('med förslag till lag om ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 63. 1

Nr 63.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen; given Stock­ holms slott den 4 februari 1944. Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag örn ändring i 7, 11 och 14 kap. vat­ tenlagen.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 63. 1

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

Förslag: till

Lag

om ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen.

Härigenom förordnas, att i 7 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) skall införas en ny paragraf, betecknad 29 a §, av nedan angiven lydelse, samt att 7 kap. 34, 45, 46 och 55 §§, 11 kap. 17 § 18, 27 § 1 morn., 35 § 2 morn., 45 § 3 morn., 56 §, 62 § 3 morn., 63 och 65 §§ samt 14 kap. 2 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

7 kap.

29 a §. Beredes mark, tillhörig den, som sökt företaget eller enligt vad i 27 § sägs är likställd med sökanden, genom dikning sådan båtnad, som i 29 § första stycket avses, må han, om skäl därtill anses föreligga, förpliktas att ställa säkerhet för kostnad, som på den grund belöper på honom.

34 §. Dike, som enligt denna lag varder upptaget, skall, där någons rätt kan vara därav beroende, underhållas av deltagarna i företaget. Beträffande un­ derhållsskyldighetens fördelning och skyldighet att ställa säkerhet skall vad i 23—26, 29 och 29 a §§ är stadgat med avseende å kostnaden för dikets upptagande äga motsvarande tillämpning. Leder någon------------må föranledas.

45 §. Vill någon------------må göras. Ansökan örn vattenavledning skall ingivas till Konungens befallningshavande och varde frågan härom därefter prövad vid syneförrättning, som i 10 kap. 32 § sägs. Är företagets huvudsakliga ändamål att vinna sådan båtnad, som avses i 29 § första stycket i förevarande kap., må ansökningen i stället ingivas till vattendomstolen och varde målet därefter prövat i den ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål; dock att, där det finnes lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendomstolen äger förordna, att målet skall behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. 32 § sägs.

1 Senaste lydelse av 7 kap. 34, 45, 45 och 55 §§ se SFS 1920: 459, av 11 kap. 17, 27, 45, 56, 62, 63 och 65 §§ se SFS 1941: 614 samt av 11 kap. 35 § 2 mom. se SFS 1919: 425.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63. 3

Avser vattenavledningsföretag sänkning eller Släppning av sjö eller reg­ lering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller förändring av vatt­ nets djup eller läge i vattendrag, där kungsådra eller allmän farled eller all­ män flottled finnes, skall utlåtande, som avgivits av synemän, under­ ställas vattendomstolens prövning; dock må ej vattendomstolen ingå i be­ dömande av frågor rörande ersättning i vidare mån än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anordningar eller föreskrifter rörande före­ tagets utförande. Om underställning i visst fall av särskild fråga stadgas i 10 kap. 52 §. 46 §. Är fråga örn företag, som avser sänkning av eller reglering av vattnets av­ rinning ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan, skola bestämmelserna i 4 kap. 13 § om Konungens prövningsrätt i vissa hänseenden och om skyldighet för vattendomstolen att hemställa frågan Konungens avgörande äga motsvarande tillämpning; och skall vad sålunda är stadgat jämväl gälla beträffande annat företag, varige­ nom vattnets avrinning i större omfattning regleras eller vattenförhållandena eljest väsentligt förändras, såframt Konungen förbehåller sig sådan prövning och besked därom före målets avgörande lämnas synemännen eller i fall, då enligt 45 § underställning skall ske eller målet prövas i den för ansökningsmål stadgade ordning, vattendomstolen. Finner vattendomstolen — -—• — Konungens avgörande.

55 §. Å invallning, som sker i eller vid sjö eller i eller vid sådant vattendrag, som i 45 § tredje stycket sägs, skola bestämmelserna i nämnda § om underställ­ ning av synemännens utlåtande äga motsvarande tillämpning. Vad i —----------sådan prövningsrätt.

11 kap. 17 §.

18. ansökan jämlikt 7 kap. 45 § andra stycket örn prövning, utan förut­ gången syneförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande vattenavledningseller invallningsföretag, så ock ansökan jämlikt 8 kap. 38 § första stycket om prövning, utan sådan förrättning, av fråga rörande företag, som avses i 8 kap.;

27 §. 1 mom. Ansökan enligt------------ anläggningen, uppgiven. I fråga om ansökan enligt 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 8, 10 och 18 skall vad i första stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock vare ej er­

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

forderlig! att i ansökan enligt 17 § 18 rörande företag, som avses i 8 kap., uppgiva fastighet, vilken av företaget beröres allenast genom förorening, i annat fall än då fråga är örn bestämmande av ersättning därför.

35 §. 2 mom. Finnes i----------- - den myndighet. Är fråga örn företag enligt 7 kap., skall vad i 10 kap. 42 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. 45 §. 3 mom. Där vid undersökning jämlikt denna § i mål rörande företag en­ ligt 3, 7 eller 8 kap. någon sakägare vill förena sig med sökanden om före­ taget eller yrka, att däråt gives större omfattning än sökanden äskat, gore det skriftligen; och varde handlingen vitsordad medelst undersökningsförrättarens påskrift samt översänd till vattenrättsdomaren.

56 §. Vill sökanden------------ hos domstolen. Har återkallelse —- — — bestämda ordning. Vad i 10 kap. 48 § andra stycket stadgas i fråga om företag enligt 3, 7 eller 8 kap. skall i tillämpliga delar gälla jämväl, där sådant företag är före­ mål för behandling i den för ansökningsmål stadgade ordning.

62 §. 3 mom. Vad i------------ andra ansökningsmål. I mål-------------handläggning bildad. I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering, varde angivet, om regleringsföretaget är av beskaffenhet, att stadgandena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning. I fråga örn meddelande av bestämmelser rörande delaktighet i företag, som nu sagts, eller företag enligt 7 eller 8 kap. skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 10 kap. 67 §. 63 §. I sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller utförande av företag enligt 3, 7 eller 8 kap. medgives, bestämme vattendomstolen viss tid, i regel ej överstigande tio år eller, där fråga är om anläggning för allmän flottled, två år, inom vilken arbetet skall vara fullbordat. Vad i------------ nämnda lagrum.

65 §. Ändå att sökandens talan bifalles, varde honom ålagt att gottgöra mot­ part sådana kostnader å målet, som prövas hava varit nödiga för tillvara­ tagande av hans rätt; dock att i mål rörande företag enligt 5 eller 6 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63. ö

sakägare ej är berättigad till gottgörelse i annat fall än att han måst vid­ kännas kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet. I fråga om företag enligt 7 eller 8 kap. skall vad i 10 kap. 79 § tredje styc­ ket är stadgat äga motsvarande tillämpning. Har svarandepart------------ åsamkats denne.

14 kap.

2 §•

I avseende------------fast egendom. Vad i denna lag stadgas angående rättigheter och skyldigheter, som äro förenade med äganderätt till fast egendom, skall äga motsvarande tillämp­ ning med avseende å rätt till gruva, för vars tillgodogörande utmål anvisats eller koncession meddelats.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1944.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 januari 1944.

Närvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena G unther , statsråden

P ehrsson -B ramstorp , W igforss , M öller , S köld , E riksson , Q uensel , B ergquist , A ndersson , D omö , R osander , G jöres , E werlöf , R ubbestad .

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks-, handels- och folkhushållningsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga om ändringar i vattenlagen i syfte att underlätta tillgodogörandet av mineral fyndigheter. Föredraganden anför följande. I skrivelse den 10 april 1943, nr 127, har riksdagen anhållit om utredning dels beträffande frågan om rätt för gravinnehavare att i syfte att främja gruvdrift påkalla tillämpning av vattenlagens bestämmelser rörande torr­ läggning av mark dels ock angående frågan, huruvida och i vad mån till­ stånd till torrläggningsföretag i angivna syfte må kunna meddelas efter så­ dan prövning som i vattenlagen stadgas för ansökningsmål. Rörande de i riksdagens skrivelse nämnda frågorna har f. d. vattenrättsdomaren greve H. A. Hamilton inom justitiedepartementet utarbetat en den 30 oktober 1943 dagtecknad promemoria i ämnet med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen. Sedan yttranden inhämtats över promemorian jämte därvid fogat lagför­ slag, anhåller jag att nu få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande bestämmelser.

I 7 kap. vattenlagen meddelas bestämmelser om torrläggning av mark ge­ nom dikning, vattenavledning eller invallning. Lagen giver icke någon defini­ tion å begreppet dikning men därmed torde i första hand avses sådana torrläggningsåtgärder, som låta sig genomföras utan någon mera väsentlig för­ ändring av vattenförhållandena i sjöar och vattendrag. Såsom vattenavled­ ning betecknas i lagen åtgärd, varigenom någon vill för torrläggning av sin mark sänka eller uttappa sjö eller annan vattensamling, fördjupa, utvidga eller räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avleda vatten därifrån. Invallning åter angives innebära, att någon vill för sin marks torrläggning vid eller i vattendrag, sjö eller annan vattensamling eller havet göra vall eller annan byggnad till skydd mot vattnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 03. 7

Den som önskar genomföra ett torrläggningsföretag tillerkännes en viss tvångsrätt gentemot utomstående. Denna innebär i princip rätt att fram­ draga dike eller annat vattenavlopp över annans mark eller eljest vidtaga åtgärd till skada för annan, där så erfordras för företagets genomförande. För skada och intrång skall dock ersättning utgå. Det grundläggande stad­ gandet om denna tvångsrätt upptages i 1 §, i vilket lagrum stadgas, att vill någon för torrläggning av sin mark upptaga dike och möter mark som till­ hör annan, då må denne ej hindra vattnets avlopp. Vad angår omfattningen av den tvångsrätt, som sålunda tillerkännes torrläggningsintresset, finnas i fråga om dikning icke några särskilda inskrän­ kande bestämmelser. Beträffande vattenavledning och invallning gälla där­ emot vissa inskränkningar. Sålunda kräves för rätt att vidtaga åtgärd, var­ igenom annan tillhörigt strömfall borttages eller dess fallhöjd minskas eller varigenom till men för annans egendom vattenförhållandena eljest föiändras, att nyttan av åtgärden efter avdrag av kostnaden för dess verkställande överstiger skadan eller intrånget å annans egendom, därvid i vissa fall ska­ dan eller intrånget skall räknas två gånger. Vidare finnas i fråga örn vat­ tenavledning och invallning vissa bestämmelser meddelade till skydd för allmänna intressen. Den som vill genomföra ett torrläggningsföretag kan gentemot annan jordägare som har nytta av företaget göra gällande tvangsdelaktighet i företaget. I detta hänseende stadgas beträffande dikning — vilket stad­ gande äger motsvarande tillämpning i fråga om vattenavledning och invall­ ning —. att om dike som någon vill upptaga är till båtnad jämväl för an­ nans mark, denne är skyldig att taga del i dikningen. Vidare gäller, att all mark, för vilken torrläggningen medför båtnad och vars ägare skola däri taga del, skall utgöra en samfällighet i avseende å företaget. Är fråga örn företag, som avser sänkning eller uttappning av sjö, skall dock jämlikt 44 § vad sålunda är stadgat om tvångsdelaktighet icke äga tillämpning med mindre den beräknade båtnaden av företaget med mer än hälften faller å egendom, tillhörig den som sökt företaget, eller honom och andra vilka förenat sig med honom därom. Detta krav på viss majoritet för rätt att påfordra tvangsanslutning gäller även beträffande invallningsföretag. I fråga örn invallningsföretag föreligger jämlikt 54 § ytterligare den särskilda inskränkningen med avseende å tvångsdelaktigheten, att delägare, som icke sökt företaget eller är likställd med sökande, äger påfordra alt honom tillhörig mark som ingår i samfälligheten skall lösas för företagets räkning. Som allmän regel gäller, att delägare i torrläggningssamfällighet är skyldig att taga del i kostnaden för torrläggningen i mån av värdet å den båtnad som därigenom beredes hans mark. För den som icke är sökande till före­ taget eller frivilligt anslutit sig till företaget gäller emellertid den viktiga inskränkningen, att han icke är pliktig att vidkännas större bidrag till kost­ naden än som svarar mot värdet å den båtnad han vinner genom företaget. I vissa fall behöver vidare skyldigheten att taga del i kostnaden icke inträda i och med företagets genomförande. Härom stadgas i 29 § första stycket med

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

avseende å dikning — vilket stadgande äger motsvarande tillämpning be­ träffande vattenavledning och ^vallning — att örn båtnad utgöres av an­ nat än jordförbättring eller värdeökning av tomtmark eller av mark, som eljest huvudsakligen har värde såsom byggnadsplats, torgplats, övningsfält eller dylikt, delägare, som icke är sökande eller likställd med sökanden, icke är pliktig att såvitt angår dylik båtnad taga del i kostnaden för företaget förrän han begagnar sig av båtnaden. Enligt 32 § räknas till kostnad för marks torrläggning förutom arbets­ kostnaden jämväl skadestånd och annan ersättning som föranledes av före­ taget. I 34 § stadgas vidare, att dike, som upptages enligt vattenlagen, skall underhållas av delägarna i företaget, där någons rätt kan vara beroende därav. Beträffande det rättsliga förfarandet vid genomförande av torr­ läggningsföretag gäller, att om någon vill begagna sig av den tvångsrätt som tillkommer honom eller fråga är om tvångsdelaktighet, besked skall på för­ hand inhämtas huru och under vilka villkor arbetet må göras. I fråga örn vattenavlednings- och invallningsföretag skall sådant besked inhämtas även då sannolika skäl föreligga att allmän eller enskild rätt förnärmas eller så snart två eller flera skola med särskilda andelar taga del i företaget. An­ sökan örn tillstånd till torrläggningsföretag skall ingivas till länsstyrelsen, varefter frågan prövas vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. Till förrättningsman skall förordnas statens lantbruksingenjör eller annan som förklarats därtill behörig. Sedan alla vid syneförrättningen förefallande frågor blivit utredda, skall utlåtande upprättas angående företaget. I vissa fall skall utlåtandet underställas vattendomstolens prövning. Besvär över utlåtandet anföres hos vattendomstolen. I fråga örn företag, varmed avses att vinna ej allenast torrläggning av mark utan även vissa andra ändamål, såsom beredande av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft eller avledande av kloakvatten eller industriellt av­ loppsvatten, gälla särskilda regler. Beträffande företag för såväl torrlägg­ ning som beredande av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft skall sålun­ da ansökan göras direkt hos vattendomstolen. I fråga om företag, som avse både torrläggning och avledande av kloakvatten eller industriellt avlopps­ vatten, finnes valrätt mellan att göra ansökan direkt hos vattendomstolen eller hos länsstyrelsen. När ansökan skett hos vattendomstolen, kan målet utan syneförrättning prövas i den för ansökningsmål stadgade ordningen men, där så finnes lämpligt, äger vattenrättsdomaren eller vattendomstolen förordna, att målet skall behandlas vid syneförrättning enligt bestämmelser­ na i 10 kap. Det vid förrättningen upprättade utlåtandet skall i så fall un­ derställas vattendomstolens prövning, såvitt Konungen ej stadgar undantag för vissa fall i fråga örn företag, som avse både torrläggning och avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten.

Enligt gruvlagen äger envar genom inmutning erhålla rätt att på de vill­ kor och med de inskränkningar i lagen stadgas undersöka och bearbeta å

Kungl. Maj.ts proposition nr 63. 9

egen eller annans grund belägen fyndighet, innehållande mineral av vissa angivna slag. Den som vill förvärva sådan inmutningsrätt skall göra ansö­ kan härom. I anledning av sådan ansökan meddelas under i lagen angivna förutsättningar den sökande rätt att med andras uteslutande inom närmare bestämt område (inmutat område) anställa undersökningsarbete å inmutningsbara mineral. Därest en inmutare efter verkställt försöksarbete finner anledning att fullfölja sin avsikt att bearbeta förekommande mineralfyndigheter, skall han ingå med ansökan om utmål. Visas att inom det inmutade området finnes inmutningsbar fyndighet, som lämpar sig för teknisk be­ arbetning och som förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sanno­ likt kan göras till föremål för gruvdrift, äger inmutaren att få sig anvisat visst arbetsområde (utmål) samt inom detta bryta och tillgodogöra sig inmutningsbara mineral. Sökanden — som, efter det hans ansökan örn utmål beviljats, i lagen benämnes gruvinnehavare — äger rätt att inom utmålet bryta även icke inmutningsbara mineraliska ämnen, i den mån sådant er­ fordras för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande i fråga om de inmut­ ningsbara mineralen, och har jämväl rätt att i viss omfattning tillgodogöra sig sålunda brutna icke inmutningsbara mineraliska ämnen. Den rätt som sålunda tillkommer en gruvinnehavare är icke begränsad till viss tid men kan förverkas. Så sker därest gruvinnehavaren trots erhållen påminnelse un­ derlåter att erlägga föreskriven årlig försvarsavgift. Enligt lagen den 28 maj 1886 angående stenkols fyndig heter m. m. äro sär­ skilda bestämmelser gällande beträffande rätten att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter med flera fyndigheter. Beträffande fyndigheter av så­ dant slag gäller, att rätten till dem är beroende på särskilt av Konungen meddelat tillstånd (koncession). Inmutning av sådan fyndighet må alltså icke äga rum.

Före vattenlagens tillkomst funnos bestämmelser om torrläggning av mark i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten. Såsom ändamål för dikning eller annat avledande av vatten nämnde denna lag endast jords odling eller förbättring. I det betänkande med förslag till vattenlag, som 1910 avgavs av vatten­ rätts- och dikningslagskommittéerna, uttalades, att det vore tveksamt, hu­ ruvida under sistnämnda uttryck jämväl innefattades vattens avledande för möjliggörande eller underlättande av torviäkt eller för blottande av stenbrott, ett ler- eller malmlager eller dylikt. Kommittéerna föreslogo i betänkandet, att bestämmelserna i lagen, såvitt de avsåge rätten att över annans mark fram­ draga dike eller annan ledning för vattnet, skulle tillämpas oavsett örn ända­ målet med företaget vore beredande av jordförbättring eller annan av mar­ kens torrläggning beroende förmån. Med avseende å rätten att tvinga annan, som hade båtnad av dikningen, att deltaga i företaget, föreslogs däremot, att sådan rätt skulle föreligga endast beträffande företag, som hade till ända­ mål jords odling eller förbättring eller värdeökning av tomtmark och därmed likställd mark.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Kommittéernas förslag överarbetades sedermera av särskilda sakkunniga, vilka 1919 avgåvo betänkande med förslag till ny lagstiftning angående torr­ läggning av mark m. m. 1 sistnämnda förslag utsträcktes rätten att påfordra tvångsanslulning att avse samtliga de intressen, i fråga örn vilka tvångsrätt ansetts böra medgivas av kommittéerna, eller alltså även då ändamålet med torrläggningen vore vinnande av ökad möjlighet till torvtäkt eller eljest till jord- eller bergarters tillgodogörande. Förslaget härutinnan överensstämmer med gällande lag.

Framställning om lagändring.

Vid 1940 års lagtima riksdag hemställde herr Holmbäck i väckt motion (11:189), att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning an­ gående rätt att företaga sjösänkning till förman för gruva. Motionen, som behandlades av andra lagutskottet, föranledde emellertid icke någon åtgärd, enär lagändring icke ansågs erforderlig lör ändamålet. Vid 1943 års riksdag väckte herr Holmbäck ånyo motion (I: 176) med yr­ kande om utredning angående rätt att företaga sjösänkning till förmån för gruva, varvid motionären hl. a. framhöll, att det sedan ar 1940 visat sig, att den vattenrättsliga behandlingen av sjösänkningsföretag till förmån för gruva stötte på så stora formella svårigheter, att man riskerade företagens genom­ förande. I avgivet yttrande över motionen anförde vattenrätt sdomarna i österbyg­ dens och Söderbygdens vattendomstolar följande. Ehuru i 7 kap. vattenlagen om torrläggning av mark icke direkt utsäges att däri meddelade bestämmelser jämväl skola äga tillämpning i fråga om torrläggning av mark till förmån för gruva, är likväl ställt utom allt tvivel att detta varit avsett vid lagens tillkomst. Att så måste anses vara förhållandet uttalades även av rikets vattenrättsdomare i avgivet yttrande till andra lag­ utskottet år 1940 i anledning av den samma år i andra kammaren väckta motionen nr 189. Det må emellertid anmärkas att, då rätten till gruva icke är att betrakta som äganderätt, lagens ordalag icke kunna anses otvetydigt giva uttryck för den tanken att bestämmelserna i 7 kap. även avse marks torrläggning för gruvdrift. I 35, 36, 37 och 49 §§ talas sålunda om den, som för sin marks torrläggning vill avdika kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt mark, upptaga dike å annans mark, sänka eller uttappa sjö eller vid eller i vattendrag, sjö eller annan vattensamling eller havet göra vall eller annan byggnad till skydd mot vattnet. Enligt vattenlagen skola frågor om utförande av dikning, vattenavledning och invallning handläggas vid syneförrättning. Då fråga är om torrläggning av mark för gruva, torde emellertid ett dylikt förfarande icke alltid vara er­ forderligt utan ofta nog lämpligare, om frågan finge handläggas av vatten­ domstolen såsom första instans. Detta synes särskilt vara förhållandet, då en innehavare av en gruva önskar åvägabringa ett torrläggningsföretag utan att påfordra förpliktande för annan än möjligen innehavare av annan gruva att deltaga i kostnaden därför, för vilket fall någon särskild kartläggning av mark icke erfordras för beräknande av båtnad genom företaget. En ändring i vattenlagen i angivna hänseende synes därför önskvärd. En dylik ändring bör emellertid icke inskränka sig till allenast sjösänkning utan omfatta även dikning och invallning till förmån för gruva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63. 11

Med hänsyn till vad ovan anförts synes ändamålsenligt att i 7 kap. införes en bestämmelse, vari uttryckligen utsäges att vad i samma kapitel stadgas jämväl skall gälla, örn någon för torrläggning av gruva vill utföra dikning, vattenavledning eller invallning; dock att ansökan därom även må ingivas till vattendomstolen, varefter målet handlägges i den ordning som stadgas i 11 kap. om ansökningsmål, därest ej vattenrättsdomaren eller vattendomsto­ len finner lämpligt förordna att saken skall behandlas vid syneförrättning. Även vattenrättsdomarna i Norrbygdens och Västerbygdens vattendomstolar uttalade i avgivna yttranden att en lagändring borde övervägas. I avgivet utlåtande (nr 17) anförde andra lagutskottet, som behandlade motionen, att utskottet, på grund av den tveksamhet som syntes råda be­ träffande frågan huruvida rätt att påkalla torrläggningsföretag tillkomme gruvinnehavare, ville förorda en närmare utredning därutinnan, därvid emellertid i enlighet med vad vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar framhållit utredningen icke borde inskränka sig allenast till företag för sjösänkning utan avse samtliga torrläggningsföre­ tag med här avsett ändamål. Utskottet ville jämväl förorda en utredning be­ träffande reglerna om förfarandet vid handläggning av mål angående vat­ tenavledning till förmån för gruva, vid vilken utredning emellertid motsva­ rande spörsmål beträffande företag, som avsåge dikning eller invallning, även borde tagas under övervägande. Utskottet hemställde, att riksdagen i skrivelse till Konungen ville anhålla om utredning i nu angivna hänseenden, och riksdagen biföll vad utskottet sålunda hemställt.

Promemoria med förslag i ämnet.

Såsom förut nämnts har f. d. vattenrättsdomaren greve Hamilton inom justitiedepartementet upprättat en promemoria med förslag till lag om änd­ ring i vissa delar av vattenlagen. I promemorian förklarades till en början, att vattenlagens bestämmelser om torrläggning av mark måste anses tillämpliga även då fråga vore örn torrläggning till förmån för gruva. Vidare uttalades den uppfattningen, att en gruvinnehavare med avseende å den honom tillkommande rätten till gruvan måste betraktas som enligt vattenlagen likställd med ägare av mark. Då emellertid tvekan yppats angående den rättsliga ställningen enligt vat­ tenlagen för den som erhållit rätt att undersöka och bearbeta mineralfyndigheter, borde ett förtydligande i detta hänseende ske. I promemorian påpekades därefter, att i första hand måste besvaras den frågan, på vilket stadium den som ville tillgodogöra sig ett malmlager skulle vara berättigad att i stället för markägaren uppträda såsom ägare. Därvid övervägdes i promemorian, huruvida redan den, som erhållit inmutningsrätt och på grund därav fått sig anvisat visst område inom vilket han finge utföra försöksarbete, borde få föra talan örn torrläggning av detta om­ råde eller om det skulle krävas att vederbörande vore gruvinnehavare och alltså fått sig anvisat visst område inom vilket han ägde tillgodogöra sig förefintliga mineral. I promemorian uttalades, alt det sistnämnda borde fordras, samt anfördes till stöd för denna ståndpunkt bl. a. följande.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Försl i och nied det att utmål erhållits kan det sägas föreligga någon sä­ kerhet för att det förefinnes en mineralfyndighet, soln är av sådan bety­ delse att densamma kan med fördel utnyttjas, och först i och med erhållan­ de av utmål får den, som vill tillgodogöra sig en mineralfyndighet, den säkra ställning, som måste krävas för att honom skola kunna tillerkännas de rättigheter eller åläggas de skyldigheter, som tillkomma en delägare uti ett företag enligt vattenlagen. Detta ställningstagande till förevarande spörs­ mål står också i överensstämmelse med i vattenlagen tillämpade principer. För de många olika företag, beträffande vilka i vattenlagen meddelas be­ stämmelser, gäller nämligen såsom en så gott som undantagslös regel att endast ägaren av fastighet eller en anläggning äger att i vad angår tillstånd till eller skyldighet att deltaga uti ett sådant företag föra talan för fastighe­ ten eller anläggningen.------------Understrykas bör härvid särskilt att det är fråga icke allenast örn rättigheter utan även örn skyldigheter.

Härefter påpekades i promemorian, att mot ställningstagandet till nu be­ handlade spörsmål kunde invändas, att det just för den, som väl erhållit inmutningsrätt men ej tilldelats utmål, kunde vara av betydelse att fa ett torrläggningsföretag genomfört, enär först genom sänkning av vattenstån­ det vid en mineralfyndighet kunde visa sig om densamma vore av sådan beskaffenhet att den borde bliva föremål för bearbetning. Även om det ej vore uteslutet att i vissa fall förhållandet kunde vara det nu angivna, borde dock detta icke föranleda att i vattenlagen infördes en bestämmelse, som stöde i bestämd strid mot vattenlagens principer. I detta sammanhang er­ inrades i promemorian örn bestämmelsen i 14 kap. 5 § vattenlagen, enligt vilket lagrum den, som för uppgörande av plan eller eljest såsom förbe­ redelse till företag enligt vattenlagen ville verkställa mätningar, avvägning­ ar eller andra undersökningsarbeten å fastighet som ägdes eller innehades av annan, kunde av länsstyrelsen utverka föreskrift att erforderligt tillträde till fastigheten skulle lämnas under viss tid. I promemorian framhölls, att enligt denna bestämmelse syntes den, som erhållit inmutningsrätt men ej fått utmål sig tilldelat, äga möjlighet att redan på ett tidigt stadium utföra undersökningsarbeten för planerande av ett för honom önskvärt torrlägg­ ningsföretag. Med utgångspunkt från den sålunda hävdade uppfattningen, att endast den som fått utmål anvisat skulle i nu ifrågavarande hänseende likställas med ägare, behandlades härefter i promemorian vissa gränsfall. Härom anfördes följande. Det ena av dessa gränsfall föreligger då vid en i vederbörlig ordning sökt torrläggningsförrättning beräknas komma att vinnas förbättrad torrläggning för ett område, beträffande vilket väl meddelats inmutningsrätt, men som däremot icke såsom utmål tilldelats den som erhållit inmutningsrätten. Man kan då fråga sig huru vid sådant förhållande bör förfaras vid förrättningen. Att den, som erhållit inmutningsrätten, lämpligen, fastän han kanske icke direkt kan anses vara sakägare, dock bör lämnas tillfälle inkomma med yttrande synes obestridligt. Vidare synas i det utlåtande, som skall medde­ las vid förrättningen, kunna meddelas alternativa bestämmelser, nämligen dels under förutsättning att den meddelade inmutningsrätten icke kommer att leda till något tilldelande av utmål och dels under förutsättning att så kommer att bliva förhållandet. Härvid möter visserligen den svårigheten att

Kungl. Maj.ts proposition nr 63. 13

vid denna tidpunkt gränserna för utmålet icke blivit bestämda, men i regel torde man dock kunna på förhand ungefärligen riktigt beräkna gränserna för ett blivande utmål. Skulle något väsentligt misstag härutinnan föreligga, förefinnes såsom av vad nedan kommer att visas möjlighet att med tillämp­ ning av bestämmelserna uti 10 kap. 77 § vattenlagen sedermera härutinnan vinna rättelse. I det angivna fallet kan man naturligen även tänka sig den möjligheten, att den, som erhållit inmutningsrätten, för alt undvika att bliva pliktig deltaga i kostnaderna för torrläggningsföretaget icke fullföljer sin påbörjade aktion för erhållande av utmål utan avslår från sin inmutningsrätt i avsikt att sedan torrläggningsärendet blivit slutligen avgjort göra ny framställning om inmutningsrätt. I verkligheten torde dock knappast någon risk för ett dylikt förfarande föreligga, enär, därest mineralfyndigheten har något större värde, den, som erhållit inmutningsrätt beträffande densamma, näppeligen torde vilja riskera att sedan han avstått från sin inmutnings­ rätt någon annan skulle komma alt söka inmutning beträffande samma fyn­ dighet. Ett annat fall, vilket möjligen kan finnas anledning beröra, avser det förhållandet att en inmutningsbar mineralfyndighet varder känd först i sammanhang med en igångsatt torrläggningsförrättning eller kanske först i sammanhang med utförandet av för ett torrläggningsföretag medgivna ar­ beten. Det kan således mycket väl tänkas att man först i och med sänk­ ning av vattenståndet i en sjö erhåller kännedom örn en mineralfyndighet. Vid själva förrättningen kan således icke någon hänsyn tagas därtill. Sedan fyndigheten blivit känd erhålles däremot inmutningsrätt. Man kan då frå­ ga sig, hum under dessa förhållanden lämpligen bör förfaras. Härvid kan naturligen icke utan fog göras gällande att man utan vidare skall helt bort­ se från att sålunda vid torrläggningsförrättningen eller genom arbeten för ett i laga ordning medgivet företag ifrågavarande fyndighet blivit känd och kanske gjord möjlig att bearbeta, damnd givetvis kan framhållas att det ej sällan kan inträffa att genom i ett eller annat avseende för helt annat ända­ mål vidtagna åtgärder man erhåller kännedom om en mineralfyndighet utan att delta föranleder till att den, som förvärvar rätt att bearbeta denna fyn­ dighet, blir pliktig att deltaga i kostnaderna för de vidtagna åtgärderna. Detta är tydligen i och för sig riktigt, men å andra sidan kan det dock icke anses fullt tillfredsställande för rättskänslan att låta den, sorn dock genom torrläggningsföretaget vunnit en kanske avsevärd fördel, varda helt befriad från skyldighet att taga del i kostnaderna. Det torde också enligt vatten­ lagen finnas i någon mån möjlighet att få honom förklarad pliktig deltaga i dessa kostnader. I 10 kap. 77 § vattenlagen finnes nämligen stadgat att därest det sedan ett torrläggningsföretag blivit fullbordat visar sig att vid den verkställda uppskattningen av värdet utav båtnaden av företaget detta blivit till skada för någon oriktigt beräknat denne kan påkalla ny uppskatt­ ning av båtnaden, varjämte närmare bestämmelser meddelas angående sät­ tet för denna uppskattning m. m. Med tillämpning av delta stadgande torde således åtminstone i en del fall .skyldighet kunna åläggas den, som erhållit rätt bearbeta en genom torrläggningsföretaget blottad mineralfyndighet, att taga del i kostnaderna för företaget.

I promemorian behandlades härefter frågan, beträffande vilka olika före­ tag enligt vattenlagen en gruvinnehavare borde med avseende å honom tillkommande rätt likställas nied markägare. Efter det i promemorian erin­ rats örn att såväl vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vat­ tendomstolar i sitt över 1943 års motion i ämnet avgivna yttrande som andra lagutskotlet framhållit, all man icke borde inskränka sig allenast till

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

företag för sjösänkning utan borde medtaga samtliga torrläggningsföretag med här avsett ändamål, anfördes i promemorian följande. Att så bör ske torde utan vidare vara uppenbart; oell bör härvid tydligen icke allenast vara fråga örn sådana företag, som endast avse förbättrad torr­ läggning, utan även om kombinerade företag eller dels företag enligt 3 kap. vattenlagen för reglering av vattenframrinningen såväl för vinnande av för­ bättrad torrläggning som för åstadkommande av bättre hushållning med vattnet och dels företag enligt 8 kap. vattenlagen för såväl torrläggning som avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten. Man torde emel­ lertid böra gå längre. Flera andra företag enligt vattenlagen kunna nämli­ gen vara av betydelse för en gruvinnehavare eller beröra honom tillkom­ mande rätt. Sålunda kan såsom framgår av vattenrättsdomarnas gemensam­ ma yttrande till 1940 års riksdag ett för kraftändamål genomfört vattenregleringsföretag vara till båtnad för en gruvinnehavare så till vida att där­ igenom vinnes minskad pumpningskostnad vid hans gruva; och kunna fle­ ra andra liknande fall förekomma. Man synes således böra åt nu ifråga­ varande stadgande giva sådan omfattning att detsamma avser alla olika företag enligt vattenlagen. Detta syfte synes enklast kunna vinnas genom att giva ändrad lydelse åt nu i 2 § i 14 kap. vattenlagen förefintliga be­ stämmelser. I detta lagrum finnes nu stadgat, att i avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt vattenlagen äro förenade med äganderätt till fastighet, skall med ägare vara likställd den, som med stadgad åborätt be­ sitter hemman eller lägenhet, tillhörande kronan eller allmän inrättning, så ock den, som under fideikommissrätt innehar fast egendom. Lagrummet synes nu böra ändras så att detsamma kommer att gälla för gruvinnehavare beträffande honom tillkommande rätt till mineralfyndigheter inom honom tilldelat utmål. Med gruvinnehavare torde härvid utan att detta behöver särskilt utsägas vara likställd den, som enligt lagen den 28 maj 1886 erhållit koncession att inom närmare angivet område tillgodogöra sig stenkolsfyndigheter m. m. eller för utvinnande av olja alunskifferfyndighet.

I överensstämmelse med det nu anförda upptogs i 14 kap. 2 § i det vid pro­ memorian fogade lagförslaget den bestämmelsen, att i avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt vattenlagen äro förenade med äganderätt till fast egendom, skall med ägare vara likställd •—• förutom åborätts- och fideikom­ missrättsinnehavare — även gruvinnehavare, såvitt angår den rätt som till­ kommer honom med avseende å honom tilldelat utmål.

I promemorian uppmärksammades härefter det fall, att rätten till gruva förverkas efter det ett torrläggningsföretag till förmån för gruvan genom­ förts. Härom anfördes följande. Om man tänker sig att efter framställning av en gruvinnehavare ett torr­ läggningsföretag blivit genomfört och att därvid andra, som beräknats vinna båtnad av företaget, antingen frivilligt eller med tillämpning av bestämmel­ serna om tvångsdelaktighet även mot sin vilja blivit pliktiga taga del i före­ taget, så skulle dessa andra, därest gruvföretaget nedlades, bliva, om de fort­ farande vilja vidmakthålla företaget och komma i åtnjutande av den båtnad, för vars vinnande de fått vidkännas kostnader, tvungna att ensamma vid­ kännas hela underhålls- (och drift-)kostnaden. Detta skulle tydligen icke vara överensstämmande med rättvisa och billighet och skulle även i vissa fall, särskilt då den på gruvinnehavaren belöpande andelen av båtnaden är avsevärd, kunna bliva för dem betungande. Enahanda är ju förhållandet då

Kungl. Maj:ts proposition nr 63. 15

fråga är om båtnad beträffande exempelvis ett stenbrott eller en torvtäkt, fast­ än olägenheterna härvid icke äro så framträdande, då i allt fall ägaren till den fasta egendom, varå stenbrottet eller torvtäkten finnes, bliver pliktig att med fastigheten — vars enda värde emellertid kan bestå i stenbrottet eller torv­ täkten — svara för nu ifrågavarande kostnader. Det ovan angivna förhållan­ det torde böra föranleda till införande i vattenlagen av en särskild bestäm­ melse innefattande möjlighet att stadga skyldighet för den, som genom ett torrläggningsföretag vinner båtnad av nu berörd beskaffenhet, att ställa sä­ kerhet för den kostnad, som belöper på honom såsom delägare i företaget, därvid dock icke torde kunna ifrågakomma att stadga dylik skyldighet för annan än den, som är sökande till företaget eller likställd med sökanden.

På grund av det anförda har såsom ett fjärde stycke i 7 kap. 29 § i det vid promemorian fogade lagförslaget upptagits bestämmelse av innehåll, att örn sökande till företaget eller den som enligt 27 § är likställd med sökanden vinner sådan båtnad som i första stycket avses — d. v. s. båtnad av annat slag än jordförbättring eller värdeökning av tomtmark eller av mark, som eljest huvudsakligen har värde såsom byggnadsplats, torgplats, övningsfält eller dylikt — lian, örn skäl därtill anses föreligga, må förpliktas att ställa säkerhet för den kostnad, som på sådan grund belöper på honom.

1 promemorian behandlades slutligen frågan om beredande av möjlighet för gruvinnehavare att få ansökan om genomförande av torrläggningsföretag behandlad i den för ansökningsmål i vattenlagen stadgade ordning. Härom anfördes i promemorian: Syftet härmed skulle vara att på så sätt vinna en snabbare behandling. Det synes vara möjligt att i vissa fall, särskilt då icke några mera vidlyftiga markundersökningar skulle visa sig erforderliga, en tidsbesparing skulle vara att vinna genom att ett mål av förevarande beskaffenhet bomme att hand­ läggas uti den i vattenlagen för ansökningsmål stadgade ordning. I många fall torde emellertid så ej bliva förhållandet och i en del fall torde tvärtom en extra tidsutdräkt kunna komma att uppstå. Man torde härvid böra utgå från att, även om ett mål av förevarande beskaffenhet skulle av en gruvinneha­ vare få anhängiggöras såsom ett ansökningsmål, dock liksom i andra mot­ svarande fall finnes stadgat i vattenlagen vattenrättsdomaren eller vattendom­ stolen skulle äga förordna att målet skulle behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. 32 § vattenlagen sägs. Att så ej sällan skulle visa sig erforderligt eller lämpligt torde vara visst, särskilt då mera vidlyftiga markundersök­ ningar äro behövliga för bestämmande av olika delägares delaktighet uti ett företag. Detta gäller måhända alldeles särskilt i fråga om rena dikningsföretag — beträffande vilka det för övrigt på grund av deras natur i varje fall måste anses lämpligast att desamma komma att i första hand handläggas vid syne­ förrättning — ävensom beträffande invallningsföretag. I fall då sålunda ett ansökningsmål hänvisas till behandling vid syneförrättning kommer tydligen icke någon tidsvinst att ernås utan kommer tvärtom i många fall att uppstå tidsutdräkt, enär ju örn målet omedelbart handlagts vid syneförrättning det kunnat vinna slutligt avgörande genom synemännens utlåtande. Det torde därför vara tveksamt, huruvida verkligen skäl kan föreligga för en lagänd­ ring uti nu ifrågasatt avseende. Anmärkas må härvid också, att redan nu i många fall då fråga är om ett vattenavledningsföretag möjlighet torde förelig­ ga för en gruvinnehavare att med åberopande av bestämmelserna uti 2 kap. eller 3 kap. vattenlagen få frågan om tillstånd till företaget behandlad uti den

16 Kungl. Majlis proposition nr 63.

för ansökningsmål stadgade ordningen. Då emellertid i en del fall en tidsvinst torde kunna ernås och då man torde äga rätt utgå från att en gruvinnehavare kommer att begagna sig av honom beredd möjlighet att få frågan örn tillstånd till ett torrläggningsföretag behandlad i den för ansökningsmål stadgade ord­ ningen endast i fall, då han kan beräkna att härigenom vinna tid, synas dock övervägande skäl föreligga för att tillmötesgå det i förevarande hänseende uttalade önskemålet, därvid dock såsom ovan framhållits icke torde böra medtagas rena dikningsmål. Då det icke synes uteslutet att det jämväl för annan, som avser att vinna båtnad av nu berörd beskaffenhet, än gruvinne­ havare kan vara av betydelse att kunna få frågan örn tillstånd till ett torr­ läggningsföretag behandlad uti den i vattenlagen för ansökningsmål stadgade ordningen, torde det nu ifrågasatta stadgandet böra givas sådan avfattning att detsamma kommer att omfatta alla de fall, då fråga är om båtnad, som av­ ses i första stycket av 7 kap. 29 § vattenlagen. I enlighet med det anförda har i det lagförslag, som bifogats promemorian, efter det nuvarande stadgandet i 7 kap. 45 § andra stycket första punkten om ansöknings ingivande till länsstyrelsen upptagits bestämmelse av innehåll, att i fråga örn företag för vinnande av båtnad, som i 7 kap. 29 § första stycket avses, ansökningen må ingivas till vattendomstolen och målet därefter prövas i den ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål; dock att, där det finnes lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendomstolen äger förordna, att målet skall behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. 32 § sägs. De nu i andra punkten av samma stycke återgivna bestämmelserna om underställ­ ning i vissa fall av vid syneförrättning upprättat utlåtande ha i lagförslaget i stället upptagits som ett tredje stycke i paragrafen. I lagförslaget har där­ jämte den i 11 kap. 17 § förefintliga förteckningen över ansökningsmål kom­ pletterats i enlighet härmed.

Yttranden.

över promemorian jämte därvid fogat lagförslag ha efter remiss yttranden avgivits av vattenöverdomstolen och samtliga vattenrättsdomare, kammar­ kollegiet, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, 1942 års torrläggningssakkunniga, järnkontoret, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund och föreningen statens lantbruksingenjörer. Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från samtliga bergmästare. Det genom promemorian framlagda förslaget har i allt väsentligt vunnit anslutning eller lämnats utan erinran i de över promemorian avgivna ytt­ randena. Därvid har i några yttranden särskilt framhållits, att genomföran­ det av förslaget vore av stor praktisk betydelse för gruvhanteringen och att man i vissa fall avvaktade ikraftträdandet av de förordade lagändringarna för att kunna vidtaga åtgärder för tillgodogörandet av vissa mineralfyndigheter, vilka särskilt under nuvarande förhållanden vore av stort värde för landet. I ett par yttranden har uttalats tvekan angående riktigheten av den i pro­ memorian hävdade uppfattningen att redan enligt gällande lag gruvinne­ havare måste anses likställd med jordägaren såvitt anginge den honom till­ kommande rätten till gruvan. Kammarkollegiet har härom i samband med

Kungl. Majda proposition nr 63. 17

granskningen av det föreslagna tillägget till 14 kap. 2 § vattenlagen anfört följande. Kollegiet är för sin del ej övertygat om att det i detta lagrum föreslagna tillägget icke innebär en nyhet i förhållande till vad som gäller enligt vatten­ lagen. Med anledning av de skäl till stöd för en motsatt uppfattning, som ut­ vecklats av den sakkunnige, må erinras, att vid tillkomsten av den nya vat­ tenlagen jordägaren enligt 1884 års gruvestadga på grund av sin rätt till jordägarandel i regel torde haft ett starkt ekonomiskt intresse av tillgodo­ görandet av en inom hans fastighet anträffad mineralfyndighet och att man därför i allmänhet kunnat räkna med initiativ från jordägarens sida till ett torrläggningsföretag, om ett sådant erfordrats för underlättande av mineral­ fyndighetens tillgodogörande. Efter ikraftträdandet den 1 januari 1940 av 1938 års gruvlag, vilken avskaffade jordägarandelen, har grunden för ett dy­ likt initiativ från jordägarens sida väsentligen bortfallit och det torde med hänsyn härtill vara motiverat att bereda gruvinnehavare en ställning, jäm­ förlig med en jordägares, under förutsättning att garantier, på sätt den sak­ kunnige föreslagit, skapas för att de, som jämte en gruvinnehavare deltaga i ett företag enligt vattenlagen, vid gruvans nedläggande icke oskäligt be­ tungas av kostnader för företaget.

Beträffande den i promemorian behandlade frågan, om endast gruvinne­ havare eller även den som erhållit inmutningsrätt men ej fått utmål sig an­ visat bör likställas med markägare, ha bergmästaren i norra distriktet, järn­ kontoret och Sveriges industriförbund uttalat, att åtminstone för närvarande allenast gruvinnehavare borde jämställas med ägare av mark. I samband här­ med har framhållits, att med nuvarande metoder undersökning av en mine­ ralfyndighets lämplighet för gruvdrift i allmänhet kunde ske även om fyn­ digheten läge under vatten, varför en inmutare, innan utmål anvisats och han därmed fått rätt att bryta och tillgodogöra sig mineral, knappast hade behov av att torrläggning till förmån för fyndigheten ägde rum. Industri­ förbundet har härom gjort följande uttalande.

Enligt 1884 års gruvestadga krävdes för utmåls erhållande, att fyndig­ heten skulle vara blottad och att prov på malmen erhållits. Med fyndig­ hetens blottande avsågs, att fyndigheten skulle hava gjorts åtkomlig på så­ dant sätt, att dess beskaffenhet kunde utrönas. Det var omstritt, huruvida en fyndighet, som endast är känd genom diamantborrning, i sådant avseende uppfyllde det stadgade kravet. Härutinnan har en ändring kommit till stånd genom nya gruvlagen. Det kräves ej längre, att malmen skall vara blottad; det är tillräckligt, örn det på annat sätt visats, att fyndigheten är av den be­ skaffenhet, som enligt gruvlagen erfordras för utmåls anvisande. Av för­ arbetena till lagen framgår, att man särskilt beaktat, att genom diamantborr­ ning beskaffenheten av en fyndighet kan vara på ett fullt tillförlitligt sätt visad. En förutsättning är givetvis dock, att det uppvisade malmprovet bevis­ ligen härrör trän det avsedda området och att diamantborrningen verkställts under sådana omständigheter, att tillvaron av en fyndighet, som kan bliva föremål lör gruvdrift, därigenom gjorts sannolik. Några legala bevisregler ha ej uppställts i förevarande avseende, utan det har överlämnats åt berg­ mästaren att fritt bedöma den utredning, som åtföljer utmålsansökningen. Undersökning medelst diamantborrning av fyndigheter under sjöar och vattendrag kan i vissa fall verkställas genom att man från stranden driver ett nedåtlutande, under vattnet gående borrhål. Borrningen kan även utföras från flottar och pråmar eller från isen vintertid. I sistnämnda fall kan man Bihang lill riksdagens protokoll 10H. 1 saini. Nr 63. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

dock endast driva vertikala borrhål. Vattendjupet kan förorsaka vissa svå­ righeter. Borrningen i sjöar med ett vattendjup om upp till 20 meter ha dock förekommit och kunnat genomföras, och det är ej uteslulet att borrningar kunna utföras i ännu djupare sjöar. Grundförhållandena under sjön spela dock härvidlag en stor roll. Något tvingande behov att företaga sänkning av vattenståndet för att möj­ liggöra undersökningsarbetet har, såvitt bekant, hittills ej förelegat. Vid dy­ likt förhållande och då det för gruvhanteringen framstår såsom ett primärt intresse, att en innehavare av utmål får rätt att i fall av behov erhålla sjö­ sänkning för att möjliggöra fyndighetens tillgodogörande, har förbundet ej ansett sig för närvarande böra yrka på införandet av en dylik rätt för en inmutare. Beträffande det i promemorian avhandlade fallet, då en mineralfyndig­ het blir känd först i samband med ett påbörjat torrläggningsföretag, har bergmästaren i norra distriktet uttalat, att skyldighet att deltaga i kostnaden för företaget ej borde inträda för inmutaren innan han fått utmål sig an­ visat. I denna fråga har vidare bergmästaren i västra distriktet anfört följande. Den genom torrläggningsföretaget nyvordne gruvägaren synes ej böra del­ taga i kostnaden för detsamma i annan mån än som motsvarar hans båtnad därav genom förbilligad produktionskostnad av malmen (exempelvis ge­ nom minskad ortdrivning på grund av att schaktanläggningen kan för­ läggas intill malmen i stället för på sjöns strand, möjligen billigare vattenlänsning etc.). Däremot synes ej gruvägaren böra vara pliktig deltaga i kost­ naden för torrläggningen för den båtnad, han vunnit genom själva upptäck­ ten av fyndigheten, helst denna kan inträffa långt efter sedan torrlägg­ ningen ägt rum. I enlighet härmed bör båtnaden för gruvägaren beräknas på samma sätt oavsett en under vatten belägen fyndighet tidigare varit känd eller okänd. Förslaget att gruvinnehavare bör likställas med fastighetsägare med avse­ ende å alla företag enligt vattenlagen har tillstyrkts eller lämnats utan erin­ ran i yttrandena. I samband härmed har emellertid kammarkollegiet uttalat tvekan örn stadgandet i 7 kap. 54 § vattenlagen — enligt vilket delägare i invallningsföretag, som ej är sökande eller likställd med sökanden, äger påfordra att honom tillhörig i samfälligheten ingående mark löses för före­ tagets räkning — borde äga motsvarande tillämpning beträffande gruvinne­ havare, något som skulle kunna medföra skyldighet för invallningsföretag att inlösa gruvan. 19A2 års torrläggningssakkunniga ha behandlat frågan om rätt att påford­ ra tvångsanslutning bör finnas vid torrläggningsföretag till förmån för gru­ va samt härom anfört följande. En fråga som synes oviss är den huruvida tvångsdelaktighet bör före­ ligga vid torrläggningsföretag till förmån för gruva. Skälet till tveksamhet i detta avseende är den uppenbara svårighet som föreligger att något så när tillförlitligt uppskatta båtnaden för gruvinnehavaren. Detta förhållande be­ rördes redan under förarbetena till vattenlagen. I sitt betänkande den 17 december 1910 påpekade vattenrätts- och dikningslagskommittéerna, i vad avsåg icke odlingsbara torvmossar, de vanskligheter, som mötte vid båtnadsuppskattningen, och därav följande svårighet att erhålla någon tillförlitlig grund för fördelning av kostnaderna mellan ägare av torvmosse å ena samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 63. 19

jordägare som vunne båtnad i jordbrukshänseende å andra sidan. Att vad sålunda anförts ännu mera gällde i fråga om den båtnad, som undantags­ vis kunde beredas ägaren av en mineralfyndighet, funno kommittéerna på­ tagligt. De uttalade den slutsatsen, att för en båtnad av sistnämnda slag icke kunde sättas i fråga att stadga tvungen delaktighet. — I de sakkunnigas betänkande den 19 december 1919 intogs däremot den motsatta ståndpunk­ ten, nämligen att tvångsdelaktigheten borde utsträckas till att avse samtliga de intressen för vilka tvångsrätt ansetts böra medgivas. De sakkunniga åbe­ ropade uttalanden av statens lantbruksingenjörer, vilka framhållit bland annat, att uppskattning av värdestegring borde ske i alla särskilda fall där nytta kunde äga rum, och att större svårighet icke förelåge att uppskatta båtnaden för torvmossar än för tomtmark och dylikt. Vattenlagens före­ skrift överensstämmer med de sakkunnigas förslag. Till skydd för den, som icke är i stånd eller i tillfälle att tillgodogöra sig båtnad varom nu är frå­ ga har införts bestämmelsen i 7 kap. 29 g vattenlagen örn att bidragsskyldighet i vissa fall skall föreligga först då båtnaden begagnas. I den mån frågan örn tvångsdelaktighet vid torrläggningsföretag som be­ röra gruva sålunda var föremål för uppmärksamhet, diskuterades den till synes endast ur synpunkten om krav på delaktighet borde få göras gällan­ de mot gruvinnehavare. Att gruvinnehavares rätt att av annan kräva del­ aktighet i kostnaderna för ett torrläggningsföretag ej behandlades är så mycket naturligare som i förslaget till vattenlag icke utsädes, att torrlägg­ ning skulle kunna ske i ändamål att underlätta gruvdrift. Då nu avses att lagfästa en sådan rätt — vilken enligt den verkställda utredningen redan anses förefinnas — synes det icke obefogat att på nytt skärskåda frågan huruvida tvångsdelaktighet under alla förhållanden bör föreligga vid före­ tag som berör gruva. När det gäller att på förhand uppskatta den båtnad ett torrläggningsföretag kommer att medföra för en gruva, uppstå frågor rörande bland annat mineralfyndighetens värde och övriga ekonomiska för­ utsättningar för gruvdriften, om vilka frågor säkerligen mången gång föga eller intet då kan vara med visshet känt. Oftast torde ett någorlunda exakt bedömande kunne ske först sedan omfattande undersökningar vidtagits eller rent av efter det torrläggningsföretaget genomförts och mineralfyndigheten en tid bearbetats. Det måste då synas föga tilltalande att vid en förrättning, som sökts av en gruvinnehavare, till grund för kostnadsfördelningen lägga en båtnadsberäkning vid vilken, å ena sidan, för den i företaget ingående jordbruksjorden båtnad beräknats i detalj för ägofigur efter ägofigur me­ dan, å andra sidan, för gruvan endast en mycket approximativ uppskatt­ ning av båtnaden kunnat ske, en uppskattning som kanske sedermera kom­ mer att visa sig uppenbart oriktig. I sistnämnda fall föreligger visserligen möjlighet att vinna rättelse genom ny uppskattning av båtnaden enligt 10 kap. 77 § vattenlagen, men mera tillfredsställande synes vara om dylika osäkra båtnadsuppskattningar sida vid sida med mera exakta över huvud taget icke behövde äga ruin. Detta mål torde kunna nås örn visst undantag göres från vattenlagens allmänna bestämmelser örn tvångsdelaktighet. En föreskrift synes i varje fall påkallad alt tvångsdelaktighet icke skall föreligga vid torrläggningsföretag lill förmån för gruva i det fall att båtnaden för an­ nan mark lin den som hör lill gruvområdet kan antagas vara ringa i för­ hållande till båtnaden för gruvan. Med hänsyn till alt i trakter där gruvor förekomma odlings jorden och den mera värdefulla betesmarken som regel torde vara av förhållandevis obetydlig omfattning, synes man kunna förvänta, alt med en sådan bestämmelse tvångsdelaktighet vid torrläggning till förmån för gruva endast sällan skall komma i fråga.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Om en föreskrift av nu ifrågasatt innehåll införes, uppställer sig naturli­ gen spörsmålet huruvida en gruvinnehavare som vinner båtnad av ett för annat ändamål än mineralfyndighetens tillgodogörande igångsatt torrlägg­ ningsföretag, alltid skall vara pliktig deltaga i kostnaderna för detta företag, eller med andra ord, örn tvångsdelaktighet under vissa förhållanden bör vara utesluten även då kravet riktas mot gruvinnehavaren. Vad som ovan anförts om svårigheten vid båtnadsuppskattningen gäller tydligtvis även för detta fall. Det kan jämväl synas stötande för rättskänslan örn ömsesidighet icke skulle föreligga beträffande torrläggningsintressenternas skyldigheter. Genom bestämmelsen i 7 kap. 29 § vattenlagen örn ersättningsskyldighet först när båtnad begagnas synes dock ett betryggande skydd redan hava bereus gruv­ innehavare, och vidare torde man kunna räkna med att gruvinnehavare icke ålägges bidragsskyldighet i fall då båtnaden för gruvan är oviss eller tvivel­ aktig.

I fråga om det i lagförslaget upptagna tillägget till 14 kap. 2 § — enligt vilket med ägare likställes gruvinnehavare, såvitt angår den rätt som till­ kommer honom med avseende å honom tilldelat utmål —- har kommerskol­ legium anfört: I motiveringen till förslaget uttalas, att det icke behövde särskilt utsägas, att koncessionshavare å stenkol eller alunskiffer enligt stenkolslagen skulle anses i förevarande avseende likställd med gruvinnehavare. Kollegium fin­ ner emellertid icke utan vidare klart, att innehavaren av koncession på alun­ skiffer, som brytes mestadels i vidsträckta dagbrott av ganska ringa djup, inbegripes under termen »gruvinnehavare». Ett förtydligande synes därför önskvärt. Kollegium finner vidare den föreslagna formuleringen kunna föranleda till det missförståndet att gruvinnehavare för det honom tilldelade utmålet skulle i förevarande avseende få samma rätt som fastighetsägare för sin fasta egendom. Att detta icke avses framgår av motiveringen, där det uttalas, att ifrågavarande likställighet avser gruvinnehavare endast beträffande honom tillkommande rätt till mineralfyndigheter inom utmålet. Detta borde komma till uttryck även i lagtexten, därvid det torde böra beaktas, att även örn enligt 52 § i gruvlagen gruvinnehavaren har en viss rätt till icke inmutbara mineraliska ämnen, inmutningsrätten icke får missbrukas så, att gruvägaren under förevändning att utvinna inmutbara mineral huvudsakligen bryter icke in­ mutbara mineral, som måste uttagas för att de inmutbara skola åtkommas. Kollegium får på grund härav föreslå följande lydelse av denna paragraf. »I avseende------------innehar fast egendom ävensom gruvinnehavare såvitt angår den rätt till inmutningsbara mineral som tillkommer honom med avseende å honom tilldelat utmål samt innehavare av koncession enligt lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfvndigheter m. m. i vad avser de mineraliska ämnen, som äro föremål för koncessionen.»

Beträffande det föreslagna stadgandet i 7 kap. 29 § örn skyldighet för sö­ kande att ställa säkerhet för kostnaderna, då båtnaden av företaget utgöres av annat än jordförbättring eller värdeökning av tomtmark eller därmed lik­ ställd mark, har vattenrcittsdomaren i Norrbygdens vattendomstol yttrat föl­ jande. Beträffande det förslagna tillägget till 7 kap. 29 § vattenlagen må fram­ hållas. I 32 § i samma kap. anges vad som räknas till kostnad för marks torrläggning. Bestämmelserna örn underhåll av dike återfinnas i 34 §. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 63. 21

föreslagna tillägget avser otvivelaktigt att säkerhet skall kunna fordras såväl för kostnad enligt 32 § som för fullgörande av underhållsskyldighet enligt 34 §. Med hänsyn till att 34 § icke är upptagen under samma rubrik som 29 och 32 §§ kan det ifrågasättas, huruvida tillägget till 29 § tillräckligt tyd­ ligt utmärker att säkerhet kan fordras även för kostnader enligt 34 §. Även kammarkollegiet har ifrågasatt, huruvida icke, med hänsyn till att stadgandet om ställande av säkerhet skulle avse i 34 § omnämnd underhålls­ kostnad, detsamma borde erhålla annan placering. I detta sammanhang har kollegiet förklarat sig förutsätta, att den kostnad, för vilken säkerheten skulle gälla, inbegrepe även exempelvis fiskeavgift enligt 2 kap. 10 §, samt, om så icke vore fallet, hemställt om ändring i denna riktning. I fråga om det föreslagna tillägget till 7 kap. 29 § har vidare föreningen statens lantbruksingenjörer anfört följande. Av motiveringen framgår, att denna bestämmelse avser det fall, då dels vidmakthållandet av den avsedda torrläggningen kan väntas draga avsevärda kostnader och dels risk för en hastig värdeminskning av sökandens utmål är att befara. Man kan emellertid tänka sig det specialfall härav — och det torde kanske bli det vanligaste — att när malmfyndigheten är slutbruten, så lönar det sig ej längre att vidmakthålla företaget. Detta innebär, att det skulle ställa sig billigare för utmålsinnehavaren att betala övriga delägare i företaget ett belopp, motsvarande deras andel i kostnaderna för företagets utförande. Det vöre då olämpligt att med lagens hjälp tvinga fram ett fort­ satt underhåll av ett torrläggningsföretag, som ur nationalekonomisk syn­ punkt icke längre är värt att underhålla. Det är ju inte uteslutet, att uttryc­ ket »om skäl därtill föreligga» kan anses innefatta en möjlighet för synemännen att vid bestämmandet av storleken av den säkerhet för framtida under­ hållet, som av utmålsinnehavaren skall ställas, ta hänsyn jämväl till nu an­ förda synpunkter, men fullt klart är det ej, och därför skulle vi vilja föreslå, att till 29 § fogas ytterligare ett förtydligande tillägg.

I detta sammanhang må även återgivas följande uttalande av vattenrättsdomaren i Norrbggdens vattendomstol. Vid sjösänkning för tillgodogörande av en mineralfyndighet kan det stun­ dom — särskilt där man avser att tillvarataga fyndigheten på jämförelsevis kort tid och där sjösänkningen medför betydande olägenheter för andra in­ tressen — vara ändamålsenligt att från början planlägga företaget med tanke på att förhållandena, sedan fyndigheten tillvaratagits, i större eller mindre utsträckning böra återställas. Till ledning för synemännen vid förrättning enligt 7 kap. bör en erinran härom intagas i 10 kap. 62 § vattenlagen. Delta kan förslagsvis ske genom att i nämnda lagrum efter satsen »huru i fråga om----------- bör förfaras» insättes följande: huruvida och på vad sätt i fråga örn företag, där båtnaden huvudsakligen utgöres av annat än jordförbätt­ ring, återställelse av förut rådande förhållanden framdeles bör ske». Med anledning av förslaget, att frågan om tillstånd till vattenavledningsoch invallningsföretag för vinnande av sådan båtnad som avses i 7 kap. 29 § första stycket må kunna handläggas såsom ansökningsmål, bär'7.942 års torrläggningssakkunniga yttrat följande. Vad beträffar frågan huruvida ärende rörande torrläggning till förmån för gruva bör handläggas vid syneförrättning eller av vattendomstol som första

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

instans har utredningsmannen i fråga om vattenavledningsföretag efter tve­ kan föreslagit frihet för sökande att välja förfarande. — Det torde utan syn icke vara möjligt att ålägga den, som anses vinna båtnad i jordbrukshänseende, skyldighet att deltaga i kostnaden för ett torrläggningsföretag. Då en gruvinnehavare, som begagnat möjligheten att med sin ansökan vända sig till vattendomstol, fordrar jordbrukares deltagande i kostnaderna, måste man följaktligen förutsätta att vattenrättsdomaren eller vattendomstolen regel­ mässigt hänvisar ärendet till syneförrättning. Det kan därför ifrågasättas huruvida i dylika fall något är att vinna med ärendets handläggande som ansökningsmål. Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol har — efter att lia på­ pekat att enligt det föreslagna tillägget till 45 § andra stycket mål som anhängiggjorts vid vattendomstolen som ansökningsmål kunde av domstolen el­ ler domaren hänvisas till behandling vid syneförrättning — anfört följande.

Föreskrifter, motsvarande det föreslagna tillägget, finnas i 3 kap. 11 §, 6 kap. 21 § och 8 kap. 38 § vattenlagen. Det är emellertid att märka, att i dessa fall stadganden föreligga därom att synemännens utlåtande alltid —- i fråga örn företag enligt 8 kap. såvitt ej Konungen för vissa fall stadgar un­ dantag— skall underställas vattendomstolens prövning (se 3 kap. 11 § tredje stycket, 6 kap. 21 § jfrd med 3 § 1 mom. andra stycket och 8 kap. 38 § tredje stycket). Beträffande vattenavlednings- och invallningsföretag är där­ emot underställning av synemännens utlåtande föreskriven allenast i de fall, som närmare angivas i 7 kap. 45 § andra stycket vattenlagen —• motsva­ rande 7 kap. 45 § tredje stycket i föreliggande förslag — samt 7 kap. 55 § första stycket samma lag. Då emellertid ansökan gjorts hos vattendomstol och saken därefter hänskjuta till syneförrättning, bör väl utlåtandet därvid oavsett företagets beskaffenhet alltid underställas domstolens prövning, och dylikt förfarande synes också i promemorian hava förutsatts. Uttryckliga be­ stämmelser härutinnan synas emellertid erforderliga och torde lämpligen kun­ na upptagas i 7 kap. 45 § tredje stycket lagförslaget och 7 kap. 55 § första stycket vattenlagen. Med avseende å syneförrättningar rörande företag till förmån för gruva har föreningen statens lantbruksingenjörer framhållit, att särskilda svårig­ heter kunde uppstå vid sådana förrättningar av den orsak att lantbruksingenjörerna, vilka komme att handlägga förrättningarna, i allmänhet sak­ nade utbildning och praktisk erfarenhet i fråga om värdering av malmfyn­ digheter och gruvor. Föreningen har emellertid tillika påpekat, att dessa svå­ righeter torde kunna lösas genom att där så erfordras sakkunnig person i en­ lighet med bestämmelserna i 10 kap. 3 och 46 §§ vattenlagen tillkallades för att biträda vid förrättningen.

Departementschefen.

Bestämmelserna i lagen den 20 juni 1879 örn dikning och annan avled­ ning av vatten hade avseende endast å torrläggningsföretag för jords odling eller förbättring, varmed torde lia åsyftats höjande av jordens alstringsförmåga såsom åker, äng eller skogbärande mark. I den nu gällande vatten­ lagen finnes däremot ej någon motsvarande inskränkning utan stadgandena om marks torrläggning äga i princip tillämpning oberoende av örn syftet

Kungl. Maj:ts proposition nr 63. 23

med torrläggningen är att vinna jordförbättring eller annan förmån. Då un­ der förarbetena till vattenlagen frågan om utsträckning av torrläggningslagstiftningens tillämpningsområde att omfatta företag i annat syfte än beredan­ det av möjlighet till högre jordkultur var föremål för övervägande, hade man uppmärksamheten i första hand riktad på torrläggningsföretag för un­ derlättande av torvmossars tillgodogörande såsom bränntorv. Vid sidan av företag för beredande av ökad möjlighet till torvtäkt nämndes emellertid även torrläggning för blottande av stenbrott, lertag, malmlager och dylikt eller i ändamål att vinna värdeökning i fråga om sådana fyndigheter. Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att genom motioner inom riksdagen fråga väckts i vad mån vattenlagens bestämmelser om torrlägg­ ning av mark kunna anses äga tillämpning å sjösänkning eller andra torr­ läggningsföretag i syfte att möjliggöra eller underlätta gruvdrift. I samband med behandlingen av dessa motioner har å ena sidan framhållits, att med hänsyn till bestämmelsernas utformning det kunde vara föremål för tvekan örn gruvinnehavare, som icke ägde marken där gruvan vore belägen, ägde vitsord till torrläggningsföretag i ändamål att främja gruvdriften. Å andra sidan har under hänvisning till förarbetena till vattenlagen gjorts gällande, att stadgandena om torrläggning måste anses i allo äga avseende å företag till förmån för gruva och att alltså innehavare av rätt till gruva i de hänse­ enden varom här är fråga måste anses likställd med markägare. Med hän­ syn till den tveksamhet som sålunda syntes rådande beträffande gruvinnehavares rättsställning i förevarande avseende har såsom förut nämnts 1943 års riksdag begärt utredning i ämnet. Beträffande denna fråga må till en början erinras örn att enligt gruvlag­ stiftningen envar äger att genom inmutning erhålla rätt att bearbeta å egen eller annans grund belägen mineralfyndighet av inmutningsbar beskaffen­ het. Rätten till gruvbrytning å sådan fyndighet är alltså ej beroende av ägan­ derätten till marken, där fyndigheten är belägen, utan skild från denna. Då gruvrättens objekt således icke är en viss avgränsad del av jordytan med allt vad däri och därpå är, utan rätten är begränsad till att endast avse ett tillgodogörande av vissa beståndsdelar i jorden, är rätten till gruva ej hel­ ler att anse som fast egendom. Vattenlagens stadgande!! örn torrläggning av mark äro emellertid utformade med tanke närmast på att genom markens torrläggning fastigheten såsom sådan förbättras samt att fastighetsägaren i denna sin egenskap kan utnyttja denna förmån. Något uttryckligt stadgan­ de som utvidgar fastighetsbegreppet att omfatta jämväl gruva finnes ej. Med hänsyn härtill synes den tvekan icke obefogad, som kommit till uttryck be­ träffande frågan om nämnda bestämmelsers tillämplighet i det fall, att ge­ nom torrläggning av mark båtnad beredes en i marken upptagen gruva ge­ nom att gruvbrytningen underlättas. Såsom framgår av de i ärendet avgivna yttrandena saknar frågan örn torrläggningslagstiftningens tillämplighet å företag till förmån för gruva icke praktisk betydelse. Det har bland annat framhållits, att man beträffande vissa mineralfyndigheter av värde för folkförsörjningen endast avvaktade lös­

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

ningen av denna fråga för att kunna vidtaga åtgärder i ändamål att genom torrläggning av marken underlätta eller möjliggöra mineralbrytningen. Det bör enligt min mening tillses, att torrläggningslagstiftningen möjliggör utnytt­ jande i full utsträckning av mineralfyndigheterna i landet Då tvekan yppats med avseende å spörsmålet om den rättsställning som enligt denna lagstiftning tillkommer innehavare av rätt till gruva, torde denna fråga böra klarläggas genom uttrycklig lagbestämmelse. Även örn rätten till gruva lärer böra uppfattas som en sakrätt av särskilt slag, vilken ej kan anses härledd ur jordäganderätten, är dock alt märka, att gruvrätten hänför sig till jorden såsom det reella underlaget för rättig­ hetens utövande. Såsom förut antytts kan alltså, på samma sätt som ett torr­ läggningsföretag medför nytta för marken för jordbruksändamål, torrlägg­ ningen vara till gagn även för den till marken i fråga anknutna gruvrätten. Tydligast framträder denna likhet vid en jämförelse mellan det fallet, att båtnaden av marks torrläggning består i ökad möjlighet att utnyttja mar­ ken till stentäkt eller såsom lertag eller dylikt, och det fallet att genom torr­ läggningen tillgodogörandet av de i jorden befintliga mineraltillgångarna un­ derlättas. Skillnaden i förevarande avseende är endast den, att i det förra fallet förmånen tillkommer jordägaren medan det i det senare fallet är gruvinnehavaren som har nytta av torrläggningen. Med hänsyn härtill synes det ligga nära till hands att beträffande rättigheter och skyldigheter i fråga örn torrläggningsföretag med jordägare jämställa den som erhållit rätt till mineralbrytning. Uti den i ämnet upprättade promemorian har även före­ slagits införande i vattenlagen av ett stadgande av sådan innebörd. Då emel­ lertid på sätt i promemorian uttalas — även om företag i torrläggningssyfte tilldraga sig största intresset i förevarande sammanhang — jämväl andra företag enligt vattenlagen kunna vara av betydelse för en gruvinnehavare eller beröra honom tillkommande rätt, har enligt förslaget detta stadgande icke begränsats att avse endast torrläggningsföretag utan givits sådan räckvidd att det äger avseende å samtliga företag enligt vattenlagen. Mot detta förslag har någon erinran av principiell innebörd icke riktats i de över förslaget avgivna yttrandena. Även jag finner en regel i syfte att vinna likställighet i förevarande avseende mellan gruvinnehavare och ägare av fast egendom ut­ göra en godtagbar lösning av det föreliggande problemet. Såsom i prome­ morian föreslagits torde man härvid icke böra begränsa sig till att medtaga endast den som erhållit rätt till fyndighet av inmutningsbar beskaffenhet utan regeln torde böra ha avseende även å den som enligt bestämmelserna i lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m. på grund av konces­ sion erhållit rätt att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndighet eller annan i lagen avsedd fyndighet. Till frågan, örn i följd av förhållandenas natur undantag i vissa avseenden bör ske från en regel med nu angivet syfte, tor­ de jag senare få återkomma. I promemorian har ingående behandlats spörsmålet, örn den som efter vederbörlig ansökan erhållit rätt att inom anvisat område anställa undersök­ ningsarbete å inmutningsbara mineral skall likställas med markägare, eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 63. 25

om för sådan likställighet skall krävas, att inmutaren fått visst arbetsområde, utmål, sig tilldelat med rätt att inom detta bryta och tillgodogöra sig sådana mineral. Enligt vad i promemorian uttalas bör det sistnämnda fordras. Till stöd härför har framhållits bland annat, att först i och med att utmål er­ hållits kunde det sägas föreligga säkerhet för att det funnes en fyndighet lämplig för gruvdrift och först därefter hade den som ämnade tillgodogöra sig fyndigheten erhållit den säkra ställning, som måste krävas för att honom skulle kunna tillerkännas de rättigheter eller åläggas de skyldigheter som tillkomme en delägare i ett företag enligt vattenlagen. Förslaget i denna del har ej mött erinran i yttrandena. I några yttranden har beträffande detta spörsmål särskilt framhållits, att med nuvarande metoder undersökningsarbete å mineral kunde bedrivas med tillfredsställande resultat även om fyndigheten läge un­ der vatten. Något behov synes således icke föreligga av att på ett tidigare stadium bereda inmutaren samma rättsställning som en markägare. Med hän­ syn till det anförda torde sådan likställighet böra genomföras endast med avseende å den som fått utmål sig tilldelat. Den nu angivna regeln innebär alltså, att först sedan gruvinnehavaren fått sig anvisat utmål denne äger vitsord till ett företag enligt vattenlagen. En an­ nan följd av denna regel är, att vattenlagens bestämmelser om skyldighet att deltaga i ett av annan sökt företag icke kunna vinna tillämpning gentemot en inmutare, som ännu ej erhållit utmål. Med utgångspunkt härifrån har i pro­ memorian uppmärksamheten fästs på det fall att, vid en i vederbörlig ordning sökt torrläggningsförrättning, förbättrad torrläggning beräknas komma att vinnas för ett markområde, beträffande vilket inmutningsrätt meddelats men vilket däremot icke såsom utmål tilldelats den som erhållit inmutningsrätten. Vidare har uppmärksammats det förhållandet, att en mineralfyndighet kan bliva känd först efter det tillstånd till ett torrläggningsföretag meddelats. Även om i dylika fall företaget icke utföres med tanke på att genom torr­ läggningen bereda marken där fyndigheten är belägen särskild båtnad ur gruvbrytningssynpunkt, kan dock torrläggningen komma att lända till stadig­ varande nytta för en gruvinnehavare, som efter det medgivande till före­ taget lämnats fått området i fråga åt sig anvisat såsom utmål. Det torde som i promemorian framhållits i princip få anses skäligt, att gruvinnehavare, som sålunda vinner nytta av torrläggningen, även deltager i kostnaden härför. Jag har dock ej ansett erforderligt att föreslå några särskilda bestämmelser i detta hänseende. På sätt i promemorian anförts torde det icke vafa ute­ slutet att i vissa fall — med tillämpning av bestämmelserna i 10 kap. 77 § vattenlagen örn ny uppskattning av värdet av den båtnad som genom torr­ läggning beredes till samfälligheten hörande mark — skyldighet att bidra­ ga till företagets kostnader kan inträda för gruvinnehavare, som efter det tillstånd till företaget lämnats fått utmål sig tilldelat. Enligt det genom promemorian framlagda förslaget skall gruvinnehavare i allo jämställas med ägare av fast egendom. Vad angår vattenlagens regler om tvångsdelaktighet i torrläggningsföretag innebär detta, å ena sidan, att en gruvinnehavare kan påkalla tillämpning av dessa regler gentemot mark­

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

ägare vilkas mark beredes båtnad av torrläggningen, samt, å andra sidan, att en gruvinnehavare, vilkens gruva vinner båtnad av ett för annat ändamål än mineralfyndighetens tillgodogörande sökt företag, kan åläggas skyldighet att deltaga i kostnaderna för detta. 1942 års torrläggningssakkunniga ha be­ träffande förslaget i denna del ifrågasatt, om bestämmelserna örn tvångsdelaktighet borde äga tillämpning då torrläggning sökts i syfte att vinna båtnad för gruva. I varje fall vore enligt de sakkunnigas mening en föreskrift på­ kallad av innebörd, att tvångsdelaktighet icke skulle föreligga vid företag till förmån för gruva i det fall att båtnaden för annan mark än den som hörde till gruvområdet kunde antagas vara ringa i förhållande till båtnaden för gruvan. Som skäl för sin ståndpunkt i detta hänseende ha de sakkun­ niga framhållit, att uppenbara svårigheter förelåge att på förhand något så när tillförlitligt uppskatta båtnaden för gruvinnehavare samt att det under sådant förhållande syntes föga tilltalande att vid en förrättning, som sökts av gruvinnehavaren, till grund för kostnadsfördelningen lägga en båtnadsberäkning, vid vilken å ena sidan för den i företaget ingående jordbruksjorden båtnad beräknats i detalj för ägofigur efter ägofigur medan å andra sidan för gruvan endast en mycket approximativ uppskattning av båtnaden kunnat ske. Såsom de sakkunniga framhållit möta givetvis svårigheter att på förhand beräkna den båtnad som en gruva kan erhålla av ett torrlägg­ ningsföretag. Det må emellertid framhållas, att svårigheter av liknande art förefinnas även när i andra fall fråga är om uppskattning av båtnad som icke utgöres av jordförbättring, t. ex. värdeökning av tomtmark eller sådan vär­ deökning, som genom torrläggning beredes mark till följd av ökade möj­ ligheter till torvtäkt, grustäkt eller dylikt. Med hänsyn till svårigheterna att i dessa fall med tillförlitlighet bestämma den genom torrläggningen åvägabragta värdehöjningens belopp var även under förarbetena till vattenlagen fråga om utsträckning av reglerna om tvångsdelaktighet att avse fall, då båt­ naden utgöres av annat än jordförbättring, föremål för ingående övervägan­ den. Härvid stannade man slutligen för den nu gällande ordningen, enligt vilken i fråga om rätt att påkalla tvångsanslutning likställighet råder oav­ sett om sökanden avser att vinna jordförbättring eller om sökanden åsyftar annan av markens torrläggning beroende förmån. Några särskilda olägen­ heter av lagens ståndpunkt i detta hänseende ha ej under tillämpningen för­ sports. Enligt min mening föreligga näppeligen tillräckliga skäl för att nu med avseende å gruva frångå denna grundsats genom att betaga gruvinne­ havare rätt att påkalla tvångsanslutning av sådana markägare för vilkas mark torrläggningen medför båtnad. Det må i detta sammanhang erinras örn att den som med tillämpning av reglerna örn tvångsdelaktighet blivit skyldig att inträda som delägare i ett torrläggningsföretag icke är pliktig att vidkännas större bidrag till kostnaden för företaget än som svarar mot vär­ det å den båtnad som beredes hans mark. Kammarkollegiet har i ett annat avseende ifrågasatt, örn gruvinnehavare med avseende å honom tillkommande rätt till gruvan borde i allo likställas med ägare av fast egendom. I sådant hänseende har kollegiet påpekat, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 63. 27

enligt 7 kap. 54 § vattenlagen vöre markägare, som tvingats med i ett invallningsföretag, berättigad påfordra att honom tillhörig i samfälligheten ingående mark skulle lösas för företagets räkning, samt uttalat tvekan om motsvarande rätt borde tillkomma gruvinnehavare. Detta spörsmål synes emellertid sakna egentlig praktisk betydelse. Är rätten till gruvan av något värde, torde sålunda gruvinnehavaren näppeligen påfordra inlösen av den­ samma. Med hänsyn härtill finner jag ej av behovet påkallat att i detta hänseende föreslå någon särregel beträffande gruva. Den förordade regeln om gruvinnehavares likställighet med markägare har i det vid promemorian fogade lagförslaget kommit till uttryck genom stad­ gande i 14 kap. 2 § att i avseende å rättigheter och skyldigheter, som en­ ligt vattenlagen äro förenade med äganderätt till fast egendom, skall med ägare vara likställd gruvinnehavare, såvitt angår den rätt som tillkommer honom med avseende å honom tilldelat utmål. Kommerskollegiet har mot den föreslagna formuleringen invänt, att denna skulle kunna föranleda den missuppfattningen att gruvinnehavare beträffande utmålet skulle få samma rätt som fastighetsägare för sin fasta egendom, medan avsikten vore att ifrågavarande likställighet skulle avse endast gruvinnehavarens rätt till mineralfyndigheter inom utmålet. Med hänsyn härtill har kollegiet föreslagit, att med ägare av fast egendom skulle likställas gruvinnehavare såvitt angår den rätt till inmutningsbara mineral som tillkommer honom med avseende å honom tilldelat utmål. I anledning av denna invändning må framhållas, att rätten till gruva enligt gruvlagen innefattar rätt att inom utmålet bryta och tillgodogöra sig, förutom inmutningsbara mineral, även i viss omfatt­ ning icke inmutningsbara sådana. Då uppskattning skall ske av den båtnad som genom ett företag beredes en gruva bör hänsyn tagas till alla moment som sålunda ingå i gruvrätten. Detta utesluter icke att marken till utmålet i andra hänseenden kan vinna båtnad av företaget samt jämväl markägaren på den grund vara att anse som sakägare med avseende å företaget. Mot det i promemorian föreslagna stadgandet torde vissa invändningar av formell art kunna framställas. Syftet med stadgandet synes bäst vinnas genom att, i fråga örn rättigheter och skyldigheter som äro förenade med fast egendom, med fastighet i vattenlagen likställa gruva som erhållit ut­ mål. Härav följer, att gruvinnehavaren med avseende å gruvan och vad där­ till hörer skall behandlas på samma sätt som ägare till fastighet med avse­ ende å denna. Med gruva torde i detta sammanhang böra förstås ej endast sådan gruva där fyndigheten är av inmutningsbar beskaffenhet utan även stenkolsgruva eller annan fyndighet som avses i 1886 års lag angående stenkolsfyndigheter m. m. I detta fall ersättes utmålet av koncessionsområdet.

Delägare i ett torrläggningsföretag har att svara ej allenast för sin del av kostnaden för företagets genomförande utan även för den å hans fastighet belöpande andel av framtida underhållskostnad. Skulle fastigheten övergå till ny ägare, är jämväl denne pliktig att taga del i kostnaden för företaget.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

De bidrag som fastighetens ägare sålunda bär att gälda kunna självfallet om så erfordras uttagas ur fastigheten. Därest gruva på sätt föreslagits lik­ ställes med fast egendom kommer gruvan att på motsvarande sätt svara för gruvinnehavarens skyldigheter beträffande företaget. Gruvrätten kan emeller­ tid på sätt framhållits i promemorian förverkas, varför den ej har samma värde som underlag för en fortlöpande skyldighet som en jordbruksfastig­ het. Motsvarande gäller i viss mån även beträffande fastighet, vars huvud­ sakliga värde utgöres av därå befintlig torvmosse, stenbrott eller dylik till­ gång som på jämförelsevis kort tid kan förbrukas. I den mån kostnaden för ett gemensamt företag belöper på gruva eller fastighet av angiven beskaf­ fenhet kunna nu anförda omständigheter medföra, att övriga intressenter utsättas för särskilda risker. Med hänsyn härtill har i promemorian föresla­ gits införande i 7 kap. 29 § av ett fjärde stycke av innehåll, att om sökande till företaget eller den som är likställd med sökanden vinner sådan båtnad som i första stycket avses — d. v. s. båtnad som utgöres av annat än jord­ förbättring eller värdeökning av tomtmark eller av mark, som eljest huvud­ sakligen har värde såsom byggnadsplats, torgplats, övningsfält eller dylikt — han må om skäl därtill anses föreligga förpliktas att ställa säkerhet för den kostnad som på sådan grund belöper på honom. Detta förslag torde böra genomföras, varvid dock bestämmelsen, som saknar närmare samband med innehållet i övrigt i 29 §, torde böra upptagas såsom en med 29 a be­ tecknad paragraf. Genom en sådan bestämmelse synas delägare i ett torr­ läggningsföretag kunna i nu avsedda fall erhålla säkerhet för att icke på grund av initiativtagarnas insolvens behöva svara för de sistnämndas an­ del av kostnaderna. Någon erinran av saklig innebörd mot förslaget i denna del har ej framställts i yttrandena. Däremot har anmärkts, att med hänsyn till stadgandets placering ej fullt tydligt framginge om skyldigheten att ställa säkerhet omfattade även kostnad för underhåll av dike, varom stadgas i 34 § under rubriken »Om förbättring och underhåll av dike». Att bestäm­ melsen bör avse även sådan kostnad torde vara uppenbart. För att detta klart skall framgå torde i 34 § lämpligen böra intagas en hänvisning till 29 a §. I anledning av vad kammarkollegiet yttrat därom att säkerheten borde omfatta även exempelvis fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § må framhållas, att detta lagrum icke äger tillämpning å torrläggningsföretag. I övrigt vill jag anmärka att till torrläggningskostnad räknas enligt 7 kap. 32 § förutom arbetskostnaden jämväl skadestånd och annan ersättning som föranledes av företaget. Föreningen statens lantbruksingenjörer har i samband med behandlingen av det föreslagna stadgandet örn skyldighet att ställa säkerhet framhållit, att det sedan en malmfyndighet blivit slutbruten kunde visa sig att vidmakthål­ landet av företaget icke längre vöre lönande. I sådant fall kunde det ställa sig billigare för gruvinnehavaren att betala övriga delägare i företaget ett belopp motsvarande deras kostnader för företaget i stället för att för fram­ tiden erlägga på gruvan belöpande del av underhållskostnaden. Häremot må

Kungl. Maj:ts proposition nr G3. 29

erinras, att intet hindrar en sökande att från början bestämma sig för att icke påfordra delaktighet av annan, varigenom han alltså själv kan bestämma hur länge företaget lämpligen bör vidmakthållas. Att stadga rättighet för sökanden att efter det företaget fullbordats mot erläggande till övriga del­ ägare av deras utgifter för företaget erhålla befrielse från skyldighet att gälda framtida underhållskostnad torde stöta på praktiska svårigheter. Så­ lunda kan en fastighet under den tid företaget ägt bestånd ha bytt ägare, var­ jämte hänsyn måste tagas till att under denna tid delägarna i regel torde lia nedlagt särskilda kostnader för att kunna tillgodogöra sig torrläggningen. Givetvis är det emellertid intet som hindrar att i här avsedda fall delägarna träffa frivillig överenskommelse om företagets upphörande. Det av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol väckta förslaget, att vid syneförrättning i fråga örn företag där båtnaden huvudsakligen ut­ göres av annat än jordförbättring skulle bestämmas hur återställelse av förut rådande förhållanden framdeles borde ske, synes icke lämpligen böra genom­ föras. Det torde möta stora svårigheter att på förhand meddela bestämmel­ ser härom. En allmän princip i vattenlagen är även att företag skola plane­ ras med tanke på att de komma att äga bestånd för framtiden.

Enligt 7 kap. vattenlagen skall i allmänhet innan ett torrläggningsföretag påbörjas inhämtas besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras. Ansökan om företaget skall ingivas till länsstyrelsen, varefter frågan prövas vid syneförrättning enligt 10 kap. I regel vinner det utlåtande vilket seder­ mera i saken avgives av synemännen laga kraft, om det ej överklagas hos vattendomstolen. I vissa fall skall emellertid utlåtandet underställas vatten­ domstolens prövning. 1943 års riksdag har såsom förut nämnts uttalat tvekan om denna ordning för prövning av torrläggningsfrågor vore lämplig beträf­ fande företag i syfte att främja gruvdrift samt hemställt om utredning angå­ ende frågan om tillstånd till dylika företag skulle kunna meddelas efter så­ dan prövning som stadgas för ansökningsmål, d. v. s. handläggas direkt av vattendomstolen. I den upprättade promemorian har även föreslagits möjlig­ het för gruvinnehavare eller annan som vinner båtnad av annat slag än jord­ förbättring eller värdeökning av tomtmark eller därmed likställd mark att vid vattenavledning eller invallning välja mellan att ingiva ansökan om med­ givande till företaget antingen till vattendomstolen eller till länsstyrelsen. I förra fallet bestämmer enligt förslaget vattenrättsdomaren eller vattendom­ stolen, huruvida det erfordras att ärendet behandlas vid särskild syneför­ rättning. I det senare fallet skall däremot ärendet alltid handläggas vid så­ dan förrättning. Då såsom i promemorian anförts åtminstone i en del fall en tidsvinst torde kunna ernås genom ärendets handläggning av vattendomsto­ len såsom första instans, torde den föreslagna valrätten böra genomföras. Härvid torde dock den inskränkningen böra ske, att valrätt skall vara för handen endast i det fall att med företaget avses att vinna huvudsakligen så­ dan båtnad som nyss nämnts. Beträffande prövningen av dikningsmål, vilka

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

alltid synas böra handläggas vid syneförrättning såsom första instans, torde däremot någon ändring icke vara påkallad. Det synes ligga i sakens natur, att prövning av ansökan örn vattenavledning eller invallning utan förutgång­ en syneförrättning företrädesvis torde komma i fråga i de fall då företaget berör endast ett fåtal intressenter eller tvångsanslutning icke påfordras. Med det genom promemorian framlagda förslaget torde vara avsett, att — i fall vattenrättsdomaren eller vattendomstolen föreskrivit att genom ansök­ ning hos vattendomstolen anhängiggjort mål skulle behandlas vid syneför­ rättning — synemännens utlåtande städse skall underställas vattendomstolens prövning. I ett yttrande har anmärkts, att detta emellertid icke kommit till uttryck i den föreslagna ändringen av 7 kap. 45 §. Anmärkningen synes i och för sig riktig. Emellertid bör enligt min mening den omständigheten att ansökningen ingivits till vattendomstolen icke utan vidare föranleda därtill att underställning alltid skall ske. Det bör i stället övervägas, huruvida skäl av saklig innebörd tala för att underställning i dessa fall skall ske i vidare omfattning än som nu är förhållandet i fråga örn utlåtande som avgivits vid syneförrättning vilken verkställts efter ansökan som ingivits till länsstyrel­ sen. Då sådana skäl icke synas föreligga, torde underställning av synemän­ nens utlåtande — oavsett om detta avgivits sedan vattenrättsdomaren eller vattendomstolen förordnat om syneförrättningen eller ej — böra ske endast i de fall som nu finnas angivna i 45 § andra stycket. I enlighet härmed har paragrafen omarbetats, i samband varmed vissa följdändringar vidtagits i 46 och 55 §§. De bestämmelser som i 11 kap. meddelats rörande förfarandet vid vatten­ domstol i ansökningsmål torde i allmänhet vara väl ägnade att tillämpas jäm­ väl i de fall då i enlighet med vad förut anförts mål som avses i 7 kap. prövas i den för ansökningsmål stadgade ordningen. Vissa mindre jämkningar ha dock ansetts böra vidtagas i följd av förslaget, alt ansökan om vattenavled­ ning eller invallning må kunna prövas utan förutgången syneförrättning. I fråga om underrättelse till kammarkollegiet m, m. har sålunda i 35 § 2 mom. intagits en hänvisning till 10 kap. 42 §. Vidare har vad i 45 § 3 mom. stadgas för det fall, att någon sakägare vill förena sig med sökanden om företag en­ ligt 3 eller 8 kap. eller yrka att däråt gives större omfattning, utvidgats att gälla jämväl företag enligt 7 kap. Bestämmelsen i 56 § tredje stycket angåen­ de återkallelse av ansökan, när sökandena äro flera, har likaledes utvidgats att omfatta ansökningsmål rörande företag enligt 7 kap. Även stadgandena i 62 § 3 mom. tredje stycket örn meddelande av bestämmelser rörande delaktighe­ ten i vissa företag och i 63 § första stycket om bestämmande av viss tid för arbetes utförande ha ändrats så att de bliva tillämpliga jämväl beträffande företag enligt 7 kap. Slutligen har i 11 kap. 65 § gjorts en hänvisning beträf­ fande företag enligt 7 kap. till 10 kap. 79 § tredje stycket, varjämte en re­ daktionell följdändring vidtagits i 11 kap. 27 § 1 mom.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 april 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63. 31

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upp­ rättats förslag till lag om ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen. Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över detta lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regerings­ formen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

1 Denna bilaga, vilken frånsett vissa jämkningar av redaktionell natur är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 4 feb­ ruari 1944.

Närvarande:

justitieråden A lsén , L ind , regeringsrådet E klund , justitierådet E ricsson .

Enligt lagrådet den 31 januari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­ rådet den 21 januari 1944, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlå­ tande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen. Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn S. Å. Edling.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet: G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63. 33

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena G unther , statsråden P ehrsson -B ramstorp , W igforss , S köld , E riksson , Q uensel , B ergquist , B agge , A ndersson , D omö , R osander , G jöres , E werlöf , R ubbestad .

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks-, handels- och folkhushållningsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över det till lag­ rådet den 21 januari 1944 remitterade förslaget till lag om ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen; därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter vissa redaktionella jämkningar jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till an­ tagande. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Thore Wisén.

Hiliana till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 63. 1