläggningen. Till denna grupp hänföras även sådana utlänningar, som efter att hava avtjänat straff för här i riket begånget opolitiskt brott, anses böra underkastas någon tids observation innan förlängd uppehållsvisering meddelas dem.

En särskild grupp av utlänningar, vilka omhändertagas i förläggning, utgöra sådana till riket ankommande norska flyktingar, vilka på grund av att de varit lierade med Nasjonal Samling eller någon av dess organisationer, av den norska mottagningscentralen å Kesäter vägras ekonomiskt och moraliskt bistånd samt ej erhålla norskt pass. Dessa norrmän omhändertagas för att underkastas observation och i avbidan på att lämpligt arbete kan anskaffas åt dem. Efter någon tids vistelse i förläggningen brukar den som omhändertagits av denna anledning utskrivas samt anvisas uppehåll och arbete å mera avsides belägen ort. Med en måhända alltför omfattande beteckning bruka dessa norrmän benämnas Quislingfall.

I tabellen å omstående sida lämnas statistiska uppgifter rörande tillämpningen av bestämmelserna om utlännings omhändertagande i förläggning. De förut angivna grupperna av omhändertagna utlänningar betecknas, politiskt verksamma grupp I, kriminella grupp II, disciplinfall grupp III, observationsfall grupp IV och Quislingfall grupp V. Inom parentes för varje grupp anges i huru många fall besluten meddelats av Kungl. Maj:t eller av socialstyrelsen efter Kungl. Maj:ts bemyndigande. Uppgifterna avse antalet utlänningar, som omhändertagits i förläggning under tiden den 1 maj 1942—den 30 april 1943, och tiden för deras vistelse i förläggning fram till den 15 juli 1943. I en särskild kolumn för varje grupp anges därjämte huru många av de under nämnda tid omhändertagna utlänningarna, som den 15 juli 1943 ännu vistades i förläggning.

Av tabellen framgår, att under tiden den 1 maj 1942—den 30 april 1943 sammanlagt 301 utlänningar omhändertagits för vistelse i förläggning. I 47 av dessa fall hade beslutet örn omhändertagandet fattats av Kungl. Majit eller av socialstyrelsen efter Kungl. Maj:ts bemyndigande. Det största antalet intagna, eller 101, tillhörde gruppen disciplinfall. Därnäst kommo Quislingfallen med 74, observationsfallen nied 59, de kriminella med 50 samt de po-

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

Tabell

örer kiarliållningstlden för utlänningar, som omhändertagits 1 förläggning linder tiden

den 1 maj 1942—den 30 april 1943.

litiskt verksamma med 17. Av de ovan angivna internerna, som ännu kvarhållas i förläggning, har endast en varit omhändertagen mer än ett år. Enligt Kungl. Maj:ts beslut får denne numera frigivas av socialstyrelsen. Av särskild anledning har detta dock ännu icke ansetts böra ske.

Av de utlänningar, som omhändertagits i förläggning före den 1 maj 1942, kvarhöllos den 15 juli 1943 14. Sex av dessa hade då varit berövade friheten mellan 3 och 3 1/2 år, de övriga 1—3 år. Genom beslut den 30 juni 1943 har emellertid Kungl. Majit förordnat, att 12 av dessa utlänningar skola utskrivas från förläggning och försättas på fri fot före den 15 augusti 1943. De övriga 2 äro av sådan sinnesbeskaffenhet, att de icke kunna taga hand om sig själva och de vistas för närvarande på vårdanstalt.

Vad därefter angår den andra, vid sidan av omhändertagande i förläggning, förekommande formen av frihetsberövande åtgärd mot utlänning, nämligen utlännings tagande i förvar, återfinnas flertalet bestämmelser härom i 1937 års utlänningslag.

Enligt utlänningslagen må utlänning tagas i förvar av länsstyrelse eller polismyndighet. Meddelas sådant beslut av polismyndighet, skall detta genast anmälas för länsstyrelsen. Anser länsstyrelsen behov föreligga att kvarhålla utlänningen i förvar utöver två månader, skall frågan därom underställas Kungl. Majits prövning.

Kunql. Maj-.ts proposition nr 352.

9 Polismyndighet äger enligt utlänningslagen taga utlänning i förvar i avbidan på beslut om hans avvisning från riket eller i avvaktan på verkställighet av beslut därom. Vidare må polismyndighet meddela sådant förordnande när framställning gjorts om utlännings utvisning eller förpassning ur landet och det skäligen kan befaras att han avviker. Förenämnda bestämmelser återfinnas i 20, 24, 27 och 33 §§ utlänningslagen.

Länsstyrelse må enligt 27, 30, 32 och 38 §§ utlänningslagen taga utlänning i förvar i avbidan på beslut om hans utvisning eller förpassning ur riket eller på verkställighet av beslut därom.

I kungörelse den 26 november 1937, nr 912, med föreskrifter i anledning av utlänningslagen finnes ett stadgande örn befogenhet för polismyndighet att i särskilt fall taga utlänning i förvar. Enligt denna kungörelse äger länsstyrelse, då beslut meddelats örn utlännings utvisning ur riket, meddela erforderliga föreskrifter rörande hans avresa ur landet. Ställer sig utlänningen icke dessa föreskrifter till efterrättelse, må polismyndighet enligt 52 § taga utlänningen i förvar.

Bestämmelserna örn utlännings tagande i förvar ha efter krigsutbrottet kompletterats med särskilda föreskrifter för vissa fall. Så har, i samband med införandet av den särskilda formen för utlännings berövande av friheten genom hans omhändertagande i förläggning, i 12 § förenämnda kungörelse den 1 september 1939 stadgats, att länsstyrelse äger taga utlänning i förvar i avbidan på beslut av socialstyrelsen om hans omhändertagande i förläggning. I denna paragraf har även socialstyrelsen medgivits rätt att i särskilt fall förordna om utlännings tagande i förvar, nämligen då han är omhändertagen i förläggning. Även enligt dessa bestämmelser gäller, att förvaringen icke utan Kungl. Maj:ts medgivande må avse längre tid än två månader.

Slutligen har Kungl. Majit i ämbetsskrivelse den 27 februari 1942 föreskrivit, att utlänning som vistas inom område där han icke äger uppehålla sig skall, därest ej särskilda skäl till annat föranleda, tagas i förvar i avbidan på beslut från socialstyrelsen huru med honom skall förfaras.

De efter krigsutbrottet meddelade särskilda föreskrifterna om utlännings tagande i förvar ha meddelats med stöd av det inledningsvis berörda, i 54 § utlänningslagen intagna stadgandet örn rätt för Kungl. Majit att vid krigsfara eller eljest under särskilda förhållanden meddela de särskilda bestämmelser som må finnas nödiga med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket samt att i fråga örn utlännings avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna. Kungl. Majit har i vissa fall även direkt förordnat örn utlännings hållande i förvar i avbidan på verkställighet av beslut örn hans avlägsnande ur landet.

Utlänning, som tages i förvar, intages i allmänhet i fångvårdsanstalt.

Såsom av den nu lämnade redogörelsen för bestämmelserna örn utlännings tagande i förvar framgår, är förvaring i de flesta fall en åtgärd av rent

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

provisorisk natur. Förvarstiden är då i regel av kort varaktighet. Emellertid förekommer det, att Kungl. Majit medgiver förlängning av förvarstiden så att denna överstiger två månader. Detta har hittills skett av tre väsentligt olika anledningar. En av dessa är, att fråga om utlännings avlägsnande ur riket icke hunnit slutligen avgöras eller att verkställigheten av sådant beslut blivit fördröjd på grund av att utlänningen icke erhållit inresetillstånd till land, dit han skall befordras. Här är således fråga om en förlängning av giltighetstiden för den provisoriska åtgärden. En annan anledning till förvaring för längre tid kan vara, att socialstyrelsen såsom en disciplinär åtgärd förordnat om tagande i förvar av utlänning som är omhändertagen för vistelse i förläggning, och tvåmånaderstiden icke anses tillräcklig. Slutligen förekommer förvaring för längre tid i sådant fall då utlänningens omhändertagande i förläggning eller övervakande i annan ordning icke anses tillfyllest av hänsyn till statens säkerhet. Förvaringen är således i detta fall en särskild form för övervakande av utlänning under hans uppehåll här i landet. Denna övervakningsform har tillgripits endast i ett relativt ringa antal fall.

Förordnande örn utlännings hållande i förvar för längre tid såsom en särskild övervakningsform må, som förut nämnts, endast meddelas av Kungl. Majit. Förordnandet meddelas alltid i samband med eller i omedelbar anslutning till beslut om utlänningens avlägsnande ur riket, och förordnandet om förvaringen grundas på den utredning som förebragts rörande behovet av utlänningens utvisning eller förpassning ur landet.

Beträffande tillämpningen av bestämmelserna om utlännings tagande i förvar må följande uppgifter lämnas.

Första lagutskottet vid 1943 års riksdag införskaffade uppgifter från länsstyrelserna örn antalet utlänningar som i början av mars 1943 höllos i förvar annorstädes än i statens fångvårdsanstalten Av de inkomna svaren framgår, att sammanlagda antalet sådana utlänningar var 43. 20 av dessa, vilka varit omhändertagna å Långmora och Smedsbo utlänningsförläggningar, hade tagits i förvar i Stockholms stads rannsakningsfängelse på grund av misstanke örn illegal verksamhet å förläggningarna. Vid samma tid höllos 82 utlänningar i förvar i statens fångvårdsanstalten Örn man bortser från de förenämnda 20 som tagits i förvar av särskild anledning, höllos alltså samanlagt 105 utlänningar i förvar i början av mars 1943. Beträffande 20 av dessa hade Kungl. Majit medgivit, att förvaringen fick avse längre tid än två månader.

För senare tidpunkt har statistik, vid vars åstadkommande i fråga om de i provisoriskt förvar tagna ett flertal myndigheter mast medverka, ansetts böra införskaffas endast i fråga om utlänningar, som hållits i förvar för längre tid än två månader. Den 15 juli 1943 var antalet sådana utlänningar 36. Den tid dessa utlänningar varit berövade friheten framgår av följande uppställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

11 Berövade friheten Antal Berövade friheten Antal

3—3x/2 år.................. 8 5—6 mån................... 2

1—2 > 5 4—5 » 5

i/2—1 » .................. 8 3—4 » 5

2—3 » .................. 3

Summa 36

Av de 13 utlänningar, som den 15 juli 1943 höllos i förvar och varit berövade friheten iner än ett år, har Kungl. Majit genom beslut den 30 juni 1943 förordnat, att 10 skola försättas på fri fot före den 15 augusti 1943. Av de återstående 3 är en av sådan sinnesbeskaffenhet, att han icke kan taga hand om sig själv. Denne skall överföras till särskild vårdanstalt. De två övriga, vilka varit berövade friheten något mer än ett år, hava på grund av visat indisciplinärt uppträdande ännu icke ansetts böra få vistas på fri fot.

i B. Förslag till ändrade bestämmelser örn frihetsberövande åtgärder mot

utlänningar.

I den förutnämnda motionen vid årets riksdag örn ändrade bestämmelser angående utlännings tagande eller kvarhållande i fängslig! förvar framhålles, att enligt gällande bestämmelser beslut kan meddelas om utlännings berövande av friheten för längre eller kortare tid utan att han får tillfälle att föra sin talan på det sätt som tillförsäkrats varje för brott åtalad person. Motionärerna uttala, att rättssäkerheten kräver att ökade garantier skapas för en allsidig och rättvis prövning av sådana frågor. En utväg anges i motionen vara, att införa ett domstolsförfarande, i analogi med vad som gäller vid utlämning av för brott anklagade, som betingelse för beslut om fängslig! förvar utöver viss kortare tid. Utlänningen skulle därigenom få tillfälle att framföra sina synpunkter och bevaka sina intressen i samma former som för brott åtalade personer. Domstolen borde lämpligen efter slutad handläggning avgiva yttrande angående det av administrativ myndighet väckta spörsmålet om fängsligt förvar av utlänningen.

Det i motionen framförda förslaget har avstyrkts av de flesta av de myndigheter, vars yttrande över förslaget inhämtats av första lagutskottet.

Socialstyrelsen och utlänningsnämnden hava bland annat anfört följande.

Enligt motionärernas mening bör utlännings hållande i förvar under längre tid föregås av förhandling inför och yttrande av domstol. Ehuru socialstyrelsen och nämnden till fullo behjärta de synpunkter, som ligga till grund för motionen, torde dock starkt kunna ifrågasättas, huruvida ett sådant förfarande är lämpligt eller ens möjligt utan en väsentlig omarbetning av andra delar av gällande utlänningslagstiftning.

I detta hänseende må först framhållas, att domstolarnas befattning med ifrågavarande ärenden enligt motionen skulle vara begränsad till frågan, huruvida utlänningen i avbidan på verkställighet av redan i annan ordning fattat beslut om hans avlägsnande ur riket må hållas i förvar. De förhållanden, som ligga lill grund för sistnämnda beslut, skulle däremot vara undandragna domstolens behandling. I allmänhet torde dock dessa förhållanden vara av

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sami. Nr 352. 3

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

avgörande betydelse även för frågan om de säkerhetsåtgärder, som äro påkallade i a vändan på utlänningens avlägsnande ur riket; i regel meddelas nu beslutet om tagande i förvar i samband med ett avvisnings-, förpassningseller utvisningsbeslut. Tydligt är, att — därest överhuvud taget domstolsförhandling anses påkallad — behovet av dylik förhandling gör sig gällande med minst samma styrka i fråga om den utredning, som ligger till grund för avvisnings-, förpassnings- eller utvisningsbeslutet. En jämförelse med den i motionen åberopade lagstiftningen om utlämning av förbrytare visar ock, att den utredning, som enligt nämnda lagstiftning i vissa fall skall äga rum inför domstol, avser förhållanden, som äro av betydelse för utlämningsbeslutet. Ett domslolsförfarande, som allenast skulle avse omständigheter av betydelse för utlänningens lagande i förvar torde i allmänhet icke vara påkallat av något vanligt utredningsbehov. De allmänna säkerhetssynpunkter, som i detta hänseende påkalla beaktande, äro ock av den skiftande karaktär, att det kan starkt ifrågasättas, huruvida de lämpa sig för domstolsbehandling. I detta sammanhang må erinras att den rannsakning, som äger rum i mål örn utlämning av förbrytare, avser vissa i lagen noggrant angivna omständigheter. Ur såväl principiell som praktisk synpunkt tala starka skäl för en enhetlig behandling av så nära liggande frågor som å ena sidan den om avlägsnande ur riket av en utlänning, som aldrig ägt eller ock på grund av sitt förhållande förlorat sin rätt till vistelse här i riket, och å andra sidan den om de säkerhetsåtgärder, som påkallas mot en sådan utlänning på den grund, att beslutet örn hans avlägsnande icke kan verkställas.

Även om socialstyrelsen och nämnden alltså icke som allmän regel kunna förorda att särskilt frågor örn utlännings hållande i förvar skola göras till föremål för behandling vid domstol, kan icke bestridas, att vissa fall kunna förekomma, då behov föreligger av en mera allsidig och uttömmande utredning än den som i regel kan åvägabringas i ett helt administrativt förfarande; möjlighet skulle därvid öppnas att höra vittnen på ed. Då anledning till beslut örn en utlännings avlägsnande ur riket eller tagande i förvar beror av viss gärning, som utlänningen förmenas ha begått under sin vistelse här i riket och ovisshet råder om de faktiska förhållandena, skulle i vissa fall en utredning vid domstol med de större garantier, som domstolsförfarandet erbjuder, kunna tänkas vara till fördel och leda till ett säkrare resultat. Det nyss sagda gäller emellertid såväl frågan om utlänningens avlägsnande ur riket som den om hans tagande i förvar. En utväg vöre att för sådana, helt visst sällsynta fall, medge rätt för den beslutande administrativa myndigheten — i allmänhet Kungl. Majit i statsrådet — att hänskjuta till domstol att utreda vissa närmare angivna faktiska omständigheter, som äro av betydelse för frågans avgörande. Vid sådan domstolsbehandling skulle de processuella regler, som gälla för brottmålsförfarandet i allmänhet, vinna tillämpning.

Vid bedömande huruvida ett domstolsförfarande är lämpligt för behandlingen av nu antydda frågor må till sist framhållas, att det ingripande, som äger rum mot utlänningar, ej avser att utgöra reaktion mot en brottslig eller ens under mera normala förhållanden i och för sig klandervärd handling, utan uteslutande har till ändamål att säkerställa samhällets eget skyddsintresse och förebygga fara för en, ej minst i nuvarande situation, flir .samhället skadlig verksamhet. Ett ingripande kan alltså vara påkallat och är ur samhällets synpunkt även önskvärt redan innan den befarade verksamheten kommit till stånd; ett ingripande som sker först därefter är ofta förfelat. Det ligger i sakens natur, att en utredning, som avser ej en viss gärning utan allenast förhandenvaron av cn viss fara, måste vara förenad med stora svårigheter och att ej samma krav kunna uppställas å bevisningen som i ett

Kunni. Maj.ts proposition nr 352.

brottmålsförfarande. Härtill kommer, att vid dessa ärendens avgörande skyndsamhet ofta är av största vikt. Ett obligatoriskt domstolsförfarande skulle avsevärt försena dessa ärendens handläggning och avgörande. I detta sammanhang må ock framhållas, att man ej kan bortse från en sådan utveckling av krigshändelserna, att nya stora flyktingskaror komma att söka sig till vårt land — ett exempel på en dylik utveckling har erbjudits i Schweiz under sista året — samt att för bemästrande av de svårigheter, som då mota, skärpta och i viss mån mera summariska åtgärder i fråga om utlänningars tagande i förvar kunna bliva en tvingande nödvändighet.

Då socialstyrelsen och utlänningsnämnden, såsom framgår av det ovan anförda, anse sig icke kunna biträda det i motionen framförda förslaget, får styrelsen och nämnden emellertid samtidigt framföra den uppfattningen, att i förvar tills vidare hållna utlänningar, vilka ju tagits i förvar icke på grund av begånget brott utan såsom en säkerhetsåtgärd, måtte beredas sådana förvarsformer, som överensstämma med humanitära krav och icke innebära större olägenhet för utlänningen än som nödvändiggöres av syftet med den mot honom vidtagna säkerhetsåtgärden.

Chefen för försvarsstaben har i anledning av motionen gjort följande uttalande.

Huruvida det nuvarande, rent administrativa förfarandet medför, att ifrågavarande ärenden icke få den allsidiga utredning och belysning som omständigheterna påkalla, undandrager sig i viss mån försvarsstabens bedömande. Det synes emellertid vara anledning att antaga, att de förhållanden, vilka sammanhänga med vederbörande utlänning, kunna komma att bliva ännu mer fullständigt klarlagda genom en utredning vid domstol i den för brottmål gällande ordningen. Ur försvarsstabens synpunkt torde sålunda i princip icke något vara att erinra mot den i motionen framförda tanken. Jag utgår därvid ifrån såsom självklart, att den ifrågasatta lagstiftningen icke får verka i den riktningen, att önskemålen att skydda försvarsväsendet mot underrättelsetjänst och skadegörelse av utlänningar icke bli tillgodosedda.

Av motionen framgår icke, huru det praktiska utformandet av förslaget är tänkt. Jag saknar sålunda anledning att ingå på något närmare bedömande i denna del. Det oaktat vill jag i detta sammanhang såsom ett bestämt önskemål framhålla, att i ett eventuellt domstolsförfarande försvarsstaben bör genom en vid domstolen närvarande befattningshavare få framlägga de synpunkter, som av hänsyn till militära intressen böra läggas på den under prövning varande frågan.

Säkerhetschefen har, efter en redogörelse för gällande bestämmelser, anfört följande.

Ur allmänna säkerhetstjänstens synpunkt är det givetvis av utomordentlig betydelse att den nuvarande rätten för ovannämnda myndigheter att omedelbart förvissa sig om en ur säkerhetssynpunkt opålitlig utlännings person för ett provisoriskt hållande i förvar i och för närmare utredning och prövning av frågan huruvida ett beslut om utlänningens avlägsnande ur riket bör meddelas eller ej, bibehålies i hela sin utsträckning.

Delade meningar om nödvändigheten av en dylik befogenhet torde för övrigt knappast råda och någon ändring av här gällande regler har ej heller såsom ovan framhållits föreslagits av motionärerna.

Därest det emellertid i fråga örn ett mera stadigvarande hållande i förvar av utlänningar — beträffande vilka föreligger beslut om deras avlägsnande ur riket eller vilka tidigare varit omhändertagna i förläggning — anses

14 Kunell. Maj:ts proposition nr 352.

ur rättssäkerhetens intresse föreligga behov av en prövning efter i viss mån andra normer än de nu gällande har allmänna säkerhetstjänsten givetvis icke något att erinra mot införandet av de förändringar i nuvarande lagstiftning som för vinnande av det avsedda ändamålet må anses påkallade. Jag anser mig dock höra i korthet framföra några synpunkter på frågan, vilka enligt min uppfattning starkt tala för att det föreslagna domstolsförfarandet icke synes kunna anses vara av behovet påkallat i rättssäkerhetens eller humanitetens intresse.

De administrativa myndigheter, som äga att slutgiltigt besluta om utlännings tagande i förvar, utgöras — förutom av Kungl. Majit — av socialstyrelsen och länsstyrelserna.

Socialstyrelsen är ju det centrala statsorganet beträffande utlänningsfrågor och torde kunna förutsättas äga en ingående kännedom dels om flyktingsproblemet i dess helhet och dels om varje här i landet vistande utlänning, beträffande vilka samtliga utförliga uppgifter av skilda slag finnas samlade i el t inom socialstyrelsen befintligt vidlyftigt register. Med hänsyn bland annat till socialstyrelsens huvuduppgift — handläggandet av allmänsociala frågor — torde det knappast vara att befara att styrelsen vid prövning av frågan huruvida rikets säkerhet kan anses kräva att en utlänning tages i förvar uraktlåter att taga skälig hänsyn till de humanitära kraven utan noggrant prövar dessas berättigande gentemot säkerhetskraven.

Beträffande länsstyrelserna åter torde måhända från vissa håll vilja göras gällande att dessa vid prövning av hithörande frågor ej taga tillbörliga humanitära hänsyn utan i egenskap av högsta polismyndighet låta de polisiara synpunkterna örn största möjliga preventiva säkerhet taga överhanden. Häremot må anföras att ifrågavarande ärenden handläggas av länsstyrelsernas civila tjänstemän, vilka ej äro i polisställning, samt att avgörandet i frågan som regel torde träffas av vederbörande länschef, d. v. s. överståthållaren och landshövdingarna. Det torde i detta sammanhang ej kunna bortses från att länsstyrelserna enligt olika författningar lia sig anförtrodda en synnerligen långt gående rätt att ingripa i vissa svenska medborgares personliga frihet utan att dessa begått något brott och att ett ingripande i dessa fall i likhet med frågan örn utlännings tagande i förvar får anses ha sin grund i huvudsakligen preventivt syfte. Jag vill härvidlag nämna lösdrivare, alkoholister samt försumliga familjeförsörjare och barnafader, vilka kunna berövas friheten för bestämd eller obestämd tid av kortare eller längre varaktighet. I dessa fall torde emellertid den av ett eventuellt frihetsberövande berörde städse hava möjlighet att bliva hörd inför länsstyrelsen ehuru detta med undantag för lösdrivare långt ifrån alltid torde förekomma. En föreskrift att utlänning, beträffande vilken föreligger ett beslut om hans avlägsnande ur riket eller vilken tidigare varit omhändertagen i förläggning, skall äga rätt att påkalla förhör inför länsstyrelse innan beslut meddelas örn ett mera stadigvarande hållande i förvar bör emellertid måhända lämpligen kunna införas i utlänningsförfattningarna.

Sist och icke minst må beträffande länsstyrelsernas handläggning av Hagan om utlännings hållande i förvar påpekas, att utlänningsförfattningarna redan innehålla en säkerhetsventil i ändamål att förhindra att en utlänning på enbart en länsstyrelses beslut hålles i förvar en längre tid. Såsom ovan nämnts åligger det nämligen länsstyrelse att hänskjuta frågan om utlännings hållande i förvar till Kungl. Maj:ts prövning därest förvarshållandet anses böra fortgå över två månader. Möjligen kunde denna tid tänkas sänkt till en månad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

15 I ovanstående har räknats med att ett av socialstyrelsen med stöd av kungörelsen den 1 september 1939 meddelat beslut örn utlännings omhändertagande i förläggning icke innefattas av motionen. Skulle så emellertid vara fallet torde vad ovan sagts angående socialstyrelsens rätt att taga eller kvarhålla utlänning i förvar i tillämpliga delar kunna åberopas även beträffande ett beslut om omhändertagande i förläggning.

Slutligen synes mig i detta sammanhang lämpligt att framhålla behovet av att i ntlänningsförfattningarna närmare angives vad begreppet 'tagande i förvar’ rätteligen skall innebära och hur ett förvarande skall verkställas. En sådan föreskrift skulle säkerligen även vara ägnad att verka i det av motionärerna avsedda syftet genom att borttaga den karaktär av straff, som förvarstagandet — vilket i praktiken i allmänhet sker genom utlänningens insättande i fångvårdsanstalt — för närvarande mestadels kan synas innebära.

Överståthållarämbetet har givit uttryck åt den uppfattningen att administrativ myndighet fortfarande borde ensam äga besluta i hithörande frågor, samt därvid anfört följande.

Med hänsyn till att bestämmelserna om tagande i förvar av utlänning äro tillkomna som en skyddsåtgärd i samhällets intresse, är det självfallet, att ett ingripande måste kunna ske snabbt. En förutsättning härför är, att ett provisoriskt omhändertagande av utlänning beslutas av administrativ myndighet. Härutinnan synas motionärerna ej heller hava ifrågasatt ändring. Det är likaledes självfallet, att reglerna örn utlännings tagande i förvar, skola hava sådant innehåll, att största möjliga garanti skapas för trygghet mot godtycke. Sett ur dessa synpunkter är det naturligt, att tanken på ett domstolsförfarande framkommit.

Emellertid synes, med hänsyn till ärendenas natur, alltjämt föreligga anledning att bibehålla det administrativa förfarandet. Vid handläggningen av förevarande ärenden är det nämligen mindre fråga om en rättstillämpning, varför domstolarna äga den bästa förutsättningen, utan snarare om ett skydd mot utlänningar, som göra sig skyldiga till ett handlande i strid med statens intressen.

Enligt gällande författningsbestämmelser har socialstyrelsen att fatta beslut beträffande ifrågasatt förpassning av utlänningar samt avvisning av sådana utlänningar, som äro politiska flyktingar, medan utvisningsbeslut meddelas av länsstyrelsen respektive Överståthållarämbetet samt i vissa fall av Konungen. Genom besvär över länsstyrelses respektive överståthållarämbetets beslut örn utvisning kommer frågan under Konungens prövning, över beslut om förpassning eller avvisning kunna jämväl i vissa fall besvär anföras hos Konungen. Den slutliga prövningen av nämnda utlänningsärenden åvilar sålunda antingen socialstyrelsen eller Konungen, varvid samtliga omständigheter, som inverka å frågans bedömande, kunna tagas under övervägande och större enhetlighet i tillämpningen torde kunna påräknas, än örn det slutliga avgörandet läge å ett flertal domstolar.

Bestämmelsen i gällande utlänningsförfatlningar, att administrativ myndighet äger besluta örn utlännings tagande och hållande i förvar, innebär uttryck för en princip, som ej är främmande för den svenska rättens ståndpunkt beträffande svensk medborgare. Enligt exempelvis alkoholistlagen äger sålunda administrativ myndighet beröva den, å vilken lagen är tillämplig, hans personliga frihet. Örn kvarhållande å och utskrivning från allmän alkoholistanstalt beslutar anstaltens styrelse eller socialstyrelsen. Ur principiell synpunkt synes den föreslagna ändringen därför icke vara erforderlig. Örn den genomföres, skulle utlännings räll skyddas genom bestämmelser, som

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

ginge längre än vad som gäller i fråga om svensk medborgare inom jämförbara rättsområden.

En annan sak är däremot, om man vill förlägga själva utredningen till domstolarna och därigenom skapa garantier för en ökad trygghet i fråga örn utredningsmaterialets fullständighet. Huruvida i detta hänseende föreligger ett behov av ändrade bestämmelser undandrager sig överståthållarämbetets bedömande i vad avser förhållandena annorstädes än i Stockholm. Här förekomma åtskilliga fall, då utlänning tages i förvar av polismyndigheten. De polisrapporter, som insänts till Överståthållarämbetet i anledning av polismyndighetens förut berörda underrättelseplikt, hava städse innefattat utförlig redogörelse för de föreliggande omständigheterna, varvid vederbörande utlännings egna uppgifter synas hava blivit föremål för noggranna anteckningar. De verkställda utredningarna hava över huvud varit sådana, att Överståthållarämbetet, utan att behöva infordra någon komplettering av de i polisrapporten antecknade uppgifterna, kunnat taga ståndpunkt i ärendet. På grund av det sätt, varå utredning här städse sker, hyser Överståthållarämbetet den uppfattningen, att den enskilde utlänningens berättigade intresse av fullständighet i utredningen bliva tillfredsställande tillgodosett vid de i Stockholm hållna polisförhören. Riktigheten härav har Överståthållarämbetet till yttermera visso fått bekräftad vid förhör, som hållits inför ämbetet med utlänning till följd av framställning från polismyndigheten härstädes om utvisning.

överståthallarämbetets uppfattning, att den garanti för utlänningarnas rättssäkerhet, som det nuvarande systemet innebär, är tillfredsställande, delas av länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens lån.

C. De sakkunnigas uttalande.

Den i och för sig svårlösta flyktingfrågan medförde, såsom inledningsvis nämndes, efter krigsutbrottet nya problem för vårt land. Det är därför naturligt, att de bestämmelser, som tidigare gällde om utlänningskontrollen, visade sig otillräckliga för lösandet av de spörsmål, som uppkommo genom det ökade antalet flyktingar samt av det svåra utrikespolitiska läge, vari riket kom genom krigshändelserna. Det blev erforderligt att införa nya och i olika avseenden skärpta bestämmelser om utlänningarnas övervakande. Dessa bestämmelser infördes successivt allt efter som förhållandena det påkallade, och de ha även varit föremål för upprepade ändringar.

Bland de utlänningar, som efter krigsutbrottet eller tidigare inkommit till Sverige såsom politiska flyktingar från andra länder, finnas helt naturligt många, vilkas härvaro icke är önskvärd. På grund av krigshändelsernas utveckling har det med asylrättsprincipens upprätthållande varit omöjligt att verkställa meddelat utvisnings-, förpassnings- eller avvisningsbeslut. Åtgärder ha därför måst vidtagas för sådana utlänningars övervakande under uppehållet här i riket. Enligt utlänningslagen kan sådant övervakande ske genom att utlänningen ålägges särskild anmälningsplikt, anvisas särskild uppehållsort, ställes under uppsikt av polismyndighet eller, i svårare fall, tages i förvar. I de fall, där utlännings vistelse på fri fot icke ansetts till rådlig av fara för att han skall begå någon handling som kan vara skadlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

för riket, var enligt utlänningslagen hans hållande i förvar, d. v. s. insättande i tångvårds- eller liknande anstalt, den enda möjligheten. Sådan åtgärd har också såsom framgår av den tidigare redogörelsen tillgripits i viss utsträckning även då fråga ej varit om ett allenast provisoriskt frihetsberövande. En sådan åtgärd bär dock ansetts alltför rigorös i fråga örn flertalet av de utlänningar, vilkas vistelse på fri fot icke ansetts tillrådlig. Ett särskilt system för sådana utlänningars övervakande har därför genomförts med stöd av den Kungl. Maj:t i 54 § utlänningslagen givna fullmakten. Systemet innebär att utlänning kan omhändertagas för vistelse i av socialstyrelsen anordnad förläggning.

Av den tidigare redogörelsen framgår att frihetsberövande åtgärder mot flyktingar vidtagits endast i ringa utsträckning. Av de omkring 22,000 flyktingar, som för närvarande vistas i Sverige, voro den 1 juli 1943 cirka 270 i förvar eller omhändertagna i förläggning. Av förvarsfallen äro en del endast provisoriskt omhändertagna i avbidan på beslut örn det vidare förfarandet med dem och av förläggningsfallen är ett stort antal intagna endast på kortare tid.

Såsom första lagutskottet vid 1942 års riksdag framhållit är det önskvärt att utöver vad redan är förhållandet huvudgrunderna för utlännings berövande av friheten finnas reglerade i lag. Även med denna uppfattning kan man dock icke bortse från att behov kan föreligga av rörligare regler än de genom lag fastställda och att alltså utlänningslagen även i framtiden måste ha en motsvarighet till fullmaktsbestämmelserna i 54 §. Särskilt i nuvarande läge måste man, såsom socialstyrelsen och utlänningsnämnden uttalat, räkna med en sådan utveckling av krigshändelserna, att nya stora flyktingskaror komma att söka sig till vårt land samt att, för bemästrandet av de svårigheter som då möta, skärpta och i viss mån mera summariska frihetsberövande åtgärder mot utlänningar måhända bliva en tvingande nödvändighet. Behov kan alltså hastigt uppkomma att omedelbart genomföra erforderliga förändringar. Frågan om att utöver vad redan skett huvudgrunderna för utlännings berövande av friheten skola upptagas i lag fordrar därjämte ingående överläggningar. De sakkunniga anse sig icke redan i det nu aktuella skedet av utredningsarbetet, som avser uppgifter av mera skyndsam natur, böra upptaga denna fråga till slutlig behandling. Dock torde av rent formella skäl den ändringen nu kunna ifrågasättas i 54 § utlänningslagen, att däri uttryckligen angives att Kungl. Maj:ts befogenhet att under krigsförhållanden meddela kompletterande föreskrifter till utlänningslagen även avser utlännings tagande i förvar eller omhändertagande i förläggning.

Prövningen av behovet att beröva en utlänning friheten grundar sig på ett bedömande av faran av hans vistelse på fri fot här i riket. Detta bedömande är i många fall mycket svårt. Å ena sidan bör gälla, att av hänsyn till rikets intresse och statens säkerhet onödiga risker icke tagas, men å andra sidan bör av humanitära skäl och av hänsyn till utlänningens personliga intresse en åtgärd av detta allvarliga slag örn möjligt undvikas. En-

18 Kungl. Mai:ts proposition nr 352.

ligt de nu gällande bestämmelserna skola frihetsberövande åtgärder mot utlänningar, där det icke är fråga om sådan åtgärd av rent provisorisk natur, prövas av Kungl. Majit eller av socialstyrelsen efter utlänningsnämndens hörande. Innan utlänningen berövas friheten, verkställes utredning av polismyndighet örn de omständigheter, som anses böra föranleda omhändertagandet. Personer som kunna lämna upplysningar örn dessa omständigheter eller örn utlänningens personliga förhållanden bliva även i regel hörda. Emellertid kan icke förnekas, att under särskilda förhållanden ingripanden nied hänsyn till statens säkerhetskrav anses böra ske även på tämligen vaga indicier. Såväl i dessa som i andra fall kan ett felbedömande av omständigheterna förekomma. Ökade garantier häremot äro — utan förminskning av de beslutande myndigheternas möjligheter att, då anledning därtill förekommer, meddela förordnande om utlännings omhändertagande — önskvärda.

Den förutnämnda motionen anvisade såsom en möjlighet att vinna sådana garantier att utlänning skulle, därest det ifrågasattes att friheten skulle berövas honom och fråga ej vore örn allenast en provisorisk åtgärd, beredas tillfälle att inför domstol framföra sina synpunkter och bevaka sina intressen i samma former som för brott åtalade personer. Domstolen skulle efter slutad handläggning avgiva yttrande angående det av administrativ myndighet väckta spörsmålet om utlänningens omhändertagande. Det i motionen väckta förslaget örn domstolsprövning har i så gott som samtliga de avgivna yttrandena avstyrkts. Sålunda har framhållits att det vid handläggning av dylika ärenden mindre vore fråga om en rättstillämpning, föi vilken uppgift domstolarna ägde den bästa förutsättningen, utan snarare om ett skydd mot utlänningar, som göra sig skyldiga till ett handlande mot statens intresse. Att administrativ myndighet ägde besluta örn frihetsberövande åtgärd mot utlänning innebure icke någon princip, som vore främmande för den svenska rättens ståndpunkt beträffande svensk medborgare. Enligt vissa lagar ägde sålunda administrativ myndighet beröva den, å vilken lagen vore tillämplig, hans personliga frihet och örn kvarhållande av den omhändertagne beslutade administrativ myndighet. Ur principiell synpunkt syntes den föreslagna ändringen därför icke vara erforderlig. Örn den genomfördes, skulle man snarare kunna säga att utlännings rätt skyddades genom bestämmelser som gingo längre än vad som gällde i fråga om svensk medborgare inom närliggande rättsområden. Den rannsakning, som enligt den i motionen åberopade lagstiftningen om utlämning av förbrytare äger rum inför domstol i mål om utlämning, avsåge vissa i lagen noggrant angivna omständigheter under det att här vöre fråga om ett mera allmänt bedömande huruvida en här icke önskvärd utlänning med hänsyn till statens intresse borde omhändertagas.

De skäl, som sålunda av olika myndigheter anförts mot motionen, torde rikta sig särskilt mot förslaget att domstolen i dylika ärenden icke endast skulle verkställa utredningen utan även efter prövning av frågan avgiva yttrande huruvida utlänningen borde omhändertagas. Det kan ej heller förnekas att, såsom även framhållits i yttranden, de allmänna säkerhetssyn-

Kunni Maj.ts proposition nr 352.

punkter, som i detta hänseende påkalla beaktande, äro av den skiftande karaktär, att betänkligheter kunna yppas mot att sådana frihetsberövande åtgärder mot utlänningar varom nu är fråga göras beroende av domstols prövning.

Till grund för de administrativa myndigheternas prövning av frågan om frihetsberövande åtgärder mot utlänning ligger såsom nämnts polisutredning av relativt ingående art. Uppenbart är emellertid att fall kunna förekomma, då behov föreligger av en mera allsidig och uttömmande utredning än den som i regel kan åvägabringas vid en utredning i administrativ ordning. Sålunda kan behov föreligga att för utredning rörande viss fråga eller vissa omständigheter höra vittnen på ed. I de lagar där administrativ myndighet medgivits rätt att beröva svensk medborgare hans personliga frihet finnes i regel möjlighet för myndigheten att, där så erfordras, genom vittnesförhör inför domstol vinna utredning rörande viss omständighet som är av betydelse för frågans avgörande. Så är fallet enligt 22 § lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister, 75 § lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården, 26 § lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård m. m. samt 38 § sinnessjuklagen flen 19 september 1929. Även då det gäller frihetsberövande av utlänning enligt utlänningslagen eller med stöd därav utfärdad författning synes, såsom socialstyrelsen och utlänningsnämnden förordat i sitt yttrande, en möjlighet att vinna domstolsutredning av denna art böra stå till buds. De ärenden, däri sådan domstolsutredning kan vara erforderlig, synas regelmässigt vara av sådan natur, att de böra överlämnas till avgörande av Kungl. Majit. Det torde därför vara tillräckligt om befogenhet att föranstalta örn utredning vid domstol förbehålles Kungl. Majit. Den nu 'förordade utredningsmöjligheten bör, såsom socialstyrelsen och utlänningsnämnden även framhållit, kunna avse jämväl andra frågor rörande utlänningars behandling än berövande av friheten, såsom t. ex. utvisning eller förpassning. De synpunkter som tidigare anförts mot en reglering i lag av hithörande spörsmål lia icke tillämpning å den nu föreslagna anordningen, som ej är beroende av växlingar i flyktingfrågan. De sakkunniga ha därför föreslagit tillägg till utlänningslagen av innebörd att, örn Kungl. Majit i ärende rörande behandling av utlänning enligt lagen eller med stöd därav utfärdad författning finner att utredning vid domstol erfordras rörande viss omständighet, som är av betydelse för avgörandet, Kungl. Majit äger förordna om förhör angående sådan omständighet vid den underrätt, som med hänsyn till tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig. Beträffande förfarandet vid domstolen böra de processuella regler, som gälla för brottmålsförfarande i allmänhet, vinna tillämpning. Förfarandet hör, liksom fallet är enligt utlämningslagen, vara kontradiktoriskt, i det att å ena sidan lämplig person förordnas alt tillvarataga statens intresse och å andra sidan utlänningen herodes tillfälle alt närvara och därvid åtnjuta hjälp av advokat.

De anmäikningar som framförts mot det nuvarande förfarandet vid frihetsberövande torde till stor del bottna i den föreställningen, alt prövningen

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

av sådana ärenden är av mera summarisk natur. Denna uppfattning har säkerligen till stor del uppkommit på den grund, att utlänningen ej har rätt att personligen yttra sig i frågan inför auktoritativ myndighet samt därför i vissa fall gör gällande att han icke fått klart för sig grunden till åtgärden. Man kan ej bortse från den uppfattning som sålunda utvecklat sig. Det är under alla förhållanden önskvärt att, i den mån det av praktiska skäl låter sig göra, utlänningens rättsställning i ifrågavarande avseende förbättras. Detta var även det väsentliga syftet med den förutnämnda motionen. De sakkunniga ha därtör övervägt möjligheten att vid frihetsberövande bereda utlänningen rätt till förhör med biträdeshjälp även i andra fall än nyss sagts och ha därvid i första hand undersökt möjligheten härför i sådana fall då fråga är om socialstyrelsens förordnande om utlännings omhändertagande i förläggning.

I de förut nämnda lagarna om frihetsberövande åtgärder mot svenska medborgare, lia särskilda föreskrifter meddelats örn förhörsförfarande inför administrativ myndighet. Även i utlänningslagen finnes föreskrift örn sådant förfarande. Enligt 32 och 37 §§ denna lag skall nämligen utlänning, beträffande vilken uppkommit fråga örn hans utvisning ur riket, inställas till förhör inför länsstyrelse, därvid utlänningen skall äga åtnjuta biträde av advokat. De sakkunniga anse sig höra förorda att, såsom i motionen åsyftas, även utlänning, beträffande vilken fråga uppkommit om omhändertagande i förläggning genom beslut av socialstyrelsen, i viss utsträckning beredes tillfälle att vid ett förhör inför auktoritativ myndighet yttra sig i ärendet och därvid åtnjuta biträde av advokat.

Beträffande frågan inför vilket organ förhöret bör hållas ha de sakkunniga övervägt huruvida detta bör ske inför domstol. Då domstolarna emellertid sammanträda endast vid vissa tidpunkter, skulle domstolsförhör kunna medföra onödig tidsutdräkt, vilket ej är önskvärt även med hänsyn till utlänningen själv. De sakkunniga ha därför icke funnit sig böra förorda sådant förfarande. Då utlänningsnämnden skall yttra sig i alla de fall, där socialstyrelsen förordnar om utlännings omhändertagande i förläggning, vore det lämpligt örn förhöret kunde hållas inför nämnden. Emellertid skulle utlänningsnämndens arbetsbörda härigenom ökas i sådan omfattning, att nämndens natur ändrades, och detta skulle måhända medföra svårigheter att ge nämnden en sådan sammansättning som är önskvärd. Därtill kommer besvär och kostnader för utlänningens förande till Stockholm för förhör. Att utlänningsnämnden skulle kunna hålla förhören vid besök i förläggningarna torde i regel icke låta sig göra, bland annat av det skälet, att behov av förhör kan uppkomma vid så olika tidpunkter, att särskilda resor måste företagas för varje förhör. Förhör å förläggningarna skulle även medföra ökade kostnader och svårigheter för anskaffande av lämpligt biträde åt utlänningen. Dessa synpunkter göra sig i stort sett även gällande beräffande möjligheterna att hålla förhören inför socialstyrelsen. De sakkunniga lia därför stannat vid att, i likhet med vad som enligt utlänningslagen gäller om förhör med utlänning i utvisningsärende, låta läns-

Kunni. Maj.ts proposition nr 352.

styrelsen i det län där utlänningen vistas hålla förhöret. Även i fråga om förfarandet vid förhöret inför länsstyrelsen lia de sakkunniga funnit utlänningslagens föreskrifter om förhör i utvisningsärende böra äga motsvarande tilllämpning.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för de fall, som hittills föranlett socialstyrelsen att förordna örn utlännings omhändertagande i förläggning, kan det emellertid i vissa fall vara fråga örn en provisorisk åtgärd av relativt kort varaktighet. Frihetsberövandet kan således avse endast några månaders omhändertagande för observation och arbetsanskaffning eller vara en disciplinär åtgärd på grund av överträdelse mot utlänningsförfattningarna. Att i sådana fall föranstalta om förhör inför länsstyrelse med utlänningen med advokat som biträde skulle oftast te sig alldeles meningslöst och medföra kostnader för statsverket till ingen nytta. Att låta förhörsförfarandet omfatta även dessa frihetsberövanden för kortare tid skulle även kunna medföra en fara för viss slentrianmässighet i handläggningen, vilket skulle kunna minska värdet av förhöret i sådana ärenden där detta kan vara av betydelse. Även då det är fråga om omhändertagande för längre tid kan i vissa fall ett förhörsförfarande synas onödigt. Detta torde i regel vara fallet beträffande den kriminella delen av förläggningsklientelet. Då det gäller sådan utlänning, som inom de närmast förflutna tre åren inom eller utom riket undergått frihetsstraff och det skäligen kan antagas att han kan komma att här i riket fortsätta sådan brottslig verksamhet, synes anledning i regel saknas att hålla förhör. Skulle i sådant fall den brottsliga verksamheten hava politisk aspekt bör dock förhör hållas.

Är det fråga om kvarhållande för längre tid av utlänning, som ej är kriminell, bör åter förhör hållas. Det gäller då att fastställa en tidsgräns, över vilken en sådan utlänning icke får hållas i förläggning utan att förhör äger rum.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen för varaktigheten av förordnanden örn utlännings omhändertagande i förläggning framgår, brukar omhändertagande för observation, i disciplinfall och för anskaffande av arbete endast undantagsvis överstiga sex månader. Det kunde då ifrågasättas att förhör skulle hållas när utlänningen varit berövad friheten under sex månader. De sakkunniga, som räkna med att interneringstiden i många av dessa fall kan förkortas, lia emellertid efter överväganden stannat för en tidsbegränsning av fyra månader, varvid även skall medräknas den tid utlänningen må hava hållits i förvar i avbidan på beslut om hans omhändertagande i förläggning. Anser socialstyrelsen redan vid prövning av fråga om utlännings omhändertagande i förläggning att anledning finnes att kvarhålla honom längre tid än fyra månader, skall sålunda socialstyrelsen enligt förslaget låta anställa förhör med honom före ärendets avgörande. Eljest skall förhöret hållas då omständigheterna tala för alt frihetsberövandet kommer att räcka över fyra månader. Beträffande de kriminella utlänningarna bör socialstyrelsen dock även örn omhändertagandet anses böra vara längre tid än fyra månader äga fritt pröva örn behov av förhör föreligger. Bestämmelsen torde

22 Kiinc/l. Maj:ts proposition nr 352.

utformas så att den lid förhörsförfarandet kan taga icke inräknas i fyramånaderstiden. Det synes nämligen vara tillräckligt att inom denna tid åtgärd vidtages för förhörs påkallande.

De sakkunniga vilja även förorda, att socialstyrelsen, då förordnande meddelas om utlännings omhändertagande i förläggning, i beslutet angiver den väsentliga anledningen till åtgärden t. ex. omhändertagande för observation.

Vad nu är sagt gäller utlännings omhändertagande i förläggning efter socialstyrelsens förordnande. Utlänning kan emellertid, såsom förut nämnts, berövas friheten även därigenom att Kungl. Majit, socialstyrelsen, länsstyrelse eller polismyndighet förordnar att han skall tagas i förvar eller Kungl. Majit förordnar örn hans omhändertagande i förläggning. Då socialstyrelsen, länsrelse eller polismyndighet förordnar att utlänning skall tagas i förvar, är det endast fråga örn en provisorisk åtgärd. Har polismyndighet vidtagit sådan åtgärd skall den genast anmälas för länsstyrelsen som har att pröva den. Och förvar av utlänning får ej äga rum utöver två månader utan att frågan underställes Kungl. Majit. Med hänsyn till den provisoriska naturen hos socialstyrelsens, länsstyrelses och polismyndighets tagande i förvar av utlänning ha de sakkunniga icke ansett sig i dessa fall böra föreslå förhörsförfarande. Vad däremot angår de fall, där Kungl. Majit förordnar om eller medgiver att utlänning skall hållas i förvar för längre tid eller förordnar att utlänning skall omhändertagas i förläggning anse de sakkunniga att förhör med utlänningen bör hållas i analogi med vad som föreslagits beträffande utlännings omhändertagande i förläggning efter beslut av socialstyrelsen. Såsom förut nämnts förekommer i vissa fall, att Kungl. Majit förordnar om utlännings tagande i förvar eller omhändertagande i förläggning i samband med utvisningsbeslut eller beslut om verkställighet av ett av länsstyrelse meddelat utvisningsbeslut. I dessa fall har förhör hållits med utlänningen vid prövningen av utvisningsfrågan och nytt förhör med honom med anledning av frihetsberövande! torde då icke alltid erfordras. De sakkunniga utgå från att Kungl. Majit, då frihetsberövande skall vara längre tid, innan ärendet avgöres förordnar om utlänningens inställande till förhör inför länsstyrelsen i det län, där han uppehåller sig, såvida ej genom tidigare utvisningsförhör tillräcklig utredning förebragts rörande de omständigheter, som kunna hava betydelse för frihetsberövande^

De sakkunniga ha sökt beräkna i huru många fall förhörsförfarande enligt de föreslagna bestämmelserna årligen skulle förekomma. Då behovet av frihetsberövande åtgärder mot utlänningar i framtiden är omöjligt att förutse, ha de sakkunniga vid beräkningen utgått från förhållandena under tiden den 1 maj 1942—den 30 april 1943. Såsom av de förut lämnade statistiska uppgifterna om kvarhållningstiden för under denna ettårsperiod omhändertagna utlänningar framgår, lia, bortsett från de kriminella, sammanlagt 112 av dessa kvarhållits i förläggning längre tid än fyra månader. Då emellertid eventuell förvaring före omhändertagandet i förläggning icke inräknats i den i tabellen angivna kvarhållningstiden, torde antalet utlänningar som under

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

denna tid varit berövade friheten iner än fyra månader vara något högre än nyss angivits. Å andra sidan bör enligt de sakkunnigas mening kvarhållningstiden för utlänningar, tillhörande grupperna observations- och disciplinfall, i vissa fall kunna förkortas så att kvarhållningsliden, förvaringen inberäknad, icke överstiger fyra månader. Därtill kommer, att i 15 av de nämnda fallen, där kvarhållningstiden översteg fyra månader, beslutet örn utlänningens omhändertagande meddelats av Kungl. Majit, i regel i anslutning till beslut om utvisning, därvid förhör hållits med utlänningen. Med utgångspunkt från den nämnda ettårsperioden skulle därför enligt de sakkunnigas beräkning förhörsförfarande årligen förekomma endast i något över 100 fall. Förhör torde i regel komma att avse utlänning, som redan är omhändertagen i förläggning. Då samtliga socialstyrelsens förläggningar äro belägna i Kopparbergs eller Gävleborgs län, torde en viss koncentration av förhören kunna anordnas, vilket är ägnat att medföra en minskning av kostnaderna.

II. Omprövning- av beslut om frihetsberövande åtgärder.

A. Gällande bestämmelser och praxis.

I 11 § kungörelsen den 1 september 1939, nr 599, med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar stadgas, att socialstyrelsen senast ett år efter det förordnade meddelats örn utlännings omhändertagande i förläggning skall pröva frågan örn hans fortsatta vistelse där. Finnes han böra kvarhållas, skall socialstyrelsen därefter minst en gång varje kalenderår företaga prövning varom nyss sagts. Vid omprövningen skall socialstyrelsen inhämta utlänningsnämndens yttrande i ärendet och utlänningens besvärsrätt blir beroende av örn utlänningsnämnden eller någon dess ledamot yppat avvikande mening mot socialstyrelsens beslut. Vidare gäller enligt samma paragraf, att socialstyrelsen må, när anledning därtill finnes, förordna om upphörande av utlännings vistelse i förläggning, med eller utan villkor.

I sin redogörelse till de sakkunniga rörande gällande bestämmelser och praxis i fråga om utlännings omhändertagande i förläggning och utskrivning därifrån, anför socialstyrelsen bland annat följande.

Såsom förut anförts skall socialstyrelsen senast ett år från det förordnande meddelats om utlännings vistelse i förläggning pröva frågan om hans fortsatta vistelse där. För de vid den första årsomprövningen kvarhållna skall frågan om ytterligare vistelse i förläggning prövas minst en gång varje kalenderår.

I samband med dessa omprövningar inhämtar styrelsen yttrande rörande de särskilda ifrågavarande utlänningarna från respektive förläggningsdirektörer, ävensom i en del fall från säkerhetstjänsten. Detta material remitteras sedan för yttrande till utlänningsnämnden, som författningsenligt skall höras. Nämnden företager innan yttrande avgives regelbundet resor till förläggningarna för att anställa förhör med dessa utlänningar och därvid bilda sig ett omdöme örn var och en av dem. Nämnden brukar för årsomprövning besöka förläggningarna 3 å 4 gånger årligen. Det må anmärkas, alt även de utlänningar, som enligt Kungl. Majlis beslut hållas i förläggning, bliva föremål

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

för dylik årsomprövning. Sedan nämnden avgivit sitt yttrande företager styrelsen den slutliga prövningen. Styrelsens beslut blir då antingen, att utlänningen skall kvarhållas i förläggning eller alt han skall kvarhållas, till dess lämpligt arbete kan beredas honom. Det sistnämnda beslutet utgör ju ett löfte om friskrivning inom relativt kort lid. I ytterst få fall har meningsskiljaktighet rått mellan styrelsen och utlänningsnämnden beträffande dessa omprövningar, varför klagorätt över styrelsens beslut i dylika ärenden endast i några fall förekommit. — Såsom förut nämnts förekommer beslut örn utskrivning från förläggning i samband med årsomprövning av internering i den formen att utlänningen skall frigivas när lämpligt arbete kan beredas honom. — Styrelsen har emellertid ständigt uppmärksamheten riktad på möjligheten alt utskriva utlänningar från förläggningarna, så snart den tid interneringen allt efter fallets art lämpligen bör omfatta, närmar sig sitt slut. Initiativet till utskrivning kommer stundom från styrelsen, stundom från förläggningsledningen. Det må i detta sammanhang påpekas, att styrelsen även beträffande utlänningar, vilka enligt Kungl. Majlis beslut hållas i förläggning, tager initiativ till deras utskrivning från förläggning i den formen att vederbörande uppmanas att hos Konungen göra framställning örn utskrivning. — För att effektivisera utskrivningarna har styrelsen etablerat samarbete med arbetsförmedlingen för norska flyktingar och den speciella arbetsförmedlingen för flyktingar, båda i Stockholm. Representanter för dessa arbetsförmedlingar företaga resor till förläggningarna för att med de interner, som skola utskrivas, rådgöra örn lämpligt arbete. Inom i allmänhet mycket kort tid lyckas det arbetsförmedlaren att skaffa arbete åt dem. Skogs- och jordbruksarbete samt torvarbete och trädgårdsarbete stå vanligtvis till buds, men interner med speciella fackkunskaper kunna även tänkas bli placerade inom sina yrkesområden, t. ex. typografer, mekaniker m. fl.

Beträffande omprövning av beslut örn utlännings hållande i förvar gäller den förut nämnda regeln, att örn underordnad myndighet meddelat beslut örn utlänningens tagande i förvar och behov föreligger att kvarhålla honom utöver två månader, frågan därom skall inom samma tid underställas Kungl. Maj:t. Däremot ha föreskrifter icke meddelats örn omprövning av beslut om utlännings kvarhållande i förvar utöver två månader. Antalet utlänningar, som hållas i förvar för längre tid har emellertid varit så begränsat, att frågan örn behovet av kvarhållande ständigt kunnat hållas aktuell. Utskrivning har även regelmässigt skett så snart förhållandena medgivit det. Initiativet till utskrivningen har i vissa fall tagits direkt av Kungl. Maj:t, ulan att framställning från utlänningens sida förelegat.

B. De sakkunnigas uttalande.

En huvudregel vid utlännings berövande av friheten bör givetvis vara, att ingripandet icke varar längre än som kan anses oundgängligen nödvändigt med hänsyn till grunden för åtgärdens vidtagande. Det är därför av vikt, att frågan örn utlänningens kvarhållande göres till föremål för omprövning med regelbundna mellanrum. Vad först angår utlänningar, som omhändertagits för vistelse i förläggning efter förordnande av socialstyrelsen, ha de sakkunniga förut föreslagit, att socialstyrelsen, där omhändertagandet anses böra gälla längre tid än fyra månader och utlänningen icke är kriminell, skall

Kunni. Maj:ts proposition nr 352.

inom denna tid påkalla förhör med utlänningen inför länsstyrelse, därvid utlänningen skall äga åtnjuta biträde av advokat. Kvarhållande på längre tid är emellertid enligt de sakkunnigas mening ett så allvarligt ingripande i utlänningens personliga frihet, att ökade garantier för en enhetlig prövning därav äro önskvärda. Med hänsyn härtill förorda de sakkunniga, att frågor om utlännings hållande i förläggning för längre tid alltid skola underställas Kungl. Maj:ts prövning. Härigenom skulle i princip överensstämmelse vinnas med det i utlänningslagen reglerade förfarandet vid förvar, enligt vilket fråga om utlännings hållande i förvar utöver viss tid alltid skall underställas Kungl. Maj:t. Vad beträffar frågan örn den tid, inom vilken förläggningsfallen böra underställas Kungl. Maj:t, torde de skäl, som föranlett de sakkunniga att begränsa förhörsförfarandet till omhändertagande utöver fyra månader även tala för en motsvarande tidsregel i fråga om underställningen. Självklart är att Kungl. Maj:t vid prövning av fråga om utlännings kvarhållande i förläggning skall hava tillgång till protokoll över förhör. Socialstyrelsens och utlänningsnämndens yttranden böra naturligen även föreligga i sådana ärenden.

Förfarandet bör således enligt de sakkunnigas mening regleras så, att socialstyrelsen, där behov anses föreligga att kvarhålla utlänning i förläggning utöver fyra månader, så snart ske kan inom denna tid skall påkalla att utlänningen inställes till förhör inför länsstyrelse. Sedan protokoll över förhöret inkommit till socialstyrelsen skall styrelsen, efter utlänningsnämndens hörande, underställa frågan om utlänningens kvarhållande Kungl. Majits prövning. Finner socialstyrelsen efter tagen del av förhörsprotokollet, att kvarhållande av utlänningen i förläggning icke erfordras, behöver underställning givetvis icke ske.

Förordnar Kungl. Majit efter underställning att utlänning skall kvarhållas, torde förnyad omprövning böra företagas med jämna mellanrum. Den tid, inom vilken sådan omprövning enligt nu gällande bestämmelser skall ske, ett år, synes emellertid de sakkunniga väl lång och torde lämpligen kunna nedsättas till sex månader. Någon nämnvärd olägenhet härav med hänsyn till utlänningsnämndens arbetsbörda torde icke uppkomma, då såsom socialstyrelsen framhållit i sin redogörelse utlänningsnämnden redan nu ganska ofta företager besök å förläggningarna. Det skäl, som vid omprövningen kan föranleda utlänningens utskrivning från förläggningen, torde mindre ofta vara en ändring i de förhållanden, som föranlett omhändertagandet, utan i allmänhet botina i det ökade förtroende för utlänningen, som uppstått på grund av hans uppförande i förläggningen. Bedömningen härav torde i första hand böra anförtros åt socialstyrelsen och utlänningsnämnden. Äro dessa ense örn all utskrivning ej bör ske, torde ärendet ej behöva underställas Kungl. Majit. Men om någon av dessa anser utskrivning böra ske, bör anmälan härom göras hos Kungl. Majit. Även örn endast någon ledamot av nämnden anser atl utlänningen bör utskrivas, torde frågan böra underställas Kungl. Majit.

De bestämmelser, som nu föreslagits i fråga örn omprövning av beslut örn utlännings kvarhållande i förläggning, torde böra äga motsvarande tillämp-

26 Kanot. Maj:ts proposition nr 352.

ning å de fall, där förordnandet om utlännings omhändertagande meddelats direkt av Kungl. Majit.

Vad därefter angår frågan om omprövning av beslut om utlännings hållande i förvar gäller såsom nämnts för närvarande, att sådan omprövning alltid skall företagas av Kungl. Majit örn förvaringen skall vara över två månader. De skäl, som föranlett förslaget om regelbunden omprövning av fråga örn utlännings kvarhållande i förläggning, tala enligt de sakkunnigas mening för alt motsvarande bestämmelser införas beträffande utlänningar i förvar. Utlännings tagande i förvar beslutes av Kungl. Majit, länsstyrelse eller polismyndighet samt endast i visst undantagsfall av socialstyrelsen. Socialstyrelsen äger därför icke alltid närmare kännedom örn de omständigheter, som föranlett ingripandet. Del torde därför icke vara lämpligt att lägga omprövningen i socialstyrelsens händer. Enligt de sakkunnigas mening bör omprövningen i dessa fall direkt verkställas av Kungl. Majit, efter föredragning av chefen för justitiedepartementet. Det bör emellertid ankomma på fångvårdsstyrelsen att vid långtidsförvaring göra anmälan till chefen för justitiedepartementet var sjätte månad för att omprövning skall kunna äga ruin. Vid sådan anmälan bör styrelsen bifoga eget yttrande rörande utlänningens uppförande under förvaringen och andra omständigheter rörande utlänningen som kunna vara av intresse för frågans bedömande.

Därest de sakkunnigas förslag örn förhörsförfarande och omprövning av utlännings kvarhållande i förläggning genomföres, uppkommer frågan i vad mån bestämmelserna böra göras tillämpliga å de utlänningar, som vid bestämmelsernas ikraftträdande äro omhändertagna i förläggning. Enligt de sakkunnigas mening bör frågan om sådan utlännings kvarhållande underställas Kungl. Majit då omprövning av frågan örn hans kvarhållande enligt de gamla reglerna skolat äga rum dock senast inom sex månader från de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Huruvida förhörsförfarande erfordras i sådant fall torde böra ankomma på Kungl. Majits prövning. Förordnar Kungl. Majit att utlänningen skall kvarhållas i förläggning, synas de föreslagna nya bestämmelserna om regelbunden omprövning var sjätte månad böra äga motsvarande tillämpning.

I socialstyrelsens redogörelse för praxis vid utlännings utskrivning från förläggning framhålles, att utskrivningen i vissa fall är beroende av att lämpligt arbete kan beredas utlänningen. Detta är givetvis en omständighet, som ofta kan hava betydelse för frågan örn utlänningens beviljande av uppehållsvisering för övervakning på fri fot. För undvikande av att omhändertagandet varar längre tid än omständigheterna påkalla det böra, där arbetsanställning är en förutsättning för utskrivning, anstalter för arbetsanskaffning vidtagas i så god tid, att arbete om möjligt kan beredas utlänningen så snart utskrivning anses kunna ske. Därvid torde icke vara nödvändigt, att utlänningen omedelbart erhåller arbete inom sitt fack, utan det väsentliga är, att han snarast möjligt erhåller något slag av arbete, så att förutsättning för utskrivning föreligger. Senare kunna åtgärder vidtagas för utlänningens överförande till lämpligare arbetsanställning.

Kunql. Majlis proposition nr 352.

27 De sakkunniga vilja i detta‘sammanhang framhålla att internering på längre tid naturligen ej bör ske utan att mycket starka skäl tala därför. Sedan Kungl. Maj:t genom sitt förenämnda beslut den 30 juni 1943 förordnat, att flertalet av de utlänningar som vid denna tid varit berövade friheten längre tid än ett år, skola försättas på fri fot, har denna fråga icke för närvarande samma aktualitet som tidigare. De sakkunniga vilja emellertid betona, att omhändertagande för längre tid är ett så allvarligt ingrepp i utlänningens personliga frihet, att de humanitära hänsynen göra sig särskilt gällande. I sådant fall bör därför enligt de sakkunnigas mening särskilt prövas huruvida ej omhändertagandet kan ersättas med utlänningens ställande under särskild uppsikt under vistelse på fri fot.

III. Av socialstyrelsen anordnade förläggningar.

A. Socialstyrelsens redogörelse.

Socialstyrelsen har till de sakkunniga avgivit följande redogörelse för de av styrelsen anordnade förläggningarna.

För de utlänningar, som enligt särskilda beslut skola omhändertagas för vistelse i förläggning, finnas inrättade fyra förläggningar, benämnda Rengsjö, Smedsbo, Långmora samt Hälsingmo förläggningar för utlänningar. Rengsjö- och Hälsingmoförläggningama äro belägna inom Gävleborgs län, de båda övriga inom Kopparbergs län. En femte förläggning, kallad Säters förläggning för utlänningar, skulle enligt Kungl. Maj:ts beslut den 17 juni 1943 från och med den 1 juli 1943 anordnas i anslutning till Säters sjukhus, men har ännu ej kommit till stånd. Förläggningarna hava till antal och karaktär tillskapats med hänsyn till en genomförd differentiering av det klientel, som omhändertages. Närmare bestämmelser härom hava meddelats i Kungl. Maj :ts brev den 11 december 1942. Enligt detta skola finnas följande slags förläggningar:

1. en för å sinnessjukhus ej intagna sinnessjuka eller sinnesabnorma, beträffande vilka av socialstyrelsen anlitad läkare anser specialvård erforderlig (Säters förläggning);

2. en för norska flyktingar, som upprepade gånger varit straffade för opolitiska brott, ävensom för sådana till det norska flyktingsklientelet hörande personer, vilka visat påtaglig arbetsovillighet eller vid upprepade tillfällen underlåtit att ställa sig givna föreskrifter till efterrättelse, socialstyrelsen dock obetaget att i särskilda fall till förläggningen hänvisa likartat klientel av annan nationalitet (Rengsjö förläggning);

3. en för andra utlänningar än under 1 och 2 sagts, beträffande vilka behov av sträng uppsikt iörefinnes (Smedsbo förläggning); samt

4. en eller flera för andra utlänningar än under 1—3 sagts (Långmora förläggning och Hälsingmo förläggning).

Hälsingmoförläggningen inrättades på grund av motsättningen mellan de kungatrogna norrmännen och de, som varit lierade med Nasjonal Samlmtf. Den dr nämligen i första hand avsedd för de icke kungatrogna norrmännen men hyser jämväl elt mindre antal utlänningar av annan nationalitet som ansetts hava likartad politisk åskådning. — Rengsjö- och Hälsingmoförläggningarna kunna emottaga upp till eli 70-tal respektive ett 100-

B i hang lill riksdagens protokoll 1043. 1 sami. Nr 362. 4

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

tal, medan platsantalet å Smedsbo- och Långmoraförläggningarna är 48 respektive 73. — Icke blott i fråga örn klientelets sammansättning och de i visst fall speciella yttre anordningar, som betingats med hänsyn därtill, skilja sig förläggningarna från varandra. Till följd av att hela förläggningssystemet successivt vuxit fram, har det nämligen ej varit möjligt att i det yttre hålla sig till en genomgående enhetlig förläggningstyp. Långmora- och Smedsboförläggningarna, vilka tillkommit redan i mars 1940, hava anordnats å de mellersta Sveriges arbetshemsförbund tillhöriga arbetshemmen med samma namn, varför lokaliteterna där till största delen äro av mera stadigvarande slag. Rengsjö- och Hälsingmoförläggningarna åter, vilka inrättats först på sistone, äro rena harackläger och som sådana mera primitiva till hela sin struktur. För Säterförläggningen skulle enligt planen disponeras en inom Säters sjukhus befintlig provisorisk paviljong. — Av praktiska skäl, särskilt med hänsyn till kostnaderna, har det icke varit möjligt att ge förläggningarna en sådan storlek till området, som skulle varit önskvärd med hänsyn till klientelets rörelsefrihet. Endast i fråga om Säterförläggningen kan man säga, att de omhändertagnas rörelsemöjligheter skulle bliva väl tillgodosedda genom att Säters sjukhus" hela inhägnade område, till sträckningen omkring 2V2 km, kan utnyttjas som fritidsområde. Kostnadssynpunkterna hava härutinnan i all synnerhet satt sin prägel på Rengsjöförläggningen. För sitt ursprungliga ändamål upptager denna förläggning en areal av något över en hektar, men av detta ytområde har icke mer än 4,200 m2 kunnat utnyttjas med hänsyn till de höga anspråk på en effektiv övervakning, som gälla för denna förläggnings klientel. I fråga om de övriga tre förläggningarna torde fritidsområdenas storlek få anses med hänsyn till omständigheterna nöjaktig. Långmoraföriäggningens fritidsområde har sålunda en areal av cirka 3 hektar, Smedsbolörläggningens uppgår till 4.1 hektar — förutom en allé örn cirka 100 meter — samt slutligen Hälsingmoförläggningens till cirka 1.5 hektar. — Rengsjöförläggningen är den enda av förläggningarna, som försetts med stängsel till förhindrande av kommunikation med yttervärlden. Kring denna förläggning är nämligen draget ett enradigt taggtrådshinder med en höjd av 2.10 meter. På grund av vunna erfarenheter i samband med en del inträffade rymningar har å detta stängsel efter hand vidtagits smärre påbyggnader och förstärkningar för höjandet av dess effektivitet. Å de övriga förläggningarna har ett dylikt avspärrningssystem icke ansetts böra tillgripas. Smedsboförläggningen omgärdas visserligen av ett omkring 1.80 meter högt s. k. Gunnebostängsel, men ifråga om detta liksom om det U meter höga staketet kring Hälsingmoförläggningen gäller, att de närmast avse att markera själva förläggningsområdet. Långmoraförläggningen åter är ej alls inhägnad. — I stället för ett system med yttre avspärrningsanordningar har man gått in för att upprätthålla isoleringen på förläggningarna genom en relativt stark bevakning. Denna, som således främst syftar till att förhindra rymning och olovlig kontakt med utomstående, handhaves på Smedsbo-, Långmora- och Hälsingmoförläggningarna av respektive 7, 4 och 4 vaktkonstaplar. Med hänsyn till Rengsjöförläggningens mera oroliga klientel har det kring denna förläggning uppförda taggtrådshindret icke enbart ansetts tillfyllest, utan har man funnit det nödvändigt att dessutom hålla en i förhållande till klientelets storlek betydande vaktstyrka. Denna uppgår för närvarande till 10 man. Personalen bär statspolisens uniform.

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

29 B. De sakkunnigas uttalande.

Då förläggningarna inrättats på grund av de rådande krigsförhållandena äro de åtminstone delvis av endast provisorisk natur. De sakkunniga ha vid besök å förläggningarna funnit, att dessa i stort sett befinna sig i ett fullt tillfredsställande skick. Vid de sakkunnigas samtal med de intagna ha i allmänhet några klagomål ej framförts mot förläggningarna som sådana. Beträffande förläggningarnas belägenhet anse de sakkunniga, att Rengsjöförläggningen, som ligger på en höjd vid en väg i en ganska tättbebygd trakt, är olämpligt belägen. Ett mera avskilt läge skulle vara att föredraga. Då dessutom fritidsområdet å denna förläggning är litet och, enligt vad de sakkunniga inhämtat, möjligheter icke finnas att utöka detsamma, vore det lämpligt om förläggningen flyttades till annan plats, därest detta av kostnadsskäl eller eljest kan genomföras.

Huvudregeln för utlännings hållande i förläggning är och bör såsom förut framhållits vara, att större inskränkningar i hans personliga frihet icke göras än grunden för omhändertagandet samt ordning och säkerhet inom förläggningen kräva. Grunden för omhändertagandet kan emellertid vara mycket varierande. Detta medför, att säkerhetsåtgärder och därav följande ordningsföreskrifter å förläggningarna måste bliva olika för skilda grupper av de omhändertagna. I samband med redogörelsen för de omhändertagnas behandling kommer dessa frågor närmare att beröras. Här må emellertid framhållas, att det icke är lämpligt att olika ordningsföreskrifter gälla för i en och samma förläggning omhändertagna utlänningar. Ett sådant förhållande skulle kunna medföra misshälligheter mellan internerna och en känsla av orättvisa i behandlingen. Det är därför nödvändigt att de omhändertagna utlänningarna uppdelas på skilda förläggningar, såsom även nu är fallet. I fråga örn tillämpningen av den genomförda differentieringen vilja de sakkunniga endast framhålla det angelägna i att återfallsförbrytare hållas avskilda från andra omhändertagna utlänningar, som icke kunna hänföras till klart asociala element.

Av den av socialstyrelsen lämnade redogörelsen framgår, att endast Rengsjöförläggningen är försedd med avspärrning. Anledningen därtill har varit detta klientels särskilda beskaffenhet och att dessa omhändertagna visat särskilt stor benägenhet att rymma från förläggningen. Taggtrådshindret och den ökade vaktpersonalen ha emellertid icke varit tillräckligt effektiva medel, vilket framgår av att rymningar fortfarande förekomma i icke obetydlig omfattning. Enligt uppgift från socialstyrelsen lia 15 interner rymt från Rengsjöförläggningen under tiden den 1 maj 1942—den 30 april 1943 samt två under tiden därefter till den 15 juli 1943. För att effektivt förhindra rymningar skulle det vara erforderligt att kringgärda förläggningen med en mur eller att än mera öka vaktpersonalen. Bland annat av kostnadsskäl torde ingendera utvägen låta sig genomföras. Det kring Rengsjöförläggningen nu anbragta i hög grad iögonenfallande taggtrådsstängslet gör emellertid ett för svenska förhållanden främmande intryck och det synes ur olika synpunkter

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

mycket önskvärt om det kunde ersättas med någon annan avspärrning, t. ex. ett högt Gunnebostängsel.

De sakkunniga vilja ifrågasätta örn ej en strängare reaktion mot omhändertagna utlänningar, som rymma från förläggning, borde ske. För närvarande är påföljden även vid upprepad rymning att utlänningen tages i förvar för en tid, som icke överstiger två månader. Ehuru socialstyrelsen med Kungl. Maj:ts medgivande äger kvarhålla utlänning i förvar över två månader, har framställning därom icke i något fall gjorts allenast på grund av att vederbörande rymt från förläggning. Detta har medfört, att de omhändertagna utlänningarna fått den föreställningen, att den enda påföljden av en rymning är en kortare vistelse i en fångvårdsanstalt, en påföljd som enligt vad som uppgivits av vissa interner närmast torde betraktas som ett icke ovälkommet avbrott i den enahanda vistelsen i förläggningen. Det synes därför böra övervägas att såsom påföljd för upprepad rymning tillgripa förvaring på längre tid än som nu sker. Sedan Kalmarfängelset iordningställts som förvaringsanstalt för utlänningar låter detta sig göra. De sakkunniga återkomma närmare till frågan om disciplinstraff för rymning i samband med redogörelsen för behandlingen av utlänningar, som berövats friheten.

IV. Behandlingen av utlänningar i förläggning.

För behandlingen av utlänningar, vilka omhändertagits för vistelse i förläggning, gälla dels kungörelsen den 11 december 1942, nr 946, med vissa föreskrifter angående omhändertagande av utlänning i förläggning, dels ett av Kungl. Majit samma dag fastställt reglemente för Långmora, Smedsbo och Rengsjö förläggningar för omhändertagna utlänningar, vilket reglemente enligt Kungl, brev till socialstyrelsen den 26 mars 1943 skall hava tillämpning även å Hälsingmo förläggning, dels ock av socialstyrelsen den 12 april 1943 utfärdade ordningsföreskrifter för förläggningarna. Reglementet samt ordningsföreskrifterna hava fogats vid denna promemoria såsom bilagor A—B.

Socialstyrelsen har till de sakkunniga lämnat en närmare redogörelse rörande tillämpningen av gällande regler om utlänningarnas behandling i förläggning. Socialstyrelsen anför sålunda rörande de omhändertagnas arbetsskyldighet:

Den arbetsplikt som åvilar den intagne, har icke kunnat regleras helt lika å de fyra i gång varande förläggningarna. Möjlighet att hålla de omhändertagna till samma slags arbete å samtliga förläggningar har nämligen icke förefunnits. Arbetstidens längd uppgår dock i allmänhet till 4V2 timme per dag. I den mån vederbörande sysselsatts i arbete utom förläggningsområdet såsom vid vägbygge eller dylikt, har hans arbetstid måst rättas efter den allmänt gällande. Särskild ersättning har härvid utgått. Med undantag för förekommande handräckningstjänst äro arbetsmöjligheterna till arten olika å de skilda förläggningarna. Ä Smedsbo förläggning, som tidigare utgjort arbetshem för kvinnor, finnas icke några andra arbetsmöjligheter utomhus än de, som höra samman med skötseln av trädgården, vilket under sommarmånaderna givit några interner arbete. Under den del av året, då eldning av arbetshemmets lokaler erfordras, har arbete därmed kunnat beredas jämväl åt

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

några interner. Ett pär nian ha även kunnat sysselsättas med handräckningsarbete inomhus. Några andra arbetsmöjligheter, exempelvis inom det intillliggande jordbruket — har icke stått till förfogande. Styrelsen har därför sett sig nödsakad att skapa nya arbetsmöjligheter. Detta har skett på så sätt att styrelsen i samråd med fångvårdsstyrelsen iordningställt en kuvertverkstad, som under överinseende av en yrkesmästare från fångvårdsstyrelsen berett arbetsmöjligheter för huvudparten av de omhändertagna. Långmora förläggning, som tidigare utgjort arbetshem för män, är kombinerat med ett större jordbruk med en areal av 40 hektar. Inom fritidsområdet finnas arbetsmöjligheter å en snickeriverkstad för ett antal interner under hela året. Utom fritidsområdet finnas goda arbetsmöjligheter på det till arbetshemmet hörande jordbruket. Härjämte finnes utom fritidsområdet å jordbruket en smedja, vilken plägat sysselsätta ett par interner. Arbetsmöjligheterna å Långmoraförläggningen ha sålunda varit fullt tillräckliga för det klientel, som vistats där, och icke berett socialstyrelsen några bekymmer i det hänseendet. Arbetsmöjligheterna inom Rengsjöförläggningen ha begränsats till upprensnings- och uppsnyggningsarbeten, vilka i det närmaste kunna anses avslutade. För närvarande pågår byggandet av en betongdamm, avsedd för förläggningens framtida användning. Detta arbete, som sysselsätter 4 å 5 interner, kan emellertid beräknas slutfört under augusti 1943. I dagarna lia emellertid i samråd med förläggningens grannar ett vägarbete upptagits, vilket kan sysselsätta större delen av de å förläggningen omhändertagna. Detta arbete synes kunna fortgå under relativt lång tid framåt. Hälsingmo förläggning, som ligger i en skogsdunge, har inom själva fritidsområdet icke haft några andra arbetsmöjligheter inom själva området än upprensningsoch uppsnyggningsarbeten, vilka sysselsatt ett flertal interner men numera kunna anses så gott som slutförda. Andra arbetsmöjligheter finnas emellertid. En större väganläggning, som går omedelbart förbi förläggningen, kan bereda åtskilliga, i regel 12 å 15 stycken interner, arbete för tämligen obegränsad tid framåt. Härjämte finnes i förläggningens omedelbara närhet en smidesverkstad där arbete i regel kan beredas 5 å 6 interner. Icke heller denna förläggning bereder styrelsen några svårigheter, då det gäller att bereda de omhändertagna arbete.

För att förläggningsverksamheten över huvud skall kunna hållas uppe och i längden även för internerna själva torde det vara nödvändigt att de sysselsättas med arbete. Från denna synpunkt torde det kunna ifrågasättas om ej arbetsskyldigheten för närvarande är för liten — den dagliga arbetstiden torde i genomsnitt ej uppgå till mer än 4V2 timmar — och örn ej arbetstiden bör förlängas till normal arbetsdag, naturligtvis med möjlighet för förläggningsledningen att medgiva undantag.

Om det sålunda i allmänhet bör vara angeläget att bereda internerna sysselsättning, synes systemet med den nuvarande koria arbetstiden vid förläggningarna icke tillfredsställande särskilt då det gäller disciplinfallen, d. v. s. sådana som omhändertagits på grund av visad arbetsovilligbet eller eljest indisciplinärt uppförande. Enligt vad de sakkunniga inhämtat ha fall förekommit, då norrmän rymt från det norska arbetslägret vid Vägersbult i avsikt att i stället bliva omhändertagna i förläggning med dess kortare arbetstid. Disciplinfallen äro i regel placerade på Långmoraförläggningen och där torde möjlighet finnas till utökning av arbetet. Vid Rengsjöförläggningen, där kriminella och asociala utlänningar äro omhändertagna — vilket klientel na-

32 Kungl. Majlis proposition nr 352.

turligen också bör lia full arbetsskyldighet — torde finnas goda arbetsmöjligheter. Därest Rengsjöförläggningen, såsom de sakkunniga förorda, förlägges till annan plats, bör denna plats utväljas med tanke på att de omhändertagna beredas tillfälle till heltidssysselsättning nied jordbruks-, väg- eller skogsarbete. Enligt vad de sakkunniga inhämtat pågår för närvarande undersökning angående möjligheten att i anslutning till Smedsboförläggningen anskaffa ett för jordbruksarbete lämpligt område. Ett sådant vore särskilt värdefullt av det skälet, att den kuverttillverkning som nu bedrivcs å denna förläggning, måste anses vara ett väl intresselöst arbete för det där omhändertagna klientelet, eller gruppen »politiskt verksamma». Vad Hälsingmoförläggningen angår torde arbetstillfällena där vara tillfredsställande.

De i förläggning omhändertagna utlänningar, som föredraga intellektuella sysselsättningar framför kroppsarbete, bruka enligt praxis beredas möjlighet därtill genom att de fritagas från annat arbete. En uttrycklig föreskrift härom synes lämpligen böra meddelas i reglementet för förläggningarna.

Beträffande de omhändertagnas ekonomiska förmåner har socialstyrelsen lämnat följande redogörelse.

Möjligheten att genom arbetsinkomst få sina smärre penningbehov tillgodosedda föreligger i allmänhet icke för de omhändertagna. Endast för särskilda mera omfattande arbetsuppgifter stadgas arbetspremier (§113 st. ordningsföreskrifterna) , varjämte åt de i kuvertverkstaden å Smedsboförläggningen sysselsatta utgår en mindre ackordsersättning. Eljest utgår fickpenning med 90 öre om dagen, därest socialstyrelsen ej finner föreliggande omständigheter till annat föranleda (§ 4 Kungl, kungörelsen, § 11 ordningsföreskrifterna). Fickpenning utbetalas även vid frånvaro från förläggningen på grund av permission och i allmänhet även vid sjukdom. Endast i fall av formligt beslut därom från socialstyrelsen kan vederbörande alltså gå miste örn denna förmån.

För närvarande erhålla alltså i regel de omhändertagna allenast fickpenning med 90 öre om dagen. Endast vid särskilda mera omfattande arbeten utgår särskild arbetspremie, som då i regel beräknas efter ackord. Örn, såsom de sakkunniga förordat, arbetsskyldigheten över lag utsträckes, bör detta medföra att för dem som deltaga i arbetet ersättning utgår med arbetspremie, i så stor utsträckning som möjligt beräknad efter utförd arbetsprestation.

Vad härefter angår de omhändertagnas rätt att mottaga besök eller erhålla permission har socialstyrelsen anfört:

Vid permissionernas beviljande har socialstyrelsen tidigare iakttagit viss försiktighet. Sådana beviljades i regel endast för konsulatsbesök eller av mera trängande familjeskäl. Gällande bestämmelser härom (§ 8 ordningsföreskrifterna) uppställa visserligen i fråga om Rengsjöförläggningen såsom enda permissionsgrunder nära anhörigs död eller svårare sjukdom eller konsulatsbesök, där personlig inställelse erfordras för avresa ur riket, men beträffande de övriga förläggningarna har möjlighet lämnats öppen för permission även vid »annan viktigare familjeangelägenhet» samt för »fall, då interns personliga närvaro prövas erforderlig». Denna möjlighet till en mera diskretionär prövning av permissionsansökningarna från sistnämnda förläggningar har på sista tiden lett till att avslag å dessa ansökningar endast undantagsvis meddelats. — Den förläggningscheferna tillkommande rätten att för brådskande

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

fall meddela permission under högst 24 timmar (§ 1 reglementet, § 8 st. 2 ordningsföreskrifterna) har kommit till användning ytterligt sällan. — För rätt till besök fordras socialstyrelsens tillstånd (§ 9 ordningsföreskrifterna). Rätt till besök har efter prövning i varje enskilt fall som regel medgivits omhändertagens hustru eller s. k. »Lebensgefährtin», någon gång i sällskap med gemensamma barn. Antalet besök, som medgivits den omhändertagne, har icke generellt fastställts utan bedömts från fall till fall. Å Långmoraförläggningen har besökande kunnat få övernatta; detta har däremot av brist på lämpligt utrymme icke varit möjligt å de övriga förläggningarna. Besöksrättens betydelse har efter hand avtagit dels på grund av det ökade antalet beviljade permissioner och dels till följd av det omhändertagna klientelets ändrade sammansättning. Till undvikande av de med besöken förenade olägenheterna för alla parter bär permission i allmänhet i stället beviljats vederbörande. De besöksberättigades antal har även starkt nedgått. Å Långmoraförläggningen, där tidigare besöksrätten flitigt utnyttjades, har sålunda under senaste tiden endast något enstaka fall härav förekommit. I fråga om de å Hälsingmo- och Rengsjöförläggningarna omhändertagna gäller, att de i regel sakna den anknytning till utomstående, som kan berättiga till mottagande av besök. Bland Smedsboförläggningens klientel slutligen förekomma visserligen en del besöksberättigade, men även här har besöken blivit relativt tunnsådda.

I fråga örn de i förläggning omhändertagna utlänningarnas rätt till permission och besök har den tidigare angivna regeln, att ingripandet i utlänningens personliga frihet icke bör göras större än omständigheterna oundgängligen kräva, sin särskilda betydelse. Permisson och besök böra därför medgivas i så stor utsträckning som säkerhetskravet och ordningen på förläggningen tillåter, dock att i fråga om vissa kategorier av omhändertagna en strävare behandling kan vara motiverad. Därvid torde faran av besök vara mindre än av permisson. Under besöken står den omhändertagne och den besökande under förläggningsledningens uppsikt, medan vid permission utlänningen som regel får resa ensam och kontrollen begränsas till anmälningsskyldighet hos polismyndighet eller socialstyrelsen, om detta anses erforderligt. Å andra sidan är permission givetvis i allmänhet att föredraga, såväl ur utlänningens egen som ur förläggningssynpunkt. Frågan i vad mån permission hör kunna beviljas bör bedömas med hänsyn till grunden för omhändertagandet samt till interneringstidens längd. Ett långvarigt omhändertagande i förläggning hör i regel i och för sig motivera en ökad rätt till permission. Särskilt för dem, som ha sina familjer i landet eller leva under likartade förhållanden böra, örn ej starka skäl från säkerhetssynpunkt tala däremot, permission beviljas då och då för att bereda den intagne tillfälle att vara tillsammans med familjen. Vad angår de utlänningar, som omhändertagits på grund av politisk verksamhet eller fara därför, kan permission alltid innebära en viss risk, att internen utnyttjar densamma till för honom icke tillåten verksamhet. Då interneringstiden för denna grupp av de omhändertagna kan bliva relativt lång, är det emellertid i synnerhet i fråga örn dessa sorn de humanitära skälen tala för att permission hör kunna beviljas. Kortare permission, nied vissa mellanrum, torde ock i allmänhet icke innebära sådan fara, att permissionen hör förvägras utlänningen. Där så

34 Kunell. Maj.ts proposition nr 352.

synes erforderligt bör föreskrivas anmälningsskyldighet eller annan övervakning under permissionen. Beträffande disciplin- och observationsfallen däremot synes permission icke böra beviljas annat än i trängande fall. Permissionsrätten för de kriminella bör bedömas särskilt för varje omhändertagen. Avgörande är vilken fara som föreligger att den omhändertagne utnyttjar permissionen till begående av brott.

Beträffande de omhändertagnas fritidssysselsättningar anför socialstyrelsen vidare i sin redogörelse om förhållandena i förläggningarna:

De omhändertagnas intellektuella och moraliska standard liksom deras bildningsnivå är ytterligt heterogen. Detta sätter givetvis sin prägel på deras sätt att utnyttja fritiden. Man spelar kort, diskuterar, spelar schack, läser, musicerar eller deltager i studiecirkelarbete. För de mera sportsligt intresserade finnes möjlighet till bollspel och andra idrottsövningar. Fritidsområdets storlek spelar här givetvis in, men även å det begränsade förläggningsområdet vid Pengsjö finnes iordningställd en mindre idrottsplan. Under sommarmånaderna givas vidare goda badmöjligheter, särskilt för de omhändertagna å Långmoraförläggningen med dess badstrand inom fritidsområdet, men även för klientelet å Hälsingmo- och Bengsjöförläggningarna i vilkas närhet lämpliga sjöar finnas. På söndagarna ha dessutom vid samtliga förläggningarna, ehuru på en del håll mera oregelbundet, anordnats längre promenader i trakten. Med hänsyn till dessa promenaders goda inverkan på klientelet har på sistone åtgärder vidtagits för att göra dem regelbundet återkommande. — För tillfredsställandet av de omhändertagnas mera intellektuellt betonade behov är väl sörjt. Å samtliga förläggningarna finnas sålunda bibliotek. Bokbestånden å de båda äldsta förläggningarna ha efter hand vuxit ut så pass, att biblioteken där motsvara rätt högt ställda anspråk. Pengsjö- och Hälsingmoförläggningarna äro än så länge icke så väl rustade, men på den senare förläggningen har bokfrågan rationellt ordnats dels genom anlitande av ett s. k. vandringsbibliotek och dels genom boklån hos Nobelbiblioteket. Händelserna ute i världen kunna de omhändertagna följa genom de vanligaste dagstidningarna, vilka tillhandahållas dem. På Långmoraförläggningen håller man även ett par bildtidningar. Såväl i fråga om böcker, som tidningar och tidskrifter gäller vidare, att hinder i allmänhet ej möter för omhändertagen att själv genom förläggningsledningen införskaffa, vad han önskar (§ 10 3 st. ordningsföreskrifterna). — Badioavlyssningen slutligen är å samtliga förläggningar så ordnad, att de omhändertagna själva ej lia direkt tillgång till radioapparaten och därför visserligen äro bundna i fråga örn programvalet, men framställda önskemål om avlyssnandet av sändningar utöver svenska riksprogrammet hava efter direktiv från socialstyrelsen i allt större utsträckning beaktats å de skilda förläggningarna. På Långmoraförläggningen med dess ur nationalitetssynpunkt starkt skiftande klientel hava praktiska svårigheter dock lagt hinder i vägen för att låta de olika önskemålen vara avgörande.

Beträffande de omhändertagnas möjligheter att erhålla böcker och tidningar torde tidigare vissa förhållanden ha varit rådande som väckt missnöje bland de intellektuella internerna på Smedsbo. Enligt vad de sakkunniga inhämtat lia de omhändertagna numera full frihet att mottaga böcker och tidningar. Särskilt för de intellektuella är detta en fråga av stor betydelse och de sakkunniga vilja framhålla vikten av att, i den mån säkerhetskravet icke därigenom åsidosättes, de omhändertagna få sina önskemål

Kunfli. Majlis proposition nr 352.

i detta avseende tillgodosedda. I regel torde någon fara ur säkerhetssynpunkt icke föreligga. Icke heller genom ökade möjligheter för de omhändertagna att avlyssna radioutsändningar utöver det svenska riksprogrammet torde säkerhetskravet åsidosättas. Även örn en viss risk finnes för missliälligheter bland internerna, förorda de sakkunniga, att de omhändertagna, åtminstone försöksvis, få fri tillgång till de för förläggningarna anskaffade radioapparaterna, så att de kunna avlyssna den radioutsändning de önska. I detta sammanhang vilja de sakkunniga även beröra de omhändertagnas rätt till korrespondens. Enligt § 10 i ordningsföreskrifterna gäller härom, att de omhändertagna, bortsett från framställningar till myndigheter, icke få avsända mer än tre brev i veckan, förläggningsdirektören dock obetaget att vid allvarligare sjukdomsfall eller eljest då synnerliga skäl därtill äro medgiva ökade möjligheter. Denna begränsning sammanhänger med att skrift icke må avsändas utan förläggningsdirektörens medgivande och avser således att minska hans arbetsbörda. Alla in- och utgående skrivelser skola nämligen granskas av förläggningsdirektören för kontroll av att handlingens innehåll icke är ohöviskt eller sådant, att ordning och säkerhet inom förläggningen därigenom äventyras eller är att hänföra till korrespondens mellan interner å skilda förläggningar ävensom fängelse och förläggning. Ehuru flertalet av de omhändertagna, efter vad som upplysts av ledningarna för de olika förläggningarna, icke skriva eller mottaga brev i större utsträckning, finnas dock interner, som vilja kompensera sin avskildhet från yttervärlden med en omfattande korrespondens. Humanitära skäl tala för att de beredas möjlighet härtill. De sakkunniga förorda därför att begränsningen av brevskrivningsrätten upphäves, där den icke är påkallad av särskilda förhållanden. Den kontroll, som utövas av förläggningsdirektören, torde för övrigt beträffande mera pålitliga interner, kunna göras tämligen flyktig. Direktörens arbetsbörda skulle därigenom minskas.

De sakkunniga vilja här framhålla, att politisk propaganda givetvis icke får bedrivas i förläggningarna.

För att ordningen inom förläggningarna skall kunna upprätthållas fordras, att socialstyrelsen och förläggningsledningen ha vissa befogenheter att tillrättavisa sådana interner, som överträda meddelade föreskrifter eller eljest visa indisciplinärt uppträdande. Rörande gällande bestämmelser härom anför socialstyrelsen följande.

De disciplinåtgärder som enligt reglementet (§ 7) komma i fråga äro dels varning och dels tagande i förvar. Tidigare gällde förlust av rätt lill besök eller annan förmån såsom bestraffningsform i fråga örn lindrigare förseelser, för vilka tagande i förvar ej kunde tillämpas. Enligt företagen utredning hade det emellertid under förläggningarnas verksamhet visat sig, att tagande i förvar var den enda form av disciplinåtgärder, som med framgång kunde användas. Indragning av fickpenning hade t. ex. sålunda endast haft den effekten, att medel tillsänts vederbörande utifrån eller, i vissa fall, att övriga omhändertagna av egna medel hjälpt den bestraffade. Det har därför ifrågasatts att varning samt tagande i förvar skulle vara de enda bestraffningsformema och indragning av fickpenning avskaffas som bestraffning. Socialstyrelsen

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

har emellertid det oaktat ej helt frångått denna bestraffningsform utan tilllämpar alltjämt förutom varning och tagande i förvar även indragning av fickpenning. Socialstyrelsen stöder sig härvid på det i fråga om utgivande av fickpenning (reglementets g 4) gällande förbehållet »därest styrelsen ej finner föreliggande omständigheter till annat föranleda». I enlighet härmed har i ordningsföreskrifternas 11 uttryckligen angivits, att till »omständigheter, vilka kunna föranleda indragning av fickpengar, är att hänföra, att intern icke ställer sig givna föreskrifter till efterrättelse». — Beträffande sättet för disciplinåtgärdernas vidtagande gäller, att varning —- såväl muntlig som i svårare fall eller vid upprepade förseelser skriftlig sådan — tilldelas av förläggningschefen. Beslut örn indragande av fickpenning och tagande i förvar fattas av socialstyrelsen efter framställning från förläggningscliefen. Framställningen har formen av en skriftlig, med hänsyn till förseelsens art mer eller mindre utförlig rapport. Rapporten i sin tur grundar sig på de föreliggande faktiska omständigheterna, förhör med vederbörande och den utredning i övrigt, som kunnat förebringas. Vikten av att särskilt protokoll i fråga om dessa förhör alltid upprättas av förläggningscliefen har tidigare ej till fullo insetts på samtliga förläggningarna. I de fall, då avsteg härifrån skett, har vederbörande emellertid uppmärksamgjorts på att så bör ske. — Då fråga är örn försvarsbeslut, medgiver ej alltid tiden, att den skriftliga rapporten avvaktas, utan gäller det för socialstyrelsen att omedelbart taga ställning till den muntliga framställningen från förläggningschefen, som föregår denna rapport. Så är genomgående förhållandet vid rymning men även ofta vid mera svårartade uppträden, då vederbörandes fortsatta kvarhållande å förläggningen allvarligt hotar ordningen och disciplinen inom densamma. Dessa fall av överträdelser äro dock i allmänhet så uppenbara, att större risk ej föreligger för att förvarsbeslutet till följd av det summariska förfarandet kommer att bli sakligt ogrundat. Det är vidare ej ovanligt, att socialstyrelsens beslut påkallas å tid, då styrelsen hålles stängd och möjlighet ej finnes till handläggning i vanlig ordning. Förläggningschefen äger då hänvända sig till vissa socialstyrelsens tjänstemän, vilka envar lia att å styrelsens vägnar meddela erforderligt beslut. — Antalet bestraffningsfall och graden av bestraffningarna avspegla i stort de rådande förhållandena å förläggningarna. Under tiden den V5 1942—3% 1943 ha beslut om tagande i förvar fattats i 95 fall. 57 av dessa gälla rymningar. 13 avse de omhändertagna, vilka efter polisundersökning å Långmora och Smedsbo förläggningar den 11 november 1942 överfördes till Stockholms stads rannsakningsfängelse. Återstående 25 fall ha tillkommit efter av vederbörande begångna förseelser såsom att utlänningen grovt brutit mot ordningen inom förläggningen, uppträtt störande eller eljest ej ställt sig givna föreskrifter till efterrättelse. Av dessa 25 mera disciplinbetonade fall hänföra sig 14 till Långmoraförläggningen, 7 till Smedsboförläggningen och 4 till Rengsjöförläggningen. Beträffande Hälsingmoförläggningens klientel har något förvarsbeslut ännu ej förekommit. Förvarstiden har, bortsett från de särskilda fall, där omhändertagandet skedde efter polisundersökningen den 11 november 1942, i det stora flertalet, eller i 52 fall varat två månader. I 18 fall har förvaringen varat kortare tid under det att i övriga fall utlänningen ej blivit fasttagen eller förvaringen ännu icke avslutats. För tiden efter den 1 maj 1943 uppgå förvarsbesluten till 20, därav 17 avse rymningar. Av dessa ha ej mindre än 15 ägt rum från Långmoraförläggningen och de återstående 2 från Rengsjöförläggningen. De tre icke-rymningsfallen hänföra sig även till sistnämnda förläggning. — De lindrigare bestraffningsformerna — varning och indragning av fickpenning — hava i jämförelse med tidigare kommit mera till användning, ehuru icke i onormalt stor omfattning. Karakte-

Kunni. Maj.ts proposition nr 352.

ristiskt för klientelet å Långmoraförläggningen är, att dessa bestraffningsåtgärder till övervägande delen förekomma å denna förläggning. En särskilt typisk bestraffningsanledning har här varit försenad återkomst efter beviljad permission. Detta har genomgående föranlett indragande av fickpenning för längre eller kortare tid. I övrigt hava bestraffningarna föranletts av de mest olikartade smärre förseelser. — Ehuru det är svårt att enbart av de här lämnade uppgifterna angående bestraffningarna med någon större grad av säkerhet sluta sig till, huru förhållandena å förläggningarna utveckla sig, ger det förehragta materialet dock visst belägg för socialstyrelsens uppfattning, att en lugnare anda är rådande på samtliga förläggningarna sedan en tid tillbaka. Anledning härtill är säkerligen till största delen alt tillskriva de lättnader och förbättringar, som efter hand kunnat vidtagas i fråga om behandlingen av de omhändertagna.

För upprätthållande av ordning och disciplin inom förläggningarna är nödvändigt, att socialstyrelsen och förläggningsledningarna hava befogenheter att ingripa mot sådana omhändertagna utlänningar, som icke ställa sig givna föreskrifter till efterrättelse. De disciplinåtgärder, som därvid kunna förekomma, böra tillämpas med hänsyn till förseelsens art och med iakttagande av att en åtgärd, som lämpar sig för en intern, kanske är alldeles olämplig beträffande en annan.

Indragning av fickpenning eller arbetsinkomst bör sålunda enligt de sakkunnigas mening icke vara en för alla interner användbar disciplinåtgärd. Förhållandena kunna vara sådana, att åtgärden icke drabbar den omhändertagne, utan annan, som är beroende av honom, eller att den blir utan verkan därför att utlänningen på något sätt erhåller kompensation för den uteblivna ekonomiska gottgörelsen. Å andra sidan kunna fall förekomma, då åtgärden har avsedd verkan. Socialstyrelsen bör därför, såsom nu sker, efter förläggningsledningens hörande, särskilt för varje fall bedöma, huruvida denna form är lämplig eller ej. Utöver de av socialstyrelsen använda bestraffningsformerna torde förlust av permissionsrätt eller andra de omhändertagna i allmänhet tillkommande förmåner kunna utgöra lämplig reaktion mot lindrigare former av indisciplinärt uppförande. Såsom reaktion mot förseelse av allvarligare art bör dock endast viss tids tagande i förvar förekomma. Emellertid bör förvar naturligen ej tillgripas då fråga är om lindrigare förseelser. I några fall under 1942 och 1943 har förvar kommit till tillämpning då sådan åtgärd enligt de sakkunnigas mening knappast varit motiverad.

Beträffande längden av den tid omhändertagen hålles i förvar såsom disciplinåtgärd ha de sakkunniga erfarit, att två månader synes vara normalfallet. En differentiering av tiden med hänsyn till den begångna handlingens art bör dock göras, så alt, bortsett från rymning, maximitiden tillämpas endast vid förseelser av mycket svår art eller eljest vid upprepat indisciplinärt uppträdande. Förvaring i två månader torde däremot i regel böra vara normalstraff för rymning första gången, under det att vid upprepad rymning i allmänhet torde erfordras förvaring på längre tid.

Beslut örn disciplinär åtgärd bör givetvis icke meddelas utan att noggrann utredning företagits. Detta bör dock ej hindra att utlänning provisoriskt ta-

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

ges i förvar i sådana fall, då det är nödvändigt att han omedelbart avlägsnas från förläggningen. Vid utredningen bör iakttagas, att vederbörande intern alltid blir hörd i ärendet. Även andra omhändertagna samt vaktpersonal böra i regel höras om vad som förekommit. Över förhören och utredningen i övrigt bör föras protokoll. Ehuru dessa regler enligt vad socialstyrelsen upplyst numera tillämpas vid alla förläggningar, synes uttrycklig föreskrift härom böra meddelas i reglementet för förläggningarna.

Vid bedömande av frågan örn det vidare förfarandet med en utlänning, som är eller varit omhändertagen i förläggning, har givetvis hans uppförande i förläggningen stor betydelse. Det kan särskilt vara äv vikt att äga kännedom om huruvida utlänningen gjort sig skyldig till sådan förseelse, att disciplinåtgärd vidtagits mot honom. Såväl i socialstyrelsen som å förläggningarna torde därför fortlöpande anteckningar böra göras om meddelade disciplinåtgärder och anledningarna därtill.

Behandlingen av de i förläggning omhändertagna utlänningarna blir ytterst beroende av förläggningsledningens kompetens och psykologiska blick. Erfarenheten har nämligen visat att förhållandena på en förläggning i hög grad bero på förläggningschefens sätt att behandla internerna. De sakkunniga vilja därför framhålla vikten av att förläggningspersonalen och i synnerhet förläggningscheferna utses med största noggrannhet.

Vid internernas behandling bör, såsom ovan framhållits, hänsyn tagas till grunden för omhändertagandet. Ehuru det i främsta rummet är socialstyrelsen som har att bedöma hur varje särskild intern skall behandlas, är det lämpligt att förläggningsledningen informeras örn de förhållanden, som föranlett omhändertagandet. Förläggningsledningen bör även erhålla så utförliga uppgifter som möjligt örn de omhändertagnas personliga förhållanden, såsom familjeförhållanden, ekonomiska ställning, yrkeskunskap m. m. För närvarande erhålla förläggningscheferna sådana uppgifter endast i begränsad omfattning. De sakkunniga, som haft tillfälle att taga del av dessa uppgifter, vilja förorda att redogörelserna göras mera ingående och detaljerade.

Här må erinras att tillämpningen av bestämmelserna om behandlingen av omhändertagna utlänningar naturligen i hög grad är beroende av det klientel, som vistas i förläggningarna. Förändringar i klientelets sammansättning kan kräva förändringar i fråga om behandlingen. De utrikespolitiska förhållandena kunna även bli sådana, att flyktingfrågan i vårt land kommer i ett sådant läge, att skärpta bestämmelser måste införas.

V. Förvarsanstalter.

Beslut av länsstyrelse orp utlännings tagande i förvar verkställes, där plats å fångvårdsanstalt icke omedelbart kan anskaffas, genom utlänningens införpassande i polisarrest eller härads- eller stadsfängelse. Då polismyndighet tager utlänning i förvar insättes han i allmänhet i polisarrest. I varje fall brukar man, där förvaringen icke uppenbarligen skall vara endast helt kort tid, överföra utlänningen till fångvårdsanstalt. Har socialstyrelsen meddelat för-

Kunpl. Maj.ts proposition nr 352.

ordnande om utlännings tagande i förvar, verkställes detta alltid genom hans överförande till fångvårdsanslalt. Utlänning, som enligt beslut eller efter medgivande av Kungl. Majit skall hållas i förvar under längre tid, överföres till en i fångvårdsstyrelsens regi för långtidsförvaring av utlänningar iordningställd avdelning vid rannsakningshäktet i Kalmar.

I den särskilda avdelningen i Kalmarfängelset har anordnats gemensamma lokaler för måltider och arbete, varjämte en s. k. storcell upplåtits, där de förvarade få röka. En idrotts- och promenadplats har även iordningställts inom anstaltens område, där idrott och bollspel bedrives och där också en badbassäng med duschanordning för dagligt bruk under sommaren är anlagd. Fångvårdsstyrelsen har uppgjort förslag till ytterligare förbättringar av anstalten men deras genomförande har måst anstå av brist på medel. Fångvårdsstyrelsen har emellertid gjort framställning till Kungl. Majit om anvisande av ytterligare medel och de sakkunniga vilja för sin del vitsorda att behov föreligger av fortsatta förbättringsarbeten.

I anslutning till Kalmarans tälten har anordnats en öppen anstalt å det Kalmar läns södra landsting tillhöriga arbetshemmet vid Ödevata, vilket för ändamålet arrenderats av fångvårdsstyrelsen. Efter bestämmande av föreståndaren för Kalmaranstalten, som tillika är styresman för kolonien, kunna de i Kalmaranstalten förvarade utlänningarna efter visat välförhållande överflyttas till Ödevata. Kolonien har en areal av över 8 hektar och är förenad med jordbruk, varmed internerna sysselsättas. Tillgång till skogsarbete finnes även. Av området, som icke är inhägnat, är hälften anvisat till fritidsområde. Bevakningen fullgöres av tre fångkonstaplar. Dessa äro icke beväpnade och bära icke uniform utan endast uniformsmössa. De sakkunniga ha besökt Ödevataförläggningen som gjorde intryck av att vara välordnad och lämplig för sitt ändamål.

Å Kalmaranstalten kunna mottagas omkring 30 förvarade, under det att å Ödevata finnes plats för ytterligare 20. De sakkunniga vilja i detta sammanhang framhålla, att örn till Kalmar överföras utlänningar som skola hållas i förvar längre tid på grund av indisciplinärt uppträdande å förläggning, behov kan uppkomma att för detta klientel anordna ytterligare en mindre koloni i anslutning till Kalmaranstalten. Även beträffande långtidsförvarade torde nämligen en viss differentiering vara erforderlig, åtminstone i de fall, där de kunna och böra få vistas å öppen anstalt.

VI. Behandlingen av utlänningar i förvar.

I fråga om behandlingen av utlänningar i förvar lia andra bestämmelser icke meddelats, än alt Kungl. Majit i samband med beslut örn inrättande av den särskilda avdelningen vid rannsakningshäktet i Kalmar föreskrivit, att utlänning, som tagits i förvar å fångvårdsanstalt, skall behandlas såsom fängelsefånge; dock att han skall hållas till arbete, som av vederbörande fångvårdsmyndighet för honom bestämmes.

Beträffande de utlänningar, som hållas i förvar å Kalmaranstalten eller

40 Kungl. Mai.ts proposition nr 352.

den i anslutning därtill anordnade Ödevatakolonien lia emellertid under hand gjorts väsentliga avvikelser från de för fängelsefångars behandling eljest gällande regler, allt i syfte att förbättra utlänningarnas tillvaro under förvaringen. I en av fångvårdsstyrelsen till de sakkunniga såsom eget yttrande överlämnad promemoria av anstaltens föreståndare, har lämnats följande redogörelse för den nuvarande behandlingen i Kalmaranstalten:

Utlänningarna äro medgivna gemensamhet under all fritid och intaga sina måltider gemensamt. De ha gemensamma promenader, en timme på förmiddagen och en timme på eftermiddagen. Örn de så önska, ha de tillåtelse att dela rum med varandra. Såväl under friluftsvistelse som å bestämda tider under innevistelse ha de tillstånd att röka. En s. k. storcell har iordningställts till rökrum. —■ Arbetsskyldigheten omfattar sju timmar om dagen och arbetet består för närvarande i glimmerrensning. Det må, om utlänningarna så önska, utföras i lag om flera personer, i regel 4—5 å särskilda arbetslokaler. Arbetet utföres efter ackord, som är avsevärt högre satt än för fångar. -— Under fritid äga de förvarade tillgång till olika sällskapsspel, såsom pingpong, couronne m. m. Egna kortlekar må innehavas och användas för sällskapsspel. — Utlänningarna få mottaga och läsa dagliga tidningar utan den begränsning till antalet, som gäller för fångar. Enahanda är förhållandet med tidskrifter och böcker, varjämte för dem inrättats ett särskilt bibliotek med utländsk litteratur. Någon annan begränsning av brevskrivningsrätten har icke förekommit än som ansetts påkallad av säkerhetskravet. De intagna tilllåtas även åhöra svenska radioutsändningar å mot för vanliga fångvårdsanstalter utsträckt tid, som regel under all fritid. — 1 fråga om besök har särskild hänsyn tagits till dem, som äro gifta eller ha s. k. livsledsagarinnor. Besökstiden har för sådana fall utsträckts till 1 V2 å 2 timmar per gång, ofta två till tre dagar i följd. Samtliga besök äga givetvis rum under kontroll. — De intagna ha tillstånd att lia ljuset tänt i sina bostadsrum till klockan 22. Som en jämförelse må nämnas, att för fängelsefånge, som icke avtjänat ett år, släckes ljuset klockan 21 och för fånge, som avtjänat ett men icke tre år, klockan 21.30. — I fråga örn kosten slutligen ha sådana förbättringar vidtagits, som varit möjliga inom den fastställda kostnadsramen.

På ödevatakolonien åtnjuta de förvarade ganska stor frihet. De sysselsättas med jordbruks-, skogs- och trädgårdsarbete samt annat arbete för koloniens skötsel. Arbetstiden är 7 timmar örn dagen och ersättning för utfört arbete utgår med 90 öre örn dagen.

Närmare föreskrifter rörande behandlingen av de å Kalmar och Ödevata förvarade utlänningarna lia meddelats genom särskilda dagordningar. Dessa ha fogats vid denna promemoria såsom bilagor C—D.

De utlänningar som förvaras i polisarrest eller å andra fångvårdsanstalter än den i Kalmar torde i allmänhet behandlas såsom anhållna, respektive fängelsefångar. De hållas ganska strängt isolerade. I dessa fall är fråga om endast provisorisk förvaring av relativt kort varaktighet eller förvaring som disciplinstraff, högst två månader.

I flera yttranden över den förenämnda motionen nr 182 i första kammaren vid 1943 års riksdag liksom i andra sammanhang ha uttalats önskemål örn närmare bestämmelser örn behandlingen av utlänningar i förvar samt att bestämmelserna ej gjordes mera rigorösa än som vore erforderligt. De sakkunniga ha också ansett det lämpligt att, i den mån så kan ske, närmare reg-

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

ler givas om behandlingen av förvarade. Denna behandling bör ej medföra andra inskränkningar i den förvarades frihet än som påkallas med hänsyn till ändamålet med förvaringen, ordningen å anstalten eller allmän säkerhet.

Det av de sakkunniga utarbetade förslaget till bestämmelser om behandlingen av förvarade utgår från att utlänning, som tagits i förvar, intages i statens fångvårdsanstalt, polisarrest, härads- eller stadsfängelse. Har utlänningen intagits i annan anstalt än statens fångvårdsanstalt, bör han så snart ske kan överflyttas till sådan anstalt, där möjligheter i allmänhet finnas för lämpligare behandling. Undantag bör dock göras för Stockholms stads rannsakningsfängelse, i det att där omhändertagen utlänning torde kunna beredas samma förmåner som i statens fångvårdsanslalter intagna utlänningar.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, att transport av utlänning från en anstalt till annan i regel icke bör göras i fångvagn. Endast efter fångvårdsstyrelsens beprövande bör utlänning, som av särskilda skäl icke kan transporteras annorledes, befordras med fångvagn.

Beträffande i polisarrester, härads- eller stadsfängelser intagna utlänningar föreslås, att bestämmelserna om behandlingen av den, som är kvarliållen såsom misstänkt för brott, skola gälla för dessa. Detta innebär bland annat, att den förvarade icke må underkastas andra inskränkningar i sin rörelsefrihet än som påkallas av hänsyn till ändamålet med förvaringen, ordningen å platsen eller allmän säkerhet.

Beträffande utlänningar, som hållas i förvar i statens fångvårdsanstalter, bör vid behandlingen väsentlig skillnad göras mellan sådana utlänningar, som hållas i förvar i avbidan på beslut om det vidare förfarandet med dem, utlänningar som hållas i förvar på grund av indisciplinärt uppträdande i förläggning samt utlänningar, som eljest hållas i förvar för längre tid. För den första och den sista gruppen av utlänningar böra givetvis gälla betydligt mildare bestämmelser än för de indisciplinära elementen. De sakkunniga ha dock icke ansett sig böra föreslå närmare föreskrifter härom utan förorda alt fångvårdsstyrelsen bemyndigas att meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för denna differentiering. Fångvårdsstyrelsen bör vidare bemyndigas att själv eller genom anstaltens styresman bestämma, huruvida utlänningen skall förvaras i enrum eller i gemensamhet med andra i förvar tagna utlänningar.

I likhet med vad som föreslagits beträffande utlänningar, som omhändertagits för vistelse i förläggning, synes höra gälla, att utlänningen skall vara pliktig att sysselsätta sig med arbete, som anvisas av anstaltens styresman. Om utlänningen önskar bedriva studier eller utföra arbete för egen räkning, bör han efter fångvårdsstvrelsens beprövande kunna befrias från annat arbete. Fångvårdsstyrelsen bör även äga bestämma örn gottgörelse till utlänningen för arbete som han utför efter styresmannens anvisande, över gottgörelsen torde han äga förfoga själv.

I fråga örn de förvarades rätt att mottaga besök och erhålla permission böra gälla samma bestämmelser som meddelats beträffande förläggningarna. Även i fråga örn utlänningarnas rätt till korrespondens torde de bestämmel-

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

ser som föreslagits för förläggningsklientelet böra äga motsvarande tillämpning.

För utlänningar i förvar föreslås icke andra disciplinåtgärder än att anstaltens styresman äger förordna örn inskränkningar i de friheter och förmåner, varav utlänningen kan vara i åtnjutande.

VII. Författning-sförslag.

I anslutning till vad de sakkunniga tidigare uttalat ha upprättats förslag till

lag örn ändring i vissa delar av utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344);

kungörelse angående ändring i vissa delar av kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar; samt

kungörelse med vissa föreskrifter angående utlännings hållande i förvar, av den lydelse bilagor E—G till denna promemoria utvisa.

Särskilt yttrande av t. f. byråchefen Schmidt.

Någon principiell skiljaktighet mellan majoriteten och mig föreligger icke cm att förhör böra anordnas med utlänningar, som längre tid varit berövade friheten genom tagande i förvar och omhändertagande i förläggning samt att en tidsgräns, vald ur praktiska synpunkter, bör dragas mellan de fall, där förhör böra hållas, och de fall där så icke är erforderligt eller lämpligt. Majoriteten har ansett, att denna tidsgräns lämpligen bör bestämmas till 4 månader. Jag anser, att sagda gräns bör sättas vid 6 månader. Till stöd för denna min uppfattning åberopar jag den statistik över interneringstiderna under tiden 1 maj 1942—30 april 1943, som återgives i promemorian, och arten av de fall, i vilka intemeringstider understigande 6 månader i allmänhet förekomma. Erinras må, alt i tabellen icke inräknats de tider, som vederbörande hållits i förvar före intagandet i förläggning. Örn den av majoriteten förordade snävare tidsgränsen fastställes, synes mig risk föreligga, att förhörsinstitutet kommer att i åtskilliga fall onödigt betunga förhörsmyndigheten, socialstyrelsens utlänningsbyrå och Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

43 Gällande bestämmelser angående behandlingen av utlänningar å förläggning eller i förvar.

(Bilagor A—D)

Bilaga A.

Reglemente

för Långmora, Smedsbo och Rengsjö förläggningar för utlänningar.

1 §•

Utlänning må icke utan socialstyrelsens tillstånd vistas utom förläggningens område.

Socialstyrelsen må bemyndiga förläggningschef att meddela sådant tillstånd (permission), dock icke för vistelse utom förläggningen längre tid än 24 timmar.

Permission skall förbindas med de villkor, som i varje särskilt fall prövas erforderliga.

2 §.

Utlänning må icke utan socialstyrelsens tillstånd mottaga besök.

Drabbas utlänning av allvarlig sjukdom, må dock förläggningschefen, efter samråd med förläggningens läkare, medgiva besök av utlännings anhöriga eller eljest närstående.

Besökande skall kroppsvisiteras vid ankomst och avresa.

3 §•

Utlänning har att efterkomma de föreskrifter, som till ordningens upprätthållande meddelas av socialstyrelsen eller förläggningschefen, och är skyldig att utföra det arbete, som av förläggningschefen anvisas.

4 §■

Utlänning erhåller fickpenning av socialstyrelsen, därest styrelsen ej finner föreliggande omständigheter till annat föranleda.

5 §•

Skriftväxling eller annan förbindelse mellan utlänning och utomstående får äga rum endast genom förläggningschefens bemedling.

6 §.

Utlänning må ej i vidare mån än förläggningschefen i varje särskilt fall medgiver förfoga över egendom, vare sig denna medföres vid ankomsten till förläggningen eller sedermera ankommer dit.

7 §•

Ställer sig utlänningen icke utfärdade föreskrifter till efterrättelse eller åtlyder hail icke i tjänsten givna tillsägelser från förläggningspersonalen, må förläggningschefen tilldela honom muntlig eiler, i svårare fall eller vid upprepad förseelse, skriftlig varning. Har utlänning, som tilldelats skriftlig varning, ånyo begått förseelse, må socialstyrelsen på framställning av förläggningschefen förordna örn hans tagande i förvar. Där utlänning begått grövre förseelse, må han av socialstyrelsen tagas i förvar, oaktat varning icke förut tilldelats honom.

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 352.

44 Kungl. May.ts proposition nr 352.

Har utlänning utan tillstånd lämnat förläggningens område, skall förläggningschefen hemställa om hans tagande i förvar.

8 §•

Socialstyrelsen har att meddela de övriga föreskrifter, som må finnas erforderliga.

Socialstyrelsen må bemyndiga förläggningschef att meddela närmare ordningsföreskrifter. _

Bilaga B.

Ordningsföreskrifter

för Långmora, Smedsbo, Rengsjö och Hälsingmo förläggningar.

§ 1.

För ordningen inom förläggningen gäller det dagschema och den dagordning, som för varje vecka särskilt anslås.

§ 2.

Sovrum anvisas av förläggningsdirektören och får ej utan dennes medgivande utbytas. Bäddning sker på tid som i dagschemat angives, varvid skall beaktas, att bäddning icke får ske omedelbart efter uppstigning. Sängutrustning får icke medtagas utomhus.

§ 3.

Då kallelse till måltid skett skall intern omedelbart infinna sig i matsalen. Intern äger, där ej för särskilda fall annorlunda bestämts, icke uppehålla sig i matsalen annat än under måltid. Intern ansvarar för att god ordning råder vid borden. Maten skall förtäras i matsalen och får icke medföras därifrån. Matbestick och porslin få icke bortföras från matsalen.

§ 4.

Under den fastställda arbetstiden skall intern uppehålla sig på anvisad arbetsplats. Arbetet får avbrytas allenast för naturbehov och kortare rökpauser. Uppenbart åsidosättande av arbetet betraktas som arbetsvägran.

I arbetet må intern icke utan särskilt tillstånd använda egna klädespersedlar

Arbetsredskap skola handhavas med aktsamhet och efter arbetets slut återställas på sina platser. Uppenbart vårdslösande med förläggningens redskap kommer att beivras och ersättning för uppkommen skada utkrävas.

Intern, som icke anvisats mera stadigvarande arbete, skall varje vardag vid arbetstidens början på plats, som förläggningsdirektören bestämmer, mottaga anvisning angående dagens arbete.

§ 5.

Under fritiden äger intern uppehålla sig på fritidsområde, i dagrum och i sovrum.

§ 6.

I dagrum tillhandahållas tidningar och tidskrifter. I rum, som är avsett endast för studier, skall tystnad råda.

I de för internernas gemensamma bruk avsedda lokalerna ta hilder av politiska personer ur samtiden eller text med politisk agitatorisk syftning icke förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

45 Radio må förekomma å förläggningen, men skall stå under förläggningsdirektörens uppsikt. Avlyssning utöver svenska riksprogrammet får endast ske där förläggningsdirektören för särskilt fall sådant medgiver.

Festligheter eller sammankomster av politisk art äro förbjudna.

§ 7-

Tobaksrökning får endast äga rum på tid och plats, som förläggningsdirektören bestämmer.

§ 8.

Permission för vistelse utom förläggningen beviljas allenast vid nära anhörigs död eller svårare sjukdom samt för besök å legation eller konsulat, där personlig inställelse fordras för avresa ur riket.

Sådan permission äger förläggningsdirektören bevilja endast i brådskande fall, dock icke utöver 24 timmar.

Permission för vistelse utom förläggningen beviljas vid nära anhörigs död, svårare sjukdom eller annan viktigare familjeangelägenhet ävensom för legations- och konsulatsbesök samt i fall, då interns personliga närvaro prövas erforderlig.

Sådan permission äger förläggningsdirektören bevilja i brådskande fall, dock icke utöver 24 timmar.

§ 9.

Besök av utomstående å förläggningen får förekomma endast efter socialstyrelsens medgivande.

§ 10.

Brev eller annat skriftligt meddelande må icke av intern avsändas eller mottagas utan förläggningsdirektörens tillstånd. Dock må intern icke förvägras att till svensk myndighet avsända skriftlig framställning, såvitt den är avfattad i hövisk form, eller att eljest avsända eller emottaga brev eller annat skriftligt meddelande, där detsamma rörer allenast interns enskilda angelägenhet samt icke är ohöviskt, innehåller något varav ordningen och säkerheten inom förläggningen äventyras eller är att hänföra till korrespondens mellan interner å skilda förläggningar ävensom fängelse och förläggning.

Med undantag för framställningar till myndighet må intern allenast avlåta tre skrifter per vecka, därvid i fråga om sådana skrifter bör iakttagas, att de få utgöra högst två sidor av kvartoformat samt skola vara lättlästa och följa linjerade rader å papperet. Vid allvarligare sjukdomsfall eller då eljest synnerliga skäl därtill äro, äger förläggningsdirektören dock medgiva ökad möjlighet till skriftväxling.

Abonnemang å tidskrifter ävensom bokrekvisitioner skola ske genom förläggningsdirektörens försorg.

§ 11.

Intern erhåller fickpengar med 90 öre per dag, därest ej föreliggande omständigheter till annat föranleda. Till dylika omständigheter räknas tagande i förvar. Till andra omständigheter, vilka kunna föranleda indragning av fickpengar, är att hänföra att intern icke ställer sig givna föreskrifter till efterrättelse eller att intern icke efter sin förmåga söker utföra de uppgifter, som föreläggas honom av förläggningsdirektören eller av annan personal på direktörens uppdrag. Indragning av fickpengar kan avse även belopp, som gäller förfluten tid, ehuru beloppet ännu icke blivit utbetalat.

Vid sjukdomsfall kan beroende på omständigheterna minskning av fickpengar ifrågakomma.

Utöver fickpengar kan till intern för särskilda mera omfattande arbetsuppgifter utgå arbetspremie. Härom bestämmes i annan ordning.

Rengsjö.

Långmora, Smedsbo och Hulsingmo.

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

§ 12.

Sjukdom skall av intern omedelbart anmälas till förläggningsdirektören eller vaktmanskapet.

§ 13.

Skrivelser angående utskrivning från förläggning, arbetsvisering samt främlingspass ställas till Kungl. Socialstyrelsen, utlänningsbyrån.

§ 14.

Förläggningsdirektören skall hava bestämda mottagningstider för internerna, och dessa skola vid hänvändelse till förläggningsdirektören iakttaga dessa tider. Därest det för intern är angeläget att på annan tid få samtal med förläggningsdirektören, äger internen att med angivande av orsaken anmäla förhållandet för tjänstgörande vaktman.

§ 15.

Förläggningsdirektören äger att i anslutning till nu givna ordningsföreskrifter meddela de kompletterande bestämmelser, vilka för förläggningen kunna vara påkallade. Om utfärdandet av dylika bestämmelser skall socialstyrelsen omedelbart underrättas.

Förestående ordningsföreskrifter fastställda av Kungl. Socialstyrelsen den 12 april 1943. Ändringar avseende §§ 8 och 10 fastställda den 4 och 20 maj samt 4 juni 1943.

Bilaga C.

Dagordning

för utlänningsavdelningen vid rannsakningshäktet i Kalmar fr. o. m. den 13 oktober 1942 t. v. (med senare tillkomna ändringar).

A. Yardagar.

Kl. 700 » 705

» 71 2 * 4 05—8°°

» 800

» 830

signal till uppstigning.

öppnas rummen, då samtliga intagna skola vara uppstigna, verkställes noggrann kroppsvård, uppbäddning och städning av rummen samt renhållning (tvättning o. d.). Särskilt skall tillses att sängarna äro ordentligt uppbäddade.

frukostutspisning, som intages vid gemensamma bord i korridoren.1

skall var och en, som icke anmälts sjuk, vara färdig att börja dagens arbete, varvid skyldighet föreligger alt utföra anvisat arbete. Detta skall försiggå under god ordning samt utföras med flit och noggrannhet.

1 Efter avdukning 10 min. rökpaus å cell 27, där korridorvakten tillhandahåller eld (tändstickor få icke innehavas av de intagna).

2 Rökning är härunder tillåten efter framställning hos tjänstemännen, vilka tillhandahålla eld. 8 Från kl. 19so till första signalen för kvällsstängning rökpaus å cell 27; sön- och helgdagar

samt lördagar och helgdagsaftnar rökpaus å cell 27 under 10 min. jämväl kl. 16°°.

4 10 min. rökpaus å cell 27, där korridorvakten tillhandahåller eld.

Obs.! All annan rökning än å anvisad plats och tid kommer att strängeligen beivras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

47 Kl. 11 a»—1230

» 1230

* 17°o » 18°°

» 1930 3

» 1945

»> 1950 Anm.

friluftsvistelse;2 vid tjänlig väderlek å nya promenadgården men eljest i fånggårdarna för den, som så önskar. Den, som icke deltager i promenad, skall därunder hållas innesluten å sitt rum. middagsutspisning vid gemensamma bord i korridoren. Sedan matkärlen efter måltidens intagande avhämtats — avdukning efter varje mål skall först äga rum å denna avdelning — öppnas rumsdörrarna och tillåtas de intagna under förutsättning av visat välförhållande att vistas tillsammans å avdelningens korridor eller i rummen en halv timme.1

Därefter återupptages arbetet å rum och (arbetsceller) efter tillsägelse av korridorvakten varvid dörrarna låsas, slutar arbetet för dagen. Promenad kl. 17°°—18°° enl. ovan.2 kvällsmat, som intages i korrid. När matkärlen avhämtats,1 öppnas rumsdörrarna, varefter de intagna tillåtas att under ovan angivna villkor tillbringa fritiden tillsammans å avdelningens korridor eller rummen.

signal till kvällsstängning, varvid var och en omedelbart skall begiva sig till sitt rum.

förrättas stängning, varvid kläderna skola vara utsatta. Lördagar och helgdagsaftnar slutar arbetet för dagen kl. 1230. Efter middagsmålet vidtager veckostädning, skurning av rummen, persedelvård m. m. Från kl. 16°°3 gemensamhet å korridoren och rummen till (promenader) kl. 17°°.

B. Sön* oell helgdagar.

Kl. 700 » 705

,> 705_g00

» 830

»> 10°°4 » 113o_123«

» 1230

» 1300—1700

» 1600 3 » 1700—is00 » 18°°

» 1930 3

») 1945

» 1950

som å vardagar.

» » »

» » »

frukost i korrid.1 Sedan matkärlen avhämtats öppnas rumsdörrarna, varefter de intagna i mån av visat välförhållande medgivas gemensamhet å avdelningskorridoren och rummen. Under pågående gudstjänst, jämväl sådan i form av radioutsändning, skola emellertid de intagna vistas å sina resp. rum med haspade dörrar. friluftsvistelse;2 vid tjänlig väderlek å nya promenadgården och i motsatt fall i fånggårdarna för den, som så önskar. Den, som icke deltager i promenad, skall därunder hållas innesluten å sitt rum. middag i korrid. efter tillsägelse av korridorvakten, varvid dörrarna låsas före dukningen. Efter matkärlens borttagande tillätes gemensamhet i form och på villkor, som ovan medgivits.1 gemensamhet i form och på villkor som ovan. I händelse av gudstjänst under denna tid gäller emellertid vad ovan föreskrivits.

promenad enl. ovan.2

kvällsmat i korrid. efter tillsägelse av korridorvakten, varvid dörrarna låsas före dukningen. När matkärlen avhämtats är gemensamhet medgiven i form och på villkor som ovan.1

som å vardagar.

» » »

Förklaring: Då det med hänsyn till ordning och säkerhet visat sig nödvändigt ombesörjes dukning och avdukning samt servering av maten av fångpersonal, varunder utlänningarna måste hållas inneslutna å sina rum.

2, s, 4 Se föregående sida.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

Särskilda föreskrifter.

Dörren till avdelningen hålles alltid låst. Ingen av de intagna äger utan särskilt tillstånd avlägsna sig från avd. För besök å bekvämlighetsinrättning skall tillsägelse först göras hos vederbörande tjänsteman å lia korridoren genom väggluckan, som hålles öppen hela dagen. Under all radioutsändning, som försiggår före kl. 1945 när de intagna icke vistas i gemensamhet, skola rumsdörrarna vara öppnade på hasparna.

Kl. 700 » 705

» 730

.» 8°°

» 12°° » 1230

» 1330 » 1730

» 18°°

» 2050 » 21°°

» 22°°

Dagordning

för fångvårdens koloni i Ödevata.

Bilaga D.

signal till uppstigning.

skola samtliga intagna vara uppstigna. Noggrann kroppsvård verkställes, uppbäddning och städning av rummen. Särskilt skall tillses att sängarna äro ordentligt bäddade.

frukostutspisning. Vid signal härtill begiver sig envar till matsalen för att därstädes intaga sin måltid.

skall var och en, som icke anmälts sjuk, vara färdig att börja dagens arbete, varvid skyldighet föreligger att utföra anvisat arbete. Detta skall försiggå under god ordning och utföras med flit och noggrannhet, upphör arbetet för middagsrast. Envar skall då tvätta sig och avborsta sina arbetskläder. (Friluftsbad.)

gives signal till middag, då var och en begiver sig till matsalen för att därstädes intaga sin måltid. Utspisning av ev. förekommande premiekaffe.

gives signal till arbetets påbörjande, då envar ofördröjligen skall infinna sig till honom anvisat arbete.

upphör arbetet för dagen. Alla redskap och verktyg, som under dagens arbete varit i bruk, hopsamlas samt inlämnas eller ställas på anvisade platser. Verkstäder vädras och städas av dem, som av föreståndaren blivit därtill beordrade. Envar tvättar sig samt avborstar sina kläder. Fristund. (Ev. friluftsbad.)

signal till aftonmåltid, då envar begiver sig till matsalen för att därstädes intaga sin måltid. Därefter fristund, signal till nattvila.

porten stänges. Nattvila och tystnad. Envar skall därefter vistas på sitt rum.

envar skall hava avklätt sig och gått till sängs. Ljuset släckes.

Anm. Lördagar slutar arbetet klockan 12°°. Efter middagsmålet skurning av rummen och persedelvård m. m.

För skötaren av värmepannan samt för dem, som beordrats till arbete i kök, stall och ladugård, gälla de tider för arbetets påbörjande och avslutande som av föreståndaren bestämmes.

Vid hö- och sädesbärgning m. fl. brådskande tillfällen, ävensom för skogsarbeten, gälla de tider för arbetets påbörjande och avslutande, som av föreståndaren för varje fall bestämmes.

Rökpauser: Utomhus under fritid efter framställning hos tjänstemännen, vilka tillhandahålla eld. Tändstickor få icke innehavas av de intagna.

Obs.! All annan rökning än å anvisad plats och tid kommer att strängeligen beivras.

Kungl. Majlis proposition nr 352.

49 De sakkunnigas forfattningsförslag.

(Bilagor E—G)

Bilaga E.

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344).

Härigenom förordnas, dels att till utlänningslagen den 11 juni 1937 skall fogas en ny paragraf, betecknad såsom 49 a §, dels ock att 54 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

49 a §.

Finnes i ärende rörande behandling av utlänning enligt denna lag eller med stöd därav utfärdad författning att utredning vid domstol erfordras rörande viss omständighet som är av betydelse för ärendets avgörande, äger Konungen förordna, att förhör angående sådan omständighet skall äga rum vid den underrätt, som med hänsyn till tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig.

Vid förhöret skall för att tillvarataga statens intresse lämplig person, som av länsstyrelsen därtill förordnas, vara närvarande. Rätten eller å landet domaren skall inkalla utlänningen till förhöret örn han är på fri fot och eljest ombesörja att han inställes vid rätten. Hörsammar icke utlänning, som är på fri fot, kallelse att inställa sig, må rätten förordna att han skall hämtas.

Utlänningen äger, där han så äskar, vid förhöret åtnjuta hjälp. Är han icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde, skall rätten eller å landet domaren förordna lämplig person att biträda honom.

Där omständigheterna det påkalla, förordne rätten att förhöret skall hållas inför lyckta dörrar.

Angående ersättning till vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning i ärendet, gäller vad om ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat; dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket. Frågor om ersättning åt den, som vid förhöret tillvaratager statens intresse eller åt tolk eller åt den, som förordnats att biträda utlänningen, avgöras av Konungen.

Angående förfarandet vid rätten skola i övrigt tillämpas de regler, som gälla förfarandet i brottmål däri talan om ansvar föres.

Rätten eller å landet domaren skall, sedan utredningen avslutats, skyndsamt insända protokoll och Övriga handlingar i ärendet till justitiedepartementet.

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

54 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger Konungen, med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket, meddela de särskilda bestämmelser som må finnas nödiga. Sådana bestämmelser må även avse utlännings tagande i förvar eller omhändertagande i förläggning.

I fall -— --efter omständigheterna.

Denna lag träder i kraft etc.

Bilaga F.

Förslag

till

kungörelse angående ändring i vissa delar av kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över

utlänningar.

Kungl. Maj:t finner gott att, med stöd av 54 § utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344) förordna, dels att 11 och 12 §§ kungörelsen den 1 september 1939 med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar skola erhålla nedan angivna ändrade lydelse, dels att till kungörelsen skola fogas sju nya paragrafer, betecknade såsom 13—19 §§, dels ock att 13 § samma kungörelse skall erhålla beteckningen 20 §.

11 §■

Har beslut örn avvisning, förpassning eller utvisning ej kunnat verkställas eller föreligger eljest särskild anledning, må socialstyrelsen förordna, att utlänning skall omhändertagas för att vistas i förläggning. Socialstyrelsen må, när anledning därtill finnes, förordna om upphörande av sådan vistelse, med eller utan villkor, där ej fall föreligger som i 12 § femte stycket avses.

Innan förordnande angående omhändertagande av utlänning i förläggning meddelas, skall yttrande inhämtas från utlänningsnämnden. Där synnerliga skäl föreligga, må socialstyrelsen förordna örn utlännings omhändertagande i förläggning utan att yttrande inhämtats från nämnden; sådant förordnande må dock ej gälla längre tid än trettio dagar, därest icke frågan örn utlänningens omhändertagande inom samma tid hänskjutits till nämnden.

Klagan över socialstyrelsens förordnande örn utlännings omhändertagande i förläggning må föras under de förutsättningar och i den ordning som i 47 § utlänningslagen sägs; och skall vad i nämnda paragraf är stadgat beträffande tillsyningsman vid häkte äga tillämpning å föreståndare för förläggning, där utlänningen är omhändertagen. I förordnandet skall angivas anledningen till omhändertagandet, och skall däri tillika givas till känna, om

Kungl. Majlis proposition nr 352.

klagan över beslutet må förås, samt vad utlänningen har att iakttaga, därest han vill föra sådan klagan. Förordnandet, som skall tillställas utlänningen så fort ske kan, skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

12 §.

Finner socialstyrelsen skäl föreligga att utlänning kvarhålles i förläggning utöver fyra månader eller, där han före omhändertagandet i förläggning hållits i förvar, så lång tid att denna tillsammans med tiden för förvaringen överstiger fyra månader, skall socialstyrelsen så snart ske kan och senast inom sagda tid av fyra månader hos länsstyrelsen i det län, där utlänningen vistas, påkalla att utlänningen inställes till förhör inför länsstyrelsen.

Vid förhöret, som bör hållas utan dröjsmål, äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta hjälp. Säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde, skall länsstyrelsen förordna lämplig person att biträda honom. Över förhöret skall föras protokoll; och skall utredning företagas angående de omständigheter, som äro av betydelse för bedömandet av frågan om utlänningens hållande i förläggning. Länsstyrelsen skall så snart ske kan insända protokollet till socialstyrelsen.

Sedan protokoll över förhöret inkommit till socialstyrelsen, skall styrelsen, efter utlänningsnämndens hörande, med eget utlåtande överlämna ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande.

Är i fall som i denna paragraf avses anledningen till omhändertagandet att utlänningen inom loppet av de närmast förflutna tre åren inom eller utom riket undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff och att det skäligen kan antagas att han skall komma att här i riket fortsätta sådan brottslig verksamhet, må frågan örn utlänningens kvarhållande i förläggning underställas Kungl. Majit utan att förhör hållits.

Förordnar Kungl. Majit, i fall som i denna paragraf avses, eller eljest att utlänning skall kvarhållas i förläggning, skall socialstyrelsen senast sex månader efter Kungl. Majits beslut pröva frågan om utlänningens fortsatta kvarhållande i förläggning, sedan utlänningsnämndens yttrande inhämtats. Finner socialstyrelsen, utlänningsnämnden eller någon nämndens ledamot, att förordnandet örn utlänningens vistelse i förläggning bör upphöra, skall socialstyrelsen göra anmälan därom till Kungl. Majit. Meddelas ej beslut att utlänningens vistelse i förläggning skall upphöra, skall senast var sjätte månad efter föregående prövning socialstyrelsen företaga ny prövning av fragan örn utlänningens fortsatta kvarhållande, därvid vad nyss sagts skall äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning av polismyndighet eller eljest, anledning till utlännings omhändertagande i förläggning föreligga, skall länsstyrelsen därom underrätta socialstyrelsen. I samband därmed äger, när omständigheterna därtill föranleda, länsstyrelsen förordna, att utlänningen i avbidan på socialstyrelsens beslut skall tagas i förvar; och skall länsstyrelsen därom ofördröjligen underrätta socialstyrelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sand. Nr 352. (i

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

14 §.

Har utlänning omhändertagits i förläggning, må socialstyrelsen, där utlänningen avvikit från förläggningen, visat upprepad ohörsamhet mot de för förläggningen gällande ordningsföreskrifterna eller ock sådana omständigheter eljest föreligga att utlänningen bör för kortare eller längre tid omhändertagas på annat sätt än i förläggning, förordna, att utlänningen i stället skall tagas i förvar.

15 §.

Det ankommer å länsstyrelse att verkställa socialstyrelsens förordnande, att utlänning skall omhändertagas i förläggning eller tagas i förvar.

16 §.

Finner socialstyrelsen eller länsstyrelse behov föreligga att enligt 13 eller 14 § hålla utlänning i förvar utöver två månader, skall frågan därom inom samma tid underställas Kungl. Majit.

17 §.

Närmare föreskrifter angående omhändertagande av utlänning i förläggning meddelas i särskild författning.

18 §.

Finner Kungl. Majit, sedan länsstyrelse jämlikt 49 § tredje stycket utlänningslagen eller socialstyrelsen eller länsstyrelse enligt 16 § denna kungörelse underställt Kungl. Majit fråga om utlännings hållande i förvar eller eljest, att före ärendets avgörande förhör med utlänningen bör hållas inför länsstyrelse, skall, där ej annat föreskrives, angående sådant förhör bestämmelserna i 12 § äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Frågor örn ersättning åt den som förordnats att biträda utlänning vid förhör inför länsstyrelse, eller åt tolk vid sådant förhör, avgöras av länsstyrelsen.

Ansökan om ersättning, varom i första stycket sägs, ingives till länsstyrelsen. Ersättningen skall utbetalas av länsstyrelsen samt avföras från riksstatsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter.

Denna kungörelse träder i kraft den---

Bestämmelserna i 12 § om förhör skola icke äga tillämpning å utlänning, som vid denna kungörelses ikraftträdande är intagen i förläggning. Beträffande sådan utlänning skall frågan om hans fortsatta vistelse i förläggning av socialstyrelsen, efter utlänningsnämndens hörande, underställas Kungl. Majit inom den tid då prövning av frågan med tillämpning av därom tidigare gällande bestämmelser eljest skolat ske, dock senast inom sex månader från ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

53 Bilaga G.

Förslag

till

kungörelse med vissa föreskrifter angående utlännings hållande i förvar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utlänning, som tagits i förvar jämlikt utlänningslagen eller med stöd därav utfärdad författning, skall intagas i statens fångvårdsanstalt, polisarrest, härads- eller stadsfängelse.

2 §.

Har utlänningen intagits i annan anstalt än statens fångvårdsanstalt, skall han så snart förhållandena det medgiva överflyttas till sådan anstalt. Vad nu sagts skall dock icke gälla utlänning, som är tagen i förvar i Stockholms stads rannsakningsfängelse.

Fångvårdsstyrelsen må förflytta i förvar tagen utlänning från en fångvårdsanstalt till annan.

3 §.

I fråga örn behandlingen av utlänning, som hålles i förvar i polisarrest, härads- eller stadsfängelse, skall i tillämpliga delar gälla, vad som är stadgat om behandlingen av den, som är kvarhållen såsom misstänkt för brott.

4 §.

Har utlänning tagits i förvar i statens fångvårdsanstalt, skall med avseende å hans behandling gälla vad som stadgas i 5—13 88- Vid tillämpningen av dessa bestämmelser skall dock beaktas, att utlänningen ej underkastas större inskränkningar i sin frihet, än som påkallas av ändamålet med förvaringen, ordningen inom anstalten eller allmän säkerhet.

5 8-

Fångvårdsstyrelsen eller efter dess bemyndigande anstaltens styresman äger bestämma, huruvida utlänningen skall förvaras i enrum eller i gemensamhet med andra i förvar tagna utlänningar.

6 8.

Vill och kan utlänningen förskaffa sig underhåll och bekvämlighet, utöver vad i anstalten bestås, vare det tillåtet, såvida ordningen och säkerheten inom anstalten därigevnom icke störes.

7 8-

Utlänningen är pliktig sysselsätta sig med arbete, som av anstaltens styresman anvisas; dock må han för bedrivande av studier eller utförande av

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

arbete för egen räkning efter fångvårdsstyrelsens beprövande befrias från annat arbete.

För arbete, som anvisats utlänningen av anstaltens styresman, äger han erhålla gottgörelse enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande, över gottgörelsen äger han själv förfoga.

8 §.

Besök av utomstående å anstalter får förekomma endast efter fångvårdsstyrelsens medgivande.

9 §.

Permission för vistelse utom anstalten må av fångvårdsstyrelsen beviljas utlänningen vid nära anhörigs död, svårare sjukdom eller annan familjeangelägenhet av synnerlig vikt ävensom för legations- och konsulatbesök eller eljest där utlänningens personliga närvaro prövas erforderlig.

Närmare bestämmelser angående utlänningens övervakande under permission meddelas av fångvårdsstyrelsen eller efter dess bemyndigande av styresmannen.

10 §.

Brev eller annat skriftligt meddelande må icke av utlänningen avsändas eller emottagas utan styresmannens tillstånd; dock må utlänningen icke förvägras att till svensk myndighet avsända skriftlig framställning, såvitt den är avfattad i hövisk form, eller att eljest avsända eller emottaga brev eller annat skriftligt meddelande, där detsamma rörer allenast utlänningens enskilda angelägenheter samt icke är ohöviskt eller innehåller något, varav ordning eller säkerhet kan äventyras.

11 §■

Har utlänning ej iakttagit vad honom ålegat eller brutit mot god ordning eller anständighet eller eljest visat klandervärt uppförande, äger anstaltens styresman förordna om inskränkningar i de friheter eller förmåner, varav han kan vara i åtnjutande.

12 §.

Närmare bestämmelser angående behandling av utlänning som hålles i förvar i fångvårdsanstalt meddelas av fångvårdsstyrelsen.

13 §.

Har Kungl. Majit meddelat beslut örn utlännings hållande i förvar skall fångvårdsstyrelsen senast sex månader därefter med eget utlåtande till chefen för justitiedepartementet göra anmälan av frågan örn utlänningens kvarhållande i förvar.

Meddelas ej beslut att utlänningens hållande i förvar skall upphöra, skall fångvårdsstyrelsen senast var sjätte månad göra förnyad anmälan av ärendet.

Denna kungörelse träder i kraft den

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.