angående den statsun¬ derstödda torrläggningsverksamheten

Kungl. Majlis proposition nr 122.

1 Nr 122.

- Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående den statsun-

derstödda torrläggningsverksamheten; given Stockholms slott den 2 mars 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet hemställt.

GUSTAF.

Axel Rubbestad.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Mans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 mars 1945.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför statsrådet Rubbestad.

I. Inledning.

I årets statsverksproposition (IX H. T. p. 5, 6 och 151) har Kungl. Majit på min hemställan föreslagit riksdagen att i avbidan på särskild proposition angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten för budgetåret 1945/46 beräkna dels till Lantbruksingenjörer och deras biträden! Avlöningar ett förslagsanslag av 606 000 kronor, dels till Lantbruksingenjörer Bihanr) till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 122.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

och deras biträden: Omkostnader ett förslagsanslag av 265 000 kronor, dels ock till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag ett förslagsanslag av 2 900 000 kronor.

Beträffande utlåning från statens avdikningslånefond under budgetåret 1945/46 och anstånd med erläggande av annuiteter å lån från odlingslånefonden och statens avdikningslånefond uttalade jag (Kapitalbudgeten: bil. 7 p. 25) att av lantbruksstyrelsen i dessa hänseenden gjorda framställningar torde komma att upptagas till övervägande vid framläggande för 1945 års riksdag av proposition rörande den statsunderstödda torrläggningsverksamheten.

Jag torde nu ånyo få anmäla dessa frågor för Kungl. Maj:t. Vissa i samband därmed stående spörsmål örn ändringar i vattenlagen anmälas av chefen för justitiedepartementet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 september 1942 tillkallade statsrådet Domö samma dag sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten. De sakkunniga, som antagit benämningen 1942 års torrläggningssakkunniga, lia varit f. d. statssekreteraren B. Näsgård, ordförande, professorn vid lantbrukshögskolan G. H. Flodqvist, förvaltaren B. E. Hj. Eklundh, Hamra, lantbruksingenjören A. H. Welin-Berger, sekreteraren i Skaraborgs läns hushållningssällskap P. E. Enderstein och tillförordnade revisionssekreteraren, assessorn i Svea hovrätt, G. U. Schiren, tillika sekreterare. Vid behandlingen av frågor örn båtnad av jords torrläggning m. m. lia de sakkunniga biträtts av häradshövdingen E. M. Holm och f. d. vattenrättsingenjören S. Aspegrén och vid behandlingen av avlöningsfrågor av kanslirådet A. Carlsson. De sakkunniga ha den 28 november 1944 avgivit betänkande med förslag angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten (SOU 1944: 56).

Över de sakkunnigas förslag ha yttranden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, egnahemsstyrelsen, riksräkenskapsverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenöverdomstolen och rikets vattenrättsdomare, allmänna lönenämnden, lantbrukshögskolans styrelse och lärarråd, tekniska högskolans styrelse och lärarkollegium, samtliga länsstyrelser och hushållningssällskap, 1942 års jordbrukskommitté, överlantmätaren i Blekinge län, fiskeriintendenten i Mellersta distriktet, ett flertal lantbruksingenjörer, Föreningen statens lantbruksingenjörer, Föreningen lantbruksingenjörsassistenter, Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF), Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, Svenska flottledsförbundet, Statsverkens ingenjörsförbund, Tekniska läroverkens ingenjörsförbund, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Dalelfvames flottningsförening.

Kungl. Muj.ts proposition nr 122.

3 II. Huvuddragen av de sakkunnigas förslag m. m.

Gällande bestämmelser.

De bestämmelser, som nu gälla örn torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning och invallning, återfinnas i 7 kap. vattenlagen. Ett företag för sådant ändamål skall i regel planläggas vid syneförrättning. Stadganden därom äro meddelade i 10 kap. samma lag. Bestämmelser örn statsunderstöd till torrläggningsföretag som nyss nämnts äro upptagna dels i kungörelse den 30 juni 1939 (nr 431) angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag och dels i kungörelse samma dag (nr 432) angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond. Om statens understödjande av täckdikningen stadgas i kungörelse den 30 juni 1933 (nr 434) angående statsbidrag till täckdikning och kungörelse den 22 juni 1920 (nr 332) angående villkoren för lån från täckdikningslånefonden.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia i sitt betänkande i första hand framlagt en grundläggande utredning om principerna för torrläggningsverksamhetens understödjande med statsmedel och som följd därav föreslagit vissa ändringar i nu gällande bestämmelser. Torrläggningsverksamheten bör enligt de sakkunnigas mening främst betraktas som en jordbruksekonomisk åtgärd och i huvudsak lia till ändamål att förbättra redan odlad jord. Emellertid ha de sakkunniga förordat att även torrläggningsföretag, med vilka avses att bereda möjlighet till nyodling, i vissa fall skola kunna understödjas med statsmedel. Villkoret härför skulle vara att torrläggningen avser tillskottsjord till ofullständiga jordbruk eller att den eljest är av synnerlig betydelse för ett rationellt jordbruk. Däremot bör enligt de sakkunnigas mening nyodling för en allmän utökning av jordbruksarealen eller för bildande av nya brukningsdelar som regel icke uppmuntras. Undantag härifrån har dock föreslagits för sådana delar av Norrland, där försörjningsförhållandena göra nyodling önskvärd.

Vid bedömande av frågan huruvida ett torrläggningsföretag skall understödjas med statsmedel bör enligt de sakkunnigas mening hänsyn i främsta rummet tagas till företagets jordbruksekonomiska förutsättningar och betydelse. Även båtnad av social natur bör beaktas. Enligt gällande bestämmelse i vattenlagen betraktas vid planläggningen av ett torrläggningsföretag såsom båtnad av jordens torrläggning endast den vunna eller möjliggjorda ökningen i dess alstringsförmåga. Denna båtnadsbedömning lägges till grund för kostnadernas fördelning mellan delägarna och är i vissa fall av betydelse för avgörandet örn ett företag skall få komma till stånd trots motstående intressen. Gällande bestämmelser örn statsunderstöd ha anknutits till vattenlagens stadganden så till vida som rätt till understöd i regel föreligger endast örn det vid syneförrättningen uppskattade värdet av båtnaden överstiger eller tipp-

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

går till samma belopp som kostnaden för företaget. De sakkunniga ha som sin mening uttalat, att den båtnadsuppskattning som sålunda äger rum enligt vattenlagen icke är tillfyllest för bedömande av ett torrläggningsföretags jordbruksekonomiska lämplighet eller behov av understöd. Båtnadsuppskattningen har föreslagits ändrad så till vida som hänsyn bör tagas även till förbättrade brukningsmöjligheter, vilka kunna vinnas till exempel genom att öppna avlopp igenläggas till täckta ledningar. I vattenlagen skall därför enligt förslaget införas begreppet brukningsbåtnad och båtnad av detta slag skulle likställas med alstringsbåtnaden. Frågan om rätt till statsunderstöd har vidare föreslagits skola i väsentlig mån frigöras från det nuvarande beroendet av syneförrättningens båtnads- och kostnadsbedömning. I stället har som huvudregel uppställts, att statsbidrag skall kunna beviljas om torrläggningsföretaget befinnes ur allmän och enskild synpunkt nyttigt och önskvärt. Vid bedömandet därav skall hänsyn i främsta rummet tagas till företagets jordbruksekonomiska lämplighet. Även social båtnad av torrläggningen skall beaktas, dock att det alltid måste tillses att värdet av jordförbättringen (alstrings- och brukningsbåtnaden) står i skäligt förhållande till kostnaden för torrläggningsarbetets utförande. Med hänsyn till att vissa delägare tvångsvis anslutas till torrläggningsföretagen har det ej ansetts möjligt att för varje företag fordra en upprättad plan över den torrlagda jordens blivande användning utan man får enligt förslaget nöja sig med en allmän fordran att företaget skall vara ägnat att befordra en ekonomiskt ändamålsenlig jordbruksdrift på de fastigheter det berör.

Statsbidrag till torrläggningsföretagen utgår nu efter varierande procenttal, högst 50 procent av kostnaden, därvid bidragets storlek bestämmes av förhållandet mellan kostnaden och värdet av jordförbättringen. Då de sakkunniga ansett detta förhållande icke ensamt utgöra bevis för örn företaget är önskvärt eller i behov av understöd, ha de föreslagit, att den nuvarande graderingen av bidraget skall ersättas med två i huvudsak fasta bidragsklasser. Till den högre bidragsklassen skola enligt förslaget hänföras de ur det allmännas synpunkt särskilt önskvärda företagen, främst sådana med en betydande social båtnad. Statsbidrag till dem skulle i regel utgå med hälften av kostnaden. Till den lägre bidragsklassen skola höra företag, vilka mera äro att betrakta som ur enskild synpunkt önskvärda rationaliseringsåtgärder. Dessa skola i regel erhålla statsbidrag med en tredjedel av kostnaden. I undantagsfall kan beträffande båda bidragsklasserna jämkning av bidragsprocenten ske, om ett företag är särskilt förmånligt för delägarna. Enligt förslaget kommer en del av de företag, som nu kunna erhålla statsbidrag upp till hälften av kostnaden, att tillhöra den lägre bidragsklassen och de sakkunniga ha därför räknat med att de nya reglerna icke skola ställa ökade anspråk på statskassan utan att medelprocenten för bidraget snarare kommer att minskas.

Det föreslagna mera allsidiga bedömandet av torrläggningsföretagens önskvärdhet och lämplighet skall enligt förslaget möjliggöras genom inrättande av nya lokala nämnder, kallade torrläggningsnämnder. En sådan skall finnas inom varje hushållningssällskaps område och ersätta den nuvarande täck-

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

dikningsnämnden. Torrläggningsnämnd skall enligt förslaget bestå av fem ledamöter. Ordföranden, som utses av länsstyrelsen, skall vara en i administrativa frågor erfaren person. 1 övrigt skall nämnden bestå av vederbörande lantbruksingenjör och jordbrukskonsulent, hushållningssällskapets sekreterare, tillika sekreterare i nämnden, samt en i jordbruk kunnig och erfaren person, utsedd av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

När statsbidrag sökes till ett avdikningsföretag, skall nämnden enligt förslaget, eventuellt genom besök på platsen, verkställa utredning örn företagets jordbruksekonomiska förutsättningar och lämplighet samt däröver avgiva betänkande till lantbruksstyrelsen jämte förslag i understödsfrågan. Genom en sådan prövning avses bland annat att minska risken för misslyckade torrläggningsföretag. Beträffande täckdikningsföretagen ha vederbörande hushållningssällskap enligt förslaget lämnats möjlighet att till nämnden överlåta avgörandet av understödsärendena. Även andra grundförbättringsfrågor skola kunna överlämnas till nämnden. Denna skall vidare inom sitt distrikt leda och övervaka torrläggningsverksamheten, lämna råd och anvisningar i torrläggningsfrågor samt sörja för ett effektivt samarbete mellan de inom verksamheten sysselsatta.

I fråga om torrläggningsverksamhetens organisation innefattar förslaget bibehållande i huvudsak av nuvarande fördelning av arbetsuppgifterna mellan lantbruksingenjörerna och hushållningssällskapens förrättningsmän. De senare skola alltså i huvudsak planlägga täckdikningar och lantbruksingenjörerna övriga torrläggningsföretag. Emellertid har föreslagits att jordbrukskonsulenterna under vissa villkor även skola få behörighet att handlägga enklare syneförrättningar för planläggning av täckdikningsavlopp.

Beträffande utbildningen av lantbruksingenjörer ha de sakkunniga uttalat den meningen, att det skulle vara fördelaktigt om hela utbildningen kunde förläggas till en enda utbildningsanstalt, och därvid förordat lantbrukshögskolan. Med hänsyn till aspiranternas ringa antal och till det vid en förläggning till lantbrukshögskolan uppkommande behovet av nya lärarkrafter för undervisningen ha dock de sakkunniga ansett en sådan anordning icke kunna vidtagas annat än i samband med en överflyttning till lantbrukshögskolan jämväl av lantmätarnas utbildning. Som ett provisorium ha de sakkunniga förordat, att lantbruksingenjörernas jordbruksutbildning överflyttas från lantbrukshögskolan till avdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan. Dessutom har föreslagits ökad jordbrukspraktik samt tjänstgöring hos hushållningssällskap för aspiranterna. I förevarande avseende har professorn Flodkvist uttalat en så till vida skiljaktig mening, att han ansett att lantbruksingenjörernas utbildning i sin helhet bör, även utan samband med lantmäteriutbildningen, förläggas till lantbrukshögskolan.

I betänkandet bär liven upptagits förslag till lönereglering för lantbruksingenjörerna och deras biträden. Förrättningsmännens nuvarande taxeinkomster lia föreslagits skola indragas till statsverket och grunder för nya taxebestiimmelser lia utarbetats. En icke obetydlig ökning av biträdespersonalen har föreslagits.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

I fråga om täckdikningen ha de sakkunniga understrukit vikten av stödjande och främjande åtgärder från statens sida samt föreslagit vissa mindre jämkningar i understödsvillkoren. Sålunda skulle med hänsyn till den ökning av täckdikningskostnaderna som inträtt under de senaste åren det högsta tillåtna lånebeloppet för hektar vid täckdikning med rör höjas från 500 till 600 kronor.

De sakkunniga lia därjämte förordat åtskilliga mera speciella åtgärder i syfte att rationalisera torrläggningsverksamheten, såsom anlitande av särskild sakkunskap för bedömande av torv- och gyttjejordar samt limnologiska frågor, samverkan mellan jordbrukets torrläggningsorgan och skogsdikningens samt förbättrad kontroll över underhållet av utförda företag. Vidare ha förordats ökade anslag till forsknings- och försöksverksamhet på torrläggningens område och ett statligt ingripande har ansetts påkallat för att befordra användningen av vissa arbetsmaskiner.

Rörande den framtida omfattningen av statens understödsverksamhet för torrläggningen lia de sakkunniga uttalat, att omfattningen närmast bör bliva beroende av i vilken utsträckning markägarna själva vilja igångsätta torrläggningsföretag, men att staten givetvis har möjlighet att om så behöves öka de enskildas intresse genom att förbättra möjligheterna till understöd. För den närmaste tiden bör, bland annat med hänsyn till påräknat behov av ökade arbetstillfällen efter ett fredsslut, enligt de sakkunnigas mening räknas med en icke obetydlig ökning av torrläggningsverksamheten och därmed även av understödsbehovet. De sakkunniga lia ansett behovet av statsbidrag till torrläggningsverksamheten — bortsett från de anslagsbehov, som kunna komma att föreligga vid eventuellt inträffande större arbetslöshet — för närvarande böra beräknas till 4 000 000 kronor årligen. Det har emellertid understrukits, att snara åtgärder därjämte böra vidtagas för att undanröja den långa väntan på statsbidrag som de därtill berättigade företagen nu på grund av bristande anslag få underkasta sig och som leder till alt företagen avsevärt fördröjas eller måste utföras med lånemedel, vilka delägarna anskaffa på privat väg. För att avskaffa den rådande balansen på inneliggande bidragsansökningar lia de sakkunniga förordat ett ytterligare anslag under de tre närmaste budgetåren av 2 000 000 kronor årligen. De sakkunniga ha ansett det fulla för statligandet av lantbruksingenjörsorganisationen kunna genomföras fr. o. m. den 1 juli 1945 och beräknat att därav komme att föranledas en kostnadsökning för statsverket under budgetåret 1945/46 av omkring 180 000 kronor. Genomförandet av förändringen beräknas därjämte föranleda en engångsutgift å samma belopp.

Yttrandena.

I de yttranden, som avgivits över de sakkunnigas betänkande, lia de framlagda förslagen i allmänhet vunnit anslutning eller lämnats utan erinran. I ett flertal yttranden har uttalats, att förslagen befunnits välbetänkta och lämpliga att läggas till grund för nya författningsbestämmelser. Tekniska

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

högskolans lärarkollegium har däremot givit uttryck för den uppfattningen att torrläggningsverksamhetens problem icke kunna lösas särskilt för sig utan böra upptagas i samband med en omprövning av samtliga frågekomplex som röra landsbygdens fastighetsbildning och hemställt örn en förutsättningslös utredning rörande landsbygdens fastighetsbildningsväsende i dess helhet. Jämväl statskontoret har i huvudsak avstyrkt de sakkunnigas förslag. Bland invändningar som i övrigt gjorts må nämnas att i några yttranden uttalats önskemål örn klarare bestämmelser i fråga om understödsvillkoren, särskilt rörande den inverkan som social båtnad skulle äga på rätten till understöd och storleken därav. I några yttranden har påyrkats ökning av statsbidraget i den lägre bidragsklassen till 40 procent av kostnaden. I tre yttranden lia önskemål framställts örn en enda bidragsklass med ett statsbidrag av 50 procent av kostnaden. Beträffande torrläggningsverksamhetens organisation har från ett par håll föreslagits verksamhetens inordnande under hushållningssällskapen. 1942 års jordbrukskommitté har ej velat avstyrka den av de sakkunniga förordade organisationen men understrukit att inrättandet av torrläggningsnämnderna borde betraktas som ett provisorium i avbidan på en definitiv lösning av frågan om de organ, som borde omhänderhava de statliga åtgärderna för jordbrukets rationalisering överhuvud taget. Torrläggningsnämnderna ha även i några andra yttranden mötts med tveksamhet. Det har sålunda ifrågasatts örn de skola mäkta fylla de stora anspråk som skulle ställas på dem. Beträffande nämndernas sammansättning har i några yttranden påyrkats ökat inflytande för det praktiska jordbruket. Å andra sidan har av en länsstyrelse påpekats att nämnderna enligt förslaget bliva alltför ensidigt sammansatta till förmån för jordbrukets intressen för att man av desamma skall kunna förvänta objektiva och oberoende uttalanden örn torrläggningsföretagens lämplighet och önskvärdhet. Den föreslagna ökningen av jordbrukskonsulenternas behörighet har allmänt mötts med tillfredsställelse. Emot lantbruksingenjörsorganisationens fulla förstatligande ha endast få invändningar rests. Från flera håll har emellertid ifrågasatts örn den av de sakkunniga beräknade personalökningen kan vara tillräcklig för att fylla behovet. Ifråga örn den för lantbruksingenjörerna erforderliga utbildningen och lämpligaste sättet för dess meddelande ha mycket delade meningar kommit till synes. I övrigt lia endast vissa detaljerinringar framställts mot förslagen.

Frågan örn den statsunderstödda torrläggningsverksamhetens fortsatta bedrivande och organisation har sedan länge stått på dagordningen. Ett flertal utredningar på förevarande område lia utförts under det senaste årtiondet. Senast statsmakterna togo ställning till de nied torrläggningsverksamlieten sammanhängande frågorna var år 19.'!9, då verksamheten i flera hänseenden underkastades mindre organisatoriska förändringar. Härvid förutsattes att denna verksamhets omorganisation skulle ske i etapper och avsågs att frågan efter fortsatt utredning ånyo .skulle upptagas för förnyat övervägande av statsmakterna. Donna utredning har nu verkställts och såsom framgår av

Före-

draganden.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

vad jag förut anfört ha de sakkunniga, åt vilka utredningen varit uppdragen, framlagt ett flertal förslag avseende olika delar av verksamheten. Samtliga dessa förslag finner jag mig emellertid icke beredd att nu förelägga Kungl. Majit för övervägande. Jag torde här få anmäla dels förslagen till nya principer för torrläggningsverksamhetens understödjande med statsmedel, dels de förordade ändringarna i torrläggningsverksamhetens organisation samt i lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens anställnings- och avlöningsförhållanden, dels ock förslagen till vissa rationaliseringsåtgärder inom torrläggningsverksamheten samt villkor för täckdikningens understödjande. Slutligen torde jag nu få upptaga frågorna om anslag till torrläggningsverksamhetens understödjande under nästkommande budgetår.

Spörsmålet om lantbruksingenjörernas teoretiska utbildning synes såsom de sakkunniga uttalat äga ett intimt samband med frågan om utbildningen av lantmätare. Då enligt vad jag inhämtat chefen för ecklesiastikdepartementet har för avsikt att föreslå Kungl. Majit att genom särskilda sakkunniga låta utreda berörda fråga, synes lämpligt att i sammanhang därmed även utbildningen av lantbruksingenjörema upptages till övervägande. Därvid bör jämväl prövas frågan örn ökning av aspiranternas jordbrukspraktik.

De sakkunniga ha framlagt ett förslag att lantbruksingenjörsaspiranternas lantbruksutbildning provisoriskt skulle överflyttas från lantbrukshögskolan till avdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan. Enligt min uppfattning bör emellertid den förbättring av lantbruksutbildningen som avsetts med en sådan överflyttning åtminstone för närvarande kunna vinnas genom att vid lantbrukshögskolan anordnas viss specialundervisning för ingenjörsaspiranterna. Styrelsen för lantbrukshögskolan har ock i sitt yttrande över de sakkunnigas betänkande förklarat sig beredd att vidtaga åtgärder för att lantbruksundervisningen för aspiranterna ordnas på ett fullt tillfredsställande sätt. Med hänsyn härtill finner jag icke heller denna fråga nu böra upptagas till slutligt avgörande.

III. Den statsunderstödda torrläggningsverksamhetens nuvarande omfattning.

1. Förrättningarnas antal och omfattning m. m. åren 1935—1943.

De sakkunniga ha i sitt betänkande lämnat en redogörelse för antalet i lantbruksingenjörsdistrikten under nioårsperioden 1935—1943 utförda förrättningar ävensom arealen av de torrläggningsföretag, till vilka arbetsplaner upprättats under samma tidsperiod. Därav framgår, att medeltalet förrättningar per år under perioden varit 4 288, varav 1811 laga syner och 2 477 andra förrättningar. Den sammanlagda arealen av torrläggningsföretagen har i medeltal utgjort 31 498 hektar per år, varav dikning, vattenavledning och

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

invallning 30 763 hektar och täckdikning 735 hektar. Under periodens tidigare år har torrläggningsverksamheten enligt utredningen företett en markerad ökning i förhållande till tidigare medan däremot en nedgång ägt rum under de senaste krisåren.

De sakkunniga lia emellertid framhållit, att antalet för varje år till lantbruksingenjörerna inkomna ansökningar överstigit antalet utförda förrättningar och att sålunda en balans uppstått. Härom ha de sakkunniga vidare yttrat.

Uppkomsten av balansen har vad beträffar första delen av ifrågavarande nioårsperiod sin grund däri, att antalet förrättningsmän och tjänstebiträden i lantbruksingenjörsdistrikten varit otillräckligt med hänsyn till den i samband med jordbrukets allmänna utveckling inträffade stegringen i torrläggningsverksamheten, och är vad angår de senaste krisåren, då balansen ökat oaktat samtidigt såväl antalet inkomna som antalet avslutade förrättningar väsentligt nedgått, huvudsakligen beroende på bristande tillgång på teknisk biträdespersonal samt rit- och skrivbiträden. Till följd härav har den av 1934 års avdikningssakkunniga konstaterade balansen av icke medhunna förrättningar icke kunnat avarbetas utan på det hela taget ökat år efter år. Förhållandet belyses närmare av efterföljande sammanställning över den omfattning, vari på lantbruksingenjörernas handläggning beroende förrättningar hunnit avslutas under åren 1935—1943.

Som av sammanställningen framgår har under åren 1935—1939 antalet avslutade förrättningar hållit sig mellan 3 200 och 3 600 under det att krisåren 1940—1943 upptaga siffror, som äro ungefär ett tusental lägre. Balansen av oavslutade, till ett följande år överförda förrättningar uppgår för de först angivna fem åren till i genomsnitt 43 procent men för de fyra sistnämnda till 49 procent av hela antalet under året inneliggande förrättningar.

2. Omfattningen av statens stöd åt torrläggningsverksamheten.

De sakkunniga ha härom anfört, bland annat, följande.

Den hittillsvarande utvecklingen av torrläggningsverksamheten har kraftigt befordrats genom det understöd, som av statsmakterna lämnats densamma.

Vad beträffar formerna för medelsanvisningen tillämpas å såväl bidrag som lån det förfarandet, att riksdagen dels medgiver ett högsta belopp, vartill bidrag respektive lån under nästföljande budgetår må beviljas, dels ock

10 Kanal. Maj:ts proposition nr 122.

anvisar de anslag, som beräknas bliva erforderliga under budgetåret för täckande av utbetalningarna av beviljade understöd.

De av riksdagen medgivna högsta bidrags- och lånebeloppen under vart och ett av de tio senaste budgetåren framgå av följande sammanställning.

Den av riksdagen under de senaste åren medgivna bidragstilldelningen vad beträffar statsbidrag utan återbetalningsskyldighet har visat sig otillräcklig för tillgodoseende av de ansökningar örn sådana bidrag, som inkommit till lantbruksstyrelsen. Därigenom har hos styrelsen förorsakats en anhopning av ansökningar, vilken närmare framgår av följande uppställning.

Den efterfrågan på bidrag, som sålunda icke kunnat tillgodoses, har föranlett allt längre dröjsmål med bidrags beviljande. Örn företagen icke varit sådana, att de såsom särskilt önskvärda kunnat vinna förtur, har dröjsmålet under senaste tiden utgjort omkring två år. Ofta har det hänt att företag under väntetiden blivit utförda med hjälp av på privat väg upplånade medel.

Vad åter angår lånen lia de av riksdagen medgivna högsta beloppen icke för något år i sin helhet tagits i anspråk. Detta har berott på att en avsevärd del av företagen — något mer än hälften, representerande närmare en tredjedel av företagens sammanlagda kostnad —- utförts med understöd allenast i form av bidrag. Avdikningslån lia av lantbruksstyrelsen och i förekommande täll av Kungl. Maj:t under de senaste budgetåren beviljats nied tillhopa följande belopp.

Under nioårsperioden 1935—1943 lia torrläggningsföretagen omfattat en areal av tillhopa i runt tal 184 400 hektar. Kostnaderna för företagen ha beräknats till sammanlagt omkring 54 366 000 kronor. Räknade per hektar av företagens totala areal uppgå kostnaderna under nioårsperioden till i medeltal 295 kronor. Sammanlagda antalet med statsmedel understödda torrläggningsföretag har varierat ganska betydligt, från 286 under budgetåret 1941/42 till 1 214 under budgetåret 1935/36.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122. i1

De arbeten, till vilka utgått enbart statsbidrag, ha till övervägande del omfattat icke odlad jord under det att beträffande företag, som kommit i åtnjutande av såväl bidrag som lån, förhållandet varit det motsatta. Redan odlad jord har sålunda i förstnämnda fallet utgjort i medeltal omkring 36 procent och i de senare fallen omkring 76 procent av hela den planlagda arealen.

IV. Principerna för torrläggningsverksamhetens understödjande

med statsmedel.

Nuvarande bestämmelser örn statsbidrag samt tillämpningen därav.

Jämlikt kungörelse den 30 juni 1939 (nr 431) angående statsbidrag från statens avdikningsanslag gäller nu i huvudsak följande.

Statsbidrag må anvisas till utförande av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan lios mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall. Därjämte kan bidrag från anslaget anvisas till kostnad för planläggning av dylikt företag även för det fall, alt statsbidrag icke utgår till företagets utförande. Förslag till utförande av företag, vartill statsbidrag sökes, skall i allmänhet vara upprättat vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen, varjämte beträffande företaget skall vara verkställd utredning enligt närmare av lantbruksstyrelsen meddelade föreskrifter. Sökes emellertid statsbidrag till företag av mindre betydelse och omfattning, erfordras icke för beviljande av bidrag att förslaget är upprättat vid syneförrättning, som nyss nämnts. Förslaget skall för sådant fall uppgöras i den ordning, sorn lantbruksstyrelsen föreskriver. Avser företaget upptagande av i täckdikningsplan ingående, för täckdikning erforderligt mindre avlopp, må, därest den beräknade kostnaden för företaget icke överstiger 1 000 kronor, förslaget rörande detsamma upprättas av jordbrukskonsulent. Ansökning örn statsbidrag skall, åtföljd av nyssnämnda förslag och utredning insändas till lantbruksstyrelsen, vilken myndighet som regel har att pröva frågan örn beviljande av statsbidrag samt att fastställa arbetsplan. I vissa fall skall emellertid ansökningen av lantbruksstyrelsen med eget utlåtande överlämnas till Kungl. Majit för avgörande, nämligen där företaget berör allmänna intressen av större betydelse såsom urtappning eller reglering av mera betydande sjö eller vattendrag, mera påtaglig förändring av landskapsbilden, naturskydd eller dylikt, eller fråga uppkommer att vid beviljandet av statsbidrag göra avsteg från vedertagna principer, eller på grund av mera avsevärd kostnadsökning eller förändring i företagets utförande fråga uppstår örn beviljande av ökat statsbidrag, eller lantbruksstyrelsen eljest finner ärendet på grund av särskilda omständigheter böra underställas Kungl. Maj:ts prövning. Statsbidrag kan beviljas under förutsättning att lantbruksstyrelsen finner kostnaden för del företag, vartill bidrag sökes, understiga eller högst uppgå till värdet av båtnaden i de avseenden, som tidigare omförmälts. dock att där kostnaden för företaget överstiger värdet av nämn-

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

da båtnad, statsbidrag i undantagsfall kan beviljas, när särskilda skäl därtill äro. Den omständigheten, att för samma företag, som bidraget avser, lån ålnjutes från statens avdikningslånefond, utgör icke hinder för bidrags beviljande. Statsbidrag kan beviljas till högst hälften av den godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet, tegdikning eller dränering däri ej inräknad, som ock för förslag och utredning beträffande företaget. Därest kostnaden understiger båtnadsvärdet, skall bidraget undergå skälig minskning. Beträffande de undantagsfall, där kostnaden överstiger båtnadsvärdet, kan bidraget motsvara högst hälften av nämnda värde.

Rörande tillämpningen av bestämmelserna må nämnas att den begränsningen införts att statsunderstöd beviljas endast för den händelse kostnaden motsvarar högst 110 procent av båtnadsvärdet. Vidare är att anteckna lantbruksstyrelsens föreskrifter den 9 november 1942, innebärande att bidrag från avdikningsanslaget kan beviljas intill högst hälften av kostnaden allenast under förutsättning att vederbörande företag antingen i mera avsevärd grad är ägnat att skapa tillskottsjord för ofullständiga jordbruk eller huvudsakligen avser förbättring av redan odlad jord, under det att därest ingen av nämnda förutsättningar är uppfylld, statsbidrag kan beviljas med högst en tredjedel av kostnaden. Ett företag anses härvid vara i mera avsevärd grad ägnat att skapa tillskottsjord för ofullständiga jordbruk, när tillskottsjordens areal utgör minst 20 procent av hela den areal, som förbättras genom företaget, samt för samtliga av företaget berörda ofullständiga jordbruk uppgår till i medeltal minst ett hektar. Såsom ofullständigt räknas jordbruk med en sammanlagd åkerareal ej överstigande 20 hektar. Ett företag anses huvudsakligen avse förbättring av redan odlad jord när båtnadsvärdet å den i företaget ingående odlade jorden motsvarar minst en tredjedel av värdet å hela den genom företaget uppkommande jordförbättringen.

Nuvarande bestämmelser om statslån.

De bestämmelser, som enligt kungörelse den 30 juni 1939 (nr 432) angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond gälla för erhållande av låneunderstöd, äro uppbyggda efter samma grunder som bestämmelserna rörande statsbidrag. För erhållande av lån till utförandet av torrläggningsföretag gälla sålunda i fråga om det ändamål, för vilket understöd kan beviljas, upprättandet av förslag till företags utförande samt förhållandet mellan båtnad och kostnad enahanda villkor, som fastställts för beviljande av bidrag. Förslag till utförande av företag, vartill statslån sökes, skall dock städse vara upprättat vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen. I fråga om ärendenas handläggning, tillsynen över och slutligt godkännande av torrläggningsarbete, till vars utförande lån beviljats, ävensom beträffande underhållsskyldighet av sådant arbete gälla motsvarande bestämmelser som för arbeten, vilka komma i åtnjutande av bidrag. Därjämte gälla för låneunderstöden i huvudsak följande särbestämmelser. Lån kan beviljas intill den godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet,

Kunni. Maj.ts proposition nr 122.

tegdikning eller dränering däri ej inberäknad, som ock för förslag och utredning, efter avdrag för det bidrag, som för samma företag kan varda lämnat från statens avdikningsanslag, dock med iakttagande av att lånet ej må för någon i företaget ingående fastighet överstiga 70 procent av det genom torrläggningsarbetet uppkommande, av lantbruksstyrelsen godkända båtnadsvärdet. Å lånesumman beräknas de tre första åren efter första lyftningsdagen icke någon ränta. Därefter beräknas ränta efter tre och sex tiondels procent, vilken till och med sjätte året lägges till lånesumman. Med sjunde året börjar amorteringen, vilken är så beräknad, att amorteringstiden blir omkring 26 år. Sedan kontrakt mellan lantbruksstyrelsen och låntagare avslutats, har lantbruksstyrelsen att därom underrätta statskontoret samt lämna statskontoret uppgift å den eller de fastigheter, för vilka lånet beviljats. En första del av lånet må utanordnas sedan bland annat till statskontoret överlämnats med behörig borgen eller annan säkerhet försedd skuldförbindelse, som skall innefatta vederbörandes åtagande att, intill dess beslut enligt 2 § lagen den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån eller motsvarande äldre stadganden meddelats och vunnit laga kraft, ansvara för lånets återbetalning. Återstoden av lånet utbetalas i mån av arbetets fortgång. Då lånet eller första delen därav utbetalats, skall lantbruksstyrelsen därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen och därvid överlämna uppgift om lånet samt å den eller de fastigheter, för vilka lånet beviljats. Länsstyrelsen åligger att omedelbart översända uppgiften till inskrivningsdomaren. Det ankommer slutligen på lantbruksstyrelsen, då lån, som helt eller delvis utbetalats, blivit indraget, och på statskontoret, då lån helt eller delvis återfordrats, att därom underrätta länsstyrelsen, som i sin ordning har att om åtgärden meddela inskrivningsdomaren. Sedan med lån understött torrläggningsarbete blivit slutligen avsynat och av lantbruksstyrelsen godkänt, åligger det styrelsen att därom meddela statskontoret underrättelse, varefter länsstyrelsen har att efter framställning från statskontoret meddela beslut om ordningen för lånets återbetalning samt, där flera fastigheter skola svara för återbetalningen, örn lånets fördelning å dessa fastigheter.

Statens avdikningslånefond förvaltas av statskontoret, som dessutom har att pröva och godkänna säkerhetsförbindelser för utbetalande av lån från fonden samt övervaka att bestämda annuiteter erläggas och att statsverkets intressen i övrigt beträffande dessa lån tillvaratagas. Utbetalningen av beviljade lån ankommer däremot på lantbruksstyrelsen.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha i sitt betänkande redogjort för vissa uttalanden av tidigare utredningar rörande förekomsten i vårt land av vattensjuk mark, som med fördel kan bliva föremål för torrläggning. Av dessa uttalanden ha de sakkunniga ansett framgå, att behovet av torrläggning i och för sig vore tämligen obegränsat för lång tid framåt. Frågan vore därför närmast i vilken utsträckning verksamheten borde uppmuntras genom stöd av det allmänna.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

I fråga om tor rläggningsverksam heten s framtida inriktning ha de sakkunniga uttalat i huvudsak följande.

Det svenska jordbrukets stora framsteg i kvalitativt hänseende under .senare årtionden, som möjliggjorts icke minst genom den snabba utvecklingen på växtförädlingens och maskinteknikens områden samt den ökade tillgången på och mera rationella användningen av växtnäringsämnen för att nämna några exempel, ha medfört minskat beroende av den kvantitativa utvecklingen. Spörsmålet torde nu icke längre vara huruvida torrläggningsverksamheten bör stimuleras i större eller mindre utsträckning nied hänsyn till det önskvärda — eventuellt icke önskvärda — i att utvidga den odlingsbara jordens areal, utan i stället böra de jordbruksekonomiska synpunkterna vara avgörande. Tyngdpunkten av torrläggningsverksamheten har alltmera förskjutits i den riktningen, att verksamheten kommit att avse förbättrad torrläggning av redan odlad jord. Företag som avse bildande av nya jordbruk förekomma numera sällan och nästan uteslutande i landets nordligare delar. I ett avseende lia dock nyodlingsmöjligheterna i samband med torrläggning bibehållit och kanske till och med ökat sin betydelse, nämligen när fråga är om komplettering av ofullständiga jordbruk.

Med det läge i fråga örn jordbruksproduktionens kvalitativa och kvantitativa möjligheter, som nu måste anses föreligga, ha de sakkunniga icke funnit anledning att till närmare diskussion upptaga frågan i vad mån jordbruksproduktionens sammanlagda omfattning jämte avsättnings- och liknande förhållanden kunna vara ägnade att påverka målsättningen för torrläggningsverksamheten. Skulle det befinnas önskvärt att åstadkomma en ökning av det samlade produktionsresultatet, kan en sådan antagligen både snabbare och för mindre kostnad vinnas genom intensifiering av driften än genom nyodling. Förbättrad torrläggning av redan odlad jord kan dock här spela en viktig roll. Stundom kan det emellertid vara önskvärt att genom torrläggning möjliggöra utvinning av ny mark. Behovet av nya brukningsdelar i vissa trakter av Norrland är omvittnat, och i fråga örn de ofullständiga jordbruken torde enighet råda därom att komplettering bör ske även genom nyodling, där så är möjligt. Kompletteringen behöver för övrigt icke uteslutande avse ofullständiga jordbruk i vedertagen bemärkelse, varvid syftet är att bringa lipp mindre jordbruksenheter, som utgöra brukarens enda eller huvudsakliga förvärvskälla, till en storlek, som efter ortsförhållandena svarar mot vad som brukar räknas som s. k. familjejordbruk, utan den kan även gälla större jordbruk, som för en ändamålsenlig drift ha behov av en utökning av arealen. Ganska vanligt är att beteskulturens utveckling medför behov av ökade arealer, som ofta icke kunna erhållas på annat sätt än genom att vattensjuk mark tages i anspråk. Som bekant finns det dessutom i ej ringa utsträckning odlad jord, som på grund av dålig beskaffenhet eller ofördelaktigt läge rätteligen borde läggas ut till skogsmark. Dylik rationalisering underlättas givetvis, örn möjlighet finnes att exempelvis genom torrläggningsåtgärder utvinna för odlingsändamål mera tjänlig mark som ersättning.

Vad gäller komplettering av ofullständiga jordbruk upp till familjejordbrukets nivå torde skäl ofta föreligga till understöd av statsmedel i särskild ordning, då kostnaderna för kompletteringen kunna bliva så höga, att de enskilda jordbruken icke kunna bära dem, men kompletteringen av jordbruket i en ort kan vara av betydelse för ortsbefolkningens framtida försörjningsmöjligheter. I fråga om större jordbruk av mera affärsmässig struktur torde nian böra utgå från att understödet skall beräknas enligt vanligen tillämpade grunder även om det gäller komplettering av ena eller andra slaget. Man får utgå ifrån, att omläggningar av detta slag äro lönande ur driftsekonomisk syn-

Klum!. Majlis proposition nr 122.

punkt och att de därför komma till stånd i den utsträckning som ur allmän ekonomisk synpunkt kan anses önskvärt med regelmässigt understöd av statsmedel. Att vägra statsunderstöd till dylika rationaliseringssträvanden synes däremot icke vara lämpligt, då det även ur samhällets synpunkt mäste anses som en fördel att företagsenheterna driftsekonomiskt sett bliva så effektiva som möjligt. Del kan även inträffa att ägaren till eli sådant jordbruk, ehuru en omläggning kalkylmässigt framstår som lönande, icke ser sig i stånd att bära eller icke anser sig kunna riskera härmed förenade kostnader, som vanligen innebära en investering på tämligen lång sikt.

De sakkunniga vilja alltså som sin mening framhålla, att vid bedömande av frågan örn torrläggningsverksamhetens inriktning och omfattning den samlade jordbruksproduktionens storlek i och för sig numera icke bör tillmätas någon egentlig betydelse. Att särskilt inrikta torrläggningsverksamlieten på att framskapa nyodlingsmöjligheter är således icke nödvändigt för att öka produktionen. Skulle den samlade produktionen å andra sidan till äventyrs anses vara för stor i ett givet läge, kan detta förhållande icke heller behöva påverka en rätt ledd torrläggningsverksamhet, då denna alltid bör vara inriktad på att förbättra det ekonomiska utbytet av sådan jord, som under rådande förhållanden måste anses värd att göras till föremål för kulturåtgärder.

Mången gång kan det ur driftsekonomisk synpunkt vara önskvärt att nyodling möjliggöres genom torrläggning, men däremot bör nyodling för en allmän utökning av arealen som regel icke uppmuntras, såvida icke försörjningsförhållandena, t. ex. inom vissa delar av Norrland, gör bildandet av nya brukningsdelar särskilt önskvärt.

Enligt de sakkunnigas mening bör alltså torrläggningsverksamheten i främsta rummet betraktas sorn en jordbruksekonomisk åtgärd. Då god torrläggning är ett grundvillkor för att den i anspråk tagna jorden skall lämna bästa möjliga ekonomiska resultat, måste torrläggningsverksamheten anses som ett viktigt led i strävandena att underlätta en rationell jordbruksdrift och statens stöd till verksamheten bör avvägas med hänsyn tagen härtill.

De sakkunniga ha därefter rörande behovet av ändrade statsbidragsbestämmelse r anfört i huvudsak följande.

Nuvarande bestämmelser örn statsunderstöd ha i vad avser torrläggningens ändamål nära anknutits till vattenlagens stadganden örn grunderna för tvångsdelaktighet och kostnadsfördelning. 1 vardera av de båda kungörelserna angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag och angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond har i 1 § första stycket torrläggningsändamålet angivits genom bestämmelsen, att statsunderstöd må anvisas till utförande av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall. Enligt vattenlagen är det också den båtnad, som höjningen i markens alstringsförmåga medför, som skall ligga till grund för avgörandet örn tvångsdelaktighet och kostnadsfördelning. Mot den bestämning av det understödsberättigade företagets ändamål, som sålunda skett, vore måhända i och för sig intet att invända. Som villkor för understöd bar emellertid i 4 § av kungörelserna ytterligare uppställts förutsättningen, att lantbruksstyrelsen skall finna kostnaden för det företag, vartill understöd sökes, understiga eller högst uppgå till värdet av båtnaden i de avseenden, som omförmälas i 1 § första stycket, d. v. s. värdet av den båtnad, som består i ökad alstringsförmåga hos åker, slåtter- och betesvall. Härmed synes en mindre lycklig sammankoppling med vattenlagens bålnadsbestämmelser ha skett. Del torde nämligen med bestämdhet kunna sägas, ali den båtnadshedömning, som skall äga rum enligt vattenlagen, tillkommen för annat än-

IG

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

danial, icke är av sådant slag att den bör vara avgörande även för frågan örn företaget bör understödjas med statsmedel. För att statsunderstöd skall ifrågakomma torde böra fordras, att företaget i varje fall på längre sikt skall vara ekonomiskt bärkraftigt och fördelaktigt för delägarna. För bedömandet härav kräves en fri och allsidig prövning av företagets ekonomiska förutsättningar. Båtnadsbedömningen enligt vattenlagen är emellertid inskränkt till att omfatta den jordförbättring, som vinnes i form av ökad alstringsförmåga. Den omständigheten att värdet av jordförbättringen överstiger kostnaden för torrläggningen utgör icke tillräckligt bevis för att företaget är ekonomiskt väl grundat, liksom icke heller den omständigheten att kostnaden överstiger jordförbättringen utesluter att företaget har sitt berättigande.

Någon anledning att väsentligen ändra det enligt vattenlagen föreskrivna båtnadsbegreppet och därigenom lägga en ny grund för båtnadsuppskattningen vid syneförrättningen synes emellertid icke föreligga. Även om vissa former av s. k. brukningsbåtnad äro så påfallande att det måste övervägas örn icke hänsyn hör tagas även till dem, torde det kunna fastslås, att båtnadsbegreppet på det hela taget väl fyller sina uppgifter enligt vattenlagen: med ledning av den i enlighet därmed verkställda uppskattningen prövas örn och i vad mån tvångsdelaktighet skall föreligga, uppskattningen tjänar som grundval för en rättvis kostnadsfördelning mellan delägarna och den utgör en viss värdemätare på nyttan av företaget vid bedömande av dettas tillåtlighet i förhållande till motstående intressen.

Vad som nu i understödshänseende gäller innebär sålunda i första hand att hänsyn icke får tagas till annan nytta eller förmån av torrläggning än den, som ingår under beteckningen jordförbättring i betydelsen ökning av alstringsförmågan. Detta leder närmast till reflexionen, att därmed beretts en säkerhetsmarginal mot att båtnaden uppskattas för högt. En båtnadsberäkning, som bygger endast på hänsyn till jordens alstringsförmåga, kan emellertid — även örn denna måste anses fullt tillförlitligt uppskattad -— vara missvisande antingen så att ett jordbruksekonomiskt oförmånligt företag framstår såsom lönande eller tvärtom. Den enskildes verkliga fördel eller båtnad av jords torrläggning torde helt allmänt kunna betecknas som den varaktiga värdeökning, som tillföres en ändamålsenligt brukad fastighet genom att en torrläggning planenligt genomföres och fullföljes. För att bedöma om företaget är ekonomiskt ändamålsenligt är det av vikt att hänsyn tages i synnerhet till hur den vunna eller möjliggjorda jordförbättringen bör och kan väntas komma att tillgodogöras.

I allmänhet ingår i ett torrläggningsföretag mark tillhörig ett flertal ägare. Torrläggningen kan för dem vara av mycket olika betydelse även om den förbättrade marken för dem alla är tämligen likartad. För några ägare kunna de vunna förmånerna vara av stor vikt för deras utkomst. Andra ha måhända ringa eller intet behov av de ökade möjligheter att utvidga jordbruksdriften, som torrläggningen kan innebära. Mark för vilken vid syneförrättningen beräknats värde såsom blivande åker kommer kanske, enär ägaren icke anser det för sin jordbruksdrift förmånligt att uppodla den, att användas som betesmark. Tillgång till kapital och arbetskraft för att nyttiggöra de öppnade förbättringsmöjligheterna, ekonomibyggnadernas storlek, förut befintlig tillgång eller brist på jord av det slag som vinnes och många andra omständigheter kunna inverka på den enskilde jordägarens handlande i denna fråga. Det sagda leder till slutsatsen, att största avseende måste fästas vid den torrlagda jordens blivande användning och att nyttan av torrläggningen måste bedömas med hänsyn till de driftsenheter, vari de berörda jordområdena ingå.

Anknytning till bestämmelserna i vattenlagen torde i främsta rummet ha förestavats av en önskan att skapa garantier för torrläggningsföretagens be-

Kunni. Maj:ts proposition nr 122.

höriga underhåll. Trygghet i detta hänseende vinnes emellertid redan om det kravet uppställes, att syneförrättning skall ha ägt rum för att möjlighet till statsunderstöd skall föreligga.

Som sammanfattning torde kunna fastslås, att den båtnadsberäkning, som skall ske enligt vattenlagen, icke är tillfyllest för bedömande av ett företags lönsamhet. Då denna båtnadsberäkning hittills varit av avgörande betydelse för statsbidragsfrågan, kan det anses förklarligt om synemännen stundom mer eller mindre avsiktligt, anpassat båtnadsberäkningen så att möjlighet till statsunderstöd beretts de företag som ur en vidare synvinkel befunnits nyttiga och önskvärda. Den kalkyl, som innefattas i syneförrättningens kostnads- och båtnadsberäkning, har måst utvisa att företaget skulle vara i sig självt lönande, oaktat rätta förhållandet ofta kan ha varit, att det endast under förutsättning att statsbidrag erhölles tett sig lönande ur enskild synpunkt.

De sakkunniga ha framfört vissa synpunkter på den båtnad som torrläggning kunde medföra för det allmänna och härom uttalat följande.

Örn det anses att en ökad eller förbilligad jordbruksproduktion är till gagn för samhället, torde det stå klart att det ligger i statens intresse att de torrläggningsföretag komma till stånd, vid vilka båtnaden för markägarna uppväger kostnaden och vilka sålunda äro lönande ur enskild synpunkt. Med sådana företag kan alltså sägas följa, utöver båtnaden för de enskilda, även en allmän båtnad. I regel är den allmänna båtnaden parallell med de enskildas båtnad, den är detsamma som fördelarna ur allmän synpunkt av ett för de enskilda nyttigt företag. Att uppdraga någon bestämd gräns mellan vad som därvid skall anses som allmän båtnad och som enskild båtnad är icke möjligt.

Utöver eventuell fördel i form av allmän båtnad kan emellertid för staten inträda särskild nytta av vissa företag, och detta kan ske även örn företagen icke äro direkt lönande för de enskilda intressenterna. Ett torrläggningsföretag kan medföra även båtnad av social natur. Till dylik båtnad kunna räknas sådana fördelar som att tillskottsjord skapas för ofullständiga jordbruk, varigenom utkomstmöjligheterna vid jordbruket ökas och ortsbefolkningens ekonomiska läge förbättras, att möjlighet beredes att vidmakthålla en önskvärd jordbruksdrift, samt att hygieniska eller andra ur samhällets synpunkt beaktansvärda fördelar stå att vinna. Båtnad av detta slag synes lämpligen kunna benämnas social båtnad. Denna båtnad kommer visserligen indirekt i större eller mindre mån markägarna tillgodo men den bör dock huvudsakligen betraktas som en vinst för det allmänna. Det kan t. ex. förekomma fall då ett någorlunda utvecklat jordbruk utgör en förutsättning för bedrivande av annan närings- och förvärvsverksamhet eller för utnyttjande av förefintliga naturtillgångar. Företag med social båtnad torde få anses ur statens synpunkt särskilt behjärtansvärda. Till de sociala fördelar som företagen medföra kan emellertid hänsyn icke tagas vid båtnadsuppskattning enligt vattenlagen.

I gällande lagstiftning har icke tillräckligt beaktats vilken ställning i understödshänseende som bör tillkomma företag med social båtnad. En möjlighet att med statsmedel särskilt stödja sådana företag finns dock redan nu, ehuru den är mycket begränsad.

Sålunda gäller att, där kostnaden för företaget överstiger värdet av båtnaden

_ jordförbättringen — statsbidrag och lån i undantagsfall kan beviljas, när

särskilda skäl därtill äro. Bidraget kan då motsvara högst hälften av det godkända båtnadsvärdet. Genom den vid tillämpningen införda begränsningen, att statsunderstöd beviljas endast för den händelse kostnaden motsvarar högst

Bihang tilt riksdagens protokoll 1945. 1 saini. Nr 122. 2

18 Kungl. Majlis proposition nr 122.

110 procent av båtnadsvärdet, kan sägas för närvarande vara medgivet att de 10 procent, varmed kostnaden må överstiga jordförbättringen, få uppvägas av social båtnad. Enligt lantbruksstyrelsen föreskrifter den 9 november 1942 ha även företag med social båtnad i form av lillskottsjord för ofullständiga jordbruk —- i likhet med företag som avse förbättring av redan odlad jord — kunnat erhålla bidrag upp till hälften av kostnaden, medan bidraget eljest kunnat uppgå till högst en tredjedel av kostnaden. När förutsättningar för statsbidrag i vanlig ordning icke förelegat, har riksdagen i enstaka fall med hänsyn till sociala skäl ställt medel till förfogande, vanligen såsom hjälp till redan utförda företag, vilka kommit i nödläge.

Det principiellt riktiga synes vara att om ett företag, trots att det icke kan anses ekonomiskt försvarbart ur delägarnas enskilda synpunkt, dock av sociala skäl betraktas som nyttigt och önskvärt, staten bör dels helt svara för den del av kostnaden, som överstiger värdet av de enskildas båtnad, dels ock därjämte lämna bidrag till företaget efter samma normer, som tillämpas på företag utan social båtnad.

De sakkunniga ha vidare diskuterat behovet av statsunderstöd till torrläggningsföretagen. Erfarenheten har enligt de sakkunnigas mening visat att, även då det gällde företag om vilkas förmånlighet för delägarna det icke syntes behöva råda tvekan, statliga stödåtgärder dock erfordrades. Bland de anledningar som kunde motivera de enskildas obenägenhet att på egen risk och bekostnad sätta i gång torrläggningsföretag ha de sakkunniga nämnt bristande företagsamhet, oförmåga att bedöma företagets lönsamhet eller svårighet att anskaffa erforderliga medel. Vidare ha de sakkunniga framhållit, att de förbättringsmöjligheter som torrläggningen medförde ofta icke kunde tillgodogöras utan ytterligare arbete och kostnader, nämligen för detalj dikning, odling och gödsling. Vattenlagens bestämmelser om tvångsanslutning kunde tvinga en markägare att deltaga i en torrläggning även vid för honom olämplig tidpunkt, då t. ex. brist på kapital eller arbetskraft orsakade att han ej förrän i en mer eller mindre avlägsen framtid kunde tillgodogöra sig nyttan av företaget. Såväl med hänsyn härtill som även till jordbrukets skuldbörda ha de sakkunniga ansett statsunderstöd nödvändigt som en stimulans även till företag, som understödet förutan skulle vara lönande för delägarna. I än högre grad vöre enligt vad de sakkunniga uttalat statens medverkan av nöden då det gällde företag, vilkas fördelar för de enskilda med större eller mindre sannolikhet icke uppvägde kostnaderna men vilka dock med hänsyn till allmänna intressen måste anses nyttiga och önskvärda, eller med andra ord företag, vilkas tillkomst till avgörande del motiverades av den sociala båtnad de medförde.

Vid behandling av frågan om vilka företag som borde understödjas ha de sakkunniga framhållit, att den nu ifrågavarande understödsverksamheten liksom hittills borde avse företag för upptagande av huvudavlopp för en eller flera fastigheter, medan frågan örn stöd åt detaljdikningen, främst täckdikningen, borde behandlas i särskild ordning. I övrigt ha de sakkunniga ansett avseende böra fästas vid företagets ändamål och lönsamhet. Företaget borde enligt de sakkunnigas mening avse torrläggning

Kungl. Maj:ts proposition nr 12%,

av mark för jordbruksändamål, dari inbegripet även förbättring av tidigare utförd torrläggning t. ex. genom ändring av öppet dike till täckt. I fråga om företagets lönsamhet ha de sakkunniga för de fall då båtnaden vore av uteslutande enskild natur ansett sig böra fasthålla vid principen att företaget skulle vara att anse som lönande även om statsbidrag icke utginge. Statsbidragets funktion skulle alltså för sådana företag huvudsakligen bliva att tjäna som en stimulans och en riskersättning. Också när social båtnad förelåge måste enligt de sakkunnigas mening hänsyn tagas till örn företaget vore ekonomiskt fördelaktigt, därvid emellertid som båtnad av företaget borde räknas även andra fördelar än den direkta vinsten för delägarna. Även då båtnaden vöre av uteslutande enskild natur kunde prövningen om ett företag vore sådant, att det borde anses förtjänt av statsunderstöd, ofta icke ske uteslutande efter siffermässiga beräkningar. De fördelar, som stöde att vinna genom torrläggningen, vore delvis av sådant slag, att de näppeligen läte sig uppskattas till vissa penningbelopp, och vissa skador och olägenheter, såsom förlust av naturskönhet, skada å växt- eller djurliv, vore av samma beskaffenhet. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga ansett, att man vid prövningen finge nöja sig med att fastslå, att nyttan av företaget ansåges överväga kostnad och skada, vilket även uttryckts så att företaget skulle vara ur allmän och enskild synpunkt nyttigt och önskvärt. För detta bedömande förutsattes en fri och allsidig prövning av företagets vikt för enskilda och allmänna intressen.

I fråga om den betydelse som enligt förslaget skulle tillmätas den vid syneförrättningen företagna kostnads- och båtnadsberäkningen ha de sakkunniga uttalat att, i synnerhet som jordförbättringen alltid torde komma att utgöra den väsentliga vinsten av jords torrläggning för jordbruksdrift, det villkoret borde uppställas, att rätt till understöd endast finge tillkomma företag, vid vilka jordförbättringen stöde i skäligt förhållande till kostnaden för torrläggningens utförande. Därigenom uteslötes från möjlighet till understöd i förevarande ordning företag, vilkas huvudsakliga ändamål vore att tillgodose sociala behov. Om ett företag befunnes icke lönande för markägarna, finge det prövas om företaget på grund av tillkommande allmänna intressen vore så förmånligt, att nyttan kunde anses överväga kostnad och skada, eller sålunda örn värdet av den båtnad, vartill hänsyn icke kunnat tagas vid syneförrättningen, vore så stort att det uppvägde det konstaterade underskottet i jordförbättring.

De sakkunniga lia uppställt ytterligare vissa normer, som ansetts höra tjäna till ledning för bedömandet av förelagets önskvärdhet och lämplighet. Sålunda lia de sakkunniga funnit hänsyn böra tagas till beskaffenheten av den jord som skulle torrläggas, syftet med torrläggningen, jordens blivande användning, markägarnas intresse för torrläggningen m. m. Härom har framhållits följande.

Av de torrläggningsföretag, som kunna anses ekonomiskt försvarbara ur markägarnas enskilda synpunkt, torde de vara mest förtjänta av stöd, som bäst överensstämma med torrläggningsverksanihetens önskvärda jordbruks-

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

politiska inriktning. Hit höra för närvarande i främsta rummet företag, som avse förbättrad torrläggning av redan odlad jord. De äga bland annat det företrädet att snara resultat kunna väntas i ökade skördar och att båtnadsberäkningen vid dem kan ske med största säkerhet. Även företag som avse nyodling böra emellertid anses gagneliga för det allmänna om de äro av synnerlig betydelse för en rationell jordbruksdrift. Nyodling av försumpad mark kan vara en lämplig form för att bereda tillskottsjord till ofullständiga jordbruk och på sina håll torde förutsättningar föreligga för genomförande av invallningsföretag, örn vilkas lämplighet och önskvärdhet tvivel icke synes behöva råda. I Norrland förekomma även vissa torrläggningsföretag med huvudsakligt ändamål att skapa nya jordbruk, vilka med hänsyn till rådande förhållanden kunna anses ekonomiskt och socialt önskvärda.

Att vinna säker kännedom om den torrlagda jordens blivande användning kan möta svårighet till följd av bestämmelserna om tvångsanslutning. En avsevärd del av den jord som torrlägges ingår i företagen trots att ägarna icke sökt torrläggning och stundom äro direkt motståndare till densamma. Under sådana förhållanden måste hinder ofta föreligga för förrättningsmännen att —- i varje fall i samverkan med ägarna — planlägga den framtida användningen. Meningen jämväl hos de intressenter, som äro motståndare till företaget, synes då böra få komma till uttryck innan företagets lämplighet och önskvärdhet bedömes. Det synes vidare rimligt att fasthålla vid en allmän fordran att företaget skall vara ägnat att befordra en ur ekonomisk synpunkt ändamålsenlig jordbruksdrift på de fastigheter det berör.

Även om vid undersökningen av företagets lönsamhet skulle befinnas, att de ekonomiska förutsättningarna för statsbidrags beviljande föreligga, torde i undantagsfall ansökan om understöd böra avslås örn t. ex. hos flertalet delägare råder ringa intresse för eller rent av motvilja mot företaget. Äro förhållandena sådana, att det kan befaras att avsevärd del av de förbättringsmöjligheter som vinnas icke inom rimlig tid komme att tillgodogöras av delägarna, torde med statsunderstödet i varje fall böra anstå till dess större intresse visat sig.

De sakkunniga ha såsom grundläggande för avvägningen av statsbidragets storlek framfört vissa synpunkter på statsbidragets syfte och därom yttrat i huvudsak följande.

Bidraget har att fylla följande ändamål: det skall tjäna som en stimulans för att framkalla önskvärda torrläggningsföretag, det bör vara en riskersättning för delägarna, det skall beträffande företag, som äro önskvärda av sociala skäl, bereda täckning för så stor del av kostnaden, som kan anses svara mot den sociala båtnaden, och det kan slutligen uppfattas som ett statens anslag till jordbrukets rationalisering.

Ser man bidraget uteslutande från de båda förstnämnda synpunkterna, som en stimulans och en riskersättning, torde med skäl kunna ifrågasättas om en så hög bidragsprocent som den högsta hittills medgivna kan vara erforderlig. Bidragsbehovets storlek blir givetvis beroende bland annat av den grad av säkerhet, med vilken företagets förmånlighet för delägarna kan på förhand bedömas. Kostnaderna för utförandet kunna väsentligt påverkas av oförutsedda arbetssvårigheter och ändrade konjunkturer. Båtnadsberäkningen måste grundas på en förhandsbedömning, som av många skäl långt ifrån alltid kan vinna motsvarighet i verkligheten. För att minska den förlustrisk, som följer av en alltför hög båtnadsuppskattning, är ett icke alltför obetydligt statsbidrag av nöden, särskilt med hänsyn till delägare vilka med tvång

Kungl. Majlis proposition nr 122.

anslutas till företaget. Om emellertid ett företag vid en allsidig och omsorgsfull bedömning befunnits ur enskild synpunkt förmånlig, torde det få antagas att även ett väsentligt mindre bidrag än som motsvarar hälften av kostnaden skulle vara tillräckligt som uppmuntran och stöd till utförandet.

Betraktas statsbidraget tillika som ett statens anslag till skapande av sociala förbättringar och till rationalisering av jordbruket, kunna tydligtvis andra synpunkter läggas på frågan om vilken bidragsprocent som kan anses vara skälig och erforderlig. Den sociala båtnaden kan uppenbarligen vara så avsevärd att staten bör svara för en väsentlig del av torrläggningskostnaden. Vid beaktande av rationaliseringssynpunkten må man ej bortse från att den torrläggningsverksamhet, till vilken bidraget lämnas, allenast avser avloppens upptagande och därför icke alltid direkt tillför markägarna fördelar i form av ökad produktion. Mången gång öppnar den endast möjlighet till förbättrande av jordbruksdriften, och innan produktionsökning vinnes krävas ytterligare kostsamma åtgärder. Då statsbidraget enligt detta sistnämnda betraktelsesätt har till ändamål alt möjliggöra och stimulera en ur det allmännas synpunkt önskvärd rationalisering inom vår viktigaste näringsgren, kan uppenbarligen även en hög bidragsprocent anses försvarad.

De sakkunniga ha vidare diskuterat frågan huruvida bidragsprocenten borde vara fast eller växlande i förhållande till företagets önskvärdhet eller behov av understöd. Härom ha de sakkunniga inledningsvis anfört.

Den nu gällande bestämmelsen att statsbidraget, därest kostnaden understiger båtnaden, skall undergå skälig minskning tillämpas i enlighet med av Kungl. Majit godkända grunder så att bidragets storlek blir direkt beroende av förhållandet mellan kostnad och båtnad (relativa kostnaden). Som exempel kan nämnas att, örn kostnaden är lika med båtnaden, d. v. s. relativa kostnaden är 1, statsbidraget för de i bidragshänseende förmånsberättigade företagen utgör 50 procent av kostnaden, medan vid en relativ kostnad av 0,50, d. v. s. då kostnaden är hälften av båtnaden, statsbidraget uppgår till 32,50 procent av kostnaden. I fall då det högsta bidraget är begränsat till Vs av kostnaden, bliva bidragen vid nyssnämnda relativtal i stället 33,33 respektive 21,70 procent av kostnaden.

Gällande föreskrift bygger på grundsatsen att statsbidraget i varje särskilt fall skall lämpas efter företagets ekonomiska ställning. Intressenterna i ett ekonomiskt gynnsamt företag ha ansetts icke vara i samma mån beroende av understöd i form av statsbidrag som deltagarna i ett annat företag, varav vinsten blir väsentligt mindre eller ingen.

De sakkunniga lia funnit det icke motiverat att statsbidraget utgår med varierande belopp beräknade efter den relativa kostnaden, i synnerhet som denna kostnad grundar sig på en icke fullständig eller tillförlitlig kalkyl över företagets ekonomiska förutsättningar och därför ej utgör något säkert bevis om företagets större eller mindre behov av stöd. Än mindre anse de sakkunniga den relativa kostnaden ensam visa huruvida ett företag är ur allmän eller enskild synpunkt ändamålsenligt och önskvärt.

De sakkunniga lia i betraktande av det anförda föreslagit, att vid bestämmandet av statsbidragets storlek, hänsyn skulle tagas huvudsakligen till företagets .större eller mindre önskvärdhet ur allmän synpunkt men i någon mån även lill dess behov av understöd. De bidragsberättigade företagen borde enligt de sakkunnigas uttalande visserligen alla fylla kravet att vara ur allmän

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

och enskild synpunkt nyttiga och önskvärda, men en viss inbördes gradering mellan dem kunde dock ske såväl med avseende på deras önskvärdhet ur statens synpunkt som med hänsyn till deras förmånlighet för intressenterna. Denna gradering syntes kunna läggas till grund vid bestämmandet av statsbidragets storlek. På grund av bedömandets vansklighet ha de sakkunniga emellertid icke velat föreslå en längre gående differentiering än en uppdelning av företagen i två grupper. Till den ena gruppen, den lägre b idragsklassen, syntes böra hänföras företag, genom vilka vunnes huvudsakligen enskild båtnad, d. v. s. närmast sådana, vid vilka icke avsåges att i mera betydande utsträckning skapa tillskottsjord till ofullständiga jordbruk eller andra sociala fördelar ulan som väsentligen borde betraktas som ur jordbruksekonomisk synpunkt påkallade rationaliseringsåtgärder, vilka vid tillförlitlig kostnads- och båtnadsberäkning tedde sig ur enskild synpunkt lönande. Den andra gruppen, den högre bidragsklassen, syntes böra omfatta företag, vilka måste anses ur allmän synpunkt vara av synnerlig betydelse, d. v. s. i huvudsak sådana som medförde avsevärd social båtnad och som — emedan den enskilda båtnaden stundom icke uppvägde kostnaden — vore i särskilt behov av stöd från det allmännas sida.

Den nu föreslagna ordningen för lämnande av bidrag till företag med social båtnad avviker från vad de sakkunniga betecknat som den principiellt riktiga lösningen av bidragsfrågan vid sådana företag. Sålunda ha de sakkunniga framhållit, att staten bolde helt svara för den del av kostnaden, som överstege värdet av delägarnas enskilda båtnad, samt därjämte lämna bidrag till företaget efter samma normer, som tillämpades på företag utan social båtnad. Vid en lösning enligt denna linje skulle det emellertid enligt de sakkunnigas mening bliva nödvändigt att först göra en värdering av delägarnas enskilda båtnad för att fastställa det belopp, för vilket delägarna själva hade att svara med hjälp av vanligt statsbidrag. Återstående kostnad skulle vila på statsverket. Då värdet av jordförbättringen, brukningsbåtnaden inberäknad, ej med visshet utgjorde ett riktigt uttryck för delägarnas båtnad, skulle en särskild uppskattning därav behöva göras. I stället för en sådan lösning efter principiella linjer ha de sakkunniga funnit mera praktiskt, att dessa företags berättigade anspråk på särskilt stöd av det allmänna tillgodosåges genom att för dem öppnades möjlighet till ett procentuellt högre statsbidrag, enhetligt beräknat på hela kostnaden för företaget.

De sakkunniga ha ansett de sålunda föreslagna två bidragsklasserna böra vara i huvudsak fasta, så att följaktligen för vardera klassen skulle gälla en enhetlig bidragsprocent. I undantagsfall skulle emellertid, när de ekonomiska betingelserna gåve anledning därtill, jämkning av bidragsprocenten kunna vidtagas. Detta skulle ske när en torrläggning enligt kalkylerna ställde sig särskilt fördelaktig ur enskild synpunkt. Jämkningsmöjligheten syntes de sakkunniga få betydelse i synnerhet med avseende på den högre bidragsklassen. Samtidigt som ett företag medförde betydande social båtnad och därför bleve hänförligt till denna klass, kunde det nämligen ur enskild synpunkt vara

Kungl. Ma]:ts proposition nt 122.

2ä

så lönande att ett bidrag understigande det högsta medgivna vore tillfyllest för att trygga företagets tillkomst.

I fråga örn statsbidragets storlek ha de sakkunniga föreslagit, att statsbidraget i regel skulle utgöra till företag i den lägre bidragsklassen en tredjedel av kostnaden och till företag i den högre bidragsklassen hälften av kostnaden. Härom ha de sakkunniga ytterligare anfört följande.

Det kan måhända befaras att, då statsbidraget i allmänhet skulle utgå efter de båda andelstal, hälften och en tredjedel, som hittills betecknat de högsta gränserna för bidraget, den nya ordningen skulle komma att föranleda förhöjda bidrag till företagen och därmed ställa ökade anspråk på statskassan. Under det att statsbidragets storlek hittills varit beroende av förhållandet mellan kostnad och båtnad och statsbidraget sålunda i vissa fall kunnat utgå efter procenttal, som avsevärt understigit de högsta medgivna, skulle enligt de nu föreslagna reglerna bidragen fixeras. Emellertid äro de sakkunniga av den meningen, att, om än åtskilliga företag skulle erhålla högre bidrag enligt den nya ordningen än enligt den nuvarande, detta bör mer än väl uppvägas därav att andra företag, vilka med nu gällande regler äro förmånsberättigade och sålunda kunna erhålla bidrag upp till hälften av kostnaden, i fortsättningen komma att hänföras till den lägre bidragsklassen.

Det är i detta sammanhang av intresse att kasta en blick på hur de nuvarande bestämmelserna verkat med avseende på bidragsprocentens storlek. Enligt uppgift från lantbruksstyrelsen har under budgetåret 1943/44 statsbidrag från statens avdikningsanslag utgått

summa 630 företag

(varjämte bidrag utgått endast till förrättningskostnad till 12 företag).

Bidragsprocenten har alltså i mer än två tredjedelar av fallen legat över 48 procent och beträffande 545 av 630 företag, eller i 86 procent av fallen, varit högre än 46 procent.

Att bidragsprocenten allmänt blivit så hög har sin förklaring i den nu gällande tillämpningsföreskriften att företag, som huvudsakligen avse förbättring av redan odlad jord, äga rätt till bidrag efter den förmånligare skalan, eller upp till hälften av kostnaden. I följd av den inriktning på odlad jord, som torrläggningsverksamheten under senare år erhållit, har detta medfört, att det stora flertalet företag blivit hänförliga till denna grupp. Detta generella premierande av alla företag med huvudsakligen odlad jord kan ha föranlett att statsbidrag i vissa fall utgått efter högre procentsats än som strängt taget varit erforderlig för att trygga företagens genomförande. Enligt de föreslagna nya bestämmelserna komma en del av de nu förmånsberättigade företagen, nämligen de som medföra huvudsak-

24 Kungl. Maj-.ts proposition nr 122.

ligen enskild båtnad, att tillhöra den lägre bidragsklassen och därigenom erhålla mindre statsbidrag än de nu skulle få. Det torde därför kunna påräknas att medelprocenten för bidraget snarare kommer att minskas än ökas.

Någon motsvarighet till nu gällande föreskrift örn statsbidragets storlek för det fall att kostnaden överstiger båtnaden skulle icke vara behövlig. Enligt de sakkunnigas förslag skall nämligen för rätt till statsbidrag alltid fordras att båtnaden, bedömd ur en vidare synvinkel än hittills, överstiger eller åtminstone motsvarar kostnaden.

De sakkunniga ha vidare behandlat frågan till vilka kostnader statsbidrag bör givas och i sådant hänseende föreslagit, att bidrag skulle lämnas till kostnaden för själva torrläggningsarbetet, tegdikning och dränering däri ej inräknade, samt till planläggnings- och hantlangningskostnad. Under det att de sakkunniga i princip avvisat tanken på statsunderstöd även till underhållskostnaden, ha de sakkunniga emellertid förordat, att kostnaden för en första rensning av avloppen, vilken rensning rätteligen vöre att betrakta som en sista åtgärd för ett företags färdigställande, skulle inräknas i kostnaden för torrläggningsarbetet och sålunda inbegripas i de kostnader till vilka statsbidrag lämnades. I fråga om planläggningskostnad för företag, vilka icke komme till utförande, ha de sakkunniga föreslagit, att statsbidrag, när särskilda skäl därtill vore, skulle kunna beviljas till hela planläggningskostnaden i stället för hittills medgivna 75 procent av nämnda kostnad. Denna ökning har nämligen ansetts för vissa undantagsfall billig och skälig. Särskilt ha nämnts företag vilka icke finge komma till utförande på grund av att naturskydds-, försvars- eller andra allmänna intressen skulle bliva lidande av torrläggningen. Ett sådant förhållande bleve ofta uppenbart först sedan planläggningen utförts. De sakkunniga ha vidare icke funnit tillräcklig anledning föreligga till att frågan om bidrag till planläggningskostnad i förevarande fall skulle såsom nu vara förbehållen Kungl. Maj:ts prövning. I synnerhet som det här gällde förhållandevis små belopp ha de sakkunniga ansett bidragsfrågan kunna prövas i vanlig ordning och sålunda i allmänhet avgöras av lantbruksstyrelsen och endast i undantagsfall hänskjutas till Kungl. Majit.

1 fråga om tilläggsbidrag till företag för vilka kostnaden blivit större än beräknat ha de sakkunniga uttalat sig för bibehållande av nuvarande bestämmelser. Dessa innebära att, därest företaget trots kostnadsökningen fyller bestämmelserna för erhållande av statsunderstöd, Kungl. Majit kan bevilja tilläggsbidrag inom ramen för högsta tillåtna statsbidrag, men att däremot, örn företaget på grund av kostnadsökningen framstår som icke bidragsberättigat, beviljande av tilläggsbidrag kräver riksdagens medverkan.

Även beträffande minskning av statsbidraget, när verkliga kostnaden understigit den beräknade, ha de sakkunniga ansett gällande bestämmelse böra bibehållas. Denna innebär att, där skillnaden mellan den beräknade och den verkliga kostnaden är av någon betydelse, lantbruksstyrelsen äger föreskriva motsvarande minskning av statsbidraget. I anledning av yppad tveksamhet vid tillämpningen ha de sakkunniga uttalat, att reduceringen i fort-

25 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

sättningen borde ske så att understödet minskades i samma proportion som kostnaden.

Med avseende å frågan huruvida odlingsskyldighet borde föreskrivas som villkor för åtnjutande av statsunderstöd ha de sakkunniga hävdat den meningen, att ett sådant villkor icke borde uppställas.

De sakkunniga lia förordat att beviljat statsbidrag skulle tillkomma torrläggningsföretaget såsom sådant och icke de särskilda delägarna var för sig. Härom ha de sakkunniga yttrat följande.

Frågan om statsbidraget bör tilldelas företaget eller de särskilda delägarna i detta blir av betydelse i det fall då kostnaden för torrläggningens utförande visar sig överstiga den vid syneförrättningen beräknade båtnaden. Enligt 7 kap. 27 § vattenlagen är delägare, som icke sökt företaget eller förenat sig med sökanden, ej skyldig vidkännas större bidrag till kostnaden än som svarar mot värdet av hans båtnad.

Om statsbidraget tillkommer företaget i dess helhet, kan i första hand bidraget användas till bestridande av kostnaderna för utförandet, varefter kostnad, som ej täckes av bidraget, uppdelas på delägarna efter de i kostnadsfördelningslängden angivna procenttalen. Därvid tillses att belopp, som en icke sökande har att tillskjuta, begränsas till värdet av hans båtnad.

Anses däremot de särskilda delägarna i företaget var för sig ha rätt till sina andelar av statsbidraget, kommer den som icke sökt företaget i en förmånligare ställning. Hans andel i kostnaderna är då från början begränsad till värdet av hans båtnad, och hans maximiutgift för torrläggningen blir — oberoende av om den verkliga kostnaden för företaget är större eller mindre — lika med beloppet av hans båtnadsvärde med avdrag av hans andel av statsbidraget. Om statsbidrag utgår med 50 procent av båtnadsvärdet är sålunda en icke sökandes delaktighet i praktiken begränsad, icke till hans båtnadsvärde utan till halva detta värde. Då överskjutande kostnad faller på de sökande, kommer förhållandevis större risk att vila på dem, och detta sätt att fördela kostnad och statsbidrag har följaktligen ansetts ägnat att hålla tillbaka ekonomiskt ofördelaktiga företag. I praktiken torde det emellertid verka återhållande på intressenternas benägenhet att ställa sig som sökande även till ekonomiskt fördelaktiga företag.

Någon direkt bestämmelse örn vem statsbidraget skall tillkomma finns ej. Bland annat formuleringen av föreskriften i 9 § bidragskungörelsen, att beviljat statsbidrag skall utbetalas till vederbörande bidragstagare eller dennes befullmäktigade ombud synes närmast peka på att bidraget tillkommer de särskilda delägarna. Frågan har varit föremål för högsta domstolens prövning i ett den 26 februari 1937 avgjort mål. (Nytt juridiskt arkiv 1937, s. 148). Högsta domstolen omfattade — i motsats till hovrätten över Skåne och Blekinge — sistnämnda mening och förklarade, att en delägare, som icke sökt företaget och således ej var pliktig vidkännas större bidrag till kostnaden än som svarade mot värdet av hans båtnad, vid fullgörandet av sin betalningsskyldighet ägde tillgodoräkna sig hela den å hans båtnadsvärde belöpande andelen av statsunderstödet.

Spörsmålet har även behandlats vid överläggning inom föreningen statens lantbruksingenjörer. Dess medlemmar synas så gott som enhälligt ansluta sig till den motsatta meningen, eller att en icke sökandes andel i kostnaderna bör utgöra vad som, sedan statsbidraget förbrukats, belöper på honom, hans utgift dock begränsad till båtnadsvärdet. Som skäl för denna ståndpunkt bar anförts bland annat att stadgandet i 7 kap. 27 8 vattenlagen hade till ändamål att skydda icke sökande mot förlust men ej alt bereda dem vinst på de sökandes bekostnad genom billigare torrläggning.

26 Kungl. Majlis proposition nr 122.

Bestämmelsen i 7 kap. 27 § vattenlagen ägde beträffande dikning sin motsvarighet i 1879 års dikningslags stadgande att den, som ej fordrat dike, icke vore skyldig lämna större bidrag än som svarade mot den nytta hans jord genom diket bereddes. I fråga örn vattenavledning har bestämmelsen ersatt vad som tidigare gällde örn rätt att undandraga sig delaktighet i ett torrläggningsföretag genom att avsäga sig båtnaden av detsamma. Ändamålet med avsägelserätten var, såsom framhölls av nya lagberedningen, att bereda en jordägare, som icke frivilligt velat ansluta sig till företaget, ett korrektiv mot oskäligt betungande dels i de fall, då själva företaget såsom sådant vore osäkert, och dels för den händelse jordägaren icke hade den ekonomiska bärkraft, som erfordrades för utgörande av den å honom belöpande kostnaden för företaget. Genom den nya bestämmelsen örn begränsning av icke sökandes bidragsskyldighet avsågs, enligt vad som anfördes vid förarbetena til] vattenlagen, att mot förlustbringande och dåligt beräknade företag erhålla en garanti av större trygghet för den enskilde än den till sina verkningar tvivelaktiga avsägelserätten.

Av det anförda framgår, att en tolkning enligt vilken statsbidraget tillkommer företaget skulle medföra att de icke sökande bibehölles vid det skydd mot förlust, som tillkommer dem enligt 7 kap. 27 § vattenlagen, men berövades möjligheten att, då kostnaden överstege den vid syneförrättningen beräknade båtnaden, vinna en fördel på de sökandes bekostnad. En sådan förändring torde få ökad praktisk betydelse för den händelse tillvaron av social båtnad

vartill ju hänsyn icke kan tagas vid syneförrättningen — kommer att motivera genomförandet av företag, vilka enligt beräkningarna vid syneförrättningen framstår som icke lönande. Då den nu diskuterade ordningen sålunda i vissa fall skulle leda till en rättvisare kostnadsfördelning, vilja de sakkunniga förorda dess införande.

Att statsbidraget tillkommer företaget bör givetvis icke hindra att viss andel av Indraget räknas belöpa på varje enskild fastighet, vilket kan vara av betydelse bland annat för bestämmande av storleken å statslån till de särskilda jordägarna.

De sakkunniga ha vidare behandlat frågan örn understöd till avhjälpande av skador förorsakade genom tilledande av vatten. De sakkunniga lia framhållit, att klagomål emellanåt anförts över att genomförda torrläggningsföretag efter någon tid icke längre medförde avsedd båtnad på grund av att andra torrläggningar, som kommit till stånd längre upp i samma vattendrag, orsakat ändrade avrinningsförhållanden med åtföljande temporära stegringar av vattenstånden. Sålunda försämrade förhållanden kunde inträda även beträffande marker som icke ingått i något torrläggningsföretag. Det vore uppenbart att om genom sjösänkningar eller andra större vattenavledningar förefintliga vattenmagasin avsevärt minskades, flodavrinningen lätt kunde ökas i sådan grad att de dimensioner på nedanliggande delar av vattendraget, som funnes av naturen eller blivit bestämda vid syneförrättningar, komme att visa sig otillräckliga för tillfredsställande torrläggning av närliggande mark. Omfattande skogsdikningar kunde medföra samma verkan. I regel medverkade till de otillfredsställande torrläggningsförhållandena sådana omständigheter som marksjunkning, knappa dimensioner hos avloppen, ovanliga nederbördsmängder m. m. En undersökning av vattenlagens bestämmelser i förevarande avseende gåve vid handen, att dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

inneslöte möjlighet att tillgodose den nedanför liggande bygdens intressen. Synemännen vid förrättning för torrläggningsföretag torde nämligen vara skyldiga att utsträcka sina undersökningar till att omfatta även ett bedömande av företagets verkningar på nedanför belägen mark. De sakkunniga ha framhållit angelägenheten av att förrättningsmännen ägnade tillbörlig uppmärksamhet åt ifrågavarande företeelser så att sådana sjösänkningar och andra större vattenavledningar, vilka kunde förväntas orsaka förhållandevis betydande skador på nedanför belägen mark, förhindrades eller i varje fall icke tillätes komma till stånd med mindre gällande bestämmelser om skyddsåtgärder och skadestånd noggrant iakttoges. I övrigt kunde olika sätt att trygga de nedanliggandes rätt diskuteras men att finna något i allo tillfredsställande syntes icke möjligt. Det kunde övervägas att samtidigt företaga planläggning av alla torrläggningsföretag, som borde komma till stånd inom ett vattendrags hela nederbördsområde, eller att föreskriva en avgift till en fond med ändamål att bestrida kostnaderna för skadeavhjälpande åtgärder eller ock att införa en allmän förpliktelse för torrläggningssamfälligheter att framdeles taga del i sådana torrläggningsföretag längre ned i samma vattendrag, vilka helt eller delvis hade till ändamål att avhjälpa olägenheter som vållats av ovanför utförda torrläggningar. Då emellertid av olika anledningar ingen av dessa lösningar synts de sakkunniga lämplig, lia de sakkunniga ansett någon annan utväg icke stå öppen än att bereda de skadelidande en förmånlig ställning med avseende å möjlighet till statsunderstöd för skadornas avhjälpande. På grund av svårigheten att samordna de statsunderstödda torrläggningsföretagen så att utförandet av det ena icke vållade skada å det andra, har det synts de sakkunniga rimligt att, när skador genom tilledande av vatten kunde påvisas och ersättning ej erhölles av någon skadevållande, staten toge på sig en betydande del av kostnaderna för skadornas avhjälpande. De sakkunniga lia övervägt huruvida för dessa fall särskilda bidragsvillkor, förmånligare än de vanliga, vore befogade. Ehuru så otvivelaktigt av flera skäl kunde anses vara förhållandet, ha emellertid de sakkunniga, bland annat för att undvika att för dessa relativt fåtaliga fall inrätta en särskild bidragsklass, icke velat gå längre än att förorda deras hänförande till den högre statsbidragsklassen med möjlighet till bidrag intill hälften av kostnaden.

De sakkunniga lia tillagt följande.

En särskild svårighet vid genomförande av torrläggningsföretag av nu behandlat slag synes böra beaktas. Sålunda torde tvivel ibland kunna uppstå om ett företag uppfyller det för statsunderstöd i allmänhet uppställda villkoret att kostnaden för arbetets utförande skall stå i skäligt förhållande till värdet av jordförbättringen. Enär de arbeten som ingått i en tidigare torrläggning i allmänhet torde lia givits den utsträckning, som ansetts ekonomiskt möjlig, lärer en ytterligare fördjupning eller vidgning av ett vattendrag eller avlopp stundom komma alt draga kostnader, vilka överstiga det värde vartill skadan av mer eller mindre tillfälliga översvämningar eller eljest förhöjda vattenstånd kan skattas. För att de skadelidande då icke skola bliva ohjälpta torde en välvillig tillämpning av bidragsvillkoren vara att för dessa falt rekommendera. Skulle emellertid befinnas ali bidrag icke kan beviljas enligt vanliga regler, bör, där så anses påkallat, understödsfrågan underställas riksdagens prövning.

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

I fråga om villkoren för lån från statens avdikningslånef o n d ha de sakkunniga icke funnit anledning föreslå andra ändringar än dem som betingades av att lånevillkoren i tillämpliga delar syntes böra anpassas efter vad som föreslagits skola gälla örn statsbidrag. Statslån syntes icke böra tilldelas företaget utan liksom hittills de särskilda delägare som önskade komma i åtnjutande därav.

Beträffande den framtida omfattningen av Statens understödsverksamhet ha de sakkunniga framhållit, att möjlighet icke förelåge att för någon längre framtid förutsäga vilka anspråk, som för torrläggningens understödjande kunde komma att ställas på statskassan. Detta berodde på att torrläggningsverksamhetens omfattning alltid bleve beroende av markägarnas initiativ och av sökta företags tillåtlighet enligt vattenlagen. De sakkunniga ha därför icke ansett möjligt att framlägga någon plan över verksamhetens beräknade eller önskvärda framtida omfattning. Den erforderliga omfattningen av statens understödsverksamhet ha de sakkunniga funnit kunna angivas så att anslag borde beviljas i den utsträckning som vore behövlig för att företag, vilka fyllde de uppställda fordringarna för understöd, kunde utan uppskov tilldelas sådant. Skulle det vid viss tid befinnas ur det allmännas synpunkt önskvärt att öka torrläggningsverksamhetens omfattning, syntes detta utan svårighet kunna ske genom att rikligare anslagsmedel ställdes till verksamhetens förfogande och bidragsprocenten eventuellt ökades.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag till principer för torrläggningsverksamhetens understödjande med statsmedel ha i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran av vattenöverdomstolen, rikets vattenrättsdomare, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, egnahemsstyrelsen, flertalet länsstyrelser och hushållningssällskap, Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, Sveriges allmänna lantbrukstjånstemannaförbund, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk.

Ur de inkomna yttrandena må här återgivas följande.

Egnahemsstyrelsen har funnit de föreslagna grunderna för avdikningsföretagens understödjande väl ägnade att medverka till en rationell utveckling av torrlägningsverksamheten. I likhet med de sakkunniga ansåge styrelsen nyttan av företagens genomförande böra mera allmänt bedömas ur jordbruksekonomiska synpunkter i stället för blott efter jordförbättringsvärdet. Förslaget att hänsyn skulle tagas till social båtnad ville styrelsen hälsa med särskild tillfredsställelse. Därigenom borde i många fall förutsättningar skapas för vinnande av jord till förstärkning av ofullständiga jordbruk genom torrläggningsföretag, vilka, om de bedömdes ur enbart allmänna jordbruksekonomiska synpunkter, icke skulle komma till stånd. De föreslagna bidragskvoterna syntes väl avvägda. Därmed vunnes förutom i jämförelse med

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

nuvarande bidragsgrunder viss besparing av statsmedel, att ur social synpunkt särskilt önskvärda företag kunde komma till stånd utan att bidragsmöjligheterna i andra fall stimulerade till genomförande av tvivelaktiga torrläggningsföretag.

Lantbruksstyrelsen har förklarat, att styrelsen icke kunde underlåta att giva uttryck för en stark tveksamhet mot införandet av social båtnad såsom en i stort sett avgörande faktor vid tillmätandet av statsbidrag. Nämnda begrepp måste betecknas såsom till sin innebörd mycket svävande. Härtill komme att några bestämda och enhetliga grunder för värdesättandet av social båtnad knappast kunde fastställas. Det förefölle anmärkningsvärt att, ehuru de sakkunniga själva betecknat bedömandet av social båtnad såsom vanskligt, de likväl ansett sig kunna föreslå, att vid bestämmandet av statsbidragets storlek hänsyn huvudsakligen skulle tagas till dylik båtnad. Det vore uppenbart, att härvid fritt spelrum lämnades för godtyckliga eller i varje fall särskilt svårkontrollerbara uppskattningar av med företagen förenade enskilda och allmänna fördelar, varigenom enligt lantbruksstyrelsens mening knappast kunde undvikas, att bidragstilldelningen komme att få en i viss mån slumpartad prägel. Under alla förhållanden borde en starkare precisering ske i statsbidragskungörelsen angående vad som skulle förstås med social båtnad samt angående den sociala båtnadens inverkan på statsbidragstilldelningen vid torrläggningsföretag av olika storleksordning, d. v. s. den sociala båtnadens relativa betydelse i ett torrläggningsföretag. I fråga om övriga i det föregående omförmälda förslag till villkor och bestämmelser för torrläggningsverksamhetens understödjande med statsmedel hade lantbruksstyrelsen i huvudsak icke funnit anledning till erinran.

Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol har funnit det böra understrykas att, bortsett från företag som väsentligen hade till ändamål att avhjälpa skada förorsakad genom tilledande av vatten, allenast sådana företag borde hänföras till den högre bidragsklassen, som ur allmän synpunkt måste anses vara av synnerlig betydelse och medföra avsevärd social båtnad. Därest dessa fordringar icke strängt upprätthölles, syntes en tendens lätteligen kunna uppstå att normalt hänföra företagen till den högre klassen, varigenom ett icke avsett och ej heller önskvärt resultat torde bliva följden. Frågan örn statsbidrag till torrläggningsintressenter i ett enligt 8 kap. vattenlagen kombinerat kloaklednings- och torrläggningsföretag syntes icke ha ägnats särskild uppmärksamhet men att utesluta dem från understöd torde icke lia avsetts.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat att de föreslagna väsentligt friare bedömningssynpunkterna vid prövning av statsbidragsfrågan måste anses ändamålsenliga. Vidare har länsstyrelsen anslutit sig till förslaget att företag, som vore av särskilt intresse ur allmän synpunkt, borde tilldelas högre statsbidrag än de företag som enbart främjade delägarnas enskilda intressen. Emellertid funne länsstyrelsen svårigheter kunna uppstå alf hedonia, när social båtnad förelåge, som horde berättiga lill det högre statsbidraget, och särskilt att bedöma örn sådan båtnad vore av varaktig natur.

30 Kungl, Afaj.ts proposition nr 1%%.

Länsstyrelsen i Hallanäs län, som förklarat sig i allt väsentligt ansluta sig till de av de sakkuqniga uppdragna riktlinjerna för en reformering av understödsverksamheten, har vidare framhållit, att i kungörelserna örn statsbidrag och statslån till torrläggningsföretag syntes böra tydligt angivas, att i den kostnad, som nyttan av företaget skulle anses överväga, i förekommande fall även skulle inräknas den skada som uppstode genom företagets utförande* t. ex. förlust av naturskönhet eller skada å växt- och djurliv. Införandet av två i huvudsak fasta bidragsklasser innebure en förbättring och förenkling av gällande bestämmelser. Det kunde av statsfinansiella skäl ifrågasättas om icke bidraget i den lägre bidragsklassen kunde bestämmas till lägre andel av kostnaden än en tredjedel, men då det även beträffande denna grupp av företag förelåge ett allmänt intresse av att de komme till stånd, ansåge sig länsstyrelsen sakna anledning att föreslå sänkning av bidragsprocenten, särskilt som bidraget enligt förslaget skulle kunna nedsättas när så funnes skäligt med hänsyn till företagets förmånlighet för delägarna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit, att principen om att vid batnadsberäkningen hänsyn borde tagas även till brukningsbåtnad redan i praktiken hade tillämpats inom länet och där visat sin stora betydelse, en betydelse som kunde förväntas bliva än större därest statsbidragsbestämmelserna så ändrades att understöd kunde utgå även för kostnader, varmed avsåges att åstadkomma bättre brukningsförhållanden.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat följande.

Utskottet finner det framlagda förslaget innebära en i stort sett god lösning av föreliggande problem. Även om en viss tvekan kan råda om föreskriften, att bidrag i allmänhet må beviljas till en tredjedel av den av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden för torrläggningen, innebär föreskriften, att den nuvarande graderingen av statsbidraget skall ersättas med tva i huvudsak fasta bidragsklasser, en avsevärd förbättring av gällande bestämmelser och bör, sedd i samband med de ändrade bestämmelserna för batnadsberäkningen, kunna godtagas. Härvid bör dock beaktas, att för torrläggning av sådana områden, vilka äro uppdelade i tomter, huvudsakligen avsedda för bostads- eller andra ändamål, som ej avse jordbruks- eller trädgårdsskötsel, eller som kunna antagas inom snar framtid komma att disponeras för sådant ändamål, statsbidrag och statslån ej må utgå. Utskottet förutsätter, att vad i betänkandet sägs om jordbruksändamål även avser jord för yrkesmässig trädgårdsskötsel. Utskottet vill jämväl framhålla angelägenheten av att sådana bidragsansökningar, som hopats i lantbruksstyrelsen på grund av att de medel, som under de senaste åren anvisats till statens avdikningsanslag, icke varit tillräckliga, böra handläggas enligt nu gällande villkor för bidrags utgående, vilket framför allt är av betydelse i fråga om sådana företag, vilkas utförande redan påbörjats.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört bland annat följande.

Vad de sakkunniga föreslagit synes förvaltningsutskottet i flera hänseenden innebära väsentliga förbättringar i jämförelse med nu rådande förhallanden och vara i stort sett väl ägnat att främja en ur jordbruksekono-

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

misk och social synpunkt berättigad torrläggningsverksamhet. Förvaltningsutskottet finner det motiverat, att den statsunderstödda torrläggningsverksamheten i främsta rummet skall avse i huvudsak odlad jord. Med odlad jord bör emellertid enligt utskottets mening jämställas mark, som är lämplig till och för berörda fastigheter behövlig som kulturbete. Utskottet förutsätter därjämte, att till torrläggning, som är av synnerlig betydelse för ett rationellt jordbruk, kommer att räknas t. ex. sådan torrläggning, genom vilken förutsättningar skapas för uppodling av godartad och lättodlad jord till värdefull åker. Utskottet åsyftar därvid främst sådana kärrtorvjordar invid sjöar, som på flera håll i Östergötland under det senaste tjugotalet år med gott ekonomiskt resultat blivit föremål för invallning. Förvaltningsutskottet anser det värdefullt, att hänsyn tages till brukningsbåtnad och att begreppet social båtnad införes vid bedömande av huruvida och till vilken andel av kostnaden statsbidrag och lån till torrläggningsföretag bör utgå. Då emellertid en uppskattning av den sociala båtnaden alltid måste ställa sig svår, synes det nödvändigt, att torrläggningsnämndema iakttaga varsamhet vid beräkning av denna form av båtnad.

De sakkunniga mena, att ansökan om understöd till ett i övrigt anslagsberättigat företag bör avslås, om t. ex. hos flertalet delägare råder ringa intresse för eller rent av motvilja mot företaget i fråga. Vattenlagen giver i ett sådant fall en markägare möjlighet att få sin jord torrlagd och att tvinga andra, även de motvilliga, att deltaga i kostnaderna. De motvilliga skulle sålunda kunna tvingas att deltaga i kostnaderna, men de skulle enligt det föreliggande förslaget på grund av sin motvilja ej få fördelen av statsbidrag till företaget. I praktiken synes detta komma att leda till att i ett dylikt fall understöd till en början vägras. Örn emellertid sökanden trots detta påbörjar företaget och de motvilliga sålunda krävas på sina kostnadsandelar, torde de förklara sig icke längre lia något att invända mot företaget, varefter statsunderstöd beviljas i vanlig ordning. Det synes på denna punkt råda bristande överensstämmelse mellan vattenlagens stadganden och förslaget till regler för understöd.

Nuvarande system med bidrag enligt en glidande skala allt efter den relativa kostnaden har i praktiken visat sig medföra betydande olägenheter. Med hänsyn härtill vill förvaltningsutskottet understryka värdet av en fast bidragsprocent. Mot uppdelningen av bidragen i två grupper och mot de föreslagna huvudgrunderna, efter vilka bidrag skola beräknas, har förvaltningsutskottet intet att erinra. Emellertid vill utskottet ifrågasätta lämpligheten av att den glidande skalan i viss mån bibehålies genom den föreslagna särbestämmelsen, att när så finnes skäligt med hänsyn till företagets förmånlighet för markägarna, bidraget må bestämmas lägre än eljest. För att markägarna redan från början skola kunna beräkna bidragsprocentens storlek, synes det önskvärt, att nämnda bestämmelse utgår.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit följande.

Beträffande brukningsbåtnaden anser utskottet ingen tvekan råda örn att dennas medtagande innebär en stor förbättring jämfört med nuvarande båtnadsberäkning, och dess beräknande torde ej heller i praktiken stöta på några större svårigheter. Även den sociala båtnaden måste uppenbarligen i många fall tillmätas stor betydelse. I fråga om dess beräknande torde dock svårigheter av helt annat slag möta. Då några normer här knappast kunna uppställas eller utbildas måste det bliva Iråga örn en tämligen subjektiv uppskattning, sorn måhända kan befaras leda lill mindre önskvärda konsekven-

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

ser. Förvaltningsutskottet anser därför att hänsyn till social båtnad som regel endast bör tagas där det gäller att förstärka ofullständiga jordbruk antingen genom att vinna tillskottsjord eller att torrlägga förut odlad jord. Utskottet anser den föreslagna indelningen i bidragsklasser i praktiken kunna komma att stöta på svårigheter. Då statsbidraget utgår till torrläggningsföretaget i dess helhet, och ett och samma företag omfattar ett flertal olikartade brukningsdelar, kan det nämligen inträffa att på en del av fastigheterna det främst blir fråga örn enskild båtnad och följaktligen det lägre bidraget, under det att för en del fastigheter med hänsyn till framträdande social båtnad bidrag skulle beräknas enligt den högre bidragsklassen. Förvaltningsutskottet vill därför föreslå att i stället för olika bidragsklasser en fast bidragskvot fastställes, förslagsvis 40 procent av kostnaden, vilken i regel skall tillämpas men med reglering uppåt intill hälften av kostnaden för torrläggningsföretag, vilka i huvudsak beröra ofullständiga jordbruk eller där skada av tilledande vatten uppenbarligen föreligger, samt med reglering nedåt intill en tredjedel för företag med framträdande god enskild båtnad i förhållande till kostnaden.

Ett liknande uttalande har gjorts av örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I några yttranden har framhållits att godkännande av den av de sakkunniga föreslagna bidragskvoten för den lägre bidragsklassen, en tredjedel av kostnaden, skulle innebära en icke önskvärd sänkning av det nu med i genomsnitt 47—48 procent utgående statsbidraget. Bidraget borde för att intresset för jordens torrläggning icke skulle avtaga, för företagen i den lägre bidragsklassen ej bestämmas lägre än till 40 procent av kostnaden. Uttalanden av detta innehåll lia gjorts av förvaltningsutskotten hos hushållningssällskapen i Kalmar läns norra landstingsområde och Skaraborgs län, Föreningen statens lantbruksingenjörer samt Sveriges lantbruksförbund. Mot sänkning av statsbidragen ha vidare uttalat sig Blekinge, Hallands, Västernorrlands och Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit de sakkunnigas förslag innebära en god och följdriktig utveckling av nuvarande principer men uttalat önskemål om klarare och mera detaljerade anvisningar för företagens uppdelning i bidragsklasser.

Kristianstads samt Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott lia ansett begreppet social båtnad böra införas i vattenlagens 7 kap. 22 §, varmed skulle följa att hänsyn till sådan båtnad kunde tagas även vid bedömande av företagets tillåtlighet. Det förstnämnda utskottet har i övrigt uttalat följande.

Utskottet anser, att en uppdelning i två bidragsklasser ej är bra. Under sådana förhållanden komma sökande till torrläggningsförrättning att såvitt möjligt söka få med något, som är av social natur, för att därigenom komma i åtnjutande av den högre bidragsprocenten. Det torde ej kunna undvikas, att vid tillämpningen av denna bestämmelse i praktiken ett visst godtycke kan göra sig gällande vid avgörande av, till vilken bidragsklass företaget skall hänvisas. Skola sökandena vinna något med ett begärt torrläggningsföretag få de utom företaget så stora kostnader för täckdikning, grundgödsling och eventuellt för anskaffande av flera maskiner och större byggnader, att de tveka

Kanot. Maj.ts proposition nr 122.

med igångsättning av företaget, om ej tillräckliga bidrag verka lockande. Tidigare ha statsbidragen utgått med 46—48 procent. Utskottet anser att en sänkning ej är tillrådlig, och vill därför föreslå, att statsbidrag till alla godkända företag må utgå med 50 procent av den av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden.

Även Malmöhus och Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha uttalat sig för en enhetlig bidragsprocent uppgående till 50 procent av kostnaden.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat sig i princip intet ha att erinra mot de föreslagna grunderna för understödsverksamheten men velat erinra om att betydande svårigheter komme att uppstå vid bedömande av den sociala båtnaden, då denna skulle inverka på bidragets storlek. De sakkunniga syntes vid utformningen av författningsförslagen ha frångått det villkoret att särskilt behov av stöd från det allmännas sida skulle föreligga för att ett företag skulle hänföras till den högre bidragsklassen. Den föreslagna bestämmelsen om möjlighet att när så med hänsyn till företagets förmånlighet funnes skäligt bestämma bidraget lägre hade icke samma innebörd som nämnda villkor om särskilt behov av stöd. Till den högre bidragsklassen borde hänföras sådana företag med betydande social båtnad som på grund av de höga relativa kostnaderna icke kunde väntas komma till utförande därest det lägre bidraget tillämpades.

Föreningen statens lantbruksingenjörer har anfört bland annat följande.

Att vid statsunderstöds beviljande hänsyn bör tagas jämväl till förefintligheten av social båtnad synes motiverat, ehuru föreningen har en annan mening örn utformningen av detaljbestämmelserna. Mot de sakkunnigas förslag att till företag med social båtnad bevilja bidrag efter ett högre procenttal än till företag utan sådan båtnad tala många praktiska skäl. För det första kan ju ej den omständigheten, att ett företag medför jämväl social båtnad, antagas göra det mindre tilldragande ur enskild synpunkt. Skäl för det allmänna att kraftigare understödja ett företag med social båtnad synes därför föreligga, endast om företaget för de enskilda delägarna ställer sig ogynnsammare än de normala företag, som anses värda att understödjas, d. v. s. om företagets kostnad överstiger den enskilda båtnaden. Men dessutom och framför allt kommer företagets placering i den ena eller andra bidragsgruppen enligt de sakkunnigas förslag mycket ofta att bero på slump eller godtycke. Man kan t. ex. tänka sig det fallet, att ägaren till en större egendom söker en torrläggningsförrättning, avseende fördjupning av huvudavloppet genom egendomen. Denna fördjupning beräknas exempelvis kosta 10 000 kronor, som täcks av en något högre enskild båtnad. Är han ensam om företaget, får han enligt de sakkunnigas förslag 3 330 kronor i statsbidrag, men örn ägare till ofullständiga jordbruk komma med, får han 5 000 kronor. Bidraget bör naturligtvis i båda fallen utgå med samma belopp. Endast för det fall, att kostnaden överstiger den enskilda båtnaden bör företaget gynnas med särskilt bidrag, och detta särskilda bidrag bör då utgå nied just det belopp, varmed kostnaden överstiger den enskilda båtnaden, ålit i fullständig överensstämmelse med de sakkunnigas egna principuttalanden. Emellertid äro grunderna flir den sociala båtnadens beräkning så osäkra, alt det kan ifrågasättas, huruvida icke tilldelningen av den särskilda bidragsdelen till ifrågavarande före-

Iiihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sand. Nr 122. ö

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

tag bör på något sätt maximeras, åtminstone till dess erfarenhet vinnes om tillämpningen. Det synes rimligt att såsom maximibelopp sätta 50 procent av den enskilda båtnadens värde, men procenttalet kan givetvis diskuteras.

Vad de sakkunniga föreslagit angående bidragets beviljande till företaget och ej till de enskilda delägarna, tillstyrkes kraftigt. Den tolkning av nuvarande bestämmelser härutinnan, som högsta domstolen fastställt, innebär stora risker för sökandena och kan i vissa fall medföra orimliga konsekvenser.

Understöd till avhjälpande av skador, förorsakade genom tilledande av vatten tillstyrkes likaledes.

I ytterligare några yttranden har uttalats den meningen att staten till företag med betydande social båtnad borde dels helt svara för den del av kostnaden som överstege värdet av de enskildas båtnad dels ock därjämte lämna bidrag till företaget efter samma normer som tillämpades på företag utan social båtnad.

Svenska naturskyddsföreningen har understrukit vikten av en strängare bedömning ur ekonomisk synpunkt, särskilt av torrläggningsföretag som gällde icke odlad jord. Föreningen delade uppfattningen att hänsyn borde tagas även till social båtnad. Därav följde emellertid att även olägenheter ur social synpunkt borde tillmätas beaktande. En förstöring av naturvärden innebure en allvarlig social olägenhet. Föreningen ville ifrågasätta, om det icke kunde anses riktigt att odlingstvång i princip genomfördes som villkor för statsunderstöd.

Beträffande villkoren för lån från statens avdikningslånefond ha de sakkunnigas förslag icke blivit föremål för erinringar. I två yttranden har emellertid väckts fråga om ändring av gällande regler för förvaltning av avdikningslånefonden.

Statskontoret har framhållit, att de sakkunniga icke föreslagit någon ändring i reglerna för förvaltning av avdikningslånefonden och sättet för utbetalning av lån från fonden. Den nuvarande uppdelningen av låneverksamheten på två myndigheter vilka båda vore huvudförvaltningar, torde emellertid icke kunna betecknas som rationell. Statskontoret måste finna, att starka skäl talade för alt förvaltningen och redovisningen av fonden helt överlätes på lantbruksstyrelsen, varigenom en välbehövlig avlastning av arbetsbördan å statskontorets fondbyrå skulle ernås. Den nu på ombudsmansexpeditionen ankommande prövningen av de särskilda säkerhetsförbindelserna vörö av den förhållandevis enkla beskaffenhet, att den icke torde ställa krav på tillförandet av nya juiädiskt skolade arbetskrafter till lantbruksstyrelsen enbart för denna uppgift. I övrigt skulle en överflyttning av bestyret med förvaltningen av statens avdikningslånefond från statskontoret till lantbruksstyrelsen möjliggöra frigörandet av en e. o. befattningshavare i 21 lönegraden och två kvinnliga biträden, vilka finge övertagas av lantbruksstyrelsen.

Riksräkenskapsverket har i förevarande avseende uttalat samma mening som statskontoret.

Rimpi. Maj.ts proposition nr 122.

35 Beträffande torrläggningsverksamhetens framtida inriktning torde det som de sakkunniga påpekat främst vara av vikt att den jord som redan är odlad försättes i sådant skick att den kan giva bästa möjliga avkastning. Erforderlig torrläggning av sådan jord synes därför i första liand böra understödjas med statsmedel. Det torde emellertid vara uppenbart, att nyodlingens betydelse för vårt jordbruks utveckling och för folkförsörjningen icke heller får underskattas. Av särskild vikt äro sålunda åtgärder, genom vilka åt ofullständiga jordbruk kan beredas behövlig utvidgning av den odlade arealen. Även annan nyodling kan emellertid befordra en rationell utveckling av jordbruket. I detta sammanhang må endast erinras om det mångenstädes föreliggande behovet av nya marker för anläggande av kulturbeten. Såsom betydelsefulla och önskvärda synas även böra anses sådana ekonomiskt bärande torrläggningsföretag, genom vilka möjliggöres uppodling av lämplig och lättodlad åker. Den av de sakkunniga förordade grundsatsen för statsunderstöd åt torrläggningsföretag för upptagande av ny mark, nämligen att företaget bör avse komplettering av ofullständiga jordbruk eller eljest vara av synnerlig betydelse för ett rationellt jordbruk, synes mig i huvudsak bereda tillfredsställande möjlighet till stöd åt den nyodlingsverksamhet, varav behov i nuvarande läge kan anses föreligga.

De nu gällande bestämmelsenia örn statsunderstöd lia uppbyggts på grundval av vattenlagens stadganden om båtnads- och kostnadsberäkning. Huvudsakligen för att möjliggöra en rättvis fördelning av kostnaderna mellan delägarna i ett torrläggningsföretag verkställes vid syneförrättning enligt vattenlagen en uppskattning av den båtnad, som tillskyndas varje delägares mark. Som båtnad betraktas därvid den jordförbättring som på grund av ökad alstringsförmåga kan anses uppkomma för varje särskilt jordområde. För att ett företag skall vara berättigat till statsunderstöd kräves för närvarande, att lantbruksstyrelsen vid prövning av planen för företaget finner kostnaden understiga eller högst uppgå till värdet av jordförbättringen, beräknad på sätt nyss angivits. Det är enligt min mening uppenbart att en på sådant sätt begränsad båtnadsbedömning endast giver en ofullständig bild av ett företags ekonomiska förutsättningar och betydelse. Icke minst med hänsyn till jordbrukets allt längre gående utveckling mot maskinell drift, för vilken bland annat minskade brukningssvårigheter äro av betydelse, synes nyttan av en torrläggning böra bedömas jämväl med hänsyn till de fördelar den kan medföra ur brukningssynpunkt. Vid torrläggning för nyodlingsändamål torde företagets önskvärdhet böra prövas särskilt med utgångspunkt från de däri ingående fastigheternas behov av ökad jordbruksareal och avseende fästas icke blott vid möjligheterna till ökad avkastning i och för sig utan även vid de större anspråk på ekonomibyggnader, maskiner och arbetskraft, som följa med en utvidgning av jordbruksdriften. Helt allmänt torde kunna fastslås, att jordens blivande användning är av avgörande betydelse för ett företags önskvärdhet. En friare prövning av önskvärdheten av företaget, därvid hänsyn kan tågås till alla inverkande omständigheter, torde därför vara erforderlig. Jag vill för den skull ansluta mig

Före-

draganden.

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

till de sakkunnigas mening rörande behovet av en ändring i de nuvarande villkoren för statsunderstöds beviljande.

Vad angår den båtnad av marks torrläggning, vartill hänsyn bör tagas vid prövning av ett företags önskvärdhet, synes mig ett riktigt bedömande därav förutsätta, att avseende fästes icke blott vid den direkta nyttan för delägarna utan även vid sociala och andra ur allmän synpunkt beaktansvärda fördelar som kunna vinnas av företaget. Till social båtnad lia de sakkunniga ansett böra räknas sådana fördelar som att tillskottsjord skapas för ofullständiga jordbruk, varigenom utkomstmöjligheterna för befolkningen ökas, att möjlighet beredes att vidmakthålla en önskvärd jordbruksdrift samt att hygieniska eller andra ur allmän synpunkt beaktansvärda fördelar kunna vinnas. Vad de sakkunniga sålunda anfört kan jag biträda.

Att torrläggningsverksamheten alltjämt är i behov av ett icke ringa stöd från statens sida är uppenbart och har även kraftigt understrukits i flera av de inkomna yttrandena. Särskilt bör beaktas att upptagande av huvudavloppen ofta endast medför en möjlighet till förbättring av jordbruksdriften och att ytterligare betydande insatser krävas av markägarna i form av arbete och kostnader för detaljdikning, odling och gödsling. En fortsatt understödsverksamhet torde därför vara en nödvändig förutsättning för vidmakthållande av intresset för denna viktiga del av jordbrukets rationalisering.

För att ett företag skall få komma i åtnjutande av statsbidrag och statslån i den ordning, varom nu är fråga, synes företaget såsom de sakkunniga föreslagit böra avse torrläggning av mark för jordbruksändamål. I sådan torrläggning böra enligt min mening även inbegripas dikningsåtgärder, varmed huvudsakligen avses att förbättra brukningsförhållandena. Med jordbruk torde, liksom sker i ett flertal andra avseenden, få likställas yrkesmässig trädgårdsskötsel. Att däremot jordområden, som styckats till tomter eller inom en nära framtid kunna förväntas bliva uppdelade för sådant ändamål, böra vara uteslutna från understöd i denna ordning torde få anses självfallet. Torrläggningsintressenter i kombinerade kloaklednings- och torrläggningsföretag synas för sin andel i kostnaden böra vara berättigade till understöd under samma villkor som delägarna i rena torrläggningsföretag.

För att trygga en sund utveckling av torrläggningsverksamheten är det nödvändigt att strängt fasthålla vid kravet, att nyttan av företaget skall överstiga den med detta förenade kostnaden. Är båtnaden av uteslutande enskild natur torde alltså böra fordras, att företaget ter sig ur rent ekonomisk synpunkt lönande. Statsbidraget skulle alltså för sådana fall närmast fylla uppgiften att stimulera till företagets igångsättande. I vissa fall synas emellertid, såsom de sakkunniga förutsatt, även företag som uppvisa ett måttligt underskott i enskild båtnad böra få komma till stånd med stöd av det allmänna. Förutsättningen torde emellertid då böra vara, att icke obetydliga sociala fördelar göra företaget önskvärt trots att det icke är ur enskild synpunkt lönande. Även i dessa fall måste sålunda påräknad nytta av torrläggningen överstiga kostnaden. Att angiva någon bestämd storleksgräns för den

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

del av kostnaden som bör få täckas av social båtnad torde icke vara nödvändigt utan synes kunna överlämnas till den understödsbeviljande myndighetens bedömande i varje särskilt fall. Skulle ett sådant förhållande föreligga att genom en torrläggning skapas rationella jordbruk och möjliggöras förbättrade livsvillkor för en hel, kanske förut efterbliven bygd, synes även ett icke ringa underskott i enskild båtnad böra kunna anses läckt av social båtnad. Vinnande av jordförbättring bör dock, såsom de sakkunniga föreslagit, vara det huvudsakliga ändamålet med varje torrläggningsföretag. Ett omdömesgillt iakttagande av den i detta avseende föreslagna regeln, att värdet av jordförbättringen skall stå i skäligt förhållande till kostnaden för torrläggningens utförande, är också en nödvändig förutsättning för att förhindra att ekonomiskt oförmånliga företag komma till stånd. Enligt min uppfattning är det av största betydelse att staten i möjligaste mån stöder en sund och ekonomiskt sett välbetänkt torrläggningsverksamhet.

Då i några yttranden framhållits de svårigheter som möta att beräkna värdet av social båtnad — ett påpekande som i och för sig måste anses riktigt — synes det böra uppmärksammas att för bedömande av ett företags rätt till understöd i de fall, då denna kan vara beroende av tillvaron av social båtnad, det icke torde vara erforderligt att direkt angiva värdet å förekommande sådan båtnad. Möjlighet synes det oaktat böra förefinnas att avgöra, huruvida de sociala fördelarna av torrläggningen få anses uppväga ett konstaterat underskott i båtnad av enskild natur.

Vid bedömande av ett företags större eller mindre önskvärdhet böra även beaktas de olägenheter och skador, som kunna befaras uppkomma därav, till exempel genom förlust av naturvärden, förstöring av växt- eller djurliv, ökad fara för vattenförorening eller möjlighet till klimatförsämring.

Emot de sakkunnigas uttalande att med statsunderstöd åtminstone borde få anstå när bland flertalet delägare rådde ringa intresse för det planerade företaget har i ett yttrande invänts, att enligt vattenlagen möjlighet dock förelåge för en markägare att framtvinga företaget och att nämnda uttalande därför ej väl överensstämde med vattenlagens stadganden. Den sålunda påpekade möjligheten att med begagnande av tvångsrätt enligt vattenlagen driva fram ett företag torde emellertid icke te sig särskilt lockande, örn delägarna stå inför utsikten att få genomföra företaget utan statsunderstöd. För ifrågavarande fall synes återhållsamhet med beviljande av understöd ägnad att hålla tillbaka vissa mindre önskvärda företag.

Storleken av det statsbidrag, som kan tillkomma ett torrläggningsföretag, är enligt nu gällande bestämmelser beroende av förhållandet mellan kostnaden och båtnaden, den s. k. relativa kostnaden. När kostnad och båtnad beräknats bliva lika stora, utgår statsbidraget med högsta belopp, 50 procent av kostnaden till företag, som huvudsakligen avse torrläggning av redan odlad jord eller komplettering av ofullständiga jordbruk, samt 33,33 procent till övriga företag. Minskas den relativa kostnaden, d. v. s. ter sig företaget enligt beräkningarna ekonomiskt fördelaktigare, så minskas även statsbidraget. Med denna anordning torde lia avsetts att kraftigare stödja de mindre

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

lönande företagen med hänsyn till dessas större behov av stöd. Emellertid torde understödsbehovet vara beroende även av andra förhållanden än dem som avspeglas i förenämnda båtnads- och kostnadsberäkning. Då därjämte nuvarande understödsbestämmelser icke medgiva att hänsyn tages till en så betydelsefull omständighet som företagets större eller mindre önskvärdhet, delar jag de sakkunnigas mening att behov av ändring i dessa bestämmelser föreligger.

De vanskligheter som möta då det gäller att inbördes gradera olika torrläggningsföretags lämplighet och behov av understöd kunde visserligen utgöra skäl för att låta statsbidrag utgå efter en och samma procentsats för alla företag. Emellertid anser jag dock i likhet med de sakkunniga så påtagliga skiljaktigheter föreligga att en viss differentiering både är möjlig och önskvärd. Med hänsyn härtill finner jag mig böra förorda den föreslagna indelningen av företagen i två bidragsklasser.

Såsom villkor för ett företags hänförande till den högre bidragsklassen bör enligt de sakkunnigas förslag gälla, att genom företaget i avsevärd utsträckning beredes tillskottsjord för ofullständiga jordbruk, förbättrade levnadsvillkor för den jordbrukande befolkningen i orten eller eljest betingelser för jordbruksdriftens uppehållande i önskvärd omfattning eller att företaget har till huvudsakligt ändamål att avhjälpa skada, som förorsakas genom att vatten tilledes från andra torrläggningsområden. Till den lägre bidragsklassen skulle hänföras övriga företag, d. v. s. i huvudsak sådana som innebära närmast ur enskild synpunkt önskvärda rationaliseringsåtgärder.

Emot den sålunda uttalade principen att företagets allmännyttighet bör vara huvudsakligen avgörande för statsbidragets storlek, synas berättigade invändningar icke kunna göras. De erinringar som i förevarande fråga framställts i yttrandena ha heller icke avsett denna grundsats. Vad som däremot gjorts gällande ha varit önskemål om en mera bestämd gräns för indelningen i bidragsklasser. Enligt min mening torde det emellertid med hänsyn till företagens ständigt skiftande beskaffenhet och betydelse icke vara möjligt att på förhand uppställa några mera detaljerade regler för jämförelsen dem emellan än som skett i förslaget. Att utforma sådana regler torde få ankomma på den praktiska tillämpningen. Då avgörandet för samtliga fall kommer att ligga hos en och samma myndighet, lantbruksstyrelsen, — eller i undantagsfall av lantbruksstyrelsen hänskjutas till Kungl. Maj:t — synas mig några större farhågor för ojämnheter vid bidragstilldelningen icke böra hysas.

I några yttranden har uttalats önskvärdheten av ett fasthållande vid den grundsats, som de sakkunniga ursprungligen ansett sig böra uppställa för understöd till företag med betydande social båtnad. Sådana företag syntes principiellt böra understödjas med dels ett statsbidrag motsvarande hela den del av kostnaden som överstege de enskildas båtnad dels ock bidrag till återstående del av kostnaden efter samma grunder som tillämpades för företag utan social båtnad. Såsom i betänkandet anförts torde emellertid de svårigheter som skulle möta vid den praktiska tillämpningen härav utgöra tillräckliga skäl för att söka finna en annan beräkningsgrund för statsbidraget i

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

dessa fall. Det synes därför vara försvarligt att av praktiska skäl frångå den nämnda grundsatsen och i stället medgiva ett procentuellt högre statsbidrag, enhetligt beräknat å hela kostnaden för företaget.

Den föreslagna statsbidragskvoten för den högre bidragsklassen, motsvarande hälften av den av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden, har undantagslöst godtagits i de avgivna yttrandena. Däremot Ira ett flertal myndigheter och sammanslutningar framhållit, att det av de sakkunniga, delvis av besparingsskäl förordade statsbidraget för den lägre bidragsklassen, en tredjedel av kostnaden, komme att för de till denna klass hänförda företagen innebära en icke önskvärd sänkning av det nu med genomsnittligen 47—48 procent av kostnaden utgående statsbidraget. I detta hänseende vill jag framhålla, att det enligt min mening skulle varit önskvärt, att bidraget i den lägre klassen hade kunnat, såsom i flera yttranden förordats, bestämmas till 40 procent av kostnaden. Emellertid finner jag mig icke för närvarande kunna tillstyrka högre bidragsprocent än den av de sakkunniga föreslagna. Jag vill emellertid betona angelägenheten av att den av de sakkunniga föreslagna möjligheten att i vissa fall vidtaga jämkning nedåt av bidragsprocenten i synnerhet för företag i den lägre bidragsklassen kommer att betraktas som en ren undantagsåtgärd, vilken bör tillgripas endast när ett företag befinnes särskilt fördelaktigt ur enskild synpunkt. Jämkningsmöjligheten synes dock kunna få en viss betydelse beträffande sådana till den högre bidragsklassen hänförliga företag, för vilka behovet av ett högt understöd icke är påfallande.

Särskilt med anledning av vad Föreningen statens lantbruksingenjörer framhållit därom att det skulle kunna bliva beroende av slumpen om till torrläggningen av ett visst område bidrag komme att lämnas efter den högre eller den lägre bidragsklassen, synes mig böra erinras örn att avgörandet härav givetvis förutsätter ett grannlaga bedömande av företagets huvudsakliga natur. Då statsbidraget, såsom de sakkunniga förordat, synes böra tillkomma företaget och icke de enskilda delägarna skulle — liksom för övrigt nu är fallet —- en enhetlig bidragsprocent bliva tillämplig å hela kostnaden för företaget. Därest torrläggning å en större egendom samtidigt kommer att inbegripa förbättring för ett flertal ofullständiga jordbruk och företaget därigenom medför betydande sociala fördelar, synes det mig fullt försvarligt att hänföra detsamma till den högre bidragsklassen. Givetvis kunna emellertid här uppkomma svårbedömda gränsfall. Det må i detta sammanhang erinras örn att en enskild jordägare endast i ringa mån torde kunna inverka på bestämmandet av ett företags omfattning, varom avgörandet ankommer på förrättningsmännen.

I fråga örn de kostnader till vilka statsbidrag skulle lämnas synes mig den av de sakkunniga förordade nya bestämmelsen örn bidrag även till kostnaden för en första rensning av avloppen innebära en beaktansvärd förbättring av hittills gällande villkor. I övrigl torde bidrag i förevarande ordning liksom hittills böra lämnas till kostnaden för själva torrläggningsarbetet, tegdikning och dränering undantagna, samt planläggnings- och hanllangnings-

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

kostnad. I fråga om planläggningskostnad för sådana företag, vilka icke komma till utförande, synes det mig vara av vikt att möjlighet öppnas till beviljande i vissa fall av statsbidrag motsvarande hela nämnda kostnad. Särskilt när av markägarna oförutsedda hinder visa sig föreligga mot ett företag, exempelvis genom uppkommande skada å växt- eller djurliv, kan det mången gång synas hårt, att de skola få vidkännas kostnad för en planläggning som visat sig ändamålslös. Jag vill därför i detta hänseende ansluta mig till de sakkunnigas förslag. I likhet med de sakkunniga anser jag att åt lantbruksstyrelsen böra kunna anförtros att i regel besluta om bidrag till planläggningskostnad.

Med avseende på frågorna om tilläggsbidrag till företag, för vilka kostnaden blivit större än beräknat, och om minskning av statsbidraget, när verkliga kostnaden understigit den beräknade, kan jag ansluta mig till vad de sakkunniga anfört.

En form av skador genom torrläggningsföretag, som på senare tid blivit uppmärksammad, är den som uppkommer genom att den temporärt ökade vattenavrinningen från torrläggningsområden kan vid starkare flöden förorsaka översvämningar eller eljest förhöjda vattenstånd å nedanför vid samma vattendrag belägna marker. Jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag att bereda företag med huvudsakligt ändamål att avhjälpa sådana skador en fördelaktig ställning i statsbidragshänseende. Därjämte vill jag emellertid tillägga, att det enligt min mening förtjänar tagas under övervägande att åt skadelidande jämväl bereda möjlighet till skälig gottgörelse av statsmedel för lidna förluster.

Med hänsyn såväl till de ur företagens synpunkt genomgripande ändringar i understödsvillkoren, vilka innefattas i de nu framlagda förslagen, som ock till angelägenheten av att rubbningar icke uppstå i den bidragsbeviljande myndighetens'verksamhet torde det vara lämpligt att beträffande torrläggningsföretag, för vilka ansökningar örn understöd inkommit till lantbruksstyrelsen vid tiden för införandet av de ändrade villkoren, hittills gällande understödsbestämmelser få tillämpas.

Villkoren för lån från statens avdikningslånefond torde såsom de sakkunniga föreslagit böra i tillämpliga delar anpassas efter vad som kommer att föreskrivas rörande statsbidrag, dock att lån icke torde böra tilldelas företaget såsom sådant utan de särskilda delägare som önska erhålla lån. Statskontoret och riksräkenskapsverket ha givit uttryck för önskvärdheten av att förvaltningen och redovisningen av statens avdikningslånefond helt överflyttades till lantbruksstyrelsen. Jag finner visserligen skäl tala för en sådan åtgärd men är, bland annat med hänsyn till de förändringar i organisatoriskt avseende som därav bleve påkallade, icke beredd att för närvarande framlägga förslag om en överflyttning.

I fråga om torrläggningsverksamhetens framtida behov av statsunderstöd kan jag endast i likhet med de sakkunniga uttala, att möjlighet icke torde föreligga att därom nu verkställa beräkningar, samt framhålla angelägenheten av att de löpande understödsbehoven i möjligaste mån tillgodoses så att stockning i verksamheten må kunna undvikas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

41 V. Torrläggningsverksamhetens organisation.

1. Organisationens huvuddrag.

Nuvarande förhållanden.

Den centrala ledningen av den statsunderstödda torrläggningsverksamheten utövas av lantbruksstyrelsen, som enligt instruktion den 15 augusti 1933 (nr 509), ändrad den 4 .januari 1940 (nr 12) och den 12 maj 1944 (nr 301) har att bland annat handlägga tekniska och administrativa ärenden angående sådana torrläggnings- och odlingsföretag för jordbrukets höjande, för vilka understöd av statsmedel sökts eller beviljats. Under lantbruksstyrelsen lyda lantbruksingenjörerna och deras biträden. Alltsedan år 1924 är riket indelat i 24 lantbruksingenjörsdistrikt, vilka med några få undantag sammanfalla med landets länsindelning.

Förrättningsmän med uppgift att planlägga och leda utförandet av torrläggningsföretag äro de ordinarie lantbruksingenjörerna, en i varje distrikt, samt extra lantbruksingenjörer och sådana lantbruksstipendiater, vilka av Kungl. Majit tillerkänts behörighet att hålla syneförrättning enligt vattenlagen rörande torrläggning av jord. De extra lantbruksingenjörerna och lantbruksstipendiaterna, vilka för närvarande till antalet äro högst respektive 7 och 5, fördelas av lantbruksstyrelsen till tjänstgöring inom distrikt, där arbetets omfattning påkallar behov av biträde.

Till torrläggningsföretag som icke avse endast detaljdränering skola förslag i regel upprättas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, därvid förrättningsmannen biträdes av två gode män. Biträde av gode män är dock icke erforderligt i vissa fall, nämligen i huvudsak då vid förrättningen ej är fråga örn ersättning till delägare eller annan och förrättningsmannen ej heller finner båtnadsuppskattning behövlig för bestämmande av markägarnas delaktighet i företaget.

De nämnda statsanställda förrättningsmännens verksamhet har alltmera kommit att inriktas på företag med ändamål att planlägga avlopp för vattenavlednings- och dikningssamfälligheter, medan däremot detaljdräneringen, främst täckdikningen, i allt större utsträckning omhändertagits av hushållningssällskapen. Bestämmelsen om ordningen för hushållningssällskapens befattning med täckdikningsarbeten, till vilka utgår understöd av statsmedel i form av lån eller bidrag, äro meddelade i kungörelserna den 22 juni 1920 (nr 332) angående villkoren för lån från täckdikningslånefonden med däri vidtagna ändringar genom kungörelserna nr 358/1921, 239/1922, 84/1930, 306/1933 och 434/1939 samt den 30 juni 1933 (nr 434) angående statsbidrag lill täckdikning, ändrad genom kungörelsen nr 572/1937. Enligt dessa bestämmelser skola hushållningssällskapen vid utövandet av sin här ifrågavarande verksamhet stå under uppsikt och kontroll av lantbruksstyrelsen, lill vilken myndighet sällskapen lia att årligen avgiva vissa redogörelser och uppgifter.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Inom varje hushållningssällskaps område handläggas ärenden, som avse det direkta ledandet och övervakandet av täckdikningsarbetena, av en nämnd, bestående av tre till fem personer. Självskrivna ledamöter i nämnden äro dels inom området tjänstgörande lantbruksingenjör, dels ock ledaren av täckdikningsverksamheten om denne är annan än lantbruksingenjör.

Till ledare av täckdikningsverksamheten skall av förvaltningsutskottet utses inom området bosatt lantbruksingenjör, länsagronom, jordbrukskonsulent eller annan person, som utskottet prövar för uppdraget kompetent. Härför kräves alt ha efter avlagd agronomexamen antingen under minst tre månader med gott vitsord tjänstgjort som assistent hos lantbruksingenjör eller med sådant vitsord genomgått särskild av staten anordnad utbildningskurs för förrättningsmän vid täckdikningsföretag eller ock att ha på annat sätt förvärvat sig sådan insikt som lantbruksstyrelsen vid prövning av företedda betyg och intyg finner sig kunna för ändamålet godkänna.

Förrättningsmän för handläggning av täckdikningsärenden äro i regel jordbrukskonsulenter, men därjämte anlitas även extra förrättningsmän och vandringsrättare.

I hushållningssällskapens arbete med täckdikningen ingår även utövande av arbetsledning samt övervakning och kontroll av arbetenas utförande. För dessa uppgifter anlitas bland annat täckdikningsförman.

Såsom framgår av det anförda är den statsunderstödda torrläggningsverksamheten nu organisatoriskt uppdelad mellan lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen. Mellan de båda verksamhetsgrenarnas förrättningsmän förekommer dock i viss omfattning ett organiserat samarbete i och genom täckdikningsnämnderna. Med föreskriften att såväl lantbruksingenjören som ledaren för hushållningssällskapets täckdikningsverksamhet skall vara ledamot av nämnden har avsetts att tillgodose behovet av samarbete mellan torrläggningsverksamhetens olika grenar (prop. nr 204/1939 s. 102). I syfte att bereda utrymme för agronomiska synpunkter vid prövningen av torrläggningsförslag, som upprättats av de statliga förrättningsmännen, har vidare — i instruktion den 26 januari 1923 (nr 30) för statens lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater § 3 punkt 7), sådant detta författningsrum lyder enligt kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 436) — föreskrift lämnats därom, att lantbruksingenjören, respektive inom hushållningssällskapets område verksam extra lantbruksingenjör eller lantbruksstipendiat, skall inför nämnden lämna redogörelse för planerade torrläggningsföretag. I konsekvens därmed äga jämväl de statliga förrättningsmän, vilka icke äro ledamöter av nämnden, närvara vid föredragningen av täckdikningsärenden inför nämnden eller eljest taga del av föreslagna täckdikningsföretag. Beträffande ordningen för avlämnande av nyssnämnda redogörelse samt vad därvid är att iakttaga skola lända till efterrättelse vissa av lantbruksstyrelsen i skrivelse den 2 november 1939 till befattningshavarna givna föreskrifter. Enligt dessa skall bland annat redogörelsen avlämnas vid lämplig tidpunkt före avslutandet av syneförrättningen angående företaget. Redogörelsen skall innehålla så fullständiga uppgifter örn företagets omfattning, kostnad, av det-

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

samma påräknad båtnad m. m., att med ledning därav ett bedömande kan ske av företagets ekonomiska förutsättningar. Vidare föreskrives att, om redogörelsen skulle föranleda särskilt yttrande av täckdikningsnämnd, sådant yttrande skall biläggas den utredning rörande statsunderstöd till företaget, som av förrättningsmannen kan komma att avgivas. Utöver sålunda föreskrivet samarbete förekommer enligt uppgifter från hushållningssällskap och lantbruksingenjörer i vissa fall samverkan mellan förrättningsmännen genom utbyte av kartmaterial och annan utredning, rådplägning rörande förläggning och dimensionering av täckdikesavlopp m. m.

Enligt vad de sakkunniga anfört har från åtskilliga hushållningssällskap uppgivits, att de förväntningar som ställts på täckdikningsnämndemas möjligheter att öva inflytande på torrläggningsverksamheten icke infriats utan att nämndernas befattning med avloppsföretagen blivit av huvudsakligen formell natur.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia för sin del stannat för att föreslå bibehållande i huvudsak av nuvarande organisation. Verksamheten skulle alltså fortfarande vara uppdelad mellan lantbruksstyrelsen med de denna underställda lantbruksingenjörerna, eller i vissa fall jordbrukskonsulenter, som förrättningsmän samt hushållningssällskapen, hos vilka jordbrukskonsulenterna skulle vara förrättningsmän. Som motivering härför ha de sakkunniga anfört följande.

Beträffande torrläggningsverksamhetens organisation föreligger möjlighet att välja mellan tre alternativ: verksamhetens inordnande i sin helhet under hushållningssällskapen eller verksamhetens ställande i sin helhet direkt under statlig ledning eller slutligen bibehållande av hittillsvarande uppdelning av verksamheten på lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen.

De två förstnämnda alternativen innebära, att hela verksamheten skulle erhålla en organisatorisk enhetlighet, som utan tvivel skulle medföra vissa givna fördelar. Så t. ex. borde man kunna förutsätta ett bättre och jämnare utnyttjande av arbetskraften inom distrikten, särskilt vad beträffar den biträdande personalen, om hela torrläggningsverksamheten vore enhetligt organiserad. Inom en del län har den av hushållningssällskapen bedrivna täckdikningsverksamheten en ganska ringa omfattning, varför den personal som har denna verksamhet om hand under större delen av året måste sysselsättas med andra uppgifter och således endast blir i tillfälle att skaffa sig jämförelsevis liten erfarenhet i torrläggningsfrågor. Inom åtskilliga län är däremot hushållningssällskapens täckdikningsverksamhet av en mycket betydande omfattning, varför också personalen erhåller en motsvarande grundlig och allsidig erfarenhet på området.

Det torde råda en ganska enstämmig uppfattning inom hushållningssällskapen, att det skulle vara olyckligt ur jordbrukssynpunkt, örn täckdikningsverksamheten skildes från sällskapen och hela torrläggningsverksamheten bleve förstatligad. Som elt av de starkaste skälen för denna uppfattning framhålles, att hushållningssällskapen ha helt andra möjligheter att genom upplysningsverksamhet befordra täckdikningsarbetet, särskilt vid de mindre jordbruken, än statliga myndigheter eller tjänstemän. För att denna upplysningsverksamhet skall kunna bedrivas med framgång måste emellertid sällskapen till sitt förfogande lia tjänstemän med praktisk erfarenhet från torr-

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

läggningsarbetet, då upplysningsverksamheten annars icke fyller det avsedda ändamålet.

Enhetlighet i organisationen skulle även kunna uppnås genom att överflytta hela torrläggningsverksamheten till hushållningssällskapen. Man finge därvid förutsätta, att lantbruksingenjörerna och de hos dem sysselsatta statsanställda tjänstemännen genom utfärdade instruktioner underställdes vederbörande hushållningssällskap som chefsmyndighet, under det att högsta ledningen fortfarande utövades av lantbruksstyrelsen. En olägenhet härvidlag är emellertid, att vissa hushållningssällskap hittills i ganska ringa utsträckning sysslat med torrläggningsverksamhet, varför en överflyttning, som torde böra ske samtidigt över hela landet, för närvarande kunde möta svårigheter på sina håll. Någon mera utbredd önskan att övertaga verksamheten torde icke heller förefinnas hos hushållningssällskapen. Däremot har i olika sammanhang framhållits, att gränserna för den av hushållningssällskapen bedrivna torrläggningsverksamheten äro alltför snävt dragna.

För att effektivisera och förbättra den nuvarande organisationen ha de sakkunniga förordat vissa ändringar däri, varav den viktigaste skulle innebära tillskapande av nya lokala organ, förslagsvis kallade torrläggningsnämnder, med uppgift bland annat att taga en väsentlig del av ansvaret för den stalliga underslödsverksamheten på torrläggningens område samt ute i de särskilda landsdelarna utöva en enhetlig ledning av torrläggningsverksamheten och samordna förrättningsmannens arbete. En torrläggningsnämnd skulle finnas för varje hushållningssällskaps område. Nämnderna skulle övertaga de nuvarande täckdikningsnämndernas befogenheter men dessutom erhålla åtskilliga andra och mera betydande uppgifter.

De sakkunniga lia beträffande torrläggningsnämnds sammansättning anfört följande.

Varje nämnd föreslås skola bestå av fem personer och ha följande sammansättning:

ordförande, en i administrativa frågor erfaren och i övrigt för uppdraget lämplig person, utsedd av länsstyrelsen;

inom området tjänstgörande ordinarie lantbruksingenjör;

hushållningssällskapets sekreterare;

den hushållningssällskapets jordbrukskonsulent, som utövar ledningen av sällskapets täckdikningsverksamhet; och

en i jordbruk kunnig och erfaren person, utsedd av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Av detta förslag rörande torrläggningsnämnds sammansättning framgår, att de sakkunniga funnit skäligt att två ledamöter skola kunna anses som statliga representanter och tre som företrädare för hushållningssällskapet. Den majoritetsställning, som sålunda beretts sällskapet, ha de sakkunniga funnit motiverad därav, att sällskapet, om så anses önskvärt, bör äga möjlighet att uppdraga åt nämnden att träffa avgörande i vissa understödsfrågor, som eljest skulle tillkomma sällskapets förvaltningsutskott. Av det sagda följer, att till ordförande i nämnden icke bör utses person, som tillhör hushållningssällskapets ledning.

I ärenden, som röra ofullständiga jordbruk, bör det åligga nämnden att inhämta yttrande från egnahemsnämnden eller egnahemsdirektören. Den sistnämnde torde stundom lämpligen böra beredas tillfälle att närvara vid torrläggningsnämnds sammanträde och deltaga i nämndens överläggningar.

Nämndens ordförande och den av hushållningssällskapet utsedde ledamoten torde böra förordnas för en tid av fyra år i sänder.

Kunni. Maj.ts proposition nr 122.

45 I samband med omorganisationen bör sådan ändring företagas i fråga örn ledningen av täckdikningsverksamheten, att i mom. 15 kungörelsen den 22 juni 1920 (nr 332) angående villkoren för lån från täckdikningslånefonden (senaste lydelse: 1921 nr 358) kommer att föreskrivas, att till ledare av täckdikningsverksamheten skall utses inom området tjänstgörande jordbrukskonsulent. Detta torde endast innebära stadfästande av en redan allmänt tillämpad praxis.

I samband med frågan örn torrläggningsnämndcrnas uppgifter ha de sakkunniga rörande nuvarande planläggning och för prövning av torrläggningsföretagen uttalat följande.

Vid betraktande av det sätt på vilket den statsunderstödda avdiknings- och vattenavledningsverksamheten i detalj arbetar är det av vikt att skilja mellan upprättandet av planen för ett torrläggningsföretag, prövningen huruvida företaget är rättsligen tillåtligt samt bedömandet, om företaget ur agronomiska och jordbruksekonomiska synpunkter är sådant, att det bör komma till stånd. Företaget skall i regel planläggas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen. Vid planläggningen ankommer det på förrättningsmannen bland annat att finna den ur ekonomiska och agronomiska synpunkter bästa lösningen av det föreliggande torrläggningsproblemet, såsom fördelaktigaste torrläggningsdjup, lämpligaste utsträckning av öppna diken och täckta ledningar, mest ändamålsenliga läge för broar o. s. v. På förrättningsmannen såsom sakkunnig rådgivare åt markägarna bör även ankomma att undersöka och uttala sig om företagets lönsamhet och betydelse för deras jordbruksdrift. Vid den rättsliga bedömning av torrläggningsföretaget, som syneförrättningen innefattar, tages däremot i regel icke hänsyn till örn företaget är lönande eller ej. Därvid avgöres, huruvida företaget är tillåtligt med hänsyn till motstående allmänna intressen och enskilda rättigheter, och regleras tillika delägarnas inbördes förpliktelser. Endast i vissa fall skola vid avgörandet av frågan örn företagets tillåtlighet anläggas ekonomiska bedömningsgrunder, nämligen då fråga är om rätt att vidtaga sjösänkning eller annan vattenavledning, utrivning eller förändring av vattenverk m. m. (7 kap. 38 § vattenlagen). Därvid prövas, örn den på visst sätt uppskattade båtnaden av torrläggningen (jordförbättringen) står i sådant förhållande till kostnaden och skadan, att företaget kan tillåtas. Det innebär emellertid ej en tillfredsställande prövning, örn företaget är ur allmänt ekonomiska synpunkter önskvärt. Befinnes vid syneförrättningen, att laga hinder icke möter mot företaget, lia synemännen alt förklara detta lagligen tillåtligt. I praktiken torde emellertid, om det under utredningen visat sig att kostnaderna överstiga fördelarna, sökandena efter rådplägning med förrättningsmannen i allmänhet återkalla sin ansökan och syneförrättningen inställas. För det fall att så icke sker gälla enligt vattenlagen föreskrifter, vilka fritaga den som ej är sökande från skyldighet att bära större del av kostnaden än som svarar mot hans båtnad, men de ogynnsamma ekonomiska förutsättningarna utgöra däremot intet rättsligt hinder för dem, som äro beredda att själva taga på sig de överskjutande kostnaderna, att driva företaget igenom. Det kan alltså sägas, att vid syneförrättningen undersökes örn torrläggningsföretaget kan och får, men icke örn det bör komma lill stånd. I)å någon annan bedömning av företagets lönsamhet i regel ej varit tillgänglig, torde emellertid i verkligheten såväl för markägarna själva som för utomstående bedömare den båtnadsuppskattning, som ägt rum med huvudsakligt ändamål att ligga till grund för en rättvis fördelning av kostnaderna, mellan delägarna, lia kommit att framstå som ett uttryck för de ekonomiska fördelar som påräknats av torrläggningen. Genom alt planläggningen av torrläggnings-

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

företagen på sätt som skett kommit att sammankopplas med den rättsliga bedömningen har enligt de sakkunnigas mening de skäl, som äro av betydelse för denna bedömning, fått en dominerande ställning i förhållande till de ekonomiska omständigheter, vilka borde vara avgörande för frågan om ett företags praktiska berättigande. Som därjämte rätten till statsunderstöd regelmässigt varit direkt beroende av syneförrättningens kostnads- och båtnadsberäkning har icke heller efter denna förrättning blivit från det allmännas sida fråga om någon allsidig prövning av företagets önskvärdhet och lämplighet.

Enligt de sakkunnigas uppfattning tala starka skäl för en viss revidering av vattenlagens nuvarande båtnadsbegrepp, så att bland annat större hänsyn tages till torrläggningens inverkan på brukningsförhållandena. Såsom båtnad av torrläggning bör med andra ord anses även brukningsbåtnad. Därmed skulle en i någon mån förbättrad överensstämmelse åvägabringas mellan syneförrättningens båtnadsberäkning och den jordbruksekonomiska bedömningen av företaget. I vidare mån än så synes det emellertid varken möjligt eller lämpligt att vid själva syneförrättningen bereda ökat utrymme för jordbruksekonomiska bedömningsgrunder. Dessa böra däremot anläggas dels vid den föregående planläggningen och dels vid den efterföljande prövning, vid vilken det gäller att avgöra, huruvida ett tekniskt möjligt och rättsligen tillåtlig! företag bör utföras med stöd av allmänna medel.

I fråga om torrläggningsnä rander nas uppgifter ha de sakkunniga föreslagit följande.

Torrläggningsnämnd skulle åligga

1. alt genom råd och upplysningar till förrättningsmän och jordbrukare verka för en ändamålsenlig torrläggningsverksamhet,

2. att beträffande sådana torrläggningsföretag för jordbruksändamål, som skola planläggas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, mottaga och till länsstyrelsen vidarebefordra ansökningar om förordnande av förrättningsmän och därvid för varje företag avgiva förslag å lämplig förrättningsmän; i fråga örn andra torrläggningsföretag, varom framställningar göras hos nämnden, fördela planläggningsuppdragen mellan förrätiningsmännen; föra register över sökta förrättningar samt ha uppsikt över planläggningsarbetenas behöriga fortgång och, om brist därutinnan iattages, anmäla förhållandet för lantbruksstyrelsen eller vidtaga annan åtgärd som befinnes lämplig,

3. att, då statsbidrag från statens avdikningsanslag eller statslån från statens avdikningslånefond sökes till utförande av planlagd torrläggning, i enlighet med närmare föreskrifter av lantbruksstyrelsen verkställa utredning och till lantbruksstyrelsen avgiva betänkande rörande företagets jordbruksekonomiska förutsättningar och betydelse samt övriga omständigheter av vikt för understödsfrågans bedömande jämte förslag i nämnda fråga,

4. att till hushållningssällskapet avgiva yttrande i ärenden rörande statsbidrag till täckdikning och lån från täckdikningslånefonden så ock, i den omfattning hushållningssällskapet finner skäligt, uppdraga åt nämnden att meddela beslut i sådana ärenden, samt

5. att efter hushållningssällskapets uppdrag handlägga andra ärenden rörande grundförbättringar inom jordbruket.

De sakkunniga ha beträffande torrläggningsnämnds uppgift att pröva torrläggningsföretagens lämplighet i sin motivering anfört följande.

Kunell. Maj.ts proposition nr 122.

47 Det är uppenbarligen betydelsefullt för markägarna att på ett så tidigt stadium som möjligt kunna erhålla ett sakkunnigt utlåtande, huruvida ett planerat torrläggningsföretag är tillrådligt eller ej. För förrättningsmannen är det av vikt att före planens utarbetande bland annat torrläggningens ändamål och jordens blivande användning klarläggas, så att planläggningen kan anpassas med hänsyn därtill. En väckt torrläggningsfråga synes därför redan före syneförrättningen böra upptagas till behandling av vederbörande torrläggningsnämnd i den utsträckning som på detta förberedande stadium kan ske.

Den viktigaste uppgiften för torrläggningsnämndema blir emellertid att taga ställning till frågan, huruvida av förrättningsmännen planlagda torrläggningsföretag böra med statsunderstöd komma till utförande eller ej.

Nämndens ståndpunkttagande till denna fråga torde få olika form beroende på om ett företag avser uteslutande täckdikning eller om däri ingår upptagande av avlopp. I det förra fallet lia hittills hushållningssällskapen haft att — efter det vederbörande täckdikningsnämnd eller sakkunnig ledamot av denna avgivit yttrande — besluta om lån och bidrag. I många fall torde hushållningssällskap ha på täckdikningsnämnderna överlåtit att självständigt och utan sällskapens hörande avgöra, örn understöd skall utgå eller ej. Betänkligheter synas med hänsyn till de föreslagna torrläggningsnämndernas kompetens icke böra möta mot att dessa övertaga de uppgifter, som i förevarande avseende åvilat hushållningssällskapen. Då det emellertid icke torde vara lämpligt att ställa statliga anslagsmedel direkt till nämndernas förfogande, synes det böra ankomma på hushållningssällskapen, vilka liksom hittills böra disponera medlen, att avgöra huruvida sällskapen vilja på nämnderna överlåta berörda uppgifter. Vederbörande hushållningssällskap bör därför få bestämma, om torrläggningsnämnden inom dess verksamhetsområde skall lia i uppdrag antingen att till sällskapet avgiva yttrande i frågor örn understöd till täckdikningsföretag eller ock, i den omfattning sällskapet finner lämpligt, själv pröva ansökningar om bidrag och lån, bevilja understöd inom ramen för tilldelat anslag, avsluta kontrakt med vederbörande bidrags- respektive låntagare samt utbetala beviljade understöd.

I fråga om andra torrläggningsföretag än täckdikningar bör avgörandet rörande statsbidrag eller statslån liksom hittills tillkomma lantbruksstyrelsen eller i vissa fall Kungl. Maj:t. Nämndens uppgift att taga ståndpunkt till ett sådant företags lämplighet synes böra fullgöras i den formen, att nämnden åligger att till lantbruksstyrelsen avgiva utlåtande rörande företaget, dä bidrag eller lån sökes. Den skyldighet, som nu åvilar förrättningsmannen att verkställa utredning i understödsfrågan och däröver avgiva betänkande, skulle alltså överflyttas på nämnden. Ansökan om statsunderstöd synes böra ingivas till nämnden, som därefter, sedan den behandlat ärendet, Ilar att vidarebefordra handlingarna till lantbruksstyrelsen.

De sakkunniga ha i fråga om det betänkande rörande ansökan om statsunderstöd, som torrläggningsnämnd skulle lia att avgiva till lantbruksstyrelsen, uttalat i huvudsak följande.

Enligt nu gällande tjänsteföreskrifter för statens lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater (lantbruksstyrelsens kungörelse den 27 april 1940 nr 2, § 17) skall vad beträffar torrläggningsföretag, vartill förslag upprättats vid syneförrättning enligt vattenlagen, utredning intagas i ett av förrättningsmannen avgivet betänkande enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär. Betänkandet skall innehålla en allmän orientering örn företagets ändamål, omfattning och ekonomiska förutsättningar ävensom

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

beträffande av företaget berörda motstående intressen. Vidare skall antecknas bland annat dels om statsunderstöd tidigare utgått lill torrläggning av i företaget ingående mark, dels ock av förrättningsmannen beräknade statsunderstöd. Om kostnaderna överstiga båtnaden, skola de särskilda skäl angivas, vilka synas tala för att statsunderstöd likväl bör utgå. Likaså skall uppgift lämnas örn bidrags- och lånesökandenas andelar av den i företaget ingående marken, på dem belöpande båtnad och kostnad samt för varje sökande beräknade bidrags- och lånebelopp.

Enligt 2 § andra stycket kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 431) angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag kan statsbidrag (men icke lån) beviljas till företag av mindre betydelse och omfattning, även örn förslaget till företaget icke är upprättat vid syneförrättning enligt vattenlagen. Förslaget skall för sådant fall uppgöras i den ordning som lantbruksstyrelsen föreskriver. Lantbruksstyrelsen har i 18 § i sin förenämnda kungörelse beträffande dessa företag såsom allmänna förutsättningar för statsbidrag uppställt, dels att företaget skall vara beläget inom eller i nära anslutning till inägojorden och beröra allenast en eller ett fåtal jordägare, dels ock att eventuell försummelse av företagets underhåll skulle få ingen eller endast obetydlig inverkan på redan förefintlig eller blivande dränering av i företaget ingående mark samt att med hänsyn härtill beviljandet av statsbidrag till företaget finnes icke böra förenas med underhållstvång för delägarna i detsamma. Båtnadsuppskattning får ske utan biträde av gode män. Även beträffande dessa företag skall förrättningsmannen avgiva utredning angående statsbidrag i form av ett betänkande. Detta skall innefatta »samtliga de uppgifter rörande företaget, som för ett bedömande av dess rättsliga, ekonomiska och tekniska betingelser äro erforderliga». Uppgift skall även lämnas huruvida statsunderstöd förut utgått till torrläggning av samma mark.

De sålunda gällande bestämmelserna örn utredning till ledning för avgörande av frågan om statsunderstöd synas i huvudsak lämpliga. Av förestående redogörelse torde framgå, att de frågor som skola avhandlas i betänkandena till väsentlig del äro av sådan beskaffenhet, att ett säkrare och mera allsidigt bedömande av desamma bör kunna påräknas, örn det kommer att åligga torrläggningsnämnden och icke endast förrättningsmannen att taga ståndpunkt till dem. Vad angår betänkandets detaljer bör särskilt understrykas betydelsen av den orientering, som skall lämnas rörande förslagets ekonomiska förutsättningar. Det må tilläggas att nämnden, när anledning därtill föreligger, synes böra uttala sig även örn kostnadsberäkningens tillförlitlighet och örn båtnadsuppskattningen. Föreligger enligt nämndens uppfattning social båtnad, vartill hänsyn icke kunnat tagas vid syneförrättningen, bör utredningen därom förebringas. Detta får särskild betydelse för den händelse ett företag, för vilket vid syneförrättningen befunnits, att kostnaden överstiger alstrings- och brukningsbåtnaden, av nämnden anses vara av sådan beskaffenhet, att det ändock bör komma till stånd och därvid understödjas av det allmänna. Föreligger brukningsbåtnad utöver vad vid syneförrättningen kunnat lagas i beaktande måste det för torrläggningsnämnden bliva en uppgift att även förebringa utredning om den ur driftsekonomisk synpunkt betydelsefulla inverkan på brukningsmöjligheterna, som torrläggningen kan medföra för därav berörda fastigheter. Betänkandet synes böra innehålla ett direkt uttalande, huruvida enligt nämndens mening företaget bör bringas till utförande med statsunderstöd eller ej, ävensom i förstnämnda fall förslag rörande understödets form och storlek.

1 likhet med vad nu gäller torde det böra ankomma på lantbruksstyrelsen att meddela de närmare föreskrifterna om utredningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

49 Den praktiska handläggningen hos nämnden av en understödsfråga ha de sakkunniga ansett böra ordnas så att, då ansökan om statsunderstöd ingivits, vederbörande förrättningsman skulle lia att snarast möjligt föredraga torrläggningsärendet i nämnden och därvid tillika framlägga av honom förebragt utredning jämte utarbetat förslag till betänkande. För att bilda sig en säker uppfattning örn föreslagna torrläggningsföretags lämplighet borde nämnden äga att, örn den funne erforderligt, antingen i sin helhet företaga besiktning på platsen eller ock uppdraga åt någon sin ledamot att verkställa dylik besiktning och däröver avgiva yttrande till nämnden.

De sakkunniga ha givit uttryck åt den förmodan, att den av dem föreslagna ordningen för understödsfrågans prövning skulle bidraga till att minska faran för tillkomsten av misslyckade torrläggningsföretag. De sakkunniga ha visserligen ansett det icke uteslutet att någon nämnd av missriktad omtanke eller kanske för att bereda ökade arbetstillfällen kunde vilja medverka till statsunderstöd även åt något torrläggningsföretag av tvivelaktigt värde, men med de möjligheter till ett riktigt bedömande, som nämnderna måste anses besitta, kunde de enligt de sakkunnigas mening, örn de bruste i omsorg eller omdöme, icke undgå ett tungt ansvar för misslyckade företag. Även om avgörandet i understödsfrågan vilade hos annan myndighet, komme dock med hänsyn till nämndernas sakkunskap och lokalkännedom ansvaret för avgörandena, i den mån de överensstämde med nämndernas förslag, enligt de sakkunnigas uppfattning att huvudsakligen vila på nämnderna.

I fråga örn torrläggningsnämndernas uppgift att leda och övervaka torrläggningsverksamheten lia de sakkunniga uttalat följande.

Denna uppgift innefattar i första hand övertagande av täckdikningsnämndernas befogenheter i förevarande hänseende men även utövande av rådgivande och kontrollerande verksamhet i övrigt. Uppgiften innebär icke, att nämnderna skola öva ett direkt inflytande på själva förrättningarna. Lantbruksingenjörer och övriga därtill behöriga förrättningsmän böra som hittills handlägga syneförrättningar under tjänsteansvar i enlighet med vattenlagens stadgande!! och lantbruksstyrelsen föreskrifter. Jämväl täckdiknings- och andra torrläggningsförrättningar, som icke behandlas vid syneförrättning, böra av förrättningsmännen, i regel jordbrukskonsulenterna, handläggas på förrättningsmännens ansvar med ledning av allmänna direktiv.

För att kunna leda och övervaka torrläggningsverksamheten måste torrläggningsnämnd redan på ett tidigt stadium få kännedom örn varje inom dess område förekommande torrläggningsärende. Detta synes lämpligast kunna ske genom att, då fråga är örn företag, som skall planläggas vid syneförrättning, ansökningen örn förordnande av förrättningsman ingives till nämnden, vilken sedan får vidarebefordra den till länsstyrelsen. Nämnden bör därvid avgiva förslag å lämplig förrättningsman. Då länsstyrelsen förordnat förrättningsman, bör underrättelse om förordnandet tillställas nämnden. Ärendet skulle sålunda redan före syneförrättningen bliva föremål för en preliminär behandling i nämnden, och denna bör därefter i fortsättningen hålla sig underrättad örn förrättningens fortskridande. Då nämnden skall lia eli avsevärt inflytande i fråga örn statsunderstödet, kan det givetvis för förrättningsmännen, ehuru han i sådan egenskap har en självständig och oberoende ställning, vara av vikt att redan på ett förberedande stadium av förrättningen kunna inhämta nämndens mening örn en torrläggningsplan som

Bihang lill riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 122. 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

han håller på att utarbeta. Det synes också angeläget, att förrättningsmannen i tveksamma fall eller där olika lösningar av ett torrläggningsproblem kunna tänkas anmäler ärendet till behandling i nämnden och därvid under hand eller möjligen genom ett principuttalande av nämnden får del av dess synpunkter.

De sakkunniga ha föreslagit, att — i syfte att främja ett gott och effektivt samarbete mellan de inom torrläggningsverksamheten sysselsatta — rätt skulle föreligga för samtliga inom vederbörande torrläggningsnämnds område tjänstgörande förrättningsmän att närvara vid föredragning av torrläggningsärenden inför nämnden och taga del av hos nämnden förvarade torrläggningsplaner. Då förrättningsmännen därigenom skulle erhålla bättre kontakt med varandra och kännedom om varandras arbeten, hade planering av gemensamma arbetsuppgifter synts komma att underlättas och dubbelarbete kunna förebyggas.

De sakkunniga lia uttalat, att varje torrläggningsnämnd måste ha ett kansli och äga tillgång till erforderlig kontorspersonal. Då nämndens arbetsuppgifter till stor del bleve sådana, som nu ankomme på vederbörande hushållningssällskap, lia de sakkunniga ansett dettas sekreterare böra bliva självskriven sekreterare hos nämnden och hushållningssällskapets expedition kunna tjäna jämväl som kansli för nämnden. För att nämnderna skulle kunna på tillfredsställande sätt leda och övervaka torrläggningsverksamheten inom sina distrikt samt fullgöra sina övriga uppgifter lia de sakkunniga föreslagit, att de skulle sammanträda regelbundet, lämpligen en gång i månaden efter en på förhand fastställd plan.

I fråga om kostnaderna för torrläggningsnämndernas verksamhet ha de sakkunniga uttalat, att dessa borde stanna å statsverket. De sakkunniga ha därvid gjort jämförelse mellan den huvudsakligen ekonomiska kontroll över upprättade torrläggningsplaner, som avsåges äga rum hos nämnderna, och den tekniska kontroll som ägde rum hos lantbruksstyrelsen. Efter att ha erinrat, att täckdikningsnämndemas ledamöter enligt de grunder, som i allmänhet tillämpades av hushållningssällskapen, ägde rätt till rese- och traktamentsersättning men icke till dagarvode, ha de sakkunniga anfört följande.

Beträffande lantbruksingenjör och jordbrukskonsulent synes ledamotskapet i torrläggningsnämnd böra anses som ett tjänsteåliggande och följaktligen icke motivera särskild ersättning. Däremot torde det vara ofrånkomligt, att ordföranden, sekreteraren och den av hushållningssällskapets förvaltningsutskott utsedde ledamoten erhålla ersättning för sina uppdrag, de båda förstnämnda i form av årsarvode och den sistnämnde i form av dagarvode. Årsarvodet till ordföranden och sekreteraren torde böra avpassas efter arbetets omfattning i vederbörande distrikt och synes i genomsnitt kunna beräknas till 500 kronor för envar av dem. I likhet med vad som enligt Kungl. Maj:ts brev den 7 juni 1940 gäller för annan ledamot i egnahemsnämnd än egnahemsdirektör synes dagarvodet till den av förvaltningsutskottet utsedde ledamoten böra fastställas till 20 kronor för varje sammanträdesdag. Till arvoden torde följaktligen böra beräknas ett årligt anslag av 35 000 kronor. Resekostnads- och traktamentsersättning bör för ordförande och samtliga ledamöter i torrläggningsnämnd, likaledes i överensstämmelse med vad som

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

gäller i fråga om egnahemsnämnderna, utgå enligt klass II C i allmänna resereglemente!. Till expenser torde böra beräknas ett årligt belopp av 10 000 kronor.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag om bibehållande i huvudsak av den nuvarande uppdelningen av torrläggningsärendena på statens och hushållningssällskapens organ och om inrättandet av torrläggningsnämnder ha i flertalet avgivna yttranden vunnit anslutning. I ett icke ringa antal yttranden ha emellertid betänkligheter framförts såväl beträffande lämpligheten av att lösa frågan om torrläggningsverksamhetens organisation utan samband med den jämväl aktuella frågan om åtgärder för jordbrukets rationalisering som ock beträffande torrläggningsnämndernas behövlighet och förmåga att fullgöra de för dem avsedda uppgifterna.

Styrelsen för tekniska högskolan har ansett torrläggningsnämnderna kunna bliva nyttiga redskap för en ekonomiskt och socialt sund torrläggningsverksamhet.

Liknande uttalanden rörande torrläggningsnämndernas väntade betydelse för en ändamålsenlig torrläggningsverksamhet ha gjorts av länsstyrelserna i Kalmar, Skaraborgs och Kopparbergs lån, förvaltningsutskotten hos hushållningssällskapen i Uppsala, Södermanlands och Jönköpings län samt Kalmar läns norra och södra landstingsområden.

Tillstyrkande uttalanden rörande torrläggningsnämnderna ha även gjorts av förvaltningsutskotten hos Gotlands, Kristianstads, Skaraborgs, Västmanlands och Gävleborgs läns hushållningssällskap.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län, som varmt förordat torrläggningsnämndernas inrättande, ha framhållit, att därmed syntes komma att skapas en betryggande garanti för att de jordbruksekonomiska synpunkterna bliva tillräckligt beaktade vid beviljande av statsunderstöd.

Länsstyrelsen i Hallands län har tillstyrkt bibehållande av nuvarande uppdelning av torrläggningsverksamheten, dock under framhållande av att förutsättningen härför borde vara att de föreslagna torrläggningsnämnderna komme till stånd för verkställande av granskning av företagens lämplighet och ett tillförlitligt beaktande av de nya principerna för erhållande av understöd.

Sveriges lantbruksförbund har funnit förslaget om inrättande av torrläggningsnämnder innebära en värdefull utveckling. Förbundet kunde dock icke underlåta framhålla, att nämndens uppdrag att verkställa ekonomisk utredning om torrläggningsförtagens lämplighet måste anses mycket maktpåliggande. Torrläggningsnämnd syntes därför böra ha möjlighet att i förekommande fall till sakkunnig, inom eller utom nämnden uppdraga viss undersökning för nämndens räkning. För att ett gott resultat skulle ernås av torrläggningsnämndernas verksamhet, syntes det förbundet vara av vikt, att nämndernas arbete leddes och kontrollerades av lantbruksstyrelsen.

Föreningen statens lantbruksingenjörer har uttalat följande.

52 Kungl. Majlis proposition nr 122.

De föreslagna torrläggningsnämnderna få många och maktpåliggande uppgifter. Den viktigaste synes oss vara att bidraga till samordnandet av statens och hushållningssällskapens torrläggningsverksamhet. Örn de i övrigt rätt fylla sin uppgift, borde fordringarna på förrättningsmannens jordbrukskunnighet kunna i någon mån minskas. För alt nämnderna skola bliva kapabla att väl fullgöra sina betydelsefulla uppgifter och för att deras verksamhet skall kunna bedrivas efter rationella och enhetliga linjer, torde en viss likriktande påverkan och kontroll från lantbruksstyrelsen sida vara nödvändig icke blott genom granskning av inkommande understödsförslag utan även genom anordnande av gemensamma överläggningar med representanter för nämnderna.

Lantbruk sing enjör en i Uppsala län har framhållit att det syntes kunna bliva av värde för förrättningsmännen att rörande tveksamma torrläggningsfrågor få rådgöra med torrläggningsnämnderna i stället för att besluta på egen hand.

Egnahemsstyrelsen har ifrågasatt om icke, vid en kommande intensifiering av arbetet för skapande av rationellare brukningsdelar, torrläggningsorganisationen borde fastare knytas till de organ, som skulle omhänderhava sagda verksamhet. Styrelsen förutsatte att, därest den föreslagna organisationen nu genomfördes, detta icke skulle utgöra hinder för en sådan anknytning. Den föreslagna anordningen med torrläggningsnämnder funne styrelsen mycket beaktansvärd, då därigenom företagen torde bliva föremål fölen allsidigare prövning och bedömning än som nu ibland torde vara fallet. Styrelsen hade i och för sig icke något att erinra emot de sakkunnigas förslag rörande torrläggningsnämndernas inrättande.

Skogsstyrelsen har framhållit, att enligt förslaget hushållningssällskapen syntes komma att praktiskt taget frikopplas från en i deras verksamhet så central arbetsuppgift som åtgärderna för torrläggning av jord och kanske även andra grundförbättrande åtgärder. Detta har skogsstyrelsen funnit betänkligt. Enligt styrelsens åsikt vöre det organisatoriskt rationellt att inordna de lokala förrättningsmännen under hushållningssällskapen. Innan frågan örn torrläggningsverksamhetens organisation och förhållande till hushållningssällskapen slutligt avgjordes, borde den omprövas mera ingående, exempelvis i samband med den inom lantbruksstyrelsen och 1942 års jordbrukskommitté pågående behandlingen av hithörande frågor.

1942 års jorbrukskommitté har framhållit att de av de sakkunniga framlagda förslagen, såvitt kommittén haft anledning att ingå i prövning av dem, representerade betydande framsteg i förhållande till nu gällande bestämmelser men att det vore angeläget, att man ej nu vidtoge sådana åtgärder i anledning av förslagen, att man föregrepe den prövning i ett större sammanhang av olika åtgärder för jordbrukets rationalisering, som torde bliva nödvändig i en nära framtid.

Rörande torrläggningsverksamhetens organisation har kommittén vidare anfört i huvudsak följande.

Kommittén har kommit till den uppfattningen att omfattande statliga åtgärder måste vidtagas för att få till stånd rationella jordbruk. Dessa åtgärder böra bland annat gå ut på att planlägga, hur rationaliseringen skall ske,

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

samt på att genom bidrag till jordägare och på annat sätt söka förverkliga dessa planer. Inom kommittén har diskuterats, hur denna verksamhet bör vara organiserad. Enighet har härvid rått örn att verkställigheten av rationaliseringsåtgärderna hör anförtros åt särskilda lokalorgan, ett i varje hushållningssällskaps förvaltningsområde. Dessa lokalorgan, som skulle stå i nära samarbete med hushållningssällskapen, skulle bland annat övertaga de uppgifter beträffande förbättring av brukningsdelar, som nu omhänderhavas av egnahemsnämnder och nämnda sällskap.

Kommittén har även under sina överläggningar övervägt, huruvida det ej kan befinnas lämpligt att beslutanderätten rörande den nu av lantbruksingenjörerna handhavda torrläggningsverksamheten åtminstone till större delen överflyttas till dessa nya organ och att i samband därmed lantbruksingenjörerna få ställning som tjänstemän hos dessa organ. Beträffande de skäl, som tala för en dylik överflyttning, vill kommittén här endast framhålla angelägenheten av att samtliga rationaliseringsåtgärder inom ett visst område bliva föremål för en enhetlig planläggning och ett enhetligt bedömande. Sker en sådan överflyttning, torde de i betänkandet föreslagna torrläggningsnämnderna bliva överflödiga. Man torde nämligen kunna utgå från att de nya rationaliseringsorganen skola få sådan sammansättning, att man kan överlåta åt dem att avgöra, om statligt stöd bör utgå för ett planerat torrläggningsföretag (möjligen med undantag för särskilt stora avdikningsföretag), ävensom att i övrigt handhava de funktioner som i betänkandet avsetts skola tillkomma torrläggningsnämndema.

Enligt jordbrukskommitténs åsikt kan det — med hänsyn till det samband de i betänkandet berörda organisationsfrågorna sålunda äga med de organisationsfrågor, som äro under behandling inom jordbrukskommittén, — knappast anses lämpligt, att man nu täger definitiv ställning till frågan örn de organ, under vilka torrläggningsverksamheten bör sortera.

Vad särskilt gäller frågan om inrättande av torrläggningsnämnder vill kommittén framhålla, att det i fråga om täckdikningsverksamheten ej torde vara förenat med någon egentlig olägenhet att tills vidare behålla den nuvarande anordningen för beslutande om lån och bidrag. Med hänsyn till den sakkunskap på det jordbruksekonomiska området, som finnes hos hushållningssällskapen, torde man nämligen här knappast behöva befara, att under övergångstiden statligt stöd skall lämnas till icke lämpliga företag. I fråga örn andra torrläggningsföretag torde däremot den nuvarande organisationsformen ej kunna anses innebära tillräcklig trygghet för att statligt stöd endast skall lämnas till sådana företag, som äro önskvärda ur de av de sakkunniga angivna synpunkterna, och den verksamhet, som skulle utövas av de föreslagna torrläggningsnämndema, skulle otvivelaktigt giva vissa ytterligare garantier härvidlag. Kommittén vill därför ej avstyrka, att man i samband med genomförandet av de av de sakkunniga föreslagna sakliga ändringarna av bestämmelserna örn statligt stöd åt torrläggningsverksamheten inrättar särskilda torrläggningsnämnder med ungefärligen flen sammansättning och de uppgifter, som angivits i betänkandet. I så fall torde emellertid böra understrykas, att denna åtgärd endast får betraktas som ett provisorium i avbidan på en definitiv lösning av frågan örn de organ, som böra omhänderhava de statliga åtgärderna för jordbrukets rationalisering överhuvudtaget.

Örn man — i avbidan på lösningen av de organisationsproblem som äro under behandling inom jordbrukskommittén — ej vill taga definitiv ställning till frågan om de organ, linder vilka torrläggningsverksamheten bör sortera, torde hinder dock ej miila för att man oberoende härav fattar beslut angående lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens anställ-

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

nings- och avlöningsförhållanden ävensom angående en del andra i betänkandet berörda organisationsfrågor.

Gävleborgs samt Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha likaledes ifrågasatt lämpligheten av att torrläggningsverksamhetens organisation nu avgöres särskilt för sig.

Lantbruksstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

Lantbruksstyrelsen ställer sig skeptisk i fråga örn nyttan och värdet av att torrläggningsnämnder inrättas. Särskilt synes det kunna starkt ifrågasättas, huruvida det kan bliva möjligt att på denna väg åstadkomma önskvärd enhetlighet vid behandlingen av hithörande ärenden. Avsevärda och för intressenterna menliga dröjsmål med avgörandet av frågor om företagens understödjande med statsmedel bliva oundvikliga, detta icke minst av den anledningen, att nämnderna skulle sammanträda i allmänhet endast en gång i månaden, och därav, att den åt nämnderna anförtrodda kontrollen över torrläggningsföretagens lämplighet och önskvärdhet ur ekonomisk och social synpunkt är avsedd att, i den mån så kan ske, utövas redan före syneförrättningen. De fordringar, som komma att ställas på nämnderna måste betecknas såsom mycket krävande. Redan med lorrläggningsverksamhetens nuvarande omfattning lärer det icke finnas möjlighet att utan avsevärd och för delägarna i torrläggningsföretagen förlustbringande tidsspillan uppfylla dessa fordringar, med mindre antingen antalet nämnder eller hos dem anställd personal utökas.

Torrläggningsnämndernas ställning i förhållande till hushållningssällskapen framgår icke tydligt av betänkandet. Lantbruksstyrelsen anser för sin del nödvändigt, alt nämnderna vid fullgörandet av de på dem ankommande betydelsefulla arbetsuppgifterna skola vara fullständigt obundna och helt fristående från vederbörande hushållningssällskap. De böra sålunda ha en i viss män statlig karaktär. Med hänsyn härtill ävensom till den betydande arbetsbörda, som kan förväntas bliva lagd på dessa nämnder, torde det icke böra komma i fråga någon överflyttning på desamma, på sätt de sakkunniga föreslagit, av sådana på hushållningssällskapens täckdikningsnämnder ankommande ärenden, som beröra täckdikning eller annan grundförbättring inom jordbruket.

Statskontoret har anfört bland annat följande.

Då torrläggningsverksamheten intimt sammanhänger med vissa av de på hushållningssällskapen ankommande uppgifterna, däribland den praktiska handläggningen av läckdikningsärenden, synes det enligt statskontorets mening förtjänt att ytterligare övervägas, huruvida icke hushållningssällskapen äro bäst skickade att övertaga torrläggningsverksamheten i sin helhet och lantbruksingenjörerna för ändamålet böra inordnas bland hushållningssällskapens tjänstemän. Därmed skulle ernås, att enklare och tekniskt mera komplicerade företag kunde på ett ur arbetssynpunkt praktiskt sätt fördelas mellan befattningshavare med alltefter uppgiftens olika art lämpligt avvägda teoretiska och praktiska kvalifikationer. Man har att räkna med tre huvudgrupper av torrläggningsföretag: 1) täckdikningsföretag och avdiknings-

företag av mindre räckvidd, 2) torrläggningsföretag av den typ, som nu vanligen ankommer på lantbruksingenjörs handläggning samt 3) viktigare sjösänknings- och liknande tekniskt krävande företag, vilka förutsätta omfattande såväl agronomisk som teknisk utbildning. Därtill kan såsom en fjärde kategori fogas skogsdikningsföretagen, vilka i fråga om svårighetsgraden torde vara närmast jämförliga med ovannämnda grupp 1. Verksamheten är

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

nu och skulle enligt förslaget även i fortsättningen vara i princip uppdelad på sådant sätt, att företag av grupp 1 handläggas av hushållningssällskapen, varvid jordbrukskonsulenter fungera som förrättningsmän, medan grupperna 2 och 3 ankomma på lantbruksingenjörerna. Skogsdikningsföretagen ombesörjas av vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Att en dylik splittring av verksamheten icke är i alla avseenden fördelaktig, torde vara uppenbart och bestyrkes även av den verkställda utredningen. De sakkunnniga ha sökt lösa samarbetsfrågan genom tillskapande av nya organ, s. k. torrläggningsnämnder, en inom varje hushållningssällskaps verksamhetsområde. Statskontoret måste ställa sig tvivlande beträffande värdet av denna nya organisatoriska påbyggnad, som skulle draga en beräknad merkostnad av 60 000 kronor. Ämbetsverket kan fördenskull icke biträda förslaget i denna del. Enligt verkets mening skulle förslagets syfte på ett betydligt enklare sätt tillgodoses genom att inordna den huvudsakliga delen av torrläggningsverksamheten under hushållningssällskapen på sätt i det föregående antytts. Sålunda torde de under grupperna 1 och 2 redovisade företagen naturligt hänföra sig till dessa sällskaps verksamhetsområde. Skogsdikningsföretagen lära däremot alltjämt böra ankomma på skogsvårdsstyrelserna. Vad angår företag av grupp 3, d. v. s. viktigare sjösänknings- och liknande tekniskt krävande företag, torde dessa intaga en särställning på grund av de speciella krav, som komma att ställas på förrättningsmännens kvalifikationer.

Även lantbrukshögskolans lärarråd och Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha uttalat sig för samtliga förrättningsmäns inordnande under hushållningssällskapen. Sistnämnda utskott har i likhet med Stockholms låns och stads samt Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter förordat ett av hushållningssällskapens ombud år 1941 framlagt förslag att den ene av de gode män som hade att biträda vid syneförrättning skulle utses bland 2—4 för varje län utvalda särskilt kvalificerade personer, länsgodemän.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett den av de sakkunniga föreslagna organisationen komma att innebära en sammanblandning mellan hushållningssällskapen och torrläggningsnämnderna i fråga om ärendenas handläggning och den ansvariga ledningen, som icke syntes försvarbar eller tillrådlig. Utskottet ville tillråda, att ifrågavarande nämnder anslötes till hushållningssällskapen och underordnades dessas förvaltningsutskott.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att då de uppgifter, som skulle åligga torrläggningsnämnd, syntes väl omfattande, risk förelåge alt ärendenas handläggning fördröjdes, och att ansvaret för företagens planläggning överflyttades från förrättningsmännen till torrläggningsnämnderna. Förvaltningsutskottet funne alltså en sådan nämnd icke önskvärd eller behövlig. Hushållningssällskapens täckdikningsverksamhet och det samarbete, som erfordrades mellan sällskapen och lantbruksingenjörerna, borde liksom hittills kunna handhavas av täckdikningsnämnderna.

Ett liknande uttalande har gjorts av Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Riksräkenskapsverket har ifrågasatt örn icke de önskemål, som enligt

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

förslaget skulle fyllas genom torrläggningsnämndernas inrättande, enklast och med minsta kostnad skulle tillgodoses genom bestämmelser om skyldighet för lantbruksstyrelsen att i frågor rörande torrläggningsföretag inhämta yttranden från hushållningssällskapen och deras för täckdikningen anställda förrättningsmän.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har uttalat följande.

Den nuvarande organisationen av torrläggningsverksamheten har fungerat väl inom domsområdet. Något behov att ersätta de nuvarande täckdikningsnämnderna i Norrland med torrläggningsnämnder synes ej föreligga. Misslyckade torrläggningsföretag torde ej ha kommit till utförande inom domsområdet i nämnvärd omfattning. Genom de förbättringar i anseende till verksamhetens organisation, som under de senare åren införts av lantbruksstyrelsen, och genom förrättningsmännens förbättrade utbildning har risken för misslyckade företag blivit allt mindre. Torrläggningsnämndernas möjligheter att öva inflytande på torrläggningsverksamheten i Norrland torde bliva begränsade och måhända huvudsakligen av formell natur. Nämnden torde knappast ha förutsättningar att lämna väsentligt bidrag till ett företags bedömande utöver vad förrättningsmannen lämnat i sitt utlåtande vid syneförrättningen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har förklarat sig icke kunna finna att förslaget om torrläggningsnämnder innefattade en lämplig lösning av torrläggningsverksamhetens organisation. Man torde ha anledning befara att nämndernas medverkan komme att göra förfarandet mera omständligt än nödvändigt och nämndinstitutionen syntes även i viss mån innebära en överorganisering. Länsstyrelsen vore därför av den uppfattningen, att man borde söka lägga hela torrläggningsverksamheten under lantbruksingenjörernas ledning, varvid samtidigt borde närmare undersökas på vad sätt den erfarenhet och de intressen hushållningssällskapen representerade kunde tillvaratagas.

Jämväl Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt om anordnandet av särskilda torrläggningsnämnder vore erforderligt och om icke nuvarande förhållanden innebure en smidigare och lika tillfredsställande anordning.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört följande.

Utskottet håller före att torrläggningsnämnden visserligen kommer att medföra vissa fördelar bland annat i form av bättre möjligheter till samarbete mellan respektive hushållningssällskap och lantbruksingenjör, något som i detta län dock icke är av något aktuellt intresse. Däremot torde ifrågavarande nämnder knappast komma att motsvara de sakkunnigas förhoppningar beträffande utgallring av oräntabla företag. Då därtill kommer att torrläggningsnämnderna ej tilldelats någon egentlig befogenhet beträffande bidragstilldelningen, något som mycket väl kunnat ske beträffande mindre företag, är utskottet tveksamt huruvida dylika nämnder böra tillskapas.

Riksräkenskapsverket har avstyrkt förslaget att på torrläggningsnämnd överlåta utbetalandet av beviljade understöd till täckdikningsföretag. Sådana understöd borde allt fortfarande utbetalas av vederbörande hushållningssällskap.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

57 I fråga om torrlägg ningsnämn demas sammansättning och arbetssätt lia i vissa yttranden gjorts erinringar mot de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört följande.

Med den sammansättning, torrläggningsnämnden enligt förslaget fått, kan man tveka örn, huruvida inrättandet av en sådan nämnd kommer att få den betydelse som man förmodar. Enligt länsstyrelsens mening lyser nämligen ensidigheten i sammansättningen och de enskilda ledamöternas inriktning — vare sig det är fråga om den tekniska eller allmänt jordbruksekonomiska — till förmån för jordbrukets intressen väl starkt igenom för att man skall våga tillmäta någon nämnvärdare betydelse åt tillkomsten av en sådan institution såsom återhållande faktor i vad gäller att taga ställning till framkomna torrläggningsprojekt. I all synnerhet får detta anses vara fallet, då understödjande av ett visst torrläggningsföretag sammankopplats med och ställts i relation till ett så rörligt och tänjbart begrepp som frågan örn den sociala båtnaden av företaget. Med tanke på nämndernas sammansättning torde även kunna ifrågasättas, huruvida nämndernas uttalanden komma att i allmänhetens ögon få den prägel av oberoende och objektivitet, som man uppenbarligen eftersträvar med förslaget.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört.

Enligt förslaget skola vid behandling i torrläggningsnämnd av fråga örn statsunderstöd två tjänstemän, vilka planlagt företag, varom fråga är, deltaga i nämndens beslut såsom röstberättigade ledamöter. Detta förefaller länsstyrelsen principiellt icke riktigt. Det synes för ärendenas behöriga handläggning vara tillräckligt, att dessa två tjänstemän, var och en beträffande sitt verksamhetsområde, inför nämnden föredraga ärendena samt framlägga förslag till betänkande, yttrande eller beslut. De skulle ha rätt att få till protokollet antecknad sin mening, örn denna icke överensstämde med nämndens. Torrläggningsnämnderna skulle med en sådan uppfattning sålunda bestå av tre personer i stället för fem samt vara beslutmässiga endast, om alla ledamöterna voro vid sammanträdet närvarande. För ordföranden och ledamöterna böra härjämte utses suppleanter, varjämte det synes böra direkt utsägas, att ordföranden i nämnden skall vara lagfaren. Därest antalet ledamöter anses böra vara fem, vill länsstyrelsen föreslå, att torrläggningsnämnderna sammansättas på det sätt, att ordförande utses av Kungl. Majit, samt att en ledamot utses av vardera lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Hushållningssällskapets sekreterare skulle enligt båda alternativförslagen vara självskriven. Jämväl för sistnämnda fall (nämnd med fem personer) erfordras närmare bestämmelser örn, när nämnden är beslutför.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har gjort följande uttalande.

Man måste fråga sig om icke det inflytande, som hushållningssällskapets representanter .skulle erhålla, kunde leda till ett icke önskvärt motsatsförhållande mellan dessa och de övriga ledamöterna i nämnden. Länsstyrelsen vill därför förorda, att hushållningssällskapens representation i torrlägggningsnämnden begränsas till två ledamöter, nämligen hushållningssällskapets sekreterare och den jordbrukskonsulent, som utövar ledningen av sällskapets täckdikningsverksamhet, samt att det anförtros åt länsstyrelsen att förutom ordförande i nämnden utse ytterligare en ledamot. Det kunde även tänkas, att nämnden finge bestå av sex ledamöter, varvid hushållningssällskapet kunde erhålla den föreslagna representationen av tre ledamöter. Länsstyrelsen kunde

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

då lämpligen utse ordförande och en ledamot, vartill komme lantbruksingenjören som sjätte ledamot. Ordföranden borde i så fall tillerkännas utslagsröst.

Egnahemsstyrelsen har ifrågasatt om icke en ledamot av egnahemsnämnden, förslagsvis egnahemsdirektören borde vara ledamot av torrläggningsnämnd.

En motsatt uppfattning har hävdats av Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som anfört följande.

Bestämmelsen om skyldighet för nämnden att höra vederbörande egnahemsnämnd eller egnahemsdirektör, då ifrågasatt torrläggning har till ändamål att i avsevärd omfattning bereda tillskottsjord till ofullständiga jordbruk, bör helt utgå. Då den statliga bidragsverksamheten för förstärkning av ofullständiga jordbruk handhaves av hushållningssällskapen, torde egnahemsnämnden knappast besitta någon större sakkunskap på detta område än den, som finnes inom hushållningssällskapet och som därigenom torde bliva tillfredsställande representerad i nämnden. Möjligen kunde det vara motiverat, att egnahemsnämnden eller egnahemsdirektören hördes i de fall, då ett ifrågasatt torrläggningsföretag i avsevärd omfattning berörde fastighet, för vilken egnahemsnämnden utlämnat lån, men någon särskild föreskrift därom torde icke vara erforderlig.

Styrelsen för tekniska högskolan har ifrågasatt om icke överlantmätaren i varje län borde vara bisittare i torrläggningsnämnden såsom sakkunnig beträffande fastighetsbildningen.

Ökat inflytande i nämnden för det praktiska jordbruket har påyrkats av Kronobergs och Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, länsstyrelsen och förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Skaraborgs län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län och Riksförbundet landsbygdens folk ha som sin mening uttalat att ordföranden borde vara en i praktiskt jordbruk kunnig person. Två länsstyrelser och åtta hushållningssällskaps förvaltningsutskott lia ansett bärande skäl icke föreligga att från ordförandeskapet utesluta person som tillhör hushållningssällskapets ledning. Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter samt Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund ha uttalat samma mening. Sistnämnda föreningar ha vidare i likhet med länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands lån samt Riksförbundet landsbygdens folk ansett hushållningssällskapets sekreterare icke skäligen böra betungas med uppdraget att vara självskriven sekreterare i torrläggningsnämnd utan att nämnden borde inom eller utom sig kunna utse sekreterare. Lantbruksstyrelsen och förvaltningsutskottet hos Norrbottens läns hushållningssällskap, som varit av samma mening, lia ansett sekreterarbefattningen lämpligen kunna anförtros åt jordbrukskonsulent. Behovet av på förhand utsedda ersättare för nämndens ledamöter har påpekats av valtenöverdomstolen samt länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län.

Sveriges allmänna lantbrukstjånstemannaförbund och Föreningen lantbruksingenjörsassistenter ha ifrågasatt huruvida det icke vore lämpligt och ändamålsenligt, att även förste assistent och assistent på uppdrag av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

förrättningsman, som planlagt företaget, finge vara föredragande inför nämnden. Assistenterna, vilka för övrigt stundom tjänstgjorde som föredragande inför täckdikningsnämnderna, hade ofta alltifrån fältundersökningarna deltagit i arbetet och kände således även till jordbruksdriften vid de berörda fastigheterna. De hade också i regel ingående kännedom om företagets olika detaljer.

Några länsstyrelser och hushållningssällskap ha uttalat den uppfattningen att arvodena till torrläggningsnämndernas ledamöter och kostnaderna för nämndernas verksamhet blivit för lågt beräknade av de sakkunniga.

Riksräkenskapsverket har för den händelse förslaget om inrättande av torrläggningsnämnder komme att genomföras, förordat att för nämndernas verksamhet anvisas särskilda riksstatsanslag för avlöningar och omkostnader att utbetalas och disponeras av lantbruksstyrelsen.

Rörande lämpligaste sättet att ordna torrläggningsverksamhetens organisation har sedan länge rått delade meningar. Alt så i viss mån fortfarande är fallet framgår av den nu föreliggande utredningen med de däröver avgivna yttrandena. I något yttrande har förordats hela verksamhetens förstatligande, medan däremot från andra håll uttalats önskemål om dess inordnande under hushållningssällskapen. En tredje möjlighet, till vilken de sakkunniga anslutit sig, är att i huvudsak bibehålla den nuvarande uppdelningen mellan staten och hushållningssällskapen och sålunda låta pa de statsanställda förrättningsmännen, lantbruksingenjörerna, ankomma att i främsta rummet planlägga och övervaka utförandet av sådana avloppsföretag som handläggas vid syn enligt vattenlagen — diknings-, vattenavlednings- och invallningsföretag — under det att däremot planläggning och övervakning, av detaljdräneringen, huvudsakligen täckdikningen, i allmänhet skulle få ombesörjas av hushållningssällskapens förrättningsmän, jordbrukskonsulenterna.

Ett sammanförande av hela torrläggningsverksamheten i en gemensam organisation kan givetvis ur vissa synpunkter framstå såsom den mest rationella lösningen av förevarande fråga. Emellertid torde ett förstatligande av verksamheten medföra så betydande olägenheter att jag icke finner mig vilja ifrågasätta denna utväg. En dylik omorganisation kunde befaras medföra alt den upplysningsverksamhet rörande täckdikningens betydelse och nytta för jordbruket, vilken för närvarande bedrives av hushållningssällskapen, skulle i stort sett upphöra eller i varje fall i hög grad minska i värde och betydelse. Såsom de sakkunniga anfört ha sällskapen nämligen helt andra möjligheter att genom upplysning befordra täckdikningsarbetet än statliga myndigheter och tjänstemän. En förutsättning för detta upplysningsarbete är dock att hushållningssällskapen lia tillgång på personal med praktisk erfarenhet från torrläggningsverksamheten. En stark opinion mot en lösning av förevarande spörsmål genom hela verksamhetens förstatligande torde också finnas ute bland sällskapen och på landsbygden.

Å andra sidan skulle även ett överförande av vattenavledningsverksamheten till hushållningssällskapen medföra vissa olägenheter med hänsyn lill att säll-

Föredraganden .

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

skapen sakna närmare erfarenhet rörande bedrivandet av denna del av torrläggningsverksamheten. Det skulle också möta vissa svårigheter att på tillfredsställande sätt inordna den redan nu till huvudsaklig del statsanställda personalen inom lantbruksingenjörsorganisationen under vederbörande hushållningssällskap som chefsmyndighet.

Den uppdelning av torrläggningsverksamheten som nu råder torde ha varit betingad, förutom av de särskilda omständigheter varunder de olika verksamhetsgrenarna tillkommit, jämväl av de avvikelser som täckdikningen företer i förhållande till torrläggningsverksamheten i övrigt och av de olika anspråk som ställas på förrättningsmännen. Dessa skiljaktigheter synas närmast leda till att bibehålla en tämligen fristående organisation av vardera verksamheten. Härvid måste dock tillses att nödig kontakt upprätthålles mellan förrättningsmännen så att de särskilda arbetsuppgifterna kunna anpassas efter varandra. I detta hänseende är av vikt såväl att planerade täckdikningar icke försenas genom att avloppsfrågorna förbliva olösta som ock att områden, för vilka huvudavloppen blivit ordnade, därefter så snart som möjligt kunna genom erforderlig täckdikning bringas i kultur och torrläggningen därmed till fullo utnyttjas. För besparing av arbete måste jämväl tillses att utredningsmaterial i form av avvägningsresultat och kartläggning, som utförts vid planläggning av det ena företaget, står till förfogande för det andra.

Vid övervägande av det föreliggande problemet har jag kommit till den uppfattningen att den nuvarande organisationen i vad den innefattar en uppdelning av verksamheten mellan staten och hushållningssällskapen bör kunna bibehållas. I flera av de inkomna yttrandena har även omvittnats att den nuvarande ordningen i stort sett fungerat tillfredsställande. Emellertid måste betryggande garantier skapas för uppehållande av den kontakt mellan verksamhetsgrenarna, varom jag nyss talat. Den av de sakkunniga förordade anordningen för verksamhetens sammanhållande synes mig innebära en lämplig lösning. Enligt denna skulle vattenavledningen och täckdikningen såsom i huvudsak fristående verksamhetsgrenar sortera under lantbruksstyrelsen, men därjämte skulle organiseras en mera enhetlig lokal ledning och samordning av förrättningsmännens arbete genom inrättande av vissa nya organ, kallade torrläggningsnämnder. Den av mig i det föregående förordade ändringen i de allmänna bidragsgrundema synes även påkalla inrättandet av ett lokalt organ med större förutsättningar än de nuvarande täclcdikningsnämnderna att till ledning vid bedömande av torrläggningsföretagens lämplighet och behov av statsunderstöd avgiva betänkanden till lantbruksstyrelsen och däri framlägga utredning örn företagens ekonomiska betingelser och sociala betydelse.

I vissa av de avgivna yttrandena har ifrågasatts huruvida icke spörsmålet om torrläggningsverksamhetens organisation lämpligen borde lösas i ett större sammanhang. Enligt vad 1942 års jordbrukskommitté i sitt yttrande uttalat kunde från kommittén förväntas ett förslag om inrättande av andra lokala nämnder med den mera vittomfattande uppgiften att överhuvudtaget sörja för brukningsdelarnas rationalisering. Då det vore angeläget att samtliga rationaliseringsåtgärder inom ett område bleve föremål för enhetlig planlägg-

Kungl. Majlis proposition nr 122.

ning, har kommittén ansett att, därest dylika nämnder komme till stånd, dessa jämväl borde behandla torrläggningsfrågor. Med hänsyn till vikten av att spörsmålet örn torrläggningsverksamhetens organisation och bedrivande snarast vinner sin lösning, anser jag icke försvarligt att ytterligare uppskjuta avgörandet i avvaktan på förslag, vilka eventuellt kunna framdeles komma att beröra ifrågavarande verksamhets organisation. Om de av jordbrukskommittén omförmälda nämnderna i en framtid skulle inrättas, torde det icke möta något större hinder att dessa då övertaga torrläggningsnämndernas uppgifter.

På grund av det anförda anser jag mig böra till omedelbart genomförande förorda den ändring av den nuvarande organisationen inom torrläggningsverksamheten, som innefattas i förslaget örn inrättande av torrläggningsnämnder.

Vad angår torrläggningsnämndernas sammansättning kan jag biträda de sakkunnigas förslag att antalet ledamöter i nämnderna bestämmes till fem. Däremot finner jag det tveksamt om den av de sakkunniga föreslagna sammansättningen av nämnderna är den lämpligaste. Enligt min mening synes en starkare förankring av nämnderna till det praktiska jordbruket vara önskvärd. Såsom de sakkunniga föreslagit att nämnderna skulle vara sammansatta, skulle dessa komma att bestå av endast en jordbruksrepresentant. De frågor, som torrläggningsnämnderna skola handlägga, torde i stor utsträckning vara av praktisk art. Under sådana förhållanden synes lämpligast, att i nämnderna insättes ett större antal jordbrukare. Jag vill därför förorda att ordföranden, vilken såsom de sakkunniga föreslagit bör utses av länsstyrelsen, skall vara en i jordbruk kunnig person, varjämte två andra ledamöter, som utses av hushållningssällskapet, skola vara jordbrukare. Den omständigheten att en för uppdraget lämplig person tillhör vederbörande hushållningssällskaps ledning synes icke böra utgöra hinder för att han utses till ordförande i nämnden.

I fråga om torrläggningsnämnds sammansättning i övrigt torde det vara av särskild vikt att vederbörande lantbruksingenjör och jordbrukskonsulent såsom obligatoriska ledamöter samarbeta inom nämnden och därigenom erhålla överblick över torrläggningsverksamheten i dess helhet inom distriktet samt möjlighet att därefter anpassa var sina särskilda arbetsuppgifter. Ehuru det givetvis skulle vara till stort gagn att även hushållningssällskapets sekreterare vore ledamot i nämnden, anser jag mig likväl i betraktande av önskvärdheten av att antalet ledamöter begränsas icke böra tillstyrka de sakkunnigas förslag i denna del. För att emellertid nämnden skall bliva i tillfälle att tillgodogöra sig hushållningssällskapssekreterarens sakkunskap i fråga örn jordbruket inom sällskapets verksamhetsområde, synes lämpligt att denne utses till nämndens sekreterare. Under sådana förhållanden kan hushållningssällskapets expedition jämväl utgöra kansli för torrläggningsnämnden.

Då så finnes påkallat, torde nämnden böra söka kontakt med vederbörande egnahemsnämnd eller egnahemsdirektör.

De sakkunnigas förslag rörande torrläggningsnämndernas uppgifter ut-

62 Kungl. Majlis proposition nr 122.

över vad jag förut anfört kan jag i huvudsak biträda. Nämnderna böra sålunda genom råd och upplysningar verka för en ändamålsenlig torrläggningsverksamhet. Beträffande andra torrläggningsföretag än sådana, som skola planläggas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, böra nämnderna fördela planläggningsuppdragen mellan förrättningsmännen. På nämnderna skall ankomma att föra register över sökta förrättningar samt ha uppsikt över planläggningsarbetenas behöriga fortgång och, om brist därutinnan iakttages, anmäla förhållandet till lantbruksstyrelsen eller vidtaga annan lämplig åtgärd. Det torde även böra kunna uppdragas åt nämnderna, där vederbörande hushållningssällskap så finner lämpligt, att fatta beslut rörande statsbidrag till täckdikning och lån från täckdikningslånefonden.

Likaledes kan jag ansluta mig till vad de sakkunniga anfört rörande innehållet i det betänkande som enligt vad jag förut anfört skall avgivas av nämnden över ansökan örn statsunderstöd.

Med hänsyn såväl till vikten av att de olika nämnderna vid bedömande av torrläggningsföretagen tillämpa enhetliga grunder som även till angelägenheten av att verksamheten i övrigt blir från början rationellt organiserad torde det vara lämpligt, att lantbruksstyrelsen beredes tillfälle att kort efter det ledamöter i nämnderna utsetts sammankalla ordförandena för instruktion och överläggning rörande verksamheten.

Örn torrläggningsnämnderna komma till stånd, torde något behov icke föreligga av sådana länsgodemän som i några yttranden påyrkats.

Bestridandet av expenser för torrläggningsnämnderna synes böra ombesörjas av hushållningssällskapen, vilka emellertid torde böra härför tilldelas vissa årliga bidrag av statsmedel. I likhet med åtskilliga remissmyndigheter anser jag att kostnaderna för torrläggningsnämndernas verksamhet blivit för lågt beräknade. Med hänsyn härtill ävensom med anledning av den ändring i nämndernas sammansättning, som jag i förhållande till de sakkunnigas förslag förordat, föreligger anledning att beräkna kostnaderna något högre än de sakkunniga gjort. Då även någon ökning av den för resekostnader avsedda posten torde vara erforderlig, synas kostnaderna i avvaktan på närmare erfarenhet böra kunna beräknas till 70 000 kronor årligen. Med detta belopp har avsetts att täcka kostnader för arvode åt ordförande och sekreterare, omkring 500 kronor för vardera, dagarvoden till de två av hushållningssällskapet utsedda ledamöterna efter 20 kronor för dag, reseesättningar beräknade till 20 000 kronor och expenser med 10 000 kronor.

Därest förslaget örn inrättande av torrläggningsnämnder vinner riksdagens bifall, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda instruktion för nämnderna, däri jämväl inbegripet föreskrifter örn ersättare för ledamöterna med mera.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

2. Gränsdragningen mellan lantbruksingenjörernas och jordbrukskonsulenternas behörighetsområden.

Såsom i det föregående anförts planlägga lantbruksingenjörerna nu i huvudsak förrättningar rörande huvudavlopp medan jordbrukskonsulenterna i allmänhet handlägga täckdikningsförrättningar. Emellertid har bland villkor för statsbidrag upptagits den bestämmelsen, att jordbrukskonsulent äger att upprätta förslag — dock icke genom syneförrättning enligt vattenlagen — till för täckdikning erforderligt mindre avlopp, därest den beräknade kostnaden för företaget icke överstiger 1 000 kronor. Som skäl för införandet av denna bestämmelse, som tillkom år 1939, uttalade departementschefen i propositionen nr 204/1939 att anordningen, förutom att den medförde fördelar för den enskilde jordbrukaren, jämväl syntes bliva av betydelse därigenom, att en viss avlastning skedde av lantbruksingenjörernas arbetsbörda.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia framhållit, att de i nyssnämnda proposition uttalade förväntningarna icke infriats. Endast i ett fåtal fall hade det förekommit, att jordbrukskonsulenter begagnat sig av den medgivna behörigheten, och bestämmelsen ansåges därför numera vara utan praktisk betydelse. Anledningen till att bestämmelsen icke i nämnvärd omfattning kommit att tillämpas syntes i främsta rummet ha varit, att syneförfararsde i allmänhet ansetts påkallat för att bereda garanti för det framtida underhållet eller för att öppna möjlighet till erhållande av statslån, men i någon mån torde förhållandet även kunna förklaras av en viss obenägenhet hos konsulenterna att giva sig i kast med de för dem nya arbetsuppgifterna samt svårigheten att på förhand bedöma om kostnaden komme att stanna under den angivna kostnadsgränsen. Denna gräns hade betraktats som olämplig, i synnerhet som den icke kunde tjäna som måttstock för en förrättnings svårighetsgrad.

De sakkunniga ha funnit betänkligheter icke böra möta mot att medgiva behörighet för jordbrukskonsulent att, i annan ordning än vid syneförrättning, utan begränsning med hänsyn till kostnaderna upprätta förslag till sådana avdikningsföretag av mindre betydelse och omfattning, vilka inginge i täckdikningsplaner.

I fråga örn rätt för jordbrukskonsulent att hålla syneförrättning för jords torrläggning lia de sakkunniga till en början erinrat om vad som nu gällde om syneförrättare enligt 10 kap. 32 § 1 mom. vattenlagen, nämligen att till förrättningsman för handläggande av sådan förrättning skulle förordnas lantbruksingenjör eller annan enligt särskilt stadgande därtill behörig tjänsteman eller ock annan person, vilken på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet i hithörande ämnen av Kungl. Maj:t förklarats behörig att hålla dylik förrättning. De sakkunniga ha framhållit, att under de två senaste årtiondena någon annan person än lantbruksstipendiat icke hade

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

blivit av Kungl. Majit förklarad behörig som förrättningsman. Emellertid förelåge sålunda icke något formellt hinder för jordbrukskonsulent, som befunnes för uppgiften kompetent, att erhålla behörighetsförklaring.

De sakkunniga lia föreslagit införande av en bestämmelse örn behörighet för jordbrukskonsulent att såsom syneförrättare planlägga avlopp för täckdikning, där företaget vore av mindre omfattning och enkel beskaffenhet och ej kunde antagas beröra motstående intresse av någon betydelse. Som motivering för detta sitt förslag lia de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

I de distrikt, där en mera omfattande täckdikningsverksamhet förekommer, måste det enligt de sakkunnigas mening anses ändamålsenligt, att enklare avlopp för täckdikningar kunna planläggas av jordbrukskonsulent även i fall, då syneförrättning enligt vattenlagen finnes påkallad. Detta skulle medföra den praktiska fördelen, att jordbrukarna i sådana fall icke behöva anlita mer än en förrättningsman, tidsutdräkt samt dubbelarbete vid avvägningar och kartläggning kunna undvikas och lantbruksingenjörerna frigöras från vissa planläggningsuppgifter, vid vilka några större tekniska eller rättsliga problem icke föreligga. För handläggningen av sådana syneförrättningar torde, utöver den kunskap, som en erfaren täckdikningsledare i denna sin egenskap måste besitta, allenast erfordras kännedom om det synerättsliga förfarandet och tillämpliga lagbestämmelser samt en ytterligare inblick i vissa tekniska frågor. För att anspråken på teknisk och rättslig fortbildning skola kunna på lämpligt sätt begränsas, torde de ifrågakommande dikningsföretagen kunna närmare bestämmas så, att de böra vara av mindre omfattning och enkel beskaffenhet och ej kunna antagas beröra motstående intresse av någon betydelse. För behörighet att handlägga ifrågavarande syneförrättningar bör enligt de sakkunnigas mening fordras, att befattningshavaren avlagt fullständig avgångsexamen från lantbrukshögskolans jordbrukslinje, under minst ett år såsom assistent eller tekniskt biträde fullgjort aspiranttjänstgöring hos lantbruksingenjör, tjänstgjort minst tre år i större täckdikningsverksamhet hos hushållningssällskap samt med godkänt vitsord genomgått av staten anordnad fortbildningskurs i till jords torrläggning hörande ämnen. Det förutsattes att tjänstgöringen hos lantbruksingenjör kan anordnas på sådant sätt, att aspiranten därunder får en liknande sysselsättning och handledning, som de sakkunniga avse skola tillkomma ingenjörsaspirant.

De sakkunniga lia för nuvarande jordbrukskonsulenter föreslagit underlättande av möjligheten att förvärva nyssnämnda begränsade behörighet som syneförrättare och därom anfört följande.

Man torde få räkna med att även i de distrikt, där en större täckdikningsverksamhet nu bedrives, denna under den närmaste tiden kommer att handhavas av befattningshavare, vilka icke i alla avseenden uppfylla de förut för behörighet som syneförrättare angivna kraven. Frågan örn dessa befattningshavares kompetens för den ifrågasatta behörigheten synes böra efter ansökan prövas av Kungl. Majit från fall till fall. De sakkunniga anse sig emellertid böra förorda åtgärder i ändamål att för jordbrukskonsulenter, som nu handhava ledningen av en mera betydande täckdikningsverksamhet, underlätta möjligheten att vinna den avsedda kompetensen. Med hänsyn till dessa konsulenters redan förvärvade utbildning och erfarenhet på torrrläggningens område torde ytterligare erforderliga kunskaper lämpligen kunna bibringas

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

dem vid en för ändamålet anordnad fortbildningskurs av kortare varaktighet. Kursen synes lämpligen böra äga rum under ledning av lantbruksstyrelsen, på vilken myndighet bör ankomma att, efter samråd med lantbrukshögskolans styrelse, upprätta och för Kungl. Maj:t framlägga plan för kursen. Genom rese- och traktamentsersättningar torde böra sörjas för att den kan bevistas utan kostnad för deltagarna.

Yttrandena.

Förslaget örn utökning av jordbrukskonsulenternas behörighet att handlägga torrläggningsförrättningar har i flertalet yttranden mötts med tillfredsställelse. I ett par yttranden har dock gjorts gällande att något behov av en dylik anordning icke förelåge.

Tillstyrkande yttranden ha avgivits av egnahemsstyrelsen, länsstyrelsen i Skaraborgs län, flertalet hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter, Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund samt Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund.

örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit angelägenheten av att hushållningssällskapens befattningshavare icke finge handlägga mål, dari intressemotsättningar funnes eller kunde uppstå. Tillika har utskottet uttalat, att de sakkunnigas förslag örn målens fördelning genom torrläggaiingsnämndens försorg vore välbetänkt.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har ifrågasatt lämpligheten av att handläggandet av syneförrättningar anförtros åt jordbrukskonsulenter samt härom anfört följande.

Till förrättningsman vid syn enligt 1879 års dikningsanslag skulle enligt nämnda lag förordnas statens lantbruksingenjör, lantmätare eller annan efter ty särskilt stadgas därtill behörig tjänsteman. På förslag av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna i betänkande 1910 och av torrläggningssakkunniga i betänkande 1919, infördes i nya vattenlagen en skärpning av villkoren för behörighet att hålla syneförrättning. I 1910 års betänkande föreslogs sålunda, att den behörighet, sorn dikningslagen tillagt lantmätare, skulle upphöra. Därvid anfördes att det icke kunde vara lämpligt att anförtro lagens tillämpande åt personer, vilkas huvudverksamhet tåge inom annat område och som icke vare sig teoretiskt eller praktiskt i allmänhet haft tillfälle att skaffa sig verklig kunskap om den nya vattenlagens innehåll. Likaledes föreslogs att den befogenhet, som enligt dikningslagen tillkomme länsstyrelsen, att vid dikningsföretag till förrättningsman förordna person, som ej eljest innehade den stadgade behörigheten härför, skulle upphöra. Kommitterade motiverade sitt sedermera genomförda förslag med att dikningslagens bestämmelser i denna del icke verkat gynnsamt. Såsom stöd för den föreslagna skärpningen av kompetensvillkoren framhölls de stora fordringar i avseende å teknisk kunskap, författningskännedom och praktisk erfarenhet, sorn efter den nya vattenlagens antagande måste ställas på ledaren av en syneförrättning samt att brister i den formella handläggningen ofta vållat rättegångar och olägenheter av andra slag.

Vad som sålunda anfördes före vattenlagens tillkomst äger alltjämt full giltighet. Det synes därför kunna ifrågasättas örn det är lämpligt att de fordringar på kompetens, sorn hittills uppställts som villkor för annan än lantbruksingenjör att erhålla behörighet att handlägga syneförrättning jämlikt

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 122.

&

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

10 kap. 32 § vattenlagen 1 och 2 inom., böra jämkas på sätt sorn de sakkunniga föreslagit. Täckdikning förekommer i Norrland i jämförelsevis ringa omfattning. En förrättnings karaktär, omfattning och svårighetsgrad framträder stundom först sedan handläggningen fortgått en tid. En förrättningsman som ej är fullt kompetent kan lätt underskatta svårigheterna och avsluta förrättningen med ett förslag, som därest förrättningen vinner laga kraft och företaget genomföres, kan komma att medföra förluster och olägenheter för delägarna.

Jämväl vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol har ifrågasatt lämpligheten av att generellt medgiva behörighet för befattningshavare, anställd hos hushållningssällskap och med närmare angiven, för normala fall ej tillräcklig kompetens, att handlägga syneförrättning rörande dikningsföretag enligt 7 kap. vattenlagen. Större fördel av den föreslagna anordningen syntes icke kunna vinnas, och glansén för behörigheten torde ofta vara svår att draga.

Värmlands läns hushållningsällskaps förvaltningsutskott har ansett betydelsen av den utsträckta behörigheten för jordbrukskonsulenterna diskutabel, enär de redan med nuvarande uppgifter hade en så stor arbetsbörda, att denna icke kunde ökas.

Beträffande villkoren för jordbrukskonsulents behörighet alt handlägga enklare syneförrättningar lia i några yttranden gjorts invändningar mot de sakkunnigas förslag.

Uppsala och Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott lia ansett villkoret om ett års tjänstgöring hos lantbruksingenjör böra utgå och kunna ersättas av tjänstgöring inom hushållningssällskap, där ledaren av dikningsverksamheten vore behörig att handlägga syneförrättningar.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att tjänstgöringen hos lantbruksingenjör borde kunna begränsas till ett halvt år.

Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter och Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund ha uttalat den meningen, att det föreslagna tjänsteåret som assistent eller biträde hos lantbruksingenjör borde utgå. Den sorn efter avlagd agronomexamen från lantbrukshögskolans jordbrukslinje tjänstgjort 3 år i större täckdikningsverksamhet hos hushållningssällskap och genomgått av staten godkänd fortbildningskurs i jords torrläggning syntes även utan detta ytterligare tjänsteår hos lantbruksingenjör vara väl meriterad för erhållande av den behörighet varom här vore fråga. Det kunde i detta sammanhang erinras om att krav på tjänsteår hos lantbruksingenjör icke funnes uppställt för jägmästare, då det gällde liknande begränsad behörighet för skogsdikningsförrättningar.

Sveriges allmänna lantbrukst jaust emannaförbund och Föreningen lantbruksingenjör sassistenter ha framhållit, att praktiska skäl talade för att möjlighet borde beredas jämväl förste assistent att bliva förklarad behörig att handlägga syneförrättning avseende mindre och enklare företag. Förste assistententerna hade lång praktisk utbildning, mestadels 20—30 år. De torde även ha för detta ändamål fullt tillräckliga teoretiska kunskaper. Dessa för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 122. 67

hållanden syntes borga för att även denna anordning skulle komma att visa sig ändamålsenlig. Den skulle dessutom medföra viss besparing såväl för statsverket som för sakägarna.

Vid planläggning av täckdikning inträffar det icke sällan, att huvudavloppet befinnes vara i behov av utvidgning eller fördjupning. Enligt hittills gällande bestämmelser har rätten för jordbrukskonsulent att fullfölja torrläggningen genom att upprätta plan även för avloppets förbättring varit mycket begränsad. Endast där syneförrättning icke erfordrats och kostnaden understigit 1 000 kronor har jordbrukskonsulent ägt utföra planläggningen. När tekniska eller rättsliga svårigheter icke lägga hinder i vägen synes det emellertid praktiskt att den som upprättar plan för en täckdikning även får verkställa utredning örn avloppets förbättrande. De krav i fråga örn kunskaper som numera ställas på hushållningssällskapens förrättningsmän torde vara tillräckligt betryggande för att åt dessa skall kunna anförtros såväl att planlägga avloppsföretag för täckdikning i de fall då detta kan ske utan syn som ock att handlägga sådana enklare syneförrättningar enligt vattenlagen, vid vilka icke möta motstående intressen av någon betydelse. Jag finner mig därför böra förorda genomförandet av det framlagda förslaget om en utsträckning av dessa förrättningsmäns behörighet i nämnda avseenden.

Vad angår den utbildning, som bör krävas av jordbrukskonsulent för rätt att handlägga syneförrättningar rörande enklare avlopp för täckdikningar, kan jag i huvudsak ansluta mig till vad de sakkunniga förordat. Den föreslagna ettåriga aspiranttjänstgöringen hos lantbruksingenjör synes mig dock kunna inskränkas till ett halvt år. Att alldeles avstå från krav på sådan tjänstgöring torde däremot icke vara tillrådligt. För vinnande av överblick över de problem som möta vid syneförrättningama torde det nämligen vara av vikt att aspiranten får tillfälle att hos en erfaren förrättningsmän följa även någon planläggning, som icke är av enklaste beskaffenhet. Den ifrågasatta fortbildningskursen vill jag tillstyrka.

Tillräckliga skäl att även för förste assistenter bereda behörighet att handlägga enklare syneförrättningar torde icke för närvarande föreligga.

3. Lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens anställnings- och avlöningsförhållanden samt personalbehovet.

Beträffande den tidigare behandlingen av frågan örn lantbruksingenjörsorganisationens fulla förstatligande torde jag få hänvisa till de sakkunnigas betänkande s. 119—123 och 126—129.

De sakkunniga lia nu förordat en omläggning av lantbruksingenjörernas avlöningsförhållanden i ändamål att göra lantbruksingenjörerna helt statsavlönande samt att i anslutning härtill bereda statsanställning åt samtliga de hos dem anställda tjänstebiträdena.

I det följande lämnas för varje personalgrupp en översikt av nuvarande anställnings- och avlöningsförhållanden samt de sakkunnigas förslag.

Före-

draganden.

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

a. Lant b r u k singe Hjäre r.

Nuvarande förhållanden.

Vid 1930 års riksdag genomfördes på framställning av Kungl. Maj:t (IX H. T., punkt 3, och r. skr. nr 77, punkt 1) en allmän lönereglering för lantbruksingenjörerna. I enlighet med nämnda riksdags beslut inordnades lantbruksingenjörema under avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, av den 22 juni 1921 (nr 451), jfr nr 270 år 1925). Befattningen såsom lantbruksingenjör hänfördes till 21 lönegraden, avd. B, av den i 9 § av nämnda reglemente intagna löneplanen. I pensionshänseende skulle befattningen anses tillhöra 26 lönegraden. Vid sidan av lön enligt löneplan bibehöllos lantbruksingenjörerna vid dem tidigare tillkommande förmånen att för utförda förrättningar av sakägare uppbära ersättning enligt taxa (lantbruksingens jörs taxan). En revision av lantbruksingenjörstaxan i sänkande riktning genomfördes i samband med löneregleringen och ny taxa utfärdades den 27 juni 1930 (nr 303). Denna taxa är alltjämt gällande. Genom löneregleringen kommo lantbruksingenjörerna i de nordligaste länen (Umeå, Skellefteå och Luleå) i åtnjutande av särskilda kallortstillägg vid sidan av lönen i enlighet med i avlöningsreglementet därom meddelade föreskrifter. I likhet med vad som skett beträffande statens övriga, för det dåvarande nyreglerade befattningshavare tillerkändes även lantbruksingenjörerna dyrtidstillägg, däri inbegripet förhöjning av dyrtidstillägg för barn (barntillägg), enligt de grunder som gällde för statens nyreglerade verk (nr 265/1923, 4 §). Genom riksdagsbeslut åren 1931 och 1935 angående provisoriskt dyrortstillägg till vissa befattningshavare i statens tjänst blevo lantbruksingenjörerna å vissa dyrorter (Stockholm, Östersund och Luleå) delaktiga av sistnämnda tillägg och genom 1937 års riksdags beslut angående provisorisk avlöningsförstärkning åt vissa statens befattningshavare kommo samtliga under 1921 års avlöningsreglemente lydande lantbruksingen jörer i åtnjutande av sådan avlöningsförstärkning.

Vid antagande från och med den 1 juli 1939 av det nu gällande civila avlöningsreglementet av den 4 januari 1939 (nr 8; jfr nr 272 s. å.) inordnades lantbruksingenjörsbefattningen under sistnämnda reglemente utan förändring i avseende å lönegradsplaceringen. I följd härav tillhör befattningen såsom lantbruksingenjör numera 21 lönegraden av den i 5 § av reglementet intagna löneplanen A. A lön i befattningen utgår rörligt tillägg enligt i reglementet angivna grunder, vartill numera även kommer kristillägg enligt bestämmelser, som innefattas i särskild kungörelse av den 17 januari 1941 (nr 29). Kallortstillägg utgår alltjämt till lantbruksingenjör, som är placerad i Umeå, Skellefteå eller Luleå, ehuru med de förhöjda belopp som innefattas i det nya reglementet. Lantbruksingenjör, som före övergången till det nya avlöningsreglementet åtnjutit förhöjning av dyrtidstillägg för barn, äger övergångsvis uppbära barntillägg enligt de närmare bestämmelser, som meddelats i kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 428).

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

69 I 59 § 1 mom. c) av det nya civila avlöningsreglementet (jfr 66 § 1 mom. c) kungörelsen den 15 juni 1939, nr 272) hade intagits ett stadgande av innehåll, att beti-äffande tjänsteman, vilken vid reglementets ikraftträdande innehade befattning som i reglementet avsåges, skulle såsom förutsättning för reglementets tillämpning gälla, bland annat, att tjänstemannen ej före viss av Kungl. Maj :t fastställd tidpunkt gjort anmälan, att han icke ville underkasta sig reglementets villkor och bestämmelser. I anledning av nämnda stadgande inkommo sådana anmälningar från samtliga dåvarande ordinarie lantbruksingenjörer med undantag av en. Civila avlöningsreglementet kom följaktligen under den närmaste tiden efter dess ikraftträdande att tillämpas, förutom å denne ende lantbruksingenjör, allenast å sådana lantbruksingenjörer, som efter nämnda dag utnämndes till sina befattningar. Sedan emellertid Kungl. Majit efter riksdagens hörande i särskild kungörelse den 30 juni 1942 (nr 594) lörordnat, att tjänsteman, som enligt därom meddelade bestämmelser varit berättigad att övergå till civila avlöningsreglementet men till följd av gjord anmälan kvarstode å äldre lönestat, finge under vissa förutsättningar — bland annat att anmälan därom gjordes till vederbörande myndighet före den 15 augusti 1942 —- övergå till civila avlöningsreglementet, med tillämpning av samma övergångsbestämmelser som jämlikt kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 274) gällt vid övergången den 1 juli 1939, anmälde 11 av de å 1930 års lönestat kvarstående lantbruksingenjörerna inom den föreskrivna tiden sin önskan att underkasta sig civila avlöningsreglementets villkor och bestämmelser. I följd härav och sedan en av dessa sedermera avgått från tjänsten med pension är det civila avlöningsreglementet — med inräknande jämväl av de 5 lantbruksingenjörer, som efter den 1 juli 1939 utnämnts å sina befattningar — för närvarande tillämpligt å tillhopa 16 av rikets 24 ordinarie lantbruksingenjörer. Övergången till civila avlöningsreglementet har icke medfört någon förändring i den lantbruksingenjör tillkommande rätten att för förrättningar i tjänsten åtnjuta ersättning enligt lantbruksingenjörstaxan.

A 1930 ars lönestat kvarstå sålunda fortfarande 8 lantbruksingenjörer. 1 enlighet med vad förut anförts åtnjuta dessa befattningshavare fortfarande den lön och de övriga förmåner, som tillkomma dem enligt 1921 års avlöningsreglemente. Jämlikt särskilt stadgande under IV, punkt 3, förenämnda kungörelse den 15 juni 1939 (nr 274), äro ifrågavarande, å äldre stat kvarstående befattningshavare berättigade att uppbära dyrtidstillägg enligt samma grunder, som före den 1 juli 1939 voro för dem gällande, dock att förhöjning av dyrtidstillägg (barntillägg) icke utgår beträffande barn, för vilka försörjningsplikt inträtt efter utgången av mars 1939. Därjämte utgår lill dem numera även kristillägg enligt de i kungörelsen den 17 januari 1941 (nr 29) angivna grunderna. Däremot äga ifrågavarande å äldre stat kvarstående lantbruksingenjörer icke åtnjuta vare sig provisoriskt dyrortstillägg eller provisorisk avlöningsförstärkning.

Lantbruksingenjör är, vare sig Iian tillhör äldre lönestat eller är underkastad civila avlöningsreglementet, skyldig att av sina inkomster av tjänsten avstå vissa belopp såsom bidrag till avlönande av statsanställt biträde, som

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

placeras lill tjänstgöring hos honom. För utgifter i tjänsten i övrigt, såsom för grundavlöningar till av lantbruksingenjören anställda tekniska biträden, utgifter för tjänstelokal samt för materiel- och expeditionskostnader har lantbruksingenjören att själv svara.

Antalet ordinarie lantbruksingenjörer är för närvarande 24. Tjänsigöringsdistrikt, stationeringsorter samt stationeringsorternas placering i dyrortsgrupp framgå av följande sammanställning.

Distrikt

Stockholms län...................

Uppsala län......................

Södermanlands län...........

Östergötlands län.................

Jönköpings län...................

Kronobergs län...................

Kalmar län.......................

Gotlands län.....................

Blekinge län.....................

Kristianstads län.................

Malmöhus län....................

Hallands län samt Älvsborgs läns

södra del......................

Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs läns norra del...........

Skaraborgs län..................

Värmlands län................

Örebro län......................

Västmanlands län.................

Kopparbergs län.................

Gävleborgs län...................

Västernorrlands län...............

Jämtlands län ..................

Västerbottens läns södra del.......

Västerbottens läns norra del och

Norrbottens läns södra del.......

Norrbottens läns norra del.........

stationeringsort ortsgrupp

Stockholm............ I

Uppsala.............. F

Nyköping............. E

Linköping ............ F

Jönköping............ E

Växjö................ C

Kalmar............... E

Visby ................ D

Karlskrona ........... F

Kristianstad........... D

Malmö............... F

Halmstad............. D

Vänersborg........... D

Skara ................ C

Karlstad.............. F

Örebro............... F

Västerås.............. F

Falun ................ E

Gävle ................ F

Härnösand ........... F

Östersund ............ H

Umeå ................ G

Skellefteå............. F

Luleå ................ H.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia för bedömandet av frågan om lantbruksingenjörernas löneställning efter övergång till ett system med uteslutande statsavlöning ansett det vara av betydelse att erfara storleken av de inkomster av taxa, som tillkommit lantbruksingenjörerna under senare år. Från lantbruksingenjörerna ha införskaffats uppgifter härom för tiden 1936—1943. Med anlitande tillika av 1934 års avdikningssakkunnigas uppgiftsmaterial rörande tidigare år har det varit möjligt för de sakkunniga att göra en sammanställning av inkomstuppgifterna för en period av 10 år räknat från och med år 1934. Sammanställningen hade enligt vad de sakkunniga anfört givit vid handen att, örn hänsyn toges allenast till de befattningshavare, till antalet 17, som under hela perioden innehaft ordinarie lantbruksingenjörstjänst, den behållna inkomsten

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

(nettoinkomsten) av taxa — d. v. s. bruttoinkomsten efter avdrag av utgifter i tjänsten för löner till biträden, hyra för expeditionslokal samt expeditionsocli materielkostnader — i genomsnitt utgjort omkring 8 800 kronor. En beräkning av nettoinkomsten av taxa för samtliga nuvarande ordinarie lantbruksingenjörer, d. v. s. med inräknande jämväl av de lantbruksingenjörer, som under större eller mindre del av perioden innehaft anställning såsom extra lantbruksingenjörer, visade att inkomstbeloppet i medeltal för år belöpt sig till omkring 7 800 kronor.

De sakkunniga ha förordat, att befattningen som ordinarie lantbruksingenjör inplaceras i lönegrad A 29. En sådan lönegradsplacering skulle jämväl överensstämma med vad 1934 års avdikningssakkunniga i sitt betänkande förordade. Som skäl för sitt förslag lia de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Om man utgår från ett belopp av 8 800 kronor såsom en beräknelig genomsnittsinkomst av taxa för en ordinarie lantbruksingenjör, skulle de sammanlagda årliga förmånerna av fast lön enligt lönegrad A 21 civila avlöningsreglementet, inklusive rörligt tillägg och kristillägg, samt av taxa för förrättningar i tjänsten för närvarande kunna beräknas till följande (avrundade) belopp.

Det är emellertid tydligt, att med de stora variationer i inkomsterna av tjänsten, som det för lantbruksingenjörerna nu gällande lönesystemet möjliggör, kunna icke enbart de nuvarande inkomstförhållandena läggas, till grund för lantbruksingenjörstjänsternas inplacering i lönegrad enligt civila avlÖningsreglementet viel ett slopande av de nuvarande taxeinkomsterna. Även i fråga om dessa befattningar böra de allmänna principer för löneställningens bestämmande följas, som tillämpats i fråga om andra befattningshavargrupper. Härvid kommer då i betraktande den lönegradsplacering, som beretts med lantbruksingenjörerna närmast jämförliga befattningshavare inom andra grenar av statsförvaltningen.

De sakkunniga ha till en början övervägt, huruvida den nuvarande tillsättningsformen med fullmakt (löneplan A) alltfort bör bibehållas eller huruvida en övergång lämpligen borde ske till den numera för åtskilliga kvalificerade befattningar inom statsförvaltningen tillämpade anställningsformen med förordnande på viss tid (löneplan G).

Denna fråga kan sägas ha vunnit viss aktualitet genom att några med lantbruksingenjörstjänsterna likartade befattningar tillsättas genom förordnande. De sakkunniga syfta härvid närmast på befattningarna såsom vägdirektör och länsarkitekt. Vid den omorganisation av vägadministrationen, som genomfördes vid 1943 års riksdag i samband med vägväsendets förstatligande och som innebar inrättandet av särskilda vägförvallningar i de olika länen, med en vägdirektör som chef, samt indragning av de förutvarande, i 28 lönegraden placerade vägingenjörerna, bestämdes, att vägdirektörsbefattningen skulle tiilsättas genom förordnande på viss tid och placeras i lönegrad C 5, såvitt angår befattningarna i Gotlands och Blekinge län, och i lönegrad C 6

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

såvitt angår övriga vägdirektörsbefattningar. Vid samma riksdag genomfördes ock en omorganisation av länsarkitekttjänsterna, därvid dessa befattningar hänfördes till lönegrad C 5.

I berörda fråga ha emellertid de sakkunniga för sin del kommit till den uppfattningen, att tillräckliga skäl icke föreligga för en ändring av den hittillsvarande ordningen för lantbruksingenjörstjänsternas tillsättande. De arbetsuppgifter, som åvila lantbruksingenjörema äro av den speciella art, att de kräva lång praktisk utbildning och erfarenhet inom denna förvaltningsgren, och man är fördenskull vid tillsättande av ordinarie lantbruksingenjörsbefattningar hänvisad till den tämligen begränsade krets av aspiranter, som omedelbart efter högskoleexamen sökt sig in på lantbruksingenjörsbanan och där under en längre följd av år tjänstgjort i icke-ordinarie anställning. Motivet för en tillämpning av förordnandesystemet med dess möjlighet till Mare och förmånligare lönesättning än eljest väger därför ur synpunkten av bästa möjliga rekrytering icke lika tungt i fråga om lantbruksingenjörstjänstema som i fråga om vissa andra kvalificerade befattningar inom statsförvaltningen, beträffande vilka ofta en önskan kan förefinnas att genom ett förhållandevis förmånligt löneläge göra dem lockande även för särskilt kvalificerade sökande från andra förvaltningsområden än det förhandenvarande eller från det enskilda förvärvslivet. Härtill kommer, att karaktären av vissa av de på lantbruksingenjörema ankommande arbetsuppgifterna, exempelvis uppgiften som syneförrättare, synes de sakkunniga utgöra grund för att de i sin tjänsteutövning innehava den oberoende ställning, som följer av utnämning medelst fullmakt.

De sakkuniga utgå alltså från att lantbruksingenjörsbefattningarna allt fortfarande skola tillsättas genom fullmakt och i likhet med flertalet andra fullmaktstjänster inom statsförvaltningen inplaceras å löneplan A i civila avlöningsreglementet.

Fråga uppkommer då till vilken lönegrad de skäligen böra hänföras. Avdikningssakkunniga föreslogo för sin del, att lantbruksingenjörsbefattningen skulle inplaceras i 29 lönegraden, medan statskontoret ansåg 26 lönegraden vara tillfyllest, och riksräkenskapsverket, allmänna civil förvaltningens lönenämnd och lantbruksstyrelsen uttalade sig för en placering i 28 lönegraden. För egen del anse de sakkunniga, att med hänsyn till de ansvarsfulla och ur ekonomisk synpunkt synnerligen viktiga tjänsteåligganden, lantbruksingenjörema lia att fullgöra, den chefsställning de intaga i sin tjänsteutövning i länen samt i betraktande jämväl av de inkomster av tjänsten, som hittills varit förenade med lantbruksingenjörsbefattning, nämnda befattning skäligen bör erhålla en något högre löneställning än exempelvis yrkesinspektörema och statsinspektörerna inom den elektriska inspektionen, vilka tillhöra lönegrad A 28. De sakkunniga ansluta sig till det förslag beträffande lönegradsplaceringen, som framlades av avdikningssakkunniga, och vilja sålunda förorda, att befattningen såsom ordinarie lantbruksingenjör placeras i lönegrad A 29.

I denna lönegrad böra enligt de sakkunnigas mening även placeras lantbruksingenjörstjänsterna i de mindre länen, exempelvis i Gotlands och Blekinge län. De sakkunniga vilja i avseende härå framhålla, att inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för revision av tjänsteförteckningen till civila avlöningsreglementet i betänkande den 18 juni 1942, Del II (stat. off. utr. 1942: 30), föreslagit, att den nuvarande differentieringen i lönegradsplaceringen för överlantmätarna skall upphöra. Erinras må ock, att differentiering i olika lönelägen icke förekommer för exempelvis förste provinsialläkare och länsveterinärer, vilka liksom överlantmätarna och flertalet lantbruksingenjörer lia länet till arbetsområde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

73 De sakkunniga anse sig böra föreslå att, därest det nuvarande lönesystemet slopas och lantbruksingenjörerna och deras tjänstebiträden bliva helt statsavlönade, uttryckligt förbud i instruktionen stadgas för lantbruksingenjör och dennes biträdande tjänstemän att från kommuner eller enskilda mot ersättning mottaga uppdrag berörande lantbruksingenjörsverksamheten.

Vad beträffar det erforderliga antalet lantbruksingenjörsbefattningar ha de sakkunniga omförmält hurusom de sakkunniga i skrivelse till lantbruksstyrelsen den 14 april 1944 hemställt, att styrelsen ville upprätta och till de sakkunniga överlämna förslag till personalstat för den statsunderstödda torrläggningsverksamheten byggt på sådana förutsättningar, att arbetsfördelningen mellan hushållningssällskapen och lantbruksingenjörerna bibehölles, att lantbruksingenjörerna och deras tjänstebiträden bleve helt statsanställda samt att verksamhetens omfattning förbleve väsentligen oförändrad. I svarsskrivelse den 24 maj 1944 hade styrelsen, under framhållande av det vanskliga i att under nämnda förutsättningar beräkna personalbehovet för framtiden, föreslagit viss ökning i det nuvarande personalbeståndet i lantbruksingenjörsdistrikten, därvid styrelsen dock utgått från att denna ökning kunde åstadkommas endast efter hand och under en relativt lång följd av år. I fråga om lantbruksingenjörerna hade styrelsen anfört som sin mening, att antalet skulle behöva ökas från 24 till 32. Detta skulle betyda inrättande av 8 nya distrikt, varvid givetvis en omreglering av de nuvarande distriktsområdena finge vidtagas. De sakkunniga ha för sin del för den närmaste framtiden ansett sig icke böra räkna med någon utökning av antalet Iantbruksingenjörer.

b. / c k e - o r di nar i e ingenjörspersonal.

Nuvarande förhållanden.

Vid 1930 års lönereglering för lantbruksingenjörerna fastställdes det till extra lantbruksingenjör av statsmedel utgående arvodet till ett belopp av 4 800 kronor för år. Å arvodet beräknades dyrtidstillägg enligt för statens nyreglerade verk gällande grunder. På förslag i 1939 års proposition (nr 204) förändrades arvodesbeloppet till 5 400 kronor genom inräknande i arvodet av dyrtidstillägg, varvid samtidigt bestämdes, att dyrtidstillägg icke skulle utgå å det sålunda förhöjda arvodesbeloppet. Vid 1942 års riksdag höjdes arvodet ytterligare, så att det nu utgör 5 700 kronor.

I brev till lantbruksstyrelsen den 14 april 1944 har Kungl. Majit förordnat, att för extra lantbruksingenjör skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i civila icke-ordinariereglementets 10—15 §§ (semester, tjänstledighetsavdrag), 19 § (ersättning vid vikariat) samt 20 § 1 mom. första stycket (ersättning vid resa), därvid befattningshavaren skall anses tillhöra lönegraden Eo 18, löneklasscn 18.

I avlöningsstaten för lantbruksingenjörer och deras biträden för budgetåret 1944/45 äro medel beräknade för arvoden till 7 extra lantbruksingenjörer. För närvarande innehava emellertid endast 6 befattningshavare förordnande såsom extra lantbruksingenjör.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Vid förenämnda lönereglering fastställdes arvodet till lantbruksstipendiat till 250 kronor för månad, vartill kom dyrtidstillägg. Jämväl detta arvode har vid 1939 och 1942 års riksdagar undergått höjningar och utgår för närvarande med 295 kronor. Ej heller å detta arvode beräknas dyrtidstillägg.

Enligt förcnämnda brev den 14 april 1944 skola för lantbruksstipendiat i fråga om semester, tjänstledighetsavdrag, ersättning vid vikariat och ersättning vid tjänsteresa i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i 31—35 §§, 37 § och 38 § civila icke-ordinariereglementet, varvid befattningshavaren skall anses tillhöra lönegraden Ex 10, löneklassen 8.

Förutom nämnda, av statsmedel utgående arvode torde sådan stipendiat, som är tjänstemedhjälpare åt lantbruksingenjör, efter överenskommelse med denne i regel kunna påräkna särskild tilläggsersättning till växlande belopp.

I avlöningsstaten för innevarande budgetår äro medel beräknade för arvoden till lantbruksstipendiater med en sammanlagd anställningstid av 60 månader, vilket innebär att 5 helårsavlönade stipendiater kunna anställas. För närvarande äro emellertid endast 2 befattningshavare förordnade såsom stipendiater.

Extra 1 anlb mksingenjör liksom även sådan lantbruksstipendiat, som efter av Kungl. Maj:t tillerkänd behörighet att handlägga förrättning jämlikt 10 kap. 32 § 1 och 2 mom. vattenlagen tjänstgör såsom förrättningsman, äger vid förrättningar i tjänsten — utöver av statsmedel utgående arvode — åtnjuta ersättning enligt lantbruksingenjörstaxan.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia till en början framhållit, att det för en tillfredsställande rekrytering av lantbruksingenjörsbefattningarna vore en angelägenhet av största vikt, att avlöningsförmånerna under den icke-ordinarie anställningstiden så tillmättes, att unga ingenjörer med håg och fallenhet för lantbruksingenjörens arbetsuppgifter vid val av levnadsbana icke av ekonomiska skäl såge sig förhindrade att söka inträde på denna bana. Det sagda syntes de sakkunniga så mycket mera vara förtjänt av beaktande som den, vilken vunne anställning inom denna gren av statsförvaltningen, hade att räkna med en tämligen lång anställningstid innan han vunne befordran till ordinarie tjänst. I sistnämnda hänseende erinrade de sakkunniga örn att de 5 lantbruksingenjörer, som sedan år 1939 tillträtt ordinarie lanlbruksingenjörstjänst, vid befordringstillfället uppnått en ålder av: en 42 år, en 41 år, en 40 år och två nära 39 år. I allmänhet syntes utnämning till ordinarie tjänst nu icke kunna beräknas ske förrän vid en ålder av 40 år eller däröver.

I fråga örn behovet av lönereglering för ifrågavarande personal ha de sakkunniga vidare framhållit, bland annat, att det nu till stipendiat utgående arvodet måste anses alltför lågt, särskilt med hänsyn till att stipendiattjänstgöringen kunde sträcka sig över en tidrymd av i vissa fall upp till 8 å 10 år. Vidare ha de sakkunniga påpekat det mindre tillfredsställande förhållandet att pensionsberättigande befattning icke kunde vinnas förrän vid

75 Kungl. Majda proposition nr 122.

en ålder av omkring 40 år och först efter 12—15 års icke-ordinarie anställningstid.

Av inhämtade upplysningar rörande anställningsförhållanden för den ickeordinarie ingenjörspersonalen inom vissa andra grenar av statsförvaltningen, hade framgått, att vid telegrafverket, statens järnvägar, vattenfallsstyrelsen samt patent- och registreringsverket nyanställda ingenjörer med civilingenjörsutbildning redan efter 1 ä 2 års prövnings- och utbildningstid kunde påräkna extra ordinarie anställning, i regel med placering i 20 lönegraden. Med hänsyn härtill och med beaktande av den långvariga praktiska specialutbildning, som en aspirant till lantbruksingenjörsbefattning måste underkasta sig, lia de sakkunniga förordat en ändring i befordringsgången på lantbruksingenjörsbanan efter ungefär följande linjer.

Aspirant till lantbruksingenjörsbefattning antages av lantbruksstyrelsen efter därom gjord ansökan och anställes tills vidare för högst ett år. Under denna anställningstid benämnes den antagne ingenjörsaspirant. Ingenjörsaspiranten placeras till tjänstgöring hos någon lämplig, för aspirantutbildningen intresserad lantbruksingenjör, som får till uppdrag att leda denna hans utbildning. Aspiranttiden bör vara en prövo- och utbildningstid, avsedd att ådagalägga aspirantens lämplighet för lantbruksingenjörsbanan. Aspiranten bör därför deltaga i och biträda lantbruksingenjören och dennes assistenter vid fältarbeten, åtfölja lantbruksingenjören vid syne-, kontroll- och inspektionsförrättningar samt i övrigt beredas tillfälle att vinna närmare inblick i de en lantbruksingenjör åvilande arbetsuppgifterna. Under den del av året då fältarbeten ej pågå sysselsättes han å lantbruksingenjörens expedition, varvid det åligger honom alt biträda i utarbetande av planer till torrläggnings- och andra jordbrukskulturen berörande företag samt vid utarbetande av kartor och andra handlingar, som tillhöra lantbruksingenjörens verksamhet.

Befinnes ingenjörsaspiranten enligt av vederbörande lantbruksingenjör utfärdat intyg rörande hans tjänstgöring böra erhålla fortsatt anställning å lantbruksingenjörsbanan, antages han efter första anställningsårets utgång av lantbruksstyrelsen på därom gjord ansökan till extra tjänsteman med benämning extra ingenjör. Anställningstiden såsom extra ingenjör bör vara en fortsatt utbildningstid, varunder vederbörande inhämtar de praktiska kunskaper och den erfarenhet i tjänsten, som hittills krävts för erhållande av behörighetsförklaring jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 847) om utverkande av behörighet som förrättningsman enligt 10 kap. 32 § vattenlagen. Den extra ingenjören placeras följaktligen av lantbruksstyrelsen för fortsatt tjänstgöring under minst ett år i något lantbruksingenjörsdistrikt såsom tjänstemedhjälpare åt lanbruksingenjören. Därefter bör han förordnas att under ett år tjänstgöra hos hushållningssällskap tor att vinna erfarenhet i grundförbätlrings- och växtodlingsfrågor m. m. Efter fullgörandet härav bör han beordras till tjänstgöring under ett halvt år å lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå, därvid tillfälle beredes honom att deltaga i behandlingen av olika på denna byrå förekommande ärenden. Såsom ett sisla led i den praktiska utbildningen bör följa förordnande att under en viss, ej alltför kort tid, förslagsvis ett år, tjänstgöra såsom kontrollant eller arbetsledare vid större arbetsföretag inom lantbruksingenjörsdistrikt eller vid annat arbete, sorn av lantbruksstyrelsen kan befinnas lämpligt.

De sakkunniga lia ansett, att den teoretiska kurs i vissa lantbruksämnen vid lantbrukshögskolan ävensom i vissa juridiska ämnen, vilka ansetts böra ingå i den nuvarande stipcndiatutbildningen, skulle förläggas till tekniska

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

högskolan och inordnas såsom ett led i högskoleexamen för sådan högskoleelev, som har för avsikt att ägna sig åt lantbruksingenjörsverksamheten. Därest detta förslag icke skulle komma att realiseras, torde den praktiska utbildningen under extraingenjörsstadiet böra jämkas i syfte att undvika, att genom lantbrukshögskolekursen nämnvärd förlängning uppstår i tiden för anställning såsom extra ingenjör.

Efter det den extra ingenjören på tillfredsställande sätt fullgjort tjänstgöring som nu angivits, bör anställning beredas honom såsom extra ordinarie lantbruksingenjör. De sakkunniga anse sålunda, att extra ordinarie anställning normalt bör kunna vinnas inom 41/2 eller högst 5 år efter det vederbörande blivit antagen till aspirant. Förutsättning för befordran till extra ordinarie lantbruksingenjör bör emellertid under alla omständigheter vara, att den extra ingenjören under utbildningstiden förskaffat sig sådan kompetens, som erfordras för behörighetsförklaring enligt förenämnda kungörelse den 17 oktober 1941 (nr 847). Med den placering i lönegrad av befattningen såsom extra ordinarie lantbruksingenjör, som de sakkunniga i det följande föreslå, bör förordnande att tills vidare innehava sådan befattning meddelas av Kungl. Maj:t. Med förordnandet synes utan vidare böra följa behörighet att handlägga syneförrättning enligt 10 kap. 32 § 1 och 2 mom. vattenlagen. Härom bör uttrycklig föreskrift införas i instruktionen för lantbruksingenjörerna.

De sakkunniga lia förklarat sig vara väl medvetna om att utsikten att inom behörig tid vinna befordran till extra ordinarie befattning måste bliva beroende av det antal extra ordinarie lantbruksingenjörstjänster, som stöde till förfogande för ändamålet. Då ifrågavarande tjänster syntes böra beslutas av Kungl. Majit och riksdagen och uppföras å särskild tjänsteförteckning, skulle följaktligen antalet sådana tjänster komma att i stat upptagas till bestämt antal. De sakkunniga förutsatte emellertid dels att så många extra ordinarie befattningar inrättades, som kunde anses oundgängligen nödvändigt för fyllande av rekryteringsbehovet på lantbruksingenjörsbanan och för tillgodoseende av behovet av biträdande förrättningsmän i de mera arbetstyngda lantbruksingenjörsdistrikten, dels ock att ej större antal ingenjörsaspiranter anställdes än som vore förenligt med angelägenheten av en jämn befordringsgång.

De sakkunniga lia härefter upptagit till övervägande frågan örn den ickeordinarie ingenjörspersonalens avlöningsförhållanden. De sakkunniga ha ansett, att högskoleutbildad ingenjör som antoges till ingenjörsaspirant liksom hittills borde erhålla ersättning i form av arvode. Med hänsyn till den ersättning, som nu tillerkändes nyanställda ingenjörer med högskoleutbildning vid andra statens verk, ansåge sig de sakkunniga icke kunna förorda lägre arvode för ingenjörsaspirant än 500 kronor för månad. Vissa särskilda förmåner borde medgivas aspirant, såsom semester enligt för extra tjänstemän gällande grunder samt ersättning vid tjänsteresa. Vad anginge befattningen som extra ingenjör, i vilken befattning tjänstetiden skulle uppgå till 3 V2 å 4 år, så borde denna enligt de sakkunnigas mening hänföras till 21 lönegraden av löneplan Ex, varav skulle följa att begynnelseavlöningen bomme att utgå enligt 18 löneklassen av samma löneplan. Med nu gällande rörligt tillägg och

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

kristillägg skulle den extra ingenjörens avlöning belöpa sig till vid tjänstgöring å C-ort 578 kronor, å D ort 598 kronor, å E-ort 618 kronor, å F-ort 639 kronor, å G-ort 659 kronor, å H-ort 679 kronor och å I-ort 700 kronor. De sakkunniga ville erinra därom, att assistenterna å länsarkitektkontoren ägde åtnjuta lön enligt lönegraden Eo 21.

Enligt 1934 års avdikningssakkunnigas förslag skulle extra ordinarie lantbruksingenjör placeras i 25 lönegraden av löneplanen för extra ordinarie tjänstemän, vilket då innebure en begynnelseavlöning enligt 23 löneklassen. De sakkunniga lia förklarat att de till följd av ofullständighet i de uppgifter rörande inkomster av taxa, som influtit från de nuvarande extra lantbruksingenjörerna, icke kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning rörande den beräkneliga sammanlagda årsinkomsten för en extra lantbruksingenjör under senare år, men holle före, att den för närvarande genomsnittligt sett icke torde understiga 10 000 kronor. En löneinkomst å detta belopp syntes, därest den lades till grund för en inplacering å den extra ordinarie löneskalan, närmast anvisa en löneställning i lönegrad Eo 24. Då de sakkunniga ansåge sig böra föreslå, att befattningen såsom extra ordinarie lantbruksingenjör hänfördes till nämnda lönegrad, hade de sakkunniga funnit stöd för detta sitt förslag även i det förhållandet att en med de extra lantbruksingenjörema jämförlig grupp befattningshavare, nämligen de biträdande länsarkitekterna, enligt beslut av 1939 års riksdag inplacerades i samma lönegrad efter att dessförinnan såsom tjänstemän å extra stat ha tillhört 24 lönegraden. De sakkunniga ha påpekat, att en extra ordinarie lantbruksingenjör skulle ha att, liksom de nuvarande extra lantbruksingenjörema, fullt självständigt och med samma ansvar som en ordinarie lantbruksingenjör utföra de förrättningar, han förordnades att handlägga. Då begynnelselönen i lönegrad Eo 24 utginge enligt 23 löneklassen sammanfölle de sakkunnigas förslag med vad 1934 års avdikningssakkunniga i förevarande hänseende förordade.

I förutnämnda .skrivelse den 24 maj 1944 till de sakkunniga angående förslag till personalstat för den statsunderstödda torrläggningsverksamheten hade lantbruksstyrelsen, enligt vad de sakkunniga vidare anfört, upptagit antalet extra lantbruksingenjörer till 10 oell antalet lantbruksstipendiater likaledes till 10. Vid beräknandet för den allra närmaste framtiden av antalet befattningar såsom extra ordinarie lantbruksingenjör och såsom extra ingenjör har det emellertid synts de sakkunniga som om man borde kunna utgå från det antal extra lantbruksingenjörer respektive lantbruksstipendiater, som för närvarande funnes anställda. Därjämte borde enligt de sakkunnigas mening ingenjörsaspiranter få antagas i den omfattning, som motsvarade det beräkneliga rekryteringsbehovet, därvid hänsyn även borde tagas till att viss gallring av aspiranterna kunde behöva ske. Om ock de sakkunniga förutsett, att antalet icke ordinarie befattningar framdeles kunde behöva utökas, lia de sakkunniga likväl förordat, att å tjänsteförteckningen för första budgetåret efter den nya organisationens ikraftträdande uppfördes allenast 6 befattningar såsom extra ordinarie lantbruksingenjör samt att medel beräknades för anställande av 2 extra ingenjörer och 2 ingenjörsaspiranter.

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

c. Assistenter.

Nuvarande förhållanden.

På framställning i propositionen nr 204 godkände 1939 års riksdag ett förslag om överförande till statsanställning av ett antal hos lantbruksingenjörerna anställda förste assistenter och assistenter och beredande åt dem av extra ordinarie befattningar. Förste assistent placerades i lönegraden Eo 17 och assistent i lönegraden Eo 15. Avlöning till dessa statsanställda extra ordinarie tjänstemän skall utgå av statsmedel, men lantbruksingenjörerna åligger att till statsverket inbetala bidrag till deras avlönande med månatligen 175 kronor för första assistent och 150 kronor för assistent. Antalet förste assistenter utgör 24 och antalet assistenter 20.

I samband med inrättandet av extra ordinarie befattningar såsom förste assistent och assistent infördes i instruktionen för lantbruksingenjörerna särskilda bestämmelser angående de kompetenskrav, som skulle erfordras för att kunna antagas till förste assistent och assistent (nr 436/1939). I enlighet härmed gäller numera, att förste assistent och assistent skola ha genomgått statsunderstödd lantbruks- eller lantmannaskola, avlagt examen å byggnadslinjen vid statligt tekniskt läroverk samt genomgått kurs för utbildning av förrättningsmän vid täckdikningsföretag därest sådan kurs anordnas med understöd av statsmedel.

Därutöver erfordras för assistent att minst två år med goda vitsord ha varit anställd såsom tekniskt biträde och för förste assistent att minst fem år med goda vitsord ha varit anställd såsom assistent hos lantbruksingenjör eller lantbruksstipendiat.

Enligt uttryckligt stadgande i instruktionen må dock lantbruksstyrelsen godtaga annan teoretisk eller praktisk utbildning, som kan befinnas likvärdig med den nyss angivna.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat den meningen, att goda skäl kunde anföras för att vid ett mera definitivt ordnande av lantbruksingenjörsorganisationen förste assistentbefattningen omändrades till ordinarie. Denna befattning bleve för vederbörande innehavare sluttjänst och den ställning förste assistenten intoge såsom lantbruksingenjörens närmaste medhjälpare syntes väl motivera den fasta anställning som följde med ordinarie tjänst. De sakkunniga ha fördenskull förordat, att befattningen såsom extra ordinarie förste assistent förändrades till ordinarie.

Även i fråga om de extra ordinarie assistenterna har ett överförande på ordinarie stat synts de sakkunniga vara berättigat, bland annat på grund av det förhållandet att assistenter och förste assistenter i stort sett hade att utföra samma göromål. Då emellertid de sakkunniga föreslagit en betydande utökning av antalet assistenttjänster, lia de sakkunniga ansett en viss begränsning i antalet ordinarie dylika befattningar befogad. De sakkunniga

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

79.

ha föreslagit, alt å ordinäre stat upptoges 20 assistentbefattningar, övriga assistenttjänster borde enligt de sakkunnigas mening inrättas såsom extra ordinarie.

Beträffande lönegradsplaceringen lia de sakkunniga framhållit, att de icke kunnat bortse från det förhållandet, att inom vägorganisationen tillskapats ett antal ordinarie ingenjörsbefattningar, för vilka icke vore föreskriven högre teknisk utbildning och som placerats i högre lönegrad (A 21 och A 19) än som för närvarande gäller för förste assistent hos lantbruksingenjör. Enligt ut-, talande i propositionen nr 224 till 1943 års riksdag (s. 94) kunde det förväntas, att till nämnda ingenjörsbefattningar vid vägväsendet skulle komma att befordras även vägmästare (A 13) och övervägmästare (A 16) med framstående duglighet och erforderlig teknisk underbyggnad.

Med hänsyn härtill och till de krav på teknisk utbildning och föregående praktisk verksamhet inom lantbruksingenjörsorganisationen, som ställdes på innehavare av förste assistentbefattning, lia de sakkunniga funnit fullt motiverat, att denna befattning i samband med dess överförande på ordinarie stat uppflyttades till 19 lönegraden. De sakkunniga ha sålunda föreslagit, att befattningen såsom ordinarie förste assistent hänfördes till lönegrad A 19.

De skäl, som anförts för den nu föreslagna löneställningen för förste assistent, motiverade enligt de sakkunnigas mening jämväl, att befattningen såsom assistent placerades i högre lönegrad än som nu vöre för denna befattning gällande. De sakkunniga lia därför föreslagit, att ordinarie assistentbefattning hänfördes till lönegrad A 16 och extra ordinarie assistentbefattning till lönegrad Eo 16.

I fråga om det erforderliga antalet befattningar i förste assistent- och assistentgraderna ha de sakkunniga omnämnt, att lantbruksstyrelsen i sin skrivelse den 24 maj 1944 ansett sig böra räkna med 42 förste assistenter och 52 assistenter. De sakkunniga lia emellertid hållit före, att antalet förste assistenter tills vidare borde bibehållas vid det nuvarande. Härvid lia de sakkunniga förutsatt, att en förste assistent skulle vara placerad i ett vart lantbruksingenjörsdistrikt. Vad anginge assistenterna ha de sakkunniga ansett en avsevärd ökning av deras anta! icke kunna undvikas. Enligt de sakkunnigas mening krävde ett rationellt utnyttjande av arbetskraften att varje extra ordinarie lantbruksingenjör tilldelades en extra ordinarie assistent, ökningen av assistentantalet vore enligt de sakkunnigas mening vidare påkallad av behovet att sörja för arbetets behöriga fortgång inom lantbruksingenjörsdistrikten till förebyggande av för markägarna menliga dröjsmål med planläggningen av begärda företag. För detta ändamål hade den nuvarande biträdespersonalen enligt de sakkunnigas mening visat sig otillräcklig. Hänsyn borde i detta sammanhang även lagas till vissa nya viktiga arbetsuppgifter, som ökade arbetsbördan inom distrikten. 1 sådant hänseende vore främst att beakta de arbeten med planläggning av kloakledningar på landsbygden, stundom kombinerade med torrläggningsföretag, vilka tillkommit som en följd av år 1941 genomförda ändringar i vattenlagen och vilkas antal visat sig alltmera tilltaga. Vidare komrne en utökad kontroll över underhållet av

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

utförda torrläggningsföretag jämte åtföljande planläggning av underhållsarbeten till väsentlig del att ankomma på lantbruksingenjöremas tekniskt utbildade biträden. Med hänsyn till det nu anförda ha de sakkunniga funnit sig böra beräkna en ökning av antalet assistentbefattningar från nuvarande 20 till 32.

De sakkunniga lia i detta sammanhang även betonat, att det förslag i fråga örn antalet biträdande tjänstemän hos lantbruksingenjörerna, som de sakkunniga framlagt, icke vore att betrakta såsom definitivt utan fastmera vore avsett att tjäna såsom grund för beräkning av avlöningsstat för lantbruksingenjörsorganisationen under det första budgetåret efter den nya ordningens genomförande.

d. Tekniska biträden.

Nuvarande förhållanden.

Tekniskt biträde antages av lantbruksingenjören (extra lantbruksingenjör, lantbruksstipendiat) efter medgivande av lantbruksstyrelsen. Någon teoretisk kompetens är författningsenligt icke föreskriven för anställning som tekniskt biträde. Hittills ha dock anställda tekniska biträden ofta plägat innehava särskild teoretisk utbildning av varierande art, såsom examen från lantbruksinstitut, tekniskt gymnasium, studentexamen m. m. Ett stort antal biträden ha dock haft en utbildning av lägre kvalitet.

Avlöning till tekniskt biträde bestrides av arbetsgivaren. Genom beslut av 1942 års riksdag ha de tekniska biträdena därutöver kommit i åtnjutande av avlöningsförbättring av statsmedel. Enligt Kungl. Majlis brev den 14 april 1944 gälla för närvarande i huvudsak följande grunder för avlöningsförbättringens åtnjutande.

Tekniskt biträde, som efter lantbruksstyrelsens medgivande innehaft anställning i sådan egenskap eller såsom assistent under tre år eller mera med en sammanlagd effektiv tjänstgöringstid av minst 24 månader, erhåller avlöningsförbättring genom ålderstillägg å 240 kronor för därefter infallande kalenderår om minst 8 effektiva tjänstgöringsmånader. På enahanda villkor må efter ytterligare tre anställningsår ålderstillägget utgå med 480 kronor, efter ytterligare tre år med 720 kronor, efter ytterligare tre år med 960 kronor och slutligen efter ytterligare tre år med 1 200 kronor.

Det åligger lantbruksstyrelsen att övervaka, att obehörig nedsättning i tekniskt biträdes avlöningsförmåner ej sker då biträdet tillerkännes avlöningsförbättring av statsmedel. Avlöningsförbättringen utbetalas vid ingången av kalenderåret näst efter det, för vilket densamma skall utgå.

Antalet hos lantbruksingenjörerna anställda tekniska biträden är icke konstant år från år utan växlar alltefter behovet av dylika arbetskrafter. Enligt uppgift i de sakkunnigas betänkande utgör för närvarande hela antalet omkring 25. Av dessa erhöllo för år 1943 11 befattningshavare statlig avlöningsförbättring. De sammanlagda avlöningsförmånerna av lön från arbetsgivaren jämte avlöningsförbättring av statsmedel, uppgingo enligt de sakkun-

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

nigas uppgift, fördelade på kalendermånad, för nedanstående antal befattningshavare till följande belopp.

5 .......................... 250—300 kronor

3 .......................... 300—350

1 .......................... 350—400

2 .......................... 400—450 »

De sakkunniga.

Anställningen som tekniskt biträde borde enligt de sakkunniga huvudsakligen betraktas som en passagetjänst för befordran lill assistent och förste assistent. Med hänsyn härtill vore det enligt de sakkunnigas mening att förorda. att vid nyantagning av tekniska biträden anställning bereddes ett så stort antal med för assistentbefattning erforderlig teoretisk kompetens, som erfordrades för rekrytering av ledigblivande assistentbefattningar. Avlöning till de tekniska biträdena borde utgå i form av arvode. Som begynnelsearvode ha de sakkunniga funnit ett belopp av 300 kronor i månaden lämpligt och skäligt. Detta arvodesbelopp skulle utgå även till agronomer, ingenjörer m. fl., vilka, utan att ha för avsikt att ägna sig åt lantbruksingenjörsverksamheten, önskade under någon kortare tid såsom tekniskt biträde praktisera på förevarande verksamhetsområde.

De sakkunniga ha funnit antagligt, att man framgent liksom hittills för fyllande av behovet av tekniska biträden med fördel skulle kunna anlita även personer, som saknade den för befordran till assistent erforderliga tekniska utbildningen och på grund därav bomme att längre eller kortare tid kvarstå i tjänst såsom tekniskt biträde. De sakkunniga ha därför ansett det rimligt, att arvodesbeloppet efter viss tjänstetid höjdes, och föreslagit att detta efter 3 år bestämdes till 350 kronor, efter ytterligare tre år till 400 kronor och efter ytterligare tre år till 450 kronor för månad. Tekniskt biträde med arvode har ansetts, åtminstone efter någon kortare prövningstid, i övrigt böra få komma i åtnjutande av vissa av de förmåner, som i civila icke-ordinariereglementet vore stadgade för extra tjänstemän, exempelvis semester, lön under sjukledighet och ersättning för tjänsteresa.

Med ledning av de från lantbruksstyrelsen inhämtade uppgifterna ha de sakkunniga beräknat antalet erforderliga tekniska biträden för nästa budgetår till omkring 30.

De sakkunniga lia som sin mening framhållit, att ett överförande till extra ordinarie anställning av de tekniska biträdena under vissa förhållanden borde anses skäligt. De ha härmed avsett sådana fall, då tekniskt biträde kvarstått i tjänst under en avsevärd tid, 10 å 12 år eller mera, eller då tekniskt biträde befunnes så dugligt, att det ur statsverkets synpunkt vore önskvärt att biträdet finge en fastare anställning. I dylika fall borde åtgärder vidtagas för beredande åt biträdet av extra ordinarie anställning med därav följande pensionsrätt, därvid en placering i lönegrad Eo 13 syntes kunna ifrågakomma. Med hänsyn till svårigheten att för närvarande bedöma behovet av dylika

Bihang lill riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 122.

G

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

extra ordinarie befattningar ha de sakkunniga förklarat sig icke kunna framlägga något förslag i detta hänseende.

e. Rit- och skrivbiträden.

Nuvarande förhållanden.

I enlighet med förslag i propositionen nr 204 till 1939 års riksdag godkände riksdagen anställande hos lantbruksingenjörerna av 24 extra ordinarie ritbiträden med placering i lönegraden Eo 7 samt 10 extra ordinarie kontorsbiträden med placering i lönegraden Eo 4. Lantbruksingenjörerna ha att för avlönande av dylika statsanställda biträden till statsverket inbetala bidrag med 175 kronor för varje ritbiträde och 125 kronor för varje kontorsbiträde, allt för månad räknat.

I enlighet med beslut av 1941 års riksdag (IX H. T., p. 8) har antalet ritbiträden nedsatts från 24 till 21.

För närvarande finnas statsanställda rit- och kontorsbiträden till ett antal av 32. Härtill komma enligt uppgift av de sakkunniga ett 10-tal rit- och skrivbiträden avlönade helt och hållet av lantbruksingenjörerna själva.

De sakkunniga.

Med motiveringen att befattningen såsom ritbiträde i de allra flesta fall för innehavaren bleve en sluttjänst, ha de sakkunniga ansett skäligt, att sådan befattning nu uppfördes å ordinarie stat. I betraktande av den huvudsakliga arten av de göromål, som vore förenade med denna befattning, ha de sakkunniga ansett, att befattningen samtidigt borde erhålla benämningen kanslibiträde. De sakkunniga ha förutsatt, att vid första tillsättandet av de ordinarie befattningarna såsom kanslibiträde tillsåges, att endast sådana sökande därtill befordrades, som hunnit prövas i icke-ordinarie anställning, samt att, där kvalificerad sökande icke anmälde sig, befattningen tills vidare uppehölles på förordnande.

Befattningen såsom kontorsbiträde borde enligt de sakkunnigas mening även i fortsättningen bibehållas såsom extra ordinarie i lönegrad Eo 4.

De sakkunniga ha beräknat ett ordinarie kanslibiträde för varje lantbruksingenjörsdistrikt. Beträffande biträdesbehovet i övrigt för framtiden ha de sakkunniga av skäl, som anförts i fråga om behovet av ökat antal assistenter, funnit att en viss ökning av antalet extra ordinarie kontorsbiträden bleve nödvändig. Därutöver har biträdesbehovet ansetts böra tillgodoses genom inrättande av ett antal befattningar som extra skrivbiträde i lönegrad Ex 2 och genom anlitande av tillfällig skrivhjälp. Varje e. o. lantbruksingenjör borde enligt de sakkunnigas mening tilldelas ett kontors- eller skrivbiträde. De sakkunniga ha föreslagit, att för nästkommande budgetår medel beräknades för 24 extra ordinarie kontorsbiträden och 10 extra skrivbiträden, varjämte ett mindre belopp, förslagsvis 5 000 kronor, upptoges för att möjliggöra anlitande av tillfällig biträdeshjälp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 83

f. dverg å ngsersåttning till vissa lant b r u k s i ngenjöre r.

De sakkunniga.

Inledningsvis lia de sakkunniga behandlat frågan om skyldighet för de nuvarande lantbruksingenjörerna att underkasta sig den av de sakkunniga föreslagna löneregleringen. Härom lia de sakkunniga anfört följande.

I propositionen nr 204 till 1939 års riksdag uttalade föredragande departementschefen, att i avvaktan på en blivande lönereglering ledigblivande lantbruksingenjörsbefattningar borde uppehållas allenast på förordnande. I enlighet med detta uttalande, mot vilket riksdagen icke framställde någon erinran, förklarade Kungl. Majit i brev den 9 juni 1939, att då lantbruksingenjörsbefattning vore eller bleve ledig, densamma skulle, i avvaktan på lönereglering för statens lantbruksingenjörer, tillsättas allenast medelst förordnande tillsvidare. Med upphävande av detta beslut förklarade sedermera Kungl. Majit genom brev den 19 juli 1940 att lanlbruksingenjörsbefattning, som vöre eller bleve ledig, skulle i vederbörlig ordning tillsättas, dock med det villkoret, att den utnämnde skulle vara skyldig underkasta sig den lönereglering för statens lantbruksingenjörer, som statsmakterna framdeles kunde komma att besluta.

Efter utfärdandet av sistnämnda brev ha fyra ordinarie lantbruksingenjörer transporterats och förordnats att vara lantbruksingenjörer i annat län samt fem extra lantbruksingenjörer utnämnts och förordnats att vara lantbruksingenjörer. I de fullmakter, som utfärdats för ifrågavarande nio lantbruksingenjörer, har intagits ett förbehåll örn skyldighet för dem att vara underkastade den lönereglering för statens lantbruksingenjörer, som statsmakterna framdeles kunde komma att besluta. Nu nämnda befattningshavare äro sålunda pliktiga att övergå till de nya avlöningsbestämmelser de sakkunniga föreslå.

övriga femton ordinarie lantbruksingenjörer torde med de för dem hittills gällande avlöningsbestämmelserna icke kunna anses skyldiga att mot sitt bestridande låta sig överföras till ny lönestat.

De sakkunniga lia vidare framhållit, att de föreslagna nya avlöningsbestämmelserna bomme att för åtskilliga av de nuvarande lantbruksingenjörerna medföra en icke oväsentlig beskärning av de inkomster, som de hittills uppnått och även i fortsättningen kunde beräknas komma att uppnå, därest det nuvarande lönesystemet ägde tillämpning. Detta bar föranlett de sakkunniga att till behandling upptaga frågan huruvida åtgärder borde vidtagas för att bereda dessa lantbruksingenjörer kompensation för inträffande inkomstminskning. Efter en redogörelse för 1934 års avdikningssakkunnigas förslag i denna del —- vilket innefattade att personliga lönetillägg å belopp varierande mellan 1 500 och 5 400 kronor skulle utgå oavkortade under de fem första åren från löneregleringens genomförande samt därefter avskrivas med en sjättedel årligen — ävensom däröver avgivna yttranden lia de sakkunniga för egen del anfört i huvudsak följande.

1 likhet med avdikningssakkunniga och de myndigheter, som yttrat sig liver deras betänkande, finna de sakkunniga skäligt, att de lantbruksingenjörer, som vid övergång till ny lönestat komma att lida minskning i sina inkomster av tjänsten, erhålla viss kompensation för sådan inkomstminskning. De sakkunniga anse sig böra framhålla angelägenheten av alt denna ersätt-

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

ning göres så pass förmånlig, att de lantbruksingenjörer, sorn icke kunna anses skyldiga att övergå till ny lönestat, skola finna det med sin fördel förenligt att underkasta sig de nya avlöningsbestämmelserna. Det ligger i sakens natur att, sedan all den hos lantbruksingenjörerna anställda biträdespersonalen blivit överförd till statsanställning, med avlöning uteslutande av statsmedel, det skulle bliva förenat med stora olägenheter icke minst i administrativt hänseende, därest ett större eller mindre antal av dessa lantbruksingenjörer skulle föredraga att kvarbliva vid det hittillsvarande lönesystemet.

Vad angår frågan om grunderna för beräknande av en övergångsvis utgående ersättning till lantbruksingenjörerna för minskad inkomst av tjänsten torde de sakkunniga till en början få erinra om att liknande spörsmål under de senare åren vid olika tillfällen varit föremål för övervägande och föranlett positiva beslut. I sådant hänseende må nämnas, att i samband med ikraftträdandet den 1 juli 1939 av de civila avlöningsreglementena genom kungörelse den 22 juni 1939 (nr 334) meddelades föreskrift om att befattningshavare, å vilken civila avlöningsreglementet eller civila icke-ordinariereglementet bleve tillämpligt, icke skulle efter ingången av år 1940 äga räkna sig tillgodo den provision för försäljning av stämplar, varom förmäldes i 42 § första stycket förordningen angående stämpelavgiften. I kungörelsen intogs emellertid en övergångsföreskrift av innehåll, att befattningshavare, som före den 1 juli 1939 varit berättigad till stämpelprovision och för år 1939 ägt uppbära dylik provision med minst 100 kronor, skulle för år 1940 äga tillgodoräkna sig oavkortad stämpelprovision, varefter denna för varje år skulle minskas med en femtedel och således upphöra med ingången av år 1945. Där provisionen med tillämpning härav under något år understege 100 kronor, skulle rätten till provision upphöra med det året.

Vidare må nämnas, att vid behandlingen vid 1942 års riksdag av frågan om lönereglering för häradshövdingarna bestämdes, att övergångsersättning skulle tillkomma häradshövding, som genom övergången till ny lönestat komme att lida löneminskning. Nämnda ersättning skulle beräknas på grundval av medelinkomsten under tioårsperioden 1933—1942. Under det första övergångsåret budgetåret (1943/44) skulle ersättningen utgå med fyra femtedelar av skillnaden mellan lön i lönegrad B 2, i förekommande fall ökad med avlöningsförstärkning, å ena sidan, och nämnda medelinkomst, å andra^ sidan. Övergångsersättningen finge dock icke överstiga 10 000 kronor för år. Vid jämförelsen skulle även rörligt tillägg och kristillägg inräknas.

På grundval av uppgifter som lämnats av de lantbruksingenjörer, vilka under hela 10-årsperioden 1934—1943 varit ordinarie, ha de sakkunniga gjort följande sammanställning över medeltalet av deras brutto- och nettoinkomster av taxa.

De sakkunniga lia påpekat, att taxeinkomsterna visat betydande variationer år från år ävensom att stora olikheter i inkomsthänseende rått de

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

olika lantbruksingenjörerna emellan. Detta framginge närmare av nedanstående av de sakkunniga upprättade sammanställningar över nettoinkomst av taxa i medeltal per år och befattningshavare under förenämnda 10-årsperiod, därvid under B. redovisats de befattningshavare som icke under hela perioden innehaft ordinarie lantbruksingenjörstjänst.

De sakkunniga ha framhållit, att den genomsnittliga nettoinkomst, vilken lantbruksingenjörerna intjänat med tillämpning av en av Kungl. Majit fastställd taxa, i de flesta fall utgjort en mycket avsevärd del av lantbruksingenjörernas inkomster av tjänsten och i vissa fall uppgått till eller rentav överskridit den fasta lön med därtill hörande tillägg, som tillerkänts dem genom deras inordnande å löneplan. Att i sistnämnda fall löneinkomsten varit resultatet av en högst betydande arbetsinsats från vederbörande befattningshavares sida ha de sakkunniga ansett ligga i öppen dag. Efter övergången till den nya lönestaten skulle möjligheten för lantbruksingenjörerna att genom ökad arbetsprestation inverka på löneinkomstens storlek ej längre förefinnas. Vid sådant förhållande och då de föreliggande medeltalssiffrorna rörande lantbruksingenjörernas inkomster av förrättningar hänförde sig till en så lång tidsperiod som tio år, ha de sakkunniga funnit det i och för sig billigt och skäligt, att till grund för beräknande av kompensation för uppkommande löneminskning Indes summan av befattningshavarens årslön omedelbart före övergången och hans genomsnittliga årliga nettoinkomst av förrättningar åren 1934—1943. I regel borde enligt de sakkunnigas mening skillnaden mellan denna summa och årslönen å. den nya lönestaten utgå såsom kompensation, lämpligen benämnd övergångsersättning under det första övergångsåret. Med hänsyn till de grundsatser, som i andra liknande fall tillämpats, lia emellertid de sakkunniga funnit sig böra för de lantbruksingenjörer, vilka åtnjutit de högsta taxeinkomsterna, förorda viss begränsning av övergångsersättningen. Sålunda lia de sakkunniga föreslagit, att i fall, då övergångsersättningen under första övergångsåret skulle överstiga 0 000 kronor, densamma fastställdes till detta belopp och i fall, då övergångsersättningen skulle ligga mellan 6 000 och 5 000 kronor, densamma begränsades till sistnämnda belopp.

86 Kungl. Majlis proposition nr 122.

I anslutning till vad som bestämdes beträffande övergångsersättningens avskrivande för häradshövdingarna bör enligt de sakkunnigas förslag övergångsersättningen till lantbruksingenjörema avskrivas med en tiondel under vart och ett av de följande åren. Om det nya avlöningssystemet tillämpades från och med den 1 juli 1945, skulle följaktligen övergångsersättningen komma att upphöra senast med utgången av budgetåret 1954/55. Vid jämförelsen mellan löneinkomsten före och efter övergången till den nya lönestaten borde enligt förslaget rörligt tillägg (dyrtidstillägg) och kristillägg liksom även, i förekommande fall, kallortstillägg inräknas.

De sakkunniga ha även övervägt frågan huruvida de lantbruksingenjörer, som enligt vad förut nämnts på grund av i fullmakt inryckt förbehåll vore skyldiga att underkasta sig de nya avlöningsbestämmelserna, borde tillerkännas övergångsersättning för löneminskning till följd av övergången till ny lönestat. I detta avseende ha de sakkunniga erinrat örn att vid bestämmande av övergångsersättning till häradshövdingarna undantag — utom i ett fall — icke gjordes för de häradshövdingar, som vid sin utnämning genom i fullmakten intaget villkor ålagts skyldighet att övergå på ny lönestat (prop. nr 198/1943; r. skr. nr 290/1943). De sakkunniga ha ansett, att även nyssnämnda lantbruksingenjörer borde få komma i åtnjutande av övergångsersättning enligt de av de sakkunniga förordade grunderna.

De sakkunniga ha med tillämpning av nyssnämnda grunder beräknat övergångsersättningarna under det första övergångsåret för de nuvarande lantbruksingenjörerna till följande belopp. (Inom parentes angivas de belopp, vartill övergångsersättningarna skulle ha uppgått, därest ovan nämnda begränsningar icke vidtagits.)

Lantbruks- Belopp

ingenjör kronor

Kindblom, K. G......... 6 000 (8 100)

Wallér, C.-H............ 6 000 (6 700)

Risberg, N. E............ 6 000 (6 600)

Olsson, F. M............ 6 000 (6 400)

Welin-Berger, A. II...... 6 000 (6 400)

Wadman, G............ 5 000 (5 900)

Berner, C.............. 5 000 (5 100)

Helin, I. P.............. 4 400

Hägglund, J. M.......... 4 300

Lantbruks- Belopp

ingenjör kronor

Hegethorn, G. H........... 3 600

Lindqvist, E. G............ 3 500

Welin-Berger, A. E......... 3 100

Zielfelt, E.................. 2 200

Hallin, S. G. V............ 2 000

Westling, K. F............. 1 900

Gustafsson, N. G........... 1 400

Öjefors, K. E.............. 800

Lingström, L. M............ 200.

Av sammanställningen framgår, att övergångsersättning skulle tillkomma inalles aderton lantbruksingenjörer. De övriga sex lantbruksingenjörema skulle enligt de sakkunnigas beräkningar genom övergången till ny lönestat icke komma att lida någon beräkningsbar löneminskning. Det sammanlagda beloppet av övergångsersättningar skulle under det första övergångsåret uppgå till 67 400 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

g. Kompensation till extra lantbruksingenjörer och lantbruk sstipendiater för minskade inkomster.

De sakkunniga.

I yttrande över avdikningssakkunnigas betänkande yrkade föreningen statens lantbruksingenjörer, att även extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater skulle tillerkännas kompensation för uppkommande löneminskning. De sakkunniga ha framhållit, att därest lönefrågan för denna ickeordinarie personal ordnades på sätt de sakkunniga i det föregående föreslagit, anledning till åtgärd som nyss nämnts i allmänhet icke torde komma att förefinnas. Skulle det visa sig, att vid extra lantbruksingenjörs eller stipendiats inplacering i löneklass å löneplan i civila icke-ordinariereglementet någon nämnvärd löneminskning uppkomme, syntes framställning få göras hos Kungl. Maj:t om placering i sådan löneklass inom den för honom fastställda lönegraden, att löneskillnaden i möjligaste mån eliminerades.

h. Övergångsanordn ingar.

De sakkunniga.

I fråga om de särskilda anordningar och bestämmelser som påkallas av den föreslagna löne- och omregleringen inom lantbruksingenjörsorganisationen ha de sakkunniga anfört följande.

Lantbruksingenjör som övergår på den nya lönestaten torde i fråga om löneklassplacering inom lönegraden A 29 böra få taga i beräkning den tid han tillhört lönegrad A 21 eller, vad angår lantbruksingenjör å äldre lönestat, lönegrad B 21. Den som vid övergången till den nya lönestaten exempelvis tillhör 24 löneklassen inom lönegrad A 21 eller samma löneklass inom lönegrad B 21 bör sålunda enligt de sakkunnigas mening inplaceras i 32 löneklassen av lönegrad A 29. Den som vid övergången exempelvis tillhör 21 löneklassen inom lönegrad A 21 eller samma löneklass inom lönegrad B 21 bör erhålla placering i 29 löneklassen samt därjämte för uppfattning i högre löneklass få taga i beräkning den tid han tillhört 21 löneklassen.

I fråga om placering i löneklass av extra lantbruksingenjör såsom extra ordinarie tjänsteman inom lönegrad Eo 24, lantbruksstipendiat såsom extra ingenjör inom lönegrad Ex 21, förste assistent såsom ordinarie tjänsteman inom lönegrad A 19, assistent såsom ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman inom lönegrad A 16 respektive Eo 16 samt ritbiträde såsom kanslibiträde inom lönegrad A 7 torde de i vederbörande avlöningsreglemente meddelade allmänna föreskrifterna rörande löneklassplacering böra äga tillämpning. Vid beräknande av arvoden till tekniska biträden synes del skäligt, att vederbörande tjänstemän få för erhållande av förhöjt arvode tillgodoräkna sig den tid de hos lantbruksingenjör innehaft anställning såsom tekniskt biträde, varvid de sakkunniga förutsätta, att ingen skall behöva lida minskning i nuvarande avlöningsförmåner vid övergången till statsanställning. Ordinarie lantbruksingenjör, som övergår till den nya lönestaten, bör efter övergången få uppbära övergångsvis utgående barntillägg i enlighet med de bestämmelser, som meddelats i kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 428) angående barntillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst.

Enär hittills åtnjuten inkomst enligt taxa för verkställda förrättningar i

88 Kunni. Maj.ts proposition nr 122-

tjänsten skulle efter löneregleringens ikraftträdande komma att inlevereras till statsverket, erfordras föreskrifter i fråga örn beräknande av ersättning för sådan förrättning, som vid övergången icke avslutats. Sådan föreskrift påkallas jämväl av det förhållandet, att enligt de sakkunnigas förslag vissa ändringar i taxebestämmelserna skulle träda i kraft samtidigt med löneregleringen. Lantbruksingenjör, extra lantbruksingenjör eller lantbruksstipendiat som vid tidpunkten för övergången icke avslutat påbörjad förrättning torde, örn förrättningen kan komma att avslutas inom ett år från övergången, ha att i samband med avslutandet upprätta räkning enligt före övergången gällande taxa samt insända denna till lantbruksstyrelsen med angivande av de förrättningsåtgärder, som härröra från tiden före övergången oell de som utförts efter nämnda tidpunkt. På lantbruksstyrelsen bör därefter ankomma att besluta örn det i räkningen upptagna beloppets fördelning på statsverket och förrättningsmannen. I fråga om förrättning, vilken icke kan avslutas inom nämnda tid av ett år,-torde det böra åligga förrättningsmannen att inom samma tid upprätta och till lantbruksstyrelsen insända räkning å den honom enligt dittills gällande taxa tillkommande gottgörelsen för intill tiden för övergången verkställda förrättningsåtgärder jämte förteckning över sagda åtgärder. Belopp, som på grund av nämnda räkningar tillkomma iorrättningsmännen, torde böra till dem utbetalas i den mån betalning inflyter från sakägarna.

De sakkunniga hålla före, att med hänsyn till de övergångsersättningar som föreslagits och de förmåner i övrigt som skulle följa med övergången, samtliga nuvarande ordinarie lantbruksingenjörer skola finna det med sina intressen förenligt att underkasta sig den nya löneregleringen. Då emellertid vissa av dem icke torde kunna mot sitt bestridande överföras på ny lönestat, synes en föreskrift höra meddelas om att icke övergångspliktig lantbruksingenjör, som ej vill underkasta sig den nya löneregleringen, har att till lantbruksstyrelsen därom göra anmälan före viss av Kungl. Majit fastställd dag.

För det fall att lantbruksingenjör efter sålunda gjord anmälan kvarstår å nu gällande lönestat erfordras — särskilt med hänsyn till att de biträdande tjänstemännen i distriktet skulle avlönas uteslutande med statsmedel — före skrifter för reglerande av hans inkomster av verkställda förrättningar. I detta avseende torde man icke kunna bortse från det beslut, som av 1942 års riksdag fattades med avseende på löneförmånerna för häradshövding, som i samband med genomförande av ny lönereglering icke ville underkasta sig denna. Enligt sagda beslut skulle sådan häradshövding bibehållas vid sina löneförmåner — lilli och tjänstgöringspengar, partiell löneförbättring, dyrtidstillägg och kristillägg — enligt före löneregleringen gällande grunder. Därjämte skulle ersättning tillkomma honom för den minskning i inkomster av tjänsten, som föranleddes av indragning till statsverket av häradshövdingarna tillkommande sportler. Denna ersättning skulle bestämmas till sådant belopp, att häradshövdingens samtliga löneförmåner komme att ungefärligen motsvara hans hittillsvarande genomsnittliga inkomst — med visst avdrag — i den mån denna inkomst icke överstege löneförmånerna för befattningshavare i lönegrad B 2, d. v. s. de löneförmåner, som å den nya lönestaten skulle tillkomma häradshövding i domsaga utan rätt till avlöningsiörstärkning.

Enligt de grundsatser som sålunda tillämpades för häradshövdingarna torde Kungl. Majit äga föreskriva begränsning jämväl av taxeinkomst som skall tillkomma lantbruksingenjör, vilken kvarstannar å hittills gällande lönestat. I anslutning härtill synes sådan lantbruksingenjör böra äga i fortsättningen uppbära — förutom lön enligt nu gällande lönegrad samt rörligt tillägg (dyrtidstillägg), kristillägg och, i förekommande fall, kallortstillägg— ersättning enligt gällande taxa för förrättningar i tjänsten. De sammanlagda inkomster-

Kunell. Maj.ts proposition nr 122.

na av lön jämte tillägg saint ersättning enligt taxa torde dock icke böra av honom få uppbäras till sammanlagt högre belopp än som skulle i lön jämte rörligt tillägg och kristillägg samt, i förekommande fall, kallortstillägg lia tillkommit honom, om han vid löneregleringens genomförande övergått på den nya lönestaten. Överskjutande taxeersättning bör inlevereras till statsverket såsom ersättning för de utgifter, statsverket genom löneregleringen åtoge sig i avseende å den biträdande personalens i distriktet avlönande, hyres- och materielkostnader m. m. Enligt de sakkunnigas mening bör sålunda förstatligandet av förvaltningen i distriktet ske oberoende av örn lantbruksingenjören övergår till ny lönestat eller han vill kvarstå vid det nuvarande lönesystemet.

Därest emellertid lantbruksingenjörens nuvarande sammanlagda inkomster av tjänsten —- lön jämte tillägg samt genomsnittlig nettoinkomst av taxa -— i nämnvärd mån överstiga vad som med nyss anförda inkomstbegränsning skulle tillkomma honom, torde framställning eventuellt få göras till riksdagen om beredande åt honom av personligt lönetillägg.

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag till lönereglering för personalen i lantbruksingenjörsdistrikten påkallar vissa ändringar i gällande avlönings- och andra författningar. Sålunda torde vad civila avlöningsreglementet angår stadgandet i 56 § 2 mom. böra utgå. Vidare böra i tjänsteförteckningen till reglementet göras de ändringar, som betingas av den nya lönegradsplaceringen för lantbruksingenjörerna samt av uppförande å ordinarie stat av befattningarna såsom förste assistent, assistent och kanslibiträde. Befattningen extra ordinarie assistent synes böra intagas i den bilaga, som tinnes fogad vid kungörelsen den 30 juni 1944 (nr 471) med föreskrifter i fråga örn placering i lönegrad av vissa extra ordinarie tjänstemän. Då vidare lantbruksingenjör efter omregleringen skall i avseende å rese- och traktamentsklass följa den för hans lönegrad gällande, bör det i tilläggsbestämmelserna till allmänna resereglementet under A införda särskilda stadgandet angående lantbruksingenjör rese- och traktamentsklass upphävas. I resereglementet för lantbruksingenjörerna böra vidtagas de ändringar, som påfordras genom de av de sakkunniga föreslagna nya traktamentsbeloppen. Slutligen torde ett flertal ändringar och kompletteringar bliva erforderliga i instruktionen för lantbruksingenjörerna.

i. Statens övertagande av l a ntb r u k singenjörsorga-

n i s atio ne n.

De sakkunniga.

Utöver de kostnader för lantbruksingenjörsorganisationen, som statsverket redan nu svarade för, såsom rese- och traktamentsersättningar samt sjukvård till statsanställd personal, borde enligt de sakkunnigas mening statsverket efter löneregleringens genomförande övertaga ansvaret för de omkostnader för tjänsten, som hittills burits av lantbruksingenjörerna själva. Hit hörde utgifter för hyra för tjänstelokal med uppvärmning, lyse, städning och telefon samt vidare möbler och kontorsmaskiner, rit- och skrivmateriel samt instrument och annan fältutrustning, som erfordrades för verksamhetens bedrivande. Vad som av sådana inventarier m. m. vid övergången innehades av lantbruksingenjörerna, borde i den mån det befunnes för statsverket ändamålsenligt, efter förslag och värdering av för ändamålet tillsatta

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

värderingsman, inlösas av statsverket. Därest extra ordinarie lantbruksingenjör befunnes böra stadigvarande stationeras på samma ort som ordinarie lantbruksingenjör, syntes böra undersökas möjligheten av att anordna gemensam lokal för båda befattningshavarnas verksamhet.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag om övergång till en sådan ordning att lantbruksingenjörerna skulle erhålla uteslutande statsavlöning och samtliga deras tjänstebiträden bliva statsanställda har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar med undantag av länsstyrelsen och förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört följande.

Borttagandet av lantbruksingenjörernas rätt till förrättningsersättning står i god överensstämmelse med den allmänna tendensen inom statsförvaltningen att avskaffa alla sportelinkomster. När det gäller befattningshavare med så självständigt och vad angår arbetsprestationens storlek okontrollerbart arbete som lantbruksingenjörerna måste man emellertid ställa sig tveksam till lämpligheten av denna anordning. Det torde vara obestridligt, alt lantbruksingenjörernas arbetsvecka är betydligt längre än den, som i allmänhet tilllämpas för tjänstemän i verk med reglerad arbetstid. Berövas lantbruksingenjörema helt sina sportelinkomster, måste man räkna med att de komma att upphöra med allt nu förekommande övertidsarbete. Och följden härav lärer bliva ett ökat behov av arbetskraft med samma kompetens som lantbruksingenjörerna. Ur ekonomisk synpunkt lärer sportlernas avskaffande därför otvivelaktigt komma att föra med sig ökade löneutgifter. Då emellertid för närvarande torde föreligga brist å personer med lantbruksingenjörs kompetens, synes den omedelbara påföljden av löneregleringen också komma att bliva brist på arbetskraft för torrläggningsföretagens planläggning och genomförande. Med hänsyn till den eftersläpning, som redan förekommer på detta område, måste denna påföljd anses synnerligen oläglig. Frånsett den rent principiella inställningen, att statstjänstemän böra vara helt statsavlönade, lärer till stöd för yrkandet om avskaffandet av sportlerna för lantbruksingenjörerna icke ha andragits något annat förhållande än att dessa på grund av sitt sportelintresse i vissa fall kunnat visa sig benägna att förorda torrläggningsföretag, vilkas ekonomiska bärighet varit tvivelaktigt. Även örn påståendena härom ej äro helt ogrundade, lärer med tillkomsten av de föreslagna torrläggningsnämnderna tillräckliga garantier skapas för att dylika mindre bärkraftiga företag framdeles icke komma till stånd. Under hänvisning till det sålunda anförda anser sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka den av de sakkunniga föreslagna löneregleringen för lantbruksingenjörerna.

Förvaltningsutskottet hos Malmöhus läns hushållningssällskap har uttalat den meningen att lantbruksingenjörernas fulla avlönande med statsmedel skulle komma att försinka torrläggningsärendenas handläggning och öka kostnaderna, varför utskottet ansåge nuvarande avlöningsformer böra i huvudsak bibehållas.

Liknande synpunkter ha anförts av Föreningen statens lantbruksingenjörer, som emellertid ej motsatt sig genomförandet av de sakkunnigas förslag.

Kunni. Maj:ls proposition nr 122.

91 Lantbruksstyrelsen har förklarat sig tillstyrka den föreslagna omläggningen av lantbruksingenjörernas avlöningsförhållanden m. m., icke med hänsyn till den ofta helt ovederhäftiga kritiken mot verksamheten utan huvudsakligen av den anledningen, att en dylik omläggning finge anses utgöra en nödvändig förutsättning för att jämväl tjänstebiträdena skulle kunna beredas hel statsanställning och därmed tillförsäkras större trygghet i existensvillkoren än vad som under hittillsvarande anställningsförhållanden varit möjligt.

I fråga om lönegrads placeringen för lantbruksingenjöjerna innehålla yttrandena i huvudsak följande.

Statskontoret har i samband med uttalanden rörande lantbruksingenjörernas utbildning givit uttryck för den meningen, att ett av besparingsberedningen framfört förslag örn två slag av förrättningsmän för planering av torrläggningar hade goda skäl för sig. Enligt detta förslag skulle flertalet förrättningsmän ha en huvudsakligen på agronomexamen grundad utbildning och ett mindre antal, såsom chefer för större distrikt, såväl agronomisk som teknisk utbildning. Anställnings- och avlöningsvillkoren påverkades enligt statskontorets mening givetvis av den organisation, som slutligen kunde bliva bestämd för torrläggningsverksamheten och de kompetenskrav, som uppställdes för förrättningsmännen. Även vid ett accepterande av de sakkunnigas organisationsförslag måste emellertid bestämda invändningar resas mot de föreslagna lönevillkoren. Sålunda ansåge statskontoret en placering högre än i 27 lönegraden utesluten.

Till närmare utveckling av sin mening har statskontoret anfört.

Nuvarande löneläge för lantbruksingenjörer — lönegrad A 21 jämte ersättning enligt taxa — utgår från beräkningen, att summan av en lantbruksingenjör årsinkomst av avlöning och taxa skulle ligga vid omkring 12 000 kronor, varav taxeinkomsterna antagits i medeltal belöpa sig till 4 000 kronor. I pensionshänseende skall befattningen anses tillhöra 26 lönegraden. Emellertid visar den nu verkställda utredningen, att den beräkneliga genomsnittsinkomsten av taxa för en ordinarie lantbruksingenjör ligger väsentligt högre än som tidigare antagits, eller vid 8 800 kronor för år, varför totalinkomsterna inom olika ortsgrupper ligga mellan 17 100 och 18 800 kronor i begynnelselön och mellan 18 800 och 20 600 kronor i slutlön. Det förefaller uppenbart, att de sakkunniga i sitt förslag till lönegradsplacering av lantbruksingenjörstjänsterna i samband med indragning av taxeinkomsterna till statsverket starkt påverkats av detta i förhållande till statens vanliga avlöningsprinciper onormalt höga löneläge. I anslutning till ett av 1934 års avdikningssakkunniga tididigare framlagt förslag förordas sålunda, att befattningen såsom ordinarie lantbruksingenjör placeras i lönegrad A 29. Statskontoret, som i yttrande över avdikningssakkunnigas förslag på angivna skäl förklarade sig icke kunna tillstyrka högre placering än i 26 lönegraden, måste alltjämt vidhålla sin uppfattning, att med ifrågavarande befattningar förenade arbetsuppgifter och ansvar svårligen göra en högre löneställning sakligt motiverad. Det må sålunda erinras, att till 26 lönegraden bl. a. hänförts jägmästare vid domänverket, vilka i fråga om utbildning, tjänsteåligganden och ansvar torde få anses minst jämställda med lantbruksingenjörema. Vill man taga hänsyn jämväl lill de åt vissa revirförvaltare utgående särskilda lönetilläggen lärer man i allt fall icke vid en dylik jämförelse kunna komma högre än till 27 lönegraden

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

eller samma lönegrad som tillämpas för vissa högre ingenjörstjänster vid kommunikationsverken. Men att i lönehänseende likställa lantbruksingenjörer med Överjägmästare bör enligt statskontorets mening vara uteslutet.

Skulle däremot lantbruksingenjörerna uppdelas på två kategorier, kommer lönefrågan i delvis ändrat läge. Det kan då måhända visa sig motiverat att hänföra ett mindre antal förste lantbruksingenjörer till lönegrad A 29 med hänsyn till de större kompetenskrav och det vidgade ansvar, som skulle vara förenade med chefskapet för större distrikt, medan för övriga lantbruksingenjörer en löneställning, motsvarande ungefär 24 lönegraden, sannolikt skulle visa sig tillräcklig.

Riksräkenskcipsverket har erinrat örn alt ämbetsverket i yttrande över 1934 års avdikningssakkunnigas betänkande föreslagit, att lantbruksingenjörerna skulle placeras i 28 lönegraden. Riksräkenskapsverket har funnit så mycket mindre anledning frångå detta sitt ställningstagande som de sakkunniga för aspiranterna på lantbruksingenjörsbanan föreslagit en förhållandevis mycket gynnsam befordringsgång.

Allmänna löne nämnd en, som förordat lantbruksingenjörernas inplacering i lönegrad A 28, har anfört följande.

Beträffande frågan om lantbruksingenjörstjänsternas bibehållande såsom fullmaktstjänster ha enligt lönenämndens mening tillräckliga skäl blivit anförda härför, varför lönenämnden ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning härutinnan. Vad åter angår lönegradsplaceringen, framgår av betänkandet, att allmänna civilförvaltningens lönenämnd i utlåtande över 1934 års avdikningssakkunnigas betänkande fann sig böra förorda, att lantbruksingenjörerna hänfördes till 28 lönegraden. Allmänna lönenämnden har på denna punkt kommit till samma resultat som nyssnämnda lönenämnd. Framhållas må, att en inplacering av lantbruksingenjörerna i 29 lönegraden kan förväntas medföra konsekvenser inom andra områden av statsförvaltningen. Vidare bör beaktas, att aspiranterna på lantbruksingenjörstjänst ha att enligt de sakkunnigas förslag emotse en tämligen gynnsam befordringsgång, vilken regelmässigt kan förväntas resultera i erhållande av ordinarie befattning såsom lantbruksingenjör. Då ej heller i övrigt sådana omständigheter kunna anses föreligga, att lantbruksingenjörernas placering i högre lönegrad än A 28 är tillräckligt motiverad, finner sig lönenämnden böra förorda, att inplaceringen sker i sistnämnda lönegrad.

Skiljaktig mening har anförts av ledamoten, förste vice talmannen Karl Magnusson, som yttrat följande.

Lantbruksingenjörernas arbetsuppgifter synas mig vara av sådant slag alt tjänstens placering på C-planen är synnerligen befogad även om detta skulle anses böra medföra en något högre lön än vid placering enligt A-planen. Deras arbete är nämligen av den ansvarsfyllda och ömtåliga beskaffenhet att större möjligheter böra förefinnas att avlägsna eller omflytta en uppenbarligen olämplig tjänsteman än som är möjligt med en fullmaktstjänsteman. Det är härvid tillräckligt att erinra om de talrika torrläggningsföretag, vilka misslyckats eller föranlett orimliga kostnader på grund av mindre tillfredsställande handläggning av lantbruksingenjör. Jag har därför inom lönenämnden förordat att lantbruksingenjörerna avlönas enligt G-planen.

Länsstyrelsen i Jämtlands lån har funnit en jämförelse med andra befattningshavare inom statsförvaltningen med ungefärligen enahanda arbets-

Kunr/l. Majlis proposition nr 122.

uppgifter giva vid handen, att den föreslagna placeringen i lönegrad A 29 vore väl högt tilltagen. Länsstyrelsen kunde därför ej tillstyrka, att lanthruksingenjörerna hänfördes till högre lönegrad än A 28.

Lantbruksstyrelsen, som tillstyrkt de sakkunnigas förslag om placering av lantbruksingenjörstjänsten i lönegrad A 29, har framhållit i huvudsak följande.

I yttrande över 1934 års avdikningssakkunnigas förslag anförde lantbrulÄstyrelsen i denna fråga bland annat följande.

»Såsom särskilt motiv för den relativt höga placeringen i 29 lönegraden åberopa de sakkunniga den för lantbruksingenjörerna föreskrivna långa utbildningstiden samt den ansvarsfulla arten av deras tjänsteuppgifter, vilka kunna få verkningar av djupgående ekonomisk räckvidd för såväl det allmänna som den enskilde. De sakkunniga uppdraga jämväl uti förevarande avseende en jämförelse med vägingenjörerna, som äro placerade i 28 lönegraden, och förklara de sakkunniga, att lantbruksingenjör bör erhålla något högre avlöning än den som fastställts för vägingenjör.

Beträffande placeringen i lönegrad av ordinarie lantbruksingenjör vill det förefalla lantbruksstyrelsen, som om den av de sakkunniga föreslagna placeringen skulle vara väl hög. Lantbruksstyrelsen vill med avseende härå exempelvis erinra, att byrådirektörerna i lantbruksstyrelsen med egen föredragning äro hänförda till 26 lönegraden, att fiskeriintendenterna, för vilka en lika lång utbildningstid är föreskriven som för lantbruksingenjörerna, likaledes äro tillförda 26 lönegraden samt att slutligen föredraganden för insjöfisket, som har byrådirektörs titel och för vilken en avsevärt längre utbildningstid är fastställd, är placerad i 28 lönegraden. Givetvis böra lantbruksingenjörerna på intet villkor hänföras till lägre lönegrad än vägingenjörerna. Under angivna förhållanden finner lantbruksstyrelsen för sin del, att en placering i 28 lönegraden av lantbruksingenjörerna är en väl avvägd och skälig sådan.»

Vad sålunda anfördes anser lantbruksstyrelsen fortfarande äga giltighet. Styrelsen finner sig emellertid, med särskild hänsyn till det förhållandet att en placering av lantbruksingenjörerna i lägre lönegrad än vad nu av de sakkunniga föreslagits kan befaras komma att allvarligt äventyra en tillfredsställande rekrytering av denna tjänstemannakår, böra förorda, att lantbruksingenjörerna placeras i lönegrad A 29. Med avseende härå förtjänar nämnas att — synbarligen med anledning av lantbruksingenjörsorganisationens förestående omläggning och därav befarad nedgång i lantbruksingenjörernas inkomster av tjänsten — rekryteringen till kåren under de senare åren så gott som helt avstannat, något som kan få^ de allvarligaste konsekvenser för verksamhetens fortsatta behöriga uppehållande.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har tillstyrkt placering i lönegrad A 29.

Föreningen statens lantbruksingenjörer har under framhållande, att de av de sakkunniga uträknade medelinkomsterna för lantbruksingenjörer ogynnsamt påverkats av krisförhållandena (inkallelser, högre biträdeslöner, dyrare materiel, borttagande av viss taxeinkomst m. lii.), som sin mening uttalat, alt de argument, de sakkunniga anfört för tjänstens placering i lönegrad A 29, väl motiverade en placering i lönegrad A 30. Härigenom skulle också de personliga lönetilläggen för vissa nuvarande distriktsinnehavare, vilka måste bliva i viss mån beroende på tillfälligheter och ovidkommande

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

omständigheter, kunna minskas i motsvarande mån. Men framför allt med hänsyn till en nu mera än någonsin påkallad hastigt förbättrad rekrytering, måste en mot den långa utbildningstiden svarande lönegradsplacering anses motiverad. Av 8 lantbruksstipendiatbefattningar vore för närvarande 6 vakanta, och några aspiranter funnes föreningen veterligen ej. Om snabb ändring därutinnan ej åstadkommes, torde örn ett fåtal år stor brist på förrättnftigsmän uppstå.

Även Statsverkens ingenjörsförbund har ansett lantbruksingenjörsbefattningens placering i lönegrad A 30 motiverad.

I fråga örn den icke-ordinarie ingenjörs perso nalén har i yttrandena anförts i huvudsak följande.

Statskontoret har förklarat att de föreslagna lönerna för den icke-ordinarie ingenjörspersonalen förefölle statskontoret anmärkningsvärt höga. Ett begynnelsearvode av 500 kronor för månad för ingenjörsaspirant måste i jämförelse med såväl till lantbruksstipendiat nu utgående arvode, 295 kronor, som den tingsmeriterade juristen under provtjänstgöringstiden i departement och vissa större centrala ämbetsverk vanligen tillkommande ersättningen, beräknad efter lönegrad Ex 11:8, anses rikligt tillmätt. Ett arvode å 400 kronor borde vara tillfyllest. Ej heller kunde statskontoret tillstyrka högre löneställning för extra ingenjör än lönegrad Ex 20 eller för extra ordinarie lantbruksingenjör än Eo 22.

Allmänna lönenämnden har funnit den av de sakkunniga föreslagna befordringsgången upp till lönegrad Eo 24 kunna förefalla väl snabb men med hänsyn till önskvärdheten av att trygga en fullgod rekrytering och under förutsättning, att här regelmässigt bleve fråga örn högskoleutbildade ingenjörer, icke velat göra någon erinran mot förslaget i denna del.

Lantbruksstyrelsen har erinrat örn sitt yttrande över 1934 års avdikningssakkunnigas förslag i förevarande avseende, däri lantbruksstyrelsen med hänsyn till dels sannolik befordringsålder, dels ock det förhållandet, att extra lantbruksingenjörsbefattning skulle vara den första tjänst, vartill befordran kunde vinnas å lantbruksingenjörsbanan, förklarat sig icke kunna tillstyrka högre lönegrad än den 23. Styrelsen har nu förmält att, ehuru styrelsen för sin del fortfarande vöre av den uppfattningen att 23 lönegraden kunde ur sakliga synpunkter anses fullt tillräcklig för här ifrågavarande befattningshavare, styrelsen dock funne sig av hänsyn till speciella rekryteringssvårigheter, nu böra tillstyrka, att de extra lantbruksingenjörerna placerades i lönegrad Eo 24. Styrelsen funne de sakkunnigas förslag om inrättande av befattningar som ingenjörsaspirant med ett årsarvode av 6 000 kronor och extra ingenjör i lönegrad Ex 21 välbetänkt och måhända ägnat att i någon mån stimulera rekryteringen på lantbruksingenjörsbanan. Styrelsen ville med avseende å de extra ingenjörernas utbildning framhålla, att det skulle för blivande lantbruksingenjörer vara av synnerligt värde, örn de kunde beredas tillfälle att under aspiranttiden genom någon tids tjänstgöring hos vattendomstol förskaffa sig närmare kännedom örn torrläggningsärendenas behandling i denna instans. Enligt vad styrelsen inhämtat

Kunni. Maj.ts proposition nr 122.

mötte från vattendomstolarnas sida intet hinder mot en sådan anordning. För ifrågavarande tjänstgöring borde lämpligen anslås en tid av ett halvi år. Det torde emellertid å andra sidan få anses angeläget, att den sammanlagda utbildningstiden för extra ingenjör icke förlängdes utöver vad de sakkunnigas förslag innebure. Detta önskemål kunde tillgodoses genom en avkortning av tjänstgöringen bos hushållningssällskap till ett halvt år.

Föreningen statens lantbruksingenjörer har anfört bland annat följande.

Vad beträffade de föreslagna extra ordinarie lantbruksingenjörernas, de extra ingenjörernas och ingenjörsaspiranternas löne- och anställningsförhållanden ville föreningen framhålla angelägenheten av, att deras villkor icke gjordes sämre än för annan i statens tjänst anställd personal med likartad utbildning, på det att en tillfredsställande rekrytering måtte kunna ordnas. Detta syntes ej ha tillräckligt beaktats av de sakkunniga. Föreningen ville särskilt understryka skäligheten och behovet av, att de extra ordinarie lantbruksingenjörerna placerades i lönegrad Eo 26. Härför talade bland annat deras långa och dyrbara utbildning, deras i allmänhet sena befordran till ordinarie befattning och deras verksamhet som självständiga förrältningsmän med i stort sett samma uppgifter och ansvar som distriktsinnchavama, vilket gjorde att de borde placeras i minst samma lönegrad som vägingenjörema.

I fråga örn de extra ingenjörernas utbildning har föreningen framfört samma förslag örn tjänstgöring i vattendomstol och avkortning av tjänstgöringen hos hushållningssällskap som lantbruksstyrelsen.

Statsverkens ingenjörs förbund har framhållit i huvudsak följande.

Enär inkomsten för särskilt de högre befattningshavarna genom löneregleringen kommer att minskas, är det nödvändigt, att begynnelselönerna hållas tillräckligt höga för att banan skall få erforderlig rekrytering. Detta tycks ej lia tillräckligt beaktats av de sakkunniga. De föreslå ett arvode på 500 kronor i månaden, d. v. s. något 100-tal kronor mindre än som utgår i ett flertal andra statliga verk och inom den kommunala och privata företagsamheten till nyutexaminerade civilingenjörer. Även i fortsättningen ligga de föreslagna lönerna åtskilligt under genomsnittsnivån.

Förbundet anser dessutom systemet med arvoden vara olämpligt i andra fall än då det rör sig örn rent tillfälliga uppdrag. I föreliggande fall bör inplacering ske i viss löneklass, varigenom dyrortsgruppering blir tillämplig på de utgående lönerna. Efter ett eller högst två års anställning böra ingenjörerna bliva extra ordinarie i likhet med i flertalet andra civila verk.

Hänsyn bör därjämte vid löneplaceringarna tagas till alt de blivande lantbruksingenjörerna väl i regel, på grund av den agronomiska utbildningen, få underkasta sig ett års längre studietid än civilingenjörer i allmänhet. Pä grund av det ringa antalet befattningar inom yrket äro befordringsutsikterna dessutom i hög grad beroende på åldersfördelningen bland befattningshavarna.

I anslutning till det anförda får förbundet föreslå följande befordringsgång. En nyantagen ingenjör placeras alt börja med i Ex 19. Sedan han efter bortåt ett års tjänstgöring hos lantbruksingenjör erhållit intyg örn lämplighet för fortsatt anställning placeras han ett år efter anställningens början (eller vid nästföljande kvartalsskifte) i Ex 21. Efter ytterligare ett år sker befordran lill Eo 21.

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

I fråga om den närmast följande utbildningen ha de sakkunniga föreslagit bl. a. ett helt års tjänstgöring lios hushållningssällskap. Enligt uppfattningen hos berörda ingenjörer kan denna tid ej anses väl utnyttjad och torde utan större olägenhet kunna nedskäras till ett halvt år. I stället får förbundet föreslå ett halvt års tjänstgöring vid någon av vattendomstolarna, som torde vara av stort värde för den framtida verksamheten som lantbruksingenjör.

De s. k. extra ordinarie lantbruksingenjörerna ha samma förrättningsmannakompetens som de ordinarie lantbruksingenjörerna men sakna särskilt distrikt. Deras placering i Eo 24, fem lönegrader under de ordinarie lantbruksingenjörerna, måste med hänsyn till de likartade arbetsuppgifterna anses vara alldeles för låg och medföra den konsekvensen, att en aldrig så lång tjänstgöring icke kan få tillgodoräknas i lönehänseende genom suddning efter befordran till ordinarie lantbruksingenjör. Sådan befordran, som är den enda inom denna befordringsgång, varigenom ordinarie befattning kan erhållas, sker därjämte först vid en relativt hög levnadsålder (40 å 45 år).

Förbundet får därför föreslå, att den grupp, som motsvarar de sakkunnigas extra ordinarie lantbruksingenjörer, placeras i 26 lönegraden och att hälften gives ordinarie ställning. De senare komma sålunda att bliva ordinarie lantbruksingenjörer utan särskilt distrikt i motsats till lantbruksingenjörerna med särskilt distrikt. Härvid kan tänkas, att de sistnämnda för att markera skillnaden i ställning och lönegrad givas titeln »lantbruksöveringenjör».

Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund har anfört i huvudsak följande.

Förbundet har icke kunnat undgå att finna det anmärkningsvärt, att enligt förslaget icke mindre än 32 tjänstemän, nämligen två ingenjörsaspiranter och 30 tekniska biträden, skulle bibehållas som arvodister. Arvodisterna ha icke ordnade allmänna anställningsvillkor. Under de senare åren lia de endast i otillräcklig omfattning och ibland icke alls erhållit kompensation för levnadskostnadsstegringen. Anställningsformen bör tillgripas endast då alldeles särskilda skäl — tillfällig anställning eller dylikt — föranleda härtill. Sådana skäl föreligga icke i dessa fall.

1936 års lönekommitté gör i detta hänseende i sitt betänkande med förslag till militärt icke-ordinariereglemente vissa betydelsefulla principuttalanden. Kommittén fann en utjämning av de skiftande lönevillkor, som tillämpas inom kontraktsanställningen, önskvärd. För personal med mera fortlöpande arbetsuppgifter och stadigvarande anställning måste denna anställningsform enligt kommitténs åsikt betraktas som otillfredsställande.

Befattningarna som ingenjörsaspiranter och tekniska biträden äro visserligen passagetjänster. Vederbörande ha emellertid utan varje spår av tvekan fortlöpande arbetsuppgifter. I den mån de passerat utbildnings- och prövostadiet böra de alltså enligt vedertagna principer erhålla anställning som extra ordinarie och dessförinnan som extra.

Lantbruksingenjörs och extra ordinarie lantbruksingenjörs likartade arbetsuppgifter motivera en högre lönesättning för de sistnämnda än lönegrad Eo 24. Många skäl tala otvivelaktigt för en placering av de extra ordinarie lantbruksingenjörerna i lönegrad Eo 29. För att uppnå en lämplig befordringsgång torde emellertid en placering i lönegrad Eo 26 vara att förorda. I lägst denna lönegrad synes i vart fall böra placeras samtliga nuvarande extra lantbruksingenjörer, som icke i samband med omorganisationen bliva ordinarie. För framtiden kunde däremot — alltjämt med hänsyn till befordringsgången — en differentiering möjligen vara motiverad med en del tjänster i lönegrad Eo 26 och en del i Eo 24.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 122.

97 De extra ingenjörernas placering i lönegrad Ex 21 är uppenbarligen för låg. Andra motsvarande befattningshavare inom statsförvaltningen äro i regel placerade i högre lönegrader. En placering i lägst lönegrad Ex 23 synes vara väl motiverad.

Ingenjörsaspiranterna böra enligt vår bestämda åsikt inplaceras i löneplan Ex, vilket ju bland annat är avsedd att innefatta just befattningshavare på utbildningsstadiet. Vid en inplacering i löneplan Ex synas ingenjörsaspiranterna skäligen böra hänföras till lönegrad Ex 19. Därest tjänsterna bliva arvodestjänster torde arvodet icke böra bestämmas till lägre belopp än 6 600 kronor om året.

Vid lönesättningen för extra ordinarie lantbruksingenjörer, extra ingenjörer och ingenjörsaspiranter torde hänsyn böra tagas bl. a. till följande förhållanden. De ingenjörer som ägna sig åt lantbruksingenjörsverksamheten ha som bekant ej endast civilingenjörsexamen utan därjämte jordbruksutbildning. De ha alltså längre utbildning än vanliga civilingenjörer. För att civilingenjörer skola föranledas att skaffa sig den extra lantbruksutbildningen, är det därför nödvändigt, att lönesättningen för kåren blir sådan, att den lockar vederbörande alt underkasta sig den extra tidsutdräkt och de ökade kostnader, som denna utbildning medför. Lönesättningen har hittills varit sådan, att de för lantbruksingenjörsverksamheten kvalificerade civilingenjörerna under utbildningsåren i yrket haft sämre inkomster än de civilingenjörer, som sakna lantbruksutbildning. Detta förhållande har helt naturligt medfört, att nyrekryteringen så gott som avstannat och alt avgången från yrket bland de yngre varit stor. De sakkunniga lia visserligen föreslagit betydande förbättringar. Dessa förbättringar torde emellertid icke vara tillräckliga för att framdeles tillförsäkra lantbruksingenjörsverksamheten en tillfredsställande nyrekrytering. Även örn de av oss här ovan föreslagna lönegradsplaceringarna skulle komma att godtagas, torde lönesättningen för kåren med hänsyn såväl till utbildningsförhållanden som till det högt kvalificerade och ansvarstyngda arbetet få betraktas som synnerligen låg.

Beträffande assistenter och tekniska biträden innehålla yttrandena i huvudsak följande.

Statskontoret har ansett anledning att rubba den av 1939 års riksdag godkända lönegradsplaceringen för förste assistenter (Eo 17) och assistenter (Eo 15) ej föreligga. Beträffande de tekniska biträdena har statskontoret funnit det rimligt, att sådana som uppfyllde kompetensfordringarna för befordran till assistent efter något års prov tjänstgöring vinna anställning som extra tjänstemän med placering i förslagsvis lönegrad Ex 11.

Allmänna lönenämnden har anfört följande.

Lönenämnden har, med beaktande av förste assistenternas självständiga ställning med avseende å dem åvilande arbetsuppgifter, funnit sig kunna biträda förslaget örn deras uppfattning till A 19. Beträffande assistenterna har inom lönenämnden yppats viss tvekan, huruvida deras arbetsuppgifter kunna anses motivera samma löneställning som tillkommer övervägmästare. Lönenämnden vill emellertid icke motsätta sig de sakkunnigas förslag beträffande de ordinarie assistenterna. I fråga örn de assistenter, som enligt förslaget skulle bliva extra ordinarie, synes det lönenämnden förtjänt av övervägande, örn de icke lämpligen borde kvarstå i Eo 15. Beträffande de tekniska biträdena får lönenämnden fästa uppmärksamheten vid, all anställning såsom tekniskt biträde enligt betänkandet bör betraktas såsom passagetjänst men att dylik anställning, enligt vad de sakkunniga anfört, kan komma att fortfara

Bihang till riksdagens protokoll lota. 1 sinni. Nr 122. 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

under 10—12 år eller ännu längre tid. Detta tyder på, att befattningarna såsom tekniskt biträde icke över lag kunna betraktas såsom passagetjänster. Enligt lönenämndens mening är de sakkunnigas förslag rörande de tekniska biträdena i behov av viss överarbetning. För sådana biträden, som icke taga kortvarig eller säsongbetonad anställning såsom tekniskt biträde i syfte att skaffa sig praktik för annan verksamhet, synes lönenämnden en befordringsgång böra tillskapas, varvid efter viss tids anställning mot arvode, förslagsvis under 1 år, antagning till extra tjänsteman i lämplig lönegrad skulle kunna äga ruin; efter skälig prövotid skulle därefter befordran till extra ordinarie i viss utsträckning regelmässigt kunna påräknas. Beträffande lönestäliningen finner lönenämnden ett begynnelsearvode av 300 kronor för månad lämpligt avvägt men hyser tvekan, om så pass hög lönegrad som Eo 13 bör fastställas såsom slutlönegrad.

Lantbruksstyrelsen har under framhållande av det angelägna i att erhålla väl kvalificerade tjänstebiträden i lantbruksingenjörsdistrikten tillstyrkt de sakkunnigas förslag till avlöningsbestämmelser för förste assistenter, assistenter och tekniska biträden.

Kalmar låns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt huruvida icke assistenterna bort föreslås i högre löneklasser än som skett.

Lantbruksingenjören i Uppsala län och Tekniska läroverkens ingenjörsförbund ha uttalat sig för placering i lönegraderna A 21 respektive A 19.

Föreningen statens lantbruksingenjörer har yttrat följande.

Föreningen vill framhålla angelägenheten av att tjänstebiträdenas anställnings- och avlöningsförhållanden icke bliva sämre, än som nu gälla för andra befattningshavare i statens tjänst med likvärdig utbildning, då en tillräcklig rekrytering härigenom skulle omöjliggöras. För närvarande är situationen härutinnan allt annat än tillfredsställande och den blir ohållbar, så snart den nuvarande stora knappheten på arbetskraft för torrläggningsföretagens utförande upphör, såvida icke dessförinnan avlöningsförhållandena hunnit på tillfredsställande vis regleras. De sakkunnigas förslag synes oss härutinnan tarva justering i åtskilliga avseenden.

Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund, vars yttrande jämväl åberopats av Föreningen lantbruksingenjör sassistenter, har anfört i huvudsak följande.

I likhet med vad som kräves beträffande ingenjörsbefattning inom vägorganisationen, fordras det av assistent och förste assistent, att vederbörande skall vara läroverksingenjör, d. v. s. ha avlagt examen vid statligt tekniskt läroverk. Härutöver måste emellertid nu ifrågavarande tjänstemän ha genomgått även lantbruks- eller lantmannaskola. Det är önskvärt med bättre jordbruksutbildning för assistenterna och därför bör krav uppställas på att vederbörande genomgått statsunderstödd lantbruksskola. Den jordbruksutbildning som förvärvas vid lantmannaskola är nämligen icke tillräcklig med hänsyn till de krävande arbetsuppgifter som åvila förste assistent och assistent. Vid prövning av förste assistents lönegradsplacering ha de sakkunniga tydligen förbisett att utöver ingenjörsutbildning även kräves lantbruksutbildning. Förste assistenterna ha i verkligheten en mycket självständig ställning. Stora fordringar ställas på dem i deras egenskap av lantbruksingenjörernas närmaste män.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

99 Av det stora antal förrättningar lantbruksingenjörerna ha att utföra mäste i praktiken så gott som allt arbete med förslagens utformning anförtros åt förste assistenterna och assistenterna. Dessa ha alltså i verkligheten långt mera kvalificerade arbetsuppgifter än vad som kan utläsas av författningarna. Klyftan mellan lantbruksingenjör och hans närmaste man -—- 10 lönegrader — är emellertid betydligt större än vad som eljest brukar förekomma inom statsförvaltningen.

Erinras må, att exempelvis å lönestaten för byggnadsstyrelsen finns upptagen en tjänst som assistent i lönegrad A 21 samt att för befordran till denna tjänst icke kräves högre utbildning än för lantbruksingenjörsassistenterna.

Alla skäl tala därför enligt vår mening för en placering av förste assistent i lägst lönegrad A 21.

För assistent äro de teoretiska kompetensfordringarna desamma som för förste assistent. Det föreligger ej heller någon annan skillnad beträffande själva arbetsuppgifterna än att de större och svårare uppdragen enligt sakens natur i regel anförtros åt de mera erfarna förste assistenterna. Ej sällan ankommer det dock även på assistenterna att handlägga dylika ärenden. Såväl assistenterna som förste assistenterna ha uppnått relativt hög ålder. (Medelålder resp. 51 och 45 år.) Även assistenttjänsterna bliva i många fall sluttjänster. Med hänsyn till nu angivna förhållanden synes ordinarie assistent icke böra placeras i lägre lönegrad än A 19. En placering av jämväl de extra ordinarie assistenterna i 19 lönegraden skulle vara väl motiverad. Med hänsyn till bl. a. önskvärdheten av en jämn befordringsgång vilja vi dock icke ifrågasätta högre lönegradsplacering för de extra ordinarie assistenterna än lönegrad Eo 18.

Även för de tekniska biträdena böra fastslås bestämda kompetensfordringar. Av dessa bör krävas både examen från statligt tekniskt läroverk och jordbruksutbildning. Det vöre vidare önskvärt, örn tekniskt biträde finge under någon tid, förslagsvis sex månader, tjänstgöra å lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå.

Benämningen tekniskt biträde är ur alla synpunkter olämplig. Den säger ingenting och användes aldrig som titel. Ingenjörsbiträde är bättre. Även de tekniska biträdena böra placeras som extra ordinarie och extra tjänstemän. Vad lönegradsplaceringen och fördelningen mellan nyssnämnda båda anställningsformer beträffar föreslås en begynnelseplacering i lönegrad Ex 13 med uppflyttning efter ett år till lönegrad Ex 15. Efter högst två års väl vitsordad tjänstgöring synes vederbörande därefter böra uppflyttas till lönegrad Eo 15, i vilken lönegrad man torde böra räkna med förslagsvis 15 tjänster. En liknande befordringsgång lärer numera förekomma tämligen allmänt för läroverksingenjörer inom statsförvaltningen.

Under alla förhållanden måste de föreslagna arvodesbeloppen anses helt otillfredsställande. Då det här säkerligen kommer att bliva fråga om relativt långa tjänstgöringstider är det icke lärlingslöner utan tjänstemannalöner, som här skola bestämmas. För högre lönesättning talar jämväl den otillräckliga eller helt obefintliga dyrtidskompensalion, som brukar utmärka arvodestjänsterna. Lägre arvodesbelopp än 5 400 resp. 4 200 kronor örn året lära därför icke skäligen böra ifrågakomma.

I fråga örn avlöningsförhållandena för rit- och s k r i v h i t r ä d e n innehålla yttrandena i huvudsak följande.

Allmänna lönenämndcn har framhållit, alt vissa av de extra ordinarie kon torsin Irädest jäns terna syntes efter närmare undersökning höra överfö-

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

ras till ordinarie stat. Vidare har nämnden understrukit, att den omständigheten att medel för nästa budgetår beräknades för 10 extra skrivbiträden i Ex 2, givetvis icke uteslöte, att ifrågavarande befattningshavare framdeles efter skälig prövotid kunde befordras till extra ordinarie.

Lantbruksstyrelsen har funnit förslaget örn inrättande av ordinarie kanslibiträdestjänster i lönegrad A 7 väl motiverat och ej haft något att erinra mot att kontorsbiträdena bibehölles i lönegrad Eo 4. Beträffande de extra skrivbiträdena i Ex 2 har styrelsen framhållit, att den föreslagna lönegradsplaceringen onekligen förefölle ganska låg, särskilt i betraktande därav, att det varit förenat med stora svårigheter att få lämpliga sökande till de nuvarande extra ordinarie kontorsbiträdestjänsterna. Då emellertid ifrågavarande biträdens tjänstgöring torde i avsevärd grad böra betraktas vara avsedd att bibringa vederbörande utbildning i på lantbruksingenjörsexpeditionerna förekommande göromål (elevtjänstgöring), syntes den föreslagna lönegradsplaceringen böra tills vidare godtagas.

Föreningen statens lantbruksingenjörer har framhållit, att det under senare tid visat sig omöjligt att få lämpliga sökande till de nu i lönegrad Eo 4 placerade befattningarna, emedan konkurrensen från andra håll varit för svår.

Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund har anfört i huvudsak följande.

I fråga om kanslibiträdena har förbundet för närvarande icke något att erinra örn den föreslagna lönegradsplaceringen. Redan de nuvarande arbetsuppgifterna skulle emellertid väl motivera en högre lönesättning beträffande en del tjänster. Arbetsuppgifterna kunde emellertid göras mera kvalificerade om kraven på god skolunderbyggnad, fackutbildning som kartriterska och färdighet i maskinskrivning något skärptes. Särskilt för sådan händelse torde framdeles de högst kvalificerade kanslibiträdena böra uppflyttas till kansliskrivare i lönegrad All. Möjligen kunde också en kontoristtjänst i lönegrad A 9 inrättas. En dylik anordning skulle icke behöva medföra några ökade kostnader för statsverket. De arbetsuppgifter vederbörande kansliskrivare eller kontorist i så fall skulle komma att fullgöra, skulle nämligen eljest ha måst anförtros åt ingenjörsbiträde eller assistent.

De sakkunniga ha räknat med 24 extra ordinarie kontorsbiträden i lönegrad Eo 4. Vid omorganisationen år 1939 anställdes 10 kontorsbiträden i lönegrad Eo 4. En del av dessa kvarstå alltjämt i samma befattning. Andra ha tjänstgjort i denna längre eller kortare tid. Samtliga dessa befattningshavare torde få anses ha genomgått tillräcklig -—de flesta för övrigt alltför lång — prövotid i icke-ordinarie anställning. Skäligen böra minst 10 av de föreslagna 24 tjänsterna i lönegrad Eo 4 i stället uppföras som ordinarie.

Beträffande personalbehovet inom lantbruksingenjörsorganisationen lia följande yttranden avgivits.

Lantbruksstyrelsen har ansett den av de sakkunniga beräknade personalen otillräcklig och härom anfört i huvudsak följande.

De sakkunniga lia föreslagit ett oförändrat antal lantbruksingenjörer eller 24 ävensom inrättandet av 6 befattningar såsom extra ordinarie lantbruksingenjör. Enligt lantbruksstyrelsens mening kunna med detta antal förrättnings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

män de berättigade anspråk på skyndsam handläggning av förrättningarna, som kunna ställas av förrättningssökandena, under inga förhållanden tillgodoses. Det kan nämligen med säkerhet förulses, att lantbruksingenjörema, sedan deras taxeinkomster bortfallit, komma att allmänt tillämpa en arbetsdag örn sju timmar samt, i motsats mot vad bitlills varit fallet, helt uttaga dem tillkommande semesterledighet. En icke obetydlig nedgång i arbetsprestationerna måste härav bliva en oundviklig följd. Storleken av denna nedgång kan givetvis icke i förväg med någon högre grad av säkerhet beräknas. Lantbruksstyrelsen anser sig emellertid kunna approximativt uppskatta densamma till 20 å 25 procent. Härjämte bör i detta sammanhang beaktas den betydande stegring av arbetsuppgifterna, som kommer att bliva en följd av att, på sätt de sakkunniga föreslagit, lantbruksingenjörema skola handhava en fortgående kontroll av underhållet av med statsmedel understödda torrläggningsföretag. En ökning av antalet förrättningsmän utöver vad i betänkandet föreslagits måste därför bliva ofrånkomlig, för den händelse det skall bliva möjligt att tillgodose förrättningssökandenas berättigade anspråk på att utan orimligt långa dröjsmål erhålla biträde av lantbruksingenjör. Den av de sakkunniga föreslagna ökningen av antalet tjänstebiträden hos lantbruksingenjörema är härvidlag ingalunda tillfyllest för verksamhetens uppehållande i önskvärd omfattning. Härtill behövs ovillkorligen nya självständigt arbetande förrättningsmän. Med avseende härå må även framhållas, att överlåtandet av en del mindre torrläggningsföretag på jordbrukskonsulenterna torde sakna nämnvärd betydelse i förevarande avseende, enär dessa lia full sysselsättning redan nied sina nuvarande arbetsuppgifter.

En ökning av antalet ordinarie lantbruksingenjörer finner lantbruksstyrelsen vara påkallad med hänsyn till torrläggningsverksamheten i Norrland, och särskilt i övre Norrland. Framförallt i sistnämnda landsdel torde det nämligen med hänsyn till det synnerligen stora antalet förrättningar och lantbmiksingen järs distink tens stora geografiska utsträckning bliva nödvändigt att verkställa en uppdelning och omreglering av distrikten. Med avseende härå må framhållas, att tidigare under en lång följd av år, intill dess torrläggningsverksamheten genom krigets inverkan avsevärt inskränktes på grund av bristande tillgång på arbetskraft, icke mindre än fem extra lantbruksingenjörer varit förutom tre ordinarie lantbruksingenjörer fullt sysselsatta såsom förrättningsmän inom Västerbottens och Norrbottens län. På grund av nuvarande otillräckliga tillgång på arbetskraft är emellertid sedan ett par år tillbaka endast en extra lantbruksingenjör placerad i Norrbottens län, varjämte en extra lantbruksingenjör tillfälligtvis förordnats tjänstgöra inom Västerbottens län. Denna inskränkning har fått till följd en betydande arbetsbalans hos förråt iningsmännen i nämnda båda län, något som måste betraktas såsom synnerligen beklagligt med hänsyn till nuvarande strävanden att höja jordbruket i Norrland.

Jämväl inom de mellersta och södra delarna av landet torde det bliva nödvändigt att under nämnda förulsiiltning i fråga örn verksamhetens bibehållande vid ålminslone dess nuvarande omfattning utöka antalet förrättningsmän, utöver vad de sakkunnigas förslag innebär.

Lantbruksstyrelsen finner sig på grund av det anförda nödsakad föreslå, att det av de sakkunniga föreslagna antalet förrättningsmän utökas med minst tre ordinarie och tre extra ordinarie lantbruksingenjörer. Såsom följd härav måste jämväl antalet tjänstebiträden ökas. Som tjänstebiträden hos var och en av sagda tre ordinarie lantbruksingenjörer böra nämligen anställas en förste assistent och ett kanslibiträde, varför man måste räkna med ytterligare tre ordinarie förste assistenter och tre ordinarie kanslibiträden. Här-

102 Kunrjl. Maj:ts proposition nr 122.

jämte synes av rekryteringsskäl ytterligare en extra ingenjör förutom de två av de sakkunniga föreslagna böra anställas.

Enligt lantbruksstyrelsens mening skulle följaktligen inom lantbruksingenjörsorganisationen erfordras följande befattningshavare.

Ordinarie tjänstemän.

Löngrad

1) 27 lantbruksingenjörer...................................... A 29

2) 27 förste assistenter ........................................ A 19

3) 20 assistenter .............................................. A 16

4) 27 kanslibiträden ........................................... A 7

lcke-ordinarie tjänstemän.

1) 9 extra ordinarie lantbruksingenjörer ....................... Eo 24

2) 12 extra ordinarie assistenter ............................... Eo 16

3) 24 » » kontorsbiträden .......................... Eo 4

4) 3 » ingenjörer......................................... Ex 21

5) 10 » skrivbiträden ...................................... Ex 2

6) 2 ingenj Örsåspiranter med arvode å 6 000 kronor

7) 30 tekniska biträden med arvoden från 3 600 kronor till 5 400

kronor allt efter anställningstidens längd.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit, att den orimligt långa tid, som under nuvarande förhållanden ofta förflöte, innan vissa förrättningar bleve slutförda, borde vid ett förstatligande av tjänstemannaorganisationen kunna avsevärt nedbringas. Det syntes emellertid ovisst om, även med den föreslagna ändringen beträffande lantbruksingenjörernas avlöningsförhållanden, ett fullt tillfredsställande resultat kunde nås. En utökning av antalet tjänstemän torde även bliva erforderligt. Inom länet syntes arbetsbelastningen i förening med länets betydande längd och bristfälliga kommunikationer kräva tillsättandet av ytterligare en lantbruksingenjör.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har påpekat vikten av att torrläggningsärendena handläggas snabbare än hittills. Förhållandena inom sällskapets område vore snart sagt olidliga. En utökning av befattningshavarnas antal vore ofrånkomlig så att inom varje hushållningssällskaps område komme att finnas en lantbruksingenjör med nödigt antal biträden. För sällskapets eget vidkommande kunde en som nu i Kalmar stationerad lantbruksingenjör icke i längden anses vara tillfyllest för nödig kontakt med torrläggningsnämnden och tillfredsställande handläggning av verksamheten.

Länsstyrelserna i Uppsala och Kristianstads län samt förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Uppsala län ha vänt sig mot de sakkunnigas förslag, att förste assistenterna skulle placeras en hos varje ordinarie lantbruksingenjör. I yttrandena har framhållits, att inom vissa distrikt för närvarande finnas två förste assistenter och att ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle föranleda icke önskvärda tvångsförflyttningar av befattningshavare med upp till 20 års tjänstgöring inom respektive distrikt. Hushåll-

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

ningssällskapet har föreslagit utökning av antalet förste assistenter till 30. Som skäl härför har anförts, att inom Uppsala län arbetet icke skulle kunna bedrivas med den intensitet, som fordrades, om antalet t jäns temedhjälpare skulle minskas. Det kunde nämnas att på lantbruksingenjörsexpeditionen förelåge vid senaste årsskiftet icke mindre än 52 icke påbörjade under föregående år inkomna framställningar örn laga syneförrättning.

Länsstyrelsen i Västmanlands lån har ansett sig böra på det kraftigaste understryka behovet av ytterligare arbetskrafter i lantbruksingenjörsdistrikten. Att biträdespersonalen hittills varit otillräcklig med påföljd att slutförandet av företag fördröjts till stort men för markägare kunde länsstyrelsen för sin del av egen erfarenhet vitsorda. Inom länet hade nämligen sedan många år tillbaka två större företag (sjön Tämnaren och Sagån) varit föremål för utredningar avseende sänkningar och regleringar i övrigt, vilka företag emellertid fått stå tillbaka för en hel del mindre sådana och därför icke kunnat slutföras. Verkningarna av denna ordning hade icke heller uteblivit. Stora arealer produktiv åkerjord hade gång efter annan blivit satta under vatten, vilket på sina håll nära nog inneburit ekonomisk katastrof för därav berörda jordbrukare.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har understrukit nödvändigheten av att lantbruksingenjörerna tilldelades biträden i sådan omfattning, att balansen av icke handlagda förrättningar nedbringades till ett minimum. I Skaraborgs län med dess omfattande torrläggningsverksamhet hade antalet balanserade förrättningar visat en oroväckande tendens att stiga.

Lantbruksingenjören i Skaraborgs län har anfört bland annat följande.

Torrläggningsintressets mycket märkbara ökning i Skaraborgs län under senare år nödvändiggör snarast möjliga ökning av antalet i länet tjänstgörande förrättningsmän och biträden. Under en lång följd av år har den statliga torrläggningsverksamheten i länet handlagts av distriktsinnehavaren och en i länet stationerad extra lantbruksingenjör och deras tjänstebiträden. Under de allra sista åren lia dessutom ett mindre antal förrättningar överlåtits på ett par utanför länet stationerade extra lantbruksingenjörer. Samtliga dessa ingenjörer lia fått så många förrättningar, som de uppgiva sig hinna utföra. Av nyförordnade syneförrättningar kvarstodo på distriktsinnehavaren:

Är 1939 .................... 25 st.

» 1940 .................... 19 >

» 1941 .................... 22 »

» 1942 .................... 25 »

» 1943 .................... 31 »

» 1944 .................... 74 » (den 21 12).

Om denna ökning fortsätter, behövs omedelbart och oberoende av ändringen i avlöningsförhållandena två nya förrättningsmän, vardera nied två ingenjörs- och elt ritbiträde. Örn en av jordbrukskonsulenterna i länet blir förklarad kompetent att handlägga enklare syneförrättningar, skulle detta hjälpa upp situationen i någon mån, dock endast om hushållningssällkapet anställer annan arbetskraft, som kan övertaga en del av hans nuvarande arbetsbörda.

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Föreningen statens lantbruksingenjörer har ansett de 12 föreslagna extra ordinarie assistentbefattningarna otillräckliga och förordat, att antalet sådana befattningar ökades till det dubbla för att förhindra det för närvarande mycket vanliga förloppet att ett tekniskt biträde, så snart det något så när blivit insatt i sina arbetsuppgifter, finge annan bättre betald anställning. Vidare skulle det ur rekryteringssynpunkt vara synnerligen lämpligt, om ett mindre belopp, förslagsvis 6 000 kronor per år, finge disponeras till ersättning åt praktikanter. Det hade under senare tid visat sig omöjligt att få lämpliga sökande till de nu i lönegrad Eo 4 placerade kontorsbiträdesbefattningarna, då konkurrensen från andra håll varit för svår. Det vore också uppenbart, att ett mera kvalificerat biträde behövdes icke blott i vart och ett av de 24 distrikten utan även hos var och en av de 6 föreslagna extra-ordinarie lantbruksingenjörerna. Dessutom funnes redan nu två mera kvalificerade biträden i flera distrikt. Behovet av sådana biträden kunde därför för närvarande uppskattas till 34. För att fylla behovet och möjliggöra en tillfredsställande rekrytering har föreningen föreslagit, att 10 befattningar som skriv- och ritbiträden i lönegrad Eo 6 utöver de av de sakkunniga föreslagna befattningarna inrättades. Möjligen kunde i så fall antalet föreslagna kontorsbiträdesbefattningar i lönegrad Eo 4 minskas något. ..lil il

Sveriges allmänna lantbrukstjånstemannaförbund och Föreningen lantbruksingenjörsassistenter ha framhållit, att antalet ordinarie lantbruksingenjörer borde ökas till 27. För att möjliggöra att vart och ett av de mest arbetstyngda distrikten skulle kunna få två förste assistenter och för att förebygga tvångsförflyttningar borde antalet sådana befattningar bestämmas till 30. Assistentbefattningarna borde av skäl som de sakkunniga anfört bliva minst 38, varav förslagsvis 20 ordinarie och 18 extra ordinarie. Inom vartdera av två distrikt tjänstgjorde för närvarande två ritbiträden. Jämväl andra distrikt hade behov av mera än ett kanslibiträde. Såväl med hänsyn härtill som för att undgå tvångsförflyttningar kunde antalet kanslibiträden icke sättas lägre än 30. Dessa beräkningar avsåge endast budgetåret 1945/46. Sedan erfarenhet vunnits av den nya organisationen, finge det bliva en fråga för sig att taga ståndpunkt till spörsmålet om de ytterligare tjänster, varav behov säkerligen komme att uppstå.

Enligt förbundets och föreningens mening borde för budgetåret 1945/46 beräknas följande organisation.

27 lantbruksingenjörer 30 förste assistenter ..

20 assistenter........

30 kanslibiträden.....

10 kontorsbiträden ... 3 lantbruksingenjörer

18 assistenter........

15 ingenjörsbiträden . 14 kontorsbiträden ... 2 ingenjörer........

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

2 ingenjörsaspiranter.............. i lönegrad Ex 19

15 ingenjörsbiträden ............... » » Ex 13

10 skrivbiträden ................... » » Ex 2

Statskontoret har rörande den beräknade ökningen av antalet assistentbefattningar från nuvarande 20 till 32 påpekat, hurusom assistentbehovet bleve beroende av den framtida omfattningen av torrläggningsverksamheten och den planerade underhållskontrollen. Med hänsyn till statskontorets uppfattning att avdikningsanslaget icke borde ökas syntes varsamhet vara påkallad vid utökning av personal, som vore avsedd att vinna stadigvarande anställning.

Beträffande frågan om övergångsersättning till vissa lantbruksingenjörer ha följande yttranden avgivits.

Allmänna lönenämnden har förklarat, att vad i de sakkunnigas betänkande anförts angående övergångsersättning till vissa lantbruksingenjörer föranledde intet annat uttalande från lönenämndens sida, än att ersättningen borde jämkas uppåt, därest lönenämndens förslag örn lantbruksingenjörernas placering i lönegrad A 28 vunne beaktande.

Lantbruksstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

Lantbruksstyrelsen, som icke haft tillgång till de sakkunnigas undersökningsmaterial och sålunda icke kunnat i detalj pröva de sakkunnigas förslag örn övergångsersättning, finner sig icke kunna göra något mera bestämt uttalande i berörda fråga. Styrelsen kan emellertid icke underlåta att giva uttryck åt vissa betänkligheter med avseende pa de sakkunnigas beräkning av de till de olika lantbruksingenjörerna utgående ersättningsbeloppen. Dessa ha, enligt vad de sakkunniga framhållit, grundats på av vederbörande lantbruksingenjörer uppgivna nettoinkomster enligt taxa för uppdrag i tjänsten. Med avseende härå vill lantbruksstyrelsen framhålla, att taxebestämmelsema i förevarande avseende äro gemensamma för samtliga förrättningsmän, ävensom att förrättningarna äro i samtliga distrikt av i stort sett likartad karaktär. Vid sådant förhållande hade det kunnat förutsättas, att nettoinkomstens storlek bort i de särskilda fallen bliva i stort sett beroende av förrättningarnas antal och verksamhetens areala omfattning. Av lantbruksstyrelsen verkställda stickprov ha emellertid härutinnan givit mycket överraskande resultat. Såsom exempel härpå må nämnas, att en lantbruksingenjör, som under åren 1935— 1943 årligen i medeltal handlagt endast 85 förrättningar med en sammanlagd areal av 475 hektar, föreslagits skola erhålla en övergångsersättning under det första övergångsåret av 5 000 kronor, medan motsvarande ersättning till en annan lantbruksingenjör, som under samma period årligen i medeltal handlagt 278 förrättningar med en sammanlagd areal av 1 912 hektar, skulle komma att uppgå till allenast 800 kronor. Dylika i detta och andra fall förekommande, mer eller mindre avsevärda divergenser synas lantbruksstyrelsen svårförklarliga och giva ett bestämt intryck av att vid avgivandet från vederbörande lantbruksingenjörers sida .av uppgifter örn nettoinkomstens storlek icke tillämpats enhetliga grunder. Lantbruksstyrelsen vill med anledning härav ifrågasätta, huruvida icke för ernående av full likställighet och rättvisa i förevarande avseenden det slutliga bestämmandet av övergångsersättningarnas belopp borde föregås av en ny undersökning i fråga örn storleken av lantbruksingenjörernas hittillsvarande nettoinkomster enligt lantbruksingenjörstaxan.

10G

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Föreningen statens lantbruksingenjör er har yttrat följande.

Ett konsekvent tillämpande av principerna för övergångsersättning fordrar, att viss kompensation gives även åt några av de återstående åtta ordinarie lantbruksingenjörerna och åt samtliga nuvarande extra lantbruksingenjörer. Efter vad vi erfarit, torde det förhålla sig så, att åtminstone fyra av de förstnämnda nu sitta med högre årsinkomst, än som blir fallet efter övergång till nya lönestaten enligt de sakkunnigas förslag, och vad beträffar de nuvarande extra lantbruksingenjörerna, så ha de under mycket ogynnsamma förhållanden genomgått sin utbildning i förhoppning att få kompensation härför genom de möjligheter, som det nuvarande taxesystemet ger. Någon juridisk rätt att få ersättning härför ha de givetvis ej, men skäligheten synes tala för, att kompensation i någon form herodes dem.

Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund har funnit starka billighetsskäl tala för de sakkunnigas förslag om övergångsersättning samt beträffande extra lantbruksingenjörerna anfört samma synpunkter som Föreningen statens lantbruksingenjörer.

Lantbruksingenjörerna A. S. A. Danielsson, P. G. von Heideken, S. O. Berg och W. J. R. Arfwedson, vilka icke föreslagits skola tillerkännas övergångsersättning, ha gjort gällande att de sakkunnigas uppfattning, att de ej komme att lida någon beräkningsbar inkomstminskning ej vore med verkliga förhållandet överensstämmande. För dem, vilka utnämnts till lantbruksingenjörer under åren 1941—1943, gällde att tjänsten först under de sista åren, till vilka hänsyn ej syntes ha tagits vid de sakkunnigas beräkning, medfört de inkomster, som torde få anses som normala inom vederbörande distrikt. De årliga inkomstminskningar, som uppkomme vid jämförelse mellan å ena sidan deras medelinkomster av tjänsten under åren 1943—1944 och å andra sidan lön enligt lönegraden A 29, inberäknat rörligt tillägg och kristillägg samt i förekommande fall kallortstillägg, utgjorde för Danielsson 3 900 kronor, för von Heideken 3 200 kronor, för Berg 3 200 och för Arfwedson 2 400 kronor. De lia därför hemställt att tillerkännas övergångsersättning enligt av de sakkunniga angivna grunderna med nyssnämnda belopp.

Lantbruksingenjören L. M. Lingström har framhållit, att en lantbruksingenjörs inkomster vore i hög grad beroende av dugligheten hos de biträden han hade att tillgå. Även den större eller mindre noggrannhet, varmed förrättningarna handlagts, inverkade på inkomsten. Att till grund för blivande löneförmåner endast lägga en förutvarande inkomst, som därtill beräknats under ogynnsamma kristidsförhållanden, syntes därför icke vara rättvist. Lingström hade under nära två år av den tid, som de sakkunnigas undersökningar avsåge, saknat ritbiträde, till vars avlönande bidrag eljest skolat utgå av statsmedel. 1934 års avdikningssakkunniga hade för honom föreslagit en övergångsersättning av 2 000 kronor. Med hänsyn såväl till nämnda omständigheter som till det förhållandet, att hans nettoinkomst av förrättningar under år 1944, 7 167 kronor, med omkring 3 000 kronor överstigit hans beräknade medelinkomst av taxa för åren 1934—1943, hemställde han att bliva tillerkänd en övergångsersättning för första året av 3 000 kronor.

Riksräkenskapsverket har under erinran om sitt uttalande i yttrande över

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

1934 års avdikningssakkunnigas betänkande ifrågasatt om tillräckliga skäl förelåge att utsträcka avvecklingsperioden för övergångsersättningen utöver nio år.

De sakkunnigas förslag rörande över gång sanordningar saint statens övertagande av 1 an tbruksingenjörsorganisationen ha i yttrandena lämnats utan huvudsakliga erinringar. Från några håll har understrukits vikten av att tillräckligt lång tid får förflyta mellan riksdagens beslut rörande omorganisationen och dess ikraftträdande för att ej reda, ordning och rättvisa skola äventyras.

i

Vid den behandling av frågan om lantbruksingenjörsorganisationens fulla förstatligande som i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 204 ägde rum vid 1939 års lagtima riksdag, anslöt sig riksdagen till den i propositionen uttalade meningen, att lantbruksingenjörerna borde göras oberoende av taxeinkomster och deras tjänstebiträden beredas statsanställning. Emellertid ansågs det lämpligt att låta omorganisationen äga rum i två etapper. I följd härav beslöts att staten då endast skulle övertaga ansvaret för den del av biträdespersonalen, varav ett mera stadigvarande behov förelåge. Övrig biträdespersonal skulle som dittills anställas och avlönas av förrättningsmännen själva. Frågan örn lantbruksingenjörernas, extra lantbruksingenjörernas och lantbruksstipendiaternas framtida avlöningsförmåner skulle göras till föremål för fortsatt övervägande.

Såsom framgår av de sakkunnigas betänkande tala flera skäl för att tiden nu är inne att genomföra den tilltänkta omorganisationen. Förhållandena inom torrläggningsverksamheten ha sålunda i vissa hänseenden icke varit tillfredsställande. Betydande förseningar av torrläggningsföretagens planläggning ha förekommit. Den omständigheten att de blivande anställnings- och av- (löningsförhållandena på lantbruksingenjörsbanan icke varit fastställda torde ha varit en viktig anledning till att banan under senare år icke förmått locka ett tillräckligt antal aspiranter. Sålunda har ett flertal befattningar som extra lantbruksingenjör och lantbruksstipendiat till men för torrläggningsverksamheten varit obesatta. Behov har även visat sig föreligga av en icke obetydlig ökning av biträdespersonalen. Med hänsyn till det anförda anser jag mig böra förorda att frågan örn löne- och anställningsförhållandena för den till torrläggningsverksamheten knutna personalen nu upptages till slutligt avgörande.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget till anställnings- och avlöningsvillkor synes mig vara av beskaffenhet att kunna med vissa mindre avvikelser godtagas.

Vad angår lantbruksingenjörerna anser jag visserligen i likhet med de sakkunniga vissa skäl kunna åberopas för befattningens placering i lönegrad A 29. I anslutning lill vad allmänna lönenämndens majoritet funnit skäligt finner jag mig dock icke böra föreslå tjänstens placering i högre lönegrad än A 28. Denna lönegrad synes mig böra gälla för tjänsterna i samtliga län. Såsom de sakkunniga förordat torde såväl för lantbruksingenjörerna som för

Före-

draganden.

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

dessas biträdande tjänstemän böra föreskrivas förbud att från kommuner eller enskilda mot ersättning mottaga uppdrag som beröra lantbruksingenjörsverksamheten.

Den nu föreliggande stora arbetsbördan inom lanlbruksingenjörsdistrikten har som jag tidigare berört på många håll förorsakat en betydande balans av oavgjorda ärenden. Som i några yttranden framhållits föranledes därav för markägarna ofta en mycket lång väntan på de torrläggningsplaner varom de ansökt. Fall lia även förekommit då förrättningar dragit oskäligt långt ut på tiden. Huruvida dessa missförhållanden bero på att antalet förrättningsmän varit otillräckligt eller av brist på biträdespersonal är svårt att avgöra. I syfte att få bättre förhållanden till stånd vill jag förorda en viss icke alltför obetydlig utökning av biträdespersonalen. Det synes även kunna övervägas att öka antalet förrättningsmän. Innan denna fråga upptages till slutligt avgörande, torde det dock vara skäl att avvakta verkningarna av den av mig nu förordade åtgärden. Emellertid förutsätter jag att detta spörsmål följes med uppmärksamhet så att, därest ytterligare kvalificerade förrättningsmän skulle visa sig av behovet påkallade, åtgärder så snart som möjligt kunna vidtagas i syfte att få bristen avhjälpt.

Beträffande befordringsgången för den icke-ordinarie ingenjörspersonalen kan jag med i det följande angivna avvikelser ansluta mig till de sakkunnigas förslag i förevarande avseende. Aspirant på lantbruksingenjörsbefattning synes, sedan han förvärvat för lantbruksingenjörsbanan föreskriven teknisk utbildning, böra av lantbruksstyrelsen antagas till ingenjörsaspirant för högst ett år. Under denna tid bör aspiranten fullgöra provtjänstgöring i enlighet med vad de sakkunniga närmare angivit. Såsom jag inledningsvis framhållit synes mig ingenjörsaspiranternas lantbruksutbildning tills vidare böra som hittills vara förlagd till lantbrukshögskolan. Till den därstädes anordnade ettåriga utbildningskursen för lantbruksingenjörsaspiranter bör av lantbruksstyrelsen hänvisas aspirant, som under nämnda provtjänstgöring befunnits lämplig för banan. Efter att ha med godkänt vitsord genomgått kursen vid lantbrukshögskolan skall aspiranten av lantbruksstyrelsen kunna antagas till extra ingenjör, varefter han såsom de sakkunniga förordat bör tjänstgöra minst ett år som tjänstemedhjälpare åt lantbruksingenjör, ett halvt år å lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå och omkring ett år som kontrollant eller arbetsledare vid lämpligt arbetsföretag. Härefter torde extra ingenjören, örn han på tillfredsställande sätt fullgjort sin tjänstgöring och befinnes kompetent att självständigt handlägga syneförrättningar rörande marks torrläggning, böra kunna förordnas till extra ordinarie lantbruksingenjör. Den nu angivna befordringsgången avviker såtillvida från de sakkunnigas förslag som antagningen till extra ingenjör kommer att ske omkring ett år senare än de sakkunniga förordat och tjänstgöringen hos hushållningssällskap uteslutits. Sistnämnda åtgärd har jag ansett nödvändig för att motverka den förlängning av utbildningstiden som ett bibehållande av lantbruksutbildningen vid lantbrukshögskolan innebär i förhållande till de sakkunnigas förslag. Om nämnda utbildning, såsom jag fin-

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

ner önskvärt, framdeles kan äga rum samtidigt med den tekniska utbildningen, synes mig aspiranten i likhet med vad de sakkunniga förordat böra efter ett års provtjänstgöring antagas till extra ingenjör samt därefter under anställningen som extra ingenjör jämväl fullgöra tjänstgöring hos hushållningssällskap under ett halvt år och, såsom i ett flertal yttranden föreslagits, vid vattendomstol under likaledes ett halvt år.

I några yttranden har framhållits, att avlöningsförhållandena för den ickeordinarie ingenjörspersonalen enligt de sakkunnigas förslag skulle bliva väl förmånliga i betraktande av den gynnsamma befordringsgången. Med hänsyn till de anställningsvillkor som i nuvarande läge gälla för ingenjörer med högskoleutbildning samt vikten av att till torrläggningsverksamlieten må kunna förvärvas goda krafter anser jag mig emellertid icke kunna tillstyrka, att dessa befattningshavare erhålla sämre löneställning än de sakkunniga föreslagit. Följaktligen torde till ingenjörsaspirant böra utgå arvode med 500 kronor i månaden, befattningen som extra ingenjör bör hänföras till lönegrad Ex 21 och befattningen som extra ordinarie lantbruksingenjör till lönegrad Eo 24. Vad särskilt angår ingenjörsaspirant och extra ingenjör bör emellertid understrykas, att den nu förordade, jämförelsevis gynnsamma löneställningen är betingad av den rådande svårigheten att förvärva lämplig arbetskraft och således icke får betraktas som prejudicerande för framtiden. Såsom de sakkunniga föreslagit lärer ingenjörsaspirant böra medgivas vissa särskilda förmåner, såsom semester enligt för extra tjänstemän gällande grunder samt ersättning vid tjänsteresa.

Antalet befattningar som extra ordinarie lantbruksingenjör bör som de sakkunniga uttalat bestämmas så att .rekryteringsbehovet på lantbruksingenjörsbanan fylles och behovet av biträdande föi-rättningsmän i de mera arbetstyngda distrikten kan tillgodoses. Ingenjörsaspiranter böra antagas till det antal som är förenligt med en jämn befordringsgång. För nästkommande budgetår vill jag förorda, att å tjänsteförteckningen uppföras 6 befattningar som extra ordinarie lantbruksingenjör samt att medel beräknas för anställande av 2 extra ingenjörer. Den minskning som detta innebär i förhållande till nu medgivet antal befattningshavare är betingad därav att på banan icke torde under samma budgetår vara att tillgå ett större antal för sådana befattningar kompetenta ingenjörer än nu angivits.

Medel torde dessutom böra beräknas till avlöning av 2 ingenjörsaspiranter.

I likhet med de sakkunniga anser jag goda skäl tala lör att förste assistenterna, vilka nu äro placerade i lönegrad Eo 17, upptagas såsom ordinarie befattningshavare i lönegrad A 19. En sådan befattningshavare torde böra avses för varje lantbruksingenjörsdistrikt. För alt undvika mindre önskvärda tvångsförflyttningar bör emellertid övergångsvis ordnas så alt, där i ett distrikt nu finnas två förste assistenter, denna anordning tillsvidare får fortbestå och de distrikt som under övergångstiden nödgas avstå från förste assistent i stället tillgodoses med väl kvalificerad arbetskraft i assistentgraden. Vad angår assistenterna, vilka för närvarande tillhöra lönegrad Eo 15, anser jag, i anslutning lill vad de sakkunniga föreslagit, en viss förbättring

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

av deras anställningsförhållanden vara motiverad. Av skäl som i det föregående framhållits och som närmare utvecklats av de sakkunniga erfordras en icke obetydlig ökning av denna personalgrupp. Jag vill därför ansluta mig till förslaget om inrättande av 20 assistentbefattningar i lönegrad A 16 och 12 i lönegrad Eo 16. Frågan örn det för framtiden erforderliga antalet assistenter bör såsom de sakkunniga anfört tagas under vidare övervägande sedan närmare erfarenhet vunnits örn personalbehovet efter omorganisationen.

Befattningarna som tekniskt biträde torde i allmänhet böra utgöra rekryteringstjänster till assistentbefattningarna. Det är därför angeläget att de för antagning till assistent gällande kompetenskraven i regel uppfyllas av den som skall anställas som tekniskt biträde. Att föreskriva detta som oeftergivligt villkor torde emellertid icke vara önskvärt, enär möjligheten synes böra lämnas öppen att för vissa arbetsuppgifter anställa även annan lämplig arbetskraft.

Anslagsbehovet till avlöningar för tekniska biträden torde i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag böra för nästa budgetår avvägas för ett personalbehov av 30 biträden och upptagas till 117 000 kronor. Det lärer få ankomma på Kungl. Majit att efter närmare övervägande taga ställning till anställningsformen och avlöningsvillkoren för denna personal.

De nuvarande befattningarna som ritbiträde i lönegrad Eo 7 synas som de sakkunniga förordat böra omändras till kanslibiträden i lönegrad A 7, därvid en sådan befattning beräknas för varje lantbruksingenjörsdistrikt. Vad jag i det föregående anfört om åtgärder till förebyggande av tvångsförflyttning av förste assistenter synes böra äga motsvarande tillämpning i fråga örn kanslibiträdena.

Anslag synes mig vidare böra beräknas för anställande av 24 kontorsbiträden i lönegrad Eo 4 och 10 skrivbiträden i lönegrad Ex 2, varjämte ett belopp av 5 000 kronor bör upptagas för tillfällig biträdeshjälp.

För flertalet av de nuvarande lantbruksingenjör er na föranleder en övergång till de föreslagna nya avlöningsbestämmelserna en mer eller mindre betydande minskning i deras avlöningsförmåner. I överensstämmelse med de grundsatser som tillämpats vid löneregleringar för andra personalgrupper, senast häradshövdingarna, torde det vara skäligt, att sålunda uppkommande inkomstminskningar i viss mån kompenseras genom övergångsersättningar. I fråga om grunderna för dessa ersättningars beräknande kan jag ansluta mig till vad de sakkunniga anfört. Vad beträffar ersättningens storlek för varje särskilt fall synes endast böra framhållas att ett mera tillförlitligt material för dess beräknande än det de sakkunniga haft att tillgå näppeligen torde stå till buds. Då jag med frångående av de sakkunnigas förslag om lantbruksingenjörstjänsternas placering i lönegrad A 29 anslutit mig till allmänna lönenämndens förslag om en placering i lönegrad A 28 synes, såsom lönenämnden i sitt yttrande framhållit, en viss höjning av övergångsersättningama utöver vad de sakkunniga föreslagit vara påkallad. Höjningen torde skäligen böra beräknas till ungefärliga skillnaden i löneförmåner mellan 28 och 29 löneklasserna jämte därå beräknat rörligt tillägg och kristillägg,

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

lil

eller i runt tal 600 kronor. Övergångsersättning med sistnämnda belopp synes böra utgå även till de sex lantbruksingenjörer som enligt de sakkunnigas beräkningar icke vid en placering i lönegrad A 29 skulle lida beräkningsbar löneminskning.

Övergångsersättningar böra i enlighet med vad jag sålunda anfört efter en övergång till den föreslagna nya lönestaten utbetalas till nedannämnda lantbruksingenjörer med följande belopp, att utgå till fullo under budgetåret 1945/46 och därefter avskrivas med en tiondel för varje budgetår.

Det sammanlagda beloppet av övergångsersättningar-skulle under det första övergångsåret uppgå till i runt tal 82 000 kronor.

Beträffande de nuvarande extra lantbruksingenjörerna och lantbruksstipendiaterna torde, därest löneregleringen skulle för någon av dem på grund av hittills åtnjuten inkomst av taxa medföra nämnvärd inkomstminskning, frågan om eliminerandet därav genom placering i lämplig löneklass böra få av Kungl. Majit övervägas från fall till fall.

Beträffande de särskilda övergångsanordningar som påkallas av den av mig förordade löneregleringen inom lantbruksingenjörsorganisationen kan jag ansluta mig till vad de sakkunniga anfört. Vad särskilt angår taxeinkomsterna för de förrättningar som icke avslutats vid tiden för löneregleringens genomförande böra dessa beträffande åtgärder som vidtagits före nämnda tidpunkt tillkomma förrättningsmännen och för senare utförda arbetsuppgifter tillfalla staten. Fördelningen av dessa belopp bör i den ordning som de sakkunniga förordat verkställas av lantbruksstyrelsen. Förstatligandet av förvaltningen i lanlbruksingenjörsdistrikten torde böra ske oberoende av om distriktsinnehavaren övergår till ny lönestat eller han vill kvarstå vid det nuvarande lönesystemet. För lantbruksingenjör, som .önskar kvarstanna å hittills gällande lönestat, torde Kungl. Majit äga föreskriva begränsning av taxeinkomst. Sålunda böra de sammanlagda inkomsterna av lön jämte stadgade tillägg samt ersättning enligt taxa icke få av honom uppbäras till sammanlagt högre belopp än som skulle i löneförmåner tillkomma honom om han övergår på den nya lönestaten. Överskjutande taxeinkomster böra

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

inlevereras till statsverket såsom ersättning för dess utgifter för lantbruksingenjörsorganisationen. Såsom de sakkunniga föreslagit torde, därest lantbruksingenjörs nuvarande sammanlagda inkomster av tjänsten i nämnvärd mån överstigit vad som med nyss anförda inkomstbegränsning skulle tillkomma honom, frågan om personligt lönetillägg till honom böra hänskjutas till riksdagens prövning.

Ett genomförande av löneregleringen för personalen inom lantbruksingenjörsorganisationen påkallar vissa ändringar i civila avlöningsreglementet. De sakkunniga ha vidare föreslagit i betänkandet närmare angivna ändringar i allmänna tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet. Dessa frågor anmälas i annat sammanhang för Kungl. Majit av chefen för finansdepartementet.

Statsverket bör, såsom de sakkunniga förutsatt, efter löneregleringen övertaga ansvaret för de omkostnader för lantbruksingenjörsorganisationen, som befattningshavarna hittills haft att själva besörja. Möbler och kontorsmaskiner, rit- och skrivmateriel samt instrument och annan fällutrustning, som förrättningsmännen vid övergången innehava, böra i den mån så befinnes ändamålsenligt inlösas av statsverket. Lösesummans storlek torde för varje befattningshavare bestämmas av lantbruksstyrelsen efter värdering av en eller flera av lantbruksstyrelsen utsedda värderingsmän jämte ägarna. Närmare föreskrifter rörande förfarandet vid inlösningsförrättningen torde få meddelas av Kungl. Majit.

Den av mig förordade omorganisationen torde böra vinna tillämpning från och med nästa budgetår.

4. Lantbruksingcnjörstaxan.

De sakkunniga.

I de sakkunnigas betänkande har framhållits, att de föreskrifter, som enligt förordningen den 27 juni 1930 (nr 303) (lantbruksingenjörstaxan) gällde angående gottgörelse, som lantbruksingenjör ägde av förrättningssökande uppbära för verkställt arbete, vore mycket detaljerade och invecklade. De sakkunniga ha därför ansett lämpligt att i samband med den föreslagna omläggningen av avlöningsförhållandena för lantbruksingenjörerna en genomgripande förändring och förenkling av grunderna för förrättningsarvodenas bestämmande genomfördes. Som principer att iakttaga vid en omläggning ha de sakkunniga anfört, att det å ena sidan kunde anses önskvärt att inflytande medel, vilka hädanefter skulle tillkomma statsverket, täcka en så stor del som möjligt av kostnaderna för lantbruksingenjörsorganisationen, men att det å andra sidan också vore angeläget att den allmänhet, som önskade biträde av lantbruksingenjör, ej betungades med högre kostnader därför än nödvändigt. Någon Väsentlig ökning av vad förrättningssökande hittills haft att erlägga för biträde av lantbruksingenjör lia de sakkunniga ansett icke böra bliva en följd av omorganisationen. Å andra sidan kunde någon genomgående nedsättning av nu gällande arvoden ej heller anses av behovet påkallad. Om sålunda rekvirenternas utgifter för förrättningarna i allmänhet icke borde stegras, ha de sakkunniga dock funnit lämpligt föreslå vissa icke

Kungl. Majlis proposition nr 122.

obetydliga ändringar i taxan för att avhjälpa olägenheter, som vidlådde nuvarande taxesystem. Särskilt ha de sakkunniga beaktat, att arvodet för mindre syneförrättningar med tillämpning av gällande taxa kunde bliva oproportionerligt högt och betungande för sakägarna, medan däremot exempelvis arbetsledning vid torrläggningsföretag, utredningar rörande markskador vid uppdämning för kraftändamål, förslag till kloakledningar m. m. debiterades alltför lågt i förhållande till de arvoden, som i den allmänna marknaden utginge för likvärdiga tjänster.

De nämnda ändringarna skulle komma att medföra en viss ökning i de statsverket tillkommande förrättningsavgifterna jämfört med vad lantbruksingenjörerna själva nu finge uppbära. Enligt de sakkunnigas beräkningar hade Iantbruksingenjörernas sammanlagda bruttoinkomster av förrättningsavgifter enligt taxan de senaste åren uppgått till något över 500 000 kronor för år. Statens sammanlagda inkomst av förrättningsavgifter har efter de av de sakkunniga föreslagna ändringarna i taxebestämmelserna ansetts kunna beräknas till i runt tal 650 000 kronor för år, därvid emellertid de sakkunniga förutsatt, att torrläggningsverksamheten finge behålla minst samma omfattning, som den haft under det senaste årtiondet, samt att organisationens arbetskapacitet kunde hållas på minst nuvarande höjd, vilket kunde väntas bliva fallet örn den personalökning komme till stånd, som de sakkunniga föreslagit.

De sakkunniga ha framhållit, att de endast i stora drag kunnat angiva de huvudgrunder, efter vilka arvodena syntes böra beräknas, varemot det torde få ankomma på lantbruksstyrelsen att i detalj utforma och till Kungl. Majit avgiva förslag till erforderliga närmare bestämmelser. Beträffande de sålunda anförda huvudgrunderna för förrättningsavgifternas bestämmande torde jag få hänvisa till betänkandet sid. 161—170. Här må endast tilläggas att uppbörden av förrättningsavgifterna enligt de sakkunnigas förslag skulle handhavas av lantbruksstyrelsen samt att de sakkunniga avsett, att ändringarna i lantbruksingenjörstaxan skulle genomföras samtidigt med löneregleringen.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag i denna del har i huvudsak lämnats utan erinran.

Lantbruksstyrelsen har emellertid framhållit, att då de sakkunnigas förslag till personalorganisation icke innefattade ökning av antalet förrättningsmän, det med tämligen stor visshet kunde förväntas, att statsverkets av de sakkunniga beräknade årliga inkomst av lantbruksingenjörsverksamheten, 650 000 kronor, icke komme att uppnås.

Riksräkenskapsverket har förklarat sig biträda de sakkunnigas förslag, att det skulle ankomma på lantbruksstyrelsen såväl alt utöva kontroll över förrättningsmännens debitering av avgifterna som att därom utfärda de närmare bestämmelser, som befinnas erforderliga. Riksräkenskapsverket förutsatte att dess medverkan i förevarande avseende i sinom tid bleve påkallad.

I likhet med de sakkunniga finner jag en förenkling av bestämmelserna örn beräknande av förrättningsavgifter inom lantbruksingenjörsorganisatio-

tiihnng lill riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 122.

Före-

draganden.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

nen behövlig. Med hänsyn till att avgifterna efter löneregleringen för lant-bruksingenjörerna ej skola tillkomma de enskilda befattningshavarna torde det icke längre vara erforderligt att beräkna avgifterna på grundval av de i varje förrättning ingående särskilda detaljarbetena. Det synes mig även vara önskvärt, att i detta sammanhang verkställa en översyn av de ersättningsbelopp som skola uttagas, så att dessa bliva lämpligt avvägda såväl för olika slag av förrättningar inbördes som i förhållande till de arvoden, som i allmänna marknaden betingas för likvärdigt arbete. De av de sakkunniga angivna huvuddragen för bestämmande av förrättningsavgifter finner jag kunna tjäna som grundval för närmare bestämmelser i ämnet. Lantbruksstyrelsen torde därför böra erhålla i uppdrag att i huvudsaklig anslutning till vad de sakkunniga förordat framlägga förslag till erforderliga bestämmelser.

VI. Vissa åtgärder för torrläggningsverksamhetens rationalisering.

De sakkunniga.

I sitt betänkande ha de sakkunniga givit anvisning på ett flertal åtgärder, som ansetts påkallade för torrläggningsverksamhetens rationalisering. Sålunda har, i anledning av pågående utredning rörande Svenska vall- och mosskulturföreningens verksamhet, framhållits att sådan sakkunskap för bedömande av torv- och gyttjejordar som hittills stått till förfogande hos nämnda förenings kulturingenjörer alltjämt måste finnas tillgänglig för tillgodoseende av torrläggningsverksamhetens behov. I fråga om sjösänkningar ha de sakkunniga förordat anlitande av limnologisk sakkunskap, vilket borde ske genom begagnande av den enligt 10 kap. 46 § vattenlagen föreliggande möjligheten för förrättningsman att tillkalla sakkunnigt biträde. Erinran härom borde enligt förslaget införas i de av lantbruksstyrelsen utfärdade tjänsteföreskrifterna för förrättningsmännen. Undervisning i limnologiska frågor föreslås skola anordnas vid fortbildningskurser för förrättningsmän. Sådana kurser skulle anordnas jämväl för torrläggningspersonalens fortbildning i övrigt och såväl för statens som hushållningssällskapens befattningshavare. Kurser borde hållas under lantbruksstyrelsens ledning ungefär vartannat år. De sakkunniga ha vidare framhållit angelägenheten av att myndigheter och förrättningsmän vid behandling av torrläggningsfrågor ägnade tillbörlig uppmärksamhet åt bevarandet av naturvärdena. Frågan om statligt stöd åt markägare, som av hänsyn till naturskydd eller annat allmänt intresse hindrades att torrlägga sin jord, har ansetts böra göras till föremål för närmare övervägande. Uppmärksamhet har av de sakkunniga ägnats åt förhållandet mellan torrläggning för jordbruksändamål och skogsdikning, därvid de sakkunniga föreslagit dels utfärdande av bestämmelser om registrering av torrläggningsföretag hos lantbruksstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna samt vederbörande förrättningsman till förebyggande av att statsbidrag obehörigen uppbures, dels

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

ock åläggande för förrättningsmännen vid skogsdikning att för fall, då sådan dikning avsåges skola mer eller mindre direkt anslutas till redan befintligt avlopp för jordbruksjord, innan planläggningen slutfördes samråda med eliel inhämta yttrande från vederbörande lantbruksingenjör angående sättet föi anslutningen och om de särskilda åtgärder, som till följd av denna kunde behöva vidtagas till förebyggande av skador genom dikningen.

Beträffande torrläggningsföretagens utförande ha de sakkunniga framhållit vikten av att lantbruksingenjörerna i största möjliga utsträckning anlitades för arbetsledning och kontroll. Denna verksamhet borde innefatta biträde vid företagets utsättande å entreprenad, prövning av inkomna anbud, upprättande av entreprenadkontrakt med arbetsakter, utsättning av avvägningspålar m. m. samt erforderlig, regelbundet återkommande kontroll med uppmätning av utfört arbete och uträkning av utgående likvider ävensom hjälp med uppläggning av företagets räkenskaper samt fördelning på sakägarna av kostnaderna för företaget.

De sakkunniga ha vidare förordat införandet av en mera effektiv kontroll från statens sida över underhållet av utförda torrläggningsföretag. Kontrollen skulle fullgöras genom besiktningar av lantbruksingenjör vart femte år intill dess 30 år förflutit från företagets avsyning. Vid utgången av denna tid skulle det ankomma på lantbruksstyrelsen att för varje särskilt fall bestämma huruvida med hänsyn till företagets beskaffenhet och övriga omständigheter regelbundna underhållsbesiktningar alltjämt skulle vidtagas. De sakkunniga ha även föreslagit bestämmelser om förhandsmeddelanden till de underhållsskyldiga rörande stundande besiktning ävensom föreskrifter örn skyldighet för lantbruksingenjörerna att till lantbruksstyrelsen lämna rapport örn verkställda besiktningar. Beträffande kostnaderna för underhållskontrollen ha de sakkunniga uttalat, att besiktningarna liksom nu borde verkställas utan kostnad för markägarna, medan däremot för erforderliga planer över underhållsarbeten borde av intressenterna erläggas avgift efter gällande taxa.

Särskilt med hänsyn till vikten av att få ådagalagt huruvida besparingar kunna vidtagas med avseende på dikningskostnaderna genom minskning av torrläggningens intensitet ha de sakkunniga ansett, att medel borde ställas till förfogade för en ökning av nu pågående forsknings- och försöksverksamhet på torrläggningens område. Därvid syntes även böra undersökas andra ekonomiska spörsmål med avseende på torrläggningen, såsom betydelsen av igenläggning av öppna diken till rörledningar, lämpligaste metoder för förstärkning av kanal- och dikesslänter m. m. De sakkunniga ha framhållit, att den utökade forsknings- och försöksverksamheten särskilt borde inriktas på praktiskt användbara resultat. Den har synts böra bedrivas vid lantbrukshögskolan men i intimt samarbete med de på torrläggningsområdet verksamma förrättningsmännen.

I anslutning till riksdagens i skrivelse den 6 maj 1944, nr 256, gjorda hemställan lia de sakkunniga förordat vidtagande av erforderliga åtgärder för en allsidig vetenskaplig undersökning av frågan örn avdikningens inverkan på frostländigheten.

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Föredragande??.

De sakkunniga ha slutligen behandlat frågan om möjligheten att åstadkomma en omfördelning av jorden inom torrläggningsområden, där detta med hänsyn till rådande otillfredsställande fastighetsindelning och äganderättsförhållanden befunnes nödigt för att i synnerhet ofullständiga jordbruk skulle få verklig nytta av torrläggningen. Utan att föreslå någon ändring i gällande lagbestämmelser ha de sakkunniga anvisat en utväg att lösa nämnda problem, byggd på intimt samarbete mellan vederbörande lantbruksingenjör och lantmätare samt medverkan av länets egnahemsnämnd. I ändamål att befordra en såvitt möjligt allmän anslutning från markägarnas sida till genomförande av plan till ändrad fastighetsindelning ha de sakkunniga ansett böra i kungörelsen örn statsbidrag från statens avdikningslånefond intagas en bestämmelse om att statsbidrag icke finge beviljas till kostnader, som belöpte på delägare, vilken ej vore villig att medverka till sådan ändring av fastighetsindelningen, som lantbruksstyrelsen funnit skäligt föreskriva såsom villkor för företagets rätt till statsunderstöd. För att ifrågavarande ur det allmännas synpunkt önskvärda rationalisering icke skulle hindras eller motverkas av därmed förenade utgifter för jordägarna ha de sakkunniga funnit lämpligt, att kostnaderna för upprättande och fastställande av fastighetsindelningsplan skulle stanna å statsverket och täckas från avdikningsanslaget.

Beträffande de nu behandlade frågorna tillåter jag mig att i övrigt hänvisa till betänkandet.

Yttrandena.

De nu nämnda av de sakkunniga framlagda förslagen till rationaliseringsåtgärder ha i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de inkomna yttrandena. I några avseenden, särskilt beträffande förslaget till förbättrad kontroll över underhållet och till ökad forsknings- och försöksverksamhet, har behovet av de förordade åtgärderna livligt vitsordats. Den av de sakkunniga anvisade utvägen att i samband med torrläggning åstadkomma en rationalisering av vissa brukningsdelar genom ändring av fastighetsindelningen har emellertid i flera yttranden betecknats såsom alltför svårframkomlig, varför en förenkling härav borde övervägas i samband med pågående lagstiftningsarbete på fastighetsbildningens område. Innan en sålunda förenklad ordning komme till stånd, borde den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om möjlighet att från andel i statsbidrag utesluta den som icke vore villig medverka till ändrad fastighetsindelning icke införas.

Flertalet av de önskemål om åtgärder för torrläggningsverksamhetens rationalisering som de sakkunniga framfört finner jag förtjänt av beaktande. Det torde sålunda vara av vikt, att erforderlig sakkunskap alltjämt ställes till förrättningsmännens förfogande för bedömande av torv- och gyttjejordar. Det är vidare betydelsefullt, att förrättningsmännen vid bedömande av de problem av limnologisk natur, vilka kunna föreligga vid sjösänkningar, anlita tillgänglig sakkunskap. Erforderliga åtgärder i nu nämnda syften torde

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

böra vidtagas genom Kungl. Majlis försorg. Fortbildningskurser för torrläggningspersonalen böra framdeles efter förslag av lantbruksstyrelsen anordnas i den mån behov därav visas föreligga.

Huruvida gottgörelse av statsmedel bör beredas markägare, som av hänsyn till naturskydd eller annat allmänt intresse hindras att torrlägga sin jord, är en fråga örn vilken råda delade meningar. Med hänsyn till dess praktiska betydelse för de markägare som beröras synes den förtjänt av vidare uppmärksamhet och överväganden. För närvarande är jag emellertid icke beredd att taga slutlig ståndpunkt till densamma.

Förslaget om registrering av vissa skogsdiknings- och andra torrläggningsföretag till förebyggande av obehöriga statsbidrag torde jag framdeles, sedan riksdagen fattat beslut rörande de av mig ifrågasatta åtgärderna rörande torrläggningsverksamheten, få anmäla för Kungl. Maj:t. Det av de sakkunniga förordade samarbetet mellan förrättningsmännen för skogsdikning å ena samt lantbruksingenjörerna å andra sidan till förebyggande av skador genom skogsdikning synes böra komma till stånd. I lantbruksingenjöremas arbetsuppgifter bör ingå skyldighet att utöva arbetsledning och kontroll vid torrläggningsföretagens utförande i den omfattning som de sakkunniga angivit. I de kontrakt, som upprättas vid beviljande av statsbidrag och statslån, bör intagas erinran om skyldighet för företaget att vara underkastat sådan kontroll. Såsom i de sakkunnigas betänkande och ett flertal yttranden betonats är det såväl ur statens som markägarnas synpunkt av vikt, att med statsunderstöd utförda torrläggningsföretag bliva vederbörligen underhållna. Åtgärder torde därför böra vidtagas för anordnande av kontroll över underhållsskyldighetens fullgörande i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

De av de sakkunniga berörda frågorna örn ökat stöd åt forsknings- och försöksverksamhet på torrläggningens område torde jag, i likhet med frågan om undersökning rörande avdikningens inverkan på frostländigheten, få framdeles underställa Kungl. Majit.

Av synnerlig betydelse är det av de sakkunniga behandlade spörsmålet om möjligheten att i samband med torrläggning av mark vid föreliggande behov åstadkomma en omfördelning av jordinnehavet så att med torrläggningen kan vinnas verklig rationalisering av de därav berörda jordbruken. Vid en målmedveten .samverkan mellan förrättningsmän, myndigheter och markägare torde, som i betänkandet påvisats, möjlighet icke vara utesluten alt under efterkommande av de lagbestämmelser, som nu gälla i olika hithörande avseenden, genomföra en erforderlig omfördelning. Såsom i ett flertal yttranden framhållits är emellertid åtgärden förenad med så stora svårigheter att införandet av ett förenklat förfarande måste anses påkallat. Åtgärder härför synas böra övervägas i samband med pågående utredningsarbeten rörande fastighetsbildningslagstiftningen och jordbrukets rationalisering. För närvarande torde markägares rält lill andel i statsbidrag icke böra göras beroende av hans vilja alt medverka till omfördelning av mark som ingår i företaget.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

VII. Åtgärder för att befordra användning av maskiner inom torrläggningsverksamheten.

De sakkunniga.

I ändamål att i vissa fall möjliggöra en rationalisering av torrläggningsarbetet och minska kostnaderna för detsamma ha de sakkunniga förordat ett statligt ingripande för att befordra användningen av vissa arbetsmaskiner inom torrläggningsverksamheten. Detta skulle ske genom inrättande av en fond, förslagsvis benämnd statens torrläggningsmaskinfond, för vars medel skulle anskaffas ett antal arbetsmaskiner, företrädesvis grävningsmaskiner, mudderverk och traktorer, vilka skulle av staten till självkostnadspris uthyras till styrelserna för torrläggningsföretag eller till mindre entreprenörer. Fonden, för vilken under den närmaste tiden en kapitaltillgång av 1 000 000 kronor ansetts erforderlig, skulle enligt förslaget förvaltas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, på vilken myndighet jämväl skulle ankomma att anskaffa och handhava maskinerna samt ombesörja uthyrningsverksamheten.

I motiveringen till sitt förslag lia de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Maskinellt torrläggningsarbete utföres nu i viss omfattning inom några av de viktigare jordbruksdistrikten, medan det däremot i övrigt förekommer endast i undantagsfall. Det torde dock kunna sägas vara regel att, där möjlighet att välja arbetssätt föreligger, det maskinella utförandet kan avsevärt nedbringa kostnaderna. Företag, vilka vid beräknat utförande för hand ej kunna komma till stånd på grund av att båtnaden icke uppväger kostnaden, skulle icke sällan kunna bliva lönande om exempelvis större avlopp och vallbyggnader utfördes med maskin.

Torrläggningsarbeten med maskin utföras nu endast av ett fåtal entreprenörer. De priser dessa betinga sig torde därför i regel ställa sig högre än som kunde förväntas vid konkurrens mellan flera företagare. Frånvaron av konkurrens beror givetvis på att det stora flertalet mindre torrläggningsentreprenörer icke kunnat eller icke velat i sin rörelse investera de betydande belopp, som erfordras för anskaffande av maskiner. Även om kapital stått till buds, kan det ofta ha tett sig icke lönande att binda detta i maskiner vilka kunde beräknas få stå oanvända under långa tider. För att maskinanskaffning skall vara lönande för en entreprenör måste denne ha möjlighet att undan för undan skaffa sig nya arbeten av sådant slag, att maskinerna kunna hållas i bruk i den omfattning, som erfordras för deras amortering inom rimlig tid.

Det bör i detta sammanhang icke förbises, att torrläggningsföretag ofta anlitats som reservarbeten vid arbetslöshet, därvid som skäl för deras lämplighet såsom .sådana bland annat framhållits förekomsten av manuellt arbete i stor omfattning. Även i framtiden torde sådana lägen kunna uppstå, att det ur arbetsförsörjningens synpunkt kan befinnas önskvärt att torrläggningsarbete i största utsträckning utföres för hand. Härifrån synes man emellertid kunna bortse vid en undersökning av möjligheterna att rationalisera torrläggningsverksamheten så att den ur produktionssynpunkt skall ställa sig så förmånlig som möjligt. Det bör även erinras om att själva tillkomsten av större maskinellt utförda företag skapar behov av

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

manuell arbetskraft för kompletterande dikningsarbeten. I en hel del fall torde en förutsättning för att snabbt kunna bereda ökad sysselsättning vid torrläggningsarbeten vara, att lämpliga maskiner för upptagning av huvudavloppen finnas tillgängliga.

Ett ingripande av staten i ändamål att befordra användningen av maskiner synes kunna medföra betydande fördelar för torrläggningsverksamheten i form av billigare arbetskostnader. Om staten anskaffade ett antal arbetsmaskiner av olika slag och ställde dessa till verksamhetens förfogande, skulle det maskinella torrläggningsarbetet otvivelaktigt vinna ökad spridning och kostnaderna för detsamma minskas. Även en allmän påverkan av torrläggningskostnaderna i för jordbruket förmånlig riktning torde i viss mån kunna vinnas i synnerhet i tider med brist på arbetskraft. Om maskiner, åtföljda av van personal, stöde till företagens direkta förfogande skulle arbetsstyrelserna i större utsträckning än nu kunna utföra arbetena i egen regi med lantbruksingenjören som arbetsledare och kontrollant. En lämplig form för statens tillhandahållande av maskinerna torde vara att desamma kunde hyras ut till arbetsstyrelser eller mindre entreprenörer. Uthyrning torde, såvitt avser entreprenörer, böra ske för utförande av i varje särskilt fall angivet statsunderstött torrläggningsföretag, som entreprenören visar att han åtagit sig. I hyra bör betalas vad som motsvarar statens självkostnader, varför verksamheten icke skulle ha understödskaraktär eller behöva medföra några fortsatta ekonomiska uppoffringar från statens sida. Skötsel och underhåll av maskinerna under hyrestid bör givetvis bekostas av hyrestagaren.

Inköp av maskiner samt bestämmande av villkoren för uthyrningen torde böra ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med lantbruksstyrelsen. Huruvida i framtiden kan behövas ytterligare anslag för maskinbeståndets utökning blir givetvis beroende på vilken efterfrågan på maskiner som visar sig föreligga. Skulle denna icke tillfredsställas på annat sätt, torde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med lantbruksstyrelsen böra göra framställning om ytterligare anslag.

De sakkunniga lia vid behandlingen av förevarande fråga samrått med den nu arbetande kommittén för maskinell täckdikning. Därvid har befunnits, att något direkt samband icke råder mellan den maskinanskaffning som nu föreslagits och det eventuella behov av maskiner för täckdikningen, som utgör föremål för nämnda kommittés utredning.

Beträffande antal och beskaffenhet av de maskiner som skulle behövas ha de sakkunniga åberopat en av ledamoten, lantbruksingenjören H. Welin - Berger upprättad, vid betänkandet fogad promemoria (bilaga B), till vilken jag torde få hänvisa. De sakkunniga lia ansett maskinbehovet kunna tillfredsställande fyllas genom en successiv anskaffning under två eller tre budgetår.

Yttrandena.

Lantbruksstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

Lantbruksstyrelsen delar de sakkunnigas uppfattning i fråga örn betydelsen av alt vid torrläggningsarbeten den manuella arbetskraften ersättes med maskinkraft, så snart förutsättningar därför i ekonomiskt avseende föreligga. Styrelsen bortser härvid från sådana med arbetslöshet eller andra sociala förhållanden sammanhängande faktorer, vilka, även örn därigenom en kostnadsstegring uppenbarligen skulle bliva en följd, kunna motivera insättandet av manuell arbetskraft vid torrläggningsföretagen.

120 Kungl. Majus proposition nr 122.

Enligt styrelsens mening torde insättandet i större utsträckning än hittills av maskinkraft få anses såsom ett betydelsefullt steg framåt mot önskvärt förbilligande av ifrågavarande arbeten. Styrelsen ansluter sig därför till de sakkunnigas förslag. Den ifrågavarande verksamheten torde dock tills vidare, lill dess närmare erfarenhet därom vunnits, få betraktas som försök, enär onekligen en del svårigheter bliva förenade med en dylik statlig verksamhet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län samt Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha förklarat sig livligt tillstyrka de sakkunnigas förslag i förevarande avseende.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat att åtgärder borde vidtagas för att befordra användningen av maskiner i torrläggningsverksamheten. Icke minst hade begagnandet av maskiner visat sig fördelaktigt vid de invallningsföretag på östgötaslätten, vilka under senare tid i icke ringa antal utförts. Utskottet befarade emellertid, att den av de sakkunniga föreslagna uthyrningsverksamheten skulle ådraga staten icke oväsentliga kostnader utan att de avsedda fördelarna till fullo vunnes. Utskottet har i stället föreslagit, att bestämmelserna för utlämnande av lån ur jordbrukets maskinlånefond så ändrades, att lån ur fonden kunde beviljas till vid torrläggningsarbeten verksamma entreprenörer för inköp av arbetsmaskiner. De för torrläggningsarbeten avsedda maskinerna torde under sådana förhållanden komma att skötas och utnyttjas bättre, än örn de skulle vara statens egendom och utlämnas mot hyra.

Statskontoret och riksräkenskapsverket ha avstyrkt inrättandet av en särskild »statens torrläggningsmaskinfond» och förordat, att medel för ifrågavarande maskinanskaffning anvisas såsom investering i väg- och vattenbyggnadsväsendets förrådsfond.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ifrågasatt huruvida det föreslagna beloppet av 1 000 000 kronor för inköp av arbetsmaskiner vore tillräckligt för ändamålet. Mindre kranar, tippvagnar, räls, elektriska strålkastare m. m. borde inköpas separat för varje särskilt företag på samma sätt, som nu tilllämpades vid av styrelsen bedrivna arbetsföretag. Styrelsen har förutsatt att frågan om uttagning av hyresersättningar och anslag till maskinparkens förnyelse ordnades på samma sätt, som nu skedde inom styrelsens maskincentralförråd.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen har avstyrkt de sakkunnigas förslag och framhållit i huvudsak följande.

Möjligheterna att använda maskiner för utförande av torrläggningsarbeten bör icke överskattas. Kostnaderna för lastning, transport, uppsättning och nedtagning av större arbetsmaskiner äro ofta så betydande, att det vid mindre arbetsobjekt kan vara mera ekonomiskt att utföra schaktningsarbeten för hand. Många gånger äro även markförhållandena sådana, att tunga maskiner överhuvudtaget icke kunna användas. Vid grävning med maskin, särskilt vid utförande av kanaler och diken av liten sektion, bliva därjämte kostnaderna för nödvändig manuell efterjustering av slänter och botten ofta så betydande, att maskinarbetet härigenom blir oekonomiskt. Vid utförande för hand sker nämligen dylik justering samtidigt med grävningen och kräver därför icke extra kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

121 Av de under budgetåren 1934/35—1942/43 understödda torrläggningsföretagen utgöras ca 94 procent av företag med en kostnad icke överstigande 25 000 kronor. För sådana arbeten ställa sig större arbetsmaskiner i regel icke ekonomiska. Ett försök att genom statsinköp av till uthyrning avsedda maskiner, rationalisera den betydande del av torrläggningsverksamheten, som de övervägande mindre företagen utgöra, torde därför endast ha ringa utsikt att lyckas.

Någon brist på lämpliga arbetsmaskiner inom landet föreligger icke. Snarare förhåller det sig tvärtom. De privata entreprenörernas innehav av större och mindre grävmaskiner uppgår sannolikt till ett hundratal. Någon svårighet att i fria marknaden förhyra grävmaskiner föreligger icke. Tillgången på planeringstraktorer är visserligen för närvarande i knappaste laget, beroende på att importmöjligheterna under kriget varit avskurna. Så snart importvägarna öppnas — och dessförinnan föreligger ju icke heller möjlighet till nyanskaffning från statsverkets sida — kommer emellertid genom privat initiativ säkerligen så många traktorer att inköpas, att även dylika maskiner vid behov skola kunna förhyras i tillräcklig omfattning. För maskinkranar, grävspel, tippvagnsutrustning o. d. äro anskaffningskostnaderna så ringa, att något behov av statsinköp näppeligen bör ifrågakomma. Det kan nämligen ur beställarens synpunkt knappast vara till någon fördel att anlita entreprenörer med så svaga ekonomiska resurser, att de icke kunna hålla sig med maskiner representerande ett värde av endast några tusen kronor.

Ett motiv för ett tillhandahållande av maskiner genom statens försorg skulle kunna föreligga, därest hyrespriserna i den fria marknaden vore högre än de staten komme att betinga sig. Någon risk för att detta skulle bliva fallet, föreligger dock icke. Byggnadsentreprenörföreningen har nämligen i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utarbetat en hyresprislista för de flesta i marknaden förekommande arbetsmaskinerna.

En investering av stora belopp från statens sida för inköp av arbetsmaskiner måste vid det förhållandet, att hos entreprenörerna redan tillräcklig maskinutrustning föreligger, leda till att entreprenörernas maskinutrustning skulle bliva mindre utnyttjad än eljest och mindre än som är förenligt med god samhällsekonomi, vilket ytterst måste komma att oförmånligt, till beställarnas nackdel, påverka entreprenadpriserna och därmed motverka, vad man avsett att vinna. Någon ökad konkurrens från ur beställarens synpunkt önskvärda ekonomiskt och tekniskt vederhäftiga entreprenörer torde icke kunna uppnås på denna väg.

I fråga om utförande av torrläggningsarbeten i arbetsstyrelsernas egen regi vill föreningen framhålla, att arbetsstyrelserna och lantbruksingenjörerna icke gärna kunna lia samma tekniska erfarenhet som entreprenadfirmorna, vilka ständigt .sysselsätta sig med dessa problem och dessutom lia tillgång på speciellt utbildade ingenjörer, arbetsledare och specialarbetare. Entreprenörernas erfarenheter även från andra vattenarbeten utgöra i detta avseende en värdefull tillgång. Vid utförande i arbetsstyrelsernas egen regi kan det ekonomiska resultatet av många torrläggningsföretag komma att äventyras. Det bör även beaktas, att infordrande av entreprenadanbud giver en värdefull möjlighet till kontroll av förhandskalkylernas riktighet.

Föreningen har slutligen uttalat, afl den närmast lill hands liggande utvägen ali åstadkomma ökat intresse hos och därmed ökad konkurrens mellan entreprenörerna vore ali tillhandahålla dessa tillräckligt utförliga och tekniskt riktiga anbuds- och konlraktshandlingar, med ledning av vilka entreprenadåtagandena bleve möjliga att beräkna utan onödiga riskmoment. 1 della hänseende hade hittills mycket brustit.

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Före-

draganden.

Användandet av maskiner för utförande av torrläggningsarbetet är ofta en nödvändig förutsättning för att ett företag skall vara ekonomiskt genomförbart. I vissa andra fall skulle de ekonomiska betingelserna för företaget avsevärt förbättras genom arbetets utförande med maskiner. Goda erfarenheter av maskinarbete torde ha gjorts icke minst vid utförande av vissa invallningsföretag. Såsom de sakkunniga framhållit har emellertid maskinanvändningen inom torrläggningsverksamheten hittills icke blivit så allmän som önskvärt vore och kostnaderna för arbetens utförande med maskiner torde i vissa fall ställa sig högre än nödvändigt. Ehuru det därför såväl från statens som markägarnas synpunkt är av vikt att en rationalisering av torrläggningsverksamheten i förevarande avseende kommer till stånd, synes behov icke föreligga att för ändamålet inrätta den särskilda fond som de sakkunniga föreslagit. Lämpligt torde vara att erforderliga maskiner anskaffas genom vägoch vattenbyggnadsväsendets förrådsfond för att ställas till torrläggningsverksamhetens förfogande. Medel för ändamålet torde, enligt vad jag inhämtat, i viss omfattning kunna förskottsvis bestridas från anslag, som anvisats eller äskats såsom förlag för förrådsfonden. Fråga örn beredande av täckning för sådana förskottsvis bestridda utgifter ävensom för den ytterligare anskaffning av maskiner som kan visa sig erforderlig torde böra upptagas längre fram.

VIII. Täckdikningens understödjande nied statsmedel.

Nuvarande förhållanden.

Till täckdikning lämnar staten stöd dels genom statsbidrag och dels genom lån.

Örn bidragsverksamheten, vilken ursprungligen tillkom som ett led i arbetslöshetens bekämpande, ha föreskrifter meddelats i kungörelse den 30 juni 1933 (nr 434) angående statsbidrag till täckdikning (ändrad genom kungörelse nr 572/1937). I huvudsak gäller följande. Bidrag lämnas i den mån tillgängligt anslag det medgiver åt ägare eller brukare av åker eller annan odlad jord. Bidrag må enligt kungörelsen utlämnas oberoende av storleken av den fastighet, därå täckdikningsarbetet är avsett att utföras. I samband med begränsning av anslag till bidragsverksamheten uttalade emellertid riksdagens jordbruksutskott år 1936 (uti. nr 1) att för att möjliggöra en fördelning av anslagsbeloppet å så många håll som möjligt det syntes böra eftersträvas, att statsbidrag i största utsträckning lämnades till mindre och medelstora jordbruk. I enlighet härmed har Kungl. Majit i årliga brev till lantbruksstyrelsen (det första den 25 september 1936) angående beviljade anslagsbelopps fördelning mellan hushållningssällskapen, vilka handhava utdelningen av bidrag, föreskrivit att bidrag icke må utlämnas till innehavare av fastigheter med större åkerareal än 75 hektar. Bidrag må utgå till högst 25 procent av den beräknade kostnaden. Bidrag jämte lån kan beviljas samma person med högst 5 000 kronor under ett och samma år. Ej må någon utan

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

123 Kungl. Maj:ts tillstånd innehava bidrag och häfta i skuld för lån till högre belopp sammanlagt än 10 000 kronor. Sammanlagda beloppet av statsbidrag och täckdikningslån får vid täckdikning med rör uppgå till hela kostnaden, dock högst 500 kronor för hektar, och vid täckdikning med annat material till 4/6 av kostnaden, dock högst 350 kronor för hektar. Bidrag skall främst tillkomma dem, som äro mest i behov därav. Hänsyn bör även tagas till önskvärdheten att genom bidrags beviljande rådande arbetslöshet lindras eller motverkas.

Storleken av de under budgetåren 1934/35—1943/44 till förfogande ställda medlen och de av hushållningssällskapen sökta bidragsbeloppen framgår av följande sammanställning.

För budgetåret 1944/45 har beviljats ett anslag å 400 000 kronor, varjämte medel beräknats å allmän beredskapsstat II och III för bland annat ifrågavarande ändamål.

I årets statsverksproposition (IX H. T. p. 153) har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att till Grundförbätlringar: Bidrag till täckdikningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 400 000 kronor. I propositionen har uttalats, att vid tilldelningen av bidrag särskild hänsyn bör tagas till vederbörandes ekonomiska förhållanden och att sålunda sökande, som beträffande storleken av brukad åkerareal är berättigad till bidrag men som har en god ekonomisk ställning, antingen icke tilldelas bidrag eller allenast erhåller ett reducerat bidrag.

Örn låneverksamheten gäller kungörelsen den 22 juni 1920 (nr 332) angående villkoren för lån från täckdikningslånefonden, ändrad genom kungörelser 358/1921, 239/1922, 84/1930, 375/1932, 306/1933 och 434/1939. För täckdikning med rör kan lån lämnas till hela den beräknade kostnaden, dock högst 500 kronor för hektar, för dikning med annat material lämnas lån till 75 procent av kostnaden, högst 350 kronor för hektar. Maximibelopp till samme låntagare är under ett år 5 000 kronor och han må ej på grund av särskilda täckdikningslån samtidigt häfta i skuld till högre belopp än 10 000 kronor eller, efter särskilt medgivande av Kungl. Majit, 15 000 kronor. Täckdikningslån är ränte- och amorteringsfrilt under tre år och löper sedan med 4 procent ränta samt amorteras på tolv år. Lån förmedlas av hushållnings-

Före-

dragande?'..

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

sällskapen, vilka äga att bestämma de närmare villkoren, tid för arbetets fullgörande m. m.

I statsverkspropositionen (Kapitalbudgeten: bil. 7 p. 26) har Kungl. Majit förordat, att det belopp, med vilket låntagare må häfta i skuld, höjes till 20 000 kronor.

De sakkunniga.

Vid övervägande av frågan örn täckdikningens understödjande med statsbidrag ha de sakkunniga givit uttryck för den uppfattningen, att täckdikningen innebure en rationalisering som, därest prissättningen på jordbrukets produkter vore skälig, måste anses i sig själv lönande och som därför under normala tider kunde förväntas komma att utföras utan stöd av statsmedel i annan form än genom lån. I varje fall tills vidare måste emellertid en lämpligt avvägd bidragsverksamhet under alla förhållanden anses önskvärd såsom en stimulans åt mindre jordbrukare att förbättra sin jord och öka sina utkomstmöjligheter. För sådant ändamål, vore det angeläget, att anslag till statsbidrag alltjämt ställdes till förfogande i åtminstone samma omfattning som nu. De sakkunniga lia ej funnit anledning att för närvarande förorda höjning av gällande procentsats för bidraget eller föreslå annan ändring i villkoren därför, än att den nu tillämpade begränsningen av bidragsrätten till att avse fastigheter med en åkerareal av högst 75 hektar intoges i författningstexten.

De nu gällande lånevillkoren lia av de sakkunniga ansetts tillfredsställande, dock att högsta lånebeloppet för hektar beträffande täckdikning med rör på grund av de stegrade kostnaderna syntes böra ökas till 600 kronor.

Yttrandena.

Flertalet hushållningssällskap lia i sina yttranden understrukit vikten och behovet av statligt stöd åt täckdikningen. Vidare har framhållits önskvärdheten av att högre anslag anvisades till bidragsverksamlieten så att sällskapen kunde få möjlighet att lämna bidrag upp till författningsenligt medgivna 25 procent av kostnaden, vilket nu icke vore fallet. I några yttranden har framhållits, att bidragsverksamheten ej borde vara begränsad till mindre fastigheter. Även de större jordbruken vore i stort behov av stöd till täckdikningen. Med rationalisering av dylika jordbruk följde även möjlighet att förbättra villkoren för de vid dem anställda. I fråga om lånevillkoren har i ett flertal yttranden hemställts att högsta lånebeloppet per hektar för täckdikning med rör måtte bestämmas till 700 kronor. I några fall har även yrkats höjning av högsta lånebeloppet per hektar för täckdikning med annat material än rör samt höjning av det högsta belopp till vilket lån under ett år må beviljas och av den sammanlagt tillåtna högsta lånesumman för täckdikningslån.

I fråga örn täckdikningens understödjande med statsbidrag kan jag i huvudsak ansluta mig till vad de sakkunniga anfört och finner följaktligen icke anledning att för närvarande föreslå någon annan ändring i gällande bidragsvillkor än att den nu tillämpade begränsningen av bidragsrätten till att avse

Kunni. Maj:ts proposition nr 122.

fastigheter med en åkerareal av högst 75 hektar intages i författningen. Vad angår bestämmelserna örn lån från täckdikningslånefonden finner jag i likhet med de sakkunniga skäligt, att med hänsyn till den ökning av täckdikningskostnaderna som inträtt under de senaste åren det högsta tillåtna lånebeloppet för hektar beträffande täckdikning med rör ökas till 600 kronor.

IX. Kostnadsberäkningar och anslagsfrågor.

1. Statens avdikningsanslag.

För statsbidrag från statens avdikningsanslag är i riksstaten för innevarande budgetår uppfört ett förslagsanslag av 2 900 000 kronor. Från anslaget må enligt riksdagens beslut under budgetåret beviljas statsbidrag å tillhopa högst 3 500 000 kronor.

Lantbruksstyrelsen har i sina anslagsäskanden till 1945 års riksdag hemställt, att anslaget för budgetåret 1945/46 måtte uppföras med 4 000 000 kronor samt alt bidragstilldelningen från anslaget för samma budgetår måtte bestämmas till högst 5 000 000 kronor. Styrelsen har därvid anfört i huvudsak följande.

Under budgetåret 1943/44 lia bidrag från avdikningsanslaget beviljats dels av Kungl. Majit till 14 företag med tillhopa 9 430 kronor, dels ock av lantbruksstyrelsen till 628 företag med tillhopa 3 490 550 kronor eller sammanlagt 3 499 980 kronor.

Vid ingången av budgetåret 1944/45 funnos hos lantbruksstyrelsen inneliggande ansökningar örn statsbidrag till 1 251 torrläggningsföretag, representerande ett bidragsbelopp av omkring 5 800 000 kronor. Utöver nämnda ansökningar torde under budgetåret nya dylika ansökningar kunna förväntas inkomma i ungefärligen samma omfattning som under det sist förflutna budgetåret eller till ett sammanlagt belopp av omkring 4 000 000 kronor, därvid dock förutsättes, att gällande bestämmelser om tillståndstvång för byggnadsarbete icke komma att i mera avsevärd grad lägga hinder i vägen för utförandet av torrläggningsföretag.

För tillgodoseende under löpande budgetår av samtliga såväl föreliggande som under året motsedda ansökningar skulle sålunda erfordras en bidragslilldelniug av (5 800 000 + 4 000 000 =) 9 800 000 kronor. För ändamålet må emellertid beviljas bidrag från statens avdikningsanslag till ett belopp av endast 3 500 000 kronor. Av för budgetåret 1944/45 föreliggande och påräknade ansökningar örn statsbidrag kunna sålunda under nyss angivna förutsättningar ansökningar å ett belopp av (9 800 000 — 3 500 000 =) 6 300 000 kronor förväntas bliva överförda till budgetåret 1945/46. Jämväl under sistnämnda budgetår torde under förutsättning att byggnadstillstånd kan erhållas nya ansökningar örn statsbidrag kunna förväntas inkomma till ett belopp av omkring 4 000 000 kronor. För tillgodoseende under ifrågavarande budgetår av ansökningar örn statsbidrag skulle sålunda erfordras i runt tal (6 300 000 + 4 000 000 =) 10 300 000 kronor.

Till undvikande av att, såsom tidigare varit fallet, ansökningarna om statsbidrag på grund av brist på medel hopas i lantbruksstyrelsen och lill allvarlig olägenhet för avdikningsverksamheten bliva avgjorda först efter flera års

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

väntan, synes bidragstilldelningen böra så avvägas, att anhopningen av torrläggningsärenden hos lantbruksstyrelsen må om möjligt kunna successivt minskas. Med hänsyn härtill torde bidragstilldelningen från anslaget under budgetåret 1945/46 icke böra sättas lägre än till 5 000 000 kronor. Även med en bidragstilldelning av denna storleksordning torde det i varje fall icke bliva möjligt att under budgetåret tillgodose andra än de med hänsyn till nyttighetsgraden mest angelägna företagen.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha i sitt betänkande anfört i huvudsak följande.

Anslagstilldelningen till statens avdikningsanslag har under senare år icke varit tillräcklig för att tillgodose de företag, vilka enligt gällande bestämmelser befunnits berättigade lill bidrag. Den därigenom uppkomna stora balansen av antalet oavgjorda ansökningar om bidrag från avdikningsanslaget har tidigare varit föremål för uppmärksamhet. Enligt uttalande av föredragande statsrådet i statsverkspropositionen till 1944 års riksdag avsågs med den då föreslagna bidragstilldelningen om 3 500 000 kronor att möjliggöra en viss avverkning av denna balans. Enligt de sakkunnigas mening är det för torrlä ggningsverksamhetens rationella bedrivande synnerligen angeläget, att den nu rådande långa väntan på statsunderstöd med därav vållade svårigheter för markägare och arbetsstyrelser icke fortsätter att bestå, och de sakkunniga vilja därför förorda en anslagstilldelning tillräcklig för att snarast möjligt avlägsna anhopningen av bidragsansökningar. Balansen har emellertid nu nått en sådan storlek, att det icke torde vara möjligt att räkna med dess omedelbara avskaffande genom anslag i vanlig ordning. Skulle däremot förhållandena på arbetsmarknaden bliva sådana att arbetslöshetsanslag kunna komma torrläggningsverksamheten tillgodo, bör det beaktas att här föreligger en betydande arbetsresor som lätt kan ställas till marknadens förfogande. Räknar man emellertid med att balansens undanröjande utsträckes över tre budgetår, erfordras att möjlighet herodes att under vart och ett av dessa bevilja bidrag med 2 000 000 kronor utöver vad som för närvarande får anses normalt.

Vad beträffar det normala bidragsbehovet må erinras örn vad de sakkunniga i det föregående uttalat om att det icke synes möjligt att uppgöra någon plan för understödsverksamhetens omfattning under någon längre tid på grund av att torrläggningsverksamheten alltjämt med nödvändighet synes bliva beroende av de enskildas initiativ och sökta företags tillåtlighet enligt vattenlagen. Då de av de sakkunniga föreslagna ändrade bidragsvillkoren icke i och för sig torde komma att föranleda ökade anspråk på statsbidrag, samt bidragsberättigade företag böra under den närmaste tiden beräknas framkomma i ungefär samma omfattning som under de senaste åren, synes i förevarande avseende böra för närvarande räknas med ett årligt bidragsbehov av 4 000 000 kronor.

Från statens avdikningsanslag torde vidare böra täckas kostnaderna för torrläggningsnämndernas organisation och verksamhet. De sakkunniga ha beräknat årliga kostnaden för arvoden till ordförande och ledamöter i torrläggningsnämnderna samt expenser till 45 000 kronor. Därtill kommer kostnad för rese- och traktamentsersättningar, vilken för närvarande torde kunna upptagas till förslagsvis 15 000 kronor. Det av torrläggningsnämndernas inrättande föranledda anslagsbehovet skulle alltså uppgå till 60 000 kronor årligen.

Slutligen torde till föreslagen fortbildningskurs för de jordbrukskonsulenter, som avses skola förvärva behörighet som förrättningsmän vid vissa syne-

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

förrättningar, böra beräknas ett anslag av 15 000 kronor. Enligt de sakkunnigas mening böra även dessa medel kunna utgå från avdikningsanslaget.

Vid bedömande av erforderlig medelsanvisning under avdikningsanslaget för budgetåret 1945/46 bör hänsyn tagas till att bidragstilldelningen under budgetåret enligt det ovan anförda skulle uppgå till 6 000 000 kronor. Vid sådant förhållande synes anslagsbehovet för bidragsändamål kunna beräknas till 4 300 000 kronor, vartill komma de ovannämnda kostnaderna för torrläggningsnämnderna 60 000 kronor och för fortbildningskurs 15 000 kronor.

På grund av det sålunda anförda ha de sakkunniga förordat, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att medgiva, att under budgetåret 1945/46 finge beviljas statsbidrag från statens avdikningsanslag å tillhopa högst 6 000 000 kronor samt till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag för budgetåret 1945/46 anvisades ett förslagsanslag av 4 375 000 kronor.

Yttrandena.

I flera av de avgivna yttrandena har understrukits behovet av ökade anslag till lorrläggningsverksamheten och angelägenheten av att den nuvarande långa väntan på statsbidrag bringas att upphöra.

I övrigt må ur yttrandena anföras följande.

Lantbruksstyrelsen har anslutit sig till de sakkunnigas förslag örn en bidragstilldelning under budgetåret 1945/46 av 6 000 000 kronor samt icke haft något att erinra mot de sakkunnigas beräkning av anslagsbehovet till 4 300 000 kronor.

Lantbruksstyrelsen har vidare framhållit följande.

Kostnaderna för torrläggningsnämnderna och deras verksamhet synas vara räknade i underkant. Detta gäller icke minst expensutgifterna, vilka upptagits till ett sammanlagt årligt belopp av endast 10 000 kronor för samtliga nämnder. Lantbruksstyrelsen vill föreslå, att hushållningssällskapen tilldelas vissa belopp för nämndernas förseende med skrivmaterialier och tillhandahållande av skrivhjälp. I avvaktan på närmare erfarenhet härutinnan torde detta belopp tills vidare kunna bestämmas till 500 kronor per sällskap och år. Det av de sakkunniga till 60 000 kronor beräknade anslagsbehovet för nämnderna torde med hänsyn härtill böra höjas med 3 000 kronor till 63 000 kronor.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke till bestridande av kostnaderna för torrläggningsnämndernas verksamhet borde anvisas ett särskilt anslag å riksstaten. Då hinder emellertid icke torde möta mot att beloppet upptages under avdikningsanslaget vill lantbruksstyrelsen icke framställa något yrkande örn att särskilt anslag upptages för ändamålet.

Beträffande däremot det föreslagna beloppet av 15 000 kronor till kostnaderna för fortbildningskursen för jordbrukskonsulenter synes detta belopp lämpligen böra inräknas under det i riksstaten uppförda reservationsanslaget till Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till särskilda utbildningskurser. Lantbruksstyrelsen vill därför föreslå, att så sker.

Vid bifall till vad lantbruksstyrelsen förut föreslagit skulle medelsanvisning under förevarande anslag erfordras med (4 375 000 + 3 000 — 15 000 —) 4 363 000 kronor eller i runt tal 4 350 000 kronor.

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Statskontoret Ilar yttrat följande.

Med avseende å den framtida omfattningen av statens understödsverksamhet till torrläggningsföretag lia de sakkunniga såsom ett önskemål uttalat, att anslag bör beviljas i den utsträckning, som är behövlig för att företag, vilka uppfylla de uppställda fordringarna för understöd, må kunna utan uppskov tilldelas sådant. Statskontoret har icke kunnat undgå att finna en dylik princip utgöra en ur såväl ekonomiska som praktiska synpunkter olämplig grundval för beräkning av det framtida medelsbehovet. Det är en på fackmannahåll omtvistad fråga, huruvida torrläggningsveksamheten bör bedrivas i samma takt som hittills. Erfarenheten av tidigare verksamhet synes ock göra det berättigat att draga i tvivelsmål, örn effekten av torrläggningen i stort sett motsvarat förväntningarna. Statskontoret vill i detta hänseende särskilt framhålla de ofördelaktiga rubbningar i klimathänseende, som på sina håll — exempelvis på Gotland — tillskrivits en alltför långt driven torrläggning. Det är även att förvänta, att lantbruksingenjöremas frikopplande från alla privatekonomiska intressen i torrläggningsföretagen genom indragning av taxeinkomsterna till statsverket skall verka i viss mån återhållande på igångsättandet av nya företag, vilka måhända ur formellt tekniska synpunkter uppfylla villkoren för statsbidrag men om vilkas nytta ur allmän synpunkt tvivel kan råda. Därtill kommer, att torrläggningsföretag torde vara synnerligen lämpliga arbetsobjekt under en arbetslöshetsperiod, varför det måste anses motiverat att låta omfattningen av torrläggningsverksamheten bliva i viss mån konjunkturbetonad. På grund av vad sålunda anförts vill statskontoret förorda, att statens avdikningsanslag för nästkommande budgetår bibehålies vid nuvarande belopp 2 900 000 kronor, medan de ytterligare medel, som finnas böra ifrågakomma för ändamålet, anvisas å beredskapsstat.

2. Statens avdikningslåncfond.

Jämlikt riksdagens beslut har det belopp, vartill lån ur fonden årligen fått beviljas, för vart och ett av budgetåren 1942/43—1944/45 uppgått till högst 3 000 000 kronor.

Lantbruksstyrelsen har i sina anslagsäskanden till 1945 års riksdag hemställt, att beloppet för utlåning från avdikningslånefonden under budgetåret 1945/46 måtte bestämmas till högst 3 300 000 kronor, samt därvid anfört i huvudsak följande.

Under budgetåret 1943/44 ha lån från fonden av lantbruksstyrelsen beviljats till 248 företag med tillhopa 2 180 240 kronor. Vid utgången av budgetåret 1943/44 funnos hos lantbruksstyrelsen inneliggande ansökningar örn lån från fonden till 503 företag, representerande ett lånebelopp av i runt tal 3 075 000 kronor. Under nu löpande budgetår kunna med ledning av erfarenheterna från de närmast föregående åren nya ansökningar örn lån beräknas inkomma till ett belopp av omkring 2 400 000 kronor. Sammanlagt synes lånebehovet för budgetåret 1944/45 sålunda kunna beräknas till (3 075 000 + 2 400 000=) 5 475 000 kronor eller i runt tal 5 500 000 kronor. Till företag av ifrågavarande slag sökes i regel jämväl bidrag från statens avdikningsanslag. Under innevarande budgetår må från sistnämnda anslag beviljas statsbidrag å tillliopa högst 3 500 000 kronor. Med ledning av förhållandet under de närmast föregående budgetåren mellan beviljade statsbidrag och lån kan beräknas, att till de företag, vilka under budgetåret 1944/45 bliva delaktiga av nämnda statsbidrag, omkring 2 200 000 kronor av det för budgetåret tillgängliga låne-

Kungl. Majlis proposition nr 122.

beloppet, 3 000 000 kronor, komma att tagas i anspråk. En förutsättning bärför är emellertid, att torrläggningsverksamheten icke kommer att i mera avsevärd grad inskränkas till följd av gällande bestämmelser om tillståndstvång för byggnadsarbete, övriga under budgetåret 1944/45 föreliggande ansökningar örn lån, representerande ett lånebelopp av (5 500 000 — 2 200 000 =) 3 300 000 kronor, komma sålunda att balanseras till budgetåret 1945/46. Det kan under nyssnämnda förutsättningar antagas att även under sistnämnda budgetår ansökningar om lån inkomma i ungefärligen samma omfattning som beräknas bliva fallet innevarande budgetår eller till ett sammanlagt belopp av omkring 2 400 000 kronor. Under budgetåret 1945/46 föreliggande ansökningar örn lån skulle därigenom komma att motsvara ett lånebelopp av (3 300 000 + 2 400 000 =) 5 700 000 kronor. För samma budgetår lia ansökningarna örn statsbidrag till torrläggningsföretag i lantbruksstyrelsens förslag örn medelsanvisning å avdikningsanslaget beräknats representera ett bidragsbelopp av 10 300 000 kronor.

Under åberopande av vad i detta avseende anförts i nyssberörda förslag, vill lantbruksstyrelsen bär ytterligare understryka angelägenheten av att en dylik stor anhopning hos styrelsen av arbetsplaner rörande torrläggningsföretag så vitt möjligt undvikes. I sådant syfte har lantbuksstyrelsen för budgetåret 1945/46 föreslagit en bidragstilldelning ur avdikningsanslaget av 5 000 000 kronor, varigenom lämplig reducering av balansen av de hos lantbruksstyrelsen inneliggande ansökningarna bör bliva möjlig. För tillgodoseende av ansökningarna om lån till de företag, vilka kunna förväntas erhålla del av sagda statsbidrag, torde under samma budgetår ett belopp av sammanlagt omkring 3 300 000 kronor bliva erforderligt.

Vad beträffar de utbetalningar av lån från fonden, som kunna komma att påfordras under budgetåret 1945/46, så synas desamma böra beräknas till omkring 2 500 000 kronor. Enligt från statskontoret inhämtade upplysningar beräknas kapitaltillgången å fonden komma att under ifrågavarande budgetår uppgå till så stort belopp, att densamma blir tillräcklig för mötande av utbetalningar till nämnda belopp. Något kapitaltillskott till fonden synes därför ej erforderligt för budgetåret 1945/46.

Lantbruksstyrelsen har därjämte i sin skrivelse hemställt, att Kungl. Majit måtte hos riksdagen göra framställning om bemyndigande att under tiden 1 juli 1945—30 juni 1946 medgiva anstånd med erläggande av annuiteter å lån från odlingslånefonden och statens avdikningslånefond.

De sakkunniga.

I förevarande hänseende lia de sakkunniga anfört följande.

Örn bidragstilldelningen från avdikningsanslaget i enlighet med de sakkunnigas förordnande för budgetåret 1945/46 fastställes till 6 000 000 kronor, torde den summa, intill vilken lån under samma budgetår må beviljas från avdikningslånefonden, böra bestämmas till 4 000 000 kronor. Utbetalningarna från fonden under nämnda budgetår torde kunna beräknas till 3 000 000 kronor. Enligt från statskontoret inhämtad upplysning kan fondens kapitaltillgång beräknas vara tillräcklig för en sådan utbetalning och något nytt kapital sålunda icke behöva tillföras fonden.

De sakkunniga vilja alltså förorda, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva, alt under budgetåret 1945/46 må beviljas lån från statens avdikningslånefond å tillhopa högst 4 000 000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 122. '.t

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Yttrandena.

Lantbruksstyrelsen har förordat de sakkunnigas förslag, vilket i övriga yttranden lämnats utan erinran.

3. Lantbruksingenjörsorganisationen.

I. Avlöningsstaten.

De sakkunniga.

I enlighet med de sakkunnigas förslag till lönereglering för tjänstemän i lantbruksingenjörsdistrikten och med utgångspunkt från nuvarande dyrortsplaceringar, i den mån sådana ansetts kunna läggas till grund för en kostnadsberäkning, ha de sakkunniga beräknat kostnaderna för den nya organisationen för budgetåret 1945/46 på följande sätt, därvid de sakkunniga utgått från antagandet, att samtliga nuvarande lantbruksingenjörer överginge på den nya lönestaten.

A. Avlöningar till tjänstemän d ordinarie stat.

24 Lantbruksingenjörer (A 29) kronor 355 251

24 Förste assistenter (A 19) » 148 074

20 Assistenter (A 16) ..........*...................... » 102 360

24 Kanslibiträden (A 7) .............................. » 82 728

Summa kronor 688 413

Avgår pensionsavdrag ............................ kronor 41940

Summa kostnad för ordinarie tjänstemän kronor 646 473.

B. Avlöningar till icke-ordinarie personal.

6 Extra ordinarie lantbruksingenjörer (Eo 24) ........ kronor 47 250

12 Extra ordinarie assistenter (Eo 16) ................ » 58 320

24 Extra ordinarie kontorsbiträden (Eo 4) .............. » 63 648

2 Extra ingenjörer (Ex 21) .......................... » 12 828

2 Ingenjörsaspiranter (arvode) ...................... » 12 000

30 Tekniska biträden (arvode) ........................ » 117 000

10 Extra skrivbiträden (Ex 2) ........................ » 21 660

Tillfällig arbetskraft ............................. » 5 000

Vikariatsersättningar ............................. » 5 000

Summa kronor 342 706

Avgår pensionsavdrag ............................kronor 10 656

Summa kostnad för icke-ordinarie personal kronor 332 050.

C. Rörligt tillägg till ordinarie och icke-ordinarie personal.

Beräknad kostnad ............................... kronor 119 100.

I enlighet med förestående beräkningar skulle avlöningsstaten för lantbruksingenjör sorganisationen erhålla följande utseende.

131 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

AvlUnlngsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis..... kronor 646 500

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis. ... » 332 100

3. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................ » 119 100

Summa kronor 1 097 700.

De sakkunniga lia tillagt, att anslagsposterna 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän och 3. Rörligt tillägg upptagits förslagsvis såsom eljest plägade ske vid statberäkningar samt att även anslagsposten 2. Avlöningar till ickeordinarie personal hade ansetts tills vidare och i avvaktan på närmare erfarenhet rörande personalbehovet böra upptagas förslagsvis, varvid dock förutsattes, att densamma icke finge utan Kungl. Maj:ts medgivande överskridas.

I enlighet med de sålunda utförda kostnadsberäkningarna ha de sakkunniga förordat, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att till Lantbruksingenjörsorganisationen: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 1 097 700 kronor.

II. Omkostnadsstaten.

De sakkunniga.

Beträffande omkostnaderna för lantbruksingenjörsorganisationen ha de sakkunniga anfört följande.

I den för budgetåret 1944/45 fastställda omkostnadsstaten för lantbruksingenjörerna och deras tjänstebiträden har anslagsposten till Sjukvård m. m. upptagits till 2 000 kronor. Med hänsyn till den i de sakkunnigas statförslag ingående ökningen av sjukvårdsberättigad personal, ha de sakkunniga ansett nämnda anslagspost böra upptagas med ett till 3 000 kronor förhöjt belopp.

För Reseersättningar är i omkostnadsstaten för innevarande budgetår angivet ett belopp av 263 000 kronor. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1945/46 har lantbruksstyrelsen med hänsyn till den budgetåret 1943/44 konstaterade medelsåtgången upptagit sagda anslagspost till 285 000 kronor, därvid styrelsen i fråga om traktamentsersättningar givetvis utgått från de bestämmelser i sådant hänseende, som för närvarande äro gällande.

Efter löneregleringens genomförande komma, såsom förut framhållits, resetraktamenten till tjänstemännen i lantbruksingenjörsdistrikten att i allmänhet utgå med högre belopp än hittills. En höjning av anslagsposten till reseersättningar torde därför bliva nödvändig. Med hur stort belopp höjning bör ske är vanskligt att på förhand bedöma, särskilt som även andra faktorer kunna komma att inverka på belastningen av denna anslagspost. De sakkunniga lia emellertid ansett sig böra räkna med ett belopp av 300 000 kronor.

I samband med omorganisationen blir det nödvändigt alt medel beredas för anskaffande av möbler, skriv- och räknemaskiner, fältutrustning och dylikt för personalen i lantbruksingenjörsdistrikten. Avdikningssakkunniga beräknade för ifrågavarande ändamål ett engångsanslag av 164 000 kronor. I betraktande av de prisförhöjningar, som skett sedan avdikningssakkunniga

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

avgåvo sitt betänkande, ha de sakkunniga ansett sig böra förorda, att för ifrågavarande ändamål beräknas ett belopp av 180 000 kronor. Beloppet torde böra upptagas såsom en särskild post under benämningen Kontorsinventarier m. m. i omkostnadsstaten för budgetåret 1945/46, för att sedermera med utgången av sagda budgetår utgå ur omkostnadsstaten.

För årlig förnyelse av kontorsinventarier torde böra avses ett belopp av 20 000 kronor. Därjämte böra medel beräknas för rit- och skrivmateriel, att fördelas på de olika distrikten. De sakkunniga förutsätta att upphandling därav, tryckning av blanketter m. m. skall ske centralt genom lantbruksstyrelsen. Det av avdikningssakkunniga för detta ändamål angivna beloppet 31 000 kronor torde böra ökas till 40 000 kronor. I enlighet härmed synes anslagsposten till Expenser böra i omkostnadsstaten upptagas till ett sammanlagt belopp av 60 000 kronor.

För lokalhyror, uppvärmning, lyse, telefon m. m. räknade avdikningssakkunniga med en årlig kostnad av 35 000 kronor. Med nuvarande prisförhållanden lärer detta belopp bliva för ändamålet otillräckligt. Oaktat de svårigheter, som förefinnas att i förväg bilda sig någon uppfattning örn storleken av ifrågavarande kostnad, ha dock de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att för ändamålet avses ett belopp av 70 000 kronor.

I överensstämmelse med det sålunda anförda torde omkostnadsstaten be-

räknas på följande sätt:

Omkostnadsstat.

1. Sjukvård m. m., förslagsvis......................... kronor 3 000

2. Reseersättningar, förslagsvis ........................ » 300 000

3. Expenser, förslagsvis............................... » 60 000

4. Lokalhyror, uppvärmning m. m., förslagsvis .......... » 70 000

5. Kontorsinventarier m. m., förslagsvis ............. .. . »__180 000

Summa kronor 613 000.

På grund av det anförda få de sakkunniga förorda, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att till Lantbruksingenjörsorganisationen: Omkostnader för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 613 000 kronor.

Yttrandena.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande uttalat, att posten Expenser, i vilken borde inräknas jämväl kostnader för lyse och telefon, icke syntes böra upptagas med lägre belopp än 90 000 kronor. Kostnader för lokalhyror och uppvärmning borde bestridas från byggnadsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond. Medel för detta ändamål borde därför icke inräknas i förevarande omkostnadsanslag. Från posten Kontorsinventarier m. m. syntes böra utgå jämväl resekostnads- och traktamentsersätlning till de värderingsmän, som skulle anlitas vid inlösen till statsverket av instrument och inventarier från lantbruksingenjörerna.

Riksräkenskapsverket har förordat, alt åt byggnadsstyrelsen uppdroges anskaffandet av för lantbruksingenjörsexpeditionerna erforderliga möbler. På sagda myndighet syntes jämväl böra ankomma att i den utsträckning, som kunde befinnas erforderlig, förhyra för lantbruksingenjörerna behövliga lokaler. Enligt riksräkenskapsverkets mening borde för berörda engångsanskaffning av inventarier särskilt anslag anvisas. Kostnader för lokalhyror borde avföras från vederbörlig anslagspost å statens allmänna fastighetsfond.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

lil. Uppbär d s m edel.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia rörande vissa uppbördsmedel anfört följande.

Enligt Kungl. Maj:ts brev den 21 juli 1939 skola de bidrag till tjänstebiträdens avlönande, som lantbruksingenjörerna för närvarande äro skyldiga att erlägga, redovisas såsom inkomster å driftbudgeten under A. Egentliga statsinkomster. II. Uppbörd i statens verksamhet, för vilket ändamål finnes inrättad en särskild inkomsttitel, benämnd Inkomster av lantbruksingenjörsförrättningar. Denna inkomst är för innevarande budgetår beräknad till 140 000 kronor. I .stället för sagda bidrag, som bortfalla, torde å nämnda inkomsttitel hädanefter böra redovisas de avgifter enligt taxa, som inflyta till statsverket från förrättningar i lantbruksingenjörsdistrikten. Inkomsttiteln torde i fortsättningen lämpligen böra i anslutning till motsvarande inkomsttitel för länsarkitektorganisationen benämnas Inkomster vid lantbruksingenjörsorganisationen.

De sakkunniga lia uppskattat här ifrågavarande inkomstmedel efter skedda jämkningar i lantbruksingenjörstaxan till 650 000 kronor för år.

Yttrandena.

Lantbruksstyrelsen har framhållit följande.

Enär omfattande åtgärder beträffande ett stort antal av de förrättningar, som komma att avslutas under budgetåret 1945/46 och för vilka förrättningsarvode då skall erläggas, blivit verkställda före sagda budgetårs ingång, och avgifter enligt lantbruksingenjörstaxan för dessa tidigare åtgärder sålunda skola tillkomma vederbörande lantbruksingenjörer, torde endast en del av det beräknade beloppet, 650 000 kronor, komma att inflyta under budgetåret 1945/46. Vidare kan den huvudsakliga delen av sagda avgifter för under budgetåret 1945/46 handlagda förrättningar beräknas bliva inlevererad till statsverket först under de närmast följande budgetåren, i den mån som förrättningarna bliva avslutade. En ytterligare anledning, varför under budgetåret 1945/46 icke kan förväntas till statsverket inflyta så stora inkomster av lantbruksingenjörsverksamheten, som de sakkunniga räknat med, är att det kan förväntas draga avsevärd tid, innan organisationen med avseende å inlevererandet av ifrågavarande avgifter kommer i gång. Försiktigheten torde därför bjuda att för sagda budgetår icke räkna med större inkomst av ifrågavarande verksamhet än på sin höjd 400 000 kronor. Sett på längre sikt, det vill säga sedan de före ingången av budgetåret 1945/46 påbörjade förrättningarna blivit avslutade, torde däremot inkomstberäkningen under förutsättning av en till omfattningen i stort sett oförändrad torrläggningsverksamhet kunna godtagas. Den av de sakkunniga föreslagna ändrade benämningen å den inkomsttitel, under vilken ifrågavarande inkomster skulle redovisas, vill lantbruksstyrelsen icke för sin del förorda, utan synes den nuvarande benämningen å motsvarande inkomsttitel böra bibehållas, då densamma giver ett mera adekvat uttryck åt inkomsternas karaktär.

Under de senare åren lia ansökningar örn statsbidrag från statens avdikningsanslag i så stor utsträckning hopat sig i lantbruksstyrelsen att de nu motsvara ett bidragsbelopp av inemot 6 000 000 kronor. Detta medför för markägarna en långvarig väntan på understöd med åtföljande försening av

Före-

draganden.

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

företagens utföi-ande. I likhet med de sakkunniga anser jag, att det skulle varit önskvärt att genom ökad bidragstilldelning kunna med det snaraste undanröja de otillfredsställande förhållanden som sålunda råda, men jag finner mig emellertid under nuvarande förhållanden icke kunna tillstyrka åtgärder i sådant syfte. Då det normala årliga bidragsbehovet från avdikningsanslaget som de sakkunniga framhållit för närvarande bör kunna beräknas till 4 000 000 kronor, torde för budgetåret 1945/46 böra medgivas en bidragstilldelning med nämnda belopp. Anslagsbehovet torde i anslutning härtill kunna beräknas till 3 600 000 kronor, vilket belopp torde böra för ändamålet äskas för nästa budgetår. Från avdikningsanslaget synes kunna utgå den engångsutgift, som erfordras för anordnande av den av mig i det föregående tillstyrkta fortbildningskursen för jordbrukskonsulenter, vilka avses skola förvärva behörighet att handlägga vissa enklare syneförrältningar. Kostnaden härför kan beräknas till 15 000 kronor.

Till kostnaderna för torrläggningsnämndernas organisation och verksamhet, vilka kostnader av mig i det föregående beräknats till 70 000 kronor, synes under nionde huvudtiteln å riksstaten för nästa budgetår böra anvisas ett särskilt anslag, benämnt Kostnader för torrläggningsnämnder.

I betraktande av den sålunda föreslagna bidragstilldelningen från statens avdikningsanslag torde den summa, intill vilken lån under nästa budgetår må beviljas från avdikningslånefonden, böra bestämmas till 3 500 000 kronor. Såsom framgår av vad de sakkunniga anfört torde en utlåning av denna storlek icke föranleda, att nytt kapital behöver tillföras fonden. Då jämväl under nästa budgetår svårigheter kunna uppstå för återbetalning av erhållna lån vid vissa torrläggningsföretag, bör nytt bemyndigande för Kungl. Majit att medgiva betalningsanstånd utverkas för tiden till och med den 30 juni 1946.

Vid bedömande av anslagsbehovet till avlöningar inom lantbruksingenjörsorganisationen bör beaktas, att lantbruksingenjörsbefattningarna enligt mitt i det föregående framlagda förslag skola placeras i lönegrad A 28, i stället för i lönegrad A 29 såsom de sakkunniga ifrågasatt. Den besparing som skulle ske genom den lägre placeringen uppväges emellertid under det första budgetåret av den av mig föreslagna ökningen av övergångsersättningarna. Utgiften för avlöningar till lantbruksingenjöreraa kan därför beräknas till det av de sakkunniga angivna beloppet. Med hänsyn härtill och då anledning icke heller synes föreligga att i annat avseende frångå de sakkunnigas beräkningar i denna del torde anslag för nästa budgetår böra beräknas till avlöningar till ordinarie tjänstemän med 646 500 kronor, till icke-ordinarie personal med 332 100 kronor och till rörligt tillägg med 119 100 kronor eller sålunda med tillhopa 1 097 700 kronor. Såsom de sakkunniga föreslagit torde anslaget till avlöningar till icke-ordinarie personal tills vidare och i avvaktan på närmare erfarenhet rörande personalbehovet böra upptagas förslagsvis, varvid dock får förutsättas att detsamma icke må utan Kungl. Majits medgivande överskridas.

I detta sammanhang torde jag få framhålla att, därest ordinarie lantbruksingenjör som icke är förpliktad att övergå till den nya lönestaten, förklarar

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

] 35

sig vilja kvarstå å hittills för honom gällande lönestat, han torde böra från och med den 1 juli 1945 uppföras å övergångsstat, därvid motsvarande lantbruksingenjörsbefattning i lönegrad A 28 förutsättes skola hållas vakant tills vidare så länge den till övergångsstat överförde bestrider sin tjänst. Bemyndigande härom torde böra utverkas av riksdagen.

Omkostnaderna för lantbruksingenjörsorganisationen torde för nästkommande budgetår kunna beräknas till följande belopp, nämligen för sjukvård m. m. till 3 000 kronor, för reseersättningar till 300 000 kronor, för expenser, däri inräknat lyse och telefon, till 90 000 kronor och för anskaffning av kontorsinventarier m. m. till ett engångsbelopp av 180 000 kronor. Sistnämnda post bör efter budgetårets utgång avföras ur omkostnadsstaten. Kostnaden för lokalhyror torde böra bestridas av byggnadsstyrelsen och avföras från vederbörlig anslagspost å statens allmänna fastighetsfond. Till omkostnader skulle sålunda för nästkommande budgetår avses tillhopa 573 000 kronor.

Den inkomst i form av förrättningsavgifter som efter löneregleringens genomförande skall tillkomma statsverket synes efter det förordade ändringar i lantbruksingenjörstaxan vidtagits normalt kunna beräknas till omkring 650 000 kronor om året. Såsom lantbruksstyrelsen framhållit kan emellertid, särskilt på grund av att uppbörd skall äga rum först efter det förrättningarna avslutats, det nu angivna beloppet icke beräknas inflyta under första budgetåret. För denna tid torde statsverkets inkomst av lantbruksingenjörsverksamheten icke böra beräknas till högre belopp än 400 000 kronor. Beloppet synes böra redovisas som inkomst å driftbudgeten under A. Egentliga statsinkomster. II. Uppbörd i statens verksamhet och under för ändamålet särskilt inrättad inkomsttitel, benämnd Inkomster vid lantbruksingenjörsorganisationen.

En jämförelse mellan de årliga kostnaderna för den nya av mig föreslagna lantbruksingenjörsorganisationen och kostnaderna för den nuvarande organisationen visar följande.

Blivande organisation. Avlöningsstaten, frånsett övergångsersätt-

ningar ............................ kronor 1 015 700

Omkostnadsstaten, frånsett engångsanslag

1945/46 ........................... » 393 000

Kostnadsökning kronor 27 700.

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Kostnadsökningen skulle alltså uppgå till omkring 30 000 kronor. Emellertid är beträffande den nuvarande avlöningsstaten att märka, att dyrtidstilllägg till de å 1930 års stat kvarstående befattningshavarna, beräknade till omkring 16 000 kronor, icke äro däri inräknade utan utgå från det under nionde huvudtiteln upptagna gemensamma förslagsanslaget till dyrtidstilllägg. Kostnadsökningen minskas alltså med motsvarande belopp. A andra sidan komma utgifterna för kristillägg, vilka överhuvudtaget icke äro inräknade i staterna, att ökas med omkring 48 000 kronor. Den föreslagna nya organisationen skulle sålunda, efter den nya lönestatens ikraftträdande därest ytterligare utökning av personalen icke behöver vidtagas, föranleda en årlig kostnadsökning för statsverket av omkring 60 000 kronor.

Under de tio första budgetåren tillkommer övergångsersättning till lantbruksingenjörerna, för budgetåret 1945/46 utgående med i runt tal 82 000 kronor och därefter minskad med en tiondel årligen.

För budgetåret 194546 tillkomma vidare i det föregående beräknat engångsanslag för kontorsinventarier m. m. av 180 000 kronor och en utebliven uppbörd i förhållande till vad förut beräknats av 250 000 kronor, varför kostnadsökningen för detta budgetår utgör omkring 570 000 kronor.

X. Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1) godkänna att den statsunderstödda torrläggningsverksamheten må bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående anfört;

2) för lantbruksingenjörsorganisationen fastställa följande

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

24 lantbruksingenjörer ........................... A 28

24 förste assistenter.............................. A 19

20 assistenter.................................... A 16

24 kanslibiträden................................ A 7

Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad

än 2 0.

6 extra ordinarie lantbruksingenjörer............ Eo 24;

3) för lantbruksingenjörsorganisationen godkänna följande avlöningsstat, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46

Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 137

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsvis ....................... kronor 646 500

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal,

förslagsvis....................... » 332 100

3. Rörligt tillägg, förslagsvis............ » 119 100

Summa kronor 1 097 700;

4) å riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantbruksingenjörsorganisalionen: Avlöningar ett

förslagsanslag av...................... kronor 1 097 700;

b) till Lantbruksingenjörsorganisationen: Omkostnader ett

förslagsanslag av...................... kronor 573 000;

c) till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag ett

förslagsanslag av ...................... kronor 3 600 000;

d) till Kostnader för torrläggningsnämnder ett förslagsanslag av .............................. kronor 70 000;

5) bemyndiga Kungl. Majit att till övergångsstat överföra lantbruksingenjör, som efter den 30 juni 1945 kvarstår å hittills för honom gällande lönestat;

6) medgiva att under budgetåret 1945/46 må beviljas statsbidrag från statens avdikningsanslag å tillhopa högst 4 000 000 kronor;

7) medgiva att under budgetåret 1945/46 må beviljas lån från statens avdikningslånefond å tillhopa högst 3 500 000 kronor;

8) medgiva att ändring må vidtagas i bestämmelserna om villkoren för lån från täckdikningslånefonden i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag förut anfört.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall och förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Per Eldin.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 122.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Register.

Sid.

I. Inledning .................................................... 1

II. Huvuddragen av de sakkunnigas förslag m. m..................... 3

III. Den statsunderstödda torrläggningsverksamhetens nuvarande omfattning 8

IV. Principerna för torrläggningsverksamhetens understödjande med stats-

medel ...................................................... 11

V. Torrläggningsverksamhetens organisation .......................... 41

1. Organisationens huvuddrag .................................. 41

2. Gränsdragningen mellan lantbruksingenjörernas och jordbrukskon-

sulenternas behörighetsområden ............................ 63

3. Lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens anställnings- och

avlöningsförhållanden samt personalbehovet.................. 67

4. Lantbruksingenjörstaxan .................................... 112

VI. Vissa åtgärder för torrläggningsverksamhetens rationalisering ........ 114

VII. Åtgärder för att befordra användningen av maskiner inom torrläggnings-

verksamheten............................................ 118

VIII. Täckdikningens understödjande med statsmedel.................... 122

IX. Kostnadsberäkningar och anslagsfrågor............................ 125

1. Statens avdikningsanslag .................................... 125

2. Statens avdikningslånefond .................................. 128

3. Lantbruksingenjörsorganisationen.............................. 130

X. Hemställan.................................................... 136

467218. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.