('med förslag till lag om ändring i vattenlagen',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 1

Nr 52.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i vattenlagen; given Stockholms slott den 8 februari 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vattenlagen.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

1 syfte att främja ett snabbare genomförande av vattenkraft- och vattenregleringsföretag föreslås, att vattendomstol skall kunna till särskilt avgö­ rande upptaga själva byggnadsfrågan beträffande ett ifrågasatt företag samt att i samband med tillstånd till utförande av ett företag uppskov må med­ delas rörande sådana frågor om ersättning in. in., vilka icke med erforder­ lig säkerhet kunna bedömas på förhand. I anslutning härtill föreslås bl. a. en regel, enligt vilken beslut om ersättning till sakägare i vissa fall skall kunna omedelbart verkställas. Förslaget innebär vidare vissa utvidgningar av möjligheterna att tvångs­ vis taga annans mark i anspråk för vattenbyggnader m. in. Slutligen föreslås vissa ändringar i vattenlagen, i syfte bl. a. att främja en grundlig förberedelse av större vattenkraft- och vattenregleringsföretag.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1052. 1 samt. Nr 52.

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 14, 16 och 20 §§, 3 kap. 14 §, 6 kap. 11 §, 7 kap. 40, 58 och 62 §§, 8 kap. 49 §, 9 kap. 48 och 67 §§, 11 kap. 17, 27, 32— 35, 46, 66, 67, 81 och 98 §§, 12 kap. 6 § samt 14 kap. 5 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)' skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Tarvas för ändamålsenligt tillgodo­ Tarvas för ändamålsenligt tillgodo­ görande av vatten, att å annan till­ görande av vatten, att å annan till­ hörig fastighet lägges damm, vall el­ hörig fastighet lägges damm, vall el­ ler väg eller ledning för vattnet, eller ler väg eller ledning för vattnet eller att å annans grund i eller vid vatten­ ock verkställes grävning, sprängning drag verkställes grävning, spräng­ eller annan åtgärd till strömbäddens ning eller annan åtgärd till ström­ reglerande eller till förebyggande el­ bäddens reglerande eller till före­ ler minskande av skada, vare fastig­ byggande eller minskande av skada, hetens ägare pliktig att tåla sådant vare ägare av fastighet, som sålunda intrång mot ersättning, som i 9 kap. tages i anspråk, pliktig att tåla så­ skils. Samma lag vare, där det för dant intrång mot ersättning, som i 9 utförande av byggnad för vattnets kap. skils. Om rätt att över annans tillgodogörande och därmed förenade mark framdraga ledning för vatten anläggningar eller eljest av åtgärd, till husbehovsförbrukning gälle vad som ovan nämnts, prövas nödigt, att särskilt är stadgat. annans mark tillfälligt tages i an­ språk för arbetarbostäder eller andra byggnader, väg, upplagsplats, arbets­ maskiner eller dylikt. Om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning gälle vad särskilt är stadgat.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 14 § SFS 1941: 614, beträffande 2 kap. 16 § 1945: 139, beträffande 6 kap. 11 § 1919: 425, beträffande 7 kap. 40, 58 och 62 §§ 1920: 459, beträffande

8 kap. 49 § 1941: 614, beträffande 9 kap. 48 § 1945: 139, beträffande 11 kap. 17, 27, 32 och 33 s§ 1948: 479, beträffande 11 kap. 34 § 1939: 146, beträffande 11 kap. 35 och 46 §§ 1948: 479, beträffande 11 kap. 66 § 1919: 425, beträffande 11 kap. 67 § 1941: 614, beträffande 11 kap. 81 och 98 §§ 1946: 839 samt beträffande 14 kap. 5 § 1939: 146.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 3

Där vid------------ motsvarande till- Där vid------------ motsvarande tilllämpning. lämpning. Erfordras till------------finnes före­ Erfordras till —--------- finnes före­ skrivet. skrivet.

16 §. 16 §. Där utmål för vattenkraftstation Där utmål för byggnad för vattnets med eller utan elektrisk utrustning tillgodogörande och därmed förenade icke utan oskäliga kostnader annor- anläggningar icke utan oskäliga kost­ ledes står till buds, vare ägare av nader annorledes står till buds, vare mark vid eller i närheten av vatten­ ägare av mark vid eller i närheten draget pliktig att mot ersättning, som av vattendrag eller annat vattenom­ i 9 kap. sägs, till sådant utmål upp­ råde, varom fråga är, pliktig att mot låta det område, som för ändamålet ersättning, som i 9 kap. sägs, till så­ oundgängligen tarvas. dant utmål upplåta det område, som för ändamålet oundgängligen tarvas. Tages strömfall i anspråk jämlikt Är området avsett att utgöra eller 1 kap. i5 §, må utmål, som i första ingå i strömfallsfastighet, varom i It stycket sägs, lösas, om så erfordras. kap. 62 § 2 mom. sägs, må det lösas.

20 §. 20 §.

1 mom. Ej må -— ------- byggnaden 1 mom. Ej må------ - -— byggnaden förnärmas. förnärmas. Äro i andra fall än ovan nämnts Äro i andra fall än ovan nämnts sannolika skäl, att genom byggande sannolika skäl, att genom byggande i vatten allmän eller enskild rätt för­ i vatten allmän eller enskild rätt för­ närmas, erfordras jämväl domstolens närmas, erfordras jämväl domstolens prövning; dock äge vad nu sagts icke prövning. Dock äge vad nu sagts icke tillämpning i fråga om fiskebyggnad tillämpning i fråga om fiskebyggnad i vatten, där varje svensk undersåte i allmänt vatten; ej heller beträffan­ äger rätt att fiska, ej heller beträf­ de sådan byggnad i enskilt vatten, så­ fande sådan byggnad i annat vatten, framt det icke kan antagas, att bygg­ såframt det icke kan antagas, att naden förnärmar allmän rätt eller in­ byggnaden förnärmar allmän rätt el­ verkar på vattenståndet eller vattnets ler inverkar på vattenståndet eller lopp. vattnets lopp. Tarvas till------------ av arbetet. Tarvas till---------- - av arbetet. Där någon — — — sådan prov­ Där någon------------- sådan prov­ ning. ning. 2 mom. Finner vattendomstolen 2 mom. Finner vattendomstolen Konungens avgörande. ------ — Konungens avgörande.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Innan stadgar för vattenreglerings- Innan stadgar för vattenregleringsföretag blivit antagna och fastställda företag blivit antagna och fastställda samt anmälan om styrelseval gjorts samt anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande, hos Konungens befallningshavande, må ej arbete å annans mark verk­ må ej arbete å annans mark verk­ ställas eller åtgärd eljest till förfång ställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas. för annan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock ej arbete, vartill tillstånd givits med stöd av 11 kap. 66 § 1 inom. Sker ändring------------ Konungens Sker ändring------------ Konungens befallningshavande. befallningshavande. Då anmälan--------— ortens tid­ Då anmälan — — — ortens tid­ ningar. ningar.

6 KAP. 6 KAP. 11 §• 11 §• För anläggningskostnaden njute För anläggningskostnaden njute anläggaren i den ordning, som stad­ anläggaren i den ordning, som stad­ gas i lagen om flottning i allmän flott­ gas i lagen om flottning i allmän flott­ led, ersättning av de flottande med led, ersättning av de flottande med belopp, som, sedan flottleden blivit belopp, som, sedan flottleden blivit besiktigad och godkänd, jämlikt 11 besiktigad och godkänd, jämlikt 11 kap. 66 § andra stycket fastställes kap. 66 § 3 mom. fastställes med med hänsyn till det skick, vari bygg­ hänsyn till det skick, vari byggnader nader och arbeten befinnas vid tiden och arbeten befinnas vid tiden för för godkännandet. godkännandet. Till anläggningskostnad — — — Till anläggningskostnad-------- — flottledens godkännande. flottledens godkännande. Har ersättning —------- till flott- Har ersättning-------------till flottningsföreningen. ningsföreningen.

7 KAP. 7 KAP. 40 §. 40 §. Tarvas för ändamål, som i 37 § Tarvas för ändamål, som i 37 § sägs, att å annan tillhörig fastighet sägs, att å annan tillhörig fastighet lägges damm, vall eller väg eller led­ lägges damm, vall eller väg eller led­ ning för vattnet eller att å annans ning för vattnet eller ock verkställes grund i eller vid vattendrag verk­ grävning, sprängning eller annan åt­ ställes grävning, sprängning eller gärd till strömbäddens reglerande annan åtgärd till strömbäddens reg- eller till förebyggande eller minskan-

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 5

lerande eller till förebyggande eller de av skada, vare fastighetens ägare minskande av skada, vare ägare av pliktig att tåla sådant intrång mot fastighet, som sålunda tages i an­ ersättning, som i 9 kap. skils. Sam­ språk, pliktig att tåla sådant intrång ma lag vare, där det för utförande mot ersättning, som i 9 kap. skils. av dylik åtgärd eller av byggnad eller anordning, som avses i andra stycket, prövas nödigt, att annans mark till­ fälligt tages i anspråk för arbetarbo­ städer eller andra byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dy­ likt. Där utmål för byggnad eller an­ ordning, som erfordras för företaget, icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds, vare ägare av därför lämpad mark pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, upp­ låta det område, som för ändamålet oundgängligen tarvas. Ej må för ändamål, som nu sagts, Ej må för ändamål, som i denna § tagas i anspråk tomtplats, trädgård sagts, tagas i anspråk tomtplats, träd­ eller park, där det utan synnerlig gård eller park, där det utan synner­ olägenhet kan undvikas. lig olägenhet kan undvikas.

58 §. 58 §. Har företag, varom i detta kap. Har företag, varom i detta kap. sägs, icke bragts till slut inom tid, sägs, icke bragts till slut inom tid, som enligt 10 kap. 62 § föreskrivits, som enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. vare frågan om företaget förfallen; 63 § föreskrivits, vare frågan om fö­ dock må, om giltigt skäl för dröjs­ retaget förfallen; dock må, om giltigt mål visas eller genom företagets in­ skäl för dröjsmål visas eller genom ställande synnerligt men skulle upp­ företagets inställande synnerligt men stå, vattendomstolen på därom före skulle uppstå, vattendomstolen på nämnda tids utgång gjord ansökan därom före nämnda tids utgång gjord bevilja anstånd med företagets full­ ansökan bevilja anstånd med före­ bordande på högst tio år. tagets fullbordande på högst tio år. Har fråga------------ taga del. Har fråga------------ taga del.

62 §. 62 §. Innan anmälan om styrelseval Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningsha- gjorts hos Konungens befallningshavandc, må ej i fall, som i 61 § avses, vandc, må ej i fall, som i 61 § avses, arbete å annans mark verkställas el- arbete å annans mark verkställas cl-

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

ler åtgärd eljest till förfång för an­ ler åtgärd eljest till förfång för an­ nan vidtagas. nan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock ej arbete, vartill tillstånd givits med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom. Sker ändring — -------- Konungens Sker ändring -— ------- Konungens befallningshavande. befallningshavande. Då anmälan------- — i länskungö- Då anmälan —- -— — i länskungörelserna. relserna. 8 KAP. 8 KAP. 49 §. 49 §. Innan anmälan om styrelseval Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningsha­ gjorts hos Konungens befallningsha­ vande, må ej i fall, som i 48 § avses, vande, må ej i fall, som i 48 § avses, arbete å annans mark verkställas el­ arbete å annans mark verkställas el­ ler åtgärd eljest till förfång för an­ ler åtgärd eljest till förfång för an­ nan vidtagas. Vad nu sagts skall dock nan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock ej gälla, om syssloman enligt 53 § ej arbete, vartill tillstånd givits med förordnats för handhavande av före­ stöd av 11 kap. 66 § 1 mom., och ej tagets angelägenheter. heller för det fall, att syssloman en­ ligt vad nedan i 53 § sägs förordnats för handhavande av företagets ange­ lägenheter. Sker ändring------------ Konungens Sker ändring -------------Konungens befallningshavande. befallningshavande. Då anmälan —----------i länskungö- Då anmälan------------ i länskungörelserna. relserna. 9 KAP. 9 KAP. 48 §. 48 §. Ersättning i penningar skall beräk­ Ersättning i penningar skall beräk­ nas till fulla värdet och hälften där­ nas till fulla värdet och hälften där­ utöver, då fråga är om ersättning för: utöver, då fråga är om ersättning för:

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 § 5. intrång, som avses i 2 kap. 16 § första stycket, så ock intrång genom första stycket och 7 kap. 40 § andra ledning för elektrisk kraftöverföring; stycket, så ock intrång genom ledning för elektrisk kraftöverföring;

Om undantag--------— i 50 §. Om undantag —----------i 50 §. 67 §. 67 §. Har på grund av förordnande jäm­ Har av vattendomstolen meddelat likt 11 kap. 67 § vattendomstols ut- tillstånd till företag eller åtgärd, som

Iiungl. Maj:ts proposition nr 52. 7

slag gått i verkställighet, innan det i denna lag avses, på grund av för­ vunnit laga kraft, och varder till ordnande jämlikt 11 kap. 67 § första följd av klagan över utslaget ersätt­ stycket tagits i anspråk, innan vat­ ning, som enligt ovan givna regler tendomstolens utslag vunnit laga skall hos Konungens befallningsha- kraft, och varder till följd av klagan vande nedsättas, slutligen bestämd över utslaget ersättning, som enligt till högre belopp än det redan ned­ ovan givna regler skall hos Konung­ satta, åligge ersättningsgivaren att ens befallningshavande nedsättas, inom trettio dagar från det utslag i slutligen bestämd till högre belopp än målet vunnit laga kraft nedsätta det det redan nedsatta, åligge ersättnings­ överskjutande beloppet, vid äventyr givaren att inom trettio dagar från att detta eljest på ansökan av den det utslag i målet vunnit laga kraft till ersättningen berättigade eller, nedsätta det överskjutande beloppet, där flera må äga rätt därtill, någon vid äventyr att detta eljest på ansö­ av dem genom Konungens befall- kan av den till ersättningen berätti­ ningshavandes försorg hos den för­ gade eller, där flera må äga rätt där­ sumlige uttages. Bestämmes ersätt­ till, någon av dem genom Konungens ningen ej till högre belopp, göre er­ befallningshavandes försorg hos den sättningsgivaren, sedan utslag i målet försumlige uttages. Bestämmes er­ vunnit laga kraft, anmälan härom sättningen ej till högre belopp, göre hos Konungens befallningshavande. ersättningsgivaren, sedan utslag i må­ Ej må, ändå att ersättningen varder let vunnit laga kraft, anmälan härom till lägre belopp bestämd, vad redan hos Konungens befallningshavande. nedsatts återkrävas, och gälle vad nu sagts jämväl, då ersättningen guldits i annan ordning än genom dess ned­ sättning. Har eljest ersättning till följd av Har eljest ersättning till följd av företag enligt denna lag fastställts företag enligt denna lag fastställts först efter det företaget blivit utfört, först efter det företaget blivit utfört, och skall enligt stadgandena i 54 § och skall enligt stadgandena i 54 § ersättningen hos Konungens befall­ ersättningen hos Konungens befall­ ningshavande nedsättas, vare ersätt­ ningshavande nedsättas, vare ersätt­ ningsgivaren pliktig att inom trettio ningsgivaren pliktig att inom trettio dagar sedan det utslag, varigenom dagar sedan det utslag, varigenom ersättningsbeloppet blivit bestämt, ersättningsbeloppet blivit bestämt, vunnit laga kraft, nedsätta beloppet vunnit laga kraft eller, där förord­ vid äventyr, -som i första stycket nande meddelats jämlikt 11 kap. 67 § sägs. andra stycket, inom samma tid från utslagets dag nedsätta beloppet vid äventyr, som ovan sagts. Belopp som i enlighet med vatten­ domstolens beslut nedsatts hos Ko-

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

nungens befallningshavande eller

guldits i annan ordning må ej till

någon del återkrävas, ändå att, efter

klagan över ersättningsbeslutet, er­

sättningen bestämmes till lägre be­

lopp eller ersättning förklaras icke

skola utgå.

Till vattenmål hänföras följande Till vattenmål hänföras följande mål: mål:

A. ansökningsmål: A. ansökningsmål;

B. stämningsmål: B. stämning smål:

29. talan, som utan samband med 29. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 § om gottgörelse för damm eller 23 § om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller om fort­ annan vattenbyggnad eller om fort­ satt tillgodogörande av annan tillhö­ satt tillgodogörande av annan tillhö­ rigt vatten och bestämmande av er­ rigt vatten och bestämmande av er­ sättning därför, jämlikt 2 kap. 10 § sättning därför, jämlikt 2 kap. 10 § om bestämmande av fiskeavgift, jäm­ om bestämmande av fiskeavgift, j ämlikt 2 kap. 14 § om rätt till intrång likt 2 kap. 14 § om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden, å annans fastighet i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att be­ jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att be­ gagna annan tillhörig byggnad i vat­ gagna annan tillhörig byggnad i vat­ ten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt ten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt till utmål å annans fastighet; att taga annans mark i anspråk till utmål;

C. besvärsmål: C. besvärsmål:

D. underställningsmål: D. underställningsmål:

Hurusom, efter —---------- i 68 §. Hurusom, efter------------ i 68 §.

27 §. 27 §. 1 mom. Ansökan enligt —----------- i mom. Ansökan enligt böra utgå. böra utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 9

2 mom. Ansökan enligt —-------- 2 mom. Ansökan enligt-------- — anläggningen, uppgiven. anläggningen, uppgiven. I fråga om----------- ersättning där­ I fråga om----------- - ersättning där­ för. för. 3 mom. Ansökan, som — — — 3 mom. Ansökan, som — — — anläggningens bortskaffande. anläggningens bortskaffande. Vad nu sagts------------ - i 17 § 10 Vad nu sagts-------------i 17 § 10 sägs. sägs. 4 mom. I ansökan — — — och 4 mom. I ansökan--------------- och hemvist. hemvist. 5 mom. Då ansökan------------ led­ 5 mom. Då ansökan-------------- led­ ningen sträckning. ningens sträckning. Vad nu sagts------------ till vatten. Vad nu sagts------------ till vatten. 6 mom. Ansökan rörande företag av betydande omfattning eller ingri­ pande beskaffenhet skall innehålla uppgift om de åtgärder sökanden må hava vidtagit för att bereda Konung­ ens befallningshavande i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas, samt övriga av fö­ retaget berörda myndigheter och sammanslutningar tillfälle att vid planläggningen av företaget framföra önskemål med hänsyn till företagets verkningar ur allmän synpunkt även­ som om vad i anledning av sådana åtgärder huvudsakligen förekommit.

32 §. 32 §. Äro ansökningshandlingarna------- Äro ansökningshandlingarna------- —- utfärda kungörelse. —- utfärda kungörelse. Kungörelsen skall innehålla Kungörelsen skall innehålla dels tillkännagivande: dels tillkännagivande: att, intill-------------dylika ställen; att, intill--------— dylika ställen; att, därest —--------eller ställen; att, därest — — —- eller ställen, att även------------ att tillgå; samt att även -------------att tillgå; samt att kallelser------------ är sagt; att kallelser------------är sagt; dels ock erinran om innehållet i dels erinran om innehållet i 38 38 och 53 §§ jämte besked om den och 53 §§ jämte besked om den tid, tid, inom vilken erinringar enligt 38 § inom vilken erinringar enligt 38 § skola ingivas. skola ingivas;

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

dels ock erinran om vad i 65 §

stadgas om sakägares rätt till gott-

görelse för kostnader samt, i tillämp­

liga fall, om föreskriften i 35 § 1

mom. andra stycket andra punkten

rörande förordnande av särskilt bi­

I mål------------ är utfört. I mål------------ är utfört. Innefattar ansökan----------- i före­ Innefattar ansökan —--------- i före­ taget. taget. Om kungörelsens-------------finnes Om kungörelsens-------------- finnes stadgat. stadgat. Är fråga------------ stycket sägs. Är fråga------------ stycket sägs. Huruledes mål------------61 § andra Huruledes mål----------- 61 § andra stycket. stycket.

33 §. 33 §. Kungörelse, som-------------kungö­ Kungörelse, som--------— kungö­ relsen angivits. relsen angivits. Vattenrättsdomaren skall därjäm­ Vattenrättsdomaren skall därjäm­ te, såframt i målet är fråga om an­ te, såframt i målet är fråga om an­ sökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8, sökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8, 9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan 9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan dröjsmål i betalt öppet brev eller dröjsmål i betalt öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrät­ brevkort å posten avlämna underrät­ telse om kungörelsens utfärdande, telse om kungörelsens innehåll till om det eller de ställen, varest hand­ envar i ansökningen uppgiven eller lingarna i målet hållas för parterna eljest för honom känd ägare av fas­ tillgängliga, samt om den för erin­ tighet, som i kungörelsen omförmäringars avgivande bestämda tiden till les, så ock till de kända nyttjandeenvar i ansökningen uppgiven eller rättshavare, vilkas rätt beröres i sa­ eljest för honom känd ägare av fas­ ken. Underrättelsen skall adresseras tighet, som i kungörelsen omförmä- till den fastighet, varom fråga är, så­ les, så ock till de kända nyttjande- vitt ej säker kunskap vinnes om rättshavare, vilkas rätt beröres i sa­ annan adress inom landet för mot­ ken. Underrättelsen skall adresseras tagaren. Varder efter ty i 37 § sägs till den fastighet, varom fråga är, så­ kungörelsen delgiven viss sakägare, vitt ej säker kunskap vinnes om an­ erfordras ej underrättelse, som nu nan adress inom landet för mottaga­ sagts, till sådan sakägare. ren. Varder efter ty i 37 § sägs kun­ görelsen delgiven viss sakägare, er­ fordras ej underrättelse, som nu sagts, till sådan sakägare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 11

Där sakägare —--------- nu sagts. Där sakägare-------- — nu sagts. Är jord —------- sätt underrättad. Är jord----------- - sätt underrättad. Ägare av -—- — — fastighetens Ägare av — —- — fastighetens ägare. ägare.

34 §. 34 §. Finnes fastighet------------den myn­ Finnes fastighet---------- - den myn­ dighet. dighet. Är i ansökningen fråga om företag, som avses i 27 § 6 mom., skall ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen översändas till Konungens befallningshavande i det län, inom vilket företaget huvudsak­ ligen skall verkställas. Är fråga------------ kan påverkas. Är fråga -—------- kan påverkas.

35 §. 35 §. 1 mom. Där fråga------- — i fråga. 1 mom. Där fråga------- — i fråga. Föres efter ty nu sagts talan i Föres efter ty nu sagts talan i målet av allmänt ombud, åligge om­ målet av allmänt ombud, åligge om­ budet att på begäran tillhandagå budet att på begäran tillhandagå dem, vilkas rätt beröres i saken, med dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd angående bevakan­ kostnadsfria råd angående bevakan­ det av deras rätt. Menar part, att på det av deras rätt. Menar part, att på grund av företagets omfattning eller grund av företagets omfattning eller eljest åliggande av nu nämnd art bör eljest åliggande av nu nämnd art bör uppdragas åt annan än allmänt om­ uppdragas åt annan än allmänt om­ bud, göre anmälan därom hos Ko­ bud, göre anmälan därom hos Ko­ nungens befallningshavande i det nungens befallningshavande i det län, inom vilket det företag eller den län, inom vilket det företag eller den åtgärd ansökningen avser huvudsak­ åtgärd ansökningen avser huvudsak­ ligen skall verkställas; och må Ko­ ligen skall verkställas; och skall Ko­ nungens befallningshavande, där så nungens befallningshavande, där det prövas erforderligt för tillvaratagan­ i sådant fall eller eljest prövas erfor­ de av sakägarnas rätt, förordna sär­ derligt för tillvaratagande av sak­ skild person att på sätt nyss nämnts ägarnas rätt, förordna särskild per­ biträda dem. son att på sätt nyss nämnts biträda dem. Om allmänt — — — parternas Om allmänt —- — — parternas kännedom. kännedom. 2 mom. Finnes i — ------ - den myn­ 2 mom. Finnes i------------ den myn­ dighet. dighet.

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

Är fråga — — — motsvarande Är fråga — — — motsvarande tillämpning. tillämpning.

46 §. 46 §. I mål, som------------i fråga. I mål, som------------i fråga. Såvitt angår åtgärder till förebyg­ gande eller avhjälpande av skada el­ ler olägenhet skola bestämmelserna i första stycket äga tillämpning även i andra ansökningsmål än där sägs. Tarvas till-------------motsvarande Tarvas till — — — motsvarande tillämpning. tillämpning. Beslut, som — — — annorlunda Beslut, som — — — annorlunda förordnar. förordnar.

66 §. 66 §. Vattendomstolen må, när synnerli­ 1 mom. Vattendomstolen må, när ga skäl därtill prövas föreligga, med­ företagets snara genomförande är dela slutligt utslag rörande viss del angeläget eller eljest synnerliga skäl av företaget, innan målet i övrigt av- därtill prövas föreligga, till särskilt göres. avgörande upptaga frågan om företa­ gets tillåtlighet samt, om företaget finnes tillåtligt, meddela tillstånd till erforderliga arbeten. 2 mom. Vid meddelande av till­ stånd till företag enligt denna lag cige vattendomstolen, där verkningarna av företaget i visst hänseende icke med erforderlig säkerhet kunna för­ utses, utan hinder av vad i 62 § fin­ nes stadgat i avbidan på erfarenhe­ tens rön uppskjuta frågan om de fö­ reskrifter, som i denna del erfordras angående ersättning eller annat. I samband med beslut om uppskov, som nu sagts, skall vattendomstolen, såvitt angår skada, förlust eller in­ trång, som kan antagas bliva av mera kännbar beskaffenhet, meddela er­ forderliga provisoriska bestämmelser angående ersättning eller om vidta-

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 13

gande av åtgärder till skydd för den

skadelidande.

Avgörande av målet i den upp­

skjutna delen skall äga rum så snart

ske kan. Ersättning må därvid ej be­

stämmas till lägre belopp ån som ut­

gått eller skolat utgå på grund av

provisoriska bestämmelser.

Då målet i viss del uppskjutits en­

ligt vad i första stycket sägs, skall,

innan tillståndet till företaget må ta­

gas i anspråk, hos Konungens befall-

ningshavande ställas pant eller bor­

gen för den ersättning, som sökan­

den eller anläggaren i denna del kan

förpliktas utgiva, så ock för ersätt­

ning, som i samband med uppskovs-

beslutet bestämts att utgå i avbidan

på den slutliga prövningen och som

ej skall gäldas innan tillståndet ta-

ges i anspråk.

Där i mål om utförande av anlägg­ 3 mom. Där i mål om utförande ning eller åtgärd för allmän flottled av anläggning eller åtgärd för allmän besiktning å arbetet jämlikt 13 kap. flottled besiktning å arbetet jämlikt 1 § skall äga rum, bör rörande den 13 kap. 1 § skall äga rum, bör rö­ anläggare tillkommande gottgörelse rande den anläggare tillkommande för anläggningskostnad utslaget om gottgörelse för anläggningskostnad arbetets verkställande innehålla alle­ utslaget om arbetets verkställande nast en förberedande uppskattning innehålla allenast en förberedande efter då föreliggande förhållanden, uppskattning efter då föreliggande men gottgörelsen till beloppet fast­ förhållanden, men gottgörelsen till ställas först efter besiktningen med beloppet fastställas först efter besikt­ ledning av därvid fastställd värdering ningen med ledning av därvid fast­ och, där så erfordras, ytterligare ut­ ställd värdering och, där så erford­ redning vid domstolen. Om faststäl­ ras, ytterligare utredning vid domsto­ lande av amorteringsplan för gott- len. Om fastställande av amorterings­ görelsens utbekommande skils i 15 § plan för gottgörelsens utbekomman­ lagen om flottning i allmän flottled. de skils i 15 § lagen om flottning i allmän flottled. -i mom. 1 samband med tillämp­ ning av bestämmelserna i 1 eller 2 inom., så ock eljest, när särskilda skäl därtill äro, må vattendomstolen

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

tillerkänna part ersättning för kost­

nader å målet utan hinder därav, att

partens talan ännu icke blivit slutli­

gen prövad.

Vattendomstolen äge, när skäl där­ Vid meddelande av tillstånd till till äro, förordna, att dess beslut må företag eller åtgärd enligt denna lag verkställas utan hinder därav, att äge vattendomstolen, när skäl därtill det icke äger laga kraft; dock alle­ äro, förordna, att tillståndet må ta­ nast såframt, innan medgivet arbete gas i anspråk utan hinder av att be­ påbörjas eller, där fråga är om änd­ slutet därom icke äger laga kraft; rade eller nya bestämmelser angåen­ dock allenast såframt dessförinnan de hushållning med vatten eller nytt­ hos Konungens befallningshavande jande av vattentäkt eller avledande ställes pant eller borgen för den er­ av avloppsvatten, varom i 8 kap. sättning i penningar, som högre rätt sägs, dessa tillämpas, lios Konung­ kan ålägga sökanden eller anlägga­ ens befallningshavande ställes pant ren att utgiva utöver vad vattendom­ eller borgen för den ersättning i pen­ stolen i sådant avseende bestämt, så ningar, som högre rätt kan ålägga ock för det skadestånd, vartill han sökanden eller anläggaren att utgiva kan kännas skyldig, om vattendom­ utöver vad vattendomstolen i sådant stolens beslut eljest ändras. avseende bestämt, så ock för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, om vattendomstolens beslut eljest ändras. Varder, sedan tillstånd meddelats till företag eller åtgärd enligt denna lag, sökanden eller anläggaren ålagt att förebygga eller avhjälpa skada eller olägenhet eller att utgiva ersätt­ ning därför, äge vattendomstolen, när skäl därtill äro, förordna, att be­ slutet genast skall gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft. Är sådant förordnande meddelat, Är förordnande meddelat enligt och fullföljes mot beslutet talan i denna § och fullföljes mot det beslut, högre rätt, äge denna, när skäl där­ som förordnandet avser, talan i hög­ till förekomma, att, innan åndrings- re rätt, äge denna, när skäl därtill sökandet slutligen prövas, förordna, förekomma, att, innan ändringssöatt verkställighet icke må äga rum. kandet slutligen prövas, undanröja förordandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 15

Vad i 42—45 §§ — — — om stäm- Vad i 42—45 §§------------om stämningsmål. ningsmål. I mål enligt 17 § 29 eller 36, vilket avser arbete till förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet till följd av företag enligt denna lag, skola jämväl bestämmelserna i 56 § äga motsvarande tillämpning. Utlåtande, som — — — vatten- Utlåtande, som — — — vattenrättsdomarens tjänsterum. rättsdomarens tjänsterum. I de — -— — är stadgat. I de — —• — är stadgat.

98 §. 98 §. Talan mot------------ andra fall. Talan mot —------- andra fall. Har vattendomstol i samband med dom, som innefattar tillstånd till företag eller åtgärd enligt denna lag, ej meddelat förordnande enligt 67 § första stycket, skall beträffande full­ följd i denna del stadgandet i 59 kap. 5 § andra stycket rättegångsbal­ ken äga motsvarande tillämpning. Beslut i------------av vattenrättsdo- Beslut i------------ av vattenrättsdo- »naren. maren.

12 KAP. 12 KAP.

6 §• 6 §• Då ansökan------------7 § förmäles. Då ansökan------------7 § förmäles. Sådan kungörelse skall genom vat- Sådan kungörelse skall genom vattenrättsdomarens försorg inom tio tcnrättsdomarens försorg inom tio dagar från nämnda dag införas såväl dagar från nämnda dag införas såväl i allmänna tidningarna som ock i en i allmänna tidningarna som ock i en eller, om förhållandena påkalla det, eller, om förhållandena påkalla det, flera tidningar inom orten. Om kun­ flera tidningar inom orten. Om kun­ görelsens innehåll varde särskild un­ görelsens innehåll varde särskild un­ derrättelse meddelad kammarkolle­ derrättelse meddelad kammarkolle­ giet och lantbruksstyrelsen. giet och fiskeristyrelsen.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Vill någon för uppgörande av plan 1 mom. Vill någon för uppgörande eller eljest såsom förberedelse till av plan eller eljest såsom förberedel­ företag enligt denna lag verkställa se till företag enligt denna lag verk­ mätningar, avvägningar eller andra ställa mätningar, avvägningar eller undersökningsarbeten å fastighet, andra undersökningsarbeten å fastig­ som äges eller innehaves av annan, het, som äges eller innehaves av an­ äge Konungens befallningshavande, nan, äge Konungens befallningsha­ när skäl därtill äro, föreskriva, att vande, när skäl därtill äro, föreskri­ erforderligt tillträde till fastigheten va, att erforderligt tillträde till fastig­ under viss tid skall lämnas. Konung­ heten under viss tid skall lämnas. ens befallningshavande må ock, där Konungens befallningshavande må för utförande av undersökningsarbe­ ock, där för utförande av undersök­ te erfordras, att ett eller flera vatten­ ningsarbete erfordras, att ett eller märken eller observationsrör utsät­ flera vattenmärken eller observa­ tas, stadga förbud, vid vite, att rubba tionsrör utsättas, stadga förbud, vid eller skada sådant märke eller rör. vite, att rubba eller skada sådant märke eller rör. Vid undersökningsarbetets utfö­ Vid undersökningsarbetets utfö­ rande skall så förfaras, att skada rande skall så förfaras, att skada därav ej eller allenast såvitt den är därav ej eller allenast såvitt den är oundviklig orsakas annan; växande oundviklig orsakas annan; växande träd må ej fällas utan särskilt med­ träd må ej fällas utan särskilt med­ givande av Konungens befallnings­ givande av Konungens befallnings­ havande. För skada och intrång, som havande. För skada och intrång, som vållas av arbetet, skall ersättning gäl­ vållas av arbetet, skall ersättning das med fulla värdet; och vare den, gäldas med fulla värdet; och vare som verkställer eller låter verkställa den, som verkställer eller låter verk­ arbetet, pliktig att, om Konungens ställa arbetet, pliktig att, om Ko­ befallningshavande prövar det nödigt, nungens befallningshavande prövar före arbetets påbörjande ställa säker­ det nödigt, före arbetets påbörjande het för ersättningens gäldande. ställa säkerhet för ersättningens gäldande. Konungen äger utfärda närmare Konungen äger utfärda närmare föreskrifter angående utförande av föreskrifter angående utförande av undersökningsarbeten, som i denna § undersökningsarbeten, som ovan av­ avses, och vad därmed äger samband. ses, och vad därmed äger samband. 2 mom. Efter framställning av nå­ gon, som vill utföra företag enligt denna lag men ännu ej ingivit ansö­ kan om tillstånd därtill, må vatten-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 17

rättsdomaren förordna sakkunnig att

på företagarens bekostnad verkställa

erforderliga undersökningar. Avse

undersökningarna att utröna, huru­

vida fiskerinäring kan av företaget

lida förfång och vilka åtgärder må

erfordras till skydd för fisket, skall

till sakkunnig förordnas av fiskeri-

styrelsen föreslagen fiskeritjänste-

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1953.

Bihang till riksdagens protokoll 19ö 2. 1 samt. Nr 52.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 januari 1952.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden

S köld , D anielson , Z etterberg , T orsten N ilsson , S träng , E ricsson , A ndersson , L ingman , N orup , H edlund , P ersson , H jälmar N ilson , L indell .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­ mensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruks- och han­ delsdepartementen fråga om ändringar i vattenlagen samt anför därvid föl­ jande.

Den omfattande och forcerade utbyggnadsverksamhet som under senare år förekommit i våra vattendrag har aktualiserat frågan om ändringar i vissa avseenden i vattenlagstiftningen. I skrivelse den 27 augusti 1945 hemställde vattenfallsstyrelsen hos Kungl. Maj :t om ändringar i vattenlagen i syfte att vinna snabbare prövning av tillämnade kraftverks- eller regleringsföretags tillåtlighet. Styrelsen framhöll därvid såsom önskvärt, att vattendomstolen kunde under ett tidigt skede i mål om tillstånd till sådana företag meddela preliminära byggnadslov ävensom att lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angå­ ende tillfällig vattenreglering inarbetades i vattenlagen och därmed bleve en för framtiden gällande beståndsdel av denna. över vattenfallsstyrelsens framställning avgåvos yttranden av vissa myn­ digheter och organisationer. I flertalet yttranden vitsordades och under­ ströks behovet av möjlighet att meddela deldom med preliminärt byggnads­ lov. Däremot ställde man sig i allmänhet avvisande till tanken på inarbe­ tande i vattenlagen av 1939 års lag. Det medgavs att lagen varit av stor be­ tydelse under de exceptionella förhållanden som rått under kriget, men sam­ tidigt framhölls att lagen varit förenad med icke oväsentliga olägenheter för motstående intressen. Från flera håll uttalades den uppfattningen att lagen vid en återgång till normala förhållanden borde upphävas.1 Den 23 november 1945 anmälde jag, efter gemensam beredning med che­ ferna för jordbruks- och handelsdepartementen, vattenfallsstyrelsens skri­

1 Innehållet i yttrandena över vattenfallsstyrelsens framställning har i vissa delar närmare redovisats i prop. 1916: 154 s. 6—8.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 19

velse i statsrådet. Jag framhöll därvid, att det syntes böra övervägas, huru­ vida icke 1939 års lag nu borde upphävas och en återgång sålunda ske till förkrigsförliållandena på detta område. Det syntes emellertid föreligga skäl för en översyn av vattenlagens bestämmelser för att utröna, om icke med­ givande till utbyggnads- eller vattenregleringsföretag skulle kunna meddelas efter ett snabbare förfarande utan att motstående intressen träddes för nära. Härvid borde särskild uppmärksamhet ägnas möjligheten att tillämpa del­ dom i ansökningsmål. Jag fann vidare uppenbart, att det skulle vara till fördel för vattenkraftindustrien, om de krav på ansökningshandlingarnas innehåll som uppställdes i 11 kap. 27 § vattenlagen kunde i viss utsträck­ ning eftergivas och preliminärt tillstånd således kunde meddelas på en mindre fullständig utredning, som sedermera finge kompletteras. I sam­ band härmed borde även utredas spörsmålet om deldom beträffande rätte­ gångskostnad i vattenmål. Vid utredningen borde jämväl prövas, huruvida en inarbetning i viss utsträckning av 1939 års lag i vattenlagen kunde be­ finnas ändamålsenlig. Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades här­ efter särskilda sakkunniga, statssekreteraren, numera justitierådet A. G. Walin, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare K. J. B. Andersson, advokaten N. C. W. Berggren, ledamoten av riksdagens andra kammare N. O. Jönsson, direktören C. F. Kleman, hovrättsassessorn, nu­ mera häradshövdingen K. O. Riben, kraftverksdirektören, numera general­ direktören J. Å. Rusck och ledamoten av riksdagens andra kammare G. T. Skoglund, för att biträda med utredning av nu angivna frågor. Det skulle enligt statsrådsprotokollet ankomma på de sakkunniga att i första hand till behandling upptaga frågan om upphävande av 1939 års lag jämte därav föranledda spörsmål samt att utan dröjsmål framlägga särskilt förslag härom. Förslag i sistnämnda del framlades av de sakkunniga i en med skrivelse den 15 januari 1946 till departementschefen överlämnad promemoria (stencilerad). De sakkunniga, som ej ansågo möjligt att vid denna tidpunkt be­ döma, när 1939 års lag kunde sättas ur tillämpning, uttalade därvid att det visat sig behövligt att uppmärksamma vissa spörsmål, som konune att bli aktuella då detta skulle ske. De sakkunniga framlade därför förslag till vissa särskilda övergångsbestämmelser. På grundval härav upprättades inom de­ partementet ett förslag till lag om tillägg till slutstadgandet i 1939 års lag, vilket förslag förelädes riksdagen genom prop. 1946: 154 och blev av riks­ dagen antaget. Den sålunda beslutade lagen utfärdades den 12 april 1946 (nr 149). Härefter ha de sakkunniga med skrivelse den 12 september 1947 överlämnat en promemoria (stencilerad) med förslag om vissa ändringar i vattenlagen. Förslaget avser i främsta rummet utsträckt möjlighet att meddela deldom i vattenmål jämte vissa i samband därmed stående frågor. Därjämte ha de sak­ kunniga i promemorian upptagit vissa andra spörsmål, avseende dels ut­ vidgning av rätten att taga annans mark i anspråk för vattenbyggnader, dels ändringar på några punkter i gällande ersättningsregler och dels sam­

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

arbete med länsstyrelse m. fl. vid förberedande av vissa företag. Prome­ morian bilagt förslag till lag om ändring i vattenlagen torde få fogas såsom bilaga till protokollet (Bilaga B). Över nämnda promemoria med därvid fogade författningsförslag ha efter remiss utlåtanden avgivits av vattenöverdomstolen och — efter hörande av vederbörande vattenrättsingenjörer — samtliga vattenrättsdomare även­ som av kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, riksan­ tikvarieämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, svenska vattenkraftföreningen, Indals älvs flottningsförening, Ljunga älvs flottningsförening, Gimåns flottningsförening, riksförbundet landsbygdens folk, styrelsen för Sveriges advokatsamfund och styrelsen för svenska landskommunernas förbund. Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Sö­ derbygdens vattendomstolar ha tillika överlämnat yttranden dels från vattenrättsingenjören P. E. Svensson och dels från vattenrättsingenjörerna H. Hartzell, A. H. Berndtsson och S. Nilsson. Vid utlåtandet från vattenrättsdoinaren i Västerbygdens vattendomstol är fogat yttrande från vattenrättsingenjören I. Nyman. Lantbruksstyrelsens utlåtande åtföljes av yttranden från fisketillsynsmyndigheten samt flertalet fiskeriintendenter. Länsstyrel­ sen i Gävleborgs län har jämväl inkommit med yttrande från handelskam­ maren i Gävle. Till utlåtandet från länsstyrelsen i Västernorrlands län ha fogats yttranden dels från länets hushållningssällskaps fiskevårdsnämnd dels ock från föreningsnämnden i Ångermanland. Länsstyrelsen i Jämt­ lands län har även överlämnat ett ytterligare uttalande av en fiskeriintendent. Genom de förut angivna förslagen ha de sakkunniga slutfört den upp­ gift som ingick i deras ursprungliga uppdrag. Till de sakkunniga ha emel­ lertid under utredningens gång överlämnats ett flertal framställningar i andra frågor, bland vilka framställningar särskilt märkes en av riksdagen år 1947 beslutad skrivelse, nr 313, om skyndsam utredning av frågan om gottgörelse till bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar och vattenregleringar, samt beträffande möjligheterna att i fråga om sådan skada, som drabbat enskild, lämna denne ersättning i annan form än i pen­ ningar. De sakkunniga ha med anledning härav fortsatt sitt arbete och där­ vid till behandling upptagit särskilda frågor om ändringar i vattenlagstift­ ningen. I en den 28 februari 1950 avgiven promemoria (stencilerad) ha de sakkunniga framlagt förslag om ändrade bestämmelser till skydd för fisket vid vattenkraft- och vattenregleringsföretag samt vid flottning. Vidare har den 30 maj 1950 överlämnats en promemoria (stencilerad) med förslag till ändrade bestämmelser angående skyldighet för ägare av större kraftanlägg­ ningar att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd. Även dessa båda pro­ memorior ha varit föremål för remissbehandling. Ytterligare förslag från de sakkunniga torde vara att vänta inom kort. Det skulle vara förenat med vissa fördelar om hela det komplex av frå­ gor som hänskjutits till de sakkunniga kunde upptagas till behandling i ett sammanhang. Emellertid har frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 21

års lag nu sedan en längre tid tillbaka varit aktuell. Det torde icke vara möj­ ligt att avveckla 1939 års lag utan att i vattenlagen reglera deldomsförfarandet och de frågor som därmed sammanhänga. Med hänsyn härtill har jag ansett det angeläget att utan avvaktan på slutförande av utredningsarbetet i övrigt upptaga de sakkunnigas förslag i denna del till prövning. Vad be­ träffar övriga av de sakkunniga i promemorian den 12 september 1947 be­ handlade frågor torde i detta sammanhang även böra upptagas förslagen rörande utvidgning av rätten att taga annans mark i anspråk för vattenbygg­ nader samt rörande samarbete med länsstyrelse m. fl. vid förberedande av vissa företag. Sedan de ifrågavarande förslagen bearbetats inom departe­ mentet, anhåller jag således nu att få anmäla desamma. De behandlas i det följande i avd. I—III. Därjämte ha i avd. IV upptagits frågor om vissa änd­ ringar i övrigt i vattenlagen, avseende ett par jämkningar av formell natur. Frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939 års lag avser jag att upp­ taga till särskild behandling.

I. Utsträckt möjlighet att meddela deldom i vattenmål m. m.

De sakkunnigas överväganden för fullgörande av det ursprungligen till dem lämnade uppdraget ha till väsentlig del redovisats i den avdelning av promemorian den 12 september 1947 som behandlar frågan om utsträckt möjlighet att meddela deldom i vattenmål och vissa därmed sammanhängan­ de spörsmål. Med anknytning till det av de sakkunniga framlagda förslaget behandlas dessa frågor i det följande i fyra särskilda avsnitt, nämligen deldom (11 kap. 66 §), ansökningshandlingarnas inne­ håll (11 kap. 27 §), vattenrätts doma rens befogenhet att medgiva provisoriska åtgärder (11 kap. 46 §) samt verk­ ställighet (11 kap. 67 §).

Deldom (11 kap. 66 §).

Gällande bestämmelser m. m. Enligt vattenlagen den 28 juni 1918 erford­ ras i regel särskild tillståndsprövning för utförande av företag, vilka syfta till ändring av bestående vattenförhållanden. Vad angår vattenkraftanlägg­ ningar och vattenregleringar, varom nu närmast är fråga, är enligt 2 kap. 20 § 1 inom. förprövning obligatorisk, då fråga är om uppförande eller förändrande av damm i älv, ström, å eller större bäck. Förprövning skall likaledes äga rum, om genom annat byggande i älv, ström, å eller större bäck märkbar inverkan kan ske på vattenståndet eller vattnets lopp, dock

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

ej såframt det är uppenbart, att varken allmän eller enskild rätt genom byggnaden förnärmas. Beträffande tillåtlighet av byggande i vatten stadgas i 2 kap. 3 § i hu­ vudsak följande. Byggande i vatten får ej ske så, att genom uppdämning, sänkning av vattenståndet eller annan inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas eller intrång göres å annan tillhörig egendom, såvida ej nyt­ tan av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget, prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och äng, samt två gånger skadan och intrånget å annan egendom; i byggnadskostnaden skall inräknas skada och intrång å den byggande tillhörig egendom (första styc­ ket). Oavsett om detta villkor är uppfyllt får dock byggnaden ej komma till stånd, om den medför betydande samhälleliga skadeverkningar, såsom ned­ läggande av större fabrik, väsentligt förfång för jordbruket eller fisket etc. (andra stycket). Om byggnad i vatten prövas vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, kan Kungl. Maj :t, även om hinder mot byggnaden skulle möta enligt första och andra styckena, efter hemställan av vattendomstolen lämna medgivande till bygg­ naden (tredje stycket). Enligt 3 kap. 2 § äro de nämnda reglerna i huvudsak tillämpliga även å vattenreglering. Tillståndsprövning beträffande företag enligt vattenlagen sker antingen såsom ansökningsmål vid vattendomstol eller också vid syneförrättning. I princip gäller den förstnämnda ordningen bl. a. för frågor om byggande i vatten och om vattenreglering. Förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål behandlas i 11 kap. 26—74 §§. Sedan ansökan inkommit till vattendomstolen, skall skrift­ växling och viss förberedande handläggning i övrigt äga rum. Därefter skall vattendomstolen hålla huvudförhandling i målet. Huvudförhandlingen skall hållas vid syn på stället eller, där målet kan prövas utan syn, på annan plats, som är för parterna välbelägen. Där ej särskilda omständigheter nöd­ vändiggöra uppskov, skola förhandlingarna slutföras å ett sammanträde, varefter dom skall meddelas i regel senast inom två månader. Finnes upp­ skov med förhandlingarna nödvändigt, kan vattendomstolen i samband där­ med förordna om ny skriftväxling m. m. Bestämmelser om vad dom i ansökningsmål skall innehålla ha meddelats i 62—64 §§. Om medgivande lämnas att bygga i vatten, skall domen enligt 62 § innehålla noggranna bestämmelser om byggnadens läge och konstruk­ tion samt —- utom i vissa särskilt angivna fall — om den ersättning som skall utgå till följd av företaget. Även de villkor i övrigt som finnas behöv­ liga för tillgodoseende av allmän eller enskild rätt skola i domen angivas. Domen skall även upptaga eventuellt erforderliga bestämmelser om vatten­ märke eller eljest om vattenhushållningen. Föreskrifterna om domens inne­ håll i byggnadsmål skola i tillämpliga delar gälla även för andra ansök­ ningsmål. Då tillstånd lämnas till vattenregleringsföretag, i vilket två eller flera med skilda andelar skola taga del, skall domen innehålla en särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 23

delaktighetslängd. I sammanhang med tillståndsbeslutet skall vattendom­ stolen även enligt 63 § bestämma viss tid, i regel ej överstigande tio år, inom vilken arbetet skall vara fullbordat. Enligt 11 kap. 66 § första stycket äger vattendomstolen, när synnerliga skäl därtill prövas föreligga, meddela slutlig dom rörande viss del av före­ taget innan målet i övrigt avgöres. Innebörden av denna bestämmelse om s. k. deldom är ej fullt klar. Enligt en tolkning skulle stadgandet tillåta meddelandet av särskilt byggnadstillstånd med uppskjutande av övriga frå­ gor i målet. En annan tolkning gör gällande, att bestämmelsens tillämplig­ het är begränsad till sådana fall, då fråga är om fristående delar av ett företag; om t. ex. en ansökan om tillstånd till uppförande av en kraftan­ läggning med uppdämning till viss höjd tillika innehåller framställning om rätt att medelst kraftverksdammen utöva korttidsreglering, skulle det slut­ liga avgörandet i den senare frågan kunna uppskjutas, varemot till vardera åtgärden hörande ersättningsfrågor o. dyl. måste avgöras i samband med att tillstånd till åtgärden meddelades. För den förra ståndpunkten kan vin­ nas stöd i vattenrätts- och dikningslagskommittéernas år 1910 avgivna be­ tänkande, från vilket stadgandet upptagits i huvudsak oförändrat. I moti­ ven till kommittéernas förslag framhölls, att vid avgörandet av ansökan om anläggande av vattenverk själva byggnadsfrågan måhända vore lätt nog löst, under det att vissa ersättningsfrågor, som vore utan betydelse för frå­ gan, om byggnadsföretaget borde tillåtas eller icke, kunde fordra en vidlyf­ tig och långvarig utredning. Under sådana förhållanden borde, framhöllo kommittéerna, för tids vinnande möjlighet medgivas domstolen att avgöra byggnadsfrågan för sig och låta frågor om ersättning och om ordnande av kraftöverföring anstå till ett senare tillfälle.1 De särskilda sakkunniga, vilka tillkallades för att biträda med överarbetning av vissa delar av nyssnämnda förslag, yttrade emellertid i sitt år 1917 avgivna betänkande, att de sakkun­ niga funne det vara tvivel underkastat, om stadgandet borde erhålla så vid­ sträckt tillämpning. Enligt dessa sakkunniga hade stadgandet emellertid sin betydelse i sådana fall, varå dess ordalydelse närmast passade in, eller då fråga vore om företag av den beskaffenhet och omfattning, att det kunde bli tal om skilda och i viss mån från varandra fristående delar av detsamma.2 Det äger ett visst intresse att jämföra det ifrågavarande stadgandet i 11 kap. 66 § vattenlagen med rättegångsbalkens bestämmelser om uppdelning av mål. Enligt 11 kap. 1 § vattenlagen är nämligen vad i fråga om allmän domstol är föreskrivet subsidiärt tillämpligt beträffande förfarandet i vat­ tenmål. I rättegångsbalken finnas bestämmelser om deldom i 17 kap. 4 § och om s. k. mellandom i 17 kap. 5 §. På dessa bestämmelser torde dock ej kunna grundas någon rätt för vattendomstolen att meddela byggnadslov innan målet i övrigt avgöres. I praxis har det i stor utsträckning förekommit, att vattendomstolarna med åberopande av 11 kap. 66 § vattenlagen meddelat byggnadstillstånd i

1 1910 års bet. s. 471. 2 1917 års bet. s. 405.

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

form av deldom på ett tidigt stadium av målets behandling. Särskilt under krigsåren 1939—1945 ansågs meddelandet av sådan deldom nödvändigt i många större byggnads- och regleringsmål. Rättstillämpningen har sålunda i väsentlig utsträckning följt den tolkning av stadgandet som kommit till uttryck i 1910 års betänkande. I detta sammanhang torde även böra omnämnas vattenlagens regler om s. k. oförutsedd skada. Om genom byggnad i vatten vållas skada eller in­ trång, som vid tillståndets meddelande icke av vattendomstolen förutsetts, äger enligt 2 kap. 24 § den som lider skadan eller intrånget framställa an­ språk på ersättning. För att sådant anspråk skall kunna upptagas till pröv­ ning skall det anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen föreskrivit, räknat från utgången av den för byggnadens fullbordande i beslutet eller sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden. Den ifrågavarande talerätten är dock ej inskränkt till att avse anspråk på ersättning. Om skadan eller intrånget är av betydenhet, kan inom den föreskrivna tiden talan föras om medde­ lande av sådana ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet och vidtagande på företagarens bekostnad av sådana förändringar i bygg­ nadens anordnande, som utan att förnärma tredje mans rätt eller för före­ tagaren medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller minska skadan eller intrånget för framtiden. Om förfarandet vid anmälan av er­

sättningsanspråk enligt 2 kap. 24 § finnas bestämmelser i 11 kap. 68 i§.

Talan om ändrade anordningar m. m. skall föras genom stämning (11 kap. 17 § 26). I lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfäl­ lig vattenreglering förekomma åtskilliga avvikelser från det i vattenlagen stadgade förfarandet. Här torde böra nämnas att vattendomstolen enligt 8 § i 1939 års lag äger en allmän befogenhet att vid meddelande av tillstånd till till­ fällig vattenreglering uppskjuta prövningen av uppkomna ersättningsfrågor till senare tidpunkt, om det kräves för att undvika dröjsmål med reglering­ en. Kan det antagas att sakägare kommer att lida skada eller intrång, som medför svårighet för honom att vinna sin utkomst eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser, skall dock ersättning till honom helt eller delvis fast­ ställas på förhand. Härjämte har föreskrivits att vattendomstolen även eljest i avbidan på närmare utredning må utdöma belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt, i avräkning på den ersättning som slutligen bestämmes. I övrigt skall vattenrättsdomaren tillse att ersättning bestämmes så snart ske kan.

De sakkunniga. Inledningsvis framhålla de sakkunniga, att det vore tro­ ligt att vår vattenkraft alltjämt under många år komme att bli föremål för en forcerad utbyggnad, som vore högst angelägen ur allmän synpunkt. Man kunde icke för framtiden påräkna att nya företag skulle hinna förberedas i så god tid, som man ansett vara det normala vid tiden för vattenlagens till­ komst. Ökade anspråk ställdes såväl på sökandena och deras utredningsar­

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 25

bete som på vattendomstolarna och deras förmåga att i tid lösa de rättsliga spörsmål som vattenföretagen droge med sig. Ett strikt upprätthållande av vattenlagens nu gällande processuella regler läte sig knappast förena med de krav som komme att ställas på förfarandet.

I första hand ha de sakkunniga upptagit frågan under vilka förutsätt­ ningar det bör vara tillåtet att i ansökningsmål meddela byggnadslov innan målet i övrigt avgöres. Därvid yttra de sakkunniga till cn början, att det uttalande angående innebörden av 11 kap. 66 § vattenlagen som förekomme i 1917 års sakkunnigbetänkande finge anses giva ett mera auktori­ tativt besked än det i motiven till 1910 års förslag till vattenlag förekom­ mande uttalandet av motsatt innehåll. Enligt de sakkunnigas mening vore det ej utan betänkligheter att på sätt som skett i vattendomstolarnas praxis avvika från det system på vilket vattenlagen byggde. De sakkunniga erinra härefter om de fördelar som vore förenade med ett samtidigt avgörande av alla frågor i ett ansökningsmål och framhålla bl. a. de praktiska svårigheter som kunde uppkomma om målet i skilda hänseen­ den samtidigt vore anhängigt i olika instanser. Det vore dock, såvitt de sakkunniga kunde bedöma, ej möjligt att avvisa önskemålet om ett lagfäs­ tande av möjligheten att giva byggnadslov genom deldom. De sakkunniga anföra härom: Man måste räkna med så stora svårigheter att bemästra arbetet på att till­ godose det växande kraftbehovet, att det är motiverat att göra vissa avsteg från vattenlagens i och för sig goda system. Det invändes måhända, att vat­ tenlagen ej bör ändras på grund av svårigheter som åtminstone delvis bero av övergående förhållanden. Härtill kan emellertid svaras, att svårigheterna komma att släpa efter under lång tid samt att möjligheterna att göra avvi­ kelser från det mera regelrätta förfarandet må utnyttjas allenast i den mån det påkallas av ett trängande behov. När en bättre balans mellan produk­ tion och efterfrågan uppnåtts, måste självfallet större försiktighet iakttagas. Vidare bör påpekas, att det enligt vad erfarenheten visat ofta blir nödvän­ digt för sökanden att ända in i det sista arbeta på förbättringar i företagens planering bl. a. för att utnyttja de senaste erfarenhetsrön som stå till buds. Härav följer, att det kan vara behövligt att hålla vissa frågor öppna ända till ett ganska sent stadium innan ansökan ingives. I annat fall tvingas sö­ kanden alt gång efter annan ändra sina yrkanden, vilket även det kan vålla åtskillig processuell oreda. Man kan i sådana fall, då kraven på ökning av vattenkraftproduktionen redan tränga på, icke gärna hålla sökanden tillbaka i avbidan på att alla frågor skola bli regelrätt lösta redan innan byggnadslov gives. Den tids­ vinst som erbjudes genom att byggnadslov gives genom deldom kan ofta vara betydande. Kraftstationer och regleringsföretag medföra ej sällan så vittgående verkningar både uppströms och nedströms om vattenbyggnaden, att utredningen kräver så lång tid att det skulle innebära en avsevärd natio­ nalekonomisk förlust att behöva vänta med byggandet till dess skadeverk­ ningarna i detalj fastställts. Uppförandet av cn större kraftstation drager .‘5—5 år. Härav följer att det gives ganska god tid att under arbetets gång handlägga sådana ersättningsfrågor som icke direkt sammanhänga med de arbeten till vilka tillstånd givits.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Att meddela byggnadslov genom deldom har även vissa processuella för­ delar. Domstolen får nämligen tillfälle att göra en del erfarenheter som kunna vara till nytta vid målets fortsatta handläggning. Denna synpunkt får dock icke drivas för långt, enär det är av vikt att sakägare verkligen som regel få ersättning i förskott och alltså ej först få lida skada och därefter vänta på sin ersättning. I viss utsträckning kan det vara ändamålsenligt att tillerkänna sakägare interimistisk ersättning i avbidan på att slutlig ersätt­ ning kan bestämmas. Bedömningen av spörsmålet, i vilken utsträckning deldom må medgivas, är naturligtvis också beroende av det sätt på vilket frågan löses. Enligt de sakkunnigas mening är det önskvärt att söka fastställa vissa gränser, inom vilka vattendomstolarna ha att röra sig. Genom att uppställa sådana grän­ ser torde en formell utvidgning av möjligheten att meddela deldomar i själva verket komma att leda till en större stadga än om nuvarande av om­ ständigheterna framtvungna praxis får okontrollerat fortsätta. De sakkunniga ha för sin del funnit, att de fördelar som det erbjuder att kunna giva byggnadslov genom deldom överväga olägenheterna. Därvid bör emellertid fasthållas, att det är fråga om undantag från det ordinära förfarandet. Deldom bör alltså ifrågakomma endast om det verkligen är an­ geläget att företaget genomföres utan dröjsmål och att tillstånd till erfor­ derliga arbeten fördenskull meddelas redan innan målet i övrigt avgöres.

De sakkunniga föreslå i anslutning till det anförda att i 11 kap. 66 § upp­ tages en bestämmelse, som ger vattendomstolen rätt att, om ett företags snara genomförande är angeläget, meddela tillstånd till erforderliga arbeten innan målet i övrigt avgöres. Bestämmelsen har i förslaget gjorts tillämplig på ansökningsmål av alla slag; det framhålles dock att den komme att få sin huvudsakliga betydelse i större kraftverks- och regleringsmål. De sakkunniga understryka att ett sådant byggnadslov som här avsåges måste föregås av en i huvudsak definitiv prövning av företagets tillåtlighet. Till närmare utveckling härav anföra de sakkunniga: Om deldomen skall vara till avsedd nytta, måste sökanden vara förvissad om att vattendomstolen icke sedermera kommer till ett motsatt resultat i fråga om företagets tillåtlighet. Detta får dock icke föranleda, att sökanden till men för andra intressen kommer i en bättre ställning i fråga om före­ tagets tillåtlighet än om målet handlagts enligt det ordinära förfarandet. Det lärer därför i många fall bli nödvändigt, att vattendomstolen förbehåller sig möjlighet att med hänsyn till motstående intressen jämka de bestämmelser som meddelats i samband med byggnadslovet. Det väsentliga är, att sökan­ den har visshet om att företaget får komma till stånd i huvudsak såsom man tänkt sig vid byggnadslovets meddelande. Självklart är, att bestämmel­ ser om vattenhushållning o. dyl. ofta icke kunna meddelas när tillstånd att påbörja kraftverk eller dammbyggnad meddelas. Däremot bör vattendom­ stolen, innan tillstånd till uppförande av en damm gives, åtminstone i huvud­ dragen ha klargjort vilken dämning som må tillåtas.

Beträffande lagtextens utformning på denna punkt ha de sakkunniga an­ sett till fyllest, att det av densamma tydligt framginge att meddelande av byggnadslov skall föregås av en prövning av företagets tillåtlighet. Det understrykes dock av de sakkunniga, att vattendomstolen Aid prövningen i tveksamma fall måste hålla en viss marginal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 27

De sakkunniga beröra i detta sammanhang en av kammarkollegiet i dess yttrande över vattenfallsstyrelsens förutnämnda framställning den 27 au­ gusti 1945 framkastad tanke, att tillstånd av vattendomstol skulle krävas även för sådana arbeten på ett kraftverk, som enligt nuvarande regler icke äro underkastade vattendomstols prövning, d. v. s. arbeten som ej beröra vattenförhållandena. Någon lagändring i detta hänseende föreslås dock ej av de sakkunniga. Vad angår förutsättningarna i övrigt för meddelande av byggnadslov ge­ nom deldom ha de sakkunniga funnit en särskild bestämmelse med avseende å ersättningsfrågor böra meddelas. Avsåge byggnadslov arbete å annans mark, borde ersättning för härigenom uppkommande intrång bestämmas samtidigt med att byggnadslov lämnades. Detsamma gällde skada eller intrång till följd av sådan förändring i vattenförhållandena som utförandet av en viss vattenbyggnad i och för sig medförde, t. ex. skada å mark till följd av de förhöjda vattenstånd som en dammbyggnad — åtminstone vid större valtenföringar — åstadkomme, även om alla vattenöppningar i densamma vore fria. De sakkunniga ha emellertid ansett att ett strängt fasthållande vid det sagda även i fråga om mera obetydliga skador och intrång kunde onö­ digt fördröja meddelandet av byggnadstillstånd. I lagförslaget har därför föreskrivits att, om visst arbete medför skada eller intrång av någon be­ tydelse, ersättning därför skall fastställas samtidigt med att tillstånd till arbetet lämnas. Uttrycket »förlust» har med avsikt undvikits för att markera att ianspråktagande av outbyggd vattenkraft ej behövde ersättas i samband med byggnadslovet. De sakkunniga framhålla att den föreslagna bestämmelsen, att ersättning för skada och intrång genom de medgivna arbetena skulle utdömas sam­ tidigt med att byggnadslovet meddelades, icke avsåge att vara tvingande för vattendomstolen, om vederbörande sakägare medgåve anstånd med ersätt­ ningens bestämmande. Vattendomstolen måste dock tillse, att möjligheterna till erforderlig utredning i ersättningsfrågan icke spolierades genom de arbeten till vilka tillstånd lämnades. I detta sammanhang anmärka de sak­ kunniga även, att bevisningsskyldigheten beträffande förutvarande förhål­ landen i vattendraget i sådana fall som här avsåges måste anses åvila sö­ kanden. Beträffande fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § vattenlagen yttra de sakkunniga att det i regel torde vara lämpligast att, när byggnadslov meddelades i deldom, låta fiskeavgiftens bestämmande anstå till dess målet i övrigt avgjor­ des. Då avgiften — oavsett vid vilken tidpunkt den fastställdes — skulle erläggas för varje år fr. o. m. året näst efter det, då arbetet å byggnaden påbörjats, bleve fiskeintresset icke lidande å dröjsmålet (bortsett från eventuell ränteförlust). De sakkunniga understryka vidare att den föreslagna ändringen i 11 kap. 66 § icke gåve vattendomstolen befogenhet att meddela byggnadslov innan fiskeritjänsteman avgivit yttrande enligt 36 § i samma kap. Hade i sådant yttrande föreslagits anordnande av fiskväg genom en planerad dammbygg­

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

nåd, borde vattendomstolen åtminstone i regel ha tagit ståndpunkt till den­ na fråga innan tillstånd till byggnadens uppförande gåves. För att de fördelar som meddelandet av särskilt byggnadslov erbjöde skulle kunna utnyttjas i regleringsmål ha de sakkunniga förordat en jämk­ ning av den i 3 kap. 14 § vattenlagen intagna föreskriften om rätt att utföra arbete å annans mark m. m. Motsvarande ändringar ha föreslagits beträf­ fande 7 kap. 62 § och 8 kap. 49 §.

De sakkunniga behandla härefter vattenfallsstyrelsens förslag om inarbe­ tande i vattenlagen av 1939 års lag. Därvid erinra de sakkunniga om att i re­ missyttrandena över vattenfallsstyrelsens framställning nästan genomgå­ ende den uppfattningen kommit till uttryck, att 1939 års lag vore en typisk kristidslag, vilken icke tillgodosåge de fordringar på rättssäkerhet som un­ der normala förhållanden borde upprätthållas. Man borde i princip fasthålla vid att ersättning för uppkommande skador skulle bestämmas i sam­ band med att tillstånd till företaget lämnades samt erläggas innan tillstån­ det toges i anspråk. Någon inarbetning av 1939 års lag i vattenlagen i den meningen att ersättningsfrågor i princip finge uppskjutas ha de sakkun­ niga sålunda ej kunnat tillstyrka. Däremot ha de sakkunniga ansett moti­ verat att i vattenlagen upptaga bestämmelser om uppskov med svår­ bedömda frågor. Till närmare belysning av detta spörsmål anföra de sakkunniga: Vattenlagen lämnar intet svar på frågan, huru vattendomstolen skall för­ fara, när domstolen icke anser det möjligt att på förhand bedöma ett före­ tags verkningar i ett visst avseende. I 2 kap. 24 § talas endast om skada och intrång, som vid meddelande av tillstånd till byggande i vatten icke av vat­ tendomstolen förutsetts. Uttrycket täcker icke så väl det fallet att vatten­ domstolen förutser, att ett företag kan medföra skadliga verkningar i ett visst avseende, men icke med säkerhet kan bedöma, huruvida så kommer att bli förhållandet eller hur stor skadan kommer att bli. Lagens mening torde närmast vara att vattendomstolen i ett sådant fall vid meddelande av till­ stånd till företaget skall bestämma ersättningar, som från de (eventuellt) skadelidandes synpunkt sett ligga på den säkra sidan. I praktiken har emel­ lertid en sådan regel icke kunnat upprätthållas, utan det har i stor utsträck­ ning förekommit, att vattendomstolarna visserligen uttalat t. ex. att skade­ verkningar i visst avseende kunde antagas uppstå men tillika förklarat att, då skadorna icke kunde bedömas på förhand, anspråk på ersättning för de­ samma finge anmälas i samma ordning som anspråk på ersättning för oför­ utsedd skada enligt 2 kap. 24 §. Detta förfaringssätt har även vunnit god­ kännande i högsta instans, se N. J. A. 1926 s. 290. På senare tid har emel­ lertid även det förfaringssättet använts, att vattendomstolen — samtidigt med att domstolen lämnat tillstånd till företaget och avgjort de ersättnings­ frågor som kunnat bedömas på förhand — allenast uppskjutit de ersätt­ ningsfrågor, beträffande vilka en dylik bedömning icke ansetts kunna ske. Detta senare förfaringssätt har, jämfört med en tillämpning av reglerna om oförutsedd skada, flera fördelar. Risken för rättsförluster till följd av under­ låtenhet att göra anmälan enligt nämnda lagrum bortfaller. Det slutliga av­ görandet kan i regel ske snabbare än om utgången av tidsfristen för sådana anmälningar skolat avvaktas, och — vad som icke är minst viktigt — vat­

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 29

tendomstolen får tillfälle att genom utsedda sakkunniga eller på annat sätt följa förhållandenas utveckling samt giva direktiv för observationer och ut­ redningar. I samband med uppskovsbeslutet har vattendomstolen, när så ansetts erforderligt, meddelat bestämmelser för tillgodoseende av de skade­ lidandes rätt till dess ersättningsfrågan blivit slutligen avgjord, t. ex. genom årliga ersättningar. Även då det gällt skyldighet för sökanden att vidtaga åtgärder till motverkande av skador eller olägenheter för motstående intres­ sen har det i stor utsträckning förekommit, att frågans slutliga avgörande uppskjutits till dess företaget blivit genomfört. De sakkunniga föreslå att man genom uttryckliga bestämmelser legali­ serar den praxis som sålunda på senare tid utbildat sig. Vattendomstolen borde alltså erhålla befogenhet att, om det sökta företagets verkningar i visst hänseende icke kunde med erforderlig säkerhet förutses, vid meddelande av tillstånd till företaget uppskjuta frågan om de föreskrifter, som i denna del erfordrades beträffande ersättning eller annat, till dess erfarenhet av verkningarna vunnits. Förfaringssättet finge endast användas då vatten­ domstolen, trots osäkerheten om företagets verkningar i visst hänseende, funne det vara klart att företaget vore tillåtligt. Sin största betydelse hade förfarandet beträffande frågor som rörde fiske, flottning, virkesavläggning och vintervägar ävensom — med hänsyn till svårigheten att i förväg beräk­ na fallförluster — skada å annan tillhörig vattenkraft. De sakkunniga fram­ hålla att sedan företaget utförts bevisningsskyldigheten med avseende å för­ utvarande förhållanden alltid borde åvila sökanden. Förslaget innebär även möjlighet att uppskjuta det slutliga bestämman­ det av fiskeavgift enligt 2 kap. 10 §. De sakkunniga uttala att uppskov borde kunna beslutas på viss tid eller tills vidare. Uppskov på viss tid syntes normalt böra innebära att prövotiden bestämdes till visst antal år från företagets genomförande. Prövotid som blivit på ett eller annat sätt bestämd borde kunna förlängas, om skäl förelåge därtill. Beträffande åtgärder till skydd för motstående in­ tressen under prövotiden samt ersättning för under samma tid uppkommande skada, förlust eller intrång anse de sakkunniga, att vatten­ domstolen borde ha viss frihet att förfara efter omständigheterna. De sak­ kunniga anföra härom närmare följande. Som allmän regel bör gälla, att vattendomstolen i samband med upp­ skovsbeslutet skall meddela de bestämmelser som till förekommande av obilliga verkningar må finnas påkallade för prövotiden. I 8 § första stycket av 1939 års lag stadgas att, om det kan antagas, att sakägare kommer att lida skada eller intrång som medför svårighet för honom att vinna sin ut­ komst eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser, ersättning till hon,om helt eller delvis skall fastställas på förhand. Att på detta sätt skjuta ersättningstagarens allmänna ekonomiska förhållanden i förgrunden synes knappast vara lämpligt i en lagstiftning som — i motsats till 1939 års lag — är avsedd att tillämpas även under normala förhållanden. Det torde i stället böra föreskrivas, att ersättning för skada, förlust eller intrång av mera kännbar beskaffenhet, som kan antagas uppkomma under prövotiden, skall bestämmas på förhand. Om vattendomstolen därvid icke ser sig i stånd

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

att slutligt fastställa ersättningen, bör denna kunna bestämmas provisoriskt. Vattendomstolen bör vidare ha möjlighet att under prövotidens lopp ■— med verkan för återstående del därav ■— ändra meddelade bestämmelser eller meddela nya sådana. Det bör exempelvis vara möjligt att höja eller sänka en årligen utgående ersättning (jfr 8 § andra stycket 1939 års lag) eller att föreskriva dylik ersättning, oaktat förut under prövotiden ingen ersättning utgått. Om ersättning, som hänför sig till prövotiden, icke slutligt fastställts i samband med uppskovsbeslutet, bör sådant fastställande ske senast då målet i den uppskjutna delen avgöres. Har ersättning förut blivit proviso­ riskt bestämd, bör det slutliga fastställandet under inga omständigheter föranleda återbetalningsskyldighet för ersättningstagaren. Skulle proviso­ riskt bestämda ersättningsbelopp, som förfallit till betalning innan ersätt­ ningen slutligen fastställes, till äventyrs utestå oguldna när så sker, bör ersättningstagaren också vara berättigad att utfå dessa belopp. Det torde därför böra stadgas, att ersättningen icke får fastställas till lägre belopp än som må ha utgått eller skolat utgå på grund av provisoriska bestäm­ melser. De sakkunniga ingå härefter på frågan om den omfattning, i vilken de allmänna ersättningsreglerna i 9 kap. vattenlagen böra bli tillämpliga å prövotidsersättning. I detta hänseende framhålla de sakkunniga att be­ stämmelserna om ersättning i 9 kap. uppenbarligen, frånsett vissa speciella undantag, avfattats med tanke på den slutliga prövningen av frågor om ersättning för skada, förlust eller intrång, som förutsättes bli bestående un­ der all framtid. Även där de olika stadgandena enligt sin ordalydelse skulle kunna tillämpas på ersättning, som hänförde sig till sådan prövotid varom nu vore fråga, passade de i allmänhet mindre väl härför. Unda-ntag ut­ gjorde stadgandet i 8 § om ersättning för skada eller lidande av annan be­ skaffenhet än rent ekonomisk samt de i 12 § givna reglerna för det fall, att kostnad nedlagts å egendom efter det kungörelse utfärdats om företag eller åtgärd, som medförde skada eller intrång å egendomen, ävensom stad­ gandet i sista punkten av 67 § första stycket — i det vid promemorian den 12 september 1947 fogade lagförslaget överflyttat till 66 § 2 mom. — vilket gåve uttryck åt den grundsatsen att ändring av ett ersättningsbeslut i högre instans icke finge föranleda återkrävande av redan erlagd ersättning. De sakkunniga föreslå därför ett tillägg till 9 kap. 1 §, innebärande att av de följande bestämmelserna i kapitlet endast 8 och 12 §§ samt 66 § 2 mom. (motsvarande nuvarande 67 § första stycket sista punkten) skola äga tilllämpning å prövotidsersättningar. De sakkunniga framhålla att en dylik föreskrift medförde att vad 9 kap. innehölle om ersättning för vattenkraft medelst kraftöverföring icke bleve tillämpligt. Likaså uteslötes regeln i 9 kap. 47 § att ersättning skulle be­ stämmas att utgå på en gång. I anslutning härtill yttra de sakkunniga att, då prövotidsersättning bestämdes på förhand, årlig ersättning syntes böra vara det normala, varvid det understundom kunde vara till fyllest att vat­ tendomstolen angåve grunderna för den årliga ersättningens beräknande. I vissa fall borde vattendomstolen även kunna provisoriskt utdöma ersätt­ ningar som icke hänförde sig till någon viss tidsperiod med förklaring att

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 31

de skulle avräknas å de ersättningar som slutligen bestämdes för prövotiden. De sakkunnigas förslag rörande tillämpligheten å prövotidsersättningar av bestämmelserna i 9 kap. vattenlagen innebär även att dylika ersätt­ ningar icke skulle vara underkastade bestämmelserna i 9 kap. 48 § om för­ höjning med 50 procent av vissa ersättningar. Angående denna fråga anföra de sakkunniga: Beträffande ersättning för skada till följd av reglering enligt 1939 års lag ha olika meningar yppats, huruvida dessa bestämmelser skola tilläm­ pas. ! rättsfallet N.J.A. 1943 s. 103, som gällde jordbruksskador, segrade den åsikten, att skada som blott består i minskad avkastning av berörd mark under den tid regleringen pågår —- till skillnad från bestående ned­ sättning av markens avkastningsförmåga — icke är att anse såsom .skada å mark och att skadan därför skall ersättas utan förhöjning. Vid anmälan av förslaget till 1943 års ändringar i 1939 års lag uttalade däremot före­ dragande departementschefen (prop. 1943: 253 s.‘46), att det icke kunde anses berättigat att frånkänna en sakägare rätt till förhöjning endast där­ för att den skada som vållades ej komme att bestå i all framtid. Förhöj­ ning borde enligt departementschefen utgå så snart skadan drabbade något av de objekt som uppräknades i 9 kap. 48 § vattenlagen. Han framhöll emellertid, att en mera restriktiv tolkning syntes ha bestämt utgången i nyssnämnda rättsfall. Vattendomstolarnas praxis torde numera i stort sett ansluta sig till den av departementschefen uttalade meningen. De sakkun­ niga ha icke anledning att taga ståndpunkt till frågan, vilkendera åsikten som i fråga om tillämpning av 1939 års lag må anses riktig. Av förarbetena till vattenlagen framgår emellertid, att gränsen mellan ersättningar, som skola utgå med förhöjning resp. utan sådan, dragits med hänsyn främst till huruvida möjligheten att vinna ökad avkastning av fast egendom mins­ kas eller icke. Om man nu i lagen inför bestämmelser som giva vatten­ domstolen möjlighet att i vissa fall uppskjuta ersättningsfrågor i avbidan på erfarenhet av företagets verkningar, .synes det vara följdriktigt att i så­ dana fall låta förhöjningsregeln i 9 kap. 48 § gälla endast den ersättning som efter prövotidens^ slut fastställes för skada, förlust eller intrång under all framtid och alltså icke den särskilda ersättning som bestämmes för prövotiden. Det förutsättes härvid, att sådan särskild ersättning endast skall avse minskad avkastning av jord, fiske m. in. och att således ersätt­ ning för kapitalskoda (bestående nedsättning i avkastningsförmågan), som till äventyrs kan uppkomma under prövotiden, skall ingå i den slutliga ersättningen.

Även bestämmelserna i 9 kap. 54 § vattenlagen om skyldighet att ned­ sätta ersättningsbelopp hos länsstyrelsen komma enligt de sakkunnigas förslag att undantagas från tillämpning å prövotidsersättningar. De sak­ kunniga framhålla att, om gränsen mellan prövotidsersättningar och slut­ liga ersättningar droges på sätt de sakkunniga angivit, ersättning av det förra slaget icke kunde avse några för framtiden bestående skadeverk­ ningar och att det vid sådant förhållande knappast funnes någon anledning att låta nedsätta ersättningen hos länsstyrelsen. Vidare må anmärkas att det nuvarande stadgandet i 9 kap. 66 § första stycket, att ersättning skall betalas innan någon skadegörande åtgärd vid­ tages, enligt de sakkunnigas förslag icke skulle bli tillämpligt å prövotids-

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

ersättningar. De sakkunniga anföra emellertid att det torde vara klart att sökanden, genom att begagna sig av meddelat tillstånd, bleve skyldig att omedelbart betala engångsbelopp som utdömts i samband med tillståndet. Detta gällde även om sökanden skulle ha klagat över vattendomstolens be­ slut i ersättningsfrågan. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att den som toge ett tillstånd i anspråk icke kunde undandraga sig att fullgöra därmed förbundna villkor under åberopande av att beslutet i denna del icke vunnit laga kraft. Sökande, som erhåller uppskov, skall enligt förslaget vara skyldig att ställa säkerhet för ersättning, som icke gäldas i samband med att tillståndet tages i anspråk.

De sakkunniga upptaga även frågan om möjlighet att innan parts talan blivit slutligen prövad tillerkänna honom ersättning för rätte­ gångskostnad och anföra i detta ämne följande. Med den uppdelning av avgörandet i större ansökningsmål på flera olika domar, som numera är vanlig, föreligger det uppenbarligen ett praktiskt behov av att även kunna döma ut rättegångskostnader så att säga etappvis. Vattendomstolarna torde också i regel anse sig oförhindrade därtill. Om nu deldomsinstitutet erhåller en närmare reglering i lagen i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, synes det vara motiverat att där upptaga även en bestämmelse om deldom beträffande rättegångskostnad. Det synes sålunda böra fastslås att vattendomstolen, i samband med tillämpning av bestämmel­ serna om deldom i huvudsaken, må tillerkänna part ersättning för kost­ nader å målet utan hinder av att partens talan ännu icke blivit slutligen prövad. Sådan befogenhet torde böra tillkomma vattendomstolen även i andra fall, då särskilda skäl tala för att part erhåller ersättning för rättegångskost­ nader innan målet slutligen avgöres. Så kan vara förhållandet t. ex. om målet — sedan det varit föremål för handläggning, som ådragit sökandens motparter kostnader — uppskjutes på längre tid eller förklaras vilande. Vad nu sagts om deldom beträffande rättegångskostnad bör så förstås, att vattendomstolen i dylik deldom skall kunna definitivt bestämma den viss part tillkommande ersättningen för kostnader som han före deldomens meddelande nedlagt å målet. Naturligtvis bör dock vattendomstolen, om den finner det lämpligare, kunna inskränka sig till att utdöma visst belopp i av­ räkning på den ersättning — avseende partens kostnader under hela rätte­ gången — som förutsättes skola bestämmas vid slutlig prövning av hans talan.

För att bereda plats åt nya bestämmelser om deldom, utformade i enlighet med vad de sakkunniga anfört, har 11 kap. 66 § i det av de sakkunniga av­ givna lagförslaget uppdelats på fyra moment. De sakkunniga framhålla, att paragrafen i sin föreslagna lydelse icke innehölle någon direkt motsvarighet till nuvarande första stycket. Möjligheten att i skilda utslag behandla mer eller mindre fristående delar av samma företag bleve härigenom utan direkt stöd i lagen, men med hänsyn till den stora frihet att anpassa förfarandet efter vad som i varje särskilt fall funnes lämpligt, som vattendomstolen genom de föreslagna bestämmelserna erhölle, torde, yttra de sakkunniga, någon tvekan om dess befogenhet i berörda hänseende icke behöva råda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 33

I anslutning till framställningen om deldomsinstitutets omreglering beröra de sakkunniga några spörsmål, till vilka de föreslagna ändringarna ill kap. 66 § kunna giva anledning vid tillämpningen av andra bestämmelser i vat­ tenlagen. Sålunda framhålles att, därest efter meddelat uppskov kallelser enligt 11 kap. 47 § andra stycket komma till användning samt delgivningen av desamma anförtros sökanden, det dock måste anses uteslutet att tillämpa det stadgade äventyret för underlåtenhet att fullgöra delgivningen, nämligen att ansökningen förklaras förfallen. — Vidare beröra de sakkunniga frågan om tillämpning, i samband med beviljande av byggnadslov, av stadgandet i 11 kap. 63 § om bestämmande av viss tid inom vilken medgivet arbete skall vara utfört. Det strängt taget rätta tillvägagångssättet torde vara, att någon tidsfrist icke utsattes i samband med byggnadslovet eftersom därigenom icke något slutligt medgivande till hela företaget lämnats. Emellertid kunde det vara påkallat, att vattendomstolen stadgade en sådan inskränkning i bygg­ nadslovet som en tidsfrist utgjorde. Meddelades en dylik tidsfrist, borde den dock icke inverka på den tidsberäkning som angåves i 2 kap. 24 § för an­ mälan av anspråk på ersättning för oförutsedd skada. Där angiven tid borde räknas från utgången av den för hela företagets fullbordande bestämda tiden. Kunde tvekan uppkomma, huru fristen för sådan anmälan skulle räknas, borde vattendomstolen till förekommande av rättsförluster meddela särskild bestämmelse härom. — Slutligen uttala de sakkunniga att de i It kap. 98 § med hänsyn till fullföljdsförfarandet givna definitionerna å vat­ tendomstols avgöranden — »dom» och »beslut» —- ej passade särskilt väl för de många skiftande situationer, som kunde uppkomma vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna ill kap. 66 §. De sakkunniga ha dock ej föreslagit någon ändring av 98 § eller av fullföljdsreglerna i övrigt. I prak­ tiken torde någon tvekan icke behöva uppkomma därom, att »deldomar» av olika slag vore »domar» och att således fullföljdssättet skulle vara vad. Varje materiellt avgörande — även om det blott vore provisoriskt — vore med andra ord att anse såsom ett »avgörande av saken».

Yttrandena. I flertalet av de remissyttranden som avgivits över de sakkun­ nigas promemoria den 12 september 1947 lämnas förslaget, såvitt angår nu ifrågavarande delar, i stort sett utan erinran. På flera håll understrykes att vad förslaget innehölle om möjlighet att i dcldom meddela byggnads­ lov och om uppskov med svårbedömda frågor i huvudsak innebure ett lag­ fästande av eu vid vattendomstolarna redan tillämpad praxis. Vattenöverdomstolen uttalar viss tvekan huruvida någon mera påtagligt ökad snabbhet vid behandlingen av kraftverks- och regleringsmål vore att förvänta genom de föreslagna ändringarna i vattenlagen, eftersom i prome­ morian icke framlagts något förslag om ändrade grunder för bedömande av ett vattenbyggnadsföretags tillåtlighet; vattendomstolens ställningstagande i denna fråga syntes ej heller enligt förslaget kunna ske, förrän utred­ ningen i målet vunnit sådan fullständighet att företagets nytto- och skade­ verkningar i allt väsentligt kunde överblickas. Vattenöverdomstolen underij Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 rami. Nr 52.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

stryker att lagfästandet av en ordning, varigenom vissa av flera intimt sam­ manhängande frågor i vattenmålet kunde utbrytas ur sitt sammanhang till särskilt avgörande genom deldom, innebure ett avsteg från det ordinära förfarandet — där allt som hade samband med vartannat avgjordes sam­ tidigt —- vilket avsteg borde tillåtas endast i den mån det påkallades av ett trängande behov. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol erin­ rar om att under senare år en del svårigheter uppstått genom att sökande underlåtit eller icke medhunnit att fullgöra förelägganden att förebringa utredning och genom att tillgången på sakkunniga för utredningar i vat­ tenmål icke svarade mot det behov som uppstått genom den väldiga utök­ ningen av kraftutbyggnadsverksamheten. Vid bedömande huruvida och på vilket stadium deldom med byggnadslov kunde meddelas måste därför be­ aktas jämväl i vad mån det vore möjligt att i tid få till stånd de ytterligare utredningar som erfordrades för att tillstånd att taga byggnaden i bruk skulle kunna meddelas. Vattenfallsstyrelsen framhåller att styrelsens för­ slag om inarbetande i vattenlagen av bestämmelserna i 1939 års lag visser­ ligen av de sakkunniga avvisats, men med de föreslagna långt gående möj­ ligheterna för vattendomstolen att uppskjuta avgöranden om ersättningar och åtgärder i avvaktan på utgången av bestämda prövotider hade de mest betydelsefulla beståndsdelarna i 1939 års lag tillvaratagits. Lantbruksstyrelsen yttrar att i fråga om fisket i stort sett syntes vara fördelar förbundna med det föreslagna förfaringssättet, då härigenom möjliggjordes en rätt­ visare prövning av olika ersättnings- och fiskeavgiftsfrågor. Erforderliga anordningar för hindrande av eller kompensation för fiskeskador samt fiskevårdsåtgärder i övrigt kunde med den föreslagna ordningen bättre anpassas efter lokala förhållanden. Svenska vattenkraftföreningen ger uttryck åt den uppfattningen, att de föreslagna bestämmelserna vore väl ägnade att undan­ röja det under senare år rådande missförhållandet, att företagare igångsatt angelägna vattenbyggnadsarbeten, innan tillåtligheten hunnit prövas. Under pressen av det snabbt stegrade kraftbehovet hade risken måst tagas; i många fall hade ingen tvekan rått om företagets tillåtlighet, men under alla omständigheter hade företagaren haft olägenheten av att behöva handla olag­ ligt. Det vore även för rättskänslan stötande, att vattenbyggnader i så stor utsträckning som skett utfördes innan tillstånd därtill förelåge.

Några remissinstanser motsätta sig att de sakkunnigas förslag till om­ reglering av deldomsinstitutet lägges till grund för lagstiftning. En övervä­ gande kritisk hållning till förslaget intaga sålunda länsstyrelserna i Våsternorrlands och Jämtlands län, riksförbundet landsbygdens folk och advo­ katsamfundets styrelse. Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar sålunda en mera restriktiv avfattning av de ifrågavarande bestämmelserna, om ändring över huvud taget ansåges erforderlig. Denna länsstyrelse förmenar att de framlagda förslagen, i den mån de förtjänade beaktande, borde upptagas till förnyat övervägande i samband med den revision av vattenlagen som 1947 års riks-

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 35

dag begärt i skrivelse nr 313. Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar om att deldomsinstitutet sedan lång tid tillbaka av vattendomstolarna tillämpades i den vidare utsträckning som omförmäldes i motiven till 1910 års förslag till vattenlag och finner med hänsyn härtill och då kraftbristen kunde be­ räknas snart vara övervunnen att lagändring vore obehövlig. Riksförbundet landsbygdens folk framför i sitt yttrande åtskilliga kritiska synpunkter på utformningen och tillämpningen av 1939 års lag. Bl. a. framhålles att för markägarnas del tillämpningen av 1939 års lag skapade en känsla av °t-ry§Shet och medförde att de dels icke kunde med säkerhet vidtaga dispo­ sitioner för framtiden och dels ej erhölle tillgång i rätt tid till för detta ändamål behövligt kapital. Förbundet framhåller emellertid att redan be­ stämmelserna i vattenlagen kunde innebära en tung börda för den jord­ ägande befolkningen, vilken börda ytterligare komme att ökas med de nu föreslagna bestämmelserna, som »plottrade sönder» ersättningarna. Det vore icke lämpligt att i vattenlagen inbygga ett moment, vars motivering ute­ slutande byggde på den rådande krissituationen. Det vore riktigare att en krissituation bemästrades genom provisoriska lagar av sådan art att de kunde hävas så tort normala förhållanden åter inträdde. Förbundet anför sammanfattningsvis att de sakkunniga i sitt förslag alltför mycket konser­ verat regler som kanske vore behövliga i den nu aktuella krissituationen men som skapade ett alltför svagt rättsskydd för sakägarna i ett mera nor­ malt tidsläge. Frågan om ändringar i vattenlagen borde upptagas i ett större sammanhang, i samband med den utredning som begärts av 1947 års riks­ dag, med beaktande av att lagen borde vara tillämplig i normala tider. 1939 års lag borde tills vidare bibehållas men med den ändringen att tillstånd lämnades för högst två år. Önskade sökanden ytterligare sådant tillstånd, borde detta beläggas med en sådan avgift att sökanden i fortsättningen icke hade nämnvärd ekonomisk vinst av den provisoriska regleringen. Från den senare regeln borde endast undantagsvis göras avvikelse, för den händelse sökanden före tvåårsperiodens utgång inlämnade en komplett ansökan om definitiv reglering och fullföljde denna inför domstolen. Därest systemet med deldomar antoges, borde större regleringar bli föremål för Kungl. Maj :ts provning. Advokatsamfundets styrelse ifrågasätter både behovet och lämpligheten av de föreslagna ändringarna. Styrelsen anför: Vattenbyggnadsföretagen, särskilt de större, torde ha ett berättigat in­ tresse, som också kan sammanfalla med allmänna intressen, av att kraftyerksbyggnader och sjöregleringar kunna snabbt genomföras. Mot detta foretagareintresse stå i regel allmänna och enskilda intressen av stor be­ tydelse. Fn avvägning måste därför ske, så att dessa senare intressen icke iida otillbörlig skada eller intrång. Genom 1939 års lag om tillfällig vatten­ reglering och dess bestämmelser om att ersättning icke behöver utgivas, förr­ än regleringarna igångsatts och skadorna uppkommit, äro de enskilda intres­ sena åsidosatta i hög grad, vilket lett till att inom de av vattenregleringarm berörda trakterna ett kraftigt missnöje givit sig tillkänna mot företagen Det har också från många håll och även av de sakkunniga vitsordats att 1939 års lag icke tillgodoser de fordringar på rättssäkerhet, som under nor-

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

mala förhållanden kunna uppställas, och att den principen bör upprätthål­ las även beträffande regleringsföretag, att ersättning för uppkommande ska­ dor skall bestämmas i samband med att tillstånd till företaget lämnas samt erläggas, innan tillståndet tages i anspråk. Då lagförslaget innebär, att den gestaltning och reglering, som år 1939 tillskapades för de utomordentliga krigsförhållandena, kommer att i stort sett bibehållas för framtiden, före­ ligga starka betänkligheter mot förslaget. I fråga om detaljerna i de sakkunnigas förslag framkomma — även i ytt­ randen som visa en huvudsakligen välvillig inställning till förslaget — vissa erinringar. Vad först angår frågan om möjligheten att meddela särskilt byggnadslov (11 kap. 66 § 1 mom. i de sakkunnigas för­ slag) har i några remissyttranden gjorts invändning mot det av de sakkun­ niga föreslagna villkoret för meddelande av byggnadslov eller att företagets snara genomförande vore angeläget. Sålunda framhåller kammarkollegiet att de sakkunniga icke närmare angivit ur vilka synpunkter angelägenhetsgraden skulle bedömas. Deldom syntes på grund härav kunna med­ delas oberoende av företagets .storleksordning, ehuru de sakkunnigas argu­ mentering huvudsakligen lade vikt vid företagets nationalekonomiska be­ tydelse. Beträffande så gott som varje vattenbyggnadsföretag torde gälla att dess .snara genomförande kunde vara angeläget ur någon synpunkt. Kollegiet föreslår med viss anknytning till stadgandet i 2 kap. 3 § tredje stycket vattenlagen, att bestämmelsen formuleras på följande sätt: »Är företagets snara genomförande angeläget med hänsyn till dess betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt------------ .» Liknande synpunkter framföras av länsstyrelsen i Jämtlands län och riks­ förbundet landsbygdens folk. Även advokatsamfundets styrelse uttalar att praktiskt taget varje sökande till ett kraftverksbygge eller till en sjöregle­ ring kunde göra gällande att företagets snara genomförande vore angeläget. De mycket stora kostnader som dylika företag krävde visade i och för sig att icke andra än angelägna företag igångsattes. En begränsning av bygg­ nadsloven med hänsyn till angelägenhetsgraden borde därför göras, förslags­ vis så att angelägenheten skulle vara synnerligen stor. Den för deldomar hittills tillämpade bestämmelsen i 11 kap. 66 § vattenlagen stadgade också som villkor för deldom, att synnerliga skäl därtill prövades föreligga. Nå­ gon jämkning i detta villkor borde icke ske.

Flera remissinstanser framhålla angelägenheten av att ett företags tilllåtlighet noggrant prövas innan byggnadslov meddelas. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet anför sålunda att vid tiden för meddelande av bygg­ nadslov till en vattenbyggnad föreliggande beskrivning måhända icke alltid vore så fullständig och slutgiltig att fiskefrågorna med säkerhet kunde bedömas. Risk förefunnes då, att ett företag komme till stånd, som med hänsyn till sedermera framkommande detalj förslag måhända icke bort få utföras på grund av föreskrifterna i 2 kap. 3 § vattenlagen. För att deldomsinstitutet skulle få vinna tillämpning borde gälla att det antingen vore uppenbart, att hinder mot företaget icke mötte enligt 2 kap. 3 § första

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 37

och andra styckena, eller också att Kungl. Maj :t lämnat tillstånd till före­ taget enligt tredje stycket av samma paragraf. Även länsstyrelsen i Gävle­ borgs län ifrågasätter om icke uttryckligt stadgande borde meddelas, att byggnadslov finge lämnas endast om det vore uppenbart att hinder mot företaget icke mötte enligt 2 kap. 3 § vattenlagen. Riksförbundet lands­ bygdens folk anser alt — med hänsyn till att fullständig utredning icke kunde föreligga — i lagtexten borde markeras, att det skulle finnas en be­ tydande tillåtlighetsmarginal för att tillstånd skulle lämnas. Advokatsam­ fundets styrelse understryker att en noggrann prövning av att lagens be­ stämmelser om förhållandet mellan nytta och skada vore uppfyllda förut­ satte en ordentlig och fullständig utredning i alla de hänseenden där ska­ dor kunde beräknas uppkomma. Hit hörde frågor om fiske, timmeravläggning, flottning, farled och vintervägar. Då utredningen av dessa och där­ med likställda frågor knappast kunde beräknas vara fullständig på det tidiga stadium då deldom begärdes, borde det vara ett oeftergivligt villkor att någon tvekan om tillåtligheten icke förelåge. Betydelsen av bestämmel­ serna i 2 kap. 3 § vattenlagen vore numera större än förut, varför pröv­ ningen av tillåtligheten måste vara synnerligen ingående. Garantier borde därför skapas för att denna bestämmelse icke bleve mer eller mindre illu­ sorisk och att rättssynpunkterna ej offrades för ekonomiska intressen eller påverkades av tillfälliga elkraftbristperioder. För deldoms meddelande kunde icke endast angelägenhetsgraden vara avgörande, utan det måste också vara fullständigt och tillförlitligt utrett, att icke något mot sökan­ den stridande intresse bleve lidande av .svårigheten att sedan byggnadsar­ betet påbörjats åstadkomma erforderlig bevisning. Indals älvs, Ljunga älvs och Gimåns f lottning sförening ar anföra i gemen­ samt yttrande liknande synpunkter på tillåtlighetsprövningen och tillägga bl. a. följande. Det väsentliga syftet med en deldom är att möjliggöra arbetets påbör­ jande. I regel torde därvid den blivande vattenbyggnadens konstruktion i stort sett fastställas. Om det sedan visar sig, att konstruktionen för tillgodo­ seende eller skyddande av motstående intressen måste ändras, uppstå stora svårigheter. Det är därför uppenbarligen nödvändigt, att, innan byggnadslov beviljats, fullständig utredning vunnits om vad som bör iakttagas vid bygg­ nadens utförande med hänsyn till motstående intressen. Ett påpekande i denna riktning återfinnes i de sakkunnigas promemoria såvitt angår fiskets skyddande. Av lika stor vikt är, att anordningarna för flottningen kunna på fullt betryggande sätt bestämmas vid meddelande av byggnadslov. Föreningarna anföra i sitt yttrande ett par exempel på deldomar, som enligt föreningarnas uppfattning meddelats utan att flottningens intressen blivit tillräckligt beaktade. Det vore, framhålla föreningarna, ett ofrånkom­ ligt krav att bestämmelsen om deldom utformades på ett sätt, som kunde vara fullt betryggande för rättssäkerheten. Kammarkollegiet upptager den av kollegiet i dess yttrande över vatten­ fallsstyrelsens framställning den 27 augusti 1945 väckta och även av de sakkunniga behandlade frågan om tillståndsprövning beträffande sådana

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

arbeten, som enligt nuvarande bestämmelser icke äro underkastade dom­ stols prövning. Kollegiet anser att tanken på en utvidgning av bestämmel­ serna i 2 kap. 20 § ej borde avvisas. Det syntes ej vara någon principiell skillnad mellan de delar av en dammbyggnad som vore belägna i ett vatten­ drag och de som låge på stranden över den naturliga högvattenlinjen; ej heller mellan en kraftverkstunnel, helt på sidan av ett vattendrag, och en tubledning som vore placerad på stöttor i vattendraget. En lagändring på denna punkt skulle vara ägnad att undanröja möjligheten att faktiskt binda vattendomstolarna genom arbeten på land. De sakkunnigas förslag beträffande fastställande av ersättning i samband med byggnadslov har föranlett invändningar i några yttranden. Att ersätt­ ning för förlust av t. ex. outbyggd fallhöjd icke skulle fastställas samtidigt med tillståndets meddelande vore sålunda enligt länsstyrelsens i Jämtlands län mening svagt motiverat. Länsstyrelsen anser att förlust borde likställas med såväl skador som intrång. Utredning angående fallhöjdens storlek kunde omöjliggöras genom förändringar i vattenståndet. För övrigt syntes uteslu­ tandet i förslagets 11 kap. 66 § 1 mom. av ersättning för förlust ej stå i överensstämmelse med bestämmelsen i 2 mom., som förutsatte ersättning jämväl för förlust. Advokatsamfundets styrelse ger utryck åt samma upp­ fattning och förordar även att bestämmelsen om att ersättning i förväg skulle fastställas för genom byggnadsarbete förorsakad skada eller intrång av någon betydelse uttryckligen borde angiva att betydelsen skulle ses i förhållande till de skadelidande. I detta sammanhang må även framhållas en av kammarkollegiet gjord anmärkning, att om byggnadslov meddelades i deldom, arbetet komme att påbörjas, innan fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § bleve bestämd. Deldomen skulle följaktligen i detta avseende försätta företaget i bättre läge än om byggnadslov ej meddelats förrän i en slutlig dom. En utjämning skulle kunna ske därigenom att företaget ålades att gälda ränta å fiskeavgifterna från och med den tidpunkt då de bort utgöras. Förslaget till ändring av 3 kap. 14 § vattenlagen avstyrkes av länsstyrelsen i Jämtlands län, som uttalar att det med hänsyn till syftet med paragrafens huvudregel syntes tveksamt, om det av de sakkunniga ifrågasatta undan­ taget borde medgivas.

Vad angår de sakkunnigas förslag beträffande uppskov med svår­ bedömda frågor (11 kap. 66 § 2 mom. i förslaget) framhåller vattenöverdomstolen, hurusom förslaget innebure ett avsevärt avsteg från vatten­ lagens allmänna princip att skada i följd av vattenbyggnad skulle uppskat­ tas och ersättas på förhand och att uppskovsförfarandet därför borde kom­ ma till användning endast då därtill förelåge synnerliga skäl. Sådana skäl syntes kunna utgöras såväl av skadas svårbedömbarhet som angelägenheten ur allmän synpunkt av att företaget snarast komme till utförande. Advo­ katsamfundets styrelse anser att den föreslagna bestämmelsen i praktiken kunde medföra att ett stort antal, kanske de flesta, ersättningsfrågor kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 39

me att uppskjutas. Härigenom skulle ungefär samma otillfredsställande till­ stånd skapas som för närvarande rådde på grund av 1939 års lag. Med hän­ syn till vattendomstolarnas arbetsbörda komme frestelsen att uppskjuta ersättningsfrågor att vara stor. Då kraftverksbyggena toge lång tid i an­ språk, kunde det vara rimligt att företagen verkställde sådan utredning att ersättningsfrågorna i regel kunde avgöras innan kraftverket toges i bruk. Samfundsstyrelsen föreslår att uttrycklig föreskrift meddelas, att ersätt­ ningsfrågor få uppskjutas endast i trängande fall, då utredningen av sär­ skilda skäl icke medhunnits och då verkningarna av företaget icke kunna förutses. Prövotiden borde kunna begränsas till två eller tre år från före­ tagets genomförande och förnyat uppskov medgivas endast vid alldeles sär­ skilt trängande fall. Styrelsen framhåller därjämte, att uppskjutande av er­ sättningsfrågor kunde medföra att parterna å ömse sidor förlorade intres­ set för dem. Den enskilde tröttnade lätt på den långa utredningstiden och kunde därigenom föranledas att träffa uppgörelse, även om den vore oför­ månlig. Sökandens intresse av att så snabbt som möjligt utreda ersättnings­ frågorna minskades naturligen också sedan tillståndet till företaget lämnats. Det vore sålunda anledning att vara restriktiv både med uppskoven över huvud taget och med prövotidens längd. Där verkligt behov av längre upp­ skov med ersättningsfrågor funnes, torde bestämmelserna om oförutsedd skada i 2 kap. 24 § vattenlagen vara direkt tillämpliga. Även riksförbundet landsbygdens folk framhåller angelägenheten av att prövotiden göres så kort som möjligt. Den av de sakkunniga utformade lagtexten kunde vara tillämplig i de fall, då domstolen förordnade sakkunniga att göra speciella utredningar. I den mån det däremot gällde kompletterande utredningar som skulle verkställas av sökanden borde en mycket snävt tilltagen tid fast­ ställas, förslagsvis ett år. Om sökanden ville ha ytterligare uppskov, borde en extra regleringsavgift utdömas, så avvägd att sökanden under den tiden icke hade någon nämnvärd ekonomisk fördel av regleringen. Kammarkol­ legiet uttalar att uppskovsbeslut syntes försvarliga, när det vore fråga om anordningar, som skulle utföras till förebyggande eller minskande av skada och när det gällde tekniska föremål, å vilka skadorna ej kunde med någon säkerhet beräknas. Kollegiet erinrar dock om att uppskovsbesluten ofta vore av ondo och i rena skadeståndsfrågor kunde undvikas genom att er­ sättningarna beräknades med tillräcklig marginal. Länsstyrelsen i Koppar­ bergs län påpekar att medgivande till ett företag utan att ersättningsbe­ loppet samtidigt fastställdes av vattendomstolen kunde komma att medföra svårigheter för ägare av intecknade fastigheter att gälda ränta å inteckning­ arna. Frågan om de grunder som böra gälla för ersättningar under uppskovstiden har i yttrandena föranlett en ganska livlig diskussion. Advokatsam­ fundets styrelse anser att den föreslagna bestämmelsen därom, att vatten­ domstolen i samband med beslut om uppskov skall bestämma ersättning för skada, förlust eller intrång av mera kännbar beskaffenhet, som kan antagas uppkomma under prövotiden, vore otillfredsställande. Det bleve

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

oftast en omdömesfråga, huruvida skada, förlust eller intrång vore av mera kännbar beskaffenhet eller ej. Den enskilde markägaren borde under alla förhållanden ha rätt att, om han så yrkade, få ersättningen för prövotiden genast utdömd. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol framför vissa allmänna synpunkter på ersättningar av nu ifrågavarande slag och ut­ talar bl. a. att det på ett tidigt stadium, då det rådde betydande osäkerhet tim­ ersättningen borde beräknas, stundom kunde vara lämpligt att utdöma sum­ mariskt bestämda förskottsbelopp för att senare, när läget bättre kunde över­ blickas, övergå till årliga ersättningar. Åtminstone i vissa fall torde prövotiderna bli jämförelsevis långa. Med ledning av hittillsvarande erfarenheter kunde det befaras att prövotidsersättningar i avsevärd omfattning komme att bestämmas jämväl i efterskott. Såvitt avser förfluten tid borde årliga er­ sättningar icke komma i fråga. Att endast taga hänsyn till den minskade av­ kastningen och bortse från en fortgående kapitalskada innebure ett förenk­ lat beräkningssätt, .som det stundom vore praktiskt att använda, men i andra fall kunde bortseendet från kapitalskadan och ett långvarigt uppskov med ersättandet av denna skada framstå såsom obilligt. Huvudregeln i vatten­ lagen vore dock att skada skulle ersättas på förhand och i varje fall så fort som möjligt. Där skadan i verkligheten ej framträdde som en årlig förlust, kunde en genomsnittlig uppskattning av skadan per år framstå såsom konst­ lad. Beträffande förhållandet mellan ersättning för prövotiden och slutlig ersättning anför vattenrättsdomaren att, därest en prövotidsersättning bli­ vit bestämd till ett för högt belopp, borde i vissa fall, t. ex. om fastigheten vid tiden för den definitiva ersättningens bestämmande övergått till ny ägare, icke ifrågakomma att avräkna någon del av prövotidsersättningen å ersättningen för framtiden. Om fastigheten däremot vid denna tid hade samma ägare som förut och andra rättsägares intressen icke berördes syn­ tes det vara väl strängt att — såsom de sakkunniga föreslagit -— förbjuda sådan avräkning. Enligt allmänna skadeståndsregler gällde att, om samma egendom genom en åtgärd tillskyndades såväl nytta som skada, nyttan un­ der vissa betingelser finge gå i avräkning å skadan. Vattendomstolen borde dock icke ■—- även om den skulle vara benägen att i den utsträckning som sålunda angivits verkställa avräkning — på förhand ställa i utsikt sådan av­ räkning. Även vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol finner det tveksamt om den av de sakkunniga föreslagna prövotidsersättningen borde konstrueras såsom ett från den slutligt bestämda ersättningen strängt av­ skilt institut. Det kunde tänkas fall, då det för vattendomstolen skulle vara lämpligt att för undvikande av för stor återhållsamhet vid ersättning­ ens bestämmande ha möjlighet att avräkna åtminstone en viss del av prövo­ tidsersättningen från den slutliga ersättningen, om hinder härför ej kunde anses föreligga med hänsyn till inteckningshavares säkerhet. Det vore olämpligt att betaga vattendomstolen varje möjlighet till sådan avräk­ ning. Beträffande frågan om den omfattning, i vilken bestämmelserna i 9 kap. vattenlagen böra göras tillämpliga å prövotidsersättning, kommer i flera

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 41

yttranden den uppfattningen till uttryck, alt de sakkunnigas förslag är allt­ för restriktivt. Invändningar mot den av de sakkunniga föreslagna begräns­ ningen i detta hänseende framföras av vattenöverdomstolen, valtenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, kammarkollegiet, länsstyrelsen i Jämt­ lands län, advokatsamfundets styrelse och riksförbundet landsbygdens folk. Framför allt göres gällande, att regeln i 9 kap. 48 § om förhöjning i vissa fall av ersättning borde bli tillämplig å dylik ersättning. Vattenöverdom­ stolen framhåller att det syntes leda till uppenbart obilliga verkningar att frånkänna denna regel tillämplighet å prövotidsersättning. Om man utginge från att lagstiftarens mening varit, att vattendomstol i fall av tvekan angående omfattningen av ett företags skadliga verkningar i ett visst hän­ seende skulle vid meddelande av tillstånd till företaget bestämma ersätt­ ningar, som från den skadelidandes synpunkt låge på den säkra sidan, tor­ de därav följa att sådana ersättningar — redan i sig själva väl tilltagna •— avsetts normalt skola utgivas på förhand och i tillämpliga delar med för­ höjning. Även om man till företagarens fördel skulle införa en prövotid för att möjliggöra säkrare bedömning av skadans storlek, saknades dock anledning att till ersättningstagarens nackdel befria företagaren från skyl­ dighet att å ersättning för skada under prövotid i tillämpliga fall gälda för­ höjning. Någon principiell åtskillnad i fråga om skadans beskaffenhet och sättet för ersättnings beräknande kunde icke göras mellan en under eu längre prövotid perdurerande skada, å exempelvis jord eller fiske, och en för all framtid bestående dylik skada. I samma fråga anför vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol följande synpunkter: Såsom de sakkunniga anfört torde man kunna utgå från att departements­ chefens uttalanden vid 1943 års ändringar i 1939 års lag angående tillämp­ ning av bestämmelserna i 9 kap. 48 § vattenlagen om förhöjning av ersätt­ ningsbeloppen jämväl vid regleringar enligt 1939 års lag haft ett betydande inflytande å domstolarnas rättstillämpning. Det kan ifrågasättas om det är lämpligt att kort tid efter det lagstiftarna tagit ställning till frågan om förhöjning av ersättningar vid tillfällig reglering intaga en helt annan stånd­ punkt till samma fråga såvitt avser prövotid, särskilt som den nya stånd­ punkten knappast kan anses mera välgrundad än den gamla. Genom tillägget 1946 till slutstadgandet i 1939 års lag torde regleringar enligt denna lag i vidsträckt omfattning komma att pågå under lång tid framåt. Det synes mindre tilltalande att frågan om förhöjning å ersättningar bedömes enligt skilda normer enligt 1939 års lag och under prövotid enligt de sakkun­ nigas förslag. Om möjligheten att vinna ökad avkastning av en fastighet går förlorad, gör den det i regel såväl under prövotiden som därefter. Den söm får sin ersättning bestämd dels för prövotid och dels därefter för fram­ tiden bör försättas i samma ekonomiska läge som den som från början får sin ersättning bestämd på en gång för framtiden. Det kan icke anses följd­ riktigt att svårigheten att bestämma ersättningen föranleder att sakägaren får mindre ersättning än om skadan med säkerhet kunnat uppskattas på förhand. Den för prövotid efter avkastning beräknade ersättningen bör icke — när den slutligen bestämmes — få understiga skälig ränta å det med eventuell förhöjning beräknade belopp, som skulle bestämts på förhand, om förhandsuppskattning varit möjlig. Söker man genomföra detta, torde frågan om förhöjningsregeln skall tillämpas å prövotidsersättningar bli beroende

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

av de grunder i övrigt, efter vilka ersättningen avseende prövotiden bestäm­ mes. Den ståndpunkt lagstiftarna 1943 intog synes medgiva domstolarna viss frihet att vid rättstillämpningen söka komma fram till en rättvis och lämplig lösning av dessa frågor, som måhända icke ännu äro mogna för reglerande i detalj. Denna frihet bör åtminstone tills vidare bibehållas. Vad beträffar önskemål i övrigt i avseende å tillämpligheten av 9 kap. vattenlagen nämner vattenöverdomstolen för sin del, förutom 48 §, reglerna i 7 § (ersättning för skada eller förlust, som ej särskilt nämnts), 53 § (rätt till ersättning för särskild rättighetsinnehavare), 54 och 55 §§ (nedsättning hos länsstyrelse av ersättningsbelopp) samt bestämmelserna om ersättning för vattenkraft. Vattenöverdomstolen förordar att en allmän bestämmelse meddelas om att 9 kap:s bestämmelser i tillämpliga delar skola gälla beträf­ fande prövotidsersättning, 47 § dock med det tillägg att dylik ersättning får sättas att utgå på en gång eller i form av periodisk avgift, efter vad i varje fall finnes lämpligast. Att bestämmelserna om nedsättning hos länsstyrelsen av ersättningsbelopp böra tillämpas å prövotidsersättningar påpekas även av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och länsstyrelsen i Jämtlands län. Riksförbundet landsbygdens folk anser, att därest möjlighet till förlängd prövotid skulle föreligga, 9 kap. 1—12 §§ borde äga giltighet i tillämpliga delar. Den av de sakkunniga omförmälda grundsatsen, att en sökande genom att begagna sig av meddelat tillstånd blir skyldig att omedelbart betala engångsbelopp, som utdömts i samband med tillståndet, bör enligt vatten­ rättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol även gälla årliga ersättningar eller avgifter i den mån de förfallit till betalning. Samma anmärkning göres av kammarkollegiet, som tillägger att uttryckliga stadganden i ämnet vore att föredraga framför en hänvisning till sakens natur. Särskild lagbestäm­ melse borde sålunda meddelas att, där årlig ersättning utdömdes, det första årsbeloppet skulle erläggas innan tillståndet begagnades. I detta sammanhang kan även nämnas en anmärkning av vattenöver­ domstolen, att en konsekvent tillämpning av den vattenrättsliga principen, att ersättning för skada skulle utdömas och ersättas på förhand, ledde till att, i den mån ersättning för prövotid komme att utdömas i efterhand, i regel särskild räntegottgörelse borde bestämmas, räknad från det tillståndet tagits i anspråk. Frågan om tillämpningen av bestämmelserna i 2 kap. 24 § om oförutsedd skada vid uppskov med bestämmande av ersättning m. m. har upptagits av vattenöverdomstolen, som påpekar att förtydligande av den i nämnda lagrum stadgade tidsfristen — fem eller högst tolv år från utgången av den för anläggningens fullbordande bestämda tiden — erfordrades för det fall att frågan om förslagets slutliga gestaltning i viss del — exempelvis beträf­ fande byggnadsåtgärder och vattenhushållningsbestämmelser till skydd för flottning, farled, fiske eller annat ändamål -— uppskjutits i avbidan på er­ farenheter under en prövotid. Därest stadgandet i 2 kap. 24 § ej skulle underkastas en med tanke på prövotidsinstitutet avpassad jämkning, torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 43

dess ordalydelse föranleda domstolarna att bestämma tidsfristen i sam­ band med att tillstånd lämnades till företaget i dess huvuddelar och med utgångspunkt från fullbordandet av därvid tillstadda byggnadsåtgärder. En sådan tolkning, varigenom principen om ersättning för oförutsedda skador i många fall skulle sättas ur kraft, kunde dock icke vara avsedd. Vattenöverdomstolen anser övervägande skäl tala för att det beträffande hela före­ taget borde gälla en enhetlig tid för anmälan om oförutsedda skador. Bl. a. framhåller vattenöverdomstolen att det många gånger torde vara ogörligt att i efterhand bedöma om en vid exempelvis extrem vattenföring uppen­ barad skadeverkan i följd av företaget härrörde från några i samband med företagets huvudsakliga utförande vidtagna åtgärder eller från åtgärder eller hushållningsbestämmelser som tillkommit vid prövotidens utgång. Vat­ tenöverdomstolen föreslår därför ett tillägg till bestämmelserna i 2 kap. 24 § första stycket med det innehåll att, där det slutliga avgörandet beträffande viss del av byggnad eller skyddsåtgärd eller beträffande vattenhushållning vid byggnaden uppskjutits i avbidan på erfarenheter under en prövotid, ti­ den för anmälan av anspråk beträffande byggnaden i dess helhet skulle räknas från utgången av den för byggnadens fullbordande i den uppskjutna delen eller för skyddsåtgärdens verkställande eller för vattenhushållningsbestämmelsernas tillämpning efter prövotidens utgång slutligen bestämda tiden. I några yttranden har vidare behandlats spörsmålet om bevisningsskyldighetens fördelning när det gäller uppskjutna frågor. Vattenöverdomstolen framhåller att av ordalagen i stadgandet i 2 kap. 26 § icke torde otvetydigt framgå vad de sakkunniga uttalat beträffande uppskjuten del av målet, nämligen att bevisningsskyldigheten i sådana fall alltid borde åvila sökan­ den. Principen vore av sådan vikt att den borde komma till uttryck i lag­ texten, och den borde göras tillämplig å såväl uppskjutna frågor som oför­ utsedda skador. Vattenöverdomstolen föreslår därför ett tillägg till 2 kap. 26 § av innehåll, att vad stadgandet innehölle om bevisningsskyldighet för byggnadens ägare skulle gälla även, där byggnad verkställts i enlighet med ett av vattendomstol meddelat byggnadstillstånd, i fråga om sådana vatten­ förhållanden, som uppenbarligen icke varit föremål för vattendomstolens bedömande. Såsom förutsättning för tillämplighet av en sådan bestämmelse borde föreskrivas att, där fråga icke vore om uppskjutna frågor, anspråk eller talan skulle väckas, inom den i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 24 § föreskrivna tiden. Även Indals älvs, Ljunga älvs och Gimåns flottningsföreningar ifrågasätta om icke en uttrycklig bestämmelse i ämnet borde meddelas. Kammarkollegiet yttrar att bevisbördans läggande på sökanden ej så mycket stärkte den skadelidandes ställning, då han ej hade tillgång till samma tekniska och juridiska resurser som sökanden. Oavsett bevisbör­ dans fördelning borde vattendomstolen såvitt möjligt söka fastslå, huru det förhållit sig med vattenstånden och vattnets lopp före arbetets igångsättan­ de på sådana platser, där detta kunde vara av betydelse för bedömningen av

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

de frågor som uppskötes. En erinran härom borde upptagas i det föreslagna 11 kap. 66 § 2 mom. De sakkunnigas förslag rörande möjlighet att till särskilt avgörande upp­ taga fråga om ersättning för rättegångskostnad har ej för­ anlett några erinringar i remissyttrandena.

Slutligen må anmärkas att vattenöverdomstolen upptager spörsmålet huru­ vida sökande, som påfordrat deldom i enlighet med de föreslagna bestäm­ melserna i 11 kap. 66 §, skulle äga föra talan mot vattendomstols beslut att icke meddela deldom. Det syntes önskvärt att en sådan rätt skulle före­ ligga även för det fall att vattendomstolen helt underläte att uttala sig. Vattenöverdomstolen föreslår en ändring av 11 kap. 98 § vattenlagen, som gör stadgandet i 49 kap. 6 § rättegångsbalken tillämpligt i en sådan situa­ tion.

Departementschefen. Det råder icke tvekan om att vattenkraften i vårt land under många år framåt kommer att bli föremål för en forcerad utbygg­ nad. En utveckling i den riktningen gjorde sig märkbar redan under åren närmast före det senaste världskriget. Efter krigsutbrottet skärptes läget ytterligare genom att importen av kol och annat bränsle i väsentlig grad blev hämmad med därav följande ökad efterfrågan på elektrisk kraft. Även sedan kriget upphörde och importspärren blivit hävd, har kraftkonsumtio­ nen alltjämt företett en betydande ökning. Det är självfallet av stor vikt att detta årligen ökade kraftbehov utan större tidsutdräkt kan tillgodoses. I det rådande läget har det blivit nödvändigt att göra en översyn av vatten­ lagstiftningen i syfte att vattenkraft- och vattenregleringsföretag skola kun­ na genomföras med minsta möjliga dröjsmål. De krav som numera ställas på det rättsliga förfarandet vid ingrepp i vattendragen för kraftändamål äro väsentligt andra än man vid tillkomsten av vattenlagen hade anledning räkna med. Det trängande behovet av att kraftutbyggnaderna, ehuru dessa företag ofta äro mycket omfattande, kunna något så när snabbt genomfö­ ras påkallar särskilt hänsynstagande från statsmakternas sida. Jag vill till en början erinra om de kännbara påfrestningar, för vilka domstolsorganisationen utsatts i samband med den inträdda utvecklingen. Dessa svårigheter har man till en början sökt bemästra genom tillfälliga förstärk­ ningar. Så småningom har det emellertid befunnits erforderligt att mera stadigvarande utöka organisationen, vilket skett bl. a. genom inrättande (från den 1 juli 1949) av en ny vattendomstol. Frågan om ytterligare för­ stärkning av organisationen har på sistone blivit aktuell. Enligt bemyndi­ gande av Kungl. Maj:t den 20 september 1951 har jag tillkallat en särskild sakkunnig att inom justitiedepartementet biträda med utredning rörande in­ stansordningen i vattenmål och därmed sammanhängande spörsmål samt rö­ rande vattendomstolarnas behov av juridiskt och tekniskt utbildade befatt­ ningshavare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 45

Även såvitt angår själva prövningsförfarandet har man hittills kunnat nå­ got så när behärska läget med hjälp av provisoriska åtgärder. Jag syftar här­ vid främst på lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angå­ ende tillfällig vattenreglering. Även i den mån nämnda lag ej varit tillämplig ha domstolarna understundom funnit sig nödsakade att i vissa hänseenden göra avvikelser från det ordinära förfarandet. Detta läge kan dock numera icke gärna anses hållbart. 1939 års lag är av utpräglad kriskaraktär; starka krav på att lagen skall upphävas ha under senare år framkommit från olika håll. Och att domstolarna nödgas tänja den formella ramen för sin verk­ samhet är uppenbarligen ett otillfredsställande förhållande. Det torde sålunda nu vara nödvändigt att — med ledning av de erfarenhe­ ter som genom tillämpningen av 1939 års lag och eljest under senare år ha vunnits — i vissa delar omarbeta vattenlagen för tillgodoseende av de krav på förfarandet som man på längre sikt har anledning räkna med. I den av vattenfallsstyrelsen gjorda framställning som närmast givit anledning till utredningen i ämnet har yrkats att denna omarbetning huvudsakligen skulle få karaktären av ett upptagande i vattenlagen av de viktigare elementen i 1939 års lag. Denna tanke har endast delvis accepterats av de sakkunniga, vilkas ståndpunkt i detta hänseende också i allmänhet vunnit anslutning i remissyttrandena. För egen del vill jag understryka att avvikelser i den av styrelsen önskade riktningen från den i vattenlagen hittills stadgade ord­ ningen böra få ske endast i den mån de kunna förenas med ett tillbörligt be­ aktande av kraftintresset motstående allmänna och enskilda intressen. I detta avseende kan 1939 års lag ej anses i allo tillfredsställande, något som uppenbarligen sammanhänger med denna lags speciella karaktär av bered­ skaps- och kristidslag. I varje fall måste nu återhållsamhet iakttagas och, i den mån regler som upptagits i 1939 års lag finnas böra inarbetas i vatten­ lagen, särskild hänsyn tagas till kraven på garantier ur rättssäkerhetssyn­ punkt. Jag får tillfälle att i det följande, vid behandlingen av de särskilda delarna av de sakkunnigas förslag såvitt angår hithörande spörsmål, när­ mare angiva min ståndpunkt i nu ifrågavarande hänseende. I och för sig föreligger icke hinder mot att 1939 års lag förblir i kraft än­ nu någon tid, även om vissa ändringar med det nyss angivna syftet genom­ föras i vattenlagen. Frågan om tidpunkten för ett upphävande av 1939 års lag eller ett återkallande av förordnandet om lagens tillämpning bör sålunda prövas fristående med beaktande av i vad mån ett akut krisläge kan anses bestå. Såsom i inledningen anmärkts avser jag att upptaga denna fråga till särskild behandling.

De sakkunniga ha i första hand upptagit frågan, huruvida och under vilka förutsättningar det bör vara tillåtet att i deldom meddela särskilt bygg­ nadslov. På sätt de sakkunniga anföra utgör den nuvarande bestämmel­ sen om s. k. deldom i 11 kap. 66 § första stycket vattenlagen icke något fullgott stöd för uppdelning av ett ansökningsmål på sådant sätt, att bygg­

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

nadslov meddelas före det slutliga avgörandet av målet i övrigt. De uttalan­ den i 1910 års kommittéförslag som åberopats för en dylik tolkning av be­ stämmelsen torde med hänsyn till vad som förekom vid överarbetningen av förslaget icke kunna tillerkännas vitsord. Rätt att medgiva särskilt bygg­ nadslov kan ej heller grundas å de regler om avgörande av del av ett mål vilka upptagits i den nya rättegångsbalken. Det synes emellertid erforder­ ligt att sanktionera den praxis beträffande medgivande av byggnadslov som redan på ett tidigt stadium efter vattenlagens genomförande utbildade sig och som sedermera under utvecklingens tryck fått en vidsträckt tillämp­ ning. De skäl härför som anförts av de sakkunniga har jag funnit över­ tygande. Det är uppenbart att, såsom de sakkunniga starkt understryka, ett bygg­ nadslov bör föregås av en i huvudsak definitiv prövning av företagets tilllåtlighet. Innan byggnadslov meddelas bör därför utredningen i målet vara i sådant skick att domstolen har möjlighet att bilda sig en säker uppfatt­ ning i denna fråga. I många fall torde det utan mera ingående prövning kunna klarläggas att företaget uppfyller de i 2 kap. 3 § resp. 3 kap. 2 § vattenlagen stadgade fordringarna för medgivande av tillstånd till vatten­ byggnad eller vattenreglering. Om så ej är förhållandet, bör domstolen, så­ som de sakkunniga jämväl framhålla, i tveksamma fall hålla en viss margi­ nal. I likhet med de sakkunniga anser jag att närmare anvisningar härom i lagtexten icke äro av nöden i annan mån än att det tydligt utsäges att bygg­ nadslov må meddelas endast om en prövning av tillåtligheten utfaller i po­ sitiv riktning. De farhågor som på vissa håll uttalats för att prövningen skulle kunna bli alltför summarisk eller eljest otillfredsställande torde ej vara berättigade. De sakkunniga ha i sitt förslag såsom villkor för att särskilt byggnads­ lov må meddelas jämväl upptagit att företagets snara genomförande är angeläget. Det torde emellertid böra tillåtas att särskilt byggnadslov med­ delas även i vissa andra fall, där det ej påkallas av ett behov av företagets snara genomförande utan t. ex. av processekonomiska skäl. Därest tvekan råder om ett företags tillåtlighet, kunna domstolen och parterna besparas åtskilligt onödigt arbete, om tillåtligheten prövas innan alla frågor om er­ sättning m. m. upptagas till detaljbehandling. Såsom förutsättning för med­ delande av särskilt byggnadslov bör därför stadgas, att företagets snara genomförande är angeläget eller att eljest synnerliga skäl därför prövas fö­ religga. Denna formulering innebär även ett understrykande av att, där intresset av företagets snara genomförande åberopas, angelägenhetsgraden skall vara något så när betydande. Tydligtvis uteslutes icke möjligheten att beakta även det privatekonomiska intresset. Med hänsyn till den stora na­ tionalekonomiska betydelsen av vattenkraftens utnyttjande och det domi­ nerande inflytande statliga eller kommunala intressen ofta ha i större kraft­ företag lärer dock den privatekonomiska synpunkten i allmänhet i detta sammanhang bli mindre framträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 47

Kammarkollegiet har i detta sammanhang väckt frågan om införande av tillståndsprövning även beträffande sådana arbeten på ett kraftverk, vilka enligt gällande lag icke äro underkastade tillståndsprövning av vattendom­ stol. De olägenheter som kunna vara förbundna med att arbetena på land påbörjas innan tillståndsfrågan är prövad av vattendomstolen ha med an­ knytning till ett aktuellt fall uppmärksammats av riksdagens revisorer i deras berättelse för år 1950.1 Jag är emellertid icke beredd att i detta sam­ manhang upptaga denna fråga, vilken ju såsom antytts icke berör ett före­ tags inverkan på vattenförhållandena. I samband med att byggnadslov gives måste domstolen även taga mer eller mindre definitiv ståndpunkt till hur motstående intressen skola beredas er­ forderligt skydd vid genomförande av företaget i dess helhet. Vid tillåtlighetsprövningen är det nämligen nödvändigt att domstolen bildar sig en unge­ färlig uppfattning om kostnaden för skadeförebyggande åtgärder och stor­ leken av de ersättningsbelopp som skola utgå till följd av företaget. Särskild uppmärksamhet påkallar emellertid sådana intressen som äro beroende av konstruktionen av själva vattenbyggnaden. De sakkunniga ha sålunda på­ pekat att domstolen vid meddelande av byggnadslov måste taga ställning till frågan om anordnande av öppningar för laxtrappa eller annan fiskväg. Av vikt är även, såsom understrukits av några flottningsföreningar, att redan vid byggnadslovet föreskrivas betryggande anordningar för flottningens be­ drivande förbi byggnaden. Vissa andra frågor måste också uppmärksammas vid meddelande av byggnadslov. Bl. a. må erinras om bestämmelsen i 12 § lagen den 12 juni 1942 om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanlägg­ ningar, enligt vilken bestämmelse mål om tillstånd enligt vattenlagen till anläggning, varom i lagen är fråga, eller till väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning ej må avgöras, såvida icke utlåtande av krigsskyddsnämnden föreligger. Det är tydligt att meddelande av bygg­ nadslov i detta sammanhang får anses såsom avgörande av målet och att således byggnadslov ej kan meddelas innan nämndens utlåtande avgivits. Såsom de sakkunniga framhålla bör domstolen vid byggnadslovets med­ delande, där så finnes påkallat, förbehålla sig att framdeles föreskriva de jämkningar i fråga om konstruktionen som under målets fortsatta behand­ ling kunna visa sig erforderliga. Bestämmandet av fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § vattenlagen bör i regel anstå till dess målet i övrigt avgöres. Avgiften skall under alla förhållanden beräknas från och med året näst efter det då arbetet å byggnaden påbörjas. Med hänsyn till att några större skadeverkningar å fisket i allmänhet icke uppstå genom själva byggnadsarbetena synes det icke böra ifrågakomma att, såsom föreslagits av kammarkollegiet, sökanden ålägges att gälda rän­ ta å fiskeavgifterna från denna tidpunkt. I de sakkunnigas förslag bar upptagits en bestämmelse av innehåll att,

1 Se riksdagens revisorers berättelse över den år 1950 av dem verkställda granskningen ang. statsverket, s. 105 It.

48 Kungi. Maj.ts proposition nr 52.

därest vid byggnadslov medgivet arbete medför skada eller intrång av någon betydelse, ersättning därför skall — om annat ej följer av de i förslaget upp­ tagna bestämmelserna om uppskov med svårbedömda frågor — fastställas samtidigt med tillståndets meddelande. Härvid åsyftas dels åtgärder å annans mark, t. ex. arbeten som avses i 2 kap. 14 § första stycket vattenlagen, och dels de förändringar i vattenförhållandena som byggnaden i och för sig — alltså även då alla luckor hållas öppna —- kan medföra. Om skadan eller intrånget är av mindre betydelse, skall enligt förslaget ersättningens fast­ ställande kunna anstå till senare tidpunkt. Enligt min mening finnas emellertid icke tillräckliga skäl att i fråga om sådana arbeten som medgivas i särskilt byggnadslov göra avsteg från den i 11 kap. 62 § uttalade grundsatsen, att ersättning skall fastställas i sam­ band med att ett tillstånd meddelas. De skador som föranledas av bygg­ nadsarbetena torde i regel ej vara av sådan natur, att prövningen av er­ sättningsfrågorna behöver föranleda nämnvärd tidsutdräkt. För undvikande av dröjsmål med meddelande av byggnadslovet lärer det vara tillfyllest med de regler angående uppskov med svårbedömda frågor som jag i det följande på grundval av de sakkunnigas förslag kommer att förorda. Jag har därför icke upptagit något särskilt stadgande angående behandlingen av ersättningsfrågor i samband med att tillstånd till byggnadsarbeten gives. I stället kommer i detta avseende, med reservation för vad som följer av de omförmälda uppskovsreglerna, att gälla grundsatsen att den ersättning, som till följd av medgivna arbeten skall utgå, av domstolen skall faststäl­ las i samband med byggnadslovets beviljande. Tidsfristen för anmälan av anspråk med anledning av oförutsedd skada måste emellertid — bl. a. med hänsyn till att vattendomstolen, såsom de sakkunniga påpeka, ej alltid torde ha anledning att fastställa någon särskild byggnadstid i samband med byggnadslovet — räknas i anslutning till den tid som sedermera be­ stämmes beträffande företaget i dess helhet.

Vad härefter angår frågan om möjlighet att medgiva uppskov med frågor angående ersättning in. in. anknyter de sakkunnigas förslag till den praxis som redan kan sägas ha utbildat sig, närmast på grundval av stadgandet i 2 kap. 24 § vattenlagen. Nämnda stadgande avser skada och intrång, som vid meddelande av ett tillstånd icke av vattendom­ stolen förutsetts. I praxis har bestämmelsen även tillämpats på sådant sätt att sakägare beträffande skada, som visserligen kan förutses men icke till omfattningen med någon högre grad av tillförlitlighet bestämmas, hänvisats att efter vunnen erfarenhet av företagets verkningar göra anmälan till dom­ stolen i den ordning 2 kap. 24 § stadgar. Detta förfaringssätt har, som de sakkunniga påpeka, uttryckligen sanktionerats i högsta instans. Man har emellertid i åtskilliga fall nödgats gå ett steg längre och tillämpat det förfa­ randet, att vissa ersättningsfrågor uppskjutits för att sedermera —- even­ tuellt efter verkställda observationer och undersökningar genom utsedda sak­

Kungl. Maj. ts proposition nr 52. 49

kunniga — av vattendomstolen upptagas till förnyad prövning utan anmälan av part, varvid understundom i samband med uppskovet även meddelats pro­ visoriska bestämmelser om ersättning o. dyl. De sakkunniga, vilka avvisat tanken på att efter mönster av 1939 års lag medgiva domstolen en allmän befogenhet att uppskjuta ersättningsfrågor, ha i sitt förslag stannat vid att förorda en ordning, som närmast innebär ett lagfästande av nämnda förfarande. Förslaget har — visserligen med en del erinringar beträffande detaljutformningen — tillstyrkts i flertalet av de avgivna remissyttrandena. I likhet med de sakkunniga är jag av den uppfattningen att det ej bör komma i fråga att lämna domstolen generell befogenhet att vid meddelande av tillstånd till ett företag uppskjuta prövningen av uppkomna ersätt­ ningsfrågor men att det dock är av behovet påkallat att i vattenlagen upptaga bestämmelser, som medgiva uppskov i särskilda fall med svårbedömda frå­ gor. Den grundregeln bör alltjämt upprätthållas, att alla villkor skola fast­ ställas i samband med tillståndet. Men i åtskilliga fall, särskilt då det gäller större företag, äro skadeverkningarna av så obestämd och komplicerad natur, att något så när säker ståndpunkt ej kan tagas förrän efter mer eller mindre långvariga observationer av företagets verkningar. Under förutsätt­ ning att betryggande anordningar vidtagas till skydd för de skadelidande under observationstiden, synes det då vara till fördel om vissa avsteg kunna få göras från den nämnda huvudgrundsatsen. I vissa remissutlåtanden har framhållits att ett genomförande av de sak­ kunnigas förslag på denna punkt skulle vara ägnat att ytterligare fördröja behandlingen av vattenmålen. Det bör också starkt understrykas att utvägen med uppskov bör tillgripas endast där ett verkligt trängande behov därav uppkommer. Där andra möjligheter finnas att komma till rätta med svår­ bedömda frågor, böra de i första hand utnyttjas. I vissa fall, särskilt då fråga är om skada av mindre omfattning, torde den riktigaste utvägen vara att — därest skadeförebyggande åtgärder ej kunna vidtagas — fastställa er­ sättning för all framtid med skäligt belopp (jfr 35 kap. 5 § rättegångs­ balken). Sådan ersättning bör emellertid, på sätt understrukits av kammar­ kollegiet, beräknas med sådan marginal, att den ur den skadelidandes syn­ punkt ligger på den säkra sidan. 1 andra fall åter torde det vara tillfyllest att — eventuellt efter överenskommelse mellan parterna — lämna ersättnings­ frågan öppen och hänvisa sakägaren att göra anmälan enligt 2 kap. 24 §. När det står klart att skadan i varje fall blir av viss, något så när bestämbar omfattning, kan ersättning fastställas för skadan i nämnda omfattning samt den skadelidande hänvisas att, därest det skulle visa sig att skadan blir större, göra anmälan enligt 2 kap. 24 §. De sakkunniga antyda att viss risk kan föreligga för rättsförluster på grund av försummelse att göra an­ mälan inom föreskriven tid. Några större farhågor i detta avseende synas mig emellertid ej behöva hysas. Det är för övrigt att märka att, såvitt angår större sjöregleringar, i regel finnes möjlighet att även efter tidsfristens utgång erhålla gottgörelse för skada genom bidrag av influtna regleringsav- 4 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 52.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

gifter; härom stadgas i 4 kap. 15 § vattenlagen samt §§ 7—10 i kungörel­ sen den 11 juni 1920 angående indrivningen och användningen av vissa enligt vattenlagen utgående avgifter. Då domstolen har att taga ställning till en fråga av svårbedömd art och intet av de angivna förfaringssätten med fördel kan begagnas, återstår emel­ lertid endast uppskovsinöjligheten. Såsom de sakkunniga anfört kan denna möjlighet endast få begagnas, då vattendomstolen, trots osäkerheten om före­ tagets verkningar i visst hänseende, finner det vara klart att företaget är tillåtligt; liksom då fråga är om byggnadslov skall således tillåtlighetsprövningen vara definitiv. Detta torde —- med hänsyn till att här är fråga om tillstånd till det sökta företaget i dess helhet — vara så självklart, att ett särskilt påpekande därav i lagtexten är onödigt. Uppskov bör kunna äga rum på viss tid eller tills vidare. När viss anståndstid bestämts, bör denna sedermera kunna förlängas, om slutligt avgörande av den uppskjutna frågan ännu ej kan ske. Det synes icke erforderligt att tynga lagtexten med närmare anvisningar i dessa hänseenden, utan det bör vara domstolens sak att i varje särskilt fall anpassa förfarandet efter vad omständigheterna påkalla. Däremot bör i lagtexten intagas en uttrycklig erinran om att slutligt avgörande av målet i den uppskjutna delen skall äga rum så snart ske kan. Vid avfattningen av stadgandet torde vidare böra angivas att uppskovsrätten innebär en avvikelse från vad som finnes stadgat i 11 kap. 62 §. Såsom jag redan förut antytt kan förfarandet med uppskov med svårbe­ dömda frågor tillämpas ej blott vid medgivande till företaget i dess helhet utan jämväl i samband med att särskilt byggnadslov gives. Av mycket väsentlig betydelse är att garantier skapas för att ett uppskov med den slutliga prövningen av viss ersättningsfråga icke länder till för­ fång för vederbörande sakägare. Enligt de sakkunnigas förslag skall vatten­ domstolen i samband med uppskovsbeslutet bestämma ersättning för för­ lust, skada eller intrång av mera kännbar beskaffenhet som kan antagas uppkomma under uppskovstiden — i förslaget benämnd prövotiden — samt i övrigt meddela de bestämmelser, som till förekommande av obilliga verk­ ningar må finnas påkallade för samma tid. Ersättning som avser prövotiden skall enligt förslaget hållas åtskild från vad som fastställes vid det slutliga avgörandet. Sålunda skall viss gottgörelse — eventuellt föregången av pro­ visorisk ersättning — fastställas för skada under prövotiden, och sedermera skall vid det slutliga avgörandet särskild ersättning bestämmas för fram­ tiden. Beträffande ersättning för prövotiden skall enligt förslaget endast vissa särskilt angivna regler i vattenlagens ersättningskapitel (9 kap.) äga tillämpning. Mot de sakkunnigas förslag i denna del synes med visst fog kunna an­ märkas, att domstolens möjligheter att anpassa föreskrifterna efter skif­ tande förhållanden vid genomförande av förslaget bleve mera begränsade

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 51

än som kan anses erforderligt. För att domstolen skall få större frihet att anpassa föreskrifterna efter skadeverkningarnas natur och omfattning torde man böra eftergiva kravet på en sträng åtskillnad mellan ersättning för uppskovstiden och ersättning som slutligen fastställes för framtiden. I fall då tillfällig reglering efterföljes av definitiv reglering anses det visserligen ej tillåtet att sammanblanda ersättningarna för de olika regleringarna på så sätt, att ersättning som fastställts i samband med den tillfälliga regleringen avräknas å ersättning till följd av den definitiva regleringen. De skäl som åberopats mot en dylik sammanblandning1 kunna dock ej anses i lika grad tillämpliga då såsom här är fråga om olika skeden i utövningen av ett och samma regleringstillstånd, vilket redan från början meddelats för all fram­ tid. Det gäller här allenast att hålla sakägaren skadeslös i avbidan på ett definitivt beslut i ersättningsfrågan. Det förfaringssätt som de sakkunniga tänkt sig synes därför kunna förenklas på så sätt, att all ersättning, som be­ stämmes före den slutliga prövningen av viss ersättningsfråga, anses såsom ett provisorium i avvaktan på det slutliga avgörandet. Efter uppskovstidens slut har domstolen då att tillse att den slutligen bestämda ersättningen inne­ fattar gottgörelse såväl för uppskovstiden som för all framtid, med avräk­ ning av vad som utgått såsom provisorium. Det torde ej behöva fordras att provisorisk ersättning fastställes i varje fall då skada med någon sannolikhet kan antagas uppkomma. Ej sällan tor­ de skadan kunna beräknas bli av så begränsad omfattning, att det ej bere­ der den skadelidande större olägenhet att vänta någon tid. Föreskrivande av provisorisk ersättning eller eljest provisoriska åtgärder till skydd för den skadelidande synes därför böra göras obligatoriskt blott såvitt angår skada, förlust eller intrång, som kan antagas bli av mera kännbar beskaffenhet. I vissa fall, då vattendomstolen har att träffa det slutliga avgörandet i en ersättningsfråga, torde det ligga nära till hands att bestämma ersättningen för uppskovstiden i form av ranta på den engångsersättning som fastställes. Även provisorisk ersättning kan beräknas efter liknande grund. I vatten­ lagen finnes ej någon räntefot fastställd för kapitalisering av årliga skador, och jag har ej heller funnit lämpligt att nu föreslå särskilda bestämmelser om beräkning av räntegottgörelse för uppskovstid i här avsedda fall. För ungefärligen motsvarande situationer äro räntebestämmelser meddelade i 55 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation och 19 § lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar. Jag kan dock för egen del ej underlåta att giva uttryck åt den uppfattningen, att den i nämnda lagrum stadgade räntefoten sex procent för närvarande är för hög. Såsom de sakkunniga påpekat äro bestämmelserna i 9 kaj), vattenlagen om ersättning i huvudsak avfattade med tanke på det slutliga bestämman­ det av ersättning för all framtid. Med den ordning för bestämmande av er­ sättning i samband med uppskovsförfarandet som jag förordat synes det emellertid ej erforderligt att i lagtexten uttryckligen angiva vilka bestäm­

1 Se prop. 1943: 253 sid. 46-47.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

melser i nämnda kap. som skola gälla för provisorisk ersättning eller för ersättning som slutligen bestämmes för uppskovstiden. Denna fråga torde lösa sig tämligen lätt i tillämpningen. Några av de spörsmål som i detta sammanhang kunna uppkomma skola dock beröras. Därest uppskov befinnes nödvändigt beträffande fråga om ersättning för vattenkraft, t. ex. med anledning av osäkerhet rörande storleken av upp­ kommen fallförlust, möter ej hinder att bestämmelser om kraftöverföring meddelas att gälla allenast tills vidare i avbidan på närmare kännedom om företagets verkningar. Tydligt är att stadgandet i 9 kap. 47 § att ersättning i penningar med vissa närmare angivna undantag skall bestämmas att utgå på en gång icke lägger hinder i vägen för att efter omständigheterna bestämma provisorisk ersätt­ ning i årligt eller eljest periodiskt utgående belopp. Vad beträffar regeln i 9 kap. 48 § om förhöjning i vissa fall av ersättning utöver fulla värdet följer av den ståndpunkt jag intagit beträffande grun­ derna för beräkning av ersättning för uppskovstid att nämnda regel blir tillämplig å dylik ersättning. Oavsett vilka överväganden hos lagstiftaren som legat till grund för förhöjningsregeln bör i det fall, då fastställandet av den slutliga ersättningen uppskjutes några år, den skadelidande icke betagas rätten att tillgodonjuta förhöjning å den del av ersättningen som belöper å uppskovstiden. Bestämmelserna i 9 kap. 54 § om nedsättning av ersättning för skada och intrång innebära att allenast ersättning som utgår på en gång behöver ned­ sättas. Periodiska ersättningsbelopp behöva sålunda ej nedsättas. Om emel­ lertid provisorisk ersättning bestämmes så, att ersättningen är avsedd att täcka själva kapitalvärdet av skadan, bör nedsättning ske, därest inteckningshavare finnas och skadan icke för deras del bedömes vara väsentligen utan betydelse. I något yttrande har förordats en regel av den innebörden, att, därest provisorisk ersättning bestämmes till årligt belopp, det första årsbeloppet skall gäldas före genomförandet av företaget. Domstolen bör emellertid 'sid fastställande av årlig ersättning ha frihet att meddela föreskrifter om be­ talningstiden. Det torde ej vara utslutet att i vissa fall, då det gäller mindre ingripande skada eller intrång, ersättningen lämpligen kan provisoriskt be­ stämmas att årligen utgå i efterskott, varvid beloppet ej fixeras i ersättningsbeslutet utan beräknas i efterhand enligt grunder som angivas i be­ slutet. Beträffande detta spörsmål vill jag även hänvisa till vad som anföres i det avsnitt i det följande, som avser verkställighet av vattendomsto­ lens beslut. Vid det slutliga avgörandet bör ersättningen ej få bestämmas till lägre be­ lopp än som utgått eller skolat utgå på grund av provisoriska bestämmelser. En erinran härom torde böra upptagas i lagtexten. På sätt de sakkunniga föreslagit böra uppskovsbestämmelserna vidare kompletteras med ett stadgande om skyldighet för sökanden att ställa säker­

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 53

het dels för ersättning, som senare kan komma att utdömas, och dels för ersättning, som fastställts att utgå såsom provisorium och ej skall gäldas före genomförandet av företaget. Vattenöverdomstolen har förordat att tidsfristen för anmälan av oförut­ sedd skada i fall, då uppskov i viss del ägt rum i avbidan på erfarenheterna av företagets verkningar, skulle för hela företaget beräknas i anslutning till det slutliga avgörandet i den uppskjutna delen. Det synes mig dock ej kunna komma i fråga att förlänga tidsfristen beträffande hela företaget blott därför att uppskov skett på någon eller några enstaka punkter. I den mån oförutsedd skada uppkommer genom en åtgärd, som föreskrivits genom beslut först efter det egentliga tillståndet till företaget — t. ex. åtgärd i av­ seende å vattenhushållningen, som efter iakttagelser beträffande företagets verkningar befunnits erforderlig till skydd för fiske, flottning eller dylikt — ligger det i sakens natur att tidsfristen skall beräknas i anslutning till det sistnämnda beslutet. I tveksamma fall får fristen alltid räknas från denna senare tidpunkt; har den skadelidande haft skälig anledning antaga att den skada varom fråga är uppkommit på grund av den nya åtgärden, bör det för­ hållandet, att det vid närmare utredning visar sig att skadan härrör från någon tidigare föreskriven åtgärd, icke medföra rättsförlust för den skade­ lidande. De sakkunniga anmärka att bevisningsskyldigheten beträffande förutva­ rande förhållanden i vattendraget i sådana fall, då ersättning icke fastställes i samband med ett tillstånd, måste anses åvila sökanden. Denna grundsats har för ett likartat fall kommit till uttryck i 2 kap. 26 § vattenlagen, varest stadgas att, där byggnad i vatten verkställes utan föregående prövning av domstol, byggnadens ägare är bevisningsskyldig i avseende å de före bygg­ nadens tillkomst rådande förhållandena i vattnet. De sakkunnigas uttalan­ de har icke föranlett några erinringar i remissutlåtandena. Vattenöverdom­ stolen och kammarkollegiet ha emellertid ansett önskvärt med uttryckligt stadgande i ämnet, vilket enligt vattenöverdomstolens mening borde om­ fatta även det fall, att ersättningsanspråk väckes jämlikt 2 kap. 24 §. Det är tydligt att vederbörande sökande bör stå risken i bevisningshänseende, därest företaget igångsättes utan fullt tillförlitlig utredning angåen­ de verkningarna i visst hänseende av detsamma. Ehuru det anförda stadgan­ det i 2 kap. 26 § icke är direkt tillämpligt i förevarande fall, är det enligt min uppfattning icke behövligt med en särskild bestämmelse i ämnet.1 Up­ penbart är emellertid, att vattendomstolen vid meddelande av uppskovsbeslutet bör tillse att möjligheterna till erforderlig utredning i ersättningsfrå­ gan icke spolieras genom de arbeten eller åtgärder till vilka tillstånd lämnas. Huruvida den angivna principen om bevisningsskyldigheten bör gälla även i fall som avses i 2 kap. 24 § synes mig icke utan vidare klart, och jag är icke beredd att biträda vattenöverdomstolens förslag om upptagande av en

1 Jfr uttalande av föredragande departementschefen i prop. 1943: 253 s. 45—43.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

bestämmelse i detta hänseende. Denna fråga torde lämpligast få överlämnas till rättstillämpningen för bedömande.

Vad de sakkunniga föreslagit angående möjlighet att innan parts talan blivit slutligen prövad tillerkänna honom ersättning för rätte­ gångskostnad har ej föranlett någon erinran i remissyttrandena. En föreskrift härom torde böra upptagas i lagen.

De sakkunniga anmärka att genom omarbetningen av nuvarande It kap. 66 § första stycket möjligheten att i skilda utslag behandla mer eller mindre fristående delar av samma företag bleve utan direkt stöd i lagen. Emellertid är det tydligt att de föreslagna specialreglerna i vattenlagen ej böra utesluta en tillämpning av vad nya rättegångsbalken innehåller om uppdelning av mål i vissa fall. Stadgandet i 17 kap. 4 § rättegångsbalken ger vissa möjligheter att särskilt avgöra fristående delar av ett mål och torde på grundval av be­ stämmelsen i 11 kap. 1 § sista stycket vattenlagen i vissa fall kunna tilläm­ pas å ansökningsmål enligt sistnämnda lag. I 11 kap. 98 § vattenlagen stadgas, med anknytning till 17 kap. 1 § rätte­ gångsbalken, att benämningen dom skall förbehållas vattendomstols avgö­ rande av saken, medan andra avgöranden träffas genom beslut. Termino­ logien har betydelse med hänsyn till fullföljdsförfarandet. Det är tydligt att sådana delavgöranden varom nu är fråga regelmässigt innefatta ett avgö­ rande i sak. Lämpligt torde vara att för sådana avgöranden använda beteck­ ningen deldom. Är det däremot icke fråga om ett materiellt ställningstagan­ de, bör avgörandet betecknas såsom beslut. Vattenöverdomstolen har föreslagit införande av en särskild bestämmelse angående fullföljdsrätt för den händelse vattendomstolen underlåter att ut­ tala sig med anledning av framställd begäran om meddelande av deldom. Tydligt är att vattendomstolen helst bör i särskilt avgörande lämna besked med anledning av dylik framställning. Om så emellertid ej sker och sökan­ den i stället under hand erhåller besked att deldom ej kommer att medde­ las, lärer ändock möjlighet stå öppen för sökanden att anföra besvär enligt 49 kap. 6 § rättegångsbalken (jfrd med 11 kap. 1 § sista stycket vattenlagen). För tillämpligheten av berörda stadgande i rättegångsbalken torde nämligen ej med nödvändighet förutsättas att ett formellt beslut blivit meddelat. Nå­ got särskilt stadgande i det av vattenöverdomstolen angivna hänseendet sy­ nes därför ej behövligt.

De av mig i enlighet med det anförda tillstyrkta lagreglerna beträffande byggnadslov, uppskov med svårbedömda frågor och delavgörande angående rättegångskostnad — vilka samtliga innebära undantag från grundsatsen att alla frågor skola avgöras i ett sammanhang — ha i det framlagda lagförsla­ get upptagits ill kap. 66 § vattenlagen, som för ändmålet uppdelats i fyra särskilda moment. 1 mom. upptager föreskrifterna om meddelande av sär­

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 55

skilt bygnadslov. I 2 mom. ha, i fyra särskilda stycken, införts bestämmel­ serna om uppskov med frågor om ersättning m. m. 3 mom. motsvarar nu­ varande andra stycket av paragrafen, och i k mom. ha de nya bestämmel­ serna om delavgörande beträffande rättegångskostnad fått sin plats. Där­ jämte har 3 kap. 14 § jämkats i syfte att byggnadslov skall kunna utnyttjas i regleringsmål. Då de nya deldomsbestämmelserna komma att gälla ansökningsmål av alla slag, har en motsvarande jämkning vidtagits i 7 kap. 62 § och 8 kap. 49 §. En följdändring av redaktionell natur påkallas i 6 kap. 11 §.

Ansökningshandlingarnas innehåll (11 kap. 27 §).

Gällande bestämmelser. I 11 kap. 27 § vattenlagen stadgas beträffande olika slag av företag vad ansökan till vattendomstol skall innehålla och vil­ ken utredning som i varje särskilt fall skall åtfölja ansökningen. Beträf­ fande ansökan om tillstånd till sådant byggande i vatten, som faller under de allmänna bestämmelserna i 2 kap., föreskrives bl. a. att ansökningen skall vara åtföljd av de ritningar jämte beskrivning och andra handlingar samt innehålla de upplysningar, vilka erfordras för bedömande av det tillämnade företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar. Den eller de fastigheter, varå byggandet skall ske eller vilka företaget eljest angår, skola jämte vederbörande ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist uppgivas så fullständigt som möjligt. Om företaget ej är av större omfatt­ ning, skola även de ersättningsbelopp angivas som sökanden förmenar böra utgå. Dessa föreskrifter skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse bl. a. även i fråga om ansökan om tillstånd till vattenreglering. Om vattenrättsdomaren finner ansökningshandlingarna i något avseende ofullständiga, skall han enligt 11 kap. 29 § förelägga sökanden viss tid att komplettera dem, vid äventyr att ansökningen eljest förklaras förfallen. Om inkommen ansökan skall enligt 11 kap. 32 § utfärdas kungörelse, som bl. a. skall angiva viss tid för avgivande av erinringar mot ansökning­ en. 1 samband med kungörelsen skall, enligt 33 §, underrättelse avsändas till ägarna av de i ansökningen uppgivna fastigheterna och till kända nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres. Visar det sig sedermera, i samband med sådan sakkunnigutredning varom vattenrättsdomaren jämlikt 11 kap. 45 § äger förordna eller eljest, att företaget berör ytterligare fastigheter, skall vattenrättsdomaren enligt 11 kap. 47 § utfärda ny kungörelse och avsända kompletterande underrättelser.

De sakkunniga. De sakkunniga ha ägnat viss uppmärksamhet åt frågan om ansökningshandlingarnas innehåll, dock utan att föreslå någon ändring i gällande bestämmelser. Efter att ha erinrat om den i direktiven för de sak­ kunniga berörda tanken på en lättnad för sökanden i de bestämmelser, som 11 kap. 27 § upptager om ansökningshandlingarnas innehåll, uttala de sak­ kunniga följande.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Visserligen skulle en ändring i angiven riktning knappast innebära några större vådor ur rättssäkerhetens synpunkt. Målens behandling underlättas emellertid avsevärt genom att ansökningshandlingarna redan från början äro fullständiga. Det må också framhållas, att färdigställandet av den tek­ niska utredning (ritningar, arbetsbeskrivningar m. in.), som under alla omständigheter måste bifogas en ansökan rörande ett större kraftverkseller regleringsföretag, i allmänhet kräver ganska lång tid. Det bör i regel vara möjligt att under denna tid även verkställa den ytterligare utredning, som angives i It kap. 27 §, d. v. s. införskaffa fullständiga uppgifter om be­ rörda fastigheter och deras ägare m. in. Lagens fordringar i detta hänseende torde därför —- om utredningsarbetena planeras på ett ändamålsenligt sätt i vanliga fall icke behöva förorsaka någon försening av ansökningens ingivande. Härjämte vilja de sakkunniga framhålla, att lagens bestämmelser icke torde böra tolkas alltför rigoröst. Är det t. ex. redan från början klart, att en viss fråga icke kommer att kunna avgöras samtidigt med att tillstånd till företaget meddelas utan måste uppskjutas i avbidan på erfarenhet av dess verkningar, torde ansökningen stundom utan olägenhet kunna upptagas till behandling även om fullständig uppgift icke lämnats å de fastigheter som i detta hänseende beröras av företaget. Bestämmelserna i 11 kap. 27 § böra enligt de sakkunnigas mening icke utgöra hinder därför och torde i praxis ej heller anses göra detta.

Yttrandena. Vad de sakkunniga anfört rörande ansökningshandlingarnas innehåll har föranlett uttalanden blott i ett par remissyttranden. Vattenöverdomstolcn finner vad de sakkunniga anfört vara välbetänkt. I anledning av uttalandet, att ansökningshandlingar stundom icke behövde innehålla full­ ständig uppgift å de fastigheter som berördes av företaget, framhåller vattenöverdomstolen emellertid, att det särskilt beträffande företag, vilkas snabba genomförande vore av sådan vikt att deldom angående byggnadslov påkallades, vore angeläget för bedömandet av tillåtlighetsfrågan, att samt­ liga berörda sakägare finge tillfälle att avgiva erinringar mot företaget. Det torde därför i sådana fall vara ofrånkomligt, att ansökningshandlingarna innehölle uppgift å alla såväl uppströms som nedströms anläggningsplatsen belägna fastigheter som berördes av företaget. Vattenfallsstyrelsen ifråga­ sätter, om icke ill kap. 27 § vattenlagen borde direkt utsägas att, när del­ dom begärdes, kungörelse av ansökan skulle ske, om förebragt utredning vore till fyllest för bedömning av företagets tillåtlighet och ställningstagande till frågan om begärt byggnadslov. Samma önskemål uttalas av vatten kraft­ föreningen.

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga anser jag att de nuvaran­ de bestämmelserna om ansökningshandlingarnas innehåll kunna bibehållas oförändrade. Kravet på att samtliga berörda fastigheter och sakägare skola uppgivas innan kungörelse sker bör alltså i princip upprätthållas. I vissa fall kan emellertid fullständig utredning i sådant hänseende förebringas först efter undersökningar, som förutsättas skola äga rum jämsides med hand­ läggningen av målet vid vattendomstolen. Det är tydligt att det då under­ stundom kan bli nödvändigt att i vass mån eftergiva kravet på att varje

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 57

enskild sakägare skall redovisas i ansökningshandlingarna och i stället lämna vissa sakägare underrättelse enligt 11 kap. 47 §. Med anledning av vad vattenöverdomstolen anfört må framhållas att sak­ ägare, som på grund av att det ny.ssnämnda förfarandet undantagsvis tilllämpas icke omedelbart tillställas personlig underrättelse om ansökningen, i regel ändock torde erhålla kännedom om målets anhängiggörande vid vattendomstolen och de huvudsakliga verkningarna av företaget. Genom kungörelserna i ortspressen och de meddelanden, som eljest då det gäller större kraftverksprojekt lämnas i pressen eller annorledes, sprides i all­ mänhet kännedom om företaget i orten. Jag vill i detta sammanhang även hänvisa till vad i avd. IV anföres beträffande förberedande av större före­ tag.

Vattenrättsdomarens befogenhet att medgiva provisoriska åtgärder

(11 kap. 16 §).

Gällande bestämmelser m. m. Enligt It kap. 46 § vattenlagen har vattenrättsdomaren i vissa slags mål möjlighet att, såframt sökanden anhåller därom och ärendet finnes brådskande, medgiva vidtagande av erforderliga provisoriska åtgärder. Om sådan åtgärd omfattar vidlyftigare arbete eller avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt därav är att befara, får dock sådant förordnande av vattenrättsdomaren lämnas endast om sökanden hos länsstyrelsen ställer pant eller borgen för skadestånd, som han kan bli skyldig att utgiva till följd av arbetet i fråga. Vattenrättsdomarens beslut skall utan hinder av däröver anförda besvär lända till efterrättelse, om ej vattendomstolen eller vattenöverdomstolen annorlunda förordnar. I vattenlagens ursprungliga lydelse saknades motsvarighet till bestäm­ melserna i förevarande paragraf. Genom lag den 19 juni 1919 infördes emellertid i paragrafen stadgande, att vattenrättsdomaren under de i lag­ rummet angivna förutsättningarna ägde medgiva vidtagande av erforder­ liga provisoriska åtgärder. Denna befogenhet var dock begränsad till vissa mål rörande anläggning eller åtgärd för befintlig allmän flottleds utvidgan­ de eller förbättrande eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hus­ hållningen med vatten eller annat för flottningens underlättande eller om bestämmelser rörande virkesbarkning eller fiskeavgift. Såsom grund för stadgandet anfördes i motiveringen, att under pågående flottning i allmän flottled understundom kunde inträffa, att vissa byggnadsåtgärder måste vidtagas så skyndsamt, att man icke kunde avvakta vattendomstolens slut­ liga beslut över gjord ansökan om tillstånd till åtgärdens vidtagande. Detta gällde särskilt i fråga om byggnader, som tarvades till förebyggande av ska­ da å annans egendom, men även beträffande andra anläggningar kunde ett skyndsamt utförande vara nödigt t. ex. till undvikande av flottningens för­ senande och därav orsakade förluster. I den mån allmän eller enskild rätt

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

förnärmades av byggnaden, vore det icke tillåtet att utföra arbete därför utan vattendomstolens tillstånd, vid äventyr att ansvar eljest kunde ådömas anläggaren. I trängande fall måste det därför givas möjlighet att, re­ dan innan ansökningen prövats, få vidtaga nödiga byggnadsåtgärder. Genom senare ändringar i vattenlagen ha paragrafens bestämmelser gjorts tillämpliga jämväl å vissa andra mål. Sålunda utsträcktes bestämmelserna dels, enligt lag den It juni 1920, till mål om inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller om nya eller ändrade föreskrifter rö­ rande hushållningen med vattnet eller annat för sjöfartens underlättande eller till förebyggande eller minskande av skada eller om godkännande av anläggning eller åtgärd för allmän farled, dels, enligt lag den 5 maj 1939, till mål rörande huruvida och under vilka villkor vattentäkt må anläggas eller nyttjas, dels ock, enligt lag den 20 juni 1941, till mål rörande företag, som avses i 8 kap. vattenlagen, d. v. s. företrädesvis företag för avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten. Genom ändring av 11 kap. 17 § enligt lag den 10 mars 1944 kom 46 § att erhålla tillämpning även å vissa mål rörande vattenavlednings- eller invallningsföretag. Såsom grund för den år 1920 verkställda ändringen framhölls i motiven, att de skäl, som föranlett, att vattenrättsdomaren beträffande arbeten för allmän flottled tillagts befogenhet att lämna provisoriskt medgivande till dylikt arbete, syntes äga giltighet jämväl i fråga om arbeten för allmän farleds räkning. Vid genomförande av 1939 års ändring åberopades, att behov kunde föreligga att medgiva vidtagande av provisoriska åtgärder för tillgodogörande av grundvatten, och såsom motiv för den år 1941 verkställda utvidgningen an­ fördes, att den enligt paragrafen förefintliga möjligheten att medgiva vid­ tagande av provisoriska åtgärder borde stå öppen även i mål rörande före­ tag, som avses i 8 kap. vattenlagen. Av det anförda framgår, att vattenrättsdomarens befogenhet att medgi­ va provisoriska åtgärder för närvarande är begränsad till vissa grupper av mål, som i allmänhet angå mindre omfattande arbeten än t. ex. vatten­ kraftanläggningar och vattenregleringar, samt att befogenheten åtminstone till en början främst avsåg åtgärder till förekommande eller minskande av skador. Det må emellertid anmärkas, att 1939 år.s lag om tillfällig vattenreglering upptager en ytterligare utvidgning av tillämpligheten av stadgan­ det i 11 kap. 46 § vattenlagen. I 13 § första stycket i 1939 års lag stadgas sålunda att sådan befogenhet, som i 11 kap. 46 § vattenlagen tillerkänts vattenrättsdomaren för där angivna fall, skall tillkomma honom jämväl i fråga om tillfällig vattenreglering. Ehuru 11 kap. 46 § icke är tillämp­ ligt i mål om vattenreglering enligt vattenlagen, kan vattenrättsdomaren sålunda, därest tillstånd till utövande av vattenreglering begärts med åberopande av 1939 års lag, i brådskande fall lämna medgivande till pro­ visoriska åtgärder.

Eu utvidgning av 11 kap. 46 § vattenlagen till att gälla alla slags ansökningsmål förordades av processlagberedningen i dess förslag om ändring i

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 59

vissa delar av vattenlagen för lagens anpassning till nya rättegångsbalkens bestämmelser. Beredningen uttalade att sådana provisoriska åtgärder som stadgandet avsåge till sitt syfte mycket nära överensstämde med de handräckningsåtgärder som behandlades i 15 kap. 3 § nya rättegångsbalken. Genom hänvisningen till rättegångsbalken (11 kap. 1 § vattenlagen) syntes visserligen — yttrade beredningen vidare — stadgandena i 15 kap. nya rättegångsbalken i tillämpliga delar komma att gälla även vattenmål, men då det kunde förefalla ovisst, i vilken utsträckning bestämmelserna i sist­ nämnda kap. kunde anses tillämpliga på vattenmål, syntes ifrågavarande paragraf i vattenlagen böra bibehållas. Utvidgningen av stadgandets tilllämplighetsoinråde motiverades ej närmare av beredningen; det framhölls endast att begränsningen till vissa angivna företag förefölle mindre ända­ målsenlig och att behov syntes föreligga att utsträcka stadgandet att avse vattenmål i allmänhet.1 Lagrådet fann emellertid vid granskning av bered­ ningens förslag utvidgningen ägnad att väcka betänkligheter, i det att vattenrättsdomaren genom densamma skulle erhålla möjlighet att i alla mål, hur omfattande företag de än avsåge, medgiva provisoriska åtgärder obero­ ende av dessas beskaffenhet, om blott ärendet vore brådskande. Detta inne­ burs att provisoriska åtgärder i vattenmål skulle kunna vidtagas i avsevärt större utsträckning än som enligt 15 kap. 3 § nya rättegångsbalken medgåves i vanliga tvistemål. Om det ansåges behövligt att vattenrättsdomaren erhölle möjlighet att i större utsträckning än hittills medgiva provisoriska åt­ gärder, borde i lagen närmare angivas, under vilka förutsättningar dylikt medgivande finge lämnas. I annat fall förelåge fara för åsidosättande av den till grund för vattenlagen liggande principen att företag, som där avsåges, ej finge igångsättas innan vattendomstolen efter avvägning av de mot varandra stående intressena lämnat tillstånd därtill. Då jag den 1 mars 1946 anmälde lagrådets utlåtande i statsrådet (prop. 1946: 133), uttalade jag att stadgandet i 11 kap. 46 § finge anses innebära att, när vidtagande av en i paragrafen avsedd åtgärd vore så brådskande att sammanträde med vattendomstolen ej lämpligen kunde avvaktas, vatten­ rättsdomaren ägde meddela tillstånd till åtgärden, ehuru frågan däro7n el­ jest tillkomme vattendomstolen. Huruvida åtgärden som sådan borde tillå­ tas, vore — oavsett om prövningen ankoinme på vattenrättsdomaren eller ■vattendomstolen — beroende av de bestämmelser som vattenlagen i övrigt innehölle. Med hänsyn härtill och då vattendomstolen alltid hade att pröva, huruvida förordnande som meddelats enligt ifrågavarande paragraf skulle äga bestånd, fann jag visserligen de av lagrådet uttalade betänkligheterna mot den föreslagna utvidgningen av paragrafens tillämplighetsområde icke vara i allo grundade, men jag ansåg dock icke lämpligt att utan närmare utredning taga slutlig ståndpunkt till frågan om eu omarbetning av para­ grafen. .lag framhöll i samband därmed att lagrummet komme att bli före­ mål för överväganden vid den åt vattenlagssakkunniga anförtrodda utred­

1 SOU 1944: 9 och 10, motiven sid 231.

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

ningen. Någon ändrad lydelse av 11 kap. 46 § upptogs därför icke i det förslag till lag om ändring i vattenlagen som i propositionen förelädes riks­ dagen och som — bortsett från en av riksdagen företagen mindre jämkning som i detta sammanhang är utan intresse — var likalydande med den lag i ämnet som sedermera utfärdades den 20 december 1946.

De sakkunniga. De sakkunniga ha för sin del intagit den ståndpunkten, att en sådan utvidgning av tillämplighetsområdet för 11 kap. 46 § som process­ lagberedningen föreslog icke vore tillrådlig. Till utveckling av sin stånd­ punkt anföra de sakkunniga: Vad som främst ger anledning till betänkligheter är, att medgivande enligt 11 kap. 46 § kan lämnas så snart ansökningen inkommit, d. v. s. innan sed­ vanlig skriftväxling ägt rum och sammanträde hållits. Under skriftväxling­ en och vid sammanträdet framkomma ofta förslag till modifikationer eller skyddsåtgärder som vattendomstolen — och kanske även sökanden — fin­ ner lämpliga. Det kan exempelvis befinnas, att sänkningsgränsen vid en sjöreglering icke bör förläggas så lågt som sökanden i ansökningen begärt. Har nu vattenrättsdomaren lämnat sökanden tillstånd att såsom en »provi­ sorisk» åtgärd upptaga en sänkningskanal, avsedd att möjliggöra magasinets utnyttjande ned till den i ansökningen angivna sänkningsgränsen, kan det tänkas, att detta arbete — som kanske drager stora kostnader — hinner ut­ föras innan vattendomstolen får tillfälle att taga ståndpunkt till frågan om magasinsgränserna. Även om sökanden, formellt sett, utfört arbetet på egen ekonomisk risk, är det förklarligt, om vattendomstolen i ett sådant fall blir benägen att giva sökanden tillstånd till den sänkning för vilken kanalen är beräknad. Resultatet kan bli ett kraftigare ingrepp i de naturliga förhållan­ dena än vattendomstolen, om den varit helt obunden, skulle ha tillåtil. På liknande sätt kan det förhålla sig med skyddsåtgärder. En sådan åtgärd kan, om den föreskrives i efterhand, ställa sig oproportionerligt dyr i för­ hållande till nyttan därav, under det att den icke nämnvärt behövt fördyra arbetet, om den ingått i den ursprungliga arbetsplanen. Slutligen bör man. då man överväger lämpligheten av att utsträcka vattenrättsdomarens möj­ lighet att meddela provisoriska förordnanden, icke bortse från psykologiska faktorer. Om arbeten för ett ingripande företag igångsättas utan att ortsbe­ folkningen ens fått framföra sina synpunkter i de av lagen anvisade for­ merna, uppstår lätt misstro mot vattendomstolarnas vilja och förmåga att tillvarataga vederbörande sakägares intressen. Man kan invända, att det en­ dast är fråga om en befogenhet och icke om någon skyldighet för vattenrättsdomarna att medgiva provisoriska åtgärder och att de måste förut­ sättas begagna befogenheten med omdöme. Med hänsyn till den stora ar­ betsbelastningen vid vattendomstolarna måste det dock föreligga en frestel­ se att i större utsträckning än som är lämpligt utnyttja befogenheten till att för en tid tillfredsställa sökande som äro angelägna att få börja bygga. Emellertid ha de sakkunniga ansett påkallat att i ett speciellt avseende utvidga vattenrättsdomarens befogenheter enligt 11 kap. 46 §, nämligen be­ träffande åtgärder som sökande i vattenmål önskar vidtaga i syfte att före­ bygga eller avhjälpa skada eller olägenhet för annan. Till sådana åtgärder bör enligt de sakkunnigas mening vattenrättsdomaren, oavsett företagets art, i brådskande fall kunna lämna medgivande. De sakkunniga anföra när­ mare härom:

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 61

Eu lagändring på denna punkt är i viss mån en konsekvens av de före­ slagna bestämmelserna om rätt för vattendomstolen att meddela deldom i större utsträckning än som kan anses förenligt med den nuvarande avfatt­ ningen av 11 kap. 66 §. Sedan arbetet på en anläggning igångsatts med stöd av ett i deldom meddelat byggnadstillstånd, är det nämligen ofta ange­ läget för sökanden att få utföra även sådana arbeten, som verkställda un­ dersökningar visat vara erforderliga till förebyggande av skada, utan att behöva avvakta den slutliga domen i målet. Såsom exempel på dylika ar­ beten må nämnas grundförstärkning eller dränering till skydd för en bygg­ nad som eljest efter blivande uppdämning skulle bli utsatt för skador genom tjällyftning. Arbete kan i ett sådant fall behöva ske även på mark, som tillhör annan än byggnadens ägare, och denne markägare vill måhända icke tillåta arbetets utförande. Har vattendomstolen i avbidan på erfarenhet av ett företags verkningar uppskjutit fråga om åtgärder till motverkande av skada i visst hänseende, kunna liknande situationer inträda. Om exempelvis uppskovet avser virkesavläggningens ordnande, kan det snart nog — innan frågan i sin helhet är mogen att slutligt avgöras — visa sig behövligt att utan dröjsmål anordna vältplats å en fastighet, vars ägare icke frivilligt vill upplåta erforderlig mark. I fall, sådana som de nu nämnda, innebär det ofta en onödig omgång att hålla ett särskilt sammanträde med vattendomstolen, vilket ju kan vara synnerligen olägligt för domstolsarbetet i övrigt. Om det intresse som skall skyddas är av väsentligt högre valör än det som får vika och om sistnämnda intresse icke utsättes för större intrång än som är nödvän­ digt, bör vattenrättsdomaren kunna medgiva sökanden att utföra arbetena resp. att taga erforderlig mark i besittning. Fråga om ersättning för upp­ kommande intrång torde alltid böra prövas av vattendomstolen. Det synes icke vara lämpligt att låta vattenrättsdomaren ens preliminärt bestämma ersättningen. Om det arbete, som sökanden vill utföra, förorsakar intrång av den beskaffenhet, att det icke slcäligen bör kunna tålas utan att ersätt­ ning därför betalas på förhand, bör således vattenrättsdomaren icke meddela det begärda tillståndet utan liänskjuta frågan härom till vattendomstolen. Då det vore vanskligt att överblicka de olika situationer, i vilka brådskan­ de frågor om rätt att vidtaga skadeförebyggande åtgärder kunde uppkom­ ma, ha de sakkunniga ansett vattenrättsdomarens befogenhet att medgiva sådana åtgärder icke böra göras beroende av några speciella förutsättning­ ar i processucllt avseende. I det av de sakkunniga upprättade lagförslaget har därför — såsom ett särskilt stycke av 11 kap. 46 §, inskjutet mellan nu­ varande första och andra styckena — upptagits en allmän föreskrift av innehåll, att bestämmelserna i första stycket skola, såvitt angår åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet, äga tillämpning även i andra ansökningsmål än där sägs. En motsvarande bestämmelse för stämningsmål (jfr 2 kap. 14 och 45 §§ samt 11 kap. 17 § 29 och 36) har i de sakkunnigas förslag upptagits i 11 kap. 81 §.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag har föranlett uttalanden av vatlcnrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och vattenfallsstyrelsen. Båda dessa remissmyndigheter anse, att de sakkunniga i denna fråga intagit en alltför restriktiv hållning. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol framhåller sålunda, att de sakkunniga icke tillräckligt belyst betydelsen av att vattenrättsdomaren

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

kunde meddela beslut om provisoriska åtgärder. Han lämnar en utförlig redogörelse för ett vid Norrbygdens vattendomstol anhängigt mål (det s. k. Suorvamålet), vari åtskilliga sådana beslut meddelats. I anslutning till den­ na redogörelse framhåller vattenrättsdomaren att, om icke i ungefär den omfattning som i omförmälda och i övriga vid vattendomstolen anhängiga mål provisoriska beslut meddelats utan dessa frågor hänskjutits till vatten­ domstolen, detta skulle på ett synnerligen kännbart sätt och tämligen i onödan ha ökat den redan förut tyngande balansen vid domstolen och avse­ värt fördröjt behandlingen av brådskande mål. För den skull borde även efter upphävandet av 1939 års lag möjlighet finnas att snabbt meddela be­ slut. I regel borde dock parterna beredas tillfälle att utföra sin talan före beslutets meddelande. Vattenrättsdomaren borde också tillerkännas en allmän befogenhet att provisoriskt besluta om åtgärder till förebyggande av skada och om ersättning för skada. Härom anföres närmare: Om det ur rättssäkerhetens synpunkt anses betryggande, att ortsbefolk­ ningens skyldighet att tåla intrånget av ett kraftutbyggnadsföretag prövas summariskt av vattenrättsdomaren, synes det orimligt att hävda att detta prövningssätt icke skulle vara till fyllest när det gäller företagarens skyldig­ het att interimistiskt förebygga eller ersätta skada. Det ligger i sakens natur att beslut av vattenrättsdomaren om ersättning i de flesta fall blott avser en begränsad tidsperiod, ofta tämligen kort. Det må framhållas att vattenrättsdomarens verksamhet måste inriktas på ej endast att bereda väg för före­ tagsamheten utan även och i lika mån att sörja för rättsskydd åt de skade­ lidande. Skall vattenrättsdomaren kunna med provisoriska beslut hjälpa en företagare som kommit i svårigheter, måste han också på samma sätt kunna hjälpa en sakägare som genom företagarens åtgärder råkar i trångmål. I samband med 1943 års ändringar i 1939 års lag framhöll departementsche­ fen bl. a.: »Om vattenreglering medgives genom ett summariskt förfarande måste den som erhållit tillståndet också finna sig i alt även ersättningsfrå­ gorna kunna komma att preliminärt bedömas på ett summariskt sätt.»1 Med hänsyn till detta yttrande och den stora benägenhet som eljest fram­ trätt att legalisera även de mest långtgående avvikelser från lagstiftarnas ursprungliga avsikt med 1939 års lag synes tendensen till restriktioner en­ bart i fråga om ersättningsbeslut anmärkningsvärd. Att provisoriskt ersättningsbeslut kan meddelas av domaren i avbidan på rättens beslut är ingen­ ting nytt. Denna regel är lagfäst t. ex. inom familjerättens område.----------- Man må även uppmärksamma vattenrättsdomarens befattning med ären­ den som behandlas enligt §§ 7 och 8 i kungörelsen den 11 juni 1920 angåen­ de indrivningen och användningen av vissa enligt vattenlagen utgående av­ gifter.

Vattenrättsdomaren anser det angeläget att beslut snabbt kunde meddelas, om skyddsåtgärd påkallades av en sakägare, som eljest drabbades av skada, eller om åtgärden — oavsett något yrkande — funnes behövlig t. ex. vid undersökning verkställd av vattenrättsingenjör. Ehuru det syntes ovisst om de sakkunniga velat förorda en sådan tillämpning, mötte den icke hinder av den lagtext som föreslagits. Huruvida en skadefråga borde ordnas genom åtgärder till skadans förebyggande eller genom ersättning borde icke i och

1 Prop. 1943: 253 sid. 47.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 63

för sig tillmätas någon större betydelse vid bedömande av behovet av snabbt beslut. Ersättningar bestämdes ofta just till det belopp som motsvarade sakägarens kostnader för åtgärder till skadas förebyggande. Hade man ej möjlighet att i efterhand snabbt ordna brådskande ersättningsfrågor, nöd­ gades man i stället göra förhandsprövningen av ersättningsfrågor mera omfattande. Detta vore icke ägnat att påskynda ett snabbt avgörande av tillståndsfrågor. Vattenfallsstyrelsen anför att vid genomförande av de sakkunnigas för­ slag vattenrättsdomare komme att, i och med upphävande av 1939 års lag. vara betagen befogenheten att provisoriskt besluta om regleringsåtgärder. Vattenfallsstyrelsen ansåge de sakkunnigas betänkligheter i detta hänseende överdrivna. Det torde icke vara att befara att en vattenrättsdomare på grund av dylik befogenhet skulle giva tillstånd till åtgärder, som kunde tänkas nämnvärt inverka på annans rätt eller medföra, att betydande kostnader nedlades på anläggningar, vilkas tillåtlighet vid beslutets fattande vore oviss. Betydelsen av att möjlighet till snabba beslut i regleringsfrågor bibehölles vore även under normala förhållanden på kraftförsörjningsområdet stor. Situationer kunde uppkomma, då betydande ekonomiska förluster bleve en oundviklig följd av den tidspillan, som t. ex. ett hänskjutande till vatten­ domstol av frågor om tillfälliga avvikelser från gällande tappningsbestämmelser skulle medföra. Starka skäl talade därför för att sådan befogenhet tillädes vattenrättsdomare, och tillräcklig garanti mot ett missbruk av denna borde ligga i vattenlagens bestämmelse om att rådgörande med vattenrättsingenjörerna skulle ske, när frågans beskaffenhet påfordrade detta.

Departementschefen. En av de mera betydelsefulla avvikelser från vatten­ lagens stadganden som medgivas enligt 1939 års lag om tillfällig vatten­ reglering innefattas i bestämmelsen i 13 § första stycket, varigenom vattenrättsdomaren tillerkänts befogenhet att i mål om tillfällig vattenreglering förordna om provisoriska åtgärder. Denna möjlighet har i praxis kommit till vidsträckt användning. I ett mycket stort antal av de fall, då vattendom­ stol meddelat tillstånd till tillfällig vattenreglering, har tillståndet föregåtts av ett provisoriskt medgivande av vattenrättsdomaren. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har frågan om en ut­ vidgning — utanför krislagstiftningens ram — av vattenrättsdomarens be­ fogenhet att förordna om provisoriska åtgärder nyligen, i samband med nya rättegångsbalkens genomförande, varit aktuell. Frågan blev då, med anledning av erinringar från lagrådet, uppskjuten för förnyat övervägande. De sakkunniga ha nu stannat för att föreslå endast en begränsad utvidgning av befogenheten, nämligen såvitt angår åtgärder med syfte att förebygga eller avhjälpa skada eller olägenhet. Denna ståndpunkt har kritiserats av vatten­ rättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och vattenfallsstyrelsen, vilka ansett att vattenrättsdomaren borde få mera vittgående befogenheter. Den stora omfattning i vilken provisoriska medgivanden av vattenrätts­ domare lämnats enligt 1939 års lag visar, att den vattenrättsdomaren i

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

nämnda lag tillerkända befogenheten varit av ej oväsentlig betydelse. Be­ tydelsen av institutet har särskilt understrukits i det av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol avgivna remissyttrandet. Å andra sidan kan man av de gjorda erfarenheterna sluta sig till att frestelsen ligger nära att utnyttja befogenheten alltför mycket. Understundom har mycket lång tid, ett eller flera år, förflutit mellan tidpunkten för det provisoriska medgi­ vandet och vattendomstolens beslut över ansökningen, något som uppen­ barligen ej kan anses förenligt med den tanke som ligger bakom institutet. Det kan ej förnekas att de av lagrådet i dess yttrande över processlagbe­ redningens förslag uttalade farhågorna ha ett visst fog för sig. Den fara för missbruk som finnes kan givetvis i någon mån förebyggas genom sär­ skilda restriktioner. Men även andra skäl tala för den ståndpunkt som nu intagits av de sakkunniga. Det måste medgivas att det är mindre tillta­ lande att åtgärder, som kunna innebära djupt ingripande verkningar för bygden, eller omfattande förberedelser för dylika åtgärder kunna medgivas av domstolens ordförande, låt vara att domstolen sedermera icke är for­ mellt bunden av det beslut ordföranden meddelar. Jag är väl medveten om att det understundom kan inträffa situationer, då det för kraftförsörjningens tillgodoseende vore önskvärt med en allde­ les särskilt snabb domstolsbehandling och möjligheter till vidtagande av provisoriska åtgärder. Dylika situationer torde emellertid kunna i görlig mån undvikas, om vid planeringen av kraftutbyggnadsverksamheten i lan­ det — såväl den kortsiktiga planeringen som planläggningen på längre sikt — vederbörlig hänsyn tages till de krav vilka måste ställas i fråga om den rättsliga behandlingen av kraftanläggningar och vattenregleringar. Det är alldeles nödvändigt att även dessa krav bli beaktade. De svårigheter att ge­ nomföra en snabb behandling, vilka understundom kunna uppkomma till följd av vattendomstolarnas arbetssätt och förekomsten vid desamma av andra krävande mål, torde numera lättare kunna bemästras sedan en viss förstärkning av domstolsorganisationen genomförts. Jag har sålunda, efter de närmare överväganden i frågan som nu ägt rum, ansett mig böra avstyrka införande av en generell befogenhet för vattenrättsdomare att medgiva provisoriska åtgärder. Däremot måste det anses välbetänkt att såsom de sakkunniga föreslagit giva vattenrättsdomare möj­ lighet att efter framställning av sökande tillstädja vidtagande av proviso­ riska åtgärder avseende skydd mot skada eller olägenhet. Vattenrättsdoma­ ren i Norrbygdens vattendomstol har givit uttryck åt den uppfattningen att den av de sakkunniga föreslagna avfattningen av lagtexten icke lägger hin­ der i vägen för att beslut av vattenrättsdomaren meddelas, då åtgärd på­ kallas av en sakägare, som annars skulle drabbas av skada, eller då åtgärd eljest finnes behövlig. Denna åsikt kan jag emellertid ej dela. I första styc­ ket av 11 kap. 46 §, vartill det föreslagna nya andra stycket hänvisar, stad­ gas uttryckligen att framställning om provisoriskt medgivande skall göras av sökanden. Såsom de sakkunniga framhålla är det väsentliga syftet med den föreslagna utvidgningen att bereda möjlighet till ianspråktagande av an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 65

nans mark, där sådant påkallas för skyddsåtgärd, som sökanden önskar vidtaga. Det kan ej anses påkallat att befogenheten utsträckes på sätt vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol ansett önskvärt. Att tiller­ känna domstolens ordförande generell befogenhet att föreskriva skyddsåt­ gärder och även — såsom samme vattenrättsdomare ifrågasätter — utdöma provisoriska ersättningar skulle enligt min mening föra alltför långt. Vad angår ersättning för intrång på grund av provisoriskt medgiven skyddsåt­ gärd bör dylik ersättningsfråga, på sätt de sakkunniga anföra, alltid prö­ vas av vattendomstolen. I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag har jag alltså upptagit ett tillägg till 11 kap. 46 §, inskjutet såsom ett andra stycke och av innehåll, att bestämmelserna i paragrafens första stycke skola, såvitt angår åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet, äga tillämpning även i andra ansökningsmål än där sägs. Genom ett motsvarande tillägg till 11 kap. 81 § kommer regeln att gälla även för vissa stämningsmål. Det må framhållas att jag med det nu anförda icke tagit ställning till frå­ gan i vad mån den befogenhet, som i 13 § första stycket i 1939 års lag till­ erkänts vattenrättsdomaren, innesluter jämväl rätt att föreskriva vidtagan­ de av skyddsåtgärder och utdöma provisoriska ersättningsbelopp. Bedö­ mandet av denna fråga torde såsom hittills få ankomma på rättstillämp­ ningen.

Verkställighet (11 kap. 67 §).

Gällande bestämmelser. Enligt 11 kap. 67 § vattenlagen äger vattendomsto­ len, när skäl därtill äro, förordna att dess beslut må verkställas utan hinder av att det icke äger laga kraft. Det är att märka att ett sådant förordnande icke befriar sökanden från iakttagandet av den i 9 kap. 66 § meddelade föreskriften att engångsersättning, som bestämts i samband med att till­ stånd meddelats till visst företag, skall gäldas innan någon åtgärd, som be­ rör ersättningstagarens intressen, får vidtagas. Vidare gäller enligt 11 kap. 67 §, att — innan medgivet arbete må utföras eller eljest åtgärd vidtagas, som berör annans intressen — säkerhet skall ställas för den ersättning i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden att utgiva utöver vad vat­ tendomstolen i sådant avseende bestämt, ävensom för det skadestånd, som han kan bil skyldig att gälda, om vattendomstolens beslut eljest ändras. Högi c lätt, \arest talan full följ cs mot det beslut verkställighctsförordnandet avser, äger förordna om inhibition. Bestämmelserna i 11 kap. 67 § om omedelbar verkställighet torde närmast avse utnyttjande av ett av vattendomstolen givet tillstånd till visst företag. Under ordalagen inbegripes dock även verkställighet av ett beslut, varigenom någon förpliktats till eu viss prestation. Härvid är att mål ka att lagiummet, som avser ansökningsinal, pa grund av hänvisning i 11 kap. 81 § äger motsvarande tillämpning i stämningsmål, liksom enligt 92 § i besvärs- och underställningsmål. Den i 11 kap. 67 § meddelade före- 5 Bihang till riksdagens protokoll 19.r>2. 1 samt. Nr 52.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

skriften om ställande av säkerhet synes vara avfattad närmast med tanke på utnyttjande av ett givet tillstånd men torde gälla även för det fall att vattendomstolen förordnat om omedelbar verkställighet av en dom å viss prestation. Rättegångsbalkens bestämmelser torde icke medföra någon mera vitt­ gående möjlighet att verkställa vattendomstols dom än som följer av vatten­ lagens nu gällande bestämmelser. Enligt 17 kap. 14 § rättegångsbalken har domstol en generell befogenhet att, när skäl äro därtill, förordna att dom må verkställas utan hinder därav att den icke äger laga kraft. Verkställighet av underrätts dom på grund av ett enligt nämnda lagrum meddelat för­ ordnande förutsätter emellertid att den vinnande ställer pant eller borgen för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig om domen ändras (42 § andra stycket utsökningslagen). Beträffande domar, genom vilka betal­ ningsskyldighet ålägges någon, må här erinras om stadgandet i 39 § utsök­ ningslagen, enligt vilket utmätning — men ej försäljning av det utmätta (jfr 40 §) —- kan ske redan innan domen vunnit laga kraft, varvid dock den tappande kan förhindra utmätning genom att ställa säkerhet för betal­ ningen och för den skada som genom dröjsmålet vållas borgenären.

De sakkunniga. De sakkunniga uttala, att en efter företagets utförande med­ delad dom i en fråga, som uppskjutits jämlikt de föreslagna reglerna om uppskov med svårbedömda frågor, i vissa fall borde kunna omedelbart verk­ ställas enligt de regler som gälla för lagakraftvunna domar eller alltså utan att säkerhet för skada genom verkställigheten behöver ställas. Enligt de sakkunnigas mening inrymmes icke en sådan möjlighet i stadgandet i 11 kap. 67 §. De sakkunniga föreslå att vattendomstolen får möjlighet att, i den mån den finner det lämpligt, förordna att dess dom i den uppskjutna frågan skall omedelbart gå i verkställighet som om den vunnit laga kraft. Regeln skulle gälla antingen det vore fråga om ersättning för skada under uppskovstiden eller om ersättning som slutligen bestämdes lör skada under all framtid, och den skulle även bli tillämplig vid åläggande för sökanden att utföra skadeförebyggande åtgärder. De sakkunniga framhålla att vattendomstolen, därest den icke begagnade sig av den föreslagna befogenheten, givetvis ägde meddela de föreskrifter som kunde finnas påkallade för tillgodoseende av skadelidandes intressen intill dess domen vunnit laga kraft. Bestämmelser, som i sådant hänseende gällt under prövotiden, kunde exempelvis lämpligen erhålla fortsatt giltig­ het till dess lagakraftägande dom förelåge. I detta sammanhang ha de sakkunniga upptagit frågan om verkställig­ heten av beslut, varigenom vattendomstolen, i fall då uppskov med av­ görandet av svårbedömd ersättningsfråga medgivits, för uppskovstiden eller del därav föreskriver årlig (eller på annat sätt periodiskt bestämd) ersätt­ ning. Härom ha sakkunniga yttrat, att om sådan föreskrift meddelades redan i samband med tillstånd till företaget, det låge i sakens natur att sökanden, i och med att han toge tillståndet i anspråk, måste rätta sig efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 67

därför stadgade villkor och alltså bleve skyldig att betala ersättning i enlig­ het med vattendomstolens beslut så länge detta icke ändrats i högre instans. Beträffande åter ett under uppskovstiden — alltså efter företagets utföran­ de — meddelat beslut, varigenom vattendomstolen för återstoden av prövotiden utdömde en årlig ersättning eller höjde en förut bestämd sådan, torde det icke kunna göras gällande att beslutet, även om det icke vunnit laga kraft, enligt sakens natur skulle kunna verkställas som om det vore Iagakraftägande, allteftersom ersättningsbeloppen förfölle. Den av de sakkun­ niga förordade befogenheten för vattendomstolen att förordna om dylik verkställighet beträffande ersättningsbeslut, som meddelades efter det före­ taget utförts, skulle emellertid avse även detta fall. I samband med de verkställighetsspörsmål som sålunda av de sakkun­ niga behandlats ha de sakkunniga även uppmärksammat de fall, då vatten­ domstolen, sedan tillstånd meddelats till ett företag enligt vattenlagen, före­ skriver åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av oförutsedda skador — vilket enligt lagen skall ske i stämningsmål (se 11 kap. 17 § mom. 26 m. fl.) — eller med tillämpning av 11 kap. 68 § utdömer ersättning därför. Även för dylika fall ha de sakkunniga föreslagit att vattendomstolen skulle få möjlighet att förordna om omedelbar verkställighet som om beslutet vun­ nit laga kraft. Samma befogenhet har föreslagits beträffande mål om ersätt­ ning för skada genom vattenförorening eller om nya eller ändrade bestäm­ melser till motverkande därav ävensom i mål enligt 9 kap. 73 §. I det av de sakkunniga upprättade lagförslaget har en bestämmelse om rätt för vattendomstolen att under angivna förutsättningar förordna att dess beslut omedelbart skall gå i verkställighet, som om det vunnit laga kraft, upptagits såsom ett andra stycke i 11 kap. 67 §. I samband härmed ha före­

slagits vissa jämkningar i paragrafen i övrigt ävensom i några paragrafer i

9 kap. I nuvarande andra stycket av 11 kap. 67 § har uttrycket »förordna, att verkställighet icke må äga rum», ändrats till »undanröja förordnandet», detta med hänsyn till att förordnande enligt det föreslagna nya andra styc­ ket kan avse även dom å betalningsskyldighet. De sakkunniga påpeka att enligt 39 § utsökningslagen viss verkställighet av sådan dom kan — obero­ ende av särskilt förordnande — äga rum redan innan den vunnit laga kraft. Det framhålles av de sakkunniga, att 17 kap. 14 § rättegångsbalken till följd av den allmänna hänvisningen i 11 kap. 1 § sista stycket vattenlagen vore tillämplig även i vattenmål, i den mån stadgandet gåvc domstolen en mera vittgående befogenhet att förordna om verkställighet än som kunde grundas på 11 kap. 67 § vattenlagen i den föreslagna nya lydelsen. Ett särskilt spörsmål, som de sakkunniga i detta sammanhang uppmärk­ sammat, utgör rätten till fullföljd i frågor angående verkställighet av domar i vattenmål. De sakkunniga uttala beträffande innebörden av den gällande ordningen i detta hänseende att stadgandena i 49 kap. rättegångsbalken gåve vid handen, att ett verkställighetsförordnande enligt 11 kap. 67 § i dess nuvarande lydelse kunde överklagas av sökandens motparter (resp. svaran­ den i stämningsmål) i samband med fullföljd av talan i själva saken. Om

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

vattendomstolen vid bifall till ansökningen (resp. käromålet) underläte att meddela sådant förordnande, kunde däremot särskild klagan däröver icke föras. De sakkunniga ha icke heller ansett sig böra föreslå en från den all­ männa processlagstiftningen avvikande ordning beträffande de fall, som av­ ses i det föreslagna nya andra stycket av It kap. 67 §. Särskild klagan skulle sålunda icke kunna föras över vattendomstols underlåtenhet att meddela verkställighetsförordnande jämlikt nämnda stycke. Däremot ha de sakkun­ niga funnit goda skäl tala för att i första styckets fall göra klagorätten öm­ sesidig, d. v. s. att tillåta klagan även över vattendomstols underlåtenhet att förordna, att ett meddelat tillstånd må tagas i anspråk utan hinder av att beslutet därom icke äger laga kraft. Det torde visserligen endast sällan kom­ ma att inträffa, att vattenöverdomstolen, innan den slutligen dömde i ett dit fullföljt mål angående visst företag, ville taga på sitt ansvar att medgiva att ett av vattendomstolen i målet meddelat tillstånd omedelbart finge tagas i anspråk. Man finge emellertid räkna med att underinstansen kunde av för­ biseende ha underlåtit att meddela verkställighetsförordnande, ehuru saken vore tämligen klar. Vidare torde möjligheten för överinstansen att meddela sådant förordnande även eljest innebära en viss trygghet för sökanden. En lagändring i nu angiven riktning stode även i god överensstämmelse med en ändring, som genom lagen den 20 december 1946 vidtagits beträffande rätten till fullföljd av talan mot vattenrättsdomares beslut i fråga om sådana provi­ soriska åtgärder som avsåges ill kap. 46 §. Enligt 11 kap. 109 § i dess för­ utvarande lydelse hade klagan endast kunnat föras över beslut varigenom vattenrättsdomare medgivit vidtagande av dylika åtgärder. Från och med den 1 januari 1948, då nyssnämnda lag trädde i kraft, förelåge emellertid enligt 11 kap. 107 §, dit bestämmelserna om fullföljd av talan mot vatten­ rättsdomares beslut överflyttats, klagorätt även beträffande beslut, varige­ nom vattenrättsdomare lämnat en begäran att få vidtaga provisoriska åt­ gärder utan bifall. De sakkunniga ha i det angivna syftet föreslagit en be­ stämmelse i 11 kap. 98 § vattenlagen av innehåll att stadgandet i 49 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken skall äga motsvarande tillämpning be­ träffande fullföljd i fråga som avses i 11 kap. 67 § första stycket vatten­ lagen. Klagorätten borde icke, uttala de sakkunniga, anses vara beroende av att vattendomstolen uttryckligen avslagit en begäran om verkställighetsiov eller ens av att sådan begäran framställts.

Yttrandena. Vattenöverdomstolen instämmer i de sakkunnigas uttalande — i anslutning till frågan om verkställighet av beslut, varigenom vatten­ domstolen för uppskovstid föreskrivit periodisk ersättning — att det låge i sakens natur, att sökanden i och med att han toge tillståndet i anspråk måste rätta sig efter föreskrivna villkor och bli skyldig att betala ersättning i enlighet med beslutet så länge detta icke ändrats i högre instans. Emellertid ifrågasätter vattenöverdomstolen om icke tankegången borde komma till ut­ tryck genom ett tillägg till 9 kap. 66 §. Vidare anser vattenöverdomstolen att det föreslagna stadgandet i 11 kap. 67 § andra stycket borde göras till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 69

lämpligt även där motsvarande föreskrifter meddelats i samband med ett efterföljande godkännande av redan utfört företag. Jämväl vattenråttsdomaren i Norrbggdens vattendomstol anser att vattendomstolens befogenhet att förordna om omedelbar verkställighet borde gälla även i fråga om ersättningsbeslut som meddelas samtidigt med tillståndsbeslut. Vattenrättsdomaren framhåller att möjligheten att i detta fall förordna om verkställighet av ersättningsbeslut vore av betydelse bl. a. i de ingalunda sällsynta fall då vattendomstolen hade att pröva på vilka villkor ett utan formligt tillstånd — men måhända med medgivande av ett större eller mindre antal sakägare — genomfört företag kunde godkännas. Denne vattenrättsdomare anför där­ jämte att de sakkunnigas förslag i viss mån syntes lämna möjlighet öppen för en illojal sökande att genom åsidosättande av skyldigheten att betala er­ sättningar komma i åtnjutande av en för sökanden förmånligare skadevärdering i högre instans. Med hänsyn till att lojala sökande icke torde vara benägna att använda denna möjlighet, syntes lämpligast att den slopades. Det vore vanligt att sakägare i vattenmål hade ringa förmåga att tillvarataga sin rätt. De torde ofta stå främmande för möjligheterna att påkalla verk­ ställighet av beslut i ersättningsfrågor.

Departementschefen. När vattendomstol i samband med tillstånd till ut­ förande av visst företag fastställer den ersättning, som skall utgå till följd av företaget, eller ålägger sökanden att vidtaga åtgärder till förebyggande av skada, innebär detta icke ett ovillkorligt åläggande av betalningsskyl­ dighet eller annan prestation utan utgör ett med tillståndet förbundet vill­ kor, i det prestationsskyldigheten inträder blott under förutsättning att tillståndet tages i anspråk. Innebörden av ålagd betalningsskyldighet fast­ slås i 9 kap. 66 § första stycket vattenlagen, där det uttryckligen stadgas, att engångsersättning, som bestämts i samband med tillståndet, skall gäldas innan någon åtgärd som berör ersättningstagarens intressen får vidtagas. Om däremot ersättningsskyldighet fastställes först efter det företaget blivit utfört, är det fråga om ett ovillkorligt åläggande, som kan verkställas ge­ nom exekution i vanlig ordning. Det nuvarande stadgandet ill kap. 67 § vattenlagen, enligt vilket vatten­ domstolen äger förordna att dess beslut går i verkställighet utan hinder av att det icke äger laga kraft, tager närmast sikte på beslut av det förra slaget, det vill säga beslut som innefattar tillstånd till utförande av visst företag med därmed förbundna villkor rörande betalningsskyldighet och annat. Gives sådant förordnande och vill sökanden begagna sig därav, måste han fullgöra de med tillståndet förenade villkoren, oavsett om han fullföl­ jer talan till högre instans. Redan erlagd ersättning får enligt 9 kap. 67 § ej återkrävas, även om den slutligen bestämmes till lägre belopp. I det fall då ersättning eller skyddsåtgärd bestämmes i efterhand intager sakägaren en mindre gynnad ställning, i det han för att kunna påkalla verkställighet, innan beslutet vunnit laga kraft, måste ställa säkerhet för kostnad och skada, som drabbar motparten om beslutet ändras; såsom förut utvecklats torde

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

varken nyssberörda stadgande i vattenlagen eller någon föreskrift annor­ städes giva stöd för att i dylikt fall må meddelas förordnande om omedelbar verkställighet utan skyldighet att ställa säkerhet. Genom lagfästandet av deldomssystemet kan det antagas komma att inträffa i jämförelsevis många fall, att ersättning eller skyddsåtgärd fastställes i efterhand. Det är dock att märka, att förhållandet kan bli aktuellt även eljest då det gäller företag enligt vattenlagen. Såsom de sakkunniga framhållit uppkommer spörsmålet bl. a. i fall, då vattendomstolen, sedan tillstånd meddelats till ett företag, föreskriver åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av oförutsedd skada eller utdömer ersättning därför. I syfte att förbättra sakägarens ställning i förevarande avseende ha de sakkunniga föreslagit, att i 11 kap. 67 § vattenlagen skall upptagas en sär­ skild bestämmelse angående verkställighet i fall, då efter medgivet tillstånd till ett företag beslut meddelas om skyldighet för företagaren att förbygga eller avhjälpa skada eller olägenhet eller att utgiva ersättning därför. Vat­ tendomstolen erhåller enligt denna bestämmelse befogenhet att, när skäl därtill äro, förordna, att sådant beslut genast skall gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft, således utan skyldighet för vederbörande sakägare att ställa säkerhet för skada genom verkställigheten. Bestämmelsen blir med den föreslagna utformningen tillämplig ej blott då uppskov meddelats på grundval av deldomsreglerna utan över huvud taget då fråga är om beslut efter det tillståndet redan meddelats. Det synes mig rimligt, att skillnaden mellan sakägarens ställning i det fall då ersättning eller annan prestationsskyldighet fastställes i samband med tillståndet och då den bestämmes se­ nare på detta sätt kan utjämnas. Dock bör understrykas att möjligheten att meddela verkställighetsförordnande av detta slag innebär ett avsteg från all­ männa regler om verkställighet av underrätts dom och bör utnyttjas med försiktighet. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har anmärkt, att sak­ ägare i vattenmål ofta torde stå främmande för möjligheten att påkalla verkställighet av beslut i ersättningsfrågor, med vilken anmärkning han torde åsyfta, att verkställighet borde få ske oberoende av förordnande av vattendomstolen. Det synes emellertid kunna antagas, att domstolarna utan uttryckligt yrkande av part meddela beslut om verkställighet, när skäl där­ till föreligger. Vidare ha vattenöverdomstolen samt nyssnämnde vattenrättsdomare på­ pekat, att de föreslagna verkställighetsreglerna borde gälla även för det fall att föreskrifter om ersättning eller om skyddsåtgärder meddelas i samband med ett efterföljande godkännande av ett redan utfört företag. I praxis tor­ de på sina håll ha ansetts, att vattendomstolen enligt grunderna för 9 kap. 66 § i sådant fall kan förordna om omedelbar verkställighet utan skyldighet för den skadelidande att ställa säkerhet.1 Den föreslagna kompletteringen av It kap. 67 § lägger ej hinder i vägen för ett dylikt förfaringssätt utan ger tvärtom ytterligare stöd för detsamma. Därest en dammbyggnad eller

1 Jfr N. J. A. 1945 s. 687 (vattendomstolens dom).

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 71

annat företag i strid mot lagen utföres utan tillstånd av vattendomstol, står det sålunda klart, att domstolen vid en efterföljande tillståndsprövning är berättigad att meddela verkställighetsförordnande på samma sätt som om tillståndet, på sätt bort ske, sökts i förväg. Det synes mig ej erforderligt att, såsom vattenöverdomstolen ifrågasatt, meddela särskild bestämmelse angående verkställighet i det fall, då vatten­ domstolen i samband med tillstånd till ett företag föreskriver årlig eller eljest periodiskt bestämd ersättning för uppskovstid. Såsom de sakkunniga anfört ligger det i sakens natur, att sökanden, i och med att han tager tillståndet i anspråk, måste rätta sig efter därför stadgade villkor, så länge dessa icke ändrats i högre instans. I de sakkunnigas förslag ha de nya verkställighetsreglerna i 11 kap. 67 § ansetts påkalla viss ändring av 9 kap. 58 § tredje stycket. Sistnämnda lag­ rum, som avser att reglera frågan om tiden för avträdande av inlöst fast egendom i det fall, då verkställighetsförordnande meddelats, anknytes i den av de sakkunniga föreslagna lydelsen till att vattendomstol meddelat till­ stånd att lösa fast egendom eller meddelat annat tillstånd, som förbundits med skyldighet i sådant avseende. Stadgandet bör emellertid giva anvisning om förfarandet även i det fall, att en sökande efter det tillstånd till ett före­ tag meddelats på yrkande av sakägaren ålägges att lösa fast egendom, och synes vid sådant förhållande kunna bibehållas i sin nuvarande lydelse. Däremot böra såsom de sakkunniga föreslagit vidtagas vissa jämkningar av redaktionell natur i 9 kap. 67 §. De sakkunniga ha i detta sammanhang även upptagit spörsmålet rörande rätten till fullföljd i frågor angående verkställighet av domar i vattenmål. Innebörden av den gällande ordningen i detta hänseende är, såsom anföres av de sakkunniga, att verkställighetsförordnande kan överklagas av mot­ parten i samband med fullföljd av talan i själva saken, medan klagan icke kan föras över vattendomstols underlåtenhet att meddela verkställighets­ förordnande. I denna ordning ha de sakkunniga förordat den ändringen, att klagan skall tillåtas över vattendomstols underlåtenhet att förordna, att ett meddelat tillstånd får tagas i anspråk utan hinder av att beslutet därom icke äger laga kraft. Jag biträder detta förslag, som på sätt de sak­ kunniga angivit lämpligast genomföres i form av ett tillägg till It kap. 98 § vattenlagen av innebörd, att 49 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken i det avsedda fallet skall äga motsvarande tillämpning. Den avfattning av detta tillägg som de sakkunniga föreslagit torde böra något jämkas till undvikan­ de av den misstolkningen, att sökandens motparter skulle äga rätt att utan samband med fullföljd av talan i själva saken klaga över ett förordnande om omedelbar verkställighet av tillståndet. Enligt vad sålunda anförts har It kap. 67 § vattenlagen upptagits i den av de sakkunniga föreslagna ändrade lydelsen, innebärande att ett nytt andra stycke inskjutits i paragrafen och vissa jämkningar i övrigt företa­ gits i densamma, varjämte förut angivna ändringar vidtagits i 9 kap. 67 § och 11 kap. 98 § samma lag.

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

II. Utvidgad rätt att taga annans mark i anspråk för vattenbyggnader ni. in.

Gällande bestämmelser. Vattenlagen innehåller -— vid sidan av de be­ stämmelser som reglera en företagares rätt att ingripa i vattenförhållandena —- även ett flertal stadganden om rätt att taga i anspråk mark för byggnadsändamål m. ni. I 2 kap. 14 § första stycket vattenlagen stadgas så­ lunda att, om så erfordras för ändamålsenligt tillgodogörande av vatten, å annan tillhörig fastighet får läggas damm, vall eller väg eller ledning för vattnet. Under samma förutsättning må å annans grund i eller vid vattendrag verkställas grävning, sprängning eller annan åtgärd till ström­ bäddens reglerande eller till förebyggande eller minskande av skada. För uppkommande intrång skall ersättning utgå enligt reglerna i 9 kap. vatten­ lagen. En motsvarighet till stadgandet i 2 kap. 14 § första stycket finnes i 7 kap. 40 §, som närmast gäller vattenavledning men som jämlikt 49 § samma kap. äger tillämpning även å invallning. 2 kap. 16 § första stycket ger den som vill bygga en vattenkraftstation möjlighet att tvångsvis förskaffa sig utmål till kraftstationen, om sådant utmål icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds. Ägare av mark vid eller i närheten av vattendraget är pliktig att mot ersättning upplåta det område som för ändamålet oundgängligen tarvas. Tvångsrätten avser att giva företagaren oinskränkt besittning till visst område. Det är sålunda fråga endast om upplåtelse, ej avstående av äganderätt. Beträffande de överväganden som legat till grund för denna inskränk­ ning må anmärkas följande. I 1910 års kommittéförslag hade tvångsrätten enligt 2 kap. 16 § anordnats såsom en lösningsrätt, vilket motiverats med alt det särskilt från fastighetskreditens synpunkt vore av vikt, att en kraftanläggning och den mark varå densamma vore uppförd vore i samma ägares hand.1 I 1917 års sakkunnigbetänkande förordades jämväl lösnings­ rätt, ehuru kommittéförslagets motivering ej ansågs bärande. De sakkun­ niga framhöllo, att när för en strömfallsfastighets räkning mark toges i anspråk å annan fastighets område utan att äganderättsöverlåtelse skedde, bleve rättigheten att för det avsedda ändamålet förfoga över marken lik­ som rätten till de där gjorda anläggningarna att betrakta såsom ett till­ behör till strömfallsfastigheten. Om inteckning beviljades i strömfallsfastigheten, komme såväl servitutsrätten som de för servitutets begagnande uppförda anläggningarna att tillsammans med strömfallsfastigheten ut­ göra föremål för inteckningsrätten. Då servitutsrätten till tiden begränsa­ des allenast av den omständigheten att dess utövning ej längre medförde

1 1910 års bet. s. 255.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52. 73

någon förmån för huvudfastigheten i därmed avsett hänseende, syntes ej heller med hänsyn till rättighetens varaktighet någon befogad anmärkning ur kreditsäkerhetens synpunkt kunna göras. I fråga om utmål för kraft­ station ansågo dock de sakkunniga fog finnas att medgiva äganderättsförvärv.1 I sitt yttrande över sakkunnigförslaget underströk lagrådet, att de sakkunniga uppvisat ohållbarheten i åsikten, att äganderättsförv,ärv skulle vara behövligt ur fastighetskreditens synpunkt. De sakkunnigas ståndpunkt förmodade lagrådet ha bestämts därav, att det för det allmän­ na rättsmedvetandet skulle te sig mest naturligt, att äganderätten till en byggnad av i allmänhet så bestående natur som en kraftstation och till den mark, varå byggnaden vore uppförd, låge i samma hand. Med erkännande härav fann emellertid lagrådet olägenheterna av att utmålet komrne att bilda en fristående fastighet, som särskilt kunde intecknas och föryttras, vara så betydande, att ej heller i detta fall rätt borde finnas att tvångsvis förvärva äganderätten. Lagrådets mening följdes, och enligt 2 kap. 16 § är markägare sålunda som nämnts endast skyldig att upplåta erforder­ ligt område till utmål. Det må emellertid anmärkas att ett undantag från den angivna grund­ satsen numera gäller enligt andra stycket i paragrafen. Detta stadgande har tillkommit år 1945 i samband med bestämmelserna i 1 kap. 14 § om skyldig­ het att låta strömfall tagas i anspråk av annan och innehåller att, då strömfall tages i anspråk jämlikt sistberörda lagrum, utmål må lösas, om så erfordras. Anledningen till detta undantag från huvudregeln är den, att expropriationsmedgivande enligt 1 kap. 14 § kan avse allenast upplå­ telse av rätt till strömfall och att därför strömfallsfastighet kunde komma att saknas, om icke exproprianten hade möjlighet att med äganderätt för­ värva erforderligt utmål. Det må framhållas att bestämmelsen i 9 kap. 48 § om förhöjning i vissa fall av ersättning utöver fulla värdet omfattar intrång enligt 2 kap. 16 § men däremot icke intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. I vattenlagens ursprungliga lydelse föreskrevs förhöjning av ersättningen, även i det se­ nare fallet. Visserligen hade något stadgande därom icke upptagits vare sig i 1910 års kommittéförslag eller i 1917 års sakkunnigbetänkande. Så­ som förut anmärkts vid togs emellertid beträffande tvångsrätten enligt 2 kap. 16 § den ändringen i förhållande till kommitté- och sakkunnigför­ slagen att endast upplåtelse, ej förvärv av äganderätt, finge ske. I sam­ band härmed uttalade departementschefen, att han ansåge att ersättning­ en vid intrång enligt 2 kap. 16 § likväl borde utgå med förhöjning även­ som att konsekvensen då fordrade att förhöjning tillämpades även beträf­ fande intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. Redan kort tid efteråt, i sam­ band med genomförandet år 1920 av den nya lagstiftningen angående torr­ läggning, borttogs emellertid förhöjningsregelns tillämplighet såvitt angick intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. Såsom skäl härför anförde de sär­ skilda sakkunniga, vilka tillsattes för överarbetning av 1910 års kommitté­ 1 1917 års bet. s. 2'öG.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

förslag i de delar som avsågo bl. a. torrläggning, i sitt år 1919 avgivna betänkande följande. I kommittéförslaget liksom i de sakkunnigas förslag hade för vattenavledning och invallning föreslagits bestämmelser, som på det närmaste anslöte sig till stadgandet i 2 kap. 14 §. Jämväl det intrång som vållades genom upptagande av dike å annans mark vore i allt väsentligt av likartad beskaffenhet. Enligt kommittéförslaget skulle i båda dessa fall ersättning utgå utan förhöjning, något som också överensstämde med 1879 års dikningslags bestämmelser i ämnet. Det syntes de sakkunniga icke böra ifrågakomma att frångå den gällande rättens ståndpunkt i detta hänseende. Denna uppfattning syntes emellertid böra föranleda, att jämväl intrång en­ ligt 2 kap. 14 § första stycket ersattes endast med fulla värdet. Särskilt i fråga om vattenreglering skulle det ej sällan möta stora vanskligheter att avgöra, huruvida ett intrång av ifrågavarande beskaffenhet skulle bedö­ mas enligt 2 eller 7 kap. och det kunde i varje fall icke anses lämpligt att ersättningstagarens ställning gjordes beroende av hur ett dylikt avgörande utfölle. Av dessa skäl ansågs stadgandet i 9 kap. 48 § böra underkastas jämkning i antytt hänseende.1 Enligt 14 kap. 5 § kan tillträde till annans fastighet beredas den som för uppgörande av plan eller eljest såsom förberedelse till företag enligt vatten­ lagen vill verkställa mätningar, avvägningar eller andra undersökningsarbe­ ten. Tillståndet meddelas av länsstyrelsen. Vid undersökningsarbetets ut­ förande skall så förfaras, att skada därav ej eller endast såvitt den är ound­ viklig orsakas annan. Växande träd få ej fällas utan särskilt medgivande av länsstyrelsen. För skada och intrång som vållas av arbetet skall ersättning gäldas med fulla värdet. Tvist härom handlägges vid allmän domstol. Den som verkställer arbetet är pliktig att, om länsstyrelsen anser det erforderligt, före arbetets påbörjande ställa säkerhet för ersättningens gäldande.

De sakkunniga. De sakkunniga förklara att det gjorts gällande, att stad­ gandet i 2 kap. 14 § icke gåve vattendomstolen tillräcklig möjlighet att föreskriva åtgärder till avhjälpande av olägenheter av ett vattenbyggnads­ företag. Härom anföres närmare: Man har särskilt framhållit den begränsning som ligger i uttrycket »i eller vid vattendrag». Orden »vid vattendrag» torde visserligen icke böra tolkas alltför restriktivt. Några betänkligheter synas knappast möta mot att tilllämpa lagrummet exempelvis då en väg, som blir överdämd, lämpligen kan omläggas i ny sträckning över högre belägen mark men vederbörande mark­ ägare icke vill medgiva detta. Vattendomstolarna torde också i stor utsträck­ ning medgiva tvångsrätt i sådana fall. I vissa situationer torde dock den begränsning, som trots allt ligger i orden »i eller vid vattendrag», kunna bereda svårigheter. Ett exempel erbjuda de i flera större kraftverksmål nu aktuella frågorna om särskilda anordningar för uppfödning av laxyngel. Till uppfödningsdammar behövas avsevärda områden, vilka skola uppfylla alldeles speciella krav i fråga om tillgång till vatten av viss beskaffenhet, näringstillgång in. in. Stundom måste dammarna förläggas vid något bi-

1 1919 års bet. sid. 250.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 75

vattendrag långt från det kraftverk som ger anledning till åtgärderna; det kan till och med tänkas, att den lämpligaste platsen finnes inom ett annat vattensystem. Det förefaller tvivelaktigt om 2 kap. 14 § i sin nuvarande lydelse ger en kraftverksägare möjlighet att i sådana fall tvångsvis taga de erforderliga områdena i anspråk. En dylik möjlighet bör dock stå till buds, då åtgärderna avse att tjäna ett allmänt intresse.

För att tillgodose behovet av tvångsrätt i fall, sådana som de nämnda, har 1 det av de sakkunniga upprättade lagförslaget den ändringen vidtagits i 2 kap. 14 § första stycket, att orden »i eller vid vattendrag» uteslutits, i sam­ band varmed en viss redaktionell jämkning skett. Genom den föreslagna ändringen undanröjes, framhålla de sakkunniga, också varje anledning till tvekan om lagrummets tillämplighet t. ex. i det förut berörda vägomläggningsfallet. Motsvarande ändring föreslås i 7 kap. 40 §.

I fråga om 2 k a p. 16 § uttala de sakkunniga att det framhållits såsom en brist, att skyldighet att upplåta utmål förelåge endast vid kraftverks­ byggen. Denna begränsning finna även de sakkunniga onödigt snäv och föreslå, att skyldighet att upplåta utmål för vattenkraftstation utvidgas till att avse utmål även för annan byggnad i vatten. De sakkunniga anföra: De ekonomiska intressen, som härigenom kunna få vika, äro i allmänhet icke på långt när av samma storleksordning som de vilka beröras av för­ ändringar i själva vattenförhållandena. Ändringen medför först och främst, att lagrummet blir tillämpligt icke blott i fråga om företag för tillgodogö­ rande av vattenkraft utan även där fråga är om tillgodogörande av vatten annorledes än såsom drivkraft. Såsom exempel kan nämnas, att någon önskar utnyttja ett honom tillhörigt vattenområde för anordnande av en ytvattentäkt med tillhörande pumpstation men icke förfogar över lämplig mark för pumpstationen; han kan då få rätt att uppföra densamma å annan tillhörig mark som erbjuder gynnsammare betingelser härför. Skyldighet att upplåta utmål kommer vidare — till följd av de i 3 kap. 2 § andra stycket och 26 § första stycket gjorda hänvisningarna till 2 kap. — att förefinnas till förmån för regleringsföretag enligt 3 kap., därest de kräva byggnader eller anordningar av sådan art, att särskilt utmål kan anses behövligt (t. ex. bostad för dammvakt eller maskinella anordningar för ma­ növrering av dammluckor). Omfattningen av ifrågavarande tvångsrätt synes lämpligen kunna be­ stämmas så, att skyldigheten att upplåta utmål förklaras avse det område som tarvas för byggnaden (i betydelsen »byggnad i vatten») och därmed för­ enade anläggningar. Uttryckssättet ansluter sig till bestämmelsen ill kap. 62 § 2 mom. om vad strömfallsfastighet bör omfatta. Enligt gällande lag, vilken såsom förut nämnts endast avser kraftverksbyggen, får utmål ej tagas i anspråk annat än för själva kraftstationen med eventuellt tillhö­ rande elektrisk utrustning. Även i detta hänseende har stadgandet synts vara alltför begränsat. I förhållande till vad som för närvarande gäller innebär den föreslagna formuleringen, såvitt angår utmål för vattenkraft­ station, en utvidgning av tvångsrätten så till vida, att kraftverksbyggaren får möjlighet att tvångsvis förvärva rätt att disponera mark för uppförande av exempelvis maskinistbostad. Uttrycket »därmed förenade anläggningar» får däremot — för att anknyta till ett i förarbetena till vattenlagen anfört exempel — icke fattas så, att tvångsrätten skulle gälla även mark för en industriell anläggning, i vilken kraften är avsedd att utnyttjas. Att särskilt

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

angiva, att utmål för kraftstation skall omfatta för elektrisk utrustning erforderlig mark, synes vara överflödigt.

De sakkunniga ha även upptagit frågan, huruvida den i 2 kap. 16 § stad­ gade formen för områdes ianspråklagande — upplåtelse, ej avstående av äganderätt — vore tillfredsställande. Efter eu redogörelse för förarbetena till stadgandet anföra de sakkunniga: Enligt de sakkunnigas mening tala övervägande skäl för alt utmål skall kunna lösas med äganderätt. Åtminstone när det gäller större och dyrbarare anläggningar kan det praktiskt taget aldrig bli tal om att utmålet skulle återgå till markägaren, och det synes i sådana fall vara ganska meningslöst att förvägra anläggningens ägare att lösa området. För att förebygga olämp­ liga fastighetsbildningar torde emellertid möjligheten till äganderättsförvärv böra begränsas till att gälla område som är avsett att utgöra eller ingå i strömfallsfastighet. Då vattenrättsdomaren enligt särskild föreskrift i 11 kap. 62 § 2 mom. är skyldig att i mål angående byggnad för tillgodo­ görande av vatten ha uppmärksamheten riktad på frågan om bildande av lämplig strömfallsfastighet, får det förutsättas, att inlösen av ett område, som icke är ägnat att ensamt utgöra strömfallsfastighet, medgives endast om det föreligger garantier för att området kommer att sammanläggas med annan mark som finnes böra ingå i strömfallsfastigheten. Det är härvid att märka, att område, som löses enligt vattenlagen, automatiskt blir fritt från penninginteckningar (inteckningsförordningen 24 § 1 inom.), liksom från inteckningar för andra rättigheter som ej av särskild anledning allt­ jämt skola gälla (jfr 45 § tredje stycket in. fl. lagrum i inteckningsför­ ordningen), något som bör underlätta sammanläggning. Framhållas må även, att lagrådets uttalande rörande olägenheterna av att utmål, om det finge förvärvas med äganderätt, konime att bilda en fristående fastighet, som särskilt kunde intecknas och föryttras, hör ses mot bakgrunden av det förhållandet, att det vid tiden för vattenlagens tillkomst ännu icke för lands­ bygdens del fanns någon lagstiftning om sammanläggning av fastigheter; en sådan kom till stånd först med 1926 års lag i ämnet. Numera förhåller det sig i själva verket så, att införandet av lösningsrätt till utmål skulle skapa bättre förutsättningar för bildandet av strömfallsfastigheter av den typ som i vattenlagen angivits såsom önskvärd. I anslutning till det senast anförda må ett påpekande göras angående den omfattning i vilken en fastighetsägare skall vara skyldig att med ägande­ rätt avstå mark till utmål. Det särskilda villkor som angivits för skyldig­ het att avstå äganderätten — att marken är avsedd att utgöra eller ingå i strömfallsfastighet — åsyftar ej att begränsa sökandens rätt att erhålla erforderlig mark till ett mindre område än om han nöjt sig med servituts­ rätt.

I de sakkunnigas lagförslag har, i överensstämmelse med vad sålunda av de sakkunniga anförts, ett stadgande som generellt möjliggör äganderättsförvärv av mark, vilken är avsedd att utgöra eller ingå i strömfallsfastig­ het, fått ersätta det nuvarande andra stycket i 2 kap. 16 §. Ett motsvarande stadgande har av de sakkunniga upptagits i 7 kap. 40 §. Till stöd härför anföra de sakkunniga: Om den i 2 kap. 16 § första stycket stadgade skyldigheten att upplåta ut­ mål utsträckes att gälla till förmån för byggnad i vatten oavsett byggna­ dens art, kommer lagrummet, såsom förut framhållits, att kunna åberopas även i mål om vattenreglering enligt 3 kap. Konsekvensen synes kräva, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 77

ett motsvarande stadgande upptages bland bestämmelserna om vattenavledning i 7 kap. Så har också skett i lagförslaget, där stadgandet placerats såsom ett andra stycke i 40 §. Stadgandet innehåller att, om särskilt utmål är behövligt för byggnad eller anordning, som erfordras för ett vattenavledningsföretag, samt sådant utmål icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds, ägare av därför lämpad mark är pliktig att mot ersätt­ ning upplåta det område som tarvas för ändamålet. Till följd av bestämmel­ sen i 7 kap. 49 § får stadgandet motsvarande tillämpning med avseende å invallningsföretag. Den praktiska betydelsen av denna utvidgade tvångsrätt till förmån för torrläggningsintresset torde icke vara synnerligen stor. Såsom exempel på ändamål, för vilka det kan vara nödvändigt att dispo­ nera över annan tillhörigt område, må nämnas uppförande av pumpstation för en invallning.

De sakkunniga ha jämväl upptagit frågan om en företagares rätt att tillfälligt taga annans mark i anspråk. Härom anföra de sakkunniga: Det har för de sakkunniga framhållits, att ägare av mark, som endast tillfälligt behöver tagas i anspråk för genomförande av ett visst företag, bor­ de vara skyldig att mot ersättning tåla intrånget härav. Vad som åsyftas är plats för byggnader och anordningar, vilka endast erfordras under själva byggnadstiden. Otvivelaktigt förekommer det stundom, att en företagare nödgas betala oskäligt hög ersättning för rätten att taga mark i anspråk för dylika ändamål. Genom tillskapandet av en tvångsrätt av nyss angiven innebörd skulle man råda bot på detta missförhållande. Några betänklig­ heter mot en sådan tvångsrätt synas icke behöva möta. Bestämmelser i förevarande ämne synas lämpligen kunna upptagas i en särskild paragraf, som inskjutes efter 5 § i 14 kap. Den närmare utform­ ningen av bestämmelserna torde med fördel kunna ske med ledning av be­ stämmelserna i sistnämnda paragraf om rätt att å annans fastighet verk­ ställa förberedande undersökningar. Det torde sålunda i princip böra an­ komma på länsstyrelsen att förordna om markens upplåtande. Förordnande som nu nämnts bör dock icke få meddelas förrän tillstånd till företaget lämnats enligt vattenlagen. Under uttrycket »tillstånd till företaget» inbegripes jämväl sådant särskilt byggnadstillstånd som avses ill kap. 66 § 1 mom. i dess av de sakkunniga föreslagna lydelse. Ehuru behovet av en tvångsrätt i nu åsyftat hänseende är mest framträdande i fråga om kraft­ verks- och regleringsföretag, torde det icke finnas anledning att begränsa be­ stämmelsernas räckvidd till sådana företag. De böra således, liksom bestäm­ melserna i 14 kap. 5 §, äga tillämpning med avseende å företag enligt vatten­ lagen över huvud. De ändamål, för vilka tvångsrätten skall kunna utövas, synas lämpligen kunna preciseras sålunda, att det skall vara fråga om till­ fälligt ianspråktagande av mark för arbetarbostäder eller andra byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dylikt. Beträffande ersättning för skada och intrång torde bestämmelser, motsvarande de i 14 kap. 5 § upp­ tagna, böra meddelas. Det bör sålunda föreskrivas, att ersättning skall gäldas med fulla värdet samt att, om länsstyrelsen prövar det nödigt, säkerhet för ersättningens gäldande skall ställas innan medgivandet att taga marken i an­ språk begagnas. Eventuell tvist om ersättningens belopp kommer, liksom i det i 14 kap. 5 § behandlade fallet, i princip att tillhöra allmän domstols prövning. För den händelse, att fråga om rätt att för visst företag tillfälligt taga an­ nans mark i anspråk uppkommer redan under det ansökan om tillstånd till

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

företaget är under behandling vid vattendomstol eller inför synemän, skulle det i regel innebära en onödig omgång att låta frågan prövas av länsstyrel­ sen. Det synes därför böra stadgas, att i sådana fall medgivande att taga marken i anspråk må, om tillstånd meddelas till företaget, lämnas av vatten­ domstolen resp. synemännen. Beträffande vattendomstols beslut i sådan fråga torde av It kap. 67 § följa, att domstolen kan förordna om omedelbar verkställighet. Om vattendomstol eller synemän lämna medgivande som nu nämnts, torde det ofta vara praktiskt, att även ersättning för uppkommande skada och in­ trång fastställes av vattendomstolen resp. synemännen. I den mån parterna äro ense om en dylik ordning, lärer intet hinder däremot möta. Vattendom­ stol torde också med stöd av It kap. 22 § kunna ingå i prövning av sådan ersättningsfråga som nu avses, även om blott ena parten begär det. En före­ skrift om att ersättning i här åsyftade fall obligatoriskt skall fastställas av vattendomstolen resp. synemännen synes ej påkallad. Emellanåt torde det vara svårt att bestämma ersättningen på förhand, och det kan då vara lämp­ ligare att ersättningsfrågan, om uppgörelse icke träffas, får bli föremål för särskild rättegång vid allmän domstol. Huruvida säkerhet skall behöva ställas för ersättning för skada eller in­ trång, som kan uppkomma genom att mark tillfälligt tages i anspråk enligt medgivande av vattendomstol eller synemän, bör prövas i samband med att medgivandet lämnas. I det lagförslag som av de sakkunniga utarbetats ha bestämmelser, utfor­ made i enlighet med de anförda synpunkterna, upptagits såsom 5 a § i 14 kap. vattenlagen.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag i de delar varom nu är fråga har i de flesta remissyttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I några fall ha emellertid invändningar framkommit.

I anslutning till de föreslagna ändringarna i 2 kap. 14 § ifrågasätter vattenråttsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, huruvida icke förhöjning enligt 9 kap. 48 § borde tillämpas å intrång enligt nämnda stadgande. Vattenrättsdomaren framhåller att vid stora kraftuthyggnadsföretag stundom förekomme arbeten av ifrågavarande slag vilka vore synnerligen omfattande. Vare sig en fastighet förlorade mark på det ena eller andra sättet torde skadan till sina verkningar i regel bli tämligen likartad, och den i för­ arbetena till 9 kap. 48 § vattenlagen i första hand angivna grunden till att ersättning borde utgå med förhöjning, nämligen att inskränkning skedde i möjligheten av den fasta egendomens framtida utveckling till ökad produk­ tivitet, kunde vara för handen jämväl där skadan ej vore en omedelbar följd av ändrade vattenståndsförhållanden. Genom att de sakkunniga föreslagit en utvidgad rätt att enligt 2 kap. 14 § vattenlagen taga annans mark i an­ språk ökades behovet av att bestämmelserna om ersättning med förhöjning toges under omprövning. Även länsstyrelsen i Jämtlands län yrkar att 9 kap. 48 § göres tillämplig å intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket.

De föreslagna ändringarna i 2 kap. 16 § ha föranlett erinringar av kammarkollegiet, som bl. a. framhåller, att uttrycket »det område, som tar­

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 79

vas för byggnaden och därmed förenade anläggningar» närmast ledde tan­ ken till de med en kraftstation förenade industriella anläggningarna, för vilka utmål enligt de sakkunnigas motiv icke skulle erhållas. Ett annat skrivsätt vore önskvärt. Kollegiet ställer sig över huvud taget tveksamt be­ träffande lämpligheten att utvidga rätten till utmål till byggande i vatten utan någon begränsning. Det funnes anläggningar, där vattnets användning vore det väsentliga i proceduren såsom badhus, tvättinrättningar, ångpanneanläggningar. Meningen torde ej vara att lämna utmål till dem utan endast för anordningar för vattnets användning såsom drivkraft eller för dess upp­ fordring. Detta borde komma till uttryck i lagtexten.

I fråga om rätt att tillfälligt taga annans mark i an­ språk (14 kap. 5 a § i förslaget) förklarar kammarkollegiet, att företa­ garen i saknad av en sådan rätt ibland kunde bli tvungen att foga sig efter markägarens anvisningar eller betala en dryg eller oskälig ersättning. Ge­ nom det föreslagna stadgandet i 14 kap. 5 a § torde rollerna bli helt omkas­ tade. Företagaren finge taga i anspråk vilket område han önskade och beta­ lade därför ersättning allenast för skada eller intrång med fulla värdet. Det ingrepp varom här vore fråga vore ingalunda jämförligt med undersöknings­ arbeten, som avsåges i 14 kap. 5 §. Både till omfattning, varaktighet och ska­ deverkningar kunde detta »tillfälliga» ingrepp i markägarens rätt vara av en helt annan storleksordning. Det syntes därför vara berättigat att i över­ ensstämmelse med 5 § expropriationslagen uppställa det villkoret för med­ givandet, att företagarens markbehov icke kunde på annat sätt lämpligen till­ godoses. Dessutom borde i överensstämmelse med regeln i 2 kap. 2 § vatten­ lagen krävas, att anordningarna skulle så förläggas och arbetena så utföras, att ändamålet kunde utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för markägaren eller annan. Företagaren borde också vara skyl­ dig att vid upplåtelsetidens slut återställa de upplåtna områdena i förutva­ rande skick, om så påfordrades och det ej kunde anses oskäligt. Huruvida de sakkunniga åsyftat att i den föreslagna 5 a § i 14 kap. göra ersättnings­ skyldigheten mera begränsad än enligt 9 kap., framginge ej av promemo­ rian. De i 9 kap. 1 § använda orden »förlust, skada eller intrång» syntes ej innebära eu begreppsmässig bestämning av de skilda anledningarna till er­ sättningsskyldighet utan en gradering med »förlust» som uttryck för det starkaste ingreppet i den skadelidandes rätt och »intrång» för det svagaste. Några skäl att i de fall, som vore avsedda att regleras av 14 kap. 5 a §, be­ gränsa ersättningsskyldigheten snävare än i 9 kap. förelåge ej. Då åker och äng in. m. även genom den tillfälliga användningen kunde bli obrukbara för framtiden, borde det vara anledning att även i dessa fall tillämpa regler­ na i 9 kap. 48 § om 50 procent förhöjning av ersättningen. Förhöjningen tor­ de även bidraga till att avhålla företagaren från att utan tvingande skäl ta­ ga mera värdefull mark i anspråk. Medgivande att tillfälligt taga mark i anspråk borde ej lämnas av länsstyrelse utan av vederbörande vattendom­ stol. Tillståndet borde endast lämnas i redan anhängiga mål, ej särskilt.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Riksförbundet landsbygdens folk anser i likhet med kammarkollegiet, att sökanden borde förpliktas återställa i anspråk tagen mark i sitt ursprung­ liga skick, därest ej annan frivillig uppgörelse träffades med markägaren. Advokatsamfundets styrelse avstyrker helt den föreslagna tvångsrätten, som enligt styrelsens mening kunde ha mycket vittgående verkningar och mycket kännbart ingripa i markägarens intressen. Fastigheten kunde bli helt förändrad under en mångårig byggnadstid. Större delen av eu mindre fastighet kunde komma att tagas i anspråk, och förutsättningarna för fas­ tighetens brukande för långa tider förändras. Även andra olägenheter av skilda slag kunde uppstå, t. ex. genom att bostäder, matserveringar och nöjeslokaler för flera hundra arbetare uppfördes kanske alldeles intill fastig­ hetsägarens hemvist. Styrelsen tillägger att, därest förslaget skulle genom­ föras, ordningen för ersättningens fastställande borde förenklas. Ersätt­ ningen borde sålunda icke i vissa fall bestämmas av vattendomstolen och i andra av allmän domstol. Samma regler borde gälla antingen länsstyrelsen, vattendomstolen eller synemännen lämnade tillstånd till ianspråktagandet. Det mest ändamålsenliga vore, att vattendomstolen i samtliga fall fastställ­ de ersättningen.

Departementschefen. De sakkunniga ha för att underlätta genomförandet främst av vattenkraft- och vattenregleringsföretag förordat vissa ändringar i 2 kap. 14 och 16 §§ ävensom upptagande av ett särskilt stadgande om rätt att tillfälligt taga mark i anspråk under byggnadstid. Förslaget till ändrad lydelse av 2 kap. 14 § har till ändamål att upphäva den begränsning som innefattas i uttrycket »i eller vid vattendrag». Genom borttagande av detta uttryck skapas möjlighet att tvångsvis taga i anspråk mark, som erfordras exempelvis för fiskuppfödningsdammar, och tvekan om lagrummets tillämplighet i vissa andra avseenden undanröjes. Förslaget har ej rönt några gensagor vid remissbehandlingen och jag anser mig för egen del böra biträda detsamma. Vad angår 2 kap. 16 § innebär förslaget en utvidgning i två avseenden. För det första utsträckas de ändamål, för vilka den i lagrummet stadgade tvångs­ rätten må tagas i anspråk, till att omfatta även annan byggnad i vatten än vattenkraftstation, varjämte mark får tagas i anspråk ej blott för själva byggnaden utan jämväl för därmed förenade anläggningar (maskinistbostad o. dyl.). För det andra skall enligt förslaget sådant område som är avsett att ingå i strömfallsfastighet få lösas med äganderätt, vilket icke för när­ varande tillätes. I likhet med kammarkollegiet är jag tveksam rörande lämpligheten av att utvidga tvångsrätten till utmål till att gälla allt byggande i vatten. Den en­ ligt 2 kap. 14 § första stycket medgivna rätten att tvångsvis taga mark i anspråk till utmål i en mera begränsad bemärkelse (damm, vall eller väg eller ledning för vattnet) är inskränkt till företag för tillgodogörande av vat­ ten. Innebörden av begreppet tillgodogörande av vatten är måhända i detta sammanhang något oklar. I praxis lärer ej ha rått någon tvekan om att be-

Kungl. Maj.ts proposition nr 5:2, 81

stäniinelsea (enligt hänvisningarna i 3 kap. 2 och 26 §§) är tillämplig å vat­ tenreglering, ehuru dylikt företag väl ej avser tillgodogörande av vatten i egentlig mening. Genom den angivna begränsningen uteslutas emellertid från tvångsx-ätten sådana fall, då mark behöver tagas i anspråk till land­ fäste för brobyggnad o. dyl. En motsvarande begränsning torde böra ske vid den föreslagna utvidgningen av tvångsrätten enligt 2 kap. 16 §, så att denna alltså förklaras skola gälla allenast byggnad för vattnets tillgodo­ görande. Det är uppenbarligen icke avsikten att tvångsrätten skall omfatta mark som erfordras för sådan industriell anläggning, där vattenkraften eller vattnet avses skola utnyttjas. Att den föreslagna lagtexten skulle kunna vålla tvekan i detta avseende synes mig ej behöva befaras. I ett till chefen för kommunikationsdepartementet i september 1951 avgi­ vet betänkande ha 1946 års vatten- och avloppssakkunniga framlagt förslag bl. a. till lag om vatten- och avloppsanläggningar. Vid ett genomförande av detta lagförslag kommer den ifrågavarande ändringen i 2 kap. 16 § vatten­ lagen att bli betydelselös såvitt angår utmål för ytvattentäkt.1 Då det för närvarande är ovisst vid vilken tidpunkt och i vilken form det av nämnda sakkunniga framlagda förslaget kommer ätt genomföras, har jag dock icke vidtagit någon jämkning i fråga om tillämpligheten i berörda avseende av den nu förordade utvidgningen av 2 kap. 16 §. De skäl som de sakkunniga anfört för att utmål för vattenkraftstation bör kunna lösas med äganderätt synas mig övertygande. Jag biträder så­ lunda förslaget i denna del. Vad angår rätt att tillfälligt taga annans mark i anspråk under bygg­ nadstid ha de sakkunniga föreslagit införande av eu särskild bestämmelse i 14 kap., enligt vilken sådan rätt, efter det tillstånd till ett företag lämnats av vattendomstol, finge medgivas av länsstyrelse. Även vattendomstol resp. synemän skulle emellertid enligt förslaget kunna lämna sådant medgivande, när begäran därom framställdes i ansökningsmålet eller vid syneförrättningen. Möjligheten att tillfälligt taga mark i anspråk för arbetarbostäder in. m. är en nödvändig betingelse för genomförandet av arbetet på en vattenbygg­ nad av större omfattning. Det synes cj tillfredsställande att företagaren all­ tid skall vara hänvisad till att träffa frivillig överenskommelse med veder­ börande markägare. Jag finner mig därför böra tillstyrka att ett stadgande i ämnet upptages i vattenlagen. Rent principiellt kan det synas riktigt att ett dylikt stadgande om temporärt utnyttjande av annans mark placeras i 14 kap. och utformas efter mönster av 5 § i nämnda kap. Emellertid kan ett sådant utnyttjande innebära betydande intrång och medföra stora eko­ nomiska konsekvenser. Jag anser därför lämpligare, att den erforderliga lagregleringen sker genom en utvidgning av tvångsrätten enligt 2 kap. 14 så att den kommer att omfatta intrång även av denna mera tillfälliga karak­ tär. Härigenom kommer frågan om utövande av tvångsrätten och villkoren därför alltid att prövas av vattendomstol; som regel lärer frågan bli aktuell redan i samband med vattendomstolens prövning av ansökningen angående 1 .Jir SOU 1951: 26 s. 257. (i Hihang till riksdagens protokoll I!)ä2. I smnl. A 'r ö‘Z.

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

tillstånd till vederbörande företag och kan då prövas av vattendomstolen i samband därmed. Vidare blir det av kammarkollegiet uttalade önskemålet om vissa uttryckliga begränsningar beträffande tvångsrättens utövning i huvudsak tillgodosett. Sålunda kommer föreskriften i 2 kap. 17 §, att tomt­ plats, trädgård eller park ej må tagas i anspråk där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas, att bli tillämplig. Det kan ej anses erforderligt att i detta hänseende införa mera restriktiva bestämmelser än som gälla för sta­ digvarande ianspråktagande av annans mark. Vad angår önskemålet, alt föreskrift måtte meddelas angående skyldighet för företagaren att återställa marken i samma skick som det vari den övertogs, är det tydligt att dom­ stolen har att med beaktande av omständigheterna pröva i vilken omfatt­ ning åtgärder som kunna medföra ett bestående intrång må medgivas. Be­ träffande ersättning bli reglerna i 9 kap. tillämpliga. Kammarkollegiet har även ifrågasatt, huruvida icke föreskriften om för­ höjning av ersättningen utöver fulla värdet (9 kap. 48 §) borde göras till­ lämplig i fall då mark tillfälligt tages i anspråk för nu ifrågavarande ända­ mål. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och länsstyrelsen i Jämtlands län ha framfört det önskemålet att förhöjningsregeln över hu­ vud borde gälla intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. Såsom anmärkts i samband med översikten av gällande rätt var förhöjningsregeln i vatten­ lagens ursprungliga lydelse tillämplig å intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket, i vilket avseende dock ändring vidtogs i samband med torrläggningslagstiftningens genomförande år 1920. Jag anser mig ej nu kunna upp­ taga frågan om en återgång till vattenlagens ursprungliga ståndpunkt. På grund av det anförda har jag upptagit 2 kap. 14 § första stycket i änd­ rad lydelse enligt de sakkunnigas förslag med det tillägg, att mark må till­ fälligt tagas i anspråk jämväl för arbetarbostäder eller andra byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dylikt. 7 kap. 40 § första stycket har omarbetats så att det erhållit en mot 2 kap. 14 § första stycket sva­ rande avfattning. Beträffande företag enligt 5, 6 och 8 kap. samt företag för utnyttjande av grundvatten synas några olägenheter vid tillämpningen av gällande rätt ej ha försports, varför motsvarande ändringar i dessa kap. icke äro påkallade. Talan, som enligt den nya lydelsen av 2 kap. 14 § första stycket utan samband med ansökningsmål väckes om rätt att tillfälligt taga mark i an­ språk, skall behandlas såsom stämningsmål (11 kap. 17 § 29). I överensstämmelse med det anförda har vidare 2 kap. 16 § givits ändrad avfattning. Ett med den nya lydelsen av 2 kap. 16 § första stycket överens­ stämmande stadgande har såsom föreslagits av de sakkunniga upptagits så­ som ett nytt andra stycke i 7 kap. 40 §. Konsekvensen synes fordra, att er­ sättning för intrång enligt detta nya stadgande utgår med förhöjning, var­ för en jämkning i detta syfte vidtagits i 9 kap. 48 §. Ill kap. 17 § 29 har vidtagits en mindre jämkning, så att bestämmelsen kommer att täcka även det fall då utmål enligt 2 kap. 16 § löses med ägande­ rätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 . 83

III. Förberedande av vissa företag- enlig-t vattenlagen in. in.

Gällande bestämmelser. Sedan en ansökan inkommit till vattendomstolen, är den första åtgärd vattenrättsdomaren har att vidtaga — efter eventuellt föreläggande om komplettering av ansökningshandlingarna — att utfärda kungörelse om ansökningen. Bestämmelser härom finnas i 11 kap. 32 § vattenlagen. Kungörelsen skall innehålla uppgift om de fastigheter som be­ röras av ansökningen, om aktförvarare hos vilken parterna kunna taga del av handlingarna i målet, om sättet för kallelser och andra meddelanden till parterna samt om den tid inom vilken erinringar mot ansökningen skola avgivas. Det är icke nödvändigt att alla fastigheter namngivas i kungörelsen, utan de kunna utmärkas med gemensam geografisk eller annan beteckning, om det kan ske på oförtydbart sätt. Är det sökandens avsikt att tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, skall särskild uppgift därom lämnas. Kun­ görelsen skall enligt 11 kap. 33 § för uppläsande i kyrkan avsändas till pas­ torsämbetet i den eller de församlingar, där fastigheter som oinförmälas i kungörelsen äro belägna, samt offentliggöras i en eller flera av ortens tid­ ningar och i regel även i allmänna tidningarna. Vidare skall personlig un­ derrättelse översändas till ägare av de berörda fastigheterna och kända nyttjanderättshavare. Om fastighet som beröres av ansökningen tillhör eller nyttjas av kronan eller allmän anstalt, skall enligt 11 kap. 34 § underrättelse om kungörelsens innehåll översändas till länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen. Länsstyrelsen har då att förordna ombud till bevakande av kronans eller anstaltens rätt eller, där sådant bevakande tillkommer annan myndighet, överlämna underrättelsen till denna. I regel skall även, enligt vad som stadgas i 11 kap. 35 § 1 inom., ett exem­ plar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen översändas till kam­ markollegiet. Kollegiets uppgift är att, där det prövas nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna intressen, som kunna vara i fråga. Allmänt ombud, som för sådan talan, åligger att på begäran tillhandagå dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd angående bevakande av deras rätt. För den händelse någon part anser att på grund av företagets omfatt­ ning eller eljest sådant åliggande bör uppdragas åt annan än allmänt ombud, skall han göra anmälan därom hos länsstyrelsen i det län, inom vilket det företag eller den åtgärd ansökningen avser huvudsakligen skall verkställas. Länsstyrelsen kan då, där så prövas erforderligt för tillvaratagande av sak­ ägarnas rätt, förordna särskild person att på sätt ovan nämnts biträda dem. Även fiskeristyrelsen skall, enligt It kaj). 36 §, i regel erhålla ett exemplar av ansökningshandlingarna och kungörelsen. Om fiskeristyrelsen vid gransk­ ning av handlingarna finner uppenbart att fiskens upp- och nedgång eller eljest fiskeriintresse icke kan röna inverkan av företaget, skall meddelande

84 Kungl. Maj:ts proposition nr ö~.

härom lämnas vattenrättsdomaren. I annat fall skall styrelsen förordna fiskeritjänsteman att avgiva yttrande, huruvida fiskerinäring av betydenhet kan genom företaget lida väsentligt förfång, samt vilka särskilda åtgärder, utöver vad sökanden föreslagit, som kunna erfordras till skydd för fisket. Finner den förordnade att yttrande icke kan avgivas utan undersökning å platsen, skall han göra anmälan därom hos vattenrättsdomaren. Denne har då att uppdraga åt den av fiskeristyrelsen förordnade eller annan av styrel­ sen föreslagen fiskeritjänsteman att åt vattendomstolen verkställa undersök­ ning och avgiva utlåtande enligt de närmare bestämmelser som i 11 kap. 45 § meddelas angående sakkunnigundersökning i vattenmål. Beträffande rättegångskostnader i ansökningsmål innehåller It kap. 65 § regler, vilka avvika från vad som i detta hänseende gäller för vanliga tviste­ mål. Huvudregeln, vilken är tillämplig' såväl i mål om byggande i vatten i allmänhet som i regleringsmål, är att sökanden, även om hans talan bifalles, är skyldig att gottgöra motpart sådana kostnader som varit nödiga för tillvaratagande av hans rätt. Svarandepart, som genom vårdslös eller otillbörlig processföring föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad, är dock skyldig att gottgöra sökanden de utgifter som därigenom åsamkats denne.

De sakkunniga. I förevarande avsnitt av promemorian den 12 september 1947 ha de sakkunniga till behandling upptagit en framställning av kam­ markollegiet den 12 juni 1946 angående åtgärder för förbättring av den rättshjälp åt sakägare i vattenmål som allmänna ombudet har att lämna i dylika mål. De sakkunniga ha uttalat den meningen, att en utvidgning av kammarkollegiets rättshjälp åt enskilda parter icke på något ändamålsenligt sätt tillgodosåge föreliggande behov. Det vore knappast sannolikt, att man på den vägen kunde giva sakägarna någon verklig hjälp, bl. a. enär ett centralt ämbetsverk svårligen kunde ha den ortskännedom, som erfordrades för att saken skulle från början läggas upp på rätt sätt utan onödiga omständig­ heter. De sakkunniga ha emellertid i samband härmed uppmärksammat frågan om sättet för förberedelse av ansökan hos vattendomstol. De framhålla att vattenbyggnadsföretagen, icke minst regleringsmålen, vore av den betyden­ het, att tvekan kunde råda om lämpligheten av att de — såsom nu regel­ mässigt skedde — förbereddes av företagaren praktiskt taget helt på egen hand. Då ett regleringsföretag kunde ha avsevärda verkningar ej blott för enskilda sakägare utan även för många allmänna intressen, såsom för väg­ frågor^ i orten, skolväsendet, jordbrukets utvecklingsmöjligheter, fisket, turistväsendet och den allmänna trevnaden för befolkningen, vore det av stort intresse för de myndigheter och organ som hade ansvaret för utvecklingen inom orten att få göra .sig hörda i tid. Med den ordning som nu tillämpades kunde sökanden ha fattat ståndpunkt utan att någon kontakt uppnåtts med det allmännas representanter. Det torde vara lättare att uppnå jämkningar mellan olika intressenter, om olika synpunkter finge brytas mot varandra,

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 85

innan ett företag redan i detalj vore planerat. De sakkunniga framhålla särskilt, att det måste betecknas som ett missförhållande, att företagaren kunde på egen hand planera förändringar av rådande naturförhållanden av högst ingripande beskaffenhet utan att ens länsstyrelsen skulle underrättas. Vidare vore önskvärt, att även de kommunala organen kunde så tidigt som möjligt få reda på vad som vore på färde. Den brist som sålunda förelåge borde enligt de sakkunnigas mening i görlig mån botas. De sakkunniga påpeka emellertid, att varken länsstyrelserna eller de kommunala organen hade några experter för vattenmål och att det därför kunde bli svårt för dem att följa och bilda sig ett omdöme om större planerade företag. Det borde därför finnas möjlighet för länsstyrelsen att förordna ombud — advokat eller tekniker eller eventuellt bådadera — som finge till uppgift att vara kontaktman mellan företagaren å ena samt länsstyrelsen liksom de kommu­ nala organen och allmänheten å andra sidan. Kontaktmannen borde före­ trädesvis verka för att missförstånd undanröjdes och att det hela i tid lades på rätt bog. Av vikt vore att detta förberedande samarbete icke förlorade sig i diskussion om detaljer. Vad som åsyftades vore att företagarens mot­ parter skulle kunna förbereda sig i tid, så att det hela löpte smidigare, ej att proceduren skulle bli tyngre. I enlighet med de anförda synpunkterna, vilka närmare utvecklas av de sakkunniga, föreslås vissa föreskrifter rörande förberedelse av ansökan hos vattendomstol. Den grundläggande bestämmelsen härom upptages i de sakkunnigas förslag såsom ett till 11 kap. 27 § vattenlagen fogat nytt mo­ ment. Det föreslagna nya momentet innehåller i ett första stycke att, innan ansökan som avser företag av betydande omfattning eller ingripande beskaf­ fenhet ingives till vattendomstolen, ärendet skall med avseende å företagets verkningar ur allmän synpunkt vara förberett i enlighet med bestämmelser som Kungl. Maj :t meddelar. I ett andra stycke föreskrives, att Kungl. Maj :t äger stadga skyldighet att gälda kostnad som i samband med förberedande av ärende, som nyss sagts, åsamkas det allmänna. Därjämte föreslå de sak­ kunniga eu ändring i 11 kap. 35 § 1 inom. vattenlagen av innebörd, att länsstyrelsen skall äga rätt att av eget initiativ förordna biträde, som där sägs, åt sakägare. Närmare föreskrifter angående förberedande åtgärder böra enligt försla­ get utfärdas i form av en särskild tillämpningskungörelse. Vid promemo­ rian har fogats ett utkast till dylik kungörelse, vilket innehåller i huvudsak följande. Enligt utkastet äger kungörelsen tillämpning med avseende å kraftverk, som är avsett att giva eu generatorseffekt av minst 2 500 kilovoltampére, och vattenreglering, om vattenmagasinet är avsett alt rymma minst 100 miljoner kubikmeter, ävensom annat företag i vatten av betydande omfatt­ ning eller ingripande beskaffenhet. Innan undersökningar för utrönande av företagets verkningar äga rum i vattenområdet eller på angränsande mark och såvitt möjligt i god tid därförut, skall företagaren underrätta länssty­ relsen i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas, samt därvid lämna de upplysningar om företaget, som då äro tillgängliga för ho­

86 Knngl. Maj.ts proposition nr Ö2.

nom. Länsstyrelsen äger, om den finner skäl därtill, utsätta sammanträde för samråd med företagaren beträffande företagets verkningar ur allmän synpunkt. Om del med hänsyn till företagets beskaffenhet finnes ändamåls­ enligt ur allmän synpunkt, äger länsstyrelsen utse lämpligt ombud att följa den fortsatta handläggningen av företaget. Ombudet har till åliggande att hålla förbindelse med företagaren, att bilda sig en uppfattning om företa­ gets verkningar ur allmän synpunkt, att underrätta och samråda med kom­ munala organ om företaget och dess verkningar, att på lämpligt sätt giva ortsbefolkningen tillfälle att sammanträffa med ombudet och motverka, att befolkningen i ovisshet om företagets verkningar eller eljest i anledning därav vidtager förhastade åtgärder samt att lämna ortsbefolkningen upplys­ ningar, hur den kan tillvarataga sina intressen. Ombudet skall i förekom­ mande' fall träda i förbindelse med advokatfiskalen i kammarkollegiet även­ som i fråga om fisket samråda med vederbörande fiskerimyndigheter. Före­ tagaren är skyldig att fortlöpande lämna ombudet eller länsstyrelsen de upplysningar, som erfordras för bedömande av företagets huvudsakliga verkningar. Företagaren bör ej förvärva fastigheter, som skadas, eller el­ jest ingå på uppgörelser, som avse att reglera skador å mark, fiske eller liknande, utan att ombudet eller länsstyrelsen på förhand underrättats. Då företaget kan inverka menligt på fiske av någon betydenhet, skall företa­ garen utan uppskov underrätta vederbörande fiskerimyndigheter, som efter samråd med vattenrättsdomaren ha att föranstalta om den utredning, som finnes erforderlig ur fiskesynpunkt. Ersättning till ombudet jämte ko,stnad för förberedande utredning rörande fisket skall bestridas av allmänna me­ del men i den mån det finnes skäligt återgäldas av företagaren. I ansökan till vattendomstolen skall sammanfattningsvis angivas vad som under ären­ dets förberedelse förekommit från sökandens sida i anledning av före­ skrifterna i kungörelsen. Beträffande den föreslagna bestämmelsen angående underrättelse till om­ budet eller länsstyrelsen före träffandet av uppgörelser anmärka de sak­ kunniga, att syftet därmed vore att främja en jämn och rättvis behandling av sakägarna vid uppgörelser.

De sakkunnigas förslag är icke enhälligt. Avvikande meningar ha så­ lunda anmälts dels av herrar Berggren och Riben gemensamt dels ock av herrar Kleman och Rusck, likadeles gemensamt. Herrar Berggren och Riben förklara, att de av majoritetens förslag en­ dast kunnat biträda förslaget om utvidgning av länsstyrelsens befogenhet enligt 11 kap. 35 § vattenlagen att utse särskild person, som skall tillhandagå sakägarna med kostnadsfria råd angående bevakandet av deras rätt. Tillika anmärkes, att i samband med denna ändring föreskriften i samma paragraf om skyldighet för allmänt ombud att på angivet sätt tillhandagå sakägarna utan olägenhet borde kunna upphävas. Härjämte förordas, att i 11 kap. 32 § vattenlagen upptages föreskrift om att kungörelse, som utfär­ das enligt denna paragraf, skall innehålla upplysning om vad som en­ ligt 65 § samma kap. gäller beträffande sakägares rätt till ersättning för kostnader å målet samt att i 14 kap. vattenlagen upptages ett stadgande av innehåll, att vattenrättsdomaren på begäran av den, som vill utföra ett företag enligt nämnda lag, redan innan ansökan om tillstånd till företaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 87

ingivits äger förordna sakkunniga att på företagarens bekostnad verkställa erforderliga undersökningar. I det särskilda yttrande, vari herrar Berggren och Riben utvecklat sill ståndpunkt, förklara de sig i princip vara av den uppfattningen, att det vore av stort värde om redan på planeringsstadiet samråd ägde rum mel­ lan företagaren samt de myndigheter och organ som representerade av före­ taget berörda allmänna intressen. Emellertid syntes ej oväsentliga olägen­ heter vara förenade med majoritetens förslag. Om detta förslag genomför­ des, skulle det betyda, att en ny instans tillskapades för förberedande be­ handling av ärendena, en behandling som med all säkerhet icke — såsom förslagsställarna avsett -- skulle kunna begränsas till frågorna, huruvida företaget borde komma till stånd och huru det i så fall med hänsyn till motstående allmänna intressen i stora drag borde utformas. Utan tvivel skulle redan under denna förberedande behandling framdragas en mängd frågor angående skador och intrång, som förorsakades enskilda sakägare. Det samråd, som redan på planeringsstadiet borde äga rum mellan företa­ garen och vederbörande myndigheter och organ, borde ske i fria former och utan förmedling av sådant ombud som länsstyrelsen enligt majorite­ tens förslag skulle äga förordna. Några författningsbestämmelser i ämnet syntes icke erforderliga. Det skulle sannolikt vara tillräckligt, att vattenfalls­ styrelsen och de enskilda kraftföretagarna — de senare genom svenska vat­ tenkraftföreningen, till vilken åtminstone alla större företagare på området vore anslutna — av Kungl. Maj :t uppmanades att vid planeringen av mera omfattande företag samråda med de myndigheter och organ, som represen­ terade av företaget berörda allmänna intressen. Därest det skulle anses lämp­ ligt, att önskemålet om ett dylikt samråd komme till uttryck i lagstiftning­ en, borde det i allt fall vara tillfyllest att i 11 kap. vattenlagen intaga en föreskrift om att i ansökan om tillstånd till företag av större omfattning .skulle lämnas en redogörelse för de åtgärder sökanden vidtagit för att läm­ na vederbörande myndigheter och organ tillfälle att under ansökningens förberedande taga del av planerna och framföra önskemål med hänsyn til! företagets verkningar ur allmän synpunkt. Beträffande förslaget om tillägg till 14 kap. vattenlagen anföra herrar Berggren och Riben, att det — såsom jämväl majoriteten ansett — vore önskvärt att fiskeundersökningar igångsattes på ett så tidigt stadium som möjligt. I praktiken förekomme också numera på detta område ett nära samarbete mellan fiskerimyndigheterna och kraftföretagarna. Det syntes lämpligt att vattenrättsdomaren finge befogenhet att på begäran av den. som ville utföra ett företag enligt vattenlagen, redan innan ansökan rö­ rande företaget ingivits till vattendomstolen förordna sakkunniga att på företagarens bekostnad verkställa sådana undersökningar, som kunde er­ fordras för bedömande av företagets verkningar och vilka åtgärder som borde vidtagas för att motverka skada därav. Befogenheten borde dock icke inskränkas till att avse frågor angående fiske. Även undersökningar i andra frågor, t. ex. rörande isförhållanden eller virkesavläggning, måste ofta på­

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

börjas avsevärd tid innan ansökan ingåves, om eu tillfredsställande utred­ ning skulle kunna åstadkommas utan att målets avgörande fördröjdes. I det av herrar lileman och Rusck avgivna särskilda yttrandet uttalas den meningen, att den i utkastet till tillämpningskungörelse intagna be­ stämmelsen om att företagaren ej borde förvärva fastigheter eller eljest ingå på uppgörelser utan alt utsett ombud eller länsstyrelsen underrättats borde utgå.

Yttrandena. Det av de sakkunnigas majoritet framlagda förslaget har till­ styrkts eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Kopparbergs, Väster­ bottens och Kronobergs lön. styrelsen för svenska landskommunernas för­ bund, Indals älvs, Ljunga älvs och Gimåns flottningsföreningar, handels­ kammaren i Gävle samt föreningsnämnden i Ångermanland. För en lösning efter de i majoritetsförslaget angivna riktlinjerna men med ändrings- och tilläggsförslag på olika punkter uttala sig vidare vattenöverdomstolen,1 vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, lantbraksstyrelsen, riksantik­ varieämbetet, riksförbundet landsbygdens folk och eu fiskeriintendent. Ext­ ra vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol samt länsstyrelsen i Gävleborgs län biträda jämväl majoritetsförslaget men med den ändring som förordats av herrar Kleman och Rusck. Såsom en förtjänst hos majoritetsförslaget framhålles hl. a., alt det innebure att sökanden i regel redan vid ansökningens ingivande till vattendom­ stolen skulle kunna framlägga en någorlunda fullständig utredning om före­ tagets förhållande till allmänna intressen och alt det alltså borde vara ägnat att skapa förutsättningar för en snabbare behandling av vattenmålet; fram­ för allt komme bedömandet av frågan om företagets tillåtlighet att under­ lättas. Lantbruksstyrelsen påpekar särskilt den stora betydelsen av förbe­ redande åtgärder såvitt angår ett företags verkningar å fisket. I flera remiss­ yttranden, bl. a. det av extra vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendom­ stol avgivna, betonas såsom eu viktig förutsättning för att förfarandet skulle medföra önskad nytta att man lyckades finna kontaktmän med kvalifika­ tioner och intresse för uppgiften. Vattenöverdomstolen anser att närmare bestämmelser om förberedelsen ej borde meddelas i administrativ ordning utan upptagas i vattenlagen. Till det av herrar Berggren och Riben framförda förslaget ansluta sig i princip vattcnrätlsdomarna i Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar, samtliga vattenrättsingenjörer, vattenfallsstyrelsen, läns­ styrelserna i 1 ärmlands, Västernorrlands och Norrbottens län, några fiskeriintendenter, Västernorrlands läns hushållningssällskaps fiskevårdsnämnd, svenska vattenkraftföreningen samt advokatsamfundets styrelse. En i det stora hela med herrar Berggrens och Ribens förslag överensstämmande ståndpunkt deklareras även av kammarkollegiet och länsstyrelsen i Jämt­ lands län. De synpunkter på frågan som framkomma i de i nästföregående stycke

1 Vattenöverdomstolens yttrande i denna del är ej enhälligt. Ledamoten av vattenöverdom­ stolen t. f. kammarrådet P. Gavelius har beträffande frågan om ett särskilt förberedande förfa­ rande åberopat den mening som kommit till uttryck i kammarkollegiets yttrande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. SO

angivna remissvaren överensstämma i huvudsak med vad som anförts i her­ rar Berggrens och Ribens särskilda yttrande. På flera håll understrykas de svårigheter som måste uppstå att finna för uppdraget såsom kontaktmän lämpliga personer. Vidare uttalas farhågor för att den vinst i tid, som en tillämpning av deldomsförfarandet kunde medföra, till stor del kunde gå förlorad genom ett komplicerat förberedelseförfarande. I några yttranden framkommer den uppfattningen, att länsstyrelsen borde beredas en mera framträdande plats på det förberedande stadiet än som avsetts i herrar Berggrens och Ribens förslag. Beträffande behovet av skrivna rättsregler i ämnet komma skilda meningar till uttryck; de förslag som framläggas in­ skränka sig dock i huvudsak till ett summariskt stadgande om visst förbe­ redande samarbete mellan företagaren och representanter för berörda in­ tressen. Svenska vattenkraftföreningen förklarar att därest det skulle anses erfor­ derligt att, såsom ifrågasatts av herrar Berggren och Riben, Kungl. Maj :t uppmanade vattenfallsstyrelsen och de enskilda kraftföretagarna att vid pla­ neringen av mera omfattande företag samråda med de myndigheter och or­ gan, som representerade av företaget berörda allmänna intressen, vore för­ eningen beredd att förmedla en uppmaning av ifrågavarande slag till veder­ börande kommunala och privata kraftverksföretag. Det av sakkunnigmajoriteten framlagda kungörelseutkastet har i ett fler­ tal yttranden underkastats detalj granskning med erinringar på vissa punk­ ter. Vad beträffar frågan om tillämplighetsområdet för förberedelseför­ farandet framkommer från vissa håll kritik mot den avgränsning som gjorts i kungörelseutkastet. Sålunda framhålles att kungörelsen enligt ut­ kastet skulle bli tillämplig på jämförelsevis små kraftverk men endast gälla relativt omfattande vattenregleringar, i samband varmed även påpekas att ett företags inverkan ej stode i någon bestämd relation till dess storlek. Vattenöverdomstolen och riksförbundet landsbygdens folk fästa uppmärk­ samheten på att samverkan i ett vattensystem mellan olika företag — även om delföretagen sedda var för sig medförde begränsade skadeverk­ ningar — i sin helhet kunde leda till att vattenförhållandena bleve radi­ kalt förändrade utmed hela vattendraget till men för bygdens närings­ liv. — I fråga om tidpunkten för igångsättande av de förberedande åtgär­ derna uttala vattenrättsingenjörerna Hartzell, Berndtsson och Nilsson — med instämmande av vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbyg­ dens vattendomstolar - att det, med hänsyn till det omfattande och mång­ skiftande arbete som vore förknippat med planläggningen av större vat­ tenkraft- och vattenregleringsföretag, framstode såsom olämpligt att på ett alltför tidigt stadium inkoppla utomstående. Det kunde vålla avsevärda olägenheter icke blott för företagaren utan även — och icke minst — för det allmänna och för enskilda strandägare, vilka sistnämnda kunde få eu alldeles skev uppfattning om vad som kunde komma att bli det slutliga re­ sultatet. Många exempel funnes på att företag, som planerats i början av detta sekel, först nu i mitten av 1900-tälet blivit genomförda och då efter all planerna omarbetats flera gånger. Det vore ur allas synpunkt lämp­

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

ligast, om samarbetet med motstående intressen inleddes först sedan före­ tagaren bestämt sig för att verkligen utföra företaget. — Beträffande frå­ gan om förberedande undersökningar genom sakkunniga framhålla vattenöverdomstolen och kammarkollegiet vikten av att sakägarna beredas till­ fälle att yttra sig över omfattningen och planläggningen av dyiik under­ sökning och valet av sakkunnig. Vattenöverdomstolen åberopar i detta sam­ manhang stadgandet i 40 kap. 3 § rättegångsbalken. Riksantikvarieämbetet hemställer, att företagare måtte åläggas att vid företagets planering under­ rätta ämbetet om företagets art och omfattning i så god tid, att ämbetet, därest en undersökning ur fornvårdssynpunkt skulle befinnas nödvändig, kunde utföra denna, innan företaget igångsattes. I samband med kungörelseutkastets bestämmelse om underrättelse till ombud eller länsstyrelse före träffandet av uppgörelser upptages i ett par yttranden frågan om vattendomstolens prövning av ingångna avtal. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol framhåller bl. a., att en sökande kunde ha intresse av att förvärva fastigheter för att komma i ett bättre läge vid prövningen av tillåtlighetsfrågan; enligt 2 kap. 3 § skulle näm­ ligen skada å sökandens egna fastigheter inräknas i byggnadskostnaden, medan skada å annans egendom vid jämförelsen mellan nyttan och skadan skulle fördubblas eller tredubblas. Det kunde ifrågasättas, om icke en sö­ kandes möjligheter att förvärva fastigheter som skulle skadas genom före­ taget borde fullt effektivt begränsas. Att uppgörelser angående skador å mark, fiske eller liknande på förhand konnne till stånd syntes enligt er­ farenheterna vid Norrbygdens vattendomstol icke vara tillrådligt, med mindre i avtalet intoges såsom villkor att vattendomstolen skulle äga fri­ het att pröva avtalets skälighet och därvid göra den jämkning av avtalet som funnes böra ske. Frågan om skäligheten av ingångna avtal om skade­ ersättning hade under senare år i ökad omfattning blivit föremål för tvister. Tendenser hade framträtt dels att vid uppgörelserna använda av sökan­ departerna tillhandahållna tryckta formulär dels ock alt ordalydelsen i av­ talen ofta av sökandena åberopades till vinnande av befrielse från ansva­ righet för skador, som enligt den skadelidande varit oförutsedda eller för­ anledda av en utökning av företaget, som icke varit aktuell vid avtalet. Vattenöverdomstolen föreslår att i It kap. 60 § vattenlagen måtte intagas bestämmelser av innehåll att, om avtal som företagare och skadelidande med avseende antingen å förestående företag eller å framtida verkningar av utfört företag träffat om ersättning eller vad därmed äger samband, är obilligt för den skadelidande, avtalet må på dennes yrkande av vattendom­ stolen jämkas, ävensom att sådant klander skall vid talans förlust väckas senast i mål angående tillstånd till eller godkännande av företaget eller, såvitt rör oförutsedd skada, senast inom den jämlikt 2 kap. 24 § vatten­ lagen bestämda tiden. Till närmare motivering av sitt förslag anför vatten­ överdomstolen : I vattenmål i allmänhet och i ansökningsmål i synnerhet — där det i fråga om ersättningar normalt gäller att förutse omfattningen av skade­ verkningar, som ännu ej uppstått — råder det, åtminstone vidkommande

Kungl. Mnj:ts proposition nr 52. 91

enskilda skador, uppenbarligen i regel ett anmärkningsvärt ojämnt partsförhållande mellan å ena sidan företagaren och å andra sidan de skadeli­ dande. Beträffande såväl ekonomisk bärkraft och möjlighet alt med tekniska hjälpmedel i förväg bedöma omfattningen av ett företags skadeverkningar som förmågan att i penningar uppskatta skadas storlek föreligger i de flesta fall sådan överlägsenhet å företagarens sida, att det ligger nära till hands att misstänka att företagare vid uppgörelse om skadeersättningar många gånger — medvetet eller omedvetet kunna draga nytta av skade­ lidandes oförstånd. Ej sällan intages i skadeuppgörelse klausul enligt vilken den skadelidande förklarar sig godtaga att överenskommen ersättning skall utgöra full gottgörelse även för sådana skador av företaget, som icke kunnat förutses. Med de omfattande verkningar, vattenbyggnadsföretag numera allt allmännare medföra, lärer det framstå som ett alltmer påtagligt socialt in­ tresse att de skadelidande skola erhålla skäliga ersättningar i alla de hän­ seenden företaget vållar skada. Det måste därför anses angeläget att få till stånd en sådan ordning, att vattendomstol kan på yrkande av den skade­ lidande jämka obilliga avtal. Att i enlighet med vad gjorts exempelvis i It kap. 29 § giftermålsbalken som jämkningsskäl föreskriva att avtal skall vara »uppenbart» obilligt, torde icke vara erforderligt i vattenmål, där av­ talen merendels röra skadeformer för vilkas skäliga bedömande vattendom­ stolen efter ingående undersökningar av de olika skadefallen utarbetat lämp­ liga normer. Den likformighetsprincip, som skulle befästas av jämkningsregeln, gör det snarare önskvärt att avtalade ersättningsbelopp skola kunna jämkas även vid relativt små avvikelser från vad vattendomstolen finner motsvara skälig ersättning. Det må anmärkas att vattenlagen i speciella fall redan nu ger vattendomstol förhållandevis vid möjlighet att jämka avtal om ersättningar eller oavsett dylikt avtal utdöma full ersättning (se exempelvis stadganden i 9 kap. 46 § 8 mom. och 73 §). En allmän jämkningsregel kan förväntas bli till fördel för såväl företa­ gare som skadelidande. Den synes ägnad att verka avspännande å det na­ turliga motsatsförhållandet mellan de båda partssidorna. De skadelidande be­ höva icke hysa betänkligheter ur ersättningssynpunkt mot att på ett tidigt stadium av företagets planering avtalsvis till företagaren upplåta vissa nyt­ tigheter eller överenskomma om skadereglering i förväg. Såsom de sakkun­ niga vitsordat, beflita sig regelmässigt företagarna i eget intresse om att vid avtalsuppgörelser med sakägare träffa överenskommelser efter skäliga grun­ der. Företagarna synas desto mindre kunna resa invändningar mot den före­ slagna jämkningsregeln, som de därigenom skulle kunna bibehållas vid möjligheten att obehindrat i förväg träffa erforderliga överenskommelser. Även kammarkollegiet, länsstgrelsen i Jämtlands län och advokatsam­ fundets styrelse tillråda en utökning av vattendomstols befogenhet att pröva skäligheten av uppgörelser. Förslaget om sådan ändring av stadgandet i It kap. 35 § 1 mom. vatten­ lagen, att länsstyrelse får befogenhet att på eget initiativ förordna särskild person att biträda sakägarna, har ej mött några invändningar i yttrandena. Vattenäverdomstolen och kammarkollegiet behandla det av herrar Berggren och Riben i samband härmed framförda förslaget om upphävande av före­ skriften i nämda lagruin om skyldighet för allmänt ombud att tillhandagå sakägarna och avstyrka detta förslag. Det framhålles att det allmänna om­ budets rådgivande verksamhet i vissa fall kunde vara av betydelse och ej torde vara särskilt betungande för ombudet.

92 Kuntjl. Maj.ts proposition nr 52.

För att effektuera tillämpningen av de bestämmelser som komme att meddelas om förberedande åtgärder samt om befogenhet för länsstyrelse alt av eget initiativ förordna biträde åt sakägare föreslår vattenöverdomstolen sådant tillägg till nyssnämnda stadgande, att vattenrättsdomaren beträf­ fande där avsedda ansökningar ålägges skyldighet att översända ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen till vederbörande länssty­ relse. Beträffande den av herrar Berggren och Riben föreslagna ändringen ill kap. 32 § vattenlagen rörande innehållet i kungörelse uttalar vattenöverdomstolen, som finner detta förslag välbetänkt, att upplysningen beträffande sakägares rätt till rättegångskostnadsersättning borde i tillämpliga fall kom­ pletteras med vad enligt 35 § 1 inom. gäller om möjlighet för part att hos länsstyrelsen göra anmälan om behov av särskilt biträde åt sakägare.

Departementschefen. Det har vid olika tillfällen gjorts gällande, att de enskilda sakägarna och bygdeintresset intaga en alltför svag ställning i för­ hållande till kraftintressets företrädare och icke ha tillräckliga möjligheter att verkligen utnyttja det skydd i olika avseenden som vattenlagens regler avse att skänka.J I anslutning härtill ha framkommit önskemål om åtgärder för en effektivisering av det allmännas biträde åt sakägare i vattenmål. I likhet med de sakkunniga är jag emellertid av den åsikten, att några större fördelar knappast stå att vinna genom en utvidgning av den rättshjälp som ankommer på kammarkollegiet enligt 11 kaj). 35 § vattenlagen. Med den om­ fattning som vattenbyggnadsverksamheten för närvarande har skulle härför förutsättas en mycket betydande personalförstärkning. Det är för övrigt, såsom de sakkunniga framhålla, icke .sannolikt att ett centralt ämbetsverk kan med framgång bedriva en verksamhet av detta slag. Det biträde för ut­ förande av talan inför vattendomstolen som de enskilda sakägarna äro i behov av bör tillhandahållas av praktiserande jurister. Kostnaden härför skall enligt 11 kap. 65 § vattenlagen regelmässigt falla på sökanden. Även tekniskt biträde kan, om ,så erfordras, av en sakägare anlitas på sökandens bekostnad. Tydligt är emellertid att kammarkollegiet har en viktig funk­ tion såsom samlande instans för bevakande av de allmänna intressen som beröras i vattenmålen. Vad beträffar frågan om särskilda åtgärder för en mera grundlig för­ beredelse av ansökan till vattendomstol, vilken fråga de sakkunniga i det­ ta sammanhang i stället ägnat den .största uppmärksamheten, är det för­ visso av stort värde om planeringen av sådana vattenkraft- och vattenregleringsföretag, som i betydande grad ingripa i bygdens förhållanden, äger rum i samråd och samarbete med ortsmyndigbeter och representanter i övrigt för de intressen som kunna beröras. Härigenom bli dessa intressen redan på ett tidigt stadium uppmärksammade, varvid motsättningar kunna utjämnas och önskemål av olika slag tillgodoses på ett sätt, som måhända 1

1 Jfr andra lagutskottets utlåtande 1947:37, som ligger till grund för riksdagens i inledningen omnämnda skiivelse 1947:313.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 93

ej alltid är möjligt, om förhandlingar upptagas först i samband med dom­ stolsbehandlingen av företaget. Över huvud taget måste det anses vara en rimlig tanke att företrädare för intressen, som på ett kännbart sätt be­ röras av företaget, beredas tillfälle att innan planerna i detalj utformas taga del av desamma och göra sin röst hörd. De sakkunnigas majoritet har i detta syfte föreslagit, att större företag skulle förberedas inför länsstyrel­ se, som bl. a. skulle få befogenhet att utse ett särskilt ombud med uppgift att upprätthålla kontakt mellan företagaren och de intressen som berördes av företaget ävensom att i övrigt följa förberedelsen av företaget. I ombu­ dets uppgifter skulle ingå att på lämpligt sätt motverka att ortsbefolkningen i ovisshet om företagets verkningar eller eljest i anledning av företaget vidtoge förhastade åtgärder ävensom att lämna ortsbefolkningen upplysningar om hur den kunde tillvarataga sina intressen. De erinringar mot förslaget som, i huvudsak i anslutning till den av herrar Berggren och Riben anmäl­ da avvikande meningen, framförts i ett flertal remissutlåtanden, kunna emellertid enligt min uppfattning icke frånkännas betydelse. Det kan ej bortses från att, såsom bl. a. framhållits, den föreslagna ordningen i realite­ ten innebär, att en ny instans tillskapas i ansökningsförfarandet, varigenom den redan förut tyngande tillståndsprövningen kan ytterligare kompliceras med därav följande risker för ökad tidsutdräkt ocli ökade kostnader. Man torde böra hålla i sikte, att tyngdpunkten vid tillståndsprövningen är och bör vara ansökningsförfarandet vid vattendomstolen och att de åtgärder var­ om här är fråga skola innefatta endast en förberedelse härtill och icke en självständig procedur. Jag är sålunda tveksam rörande lämpligheten av att i full utsträckning genomföra den av sakkunnigmajoriteten föreslagna ordningen, övervägan­ de skäl synas tala för att erforderligt samråd lämpligast sker direkt mel­ lan företagaren samt vederbörande myndigheter och organisationer. På detta sätt torde en förberedelse kunna komma till stånd utan tyngande och stela former. Över huvud taget kan det ifrågasättas om det är erforderligt att meddela föreskrifter, .som göra här avsedda åtgärder obligatoriska. Åväga­ bringandet av samråd med berörda intressen på ett relativt tidigt stadium ligger oftast i företagarens eget intresse. Det är ur dennes synpunkt föga önskvärt exempelvis alt en omfattande bebyggelse kommer till stånd inom ett område som beröres av det planerade företaget. Han kan ju härigenom i onödan komma all få utbetala betydande .skadeståndsbelopp. Det må även framhållas att utbyggnaden av den återstående oulbyggda vattenkraften i vårt land i väsentlig grad kommer att domineras av det allmänna däri­ genom att staten äger eu stor del av denna vattenkraft, ett förhållande som synes ägnat att minska behovet av särskilda lagbud i ämnet. Ivungl. Maj:t lärer emellertid komma att i fortsättningen ha sin uppmärksamhet riktad på denna fråga, och om så finnes erforderligt torde böra övervägas att Kungl. Maj :t, såvitt angår vattenkraft- och vattenregleringsföretag i stat­ lig regi, i direktiv till vattenfallsstyrelsen framhåller angelägenheten av att vid planeringen av mera omfattande förelag samråd äger rum med de

94 Kuiigl. Maj:ts proposition nr J 2.

myndigheter och andra organ som representera av företaget berörda intres­ sen. Vattenkraftföreningen har utfäst sig att förmedla eu dylik erinran till föreningen tillhörande kommunala och privata kraftverk. Eventuellt böra även andra myndigheter, som beröras av hithörande frågor, särskilt läns­ styrelserna, genom cirkulärskrivelse eller på annat sätt erhålla närmare an­ visningar om vilka åtgärder som myndigheten har att vidtaga, då den er­ håller kännedom om att omfattande kraftföretag eller vattenregleringar pla­ neras. I de nordliga länen, vilka närmast beröras av dessa frågor, ha emel­ lertid länsstyrelserna redan utan direktiv från Kungl. Maj:t visat sig kun­ na taga värdefulla initiativ för hävdande av de allmänna intressena i sam­ band med vattenkrafttillgångarnas tillgodogörande. Önskvärdheten av att förberedande åtgärder av här avsett slag vidtagas torde doek höra på något sätt komina till uttryck i vattenlagen. I detta syfte bör — i överensstämmelse med ett i herrar Berggrens och Ribens yttrande framfört förslag— i ett tillägg till It kap. 27 § vattenlagen upp­ tagas en föreskrift därom alt ansökan till vattendomstolen skall innehålla uppgift om de åtgärder sökanden må ha vidtagit för att bereda länsstyrel­ sen i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas, samt öv­ riga av företaget berörda myndigheter och sammanslutningar tillfälle att vid planläggningen av företaget framföra önskemål med hänsyn till före­ tagets verkningar ur allmän synpunkt ävensom om vad i anledning av sådana åtgärder förekommit. Meddelandet av dylika upplysningar i ansök­ ningshandlingarna blir uppenbarligen av stort värde för sakägarna vid de­ ras ställningstagande till ansökningen. Bestämmelsen torde böra avfattas så, att den blir gällande för företag av betydande omfattning eller ingri­ pande beskaffenhet. Då några bindande bestämmelser om förberedande åt­ gärder ej meddelas, synes mig en närmare precisering ej erforderlig. Det är att märka att, såsom också framhållits vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag, företag av betydande storleksordning kunna ha rela­ tivt ringa verkningar i skadehänseende, medan omvänt företag av mindre omfattning understundom kunna medföra väsentliga .skadeverkningar. Be­ aktas bör även att ett flertal olika företag, vilka betraktade var för sig äro av mindre betydelse, kunna tillsammans bilda en enhet, som medför väsentliga olägenheter för bygden. Även andra företag enligt vattenlagen än vattenkraft- och vattenregleringsföretag kunna någon gång vara av så ingripande beskaffenhet, att särskild förberedelse före ansökningsmålets anhängiggörande vid vattendomstolen kan anses önskvärd. I praktiken torde det vanligtvis ej behöva vålla någon större svårighet att bedöma, hu­ ruvida ett företag skall anses medföra sådana verkningar ur allmän syn­ punkt alt en förberedande kontakt med de motstående intressena är moti­ verad. Ej heller synes erforderligt att i lagtexten giva närmare anvisning angående den tidpunkt då de förberedande åtgärderna böra igångsättas. Erfarenheten har visat, att det är av stor betydelse att undersökningar rörande mera omfattande företags verkningar å fisket påbörjas i god tid före igångsättandet av företaget. Förhållandet är i viss mån detsamma även

Kungl. Muj.ts proposition nr J 2. 95

beträffande verkningarna i andra avseenden, såsom rörande flottning, is­ läggning, klimatiska förhållanden in. in. Riksantikvarieämbetet har fram­ hållit betydelsen av att undersökningar för bevarande av fornminnen också påbörjas i god tid. Såsom föreslagits av herrar Berggren och Riben synes vattenrättsdomare böra få befogenhet att, efter framställning av någon, som vill utföra ett företag enligt vattenlagen men ännu ej ingivit ansökan om tillstånd därtill, förordna sakkunnig att på företagarens bekostnad verk­ ställa erforderliga undersökningar. Angående sådan sakkunnig som här avses skola liksom för sakkunnig enligt It kap. 45 § 1 inom. i tillämpliga delar gälla de allmänna reglerna om sakkunnig i 40 kap. rättegångsbalken.1 Det av vattenöverdomstolen åberopade stadgandet i 40 kap. 3 § rättegångs­ balken — som föreskriver att, innan sakkunnig utses, tillfälle bör lämnas parterna att yttra sig i frågan — torde visserligen av praktiska skäl ej vara direkt tillämpligt i ansökningsinål enligt vattenlagen. I praxis förekommer det ej heller alltid, att sakägarna beredas tillfälle att yttra sig över valet av sakkunnig enligt It kap. 45 § 1 mom. vattenlagen. Några större olägen­ heter härav torde ej ha uppkommit, då det ofta är tjänsteman, vars opar­ tiskhet och kompetens för uppdraget ej sättes i fråga, som förordnas, och för övrigt kretsen av sakkunniga som stå till förfogande som regel är be­ gränsad. Understundom torde dock förekomma, att sakägarnas yttrande på lämpligt sätt inhämtas, ett förfarande som i förekommande fall bör tilläm­ pas även beträffande sakkunnig, varom nu är fråga. Beträffande frågor om verkningarna å fisket bör den sakkunnige, i överensstämmelse med förfa­ randet enligt 11 kap. 36 § vattenlagen, förordnas efter förslag av fiskeristyrelsen. Detta bör undantagslöst gälla, varför en uttrycklig föreskrift därom torde vara erforderlig. Några bestämmelser om sammanträden med sakägar­ na eller eljest beträffande det närmare förfarandet vid sakkunnigundersök­ ningen torde ej böra meddelas, utan undersökningen får i varje särskilt fall anpassas efter ändamålet med densamma. I enlighet med de grunder som jämlikt det föregående skola gälla för de förberedande åtgärderna har jag ej ansett mig böra förorda särskild före­ skrift om skyldighet i förekommande fall för företagaren att före ansök­ ningens ingivande påkalla förordnande av sakkunnig. Det bör få ankomma på företagaren själv att taga initiativet i detta avseende. Länsstyrelsen eller andra som på ett förberedande stadium träda i kontakt med företagaren torde ändock ej vara utan möjlighet att få till stånd erforderliga under­ sökningar. Vid förhandlingar under förberedelsen kan det göras klart för företagaren att behov av sakkunnigundersökning i visst avseende förelig­ ger, och han torde då finna det med sin egen fördel förenligt att hos vattenrättsdomaren begära att sakkunnig förordnas. Vad beträffar frågan om gäldandet av kostnader, som uppkomma för myndigheter och andra organ i samband med underhandlingar och åt­ gärder i övrigt på förberedelsestadiet, torde särskild reglering utöver stad­

1 Jfr uttalande av lagrådet i prop. 1916: 133 s. IS.

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

gandet ill kap. 65 § vattenlagen ej vara behövlig. Kammarkollegiets verk­ samhet för bevakande av allmänna intressen i vattenmål torde anses vara av sådan art, att kostnaden därför i princip bör stanna å det allmänna. Delsamma torde böra gälla kostnaden för länsstyrelsens befattning med förevarande frågor på förberedelsestadiet. Sådana nödiga kostnader som i samband med förberedelsen uppkomma för flottningsförening, kommunal myndighet o. s. v. torde däremot ofta kunna anses vara av den karaktär, att de böra behandlas såsom rättegångskostnad. Det tillkommer alltså vat­ tendomstolen att i ansökningsmålet pröva i vad mån kostnad för förbere­ dande åtgärd är att hänföra till nödig rättegångskostnad och som sådan av beskaffenhet att böra gäldas av sökanden. I fråga om förfaringssättet vid frivilliga uppgörelser med sakägare har sakkunnigmajoriteten föreslagit, att länsstyrelsen eller det ombud, som en­ ligt majoritetens förslag skulle kunna tillsättas, borde medverka vid fastighetsavhändelser till sökanden eller frivilliga överenskommelser i övrigt. Med den förenklade ordning för förberedelsen som jag förordat blir det ej aktuellt att tillämpa den av sakkunnigmajoriteten ifrågasatta ordningen. I några remissutlåtanden har anvisats en annan möjlighet att skapa garan­ tier för en jämn och rättvis behandling av sakägarna vid uppgörelser, nämligen en utvidgning av vattendomstolens befogenhet att pröva skälig­ heten av ingångna avtal; bl. a. har vattenöverdomstolen framlagt ett för­ slag härom. Denna fråga har icke avseende endast å förberedelsestadiet; när det gäller större vattenkraft- och vattenregleringsföretag torde det stora flertalet uppgörelser i allmänhet träffas först efter ansökningsmålets anhängiggörande vid vattendomstolen. Jag vill erinra om att under senare år på flera rättsområden införts reg­ ler om jämkning av obilliga avtal (se bl. a. 8 § lagen den 27 mars 1936 om skuldebrev samt 3 kap. 43 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom i lydelse enligt lag den 22 juni 1939). På det vattenrätts­ liga området finnas även jämkningsmöjligheter i speciella avseenden. Bl. a. gäller att uppgörelse i flottledsmål ej må fastställas, om den innehåller villkor, som är oförenligt med flottledens intresse eller länder de flottande till men (10 kap. 21 § och 11 kap. 60 § vattenlagen). Vidare har vidsträckt prövningsrätt tillagts vattendomstolen i frågor rörande kraftersättning och ersättning genom tillhandahållande av vatten (9 kap. 45 § och 46 § 8 inom.). Enligt min mening tala starka skäl för en utvidgning av möjlig­ heterna att i vattenmål pröva skäligheten av ingångna avtal. Särskilt synes det vara ägnat att väcka betänkligheter, att reglerna om rätt att fram­ ställa anspråk med anledning av s. k. oförutsedd skada sättas ur kraft ge­ nom avtal.1 Det är tydligt att en uppgörelse av detta slag kan försätta den skadelidande i en mycket ogynnsam ställning, därest företaget visar sig medföra väsentliga skadeverkningar, som ej från början förutsetts. En lag­ stiftning i ämnet synes dock ej böra genomföras utan en närmare utred-

Jfr N. J. A. 194S s. 564 och 1950 s. 389.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 97

ning, som bl. a. klarlägger sambandet med de allmänna avtalsrättsliga grun­ derna. Jag är således icke beredd att i detta sammanhang framlägga något förslag till lagändring på denna punkt. Det är emellertid angeläget att det tillses, att sakägarna få kännedom om möjligheten att av sökanden erhålla gottgörelse för anlitande av bi­ träde liksom för nödiga kostnader i övrigt i samband med handläggningen av ett ansökningsmål. Det torde vara ändamålsenligt att, såsom föreslagits av herrar Berggren och Riben, införa ett stadgande i 11 kap. 32 §, att kun­ görelse, som utfärdas enligt nämnda paragraf, skall innehålla erinran om vad 11 kap. 65 § stadgar om sakägares rätt till gottgörelse för rättegångs­ kostnad. Upplysningen bör icke inskränkas till en hänvisning till nämnda stadgande utan bör få formen av en redogörelse för det huvudsakliga inne­ hållet i stadgandet, såvitt angår det slag av ansökningsmål varom fråga är. Kungörelsen torde även, såsom påpekats av vattenöverdomstolen, böra in­ nehålla erinran i tillämpliga fall om möjligheten för sakägare — enligt 11 kap. 35 § 1 mom. — att hos länsstyrelse göra anmälan om behov av sär­ skilt biträde. De berörda uppgifterna i kungörelsen böra upptagas även i den personliga underrättelse, som enligt 11 kap. 33 § skall avsändas till varje känd sakägare. I förevarande sammanhang torde böra vidtagas en av de sakkunniga fö­ reslagen jämkning av nyssberörda bestämmelse i 11 kap. 35 § 1 mom. vat­ tenlagen. Jämkningen innebär, att förordnande av särskilt biträde kan med­ delas av länsstyrelsen på eget initiativ och alltså ej, såsom enligt gällande rätt, blott på framställning av part. Vidare bör, bl. a. för att länsstyrelsen skall bli i tillfälle att utnyttja denna initiativrätt, införas föreskrift om skyl­ dighet för vattenrättsdomare att översända ett exemplar av ansökningshand­ lingarna jämte kungörelsen till länsstyrelsen i det län, inom vilket företa­ get huvudsakligen skall verkställas. Det torde vara tillfyllest att detta för­ farande tillämpas i sådana fall, när fråga är om företag av betydande om­ fattning eller ingripande beskaffenhet. I * * * * * 7

I enlighet med det nu anförda har i ett nytt 6 mom. i It kap. 27 § vat­ tenlagen upptagits stadgande om skyldighet för sökande att i ansökan rö­ rande större företag lämna uppgift om vilka förberedande åtgärder som vid­ tagits och vad i samband därmed förekommit. De förordade bestämmelserna om utseende av sakkunnig före ansökans ingivande till vattendomstolen ha placerats i 14 kap. 5 §, som i samband därmed uppdelats i två skilda moment. II kap. 32 och 33 §§ ha ändrats i syfte att sakägare genom kungörelse och personlig underrättelse skola erhålla upplysning om vad som enligt 11 kap. 65 § gäller om deras rätt att erhålla gottgörelse för rättegångskostnad och vad i 11 kap. 35 § stadgas om möjlighet att hos länsstyrelse göra an­ mälan om behov av förordnande av biträde. Bestämmelsen i 11 kap. 33 § har i förslaget fått en förenklad avfattning i jämförelse med den nuvarande lydelsen, i det allenast hänvisning sker till innehållet i kungörelsen. 7 Bihang till riksdagens protokoll 1052. 1 samt. Nr 52.

98 Iiungl. Maj:ts proposition nr 52.

Slutligen har 11 kap. 35 § 1 mom. andra stycket kompletterats för att möjliggöra för länsstyrelse att på eget initiativ förordna biträde åt sak­ ägare, varjämte föreskrift om skyldighet för vattenrättsdomare att i ansökningsmål rörande större företag till länsstyrelse översända ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen införts såsom ett andra stycke i 11 kap. 34 §.

IV. Vissa ändringar i övrigt i vattenlagen.

Tillståndsprövning beträffande fiskebyggnad (2 kap. 20 §). Den 1 december

1950 har utfärdats lag om gräns mot allmänt vattenområde och ny lag om rätt till fiske jämte vissa andra därmed sammanhängande lagar och för­ fattningar. Den ifrågavarande lagstiftningen, som trätt i kraft den 1 januari 1951, påkallar en ändring av formell natur i 2 kap. 20 § vattenlagen, såvitt angår tillståndsprövning beträffande fiskebyggnad. Enligt 1 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde är vattenområde i havet allmänt (allmänt vatten), där det ej jämlikt vissa i lagen angivna grunder ingår i fastigheterna (enskilt vatten). I annat vatten än havet fin­ nes, enligt 5 §, allmänt vatten allenast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Rörande fiske i allmänt vatten finnas bestämmelser i 1—4 §§ fiskerätts­ lagen. Huvudregeln är att varje svensk medborgare får fiska med rörligt redskap i allmänt vatten. Fast redskap får i allmänhet utsättas endast ef­ ter tillstånd av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. 1 enskilt vatten får enligt 5 § fiskerättslagen i princip fiske bedrivas en­ dast av jordägaren eller annan innehavare av enskild fiskerätt. Åtskilliga undantag finnas emellertid beträffande kustvattnen och de större sjöarna. Dessa undantag avse i allmänhet fiske med rörligt redskap men i vissa trakter även fiske med fast redskap. Här må även anmärkas bestämmelserna om fiskådra i 28 och 29 §§ fis­ kerättslagen. Fiskådra — som omfattar en sjättedel av vattnets bredd vid van­ ligast förekommande lågt vattenstånd i vattendrag och sund där fisken har sitt drev — skall lämnas fri från fiskeredskap eller annan anordning som kan hindra fiskens gång. Länsstyrelsen äger dock efter hörande av rättsägarna och av sakkunnig medgiva undantag härifrån, om det kan antagas icke lända till märkligt förfång för någon som ej samtyckt till åtgärden. I fråga om fiskebyggnad eller annan anordning, vars tillåtlighet enligt vattenlagen skall prövas av vattendomstol, skall dock jämväl vad därom är stadgat län­ da till efterrättelse (jfr ett motsvarande stadgande i 2 kap. 39 § vattenla­ gen). 2 kap. 20 § 1 mom. vattenlagen stadgar, som förut i annat sammanhang anmärkts, obligatorisk förprövning beträffande dammbyggnad i älv, ström, å eller större bäck samt beträffande annan byggnad i sådant vattendrag, varigenom märkbar inverkan kan ske på vattenståndet eller vattnets lopp,

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 99

i det senare fallet dock endast såframt det ej är uppenbart, att varken all­ män eller enskild rätt genom byggnaden förnärmas. Denna regel återfinnes i lagrummets första stycke. Även i andra fall erfordras, enligt andra styc­ ket, domstolens prövning, om sannolika skäl äro att genom byggnaden all­ män eller enskild rätt förnärmas. Detta gäller dock ej i fråga om fiskebygg­ nad »i vatten, där varje svensk undersåte äger rätt att fiska», och ej heller beträffande sådan byggnad i annat vatten, såframt det icke kan antagas att byggnaden förnärmar allmän rätt eller inverkar på vattenståndet eller vatt­ nets lopp. Anledningen till att tillståndsprövningen enligt vattenlagen gjorts mera begränsad för fiskebyggnad än för byggnad i allmänhet är det förhållan­ det, att i fråga om fiskebyggnad viss tillståndsprövning föreskrivits enligt fiskelagstiftningen.1 Den ifrågavarande begränsningen har ej någon nämn­ värd praktisk betydelse, då fiskebyggnader ■— som utgöra en särskild form av fast fiskeredskap — så gott som uteslutande förekomma blott i rinnande vatten,2 varvid första stycket i 2 kap. 20 § 1 mom. är tillämpligt. Terminologien i gränslagen och den nya fiskerättslagen torde emellertid böra användas även i vattenlagen. Undantagsbestämmelsen i andra stycket bör därför avfattas så, att tillståndsprövning enligt vattenlagen ej erfordras beträffande fiskebyggnad i allmänt vatten och ej heller beträffande fiske­ byggnad i enskilt vatten, som ej kan antagas förnärma allmän rätt eller in­ verka på vattenståndet eller vattnets lopp.

Påföljd av att företag enligt 7 kap. icke fullbordas inom föreskriven tid (7 kap. 58 §). I 7 kap. 58 § vattenlagen stadgas att, därest företag varom i 7 kap. sägs icke bragts till slut inom tid, som enligt 10 kap. 62 § föreskrivits, frågan om företaget skall vara förfallen, såvida anstånd icke medgivits. Fö­ retag enligt 7 kap. kunna numera — se 7 kap. 45 § i lydelse enligt lag den 10 mars 1944 — i vissa fall handläggas såsom ansökningsmål. Med hänsyn härtill torde i 7 kap. 58 § böra intagas hänvisning också till 11 kap. 63 §.

Underrättelse i anledning av ansökan om inskrivning i vattenboken (12 kap. 6 §). 12 kap. 6 § vattenlagen innehåller bestämmelser om kungörelse i an­ ledning av ansökan om inskrivning i vattenboken. Enligt andra stycket skall särskild underrättelse om kungörelsens innehåll meddelas kammar­ kollegiet och lantbruksstyrelsen. Underrättelsen till lantbruksstyrclsen har enligt förarbetena till stadgandet till syfte att sätta styrelsen i tillfälle att tillvarataga fiskets intressen.3 Lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter med av­ seende å fisket överflyttades emellertid från och med den 1 juli 1948 å den nyinrättade fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök. Med anledning härav vidtogos genom lag den 30 juni 1948 ändringar i avfattningen av vissa lag­ rum i vattenlagen. Även i förevarande lagrum bör en dylik ändring i an­ ledning av inrättandet av fiskeristyrelsen vidtagas.

1 1917 års sakkunrdgbetänkande s. 246; jfr prop. 1918:128 s. 158.

2 Jfr SOU 1947: 47 s. 86.

8 1917 års sakkunnigbetänkande s. 416.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom justitiedeparte­ mentet upprättats förslag till lag om ändring i vattenlagen. Tiden för ikraft­ trädandet har satts till den 1 januari 1953. Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 rege­ ringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Maj :t Konungen. Ur protokollet: Olle Hellberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 101

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 14, 16 och 20 §§, 3 kap. 14 §, 6 kap. 11 §, 7 kap. 40, 58 och 62 §§, 8 kap. 49 §, 9 kap. 48 och 67 §§, 11 kap. 17, 27, 32— 35, 46, 66, 67, 81 och 98 §§, 12 kap. 6 § samt 14 kap. 5 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Tarvas för ändamålsenligt tillgodo­ Tarvas för ändamålsenligt tillgodo­ görande av vatten, att å annan till­ görande av vatten, att å annan till­ hörig fastighet lägges damm, vall el­ hörig fastighet lägges damm, vall el­ ler väg eller ledning för vattnet, eller ler väg eller ledning för vattnet eller att å annans grund i eller vid vatten­ ock verkställes grävning, spräng­ drag verkställes grävning, spräng­ ning eller annan åtgärd till ström­ ning eller annan åtgärd till ström­ bäddens reglerande eller till före­ bäddens reglerande eller till före­ byggande eller minskande av skada, byggande eller minskande av skada, vare fastighetens ägare pliktig att vare ägare av fastighet, som sålunda tåla sådant intrång mot ersättning, tages i anspråk, pliktig att tåla så­ som i 9 kap. skils. Samma lag vare, dant intrång mot ersättning, som i 9 där någon för utförande av byggnad kap. skils. Om rätt att över annans för vattnets tillgodogörande och där­ mark framdraga ledning för vatten med förenade anläggningar eller el­ till husbehovsförbrukning gälle vad jest av åtgärd, som nu nämnts, be­ särskilt är stadgat. * 8 höver tillfälligt taga annans mark i anspråk för arbetarbostäder eller and­ ra byggnader, väg, upplagsplats, ar­ betsmaskiner eller dylikt. Om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning gälle vad särskilt är stadgat.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 14 § SFS 1941: 614, beträffande 2 kap. 16 § 1945: 139, beträffande 6 kap. 11 § 1919:425, beträffande 7 kap. 40. 58 och 62 §§ 1920:459, beträffande

8 kap. 49 § 1941: 614, beträffande 9 kap. 48 § 1945:139, beträffande 11 kap. 17, 27, 32 och 33 §§ 1948:479, beträffande 11 kap. 34 § 1939:146, beträffande 11 kap. 35 och 46 §§ 1948:479, be­ träffande 11 kap. 66 § 1919: 425, beträffande 11 kap. 67 § 1941: 614, beträffande 11 kap. 81 och

98 §§ 1946: 839 samt beträffande 14 kap. 5 § 1939: 146.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Där vid------------motsvarande till- Där vid —------- motsvarande tilllämpning. lämpning. Erfordras till -— ------- finnes före­ Erfordras till —------- finnes före­ skrivet. skrivet.

16 §. 16 §. Där utmål för vattenkraftstation Där utmål för byggnad för vattnets med eller utan elektrisk utrustning tillgodogörande och därmed förena­ icke utan oskäliga kostnader annor- de anläggningar icke utan oskäliga ledes står till buds, vare ägare av kostnader annorledes står till buds, mark vid eller i närheten av vatten­ vare ägare av mark vid eller i när­ draget pliktig att mot ersättning, heten av vattendrag eller annat vat­ som i 9 kap. sägs, till sådant utmål tenområde, varom fråga är, pliktig upplåta det område, som för ända­ att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, målet oundgängligen tarvas. till sådant utmål upplåta det område, som för ändamålet oundgängligen tarvas. Tages strömfall i anspråk jämlikt Är området avsett att utgöra eller 1 kap. H §, må utmål, som i första ingå i strömfallsf as tighet, varom i 11 stycket sägs, lösas, om så erfordras. kap. 62 § 2 mom. sägs, må det lösas.

20 §. 20 §.

1 mom. Ej må------- — byggnaden 1 mom. Ej må —--------- byggnaden förnärmas. förnärmas. Äro i andra fall än ovan nämnts Äro i andra fall än ovan nämnts sannolika skäl, att genom byggande sannolika skäl, att genom byggande i vatten allmän eller enskild rätt i vatten allmän eller enskild rätt förnärmas, erfordras jämväl dom­ förnärmas, erfordras jämväl dom­ stolens prövning; dock äge vad nu stolens prövning. Dock äge vad nu sagts icke tillämpning i fråga om sagts icke tillämpning i fråga om fiskebyggnad i vatten, där varje fiskebyggnad i allmänt vatten; ej svensk undersåte äger rätt att fiska, heller beträffande sådan byggnad i ej heller beträffande sådan byggnad enskilt vatten, såframt det icke kan i annat vatten, såframt det icke kan antagas, att byggnaden förnärmar antagas, att byggnaden förnärmar allmän rätt eller inverkar på vatten­ allmän rätt eller inverkar på vatten­ ståndet eller vattnets lopp. ståndet eller vattnets lopp. Tarvas till —--------av arbetet. Tarvas till------------ av arbetet. Där någon------------- sådan pröv­ Där någon — — — sådan pröv­ ning. ning. 2 mom. Finner vattendomstolen 2 mom. Finner vattendomstolen —--------Konungens avgörande. —--------Konungens avgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 103

Innan stadgar för vattenreglerings- Innan stadgar för vattenregleringsföretag blivit antagna och fastställda företag blivit antagna och fastställda samt anmälan om styrelseval gjorts samt anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande, hos Konungens befallningshavande, må ej arbete å annans mark verk­ må ej arbete å annans mark verk­ ställas eller åtgärd eljest till förfång ställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas. för annan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock ej arbete, vartill tillstånd givits med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom. Sker ändring------------ Konungens Sker ändring------- - — Konungens befallningshavande. befallningshavande. Då anmälan — — — ortens tid­ Då anmälan------------- ortens tid­ ningar. ningar. 6 KAP. 6 KAP.

11 §• 11 §•

För anläggningskostnaden njute För anläggningskostnaden njute anläggaren i den ordning, som stad­ anläggaren i den ordning, som stad­ gas i lagen om lottning i allmän flott­ gas i lagen om flottning i allmän flott­ led, ersättning av de flottande med led, ersättning av de flottande med belopp, som, sedan flottleden blivit belopp, som, sedan flottleden blivit besiktigad och godkänd, jämlikt 11 besiktigad och godkänd, jämlikt 11 kap. 66 § andra stycket fastställes kap. 66 § 3 mom. fastställes med hän­ med hänsyn till det skick, vari bygg­ syn till det skick, vari byggnader och nader och arbeten befinnas vid tiden arbeten befinnas vid tiden för god­ för godkännandet. kännandet. Till anläggningskostnad — — — Till anläggningskostnad — — — flottledens godkännande. flottledens godkännande. Har ersättning —---------- till flott- Har ersättning-------------till flottningsföreningen. ningsf öreningen.

7 KAP. 7 KAP. 40 §. 40 §. Tarvas för ändamål, som i 37 § Tarvas för ändamål, som i 37 § sägs, att å annan tillhörig fastighet sägs, att å annan tillhörig fastighet lägges damm, vall eller väg eller led­ lägges damm, vall eller väg eller led­ ning för vattnet eller att å annans ning för vattnet eller ock verkställes grund i eller vid vattendrag verk­ grävning, sprängning eller annan åt­ ställes grävning, sprängning eller gärd till strömbäddens reglerande

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

annan åtgärd till ströinbäddens reg­ eller till förebyggande eller minskan­ lerande eller till förebyggande eller de av skada, vare fastighetens ägare minskande av skada, vare ägare av pliktig att tåla sådant intrång mot fastighet, som sålunda tages i an­ ersättning, som i 9 kap. skils. Sam­ språk, pliktig att tåla sådant intrång ma lag vare, där någon för utförande mot ersättning, som i 9 kap. skils. av dylik åtgärd eller av byggnad eller anordning, som avses i andra stycket, behöver tillfälligt taga annans mark i anspråk för arbetarbostäder eller and­ ra byggnader, väg, upplagsplats, ar­ betsmaskiner eller dylikt. Där utmål för byggnad eller an­ ordning, som erfordras för företaget, icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds, vare ägare av därför lämpad mark pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, upp­ låta det område, som för ändamålet oundgängligen tarvas. Ej må för ändamål, som nu sagts, Ej må för ändamål, som i denna § tagas i anspråk tomtplats, trädgård sagts, tagas i anspråk tomtplats, eller park, där det utan synnerlig trädgård eller park, där det utan olägenhet kan undvikas. synnerlig olägenhet kan undvikas.

58 §. 58 §. Har företag, varom i detta kap. Har företag, varom i detta kap. sägs, icke bragts till slut inom tid, sägs, icke bragts till slut inom tid, som enligt 10 kap. 62 § föreskrivits, som enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. vare frågan om företaget förfallen; 63 § föreskrivits, vare frågan om dock må, om giltigt skäl för dröjs­ företaget förfallen; dock må, om gil­ mål visas eller genom företagets in­ tigt skäl för dröjsmål visas eller ge­ ställande synnerligt men skulle upp­ nom företagets inställande synner­ stå, vattendomstolen på därom före ligt men skulle uppstå, vattendom­ nämnda tids utgång gjord ansökan stolen på därom före nämnda tids bevilja anstånd med företagets full­ utgång gjord ansökan bevilja an­ bordande på högst tio år. stånd med företagets fullbordande på högst tio år. Har fråga------------ taga del. Har fråga —- •— — taga del.

62 §. 62 §. Innan anmälan om styrelseval Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningsha- gjorts hos Konungens befallningshavande, må ej i fall, som i 61 § avses, vande, må ej i fall, som i 61 § avses,

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 105

arbete å annans mark verkställas el­ arbete å annans mark verkställas el­ ler åtgärd eljest till förfång för an­ ler åtgärd eljest till förfång för an­ nan vidtagas. nan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock ej arbete, vartill tillstånd givits med stöd av il kap. 66 § 1 mom. Sker ändring------- — Konungens Sker ändring------------ Konungens befallningshavande. befallningshavande. Då anmälan — ------i länskungö- Då anmälan------------i länskungörelserna. relserna.

8 KAP. 8 KAP. 49 §. 49 §. Innan anmälan om styrelseval Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningsha­ gjorts hos Konungens befallningsha­ vande, må ej i fall, som i 48 § avses, vande, må ej i fall, som i 48 § avses, arbete å annans mark verkställas el­ arbete å annans mark verkställas el­ ler åtgärd eljest till förfång för an­ ler åtgärd eljest till förfång för an­ nan vidtagas. Vad nu sagts skall dock nan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock ej gälla, om syssloman enligt 53 § ej arbete, vartill tillstånd givits med förordnats för handhavande av före­ stöd av 11 kap. 66 § 1 mom., och ej tagets angelägenheter. heller för det fall, att syssloman en­ ligt vad nedan i 53 § sägs förordnats för handhavande av företagets ange­ lägenheter. Sker ändring------------ Konungens Sker ändring------------ Konungens befallningshavande. befallningshavande. Då anmälan------------i länskungö- Då anmälan------------ i länskungörelserna. relserna.

9 KAP. 9 KAP. 48 §. 48 §. Ersättning i penningar skall beräk­ Ersättning i penningar skall beräk­ nas till fulla värdet och hälften där­ nas till fulla värdet och hälften där­ utöver, då fråga är om ersättning för: utöver, då fråga är om ersättning för:

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 § 5. intrång, som avses i 2 kap. 16 § första stycket, så ock intrång genom första stycket och 7 kap. 40 § andra ledning för elektrisk kraftöverföring; stycket, så ock intrång genom ledning för elektrisk kraftöverföring;

Om undantag--------— i 50 §. Om undantag------------i 50 §.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Har på grund av förordnande jäm­ Har av vattendomstolen meddelat likt 11 kap. 67 § vattendomstols ut­ tillstånd till företag eller åtgärd, som slag gått i verkställighet, innan det i denna lag avses, på grund av för­ vunnit laga kraft, och varder till ordnande jämlikt 11 kap. 67 § första följd av klagan över utslaget ersätt­ stycket tagits i anspråk, innan vat­ ning, som enligt ovan givna regler tendomstolens utslag vunnit laga skall hos Konungens befallningsha- kraft, och varder till följd av klagan vande nedsättas, slutligen bestämd över utslaget ersättning, som enligt till högre belopp än det redan ned­ ovan givna regler skall hos Konung­ satta, åligge ersättningsgivaren att ens befallningshavande nedsättas, inom trettio dagar från det utslag i slutligen bestämd till högre belopp målet vunnit laga kraft nedsätta det än det redan nedsatta, åligge ersätt­ överskjutande beloppet, vid äventyr ningsgivaren att inom trettio dagar att detta eljest på ansökan av den från det utslag i målet vunnit laga till ersättningen berättigade eller, kraft nedsätta det överskjutande be­ där flera må äga rätt därtill, någon loppet, vid äventyr att detta eljest på av dem genom Konungens befall- ansökan av den till ersättningen be­ ningshavandes försorg hos den för­ rättigade eller, där flera må äga rätt sumlige uttages. Bestämmes ersätt­ därtill, någon av dem genom Ko­ ningen ej till högre belopp, göre er­ nungens befallningshavandes försorg sättningsgivaren, sedan utslag i må­ hos den försumlige uttages. Bestäm­ let vunnit laga kraft, anmälan här­ mes ersättningen ej till högre belopp, om hos Konungens befallningshavan- göre ersättningsgivaren, sedan utslag de. Ej må, ändå att ersättningen var­ i målet vunnit laga kraft, anmälan der till lägre belopp bestämd, vad härom hos Konungens befallnings­ redan nedsatts återkrävas, och gälle havande. Ej må, ändå att ersättning­ vad nu sagts jämväl, då ersättningen en varder till lägre belopp bestämd, guldits i annan ordning än genom vad redan nedsatts återkrävas, och dess nedsättning. gälle vad nu sagts jämväl, då ersätt­ ningen guldits i annan ordning än genom dess nedsättning. Har eljest ersättning till följd av Har eljest ersättning till följd av företag enligt denna lag fastställts företag enligt denna lag fastställts först efter det företaget blivit utfört, först efter det företaget blivit utfört, och skall enligt stadgandena i 54 § och skall enligt stadgandena i 54 § ersättningen hos Konungens befall- ersättningen hos Konungens befall­ ningshavande nedsättas, vare ersätt­ ningshavande nedsättas, vare ersätt­ ningsgivaren pliktig att inom trettio ningsgivaren pliktig att inom trettio dagar sedan det utslag, varigenom dagar sedan det utslag, varigenom ersättningsbeloppet blivit bestämt, ersättningsbeloppet blivit bestämt, vunnit laga kraft, nedsätta beloppet vunnit laga kraft, eller, där förord-

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 107

vid äventyr, som i första stycket nande meddelats jämlikt 11 kap. 67 § sägs. andra stycket, inom samma tid från utslagets dag nedsätta beloppet vid äventyr, som ovan sagts.

11 KAP. 11 KAP. 17 §. 17 §. Till vattenmål hänföras följande Till vattenmål hänföras följande mål: mål:

A. ansökningsmål: A. ansökningsmål:

B. stämnlngsmål: B. stämnlngsmål:

29. talan, som utan samband med 29. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 § om gottgörelse för damm eller 23 § om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller om fort­ annan vattenbyggnad eller om fort­ satt tillgodogörande av annan tillhö­ satt tillgodogörande av annan tillhö­ rigt vatten och bestämmande av er­ rigt vatten och bestämmande av er­ sättning därför, jämlikt 2 kap. 10 § sättning därför, jämlikt 2 kap. 10 § om bestämmande av fiskeavgift, om bestämmande av fiskeavgift, jäm­ jämlikt 2 kap. 14 § om rätt till in­ likt 2 kap. 14 § om rätt till intrång trång å annans fastighet i vissa avse­ å annans fastighet i vissa avseen­ enden, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt den, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att att begagna annan tillhörig byggnad begagna annan tillhörig byggnad i i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt till utmål å annans fastighet; rätt att taga annans mark i anspråk till utmål;

C. besvärsmål: C. besvärsmål:

D. underställningsmål: D. underställningsmål:

Hurusom, efter —------- i 68 §. Hurusom, efter------------ i 68 §.

27 §. 27 §. 1 mom. Ansökan enligt — — — 1 mom. Ansökan enligt —-------böra utgå. böra utgå. 2 mom. Ansökan enligt — — — 2 mom. Ansökan enligt-------- — anläggningen, uppgiven. anläggningen, uppgiven. I fråga om----------- ersättning där­ I fråga om — — — ersättning där­ för. för.

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

3 mom. Ansökan, som — — — 3 mom. Ansökan, som — — — anläggningens bortskaffande. anläggningens bortskaffande. Vad nu sagts-------------i 17 § 10 Vad nu sagts-------------i 17 § 10 sägs. sägs. 4 mom. I ansökan — — — och 4 mom. I ansökan — — — och hemvist. hemvist. 5 mom. Då ansökan —------- led­ 5 mom. Då ansökan------------ led­ ningens sträckning. ningens sträckning. Vad nu sagts------------ till vatten. Vad nu sagts------------ till vatten. 6 mom. Ansökan rörande företag av betydande omfattning eller ingri­ pande beskaffenhet skall innehålla uppgift om de åtgärder sökanden må hava vidtagit för att bereda Konung­ ens befallningshavande i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas, samt Övriga av fö­ retaget berörda myndigheter och sammanslutningar tillfälle att vid planläggningen av företaget framföra önskemål med hänsyn till företagets verkningar ur allmän synpunkt även­ som om vad i anledning av sådana åtgärder förekommit.

32 §. 32 §. Äro ansökningshandlingarna — -— Äro ansökningshandlingarna------- —- utfärda kungörelse. — utfärda kungörelse. Kungörelsen skall innehålla Kungörelsen skall innehålla dels tillkännagivande: dels tillkännagivande: att, intill-------------dylika ställen; att, intill —-------- dylika ställen; att, därest----------- eller ställen; att, därest----------- eller ställen; att även------------ att tillgå; samt att även------------ att tillgå; samt att kallelser------------ är sagt; att kallelser------- - — är sagt; dels ock erinran om innehållet i dels erinran om innehållet i 38 38 och 53 §§ jämte besked om den och 53 §§ jämte besked om den tid, tid, inom vilken erinringar enligt inom vilken erinringar enligt 38 § 38 § skola ingivas. skola ingivas; dels ock erinran om vad i 65 § stadgas om sakägares rätt till gottgörelse för kostnader samt, i tillämp­ liga fall, om föreskriften i 35 § 1 mom. andra stycket andra punkten

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 109

rörande förordnande av särskilt bi­

I mål------------ är utfört. I mål------------är utfört. Innefattar ansökan------------i före­ Innefattar ansökan------------i före­ taget. taget. Om kungörelsens-------------finnes Om kungörelsens------------ finnes stadgat. stadgat. Är fråga — — — stycket sägs. Är fråga------------ stycket sägs. Huruledes mål----------- 61 § andra Huruledes mål------------61 § andra stycket. stycket.

33 §. 33 §. Kungörelse, som--------— kungö­ Kungörelse, som-------------kungö­ relsen angivits. relsen angivits. Vattenrättsdomaren skall därjäm­ Vattenrättsdomaren skall därjäm­ te, såframt i målet är fråga om an­ te, såframt i målet är fråga om an­ sökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8, sökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8, 9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan 9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan dröjsmål i betalt öppet brev eller dröjsmål i betalt öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrät­ brevkort å posten avlämna underrät­ telse om kungörelsens utfärdande, telse om kungörelsens innehåll till om det eller de ställen, varest hand­ envar i ansökningen uppgiven eller lingarna i målet hållas för parterna eljest för honom känd ägare av fas­ tillgängliga, samt om den för erin­ tighet, som i kungörelsen omförmäringars avgivande bestämda tiden till les, så ock till de kända nyttjandeenvar i ansökningen uppgiven eller rättshavare, vilkas rätt beröres i sa­ eljest för honom känd ägare av fas­ ken. Underrättelsen skall adresseras tighet, som i kungörelsen omförmä- till den fastighet, varom fråga är, så­ les, så ock till de kända nyttjande- vitt ej säker kunskap vinnes om rättshavare, vilkas rätt beröres i sa­ annan adress inom landet för mot­ ken. Underrättelsen skall adresseras tagaren. Varder efter ty i 37 § sägs till den fastighet, varom fråga är, kungörelsen delgiven viss sakägare, såvitt ej säker kunskap vinnes om erfordras ej underrättelse, som nu annan adress inom landet för mot­ sagts, till sådan sakägare. tagaren. Varder efter ty i 37 § sägs kungörelsen delgiven viss sakägare, erfordras ej underrättelse, som nu sagts, till sådan sakägare. Där sakägare — — — nu sagts. Där sakägare------------- nu sagts. Är jord------------ sätt underrättad. Är jord------------ sätt underrättad. Ägare av — — — fastighetens Ägare av — — — fastighetens

no Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Finnes fastighet — — — den myn Finnes fastighet----------- den myn­ dighet. dighet. Avser ansökningen företag av be­ skaffenhet, som omförmäles i 27 § 6 mom., skall ett exemplar av ansök­ ningshandlingarna jämte kungörel­ sen översändas till Konungens be­ fallningshavande i det län, inom vil­ ket företaget huvudsakligen skall verkställas. Är fråga —--------kan påverkas. Är fråga — -— — kan påverkas.

35 §. 35 §. 1 mom. Där fråga------------i fråga. 1 mom. Där fråga -—- -—-----i fråga. Föres efter ty nu sagts talan i Föres efter ty nu sagts talan i må­ målet av allmänt ombud, åligge om­ let av allmänt ombud, åligge om­ budet att på begäran tillhandagå budet att på begäran tillhandagå dem, vilkas rätt beröres i saken, med dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd angående bevakan­ kostnadsfria råd angående bevakan­ det av deras rätt. Menar part, att på det av deras rätt. Menar part, att på grund av företagets omfattning eller grund av företagets omfattning eller eljest åliggande av nu nämnd art bör eljest åliggande av nu nämnd art uppdragas åt annan än allmänt om­ bör uppdragas åt annan än allmänt bud, göre anmälan därom hos Ko­ ombud, göre anmälan därom hos Ko­ nungens befallningshavande i det nungens befallningshavande i det län, inom vilket det företag eller den län, inom vilket det företag eller den åtgärd ansökningen avser huvudsak­ åtgärd ansökningen avser huvudsak­ ligen skall verkställas; och må Ko­ ligen skall verkställas; och må Ko­ nungens befallningshavande, där så nungens befallningshavande i sådant prövas erforderligt för tillvaratagan­ fall eller då det eljest prövas erfor­ de av sakägarnas rätt, förordna sär­ derligt för tillvaratagande av sak­ skild person att på sätt nyss nämnts ägarnas rätt förordna särskild per­ biträda dem. son att på sätt nyss nämnts biträda dem. Om allmänt — — — parternas Om allmänt — — — parternas kännedom. kännedom. 2 mom. Finnes i------- — den myn­ 2 mom. Finnes i — — ■— den dighet. myndighet. Är fråga — — — motsvarande Är fråga — — — motsvarande tillämpning. tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 111

I mål, som------------ i fråga. I mål, som------------ i fråga. Såvitt angår åtgärder till förebyg­ gande eller avhjälpande av skada el­ ler olägenhet skola bestämmelserna i första stycket äga tillämpning även i andra ansökningsmål än där sägs. Tarvas till------------- motsvarande Tarvas till--------— motsvarande tillämpning. tillämpning. Beslut, som — — — annorlunda Beslut, som------------- annorlunda förordnar. förordnar.

66 §. 66 §.

Vattendomstolen må, när synnerli­ 1 mom. Vattendomstolen må, när ga skäl därtill prövas föreligga, med­ företagets snara genomförande är dela slutligt utslag rörande viss del angeläget eller eljest synnerliga skäl av företaget, innan målet i övrigt av- därtill prövas föreligga, till särskilt göres. avgörande upptaga frågan om företa­ gets tillåtlighet samt, om företaget finnes tillåtligt, meddela tillstånd till erforderliga arbeten. 2 mom. Vid meddelande av till­ stånd till företag enligt denna lag äge vattendomstolen, där verkningarna av företaget i visst hänseende icke med erforderlig säkerhet kunna för­ utses, utan hinder av vad i 62 § fin­ nes stadgat i avbidan på erfarenhe­ tens rön uppskjuta frågan om de fö­ reskrifter, som i denna del erfordras angående ersättning eller annat. I samband med beslut om uppskov, som nu sagts, skall vattendomstolen, såvitt angår skada, förlust eller in­ trång, som kan antagas bliva av mera kännbar beskaffenhet, meddela erfor­ derliga provisoriska bestämmelser an­ gående ersättning eller om vidtagan­ de av åtgärder till skydd för den ska­ delidande. Avgörande av målet i den upp­ skjutna delen skall äga rum så snart ske kan. Ersättning må därvid ej be-

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

slammas till lägre belopp än som

utgått eller skolat utgå på grund av

provisoriska bestämmelser.

Då målet i viss del uppskjutits en­

ligt vad i första stycket sägs, skall,

innan tillståndet till företaget må

tagas i anspråk, hos Konungens be­

fallning shavande ställas pant eller

borgen för den ersättning, som sö­

kanden eller anläggaren i denna del

kan förpliktas utgiva, så ock för er­

sättning, som i samband med upp-

skovsbeslutet bestämts att utgå i av-

bidan på den slutliga prövningen och

som ej skall gäldas innan tillståndet

tages i anspråk.

Där i mål om utförande av anlägg­ 3 mom. Där i mål om utförande ning eller åtgärd för allmän flottled av anläggning eller åtgärd för all­ besiktning å arbetet jämlikt 13 kap. män flottled besiktning å arbetet 1 § skall äga rum, bör rörande den jämlikt 13 kap. 1 § skall äga rum, anläggare tillkommande gottgörelse bör rörande den anläggare tillkom­ för anläggningskostnad utslaget om mande gottgörelse för anläggnings­ arbetets verkställande innehålla alle­ kostnad utslaget om arbetets verk­ nast en förberedande uppskattning ställande innehålla allenast en förbe­ efter då föreliggande förhållanden, redande uppskattning efter då före­ men gottgörelsen till beloppet fast­ liggande förhållanden, men gottgö­ ställas först efter besiktningen med relsen till beloppet fastställas först ledning av därvid fastställd värdering efter besiktningen med ledning av och, där så erfordras, ytterligare ut­ därvid fastställd värdering och, där redning vid domstolen. Om faststäl­ så erfordras, ytterligare utredning lande av amorteringsplan för gott- vid domstolen. Om fastställande av görelsens utbekommande skils i 15 § amorteringsplan för gottgörelsens ut­ lagen om lottning i allmän flottled. bekommande skils i 15 § lagen om flottning i allmän flottled. 4 mom. I samband med tillämp­ ning av bestämmelserna i 1 eller 2 mom., så ock eljest, när särskilda skäl därtill äro, må vattendomstolen tillerkänna part ersättning för kost­ nader å målet utan hinder därav, att partens talan ännu icke blivit slutli­ gen prövad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 113

Vattendomstolen äge, när skål där­ Vid meddelande av tillstånd till till äro, förordna, att dess beslut må företag eller åtgärd enligt denna lag verkställas utan hinder därav, att äge vattendomstolen, när skäl därtill det icke äger laga kraft; dock alle­ äro, förordna, att tillståndet må ta­ nast såframt, innan medgivet arbete gas i anspråk utan hinder av att be­ påbörjas eller, där fråga är om änd­ slutet därom icke äger laga kraft; rade eller nya bestämmelser angåen­ dock allenast såframt dessförinnan de hushållning med vatten eller nytt­ hos Konungens befallningshavande jande av vattentäkt eller avledande ställes pant eller borgen för den er­ av avloppsvatten, varom i 8 kap. sättning i penningar, som högre rätt sägs, dessa tillämpas, hos Konung­ kan ålägga sökanden eller anlägga­ ens befallningshavande ställes pant ren att utgiva utöver vad vattendom­ eller borgen för den ersättning i pen­ stolen i sådant avseende bestämt, så ningar, som högre rätt kan ålägga ock för det skadestånd, vartill han sökanden eller anläggaren att utgiva kan kännas skyldig, om vattendom­ utöver vad vattendomstolen i sådant stolens beslut eljest ändras. avseende bestämt, så ock för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, om vattendomstolens beslut eljest ändras. Varder, sedan tillstånd meddelats till företag eller åtgärd enligt denna lag, sökanden eller anläggaren ålagt att förebygga eller avhjälpa skada eller olägenhet eller att utgiva ersätt­ ning därför, äge vattendomstolen, när skäl därtill äro, förordna, att be­ slutet genast skall gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft. Är sådant förordnande meddelat, Är förordnande meddelat enligt och fullföljes mot beslutet talan i denna § och fullföljes mot det beslut, högre rätt, äge denna, när skäl där­ som förordnandet avser, talan i hög­ till förekomma, att, innan ändrings- re rätt, äge denna, när skäl därtill sökandet slutligen prövas, förordna, förekomma, att, innan ändringssöatt verkställighet icke må äga rum. kandet slutligen prövas, undanröja förordnandet.

81 §. 81 §. Vad i 42—45 §§----------- - om stäm- Vad i 42—45 §§------------om stämningsmål. ningsmål. 7 mål enligt 17 § 29 eller 36, vilket avser arbete till förebyggande eller 8 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 52.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

avhjälpande av skada eller olägenhet

till följd av företag enligt denna lag,

skola jämväl bestämmelserna i • 46 §

äga motsvarande tillämpning.

Utlåtande, som — — — vatten- Utlåtande, som — — — vattenrättsdomarens tjänsterum. rättsdomarens tjänsterum. I de------------ är stadgat. I de —--------är stadgat.

98 §. 98 §. Talan mot------------ andra fall. Talan mot------------ andra fall. Har vattendomstol i samband med dom, som innefattar tillstånd till företag eller åtgärd enligt denna lag, ej meddelat förordnande enligt 67 § första stycket, skall beträffande full­ följd i denna del stadgandet i 49 kap. 5 § andra stycket rättegångsbal­ ken äga motsvarande tillämpning. Beslut i------------av vattenrättsdo- Beslut i------- — av vattenrättsdomaren. maren.

12 KAP. 12 KAP.

6 §. 6 §• Då ansökan — —- — 7 § förmäles. Då ansökan----------- -7 §• förmäles. Sådan kungörelse skall genom vat- Sådan kungörelse skall genom vattenrättsdomarens försorg inom tio tenrättsdomarens försorg inom tio dagar från nämnda dag införas såväl dagar från nämnda dag införas såväl i allmänna tidningarna som ock i en i allmänna tidningarna som ock i en eller, om förhållandena påkalla det, eller, om förhållandena påkalla det, flera tidningar inom orten. Om kun­ flera tidningar inom orten. Om kun­ görelsens innehåll varde särskild un­ görelsens innehåll varde särskild un­ derrättelse meddelad kammarkolle­ derrättelse meddelad kammarkolle­ giet och lantbruksstyrelsen. giet och fiskeristyrelsen.

14 KAP. 14 KAP. 5 §. 5 §. Vill någon för uppgörande av plan 1 mom. Vill någon för uppgörande eller eljest såsom förberedelse till av plan eller eljest såsom förberedel­ företag enligt denna lag verkställa se till företag enligt denna lag verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 115

mätningar, avvägningar eller andra ställa mätningar, avvägningar eller undersökningsarbeten å fastighet, andra undersökningsarbeten å fas­ som äges eller innehaves av annan, tighet, som äges eller innehaves av äge Konungens befallningshavande, annan, äge Konungens befallnings­ när skäl därtill äro, föreskriva, att havande, när skäl därtill äro, före­ erforderligt tillträde till fastigheten skriva, att erforderligt tillträde till under viss tid skall lämnas. Konung­ fastigheten under viss tid skall läm­ ens befallningshavande må ock, där nas. Konungens befallningshavande för utförande av undersökningsarbe­ må ock, där för utförande av under­ te erfordras, att ett eller flera vat­ sökningsarbete erfordras, att ett eller tenmärken eller observationsrör ut­ flera vattenmärken eller observa­ sättas, stadga förbud, vid vite, att tionsrör utsättas, stadga förbud, vid rubba eller skada sådant märke eller vite, att rubba eller skada sådant rör. märke eller rör. Vid undersökningsarbetets utfö­ Vid undersökningsarbetets utfö­ rande skall så förfaras, att skada rande skall så förfaras, att skada därav ej eller allenast såvitt den är därav ej eller allenast såvitt den är oundviklig orsakas annan; växande oundviklig orsakas annan; växande träd må ej fällas utan särskilt med­ träd må ej fällas utan särskilt med­ givande av Konungens befallnings­ givande av Konungens befallnings­ havande. För skada och intrång, som havande. För skada och intrång, som vållas av arbetet, skall ersättning vållas av arbetet, skall ersättning gäldas med fulla värdet; och vare gäldas med fulla värdet; och vare den, som verkställer eller låter verk­ den, som verkställer eller låter verk­ ställa arbetet, pliktig att, om Ko­ ställa arbetet, pliktig att, om Ko­ nungens befallningshavande prövar nungens befallningshavande prövar det nödigt, före arbetets påbörjande det nödigt, före arbetets påbörjande ställa säkerhet för ersättningens gäl­ ställa säkerhet för ersättningens dande. gäldande. Konungen äger utfärda närmare Konungen äger utfärda närmare föreskrifter angående utförande av föreskrifter angående utförande av undersökningsarbeten, som i denna undersökningsarbeten, som ovan av­ § avses, och vad därmed äger sam­ ses, och vad därmed äger samband. band. 2 inom. Efter framställning av nå­ gon, som vill utföra företag enligt denna lag men ännn ej ingivit ansö­ kan om tillstånd därtill, må vattenrättsdomarcn förordna sakkunnig att på företagarens bekostnad verkställa erforderliga undersökningar. Där un­ dersökningarna avse att utröna, hu­ ruvida fiskerinäring kan av före-

116 Kungl. Maj ds proposition nr 52.

taget lida förfång och vilka åtgärder

må erfordras till skydd för fisket,

skall till sakkunnig förordnas av

fiskeristyrelsen föreslagen fiskeri-

tjånsteman.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1953.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 117

Bilaga B.

Vid promemorian den 12 september 1947 fogat förslag

till

Lag om ändring i vattenlagen.

Härigenom förordnas dels att 2, 3, 7, 8, 9 och 11 kap. vattenlagen skola i nedan intagna delar erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives dels ock att i 14 kap. samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 5 a §, av nedan angiven lydelse.

2 kap. 14 §. Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande av vatten, att å annan till­ hörig fastighet lägges damm, vall eller väg eller ledning för vattnet eller ock verkställes grävning, sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reg­ lerande eller till förebyggande eller minskande av skada, vare fastighetens ägare pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils. Om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning gälle vad särskilt är stadgat. Där vid — — — motsvarande tillämpning. Erfordras till —------- finnes föreskrivet.

16 §. Där utmål för vattenkraftstation eller annan byggnad i vatten icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds, vare ägare av mark vid eller i närheten av vattendrag eller annat vattenområde, varom fråga är, plik­ tig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, till sådant utmål upplåta det om­ råde, som tarvas för byggnaden och därmed förenade anläggningar. Är området avsett att utgöra eller ingå i strömfallsfastighet, varom i 11 kap. 62 § 2 mom. sägs, må det lösas.

3 kap. 14 §. Innan stadgar för vattenregleringsföretag blivit antagna och fastställda samt anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande, må ej arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock ej arbete, vartill tillstånd givits med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom. Sker ändring — — •— Konungens befallningshavande. Då anmälan------------ ortens tidningar.

7 kap. 40 §. Tarvas för ändamål, som i 37 § sägs, att å annan tillhörig fastighet läg­ ges damm, vall eller väg eller ledning för vattnet eller ock verkställes gräv­

118 Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

ning, sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reglerande eller till förebyggande eller minskande av skada, vare fastighetens ägare pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils. Där utmål för bgggnad eller anordning, som erfordras för företaget, icke utan oskäliga kostnader annorledcs står till buds, vare ägare av därför lämpad mark pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, upplåta det om­ råde som för ändamålet tarvas. Ej må för ändamål, som i denna § sagts, tagas i anspråk tomtplats, trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas.

62 §.

Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande, må ej fall, som i 61 § avses, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock ej arbete, vartill tillstånd givits med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom. Sker ändring-------------Konungens befallningshavande. Då anmälan, som — -------- i länskungörelserna.

8 kap. 49 §. Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande, må ej i fall, som i 48 § avses, arbete å annas mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock ej arbete, vartill tillstånd givits med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom., och ej heller för det fall, att syssloman enligt vad nedan i 53 § sägs förordnats för handhavande av företagets angelägenheter. Sker ändring------------- Konungens befallningshavande. Då anmälan, som------- - — i länskungörelserna.

9 kap.

1 §• Där jämlikt —■ — — som förorsakas. Med avseende å ersättning för skada, förlust, eller intrång under sådan prövotid, som i 11 kap. 66 § 2 mom. sägs, skola dock ej andra bestämmelser nedan i detta kap. än 8 och 12 §§ samt 66 § 2 mom. äga tillämpning.

2 §.

Ersättning skall, där den ej enligt vad i detta kap. är stadgat bör utgå medelst kraftöverföring eller genom tillhandahållande av vatten, bestäm­ mas i penningar; dock vare överenskommelse mellan parterna, att ersätt­ ning skall utgå på annat sätt, gällande såframt den av vattendomstolen finnes lämplig och varder genom dess beslut fastställd.

3 §. Skall en del av en fastighet avstås, och varder genom avståendet eu återstående del för ägaren onyttig eller uppstår synnerligt men vid begag­ nandet därav, vare ägaren berättigad fordra, att jämväl denna del löses. Uppkommer eljest skada eller intrång å återstoden av fastigheten, skall er­ sättning därför givas. Där genom vattenuppdämning eller annan åtgärd enligt denna lag hel fastighet eller del därav varder för ägaren onyttig eller synnerligt men vid

Kungi. Maj.ts proposition nr 52. 119

begagnandet därav uppkommer, skall, om ägaren fordrar det, hela fastig­ heten eller den särskilda delen lösas. Varder genom åtgärd, som nu sagts, begagnandet av fastighet försvårat eller fördyrat, skall, i den mån fastig­ heten ej löses, sådan skada ersättas.

33 §. J sammanhang med —------- skall börja. Sådan tid------------nämnda dag. Är vattenkraften icke tillgodogjord, skall tiden, som ej må sättas längre än för utförande av erforderliga arbeten skäligen må anses behövligt, räk­ nas från det ersättningsfrågan blivit avgjord genom beslut, som vunnit laga kraft. Vill ersättningstagaren tidigare komma i åtnjutande av kraft, vartill han enligt meddelat beslut år berättigad, mot att han svarar för den kost­ nad, som kan bliva onyttig om beslutet ändras i högre rätt, göre han an­ mälan härom till ersättningsgivaren samt foge vid anmälningen bevis, att han hos Konungens befallningshavande ställt pant eller borgen för sagda kostnad; och varde i sådant fall tiden räknad från det anmälningen sked­ de. Ersättningstagaren äge dock icke på grund av anmälan, som nu sagts, påfordra, att kraftöverföring skall börja förrän vattenkraften blivit till­ godogjord vid ersäitningsgivarens anläggning eller, i fall som avses i 14 §, förrän medgivet arbete fullbordats. Till undvikande -------------anordningar föreskrivas.

58 §. Fast egendom------------hos ägaren. Uppsägning må-----------beroende därav. Har vattendomstol vid meddelande av tillstånd att lösa fast egendom eller av annat tillstånd, som förbundits med skyldighet i sådant avseende, jäm­ likt 11 kap. 67 § första stycket förordnat, att tillståndet må tagas i anspråk utan hinder därav, att vattendomstolens utslag icke äger laga kraft, skall egendomen avträdas å fardag, som infaller näst efter sex månader sedan utslaget meddelats och därefter uppsägning i den ordning ovan sägs ägt rum; dock skall i sådant fall vad i nyssnämnda lagrum stadgas om stäl­ lande av pant eller borgen vara fullgjort före uppsägningen. Ersättning för------------- tillträdaren verkställas.

66 §.

1 mom. Har i andra fall än i 58—60 §§ sägs vid meddelande av tillstånd till företag eller åtgärd enligt denna lag ersättning för därigenom uppkom­ mande skada, förlust eller intrång bestämts att utgå på en gång; då må ej, i vidare mån än som föranledcs av förordnande enligt andra stycket, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas, innan föreskriven ersättning guldits. När så finnes erforderligt må föreskrivas, att arbete eller åtgärd, som nyss sagts, ej må utföras, förr­ än viss tid förflutit från det ersättningen guldits. Vid fastställande av ersättning i fall, som avses i denna §, äge vatten­ domstol förordna att, om ersättningsgivaren söker ändring i ersättningsbeslutct, arbete eller åtgärd, som ovan nämnts, må utföras utan hinder av att ersättningen, i den män den överstiger vad ersättningsgivaren må hava medgivit, ej blivit gulden; och vare ersättningsgivaren i sådant fall skyldig att, från det arbetet eller åtgärden utföres till dess lagakraftågande be­ slut över ändringssökandet föreligger, betala ränta å oguldet belopp efter

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

räntefot som av vattendomstolen finnes skälig. Förordnande, som nu sagts, må ej meddelas, med mindre det finnes vara av avsevärd betydelse för ersåttningsgivaren att draga ersättningsfrågan under högre rätts prövning, och ej heller, om dröjsmålet med ersättningens gäldande kan lända ersåttningstagaren till förfång. Innan arbete eller åtgärd, som avses med sådant för­ ordnande, utföres, skall hos Konungens befallningshavande ställas pant eller borgen för oguldet ersättningsbelopp jämte ränta. Förordnande, som meddelats enligt andra stycket, skall utan hinder av däremot förd talan lända till efterrättelse, såframt ej högre rätt annorlunda beslutar. 2 mom. Gulden ersättning må ej till någon del återkrävas, ändå att, efter klagan över ersättningsbeslutet, ersättningen bestämmes till lägre belopp eller ersättning förklaras icke skola utgå. 3 mom. Varder ersättning, som i 1 mom. avses, ej gulden inom fem år från det ersättningens belopp blivit fastställt genom beslut, som vunnit laga kraft, vare ersättningstagaren ej bunden av det därutinnan träffade avgö­ randet. Vardera parten äge i dylikt fall hos vattendomstolen påkalla om­ prövning av ersättningsbeloppet. 4 mom. Vad i 65 § finnes stadgat i fråga om ersättning för nödig eller nyttig kostnad å egendom, som skall lösas, äge motsvarande tillämpning, där dylik kostnad göres å egendom, som skadas eller lider intrång.

67 §. Har av vattendomstolen meddelat tillstånd till företag eller åtgärd, som i denna lag avses, på grund av förordnande jämlikt II kap. 67 § första styc­ ket tagits i anspråk, innan vattendomstolens utslag vunnit laga kraft, och varder till följd av klagan över utslaget ersättning, som enligt ovan givna regler skall hos Konungens befallningshavande nedsättas, slutligen bestämd till högre belopp än det redan nedsatta, åligge ersättningsgivaren att inom trettio dagar från det utslag i målet vunnit laga kraft nedsätta det över­ skjutande beloppet, vid äventyr att detta eljest på ansökan av den till er­ sättningen berättigade eller, där flera må äga rätt därtill, någon av dem genom Konungens befallningshavandes försorg hos den försumlige utta­ ges. Bestämmes ersättningen ej till högre belopp, göre ersättningsgivaren, sedan utslag i målet vunnit laga kraft, anmälan härom hos Konungens be­ fallningshavande. Har eljest ersättning till följd av företag enligt denna lag fastställts först efter det företaget blivit utfört, och skall enligt stadgandena i 54 § ersätt­ ningen hos Konungens befallningshavande nedsättas, vare ersättningsgiva­ ren pliktig att inom trettio dagar sedan det utslag, varigenom ersättnings­ beloppet blivit bestämt, vunnit laga kraft eller, där förordnande meddelats jämlikt 11 kap. 67 § andra stycket, inom samma tid från utslagets dag ned­ sätta beloppet vid äventyr, som ovan sagts.

11 kap.

17 §. Till vattenmål hänföras följande mål:

A. ansöknlngsmål:

B. stämningsm&l:

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 121

56. talan jämlikt 9 kap. 66 § 3 mom. om omprövning av ersättningsbelopp, så ock talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför fast egen­ dom häftar, om högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad vattenkraft eller för skada eller intrång därå;

C. besvärsmål:

D. underställningsmål:

Hurusom, efter--------— i 08 §.

27 §. 1 mom. Ansökan enligt----------- anläggningen, uppgiven. 1 fråga om------- — ersättning därför. 2 mom. Ansökan, som------------ anläggningens bortskaffande. Vad nu sagts------------i 17 § 9 sägs. 3 mom. I ansökan — — — och hemvist. 4 mom. Då ansökan —- — — ledningens sträckning. Vad nu sagts------------till vatten. 5 mom. Innan ansökan ingives rörande företag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet, skall ärendet med avseende å företagets verk­ ningar ur allmän synpunkt vara förberett i enlighet med bestämmelser som Konungen meddelar. Konungen äger stadga skyldighet att gälda kostnad som i samband med förberedande av ärende, varom ovan sågs, åsamkas det allmänna.

35 §. 1 mom. Där fråga -—------- i fråga. Föres efter tv nu sagts talan i målet av allmänt ombud, åligge ombudet att på begäran lillhandagå dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnads­ fria råd angående bevakandet av deras rätt. Menar part, att på grund av företagets omfattning eller eljest åliggande av nu nämnd art bör uppdragas åt annan än allmänt ombud, göre anmälan därom hos Konungens befallningshavande i det län, inom vilket det företag eller den åtgärd ansökning­ en anser huvudsakligen skall verkställas; och må Konungens befallningshavande i sådant fall eller, då det eljest prövas erforderligt för tillvarata­ gande av sakägarnas rätt, förordna särskild person att på sätt nyss nämnts biträda dem. Om allmänt ------------ parternas kännedom. 2 mom. Finnes i--------— den myndighet. År fråga -—------- motsvarande tillämpning.

40 §. I mål, som------- — i fråga. Såvitt angår åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet, skola bestämmelserna i forsla stycket äga tillämpning även i andra ansölcningsmåt än där sägs. Tarvas till — -— motsvarande tillämpning. Beslut, som------------annorlunda förordnar.

60 §. 1 mom. Är företagets snara genomförande angeläget, äge vattendomsto­ len, innan målet i övrigt avgöres, pröva företageis tillåtlighet samt, om det

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

finnes tillåtligt, meddela tillstånd till erforderliga arbeten. Medför sådant arbete skada eller intrång av någon betydelse, skall, om ej bestämmelserna i 2 mom. till annat föranleda, ersättning därför fastställas samtidigt med tillståndets meddelande. 2 mom. Kunna företagets verkningar i visst hänseende icke med erfor­ derlig säkerhet förutses, må vattendomstolen, om företaget likväl finnes tillåtligt, på viss tid eller tills vidare i avbidan på erfarenhetens rön upp­ skjuta frågan om de föreskrifter, som i denna del erfordras beträffande er­ sättning eller annat. Har viss prövotid bestämts, må denna, när skäl därtill äro, sedermera förlängas. I samband med beslut om uppskov, som nu sagts, skall vattendomstolen bestämma ersättning för skada, förlust eller intrång av mera kännbar be­ skaffenhet, som kan antagas uppkomma under prövotiden, samt i övrigt meddela de bestämmelser, som till förekommande av obilliga verkningar må finnas påkallade för samma tid. Ersättning, som ej kan slutligt fast­ ställas på förhand, må därvid bestämmas provisoriskt. När skäl därtill äro, må under prövotiden ändrade eller nga bestämmelser meddelas för återstå­ ende del därav. Slutligt fastställande av ersättning, som hänför sig till prövo­ tiden, skall ske senast då målet i den uppskjutna delen avgöres. Ersättning­ en må därvid icke fastställas till lägre belopp än som må hava utgått eller skolat utgå på grund av provisoriska bestämmelser. Då målet i viss del uppskjutits enligt vad i första stycket sägs, skall, in­ nan tillståndet till företaget må tagas i anspråk, hos Konungens befallningshavande ställas pant eller borgen för den ersättning, som sökanden eller anläggaren i denna del kan förpliktas utgiva, så ock för ersättning som i sam­ band med uppskovsbeslutet må hava bestämts att utgå under prövotiden. 3 mom. Där i mål om utförande av anläggning eller åtgärd för allmän flotlled besiktning å arbetet jämlikt 13 kap.'] § skall äga rum, bör rörande den anläggare tillkommande gottgörelse för anläggningskostnad utslaget om arbetets verkställande innehålla allenast en förberedande uppskattning efter då föreliggande förhållanden, men gottgörelsen till beloppet fastställas först efter besiktningen med ledning av därvid fastställd värdering och, där så erfordras, ytterligare utredning vid domstolen. Om fastställande av amorteringsplan för gottgörelsens utbekommande skils i 15 § lagen om flottning i allmän flottled. 5 mom. I samband med tillämpning av bestämmelserna i 1 eller 2 mom., så ock eljest, när särskilda skäl därtill åro, må vattendomstolen tillerkänna part ersättning för kostnader ä målet utan hinder därav, att partens talan ännu icke blivit slutligen prövad.

67 §. Xid meddelande av tillstånd till företag eller åtgärd, varom fråga är, äge vattendomstolen, när skäl därtill äro, förordna, att tillståndet må tagas i an­ språk utan hinder av att beslutet därom icke äger laga kraft; dock allenast såframt dessförinnan hos Konungens befallningshavande ställe,s pant eller borgen för den ersättning i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden eller anläggaren att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende be­ stämt, så ock för det skadestånd, vartill lian kan kännas skyldig, om vatten­ domstolens beslut eljest ändras. Varder, sedan tillstånd meddelats till företag eller åtgärd enligt denna lag, sökanden eller anläggaren ålagt att förebygga eller avhjälpa skada eller olä­ genhet eller att utgiva ersättning därför, äge vattendomstolen, när skål där­ till äro, förordna, att beslutet genast skall gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 123

Är förordnande meddelat enligt denna § och fullföljes mot det beslut, som förordnandet anser, talan i högre rätt, äge denna, när skäl därtill förekom­ ma, att, innan ändringssökandet slutligen prövas, undanröja förordnandet.

81 §. Vad i 42—45 §§ —------- om stämningsmål. I mål enligt 17 § 28 eller 35, vilket avser arbete till förebyggande eller av­ hjälpande av skada eller olägenhet till följd av företag enligt denna lag, skola bestämmelserna i 46 § äga motsvarande tillämpning. Utlåtande, som — — — vattenrättsdomarens tjänsterum. I de fall, då------------är stadgat.

98 §. Talan mot------------andra fall. I fråga, som avses i 9 kap. 66 § 1 mom. andra stycket eller 67 § första stycket i förevarande kap., skall beträffande fullföljd stadgandet i 49 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Beslut i----------- av vattenrättsdomaren.

14 kap. 5 a §. Dår någon för utförande av företag eller åtgärd, vartill tillstånd lämnats enligt denna lag, behöver tillfälligt taga annans mark i anspråk för arbetar­ bostäder eller andra byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dy­ likt, äge Konungens befallningshavande lämna honom medgivande därtill. För skada eller intrång, som härav följer, skall ersättning gäldas med fulla värdet; och skall, om Konungens befallningshavande prövar det nödigt, sä­ kerhet för ersättningens gäldande ställas innan medgivandet begagnas. Begär sökande vid syneförrättning eller i mål, som är anhängigt hos vat­ tendomstol, tillstånd att för utförande av företag eller åtgärd, som ansök­ ningen avser, taga mark i anspråk enligt vad i första stycket sägs, må, om tillstånd till företaget eller åtgärden meddelas, sådant medgivande lämnas av synemännen eller vattendomstolen. Därvid skall jämväl ställande av sä­ kerhet föreskrivas, i den mån så finnes erforderligt.

Denna lag skall träda i kraft den Bestämmelserna i 9 kap. 33 § tredje stycket nya lagen skola icke äga tilllämpning, där beslut om ersättning medelst kraftöverföring vunnit laga kraft mot ersättningstagaren före nämnda dag. Har på grund av stadgandet i andra stycket av 9 kap. 66 § i dess förutva­ rande lydelse fråga om företag, som i vattenlagen avses, förfallit innan nya lagen tråder i kraft, skall 3 mom. av berörda § i dess nya lydelse icke äga tillämpning. Genom denna lag upphäves lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med sär­ skilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering; dock skall sistnämn­ da lag alltjämt gälla i den mån lagen enligt slutstadgandena till densamma skall tillämpas jämväl efter det förordnande som i 1 § samma lag sägs upp­ hört att gälla.

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 31 januari 1952.

Närvarande:

justitieråden E kberg , S trandberg , L junggren , regeringsrådet B jörkholm .

Enligt lagrådet den 17 januari 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i stats­ rådet den 11 januari 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets ut­ låtande skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i vattenlagen.

hörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av e. o. hovrättsassessorn P. G. Bergsten.

Lagrådet yttrade:

2 KAP.

14 §. Den föreslagna nya bestämmelsen i första stycket andra punkten mot­ svaras i sakkunnigförslaget av ett stadgande, som upptagits i en ny para­ graf 5 a i 14 kap. Den närmare utformningen av sistnämnda stadgande har skett med ledning av bestämmelserna i 14 kap. 5 § om rätt att å annans fastighet verkställa förberedande undersökningar. Sakkunnigförslaget avvi­ ker från departementsförslaget särskilt så tillvida, som frågan om tvångsupplåtelse av mark skulle prövas av Konungens befallningshavande utom då frågan uppkomme vid syneförrättning eller i mål, som vore anhängigt hos vattendomstol, i vilka fall prövningen skulle ankomma å synemännen, respektive vattendomstolen. Förutsättningarna för tvångsupplåtelse äro emellertid i huvudsak desamma som enligt departementsförslaget, nämli­ gen att någon för utförande av företag eller annan åtgärd enligt vatten­ lagen behöver tillfälligt taga annans mark i anspråk för arbetarbostäder eller andra byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dylikt. De sakkunniga anförde i sin motivering bland annat, att det otvivelaktigt understundom förekomme, att en företagare nödgades betala oskäligt hög

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 125

ersättning för rätten att taga mark i anspråk för något av de avsedda ända­ målen. Genom tillskapandet av en tvångsrätt av den innebörd, som ovan angivits, skulle man råda bot på detta missförhållande. Mot de sakkunnigas förslag framställde bland andra kammarkollegiet vissa erinringar. Kollegiet anförde, att företagaren i saknad av en sådan rätt som den ifrågasatta ibland kunde bliva tvungen att foga sig efter mark­ ägarens anvisningar eller betala en dryg eller oskälig ersättning. Genom det föreslagna stadgandet bleve rollerna helt omkastade. Företagaren finge taga i anspråk vilket område han önskade och betalade därför ersättning allenast för skada eller intrång efter fulla värdet. Det ingrepp, varom här vore frå­ ga, vore ingalunda jämförligt med sådana undersökningsarbeten, som avsåges i 14 kap. 5 §. Både till omfattning, varaktighet och skadeverkningar kunde detta »tillfälliga» ingrepp i markägarens rätt vara av helt annan storleksordning. Det syntes därför vara berättigat att i överensstämmelse med 5 § expropriationslagen uppställa det villkoret för medgivandet, att företagarens markbehov icke kunde på annat sätt lämpligen tillgodoses. Departementschefen har i remissprotokollet framhållit, att ett sådant temporärt nyttjande av annans mark, varom här vore fråga, kunde inne­ bära betydande intrång och medföra stora ekonomiska konsekvenser. De­ partementschefen har därför ansett det vara lämpligare, att den erforderliga lagregleringen skedde genom en utvidgning av tvångsrätten enligt 2 kap. 14 §, så att densamma komme att omfatta intrång även av denna mera tillfälliga karaktär. Härigenom komme frågan om utövande av tvångsrätten och villkoren därför alltid att prövas av vattendomstol. Vidare bleve det av kammarkollegiet uttalade önskemålet om vissa uttryckliga begränsningar beträffande tvångsrättens utövning i huvudsak tillgodosett. Sålunda kom­ me föreskriften i 2 kap. 17 §, att tomtplats, trädgård eller park ej finge tagas i anspråk, där det utan synnerlig olägenhet kunde undvikas, att bliva tillämplig. Det kunde ej anses erforderligt att i detta hänseende införa mera restriktiva bestämmelser än som gällde för stadigvarande ianspråktagande av annans mark. Lagrådet finner väl departementsförslaget vid jämförelse med sakkunnigförslaget innebära ökade garantier till skydd för markägaren. Emellertid kan departementsförslaget icke anses fullt tillfredsställande i detta hän­ seende. Lagrådet delar sålunda kammarkollegiets mening, att såsom vill­ kor för tvångsvis ianspråktagande av annans mark för ändamål, varom nu är fråga, bör gälla, att företagarens markbehov icke kan på annat sätt lämpligen tillgodoses. Detta är en expropriationsrättslig grundsats av så­ dan vikt, att den ej kan eftergivas. Tänkbart är, att företagaren har möj­ lighet att på frivillig väg och på villkor, som icke kunna betecknas som oskäliga, få nyttjanderätt till annan mark än den, som han tänkt sig. Om förstnämnda mark ulan större olägenhet kan användas för ändamålet, lärer någon tvångsupplåtelse ej böra komma i fråga. Det förhållandet att tvångsrätten i förevarande fall avser upplåtelse av allenast provisorisk karaktär kan icke tillmätas avgörande betydelse. Det rör sig ändock om ingrepp,

126 Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

vilka kunna medföra betydande intrång och stora ekonomiska konsekven­ ser, såsom departementschefen vitsordat, samt ej sällan bliva av förhål­ landevis lång varaktighet. Grundsatsen att det föreliggande behovet av markupplåtelse icke utan oskäliga kostnader kan tillgodoses på annat sätt har i liknande fall kommit till uttryck i vattenlagen. Så har skett i 2 kap. 16 § första stycket, där fråga är om tvångsupplåtelsc av mark till utmål för vattenkraftstalion. Även i det fall, som regleras i första punkten av föreva­ rande lagrum, torde principen äga giltighet. Utrymmet för tillämpning av densamma är emellertid här mycket begränsat. I denna omständighet kan man måhända söka en anledning till att grundsatsen i sistnämnda lagrum icke kommit till uttryck med samma tydlighet som i 16 §. Den nu ifrågavarande bestämmelsen i förslaget har konstruerats såsom eu utvidgning av tvångsrätten enligt första punkten i paragrafen och har av­ fattats i nära anslutning till den lydelse, som sagda punkt har. Emellertid fö­ refinnes i fråga om tvångsupplåtelse för de här åsyftade provisoriska an­ läggningarna väsentligt större utrymme för tillämpning av den ovan nämn­ da principen än i de fall, som behandlas i första punkten. Väl torde man kunna utgå från att med en riktig förståelse av lagrummet grundsatsen så­ som allmängiltig blir beaktad även med den utformning av bestämmelsen, som valts i förslaget. Enligt lagrådets mening föreligger dock viss fara, att bestämmelsen i rättstillämpningen kan missförstås, i synnerhet om den jämföres med 16 §, och att tillståndsprövningen sålunda i vissa fall kan komma att begränsas till ett konstaterande av att ett behov av mark föreligger för tillgodoseende av det angivna ändamålet. Visserligen måste sistnämnda vill­ kor vara fyllt för att tvångsupplåtelse skall medgivas, men såsom förut är anfört är detta icke tillräckligt. Risken för missförstånd ligger särskilt nära till hands vid tillämpningen av den förevarande stadgande närstående be­ stämmelsen i 7 kap. 40 §. I sistnämnda lagrum har nämligen den nya andra punkten i första stycket avfattats i nära anslutning till motsvarande punkt i 2 kap. 14 §, medan andra stycket, vilket jämväl handlar om tvångsupplå­ telse av mark, fält en lydelse, som i det avseende, varom nu är fråga, över­ ensstämmer med bestämmelsen i 16 § sagda kap. Detta förhållande är utan tvivel ägnat att väcka den oriktiga föreställningen, att det i andra styc­ ket uttryckligen angivna villkoret för tvångsupplåtelse — nämligen att den behövliga marken icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds — icke skulle äga giltighet i det fall, som avses i andra punkten av första styc­ ket. Det är jämväl att beakta, att den olikhet, som i sakligt avseende före­ finnes mellan de båda styckena därutinnan, att det i ena fallet är fråga om bestående markupplåtelser och i det andra om allenast provisoriska sådana, kan bidraga till missförstånd. Av nu anförda skäl förordar lagrådet en sådan omarbetning av den före­ slagna bestämmelsen om tvångsupplåtelse av mark för tillfälliga arbetar­ bostäder in. in., att av lagtexten tydligare framgår, att såsom villkor gäller, att mark icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds. Härvid kan som förebild tjäna antingen 2 kap. 16 § ifrågavarande lag eller 1 § expropria­ tionslagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52. 127

I detta sammanhang vill lagrådet erinra, att även om villkoren att mark tarvas för uppförande av behövliga arbetarbostäder m. in. och att sådan icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds äro uppfyllda, det likväl icke är säkert, att tvångsupplåtelse till det område, som sökanden avser, bör medgivas under alla förhållanden. Såsom departementschefen framhållit, får jämlikt 2 kap. 17 § tomtplats, trädgård eller park ej tagas i anspråk, därest det utan synnerlig olägenhet kan undvikas. Det kan dessutom hända, att mer än ett område befinnes vara tjänligt för det avsedda ändamålet. I sådana fall får tvångsupplåtelse ej medgivas beträffande område, vars upplåtande medför större olägenhet än nödigt är; och det skall jämväl i övrigt tillses, att ändamålet kan, utan oskälig kostnad för företagaren, vinnas med minsta olägenhet för annan. Detta följer av regeln i 2 kap. 2 §, vilken har allmän giltighet. Särskild föreskrift i detta ämne är alltså ej nödvändig i föreva­ rande sammanhang. Av allmänna rättsgrundsatser lärer följa, att den som fått medgivande att för visst ändamål nyttja annans mark är skyldig att, när behov av mar­ ken för detta ändamål ej längre föreligger, återställa marken till ägaren i såvitt möjligt samma skick, vari han mottog densamma. Låter detta sig icke göra eller skulle återställandet av marken i dess förra skick medföra kost­ nader, vilka icke stå i rimligt förhållande till det intrång eller den skada, som anläggningens bibehållande skulle förorsaka, torde markägaren böra få åtnöjas med ersättning för intrånget eller skadan. (Jfr exempelvis 2 kap. 18 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom.) Till undvikande av tvister synes det vara angeläget, att vattendomstolen vid lämnande av tillstånd till tvångsupplåtelse erinrar om företagarens skyldighet att återställa marken samt härför utsätter tid. Uttryckliga bestämmelser härom lära emellertid ej vara erforderliga, eftersom den vattendomstolen jämlikt 11 kap. 62 § åvilan­ de förpliktelsen att föreskriva de villkor, som äro behövliga för tillgodose­ ende av enskild rätt, kan anses omfatta även meddelandet av sådana före­ skrifter, som nu nämnts.

7 KAP.

40 §. Beaktas lagrådets anmärkning vid 2 kap. 14 §, bör en liknande ändring vidtagas i förevarande lagrum.

9 KAP.

67 §. Förevarande paragraf i förslaget behandlar i första stycket till en början det fall att av vattendomstolen meddelat tillstånd till företag eller åtgärd, som avses i vattenlagen, på grund av förordnande enligt 11 kap. 67 § första stycket tagits i anspråk innan vattendomstolens utslag vunnit laga kraft samt till följd av klagan över utslaget ersättning, som enligt förut i 9 kap.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

givna regler skall nedsättas hos Konungens befallningshavande, blivit slut­ ligen bestämd till högre belopp än det redan nedsatta. Det åligger då ersättningsgivaren att inom viss tid nedsätta det överskjutande beloppet. Vidare stadgas, att om ersättningen ej bestämmes till högre belopp, ersättningsgivaren skall göra anmälan därom hos Konungens befallningshavan­ de samt att, ändå att ersättningen bestämmes till lägre belopp, vad som redan nedsatts ej må återkrävas, vilket skall gälla jämväl då ersättningen guldits i annan ordning än genom dess nedsättning. Enligt det föreslagna nya andra stycket i 11 kap. 67 § äger vattendom­ stolen, därest -— sedan tillstånd meddelats till företag eller åtgärd enligt vattenlagen — det ålägges sökanden eller anläggaren att förebygga eller avhjälpa skada eller olägenhet eller att utgiva ersättning därför, förordna, att beslutet genast skall gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft. Det åligger då ersättningsgivaren i fall, som avses i 9 kap. 67 § andra styc­ ket i förslaget, att om nedsättningsskyldighet föreligger enligt 54 § samma kap. inom viss tid efter utslagets dag nedsätta beloppet hos Konungens befallningshavande. Vad angår belopp, som ej skall nedsättas, gäller att den ersättningsberättigade genast äger uppbära det. Förslagets mening lä­ rer vara, att ersättningstagaren i nu förevarande fall icke skall intaga en sämre ställning än då fråga är om ersättning enligt första stycket. Även om till följd av klagan högre rätt skulle bestämma ersättningen till lägre belopp än vattendomstolen bestämt eller förklara, att ersättning icke skall utgå, bör således vad som nedsatts hos Konungens befallningshavande eller guldits i annan ordning ej få återkrävas. Detta framgår emellertid ej av den föreslagna lagtexten, i motsats till vad förhållandet var enligt de sak­ kunnigas förslag (jfr 9 kap. 1, 66 och 67 §§ i sistnämnda förslag). Eif för­ ordnande därom att vattendomstolens beslut må verkställas som om det vunnit laga kraft lärer icke innebära, att återbäringsskyldighet ej kan upp­ komma. För att syftet med lagstiftningen i nu berörda hänseende skall vin­ nas synes den lämpligaste utvägen vara, att sista punkten i första stycket av förevarande paragraf med någon jämkning av ordalagen sättes som ett tredje stycke i paragrafen.

11 KAP.

27 §. Departementschefen har framhållit, att det förvisso vore av stort värde, om planeringen av sådana vattenkraft- och vattenregleringsföretag, som i betydande grad ingrepe i bygdens förhållanden, ägde rum i samråd och samarbete med ortsmyndigheter och representanter i övrigt för de intressen, som kunde beröras. Särskilda åtgärder för förberedelse av ansökan till vat­ tendomstol rörande sådant företag borde därför äga rum. Önskvärdheten av att dylika åtgärder vidtoges borde på något sätt komma till uttryck i vattenlagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 129

I anslutning till dessa uttalanden har i ett nytt 6 mom. i förevarande paragraf upptagits föreskrifter därom, att ansökan rörande företag av bety­ dande omfattning eller ingripande beskaffenhet skall innehålla uppgift om de åtgärder sökanden må hava vidtagit för att bereda Konungens befallningshavande i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkstäl­ las, samt övriga av företaget berörda myndigheter och sammanslutningar tillfälle att vid planläggningen av detsamma framföra önskemål med hän­ syn till dess verkningar ur allmän synpunkt ävensom om vad i anledning av sådana åtgärder förekommit. Lagrådet ansluter sig till den mening, som sålunda kommit till uttryck. Det synes emellertid icke vara erforderligt, att uppgifterna om vad som förekommit i anledning av de vidtagna åtgärderna innehålla redogörelse i detalj härför. Fullt tillräckligt torde vara att upplysning gives i huvud­ sakliga drag om vad därutinnan skett. Med hänsyn härtill synes före ordet »förekommit» böra inskjutas ordet »huvudsakligen» eller något därmed liktydigt ord.

35 §. I 1 mom. andra stycket föreslås en ändring av innebörd, att Konungens befallningshavande skall kunna av eget initiativ och alltså ej, såsom enligt gällande rätt, blott efter anmälan av part förordna särskild person med uppgift att tillhandagå sakägarna med kostnadsfria råd angående bevakan­ det av deras rätt. Förutsättning för sådant förordnande, vare sig det med­ delas efter anmälan eller eljest, är att det på grund av företagets omfatt­ ning eller eljest prövas erforderligt för tillvaratagande av sakägarnas rätt. Tydligt är, att om denna förutsättning är för handen, särskilt biträde också skall förordnas. Vid sådant förhållande synes det lämpligare, att uttrycket »och må Konungens befallningshavande», vilket förekommer även i lag­ rummets nu gällande lydelse, ersättes med »och skall Konungens befall­ ningshavande». Beträffande de härefter följande orden »i sådant fall (åsyf­ tar anmälan av part) eller då det eljest prövas erforderligt för------- — » är meningen självfallet icke den, att förordnande alltid skall meddelas, då part gjort framställning därom, utan prövning av behovet skall även i så­ dant fall alltid äga rum. Denna stadgandets innebörd skulle emellertid framträda tydligare, om den föreslagna formuleringen jämkades till »där det i sådant fall eller eljest prövas erforderligt för------------».

Ur protokollet: Olle Lundberg.

!) Bihang till riksdagens protokoll 195 2. 1 samt. Nr 52.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 februari 1952.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden S köld , D anielson , Z etterberg , T orsten N ilsson , S träng , E ricsson , A ndersson , L ingman , N orup , H edlund , P ersson , H jälmar N ilson , L indell .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­ mensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruks- och han­ delsdepartementen lagrådets den 31 januari 1952 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 11 januari 1952 remitterade förslaget till lag om ändring i vattenlagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande. I anslutning till vad lagrådet anfört rörande det i 2 kap. 14 § upptagna stadgandet om rätt att tillfälligt taga annans mark i anspråk för arbetar­ bostäder m. in. vill jag förorda att det remitterade förslaget jämkas på så sätt, att tvångsupplåtelse må äga rum, där det prövas nödigt att marken tages i anspråk för ändamål, varom i stadgandet är fråga. En motsvarande jämkning bör vidtagas i 7 kap. 40 §. Jag har ej heller något att invända mot de övriga ändringsförslag som framförts av lagrådet. Såsom lagrådet föreslagit bör sålunda sista punkten i första stycket av 9 kap. 67 § sättas såsom ett tredje stycke i paragrafen, i samband varmed ordalagen i punkten något ändras, samt vissa jämkningar vidtagas ill kap. 27 § 6 mom. och 35 § 1 mom. Därjämte torde ett par smärre ändringar av redaktionell natur böra vid­ tagas i lagförslaget.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget sålunda ändrat måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar. Ur protokollet: Axel Nilsson.