('angående godkännande av en den 2 februari 1951 avslutad överenskommelse mellan Konungariket Sverige och Förbundsrepubli\xad ken Tyskland angående förlängning av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets område, in. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 139. 1

Nr 139.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande

av en den 2 februari 1951 avslutad överenskommelse mellan Konungariket Sverige och Förbundsrepubli­ ken Tyskland angående förlängning av prioritets-

frister på det industriella rättsskyddets område,

in. m.; given Stockholms slott den 16 mars 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll samt med överlämnande av texten till en den 2 februari 1951 avslutad över­ enskommelse mellan Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken Tysk­ land angående förlängning av prioritetsfrister på det industriella rättsskyd­ dets område samt, i svensk översättning, två i samband med överenskom­ melsens undertecknande utväxlade skrivelser vill Kungl. Maj :t härmed dels äska riksdagens godkännande av överenskommelsen dels ock jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om förlängning i vissa fall av prioritetstid enligt patent-, mönsterskyddsoch varumärkeslagstiftningen.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I samband med det andra världskriget ha på det industriella rättsskyd­ dets område uppstått svårigheter av skilda slag att iakttaga stadgade frister. 1 syfte att öppna möjlighet till normala relationer på detta område mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland har den 2 februari 1951 avslu­ tats en överenskommelse mellan de båda länderna angående förlängning av prioritetsfrister för ansökningar om patent, mönster och varumärken m. m. I propositionen äskas riksdagens godkännande av överenskommelsen.

För genomförande här i landet av överenskommelsen kräves ny lagstift­ ning. Förslag härtill framlägges i propositionen.

1 liihang till riksdagens protokoll 1051. 1 samt. Nr 139.

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

Överenskommelse mellan Konunga­ Abkommen awischen der Bundesrepuriket Sverige och. Förbundsrepubliken blik Deutschland und dem Königreich Tyskland angående förlängning av Schweden uber die Verlängerung von prioritetsfrister på det industriella Prioritätsfristen auf dem Gebiet des

rättsskyddets område. gewerbliehen Reohtsschutzes.

Konungariket Sverige och Die Bundesrepublik Deutschland und Förbundsrepubliken Tyskland Das Königreich Schweden

hava, föranledda av en önskan att von dem Wunsche geleitet, eine Reernå en reglering angående förläng­ gelung uber die Verlängerung bening av vissa prioritetsfrister på det stimmter Prioritätsfristen auf dem industriella rättsskyddets område, Gebiet des gewerbliehen Rechtsschutbeslutat att därom träffa en över­ zen zu treffen, sind iibereingekomenskommelse. men, ein Abkommen zu schliessen.

För detta ändamål hava till full­ Zu diesem Zweck haben zu ihren mäktige utsett: Bevollmächtigten ernannt:

Hans Majestät Konungen av Sve­ Der Präsident der Bundesrepublik rige : Deutschland:

Utomordentliga sändebudet och den Präsidenten des Deutschen befullmäktigade ministern Ragnar Patentamts Prof. Dr. Eduard Rei­ Kumlin; mer;

Förbundsrepubliken Tysklands Pre­ Seine Majestät der König von sident : Schweden:

Presidenten för Deutsches Patent- den ausserordentlichen Gesandten amt Prof. Dr. Eduard Reimer; und bevollmächtigten Minister Rag­

nar Kumlin;

vilka, efter att hava utväxlat sina die, nach Austausch ihrer in guter i god och behörig form funna full­ und gehöriger Form befundenen makter, överenskommit om följande Vollmachten, die nachstehenden Bebestämmelser. stimmungen vereinbart haben:

Artikel 1. Artikel 1.

De i artikel 4 av den i Haag den Die in Artikel 4 der Pariser Ver- 6 november 1925 reviderade Paris­ bandsubereinkunft zum Schutz des konventionen för skydd av den in­ gewerbliehen Eigentums in der ant G. dustriella ägandei’ätten angivna prio­ November 1925 im Haag revidierten ritetsfrister för ingivande eller re­ Fassung för die Hinterlegung von gistrering av ansökningar om pa­ Anmeldungen fur Erfindungspatente, tent, om skydd för nyttighetsmodel- Gebrauchsmuster, gewerbliche Mus­ ler, industriella mönster eller model­ ter oder Modelle oder Fabrik- und ler samt fabriks- och handelsmärken, Handelsmarken vorgesehenen Priori­ vilka frister den 1 januari 1945 icke tätsfristen, die ant 1. Januar 1945 utgått eller vilka börjat löpa först noch nicht abgelaufen waren oder efter denna tidpunkt och gå till ända die erst nach diesem Zeitpunkt zu före den 1 juli 1951, skola av vart laufen begonnen haben und vor dem och ett av de fördragsslutande län- 1. Juli 1951 ablaufen, werden von

Kumjl. Maj:ts proposition nr 139. 3

derna till förmån för dem, som till­ jedem der vertragschliessenden Län­ höra det andra landet, förlängas till der zu Gunsten der Angehörigen des och med den 31 december 1951. anderen Ländes bis zum 31. Dezem-

ber 1951 verlängert.

Förlängning av prioritetsfristerna Eine Verlängerung von Prioritätsmå dock icke medgivas medborgare fristen wird denj enigen Angehörigen i de fördragsslutande länderna, vil­ der vertragschliessenden Länder ka förvärvat rätten till en ansökning nicht gewährt, welche die Rechte efter den 1 april 1950 från någon, aus einer Anmeldung erst nach dem som tillhör annat land. 1. April 1950 von einern Angehörigen

eines anderen Ländes erworben

haben.

Artikel 2. Artikel 2.

Med ansökningar enligt denna Anmeldungen im Sinne dieses Aböverenskommelse avses ansökning­ kommens sind Anmeldungen in ar, gjorda i land, som är anslutet till einern Vertragsland der Pariser Ver- Pariskonventionen, däribland inbe­ bandsiibereinkunft einschliesslich An­ gripna ansökningar hos de i kraft meldungen bei den auf Grund des av den tyska lagen den 5 juli 1948 deutschen Gesetzes vom 5. Juli 1948 upprättade anmälningsmyndigheter- errichteten Annahmestellen Berlin na i Berlin och Darmstadt. und Darmstadt.

Artikel 3. Artikel 3.

Den i de fördragsslutande länder­ För die in diesem Abltommen genas lagstiftning föreskrivna fristen nannten Anmeldungen endet die för avgivande av prioritetsförklaring nach der Gesetzgebung der vertrag­ utgår med avseende å de i denna schliessenden Länder vorgesehene överenskommelse nämnda ansökning­ Frist zur Abgabe einer Prioritätserarna icke före utgången av 1951. klärung nicht vor Ablauf des 31. De-

zember 1951.

Artikel 4. Artikel A.

Tredje man, som, efter den 1 ja­ Dritte, die nach dem 1. Januar nuari 1944 men före ansökningen i 1944 aber vor dem Tag der Nachandet andra landet, i god tro börjat meldung eine Erfindung, ein Geutövning av uppfinning, nyttighets- brauchsmuster oder ein gewerbliches modell eller industriellt mönster el­ Muster oder Modell in gutem Glauler modell eller inom denna tid vid­ ben in Benutzung genommen oder in tagit därför erforderliga åtgärder, diesel- Zeit die erforderlichen Verankan fortsätta denna utövning på vill­ staltungen dazu getroffen haben, könkor, varom lagstiftningen i ifråga­ nen diese Benutzung nach Massgabe varande land stadgar. der durch die Gesetzgebung des be-

treffenden Ländes getroffenen Be-

stimmungen fortsetzen.

Artikel 5. Artikel 5.

Därest sådant prioritetsbevis, som Wcnn die in der Gesetzgebung der föreskrives i de fördragsslutande län­ vertragschliessenden Länder vorgedernas lagstiftning, icke kan företes, schriebenc Bescheinigung iiber die emedan behörig myndighet till följd Erstanmeldung nicht vorgelegt wer-

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

av krigsförhållandena är förhindrad den kann, weil die zuständige Beatt utfärda sådant bevis, må dock be­ hörde an der Ausstellung solcher Begärd prioritet medgivas, om det vid scheinigungen durch Kriegsauswirprövning av en utav behörig myn­ kungen verhindert ist, so wird die dighet avgiven förklaring framgår, beanspruchte Priorität zugelassen, att såväl innehållet i som tidpunkten wenn durch eine Erklärung der för den motsvarande första ansök­ zuständigen Behörde sowohl Inhalt ningen framstår såsom trovärdig. als auch Zeitpunkt der entsprechenden Erstanmeldung als glaubhaft gemacht erscheinen.

Artikel 6. Artikel 6. De, som enligt denna överenskom­ Angehörige eines der vertragmelse anses tillhöra ett av de för- schliessenden Länder im Sinne dieses dragsslutande länderna, äro Abkommens sind a) fysiska personer, som äga a) naturliche Personen, welche svenskt eller tyskt medborgar­ die deutsche oder schwedische skap, oavsett var de äro bosat­ Staatsangehörigkeit besitzen, ta, samt gleichgiiltig wo sie ihren Wohnsitz haben, b) juridiska personer, vilka äga b) juristische Personen, die nach bestånd enligt svensk eller tysk deutschem oder schwedischem rätt. Recht bestehen.

Artikel 7. Artikel 7. Denna överenskommelse, som av­ Dieses Abkommen, das in deutslutats å svenska och tyska språken, scher und schwedischer Sprache abskall ratificeras. Ratifikationsinstru­ geschlossen wird, soll ratifiziert wermenten skola snarast utväxlas i Bonn. den. Die Ratifikationsurkunden sol­ len alsbald in Bonn ausgetauscht werden. Överenskommelsen träder i kraft Das Abkommen tritt am Tage des å dagen för utväxlingen av ratifika­ Austausches der Ratifikationsurkun­ tionsinstrumenten. den in Kraft. Utfärdat i tvenne exemplar i Mun- Ausgefertigt in doppelter Ursehrift chen den 2 februari 1951. in Miinchen, am 2. Februar 1951.

Till bekräftelse härpå hava de bå­ Zu Urkund dessen haben die beida fullmäktige undertecknat denna derseitigen Bevollmächtigten dieses överenskommelse. Abkommen unterzeichnet.

Föi- För die Konungariket Sverige Bundesrepublik Deutschland

R. Kumlin Dr. Eduard Reimer

För För das Förbundsrepubliken Tyskland Königreich Schweden

Dr. Eduard Reimer R. Kumlin

Kungl. Maj:ts proposition nr 139. 5

Översättning. Konungariket Sveriges Befullmäktigade Ombud

Miinchen den 2 februari 1951.

Herr Prof. Dr. Eduard Reimer, President för Deutsches Patentamt, Befullmäktigat ombud för Förbundsrepubliken Tyskland.

Herr President,

I anslutning till den överenskommelse, som denna dag träffats mellan Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland angående förläng­ ning av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets område, har jag äran meddela följande.

Överenskommelsen skall icke anses gälla gentemot Sverige i sådana fall, då en av vederbörande svenska myndigheter verkställd prövning giver vid handen, att dess tillämpning skulle stå i strid med den svenska lagen den 29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egendom m. m. och de på grund av denna lagstiftning vidtagna åtgärderna samt det mellan Sverige och de västallierade makterna avslutade Washingtonavtalet.

Förenämnda förbehåll är avsett att tillämpas blott på sådana fall, då en tysk ansökning blivit ingiven i Sverige före den 1 januari 1947. I sådana fall kan vid förnyad ansökning i Sverige, oavsett när sådan ansökan inkommit eller inkommer, icke medgivas förlängning av prioritetstiden.

Något hinder för offentliggörande av denna förklaring föreligger icke.

Mottag, Herr President, försäkran om min utmärkta högaktning.

u. R. Kurnlin

Utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister

Konungariket Sveriges befullmäktigade ombud

6 Knngl. Maj.ts proposition nr 139.

Översättning.

Förbundsrepubliken Tysklands

Befullmäktigade Ombud

Miinchen den 2 februari 1951.

Till Envoyén Ragnar Kumlin, Befullmäktigat ombud för Konungariket Sverige.

Herr Envoyé,

Ni har denna dag tillställt mig en skrivelse av följande ordalydelse:

» I anslutning till den överenskommelse, som denna dag träffats mellan Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland angående förläng­ ning av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets område, har jag äran meddela följande.

överenskommelsen skall icke anses gälla gentemot Sverige i sådana fall, då en av vederbörande svenska myndigheter verkställd prövning giver vid handen, att dess tillämpning skulle stå i strid med den svenska lagen den 29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egendom m. m. och de på grund av denna lagstiftning vidtagna åtgärderna samt det mellan Sverige och de västallierade makterna avslutade Washingtonavtalet.

Förenämnda förbehåll är avsett att tillämpas blott på sådana fall, då en tysk ansökning blivit ingiven i Sverige före den 1 januari 1947. I sådana fall kan vid förnyad ansökning i Sverige, oavsett när sådan ansökan in­ kommit eller inkommer, icke medgivas förlängning av prioritetstiden.

Något hinder för offentliggörande av denna förklaring föreligger icke.»

I det att jag erkänner mottagandet av Eder ovan återgivna skrivelse ut­ går jag från att sådana nya ansökningar av tyska medborgare, som efter den 31 december 1946 ingivits eller komma att ingivas i Sverige, icke falla under den svenska lagen den 29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egen­ dom, de på grund av denna lagstiftning vidtagna åtgärderna samt Washing­ tonavtalet, även om för sådana ansökningar medgives prioritet från tid­ punkt, som ligger före den 1 januari 1947.

Mottag, Herr Envoyé, försäkran om min utmärkta högaktning.

u. Dr. Eduard Reimer

President för Deutsches Patentamt

Förbundsrepubliken Tysklands befullmäktigade ombud

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Förslag

till

Lag

om förlängning i vissa fall av prioritetstid enligt patent*, inönsterskydds- och varumärkeslagstiftningen.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, förordna om för­ längning av den prioritetstid av högst tolv månader, som avses i 25 § 1) förordningen angående patent, eller den prioritetstid av högst sex månader, som avses i 20 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller eller 16 § 5) lagen om skydd för varumärken, såframt prioritetstiden icke gått till ända den 1 januari 1945 eller börjat löpa efter nämnda dag och går till ända före den 1 juli 1951. Förlängning må ej ske för längre tid än till och med den 31 december 1951 och må ej stadgas till förmån för annan sökande än den som hos patent- eller registreringsmyndigheten här i riket framställt anspråk på förlängd prioritetstid på sätt och inom tid som i förordnandet bestämmes.

Vad i första stycket är stadgat skall icke äga tillämpning å ansökning om skyddsrätt här i riket, som ingivits före den 1 januari 1947 eller som ingivits senare men överensstämmer med ansökning som nyss nämnts.

Då särskilda omständigheter föreligga, må Konungen utsträcka de båda i första stycket senast angivna sluttiderna med högst tolv månader.

2 §•

I fråga om patent eller skydd för mönster, som meddelats på grund av ansökning för vilken förlängd prioritetstid enligt 1 § tagits i anspråk, skall den skyddstid, som är stadgad i 10 § förordningen angående patent eller 11 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller, anses börja med ut­ gången av den ordinära prioritetstiden.

3 §.

Konungen äger uppställa sådana begränsningar och villkor för åtnju­ tande av förlängd prioritetstid enligt denna lag, som finnas påkallade, samt i övrigt meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Utdrag av protokollet över jnstitiedepartemcntsärenden. hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 februari 1951.

Närvarande: Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman, Hammar­

skjöld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och che­ fen för handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, stats­ rådet Zetterberg, fråga om Sveriges ratifikation av en den 2 februari 1951 avslutad överenskommelse med Förbundsrepubliken Tyskland angående för­ längning av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets område in. m.

Föredraganden anför följande.

Den 2 februari 1951 slöts mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tysk­ land en överenskommelse angående förlängning av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets område, varjämte i samtidigt utväxlade skrivelser mellan de båda ländernas befullmäktigade ombud behandlades vissa i sam­ band härmed slående spörsmål. Överenskommelsen och skrivelserna över­ ensstämma i sak med ett förslag, som blev resultatet av informella och för­ beredande överläggningar i Stockholm den 19—21 juni 1950 mellan svenska och tyska delegationer. Över en inom patent- och registreringsverket upp­ rättad promemoria rörande nämnda förhandlingsresultat ha yttranden in­ hämtats.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga frågan om Sveriges ratifi­ kation av överenskommelsen samt om viss i samband härmed påkallad lag­ stiftning m. m.

Tidigare bestämmelser om utsträckning av frister på det industriella rätts­

skyddets område m. m.

Åtskilliga bestämmelser om utsträckning av frister på det industriella rättsskyddets område och om andra lättnader i normalt gällande regler på detta område ha meddelats i vårt land under och efter det andra världskri­ get. Även i samband med det första världskriget vidtogos åtgärder i syfte att bereda lättnader för patenthavare och patentsökande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139. 9

Den i praktiken viktigaste av de i vårt land medgivna förmånerna har varit förlängning av prioritetstid. Den normala prioritetstiden är reglerad i den internationella Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten, till vilken såväl Sverige som de flesta andra kul­ turländer anslutit sig (den s. k. Parisunionen eller patentunionen). Kon­ ventionen har senast reviderats i Washington 1911, i Haag 1925 och i Lon­ don 1934. Sverige har biträtt Haagtexten men ej Londontexten, till vilken många unionsländer — däribland Tyskland — anslutit sig. Haagtexten gäl­ ler därför mellan Sverige och övriga unionsländer, såframt det ej är fråga om länder som kvarstå på Washingtontexten, i vilket fall sistnämnda text gäller. Prioritetstiden är enligt Pariskonventionen bestämd till 12 månader från tidpunkten för den första ansökningen i unionsland, såframt det gäl­ ler patentansökning. Är fråga om ansökning om varumärkes- eller mönsterregistrering är prioritetstiden enligt Haagtexten 6 månader och enligt Washingtontexten 4 månader. Inlämnas ansökning i Sverige inom prioriletstiden, betraktas den svenska ansökningen i förhållande till andra ansök­ ningar samt i fråga om nyhetshinder som om den gjorts samtidigt med den prioritetsgrundande ansökningen i främmande stat. Bestämmelser om priorietsrätt finnas i 25 § 1) förordningen den 16 maj 1884 angående patent, 16 § 5) lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken samt 20 § lagen den 10 juli 1899 om skydd för vissa mönster och modeller ävensom med stöd av dessa lagrum utfärdade kungörelser. Utöver förlängning av prioritetstid ha i vårt land medgivits vissa andra förmåner på det industriella rättsskyddets område under och efter det andra världskriget. Här må nämnas återupptagande av patent-, varumärkes- och mönsterskyddsansökningar, som förklarats för­ fallna, avslagits eller avförts, återupprättande av patent och varumärken, som förfallit på grund av underlåtenhet att erlägga årsavgift eller vidtaga förnyelse, samt lättnader i de bestämmelser om påföljd vid underlåtenhet att utöva patenterad uppfinning, som finnas i 15 § patentförordningen. För att möjliggöra lättnader i de svårigheter, som efter det andra världs­ krigets utbrott uppkommit i fråga om förvärvande eller vidmakthållande av patentskydd, tillkom lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. in. Lagen var be­ gränsad till patenträttens område och för dess tillämpning förutsattes sär­ skilt förordnande av Kungl. Maj:t, därvid för förordnande gentemot främ­ mande stat fordrades, att ömsesidighet förelåg eller att likvärdiga förmå­ ner bereddes svenska medborgare i samma stat. De bestämmelser i lagen, som vunno praktisk tillämpning, gällde förlängning av prioritetstid samt återupptagande av patentansökning och återupprättande av patent. Lagen gällde ursprungligen till och med den 30 juni 1941 men dess giltighetstid förlängdes, så att den utgick först den 30 juni 1947. Ett stort antal förordnanden om tillämpning av vissa bestämmelser i 1940 års lag tillkommo. Bl. a. utfärdades sådant i förhållande till Tyska riket

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

jämte Böhmen-Mähren (kungörelse 1941:897). I denna kungörelse — lik­ som i allmänhet i de med stöd av lagen utfärdade kungörelserna — voro förmånerna på olika sätt begränsade. Flertalet med stöd av 1940 års lag utfärdade kungörelser upphörde att gälla den 30 juni 1947, men den i för­ hållande till Tyskland utfärdade gällde ej längre än till och med den 30 juni 1945. För åtnjutande av förmån enligt nämnda kungörelse har därför ford­ rats, att ansökan om sådan inkommit senast sist angivna dag.

1940 års lag ersattes med lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återstäl­ lande i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m., som alltjämt är gällande. 1947 års lag tillkom väsentligen för att Sverige skulle, kunna biträda en i Neuchåtel den 8 februari 1947 träffad internationell överenskommelse rörande bibehållande och återställande av rättigheter på den industriella äganderättens område, vilka berörts av det andra världskri­ get. Om överenskommelsen skulle biträdas, blev det nämligen erforderligt att i väsentliga hänseenden avvika från de regler, som dittills tillämpats med stöd av 1940 års lag och de på grund av denna utfärdade kungörelserna. Överenskommelsen avser nämligen ej blott patenträtten utan även mönsterskydds- och varumärkesrätten. Vidare stadgar överenskommelsen en fristförlängning, som är betydligt mer vittgående än vad som förut medgivits i Sverige.

När frågan om vårt lands ratificering av Neuchåtelöverenskommelsen var föremål för övervägande, framhölls från olika håll, att de på grund av över­ enskommelsen erforderliga förmånerna för utländska intressenter komme att medföra olägenheter för det inhemska näringslivet, som icke till fullo kunde uppvägas av att motsvarande lättnader beviljades svenska intressen­ ter utomlands. De sistnämnda hade nämligen i stort sett icke lidit intrång av krigstillståndet i lika hög grad som medborgare och företag i de i kriget indragna länderna, övervägande ansågs dock, att Sverige borde ratificera överenskommelsen, detta icke minst med beaktande av att Sveriges good­ will i utlandet eljest komme att lida avbräck. Det framhölls emellertid, att man vid utformandet av den erforderliga lagstiftningen borde så långt detta inom överenskommelsens ram läte sig göra skydda de inhemska intressena.

1947 års lag har också utformats i enlighet härmed. Vad beträffar reg­ lerna om förlängning av prioritetstid (9 och 10 §§) innehåller lagen i hu­ vudsak följande. Kungl. Maj :t äger, under förutsättning av ömsesidighel eller om eljest särskilda skäl föranleda därtill, förordna om förlängning av den i 25 § patentförordningen, 20 § mönsterskyddslagen eller 16 § varu­ märkeslagen avsedda prioritetstiden, såframt denna börjat löpa före den 1 januari 1947 och ej gått till ända före den 1 september 1939. Förläng­ ning må ej ske för längre tid än till och med den 31 december 1947 — där särskilda omständigheter föreligga må dock Kungl. Maj :t utsträcka tiden med högst sex månader — och må ej stadgas till förmån för annan sökande än den som hos patent- och registreringsverket framställt anspråk på förlängd prioritetstid på sätt och inom tid som i förordnandet bestäm­

Kungi. Maj:ts proposition nr 130. 11

mes. I fråga om patent eller mönsterskydd, som meddelats på grund av an­ sökning för vilken förlängd prioritetstid tagits i anspråk, skall den i 10 § patentförordningen resp. 11 § mönsterskyddslagen stadgade skyddstiden an­ ses börja med utgången av den ordinära prioritetstiden. Övriga i lagen stadgade förmåner gälla återupptagande av patent-, möns­ terskydds- och varumärkesansökningar (1, 2 och 6 §§), återupprättande av patent och varumärken (3—6 §§) och lättnad i det patenträttsliga utövningstvånget (7 §). De nu nämnda förmånerna gälla omedelbart för svens­ ka medborgare, medan för tillämpning i förhållande till medborgare i främmande stat fordras särskilt förordnande av Kungl. Maj :t. För sådant förordnande förutsättes ömsesidighet eller att eljest särskilda omständighe­ ter föranleda därtill. Med medborgare i viss stat likställes den som där är bosatt eller äger ett verkligt industri- eller handelsföretag. Förordnande om tillämpning av 1947 års lag i förhållande till det 30-tal länder, som biträtt Neuchåtelöverenskommelsen, har meddelats genom olika kungörelser. Bemyndigandet att utsträcka tiden för prioritetsförlängning har i kungörelserna i viss utsträckning tagits i anspråk. Förmånen av priori­ tetsförlängning gäller dels då den prioritetsgrundande ansökningen ingivits i ett till Neuchåtelöverenskommelsen anslutet land, oavsett om sökanden är medborgare eller bosatt i sådant land, dels då sökanden är medborgare eller bosatt i dylikt land, även om den prioritetsgrundande ansökningen ingivits i annat till Parisunionen hörande land. Den som vill åtnjuta förlängd prioritetslid skall hos patentverket framställa anspråk härpå inom samma tid som gäller för framställande av anspråk på vanlig prioritet, d. v. s. innan beslut fattats om patentansöknings kungörande för allmänheten resp. om registrering av mönster eller varumärke. 1947 års lag gjordes med avsikt ej på det sättet begränsad, att den en­ dast skulle kunna tillämpas i förhållande till länder, som anslutit sig till Neuchåtelöverenskommelsen. Man förutsåg nämligen, att vissa industrilän­ der av betydelse icke skulle komma att ansluta sig till överenskommelsen. Så blev också förhållandet med bl. a. Amerikas förenta stater och Canada. I förhållande till dessa båda länder utfärdades, sedan det konstaterats att ömsesidighetsvillkoret fick anses uppfyllt, särskilda kungörelser med i hu­ vudsak samma förmåner som gentemot Neuchåtelländerna. Genom 1947 års lag och de nu nämnda kungörelser, som utfärdats med stöd av denna lag, torde i stort sett ha träffats bestämmelser, som kunna vara erforderliga på grund av det andra världskriget och dess efterverk­ ningar, gentemot alla länder, som äro anslutna till Parisunionen och med vilka Sverige har förbindelser av någon betydelse på det industriella rätts­ skyddets område. Det nu sagda gäller emellertid icke beträffande länder, vilka på grund av läget vid tiden för Neuchåtelkonferensen icke bereddes tillfälle att ansluta sig till den då träffade överenskommelsen. Här är i första hand fråga om Tyskland, i någon mån även om Japan.

12 Kungl. Maj ds proposition nr 139.

Nuvarande läge gentemot Tyskland på det industriella rättsskyddets område.

Tyskland, som sedan länge tillhört Parisunionen, var under förkrigstiden och än mer under det andra världskriget det främmande land, med vilket Sverige hade de livligaste förbindelserna på det industriella rättsskyddets område. De från Tyskland härrörande patent-, mönster skydds- och varumärkesansökningarna voro regelmässigt avsevärt fler än från något annat främmande land. Häri inträdde emellertid ett tvärt avbrott vid tiden för det tyska sammanbrottet 1945.

För att först beröra läget i Tyskland upphörde vid tiden för sam­ manbrottet det tyska patentverket i Berlin på det hela taget att fungera. Sedan saknades under flera år i stort sett all möjlighet att i Tyskland ingiva patent- och varumärkesansökningar för att ernå officiellt skydd eller vid­ taga åtgärder för att skydda äldre sådana rättigheter. Från och med 1948 har emellertid ett industriellt rättsskydd så småningom åter börjat b\'ggas upp. Därvid har — liksom på andra områden — eu splittring inträtt, sa att olika regler blivit gällande i Förbundsrepubliken Tyskland (i det följande kallad Västtyskland) och i Tyska demokratiska republiken (i det följande kallad Östtyskland). Beträffande Berlinområdet torde åtminstone delvis föreligga särskilda förhållanden.

I Västtyskland inrättades genom lag den 5 juli 1948 provisoriska anmälningsinyndigheter i Darmstadt och Berlin. Dessa kunde dock blott mottaga och diarieföra inkommande ansökningar men icke underkasta dem någon behandling i sak eller bevilja patent eller registrering. Ett nytt västtyskt pa­ tentverk, som kan bevilja patent och varumärkesregistrering, har emellertid den 1 oktober 1949 inrättats och fått sitt säte i Munchen; det nya verket har en underavdelning i Berlin. De tidigare provisoriska anmälningsmyndigheterna ha i samband härmed nedlagts och dit inkomna ansökningar överförts till det nya patentverket. Detta patentverk skall även kunna fullfölja behand­ lingen av ansökningar, som den 8 maj 1945 voro anhängiga vid det gamla tyska patentverket i Berlin, dock under förutsättning att sökanden fram­ ställt yrkande härom hos det nya patentverket senast den 30 september 1950. Inom samma tid har rättsinnehavaren kunnat begära, att patent eller varu­ märken, som beviljats i det gamla Tyskland och voro i kraft den 8 maj 1945, tå fortsatt giltighet i Västtyskland och antecknas hos det nya patentverket.

De nu angivna reglerna, som främst bygga på bestämmelser i västtyska lagar av den 8 juli och den 12 augusti 1949, gälla i stort sett även för utlän­ ningar, om de tillhöra land, som medger tyskar skydd på det industriella rättsskyddets område. Detta krav har ansetts uppfyllt gentemot Sverige, och svenskar ha därför kunnat inge ansökningar till de provisoriska anmälningsmyndigheterna och det nya patentverket, därvid i senare fallet framställning kunnat göras om vidmakthållande av äldre ansökningar och skyddsrätter.

Den hittills angivna västtyska lagstiftningen innehåller emellertid icke någon reglering av frågan om förlängning av prioritetstid eller om återstäl­ lande av ansökningar och rättigheter, som gått förlorade före den 8 maj

Kungl. Maj:ts proposition nr 139. 13

1945. I bl. a. dessa avseenden ha vittgående förmåner stipulerats genom en lag den 20 oktober 1949, men denna lag, som utfärdats av den västtyska al­ lierade höga kommissionen, har endast gjorts tillämplig gentemot länder, som befunnit sig i krig med Tyskland. Lagen möjliggör bl. a. förlängning av prioritetstid, som icke gått till ända vid krigsutbrottet, därvid som mot­ prestation endast kräves, att vederbörande land medger tyskar den i Paris­ konventionen stadgade vanliga prioritets tiden.

En särskild fråga har varit, om Västtyskland skall kunna anses vara unionsland enligt Pariskonventionen. Västtyska regeringen har i ett memo­ randum den 9 november 1949 deklarerat, att enligt dess uppfattning alla förutsättningar föreligga för att konventionen skall vara tillämplig i förhål­ lande till Västtyskland, och detta memorandum har av den allierade höga kommissionen vidarebefordrats till schweiziska regeringen, som handhar frågor om staters anslutning till Pariskonventionen, samt av nämnda rege­ ring delgivits övriga unionsländer. Åtskilliga unionsländer ha därefter för­ klarat sig komma att tillämpa Pariskonventionens prioritetsregler gentemot Västtyskland. Detta gäller om såväl vissa av de i kriget allierade länderna som om Schweiz.

Även i Östtyskland tillkommo 1948 provisoriska anmälningsmyndigheter, nämligen i Weimar och Berlin. Genom lagar den 6 september 1950 har patentväsendet i Östtyskland omreglerats i viss anslutning till den sovjet­ ryska patenträtten. Ett patentverk i Berlin har inrättats, och genom anmä­ lan dit före den 1 april 1951 kan — i viss överensstämmelse med vad som i motsvarande fall gäller enligt den förutnämnda västtyska lagstiftningen — möjliggöras, att patentansökningar och patent från det gamla tyska patentverket vidmakthållas i Östtyskland. — I åtskilliga hänseenden saknas dock klara upplysningar om läget i Östtyskland, så t. ex. om inställningen till Pariskonventionen.

Vad angår tyskars rättsställning i Sverige på det industri­ ella rättsskyddets område under efterkrigstiden må till en början påpekas att tidigare med stöd av 1940 års lag föreliggande möjligheter till förläng­ ning av prioritetstid och andra förmåner i förhållande till Tyskland upp­ hörde med utgången av juni 1945. Även efter nämnda tidpunkt har emellertid i Sverige funnits möjlighet för tyska medborgare och företag att söka pa­ tent-, mönster- och varumärkesskydd. Förhållandena i Tyskland gjorde emel­ lertid, att denna möjlighet endast i ringa mån kunde utnyttjas av tyska intressenter under de första efterkrigsåren. Antalet patentansökningar, som under krigsåret 1944 var avsevärt högre än det under förkrigstiden normala, avtog sålunda kraftigt under 1945 och var försvinnande litet under 1946—47. Från 1948 har antalet åter börjat öka och synes nu vara på väg upp mot förkrigstidens siffror. Utvecklingen har varit tämligen likartad i fråga om varumärkesansökningarna. Antalet ansökningar om mönsterregistrering har hela tiden varit mycket obetydligt. — Tillgängliga uppgifter möjliggöra ej att i fråga om efterkrigstidens ansökningar skilja på Väst- och Östtyskland, men de västtyska ansökningarna synas ha varit avgjort övervägande.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Tyskägda rättigheter och ansökningar på det industriella rättsskyddets område i Sverige ha under efterkrigstiden varit underkastade vissa inskränk­ ningar. Därmed åsyftas främst lagen den 29 juni 1945 (nr 522) om kontroll å viss utländsk egendom in. in. samt med stöd av denna lag utfärdade för­ fattningar. Genom dessa blevo vid lagstiftningens tillkomst förefintliga tysk­ ägda patent samt mönster- och varumärkesregistreringar ävensom ansök­ ningar om sådant skydd underkastade skingringsförbud, och detsamma gällde ansökningar, som inkommo sedermera under 1945 och 1946. Enligt flyktkapitalbyråns kungörelse den 5 maj 1947 (nr 170) ha emellertid efter den 31 december 1946 gjorda patent-, mönsterskydds- och varumärkcsansökningar ansetts fritagna från skingringslorbudet.

De skingringsförbud underkastade tyskägda rättigheterna och ansökning­ arna uppgingo från början till ett högst betydande antal: åtskilliga tusen patent och patentansökningar, flera tusen varumärken samt ett avsevärt an­ tal varumärkesansökningar. Numera ha emellertid dessa rättigheter och an­ sökningar till stor del upphört att gälla eller övergått i andra händer.

Tyskägda patent och patentansökningar ha sålunda till avsevärt antal be­ lagts med kvarstad samt därefter försålts till icke-tyska företag eller per­ soner. För att möjliggöra försäljning även av patent, som redan avförts på grund av underlåtenhet att erlägga årsavgift, utfärdades den 30 januari 1948 särskild kungörelse (nr 37) om tillämpning i förhållande till Tyskland av förutnämnda lag den 20 juni 1947. Genom kungörelsen sattes dock i detta fall endast lagens bestämmelser om återupprättande av patent i kraft, och återupprättande skedde i praktiken endast i sådana fall, då flyktkapitalbyrån tog initiativ därtill eller tillstyrkte framställningen. Åtgärd för åter­ upprättande skulle vidtagas senast den 30 juni 1948.

Endast en mindre del av de skingringsförbud underkastade patenten och pa­ tentansökningarna har dock på nu angivet sätt underkastats tvångsförsälj­ ning. De återstående ha i allmänhet upphört att gälla, patenten genom att de avförts på grund av underlåtenhet att erlägga årsavgift och patentansökning­ arna mestadels genom att de avförts på grund av att sökandena underlåtit att inom utsatt tid besvara patentverkets förelägganden i ärendena. I viss ut­ sträckning finnas emellertid fortfarande patent och patentansökningar, som kvarstå i tyska händer, ehuru de äro underkastade skingringsförbud eller eventuellt belagts med kvarstad. Något större antal torde det dock icke här röra sig om.

Även i fråga om tyskägda registrerade varumärken har i viss mån före­ kommit kvarstadsbeläggning och efterföljande övergång i icke-tyska hän­ der, ehuru sådana transaktioner i stort sett blott vidtagits i speciella fall, då särskilda omständigheter varit för handen. Nu antydda åtgärder med tyskägda varumärkesregistreringar ha emellertid endast berört en ringa del av hela antalet sådana registreringar. De återstående ha till viss del avförts på grund av underlåtenhet att inom stadgad tid söka förnyelse. Vad gäller skingringsförbud underkastade varumärkesansökningar ha dessa i allmän­ het numera slutbehandlats av patentverket utan att leda till registrering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139. 15

Vad slutligen beträffar mönsterregistreringar och ansökningar om sådan registrering ha tyskägda sådana endast förekommit i helt obetydlig ut­ sträckning. Ihågkommas bör också, att skyddstiden för mönsterregistrering blott är 5 år från ansökningsdagen. Med hänsyn härtill och enär åren 1945 —1947 inga från Tyskland härrörande ansökningar om mönsterregistrering inkommo, har man icke på detta område att taga hänsyn till någon rätt, som bygger på en före 1948 inkommen tyskägd ansökning.

Av det föregående har framgått, att det finns ett antal skingringsförbud underkastade patent, patentansökningar och varumärken, som alltjämt äro kvar i tyska händer. I en den 15 december 1950 dagtecknad promemoria an­ gående flyktkapitalbyråns principer för behandling av tyskägda immateri­ ella rättigheter göres det uttalandet, att dylika rättigheter torde utan in­ skränkning kunna disponeras av de tyska rättsägarna, sedan den speciella lagstiftningen om kontroll över tyskägd egendom upphört att gälla. Så länge skingringsförbudet består, kunna emellertid de tyska innehavarna icke utan flyktkapitalbyråns medgivande disponera över rättigheterna genom överlå­ telse eller licensupplåtelse eller på därmed jämförligt sätt.

Det har nämnts i det föregående, att från Tyskland härrörande patent-, mönsterskydds- och varumärkesansökningar, som inkommit till patent­ verket efter utgången av 1946, icke äro underkastade skingringsförbud. Ej heller sådana ansökningar kunna emellertid för närvarande behandlas helt på det förut vanliga sättet. Efter Tysklands splittring i en västtysk och en östtysk del har nämligen patentverket hittills icke ansett sig kunna på där­ ifrån kommande ansökningar tillämpa de förmåner, som äro grundade på Pariskonventionen.

Överenskommelsen med Västtyskland.

Sedan under senare hälften av 1949 västtysk lagstiftning på det industri­ ella rättsskyddets område kommit till stånd samt ett västtyskt patentverk upprättats, framfördes snart från olika håll förslag om en särskild överens­ kommelse på området mellan Sverige och Västtyskland.

Patent- och registreringsverket upptog frågan i en den 18 november 1949 dagtecknad, till handelsdepartementet överlämnad promemoria. Efter en redogörelse för det ömsesidiga rättsläget på det industriella rättsskyddets område mellan Sverige och Tyskland förordades övervägande av en sär­ skild överenskommelse med Västtyskland, därvid man i första hand borde söka uppnå sådana förmåner för Sverige, som de allierade länderna erhål­ lit enligt den i det föregående nämnda lagen den 20 oktober 1949.

Sveriges Industriförbund hemställde i skrivelse den 17 februari 1950, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om upptagande av förhandlingar för ernåen­ de av en överenskommelse med Västtyskland, främst om förlängning av prioritetstid. Förbundet förordade, att man sökte lägga överenskommelsen så, att svenska intressenter medgåves prioritetsförlängning i Västtyskland, om den ordinära prioritetstiden icke gått till ända den 8 maj 1945 eller börjat löpa först därefter, medan prioritetsförlängning i Sverige skulle medgivas

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

från ansökningar, som ingivits i Västtyskland den 1 oktober 1948 eller senare.

Patent- och registreringsverket avgav den 1 mars 1950 yttrande över in­ dustriförbundets framställning. Ämbetsverket tillstyrkte upptagande av för­ handlingar om en överenskommelse med Västtyskland och ansåg de av in­ dustriförbundet skisserade riktlinjerna för en sådan i huvudsak godtag­ bara. Det ansågs dock önskvärt, att prioritetsförlängningen i Tyskland för svenskar utsträcktes till fall, där den ordinära prioritetstiden utgått efter den 1 juli 1944 eller åtminstone efter den 1 januari 1945.

Redan hösten 1949 hade från västtyskt håll gjorts en underhandsförfrå­ gan om upptagande av förberedande och informella förhandlingar, främst mellan företrädare för de svenska och västtyska patentmyndigheterna, om en överenskommelse på det industriella rättsskyddets område. Sedan veder­ börliga instanser i de båda länderna givit planen sitt godkännande, ägde dylika förhandlingar rum i Stockholm den 19—21 juni 1950 mellan en svensk dele­ gation under ledning av chefen för patent- och registreringsverket, general­ direktören N. T. Löwbeer, samt en västtysk delegation under ledning av che­ fen för det västtyska patentverket, presidenten E. Rehner.

Vid förhandlingarna befanns, att förutsättningar för en överenskom­ melse endast förelågo beträffande frågan om förlängning av prioritetstid och även på denna punkt blott på villkor att överenskommelsen kunde fo­ tas på formellt full ömsesidighet i förmånerna. Den från svensk sida först, i anslutning till de förutnämnda förslagen från patentverket och industri­ förbundet, framförda tanken att svenska intressenter skulle i Västtyskland kunna ernå en mer vidsträckt prioritetsförlängning än tyska intressenter i Sverige kunde sålunda ej förverkligas.

Sedan den svenska delegationen i denna situation samrått med företrä­ dare för vissa näringsorganisationer, kom man till det resultatet, att det ur svensk synpunkt vore fördelaktigare att träffa en på ömsesidighet grundad överenskommelse om förlängning av prioritetstid än att låta tanken på en överenskommelse helt falla, och förhandlingarna fortsattes därför. Från svensk sida förklarades det dock vara en förutsättning för att man skulle kunna förorda en överenskommelse av nu ifrågavarande slag, att uttryck­ ligt förbehåll i samband härmed gjordes för att överenskommelsen i vårt land icke skulle gälla för sådana fall, där en prövning av behöriga svenska myndigheter visade, att dess tillämpning skulle stå i strid med den svenska kontrollagen av 1945, på grund av denna lagstiftning vidtagna åtgärder och Washingtonöverenskommelsen 1946 mellan Sverige och de västallierade. Se­ dan enighet nåtts mellan de båda delegationerna, avslutades förhandlingar­ na genom antagande av ett av de båda delegationscheferna undertecknat protokoll. I detta förklarades, att delegationerna förordade en överenskom­ melse mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland om förlängning av prioritetstid i enlighet med ett vid protokollet fogat förslag till sådan över­ enskommelse. Vidare upptogs i protokollet det nyssnämnda svenska förbe­ hållet samt en på tysk förfrågan av den svenska delegationen gjord tolk­ ning av förbehållets innebörd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139. 17

Löwbeer lämnade såsom svensk delegationschef i en den 6 juli 1950 dagtecknad promemoria till utrikes- och handelsdepartementen en redogörelse för förhandlingarna och de därvid uppnådda resultaten. På grundval av nämnda promemoria upprättades sedan inom patent- och registreringsver­ ket en promemoria i ämnet, vari förutom det vid förhandlingarna under­ tecknade protokollet och det vid detta fogade överenskommelseförslaget intogos patentverkets promemoria den 18 november 1949, industriförbundets skrivelse den 17 februari 1950 och patentverkets yttrande däröver den 1 mars 1950. Ifrågavarande promemoria, i det följande kallad den remitterade promemorian, remitterades för yttrande till vissa myndigheter och organi­ sationer, vilka i huvudsak lämnade förslaget till överenskommelse utan erinran.

Sedan i anledning av vad under remissbehandlingen framkommit några smärre ändringar och tillägg genomförts i det sålunda upprättade förslaget, blev detsamma den 26 januari 1951 av Kungl. Maj :t godkänt. Därefter under­ tecknade befullmäktigade för de båda länderna den 2 februari 1951 i Miinchen en överenskommelse i ämnet, varvid jämväl skrivelser utväxlades mel­ lan de befullmäktigade. Artiklarna 1—6 i överenskommelsen överensstämma helt med motsvarande bestämmelser i det vid Stockholmsförhandlingarna förordade förslaget, och i skrivelsen från den svenske befullmäktigade har utan ändring i sak upptagits det i Stockholmsprotokollet från svensk sida gjorda förbehållet med åtföljande tolkning.

I detta sammanhang må nämnas, att mellan Schweiz och Västtyskland träffats en överenskommelse om förlängning av prioritetstid, vilken i sina huvuddrag överensstämmer med det nu ingångna svensk-tyska avtalet.

Överenskommelsens huvudregel framgår av första stycket av ar­ tikel 1. Enligt detta stadgande skall prioritetstid, som enligt de vanliga reg­ lerna i Pariskonventionen icke gått till ända den 1 januari 1945 eller som börjat löpa efter denna dag och gått till ända före den 1 juli 1951, i vartdera landet till förmån för dem som tillhöra det andra landet förlängas till och med den 31 december 1951.

Detta innebär, att möjlighet till prioritetsförlängning öppnas, om den prioritetsgrundande ansökningen inlämnats den 1 januari 1944 eller senare, såframt det gäller patent eller nyttighetsmodeller, och om sådan ansökning inlämnats den 1 juli 1944 eller senare, såframt det gäller varumärken och mönster. Det må i detta sammanhang erinras, att skydd för nyttighetsmo­ deller väl förekommer i Tyskland men däremot ej i Sverige.

Att man valt att låta det vara avgörande, om den ordinära prioritetstidcn utgått den 1 januari 1945 eller ej, sammanhänger, såsom uttalas i den re­ mitterade promemorian, med att just vid nyåret 1945 svårigheterna att söka patent vid det då ännu existerande patentverket i Berlin blivit särskilt ut­ präglade. Om överenskommelsens utformning på denna viktiga punkt utta­ las i den remitterade promemorian, i anslutning till en redogörelse för de under Stockholmsförhandlingarna förda överläggningarna med svenska näringsrepresentanter:

2 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 139.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Det svenska näringslivet hade stort intresse av att uppnå prioritetsförlängning i Tyskland. Från svenskt håll hade redan inlämnats ett avsevärt antal patentansökningar, antingen till de provisoriska inlämningsställena eller till patentverket i Miinchen, därvid man förlitat sig på att det skulle bli en prioritetsförlängning. För det svenska näringslivet vore det visserli­ gen en olägenhet att behöva räkna med att tyska patentsökande härstädes skulle kunna åberopa prioritet från krigsåren. Risken torde dock i realite­ ten minskas genom att tyska patentansökningar från slutet av krigstiden i allmänhet torde ha tagit sikte på krigshushållningen och därför vara av mindre betydelse i nuvarande läge. Vidare framhöllo nämnda näringsrepresentanter, att om man hade att utgå från full ömsesidighet det vore bättre att ej låta prioritetsförlängningen avse sådana fall, där den ordinära prioritetstiden utgått under perioden 1 juli—31 december 1944, såsom man ursprungli­ gen tänkt sig beträffande svenskars prioritetsförmåner i Tyskland. Under detta halvår hade visserligen rått vissa svårigheter för svenskar att söka patent i Tvskland inom den ordinära prioritetstiden, men de fall, där detta miss­ lyckats, torde dock ha varit relativt fåtaliga. Hänsynen till dessa fall kunde därför ej uppväga de olägenheter, som skulle uppstå för det svenska nä­ ringslivet, om tyskar i Sverige kunde åberopa prioritetsförlängning beträf­ fande motsvarande period.

Om de slutdagar för prioritetsförlängningsförmånen, som bestämts i förs­ ta stycket av artikel 1, uttalas i den remitterade promemorian:

Om innehållet i första stycket av artikel 1 av överenskommelsen må vida­ re erinras, att prioritetsförmånen skall gälla till utgången av 1951, d. v. s. att patentansökning i det andra landet icke behöver ingivas förrän då. Att tiden tillmättes så lång berodde på följande resonemang. För genomföran­ de av prioritetsförlängningen fordras i båda länderna lagstiftning. Åtmins­ tone i Sverige kan sådan lagstiftning icke beslutas förrän våren 1951, och den kommer sannolikt icke att kunna träda i kraft förrän den 1 juli 1951. Det måste anses rimligt, att intressenterna för ingivande av patentansökning ha på sig en tid av sex månader. Det gäller vid patentsökande ofta att ut­ arbeta vidlyftiga dokument, i dessa fall förbundet med ett tidskrävande översättningsarbete.

Det nämndes nyss, att erforderlig lagstiftning kan beräknas träda i kraft senast den 1 juli 1951. För sådana fall, då den ordinära prioritetstiden icke gått till ända vid nämnda tidpunkt, är behovet av förlängd prioritetstid knappast stort. En begränsning av prioritetsförmånen för sådana fall har därför skett i första stycket av artikel 1.

Enligl första stycket av artikel 1 skall prioritetsförlängning i vart och ett av de fördragsslutande länderna medgivas till förmån för dem som tillhöra det andra landet. Vad därmed i detta fall avses framgår av artikel 6. Härom yttras i den remitterade promemorian:

Vilka som i och för sig äro berättigade framgår av artikel 1 sammanställd med artikel 6, nämligen fysiska personer, som åtnjuta svenskt eller tyskt medborgarskap, oavsett var de äro bosatta, samt juridiska personer, som äga bestånd enligt svensk eller tysk rätt. Kretsen av de berättigade är dra­ gen något snävare än som är brukligt på det industriella rättsskyddets om­ råde. Så talar t. ex. 8 § i den på grund av 1947 års internationella överens­ kommelse i Neuchåtel tillkomna lagen, som i sin tur ansluter sig till artikel 3 i Pariskonventionen, om att med medborgare i viss stat likställes den som där är bosatt eller äger ett verkligt industri- eller handelsföretag. En­

Kungl. Maj.ts proposition nr 139. 19

ligt överenskommelseförslaget skola alltså fysiska personer, som utan att äga svenskt eller tyskt medborgarskap äro bosatta i ett av de båda länder­ na, icke vara berättigade. Mot denna begränsning, som föreslogs från tyskt håll, ansåg man sig från svensk sida icke böra opponera.

En särskild begränsning av dem som äro berättigade till överenskom­ melsens förmåner följer av andra stycket i artikel 1. Där stadgas, att för­ längning av prioritetstid icke må medgivas medborgare i de fördragsslutande länderna, vilka förvärvat rätten till en ansökning efter den 1 april 1950 från någon, som tillhör annat land. Denna begränsning föreslogs från tysk sida. I den remitterade promemorian uttalas om denna begränsning:

Syftet med bestämmelsen är att förhindra, att någon som tillhör annat land än de fördragsslutande och icke själv är berättigad till prioritetsförlängningsförmånen, ordnar en skenöverlåtelse till någon berättigad. Risk för sådana transaktioner ansågs från tysk sida kunna föreligga redan från det att innevarande vår frågan om prioritetsöverenskommelse mellan Sverige och Tyskland blivit mer aktuell, varför stadgandet förklarar överlåtelser ef­ ter den 1 april 1950 icke medföra förmånen av prioritetsförlängning. Stad­ gandet torde icke ur svensk synpunkt medföra nämnvärda olägenheter.

Enligt artikel 2 avses med ansökningar enligt överenskommelsen ansök­ ningar, gjorda i land, som är anslutet till Pariskonventionen, däribland in­ begripna ansökningar hos de i kraft av den tyska lagen den 5 juli 1948 upp­ rättade anmälningsmyndigheterna i Berlin och Darmstadt. Härav framgår först och främst, att den som tillhör ett av de båda länderna skall i det andra åtnjuta förmånen av förlängd prioritet, även om han ej lämnat in den prioritetsgrundande ansökningen i hemlandet utan i annat till Paris­ konventionen hörande land. Detta torde dock ha gällt utan särskilt stadgande. Artikelns betydelse ligger därför främst däri, att det fastslås, att ansökning­ ar vid de provisoriska västtyska anmälningsmyndigheterna äro prioritets­ grundande. Att så skall gälla beträffande vid det nya västtyska patentverket i Munchen gjorda ansökningar är, såsom i den remitterade promemorian framhålles, en outtalad förutsättning för överenskommelsen.

I artikel 3 uttalas, att den i de fördragsslutande ländernas lagstiftning föreskrivna fristen för avgivande av prioritetsförklaring med avseende å de i överenskommelsen nämnda ansökningarna icke utgår före utgången av 1951. Om denna regel anföres i den remitterade promemorian följande:

Av artikel 1 följer, att en förutsättning för förmånen av prioritetsförläng­ ning är, att ansökningen i det andra landet inlämnats senast den 31 decem­ ber 1951. När själva begäran om prioritet resp. prioritetsförlängning senast skall ingivas, beror i regel av de interna bestämmelserna i de båda länderna. I Sverige är regeln, att prioritet kan begäras när som helst intill dess ansök­ ningen utlägges för allmänheten. I Västtyskland lärer regeln vara, att prioritetsbegäran skall ske senast två månader från patentansökningen. Dessa tider äro alltså i allmänhet att iakttaga även i här föreliggande fall. Artikel 3 ger emellertid ett specialstadgande för sådana fall, där ansökningen i det andra landet ingivits före den 31 december 1951. Det uttalas, att prioritetsbegäran då alltid kan giltigen framställas till och med sistnämnda dag. Därav följer, att nu eller framdeles före överenskommelsens ikraftträdande an-

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

hängiga ansökningar i de båda länderna vid behov få vila till dess prioritetsförlängning enligt överenskommelsen kan medgivas. Vid förhandlingarna överenskoms också muntligen, att de båda patentmyndigheterna redan nu skulle iakttaga detta.

Artikel 4 stadgar, att den som under den ordinära eller förlängda prioritetstiden, före ansökningen i det andra landet, i god tro utövat uppfinning, nyttighetsmodell eller mönster eller vidtagit erforderliga åtgärder därför, får fortsätta utövningen på villkor, varom den inhemska lagstiftningen stad­ gar. Bestämmelsen överensstämmer, bortsett från angivna tidsbestämning­ ar, med första stycket av artikel 6 i Neuchåtelöverenskommelsen. Om arti­ kel 4 uttalas i den remitterade promemorian:

För Sveriges del medför icke stadgandet behov av särskild bestämmelse. Enligt vår patent- och mönsterlagstiftning kan nämligen föranvändarrätt normalt grundläggas genom utövning under prioritetstid, och detta får då anses gälla så mycket mer vid utövning under förlängd prioritetstid. Efter denna grundsats handlade man i Sverige vid genomförandet av erforderlig lagstiftning på grund av Neuchåtelöverenskommelsen, som i artikel 6 första stycket har en motsvarande bestämmelse. För Västtyskland åter, som nor­ malt icke erkänner föranvändarrätt under prioritetstid, får artikel 4 praktisk betydelse.

Föranvändarrätten innebär en ej oväsentlig modifikation i den förmån, som prioritetsförlängningen innebär. I åtskilliga fall torde uppfinningar, för vilka förlängd prioritet från det ena landet åberopas, redan ha tagits i bruk i det andra landet. Ur inhemsk synpunkt kan sägas, att föranvändarrätten i viss mån för näringslivet neutraliserar de olägenheter, som den fleråriga prioritetsförlängningen kan medföra. Föranvändarrätt uppkommer dock en­ dast för den som varit i god tro. När ond tro skall anses föreligga beror på omständigheterna i det särskilda fallet och blir ytterst en domstolsfråga. En svensk näringsidkare, som under den hittillsvarande efterkrigstiden tagit i bruk en uppfinning, varom han fått kännedom genom att den tyska pa­ tentansökningen offentliggjorts i ett allierat land (så har skett i stor ut­ sträckning), synes dock i allmänhet icke kunna anses ha varit i ond tro. Han har knappast haft anledning att räkna med att prioritetsförlängning för den tyska ansökningen skulle komma i fråga. Annorlunda kan läget bli, om uppfinningen börjar utövas först nu, sedan en prioritetsförlängning blivit aktuell.

Artikel 5 i överenskommelsen innehåller en specialregel om hur prioritet skall kunna styrkas, när behörig prioritetshandling ej kan företes. Om syf­ tet med och innebörden av denna bestämmelse uttalas i den remitterade pro­ memorian :

För att prioritet skall anses styrkt, fordras i enlighet med Pariskonven­ tionen artikel 4 normalt, att sökanden företer kopia av ansökningshand­ lingarna i prioritetslandet, till riktigheten bestyrkt av därvarande patent­ myndighet. Artikel 5 i överenskommelsen, som tillkommit på tyskt för­ slag och har sitt motstycke i den tysk-schweiziska överenskommelsen, möj­ liggör att mildra bevisbördan. Stadgandet är formellt ömsesidigt men i rea­ liteten helt ett hänsynstagande till svårigheter för tyska patentsökande att styrka sin prioritet. Stadgandet åsyftar, såsom från tysk sida under för­ handlingarna bekräftades, endast sådana fall, där patentansökning på sin tid i vederbörlig ordning ingavs till det gamla patentverket i Berlin. Ha de

Kungl. Maj:ts proposition nr 139. 21

dit ingivna ansökningshandlingarna på grund av krigsförhållandena för­ störts, kan prioritet dock medgivas, om genom en förklaring av vederbö­ rande myndighet (d. v. s. patentverket i Miinchen) såväl innehållet i som tidpunkten för den ursprungliga ansökningen kan anses ha blivit trovär­ digt bekräftat. Det svenska patentverket äger i det speciella fallet fritt be­ döma, om det tyska patentverkets förklaring kan anses ha tillräckligt be­ visvärde. Med hänsyn härtill synes stadgandet icke behöva ge anledning till allvarligare olägenheter.

Artikel 7 innehåller föreskrift om att överenskommelsen för sin giltighet kräver ratificering.

Av det föregående har framgått, att det under övervägandena om en prioritetsöverenskommelse med Västtyskland hela tiden varit en förutsättning från svensk sida, att en sådan överenskommelse icke finge komma i strid med 1945 års kontrollag och 1946 års Washingtonuppgörelse med de väst­ allierade. Från tysk sida uttalades vid förhandlingarna i Stockholm, att man icke i och för sig ville rikta erinran mot det svenska förbehållet men att det blott kunde godtagas ur tysk synpunkt under förutsättning att det icke innebure, att möjligheten att vid ansökning i Sverige åberopa prioritet från ansökning vid det gamla tyska patentverket i Berlin i praktiken komme att helt försvinna. Komme förbehållet att tolkas på ett så vidsträckt sätt, skulle nämligen ur tysk synpunkt icke längre föreligga något intresse av en överenskommelse om prioritetsförlängning.

I anledning härav gjorde den svenska delegationen till protokollet ett uttalande om den enligt dess mening rimliga tolkningen av förbehållet, och denna tolkning har, med viss mindre omformulering, upptagits i den skri­ velse, som den svenske befullmäktigade överlämnade i samband med över­ enskommelsens undertecknande. Det heter i skrivelsen, att det svenska för­ behållet är avsett att tillämpas blott på sådana fall, då en tysk ansökning blivit ingiven i Sverige före den 1 januari 1947. Det tillägges att i sådana fall icke kan medgivas förlängning av prioritetstiden vid förnyad ansökning i Sverige, oavsett när sådan ansökan inkommit eller inkommer.

De motiv, som föranledde den nu angivna tolkningen av det svenska för­ behållet, framgå av Löwbeers förutnämnda promemoria den 6 juli 1950. Här uttalas följande:

Enligt kungörelsen 170/1947 äro tyskars ansökningar om patent samt varumärkes- och mönsterregistrering från ingången av 1947 ej underkas­ tade skingringsförbud. Det torde icke i och för sig strida mot 1945 års kontrollagstiftning, att för sådana ansökningar bevilja prioritet från en dag, som ligger före nämnda tidpunkt. Endast i sådana fall, där redan före in­ gången av 1947 i Sverige inlämnats ansökning, för vilken motsvarande tys­ ka ansökning åberopats som prioritetsgrundande, torde risk för verklig kollision med kontrollagen föreligga. Enligt det tyska förslaget till över­ enskommelse skulle prioritetsförlängning kunna ifrågakomma, såframt den prioritetsgrundande patentansökningen ingivits efter ingången av 1944. Kol­ lision kan alltså tänkas uppkomma med tyska ansökningar, som ingivits under åren 1944—1946 här i landet. Omkring 4 000 patentansökningar av

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

detta slag ingåvos under den angivna perioden, därav bortåt 3 200 år 1944, inemot 800 år 1945 och några få år 1946. Av de 1944 ingivna ansökningarna torde visserligen inånga ha avsett prioritet före ingången av 1944, men det återstår dock ett avsevärt antal ansökningar från 1944—1946, där man har anledning antaga att det begärts tysk prioritet från 1944 eller 1945. Vad blir i sådana fall resultatet, om den tyske rättsinnehavaren nu på nytt inlämnar ansökning i Sverige med åberopande av den gamla prioriteten? Har den ti­ digare ingivna tyska ansökningen kvarstadsbelagts och övergått i icke-tyska händer samt av den nye innehavaren fullföljts, så att den alltjämt är gäl­ lande, torde den utan särskilt stadgande utgöra hinder mot bifall till den nya. Annorlunda blir emellertid läget, om den äldre ansökningen slutbe­ handlats utan att leda till patent, och därvid bör framhållas, att större de­ len av här ifrågavarande patentansökningar torde ha avförts på grund av underlåtenhet att besvara patentverkets förelägganden. I sistnämnda fall utgör den äldre ansökningen ej hinder mot att bifalla en ny ansökning av samma innehåll, om för den sistnämnda får åberopas förlängd prioritetstid. Ett sådant läge skulle kunna vara till olägenhet och icke stå i god över­ ensstämmelse med lcontrollagen. Särskilt framträder detta, om den äldre ansökningen kvarstadsbelagts och försålts men sedan icke fullföljts av för­ värvaren. Att så skett kan ha berott på att förvärvaren övertagit en hel serie ansökningar men icke ansett sig för att nå ett tillräckligt skydd på den svenska marknaden behöva fullfölja mer än vissa av dessa. Skulle emellertid dessa icke fullföljda ansökningar återuppstå i tyska händer och med den gamla prioriteten, bleve kanske värdet av förvärvarens egna an­ sökningar helt tillspillogivet. I fråga om tidigare avförda ansökningar, som icke kvarstadsbelagts utan blott varit underkastade skingringsförbud, te sig kanske icke olägenheterna av nyansökningar med den gamla prioriteten lika påtagliga. Även för dessa fall måste väl dock sägas, att det är bäst för­ enligt med kontrollagens syfte att en prioritetsförlängning icke medgives.

I en skrivelse, som den tyske befullmäktigade överlämnat i samband med undertecknandet av överenskommelsen, har denne först erkänt motta­ gandet av den svenska skrivelsen. Han har i anledning av denna förklarat sig utgå från att sådana nya ansökningar av tyska medborgare, som efter den 31 december 1946 ingivits eller komma att ingivas i Sverige, icke falla un­ der den svenska kontrollagen, de på grund av denna vidtagna åtgärderna samt Washingtonavtalet, även om för sådana ansökningar medgives prio­ ritet från tidpunkt, som ligger före den 1 januari 1947. Uttalandet innebär alltså blott, att den omständigheten att dylik äldre prioritet begäres icke i och för sig skall göra det svenska förbehållet tillämpligt, och deklarationen står därför i full överensstämmelse med vad som från svensk sida varit åsyftat. Enär den svenska skrivelsen ej givit den tyske befullmäktigade anledning till annat uttalande, har tydligen det svenska förbehållet och dess tolkning godtagits från tysk sida.

I den remitterade promemorian omnämnes även, att vid förhandlingarna i Stockholm övervägts, huruvida en överenskommelse med Västtyskland bor­ de utsträckas att gälla andra i Neuchåtelöverenskommelsen och 1947 års lag stadgade förmåner, men att förutsättningar härför icke funnits föreligga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139. 23

Yttranden.

Över den i det föregående berörda promemorian med redogörelse för förhandlingarna i Stockholm och det därvid förordade förslaget till överens­ kommelse med Västtyskland ha efter remiss yttranden avgivits av kommers­ kollegium, patent- och registreringsverket, flyktkapitalbyrån, Sveriges indu­ striförbund, Sveriges allmänna exportförening, svenska industriens patent­ ingenjörers förening, svenska patentombudsföreningen och svenska uppfin­ nareföreningen.

Flyktkapitalbyrån riktade i ett första yttrande anmärkning mot formule­ ringen av den tolkning av det svenska förbehållet, som den svenska delega­ tionen gjort i Stockhohnsprotokollet. Sedan Löwbeer i anledning härav föreslagit viss omformulering, förklarade sig emellertid flyktkapitalbyrån i förnyat yttrande icke ha någon erinran mot överenskommelsen.

I samtliga övriga yttranden har överenskommelsen tillstyrkts eller läm­ nats utan erinran. I flera yttranden har påpekats betydelsen för det svens­ ka näringslivet av att erhålla möjlighet till förlängd prioritetstid i Västtysk­ land.

I några yttranden erinras om att överenskommelsen blivit mindre fördel­ aktig ur svensk synpunkt än om den kunnat träffas i enlighet med industri­ förbundets i det föregående berörda förslag. Efter en erinran härom anföres i gemensamt yttrande av industriförbundet och exportföreningen:

Vid en närmare granskning av överenskommelsens praktiska konsekven­ ser i detta avseende kan emellertid konstateras, att skillnaden mellan denna och den ståndpunkt, industriförbundet tidigare intagit i frågan, torde vara av relativt mindre betydelse. Vad först angår sådana tyska patentansökning­ ar, som ingivits under krigets slutskede, torde såsom i promemorian fram­ hållits den tyska uppfinnarverksamheten under denna tid i hög grad ha in­ fluerats av de tyska krigsansträngningarna, och ett svenskt medgivande i fråga om tyska patentansökningar från denna tid synes därför icke behöva vålla större olägenheter för det svenska näringslivet. Under den därpå föl­ jande perioden, d. v. s. från det tyska sammanbrottet fram till den 1 okto­ ber 1948, existerade icke någon tysk patentmyndighet, varför några prioritetsgrundande ansökningar icke under denna tid kunde inlämnas i Tyskland. Tyskar lära icke heller ha inlämnat dylika ansökningar i något större antal i annat till Pariskonventionen anslutet land under samma tid. Det vill för­ denskull synas som om de tyska anspråk, som nu tillmötesgåtts i överens­ kommelsen, till icke ringa del framställts för att tillgodose ett i och för sig naturligt men ur saklig synpunkt mindre betydelsefullt reciprocitetskrav.

Liknande synpunkter framföras i andra yttranden.

Svenska industriens patentingenjörers förening förklarar det vara av vi­ tal betydelse, att i en svensk lag i anledning av överenskommelsen intages ett stadgande, motsvarande 10 § första stycket i 1947 års lag.

Departementschefen.

Det industriella rättsskyddet, främst patent- och varumärkesväsendet, har en starkt framträdande internationell karaktär. För att skydda en upp­ finning i flera länder fordras, att den patenteras i vart och ett av dessa, och

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

i viss mån gäller detsamma för den som vill skydda varumärke genom re­ gistrering. Den internationella Pariskonventionen för skydd av den indu­ striella äganderätten underlättar sedan länge uppnående och vidmakthållan­ de av industriell skyddsrätt i olika länder, framför allt genom de i konven­ tionen ingående bestämmelserna om prioritetsrätt.

Pariskonventionens regler ha dock icke kunnat vara tillfyllest gentemot de svårigheter av skilda slag att iakttaga stadgade frister och andra forma­ liteter, som för intressenterna på det industriella rättsskyddets område in­ trätt i samband med de båda världskrigen. Efter det första världskriget träf­ fades en internationell överenskommelse i syfte att komma till rätta med så­ dana svårigheter, och av samma anledning tillkom efter det andra världskri­ get den internationella Neuchåtelöverenskommelsen den 8 februari 1947 rö­ rande bibehållande och återställande av rättigheter på den industriella ägan­ derättens område, vilka berörts av det andra världskriget.

Genom 1947 års lagstiftning i anslutning till denna överenskommelse har i stort sett tillbörlig hänsyn tagits till de svårigheter, som inhemska och utländska intressenter på det industriella rättsskyddets område haft under och efter andra världskriget. Undantag gäller emellertid främst i fråga om Tyskland, som icke bereddes tillfälle att ansluta sig till den 1947 träffade Neuchåtelöverenskommelsen och där det för övrigt vid tidpunkten för den­ samma knappast fanns något fungerande patent- och varumärkesväsen. Ett sådant har emellertid numera återupprättats, tidigast och fullständigast i den de! av det gamla tyska området, som numera utgör Förbundsrepubliken Tyskland.

Den nu mellan Sverige och Västtyskland ingångna överenskommelsen avser att öppna möjlighet till normala relationer på det industriella rätts­ skyddets område mellan de båda länderna. Överenskommelsens huvudre­ gel är, att prioritetsfrister, som icke utgått den 1 januari 1945 eller börjat löpa efter denna tidpunkt och gå till ända före den 1 juli 1951, skola av vart och ett av de fördragsslutande länderna förlängas till och med den 31 december 1951 till förmån för dem som tillhöra det andra landet. Beträffan­ de överenskommelsens detaljer må hänvisas till tidigare lämnad redo­ görelse.

Från svensk sida har varit en förutsättning, att överenskommelsen icke skall gälla gentemot Sverige, om dess tillämpning skulle stå i strid mot lagen den 29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egendom m. m. och de på grund av denna lag vidtagna åtgärderna samt det mellan Sverige och de västallie­ rade makterna avslutade Washingtonavtalet av år 1946. Förbehåll härom har kommit till uttryck i en i samband med överenskommelsens underteck­ nande överlämnad skrivelse från den svenske befullmäktigade och förbe­ hållet har icke föranlett gensaga från västtysk sida.

Av den i ärendet föreliggande utredningen har jag fått den uppfattningen, att en ömsesidig förlängning av prioritetstid mellan Sverige och Västtyskland i enlighet med den föreliggande överenskommelsen övervägande är till nytta för det svenska näringslivet. Med hänsyn till att ett livligt utbyte av ansök­

Kungl. Maj.ts proposition nr 139. 25

ningar om industriell skvddsrätt nu åter kommit till stånd mellan de båda länderna gäller det här en fråga av ej ringa praktisk betydelse. Genom över­ enskommelsen lar man också, såvitt gäller prioritetsförlängning, i viss mån ett motstycke till de förmåner som gentemot andra länder gällt på grund av Neuchåtelöverenskommelsen. Jag har ej heller någon erinran mot överens­ kommelsens detaljer och anser lämpligt att däri ej medtagits bestämmelser om andra förmåner än förlängning av prioritetstid. På grund av det från svensk sida uppställda förbehållet behöver ej heller föreligga någon betänk­ lighet med hänsyn till den svenska kontrollagstiftningen angående tyskägd egendom. Jag vill alltså förorda, att överenskommelsen ratificeras från svensk sida.

Av den föregående redogörelsen har framgått, att patentverket, sedan det gamla Tyskland, som var medlem av Pariskonventionen, splittrats i För­ bundsrepubliken Tyskland och Tyska demokratiska republiken, ansett sig tills vidare icke böra medgiva konventionsförmånerna i fråga om ordinär prioritet eller i andra hänseenden gentemot något av dessa länder. Sedan den nu aktuella överenskommelsen undertecknats, bör man emellertid enligt min mening utan att dess ratificering behöver avvaktas från svensk sida godtaga Västtyskland såsom medlem av Parisunionen. Så har redan skett av åtskilliga andra unionsländer. Det kan i detta sammanhang framhållas, att Västtyskland förklarat sig anse Pariskonventionen tillämplig och redan för sin del medgiver svenskar konventionsförmånerna.

För genomförande här i landet av den överenskomna förlängningen av prio­ ritetstid kräves ny lagstiftning. Bestämmelserna om sådan förlängning i 9 och 10 §§ av 1947 års lag kunna, redan på grund av de där meddelade tids­ fristerna, icke användas. Man kunde tänka sig att genom ändring av 1947 års lag där införa sådana stadganden, som erfordras på grund av överens­ kommelsen. Men då den period, under vilken prioritetsförlängning gäller enligt Neuchåtelöverenskommelsen, till både sin början och sitt slut avviker från motsvarande period enligt den nya överenskommelsen, skulle bestäm­ melserna i så fall bli antingen komplicerade eller onödigt generellt hållna. Bäst synes därför vara att intaga erforderliga lagbestämmelser i en ny lag, vid vars upprättande man direkt kan taga sikte på den nya överenskommelsen. Emel­ lertid torde det vara lämpligt att icke binda den nya lagen vid en tillämpning blott gentemot Västtyskland. Det är tänkbart, att vårt land under <ilet när­ maste året kan komma att träffa överenskommelse om förlängd prioritetstid med ett eller ett par andra länder. Lagen synes därför böra utformas på så­ dant sätt, att den kan bli tillämplig även i dylika fall. Det synes dock icke i nu föreliggande sammanhang vara anledning att taga hänsyn till framtida över­ enskommelser om förlängning av prioritetstid, som sträcker sig längre till­ baka än den nu aktuella, eller om andra förmåner än prioritetsförlängning.

Huvudregeln i den nya lagen synes, i anslutning till 9 § första stycket i 1947 års lag, böra gå ut på bemyndigande för Kungl. Maj:t att under förut­ sättning av ömsesidighet förordna om utsträckning till och med den 31 de­

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

cember 1951 av prioritetstid, som icke gått till ända den 1 januari 1945 eller börjat löpa efter nämnda tidpunkt och går till ända före den 1 juli 1951. Med hänsyn till lagens tillämpning på framtida överenskommelser under det närmaste året synes Kungl. Maj :t böra erhålla bemyndigande att ut­ sträcka de nyssnämnda sluttiderna för förmånerna, d. v. s. den 1 juli 1951 och den 31 december 1951, med högst ett år; detta har viss motsvarighet i 9 § andra stycket i 1947 års lag.

Med hänsyn till artikel 6 i överenskommelsen bör i den kungörelse, som sedermera kommer att utfärdas om lagens tillämpning i förhållande till Västtyskland, prioritetsförlängningsförmånen endast göras tillämplig för tyska medborgare samt sådana juridiska personer, som äga bestånd enligt tysk rätt. Annan än tysk medborgare som är bosatt i Västtyskland bör alltså, mot vanligheten, icke få del av förmånen. Ej heller bör denna tillkomma någon som tillhör annat till Parisunionen hörande land men inlämnat sin första ansökning i Tyskland, ehuru i dylikt fall vanlig prioritet tillkommer vederbörande enligt Pariskonventionen. Likaledes bör i kungörelsen, på grund av andra stycket i artikel 1 i överenskommelsen, förmånen frånkännas tysk medborgare eller tyskt företag, som efter den 1 april 1950 förvärvat rätten från någon som tillhör annat land. Dessa speciella inskränkningar kunna emellertid ej gärna infogas i själva lagen, och därför bör i denna Kungl. Maj :t bemyndigas att i förordnande uppställa begränsningar och villkor.

Med fysiska personer, som äga tyskt medborgarskap, och juridiska perso­ ner, som äga bestånd enligt tysk rätt, böra i detta sammanhang förstås en­ dast sådana fysiska och juridiska personer, som åtnjuta dylikt medborgar­ skap eller äga bestånd enligt de i Västtyskland gällande bestämmelserna.

Enligt artikel 2 i överenskommelsen skola de tyskar, som erhålla förlängd prioritetstid, åtnjuta denna förmån oavsett i vilket till Parisunionen höran­ de land den prioritetsgrundande ansökningen ingivits. Vidare uttalas i arti­ keln, att förmånen även skall gälla, om ansökningen inlämnats vid någon av de provisoriska västtyska anmälningsmyndigheterna. Intet av detta behöver emellertid utsägas i lagen för att bli gällande.

I analogi med vad fallet är i 9 § av 1947 års lag bör i den nya lagen in­ tagas bestämmelse om att förordnande om förlängd prioritetstid ej må stad­ gas till förmån för annan sökande än den som hos patentverket framställt anspråk därå på sätt och inom tid som i förordnandet bestämmes. På denna punkt torde förordnandet gentemot Västtyskland lämpligen givas samma innehåll som i allmänhet i de med stöd av 1947 års lag utfärdade kungörel­ serna, d. v. s. anspråket skall framställas innan beslut fattats om utlägg­ ning av patentansökning eller om registrering av mönster eller varumärke. Denna regel bör kunna uppställas i kungörelsen utan hinder av stadgandet i artikel 3 av överenskommelsen om att fristen för avgivande av prioriletsförklaring icke skall utgå före utgången av 1951. I anhängiga ärenden kan patentverket utan särskilt stadgande bevaka, att sökandena få erforderligt rådrum att framställa prioritetsanspråk. Har åter patent beviljats eller mönster eller varumärke registrerats utan att sådant anspråk framställts,

Kungl. Maj:ts proposition nr 139. 27

vore det ur rättssäkerhetssynpunkt betänkligt att inedge rättsinnehavaren att efteråt under 1951 framställa anspråket i samma ärende. Denne bör i så fall hänvisas till att inlämna ny ansökning, där den begärda prioriteten kan på sedvanligt sätt bekantgöras för allmänheten. Skulle det slutligen gälla ett patentärende, där ansökningen utlagts men patent ännu ej beviljats, då prioritet begäres, bör i varje fall ny utläggning med omnämnande av prio­ riteten ske, om denna skall kunna godtagas i samma ärende.

Stadgandet i artikel 4 av överenskommelsen om föranvändarrätt behöver ej föranleda lagbestämmelse. Att föranvändarrätt kan uppkomma vid utöv­ ning i god tro under prioritetstid framgår nämligen redan av patentförord­ ningen samt mönsterskyddslagen.

Ej heller bestämmelsen i artikel 5 att prioritet i undantagsfall skall kunna styrkas på annat sätt än genom sedvanlig prioritetshandling medför behov av någon lagbestämmelse. Den prövning det här är fråga om kan — liksom när det eljest gäller styrkande av prioritet — verkställas av patentverket utan stöd av särskild bestämmelse.

Av vikt är däremot, att det svenska förbehållet med hänsyn till flyktkapitallagstiftningen fixeras i en författningsbestämmelse. I och för sig kunde tänkas, att man nöjde sig med att utforma bestämmelsen i tillämpningskungörelsen och därvid byggde på stadgandet i lagen om att Kungl. Maj:t i förordnande må uppställa begränsningar och villkor. Med hänsyn till förbehållets vikt bör dock bestämmelsen hellre intagas i själva lagen. Regeln bör självfallet till sitt innehåll överensstämma med det i samband med överenskommelsens undertecknande från svensk sida gjorda uttalan­ det, men den bör i lagtexten ytterligare preciseras. Från förmånen av prioritetsförlängning enligt lagen bör först och främst uteslutas ansökningar, som ingivits i Sverige före den 1 januari 1917, om än detta fall icke torde ha större praktisk betydelse. Det torde nämligen icke vara många sådana an­ sökningar, som kvarstå i tyska händer och alltjämt äro under behandling. Än färre torde ansökningar av detta slag vara, där å ena sidan förlängd prio­ ritetstid erfordras — ordinär prioritet enligt Pariskonventionen kan natur­ ligtvis medgivas efter vanliga regler —• medan å andra sidan den vanliga prioritetstiden utgått först efter ingången av 1945, och i den mån fallet är sådant kan mycket väl förlängd prioritetstid redan ha medgivits på grund av den med stöd av 1940 års lag utfärdade kungörelsen i förhållande till Tyskland. Men det synes dock böra fastslås, att för kvarvarande ansökningar från tiden före 1947 icke får åtnjutas förmånen av förlängd prioritetstid enligt nya lagen.

Viktigare är att utesluta denna förmån i sådana fall, där den aktuella ansökningen visserligen ingivits i Sverige efter utgången av 1946 men i sak är en upprepning av en dessförinnan ingiven ansökning. I lagförslaget torde detta böra uttryckas så, att den nya ansökningen överensstämmer med en före den 1 januari 1947 gjord ansökning. Därmed avses sådana fall, där den nya ansökningen avser samma uppfinningsföremål som den äldre ansökning­ en och det varit samma sökande vid båda tillfällena eller den ene sökanden

28 Kungi. Maj.ts proposition nr 139.

förvärvat sin rätt från den andre eller de båda sökandena eljest härleda sin rätt till uppfinningen från samma håll. Däremot avses icke sådana fall, då två ansökningar visserligen objektivt avse samma uppfinning men denna gjorts av olika uppfinnare, som varit oberoende av varandra, och det alltså gäller en s. k. dubbeluppfinning. För patentverket torde det komma att med­ föra vissa svårigheter att kontrollera, huruvida ansökning där förlängd prioritetstid begäres överensstämmer med en före 1947 ingiven ansökning. Möjli­ gen kan det befinnas lämpligt att i tillämpningskungörelsen gentemot Väst­ tyskland föreskriva, att den sökande som begär prioritetsförlängning sam­ tidigt skall försäkra, att sådan äldre överensstämmande ansökning ei före­ ligger.

I lagen bör vidare ingå en bestämmelse, som svarar mot 10 § första styc­ ket i 1947 års lag, d. v. s. att den i patentförordningen och mönsterskydds­ lagen stadgade skyddstiden skall räknas från utgången av den ordinära prioritetstiden och icke från den faktiska ansökningsdagen i Sverige. Den reella förkortning av skyddstiden, som därigenom kommer till stånd, är enligt vad utredningen visar av betydelse för vårt näringsliv, och en sådan förkortning överensstämmer ej blott med den nyssnämnda lagen av 1947 utan även med 1940 års lag.

I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upp­ rättats förslag till lag om förlängning i vissa fall av prioritetstid enligt pa­ tent-, mönsterskydds- och varumårkeslagstiftningen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, vil­ ket jämte texten till överenskommelsen samt, i svensk översättning, de förut nämnda mellan de befullmäktigade utväxlade skrivelserna är fogat som bilaga1 till detta protokoll, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet.

Karl Gustaf Grönhagen.

1 Bilagan har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139. 29

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 mars'

1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 14 mars 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­ rådet den 23 februari 1951, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets ut­ låtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­ hämtas över upprättat förslag till lag om förlängning i vissa fall av prioritetstid enligt patent-, mönsterskydds- och varumärkeslagstiftningen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av byråchefen Å. von Zweigbergk.

Lagrådet fann lagförslaget ej föranleda annan erinran än att rubriken så­ som mindre tillfredsställande lämpligen borde erhålla ändrad lydelse, för­ slagsvis »Lag om förlängning i vissa fall av prioritetstid enligt förordningen angående patent, m. m.».

Ur protokollet:

Bengt Larson.

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougtv Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman, Hammarskjöld .

Etter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och che­ fen för handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets förut denna dag avgivna utlåtande över det till lagrådet den 23 februari 1951 remitterade förslaget till lag om förläng­ ning i vissa fall av prioritetstid enligt patent-, mönsterskydds- och varumårkeslagstiftningen. Föredraganden anför följande. Lagförslaget har ej föranlett annan erinran från lagrådet än att lagrådet funnit rubriken såsom mindre tillfredsställande böra erhålla ändrad lydelse. Då lagens innehåll mera uttömmande framgår av rubriken enligt det remit­ terade förslaget än enligt den lydelse, som lagrådet förordat, finner jag emellertid ej anledning att jämka rubriken.

Under åberopande härav samt av vad föredraganden anfört till statsråds­ protokollet den 23 februari 1951 hemställer föredraganden, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition dels äska riksdagens godkännande av den i nämn­ da statsrådsprotokoll omförmälda överenskommelsen mellan Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland angående förlängning av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets område dels ock jämlikt § 87 regeringsformen förelägga riksdagen det förut omnämnda lagförslaget till antagande. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar. Ur protokollet: Olle Hellberg.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

Bl 0596