angående stats¬ bidrag till byggande av fiskehamnar m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

1 Nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsbidrag till byggande av fiskehamnar m. m.; given Stockholms slott den 5 mars 1948.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro, enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nilsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen lämnas en redogörelse för 1944 års fiskehamnsutrednings undersökningar rörande behovet av nyanläggning och förbättring av fiskehamnar och en därpå grundad plan för ifrågavarande utbyggnadsverksamhets bedrivande ävensom härför erforderlig medelsanvisning.

Därjämte anmälas vissa förslag till ändrade bestämmelser rörande statsbidrag till byggande av fiskehamnar m. m.

1—5i5 ds Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 200.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cbeferna för jordbruks- och folkhushållningsdepartementen anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 december 1943 uppdrog dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet den 4 januari 1944 åt sakkunniga att i enlighet med angivna riktlinjer inom departementet biträda med utredning rörande planläggning av statliga och statsunderstödda fiskehamnsanläggningar. De sakkunniga, som antagit benämningen 1944 års fiskehamnsutredning, ha utgjorts av f. landshövdingen i Norrbottens län D. Hansén, tilllika ordförande, byrådirektören i lantbruksstyrelsen Chr. W. Hessle, riksdagsmannen E. W. Hällgren, f. byråchefen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen S. J. Stenberg samt riksdagsmannen B. Utbult. — Utredningen har den 1 november 1947 avgivit betänkande med förslag till byggande av fiskehamnar m. m. (SOU 1947:63).

I anslutning till i nämnda betänkande framförda förslag har i årets statsverksproposition (bilaga 8, punkt 27) Kungl. Maj:t på min hemställan föreslagit riksdagen, dels att ersätta de båda reservationsanslag, under vilka medel tidigare anvisats till byggande, utvidgning och förbättring av fiskehamnar, nämligen Utvidgning och förbättring av statens fiskehamnar och farleder samt Bidrag till byggande och underhåll av statsunderstödda fiskehamnar, med ett gemensamt reservationsanslag, benämnt Byggande av fiskehamnar, dels att under sistnämnda nya anslag anvisa 1 500 000 kronor. Sedan numera beredningen av de sakkunnigas förslag avslutats, får jag nu även i övriga delar anmäla däri upptagna frågor.

över fiskehamnsutredningens betänkande ha utlåtanden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lotsstyrelsen, kommerskollegium, statskontoret, riksräkenskapsverket, chefen för marinen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Vänerns fiskareförbund samt Svenska teknologföreningen.

3 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Lantbruksstyrelsen har till sitt remissvar fogat yttranden från vederbörande fiskeriintendenter ävensom en till styrelsen ingiven skrivelse i ärendet från Östergötlands kustfiskareförbund och Östergötlands fiskförsäljningsförening. Till lotsstyrelsens utlåtande ha fogats yttranden från samtliga lotsdirektörer. Länsstyrelserna ha bifogat inskaffade yttranden från vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott och därjämte i vissa fall från landstingens förvaltningsutskott, från lokala myndigheter och fiskeriorganisationer m. fl.

Beträffande såväl de i betänkandet meddelade redogörelserna för statens hittillsvarande medverkan till byggande av fiskehamnar — genom vilken hittills drygt ett 30-tal hamnar, statens fiskehamnar, anlagts och underhållits helt med statsmedel och därjämte omkring 145 s. k. statsunderstödda fiskehamnar anlagts eller förbättrats med statsbidrag på upp till 90 % av kostnaden -— som den däri intagna översikten över fiskets utveckling under den senaste 25-årsperioden får jag i huvudsak hänvisa till betänkandet. I det följande kommer jag sålunda väsentligen endast att lämna en summarisk redogörelse för de sakkunnigas utredning rörande behovet av fiskehamnar och deras med anledning härav framställda förslag.

1944 års fiskehamnsutredning.

1. Det aktuella behovet av fiskehamnar.

Om behovet av fortsatta åtgärder till en förbättring av fiskets hamnförhållanden anföra de sakkunniga allmänt bl. a. följande:

I Sveriges officiella statistik över fisket redovisas ej mindre än omkring 500 utmed kusterna belägna orter, å vilka minst 10 fiskare äro bosatta och å vilka samtidigt endera det sammanlagda båt- och redskapsvärdet eller det årliga fångstvärdet överstiger 25 000 kronor. Även smärre fiskelägen, vilka icke redovisas i den officiella statistiken, finnas i betydande antal. Även om åtskilliga av dessa fiskelägen ha hamnplatser, som äro naturligt skyddade mot sjögång och i övrigt så beskaffade, att förbättring av hamnförhållandena icke erfordras, så är detta tyvärr icke någon regel.

För ett rationellt utövande av fiske är det nödvändigt för fiskarna att hålla fullgoda båtar, vilkas storlek och utrustning är anpassad efter de fiskevatten, där fisket äger rum, och efter de fångstmetoder, som användas. Denna båtmateriel är dyrbar och måste därför vårdas och skyddas effektivt. Fiskelägena sakna emellertid för närvarande i mycket stor omfattning hamnar, som giva skydd mot sjögången. Utredningen har sålunda konstaterat att fiskarna alltjämt vid ett stort antal fiskelägen icke ha andra möjligheter att vid hamnplatserna skydda sina båtar mot havet än att draga upp dem på land. Detta är över huvud taget möjligt endast om båtarna äro små och lätta, men även där så är fallet, är båtarnas ständiga upphalning och sjösättning tidsödande och besvärlig och medför avsevärt slitage å materielen. Vid många hamnplatser, där båtarna vid lugnt väder kunna ligga förtöjda vid bryggor, måste fiskarna vid oväder dag och natt anordna bevakning för att i tid kunna påbörja båtarnas upphalning eller förflyttning till närmaste användbara hamn, som ofta är långt avlägsen. Frånvaron av effektivt skydd mot sjögång vid åtskilliga fiskelägen innebär sålunda icke endast allvarliga risker för haverier utan även en extra arbetsbörda., som på många orter är synnerligen betungande för fiskarna.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Ett annat förhållande, som vid många fiskelägen medför stora svårigheter och förhindrar fiskets rationalisering, är avsaknaden av tillräckligt vatten djup i hamnarna och farlederna. En successiv övergång från mindre till större fiskebåtar har länge ägt rum och pågår alltjämt, och detta har medfört vidgade möjligheter till fiskets ändamålsenliga bedrivande. De nyare båtarna äro sjövärdigare, varigenom de skänka ökad säkerhet mot haverier och redskapsförluster. De äro även försedda med sådan inredning, att de giva fiskarna tillbörligt skydd ombord mot regn och köld och alltså möjliggöra arbetets fullgörande under drägligare förhållanden. Emellertid kräva dessa större båtar också ökat vattendjup vid hamnplatserna och i farlederna. Där djupet är otillräckligt utgör detta ett hinder för utbyte av de omoderna båtarna mot mera tidsenliga.

På åtskilliga orter erfordras emellertid fördjupning av hamnarna även av andra skäl. Sålunda har landhöjningen under tidernas lopp medfört att speciellt utmed Norrlandskusten ett flertal hamnar, vilka av ålder använts av fiskarna, numera äro så grunda, att de icke alls eller endast med stora svårigheter kunna nyttjas. Yidare förekomma särskilt i Skåne och Halland hamnar, vilka uppgrundats av sand eller tång, som vid stormtillfällen kommer i drift och avlagrar sig i hamnbassänger och segelleder.

Även om ett effektivt skydd mot sjögång och ett tillräckligt vattendjup äro de primära krav, som måste ställas på hamnarna, så finnas åtskilliga andra faktorer, som medverka till att göra behovet av fiskehamnsbyggande stort. Nödvändigheten för fiskarna att sörja för erforderligt skydd för sina båtar samt att följa med i den pågående rationaliseringen synes ha tvingat dem, som därtill haft möjlighet, att flytta sina båtar från fiskelägen utan tillfredsställande hamn till sådana, där hamnförhållandena varit bättre, även om de därvid nödgats finna sig i de olägenheter, som långa avstånd mellan bostadsorten och hamnen i regel medföra. Såväl detta som den tidigare omnämnda övergången till större båttyper har medfört, att åtskilliga hamnar nu behöva utvidgas. Härtill bidrager också, att fisket numera är väsentligt rörligare än tidigare, varför åtskilliga hamnar numera anlitas förutom av där hemmahörande fiskare, även av fiskare från andra, ofta långt avlägsna orter. Manga exempel finnas sålunda på hamnar, vilka äro så fullbelagda, då fiskeflottan ligger inne, att navigeringen besväras, lastning och lossning hindras och skötseln av båtar och redskap försvåras, allt medförande tidsspillan och extra arbete. Erforderliga utvidgningsarbeten utgöras ej alltid av anläggning avnya hamnbassänger utan kunna ofta bestå av utförande av nya kajer eller bryggor, kajplaner och andra upplagsplatser, iordningställande av garntorkningsplatser, utökning av hamnområdena o. s. v. Utredningen har kunnat konstatera, att trängseln i vissa hamnar är så svår, att den tenderar till att bliva olidlig.

Utmed vissa kuststräckor är avståndet mellan befintliga hamnar så stort, att fiskare, vilka utöva sin näring i utanförliggande fiskevatten, ofta måste färdas mycket långa sträckor då det gäller att föra i land fångsterna eller att söka nödhamn vid inträffande storm eller av andra skäl. Den avsevärda tid, som åtgår för färderna till och från fiskeplatserna, förkortar fiskarnas effektiva arbetstid och försämrar därigenom deras ekonomiska utbyte av arbetet. Åtskilliga olyckor och tillbud därtill ha också inträffat till följd därav, att nödhamn icke kunnat nås tillräckligt snabbt vid annalkande oväder. Det föreligger därför på sådana kuststräckor samt på öar i skärgårdarna behov av nöd- och stödhamnar även om de där hemmahörande fiskarna äro få eller inga.

Byggandet av statsunderstödda fiskehamnar påbörjades redan under slutet av 1800-talet, ehuru det först efter år 1920 kom igång i större utsträckning; an-

5 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

läggningen av statens fiskehamnar påbörjades år 1911. Då åtskilliga av dessa hamnar alltså äro relativt gamla kräva de nu hel eller partiell förnyelse genom ombyggnad. Det är sålunda icke ovanligt, att i dessa hamnar utförda konstruktioner, vare sig de utförts i trä, järn, sten eller betong, numera äro i så dåligt skick, att faran för deras bestånd är uppenbar.

Slutligen har utredningen i vissa hamnar iakttagit skador, vilka uppkommit vid stormtillfällen och kräva reparationer, som icke kunna hänföras till normalt underhåll. I vissa fall kunna dylika reparationer icke uppskjutas någon längre tid, därest hamnen icke helt skall spolieras.

Dör en närmare bedömning av behovet ha de sakkunniga föranstaltat om en genomgång av sådana framställningar om statsbidrag till byggande av fiskehamnar som, enär tillgängliga anslag icke medgivit omedelbar medelsanvisning, blivit vilande hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom till styrelsen ingivna ansökningar om upprättande genom styrelsens försorg av arbetsplaner för motsvarande hamnarbeten. De sakkunniga ha därefter hos vederbörande länsstyrelser anhållit om utlåtande över de sålunda anmälda projekten, deras angelägenhet m. m. samt om statistiska uppgifter om fiskets omfattning på respektive orter, yrkes- och binäringsfiskarnas antal, båtbeståndets storlek och beskaffenhet o. s. v. Det sålunda hopbragta materialet — omfattande inalles 334 projekt, varav 22 avse utvidgnings- och förbättringsarbeten vid statens fiskehamnar, 75 motsvarande arbeten vid statsunderstödda fiskehamnar och återstoden eller 237 företag nyanläggningar (hamn- och farledsarbeten å orter, där sådana arbeten icke tidigare utförts med statsbidrag) — har sedan granskats av de sakkunniga, vilka därvid jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t föranstaltat om upprättande av preliminära arbetsplaner med kostnadsberäkningar för sådana arbeten, som enligt de sakkunnigas mening kunde komma till utförande. På grundval av denna granskning, vid vilken de sakkunniga sökt bedöma icke endast, huruvida ifrågasatta arbeten över huvud vore motiverade ur näringsekonomiska synpunkter, utan även huruvida dessa arbeten kunde åtminstone tills vidare begränsas, ha de sakkunniga utarbetat sina förslag till fortsatt fiskehamnsbyggande.

2. Förslag till fortsatt fiskehamnsbyggande.

Yid sin prövning av de genomgångna arbetsprojekten ha de sakkunniga i stort sett utgått från följande allmänna grunder.

Endast sådana företag ha synts böra komma till utförande, vilka helt eller i varje fall till övervägande delen kunna anses komma fiskets utövare till godo. Arbeten som väsentligen avse handelssjöf artens behov eller rena kommunikationsändamål ha icke förordats utom i fråga om vissa av statens fiskehamnar, vilka i större utsträckning kommit att användas för handelssjöf art och för vilka erforderliga förbättringar i fortsättningen liksom hittills synts böra bekostas av för fiskehamnsändamål anvisade medel.

Andra arbeten än sådana, vilkas omfattning och kostnad varit anpassade efter nu föreliggande behov och, som regel, efter nuvarande antal fiskare och båtbestånd, ha ej ansetts böra komma till utförande. I. fråga om vattendjup

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

och utrymme ha föreslagna arbeten dock synts böra dimensioneras med viss hänsyn till den övergång till större båttyper, som kan förväntas.

För att komma till utförande bör ett hamnprojekts belägenhet vara sådan, att en snabb och rationell transport av ilandförda fångster till konsumtionsoch beredningsorter är möjlig.

Vid utarbetandet av de sakkunnigas förslag har beaktats icke endast behovet av hamnar å fiskarnas bosättningsorter utan även behovet av stöd- och nödhamnar inom sådana områden, där ett mera omfattande fiske äger rum.

Utifrån angivna utgångspunkter ha de sakkunniga förordat en förbättring av 16 statens fiskehamnar för en beräknad kostnad av 4 098 500 kronor samt nyanläggning av 121 och förbättring av 53 statsunderstödda fiskehamnar för en kostnad av 21 489 100 kronor. Därjämte ha de sakkunniga förordat ett mindre antal som »smärre arbeten» betecknade företag, vart och ett kostnadsberäknat till högst 10 000 kronor. Kostnaden för sådana nu och under de närmaste åren erforderliga smärre arbeten har uppskattats till omkring 10 % av kostnaden för övriga fiskehamnsarbeten eller till 2 567 400 kronor, varför ett genomförande av de sakkunnigas förslag beräknats draga en kostnad av sammanlagt 28 155 000 kronor.

Enligt sina direktiv ha de sakkunniga haft att sammanföra resultaten av sin prövning av föreliggande hamnbyggnadsbehov i en plan, ägnad att tjäna till ledning för medelsanvisningen under en tidsperiod av lämplig utsträckning. Med hänsyn till att de förordade arbetena ansetts motsvara det omedelbara behov av fiskehamnsarbeten, som bör tillgodoses utan oskälig tidsutdräkt, ha de sakkunniga funnit sig böra begränsa denna tidsperiod till 5 år. Inom denna tidsperiod ha de sakkunniga fördelat de förordade hamnbyggnadsprojekten efter deras angelägenhet, varvid i första hand av länsstyrelserna avgivna förslag legat till grund för fördelningen. Nämnda angelägenhetsgradering har begränsats till att avse en prövning av ordningsföljden mellan företagen inom varje särskilt län, varvid dock Skaraborgs och Värmlands läns fiskehamnar vid Vänern prövats gemensamt. De sakkunniga ha sålunda föreslagit, att till grund för utförandet av de förordade hamnbyggnadsprojekten och för beräkning av medelsanvisningen härför lägges en 5-årsplan för byggande av fiskehamnar, beträffande vars närmare innehåll jag torde få hänvisa till en såsom bilaga till statsrådsprotokollet fogad förteckning samt till de sakkunnigas betänkande, däri även lämnas redogörelser för de olika i planen upptagna arbetsprojekten.

De sakkunniga ha icke ansett sig böra förorda anläggning av nya statliga fiskehamnar men föreslå, dels att förbättring av redan befintliga, staten tillhöriga fiskehamnar även i fortsättningen skall bestridas helt med statsmedel, dels ock att gällande bestämmelser om statsbidrag till statsunderstödda fiskehamnar uppmjukas så, att bidrag må beviljas med högst 90 % av verkliga byggnadskostnaden, där ej på grund av särskilda skäl högre bidrag prövas böra beviljas. Med utgångspunkt från nämnda förslag och med hänsyn därjämte

7 Kungl. Maj-.ts proposition nr 200.

tagen till att medel böra göras tillgängliga icke endast för hamnarbeten å i planen upptagna orter och för nyssnämnda förutsedda smärre arbeten utan även i någon omfattning för brådskande, nu oförutsedda arbeten, ha de sakkunniga beräknat det totala behovet av statsmedel för 5-årsperioden till 21 000 000 kronor. Under hänvisning till att för budgetåret 1947/48 redan anvisats sammanlagt 1 500 000 kronor för fiskehamnsarbeten förorda de sakkunniga, att för budgetåret 1948/49 anvisas 3 900 000 kronor och för vart och ett av de fyra därpå följande budgetåren 5 400 000 kronor till bidrag till byggande av fiskehamnar.

Den uppgjorda utbyggnadsplanen jämte däröver avgivna remissyttranden torde kunna tjäna som ledning för bedömandet av ifrågavarande arbetsprojekts angelägenhet och den ordningsföljd, i vilken olika projekt böra komma till utförande och — inom ramen för de anslag för ändamålet, som riksdagen kommer att anvisa — tilldelas statsbidrag. Eftersom riksdagen endast anvisar medel för ett budgetår i taget och Kungl. Maj :t som nämnt i årets statsverksproposition (bilaga 8, punkt 27) på min hemställan redan för riksdagen framlagt sitt förslag till medelsanvisning för här ifrågavarande ändamål för budgetåret 1948/49, saknar jag anledning att i detta sammanhang upptaga denna fråga. Jag torde här få hänvisa till de uttalanden, som anfördes under nämnda punkt i statsverkspropositionen. Eftersom det vidare ankommer på Kungl. Maj:t att i de enskilda fallen bevilja eller förordna om beviljandet av statsbidrag till fiskehamnsarbeten, varom ansökningar i förutsedd ordning ingivits eller komma att ingivas, torde jag ävenledes sakna anledning att i detta sammanhang anmäla de sakkunnigas förslag för de enskilda orterna och däröver avgivna remissyttranden. Jag torde under sådana förhållanden i fortsättningen kunna begränsa mig till att upptaga de sakkunnigas förslag till statsbidragsbestämmelser m. m. och, vad gäller redovisningen av i ärendet inkomna remissyttranden, till de delar av dessa, som avse sistnämnda frågor eller mera allmänt beröra de sakkunnigas förslag.

3. Förslag till statsbidragsbestämmelser m. m.

De sakkunniga ha framlagt vissa förslag, som förutsätta ändringar i gällande bestämmelser angående byggande av fiskehamnar, givna i Kungl. Maj ds kungörelse den 10 augusti 1928 angående statsbidrag till byggande, förbättring och underhåll av allmänna hamnar och farleder (nr 328) med däri den 17 maj 1935 (nr 188) gjorda ändringar. Nämnda kungörelse avser icke endast statens och statsunderstödda fiskehamnar utan jämväl handelshamnar och farleder.

Med hänsyn till att de sakkunniga icke ansett sig böra förorda nyanläggning av någon ytterligare statens fiskehamn, ha skäl icke längre synts föreligga att i en författning angående statsbidrag till byggande av hamnar bibehålla bestämmelser angående statens fiskehamnar. För handläggningen av ärenden rörande förbättring av redan existerande sådana hamnar, vilka äro underställda

8 Kungl. Maj-.ts proposition nr 200.

det statliga väg- och vattenbyggnadsverkets vård och förvaltning, förutsätta de sakkunniga, att erforderliga bestämmelser komma att av Kungl. Maj:t meddelas verket.

Då vad gäller handelshamnar f. n. en särskild utredning pågår, 1944 års hamnutredning, som torde komma att framlägga förslag till ändrade bestämmelser för åtnjutande av statsbidrag till handelshamnar och farleder, i avvaktan på vilka nu gällande bestämmelser för dessa hamnar torde böra bibehållas, ha de sakkunniga funnit, att erforderliga nya bestämmelser rörande statsunderstödda fiskehamnar böra meddelas i en särskild, enbart för dessa hamnar tillämplig ny kungörelse. De sakkunniga ha uppgjort förslag till sådana nya bestämmelser. Jag kommer i det följande att redogöra för detta förslag på de punkter, i vilka det innebär mera väsentliga ändringar av eller avvikelser från nu gällande bestämmelser.

I syfte att möjliggöra en decentralisering av statsbidragsärendenas handläggning ha de sakkunniga föreslagit, att statsbidrag till byggande av fiskehamn skall kunna beviljas av Kungl. Maj:t »eller, där Konungen så förordnar, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen». Enligt de sakkunnigas mening bör denna åtminstone i fråga om smärre arbeten anförtros att inom ramen av de varje län tilldelade anslagsmedlen bevilja bidrag, där styrelsen är av samma mening som vederbörande länsstyrelse och lantbruksstyrelsen.

I fråga om statsbidragets storlek ha nuvarande bestämmelser, vilka medge ett bidrag av intill 90 % av verkliga kostnaden, av de sakkunniga föreslagits bli kompletterade så, att Kungl. Maj:t, där särskilda skäl därtill föreligga, må kunna fastställa högre bidrag. De sakkunniga ha avsett, att högre bidrag än 90 % skulle kunna komma i fråga för hamnar, vilka kunna förväntas komma att i betydande utsträckning användas av andra än ortens egna fiskare, eller för hamnar, där arbetena på grund av särskilt ogynnsamma naturförhållanden komma att draga exceptionellt höga kostnader.

I nu gällande bestämmelser angående statsunderstödda fiskehamnar stadgas, att vid av storm eller annan naturhändelse vållad skada å sådan hamn iståndsättandet skall ske genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg och kostnaden härför fördelas å staten och hamnens ägare eller innehavare efter samma grunder, som tillämpats beträffande anläggningskostnaden. Enligt de sakkunniga har detta stadgande vid flera tillfällen missförståtts därhän, att staten ansetts vara skyldig att för all framtid hålla i stånd hamn, som anlagts med statsunderstöd, även om hamnen förlorat så mycket i betydelse, att kostnaderna för dess hållande i stånd icke kunna anses motsvara dess nytta. De sakkunniga föreslå för den skull, att nämnda stadgande slopas och att som en konsekvens därav statsbidrag för reparation av skador, som ej äro att hänföra till normalt underhåll, skall beviljas endast efter i vanlig ordning ingiven ansökan.

Enligt nu gällande bestämmelser skall för varje statsunderstödd fiskehamn årligen efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beprövande viss del av bruttoinkomsten från hamnrörelsen avsättas till en underhållsfond, ur vilken medel

9 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

till hamnens underhåll och förbättring må användas endast i den man väg- och vattenbyggnadsstyrelsen det medgiver. De sakkunniga ha funnit, att hamninkomsterna i fiskehamnarna oftast äro så begränsade, att de i sin helhet erfordras för täckande av utgifterna för normalt årligt underhåll och drift. 1 sådana fall nödgas hamnintressenterna verkställa uttaxering av medel för normalt hamnunderhåll, samtidigt som de till följd av förutnämnda, bestämmelse måste avsätta medel för arbeten, varom man icke vet, om och när arbetena bli erforderliga. Till de sakkunniga ha från olika håll framförts önskemål om att nämnda föreskrift om avsättning till underhållsfonder slopas, vilket de sakkunniga även föreslå.

För genomförande för fiskehamnsändamål av sådana smärre arbeten, vilkas beräknade kostnad ej överstiger 10 000 kronor, föreslå de sakkunniga, att statsbidrag skall kunna åtnjutas på enklare villkor än då fråga är om övriga arbeten. Medan de sakkunniga i fråga om dessa senare arbeten såsom villkor för erhållande av statsbidrag förorda föreskrift, att särskilt hamnområde skall vara avstyckat och lagfart därå beviljad samt att hamnavgifter obligatoriskt skola upptagas, föreslås att dessa villkor icke skola uppställas som förutsättning för statsbidrag till nämnda smärre arbeten på orter, där statsunderstödd fiskehamn ej förut finnes.

Remissyttranden.

De instanser, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag, ha så framt de haft anledning att befatta sig med förslagen i dess helhet i stort sett lämnat dem utan erinran. Huvudtanken att lägga en på grundval av den företagna inventeringen av behovet av fiskehamnsanläggningar och -förbättringar uppgjord 5-årsplan till grund för en upprustning av fiskerinäringens hamnbestånd och för de kommande årens medelsanvisning för ändamålet har allmänt godtagits av de hörda remissinstanserna, som likaledes i stort sett accepterat de sakkunnigas allmänna utgångspunkter för den företagna bedömningen av de föreliggande behoven. Endast i ett par avgivna yttranden ha uttalanden av från de sakkunnigas uppläggning av frågan principiellt avvikande innebörd gjorts. Däremot ha i flera fall erinringar framförts beträffande sådana punkter i den företagna behovsinventeringen och de länsvis uppgjorda utbyggnadsplanerna, som avse den inbördes angelägenhetsgraderingen av anmälda och undersökta hamnprojekt, dimensionering och utförande av föreslagna arbeten etc. I ett antal fall ha av de sakkunniga föreslagna hamnanläggningar och -förbättringar även helt avstyrkts av remissinstanserna under hänvisning till sådana skäl som fiskets tillbakagång på de ifrågavarande orterna, båtbeståndets otillräcklighet, fiskarbefolkningens minskning genom avflyttning och övergång till andra sysselsättningar, dess bristande förmåga att bära don med de ifrågasatta hamnarbetena föiutsatta egna andelen av kostnaderna o. s. v. I det följande redovisas remissyttrandena icke i de delar, som nu berörts, då de torde få anses vara av den natur, att de icke behöva föreläggas riksdagen utan fastmera böra tagas

10 Eungl. Maj:ts proposition nr 200.

under övervägande och beaktas vid den slutliga prövningen i samband med ingivna statsbidragsansökningar, av frågan om föreslagna projekts förverkligande och utformning.

De av de sakkunniga föreslagna ändrade bestämmelserna rörande statsbidrag till byggande av fiskehamnar och därmed sammanhängande frågor ha av de hörda remissinstanserna allmänt lämnats utan erinran.

I övrigt må beträffande innehållet i de avgivna yttrandena framhållas följande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen säger sig intet ha att erinra mot den föreslagna utbyggnadsplanen i principiellt avseende eller mot grunderna för dess uppbyggnad. Styrelsen förutsätter dock, att planen närmast avses att tjäna som underlag för ett bedömande av den erforderliga anslagsanvisningen för byggande av fiskehamnar liksom för planerandet av ifrågavarande ^FSS^äds verksamhet. Styrelsen räknar med nödvändigheten av jämkningar i vad avser planens detaljer såväl beträffande arbetsprojektens utformning och omfattning som deras inbördes gradering ur angelägenhetssynpunkt. Styrelsen påpekar, att det statistiska material, som legat till grund för de sakkunnigas behovsbedömning, hänför sig till 1943, efter vilket år förhållandena kunna ha väsentligt ändrats eller komma att ändras, innan förverkligandet av enskilda, föreslagna projekt aktualiseras. Yissa i planen upptagna arbetsprojekt kunna framdeles därför befinnas icke böra komma till utförande. Därtill kommer enligt styrelsens mening, att det nuvarande bristläget i fråga om arbetskraft och materialtillgångar kan medföra en nödvändig justering av den förutsatta tidsplanen och över huvud taget motivera en elastisk tillämpning av den föreslagna utbyggnadsplanen.

Med hänsyn till önskvärdheten att minska såväl byggnads- som underhållsoch driftskostnader finner styrelsen det önskvärt, att antalet fiskehamnar inom varje fångstområde i möjligaste mån begränsas och att en koncentration av fisket till färre hamnar eftersträvas. I och med fiskets fortgående rationalisering torde fiskarnas hittillsvarande obenägenhet att flytta från nuvarande hemorter allt mer giva vika; möjligheten att erbjuda hamnar med fördelaktigare läge och bättre anordningar bör medverka härtill. Detta förhållande synes styrelsen därför böra beaktas, när framdeles en omprövning från fall till fall skall verkställas av de sakkunnigas förslag till hamnbyggnader, särskilt nya sådana.

Lantbniksstyrelsen, som i stort sett finner sig kunna tillstyrka såväl de sakkunnigas 5-årsplan för fiskehamnsbyggande som deras förslag till bestämmelser rörande statsbidrag m. m., fäster uppmärksamheten på en av de sakkunniga icke upptagen fråga, nämligen handläggningen av ärenden rörande bidrag av statsmedel till kostnaderna för undersökningar och upprättande av arbetsplaner för fiskehamnar. Styrelsen finner det mindre lämpligt, att sådana undersökningsarbeten, som nu kan ske, komma till stånd utan att yttrande från fiskerisakkunnig myndighet eller tjänsteman dessförinnan inhämtats, varigenom riskeras, att arbete och kostnader nedläggas på undersök-

11 Kungl. Alaj:ts proposition nr 200.

ningar och arbetsplaner rörande hamnprojekt, som nr allmän fiskensynpunkt äro att anse som mindre nödvändiga, till förfång för andra, angelägnare företag.

Kotsstyr elsen föreslår med hänsyn till att styrelsen har vissa intressen att bevaka i samband med inrättande eller förbättring av fiskehamnar, att i bestämmelser rörande fiskehamnsfrågors handläggning intages en föreskrift av innehåll, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före dylik frågas slutbehandling skall inhämta lotsstyrelsens yttrande över det förslag, som är i fråga.

Kommerskollegium anser, att de flesta av de föreslagna hamnarbetena ur handelssjöf artens synpunkt äro av allt för ringa betydelse för att man vid ståndpunkttagandet till frågan om anvisande av statsmedel för deras utförande har anledning att taga hänsyn till denna sjöfarts behov. Beträffande vissa angivna hamnar gäller emellertid enligt kollegium, att de böra komma till utförande även med hänsyn till handelssjöfartens behov. I anslutning till de sakkunnigas uttalanden rörande fördelningen av kostnaderna för dylika hamnar framhåller kollegium, att den omständigheten, att ifrågavarande arbeten kunna bliva till gagn jämväl ur andra synpunkter än fiskeriintressets, icke bör föranleda, att lägre statsbidrag utgår för arbetena än vad som kan ifrågakomma, därest hänsyn tages endast till fiskets behov.

Statskontoret kan till följd av budgetläget och förhållandena på arbetsmarknaden icke tillstyrka genomförandet av ett sa kostnadskrävande byggnadsprogram, som den föreslagna 5-årsplanen omfattar. De sakkunniga ha enligt statskontorets mening i några fall förordat anläggande av fiskehamnar å platser, där fiskarbefolkningens ringa antal knappast ingiver grundade förhoppningar om att den blivande nyttan av dessa hamnar skall komma att motsvara de högst betydande anläggningskostnaderna. Ämbetsverket finner det vidare icke tillfredsställande, att staten även i fortsättningen förutsättes ensam skola svara för erforderliga förbättringsarbeten vid statens fiskehamnai, och vill icke medverka till att statsbidrag till byggande av statsunderstödda fiskehamnar i vissa fall skulle kunna utgå med mera än 90 % av verkliga kostnaden. Enligt ämbetsverkets mening bör en ingående granskning och revidering av de sakkunnigas förslag verkställas, innan man skrider till anläggning av nva eller kostsammare förbättringar av redan befintliga hamnar.

Riksräkenskapsverket förordar, med hänsyn till önskvärdheten av att utgifter för statens egen verksamhet i riksstaten särskiljas från bidrag eller understöd till ioke-statlig verksamhet, att medel till förbättring av statliga fiskehamnar icke i enlighet med utredningens förslag anvisas under samma anslag som medel till bidrag till byggande av statsunderstödda fiskehamnar utan i stället även i fortsättningen tillsammans med medel till utvidgning och förbättring av statens farleder anvisas under ett för ändamålet särskilt uppfört anslag i riksstaten.

Av do länsstyrelser, som avgivit yttrande i ärendet, har flertalet framfört erinringar mot detaljer i de sakkunnigas plan för fiskehamnarnas utbyggande samt mot den ordningsföljd i vilken däri upptagna projekt föreslagits skola

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

komma till utförande m. m., medan däremot ingen framfört allmännare eller principiella invändningar mot de sakkunnigas förslag utom länsstyrelsen i Malmöhus län. Denna förklarar, att därest de av de sakkunniga anlagda synpunkterna skola läggas till grund för bedömandet av behovet av fiskehamnar, länsstyrelsen i princip intet har att invända mot förslaget. Länsstyrelsen anför emellertid därefter bl. a. följande.

Vid planläggningen av så betydande kapitalinvesteringar, som nu ifrågasättes, synes det vara av väsentlig betydelse, att man förvissar sig om att investeringen göres endast där sådan på lång sikt är mest lämplig. Det hade därför varit önskvärt, att en ingående analys gjorts beträffande fiskehamnarnas mest lämpliga placering med hänsyn till samtliga faktorer, till vilka hänjsyn bör tagas i sådant sammanhang. Uppenbarligen måste hänsyn tagas till en mångfald olika förhållanden, som gå långt vidare än t. ex. frågor om beskaffenheten av befintliga hamnar och möjligheten av deras iståndsättande, om antalet fiskare på platsen just nu och beskaffenheten av deras båtmaterial. Betydelsen av denna fråga framgår av att 1945 års fiskeriutredning funnit det synnerligen önskvärt, att en rationalisering och sanering inom fiskerinäringen skulle kunna ske genom förflyttning av fiskare från ur näringens synpunkt illa belägna platser till sådana, som erbjuda bättre villkor för näringen. Nämnda fiskeriutredning bär funnit, att det i tveksamma fall vore lämpligt att, i stället för statsbidrag till för intressenterna betungande hamnbygge, kunna lämna dessa ekonomisk hjälp för överflyttning till en plats, där lämplig hamn redan finnes eller för mindre kostnad kunde anläggas. — Länsstyrelsen anser, att det anförda närmast pekar därhän, att frågorna om byggande av fiskehamnar och om förflyttning av fiskare äro väsentligen beroende av varandra och att de, för att en rationell lösning skall vinnas, samtidigt böra insättas i ett större samhällsekonomiskt sammanhang.

Beträffande de sakkunnigas förslag till bestämmelser rörande statsbidrag till byggande av fiskehamnar anför länsstyrelsen, att den inte finner den omständigheten, att fiskarna vanligen skola bidraga med minst 10 % av byggnadskostnaden, utgöra någon garanti för en god skötsel av hamnarna. Den egna insatsen torde vara för liten för att effektivt sporra det enskilda vårdnadsintresset. Länsstyrelsen anser för sin del, att om staten erlägger nästan hela kostnaden för byggande av en hamn, staten själv har det största intresset av att tillse, att vården av hamnbyggnaden blir effektiv. Om staten svarar för hela byggnadskapitalet, finnes större möjlighet att rationellt och oberoende av lokala hänsyn ordna byggandet av fiskehamnar efter av länsstyrelsen i det föregående anförda synpunkter. Länsstyrelsen förordar därför, att frågorna huruvida statsverket helt bör övertaga kostnaden för såväl byggande som underhåll av fiskehamnarna förutsättningslöst utredas.

Därest fiskehamnsfrågan i båda nu nämnda avseenden göres till föremål för en fortsatt utredning, bör enligt länsstyrelsens mening i avvaktan på ett slutligt ställningstagande till frågan ett provisoriskt arbetsprogram uppgöras, avseende

13 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

sådana underhållsarbeten å redan befintliga fiskeliamnsanläggningar, som icke lämpligen kunna uppskjutas, ävensom sådana smärre arbeten, som kunna vara av väsentlig nytta för främjande av lokala fiskeriintressen, men som samtidigt icke kunna befaras föregripa de av länsstyrelsen föreslagna utredningarna.

Av övriga länsstyrelser har länsstyrelsen i Kristianstads län funnit det böra i samband med statsbidragsbestämmelserna föreskrivas, att innan ansökning om statsbidrag till byggande av fiskehamn överlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelse har att, där så prövas lämpligt, vid sammanträde med yrkesfiskare och andra av frågan berörda personer eller meniglieter eller på annat lämpligt sätt inhämta yttrande i frågan.

Svenska ostkustfiskarenas centralförbund tillstyrker genomförandet av den föreslagna planen för fiskehamnarnas utbyggande liksom grunderna för bestämmelser rörande statsbidrag m. m. Centralförbundet ifrågasätter emellertid huruvida icke fiskehamnar borde få byggas med statsbidrag, utan att inlösen av mark ovillkorligen behövde ske; upprättade arrendekontrakt mellan markägare och fiskehamnsförening borde enligt centralförbundet vara till fyllest.

Vänerns fiskar ef örbund anför bl. a., att de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppgjorda förslagen till utbyggande av hamnarna vid Vänern enligt förbundets mening blivit allt för dyrbara och omfattande.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga finner jag det riktigt och rationellt, att samhällets strävanden att öka och förbättra tillgången på lämpliga hamnar för fiskets behov baseras på en flerårsplan. Man torde därigenom dels kunna ernå gynnsammare betingelser för utbyggnadsarbetets genomförande och den härför erforderliga arbetsorganisationens lämpliga avpassning och dels få en grund för bedömandet av i vilken ordning olika projekt böra komma till utförande med hänsyn tagen till deras angelägenhet liksom för den nödvändiga avvägningen mellan olika lokala intressen. Den plan, som i detta syfte framlagts av de sakkunniga, liksom den föregående utredning och inventering av de aktuella behoven, varpå den grundats, synes mig också i stort sett kunna giva en ledning för den fortsatta administrativa handläggningen av utbyggnadsverksamheten liksom för bedömande av den erforderliga medelsanvisningen härför. I likhet med vad bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt remissyttrande anfört, och såsom de sakkunniga själva torde ha avsett, förutsätter jag dock, att det kan bli nödvändigt att i olika avseenden företaga jämkningar i planen i vad gäller såväl arbetsprojektens utformning och omfattning som deras inbördes gradering ur angelägenhetssynpunkt. Icke minst i länsstyrelsernas remissyttranden i de delar dessa berört de för de enskilda orterna föreslagna projekten ha framkommit invändningar i dessa avseenden, vilka — ehuru de såsom närmast hänförliga till den fortsatta administrativa

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

handläggningen av frågan icke närmare redovisats i det föregående — synas böra tagas under övervägande i samband med prövningen av statsbidragsansökningar i de enskilda fallen. Remisshandlingarna torde i sådant syfte böra överlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Andra skäl, som enligt min mening likaledes kunna nödvändiggöra jämkningar i varje fall i tidsplanen för det ifrågavarande utbyggnadsprogrammets genomförande, ha samband med det rådande tidsläget, nämligen med såväl den nuvarande bristen på arbetskraft och byggnadsmaterial som nödvändigheten att hålla tillbaka investeringsverksamheten. Såsom framgår av mitt anförande till statsrådsprotokollet i samband med Kungl. Maj:ts avlåtande till riksdagen av årets statsverksproposition (bilaga 8, punkt 27), har jag med hänsyn härtill icke ansett mig för budgetåret 1948/49 kunna förorda anvisande av anslag till byggande av fiskehamnar med fulla det belopp, som de sakkunniga föreslagit, och även om det är mig angeläget, att den behövliga upprustningen av vårt fiskehamnsbestånd snarast möjligt kommer till stånd, torde det vara ofrånkomligt, att vid utbyggnadsverksamhetens genomförande hänsyn tages till den fortsatta utvecklingen av det ekonomiska läget.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus län ha anfört vissa synpunkter på önskvärdheten av en koncentration av fisket till färre fiskehamnar samt på behovet av att fiskets lokaliseringsfrågor prövas i ett vidare sammanhang. I viss män synas mig även dessa synpunkter vara av den vikt, att de förtjäna att bedömas i samband med det slutliga ställningstagandet till planens detaljer och att de därvid kunna föranleda jämkningar i denna. Det torde vara uppenbart, såsom nu senast också 1945 års fiskeriutredning påpekat, att fiskerinäringens lokalisering, vad gäller fiskarnas bosättningsplatser, icke alltid är den ur olika synpunkter gvnnsammaste och att en viss koncentration av fisket till färre fiskelägen i och för sig kunde vara fördelaktig. Det torde förhålla sig så, att fiskare flerstädes utmed våra kuster äro bosatta på platser, som få anses olämpliga med hänsyn till betingelserna såväl för själva fisket som för avsättningen av fångsterna, och det torde likaledes vara obestridligt, att många fiskelägen äro för små och ha ett för litet antal yrkesutövande fiskare för att det skall vara ekonomiskt möjligt att förse dem med de hamnar och anläggningar i övrigt, som numera te sig önskvärda. En koncentration av fisket skulle otvivelaktigt i dessa avseenden medföra väsentliga fördelar. Det skulle bli lättare i ekonomiskt hänseende att förse fiskelägena med tillräckligt stora, djupa och välutrustade hamnar, det skulle bli lättare att rationellt ordna avsättning och tillvaratagande av fångsterna, och det skulle skapa förutsättningar för bättre samhällsbildningar för fiskarbefolkningen, t. ex. i fråga om tillgång till affärer, skolor, inrättningar för hälso- och sjukvård etc. Emellertid torde det vara lika uppenbart, att mycket stora svårigheter föreligga att med direkta åtgärder och över huvud taget på annat än mycket lång sikt åvägabringa en dylik koncentration av fisket. Omkring 40 % av våra saltsjöfiskare äro binäringäfiskare,

15 Kungl. Maj-.ts proposition nr 200.

vilkas möjligheter att byta bosättningsort begränsas av att de äro bundna till även andra sysselsättningar än fisket. En övervägande del av fiskarbefolkningen har kapital investerat i bostads- och andra fastigheter, tillgångar vilka svårligen skulle kunna frigöras vid en allmän avflyttning. Därtill kommer — förutom det att fiskarbefolkningens nuvarande bosättning bygger på gamla och starka traditioner, som icke utan vidare vare sig böra eller kunna brytas — att tillgång till ett relativt stort antal hamnar är av värde med hänsyn till intresset att vidmakthålla fiskets rörlighet, till behovet av replihamnar och nödhamnar samt med hänsyn till den allmänna trafikens intressen.

Även om jag under sådana förhållanden icke funnit tillräckliga skäl föreligga för att nu förorda genomförandet av sådana särskilda utredningar angående fiskets lämpligaste lokalisering, som länsstyrelsen i Malmöhus län föreslagit, och därmed fördröja framläggandet av fiskehamnsutredningens förslag, finner jag det ändock möjligt och riktigt, att i samband med den efterföljande administrativa handläggningen av frågorna rörande fiskehamnarnas utbyggande en viss ytterligare prövning av ärendena utifrån här åsyftade synpunkter verkställes. Jag avser i detta sammanhang framför allt en bedömning av den för den närmaste framtiden sannolika utvecklingen av de olika orternas befolkning och, i den mån den låter sig göra, av den lokala yrkesutövande fiskarbefolkningens troliga utveckling. Det torde, såsom bl. a. vissa av 1945 års skärgårdsutredning redovisade uppgifter ge vid handen och såsom för övrigt olika remissyttranden synas bekräfta, förhålla sig så, att beträffande flera av särskilt de mindre och sämst belägna fiskelägena en avflyttning av den yngre befolkningen sedan länge pågått. Denna avflyttning har resulterat i en mycket ogynnsam ålderssammansättning av den nuvarande yrkesutövande fiskarbefolkningen, och den kan, som på många håll redan förmärkts, antagas inom kort komma att leda till en påtaglig minskning av även dess antal och följaktligen därmed till eu avgörande tillbakagång, i vissa fall kanhända ett totalt nedläggande, av fisket på orterna i fråga. Det synes mig ofrånkomligt, att vid ställningstagandet till föreslagna fiskehamnsprojekt hänsyn tages till sådana omständigheter som dessa — icke så att orter med goda betingelser för fiskets bedrivande enbart på grund av en konstaterad avflyttningstendens berövas de fiskehamnsanläggningar, som kunna vara en förutsättning för avflyttningens upphörande, men så att orter, som på grund av dåliga betingelser för fisket under alla förhållanden kunna antagas sakna förutsättningar att behålla sin yrkesutövande befolkning, icke förses med dyrbara anläggningar, vilka bättre behövas på andra håll.

Under de förutsättningar, som jag nu angivit, är jag beredd att förorda, att en allmän utbyggnadsverksamhet avseende fiskehamnarna kommer till stånd och att den av de sakkunniga uppgjorda planen härför får tjäna som ledning för dess genomförande.

Yad sedan gäller de sakkunnigas förslag till ändrade bestämmelser rörande statsbidrag till byggande av fiskehamnar m. m., biträder jag de sakkunnigas

16 Kungl. Maj-.ts proposition nr 200.

mening, att kostnader för förbättring av redan befintliga statliga fiskehamnar må bestridas helt av statsmedel, men att anläggning arv nya, statliga fiskehamnar icke vidare bör komma till stånd. Att staten skulle svara för hela byggnadskostnaden för alla fiskehamnar, såsom ifrågasatts i ett remissyttrande, är jag sålunda icke beredd att förorda, då jag finner en viss ekonomisk prestation från fiskarnas egen sida vara av värde, icke endast för att därmed deras intresse för hamnarnas underhåll skall engageras, utan jämväl och främst för att jag däri ser en omständighet, som kan verka återhållande på överdrivna krav i fråga om hamnarnas utförande och dimensionering. Jag är emellertid beredd att biträda de sakkunnigas förslag, att statsbidrag till statsunderstödda fiskehamnar skall kunna beviljas med mera än 90 % av verkliga byggnadskostnaden, där detta kan föranledas av särskilda skäl sådana som dem de sakkunniga angivit.

Jag biträder likaledes de sakkunnigas förslag i syfte att möjliggöra en decentralisering av statsbidragsärendenas handläggning.

Ej heller har jag någon erinran att anföra mot de sakkunnigas förslag om slopande av de i nu gällande statsbidragskungörelse intagna, på statsunderstödda fiskehamnar tillämpliga stadgandena om avsättning av hamninkomster till särskilda underhållsfonder och om iståndsättande av vid storm eller annan naturhändelse vållade skador.

De föreslagna särskilda bestämmelserna rörande statsbidrag till sådana smärre arbeten, vilkas kostnad icke överstiger 10 000 kronor, å orter, där statsunderstödd fiskehamn ej förut finnes, synas mig godtagbara. Däremot kan jag icke biträda det i ett remissyttrande framförda förslaget, att den som statsbidragsvillkor för övriga arbeten föreslagna bestämmelsen, att område för hamn skall vara avstyckat och lagfart därå beviljad, ersättes enbart med föreskrift, att arrendekontrakt skall vara upprättat.

I detta sammanhang torde jag få erinra om att under nionde huvudtiteln brukat upptagas ett mot automobilskattemedlen avräknat reservationsanslag, benämnt Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt, från vilket medel anvisas bl. a. till bidrag för anläggande av fiske båtsbryggor m. m., alltså sådana smärre arbeten som enligt de sakkunnigas förslag skulle kunna få bidrag från anslaget till byggande av fiskehamnar. I samband med avlämnande av 1947 års statsverksproposition anförde vederbörande föredragande, att därest 1944 års fiskehamnsutrednings då väntade förslag skulle föranleda, att kostnaderna för dylika anläggningar komme att bestridas från annat anslag, borde övervägas, huruvida sålunda anvisade belopp skulle betraktas som en restitution av bensinskattemedel till fiskerinäringen och alltså i framtiden tagas i beräkning vid bestämmandet av det nämnda, under nionde huvudtiteln upptagna anslaget. Med hänsyn till att förslag redan framlagts om anvisande av ifrågavarande anslag för nästa budgetår med från föregående år oförändrat belopp och jämväl med hänsyn till att jag för budgetåret 1948/49 icke ansett mig kunna förorda anvisande av större anslag än 1 500 000 kronor till byggande av fiskehamnar, vill jag för

17 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

nämnda budgetår icke ifrågasätta någon ändring av den tidigare tillämpade ordningen för ifrågavarande anslagsdisposition. Sedan därtill årets riksdag nu begärt en allmän utredning av frågan om restitution av bensinskatt till jordbruket och fiskerinäringen, synes ett ställningstagande till frågan för kommande budgetår få bli beroende av de resultat den begärda utredningen kommer till.

Lantbruksstyrelsens och lotsstyrelsens förslag om inhämtande i vissa fall av deras yttranden vid handläggningen av fiskehamnsfrågor synas mig icke behöva föranleda särskilda stadganden, då jag förutsätter, att samråd med dessa ämbetsverk — vid bifall till den till årets riksdag avlämnade propositionen om inrättande av en särskild fiskeristyrelse, med denna och lotsstyrölsen — ändock skall äga rum i erforderlig utsträckning. Ej heller synas särskilda ytterligare föreskrifter vara erforderliga beträffande länsstyrelsernas inhämtande av fiskarbefolkningens och övriga berörda personers eller menigheters yttrande över hos länsstyrelserna prövade fisikehamnsfrågor.

Den i remissyttrandet från riksräkenskapsverket upptagna frågan om sammanläggning av de båda tidigare anslag, under vilka medel anvisats till statliga resp. statsunderstödda fiskehamnar, har jag i samband med avlåtandet av årets statsverksproposition som nämnt redan tagit ställning till. I detta sammanhang önskar jag endast erinra om att riksdagen redan tidigare anvisat medel under ett och samma anslag -— t. ex. de under sjätte huvudtiteln upptagna anslagen Byggande av broar och Stensättning av vägar — att användas såväl för statliga ändamål som för bidrag. Ehuru jag sålunda ansett, att fiskehamnsanslagen kunna sammanläggas till ett anslag, finner jag det lämpligt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sin bokföring redovisar medelsförbrukningen på ett sådant sätt, att förbrukningen för statliga och icke statliga ändamål kan särskiljas.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte

dels bereda riksdagen tillfälle att avgiva yttrande i anledning av de av 1944 års fiskehamnsutredning uppdragna riktlinjerna för fiskehamnslbyggandet,

dels och föreslå riksdagen att godkänna de av mig förordade ändringarna i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till byggande av fiskehamnar.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Dagmar .lägerstad.

2—sir. 4k Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 200.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

5-Årspliui för byggande ar fiskehamnar.

Bilaga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Kungl. Maj ris proposition nr 200.

9S>

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.