med förslag till hembiträdeslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

1 Nr 217.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till hembiträdeslag; given Stockholms slott den 10 mars 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till hembiträdeslag.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217.

216 44

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Förslag1

till

Hembiträdeslag.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde.

1 §.

Denna lag äger tillämpning å avtal, varigenom arbetstagare åtager sig att utföra huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) avtal, som är ingånget för viss sammanhängande tid understigande en månad;

b) avtal, som avser mindre antal dagar i veckan än sex;

c) avtal, som icke innefattar heltidssysselsättning.

Arbetstagaren kallas i denna lag hembiträde.

2 §•

Såsom hembiträde skall vid tillämpning av denna lag ej räknas:

a) medlem av arbetsgivarens familj;

b) husföreståndarinna eller därmed jämförlig arbetsledare i hushåll, där hembiträde är anställt;

c) hushållerska eller annan, som självständigt sköter hemmet i husmoders ställe.

Avtalets ingående samt anställnings- och uppsägningstid.

3 §■

Avtal örn anställande av hembiträde skall upprättas skriftligen, örn endera parten det begär.

4§-

Anställningen skall, där ej annorlunda överenskommits, taga sin början klockan 12 å anställningens första dag och sluta klockan 19 å dess sista dag.

5 §•

Är avtal ingånget för bestämd tid, skall avtalet, där ej arbetsgivaren och hembiträdet annorlunda åsämjas, upphöra att gälla då den överenskomna tiden gått till ända. Örn avtalstiden ej understiger ett år, skall avtalet dock anses förlängt på obestämd tid, därest uppsägning ej skett senast fjorton dagar före avtalstidens slut.

Är avtalstiden ej bestämd, skall avtalet, där ej annat överenskommits, upphöra att gälla fjorton dagar efter det uppsägning å någondera sidan skett.

3 Kungl. Maj.ts •proposition nr 217.

Bostad, vård vid sjukdom samt tid för löns utbetalande.

6§-

Ingår i hembiträdes löneförmåner bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet, ändå att annorlunda avtalats, rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet som sägs i hälsovårdsstadgan. Hembiträdet äger därstädes under fritid mottaga tillfälliga besök, i den mån märklig olägenhet därigenom ej kan anses uppkomma för arbetsgivaren eller dennes familj. Vid avtalets upphörande äger hembiträdet nyttja bostadsutrymmet till klockan 8 dagen efter sista arbetsdagen.

Har hembiträde fått eget rum sig tillförsäkrat, må det ej tagas i anspråk för arbetsgivarens eller hans familjs räkning.

7 §•

Blir hembiträde, som är i arbetsgivarens hus och kost, på grund av sjukdom förhindrat att utföra sina sysslor, äger hembiträdet att, så länge avtalet består, av arbetsgivaren erhålla bostad och kost jämte nödig personlig tillsyn, där ej behov av vård å sjukvårdsinrättning prövats föreligga och intagning å sådan inrättning jämväl ägt rum. Häremot stridande förbehåll vare utan verkan.

Har arbetsgivare, utöver vad i första stycket sägs, bestritt kostnad för sjukvård åt hembiträdet, må arbetsgivaren söka kostnaden åter av hembiträdet.

8 §•

Hembiträde tillkommande kontant lön, som beräknas för månad eller längre tid, skall, där ej annat överenskommits, utbetalas å sista söckendagen i varje kalendermånad.

Kvällsledighet och fridagar.

9 §•

Den ordinarie arbetstiden skall, ändå att annorlunda avtalats, sluta senast klockan 19. Dock må i fråga örn arbete i jordbrukshushåll sådan överenskommelse träffas, genom vilken den ordinarie arbetstiden för månaderna april— september utsträckes intill klockan 20.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej i fråga örn hembiträde, som uteslutande eller huvudsakligen har till uppgift att sköta barn.

10 §.

Hembiträde äger, ändå att annat avtalats, åtnjuta fridagar i minst följande omfattning:

a) antingen var tredje söndag eller annan allmän helgdag av kyrklig karaktär eller efter klockan 13 varannan sådan dag;

b) en bestämd vardag varje vecka efter klockan 14;

c) den 1 maj efter klockan 13, såframt fridag ej jämlikt stadgandet under

a) åtnjutes nämnda dag.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

11 §•

Fridag som hembiträde enligt avtal äger åtnjuta må, när arbetsgivaren och hembiträdet äro därom ense, för särskilt fall utbytas mot motsvarande ledighet å annan tid.

Arbete å övertid.

12 §.

Arbetsgivare äger, där så är av behovet påkallat, efter den enligt 9 § bestämda slutpunkten för den ordinarie arbetstiden använda hembiträdet till arbete å övertid.

Jämväl å fridag må hembiträde användas till arbete å övertid, såframt arbetet föranledes av akut sjukdomsfall inom arbetsgivarens familj eller, beträffande jordbrukshushåll, jämväl av sjukdomsfall bland djuren.

I jordb rukshushåll må hembiträde därjämte å dag, då hembiträdet eljest skulle hava jämlikt 10 § under b) åtnjutit fridag, för brådskande arbete under sådd eller skörd användas till arbete å övertid.

Hembiträde är skyldigt utföra arbete å övertid, som föranledes av omständigheter som i andra stycket sägs. I fråga om hembiträdes skyldighet i övrigt att utföra arbete å övertid gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet.

13 §.

Såsom gottgörelse för arbete å övertid är arbetsgivare pliktig att å ordinarie arbetstid bereda hembiträdet den ledighet, som kan anses skälig med hänsyn till arten av det å övertid utförda arbetet. Ledigheten må icke förläggas till tid före klockan 9 och må ej heller varje gång utgå under kortare tid än två timmar. Äro arbetsgivaren och hembiträdet därom ense, må ledigheten utbytas mot särskild övertidsersättning. Sådan ersättning skall ock utgå, där hembiträdet vid anställningens upphörande ännu icke kommit i åtnjutande av hembiträdet såsom gottgörelse för övertidsarbete tillkommande ledighet.

Avtal, varigenom hembiträde helt eller delvis undandraga förmån enligt denna paragraf, vare utan verkan.

Avtalets upphörande i vissa fall samt betyg.

14 §.

Har hembiträde, som är anställt för bestämd tid, på grund av sjukdom varit under minst fjorton dagar oförmöget att utföra sina sysslor, äger arbetsgivaren uppsäga avtalet med iakttagande av fjorton dagars uppsägningstid. Återfår hembiträdet före uppsägningstidens utgång sin arbetsförmåga, vare uppsägningen, örn annan ej anställts i hembiträdets ställe, förfallen.

Avtal, som avviker från vad i denna paragraf sägs, vare utan verkan mot hembiträde.

5 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

15 §.

Arbetsgivare äger uppsäga avtal till omedelbart upphörande:

a) om hembiträdet i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter mot arbetsgivaren;

b) örn hembiträdet befinnes lida av tuberkulos eller av könssjukdom i smittsamt skede.

Uppsägning av anledning som i första stycket under a) sägs må dock ej ske, örn till grund därför uteslutande åberopas förhållande, varom arbetsgivaren ägt vetskap mera än en vecka före uppsägningen.

Hembiträde är skyldigt att efter anmodan av arbetsgivaren på dennes bekostnad anskaffa och för arbetsgivaren förete läkarintyg angående sitt hälsotillstånd.

16 §.

Hembiträde äger uppsäga avtal till omedelbart upphörande.

a) om arbetsgivaren dröjer med erläggande av överenskommen lön utöver två söckendagar efter förfallodagen eller underlåter att lämna hembiträdet tillbörlig kost eller bostad, där sådan förmån är avtalad;

b) örn arbetsgivaren eller någon av dennes familj eljest i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter mot hembiträdet;

c) örn arbetsgivaren eller någon inom dennes bostad boende befinnes lida av tuberkulos eller av könssjukdom i smittsamt skede;

d) örn arbetsgivaren med sitt hushåll stadigvarande bosätter sig å annan ort.

Uppsägning av anledning som i första stycket under a) eller b) sägs må

dock ej ske, örn till grund därför uteslutande åberopas förhållande, varom hembiträdet ägt vetskap mera än en vecka före uppsägningen. Ej heller må förhållande som i första stycket under d) sägs åberopas till stöd för uppsägning, där hembiträdet medföljt till den nya orten.

17 §‘

Då avtal uppsagts, vare arbetsgivaren skyldig att på begäran lämna hembiträdet betyg angående anställningen.

Betyget skall innehålla uppgift om anställningens art och anställningstiden, hembiträdets flit, ordning och skicklighet i arbetet ävensom, där hembiträdet så begär, av vem avtalet uppsagts och, där uppsägningen skett av arbetsgivaren, anledningen därtill.

Förbehåll, varigenom hembiträde enligt denna paragraf tillkommande rätt inskränkes, vare ogillt.

Särskilda bestämmelser rörande minderåriga hembiträden.

18 §•

Hembiträde, som icke fyllt aderton år, må, ändå att annat avtalats, icke mera än sju timmar i veckan användas till arbete å övertid.

Arbetsgivare må icke använda minderårigt hembiträde till arbete på sådant

o Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

sätt, att hembiträdets användande kan anses medföra fara för olycksfall eller för överansträngning eller annan menlig inverkan på hembiträdets hälsa eller kroppsutveckling.

Arbetsgivaren skall tillse, att hembiträdet erhåller de raster i arbetet, som med hänsyn till bestämmelserna i andra stycket äro erforderliga.

Skadestånd.

19 §.

Åsidosätter arbetsgivare eller hembiträde sina förpliktelser enligt avtalet eller denna lag, gälde därav uppkommen* skada.

Vid bedömande örn och i vad mån skada uppstått, skall hänsyn tågås även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

20 §.

Talan å skadestånd, som i 19 § avses, skall anhängiggöras inom sex månader från det skadan timade. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.

Denna lag träder i kraft den 1 november 1944 och gäller till och med den 31 oktober 1947.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

1 Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Flans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehbsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående reglering av anställnings och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet samt anför.

Genom beslut den 30 juni 1933 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet att tillkalla fem sakkunniga att inom departementet biträda med utredning rörande arbetsförhållandena inom det husliga arbetet och avgiva de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag därefter fem sakkunniga, vilka antogo benämningen hembiträdesutredningen.

Utredningen, som till en början upptog frågan örn utbildning av hembiträden till behandling och däröver avgav förslag i april 1937, framlade sedermera med skrivelse den 28 februari 1939 två alternativa förslag till lag örn reglering av anställnings- och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet. Det ena alternativet, vilket betecknades såsom huvudförslaget, tillstyrktes av fyra av de sakkunniga (ordföranden, numera avlidne byråchefen E. Thulin, cand. jur. fru Mix Anker Braathen, fröken Hanna Grönvall och ledamoten av riksdagens' andra kammare fru Olivia Nordgren), medan den femte sakkunnige (numera avlidne lantbrukaren Per Gustafsson i Benestad) tillstyrkte det alternativa förslaget.

Över hembiträdesutredningens betänkande avgåvos yttranden av samtliga länsstyrelser, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, arbetsrådet, medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, landsorganisationen i Sverige, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Eredrika-Bremer-förbundet, hembiträdesforeningarnas samarbetskommitté, svenska barnsköterskeföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen, svenska lantarbetareförbundet och svenska arbetsgivareföreningen. Flertalet länsstyrelser infordrade yttranden från hushållningssällskapens förvaltningsutskott. Även husmodersorganisationer och andra sammanslutningar hördes i vissa fall av länsstyrelserna.

Sedan jag med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 september 1941 för verkställande inom socialdepartementet av utredning rörande vissa be-

Kungl. Majlis proposition nr 217.

o mngspolitiska spörsmål tillkallat fyra sakkunniga — 1941 års befolkningsutrednmg - överlämnades hembiträdesutredningens betänkande jämte de däröver avgivna remissyttrandena till befolkningsutredningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.

I anledning harav har hembiträdesutredningens såsom huvudförslag betecknade lagforslag varit föremål för överarbetning inom befolkningsutrednmgen dar arbetet darmed närmast handhafts av dess delegation för hem- och amiijefragor. Såsom resultat av denna överarbetning har befolkningsutredningen ined skrivelse den 28 oktober 1943 överlämnat förslag till hembiträdeslag jamte motivering därtill.

Över befolkningsutredningens förslag ha efter remiss yttranden avgivits av arbetsradet, socialstyrelsen, nksförsäkringsanstalten, statens arbetsmarknadskommission, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige svenska ^arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetareförbundet, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Fredrika- Bremer-forbundet, hembiträdesföreningarnas centralkommitté, folkpartiets kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, svenska landsbygdens kvinnoförbund och yrkeskvinnors klubb i Stockholm.

Jag vill i det följande närmare redogöra för vad i förevarande lagstiftningsärende förekommit och börjar därvid med hembiträdesutredningens förslag.

Hembiträdesutredningens förslag.

Tillgång och efterfrågan på liembiträdesplatser.

Utredningen har låtit verkställa en undersökning av läget å arbetsmarknaden i vad angår tillgång och efterfrågan å hembiträdesplatser. Det framgår av nämnda uppgifter, vilka sträcka sig fram till december 1938, att en betydande brist på arbetskraft föreligger inom det husliga arbetets område. Utredningen framhåller emellertid, att de uppgifter, som stått den till buds, grunda sig endast på de offentliga arbetsförmedlingarnas rapporter, men att hembiträdena i stor utsträckning erhålla platser på annat sätt än genom offentlig arbetsförmedling, främst genom personliga rekommendationer eller annonser. Många platser, som anmälts som lediga till den offentliga arbetsförmedlingen men till vilka denna icke kunnat skaffa lämplig arbetskraft, torde sålunda tillsättas på annat sätt. Å andra sidan torde åtskilliga arbetssökande, som anmält sig hos förmedlingen men som icke genom denna erhållit lämp liga platser, skaffa sig sådana på andra vägar. Enligt utredningens mening torde uppgifterna, i vad de utvisade en markerad brist på arbetskraft, vara riktiga.

Beträffande orsakerna till den bristande tillgången på arbetskraft för hemmens behov hänvisar utredningen i första hand till det konkurrensförhållande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 9

som föreligger mellan hemmen, a ena sidan, samt å andra sidan industri, handel, restaurangrörelse och därmed jämförlig verksamhet, i vilken konkurrens hemmen ofta dioge det kortaste strået. Anledningarna därtill vore mångahanda, främst att det husliga arbetet ofta icke betraktades såsom ett yrke i egentlig mening, att detta arbete icke erhållit den fasta reglering av anställnings- och arbetsvillkor, som förekomme på flertalet andra arbetsområden, samt att arbetstiden inom hembiträdesyrket ansåges ej blott oskäligt lång utan även alltför obestämd. Denna det husliga arbetets förmenta underlägsenhet gentemot andra yrken medförde självfallet att, allteftersom nativitetsminsknmgen gjorde sig märkbar på arbetsmarknaden, dess verkningar alldeles särskilt drabbade det husliga arbetet. I vad anginge landsbygdens brist på huslig arbetskraft erinrade utredningen örn flykten från landsbygden, vilken gjorde sig särskilt märkbar inom förevarande område, eftersom de från landsbygden till städer och andra industrisamhällen flyttande personerna till en betydande del utgjordes av kvinnor i den ålder och sociala ställning, att de under andra förhållanden i stor utsträckning skolat taga anställning som hembiträden.

Statistiska undersökningar av hembiträdenas arbetsförhållanden.

På framställning av hembiträdesutredningen anbefallde Kungl. Maj:t den 29 december 1933 socialstyrelsen att i samråd med utredningen verkställa en statistisk undersökning av hembiträdenas anställnings- och arbetsvillkor m. m. inom vissa efter representativa grunder utvalda orter. Under medverkan av husmödrarnas och hembiträdenas egna organisationer samt andra för frågan intresserade föreningar utsändes frågeformulär direkt till husmödrar och hembiträden. Vidare överenskoms med de offentliga arbetsförmedlingarna att i samband med förmedlingsarbetet under viss tid tillhandahålla frågeformulär för ifyllande ävensom att meddela adresser till husmödrar och hembiträden, vilka anmälde sig för erhållande av arbetshjälp respektive anställning. Undersökningen begränsades till ett fyrtiotal orter och kom därigenom att omfatta endast hushåll av stadstyp. Sedan det inkomna materialet bearbetats, framlade socialstyrelsen i juni 1936 en berättelse över undersökningen under titeln Arbetsförhållandena inom det husliga arbetets område.

För att även arbets- och avlöningsförhållandena för hembiträden, anställda i jordbrukshushåll, skulle bliva föremål för statistisk undersökning uppdrog Kungl. Majit den 5 november 1937 på hemställan av utredningen åt socialstyrelsen att verkställa en dylik undersökning. Kesultaten av denna undersökning, vid vilken tillämpades i huvudsak samma tillvägagångssätt för insamlingen av primärmaterialet som vid den tidigare undersökningen, framlades i början av 1939 i en inom socialstyrelsen utarbetad berättelse över Arbetsförhållandena inom det husliga arbetet å landsbygden.

Nu omförmälda båda statistiska undersökningar ha av utredningen i olika hänseenden åberopats såsom motiv för dess ställningstagande i de densamma förelagda spörsmålen.

10 Kungl. Majlis proposition nr 217.

Arbetstiden inom hembiträdesyrket.

De utförda statistiska undersökningarna lia bland annat avsett att utröna arbetstidens längd inom hembiträdesyrket.

Beträffande arbetstiden för hembiträden i stadshushåll anför socialstyrelsen i berättelsen över 1936 års undersökning, efter att ha erinrat om att begreppet arbetstid inom det husliga arbetet vore i hög grad obestämt, följande:

Även örn hembiträdena numera i viss utsträckning åtnjuta bestämda fritider, är likväl arbetstiden vanligen icke bestämt avgränsad gentemot den tid, under vilken de kunna ägna sig åt vila eller eget arbete. Visserligen synes det dagliga arbetet i de flesta hushåll börja på ett bestämt klockslag, men arbetets avslutning är i regel icke på samma sätt fixerad. För många hembiträden torde arbetstiden örn kvällarna utsträckas över den regelmässiga vid bjudningar och dylika tillfällen. En särskild fråga är, i vad mån hembiträdena, sedan det mera regelmässiga arbetet för dagen är slut, kunna förfoga över sin tid, d. v. s. ha frihet att gå ut, örn de så önska, eller åtminstone få vara ostörda. Ofta måste de stå till förfogande för passning av dörrklocka, telefon o. d., och i en del hushåll torde de anställda regelmässigt ha att fullgöra dylik »beredskapstjänst». Å andra sidan förekomma emellanåt längre eller kortare arbetspauser under dagen, varför tiden mellan det dagliga arbetets början och slut icke alltid kan anses helt utfylld av effektivt arbete. I några fall ha husmödrarna meddelat, att dessa arbetspauser i regel omfatta ett par timmar dagligen, och att hembiträdet under denna tid kan ägna sig åt eget arbete, såsom sömnad o. d., eventuellt även avlägsna sig från arbetsplatsen, men i andra fall torde gälla, att arbetspauserna ofta nog inskränkas till den tid hembiträdet behöver för att inta sina måltider.

På grundval av de till socialstyrelsen lämnade uppgifterna har till belysning av bruttoarbetstidens längd inom stadshushåll sammanställts följande tabell:

Bruttoarbetstid per dag för stadsliembiträden.

Arbetsgivarnas uppgifter. . Genom arbetsförmedlingarna Övriga..................

Samtliga

redo-

Per sonalens uppgifter ..

Genom arbetsförmedlingarna! Övriga....................i 1 582

Därav (i

i) hembiträden med neda arbetstid per dag (tim.)

Genom-

snittlig

Bruttoarbetstiden per dag skulle sålunda uppgå enligt husmödrarnas uppgifter till i genomsnitt 12 timmar och enligt personaluppgifterna till nära 12V2 timmar. Härtill bomme den arbetstid, som uttoges om kvällarna i anledning av bjudningar eller av annan särskild anledning. Å andra sidan förekomme, såsom förut nämnts, emellanåt längre eller kortare arbetspauser under dagen.

I anslutning till tabellen anför socialstyrelsen i berättelsen över undersökningen:

Angående det dagliga arbetets början och slut ha de flesta husmödrar och hembiträden lämnat ganska noggranna uppgifter. Vanligen angives såväl arbe-

11 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

tets början som dess avslutning till bestämda klockslag eller på en halvtimme när. På vardagar synes arbetet för de flesta hembiträden börja kl. 7 ä 8 f. m., på söndagar ofta någon timme senare. Uppgifterna angående det dagliga arbetets slut äro betydligt mera växlande, men flertalet av de redovisade hembiträdena synes i regel sluta sitt arbete kl. 7 å 8 e. m., en del likväl kl. V*7 å 7 eller redan omkring kl. 6, medan för somliga arbetstiden uppgives vara till kl. V*9 å 9, för några ännu längre. Det framgår av en del upplysningar, att åtminstone i de större städerna såsom arbetstidens slut ofta angivits det klockslag, då disken efter den sena middagen brukar vara undanstökad, eller i några fall, då sovrummen iordningställts för natten. Det bör anmärkas, att anförda uppgifter i allmänhet avse förhållandena under vintermånaderna, ty arbetstiden kan ibland vara olika sommar och vinter. I familjer med barn i skolåldern synes hembiträdet i regel få börja sitt arbete någon timme tidigare under den tid skolan pågår än under övriga delar av året. Under familjens sommarvistelse på landet synes arbetet ofta börja något tidigare och sluta något senare än i staden, vilket dock uppväges av att ett par timmar under dagen bli lediga.

Socialstyrelsen har jämväl gjort en beräkning av bruttoarbetstiden per vecka. Yeckoarbetstiden har så beräknats, att den dagliga bruttoarbetstiden multiplicerats med 7, varefter produkten minskats med det tal, som motsvarar den regelbundna fritiden per vecka. Hänsyn har även tagits till att den ordinarie arbetstiden i en del fall uppgivits vara kortare vissa dagar, t. ex. söndagar, då arbetet ofta säges börja någon timme senare än eljest. Resultaten av undersökningen framgå av följande tabell:

Beräknad bruttoarbetstid per vecka för stadshewbiträden med olika slags anställning

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

En likartad undersökning Ilar verkställts beträffande de i lanthushåll anställda hembiträdenas regelmässiga arbetstid. Beträffande arbetsförhållandena å landsbygden anföres i socialstyrelsens undersökning:

Det dagliga arbetet i de flesta lanthushåll synes börja på ett bestämt klockslag, antingen sammanhängande med tiden för morgonmjölkningen eller med tillredningen av morgonmåltiden. Arbetets avslutning är emellertid icke på samma sätt fixerad utan i viss mån beroende av tillfälliga omständigheter. Skulle t. ex. de utomhus arbetande männen bli fördröjda, förlänges även hembiträdets arbetstid, ty eftersysslorna för kvällsmaten utföras i regel av hembiträdet. Sällan torde däremot på landet arbetstiden utsträckas i anledning av bjudningar o. d., åtminstone inte vid mindre gårdar. En särskild fråga är i vad mån hembiträdena, sedan det mera regelmässiga arbetet för dagen är slut, kunna förfoga över sin tid, d. v. s. ha frihet att ga ut örn de så önska eller åtminstone att få vara ostörda. I hem med småbarn måste de stå till förfogande för passning av barnen, då föräldrarna äro borta, ehuru detta torde vara mera sällsynt i lanthemmen. Emellanåt sägas visserligen längre eller kortare pauser i arbetet kunna förekomma under dagen, men ofta göres gällande, att dessa inskränka sig till den tid hembiträdet behöver för att inta sina måltider.

Angående det dagliga arbetets början och slut ha de flesta husmödrar och hembiträden lämnat ganska noggranna uppgifter. På vardagar synes arbetet för de flesta hembiträden börja kl. V26 å 7 f. m. på sommaren, på vintern en halv eller en hel timme senare. Uppgifterna angående det dagliga arbetets slut äro betydligt mera växlande, men flertalet av de redovisade hembiträdena synes i regel sluta sitt arbete kl. 19 å 20, en del likväl något tidigare, i synnerhet örn vintern. På sommaren uppgives arbetstiden ibland kunna utsträckas till kl. 21 å 22.

Jämväl beträffande hembiträdena på landsbygden har i socialstyrelsens undersökning uppgjorts tabeller rörande bruttoarbetstiden per dag och per vecka. Tabellerna utvisa följande:

Bruttoarbetstid per dag för lantheiubiträdeii.

Arbetsgivarnas uppgifter1 Genom arbetsförmedling Övriga ................

Personalens uppgifter .. Genom arbetsförmedlim

Övriga

Sommar — s., vinter = v.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 13

Beräknad bruttoarbetstid per vecka för lantlieuibiträden vintertid.

Sammanfattningsvis anför socialstyrelsen:

Enligt stadsundersökningen utgjorde den dagliga arbetstiden ungefär 12 timmar i genomsnitt per dag, medan den enligt landsbygdsundersökningen var något över 13 Va timmar per dag sommartid och inemot 13 timmar i genomsnitt per dag vintertid. Skillnaderna sammanhänga främst med arbetsdagens tidigare begynnelse på landsbygden. Lanthembiträdena uppgåvos i allmänhet börja sitt arbete kl. Va 6 å 7 f. m. på sommaren och något senare på vintern, medan stadshembiträdena i regel började arbetet kl. 7 å 8 f. m.

Bruttoarbetstiden per vecka har för hembiträdena i städerna beräknats utgöra i genomsnitt omkring 80 timmar, medan den för hembiträden på landet vintertid utgjorde ungefär 86 timmar och sommartid omkring 90 timmar. Kortare arbetstid än 70 timmar per vecka hade omkring Vio av stadshembiträdena, men endast några få procent av lanthembiträdena. Under det att bland de senare arbetsveckor om 100 timmar och däröver enligt arbetsgivarna förekommo för 2,3 % av hembiträdena, enligt personalen för 8,8 % voro motsvarande siffror för stadshembiträdena 0,1 % respektive 2,5 %.

14 Kungl. Majlis proposition nr 217.

Ii eraim ad bruttoarbetstid per vecka för lan t hem biträd en sommartid.

Behovet av legal reglering av hembiträdenas arbetstid.

Bibringandet av fackkunskap genom särskild utbildning skulle enligt hembiträdesutredningens mening ha stor betydelse för höjandet av hembiträdeskårens sociala anseende samt skulle tvivelsutan även i övrigt vara av vikt för åvägabringandet av bättre förhållanden inom yrket. Särskilt borde därvid beaktas, att örn man skulle kunna vinna tillräcklig anslutning och framgång för samhällsingripanden i syfte att uppnå förbättrade arbetsförhållanden inom hembiträdesyrket, den kår, som ingripandet skulle avse, rimligtvis borde kunna uppvisa ett visst mått av yrkesutbildning och kunnande. Erforderlig förståelse för reformsträvandena kunde eljest näppeligen vara att förvänta. Någon verklig förbättring torde emellertid icke kunna — i allt fall icke inom rimlig tid — uppnås utan att även andra åtgärder vidtoges. Det huvudsakligaste önskemålet från hembiträdenas sida vore en förbättring av själva arbetsförhållandena i yrket. Ville man uppnå en ökad tillströmning av arbets-

15 Kungl. May.ts proposition nr 217.

kraft till arbetsområdet, måste man därför söka beakta de anställdas önskemål och krav rörande arbetsförhållandena, så långt detta över huvud kunde anses möjligt.

Beträffande de sociala skäl, som påkallade en reglering av hembiträdenas arbetsförhållanden, anför utredningen:

De sociala skäl, som överhuvud framtvingat den moderna arbetstidslagstiftningen torde — och detta måhända i alldeles särskild grad — gälla även beträffande hembiträdesyrket. Arbetstiden för denna yrkesgrupp är, såsom allmänt är känt och genom den företagna undersökningen ytterligare bestyrkes, icke blott osedvanligt lång utan även i hög grad obestämd. Enligt utredningen uppgår nämligen den dagliga bruttoarbetstiden till i genomsnitt icke mindre än 12 å 13 timmar. Att hembiträdena vid sådant förhållande i stor utsträckning gå miste örn de sociala och kulturella fördelar, som genom lagstiftningen tillförsäkrats de flesta andra arbetargrupper, ligger i öppen dag. Med andra ord, hembiträdena avstängas i en betydande utsträckning från de tillfällen till kroppslig vila och andlig vederkvickelse, som tack vare lagstiftningen komma kamrater inom andra, eljest jämställda arbetargrupper till del, och få därigenom även svårare att skaffa sig erforderliga insikter rörande samhälleliga spörsmål och frågor. Såsom försvar för den längre arbetstiden ligger nära till hands att åberopa det förhållandet, att hembiträdets arbete i och för sig är lättare och mindre påfrestande än exempelvis arbetet i en fabrik, detta särskilt med hänsyn till de pauser i arbetet som kunna förekomma, Utredningen medgiver gärna, att hembiträdets arbete mången gång är mindre både fysiskt och psykiskt påfrestande än det industriella arbetet. Detta utgör emellertid intet bärkraftigt försvar för en fullständig underlåtenhet att reglera hembiträdets arbetsförhållanden, detta alldeles särskilt som en dylik reglering icke blott avser att skydda mot en direkt uttröttning utan lika mycket avser att bereda vederbörande möjlighet till studier, friluftsliv, umgänge med anhöriga och annan rekreation. Däremot kan den anförda synpunkten givetvis spela en betydande roll vid prövningen av frågan, huru långt man kan och bör gå vid en eventuell reglering av hembiträdenas arbetsförhållanden. Utredningen får tillfälle att senare återkomma till detta spörsmål i annat sammanhang.

Utredningen framhåller vidare, att icke blott sociala skäl påkallade en reglering av hembiträdenas arbetsförhållanden, utan att en dylik reglering vore i lika hög grad påkallad av hänsyn till svårigheterna att under nuvarande förhållanden ernå en tillfredsställande rekrytering till detsamma. Då det industriella arbetet vore arbetstidsreglerat, medan arbetet i hemmen icke blott saknade sådan rättslig reglering utan även i praktiken regelmässigt vore förenat med en mycket lång daglig arbetstid, vore det helt naturligt, att hembiträdesyrket ansåges stå i en särställning, som ur arbetstagarens synpunkt innebure en deklassering av detsamma och som hade till följd, att yrket bleve mindre eftersträvansvärt. Då man även framgent från arbetstagarhåll torde komma att sätta synnerligt värde på att ha en bestämd arbetstid, komme kvinnornas flertal sannolikt även framgent att hellre än husligt arbete välja annan verksamhet, som erbjöde eller ansåges erbjuda större förmåner. Åtminstone komme detta att gälla tinder tider då det med hänsyn till konjunkturläget ställde sig ganska lätt för den kvinnliga arbetskraften att vinna anställning inom industri, handel eller annan därmed jämförlig verksamhet. I och med

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

att hembiträdesyrket bleve föremål för reglering, skulle med all sannolikhet arbetstagarna se på det med andra ögon och mera värdesätta de med yrket i övrigt förenade förmånerna.

Utredningen framhåller ännu en synpunkt, som enligt dess mening förtjänade beaktande i detta sammanhang, nämligen att — till följd av att kvinnorna numera funne sysselsättning inom förvärvsområden, där tidigare uteslutande manlig arbetskraft använts — arbetslösheten bland männen vid lågkonjunkturer blivit större än vad eljest skulle varit fallet. Därest man kunde vinna ökad uppskattning och förståelse för hembiträdesyrket och de kvinnliga arbetstagarna såsom följd därav komrne att i större utsträckning söka sig till detta yrke, skulle arbetsmarknadsförhållandena röna gynnsam inverkan därav.

Starka skäl talade därför enligt utredningens mening för en reglering av arbetsförhållandena inom det husliga arbetets område. Skäl, som talade mot en sådan reglering, funnes emellertid jämväl. Det mest vägande av sistnämnda skäl vore invändningen, att det husliga arbetet till sin natur vore sådant, att det icke lämpade sig för en reglering lagstiftningsvägen. Utredningen redogör för de svårigheter, som därvidlag gjorde sig gällande, och anför därvid:

Arbetet i ett hem måste bedrivas under andra villkor än exempelvis industriellt arbete och låter sig därför näppeligen insnöras i samma regler, som dem åttatimmarslagen föreskriver för industrien. Förhållandena skifta — och måste i viss utsträckning skifta — från hem till hem och från ort till ort. Även kompliceras frågan därav, att det husliga arbetet icke är specialiserat utan inrymmer en sådan mängd av olikartade arbetsuppgifter. Därför föreligga inom det husliga arbetet icke heller förutsättningar för en intensifiering i samma grad som på de flesta andra arbetsområden. Arbetsrytmen växlar från hushåll till hushåll, beroende på en mängd faktorer, som icke låta sig på förhand bestämmas och därför icke heller genom lagstiftning regleras. Det sagda utesluter dock självfallet icke, att i fråga örn rationalisering av hemmen åtskilligt kan göras bättre än vad det nu är. Med den moderna tidens utveckling på det tekniska området — med arbetsbesparande maskiner av skilda slag, med centraluppvärmning och elektricitet m. m. — och allteftersom denna utveckling mera allmänt sträcker sina verkningar även till hemmen, kan säkerligen mycket göras i syfte att på ett mera tillfredsställande sätt organisera det husliga arbetet. Åtskilligt i denna riktning torde för övrigt redan vara gjort, i vad angår stadshemmen, och arbete pågår för att främja en dylik utveckling även för landsbygdens hem. Men även med en genomförd rationalisering av hemarbetet lärer det likväl icke låta sig göra att reglera hembiträdenas arbetsförhållanden exakt efter mönster av industriarbetarnas. Man behöver blott tänka på en så enkel, men dock i detta hänseende betydelsefull faktor som att hushållens övriga förvärvsarbetande medlemmar måste få mat innan de gå till sitt arbete och efter det de hemkommit från detsamma. Hembiträdets arbetsdag måste således börja tidigare och sluta senare än övriga hushållsmedlemmars. Då dessa mestadels själva lära hava en arbetsdag, ej understigande åtta timmar, ligger det sålunda i sakens natur, att hembiträdena få börja sitt arbete tidigare och sluta det senare än vad vid en normal, kontinuerlig åttatimmarsdag är fallet. Därest hembiträdenas arbetsdag likväl skulle kunna hållas vid åtta timmar, skulle detta sålunda förutsätta, att hembiträdena kompenserades med motsvarande raster under arbetets gang. Härvid måste det dock beaktas, att med hänsyn till det husliga arbetets art och det sätt, varpå arbetet i ett hem sedvanligen är organiserat, ett sådant arbetsuppehåll

17 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

icke lärer kunna uttagas i form av en sammanhängande längre rast utan måste splittras på ett par kortare raster, vardera omfattande kanske en timma. En dylik ordning med kortare raster under arbetsdagen lärer dock näppeligen vara tillfredsställande varken för husmödrarna eller hembiträdena; rasterna skulle verka mycket splittrande på arbetet i hemmet samtidigt som de merendels skulle bliva för korta för att hembiträdena skulle kunna utnyttja dem på ett för dem själva tillfredsställande sätt. Med ett ord, man måste säga sig att en reglering av arbetstiden med lagstadgade kortare uppehåll under densamma till viss del skulle bliva en reglering på papperet, vars praktiska verkningar i allt fall icke skulle svara mot den irritation och de svårigheter i skilda hänseenden, som därav skulle följa.

Utredningen tillägger, att varje lagstiftning med syfte att reglera arbetsförhållandena för en viss grupp av arbetstagare nödvändigt medförde en motsvarande inskränkning i vad arbetsgivarna dittills ansett som sin rätt. Liksom vid all dylik lagstiftning finge arbetsgivaren söka sig behövlig kompensation på annat sätt, i förevarande fall främst genom bättre organisation av arbetet och ett rationellare utnyttjande av den egentliga arbetstiden.

Mot en reglering av arbetsförhållandena hade, enligt vad utredningen framhåller, jämväl anförts, att arbetstillgången på detta område skulle minskas därigenom att husmödrarna skulle söka att i större utsträckning reda sig utan stadigvarande lejd arbetskraft, i följd varav än flera kvinnor skulle söka sig till andra yrken. Utredningen säger sig icke dela dessa farhågor utan fastmera vara av den uppfattningen, att de flesta husmödrar mera skulle uppskatta en duglig hjälp i hemmet under ordnade arbets- och fritider än en måhända mindervärdig sådan, som läte sig nöja med en praktiskt taget oinskränkt arbetstid.

Det sätt, varpå arbetstidsförhållandena böra regleras.

Arbetstidsförhållandena inom det husliga arbetet kunde regleras antingen direkt genom att i en lag uttryckligen angåves hur lång den dagliga arbetstiden finge vara eller indirekt, i vilket senare fall arbetstiden icke fastställdes i vidare mån än att vissa minimifritider angåves, vilka arbetstagaren under' alla förhållanden skulle äga tillgodonjuta.

Den närmast till hands liggande utvägen kunde enligt utredningen måhända synas vara en direkt arbetstidsreglering, även örn därvid skulle behöva bestämmas så lång arbetsdag som tio timmar. Denna utväg måste sägas vara för hembiträdena gynnsammare än en lagstiftning, som lämnade arbetstiden i och för sig oreglerad och inskränkte sig till att garantera vissa fritider. Flera skäl talade emellertid emot ett beträdande av denna väg. Det skulle sålunda utan tvivel för hembiträdenas stora massa te sig som en orättvisa, örn man direkt i lag fastsloge, att deras arbetstid skulle betydligt överstiga vad som i allmänhet gällde. Det torde därför kunna befaras, att en sådan lag skulle från hembiträdenas sida mötas med större missnöje än en lag, som icke direkt bestämde arbetstidens längd utan endast garanterade vissa minimifritider. Såsom ett ytterligare skäl för indirekt arbetstidsreglering framhåller utred- Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. 21c u 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ningen, att frågan därigenom komme att lösas enligt en linje, som icke stöde i alltför skarp motsats till deras mening, vilka ansåge det husliga arbetets område över huvud icke vara lämpat för en reglering lagstiftningsvägen. Nu anförda synpunkt ägde enligt utredningens mening sitt berättigande lika mycket av sakliga som av taktiska skäl. Då förevarande område vore för lagstiftningen nytt, borde man gå fram med varsamhet och söka anknyta till och utbygga redan befintliga sedvänjor och bruk. Vissa sådana sedvänjor funnes i fråga örn hembiträdenas fritider men torde däremot saknas i vad anginge arbetstidens längd. Därest det första försöket till rättslig reglering av arbetsförhållandena på förevarande område befunnes slå väl ut, torde man i en framtid böra upptaga till övervägande frågan örn vidtagande av ytterligare åtgärder till likställande av hembiträdena med övriga arbetargrupper.

Beträffande frågan om erforderliga förbättringar i hembiträdeskårens arbetsvillkor skulle kunna uppnås på andra vägar än genom tillgripande av särskilda lagstiftningsåtgärder, framhåller utredningen att — allteftersom upplysningen stege och förståelsen för den anställdes berättigade krav växte — tiden själv i sin mån arbetade till förmån för hembiträdena. Utredningen fortsätter:

Med en dylik motivering skulle emellertid hart när varje arbetstidslagstiftning kunna avböjas; och så långt torde väl ingen vilja gå. Och vad just det. ifrågavarande arbetsområdet beträffar lära särskilda skäl föreligga att icke överlämna frågan till en lösning under hand och så småningom. I det husliga arbetets natur ligger, att det på varje arbetsplats i regel utföres av allenast en arbetare. Härav följer att arbetarsidan i allmänhet får svårare att hävda sin ställning gentemot arbetsgivaren, än örn ett flertal arbetare samfällt framträtt med sina önskemål. Vidare lärer krävas, för att förbättringar skola kunna förväntas inom rimlig tid, att fasta organisationer, lämpade att sluta avtal, finnas å både arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Sådana organisationer finnas emellertid icke för närvarande. Med hänsyn till hemarbetets säregna natur och den hastiga omsättningen inom hembiträdesyrket lärer det för övrigt vara tvivelaktigt, örn dylika organisationer av erforderlig fasthet och styrka överhuvud kunna åstadkommas på det husliga arbetets område. Och även om en organisationsform, öppnande möjlighet till förhandlingar och överenskommelser, skulle komma till stånd, är det i varje fall tydligt att åvägabringandet härav kommer att kräva en lång tid. Emellertid kan man utgå från, att om av något skäl försöken att lagstiftningsvägen reglera hembiträdenas anställningsförhållanden skulle misslyckas, frågans lösning så småningom kommer att framtvingas fackföreningsvägen.

Det må även i detta sammanhang erinras, att på flera av de yrkesområden, där staten tidigare ingripit i reglerande syfte, fasta organisationer långt dessförinnan funnits med allt vad detta inneburit av möjligheter till en reglering på enskild väg. Det har emellertid likväl icke befunnits tillräckligt med det inflytande, som organisationerna utövat, utan det har ansetts lämpligt med samhällsingripanden för åvägabringande av erforderlig enhetlighet och stadga.

Då alltså staten funnit erforderligt att ingripa på yrkesområden, där organisationer funnits, som kunnat företräda arbetstagarna och frambära deras önskemål i fråga örn reglering av arbetsförhållandena, synes desto större skäl förefinnas för staten att vidtaga åtgärder beträffande ett område, där allt hittills har varit lämnat åt sig självt, där förhållandena fått mera slumpvis ordna sig och beträffande vilket en allmän mening synes råda därom, att det icke är bra som det är.

19 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

De frågor, vilka lagstiftningen bör omfatta.

Utredningen behandlar därefter spörsmålet, huruvida lagstiftningen på förevarande område bör inskränkas till att avse allenast reglering av fritiden eller om även vissa andra hithörande förhållanden, såsom hembiträdenas bostadsförhållanden, rätt till vård vid sjukdom m. fl. likartade spörsmål i samband därmed borde upptagas till laglig reglering. Man syntes enligt utredningen måhända till en början benägen att begränsa sig till en reglering av fritiden. Såsom skäl för ett sådant ställningstagande kunde enligt utredningen anföras följande:

Det kan sålunda synas lämpligt, att den tilltänkta lagen gives en utformning och en omfattning så mycket som möjligt överensstämmande med redan befintliga likartade lagar, d. v. s. främst lagen örn arbetstidens begränsning och lantarbetstidslagen. Dessa lagar reglera som bekant för de områden, för vilka lagarna äro gällande, inga andra frågor än just arbetstiden. Och så mycket större skäl att eftersträva en dylik kongruens kunde man synas hava, örn man — i likhet med utredningen — förutsätter, att förr eller senare en ytterligare utbyggnad av den tilltänkta hembiträdeslagen kommer till stånd, syftande till att i fråga örn arbetstiden uppnå större likhet mellan sistnämnda lag och övriga arbetstidslagar. Men även andra skäl synas med visst fog kunna åberopas till försvar för den meningen, att man nu bör begränsa lagstiftningsåtgärderna till att icke avse andra frågor än hembiträdenas fritid. Sedan åtskillig tid tillbaka har man nämligen arbetat på en lösning av den större frågan om en rättslig reglering överhuvudtaget av det enskilda arbetsavtalet. Det må här bland annat erinras örn det av tillkallade utredningsmän år 1935 avgivna betänkandet med förslag till lag örn arbetsavtal (Statens offentliga utredningar 1935: 18). I nämnda betänkande framlägges ett förslag till arbetsavtalslag, avsett att tillämpas — med vissa i detta sammanhangbetydelselösa undantag — å varje avtal, varigenom ena parten åtagit sig att mot ersättning arbeta i tjänst hos andra parten; förslaget syftar till en rättslig reglering, förutom av avtals- och uppsägningstid, även av arbetstagares rätt till lön, sjukvård, lön vid sjukdom m. m. Vid angivna förhållande låter det måhända säga sig, att man icke bör föregripa det sålunda pågående lagstiftningsarbetet genom att för visst område, nämligen för det husliga arbetet, genomföra en speciallagstiftning rörande dessa och andra likartade frågor.

Utöver de nu anförda skälen mot ett utsträckande av den tilltänkta hembiträdeslagen till att omfatta även vissa andra spörsmål än frågan om fritiden torde ytterligare kunna anföras, att man genom en dylik utvidgning måhända kan försvåra eller i allt fall fördröja lösningen av det viktigaste problemet, som ju dock utan all fråga är arbetstidens begränsning. De berörda spörsmålen örn hembiträdes rätt till bostad, sjukvård o. s. v. innefatta nämligen svårlösta frågor och det kunde därför synas vara klokt att tills vidare begränsa lagstiftningen till den fråga, som i främsta rummet kräver sin lösning, eller regleringen av hembiträdenas fritid.

Trots de sålunda anförda skälen mot en utvidgning av lagstiftningen anser utredningen särskilda skäl föreligga för att man på förevarande område icke begränsade sig till att endast reglera arbetstiden utan även läte vissa andra frågor rörande arbetsförhållandena samtidigt bliva föremål för rättslig reglering. Skälen till en dylik utvidgning av lagstiftningen utvecklas av utredningen sålunda:

20 Kungl. May.ts proposition nr 217.

Det torde vara ställt utom tvivel, att en beklaglig brist på ordning och likformighet är rådande i vad angår arbetsavtal inom det husliga arbetets område. Ofta utformas sålunda inga närmare villkor, vare sig muntligen eller skriftligen, med avseende å en tilltänkt anställning; det enda, varom uttrycklig överenskommelse träffas, är ofta nog hembiträdets kontanta lön, medan övriga villkor för anställningen såsom angående anställningstidens längd, tiden för lönens utbetalande, hembiträdets rätt till vård under sjukdom, hembiträdets bostadsförhållanden m. m. lämnas oreglerade. Man överlämnar dylika spörsmål till lösning framdeles, i den män de kunna bliva aktuella. Och när så ett sjukdomsfall inträffar eller annan tvistefråga uppkommer mellan parterna, händer det lätt, att de äro av olika mening angående vad som varit förutsatt dem emellan. Då det på detta område icke finnes allmängiltiga och fasta sedvänjor att falla tillbaka på, slutar tvisten lätt med att hembiträdet anser sig orättvist behandlat, vilket i sin mån kan bidraga till att hos hembiträdet framkalla en viss motvilja mot yrket överhuvud. Med hänsyn till önskemålet att göra yrket mera lockande och därigenom vinna en bättre rekrytering till detsamma, är det därför av vikt, att en reglering av arbetsförhållandena kommer till stånd i alla de hänseenden, där en dylik reglering är påkallad. Å andra sidan lärer det icke vara erforderligt att i varje hänseende nu åstadkomma en fullständig reglering av anställningsförhållandena. Sådana frågor, där en rättslig reglering varken är direkt påkallad av ett rådande osäkerlietstillstånd eller eljest av sociala skäl synes behövlig, torde sålunda böra lämnas utanför den tilltänkta regleringen. Dylika spörsmål torde, liksom för närvarande är fallet, få lösas efter allmänna rättsprinciper och i enlighet med vad som i det särskilda fallet får anses vara mellan parterna överenskommet.

Bland de spörsmål, som synas böra i detta sammanhang upptagas till prövning, märkes främst frågan örn en fastare reglering av själva anställningsavtalet och tiden för dess varaktighet. De osäkra och lösliga förhållanden, som för närvarande äro rådande härutinnan, lära vara allmänt kända. Lika väl som ett hembiträde stundom anser sig kunna sluta en anställning, när helst hon så behagar, så förekommer bland vissa husmödrar den uppfattningen, att de kunna avskeda ett hembiträde tämligen godtyckligt. Emellertid må bemärkas, att förutsättningen för en reglering av tiden för avtalets gilighet torde vara, att den ömtåliga frågan örn rätt för endera parten att i vissa fall uppsäga avtalet samtidigt upptages till behandling. Vidare synas hembiträdenas bostadsförhållanden, i de fall där hembiträdena äro boende i arbetsgivarnas hem, böra göras till föremål för reglering. Det förekommer utan tvivel, att hembiträden såsom bostad anvisas utrymmen, som ur hygieniska och sociala synpunkter icke äro godtagbara såsom boningsrum. Ytterligare torde, med hänsyn till den osäkerhet som för närvarande är rådande beträffande denna fråga, jämväl spörsmålet örn hembiträdes rätt till sjukvård genom arbetsgivarens försorg böra erhålla rättslig reglering. Även beträffande tiden för utbetalande av hembiträdes kontantlön synes en lagbestämmelse böra träffas, detta främst med hänsyn till den nonchalans som härutinnan icke sällan kommer till synes från arbetsgivarens sida. Slutligen torde, med hänsyn till de önskemål härom som från olika håll framförts, även frågan om en viss standardisering av arbetsbetyg för hembiträden böra upptagas till prövning.

Den synpunkten att man med en lagstiftning, utformad enligt dessa riktlinjer, på sitt sätt måhända föregrepe en blivande allmän arbetsavtalslag ansåge utredningen icke vara avgörande. I stället borde man fästa avgörande betydelse därvid att en dylik utvidgad lagstiftning inom förevarande område

21 Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

vore direkt påkallad för uppnående av sådana förbättrade förhållanden inom yrket, som utgjorde förutsättningen för en ökad tillströmning till detsamma.

Anledningen till framläggandet av alternativa förslag.

En lagstiftning för det husliga arbetets område av den innebörd, som i det föregående antytts, syntes enligt utredningen kunna utformas enligt tre olika linjer. Man kunde till en början tänka sig en lagstiftning, uppbyggd efter mönster av arbetarskyddslagen eller allmänna arbetstidslagen, d. v. s. av tvingande karaktär och kombinerad med övervakning genom något statligt organ, närmast yrkesinspektionen. För det andra kunde man tänka sig en lagstiftning av i stort sett samma karaktär som nyss nämnts men utan övervakning; lagen skulle alltså i fråga örn fritider m. m. vara av tvingande natur, men man överlämnade åt den anställde att själv genom skadeståndstalan beivra de eventuella åsidosättanden av lagens föreskrifter, till vilka arbetsgivaren kunde göra sig skyldig. En dylik lag skulle alltså till sin allmänna utformning i viss mån erinra om semesterlagen. Det tredje alternativet slutligen skulle innebära, att lagstiftningen gjordes helt dispositiv och för sin tillämpning förutsatte, att parterna vore ense därom; lagen skulle således äga tillämpning endast å tjänsteavtal, som av parterna avsetts skola underställas lagen och som till utmärkande därav ingåtts i viss föreskriven form.

Utredningen anser sig icke kunna förorda en tvingande lagstiftning, kombinerad med övervakning genom statligt organ. Redan med hänsyn till det stora antalet arbetsplatser, varmed man inom det husliga arbetet hade att räkna, torde en övervakning icke vara möjlig. Därtill komme att den allmänna meningen kunde förväntas med synnerligen skärpa vända sig mot ett system, som förutsatte en statlig övervakning av förhållanden, som rörde hemlivet och hemmen.

De båda återstående alternativen, vilka av utredningen betecknas, förslaget örn tvingande lagstiftning utan övervakning huvudförslaget eller alternativ I och förslaget örn dispositiv lagstiftning det alternativa förslaget eller alternativ II, syntes däremot båda vara av beskaffenhet att i och för sig kunna godtagas. Vartdera alternativet hade sina fördelar och sina nackdelar.

Beträffande huvudförslaget anför utredningen:

Den stora fördelen med en lagstiftning av ifrågavarande typ, jämfört med en enligt alternativ II konstruerad lag, är att i förstnämnda fall de i lagen givna reglerna utan vidare bliva tillämpliga å varje tjänsteavtal inom förevarande arbetsområde, oavsett örn parterna så överenskommit eller icke. Fördelen härav lärer vara uppenbar, när såsom här är fallet lagen har karaktär av en socialpolitisk lagstiftning. Nackdelen är, å andra sidan, att lagens bestämmelser just med hänsyn till sin allmängiltighet måste ges en i viss mån försiktig och därför kanske icke i alla avseenden fullt tillfredsställande utformning; skulle i en allmängiltig lag alltför rigorösa bestämmelser givas, bleve — med hänsyn till de ytterst olikartade förhållandena i olika hem — följden med visshet den, att i en mängd fall lagens bestämmelser icke passade eller rent av icke kunde efterlevas. En lagstiftning av generell natur bleve alltså så till vida av begränsat värde, som dess olika bestämmelser måste ut-

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 217'.

formas med en viss försiktighet, å andra sidan må emellertid anmärkas att en generell lagstiftning — sett ur den enskildes synpunkt — kan verka onödigt ingripande, då densamma bleve tillämplig jämväl å ett sådant avtal, där enligt båda parternas mening lagens bestämmelser icke passade. Emellertid torde beaktas, att samma invändning lika väl kan riktas mot varje annan lag av huvudsakligen tvingande karaktär. Och att en dylik invändning icke får hindra genomförandet av en ur samhällets synpunkt önskvärd och befogad lag ligger i öppen dag.

Körande en lagstiftning utformad enligt det alternativa förslaget yttrar utredningen:

Förutsättningen för att lagen i det särskilda fallet bleve tillämplig skulle vara, att parterna voro därom ense och att till bekräftelse därav avtalet träffades i skriftlig form och med begagnande av fastställt formulär till »normalkontrakt för hembiträde». I ett dylikt normalkontrakt skulle intagas bestämmelser angående anställningens art och anställningstiden, hembiträdets lön och övriga förmåner, kvällsledighet och fritid, övertidsarbete, samt, där överenskommelse träffats örn den ordinarie arbetstidens längd eller örn vid vilken tid på dagen arbetet skall taga sin början, de härom träffade bestämmelserna. Vad som i det särskilda fallet skulle i ovan angivna hänseenden gälla, bleve beroende på parternas fria överenskommelse, dock att i lagen skulle angivas vissa minimirättigheter för hembiträdet, under vilka man icke finge gå; dessa minimirättigheter skulle i stort sett överensstämma med de i Alternativ I upptagna bestämmelserna. Fördelen med den nu avhandlade linjen bleve först och främst, att man genom användande av normalkontrakt kunde nå fram till mera specialiserade bestämmelser än i en generellt tilllämplig lag och smidigt anpassa dessa bestämmelser efter de oerhört växlande förhållandena inom olika hushåll. För de hushåll, där så vore lämpligt, kunde parterna avtala örn en bestämd arbetstid, eventuellt örn åttatimmmarsdag. För åter andra hushåll, där man av särskild anledning ansåge sig kunna fixera ett tidigt klockslag för arbetets avslutande, kunde avtalet givas sådant innehåll. Och slutligen kunde för de hushåll, där man icke ansåge sig kunna gå längre i fråga örn fritid och kvällsledighet än vad lagen angåve som minimikrav, avtalet träffas i överensstämmelse härmed. Med ett ord, avtalet kunde -— inom ramen för lagens minimikrav — givas det innehåll, som i varje särskilt fall vore lämpligt. Vidare kunde parterna, där de funne lagens bestämmelser olämpliga, underlåta att skriva normalkontrakt och på så sätt undvika att få avtalet underställt lagens bestämmelser. Beträffande den sist anförda synpunkten må emellertid understrykas att, även örn detta i visst fall kan folden enskilde verka som en fördel, det från samhällets sida likväl lärer te sig som en nackdel, att frågan om tillämpligheten av en lag, som är av huvudsakligen socialpolitisk karaktär, skall vara beroende på parternas eget avgörande. Däremot är det icke uteslutet, att ur viss annan synpunkt systemet med normalkontrakt kan medföra en även ur samhällets synpunkt gynnsam verkan. Åtskilligt talar nämligen för att normalkontrakten främst skulle få användning med avseende å de mera yrkeskunniga och skötsamma hembiträdena; denna grupp kan förväntas ha ett särskilt intresse av att få sina anställningsförhållanden mera noggrant reglerade och likaså torde husmödrarna just beträffande dylika hembiträden vara särskilt villiga att genom normalkontrakt knyta dem fastare till sig. De genom normalkontrakt anställda hembiträdena bomme troligen därför att betraktas såsom stående på en högre yrkesnivå än andra hembiträden, och detta kunde i sin tur tänkas leda till att yrket såsom sådant finge ett högre socialt anseende och härigenom bleve

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 2o

mera lockande för de arbetssökande; och därhän syftar ju den tilltänkta lagstiftningen.

Emellertid finnas även skäl som tala mot en lagstiftning enligt det nu diskuterade alternativet II. Sålunda må till en början pekas på den väsentliga risk, som tvivelsutan föreligger, att en dylik lagstiftning i stor utsträckning blir allenast en lag på papperet. Husmödrarna kunna till stor del befinnas ovilliga att i skriftlig — och sålunda enligt gängse mening i mera förbindande — form utlova vissa fritider etc. Och hembiträdena å sin sida kunna likaledes, med den vid skriftliga handlingar ovana människans obenägenhet att skriva under kontrakt, draga sig för att anlita den av lagen anvisade formen med normalkontrakt. Man kunde sålunda riskera, att normalkontrakten finge en mycket begränsad användning och att förhållandena i övrigt bleve vid vad de äro. Denna synpunkt lärer vara förtjänt av så mycket större beaktande, som normalkontrakten, såsom nyss erinrats, troligen främst komme till användning beträffande sådana hembiträden, vars anställningsförhållanden, normalkontrakten förutan, vore relativt väl ordnade, medan de många hembiträdena med oordnade anställningsförhållanden — d. v. s. just den kategori man främst vill nå med regleringsåtgärderna -— icke bleve anställda enligt normalkontrakt och sålunda folie utanför lagens tilllämpningsområde.

Ytterligare må anmärkas, att det lärer vara ovisst örn hembiträdena genom systemet med normalkontrakt verkligen kunna förväntas uppnå bättre villkor än vad som enligt alternativ I förutsättes. Tanken är ju den, att varje hembiträde skall i sitt normalkontrakt tillförsäkras så stora förmåner, som det allmänna konjunkturläget och omständigheterna i det särskilda fallet medgiva, dock ej understigande lagens minimikrav. Emellertid är det allbekant, hurusom generellt fixerade minimikrav i praktiken tendera till att bliva standardkrav. Det är sålunda icke obefogat antaga, att även i de fall, där normalkontrakt komme till användning, de i varje särskilt fall kontrakterade villkoren i stort sett komma att överensstämma med lagens minimikrav. Och då har man ingalunda vunnit det med en dylik lagstiftning avsedda resultatet.

Enighet har icke kunnat uppnås inom utredningen angående vilketdera alternativet, som borde skänkas förord. Majoriteten har ansett övervägande skäl tala för huvudförslaget, medan en ledamot (herr Gustafsson i Benestad) bestämt förordat det alternativa förslaget. Förstnämnda ledamöter ha emellertid — för den händelse en lagstiftning i enlighet med huvudförslaget skulle slutligen avböjas — ansett sig böra i andra hand tillstyrka en enligt det alternativa förslaget utformad lagstiftning. I enlighet härmed ha båda förslagen framlagts såsom utredningens förslag, därvid dock en ledamot bland majoriteten förordat en annan utformning av det alternativa förslaget. Den ledamot, som förordat endast sistnämnda förslag, har ansett det av honom sålunda tillstyrkta förslaget böra i vissa delar utformas på annat sätt än vad majoriteten föreslagit.

Även för det fall att lagstiftningen beträffande hembiträden i allmänhet funnes böra vara av dispositiv art, borde lagen enligt utredningens mening likväl vara tvingande såvitt anginge minderåriga hembiträden.

En enligt huvudförslaget utformad lagstiftning, som icke begränsades till enbart en reglering av hembiträdenas fritid utan komme att omfatta även vissa andra frågor, borde enligt utredningens mening icke i alla avseenden

24 Kungl. Majlis proposition nr 217.

givas tvingande karaktär. Tvingande lagbestämmelser borde självfallet icke träffas i andra fall än där ett direkt samhällsintresse krävde bestämmelsernas uppfyllande. Ett dylikt intresse förelåge beträffande själva fritidsbestämmelserna. I fråga åter om vissa andra av de föreslagna bestämmelserna syntes däremot ett sådant samhälleligt intresse icke föreligga, i allt fall icke av den styrka att lagregler av tvingande karaktär syntes motiverade. I dessa delar torde därför lagens bestämmelser böra tillämpas endast då parterna icke genom överenskommelse annorledes ordnat sitt mellanhavande. Lagen finge i sådana fall sin betydelse genom att den förebyggde uppkomsten av tvister i sådana fall, där parterna ej själva i förväg reglerat en viss fråga.

De viktigaste bestämmelserna i huvudförslaget.

Tidpunkten då det ordinarie arbetet senast skall sluta har fastställts till kl. 19. I lanthushåll må dock, när avtal därom träffats, den ordinarie arbetstiden för månaderna april—september sluta senast kl. 20. Tidpunkten för arbetets början på morgonen beröres ej i lagen.

Övertidsarbete efter den ordinarie arbetstidens slut tillätes utan begränsning i den omfattning, varom parterna må överenskomma. Men hembiträdet är allenast i den mån avtal därom träffats skyldigt utföra övertidsarbete. Övertidsersättning skall, enligt tvingande bestämmelse, utgå för egentligt övertidsarbete. Däremot är övertidsersättning ej stadgad för arbete, som blott innefattar tillsyn av barn eller annan därmed jämförlig vakttjänst eller för arbete, som är föranlett av sjukdom inom arbetsgivarens familj. Om övertidsersättningens storlek innehåller lagen icke någon bestämmelse. Övertidsersättningen må, när parterna äro därom ense, utbytas mot en mot övertiden svarande ledighet å ordinarie arbetstid.

En vardag i veckan efter kl. 14 samt var tredje sön- eller helgdag äger hembiträdet dessutom åtnjuta fritid. Ledigheten var tredje sön- eller helgdag kan efter överenskommelse utbytas mot ledighet varannan sön- eller helgdag efter kl. 13.

I händelse avtal ej träffats örn uppsägningstid skall denna utgöra fjorton dagar i fråga örn avtal, ingångna på obestämd tid. För bestämd tid ingångna avtal, som ej uppsagts senast fjorton dagar före avtalstidens slut, skola anses förlängda på en månad för varje gång. I vissa fall — såsom då endera parten i väsentlig mån åsidosatt sina skyldigheter mot andra parten —• må avtalet uppsägas till omedelbart upphörande. Dessutom kan arbetsgivare, med iakttagande av fjorton dagars uppsägningstid, uppsäga ett på bestämd tid anställt hembiträde, som blir av sjukdom förhindrat fullgöra sina sysslor under viss längre tid.

Ingår i hembiträdes löneförmåner bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet, enligt tvingande bestämmelse, rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet, som i hälsovårdsstadgan föreskrives för boningsrum.

Vid sjukdom äger hembiträde, som är i arbetsgivarens hus och kost, hos arbetsgivaren erhålla bostad och kost jämte nödig personlig tillsyn så länge avtalet består.

25 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Åsidosättande från arbetgivares eller hembiträdes sida av förpliktelser enligt avtalet eller lagen medför skadeståndsskyldighet.

Vissa särbestämmelser gälla för minderåriga hembiträden, d. v. s. hembiträden som ej fyllt 16 år. Av dessa bestämmelser må nämnas, att minderårigt hembiträde ej må användas till övertidsarbete utöver sju timmar i veckan. Arbetsgivare, som använder hembiträde till arbete i strid mot de beträffande minderårigt hembiträde meddelade särbestämmelserna, är förfallen till dagsböter.

De viktigaste bestämmelserna i det alternativa förslaget.

Det alternativa förslaget upptager två från varandra fristående grupper av bestämmelser, gällande den ena för minderåriga hembiträden och den andra för vuxna hembiträden, anställda enligt normalkontrakt.

I den mån det alternativa förslaget hänför sig till minderåriga hembiträden är det utformat analogt med huvudförslaget.

I ett normalkontrakt för vuxna hembiträden skola intagas bestämmelser örn anställningens art och tiden för anställningen, hembiträdets kontantlön och övriga förmåner, tiden för lönens utbetalande, hembiträdets rätt till lön och vård vid sjukdom ävensom vem kostnaden för sjukvård åt hembiträdet skall åvila, den ordinarie arbetstidens slut samt huruvida och på vilka villkor hembiträdet skall vara skyldigt utföra övertidsarbete, hembiträdets fritider, arbetsgivarens rätt att vid hembiträdets sjukdom uppsäga avtalet samt, där överenskommelse träffats örn den ordinarie arbetstidens längd eller örn den tid på dagen, då arbetet skall börja, vad härutinnan blivit överenskommet. I fråga örn anställningstiden upptager förslaget en bestämmelse, att anställningen skall avse bestämd tid. Tills vidare gällande avtal skola alltså ej få förekomma, i den mån de falla under lagens tillämpning.

Yad som i det särskilda fallet skall gälla vid avtal enligt normalkontrakt blir, som förut nämnts, beroende på parternas fria överenskommelse. Dock angivas i lagen vissa minimiförmåner för hembiträdet, vilka under alla förhållanden skola utgå; bättre förmåner få väl avtalas men ej sämre. Överenskomma parterna det oaktat, med användande av formulär för normalkontrakt, i något hänseende om sämre villkor för hembiträdet än vad i lagen angives såsom minimibestämmelser, skola beträffande sådana punkter lagens minimibestämmelser likväl gälla. De i förslaget upptagna minimibestämmelserna sammanfalla praktiskt taget med de stadganden, som i huvudförslaget upptagits för vuxna hembiträden.

Den principiella inställningen i yttrandena över lieinbi trädesutredningens förslag.

I det alldeles övervägande antalet remissyttranden intages en positiv ställning till frågan örn lagstiftning på förevarande område, och behovet av sådan lagstiftning vitsordas. Ett på principella skäl grundat avstyrkande av varje form av lagstiftning förekommer endast i ett yttrande, avgivet av Skaraborgs

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Det av svenska arbetsgivareföreningen avgivna yttrandet innefattar, ehuru icke varje form av lagstiftning klart avvisas, ett avstyrkande av båda de alternativ, som framlagts av hembiträdesutredningen. Tveksamhet i olika mera väsentliga hänseenden kommer därjämte till synes i yttrandena av länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Hallands, Örebro och Gävleborgs län, lantbruksstyrelsen och svenska lan tarbetsgivaref öreningen.

De principiella synpunkter, som lett fram till en välvillig inställning till frågan örn lagstiftning i ämnet, utvecklas närmare i en del yttranden. Sålunda anför Överståthållarämbetet:

Ur såväl socialpolitisk synpunkt som med hänsyn till önskvärdheten av att en livligare och bättre rekrytering av hembiträdeskåren åstadkommes, synes det Överståthållarämbetet i hög grad angeläget, att hembiträdenas arbetsförhållanden i lag regleras. De socialpolitiska skälen torde främst göra sig gällande för de minderåriga samt mindre kunniga hembiträdenas del, vare sig denna mindre kunnighet beror på oerfarenhet eller andra omständigheter. Ty dessa hembiträden torde i stor utsträckning arbeta under förhållanden, som kunna betecknas som i viss mån obilliga. Yad beträffar de yrkesskickliga hembiträdena däremot torde regelmässigt dessas anställningsvillkor nu förtiden vara fullt ut lika goda som — i flertalet fall måhända bättre än — de av utredningen föreslagna, och för deras del torde socialpolitiska skäl ej göra sig gällande med samma styrka. Med avseende å båda kategorierna, de yrkesskickliga såväl som de mindre skickliga, till vilken senare kategori de minderåriga hembiträdena i detta sammanhang kunna räknas, synes den ifrågasatta regleringen av arbetsförhållandena i lag vara erforderlig såväl för att skydda vederbörande anställda som för att icke nyrekryteringen alldeles skall avstanna respektive den redan konstaterade benägenheten att övergå till andra yrken ytterligare förstärkas. Sedan vid 1939 års lagtima riksdag nya lagar angående arbetsförhållandena inom jordbruket och i detaljhandeln tillkommit, torde den fara, som ligger i ett dröjsmål på förevarande område, hava än ytterligare accentuerats.

Med hänsyn till den särställning, som intages av den andra parten, hemmen, är det, såsom utredningen i skilda sammanhang understrukit, emellertid av stor betydelse, att man går varsamt fram, och att av skäl, som icke torde behöva närmare utföras, också beaktas de berättigade krav, som från hemmens sida kunna uppställas på att hemlivet icke blir underkastat alltför rigorösa förändringar genom den nya lagstiftningen. Denna torde följaktligen på varje punkt böra utformas under noggrannaste avvägning av de motstående intressena och icke gå utöver vad som kan anses vara oundgängligen påkallat i hembiträdenas intresse.

En sådan avvägning uteslöte enligt överståthållarämbetets mening icke möjligheten av en direkt reglering av hembiträdenas arbetstid i huvudsaklig överensstämmelse med vad som tidigare skett beträffande den ojämförligt större delen av de arbetsanställda. De skäl, som utredningen funnit tala för en sådan direkt reglering av arbetstiden, syntes ämbetet väga tyngre än de till stöd för riktigheten av en motsatt uppfattning åberopade. Ämbetet ansåge därför, att den blivande lagstiftningen borde utformas som en arbetstids- och icke som en fritidslag. Med hänsyn till sin omväxlande natur — som ju vore vitt skild från exempelvis det monotona, intensiva arbete, som skulle

27 Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

utföras av en fabriksarbeterska — samt med beaktande jämväl därav att i den formella arbetstiden i hemmet ofta bomme att ingå längre eller kortare perioder under dagen, vilka ej kunde utfyllas med effektivt arbete, syntes hembiträdenas arbetstid kunna bestämmas till ett något högre timantal än åtta timmar om dagen, förslagsvis nio timmar. Inom vilken tid på dygnet eller på vilka dygnets olika tidsperioder denna arbetstid skulle utspridas, torde böra lämnas åt parterna att fritt bestämma.

Socialstyrelsen yttrar:

Allmänt kända förhållanden, som bestyrkas av de statistiska undersökningarna, giva vid handen, att ett verkligt behov föreligger av en lagstiftning rörande anställnings- och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet. Hembiträdena utgöra en grupp av arbetstagare, som ej själv synes kunna tillgodose sina berättigade anspråk i fråga örn arbetsvillkoren på det sätt, som är vanligt på arbetsmarknaden i övrigt, nämligen genom organisation och -träffande av kollektivavtal. Förhållandena ha visserligen avsevärt förbättrats för hembiträdena under de senaste åren, speciellt i de större städerna. Vad som härvidlag vunnits kan dock ej för flertalet hembiträden anses vara tillräckligt. En fortsatt brist på hembiträden, som styrelsen anser trolig, kommer förmodligen att för arbetstagarna inom yrket medföra ytterligare förbättringar. Antagligt är emellertid, att det ej är möjligt att ernå tillfredsställande arbetsförhållanden för alla hembiträden utan att lagstiftningsvägen beträdes.

Även de, som till äventyrs skulle vilja bestrida behovet av en reglerande lagstiftning med hänsyn till de förhållanden, under vilka hembiträden i allmänhet nu utföra sitt arbete, torde dock ej kunna förneka den stora betydelse,, som en lagstiftning rörande arbetsförhållandena för hembiträden skulle få för en höjning av yrkets allmänna anseende och därmed aven för en nyrekrytering av hembiträdeskåren. Styrelsen vill härvidlag erinra örn den relativt korta tid, under vilken hembiträdena i genomsnitt ägna sig åt detta yrke. Man har beräknat, att omsättning inom yrket sker för varje år med 15 000 arbetstagare. Tendensen är dock starkt sjunkande i fråga örn antalet unga flickor, som vilja ägna sig åt detta yrke. Styrelsen kan ej nog starkt understryka behovet av åtgärder, som kunna medverka till en ökad tillströmning till yrket.

Det borde alltså kunna råda enighet i fråga örn behovet av en lagstiftning på området. Motståndet mot en dylik lagstiftning torde närmast vara beroende på att det här är fråga om ett arbete, som utföres inom hemmen och därför enligt sin natur är synnerligen känsligt och svårreglerat. Det måste bland annat observeras, att förhållandena äro mycket olika såväl inom skilda orter som ock inom de enskilda hemmen. Styrelsen är dock av den bestämda uppfattningen, att dessa omständigheter ej få stå hindrande i vägen för en lagstiftning, som ur allmänna synpunkter är önskvärd, ja nödvändig. Det kan ej undvikas, att nya tiders krav på ett skäligt skydd för arbetstagarna måste inom ett sådant yrke som hembiträdenas medföra ett ingripande på områden, som hittills ansetts ligga vid sidan av den socialpolitiska lagstiftningen, och därvid även innebära en omläggning av arbetsförhållandena och i viss mån också av vanorna inom hemmen.

Såsom förut nämnts uttalar länsstyrelsen i Stochholms län viss tveksamhet örn behovet av lagstiftning. Länsstyrelsen framhåller, att den stegrade konkurrensen örn arbetskraften på förevarande område säkerligen torde hava medfört en så betydande allmän förbättring i hembiträdenas löne- och arbets-

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

förhållanden, att dessa numera svårligen kunna betecknas såsom ur hembiträdenas synpunkt otillfredsställande. Därav lärer följa, att dén brist på arbetskraft, som dock alltjämt förefinnes, åtminstone icke i någon grad av betydelse kan tillskrivas hembiträdenas avlönings- eller arbetsförhållanden, utan att den väsentligen måste grunda sig på andra omständigheter. Örn sålunda de tidigare rådande missförhållandena kunde anses vara i huvudsak undanröjda genom en utveckling, som framkommit utan statsmakternas åtgöranden, inställde sig spörsmålet, huruvida det kunde anses lämpligt eller erforderligt att ändock ingripa reglerande på området genom en lagstiftning. I fråga örn minderåriga hembiträden, vilka givetvis icke hade samma förutsättningar som de övriga att hävda sin ställning mot arbetsgivaren, tillstyrkte länsstyrelsen införandet av sådana tvingande lagbestämmelser, som kunde finnas erforderliga för att de skulle på ett betryggande sätt beredas skäliga arbetsförhållanden. Yad åter anginge de icke-minderåriga hembiträdena ansåg länsstyrelsen tveksamt, örn något motsvarande behov kunde anses föreligga. Enär de föreslagna generellt gällande bestämmelserna till största delen syntes gälla villkor, vilka redan sedvanemässigt tillämpades, kunde å ena sidan ifrågasättas, huruvida de över huvud taget kunde anses erforderliga, men å andra sidan kunde naturligen också göras gällande, att de, såsom grundande sig å rådande bruk, utan större olägenhet skulle kunna fastställas.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, huruvida lagstiftning kan anses erforderlig. Med den ringa tillgången på arbetskraft torde nämligen de, som ville ägna sig åt yrket, utan stöd av särskilda lagbestämmelser kunna betinga sig väl så goda förmåner som i andra redan reglerade yrken med ungefärligen motsvarande kompetenskrav. Länsstyrelsen hade emellertid principiellt icke något att invända mot en lagstiftning på området, därest en sådan ändock skulle anses erforderlig.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att regleringen i lagförslaget av de allmänna anställningsvillkoren i allmänhet icke i och för sig gåve anledning till erinran men att man dock torde kunna ifrågasätta lämpligheten av att nu tillskapa en speciell avtalslag på detta område. Erfarenheter från den gamla tjänstehjonsstadgan, vars avskaffande öppnade vägen för en mera lidelsefri och saklig syn på arbetsavtalet och dess funktion i det moderna arbetslivet, torde alltfort tala för att särlagstiftning på ett så ömtåligt område som arbetsavtalets måste anses mindre välbetänkt.

Länsstyrelsen i Hallands län förklarar sig dela hembiträdesutredningens uppfattning, att en reglering av anställnings- och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet borde komma till stånd både för att råda bot på vissa missförhållanden, som ännu, ehuru säkerligen i vida mindre omfattning än förr, vidlådde hemarbetets organisation vad hembiträdena beträffade och för att åvägabringa en önskvärd höjning av hembiträdeskårens sociala anseende. Resultatet av en dylik reglering syntes dock länsstyrelsen ganska problematiskt för såvitt den icke förknippades med åtgärder för förbättrad utbildning av hembiträden. Det önskvärda målet att göra arbetet i andras hem till ett aktat yrke och att få hembiträdena att i såväl allmänhetens som egna ögon

29 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

framstå som en grupp yrkesutövare torde enligt länsstyrelsens mening svårligen stå att vinna örn ej även utbildningsfrågan vederbörligen beaktades.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att, i syfte att höja hembiträdeskårens sociala anseende, borde jämsides med en lagstiftning av nu ifrågavarande slag åtgärder vidtagas för beredande av större möjlighet för hembiträdena att förskaffa sig ökad utbildning i yrket.

Jämväl i andra yttranden bringas utbildningsfrågan på tal och uttryckes förhoppningen, att denna fråga skall komma närmare sin lösning.

Lantbruksstyrelsen förmenar, att, när det gäller det husliga arbetet, som i allmänhet hade en viss egenartad karaktär och bedreves under speciella förhållanden, det kunde starkt ifrågasättas, örn det vore lämpligt att på laglig väg reglera de anställdas arbetsförhållanden. Styrelsen ville å andra sidan icke förneka, att vissa sociala hänsyn kunde tala för en reglering av hembiträdenas arbetsförhållanden. Den dagliga arbetstiden torde sålunda även örn arbetet i ett hushåll i regel icke vore så ansträngande som arbetet i till exempel en fabrik — i många fall vara alltför lång. Liksom en förbättrad hembiträdesutbildning kunde bidraga till att höja hushållsarbetets anseende och därigenom åstadkomma ökad tillströmning till yrket, torde ock en reglering av arbetsförhållandena kunna indirekt medverka därtill.

Svenska lantarbetsgivareföreningen förklarar sig icke ha något att erinra mot den principiella uppläggningen av förslaget, i vad detta avsåge frågorna örn arbetstid och fritid, men ställde sig tveksam till örn det skulle anses vara av allvarliga skäl påkallat att rättsligen reglera frågorna rörande hembiträdenas bostadsförhållanden, rätt till sjukvård, anställningsförhållandenas varaktighet m. m. Visserligen reglerades dessa förhållanden icke likformigt över hela landet och i alla hem, men det kunde enligt föreningens mening ifrågasättas, örn en dylik likformighet finge anses vara nödvändig eller ens nyttig.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att knappheten på hembiträden verkade i riktning mot en stegrad levnadsstandard för dem, och att behovet av ett särskilt lagstadgat arbetarskydd för hembiträden därför nu ej vore så framträdande, att det kunde motivera ett ingripande av den natur, som föreslagits. Efter att lia uttalat att lagförslaget av motiven att döma vore avsett mera att gagna husmödrarnas intresse än att råda bot för otillfredsställande arbetsförhållanden för hembiträdeskåren i allmänhet, gör föreningen gällande, att majoriteten av husmödrar kunde under fria former i sitt förhållande till hembiträdeskåren skapa ett för båda parter gynnsammare förhållande på arbetsområdet. Det arbete, som regleringen avsåge, bedreves under så skiftande förhållanden — helt naturligen beroende på den olikartade livsföringen inom skilda familjer och på skilda orter — att arbetsförhållandena på detta område måste sägas vara särdeles litet lämpade för en reglering i lagstiftningsform. Till detta komme att tidpunkten vore föga lämplig för genomförande av lagar, som begränsade dispositionen av tillgänglig arbetskraft. Även örn man med hänsyn till de speciella förhållanden, under vilka hembiträdena utförde sitt arbete, ansåge det behöv-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ligt med ett arbetarskydd, som vore särskilt avpassat för dem, funne föreningen det i allt fall ej lämpligt att sammanknyta sådan fråga med en reglering av hembiträdenas arbetsavtal i vidare omfattning. Det måste anses vara mindre tillfredsställande att i en lagstiftning för förevarande, mera begränsade område sammanföra bestämmelser, som tillhörde en allmän behandling av arbetsavtalet, med regler för arbetarskydd och arbetstid. Föreningen hade i tidigare sammanhang förordat tillkomsten av en allmän lagstiftning rörande arbetsavtal, i vilken reglerades arbetsavtalets rättsliga konstruktion. Innan en sådan grundval vore lagd, kunde det ej vara lämpligt att för speciella områden ge sig in på en reglering av arbetsavtalet såsom sådant. Det vore nämligen stor risk för att en dylik reglering, som måste bli färgad av de speciella förhållandena inom området, komme att läggas till grund för en bredare tillämpning med därav följande ogynnsamma verkningar. Bristen på generella rättsregler på arbetsrättens område lockade i hög grad till bruk av tillgängliga analogier.

I det förut antydda avstyrkande yttrandet av Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför utskottet:

Utskottet vore fullt medvetet örn de stora svårigheter, som husmödrarna — såväl i städerna som på landet — numera hade att erhålla hjälp i det husliga arbetet och ansage det givetvis högst önskvärt, att dessa svårigheter kunde genom lämpliga åtgärder bliva varaktigt avhjälpta. Att i sådant syfte tillgripa lagstiftning kunde utskottet emellertid ej finna tillrådligt ens i den ganska hovsamma form, som präglade det föreliggande förslaget. Till stöd för denna uppfattning erinrades örn de ytterst skiftande arbetsuppgifter och förhållanden i övrigt, som vore och måste vara rådande inom olika hem och sorn, i all synnerhet inom lanthushållen, gjorde det praktiskt taget omöjligt att i det husliga arbetet tillämpa en strängt genomförd arbetstidsindelning. Det husliga arbetet vore med andra ord till sin natur sådant, att det icke lämpade sig för en reglering lagstiftningsvägen. Med denna principiella inställning till frågan funne sig utskottet böra avstyrka det föreliggande förslaget och detta så mycket mer som de förhållanden förslaget avsåge att genom lagstiftning reglera sannolikt komme att reglera sig själva därigenom att husmödrarna, örn de över huvud taget skulle kunna erhålla någon hjälp, tvingades att begränsa arbetstiden för hembiträdena och giva dessa skälig fritid och andra förmåner.

Delade meningar råda bland remissmyndigheterna beträffande frågan, huruvida lagstiftningen bör i enlighet med huvudförslaget vara tvingande eller, såsom enligt alternativa förslaget, dispositiv. De flesta remissmyndigheterna ha dock anslutit sig till tanken på en lagstiftning enligt huvudförslagets principer.

En i det väsentliga efter huvudförslagets linjer uppbyggd lagstiftning tillstyrkes sålunda av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, \ ärmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, landsorganisationen, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Fredrika- Bremer-förbundet, hembiträdesföreningarnas samarbetskommitté och svenska

31 Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

lantarbetareförbundet. Samma ståndpunkt intages av styrelsen för Värmlands läns arbetsförmedlingsanstalt, magistraten i Örebro samt nio husmodersföreningar eller -förbund och tre hembiträdesföreningar, vilka av respektive länsstyrelser lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet.

Å andra sidan tillstyrkes det alternativa förslaget av länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Blekinge, Västerbottens och Norrbottens län, lantbruksstyrelsen och svenska lantarbetsgivareföreningen. I samma riktning uttala sig Södermanlands, Jämtlands och Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Hallands läns hushållningssällskaps hemarbetsnämnd, styrelsen för Kronobergs läns arbetsförmedlingsanstalt samt två husmodersorganisationer.

Något bestämt uttalande örn vilketdera av utredningens båda förslag som förordas göres ej av länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads och Älvsborgs län, arbetsrådet och medicinalstyrelsen.

Bland de synpunkter, som framkomma i de yttranden, i vilka huvudförslaget förordas, må följande nämnas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

Även om en i allmänhet stigande levnadsstandard i förening med den för närvarande så begränsade tillgången på dugliga hembiträden medfört en stor förbättring av dessas arbetsvillkor, vill länsstyrelsen icke bestrida, att en lagstiftning på området är påkallad icke endast till komplettering av den sociala skyddslagstiftningens system och jämväl i viss mån för lagfästande av arbetsgivarnas rättigheter gentemot hembiträdena utan även på grund av ett verkligt praktiskt behov, vilket under andra konjunkturer kan tänkas bliva starkare. Det synes ock länsstyrelsen vara uppenbart att en dylik lagstiftning blir till föga gagn, måhända rent av till skada, örn icke dess huvudprinciper fastslås genom tvingande bestämmelser. Körslagets alternativ II synes länsstyrelsen därför redan ur lagteknisk synpunkt icke godtagbart. Såsom ytterligare skäl mot alternativförslaget kan åberopas att genomförandet av detta alternativ skulle resultera i uppkomsten av två klasser hembiträden, en privilegierad klass, vars rättigheter och skyldigheter äro noggrant reglerade genom detaljerade kontrakt, och en icke privilegierad klass, som lämnats helt utanför lagstiftningen, bortsett nu från minderåriga hembiträden.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att om lagens tillämplighet göres beroende av huruvida avtal träffas enligt normalkontrakt eller icke, synes man knappast få garanti för att lagstiftningen erhåller avsedd verkan. En lösning av frågan enligt alternativa förslaget syntes även kunna medföra allvarliga olägenheter genom den dualism i anställningsfrågan, som vore förknippad med detta alternativ och som kunde befaras medföra en på intressemotsättningar grundad dragkamp mellan husmödrar och hembiträden att genomföra den anställningsform, som vardera parten ansåge för sig förmånligast.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att man, om det alternativa förslaget väljes, riskerar, att lagen i viss mån stannar på papperet. Både husmödrar och hembiträden skulle sannolikt draga sig för att ifylla ett långt och invecklat normalkontrakt för att få lagens föreskrifter tillämpliga. Det vid betänkandet fogade förslaget till normalkontrakt för hembiträde syntes

32 Kungl. Marits proposition nr 217.

för övrigt icke uppmuntra till användning. Dess ifyllande skulle för den vid skriftliga handlingar ovane te sig både besvärligt och tidsödande. Normalkontrakten torde för övrigt endast komma till användning i fråga örn de hembiträden, vilkas anställningsförhållanden redan nu vore relativt väl ordnade, medan de många hembiträdena med oordnade anställningsförhållanden — d. v. s. den kategori man främst ville nå med regleringsåtgärderna — icke bleve anställda enligt normalkontrakt och sålunda folie utanför lagens tillämpningsområde.

Socialstyrelsen framhåller, att en dispositiv lagstiftning rörande hembiträdenas anställnings- och arbetsförhållanden måste sägas strida mot allmänt godtagna principer för socialpolitisk lagstiftning samt fortsätter:

Det kan ej anses vara tillfredsställande, att skyddet för en arbetstagare skall vara beroende av örn han kan träffa överenskommelse med arbetsgivaren örn att lagens bestämmelser skola tillämpas. En lagstiftning rörande hembiträdenas anställnings- och arbetsförhållanden måste i stället få karaktären av en skyddslagstiftning, i vars natur ligger, att den ej är dispositiv. Styrelsen vill erinra örn de mindre gynnsamma erfarenheter, som vunnits genom en lagstiftning, som avsetts skola verka såsom skyddslag men som i sina väsentliga delar gjorts dispositiv, nämligen den tidigare hyreslagstiftningen. De i hyreslagen förut intagna föreskrifterna blevo i mycket stor utsträckning åsidosatta genom bestämmelser, som intogos i de särskilda hyreskontrakten. Här föreligger visserligen den skillnaden mot en sådan dispositiv lagstiftning som hyreslagen i dess förra utformning, att lagens bestämmelser skulle bliva gällande, så snart överenskommelse blott träffats mellan parterna örn att normalkontrakt skulle gälla för anställningen. Det torde väl vara möjligt, att en lagstiftning i enlighet med den av utredningen i andra hand förordade dispositiva linjen skulle kunna giva ett visst resultat under tider med utpräglad brist på hembiträden. Det måste dock sägas vara troligt, att, såsom även utredningen anför, normalkontrakt i allmänhet skulle komma att ingås blott av den mera kvalificerade delen av hembiträdeskåren. Behovet av en reglerande lagstiftning är emellertid minst just för dessa hembiträden, vilka med hänsyn till den rådande bristen äro så eftersökta av husmödrarna, att de redan nu kunna utverka tämligen goda anställnings- och arbetsvillkor. Det övervägande flertalet av hembiträdena skulle däremot säkerligen icke ens under nu för dem rådande goda konjunkturer på arbetsmarknaden bliva hjälpta genom en lagstiftning örn normalkontrakt. I varje fall är en dylik lagstiftning illusorisk, örn större tillgång på arbetssökande inom yrket skulle yppa sig. En socialpolitisk lagstiftning av skyddskaraktär bör ej få sin allmänna läggning uteslutande med hänsyn till rådande läge på arbetsmarknaden och detta ej heller örn man, vilket är sannolikt, måste utgå från att brist på arbetssökande inom yrket även kommer att förefinnas i fortsättningen. Om man skulle vilja acceptera en lagstiftning grundad på normalkontrakt, som utredningen i andra hand förordar, borde man lika väl kunna säga, att en lagstiftning på området över huvud taget icke är erforderlig, då hembiträdena på grund av sin fåtalighet i förhållande till efterfrågan själva kunna förskaffa sig goda arbetsvillkor. Detta är emellertid som bekant ej fallet i tillräcklig utsträckning.

Styrelsen finner sig, med hänsyn till vad sålunda anförts och till vad hembiträdesutredningen själv anfört mot en dispositiv lagstiftning med den ifrågasatta allmänna läggningen av densamma, böra bestämt avstyrka, att en lagstiftning ens med temporär giltighet genomföres enligt normalkontraktslinjen.

33 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Liknande synpunkter anföras av landsorganisationen, som anser lagstiftning enligt alternativa föreslaget innefatta en motsägelse, i det att rättsskyddet icke gjordes beroende av skyddsbehovet utan reserverades för de undantagsfall, då arbetstagaren redan ägde faktiska möjligheter att hävda sig gentemot arbetsgivaren, d. v. s. då det faktiska skyddsbehovet vore ringa eller intet alls. Att acceptera ett sådant system vore enligt landsorganisationen att knäsätta en ur arbetstagarsynpunkt betänklig princip, alldeles särskilt betänklig i fråga örn en arbetstagargrupp utan möjlighet att vid hävdandet av sina intressen i arbetsförhållandet falla tillbaka på stödet av facklig organisation. Landsorganisationen kunde icke biträda utredningens mening att, örn huvudförslaget avböjdes, det alternativa förslaget borde lagfästas.

Styrelsen för Värmlands läns arbetsförmedlingsanstalt yttrar, att det redan vid tillkomsten av ett normalkontrakt komme att förefinnas risk för att meningarna örn dess innehåll skulle bryta sig mellan arbetsgivaren och arbetstagaren enbart på grund av deras i de flesta fall olika inställning. Härigenom skulle det goda samarbete, som på grund av arbetets art vore en grundförutsättning för båda parternas trivsel och utan vilket aldrig så noggrant fixerade kontraktsbestämmelser torde bliva i stort sett värdelösa, kunna komma att äventyras.

Det alternativa förslaget har, såsom nämnts, förordats av, bland andra, länsstyrelsen i Västerbottens län, vilken såsom argument mot huvudförslaget anför följande:

Den kår, vars tjänsteförhållanden nu skulle regleras, bestode av så vitt skilda element, att en generell tillämpning för hela kåren av de föreslagna minimibestämmelserna skulle utestänga ett flertal arbetstagare från levebröd. Då några kvalifikationer icke vore uppställda för ifrågavarande arbetstagare, hade kåren hittills kommit att i stor utsträckning bestå av personer, som icke kunnat tillgodogöra sig någon som helst utbildning och hade husligt arbete som sin enda utkomstmöjlighet. Med hänsyn till kårens otillräcklighet hade dessa hittills kunnat räkna på anställning hos de arbetsgivare, som icke haft råd att hålla kvalificerad arbetskraft eller på grund av förekomsten av barn i familjen eller isolerad bostadsort icke kunnat erhålla sådan. Det vore uppenbart, att, därest generell lagstiftning genomföres, som medförde samma förmåner för dessa mindre lämpliga arbetstagare, den biträdesbehövande allmänheten icke komme att reflektera på icke kvalificerad arbetskraft.

Skaraborgs läns husmoder sförbund anför:

Förbundet ansåge, att de oordnade förhållanden, som sedan många år gjorde sig gällande mellan arbetsgivare och arbetstagare på det husliga området, knappast kunde bliva mindre, så länge ej skriftliga uppgörelser hejstäde de överenskommelser, som gjordes vid ett avtals ingående. Visserligen komme utan tvivel i stor utsträckning avtal att träffas även i fortsättningen enligt nu rådande praxis — muntligt och utan vittnen, tyvärr ofta utan all ordning och reda —- men det vore att förmoda, att de samvetsgrannaste husmödrarna och hembiträdena komme att begagna sig av normalkontrakten, och att i samband därmed en viss klassificering av arbetstagare komme att uppstå, som måhända kunde, i den män dessa högre kvalificerade

Bihang till riksdagens protokoll 1911. 1 sami. Nr 217. 216 u 3

34 Kungl. Majlis proposition nr 217.

arbetstagare erhölle större förmåner än de, som ej skreve normalkontrakt, sporra dessa senare till att i alla avseenden söka höja sin kompetens och lämplighet för hembiträdesyrket. Visserligen komme de anställningar, som avtalades utan normalkontrakt, att helt falla utanför lagens räckvidd, men då lagen vore avsedd att vara provisorisk under tre år torde ingen nämnvärd skada därav vara att förvänta, medan däremot de fall, då normalkontrakt användes, kunde komma att framstå som en förebildlig anställningsfom och bliva till nytta för vinnande av erfarenhet, hur lämpligen avtalsförhållanden inom det husliga arbetet borde eller icke borde ordnas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län och svenska arbetsgivareföreningen ansluta sig icke till någotdera av de framlagda förslagen utan förorda andra sätt för reglering av hembiträdenas arbetstidsförhållanden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller därvid, att det måste noga beaktas, att icke de fördelar, som kunna komma att vinnas genom den föreslagna lagstiftningen, i alltför hög grad fordra uppoffrande av andra betydande sociala värden. Hemmen vore dock en central del av samhället, och det vore av vikt, att familjebildningen icke motarbetades och familjebanden upplöstes. Länsstyrelsen förklarar sig anse, att en lagstiftning rörande reglering av anställnings- och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet icke borde erhålla den stela och kategoriska form, som förelåge i huvudförslaget, men att å andra sidan det alternativa förslaget icke vore tillräckligt för vinnande av huvudsyftena med en lagstiftning på området. Länsstyrelsen fortsätter:

Oavsett att detta alternativa förslag måste ur legislativ synpunkt te sig egendomligt är nämligen att märka, att detsamma synes bliva alltför lätt att kringgå; för att det skulle bliva tillämpligt skulle erfordras, att parterna vore ense om att avtal enligt lagen skulle slutas, och följden skulle då bli, att avtalet skulle upprättas i normalkontraktets form och innebära visst minimum av förmåner för den anställda. Redan den omständigheten att parterna i något avseende •—- i varje fall för den händelse detta är något mera betydelsefullt —- äro ense örn reglering av annat innehåll än som överensstämmer med lagen, måste emellertid anses innebära, att enighet icke finnes parterna emellan örn att arbetsförhållandena »skola regleras enligt lagen», och följaktligen är denna därmed satt ur kraft för avtalet ifråga. I stället vill länsstyrelsen därför till övervägande framkasta en sådan lösning, att lagen skulle föreskriva, att, så snart parterna äro ense örn upprättande av ett skriftligt avtal, lagen skall bliva tillämplig, i följd varav avtalsbestämmelserna alltså med tvingande kraft skulle rättas efter lagens minimifordringar. En sådan lösning skulle även hava den praktiska fördelen, att det torde vara lättare att inarbeta en praxis med skriftliga avtal än att direkt gå på ett system med avtal enligt en viss lag. Att lagstiftningen på denna väg skulle komma att omfatta ett större antal anställningsförhållanden än enligt alternativförslaget synes i och för sig innebära en fördel. Skillnaden i omslutning mellan en sådan lag och utredningens huvudförslag skulle, i varje fall efter en övergångstid, endast vara, att utredningens förslag omfattade även de avtal, som slutits i muntlig form, vilka väl småningom skulle komma att inskränkas till de mera kortvariga och på annat sätt mera lösliga arbetsförhållandena. Även med en sådan lösning som länsstyrelsen ifrågasatt synes det lämpligt att, på sätt reservanten föreslagit, sammanföra skyddsbestämmelserna för minderåriga arbetare i en särskild lag. Den skilda karaktären mellan de båda

35 Kungl. May.ts proposition nr 217.

delarna av lagstiftningen skulle därigenom skarpare framträda och åtskilliga missförstånd undanröjas.

Svenska arbetsgivareföreningen säger sig föredraga en dispositiv lagstiftning framför en tvingande men finner ej anledning att för detta fall frångå den vanliga formen för dispositiva lagbestämmelser. I enlighet därmed borde man — örn en lag över huvud skulle komma till stånd — utgå från huvudförslaget och göra den förändringen, att tillämpningen även av de däri såsom tvingande angivna bestämmelserna gjordes beroende av frånvaron av därifrån avvikande överenskommelse mellan parterna. Därigenom bereddes möjlighet till avvikelser från lagens regler under övergångstiden i sådana fall, där en anpassning vore särskilt påkallad. Man kunde i allt fall utgå från att lagbestämmelserna — även örn de endast vore av normerande natur — med hänsyn till rådande knapphet på arbetskraft av ifrågavarande slag ganska snabbt bomme att leda till allmän efterföljd.

Befolkningsutredningens förslag.

Allmän motivering.

Befolkningsutredningen framhåller inledningsvis, att i en aktiv befolkningspolitik i främsta rummet inginge åtgärder, vilka syftade till befrämjande av hem- och familjebildning. Lika viktigt vore emellertid, att åtgärder vidtoges för att standarden, framför allt i de barnrika hemmen, skulle kunna hållas på en tillfredsställande nivå. Detta krav vore icke tillgodosett med mindre än att husmödrarna i barnfamiljerna finge en rimlig arbetsbörda och även i övrigt tillfre’dställande arbetsförhållanden. Utredningen hade därför ansett det angeläget att undersöka på vilka vägar stöd och lättnad skulle kunna erbjudas i första hand de barnrika husmödrarna med skötseln av deras hem.

En på grundval av 1930 års folkräkning gjord sammanställning visade enligt utredningen, att endast en ganska begränsad del av hushållen hade ekonomiska möjligheter att anställa hembiträden. I hushåll med över 10 000 kronor i inkomst funnes sålunda 91 tjänare per 100 flerpersonshushåll, medan vid inkomst mellan 6 000 och 10 000 kronor, antalet sjönk till 38 på 100 hushåll. De lägsta inkomstklasserna redovisade 6 ä 7 tjänare per 100 hushåll. Dessa utgjordes huvudsakligen av hushållerskor åt ensamma män. Möjligheterna att tillgodose behovet av hembiträden komme med all sannolikhet att bliva ännu mindre i framtiden än vad fallet vore för närvarande, varför man finge förutsätta, att förekomsten av hembiträden bleve ännu mindre i de lägre inkomstklasserna än vad förestående siffror utvisade.

Enligt utredningen måste hemhjälpsfrågorna i många fall lösas genom att deltidsanställd arbetskraft i större utsträckning än nu toges i anspråk. Vid krissituationer inom hemmet borde social hemhjälp träda i funktion. Även i normala fall torde hemhjälp under några timmar av dagen ofta innebära en åtminstone något så när tillfredsställande lösning. En fortsatt utbyggnad av den halvöppna barnavården innebure också enligt utredningens mening vägar, som möjliggjorde en minskning av antalet heltidsanställda

36 Kungl. Majlis proposition nr 217.

hembiträden. Hemarbetet borde vidare bliva föremål för en rationaliseringsprocess för att den mänskliga arbetskraften i så stor utsträckning som möjligt måtte sparas. Efter att ha omnämnt vilka åtgärder som i nu angivna avseenden vidtagits på initiativ av utredningen anför utredningen vidare:

Även om genom de här antydda vägarna vissa resultat uppnås, kommer likväl ett betydande behov av hembiträden, framförallt i barnfamiljerna, att kvarstå. Kan detta behov icke tillgodoses, innebär det, att husmödrarnas bundenhet vid det husliga arbetet ökas i sådan utsträckning, att viljan att fostra barn motverkas. En jämförelse med den barnlösa kvinnans rörelsefrihet och möjligheter till förvärvsarbete gör, att barnen kännas som en icke önskvärd belastning. Det ter sig därför ur utredningens synpunkt som ett önskemål, att liembiträdesfrågan får en så pass tillfredsställande lösning som tillgången på arbetskraft gör det möjligt. Denna tillgång är emellertid så knapp, att utredningen ansett sig böra diskutera, huruvida icke staten borde vidtaga särskilda åtgärder för att tillgodose de barnrika familjernas behov av huslig arbetskraft. Utredningen har därvid icke haft i tankarna införandet av någon slags tjänsteplikt till förmån för barnfamiljerna. Däremot har utredningen diskuterat införande av statliga förmåner åt hembiträden, som taga plats i barnrika familjer, och har fortfarande under övervägande förslag till åtgärder i denna riktning. I samband med framläggande av förslag till hembiträdeslag har utredningen nöjt sig med att låta de barnrika familjerna innefattas under de allmänna åtgärder, som utredningen föreslår för åstadkommande av bättre förhållanden i fråga örn hembiträdesområdet. Därvid har utredningen sökt att utforma sitt förslag på sådant sätt att alla hembiträden, oavsett örn de äro anställda i familjer med barn, skola erhålla samma fritid och ej behöva befara att de i familjer med barn skola kunna åläggas utsträckt arbetstid eller vakttjänstgöring mot sin vilja. Utredningen har ansett att man på så sätt bör kunna motverka att hembiträden hellre söka sig till familjer utan barn.

Ur vissa synpunkter borde, enligt utredningens mening, hembiträdesyrket te sig som ganska attraktivt för den kvinnliga arbetskraften. Åtminstone för närvarande torde löneförmånerna avsevärt överstiga vad som kan erbjudas inom andra jämförliga sysselsättningsgrenar. Det rörliga och omväxlande arbetet inom ett hem torde passa många kvinnor bättre än det stillasittande rutinarbete, som är vanligt förekommande t. ex. inom kontors- och fabriksyrkena. Att kvinnorna dock hellre söka sig till de senare arbetsområdena än till hemarbetet torde framför allt bero på att de inom hemmen i högre grad än på andra håll äro underkastade arbetsgivarens godt3Tcke, framförallt när det gäller arbetstidens längd. Ytterligare bidragande orsak till motviljan för hembiträdesyrket torde vara den isolering som saknaden av kamrater på arbetsplatsen medför.

Anställningsvillkor och arbetsförhållanden kunna påverkas antingen genom reglering i lag eller genom ingripande från partsorganisationer. I regel ha förhållandena ändrats genom samverkan mellan lagstiftning och organisationsarbete. Inom här förevarande grupper är det av naturliga skäl svårare än eljest att skapa tillräckligt kraftiga organisationer för att hävda parternas intressen. Hembiträdenas fackförbund omfattar endast en ringa del av hembiträdeskåren och någon arbetsgivarorganisation finns överhuvud icke. Det bör emellertid observeras, att den fackliga organisationen säkerligen har större inflytande än vad dess ringa medlemsantal skulle ge anledning att förmoda. Dess förslag till arbetsavtal blir ofta normgivande även för anställning, där hembiträdet icke alls tillhör organisationen.

Det är emellertid givet, att inom hembiträdesyrket speciella svårigheter

Kungl. Majlis proposition nr 217.

uppstå för den fackliga organisationen vid bevakandet av medlemmarnas intressen, i vad de avse arbetsförhållandena. Behovet av en skyddslagstiftning är därför större för hembiträdeskåren än för andra grupper, vars intressen hävdas av starka och slagkraftiga organisationer. Utredningen har därför kommit till den uppfattningen, att en laglig reglering av arbetsförhållandena av samma typ, som förekommer inom flertalet andra yrken, är synnerligen önskvärd.

Genom reglering i lag skulle den stora kåren av förvärvsarbetande kvinnor inom det husliga området få en känsla av att även de vore föremål för samhällets omvårdnad liksom övriga samhällskategorier och att det husliga arbetet ställdes i jämnbredd med övriga yrken. En lagstiftning torde komma att få stor betydelse för en höjning av hembiträdesyrkets allmänna anseende och därmed motverka den nu fortgående flykten från yrket.

Efter att ha framhållit såsom nödvändigt att jämsides med genomförandet av nu ifrågavarande förslag söka andra utvägar för att undvika sociala missförhållanden på grund av brist på hemhjälp meddelar utredningen, att det är dess avsikt att till särskild behandling upptaga vissa av de därmed sammanhängande frågorna samt därvid göra en analys av hembiträdesfrågans allmänna läge och sociala innebörd.

Utredningen säger sig i lagstiftningsfrågan ha kommit till den ståndpunkten, att örn en lagstiftning på detta område skulle genomföras den borde vara av tvingande karaktär. En dispositiv lagstiftning löpte, såsom hembiträdesutredningen påpekat, risken att endast bliva en lag på papperet. Utredningen förordade, att hembiträdesutredningens huvudförslag lades till grund för lagstiftning i ämnet men föresloge på vissa punkter modifikationer i nämnda förslag. Ifrågavarande lagstiftning-borde enligt befolkningsutredningens uppfattning genomföras så snabbt som möjligt. Yidtoges inga åtgärder för att underlätta rekryteringen på hembiträdesbanan, torde läget på hemarbetsmarknaden bliva allt svårare, i den mån bristen på arbetskraft ökade. Ur utredningens synpunkter hade det varit lämpligt, örn alla med hemarbetet sammanhängande problem hade kunnat tagas upp till prövning i ett sammanhang. Särskilt frågan örn utbildningen av den husliga arbetskraften borde ha prövats samtidigt som lagförslaget. Då utredningen emellertid icke såge sig i stånd att framkomma med förslag rörande den husliga utbildningen i så god tid, att dessa kunde bliva föremål för behandling vid 1944 års riksdag, hade utredningen ansett sig nödsakad att utbryta lagstiftningsfrågan ur sitt sammanhang. Någon större olägenhet därav torde icke uppstå, då det skydd, som erbjödes, måste skänkas även den okvalificerade arbetskraft, som i fortsättningen liksom hittills kan beräknas söka sig till hembiträdesyrket.

Huvudgrunderna av befolkningsutredningens förslag.

Såsom förut nämnts bygger befolkningsutredningens förslag på det av hembiträdesutredningen framlagda huvudförslaget. En kortfattad redogörelse för de viktigaste bestämmelserna i sistnämnda förslag har lämnats i det föregående. Med hänsyn härtill skall nu endast angivas, i vad mån hembiträdesut-

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

redningens förslag, såvitt detta återgivits i förenämnda redogörelse, i befolkningsutredningens förslag undergått ändring.

Beträffande kompensationen för övertidsarbete föreligger den skillnaden att enligt befolkningsutredningens förslag kompensationen skall i första liand utgå i form av en mot övertiden svarande ledighet å ordinarie arbetstid och först i andra hand i form av kontant ersättning. Vidare har bestämmelsen att kompensation ej utgår för arbete, som blott innefattar tillsyn av barn eller annan därmed jämförlig vakttjänst utgått.

Enligt hembiträdesutredningens förslag skulle för bestämd tid ingångna avtal, som ej uppsagts senast fjorton dagar före avtalstidens slut, anses förlängda på en månad för varje gång. Enligt befolkningsutredningens förslag skall i sådant fall avtalet anses förlängt att gälla tills vidare.

Med minderårigt hembiträde förstås enligt befolkningsutredningens förslag hembiträde, som ej fyllt 18 år. I hembiträdesutredningens förslag var åldersgränsen satt till 16 år.

Den i hembiträdesutredningens förslag förekommande straffbestämmelsen för arbetsgivare, som använder minderårigt hembiträde till arbete i strid mot bestämmelserna i lagen, har icke upptagits i befolkningsutredningens förslag.

Den principiella inställningen i yttrandena över befolkningsutredningens förslag.

De remissinstanser, vilka avgivit yttrande över såväl hembiträdesutredningens som befolkningsutredningens förslag, hänvisa i sina yttranden över sistnämnda förslag till vad de i sina tidigare yttranden anfört rörande behovet av arbetstidsreglering för hembiträdeskåren och principerna för genomförandet av en sådan reglering eller intaga nu en ståndpunkt, som utvisar, att de vidbliva sin tidigare inställning härutinnan, i den mån denna då kom till uttryck.

Statens arbetsmarknadskommission berör i sitt remissyttrande, vilket avgivits efter hörande av kommissionens sakkunniga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft, inledningsvis bristen på arbetskraft inom det husliga arbetet samt yttrar därvid:

Sedan åtskillig tid tillbaka har på den svenska arbetsmarknaden kunnat spåras en tendens hos den kvinnliga arbetskraften att undvika att taga anställning i husligt arbete, örn andra möjligheter inom förvärvslivet stått öppna. Denna tendens har redan för flera år sedan medfört, att en viss knapphet på arbetskraft gjort sig gällande på det husliga arbetsområdet. Under de senare åren har denna knapphet alltmera skärpts, och man kan nu tala örn en markerad brist på sådana arbetssökande, som äro villiga att taga anställning som hembiträden. Åtskilliga omständigheter hava medverkat till denna utveckling. Den under 1920-talet skedda nedgången i födelsefrekvensen har sålunda medfört, att antalet kvinnor, som uppnå arbetsför ålder, nu är mindre än tidigare. Samtidigt har äktenskapsfrekvensen stegrats. I anledning härav och på grund av att användningen av kvinnlig arbetskraft inom förvärvslivet i allmänhet erhållit ökad omfattning, är antalet av dem, som varaktigt tvärstanna inom hembiträdesyrket, numera procentuellt lägre än tidigare. Hembiträdes-

39 Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

yrkets karaktär av ett s. k. genomgångsyrke har sålunda alltmera skärpts. Det kan vidare ifrågasättas, huruvida icke den omständigheten, att det på senare tid blivit allt vanligare att inom yngre äktenskap båda makarna hava förvärvsarbete, kommit att medföra en i viss mån ökad efterfrågan på avlönad arbetskraft inom hemmen. Den huvudsakliga anledningen till den under senare år alltmera framträdande bristen på arbetskraft inom förevarande område torde emellertid vara att söka i den högkonjunktur, som under kriget och åren närmast före krigsutbrottet kännetecknat den svenska arbetsmarknaden. Denna högkonjunktur har lett till en ökad efterfrågan på arbetskraft inom de flesta arbetsområden. Samtidigt därmed hava värnpliktsinkallelserna under kriget haft till följd, att den manliga arbetskraften i viss utsträckning undandragits arbetsmarknaden. Dessa förhållanden hava medfört större möjligheter än tidigare för den kvinnliga arbetskraften att söka sig till andra verksamhetsområden än husligt arbete. Även örn detta på sätt och vis kan anses vara en konjunkturföreteelse, har emellertid, såsom ovan framhållits, tendensen till en minskad rekrytering till hembiträdesyrket spårats sedan lång tid tillbaka. Detta förhållande måste tillmätas en avgörande betydelse, då det gäller att avgöra, vilka åtgärder som kunna vidtagas för att ernå ett bättre tillgodoseende av hemmens behov av arbetskraft.

De senaste årens utveckling i fråga örn tillgång och efterfrågan på arbetskraft belyses av kommissionen med följande från den offentliga arbetsförmedlingen inhämtade upgifter:

Vid bedömandet av uppgifterna i tabellen att antalet arbetssökande under senare år icke oväsentligt ökats bör, påpekar kommissionen, tagas hänsyn till det förhållandet att tidigare, innan arbetsförmedlingen hunnit utbyggas till sin nuvarande omfattning, avtal örn anställande av hembiträde oftare än för närvarande slötos utan medverkan från arbetsförmedlingens sida.

Kommissionen anser det förhållandet att hembiträdesyrket icke erbjöde de villkor och arbetsförhållanden, som vore vanliga på arbetsmarknaden i övrigt, otvivelaktigt utgöra en väsentlig anledning till den otillräckliga rekryteringen och är av den uppfattningen, att det för ernåendet av tillfredsställande arbetsvillkor är nödvändigt med en viss lagstiftning i ämnet. Samtidigt ställer sig

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

kommissionen dock tveksam till frågan huruvida tillkomsten av lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med befolkningsutredningens förslag komme att i någon mer väsentlig grad påverka rekryteringen till det husliga arbetsområdet. Man måste därför enligt kommissionens mening vara beredd på att — även örn en lagstiftning av den nu föreslagna innebörden komme till stånd •— det kunde visa sig nödvändigt, att spörsmålet örn en fullständigare lagstiftning rörande arbetstidsförhållandena på förevarande område upptoges till prövning inom en nära framtid.

Riksförbundet landsbygdens folk anser tillkomsten av en lag sådan som den föreslagna i hög grad motiverad, då de nuvarande oordnade arbetsförhållandena för hembiträdeskåren säkerligen i stor utsträckning vöre orsaken till de svårigheter att kunna anskaffa hembiträden, som för närvarande vore rådande. Förbundet anser befolkningsutredningens förslag vara utarbetat på ett med hänsyn till föreliggande omständigheter i stort sett tillfredsställande sätt.

Folkpartiets kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, svenska landsbygdens kvinnoförbund och yrkeskvinnors klubb i Stockholm tillstyrka i princip förslaget.

Departementschefen.

Vårt lands arbetstidslagstiftning har successivt utbyggts att omfatta allt flera grupper av lönearbetare. Bland de yrkeskategorier, vilkas arbetstid fortfarande icke är på något sätt lagligt reglerad, befinner sig hembiträdeskåren. Ett av skälen härtill torde vara den länge rådande uppfattningen att husligt arbete icke vore något yrke och att det för dess utövare icke krävdes vare sig särskild utbildning eller ordnade arbetsförhållanden. Numera torde blicken alltmer ha öppnats för att det husliga arbetet, om det skall kunna utföras på ett tillfredsställande sätt, kräver skicklighet och kunnighet i många olika hänseenden och att det till sin natur är både krävande och ansträngande.

Mot införande av reglerade arbetsförhållanden inom det husliga arbetet har rests den invändningen att arbetet inom hemmen vore till sin natur så skiftande och oregelbundet att det icke kunde förläggas till vissa bestämda tider. Ett visst fog har denna invändning så till vida att en legal reglering av hembiträdenas arbetstid av hänsyn just till anförda synpunkt icke kan givas samma utformning som den för andra yrken i allmänhet gällande. Däremot kan invändningen icke tagas till intäkt för ett avvisande av varje slag av arbetstidsreglering.

De oordnade arbetsförhållandena på förevarande område ha icke varit utan praktiska verkningar å rekryteringen till yrket. Den nu rådande utpräglade bristen på kvalificerad arbetskraft till det husliga arbetet är icke till övervägande del en krisföreteelse. Denna brist förefanns redan långt före kriget, ehuru den blivit alltmera akut under de sista åren, då brist på arbetskraft präglat även den allmänna arbetsmarknaden. Såväl vid de undersökningar rörande arbetsförhållandena på detta område, vilka företagits på föranstaltande av hembiträdesutredningen, som i remissyttrandena i förevarande ärende har uttalats, att den bundenhet, som avsaknaden av reglerad fritid

41 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

medförde, varit den främsta orsaken till att hembiträdesyrket icke kunnat liävda sig i konkurrensen med andra yrken. Denna uppfattning bestyrkes ock därav att hembiträdesyrket i och för sig inrymmer obestridliga fördelar, bland annat den att däri vunna erfarenheter kunna direkt nyttiggöras i händelse av framtida familjebildning. Ej heller torde löneläget inom yrket numera kunna anses ogynnsamt för arbetstagaren. Yrket borde därför äga förutsättningar att verka lockande på den kvinnliga arbetskraften.

Mot genomförande nu av arbetstidsreglering på detta område hai även invänts, att de, som vilja ägna sig åt yrket, numera torde utan stöd av särskilda lagbestämmelser kunna betinga sig väl så goda förmaner som i andra redan reglerade yrken med ungefärligen motsvarande kompetenskrav. Denna invändning kan emellertid icke tillerkännas någon avgörande betydelse. Man bör nämligen icke bortse från att. i den mån hembiträdeskåren utan stöd av lagstiftning vunnit förbättring i arbetsförhållandena, detta skett under en tid då en allt annat än önskvärd brist på arbetskraft inom yrket varit rådande. Förbättringarna torde också främst lia vunnits av den mera kvalificerade delen av hembiträdeskåren. Någon garanti finnes icke för fortvaron av dessa förbättringar för den händelse ett jämviktsläge mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft inom yrket skulle — exempelvis under en arbetslöshetsperiod — uppnås. Därtill kommer att resultatet av de av hembiträdesutredningen åberopade statistiska undersökningarna icke ge belägg för uppfattningen att arbetstidsförhållandena inom yrket genomgående äro tillfredsställande; reservation får därvid dock göras för de förändringar till det bättre, som kunna ha inträffat sedan materialet till dessa undersökningar insamlades.

Såväl hembiträdesutredningen som befolkningsutredningen ha framhållit, att även andra åtgärder äro erforderliga för vinnande av en såväl kvalitativt som kvantitativt mera tillfredsställande rekrytering inom hembiträdesyrket. Främst har härvid pekats på utbildningsfrågan. Befolkningsutredningen, som meddelat, att den har för avsikt att framlägga förslag härom, vilket emellertid icke kan ske i sådan tid att förslaget kan underställas innevarande års riksdag, finner med hänsyn till det starkt framträdande behovet av en snabb lösning av frågan örn arbetstidsreglering lagstiftning härom böra genomföras utan avvaktan på den fortsatta utredningen av utbildningsfrågan.

Att nämnda lagstiftningsfråga nu är mogen för sin lösning bestyrkes jämväl av den positiva inställning till frågan som allmänt intagits i remissyttrandena. Jag vill erinra örn att såväl husmödrarnas och hembiträdenas centrala organistioner som de fyra största politiska partiernas kvinnoorganisationer yttrat sig över befolkningsutredningens förslag.

Under åberopande av det anförda vill jag förorda, att förslag i nu förevarande ämne förelägges riksdagen. På de skäl, som anförts av hembitiädesutredningen och befolkningsutredningen bör man begränsa sig till att reglera hembiträdenas fritid.

En lag i ämnet kan utformas såsom i princip antingen tvingande eller dispositiv. Till det förra alternativet lia majoriteten av hembiträdesutred-

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

ningen ävensom befolkningsutredningen anslutit sig. Det senare alternativet Ilar föroidats av en ledamot av bembiträdesutredmngen. Då i det föregående utförlig redogörelse lämnats för de skäl, som kunna anses tala för och emot respektive förslag, torde jag kunna inskränka mig till att meddela, att jag helt ansluter mig till den ståndpunkt, som intagits av hembiträdesutredningens majoritet och av befolkningsutredningen.

I hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens förslag ingå jämväl vissa andra bestämmelser rörande hembiträdenas arbetsförhållanden än fragan om deras fritid. Sålunda regleras fragorna örn anställnings- och uppsägningstid, hembiträdes rätt till bostad och till sjukvård genom arbetsgivarens försorg, tiden för lönens utbetalande, avtalets upphörande i vissa fall och skadestånd. Med hänsyn till att någon allmän arbetsavtalslagstiftning ännu icke kommit till stand ha betänkligheter yppats mot att nu införa för ett begränsat område gällande avtalsregler. För ett friktionsfritt förhållande mellan arbetsgivare och hembiträde är det emellertid av stor vikt, att under avtalstiden uppkommande frågor rörande respektive parts rättigheter och skyldigheter äro på förhand i princip reglerade. Det är ett obestridligt faktum, att någon sådan reglering i allmänhet icke förekommer i förhållandet mellan arbetsgivare och hembiträde. Ett starkt praktiskt behov av en dylik reglering finnes sålunda. Vad som främst kunde anses tala mot densamma skulle vara den omständigheten att de nu föreslagna bestämmelserna kunna, därest de lagfästas, komma att analogivis åberopas för tillämpning inom arbetsområden, för vilka de icke kunna anses väl avpassade. Det bör därför framhållas, att förhållandena inom hembiträdesyrket äro så speciella, att största försiktighet måste iakttagas vid en dylik analogisering. Iakttages detta, synas några betänkligheter icke behöva hysas mot att i den omfattning nyss nämnts reglera avtalsförhållandet mellan arbetsgivare och hembiträde.

På grundval av de föreliggande förslagen har inom socialdepartementet upprättats förslag till hembiträdeslag. Jag övergår nu till behandling i detalj av detta förslag.

Departementsföinlaget till hembiträdeslag.

I det följande intagas, för att underlätta en jämförelse, i början av varje paragraf texterna till hembiträdesutredningens huvudförslag och det av befolkningsutredningen avgivna förslaget, därvid sakliga skiljaktigheter dem emellan kursiveras.

Remissyttranden återgivas vid de olika paragraferna allenast i de fall då uttalanden rörande desamma uttryckligen gjorts i yttrandena.

Förslaget till hembiträdeslag innehåller såväl tvingande som dispositiva bestämmelser. Hembiträdesutredningen anför, att i de olika paragraferna i utredningens huvudförslag direkt utsagts, om bestämmelsen i fråga vöre av tvingande natur eller örn den gällde allenast där annan överenskommelse ej träffats. En lag av förevarande ari, som reglerade hemmens arbetsförhållan den och som måhända komme att läsas och tolkas ej så mycket av jurister utan fastmera av dem, som lagen direkt berörde, syntes nämligen enligt hembi

43 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

trädesutredningens mening mer än eljest böra utformas på ett lättläst och lättbegripligt sätt.

I befolkningsutredningens förslag har i de olika paragraferna direkt angivits, vilka bestämmelser som äro av tvingande natur. Övriga bestämmelser gälla, enligt vad befolkningsutredningen framhåller, endast där annan överenskommelse ej träffats. Att så är fallet angives emellertid ej i dessa paragrafer.

Av de av hembiträdesutredningen anförda skälen har dess tekniska utformning av huvudförslaget i nyssnämnda hänseende följts i departementsförslaget. Då angivandet av att vissa lagbud vore dispositiva skett av rent praktiska hänsyn, har, för att ej alltför mycket tynga lagtexten, sådant angivande emellertid — såsom jämväl synes lia skett i hembiträdesutredningens förslag — begränsats till fall, där ett påpekande kan antagas vara av större praktiskt värde.

Lagens rubricering.

Hembiträdesutredningens lagförslag har rubriken »lag örn reglering av anställnings- och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet». Befolkningsutredningen däremot har givit sitt förslag rubriken »hembiträdeslag».

Såväl hembiträdesutredningens som befolkningsutredningens förslag äro medelst särskilda underrubriker uppdelade i sju olika avsnitt. Underrubrikerna ha i båda förslagen följande lydelse, nämligen 1) örn lagens tillämpningsområde, 2) om anställnings- och uppsägningstid, 3) örn bostad, vård vid sjukdom samt tid för löns utbetalande, 4) örn kvällsledighet och fritid, 5) om anställningsavtals upphörande i vissa fall samt om betyg, 6) örn skadestånd och 7) särskilda bestämmelser rörande minderåriga hembiträden.

Lagens rubrik bör såvitt möjligt givas en lydelse, som kan antagas komma att allmänt begagnas i praktiken. Med hänsyn härtill är befolkningsutredningens rubrikförslag att föredraga framför hembiträdesutredningens.

De föreslagna underrubrikerna äro bibehållna i departementsförslaget, doc ” att underrubriken om kvällsledighet och fritid givits lydelsen örn kvällsledighet. och fridagar samt att närmast efter densamma tillagts en ny underrubrik

benämnd örn arbete å övertid.

1 §■

(Hembiträdesutredningens förslag.) (Befolkningsutredningens förslag.)

Denna lag äger tillämpning å arbetsavtal, varigenom arbetstagare åtagit sig att utföra huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll; dock att lagen ej är tillämplig å arbetsavtal, som avser allenast viss eller vissa dagar i veckan eller viss sammanhängande tid understigande en månad, ej heller där anställningen uppenbarligen icke är att anse som heltidsanställning.

Arbetstagaren kallas i denna lag hembiträde.

Denna lag äger tillämpning å arbetsavtal, varigenom arbetstagare åtagit sig att utföra huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll.

Dör att lagen skall äga tillämpning erfordras, att anställningen dels avser sammanhängande tid örn minst en månad och dels är att anse som heltidsanställning. Undantagna från lagens tillämpning äro dock sådana arbetsavtal, där lönen idgår i form av dagersättning.

Arbetstagaren kallas i denna lag hembiträde.

Departe-

ments-

ehefen.

44 Kungl. Majus proposition nr 217.

Heinbiträdesutreduingen.

Hembiträdesutreclningen anmärker, att lagförslaget principiellt omfattade varje anställd inom den arbetargrupp, som vore sysselsatt i husligt arbete i hemmen, oavsett örn anställningen avsåge alla de sysslor, som sammanfattades under begreppet husligt arbete, eller allenast någon eller några av sagda, sysslor; vissa kategorier anställda vore dock — såsom under 2 § skall närmare angivas -— helt undantagna från lagens tilllämpning. Med husligt arbete avsåge utredningen varje arbete, som enligt allmänt språkbruk inbegrepes under husligt arbete, såsom matlagning, servering, diskning, bakning, konservering, städning, eldning, tvätt, strykning, sömnad och barnskötsel. Principiellt torde begreppet husligt arbete i detta sammanhang inbegripa allt arbete, som utfördes i och för det personliga hushållet och som erfordrades för dess normala, behöriga skötsel.

En begränsning av lagens tillämpningsområde erfordrades så till vida som därifrån borde uteslutas arbete, som visserligen till sin karaktär vöre husligt men som utfördes i och för arbetsgivarens rörelse och som sålunda, under de betingelser som angivas i allmänna arbetstidslagen, reglerades av sagda lag, exempelvis köksarbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, städnings- och dylika arbeten å kontor m. m. På ett hembiträde ankomme emellertid vissa sysslor, som till följd av sin beskaffenhet icke utfördes i hemmet, varför lagen icke borde absolut begränsas till sadant husligt arbete, som vore avsett att utföras i arbetsgivarens hem. Lagförslaget hade därför givits den utformning, att det finge tillämpning å arbetsavtal, som huvudsakligen avsåge husligt arbete i arbetsgivarens hushåll. Då så vore fallet, gällde lagen arbetstagarens hela verksamhet i arbetsgivarens tjänst.

Utredningen anser, att från lagens tillämpning borde undantagas sådana anställningsavtal, för vilka en tvingande rättslig reglering icke vore påkallad eller för vilka lagen med hänsyn till sin utformning icke syntes väl passa. Utredningens synpunkter härutinnan utvecklas sålunda:

Örn sålunda en husmor träffar avtal med annan person, att denna en eller annan dag i veckan skall infinna sig i den förstnämndas hem och där utföra husligt arbete, exempelvis visst städningsarbete, lärer skäl knappast föreligga att underställa ett dylikt avtal lagens bestämmelser. Avtalet är, med hänsyn till sin ringa omfattning i tiden, icke av sådan betydelse för arbetstagaren, att socialpolitiska skäl kunna anses påkalla ett ingripande till arbetstagarens skydd. Icke heller motsvarar arbetstagaren i ett sådant fall vad man enligt gängse uppfattning förstår med hembiträde; arbetstagaren intager här en vida självständigare ställning och detta även örn arbetstagarens tid helt tages i anspråk genom arbete på angivet sätt olika dagar åt olika familjer. Samma synpunkter göra sig gällande -— örn ock icke med samma styrka — med avseende å tillfälliga sammanhängande korttidsanställningar. En husmor, som eljest själv sköter sitt hem, har t. ex. råkat tillfälligt skada sig och behöver för den skull anlita hjälp av hembiträde någon vecka framåt. Icke heller i ett dylikt fall lärer ur socialpolitisk synpunkt föreligga något egentligt behov att genom lagbestämmelser reglera hembiträdets anställningsförhållanden. Var gränsen emellertid skall dragas mellan sådana avtal, som med hänsyn till sin varaktighet böra falla under lagen, och övriga anställningavtal,

45 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

kan vara föremål för delade meningar. Utredningen har för sill del ansett-, att anställningsavtal, avseende en sammanhängande tid av en månad eller därutöver, böra falla under lagen, medan för kortare tid ingångna avtal icke böra vara underkastade dess bestämmelser. Vid utredningens ställningstagande har här även den synpunkten spelat in, att man genom en dylik avgränsning måhända kan i sin mån motverka en tendens till alltför korta anställningstider; för den anställde måste det nämligen te sig som en fördel, att avtalet blir underställt lagens reglerande bestämmelser och hembiträdet har sålunda allt skäl att kontraktera örn en anställningtid, som åtminstone icke understiger en månad.

I fråga örn stadgandet att avtal, avseende allenast vissa dagar i veckan, vore uteslutna från lagens tillämpningsområde anför utredningen, att under vissa omständigheter ett anställningsavtal torde få anses »avse» även sådan dag, som enligt avtalets ordalydelse icke omfattades därav. Stadgade avtalet sålunda, att söndagarna icke skulle omfattas av avtalet men att arbetstagaren skulle arbeta som hembiträde hos arbetsgivaren under veckan i övrigt, torde ett dylikt avtal i själva verket »avse» även söndagarna, ehuru dessa skulle vara fridagar. Ett sådant avtal borde således falla under lagens bestämmelser.

De avtal, vilkas utmönstring från lagen åsyftades med stadgandet att lagen icke skulle vara tillämplig, där avtalet uppenbarligen icke vore att anse som heltidsanställning, vore sådana avtal, som avsåge allenast viss del av arbetsdagen. Särskilt i städerna vore sådana avtal icke ovanliga, enligt vilka arbetstagaren skulle infinna sig vissa timmar per dag för städning, för lagning av middagsmaten e. d., medan arbetstagaren i övrigt själv disponerade sin tid. Ofta torde de arbetstagare, som träffade dylika avtal, ha egna familjer och anställningen avsåge då att tillföra familjen ett tillskott till dess övriga inkomster. Beträffande dylika avtal torde de synpunkter, som förut anförts i fråga örn avtal, som avsåge allenast viss eller vissa dagar i veckan, äga motsvarande tillämpning. Sådana fall då arbetstagaren skötte två särskilda halvtidsanställningar i olika familjer vore det visserligen ur arbetårskyddssynpunkt av intresse att reglera, enär den sammanlagda arbetstiden bleve mycket lång och själva arbetet ofta bleve mer ansträngande än vid en normal heltidsanställning. Men då en lag, uppbyggd så som av utredningen föreslagits, icke vore avpassad för dylika fall, kunde det icke undgås, att sådana arbetstagare inom det husliga arbetet varom nu vöre fråga folie utanför lagens tillämpningsområde.

Beträffande frågan huruvida lagen skulle omfatta sådana arbetstagare inom det husliga arbetets område, som utförde sitt aibete utan ersättning, d. v. s. praktikanter och elever, anser utredningen samma regler därvidlag böra tillämpas som de, vilka enligt arbetsrådets praxis tillämpades i fråga örn allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen och som även förordats i förarbetena till arbetstidslagen för detaljhandeln. Beträffande innebörden av nämnda praxis anför utredningen:

Denna praxis innebär, att elever, så länge de erlägga avgift för undervisning och icke för sitt arbete mottaga någon som helst ersättning vare sig i

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

form av penningar, fri kost, fritt husrum eller på annat sätt, icke äro att räkna som arbetare i lagens mening, men att de under tid, då de icke erlägga avgift för undervisning eller då de för sitt arbete i någon form mottaga ersättning, äro att räkna såsom arbetare. Tillämpat på förevarande arbetsområde innebär sålunda den angivna regeln, att de flickor, som mot kost eller fri bostad gå i hushållslära hos enskild husmor, falla under lagens bestämmelser. Elever i särskilt anordnade skolkökskurser falla däremot icke under lagen — icke ens örn de ej erlägga avgift för undervisningen — redan av det skälet att det här ej är fråga örn arbete i arbetsgivarens hushåll.

Utredningen behandlar utförligt de spörsmål, som uppkomma då en och samma arbetstagare har att utföra dels husligt arbete av beskaffenhet att falla under den föreslagna lagen, dels ock arbete av annan art. Exempel härpå erbjudas särskilt inom lanthushållen, där i mycket stor utsträckning förekommer, att hembiträdena vid sidan av det husliga arbetet deltaga i ladugårdsarbetet eller i annat jordbruksarbete, som faller under lantarbetstidslagens regler. Vidare förekommer ej sällan i fråga örn mindre affärsföretag, att en anställd på en gång är verksam som butiksbiträde och som affärsinnehavarens hembiträde. Efter att ha redogjort för hur liknande spörsmål behandlats i tidigare sammanhang samt skärskådat de konsekvenser tillämpningen av olika tänkbara principer skulle medföra förordar utredningen, att lagen skall bliva tillämplig å hembiträdets hela verksamhet i arbetsgivarens tjänst, både det husliga arbetet och det arbete av annan art, som kunde åligga hembiträdet att utföra, men att samtidigt den begränsningen göres, att de avtal, som huvudsakligen gälla husligt arbete underställas den föreslagna lagen, medan de avtal, där det husliga arbetet icke kunde sägas vara huvudsaken, helt ställdes utanför lagen (den s. k. huvudsaklighetsprincipen). Örn det resultat, som uppnås med en dylik anordning, anför utredningen:

Hembiträdena i stadshushåll torde regelmässigt vara anställda huvudsakligen för husligt arbete och sålunda med avseende å hela sin verksamhet i arbetsgivarens tjänst falla under lagens bestämmelser. Vad åter angår lanthushållen torde tvivel icke behöva råda därom, att för hela den stora grupp arbetare, som verkligen äro att anse som hembiträden, det husliga arbetet är huvudsaken; även dessa komma sålunda att med avseende å hela sitt arbete hos arbetsgivaren lyda under lagen. Däremot komma de kvinnliga arbetare i lanthushåll, som huvudsakligen äro anställda såsom mjölkerskor, ladugårdssköterskor, för trädgårdsarbete o. s. v., att helt falla utanför hembiträdeslagen även om de i viss utsträckning deltaga i det husliga arbetet på gården. Man torde icke med fog kunna anmärka på att dessa sistnämnda arbetare helt ställas utanför hembiträdeslagen, då det naturliga är, att deras arbetstid regleras genom lantarbetstidslagen; och i den mån denna sistnämnda lag icke anses kunna utsträckas till dessa arbetstagare, torde de — för det närvarande -— få lämnas utanför den lagstadgade arbetstidsregleringen.

Utredningen är väl medveten örn att det här framlagda förslaget kommer att för lanthushållens vidkommande i många fall medföra betydande svårigheter, kanske främst med avseende å helgdagsfritiden. Enligt förslaget skall ju nämligen ett hembiträde vara helledigt var tredje sön- eller helgdag -— räknat från arbetstidens slut föregående dag — och detta sålunda även örn hembiträdet deltager i mjölkningen. Att detta är ägnat att i åtskilliga fall med-

47 Kungl. May.ts proposition nr 217.

föra svårigheter ligger i öppen dag. Emellertid må ånyo framhållas, att en någorlunda tillfredsställande reglering av fritiden är oundgängligen erforderlig ej blott av socialpolitiska skäl utan lika mycket för att hejda den tilltagande flykten från yrket. Det må även tilläggas, att i många fall man måhända lättare kommer till rätta med svårigheterna, örn parterna välja den alternativa ledighetsturen, d. v. s. fritiden förlägges till varannan sön- eller helgdag räknat från kl. 13.

Därest utredningens ifrågavarande förslag godtages, bör enligt utredningens mening ändring göras i övriga arbetstidslagar i syfte att förebygga att hembiträdets arbete, i vad det icke vore av huslig art, komme att falla både under hembiträdeslagen och under annan arbetstidslag.

Yttrandena över hembiträdesutredningens

förslag.

I anledning av hembiträdesutredningens förslag till ändring i andra arbetstidslagar påpekar arbetsrådet, att enligt rådets praxis beträffande arbetstagare, som är anställd för husligt arbete men jämväl utför annat arbete, sistnämnda del av arbetet tages i betraktande vid beräknandet av det arbetstagarantal, som är avgörande för tillämpningen av särskilt lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln. Den av utredningen föreslagna gränsdragningen mellan hembiträdeslagen och arbetstidslagarna medförde, att hembiträde, till vars arbete hänsyn nu i viss mån skulle tagas vid beräknandet av det arbetstagarantal, som vore avgörande för tillämpningen av förenämnda arbetstidslagar, efter genomförandet av den nya lagen icke alls skulle medräknas i arbetstagarantalet. Utredningens förslag innebure sålunda en förskjutning av gränsen mellan de företag, som med hänsyn till arbetstagarantalet folie inom lantarbetstidslagens och arbetstidslagens för detaljhandeln tillämpningsområde, och de företag, som vore undantagna därifrån. Arbetsrådet ifrågasatte därför lämpligheten av utredningens förslag örn införande i ovannämnda arbetstidslagar av särskilt undantag för arbete, varå hembiträdeslagen skulle äga tillämpning. Arbetsrådet ansåge det icke komma att medföra några olägenheter, att hembiträdes arbete i vissa fall komme att omfattas både av hembiträdeslagen och någon av arbetstidslagarna. Då det icke-husliga arbetet, exempelvis mjölkning eller arbete som butiksbiträde, för hembiträdets del utgjorde den mindre delen av arbetet, komme den i arbetstidslagarna givna arbetstidsregleringen att sakna praktisk betydelse. Å andra sidan torde de i hembiträdeslagen föreslagna bestämmelserna icke vara av sådan natur, att de komme i konflikt med reglerna i arbetstidslagarna.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anser, att den utsträckning av lagens giltighet till andra arbetsområden än det husliga arbetets, som följde av huvudsaklighetsprincipens tillämpning, kunde föranleda praktiska olägenheter. Lagens bestämmelser hade nämligen icke utformats och kunde ej heller utformas med skäligt hänsynstagande till alla tänkbara arbetsområden, inom vilka ett hembiträde kunde ha en del av sina sysslor förlagda.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Beträffande förslaget att såsom förutsättning för lagens tillämpning å ett avtal skulle gälla, att detta ej avsåge viss sammanhängande tid understigande en månad, anmärker länsstyrelsen i Malmöhus län, att lagen lätt kunde sättas ur kraft genom att anställningstiden bestämdes till kortare tid än en månad, exempelvis tre veckor i taget. Länsstyrelsen ifrågasätter därför, huruvida icke nämnda stadgande borde utgå.

Befolkningsutvecklingen.

I fråga, om hembiträden, som arbetade mot daglön, anför befolkningsutredningen, att denna form av ersättning under senare tid vunnit en viss utbredning och Förekomme både för hembiträden, som bodde på arbetsplatsen, och för hembiträden, som hade egen bostad. Sådana tjänsteavtal vore vanligast vid vikariat och kortare anställningar men kunde också sträcka sig över längre tid. För sådana arbetstagare borde enligt utredningens meninglagen ej tillämpas. I regel torde vid tjänsteavtalets ingående bestämmas en daglig arbetstid. Vid sjukdom och ledighet utginge ej någon ersättning. Dessa arbetstagare arbetade alltså under andra villkor än hembiträdena i allmänhet. Det vore också möjligt, att sedan lagstiftning rörande hembiträdenas arbetsförhållanden genomförts de former av arbetsavtal, som ej berördes av lagstiftningen, bomme att så småningom alltmera upphöra. Örn försök skulle göras att genom erbjudande av daglön få arbetsavtal att falla utanför lagens tillämpningsområde, torde dock ej missbruk behöva befaras, enär hembiträde borde kunna avvisa sådant erbjudande och i stället begära månadslön.

Hembiträdesutredningens förslag till ändring i arbetstidslagarna i syfte att förebygga att hembiträdes arbete skulle komma att falla både under hembiträdeslagen och, i vad det icke vore av huslig art, under arbetstidslagarna, är ej upptaget av befolkningsutredningen. Såsom skäl härför hänvisar befolkningsutredningen till det förut återgivna yttrandet av arbetsrådet.

Yttrandena över befolkningsutredningens

förslag.

Landsorganisationen anser tillräckliga skäl knappast finnas att från lagens tillämpning undantaga med daglön avlönade hembiträden. Vöre en anställning fortlöpande heltidsanställning örn minst en månads varaktighet, syntes ett undantag ej kunna motiveras endast med att sättet för lönens beräknande avveke från det normala. Vöre daglöneanställningarna över huvud icke att anse som fortlöpande, folie de redan på grund av huvudregeln utanför lagen och behövde icke undantagas genom särskild regel. Vad befolkningsutredningen anfört örn att missbruk icke behövde befaras kunde vara riktigt med för närvarande rådande brist på arbetskraft men torde knappast hålla streck i en situation av förbättrad arbetskraftsförsörjning på det husliga området. Med hänsyn till risken för missbruk ansåge landsorganisationen därför, att undantaget för dagavlönade hembiträden borde utgå, i varje fall i vad fråga vore örn hembiträden, som bodde på arbetsplatsen.

Högerns centrala kvinnoråd anser, att uttrycket »arbetsgivarens hushåll » borde närmare preciseras, enär det ej klart framginge, örn därmed även av-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 49

såges smärre anstalter, barnhem o. d., där, förutom föreståndarinna, funnes en eller två anställda.

Såsom huvudregel gäller enligt såväl hembiträdesutredningens som befolkningsutredningens förslag, att lagen omfattar arbetsavtal, varigenom arbetstagare åtagit sig att utföra huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll. Det avgörande är sålunda, örn avtalet huvudsakligen har denna karaktär; är detta fallet, är lagen tillämplig å anställningen i dess helhet, även örn denna till viss del avser utförande av annat än husligt arbete. Då en bestämning efter sålunda angivna grunder synes utgöra den bästa lösningen av uppkommande avgränsningsproblem, förordar jag förslaget i denna del. Någon ändring i andra arbetstidslagar synes, av skäl som arbetsrådet anfört, icke behöva företagas.

Genom uttrycket »i arbetsgivarens hushåll» uteslutes från lagens tillämpning husligt arbete, som utföres i och för arbetsgivarens rörelse. I hembiträdesutredningens betänkande ha såsom exempel å dylika arbeten angivits köksarbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse samt städnings- och dylika arbeten å kontor. Hit bör ock hänföras husligt arbete å sjukvårds- och fattigvårdsanstalten Utmärkande för det husliga arbete, som faller in under lagen, torde kunna sägas vara, att det huvudsakligen avser att tillgodose arbetsgivarens och dennes familjs behov av föda, att hålla deras bostad i ordentligt skick och att i övrigt verkställa de sysslor åt arbetsgivaren och dennes familj, vilka kunna inrymmas under begreppet personlig uppassning. Har arbetsgivaren i förvärvssyfte hos sig inneboende eller i sin kost personer, vilka ej tillhöra familjekretsen, synes nämnda omständighet böra tillmätas betydelse i förevarande avseende allenast örn arbetstagarens arbetskraft kan sägas huvudsakligen tagas i anspråk för dessa personers räkning.

I hembiträdesutredningens förslag är från lagens tillämpning undantaget avtal, som avser allenast viss eller vissa dagar i veckan eller viss sammanhängande tid understigande en månad. Befolkningsutredningen, som i sitt förslag upptagit det senare av dessa båda undantag, har däremot ej undantagit avtal, som avser allenast viss eller vissa dagar i veckan, vilket kan förmodas sammanhänga med att befolkningsutredningen i stället undantagit avtal, där lönen utgår i form av dagersättning. Yad sistnämnda undantag beträffar kan jag icke undgå att dela de av landsorganisationen uttalade betänkligheterna mot att låta arbetsgivaren genom en under förutsättning av god tillgång på arbetskraft så enkel åtgärd som att med hembiträdet överenskomma örn lönens beräknande per dag bliva fritagen från att iakttaga de i lagen meddelade bestämmelserna. De daglöneavtal, för vilka lagens regler icke kunna anses väl avpassade, torde i allmänhet inrymmas under någon av övriga undantagsbestämmelser. Jag anser mig därför i nu ifrågavarande avseende böra ansluta mig till hembiträdesutredningens förslag. För att emellertid i lagtexten giva uttryck åt det av hembiträdesutredningen gjorda tolkningsuttalandet beträffande undantaget för avtal, avseende allenast vissa dagar i veckan, har i departe-

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. 21c «4 4

Departe-

ments-

chefen.

50 Kungl. May.ts ■proposition nr 217.

mentsförslaget nämnda undantag förklarats gälla i fråga om avtal, som avser mindre antal arbetsdagar i veckan än sex.

Även enligt departementsförslaget undantagas andra anställningar än heltidsanställningar från lagens tillämpning.

(Henibiträdesutredningens förslag.)

2§-

Såsom hembiträde skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem av arbetsgivarens familj; samt, där arbetstagaren fyllt sexton år, ej heller

a) husföreståndarinna eller annan därmed jämförlig arbetsledare i hushåll, där hembiträde är anställt;

b) hushållerska eller annan, som självständigt sköter hem i husmors ställe;

c) examinerad barnsköterska;

d) kammartjänare, betjänt eller kammarjungfru, som är anställd huvudsakligen för personlig uppassning av arbetsgivaren eller dennes make.

§■

(Befölkningsutredningens förslag.)

2 §.

Såsom hembiträde skall vid tillämpning av denna lag ej räknas

a) medlem av arbetsgivarens familj,

b) husföreståndarinna eller annan därmed jämförlig arbetsledare i hushåll, där hembiträde är anställt,

c) hushållerska eller annan, som självständigt sköter hem i husmors ställe.

För arbetstagare, som nämnts under b) och c), skall dock lagen äga tillämpning, därest arbetstagaren ej fyllt 18 år.

Hembiträdesutredningen.

Beträffande undantaget för medlemmar av arbetsgivarens familj elimar utredningen, att nämnda undantag är genomgående för svensk lagstiftning av ifrågavarande karaktär och att motivet för undantaget vore, att förhållandet mellan medlemmar av en och samma familj ytterst måste utformas efter andra hänsyn än dem, som bestämde förhållandet mellan en arbetsgivare och hans arbetare, och att familjebandet i sig självt inneslöte det korrektiv mot missbruk, som en lagstiftning å hithörande områden vore avsedd att utgöra. Yad anginge tolkningen av uttrycket medlem av arbetsgivarens familj hänvisar utredningen till ett departementschefsuttalande i samband med tillkomsten av 1912 års arbetarskyddslag, att uttrycket icke finge fattas alltför snävt och att därunder sålunda borde inbegripas ej blott anförvanter i rätt upp- eller nedstigande led samt arbetsgivarens make utan även avlägsnare släktingar och till och med oskylda personer såsom fosterbarn och myndlingar under förutsättning att de levde i gemensamt bo med arbetsgivaren eller tillhörde hans hushåll.

Den verksamhet, som utövades av husföreståndarinnor eller därmed jämförliga arbetsledare, såsom värdinnor och hovmästare, torde enligt utredningen i allmänhet vara av sådan art, att den icke lämpade sig för en arbetstidsreglering lagstiftningsvägen. All personal i ledande ställning bör enligt utredningen undantagas, oavsett örn de själva deltaga i det husliga arbetet eller icke. Stadgandet vore icke avsett att gälla varje arbetstagare i hushållet, som under sig hade annan funktionär utan endast sådan arbetstagare, som vore att anse såsom jämställd med en husföreståndarinna. Under stadgandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 51

folie sålunda icke en kokerska, även om lion skulle ha annan kökspersonal sig underställd.

I fråga om undantagsstadgandet för hushållerska eller den, som eljest skötte hemmet i husmors ställe, anmärker utredningen, att det torde ligga i sakens natur att, lika litet som man lagstiftningsvägen kunde reglera arbetsförhållandena för en husmor, lika litet borde man låta en hembiträdeslagstiftning omfatta den arbetstagare, som vore i husmors ställe. Med stadgandet åsyftades främst sådana arbetstagare, vilka vore anställda som hushållerskor hos änklingar eller ungkarlar. Vidare avsåges sådana fall, där husmor visserligen funnes men hon likväl icke fungerade såsom sådan, t. ex. på grund av en mycket långvarig bortovaro för sjukdom. Emellertid torde stadgandet icke böra tolkas alltför vidsträckt utan torde böra inskränkas till de fall, där arbetstagaren verkligen vore satt i husmors ställe. Sålunda borde hit icke räknas sådana fall, där husmodern visserligen till följd av förvärvsarbete vistades borta från hemmet örn dagarna, men hon likväl genom anvisningar och order ledde arbetet där eller eljest övervakade detsamma.

T anslutning till undantagsstadgandet förexamineradebarnsköterskor anför utredningen, att det läge i sakens natur, att den, som vore anställd för att omhänderha arbetsgivarens barn, icke kunde påräkna bestämd och regelbunden kvällsledighet på samma sätt som ett hembiträde i allmänhet. Därest icke begränsningen till examinerade barnsköterskor gjordes utan undantagsstadgandet finge omfatta jämväl sådana arbetstagare, som utan barnsköterskeexamen ägnade sig åt att sköta barn, skulle, anser utredningen, stadgandets tilllämpningsområde bliva alltför flytande och stadgandet därför föranleda osäkerhet och tvistigheter.

Utredningen anser icke de skäl, som föranlett undantagsstadgandena, vara av den betydenhet, att det särskilda skyddet för minderåriga hembiträden borde eftersättas. Utredningen framhåller emellertid, att ytterst få minderåriga hembiträden torde återfinnas inom de undantagna kategorierna.

Yttrandena över hembiträdesutredningens

förslag.

I fråga örn undantaget för examinerade barnsköterskor säger sig socialstyrelsen icke kunna finna, att en uppdelning i examinerade och icke examinerade barnsköterskor vore lämplig. Örn ett undantag helt eller delvis från lagens tillämpning skulle göras beträffande examinerade barnsköterskor, borde detta undantag alltså utsträckas till att avse även övriga hembiträden, som anställts för att uteslutande eller huvudsakligen sköta barn. Enligt styrelsens mening förelåge icke fullgiltiga skäl att låta undantaget för barnsköterskor gälla samtliga bestämmelser i lagen. Yad som erfordrades vore blott, att bestämmelserna örn viss minsta fritid icke skulle gälla för denna grupp. Däremot förefunnes icke något hinder att låta bestämmelserna örn bostad, vård vid sjukdom och tid för löns utbetalande, om anställningsavtalets upphörande i vissa fall och örn betyg samt om skadestånd bliva gallande för barnsköterskor.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av att från lagens tillämpning undantaga examinerad barnsköterska samt kammartjänare och därmed likställda kategorier. Benämningen examinerad barnsköterska vore otillfredsställande, främst med hänsyn till svårigheten att härvidlag åstadkomma nödig avgränsning.

Länsstyrelsen i Gotlands län anmärker, att den av utredningen åberopade motiveringen för att från lagens tillämpning undantaga examinerade barnsköterskor gällde lika mycket varje annan, som vore uteslutande anställd för skötsel av arbetsgivarens barn.

Befolkningsutredningen.

Befolkningsutredningen säger sig dela den under remissbehandlingen framförda uppfattningen, att det endast vore bestämmelserna angående arbetstidens slutpunkt och viss minsta fritid, som icke skulle vara gällande för barnsköterska.

Yad angår kammartjänare, betjänt eller kammarjungfru, som vore anställd huvudsakligen för personlig uppassning av arbetsgivaren eller dennes make, yttrar befolkningsutredningen, att det fåtal arbetstagare det här kunde bliva fråga örn ej syntes böra särskilt uppmärksammas i lagstiftningen.

Den av befolkningsutredningen i förevarande paragraf satta åldersgränsen av 18 år sammanhänger med att minderårighetsgränsen av utredningen föreslås höjd till 18 år.

Yttrandena över befolkningsutredningens

förslag.

Rilcsförsäkringsanstalten anser det icke påkallat att låta lagen gälla för minderårig husföreståndarinna eller hushållerska. Vöre en flicka under 18 år så duktig, att hon kunde fylla en plats som föreståndarinna i ett hus, där hembiträde funnes, kunde hon enligt anstalten också antagas vara i stånd att ordna arbetet så, att hon för egen del bomme i åtnjutande av skälig ledighet, ävensom att åt sig utverka någorlunda goda anställningsvillkor i övrigt. Skötte sådan flicka åter självständigt hem i husmors ställe, torde som regel stora svårigheter yppas att ordna hennes ledighet i överensstämmelse med lagens bestämmelser, varför man knappast torde kunna räkna med att lagen verkligen komme att efterlevas i detta fall. Något motsvarande undantag hade ej heller ansetts erforderligt i gällande arbetstidslagar. Biksförsäkringsanstalten ansåge därför förbehållet beträffande minderåriga husföreståndarinnor och hushållerskor utan olägenhet kunna utgå.

Likartade synpunkter som de nu anförda ha gjorts gällande även av statens arbetsmarknadskommission.

Barnsköterskorna böra enligt svenska arbetsgivareföreningens mening helt falla utanför lagen, vilket särskilt motiverades med hänsyn till de inskränkningar i fråga örn arbetsgivarens rätt att häva arbetsavtalet, som befolkningsutredningen föresloge.

53 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

I departementsförslaget lia i 2 § upptagits tre undantagsfall, i vilka med hänsyn till arbetstagarens person eller ställning denne icke skall räknas som hembiträde och tillämpning av lagen alltså icke ifrågakomma, nämligen där arbetstagaren är medlem av arbetsgivarens familj eller är husföreståndarinna eller annan därmed jämförlig arbetsledare i hushåll, där hembiträde är anställt, eller såsom hushållerska eller eljest självständigt sköter hemmet i husmoderns ställe. Dessa tre undantag återfinnas också i hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens förslag.

Beträffande barnsköterskornas ställning ansluter sig departementsförslaget till befolkningsutredningens förslag, enligt vilket dessa icke helt undantagits från tillämpningen av lagen. Jämväl därutinnan överensstämmer departementsförslaget med befolkningsutredningens förslag att i förevarande paragraf icke, såsom hembiträdesutredningen föreslagit, bland undantagsstadgandena upptagits kammartjänare, betjänt eller kammarjungfru, som är anställd huvudsakligen för personlig uppassning av arbetsgivaren eller dennes make.

Såsom riksförsäkringsanstalten yttrat torde behov ej förefinnas att meddela särskilda bestämmelser angående minderåriga husföreståndarinnor eller hushållerskor. Någon sådan bestämmelse har därför ej upptagits i departementsförslaget.

3 och 4 §§.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

3 §.

Beträffande tiden för anställningen gäller vad därom är överenskommet.

Anställningen skall, där ej annorledes avtalats, taga sin början klockan 12 å anställningstidens första dag och sluta klockan 18 å anställningstidens sista dag.

(Befolkningsutredningens förslag.)

3 §• .

Avtal örn anställning träffas antingen för viss bestämd tid eller tills vidare.

4 §•

Anställningen tager sin början klockan 12 å anställningens första dag och slutar klockan 19 å dess sista dag.

Hembiträdesutredningen.

Utredningen omnämner, att vid den av socialstyrelsen verkställda statistiska undersökningen av de i stadshushåll anställda hembiträdenas arbetsförhållanden undersökning skett av hembiträdenas faktiska anställningstid på de platser de vid undersökningstillfället innehade. Enligt denna undersökning hade icke mindre än cirka 2/s av hembiträdena varit anställda i samma hushåll under kortare tid än ett år och något över Vs under kortare tid än ett halvt år. En liknande undersökning av de i lanthushåll anställda hembiträdenas anställningstid utvisade, att inemot hälften varit anställd i samma hushåll under kortare tid än ett år och något över V« under kortare tid än ett halvt år. Av de i samband med undersökningarna hörda sakkunniga institutionerna hade ungefär en femtedel förklarat, att överenskommelse om bestämd anställningstid ej brukade träffas; vad särskilt norra Sverige anginge hade mer än hälften ansett, att dylik överenskommelse ej brukade träffas, huvudsakligen beroende

Departe-

ments-

chefen.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

på att hembiträdena ej önskade binda sig för någon längre tid. Enligt t/t skedde avtalet i minst lika många fall för halvår och enligt Vs även för helår. Vid en jämförelse av arbetsförhållandena i stad och på landet framginge, att den genomsnittliga anställningstiden i samma hushåll vore ungefär densamma för lanthembiträden som för de i stadshushåll anställda (1,8 år). Stadshembiträdena växlade emellertid mera plats inom sitt yrke, medan lanthembiträdena mera sökte sig till andra orter eller yrken.

Utredningen framhåller, att det vore av betydande värde, örn en fastare reglering kunde åstadkommas av anställningsförhållandena inom hembiträdesyrket. Likaså vore det ur vissa synpunkter önskvärt, örn tendensen till korttidsanställningar med ty åtföljande täta platsbyten kunde i någon mån motverkas. Utredningen anser det emellertid uteslutet att tänka sig en återgång till 1833 års legostadgas system med i lag fixerad anställningstid, enär en dylik regel skulle för mycket strida mot numera hävdvunnen uppfattning örn avtalsfrihet på förevarande område. I en lag med generell tillämplighet på alla tjänsteavtal inom ifrågavarande arbetsområde syntes man därför icke lämpligen böra föreskriva, att en anställning såsom hembiträde skulle gälla för viss angiven tid. Anställningstiden torde under alla förhållanden få bliva beroende av parternas fria överenskommelse. En anställning tills vidare, utan angiven sluttid, borde sålunda i och för sig vara tillåten likaväl som en anställning, som avsåge vecka, månad, år eller på annat sätt bestämd tid.

Beträffande stadgandet örn tidpunkt för anställningens början och slut å första respektive sista dagen anför utredningen, att stadgandet avsåge att vara en ren ordningsbestämmelse och vore föranledd av den osäkerhet, som vore rådande på denna punkt. Oftast torde parterna nämligen icke överenskomma örn det klockslag, vid vilket anställningen skulle börja respektive sluta, och då någon fast praxis därutinnan icke kunde åberopas, uppkomme lätt skilda meningar angående hembiträdets skyldigheter därvidlag med ty åtföljande tvistigheter mellan parterna.

Yttrandena över hembiträdesutredningens

förslag.

Riksförsäknngsanstalten har icke något att erinra mot tidpunkten för anställningens början å anställningstidens första dag. Yad åter anginge tiden för anställningens upphörande å sista arbetsdagen under anställningstiden anför anstalten, att arbetets avslutande vid ett tidigare klockslag nämnda dag skulle medföra en viss och enligt anstaltens mening onödig rubbning i arbetet. Arbetsgivaren torde i regel ha intresse av att hembiträdets arbete å anställningstidens sista dag fortginge som vanligt. Vidare torde det vara praxis, att hembiträde, som åtnjöte bostad hos arbetsgivaren, tillbringade natten efter sista arbetsdagen i bostaden hos den arbetsgivare hembiträdet stöde i begrepp att lämna. Med hänsyn därtill ansåge anstalten, att tidpunkten för anställningens upphörande borde fastställas till någon tidpunkt, förslagsvis kl. 8, på morgonen efter sista arbetsdagen.

55 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Befolkningsutredningen.

Utredningen förklarar sig finna förslaget att anställningen skall taga sin början kl. 12 på dagen lämpligt. Någon anledning att i fråga om den sista anställningsdagen frångå den vanligen gällande bestämmelsen att arbetet skulle sluta kl. 19 funne utredningen ej föreligga.

Yttrandena över befolkningsutredningens

förslag.

Socialstyrelsen finner bestämmelsen att avtal örn anställning skall träffas antingen för viss bestämd tid eller tills vidare överflödig. Vidare finner styrelsen stadgandet örn tidpunkten för anställningens början och slut böra utgå. Tiden för arbetets början angåves enligt förslaget icke i övrigt i lagen, och det kunde då icke finnas något skäl att angiva den just för anställningens första dag. I enskilda fall torde bestämmelsen kunna giva upphov till onödiga tvister. Att därjämte särskilt markera att arbetsavtalet skulle utlöpa kl. 19 på anställningens sista dag syntes överflödigt med hänsyn till att detta klockslag utgjorde den normala tidpunkten för arbetets avslutande.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att förhållandet mellan hembiträdet och arbetsgivaren uppenbarligen skulle erhålla en större stadga, örn arbetsavtalet dem emellan uppgjordes skriftligt. Med hänsyn därtill finge det anses önskvärt, att en anvisning därom intoges i lagen, förslagsvis genom att i ett andra stycke av 3 § utsädes, att avtalet borde upprättas skriftligen. Socialstyrelsen syntes böra erhålla i uppdrag att fastställa formulär till sadant avtal och föreskrift därom kunde lämpligen meddelas i samma stycke.

Jämväl statens arbetsmarknadskommission berör frågan örn avtalens upprättande i skriftlig form och yttrar härom:

Kommissionen finner det önskvärt, att skriftliga avtal komma till stånd i största möjliga utsträckning. Sedan den nya lagstiftningen trätt i kraft, torde det nämligen bliva nödvändigt att i samband med anställningsavtalets ingående träffa mera detaljerade överenskommelser angående arbetsförhållandena samt parternas inbördes rättigheter och skyldigheter än vad för närvarande är fallet. Anställningsavtalen torde emellertid även framdeles komma att i likhet med vad för närvarande är brukligt träffas utan att några vittnen äro närvarande, som kunna styrka avtalets innehåll. För att undvika, att bevissvårigheter uppkomma rörande avtalets innehåll, bör detsamma helst avfattas skriftligen. Kommissionen hyser den uppfattningen, att 3 § i förslaget bör givas sådant innehåll, att skriftligt avtal skall upprättas, om endera av parterna så påfordrar. För att förhindra att avtalet kommer att innehålla godtyckliga eller svårtolkade bestämmelser till men för den av parterna, som är den andre underlägsen i vad gäller förmågan att närmare bedöma innebörden av en skriven avtalstext, synes tillika i paragrafen böra inflyta föreskrift om att avtalet, där så påfordras av endera parten, skall upprättas å särskilt fastställt formulär. Huruvida detta formulär bör intagas såsom bilaga till lagtexten eller fastställas av Kungl. Majit eller t. ex. av arbetsmarknadskommissionen, får anses vara en lämplighotsfråga, på vilken kommissionen icke har anledning att närmare ingå. Kommissionen vill allenast erinra örn att kommissionen redan utarbetat ett formulär till skriftliga anställningsavtal, vilket utan kostnad tillhandahålles parterna genom arbetsförmedlingens försorg. Formu-

DepartC'

ments-

ehefen.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

läret kan dock efter tillkomsten av den nya lagen icke användas i oförändrat skick.

Någon bestämmelse rörande avtalstidens längd torde ej vara erforderlig. Man torde nämligen ej behöva befara, att någon tvekan skall uppstå därom att parterna i nämnda avseende äga full dispositionsrätt. Av lagens uppsägningsbestämmelser kommer för övrigt att framgå, att avtal kan avse anställning antingen på bestämd tid eller tills vidare.

Enligt gällande rätt kräves icke viss form för att giltigt arbetsavtal skall komma till stånd. Skriftliga avtal torde som regel ej ligga till grund för anställningsavtal. Mestadels torde anledningen härtill vara den, att anställningsvillkoren äro mer eller mindre utförligt fixerade i tjänstereglementen, arbetsinstruktioner, kollektivavtal och andra sådana handlingar. Finnas ej heller sådana anställningsbestämmelser, anse måhända parterna — i förlitande på att det endast sällan skall behöva förekomma, att några tvistefrågor bliva aktualiserade — det lämpligast att avgöra eventuellt uppkommande sådana frågor efter omständigheterna i varje särskilt fall.

Hembiträdesutredningen har uttalat, att en beklaglig brist på ordning och likformighet vore rådande i vad anginge arbetsavtal inom det husliga arbetets område. En förbättring härutinnan kan visserligen antagas komma till stånd genom den nu föreslagna lagen. Men även i fortsättningen finnes stort utrymme för variationer beträffande anställningsvillkoren. Jag vill härutinnan endast erinra örn att varken hembiträdesutredningens eller befolkningsutredningens förslag i princip begränsar rätten att träffa överenskommelse rörande övertidsarbete; sådan överenskommelse kan träffas redan vid avtalets ingående och avse hela anställningstiden.

Uppkomna skiljaktiga meningar rörande innebörden av en muntlig överenskommelse föranleda lätt irritation parterna emellan. För hembiträdets del uppkommer därvid ofta tanken på platsbyte. Såsom ett led i strävandena att socialt höja hembiträdesyrket böra emellertid åtgärder, som motverka kontinuitet i anställningsförhållandena, undvikas.

Det synes mig därför föreligga särskilda skäl att på förevarande område söka giva avtalen erforderlig fasthet och bereda trygghet mot meningsskiljaktigheter angående avtalets verkliga innehåll. Med hänsyn härtill vill jag förorda, att i lagen intages stadgande att avtal skall upprättas skriftligen, örn endera parten det begär. Bestämmelse av nämnda innehåll har upptagits i 3 § departementsförslaget.

Införes ett sådant stadgande, synes det mig lämpligt, att socialstyrelsen eller arbetsmarknadskommissionen erhåller i uppdrag att utarbeta formulär till kontrakt rörande hembiträdes anställningsförhållanden. Ett sådant kontraktsformulär kan antagas komma att få vidsträckt användning. Någon särskild föreskrift örn att dylikt formulär skall på endera partens hemställan komma till användning synes emellertid icke böra införas. Det torde vara tillräckligt att lita till den omständigheten, att det ligger i båda parternas intresse att genom användandet av det av statlig myndighet utarbetade formuläret säkra en fullständig reglering av avtalsförhållandena.

57 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Olia den tidpunkt å första respektive sista anställningsdagen, då avtalet skall börja och sluta, böra parterna äga själva överenskomma. Åtminstone beträffande tidpunkten för anställningens början torde ett praktiskt behov tillgodoses, örn i lagen angives viss tidpunkt, som skall gälla för den händelse parterna ej avtalat därom. Jag har icke något att erinra mot att, såsom föreslagits, fastställa nämnda tidpunkt till kl. 12.

Tidpunkten för anställningens upphörande å sista anställningsdagen torde för fullständighetens skull ock böra angivas i lagen. Anledning saknas att härför bestämma någon annan tidpunkt än kl. 19.

Bestämmelserna örn tidpunkten för anställningens början och slut ha upptagits i 4 § departementsförslaget.

5 §.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

4 §•

Är avtalet ingånget för bestämd tid och har det ej uppsagts senast fjorton dagar före avtalstidens slut, skall avtalet, där ej parterna annorledes åsämjas, anses förlängt på en månad för varje gång.

5 §'

Är ej överenskommelse träffad örn bestämd tid för avtalets bestånd, skall, där ej parterna annorledes åsämjas, avtalet upphöra att gälla fjorton dagar efter från någondera sidan skedd uppsägning.

Hembiträdesutredningen.

De av socialstyrelsen gjorda undersökningarna rörande hembiträdenas arbetsförhållanden utvisade, att förhållandena med avseende å uppsägningstiden vore mycket växlande och obestämda. Av de arbetsförmedlingsanstalter, humodersföreningar, skolor och institutioner, vilka meddelat uppgifter beträffande förhållandena i stadshushåll, ansåg en femtedel, att uppsägningstid i regel icke tillämpades. De övriga höllö visserligen före, att uppsägningstid i vanliga fall iakttoges, men i fråga om uppsägningstidens längd hade man ofta även på samma ort helt olika uppfattning. Fjorton dagars uppsägning syntes dock vara vanlig på de större orterna, medan däremot i mindre orter uppsägningstiden ofta sades utgöra en månad, överenskommelse angående uppsägningstid träffades väl i regel då anställningen toge sin början, men det framhölls av några uppgiftslämnare, att detta ofta icke utgjorde någon garanti för att uppsägningstid i verkligheten också iakttoges vare sig från hembiträdenas eller husmödrarnas sida. Fmligt åtskilliga uttalanden skulle särskilt hembiträdena rätt ofta göra sig skyldiga till att lämna sin anställning utan

(Befolkningsutredningens förslag.)

5 §■

Är avtalet ingånget för bestämd tid och har det ej uppsagts senast fjorton dagar före avtalstidens slut, skall avtalet anses vara förlängt att gälla tills vidare.

Har avtal träffats örn anställning tills vidare, skall anställningen upphöra att gälla fjorton dagar efter från någondera parten skedd uppsägning.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

att varsko arbetsgivaren därom, och det skulle också ibland förekomma, att hembiträden, som erhållit anställning, underläte att infinna sig.

Vad beträffade de uppgifter av motsvarande slag som lämnats angående i lanthushåll anställda hembiträden har närmare hälften av uppgiftslämnarna ansett, att uppsägningstid i regel icke iakttoges, medan de övriga hållit före, att uppsägningstid i vanliga fall iakttoges, ehuru man i fråga örn dess längd ej sällan hade olika uppfattning. Inemot en tredjedel av svaren angåve uppsägningstiden vanligtvis vara en månad, och en femtedel angåve, att den brukade variera mellan 14 dagar och en månad. I en hel del fall sades, att eventuellt avtalad uppsägningstid icke alltid tillämpades i praktiken, i synnerhet icke från hembiträdenas sida.

För att vinna en viss stadga i fråga örn anställningsförhållandena inom yrket utan att likväl träda den enskilda avtalsfriheten för nära föreslår utredningen införande av en regel örn automatisk förlängning av tidsbestämda avtal på en månad för varje gång, för den händelse uppsägning icke skett viss tid före avtalstidens slut.

Beträffande längden av uppsägningstiden såväl i sist omnämnda fall som vid avtal, som avsåge anställning tills vidare, anser utredningen tveksamhet kunna råda, huruvida uppsägningstiden bör bestämmas till 14 dagar eller till en månad. Utredningen anför härom:

Trots att den längre uppsägningstiden örn 3 veckor å en månad torde vara den mest brukliga, har utredningen likväl ansett sig böra föreslå allenast en kortare uppsägningstid örn 14 dagar. Härvid har främst beaktats, att man för närvarande i stor utsträckning icke alls tillämpar någon uppsägningstid; detta förhållande synes böra föranleda, att man vid införandet av en lagstadgad uppsägningstid framgår med försiktighet och sålunda fixerar uppsägningstiden relativt kort. Vidare torde i detta sammanhang böra beaktas, att i våra största städer den kortare uppsägningstiden redan nu är bruklig och att man därför lärer kunna förvänta att, oavsett eventuella lagstiftningsåtgärder, detta bruk så småningom vinner ökad tillämpning även i landsorten. — Även beträffande tillsvidare-avtal bör uppsägningsbestämmelsen vara dispositiv; parterna äga sålunda, när de äro ense, efter gottfinnande bestämma örn uppsägningstiden.

Vad här ovan anförts beträffande uppsägningstidens längd vid tillsvidareavtal torde, såsom redan tidigare antytts, äga tillämpning även med avseende å längden av den tid, före vilken uppsägning av ett för bestämd tid slutet avtal bör ske, därest detta icke skall automatiskt förlängas. I enlighet härmed har föreslagits att, där ett dylikt avtal icke uppsagts senast 14 dagar före avtalstidens slut, avtalet skall, där ej parterna annorledes åsämjas, anses förlängt på en månad för varje gång.

Yttrandena' över hembiträdesutredningens

förslag.

Socialstyrelsen anser någon särskild uppsägning icke erforderlig i fråga örn tidsbestämda avtal och föreslår därför, att bestämmelsen härom utgår. Beträffande uppsägningstiden förordar styrelsen, att bestämmelsen utformas så, att nämnda tid bestämmes till 14 dagar i de fall då anställningstiden icke uppgått till ett år samt till en månad i övriga fall. Skäl för en sådan gradering

59 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

av uppsägningstiden förelåge enligt styrelsens mening dels med hänsyn till att en lagbestämmelse, vilken såsom den förevarande vore dispositiv, icke borde alltför mycket skilja sig från tidigare praxis, dels ock enär avsikten med bestämmelsen vore, att den skulle vara normerande för den fortsatta utvecklingen.

Yrkanden örn förlängning av uppsägningstiden ha jämväl framställts av länsstyrelserna i Västmanlands och Norrbottens län.

Svenska arbetsgivareföreningen anser bestämmelsen i 4 § utgöra ett principiellt förkastligt intrång i avtalsfriheten och anser ej heller, att bestämmelsen skulle i högre grad främja därmed åsyftad stadga i anställningsförhållandet.

Befolkningsutredningen.

Beträffande frågorna örn uppsägning och automatisk förlängning av tidsbestämda avtal anför befolkningsutredningen:

Beträffande avtal örn anställning för viss bestämd tid anser utredningen praktiskt att även här stadga uppsägningstid. Har ett tjänsteavtal ingåtts för exempelvis ett år och mot slutet av året ingen av parterna berör frågan örn att tjänsten skall upphöra, torde det kunna inträffa, att den ena parten bibringas den uppfattningen att avtalet skall komma att förlängas, medan den andra parten utgår ifrån att avtalet utan vidare skall upphöra på ettårsdagen. För undvikande av sådant missförstånd synes det lämpligt att det tidsbestämda avtalet övergår till att gälla tills vidare, örn ingen av parterna senast fjorton dagar före den bestämda avtalstidens slut uppsäger avtalet. Har avtalet sålunda övergått till att gälla tills vidare kan det. därefter uppsägas på fjorton dagar. Med så kort uppsägningstid kan utredningen ej för sin del finna att något förkastligt intrång göres i avtalsfriheten.

Yttrandena över befolkningsutredningens

förslag.

Riksförsäkringsanstalten anser, att bestämmelsen att avtal, som ingåtts för bestämd tid och ej uppsagts senast 14 dagar före avtalstidens slut, skulle anses vara förlängt att gälla tills vidare, vore riktig beträffande avtal föi längre tid, vilket slag av avtal befolkningsutredningen också närmast syntes ha åsyftat. I fråga om avtal för viss bestämd kortare tid, t. ex. en eller annan månad, torde bestämmelsen däremot näppeligen kunna anses vare sig påkallad eller lämplig. Det syntes därför önskvärt med en begränsning av bestämmelsens tillämplighet i nu antytt syfte.

Tidsbestämda avtal för hembiträden förekomma mera allmänt i lanthushåll, där anställningen oftast avser ett år. Det synes i sådana fall vara för båda parterna av värde att inom skälig tid före avtalstidens utgång få full visshet örn den andra partens avsikter beträffande frågan om eventuell förlängning av avtalstiden. Den föreslagna bestämmelsen att dylika avtal skola fortsätta att löpa, därest uppsägning ej skett senast fjorton dagar före avtalstidens slut, synes mig därför, såvitt avser avtal för tid ej understigande ett år, lämplig. Bestämmelsen kan ej heller anses innebära sådant ingrepp i avtals-

Departe-

inents-

ehefen.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

friheten att den på grund därav skulle vara ägnad att ingiva betänkligheter. Ett sålunda förlängt avtal bör anses gälla för obestämd tid. Föreskrift härom har därför upptagits i 5 § första stycket departementsförslaget. Jämlikt 5 § andra stycket samma förslag kan det tills vidare gällande avtal, som i händelse av underlåten uppsägning ersätter det tidsbestämda avtalet, uppsägas till upphörande efter fjorton dagar.

Ju kortare avtalstiden är bestämd dess större sannolikhet föreligger för antagandet att parterna, även örn uttrycklig överenskommelse därom ej träffats, utgått från att avtalet icke skulle förlängas. Det torde i sådana fall te sig främmande för parterna att en uppsägning skall behöva verkställas för att avtalet skall bringas att upphöra. Med hänsyn härtill synes mig föreskriften örn automatisk förlängning i händelse av underlåten uppsägning icke böra gälla i fråga örn sådana tidsbestämda avtal, där avtalstiden understiger ett år.

Vad därefter angår frågan örn uppsägningstidens längd vill jag icke bestrida, att skäl kunna anföras för längre uppsägningstid än fjorton dagar, särskilt i fråga örn anställningar, som varat under relativt lång tid. Det är ej heller något som hindrar att en längre uppsägningstid än fjorton dagar avtalas mellan parterna. Det synes emellertid som örn en viss varsamhet borde iakttagas, då det gäller att bestämmma den obligatoriska minimiuppsägningstidens längd. Kisk föreligger eljest, att bestämmelsen ej respekteras av dem, vilka hittills ej iakttagit någon uppsägningstid alls. Uppsägningstiden torde därför böra generellt bestämmas till fjorton dagar, varom föreskrift intagits i 5 § andra stycket departementsförslaget.

6 §■

(Hembiträdesutredningens förslag.)

6 §•

Ingår i hembiträdes löneförmåner bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet, ändå att annat förbehåll skett, rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet, som i hälsovårdsstadgan är för boningrum föreskrivet.

Har hembiträdet tillförsäkrats eget rum, äger hembiträdet bruka detsamma utan intrång av arbetsgivaren eller dennes familj.

(Befolkning sutredning ens förslag.)

6 §•

Ingår i hembiträdes löneförmåner bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet som sägs i hälsovårdsstadgan. Har denna förmån undandraga hembiträde genom särskild överenskommelse, är sådan överenskommelse ej gällande.

Har hembiträde tillförsäkrats eget rum, äger hembiträdet bruka detsamma för egen räkning utan intrång av arbetsgivaren eller dennes familj.

Hembiträde äger rätt att använda sitt rum till klockan 8 dagen efter sista arbetsdagen.

Hembiträdesutredningen.

Vid de förut omförmälda, av socialstyrelsen anordnade statistiska undersökningarna rörande hembiträdenas anställnings- och arbetvillkor helland-

61 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

lades även frågan, huru bostadsförhållandena vore ordnade för hembiträden, som bodde hos arbetsgivaren. Beträffande resultaten av undersökningarna hänvisas till hembiträdesutredningens betänkande s. 116—120. I anslutning till återgivandet av resultaten av undersökningarna anför hembiträdesutredningen:

Även örn det av naturliga skäl ställer sig svårt att genom en enquéte, sådan som den här anordnade, få fram en fullt tillförlitlig bild av hembiträdenas bostadsförhållanden, torde man likväl kunna fastslå, att förhållandena icke överallt äro så som de borde vara. I en ej obetydlig utsträckning förekommer sålunda, att hembiträdena anvisas sovplats i kök eller alkover, mellangångar eller dylika utrymmen. Ett ingripande på lagstiftningens väg i denna fråga torde därför vara motiverat såväl av socialpolitiska skäl som av hänsyn till önskvärdheten att genom förbättrade förhållanden inom yrket främja rekryteringen till detsamma. Det ideala förhållandet vore givetvis, att varje hembiträde kunde tillförsäkras eget bostadsrum av den beskaffenhet, som ortens sed och förhållandena i övrigt anvisade. Emellertid torde detta önskemål icke låta sig realiseras. Att principiellt förbjuda användandet av köket såsom sovplats för familjens hembiträde torde sålunda — med hänsyn till den omfattning, i vilket detta faktiskt förekommer — icke vara tänkbart; för övrigt må erinras, att köket hos betydande delar av vårt folk användes som bostadsrum även för familjens egna medlemmar. Yad man däremot kan och bör ingripa mot är den ej alltför sällan förekommande oseden, att hembiträdena såsom sovplats anvisas alkover, skrubbar och liknande utrymmen, vilka icke motsvara de krav, som ur hälsosynpunkt måste ställas på bostadsrum.

Det må i detta sammanhang erinras om, att enligt gällande hälsovårdsstadga boningsrum skall hava sådan storlek, att däri boende icke genom bristande utrymme hos rummet utsättes för sanitär olägenhet; i varje boningsrum skall finnas fönster, som skall vara tillräckligt stort och lämpligt anbragt samt så vetta omedelbart åt det fria, att rummet erhåller god dager. Vidare stadgas, att boningrum skall kunna erhålla nödig luftväxling genom fönster eller annan för ändamålet lika lämplig anordning, och att boningsrum skall kunna hållas tillbörligt varmt, varför boningsrum, där tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles, skall vara försett med tjänlig eldstad eller annan ur hälsosynpunkt tillfredsställande anordning för rummets uppvärmning till lämplig värmegrad. Boningsrum skall vidare vara så anordnat, att det bereder erforderligt skydd mot fuktighet; golvet skall sålunda vara av lämpligt material och genom sin beskaffenhet och sitt läge i förhållande till markytan bereda erforderligt skydd mot olägenheter från grunden. Boningsrum, som är beläget över, under eller invid lokal eller annat utrymme, vari dålig lukt, vattenånga, stark värme eller kyla eller störande buller förekommer, skall vara försett med anordningar, som medföra i möjligaste män betryggande skydd mot dylika olägenheter från det angränsande utrymmet. Slutligen stadgas, att vad sålunda är sagt örn boningsrum skall gälla även örn hök, som kan användas till boningsrum; beträffande annat särskilt för matlagning avsett utrymme skall gälla vad ovan är sagt örn boningsrums luftväxling, uppvärmning, skydd mot fuktighet samt skydd mot olägenheter från grund och angränsande utrymme. — Det torde emellertid samtidigt få erinras örn, att ingen straffpåföljd är stadgad för ett åsidosättande av de ovannämnda bestämmelserna. Däremot äger vederbörande hälsovårdsnämnd, där förhållande yppas som innebär eftersättande av någon av de stadgade föreskrifterna, förelägga viss efter omständigheterna lämpad tid för felaktig-

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

hetens avhjälpande eller, där bristfälligheten finnes vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas, förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål.

Uppenbart är att, därest de åt hembiträdena anvisade bostadsutrymmena alltid motsvarade vad i hälsovårdsstadgan örn boningsrum är föreskrivet, anledning till ingripande icke förelåge. Emellertid torde förhållandet mången gång vara det, att ehuru bostadslägenheten såsom sådan icke ger anledning till anmärkning, man såsom sovplats åt hembiträdet anvisar ett sådant utrymme, som icke fyller de anspråk, för vilka ovan redogjorts. För övrigt må anmärkas, att det torde komma att taga lång tid, innan hela vårt bostadsbestånd verkligen bringas att motsvara sagda anspråk; hälsovårdsstadgans krav torde sålunda i viss mån mera få betraktas som det mål, efter vilket man strävar, än som något omedelbarligen genomförbart. Med hänsyn härtill lärer det vara av betydande värde, örn i förevarande lag en tvingande föreskrift gåves därom att, där i hembiträdes löneförmåner ingår bostad hos arbetsgivaren, såsom sovplats åt henne skall anvisas utrymme av beskaffenhet, som i hälsovårdsstadgan är för boningsrum föreskrivet. En dylik regel har även upptagits i utredningens förslag. Däremot har utredningen, såsom redan förut antytts, funnit det uteslutet att i och för sig förbjuda användande av kök såsom sovrum för hembiträde. Avgörande för om visst utrymme må anvisas som sovrum åt hembiträde eller icke bör enligt utredningens mening vara, icke det ändamål vartill rummet i övrigt eventuellt användes, utan uteslutande om utrymmet motsvarar de sanitära krav hälsovårdsstadgan uppställer för boningsrum. Hembiträde må sålunda hänvisas att sova i kök, i matsal eller i vilket som helst annat utrymme, blott detta i fråga örn storlek, fönster, eldstad o. s. v. motsvarar hälsovårdsstadgans krav. Yar hembiträdet i det konkreta fallet skall hava sin sovplats, örn hon skall tilldelas eget rum eller skall bo i ett jämväl för annat ändamål avsett utrymme, får självfallet bero på parternas överenskommelse. Då emellertid den föreslagna regeln örn, att sovutrymmet skall motsvara hälsovårdsstadgans krav på boningsrum, avses skola vara av tvingande natur, följer därav att, oavsett örn hembiträdet tidigare förklarat sig nöjd med att ha sin sovplats exempelvis i en skrubb utan fönster och eldstad, hon likväl har rätt att fordra sådant sovutrymme, som uppfyller de föreskrivna bestämmelserna.

Beträffande omfattningen av den rätt hembiträdet ägde till bostadsrum, som av arbetsgivaren anvisats henne såsom eget rum, anför utredningen, att det icke torde vara så alldeles ovanligt att, ehuru hembiträdet vid anställningens början tillförsäkrats eget rum, arbetsgivaren likväl senare påfordrade att i viss utsträckning få begagna rummet, exempelvis såsom lekplats för barnen, som förvaringsplats för diverse skrymmande föremål o. s. v. Utredningen finner det icke vara med god ordning överensstämmande att, där hembiträdet vid träffandet av anställningsavtalet tillförsäkrats eget rum, arbetsgivaren senare gjorde anspråk på att i en mer eller mindre begränsad omfattning få disponera detsamma. Utredningen föreslår därför ett stadgande, enligt vilket hembiträde, som tillförsäkrats eget rum, skulle äga bruka detsamma utan intrång av arbetsgivaren eller dennes familj. I den mån hembiträdet emellertid funne skäl att medgiva husmodern att utnyttja rummet, borde givetvis en dylik utfästelse vara giltig.

Utredningen framhåller därefter, att hembiträde, som anvisats eget rum, måste anses ha rätt att under fritid mottaga besök på sitt rum utan tillstånd av husmodern. Därmed vore dock icke uttalat, att hembiträdet hade rätt att

63 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

inlogera en främmande människa i det åt henne anvisade rummet vare sig för längre tid eller över en natt. Endast arbetsgivaren, d. v. s. lägenhetsinnehavaren, kunde enligt utredningens mening vara berättigad att i lägenheten eller något av dess rum inrymma främmande personer. Utredningen erinrar slutligen örn att — enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom och efter vad i hyreskontrakt i allmänhet plägade stipuleras — hyresrätten vore förverkad och hyresvärden berättigad uppsäga avtalet att genast upphöra, örn hyresgästen utan hyresvärdens medgivande inrymde främmande personer i lägenheten under sådana omständigheter att därav kunde uppkomma men för hyresvärden.

Yttrandena över hembiträdesutredningens

förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förutsätter, att bestämmelsen att hembiträde, som tillförsäkrats eget rum, må bruka detsamma utan intrång av arbetsgivaren eller dennes familj så tolkas, att arbetsgivaren skall äga tillträde till rummet för att tillse att snygghet och ordning iakttages liksom att hembiträdet icke får ha rummet låst då hon lämnar bostaden.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser, att man beträffande redan befintliga bostadsrum för hembiträden syntes kunna presumera, att även örn rummet icke överensstämde med hälsovårdsstadgan hembiträdet vid tjänstens antagande godtagit detsamma i befintligt skick. Annat lämpligt rum torde för övrigt vanligen icke stå till buds. Vid sådant förhållande syntes hembiträdet icke böra medgivas rätt att påfordra annat bostadsutrymme. Enligt länsstyrelsens mening borde därför ur 6 § första stycket uteslutas orden »ändock att annat förbehåll skett». — Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, huruvida ej någon övergångstid borde bestämmas, efter vilken skyldigheten att tillhandahålla bostadsutrymme av beskaffenhet som i hälsovårdsstadgan är föreskrivet för boningsrum skulle inträda för arbetsgivaren. För hushåll i förhyrda lägenheter, vilka ej innehölle bostad åt hembiträde av tillfredsställande beskaffenhet, skulle eljest — även om rätt att uppsäga hyresavtal på grund därav skulle förefinnas — avsevärda svårigheter kunna uppstå.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund föreslår, att i 6 § andra stycket beträffande rätten för hembiträde att bruka sitt egna rum utan intrång av arbetsgivaren eller dennes familj tillägges orden »för egen räkning».

Fredrika-Bremer-förbundet föreslår ett uttryckligt stadgande örn att hembiträde ej utan arbetsgivares medgivande äger i sitt rum intaga annan person. Då arbetsgivare enligt nyttjanderättslagen vore ansvarig för hur hans husfolk förfore med bostaden, torde det vara lämpligt att en erinran om hembiträdets skyldigheter i dessa avseenden inflöte i lagen.

Länsstyrelsen i Hallands län och Hallands läns hushållningssällskaps hemarbetsnämnd anse en viss inskränkning av tiden för mottagande av besök i hembiträdets rum vara berättigad; möjlighet att träffa särskild överenskommelse därom borde liimnas.

Departe-

ments-

chefen.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 2 IT.

Befolkningsutredningen.

I överensstämmelse med Sveriges husmodersföreningars riksförbunds förslag bär befolkningsutredningen i 6 § andra stycket inskjutit orden »för egen räkning». Därmed avsåges enligt utredningen att förhindra att annan person brukade hembiträdets rum utan att arbetsgivaren lämnat sitt medgivande.

Yttrandena över befolkningsutredningens

förslag.

Beträffande frågan örn dispositionsrätten över hembiträdets rum anför socialstyrelsen, att befolkningsutredningens ändringsförslag icke klart utsade vad som borde sägas, nämligen att hembiträdet borde ha rätt att i sitt rum taga emot besök på kvällarna men icke att där ha gäster på nätterna. Särskilda förpliktelser följde av att hembiträdet hade sin bostad i arbetsgivarens hem. Styrelsen föresloge följande lydelse: »Hembiträde, som tillförsäkrats eget rum, äger bruka detsamma utan intrång av arbetsgivaren eller dennes familj. Dock äger hembiträdet icke hysa gäster i rummet efter kl. 23, därest arbetsgivaren motsätter sig detta.» Landsorganisationen framhåller, att befolkningsutredningens förslag möjligen kunde missförstås och uppfattas som en inskränkning i hembiträdets rätt att mottaga besök, varför en regel i stället borde införas av ungefär samma innehåll som befolkningsutredningens uttalande i dess motivering av ifrågavarande stadgande.

Hälsovårdsstadgan innehåller såväl i det för staden som i det för landet gällande kapitlet vissa mera allmängiltiga bestämmelser örn beskaffenheten av boningsrum samt kök, som kan användas till boningsrum. Beträffande innehållet av dessa bestämmelser får jag hänvisa till den i det föregående återgivna redogörelsen av hembiträdesutredningen.

Hembiträdeslagen föreslås nu skola innehålla föreskrift att det bostadsutrymme, som hos arbetsgivaren bosatt hembiträde får sig tilldelat, skall vara av beskaffenhet, som i hälsovårdsstadgan är för boningsrum stadgat. Denna föreskrift torde äga betydelse dels därutinnan att hembiträdena kunna antagas komma att under åberopande av föreskriften uppställa krav på att de dem anvisade bostadsutrymmena skola vara av nyssnämnda beskaffenhet, varigenom så småningom indirekt en utmönstring av de undermåliga utrymmena torde kunna vinnas, dels ock så till vida att arbetsgivare, som inrymmer hembiträde i ett bostadsutrymme, som icke är i överensstämmelse med hälsovårdsstadgans bestämmelser, därigenom kan ådraga sig skadeståndsskyldighet och få finna sig i omedelbar uppsägning av avtalet från hembiträdets sida.

Då i hälsovårdsstadgan uppställts vissa sanitära minimikrav på beskaffenhet av boningsrum, synes det mig utgöra en nära till hands liggande konsekvens att man genom en föreskrift i hembiträdeslagen sådan som den föreslagna bidrager till förverkligandet av det bostadsprogram, som kommit till uttryck genom hälsovårdsstadgans ifrågavarande bestämmelser. Ett ytterligare skäl härtill utgör den omständigheten, att missförhållanden i ej obetydlig utsträckning råda i fråga örn hembiträdenas bostadsförhållanden. Jag har där-

65 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

för ej något att erinra mot vad hembiträdesutredningen och befolkningsutredningen i denna del föreslagit. I ett par remissyttranden har ifrågasatts, huruvida icke uppmjukning av ifrågavarande föreskrift borde ske med hänsyn till redan befintliga lägenheter, inom vilka svårigheter kunna förefinnas att ordna tillfredsställande bostadsutrymme åt hembiträde. Då de nu gällande bostadsföreskrifterna år 1936 infördes i hälsovårdsstadgan, meddelades emellertid icke några särskilda övergångsbestämmelser med hänsyn till det befintliga bostadsbeståndet. Dessa föreskrifter äga sålunda generell giltighet. Även med hänsyn tagen därtill att ingripande av hälsovårdsnämnd i anledning av eftersättande av någon av bostadsföreskrifterna i allmänhet icke torde ske annat än i mera påtagliga fall finner jag mig ej i nu ifrågavarande avseende kunna förorda bestämmelser, som i sak skulle innebära ett sanktionerande av att bostadsförhållandena för ett betydande antal hembiträden ordnades på ett sätt som står i strid mot vad i hälsovårdsstadgan finnes föreskrivet. Jag vill jämväl erinra örn att hälsovårdsstadgans bostadsföreskrifter endast innehålla allmängiltiga bestämmelser utan fixerande av minimimått o. d. I den mån hälsovårdsmyndigheterna såsom råd och anvisningar meddelat detaljerade måttbestämmelser synes man vid tillämpningen av nu ifrågavarande stadgande i hembiträdeslagen böra vara obunden av dessa bestämmelser.

I hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens förslag innehåller 6 § jämväl en bestämmelse örn hembiträdes dispositionsrätt till eget rum, som tillförsäkrats hembiträdet. Enligt befolkningsutredningens förslag äger hembiträdet bruka detsamma för egen räkning utan intrång av arbetsgivaren eller dennes familj; i hembiträdesutredningens förslag finnas ej orden för egen räkning. I anslutning härtill har såväl i motiven till förslagen som i några remissyttranden berörts frågan örn hembiträdes rätt att mottaga besök eller att eljest låta annan person bruka hennes rum. Att, såsom socialstyrelsen föreslagit, bestämma ett visst klockslag, efter vilket hembiträdet icke mot arbetsgivarens önskemål skulle få hysa gäster i sitt rum, synes mig icke kunna ifrågakomma. Å andra sidan böra tydligen främmande personer icke få bruka hembiträdets rum annat än såsom tillfälliga besökande. Med hänsyn till att hembiträdet har sin bostad inom arbetsgivarens lägenhet, bör denne kunna såsom ett naturligt krav uppställa, att ordning och skick iakttages av den besökande. Olägenhet av besök hos hembiträdet kan även vållas arbetsgivaren exempelvis i sådana fall då hembiträde, som icke fått eget rum sig tillförsäkrat, under fridagar mottager besök, varigenom arbetsgivaren hindras utföra de sysslor denne har att i hembiträdets ställe utföra.

Yad nu anförts synes, att döma av hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens uttalanden, icke avvika från deras synpunkter på förevarande fråga. Det synes mig lämpligt att i lagen giva uttryck härför, förslagsvis i form av ett stadgande av innehåll att hembiträde, som har bostad hos arbetsgivaren, äger därstädes under fritid mottaga tillfälliga besök, i den mån märklig olägenhet därigenom ej kan anses uppkomma för arbetsgivaren eller dennes familj. Därjämte bör, i enlighet med hembiträdesutredningens

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. 2ic 44 5

66 Kungl. Majlis proposition nr 217.

förslag, stadgas, att hembiträde, som fått eget rum sig tillförsäkrat, äger bruka detsamma utan intrång av arbetsgivaren eller dennes familj.

I 6 § departementsförslaget har slutligen, i överensstämmelse med befolkningsutredningens förslag, upptagits stadgande, att hembiträde vid avtalets

upphörande äger nyttja det henne anv efter sista arbetsdagen.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

7 §•

Är hembiträde i arbetsgivarens hus och kost, äger hembiträdet vid sjukdom, där ej hembiträdet intages å sjukvårdsinrättning, hos arbetsgivaren erhålla bostad och kost jämte nödig personlig tillsyn, så länge avtalet består. Upphör avtalet, äger hembiträdet likväl åtnjuta de förmåner, varom nyss är sagt, tills hembiträdet kan utan fara för liv eller hälsa flyttas från arbetsgivarens hus. Förbehåll, stridande mot vad i detta stycke är stadgat, vare utan verkan.

Har arbetsgivaren bestritt kostnad för sjukvård åt hembiträdet, äger arbetsgivaren av hembiträdet söka kostnaden åter.

Hembitr ädesutre dningen.

isade bostadsutrymmet till kl. 8 dagen §■

(Befolkningsutredningens förslag.)

7 §• .

Blir hembiträde, i vars löneförmåner ingå bostad och kost hos arbetsgivaren, på grund av sjukdom förhindrat att utföra sina sysslor, äger hembiträdet att av arbetsgivaren erhålla bostad och kost jämte nödig personlig tillsyn, så länge arbetsavtalet består. Har sådan förmån undandragits hembiträde genom särskild överenskommelse, är överenskommelsen ej gällande.

Egentliga sjukvårdskostnader (läkare, medicin, vård å sjukvårdsinrättning etc.) skola bekostas av hembiträdet självt.

Frågan örn hembiträdes rätt till lön under sjukdom är ej reglerad utan får avgöras genom parternas överenskommelse.

Efter en erinran örn den arbetsgivare enligt 1838 års numera upphävda legostadga åvilande vårdnadsplikten vid arbetstagares sjukdom omnämner utredningen, att vid de av socialstyrelsen anordnade statistiska undersökningarna ett försök gjorts att utröna, i vad mån arbetsgivarna — trots avsaknaden av lagbestämmelser därom — likväl bekostade sjukvård för hembiträdena. Av undersökningarna framginge, att bruket härutinnan vore mycket växlande och att någon fast praxis knappast torde kunna anses föreligga. I de familjer, där man satte särskilt Ågärde på sitt hembiträde eller där hembiträdet varit i tjänst en mera avsevärd tid, torde man merendels bereda hembiträdet fri sjukvård, eljest icke. I de fall där fri sjukvård bereddes, torde för övrigt denna förmån ofta betraktas icke som en hembiträdets rättighet utan som en akt av välvilja.

Utredningen konstaterar, att utvecklingen under senare tid gått i riktning mot en avskrivning av den enskilde arbetsgivarens vårdnadsplikt vid sjukdom och en överflyttning härav å det allmänna. Denna utveckling stöde tvivelsutan väl överens med modern uppfattning. Utredningen funne det därför uteslutet, att man nu skulle gå tillbaka till legostadgans ordning och sålunda föreskriva en legal skyldighet för arbetsgivaren att bekosta hembiträdets sjukvård. Utredningen hade därför icke upptagit annan bestämmelse i fråga örn hembi-

67 Kungl. Majlis proposition nr 217.

trades rätt till sjukvård än stadgandet att, där arbetsgivare bestritt kostnad för sjukvård åt hembiträde, arbetsgivaren ägde söka kostnaden åter av hembiträdet.

Vad nu sagts hade avseende å de egentliga sjukvårdskostnaderna, d. v. s. utgifter för medicin och läkarvård samt i förekommande fall för vård å sjukvårdsinrättning. Annorlunda läge saken till med avseende å hembiträdes rätt att vid av sjukdom vållad arbetsoförmåga få kvarbo i arbetsgivarens hem och där erhålla sin kost, därest sådana förmåner över huvud skulle utgå till hembiträdet. Härom yttrar utredningen:

Här gäller det icke några extra utgifter för arbetsgivaren, utan det är endast fråga örn hembiträdets rätt att utfå sina vanliga löneförmåner utan hinder av den utav sjukdomen vållade arbetsoförmågan. Man kommer emellertid här in på den tveksamma och svårlösta frågan örn arbetstagares rätt överhuvudtaget till lön under sjukdom. Utredningen får tillfälle att i ett senare sammanhang återkomma härtill, såvitt angår frågan örn hembiträdes rätt till kontantlön vid sjukdom. Här må allenast anmärkas att, oavsett hur nyssnämnda spörsmål regleras, det vill synas i hög grad obilligt, örn hembiträdes rätt till bostad och kost hos arbetsgivaren skulle upphöra i samma ögonblick hennes arbetsförmåga till följd av sjukdom upphörde. Det kan icke anses överenstämmande med god ordning, att — såsom lärer hava förekommit — en arbetsgivare visar sitt hembiträde ur huset så snart hon blivit sjuk. Av hushållsgemenskapen mellan familjen och hembiträdet lärer följa, att det sjuka hembiträdet skall få tillbringa åtminstone någon tid efter insjuknandet i arbetsgivarens hem och där få sin kost. Detta torde även väl överensstämma med allmänt rådande uppfattning. Däremot torde man, med avseende å frågan huru länge ett hembiträde sålunda skall äga att trots sjukdom njuta bostad och kost hos arbetsgivaren, näppeligen kunna hämta någon ledning av den allmänna sedvänjan. Därtill är bruket härutinnan alltför växlande. Särskilt spelar här den synpunkten in, huru snart arbetsgivaren blir i behov av det åt hembiträdet upplåtna rummet för ett nyanställt hembiträde.

Det nu förevarande spörsmålet har självfallet nära samband med frågan örn arbetsgivares rätt att på grund av hembiträdes sjukdom uppsäga själva anställningsavtalet. Under förutsättning att denna uppsägningstid icke tilltages alltför lång, synes det vara en tilltalande lösning, att hembiträdet tillerkännes rätt att under uppsägningstiden kvarbo i arbetsgivarens hus och där njuta kost. Av skäl, som i ett senare sammanhang närmare utvecklas, har utredningen föreslagit, att arbetsgivare skall äga att efter 14 dagars sjukdom uppsäga hembiträde till avflyttning 14 dagar efter det uppsägningen skedde; dock att, där sjukdomen finnes vara sådan att den uppenbarligen kommer att medföra arbetsoförmåga under minst fyra veckor framåt, arbetsgivaren äger, där sjukdomen ej är förorsakad av olycksfall i arbetet, genast uppsäga avtalet till upphörande 14 dagar efter det uppsägningen skedde. Skulle hembiträdet emellertid återvinna arbetsförmågan före uppsägningstidens utgång, skall uppsägningen vara förfallen. Det sagda avses skola gälla med avseende å tjänsteavtal, ingångna för bestämd tid. Yad åter angår tillsvidare-avtal avses den allmänna regeln örn 14 dagars uppsägningstid skola gälla även med avseende å uppsägning, grundad å arbetstagarens sjukdom. Enligt förslaget har man således, vad avtalen på bestämd tid angår, att räkna med att tjänsteavtalet som sådant ofta icke upphör förrän fyra veckor efter det hembiträdet sjuknade. Utredningen är väl medveten om att det för åtskilliga hem kan komma att innebära icke oväsentliga svårigheter att under en så pass lång tid härbärgera ett sjukt hembiträde. Då den angivna tid-

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

rymden likväl icke torde kunna anses för arbetsgivarna oskäligt lång samt det under alla omständigheter synes lämpligt att uppsägningstiden sammanfaller med den tid, varunder hembiträdet äger kvarbo hos arbetsgivaren, har utredningen —- oaktat vad ovan anförts — föreslagit ett stadgande av innebörd, att ett sjukt hembiträde skall äga kvarbo och njuta kost hos arbetsgivaren så länge anställningsavtalet består.

Utredningen har emellertid ansett sig böra gå ännu ett steg längre. Syftet med det nyssnämnda stadgandet är ju, att ett hembiträde skall vid sjukdom av icke alltför allvarlig art -—- och som icke nödvändigtvis kräver vård å sjukhus — kunna få kvarbo i den bostad, hon dittills bebott, och slippa omhändertagas av fattigvården. Emellertid torde lätteligen inses, att för möjliggörande av sagda syfte det ofta är erforderligt, att hembiträdet i bostaden beredes någon personlig tillsyn eller skötsel. Hon kan, för att det överhuvud skall vara försvarligt att låta henne kvarligga i bostaden, behöva viss hjälp med frambärande till bädden av mat och annat, med vädring av rummet och andra sådana småtjänster, som i ett hem regelmässigt pläga visas en sjuk familjemedlem. Visserligen låter det säga sig, att det är onödigt att i lag stadga en skyldighet för arbetsgivaren att bereda ett sjukt hembiträde dylik tillsyn, eftersom arbetsgivaren — lagen förutan — lärer bereda hembiträdet denna tillsyn. Emellertid har utredningen det oaktat ansett att, om hithörande frågor ändock skola göras till föremål för laglig reglering, lagen bör giva uttryck jämväl åt sagda princip. I förslaget har därför upptagits ett stadgande av innehåll, att hembiträdet äger vid sjukdom, så länge anställningsavtalet består, hos arbetsgivaren åtnjuta ej blott bostad och kost utan även nödig personlig tillsyn. Utredningen har ansett sig så mycket hellre kunna föreslå sistberörda stadgande som detsamma — med hänsyn till sin uppenbart humanitära karaktär -—• väl näppeligen kommer att i och för sig möta invändningar. Det må särskilt understrykas, att det här icke är fråga örn bekostande av sjukvård åt hembiträdet — att arbetsgivaren härutinnan icke bör hava några skyldigheter gentemot hembiträdet har förut framhållits — utan allenast örn rent personliga tjänster, vilka i allmänhet icke äro av beskaffenhet att åsamka arbetsgivaren någon utgift.

Beträffande frågan örn hembiträdes rätt till kontant lön under sjukdom anför utredningen:

Spörsmålet örn rätt till sjuklön angår självfallet ej blott hembiträdesyrket, utan har i lika mån betydelse även för andra arbetsområden. Man torde därför med fog kunna sätta ifråga, örn det verkligen kan vara lämpligt att reglera detta svårlösta spörsmål särskilt för ifrågavarande specialområde. En reglering i lag av hembiträdes rätt till sjuklön kan lätt få prejudicerande verkan för andra yrkesområden, för vilka bestämmelserna — såsom avfattade med tanke på hembiträdesyrket och med utgångspunkt från dess speciella förutsättningar — icke väl passa. Det berörda spörsmålet synes därför, under förutsättning att icke trängande skäl påkalla en omedelbar lösning, böra överlämnas till rättsligt avgörande i ett större sammanhang. Sådana skäl, som nyss nämnts, torde icke förefinnas. Några mera framträdande missförhållanden torde nämligen här icke föreligga, då för hembiträdenas vidkommande frågan i praxis erhållit en relativt tillfredsställande lösning. Det torde förhålla sig så, att vid kortare sjukdomar avdrag på lönen regelmässigt icke brukar ske, medan man däremot vid längre sjukdomar i allmänhet anser lön icke böra utgå; det torde nämligen mer och mer anses, att hembiträdet självt har att genom sjukförsäkring gardera sig mot ekonomiska förluster i händelse av långvarigare sjukdomar. Dock torde måhända böra anmärkas, att det sist anförda icke lärer äga tillämpning beträffande trotjänarinnor eller

69 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

överhuvud för hembiträden med mycket långvarig anställning hos en och samme arbetsgivare. — Vid angivna förhållanden har utredningen emellertid ansett lämpligast att i förevarande lagförslag överhuvud icke ingå på frågan örn hembiträdes rätt till sjuklön, utan låta denna fråga liksom hittills avgöras enligt de av praxis utformade reglerna.

Då de föreslagna stadgandena icke åsyftade att ålägga arbetsgivaren nya ekonomiska förpliktelser utan endast att bereda möjlighet för ett hembiträde att under sjukdom fortfarande få vistas hos den familj, där hon hade sin anställning och där hon måhända ansåge sig ha sitt hem, följde därav, att skäl icke kunde anses föreligga att tillerkänna hembiträdena rätt till kontant vederlag i händelse rätten till kvarboende icke kunde utnyttjas, exempelvis därför att vederbörande med hänsyn till sjukdomens beskaffenhet blivit avförd till sjukvårdsinrättning. Detta torde böra direkt utsägas i lagen.

Principiellt avsåges arbetsgivarens skyldigheter i nu förevarande hänseende skola upphöra i och med att anställningsavtalet upphörde. Emellertid hade därvid det undantagsstadgandet ansetts böra träffas att, där hembiträdet icke kunde utan fara för liv eller hälsa flyttas från arbetsgivarens hus, arbetsgivarens skyldigheter skulle fortfara till dess flyttningen kunde ske utan sådan fara. Med nutida teknik på sjuktransportväsendets område torde dock den praktiska betydelsen av nämnda undantagsstadgande vara skäligen ringa.

Med hänsyn till de föreslagna bestämmelsernas natur anser utredningen desamma böra givas tvingande natur. Ett hembiträde borde alltså äga att vid sjukdom kvarbo hos arbetsgivaren och där njuta kost och tillsyn även örn arbetsgivaren vid ingåendet av anställningsavtalet förmått hembiträdet att avsäga sig rätten till berörda förmåner.

Slutligen anmärker utredningen, att stadgandena i förevarande paragraf avsåges skola äga tillämpning oavsett örn sjukdomen förorsakats av olycksfall eller vore av annan art och oberoende av om olycksfallet inträffat i eller utom arbetet.

Yttrandena över hembiträdesutredningens

förslag.

Svenska lantarbets giv ar ef öreningen anser, att den rätt till sjukvård i hemmet, som i 7 § tillerkänts hembiträde, uppenbarligen komme att leda till obilligheter och oriinligheter. Eör en familj med små bostadsutrymmen kunde det innebära ett allvarligt intrång att ha en oskyld person liggande sjuk i bostaden. Vidare borde beaktas att arbetsgivaren därigenom kunde betagas möjlighet att vid hembiträdes sjukdom skaffa ersättare för denna, enär det tillgängliga tjänarerummet upptoges av den sjuka. Något undantag hade icke heller gjorts för det fall att hembiträdet självt vållat sin sjukdom. Föreningen funne det uppenbart oskäligt att hembiträdet i dylikt fall skulle beredas de föreslagna förmånerna.

De föreslagna bestämmelserna om hembiträdets rätt vid sjukdom till nödig personlig tillsyn samt till bibehållandet av den del av lönen, som bestode i bostad och kost, borde enligt Fredrika-Bremer-förbundets mening ej ha tvingande

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

karaktär. De lokala förhållandena, särskilt i mindre stadsvåningar nied deras synnerligen begränsade utrymmen, kunde medföra, att genom de föreslagna bestämmelserna en oproportionerligt tyngande skyldighet Indes på hemmet och i all synnerhet på husmodern.

Limsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att fall torde kunna förekomma, där rätten för hembiträdet att även efter avtalets upphörande vid sjukdom erhålla bostad och kost jämte nödig personlig tillsyn, tills hembiträdet kunde utan fara för liv eller hälsa flyttas från arbetsgivarens hus, skulle verka ganska tyngande för arbetsgivaren. I själva verket skulle stadgandet innebära att, där nembiträdet saknade medel att själv sörja för sig i nämnda avseenden, samhällets vårdnadsplikt överflyttades på den enskilde. Några bärande skäl för en sådan ordning syntes icke föreligga. Vidare påpekade länsstyrelsen, att skyldigheten för arbetsgivaren att vid sjukdom bereda hembiträdet nyss angivna förmåner borde kunna, utan att hembiträdets intresse träddes för nära, beredas hembiträdet även å annan plats än »hos arbetsgivaren».

Landsorganisationen berör i sitt remissyttrande frågan örn hembiträdes rätt till sjuklön och framhåller därvid att — även örn de av utredningen åberopade skälen mot en reglering i förevarande sammanhang av detta spörsmål icke kunde frånkännas betydelse — det dock kunde ifrågasättas, huruvida icke frågan bort nu upptagas till reglering. Väl vore frågan så till vida i lika mån av betydelse för andra arbetsområden som någon allmän legal reglering av detta spörsmål icke vore genomförd. Inom åtskilliga andra arbetsområden hade emellertid rätt till sjuklön tillförsäkrats arbetstagarna genom kollektivavtal, därvid de i regel erhållit sådan rätt för längre tidsperioder än den, under vilken hembiträde enligt förslaget skulle komma i åtnjutande av bostad och kost. Hembiträdena i allmänhet saknade för närvarande och sannolikt för överskådlig framtid möjlighet att ernå en sådan kollektivavtalsmässig reglering. Ett fastslående av rätten till ograverad lön under en uppsägningstiden motsvarande sjukdomstid, möjligen under förutsättning av viss minsta anställningstid, hade med stor sannolikhet icke mött något allmännare motstånd.

Befolkning-sutreduiiigen.

Arbetsgivaren borde rimligtvis äga rätt att ombesörja bostad och kost jämte nödig personlig tillsyn för hembiträdet även å annan plats än i arbetsgivarens hus. Utredningen föresloge därför, att det i hembiträdesutredningens förslag förekommande uttrycket »hos arbetsgivaren» utbyttes mot »av arbetsgivaren».

Befolkningsutredningen ansåge, att man kunde utesluta stadgandet att, där hembiträdet icke kunde utan fara för liv eller hälsa flyttas från arbetsgivarens hus, arbetsgivarens skyldigheter skulle fortfara till dess flyttningen kunde ske utan sådan fara. Som hembiträdesutredningen även påpekat torde med nuvarande tekniska möjligheter på sjuktransportväsendets område den praktiska betydelsen av undantagsstadgandet vara ringa.

71 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

I likhet med hembiträdesutredningen funne befolkningsutredningen ej lämpligt att söka i förevarande sammanhang uppställa regler för sjuklöns utgående åt hembiträde.

Yttrandena över befolkningsutredningens

förslag.

Socialstyrelsen anför:

Vissa ord i de första styckena i denna paragraf torde kunna giva anledning till en icke avsedd tolkning. Det säges där å ena sidan, att hembiträde, i vars löneförmåner ingå bostad och kost hos arbetsgivaren och som av sjukdom förhindras att utföra sitt arbete, äger att »av arbetsgivaren erhålla bostad och kost jämte nödig personlig tillsyn», och det förklaras i motiveringen till lagtexten, att detta må kunna äga rum även å annan plats än i arbetsgivarens hus. Men å andra sidan säges det i paragrafens andra stycke, att vissa kostnader, bland dem sådana för »vård å sjukvårdsinrättning», skola bestridas (i förslagets formulering: »bekostas») av hembiträdet, och i hembiträdesutredningens betänkande II (s. 161) anföres, att såsom sjukvårdsinrättningar böra anses även enskilda sjukhem av skilda slag. På grund härav kunde erbjudas en möjlighet för en arbetsgivare att undgå honom eljest åliggande kostnader genom att låta hembiträdet intagas på en sjukvårdsinrättning, även när vård på en sådan inrättning icke är påkallad. Med hänsyn härtill synes stadgandet böra förtydligas därhän, att vård på sjukvårdsinrättning skall bekostas av hembiträdet i de fall, där vård på en dylik inrättning befinnes erforderlig.

Frågan örn arbetstagares rätt till lön vid sjukdom har ännu icke varit föremål för någon allmän reglering. I den mån en reglering av hembiträdes rätt i detta avseende kan få prejudicerande verkan å en framtida allmän arbetsavtalslagstiftning, böra endast i händelse särskilt starka skäl tala därför en lösning på förevarande speciella område nu genomdrivas. Med hänsyn härtill bör frågan örn hembiträdes rätt till kontantlön under sjukdom icke nu upptagas till behandling.

Annorlunda synes det mig förhålla sig med de naturaförmåner, som hos arbetsgivaren boende hembiträden åtnjuta. I olika avseenden ha av statsmakterna vidtagits åtgärder för att förhindra att den enskilde helt oförmedlat skall kunna tvingas lämna sin bostad. Det skulle vara i hög grad stridande mot de syftemål, som legat bakom dessa åtgärder, örn möjlighet lämnades öppen för arbetsgivaren att visa bort hembiträdet omedelbart vid inträffad sjukdom. Yad hembiträdets rätt till kost angår kan denna icke skiljas från hembiträdets bostadsrätt. I de föreliggande förslagen har dessutom stadgats, att hembiträdet skall under sjukdomstiden erhålla nödig personlig tillsyn. Beträffande vad i nämnda uttryck skall anses innefattat får jag hänvisa till hembiträdesutredningens motivering.

Delade meningar synas mig knappast behöva råda om det i princip berättigade i att hembiträde under sjukdom erhåller nu nämnda förmåner. Däremot kunna givetvis olika meningar råda om under hur lång tid arbetsgivaren bör förpliktas svara för att hembiträdet erhåller dessa förmåner. Tidsbestämningen i detta avseende sker i de föreliggande förslagen, till vilka jag för egen del ansluter mig, genom uttrycket »så länge (arbets)avtalet be-

Departe-

ments-

ehefcn.

Departe-

ments-

chefen.

72 Kungl. Maj.-ts proposition nr 217.

står». Då, såsom i det föregående berörts, uppsägningstiden för ett på obestämd tid slutet avtal utgör 14 dagar, har arbetsgivaren i dylika fall möjlighet att efter 14 dagar bliva fri från sina förpliktelser enligt förevarande paragraf. Beträffande tidsbestämda avtal får för uppfattning örn innebörden av förevarande paragraf jämförelse göras med ett längre fram i lagen förekommande stadgande örn särskild uppsägningsrätt för tidsbestämda avtal vid hembiträdes sjukdom; för innehållet i nämnda stadgande torde jag senare få redogöra.

Da grunden för nu ifrågavarande stadgande örn hembiträdes rätt till naturaförmåner och personlig tillsyn vid sjukdom är den hushållsgemenskap, som är ladande mellan hembiträdet och arbetsgivaren, följer därav, såsom förut antytts, att bestämmelsen bör äga tillämplighet allenast å hembiträden, som ha sm bostad hos arbetsgivaren. Är hembiträdets sjukdom av den art, att behov föreligger av vård å sjukvårdsinrättning, bör arbetsgivaren icke heller vara skyldig att under den tid hembiträdet är intaget å sjukvårdsinrättningen erlägga någon ersättning motsvarande hembiträdets naturaförmåner. Har arbetsgivaren däremot föranstaltat örn att hembiträdet beredes vård annorstädes än hos arbetsgivaren huvudsakligen för att undslippa de besvärligheter, som hembiträdets vårdande hos arbetsgivaren skulle medfört, bör arbetsgivaren naturligen icke på den grund bliva fri från sina förpliktelser mot hembiträdet. I departementsförslaget har fördenskull valts den formuleringen, att arbetsgivaren har att bereda hembiträdet bostad och kost jämte nödig personlig tillsyn, »där ej behov av vård å sjukvårdsinrättning prövats föreligga och intagning å sådan inrättning jämväl ägt rum».

I praktiken torde ofta komma att inträffa, att arbetsgivaren bestrider sjukvårdskostnader för hembiträdet utöver dem, vilka åläggas arbetsgivaren i lagen. Givetvis erhåller arbetsgivaren därigenom en fordran å hembiträdet. För undanröjande av varje tvekan härom synes emellertid lämpligt att, såsom hembiträdesutredningen föreslagit, uttrycklig anvisning härom lämnas i lagen.

8 §■

(Ilembiträdesutredningens förslag.) (Befolkning sutredning ens förslag.)

8 §• 8 §.

Hembiträde tillkommande kontant Hembiträde tillkommande kontant lön skall, där ej annat överenskom- lön skall utbetalas för kalendermånad mits, utbetalas för kalendermånad å i sista söckendagen i månaden, sista söckendagen i månaden.

Ifrågavarande stadgande, mot vilket erinran ej framställts i remissyttrandena, har i 8 § departementsförslaget upptagits i den av hembiträdesutredningen föreslagna lydelsen.

(Uembiträdesutredningens förslag.)

9 §;

Ordinarie arbetstid skall, ändå att annat förbehåll skett, sluta senast klockan 19.

§■

(Befolkningsutredningens förslag.)

9 §•

Arbetstiden skall sluta senast klockan 19. Har arbetstidens slutpunkt genom särskild överenskom-

73 Kungl. Majits proposition nr 217.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

I lanthushåll må dock, när avtal därom träffats, den ordinarie arbetstiden för månaderna april—september sluta senast klockan 20.

(Befolkning sutredning ens förslag.)

melse bestämts senare, är sådan överenskommelse ej gällande.

I egentliga jordbrukshushåll må dock efter särskild överenskommelse mellan parterna arbetstiden för månaderna april—september sluta senast klockan 20.

För hembiträde, som anställts för att uteslutande elller huvudsakligen sköta barn (barnsköterska eller barnhusa), gälla ej bestämmelserna om arbetstidens slutpunkt.

Hembiträdesut red ningen.

Under rubriken Arbetstiden inom hembiträdesyrket ha i det föregående uppgifter lämnats örn den tidpunkt på dagen, från vilken kvällsledighet — i stadshushåll respektive på landet — regelmässigt plägar åtnjutas.

Beträffande hembiträdes rätt att förfoga över sin tid efter arbetets slut på dagen lämnar hembiträdesutredningen, såvitt angår hembiträden i stadshushåll, följande från den av socialstyrelsen anordnade enquéten hämtade uppgifter:

Enligt arbetsgivaruppgifterna skulle cirka 9/io av de redovisade 3 181 hembiträdena i stadshushåll (med bostad hos arbetsgivaren) äga förfoga över sin tid efter arbetets slut för dagen. Socialstyrelsen framhåller emellertid, att därmed icke torde vara sagt, att vederbörande få gå ut örn kvällarna. Styrelsen anför härom:

»Då det angives, att hembiträdena skulle vara lediga alla kvällar efter arbetstidens slut, måste den reservationen göras, att för en del hembiträden denna ledighet endast torde innebära rätt för vederbörande att vistas på sitt rum eller syssla med arbete för egen räkning. Relativt få husmödrar ha meddelat, att deras hembiträden ha bestämda frikvällar (vanligen 1 å 2 per vecka). Vid dylika tillfällen får hembiträdet ofta sluta sitt arbete något tidigare än eljest och har rätt att tillbringa kvällen ute. Det framhålles i några fall, att även övriga kvällar i regel äro lediga, ehuru man kommit överens örn att hembiträdet då skall stanna inne, därest husmodern så önskar. Ibland bär man det ordnat så, att hembiträdet måste stanna inne en eller ett pär bestämda kvällar i veckan men för övrigt har rätt att gå ut, sedan arbetet för dagen är slut. Ett trettiotal husmödrar av samtliga, som lämnat uppgifter, ha meddelat, att deras hembiträden icke äga rätt att förfoga över sin tid efter arbetstidens slut, vilket vanligen motiverats med att de måste passa barnen. Ytterligare ett trettiotal har uppgivit, att vederbörande visserligen är ledig men måste 'sätta in tebricka vid niotiden’ e. d.»

Yid enquéten framställdes till hembiträdena i stadshushåll en förfrågan örn de i regel finge gå ut utan särskilt tillstånd, sedan dagens arbete vöre avslutat. Av de redovisade 1 994 hembiträdena (med bostad hos arbetsgivaren) uppgåvo närmare 8/.3 att de i regel icke behövde inhämta tillstånd, medan något över 1/s uppgåvo, att de icke finge gå ut utan lov. Ett fåtal meddelade, att de hade bestämda frikvällar eller att de måste vara inne vissa kvällar i veckan men för övrigt hade rätt att gå ut. Socialstyrelsen anför i anslutning härtdl följande.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

x>Det vanligaste bland de klagomål, som hembiträdena framföra, avser jämte arbetstidens längd den bundenhet, som de känna genom att ej få fritt disponera över sin tid, sedan arbetet för dagen är slut, såsom förhållandet är inom andra yrken. Redan att be om lov för att få gå ut örn kvällarna synes för många utgöra ett tvång, som de ha svårt att finna sig i, helst örn de, såsom ibland synes vara fallet, måste redogöra för, vart de ämna gå och lova vara hemma till ett bestämt klockslag. Mindre vanligt är av allt att döma, att de anställda överhuvudtaget icke få gå ut örn kvällarna, men att detta förekommer, framgår av åtskilliga uttalanden.»

Enligt de upplysningar, som vid enquéten erhållits från arbetsförmedlingsanstalter, husmodersföreningar samt vissa sakkunniga institutioner och skolor skulle det vara vanligt, att hembiträdena fritt förfogade över sin tid efter arbetstidens slut, men det framhölls, att förhållandena vore mycket olika i olika familjer och att denna fråga utgjorde en av de mest brännande. Det betonades, att kraven på personlig uppassning understundom vore så stora, att hembiträdenas ledighet därigenom bleve i hög grad inskränkt.

Beträffande hembiträden i lanthushåll framgick vid enquéten, att de allra flesta husmödrarna funno det i sin ordning, att hembiträdet fritt disponerade sin tid efter arbetets slut utan att arbetsgivaren hade kännedom örn hennes förehavanden; vissa husmödrar uppgåvo dock att man helst såg, att hembiträdet meddelade när hon gick ut, och att hembiträdet ofta frivilligt talade örn vart hon gick. Emellertid anmärktes, att hembiträdet vid enstaka tillfällen måste stanna hemma efter den ordinarie arbetstidens slut t. ex. vid bjudningar eller för att passa barn, då husbondfolket var bortbjudet. Hembiträdena syntes beträffande tiden efter det ordinarie arbetet slut hävda sin självbestämmanderätt och några husmödrar uppgåvo till och med att hembiträdet genast slutade sin anställning, örn man sökte hindra henne att gå ut örn kvällarna.

Sammanfattningsvis anför utredningen, att hembiträdena i lanthushåll i större utsträckning än stadshembiträdena förfogade över sin tid, sedan det regelmässiga arbetet för dagen vore avslutat. Stadshembiträdena syntes i större utsträckning än hembiträdena i lanthushåll få utföra visst extra arbete örn kvällarna såsom vid bjudningar o. d.

Beträffande sättet för reglering av ledigheten efter den regelmässiga arbetstidens slut anför utredningen:

En reglering härutinnan synes lämpligen böra åstadkommas genom ett stadgande — av tvingande natur — angående den tidpunkt, vid vilken den ordinarie arbetstiden senast skall sluta, jämte erforderliga bestämmelser angående övertidsarbete. Att hembiträdet efter arbetstidens slut äger att fritt förfoga över sin tid ligger i sakens natur. Vid fastställandet av nyssnämnda tidpunkt för den ordinarie arbetstidens slut bör ledning hämtas från de sedvänjor härutinnan, för vilka tidigare redogjorts. Enligt dessa sedvänjor är den vanligast förekommande tidpunkten för det dagliga arbetets slut, såvitt stadshushallen angar, kl. 19 å 20. Även för landsbygdens vidkommande uppges flertalet av de redovisade hembiträdena i regel sluta sitt arbete vid nyssnämnda tid, dock att en viss förskjutning efter årstiderna gärna sker, så att arbetet på sommaren utsträckes längre men till gengäld slutar tidigare vintertid. Vilken sluttid, som bör bestämmas vid en regie-

75 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ring i lagstiftningens form av hembiträdenas arbetstid, lärer vara en ren avvägningsfråga. Å ena sidan torde beaktas, att hembiträdets arbetstid med nödvändighet måste sluta senare än vad husfaderns och övriga eventuellt förvärvsarbetande familjemedlemmars arbetstid i allmänhet slutar. Å andra sidan måste man emellertid tillse, att den ordinarie arbetstiden icke bestämmes att sluta så sent, att hembiträdenas kvällsledighet blir oskäligt beskuren. Utredningen har trott sig träffa ett lämpligt avgörande, då den ordinarie arbetstiden -— i anslutning till vad mycket ofta redan nu är brukligt — föreslagits skola sluta senast kl. 19. Med en dylik avgränsning av arbetstiden synes man icke i alltför hög grad lägga hinder i vägen för den särskilt i de större städerna förekommande vanan med en sen middagsmåltid; därest med angiven begränsning av arbetstiden diskning eller annat efterarbete efter middagsmåltiden icke medhinnes, lärer detta arbete få anstå till påföljande dag, där icke överenskommelse träffas örn övertidsarbete på sätt nedan angives. Vad åter angår de hem, där man regelmässigt plägar äta kvällsmat, torde arbetet med sagda måltid — där den infaller efter kl. 19 — fa sa ordnas, att hembiträdet iordningställer måltiden under den ordinarie arbetstiden, medan serverandet av maten får ankomma på husmodern eller annan familjemedlem, allt såvitt icke överenskommelse träffas örn övertidsarbete. Emellertid, må framhållas, att utredningen ingalunda förbiser, att den angivna begränsningen av arbetstiden kan komma att på sina håll medföra olägenheter och kanske i en ael fall föranleda någon omläggning av måltidsvanorna. Dock torde med hänsyn särskilt till den föreslagna möjligheten att träffa avtal örn öveitidsaibete svårigheterna icke vara så stora, som man i förstone kanske är benägen att tro.

Från den angivna regeln, att den ordinarie arbetstiden skall sluta senast kl. 19, har föreslagits ett undantag, nämligen med avseende på lanthushållen. Här har föreslagits att, när parterna äro därom ense, den ordinarie arbetstiden för månaderna april—september må sluta senast kl. 20. Detta u ridantagsstadgande har föranletts därav, att sommarhalvåret ju är jordbrukets bråda tid, då utearbetet merendels bedrives med en mycket lång daglig arbetstid, och att det med hänsyn härtill synts påkallat att jämväl med avseende å det husliga arbetet lämna möjlighet öppen till en något längre ordinarie arbetstid. Det må i detta sammanhang erinras om att lantarbetstidslagen för motsvarande period medgiver uttagande av en längre daglig arbetstid, än eljest, därvid sistsagda lag dock anger den period, varunder längre arbetstid sålunda må uttagas, till vecka vars första söckendag infaller under tiden.april—september; fullständif' överensstämmelse med lantarbetstidslagens ifrågavarande .bestämmelse har emellertid icke ansetts erforderlig, utan har i det framlagda föislaget tidsbestämningen något förenklats. .. ..

I förevarande sammanhang må även ett annat spörsmål beröras, nämligen frågan örn en eventuell förlängning av den ordinarie arbetstiden viss eller vissa dagar i veckan i och för tillsyn eller övervakning av barn. Otvivelaktigt vore det för de husmödrar, som ha minderåriga barn, av synnerligt värde örn den ordinarie arbetstiden bestämdes att även omfatta en eller annan kväll i veckan, vilka kvällar sålunda skulle bliva husmoderns »frikvällar». Frågan lärer böra tillmätas särskild betydelse just i dessa dagar, då de sjunkande födelsesiffrorna utgöra ett av våra mest brännande problem. Det torde nämligen icke kunna förnekas, att bland alla de faktorer av skilda slag, som föranlett och föranleda den låga nativiteten i vårt land, även ingår mödrarnas tilltagande olust inför den bundenhet, som förekomsten av småbarn i hemmet regelmässigt medför. En lagregel av den föreslagna innebörden, enligt vilken hembiträdenas ordinarie arbetstid alltid skulle sluta senast kl. 19, kan därför för mödrarnas vidkommande synas lägga sten på börda och därigenom komma

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

att ytterligare öka obenägenheten att sätta barn till världen. Utredningen har även med hänsyn till vad sålunda anförts övervägt, att från regeln örn arbetstidens slut kl. 19 föreslå ett undantagsstadgande för hembiträden, anställda i familjer med barn; en dylik regel skulle exempelvis vara av den innebörden, att i den ordinarie arbetstiden skulle två kvällar i veckan ingå sådan »vakttjänst», varom här är fråga. Emellertid har denna tanke likväl övergivits. Det torde nämligen vara mycket problematiskt, örn den ifrågasatta anordningen verkligen skulle vara till fördel för familjer med småbarn. Redan nu är det, som bekant, svårare för dessa familjer att få goda hembiträden än för de barnlösa familjerna. Och skulle man lagfästa en regel, enligt vilken den ordinarie arbetstiden skulle vara längre för hembiträdena i de barnägande familjerna, ligger det tvivelsutan nära till hands att antaga, att hembiträdena skulle — ännu mer markerat än vad för närvarande är fallet — undvika att taga tjänst hos familjer med barn. Den ifrågasatta lagregeln kan sålunda tänkas verka i rakt motsatt riktning mot vad man med densamma åsyftade. Utredningen har därför låtit detta förslag falla. Det helt visst mycket behjärtansvärda syfte man med det diskuterade förslaget velat tillgodose har utredningen i stället sökt beakta vid utformandet av reglerna för övertidsarbete.

Nu ifrågavarande bestämmelser böra enligt utredningen vara av tvingande natur och ha karaktären av minimibestämmelser. Detta innebure, att en överenskommelse, varigenom ett hembiträde frånsäga sig rätt till fritid eller åtnöjt sig med sämre förmåner därutinnan än lagen angåve, skulle vara ogiltig och utan verkan. Av lagstiftningens minimikaraktär följde vidare, att den icke riktade sig mot redan nu till äventyrs utgående bättre fritidsförmåner eller utgjorde något som helst hinder för de hembiträden, som så kunde, att i fortsättningen förvärva sig sådana bättre förmåner. Det vore alltså endast överenskommelse, varigenom avsåges att till hembiträdets nackdel ändra på de i lagen givna bestämmelserna, som saknade rättslig verkan. Skulle ett ingånget avtal delvis innebära sämre och delvis bättre förmåner än vad i lagen angåves, t. ex. senare kvällstid men mera egentlig fritid, torde de överenskomna bättre förmånerna böra gälla, medan däremot i stället för den överenskomna kvällsledigheten skulle gälla vad i lagen därutinnan angåves.

Yttrandena ever hembiträdesutredningens

förslag.

I ett stort antal yttranden ha framhållits de svårigheter, som särskilt i de större städerna, komme att förorsakas av att tidpunkten för det ordinarie arbetets slut på dagen fastställts till kl. 19. Yrkanden örn uppmjukning av nämnda bestämmelse ha framställts. Emellertid konstateras i några av dessa yttranden, att den dagliga arbetsidén skulle bliva alltför lång, örn tidpunkten för det ordinarie arbetets avslutande sattes senare än kl. 19, varför förslaget tillstyrkes.

Socialstyrelsen framhåller, att det i de större städerna numera vore alltmera vanligt, att middagsmålet — bland annat med hänsyn till den tidrymd, som erfordrades för de arbetande familjemedlemmarna att förflytta sig från arbetsplatsen till hemmet — icke kunde sättas till tidigare tidpunkt än kl. 18, ofta än senare. I sådana fall framträdde tydligt den stora skillnaden mellan

77 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

olika hembiträden i fråga om möjligheterna att snabbt utföra dagens avslutningsarbeten. Det kunde åtminstone för husmödrarna icke sägas innebära en tillfredsställande lösning att, såsom utredningen förordade, låta middagsdisken kvarstå till påföljande morgon. Starka skäl talade därför för en framflyttning av tidpunkten för arbetets avslutande från kl. 19 till 19.30. Styrelsen skulle med hänsyn till det obestridliga behovet inom storstäderna av ätt det husliga arbetet finge pågå något längre än till kl. 19 helst ha velat se att kl. 19.3 0 fastställdes som slutpunkt för arbetstiden. Emellertid måste beaktas, att det kunde vara möjligt, att vid en sådan lösning av frågan en tendens skulle framträda att låta arbetet pågå ändå till kl. 19.3 o även i de hem, där några särskilda skäl, som oundvikligen föranledde därtill, icke förelåge. Självfallet borde den önskan respekteras, som funnes hos hembiträdena, att sa snart som möjligt få slutföra arbetet, så att fritiden icke började alltför sent. Med hänsyn därtill syntes man icke kunna fastställa den generella tidpunkten för arbetets slut till senare än kl. 19. Styrelsen ville emellertid förorda ett system, varigenom tidpunkten för arbetets normala avslutande fastställdes till kl. 19 i allmänhet och till kl. 19.3 0 för den händelse en mot den salunda gjorda förlängningen av arbetstiden svarande ledighet bereddes hembiträdena som kompensation. Lagtekniskt skulle skillnaden mellan det arbete, som bomme att ligga mellan kl. 19 och 19.3 0, samt det arbete, som kunde komma att utföras efter sistnämnda tidpunkt, bliva, att någon särskild överenskommelse angående övertidsarbete ej skulle förutsättas för arbete före kl. 19.3 0 samt att kompensation i form av annan ledighet alltid skulle givas och fråga örn övertidsersättning förty ej skulle uppkomma.

Även riksförsäkringsanstalten framhäver starkt de svårigheter, som — särskilt i de större städerna — skulle uppkomma genom att tidpunkten för det ordinarie arbetets slut fastställdes till kl. 19. Anstalten pekar särskilt på de affärsanställda och på det betydande antal i allmän eller enskild tjänst anställda befattningshavare, som på grund av sina tjänstgöringsförhållanden intoge sin huvudmåltid sent på eftermiddagen efter slutat arbete. Därest såväl man som hustru hade sådan arbetstid, kunde hembiträdet av lättförklarliga skäl ofta icke beredas någon som helst kompensation för utfört övertidsarbete i form av ledighet under den ordinarie arbetstiden. Trots nu anförda förhållanden funne anstalten sig böra avstå från att föreslå en senare tidpunkt för arbetets avslutande. Det måste nämligen, anför anstalten, i socialt hänseende anses otillfredsställande med en så lång arbetstid, som skulle bliva fallet, örn tidpunkten för det ordinarie arbetets avslutande i hushållen i allmänhet sattes senare än kl. 19. Ihågkommas bordo att tidpunkten för arbetets påbörjande icke fastslagits i lagen och att, med hänsyn till de skiftande förhållanden, varunder det husliga arbetet bedreves, en sådan tidpunkt ej holler lämpligen kunde fastställas. Det husliga arbetet torde för hembiträdets del som regel taga sin början någon timme innan hushållets i förvärvsarbete sysselsatta medlemmar skulle begiva sig till arbetsplatsen, i familjer med barn i skolåldern åtskilligt tidigare.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Yrkanden örn uppmjukning av bestämmelsen om tidpunkten för det ordinarie arbetets slut på dagen lia framställts av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna t Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Alvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och Gävleborgs Ian Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Fredrika-Br emerdörbundet och svenska lantarbetsgwareföreningen. I den mån motförslag framläggas gå dessa som regel ut på en framflyttning av tidpunkten till kl. 19.30. Länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings och Malmöhus län föreslå skyldighet tor hembiträdet att en eller annan dag i veckan tjänstgöra efter kl. 19 oavsett örn arbetsgivaren hade småbarn eller ej. Sistnämnda länsstyrelse framhåller att örn man inskränkte antalet sådana dagar till en i veckan kunde icke rimngtvis sagås att man trätt hembiträdets rätt för nära. Blotta tillvaron av en agfast regel örn denna skyldighet skulle vara ägnad att främja det intresse et har gällde, nämligen att husmödrar i familjer med mera begränsade ekonomiska resurser skulle kunna utan alltför betungande offer erhålla någon Inkvall for deltagande i umgänge eller för besök å teater, biograf eller dylikt.

Såsom en menlig följd av att det ordinarie arbetet bestämmes skola sluta kl. 19 framhålla länsstyrelserna i Älvsborgs och Värmlands län, att bestämmelsen i vissa fall motverkade det legitima önskemålet, att familjen skall unna något så nar helt samlad och i relativ ro avsluta dagens huvudmåltid.

. bvenska lantarbetsgivareföreningen påpekar, att vid åtskilliga egendomar saval större som mindre arbetet i ladugården regelmässigt måste pågå till kl. 19 Därest i dylikt fall djurskötaren hade kosten i arbetsgivarens hushåll vore det tydligt, att hushållsarbetet därstädes ej kunde avslutas förr än vid en senare tidpunkt För jordbrukets del vore det med hänsyn därtill nödvändigt att tidpunkten för det husliga arbetets avslutande ej heller under vinterhalvaret fastställdes till tidigare klockslag än kl. 20.

Befolkningsutredningen.

Utredningen laar undersökt, örn det ej skulle vara möjligt att fixera även en tidigaste punkt för arbetets början på morgonen, förslagsvis kl. 6. Denna inskränkning i arbetstiden skulle främst bliva av betydelse för sådana lantushall, dar hembiträdet aven deltoge i mjölkningsarbetet. För att söka utröna hur de närmast sakkunniga myndigheterna på området såge på möjligleten av en sadan inskränkande bestämmelse har utredningen gjort förfrågan arom hos svenska mejeriernas riksförening och vissa hushållningssällskap rliksforenmgen har därvid meddelat följande.

nr4lIn°P ettsäkerligei1 synnerligen stort antal lanthushåll, särskilt vid mindre

I vis a fa 1 t°orrdJ° brnk’ df+ltar det anställda hembiträdet i mjölängen 1 vis.,a fall tolde man ha att rakna med att hon har att ensam utföra miolk ningen av hela besättningen på gården mjolJi-

tidnuXÄ^ingen verIftälle,S P tider- som 1 ^gel bestämmas av den är ; 5 ’td mjölken avhamtas vid vägen av mjölkskjutsarna. Denna tidpunkt

\ sm. ^r beroende av avstandet till mejeriet från gården. I de fall då garden ar belägen pa ett längre avstånd från mejeriet, i första hand de gårdar som aro belägna vid andpunkten av transportlinjen, torde mjölken avhämtas

79 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

så tidigt som före kl. 7 f. m. I sådant fall måste mjölkningen påbörjas vid 5-tiden på morgonen, så att dels hela besättningen hinner avmjölkas, dels mjölken avkylas och dels föras till uppsamlingsplatsen vid vägen.

Ett genomförande av förslaget skulle, då hembiträdet deltager i mjölkningen, leda till antingen att morgonmjölken från de gårdar, som äro belägna långt från mejerierna, icke kunna levereras till dessa eller ock att tidpunkten för transporternas påbörjande finge uppskjutas. Båda dessa alternativ innebära uppenbara nackdelar. Jämväl under fredsförhållanden är det angeläget, att mjölken i största möjliga utsträckning levereras till mejerierna och att alltför lång tid icke förflyter mellan mjölkningen och inleveransen till mejeriet. Att vad som nu sagts är oundgängligen nödvändigt under den nuvarande krissituationen, torde icke behöva påpekas. Yad så_ angår det andra alternativet, att tidpunkten för mjölktransporternas påbörjande skulle uppskjutas, så är detta för mejeriernas vidkommande förenat med den största olägenhet såsom medförande en omläggning av hela driften, då mjölken icke skulle inkomma till mejerierna förrän i vissa fall betydligt senare än nu. Under de tider då mjölkleveranserna äro särskilt stora, skulle detta kunna leda till att den sammanlagda invägningen under en dag icke kunde avverkas.

Med hänsyn till mjölkhushållningen anser sig riksföreningen på grund av vad som anförts ha skäl att bestämt avstyrka genomförandet av den ifrågasatta bestämmelsen.

Skulle en bestämmelse av förevarande slag ändock anses böra införas, anser sig riksföreningen icke kunna underlåta att påpeka, att den kan leda till att husmödrarna nödgas verkställa mjölkningen under tid, då hembiträdet skulle äga rätt till vila. Huru detta skulle uppfattas av lantbrukarna, torde här icke behöva nämnas, särskilt i de fall, då husmödrarna på grund av uppnådd ålder och inträdande minskad arbetsförmåga anställt hembiräde för vinnande av lättnad i arbetet.

Av de tillfrågade hushållningssällskapen — Östergötlands, Malmöhus, Gävleborgs och Västerbottens läns hushållningssällskap — avstyrka de tre förstnämnda förslaget, medan Västerbottens läns hushållningssällskap tillstyrker detsamma.

Befolkningsutredningen anför för egen del:

Befolkningsutredningen har känt sig tveksam örn de gjorda invändningarna verkligen ha tillräcklig bärkraft. Lagstadgade bestämmelser örn hembiträdenas arbetsförhållanden föreslås till införande, därför att man vill undvika sådana arbetsförhållanden, som avskräcka den kvinnliga arbetskraften att ägna sig åt hembiträdesyrket. Hen tidiga morgonmjölkningen utgör otvivelaktigt ett motiv för arbetskraften att söka sig från jordbrukshem och till andra sysselsättningsgrenar. Het förefaller sannolikt, att det borde vara lättare att rationalisera arbetet inom mejerihanteringen än att bibehålla arbetsförhållanden, som uppenbarligen måste bidraga till att försvåra arbetsanskaffningen för jordbruket. Skulle denna väg icke vara framkomlig, borde det likväl inte vara omöjligt att stadga en viss begynnelsetid, exempelvis kl. 6. Skulle mjölkningsarbetet kräva tidigare begynnelsetid, finge parterna träffa överenskommelse härom, varvid hembiträdet garanterades antingen kompensation i form av ledighet eller viss ersättning, vars storlek icke behövde fixeras i lagen. Henna ståndpunkt har utredningen intagit, när det gällt den s. k. vakttjänsten hos barnfamiljerna, vartill utredningen återkommer under nästa paragraf.

Inför de sakkunniga myndigheternas bestämda avstyrkande har befolkningsutredningen emellertid avstått från att framlägga förslag örn en fixerad

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

tid för arbetets början på morgonen. Denna sak får alltså tills vidare bli beroende av omständigheterna i det särskilda fallet och bli föremål för överenskommelse mellan parterna vid arbetsavtalets ingående.

Yttrandena över befolkningsutredningens förslag.

Svenska arkets givareförening en finner det orimligt att i lagen generellt stadga, att arbetstiden skulle sluta kl. 19 och att det måste bero av särskild överenskommelse mellan arbetsgivaren och hembiträdet, örn något arbete skulle utföras därutöver. Vid fastställandet av detta klockslag hade man uppenbarligen icke tagit någon hänsyn till att särskilt i städerna dagens huvudmåltid ofta icke kunde vara avslutad vid denna tidpunkt med hänsyn till den arbetstid, som familjemedlemmarna själva hade att iakttaga i sitt dagliga arbete. Att en dylik bestämmelse ur befolkningspolitisk synpunkt vore uppenbart skadlig sade sig självt.

Särbestämmelsen för jordbruksliushåll avstyrkes av statens arbetsmarknadskommission, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och svenska landsbygdens kvinnoförbund. Kommissionen säger sig icke finna välbetänkt att på detta sätt ställa arbetskraften i jordbrukshushållen, där som regel hembiträdena finge börja sitt arbete tidigare än i andra hushåll, i en i formellt hänseende sämre ställning än andra hembiträden vad beträffade arbetstidens slutpunkt. Därest så skedde kunde förväntas, att jordbrukshushallen, som redan nu hade avsevärda svårigheter att erhålla tillräckligt med arbetskraft, skulle få sin konkurrensförmåga i detta hänseende ytterligare nedsatt.

Vad beträffar tidpunkten för arbetets början påpekar landsorganisationen, att i fråga örn andra hembiträden än de i lanthushåll anställda något hinder icke mötte att i lag fastställa den tidigaste tidpunkten för arbetets början till kl. 6. Gentemot farhågan att ett sådant fastställande skulle kunna bliva normerande och föranleda arbetsgivarna att kräva att arbetet påbörjades tidigare än vad som vore nödvändigt genmäler landsorganisationen att då arbetstidens faktiska förläggning givetvis skulle ankomma på avtal mellan parterna nämnda farhåga icke vore av sådan praktisk betydelse att hänsyn till densamma borde förhindra en reglering av frågan. Avsaknaden av regler örn »morgonarbetstid» kunde enligt landsorganisationen uppenbarligen lätt göra bestämmelserna örn kompensation för kvällsarbetstid illusoriska.

Ordet barnhusa bör, enligt vad högerns centrala kvinnoråd framhåller, utgå dels på grund av att uttrycket barnhusa kunde tolkas på olika sätt och därigenom erbjöde möjlighet till undanflykter från lagen, dels ock enär rekryteringen kunde försvåras, örn ifrågavarande kategori ställdes utanför bestämmelserna örn arbetstidens slutpunkt. Ett helt annat förhållande förelåge beträffande barnsköterskor, som i regel anställdes för kortare tid.

Hembiträdesföreningarnas centralkommitté säger sig vara tveksam örn lämpligheten av att i fråga örn fritiden göra undantag för barnhusor, enär denna

81 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

kategori av hemarbetande vore att jämställa med hembiträden utan särskild utbildning för barnavård. De utförde i hem, där husmodern hade förvärvsarbete utom hemmet, alla liemsysslor. Kommittén befarade, att genom en sådan undantagsbestämmelse situationen för familjer med barn skulle ytterligare försvåras, enär bestämmelsen direkt uppmuntrade till anställning i barnlösa familjer.

Lagen är, såsom förut nämnts, avsedd att innefatta en fritidsreglering. Den primära uppgiften blir vid sådant förhållande att bestämma, när på dagen arbetet ordinärt skall börja och sluta.

Vad beträffar tidpunkten för arbetets början har man emellertid vid de överväganden, som av hembiträdesutredningen och befolkningsutredningen ägnats denna fråga, ansett sig nödsakad avstå från att meddela några bestämmelser. Anledningen härtill är de särskilda förhållanden, som i jordbrukshushåll råda därutinnan att hembiträdena ofta lia att deltaga i mjölkningsarbetet. Distributionstekniska skäl nödvändiggöra, att mjölkningsarbetet på många håll påbörjas före kl. 6. Utan en närmare utredning örn möjligheten att undanröja hindren för ett senare påbörjande av mjölkningsarbetet torde det icke låta sig göra att fastställa en generell regel örn den tidpunkt, då hembiträdena skola påbörja sitt ordinarie arbete. Att reglera frågan allenast för stadshushållens vidkommande synes mig icke heller möjligt, enär den särställning för jordbrukshushållen, som därigenom skulle markeras, kan antagas än ytterligare öka obenägenheten att antaga hembiträdesplats i jordbrukshushåll. Den beklagliga ofullständighet, som måste anses vidlåda en fritidsreglering, vilken icke befattar sig med tidpunkten för det ordinarie arbetets början, torde därför icke kunna för närvarande hävas.

När det gäller att bestämma tidpunkten för det ordinarie arbetets slut, möter man den i flera remissyttranden omliandlade svårighet, som sammanhänger med de sena måltidsvanorna i våra större städer. Det har därför i åtskilliga remissyttranden föreslagits, att tidpunkten för det ordinarie arbetets slut, vilken av hembiträdesutredningen och befolkningsutredningen föreslagits till kl. 19, skulle flyttas till kl. 19.so. Häremot talar med styrka den omständigheten att hembiträdenas ordinarie arbetstid även utan en sådan förskjutning av tidpunkten för dess slut blir avsevärt längre än inom de yrken, som beträffande den kvinnliga arbetskraften stå i konkurrensförhållande till liembiträdesyrket. Det kan också befaras, att i händelse ändring av förslagen i sådan riktning skulle företagas tiden mellan kl. 19 och 19.3 0 skulle utnyttjas även av arbetsgivare, som skulle kunna äga möjlighet att förlägga middagsmålet till tidpunkt före kl. 18. "Vid en avvägning av de motsatta partsintressen, som här göra sig gällande, bör även beaktas, att någon begränsning i möjligheten att efter överenskommelse med hembiträdet påkalla övertidsarbete icke är föreslagen annat än i fråga örn minderåriga hembiträden samt att, enligt vad jag i det följande ämnar föreslå, kompensationen för övertidsarbete i första hand skall utgå i form av mot-

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. 210 44 6

Departe-

ments-

chefen.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

svarande fritid å annan tid. Jag vill erinra om att anordningar måste vidtagas för att hembiträdet skall komma i åtnjutande av ledighet en vardag i veckan efter kl. 14. Det torde icke såsom allmän regel kunna göras gällande, att hembiträdets fritid omöjligen kan för vecka utökas med det mått av kompensation, som svarar mot en halv timmes övertid under de av veckans dagar, då familjemedlems förvärvsarbete hindrar förläggandet av middagsmålet till sådan tidpunkt att hembiträdets arbete kan vara avslutat kl. 19. Jag finner därför icke tillräcklig anledning föreligga till ändring av vad hembiträdesutredningen och befolkningsutredningen föreslagit på denna punkt.

Den bestämmelse örn möjlighet till utsträckning under månaderna april— september av arbetstiden i jordbrukshushåll, som ingår i de föreliggande förslagen, har upptagits jämväl i departementsförslaget. Trots de olägenheter, som med hänsyn till rekryteringen av hembiträden till jordbrukshushåll äro förenade med en dylik särbestämmelse, torde den icke kunna undvaras, enär under den för jordbruket bråda årstiden de med sådd och skörd sysselsattas arbete icke kan städse avslutas å sådan tid, att hembiträdets åligganden i sin tur kunna fullgöras till kl. 19.

I befolkningsutredningens förslag innehåller 9 § slutligen ett stadgande av innehåll att bestämmelserna om arbetstidens slutpunkt ej gälla för hembiträde, som anställts för att uteslutande eller huvudsakligen sköta barn (barnsköterska eller barnhusa). Att 9 § i hembiträdesutredningens förslag ej innehåller något motsvarande stadgande beror därpå att enligt 2 § i dess förslag barnsköterskor — dock endast examinerade — äro helt undantagna från lagens tillämpning. Att lagens kvällstidsreglering icke kan gälla för dem, vilka ha till huvudsaklig uppgift att sköta barn, synes ostridig! Genom befolkningsutredningens formulering av stadgandet synes emellertid risk föreligga för försök att kringgå lagen genom att giva beteckningen barnhusa åt en befattning, där skötseln av barn icke utgör huvudsaken. I departementsförslaget har därför, utan att respektive befattningar givits någon benämning, allenast stadgats, att nu ifrågavarande paragraf icke är tillämplig, där uppgiften uteslutande eller huvudsakligen består i att sköta barn.

10 §.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

11 §•

Hembiträde äger åtnjutafritid under minst följande tider:

a) var tredje söndag eller annan allmän helgdag, därvid fritiden skall räknas från den ordinarie arbetstidens slut föregående dag till tidpunkten för arbetets början påföljande dag,

(Befolkningsutredningens förslag.)

11 §•

Hembiträde äger åtnjutafri tidunder minst följande tider:

a) antingen var tredje söndag eller annan allmän helgdag, därvid fritiden skall räknas från arbetstidens slut föregående dag till tidpunkten för arbetets början påföljande dag,

eller varannan sön- eller helgdag under tiden från kl. 13 till tidpunkten för arbetets början påföljande dag,

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

b) en vardag varje vecka efter kl.

14, samt

c) den 1 maj efter kl. 13, för såvitt fritid nämnda dag ej åtnjutes jämlikt stadgandet under a);

dock att, när avtal därom träffats, kelgdagsfritiden i stället må förläggas till varannan sön- eller helgdag ock avse tiden från kl. 13 till tidpunkten för arbetets början påföljande dag.

Innefattar avtalet i något avseende mindre förmåner för hembiträdet än ovan sägs, vare avtalet i sådan del ogillt.

Där annan överenskommelse ej träffats, skall helg dag sfritid åtnjutas första gången å tredje sön- eller helgdagen eller, där helgdagsfritiden skall förläggas till varannan sådan dag, å andra sön- eller helgdagen efter anställningens början samt vardagsfriheten förläggas till onsdagarna.

Hembiträdesutredningen.

De av socialstyrelsen gjorda statistiska undersökningarna omfattade även frågan örn förekomsten över huvud av söndags- respektive vardagsledighet samt örn förläggningen av denna fritid för de hembiträden, som kommo i åtnjutande därav. A sid. 91—98 i utredningens betänkande lämnas en redogörelse härför, till vilken hänvisas. Här skola endast återgivas några sammanfattande resultat av undersökningarna.

Beträffande hembiträden i stadshushåll yttrar socialstyrelsen rörande de vunna upplysningarna:

Det ligger i sakens natur, att man på grundval av de föreliggande uppgifterna rörande hembiträdenas fritid knappast kan fälla något generellt omdöme beträffande frågan örn hembiträdenas mera regelbundna ledighet. Att det icke är ovanligt, att de i husligt arbete anställda över huvud taget sakna dylik ledighet, synes likväl framgå därav, att så uppgivits vara förhållandet beträffande nära av de hembiträden, örn vilka husmödrarna lämnat uppgifter, och över Vs av de hembiträden, som själva besvarat de utsända frågeformulären. För de övriga är ledigheten ordnad på en mångfald olika sätt, beroende på hushållens måltidsvanor o. d. Rätt allmänt synes vara, att hembiträdena äro lediga på söndagseftermiddagarna, varvid enligt uppgift från åtskilliga husmödrar familjen brukar äta tidig middag (omkring kl. 16) eller »frukostmiddag» (omkring kl. 14). I landsorten synas de anställda mestadels ha fritt varje söndagseftermiddag, men en del uppgivas ha ledigt endast var tredje eller fjärde söndag, då de emellertid pläga vara fria hela dagen. I Stockholm tycks det vara vanligt, att hembiträdena ha ledigt varannan söndag (från' kl. 11 ä 14). Vardagsledighet förekommer på det hela taget i något mindre omfattning än söndagsledighet, särskilt i mindre

(Befolkningsutredningens förslag.)

b) en bestämd vardag varje vecka efter kl. 14,

c) den 1 maj efter kl. 13, för såvitt fritid nämnda dag ej åtnjutes jämlikt bestämmelserna under a).

Innefattar arbetsavtal i något avseende mindre förmåner för hembiträde, än som stadgas bär ovan örn fritid, är avtalet ogiltigt i sådan del.

De under a) omnämnda söndagsledigheterna kunna tillämpas omväxlande.

Bestämmelserna om fritid gälla ej för barnsköterska eller barnhusa.

84 Kungl. Majda proposition nr 217.

städer oell landsbygdssamhällen. Flertalet hembiträden med vardagsledighet synas åtnjuta dylik ledighet en gång per vecka, i regel från kl. 14 h 17.

I fråga om motsvarande förhållanden i lanthushåll lia av de sakkunniga institutioner m. fl. från södra Sverige, vilka lämnat uppgifter till socialstyrelsen, ungefär tre fjärdedelar ansett det vanligt, att hembiträdena åtnjöte bestämda fritider. Motsvarande andel för mellersta Sverige var tre femtedelar och för norra Sverige en tredjedel. Uppgifterna angående ledighetens omfattning och förläggning varierade i hög grad. I ett flertal fall framhölls att man brukade överenskomma, att ledigheten skulle omfatta varannan eller var tredje söndag. I åtskilliga av enquétesvaren betonades emellertid, att bestämda fridagar ej erliöllos men väl extra ledighet vid olika tillfällen, såsom för inköp i närliggande samhälle, vid familjehögtider, marknader m. m. Beträffande söndagsledigheten anmärktes från en del håll, att sådan ledighet visserligen kunde givas men ej på bestämda tider. Andra framhöllo, att de, som ej deltogo i mjölkning, i regel voro fria sön- och helgdagar efter morgonsysslorna.

Av en jämförelse mellan de för stads- respektive lanthushållen lämnade uppgifterna syntes enligt socialstyrelsen framgå, att fritiden inom lanthushållen i större utsträckning vore förlagd enbart till söndagarna, medan ledighet både sön- och vardagar eller endast vardagar vore relativt vanligare för stads- än för lanthembiträdena. Söndagsledigheten återkomme för stadshembiträdena ofta varje söndag, därvid fritiden endast omfattade tiden från kl. 14 ä 17, under det att man på landet i större utsträckning hade ledigt endast var tredje eller var fjärde söndag men till gengäld hela dagen.

Beträffande söndagsledigheten anmärker utredningen, att båda de förekommande huvudtyperna — nämligen antingen i form av en helledig söndag, därvid ledigheten återkomme mera sparsamt såsom var tredje eller var fjärde söndag, eller såsom halvdagsledighet, som till gengäld finge åt njutas var eller varannan söndag — syntes förtjänta av beaktande vid en reglering lagstiftningsvägen av hembiträdenas fritidsförhållanden. Utredningen föreslår därför två olika möjligheter för förläggning av söndagsfritiden: antingen skall fritiden åtnjutas var tredje söndag, därvid fritiden skall räknas från ordinarie arbetstidens slut föregående dag till tidpunkten för arbetets början påföljande morgon, eller ock skall fritiden förläggas till varannan söndag och avse tiden från kl. 13 till tidpunkten för arbetets början påföljande morgon.

Beträffande frågan i vad mån de allmänna helgdagarna skola jämställas med söndagarna yttrar utredningen:

Emellertid påkallas härvid särskild uppmärksamhet av spörsmålet, i vad mån de allmänna helgdagarna vid fritidens beräknande skola jämställas med söndagarna. Vid en reglering lagstiftningsvägen av denna fråga torde man knappast — såsom fallet är vid söndagsledigheten — hava någon mera allmängiltig sedvänja att anknyta lagstiftningen till. Dock torde det icke vara ovanligt, att vid dubbelhelgdagarna, d. v. s. vid påsk, pingst och jul, hembiträdet erhåller ledigt endera dagen, helt eller delvis. Utredningen

85 Kungl. Majda proposition nr 217.

anser för sin del rimligt, att man i förevarande hänseende helt likställer de allmänna • helgdagarna med söndagarna; enligt förslaget skola därför sön- och helgdagar räknas i en följd och hembiträdet äga åtnjuta fritid var tredje (respektive varannan) sådan dag. En dylik anordning har synts vara enklare och i praktiken mera lättillämplig än örn helgdagsfritiden skulle beräknas efter en särskild turordning, skild från vad som gällde beträffande söndagarna.

Vilketdera av de båda alternativen för söndagsledigheten som i det särskilda fallet skulle gälla, ägde enligt utredningen vederbörande kontrahenter att själva bestämma. För den händelse överenskommelse ej träffats föreslås alternativet med fritid var tredje sön- eller helgdag skola gälla. Utredningen anser detta alternativ vara det som bäst motsvarade hembiträdenas önskemål.

Såsom en ordningsbestämmelse föreslår utredningen vidare att, där ej annan överenskommelse träffats, helgdagsfritid första gången skulle åtnjutas å tredje sön- eller helgdagen eller, där helgdagsfritiden skulle förläggas till varannan sådan dag, å andra sön- eller helgdagen efter anställningens början.

Efter erinran om lagstiftningen örn den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag anför utredningen, att då helgdagsfritiden icke infölle just å nämnda dag en särbestämmelse syntes erforderlig, enligt vilken fritid det oaktat skulle åtnjutas denna dag. Dock torde det knappast vara påkallat att med avseende å denna utom tur infallande fridag föreskriva heldagsledighet utan syntes det lämpligt att ledigheten skulle gälla från kl 13 för återstoden av dagen.

I fråga örn vardagsfritiden anför utredningen:

Såsom av socialstyrelsens utredning framgår, förekommer i en betydande utsträckning, att hembiträdena åtnjuta fritid jämväl vissa vardagar, vanligen en gång i veckan, därvid fritiden brukar räknas från klockan 14 eller något senare. Denna vardagsfritid torde synnerligen ofta förläggas till onsdagarna. Den sålunda uppkomna sedvänjan med vardagsledighet en halv dag i veckan synes vara av beskaffenhet att böra upptagas i den tilltänkta lagen. Då hembiträdena, enligt utredningens förslag, skola vara i tjänst två sön- och helgdagar av tre, torde det icke vara mer än rimligt, att viss ledighet i stället beredes dem å vardagar. Därtill kommer, att en dylik särskild yardagsledighet är nödvändig för att hembiträdena överhuvud skola hava möjlighet att verkställa uppköp och dylikt för egen räkning. Utredningen har på grund härav föreslagit, att fritid skall åtnjutas en vardag varje vecka, därvid fritiden skall räknas från kl. 14 för återstoden av dagen. Då onsdagen i stor utsträckning vunnit hävd såsom speciell ledighetsdag, har vidare föreslagits att, där annan överenskommelse ej träffats, denna vardagsledighet skall förläggas till onsdagarna.

Yttrandena över hembiträdesutredningens

förslag.

Svenska lantarbetsgivarcjöreningen framhåller, att arbetsgivaren borde äga rätt att avgöra, vilketdera av de båda söndagsalternativen som borde tilllämpas samt att under tjänstetiden övergå från det ena alternativet till det

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

andra. Med hänsyn bland annat till att handmjölkning vid vissa egendomar utfördes på sommaren men ej på vintern kunde det vara behövligt med en växling i fråga örn fridagssystemet.

Jämväl socialstyrelsen förordar angivande i lagen av att de båda alternativen för söndagslediglieten kunna tillämpas omväxlande. De böra dessutom enligt styrelsens mening vid den redaktionella utformningen jämställas.

Hallands läns hushållningssällskaps hemarhetsnämnd anser bestämmelsen att vardagsfritiden borde förläggas till onsdagarna olämplig för lanthushållen, då det på grund av brådskande arbete kunde vara svårt att alltid förlägga fritiden till nämnda dag. I lanthushållen torde i många fall lördagen bättre lämpa sig för uttagande av vardagsfritiden, då jordbruksarbetet numera slutade kl. 13 dessa dagar.

Befolkningsutredningen.

Utredningen har jämställt de båda alternativen för söndagsledigheter samt angivit, att ledigheterna kunde tillämpas omväxlande. Förslaget att vardagsfriheten skall avse en »bestämd» dag i veckan innebär enligt utredningen, att överenskommelse örn denna dag skall träffas. Bestämmelsen örn när helgdagsfritid första gången skall åtnjutas för det fall att överenskommelse ej träffats torde enligt utredningen kunna utgå såsom onödig, då parterna under hand borde kunna komma överens därom.

Yttrandena över betölkningsutredningens

förslag.

Rilcsförsäkringsanstalten anför:

Enligt lagen örn arbetarskydd skall arbetare för varje period av sju dagar i regel åtnjuta sammanhängande ledighet av minst tjugufyra timmars varaktighet och bör denna veckovila såvitt möjligt förläggas till söndag. Det måste anses önskvärt, att en veckoledighet av ungefär denna omfattning även kunde komma arbetarna på det husliga området till del. Anstalten anser det därför böra allvarligt övervägas, huruvida icke hembiträdena skulle kunna tillförsäkras fritid antingen varannan sön- eller helgdag med ledighet från arbetstidens slut föregående dag till tidpunkten för arbetets början påföljande dag eller varje sön- eller helgdag under tiden från kl. 13 till tidpunkten för arbetets början påföljande dag samt därjämte, såsom föreslagits, en bestämd vardag varje vecka efter kl. 14. Dessa söndagsledigheter skulle, såsom utredningen också föreslagit beträffande de av den upptagna ledigheterna, kunna tillämpas omväxlande. Även med denna utsträckning av fritiden skulle hembiträdena fortfarande bliva mindre gynnsamt ställda än arbetare i allmänhet, enär dessa ju som regel, förutom å söndagarna, äro fria från arbete även alla helgdagar. Härutöver är dessutom att beakta den avsevärt längre dagliga arbetstid, som hembiträdena äro underkastade i jämförelse med flertalet andra arbetare.

Bestämmelserna i paragrafen skola enligt förslaget ej gälla för barnsköterska eller barnhusa. Med anledning härav får anstalten framhålla, att veckovilan måste betraktas som en särskilt betydelsefull och så att säga grundläggande fritidsförmån, vilken icke utan tvingande skäl bör undanhållas någon kategori arbetare. Anstalten kan icke finna, att sådana skäl föreligga i fråga örn nämnda grupp arbetstagare, och får därför hemställa, att barnsköterska (barnhusa) inbegripes under ifrågavarande bestämmelser.

87 Kungl. Maj-.ls proposition nr 217.

Det torde icke kulina anses obilligt begära, att husmodern, även örn hon själv har förvärvsarbete, eller annan familjemedlem påtager sig den inskränkning i sin fritid, som kan ifrågakomma för att här omhandlade fntidsförmån skall tillgodokomma barnsköterskorna.

Landsorganisationen gör gällande, att utvecklingen under senare år tenderat till ledighet varannan sön- eller helgdag. Den omständigheten att söndagsarbetet i hemmen vore av mindre omfattning och lättare art an arbetet å söckendagar samt att familjens medlemmar då vore oförhindrade att utföra arbetet syntes motivera, att alternativet med lielledighet var tredje sön- eller helgdag utginge och ledigheten sålunda genomgående förlädes till varannan sön- eller helgdag från arbetstidens slut föregående dag till dess början nästföljande dag. Liknande uttalanden göras även av svenska lantarbetareförbundet, hembiträdes föreningarnas centralkommitté och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

Svenska arbetsgivareföreningen finner åtskilliga invändningar kunna göras mot fritidsbestämmelserna med hänsyn till att vederbörlig hänsyn icke tagits till de särskilda förhållanden, som kunna råda inom arbetsgivarens familj, exempelvis vid sjukdomsfall. Den skärpning, som skett genom att vardagsfritiden måste avse en bestämd dag i veckan, vore givetvis ytterligare agnad att skapa svårigheter för de familjer, som anställde hembiträden och särskilt för de barnrika familjerna.

Statens arbetsmarknadskommission framhåller, att det vore alldeles överflödigt att i lagtexten angiva, att hembiträdet vore ledigt vid lieldagsledighet från arbetstidens slut föregående dag och vid såväl lieldagsledighet som lialvdagsledighet intill tidpunkten för arbetets början påföljande dag. Lagen i sin helhet byggde nämligen på den uppfattningen, att hembiträde helt disponerade över den tid, då hembiträdet icke utförde arbete. Regeln att hembiträde vore ledigt, sedan hembiträdet slutat dagens arbete och till dess arbetet skulle påbörjas å nästa arbetsdag, måste utan särskilt lagstadgande anses gälla beträffande alla dagar i veckan. Kommissionen ansåge det vara ägnat att försvåra en riktig tolkning av lagen att, såsom skett i förslaget, för vissa speciella fall -— nämligen för helgdagsfritid men ej för \aidagsfritid — meddela föreskrift örn något, som måste anses äga generell giltighet. _ Kommissionen finner innebörden av bestämmelsen att alternativen beträffande helgdagsledigheten kunde tillämpas omväxlande icke vara fullt klar; bestämmelsen kunde enligt kommissionens mening såsom överflödig

utgå. ...

Socialstyrelsen anser det oegentligt att använda ordet fritid i den speciella betydelsen av lediga dagar med hänsyn till att ordet eljest t. ex. i sammanställningen fritidslagstiftniug — fått en mycket vidare betydelse och även omfattade exempelvis kvällsledighet. Styrelsen finner ordet fridagar vara mera på sin plats i detta speciella sammanhang.

Vad först beträffar söndagslediglieten har denna i departementsförslaget samma omfattning som enligt hembiträdesutredningens och befolknings-

Departe-

ments-

chefon

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

utredningens förslag. Sedvänjan att bereda hembiträdena lielledighet varannan söndag torde ännu icke ha trängt så igenom, att tiden kan anses vara inne att lagfästa densamma. Enligt särskilt stadgande i förevarande paragraf åtnjuter hembiträde ledighet den 1 maj. Nämnda dag bör därför, därest den icke infaller å söndag, ej ingå i turordningen för erhållande av söndagsledighet.

Det torde, såsom arbetsmarknadskommissionen påpekat, vara överflödigt att angiva från vilken tidpunkt en heldagsledighet eller till vilken tidpunkt en sådan ledighet eller en halvdagsledighet skall räknas. I sakens natur ligger, att hembiträdet fritt disponerar den del av dygnet, som ej utgör arbetstid. Den enda praktiska konsekvensen av ett dylikt angivande synes vara den att hembiträdet i så fall ej får arbeta på övertid kvällen före sön- eller helgdag, då för dylikt övertidsarbete fordras hembiträdets medgivande, synes bortfallandet av denna restriktion sakna egentlig betydelse.

Bestämmandet av vilkendera av de båda formerna av söndagsledighet som bör komma till användning i det särskilda fallet bör givetvis ske i samband med hembiträdets anställande. En övergång till annat alternativ för söndagsledigheten torde därefter icke kunna ske utan med andra partens begivande, med hänsyn härtill har stadgandet att söndagsledigheterna kunna tillämpas omväxlande såsom ägnat att föranleda missförstånd uteslutits ur departementsförslaget. Har i samband med arbetsavtalets ingående överenskommelse rörande söndagsledigheten ej träffats och kunna parterna ej enas därom torde det få anses ligga i arbetsgivarens hand att bestämma därom.

\ardagsledigheten torde i enlighet med befolkningsutredningens förslag böra bestämmas till en bestämd vardag varje vecka efter kl. 14. Överenskommelse örn vilken vardag som skall vara ledig dag bör träffas i samband med avtalets ingående, och ändring härutinnan förutsätter medgivande av andra parten. Har någon överenskommelse ej träffats, torde vad om söndagsledigheten i motsvarande fall anförts äga tillämpning. — Huru förfaras skall då allmän helgdag infaller å den veckodag som bestämts såsom ledig dag utsäges icke i de föreliggande förslagen. Den närmast till hands liggande slutsatsen därav synes vara att hembiträdet icke har rätt att sådan vecka påfordra vardagsledighet å annan dag; till förmån för denna ståndpunkt talar ur praktisk synpunkt den omständigheten att i familjer med barn, där hustrun har förvärvsarbete, svårigheter kunna föreligga att anskaffa vikarie för hembiträdet å annan vardag än den eljest för hembiträdet bestämda lediga dagen.

Utöver vad nu nämnts bör hembiträde den 1 maj vara ledigt efter kl. 13.

Bestämmelserna örn att hembiträde bör komma i åtnjutande av nu omnämnda förmåner böra vara i princip av tvingande natur. Undantag härifrån påkallas dock för vissa speciella fall. Härtill återkommer jag vid behandlingen av 12 § i departementsförslaget.

Förslaget att fran tillämpningen av bestämmelserna i denna paragraf

89 Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

undantaga barn sköterskor oell barnhusor har väckt gensaga hos riksförsäkringsanstalten. Jag delar de synpunkter anstalten i detta avseende framfört. Av den omständigheten att kvällstidsregleringen ej kan genomföras för dem, som lia till åliggande att sköta barn, följer ej, att förliallaudet är detsamma med veckolediglieten. Det är uppenbart, att ett visst mått av veckoledighet måste tillkomma och i praktiken jämväl tillkommer dessa kategorier. Att de hembiträden, som lia till åliggande att sköta barn, skulle vara i behov av mindre veckoledighet än övriga hembiträden torde näppeligen kunna göras gällande. Då därtill kommer att, enligt vad jag under 12 § departementsförslaget framhållit, sjukdom hos det barn, som hembiträdet har att sköta, får föranleda rubbning av veckolediglieten, har jag ansett mig böra i nu förevarande paragraf i departementsförslaget utesluta undantagsbestämmelsen för barnsköterskor och barnhusor. Avser barnsköterskas eller barnhusas anställning kortare tid än en månad, faller den enligt 1 § utanför lagen.

De av socialstyrelsen i terminologiskt hänseende framförda erinringarna mot användningen av ordet fritid i betydelsen av lediga dagar — och alltså icke inkluderande kvällsledigheten — äga enligt min mening fog. För söndags- och vardagsledigheterna har därför i departementsförslaget använts den gemensamma benämningen fridagar; det torde icke stå i motsättning till språkbruket att använda detta uttryck även örn de dagar, då hembiträde endast åtnjuter halvdagsledigliet.

11 §.

(Hembiträdesutredningens förslag)

12 §.

Fritid som enligt avtalet skall utgå må, när parterna äro därom ense, för särskilt fall utbytas mot motsvarande ledighet å annan tid.

(Befolkningsutredningens förslag)

12 §.

Fritid som enligt avtal skall utgå må, när parterna äro därom ense, för särskilt fall utbytas mot motsvarande ledighet å annan tid.

Något skäl lärer icke föreligga att söka hindra att, när så vid visst tillfälle finnes lämpligt och parterna äro därom ense, den lagstadgade veckoledigheten utbytes mot en motsvarande ledighet å annan tid. Bestämmelse härom har, i enlighet med hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens förslag, upptagits i 11 § departementsförslaget.

12 och

(Hembiträdesutredningens förslag)

10 §.

Arbete efter ordinarie arbetstid (arbete å övertid) vare hembiträdet skyldigt utföra endast i den mån avtal därom träffats.

13 §§.

(Befolkningsutredningens förslag)

10 §.

Arbete utöver vad i 9 § sägs (arbete å kvällstid) är hembiträde skyldigt att utföra endast örn och i den mån avtal därom träffats.

Departe-

ments-

chefen.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

Bär arbetet ej blott innefattar tillsyn av barn eller annan därmed jämförlig vakttjänst och icke är föranlett av sjukdom inom arbetsgivarens familj, äger hembiträdet utfå särskild ersättning därför (övertidsersättning), ändå att annat förbehåll skett; dock att övertidsersättningen, när parterna äro därom ense, må utbytas mot en mot övertiden svarande ledighet å ordinarie arbetstid.

Huruvida och med vad belopp övertidsersättning skall utgå för vakttjänst, varom i andra stycket sägs, eller för övertidsarbete, föranlett av sjukdom, därom gäller vad mellan parterna är överenskommet.

Hembiträdesutredningeii.

Utredningen framhåller, att det icke vore möjligt att helt förbjuda övertidsarbete, med vilket uttryck utredningen avser arbete efter den ordinarie arbetstidens slut. A andra sidan vore det enligt utredningen tydligt, att det icke kunde tillåtas för arbetsgivaren att ålägga hembiträdet övertidsarbete, då vid sådant förhållande regeln om den ordinarie arbetstidens slut kl. 19 skulle bliva helt verkningslös. Därest icke någon annan regel beträffande övertidsarbetet funnes än att parternas överenskommelse vore normerande därför, skulle emellertid i en tid av arbetsbrist på området — och vid en eventuell allmän depression inom näringslivet torde en dylik situation vara att räkna med — arbetsgivaren kunna i form av en »överenskommelse» påtvinga hembiträdet övertidsarbete i oskälig utsträckning. Utvägen med maximering av övertiden borde örn möjligt undvikas med hänsyn till att den förutsatte ordnad bokföring av uttaget övertidsarbete. Örn utvägen med maximering avvisades, torde den erforderliga begränsningen av övertiden få åstadkommas genom vissa bestämmelser angående skyldighet för arbetsgivaren att till hembiträdet gälda särskild ersättning för övertidsarbete. Härom yttrar utredningen vidare:

Visserligen kan invändas att med en dylik regel man icke hindrar de förmögna hemmen från att, genom erbjudande av en hög ersättning, locka hembiträdena till övertidsarbete i en mycket betydande utsträckning. Alltför stor vikt torde emellertid icke böra fästas vid denna synpunkt; dels äro de hem, för vilka betalningens storlek icke spelar någon roll, relativt få och dels är det ju i sista hand beroende på hembiträdets egen vilja, örn hon skall ataga sig erbjudet övertidsarbete eller icke. För den stora mängden hem kommer helt visst en bestämmelse — av tvingande natur — att särskild ersättning _ skall utgå för övertidsarbete att medföra den önskade återhållsamheten i fråga örn anlitande av sådant arbete. Det torde icke vara obefogat antaga, att — med en i lagen stadgad absolut skyldighet för vederbörande att gälda övertidsersättning — man i de flesta hem icke komme att påfordra övertidsarbete i andra fall än då så vore direkt påkallat, exempelvis vid

(Befolkningsutredningens förslag.)

Där arbetet icke är föranlett av sjukdom inom arbetsgivarens familj, har hembiträdet rätt att erhålla en mot kvällstiden svarande ledighet å arbetstiden under dagen. Örn sådan ledighet ej lämnas, skall hembiträdet erhålla särskild ersättning för kvällstids arbetet (kvällstidsersättmng). Har hembiträde genom särskild överenskommelse undandraga kompensation för kvällstidsarbete, är sådan överenskommelse ej gällande.

91 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

bjudningar oell andra mera extraordinära tillfällen. Då det vidare, såsom redan framhållits, ligger i hembiträdets egen hand att avgöra, örn hon överhuvud skall åtaga sig övertidsarbete, synes med en regel av sist angiven innebörd den eftersträvade begränsningen av övertidsarbetet kunna i huvudsak

vinnas. .

Utredningen har, med utgångspunkt från vad ovan anförts, föreslagit ett stadgande, att hembiträdet icke är skyldigt utföra övertidsarbete i vidare män än varom avtal träffats. Det förutsättes därvid, att sådant avtal skall kunna träffas antingen vid anställningens början eller senare, då behov av övertidsarbete finnes föreligga. En lämplig form för sadant avtal synes vara, att husmodern vid anställandet av hembiträdet upplyser henne örn, att övertidsarbete kommer att påfordras vissa kvällar, och att parterna i anslutning härtill överenskomma, att hembiträdet skall, efter tillsägelse någon dag i förväg, stå till förfogande med övertidsarbete vid dessa tillfällen. Skulle hembiträdet icke vara villigt att på sådana villkor antaga platsen, får husmodern tydligen antingen avstå från att anställa det ifrågavarande liembiträdet eller ock för övertidsarbetet anlita särskild arbetskraft. För undvikande av missförstånd må i detta sammanhang även framhållas att, därest hembiträdet icke vid avtalets ingående förklarat sig villigt åtaga sig övertidsarbete, det icke får anses utgöra orsak till uppsägning för omedelbar avflyttning, att hon vid anfordran — och då husmodern tinner behov av övertidsarbete föreligga — vägrar befatta sig med dylikt arbete.

Vidare har i förslaget upptagits ett stadgande av innebörd, att övertidsersättning skall utgå för övertidsarbete i allmänhet och detta oavsett örn annat förbehåll skett, Då det emellertid synts rimligt att, när parterna liro ense örn att visst övertidsarbete skall ersättas med ledighet å ordinarie arbetstid, en sådan överenskommelse skall få gälla, har med avseende å dvlikt fall ett undan tagsstadgande föreslagits från den eljest tvingande regeln örn skyldighet att gälda särskild övertidsersättning. Da härvid talas örn motsvarande ledighet »å ordinarie arbetstid» är därmed självfallet att förstå tiden från det arbetet regelmässigt börjar örn morgonen till tidpunkten för arbetets slut på kvällen, d. v. s. i allmänhet kl. 19.

Med hänsyn till önskvärdheten att i görligaste män underlätta mödrarnas möjligheter att få hjälp med passning av barn anser utredningen, att vad den nu föreslagit endast borde gälla sådant övertidsarbete, som vore att anse som husligt arbete i egentlig mening, exempelvis matlagning, städning och diskning, men däremot ej vakttjänst. Utredningen finner icke tilltalande, att en barnägande familj skulle direkt av lagen tvingas att betala övertidsersättning för dylikt arbete. Sina synpunkter på frågan vilka regler som böra gälla för vakttjänst ävensom för arbete, som föranledes av sjukdom inom arbetsgivarens familj, utvecklar utredningen salunda:

Det torde beaktas, att denna vakttjänst oftast icke innebär arbete i egentlig mening utan består allenast däri, att hembiträdet skall vara till hands örn barnen skulle bli oroliga; i övrigt har hembiträdet sin fulla frihet att läsa, syssla med eget handarbete o. d. Även om en ersättning för sådant övertidsarbete skulle utgå, torde med hänsyn till arbetets nyssnämnda art ersättningen i allt fall komma att bestämmas väsentligt lägre än eljest, varför även av sådan grund det synes mindre påkallat att här föreskriva en tvingande remd om betalning. Å andra sidan lärer det dock, såsom redan tidigare alff örts, icke kunna ifrågakomma att föreskriva någon som helst skyldighet för vederbörande hembiträde att gratis utföra arbete, val örn nu ar fråga.

92 Kungl. Maj. ts proposition nr 217.

Den framkomliga vägen synes bär vara, att lagstiftningen belt överlåter åt kontrahenterna att ordna sitt ifrågavarande mellanhavande. Vill hembiträdet åtaga sig vakttjänst en eller annan kväll i veckan utan särskild gottgörelse, bör lagen sålunda icke lägga något som helst binder i vägen. Dar hembiträdet åter förklarar sig icke vilja utföra ens vakttjänst utan ersättning, lalér sådan däremot fa utgå. — Den föreslagna anordningen kommer måbända att mötas av den invändningen, att densamma innebär en alltför ringa hjälp åt mödrarna. Utredningen vill icke heller påstå annat än att den eftergift man ansett sig kunna göra till förmån för mödrarna är relativt ringa. Värdet därav torde likväl icke böra underskattas. Otvivelaktigt har det sm betydelse, örn dylik vakttjänst är undantagen från en eljest gällande regel örn skyldighet att gälda övertidsersättning.

Av den föreslagna formuleringen av det ifrågavarande stadgandet lärer framgå, att undantagsbestämmelsen endast är avsedd att gälla för sådant arbete, som uteslutande är att anse som vakttjänst. Örn vakttjänsten kombineras med annat arbete, exempelvis på så sätt att hembiträdet tillsäges att under kvällen utföra sömnads- eller annat arbete för familjens räkning avses däremot huvudregeln skola gälla och skyldighet alltså skola föreligga att gälda övertidsersättning.

a!? ovan anförts angående vakttjänst, innefattande tillsyn av barn, torde böra äga motsvarande tillämpning med avseende å annan, ur arbetssynpunkt därmed jämförlig vakttjänst. Härvid åsyftas t. ex., att hembiträdet åtagit sig att någon kväll passa telefon eller dörrklocka. I förslaget har vidare med vakttjänst, varom nu är fråga, jämställts sådant egentligt övertidsarbete, soni är föranlett av sjukdom inom familjen. Det lärer icke vara tillfredsställande att för dylika fall, som närmast äro att likna vid nödfallssituationer, stadga en absolut skyldighet att gälda övertidsersättning, utan synes även i ett dylikt fall ersättningsfrågan helt böra överlämnas åt parternas fria överenskommelse. — Det må tilläggas, att icke heller för sådana fall, varom sist är nämnt, stadgats någon som helst skyldighet för hembiträdet att utföra övertidsarbete.

Beträffande sjDÖrsmålet huruvida övertidsersättningens minimibelopp bör i lagen fastställas anför utredningen — efter erinran örn vissa andra lagars ståndpunkt till frågan — att ett särskilt skäl därför kunde anses vara den omständigheten att lagen icke innehölle någon maximibestämmelse angående tillåten mängd övertidsarbete. I motsatt riktning talade den omständigheten att en bestämmelse örn minimibeloppet av övertidsersättningen tenderade att bliva normerande, i det att arbetsgivarna gärna holle sig vid den i lagen angivna ersättningen, oaktat denna tänkts som en minimiersättning. Sistnämnda synpunkt hade vunnit särskilt beaktande på hembiträdeshåll. Efter framläggande av vissa ytterligare synpunkter på spörsmålet stannar utredningen för att icke föreslå någon bestämmelse angående övertidsersättningens belopp.

Yttrandena över hembiträdesutredningens

förslag.

De särskilda uttalanden, som i remissyttrandena föranletts av 10 § i hembiträdesutredningens förslag, beröra huvudsakligen de särskilda regler, som anses erforderliga i fråga om vakttjänst och arbete i anledning av sjukdomsfall inom arbetsgivarens familj.

93 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Vad först vakttj ii risten angår framställas i några remissyttranden yrkanden örn införande av föreskrift om obligatorisk vakttjänst viss eller vissa dagar i veckan. Nu angivna ståndpunkt intages sålunda av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus och Skaraborgs län samt Karlskrona husmodersförening.

Socialstyrelsen anför, att en ordning, enligt vilken ett hembiträde minst två kvällar i veckan såsom ingående i det normala arbetet svarade för tillsyn av minderåriga barn, vore rimlig och, enligt vad erfarenheten tydligt gåve vid handen, överensstämde med vad hembiträdena själva ansåge rättvist och rimligt. Självfallet borde överenskommelse träffas mellan arbetsgivare och hembiträde om vilka kvällar i veckail som dylik vakttjänst skulle förrättas. För vakttjänst mera än två kvällar i veckan borde erfordras särskild överenskommelse, varvid det även borde ankomma pa parternas bedömande, örn och i vad mån någon extra ledighet därför skulle beviljas å ordinarie arbetstid. För att ej ställa familjer med minderåriga barn i ett ytterligare ogynnsamt läge i förhållande till övriga familjer borde den allmänna skyldigheten att förrätta vakttjänst två kvällar i veckan ej inskränkas till att blott avse tillsyn av barn; styrelsen omnämner i detta sammanhang behovet för läkare av telefonpassning.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår skyldighet för hembiträde att utföra vakttjänst under visst begränsat antal timmar i veckan, men dess förslag avviker från socialstyrelsens ståndpunkt därutinnan att vakttjänsten föreslås skola berättiga till erhållande av motsvarande ledighet å annan tid.

Biksförsäkringsanstalten å andra sidan hemställer, att hembiträdesutredningens förslag, att vakttjänst ej skall berättiga till kompensation utgår ur lagen. Följden av ett dylikt stadgande torde enligt anstaltens mening bliva, att hembiträdena än mera än redan är fallet undvika att taga anställning i familjer med barn. Anstalten finner det näppeligen heller vara riktigt att lagfästa en bestämmelse, som innebure, att ett hembiträde, som toge anställning i familj med barn — där hennes arbetsdag, särskilt i fall där husmodern själv hade förvärvsarbete, dels torde börja avsevärt tidigare än i familjer med barn eller med barn över skolåldern, dels ofta i betydligt mindre utsträckning än i sistnämnda slag av familjer torde innesluta några längre arbetspauser — skulle intaga en sämre ställning än andra hembiträden.

Yad därefter beträffar frågan om övertidsarbete vid sjukdomsfall inom arbetsgivarens familj hemställa Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands och Jämtlands län, magistraten i Örebro och Skaraborgs läns husmoder sfer hund., att sådant arbete förklaras vara obligatoriskt. I allmänhet har härvid framhållits, att då arbetsgivaren ålagts att vid hembiträdes sjukdom lämna henne nödig personlig tillsyn utan någon som helst inskränkning till viss tid på dygnet det icke kunde anses obilligt att vad som fordrades av arbetsgivaren utsträcktes att gälla även arbetstagaren. Ur hemmens synpunkt orimliga situationer anses eljest komma att uppstå.

Svenska lantarbetsgivareföreningen erinrar örn att enligt lantarbetstidslagen arbetare må utan begränsning användas till arbete å övertid, som föranledes

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall bland djuren; sådant övertidsarbete behöver, enligt vad föreningen uppgiver, jämlikt kollektivavtalet ej särskilt betalas. Föreningen anser på grund därav, att vad av liembiträdesutredningen föreslås skola gälla vid sjukdom inom arbetsgivarens familj även skall gälla i anledning av sjukdomsfall och födelser bland djuren.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Örebro län samt svenska arbetsgivareföreningen föreslå, att hembiträde skall vara skyldigt att i viss mindre utsträckning utföra övertidsarbete, därvid dock ej avses allenast vakttjänst.

Socialstyrelsen anser vid övertidsarbete kompensationen böra utgå i första hand i form av motsvarande ledighet och först i andra hand såsom övertidsersättning.

Socialstyrelsen och landsorganisationen föreslå, att ett hembiträdes kompensationsledighet sammanräknas till en ej allt för kort sammanhängande ledighet. Socialstyrelsen framhåller, att ett hembiträde knappast på ett effektivt sätt kunde tillgodogöra sig en ledighet under den normala arbetstiden, örn den lediga tiden kanske blott utgjorde en halv timme. Det vore vidare för hembiträdet av väsentlig betydelse, att arbetsgivaren icke kunde förlägga den extra ledigheten till en tidpunkt, då hembiträdet ej alls kunde utnyttja densamma eller med andra ord tidigt på morgonen. Socialstyrelsen föreslår därför, att kompensationsledigheten alltid skall sammanräknas till minst två timmar samt att den ej får förläggas före kl. 9 på morgonen.

Arbetsrådet, som förklarar sig anse att arbete på morgonen i anslutning till det dagliga arbetet bör vara undantaget från den i lagen givna regleringen av övertidsarbetet, vilken bör avse allenast sådant arbete, som hembiträde utför på kvällen eller natten efter kl. 19 respektive kl. 20, anser det med hänsyn härtill böra övervägas, huruvida icke uttrycken övertidsarbete och övertidsersättning borde utbytas mot kvällstidsarbete och kvällstidsersättning.

Befolkningsutredningen.

Utredningen fastslår såsom allmän princip, att man ej utan särskild överenskommelse skall kunna använda ett hembiträde till arbete efter den bestämda tidpunkten för arbetets avslutande. Som kompensation för övertidsaibete, som hembiträdet efter överenskommelse utfört, anser utredningen i första hand böra förekomma ledighet å den ordinarie arbetstiden. De förslag arbetsrådet framfört i terminologiskt hänseende ha godtagits av befolkningsutredningen.

Med hänsyn till att hembiträdet vid sjukdom äger för sin del erhålla nödig personlig tillsyn av arbetsgivaren bör enligt befolkningsutredningen s mening kompensation ej utgå för kvällstidsarbete, som föranledes av sjukdom inom arbetsgivarens familj. Befolkningsutredningen har i likhet med hembiträdesutredningen ansett, att även i dylikt fall någon skyldighet för hembiträdet att utföra arbete å kvällstid ej bör bestämmas, varför jämväl

95 Kungl. Mciy.ts proposition nr 217.

för sådant arbete förutsattes överenskommelse med hembiträdet. Man torde säger befolkningsutredningen, kunna förmoda, att hembiträdet vid en sådan nödfallssituation ej skall undandraga sig att lämna erforderlig hjälp åt sin arbetsgivare.

Befolkningsutredningen uttalar, att den ej kunnat ansluta sig till hembiträdesutredningens förslag att kompensation ej skall utgå för vakttjänst. Utredningen hänvisar härvid till sin principiella inställning att hembiträdets dagliga arbetstid bör sluta på ett bestämt klockslag samt anför ytterligare:

De familjer, som äro beroende av hembiträdeshjälp och vars behov man främst vill tillgodose, äro de som lia små barn. Dessa familjer äro de som nu lia svårast att tillgodose sina behov av hembiträden i konkurrens med familjer utan barn. Enligt vad representanter för hembiträdena uttalat till utredningen, beror detta förhållande ej på att hembiträdena äro ovilliga att ta befattning med barn utan på att hembiträdena ha den erfarenheten att i familjer med små barn blir det ofta vakttjänst på kvällarna och hembiträdena kunna där ej påräkna bestämd tidpunkt för arbetets slut på dagen. Skulle man nu lagfästa denna regel, torde följden komma att bli att hembiträdena avskräcktes från att söka sig till de familjer, som äro mest beroende av deni. Även örn man ej direkt utsäger i lagen, att vakttjänsten endast skall avse tillsyn av barn utan i princip gälla även annan passning, skulle följden bli, vilket även framhållits i något remissyttrande, att det som regel bleve familjerna med barn som utnyttjade vakttjänsten och att de övriga familjerna som regel ej komme att utkräva sådan tjänst av hembiträdet.

Örn man följer befolkningsutredningens förslag, behöver hembiträde ej befara, att en plats i familj med barn kommer att medföra särbestämmelser, utan även för sådant fall har hembiträdet sin fria rätt att ingå särskild överenskommelse i fråga om vakttjänst och annat arbete å kvällstid. Det är givet, att ett hembiträde vanligen är hemma åtminstone ett par kvällar i veckan och det torde vara naturligt, att hembiträdet då ej kommer att undandraga sig vakttjänst. Arbetsgivaren bör vid anställande av hembiträdet göra upp örn vilka kvällar som hembiträdet bör lia vakttjänst och vilken kompensation som lämpligen bör lämnas. Väljes formen med ledighet under dagen, är det ej meningen att vakttjänst under några timmar på kvällen, då något egentligt arbete ej utföres, skall kompenseras med ledighet under samma timantal under dagen, utan en skälig avvägning får ske. Kan överenskommelse härom ej ske, får man välja kompensation i form av ersättning, vare sig denna bestämmes såsom viss procent av lönen eller visst belopp för timme. Vid vakttjiinstgöring torde det kontanta beloppet kunna sättas ganska lågt. Då frågan örn lön är oreglerad i lagen, torde det ej vara lämpligt att införa några anvisningar beträffande ersättningens belopp vid arbete å kvällstid.

Befolkningsutredningen anser väl, att allt bör göras för att tillgodose behovet av fritid för husmödrarna i familjer med barn, men utredningen har efter ingående överväganden kommit till den uppfattningen, att någon fördel ej kan vinnas genom att stadga skyldighet för hembiträde i sådan familj att underkasta sig längre arbetstid än i andra familjer. Därjämte torde det ej vara riktigt att tillsynen av barnen under vissa tider ålägges hembiträdet som en särskild lagstadgad skyldighet. Skulle något hembiträde ställa sig direkt avvisande mot varje slag av vakttjänstgöring, torde denna inställning ej kunna ändras genom lagbestämmelser. Utredningen håller före att samarbetet mellan husmodern och hennes hembiträde måste

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

vara sådant att som regel ömsesidigt tillmötesgående och hänsynstagande visas beträffande kvällsledighet.

Yttrandena över befolkningsutredningens

förslag.

I fråga örn vakttjänsten uttala socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och högerns centrala kvinnoråd, önskvärdheten av att i lagtexten gives uttryck för den i befolkningsutredningens motivering till ifrågavarande paragraf tillkännagivna meningen att den såsom kompensation för vakttjänst lämnade ledigheten på annan tid ej behöver vara av samma tidslängd som vakttjänsten.

Socialstyrelsen anser det böra föreskrivas, att hembiträde skall äga skyldighet att i viss omfattning utföra sådant extra arbete, som vöre föranlett av sjukdom inom arbetsgivarens familj, utan att särskild överenskommelse inginges härom. Ett sådant stadgande finner styrelsen motiverat av mycket rimliga krav på viss tjänsteberedskap för extraordinära tillfällen. Å andra sidan borde, i motsats till vad befolkningsutredningen föreslagit, rätten till kompensation gälla även för hithörande fall. Åläggandet kunde lämpligen avse arbete av nämnda slag två kvällar per vecka under sammanlagt högst fyra timmar.

Svenska arbetsgivareföreningen påpekar, att enligt de kollektivavtal, som gällde på arbetsmarknaden, arbetstagarna som regel vore skyldiga att inom den ram, som stadgades av arbetstidslagarna, utföra övertidsarbete, då de därtill beordrades; särskild övertidsersättning utginge dock enligt kollektivavtalen. Föreningen anser, att i lagen bör beredas möjlighet för husmodern att uttaga arbete å kvällstid inom vissa gränser utan särskild överenskommelse. Man kunde angiva ett lämpligt antal timmar per vecka, t. ex. 7 timmar, vilka skulle kunna uttagas som kvällsarbete utan hembiträdets medgivande. Förutom att avsaknaden av en sådan bestämmelse vore principiellt betänklig med hänsyn till vad som i övrigt gällde på arbetsmarknaden, ledde den också till stötande praktiska konsekvenser. Örn en husmoder, som hade förvärvsarbete, av sin arbetsgivare beordrades att utföra övertidsarbete — vilket hon som regel icke kunde motsätta sig —- skulle hon enligt förslaget icke ha möjlighet att beordra sitt hembiträde att utföra kvällsarbete i hemmet i motsvarande mån. Detta vore uppenbart orimligt. — Föreningen uttalar vidare att det vore principiellt oriktigt att — såsom skett genom föreskriften örn kvällstidsersättning — i arbetstidslagar införa bestämmelser örn löneförmåner; samma uppfattning kommer även till uttryck i svenska lantarbetsgivareföreningens yttrande.

Socialstyrelsen, landsorganisationen och hembiträdesföreningarnas centralkommitté anse, att kompensationen för kvällstidsarbete borde utgå i första hand i form av ekonomisk ersättning och först när parterna därom vore ense kunna utbytas mot ledighet å ordinarie arbetstid. .Landsorganisationen uttalar, att förslaget i denna del innebure ej blott en avvikelse från vad som eljest gällde inom arbetsmarknaden utan även en fara för förfuskning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 97

det syfte — att främja rekryteringen av hembiträdesyrket — som varit ett väsentligt motiv för lagstiftningsprojektet.

Socialstyrelsen anser bärande skäl icke ha förebragts för utbytet av beteckningarna övertid och övertidsersättning mot kvällstid och kvällstidsersättning. De nya uttrycken kunde lätteligen missförstås, enär det kunde anses ovisst örn, såsom rimligt vore, även nattetid skulle avses.

Departementsförslaget upptager i 12 och 13 §§ bestämmelser örn arbete å övertid. Med hänsyn till att sådant arbete enligt förslaget kan förekomma även å annan tid än kvällstid har benämningen arbete å kvällstid icke kunnat bibehållas.

Regelmässigt avser emellertid övertidsarbetet tiden efter det ordinarie arbetets slut, d. v. s. tiden efter kl. 19 respektive kl. 20. I enlighet härmed stadgas i 12 § första stycket departementsförslaget, att arbetsgivare äger, där så är av behovet påkallat, efter den enligt 9 § bestämda slutpunkten för den ordinarie arbetstiden använda hembiträde till arbete å övertid. Väl är det i första hand arbetsgivaren, som har att avgöra, huruvida behov föreligger att utnyttja övertid. Genom stadgandets formulering har dock avsetts att giva en erinran örn att arbetsgivaren icke bör ifrågasätta övertidsarbete, örn de sysslor, som skola utföras under övertiden, lika väl kunna anstå till en annan dag eller örn middagsmålet utan egentlig olägenhet kan sättas till en tidigare tidpunkt och övertidsarbete därigenom undvikas eller örn det sjukdomsfall, som av arbetsgivaren åberopas såsom skäl för övertidsarbetet, icke rimligen fordrar någon tillsyn från hembiträdets sida efter den ordinarie arbetstidens slut.

Skulle bestämmelserna örn övertidsarbetets omfattning inskränkas till vad nu sagts, skulle därav följa, att hembiträdets fridagar skulle, bortsett från de fall då överenskommelse enligt 11 § departementsförslaget träffats, förbliva okränkta. Vid sjukdomsfall bör möjlighet dock finnas att uttaga övertid jämväl å hembiträdets fridagar; därigenom ernås att sådant övertidsarbete icke fordrar medgivande från hembiträdets sida samt att kompensation kan efter överenskommelse bestämmas att utgå i form av övertidsersättning. För att utmärka att stadgandet endast skall tillämpas vid oförutsedda, tillfälliga behov har särskilt angivits, att det skall vara fråga örn akuta sjukdomsfall. Med sjukdomsfall inom arbetsgivarens familj bör i detta sammanhang i fråga örn jordbrukshushåll jämställas sjukdomsfall bland djuren. I uttrycket sjukdomsfall inbegripas även olycksfall under läkningstiden. Stadgande örn övertidsarbete å fridag i anledning av sjukdomsfall har upptagits i 12 § andra stycket departementsförslaget.

I jordbruksdrift kunna stora värden stå på spel, därest arbeten, som sammanhänga med sådd och skörd, icke bliva slutförda på beräknad tid. Med hänsyn härtill har i lantarbetstidslagen arbetsgivare beretts möjlighet att uttaga övertid för brådskande arbete under sådd eller skörd. Ar fråga örn hembiträde, som jämväl deltager i jordbruksarbete, torde för nämnda ändamål

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. 210 44 7

Departe-

ments-

chefen.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ofta icke kunna utnyttjas möjligheten till övertid efter den ordinarie arbetstidens slut. Däremot kan det vara av behovet påkallat att taga hembiträdet i anspråk under den vardagsledighet hembiträdet åtnjuter jämlikt 10 § departementsförslaget. I 12 § tredje stycket departementsförslaget stadgas därför, att hembiträde i jordbrukshushåll må å dag, då hembiträdet eljest skulle hava jämlikt 10 § första stycket under b) åtnjutit fridag, för brådskande arbete under sådd eller skörd användas till arbete å övertid.

Vad därefter angår frågan örn hembiträdes skyldighet att utföra övertidsarbete anser jag, att i princip någon sådan skyldighet icke kan stadgas utan att förfela lagstiftningens syfte. Även en begränsad skyldighet att utföra övertidsarbete skulle i verkligheten innebära, att hembiträdets arbetstid bleve i motsvarande man utökad. I anledning av vad svenska arbetsgivareföreningen rörande denna sak anfört vill jag anmärka, att skyldighet för arbetare att utföra övertidsarbete enligt 7 § allmänna arbetstidslagen, vilken paragraf för övrigt endast giver uttryck åt en jämväl utan särskilt stadgande därom självfallen grundsats, föreligger endast i mån av överenskommelse med arbetsgivaren; ett annat förhållande är att, i händelse sådan överenskommelse slutits kollektivt, utförandet av övertidsarbete från den enskilde arbetstagarens synpunkt kan te sig som ett tvång.

Aven om sålunda i princip hembiträdets medgivande bör fordras för utförande av övertidsarbete, är därmed ej givet, att icke i speciella fall undantag härifrån kunna vara av särskilda intressen påkallade. Under lagens förarbeten lia två sådana fall varit under diskussion, nämligen dels vakttjänst, dels ock arbete i anledning av sjukdom inom arbetsgivarens familj.

Yad först angår vakttjänsten kunna de befolkningspolitiska syften, som lagen är avsedd att främja, synas tala för att vakttjänsten gjordes obligatorisk. I familjer med barn kan husmödrarnas bundenhet synas bliva större, därest de ej kunna såsom ett åläggande beordra hembiträdena att viss eller vissa kvällar i veckan ha den tillsyn över barnen, som må vara erforderlig vid föräldrarnas bortovaro från hemmet.

För egen del ansluter jag mig emellertid till deras mening, vilka anse dessa husmödrars belägenhet bliva i längden försämrad, därest ett sådant åläggande meddelades hembiträdena. Även örn i lagtexten vakttjänsten ej uttryckligen förbundes med passning av barn, är den dock i det alldeles övervägande antalet fall pakallad av sådan anledning. I det allmänna medvetandet skulle genom ett sådant stadgande hembiträdesplatser i familjer med barn framstå som oförmånligare än andra platser. Jag förbiser härvidlag ej, att även utan ett sadant stadgande hembiträden i familjer med barn troligen skola komma att åtaga sig vakttjänst i betydligt större antal fall än andra hembiträden. Det ifrågasatta lagbudets psykologiska verkan torde dock vara sapass stor, att lagbudet kan i och för sig och oberoende av de faktiska förhållandena menligt inverka på rekryteringen till hembiträdesplatser i familjer med barn.

Annorlunda synes det mig däremot förhålla sig med övertidsarbete i

99 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

anledning av sjukdomsfall. Den jämförelse, som gjorts med arbetsgivares skyldighet att vid hembiträdes sjukdom öva personlig tillsyn över hembiträdet, synes mig icke sakna fog. Det förefaller stötande, om ett hembiträde, som under fridag lämnade sin av sjukdomsfall drabbade husmoder i sticket utan att personliga skäl nödvändiggjorde fridagens uttagande, härför skulle kunna åberopa lagens stöd.

I 12 § fjärde stycket departementsförslaget har fördenskull stadgats skyldighet för hembiträde att utföra övertidsarbete, som föranledes av sådana omständigheter som i andra stycket sägs (akut sjukdomsfall inom arbetsgivarens familj eller sjukdomsfall bland djuren). Uppenbarligen avser stadgandet övertidsarbete såväl under fridagar som efter den ordinarie arbetstidens slut.

Övertidsarbete i anledning av sjukdom är enligt departementsförslaget det enda fall, vid vilket hembiträdet ålagts utföra övertidsarbete. I fråga örn hembiträdes skyldighet i övrigt att utföra arbete å övertid gäller däremot, enligt 12 § fjärde stycket departementsförslaget, vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet.

I fråga örn den form, i vilken kompensation för övertidsarbete skall utgå, skilja sig hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens förslag från varandra. Enligt det förra förslaget skall kompensationen i första hand utgå i form av övertidsersättning och i andra hand, därest parterna enas därom, i form av motsvarande ledighet å annan tid. Enligt befolkningsutredningens förslag gäller motsatt ordning. Båda dessa alternativ ha vissa skäl för sig. För egen del har jag emellertid stannat för att förorda befolkningsutredningens ståndpunkt.

Även i nu ifrågavarande avseende uppkommer frågan, huruvida vakttjänst och övertidsarbete i anledning av sjukdom skola följa den allmänna regeln att kompensation för övertidsarbete skall utgå eller skola undantagas därifrån.

Yad vakttjänsten angår kan å ena sidan anföras, att densamma i praktiken icke innebär utförande av något egentligt arbete utan i allmänhet endast innefattar en utfästelse från hembiträdets sida att icke tillbringa sin fritid utanför arbetsgivarens lägenhet samt att, i händelse på grund av oförmodade händelser hembiträdets arbetskraft skulle behöva tagas i anspråk, ställa sig till förfogande härför. Har hembiträdet haft för avsikt att ändock tillbringa vakttjänsttiden hemma och behöver hembiträdets arbetskraft icke tagas i anspråk, kan med ett visst fog göras gällande, att något övertidsarbete i realiteten icke föreligger. Å andra sidan kan icke bortses från det förhållandet att, med den bundenhet som utmärker hembiträdesyrket, dess utövare högt skatta rätten att fritt disponera över sin fritid. Utförandet av vakttjänst torde merendels innefatta ett intrång i denna deras rätt.

Den ståndpunkt, som av befolkningsutredningen intagits till denna fråga, synes mig utgöra den bästa lösningen. Enligt utredningens förslag skall

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

för vakttjänst alltid utgå kompensation — alltså regelmässigt i form av annan ledighet. Kompensationsledigheten för vakttjänst behöver dock icke vara av samma tidslängd som själva vakttjänsten; hänsyn får nämligen tagas till att vakttjänsten icke innebär utförandet av något egentligt arbete. Nackdelen med befolkningsutredningens förslag är emellertid, att parterna — i varje fall under lagens första giltighetstid — icke kunna med säkerhet bedöma det skäliga förhållandet mellan kompensationsledighetens och vakttjänstens tidslängder. Husmödrarnas och hembiträdenas respektive organisationer böra därför i god tid före lagens ikraftträdande söka överenskomma örn vissa vägledande normer för nämnda bedömande. Sker detta, torde några tvistigheter härom mellan parterna behöva förekomma endast i undantagsfall. Emellertid bör, såsom i ett par remissyttranden påpekats, i själva lagtexten komma till uttryck, att kompensationsledigheten icke behöver till tiden motsvara övertidsarbetet.

Vad därefter angår övertidsarbete i anledning av sjukdom kan detta givetvis vara både långvarigt och krävande. På grund härav och då de skäl, som voro avgörande då dylikt arbete föreslogs skola vara obligatoriskt, icke kunna med samma tyngd åberopas i nu förevarande sammanhang bör enligt min mening kompensation utgå jämväl för övertidsarbete i anledning av sjukdom. Skulle på grund av övertidsarbetets varaktighet praktiska svårigheter yppa sig att uttaga kompensationsledigheten, torde det ligga i båda parternas intresse att överenskomma om kompensationens utgående i form av övertidsersättning.

Socialstyrelsens förslag att kompensationsledighet ej får förläggas till tid före kl. 9 på morgonen samt att ledigheten icke får utgå i smärre repriser än två timmar finner jag lämpligt. Med sålunda angivna begränsningar torde det ligga i arbetsgivarens hand att bestämma, när kompensationsledigheten skall utgå. Söker arbetsgivaren utan giltig anledning förhala tiden för kompensationsledighetens utgående, bör han därmed anses ha i väsentlig mån åsidosatt sina skyldigheter mot hembiträdet med därav följande rätt för hembiträdet att uppsäga avtalet till omedelbart upphörande. För att emellertid arbetsgivaren icke på dylikt sätt skall kunna undandraga sig sin förpliktelse att lämna kompensationsledighet torde böra stadgas att, därest vid anställningens upphörande övertidsarbete icke blivit kompenserat genom ledighet, övertidsersättning i stället skall utgå.

13 § departementsförslaget, som innehåller bestämmelserna örn kompensation för övertidsarbete, har utformats i överensstämmelse med nu anförda synpunkter. Där stadgas sålunda för det första att arbetsgivare såsom gottgörelse för arbete å övertid är pliktig att å ordinarie arbetstid bereda hembiträde den ledighet, som kan anses skälig med hänsyn till arten av det å övertid utförda arbetet. Ledigheten må icke förläggas till tid före kl. 9 och må ej heller varje gång utgå under kortare tid än två timmar. Vidare stadgas att om arbetsgivaren och hembiträdet äro därom ense ledigheten må utbytas mot särskild övertidsersättning samt att sådan ersättning också skall utgå, där hembiträde vid anställningens upphörande ännu icke kommit

101 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

i åtnjutande av hembiträdet såsom gottgörelse för övertidsarbetet tillkommande ledighet. I ett andra stycke i paragrafen stadgas slutligen, att överenskommelse, varigenom hembiträde helt eller delvis undandragits förmån enligt denna paragraf, skall vara ogin.

Är avtalet ingånget för bestämd Blir hembiträde,_ som är anställt tid och varder hembiträdet av sjuk- för viss bestämd tid, på grund av dom förhindrat fullgöra sina sysslor sjukdom förhindrat att utföra sina under längre tid än fjorton dagar i sysslor under längre tid än fjorton följd, vare arbetsgivaren efter utgången dagar i följd, äger arbetsgivaren rätt av nyssnämnda tid berättigad uppsäga att uppsäga avtalet med fjorton dagars avtalet till upphörande fjorton dagar uppsägningstid. Visar hembiträdet efter det uppsägningen skedde; jannes före uppsägningstidens utgång, att sjukdomen vara sådan att den uppen- hembiträdet återfått sin arbetsförmåga, bärligen hommer att medföra arbetsoför- är uppsägningen förfallen, för den härimåga minst fyra veckor framåt, äger delse arbetsgivaren ej redan anställt dock arbetsgivaren, för såvitt sjukdomen annat hembiträde. Innehåller arbetsbi är förorsakad av olycksfall i arbete, avtal stadgande örn kortare uppsäggenast uppsäga avtalet till upphörande ningstid vid sjukdom, är sådant stadfjorton dagar efter det uppsägningen gande ej gällande. skedde. Visar hembiträdet före uppsägningstidens utgång, att hembiträdet återfått sin arbetsförmåga, vare uppsägningen förfallen; dock att, där uppsägningen skett senast fjorton dagar före avtalstidens slut, uppsägningen må åberopas såsom uppsägning jämlikt 4 §.

Är ej överenskommelse träffad örn bestämd tid för avtalets bestånd, skall med avseende å arbetsgivarens rätt att på grund av hembiträdets sjukdom uppsäga avtalet vad i 5 § är stadgat äga tillämpning.

Innefattar avtalet i något avseende mindre förmåner för hembiträdet än vad ovan sägs, vare avtalet i sådan del ogillt.

Hembiträdesutreclningeii.

Utredningen erinrar örn att efter legostadgans upphävande år 1926 några särbestämmelser icke funnes angående de förutsättningar, under vilka ett mellan hembiträde och arbetsgivare ingånget tjänsteavtal kunde bringas till upphörande före avtalstidens utgång, utan man hade i händelse av tvist allenast att hålla sig till vad som kunde anses följa av allmänna rättsgrundsatser. I fråga om arbetsgivares rätt att uppsäga avtalet i händelse hembiträdet av sjukdom förhindras fullgöra sina sysslor torde några mera ut-

14 §.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

13 §•

(Befolkningsutredningens förslag.) 13 §.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

vecklade sedvänjor, till vilka en lagstiftning i ämnet kunde anknytas, icke finnas. Allmänt ansåges dock, att en omedelbar uppsägningsrätt i händelse av hembiträdets sjukdom icke förelåge. Däremot torde i fråga örn uppsägningstidens längd bruket vara så mycket mera växlande.

Efter att ha framhållit att frågan örn uppsägningstidens längd i praktiken bleve identisk med frågan örn vilken tid hembiträdet skulle hos arbetsgivaren få åtnjuta förmånen av husrum och kost framhåller utredningen, att hembiträdet icke kunde göra anspråk på att någon längre tid vara skyddat mot uppsägning, då husmodern självfallet behövde annan hjälp i den sjukas ställe och bostadsutrymmet som regel icke tilläte att både det sjuka och det nyanställda hembiträdet vore boende i familjen. Det närmare fixerandet av uppsägningsvillkoren bleve en ren avvägningsfråga. Utredningen föreslår, att uppsägningsrätt skall inträda efter 14 dagars sjukdom och att hembiträdet därefter skall äga åtnjuta en uppsägningstid av ytterligare 14 dagar. Innebörden av förslaget vore alltså, att ett hembiträde icke skulle kunna på grund av sjukdom avlägsnas från sin plats, förrän sjukdomen varat fyra veckor. Utredningen föreslår dock vissa modifikationer i den angivna regeln och anför härom:

Emellertid torde med visst fog kunna göras gällande, att den föreslagna regeln örn rätt för hembiträde att under fyra veckor tillgodonjuta bostad, kost och tillsyn hos arbetsgivaren skulle verka alltför obillig för arbetsgivaren i sådana fall, där det redan från början står klart, att sjukdomen kommer att medföra arbetsoförmåga under en längre tid framåt. Att även i ett dylikt fall tvinga arbetsgivaren att behålla hembiträdet i sitt hus i fyra veckor, kan onekligen synas hårt för arbetsgivaren. Det må härvid icke förglömmas, att den föreslagna rättigheten i och för sig innebär en nyhet och att man därför icke bör gå fram med alltför rigorösa bestämmelser. Utredningen har av sådana skäl ansett sig böra föreslå ett undantag från den ovan angivna regeln av innebörd att, där sjukdomen finnes vara sådan att den uppenbarligen kommer att medföra arbetsoförmåga under minst fyra veckor framåt, arbetsgivaren skall äga att genast uppsäga avtalet till upphörande 14 dagar efter det uppsägningen skedde. Det torde få anses, att även med en dylik regel hembiträdet beredes skäligt rådrum att annorledes ordna för sin vistelse och sin omvårdnad under sjukdomen. Anmärkas må, att det torde ligga i sakens egen natur att ett sådant konstaterande av sjukdomens art och beskaffenhet, som här förutsattes, i allmänhet icke kan göras annat än av läkare. Vidare må framhållas, att undantagsstadgandet icke avses skola äga tillämpning annat än där sjukdomen uppenbarligen kommer att medföra en dylik längre arbetsoförmåga.

Örn hembiträdet skulle återfå sin arbetsförmåga efter det uppsägningen skett men före uppsägningstidens utgång, synes det rimligt att uppsägningen, som ju föranletts av sjukdomen, skall vara förfallen. Ett stadgande härom har även upptagits i utredningens förslag. Dock torde, där uppsägningen skett 14 dagar före avtalstidens slut, arbetsgivaren böra vara berättigad att åberopa uppsägningen till förhindrande av en automatisk förlängning av avtalet. Eftersom intet skäl behöver åberopas för en dylik uppsägning, torde — även örn den skedda uppsägningen uttryckligen grundats på hembiträdets sjukdom och sålunda avsetts att vara en uppsägning jämlikt 13 § — rimlig hänsyn till arbetsgivaren likväl kräva att uppsägningen åtminstone har den verkan, att den utesluter en förlängning av avtalet ut-

103 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

över den ursprungligen överenskomna tjänstetiden. Då arbetsgivarens avsikt med uppsägningen självfallet är att bringa avtalet till upphörande, torde det även kunna göras gällande, att uppsägningen sekundärt innebär en viljeförklaring, att avtalet — för den händelse hembiträdet tillfrisknar i allt fall icke skall förlängas.

De av utredningen sålunda föreslagna reglerna hade avseende å avtal, som ingåtts för viss bestämd tid. Gällde avtalet tills vidare, erfordrades nämligen — med hänsyn till att den generella uppsägningstiden för dylika avtal enligt förslaget bestämts till 14 dagar — icke någon särskild regel angående uppsägningsrätt vid sjukdom; för tydlighetens skull föreslår utredningen emellertid en hänvisning till 5 § i dess förslag.

Vad örn sjukdom föreslås gälla bör enligt utredningen även utan uttryckligt stadgande gälla beträffande sjukdomstillstånd, som förorsakats av olycksfall. Dock anser utredningen, att vid arbetsoförmåga, som förorsakats av olycksfall i arbete, hembiträdet under alla förhållanden bör äga åtnjuta bostad, kost och tillsyn hos arbetsgivaren under fyra veckor och att sålunda det snabbare uppsägningsförfarande, som föreslagits för det fall att sjukdomen befinnes komma att medföra arbetsoförmåga minst fyra veckor framåt, icke skall gälla vid olycksfall i arbete.

Reglerna örn hembiträdes rätt att vid sjukdom åtnjuta uppsägningstid böra enligt utredningens mening förlänas tvingande karaktär.

Yttrandena över kembiträdesutred-

ningens förslag.

Socialstyrelsen påpekar, att bestämmelsen att uppsägningen skall vara förfallen, därest hembiträdet före uppsägningstidens utgång kan visa, att hembiträdet återfått sin arbetsförmåga, kan medföra olämpliga konsekvenser. Örn en arbetsgivare med stöd av lagen uppsagt sitt hembiträde med hänsyn till hembiträdets sjukdom och i stället anställt ett annat hembiträde, kunde han gentemot det nyanställda hembiträdet bliva skadeståndsskyldig, örn han ej kunde vidhålla avtalet. Föreskrift syntes därför böra lämnas, att uppsägningen skulle stå fast, även örn hembiträdet återfått sin arbetsförmåga före uppsägningstidens slut, för den händelse arbetsgivaren redan anställt annat hembiträde i stället.

Befolkningsutredningen.

Befolkningsutredningen framhåller, att den av liembiträdesutredningen föreslagna undantagsbestämmelsen örn rätt till uppsägning i vissa fall av avtalet genast vid sjukdomens inträdande torde bliva aktuell endast i ett fåtal fall. Den ägde nämligen betydelse endast vid tidsbestämda avtal och under förutsättning att man kunde visa, att sjukdomen uppenbarligen bomme att medföra arbetsoförmåga minst fyra veckor. Från den föreslagna undantagsbestämmelsen vore därjämte i sin tur stadgat undantag för det fall att sjukdomen förorsakats av olycksfall i arbete. Då befolkningsutredningen

104 Departe-

ments-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ansåge det vara av intresse att undvika detalj bes täln ruelser, hade föreskrifterna ifråga ansetts kunna utan alltför stora betänkligheter utgå ur förslaget.

Hade arbetsgivaren hunnit anställa annat hembiträde, borde uppsägningen av det sjuka hembiträdet stå fast, även örn hembiträdet återfått sin arbetsförmåga före uppsägningstidens slut. Det av hembiträdesutredningen föreslagna stadgandet att uppsägning för sjukdom kunde åberopas såsom uppsägning för tidsbestämt avtal torde ha så liten praktisk betydelse att stadgandet kunde utgå. Likaså torde den av hembiträdesutredningen i 13 § andra stycket föreslagna föreskriften vara så självklar att den kunde utgå.

Fiågan örn arbetsgivares rätt att uppsäga hembiträde, som insjuknat, är av praktisk betydelse endast då avtalet mellan parterna är ingånget på bestämd tid. Gäller avtalet tills vidare, kan arbetsgivaren jämlikt den regel örn uppsägningstid, som gäller för sådana avtal, uppsäga avtalet till upphörande inom fjorton dagar. I sådana fall föreligger därför ej behov av någon särskild regel örn uppsägningstid vid sjukdom.

Den avvägning av parternas intressen, som innefattas i de föreliggande förslagen, finner jag skälig. I sak skilja sig förslagen från varandra huvudsakligen endast därutinnan att i hembiträdesutredningens förslag — men ej i befolkningsutredningens — finnes intagen en undantagsbestämmelse örn rätt till uppsägning i vissa fall av avtalet genast vid sjukdomens inträdande. Nämnda undantagsbestämmelse finner jag, i likhet med befolkningsutredningen, kunna undvaras. Jämväl i övrigt ansluter sig departementsförslaget, i vars 14 § nu ifrågavarande bestämmelser äro intagna, i sak till befolkningsutredningens förslag.

15 och

(Hembiträdesutredningens förslag.)

^ §•

Arbetgivaren äger uppsäga avtalet till omedelbart upphörande:

1) örn hembiträdet i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter gentemot arbetsgivaren;

2) om hembiträdet dömts till urbota straff;

3) örn hembiträdet befinnes lida av tuberkulos eller könssjukdom i smittsamt skede; eller

4) om hembiträdet befinnes hemfallen åt ett sedeslöst leverne.

Ej må dock såsom grund för uppsägning åberopas förhållande, varom under 1) eller 2) förmäles, sedan längre tid än en vecka förflutit från det arbetsgivaren erhöll kännedom därom; ej heller, vad angår förhållande varom

IG §§.

(Befiölkningsutredningens förslag.)

14 §.

Arbetsgivaren äger uppsäga arbetsavtal till omedelbart upphörande _1) örn hembiträdet i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter gentemot arbetsgivaren, eller

2) örn hembiträdet befinnes lida av tuberkulos eller könssjukdom i smittsamt skede.

Under 1) angivet förhållande må ej åberopas såsom grund för uppsägning sedan längre tid än en vecka förflutit från det arbetsgivaren erhöll vetskap därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

under 2) sägs, sedan mer än fem år förflutit från det gärningen begicks.

15 §.

Hembiträdet äger uppsäga avtalet till omedelbart upphörande:

1) örn arbetsgivaren dröjer med erläggande av överenskommen lön utöver två söckendagar efter förfallo dagen eller underlåter att lämna hembiträdet tillbörlig kost eller bostad, där sådan förmån är avtalad;

2) örn arbetsgivaren eller dennes make eljest i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter gentemot hembiträdet ;

3) örn arbetsgivaren eller någon av dennes husfolk befinnes lida av sjukdom, som i 14 § under 3) sägs; eller

4) örn arbetsgivaren med sitt hushåll avflyttar till annan ort och flyttningen ej blott avser tillfällig bortovaro i anledning av arbetsgivarens semester eller av annan liknande anledning.

Ej må dock såsom grund för uppsägning åberopas förhållande, varom under 1) eller 2) förmäles, sedan längre tid än en vecka förflutit från det hembiträdet erhöll kännedom därom; ej heller förhållande, som under 4) sägs, där hembiträdet medföljt vid flyttningen.

( Befolka ingeli Iredningens förslag.)

15 §.

Hembiträdet äger nppsäga arbetsavtal till omedelbart upphörande

1) örn arbetsgivaren dröjer med erläggande av överenskommen lön utöver två söckendagar efter förfallodagen eller underlåter att himna hembiträdet tillbörlig kost eller bostad, där sådan förmån är avtalad,

2) örn arbetsgivaren eller någon av dennes familj eljest i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter gentemot hembiträdet,

3) örn arbetsgivaren eller någon inom dennes bostad boende befinnes lida av tuberkulos eller könssjukdom i smittsamt skede, eller

4) örn arbetsgivaren med sitt hushåll avflyttar till annan ort och flyttningen ej blott avser tillfällig bortovaro i anledning av arbetsgivarens semester eller av annan liknande anledning.

Under 1) eller 2) angivet förhållande må ej åberopas såsom grund för uppsägning sedan längre tid än en vecka förflutit från det hembiträdet erhöll vetskap därom. Under 4) angivet förhållande må ej åberopas såsom grund för uppsägning, där hembiträdet medföljt vid flyttningen.

Hembiträdesutredningen.

Utredningen förklarar, att fastare sedvänjor näppeligen torde kunna påvisas i fråga örn parts rätt att uppsäga avtalet till omedelbart upphörande i händelse andra parten åsidosatte sina skyldigheter enligt avtalet. De anledningar, som ansåges berättiga till ett hävande av avtalet, vore mycket växlande. Stundom torde t. o. m. rena oväsentligheter anses motivera en uppsägning. Att detta icke oftare mötte protester, torde, framhåller utredningen, till huvudsaklig del bero å ena sidan på lättheten för hembiträdena att erhålla andra jämngoda platser, å andra sidan på att arbetsgivarna drogo sig för rättsliga åtgärder med hänsyn till risken att hembiträdena skulle sakna utmätningsbara tillgångar. Det torde emellertid få anses ställt utom tvivel, att ett behov av rättslig reglering av förevarande spörsmål förelåge.

Utredningen finner det följa av allmänna rättsgrundsatser, att rått att uppsäga avtalet till omedelbart upphörande föreligger, örn part väsentligen

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

åsidosätter sina skyldigheter gentemot andra parten. Beträffande det sätt, varpå denna grundsats bör komma till uttryck i lagen, anför utredningen:

Det vill synas tveksamt, örn i förevarande lagförslag en uppräkning bör ske av de omständigheter, som sålunda böra berättiga till uppsägning. Onekligen bidrager en dylik uppräkning till att klarlägga vad som med stadgandet åsyftas. Emellertid torde det vara ägnat att ingiva betänkligheter att för det begränsade område, varom här är fråga, alltför mycket ge sig in på detaljer; spörsmålet återkommer ju med avseende å andra arbetsområden och torde lämpligen i ett större sammanhang få en mera utformad lösning. Emellertid må vidare framhållas, att, huru fullständig en dylik uppräkning än göres, det ändock lärer vara ofrånkomligt med en allmän, kompletterande bestämmelse. Med hänsyn till det anförda har’ utredningen här begränsat sig till att allenast upptaga den principiella bestämmelsen, att uppsägningsrätt föreligger vid ett väsentligt åsidosättande av parts skyldigheter gentemot andra parten; dock att vad angår dylikt åsidosättande från arbetsgivarens sida regeln ansetts i vissa avseenden böra närmare utformas. Förutom denna allmänna regel har utredningen såsom hävningsgrunder, berättigande till omedelbar _ uppsägning, upptagit vissa särskilda förhållanden, som emellertid icke direkt innebära ett åsidosättande av vederbörandes skyldigheter enligt anställningsavtalet.

Utredningen påpekar, att under begreppet väsentligt åsidosättande av skyldigheterna gentemot andra parten folie företeelser av mycket olika art, varför begreppet svårligen kunde bestämt definieras. Utredningen yttrar vidare:

Omständigheterna i det särskilda fallet lära sålunda få avgöra, örn ett åsidosättande är att anse som väsentligt eller icke. Beträffande arten av de företeelser, som här åsyftas, må emellertid nämnas, att därmed i första hand avses — vad hembiträdets skyldigheter angår -- att hembiträdet avsiktligt underlåter att på vederbörligt sätt utföra sina sysslor. Sker detta vid enstaka tillfälle eller gäller det ett åliggande av mindre betydande art, torde dock åsidosättandet icke kunna anses vara väsentligt. Skulle hembiträdet utebliva från arbetet utan laga förfall är detta givetvis att anse som ett väsentligt åsidosättande av hembiträdets förpliktelser, där ej bortovaron är helt tillfällig. Men vidare inbegripas under ifrågavarande stadganden även sådana företeelser som att endera parten gör sig skyldig till misshandel eller ärekränkning av den andra elier till annan förbrytelse mot henne. Aven torde härunder böra inbegripas, att endera parten söker förleda den andra till lagstridiga eller eljest för allmän anständighetskänsla stötande handlingar. Med förbrytelse mot arbetsgivaren själv bör givetvis jämställas sådan handling gentemot arbetsgivarens barn eller husfolk.

Vad angår arbetsgivares åsidosättande av skyldigheterna gentemot hembiträde har utredningen ansett erforderligt att i några punkter föreslå en närmare utformning av de förutsättningar, under vilka hembiträdet äger häva anställningsavtalet. Härvid åsyftas först det fall, att arbetsgivaren icke erlägger avtalad lön å utfäst tid. Såsom redan i ett tidigare sammanhang antytts, lärer det förekomma i en icke alldeles oväsentlig omfattning, att hembiträdena få vänta med utfåendet av sin lön en kortare eller längre tid efter förfallodagen, ett förhållande som måhända ytterst leder sitt ursprung till legostadgans bestämmelse att tjänstehjon icke hade rätt att, utan husbonden så ville, utbekomma något av lönen förrän tjänstehjonet sin tid uttjänt och redo för sig gjort. Självfallet böra emellertid hembiträdena liksom andra arbetstagare äga utfå sin lön å respektive förfallodagar och en

107 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

försummelse härutinnan är följaktligen att anse som ett åsidosättande flan arbetsgivarens sida av hans förpliktelser gentemot hembiträdet. Det synes dock icke tilltalande att varje försummelse härutinnan skall betraktas som uppsägningsanledning, då arbetsgivarens underlåtenhet ju kan bero pa oförutsedda, av honom oberoende omständigheter. Utredningen har därför föreslagit ett stadgande, enligt vilket hembiträdet skall aga uppsäga anställningsavtalet till omedelbart upphörande, örn arbetsgivaren dröjer med erläggande av överenskommen lön utöver två söckendagar efter forfallodagen. I brist på annan överenskommelse skall såsom förfallodag anses sista söckendagen i varje kalendermanad.

Det har vidare ansetts lämpligt att uttryckligen stadga, att såsom uppsägningsgrund jämväl skall anses, örn arbetsgivare underlåter att famna hembiträde tillbörlig kost eller bostad, där sådan förmån enligt avtalet skall utgå Det lärer visserligen i våra dagar vara sällsynt, att hembiträdet icke erhåller tillbörlig kost, men stadgandet örn uppsägnmgsratt vid underlåtenhet därutinnan har det oaktat ansetts icke böra saknas. Vad åter bostadsfrågan angår, har redan förut framhållits, att åtskilligt lärer brista härvidlag; det har därför synts naturligt att stadga uppsägningsrätt for hembiträdet, där arbetsgivaren icke tillhandahåller bostad, motsvarande vad härutinnan blivit utfäst eller vad lagen därom stadgar.

Med att arbetsgivaren åsidosätter sina skyldigheter gentemot hembiträdet torde böra jämställas, att arbetsgivarens make gör sig skyldig till dylikt åsidosättande. Skulle exempelvis i ett sådant fall, där husmodern ar att anse som arbetsgivare, hennes man göra sig skyldig till otillbörliga närmanden gentemot hembiträdet, bör detta sålunda berättiga hembiträdet att uppsäga avtalet till omedelbart upphörande.

I hembiträdesutredningens förslag lia vidare upptagits en rad speciella uppsägningsanledningar, vilka synts böra jämställas med att palt väsentligen åsidosätter sina skyldigheter gentemot andra parten. Hit hor att hembiträdet respektive arbetsgivaren eller någon av hans husfolk befinn es lida av tuberkulos eller könssjukdom i smittsamt skede. Eli bestämmelse om uppsägningsrätt i sådant fall har synts utredningen väl motiverad med hänsvn till de speciella förhållanden, under vilka hembiträdets arbete utfördes, och den inställning, som ganska allmänt hystes gentemot dessa sjukdomar. I fråga örn andra sjukdomar har utredningen icke ansett erforderligt med motsvarande bestämmelse. Om emellertid hembiträdet vid träffandet av anställningsavtalet förtegat viss sjukdom, varav hembiträdet tede, borde, framhåller utredningen, arbetsgivaren självfallet, under förutsättning att sjukdomen vore av beskaffenhet att inverka på hembiträdets arbetsförmåga och att sjukdomen icke vore att betrakta som rent tillfällig, ilga skilja hembiträdet från sig. Förfarandet torde emellertid icke behöva i lagen angivas som en särskild uppsägningsgrund, då redan av avtalslagens bestämmelser torde följa, att avtalet i och för sig vore ogiltigt; avtalet hade nämligen framkallats genom ett svikligt förtigande av omständighet, som kunde antagas lia varit av betydelse för avtalets tillkomst.

Utredningen har ytterligare som uppsägningsanledning från arbetsgivarens sida upptagit, att hembiträdet ådömts urbota straff. Angående motiven härtill anför utredningen:

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Detta tiar ansetts motiverat med hänsyn till elen förståeliga motvilja de Hesta _ arbetsgivare säkerligen hysa mot att i sina hem och i daglig, intim beröring med sina barn ha en till urbota straff dömd person. Vad särskilt angår det fall att hembiträdet dömts för tillgreppsbrott må för övrigt framhållas det olämpliga i att hon, där hon har dylika anlag, fortsätter i ett yrke, som genom lättheten att oupptäckt begå tillgrepp erbjuder sådana speciella frestelser som hembiträdesyrket. Det oaktat kan givetvis lämpligheten av det föreslagna stadgandet starkt ifrågasättas, särskilt med hänsyn till våra dagars — helt visst berättigade — strävanden att på allt sätt underlätta möjligheterna för dem, som begått brott, att återgå till ett obrottsligt leverne. Utredningen hade väl heller icke ansett sig böra föreslå ett dylikt stadgande, örn man icke på ansvarigt håll inom hembiträdeskretsar funnit stadgandet lämpligt. Det framhålles nämligen, att hembiträdesyrket ofta blir hållet för ett yrke, som alltid står vederbörande till buds oavsett yrkeskunskaper och moraliska kvalifikationer, varför en bestämmelse av föreslaget innehåll skulle bidraga till att gallra de arbetssökande och därigenom höja kårens anseende. För övrigt må understrykas, att uppsägningsbestämmelsen ju endast ger arbetsgivaren en rätt att uppsäga avtalet, där han finner det begangna brottet vara sådant, att han icke anser sig kunna ha hembiträdet kvar i sitt hem, men att självfallet ingen skyldighet till uppsägning förefinnes. ' ö

Med nyssnämnda uppsägningsanledning anser utredningen i viss mån kunna jämställas, att hembiträdet befinnes föra ett sedeslöst leverne. Även i ett dylikt fall talade starka skäl för att arbetsgivaren skulle äga att omedelbart avkoppla hembiträdet från vidare beröring med hemmet och barnen. Utredningen säger sig förmoda, att — med de speciella arbetsförhållanden som råda inom yrket — en uppsägningsrätt för arbetsgivaren i dylika fall icke komme att möta allvarliga erinringar från något håll. Att stadgandet icke kunde väntas komma till användning annat än i enstaka fall borde icke föranleda, att detsamma ansåges överflödigt.

Slutligen har utredningen såsom en särskild uppsägningsanledning för hembiträdena upptagit den omständigheten att arbetsgivaren med sitt hushall avflyttar till annan ort och påfordrar att hembiträdet därvid skall medfölja. Därvid har dock undantagits det fall att flyttningen allenast gäller en tillfällig bortovaro i anledning av arbetsgivarens semester eller av annan liknande anledning. Utredningen yttrar härom följande:

Förevarande bestämmelse berör utan tvivel ett ömtåligt ämne. Som bekant förefinnes en ganska utbredd motvilja bland de hembiträden, som äro anställda i städer eller andra samhällen, att medfölja vid sommarvistelse pa landet. Anledningarna härtill torde icke behöva i detta sammanhang närmare utredas; främst torde orsakerna emellertid vara dels att arbetet i ett. sommarhushåll anses mera besvärligt, dels ock att sommarvistelsen avskär hembiträdena fran deras sedvanliga umgänge och förströelser. Utredningen har ansett att, da ett hembiträde vid träffande av anställningsavtal regelmässigt mäste räkna med att familjen kan komma att tillbringa någon tid å annan ort i och för rekreation, det näppeligen kan godtagas som uppsägningsanledning, att en dylik semestervistelse verkligen kommer till stånd. Det torde böra fordras av det hembiträde, som icke vill medfölja en .sa<^an tillfällig bortovaro, att hon antingen gör förbehåll därom vid anställningens början eller ock binder sig allenast per månad eller eljest

109 Kungl. Majlis proposition nr 217.

för sådan tid, att anställningen slutar före den tilltänkta sommarvistelsens början. Helt annorlunda ställer det sig vid en definitiv eller i varje fall mera långvarig avflyttning till annan ort. En sådan eventualitet kan det knappast fordras att hembiträdet skall taga i beräkning vid avtalets ingående, och torde hon därför böra äga rätt att omedelbart uppsäga avtalet, där arbetsgivaren begär att hon det oaktat skall medfölja vid flyttningen.

Vissa preskriptionsbestämmelser ha föreslagits av utredningen i syfte att förebygga ett otillbörligt utnyttjande av uppsägningsreglerna. Körande bestämmelsernas innebörd och skälen för vad utredningen härutinnan föreslagit anföres:

Utredningen har föreslagit vissa preskriptionsbestämmelser i syfte att förebygga ett otillbörligt utnyttjande av uppsägningsreglerna. Sålunda bär föreslagits att, där uppsägningsgrunden är ett väsentligt åsidosättande från andra partens sida av parten åvilande skyldigheter enligt avtalet, denna grund icke må åberopas sedan längre tid än en vecka förflutit fran det den förfördelade erhöll kännedom örn förhållandet. Sedan viss tid förflutit utan att vederbörande begagnat sin uppsägningsrätt, måste man nämligen anse, att den timade händelsen icke tillmätts sådan betydelse, att avtalsförhållandet bör upplösas, eller att den förfördelade i allt fall avstått från rätten att på den grund uppsäga avtalet. Motsvarande regel avses skola gälla även med avseende å det fall, att hembiträde dömts till urbota straff. Eör dessa sistnämnda fall torde emellertid även böra stadgas en absolut tidsfrist, efter vilken det begångna brottet överhuvud icke må åberopas såsom omedelbar uppsägningsanledning och detta oavsett örn arbetsgivaren erhållit kännedom därom inom nämnda tid eller icke. Denna tidsfrist Ilar i förslaget angivits till fem år. Beträffande härefter uppsägning i anledning av att arbetsgivaren med sitt hushåll avflyttar till annan ort, synes uppsägnin^srätten böra upphöra i och med att hembiträdet faktiskt medföljt vid flyt?ningen; hon får därigenom anses hava gått med på de förändrade villkoren och sålunda hava avstått från den henne eljest tillkommande uppsägningsrätten. Yad slutligen angår de fall, där uppsägningsanledningen är sjukdom av angivet slag eller sedeslöst leverne från hembiträdets sida, torde uppsägningsrätt icke böra föreligga, sedan sjukdomen upphört eller hembiträdet återgått till ett ordentligt levnadssätt. Det torde emellertid — då uppsägningsrätten knutits till det förhållandet att vederbörande »befinnes lida» av sjukdom eller »befinnes hemfallen» åt sedeslöst leverne — icke vara erforderligt att i lagtexten uttryckligen angiva, att uppsägningsrätt icke längre föreligger sedan sjukdomen upphört eller hembiträdet återgått till ett ordentligt levnadssätt.

En ledamot av hembiträdesutredningen (fru Nordgren) har ansett stadgandena örn rätt till uppsägning av hembiträde för fall att hembiträdet dömts till urbota straff eller befinnes hemfallen åt ett sedeslöst leverne böra såsom mindre välbetänkta utgå ur förslaget. Beträffande förstnämnda uppsägningsanledning anföres därvid, att förslaget därutinnan stöde i en bjärt motsats till de strävanden, som från skilda håll gjordes i syfte att underlätta för dem, som en gång begått brott, att ånyo inlemmas i samhället såsom arbetande och samhällsnyttiga individer. I fråga om den andra uppsägningsanledningen anser nämnda ledamot stadgandet därom mindre lämpligt framför allt med hänsyn till den subjektivitet i omdömet, med vilken ifrågavarande

Ilo

Kungl. May.ts proposition nr 217.

företeelse kunde förväntas bliva bedömd, och till den risk för konflikter och slitningar, som därav kunde följa.

Yttrandena över hembiträdesutredningens

förslag.

Medicinalstyrelsen, landsorganisationen, Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Hallands läns hushållningssällskaps hemarbetsnämnd intaga till frågan, huruvida den omständigheten att hembiträdet dömts till urbota straff skall utgöra uppsägningsanledning, samma ståndpunkt, som kommit till synes i det av fru Nordgren avgivna särskilda yttrandet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser uppsägningsrätt i dylikt fall böra föreligga endast örn hembiträdet under anställningstiden dömts till urbota straff. Lantbruksstyrelsen framhåller, att då hembiträdet avtjänat sitt straff och sålunda sonat sitt brott domen icke bör få föranleda hembiträdets uppsägning till omedelbar avflyttning. Socialstyrelsen har ej något att invända mot uppsägningsrätten för det fall att hembiträdet under anställningstiden begår ett brott, som kan förskylla urbota straff. I fråga om tidigare begångna brott finner styrelsen skäligt, att hembiträde, som icke har någon bestämd anställningstid avtalad, får tillgodonjuta den i fråga örn dylika avtal bestämda uppsägningstiden. Beträffande åter avtal, som ingåtts för bestämd tid, exempelvis för ett år i ett lanthushåll, borde måhända arbetsgivaren berättigas att uppsäga hembiträdet med iakttagande av samma uppsägningstid, som gäller för ej tidsbestämda avtal, om nämligen det brott, varför hembiträdet dömts till urbota straff, vore av sådan art, att tilltron till hembiträdet med skäl måste rubbas.

Medicinalstyrelsen finner den för arbetsgivare och arbetstagare ömsesidiga uppsägningsgrunden att vederbörande befi niles lida av tuberkulos eller könssjukdom i smittsamt skede innebära en alltför snäv begränsning. Former av t. ex. sinnessjukdom, epilepsi och svårare kroniska hudsjukdomar kunde i lika hög grad försvåra hemarbetet eller verka störande på omgivningen eller innebära en hälsofara. Socialstyrelsen anser vissa mycket smittosamma hudsjukdomar, såsom allvarligare eksem, böra berättiga till uppsägning av avtal till omedelbart upphörande. Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar, att bestämmelsen örn rätt att uppsäga hembiträde, som befunnes lida av tuberkulos eller könssjukdom i smittsamt skede, bleve skäligen betydelselös, därest den ej kompletterades med en bestämmelse örn skyldighet för hembiträde att på anfordran vid platsens tillträdande förete friskintyg. Sådan skyldighet syntes även böra föreligga under anställningstiden, då särskilda omständigheter sådant påkallade, åtminstone örn arbetsgivaren utfäste sig att bekosta läkarundersökningen. Med hänsyn till den oersättliga skada, som eljest kunde åsamkas arbetsgivarens familj och särskilt med tanke på barnen syntes en sådan bestämmelse ha en given plats i detta sammanhang.

Beträffande rätten för arbetsgivare att uppsäga hembiträde, som befinnes hemfallen åt sedeslöst leverne, instämmer Hallands läns hus-

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 217'.

hållningssällskaps hemarbetsnämnd med det av fru Nordgren avgivna särskilda yttrandet. Socialstyrelsen ifrågasätter, om bestämmelsen icke borde utgå ur lagen. I varje fall syntes enligt styrelsens mening behov ej föreligga att tillerkänna arbetsgivaren rätt att låta avtalet omedelbart upphöra; det syntes tillräckligt att beträffande tidsbestämda avtal tillerkänna honom rätt att på denna grund uppsäga hembiträdet med viss tids varsel. Medicinalstyrelsen framhåller, att synpunkter motsvarande de som läge till grund för förslaget torde vara att anlägga på hembiträdets rätt att uppsäga avtalet till omedelbart upphörande. Enligt utredningens förslag skulle nämligen hembiträdet icke kunna omedelbart frånträda anställningen hos en husbonde, som på ett otillbörligt sätt ville utnyttja anställningsförhållandet.

Befolkiiingsutredningen.

Utredningen anför i motiveringen till 14 och 15 §§ i dess förslag följande:

I fråga örn arbetsgivarens rätt att uppsäga arbetsavtal till omedelbart upphörande föreslår befolkningsutredningen, i likhet med reservanten fru Nordgren i hembiträdesutredningen, att punkterna 2) och 4) i 14 § i utredningens förslag böra helt utgå.

Det är visserligen riktigt, att även andra sjukdomar än de i paragrafen nämnda äro av sådan beskaffenhet, att de torde kunna likställas med dessa, men då en fullständig uppräkning av sjukdomar, som kunna anses berättiga till omedelbart hävande av arbetsavtalet, ej lämpligen synes kunna ske, har befolkningsutredningen ansett det vara tillräckligt att angiva de ursprungligen föreslagna två sjukdomarna. Som hembiträdesutredningen framhållit, synes en bestämmelse örn uppsägningsrätt enligt förslaget väl motiverad med hänsyn till de speciella förhållanden, under vilka hembiträdets arbete utföres, och den inställning, som ganska allmänt hyses gentemot dessa sjukdomar.

Enligt 15 § har hembiträdet å sin sida erhållit rätt att omedelbart uppsäga arbetsavtalet, örn arbetsgivaren eller någon inom dennes bostad boende befinnes lida av ifrågavarande sjukdomar.

Det har ej synts befolkningsutredningen nödvändigt att företaga ytterligare utredning örn reglerna för hävande av avtal med hänsyn till att de vanligast förekommande arbetsavtalen kunna bringas till upphörande redan efter fjorton dagar från det uppsägning skett av någon av parterna.

Yttrandena över be tolknings utredningens

förslag.

Statens arbetsmarknadskommission framhåller, att ett väsentligt åsidosättande av skyldigheterna gentemot andra parten kunde lia karaktären av en fortgående underlåtenhet, som till slut stegrades därhän att väsentligt åsidosättande kunde anses föreligga. Arbetsgivarens åtgärd att uppsäga avtalet kunde sålunda grundas på hembiträdets sätt att uppträda under en längre tidsperiod. Att det med hänsyn därtill kunde komma att för arbetsgivaren visa sig vara förenat med uppenbara svårigheter att i händelse av tvist styrka, att han verkställt uppsägningen, innan en vecka förflutit efter det han erhållit vetskap örn att hembiträdet väsentligt åsidosatt sina skyldigheter, torde vara uppenbart. Motsvarande svårigheter kunde givetvis upp-

112 Departe-

ments-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

komina för ett hembiträde, som med stöd av det liknande stadgandet i 15 § uppsagt sin anställning. Kommissionen hyste den uppfattningen att för dessa fall några särskilda tider icke borde stadgas i lagen. Några olägenheter av att ifrågavarande föreskrifter utginge ur lagtexten torde icke vala att befara. Vad anginge rätten för arbetsgivare att uppsäga hembiträde, som dömts till urbota straff eller förde ett sedeslöst leverne, framhåller kommissionen, att de synpunkter, som borde därutinnan anläggas på anställningsförhallanden i allmänhet, med hänsyn till det husliga arbetsområdets speciella karaktär icke kunde överlag tillerkännas giltighet inom nämnda arbetsområde. Kommissionen ifrågasatte därför, huruvida det kunde anses skäligt, att en arbetsgivare måste låta ett på viss tid anställt hembiträde kvarstanna i tjänst även sedan arbetsgivaren erhållit kännedom örn att hembiträdet till exempel ådömts frihetsstraff för upprepade stölder, begångna hos den förre arbetsgivaren. Ett hembiträde kunde även, utan att hon formellt åsidosatte sina skyldigheter å arbetsplatsen, å sin fritid föra en sådan vandel, att arbetsgivaren kunde hysa en berättigad oro, att därigenom betydande vådor kunde uppkomma med hänsyn till att i familjen funnes minderåriga barn. Kommissionen förordade därför ett ytterligare övervägande av ifrågavarande spörsmål. Därest arbetsgivaren skulle tillerkännas en vidgad rätt i förevarande hänseende, borde samtidigt övervägas, huruvida icke en motsvarande rätt helt eller delvis borde tillerkännas hembiträdet.

Högerns centrala kvinnoråd påpekar — i likhet med arbetsmarknadskommissionen att man ofta ej kan klart angiva den tidpunkt, från vilken den i 14 § andra stycket och 15 § andra stycket stadgade tidpunkten av en vecka skall räknas.

Svenska arbetsgivareföreningen och svenska lantarbetsgivareföreningen motsätta sig uteslutandet av dom å urbota straff och sedeslöst leverne såsom uppsägningsanledningar. Sistnämnda förening påtalar jämväl att vid tillerkännande åt hembiträde av rätt att uppsäga avtalet, därest arbetsgivaren dröjde med erläggande av överenskommen lön två dagar efter förfallodagen, tillbörlig hänsyn icke tagits till att dröjsmålet kunde vara ursäktligt. Det kunde ju inträffa, att i en familj med många barn, där husfadern kanske vid särskilt ansträngda tidpunkter finge upjataga lån för att klara familjen, ett dröjsmål kunde anses mer än väl ursäktligt. Föreningen hemställde därför, att till bestämmelsen fogades ett undantag för det fall att dröjsmålet vore ursäktligt.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund ifrågasätter, huruvida det ej borde åligga hembiträde vid anställning i familj med barn att vid anfordran och pa arbetsgivarens bekostnad anskaffa friskintyg. En sådan bestämmelse förefölle förbundet icke oskälig med hänsyn till den uppenbara smittorisken för barn.

Under avtalsförhållandet kunna givetvis inträffa omständigheter, på grund av vilka det för den ena parten framstår som ett bjudande intresse, att avtalet med det snaraste bringas till upphörande. Vore alla avtal träffade på

113 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

obestämd tid, behövde en dylik situation måhända icke påkalla särskild uppmärksamhet i detta sammanhang; vardera parten har ju vid dylika avtal möjlighet att uppsäga avtalet att upphöra efter 14 dagar. För de tidsbestämda avtalens del erfordras dock i varje fall en reglering av möjligheten att uppsäga avtalet i förtid. En avvägning efter skälighetsnormer måste härvid äga rum. Resultatet av denna avvägning bör icke med fog kunna utan vidare åberopas till stöd för en likartad reglering på andra arbetsområden. Hushållsgemenskapen mellan arbetsgivare och hembiträde är nämligen en faktor, vartill särskild hänsyn måste tagas i förevarande sammanhang.

Under nästföregående paragraf har behandlats frågan örn tidsbestämda avtals upphörande i förtid på grund av hembiträdes sjukdom; en viss uppsägningstid ansågs därvid skäligen böra iakttagas. I nu ifrågavarande paragrafer behandlas frågan örn uppsägning av avtal — såväl tidsbestämda som andra — till omedelbart upphörande. 15 § departementsförslaget behandlar frågan örn arbetsgivarens och 16 § frågan örn hembiträdets uppsägningsrätt.

Vad först angår arbetsgivarens uppsägningsrätt upptager departementsförslaget, i överensstämmelse med hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens förslag, såsom första uppsägningsanledning den omständigheten att hembiträdet i väsentlig mån åsidosatt sina skyldigheter mot arbetsgivaren. Beträffande innebörden av detta uttryck kan jag inskränka mig till att hänvisa till den utförliga motivering som lämnats av hembiträdesutredningen. Stadgandet i 15 § andra stycket om den tid, inom vilken en sådan uppsägning kan med laga verkan ske, har emellertid, med hänsyn till vad statens arbetsmarknadskommission anmärkt, i departementsförslaget givits en något ändrad formulering, genom vilken är avsett att utmärkas att, i den män uppsägningen grundar sig på successiva försyndelser från hembiträdets sida, vilka icke var och en för sig utgöra tillräckligt motiv för en uppsägning, denna icke skall anses ha skett för sent på den grund att arbetsgivaren under mera än en vecka haft kännedom örn vissa av de åberopade omständigheterna.

Såsom andra uppsägningsanledning för arbetsgivaren upptages, likaledes i överensstämmelse med hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens förslag, att hembiträdet befinnes lida av tuberkulos eller av könssjukdom i smittsamt skede. I ett par remissyttranden har gjorts gällande, att vissa andra sjukdomar borde jämställas med de båda nämnda. Det synes mig dock i så fall vanskligt att åstadkomma en någorlunda hållbar avgriinsning. Att i detta sammanhang särskilt uppmärksamma tuberkulosen och könssjukdomarna synes mig befogat, förutom på grund av dessa sjukdomars smittofarligliet och stora spridning, jämväl därav att de ofta icke hindra den sjuke att fortfarande utöva sina vanliga sysslor och därigenom ytterligare öka smittorisken.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund lia påpekat önskvärdheten av ett stadgande örn att hembiträdet skall vara skyldigt förete läkarintyg angående sitt hälsotillstånd; det har

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. si6 44 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

framhållits, att stadgandet om rätt för arbetsgivare att uppsäga hembiträde, som lede av tuberkulos eller könssjukdom, eljest bleve utan större praktiskt värde. För egen del finner jag det sannolikt, att ett stadgande av sådan innebörd skulle gentemot hembiträdet utgöra ett värdefullt stöd för en arbetsgivare, som hyser farhåga för att hembiträdet lider av någon av angivna sjukdomar. Korrektiv mot att stadgandet skulle av arbetsgivaren utnyttjas i trakasseringssyfte torde föreligga därigenom att anskaffandet av läkarintyget bör ske på arbetsgivarens bekostnad. Det synes mig icke nödvändigt att inskränka stadgandet att avse intyg allenast om frihet från tuberkulos och könssjukdom i smittsamt skede. I enlighet härmed har i 15 § tredje stycket intagits ett stadgande att hembiträde är skyldigt att efter anmodan av arbetsgivaren på dennes bekostnad anskaffa och för arbetsgivaren förete läkarintyg angående sitt hälsotillstånd. Hinder torde icke möta mot en tillämpning av stadgandet redan vid hembiträdes tillträdande av anställning. Jag vill i detta sammanhang erinra örn att gällande tuberkulosförordning innehåller förbud för den, som är behäftad med smittsam tuberkulos, att tillträda anställning att sköta barn samt att vid remissbehandlingen av det förslag, som ligger till grund för förordningen, underströks behovet av kontroll i tuberkuloshänseende beträffande hembiträden.

Såsom ytterligare uppsägningsanledningar för arbetsgivaren upptog hembiträdesutredningens förslag, att hembiträdet dömts till urbota straff samt att hembiträdet befunnes hemfallen åt ett sedeslöst leverne. En reservant inom utredningen ansåg dock dessa stadganden böra utgå ur förslaget, och befolkningsutredningen har för sin del anslutit sig till reservantens ståndpunkt. Vad förstnämnda uppsägningsanledning angår är enligt min mening hembiträdesutredningens förslag uppenbart alltför vidsträckt avfattat. A andra sidan är det — såsom torde framgå av socialstvrelsens yttrande över hembiträdesutredningens förslag — förenat med avsevärda svårigheter att på ett tillräckligt distinkt sätt inrama de fall, i vilka omständigheterna kring det av hembiträdet begångna brottet äro sådana, att ett förtroendefullt förhållande mellan arbetsgivaren och hembiträdet måste anses omöjliggjort. Härtill kommer att spörsmålet icke torde äga någon större praktisk betydelse; i de viktigaste fallen — nämligen då hembiträdet begått brottet i den av henne fortfarande innehavda anställningen — torde hembiträdet i allmänhet finna det med sitt eget intresse mest förenligt att snarast byta anställning. Jag ansluter mig därför härutinnan till befolkningsutredningens förslag. Beträffande därefter den andra uppsägningsanledningen —hembiträdes sedeslösa leverne — må särskilt framhållas vikten av att rättsförhållandena mellan arbetsgivare och hembiträde, vilka endast i undantagsfall torde komma under domstols eller annan myndighets bedömande, till förhindrande av godtycke från arbetsgivarens sida grunda sig på fullt entydiga bestämmelser. Ur denna synpunkt måste, såsom ock framhållits, införande av rätt till omedelbar uppsägning på grund av påstående örn hembiträdes sedeslöshet ingiva betänkligheter med hänsyn till de olikartade subjektiva bedömanden, som förekomma på detta område. I likhet med

Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

befolkningsutredningen anser jag därför ifrågavarande uppsägningstid icke böra upptagas i lagen.

I fråga om hembiträdes rätt att uppsäga avtalet till omedelbart upphörande äro hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens förslag överensstämmande utom därutinnan att uppsägningsrätten i ett par hänseenden gjorts något vidare i befolkningsutredningens förslag. Jag har icke anledning att i sistnämnda förslag föreslå någon annan ändring än den, som föranledes därav att preskriptionsbestämmelsen i fråga örn uppsägning vid väsentligt åsidosättande av skyldigheterna mot hembiträdet böra vara lika lydande med motsvarande föreskrifter beträffande skyldigheterna mot arbetsgivaren.

17 §.

(Hembiträdesutredningens förslag.) (Befolkningsutredningens förslag.)

16 §.

Då avtalet uppsagts, vare arbetsgivaren skyldig att på begäran lämna hembiträdet betyg angående anställningen.

Betyget skall innehålla uppgifter örn anställningens art och anställningstiden samt om hembiträdets flit, ordning och skicklighet i arbetet.

16 §.

Då arbetsavtal uppsagts, är arbetsgivaren skyldig att på begäran lämna hembiträdet betyg angående anställningen enligt av statens arbetsmarknadskommission fastställt formulär.

Hembitr ädesutrednin gen.

Efter erinran örn bestämmelserna i 1833 års legostadga om utfärdande av orlovssedel uppgiver utredningen, att det beträffande hembiträdena — liksom i fråga om andra i enskild tjänst anställda arbetstagare — torde vara allmän regel, att skriftligt betyg utfärdas vid anställningens upphörande. Vidkommande åter frågan örn i vilka hänseenden betyget borde lämna upplysning rådde olika meningar; stundom inskränktes betyget till att omfatta endast uppgifter örn anställningens art och anställningstiden, i andra fall skedde vid betygssättningen ett ganska ingående bedömande av hembiträdets yrkesskicklighet samt moraliska och sedliga kvalifikationer m. m. I allmänhet torde klagas över att betygen antingen vore för intetsägande eller att de icke vore att lita på, i det att de lämnade uppgifterna ej motsvarade betygsutfärdarens verkliga mening örn hembiträdet.

Enligt hembiträdesutredningens mening bör i lagen uttryckligen stadgas, att skyldighet föreligger för arbetsgivare att vid anställningens upphörande utgiva betyg till hembiträdet. Med hänsyn till att betyget i allmänhet är avsett att användas vid sökande av ny anställning bör rätten att utfå betyg inträda redan då det tidigare anställningsavtalet blivit uppsagt. Skulle i följd av parternas åsämjande avtal upphöra utan förutgången uppsägningstid torde, utan att särskilt stadgande därom vore behövligt, skyldigheten att utgiva betyg få anses uppkomma i och med att avtalet upphörde. I vartdera fallet torde såsom förutsättning för skyldighetens uppkomst böra gälla, att hembiträdet framställde begäran om erhållande av betyg.

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Skäl kunde enligt utredningens mening anföras både för och emot användandet av fasta formulär vid betygsskrivningen. A ena sidan framtvingade användandet av tryckta formulär relativt fullständiga svar, å andra sidan förelåge risk att betygssättningen bleve alltför summarisk och därför i realiteten föga upplysande. I vissa fall kunde formuläret lända till nytta, medan i andra fall användandet av formuläret kunde ha en rakt motsatt verkan. På grund därav och då en sådan formföreskrift som att visst betygsformulär skulle användas givetvis icke borde träffas utan tvingande skäl hade utredningen ansett sig icke böra föreslå något stadgande därom.

Beträffande frågan örn betygens innehåll anför utredningen:

Självfallet måste varje betyg innehålla erforderliga uppgifter angående anställningens art, d. v. s. örn anställningen avsett arbete såsom ensamjungfru, kokerska, köksa, husjungfru, barnjungfru eller eventuellt annan befattning, ävensom örn anställningstidens längd. Vidare torde, för att icke betyget skall bliva praktiskt taget värdelöst för sitt syfte, detsamma böra innehålla uppgifter örn vederbörandes flit, ordning och skicklighet i arbetet. Att i sistnämnda hänseende föreskriva skyldighet för husmödrarna att särskilt betygsätta olika till tjänsten hörande arbetsgrenar synes emellertid icke erforderligt. En var husmor torde härutinnan få förfara efter vad som anses lämpligast. I allmänhet torde det väl anses tillräckligt med ett generellt omdöme örn vederbörandes skicklighet i den befattning, varom fråga är.

Mycket olika meningar torde råda beträffande frågan, huruvida betygen böra innehålla något uttalande örn hembiträdenas vandel. Å ena sidan göres gällande att, då fråga är örn en person, som så intimt kommer i beröring med arbetsgivaren och hans familj som fallet är med ett hembiträde, vissa uppgifter om vandeln äro av nöden. A andra sidan hävdas, att dylika värdesättningar självfallet bliva ganska godtyckliga och att betygen därför böra inskränkas till att avse de rena arbetsförhållandena; vederbörandes förhållande utom arbetet anses vara en privatsak, varom betygsutfärdaren icke har att uttala sig. För sin del håller utredningen före, att en betygssättning av den anställdes vandel merendels är av begränsat värde samtidigt som den kan giva upphov till mycken irritation och obehag, varför det icke vill synas lämpligt att i betygen medtages någon uppgift härom. Erforderliga upplysningar angående ett hembiträdes allmänna lämplighet för en ifrågasatt plats torde det oaktat kunna utläsas av hennes betyg, nämligen genom de uppgifter angående hennes flit och ordning i arbetet, som betygen enligt vad förut sagts skola innehålla.

Nära samband med nyssnämnda spörsmål har frågan, örn i betyget skall angivas anledningen till avtalets upphörande. I en del fall lärer det otvivelaktigt för hembiträdet vara av ett visst intresse att anledningen säges ut, såsom då hon själv av giltiga orsaker sagt upp sin plats. Är åter anledningen till anställningens upphörande helt enkelt den, att hembiträdet och husmodern på grund av olikhet i lynnen och temperament icke passa att samarbeta, kan det vara både svårt och obehagligt att i skriftlig form angiva den verkliga anledningen. Skulle slutligen anledningen till uppsägningen vara missnöje från husmoderns sida med hembiträdets förhållande utom tjänsten lärer det, av enahanda skäl som ovan anförts beträffande frågan örn en betygssättning av hembiträdets vandel, vara direkt olämpligt att i betyget angiva uppsägningsanledningen. Vid angivna förhållanden hava de sakkunniga emellertid icke ansett sig böra föreslå någon bestäm melse därom, att uppsägningsanledningen skall angivas i betyget.

117 Kungl. May.ts proposition nr 217.

Utredningen anser skäl icke föreligga att förläna tvingande karaktär åt de föreslagna bestämmelserna angående betyg åt hembiträden.

Yttrandena över heinbiträdes-

utredningens förslag.

Landsorganisationen påpekar att — ehuru det vore riktigt att, såsom hembiträdesutredningen anfört, det i vissa fall kunde för hembiträdet vara direkt skadligt att uppsägningsanledningen angåves i betyget — nämnda omständighet dock icke utgjorde något skäl mot arbetsgivarens förpliktande att i intyget angiva uppsägningsanledningen, då så av arbetstagaren påfordras. Att intyget innehöll en sådan uppgift kunde icke sällan vara av intresse för hembiträdet, såsom då hon] själv av giltiga orsaker sagt upp sin plats. Landsorganisationen föresloge därför, att i lagen upptoges bestämmelse örn arbetsgivares skyldighet att vid anfordran i betyget uppgiva skäl för uppsägning.

Befolkningsutredningen.

Befolkningsutredningen anför under förevarande paragraf:

Befolkningsutredningen föreslår, att formulär till betyg skall fastställas av statens arbetsmarknadskommission. Förslag till betygsformulär har av kommissionen utarbetats och utgivits i juli 1943. Erfarenheten torde fa visa vilka ändringar, som eventuellt böra vidtagas i utformningen av formuläret. I varje fall bör det nu utgivna formuläret kompletteras med ett formulär, som särskilt tager hänsyn till de förhallanden, som hänföra sig till jordbrukshushåll. Med den av utredningen föreslagna anordningen, att formulärets avfattning överlåtes till kommissionen, vinner man ett smidigare förfaringssätt än örn man i lagen från början fixerade innehållet i ett sådant formulär.

Yttrandena över befolkningsutred-

ningens förslag.

Socialstyrelsen och riksförsäkringsanstalten anmärka på det mindre lämpliga i att i lagen anförtros fastställandet av formulär åt en kristidsinstitution. Det föreslås i stället att uppdraget att fastställa betygsformulär angives skola tillkomma den offentliga arbetsförmedlingens tillsynsmyndighet eller socialstyrelsen.

Statens arbetsmarknadskommission upplyser, att inom kommissionen framförts den åsikten, att skyldighet att vid utfärdandet av betyg använda kommissionens formulär borde föreligga endast örn hembiträdet uttryckligen påfordrade detta. Även om vissa skäl talade för en dylik ståndpunkt, hade kommissionens majoritet dock ansett sig böra biträda den mening, som kommit till uttryck i det föreliggande förslaget.

Hembiträdes rätt att, då anställningsavtal upphört eller på grund av uppsägning skall inom kort upphöra, på begäran erhålla betyg över anställningen är för hembiträdet av den betydelse att skydd mot intrång i nämnda rätt bör givas i lagen. I enlighet härmed innehåller 17 § första stycket departementsförslaget föreskrift, enligt vilken arbetsgivaren är skyldig att,

Departe-

ments-

chefen.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

då avtal uppsagts, på begäran lämna hembiträdet betyg angående anställningen.

Hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens' förslag skilja sig från varandra därutinnan att, medan i hembiträdesutredningens förslag angles, att betyget skall innehålla uppgifter örn anställningens art och anställningstiden samt örn hembiträdets flit, ordning och skicklighet i arbetet, befolkningsutredningen föreslår, att betyget skall utfärdas enligt av statens arbetsmarknadskommission fastställt formulär. Även om det må vara önskvärt att betygen i största möjliga utsträckning avfattas enligt särskilt formulär och alltså även att dylika formulär utarbetas och spridas genom statlig myndighets försorg, finner jag det icke lämpligt påfordra, att nämnda formulär städse måste komma till användning. Praktiska svårigheter att uppfylla en sådan föreskrift skulle kunna möta, därest hembiträdet framställer sin begäran örn erhållande av betyg omedelbart före avflyttningen och husmodern icke har tillgång till det fastställda formuläret. "Reellt sett torde syftemålet bakom förslaget bliva i nästan lika stor utsträckning tillgodosett, örn i lagen, såsom hembiträdesutredningen föreslagit, meddelas bestämmelser örn vad betyget skall innehålla samt arbetsförmedlingsorganen tillställa dem, som anlita förmedlingen, betygsformulär. 17 § andra stycket departementsförslaget innehåller därför, i överensstämmelse med hembiträdesutredningens förslag, bestämmelser örn vilka slag av uppgifter som skola lämnas i betygen, därvid dock, i anledning av det av landsorganisationen uttalade önskemålet, tillagts, att i betygen jämväl skola på begäran av hembiträdet uppgivas av vem avtalet uppsagts, och, där uppsägningen skett av arbetsgivaren, anledningen därtill.

Hembiträdesutredningen har ansett skäl icke föreligga att förläna tvingande karaktär åt bestämmelserna örn betyg åt hembiträden. Med hänsyn till att hembiträdets anspråk på att kunna äga möjlighet att i sin framtida verksamhet kunna åberopa vitsord från tidigare anställningar städse synas mig vara fullt legitima finner jag anledning icke föreligga att tolerera en överenskommelse, varigenom hembiträde frånsäger sig rätten att vid anställningens upphörande på begäran erhålla betyg över anställningen. I ett tredje stycke av 17 § departementsförslaget har därför intagits stadgande, att förbehåll, varigenom hembiträdet enligt nämnda paragraf tillkommande rätt inskränkes, skall vara ogillt.

18-20 §§.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

19 §.

Med minderårigt hembiträde förstås i denna lag hembiträde, som ej fyllt sexton år.

Beträffande minderårigt hembiträde skall, utöver bestämmelserna i 3— 18 §§, gälla vad nedan i 20—23 §§ är stadgat.

(Befölkningsutredningens förslag.)

19 §.

Med minderårigt hembiträde avses i denna lag hembiträde, som ej fyllt 18 år.

Beträffande minderårigt hembiträde skall, utöver övriga bestämmelser i lagen, gälla vad nedan i 20 och 21 §§ är stadgat.

119 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

20 §.

Minderårigt hembiträde må icke användas till arbete å övertid utöver sju timmar i veckan.

21 §.

Arbetsgivare må icke använda minderårigt hembiträde till arbete på sådant sätt, att hembiträdets användande kan anses medföra fara för olycksfall eller för överansträngning eller medföra annan menlig inverkan på hembiträdets hälsa eller kroppsutveckling, ej heller så att användandet Iean anses får hembiträdet innebära våda i sedligt avseende.

Arbetsgivaren skall tillse, att hembiträdet beredes de raster i arbetet, som med hänsyn till bestämmelserna i första stycket äro erforderliga.

22 §.

Använder arbetsgivare minderårigt hembiträde till arbete i strid mot vad i 20 eller 21 § är stadgat, straffes med dagsböter.

23 §.

Förseelse, som i 22 § sägs, må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse av målsäganden. Talan anhängiggöres vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

(Befolkningsutredningens förslag.)

20 §.

Minderårigt hembiträde må icke användas till arbete å kvällstid utöver sju timmar i veckan. Överenskommelse som strider häremot är ej gällande.

21 §.

Arbetsgivare må icke använda minderårigt hembiträde till arbete på sådant sätt, att det kan anses medföra fara för olycksfall eller för överansträngning eller medföra annan menlig inverkan på hembiträdets hälsa eller kroppsutveckling.

Arbetsgivaren skall tillse, att hembiträdet beredes de raster, som med hänsyn till bestämmelserna i första stycket äro erforderliga.

Överenskommelse, som strider mot bestämmelserna i denna paragraf, är ej gällande.

Hembiträdesutredningen.

Utredningen finner särbestämmelser beträffande minderåriga hembiträden påkallade dels av hänsynen till de minderårigas hälsa och kroppsutveckling, dels ock av önskvärdheten att bereda de minderåriga under deras första tid såsom hembiträden så drägliga arbetsförhållanden, att de icke redan från början fattade motvilja mot yrket. Arten och beskaffenheten av de bestämmelser, som i förevarande hänseende borde träffas, syntes i mycket bliva beroende av hur begreppet minderåriga fixerades eller med andra ord var åldersgränsen mellan minderåriga och icke minderåriga hembiträden droges. I arbetarskyddslagen förstodes med minderårig den, som voro under 18 år

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

I vissa andra lagar hade begreppet minderårig en annan betydelse; sålunda förstodes exempelvis enligt fattigvårdslagen med minderårig den, som icke fyllt 16 år. I förevarande sammanhang torde kunna ifrågakomma antingen att bestämma minderariglietsgränsen till 18 år eller att ytterligare inskränka begreppet, därvid 16-arsgränsen främst torde komma i åtanke. Utredningen anser det sistnämnda alternativet böra väljas och utvecklar denna sin uppfattning sålunda: 3

, Med hänsyn till å ena sidan beskaffenheten av det arbete, varom här är fråga, å andra sidan det skydd, som beredes redan genom de för hembiträden i allmänhet föreslagna bestämmelserna, synes det icke vara direkt erforderligt att utsträcka de särskilda skyddsbestämmelserna utöver 16-årsgränsen. En flicka på 16 eller 17 år torde utan fara för men kunna deltaga i husligt arbete under enahanda villkor, som i allmänhet föreslagits för det husliga arbetets vidkommande. Det är 14- och 15-åringarna, som behöva särskilda skyddsbestämmelser för att icke riskera kroppsligt men och för att icke mista lusten till yrket. Och att man icke bör utsträcka skyddsbestämmelsernas tillämplighet utöver vad som sålunda är oundgängligen erforderligt, torde ligga i sakens natur. — Utredningen har, i enlighet med vad ovan anförts, i sitt förslag begränsat de särskilda bestämmelserna för minderåriga till att gälla endast sådana hembiträden, som icke fyllt 16 år.

Beträffande fragan örn en eventuell reglering i direkt form av arbetstiden till åtta timmar anför utredningen:]

En reglering i denna direkta form är onekligen den mest effektiva och därför just för de ifrågavarande åldersgrupperna särskilt lämplig. Och även örn det för närvarande befunnits ogörligt att för hembiträden i allmänhet föreslå en dylik direkt arbetstidsreglering, lärer det likväl icke vara omöjligt att för detta begränsade område gå in för en sådan anordning. Under utredningsarbetets gång ha även stora sympatier förefunnits för en lösning av frågan utefter denna linje. Då utredningen likväl funnit sig slutligen böra övergiva tanken, har motivet härtill varit den föreliggande risken, att en dylik utformning av bestämmelserna i visst hänseende kan komma att lända mera till skada än till gagn för de minderåriga. Det lärer nämligen kunna allvarligen befaras att, därest arbetstiden för minderåriga hembiträden maximeras till 8 timmar medan för övriga allenast fritiden regleras, man därigenom försvårar för de minderåriga att överhuvud få anställning som hembiträden. Den sedvanliga gången lärer vara, att de unga flickor, som efter slutad skolgång söka sig till hembiträdesyrket, först taga plats hos någon familj i den närmaste trakten — kanske mot en skäligen ringa ersättning — för att sedan, i den mån de blivit upplärda i yrket, söka sig andra och bättre avlönade platser, helst i städerna. Bleve nu arbetsgivarnas rätt att använda de minderåriga hembiträdena avsevärt beskuren] kunde lätteligen inträffa, att man föredroge att anställa vuxna hembiträden, även örn dessa betingade en något högre lön. Det må härvid beaktas, att måhända särskilt för lanthushållen en regel örn åttatimmars arbetsdag kan förväntas medföra vissa olägenheter. En utveckling i den ovan angivna riktningen vore tydligen icke önskvärd. En del flickor komme att gå sysslolösa med därav följande olägenheter. Och de flickor, som under alla förhållanden måste skaffa sig avlönade platser, bleve nödsakade att genast söka sig bort från hemtrakten till de arbetsplatser av annan art, som måhända kunde stå öppna för dem. För utredningen synes emellertid en lagstiftning, som sålunda skulle kunna medföra dels sysslolöshet för en del flickor,

121 Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

dels ock att de unga flickorna i ökad utsträckning droges bort från hemmens övervakning och inflytande, så betänklig att densamma — trots vad ovan anförts angående dess förtjänster — likväl icke ansetts böra förordas. Utredningen har i stället ansett sig böra föreslå vissa mindre ingripande bestämmelser, vilka till gengäld icke kunna anses i nämnvärd grad minska de minderårigas chanser på ifrågavarande arbetsområde. Den tilltänkta fritidsregleringen avses sålunda principiellt skola gälla även för minderåriga hembiträden och det för dem erforderliga speciella skyddet avses skola vinnas genom vissa tilläggsbestämmelser; de allmänna reglerna örn kvällsledighet och fritider skola däremot gälla i lika mån för de minderåriga hembiträdena och för de vuxna.

Utredningen anser det knappast erforderligt att i lag fastslå någon viss minimiålder för minderåriga hembiträden. Någon annan åldersgräns torde sålunda icke vara behövlig än den, som automatiskt följde av gällande skoltvång. Däremot torde få anses av nöden att införa ett stadgande örn att minderårig icke finge användas till arbete på sådant sätt att därav kunde följa fara för olycksfall eller överansträngning etc. Detta stadgande finge anses vara själva kärnpunkten i skyddsbestämmelserna. I anslutning därtill torde vidare böra föreskrivas att arbetsgivare skulle vara skyldig tillse, att hembiträdet bereddes de raster i arbetet, som med hänsyn till nyssnämnda stadgande vore erforderliga.

Rörande frågan örn de minderåriga hembiträdenas fia tid yttrar utredningen:

Ytterligare torde krävas vissa bestämmelser i syfte att åt de minderåriga hembiträdena säkerställa en med hänsyn till deras ålder tillräcklig fritid, d. v. s. en fritid, som ur hälsosynpunkt är av tillräcklig längd och som vidare möjliggör för de unga hembiträdena att i ungefär samma utsträckning som deras kamrater inom andra yrken ägna sig åt förströelser eller studier. Det kan måhända låta säga sig, att dessa möjligheter skulle förefinnas redan i och med stadgandet att den ordinarie arbetstiden skall sluta senast kl. 19 (respektive kl. 20 för lanthushåll sommartid) och att hembiträde är skyldigt utföra övertidsarbete endast i den mån avtal därom träffats. Emellertid torde dessa bestämmelser likväl icke vara tillräckliga i vad de minderåriga angår. Det må i detta sammanhang erinras örn, att enligt gällande förmynderskapslag arbetsavtal för minderårig under 16 år ingås av den minderåriges föräldrar eller den, som eljest har den rättsliga vårdnaden örn honom. Under förutsättning att intet lagstadgande härom gåves, kunde följaktligen tänkas att, då en minderårig flicka sattes i tjänst såsom hembiträde, avtal för hennes räkning träffades om skyldighet till övertidsarbete i en relativt betydande utsträckning. Vidare må framhållas, att under samma förutsättning den minderåriga själv — tack vare sin av åldersskillnaden betingade underlägsenhet gentemot arbetsgivaren — kunde förmås till övertidsarbete i en omfattning, som icke vore skiilig. Bland annat av hänsyn till det nu anförda lärer det vara erforderligt med en direkt lagbestämmelse om och i vilken utsträckning övertidsarbete må vara tillåtet för minderåriga hembiträden. Att helt förbjuda sådant arbete synes icke lämpligen böra ifrågakomma, då man därigenom skulle omöjliggöra för husmödrarna att anlita dessa hembiträden för vakttjänst. För hemarbetets jämna fortgång torde det sålunda vara nödvändigt att i viss mån tillåta övertidsarbete även vad de minderåriga hembiträdena beträffar. Med hänsyn till vad tidigare anförts bör emellertid rätten att uttaga sådant övertidsarbete vara mycket be-

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

gränsad. Utredningen har för sin del funnit en tillåten övertid av högst 7 timmar i veckan ganska väl motsvara å ena sidan husmödrarnas rimliga behov, å andra sidan hembiträdenas krafter och förmåga. I förslaget har i enlighet härmed upptagits ett stadgande, att minderårigt hembiträde icke må användas till arbete å övertid utöver 7 timmar i veckan. Det må framhållas,^ att den sålunda angivna övertiden icke avses vara ett genomsnitt för manad eller år, utan är tänkt som ett absolut maximum för det under loppet av en och samma kalendervecka tillåtna övertidsarbetet. För tydlighets skull må vidare framhållas, att det nämnda stadgandet givetvis icke konstituerar en skyldighet för minderårigt hembiträde att utföra Övertidsarbete; berörda spörsmål regleras av den i ett tidigare sammanhang avhandlade huvudregeln, att hembiträde är skyldigt utföra övertidsarbete endast i den mån avtal därom träffats.

I övrigt anser utredningen några särbestämmelser för minderåriga hembiträden icke vara erforderliga.

Utredningen avböjer även för de minderåriga hembiträdenas del varje form av offentlig inspektion över reglernas efterlevnad. Men med hänsyn till det samhälleliga intresset av efterlevnaden av ifrågavarande bestämmelser och då vederbörande just i sin egenskap av minderåriga icke kunde förväntas vara i stånd att själva hävda sin rätt anser utredningen en straffsanktion vara väl befogad. Denna borde emellertid knytas allenast till särbestämmelserna för minderåriga — d. v. s. dels bestämmelsen örn högst 7 timmars övertidsarbete per vecka, dels ock den allmänna bestämmelsen örn skydd mot arbete som kunde medföra fara för olycksfall eller överansträngning etc. — och sålunda icke till de allmänna fritidsbestämmelserna vid deras tillämpning å minderåriga.

Yttrandena över hembiträdesutredningens

förslag.

Iliksförsäkringsanstalten anser, att den övre minderårighetsgränsen icke utan särskilt starka skäl borde fastställas annorlunda än som skett i den allmänna skyddslagstiftningen eller till 18 år. Sådana skäl kunde anstalten för sin del icke finna vara för handen. Vad anginge invändningen att det husliga arbetet vore mindre påfrestande än exempelvis arbetet i en fabrik anför anstalten, att fabriksarbetet i regel torde vara mera ihållande än det husliga arbetet men däremot knappast fysiskt mera påfrestande, i många fall säkerligen snarare motsatsen. Därtill vore beträffande det husliga arbetet att ihågkomma den avsevärt längre arbetstiden. Dessa synpunkter syntes anstalten även tala för att en minimiåldersgräns för anställning i husligt arbete fastställdes i en blivande lag ävensom att däri infördes en bestämmelse, som tillförsäkrade den minderårige nöjaktig nattvila. Minimiåldern torde i anslutning till arbetarskyddslagens åldersbestämmelser böra sättas till 13 år. I fråga örn nattvilan borde meddelas föreskrift, att den minderårige skulle beredas sammanhängande ledighet därför under minst 11 timmar varje dygn. Slutligen föreslår anstalten, att det tillåtna övertidsarbetet begränsas till förslagsvis högst fyra timmar för kalendervecka.

123 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Jämväl Kronobergs och Blekinge husmodersföreningars länsförbund anser, att minderåriglietsgränsen bör höjas från 16 till 18 år.

Socialstyrelsen påpekar, att det för en arbetsgivare vore synnerligen svårt att bedöma vad som på grund av stadgandet i 21 § hembiträdesutredningens förslag borde anses förbjudet. På grund därav borde någon straffbestämmelse ej direkt anknytas till bestämmelsen i 21 §. Då någon övervakning genom yrkesinspektionen eller annat statligt organ icke skulle införas beträffande hembiträdenas arbetsförhållanden, tolde man helt böra släppa straffbudet i vad det avsåge förfarande jämlikt 21 §. Någon olägenhet därav torde icke behöva befaras, enär hembiträdet ägde skadeståndsrätt gentemot arbetsgivaren, örn denne använt hembiträdet till arbete pa sådant sätt som avsåges i nämnda paragraf.

Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar, att till övertidsarbete även räknades tillsyn av barn eller annan därmed jämförlig vakttjänst. Tillsyn av barn kunde ofta ordnas så, att hembiträdet ginge till vila men hade dörrarna öppna till barnets sovrum. Det vore närmast att betrakta såsom en säkerhetsåtgärd mot oförmodade händelser men måste dock på grund av den bundenhet det medförde för hembiträdet karakteriseras som vakttjänst, d. v. s. övertidsarbete. Att en arbetsgivare, som betingade sig sådan vakttjänst av ett 15-årigt hembiträde mera än 7 timmar i veckan, exempelvis över en natt, skulle vara underkastad straffansvar syntes länsstyrelsen väl rigoröst.

Befolkningsutredningen.

I anslutning till de av befolkningsutredningen föreslagna särbestämmelserna för minderåriga hembiträden anför utredningen:

Befolkningsutredningen ansluter sig till den av riksförsäkringsanstalten framförda uppfattningen, att den övre minderårighetsgränsen bör bestämmas till 18 år, enär det i detta sammanhang närmast är fråga örn arbetarskydd. Däremot anser utredningen ej att man behöver fastställa en undre minderårighetsgräns. Det torde vara tillräckligt med den åldersgräns, som automatiskt följer av gällande skoltvång. Att begränsa det tillåtna kvällstidsarbetet för minderårig till mindre än högst 7 timmar i veckan, torde ej vara lämpligt med hänsyn till att möjligheten att använda ett minderårigt hembiträde till vakttjänst då skulle bli alltför beskuren. Någon skyldighet för det minderåriga hembiträdet att arbeta å kvällstid finnes ju ej utan kvällstidsarbetet blir i varje fall beroende av särskild överenskommelse.

Med stadgandet örn förbud att använda minderårigt hembiträde till arbete på sådant sätt, att det kan anses medföra menlig inverkan på hembiträdets hälsa, torde garanti finnas för att hembiträdet erhåller tillräcklig sammanhängande ledighet för nattvila utan att någon bestämd tid behöver angivas i lagtexten.

Utredningen har i sitt förslag uteslutit det svårbestämbara uttrycket att användandet till arbete ej skall kunna anses för hembiträdet innebära våda i sedligt avseende.

I likhet med socialstyrelsen anser befolkningsutredningen, att man helt bör släppa straffbudet, i vad det avser förfarande jämlikt 21 § i hembiträdesutredningens förslag. Utredningen anser även att den återstående straffbestämmelsen för det fall att arbetsgivaren använt minderårigt hembiträde till arbete å övertid utöver sju timmar i veckan bör utgå. I en lag av

Departe-

ments-

chefen.

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

förevarande slag torde man helst böra undvika alltför rigorösa påföljder vid åsidosättande av lagens föreskrifter. Det måste bli mycket svårt att tillfredsställande bevisa örn överträdelse verkligen begåtts. Även örn man stadgar, att förseelse må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivande av målsäganden, synes det stötande att föreskriva, att en förseelse av den art det bär kan bli fråga om skulle läggas under allmänt åtal. Det torde vara tillräckligt, att hembiträdet äger skadeståndsrätt gentemot arbetsgivaren, örn denne brutit mot de särskilda bestämmelserna, som gälla för minderårigt hembiträde.

Utredningen föreslår därför, att straffbestämmelserna tills vidare uteslutas ur lagen. Skulle erfarenheten komma att giva vid handen, att de för minderåriga hembiträdena gällande särskilda skyddsbestämmelserna obehörigen komma att åsidosättas, kan man upptaga frågan örn straffbestämmelserna till förnyat övervägande vid den omprövning, som enligt förslaget skall ske sedan lagen varit i kraft en tid, förslagsvis tre år.

Yttrandena över befolkningsutredningens

förslag.

RUcsförsäkringsanstalten vidhåller sina yrkanden, att i lagen måtte upptagas föreskrift örn att minderårig ej finge användas till husligt arbete, förrän den minderårige fyllt 13 år och att den minderårige skulle beredas sammanhängande ledighet för nattvila under minst 11 timmar varje dygn. Gentemot vad befolkningsutredningen i sistnämnda hänseende anfört genmäler anstalten, att stadgandet örn förbud att använda minderårigt hembiträde till arbete på sådant sätt, att det kunde anses medföra menlig inverkan på hembiträdets hälsa, vore alltför allmänt hållet för att man skulle kunna räkna med att garanti för sådan ledighet vunnes, så mycket mera som stadgandet ej vore förenat med straffsanktion. Den allmänt förefintliga rätten till skadestånd anser anstalten i förevarande fall sakna praktisk betydelse. Anstalten anser det vidare kunna med skäl ifrågasättas, örn ej bestämmelsen örn sammanhängande nattvila borde kompletteras med föreskrift, att i ledigheten alltid skulle ingå tiden mellan kl. 22 och kl. 5. Avvikelse från den sammanhängande nattvilan torde å andra sidan böra medgivas vid sjukdomsfall eller då det eljest på grund av oförutsedda omständigheter kunde anses vara av trängande behov påkallat.

Såsom hembiträdesutredningen och befolkningsutredningen föreslagit erfordras i lagen vissa särbestämmelser för minderåriga hembiträden. Gränsen mellan minderåriga hembiträden och andra hembiträden torde därvid — i överensstämmelse med motsvarande föreskrift i arbetarskyddslagen — böra sättas vid 18 år.

Beträffande innebörden av de materiella skyddsbestämmelserna för minderåriga hembiträden föreligger skiljaktighet mellan hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens förslag allenast därutinnan att i det senare förslaget icke upptagits förbud mot sådant användande av hembiträdet som innebär våda i sedligt avseende. Departementsförslaget överensstämmer med befolkningsutredningens förslag. Vad angår den av riksförsäkringsanstalten föreslagna utbyggnaden av dessa skyddsbestämmelser finner jag, i likhet

125 Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

med befolkningsutredningen, icke erforderligt att nu upptaga desamma i lagen. Särskilt må i fråga örn förslaget örn föreskrift rörande en sammanhängande nataila för minderåriga hembiträden om 11 timmar framhållas, att en dylik föreskrift skulle för lanthushållens del — med hansjon till vad tidigare anförts örn de faktorer, som äro bestämmande för tiden för mjölkningsarbetet —— medföra, att minderårig arbetskraft i ett stort antal fall knappast kunde med utbyte anställas.

Vad straffsanktionen angår synes det tveksamt, huruvida icke sadan sanktion bör finnas för fall då minderårigt hembiträde användes till övertidsarbete mera än sju timmar i veckan. Jag har emellertid ansett mig även härutinnan kunna biträda befolkningsutredningens förslag med hänsyn bland annat till att man på förevarande, hittills oreglerade område bör gå fram med en viss varsamhet och i varje fall tills vidare lita huvudsakligen till lagens moralbildande funktion.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

17 §'

Åsidosätter arbetsgivare eller hembiträde sina förpliktelser enligt arbetsavtalet eller denna lag, gälde därav uppkommen skada.

Vid bedömande örn och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

§■

(Befolkningsutredningens förslag.)

17 §.

Arbetsgivare eller hembiträde, som åsidosätter sina förpliktelser enligt arbetsavtalet eller denna lag, skall ersätta därigenom uppkommen skada.

Vid bedömandet örn och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas eller fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet ske.

Hemin trädesutredn iliden.

Utredningen anser, att då korrektivet mot ett åsidosättande av lagens föreskrifter avses vara möjligheten för ett förfördelat hembiträde att i vanlig civil rättegång föra skadeståndstalan i författningstexten bör intagas en allmän föreskrift om skyldighet för arbetsgivare, som åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen, att gälda därav uppkommen skada. Detta stadgande torde emellertid även böra avse ett åsidosättande av vederbörandes förpliktelser enligt arbetsavtalet, där detta för hembiträdet innefattar bättre förmåner än vad i lagen angives. Det torde vidare böra uttryckligen angivas, att motsvarande skadeståndsskyldighet åligger jämväl hembiträde; som gör sig skyldig till ett åsidosättande av sina förpliktelser; därvid komme måhända främst i åtanke det fall att hembiträdet slutade sin tjänst utan iakttagande av föreskriven uppsägningstid.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Beträffande skadeståndsreglernas innehåll yttrar utredningen vidare:

Ben skada, varom här kan bliva tal, är självfallet ofta av annan än ekonomisk art. Vid ett åsidosättande t ex. av lagens föreskrifter angående fritider kommer ett eventuellt skadestånd icke att avse ersättning för ekonomisk förlust — sådan lärer i allmänhet icke hava följt — utan för det personliga obehag eller lidande, som förlusten av fritiden får anses innebära. Då det lärer vara tveksamt, huruvida enligt svensk rätt skadeståndsskyldighet utan särskilt stadgande omfattar även dylik ideell skada, har utredningen, som finner uppenbart att även sådan skada bör ersättas, föreslagit en uttrycklig bestämmelse härom.

Liksom skett i flera andra lagar av likartad karaktär, torde skadeståndsbestämmelserna böra så utformas, att vid en eventuell tvist domstolen i största möjliga utsträckning beredes tillfälle att beakta de särskilda omständigheter, som i det enskilda fallet må föreligga. Utredningen har därför, i anslutning närmast till vad i semesterlagen stadgas, föreslagit att skadeståndet må nedsättas eventuellt helt slopas, örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt finnes skäligt.

Yttrandena över hembiträdesutred-

ningens förslag.]

Landsorganisationen ifrågasätter, örn icke i samband med bestämmelserna örn skadestånd borde meddelas föreskrift örn arbetsgivarens rätt till kvittning av skadeståndsfordran mot arbetstagares anspråk på förfallen lön. I det år 1935 avgivna förslaget till lag örn arbetsavtal stadgades i detta ämne, att arbetsgivare icke ägde att å arbetstagarens lön göra avdrag för ersättning å skada, som arbetstagaren i eller för arbetet tillskyndat arbetsgivaren med mindre ersättningsanspråket vore ostridigt eller blivit fastställt av domstol eller genom skiljedom. Arbetsgivaren skulle icke heller, så länge arbetsavtalet fortfore, äga avdraga mera än en femtedel av den varje gång betalning skedde förfallna kontanta lönen. En dylik bestämmelse vore enligt landsorganisationens mening just beträffande hembiträdena av praktisk betydelse. Den omständigheten att bevisningssvårigheterna rörande vållande i här förekommande fall regelmässigt vore större än i andra arbetsförhållanden borde icke kunna åberopas mot den föreslagna regeln.

Yttrandena över befolkningsutred-

ningens förslag.

Statens arbetsmarknadskommission anmärker, att hembiträde som av anledning, som i 15 § första stycket under 2) sägs sett sig nödsakad att frånträda en förmånlig anställning, bör vara berättigad att av arbetsgivaren erhålla skälig gottgörelse för skada, som hembiträdet därigenom åsamkats, även i det fall da orsaken till att hembiträdet frånträtt anställningen är att söka icke hos arbetsgivaren utan hos någon av dennes familj. Då 17 § utredningens förslag, såvitt anginge hembiträdets rätt till skadestånd, enligt sin ordalydelse ägde tillämpning allenast då arbetsgivaren åsidosatte sina förpliktelser, funne kommissionen det vara oklart, huruvida den i paragrafen stad-

127 Kungl. May.ts proposition nr 217.

gade skadeståndsskyldiglieten keit täckte de i 15 § första stycket under 2) avsedda fallen. Nu förevarande paragraf borde enligt kommissionens mening erkålla sådan avfattning att tvekan örn skadeståndsskyldigketens omfattning icke kunde uppkomma.

Av statens arbetsmarknadskommissionen har anmärkts att skadeståndsregleringen borde omfatta även det fall då hembiträde nödgats till omedelbart uppkörande uppsäga avtalet på den grund att icke arbetsgivaren själv utan någon av kans familj i väsentlig mån åsidosatt sina skyldigheter mot hembiträdet; i såväl befolkningsutredningens förslag (15 § första stycket under 2)) som departementsförslaget (16 § första stycket under 2)) kar uppsägningsrätt i dylika fall tillerkänts hembiträdet. Emellertid synes det mig knappast lämpligt att i förevarande sammanhang till generell reglering upptaga dessa fall. I den mån viss familjemedlem, som kan anses, för längre tid eller mera tillfälligt, satt i arbetsgivarens ställe, därunder gör sig skyldig till förfarande som kan grunda skadeståndsrätt för hembiträdet, torde situationen ofta vara sådan, att arbetsgivaren utan stöd av särskilt lagstadgande kan anses pliktig i skadeståndsväg svara för ställföreträdarens åtgöranden som örn arbetsgivaren personligen gjort sig skyldig till förfarandet ifråga. Enär familjen utgör en sluten enhet, kunna emellertid även i andra än nu angivna fall skyldigheter mot hembiträdet anses åvila familjemedlemmarna. Lika väl som hembiträdet har rätt att fordra, att arbetsgivaren icke låter komma sig till last ett oskickligt eller eljest ki'änkande uppträdande mot hembiträdet, böra sålunda samma anspråk kunna av hembiträdet ställas på övriga familjemedlemmar. Ett entydigt svar på frågan, huruvida skadeståndsanspråk i sådana fall bör riktas mot arbetsgivaren eller mot de särskilda familjemedlemmarna torde dock knappast kunna lämnas. Vid sådant förhållande synes det lämpligast att överlåta denna fråga åt rättstillämpningen. En dylik skadeståndstalan får i så fall grundas på allmänna skadeståndsregler. På grund härav har vad av arbetsmarknadskommissionen anförts icke föranlett någon ändring i de föreslagna skadeståndsreglerna. Ej heller av annan anledning synes sådan ändring böra vidtagas. Vad särskilt angår det av landsorganisationen berörda spörsmålet torde detsamma böra upptagas först i samband med en allmän rättslig reglering av de enskilda tjänsteavtalen.

22 §.

(Hembiträdesutredningens förslag.) (Befolkningsutredningens förslag.)

18 §. 18 §.

Talan å skadestånd, som i 17 § Krav å skadestånd, som avses i avses, skall anhängiggöras inom sex 17 §, skall framställas genom stämmånader från det skadan timade. För- ning, i stad till rådhusrätt och på summas det, vare talan förlorad. landet till häradsrätt, inom sex må-

nader från det skadan skedde.

Departe-

ments-

chefen.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Hembiträdesutredningen.

Det torde enligt utredningen ganska allmänt anses som ett önskemål, att alla av ett arbetsavtal — oavsett dettas beskaffenhet — härflytande fordringsanspråk snarast möjligt bleve slutligen reglerade och att dvlika anspråk förty underkastades en speciell, kortare preskriptionstid än den allmänna örn tio år. För det husliga arbetsområdets del tillkomme den omständigheten, att det till följd av det personliga förhållande mellan arbetsgivaren och hembiträdet, som följde av hushållsgemenskapen och de speciella arbetsvillkoren, icke sällan torde förekomma, att en skadelidande part, uttryckligen eller tyst, eftergåve sin rätt; skulle senare en brytning uppkomma, som rubbade det personliga förhållandet, kunde det vara frestande för den skadelidande att på nytt draga upp frågan örn den tidigare timade skadan och, utan hänsyn till att frågan en gång ansetts bragt ur världen, framställa anspråk på skadestånd. Detta vore uppenbarligen icke tilltalande. Utredningen föreslår av anförda skäl en särskild, kortare preskriptionstid beti äflande fordran a skadestånd pa grund av att arbetsgivare eller hembiträde åsidosatt sina förpliktelser. Preskriptionstiden föreslås till sex månader räknat från det skadan timade.

Yttrandena över hem bitr äd esutr edil i n gen s förslag.

Socialstyrelsen framhåller, att hembiträdet ofta nog torde draga sig för att anhängiggöra talan under den tid, som anställningen består, och förordar därför en bestämmelse örn att preskriptionstiden skall börja löpa först vid avtalets upphörande.

Riks för söler in g samt alt en anser viss tveksamhet kunna råda, huruvida den föreslagna preskriptionstiden kunde anses tillräcklig beträffande arbetsavtal, som avsåge helår. Örn i sådant fall en arbetsgivare redan i anställningstidens början åsidosatte sina förpliktelser mot hembiträdet i sådan grad, att hembiträdet bleve berättigad till skadestånd men ej till att omedelbart uppsäga avtalet, skulle hembiträdet antingen tvingas finna sig i förhållandena eller, örn hembiträdet gjorde sin rätt gällande inom den föreslagna preskriptionstiden, riskera att under den återstående tjänstetiden bliva på olika sätt utsatt för arbetsgivarens misshag. Då emellertid lielårsavtal numera torde förekomma i ganska ringa omfattning och då det måste anses vara en angelägenhet av stor vikt, att en så kort preskriptionstid som möjligt fastställdes i förevarande fall, ansåge anstalten sig icke böra framställa något yrkande örn en längre preskriptionstid än sex månader.

Yttrandena över befolltningsutredningens förslag.

Socialstyrelsen anser preskriptionstiden böra räknas icke från det skadan skedde utan från det andra parten fått kännedom örn skadan.

129 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

De föreliggande förslagen om fastställande av en preskriptionstid för skadeståndsanspråk om sex månader från det skadan timade finner jag mig kunna godtaga. Vad socialstyrelsen påtalat i yttrandet över befolkningsutredningens förslag torde sakna större praktisk betydelse, då tidpunkterna för skadans uppkomst oell för den skadelidandes kännedom örn skadan så gott som alltid torde sammanfalla.

Ikraftträdande. Övergångsbestämmelser.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

Denna lag träder i kraft den 1 november 1940 och gäller lill och med den 91 oktober 1943. Beträffande under lagens giltighetstid uppkommet skadeståndsanspråk eller sådan under sagda lid begången förseelse, som avses i 22 §, skall dock vad i lagen är stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

Lagen skall icke äga tillämpning å sådant avtal mellan arbetsgivare och hembiträde, som gäller för viss, vid lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid; dock att, där hembiträdet jämlikt denna lag är att anse som minderårigt, vad i 9 § samt i 20—23 §§ är stadgat skall äga tillämpning jämväl å avtal som nyss är sagt.

Hembiträdesutred n ingen.

Då lagen berörde ett område av arbetslivet, som hittills icke varit reglerat av lag och som på vissa håll ännu icke ansåges lämpat att underställas en arbetstidslagstiftning, samt lagen vidare till sin principiella uppläggning väsentligen avveke från tidigare arbetstidslagar, borde den föreslagna lagen enligt utredningens mening till en början endast givas temporär giltighet. Utredningen föreslår en giltighetstid av tre år. Efter förloppet av denna tid torde tillräcklig erfarenhet lia vunnits angående lagens verkningar i olika hänseenden för att medgiva ett bedömande av frågan, huruvida lagen borde definitivt antagas, i vissa stycken ändras eller eventuellt helt slopas. Utredningen anser lämpligt, att lagen även efter utgången av treårsperioden får gälla i vad angår under sagda period uppkommet skadeståndsanspråk eller begången förseelse.

Beträffande behovet av övergångsbestämmelser yttrar utredningen:

Att ikraftträdandet föreslagits till den 1 november sammanhänger med frågan örn lagens tillämplighet å sådana arbetsavtal, som slutits innan lagen trätt i kraft. För lagstiftning på förmögenhetsrättens område gäller ju som allmän princip, att nya bestämmelser icke få givas tillbakaverkande kraft. Den föreslagna lagen bör sålunda principiellt icke äga tillämplighet å före dess ikraftträdande slutna avtal. Emellertid måste härvid en betydelsefull inskränkning göras; i den mån lagens bestämmelser liro av tvingande natur och förknippade med straffpåföljder — d. v. s. i den mån lagstiftningen

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. si6 44 9

(Befolkningsutredningens förslag.) Denna lag träder i kraft den 1 november 1944 och gäller Ulf och m ed den 31 oktober' 1947.

Departe-

ments-

chefen.

Departe-

ments-

chefen.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

icke är av rent privaträttslig natur — måste givetvis tidigare avtal vika, i vad de tillerkänna hembiträdet ett mindre mått av förmåner än vad lagen stadgar. Beträffande förbudet att använda minderårigt hembiträde till arbete å övertid utöver sju timmar i veckan ävensom förbudet att använda sådant hembiträde till arbete på ett hälsovådligt sätt bör lagen sålunda äga tillämpning å alla avtal, oavsett örn de slutits före lagens ikraftträdande eller icke; även bestämmelsen om tidpunkten för den ordinarie arbetstidens slut måste härvid äga tillämpning, enär eljest utgångspunkt för övertidens beräknande skulle saknas.

I den mån lagens bestämmelser ej äro av tvingande natur och ej äro förknippade med straffbestämmelser, bör lagen däremot icke äga tillämpning å äldre avtal. Dock torde härvid den reservationen få göras, att undantaget endast bör avse tidsbestämda avtal. Vad tillsvidare-avtalen angår torde nämligen få anses, att parterna genom underlåtenhet att under mellantiden mellan lagens utfärdande och dess ikraftträdande uppsäga avtalet underkastat sig den nya lagens bestämmelser. Betänkligheter torde sålunda icke kunna anses möta att göra lagen tillämplig å alla tillsvidare-avtal utan hänsyn till örn de slutits före lagens ikraftträdande.

Däremot bör, såsom nyss nämnts, lagen icke äga tillämpning å sådana arbetstagare, för vilka löpande tidsbestämda avtal äro gällande vid lagens ikraftträdande. De avtalsperioder, som för närvarande äro brukliga, torde i huvudsak vara dels hel- och halvår dels ock månad, därvid månadsavtalen vid utebliven uppsägning vanligen förlängas med en månad för varje gång. Där en dylik automatisk förlängning av ett månadsavtal sker efter det lagen trätt i kraft, torde dock densamma böra äga tillämpning från dagen för avtalets prolongerande; det prolongerade avtalet lärer ur här förevarande synpunkter vara att jämställa med ett nytt avtal och torde sålunda, utan att uttrycklig föreskrift härom kan anses erforderlig, få anses falla underlagens bestämmelser.

De i detta sammanhang betydelsefullaste av de tidsbestämda avtalen äro tvivelsutan årsavtalen, Årsavtal torde, vad förevarande arbetsområde angår, huvudsakligen förekomma på landsbygden och löpa här regelmässigt från den 1 november, från vilken dag arbetsåret inom jordbruket vanligen räknas och från vilken dag befintliga kollektivavtal för jordbruksarbetare ävenledes löpa. Vid angivna förhållande och då det självfallet är av intresse att övergångsbestämmelserna så utformas, att antalet äldre, från lagens tillämpning undantagna avtal i görligaste män begränsas, torde lagen lämpligen böra sättas i kraft per den 1 november. Man uppnår tydligen därigenom, att det övervägande antalet av de äldre årsavtalen utgår dagen före lagens ikraftträdande och att avtalen för det nya arbetsåret i största utsträckning falla under lagen. Undantagna från dess tillämpning bliva i huvudsak — förutom vissa halvårsavtal — allenast de relativt fåtaliga årsavtal, som äro slutna för annan tid än från den 1 november.

På de av hembiträdesutredningen anförda skälen torde lagen nu endast böra förlänas temporär giltighet, förslagsvis under tre år. Då årsavtalen inom lanthushåll i allmänhet utlöpa per den 1 november, bör lagen träda i kraft den 1 instundande november och alltså gälla till och med den 31 oktober 1947.

I liembiträdesutredningens förslag finnes intaget ett stadgande av innehåll att beträffande under lagens giltighetstid uppkommet skadeståndsanspråk eller sådan under sagda tid begången förseelse, som avses i 22 §, vad i lagen är stadgat skall fortfara att gälla efter den dag lagen i övrigt upp-

131 Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

lior att gälla. Då ifrågavarande straffbestämmelse slopats i departementsförslaget, erfordras icke övergångsstadgandet, såvitt det har avseende å straff. I fråga örn skadeståndsanspråk torde stadgandet allenast utsäga vad som oberoende därav gäller. Stadgandet i sin helhet synes därför, såsom ock föreslagits av befolkningsutredningen, kunna utgå.

Hembiträdesutredningens förslag upptager vidare ett stadgande, enligt vilket lagen icke skall äga tillämpning å sådant avtal mellan arbetsgivare och hembiträden, som gällde för viss, vid lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid; dock att, där hembiträdet jämlikt lagen vore att anse som minderårigt, vad i 9 § samt i 20—-23 §§ vore stadgat skulle äga tillämpning. Befolkningsutredningen har icke föreslagit någon motsvarande bestämmelse.

Beträffande liknande bestämmelser i andra lagar må hänvisas till semesterlagen (prop. 286/1938 sid. 235 ff.) och den 1939 tillkomna arbetstidslagen för detaljhandeln (prop. 96/1939 L sid. 148, 286, 290; andra lagutskottets utlåtande nr 31 sid. 53 f. och nr 43).

Vad behovet i förevarande sammanhang av en övergångsbestämmelse sådan som den föreslagna angår må framhållas, att densamma icke blir tillämplig vare sig å avtal tills vidare eller å ettårsavtal, som utlöpa den 1 november. Tidsbestämda avtal med annan utlöpningstid än den 1 november torde vara sällsynta. I den mån sådana avtal finnas böra enligt hembiträdesutredningens mening de för minderåriga hembiträden föreslagna särbestämmelserna äga tillämpning å dessa avtal. Den allmänna, för såväl vuxna som minderåriga hembiträden gällande fritidsregleringen i lagen är emellertid grundad på sådana samhälleliga intressen, att anledning icke synes föreligga att låta möjligen förekommande överenskommelser, som stå i strid mot nämnda reglering, förbliva gällande. Beträffande ater de bestämmelser i lagen, som äro av mera utpräglat avtalsrättslig natur, må framhallas dels att förefintliga avtal i allmänhet, såsom tidigare påpekats, icke reglera annat än storleken av den kontanta lönen, dels ock att, därest nämnda bestämmelser i lagen bliva tillämpliga å redan slutna avtal, det intrång i partsviljan, som därigenom skulle ske, icke är av mera väsentlig natur.

Med hänsyn till det anförda saknas enligt min mening tillräcklig anledning att i departementsförslaget upptaga ifrågavarande övergångsstadgande.

Föredragande departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över inom socialdepartementet upprättat förslag till hemb itc ädeslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sten-Kvie Heinrici.

132 Kungl. Majlis proposition nr 217.

Bilaga.

Förslag

till

Hembiträdeslag.

Härigenom förordnas som följer.

Olli lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å arbetsavtal, varigenom arbetstagare åtager sig att utföra huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) avtal, som avser viss sammanhängande tid understigande en månad;

b) avtal, som avser mindre antal arbetsdagar i veckan än sex;

c) avtal örn anställning, som icke kan anses utgöra heltidssysselsättning för arbetstagaren.

Arbetstagaren kallas i denna lag hembiträde.

2§-

Såsom hembiträde skall vid tillämpning av denna lag ej räknas:

a) medlem av arbetsgivarens familj;

b) husföreståndarinna eller därmed jämförlig arbetsledare i hushåll, där hembiträde är anställt;

c) hushållerska eller annan, som självständigt sköter hemmet i husmoderns ställe.

Örn anställnings- oell uppsägningstid.

3§-

Avtal örn anställande av hembiträde skall upprättas skriftligen, om endera parten det begär.

4§-

Anställningen skall, där ej annorlunda överenskommits, taga sin början klockan 12 å anställningens första dag och sluta klockan 19 å dess sista dag.

® §•

Är avtal ingånget för bestämd tid ej understigande ett år och har det icke uppsagts senast fjorton dagar före avtalstidens slut, skall avtalet, där ej arbetsgivaren och hembiträdet annorlunda åsämjas, anses förlängt på obestämd tid.

Ar ej avtalstiden bestämd, skall avtalet, där ej arbetsgivaren och hembiträdet träffat överenskommelse av annat innehåll, upphöra att gälla fjorton dagar efter det uppsägning å någondera sidan skett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

133 Om bostad, vård vid sjukdom samt tid för löns utbetalande.

6§-

Ingår i hembiträdes löneförmåner bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet, ändå att annorlunda avtalats, rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet som sägs i hälsovårdsstadgan. Hembiträdet äger därstädes under fritid mottaga tillfälliga besök, i den män märklig olägenhet därigenom ej kan anses uppkomma för arbetsgivaren eller dennes familj. Vid avtalets upphörande äger hembiträdet nyttja bostadsutrymmet till klockan 8 dagen efter sista arbetsdagen.

Har hembiträde fått eget rum sig tillförsäki-at, äger hembiträdet bruka detsamma utan intrång av arbetsgivaren eller dennes familj.

T §•

Blir hembiträde, som är i arbetsgivarens hus och kost, på grund av sjukdom förhindrat att utföra sina sysslor, äger hembiträdet att, så länge avtalet består, av arbetsgivaren erhålla bostad och kost jämte nödig personlig tillsyn, där ej behov av vård å sjukvårdsinrättning prövats föreligga och intagning å sådan inrättning jämväl ägt rum/ Häremot stridande förbehåll vare utan verkan.

Har arbetsgivare, utöver vad i första stycket sägs, bestritt kostnad för sjukvård åt hembiträdet, må arbetsgivaren söka kostnaden åter av hembiträdet.

8 §•

Hembiträde tillkommande kontant lön skall, där ej annat överenskommits, utbetalas för kalendermånad å sista socken dagen i månaden.

Om kvällsledighet och fridagar.

9 §•

Den ordinarie arbetstiden skall, ändå att annorlunda avtalats mellan arbetsgivare och hembiträde, sluta senast klockan 19. Dock må i fråga örn arbete i jordbruksliushåll sådan överenskommelse träffas, genom vilken den ordinarie arbetstiden för månaderna april—september utsträckes intill klockan 20.

Yad i denna paragraf stadgas gäller ej i fråga örn hembiträde, som uteslutande eller huvudsakligen har till uppgift att sköta barn.

10 §.

Hembiträde äger åtnjuta fridagar i minst följande omfattning:

a) antingen var tredje söndag! eller annan allmän helgdag av kyrklig karaktär eller efter klockan 13 varannan sådan dag;

b) en bestämd vardag varje vecka efter klockan 14;

c) don 1 maj efter klockan 13, för såvitt nämnda dag ej jämlikt stadgandet under a) utgör fridag.

Innefattar avtal i något hänseende mindre förmåner för hembiträde än vad i denna paragraf stadgas, vare avtalet i sådan del ogillt, med mindre annat följer av vad i 12 § sägs.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

11 §‘

fridag som hembiträde enligt avtal äger åtnjuta må, när arbetsgivaren och hembiträdet äro därom ense, för särskilt fall utbytas mot motsvarande ledighet å annan tid.

Om arbete å övertid.

12 §.

Arbetsgivare äger, där så är av behovet påkallat, efter deli enligt 9 § bestämda slutpunkten för den ordinarie arbetstiden använda hembiträdet till arbete å övertid.

A fridag ma hembiträde användas till arbete å övertid, som föranledes av akut sjukdomsfall inom arbetsgivarens familj eller, beträffande jordbrukshushåll, jämväl av sjukdomsfall bland djuren.

I jordbrukshushåll må hembiträde därjämte å dag, då hembiträdet eljest skulle hava jämlikt 10 § första stycket under b) åtnjutit fridag, för brådskande arbete under sådd eller skörd användas till arbete å övertid.

Hembiträde är skyldigt utföra arbete å övertid, som föranledes av omständigheter som i andra stycket sägs. I fråga örn hembiträdes skyldighet i övrigt att utföra arbete å övertid gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet.

13 §.

Såsom gottgörelse för arbete å övertid är arbetsgivare pliktig att å ordinarie arbetstid bereda hembiträdet den ledighet, som kan anses skälig med hänsyn till arten av det å övertid utförda arbetet. Ledigheten må icke förläggas till tid före klockan 9 och må ej heller varje gång utgå under kortare tid än två timmar. Äro arbetsgivaren och hembiträdet därom ense, må ledigheten utbytas mot särskild övertidsersättning. Sådan ersättning skall ock utgå, där hembiträdet vid .anställningens upphörande ännu icke kommit i åtnjutande av hembiträdet såsom gottgörelse för övertidsarbete tillkommande ledighet.

Överenskommelse, varigenom hembiträde helt eller delvis undandragits förmån enligt denna paragraf, vare ogin.

Om arbetsavtals upphörande i vissa fall samt om betyg.

14 §.

Har hembiträde, som är anställt för bestämd tid, på grund av sjukdom varit under minst fjorton dagar oförmögen att utföra sina sysslor, äger arbetsgivaren uppsäga avtalet med iakttagande av fjorton dagars uppsägningstid. Återfår hembiträdet före uppsägningstidens utgång sin arbetsförmåga, vare uppsägningen, örn annan ej anställts i hembiträdets ställe, förfallen.

Avtal, som avviker från vad i denna paragraf sägs, vare utan verkan mot hembiträde.

135 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

15 §.

Arbetsgivare äger uppsäga avtal till omedelbart upphörande:

a) örn hembiträdet i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter mot arbetsgivaren;

b) om hembiträdet befinnes lida av tuberkulos eller av könssjukdom i smittsamt skede.

Uppsägning av anledning som i första stycket under a) sägs må dock ej ske, örn till grund därför uteslutande åberopas förhållande, varom arbetsgivaren ägt vetskap mera än en vecka före uppsägningen.

Hembiträde är skyldigt att efter anmodan av arbetsgivaren på dennes bekostnad anskaffa och för arbetsgivaren förete läkarintyg angående sitt hälsotillstånd.

16 §.

Hembiträde äger uppsäga avtal till omedelbart upphörande:

a) örn arbetsgivaren dröjer med erläggande av överenskommen lön utöver två söckendagar efter förfallodagen eller underlåter att lämna hembiträdet tillbörlig kost eller bostad, där sådan förmån är avtalad;

b) örn arbetsgivaren eller någon av dennes familj eljest i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter mot hembiträdet;

c) om arbetsgivaren eller någon inom dennes bostad boende befinnes lida av tuberkulos eller av könssjukdom i smittsamt skede;

d) örn arbetsgivaren med sitt hushåll stadigvarande bosätter sig å annan ort.

Uppsägning av anledning som i första stycket under a) eller b) sägs må dock ej ske, örn till grund därför uteslutande åberopas förhållande, varom hembiträdet ägt vetskap mera än en vecka före uppsägningen. Ej heller må förhållande som i första stycket under d) sägs åberopas till stöd för uppsägning, där hembiträdet medföljt till den nya orten.

11 §’

Då avtal uppsagts, vare arbetsgivaren skyldig att på begäran lämna hembiträdet betyg angående anställningen.

Betyget skall innehålla uppgift örn anställningens art och anställningstiden, hembiträdets flit, ordning och skicklighet i arbetet ävensom, där hembiträdet så begär, av vem avtalet uppsagts och, där uppsägningen skett av arbetsgivaren, anledningen därtill.

Förbehåll, varigenom hembiträdet enligt denna paragraf tillkommande rätt inskränkes, vare ogillt.

Särskilda bestämmelser rörande minderåriga hembiträden.

18 §.

Med minderårigt hembiträde förstås i denna lag hembiträde, som ej fyllt aderton år.

Utöver vad eljest i denna lag sägs skall beträffande minderårigt hembiträde, även örn mellan arbetsgivaren och hembiträdet annorlunda avtalats, gälla vad nedan i 19 och 20 §§ är stadgat.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

19 §.

Minderårigt hembiträde må ieke mera än sju timmar i veckan användas till arbete å övertid.

20 §.

Arbetsgivare må icke använda minderårigt hembiträde till arbete på sådant sätt, att hembiträdets användande kan anses medföra fara för olycksfall eller för överansträngning eller annan menlig inverkan på hembiträdets hälsa eller kroppsutveckling.

Arbetsgivaren skall tillse, att hembiträdet erhåller de raster i arbetet, som med hänsyn till bestämmelserna i denna paragraf äro erforderliga.

Örn skadestånd.

21 §.

Åsidosätter arbetsgivare eller hembiträde sina förpliktelser enligt avtalet eller denna lag, gälde därav uppkommen skada.

Vid bedömande örn och i vad mån skada uppstått, skall hänsyn tagas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

22 §.

Talan å skadestånd, som i 21 § avses, skall anliängiggöras inom sex månader från det skadan timade. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.

Denna lag träder i kraft den 1 november 1944 och gäller till och med den 31 oktober 1947.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

137 Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagrad den 6 mars 1944.

N ärvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund, justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 24 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 11 februari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till hembiträdeslag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet J. M. Wahlbäck.

Lagrådet yttrade:

Såsom departementschefen anfört har vårt lands arbetstidslagstiftning efter hand utbyggts att omfatta allt flera grupper av lönearbetare. Det framstår därför i och för sig som naturligt att en laglig reglering kommer till stånd även i avseende å arbetsförhållandena inom det husliga arbetet.

Under förarbetena till lagstiftningen har framhållits, att en dylik reglering vore särskilt önskvärd med hänsyn till de rådande svårigheterna att erna en tillfredsställande rekrytering inom hembiträdesyrket. Då bristen på arbetskraft för tillgodoseende av hemmens behov sedan länge varit mycket framträdande, vore det tydligen av största värde örn den föreslagna lagstiftningen kunde bidraga till att skapa mera tillfredsställande förhållanden på detta område. Att så skulle bliva fallet har dock dragits i tvivelsmål. Farhågor ha till och med uttalats att resultatet skall bliva det motsatta, eller med andra ord att svårigheterna för husmödrarna — enkannerligen i familjer med barn — skola komma att ökas.

Uppenbarligen är det icke möjligt att i förväg med säkerhet bedöma vilken betydelse lagstiftningen kan komma att få i förevarande hänseende, övervägande skäl synas dock tala för att en reglering av hithörande spörsmål skall verka i gynnsam riktning. I varje fall synes önskvärt att på sätt föreslagits genom en provisorisk lagstiftning söka föra frågan framåt.

Beträffande förslagets detaljbestämmelser kunna naturligen delade meningar göra sig gällande. Bestämmelserna synas dock ha avvägts med tillbörlig varsamhet; i det stora hela innefatta de ett fastställande av vad pa

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. 216 u 10

138 Kungl. Majlis proposition nr 217.

många håll redan tillämpas. Endast på några mindre väsentliga punkter av övervägande formell natur Ilar lagrådet någon erinran att framställa.

I de särskilda paragraferna angives i allmänhet huruvida lagbudet är av tvingande eller dispositiv natur. Till vinnande av större överensstämmelse mellan de olika uttrycken för angivande härav torde dessa böra jämkas.

I fråga örn behovet och lämpligheten att i lagen meddela bestämmelser om tyst förlängning vid avtalstidens slut av tidsbestämda avtal ha rått delade meningar. Såväl hembiträdesutredningen som befolkningsutredningen upptogo en allmän regel örn förlängning av avtalet vid underlåten uppsägning, den förra utredningen på en månad och den senare på obestämd tid; uppsägningen skulle ske fjorton dagar före avtalstidens utgång. Socialstyrelsen ansåg någon särskild uppsägning icke erforderlig beträffande tidsbestämda avtal samt föreslog regelns uteslutande, medan riksförsäkringsanstalten förmenade, att den av befolkningsutredningen ifrågasatta bestämmelsen vore riktig såvitt gällde avtal för längre tid. I anslutning till denna senare mening har i det remitterade förslaget, 5 §, upptagits den av befolkningsutredningen föreslagna regeln, dock med den betydelsefulla ändringen att den skall gälla endast vid avtal för viss tid ej understigande ett år. Lagrådet ställer sig tveksamt till upptagandet av en sådan, starkt begränsad särregel. Dess praktiska värde torde bliva ringa. Dels torde parterna under den långa tjänstetid varom här är fråga haft anledning att sinsemellan avhandla frågan om avtalets förlängning, dels torde en förlängning tillsvidare med en uppsägningstid av fjorton dagar icke medföra någon nämnvärd fördel för någondera kontrahenten. Regelns värde synes i själva verket begränsad till det fall då den ena kontrahenten lever i den villfarelsen, att det tidsbestämda avtalet kommer att automatiskt förlängas. Till klarläggande av att så ej är fallet torde, i stället för den i förslaget upptagna regeln, måhända kunna i en lag av förevarande art direkt utsägas att avtal, som är ingånget för bestämd tid, skall, där ej arbetsgivaren och hembiträdet annorlunda åsämjas, upphöra att gälla då den överenskomna tiden gått till ända (se 1935 års förslag till lag om arbetsavtal, 4 §; statens offentliga utredningar 1935:18).

Underrubriken »Örn anställnings- och uppsägningstid» synes böra fullständigas med »avtalets ingående».

Stadgandet i 6 § sista stycket angående hembiträde tillförsäkrat eget rum torde — till förebyggande av en icke avsedd tolkning beträffande dispositionsrätten — böra jämkas, förslagsvis så att däri utsäges att rummet ej må tagas i anspråk för arbetsgivarens eller hans familjs räkning.

Bestämmelsen i 8 § örn lönens utbetalande synes lämpligen böra angivas avse det fall att lönen beräknas för månad eller längre tid.

Reglerna i 18, 19 och 20 §§ angående minderårigt hembiträde torde kunna avfattas kortare och med fördel sammanföras i en paragraf.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

139 Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 mars 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 6 mars 1944 avgivna utlåtande över det den 11 februari 1944 till lagrådet remitterade förslaget till hembiträdeslag.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

Lagrådet har föreslagit, att det i 5 § första stycket remitterade förslaget upptagna stadgandet örn förlängning vid underlåten uppsägning av tidsbestämda avtal, slutna på minst ett år, måtte, enär dess praktiska värde enligt lagrådets mening torde bliva ringa, utgå. Ehuru det torde vara riktigt att nämnda stadgande icke äger större praktisk betydelse, har å andra sidan lagrådet icke anfört skäl, som kommit mig att frångå uppfattningen, att nämnda regel i de — låt vara mindre ofta förekommande — fall, då densamma omgestaltar avtalsförhållandet, ger en lämpligt avpassad varseltid åt den part, för vilken avtalets upphörande eljest skulle komma som en oförberedd händelse. Jag finner därför icke skäl att med anledning av vad lagrådet anfört ändra förslaget på denna punkt. Däremot har jag icke något att erinra mot att — vid sidan av nu omhandlade regel — i lagtexten gives uttryck åt den även utan särskilt stadgande gällande regeln, att i andra fall avtal för bestämd tid upphöra att gälla då den överenskomna tiden gått till ända.

De av lagrådet i formellt hänseende gjorda erinringarna torde böra iakttagas. Jämväl i övrigt torde vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas i lagförslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att det sålunda ändrade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. O. Aurelius.