('med förslag till lag om ändring i strafflagen, m. in.',)
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957 1
Nr 170
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i strafflagen, m. in.; given Stockholms slott den 29 mars 1957.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an taga härvid fogade förslag till 1) lag om ändring i strafflagen; samt 2) lag angående ändrad lydelse av 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister.
GUSTAF ADOLF
Herman Zetterberg
Propositionens huvudsakliga innehåll. I propositionen behandlas vissa straffrättsliga frågor, vilkas lösning icke ansetts böra anstå till dess den nuvarande strafflagen ersättes med en helt ny brottsbalk. Sålunda föreslås sådan ändring i strafflagen, att missbruk av äganderätt skall kunna beivras, även då den blott inneburit lindrig misshandel. Vidare upptages vissa utvidgningar av den svenska domsrätten beträffan de brott som begås ombord å svenskt luftfartyg utanför svenskt territorium och brott som utlänning begår utom Sverige. Slutligen föreslås i propositionen viss ändring i fråga om tillhandahållan de av utdrag av det allmänna straffregistret. 1
1 llihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 170
2 Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957
Förslag
till
Lag
om ändring i strafflagen
Härigenom förordnas, att 1 kap. 1 och 2 §§ strafflagen1 skola erhålla änd rad lydelse på sätt nedan angives samt att 14 kap. 16 § samma lag skall upp höra att gälla.
| (Gällande lydelse) | (Föreslagen lydelse) |
|---|---|
| 1 KAP. |
1 §•
Inländsk man varde efter Sveriges Inländsk man varde efter Sveriges lag och vid svensk domstol dömd för lag och vid svensk domstol dömd för brott, som han begått inom riket, eller brott, som han begått inom riket, eller å svenskt fartyg eller emot Sverige å svenskt fartyg eller luftfartyg eller eller svensk man utom riket, så ock emot Sverige eller svensk man utom för annat utom riket förövat brott, riket, så ock för annat utom riket där Konungen förordnar, att det brott förövat brott, där Konungen förordhär i riket åtalas må. nar, att det brott här i riket åtalas må. Brott anses-------------------------- hava fullbordats.
2 §.
Utländsk man, som här i riket fin- Utländsk man, som här i riket fin nes, varde efter Sveriges lag och vid nes, varde efter Sveriges lag och vid svensk domstol dömd för brott, som svensk domstol dömd för brott, som han begått inom riket, eller å svenskt han begått inom riket, eller å svenskt fartyg utom riket, så ock för brott, fartyg eller luftfartyg utom riket, som han utom riket begått emot Sve- Har utländsk man, som här i riket rige eller svensk man, där Konungen finnes, i annat fall begått brott utom förordnar, att det brott här i riket riket, varde ock, där Konungen för åtalas må. ordnar att åtal må ske, dömd som i första stycket sägs, om brottet be gåtts emot Sverige eller svensk man eller om straffarbete kan följa å gär- 1
1 Senaste lydelse, se beträffande 1 kap. 1 § SFS 1948: 448 och beträffande 2 § 1953: 769.
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957 3
ningen enligt svensk lag och den ej
var fri från straff enligt lag, som gäll
de på gärningsorten.
| (Gällande lydelse) | (Föreslagen lydelse) |
|---|---|
| För gärning -— ----------------------må ske. |
Denna lag träder i kraft, såvitt avser upphävande av 14 kap. 16 § straff lagen, den 1 juli 1957 och i övrigt den 1 januari 1958.
4 Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister
Härigenom förordnas, att 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900 om straff register1 skall erhålla följande ändrade lydelse.
| (Gällande lydelse) | (Föreslagen lydelse) |
|---|---|
| 8 |
1 mom. Fullständigt utdrag av re 1 mom. Fullständigt utdrag av re gistret skall meddelas, då framställ gistret skall meddelas, då framställ ning därom göres av domstol, Ko ning därom göres av domstol, Ko nungens befallningshavande eller all nungens befallningshavande eller all män åklagare eller av annan myndig män åklagare eller av annan myndig het, vilken enligt lag äger förordna het, vilken enligt lag äger förordna om häktning, eller av internerings- om häktning, eller av interneringsnäinnden eller statens kriminaltek nämnden eller statens kriminaltek niska anstalt, eller då sådan fram niska anstalt, eller då sådan fram ställning göres av justitiekanslern, ställning göres av justitiekanslern, riksdagens justitieombudsman eller riksdagens justitieombudsman eller dess militieombudsman. Till annan dess militieombudsman. Till annan myndighet än nu är sagt, så ock till myndighet än nu är sagt skall full enskild vars rätt må vara beroende ständigt registerutdrag lämnas, där på annan upplysning ur registret än Konungen för särskilt fall därtill gi som framgår av i 2 mom. omförmält vit tillstånd. Styrker enskild att hans registerutdrag, skall fullständigt re rätt är beroende på annan upplysning gisterutdrag lämnas, där Konungen ur registret än som avses i 2 mom., för särskilt fall därtill givit tillstånd. må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, fångvårdsstyrelsen medgiva att fullständigt registerut drag lämnas honom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1957. 1 Senaste lydelse, se SFS 1947: 620.
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957 5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stock holms slott den 15 mars 1957.
Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden Z etterberg , N ilsson , S träng , E ricsson , A ndersson , H edlund , P ersson , L indell , L indström , L ange , L indholm , N äsgård , K ling , E liasson .
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående vissa ändringar i strafflagen m. m. och anför därvid följande.
På straffrättens område förberedes sedan länge en genomgripande lagre form som torde komma att leda till att 1864 års allmänna strafflag er sättes av ny lagstfftning. Led i förberedelserna för denna reform är straffrättskommitténs år 1953 avgivna förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14) och strafflagberedningens nyligen avlämnade slutbetänkande (SOU 1956: 55) med förslag till lag om skydd mot brott (skyddslag), in. in. Straff rättskommitténs förslag, vilket innebär en reformering av strafflagens bestäm melser om de särskilda brotten och därmed sammanhängande allmänna bestämmelser, är efter avslutat remissförfarande under behandling i justi tiedepartementet. Strafflagberedningens slutbetänkande, vari beredningen har företagit en allmän översyn av det straffrättsliga påföljdssystemet och en kodifiering av de till detta system hörande lagbestämmelserna, är för närvarande remitterat till ett stort antal myndigheter och sammanslutning ar för yttrande. Straffrättskommitténs och slrafflagberedningens förslag äger sådant sam band med varandra, att de bör övervägas i ett sammanhang; bl. a. har så som ett alternativ ifrågasatts att sammanföra förslagen till en balk i 1734 års lag. Ehuru straffrättskommitténs förslag, såsom nyss angivits, är under arbete inom departementet, kommer det alltså alt dröja, innan det kan före läggas riksdagen. Med hänsyn härtill bar jag ansett mig böra ur sistnämnda förslag utbryta vissa begränsade frågor, vilkas lösning icke synes böra anstå till dess strafflagen i mera väsentliga delar kan avlösas av ny lagstiftning. Dessa frågor, som jag anhåller att nu få upptaga till behandling, avser dels vissa utvidgningar av strafflagens j urisdi k tionsreglcr — nämligen såvitt avser brott som utom riket begås ombord å svenskt luftfartyg samt brott som utlänning begår utom Sverige — och dels för hållandet mellan misshandel och kroppsaga.
6 Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1957
I detta sammanhang anhåller jag att även få upptaga fråga om ord ningen för tillhandahållande i vissa fall av utdrag av det allmänna straffregistret.
I. Strafflagens jurisdfktionsregler
Principerna för jurisdiktionsrätten Straffrättskommittén lämnar i sitt betänkande (s. 436 ff) en redogörelse för de principer som i svensk och utländsk rätt tillämpas i fråga om den straffrättsliga kompetensen. Såsom grundläggande princip gäller enligt de flesta länders straffrätt den s. k. territorialprincipen. Denna innebär att sta ten straffar alla brott som förövas inom dess eget land-, sjö- eller luftterri torium, oavsett gärningsmannens nationalitet och brottets angreppsobjekt. I större eller mindre utsträckning har med brott som begås inom det egna landets område likställts brott som utom sådant område förövas ombord å landets egna fartyg eller luftfartyg. I engelsk och amerikansk rätt in skränkte man sig länge till att straffa endast gärningar som hade förövats inom eget territorium eller ombord å eget fartyg, men numera har intet land an sett sig kunna stanna härvid. Detta sammanhänger väsentligen med att i flertalet stater reglerna om utlämning för brott bygger på den grundsatsen, att medborgare i det egna landet ej utlämnas till bestraffning i annat land. Med hänsyn härtill skulle en tillämpning av enbart territorialprincipen med föra att den som har begått brott i främmande land undginge påföljd genom att taga sin tillflykt till hemlandet. Bl. a. till förekommande härav har ter ritorialprincipen i större eller mindre omfattning kompletterats av den s. k. personalitetsprincipen, enligt vilken det egna landets medborgare och ibland även sådana personer som där äger hemvist straffas för brott som de har förövat utomlands. Jämte territorial- och personalitetsprinciperna tilläm pas vidare, med mer eller mindre vittgående begränsningar, den s. k. realeller skyddsprincipen. Denna princip, som på senare tid har vunnit ökad tillämpning i skilda länder, innebär att en stats straffrättsliga kompetens omfattar även brott som utlänning begår utomlands, om brottet riktar sig mot staten själv, dess egna medborgare eller annat intresse som dess straff lag avser att skydda. Stundom innehåller strafflagarna även bestämmelser som möjliggör att beträffande särskilt angivna brottstyper eller under vissa förutsättningar ingripa med straff utan hänsyn till var, av vem eller mot vem brottet har förövats. Denna princip, den s. k. universalprincipen, byg ger på den uppfattningen att det är ett gemensamt intresse för alla kultur stater att allvarligare brott som överallt är straffbara också blir bestraffade; delvis återspeglas principen i särskilda konventioner om bekämpande av vissa brott som ofta har anknytning till ett flertal länder. I främmande strafflagar ger bestämmelserna om den straffrättsliga kom petensen, såsom redan har antytts, regelmässigt uttryck för en kombination av flera av de angivna principerna. Personalilets- och realprinciperna och särskilt universalprincipen tillämpas därvid i regel icke utan åtskilliga be
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957 7
gränsningar. Beträffande brott som förövas utom statens område gäller så ledes ofta att det icke straffas, om det saknar större betydelse eller ej krän ker något statens eller dess medborgares intresse. Ej sällan göres åtal be roende av särskild ålalsprövning. Stundom uppställes såsom förutsättning för att brottet skall kunna straffas, att gärningen är straffbar jämväl en ligt lagen i det land där den har förövats, och i vissa fall bestämmes, att gärningen icke får straffas strängare än enligt nyssnämnda lag. Beträffande brott som förövas ombord å fartyg gäller enligt många länders straffrätt särskilda regler som i större eller mindre utsträckning innefattar undantag från vad eljest är stadgat. I äldre tid hävdade flertalet stater rätt att döma över såväl brott som inom det egna landets gränser begåtts å ut ländskt fartyg som ock brott å egna fartyg i främmande vatten och hamnar. Till stöd för att låta straff anspråket avse egna fartyg utanför eget sjöter ritorium har, särskilt i äldre doktrin, anförts att sådant fartyg finge anses utgöra en flytande del av statsterritoriet (territoire flottant). De kompetens konflikter mellan skilda stater som följde av dylika straff anspråk har man efterhand sökt utjämna. Man har därvid gått olika vägar. Alla stater tiller känner sig dock i överensstämmelse med en allmänt erkänd folkrättslig regel straffmyndighet över brott som har förövats å eget fartyg i öppen sjö. Med luftfartens snabba utveckling under de senaste decennierna har frå gan om domsrätten över brott som förövas ombord å luftfartyg fått en allt större praktisk betydelse och i ökad omfattning tilldragit sig rättsvetenska pens och lagstiftarnas intresse. Såsom huvudprincip i förevarande hänseende uppställes i de flesta länder att domsrätten omfattar egna och främmande luftfartyg inom eget luftområde samt egna luftfartyg under färd över det öppna havet. I åtskilliga länders straffrätt upptages därutöver särskilda bestämmelser som med stöd av principen om flaggans lag medger en mer eller mindre vidsträckt domsrätt över egna luftfartyg även när dessa befin ner sig på eller över främmande lands territorium. I några länder finnes där jämte bestämmelser som anknyter kompetensen till landningsortens lag. Hävdande av straff anspråk utöver vad som följer av territorialprincipen kan ofta medföra att ett brott är underkastat flera länders straffrättsliga kompetens. Avgörande för frågan om vilket land som i sådant fall skall döma över brottet blir i allmänhet var gärningsmannen befinner sig när han gripes och vilka bestämmelser om utlämning som berörda länder tillämpar. De kollisioner som uppstår när någon lagföres för ett brott för vilket han redan har undergått straff i annat land löses i regel genom särskilda be stämmelser om verkan av utländsk straffdom. Av straffrättskominitténs redogörelse framgår, att de nordiska straff lagarna samtliga tillämpar territorialprincipen utan begränsning. Den danska lagen straffar därjämte i enlighet med personalitetsprincipen dansk medbor gare eller den som är bosatt i Danmark för brott som han har förövat utom Danmark under förutsättning att gärningen är straffbar även enligt gär ningsorlens lag eller, om gärningen har förövats utanför folkrättsligt erkänt statsområde, icke är av alltför obetydlig karaktär. Realprincipen kommer
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1957
enligt dansk lag till användning med den begränsningen att brottet skall rikta sig mot danska statens självständighet, säkerhet, författning eller offentliga myndigheter eller mot vissa andra särskilt angivna intressen. Den finska lagen straffar av inlänning eller utlänning utomlands förövat brott som riktar sig mot staten eller mot inlänning. Finsk medborgare kan därjämte straffas för utomlands förövat brott mot högsta makten i den främmande staten eller mot undersåte i sådan stat, om klagomål har inlupit från den främmande staten eller målsäganden. Enligt norsk lag straffas i överensstämmelse med personalitetsprincipen brott som i utlandet förövas av norsk medborgare eller annan i Norge hem mahörande person, när handlingen antingen faller under något av en mängd i lagen särskilt uppräknade lagrum, avseende handlingar som i alla kultur stater är stratfbelagda, eller utgör brott mot den norska staten eller stats myndigheten eller är straffbar både efter norsk lag och gärningsortens lag. Härjämte tillämpas jämväl real- och universalprinciperna så, att utlänning kan straffas för utomlands begånget brott dels när handlingen innefattar något av vissa i lagen uppräknade brott, däribland brott mot statens säker het samt grövre brott mot enskild, dels även eljest när brottet är att hänföra till en »förbrytelse» (i motsats till »förseelse») och handlingen är straffbar jämväl efter gärningsortens lag samt gärningsmannen har hemvist i Norge eller uppehåller sig där. Brott utom riket av utlänning får dock ej åtalas annat än efter Konungens förordnande. Åtal för sådana av utlänning föröva de brott som ej tillhör de särskilt uppräknade kan ej heller äga rum om efter gärningsortens lag straff är uteslutet på grund av preskription el. dyl.; väckes åtal, får strängare straff ej ådömas än som hade kunnat följa enligt det främmande landets lag. I fråga om brott ombord å fartyg utom det egna landets område hänför den danska lagen under dansk straffmyndighet brott ombord å danskt far tyg utom någon stats territorium ävensom inom annan stats område, om brottet förövas av någon som hör till fartyget eller medföljer detta som re sande. Enligt finsk rätt hör under finsk domstols kompetens brott som be gås ombord å finskt fartyg i öppen sjö. Beträffande brott ombord å fartyg tillämpas i andra fall de allmänna kompetensreglerna. Den norska lagen straffar brott ombord å norskt fartyg i främmande hamn eller inom annat lands sjöterritorium endast om brottet förövas av någon som tillhör farty gets besättning eller av annan som medföljer fartyget. Befann sig detta i öppen sjö, är norsk lag tillämplig utan inskränkning. Av de nordiska strafflagarna innehåller den norska lagen uttryckliga reg ler i fråga om luftfartyg. Dessa innebär att brott som förövas ombord å norskt luftfartyg är underkastat landets straffmyndighet i samma utsträck ning som brott ombord på fartyg. I dansk liksom även i finsk rätt anses motsvarande regel gälla med stöd av analogi. Vad angår gällande svensk rätt stadgas i 1 kap. 1 § första stycket straff lagen, att inländsk man skall dömas efter Sveriges lag och vid svensk dom stol för brott, som han begått inom riket eller å svenskt fartyg eller mot
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957 9
Sverige eller svensk man utom riket, ävensom för annat utom riket förövat brott, där Kungl. Maj :t förordnar om åtal. Utländsk man, som finnes här i riket, skall jämlikt 1 kap. 2 § första stycket dömas för brott, som han begått inom riket eller å svenskt fartyg utom riket, så ock för brott, som lian utom riket begått mot Sverige eller svensk man, där Kungl. Maj :t förordnar om åtal. För gärning, som utgör folkrättsbrott, skall utländsk man enligt andra stycket i 1 kap. 2 § även eljest dömas efter Sveriges lag och vid svensk domstol, såframt Kungl. Maj :t förordnar att åtal må ske. I 1 kap. 3 a § har meddelats vissa kompletterande bestämmelser, avseende brott som begåtts utom riket där avdelning av krigsmakten befinner sig.
Brott ombord å svenskt luftfartyg
Straffrätlskommittén. Enligt straffrättskommitténs förslag — vari all männa bestämmelser om svensk strafflags tillämplighet i rummet har med delats i 23 kap. 6—12 §§ — skall i överensstämmelse med bl. a. dansk och norsk rätt gälla samma kompetensregler i fråga om brott å fartyg och å luftfar tyg. Sådant brott skall i princip vara underkastat svensk domsrätt oavsett gär ningsmannens nationalitet och mot vem brottet har förövats. Även brott förövat i tjänsten av någon som tillhörde fartyget eller luftfartyget skall en ligt förslaget falla under svensk domstols kompetens. I vissa fall förutsättes särskild prövning för att åtal skall få väckas för brottet. I huvudsaklig över ensstämmelse med motsvarande danska och norska bestämmelser skall dock någon inskränkning i åtalshänseende icke gälla, om brottet begåtts i tjänsten av någon som tillhörde fartyget eller luftfartyget, om fartyget eller luftfar tyget befann sig utom varje stats område, d. v. s. å öppna havet utanför ter ritorialgränserna eller i luftrummet där ovanför, eller om fartyget eller luft fartyget var inom främmande stats område och brottets begicks av någon som tillhörde eller medföljde fartyget eller luftfartyget. Mot straffrättskommitténs förslag i denna del har några invändningar icke framkommit under remissbehandlingen av förslaget.
Departementschefen. Spörsmålet om domsrätten över brott, begångna å svenska luftfartyg utom riket, har aktualiserats i samband med det förslag till luftfartslag in. m., vilket i proposition nr 69 har förelagts årets riksdag. Den föreslagna luftfartslagen innehåller även vissa ansvarsbestämmelser. Beträffande dessa bestämmelsers giltighet i rummet har någon särskild reglering ej ansetts böra komma i fråga för lufträltens del, ulan vad i all männa strafflagen är stadgat om dem som är underkastade svensk straff rätt skall gälla även beträffande ansvarsbestämmelserna i luftfartslagen. Vid departementsbehandlingen av ifrågavarande lagförslag ansåg jag det icke erforderligt att i avbidan på brottsbalkens genomförande föreslå någon ändring i 1 kap. strafflagen, såvitt avser brott ombord å svenskt luftfartyg. I silt yttrande över lagförslaget har emellertid lagrådet, med hänsyn till den lid som kan komma att förflyta mellan luftfartslagens och brottsbalkens
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1957
ikraftträdande, förordat att 1 kap. 1 och 2 §§ strafflagen ändras så att brott å svenskt luftfartyg i fråga om domsrätten jämställes med brott å svenskt fartyg (se prop. nr 69 s. 274). Även om några större praktiska olägenheter knappast torde vara förenade med att tills vidare bibehålla 1 kap. strafflagen oförändrat i förevarande hänseende i avvaktan på brottsbalkens genomförande, vill jag icke motsätta mig den av lagrådet önskade lagändringen. Denna torde, såsom lagrådet har framhållit, lämpligen kunna ske på det sättet, att efter orden »svenskt far tyg» i första stycket av de båda första paragraferna i kapitlet införes orden »eller luftfartyg». Ändras 1 kap. 1 och 2 §§ strafflagen i enlighet med det anförda, kommer icke enligt dessa lagrum att krävas någon prövning av Kungl. Maj :t för att brott ombord å svenskt luftfartyg utom riket skall få åtalas här i landet. De av straffrättskommittén föreslagna reglerna om åtalsprövning, vilka hänför sig även till andra fall än de nu ifrågavarande, torde icke böra upp tagas till övervägande förrän i samband med behandlingen av kommitténs förslag i övrigt. Har gärningsmannen utom riket undergått straff eller an nan ansvarspåföljd för brottet, får dock enligt 1 kap. 3 § strafflagen åtal ej ske utan Kungl. Maj:ts förordnande. Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 januari 1958.
Brott av utlänning utom Sverige
Straffrättskommittén. De av straffrättskommittén föreslagna bestämmel serna om strafflags tillämplighet i rummet innebär även i andra hänseenden än som nyss berörts en utvidgning av den svenska straffrättsliga kompeten sen i fråga om brott, som utlänning begår utom Sverige. Kommittén har bl. a. upptagit en särskild kompetensregel beträffande vissa utom riket förövade brott av utlänning, som efter brottet har begivit sig till Sverige eller till om råde utom Sverige där avdelning av krigsmakten befinner sig för annat än damål än övning. Stadgandet är avsett att anknyta till lagstiftningen om utlämning för brott. Enligt förslaget skall utlänningen i det avsedda fallet dömas efter svensk lag och vid svensk domstol, under förutsättning dels att gärningen ej var straffri enligt å gärningsorlen gällande lag, dels att å brot tet, om det hade förövats i Sverige under motsvarande förhållanden, kun nat följa svårare straff än fängelse i två år och dels att begäran om ut lämning icke har framställts eller sådan begäran har avslagits eller ock ut lämning på grund av krig eller annat hinder ej kan ske. I sin motivering för detta stadgande erinrar straffrättskommittén om att 1949 års utlänningskommitté i sitt betänkande med förslag till utlännings lag m. in. (SOU 1951:42) har föreslagit bl. a. den ändringen i den nuva rande utlämningslagen att framställning om utlämning för icke-politiskt brott skall kunna vägras i sådana fall, där utlämningen skulle medföra att den utlämnade bleve utsatt för politisk förföljelse. I anslutning härtill har utlänningskommittén uttalat sig för en sådan utvidgning av den svenska
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957 1]
strafflagens koinpetensregler, att möjlighet öppnas att här i riket bestraffa icke-politiska brott för vilka framställning om utlämning har gjorts men av slagits. Utlänningskommittén har framhållit att det skulle vara stötande, om en flykting som utomlands har förövat ett grovt brott skulle kunna undgå straff genom att han på grund av fara för politisk förföljelse icke utlämnades. I särskilda fall kunde det framstå som ett svenskt samhällsin tresse att tillse att förövaren av ett utomlands begånget grovt brott icke finge ostraffad uppehålla sig här. Ett vägande skäl för att bereda möjlighet att här i riket bestraffa dylikt brott vore också att Kungl. Maj :t, då en utlämningsframställning avsloges med hänsyn till faran för politisk förföl jelse, skulle kunna hänvisa till att brottslingen komme att lagforas här i riket. Avslaget skulle därigenom kunna verka mjukare. Bestämmelser av den av utlänningskommittén antydda innebörden fin nes, framhåller straffrättskommittén, i åtskilliga utländska strafflagar. Där vid uppställes stundom såsom förutsättning för domsrätt att utlämning för brottet i princip är möjlig. Så är förhållandet i den tyska lagen. Andra län der gör icke någon sådan begränsning utan tillägger sig domsrätt i alla fall där utlämning icke sker. Enligt den norska lagen (§ 12) hör under norsk domsrätt brott som har förövats i utlandet av utlänning, om brottet inne fattar någon av vissa i den norska lagen till stort antal angivna gärningar, däribland dråp, misshandel, sedlighetsbrott, grov stöld eller förfalskningsbrott, eller om brottet »er en förbrytelse straffbar også etter det lands lov i livilket den er foretatt, og den skyldige har bopel i riket eller oppholder seg her»; åtal må dock väckas endast efter Konungens bestämmande. Till närmare utveckling av förslaget anför straffrättskommittén vidare följande: Vad angår icke-politiska brott anser kommittén, i likhet med utlännings kommittén, att i utlämningslagen bör införas en bestämmelse som möjlig gör att avslå framställning om utlämning för sådant brott i fall där fara föreligger för att den som avses med framställningen skulle bliva utsatt för politisk förföljelse, samt att genom ändring i strafflagstiftningen möjlighet bör öppnas att bär i riket lagfora dylikt brott. Kommittén kan i huvudsak ansluta sig till de av utlänningskommittén anförda synpunkterna på ut formningen av en för sådana fall avsedd kompetensregel. Utanför svensk domstols behörighet bör sålunda falla brott som icke är av viss svårare be skaffenhet; gränsen, vilken torde böra bestämmas efter det straff som kun nat följa å brottet om det förövats i Sverige under motsvarande förhållan den, bör sättas jämförelsevis högt. Något hinder att sätta gränsen högre än enligt utlämningslagen förutsättes för alt utlämning skall kunna ske bör icke anses föreligga. I motsats till utlänningskommittén anser straffrätts kommittén del icke lämpligt att begränsa kompctensregelns tillämplighet till sådana fall där framställning om utlämning gjorts men avslagits. Från sett det otillfredsställande i atl frågan om svensk domstols behörighet bleve beroende av viss åtgärd från annat lands sida, bör beaktas atl det i vissa fall kan framstå som ett svenskt samhällsintresse att lagföring för ett utom lands begånget grovt brott skall kunna äga rum även om framställning om utlämning av en eller annan orsak icke gjorts. Lagföring synes vidare böra kunna ske om utlämning, ehuru tillåten enligt lag, icke kan äga rum på grund av krig eller annat faktiskt hinder. I sistnämnda hänseende må crin-
12 Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1957
ras om att strafflagskommissionen genom ett särskilt stadgande i 1 kap. 9 § i kommissionens förslag tilläde svensk domstol behörighet för sådant fall. Slutligen bör gälla förutom att gärningen ej var straffri enligt gärnings ortens lag, att gärningsmannen finnes här i riket eller å område utom riket där avdelning av krigsmakten befinner sig för annat ändamål än övning. Liksom i fall som avses i 8 § första stycket bör åtal ej få väckas utan alt Kungl. Maj :t förordnat därom. Vad beträffar frågan huruvida en kompetensregel av antytt slag bör om fatta även brott av politisk natur må till en början erinras om att i den mån gärningen riktar sig mot utländsk stat eller myndighet fråga om lagföring inför svensk domstol i regel icke kan bliva aktuell, eftersom några svenska straffbestämmelser som kunna bliva tillämpliga på sådant fall icke finnas. Annorlunda förhåller det sig beträffande gärningar som frånsett det poli tiska momentet äro straffbara även såsom vanliga brott: mord, dråp, miss handel, stöld eller annat brott mot enskild eller mot allmänheten. Straffbe stämmelserna mot sådana gärningar äro enligt svensk lag icke begränsade till fall där gärningen riktar sig mot svensk medborgare eller den svenska allmänheten. Såsom utlänningskommittén framhåller (betänkandet s. 227) kunna onekligen starka skäl åberopas för att undantaga brott av sist berört slag från den ifrågasatta kompetensregeln. Om ett dylikt brott skulle kunna lagforas i Sverige, skulle domstolen vid bedömande av brottet ofta bliva nödsakad att taga hänsyn till de politiska förhållanden som inverkat på brottet och givit det dess karaktär av politiskt brott. En dylik prövning skulle stundom kunna erbjuda betydande svårigheter och bliva av vansklig art. En kompetensregel som öppnade möjlighet att här i riket lagfora även brott som betingats av politiska förhållanden utomlands skulle även kunna föranleda en främmande makt till att, om framställning om utlämning av slagits, utöva påtryckningar för att få brottet bestraffat här. Å andra sidan bör framhållas alt det likaväl som då fråga är om icke politiska brott stund om kunde vara i hög grad stötande, om möjlighet icke funnes att här i riket lagfora en flykting som utomlands begått exempelvis ett grovt våldsbrott vilket, ehuru betingat av politiska motiv, förövats med särskild råhet eller grymhet. I detta sammanhang bör också nämnas att vissa brott som ej säl lan ha politisk karaktär enligt mellanfolkliga avtal dock icke skola anses som politiskt brott, t. ex. folkmord, eller också skola kunna åtalas och straf fas här utan inskränkning, t. ex. brott som innebära vissa svårare överträ delser av 1949 års Genévekonventioner. Vidare bör erinras om det ovan berörda stadgandet i utlämningslagen att såsom politiskt brott i intet fall skall anses mord, mordförsök eller dråp å främmande statsöverhuvud eller någon till eu främmande suveräns familj hörande person, den belgiska attentatsklausulen. Enligt utlänningskommitléns förut omnämnda förslag skall principen om att utlämning ej må ske för politiskt brott fortfarande gälla. Attentatsklausulen föreslås emellertid skola utgå. I samband härmed föreslår utlänningskommittén att i utlämningslagen införes ett stadgande om undantag i vissa fall från förbudet mot utlämning för politiskt brott. Undantaget har begränsats till vissa grova brott, nämligen mord, dråp, mord brand, allmänfarlig ödeläggelse eller grovt sabotage, och såsom förutsätt ning för att utlämning skall medgivas har angivits, alt det med hänsyn till gärningsmannens politiska syfte och omständigheterna i övrigt kan antagas att han här i riket kommer att utöva verksamhet som innebär fara för den svenska samhällsordningen. Om en kompetensregel av det slag som här ovan diskuterats icke skulle avse politiska brott, torde det vara nödvändigt att i lagtexten söka närmare bestämma innebörden av begreppet politiskt brott. Eu dylik bestämning er
Kungl. Mnj:ts proposition nr 170 år 1957 13
bjuder emellertid mycket stora svårigheter. Uppfattningen inom doktrin och praxis i utlandet är växlande och i hög grad oklar. I Iv. prop. nr 50 till 1913 års riksdag med förslag till lag om utlämning av förbrytare framhölls (s. 32) att utvecklingen gått i riktning mot en inskränkning av begreppet poli tiskt brott. På senare tid har likväl den politiska utvecklingen i vissa länder medfört att allt flera handlingar kommit att uppfattas såsom angrepp mot statens säkerhet och i överensstämmelse med ett sådant betraktelsesätt be lagts med mycket stränga straff. Det är tydligt att denna utveckling är äg nad att få återverkningar på svenska domstolars och myndigheters bedöm ning av vilka brott som skola anses vara politiska när det gäller handlingar företagna av flyktingar från de ifrågavarande länderna. Vid övervägande av frågan huruvida från svensk kompetens böra undan tagas politiska brott har kommittén funnit att något undantag för sådana brott icke lämpligen bör uppställas. En lämplig begränsning av lagföringen för brott av nu berört slag torde kunna vinnas genom att för åtal uppställes krav på förordnande av Kungl. Maj :t. Vid prövning huruvida åtalsförordnande skall meddelas kan och bör hänsyn tagas till samtliga föreliggande omständigheter, i främsta rummet brottets beskaffenhet och svårhet. Vid denna prövning torde för övrigt ofta, liksom då fråga är om åtal för brott av icke politisk natur, bevis- och utredningssvårigheter komma alt medföra att gärningen finnes icke böra åtalas här.
Av de remissmyndigheter, som yttrat sig över straffrättskommitténs för slag, har endast överstålhållarämbetet haft något att erinra mot ifrågava rande stadgande. Ämbetet anför: Även om det skulle kunna länkas fall, där det framstår som stötande för det allmänna rättsmedvetandet, att Iagföring icke sker i här avsedda situa tioner, synes å andra sidan vanskligt att i Sverige åstadkomma tillförlitlig utredning och göra ett rättvist bedömande beträffande gärningar, som i så ringa grad som här är fallet beröra svenska intressen. Kommittén har själv framhållit risken av att främmande makt skulle kunna utöva påtryckning tör att tå ett politiskt brott bestraffat här. Kommittén påpekar jämväl, att den politiska utvecklingen på senare tid i vissa länder medfört att allt flera hand lingar kommit att uppfattas såsom angrepp mot statens säkerhet. Sistnämnda synpunkt har föranlett kommittén att icke undantaga politiska brott från tillämpningsområdet för förevarande stadgande, en ståndpunkt som ämbetet med hänsyn till utvecklingen på vissa håll utomlands finner riktig. I den tänkta situationen att inom vår världsdel pågår krig, i vilket Sverige ej del tager, kan emellertid ett för vårt land vanskligt läge uppkomma om svensk strafflag är tillämplig på utomlands begånget brott av en hit inkommen person, för vilken båda de stridande parterna äro starkt intresserade. Det är visserligen eu aktningsvärd strävan att tillse att överskridandet av natio nella gränser icke föranleder frihet från straffreaktion, men det synes äm betet å andra sidan tvivelaktigt om värdet härav vare sig principiellt eller praktiskt är så betydande, alt man med öppna ögon bör inlåta sig på att kunna bli konfronterad med nyss berörda olägenheter. Ämbetet bär sig icke heller bekant något exempel på att det befunnits otillfredsställande, att mot svarighet till de bär föreslagna bestämmelserna hittills saknats.
Departementschefen. Om eu nv utlämningslag genomföres enligt del för slag som den 18 januari 1957 remitterats till lagrådet, kommer vissa utlämningshinder att uppställas, vilka ej återfinnes i den gällande utlämningslagen av ar 1913. Det blir sålunda icke tillåtet att medgiva utlämning, som
14 Kimgl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957
medför risk för politisk förföljelse eller som är uppenbart oförenlig med hu manitära krav, och bland övriga nya utlämningshinder märkes, att utläm ning ej får äga rum, om den utlämnade riskerar dödsstraff. Därest utläm ning ej kommer till stånd, kan det — såsom jag framhållit i den nämnda lagrådsreinissen — i vissa fall vara önskvärt att åtal för det avsedda brottet i stället anhängiggöres här i riket. Stundom skulle det framstå såsom mycket stötande, om nyssnämnda regler medförde, att ett grovt brott icke bleve beivrat. Detta är dock icke alltid möjligt med de nuvarande jurisdiktionsbestämmelserna. En utlänning kan nämligen i regel, för brott som han har begått utomlands, dömas här i riket endast om brottet har begåtts mot Sve rige eller svensk man. Konsekvensen kan alltså bli, att det ej är möjligt att anställa något åtal här i riket, ehuru det är önskvärt att så sker. Det sy nes därför motiverat att, såsom straffrättskommittén har föreslagit, ytter ligare utsträcka den svenska domsrätten beträffande brott som av utlän ning begåtts utom riket. Såsom framgår av straffrättskommitténs redogö relse finnes liknande vidsträckta kompetensregler i åtskilliga utländska strafflagar. Med anledning av vad överståthållarämbetet anfört vill jag fram hålla, att risken för internationella komplikationer vid vägran att efterkom ma en utlämningsframställning säkerligen är större, om gärningsmannen går helt fri än om möjlighet finnes att lagfora brottet här i landet. Jag vill även understryka, att denna utvidgning av svensk domstols kompetens främjar strävandena att i avseende å jurisdiktionen i möjligaste mån utplåna grän serna mellan de nordiska länderna. Jag anser det tveksamt om politiska brott bör omfattas av den ifrågava rande kompetensregeln. Vissa skäl talar för att utesluta dem. Vad beträffar rent politiska brott blir emellertid, såsom straffrättskommittén framhållit, lagföring vid svensk domstol i regel icke möjlig, enär svensk strafflag över huvud taget ej är tillämplig. För sådana brott behöver således något undan tag ej göras. Då fråga är om brott av såväl politisk som icke politisk karak tär, skulle det i vissa situationer vara mindre tillfredsställande att ej kunna anställa åtal här i riket. Vid övervägande av frågan har jag stannat för att icke begränsa själva kompetensregeln i detta avseende utan låta den erfor derliga begränsningen, såsom kommittén föreslagit, ske genom att för åtal uppställes krav på förordnande av Kungl. Maj:t. Det kan övervägas att i la gen upptaga närmare anvisningar för åtalsprövningen, men spörsmålet här om torde kunna anstå till behandlingen av brottsbalksförslaget i övrigt, då 1 kap. strafflagen i sin helhet blir föremål för omprövning. Regeln bör i överensstämmelse med kommitténs förslag begränsas till att avse brott av grövre beskaffenhet. Såsom lämplig gräns torde kunna sättas, alt å gärningen skall enligt svensk lag kunna följa svårare straff än straff arbete i två år, och en förutsättning för svensk domsrätt bör jämväl vara att gärningen ej är fri från straff å gärningsorten. Det i kommittéförslaget an vända uttrycket »om brottet förövats i Sverige under motsvarande förhållan den» torde böra utgå, då det ej synes behövligt och möjligen kan föranleda den missuppfattningen att gärningen ej behöver vara direkt straffbar en
Kungl. Maj. ts proposition nr 170 dr 1957 15
ligt svensk lag. Självfallet kan svensk domstol döma till straff endast på grundval av svensk strafflag. Den vidgade koinpetensregeln torde i likhet med vad som gäller i de fall som avses i 1 kap. 2 § första stycket strafflagen böra begränsas på så sätt att utlänningen skall finnas här i riket. Den omständigheten att han uppe håller sig inom område där avdelning av den svenska krigsmakten befinner sig bör således — om ej 1 kap. 3 a § är tillämplig — icke medföra att brottet faller under svensk domsrätt. Enligt kommitténs förslag skall kompetensregeln förbindas med villkoret, att begäran om utlämning icke framställts eller sådan begäran avslagits el ler ock utlämning på grund av krig eller annat hinder ej kan ske. Genom an givandet av detta villkor erinras om regelns samband med utlämningsväsendet, men det synes icke nödvändigt att upptaga det i lagtexten. Den nya kompetensbestämmelsen torde lämpligen kunna upptagas i 1 kap. 2 § strafflagen i ett nytt andra stycke, till vilket jämväl hänföres en del av innehållet i nuvarande första stycket. Bestämmelsen om folkrättsbrott i nu varande andra stycket bör kvarstå oförändrad såsom tredje stycke i para grafen. Denna bestämmelse sträcker sig längre än den nya kompetensregeln, då folkrättsbrott kan åtalas här i riket jämväl om gärningsmannen ej uppe håller sig i riket och om gärningen var straffri på gärningsorten. Lagändringen bör träda i kraft samtidigt med den föreslagna nya utlämningslagen eller den 1 januari 1958. II.
II. Förhållandet mellan misshandel och kroppsaga
Gällande rätt. Uppsåtlig misshandel som icke har medfört den misshand lades död behandlas i 14 kap. 10—13 §§ strafflagen. Misshandelsbrotten för delas på dessa lagrum med hänsyn till den skada som har följt av misshan deln. Sålunda avser 10 och 11 §§ svår kroppsskada, 12 § mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom och 13 § ringare eller ingen skada såsom följd av misshandeln. Förhållandet mellan misshandel och kroppsaga regleras i 14 kap. 16 §. I detta lagrum stadgas, att för den händelse någon under utövning av laga rättighet att aga den som står under hans lydnad tillfogar honom skada och denna är så ringa som i 13 § sägs, han ej må fällas till straff därför. Det förutsättes alltså att förhandenvaron av äganderätt kan göra en eljest såsom misshandel straffbar gärning tillåten och detta även om kroppsskada har tillfogats, blott denna ej är svårare än i 14 kap. 13 § sägs. Även om skadan varit svårare, är straff för misshandel uteslutet om skadan ej har omfattats av gärningsmannens uppsåt; länkbart är däremot att i sådant fall straff för vållande till kroppsskada kan ifrågakomma. Bestämmelser angående aganderält finns, utom i 14 kap. 16 § strafflagen, i 6 kap. 3 § föräldrabalken och 37 § barnavårdslagen. Medan äganderätt icke längre förekommer i högre undervisningsanstalter, innehåller folkskolestad-
16 Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957
gan och vissa andra skolstadgar ännu bestämmelser om rätt för lärare att utdela aga. Stadgandet i föräldrabalken tillägger föräldrarna uppsikt över barnet samt medger dem att för barnets tillrättavisande använda de uppfostringsmedel som med hänsyn till dess ålder och övriga omständigheter må anses lämp liga. Lagrummet ersätter en tidigare i lagen om barn i äktenskap upptagen bestämmelse att föräldrar ägde, om det för barnets uppfostran var nödigt, tukta barnet på sätt med hänsyn till dess ålder och övriga omständigheter kunde anses lämpligt. Stadgandet i föräldrabalken är tydligen mera re striktivt än det äldre stadgandet i lagen om barn i äktenskap, men det ute sluter icke att kroppsaga under vissa förutsättningar kan förekomma. Bestämmelsen i 37 § barnavårdslagen föreskriver att, om den som har omhändertagits av barnavårdsnämnd ej fyllt 21 år och icke är elev i skola tillhörande barna- och ungdomsvården, den rätt alt ha uppsikt över den om händertagne och att tukta honom, vilken eljest tillkommer föräldrarna, skall tillkomma barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden sådant över låtit. Straffrättskommittén. Straffrättskommittcn föreslår, att misshandel inde las i tre grader alltefter brottets grovhet, bedömd med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet och sålunda ej allenast till den skada som har följt av misshandeln. Beträffande förhållandet mellan misshandel och kropps aga anför kommittén bl. a., att den ståndpunkt gällande lag intager i detta avseende under senare tid har gjorts till föremål för erinringar i olika hän seenden. Kommittén sammanfattar dessa erinringar på följande sätt. Med nutida strävanden att såvitt möjligt ersätta aga med andra uppfostringsme toder måste anses oförenligt att bibehålla ett stadgande som räknar med misshandel som en visserligen icke alldeles självfallen men dock tämligen naturlig form för äganderättens utövning. Särskilt betänkligt är att lagen visat sig hindra ett verksamt ingripande även mot svåra fall av barnmiss handel. För sådana fall är skärpta straffbestämmelser påkallade, icke straff frihet eller straff lindring. Kommitténs förslag innebär, att någon motsvarighet till 14 kap. 16 § straff lagen icke skall upptagas i brottsbalken. På grund av föräldraballcens be stämmelser är, framhåller kommittén, en av föräldrar eller annan vårdnads havare inom måttliga gränser utövad aga att anse som rättsenlig. Kommittén har icke ansett erforderligt att göra något däremot svarande förbehåll i be stämmelserna om misshandel. Även i andra fall kan vara tillåtet att använda våld utan att detta har ansetts behöva komma till uttryck i de särskilda straffbestämmelserna. Missbruk av äganderätten bör kunna beivras och detta även för den händelse gärningen som sådan är att beteckna blott såsom misshandel av den lindrigaste graden. Kommittén framhåller emellertid att den vidgade möjlighet till åtal som härigenom uppkommer ej får leda till opåkallad inblandning i enskildas förhållanden. Nödig begränsning i detta hänseende vinnes genom att misshandelsbrott av den lindrigaste graden ej må åtalas av åklagare med mindre åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt
Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1957 17
För frågan om åtal kan vara av betydelse huruvida rättelse på annat sätt kan åvägabringas, t. ex. genom vårdnadsrättens överflyttande på annan person. Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har slopandet av 14 kap. 16 § strafflagen icke föranlett invändning från något håll. Skolöverstyrel sen har dock framhållit vikten av att bestämmelserna utformas så, att det klart framgår att folkskolestadgans och vissa andra skolstadgors bestäm melser om rätt att utdela aga ej upphör att gälla i detta sammanhang.
Departementschefen. Efter tillkomsten av stadgandet i 14 kap. 16 § straff lagen har inträtt en förskjutning i uppfattningen rörande nödvändigheten och lämpligheten att använda kroppsaga vid barns uppfostran. Denna ändrade inställning har lett till att den rätt att meddela aga som tillerkänts föräldrar eller andra uppfostrare efter hand har inskränkts. Vad angår förhållandet mellan föräldrar och barn har en modernare upp fattning om kroppsagan såsom uppfostringsmedel kommit till uttryck i den nya föräldrabalken. Enligt denna äger föräldrarna för barnets tillrättavi sande använda de uppfostringsmedel som med hänsyn till dess ålder och övriga omständigheter må anses lämpliga. Uttrycket »tukta», vilket användes i motsvarande bestämmelse i lagen om barn i äktenskap, upptogs icke i för äldrabalken. Med den däri valda formuleringen har man velat utmärka att kroppslig bestraffning helst bör undvikas och att, när aga anses erforderlig, den bör utövas inom snäva gränser. Jämväl i andra sammanhang har rätten för uppfostrare alt tillgripa aga begränsats. I högre undervisningsanstalter äger numera lärare icke aga lär junge. Även för folkskolans del har frågan om borttagande av äganderätten sedan en tid tillbaka varit aktuell. En i den nu upphävda fatligvårdslagen inrymd befogenhet för fattigvårdsstyrelse eller styrelse för fattigvårdsanstalt att under vissa förutsättningar utöva aga har icke fått någon mot svarighet i den nya socialhjälpslagen. Det må också nämnas, att i det för slag till ny barnavårdslag, som nyligen har framlagts av barnavårdskommittén (SOU 1956: 61), befogenhet att tukta omhändertaget barn icke har ansetts böra, såsom nu, tillkomma barnavårdsnämnd eller dess representant. Den antydda förskjutningen i uppfattningen angående kroppsaga har hit tills ej övat någon inverkan på lagstiftningens reglering av förhållandet mel lan aga och misshandel. Stadgandet i 14 kap. 16 § strafflagen, vars lydelse är oförändrad sedan strafflagens tillkomst, tolkas enligt teori och praxis så, att även om gränserna för äganderätten har överskridits, straff för misshandel ej kan ådörnas, såvida ej av agan har följt svårare skada än som avses i 14 kap. 13 § strafflagen. Under äganderättens täckmantel kan på grund härav förekomma upprörande fall av barnmisshandel, mot vilka åklagarmyndig heten ej anser sig kunna ingripa. Det är tydligt att ifrågavarande bestämmelse i strafflagen icke står i god samklang med den uppfattning om kroppsagan såsom uppfostringsmedel, vilken bär kommit till uttryck hl. a. i föräldrabalken, och alt lagen alltså är föråldrad på denna punkt. Straffrättskomniittén har ej heller upptagit nå- 2 Iiihnng till riksdagens protokoll 1957. i samt. Nr 170
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957
gon motsvarighet till bestämmelsen i sitt förslag. Detta innebär i förevarande hänseende att, om gränserna för äganderätten har överskridits, även miss handel av lindrig art skall kunna beivras. Spörsmålet huruvida äganderätten har missbrukats får därvid bedömas med beaktande av de omständigheter under vilka agan har utövats. Jag delar straffrättskommitténs uppfattning att det icke finnes behov av att göra något mot den laga äganderätten svarande förbehåll i bestämmel serna om misshandel. Sådan lindrig form av kroppsligt våld, som enligt föräldrabalken och vissa skolförfattningar må tillgripas av föräldrar och andra uppfostrare, faller även utan dylikt förbehåll utanför misshandels reglerna. Detta gäller även med den nuvarande utformningen av dessa reg ler. Det må anmärkas, att något uttryckligt stadgande om befogenhet för föräldrar att vid behov tukta barnet icke fanns i svensk lag vid tillkomsten av SL 14: 16; sådant stadgande infördes först år 1920 i lagen om barn i äktenskap. Numera är emellertid äganderätten, i den mån sådan alltjämt föreligger, reglerad i lag eller annan författning. Med hänsyn härtill och då, såsom tidigare har antytts, 14 kap. 16 § strafflagen lägger hinder i vägen för att beivra även uppenbara överträdelser av äganderätten, anser jag mig böra föreslå att lagrummet upphäves utan avvaktan på genomförandet av straffrättskommitléns förslag i övrigt. Kommittén har understrukit att den vidgade möjligheten till åtal för miss bruk av äganderätt ej bör få leda till opåkallad inblandning i enskildas för hållanden och att nödig begränsning i detta avseende vinnes genom kom mitténs förslag att den lindrigaste graden av misshandel ej skall få åtalas av allmän åklagare med mindre åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Även gällande lag upptager vissa begränsningar i den allmänna åtalsrätten beträf fande missliandelsbrotten (se 14 kap. 45 § strafflagen). Kommitténs förslag beträffande åtalsreglerna innebär vissa ändringar i förhållande till gällande rätt, men det torde ej vara erforderligt att i detta sammanhang upptaga åtalsreglerna till prövning. För frågan om åtal kan —- såsom kommittén framhållit — vara av betydelse huruvida rättelse i stället kan åvägabringas exempelvis genom vårdnadsrättens överflyttande på annan person. Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1957. III.
III. Utdrag av allmänna straffregistret
Gällande bestämmelser. Enligt lagen den 17 oktober 1900 om straffregister skall hos fångvårdsstyrelsen föras straffregister, innehållande uppgifter om straffdomar m. in. Ordningen för lämnande av uppgifter ur registret är nog grant reglerad. Enligt 8 § 1 mom. skall fullständigt utdrag av registret med delas då framställning därom göres av domstol, länsstyrelse eller allmän åklagare eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häkt ning, eller av interneringsnämnden eller statens kriminaltekniska anstalt, eller då sådan framställning göres av justitiekanslern, riksdagens justitie ombudsman eller dess mililieombudsman. Till annan myndighet eller till
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957 19
enskild person, vars rätt kan vara beroende på annan upplysning ur regist ret än som avser fråga huruvida viss person förekommer i registret, skall fullständigt registerutdrag lämnas, där Kungl. Maj:t för särskilt fall givit tillstånd därtill. I 2 mom. av 8 § stadgas, att utdrag av registret, innehållan de bevis därom att viss person ej förekommer i straffregistret, såvitt angår annat förhållande än dom å böter eller villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, må på begäran av denne meddelas, där han med intyg av läns styrelse, underrätt, häradshövding, borgmästare, svensk beskickning eller svenskt konsulat styrker, att hans rätt kan vara beroende av sådant bevis. Enligt 3 mom. skall till statistiska centralbyrån meddelas för den officiella statistiken erforderliga utdrag av straffregistret. I sådant utdrag må icke upplysning meddelas om namnen på dem som uppgifterna avser. Även till utländsk myndighet kan under vissa i 9 § angivna förutsättningar lämnas utdrag av straffregistret. Frågan om brottsregistreringens framtida utformning är för närvarande föremål för utredning genom en särskild utredningsman, tillkallad enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 mars 1956. Departementschefen. Ansökningar av enskilda personer om sådant begrän sat utdrag av straffregistret som avses i 8 § 2 mom. lagen om straffregister förekommer i stor utsträckning. År 1956 utfärdade fångvårdsstyrelsen salunda ej mindre än 1 189 dylika utdrag. Ändamålet med dessa utdrag torde nästan utan undantag vara att utdragen skall företes inför utländsk myn dighet i samband med ansökan om uppehålls- eller bosättningstillstånd utri kes eller i annat liknande ärende. Det inträffar emellertid varje år i ett antal fall att den enskilde förekommer i straffregistret, såvitt angår annat förhål lande än dom å böter eller villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, och att utdrag enligt 8 § 2 mom. därför icke kan lämnas. Om den enskilde i så dant fall vidhåller sin begäran om slraffregisteruldrag, är han hänvisad att hos Kungl. Maj :t göra framställning om fullständigt utdrag av registret. Ansökningar hos Kungl. Maj :t om fullständigt utdrag av straffregistret handlägges i justitiedepartementet. Av dessa ansökningar göres det alldeles övervägande antalet av enskilda personer, som ej kan erhålla utdrag enligt 8 § 2 mom. och som behöver straffregisterutdrag för att förete det inför ut ländsk myndighet. Innan ärendet avgöres brukar regelmässigt fångvårdssty relsens yttrande inhämtas. Ordningen för tillhandahållande i nu åsyftade fall av fullständigt utdrag av straffregistret synes onödigt omständlig. Framställningarna till Kungl. Maj :t är i dessa fall praktiskt taget alltid av beskaffenhet att utan tvekan böra bifallas. Den dubbla behandlingen av dessa enkla ärenden hos fång vårdsstyrelsen och i justitiedepartementet fyller icke någon reell funktion. Ärendena lämpar sig uppenbarligen väl för decentralisering. .lag bar därför funnit mig böra — utan avvaktan på resultatet av den utredning om brottsregistreringen som för närvarande pågår -—- föreslå sådan ändring av 8 § 1 mom. lagen om straffregister att fångvårdsstyrelsen skall, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, kunna meddela fullständigt utdrag av registret till
20 Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957
enskild, som styrker att hans rätt är beroende på annan upplysning ur re gistret än som framgår av utdrag' enligt 8 § 2 mom. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att, i den mån det finnes erforderligt, i administrativ väg utfärda föreskrifter rörande fångvårdsstyrelsens prövning i dessa fall. Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1957.
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för slag till 1) lag om ändring i strafflagen; samt 2) lag angående ändrad lydelse av 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsfor men omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet: Chr. af Winklerfelt
1 Det under 2) angivna lagförslaget, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget i samma ämne, har här uteslutits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957 21
Bilagn
Förslag
till
Lag
om ändring i strafflagen
Härigenom förordnas, att 1 kap. 1 och 2 §§ strafflagen1 skola erhålla änd rad lydelse på sätt nedan angives samt att 14 kap. 16 § samma lag skall upp höra att gälla.
| (Gällande lydelse) | (Föreslagen lydelse) |
|---|---|
| 1 K | |
| 1 |
Inländsk man varde efter Sveriges Inländsk man varde efter Sveriges lag och vid svensk domstol dömd för lag och vid svensk domstol dömd för brott, som han begått inom riket, eller brott, som han begått inom riket, eller å svenskt fartyg eller emot Sverige el å svenskt fartyg eller luftfartyg eller ler svensk man utom riket, så ock för emot Sverige eller svensk man utom annat utom riket förövat brott, där riket, så ock för annat utom riket för Konungen förordnar, att det brott övat brott, där Konungen förordnar, här i riket åtalas må. att det brott här i riket åtalas må. Brott anses--------------- - -------- hava fullbordats.
2 §.
Utländsk man, som här i riket fin Utländsk man, som här i riket fin nes, varde efter Sveriges lag och vid nes, varde efter Sveriges lag och vid svensk domstol dömd för brott, som svensk domstol dömd för brott, som han begått inom riket, eller å svenskt han begått inom riket, eller å svenskt fartyg utom riket, så ock för brott, fartyg eller luftfartyg utom riket. som han utom riket begått emot Sve Har utländsk man, som här i riket rige eller svensk man, där Konungen finnes, utom riket begått brott emot förordnar, att det brott här i riket Sverige eller svensk man eller ock an åtalas må. nan gärning, varå enligt svensk lag kan följa svårare straff än straffarbe te i två år och som ej var straffri en ligt den å gärningsorten gällande la gen, dömes efter Sveriges lag och vid * Senaste lydelse, se beträffande 1 kap. 1 § SFS 1948: 448 och beträffande 2 § 1953: 769.
22 Kiutgl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957
svensk domstol, om Konungen för
ordnar, att brottet här i riket åtalas
| (Gällande lydelse) | (Föreslagen lydelse) |
|---|---|
| må. För gärning------------ ---------- —- må ske. |
Denna lag träder i kraft, såvitt avser upphävande av 14 kap. 16 § straff lagen, den 1 juli 1957 och i övrigt den 1 januari 1958.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1957 23
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 29 mars 1957.
Närvarande:
justitieråden W alin , S jöwall , H agbergh , regeringsrådet K lackenberg .
Enligt lagrådet den 26 mars 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats rådet den 15 mars 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i strafflagen; och 2) lag angående ändrad lydelse av 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av hovrättsassessorn B. Hult.
Lagrådet yttrade: Det remitterade förslaget till lag om ändring i strafflagen upptager alle nast i begränsat hänseende till behandling frågan om svensk strafflags till lämplighet. Sålunda lämnas bland annat helt åsido straffrättskommitténs förslag att utlänning som vid tiden för av honom begånget brott hade hem vist i Sverige skall behandlas lika som svensk medborgare. Till denna grupp äro bland andra att hänföra bär domicilierade statslösa. Lagrådet förut sätter, att även denna fråga, liksom övriga av kommittén upptagna spörs mål om svensk strafflags tillämplighet, senare blir föremål för bedöman de och att det nu framlagda förslaget allenast avser att utgöra ett proviso rium. Frågan om bestraffning av här domicilierade utlänningar blir natur ligen särskilt av betydelse i fråga om medborgare i de övriga nordiska län derna. Det remitterade förslaget tillgodoser näppeligen behovet av att kun na, utan onödig omgång, här lagfora dem för brott, begånget i annat nor diskt land. Denna fråga lärer bli föremål för ytterligare övervägande i sam band med pågående nordiska överläggningar om utlämning m. in. Oavsett att lagförslaget allenast åsyftar ett provisorium, anser lagrådet, att den i 1 kap. 2 § strafflagen för vissa fall angivna gränsen med avseende å brottets svårhetsgrad lämpligen bör sammanfalla med motsvarande krav i fråga om utlämning. Med hänsyn till Konungens åtalsprövning kan en så dan utvidgning svårligen föranleda några betänkligheter.
24 Kungl. Maj ds proposition nr 170 år 1957
Lagrådet hemställer vidare, att andra stycket i nämnda paragraf redak tionellt jämkas på sådant sätt att det icke kommer att inbegripa jämväl fall som avses i första stycket.
Förslaget om ändring i lagen om straffregister lämnas av lagrådet utan
erinran.
Ur protokollet:
Torsten Johansson
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957 25
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 mars 1957.
Närvarande:
Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden
Z etterberg , N ilsson , S träng , A ndersson , H edlund , P ersson , L indell , L indström , L ange , L indholm , N äsgård , K ling , E liasson , H enriksson .
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che fen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 29 mars 1957 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 15 mars 1957 remitterade förslagen till 1) lag om ändring i strafflagen; samt 2) lag angående ändrad lydelse av 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande hemställer föredraganden, att lagförslagen — med de av lagrådet önskade jämkningarna av det under 1) omförmälda förslaget jämte viss redaktionell ändring av nämnda för slag -— måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: Ulla Larsson
!J Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 170