('med förslag till förord\xad ning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340), m. m.',)
Hänvisat till av
Kungl. Maj:ts proposition nr 37. 1
Nr 37
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förord ning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340), m. m.; given Stockholms slott den 30 decem ber 1954.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över mrikesärenden för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed inhämta riksdagens ytt rande över härvid fogade förslag till dels förordning om ändring i vapenför ordningen den 10 juni 1949 (nr 340), dels ock förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor.
GUSTAF ADOLF
Gunnar Hedlund
Propositionens huvudsakliga innehåll
Från vapenförordningens tillämpningsområde skall enligt propositionen undantagas kulammunition till jaktstudsare med kaliber överstigande 6,5 mm. Vidare föreslås i propositionen en decentralisering av vapenärendena till polismyndigheterna. Sålunda skall det enligt förslaget ankomma på polis myndigheterna att handlägga — förutom såsom f. n. ansökningar om till stånd att inneha hagelgevär och rätt att förvärva ammunition — jamval ansökningar om tillstånd att inneha andra skjutvapen samt ärenden om återkallelse av tillstånd och angående inlösen av vapen. Länsvapenregistren föreslås skola slopas utom såvitt angår ärenden rörande handel med skjut vapen. I Stockholm skall dock såsom hittills vapenärenden handläggas av överståthållarämbetet. Förslaget avser därjämte att bereda lättnader för svenska, danska, finska och norska medborgare i gällande bestämmelser om införsel av jakt- och tävlingsvapen med tillhörande ammunition.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 37.
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
Förslag
till
Förordning
om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340).
Härigenom förordnas, dels att 2 och 3 §§, 5 § 1 mom., 7 §, 8 § 2 mom., 14— 17 §§, 18 § 1 mom., 20, 27—29 §§, 35 § 1 mom., 36 § 7 mom., 39 och 40 §§ samt 41 § 2 mom. vapenförordningen den 10 juni 19491 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma förordning skall införas en ny paragraf, betecknad 2 a §, av nedan angiven lydelse.
| (Nuvarande lydelse:) | (Föreslagen lydelse:) |
|---|---|
| 2 | 2 |
Med ammunition-------------------------- nu sagts. Från förordningens tillämpning Från förordningens tillämpning undantagas hagel, massiva kulor, undantagas hagel, massiva kulor, hagelpatroner och tändhattar för hagelpatroner och tändhattar för sådana samt patron- och laddnings- sådana samt patron- och laddningshylsor utan tändhattar, avsedda för hylsor utan tändhattar, avsedda för sådana handvapen för vilka förord sådana handvapen för vilka förord ningen gäller. ningen gäller, ävensom kulammuni tion för jaktstudsare med kaliber överstigande 6,5 millimeter. Utöver vad---------------------------- och giftstadgan. 2 a §. Med hemvist förstås i denna för ordning kyrkobokföringsorten eller beträffande den, som icke är här i riket kyrkobokförd, den ort, där han är bosatt. 3§. 3 §. Där ej annat föranledes av be Där ej annat föranledes av bestäm stämmelserna i 6, 9, 29 eller 31 §, melserna i 6, 9, 29, 31 eller 35 §, må må skjutvapen innehavas allenast av skjutvapen innehavas allenast av den som enligt denna förordning den som enligt denna förordning eller på grund av kungörelsen den 26 eller på grund av kungörelsen den juli 1927 (nr 338) med vissa bestäm- 26 juli 1927 (nr 338) med vissa be-
1 Senaste lydelse av 5 § 1 mom., 7 §, 8 § 2 mom., 17 § samt 41 § 2 mom., se SFS 1952: 291 och av 18 § 1 mom., se SFS 1951: 292.
Kungl. Maj.ts proposition nr 37. 3
melser angående skjutvapen och am stämmelser angående skjutvapen munition eller vapenkungörelsen den och ammunition eller vapenkungö 22 juni 1934 (nr 315) erhållit till relsen den 22 juni 1934 (nr 315) er stånd att förvärva, innehava eller in hållit tillstånd att förvärva, inne föra vapnet eller som enligt någon hava eller införa vapnet eller som en av sistnämnda båda författningar ligt någon av sistnämnda båda för deklarerat vapnet och erhållit före fattningar deklarerat vapnet och er skrivet bevis därom (deklarations- hållit föreskrivet bevis därom (debevis). klarationsbevis). 5 §• 5 §• i mom. Vill någon genom köp, 1 mom. Vill någon genom köp, by byte, gåva eller annorledes förvärva te, gåva eller annorledes förvärva skjutvapen; eller skjutvapen; eller vill någon, som genom arv eller vill någon, som genom arv eller testamente eller på grund av gifto testamente eller på grund av gifto rätt förvärvar skjutvapen, innehava rätt förvärvar skjutvapen, innehava vapnet; eller vapnet; eller vill någon såsom lån eller eljest vill någon såsom lån eller eljest innehava annan tillhörigt skjutva innehava annan tillhörigt skjut pen, vapen, har han att hos länsstyrelsen i det har han att hos polismyndigheten län, dår han har sitt hemvist, eller, i den ort, där han har sitt hemvist, om han är bosatt utom Stockholm eller, om han har sitt hemvist i och ansökningen avser hagelgevär, Stockholm, hos öv er ståthållar ämbe hos polismyndigheten i den ort, där tet söka tillstånd att innehava vap han har sitt hemvist, söka tillstånd net. Vad nu stadgats skall ock gälla, att innehava vapnet. Vad nu stad där annan än den som yrkesmässigt gats skall ock gälla, där annan än tillverkar skjutvapen själv vill för den som yrkesmässigt tillverkar färdiga sådant vapen. skjutvapen själv vill förfärdiga så dant vapen. Ansökan beträffande------------------ ------ägde rum. Angående skyldighet-------- — — ---------- i 19 §.
7 §• 7 §. Ansökan om —-------------------------sökanden innehar. År fråga — — — — — — rörande vapnet. Ansökningen ingives i Stockholm Ansökningen ingives i Stockholm till överståthållarämbetet och i öv- till överståthållarämbetet och i öv riga delar av riket till polismyndig- riga delar av riket till polismyndig heten i orten; dock må den som heten i orten. tillhör den nomadiserande lappbc-
4 Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
| (Nuvarande lydelse:) | (Föreslagen lydelse:) |
|---|---|
| folkningen i stället ingiva ansökning en till lappfogden. | |
| Myndighet som mottagit ansök ningen skall, dår ej myndigheten själv har att pröva densamma, in sända den jämte eget yttrande till länsstyrelsen. | |
| 8 |
2 mom. Där länsstyrelsen eller, 2 mom. Där den tillståndsbevilom tillstånd meddelas av polismyn jande myndigheten i särskilt fall ej dighet, denna myndighet i särskilt annat förordnar, vare tillstånd att fall ej annat förordnar, vare tillstånd innehava skjutvapen förfallet, så att innehava skjutvapen förfallet, så framt vapnet ej förvärvats inom sex framt vapnet ej förvärvats inom sex månader från dagen för tillståndets månader från dagen för tillståndets meddelande. meddelande. Den som meddelat tillståndet.
14 §. 14 §. Länsstyrelse må återkalla till Myndighet som i 5 § 1 mom. för stånd att innehava skjutvapen eller, sta stycket avses må återkalla till där fråga är om deklarerat vapen, stånd att innehava skjutvapen eller, meddela förbud mot fortsatt innehav där fråga är om deklarerat vapen, av vapnet, därest innehavaren åda meddela förbud mot fortsatt innehav galagt sådana egenskaper, att han av vapnet, därest innehavaren ådaga icke vidare bör betros med att in lagt sådana egenskaper, att han icke nehava skjutvapen, eller till följd av vidare bör betros med att innehava sjukdom, alkoholmissbruk eller dy skjutvapen, eller till följd av sjuk likt finnes olämplig att innehava dom, alkoholmissbruk eller dylikt sådant vapen eller då eljest skälig finnes olämplig att innehava sådant anledning förekommer därtill. Har vapen eller då eljest skälig anledning vederbörande sitt hemvist inom an förekommer därtill. nan länsstyrelses område, skall den na länsstyrelse underrättas om återkallelsen eller förbudet.
15 §. 15 §. Där tillstånd att innehava vapen Där tillstånd att innehava vapen återkallats eller förbud mot innehav återkallats eller förbud mot innehav av vapen meddelats, åligger det efter av vapen meddelats, åligger det efter anmaning innehavaren att till myn anmaning innehavaren att till myn dighet som i 7 § tredje stycket sägs dighet som i 5 § 1 mom. första styc-
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
eller till den, som myndigheten be ket avses eller till den, som myn digheten bestämmer, ofördröjligen stämmer, ofördröjligen avlämna vap net jämte till detsamma hörande am avlämna vapnet jämte till detsamma munition, så ock tillstånds- eller de- hörande ammunition, så ock till klarationsbeviset rörande vapnet. Det stånds- eller deklarationsbeviset rö åligger den, till vilken vapnet och rande vapnet. Det åligger den, till ammunitionen sålunda överlämnats, vilken vapnet och ammunitionen så att förvara egendomen på betryggan lunda överlämnats, att förvara egen domen på betryggande sätt. de sätt.
16 §. 16 §. Vapen och ammunition, som av Vapen och ammunition, som av lämnats efter vad i 15 § sägs, skola, lämnats efter vad i 15 § sägs, skola, sedan beslutet om återkallelsen eller sedan beslutet om återkallelsen eller förbudet vunnit laga kraft, av kro förbudet vunnit laga kraft, av kro nan inlösas, såvida ej egendomen nan inlösas, såvida ej egendomen jämlikt 36 § förklaras förverkad eller jämlikt 36 § förklaras förverkad el innehavaren sist inom tre månader ler innehavaren sist inom tre måna från delfåendet av beslutet eller inom der från delfåendet av beslutet eller den längre tid länsstyrelsen i särskilt inom den längre tid myndighet, som fall bestämmer hos myndighet som meddelat beslutet om återkallelse, i i 7 § tredje stycket sägs styrker, att särskilt fall bestämmer hos myn egendomen överlåtits till någon som digheten styrker, att egendomen äger innehava densamma eller att överlåtits till någon som äger inne egendomen eljest tillhör annan än hava densamma eller att egendomen innehavaren och ägaren själv är be eljest tillhör annan än innehavaren rättigad att innehava densamma. I och ägaren själv är berättigad att sådant fall skall vapnet och ammuni innehava densamma. I sådant fall tionen överlämnas till honom. skall vapnet och ammunitionen över Länsstyrelsen fastställer det värde, lämnas till honom. efter vilket inlösen skall ske. Där ej Myndigheten fastställer det värde, särskilda skäl till annat föranleda, efter vilket inlösen skall ske. Där ej skall värdet beräknas efter det pris, särskilda skäl till annat föranleda, som kan påräknas vid försäljning skall värdet beräknas efter det pris, till den som idkar handel med vapen som kan påräknas vid försäljning eller ammunition. till den som idkar handel med vapen Innan länsstyrelsen företager vär eller ammunition. dering som nu sagts, skall länssty Innan myndigheten företager vär relsen lämna egendomens ägare till dering som nu sagts, skall myndighe fälle att inkomma med den utred ten lämna egendomens ägare tillfälle ning, som finnes erforderlig för att att inkomma med den utredning, styrka egendomens värde. Sedan det- som finnes erforderlig för att styr-
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
ta fastställts, skall lösensumman ge- ka egendomens värde. Sedan detta nom länsstyrelsens försorg utbetalas fastställts, skall lösensumman genom till egendomens ägare. myndighetens försorg utbetalas till egendomens ägare. Med vapen----------------- • — — särskilt föreskrivet. För värdering som i andra stycket För värdering som i andra styc sägs må länsstyrelsen anlita sakkun ket sägs må myndigheten anlita sak nig myndighet eller sakkunnig en kunnig myndighet eller sakkunnig skild person. Åt enskild person, som enskild person. Enskild person, biträtt vid värderingen, äger länssty som biträtt vid värderingen, äger av relsen av statsmedel utbetala skälig statsmedel åtnjuta skälig ersättning. ersättning.
17 §. 17 §. Har ansökan om tillstånd att in Har ansökan om tillstånd att in nehava vapen, som förvärvats genom nehava vapen, som förvärvats ge arv eller testamente eller på grund nom arv eller testamente eller på av giftorätt, avslagits, skall vad i grund av giftorätt, avslagits, skall 15 och 16 §§ stadgas äga motsvaran vad i 15 och 16 §§ stadgas äga mot de tillämpning, såframt sökanden ej svarande tillämpning, såframt sö sist inom tre månader från delfåen- kanden ej sist inom tre månader det av avslagsbeslutet eller inom den från delfåendet av avslagsbeslutet längre tid länsstyrelsen eller, där av eller inom den längre tid som den slagsbeslutet meddelats av polismyn myndighet, vilken meddelat avslags dighet, denna myndighet i särskilt beslutet, i särskilt fall bestämmer hos fall bestämmer hos myndighet som i myndigheten styrker, att egendomen 7 § tredje stycket sägs eller hos den, överlåtits till någon, som äger inne som sistnämnda myndighet bestäm hava densamma, eller gjorts varak mer, styrker, att egendomen överlå tigt obrukbar. tits till någon, som äger innehava densamma, eller gjorts varaktigt obrukbar. 18 §. 18 §. 1 mom. Den som — ------- -------------- innehava vapnet. Återlämnas ej vapnet och är ej Återlämnas ej vapnet och är ej fråga om fall som avses i 37 §, skall fråga om fall som avses i 37 § skall polismyndigheten skyndsamt under anmälan om omhändertagandet rätta länsstyrelsen om omhänderta skyndsamt göras till myndighet som gandet. Beslutar länsstyrelsen ej i 5 § i mom. första stycket avses. återkallelse eller förbud enligt vad i Beslutar myndigheten ej återkallelse 14 § sägs, skall vapnet återställas. eller förbud enligt vad i 14 § sägs, skall vapnet återställas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37. 7
| (Nuvarande lydelse:) | (Föreslagen lydelse:) |
|---|---|
| 20 | 20 |
Där tillstånds- eller deklarations- Där tillstånds- eller deklarationsbevis förstörts eller förkommit eller bevis förstörts eller förkommit eller undergått sådan förändring, att det undergått sådan förändring, att det icke lämpligen kan användas, må icke lämpligen kan användas, må efter ansökan hos den myndighet, efter ansökan hos myndighet som i som utfärdat detsamma, nytt bevis 5 § 1 mom. första stycket avses nytt utfärdas. Ansökan skall, där bevi bevis utfärdas. Ansökan skall, där set förstörts eller förkommit, inne beviset förstörts eller förkommit, in hålla på tro och heder avgiven för nehålla på tro och heder avgiven för klaring om förlusten av beviset. klaring om förlusten av beviset. Skulle beviset tillrättakomma, skall Skulle beviset tillrättakomma, skall detta eller det nya beviset ofördröj- detta eller det nya beviset ofördröjligen återställas till den myndighet, ligen återställas till myndigheten. som utfärdat detsamma. 27 §. 27 §. Tillstånd att förvärva ammuni Tillstånd att förvärva ammunition tion må i Stockholm av överståthål- må av myndighet som i 5 § i mom. laråmbetet och i övriga delar av ri första stycket avses återkallas, där ket av polismyndigheten återkallas, est tillståndshavaren utan att vara därest tillståndshavaren utan att berättigad därtill överlåtit eller el vara berättigad därtill överlåtit eller jest missbrukat ammunition, som eljest missbrukat ammunition, som han förvärvat på grund av tillstån han förvärvat på grund av tillstån det, eller eljest skälig anledning före det, eller eljest skälig anledning före kommer därtill. kommer därtill. Har tillstånd att innehava vapen Har tillstånd att innehava vapen återkallats eller förbud mot innehav återkallats eller förbud mot inne av vapen meddelats, må myndighe hav av vapen meddelats, må läns ten jämväl återkalla för vapeninne styrelsen jämväl återkalla för vapen- havaren utfärdat tillstånd rörande innehavaren utfärdat tillstånd röran ammunition till vapnet. de ammunition till vapnet. Därest återkallelse------- - — —---- - återställa tillståndsbeviset.
28 §. 28 §. Vill någon------------- — föreskrivna villkoren. Tillstånd må meddelas endast för I beslut om tillstånd skall angi viss tid, högst fem år. I beslutet skall vas det antal och slag vapen, som angivas det antal och slag vapen, som må på en gång innehavas, samt den må på en gång innehavas, samt den plats, där rörelsen må bedrivas. plats, där rörelsen må bedrivas.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
Har tillståndshavare-------- -- — -— -------- eller vikarie. Över meddelat —--------- - —-------- bevis utfärdas.
29 §. 29 §. Tillstånd att-------------------------- tillståndet avser. Förvärv av------ -------------- - — och beteckning. Över rekvisitioner--------------------- - anteckningen gjordes. Vill den som erhållit tillstånd att Vill den som erhållit tillstånd att idka handel med skjutvapen förvär idka handel med skjutvapen förvärva va vapen som tillståndet avser av vapen som tillståndet avser av annan annan än den, som är berättigad att än den, som är berättigad att till tillverka eller idka handel med så verka eller idka handel med sådan dan vara, skall han tillika göra an vara, skall han tillika göra anmälan mälan därom hos polismyndigheten därom hos polismyndigheten i den i den ort, där han utövar sin rörelse. ort, där han utövar sin rörelse. I I Stockholm skall anmälan dock gö Stockholm skall anmälan dock göras ras hos överståthållarämbetet. An hos överståthållarämbetet. Anmälan mälan skall innehålla uppgift om skall innehålla uppgift om överlåta överlåtarens namn och hemvist, det rens namn och hemvist, det vapen vapen överlåtelsen avser, den myn överlåtelsen avser, den myndighet, dighet, som utfärdat det av överlåta som utfärdat det av överlåtaren åbe ren åberopade tillstånds- eller dekla- ropade tillstånds- eller deklarationsrationsbeviset rörande vapnet, samt beviset rörande vapnet, samt bevisets bevisets nummer och dagen för dess nummer och dagen för dess utfär utfärdande. Om överlåtelsen skall dande. Om överlåtelsen skall myn polismyndigheten underrätta läns dighet, hos vilken anmälan gjorts, styrelsen i det län, dår överlåtaren underrätta polismyndigheten i den har sitt hemvist. ort, där överlåtaren har sitt hemvist, eller, om han har sitt hemvist i Stock holm, överståthållarämbetet.
35 §. 35 §. 1 mom. Utan tillstånd ----------- explosiva varor. Tillstånd till------------ sitt säte. Avser ansökan---------- till prövning. Beträffande tillstånd - — — delar gälla. Utan hinder av vad ovan stadgats må, enligt de närmare föreskrifter som meddelas av generaltullstyrel sen, svenska, danska, finska och nor ska medborgare till riket från Dan mark, Finland eller Norge för till-
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
(Föreslagen lydelse:) (Nuvarande lydelse:) fällig användning härslädes vid jakt eller tävling införa sedvanliga jaktoch tävlingsskjutvapen jämte till hörande ammunition mot avgivan de, vid tullklarering, av skriftlig deklaration ävensom företeende av tillstånds- eller anmälning sbevis, som i hemlandet må erfordras för rätt att innehava vapnen, eller ock bevis av hemlandsmyndighet att för så dan rätt ej kråves tillstånd eller an mälan. Den som erhållit tillstånd att in Den som erhållit tillstånd att in föra skjutvapen och ammunition föra skjutvapen och ammunition äger innehava egendomen för det än äger innehava egendomen för det damål tillståndet avser. Vapen och ändamål tillståndet avser. Rörande ammunition, som införts jämlikt innehavet skall vad förut i denna femte stycket, må under högst tre förordning är stadgat om innehav månader från införseldagen inneha av vapen och ammunition äga mot vas av den, som infört egendomen, svarande tillämpning. utan att särskilt tillstånd därtill er fordras. Rörande innehavet i fall som i detta stycke sägs skall vad förut i denna förordning är stadgat om innehav av vapen och ammuni tion äga motsvarande tillämpning,
Utan hinder inom riket.
36 §. 36 §. 7 mom. Dömes någon för förseelse 7 mom. Dömes någon för förseelse som i denna paragraf sägs eller har som i denna paragraf sägs eller har eljest högre rätt avgjort mål, vari eljest högre rätt avgjort mål, vari så sådan dom meddelats, åligger det dan dom meddelats, åligger det dom domstolen att ofördröjligen om do stolen att ofördröjligen om domen men underrätta myndighet som i underrätta länsstyrelsen i det lån, 5 § 1 mom. första stycket avses eller, där den dömde har sitt hemvist, eller, där fråga är om den som idkar han där fråga är om den som idkar han del med skjutvapen eller ammuni del med skjutvapen eller ammuni tion, länsstyrelsen i det län, där rö tion, länsstyrelsen i det län, där rö relsen utövas. Enahanda underrättel relsen utövas. Enahanda underrättel seplikt åligger domstolen, där nåseplikt åligger domstolen, där någon
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
som övertygats om gärning som av gon som övertygats om gärning som ses i denna paragraf förklarats jäm avses i denna paragraf förklarats likt 5 kap. 5 § strafflagen ej kunna jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen ej fällas till ansvar. kunna fällas till ansvar.
39 §. 39 §. Hos länsstyrelse, så ock hos polis Hos myndighet som i 5 § 1 mom. myndighet i annan ort än Stockholm första stycket sägs skall föras regis skall, i enlighet med de närmare fö ter för anteckning av uppgifter rö reskrifter Konungen utfärdar, föras rande ärenden som avses i denna för register för anteckning av uppgifter ordning. rörande ärenden som avses i denna Hos länsstyrelse skall föras sär förordning. skilt register rörande ärenden om handel med skjutvapen. Närmare föreskrifter angående re gistrens förande utfärdar Konungen.
40 §. 40 §. Polismyndighets beslut må över Polismyndighets beslut må över klagas hos länsstyrelsen sist å tret klagas hos länsstyrelsen. tionde dagen efter det klaganden er Över länsstyrelses beslut i ären höll del av beslutet. de, som avses i 14, 16, 27, 28 eller 30 Över länsstyrelsens beslut i ären §, må klagan föras hos Konungen de, som avses i 14, 16, 27, 28 eller genom besvär, vilka skola ingivas 30 §, må klagan föras hos Konungen till inrikesdepartementet. genom besvär, som skola hava in kommit till inrikesdepartementet inom tid som i första stycket sägs. Talan mot--------------------------- ej föras. Polismyndighets och--------------------- - — annorlunda förordnas.
41 §. 41 §. 2 mom. Utan hinder av vad i 8 § 1 2 mom. Utan hinder av vad i 8 § mom. är stadgat må tillstånd att 1 mom. är stadgat må tillstånd att innehava skjutvapen beviljas den, innehava skjutvapen beviljas den, som författningsenligt är skyldig an som författningsenligt är skyldig an ordna verkskydd, i den mån skjutva ordna verkskydd, i den mån skjut pen enligt gällande specialplan för vapen enligt gällande specialplan för verkskyddet erfordras för någon verkskyddet erfordras för någon som som är inskriven i verkskyddets är inskriven i verkskyddets ordningsordnings- och bevakningstjänst. och bevakningstjänst. Tillstånd med-
Kungl. Maj.ts proposition nr 37. 11
Tillstånd meddelas, efter polische delas, i förekommande fall efter po fens och civilförsvarschefens höran lischefens och civilförsvarschefens de, av länsstyrelsen i det län, där den hörande, av polismyndigheten i den anläggning eller byggnad är belägen, ort, där den anläggning eller bygg för vilken verkskydd skall vara or nad är belägen, för vilken verkskydd ganiserat. skall vara organiserat, dock att i Stockholm tillstånd meddelas av överståthållarämbetet. Vad i----------- ----------— övnings- eller tävlingsskjutning. Vid tillstånd----------------- — — finnas erforderliga.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
F örslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor.
Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 10 juni 1949 om explosiva varor skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
| (Nuvarande lydelse:) | (Föreslagen lydelse:) |
|---|---|
| 2 |
Denna förordning —--------förordnad person. Beträffande ammunition och tänd- Beträffande ammunition och tändmedel, som avses i vapenförordning medel, som avses i vapenförordning en, samt hagelpatroner och härför en, samt hagelpatroner och härför avsedda tändhattar skola bestämmel avsedda tändhattar ävensom kulam serna i 5 och 7 kapitlen av denna för munition för jaktstudsare med kali ordning äga tillämpning allenast på ber överstigande 6,5 millimeter skola tillverkares och handlandes befatt bestämmelserna i 5 och 7 kapitlen av ning med sådana varor i och för rö denna förordning äga tillämpning relsen. allenast på tillverkares och handlan des befattning med sådana varor i och för rörelsen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37. 13
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 december 195b.
Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , stats råden S köld , Z etterberg , T orsten N ilsson , S träng , A ndersson , N orup , H edlund , P ersson , H jälmar N ilson , L indell , N ordenstam , L indström , L ange .
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och finansdepartementen samt t. f. chefen för handelsdepartementet, statsrådet Nordenstam, anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om vissa ändringar i vapenförordningen samt anför därvid följande.
Den 18 april 1953 avgav statens organisationsnämnd en promemoria med förslag till vissa ändringar i vapenförordningen jämte därtill hörande an visningar. Vidare överlämnade svenska gruppen av nordiska parlamen tariska kommittén för friare samfärdsel m. m. med skrivelse den 10 juli 1953 dels protokoll från presidiesammanträde inom kommittén den 9 juni 1953, utvisande att presidiet beslutat att å kommitténs vägnar framlägga vissa förslag till lättnader i tullhänseende enligt protokollet närslutna pro memorior, dels ock, såvitt nu är i fråga, en promemoria med förslag till lättnader beträffande in- och utförsel av jakt- och tävlingsvapen inklusive ammunition för användning under tillfällig vistelse i annat nordiskt land. över organisationsnämndens och kommitténs promemorior har efter re miss yttranden avgivits av chefen för försvarsstaben, arméförvaltningen, statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, statskontoret, sta tistiska centralbyrån, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göte borgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län, centralförbundet för befälsutbildning, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler, skytteförbundens överstyrelse, svenska jägareförbundet, svenska pistolskytteförbundet, svenska sportskytteförbundet och Sveriges vapenhandlareförening. Vidare har efter remiss yttranden avgivits över organisationsnämndens promemoria av medicinalstyrelsen och över kommitténs promemoria av generaltullstyrelsen, statens handelsoch industrikommission samt föreningen Norden. Vid flera av de nämnda yttrandena har fogats utlåtanden av samman
14 Iiiingl. Maj:ts proposition nr 37.
slutningar eller underordnade myndigheter eller tjänstemän. Sålunda bär insänts av överståthållarämbetet yttranden från polismästaren och krimi nalpolisintendenten i Stockholm, av länsstyrelsen i Stockholms län yttrande från länets avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, av länsstyrelsen i Södermanlands län yttranden från poliskammaren i Eskilstuna, lands fiskalerna i Rönö, Trosa, Strängnäs, Rekarne, Vingåkers, Valla och Villåttinge distrikt samt från länets jaktvårdsförening, av länsstyrelsen i Öster götlands län yttranden från poliskammaren i Norrköping och länsavdel ningen av föreningen Sveriges landsfiskaler, av länsstyrelsen i Kronobergs län yttranden från landsfogden i länet, länsavdelningen av föreningen Sveriges landsfiskaler och länets jaktvårdsförening, av länsstyrelsen i Malmö hus län yttranden från poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg, föreningen Malmöhus läns landsfiskaler och Skånska jägarsällskapet, av länsstyrelsen i Goteborgs och Bohus län yttranden från landsfogden i länet, poliskam maren i Göteborg och länets jaktvårdsförening, av länsstyrelsen i Värm lands län yttranden från landsfogden i länet, landsfiskalen i Charlottenbergs distrikt, länsavdelningen av föreningen Sveriges landsfiskaler och förste provinsialläkaren i länet, av länsstyrelsen i Älvsborgs län yttranden från poliskammaren i Borås och landsfogden i länet, av länsstyrelsen i Jamtlands län yttranden från polischefen i Östersund och länsföreningen av föreningen Sveriges landsfiskaler, av länsstyrelsen i Norrbottens län yttranden från landsfogden i länet, polischefen i Luleå och landsfiskalerna i Gällivare, Nederluleå och Övertorneå distrikt samt av generaltullstyrelsen yttranden från tulldirektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, tull kamrarna i Hälsingborg, Strömstad, Östersund och Haparanda ävensom gränstullkammaren i Karlstad. Jag anhåller nu att få upptaga de i promemoriorna berörda spörsmålen till narmare behandling. Jag kommer därvid först att behandla organisationsnämndens förslag för att därefter övergå till de av kommittén fram lagda förslagen.
Vapenförordningens tillämpningsområde
Gällande bestämmelser
För rätt att inneha skjutvapen kräves enligt vapenförordningen den 10 juni 1949 i allmänhet att tillstånd erhållits att förvärva, inneha eller införa vapnet eller att detsamma på grund av äldre bestämmelser dekla rerats i särskild ordning. Skjutvapen får ej heller överlåtas eller upplåtas till annan än den som på grund av tillstånd äger inneha vapnet. Visst undantag göres för utlåning på kortare tid, högst två veckor. För rätt att förvärva ammunition fordras likaledes i allmänhet att sär skilt tillstånd erhållits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 37. 15
1 § i förordningen innehåller en definition av begreppet skjutvapen. Vidare uppräknas där de skjutvapen som skall vara undantagna från för ordningens tillämpning. Sålunda sägs, att bestämmelserna i förordningen ej gäller skjutvapen, som gjorts varaktigt obrukbara, eller andra för fram laddning avsedda skjutvapen än sådana, som ingår i krigsmaktens utrust ning och med dem likartade, ej heller skjutvapen för slakt, signalgivning, livräddning eller dylikt, startpistoler eller sådana luft- eller tjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler, som är avsedda för målskjutning. I 2 § definieras begreppet ammunition. Därmed förstås dels patroner och projektiler, avsedda för sådana handvapen, å vilka förordningen äger tilllämpning, vare sig projektilerna är massiva eller fyllda med sprängämne eller annat ämne, dels ock tändhattar och andra tändmedel, avsedda för ammunition som nyss nämnts. Från förordningens tillämpning undan tages emellertid hagel, massiva kulor, hagelpatroner och tändhattar för sådana samt patron- och laddningshylsor utan tändhattar, avsedda för sådana handvapen för vilka förordningen gäller. Jämlikt 8 § 1 mom. må tillstånd att inneha skjutvapen meddelas endast enskild person, som finnes vara i behov av vapnet samt skäligen kan an tagas ej komma att missbruka detsamma. Är det fråga om pistol eller annat dylikt fickvapen, må tillstånd ej meddelas, med mindre synnerliga skäl föreligger. Utan hinder av bestämmelsen att tillstånd får meddelas endast enskild person må enligt 9 § tillstånd beviljas bl. a. skytteförbund och skytteföreningar tillhörande det frivilliga statskontrollerade skytteväsendet. För övning eller tävling må därefter sammanslutningen på vissa när mare angivna villkor utlåna skjutvapen till medlem. Vapen som innehas av i 9 § omnämnda sammanslutningar må icke förvaras i skyttepaviljong eller annan liknande lokal, med mindre polismyndigheten i den ort, där lokalen är belägen, godkänt densamma. I detta sammanhang må anmärkas en undantagsbestämmelse i 41 § 3 inom., enligt vilken skjutvapen må — utan hinder av föreskrifterna om tillstånd — överlåtas eller upplåtas från kronan till sammanslutning, be träffande vilken Kungl. Maj :t förordnat därom. Tillstånd att förvärva ammunition må beviljas allenast den som äger inneha sådant skjutvapen, för vilket ammunitionen är avsedd, och tillstånd gäller i regel ett år från dagen för dess meddelande. Jämlikt 23 § må till stånd att förvärva ammunition meddelas endast enskild person, som finnes vara i behov av ammunitionen samt skäligen kan antagas ej komma att missbruka densamma. Tillstånd må dock jämväl beviljas sammanslutning som avses i 9 § och sådan sammanslutning må till sina medlemmar eller till medlem av annan dylik sammanslutning överlåta ammunition att för brukas vid övnings- eller tävlingsskjutning, som äger rum under samman slutningens kontroll. Vidare må nämnas, att Kungl. Maj :t den 25 november 1949 fastställt
16 Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
särskilda föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av vapenför ordningen.
Statens organisationsnamnet
I sin promemoria tar organisationsnämnden först upp frågan om vid gade undantag från vapenförordningens tillämpning. Vad angår skjutvapen behandlar nämnden först spörsmålet om licensfrihet för hagelgevär och anför därvid — efter att ha berört frågans tidigare behandling — att tillräcklig anledning att förorda licensfrihet för detta slag av vapen knappast torde föreligga. Med hänsyn till det alltmer utbredda utövandet av jakt och nedgången av viltbeståndet anser nämnden redan ur rent jaktliga synpukter, att den kontroll och hämmande faktor, som nuvarande tillståndstvång innebär, ej bör avlägsnas. Däremot föreslår nämnden, att organisationerna inom det frivilliga statskontrollerade skytteväsendet skall äga att utan tillstånd till låns mottaga armégevär från kronans tygförråd. Härom heter det i promemorian. Den uppmjukning som här ifrågasättes, gäller de armégevär, som skytteförbunden och skytteföreningarna inom det frivilliga statskontrollerade skytteväsendet till låns mottaga från försvarsväsendets tygförråd. Ett stort antal av de gevär, som skytteföreningarna i riket disponera för upplåtelse till sina medlemmar vid övningar och tävlingar, utgöres av dylika ur kro nans förråd lånade vapen. Den tillståndsprövning, som dessa lån nu under kastas, torde endast vara av rent formell natur. Ur säkerhets- och kontroll synpunkt vill hinder ej synas föreligga att slopa tillståndstvånget vid dessa upplåtelser. Ifrågavarande vapen äro omsorgsfullt bokförda vid kronans förråd och kunna givetvis såsom blott utlånade återfordras, om så skulle påkallas. Den frivilliga skytterörelsen är vidare statsunderstödd och statskontrollerad samt ledes av pålitliga och ansvarskännande medborgare. I fråga om ammunition föreslår organisationsnämnden att från licenstvång skall frigöras kulammunition för jaktstudsare med 6,5 mm kaliber och därutöver. Nämnden uttalar härom till en början, att licenstvånget tvivelsutan inne bär vissa olägenheter och utgifter för den enskilde. Efter att ha redogjort för den tidigare behandlingen av frågan om upphävande av iicenstvånget ■— därvid såsom skäl för licenstvångets bibehållande särskilt framhållits, att det med hänsyn till jaktstudsarnas farlighetsgrad icke kunde vara till rådligt att låta envar, som vore berättigad att inneha kulgevär för jakt ändamål, fritt anskaffa obegränsade mängder ammunition till detsamma — anför nämnden följande. Vid ett bedömande av nu omhandlade spörsmål må till en början fram hållas, att ammunition till hagelgevär alltsedan 1922 års förordning varit undantagen från tillståndstvång. Vidare bör beaktas, att enligt 21 § 2 mom. vapenförordningen må deltagare i jakt för begagnande under jakten till annan deltagare fritt överlåta ammunition ävensom vid tillfällig upplåtelse av skjutvapen upplåtaren till låntagaren utan att licens erfordras över
Kungl. Maj.ts proposition nr 37. 17
lämna ammunition till det utlånade vapnet. Någon större svårighet för en person, som tilläventyrs fått avslag å sin ansökan om ammunition sförvärv, att genom förmedling av vänner och bekanta ändock få tillgång till ammu nition, torde på grund härav — i synnerhet som ju ansökningar om ammunitionsförvärv normalt böra beviljas — icke föreligga. Det vill även synas inkonsekvent, att en tillfällig vapenlåntagare medges fritt förvärv av ammu nition, under det att denna rätt ej tillerkännes en person, som efter veder börlig prövning befunnits lämplig att inneha jaktvapen. Tages jämväl hän syn till de lättnader i avseende å förvärv av jaktammunition, som nya vapenförordningen i förhållande till tidigare bestämmelser innefattar — såsom utsträckning av licensens allmänna giltighetstid till ett år, rätt till successivt uttagande av beviljad kvantitet samt en liberalare tillståndsgivning överhuvud — kan det med fog ifrågasättas, om licenstvånget i denna del bör bibehållas. Härför skulle blott tala faran för vissa fall av missbruk vid ett frisläppande. Det må visserligen äga sin riktighet, att den omstän digheten att en person en gång prövats lämplig att inneha skjutvapen, ej innefattar någon absolut garanti för att han även i fortsättningen kominer att besitta de erforderliga kvalifikationerna. I de förhållandevis fåtaliga fall, där missbruk av vapen konstaterats eller kan befaras, synes emeller tid ingripande i första hand böra ske i den form, att rätten att inneha vapen fråntages vederbörande. Att låta reaktionen från myndigheternas sida bestå i enbart ett avslag å ansökan om ammunitionsförvärv synes där emot skäligen verkningslöst. Hinder ur jaktvårdssynpunkt att från licenstvång lösgöra studsarammunition från och med 6,5 mm och därutöver synes ej böra möta; härigenom skulle t. ex. ammunition till studsartyperna med kaliber 6,5, 7,62, 8 och 9,3 mm fritt kunna förvärvas. Vad 6,5 mm jaktstudsare beträffar torde prövningen vid meddelande av tillstånd till innehav av denna vapentyp städse ha varit mycket restriktiv, varför i allmänhet blott särskilt kvalifi cerade jägare inneha sådana vapen. I den händelse frisläppandet av jaktammunitionen kunde komma att medföra en intensifiering och ett underlättande av inskjutning och övningsskjutning med älgstudsare i anslutning till den årliga älgjakten, skulle detta bidraga till att i sin mån tillgodose ett befogat önskemål. Kul jaktvapnens allmänna farlighetsgrad — särskilt med avseende å tänkbart illegalt bruk i orostider — torde ej kunna tillmätas så stor vikt som de rent jaktliga faktorerna. Det må, såvitt angår befarad illegal an vändning, til lika framhållas, att väsentligt ändrade förhållanden inträtt sedan kontrollen över vapeninnehav infördes mot slutet av första världs kriget. De väpnade styrkornas handvapenutrustning var då en helt annan än nu, när kulsprutepistoler och automatgevär få svara för den huvud sakliga eldkraften. Den omständigheten att etl ganska begränsat parti 6,5 mm Huskvarna jaktstudsare, vartill den vanliga armégevärsammunitionen lär passa, på sin lid tillförts marknaden, synes ej heller behöva för anleda till ändrat bedömande av förevarande fråga. Med hänsyn till det ovan anförda synes jaktammunitionen kunna lös göras från licens tvång. Undantag bör dock göras för ammunition till dels de militärgevär, vilka enligt 4 S fjärde st. jaktstadgan i vissa iall må be gagnas vid jakt (Reminglongevär nr 1867/89 vid al! slags jakt och milihirgevär i övrigt vid jakt å säl eller varg under vissa förhållanden), dels ork pistoler vid grytjakt å räv eller grävling. 2 - Ililving till riksdagens protokoll 1 .9.74. 1 sand. Nr 37.
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
Beträffande ammunition till s. k. salongsgevär anför nämnden följande. Det kan vidare ifrågasättas, om ej ytterligare ett undantag från licens frihet bör göras. Här åsyftas ammunition till de s. k. salongsgevären (5,6 å 6 mm eller kal. 22). Tidigare var tillståndsgivningen beträffande denna vapentyp tämligen liberal och ett stort antal innehavare av sådana vapen torde för närvarande finnas i vårt land. Under senaste årtionde har emellertid från ansvarigt jaktvårdshåll och jägarnas egna organisationer en alltmera kritisk inställning kommit till uttryck mot denna vapentyp. Det har gjorts gällande att vapnet, på grund av kulans relativt låga utgångshastighet och härav följande ringa anslagsenergi och starkt krokiga bana, lämpar sig illa som jaktvapen. Vidare har påtalats, att salongsgevär före trädesvis användes av ynglingar, som ofta sakna den erforderliga ansvars känslan och de kvalifikationer i övrigt, som en god jägare bör besitta, var för vapnet ofta brukats på okynne och vållat ohägn och skadeskjutningar bland det vilda. Det har dock tillika framhållits, att vapnet i rätta händer i sin mån är ägnat alt tjäna jaktvården, enär detsamma med fördel kan användas vid efterhållande av mindre skadedjur. I några fall kan vapnet dessutom vara lämpat för jakt i egentlig mening, t. ex. vid jakt å ekorre. Med föranledande av kritiken har det i anvisningarna till 1949 års vapen förordning uttalats, att tillstånd till förvärv av salongsgevär för jakt som regel bör lämnas endast för utrotande av skadedjur. I samband härmed har utsagts, att en noggrann prövning bör ske beträffande såväl sökandens per sonliga kvalifikationer som hans behov av vapnet. På grund av det nu anförda torde även ammunition till salongsgevär allt jämt böra vara underkastad licenstvång. Slutligen anmärker nämnden, att ett frisläppande av kulammunition till jaktgevär skulle föranleda eu minskning i statens stämpeluppbörd med uppskattningsvis 30 000 kronor årligen.
Remissyttrandena
Organisationsnämndens förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet remissyttranden. I de tillstyrkande yttrandena understrykes önsk värdheten av att åstadkomma förenklingar i handläggningen av vapenären dena utan att likväl säkerhetssynpunkterna åsidosättes. Vissa remissinstan ser hyser emellertid betänkligheter mot en uppmjukning av bestämmel serna och särskilt beträffande förslaget om frisläppande av kulammuni tion har delade meningar kommit fili uttryck. Vad angår vapenförordningens tillämpning å skjutvapen må nämnas, att poliskammaren i Borås och landsfiskalen i Strängnäs distrikt förordar, att licenstvånget beträffande hagelgevär skall upphävas. Det framhålles därvid bl. a., att ingen numera kan ifrågasätta, att slätborrade jaktgevär skulle kunna få någon betydelse vid ett försök till statskupp och att licenstvånget icke har någon större betydelse ur jaktvårdssynpunkt, eftersom det inte är svårt för en sökande alt skaffa intyg om jakträtt. Landsfiskalen i Strängnäs distrikt har vidare framhållit, att vapenförordningen borde äga tillämpning å luft- eller fjäderbössor och luft- eller
Kungl. Maj.ts proposition nr 37. 19
fjäderpistoler så till vida, att i förordningen stadgades, att barn under viss ålder icke finge utan målsmans närvaro använda dylika vapen ute i det fria. Som motivering åberopas, att det ofta händer olyckor när barn leker med dylika vapen och att pojkar ofta gör sig skyldiga till djurplågeri genom att med sådana vapen skadeskjuta småfåglar och andra mindre djur. Ändring i samma riktning har påyrkats av föreningen Djurens Vänner i Göteborg i skrivelse den 9 september 1954 till chefen för inrikesdeparte mentet.
Förslaget att frisläppa viss j a k t a in munition från licenstvång tillstyrkes eller lämnas utan erinran av bl. a. chefen för försvarsstaben, läns styrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Älvsborgs, Jämtlands och Norrbottens län samt föreningen Sveriges landsfiskaler. Även jaktvårdsorganisationerna — på ett undantag när — tillstyrker uppmjukningar beträffande handeln med ammunition. Sålunda tillstyrkes förslaget av Svenska jägareförbundet, Skånska jägarsällskapet samt Södermanlands och Kronobergs läns jaktvärdsföreningar. I några yttranden ifrågasättes dock om icke gränsen för fri ammunition bör dragas på annat sätt än nämnden föreslagit.
Följande remissinstanser avstyrker organisationsnämndens ifrågavaran de förslag, nämligen länsstyrelserna i Södermanlands och Malmöhus län, landsfogden i Kronobergs län, centralpolisen i Malmö, polischefen i Luleå, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Malmöhus läns landsfiskaler och Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsförening. En tveksam hållning in tar statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Sockholms län, in. fl. Länsstyrelsen i Södermanlands län påpekar, att på sina håll sökanden f. n. måste genom bevis om godkänd provskjutning styrka sin skjutskick lighet innan polismyndigheten tillstyrker ansökan om licens å älgstudsare eller meddelar tillstånd till inköp av ammunition för sådant vapen. Denna möjlighet till kontroll av en persons skjutskicklighet skulle bortfalla. Läns styrelsen i Malmöhus län hänvisar till att det på grund av studsarnas farlighetsgrad är av vikt, att ammunition till sådana vapen icke utlämnas med mindre en noggrann prövning skett av vederbörande deklarants be hov och personliga kvalifikationer. Polischefen i Luleå anser, att ifråga varande typer av jaktvapen i orostider kan komma till farlig illegal an vändning om möjlighet skulle finnas alt anskaffa ammunition i större mängder. Enligt föreningen Sveriges stadsfiskaler finns det ett stort antal vapen i allmänhetens ägo, som icke är registrerade, och den svårighet som dessa illegala vapeninnehavare har att komma över ammunition skulle bortfalla vid förslagets genomförande, vilket icke är tilltalande vare sig ur samhällelig kontrollsynpunkt eller ur jaktvårdssynpunkt.
20 Kungl. Maj.ts proposition nr 31.
Statens kriminaltekniska anstalt, som finner förslaget ur säkerhetssyn punkt mindre tillfredsställande, förordar likväl fri inköpsrätt men med viss kvantitetsbegränsning. Även statspolisintendenten anser vissa begräns ningar nödvändiga och förordar dels en viss minimiålder för inköp av dylik ammunition, exempelvis 18 år, dels oek att inköp bör få ske endast på rekvisition enligt en särskild blankett, i vilken köparens namn och adress finns angiven. Därigenom skulle möjlighet finnas att förhindra att direkt olämpliga personer, vilka kunna tänkas missbruka ammunition, kommer i besittning av den, varjämte genom de hos vapenhandlaren kvarliggande rekvisitionssedlarna viss efterkontroll skulle möjliggöras. Liknande ståndpunkt intar överståthullarämbetet, som rekommenderar ett rekvisitionssystem, där köparen skriftligen får bekräfta, att han innehar vapen med vederbörligt tillstånd eller eljest har legalt behov av ammunition. En ligt ämbetet bör sådana föreskrifter omfatta jämväl hagelpatroner och in tagas i explosivvaruförordningen med tilläggsbestämmelser. Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att om licenstvångel upphäves det blir nödvändigt att i annan ordning utöva kontroll över handeln med ammunition för att i relativt enkla former skapa viss garanti mot missbruk. Därvid kunde ÖArervägas, att föreskriva skyldighet för köparen alt visa upp sitt deklara tions- eller tillståndsbevis. Liknande synpunkter framföres av landsfiskalen i Nederluleå distrikt.
I fråga om kalibern på den ammunition som bör vara licensfri kommer olika meningar till uttryck i remissyttrandena. Länsstyrelsen i Stockholms län anser sålunda, att det bör övervägas, om icke ammunition till jaktstudsare av 6,5 ram kaliber fortfarande bör vara licensbelagd. Då denna ammu nition även passar till 6,5 mm mausergevär och sådana gevär i stor utsträck ning av skytteföreningarna och hemvärnet lånas ut till medlemmarna respektive hemvärnsmännen — i båda fallen ofta helt unga personer — är det enligt länsstyrelsens uppfattning mycket som talar för att frige endast ammunition till jaktstudsare med en kaliber överstigande 6,5 mm. Ett bibehållande av licenstvånget för 6,5 mm studsarammunition skulle bli föga betungande för jägarna, då endast ett ganska begränsat antal jakt studsare av denna kaliber torde finnas i bruk. Länsstyrelsen i Kronobergs lån — som uttalar, att ett slopande av tillståndstvånget för all jaktammunition skulle innebära den bekvämaste lösningen men att från jägare- och jaktvårdshåll rests ett visst motstånd häremot — föreslår, att licensfrihet vid köp av kulammunition för jaktvapen bör medgivas för ammunition från och med 7 mm och uppåt, dock med undantag för de i viss, i 4 § jaktstad gan angiven jakt tillåtna militärvapnen samt grytjaktpistoler. I sin moti vering anför länsstyrelsen bl. a. följande.
Ett likaledes omstritt vapen är den jaktstudsare kal. 6,5, till vilken det nuvarande armégevärets ammunition kan användas. Detta förhållande har
Kungl. Maj.ts proposition nr 37. 21
uppmärksammats och haft till följd att tillstånd till förvärv av vapnet i fråga i allmänhet utfärdats sparsamt. I detta län har sålunda tillstånd med delats endast i ett fåtal fall och då till personer, som efter noggrann pröv ning befunnits motsvara högt ställda anspråk på personliga kvalifikationer samt därutöver gjort sig kända såsom intresserade och kunniga samt aktivt verksamma jaktvårdare. Förefintligheten av dessa vapen, som lör övrigt på grund av sina mindre goda skjutegenskaper enligt uppgift från jägare håll icke motsvarat förväntningarna och därför icke längre äro så efter frågade, skulle icke i och för sig behöva medföra alt ett undantag från licensfrihet vid ammunitionsförvärv gjordes, därest över hela landet iakt tagits samma återhållsamhet i tillståndsgivningen. Enligt uppgift från här varande jaktvårdsförening har studsaren emellertid erhållit stor spridning speciellt inom de nordligare länen, och ett bibehållande av licenstvånget vid ammunitionsförvärv kan måhända därför vara tillrådligt. Även Kronobergs läns jaktvårdsförening hyser tveksamhet mot att släppa fri 6,5 ram ammunition. I flera yttranden beröres frågan om licensfrihet för ammunition till de s. k. salongsgevären. Länsstgrelserna i Östergötlands och Norrbottens län samt Stockholms och Värmlands länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler anser, att även dylik ammunition bör bli föremål för en fri handel. Därvid framhålles, att vederbörandes lämplighet att inneha och bruka vapnet prövas när tillstånd därtill sökes, att licenstvånget icke effek tivt kan förhindra olämplig användning av salongsgevär, att vapenförord ningen icke är någon jaktvårdslagstiftning och att jaktvårdssynpunkterna skall beaktas i jaktstadgan samt att det skulle medföra klara och enhet liga bestämmelser om all jaktammunition undantoges från licenstvång. En motsatt uppfattning intager bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län, landsfogden i Norrbottens lön och kriminalpolisintendenten i Stockholm. Som skäl för denna ståndpunkt åberopas bl. a., att salongs gevär är olämpliga för jakt och att ammunitionen i viss utsträckning pas sar till pistoler och revolvrar samt att det är angeläget att förhindra ren okynnesskjutning, vartill de vapnen lätt inbjuder.
Departementschefen Nu gällande vapenförordning trädde i kraft den 1 januari 1950. Den tillkom efter ett omfattande utredningsarbete och bestämmelserna torde i stort sett ha fått eu lämplig och ändamålsenlig avvägning. Det framstår emellertid som en angelägenhet av vikt, att ständigt tillse, all alla möjlig heter till rationalisering och arbetsbesparing väl tillvaratages. Av denna an ledning ansåg man sig redan efter något års erfarenhet av den nya förord ningen kunna genomföra vissa förenklingar i handläggningen av vapenären dena. Sålunda överflyttades 1952 tillståndsgivningen beträffande hagelgevär från länsstyrelserna till polismyndigheterna. Statens organisationsnämnd har nu framlagt förslag om ytterligare för-
22 Kungl. Maj:ts proposition tir 37.
enkiinga- och rationaliseringsåtgärder. Förslagen innebär främst en fort satt decentralisering av vapenärendena till polismyndigheterna, till vilken fråga jag återkommer, och vidare ett frigörande av viss kulammunition från licenstvång, varjämte vissa detalj bestämmelser, som i praktiken medfört mindre tillfredsställande resultat, föreslås skola ändras eller kompletteras. Av utredningen och remissyttrandena synes framgå, att skäl finnes för att nu — oaktat den förhållandevis korta tid, som förflutit från vapenförord ningens tillkomst — åter pröva frågan, huruvida vissa förenklingar i regle ringen kan göras utan att syftet med vapenförordningen, nämligen att för hindra missbruk av skjutvapen, eftersättes. Vad då angår den nu förevarande frågan om vapenförordningens tillämp ningsområde har organisationsnämnden föreslagit vissa uppmjukningar så väl i fråga om vapen som ammunition. Vapenförordningen omfattar f. n. alla egentliga skjutvapen. Att rubba på denna huvudprincip synes mig icke böra komma i fråga. För att i största möjliga utsträckning förhindra missbruk av skjutvapen måste myndig heterna ha möjligheter att pröva sökandens kvalifikationer och behov av vapen. Tanken att undantaga hagelgevär från licenstvång har framförts redan i tidigare sammanhang, men förslag i den riktningen har avvisats av statsmakterna. Även organisationsnämnden har i sin förenämnda prome moria ställt sig avvisande till eu sådan ändring, därvid nämnden åberopat främst jaktvårdssynpunkter. Några enstaka remissinstanser har däremot förordat, att licenstvånget för jaktgevär skall upphävas. Visserligen kan jag dela deras åsikt, att slätborrade hagelgevär numera knappast kan tänkas få någon större betydelse vid angrepp mot rikets säkerhet, men vapnen är ingalunda ofarliga och de kan lätt missbrukas i en olämplig per sons hand. Jaktvårdssynpunkterna kan icke heller frånkännas betydelse. Att såsom ifrågasattes i samband med 1952 års ändringar i vapenförord ningen införa ett förbudssystem i stället för ett tillståndssystem synes mig — som jag redan då framhöll — icke utgöra någon tillfredsställande lös ning. Jag förordar därför i likhet med organisationsnämnden, att det nu varande tillståndssystemet i fråga om hagelgevär bibehålies oförändrat. Från kronans förråd utlånas f. n. i ganska stor utsträckning armégevär och kulsprutepistoler till skytteförbunden och skytteföreningarna inom det frivilliga statskontrollerade skytteväsendet. Utlåningen äger rum på viss tid och återlämning av vapnen skall ske bl. a. vid förstärkt försvars beredskap eller mobilisering eller vid anfordran av armétygförvaltningen. För att få låna dessa vapen måste skytteorganisationerna i enlighet med vapenförordningens bestämmelser söka tillstånd hos vederbörande läns styrelse. I sin promemoria har organisationsnämnden föreslagit, att särskilt tillstånd icke skall behövas vid dessa lån av armégevär. Den tillståndsprövning som här äger rum torde numera få anses vara när
Kungi. Maj:is proposition nr 37. 23
mast av rent formell natur. Det finns ju möjligheter att på annat sätt reglera utlåningen, och vapnen kan när som helst återfordras. Organisationerna är vidare underkastade kontroll från statens sida. På grund härav och med hän syn till att organisationerna får anses stå under ledning av pålitliga och ansvarskännande personer har jag i och för sig ingenting att erinra mot den föreslagna uppmjukningen. Emellertid synes det mig icke vara er forderligt att vidtaga någon ändring i vapenförordningen för att genomföra detta förslag. Kungl. Maj:t torde nämligen med stöd av 41 § 3 mom. vapen förordningen kunna förordna därom. Luftgevär och luftpistoler förorsakar årligen flera svåra olyckor och vapnen användes med all sannolikhet i ganska stor utsträckning av pojkar vid jakt på småfåglar och andra mindre djur. Det är därför angeläget, att med olika medel försöka motverka missbruk av vapnen. I första hand måste det ankomma på föräldrarna att tillse, att barn icke handskas vårds löst med luftvapen. Men från det allmännas sida bör man också medverka till att försöka stävja missbruk. Detta synes mig kunna ske genom att i lokala ordningsstadgor intages föreskrifter om vapnens användning. Jag vill vidare erinra om att 1949 års jaktutredning har att pröva frågan om åtgärder för att förhindra okynnesskytte med luftvapen. Jag anser därför icke tillräckliga skäl föreligga att såsom från olika håll föreslagits nu inbe gripa luftvapen under vapenförordningen. Vad angår frågan om licensfrihet för ammunition vill jag erinra om att hagelammunition redan enligt de före den nya vapenförordningen gällan de bestämmelserna var undantagen från licenstvång. Några olägenheter av den fria handeln med dylik ammunition har icke försports. Organisationsnämnden vill nu gå ett steg längre och från licenstvång frigöra kulammu nition för jaktstudsare med 6,5 mm kaliber och därutöver. Förslaget härutinnan tillstyrkes i det övervägande antalet remissyttranden. En del remiss myndigheter har emellertid ställt sig avvisande till förslaget. Därvid har åberopats studsarnas farlighetsgrad och angelägenheten av att kunna pröva en sökandes personliga kvalifikationer ävensom risken för att dessa vapen skall kunna komma till illegal användning. För egen del vill jag ifrågasätta om dessa skäl är tillräckligt vägande för att man skall avstå från de för delar som ett slopande av licenstvånget onekligen innebär såväl för den en skilde som för myndigheterna. Tillståndsgivningen beträffande jaktstudsare torde vara ganska restriktiv och den som fått tillstånd att inneha ett sådant vapen lärer i allmänhet också besitta de personliga kvalifikationer, som bör fordras för att få förvärva ammunition. Och om en person missbrukat eller kan befaras komma att missbruka vapnet synes mig — såsom organisationsnäinnden också framhållit — den riktiga reaktionen från myndigheternas sida vara, att vederbörande fråntages vapnet och icke att han endast vägras att köpa ammunition. Att, såsom från en del håll föreslagits, införa eu ny form av kontroll bestående i vissa begränsningar i inköpsrätten och ett sär
24 Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
skilt rekvisitionsförfarande anser jag mindre lämpligt med hänsyn till att de eftersträvade fördelarna då åter i viss mån skulle gå förlorade. Av nu anförda skäl anser jag att kulammunition till jaktstudsare bör kunna i vissa fall frigöras från licenstvång. Undantag härifrån torde till en början böra göras för ammunition till de s. k. salongsgevären med en kaliber av 5,6 å 6 mm. Från jaktvårdshåll intar man numera en mycket kritisk håll ning mot denna vapentyp och i de av Kungl. Maj :t fastställda anvisningarna rörande tillämpningen av vapenförordningen sägs, att tillstånd till förvärv av salongsgevär för jakt som regel bör lämnas endast för utrotande av skade djur. Tidigare var emellertid tillståndsgivningen beträffande dessa vapen liberal och ett stort antal sådana vapen lärer finnas i vårt land. Det torde vidare vara obestridligt, att just denna vapentyp inbjuder till ren okynnesskjutning. För att såvitt möjligt förhindra att salongsgevären missbrukas, synes därför såsom organisationsnämnden föreslagit ammunition till dessa vapen alltjämt böra vara underkastad licenstvång. Som nämnts har organisationsnämnden ansett att friheten från licens tvång bör omfatta jaktammunition med kaliber av 6,5 mm och däröver. I vissa remissyttranden — bl. a. från länsstyrelserna i Stockholms och Krono bergs län — föreslås emellertid, att ammunition av 6,5 mm kaliber fortfa rande skall vara licensbelagd. Därvid åberopas bl. a. att sådan ammunition passar till de armégevär, som i stor utsträckning av skytteföreningarna och hemvärnet lånas ut till medlemmarna. Frisläppes 6,5 mm ammunition upp står här onekligen en betydande risk för missbruk. Främst av detta skäl anser jag mig icke kunna biträda nämndens förslag på denna punkt. Enligt min mening bör gränsen i stället dragas så, att ammunition för jaktstudsare med en kaliber överstigande 6,5 mm frigöres från licenstvång. All ammunition till militärgevär — även sådana som i vissa fall må an vändas till jakt — liksom all ammunition till pistoler och liknande fickvapen bör liksom hittills vara underkastad licenstvång. Med hänsyn bl. a. till ärendenas ringa antal föreligger i dessa fall icke samma skäl för en upp mjukning och säkerhetssynpunkterna framträder här med betydligt större styrka än i fråga om jaktvapen. Förslaget att frisläppa nyssnämnda kulammunition från licenstvång för anleder eu ändring jämväl i förordningen om explosiva varor.
Decentralisering av tillståndsgivningen
Gällande bestämmelser
Den som med äganderätt vill förvärva eller såsom lån eller eljest inne hava annan tillhörigt skjutvapen har jämlikt 5 § 1 mom. vapenförordningen att söka tillstånd därtill hos länsstyrelsen i det län, där han har sitt hem vist, eller, om han är bosatt utom Stockholm och ansökningen avser hagelgevär, hos polismyndigheten i den ort, där han har sitt hemvist. Ansökan
Kungl. Maj-.ts proposition nr 37. 25
om tillstånd att innehava skjutvapen skall ingivas i Stockholm till overståthållarämbetet och i övriga delar av riket till polismyndigheten i orten eller i visst fall till lappfogde. Den myndighet som mottagit ansökningen skall, om myndigheten icke själv äger pröva densamma, insända ansökningen jämte eget yttrande till länsstyrelsen. Ansökningen skall innehålla upplysning om det ändamål, för vilket sökanden ämnar använda vapnet samt de omständigheter han vill åberopa till utredning om behovet för honom att inneha vapnet. Ansökningen skall vidare innehålla uppgift om sökandens namn, födelsetid, yrke och hemvist, överlåtarens eller upplåtarens namn, yrke och hemvist samt vapnets be teckning och kaliber. I ansökningen skall därjämte angivas det antal och slag av skjutvapen sökanden innehar. över meddelat tillstånd att innehava skjutvapen skall bevis utfärdas. Polismyndighets beslut i dessa ärenden må överklagas hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut får däremot talan ej föras.
Organisationsnämnden Nämnden föreslår en fullständig decentralisering till polismyndighe terna av tillståndsgivningen, vilket innebär att från länsstyrelserna till polismyndigheterna skall överflyttas licensgivningen jämväl beträffande andra vapen än hagelgevär. Mot polismyndighets beslut i vapenärende skall talan få föras hos länsstyrelsen. I sin promemoria redogör nämnden för frågans tidigare behandling och erinrar i samband därmed om att under 1920-talet prövningen av ärenden beträffande såväl vapen som ammunition ankom på polismyndigheterna, men att ärendena till följd av klagomål över alltför oenhetlig praxis vid tillståndsprövningen sedermera återfördes till länsstyrelserna. Vid till komsten av nu gällande vapenförordning överflyttades emellertid ånyo ärenden angående ammunition till de lokala polismyndigheterna och år 1952 överflyttades till dem jämväl tillståndsgivningen beträffande hagel gevär. För Stockholms vidkommande gjordes emellertid ingen ändring. Organisationsnämnden finner det nuvarande systemet föga tillfredsstäl lande. I och för sig synes det nämnden naturligast, att all tillståndsgivning ankommer på en och samma myndighet. Visserligen får i regel prövningen av ansökningar och tillstånd till förvärv av andra vapen än hagelgevär anses vara mera grannlaga än i fråga om hagelgevären. Detta är dock enligt nämnden mera en gradskillnad än en artskillnad och synes i varje fall knappast motivera, att beslutanderätten uppdelas mellan myndigheter på högre och lägre plan som nu är fallet. Nämnden påvisar vidare att hagclgevären utgör den största gruppen bland förekommande typer av vapen samt fortsätter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
Ur service synp a n k t är det för allmänheten en olägenhet att nödgas lösa vapen- och ammunitionslicens från två olika myndigheter. Ökade kostna der och hingre väntetid orsakas härav. Sett ur denna synvinkel vore det för den sökande allmänheten fördelaktigast, om all licensgivning förlädes till polismyndigheterna. Ur åtskilliga andra synpunkter torde en sådan lösning av frågan även vara att föredraga. Under senare år har ju spörsmålet om ökad decentra lisering av beslutanderätten och ärendenas handläggning hos de statliga förvaltningsmyndigheterna ägnats ganska ingående uppmärksamhet. Många av decentraliseringsutredningens förslag ha redan blivit genomförda och det torde kunna förväntas, att den allmänna utvecklingen leder mot ytter ligare avlastning av arbetsuppgifter från högre till lägre myndigheter, där så befinnes lämpligt och möjligt. Självfallet föreligger i allmänhet ej an ledning att påfordra andra decentraliseringar än sådana, som lämna eu nettovinst ur rationaliserings- och besparingssynpunkter. Detta är i regel fallet, då den lägre myndigheten får självständig beslutanderätt i ärenden, där den tidigare endast haft att verkställa utredning och avgiva yttrande. Vad angår vapenförvärvsärendena synes en betydande nettovinst ur arbetsbesparingssynpunkt kunna göras vid en överflyttning av all tillstånds prövning till polismyndigheterna. Polismyndigheterna ha nu att företaga utredning och yttra sig i de ärenden av detta slag, vari länsstyrelserna alltjämt äro beslutande; vidare ha polismyndigheterna att föra kortregister jämväl beträffande dessa vapenärenden. Ett visst merarbete för polismyn digheterna skulle en sådan överflyttning medföra, men denna ökade be lastning skulle på grund av nyss angivna omständigheter ej tillnärmelsevis vara av samma storleksordning som den arbetslättnad, som härigenom skulle vinnas hos länsstyrelserna. Ifrågavarande merarbete hos polismyn digheterna torde f. ö. i någon mån kunna kompenseras genom att den utred ning angående sökanden och dennes förhållanden, som nu verkställes i samband med ansökan om vapenlicens, skulle kunna göras mera formlös än vad nu ofta är fallet. Därest tillika i enlighet med härom framlagt för slag licensfrihet för huvuddelen av förekommande ammunitionsslag genom föres, skulle troligen polismyndigheternas merarbete med anledning av tillståndsgivningen i fråga om andra vapen än hagelgevär uppvägas av arbetsminskningen beträffande ammunitionstillstånden.
Såsom av det tidigare anförda framgår är det främst kravet på likformighet vid tillståndsprövningen, som ansetts utgöra hinder mot en de centralisering till polismyndigheterna av licensgivningen beträffande skjut- ,-apen. Denna synpunkt anser emellertid organisationsnäinnden av olika anledningar ha förlorat i betydelse under de senaste åren och anför härom följande.
Till en början må framhållas, att överförandet av tillståndsgivningen i fråga om den stora gruppen hagelgevär nu är ett faktum. Även om till ståndsprövningen beträffande dessa vapen i allmänhet är enklare och mindre giannlaga än vad fallet är i fråga om flertalet andra vapentyper, kan givetvis även här prövningen ibland erbjuda vanskligheter och erfordra nyanserat bedömande. Till följd av skärpt urval och utbildning samt utgallring i samband med omorganisationer beklädas landsfiskalsbefattningama emellertid numera som regel av välkvalificerade tjänstemän med sko-
Kungi. Maj:is proposition nr 37.
lat omdöme. (I detta sammanhang må erinras om att handläggningen av vapenärenden under senare år å ett flertal länsstyrelser vård anförtrodd åt landskanslist samt att enligt föreliggande utkast tdl normatarbetsordning för länsstyrelserna detta avses bliva det normala beträffande denna ärendegrupp.) Såvitt kunnat utrönas har överflyttningen av tillstandsgnningen beträffande hagelgevär även utfallit val. Anledning naknas till an tagande, att detta förhållande skulle ändras, därest polismyndigheterna an förtroddes licensgivningen jämväl i fråga om Övriga vapentyper. Risken för en alltför oenhetlig praxis torde fa anses reducerad geno de av Kungl. Maj:t fastställda anvisningarna rörande vapenforoidmn0ens tillämpning med dess tämligen utförliga föreskrifter och rekommendatio ner, såvitt angår prövningen av ansökningar om tillstånd att inneha skjut vapen. Det omvittnas allmänt, att dessa visat sig vara av varde för skapandet av en mera enhetlig praxis i förevar ande hanseende. Det fou sättes, att dessa anvisningar i samband med överflyttning av all vape licensgivning till polismyndigheten överarbetas och kompletteras med hän syn till vunna erfarenheter. Det förutsättes vidare att, liksom nu ar fallet beträffande hagelgevären, klagorätt hos länsstyrelsen over polismyndig hetens beslut skall föreligga. Likformighetskravet torde således ej längre bora utgöra hinder mot ett överförande av här ifrågavarande tillståndsgivnmg a polismyndigheterna. Ej heller torde den minskning i statens stämpeluppbord, som foranledes av att licens lämnas i samma tillståndsbevis å forvarv av saval vapen som ammunition, varom ansökan gjorts samtidigt, böra utgöra något skal av mera vägande natur mot den ifrågasatta överflyttningen; harutinnan bil det f. ö. en återgång till den ordning, som gällde innan tillståndsgivmngen beträffande ammunition överfördes till polismyndigheterna. överföringen av licensgivningen bör enligt organisationsnämnden avse samtliga vapenförordningens bestämmelser underkastade vapen. Nämnden uttalar härom följande. Att t. ex. göra undantag för fickvapen på grund av dessas farlighetsgrad och den därmed följande mera restriktiva och grannlaga provningen torde ej böra ifrågakomma. Den omständigheten att länsstyrelsen i vassa lan i större eller mindre utsträckning tager kontakt med landsfogden, innan till stånd till förvärv av sådant vapen lämnas, synes ej heller bora utgöra hin der mot den föreslagna decentraliseringen. Dylik kontakt kan vid behov tagas av polismyndigheten, per telefon eller på annat lämpligt satt.
Som ett ytterligare skäl för eu överflyttning av licensgivningen åberopar nämnden, att det skulle på ett avgörande sätt bidraga till att eliminera den dubbelregistrering av vapenärenden, som i det följande kommer att narmare beröras.
Remissyttrandena Organisationsnämndens förslag om decentralisering av tillståndsgivningen beträffande vapen tillstyrkes eller lämnas utan erinran i sa gott som samtliga remissyttranden. Allmänt framhålles, att eu decentralisering är önskvärd ur rationaliserings- och besparingssynpunkter och att det skulle
28 Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
medföra stora fördelar för allmänheten att slippa att behöva vända sig till skilda myndigheter för lösen av vapen- och ammunitionslicenser. Vidare uttalas, att länsstyrelserna genomgående grundar sina beslut på det av polismyndigheterna förebragta utredningsmaterialet och att tillståndsgivnmgen beträffande hagelgevär fungerat tillfredsställande. Med hänsyn till de av Kungl. Maj:t utfärdade anvisningarna anses några risker för oen hetlig praxis icke längre föreligga. Från polishåll framhålles att arbetet för polismyndigheterna kommer att öka, vilket kan komma att medföra krav på personalförstärkningar. Av de tillstyrkande remissmyndigheterna må här nämnas chefen för för svarsstaben, statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, läns styrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kro nobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Älvsborgs, Jämtlands och Norrbottens län samt föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler. I några yttranden sägs, att närmare anvisningar angående tillståndsprövningen bör utfärdas, och i något yttrande ifrågasättes, om icke länsstyxelserna även i fortsättningen bör handlägga ärenden angående vapen för verkskydd. I sitt tillstyrkande yttrande anför länsstyrelsen i Jönköpings län bl. a., att nu gällande system måste anses föga tillfredsställande samt fortsätter. För allmänheten är det en olägenhet att behöva hänvända sig till olika myndigheter för lösen av vapen — och/eller ammunitionslicens. Längre expe ditionstid och kostnadsökning föranledes även härav. Ur rationaliseringsoch besparingssynpunkt synes det lämpligt att från länsstyrelsen decentraisera beslutanderätten och handläggningen till polismyndigheterna, som redan nu ha att verkställa utredning och avgiva yttranden i de vapenärenden, som handläggas av länsstyrelserna, samt att tora kortregister ej endast över av polismyndigheterna själva beslutade vapen- och ammunitionsärenden utan aven i de vapenärenden, vari länsstyrelsen beslutar. Fn dubbelregistre ring förekommer sålunda, som innebär ett betydande dubbelarbete och där för ej bör godtagas.
Länsstyrelsen i Kronobergs län — som likaledes tillstyrker förslaget __ uttalar bl. a. följande. I fråga om överförande av tillståndsgivningen för alla vapen till polis myndigheten vill länsstyrelsen till en början understryka, att den nuvarande ordningen med två myndigheter som tillståndsgivare icke kan anses ända målsenlig. De betänkligheter, som tidigare framförts emot den nu föreslagna decentraliseringen och som även varit orsaken till att tillståndsgivningen återförts till länsstyrelserna, ha grundats på farhågan för oenhetlighet i praxis. Olikheter i bedömningen av vapentypers lämplighet för jakt, sökandens behov och dylika detaljer ha tidigare avspeglats i polismyndigheternas yttranden i ansökningsärenden. Länsstyrelsen har emellertid funnit, att de av Kungl. Maj :t fastställda föreskrifterna och anvisningarna rörande tillainpningen av vapenförordningen i stort sett eliminerat denna oenhetlighet. Da lansstyrelsen även i övrigt finner de i förslaget framlagda skälen för en
Kungl. Maj.ts proposition nr 37. 29
överflyttning av tillståndsgivningen bärande, vill länsstyrelsen tillstyrka för slaget i denna del. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att organisationsnämndens för slag skulle leda till en välbehövlig förenkling i handläggningen av vapen ärendena. Länsstyrelsen säger sig emellertid hysa den uppfattningen, att polismyndigheterna är mindre restriktiva än länsstyrelserna. Länsstyrelsen förutsätter därför, att om tillståndsgivningen decentraliseras till polismyn digheterna, dessa får ytterligare föreskrifter och anvisningar rörande tilllämpningen av vapenförordningen, varigenom en rimlig och riktig tillstånds prövning skulle främjas. Även länsstyrelsen i Södermanlands lån -— som bl. a. påpekar, att f. n. olika fordringar torde uppställas inom olika län för tillstånd till förvärv av salongsgevär — understryker angelägenheten av att mera detaljerade föreskifter lämnas i anvisningarna.
Endast några enstaka remissmyndigheter intager en kritisk hållning till det framlagda förslaget. Dit hör överståthållarämbetet, som hyser en viss tveksamhet beträffande lämpligheten av att nu återföra beslutanderätten i vapenärenden till de lokala polismyndigheterna och i samband därmed slopa de centrala vapenregistren. Ämbetet anför härom följande. Vapenförordningen trädde i kraft så sent som år 1950. Den bygger på ett omfattande utredningsarbete, och dess olika bestämmelser måste väl få anses utgöra resultatet av en i tiden aktuell avvägning mellan å ena sidan den enskildes bekvämlighet och å andra sidan det allmännas intresse av att praxis icke företer alltför många lokala variationer. Den korta tid, som förflutit, lärer väl icke ha påtagligt förändrat förhållandet mellan dessa intressen inbördes. De strävanden mot en enhetlig praxis i vapen frågor, som på sin tid föranledde vapenärendenas överflyttande från de lokala polismyndigheterna till länsstyrelserna, kommo vid vapenförord ningens tillkomst att ytterligare intensifieras genom utarbetandet och fast ställandet av särskilda föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av förordningen. Dessa likformighetssträvanden kunna väl knappast gyn nas av en återgång till det gamla, särskilt som nämnda föreskrifter och anvisningar, om de utbyggas ytterligare i detalj, i underordnad myndighets hand lätt hämma ett självständigt bedömande. Utan att vilja ifrågasätta de lokala polismyndigheternas kompetens såsom beslutande organ i vapen frågor vill överståthållarämbetet vidare påpeka, att inom vapenförordning ens tillämplighetsområde falla frågor, som icke lämpligen böra avgöras av länsstyrelserna underordnade myndigheter. Så är exempelvis fallet beträf fande industriverkskyddens behov av vapen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker visserligen förslaget men framför eu del kritiska synpunkter bl. a. i anledning av att förevarande lagstiftning ändrats vid upprepade tillfällen. Länsstyrelsen yttrar följande.
Tillståndsgivningen beträffande vapen och ammunition har alltsedan tillslåndstvång infördes flyttats fram och tillbaka mellan länsstyrelserna och polismyndigheterna. Varje flyttning har medfört ett ej ringa merarbete
30 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
för nämnda myndigheter med tv åtföljande kostnader för det allmänna. Innan man åter bestämmer sig för eu decentralisering av tillståndsgiv ningen bör det noga övervägas om fördelarna, d. v. s. huvudsakligen arbetsbesparingen med eu decentralisering, äro av den storleksordning att de uppväga de nackdelar i form av oenhetlig praxis som en decentraliserad tillståndsgivning ovedersägligen medför. Den decentralisering av tillståndsgivningen beträffande hagelgevär, som skedde 1952, har enligt Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsförening visat sig mindre lycklig. De besparingar ur arbets- och kostnadssynpunkt som en decentralisering skulle medföra synas länsstyrelsen dock vara av den storlek att länsstyrel sen vill tillstyrka organisationsnämndens förslag. Däremot är länsstyrelsen långt ifrån övertygad om alt risken för en avsevärt oenhetlig praxis vid en decentralisering skall kunna elimineras genom alt såsom organisationsnämnden föreslagit dels de av Kungl. Maj :t utfärdade anvisningarna i an ledning av vapenförordningen överarbetades och gjordes mera detaljerade, dels ock talan mot polismyndighets beslut i hithörande ärenden finge föras hos vederbörande länsstyrelse. Härutöver erfordras enligt länsstyrelsens mening dels att det föreskrives skyldighet att beträffande jaktvapen in hämta jaktvårdskonsulentens yttrande och, om polismyndigheten ej anser sig kunna följa dennes förslag, överlämna ärendet till länsstyrelsen för av görande, dels ock beträffande övriga vapen polismyndigheten får rätt att i tveksamma fall hänskjuta ärendet till länsstyrelsen. Dessa föreskrifter komma givetvis att medföra ökat arbete för polismyndigheterna men faran för en avsevärt oenhetlig praxis är så stor att ovannämnda säkerhetsventil bär finnas. Trots anvisningar från vederbörande departement har det icke varit möjligt att åvägabringa någon enhetlig praxis länsstyrelserna emellan och om nu polismyndigheterna få hand om tillståndsgivningen är det att befara att praxis blir ännu mera skiftande.
Beträffande jaktvårdsorganisationernas inställning till organisations nämndens förslag må nämnas, att Svenska jägareförbundet uttryckli gen tillstyrker förslaget och alt Södermanlands och Kronobergs läns jakt vårds föreningar lämnar detsamma utan erinran. Däremot intager Skänska jägarsällskapet och Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsförening en avvisande hållning till den föreslagna decentraliseringen. Skånska jägarsäll skapet uttalar sålunda, att tillståndsgivningen bör kvarligga hos länsstyrel serna i varje fall beträffande ansökningar om tillstånd att förvärva salongsgevär eller kulgevär med kaliber 6,5 X 54 mm. Från jaktvårdshåll understrykes vapenförordningens betydelse ur jaktvårdssynpunkt och i samband därmed framhålles önskvärdheten av att ett samarbete kominer till stånd mellan polismyndigheterna och länsjaktvårdsföreningarna i likhet med vad som hittills varit fallet mellan föreningarna och länsstyrelserna. Södermanlands läns jaktvårdsförening berör närmare detta samarbete och anför hl. a. följande.
Huvudparten av de till länsjaktvårdsförening eller jaktvårdskonsulent remitterade ansökningarna ha avsett salongsgevär, kaliber 5,6 eller 6 mm, och ha i de allra flesta fall ansökningarna varit tillstyrkta av polismyndig heterna. Beträffande Södermanlands län ha vid av jaktvårdskonsulenten
Kungl. Maj.ts proposition nr 37. 31
företagen närmare utredning rörande sökandenas behov och de övriga om ständigheter — tätbebyggelse in. m. —- som ha samband med vapnets an vändning i de allra flesta fall ansökningar måst av länsjaktvårdsföreningen avstyrkas. Sålunda har av hittills under år 1953 till länsjaktvårdsför eningen remitterade 15 st. ansökningar om tillstånd att få förvärva salongsgevär blott en ansökan kunnat såsom motiverad tillstyrkas. Av dessa an sökningar voro icke mindre än 14 st. tillstyrkta av polismyndigheterna, Till den i organisationsnämndens promemoria omnämnda nedgången i antalet meddelade tillstånd att förvärva salongsgevär torde i icke oväsentlig mån hava bidragit länsjaktvårdsf öreningarnas och jaktvårdskonsulenternas restriktiva inställning till vapentypens lämplighet för jaktändamål, vilken inställning kunnat delgivas länsstyrelserna just i samband med avgivande av infordrade yttranden över ansökningar. Det synes därför länsjaktvårdsf öreningen önskvärt, att om tillståndsgivningen helt överflyttades å polismyndigheterna, föreskrift eller rekom mendation utfärdades för desamma, att inhämta jaktvårdskonsulents ellei länsjaktvårdsförenings yttrande i de fall ansökan avsåge förvärv för jakt ändamål av vapen, vars lämplighet för avsett ändamål kan ifrågasättas.
Även Göteborgs och Bohns läns jaktvårdsforening berör frågan om sam arbete mellan tillståndsmyndigheten och jaktvårdsorganen och anför härom följande. Redan överförandet av licensgivningen vid förvärv av hagelgevär till ortspolismyndigheten har medfört en icke önskad variation i bedömnings grunderna beträffande behov av dylika vapen, vilket icke kan sägas verka till jaktvårdens fromma, icke minst genom att jaktvårdsorganet i länet länsjaktvårdsf öreningen och den numera statsanställde jaktvårdskonsulenten — ställts utanför handläggningen av ansök ningsärenden rörande dylika vapen. Det lär väl knappast kunna förutsättas att landsfiskaler och andra nu beslutade polismyndigheter besitta den sakkunskap i jaktliga frågor, som erfordras för att bedöma t. ex. jaktmarkernas lämplighet, villebrådstillgång och jaktsätt. Så länge dessa ärenden handlades av länssty relserna funnos helt andra möjligheter till kontakt mellan den beslutande myndigheten och jaktvårdskonsulenten. Sedan licensgivning beträffande hagelgevär överförts till polismyndigheterna har beträffande detta län icke i något fall inträffat att jaktvårdskonsulentens yttrande infordrats. I den framlagda promemorian sägs, att, med de utfärdade tillämpningsbestämmelserna som grund, någon större skillnad i tillämpningen icke skulle vara att befara från de olika polismyndigheternas sida. Det torde kunna kon stateras att redan mellan de olika länsstyrelserna förefanns en hel del ojämnheter i bedömning av dessa frågor och det torde väl tå anses natur ligt om ett tjugotal polismyndigheter inom ett län icke kunna intrimmas på ett fullständigt enhetligt tänkande när det gäller dessa frågors be handling.
Kronobergs låns jaktvårds förening understryker nödvändigheten av afl detaljerade anvisningar beträffande tillståndsgivningen utfärdas och anser alt dessa bör innehålla en fullständig förteckning över till jakt lämpade vapentyper. I denna förteckning bör enligt föreningens mening icke upp tagas salongsgevär.
32 Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
Vad särskilt angår frågan om tillståndsgivningen beträffande pistoler och andra fickvapen beröres den uttryckligen i några yttranden. Statspolisintcndenten anför härom. Tillståndsgivningen beträffande farligare vapen, såsom pistoler, bör även den i konsekvens med förslaget i övrigt överföras till polismyndigheterna, då det ju i annat fall fortfarande kommer att finnas två tillståndsgivande myndigheter, vilket det föreslagna förfarandet avser att undvika. Polis myndigheterna torde erfarenhetsmässigt intaga en mycket restriktiv håll ning beträffande tillståndsgivningen, varför överflyttningen härvid ur säkerhetssynpunkt icke torde väcka några allvarligare farhågor.
Svenska pistolskytteförbundet anför bl. a. följande. En decentralisering av beslutanderätten i frågor rörande förvärv eller innehav av enhandsvapen på sätt organisationsnämnden har föreslagit kan trots de reglerande tillämpningsföreskrifterna måhända till en början med föra en större olikhet i ärendenas handläggning än vad som för närvarande är fallet. Pistolskytteförbundet anser dock att denna olägenhet, som enligt förbundets förmenande efter hand torde komma att upphöra, uppväges av den förenkling och tidsbesparing som det föreslagna systemet i sig självt otvivelaktigt innebär. Av synnerlig betydelse är självfallet att endast så dana personer erhålla tillstånd att inneha t. ex. pistoler, som äro väl kända för laglydnad och pålitlighet ur samhällets synpunkt samt uppfylla de all männa kvalifikationer för innehav av vapen, för vilka närmare redogöres i de av Kungl. Maj :t utfärdade tillämpningsföreskrifterna till vapenförord ningen. Förbundet vill dock särskilt framhålla önskvärdheten utav att de personer, mot vilka betänkligheter ur nämnda synpunkter icke hysas, på ett så enkelt sätt som möjligt få sina behov av enhandsvapen tillgodo sedda. Detta torde kunna ske genom att tillståndsgivningen decentralise ras till de lokala polismyndigheterna, vilka i regel dels väl känna till en sökandes allmänna kvalifikationer på området, dels själva torde vara ange lägna om en på saklig grund byggd granskning av inkommande ansök ningar, dels ock i personellt avseende få anses vara mycket kvalificerade för uppgifterna. Landsfogden i Värmlands län anser däremot att det ur allmän säkerhets synpunkt är påkallat, att länsstyrelserna alltjämt handhar ärenden an gående pistoler och att de föra ett länsregister över sådana vapen, vilket arbete icke torde bliva särskilt betungande för länsstyrelserna, då till ståndsgivningen är synnerligen sparsam. En del remissinstanser anser att i fråga om pistoler erfordras närmare anvisningar eller ytterligare säkerhetsföreskrifter. Hit hör bl. a. länsstyrel serna i Stockholms, Södermanlands och Norrbottens län. I yttrandet från länsstyrelsen i Stockholms län sägs bl. a. följande.
Vad beträffar skjutvapen i allmänhet behöver man knappast hysa några betänkligheter mot den föreslagna decentraliseringen ur vare sig säker hets- eller andra synpunkter. Däremot är det icke alldeles givet, att det bör överlåtas på polismyndigheterna att lämna tillstånd att förvärva och inneha pistol eller annat fickvapen. För dylikt tillstånd synes nämligen även i fortsättningen böra fordras att »synnerliga skäl» är för handen.
Kungl. Mnj:ts proposition nr 37. 33
Erfarenheterna från de senaste åren visar, att vissa polismyndigheter regel mässigt tillstyrker förvärv av pistol, när det icke finns någon anmärkning mot sökandens personliga kvalifikationer. I detta sammanhang må fram hållas, att ett bibehållande av länsstyrelsernas tillståndsprövning beträf fande fickvapen skulle, därest länsvapenregistren slopades, med hänsyn till dessa tillståndsärendens ringa antal, så gott som helt sakna betydelse ur arbetsbelastningssynpunkt. Länsstyrelsen anser emellertid, att även dessa tillståndsärenden bör kunna decentraliseras under förutsättning att polismyndigheterna får närmare anvisningar rörande tillståndsgivningen. Länsstyrelsen i Södermanlands län föreslår en kompletterande bestäm melse, innefattande föreskrift för polismyndigheterna att vid handläggning av ärenden om tillstånd till förvärv eller innehav av pistoler och andra fick vapen samt alla automatvapen obligatoriskt underställa ärendena landsfog den, med skyldighet för denne att i tveksamma fall samråda med läns styrelsen. Endast med dessa tillägg anser sig länsstyrelsen kunna biträda organisationsnämndens förslag. Även länsstyrelsen i Norrbottens län an ser sig kunna tillstyrka förslaget endast under förutsättning att kontakt med landsfogden regelmässigt tages av polismyndigheten före avgörandet av framställningar om förvärv av fickvapen.
Departementschefen
Enligt nu gällande ordning äger polismyndigheterna pröva ansökningar om rätt att inneha hagelgevär och om tillstånd att förvärva ammunition under det att övriga vapenärenden handlägges av länsstyrelserna. Hos båda dessa myndigheter föres vidare särskilda register över vapenärenden. Det torde vara uppenbart, att en decentralisering av samtliga vapenären den till polismyndigheterna skulle medföra tämligen stora besparingar ur arbetssynpunkt. Jag vill i detta sammanhang erinra om att polismyndig heterna f. n. verkställer utredning och avger yttranden i alla de vapen ärenden, som handlägges av länsstyrelserna. Vidare skall dessa ärenden antecknas även i polismyndigheternas register. Om man i samband med en fullständig decentralisering av tillståndsgivningen jämväl kunde slopa länsstyrelsernas vapenregister skulle otvivelaktigt en avsevärd arbetsbesparing uppnås. Även för allmänheten skulle den föreslagna decentralise ringen medföra bestämda fördelar. I alla vapenärenden — vare sig det gällde förvärv av vapen eller ammunition — hade man då att vända sig till en och samma myndighet och därtill en myndighet, som för det stora fler talet är lättare att komma i förbindelse med än länsstyrelserna. Hela för farandet skulle enligt detta system bliva betydligt smidigare än f. n. Det måste vidare ur principiell synpunkt anses tillfredsställande, om man kunde undvika två tillståndsgivande myndigheter och i stället få ett en hetligt system med eu enhetlig instansordning. Jag finner sålunda den föreslagna decentraliseringen förenad med avsevärda fördelar. 3 —Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 37.
34 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
Det skäl, som främst åberopats — såväl vid frågans tidigare behandling som i förevarande sammanhang — mot en överflyttning av all tillstånds prövning till polismyndigheterna, är att kravet på likformighet då icke skulle kunna tillgodoses. Jag vill gärna medge, att denna synpunkt för tjänar all uppmärksamhet, men såsom organisationsnämnden framhållit måste den anses ha förlorat i betydelse under de senare åren. Härtill torde i hög grad ha bidragit de av Kungl. Maj :t utfärdade anvisningarna rörande vapenförordningens tillämpning. Dessa anvisningar innehåller ganska ut förliga rekommendationer och många exempel och de torde lämna en god ledning för de olika ärendenas bedömning. Att anvisningarna haft stor betydelse för en utveckling mot enhetlig praxis framgår bl. a. av remiss yttrandena. Avsikten är nu att dessa anvisningar skall omarbetas och kom pletteras med hänsyn till de föreslagna ändringarna och vunna erfaren heter. Då det gäller att bedöma risken för en utveckling mot oenhetlig praxis måste man vidare hålla i minnet, att tillståndsgivningen beträffande den största gruppen skjutvapen, nämligen hagelgevär, redan 1952 överflyttades till polismyndigheterna och att denna överflyttning synes ha utfallit väl och till allmän belåtenhet. Endast i något enstaka remissyttrande framföres en motsatt uppfattning. Visserligen må det äga sin riktighet, att till ståndsprövningen beträffande hagelgevär i allmänhet är enklare och mindre grannlaga än vad fallet är beträffande andra vapentyper, men i det sam manhanget måste man även beakta, att polismyndigheterna har stor erfarenhet av hithörande och liknande ärenden. Det finns därför ingen anledning att antaga, att ärendena — som inom länsstyrelserna nu i stor utsträckning handlägges av en landskanslist — skall bli prövade på ett mindre omdömesgillt sätt om förslagen genomföres. Polismyndigheterna äger som nyss anmärkts redan nu stor erfarenhet av hur ifrågavarande ärenden bör bedömas. Förutom att de sedan 1952 har att på egen hand avgöra ärendena angående hagelgevär verkställer de näm ligen — som jag redan nämnt — den egentliga utredningen och avger ytt rande även i andra vapenärenden. Dessa yttranden, vilka ofta grundar sig på personlig kännedom om sökanden, hans kvalifikationer och behov, tillmätes nu den största betydelse och enligt vad som framhålles i remiss yttrandena grundar länsstyrelserna genomgående sina beslut därpå. Att helt komma från ojämnheter i bedömningen är — liksom på så många andra områden —- självfallet icke möjligt. Enligt min mening bör emellertid kravet på likformighet kunna tillgodoses i önskvärd utsträck ning även om vapenärendena överflyttas till polismyndigheterna. Härtill torde kunna medverka vissa anordningar, som jag i det följande kommer att föreslå. Då vidare remissinstanserna så gott som enhälligt tillstyrkt en decentralisering, vill jag förorda att en sådan nu genomföres. För Stock
Kungl. Maj:ts proposition nr 37. 35
holms del bör dock icke göras någon ändring i det nuvarande förfarandet. Det torde sålunda alltjämt böra ankomma på överståthållarämbetet att handlägga vapenärendena. I något remissyttrande har uttalats, att viss risk föreligger för att polis myndigheterna kommer att bedöma ärendena mindre restriktivt än läns styrelserna. Det är uppenbarligen angeläget att tillse, att så icke blir fallet. Vid övervägande av detta spörsmål har det synts mig lämpligt, att låta länsstyrelserna utöva viss tillsyn över polismyndigheternas handläggning av vapenärendena. Det torde härvid vara tillräckligt, att länsstyrelsen i samband med inspektion hos polismyndigheten eller på annat lämpligt sätt granskar avgjorda ärenden och försöker bilda sig en uppfattning om polismyndigheternas praxis samt i samband därmed lämnar råd och anvis ningar. En föreskrift om denna tillsyn bör intagas i instruktionen för läns styrelserna. Man skulle vidare kunna tänka sig vissa andra särskilda anordningar, som måhända skulle vara ägnade att i viss mån bidraga till en enhetlig praxis. Jaktvårdsorganisationerna har sålunda understrukit önskvärdheten av ett samarbete mellan den tillståndsbeviljande myndigheten och länsjaktvårdsföreningarna eller jaktvårdskonsulenterna. Detta samarbete, som i viss mån redan praktiserats, anser jag vara av stor betydelse och det bör fortsätta. Då det gäller för jakt avsedda vapen och särskilt sådana vilkas lämplighet kan ifrågasättas, såsom t. ex. salongsgevären, synes det lämpligt att inhämta yttrande från vederbörande jaktvårdsorganisation. Jag finner dock icke erforderligt att i vapenförordningen införa någon uttrycklig be stämmelse härom, utan det torde få anses vara tillräckligt om en rekom mendation intages i anvisningarna. Ej heller vill jag förorda ett av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framfört förslag om att polismyndigheterna i vissa fall skulle hänskjuta ärendena till länsstyrelsen. Jag är icke övertygad om att några större för delar skulle stå att vinna med en bestämmelse därom och jag är vidare, som jag redan nämnt, angelägen om att få fram så enhetliga och klara bestämmelser som möjligt. Sistnämnda synpunkt har också i viss mån varit vägledande för mig då det gällt att taga ställning till frågan, huruvida jämväl tillståndsprövningen beträffande pistoler och andra fickvapen bör överflyttas till polismyndig heterna. Med hänsyn till dessa vapens farlighetsgrad och den mera grannlaga prövning som här skall ske — tillstånd må ej meddelas med mindre synnerliga skäl föreligger — skulle man kunna tänka sig, att även i fort sättningen låta länsstyrelserna handha denna prövning. Ur arbetsbelastningssynpunkt skulle en sådan anordning vara utan större betydelse. Emel lertid har remissinstanserna på något enstaka undantag när tillstyrkt eller lämnat utan erinran organisationsnämndens förslag jämväl i denna del.
36 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
Jag vill här särskilt erinra om vad som framhålles i statspolisintendentens yttrande, vari bl. a. sägs, att polismyndigheterna erfarenhetsmässigt intar en mycket restriktiv hållning beträffande tillståndsgivningen, varför över flyttningen av tillståndsprövningen ur säkerhetssynpunkt icke torde väcka några allvarligare farhågor. I vissa yttranden föreslås en föreskrift om skyldighet för polismyndigheterna att före avgörandet underställa ärendet landsfogden för yttrande. I tveksamma fall synes det mig lämpligt, att polismyndigheten inhämtar landsfogdens mening, vilket bör kunna ske helt formlöst t. ex. per telefon, men jag anser icke erforderligt, att i vapenför ordningen intaga en uttrycklig föreskrift därom. Det torde vara tillräckligt, att i anvisningarna rekommendera ett sådant förfarande. Jag anser det således icke vara förenat med någon risk ur säkerhetssynpunkt att till polis myndigheterna överflytta tillståndsgivningen även i fråga om fickvapen. Man skulle då få ett enhetligt system för ärendenas handläggning och upp nå fördelar jämväl med hänsyn till vapenregistreringen. I likhet med vad som gäller beträffande hagelgevär och ammunition bör polismyndigheternas beslut kunna överklagas hos länsstyrelserna. Ett dylikt besvärsförfarande torde också i viss mån kunna bidraga till en enhetlig praxis. Över länsstyrelsernas beslut bör däremot såsom hittills talan ej få föras.
Återkallelse av tillstånd till vapeninnehav
Gällande bestämmelser
Enligt 14 § vapenförordningen kan länsstyrelse återkalla tillstånd att inneha skjutvapen eller i fråga om deklarerat vapen meddela förbud mot fortsatt innehav av vapnet. Detta må ske om innehavaren ådagalagt så dana egenskaper, att han icke vidare bör betros med att inneha skjutvapen, eller till följd av sjukdom, alkoholmissbruk eller dylikt finnes olämplig att inneha sådant vapen eller då eljest skälig anledning förekommer därtill. Om tillstånd återkallats eller förbud meddelats åligger det jämlikt 15 § efter anmaning innehavaren att i regel till polismyndigheten ofördröj ligen avlämna vapnet jämte ammunition och tillstånds- och deklarationsbevis. I 16 § stadgas, att vapen och ammunition, som avlämnats enligt 15 §, skall inlösas av kronan, såvida ej egendomen förklarats förverkad eller innehavaren sist inom tre månader från delfåendet av beslutet om åter kallelse eller förbud mot fortsatt innehav eller inom den längre tid läns styrelsen i särskilt fall bestämmer styrker, att egendomen överlåtits till någon som äger inneha den eller att egendomen eljest tillhör annan än
Kungl. Maj:ts proposition nr 37. 37
innehavaren och ägaren själv är berättigad att inneha densamma. I sådant fall skall vapnet och ammunitionen överlämnas till honom. Länsstyrelsen skall fastställa värdet efter vilket inlösen skall ske. Där ej särskilda skäl till annat föranleder, skall värdet beräknas efter det pris, som kan påräknas vid försäljning till den som idkar handel med vapen eller ammunition. Innan länsstyrelsen företager värdering skall länssty relsen lämna egendomens ägare tillfälle att inkomma med den utredning, som finnes erforderlig för att styrka egendomens värde. Länsstyrelsen må för värderingen anlita sakkunnig myndighet eller sakkunnig enskild person. Jämlikt 18 § 2 mom. äger polismyndighet, om en persons innehav av skjutvapen kan antagas vålla fara för missbruk, besluta om omhändeitagande av vapnet jämte till detsamma hörande ammunition.
Organisationsnämnden
Nämnden uttalar inledningsvis, att det torde vara en allmän regel, att återkallelse av ett tillstånd eller rättighet ankommer på den myndighet, som meddelat tillståndet eller rättigheten, även om lagstiftningen stundom tillerkänt lägre myndigheter befogenhet att företaga provisoriska eller interremistiska ingripanden. Nämnden fortsätter. Därest all tillståndsgivning rörande vapeninnehav överflyttas å polis myndigheterna, torde samtidigt befogenheten att återkalla tillstånd till vapeninnehav böra överföras å dessa myndigheter. Härför talar ej endast principiella skäl. Det skulle således knappast te sig tillfredsställande, att polismyndighet ägde rätt att avgöra frågan om nytt vapeninnehav i sådana fall, där länsstyrelsen beslutat om återkallelse av tillstånd, som meddelats av polismyndigheten. Många gånger kan en dylik prövning vara av mera grannlaga och svårbedömd natur än själva återkallelsen. Denna är i de allra flesta fall av rent rutinmässig karaktär, föranledd av anmälan från läkare vid sinnessjukhus enligt av medicinalstyrelsen utfärdat cirkulär.
Organisationsnämnden har indelat återkallelsegrunderna i sinnessjuk dom, alkoholmissbruk och missbruk av vapen in. in. och enligt verkställda undersökningar hos en viss länsstyrelse har nämnden funnit, att nära nog 80 procent av samtliga återkallelser hänfört sig till sinnessjukdom, eller alltså till fall, där återkallelsebeslutet icke gärna kunde innefatta någon egentlig saklig prövning från den återkallande myndighetens sida. I dessa fall kan enligt nämndens mening hinder ej anses föreligga mot att låta polismyndighet besluta om återkallelse. I fråga om återkallelse vid alkohol missbruk torde denna — fortsätter organisationsnämnden — oftast föran ledas av nykterhetsnämnds anmälan till polismyndighet i enlighet med be stämmelsen i 13 § vapenförordningen och återkallelse vid missbruk av vapen in. in. har merendels sin upprinnelse i ingripanden — med omhän dertagande av vapen i förekommande fall — från polismyndighets sida. Nämnden anför vidare.
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
Även i de båda sistnämnda, mera sparsamt förekommande fallen torde återkallelsebefogenheten lämpligen böra tilläggas den tillståndsgivande polismyndigheten. Såsom ingripande myndighet på förstadiet i många fall och med sin i regel goda personkännedom, torde denna äga väl så goda förutsättningar som tjänsteman å länsstyrelsen, att i dessa ärenden träffa det riktiga avgörandet. Polismyndigheten skulle vidare på ett smidigare sätt än länsstyrelsen såsom återkallande myndighet kunna medverka till och övervaka det, till undvikande av inlösen, önskvärda förfarandet, var igenom vederbörande vapeninnehavare beredes tillfälle att inom viss tid till annan person överlåta det omhändertagna vapnet. Det förutsättes än vidare, att klagorätt hos länsstyrelsen skall förefinnas över polismyndighets beslut om återkallelse eller meddelande av förbud mot fortsatt innehav av vapen. Mot länsstyrelsens beslut i dessa mål bör i sådan händelse talan ej få föras. Den belastning för länsstyrelserna, som ifrågavarande besvärsmål komma att medföra, kunde förväntas i huvudsak uppvägas av motsvarande avlastning hos Kungl. Maj :t, detta även med hänsyn till att länsstyrelserna enligt nu gällande ordning ha att remissledes handlägga hos Kungl. Maj :t anförda besvärsmål.
Beslut om inlösen till kronan av indragna vapen anser organisationsnämnden däremot alltfort böra ankomma på länsstyrelserna. Härom sägs det i nämndens promemoria följande. Dessa ärenden äro tämligen fåtaliga i förhållande till antalet återkallelser, enär vapnen som regel överlåtas under hand, efter det återkallelsebeslut meddelats. I allmänhet synes länsstyrelserna föranstalta om central värdering av vapen, som skola inlösas antingen detta sker å vederbörlig tygstation, eller med anlitande av sakkunnig person på residensorten. Detta förfaringssätt torde vara till fördel för ett önskvärt fackmannamässigt bedömande.
Remissyttrandena
I samtliga yttranden tillstyrkes eller lämnas utan erinran organisationsnämndens förslag, att till polismyndigheterna överflytta befogenheten att återkalla tillstånd till vapeninnehav. Endast en minoritet inom Krono bergs länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler hyser motsatt uppfattning. I de tillstyrkande yttrandena framhålles bl. a., att befogen heten att återkalla helt naturligt bör tillkomma samma myndighet som har att meddela tillstånd och att de flesta besluten i ifrågavarande hän seende grundar sig å läkarrapporter och sålunda sker rutinmässigt. Men även beträffande övriga fall anses polismyndigheterna väl skickade att fatta besluten. Statskontoret och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län kan icke bi träda organisationsnämndens förslag, att talan ej skall få föras mot läns styrelsens beslut i ifrågavarande mål. Statskontoret finner det ur skilda synpunkter angeläget, att besvär srätt föreligger över länsstyrelses beslut
Kungl. Maj.ts proposition nr 37. 39
i dylika fall och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att den allmänna inställningen hos landets befolkning skulle kunna tolkas så, att ingen bör berövas sitt tillstånd att inneha vapen utan att ha möjlighet att få sin sak prövad hos Kungl. Maj :t. Beträffande frågan på vem det skall ankomma att fatta beslut om i nlösen till kronan av indragna vapen biträder flertalet remissinstanser organisationsnämndens förslag, att dessa beslut skall ankomma på läns styrelserna. Statspolisintendenten, länsstyrelserna i Stockholms, Jönkö pings, Kronobergs, Malmöhus och Norrbottens län samt poliskammaren i Borås anser emellertid, att om såväl tillstånds- som återkallelseäiendena överlämnas till polismyndigheterna bör jämväl ärendena angående inlösen överflyttas dit. Statspolisintendenten uttalar, att det vill synas som om polismyndig heterna skulle äga förutsättningar för att handlägga även dessa spörsmål och att det förefaller inkonsekvent, att låta handläggningen av dessa ären den kvarbliva å länsstyrelserna, då man ju därigenom fortfarande skulle få två myndigheter som i första instans avgjorde vapenärenden. Rätten att anföra besvär över polismyndigheternas beslut torde tillgodose kravet på tillvaratagande av den enskildes rättsliga anspråk härvidlag. Länsstyrelsen i Stockholms län anför bl. a. följande. Överlämnas åt polismyndigheterna att pröva såväl licens- som återkallelseärenden, finns det enligt länsstyrelsens mening icke tillräckliga skäl att fortfarande förbehålla länsstyrelserna beslutanderätten i fråga om in lösen till kronan av indragna vapen. Att ett skjutvapen inlöses är ju en i vapenförordningen stadgad följd av ett återkallelsebeslut eller ett förbud att inneha vapen, och frågan blir ej föremål för annan prövning än be stämmande av löseskillingen. Det torde vara ganska vanligt, att länsstyrel serna hos vederbörande tygstation begär besiktning och värdering av vapen som skall inlösas och följer denna värdering, där inte särskilda skäl till annat föranleder. Denna ordning torde, om inlösenärendena överflyttas till de lokala polismyndigheterna, böra rekommenderas i föreskrifterna och anvisningarna rörande tillämpningen av vapenförordningen. Självfallet bör möjlighet finnas att hos länsstyrelsen överklaga polismyndighets värderingsbeslut. Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser att värderingen av vapnen alltid bör ske å vederbörlig tygstation, vilket synes borga för en fackmässig och objektiv bedömning. Beträffande värderingen anför länsstyrelsen i Malmöhus län följande. Vid värdering av skjutvapen anlitar länsstyrelsen i regel sakkunnig per son i Malmö. I tveksamma fall har jämväl vederbörande tygstation an litats. I allmänhet ha de av tygstationen åsatta värdena överensstämt med den sakkunniges. Däremot ha de genom polismyndigheternas försorg inför skaffade värderingsintygen från vapenhandlare på platsen stundom visat högre värden än den värdering, som gjorts av den sakkunnige eller å tyg stationen. För att säkerställa enhetlighet vid värderingen synes det därför
40 Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
åtminstone som huvudregel böra föreskrivas, att polismyndigheterna skola föranstalta om värdering genom vederbörande tygstation. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar bl. a. följande. Visserligen har härstädes tillämpats central värdering av vapen, som skolat inlösas, men ett flertal andra länsstyrelser ha uppdragit åt polis myndigheten att ombesörja sådan värdering. Vapenägarens ekonomiska intresse torde bliva lika väl tillgodosett därest värderingen sker genom polismyndighetens försorg och vapnet därefter av samma myndighet an tingen försäljes, eventuellt efter anbud, till lägst det av värderingsmannen åsatta priset, eller överlämnas till vederbörande militära förråd. Polismyn digheterna omhänderhava ju för övrigt redan bestyret med de vapen, som av domstol förklarats förverkade. Länsstyrelsen vill därför förorda, att jämväl inlösningsförfarandet överföres till polismyndigheten. Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som likaledes anser att ärendena angående inlösen bör handläggas av polismyndigheterna, ifrågasätter dock, huruvida icke handläggningen av dessa ärenden lämpligen kunde anförtros chefen för vederbörande tygstation, från vilken myndighet länsstyrelserna nu nästan undantagslöst införskaffar värdering av de vapen, som skall inlösas.
Departementschefen
Om all tillståndsgivning i fråga om vapenärenden överflyttas till polis myndigheterna synes det mig vara en naturlig konsekvens, att polismyn digheterna även får befogenhet att återkalla tillstånd. Såsom organisationsnämnden framhållit skulle det knappast te sig tillfredsställande, att polis myndighet ägde rätt att avgöra frågan om nytt vapeninnehav i sådana fall, där länsstyrelsen beslutat om återkallelse av tillstånd, som meddelats av polismyndigheten. Anledningen till återkallelse är i det stora flertalet fall sinnessjukdom eller alkoholmissbruk. I dessa fall föreligger i regel en anmälan från läkare vid sinnessjukhus eller från nykterhetsnämnd och prövningen av ärendet torde icke förorsaka några större svårigheter. Men även för övriga fall, där en mera grannlaga prövning erfordras, torde polis myndigheterna få anses skickade att avgöra frågan. Enligt organisationsnämnden bör det även i framtiden ankomma på läns styrelserna att meddela beslut om inlösen av vapen till kronan och fast ställa det värde, efter vilket inlösen skall ske. Statspolisintendenten och en del länsstyrelser har emellertid föreslagit, att även dessa ärenden skall överlämnas till polismyndigheterna. Därvid framhålles, att länsstyrelserna i regel begär besiktning och värdering hos vederbörande tygstation eller av sakkunnig person och att dessa värden lägges till grund för beslutet om inlösen. Om samma förfarande bibehålies vid ärendenas överflyttning till polismyndigheterna, anses vapenägarnas intresse bli lika väl tillgodosett som f. n. Vidare framhålles, att rätt givetvis skulle förefinnas att anföra besvär över polismyndigheternas beslut, vilket vore ägnat att tillgodose den
Kungl. Maj.ts proposition nr 37. 41
enskildes rättsliga anspråk. Jag finner de sist nämnda synpunkterna för tjäna beaktande och då det synes mig i viss mån inkonsekvent, att låta just dessa ärenden kvarbliva hos länsstyrelserna, vill jag förorda, att till polis myndigheterna överlämnas jämväl ärendena angående inlösen av vapen. Jag förutsätter därvid, att besiktning och värdering av vapnet i regel sker av vederbörande tygstation eller annan myndighet eller person som kan anses lika sakkunnig. Jämlikt nu gällande bestämmelser får länsstyrelsernas beslut om åter kallelse och om inlösen av vapen överklagas hos Kungl. Maj :t. Organisationsnämnden har emellertid föreslagit, att dessa beslut icke skulle få överklagas. Då jag icke anser decentraliseringen utgöra tillräcklig anled ning att borttaga den nuvarande rätten att fullfölja talan till högsta instans och då antalet sådana ärenden är förhållandevis ringa, kan jag icke biträda nämndens förslag i denna del.
Vapenregistreringen m. m.
Gällande bestämmelser
I 30 § vapenförordningen stadgas, att hos länsstyrelse och hos polismyn dighet i annan ort än Stockholm skall, i enlighet med de närmare föreskrif ter Konungen utfärdar, föras register för anteckning av uppgifter rörande ärenden som avses i förordningen. De av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifterna innefattar bl. a. följande. Länsstyrelsernas register skall endast innehålla uppgifter om innehav av skjutvapen, dock med undantag av hagelgevär. Polismyndigheternas register (liksom överståthållarämbetets) skall däremot innehålla uppgifter om såväl ammunitionsärenden som innehav av vapen av alla slag. I länsregistren skall fortlöpande antecknas inkomna ansökningar om till" stånd att inneha vapen, ändra vapen, idka handel med vapen eller införa vapen och ammunition, länsstyrelsens beslut i dessa ärenden, vidare beslut om återkallelse av tillstånd som nyss sagts och förbud mot fortsatt inne hav av deklarerat vapen och därmed sammanhängande åtgärder samt be slut om utfärdande av nytt tillstånds- eller deklarationsbevis. Vidare skall i länsregistret antecknas underrättelser, som lämnats länsstyrelsen jäm likt bestämmelserna i 8 § 2 inom., 13 och 18 §§, 28 § tredje stycket och 36 § 7 mom. vapenförordningen, d. v. s. dels meddelande från den som er hållit tillstånd att förvärva vapen, att han ej begagnat sig av vapenlicensen inom stadgad giltighetstid av sex månader, dels underrättelse från nykterhetsnämnd till polismyndighet att vapeninnehav bör omprövas på grund av alkoholmissbruk, dels anmälan från polismyndighet om omhändertaget vapen, dels anmälan att vapenhandlare avlidit eller försatts i konkurs, dels och underrättelse från domstol då någon dömts för förseelse mot vapenförordningen. Ytterligare är vissa andra meddelanden av beskaffenhet att böra antecknas i registret. Hit hör exempelvis uppgifter, som är av be tydelse för att förhindra att olämpliga personer erhåller vapenlicenser, polis
42 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
myndighets beslut om återkallelse av ammunitionslicens, anmälan enligt 19 § vapenförordningen (angående vapeninnehav hos dödsbo eller kon kursbo). Polismyndigheternas register skall såvitt avser vapeninnehav väsentligen innehålla samma uppgifter som länsregistren. Det åligger därför länssty relserna att underrätta polismyndigheten i den ort, där vederbörande är mantalsskriven, om beslut, som länsstyrelsen meddelar i sådant hänseende, liksom om andra förhållanden, varom polismyndigheten bör äga kännedom. Beträffande aminunitionsärenden skall i polismyndigheternas register antecknas inkomna ansökningar att få förvärva ammunition, polismyndig hetens beslut i dessa ärenden samt beslut om återkallelse av ammunitions licens. För registreringen skall användas blanketter, som fastställts av blankett kommissionen. länsstyrelserna att tillse, att polismyndigheternas register är skick. I detta syfte bör polismyndigheternas register — sedan såväl länsvapenregistren som de lokala registren översetts efter jämförelse med de alfabetiska adressregistren å länsbyråerna för folkbokföringen — tid efter annan granskas mot länsvapenregistren.
Organisationsnämnden
Nämnden erinrar om att nämnden redan 1948 påtalat det irrationella i dubbelregistreringen av vapenärendena och ifrågasatt, om icke länsstyrel sernas vapenregister skulle kunna slopas. Vidare erinrar nämnden om att jämväl 19o0 års besparingsutredning funnit den nuvarande anordningen innebära ett betydande dubbelarbete, som ej kunde godtagas. Etter att ha berört frågans behandling vid 1952 års riksdag, då läns vapenregistren ansågs böra bibehållas med hänsyn till att registren i oros tider kunde vara av värde och att desamma torde kunna hållas aktuella på ett smidigare sätt än polismyndigheternas register, anför organisations nämnden följande. Därest den licensgivning, som alltjämt ligger kvar å länsstyrelserna, över flyttas till polismyndigheterna, bör endast ett register, förlagt till polis myndigheterna, föras. Värdet av att ha tillgång till länsvapenregistret som cential upplysningskälla för ett helt län kan i ett sådant läge knappast anses motivera ett bibehållande av länsvapenregistren. Detta värde synes f. ö. ej vara så stort efter ett fullständigande av de lokala registren. Det torde vara mera sällan som någon myndighet har anledning att efterforska vapeninnehav hos en person, vars hemvist inom länet ej är känd; i dylikt fall kan dessutom med fördel förfrågan först göras hos länsbyrån för folk bokföringen. Vad åter angår länsregistrens värde i oroliga tider må fram hållas, att registren numera äro ofullständiga, enär ammunitionsförvärv och innehav av hagelgevär icke längre antecknas däri. Polismyndigheternas register äro däremot fullständiga. Det torde väl även i första hand vara Polismyndigheterna, som i förekommande fall få anledning ingripa. Dess utom upptagas samtliga vapeninnehavare i länsbyråns alfabetiska adress register.
Kungl. Maj.ts proposition nr 37. 43
Härefter kommer organisationsnämnden in på frågan vad som står att vinna genom länsvapenregistrens slopande och uttalar härom följande. Länsvapenregistren äro mycket omfattande. Vid de mindre länsstyielserna — bortsett från Gotlands län — uppgår antalet registerkort till 15 å 20 000 och vid de allra största överstiger antalet 75 000 registerkort. Samtliga länsregister torde omfatta ett bestånd av ca 600 000 kort. Genom snittligen torde minst en befattningshavare i biträdesgraderna, vid de storre länsstyrelserna mer och vid de små mindre än en år säl betskraft, vara sta digvarande sysselsatt vid vapenregistret. Härutöver kommer det arbete, som föredragande och andra tjänstemän hos länsstyrelserna nedlägga i dessa ärenden. I belysning härav komme självfallet ett slopande av länsvapenregistren i förening med decentralisering av tillståndsgivning och återkallelser att medföra en betydande arbetslättnad och besparing hos länsstyrelserna. För polismyndigheterna åter skulle ett slopande av länsvapenregistren icke medföra någon egentlig ökning av arbetet med de lokala registren. Förandet av dessa register måste dock ske med större omsorg än vad nu på sina håll torde vara fallet. I syfte att skapa ett gott utgångsläge i detta hänseende torde det bliva nödvändigt att överse och tullstandiga polismyn digheternas register i samband med slopandet av länsvapenregistren. Enk last synes detta kunna ske genom att länsvapenregistren utskiftas på polis chef sdistrikten och jämföras med de lokala registren. Eu dylik aktualisering av polismyndigheternas register bleve ett engångsarbete, för vilket tilltal ig arbetskraft i mån av behov lämpligen bör ställas till förfogande.
I samband med vapenregistreringen behandlar organisationsnämnden frågan om avis eringsförf arand et och tar i samband därmed även upp spörs målet om tolkningen av hemvistbegreppet enligt vapenförordningen. Be stämmelserna om avisering, som finns intagna i de av Kungl. Maj :t utfär dade anvisningarna, innebär bl. a., att länsvapenregistren och polismyndig heterna skall underrätta länsbyrån för folkbokföring om meddelade vapen licenser, om vapeninnehavare som inflyttat från annat län eller annan polismyndighets område o. s. v. Vidare åligger det länsbyrån att underratta länsvapenregistret då en vapeninnehavare flyttat till församling inom annan kommun, ändrat namn, avlidit, utvandrat eller överförts till obefintlighetsboken. Länsvapenregistret har sedan att i sin tur underrätta vederbörande polismyndighet, som i fall vapeninnehavaren flyttat till annat polischctsdistrikt skall underrätta polismyndigheten i inflyttningsorten. Har vapen innehavaren utflyttat till annat län, skall länsstyrelsen i det nya länet underrättas. Organisationsnämnden har — i anslutning till förslaget om länsvapen registrens slopande — förordat eu mera rationell och enhetlig aviseringsmetodik än den som t', n. tillämpas. Då emellertid bestämmelserna om aviseringsförfarandet icke upptagits i vapenförordningen torde anledning sak nas all bär närmare gå in på dessa spörsmål. Det är endast eu fråga i detta or dess lösande i enlighet sammanhang, som är av den beskaffenhet, alt
44 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
med organisationsnämndens förslag ändring synes böra göras i själva vapenförordningen och det gäller frågan om hemvistbegreppet. Tolkningen av detta begrepp är av betydelse såväl för aviseringsförfarandet som för bedömandet av respektive myndigheters behörighet att handlägga vapen ärenden. Organisationsnämnden framhåller, att vapenförordningens hemvistbe grepp blivit föremål för olika tolkning i den praktiska tillämpningen och att detta medfört vissa svårigheter. Nämnden uttalar sålunda, att man vid vapenförordningens tillkomst torde ha utgått ifrån att med vederbörandes hemvist skulle förstås hans mantalsskrivningsort under det att tillämp ningsföreskrifterna och de av riksbyrån för folkbokföringen utfärdade föreskrifterna om aviseringsproceduren synes bygga på en löpande flyttnmgsavisering, grundad på förändringarna i kyrkobokföringen av vapeninnehavare. I praxis har härigenom oklarhet uppstått. Nämnden redogör härefter för hur växlande praxis är och anför följande. Somliga länsstyrelser anse sig icke behöriga att pröva ansökan om till stånd till vapenförvärv, innan sökanden hunnit bliva mantalsskriven i kom mun inom länet; även om vederbörandes vapenkort tidigare översänts från utflyttningslänet anse sig dessa länsstyrelser förhindrade att upptaga an sökan till behandling utan återställa den till sökanden med besked härom eller överlämna den till länsstyrelsen i utflyttningslänet för vidare åtgärd. Andra länsstyrelser åter synas i dessa fall icke anse hinder möta mot pröv ning av ansökan om vapenförvärv. Flertalet undersökta länsstyrelser synas efter erhållna avier från länsbyrån om vapeninnehavares utflyttning fort löpande eller med kortare eller längre intervaller översända vapenkorten till vapenregistren vid länsstyrelserna i inflyttningslänen. Några länsstyrelser däremot samla dessa avier på hög under hela året och expediera vapen korten först omkring årsskiftet, då mantalsskrivningen ägt rum; i åt minstone något län göres i kontrollsyfte dessförinnan skriftlig förfrågan hos pastorsämbetena i inflyttningsförsamlingarna, huruvida vederbörande alltjamt äro kyrkoskrivna därstädes. Vad nu sagts torde i tillämpliga delar gälla i fråga om polismyndigheternas handläggning av vapenärenden. Då det gäller översändande av vapenkort från polismyndighet i utflyttningsort till sådan myndighet i inflyttningsort, äro polismyndigheterna givetvis be roende av i vilken takt och omfattning länsbyråernas aviseringar till länsvapenregistren vidarebefordras från vapendetaljerna till polismyndig-
nGi6rn3.
Organisationsnämnden fortsätter. Hemvistbegreppet i vapenförordningen torde böra anknytas till den fak tiska bosättningen enligt kyrkobokföringen. Först härigenom synes det för en löpande aktualisering av vapenregistren nödvändiga samarbetet mellan registren och länsbyråerna på ett rationellt och smidigt sätt kunna äga ru™j.,Så snart en Polismyndighet — efter den föreslagna omläggningen — erhållit meddelande från länsbyrån om vapeninnehavares flyttning till annat polischef sdistrikt, bör det åligga myndigheten att utan dröjsmål över sanda vederbörandes vapenregisterkort till polismyndigheten å inflyttningsorten. Å denna hor det därefter ankomma att handlägga alla polismyndig het avilande vapenärenden beträffande den inflyttade personen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 37. 45
Remissyttrandena Förslaget att slopa Iänsvapenregistren tillstyrkes eller lamnas utan erinran i så gott som samtliga remissyttranden. Därvid åberopas i huvudsak de av organisationsnämnden anförda skälen. I något yttrande anföres därjämte, att det är viktigt att vapenregistren förvaras så, att de ej kan falla i en angripares hand och att det även ur denna synpunkt synes lämpligt, att endast ett sådant register finnes. I en del yttranden föreslås vissa kompletterande föreskrifter. Endast några enstaka remissinstanser intar en tveksam eller avvisande ståndpunkt. Till den sistnämnda gruppen hör bl. a. överståthållarämbetet, som i sitt yttrande ifrågasätter, huruvida icke de motiv för uppläggandet och föran det av aktuella centrala register, som åberopades vid vapenförordningens tillkomst, äger oförändrad aktualitet i dag. Chefen för försvarsstaben understryker, att effektiva vapenregister är nödvändiga ur säkerhetssyn punkt, men att det torde ankomma på annan myndighet att bedöma, huru vida detta krav tillgodoses om länsvapenregistren slopas. Skånska jägarsällskapet och länsjaktvårdsföreningen i Göteborgs och Bohus lan avstyr ker uttryckligen, att länsvapenregistren slopas. Sistnämnda förening ut talar därvid, att för den kontroll över jaktvapeninnehavet, som nu kan ut övas av jaktvårdsorganisationerna, måste ett spridande av registren till ortsmyndigheterna innebära en nackdel. Enligt landsfogden i Värmlands län —- som anser att länsstyrelsena allt fort bör handhava ärenden angående fickvapen — bör länsstyrelserna fora ett särskilt länsregister beträffande dessa vapen. Meddelanden om tillstånd att förvärva sådana vapen bör dock lämnas lokal polismyndighet i tillståndsinnehavarens hemort för att intagas i det lokala vapenregistret. Lands fogden framhåller, att ett centralt länsregister över tillstånd att inneha fick vapen synes vara påkallat ur allmän övervakningssynpunkt. Liknande syn punkter framföres av länsstyrelsen i Jämtlands län. Föreningen Sveriges stadsfiskaler ifrågasätter, huruvida icke polismyn digheternas register ur kontrollsynpunkt borde kompletteras med ett cen tralt för hela landet gemensamt sådant, förslagsvis fört vid statens krimi naltekniska anstalt. I vissa yttranden från polishåll framhålles, att vid förslagets genom förande mer personal erfordras hos polismyndigheterna och att det kan visa sig förenat med stora svårigheter, att avdela tillräckligt kvalificerad personal för att föra registren, vilket i sin tur kan komma att påverka registrens tillförlitlighet. Det betonas vidare, att i varje fall under en viss övergångstid personalförstärkning blir erforderlig. Så t. ex. uttalar Värm lands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler följande. Vid ett slopande av länsregistren skulle dessa utsändas till polismyndig heterna och eu mycket noggrann revision av registren ske. Skall detta kunna göras någorlunda snabbt, lär tillfällig personal vara nödvändig for
46 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
uppgiften. Den ordinarie personalen kan icke medhinna detta utan att revisionen drager så långt ut på tiden att övergången till den nya ordningen blir lidande därav. Vad angår him vistbegreppet instämmer statistiska centralbyrån i egenskap av riksbyrå för folkbokföringen i organisationsnämndens förslag, att med hemvist i vapenförordningen skall förstås kyrkobokföringsorten och icke mantalsskrivningsorten. Centralbyrån fortsätter. Regeln bör därvid tillämpas konsekvent, så att kyrkobokföringsorten blir avgörande för vilken myndighet som är behörig i olika avseenden även i sådana fall, då mantalsskrivningen utvisar en senare bosättningsort än kyrkobokföringen (de s. k. »ej kyrkfallen» enligt en gängse jargong). Detta synes böra föranleda en terminologisk ändring i författningen, då tolk ningen av ordet hemvist såsom avseende mantalsskrivningsorten torde hava viss hävd. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län torde det närmast ha varit ett förbi seende att hemvistbegreppet ej anknöts till den faktiska bosättningen enligt kyrkobokföringen, då länsvapenregistret anknöts till folkbokföringen. Länsbyrån för folkbokföring vid länsstyrelsen i Södermanlands län anser det nödvändigt att, om en tillfredsställande löpande aktualisering av vapen registret skall kunna erhållas, hemvistbegreppet anknytes till kyrkobok föringsorten. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att en huvudbeting else för att avisering och därav följande utredningsarbete skall kunna ske utan onödig tidsutdräkt är, att vapenförordningens hemortsbegrepp knytes till kyrkobokföringsorten i stället för såsom nu till mantalsskrivningsorten. Den anhopning av vapenregisterkort för utflyttade personer, som här upp kommit i avvaktan på vederbörandes mantalsskrivning i inflyttningsorten, fortsätter länsstyrelsen, har varit hindrande för arbetets jämna fortgång och ofta vållat besvär för allmänheten. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser det föreslagna uttrycket »faktiska bosättningen enligt kyrkobokföringen» icke lämpligt, då den faktiska bo sättningen i vissa fall icke skall medföra kyrkobokföring och i andra fall icke kommer att medföra kyrkobokföring. Hemvistbegreppet synes därför enligt länsstyrelsen böra anknytas enbart till kyrkobokföringen.
Departementschefen
Frågan om att slopa länsvapenregistren var föremål för prövning så sent som vid 1952 års riksdag. Jag ansåg mig då icke kunna biträda ett av besparingsutredningen framlagt förslag om registrens avskaffande, då jag förmenade, att de kunde vara av betydelse särskilt i orostider och att dessa register kunde hållas aktuella på ett smidigare sätt än de lokala registren. Om nu, i enlighet med vad jag förordat, en fullständig decentralisering av vapenärendena till polismyndigheterna genomföres blir emellertid läget ett annat. Det torde då knappast längre kunna anses motiverat att bibe hålla länsvapenregistren. Med den nya ordningen synes mig polismyndig
Kungl. Maj.ts proposition nr 37. 47
heternas register utan svårighet kunna hållas aktuella. Dessa register får också ett särskilt värde genom att de är fullständiga i motsats till vad för hållandet f. n. är med länsvapenregistren, i vilka icke intages några upp gifter om innehav av hagelgevär och tillstånd att förvärva ammunition. Under orostider torde det vidare i första hand ankomma på polismyndig heterna att i förekommande fall ingripa. Det är därför angeläget, att dessa myndigheter ständigt har tillgång till ett aktuellt register. Förslaget att slopa länsvapenregistren har icke heller mött motstånd hos remissinstan serna. I något yttrande har den tanken framförts, att ett särskilt register över fickvapen skulle föras hos länsstyrelserna, och någon remissinstans anser, att polismyndigheternas register ur kontrollsynpunkt borde komplet teras med ett centralt, för hela landet gemensamt register. Jag kan icke finna tillräckliga skäl att genomföra dessa förslag, vilka skulle medföra ett högst betydande merarbete. Såsom framgår av organisationsnämndens utredning kommer länsvapenregistrens slopande att hos länsstyrelserna medföra en betydande arbetslättnad och stora besparingar utan att polismyndigheternas arbete kom mer att nämnvärt ökas. Det blir emellertid av vikt att tillse, att polismyndigheternas register redan från början blir så fullständiga som möjligt. Länsvapenregistren torde därför böra utskiftas på polismyndigheterna och jämföras med de lokala registren. För detta engångsarbete kan på sina håll behov av tillfällig arbetskraft uppstå. Det är angeläget att polismyndigheternas övertagande av registren förberedes i god tid — där så kan ske under medverkan av den personal, som inom länsstyrelserna sköter registren — så att arbetsanhopningen i görligaste mån begränsas. Under hänvisning till vad jag nu anfört vill jag sålunda förorda, att läns vapenregistren slopas. Det synes mig vidare angeläget att i detta sammanhang undanröja den oklarhet som f. n. råder angående hemvistbegreppet. Denna oklarhet har, såsom framgår av vad jag tidigare anfört, medfört otillfredsställande föihållanden inte bara när det gäller frågan om vilken myndighet som skall vara behörig att pröva en ansökan om tillstånd till vapenförvärv utan kanske främst beträffande aviseringsproceduren. Såvitt angår vapenären dena bör enligt min mening med hemvist förstås kyrkobokföringsorten eller, om vederbörande ej är kyrkoskriven här i riket, den ort, där han är bosatt. En uttrycklig bestämmelse härom bör intagas i vapenförordningen.
Duplett av tillstånds- eller deklarationsbevis
Gällande bestämmelser
I 20 § vapenförordningen stadgas, att om tillstånds- eller deklarations bevis förstörts eller förkommit eller undergålt sådan förändring, att det icke lämpligen kan användas, nytt bevis må utfärdas efter ansökan hos den
48 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
myndighet, som utfärdat det tidigare beviset. Om beviset förstörts eller förkommit skall ansökan innehålla på tro och heder avgiven förklaring om förlusten av beviset. Skulle beviset tillrättakomma, skall detta eller det nya beviset ofördröjligen återställas till den myndighet, som utfärdat det samma.
Organisationsnämnden
Enligt organisationsnämnden har nyssnämnda bestämmelse på ett mindre lyckligt sätt bidragit till att vapenregistren i stor utsträckning belastas med inaktuella kort. Den omständigheten att det tillkommer den myndighet, som en gång utfärdat beviset, att även utfärda duplettbevis har nämligen medfört, att en tillståndsgivande myndighet vid vapeninnehavares flyttning icke frånhänder sig dennes registerkort utan att göra en avskrift därav. Nämnden anser därför att bestämmelsen bör ändras därhän, att det skall ankomma på polismyndigheten i det distrikt, inom vilket sökanden har sitt hemvist, att utfärda duplett av tillståndsbevis och med hemvist bör även i detta fall förstås vederbörandes kyrkobokföringsort. Med en förenklad och förbättrad aviseringsgång torde detta system, anför nämnden, komma att verka både smidigt och säkert och bliva för den enskilde fördelaktigast. Organisationsnämnden behandlar härefter frågan, hur duplett av till ståndsbevis skall utfärdas och anför härom följande. I det till grund för gällande vapenförordning liggande betänkandet förut sattes, att duplett av tillståndsbevis, enär koncept till vapenlicens i allmän het ej toges, skulle komma att utfärdas i form av avskrift eller utdrag av vederbörandes vapenkort. Någon formlig bestämmelse härom inflöt emel lertid ej i förordningen. Av företagna undersökningar framgår att länsstyrelserna nu förfara olika vid utfärdande av duplett. Somliga länsstyrelser utfärda duplett i form av avskrift eller utdrag av vederbörandes vapenkort, andra åter använda för detta syfte länstryckets blankett till vapenlicens, några länsstyrelser ut färda duplett i form av diariebevis o. s. v. Till följd härav skiftar stämpelbeläggningen mellan 1, 2 eller 3 kronor.
Det torde i författningstexten böra utsägas, att duplett skall utfärdas i
form av avskrift eller utdrag av vederbörandes vapenkort. Om så sker är detta ett ytterligare skäl att slopa nuvarande bestämmelse om avgivande av förklaring på tro och heder i ansökan om utfående av duplett liksom även av skyldigheten att återställa tillrättakommet bevis. Enhetlig avgift för dupletten komme även härigenom att bliva uttagen.
Remissyttrandena Organisationsnämndens förslag lämnas utan erinran i de flesta remiss yttrandena. Det är endast ett par remissinstanser som närmare berör ifrågavarande spörsmål. Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att man icke bör slopa den i 20 § vapenförordningen stadgade skyldigheten att avgiva förklaring på tro och heder. Länsstyrelsen anför härom följande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 37. 49
Nämnden vill emellertid samtidigt slopa den i vapenförordningens 20 § stadgade skyldigheten att i ansökan om nytt tillstånds- eller deklarationsbevis avgiva förklaring på tro och heder om förlusten av beviset ävensom skyldigheten att, när bevis kommit tillrätta, återställa detta eller det nya beviset. Av förarbetena till 1949 års vapenförordning framgår, att detta stadgande utformats efter mönster av bestämmelserna om körkort och om legitimationskort enligt legitimationskungörelsen. Något skäl synes icke föreligga att — i samband med att duplett av tillstånds- eller deklarationsbevis ersättes av avskrift eller utdrag av vederbörandes vapenkort helt slopa nyssnämnda förpliktelser. Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar, att om duplett utfärdas i form av utdrag ur vapenregistret kommer i regel å utdraget icke att vara angivet för vilket ändamål vapnet må innehavas. Även länsstyrelsen i Jämtlands län berör frågan om duplettbeviset och ändamålet med vapeninnehavet samt anför därom följande. Vid utfärdande av duplettbevis beträffande skjutvapen bör av beviset såväl som av den ursprungliga licensen framgå, för vilket ändamål veder börande erhållit tillstånd att inneha vapnet. I allmänhet torde ändamålet icke antecknas å registerkorten. I fråga om äldre tillstånd, där ansöknings handlingarna utgallrats, finnes ingen möjlighet att fastställa det ändamal för vilket tillståndet meddelats. Det synes länsstyrelsen därför med hän syn till innehållet i 36 § vapenförordningen nödvändigt, att polismyndig heten tillägges rätt att vid ansökan om duplettbevis i förekommande fall ompröva ändamålet, oavsett vad tidigare licens innehållit i förevarande avseende. Duplettbevisen böra under sådana förhållanden alltid utfärdas å länstryckets blankett till vapenlicens med angivande av ändamålet samt för ses med påstämpling »Duplettbevis».
Departementschefen
Jag biträder organisationsnämndens förslag, att det skall ankomma på polismyndigheten i den ort, där sökanden har sitt hemvist och där \ederbörandes vapenregisterkort sålunda skall finnas — att utfärda duplettbevis. Det nuvarande systemet — att duplettbevis utfärdas av den myndighet som utfärdat det ursprungliga beviset — bär medfört, att vapenregistren be lastas med avskrifter av alla registerkort för utflyttade personer enbart med tanke på att vederbörande möjligen eu gång i framtiden kommer att anhålla om duplettbevis. Metoden förefaller mig i hög grad opraktisk. Vid utfärdande av duplettbevis förfar länsstyrelserna f. n. olika. Här bör eif enhetligt förfarande komma till stånd bl. a. med hänsyn till stämpelbeläggningen. Den lämpligaste lösningen torde vara att utfärda duplettbeviset i form av en avskrift av vederbörandes vapenkort. För alt av duplettbeviset skall framgå, för vilket ändamål vapnet må innehavas, bör ända målet alltid antecknas icke endast å den ursprungliga vapenlicensen utan även å själva vapenkortet. Närmare föreskrifter om utfärdande av duplett bevis får intagas i anvisningarna till vapenförordningen. 4 — liiharuf till riksdagens protokoll 1!)! 54. I sand. Nr 37.
50 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
Enligt organisationsnämnden bör den nuvarande föreskriften om av givande av förklaring på tro och heder i ansökan om utfående av duplett samt om skyldighet att återställa tillrättakommet bevis slopas. I likhet med länsstyrelsen i Stockholms län kan jag icke finna något bärande skäl för att slopa denna förpliktelse. Det torde tvärtom vara av vikt, bl. a. med hän syn till risken för att bevis skall missbrukas, att förhindra att duplettbevis utfärdas i andra fall än när originalbeviset verkligen förkommit.
Avveckling av dödsbos vapeninnehav
Gällande bestämmelser
Enligt 5 § 1 inom. andra stycket vapenförordningen skall ansökan be träffande vapen, som förvärvats genom arv eller testamente eller på grund av giftorätt, ingivas så snart ske kan och sist inom tre månader från det bo uppteckning förrättades eller, där arvskifte eller bodelning erfordras, från det arvskiftet eller bodelningen ägde rum. Till denna bestämmelse ansluter sig ett stadgande i 19 § vapenförordningen, enligt vilket det åligger den som har vård om dödsbo eller konkursbo, där vapen finnes, att inom tre månader från dödsfallet eller beslutet om egendomsavträde hos polismyndigheten i orten göra skriftlig anmälan om vapeninnehavet, såvida ej någon inom samma tid gjort ansökan om tillstånd till innehav av vapnet i vanlig ordning.
Organisationsnämnden Organisationsnämnden framhåller, att utredningar rörande dödsbos vapeninnehav och därav föranledda regleringar av vapeninnehaven före kommer ofta och vållar myndigheterna ett ej ringa arbete. Genom den löpande avisering om vapeninnehavares död, som av länsbyråerna lämnas de tillståndsgivande myndigheterna, beredes dessa tillfälle att vidtaga av dödsfallen betingade åtgärder, såvitt angår de avlidnas vapeninnehav. För vapenregistrens aktualisering och tillförlitlighet är det också enligt nämn den viktigt, att detta arbete bedrives med omsorg och energi och att till räckliga medel för framtvingande av en avveckling av dödsbos vapeninne hav finnes. Härutinnan anser emellertid organisationsnämnden att det brister i ett visst hänseende och anför därom följande. Om nämligen, såsom mycket vanligt är, dödsbodelägare leva samman i oskiftat bo, synas lagliga möjligheter att tillgripa tvång för åstadkommande av en reglering av dödsboets vapeninnehav saknas eller i vart fall vara mycket tvivelaktiga och utan större praktiskt värde. Straffbestämmelserna om olaga vapeninnehav synas knappast vara tillämpliga för delägare i oskiftat bo, även om någon av delägarna i vidare mån än de andra kan anses ha den faktiska vårdnaden om den avlidnes vapen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37. 51
Nämnden erinrar härefter om ett under förarbetena till den nuvarande vapenförordningen framfört förslag om att delägare i oskiftat dödsbo skulle vara pliktiga att viss tid efter dödsfallet vidtaga nödiga anstalter i avseende å innehavet av de vapen, som ägts av den avlidne. Ett sådant förslag ansågs emellertid icke kunna genomföras, emedan frågan om äganderätten till den avlidnes vapen vid tiden för dödsfallet icke alltid vore slutgiltigt avgjord. I stället infördes bestämmelsen om anmälningsskyldighet beträffande av liden persons vapeninnehav. Detta stadgande anser organisationsnämnden dock icke lösa problemet. Nämnden anför härefter följande. Licensplikt med straffpåföljd vid underlåtenhet torde därför uttryckligen böra införas för delägare även i oskiftat dödsbo, därest den avlidnes vapen ej inom förslagsvis tre månader efter det bouppteckning upprättats av döds boet överlåtits till utomstående person. Utan hinder av att arvskifte och i förekommande fall bodelning tills vidare icke avses att äga rum, bör det gå att träffa ett avgörande om hur det skall förfaras med den avlidnes vapen. Ett sådant avgörande behöver ju icke nödvändigtvis innebära, att ett vapen med äganderätt tillägges någon av dödsbodelägarna med föregri pande av blivande arvskifte och bodelning. Det behöver blott innefatta, att vapnet under tiden för samlevnaden i oskiftat bo skall innehavas av någon av delägarna. I sådan händelse torde, om ansökan om tillstånd till innehavet avslås, bestämmelserna om inlösen i 17 § vapenförordningen icke böra bliva tillämpliga, förrän tilläventyrs samtliga dödsbodelägare er hållit avslag å innehavsansökan. Även om den av organisationsnämnden förordade skärpningen ej genom föres, ifrågasätter nämnden, huruvida ej stadgandet om dödsbos och kon kursbos anmälningsplikt bör upphävas. Som skäl för denna ståndpunkt anför nämnden följande. Beträffande dödsbo erhålla ju de tillståndsgivande myndigheterna avisering om vapeninnehavares död från länsbyråerna. De fall, där den av lidne utan licens eller deklaration innehaft vapen, torde numera ej vara så många, att de motivera en allmän anmälningsplikt. I fråga om konkursbo torde konkursgäldenären ofta nog faktiskt få disponera över sitt vapen under konkursen samt efter dess avslutande behålla detsamma. I de fall åter, där vapnet av konkursboet överlåtes till annan person, torde konkurs förvaltningen tillse, att vapnet ej överlämnas till köparen, förrän denne erbållit vederbörligt tillstånd till innehavet. I båda fallen vill ur kontroll synpunkt särskild anmälan till polismyndighet om konkursboets vapen innehav synas överflödig.
Remissyttrandena
I en del yttranden understrykes, att de nuvarande bestämmelserna an gående dödsbos avveckling av vapeninnehav icke är tillräckligt effektiva. Sålunda sägs i yttrande från polismästaren i Stockholm följande. Utredningar rörande dödsbos vapeninnehav vållar kriminalpolisen myc ket besvär. Den i 19 g vapenförordningen omförmälda anmälningsskyldig heten bar därvid visat sig vara föga ändamålsenlig. I slor utsträckning
52 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
torde sådan anmälan underlåtas. Gällande bestämmelser i övrigt i hi ihörande avseende äro även av den art att lagliga möjligheter att åstad komma en avveckling av dödsbos vapeninnehav oftast saknas. För att undanröja rådande olägenheter härutinnan bör därför straff sanktionerad bestämmelse införas innebärande skyldighet för delägare i oskiftat dödsbo att inom föreslagen tid antingen själv söka vapenlicens eller också att över låta den avlidnes vapen.
I ett yttrande från centralpolisavdelningen i Malmö sägs, att enligt nu varande knapphändiga bestämmelser omöjliggöres belt enkelt en inom någorlunda rimlig tid genomförd avveckling av dödsbos vapeninnehav, där för att någon tid icke finnes angiven, varunder dödsbos vapeninnehav skall vara reglerade. Landsfiskalen i Strängnäs distrikt säger, att det är synner ligen vanligt, att dödsbodelägare leva samman i oskiftat dödsbo under myc ket lång tid och att frågan då står öppen, om vem av dödsbodelägarna som skall stå såsom ansvarig för innehavet av vapen, soin tillhört arvlåtaren. Landsfiskalen fortsätter. För kontrollens skull borde det vara en av dödsbodelägarna som står för innehavet. Inom detta distrikt föreligger just ett sådant fall, då ett vapen (pistol), som tillhört en arvlåtare, vars arvingar sedan flera år tillbaka leva i oskiftat dödsbo, fortfarande står registrerat på den döde utan att åtmins tone hittills ett avgörande kunnat träffas huru det skall förfaras med vap net. Detta förvaras nämligen i en låst låda i ett skrivbord, som tillhör dödsbodelägarna gemensamt och vartill en av delägarna har nyckeln. Denne dödsbodelägare är bosatt på annan ort och av polismyndigheten hittills gjorda ansträngningar att få honom att vidtaga sådana åtgärder, att vap net kan av polismyndigheten omhändertagas, ha varit förgäves. Ärendet har nu underställts länsstyrelsens prövning. Det nu relaterade fallet visar enligt min mening, att hithörande område av vapenlagstiftningen bör kom pletteras med effektiva regler för att förhindra uppkomsten av en nu be skriven situation, som knappast kan kallas tillfredsställande.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har principiellt intet att erinra mot organisationsnämndens förslag men framför vissa svnpunkter, som enligt länsstyrelsens mening bör beaktas vid utformningen av bestämmel serna. Länsstyrelsen anför bl. a. följande. Länsstyrelsen vill emellertid framhålla, att för närvarande ett betydligt antal dödsbon existera oskiftade och att därför i promemorian borde be rörts frågan om från vilken tidpunkt licensplikt bör inträda för delägare i sådant vid förslagets genomförande oskiftat dödsbo. I förslaget förutsättes vidare att om dödsbodelägare erhåller avslag å ansökan om innehav av vapen tillhörigt dödsboet inlösen av vapnet icke bör kunna ske förrän even tuellt samtliga dödsbodelägare erhållit avslag å liknande framställningar. Därvid har emellertid icke upptagits till diskussion frågan huru lång tids frist som bör medgivas mellan den dag då lagakraftägande beslut om av slag å en delägares ansökan föreligger och den dag då ansökan av annan dödsbodelägare senast skall ha ingivits till vederbörande myndighet eller vapnet senast överlåtits till utomstående. Dessa synpunkter böra enligt länsstyrelsens mening beaktas vid utformningen av bestämmelserna i nu förevarande hänseende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37. 53
I några yttranden förordas, att den nuvarande anmälningsskyldigheten skall bibehållas. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser sålunda, att anmäl ningsplikten bör bibehållas med hänsyn till att vapen fortfarande finnes, som icke deklarerats eller för vilka tillstånd aldrig meddelats. Landsfogden i Kronobergs län kan icke finna att några bärande skäl föreligger för att upphäva anmälningsplikten. Endast två remissmyndigheter, nämligen överståthällarämbetet och läns styrelsen i Kronobergs län, ställer sig helt avvisande till organisationsnämndens ifrågavarande förslag. Beträffande förslaget att införa licens plikt för delägare i oskiftat dödsbo uttalar överståthällarämbetet, att enligt gällande bestämmelser underrättas vederbörande vapenregistermyndighet vid inträffat dödsfall och kan — oberoende av om nu föreskriven anmäl ningsplikt fullgöres eller ej — vidtaga erforderliga åtgärder beträffande dödsboets vapen. Under sådana förhållanden anser ämbetet en straffsanktionerad licensplikt av så tvivelaktig konstruktion som den föreslagna sakna berättigande. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser såväl den föreslagna straffbestämmelsen som anmälningsskyldigheten obehövlig och anför följande. Den aktualitet vapenregistret erhåller genom fortlöpande kontroll mot folkbokföringsregistret gör enligt länsstyrelsens mening stadgandet i 19 § vapenförordningen om anmälningsskyldighet för den, som har vård om avliden persons bo beträffande i boet befintliga vapen, överflödigt. De åt gärder, som av länsstyrelsen vidtagas, då en vapeninnehavare avlidit, torde i de flesta fall vara påbörjade innan vårdnadshavare^ tidsfrist utgått, och grunda sig således på den från folkbokföringsregistret erhållna uppgiften om dödsfallet. Något komplement till denna uppgift i form av skriftlig anmälan från den, som har vård om boet, synes icke erforderlig. Måhända bör dock stadgandet stå kvar i vad angår konkursbos vapen. Det torde icke erfordras att införa straffbestämmelser för underlåtenhet att registrera dödsbos eller konkursbos vapen på viss person, enär erfarenheten har visat, att dylika ärenden i regel kunnat tillrättaläggas trots avsaknaden av straff påföljd.
Departementschefen
Enligt organisationsnämnden är de nuvarande bestämmelserna om av veckling av dödsbos vapeninnehav icke tillräckligt effektiva, vilket haft till följd, att det i vissa fall över huvud taget icke varit möjligt att fram tvinga eu avveckling. Nämnden har därför föreslagit, alt licensplikt skall införas för delägare i oskiftat dödsbo om den avlidnes vapen ej inom tre månader efter det bouppteckning upprättats överlåtits till utomstående person. Underlåtenhet att söka licens skulle medföra straffansvar. Även i cn del remissyttranden framhålles svårigheterna att få till stand en a\veckling av dödsbos vapeninnehav. Emellertid torde del här röra sig om undantagsfall. Vidare lärer, då avveckling ej ägl rum inom tre månader
^ Kungl. Maj :ts proposition nr 37.
från bouppteckningens förrättande, under vissa omständigheter ansvar för olaga vapeninnehav kunna ifrågasättas för den eller de dödsbodelägare, som faktiskt innehar vapnet eller disponerar över detsamma. Med hänsyn här till och då organisationsnämndens förslag torde möta vissa praktiska svårigheter vill jag icke nu förorda någon ändring av gällande bestämmelser. Ej heller anser jag skäl föreligga att nu slopa den i 19 § vapenförord ningen föreskrivna anmälningsskyldigheten.
Licensinnehavares anmälningsskyldighet då erhållet tillstånd ej begagnats
Gällande bestämmelser
Jämlikt 8 § 2 mom. vapenförordningen är som regel tillstånd att inneha skjutvapen förfallet, såframt vapnet ej förvärvats inom sex månader från dagen för tillståndets meddelande. Den som ej före utgången av denna tid tör\är\at vapnet, skall sist inom en månad därefter skriftligen underrätta den myndighet som meddelat tillståndet, överträdelse av denna föreskrift är icke straffbelagd.
Organisationsnämnden
Nämnden framhåller, att det för vapenregistrens tillförlitlighet självfallet ar av stor vikt, att nyssnämnda anmälningsskyldighet iakttages, då eljest åtskilliga personer kommer att vara registrerade som vapeninnehavare, ehuru de i verkligheten ej alls innehar vapen eller visst vapen jämte annat eller andra vapen. Nämnden fortsätter. Erfarenheten torde emellertid ha givit vid handen (t. ex. i samband med dödsbo utredningar) att ifrågavarande anmälningsplikt ej fullgöres i den utsträckning, som önskvärt vore. Med anledning härav skulle det kunna ifrågasättas att införa straffansvar för underlåtenhet att göra anmälan i fall som här avses. Det synes emel lertid tvivelaktigt, om ett stadgande om straffpåföljd kommer att medföra önskad effekt. Med hänsyn härtill synes införande av straffansvar för be rörda underlåtenhet ej vara att förorda. Å den nuvarande vapenlicensblankettens baksida är en erinran om ifråga varande anmälningsskyldighet inryckt bland vissa andra med fin stil tryckta utdrag ur vapenförordningen. Det bör övervägas att flytta denna erinran till den fria högra delen av licensens baksida och där trycka densamma på ett iögonfallande sätt.
Remissyttrandena
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför följande. I likhet med organisationsnämnden anser länsstyrelsen nuvarande be stämmelser i 8 § 2 mom. vapenförordningen om anmälningsskyldighet, då erhållen vapenlicens ej begagnats, icke tillräckliga för att åstadkomma ett
Kungl. Majrts proposition nr 37. 55
jullt tillförlitligt vapenregister. Icke heller de av organisationsnämnden ifrågasatta åtgärderna synas tillfyllest för en effektivisering av anmälnings plikten. Länsstyrelsen vill ifrågasätta, om icke den nuvarande anmälnings skyldigheten borde slopas och ersättas med en bestämmelse om skyldighet för vederbörande vapenöverlåtare att, så snart överlåtelsen ägt rum, gora anmälan härom till licensmyndigheten. För att underlätta denna anmäl ningsskyldighet kunde vapenlicensen lämpligen utställas i ytterligare eu exemplar, som vapenöverlåtaren efter överlåtelsen hade att insända ul licensmyndigheten, som då hade att verkställa vederbörlig anteckning i vapenregistret och underrätta länsbyran om vapenförvärvet. I en vid poliskammarens i Norrköping yttrande fogad promemoria, upp rättad i polisens ordonnansavdelning, sägs beträffande ifrågavarande an mälningsskyldighet följande. Denna anmälningsskyldighet fullgöres praktiskt taget aldrig. Då cirka 90 procent av vapnen inköpas hos vapenhandlare har detta problem bär i staden lösts på så sätt, att handlarna besökts ett par gånger årligen för bland annat kontroll av vilka licensinnehavare som köpt ut respektive vapen inom föreskriven tid. Har så ej skett har licensinnehavaren tillskrivits och licensen återfordrats. Även om straffansvar för den försumlige införes torde — som i förslaget anförts — ej någon nämnvärd förbättring harutinnan komma till stånd. Enligt Södermanlands läns jaktvårdsförening bör straffsanktion införas.
Departementschefen
Tillstånd att inneha vapen förfaller om vapnet ej förvärvats inom sex månader från dagen för tillståndets meddelande och om tillståndet ej ut nyttjas, skall den tillståndsbeviljande myndigheten underrättas. Det är uppenbarligen av betydelse för vapenregistrens tillförlitlighet, att denna anmälningsskyldighet fullgöres. Så torde emellertid ofta icke vara fallet. Organisationsnämnden har diskuterat frågan, huruvida straffansvar bör införas för underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldigheten. Då det synes nämnden tvivelaktigt om straffpåföljd skulle medföra önskad effekt, har nämnden icke velat förorda en sådan åtgärd utan i stället föreslagit, att en erinran om anmälningsskyldigheten skall tryckas på vapenlicensen på ett mera iögonfallande sätt än f. n. Icke heller jag är övertygad om att en straffbestämmelse skulle medföra någon påtaglig förbättring härvidlag och jag anser, att med införandet av en sådan bestämmelse i varje fall bör anstå t. v. Jag biträder sålunda organisationsnämndens ståndpunkt i detta spörsmål.
Handels tillstånden
Gällande bestämmelser
Enligt 28 § vapenförordningen har den som vill idka handel med skjut vapen att söka tillstånd därtill hos länsstyrelsen i det län, där rörelsen skall utövas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
I 28 § ändra stycket stadgas, att tillstand må ineddelas endast för viss tid, liögst fem år. I beslutet skall vidare angivas det antal och slag vapen, som må på en gång innehavas, samt den plats, där rörelsen skall bedrivas.
Organisationsnämnden
Organisationsnämnden finner det knappast erforderligt att begränsa tiden för tillstånds giltighet på sätt som skett och anför härom bl. a. följande. Dylik begränsning föreligger ej i fråga om de närbesläktade tillstånden att idka handel med explosiva varor. Skälen för en periodisk omprövning av tillstånden torde ej kunna anses vara så mycket starkare beträffande skjutvapen, att en dylik skillnad är motiverad. Vid frågans bedömande torde böra beaktas, att länsstyrelse och polis myndigheter äga ganska vidsträckta kontrollbefogenheter gentemot vapenhandlare. Sålunda kan länsstyrelsen, om anledning därtill yppats, återkalla ett löpande tillstånd att driva handel med skjutvapen. Det åligger vidare polismyndighet att dels tillse att olaga handel med skjutvapen ej äger rum samt att vapen, som innehavas av handlande, förvaras på föreskrivet sätt, dels ock att minst en gång årligen låta granska de inköps- och försäljningsbocker jämte bilagor, som handlande är pliktig att föra, så ock, då anled ning därtill förekommer, hans lager av skjutvapen. Handlande är därjämte skyldig att när som helst hålla nämnda böcker och bilagor tillgängliga för polisman samt lämna av denne begärda upplysningar om inköpta och för sålda vapen samt förefintligt lager därav ävensom rörande andra förhållanden, som äro av betydelse för fullgörande av den allmänna tillsyn, som åligger polismyndighet. Med denna starka kontroll över vapenhandlare samt de möjligheter till ingripande mot dylik handlare, som föreligga, synes det ej vara erforderligt med periodisk omprövning av handelstillstånd, utan sådant bör utan olä genhet kunna meddelas att gälla tills vidare. I betraktande torde även komma att handel med vapen som regel utövas av fast etablerade solida företag, ofta i samband med järnhandelsrörelse.
Remissyttrandena
Endast några enstaka remissinstanser har berört ifrågavarande spörsmål. De har därvid tillstyrkt organisationsnämndens förslag.
Departementschefen
Ansökningar om tillstånd att idka handel med skjutvapen anser jag i lik het med organisationsnämnden alltfort böra prövas av länsstyrelserna. Dessa ärenden utgör en speciell grupp, som bör bedömas ur andra synpunkter än övriga vapenärenden. Vidare rör det sig här om ett förhållandevis litet antal ärenden. Länsstyrelserna bör även föra ett särskilt register över dessa. Om beviljade tillstånd bör polismyndigheten i den ort, där rörelsen skall utövas, underrättas. Mot organisationsnämndens förslag att slopa den nuvarande begräns-
Kungl. Maj.ts proposition nr 37. 57
ningen av handelstillstånden till fem år har jag ej något att erinra. Dessa tillstånd torde utan olägenhet kunna utfärdas att gälla tills vidare. Jag vill i samband härmed erinra om att vapenhandlarna är underkastade mycket stark kontroll och att länsstyrelsen när som helst har möjlighet att åter kalla tillstånden.
In- och utförsel av jakt- och tävlingsvapen
Gällande bestämmelser
Enligt 35 § vapenförordningen må skjutvapen och ammunition ej införas till riket utan tillstånd. Sådant tillstånd meddelas av länsstyrelsen i det län, där sökanden har sitt hemvist, eller, om han ej har hemvist i riket, av länsstyrelsen i det län, där förtullning av varan skall äga rum. Om någon för deltagande i tävling eller övning, som anordnas av någon i förordningen närmare angiven sammanslutning, vill införa skjutvapen eller ammunition, må dock tillstånd sökas hos länsstyrelsen i det län, där sammanslutningens styrelse har sitt säte. Avser ansökan om införseltillstånd jämväl tillstånd att utan hinder av gällande utförselförbud inom viss tid återutföra vapen, som sökanden innehar för personligt bruk, eller ammunition till sådant vapen, ankommer det på länsstyrelsen att även upptaga ansökningen i denna del till prövning. Beträffande bedömningen av ansökningar om till stånd till införsel och om förfarandet i ansökningsärenden skall allmänna bestämmelser i vapenförordningen om tillstånd till förvärv och innehav gälla i tillämpliga delar. Den som fått tillstånd att införa skjutvapen och ammu nition äger inneha egendomen för det ändamål tillståndet avser. För resande tillhöriga vapen och ammunition, som införes för den resan des personliga bruk, åtnjutes tullfrihet enligt 5 § d tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929. Vapen och ammunition är även, i den mån de medföres av resande för eget bruk under resan, undantagna från det allmänna import- och export förbudet. För utförsel av vapen och ammunition erfordras enligt kungörelsen den 25 november 1949 angående förbud mot utförsel från riket av krigsmateriel särskilt tillstånd. Tillstånd beviljas i allmänhet av chefen för handels departementet. I kungörelsen erinras dock om möjligheten enligt 35 § vapenförordningen att söka tillstånd hos länsstyrelse för utförsel av vapen och ammunition, som införts till riket. Vidare föreskrives i kungörelsen, att om någon vill för personligt bruk från riket utföra vapen eller ammuni tion och ämnar inom viss tid återinföra vapnet eller överbliven ammuni tion, äger den länsstyrelse, som enligt vapenförordningen må bevilja till stånd till införseln, jämväl meddela tillstånd till utförseln.
58 Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
Nordiska parkmeniariska kommittén för friare samfärdsel m.m.
Beträffande tidigare strävanden att förenkla in- och utförselbestämmel se! na i fråga om jakt- och tävlingsvapen anför kommittén. Vid VI nordiska jägarkongressen i Oslo 1935 påtalades från en del nordiska jägare de svårigheter, som med gällande bestämmelser mötte den jägare, soin i och för jakt i ett eller flera av de fyra nordiska länderna hade att från eget land medföra jaktgevär och ammunition. Kongressen förutsatte att, därest den inresande jägaren vid anhållan om att få medföra vapen och ammunition medförde ett av centraljaklvårdssammanslutning i eget land utfärdat intyg om att jägaren i fråga vore en pålitlig och rättskaffens man, för vilken sammanslutningen i fråga kunde ikläda sig ansvaret, skulle lättnader kunna beviljas så till vida att jaktvapen och ammunition kunde utan vidare få införas och åter utföras blott mot uppvisandet av ovan angivna intyg för respektive tull- och polismyndigheter. Det borde endast bli fråga om verkliga jaktvapen, ej om armégevär, revolvrar o. d. Man kunde även enligt kongressen tänka sig en lämplig begränsning av den myckenhet ammunition, som skulle få med föras. Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel in. in. beslöt vid sammanträden i Göteborg och Köpenhamn hösten 1951 att hänvända sig till jaktvårds- och andra berörda organisationer i de nordiska län derna med hemställan, att dessa måtte framkomma med förslag till önsk värda och realiserbara lättnader beträffande bl. a. in- och utförseln av jaktgevär vid färd mellan de nordiska länderna. För utredning av denna och liknande frågor rörande liberaliseringen av den internordiska trafiken tillsattes ett underutskott. Nämnda underutskott tillskrev under vintern ^951 52 samtliga mer betydande jaktvårdsorganisationer i de fyra län derna med hemställan, att dessa måtte framkomma med konkreta förslag till önskade lättnader. Som en följd av utskottets verksamhet upptog den VIII nordiska jägar kongressen vid sammanträde i Helsingfors den 18—20 maj 1952 frågan till gemensam behandling och gjorde följande uttalande i vad avser frågan om jaktvapen: »Angående in- och utförsel av jaktgevär vid färd mellan de nordiska länderna har kongressen den uppfattningen att de gällande bestämmelserna kunna betydligt förenklas. Kongressen anser att jakt vapen, medförda från hemlandet vid resor mellan de nordiska länderna, fritt bör få in- och utföras mot uppvisande av dels den av det egna landets myndigheter utfärdade vapenlicensen dels ock deklaration angående vap nets fabrikationsmärke, art och kaliber. Vad beträffar medförd ammuni tion anser kongressen att hagelammunition bör få in- och utföras i valfri mängd, men att kulammunition bör begränsas till 50 skott för varje kul gevär.» I promemorian framställes härefter kommitténs förslag. Därvid yttras till en början. Det synes kommittén vara ändamålsenligt att föreskrifterna rörande resandes in- och utförsel av vapen och ammunition för bruk under till fällig vistelse i landet resp. utlandet helt frikopplas från övriga bestäm melser om in- och utförsel av vapen. För bedömning av frågan huruvida vapen skall få tillfälligt införas resp. utföras genom resandetrafiken bör
Kungl. Mcij. ts proposition nr 37. 59
änligt kommitténs uppfattning andra synpunkter ligga iii! grund än vid kommersiell eller annan slutgiltig in- eller utförsel av vapen. I Danmark, Finland, Norge och Sverige äro föreskrifterna rörande beviljande av vapenlicenser i stort sett lika såtillvida att personer, soin av en eller annan anledning icke bör få inneha vapen, utestängas trån möjlig heterna att erhålla vapenlicens. Man torde därför kunna uppställa presumtionen att en person från ett nordiskt grannland, som innehar licens för vapen i det egna landet, i princip skulle kunna tå denna licens god känd i de andra länderna. Anledningen till att myndigheterna, oaktat det ovan anförda, önskar öva en viss kontroll över in- och utförseln av jakt- och tävlingsvapen ge nom resandetrafiken torde sålunda knappast ligga däri att man önskar kontrollera vapeninnehavarens lämplighet att handha vapen utan främst det förhållandet att icke behöriga personer icke skola kunna tillägna sig vapen utan licens eller att resandetrafiken i övrigt begagnas i otillåtet syfte. En kontroll över att vapen icke definitivt in- eller utföres utan myn digheternas godkännande borde emellertid enligt kommitténs uppfattning kunna verkställas utan att medborgare från de nordiska länderna, som önska medföra vapen vid tillfälligt besök i landet på förhand skall behöva ha utverkat tillstånd härför. En kontroll utövad av gränstullstationerna genom verkställande av anteckning om in- och återutförseln respektive ut- och återinförseln av ifrågavarande vapen inom viss begränsad tid borde vara fullt tillräcklig för att tjäna det önskade syftet.
Kommittén föreslår att regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige skall låta föranstalta att personer, som är medborgare i de fyra länderna vid resa må in- och utföra i respektive land normalt brukliga och tillåtna jaktgevär och andra jaktvapen ävensom vapen för tävlingsändamål för bruk i landet respektive utanför landet under en tidrymd av högst tre månader på följande villkor: Den av det egna landets myndigheter utfärdade vapenlicensen skall upp visas. I Danmark bosatt person, som medför icke räfflat hagelgevär, bör dock befrias från denna skyldighet, enär något danskt licenstvång beträf fande dylika vapen icke föreligger. Deklaration angående vapnets fabrikationsmärke, art och kaliber samt vederbörandes namn och adress i hemlandet och besökslandet skall göras på föreskrivet sätt till vederbörlig tullpersonal på ut- resp. inreseorterna.
Enligt kommitténs mening bör en dylik deklaration enklast kunna verk ställas genom ifyllande av blanketter i två exemplar, varvid det ena exem plaret avlämnas till tullen vid in- resp. utförseln och det andra vid åter utförseln resp. återinförseln. Genom sammanparning av mot varandra kor responderande blanketter torde utan svårigheter och utan större admi nistrativ apparat bli möjligt att omedelbart konstatera om någon person brutit mot bestämmelserna. Kommittén anser vidare, att motsvarande bestämmelser bör kunna tilllämpas vid tillfällig införsel av vapen av olika slag för lävlingsbruk. hör ntorn vapenlicens (motsvarande) bör då vapeninnehavaren, när Iråga är om införsel av andra vapen än jaktgevär och i övrigt tillåtna jaktvapen,
60 Kiingl. Maj:ts proposition nr 37.
på tullstationen i inreseorten uppvisa skriftlig inbjudan från tävlingsorganisationen i landet. Beträffande in- och utförseln av till vapnet passande ammunition anser kommittén, att hagelammunition och ammunition till miniatyrgevär bör fa in- och utföras i mängd som motsvarar det normala behovet under vistelsen. Ut- och införsel av ammunition för tävlingsändamål bör sålunda kunna tillåtas i för olika slag av tävlingar nödiga mängder ökade med en skälig mängd för övningsändamål.
Remissyttrandena
Icke i något av de inkomna yttrandena har förslaget helt avstyrkts. I det följande kommer att anges i vilka yttranden som reservationer an mälts eller ändring påyrkats. I övriga yttranden tillstyrkes förslaget helt. Kriminaltekniska anstalten tillstyrker förslaget under förutsättning att motsvarande bestämmelser meddelas i övriga skandinaviska länder samt att kontrollen vid in- och utförsel ur riket sker på betryggande sätt. Statspolisintendenten anser, att den föreslagna lättnaden bör begränsas till sådana fall, som avser vapen och ammunition för tävlingsbruk. En motsvarande frigivning beträffande in- och utförsel av vapen för jakt ändamål bör av säkerhetsskäl ej förekomma, enär i dylika fall ej samma möjligheter till kontroll föreligger, speciellt icke om in- och utförsel kan väntas ske i större skala. Generaltullstyrelsen anför. Tullverket har sig icke ålagt och saknar för övrigt möjlighet att utöva någon kontroll därå, att av resande medförda vapen efter in- eller utförsel därav verkligen bliva återutförda respektive återinförda. Med hänsyn till de numera tillämpade lättnaderna i tullkontrollen, såvitt angår den internordiska resandetrafiken, kan från tullverkets sida ej heller upprätthållas någon mera noggrann kontroll å vad de resande medföra. Enär under sökning endast sker stickprovsvis, kan alltså in- och utförsel särskilt a a mindre vapen och ammunition, som den resande bär på sig eller förvarai i handbagage, lätt undandraga sig tullverkets kontroll. „ 4V kommittén föreslagen liberalisering av den nordiska resandetrafiken, såvitt angår in- och utförsel av vapen och ammunition för jakt- och täv- Iingsändamål, torde för vart lands vidkommande allenast kräva dispens från vapenförordningen och krigsmaterielkungörelsen. Det undandrager sig stj-relsens bedömande, huruvida och under vilka förutsättningar en sådan dispens låter sig genomföra. Eu effektiv kontroll å resandes in- och ut försel av vapen och ammunition skulle med hänsyn till ovanberörda lätt nader i tullkontrollen i varje fall kräva en helt annan och mera omständ lig procedur än vad kommittén synes ha förutsatt genom ett deklarationsförfarande vid in- och utresa. Förslaget synes hava avfattats med tanke närmast på att vapen och ammunition medföras av resande såsom handbagage. Kommittén har så lunda ej behandlat den i förevarande sammanhang ej helt oviktiga frågan om genomförande av lättnader i transiteringshänseende vid försändning av vapen och ammunition såsom inskrivet resgods från ett till annat nor
Kiingl. Maj.ts proposition nr 37. 61
diskt land över mellanliggande sådant land. Enligt 35 § 1 inom. sista stycket vapenförordningen må skjutvapen och ammunition transiteras alle nast till ort inom riket. Kungl. Maj:t är emellertid oförhindrad att med stöd av 1 § sista stycket transiteringsförordningen (nuvarande lydelse, se SFS 1935 nr 252) lämna tillstånd till transitering av vapen och ammuni tion till utrikes ort. Ur svnpunkten av de intressen, tullverket har att tillvarataga, är från styrelsens sida eljest icke något att erinra i anledning av kommitténs förslag. Tulldirektionen i Stockholm ifrågasätter om icke beträffande grupp av7 tävlande deklarationen bör upprättas av gruppledaren utan att gruppmed lemmarnas enskilda vapenlicenser behöver uppvisas. I fråga om ammuni tion anses förslaget oklart såtillvida som däri icke omnämnes kulammuni tion till jaktgevär i allmänhet. Länsstyrelsen i Stockholms län och tullkammaren i Hälsingborg anser det ej nödvändigt att för införsel av tävlingsvapen uppställes som villkor att inbjudan till tävling uppvisas. Länsstyrelsen yttrar, att individuell inbjudan ofta icke torde föreligga; i den deklaration som skall avgivas hör emellertid det ändamål för vilket vapnet medföres klart angivas i fråga om såväl tävlings- somt jaktvapen. Tullkammaren anför, att det kan ifrågasättas om vilken person eller förening som helst skall god kännas som inbjudare. Om svaret på denna fråga är nej, kan det uppstå svårighet för vederbörande tulltjänsteman att avgöra om inbjudan kan godtagas. — Nämnda länsstyrelse går även in på frågan om rätt att med föra ammunition och anför. Kommitténs förslag att ammunition till hagelgevär och miniatyrgevär skulle få in- och utföras i mängd, som motsvarar det normala behovet under vistelsen, finner länsstyrelsen mindre lämpligt med hänsyn bland annat till att prövningen av behovet helt skulle ankomma på tullpersonalen. För denna uppgift, som är av helt annat slag än tullens övriga arbete, skulle personalen med säkerhet komma att stå ganska främmande. Det bör därför övervägas, om man inte kan finna någon mera schematisk metod för att fastslå, vilka kvantiteter ammunition som får medföras. Det kan sålunda ifrågasättas, om ej en viss mängd ammunition kunde få med tagas utan särskild prövning. Denna kvantitet kunde för varje särskilt slag av vapen bestämmas efter samråd med skytte- och jägarorganisa tionerna. För det fall att en resande önskar medföra större mängd ammu nition än sålunda fixerats, hör kanske övervägas att låta den nu tillämpade ordningen gälla. Utformas bestämmelsen om rätt att medföra hagel- och miniatyrgevärsammunition på sätt länsstyrelsen nu ifrågasatt, synes den böra gälla även annan ammunition, som är avsedd för jakt eller tävlingsändamål. Länsstyrelsen i Malmöhus län och poliskammaren i Malmö påpekar att i Danmark icke automatiska salongsgevär med eu kaliber icke överstigande 22 (6 mm) är licensfria. Med hänsyn till den noggranna prövning som bär tillämpas vid licensgivning beträffande sådana vapen bör för rätt till
62 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
införsel från Danmark av salongsgevär krävas att vapeninnehavaren upp visar ett av central jaktvardssammanslutning i Danmark utfärdat intyg om att han uppfyller de villkor som här erfordras för innehav av dylikt vapen. — Nämnda länsstyrelse anför vidare, att vid införsel av jaktvapen innehavaren bör styrka sin jakträtt samt upplysas om de i Sverige gäl lande bestämmelserna om jaktkort. Beträffande tävlingsvapen anser läns styrelsen att sådana bör tå införas utan licens endast vid gruppresor. Den sammanslutning, som anordnar tävlingen, bör lämpligen i god tid före tävlingen till vederbörande gränstullstation insända uppgift om de ut ländska deltagarna. Länsstyrelsen i Norrbottens lån anför, att rätten till in- och utförsel bör begränsas till att avse passkontrollorterna och ej få utövas vid de s. k. överfartsställena. Länsstyrelsen i Värmlands län, landsfogden i länet och landsfiskalen i Charlottenbergs distrikt framhåller, att vid införsel deklarationen bör innehålla en försäkran på heder och samvete att vapnet och överbliven ammunition skall utföras senast tre månader efter inresedagen. Härigenom skulle uppsåtligt lämnande av oriktiga uppgifter i deklarationen kunna bestraffas enligt 13 kap. 10 § strafflagen. Ett liknande uttalande göres av tulldirektionen i Göteborg. Handels- och industrikommissionen ifrågasätter om avgivande av de klaration alls behöver fordras, därest vederbörlig vapenlicens uppvisas. Slutligen kan nämnas, att föreningen Norden ifrågasätter om icke de föreslagna bestämmelserna kan göras tillämpliga även å medborgare i Island.
Departementschefen
börevarande förslag utgör ett led i de pågående strävandena att underlätta samfärdseln mellan de nordiska länderna. Tidigare har som bekant lätt nader genomförts bl. a. i fråga om passkontrollen, och det är givetvis önskvärt att man i den mån så kan ske fortsätter på den inslagna vägen mot större frihet i det internordiska umgänget. Kommitténs förslag om en friare ordning beträffande tillfällig in- och utförsel av jakt- och tävlingsvapen med ammunition innebär på ett, visser ligen begränsat, område en avsevärd uppmjukning av gällande bestäm melser och dess realiserande skulle därför i sin mån tjäna de nämnda strävandena, b rågan blir då, om säkerhetskravet kan anses lägga hinder i vägen för att genomföra dessa lättnader. Det är härvid att märka att i de fyra nordiska länderna Sverige, Danmark, Finland och Norge i stort sett gäller samma lagbestämmelser om licenstvång för rätt att inneha skjuLvapen samt att en av huvudtankarna i förslaget är att vid in- och utförsel skall företes licens av vederbörande hemlandsmyndighet. Enär fordring arna för erhållande av licens torde vara ungefär desamma i alla länderna, synes det rimligt att man i elt vart land godtar eu licens som beviljats i
Kungl. Maj.ts proposition nr 37. 63
något av de andra. På grund härav och då det av kommittén föreslagna deklarationsförfarandet torde innebära möjlighet till en lullt tillfredsstäl lande kontroll av att återutförsel respektive återinförsel sker, finner jag mig kunna i huvudsak förorda förslaget, vilket i princip tillstyrkts i alla remissyttrandena. Med hänsyn till att genom den föreslagna anordningen med uppvisande av hemlandslicens och avlämnande av deklaration säkerhetskravet synes vara lika väl tillgodosett beträffande jaktvapen som i fråga om tävlingsvapen finner jag ej skäl att, såsom i ett yttrande förordats, inskränka reformen till sistnämnda slag av vapen. Lättnaderna bör avse alla sed vanliga slag av jakt- och tävlingsskjutvapen. Vid avgörandet av vad som är sedvanligt får skiljas på olika fall. Automatvapen torde åtminstone icke f. n. kunna anses som sedvanliga tävlingsvapen annat än vid militära tävlingar. — Jag kan icke ansluta mig till ett i ett yttrande framfört för slag att lättnaderna beträffande tävlingsvapen skall gälla endast vid gruppresor. Utredningen har föreslagit att i Danmark bosatt person skall få hit in föra slätborrat hagelgevär utan alt vara skyldig uppvisa licens, detta eme dan för innehav av sådant vapen i Danmark icke kräves tillstånd. Fråga om att medge liknande befrielse uppkommer även beträffande införsel från Danmark av finkalibriga salongsgevär. I detta sammanhang bör vidare uppmärksammas att enligt gällande lagbestämmelser medlemmar i en skvtteförening eller i ett militärt förband, t. ex. en hemvärnsavdelning som skall deltaga i eu tävling i grannlandet, har rätt att inneha till dem i denna deras egenskap utlämnade vapen utan att personlig licens krävs. För dessa och liknande fall kan uppenbarligen icke krävas företeende av licens. Som förutsättning för att frihet från in- och utförseltillstånd skall föreligga bör emellertid i sådana fall fordras att vederbörande vid gränspasseringen styrker, att han för innehav av vapnet i hemlandet icke be höver licens. Bestyrkandet bör ske genom företeende av intyg från polis-, tull- eller annan myndighet i hemlandet. Som nyss nämnts tjänar den deklaration, som skall avgivas såväl vid införsel som utförsel, syftet att myndigheterna skall lå kontroll över att återutförsel respektive återinförsel sker. Kontrollen vinnes genom att de klarationerna granskas mot varandra. Om det befinnes att försummelse föreligger, bör polisutredning företagas. Det torde lämpligen kunna över lämnas åt generaltullstyrelsen att meddela föreskrifter om innehållet i de klaration liksom att i övrigt närmare reglera tillämpningen av de nya be stämmelserna. De nya bestämmelserna torde böra avse blott införsel av vapen för till fällig användning vid jakt eller tävling här i riket. Att, såsom kommittén föreslagit, för införsel av tävlingsvapen kräva, alt ändamålet — tillfällig användning styrkcs genom företeende av skriftlig inbjudan till tävling, skulle väl innebära ännu en säkerhet mot illegal införsel om samtidigt krct-
64 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
sen av godtagbara inbjudare på något sätt begränsades. Enär emellertid vid en sådan begränsning praktiska svårigheter torde uppstå och refor mens värde äventyras och då vidare övriga säkerhetskrav synes vara till räckliga, anser jag att företeende av tävlingsinbjudan icke bör krävas. Beträffande frågan vilken ammunitionsmängd som skall tillåtas för in försel, vill jag förorda, att i författningen icke angives annan begränsning än att ammunitionen skall vara avsedd för tillfällig användning vid jakt eller tävling. I en sådan bestämning ligger icke blott en kvalitativ utan även en kvantitativ begränsning. Det torde kunna överlåtas åt vederbörande tulltjänstemän att bedöma vad som i det särskilda fallet kan anses vara erforderlig mängd. Givetvis bör det icke ifrågakomma att stoppa införsel annat än i alldeles uppenbara fall av missbruk. I 35 § vapenförordningen regleras dels rätten till införsel — och i visst fall även utförsel — av vapen och ammunition och dels rätten att här i riket inneha vad som införts. Den tidsbegränsning av tre månader som avses i kommittéförslaget kan lämpligen genomföras så, att rätten att inneha införd egendom upphör tre månader efter införseln. För den som bryter häremot inträder straff- och förverkandepåföljd såsom vid annat olagligt innehav av vapen och ammunition. Motsvarande lättnader för utförsel av jakt- och tävlingsvapen torde böra beredas genom ändringar i kungörelsen angående förbud mot utförsel från riket av krigsmateriel.
Departementschefens hemställan
I enlighet med vad jag nu anfört har inom inrikesdepartementet upp rättats förslag till dels förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340), dels ock förordning om ändrad lydelse av 2 § förord ningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor. De ändringar i vapen förordningen, som jag tidigare icke närmare berört, är antingen en följd av övriga förslag eller ändringar av formell art och de torde icke tarva någon närmare motivering. De förordade författningsändringarna synes böra träda i kraft den 1 januari 1956. Över förslagen torde riksdagens yttrande böra inhämtas.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom pro position inhämta riksdagens yttrande över ovannämnda inom inrikes departementet upprättade förslag till förordning om ändring i vapenför ordningen den 10 juni 1949 (nr 340) ävensom till förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 10 juni 1948 (nr 341) om explosiva varor. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar. Ur protokollet: Ulla Chruzander
IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 55 412231