('med förslag till lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 1

Nr 219.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m.; given Drottningholms slott den 18 november 1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. in.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Syftet med förevarande proposition är att trygga ett svenskt inflytande över gruvföretag, som innehavas av utländska rättssubjekt eller av sådana svenska rättssubjekt i vilka ett icke alltför obetydligt utländskt inflytande kan göra sig gällande. I propositionen föreslås därför, att Konungen skall äga förordna att rätt till gruva eller andel däri som innehaves av dylikt rättssubjekt skall mot lösen avstås till Kronan eller annan som Konungen bestämmer.

1 Ifihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr. 219.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Förslag

till

Lag

om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §• Innehaves rätt till gruva eller andel däri av utländsk medborgare, sam­ fällighet eller stiftelse eller ock av svensk samfällighet, som enligt lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag icke äger utan Konungens tillstånd förvärva inmutad mineralfyndighet, må Konungen, om synnerliga skäl föreligga att säkerställa svenskt inflytande över gruvföretaget, förordna att den rätt till gruva eller andel däri, varom fråga är, skall mot lösen avstås till kronan eller annan som Konungen bestämmer. Inlösen som nu sagts skall omfatta jämväl annan rättsinnehavaren till­ hörig lös eller fast egendom, som nyttjas i eller är avsedd för gruvverksam­ heten eller eljest är att hänföra till densamma.

2 §•

Skall egendom avstås enligt 1 §, äger Konungen förordna, att inlösen skall omfatta jämväl annan rättsinnehavarens egendom, som hör till någon i omedelbar anslutning till gruvföretaget bedriven rörelse. I den mån rättsinnehavaren det begär, skall sådan egendom lösas, om el­ jest synnerligt men skulle uppstå för honom.

3 §• Beträffande inlösen skall vad i lagen om expropriation finnes i allmän­ het stadgat äga motsvarande tillämpning, i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna i denna lag.

4 §• Mål om inlösen skall upptagas av expropriationsdomstolen i den ort där gruvföretaget har sitt driftställe. Finnas driftställen inom olika expropriationsdomstolars områden, förordne Konungen att frågan om inlösen skall i sin helhet upptagas av den bland dessa domstolar som Konungen bestämmer.

KungI. Maj:ts proposition nr 219. 3

5 §• Avstås förutom lös egendom jämväl fast egendom, skall löseskilling be­ stämmas särskilt för den lösa egendomen. Föreligger sådant fall som i 6 § sägs, skall särskild löseskilling bestämmas för där avsedd egendom.

6 §•

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i lös egendom, som avstås enligt denna lag, äger han, ändå att fordringen ej är förfallen till betalning, framför ägaren rätt att utfå sin fordran ur löseskillingen för denna egen­ dom. Samma skall ock gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla egen­ domen till säkerhet för förfallen fordran. Löseskilling för lös egendom, som är utmätt, skall, om borgenären det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser löseskillingen egendom, som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall löseskillingen, där part det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet förfara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat. Vad i denna paragraf är stadgat gäller icke tomträtt eller vattenfallsrätt.

7 §• Har någon på grund av förlagsinteckning förmånsrätt i egendom som skall lösas, åligger det domstolen att så snart ske kan underrätta inteckningshavaren, att talan om inlösen väckts. Angående skyldighet för domstolen att tillsända bergmästaren underrät­ telse om beslut, varom anteckning jämlikt 78 § gruvlagen bör ske i gruvregistret, stadgas i nämnda lagrum. Domstolen skall ock underrätta bergmästaren, när dom i mål om inlösen vunnit laga kraft. Visar egendomens innehavare, att inlösningsrätten för­ verkats, skall likaledes anmälan därom göras till bergmästaren. Då inlösningen blivit fullbordad, åligger det länsstyrelsen att därom ofördröj ligen göra anmälan till bergmästaren.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att an­ sökan om stämning i mål som avses i lagen ej må göras före den 1 januari 1950.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Utdrag av protokollet över justiiiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottning­ holms slott den 4 november 19^9.

Närvarande: Statsministern E rlander , statsråden S köld , Q uensel , D anielson , V ougt , S träng , E ricsson , M ossberg , W eijne , K ock , A ndersson .

T.f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Quensel, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstift­ ning i syfte att säkerställa svenskt inflytande över gruvföretag inom riket. Föredraganden anför följande. Svensk rätt har på ett jämförelsevis sent stadium upptagit bestämmelser om utlännings rätt att förvärva fastighet och gruva. I 1734 års lag funnos sålunda inga uttryckliga stadganden i dessa ämnen, även om det av vissa där meddelade föreskrifter möjligen kunde anses in­ direkt framgå, att utlänning icke ägde fritt förvärva fast egendom i Sve­ rige. Sedan sistnämnda fråga aktualiserats i slutet av 1820-talet, utfärdade emellertid Kungl. Maj :t den 3 oktober 1829 en kungörelse, vari »till före­ kommande av gällande författningars olika tillämpning» förklarades att utländsk undersåte, som icke erhållit svensk medborgarrätt, ej kunde an­ ses berättigad att förvärva och besitta fast egendom i riket utan att han därtill undfått Kungl. Maj :ts tillstånd. Något förbud för utlänning att för­ värva gruva här i riket fanns däremot icke stadgat vid denna tid, och icke heller meddelades i 1855 års gruvstadga några inskränkande bestämmelser med avseende å utlännings rätt att inmuta mineralfyndighet eller idka gruvdrift. Först genom en kungl. förordning den 12 april 1872 föreskrevs att utlänning icke ägde i riket bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift med mindre han erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att vistas i riket och Kungl. Maj :t jämväl på hans särskilda ansökning att få å fyndigheten eller gruvlägenheten anställa och fullfölja arbete funnit skäligt lämna bi­ fall därtill. Vad sålunda stadgats skulle dock icke äga tillämplighet i fråga om fyndighet eller gruvlägenhet, som utlänning redan innehade på grund av behörig, före förordningens ikraftträdande vunnen besittningsrätt. Mot­ svarande bestämmelser inflöto sedermera i 1884 års gruvstadga (68 §). Ge­ nom lag den 20 oktober 1899 gjordes dessa föreskrifter något strängare. Utlänning skulle icke äga inmuta mineralfyndighet och, såsom förut, icke heller utan Kungl. Maj :ts tillstånd äga förvärva eller bearbeta inmutad mi­ neralfyndighet eller idka gruvdrift.

Kungi. Maj:ts proposition nr 219. 5

Nu nämnda bestämmelser avsågo endast det fallet, att ett utländskt rätts­ subjekt direkt förvärvade en fastighet eller en gruva. Men de erbjödo icke något skydd mot det indirekta förvärv, som kunde ske därigenom att ett utländskt rättssubjekt förskaffade sig herraväldet över ett svenskt bolag, som förut var eller därefter blev ägare av fast egendom eller gruva. Den­ na brist i den äldre lagstiftningen har man sökt avhjälpa genom lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, vilken lag syftar till att på ett såvitt möjligt effektivt sätt skydda de svenska naturtillgångarna mot obehörig exploatering från utlänningars sida. Detta sitt syfte fullföljer 1916 års lag, vilken alltjämt är gällande, på olika linjer. Till en början föreskriver lagen, i anslutning till vad som tidigare gällde, förbud för utländska medborgare, samfälligheter och stiftelser att inmuta mineralfyndighet eller att utan till­ stånd förvärva fast egendom eller förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift (1 §). Vidare stadgar lagen jämväl förbud för vissa svenska samfälligheter, i vilka ett utländskt inflytande kan tän­ kas förekomma, att utan tillstånd förvärva fast egendom, inmuta mineral­ fyndighet, förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift (2 §). Som en sammanfattande beteckning å utländska rättssub­ jekt och sådana svenska samfälligheter vilka äro skyldiga att inhämta till­ stånd som nu sagts brukar stundom för korthetens skull användas uttryc­ ket »farliga rättssubjekt». Och slutligen innehåller lagen bestämmelser, som avse att förhindra att farliga rättssubjekt förvärva herraväldet över vissa svenska aktiebolag, vilka vid lagens ikraftträdande innehade gruvor eller mera betydande naturtillgångar av annat slag (12—14 §§). De svenska rättssubjekt som i 1916 års lag ålagts skyldighet att inhämta särskilt tillstånd vid förvärv av fast egendom eller gruva äro dels sådana handelsbolag vari finnas utländsk bolagsman och dels, med vissa i 18 § 2 stycket närmare angivna undantag, aktiebolag och ekonomiska föreningar. Aktiebolag äro underkastade olika regler allteftersom aktierna i bolaget äro ställda till innehavaren eller till viss man. Bolag med innehavareaktier — ett ringa fåtal — behandlas strängare än andra bolag; de äro alltid plik­ tiga att begära tillstånd vid förvärv av fast egendom eller gruva. I fråga om aktiebolag vilkas aktiebrev skola vara ställda till viss man genomför lagen en åtskillnad allteftersom aktier med olika röstvärde finnas eller ej. 1 det senare fallet kan bolaget befria sig från tvånget att söka tillstånd vid varje särskilt förvärv genom att i bolagsordningen införa förbehåll, som för­ hindrar att någon större del av aktierna förvärvas av farliga rättssubjekt. Beträffande den förra gruppen, d. v. s. bolag i vilka aktier med olika röst­ värde finnas, gällde ursprungligen att förbehållet skulle avse viss del av röstetalet. Härigenom uteslöts emellertid icke möjligheten att en mycket be­ tydande del av aktiekapitalet kom att innehavas av farliga rättssubjekt, blott röstetalet för aktieinnehavet understeg den i lagen angivna gränsen. Sedan det visat sig, att till följd härav utländskt inflytande i bl. a. vissa norrländska gruvbolag kunde — i strid mot lagens syfte men i överensstämmelse med

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 219-

lagens formella innehåll — göra sig gällande i en ur svensk synpunkt icke önskvärd utsträckning, genomfördes år 1934 en lagändring, som innebar att förbehållet skulle avse icke blott andel i röstetalet utan även andel i aktiekapitalet. I syfte att hindra kringgående av 1916 års lag tillkom lika­ ledes år 1934 en lagstiftning om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag. Det må framhållas, att enligt en övergångsbestämmelse till 1916 års lag vad i lagen stadgas om att inmutad mineralfyndighet ej må bearbetas eller gruvdrift idkas utan Konungens tillstånd icke skall äga tillämpning i fråga om inmutad mineralfyndighet eller gruvlägenhet, vilken innehaves eller be­ arbetas på grund av rättighet som förvärvats före lagens ikraftträdande. Såsom förut nämnts innehåller 1916 års lag stadganden, som syfta till att förhindra utländskt inflytande över vissa svenska aktiebolag, vilka vid la­ gens ikraftträdande innehade gruvor eller mera betydande naturtillgångar av annat slag. Metoden har här varit att stadga förbud för farliga rätts­ subjekt att förvärva aktier i bolagen. Det är emellertid att märka, dels att förbudet endast avser bolag vars aktier skola vara ställda till viss man och dels att aktier vilka redan vid lagens ikraftträdande befunno sig i utländsk ägo icke drabbas av förbudet. Ställer man sig härefter frågan huruvida utländska intres­ sen i någon större utsträckning göra sig gällande i svenska gruvor, måste svaret bli att så knappast kan anses vara fallet, om ock — såsom av den fortsatta redogörelsen kommer att närmare framgå -— några stora och betydelsefulla gruvföretag alltjämt befinna sig i utländsk ägo. Vid tiden för tillkomsten av 1916 års lag tedde sig emellertid förhål­ landena helt annorlunda. Visserligen hade de engelska intressen i Gällivare malmfält som härledde sig från 1860-talet avvecklats redan omkring 18901 och huvudparten av malmfyndigheterna i Norrbottens län blivit — för att återgiva föredragande departementschefens anförande i den proposition som ligger till grund för 1916 års lag (nr 137/1916 s. 42) — »genom de mellan staten och de stora norrländska gruvbolagen träffade avtal och därmed sammanhängande åtgärder — — — i möjligaste mån tryggade mot utländskt förvärv». Men den utländska spekulationen hade i stället riktat sig på för­ värv av de mellansvenska malmfyndigheterna, särskilt järnmalmstillgångarna, av vilka senare redan i början av år 1913 omkring en sjättedel var i utländsk ägo, största delen på grund av inköp under åren 1910—1912. Även under åren närmast därefter hade det utländska förvärvet i någon mån fortgått/ Efter tillkomsten av 1916 års lag ha emellertid de flesta utländska intressena i svenska gruvor undan för undan avvecklats. Sålunda kan näm-

1 Jfr SOU 1924: 32 s. 93.

3 En närmare redogörelse för omfattningen av det utländska gruvförvärvet inom den mellansvenska bergslagen återfinnes i prop. nr 137/1916 s. 78 ff. Vidare må nämnas, att aktiebolagskommitténs år 1908 avgivna betänkande innehåller viss utredning om den utsträckning, i vilken utlänningar vid tiden närmast före betänkandets avgivande voro delägare i svenska aktiebolag, som ägde fast egendom eller idkade gruvdrift här i riket (s. 120 ff).

Kungl. Maj.ts proposition nr 219. <

nas, att Stråssa järnmalmfält i Örebro län år 1917 övergick från österrikisk ägo till Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund samt att Kaveltorps bly- och zinkgruvor i samma län likaledes år 1917 övergingo från tysk i svensk ägo. Vidare må erinras om att statsmakterna funnit det angeläget ur svensk synpunkt att frånlcoppla de utländska (tyska) intressena i Ruotivare och Wallatj malmfält i Norrbottens län och att staten fördenskull år 1939 förvärvade aktiestocken i Ruotivare grufaktiebolag (se prop. nr 255/ 1939). Av särskilt stor betydelse i förevarande sammanhang är slutligen den avveckling av alla efter andra världskriget ännu kvarstående tyska in­ tressen i svenska gruvor, som redan skett eller för närvarande pågår i flyktkapitalbyråns regi. I detta hänseende må till en början nämnas, att kronan genom avtal den 16 september 1949 under förbehåll av riksdagens godkännande förvärvat de gruvor i den mellansvenska bergslagen, som ägts av Hörkens gruvaktiebolag, Håksbergs nya grufaktiebolag, Grufaktiebolaget Lekomberg, Aktiebolaget Stollbergs grufvor och anrikningsverk, Stora Lång­ viks grufaktiebolag samt Aktiebolaget nya Nora-grufvorna. Vidare må näm­ nas, att Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag den 30 maj 1949 förvärvat de tyskkontrollerade aktierna i Bergverksakticbolaget Vulcanus samt att ut­ redning pågår om avveckling av de tyska intressena i Aktiebolaget Små­ lands Taberg, Ludvika Gruvaktiebolag Hemgruvan samt Skandinaviska Gruvaktiebolaget, Hedemora. Bortsett från de ännu icke slutgiltigt avvecklade utländska intressena i vissa s. k. tyskgruvor torde för närvarande allenast ett jämförelsevis obe­ tydligt antal svenska gruvor ägas eller kontrolleras av utländska rättssub­ jekt. Några av dessa gruvor, såsom Stora Strands koppargruvor i Dalsland och Aktiebolaget Branteviks gruvor i Kristianstads län, äro såtillvida av un­ derordnat intresse i detta sammanhang, att något arbete icke bedrives där, De mera betydelsefulla och alltjämt i drift varande svenska gruvor, som för närvarande — direkt eller indirekt — befinna sig i utländsk ägo, äro dels de järnmalmsgruvor vid Koskullskulle i Gällivare malmfält, Norrbot­ tens län, som ägas av Bergverksaktiebolaget Freja, och dels Åmmebergs zinkmalmsgruvor i Örebro och Östergötlands län. Sistnämnda gruvor ägas av ett belgiskt bolag, La Société des mines et fonderies de zinc de la Vieille Montagne. Enligt vad en av kommerskollegium företagen undersökning ger vid handen,1 har det belgiska bolaget förvärvat flertalet av sina i Sverige innehavda gruvrättigheter före ikraftträdandet av den förut omnämnda förordningen den 12 april 1872, närmare bestämt redan 1857. Några fyn­ digheter har bolaget dock förvärvat först 1889 och 1928, men dessa för­ värv ha skett jämlikt särskilda tillstånd av Kungl. Maj :t. Vad härefter det nyss omnämnda Bergverksaktiebolaget Freja beträffar är detta, till skill­ nad mot bolaget Vieille Montagne, ett svenskt bolag. Det inregistrerades år 1898, och utländska rättssubjekt förvärvade förmodligen redan från början men i varje fall före ikraftträdandet av 1916 års lag så gott som samtliga

So andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 12/1945 s. 3 f.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

aktier i bolaget. I mitten av 1930-talet torde aktierna i Freja ha ägts av det tjeckiska företaget Witkovvitzer Bergbau- und Eisenhiitten-Gewerkschaft, men i mars 1939 antecknades ett engelskt bolag. Metal Industries Investments Limited, i aktieboken såsom ägare av samtliga aktier utom fyra. I november 1939 väckte Gewerkschaft, vilket företag då stod under s. k. kommissarisk förvaltning, talan vid svensk domstol med yrkande att Ge­ werkschaft måtte förklaras vara framför Metal ägare till nämnda aktier. Denna process förklarades så småningom vilande och dess återupptagande skulle vara beroende på anmälan av part (Svea hovrätts utslag den 21 januari 1943 i anledning av besvär över Stockholms rådhusrätts beslut den 10 september 1941). Målet har hittills icke återupptagits. Däremot har äganderätten till aktierna i Freja, vilka för närvarande äro deponerade i England, blivit föremål för rättegång vid engelsk domstol. Sedan Gewerk­ schaft, som efter det andra världskrigets slut blivit nationaliserat, vidhållit sitt anspråk på äganderätten till aktierna i Freja, har nämligen Metal jämte viss annan kärande instämt bl. a. det nationaliserade Gewerkschaft till engelsk domstol med yrkande att aktierna i Freja måtte förklaras tillhöra Metal eller, i andra hand, medkäranden. Denna process befinner sig emel­ lertid ännu på ett rent förberedande stadium. ■— Frejas bolagsordning in­ nehåller icke något sådant förbehåll som avses i 1916 års lag. Bolagets ak­ tiekapital utgör för närvarande 2 600 000 kronor. Beträffande de av bolaget Vieille Montagne innehavda svenska gruvrättigheterna må här nämnas, att 1945 års riksdag hade att pröva en i andra kammaren av herr L. Lindahl m. fl. väckt motion (nr 268), vari hävdades att de utländska intressena i Åmmebergs zinkmalmgruvor borde avvecklas, eventuellt genom överförande av det belgiska bolagets svenska gruvor och anläggningar i statens ägo. Såsom motivering härför åberopade motionä­ rerna främst, att bolagets utländska styrelse visat ett med åren alltmera slappnande intresse för sina anställda i Sverige, vilket tagit sig uttryck i likgiltighet och försummelse i sociala frågor. Därjämte framhöllo motionä­ rerna, att zinkmalmsförekomsten i Åmmeberg hade den karaktär, att dess införlivande i samhällets ägo icke saknade betydelse ur landets synpunkt. Motionen, som utmynnade i en begäran om offentlig utredning av frågan, behandlades av andra kammarens tredje tillfälliga utskott, som i sitt ut­ låtande (nr 12) anförde, att de påtalade sociala missförhållandena icke kunde anses motivera några statliga ingripanden samt att något intresse att försäkra det allmänna om nämnda zinkmalmstillgångar icke kunde an­ ses föreligga. Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte för­ anleda någon åtgärd, och denna hemställan bifölls av riksdagen.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att 1916 års lag icke möjlig­ gör en avveckling av de utländska intressen som vid lagens tillkomst funnos i svenska gruvor. Tydligt är, att i vissa fall betydande olägenheter kunna följa av denna lagstiftningens begränsning. I anledning härav har inom justitiedepartementet utarbetats ett utkast till lag om inlö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 9

sen i vissa fall av rätt till gruva in. m. Enligt detta utkast skulle rätt till gruva eller andel däri, som innehades av utländskt eller »far­ ligt» svenskt rättssubjekt, kunna genom inlösen tagas i anspråk av kro­ nan eller annan som Konungen bestämde, därest Konungen funne synner­ liga skäl föreligga att säkerställa svenskt inflytande över gruvföretaget. Utkastet upptog därjämte föreskrifter rörande omfattningen av den egen­ dom som skulle inlösas och en bestämmelse av innehåll att beträffande in­ lösen vad i lagen om expropriation funnes i allmänhet stadgat skulle äga motsvarande tillämpning, där ej annat föranleddes av vissa i utkastet upp­ tagna föreskrifter. Över detta lagutkast ha efter remiss yttranden avgivits av kommerskolle­ gium och industriförbundet. Kommerskollegium har anfört, att det ur de synpunkter kollegium när­ mast torde ha att anlägga icke syntes uteslutet, att sådan inlösen som omförmäldes i utkastet kunde vara av behovet påkallad i enstaka fall, varför kollegium icke ville motsätta sig en lagstiftning på grundval av utkastet. Ej heller i övrigt har kollegium funnit skäl till erinran mot utkastet. Industriförbundet anför: Det torde icke behöva råda någon tvekan om att situationer kunna upp­ komma, då det skulle te sig som en besvärande utrikespolitisk belastning, om utländska intressen behärskade viktiga svenska mineralförekomster. Inskränkningslagen bereder icke tillräckligt skydd i dylika situationer. Det synes därför rimligt om de överväganden, som föranledde inskränkningsla­ gen, fullföljdes genom att möjligheter tillskapades för att i svensk ägo överföra mineralfyndigheter, som kunna förorsaka svårigheter ur nyss nämnda synpunkter. Härvid bör självfallet tillses att ägarens berättigade intressen i görligaste mån skyddas genom att han erhåller full ersättning för egendomen. Detta krav har i lagutkastet tillgodosetts därigenom att inlösningsförfarandet anknutits till expropriationslagens bestämmelser. I ut­ kastet lämnas öppet, huruvida vid expropriation mineralfyndigheten skall övertagas av staten eller annat svenskt rättssubjekt, en anordning som för­ bundet funnit riktig och därför förordar. På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till att den föreslagna lagen endast kan förväntas komma till användning i speciella undantagssituationcr, vill industriförbundet för sin del tillstyrka förslaget.

Departementschefen.

Såsom förut framhållits har lagstiftningen alltsedan 1870-talet innehållit stadganden, vilka möjliggjort en viss kontroll över och begränsning av ut­ ländska intressen i svenska gruvor. Någon tid efter det första världskri­ gets utbrott skärptes dessa stadganden, och senare har lagstiftaren ånyo ingripit för att ytterligare stärka skyddet mot en utländsk exploatering av våra mineralfyndigheter. Motiven till dessa åtgärder ligga i öppen dag. En stat kan svårligen tolerera ett alltför stort främmande herravälde över den ur olika synpunkter utomordentligt betydelsefulla naturtillgång som dess gruvor utgöra. Innan mera effektiva hinder restes mot att utländska

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

rättssubjekt direkt eller indirekt förvärvade ett bestämmande inflytande över mineralfyndigheterna i vårt land, hade emellertid en mycket betydande del av särskilt våra järnmalmstillgångar kommit i utländsk ägo. Lagen in­ grep icke mot dessa äldre förvärv, men såsom av den förut lämnade redo­ görelsen framgår ha förhållandena likväl i praktiken utvecklats på ett ur svensk synpunkt mycket gynnsamt sätt, i det att de flesta utländska intres­ sena i våra gruvor undan för undan avvecklats. Rörande denna utveckling må bland annat erinras om det statliga förvärv av ett större antal s. k. tyskgruvor, för vilket i det föregående redogjorts. Alltjämt ägas eller kon­ trolleras emellertid vissa betydelsefulla svenska gruvor av utländska rätts­ subjekt, andra än tyska. Någon laglig möjlighet att avveckla de främmande intressena i jämväl dessa gruvor finnes för närvarande icke. Enligt min mening framstår detta såsom en hrist i lagstiftningen, vilken bör avhjälpas trots att nämnda gruvor äro jämförelsevis få till antalet. Jag vill i detta hänseende särskilt framhålla de betydande olägenheter ur svensk synpunkt, som kunna uppstå med .avseende å de i Norrbottens län belägna gruvfyndiglieter, vilka innehavas av Bergverksakticbolaget Freja. Detta bolag är visser­ ligen svenskt, men aktierna däri äro alltsedan tiden före tillkomsten av 1910 års lag i utländsk ägo, låt vara att det är ovisst vilket utländskt rättssub­ jekt som för närvarande är rätter ägare till aktierna. Den omständigheten att nämnda aktier, utan hinder i svensk lag, kunna bli ett spekulationsobjekt på den internationella marknaden måste med hänsyn till gruvföretagets be­ lägenhet i omedelbar förbindelse med en huvuddel av de malmfyndigheter som bearbetas av Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag — där staten är hälftendelägare — och i betraktande jämväl av mineralens art och kvalitet anses innebära en väsentlig risk ur svensk synpunkt. På grund av vad sålunda anförts vill jag tillstyrka en lagstiftning efter de linjer, som angivits i det förut omnämnda lagutkastet. Detta syftar just till att skapa en laglig möjlighet alt genom tvångsinlösen i svensk ägo över­ föra vissa av utländska eller farliga svenska rättssubjekt innehavda gruvföre­ tag. Fn lagstiftning med detta syfte har också tillstyrkts av de i ärendet hörda remissinstanserna. Enligt utkastet skulle ett förordnande om tvångsinlösen icke kunna med­ delas med mindre synnerliga skäl förelåge att säkerställa svenskt inflytande över gruvföretaget. Detta förslag vill jag för egen del biträda. De möjligheter som den föreslagna lagstiftningen skulle erbjuda böra med andra ord utnyttjas endast i sådana fall, då ett särskilt betydelsefullt na­ tionellt intresse det påkallar. Utkastet innebar vidare att, därest förordnande om tvångsinlösen meddelades, gruvföretaget skulle avstås antingen till kro­ nan eller till annan som Konungen bestämde. Även på denna punkt anser jag mig kunna godtaga utkastet. Därest flera, i och för sig godtagbara inlösare skulle kunna tänkas, bör valet mellan dem träffas med hänsyn till vad som är lämpligast ur driftsmässig eller allmän ekonomisk synpunkt. I enlighet med vad nu sagts har inom justitiedepartementet utarbetats ett förslag till lag om inlösen i vissa fall av rätt till gru-

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 11

v a in. in. Förslaget, som i allt väsentligt överensstämmer med det remit­ terade utkastet, torde få såsom bilaga fogas till protokollet i detta ärende. Rörande det närmare innehållet i detta förslag må, utöver vad redan sagts, här anföras följande. I 1 § första stycket, som upptager förutsättningarna för tvångsinlösen, angives såsom objekt för inlösen rätt till gruva eller andel däri (jfr 65 § gruvlagen). Begreppet rätt till gruva täcker i detta sammanhang jämväl nyttjanderätt. I andra stycket regleras närmare vilken egendom som skall avstås. Enligt detta lagrum skall inlösen omfatta, förutom gruvrätten, jäm­ väl annan rättsinnehavaren tillhörig lös eller fast egendom, som nyttjas i eller är avsedd för gruvverksamheten. Inlösen skall alltså omfatta exem­ pelvis all för gruvverksamheten avsedd mark, vare sig marken tagits i an­ språk enligt reglerna i gruvlagen eller den förvärvats genom avtal, vidare gruvanläggningar och personalbostäder, maskiner och redskap ävensom för­ råd av brutna produkter jämte anordningar och anläggningar för dessas lagring och hantering, oavsett huruvida produkterna finnas i eller vid själva gruvan eller annorstädes. Jämväl till förmån för gruvan förvärvad rätt till servitut och andra rättigheter, såsom nyttjanderätt och rätt till elektrisk kraft, skola lösas. I 2 § ha upptagits bestämmelser, genom vilka å ena sidan Konungen er­ hållit möjlighet förordna att inlösen skall omfatta jämväl egendom som hör till någon i omedelbar anslutning till gruvföretaget bedriven rörelse, samt å andra sidan (jfr 12 § expropriationslagen) egendomens ägare fått möjlighet att under viss närmare angiven förutsättning genomdriva att in­ lösningen utvidgas till att omfatta sådan egendom. Självfallet kan det i praktiken understundom erbjuda svårigheter att avgöra, om viss egendom är att hänföra till gruvverksamheten och alltså taller under 1 §. Till gruvverksamhet i lagens mening är att räkna gruv­ brytning och krossning samt, åtminstone i regel, jämväl anrikning. Hit tor­ de däremot ej kunna hänföras sådan efter anrikningen följande verksam­ het som avser utvinnande av metaller genom smältning eller andra åtgärder eller verksamhet för metallernas vidare beredning. Att jämväl egendom som hör till verksamhet av sistnämnda slag under vissa förutsättningar kan bli föremål för inlösen, följer av 2 §. Beträffande både 1 och 2 §§ må framhållas, att om den från vilken in­ lösen skall ske endast till viss del äger den egendom som nyttjas i eller är avsedd för gruvverksamheten eller som hör till den i anslutning till gruviöretaget bedrivna rörelsen, det är allenast hans del i egendomen som skall lösas. Inlösen enligt den föreslagna lagen kommer tydligen att i huvudsak avse lös egendom. Såsom förut antytts kan emellertid även fast egendom komma att tagas i anspråk. Ehuru expropriationslagen i princip avser endast fast egendom, har det emellertid befunnits möjligt att låta expropriationslagens bestämmelser i huvudsak gälla vid inlösen jämväl av lös egendom. Med an­

12 Kungl. Maj. ts proposition nr 219.

ledning härav har i 3 § såsom huvudregel stadgats att de allmänna bestäm­ melserna i lagen om expropriation skola äga motsvarande tillämpning be­ träffande inlösen. Vissa modifikationer i eller tillägg till dessa bestämmel­ ser äro emellertid erforderliga. Dessa återfinnas i 2 § andra punkten, 4— 6 §§ och 7 § andra, tredje och fjärde styckena i den föreslagna lagen. En erinran om dessa särskilda bestämmelser har upptagits i 3 §. I detta sammanhang må erinras om det förslag till lag angående ändring i lagen om expropriation, som framlagts i proposition nr 184 till årets riks­ dag. Nu föreliggande förslag har upprättats från den utgångspunkten att det i propositionen framlagda förslaget blir upphöjt till lag. I 4 § ha upptagits föreskrifter om laga domstol i mål angående inlösen. Bestämmelserna i 5 § innebära, att löseskilling alltid skall bestämmas sär­ skilt för lös egendom samt att i några speciella fall en ytterligare uppdel­ ning av denna löseskilling skall äga rum. En självklar följd av stadgandet är, att därest jämväl fast egendom löses, löseskilling för sådan egendom skall bestämmas särskilt, varvid expropriationslagens regler härom skola beaktas. Lagförslagets 6 § innehåller bestämmelser av innebörd att panthavare m. fl. sakägare äro berättigade att framför ägaren utfå sin fordran ur löseskillingen för den egendom, till vilken de ha någon särskild rätt, ändå att fordringen ej är förfallen till betalning. Motsvarande föreskrifter finnas i exempelvis 21 § allmänna förfogandelagen. Den i 7 § första stycket upptagna bestämmelsen utgör en motsvarighet till vad i 72 § utsökningslagen finnes stadgat om skyldighet för utmätningsman att underrätta innehavare av förlagsinteckning rörande utmätning av förlagsegendom. Av bestämmelsen torde följa, att domstolen är skyldig att un­ dersöka, huruvida någon förlagsinteckning finnes i egendomen. Det må i detta sammanhang framhållas, att vad i förordningen den 19 april 1883 angående förlagsinteckning är stadgat om följden av att förlagsegendom säljes (6 §) eller att förlagstagares rörelse överlåtes (11 §) måste anses tillämpligt, när inlösen sker enligt den nu föreslagna lagen. I 7 § andra stycket har intagits en hänvisning till bestämmelserna om un­ derrättelseskyldighet i 78 § gruvlagen. Dessa bestämmelser medföra dels att bergmästaren av domstolen skall underrättas om beslut enligt vilket stäm­ ning utfärdas eller varigenom domstolen i anledning av återkallelse skiljer målet från sig, dels ock att dom i målet skall översändas till bergmästaren. I tredje och fjärde styckena av förevarande paragraf ha upptagits vissa ytter­ ligare regler om underrättelseskyldighet. Då det icke är uteslutet, att förordnande om inlösen kan behöva medde­ las redan innevarande år, torde lagen böra träda i kraft omedelbart. Med hänsyn till att lagförslaget bygger på det förut omnämnda förslaget till lag angående ändring i expropriationslagen samt att de lagändringar som upp­ tagas i sistnämnda förslag äro avsedda att träda i kraft först vid årsskiftet, bör emellertid ansökan om stämning i mål om inlösen icke få göras före den 1 januari 1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 13

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regerings­ formen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj :t Konungen. Ur protokollet: B. Sandberg.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Förslag

till

Lag

om inlösen i vissa fall av rätt till gruva in. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Innehaves rätt till gruva eller andel däri av utländsk medborgare, sam­ fällighet eller stiftelse eller ock av svensk samfällighet, som enligt lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag icke äger utan Konungens tillstånd förvärva inmutad mineralfyndighet, må Konungen, om synnerliga skäl föreligga att säkerställa svenskt inflytande över gruvföretaget, förordna att gruvrätten i fråga skall mot lösen avstås till kronan eller annan som Konungen bestämmer. Inlösen som nu sagts skall omfatta, förutom gruvrätten, jämväl annan rättsinnehavaren tillhörig lös eller fast egendom, som nyttjas i eller är av­ sedd för gruvverksamheten.

2 §.

Skall egendom avstås enligt 1 §, äger Konungen förordna, att inlösen skall omfatta jämväl annan rättsinnehavarens egendom, som hör till någon i omedelbar anslutning till gruvföretaget bedriven rörelse. I den mån rätts­ innehavaren det begär, skall sådan egendom lösas, om eljest synnerligt men skulle uppstå för honom.

3 §•

Beträffande inlösen skall vad i lagen om expropriation finnes i allmän­ het stadgat äga motsvarande tillämpning, i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna i denna lag.

4 §.

Mål om inlösen skall upptagas av expropriationsdomstolen i den ort där gruvföretaget har sitt driftställe. Finnas driftställen inom olika expropriationsdomstolars områden, förordne Konungen att frågan om inlösen skall i sin helhet upptagas av den bland dessa domstolar som Konungen bestämmer.

5 §•

Avstås förutom lös egendom jämväl fast egendom, skall löseskilling be­ stämmas särskilt för den lösa egendomen. Föreligger sådant fall som i 6 § sägs, skall särskild löseskilling bestämmas för där avsedd egendom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 219. 15

6 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i lös egendom, som avstås enligt denna lag, äger han, ändå att fordringen ej är förfallen till betalning, tramför ägaren rätt att utfå sin fordran ur löseskillingen för denna egen­ dom. Samma skall ock gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla egen­ domen till säkerhet för förfallen fordran. Löseskilling för lös egendom, som är utmätt, skall, om borgenären det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser löseskillingen egendom, som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall överexekutor, där part det äskar, med beloppet förfara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat. Vad i denna paragraf är stadgat gäller icke tomträtt eller vattenfallsrätt.

7 §’

Har någon på grund av förlagsinteckning förmånsrätt i egendom som skall lösas, åligger det domstolen att så snart ske kan underrätta inteckningshavaren, att talan om inlösen väckts. Angående skyldighet för domstolen att tillsända bergmästaren underrät­

telse om beslut, varom anteckning jämlikt 78 § gruvlagen bör ske i gruv-

registret, stadgas i nämnda lagrum. Domstolen skall ock underrätta bergmästaren, när dom i mål om inlösen vunnit laga kraft. Visar egendomens innehavare, att inlösningsrätten för­ verkats, skall likaledes anmälan därom göras till bergmästaren. Dä inlösningen blivit fullbordad, åligger det länsstyrelsen att därom oför­ dröj ligen göra anmälan till bergmästaren.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att an­ sökan om stämning i mål som avses i lagen ej må göras före den 1 januari

16 Kungi. Maj:ts proposition nr 219.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18 no­ vember 1949.

Närvarande: justitieråden G eijer , D ahlman , L ech , regeringsrådet Q uensel .

Enligt lagrådet den 16 november 1949 tillhandakommet utdrag av proto­ koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 4 november 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lag­ rådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ända­ målet inhämtas över upprättat förslag till lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av e. o. hovrättsassessorn S. Dennemark.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet: I överensstämmelse med gruvlagens terminologi har i 1 §, för fall då gruvan innehas av flera med särskilda andelar, endast totaliteten av dessa betecknats som rätt till gruva. Det ligger nära till hands att i detta hän­ seende förstå de i samma paragraf begagnade uttrycken »gruvrätten i fråga» och »gruvrätten» som liktydiga med »rätt till gruva». Men i så fall ledes man till den icke åsyftade tolkningen att, där viss eller vissa av andelarna men icke alla tillhöra rättssubjekt av här ifrågavarande slag, ett förord­ nande om tvångsinlösen skall eller må avse alla andelarna. Lagtexten synes därför tarva förtydligande i förevarande hänseende. Enligt remissprotokollet avses med bestämmelsen i 1 § andra stycket bl. a. förråd av brutna produkter jämte anordningar och anläggningar för dessas lagring och hantering, oavsett huruvida produkterna finnas i eller vid själva gruvan eller annorstädes. Det är klart att uttalandet härom icke syftar på fall, då produkterna redan gjorts till föremål för förädling i sådan verksamhet, som enligt förslagets motiv icke skall hänföras till gruvverk­ samhet. Med detta fall torde böra likställas det, då produkterna, ehuru ännu icke bearbetade utöver vad som sker i gruvverksamheten, överförts från

Kungi. Maj.ts proposition nr 219. 17

platsen för denna till platsen för förädlingsverksamheten och således kunna betraktas som för sistnämnda rörelse anskaffade råmaterial eller halvfabri­ kat. Det ställe inom landet, där produkterna finnas, synes även eljest kunna få betydelse i förevarande hänseende. Om de t. ex. bortförts till helt annan del av landet och där lagrats i avbidan på utskeppning eller kanske redan lastats på fartyg, torde de, åtminstone om ej särskilda förhållanden för­ anleda till annat, icke längre böra hänföras till gruvverksamheten. De nyssberörda uttalandena om anordningar och anläggningar för lagring och han­ tering torde gälla fall då dylik egendom är avsedd uteslutande eller väsent­ ligen för gruvverksamhetens produkter. Med hänsyn till att omständighe­ terna kunna vara mycket växlande lärer spörsmålet vad som utan särskilt, enligt 2 § meddelat förordnande skall anses inbegripet under ett förord­ nande enligt 1 §, få till stor del överlåtas åt rättstillämpningen. Emellertid torde det i den föreslagna lagtexten begagnade uttrycket »egendom, som nyttjas i eller är avsedd för gruvverksamheten» svårligen enligt allmänt språkbruk kunna omfatta själva produkterna av verksamheten, sedan de fått den förädlingsgrad, att ytterligare bearbetning ej är att betrakta som gruvverksamhet. Det synes alltså behövligt att på något sätt komplettera samma uttryck, exempelvis genom att tillägga orden »eller eljest är att hänföra till densamma». Fråga, som avses i andra punkten av 2 §, torde enligt förslagets mening tillhöra domstols prövning och icke, i likhet med det spörsmål som av­ handlas omedelbart förut i paragrafen, ankomma på Konungens förordnan­ de. Även detta förhållande synes böra på något sätt komma till tydligare uttryck. I 6 §, som avfattats efter förebild i allmänna förfogandelagen, har i andra styckets andra punkt den i sistnämnda lag upptagna föreskriften, att belopp varom är fråga skall utgivas till överexekutor, icke fått någon motsvarighet. Då länsstyrelsen, hos vilken löseskillingen skall nedsättas, icke alltid är ve­ derbörande överexekutor, synes förslaget i denna del böra ändras till över­ ensstämmelse med förfogandelagen.

Regeringsrådet Quensel tilläde att den i motiven till förslaget anvisade tolkningen av 6 och 11 §§ i förordningen om förlagsinteckning knappast syntes vara alldeles självklar samt att för en uttrycklig bestämmelse också talade, att den exakta tidpunkten för inträdet av de ifrågavarande rätts­ verkningarna, vilken kunde tänkas äga stor betydelse för inteckningshavarens möjlighet att utfå sin rätt, torde behöva anges och böra förläggas till ett tidigare skede av förfarandet än det som motsvarades av fullbordan av expropriation.

Ur protokollet: Bengt Larson.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19VJ. Nr 219.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Utdrag av protokollet över justitiedeparlementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottning­ holms slott den 18 november 1949.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden M öller , S köld , Q uensel , D anielson , Y ougt , Z etterberg , N ilsson , S träng , E ricsson , M ossberg , W eijne , K ock , A ndersson .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets denna dag av­ givna utlåtande över det den 4 november 1949 till lagrådet remitterade för­ slaget till lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m. Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande. Med anledning av vad lagrådet anmärkt rörande de i 1 § begagnade ut­ trycken »gruvrätten i fråga» (första stycket) och »gruvrätten» (andra styc­ ket) har det förstnämnda uttrycket ersatts med »den rätt till gruva eller andel däri, varom fråga är» varjämte orden »förutom gruvrätten» i andra stycket ansetts kunna utgå. Därjämte har det i samma stycke använda ut­ trycket »egendom, som nyttjas i eller är avsedd för gruvverksamheten» i förtydligande syfte kompletterats på sätt lagrådet förordat. Vad angår lagrådets erinran vid 2 § andra punkten vill jag framhålla, att av hänvisningen i 3 § till expropriationslagen måste anses följa att det an­ kommer på domstolen att pröva ett av gruvrättsinnehavaren väckt yrkande att inlösningen skall utvidgas till att omfatta i 2 § omnämnd egendom. Med anledning av lagrådets erinran har emellertid andra punkten i paragrafen upptagits i ett särskilt stycke för att därigenom tydligare skall framgå att det i fråga om prövningsmyndigheten föreligger skillnad mellan denna be­ stämmelse och den i det remitterade förslaget omedelbart förut givna regeln om utvidgning jämlikt förordnande av Kungl. Maj :t. Lagrådets erinran beträffande 6 § har beaktats. Föredraganden hemställer att det sålunda jämkade förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar. Ur protokollet: Nils Grass.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

493703