('med förslag till änd\xad ringar i lagen om rätt till fiske m. in.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 1

Jir 16

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till änd­ ringar i lagen om rätt till fiske m. in.; given Stock­ holms slott den 10 december 1954.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske, lag om ändrad lydelse av 13 kap. 15 § vattenlagen, samt lag angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

GUSTAF ADOLF

Hj. R. Nilson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i fiskerättslagen, vattenlagen och jaktlagen. Förslaget innebär dels att ånyo för riksdagen framlägges de lagför­ slag, vilka tidigare, i samband med förslag till ny fiskeristadga, avlämnats i propositionen nr 183 till 1954 års riksdag, dels att i fiskerättslagen före­ slås ytterligare ändringar i två avseenden. Den ena av dessa ändringar går ut på att den rätt, som enligt 3 § fiskerättslagen nu tillkommer innehavare av enskild fiskerätt att vid Blekinge läns södra kust (norr om Torhamnsudde) utan myndighets tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vatt­ net ut i allmänt vatten, skall gälla även i vissa vatten söder och sydväst om Torhamnsudde. Det andra nya ändringsförslaget innebär, att i 41 § införes en uttrycklig bestämmelse om att fiskeriintendent på grund av sin befatt­ ning är behörig att föra klagan över beslut, som länsstyrelse meddelat enligt fiskerättslagen. Det föreslås att lagändringarna skall träda i kraft den 1 april 1955.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 16

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 16

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 3, 37, 38 och 41 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Vid kusten av Norrbottens län, vid Vid kusten av Norrbottens län, vid kusterna av Kalmar län söder om kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund, vid Blekinge läns östra Kråkelund, i Blekinge län vid dess kust (norr om Torhamnsudde,) samt östra kust (norr om Torhamnsudde) vid Skånes östra och södra kuster samt öster om en linje dragen från må innehavare av enskild fiskerätt Torhamnsudde över Videskärs nord­ även utan myndighets tillstånd sträc­ spets och Ungskärs sydspets till Utka fast redskap från det enskilda längans sydspets ävensom vid Skå­ vattnet vidare ut i allmänt vatten, nes östra och södra kuster må inne­ dock ej på större avstånd än två­ havare av enskild fiskerätt även utan hundra meter från den stranden föl­ myndighets tillstånd sträcka fast jande kurvan för högst tre meters redskap från det enskilda vattnet vi­ djup vid fastlandet eller vid ö av dare ut i allmänt vatten, dock ej på minst etthundra meters längd. större avstånd än tvåhundra meter från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlan­ det eller vid ö av minst etthundra meters längd, Vad i ttens omfattning.

37 §. Ertappas någon å bar gärning, då Ertappas någon å bar gärning, då han bedriver olovligt fiske, eller an­ han bedriver olovligt fiske, eller an­ träffas redskap för sådant fiske ut­ träffas redskap för sådant fiske ut­ satt i vattnet, må av länsstyrelsen satt i vattnet, må fisketillsynsman eller fiskeristyrelsen förordnad fiske­ som förordnats av länsstyrelsen eller tillsynsman, samt, där fisket krän­ fiskeristyrelsen, befälhavare å statens ker enskild fiskerätt, jämväl veder­ fartyg, vilket blivit utsänt för att börande rättsägare eller hans folk övervaka ordningen å fiskeplats, samt beslagtaga fångsten och redskapet befattningshavare vid tullverkets ävensom båt eller annat, som kan kustbevakning beslagtaga fångsten antagas äga betydelse för utredning och redskapet ävensom båt eller an­ om brottet. nat, som kan antagas äga betydelse för utredning om brottet. Enahanda befogenhet tillkommer, där fisket kränker enskild fiskerätt, vederbö­ rande rättsägare eller hans folk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 3

Har egendom tagits i beslag enligt Har egendom tagits i beslag enligt första stycket, skall anmälan därom första stycket, skall anmälan därom göras till närmaste polisman, som göras till vederbörande polis- eller har att förfara som om han själv åklagarmyndighet eller till närmaste gjort beslaget; dock må fångst, som polisman. Den som erhållit sådan an­ tagits i beslag av innehavaren av mälan har att förfara som om han enskild fiskerätt eller hans folk, utan själv gjort beslaget. anmälan behållas av fiskerättshava- Fångst, som tagits i beslag av in­ ren. nehavaren av enskild fiskerätt eller hans folk, må dock, därest för besla­ get ej tillika föreligger annan grund än i denna lag är stadgad, utan an­ mälan behållas av fiskerättshavaren.

38 §. Böter och viten som ådömas enligt denna lag, så ock förverkat redskap eller dess värde, tillfalla kronan. Förverkad fångst eller dess värde Förverkad fångst eller dess värde tillfaller, om fisket utan intrång i tillfaller, om fisket utan intrång i enskild fiskerätt skett i allmänt vat­ enskild fiskerätt skett i allmänt vat­ ten eller i fiskådra, kronan och eljest ten eller i fiskådra eller om fångsten den som har den enskilda fiskerät­ tillika är förverkad på annan grund ten. än i denna lag är stadgad, kronan och eljest den som har den enskilda fiske­ rätten. Förverkat redskap eller dess värde tillfaller kronan, Vite må ------------ — till frihetsstraff.

41 §. Då beslut — —------- ----------------- — ägde rum. Är någon missnöjd med länsstyrel­ Är någon missnöjd med länsstyrel­ ses beslut enligt denna lag, må kla­ ses beslut enligt denna lag, må kla­ gan föras hos Konungen genom be­ gan föras hos Konungen genom be­ svär, vilka skola hava inkommit till svär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom två må­ jordbruksdepartementet inom två må­ nader efter det klaganden erhöll del nader efter det klaganden erhöll del av beslutet. av beslutet. Vederbörande fiskeriintendent år på grund av sin befatt­ ning behörig att föra klagan över så­ dant beslut. Beslut, som omedelbar efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1055.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 16

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 kap. 15 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 13 kap. 15 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Böter, som enligt denna lag ådö- Om straff och annan påföljd för mas, tillfalla kronan. Saknas tillgång den som överträder fiskeförbud, vil­ till böternas fulla gäldande, skola de ket meddelats i anledning av företag förvandlas efter allmänna strafflagen. enligt denna lag eller motsvarande äldre lag, stadgas i särskild ordning. Denna lag träder i kraft den 1 april 1955.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen

den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 mom. Den som--------------------— — erlägga jaktvårdsavgift. Till bevis om att den jagande full­ Till bevis om att den jagande full­ gjort vad honom enligt första styc­ gjort vad honom enligt första styc­ ket åligger skall han vid jakten med­ ket åligger skall han vid jakten med­ föra ett för honom gällande jaktkort; föra ett för honom gällande jaktkort; och vare han pliktig att vid anford- och vare han pliktig att vid anfordran uppvisa kortet för polisman eller ran uppvisa kortet för polisman eller

1 Senaste lydelse av 26 § 1 mom., se SFS 1951:290.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 5

med polismans befogenhet utrustad med polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning, be­ ordningsvakt för jaktbevakning, be­ fattningshavare vid domänverket, fattningshavare vid domänverket el­ lappfogde eller tillsynsman vid lapp­ ler vid tullverkets kust- eller gräns­ väsendet, stiftsjägmästare eller den­ bevakning, lappfogde eller tillsyns­ nes biträden ävensom för den som man vid lappväsendet, stiftsjägmästa­ äger, innehar eller vårdar marken el­ re eller dennes biträden ävensom för ler den eljest där äger jakträtt; sko­ den som äger, innehar eller vårdar lande den befattningshavare vid do­ marken eller den eljest där äger jakt­ mänverket, lappväsendet och stifts- rätt; skolande den befattningshavare nämnd sålunda tillkommande befo­ vid domänverket, lappväsendet och genheten att påfordra uppvisande av stiftsnämnd sålunda tillkommande jaktkort hava avseende allenast å befogenheten att påfordra uppvisan­ mark som står under hans förvalt­ de av jaktkort hava avseende allenast ning eller uppsikt. å mark som står under hans förvalt­ ning eller uppsikt.

31 §. 1 mom. Anträffas å för sig. Å område där jakträtt tillkommer Å område där jakträtt tillkommer kronan liksom å de till lapparnas ute­ kronan liksom å de till lapparnas ute­ slutande begagnande anvisade områ­ slutande begagnande anvisade områ­ dena tillkomme enahanda rätt polis­ dena tillkomme enahanda rätt polis­ man och med polismans befogenhet man och med polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevak­ utrustad ordningsvakt för jaktbevak­ ning ävensom personal vid domän­ ning ävensom personal vid domän­ verket samt lappfogde och lapptill- verket och vid tullverkets kust- eller syningsman. gränsbevakning samt lappfogde och tillsynsman vid lappväsendet. Har den--------------------------------------- —— i 36 §. Vad i------------------------------------------- än kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1955.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 16

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i stats­ rådet å Stockholms slott den 22 oktober 195b.

Närvarande: Statsministern E rlander , statsråden S köld , Z etterberg , T orsten N ilsson , S träng , E ricsson , L ingman , N orup , H edlund , P ersson , H jälmar N ilson , L indell , N ordenstam , L indström .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet Hjalmar Nilson fråga om ändringar i fiskerättslagen, vattenlagen och jaktlagen samt anför därvid följande.

Inledning

I propositionen nr 183 till årets vårriksdag framlade Kungl. Maj :t förslag till ny fiskeristadga samt till lagar angående vissa ändringar i lagen om rätt till fiske, vattenlagen och lagen om rätt till jakt. 1 fråga om förslaget till fiskeristadga begärdes riksdagens yttrande, medan lagförslagen förelä­ des riksdagen för antagande. Ärendet hänvisades till tredje lagutskottet som i sitt utlåtande nr 28 hemställde, att riksdagen måtte såsom yttrande över förslaget till fiskeristadga åberopa vad utskottet i utlåtandet anfört rörande nämnda förslag samt att riksdagen måtte antaga de genom pro­ positionen framlagda lagförslagen. I skrivelse nr 348 den 29 maj 1954 har riksdagen anmält dels att första kammaren avslagit utskottets i sagda utlåtande gjorda hemställan, dels ock att andra kammaren bifallit samma hemställan. Ny fiskeristadga har därefter utfärdats den 24 september 1954 (nr 607). Frågan om antagande av de i propositionen framlagda lagförslagen, vilken handlagts enligt § 87 regeringsformen, har emellertid jämlikt § 63 riks­ dagsordningen förfallit. Jag anhåller nu att ånyo få anmäla detta ärende. Samtidigt torde lämp­ ligen ett par ytterligare frågor om ändring i fiskerättslagen kunna be­ handlas. Den första nya frågan gäller ändring av 41 §. I sitt nyss nämnda utlå­ tande har tredje lagutskottet i samband med behandling av 41 § i förslaget till fiskeristadga ifrågasatt huruvida det icke vore lämpligt att i fiskerätts­ lagen, i likhet med vad som föreslagits beträffande fiskeristadgan, upp­ laga ett uttryckligt stadgande om rätt för fiskeriintendent att anföra besvär

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 7

över länsstyrelses beslut i fiskefrågor. I anledning härav har yttrande in­ hämtats från fiskeristyrelsen. I en till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ställd skrivelse den 30 januari 1953 har Ostkustens ålfiskareförbund, förening u. p. a., an­ hållit om ändring av den i 3 § lagen om rätt till fiske angivna gränspunkten mellan östra och södra kusten av Blekinge län. I anledning av denna fram­ ställning har inom departementet utredning verkställts och upprättats en pro­ memoria, över vilken efter remiss yttranden avgivits av förbundet, fiskeri­ styrelsen, Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Ble­ kinge läns havsfiskeförening. Jag anhåller att i detta sammanhang få upptaga även dessa frågor.

Ändring av fiskerättslagen

De tidigare ändringsförslagen

De föreslagna ändringarna av 37 och 38 §§ lagen om rätt till fiske är de­ samma som upptagits i propositionen nr 183. Ändringarna innebär i hu­ vudsak en samordning av förverkandebestämmelserna i denna lag med motsvarande föreskrifter i den nya fiskeristadgan. Därjämte föreslås, att befälhavare på fisketillsynsfartyg och befattningshavare vid tullverkets kust­ bevakning skall få motsvarande befogenheter i fråga om fisketillsynen som tillkommer dem enligt den nya fiskeristadgan. I fråga om detaljerna i änd­ ringsförslagen och motiven till dessa torde jag få hänvisa till propositionen nr 183 (s. 145, 146, 148, 160, 162—187, 201—203, 215, 216). Mot de före­ slagna ändringarna har tredje lagutskottet ej gjort någon erinran.

Besvärsrätt för fiskeriintendent

I den nya fiskeristadgan har i 41 § intagits en uttrycklig bestäm­ melse om att vederbörande fiskeriintendent på grund av sin befattning är behörig att föra klagan över beslut, som länsstyrelsen meddelat med stöd av stadgan. Motsvarande bestämmelse fanns även i den tidigare stad­ gan. Lagen om rätt till fiske innehåller däremot intet stadgande om fiskeriintendents besvärsrätt. Av motiven till nämnda lag framgår emellertid att sådan rätt ändock ansetts tillkomma honom. På grund härav upptog fiskeristyrelsen ej heller i förslaget till ny fiskeristadga något sådant stad­ gande. I propositionen nr 183 har jag i denna fråga anfört följande (s. 192). I 12 § andra stycket gällande fiskeristadga har uttryckligen angivits, att fiskeriintendent på grund av sin befattning är behörig att föra klagan över länsstyrelses beslut. Vid tillkomsten av fiskerättslagen har det, som fiskeristy­ relsen påpekat, icke ansetts nödvändigt alt införa en motsvarande bestämmel­

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 16

se i denna lag. På grund härav har fiskeristyrelsen ansett, att den nu gällan­ de bestämmelsen i fiskeristadgan ej bör överföras till den nya stadgan. Några remissinstanser, bland andra tre fiskeriintendenter, har emellertid ansett att så bör ske. Som skäl härför har åberopats, att det ej kunde anses givet att in­ tendent utan särskilt stadgande hade besvärsrätt samt att en uttrycklig be­ stämmelse i varje fall kunde vara av värde som upplysning för allmänheten. Fiskeriintendent torde visserligen utan särskilt stadgande vara behörig att anföra besvär över beslut, som länsstyrelse meddelar med stöd av fiskeri­ stadgan. Om den härom gällande bestämmelsen i nuvarande fiskeristadga borttages kan emellertid missuppfattning ske. Med hänsyn härtill och till det värde, som bestämmelsen kan ha som upplysning för allmänheten, har jag föreslagit, att nu gällande bestämmelse bibehålies och intages i ett tredje stycke av 41 §. Det synes ej vara erforderligt att i anledning härav införa en motsvarande bestämmelse i fiskerättslagen.

Tredje lagutskottet ifrågasatte om det icke vore lämpligast med ett ut­ tryckligt stadgande även i fiskerättslagen och anförde härom (utlåtande nr 28, s. 76). Föredragande statsrådet framhåller i nu förevarande proposition, att fis­ keriintendent visserligen utan särskilt stadgande torde vara behörig att överklaga länsstyrelses jämlikt fiskeristadgan meddelade beslut men att den uttryckliga bestämmelsen om besvärsrätt för fiskeriintendent, som förefinnes i nu gällande fiskeristadga, likväl bibehållits dels därför att missuppfattning kunde ske, om den borttoges, och dels emedan den kunde vara av värde som upplysning för allmänheten. Utskottet, som i och för sig intet har att erinra mot vad föredragande statsrådet sålunda anfört, ifråga­ sätter emellertid om det under sådana förhållanden icke vore lämpligast att även i fiskerättslagen upptaga ett uttryckligt stadgande om besvärsrätt tör fiskeriintendent. Frågan härom svnes höra ånyo övervägas av Kungl. Maj :t.

I anledning av vad utskottet sålunda anfört har jag ånyo inhämtat fiskeristyrelsens yttrande i frågan. Styrelsen har i ärendet hört fiskeriintendenterna i Västerhavets och österhavets distrikt, vilka båda ansett lämpligt att även i fiskerättslagen fiskeriintendenternas besvärsrätt genom särskilt stadgande framhålles. För egen del har styrelsen uttalat, att den icke har något att erinra mot att — om så anses lämpligt — ett sådant stadgande in­ föres.

Föredragande statsrådet. Såsom jag i propositionen nr 183 anfört fanns starkare skäl för att till nya fiskeristadgan från den gamla överföra en bestämmelse om fiskeriintendents besvärsrätt än att i fiskerättslagen in­ föra ett stadgande, som — fastän även då en sådan bestämmelse fanns i gällande fiskeristadga — vid dess tillkomst ansågs ej erforderligt. Tredje lagutskottet har emellertid i likhet med några remissinstanser an­ sett, att frånvaron av en uttrycklig bestämmelse möjligen kan föranleda missuppfattning. Då detta icke är uteslutet och då en uttrycklig bestäm­ melse kan vara till upplysning för allmänheten, har jag intet emot att en sådan införes. Jag föreslår därför, att i 41 § lagen om rätt till fiske införes ett stadgande om fiskeriintendents besvärsrätt av huvudsakligen samma lydelse som motsvarande stadgande i 41 § fiskeristadgan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 9

Gränspunkten mellan Blekinge läns södra och östra kust

Framställningen

Ostkustens ålfiskareförbund har i den tidigare omnämnda skrivelsen hem­ ställt om ändring av den i 3 § fiskerättslagen angivna gränspunkten mellan Blekinge läns östra och södra kust, nämligen Torhamnsudde. Till stöd här­ för har förbundet anfört följande. Sedan den nya fiskerättslagen trätt i kraft, har ålfiskarna på öarna Lång­ ören, Ungskär och Utlängan utanför Torhamnslandet i Blekinge blivit för­ satta i en mindre önskvärd undantagsställning i fråga om rätten till fiske utanför dessa öars ostkust jämfört med deras yrkesbröder på fastlandet. 1 den senaste fiskerättslagstiftningen har nämligen gränsen mellan Ble­ kinge läns ost- och sydkust dragits vid Torhamnsudde. Fråga är, om det ur rent geografisk synpunkt är riktigt att häntöra dessa öar till sydkusten. De är mera att betrakta såsom en direkt fortsättning av ostkusten. Sär­ skilt framträder likheten med fastlandet i fråga om djupkurvorna och bot­ tenförhållandena på östra sidan av öarna. Även ur fiskenäringssynpunkt ar de att hänföra till ostkusten, enär samma förutsättningar för och art av fiske gäller för östra sidan av ifrågavarande öar som för fastlandets ostkust. Befolkningen på öarna driver nästan undantagslöst ålfiske såsom huvud­ näring. På fastlandet får man generellt utsätta ålbottengarn 200 meter utan­ för 3-metersdjupet (3-meterskurvan), varemot man söder om Torhamnsudde ej utan särskilt tillstånd får utsträcka garnen längre än till 300-meterslmjen eller intill 3-meterskurvan, där denna går längre ut. Tidigare gällde 180metersregeln även för nämnda öar. Dessa förhallanden medför, att alfiskarna på öarna har fått vidkännas en minskning av värdet utav sina ålfisken, som ej kan gottgöras genom tillfälliga tillstand till utsträckt fiskeiätt. Förbundet har i första hand hemställt, att gränspunkten skall bestäm­ mas till »cirka 150° från Utlängans södra udde». Om detta ej ansågs lämp­ ligt, yrkades att en särbestämmelse skulle givas, enligt vilken för östra sidan av de nämnda öarna skulle gälla samma bestämmelser som för lä­ nets östra kust. Vidare har förbundet framhållit, att det ur allmän synpunkt vore bättre att gränspunkten ändrades på sätt förbundet föreslagit än att ägarna av berörda, mycket värdefulla fisken skulle behöva begäxa ersätt­ ning för minskade fångster och värdeminskning å fiskefastigheterna.

Gällande rätt För bedömande av de verkningar i fiskerättsligt avseende, som ett bifall till ålfiskareförbundets framställning skulle få, lämnas här en redogörelse för de huvudsakliga olikheterna i fiskerättslagens bestämmelser rörande fis­ ket på, å ena sidan, östra, å andra sidan, södra kusten av Blekinge.

Gränsen mellan enskilt och allmänt vatten. För här berörda delar av Ble­ kinge läns kust gäller samma bestämmelser rörande gränsen mellan enskilt och allmänt vatten. Enligt 2 § lagen den 1 december 1950 om gräns mot all­

10 Kungl. Maj:ts proposition nr i6

mänt vattenområde hänföres till fastigheterna (enskilt vatten) dels allt vatten inom 300 meter från fastlandet eller från ö av minst 100 meters längd ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst 3 meters djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva (s. k. strandvatten), dels allt vatten, som har förbindelse med öppna havet allenast över vatten som nu sagts (s. k. enklavvatten). Enligt 3 § hänföres vid rikets östra och södra kuster (intill Listershuvud i Blekinge) till fastigheterna tillika allt vatten, som väl har annan förbin­ delse med öppna havet än i 2 § angives men ej av större bredd än en kilo­ meter räknat från fastlandet eller från ö av minst 100 meters längd (s. k. kilometervatten). Före den 1 januari 1951 gällde (med vissa här ej aktuella undantag) att saltsjöfisket inomskärs tillhörde dem som ägde stränder och holmar om­ kring fiskevattnet, samt att vid öppna havsstranden och utom skären strand­ ägarens enskilda fiskerätt omfattade allt det vatten som fanns till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtog. I »öppna havet» därutanför ägde varje svensk undersåte rätt att fiska.

Fisket i allmänt vatten. I fråga om fiske i allmänt vatten med rörligt redskap gäller att fisket är fritt (1 § fiskerättslagen). Beträffande fiske med fast redskap i allmänt vatten är huvudregeln, att detta får ske endast efter tillstånd av fiskeristyrelsen eller, då dispensen en­ dast avser viss person, av länsstyrelsen. Enligt 2 § må innehavare av enskild fiskerätt icke förvägras tillstånd att från det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten, såvitt det prövas kunna ske utan men för annan fiskande. De ovan nämnda bestämmelserna gäller såväl östra som södra blekinge­ kusten. I 3 § gives däremot en föreskrift, som avser östra, men ej södra kuststräckan. Där stadgas, att vid bl. a. Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde) innehavare av enskild fiskerätt även utan myndighets till­ stånd må sträcka tast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten, dock ej på större avstånd än 200 meter från den stranden följande kurvan för högst 3 meters djup vid fastlandet eller vid ö av minst 100 meters längd. Beträffande den som stöder sin fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild grund gäller den fria utsträckningsrätten allenast såvitt den ej strider mot vad som i dylik ordning är bestämt angående fiskerättens omfattning. Enligt kungl. brev den 27 maj 1898 och den 14 januari 1927 äger varje svensk undersåte idka ålfiske med ålhommor med högst 1,5 meters höjd utanför Blekinge läns kust i allmänt vatten, skattlagda ålfiskens rätt dock oförkränkt.

Fisket i enskilt vatten. Huvudregeln är (5 §) att fisket i enskilt vatten en­ dast tillkommer fiskerättshavaren (jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund äger

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 11

rätt till fisket). Från denna huvudregel stadgas flera undantag. Såvitt angår Blekinge läns kust är de följande. Fiske med långrev är på södra kusten fritt ända intill stranden (11 g). På östra kusten får sådant fiske ske endast där vattnet är minst 20 meter djupt och vattnet tillika har förbindelse med öppna havet av storre bredd än en kilometer (14 §). Fiske med tobisnot är helt fritt (9 och 11 §§)• Fiske med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, är på södra kusten helt fritt (11 §) men på östra kusten fritt blott i vad gäller fiske med skotar och sillnät efter strömming (sill) eller skarpsill (9 §). Fiske med annat rörligt redskap (t. ex. med not eller spinnspö) än som tidigare nämnts ar vid södra kusten fritt 300 meter från fastlandet eller från ö av minst 100 meters längd, eller, om 3 meters-kurvan går längre ut, utanför denna (11 §). (Fisket är alltså enskilt blott på »strandvatten»). På östra kusten är detta fiske helt förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten (på såval »strandvatten» och »enklavvatten» som »kilometervatten»). Fiske med fast redskap är förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten (5 §). En hel del sedvanor har genom nu nämnda bestämmelser legaliserats. Emel­ lertid gäller enligt 15 § en allmän regel att, om å viss ort de fiskande okland­ rat och efter gammal sed bedrivit fiske i enskilt vatten vid havskust utöver vad nu i allmänhet är medgivet, skall vad sålunda tillämpats galla, dock icke i fråga om sillfisket.

Ersättning för mistad fiskerätt. Enligt lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. in. kan ersättning utgå av statsmedel:^ 1) till ägare av vattenområde för värdet av fiskerätt och annan förmån, som han förlorar genom den nya gränsdragningen mot allmänt vatten, samt för annan skada som därigenom tillskyndas honom; 2) till jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt 6 13 §§ eller 18 § fiskerättslagen annan än innehavaren av den enskilda fiske­ rätten må bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren; 3) till den som enligt urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan till följd av att enligt den nya lagstiftningen enskild fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av stadgandena i 6—20 §§ fiskerättslagen; „ ... 4) till den som den 1 januari 1951 på grund av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis går förlorad av skäl som angivits under 1)—3).

Ersättningsanspråk skall vid påföljd av talans förlust framstallas hos fiskevärderingsnämnd före den 1 januari 1956.

Motiven för att i fråga om rätten att utsträcka fast redskap skillnad gjorts mellan södra och östra kusten av Blekinge län. Fiskerättskommittén före­ slog, att en bestämmelse av samma innebörd, som den i 3 § fiskerättslagen upptagna, skulle gälla för samtliga kuster. Som motiv härför anförde kom­ mittén (SOU 1947: 47, s. 92) i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

.} samband med frågan om den allmänna frifiskegränsen bär framhållits, T iSVf f-»kf-r1ttsk?*mmit]én föreslaSna nya gränsdragningen mellan en­ skilt och fritt fiskevatten på små ställen kunde utfalla ogynnsamt för vederborande strandagare 1 jämförelse med vad som för närvarande gäller. nnd™-f ietSta fa forlj st,en eJ kon,ma att representera något större ekononnskt vaide Det° bor dock icke förbises, att just vid sådana långgrunda strander som har åsyftas, flerstädes bedrives ett mycket inkomstbringande fiske med fast redskap exempelvis ålbottengarn, som vid en tillämpning av de nya reglerna kan komma att till en större eller mindre del falla utan­ för det enskilda fiskevattnet. Så blir i särskilt hög grad fallet på ställen, dar en extensiv tolkning av 180 m-regeln vunnit tillämpning. Även om ?fas°m annat sammanhang framhållits, fiskerättskommittén för sin del ifrågasätter denna tolknings riktighet, måste man dock räkna med möjvltitu?’ aUö?e-n godkannes och att strandägarna i enlighet därmed finge ,att, tdl ersättning för mistad fiskerätt, stundom med stora belopp. Någon skyldighet för strandagare att söka tillstånd till utsträckning av sitt redskap föreligger naturligtvis icke, liksom man ej heller kan utgå från att ett begärt tillstånd alltid skulle komma att beviljas. Å andra sidan komine det fria fisket knappast att vinna på förändringen, eftersom det ej gärna tan tankas att tillstånd skulle meddelas en främmande fiskare att utsätta ^ redskaP s°m direkt fortsättning av en strandägares. Ur fiskerinäringens y punkt skulle alltsa den nya ordningen knappast medföra någon fördel, i varje fal icke i proportion till de sannolikt betvdande kostnader som skulle uppkomma för det allmänna. Pa grund härav har det synts kommittén skäligt, att genom ett generellt ®tafga?de -vederbörande strandägare (fiskerättshavare) tillförsäkras viss ratt att utan tillståndsprövning utsträcka fast redskap över frivattensgränsen. Denna ratt synes hora begränsas till att gälla vid sådana ställen, där tremeterskurvan loper mer an 100 meter från stranden. I enlighet härmed skulle åt stadgandet ges det innehållet, att eljest tillståndskrävande redfkaP..ma fran enskdt fiskevatten av fiskerättshavaren sträckas vidare ut i fritt fiskevatten intill 200 meter från den stranden följande 3m-kurvan. Det torde knappast behöva befaras, att den förmån som sålunda skulle bere­ das vissa fiskerattshavare komine att utnyttjas till förfång för andra fiskunde eller i varje fall medföra någon praktiskt betydelsefull minskning i en rätt till fritt fiske, som nu är medgiven. I viss omfattning lärer rättsmissbruk kunna förhindras genom sådana bestämmelser om »fiskets vård och lampliga bedrivande», som enligt 9 § fiskeristadgan får meddelas av länsstyrelse. Ä andra sidan torde den föreslagna förmånen i de allra flesta a mnebara tillräcklig kompensation för de ogynnsamma verkningar, som den nya gransdragningen skulle kunna få för det av strandägarna eller andia fiskerattshavare bedrivna fisket med tillståndskrävande redskap och därigenom i väsentlig grad reducera den ersättningsskyldighet som den nya gränsdragningen kan komma att medföra för statsverket

Av remissinstanserna lämnade — såsom framgår av propositionen nr 60 till 1950 års riksdag (s. 53—55) — flertalet förslaget utan erinran. Några avstyrkte emellertid. Som exempel må nämnas följande. Lantbruk sstyrelsen erinrade, att ett generellt utsträckningsmedgivande bland an­ nat kunde medföra avsevärd skada för angränsande fisken. Enligt styrel­ sens mening borde utsträckningsrätt kunna givas endast åt den som ägde ansprak på ersättning för mistat fiske ordi frågan om sådan rätt prövas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 13

vederbörande fiskevärderingsnämnd i samband med ersättningsanspråket. Blekinge läns havsfiskeförening ansåg, att utsträckningsrätten borde göras beroende av tillstånd och att sådan rätt ej borde med­ givas med mindre det vore tydligt att den ej lände till men för annan fis­ kande. Fiskeriintendenten i södra distriktet framhöll dock utan att formligen avstyrka förslaget om fri utsträckningsrätt — att denna rätt i många fall kunde leda till intressekonflikter av olika slag. Så­ lunda kunde ett ålbottengarn som utsträcktes komma att utestänga ålen från ett skattlagt ålfiske som vore bestämt till sin längd och därför ej finge utökas. Därjämte borde beaktas att det i vissa orter, t. ex. Hallands län, vore förbjudet att fiska i närheten av fasta fisken. I dylika fall kunde utsträckningsrätten medföra att det förbjudna området ökades till förfång för det fria fisket.

I lagrådsremissen upptogs ifrågavarande bestämmelser i 11 § och hade följande lydelse (propositionen, s. ISO),:

»11 §•

Vid kusten av Norrbottens län, i Kalmar län söder om Kråkelund och vid Blekinge läns östra kust må fiskerättsägare som sägs i 10 § andra stycket även utan myndighets tillstånd från enskilt fiskevatten sträcka fast red­ skap vidare ut i fritt fiskevatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fast­ landet eller vid ö eller holme av minst etthundra meters längd. Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande innehavare av sär­ skild rättighet till fiske gälla allenast såvitt rättigheten ej är snävare be­ gränsad än där sägs.» Departementschefen anförde som motiv till detta stadgande (propositio­ nen, s. 56) följande. Beträffande kommitténs förslag om viss rätt för strandägare att utan sär­ skilt tillstånd sträcka fast redskap ut i frivattnet vill jag framhålla att före­ fintligheten av en dylik befogenhet säkerligen kan avsevärt nedbringa an­ språken mot statsverket på ersättning för mistad fiskerätt. Å andra sidan kan det, såsom anmärkts i remissyttrandena, vara förenat med vissa olä­ genheter att medgiva dylik utsträckning utöver gränsen för vad som hittills betraktats såsom enskilt fiskevatten. En föreskrift, varigenom utsträck­ ningsrätten begränsades till sådant vatten skulle dock uppenbarligen icke vara lämplig, bl. a. enär svårigheter alltid måste möta att efter längre tids förlopp tillämpa en upphävd lag. Ej heller torde det vara lyckligt att, på sätt lantbruksstyrelsen förordat, överlämna åt fiskevärdcringsnämnderna att i samband med prövning av ersättningsfrågor avgöra om och i vad män sökanden i stället borde erhålla gottgörelse i form av fri utsträckningsrätt. Förutom att detta mången gång kunde bli en vansklig och ömtålig uppgift, skulle en sådan ordning medföra den nackdelen att det icke utan tillgång till nämndens protokoll kunde fastställas, huruvida i ett visst fall utsträck­ ningsrätt vore för handen eller ej. Även om — såsom tänkbart vore dy­ lika avgöranden överflyttades till Kungl. Maj :t, skulle motsvarande nackdel kvarstå.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 16

Departementschefen anförde därefter, att en lämpligare utväg syntes vara att fri utsträckningsrätt medgavs utan särskild prövning men endast vid sådana långgrunda kuststräckor där yttergränsen för det enskilda fiske­ vattnet ansågs gå tämligen långt från stranden och där strandägarna be­ drev ett särskilt inkomstbringande fiske med fasta redskap, medan det fria yrkesfisket var av sådan art att från frifiskarhåll nämnvärt intresse i allmänhet saknades för en inskränkning i strandägarnas rätt att fiska med fasta redskap. I enlighet härmed förordade han, att utsträckningsrätt av den omfattning kommittén föreslagit skulle tillkomma fiskerättshavare i Norrbottens och Kalmar län samt vid östra kusten av Blekinge län. I övriga delar av landet borde däremot en strandägare lika litet som en annan fis­ kande äga att utan tillstånd begagna fast redskap i frivatten. Sådant till­ stånd krävdes även enligt gällande rätt. De gällande bestämmelserna i ämnet vore emellertid något förmånligare för strandägare än för andra. Därest en strandagare ville sträcka fast redskap ut över yttergränsen till sitt enskilda fiskevatten, skulle nämligen enligt lagens ordalydelse hans begäran därom alltid bifallas, om det kunde ske »utan men för annan fiskande». Då detta på vissa håll, till exempel vid Skånes sydkust, betraktades som en förmån av ej ringa ekonomiskt värde, borde en motsvarande föreskrift upptagas i den nya lagen.

Lagrådet föreslog — förutom vissa redaktionella jämkningar — att ut­ trycket »Blekinge läns östra kust» skulle förtydligas. I anledning av lagrådets yttrande verkställdes en huvudsakligen redaktio­ nell överarbetning av lagförslaget, varvid i propositionen bland annat gjor­ des den ändringen, att efter orden »Blekinge läns östra kust» inom parentes tillädes »norr om Torhamnsudde». Denna ändring ansågs vara av formell natur (propositionen, s. 226). Något motiv för den valda gränspunkten an­ fördes ej. 11 § framflyttades som 3 §. I motion II: Ml hemställdes, att den tillståndsfria utsträckningsrätten skulle gälla också vid Skånes östra och södra kuster. I motion 1: 362 yrka­ des, att sådan rätt skulle avse även Blekinge läns södra kust och Skånes östra kust, varemot i motionerna I: 365 och II: U2 hemställdes, att den icke skulle avse någon del av Blekinge läns kust. Tredje lagutskottet föreslog i utlåtande nr 23 till 1950 års höstriksdag bi­ fall till den i propositionen föreslagna lydelsen av 3 § med allenast den ändringen, att den fria utsträckningsrätten skulle avse även Skånes östra och södra kuster. Som motiv härför anfördes: Kungl. Maj :t har föreslagit, att vid vissa särskilt i lagtexten uppräknade kuststräckor innehavaren av enskild fiskerätt skall även utan myndighets tillstånd få sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut "i all­ mänt vatten, dock högst 200 meter från tremetersdjupet. Denna bestäm­ melse skulle gälla vid kusterna av Norrbottens län och Kalmar län söder om Kråkelund (inbegripet Öland) samt vid östra kusten av Blekinge län. Kusten ar där ofta så långgrund att man ännu 100 meter från stranden icke har nått tremetersdjupet. För samtliga nyssnämnda kuster synes bestämmel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 15

sen. väl motiverad och utskottet kan ej tillstyrka det i två motioner (I. 365 och II: 442) framförda förslaget att denna rätt icke skulle avse Blekinge läns östra kust. Liknande förhållanden som vid de i lagförslaget uppräknade kusterna torde råda även vid Skånes östra och södra kuster, och utskottet vill därför förorda att — på sätt yrkats i motionen II: 441 och, för Skånes östra kust, jämväl i motionen 1:362 — samma bestämmelse om utstrackningsrätt skall gälla vid dem. I allmänhet torde visserligen därstädes utsträckningsrätt kunna erhållas efter ansökan hos myndighet, men om u^' sträckningsrätten blir oberoende av myndighets beslut, vinnes större trygg­ het för de fiskande, och ersättningskostnader för statsverket undvikes. Vid dessa långgrunda kuster torde det vattenområde, som den^ tillståndsfria utsträckningsrätten skulle avse, i regel ingå i det i 1896 års lag bestämda enskilda fiskevattnet, men det blir genom gränslagens regler allmant vat­ ten. Den ersättningsskyldighet för staten mot de enskilda, som följer härav, blir mindre eller bortfaller om strandägarna får tillståndsfri utsträckningsrätt. Av vad nyss sagts om huru långt enskilt vatten sträcker sig enligt gällande lag följer också att ett genomförande för Skånes östra och södra kuster av den tillståndsfria utsträckningsrätten i stort sett knappast medför någon utvidgning av den enskilda rätten i förhållande till gällande lag. Något annat fiske, vare sig frifiske eller angränsande fast fiske, torde icke kunna lida intrång genom en utvidgning av den tillståndsfria utsträcknings­ rätten till att gälla även Skånes östra och södra kuster. Utskottet anförde vidare, att vid Blekinge läns södra kust däremot, ej minst vid Listerlandet, en tillståndsfri utsträckningsrätt mångenstädes torde skada annat fiske och medföra en opåkallad utflyttning av den enskilda fiskerätten. Utskottet avstyrkte därför att, på sätt föreslagits i motionen 1: 362, sådan utsträckningsrätt infördes även vid Blekinge läns södra kust. Riksdagen biföll i denna del utskottets hemställan (skrivelse nr 380).

Departementspromemorian

I den tidigare omnämnda departementspromemorian har till en början givits en redogörelse för förbundets framställning och för gällande rätt. I anslutning härtill uttalas, att en sådan lagändring som förbundet föreslagit skulle inverka ej blott på fisket med fast redskap utan även på rätten till fiske med rörligt redskap på enskilt vatten. I promemorian redovisas därefter underhandsyttranden från byråchefen i fiskeristyrelsen C. Hessle och fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt S. Sahlin. Hessle har uttalat, att en flyttning av gränspunkten från Torhamnsudde till Utlängans sydspets visserligen kunde övervägas. Åtskilliga skäl kunde emellertid anföras mot en utsträckning av Blekinge läns ostkust i lagens mening ned till denna punkt. Rent lagtekniskt sett vore sålunda en dylik åtgärd ganska besvärlig. För undvikande av oklarhet bleve det nämligen nödvändigt att noggrant definiera en gränslinje från Torhamnsudde över den kedja av fem öar (Hammarören, Långören, Videskär, Ungskär och Utlängan) som i sydsydvästlig riktning utgår från nämnda udde. För innehavarna av enskild fiskerätt skulle förändringen bland annat inne­

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 16

bära att öster om nämnda gränslinje 3 § bleve tillämplig och att bottengarn alltså utan särskilt tillstånd finge utsträckas 200 meter från tremeterskurvan. Att märka vore emellertid dels att antalet fiskerättshavare, som skulle dra fördel av denna rätt vore mycket ringa, troligen mindre än 10, dels att det knappast torde kunna anföras något sakligt skäl varför just dessa skulle ha större rättigheter än andra av samma kategori i Blekinge skärgårdsområde, dit ifrågavarande öar ostridigt hörde, dels slutligen att, så vitt fiskeristyrelsen hade sig bekant, det icke hittills förelegat någon svå­ righet att i rimlig utsträckning tillmötesgå dessa fiskerättshavares ansök­ ningar om tillstånd att få utsträcka sina ålbottengarn ut på allmänt vatten. Den ifrågasatta gränsförflyttningen skulle vidare innebära, att fisket med rörliga redskap vid östra sidan av förenämnda ökedja skulle regleras av 9 § i stället för av 11 §, varav följde att fisket med dessa redskap här skulle högst betydligt inskränkas i enskilt vatten. Detta skulle säkerligen uppväcka en betydande opposition bland det övervägande flertalet av yrkesfiskarena i Blekinge skärgård. En sådan åtgärd kunde också sägas utgöra ett steg till­ baka i förhållande till hela den utveckling mot ett allt friare fiske, som återspeglades i de senare årens lagstiftning. sahUn har anlagt i stort sett samma synpunkter som Hessle och förklarat, att åtskilligt talade mot den föreslagna gränsdragningen, men att han dock icke motsatte sig en utredning i frågan. Därefter har enligt promemorian — i anslutning till en utredning om vissa andra frågor som berörde fisket i Blekinge — ett sammanträde i ärendet hållits den 24 juni 1954. Transumt av därvid hållet protokoll torde få fogas till statsrådsprotokollet som Bilaga 1. Vid sammanträdet förklarade representanten för Ostkustens ålfiskareförbund, att förbundet vore tillfredsställt med en bestämmelse som, utan att gränspunkten ändrades i vad den berörde annat fiske, i fråga om ålfiske på oarnas ostsida gav fiskarena samma rätt att utsträcka ålbottengarn, som gällde för kuststräckan norr om Torhamnsudde. Mot en sådan bestämmelse hade Övriga intressenter intet att erinra. Däremot framfördes invändningar mot en flyttning av gränspunkten så att det fria fisket på enskilt vatten berördes. I

I promemorian anföres därefter. Av bland annat skäl som Hessle och Sahlin anfört torde det ej vara lämp­ ligt att nu ändra gränspunkten mellan Blekinge läns södra och östra kust. En sådan ändring skulle i avsevärd grad inverka på rätten till fritt fiske på ostsidan av ifrågavarande Öar. Öarna tillhör vidare Blekinge skärgård. För fisket med rörliga redskap torde där samma bestämmelser böra gälla. Vad angår rätten att sträcka fast redskap från enskilt vatten ut i allmänt vatten, synes däremot vissa skäl tala för att samma rätt härtill bör gälla för ostsidan av oarna som för Blekinge läns ostkust. Av förarbetena till 3 § fiskerattslagen synes framgå att den fria utsträckningsrätten ansetts böra gälla pa sadana kuststräckor, där stränderna i allmänhet är så grunda att tre-

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 17

meterskurvan ligger mer än 100 meter från stranden. Där så är fallet skulle eljest ålfiskarena i regel få sin tidigare fiskerätt inskränkt genom den nya gränslagen. Detta skulle i sin tur medföra ersättningsanspråk mot kronan och sådana anspråk skulle troligen komma att framställas även om fiskarena regelmässigt fick tillstånd att utnyttja den tidigare sättningslinjen. Ett tillståndstvång skulle nämligen medföra minskad trygghet och därmed en vär­ deminskning för fisket. Dessa motiv torde ge ett gott stöd åt förbundets framställning. Stränderna på ostkusten av ifrågavarande öar är mycket långgrunda. Enligt vad som upplysts vid det förut nämnda sammanträdet i Torhamn användes därför med stöd av de tidigare bestämmelserna om gräns mot allmänt vatten sätt­ ningar som sträcker sig på upp till 600 meter från stranden. Spörsmålet om fri utsträckningsrätt på ostsidan av dessa öar torde ej särskilt ha uppmärk­ sammats, då gränspunkten efter lagrådsbehandlingen angavs vara Torhamnsudde. Om en linje dragés efter östra fastlandskusten vidare ut i havet följer den i stort sett östra stranden av dessa öar. Öarna ingår visserligen i Ble­ kinge södra skärgård men detta torde ej spela någon roll för frågan om in­ förande av en särbestämmelse endast för fisket med fast redskap på öarnas ostkust. Då sålunda skäl synes tala för förbundets framställning, sådan den slut­ ligt bestämts vid sammanträdet i Torhamn, har utkast till ändrad lydelse av 3 § fiskerättslagen upprättats. Utkastet har avfattats med hänsyn till önske­ målet att begreppet »Blekinge läns östra kust» icke bör ändras utan får bibe­ hålla samma innebörd på samtliga ställen där det förekommer i lagen. I det vid promemorian fogade författningsförslaget har de delar av Ble­ kinge län, för vilka den i 3 § avsedda utsträckningsrätten skall gälla, an­ givits med orden »vid Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde), vid östra kusten av öarna Långören, Videskär, JJngskär och Utlångan i Jämjö kommun av Blekinge län».

Remissyttranden

Över departementspromemorian har som tidigare nämnts yttranden in­ fordrats. Ostkustens ålf iskar ef örbund anför, att förbundet icke har något att er­ inra mot den i promemorian föreslagna lagändringen, men att en flyttning av gränspunkten på sätt förbundet ursprungligen föreslagit ur fiskarenas synpunkt skulle vara att föredraga. Förbundet yttrar vidare. Av utredningen framgår, att en ändring av gränsdragningen skulle med­ föra icke oväsentliga ändringar i rätten till fiske i vattnen runt ifrågava­ rande öar. På den punkten har dock förbundet genom inhämtade uppgif­ ter styrkts i sin tidigare uppfattning, att det fiske, som bedrives i dessa vatten av andra än de enskilda fiskerättsinnehavarna är av mycket ringa betydelse. Det fiske, som mest bedrives där av andra än innehavare av enskild fiskerätt, är fiske av flundra, detta mest på allmänt vatten strax utanför det enskilda vattenområdet. Vid eu kontroll har det visat sig, alt 2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 16

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 16

16 familjeförsörjare och en ensamstående person har sin huvudsakligaste inkomst av ålfisket. Fisket på Långören och Utlängan är delat på flera smålotter. Det fiske, som i stort sett mest bedrives runt öarna ifråga, är fiske med spinnspö, vilket ogenerat försiggår intill stranden och till sin övervägande del utövas av sportfiskare. Det synes därför i detta samman­ hang böra påpekas, att innehavarna av enskild fiskerätt vid öarna börjar göra sig den frågan, om det inte är på tiden att beivra detta fiske inne på strandvattnen vid risk att det annars om några år kan räknas till sedvanefiske, som ju kan legaliseras enligt 15 §. De ekonomiska konsekvenserna för icke enskilda fiskerättsinnehavare bleve nog desamma om öarna räknas till ostkusten eller sydkusten. I inhämtade yttranden från fiskeristyrelsen har det ifrågasatts, varför innehavare av enskild fiskerätt öster om om­ nämnda öar skulle ha större rättigheter än samma kategori i Blekinge öv­ riga skärgårdsområde (dit ifrågavarande öar ostridligen "hör, enligt fiskeri­ styrelsen). Nu är det så, att väster om ifrågavarande öar förekommer intet fiske med ålbottengarn förrän i Ronneby skärgård, närmare bestämt vid Göudde. Följden blir att fiskarena på Långören och Utlängan ej har kontakt med den övriga sydkusten utan med rätta känner, att de har alla intressen beträffande fisket gemensamma med de övriga fiskarena på ostkusten. Att kategoriskt hänföra dessa fiskare till de övriga i blekingeskärgården är väl att teoretisera allt för mycket. I praktiken talar alla skäl för att fisket vid omnämnda öar bör regleras av samma bestämmelser, som gäller för Ble­ kinge ostkust. Vad beträffar möjligheterna att erhålla tillstånd att utsträcka ålbotten­ garn på det allmänna vattnet, kan man inte utgå från, att de begärda till­ stånden alltid kommer att beviljas. Avslutningsvis bör det framhållas vik­ ten av att frågan avgöres i god tid så, att fiskarena kan ha möjligheter att till fiskevärderingsnämnden inkomma med sina ersättningsanspråk för mistad fiskerätt om beslutet i frågan skulle gå emot de föreslagna ändring­ arna. I annat fall skulle innehavarna av enskild fiskerätt på ifrågavarande öar vara tvunga att jämsides med väntan på denna frågas avgörande in­ lämna anhållan om ersättning för förlorad fiskerätt.

Fiskeristyrelsen förklarar, att den i princip icke har något att erinra mot den i departementspromemorian föreslagna lagändringen. Lagtexten syntes dock böra förtydligas. Härom hänvisar styrelsen till ett av fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt till styrelsen avgivet yttrande, varvid fogats utdrag av sjökortet nr 258 »Utlängan—Tärnö». Fiskeriintendenten förklarar, att han i sak icke har något att erinra mot lagförslaget, men anför rörande utformningen följande. Promemorian utmynnar i ett förslag om sådan ändring av ordalydelsen av första stycket av 3 § lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske, att orden »vid östra kusten av öarna Långören, Videskär, Ungskär och Ut­ längan i Jämjö kommun av Blekinge län» inskjutes framför de i denna paragraf ingående orden »samt vid Skånes östra och södra kuster». Genom en sådan ändring skulle även innehavare av enskild fiskerätt »vid östra kusten av» de angivna öarna få företaga den i paragrafen åsyftade ut­ sträckningen av fast redskap, medan fiskerättsförhållandena i övrigt bleve oförändrade vid de uppräknade öarna. Med tanke på önskvärdheten av att lagar redan från början göres så klara som möjligt bör påpekas ett par detaljer. Öster om Videskär och öster om norra delen av Ungskär ligger mindre holmar. Den i förevarande sammanhang aktuella utsträckningsrätten bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 19

väl gälla även fast redskap, som sträckes österut från respektive utanför dessa mindre holmar. Av ordalydelsen i det föreliggande förslaget förefal­ ler detta dock ej vara fullt klart. Ett bottengarn kan tänkas sättas å enskilt vatten åt öster mitt emellan Ungskär och Utlängan. Det måste då i varje fall kunna anses tvivelaktigt om bottengarnet står vid östra kusten av någon av de uppräknade öarna. Uppenbart synes emellertid vara att den åsyftade utsträckningsrätten skall gälla även i detta fall. Det förefaller svårt att finna något lämpligt, kortfattat tillägg till nämn­ da paragraf, varigenom ovan nämnda oklarheter undanröjes. Måhända skulle man kunna tänka sig att använda ordet »ökedjan» och skriva »vid östra kusten av ökedjan Långören—Videskär—Ungskär Utlängan i Jämjö kommun av Blekinge län», varigenom tillägget finge något vidare bety­ delse än vad fallet är i promemorian. Om emellertid ingen ändring sker i ordalydelsen av det i promemorian intagna förslaget, förefaller det dock vara lämpligt, att det i förarbetena finnes utsagt hur texten skall tolkas. Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har tillstyrkt förslaget och anfört, att de lokala förhållandena torde göra en närmare precisering av det i lagtexten föreslagna uttrycket »östra kusten» av öarna onödig. Även Blekinge läns havsfiskeförening har lämnat förslaget utan erinran.

Föredragande statsrådet

Ostkustens ålfiskareförbund har i första hand hemställt om sådan änd­ ring av den i fiskerättslagen angivna gränspunkten mellan södra och östra kusten av Blekinge län, att öarna Långören, Ungskär och Utlängan kom att tillhöra den östra kusten. Senare har förbundet förklarat, att det ej hade något att erinra mot en sådan lösning av frågan, som förordats i departe­ mentspromemorian. Såsom i denna anförts talar flera skäl för att den rätt för innehavare av enskild fiskerätt att utan myndighets tillstand sträcka fast redskap ut i allmänt vatten, som gäller för Blekinge läns östra kust, även bör gälla ostsidan av dessa öar. Stor försiktighet bör visserligen iakt­ tagas vid genomförande av ändringar i fiskerättslagen så att rubbning ej sker i de principer, som ligger till grund för denna. En ändring, som inne­ bär vidsträcktare rätt för innehavare av enskild fiskerätt att fiska på all­ mänt vatten, kan ofta innebära inskränkning i den rätt som enligt gällande bestämmelser tillkommer annan fiskande. I förevarande fall torde emeller­ tid utredningen klart ge vid handen, att någon olägenhet för andra fiskande oj skulle uppkomma om de enskilda fiskerättshavarna genom lagändiing tillerkändes sådan utsträckningsrätt som föreslagits i promemorian. Varken vid det tidigare omnämnda sammanträdet i Torhamn eller i remissyttran­ dena har någon saklig erinran gjorts mot sådan lagändring. Däremot skulle såsom i promemorian framhållits en generell ändring av gränspunktfen in­ nebära även inskränkning i den rätt till fritt liske med rörligt redskap på enskilt vatten, som nu gäller vid stranden av dessa öar. Något bärande skäl för eu sådan inskränkning har icke anförts. De erinringar från såväl fiska­ res som fiskerimyndigheternas sida, som gjorts mot en flyttning av gräns­

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 16

punkten, är enligt min mening befogade. Jag kan därför icke förorda bifall till förbundets i första hand framförda yrkande, men anser att en lagänd­ ring av den innebörd som i promemorian föreslås bör vidtagas. I fråga om avfattningen av lagtexten har fiskeristyrelsen i enlighet med yttrande från fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt ifrågasatt, huruvida den i prome­ morian föreslagna lydelsen ej borde förtydligas. Avsikten är givetvis att vad som gäller för de angivna öarna jämväl skall gälla det vatten och de hol­ mar, som ligger öster om och mellan de angivna kuststräckorna. Då emel­ lertid den föreslagna ordalydelsen kan medföra tvekan i detta hänseende förordar jag att 3 § i vad den avser Blekinge län får följande lydelse »i Ble­ kinge län vid dess östra kust (norr om Torhamnsudde) samt öster om en linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nordspets och Ungskärs sydspets till Utlängans sydspets». Enligt denna formulering kommer utsträckningsrätten visserligen att gälla även på västra sidan av Långören, men detta är motiverat enär denna ö ligger öster om Videskär.

Ändringarna i vattenlagen och jaktlagen

De föreslagna ändringarna i vattenlagen och lagen om rätt till jakt över­ ensstämmer — med undantag av dagen för ikraftträdandet — helt med dem som föreslogs i propositionen nr 183 till 1954 års riksdag. Tillägget till 13 kap. 14 § vattenlagen innebär blott ett påpekande av de straff- och förverkandebestämmelser, som i fråga om överträdelse av fiske­ förbud, vilket meddelats i anledning av företag enligt vattenlagen eller motsvarande äldre lag, givits i den nya fiskeristadgan. Beträffande lagen om rätt till jakt föreslås endast den sakliga ändringen, att befattningshavare vid tullverkets kust- eller gränsbevakning skall få vissa befogenheter i fråga om jakttillsynen. I fråga om motiven till ändringsförslagen torde jag få hänvisa till nämnda proposition (s. 157, 158, 166, 169—178, 203 och 204).

Ikraftträdande

Med hänsyn till önskemålet att de föreslagna ändringarna i fiskerätts­ lagen genomföres så snart som möjligt efter den nya fiskeristadgans ikraft­ trädande den 1 januari 1955 förordar jag att dessa träder i kraft den 1 april 1955. Samma tidpunkt bör då lämpligen gälla även för de andra lagför­ slagen. I

I enlighet med det anförda föreligger nu förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske,

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 21

2) lag om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen, samt 3) lag angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt. Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag, av den lydelse bilaga 21 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 rege­ ringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet: G. Liizell 1 De i denna bilaga intagna förslagen till ändringar i fiskerättslagen och jaktlagen är likalydande med de som fogats till propositionen och har därför utelämnats.

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 16

Transumt Bilaga 1

Protokoll (ört vid sammanträde i Torhamn den 24 juni 1954 med representanter för vissa fiskarekategorier, föranlett av en av Ostkustens Ålf iskar ef örbund, förening, u. p. a., till Statsrådet och Chefen för Kungl. jordbruksdepar­ tementet ingiven framställning om ändring i fiskerättsligt hänseende av gränsen mellan Blekinge läns södra och östra kust.

Närvarande:

från jordbruksdepartementet: rättsavdelningschefen, hovrättsrådet Arvid Ribbing, och byrådirektören Lars Öjborn; från länets fiskeriadministration: sekreteraren i hushållningssällskapet i länet N.-O. Hessel och fiskeriassistenten E. O. Norin, Karlshamn. Härjämte hade infunnit sig sekreteraren i Ostkustens Ålfiskareförbund, förening u. p. a., Artur Åkesson, ävensom fiskarena John Petersson, Per Larsson, Helge Heideman och Karl Larsson, Torhamn, samt ålfiskaren Karl Andersson, Utlängan, Ungskär. Det antecknades, att de närvarande fiskarena representerade förutom ål­ fisket även det s. k. inomskärsfisket och trålfisket.

§ I-

Rättsavdelningschefen öppnade sammanträdet och lämnade därvid en re­ dogörelse för ålfiskareförbundets ifrågavarande framställning om ändring i fiskerättsligt hänseende av gränsen mellan Blekinge läns södra och östra kust så att gränspunkten mellan syd- och ostkusten bleve bestämd tilll cirka 150° från Utlängans södra udde eller i andra hand en ändring av gränsen så att östra sidan av öarna Långören, Ungskär och Utlängan tillhörde ost­ kusten. En redogörelse lämnades även för skillnaden mellan bestämmelser­ na om rätt till fiske vid de berörda kuststräckorna. Vidare redogjordes för vissa av byråchefen Hessle, fiskeristyrelsen, och fiskeriintendenten Sahlin i Västerhavets distrikt, Göteborg, till jordbruksde­ partementets rättsavdelning framförda synpunkter i frågan om ändrad gränsdragning.

§ 2 .

Vid diskussion härefter anfördes följande. Heideman underströk att den föreslagna ändrade gränsdragningen skulle påverka särskilt inomskärsfisket, vilket icke var önskvärt. Andersson framhöll att ålfisket på Utlängan var mycket värdefullt. För fiskets bedrivande krävdes samma utsträckningsrätt för fasta fiskredskap som på Blekinge läns ostkust. Eftersom Utlängan hänfördes till sydkusten var man för närvarande hänvisad till dispens av K. B. för utsträckningsrätt. Detta kunde innebära vissa olägenheter. Andersson underströk därför be­ hovet av sådan ändring av gränsdragningen mellan ostkusten och sydkusten i länet att Utlängans ostsida hänfördes till länets ostkust. Ålfiskarena hade inget intresse av att begränsa det nuvarande inomskärsfisket på sydkusten, därest utsträckningsrätten för ålfisket kunde regleras för sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 23

Norin framhöll att inomskär sfisket hade viss betydelse vid Utlängan. Åkesson underströk betydelsen för ålfisket på Utlängan av det framförda förslaget. Hade ej något att erinra mot att nuvarande gränsdragning mellan länets ost- och sydkust bibehölls därest samma utsträckningsrätt, som gällde för ostkusten, genom särbestämmelse kunde införas för ålfisket ned till Utlängans sydspets. På förfrågan meddelade dels Andersson att det skattlagda fisket Saltsten på Utlängan hade en sättning, som slutade ca 600 m från strandlinjen dels Norin att någon resa ut till Utlängan för närmare undersökning av fiske­ förhållandena ej erfordrades om förslaget begränsades att avse endast ut­ sträckningsrätt för ålfisket. Petersson meddelade, att fiskarena på Långören vore intresserade av att utsträckningsrätt för ålfisket medgavs på samma sätt som på länets ost­ kust. De vore ej intresserade för inomskärsfisket. Rättsavdelningschefen konstaterade att ålfiskarena endast yrkade en sär­ bestämmelse av innebörd att samma utsträckningsrätt för ålbottengarn, som gällde för Blekinge läns ostkust, skulle gälla för ostsidan av Långören—Vi­ deskär—Ungskär—Utlängans södra udde. Gränsdragningen i fiskerättsligt hänseende mellan ost- och sydkusten borde däremot i princip ej ändras. Samtliga närvarande förklarade, att de icke hade något att erinra mot en sådan särbestämmelse.

§ 3.

Som ovan. Lars öjborn

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 16

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 13 kap. 14 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Gällande Igdelse.) (Föreslagen lydelse.) 13 KAP. 14 §. Borttager eller----------------------- sex månader. Om straff och annan påföljd för den som överträder fiskeförbud, vil­ ket meddelats i anledning av företag enligt denna lag eller motsvarande äldre lag, stadgas i särskild ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1955.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 25

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 novem­ ber 1954.

Närvarande:

justitieråden L ech ,

R egner , G östa L ind , regeringsrådet L orichs .

Enligt lagrådet den 29 oktober 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hei tigen av Halland i statsrådet den 22 oktober 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ända­ målet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske, 2) lag om ändrad Igdelse av 13 kap. 14 § vattenlagen, samt 3) lag angående ändrad Igdelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av chefen för rättsavdelningen i jordbruksdepartementet, hovrättsrådet A. Ribbing.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet. Den föreslagna bestämmelsen saknar närmare sammanhang med inne­ hållet i 13 kap. 14 § vattenlagen. Med hänsyn härtill och då stadgandena i 15 § samma kap. genom tillkomsten av lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter och viten samt lagen den 9 april 1937 om verkstäl­ lighet av bötesstraff blivit överflödiga och förty kunna utgå, föiordai lag­ rådet, att bestämmelsen i stället för att upptagas i 14 § får intaga nyss­ nämnda stadgandens plats i 15 §.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. Ur protokollet: Harriet Stangenberg Bihang till riksdagens protokoll 195 5. 1 samt. Nr 16

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 16

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 december 1954.

Närvarande:

Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden S köld , T orsten N ilsson , S träng , E ricsson , A ndersson , N orup , P ersson , H jälmar N ilson , L indell , N ordenstam , L indström , L ange .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet Hjalmar Nilson lagrådets den 4 november 1954 avgivna utlåtande över de den 22 oktober 1954 till lagrådet remitterade förslagen till lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596/ om rätt till fiske, lag om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen, samt lag angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt. Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden, att han funnit den av lagrådet föreslagna redaktionella jämkningen i förslaget till ändring av vattenlagen lämplig och därför vidtagit den. Föredraganden hemställer därefter, att förslagen efter nämnda jämkning, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Ulla B. Silén

647708. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag