('med förslag till lag an-. gående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942. (nr 429) om hyresreglering m. m. samt lag angående, fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 91. 1

Nr 91.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an-. gående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942. (nr 429) om hyresreglering m. m. samt lag angående, fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.; given Stockholms slott den 5 mars 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till 1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m.; samt 2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

GUSTAR

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 91. 1

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 91.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyres­ reglering m. ni.

Härigenom förordnas, dels att lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m., vilken gäller till och med den 30 september 1943, i nedan intagna de­ lar skall erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives, dels ock att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1944.

6 §.

Är lägenhet, som icke enligt 2 § är underkastad hyresreglering, uthyrd mot en hyra, som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga om­ ständigheter föranleda, äger hyresnämnden nedsätta hyran efter vad som finnes skäligt. I fråga om ersättning för lägenhetens uppvärmning eller för­ seende med varmvatten skall vad i 4 § andra och tredje styckena stadgas äga motsvarande tillämpning. Vid meddelande------------därtill fastställer.

7 §• Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, uppsagt hyresavtal, äger hyresnämnden på framställning av hyresgästen förklara uppsägningen ogil­ tig, om den finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. Nämnden må ock, om hyresgästen samtycker därtill, förlänga hyres­ förhållandet mot den hyra, som hyresvärden enligt vad ovan sägs äger be­ tinga sig, och på de villkor i övrigt, som finnas skäliga. Framställning som i första stycket sägs skall göras inom fjorton dagar från uppsägningen eller, örn hyresvärden icke därvid tydligt meddelat, att han ej önskar låta hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyres­ värden lämnat hyresgästen sådant meddelande.

8 §• Är hyresavtal slutet för bestämd tid utan förbehåll om uppsägning och har hyresgästen i skälig tid givit hyresvärden tillkänna, att han önskar be­ hålla lägenheten efter den avtalade hyrestidens slut, äger hyresnämnden,

Kungl. Maj:ts proposition nr 91. 3

där hyresvärden vägrar att förlänga hyresförhållandet, på framställning av hyresgästen förordna därom, såframt hyresrätten ej är förverkad och hyres­ värdens vägran finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. I fråga örn hyresvillkoren vid sådan förlängning skall vad i 7 § stadgas äga motsvarande tillämpning. Framställning som------------ av avtalet.

Om förbud mot viss uthyrning m. m.

9 §. Lägenhet, som den 1 januari 1942 eller vid den senare tidpunkt, då den blivit färdigställd, var avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, må ej utan hyresnämndens tillstånd uthyras eller av ägaren tagas i bruk för väsentligen annat ändamål än det sålunda avsedda. Hyresnämnden äger------------möblerat skick.

14 §. Hyresnämnd utgöres------------två ledamöter. Ordförande förordnas------------ sådan förordnas. Ledamöter väljas av kommunens beslutande myndighet. Den ene ledamo­ ten skall äga eller förvalta till uthyrning avsedd fastighet. Den andre, som ej må äga eller förvalta sådan fastighet, skall hava kännedom om de mindre bemedlades bostadsförhållanden. I ärende rörande annan lägenhet än sådan, som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, skall, där det utan olägenhet kan ske, sistnämnde ledamot ersättas av ledamot, som driver förvärvsverksamhet i förhyrd lägenhet och ej äger eller förvaltar till uthyr­ ning avsedd fastighet. För ordföranden------------ skall ersätta. Förordnande såsom — — — till vidare.

18 §. Innan hyresnämnd avgör ärende enligt denna lag, skola hyresvärd och hyresgäst eller, där så finnes lämpligt, hyressökande erhålla tillfälle att vid sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter. Framställning av ringa vikt må dock avslås utan att hava handlagts vid sådant sammanträde, om den finnes icke förtjäna avseende. Där genom särskild författning eller beslut av statens byggnadslånebyrå bestämts den hyra, som högst må utgå för viss lägenhet, må ärende om fastställande av lägenhetens grundhyra in­ till den sålunda bestämda hyrans belopp avgöras utan hinder av att hyres­ gäst eller hyressökande icke beretts tillfälle att infinna sig vid sammanträdet. Har kallelse till sammanträde avsänts till part genom rekommenderat brev, må ärendet avgöras utan hinder av hans utevaro. Nämnden äger----------- - inför nämnden. Nämnden eller------------ förelägga vite.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

19 §. Såsom hyresnämndens------------ ordföranden omfattar. Beträffande jäv------------ är stadgat. Vid sammanträde med nämnden skall föras protokoll. Om nämndens be­ slut skall skriftligt besked tillställas parterna.

20 §.

Part, som är missnöjd med hyresnämndens beslut, äger däröver anföra besvär hos statens hyresråd inom tjugu dagar från den dag, då klaganden erhöll sådant besked som i 19 § tredje stycket sägs. Nämndens beslut skall, om ej hyresrådet annorlunda förordnar, lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär. Nämndens beslut gäller för tiden från och med den dag, då detsamma meddelats, eller den senare dag, som nämnden bestämmer. I ärende, som av­ ses i 3, 4 eller 6 §, må dock nämnden, där det av särskild anledning finnes skäligt, bestämma att beslutet skall avse förfluten tid; och äger nämnden i sådant fall förordna om skäligt anstånd med betalning av vad hyresgäst kan bliva skyldig att ytterligare utgiva för tid före nämndens beslut.

26 §. Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning på upplåtelse av bostad, som är förenad med allmän tjänst, och ej heller på bostadsupplåtelse i hotelleller pensionatrörelse, i den mån prisregleringslagen erhållit tillämpning därpå.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före lagens ikraftträ­ dande uppsagt hyresavtal örn lägenhet, som ej är uthyrd till bostad i möble­ rat skick, till upphörande efter den 30 september 1943, må framställning som i 7 § sägs göras inom fjorton dagar från dagen för lagens ikraftträdande eller, om hyresvärden icke dessförinnan tydligt meddelat, att han ej önskar låta hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat hyres­ gästen sådant meddelande. Beslut, som hyresnämnd meddelar, må icke på grund av vad som stadgats i 20 § tredje stycket erhålla giltighet för tiden före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 91. 5

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll ay upplåtelse och överlåtelse ay bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, dels att 5 och 15 §§ lagen den 19 juni 1942 om kon­ troll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken gäller till och med den 30 september 1943, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an­ gles, dels att 9 § andra stycket samma lag skall upphöra att gälla, dels ock att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1944. 5 §• Överlåtelse av bostadsrätt mot vederlag skall för att bliva gällande godkän­ nas av hyresnämnden. Vad nu sagts skall dock ej gälla förvärv som skett å exekutiv auktion. Den som mot vederlag överlåter bostadsrätt vare skyldig att göra anmälan örn överlåtelsen hos nämnden inom fjorton dagar från dagen för avtalet.

15 §. Vad i 18 § tredje stycket samt 19—21, 25 och 28—30 §§ lagen örn hyres­ reglering m. m. stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende å ärende enligt denna lag. Rör ärendet fastställandet av hyresvillkor, skall jämväl i övrigt tillämpas vad som stadgas i förstnämnda lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari 1943.

Närvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena G unther , statsråden W estman , W igforss , M öller , S köld , E riksson , B ergquist , B agge , A ndersson , D omö , R osander , G jöres , E werlöf .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga örn fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. och lagen samma dag örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. och anför där­ vid följande. Genom lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. har stadgats begränsning av hyrans storlek för flertalet lägenheter, möjlighet till tvångsförlängning av hyresavtal och reglering av vissa andra hyresförhål­ landen. Såsom ett komplement härtill har i lagen den 19 juni 1942 (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. genomförts reg­ lering av lägenhetsförvärv, som grundas på bostadsrätt och andra former av bostadskooperation. Båda lagarna äga tillämpning i alla städer, köpingar och municipalsamhällen, vilkas invånarantal uppgår till minst 2,000, samt dess­ utom, efter särskilda förordnanden av Kungl. Maj :t, i åtskilliga mindre orter. Regleringsåtgärderna handhavas närmast av kommunala hyresnämnder. Des­ sas beslut kunna överklagas hos statens hyresråd, som utgör den centrala myndigheten för hithörande frågor i hela riket. Lagarna äga giltighet till och med den 30 septembeer 1943. Såsom framhållits i motiven till den nu angivna lagstiftningen, har denna föranletts av den bostadsbrist och därmed följande fara för stegring av lä­ genheternas pris, som uppkommit till följd av byggnadsverksamhetens mins­ kade omfattning. I samtliga de 326 orter, för vilka det föreligger statistiska uppgifter örn bostadsproduktionen, tillkommo under tioårsperioden 1932— 1941 i genomsnitt 24,277 nya bostadslägenheter årligen. År 1939, då bygg­ nadsverksamheten nådde sin höjdpunkt, uppgick antalet till 40,787. Till följd av krisförhållandena sjönk sedan produktionen till 18,578 lägenheter år 1940 och 11,634 år 1941. För år 1942 föreligger ännu icke fullständig statistik beträffande samtliga dessa orter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 91. 7

På grundval av uppgifter från byggnadsnämnderna har socialstyrelsen utarbetat en preliminär statistik över bostadsproduktionen i de större och medelstora städerna. Enligt denna statistik tillkommo i 33 städer med över 10,000 invånare år 1939 icke mindre än 30,522 nya lägenheter, medan mot­ svarande tal var 14,629 år 1940, 8,582 år 1941 och 13,690 år 1942. För de 14 största städerna — där invånarantalet översteg 30,000 — uppgick antalet redovisade nya lägenheter under åren 1939—1942 till respektive 26,805, 13,128, 7,394 och 10,964. Statistiken över beviljade byggnadslov, som närmast belyser omfattning­ en av byggnadsföretagarnas planer, har utvisat en väsentlig stegring av byggnadslovens antal under år 1942 i jämförelse med år 1941. Likaså giva byggnadsnämndernas uppgifter örn pågående byggen vid handen, att bo­ stadsproduktionen år 1942 fått avsevärt större omfattning än närmast före­ gående år. Även om sålunda en tydlig förbättring inträtt efter år 1941, har dock bo­ stadsproduktionen icke på långt när kommit upp till den nivå, som var rådande omedelbart före krigsutbrottet. Den nuvarande bristen på arbets­ kraft och på vissa slag av byggnadsmaterial lägger alltjämt hinder i vägen för en mera betydande ökning av byggnadsverksamheten.

Hyresrådet har i skrivelse till Kungl. Majit den 8 februari 1943 framlagt förslag till lagstiftning örn fortsatt giltighet av lagen örn hyresreglering m. m. samt lagen om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. I nämnda skrivelse har framhållits, att hyresrådet för att förbereda denna lagstiftningsfråga lämnat samtliga hyresnämnder tillfälle att anföra syn­ punkter och önskemål. I anledning därav hade inkommit 41 yttranden, av­ givna av sammanlagt 57 hyresnämnder. Hyresrådets förslag grundade sig dels på erfarenheter, som rådet gjort i sin hittillsvarande praxis, och dels på de förslag i hyresnämndernas yttranden, som rådet funnit värda särskilt beak­ tande. över hyresrådets förslag ha yttranden avgivits av Sveriges fastighetsägare­ förbund och hyresgästernas riksförbund. I fråga örn behovet av att lagstiftningen förlänges har i stort sett enighet rätt. Samtliga de hyresnämnder, som uttalat sig härom, ha ansett en sådan förlängning ofrånkomlig. Hyresrådet har uttalat, att en reglering av detta slag vore oundgängligen nödvändig i nuvarande läge på bostadsmarknaden, samt att ingenting syn­ tes tyda på att detta läge skulle komma att avsevärt förbättras under det närmaste året efter det att den nuvarande lagens giltighetstid utlöpte. Med anledning härav har hyresrådet föreslagit, att de båda lagarna med vissa ändringar skulle erhålla fortsatt giltighet till och med den 30 september 1944. I sitt yttrande över hyresrådets förslag Ilar Sveriges fastighetsägareför­ bund — under anförande av allmänna betänkligheter gentemot lagstiftning­

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

en — yttrat, att man tyvärr syntes få räkna med att densamma komme att få förlängd giltighet. I detta sammanhang har förbundet bl. a. anfört: Genom den på våren 1942 beslutade hyresregleringslagen hava fastighets­ ägarna försatts i ett tvångsläge av helt annan skärpa än som då gällde på övriga områden av det ekonomiska livet. Åtgärden var så mycket märkligare som hyrorna i motsats till andra kostnadsfaktorer icke företett någon sådan utveckling att tvångsåtgärder voro av nöden påkallade.------------ Sedan för hyresprisbildningens vidkommande genomförts ett prisstopp på angiven väg i form av en tvångslag, funno sig statsmakterna nödsakade att även på andra områden av det ekonomiska livet vidtaga åtgärder i syfte att förhindra den hotande inflationen. Härvid ansåg man sig dock icke kunna tillgripa liknan­ de tvångsmedel utan önskade söka sig fram på överenskommelsens väg.-------•— Det olika behandlingssätt från statsmakternas sida, som sålunda kommit till användning mot skilda intressegrupper inom det ekonomiska livet, är iögo­ nenfallande. Medan i förhållande till vissa grupper förhandlingsvägen ansetts både ändamålsenlig och framkomlig har man mot fastighetsägarna — ehuru prisutvecklingen på hyresmarknaden ingalunda motiverade några mera extrema åtgärder — omedelbart tillgripit en tvångslagstiftning. Hyresgästernas riksförbund har förklarat, att man icke ens kunde allvarligt diskutera frågan örn att upphäva lagstiftningen eller att inskränka dess tilllämplighetsområde. Tvärtom torde det stå klart för envar, att det nuvarande läget på bostadsmarknaden icke medgåve en återgång till en fri prisbildning.

Huvudgrunderna i den nu gällande lagstiftningen ha i stort sett lämnats utan erinran av hyresnämnderna. Åtskilliga nämnder ha ut­ tryckligen förklarat, att lagstiftningen i sin nuvarande utformning väl fyllt sitt ändamål. Hyresnämnden i Halmstad har emellertid anmärkt, att lagstift­ ningen syntes väl sträng mot hyresvärdarna. Vissa mindre jämkningar i lag­ stiftningen ha förordats av åtskilliga hyresnämnder. Hyresrådet har såsom redan antytts föreslagit, att vissa ändringar skulle vidtagas i de båda lagarna, och har för detta ändamål utarbetat två författningsförslag. De&a torde få bifogas statsrådsprotokollet (Bilaga A). I det yttrande, som avgivits av Sveriges fastighetsägareförbund, har anförts bl. a. följande: Den erfarenhet man hittills vunnit av hyresregleringslagens tillämpning vi­ sar, att de betänkligheter, som före dess tillkomst yppades, blott vörö allt för välgrundade. Genom sin allmänna tendens och genom sin utformning har hyresregleringslagen placerat fastighetsägareparten i en mera missgynnad ställning än som kunnat motiveras av lagstiftningens egentliga syfte. Lagen karakteriseras av ett ensidigt hänsynstagande till hyresgästpartens intressen. De intressemotsättningar mellan fastighetsägare och hyresgäster, som lagen avser att reglera, hava i den största utsträckning lösts till hyresgästpartens för­ mån. Lagbestämmelserna måste för att kunna sägas stå i överensstämmelse med den rättsuppfattning, som hittills varit rådande i vårt land, inrymma garan­ tier för att samhällets ingrepp mot fastighetsägarna icke göres mera omfat­ tande än^som oundgängligen erfordras. I den mån vissa hyresförhållanden, såsom ^frågan om hyresprisbildningen, frågan örn fastighetsägarnas uppsägningsrätt m. m., sålunda även efter den 1 oktober 1943 skola bliva föremål

Kungl. Maj:ts proposition nr 91. 9

för laglig reglering, måste man kräva, att större hänsyn än hittills tages till fastighetsägarpartens berättigade intressen. Hyresgästernas riksförbund har som ett allmänt omdöme örn lagstiftningen uttalat, att den i stort sett syntes ha haft åsyftad effekt. Förbundet ägde kän­ nedom om att det från fastighetsägarnas sida gjorts och säkerligen komme att i fram l iden göras försök att karakterisera lagens verkningar för hyresvärdar­ na såsom mer eller mindre katastrofala. Bakom sådana synpunkter läge på­ tagliga överdrifter. Lagen medgåve i sin nuvarande utformning en anpass­ ning av hyresnivån efter förvaltningskostnadernas stegring, en princip mot vilken fastighetsägarna själva åtminstone tidigare icke haft något att erinra. Den omständigheten, att hyresvärdarna i fråga om beskurna vinstmöjlig­ heter satts i en förut ej rådande paritet med andra medborgargrupper kunde icke utgöra skäl för lagstiftningens upphävande eller förändring av dess bä­ rande principer.

Det nuvarande läget på bostadsmarknaden kännetecknas av en allmän Departement knapphet på lägenheter. Anledningen härtill är den mycket betydande minsk- -tiefen. ning av bostadsproduktionen, som inträdde efter det andra världskrigets ut­ brott. Efter år 1941 har visserligen åter en ökning av bostadsproduktionen inträtt, men möjligheten att i önskvärd omfattning tillgodose behovet av bo­ städer är fortfarande starkt begränsad till följd av den rådande bristen på arbetskraft och vissa slag av byggnadsmaterial. Under dessa förhållanden framstår det såsom ofrånkomligt att tills vi­ dare bibehålla de regleringsåtgärder och ingripanden på bostadsmarknaden, vilka infördes genom lagen den 19 juni 1942 örn hyresreglering m. m. och lagen samma dag om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. Såsom tidigare angivits har hyresrådet framlagt förslag om att dessa båda lagar, vilka äro gällande till och med den 30 september 1943, skola erhålla fortsatt giltighet till och med den 30 september 1944. Detta förslag, som icke mött någon egentlig gensaga, torde böra genomföras. Bestämmelserna i nu ifrågavarande lagar torde i stort sett ha visat sig väl ägnade att ligga till grund för den erforderliga regleringen. Under lagar­ nas tillämpning har emellertid i vissa avseenden framträtt behov av ändring­ ar eller kompletteringar. De förslag, som framlagts härom, skola behandlas i det följande under de särskilda lagrummen.

Lagen om hyresreglering m. m.

1 §• Enligt denna paragraf skola lagens bestämmelser äga tillämpning i varje stad, köping eller municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång hade minst 2,000 invånare, samt, där Konungen så förordnar, jämväl i annan tättbe­ byggd ort. Detta stadgande har icke föranlett något ändringsförslag från hyresrå­ dets sida.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Hyresgästernas riksförbund har i sitt remissyttrande anfört, att det en­ ligt förbundets erfarenhet vore en brist, att lagens tillämpningsområde i princip begränsats till tättbebyggda orter. Till förbundets kännedom hade kommit åtskilliga fall, där på viss ort ett uppenbart behov av hyresregle­ ring förelegat, men där de formella förutsättningarna för lagstiftningens tillämpning icke varit för handen. Härmed avsåges i första hand samhällen, vilka legat i närheten av hyresreglerade orter utan att själva vara i lagens mening »tättbebyggda». Även om Kungl. Majit skulle intaga en välvillig ståndpunkt till framställningar från dylika orter, läge ett visst hämmande moment i lagens avfattning på denna punkt. Förbundet insåge, att det skulle uppstå stora administrativa svårigheter att utsträcka lagstiftningen till samt­ liga kommuner i landet, men menade, att man i viss mån skulle kunna till­ godose här avsett syfte, därest uttrycket »tättbebyggda» finge utgå ur lagens 1 §. För de kommunala myndigheterna skulle det efter en sådan lagändring bliva lättare att taga ståndpunkt till frågan om en framställning till Kungl. Majit i ämnet.

Departements­ Att utsträcka lagstiftningens tillämpningsområde till varje ort, där hyres­ chefen. hus finnas, är av praktiska skäl uteslutet. Däremot kan, särskilt i förortssam­ hällen till större städer, hyresreglering behöva införas även på orter med jäm­ förelsevis ringa bebyggelse. Vid sin granskning av den proposition, som låg till grund för nu gällande hyresregleringslag, anförde riksdagens andra lag­ utskott, att utskottet, som icke hade något att erinra mot avfattningen av ifrå­ gavarande stadgande, endast ville framhålla, att det icke syntes nödvändigt att ställa alltför stränga krav på bebyggelsens täthet, särskilt då det gällde upp­ växande förorter. Med beaktande härav torde lagrummet i sin nuvarande lydelse lämna tillräckligt utrymme för en önskvärd praxis.

3 och 4 §§. I 3 § första stycket för b judes hyresvärd såväl att mottaga som att träffa avtal om högre hyra än den tillåtna grundhyran. Brott häremot är belagt med straff i 23 §, varjämte hyresbelopp, som olovligen uppburits, jämlikt 24 § skall återgäldas. Enligt 4 § första stycket äger hyresvärden utöver grund­ hyran träffa avtal om skälig ersättning för värme och varmvatten. För ändring av grundhyran uppställes i 3 § andra stycket fordran på av­ sevärd avvikelse från gällande hyresnivå. Jämlikt 4 § andra stycket kan reglering av värme- och varmvattenersättning göras även under löpande kon­ traktstid, under förutsättning att avtalet innehåller några grunder för be­ räkning av dylik ersättning. Hyresrådet har anfört, att lagen ginge för långt, då redan ingående av avtal örn högre hyra än den tillåtna straffbelagts. Det vore uppenbarligen fullt korrekt att sluta ett dylikt avtal »under förutsättning av hyresnämndens god­ kännande», och även i många fall, där det icke direkt utsagts, hade detta varit parternas mer eller mindre klart fattade mening. Det förefölle icke håll­ bart att låta straffbarheten bero av denna formella skillnad, och om återigen

Kungl. Maj:ts proposition nr 91. 11

den antydda reservationen skulle antagas vara parternas mening tills mot­ satsen bevisades, bleve straffbudet ett tomt hot. Därtill komme, att om mot­ tagandet av för hög hyra vore det materiellt brottsliga, en kriminalisering av avtalsslutandet — exempelvis med hänsyn till bevissvarigheter vore försvarlig endast om avtalets tillvaro i och för sig utgjorde övertygande in­ dicium för att hyra betalats till avtalat belopp. Denna presumtion vore emellertid icke hållbar. Hyresrådet hade för övrigt i praxis konstaterat, att det — tydligen oavsiktligt — brötes mot detta lagbud i en utsträckning, som gjorde det ytterst tvivelaktigt, om det överhuvud taget vore möjligt att upp­ rätthålla detsamma. Av här antydda skäl ville hyresrådet föreslå, att krimi­ naliseringen i denna del skulle upphöra. Förslaget föranledde en ändiing i 3 § första stycket, vilken i sin tur gåve anledning till en omformulering i 4 § första stycket. Fastighetsägarnas representanter i hyresrådet ha i avgiven reservation an­ fört, att hyresrådet enligt deras mening bort föreslå sådan uppmjukning av de nuvarande bestämmelserna i 3 § andra stycket, att ändring av grund­ hyran skulle kunna äga rum, så snart grundhyran överhuvud skilde sig från hyran för jämförliga lägenheter och salunda icke blott da denna skillnad vöre avsevärd. Vidare ha de — särskilt med tanke pa langtidskontrakt för affärslokaler — förordat en sådan komplettering av bestämmelserna i 4 § andra stycket, att hyresnämnd skulle kunna, där så prövades skäligt, under löpande kontraktstid ålägga hyresgäst att utgiva ersättning för ^ värme och varmvatten även i sådana fall, där denna fråga icke blivit föremal för något avtal mellan parterna. Sveriges fastighetsägareförbund har föreslagit samma ändringar, som på­ yrkats i nämnda reservation, och har därvid anfört bl. a. följande: Det säger sig självt, att det är synnerligen vanskligt att söka i siffror fixera vad som är rätta innebörden i ett så svävande begrepp som »avsevärt». Da man betänker att fastighetsägarens genomsnittliga nettobehållning å hyrorna vid normal belåning och rationella avskrivningar utgör allenast 10 a. 15 /o av hyrorna, vilket i genomsnitt motsvarar allenast 3 å 5 %> å det insatta kapitalet, är även en differens av exempelvis ett pär procent av hyrorna att beteckna såsom »avsevärd», och detta även om justeringen ur hyres­ gästens synpunkt är tämligen betydelselös. Örn nettot utgör 10 /o av hy­ rorna, utgör ju nämligen 2 %> av hyrorna icke mindre än 20 /o av nettot. Även en siffermässigt obetydlig justering av hyran kan salunda lia en mycket betydande inverkan på fastighetens ekonomi. Ur prisstoppsynpunkt är den nuvarande regeln helt irrationell. Avsikten med prisstoppet har ju nämligen aldrig varit annat än att fasttaga normnlhyrorna men däremot icke att fastlåsa de hyror som äro lägre än normal­ hyrorna. Om skillnaden mellan normalhyran och hyran i det särskilda tallet är stor eller liten, är således ur prisregleringssynpunkt likgiltigt. Följaktligen finnas inga bärande skäl för upprätthållande av anspråk på att skillnaden mellan grundhyran och jämförelsehyran skall vara betydande. Ur prisiegleringssynpunkt är det tillräckligt, örn grundhyran överhuvud avviker från

På grund av vad sålunda anförts får förbundet hemställa, att sadan änd­ ring vidtages i lagrummet i fråga, all justering av grundhyran må äga rum, så snart denna avviker från hyran för jämförliga lägenheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 91.

I förbundets yttrande över det ursprungliga lagförslaget framhölls bland annat angelägenheten av att hyresgäst skulle kunna åläggas att utgiva gottgörelse för de onormalt stegrade bränslekostnaderna, även örn hyresavtalet icke innehaller bestämmelse därom. Förbundet syftade därvid närmast på de kontrakt, som slutits på lång tid och sålunda icke kunnat uppsägas för reg­ lering av värmeersättningen. Den tid, under vilken lagen gällt, har givit yt­ terligare belägg för uppfattningen, att här föreligger ett'skyddsbehov för hyresvärden, ^som icke rimligen kan avvisas. Då någon bestämmelse av här asyftat innehåll icke inflöt i lagen, motiverades detta med att det stöde hyres­ värden öppet att enligt bestämmelserna i 43 § allmänna hyreslagen hos dom­ stol påkalla en justering av avtalet. För en tillämpning av nämnda lagrum fordras dock, att avtalet i här åsyftat hänseende kommit att stå i strid mot god sed i hyresförhållanden eller eljest kommit att bli otillbörligt. Det säger sig självt, att en dylik judiciell prövning, som skulle komma att kräva syn­ nerligen lång tid och vars utgång städse vore synnerligen oviss, icke är lik­ värdig med en prövning på grundval av en särskilt för ändamålet anpassad lagbestämmelse, som principiellt fastslår hyresvärdens rätt till skälig ersättning på grund av de stegrade bränslekostnaderna.

Därjämte har fastighetsägareförbundet till behandling upptagit ett annat spörsmål rörande utformningen av lagens regler örn grundhyra. Förbundet har därom yttrat: Sista stycket i 3 § innehaller den bestämmelsen, att höjning av grund­ hyran ej medför ändring av gällande hyresavtal, medan nedsättning av grundhyran skall lända till efterrättelse, oavsett vad parterna avtalat. Den­ na bristande likställighet mellan fastighetsägaren och hyresgästen saknar varje berättigande. Någon anledning att respektera avtalets helgd enbart i det fall, då en justering av grundhyran skulle bliva till hyresgästens nackdel, fin­ nes uppenbarligen icke. Om det anses riktigt, att en sänkning av grundhy­ ran skall ha omedelbar inverkan på hyresavtalet, bör rimligen motsvaran­ de förhållande gälla, då en höjning äger rum.

Hyresgästernas riksförbund har förklarat, att hyresregleringens effekt skulle avsevärt minskas, om ur lagen borttoges kravet på att skillnaden i hyra mellan en viss lägenhet och andra jämförbara lägenheter måste vara avsevärd, för att en förändring av grundhyran skall kunna ske. Beträffande frågan örn bränsletillägg i långtidskontrakt hemställde förbundet, att vad som anförts därom från fastighetsägarehåll måtte lämnas utan avseende. Förbundet menade, att de situationer, som därvid avsåges, borde göras till föremål för behandling inför domstol med dess större möjligheter att upp­ taga bevisning m. m. Vidare har förbundet erinrat om att någon tid icke vore bestämd, inom vilken hyresvärd skulle ingiva ansökan om fastställande av grundhyra för lägenhet i nybyggt hus. Erfarenheten visade, såsom också framhållits från ett flertal hyresnämnders sida, att behov funnes av en be­ stämmelse härom.

Deparlem-enlt- I 3 § första stycket förbjudes ej blott att mottaga utan även att träffa av­ chefen. tal örn högre hyra än grundhyran. Enligt hyresrådets förslag skulle förbu­ det att träffa sådant avtal upphävas men förbudet att mottaga högre hyra än grundhyran kvarstå. Det förra förbudet innefattar emellertid i själva verket

Kungl. Maj:ts proposition nr 91. 13

den grundläggande civilrättsliga regeln, att ifrågavarande avtal äro ogiltiga till den del de innebära, att grundhyran överskrides. Denna regel sanktione­ ras dels genom straffansvar och dels genom skyldighet att återbetala olovligen mottagna belopp. Att borttaga förbudet mot att träffa sådana avtal, som här angivits, låter sig därför svårligen göra. Härtill kommer, att effektiviteten av ifrågavarande stadgande — som utgör grundvalen för regleringen av hyres­ priserna — skulle minskas i hög grad, om förbudet endast skulle avse motta­ gandet av för hög hyra. En dylik handling skulle nämligen endast sällan kun­ na bevisas. Å andra sidan förhåller det sig visserligen så som hyresrådet upp­ givit, att hyresvärd och hyresgäst ej sällan träffa en preliminär överenskom­ melse om hyreshöjning, under förutsättning att hyresnämnden lämnar sam­ tycke därtill. Några verkliga olägenheter torde emellertid ej ha uppkom­ mit till följd härav. Om hyresvärden uppger, att en träffad överenskom­ melse haft sådan villkorlig karaktär, blir han naturligtvis icke förfallen till straffansvar, såframt ej omständigheterna äro sådana, att hans uppgift icke förtjänar tilltro. De önskemål örn ändring av grundhyran vid mindre avvikelser från den allmänna hyresnivån och om införande av bränsleklausul vid långtidskontrakt, vilka nu framförts av fastighetsägarnas representanter i hyresrådet och av fastighetsägareförbundet, ha redan vid den nuvarande lagens till­ komst varit föremål för övervägande såväl i Kungl. Maj:ts proposition som i andra lagutskottets däröver avgivna utlåtande. Det synes icke föreligga an­ ledning att nu intaga en annan ståndpunkt i dessa frågor än den, som därvid lades till grund för statsmakternas avgörande. Fastighetsägareförbundet har vidare förordat, att höjning av grundhyran skulle medföra omedelbara verkningar på löpande hyresavtal. Bortsett från de invändningar, som ur priskontrollsynpunkt kunna göras mot en dylik an­ ordning, kan erinras, att en regel av angivna innehåll skulle kunna medföra sådana ökningar av utgående hyresbelopp, att hyresgästerna icke kunde bära de stegrade kostnaderna. Därjämte strider förslaget mot hela konstruktionen av grundhyran såsom ett maximipris. Hyresgästernas riksförbund har ansett, att det borde bestämmas en viss tid, inom vilken hyresvärd skulle ingiva ansökan örn fastställande av grund­ hyra för lägenhet i nybyggt hus. Något behov härav torde emellertid knap­ past föreligga. Dylika ärenden kunna upptagas till behandling icke blott på ansökan av hyresvärd, hyresgäst eller hyressökande utan även på hyres­ nämndens eget initiativ. Flerstädes brukar hyresnämnden inhämta uppgif­ ter örn alla färdigställda hus från samhällets byggnadsnämnd för att med ledning av dessa uppgifter kontrollera, att grundhyror bli fastställda i samt­ liga fall, där så skall ske. Detta synes vara det mest praktiska sättet att ordna denna fråga. Med anledning av vad sålunda anförts torde någon ändring i 3 och 4 §§ icke böra vidtagas.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

5 §•

Jämlikt första stycket i denna paragraf äger hyresrådet, där så finnes på­ kallat till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning i viss kom­ mun, medgiva att avtal må för tid, som angives i beslutet, träffas om hyres­ höjning utöver grundhyran intill viss procent av denna eller, om däri ingår ersättning för värme eller varmvatten, av återstående del av grundhyran. Vid meddelande av sådant beslut, som nu nämnts, må enligt paragrafens andra stycke fastställas särskilda procenttal för olika slag av lägenheter ävensom stadgas undantag från rätten till hyreshöjning, i den mån hyran förut höjts utöver det belopp lägenheten betingade den 1 januari 1940. Beträffande denna paragraf har hyresrådet anfört bl. a. följande: I den nu gällande lagen är den s. k. generella hyreshöjningen, d. v. s. den allmängiltiga justering uppåt av hyresnivån, som lagen anvisar såsom möj­ lig att företaga vid en stegring av fastighetsomkostnaderna, icke konstruerad som en automatiskt inträdande höjning av alla utgående hyresbelopp utan som en höjning av den gräns, intill vilken det råder avtalsfrihet beträffande hyresbeloppen. Detta gör det nödvändigt för hyresvärden att vidtaga vissa avtalstekniska försiktighetsmått för att säkra sin möjlighet att utnyttja en eventuell sådan hyreshöjning. Ett dylikt försiktighetsmått, som redan kom­ mit till användning i stor utsträckning, består däri, att i hyresavtalet intages en bestämmelse, vari hyresgästen på förhand förbinder sig att betala den hög­ re hyra, varom det genom ett framtida beslut om generell hyreshöjning kan bliva tillåtet att avtala. Om avtalet icke innehåller en liknande bestämmelse av detta slag, måste hyresvärden bevara sin rätt till höjning genom att säga upp avtalet i god tid, då beslut örn höjning meddelats eller rentav medan man väntar på ett dylikt beslut. De formaliteter, som sålunda krävas för att hyresvärden skall få utnyttja ett beslut om generell hyreshöjning, förefalla att kunna undvaras och synas icke fylla något praktiskt syfte. Flertalet hyresvärdar förstå säkerligen icke att skaffa sig sådana bestämmelser i avtalen, som här angivits, och om de­ samma återigen betraktas från hyresgästens synpunkt, är det naturligt örn denne drar sig för att skriva under en avtalsförpliktelse, vars ekonomiska in­ nebörd han icke kan bedöma. I den mån dylika avtalsbestämmelser saknas, komma massuppsägningar av hyresavtal att företagas varje gång frågan om generell hyreshöjning på nytt upptages till behandling av hyresrådet, d. v. s. minst en gång varje år. Redan uppsägningarna i och för sig äro ett oting, då de förorsaka onödig oro, och därjämte komma en stor del av dem att dragas under hyresnämndernas prövning. Dessa mål äro fullständigt onödiga och ut­ gången i dem är given på förhand — en uppsägning för att utnyttja en gene­ rell hyreshöjning varken strider mot god sed eller är obillig -— men de vålla nämnderna mycket arbete, eftersom dessa rimligtvis icke kunna utan vidare avslå framställningarna om ogiltigförklaring utan böra klargöra läget för hyresgästen och se till att nytt avtal blir slutet på de nya villkoren innan målet avskrives. Det har i hittillsvarande praxis till och med förekommit, att mål av denna art dragits inför hyresrådet. Örn den generella hyreshöjningen i stället konstrueras så, att varje hyres­ värd för den tid beslutet gäller får rätt att av hyresgästen uppbära ett tillägg till den avtalade hyran (respektive till grundhyran, örn denna är lägre än den avtalade hyran), innebär detta i sak ingen olikhet mot det läge som upp­ kommer, om hyresvärden enligt nu gällande rätt iakttager någon av de nyss

Kungl. Maj:ts proposition nr 91. 15

nämnda formaliteterna och hyresgästen inför uppsägningshot skriver under ett nytt avtal med höjningen införd. En olikhet föreligger endast i det un­ dantagsfall, att hyresgästen förklarar sig icke under några omständigheter kunna komma ut med höjningen utan vara nödsakad att skaffa sig en billi­ gare lägenhet. Med tanke på dessa fall bör, därest beslutet om höjning erhål­ ler denna automatiska verkan, i stället hyresgästen få en möjlighet att ge­ nom uppsägning av avtalet skaffa sig handlingsfrihet.------------ Den hyres­ gäst, som begagnar denna uppsägningsrätt, behöver ej betala hyrestillägg. Örn hyresgästen på detta sätt säger upp avtalet, ställes hyresvärden i sin tur inför ett val. Om det är en olägenhet för honom att hyresgästen flyt­ tar före avtalsperiodens utgång (exempelvis därför att det kan vara svå­ rare att hyra ut lägenheten den 1 april än den 1 oktober), kan han inom en vecka efter uppsägningen avgiva en förklaring till hyresgästen, att han beträffande denne avstår från hyrestillägg för återstoden av löpande avtals­ period; genom denna motåtgärd blir uppsägningen utan verkan. I analogi med denna möjlighet för hyresgästen att genom uppsägningen befria sig från skyldighet att betala hyrestillägg för tiden till nästa fardag föreslås, att sådan skyldighet ej heller skall föreligga, då hyresförhållandet ändock skall upphöra nästa fardag eller dessförinnan, vare sig detta beror på att hyresavtalet är slutet på bestämd tid eller att det förut blivit uppsagt el­ ler uppsäges i samband med hyreshöjningens genomförande. Från bestämmelsen örn automatiskt verkande generell hyreshöjning hava vidare undantag^ långtidskontrakt från tiden före hyresregleringens ikraft­ trädande. Detta överensstämmer med förslagets syfte att onödiggöra de avtalstekniska formaliteter, som med tanke på den generella hyreshöjningen kommit i bruk efter lagens införande; de hyresförhållanden, som regleras av långtidskontrakten, hava icke kunnat ändras genom senare formaliteter av detta slag och böra därför falla utanför bestämmelsens räckvidd.

Beträffande alla de nu nämnda undantagen från regeln örn automatiskt verkande höjning gäller självfallet, att de icke kunna åberopas av en hyres­ gäst, som i avtalet förbundit sig att betala även hyrestillägget, vare sig avtalet innehåller en särskild bestämmelse därom eller det lyder på ett hyresbelopp, som är högre än grundhyran och täcker även tilläggets belopp.

Därjämte har hyresrådet — utan att vilja föreslå någon ytterligare lag­ ändring — gjort följande uttalande. Det har i lagen förutsatts, att den gene­ rella höjningen skulle kunna anges i olika procenttal för olika orter, för olika slag av lägenheter eller för »förkrigshyror» och andra. Emellertid kunde en sådan variationsmöjlighet bli behövlig även med hänsyn till föreskriften i första stycket därom, att beträffande s. k. inklusivehyror, d. v. s. sådana där bränsleersättning inginge i hyran, den generella höjningen skulle räknas i procent av nettohyran, nämligen av hyran efter avdrag för vad som belöpte på bränslekostnaden. Det vore uppenbart, alt man vid genomförandet därav måste angiva generella normer för att beräkna bränsleandelen i en inklusivehyra, och hyresrådet ville förutsätta, att problemet även skulle kunna lösas på det sältet, att olika procenttal fastställdes jämväl med hänsyn lill här berörda förhållanden. I reservation mot hyresrådets förslag lia hyresgästernas representanter i hyresrådet framhållit:

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Hyresregleringslagstiftningen genomfördes som ett led i de statliga åtgär­ derna till förhindrande av inflation. Detta kom till uttryck i icke allenast det prisstopp, som lagstiftningen i princip innebar, utan även förutsättningarna för de stegrade förvaltningskostnadernas inverkan på hyresprisbildningen. Beslut enligt 5 § hyresregleringslagen får således icke rubba gällande avtal. Enligt vårt förmenande måste lagstiftningen i sistnämnda hänseende anses innebära, icke blott att hänsyn tagits till hyresgästernas behov av att kunna förutse hyrespostens storlek under viss tid framåt, utan även att statsmak­ terna velat undvika de inflatoriska verkningarna av en automatiskt inträ­ dande, för samtliga hyresavtal i riket gällande hyresstegring i följd av ett beslut enligt 5 § hyresregleringslagen. Majoritetens förslag till ändrad lydelse av sagda lagrum innebär enligt vår mening ett direkt avsteg från sagda tven­ ne principer. Vi äro medvetna om, att gällande lagstiftning i denna del har förorsakat en del olägenheter, särskilt av administrativ art. Till stor del äro dessa dock att hänföra till sådana förhållanden, som nödvändigtvis måste uppstå vid infö­ randet i stor hast av en lagstiftning som den förevarande. Man har all an­ ledning förmoda att åtskilliga av de nu åsyftade olägenheterna skola försvinna eller minskas under lagstiftningens fortsatta tillämpning. I valet mellan even­ tuellt bestående sådana och en förändring av de principer, varå 5 § vilar, sy­ nes oss det förstnämnda alternativet vara att föredraga, då det i allt fall icke innebär ett förtunnande av hyresregleringens inflationshämmande verkan, vilket majoritetens förslag måste anses göra.

Med denna motivering ha hyresgästernas representanter i första hand på­ yrkat, att ifrågavarande paragraf måtte bibehållas oförändrad. I andra hand ha de framställt flera erinringar mot utformningen av den av hyresrådets majoritet föreslagna lagtexten, vilka erinringar grundats på samma allmän­ na synpunkter som det i första hand framställda yrkandet, nämligen hän­ syn till hyresgästernas likviditet och strävan att undvika en automatiskt in­ trädande effekt av ett beslut rörande generell hyreshöjning. Hyresgästernas riksförbund har instämt i de synpunkter, som sålunda re­ servationsvis anförts inom hyresrådet. Däremot har Sveriges fastighetsägareförbund tillstyrkt hyresrådets för­ slag. Enligt förbundets mening vore det i högsta grad rimligt, att en under hyrestiden medgiven hyreshöjning omedelbart finge tillämpas i de särskil­ da hyresförhållandena, såvitt icke hyresvärden avstått från rätten till dy­ lik höjning. Att såsom nu massvis av uppsägningar skulle behöva företagas, för att hyresvärdarna skulle komma i åtnjutande av en hyresjustering, som myndigheterna ansåge böra tillkomma dem, vore uppenbarligen mycket otillfredsställande. En viss omformulering borde emellertid vidtagas i lag­ texten för att principiellt fastslå fastighetsägarens rätt till den generella hy­ reshöjning, som föranleddes av omkostnadsökningen.

Departement *• Hyresrådet bär föreslagit, att beslut rörande generell hyreshöjning i prin­ chefen. cip skulle medföra en direkt ökning av de utgående hyrorna i stället för att såsom nu är fallet — innebära ett medgivande att genom överenskom­ melse, eventuellt efter uppsägning, höja de avtalade hyresbeloppen. För att

Kungl. Majlis proposition nr 91. 17

tillgodose hyresgästernas intressen skulle dock enligt förslaget vissa modi­ fikationer göras i den angivna principen. I nuvarande ekonomiska läge, då strävandena att stabilisera prisnivån mås­ te tillmätas den största betydelse, synes det vara önskvärt att undvika ett system, som i högre grad än det förut tillämpade verkar automatiskt i pris­ höjande riktning, även om skillnaden i praktiken måhända icke skulle bli av alltför stor betydelse. Huruvida det behöver uppstå sådana praktiska olägenheter, som hyres­ rådets ändringsförslag avser att undanröja, torde mindre bero på innehållet i lagbestämmelsen än på ordningen för meddelande av beslut rörande gene­ rellt tillstånd till hyreshöjning. Hittills har hyresrådet endast vid ett tillfälle haft att handlägga ett dylikt ärende. Hyresrådets beslut kunde självfallet icke meddelas förrän i juli månad 1942, då lagen just trätt i kraft. Beslutet innebar, att något generellt medgivande till hyreshöjning icke lämnades för tiden från och med den 1 oktober 1942 till och med den 31 mars 1943. Med hänsyn till de förhållanden som förelågo, då detta beslut fattades, fann sig hyresrådet nödsakat att, såsom nu angivits, begränsa beslutets giltighetstid till ett halvt hyresår. Därest dylika beslut hädanefter meddelas för minst ett helt hyresår i sänder och kungöras mer än sex månader innan de skola tillämpas — såsom hyresrådet torde ha för avsikt att göra —■ få parterna på hyresmarknaden i de allra flesta fall tillfälle att i god tid avtala om sådan ökning av den utgående hyran, som kan ha medgivits i hyresrådets beslut, varför onödiga uppsägningar icke behöva förekomma. Med hänsyn till nu angivna omständigheter synes hyresrådets förslag till ändring av 5 § icke böra genomföras. I fråga örn den närmare utformningen av beslut rörande generellt med­ givande till hyreshöjning har hyresrådet uttalat, att det måste angivas ge­ nerella normer för att beräkna bränsleandelen i en s. k. inklusivehyra, och att detta borde kunna ske i den formen, att olika procenttal fastställdes för särskilda typer av hyreskontrakt. Det är uppenbarligen önskvärt, att beslut i en dylik fråga utformas på sådant sätt, att tekniska svårigheter icke uppstå vid tillämpningen. Huruvida detta skall kunna ske genom alt i be­ slutet olika procenttal direkt fastställas för olika förekommande kontraktstyper, torde få slutgiltigt avgöras i samband med prövningen av övriga frå­ gor vid beslutets meddelande. Det torde i vart fall visa sig lämpligt att an­ visa parterna en dylik procentuell beräkningsgrund såsom en enkel utväg att vinna tillräckligt exakt beräkning för vanligen förekommande fall.

G §• 1 denna paragraf meddelas bestämmelser angående sådana lägenheter, som icke äro underkastade den snävare hyresregleringen enligt lagens tidigare paragrafer. Till denna kategori höra i främsta rummet bostadslägenheter, som uthyras i möblerat skick. Hyran för dessa lägenheter regleras enligt 6 § på så sätt, att om hyran är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 91. 2

18 Kungl. Majlis proposition nr 91.

övriga omständigheter föranleda, hyresnämnden äger på framställning av hyresgästen nedsätta hyran efter vad som finnes skäligt. Hyresrådet har anfört: En betydelsefull brist i den nuvarande hyresregleringen ligger däri, att uthyrningen av möblerade rum endast ofullständigt kontrolleras. Tillgäng­ liga upplysningar utvisa, att beträffande sådana rum på flera orter genom­ förts mycket betydande hyreshöjningar, vilka icke tillnärmelsevis motiveras av motsvarande omkostnadsökningar, och några av de till hyresrådet inbe­ rättade fallen måste betecknas som ocker. Hyresrådet har ingående övervägt möjligheterna till ett mera effektivt ingripande på detta område men nödgats konstatera att detsamma är ytterst svårreglerat, och hyresrådets förslag på denna punkt har endast begränsad räckvidd. Att den nu gällande möjlig­ heten enligt 6 § till ingripande mot oskäliga hyror för möblerade rum icke utnyttjats i någon nämnvärd utsträckning har ansetts delvis kunna förklaras därav, att för hyresnämndens ingripande kräves initiativ av hyresgästen, vilket är så mycket svårare för denne att taga, som han icke har något skydd mot en uppsägning från hyresvärdens sida. Förslaget avser att undanröja dessa båda hinder för stadgandets tillämpning, så att dels hyresnämnd får rätt att ingripa på eget initiativ och dels hyresgäst i möblerat rum får samma uppsägningsskydd som annan hyresgäst. Härav föranledas ändringar i 6—8 §§.

Departements- Såsom framgår av vad hyresrådet anfört, har det på flera håll förekommit, chefen. (jg som hyra ut möblerade rum utnyttjat den rådande bostadsbristen till opåkallade hyreshöjningar. Detta har varit möjligt till följd av att möble­ rade lägenheter icke omfattas av den snävare formen av hyresreglering. Den rätt att påkalla liyresnedsättning, som finnes enligt 6 §, synes också ha blivit utnyttjad endast i ringa omfattning. Att möblerade lägenheter vid lag­ stiftningens tillkomst undantogos från den snävare hyresregleringen hade sin grund i svårigheterna att anpassa ett system med fixerade hyrespriser på dessa fall. Hyresrådet har icke heller kunnat anvisa någon utväg att lösa dessa svårigheter. Däremot har hyresrådet, för att underlätta en tillämpning av den form för hyresreglering, som stadgas i 6 §, föreslagit att hyresnämnd skall kunna företaga ingripande enligt denna paragraf på eget initiativ. Detta förslag torde böra genomföras. Det är i hög grad önskvärt, att den möj­ lighet att reglera ifrågavarande hyrespriser, som 6 § lämnar, hädanefter kommer till användning i betydligt ökad utsträckning.

7 §• Detta lagrum stadgar rätt för hyresnämnd att på framställning av hyres­ gäst förklara uppsägning ogiltig, örn den finnes strida mot god sed i hyres­ förhållanden eller eljest vara obillig. Hyresgästens framställning skall göras inom fjorton dagar från uppsägningen. Bestämmelserna äro icke tillämpliga på lägenhet, som är uthyrd till bostad i möblerat skick. Hyresrådet har beträffande uppsägningsskyddets anordnande yttrat i hu­ vudsak följande: Enligt hyresrådets erfarenhet har det vid genomförande av det skydd be­ träffande uppsägningar, som hyresregleringslagen ger hyresgästen, varit en olägenhet, att det icke finnes en genomförd rättslig skillnad mellan å ena

Kungl. Maj.ts proposition nr 91. 19

sidan en uppsägning, som företages för att hyresvärden vill att hyresgästen skall flytta, och å andra sidan en uppsägning där detta icke — åtminstone i första hand — är hyresvärdens avsikt, utan denne främst vill genomföra nya villkor för den fortsatta uthyrningen. Från parternas synpunkt äro dessa två fall uppenbarligen väsentligt olika. I förra fallet har hyresgästen att ge­ nast taga ståndpunkt till frågan, om han kan och vill flytta, och om detta icke är fallet erbjuder för närvarande hyresregleringslagen honom det skyd­ det, att han hos hyresnämnden kan begära ogiltigförklaring av uppsägning­ en. En uppsägning av det senare slaget däremot betraktas i första hand en­ dast som en inledning till avtalsförhandlingar, och först örn dessa icke leda till enighet och nytt avtal, blir läget det att hyresgästen ställes inför kravet att flytta och då kan vilja påkalla hyresregleringslagens skydd för att få bo kvar. Den metod, som hyresregleringslagen anvisar hyresgästen till sådant skydd, är emellertid densamma beträffande båda slagen av uppsägningar: begäran om ogiltigförklaring skall göras hos hyresnämnden inom fjorton dagar efter uppsägningen. Detta förhållande, att förfarandet icke differentierats efter uppsägningens sakliga innebörd i olika fall, medför olägenheter i två hän­ seenden. Allvarligast är i detta sammanhang, att en uppsägning i syfte att åstad­ komma ändrade avtalsvillkor — i det följande med ett något generaliserande uttryck kallad »uppsägning för hyresreglering» — icke omedelbart framstår för hyresgästen som en så allvarlig åtgärd, att han genast bör söka hyresreg­ leringslagens skydd, varför han ofta underlåter att göra detta i laga tid. Örn hyresvärden i samband med uppsägningen förklarar eller åtminstone låter förstå, att han icke har något emot att hyresgästen bor kvar, utan endast vill ha högre hyra, ändrade bestämmelser om bränsleersättning eller ändrade villkor i övrigt, lära väl flertalet hyresgäster icke uppfatta detta som en si­ tuation, i vilken de ha anledning att vända sig till hyresnämnden. I sådana fall kan det tydligen lätt inträffa, att hyresgästen i denna tro låter fjorton dagar förflyta efter uppsägningen och först därefter får klart för sig, att hy­ resvärden icke vill sluta nytt avtal med honom. I detta läge har hyresgästen ingen möjlighet att med lagens hjälp få hyresförhållandet förlängt. Enligt vad hyresrådet erfarit såväl i sin egen praxis som från hyresnämn­ derna hava förekommit fall, där hyresvärden uppenbarligen med avsikt låtit förstå att uppsägningen avsåge hyresreglering, men därefter, sedan tiden för ogiltighetsbegäran utgått utan att hyresgästen begagnat sig av denna möjlig­ het, yppat sin egentliga avsikt med uppsägningen, nämligen att hyresgästen skulle flytta. Även örn dessa fall äro upprörande, äro de måhända icke så talrika och praktiskt viktiga, att de ensamma böra föranleda en lagändring på denna punkt. Av större betydelse torde vara dels de fall, där syftet med uppsägningen är otydligt eller ej alls angivet men hyresgästen med större eller mindre fog oriktigt antager, att endast hyresreglering avses, och dels de fall, där della antagande från början är riktigt men hyresvärden senare — enär förhandlingar örn nya villkor misslyckas eller av annat skäl — be­ stämmer sig flir att icke gå med på nytt avtal.

För att tillgodose dessa synpunkter föreslår hyresrådet i 7 § en uppdel­ ning av uppsägningarna i två kategorier, bär kallade uppsägning för av­ flyttning och uppsägning för hyresreglering. Uppsägningen för avflyttning är en sådan, där hyresvärdens syfte att hyresgästen skall avträda lägenheten tydligt angivits i uppsägningen, d. v. s. i den skriftliga uppsägningshand- 1 ingens text eller, vid muntlig uppsägning, i det uttalande som innehåller uppsägningen. För att en hyresgäst skall förpliktas avflytta, kräves enligt

20 Kunni. Maj:ts proposition nr 91.

förslaget antingen att uppsägningen haft den nu angivna formen eller att en uppsägning av annat slag, som icke lett till avtal örn nya villkor, efter­ följts av ett förfarande vid hyresnämnden, vilket slutat med att hyresgästen icke accepterat de villkor nämnden föreskrivit och, som en följd därav, nämn­ den föreskrivit att hyresförhållandet skall upphöra. I övrigt har hyresgästens skydd mot uppsägning utformats på samma sätt som i den nuvarande 7 §. Avsikten med förslaget är i korthet, att genom det särskilda formkravet beträffande uppsägningar för avflyttning skola på ett tidigt stadium kunna urskiljas de uppsägningar, som ha detta syfte, och endast dessa i första hand dragas under hyresnämndernas prövning. Antalet mål om uppsägnings ogil­ tighet vid hyresnämnderna bör härigenom kunna nedbringas betydligt. Be­ träffande övriga uppsägningar skola normalt närmast efter uppsägningen följa avtalsförhandlingar och först om dessa misslyckas frågan örn avtalsvill­ koren dragas inför hyresnämnden. Det är naturligt, om detta sker på initiativ av hyresvärden, men örn denne underlåter att göra det och hyresgästen vill få rättsförhållandet klarlagt, kan han själv taga initiativet. Sedan hyres­ nämnden kommit till ett resultat om vad som är skäliga villkor skall detta tillkännagivas för parterna. Örn hyresgästen accepterar detta avgörande, är frågan avgjord för nästa avtalsperiod, avvisar hyresgästen de av nämnden angivna villkoren, skall nämnden föreskriva att hyresförhållandet skall upp­ höra, och hyresgästen blir då skyldig att flytta den dag till vilken avtalet blivit uppsagt.

Ytterligare har hyresrådet i detta sammanhang uppmärksammat fragan om förhållandet mellan å ena sidan proceduren hos hyresnämnd och hyres­ råd och å andra sidan förfarandet hos överexekutor, lagsökningsdomare eller domstol i mål om hyresgästs avhysning. Detta problem innefattar flera del­ frågor av vikt, men hyresrådet skall här endast framhålla en av dem. Det synes nämligen böra tillses att exekutivprocessen anordnas så, att hyres­ gästen får möjlighet att före avgörandet få besked örn utgången i ett sam­ tidigt anhängigt ärende hos hyresnämnd eller hyresråd, avseende hans rätt att bo tevår. Öm sålunda hyresvärd anhängiggjort talan enligt 192 § utsökningslagen örn avhysning på den grund alt hyrestiden utgått eller hyres­ gästen eljest, utan att hyresrätten är förverkad, är skyldig att avflytta, men hyresgästen hos hyresnämnden fört talan enligt 7 eller 8 § hyresreglerings­ lagen, måste överexekutor (domstol) anses skyldig att avvakta utgången av detta ärende. Ej heller i det fall att hyresnämnden meddelat beslut, som gått hyresgästen emot, och hyresgästen anfört besvär däröver, bör utslag med­ delas genast utan att det avvaktas, huruvida hyresrådet meddelar beslut örn s. k. inhibition. Även på verkställighetsstadiet bör i sådant fall, i den ut­ sträckning gällande bestämmelser tillåta, medges respit för att avvakta ut­ gången av ärende hos hyresnämnd eller hyresråd.

Såsom angivits under 6 § har hyresrådet vidare föreslagit, att hyresgäst i möblerad lägenhet skall erhålla samma uppsägningsskydd som annan hyresgäst. I fråga om den närmare innebörden av detta förslag har hyres­ rådet anfört: Då hyresgäst i möblerat rum i fråga örn uppsägningsskydd formellt lik­ ställes med andra hyresgäster, måste emellertid övervägas hur den intresse­ avvägning, som enligt lagens mening skall göras i dessa fall, ställer sig när det blir fråga örn möblerade rum. Beträffande dessa måste hänsyn ta­ gas till det förhållandet, att hyresvärd och hyresgäst ofta äro på ett helt annat sätt än vid vanlig lägenhetsuthyrning beroende av varandra, att hy­ resförhållandet på ett helt annat sätt ingriper i vederbörandes dagliga pri-

Kungl Maj:ts proposition nr 91. 21

vata liv. Detta gör, att hyresvärdens önskan att hyresgästen skall flytta^ i och för sig måste tillmätas större betydelse än annars. I vanliga hyresförhål­ landen torde vid denna intresseavvägning i allmänhet krävas för bifall till hyresvärdens talan, att något förhållande styrkes som positivt talar för den­ na utgång, t. ex. hyresvärdens egna personliga förhållanden som göra att han själv behöver lägenheten, hyresgästens försummelse av sina ekonomiska förpliktelser eller hyresgästens påtagliga åsidosättande av vanliga regler för ordning och skick i fastigheten. Saknas utredning örn något dylikt förhål­ lande, lära i flertalet fall hyresgästens svårigheter att skaffa annan bostad fälla utslag till hans förmån. Att kräva en liknande bevisbörda, då det, gäl­ ler inneboende i hyresvärdens eget hem, är uppenbarligen att gå för långt; hyresvärden kan där ha goda skäl att slippa en hyresgäst, utan att han förmår förebringa utredning om något mera påtagligt missförhållande, som kan tillvitas hyresgästen. Snarare torde läget i dessa fall ofta bli det, att hyresvärdens talan bör bi­ fallas, om icke någon särskild omständighet talar till hyresgästens förmån. Det viktigaste i sistnämnda hänseende är att lagändringens huvudsyfte till­ godoses, d. v. s. att hyresgästen skyddas så långt som erfordras för att kon­ trollen på hyresbeloppen skall kunna genomföras. Om det sålunda, finns nå­ got som tyder på att uppsägningen föranletts av att hyresgästen direkt eller indirekt givit anledning till hyresnämndens ingripande beträffande hyressättningen, bör hyresgästen skyddas så långt det är möjligt. Detsamma skall gälla, örn tvisten i själva verket befinnes gälla en ekonomisk fråga, exem­ pelvis det fall att hyresvärden formellt undviker att taga en hyra, som skulle ge anledning till ingripande, men håller höga priser på annat som hyresgäs­ ten av praktiska skäl är nödsakad att betala för i samband därmed, såsom mat, linne, betjäning o. s. v. Även där sådana omständigheter icke påvisas, kunna förhållandena i det särskilda fallet påminna örn det mera operson­ liga, övervägande affärsmässiga förhållandet mellan parterna vid vanlig lägenhetsuthyrning och intresseavvägningen därför vara att bedöma på sam­ ma sätt som där. I de fall där inga sådana särskilda omständigheter föreligga och parterna äro mera personligen beroende av varandra, bör särskild hän­ syn till hyresvärdens intresse och önskemål tagas vid avgörandet av en upp­ sägnings obillighet.

Hyresgästernas representanter i hyresrådet ha — utan att framställa nå­ got direkt yrkande — anfört vissa betänkligheter gentemot hyresrådets förslag rörande uppsägningsskyddets anordnande: Vid en revision av proceduren vid prövningen av uppsägnings giltighet torde man närmast ha att välja mellan två metoder. Den ena innebär, att uppsägningsförbud i princip skall föreligga men att uppsägning kan med­ givas av hyresnämnd under vissa förutsättningar. Denna metod användes under föregående världskrigs hyresreglering och förordades av bl. a. hyres­ gästernas riksförbund i dess yttrande över den promemoria, som låg till grund för 1942 års lagstiftning. Den andra metoden har använts i 7 8 hy­ resregleringslagen, nämligen bibehållande av uppsägningsrätten men mod rät­ tighet flir hyresnämnd att i vissa fall förklara uppsägning ogiltig samt en­ ligt förslaget tillika med differentiering av proceduren allt efter uppsägning­ ens syfte. Uppenbarligen äger förslaget i denna del betydande fördelar. En gallring av uppsägningarna sker och hyresgästen är — åtminstone teoretiskt — medveten örn i vilka fall han skyndsamt måste påkalla hyresnämnds in­ gripande för att hyresrätten skall bevaras. Ur åtskilliga synpunkter är det fördel örn en legal uppdelning av uppsägningarna sker; även under normala

22 Kungl. Maj:ts proposition, nr 91.

förhållanden på hyresmarknaden kan det enligt vårt förmenande föreligga behov av sinsemellan skiljaktiga bestämmelser om rättsverkningarna av upp­ sägningar med olika syften. Möjligheten att uppnå avsett mål med den i 7 § verkställda differentieringen är dock beroende av, huruvida den föreslagna gränsdragningen går att upprätthålla i praktiken och, framför allt, huruvida proceduren i görligaste mån eliminerar risken för rättsförlust, missuppfatt­ ningar och meningsskiljaktigheter. Ur dessa synpunkter är förslaget enligt vår mening icke tillfredsställande. Även. enligt majoritetens förslag är —-i likhet med gällande lag — hyresrättens bevarande beroende av ett initiativ från hyresgästens sida inom viss fatalietid. Man nödgas alltså räkna med att det alltfort skall förekomma fall, då hyresgästen på grund av obekant­ skap med lagens krav, d. v. s. av formella skäl, går förlustig en hyresrätt, som ur materiella synpunkter bort tryggas. Enligt hyresrådets förslag skall, när uppsägning sker för att hyresgästen skall avträda lägenheten, detta syfte angivas »i uppsägningen». Detta stadgande synes oss icke erbjuda tillräck­ liga garantier för rättssäkerheten. Vad som t. ex. vid en muntlig uppsäg­ ning är »tydligt» för hyresvärden, kan för hyresgästen framstå såsom antyd­ ningar, halva löften från hyresvärdens sida om villighet att diskutera frågan om kvarboenderätten, uppsägning med villkor o. s. v.------------ Åtminstone i ett avseende synes oss en förändring av förslaget böra vidtagas, nämligen att en bestämmelse införes av innebörd, att då syftet med uppsägningen är hyresgästens avflyttning, uppsägningen städse skall ske skriftligen och un­ der tydligt angivande av nämnda syfte. Vi kunna icke finna, att hyresvär­ darna härigenom skulle ställas inför alltför stora krav; under alla förhållan­ den är det så angeläget att ingen tvekan råder om, huru vid uppsägningen tillgått, att frågan om den av oss förordade anordningens besvärlighet o. s. v. måste komma i andra rummet. Med anledning av de betänkligheter, som nu föreslagna ordning ingivit oss ha vi övervägt, huruvida lagstiftningen icke borde övergå till den första av de två i det föregående angivna metoderna, nämligen införandet i prin­ cip av ett uppsägningsförbud.

I det nu återgivna yttrandet har hyresgästernas riksförbund instämt. Sveriges fastighetsägareförbund, som förordat hyresrådets förslag röran­ de uppsägningsskyddets anordnande, har framställt anmärkning mot de i den nuvarande lagen uppställda förutsättningarna för ogiltigförklaring av uppsägning. Bestämmelsen att en av hyresvärden företagen uppsägning kun­ de förklaras ogiltig icke blott när den strede mot god sed i hyresförhållanden utan även när den eljest vore obillig hade enligt förbundets erfarenhet vun­ nit sådan tillämpning, att den i sin nuvarande utformning måste anses in­ nebära ett alltför starkt gynnande av hyresgästparten. Ur rättssäkerhetssyn­ punkt borde det vara tillfyllest, om för ogiltigförklaring av uppsägning det kravet uppställdes, att uppsägningen strede mot god sed i hyresförhållan­ den. Om även andra grunder för ogiltigförklaring skulle godtagas, måste man kräva, att dessa angåves på ett mindre vagt sätt än som för närvarande vore fallet. För att tillgodose att behörig hänsyn toges jämväl till hyresvär­ dens berättigade intressen, syntes bestämmelsens avfattning böra ändras för­ slagsvis därhän, att en uppsägning kunde förklaras ogiltig, då det även med hänsyn till hyresvärdens berättigade intressen icke skäligen kunde fordras, att hyresavtalet skulle upphöra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 91. 23

Vid tillkomsten av den nu gällande lagstiftningen övervägdes olika möj- Departementsligheter att under rådande krisförhållanden på bostadsmarknaden tillför- cAe/ensäkra hyresgästerna skydd mot att utan giltiga skäl nödgas avflytta från sina lägenheter. Därvid genomfördes eli system, som visserligen lämnar hyresvär­ den möjlighet att uppsäga hyresavtal men som innefattar rätt för hyresgästen att få uppsägningen förklarad ogiltig, om den befinnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. Det torde icke lia tillkommit några omständigheter, som böra föranleda ändring i dessa allmänna principer för hyresgästens besittningsskydd. Hyresrådet har emellertid funnit, att en ändring av rättsreglernas närmare utformning är erforderlig för att motverka vissa missförhållanden, som yppat sig under lagstiftningens tillämpning. I överensstämmelse med den allmänna hyreslagen gör här ifrågavarande stadgande icke någon skillnad mellan en uppsägning, som skett för att bringa hyresförhållandet att upp­ höra, och en uppsägning, som vidtagits allenast för att möjliggöra ändring i de gällande hyresvillkoren. I båda fallen skall hyresgästen enligt den nu­ varande bestämmelsen, örn han vill komma i åtnjutande av besittningsskyd­ det, göra framställning hos hyresnämnden inom fjorton dagar från upp­ sägningen. Enligt vad hyresrådet anfört har det ej sällan inträffat, att hy­ resgästen icke insett, att han för att bevara sin rätt måste vidtaga denna åtgärd även i sådana fall, då hyresvärden mer eller mindre tydligt låtit förstå, att uppsägningen endast skett för att åvägabringa ändring i hyres­ villkoren. Då hyresgästen till följd härav låtit den stadgade fristen utlöpa utan att göra framställning hos hyresnämnden, har han icke vidare haft nå­ gon möjlighet att med lagens hjälp få hyresförhållandet förlängt. För att råda bot härpå har hyresrådet föreslagit, att uppsägningarna skul­ le uppdelas i två kategorier. Endast i sådana fall, där det tydligt angivits i uppsägningen, att densamma avsåge hyresgästens avflyttning, skulle det nuvarande förfarandet tillämpas. I andra fall skulle uppsägningen icke i första hand kunna utnyttjas för att få hyresförhållandet upplöst utan en­ dast tjäna som underlag för förhandlingar örn nya kontraktsvillkor. Örn par­ terna därvid icke enades, skulle envar av dem utan någon tidsbegränsning kunna draga frågan under hyresnämndens prövning. Ville hyresgästen icke godtaga de villkor, som nämnden bestämde, skulle nämnden föreskriva, att hyresförhållandet skulle upphöra. Detta förslag skulle i viss mån kunna avhjälpa de påtalade missförhållan­ dena, men det är ägnat att ingiva tvekan ur andra synpunkter. De nuvarande uppsägningsreglerna återfinnas, såsom förut antytts i den allmänna hyresla­ gen. Dessa regler hava gällt sedan länge tillbaka och ligga till grund för tryckta uppsägningsformnlär, som förekomma i de flesta hyreskontrakt. Det kan befaras, att en tillfällig uppdelning av uppsägningarna i två kategorier icke skulle bli tillräckligt allmänt känd. Härtill kommer, att den föreslagna anordningen med nödvändighet måste medföra ganska invecklade bestäm­ melser.

24 Kungl. Maj:ts proposition ni 91.

Det synes emellertid vara möjligt att på ett enklare sätt tillgodose syftet med hyresrådets förslag. För att en hyresgäst, som icke erhållit klart besked om en uppsägnings innebörd, skall bli skyddad mot rättsförlust, torde han endast behöva erhålla möjlighet att påkalla hyresnämndens ingripande jämväl efter utgången av den nu stadgade tidsfristen. I huvudsaklig överensstämmelse med vad hyresrådet föreslagit torde de nu gällande reglerna böra tillämpas i sådana fall, då hyresgästen redan i samband med uppsägningen erhållit uttryckligt meddelande om att den­ samma vidtagits i syfte att hyresgästen skall avträda lägenheten. Örn där­ emot något dylikt meddelande icke lämnats vid uppsägningen, bör hyresgäs­ ten äga rätt att göra framställning örn ogiltigförklaring hos hyresnämnden även sedan fjorton dagar förflutit efter uppsägningen. Dock bör han vara skyldig att göra sådan framställning inom fjorton dagar efter det han er­ hållit tydligt meddelande örn att hyresvärden ej vill förlänga hyresförhållan­ det. Av allmänna processuella regler torde följa, att det ankommer på hyres­ värden att bevisa, att hyresgästen erhållit dylikt meddelande. Hyresgästernas representanter ha förordat, att skriftlig form skall göras obligatorisk för sådan uppsägning, som sker i syfte att hyresgästen skall avflytta. De nu gällande formföreskrifterna för uppsägning av arrende- och hyresavtal äro upptagna i lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Särskilda föreskrifter ha där stadgats för vissa fall, i vilka en enkel regel örn skrift­ lig form icke är tillfyllest. Det möter betänkligheter att i hyresregleringsiagen införa speciella formföreskrifter för vissa uppsägningar. Emellertid kommer hyresvärdens bevisskyldighet för att hyresgästen erhållit särskilt meddelande säkerligen att medföra användning av skriftlig form vid de allra flesta uppsägningar, som avse att hyresförhållandet skall upphöra. Vad därefter angår den av hyresrådet berörda frågan örn förfarandet i vräkningsärenden torde det vara uppenbart, att exekutivmyndigheterna, så­ som hyresrådet framhållit, böra beakta pågående förfarande hos hyresnämnd eller inför hyresrådet. Slutligen har hyresrådet föreslagit, att de personer, som hyra möblerade rum, skola komma i åtnjutande av skydd mot uppsägning enligt samma regler som andra hyresgäster. I nu gällande lag ha dessa hyresförhållanden undan­ tag^ från bestämmelserna i förevarande paragraf. Att så skett, har berott därpå, att förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst i regel är betydligt mera betingat av privata hänsyn i dessa fall än vid vanliga hyresavtal, varför det icke ansetts lämpligt att tvångsvis förlänga dylika hyresförhållanden. Så­ som angivits under 6 § har emellertid den rådande bostadsbristen flerstädes utnyttjats på sådant sätt, att det uppstått ett starkt behov av skyddsbestäm­ melser för dem som hyra möblerade rum. De betänkligheter, vilka finnas mot en tvångsförlängning i dessa fall, torde därför böra få vika. Vid den intresseavvägning, som hyresnämnden alltid skall företaga vid tillämpning av denna paragraf, bör emellertid, på sätt hyresrådet framhållit, särskild hänsyn tagas till de speciella omständigheter som här föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 91. 25

8 §.

Enligt vad som föreslagits under 7 § skall den som hyr möblerad lägen- Departement»het komma i åtnjutande av uppsägningsskydd liksom annan hyresgäst. I över­ ensstämmelse härmed torde, såsom hyresrådet föreslagit, jämväl reglerna i 8 § — om tvångsförlängning av hyresavtal, som slutits på bestämd tid utan uppsägningsklausul —- böra få tillämpning på avtal om möblerade lägenheter.

9 §• Första stycket i denna paragraf innehåller förbud mot att utan tillstånd av hyresnämnd uthyra bostadslägenhet för väsentligen annat ändamål. Hyresrådet har förklarat sig i praxis ha funnit, att detta förbud lämpligen borde utsträckas att gälla sådana förfaranden, som att exempelvis ett affärs­ företag förvärvade ett bostadshus och därefter disponerade dess bostadsut­ rymmen för egen räkning till kontor, lager o. s. v. Förbudet borde därför omfatta även det fall, att bostadslägenhet av husets ägare användes till an­ nat ändamål än bostad. Att utsträcka förbudet även till att nyttjanderättshavare (hyresgäst) använde bostadslägenhet på detta sätt hade ansetts föra för långt; de mera anmärkningsvärda fall, som hyresrådet iakttagit i sin praxis, täcktes av den förstnämnda utvidgningen av förbudet. Detta hyresrådets förslag har avstyrkts av Sveriges fastighetsägareförbund. Enligt förbundets mening skulle ett förbud av det innehåll, som hyresrådet föreslagit, innebära ett alltför stort hinder för tillgodoseendet av närings­ livets lojala behov av lokaler.

Under rådande brist på lägenheter har det ansetts önskvärt att i främsta Dep%£V^nlt' rummet tillgodose behovet av bostäder. På grund härav har i den nu gäl­ lande lagen stadgats förbud mot att utan särskilt tillstånd av hyresnämnd uthyra en förutvarande bostadslägenhet för väsentligen annat ändamål. Hy­ resrådet har föreslagit, att detta förbud skulle utvidgas att omfatta icke blott uthyrning utan även nyttjande för fastighetsägarens egen räkning. Då behov av denna utvidgning uppenbarligen föreligger, synes förslaget böra följas. Förbudet torde böra avfattas så, att det riktar sig mot alt en lägenhet tages i bruk för ett nytt ändamål. Dispens från förbudet bör kunna meddelas i så­ dana fall, då fastighetsägaren har ett särskilt beaktansvärt intresse av att få disponera en bostadslägenhet exempelvis till kontor eller lager, eller då beho­ vet av att behålla lägenheten på bostadsmarknaden icke är synnerligen fram­ trädande.

10 §.

Enligt detta lagrum äger Konungen förordna, att i kommun, där hyresreg­ leringslagen äger tillämpning, avgiftsfri bostadsförmedling skall anordnas på kommunens bekostnad. Hyresrådet har anfört: Enligt vad hyresrådet har sig bekant, har i anslutning till det pågående arbetet med den ekonomiska politikens utformning i syfte att motverka en

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

skadlig prisstegring även igångsatts en utredning om möjligheterna att införa en behovsprövning beträffande hyressökande. Genom en dylik skulle vid en fortsatt skärpning av bostadskrisen och en ytterligare begränsning av bostadstillskottet de knappa resurserna i fråga om hyreslediga lägenheter kunna fördelas på ett ur social synpunkt mera betryggande sätt. En sådan åtgärd skulle innebära ett nytt och ytterst betydelsefullt steg i den riktning mot en mera ingående reglering av hyresmarknaden, som man vid hyresreglerings­ lagens tillkomst räknade med som en framtida möjlighet. För dess genom­ förande torde erfordras obligatorisk kommunal bostadsförmedling. Detta spörsmål är givetvis nära förknippat med frågan örn ändringar i hyresregle­ ringslagen, men i avvaktan på den pågående utredningens resultat har hyres­ rådet icke ansett sig böra av denna anledning föreslå några sådana. Hyresgästernas riksförbund har hemställt, att frågan örn införande av kom­ munal bostadsförmedling i samtliga de orter, vari hyresregleringslagen gällde, måtte göras till föremål för övervägande. Dessa förmedlingar skulle, med nuvarande läge på bostadsmarknaden, bl. a. kunna fylla funktionen att an­ visa hyressökande familjer med barn lediga lägenheter. Ett spörsmål i nära beröring med det nu förevarande vore visserligen föremål för utredning, men frågan vore, huruvida resultatet av denna utredning kunde föreligga inom rimlig tid. Skulle så ej vara fallet, borde enligt förbundets mening redan i samband med den nu ifrågasatta lagstiftningen 10 § ändras sålunda, att av­ giftsfri bostadsförmedling skulle på kommunens bekostnad anordnas i envar kommun, där hyresregleringslagen ägde tillämpning, såframt Kungl. Maj:t ej befriade kommunen därifrån. Dylik förmedling skulle äga rätt att anvisa familj med barn ledig bostadslägenhet med skyldighet för hyresvärden att mottaga familjen som hyresgäst på villkor som, därest överenskommelse ej kunde träffas, skulle fastställas av vederbörande hyresnämnd.

Departements­ De betydelsefulla problem, som berörts i de nu återgivna uttalandena av chefen. hyresrådet och hyresgästernas riksförbund, äro såsom där omnämnts för närvarande föremål för särskild utredning. Vid sådant förhållande synes det icke lämpligt att upptaga dem till behandling i detta sammanhang.

14 §. Hyresnämnd utgöres enligt denna paragraf av ordförande och två leda­ möter, den ene representerande fastighetsägarna och den andre hyresgästerna. I ärende rörande annan lägenhet än sådan, som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, skall den sist angivne ledamoten utgöras av en person som driver förvärvsverksamhet. Beträffande sistnämnda bestämmelse har hyresrådet anfört följande. Från vissa hyresnämnder hade framhållits, att i ett ärende, som gällde ett bostads­ hus med endast någon enstaka lokal av annat slag än bostad, t. ex. ett garage, det kunde vara obehövligt och stundom även opraktiskt att nämndens s. k. köpmannaledamot obligatoriskt skulle inträda i nämnden, såvitt ärendet rörde denna lokal. Det syntes vara befogat, att regeln därom uppmjukades något.

Kunni. Maj.ts proposition ni 91. 27

Av praktiska skäl kan det vara lämpligt, att den specielle representanten Departements. för köpmännen icke skall behöva inträda i tjänstgöring i varje ärende, som chefenrör annan lägenhet än bostad. En viss jämkning i lagbestämmelsen torde där­ för böra vidtagas i anslutning till vad hyresrådet förordat.

16 §. I andra stycket av denna paragraf stadgas bl. a., att kommunen skall an­ visa erforderliga medel till bestridande av löner åt befattningshavare hos nämnden och övriga kostnader för nämndens verksamhet. Hyresrådet har uppgivit, att — i samband med att hyresrådet planerat kon­ ferenser med representanter för hyresnämnderna för att överlägga angående olika frågor rörande lagstiftningens tillämpning — det spörsmålet uppkom­ mit, huruvida kostnaden för en hyresnämnds representation vid en dylik kon­ ferens utgjorde sådan kostnad för nämndens verksamhet, som skulle gäldas av kommunen. Enligt hyresrådets mening vore detta fallet.

Såsom hyresrådet antagit torde sådana utgifter, som avse erforderlig re- Departemenupresentation från hyresnämnderna vid hyresrådets konferenser, inbegripas cflelenunder de kostnader, som det ankommer på kommunerna att betala.

18 §. Bland de i denna paragraf upptagna bestämmelserna örn förfarandet inför hyresnämnd må här anföras följande. Innan nämnden avgör något ärende, skola hyresvärd och hyresgäst eller, där så finnes lämpligt, hyressökande er­ hålla tillfälle att vid sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter. Framställning av ringa vikt må dock avslås utan att hava handlagts vid så­ dant sammanträde, om den finnes icke förtjäna avseende. Om kallelse till sammanträde har avsänts till part genom rekommenderat brev, må ärendet avgöras utan hinder av hans utevaro. Hyresrådet har anfört: Från vissa hyresnämnder har uttalats, att det vanliga förfarandet med sam­ manträde inför nämnden med hyresvärd och hyresgäster vore obehövligt i de fall, där hus uppförts med understöd av allmänna medel och hyressättningen vore reglerad genom myndighets föreskrifter i anslutning därtill. Såtillvida synes en ändring härutinnan böra ske, att hyresgäst (hyressökande) icke be­ höver kallas till hyresnämndens sammanträde i de fall, där hyran för varje enskild lägenhet är till beloppet bestämd eller maximerad genom författnings­ bestämmelse eller genom föreskrift av statens byggnadslånebyrå. Detta är fallet t. ex. beträffande pensionärshem och s. k. barnrikehus. I de fall åter, där endast fastslagits en total hyressumma för huset eller särskilda klump­ summor för bostadslägenheter och övriga, och det således återstår att be­ stämma hyrorna för de särskilda lägenheterna, bör det vanliga förfarandet komma till användning. Det senare gäller i regel vid den vanliga statliga subventioneringen av bostadsbyggande genom tertiärlån och tilläggslån.

I flertalet av de ärenden, som förekomma inför hyresnämnd, är det ur rätts- DeparUtmenUsäkerhetssynpunkt uppenbarligen av stor betydelse, att nämnden icke träffar c en'

28 Kungl. Maj:ts proposition ni 91.

sitt avgörande utan att såväl hyresvärd som hyresgäst fått tillfälle att fram­ lägga sina synpunkter. Från den gällande bestämmelsen härom har un­ dantag endast stadgats för sådana fall, då det är fråga om en framställning av ringa vikt, som befinnes icke förtjäna avseende. Hyresrådet har föresla­ git, att det icke heller skall vara nödvändigt att kalla hyresgäst, respektive hyressökande, till nämndens sammanträde i de fall, då maximihyra för en viss lägenhet redan blivit bestämd genom statens försorg i annan ordning och för­ farandet inför nämnden blott avser att fastställa lägenhetens grundhyra inom denna ram. Nämndens uppgift är därvid väsentligen av formell natur, och det synes vara en onödig omgång att inkalla hyresgäst eller hyressökande, medan däremot hyresvärden får anses ha ett intresse av att bli underrättad örn när ärendet skall behandlas. Med anledning av vad sålunda anförts synes lämpligen böra stadgas, att ärende, som rör fastställande av en dylik lägen­ hets grundhyra intill det bestämda maximibeloppet, må avgöras utan hinder av att hyresgäst eller hyressökande icke beretts tillfälle att infinna sig vid nämndens sammanträde.

19 §. Andra stycket i denna paragraf innehåller den bestämmelsen, att vad som finnes stadgat om domarejäv i tillämpliga delar skall gälla beträffande jäv mot ordförande och ledamöter i hyresnämnd. I paragrafens tredje stycke stadgas bl. a., att skriftligt besked om nämn­ dens beslut skall avgiftsfritt tillhandahållas part inom en vecka från därom framställd begäran. Sveriges fastighetsägareförbund, har behandlat en fråga, som rör jävsbestämmelsen i paragrafens andra stycke. Förbundet har yttrat: Beträffande jäv mot nämndens ledamöter har i förarbetena till lagen ut­ talats, att den omständigheten, att en person är tjänsteman i en organisation av fastighetsägare eller hyresgäster icke i och för sig bör utgöra jäv. Det sy­ nes kunna ifrågasättas, örn den rättsgrundsats, som sålunda kommit till ut­ tryck, är fullt försvarlig. Det har nämligen visat sig, att såsom hyresgäst­ representanter i nämnderna i icke ringa utsträckning utsetts ombudsmän och andra funktionärer inom hyresgästorganisationerna. Ofta hava dessa tidigare såsom tjänstemän inom organisationerna tagit befattning just med de ären­ den, som skola behandlas av nämnden, och det är uppenbart, att de under sådana förhållanden måste få ett mera direkt och personligt intresse av att söka dirigera nämndens beslut i en viss riktning än vad fallet är med nämnd­ ledamöter, som enbart intaga ställningen exempelvis av styrelseledamöter inom vederbörande organisationer. Det kan sålunda starkt betvivlas, om en person, som intager den funktionärsställning inom organisationerna, som fal­ let är med exempelvis en ombudsman, lämpar sig såsom ledamot i hyres­ nämnden, även om en sådan person ofta äger en mycket god kännedom om ortens hyresförhållanden. I lagen bör fördenskull införas en bestämmelse av det innehållet, att till ledamöter av nämnden icke böra utses personer, be­ träffande vilka det kan antagas, att de på grund av sin anställning eller eljest yrkesmässigt komma att taga befattning med de ärenden, i vilka nämnden har att besluta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 91. 29

Hyresrådet har — i anslutning till ett förslag om ändrad lydelse av 20 § första stycket — hemställt, att den förut återgivna bestämmelsen i tredje styc­ ket av nu förevarande paragraf måtte undergå en viss jämkning. Enligt hy­ resrådets förslag skulle där stadgas, att skriftligt besked om nämndens be­ slut skulle tillställas parterna eller deras befullmäktigade ombud.

Med anledning av vad fastighetsägareförbundet anfört må framhållas, att DeT*rh‘*j™nU‘ den som varit juridisk rådgivare åt part i ett hyresärende — vare sig såsom funktionär i någon intresseorganisation eller eljest — bör anses förhindrad att tjänstgöra såsom ledamot i nämnden, då detta ärende handlägges, liksom en domare i motsvarande situation. Någon lagändring synes därför icke er­ forderlig för att tillgodose det önskemål, som fastighetsägareförbundet fram­ fört. En annan sak är, att funktionärerna i fastighetsägarnas och hyresgäs­ ternas intresseorganisationer icke enbart på grund av sin befattning skola anses hindrade att tjänstgöra i hyresnämnderna eller hyresrådet. Till följd av sin sakkunskap kunna de för övrigt vara särskilt värdefulla såsom ledamöter, örn de rätt uppfatta sin ställning som samhällsorgan. En sådan jämkning av innehållet i paragrafens tredje stycke, som hyres­ rådet föreslagit, torde böra vidtagas i anslutning till vad som föreslås under 20 §.

20 §. Enligt första stycket i denna paragraf äger part, som är missnöjd med hyresnämndens beslut, däröver anföra besvär hos statens hyresråd inom tjugu dagar från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. För att denna be­ svärstid skall börja löpa även i sådana fall, då en part icke fått del av be­ slutet omedelbart, har upptagits följande bestämmelse i 21 § kungörelsen den 19 juni 1942 (nr 431) med närmare föreskrifter angående hyresnämndernas verksamhet. Till part, som ej personligen varit tillstädes, då nämndens beslut meddelades, skall senast en vecka därefter översändas skriftligt besked om beslutet i rekommenderat brev med mottagningsbevis, vilket skall gälla såsom bevis om dagen för delfåendet. I andra stycket av lagens 20 § stadgas, att hyresnämnds beslut skall, om ej hyresrådet annorlunda förordnar, utan hinder av anförda besvär lända till efterrättelse från beslutets dag eller den senare dag, som nämnden bestämmer. Hyresrådet har beträffande första stycket i nu förevarande paragraf yttrat följande: Tiden för anförande av besvär hos hyresrådet räknas från olika utgångs­ punkter, beroende på örn klagandeparten var personligen närvarande, då hy­ resnämnden meddelade sitt beslut. I så fall räknas tiden från beslutets med­ delande, eljest från det parten mottog skriftligt besked örn beslutet. Hyres­ rådet har i sin praxis riklig erfarenhet av att denna dualism vållat missför­ stånd och i vissa fall även rättsförluster. Det lär vara ofrånkomligt att genom­ föra enhetlighet härutinnan. Med hänsyn till beskaffenheten av hyresnämndsorganisationen och av proceduren där torde det enda verkligt betryggande vara att parten (eller det befullmäktigade ombud parten använt hos nämnden) får

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

skriftligt besked om utgången med fullständig besvärshänvisning, och i så fall är det naturligt att räkna besvärstiden från mottagandet av detta besked. ------------Det må tillfogas, att vad som här föreslagits icke nödvändigt behö­ ver medföra ett dyrbart delgivningsförfarande, utan att beskeden exempelvis kunna överlämnas vid nämndens sammanträde.

I fråga om andra stycket i den här behandlade paragrafen har hyresrådet anfört:

o Den genom detta stadgande uppställda regeln, att hyresnämndsbeslut icke får ges tillbakaverkande kraft, är enligt vad erfarenheten utvisar icke genom­ förbar i praktiken. Av olika skäl kunna hyresnämnderna försättas i det läget, att de icke kunna meddela beslut förrän efter den tidpunkt, från vilken beslu­ tet rimligen bör tillämpas. Så är ofta fallet då uppsägningstiden är kort, men även utredningssvårigheter i målet eller nämndens totala arbetsbörda kan vara anledning till dröjsmål. Hyresrådet föreslår med hänsyn till det anförda ändring härutinnan. Självfallet måste en befogenhet att meddela retroaktivt beslut handhavas med urskillning, och det är hyresrådets avsikt, om försla­ get på denna punkt genomföres, att genom direktiv till nämnderna reglera an­ vändningen av denna befogenhet, framför allt så att icke parts egen försum­ melse att i tid anhängiggöra ärendet skall kunna ådraga motparten förluster. I detta sammanhang är att uppmärksamma, att en hyreshöjning, som er­ håller giltighet för lång tid tillbaka, kan medföra krav på hyresgästen att omedelbart betala höjningen för hela den förflutna tiden, ett krav som tyd­ ligen ofta kan innebära en svår ekonomisk påfrestning. Detta förhållande kan föreligga även oavsett det nyssnämnda förslaget örn retroaktiv verkan av hy­ resnämndens beslut, eftersom även med nuvarande bestämmelser i varje fall hyresrådets beslut kan bliva giltigt för flera månader tillbaka. Det synes där­ för vara nödvändigt att hyresnämnd får befogenhet att föreskriva anstånd med sådan betalning i efterhand. Bestämmelserna i förevarande ämne lia ansetts böra upptagas bland de ma­ teriella stadgandena i en särskild paragraf, kallad 6 a, i stället för att sam­ manföras med den i 20 § bland de processuella bestämmelserna givna regeln om hyresnämndsbesluts omedelbara giltighet utan hinder av anförda besvär. Med formuleringen i 6 a § första stycket antydes, att i hyresnämnds beslut bör uttryckligen angivas dess giltighetstid, men att, där detta underlåtits, beslutet icke är retroaktivt utan gäller från beslutets dag. Anstånd kan naturligtvis föreskrivas för olika tider beträffande särskilda delbelopp, eller med andra ord skuldsumman kan uppdelas i smärre dylika, vilka förfalla till betalning successivt.

Beträffande hyresrådets förslag alt låta vissa beslut få tillbakaverkande kraft ha hyresgästernas representanter i hyresrådet yttrat, att de icke hade någon erinran att framställa ur principiell synpunkt men att enligt deras mening den ståndpunkt, som läge till grund för uttalandet i motiveringen, att befogenheten att meddela retroaktivt beslut måste handhavas med ur­ skillning, också borde komma till uttryck i lagtexten. Det syntes nämligen tveksamt, huruvida en angelägenhet av denna betydelse ur såväl principiell synpunkt som för parterna i det enskilda fallet borde regleras uteslutande genom direktiv från hyresrådet. I bestämmelsen borde uttryckligen angivas, att besluten skulle erhålla retroaktiv giltighet allenast i de fall, där sär­ skilda omständigheter förelåge. Inom ramen för ett dylikt stadgande borde hyresrådet lämna hyresnämnderna direktiv för dess tillämpning. Gemen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 91. 31

samt för sådana särskilda omständigheter, som avsåges med yrkandet i

denna del, vore att beslut i ärendet fördröjts på grund av förhållanden, över vilka sökanden icke kunnat råda. Hyresgästernas riksförbund har intagit samma ståndpunkt, som angivits i det sist återgivna yttrandet.

1 enlighet med vanliga regler för administrativ process stadgas i 20 § Departements. första stycket, att tiden för anförande av besvär över hyresnämnds beslut dufén. skall räknas från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Då kla­ ganden varit närvarande vid beslutets meddelande börjar alltså besvärstiden löpa omedelbart. I andra fall räknas tiden från den dag, då klaganden mottagit skriftligt besked om beslutet. Dylikt besked skall alltid tillställas frånvarande part jämlikt 21 § i kungörelsen med närmare föreskrifter an­ gående hyresnämndernas verksamhet. Hyresrådet har uppgivit, att miss-, förstånd och i vissa fall även rättsförluster vållats av denna olikhet i fråga örn besvärstidens beräkning. För att avhjälpa dessa olägenheter har hyres­ rådet föreslagit, att skriftligt besked skall lämnas även till part som är per­ sonligen närvarande, då nämndens beslut meddelas, eller till hans tillstädeskomna befullmäktigade ombud samt att besvärstiden alltid skall räknas från det besked mottagits. Detta förslag, som synes innebära en praktisk lösning av frågan, torde böra genomföras. Den föreslagna anordningen föranleder ändring i 19 § tredje stycket och 20 § första stycket hyresregleringslagen ävensom 21 § i den nyss omnämnda kungörelsen, vari den erforderliga be­ stämmelsen rörande ombud lämpligen kan intagas. Jämlikt andra stycket i lagens 20 § får hyresnämnds beslut icke förlänas retroaktiv giltighet. Motivet till detta förbud är tydligt. Det är icke önsk­ värt, att sådana ingrepp, som hyresregleringen medför i avtalsmässigt be­ stämda förhållanden, erhålla giltighet för en redan förfluten tid. Emellertid ha förhållandena i praktiken utvecklat sig på ett sådant sätt, att denna bestämmelse i vissa fall kommit att hindra avgöranden, som varit önskvärda ur skälighetssynpunkt. Ett flertal hyresnämnder ha, liksom hyresi-ådet, fått en opåräknat stor arbetsbelastning, vilket medfört, att åtskilliga ärenden icke kunnat bli avgjorda förrän ganska lång tid förflutit efter det ansökningarna gjordes. Såsom hyresrådet berört kan det även av andra orsaker, som icke bero på den enskilde partens försummelse, inträffa att ett beslut ej kan meddelas förrän efter den tidpunkt, från vilken detsamma bort tillämpas. På grund liärav synes det erforderligt att i enlighet med hyresrådets förslag öppna en möjlighet att giva tillbakaverkande kraft åt vissa beslut. Behov härav torde föreligga endast i sådana ärenden, som avses i lagens 3, 4 och 6 §§. Med hänsyn till de allmänna betänkligheter, som göra sig gällande gentemot retroaktivt verkande beslut, torde i lagtex­ ten böra angivas, alt dylika beslut endast skola meddelas, där så av sär­ skild anledning befinnes skäligt. För att en hyresgäst, som sålunda blir betal­ ningsskyldig för förfluten tid, icke skall nödgas utgiva alltför stora be-

32 Kungl. Maj-.ts proposition nr 91.

lopp på en gång, bör anstånd med betalningen kunna lämnas i enlighet med vad hyresrådet föreslagit. Såsom nyss nämnts skall bestämmelsen om tillbakaverkande beslut en­ dast få tillämpas i vissa fall, som avses i 3, 4 och 6 §§. Eljest bör den nu­ varande föreskriften om giltighet av hyresnämnds beslut fortfarande gälla. Det synes lämpligast att upptaga dessa regler tillsammans i 20 §.

22 §.

I första stycket av denna paragraf stadgas, att hyresnämnd skall förordna om rättelse, därest nämnden finner, att beslut, som nämnden meddelat, bli­ vit påtagligt oriktigt till följd av nämndens förbiseende, parts felaktiga upp­ gift eller annan anledning. Enligt paragrafens andra stycke äger nämnden, då väsentligt ändrade förhållanden inträtt, upptaga avgjort ärende till ny pröv­ ning. Hyresrådet har icke framställt något förslag om ändring av denna para­ graf. Sveriges fastighetsägareförbund har anfört, att bestämmelserna i paragra­ fen, efter vad det ville synas, stundom hade tillämpats på ett sätt, som lag­ stiftaren icke torde ha avsett. En viss tendens torde nämligen ha förmärkts att med stöd av bestämmelserna i fråga bereda möjlighet åt tappande part att återvinna en försutten besvärstid. Det vore uppenbart, att lagrummet icke hade dylikt ändamål. Såsom ett resningsinstitut försvarade bestämmelserna emellertid sin plats, men de borde då utformas i enlighet med vad som all­ mänt gällde i fråga om förutsättningarna för resning i rättegångsmål.

Departements­ Bestämmelserna i denna paragraf torde motsvara ett praktiskt behov. I chefen. den mån de kunna ha tillämpats på mindre lämpligt sätt torde det röra sig om rena undantagsfall. 26 §. Enligt denna paragraf har sådan upplåtelse av bostad, som är förenad med allmän tjänst, undantagits från lagens tillämpningsområde. Ytterligare ett undantag därifrån har föreslagits av hyresrådet, som härom anfört följande. Under utarbetandet av sin framställning hade hyresrådet er­ farit, att priskontrollnämnden beslutat föreslå en utvidgning av prisregle­ ringslagen att avse även sådant upplåtande av bostad, som inginge i hotelleller pensionatrörelse. Hyresrådet ville tillstyrka, att sådan verksamhet, för vilken krävdes tillstånd enligt stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse, överfördes från hyresregleringens område till priskontrol­ lens, och hade i sitt förslag i 26 § intagit en bestämmelse, som avsåge att kor­ respondera med en väntad ändring på denna punkt i prisregleringslagen.

Departements­ Enligt ett av statens priskontrollnämnd den 2 februari 1943 avgivet för­ chefen. slag till ny prisregleringslag skall under den där avsedda prisregleringen kun­ na inbegripas upplåtelse av nyttjanderätt till lägenhet, varå stadgan den 8

Kungl. Maj:ts proposition nr 91. 33

.juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse äger tillämpning. I den mån den tillämnade prisregleringslagen sålunda blir tillämplig på bostadsupplåtelser, torde dessa böra undantagas från hyresregleringslagens tillämpningsom­ råde.

övergångsbestämmelser.

Såsom tidigare angivits avser förlängningen av lagstiftningen liden efter Deparumennden 1 oktober 1943. Det är emellertid önskvärt, att de föreslagna lagändringarna träda i kraft så snart som möjligt. Särskilt är det angeläget, att det ut­ sträckta skyddet för hyresgäster i möblerade rum vinner tillämpning utan dröjsmål. En lämplig dag för lagändringarnas ikraftträdande skulle vara den 1 april 1943. Eftersom det emellertid icke med säkerhet kan påräknas, att frågan dessförinnan hinner bliva slutbehandlad, kan lämpligen stadgas, att lagen skall träda i kraft den dag Konungen bestämmer. Det har förekommit i ett antal fall, att hyresavtal redan blivit uppsagda till upphörande den 1 oktober 1943 eller senare dag. Eftersom den tid, för vil­ ken det kunnat ifrågakomma att förlänga dylika hyresavtal, infallit efter lag­ stiftningens nuvarande giltighetstid, har hyresgästen ej sällan ansett sig sakna möjlighet att påkalla ogiltigförklaring av uppsägningen. För dessa fall erford­ ras tydligen, att framställning örn ogiltigförklaring skall kunna ske efter den nya lagstiftningens utfärdande. Hyresgästen bör även skäligen få tillgo­ donjuta den nya frist, som föreslagits i 7 §, under motsvarande förutsättning, som där angivits. Enligt förslaget till ändring av 20 § skall i vissa fall hyresnämnds beslut kunna få tillbakaverkande kraft. Giltigheten av ett sådant beslut bör dock icke få avse tiden före lagändringens ikraftträdande.

Lagen om kontroll av upplåtelse oell överlåtelse av bostadsrätt m. m.

5 §. I denna paragraf stadgas, att överlåtelse av bostadsrätt skall godkännas av hyresnämnden samt att den som överlåter bostadsrätt är skyldig att göra an­ mälan därom hos nämnden. Hyresrådet har uppgivit, att det i praxis yppats tvekan, huruvida lagens föreskrifter om överlåtelse av bostadsrätt jämväl avsåge gåva av bostadsrätt. I anledning härav har hyresrådet föreslagit det förtydligandet i 5 §, att be­ stämmelserna skulle angivas avse endast överlåtelse mot vederlag.

Av vad som stadgas i lagens senare paragrafer framgår, att här ifrågava- Departement,»■ rande bestämmelser endast avse överlåtelse mot vederlag. Då tvekan härom cAe/enlikväl förekommit, torde ett sådant förtydligande, som hyresrådet föreslagit, böra vidtagas i denna paragraf.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. I sami. Nr 91. it

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 91.

6 §• Enligt denna paragraf må överlåtelse av bostadsrätt ej godkännas, om er­ sättning för bostadsrätten skall utgå med högre belopp än som svarar mot bostadsrättshavarens andel i föreningens behållna tillgångar, utan så är att bostadsrätten av särskild anledning har högre värde. Hyresrådet, som hållit särskilda överläggningar med representanter för hyresnämnder och bostadsföreningsrörelsen angående tillämpningen av den­ na lag, har anfört följande beträffande nu ifrågavarande stadgande: Vid överläggningarna ifrågasattes, huruvida icke i 6 § borde införas ett stadgande av innehåll, att vid uppskattningen av föreningens behållna tillgång­ ar fastigheten skulle upptagas till taxeringsvärdet, där ej i ärendet visades, att fastighetens verkliga värde vore högre. Förslaget motiverades med att vissa hyresnämnder, i fall där fastighetens bokföringsvärde var lägre än taxerings­ värdet, ansett fastigheten vid beräkningen av föreningens behållna tillgångar icke kunna upptagas högre än till det bokförda värdet. Denna praxis kan emellertid icke anses riktig. Då bostadsrättshavarens andel i föreningens be­ hållna tillgångar skall bestämmas, är det självfallet icke nödvändigt att stan­ na vid det värde som kan direkt framräknas ur föreningens bokföring. Ut­ räkningen bör bygga på fastighetens verkliga nuvarande värde, och det sy­ nes vara skäl att därvidlag i regel utgå från taxeringsvärdet, varvid det natur­ ligtvis skall vara möjligt att med särskild utredning visa, att det verkliga värdet är ett annat än detta. Det bokförda värdet är en mera osäker utgångs­ punkt, vare sig det är högre eller lägre än taxeringsvärdet. Någon lagändring i detta hänseende synes icke vara påkallad.

DtjKurte likt lits - Såsom hyresrådet påpekat torde någon ändring av stadgandet i denna pa­ chefen. ragraf icke vara erforderlig för att en riktig värdering skall kunna tillämpas vid hyresnämndernas prövning av överlåtelser av bostadsrätt. De synpunkter, som hyresrådet anfört, torde böra beaktas av hyresnämnderna.

9 §. I första stycket av denna paragraf stadgas, att örn överlåtelse av bostads­ rätt ej anmälts hos hyresnämnden inom föreskriven tid — fjorton dagar — den som förvärvat bostadsrätten äger omedelbart frånträda avtalet, såvida han ej redan tillträtt lägenheten. Enligt andra stycket skall vad sålunda stadgas även gälla, om hyresnämnden ej godkänt överlåtelsen inom två må­ nader från dagen för avtalet och tillträde ej ägt runi. Hyresrådet har framhållit, att den som förvärvat bostadsrätt sålunda på två olika sätt fått garanti för att frågan örn avtalets godkännande skulle bli avgjord på kort tid. Han hade nämligen rätt att frånträda avtalet, dels örn överlåtaren icke inom fjorton dagar anmält överlåtelsen till hyresnämnden och dels örn hyresnämndens godkännande icke förelåge inom två månader efter avtalet, i båda fallen dock endast om han icke tillträtt lägenheten. Det förefölle emellertid, som om den första garantin skulle vara tillräcklig. Icke heller syntes det vara grundad anledning att låta det ensidigt gå ut över bo­ stadsrättens överlåtare, om förfarandet av någon anledning droge ut på tiden. Då hyresnämnden vägrade godkännande och överlåtaren besvärade sig hos

Kungl. Maj:ts proposition nr 91. 35

hyresrådet, kunde rådets beslut med bifall till hans talan i allmänhet icke meddelas inom den angivna tiden. Hyresrådet har därför föreslagit, att and­ ra stycket i 9 § skulle utgå.

Den som förvärvat bostadsrätt men icke tillträtt lägenheten har i andra Departemenl !#chefen. stycket av denna paragraf tillerkänts rätt att frånträda avtalet, örn detta icke inom två månader blivit godkänt av hyresnämnden eller — efter besvär över nämndens beslut — av hyresrådet. Det har visat sig, att ett godkännande ofta ej hinner meddelas inom nämnda tid. Visserligen har förvärvaren naturligt­ vis ett berättigat intresse av att snabbt få veta, huruvida avtalet godkännes eller icke, men det kan dock synas obilligt, att han ensidigt skall kunna rygga avtalet, även om överlåtaren utan dröjsmål vidtagit alla erforderliga åtgärder för att få detsamma godkänt. Den nu behandlade bestämmelsen synes icke heller vara nödvändig för att förmå överlåtaren att göra anmälan hos nämn­ den inom föreskriven tid. Underlåter han detta, drabbas han av straffansvar enligt 16 § andra stycket, varjämte förvärvaren jämlikt första stycket i nu förevarande paragraf har rätt att frånträda avtalet, om han icke tillträtt lä­ genheten. Såsom hyresrådet föreslagit torde alltså andra stycket i denna pa­ ragraf böra upphävas.

15 §. Enligt denna paragraf skall vad som stadgas i 19—21 och 25 §§ hyresreg­ leringslagen om förfarandet hos hyresnämnden, fullföljd av talan och tyst­ nadsplikt äga motsvarande tillämpning med avseende å ärende enligt den na lag. Hyresrådet har anfört följande: Stockholms hyresnämnders ordförandekollegium har föreslagit införande i 15 § av hänvisning jämväl till stadgandena i 18 och 22 §§ hyresregleringsla­ gen. I ärende angående godkännande av överlåtelse av bostadsrätt eller annan andelsrätt kan det uppenbarligen vara av vikt för överlåtaren att han får tillfälle att inför nämnden förebringa närmare utredning om förhållanden, som kunna inverka på värderingen av andelsrätten. Att föreskriva en ovill­ korlig skyldighet för nämnden att kalla överlåtaren till nämndens samman­ träde torde emellertid icke behövas. Befogenhet för hyresnämnd att, där det finnes påkallat, kalla sökanden till sammanträde finnes enligt hyresrådets mening redan med nuvarande bestäm­ melser. Emellertid bör det stadgas befogenhet för hyresnämnd att i dessa ärenden företaga besiktning av lägenhet, vilket är av praktisk betydelse sär­ skilt då det göres gällande, att andelsrätten har högre värde än andelsvärdet, enär bostadsrättshavaren utfört förbättringsarbeten i lägenheten. Med anled­ ning av det anförda föreslår hyresrådet vissa ändringar i 15 §. Däremot fin­ ner hyresrådet ej skäl föreslå införande av hänvisning till 22 § hyresregle­ ringslagen.

Såsom hyresrådet framhållit kan det vara lämpligt, att hyresnämnd erhåller Departement»uttrycklig rätt att anställa besiktning i ärenden, som avses i denna lag, även chctjen. om parterna i allmänhet själva torde lia intresse av att visa de lägenheter, som skola värderas. För jämförelse kan det också vara erforderligt att nämn-

36 Kungl. Majlis proposition nr 91.

den får tillträde till andra lägenheter. I denna paragraf har därför intagits hänvisning till stadgandet i 18 § tredje stycket hyresregleringslagen. På grund härav har det blivit erforderligt att även inlaga hänvisning till 28—30 §§ samma lag.

I enlighet med vad här anförts har inom justitiedepartementet upprättats förslag till 1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. samt 2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regerings­ formen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet: Stefan Stiernstedt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 91. 37

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyres­ reglering m. ni.

Härigenom törordnas, dels att lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m., vilken gäller till och med den 30 september 1943, i nedan intagna de­ lar skall erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives, dels ock att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1944.

6 §•

Är lägenhet, som icke enligt 2 § är underkastad hyresreglering, uthyrd mot en hyra, som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga om­ ständigheter föranleda, äger hyresnämnden nedsätta hyran efter vad som fin­ nes skäligt. I fråga örn ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseen­ de med varmvatten skall vad i 4 § andra och tredje styckena stadgas äga motsvarande tillämpning. Vid meddelande------- - — därtill fastställer.

7 §•

Har hyresvärd, utan alt hyresrätten är förverkad, uppsagt hyresavtal, äger hyresnämnden på framställning av hyresgästen förklara uppsägningen ogil­ tig, örn den finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. Nämnden må ock, örn hyresgästen samtycker därtill, förlänga hyres­ förhållandet mot den hyra, som hyresvärden enligt vad ovan sägs äger be­ tinga sig, och på de villkor i övrigt, som finnas skäliga. Framställning som i första stycket sägs skall göras inom fjorton dagar från uppsägningen eller, örn hyresvärden icke därvid tydligt meddelat, alt lian ej vill förlänga hyresförhållandet, inom fjorton dagar efter det hyres­ värden lämnat hyresgästen sådant meddelande.

8 §.

Är hyresavtal slutet för bestämd tid utan förbehåll örn uppsägning och har hyresgästen i skälig tid givit hyresvärden tillkänna, att han önskar be­ hålla lägenheten efter den avtalade hyrestidens slut, äger hyresnämnden,

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 91.

där hyresvärden vägrar att förlänga hyresförhållandet, på framställning av hyresgästen förordna därom, såframt hyresrätten ej är förverkad och hyres­ värdens vägran finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. I fråga om hyresvillkoren vid sådan förlängning skall vad i 7 § stadgas äga motsvarande tillämpning. Framställning som------------ av avtalet.

Om förbud mot viss uthyrning m. lii. 9 §• Lägenhet, som den 1 januari 1942 eller vid den senare tidpunkt, då den blivit färdigställd, var avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, må ej utan hyresnämndens tillstånd uthyras eller av ägaren tagas i bruk för väsentligen annat ändamål än det sålunda avsedda. Hyresnämnden äger------------ möblerat skick.

14 §. Hyresnämnd utgöres------- --— två ledamöter. Ordförande förordnas —------ sådan förordnas. Ledamöter väljas av kommunens beslutande myndighet. Den ene ledamo­ ten skall äga eller förvalta till uthyrning avsedd fastighet. Den andre, som ej må äga eller förvalta sådan fastighet, skall hava kännedom om de mindre bemedlades bostadsförhållanden. I ärende rörande annan lägenhet än sådan, som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, skall, där det utan olägenhet kan ske, sistnämnde ledamot ersättas av ledamot, som driver förvärvsverksamhet i förhyrd lägenhet och ej äger eller förvaltar till uthyr­ ning avsedd fastighet. För ordföranden---------— skall ersätta. Förordnande såsom----------- - tills vidare.

18 §. Innan hyresnämnd avgör ärende enligt denna lag, skola hyresvärd och hyresgäst eller, där så finnes lämpligt, hyressökande erhålla tillfälle att vid sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter. Framställning av ringa vikt må dock avslås utan att hava handlagts vid sådant sammanträde, om den finnes icke förtjäna avseende. Där genom särskild författning eller beslut av statens byggnadslånebyrå bestämts den hyra, som högst må utgå för viss lägenhet, må ärende örn fastställande av lägenhetens grundhyra in­ till den sålunda bestämda hyrans belopp avgöras utan hinder av att hyres­ gäst eller hyressökande icke beretts tillfälle att infinna sig vid sammanträdet. Har kallelse till sammanträde avsänts till part genom rekommenderat brev, må ärendet avgöras utan hinder av hans utevaro. Nämnden äger —------- inför nämnden. Nämnden eller------- — förelägga vite.

Kimot. Maj.ts proposition nr 91. 39

19 §• Såsom hyresnämndens —--------ordföranden omfattar. Beträffande jäv------------ är stadgat. Vid sammanträde med nämnden skall föras protokoll. Om nämndens be­ slut skall skriftligt besked tillställas parterna.

20 §.

Part, som är missnöjd med hyresnämndens beslut, äger däröver anföra besvär hos statens hyresråd inom tjugu dagar från den dag, då klaganden erhöll skriftligt besked om beslutet. Nämndens beslut skall, örn ej hyresrådet annorlunda förordnar, lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär. Nämndens beslut gäller för tiden från och med den dag, då detsamma meddelats, eller den senare dag, som nämnden bestämmer. I ärende, som av­ ses i 3, 4 eller 6 §, må dock nämnden, där det av särskild anledning finnes skä­ ligt, bestämma att beslutet skall avse förfluten tid; och äger nämnden i så­ dant fall förordna om skäligt anstånd med betalning av vad hyresgäst kan bliva skyldig att ytterligare utgiva för tid före nämndens beslut.

26 §. Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning på upplåtelse av bostad, som är förenad med allmän tjänst, och ej heller på bostadsupplåtelse i hotelleller pensionatrörelse, i den mån prisregleringslagen erhållit tillämpning därpå.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före lagens ikraftträ­ dande uppsagt hyresavtal om lägenhet, som ej är uthyrd till bostad i möble­ rat skick, till upphörande efter den 30 september 1943, må framställning som i 7 § sägs göras inom fjorton dagar från dagen för lagens ikraftträdande eller, om hyresvärden icke dessförinnan tydligt meddelat, att han ej vill förlänga hyresförhållandet, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat hyres­ gästen sådant meddelande. Beslut, som hyresnämnd meddelar, må icke på grund av vad som stadgats i 20 § tredje stycket erhålla giltighet för tiden före lagens ikraftträdande.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, dels att 5 och 15 §§ lagen den 19 juni 1942 om kon­ troll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken gäller till och med den 30 september 1943, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an­ gles, dels att 9 § andra stycket samma lag skall upphöra att gälla, dels ock att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1944.

‘ 5 §.

Överlåtelse av bostadsrätt mot vederlag skall för att bliva gällande godkän­ nas av hyresnämnden. Vad nu sagts skall dock ej gälla förvärv som skett å exekutiv auktion. Den som mot vederlag överlåter bostadsrätt vare skyldig att göra anmälan om överlåtelsen hos nämnden inom fjorton dagar från dagen för avtalet.

15 §. Vad i 18 § tredje stycket samt 19—21, 25 och 28—30 §§ lagen örn hyres­ reglering m. m. stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende å ärende enligt denna lag. Rör ärendet fastställandet av hyresvillkor, skall jämväl i övrigt tillämpas vad som stadgas i förstnämnda lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 91. 41

Bilaga A.

Förslag till Lag om fortsatt giltighet av lagen deli 19 juni 1942 (nr 429) örn hyres­ reglering m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresregle­ ring m. m., vilken lag gäller till och med den 30 september 1943, skall äga fortsatt giltighet efter sistnämnda dag till och med den 30 september 1944; dock att från och med den 1 oktober 1943 lagen skall i nedan intagna delar erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives:

3 §. Hyresvärden må icke mottaga högre hyra än som motsvarar den för lägenheten tillåtna grundhyran, där ej annat föranledes av vad nedan sägs. Såsom grundhyra anses det hyresbelopp, som lägenheten betingade den 1 januari 1942. Var lägenheten då ej uthyrd, fastställes grundhyran av den i 13 § omförmälda hyresnämnden efter hyresläget vid nämnda tid. För lägenhet i hus eller del av hus, som färdigställts senare än den 1 januari 1942, fastställer nämnden grundhyran till det belopp, som med hänsyn till byggnadskostnaderna och övriga omständigheter finnes skäligt. Var hyran------------ skäligt belopp. Höjning av — — — parterna avtalat.

4 §.

Utöver grundhyran må hyresvärden mottaga skälig ersättning för lägen­ hetens uppvärmning och förseende med varmvatten eller, om gottgörelse därför ingår i grundhyran, för den ökade kostnad, som för sådant ändamål åsamkas hyresvärden. Hyresnämnden äger------------ dylik ersättning. Konungen eller------------ stycket sägs.

5 §.

Där så finnes påkallat till följd av ökade omkostnader för fastighetsför­ valtning i viss kommun, äger Konungen eller, efter Konungens bemyndigan­ de, statens hyresråd föreskriva, att beträffande lägenhet i kommunen hyres­ värd skall för tid, som angives i beslutet, äga att utöver grundhyran uttaga hyrestillägg med viss procent av denna eller, örn däri ingår ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende med varmvatten, av återstående del av grundhyran. Om den avtalade hyran understiger grundhyran, skall vad nu sagts om grundhyran i stället gälla den avtalade hyran. Vid meddelande av beslut, som i första stycket avses, må fastställas sär­ skilda procenttal för olika slag av lägenheter så ock stadgas undantag från rätten att uttaga hyrestillägg, i den mån hyran förut höjts utöver det belopp lägenheten betingade den 1 januari 1940. Hyresgäst, som ej förbundit sig att i hyra utgiva jämväl det belopp hyres­ värden äger uttaga i hyrestillägg, vare, örn hyresavtalet slutits före den 30

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

juni 1942, ej skyldig att utgiva liyrestillägg för tid före den dag, till vilken hyresvärden efter nämnda tidpunkt tidigast kunnat uppsäga avtalet. Sådan hyresgäst vare ej heller skyldig att utgiva hyrestillägg, om hyresförhållan­ det skall upphöra senast nästa fardag efter det föreskriften om hyrestillägg blivit tillämplig. Hyresgäst, som nyss sagts, vare tillika, ändå att han eljest icke ägt sådan rätt, berättigad att inom tid som i beslutet om hyrestillägg angivits upp­ säga hyresavtalet att upphöra nästa fardag. Sådan uppsägning vare dock utan verkan, om hyresvärden inom en vecka efter uppsägningen meddelar hyresgästen, att han avstår från hyrestillägg för återstoden av avtalstiden.

6 §.

Är lägenhet, som icke enligt 2 § är underkastad hyresreglering, uthyrd mot en hyra, som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter föranleda, äger hyresnämnden nedsätta hyran efter vad som finnes skäligt. I fråga örn ersättning för lägenhetens uppvärmning eller för­ seende med varmvatten skall vad i 4 § andra och tredje styckena stadgas äga motsvarande tillämpning. Vid meddelande — — — därtill fastställer.

6 a §. Hyresnämnds beslut enligt 3, 4 eller 6 § gäller för tid, som i beslutet an­ givits, eller, där så ej skett, för tiden från beslutets dag. Då hyresnämnden höjt grundhyra eller föreskrivit ändrade grunder för beräkning av ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende med varmvatten, äger nämnden förordna om anstånd med betalningen av vad hyresgästen kan bliva skyldig att ytterligare utgiva för tid före nämndens beslut.

Om förlängning av hyresavtal.

7 §. Då hyresvärden, utan att hyresrätten är förverkad, uppsäger hyresavtal för att hyresgästen skall avträda lägenheten, skall detta syfte tydligt angivas i uppsägningen. Har uppsägning skett så som i första stycket sägs, äger hyresnämnden på framställning av hyresgästen förklara uppsägningen ogiltig, om den fin­ nes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. Nämn­ den må ock, om hyresgästen samtycker därtill, förlänga hyresförhållandet mot den hyra, som hyresvärden enligt vad ovan sägs äger betinga sig, och på de villkor i övrigt, som finnas skäliga. Framställning som i detta stycke sägs skall göras inom fjorton dagar från uppsägningen. Har hyresvärd eljest uppsagt hyresavtal, utan att hyresrätten är förver­ kad, och kunna parterna icke enas om villkoren för hyresförhållandets för­ längning, äger hyresnämnden på framställning av part förordna därom en­ ligt vad i andra stycket sägs. Samtycker icke hyresgästen till förlängning på de villkor, som nämnden bestämmer, skall nämnden föreskriva, att hyres­ förhållandet skall upphöra. Hyresgäst vare, där ej hyresrätten är förverkad eller har upphört obero­ ende av uppsägning från hyresvärdens sida, icke skyldig att frånträda lägen­ heten med mindre uppsägning skett på sätt i första stycket sågs eller hyres­ nämnden enligt nästföregående stycke föreskrivit, att hyresförhållandet skall upphöra.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 91. 43

8 §• År hyresavtal slutet för bestämd tid utan förbehåll om uppsägning och har hyresgästen i skälig tid givit hyresvärden tillkänna, att han önskar behålla lägenheten efter den avtalade hyrestidens slut, äger hyresnämnden, där hy­ resvärden vägrar att förlänga hyresförhållandet, på framställning av hyres­ gästen förordna därom, såframt hyresrätten ej är förverkad och hyresvärdens vägran finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. I fråga om hyresvillkoren vid sådan förlängning skall vad i 7 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning. Framställning som------------ av avtalet

Om förbud mot viss uthyrning m. m.

9 §. Lägenhet, som den 1 januari 1942 eller vid den senare tidpunkt, då den blivit färdigställd, var avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bo­ stad, må ej utan hyresnämndens tillstånd uthyras eller av ägaren nyttjas för väsentligen annat ändamål än det .sålunda avsedda. Hyresnämnden äger------------möblerat skick.

14 §. Hyresnämnd utgöres------------två ledamöter. Ordförande förordnas------------ sådan förordnas. Ledamöter väljas av kommunens beslutande myndighet. Den ene ledamo­ ten skall äga eller förvalta till uthyrning avsedd fastighet. Den andre, som ej må äga eller förvalta sådan fastighet, skall hava kännedom om de mindre bemedlades bostadsförhållanden. I ärende rörande annan lägenhet än så­ dan, som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, skall, där det utan olägenhet kan ske, sistnämnde ledamot ersättas av ledamot, som driver förvärvsverksamhet i förhyrd lägenhet och ej äger eller förval­ tar till uthyrning avsedd fastighet. För ordföranden —------- skall ersätta. Förordnande såsom------------ tills vidare.

18 §. Innan hyresnämnd avgör ärende enligt denna lag, skola hyresvärd och hyresgäst eller, där så finnes lämpligt, hyressökande erhålla tillfälle att vid sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter. Framställning av ringa vikt må dock avslås utan att hava handlagts vid sådant sammanträde, om den finnes icke förtjäna avseende. Där genom särskild författning eller beslut av statens byggnadslånebyrå bestämts den hyra, som hyresvärden för viss lägenhet högst äger betinga sig, vare, där fråga är att bestämma grund­ hyra intill detta belopp, ej erforderligt att kalla hyresgäst eller hyressökande till sammanträdet. Har kallelse till sammanträde avsänts till part genom re­ kommenderat brev, må ärendet avgöras utan hinder av hans utevaro. Nämnden äger------------inför nämnden. Nämnden eller —------- förelägga vite.

19 8- Såsom hyresnämndens------------ordföranden omfattar. Beträffande jäv------------är stadgat. Vid sammanträde med nämnden skall förås protokoll. Skriftligt besked om nämndens beslut skall tillställas parterna eller deras befullmäktigade ombud.

u Kungl. Maj.ts proposition nr 91.

20 §.

Part, som är missnöjd med hyresnämndens beslut, äger däröver anföra be­ svär hos statens hyresråd inom tjugu dagar från den dag, då klaganden eller hans befullmäktigade ombud erhöll skriftligt besked om beslutet. Nämndens beslut skall, om ej hyresrådet annorlunda förordnar, lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär.

26 §. Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning på upplåtelse av bostad, som är förenad med allmän tjänst, och ej heller på sådan upplåtelse, som ingår i hotell- eller pensionatrörelse och varå prisregleringslagen äger tilllämpning.

Med avseende å ikraftträdande av denna lag skall gälla: 1. Har hyresavtal uppsagts till den 30 september 1943 eller tidigare dag, skall 7 § i dess före den 1 oktober 1943 gällande lydelse därå äga tillämpning. Vad nu sagts skall även gälla, där uppsägning skett före den 1 april 1943 till den 1 oktober 1943 eller senare dag. I sådant fall må framställning som i 7 § sägs göras senast den 14 april 1943. 2. Uppsäges hyresavtal efter den 31 mars 1943 till den 1 oktober 1943 eller senare dag, skall 7 § i dess nya lydelse omedelbart äga tillämpning därå. 3. Är hyresavtal om lägenhet, som är uthyrd i möblerat skick, slutet för bestämd tid utan förbehåll om uppsägning och utgår denna tid den 1 okto­ ber 1943 eller senare dag, skall 8 § omedelbart äga tillämpning därå.

Kungl, Maj.ts proposition nr 91. 45

Förslag till Lag om fortsatt giltighet ar lagen den 19 juni 1912 (nr 130) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken lag gäller till och med den 30 september 1943, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 sep­ tember 1944; dock att från och med den 1 oktober 1943 9 § andra stycket skall upphöra att gälla samt 5 och 15 §§ skola hava följande ändrade lydelse:

5 §. överlåtelse av bostadsrätt mot vederlag skall för att bliva gällande god­ kännas av hyresnämnden. Vad nu sagts skall dock ej gälla förvärv som skett å exekutiv auktion. Den som mot vederlag överlåter bostadsrätt vare skyldig att göra anmälan örn överlåtelsen hos nämnden inom fjorton dagar från dagen för avtalet.

15 §. Vad i 18 § tredje stycket samt 19—21 och 25 §§ lagen om hyresreglering m. m. stadgas örn besiktning av lägenhet, förfarandet hos hyresnämnden, fullföljd av talan och tystnadsplikt skall äga motsvarande tillämpning med avseende å ärende enligt denna lag. Rör ärendet fastställande av hyresvill­ kor, skall jämväl i övrigt tillämpas vad som stadgas i förstnämnda lag.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 mars

1943 .

Närvarande: justitieråden A lsén , L ind , regeringsrådet E klund , justitierådet E ricsson .

Enligt lagrådet den 3 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 19 februari 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 junf 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Her­ man Zetterberg. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet: G. Lindencrona

Kungl. Maj:ts proposition nr 91. 47

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars 1943.

Närvarande: Statsministern H ansson , statsråden P ehrsson -B ramstorp , W estman , W ig ­ forss , M öller , S köld , E riksson , B ergquist , B agge , A ndersson , D omö , R osander , G jöres , E werlöf .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 4 mars 1943

avgivna utlåtande över de till lagrådet den 19 februari samma år remittera­ de förslagen till 1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt 2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Föredraganden hemställer, att nämnda förslag, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte — efter vidtagande av vissa redaktionella jämkningar — jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till an­ tagande. Med bil all till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: G. Tidelius.