med förslag till lag an¬ gående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 19W (nr 3) o>m vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 110.
1 Nr 110.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 19W (nr 3) o>m vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.; given Stockholms slott den 25 februari 19M.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.
GUSTAR
Thorwald Bergquist.
1 Milano lill riksdagens protokoll 194i. 1 sami. Nr Ilo.
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 110
Förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet ar lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.\ vilken enligt lag den 4 juni 1943 (nr 280) gäller till och med den 30 juni 1944, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1945; dock att från och med den 1 juli 1944 4 § i lagen skall hava följande ändrade lydelse.
4 §•
Åtgärd, varom---avsedda ändamålet.
Har förordnande---upphäva detsamma.
Då någon med stöd av 3 § kvarhållits mer än fem dygn, skall anmälan därom ofördröjligen göras hos justitiekanslern. Har den misstänkte ej inom femton dagar från första dagen av kvarhållandet förklarats häktad, skall han frigivas, där ej justitiekanslern medgiver, att han må kvarhållas under viss ytterligare tid, högst femton dagar.
1 Senaste lydelse av 2 §, se 1941:157, och av 4 §, se 1943:280.
Kungl. Maj.ts proposition nr 110.
3 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 februari 19M.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,
Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,
Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social- och kommunikationsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga örn fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 19M (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. samt anför därvid följande.
Lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. gäller enligt lag den 4 juni 1943 (nr 280) till utgången av juni 1944. Ändringar i lagen ha vidtagits dels genom lag den 13 december 1940 (nr 997), dels genom lag den 21 mars 1941 (nr 157) och dels genom nyssnämnda lag den 4 juni 1943.
I anledning av lagen ha vissa tillämpningsföreskrifter utfärdats. De nu gällande innefattas i en kungörelse av den 21 mars 1941 (nr 158).
Tvångsmedelslagen har föranletts av att det i ett allvarligt tidsläge befunnits vara av särskild vikt att kunna hindra och uppdaga åtgärder, vilka kunna skada rikets försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser med annan stat. För att tillgodose detta syfte lia vissa polis- och därmed jämställda myndigheter utrustats med särskilda befogenheter.
Lagen är i likhet med ett flertal andra tidsbegränsade författningar av beredskapslagstiftnings karaktär så uppbyggd att dess huvudbestämmelser (2—- 6 §§) skola äga tillämpning först sedan Kungl. Majit förordnat därom. Sådant förordnande må meddelas endast vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden. Samtidigt med lagens utfärdande meddelade Kungl. Majit genom kungörelse (nr 4) dylikt förordnande.
Befogenhet att föranstalta örn de åtgärder som avses i lagen tillkommer länsstyrelse, landsfogde och polismästare samt i Stockholm dessutom förste stadsfiskalen och den polisintendent som är chef för kriminalavdelningen. Kungl. Majit kan emellertid uppdraga beslutanderätten i nu förevarande fall åt ämbets- eller tjänsteman som kan anses jämställd med de befattningshavare inom åklagare- och polisväsendet som nyss nämnts. Även underordnade befattningshavare äro, i den mån Konungen förordnat därom, berntti-
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 110.
gade att, då dröjsmål kan medföra fara, besluta örn användning av ifrågavarande tvångsmedel. I sistnämnda fall skall dock anmälan om beslutet så fort ske kan göras hos högre myndighet, som snarast möjligt har att pröva örn åtgärden skall bestå (5 §).
De i lagen angivna tvångsmedlen få tillgripas i den mån så finnes erforderligt för att hindra eller uppdaga brott mot 8 kap. strafflagen eller sådana brott mot 19 kap. samma lag, vilka kunna skada rikets försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt, eller brott mot lagen den 13 december 1940 örn straff för sabotage. De få emellertid även användas i den mån det är nödvändigt för att hindra, att förhållande, vars meddelande till främmande makt kan föranleda skada som nyss nämnts, kommer till obehörigs kännedom eller för att vinna utredning örn obehörigt utforskande av sådant förhållande eller om överbringande till obehörig av meddelande därom.
Under nu angivna förutsättningar kan beslut meddelas om beslag, skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan. Vidare kan beslutas, alt expediering av post-, telegraf-, järnvägs- eller annan försändelse skall inställas eller fördröjas eller försändelsens innehåll granskas och censureras samt att expediering av telefonsamtal skall inställas eller fördröjas eller samtal avlyssnas eller telefonapparat för viss tid eller tills vidare skall avstängas för samtal, så ock att uppgift skall lämnas från telefonanstalt å utväxlade eller beställda samtal (2 §).
Lagen bereder även möjlighet att gripa och kvarhålla personer, vilka misstänkas för att förbereda, utöva eller främja sådan verksamhet mot vilken lagen riktar sig (3 §).
För att inskärpa vikten av att den enskildes intressen icke utsättas för större intrång än förhållandena föranleda har uttryckligen stadgats (4 §). att åtgärd som beslutats med stöd av lagen icke får upprätthållas längre än som erfordras för att vinna det med åtgärden avsedda ändamålet. Lagen innehåller även vissa andra kontrollföreskrifter, vilka vid flera tillfällen skärpts eller kompletterats.
I fråga örn förfarandet vid beslag och skingringsförbud sami lius- och kroppsrannsakan, som kan komma att äga rum med stöd av lagstiftningen, skola flertalet bestämmelser i den för vanliga förhållanden avsedda lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål äga motsvarande tillämpning. Detta innebär bland annat, att örn brott som föranlett beslag eller skingringsförbud ej åtalas inom en månad från åtgärdens verkställande, beslaget eller skingringsförbudet skall hävas, såvida ej länsstyrelsen eller, efter bemyndigande av Konungen, annan myndighet medgivit att åtgärden får bestå under viss ytterligare tid.
I samband med den senaste prolongeringen av tvångsmedelslagen infördes i 4 § bestämmelser rörande ökad kontroll å förordnanden örn granskning av postförsändelser eller örn avlyssnande av telefonsamtal. Har dylikt beslut meddelats, skall sålunda numera anmälan därom med angivande av skälen för beslutet utan dröjsmål göras hos justitiekansiern, som har att upphäva detsamma örn han finner att det icke bör äga bestånd. Enligt tillämpnings-
Kungl. Maj.ts proposition nr 110.
föreskrifterna får vatt som inhämtats genom granskning av försändelse eller av uppteckning av eller uppgift å telefonsamtal eller genom avlyssnande av sådant samtal icke yppas i vidare mån än som erfordras för att vinna det med undersökningen avsedda ändamålet. Den som bryter häremot straffas med dagsböter eller fängelse.
Enligt ursprungliga lydelsen av 4 § i lagen skulle kvarhållen person, om han ej inom trettio dagar förklarats häktad, frigivas, såvida ej justitiekanslern medgivit alt han finge kvarhållas under viss ytterligare tid, högst trettio dagar. I samband med lagens prolongera^ den 21 mars 1941 skärptes denna bestämmelse. Ändringen innebar, att den tid kvarhållande finge ske utan medgivande av justitiekanslern förkortades till femton dagar samt att justitiekanslern skulle äga giva tillstånd till fortsatt kvarhållande under högst femton dagar varje gång sådant tillstånd hos honom begärdes. Den sammanlagda längsta tiden för kvarhållande, sextio dagar, ansågs böra bibehållas.
I fråga om person, som gripits eller kvarhållits med stöd av tvångsmedelslagen, skall vad i 19 § 29. promulgationsförordningen till allmänna strafflagen är stadgat angående anhållen person äga motsvarande tillämpning. Enligt tillämpningsföreskrifterna till lagen åligger det de beslutande myndigheterna att föra noggranna anteckningar angående de personer, som kvarhållas med stöd av lagen, med angivande av den tidpunkt då sådan person gripits samt frigivits eller häktats. Framställning till justitiekanslern örn fortsatt förvar bör göras så snart det kan förutses att dylikt kvarhållande erfordras. Vid framställningen skall fogas redogörelse för vad huvudsakligen förekommit i ärendet med angivande av skälen för kvarhållandet. Då person, som hållits i förvar mer än femton dagar, frigives eller häktas, skall underrättelse därom ofördröjligen lämnas justitiekanslern.
Tvångsmedelslagen, som är tillämplig vid krig eller krigsfara eller eljest Departementsunder utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, har föranletts av be- CÄ£/CBhovet att i ett dylikt allvarligt läge bereda ökat skydd för rikets försvar, folkförsörjning och vänskapliga förbindelser med annan stat. Lagen har under de år den gällt också visat sig vara av stor betydelse vid bekämpandet av spioneri och annan landsskadlig verksamhet.
Det är uppenbarligen synnerligen angeläget att denna undantagslagstiftning med dess långt gående ingrepp i de medborgerliga rättigheterna upphäves så snart möjlighet därtill finnes. Lagen torde dock alltjämt icke kunna undvaras. Med hänsyn till den stora betydelsen av att ej mera vittgående ingripanden må äga rum än som liro oundgängligen nödvändiga har jag emellertid låtit undersöka, i vad mån det låter sig göra att i särskilda hänseenden inskränka de befogenheter varom stadgas i lagen. Härvid har framgått, att en begränsning synes kunna ske av tiden för kvarhållande av misstänkt person.
Enligt 4 § i lagen är längsta tiden för kvarhållande sextio dagar. Enligt vad jag inhämtat har under de två senaste åren endast i ett fall inträffat att någon kvarhållits mer än 30 dagar. I allmänhet har tiden varit jämförelsevis kort. Framställningar lill justitiekanslern om tillstånd att kvarhålla någon
6 Kungl. Maj.ts proposition nr J 1 0.
utöver 15 dagar gjordes under år 1942 beträffande 43 personer, under år 1943 allenast beträffande en person. Även om sålunda den nu medgivna tiden för kvarhållande i praxis ej ens tillnärmelsevis utnyttjas, synes det mig angeläget, att den längsta tid, som någon med justitiekanslerns medgivande må kvarhållas enligt lagen, väsentligt förkortas. Det synes dock ej tillrådligt att sätta den sammanlagda tid, som någon må hållas i förvar, kortare än till 30 dagar. Såsom förut nämnts fordras justitiekanslerns tillstånd för kvarhållande längre än 15 dagar, och sådant tillstånd kommer givetvis att lämnas endast då omständigheterna göra det nödvändigt.
Rätten alt kvarhålla personer, vilka misstänkas för brott, är under normala förhållanden mycket begränsad i vårt land. Enligt 19 § 12. strafflagens promulgationsförordning skall nämligen en anhållen person lösgivas inom 24 timmar, såframt han icke förklaras häktad. Under särskilda omständigheter kan denna tidsfrist förlängas, dock högst med fyra dygn. Längsta tiden för kvarhållande utan att häktning- sker är sålunda enligt nämnda förordning fem dygn.
Det synes ur rättssäkerhetssynpunkt vara önskvärt att justitiekanslern snarast möjligt erhåller kännedom om de fall, då personer med stöd av tvångsmedelslagen hållas i förvar längre tid än som enligt strafflagens promulgationsförordning är medgiven i fråga om anhållna personer. Med hänsyn härtill bör i lagens 4 § upptagas ett stadgande att, då någon med stöd av 3 § i lagen kvarhållits mer än fem dygn, anmälan därom skall ofördröjligen göras hos justitiekanslern. En dylik anmälningsskyldighet synes ägnad att befrämja ökad varsamhet vid lagens tillämpning.
I övrigt har jag icke funnit möjligt att nu begränsa de befogenheter som tvångsmedelslagen innehåller. Den tillsyn som justitiekanslern utövar å tilllämpningen är ägnad att motverka missbruk. Av vikt är att i olika sammanhang hos de tillämpande organen inskärpes vikten av att nämnda befogenheter ej utnyttjas utan vägande skäl.
Tvångsmedelslagens giltighetstid torde, med nyss angivna ändringar i 4 §, böra förlängas till och med den 30 juni 1945.
I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 19A0 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den lydelse bilaga lill detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande nied det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 110.
7 Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 februari 19 AA.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund, justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 18 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 11 februari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 19A0 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Gunnar Danielson.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet: Bertil Crona.
8 Kunni. Maj:ts proposition nr 110.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari IDIA.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social- och kommunikationsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets den 21 februari 1944 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 11 i samma månad remitterade förslaget till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.
Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: Sven Leffler.
Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.