Doc 1959:143

Kungl. Maj.ts proposition nr 1'i3 år 1959 1

Nr 143

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. mgiven Stockholms slott den 8 april 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt 2) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa smärre ändringar i rättegångsbalken. Så­ lunda föreslås att den i lagen stadgade längsta väglängden för rätt till hämt­ ning till förhör utsträckes från femton till trettio kilometer. Vidare öppnas möjlighet för åklagare att i sådana fall, då fel eller misstag förelupit vid ut­ färdande av strafföreläggande, föra talan om föreläggandets undanröjan­ de. Slutligen skall enligt förslaget den nuvarande befogenheten för Kungl. Maj :t att meddela tillstånd till utbyte av domareed mot försäkran på heder och samvete överflyttas på domstolen eller rättens ordförande. En jämk­ ning av edens lydelse föreslås i samband därmed. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll VJ5V. 1 samt. Nr 14.1

2 Kungl. Maj. ts proposition nr 1\3 år 1959

Förslag

till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. It §,23 kap. 7 § och 59 kap. 5 § rätte­ gångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Domare skall, innan han må tjänst­ Domare skall, innan han må tjänst­ göra, avlägga denna ed: göra, avlägga denna ed: »Jag N. N. lovar och försäkrar in­ »Jag N. N. lovar och försäkrar in­ för Gud den allsmäktige och vid hans för Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord, att jag vill och skall efter heliga ord, att jag vill och skall efter mitt hästa förstånd och samvete i alla mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige domar rätt göra, ej mindre den fat­ än den rike, och döma efter Guds och tige än den rike, och döma efter Sve­ Sveriges lag och laga stadgar; aldrig riges lag och laga stadgar; aldrig lag lag vränga eller orätt främja för släkt­ vränga eller orätt främja för släkt­ skap, svågerskap, vänskap, avund, ill­ skap, svågerskap, vänskap, avund, ill­ vilja eller räddhåga, ej heller för mu­ vilja eller räddhåga, ej heller för mu­ tor och gåvor eller annan orsak, un­ tor och gåvor eller annan orsak, un­ der vad sken det vara må; ej den sa­ der vad sken det vara må; ej den sa­ ker göra, som saklös är, eller den sak­ ker göra, som saklös är, eller den sak­ lös, som saker är. Jag skall varken lös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, el­ uppenbara dem, som till rätta gå, el­ ler andra de rådslag rätten inom ler andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och upp­ och skall jag som en ärlig och upprik­ riktig domare troget hålla.» tig domare troget hålla.» Med Konungens tillstånd må den, Ed skall avläggas inför domstol el­ som på grund av sin åskådning i reli­ ler inför rättens ordförande. Med giöst hänseende hyser betänklighet domstolens eller ordförandens till­ mot att avlägga ed, i stället avgiva 1 stånd må den, som på grund av sin

1 Senaste lydelse, se beträffande 59 kap. 5 § SFS 1954: 432.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959 3

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

försäkran på heder och samvete av åskådning i religiöst hänseende hyser samma innehåll i övrigt, som sägs i betänklighet mot att avlägga ed, i första stycket. stället avgiva försäkran på heder och Ed eller försäkran skall avläggas samvete av samma innehåll i övrigt, inför domstol eller inför rättens ord­ som sägs i första stycket. förande.

23 KAP.

7 §• Underlåter den som kallats till för­ Underlåter den som kallats till för­ hör utan giltig orsak att hörsamma hör utan giltig orsak att hörsamma kallelsen och överstiger ej vågläng­ kallelsen och överstiger ej våglängden den mellan den plats, som utsatts för mellan den plats, som utsatts för för­ förhöret, och den, där han har sin bo­ höret, och den, där han har sin bo­ stad eller vid kallelsens mottagande stad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig, femton kilometer, må uppehöll sig, trettio kilometer, må han hämtas till förhöret. han hämtas till förhöret. Utan föregående kallelse må den Utan föregående kallelse må den som uppehåller sig inom en våglängd som uppehåller sig inom en våglängd av femton kilometer från den plats, av trettio kilometer från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till där förhör skall hållas, hämtas till förhöret, om undersökningen avser förhöret, om undersökningen avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och brott, varå frihetsstraff kan följa, och det skäligen kan befaras, att han ej det skäligen kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i an­ skulle hörsamma kallelse eller i an­ ledning av kallelse skulle genom un­ ledning av kallelse skulle genom un­ danröjande av bevis eller på annat danröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen. sätt försvåra utredningen. Är den------------------------------- för föi

59 KAP.

5 Strafföreläggande, som godkänts av Strafföreläggande, som godkänts den misstänkte, skall på besvär av av den misstänkte, skall efter besvär den som föreläggandet avser undan- undanröjas: röj as: 1. om godkännandet icke kan an­ 1. om godkännandet icke kan an­ ses som eu giltig viljeförklaring; ses som en giltig viljeförklaring; 2. om vid ärendets behandling fö­ 2. om vid ärendets behandling fö­ rekommit sådant fel, att föreläggan­ rekommit sådant fel, att föreläggan­ det bör anses ogiltigt; eller det bör anses ogiltigt; eller

4 Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1959

3. om föreläggandet eljest ej över­ 3. om föreläggandet eljest ej över­ ensstämmer med lag. ensstämmer med lag. Har strafföreläggande undanröjts, må ej därefter för samma gärning dömas till eller föreläggas svårare straff.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8 §•

Innan någon tager säte i arbets­ Innan någon tager säte i arbets­ domstolen, skall han hava avlagt do­ domstolen, skall han hava avlagt mared eller, med Konungens till­ domared eller försäkran enligt vad i stånd, sådan försäkran på heder och 4 kap. 11 § rättegångsbalken sägs. samvete, varom i 4 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Senaste lydelse, se SFS 1947: 637.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 i3 år 1959 5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 februari 1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden N ilsson , S träng , A ndersson , L indell , L indström , L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , N etzén , J ohansson , af G eijerstam .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angånde vissa änd­ ringar i rättegångsbalken samt anför därvid följande. I skrivelse den 16 april 1958, nr 191, anhöll riksdagen, under åberopande av vad som anförts i första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 24, om förslag till utsträckning av den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken angivna våglängden för hämtning till förhör. I anledning av skrivelsen upp­ rättades på hösten 1958 inom justitiedepartementet en promemoria med för­ slag till ändring av det nyssnämnda stadgandet, över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, riksåklagarämbetet, statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler samt föreningen Sveriges stadsfiskaler. Statsåklagaren i Stockholm har vid sitt yttrande fo­ gat yttranden från vissa av cheferna för stadens åklagarkammare. Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling. I samband därmed avser jag att även behandla ytterligare ett par spörsmål rörande rättegångslagstiftningen. Den ena frågan — aktualiserad av riksåklagaren i en framställning den 9 oktober 1958 — gäller ändring av stadgandet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken om undanröjande av strafföreläggande, som god­ känts av den misstänkte, den andra ordningen för meddelande av tillstånd till domareeds utbytande mot högtidlig försäkran nu. m.

A. Våglängden för hämtning till förhör

Gällande rätt Enligt 23 kap. 7 § rättegångsbalken må den som under förundersökning i brottmål kallats till förhör men utan giltig orsak underlåter att hörsamma kallelsen, hämtas till förhöret, om våglängden mellan den plats, som utsatts

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

<5

för förhöret, och den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig, ej överstiger femton kilometer. Utan föregående kallelse må hämtning ske av den, som uppehåller sig inom en våglängd av femton kilo­ meter från förhörsplatsen, om undersökningen avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och det skäligen kan befaras, afl han ej skulle hörsamma kallel­ se eller i anledning av kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen. Bestämmelserna ansluter sig till de allmänna regler om förundersök­ ningens bedrivande, vilka upptagits i 23 kap. rättegångsbalken. I 4 § nämnda kapitel föreskrives bl. a. att undersökningen bör så bedrivas, att ej någon onödigt får vidkännas kostnad eller olägenhet. Enligt 6 § må under förun­ dersökningen förhör hållas med envar, som antages kunna lämna upplys­ ning av betydelse för utredningen. Närmare bestämmelser om förundersökning är meddelade i förundersökningskungörelsen den 19 december 1947. Beträffande förhör stadgas i 5 § nämnda kungörelse att förhör skall, såvida icke därigenom förundersök­ ningens behöriga gång motverkas eller polisens eller åklagarens arbete av­ sevärt försvåras, hållas å tid och plats, som antages medföra minsta olä­ genhet för den som skall höras. Förhör skall också i övrigt anordnas så, att onödig tidsspillan för den hörde undvilces. Vidare föreskrives att den som skall höras bör, där så kan ske och det ej finnes olämpligt med hänsyn till utredningen, i god tid kallas till förhöret. Enligt 6 § skall fråga om hämtning till förhör i allmänhet avgöras av undersökningsledaren. Rörande hämtning till förhör av den som skall höras som vittne eller eljest utan att vara misstänkt för brott stadgas vidare, att sådan hämtning bör äga rum allenast när skäl av särskild vikt föreligger för sådan åtgärd, såsom att för­ höret icke eller endast med avsevärd svårighet kan hållas på den plats, där den som skall höras befinner sig, eller att vittne behöver inställas på viss plats för konfrontation eller på brottsplats för prövning av vittnets iaktta­ gelseförmåga eller till rekonstruktionsförsök eller ock att med hänsyn till hrottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt särskild skyndsamhet är av nöden. Den med vilken förhör hålles under förundersökning äger under förut­ sättningar, som närmare angives i kungörelsen den 26 september 1947 om ersättning av allmänna medel till personer som höras under förundersök­ ning i brottmål, erhålla gottgörelse av allmänna medel för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan.

Ur förarbetena Frågan om hämtning till förhör berördes redan i ett inom justitiedepar­ tementet år 1919 utarbetat utkast till lag angående polisundersökning i brott­ mål samt häktning in. in. I utkastet upptogs bl. a. en bestämmelse (1 kap. 5 §) att undersökningsledare, som hade att leda polisundersökning angå­ ende begånget brott, ägde till förhör inför sig eller underlydande polisman

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959 7

inkalla envar, som antoges kunna lämna upplysningar av betydelse för un­ dersökningen; dock fick förhöret ej hållas å plats, som vore belägen längre än femton kilometer från det ställe, där den kallade uppehöll sig vid kal­ lelsens delgivning. Om den, som sålunda fick kallas till förhör, vore miss­ tänkt för brottet eller hans hörande eljest vore av synnerlig vikt för under­ sökningen, ägde undersökningsledaren, om det kunde befaras, att vederbö­ rande ej skulle hörsamma kallelsen, förordna, att han skulle inställas. Vid remiss till lagrådet av förslag till lag i ämnet yttrade departements­ chefen — under hänvisning till att i några remissyttranden över utkastet anmärkts, att vid bestämmandet av inställelseskyldigheten det längsta med­ givna avståndet från platsen för kallelsens delgivning till platsen för förhö­ ret satts för kort — att han ej ansåge det lämpligt att pålägga en vidsträck­ tare inställelseplikt. För de större distrikten, särskilt i Norrland, torde enligt hans mening undersökningsledaren, när den som skulle höras vistades på längre avstånd inom distriktet och undersökningsledaren ej själv kunde fö­ retaga resan, få för förhöret anlita till dennes biträde anställd kriminalpolis. I lagrådet ansåg två ledamöter, att det i förslaget angivna avståndet var för snävt och förordade en utsträckning till trettio kilometer. Det borde en­ ligt deras mening inte möta några betänkligheter att stadga detta maximiavstånd för hela riket. I landets tätare befolkade delar torde detta avstånd i regel inte behöva utnyttjas, och även när så erfordrades syntes tillgäng­ liga goda kommunikationer oftast göra stadgandet föga betungande. Lag­ rådets övriga två ledamöter fann begränsningen till femton kilometer i hög grad betänklig i vad gällde inställande av den för brottet eller delaktighet däri misstänkte. Garanti för att inställelse av misstänkt inte ägde rum på allt för långa avstånd kunde vinnas på ett lämpligare sätt genom att låta den misstänkte föras till den undersökningsledare, som vore närmast tillgänglig från den ort, där den misstänkte antoges uppehålla sig vid anträffandet. Förslaget blev ej av Kungl. Maj:t förelagt riksdagen. 1

1 sitt den 15 december 1926 avgivna betänkande angående rättegångsvä­ sendets ombildning (SOU 1926:32) föreslog processkommissionen bl. a. att statsåklagare skulle utrustas med rätt att hämta den som utan giltigt skäl underlät att hörsamma kallelse till förhör och som befann sig i den stad eller eljest på visst mindre avstånd från den ort, där förhöret liölles. Därest det kunde befaras att den, emot vilken undersökning var riktad, i anledning av kallelsen skulle avvika eller undanröja bevisning, ägde statsåk lagaren förordna, att han skulle hämtas utan föregående kallelse. I processlagberedningens den 29 november 1938 (SOU 1938: 43, 44) av­ givna förslag till rättegångsbalk upptogs i 23 kap. 7 § ett stadgande av sam­ ma lydelse som återfinns i gällande lag. I motiven till nämnda stadgande anfördes bl. a.: Skall förhör med någon hållas å annan plats än den, där han uppehåller sig, bör han i regel kallas till förhöret. Någon skyldighet att infinna sig till sådant förhör bör dock ej föreligga, om våglängden mellan den plats, som

8 Kungl. Maj. ts proposition nr 1t3 år 19ö9

utsatts för förhöret, och den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mot­ tagande uppehöll sig, överstiger ett visst avstånd, i förslaget bestämt till fem­ ton kilometer. Överstiger våglängden icke den sålunda angivna, bör, om den som kallats utan giltig orsak underlåter att hörsamma kallelsen, förhörs­ ledaren äga att hämta honom till förhöret. För säkerställande av utredningen kan stundom vara av vikt, att hämtningsmöjlighet föreligger även utan föregående kallelse. Särskilt då det gäl­ ler den för brottet misstänkte, kan ofta befaras, att han icke skulle komma att hörsamma kallelse att inställa sig. Genom kallelse blir han varskodd om att misstankar äro riktade mot honom och kan därigenom föranledas afl söka undanröja bevisning eller på annat sätt försvåra utredningen. I nu an­ tydda fall kan visserligen den misstänkte enligt bestämmelserna i 24 kaj), anhållas, men om tillräckliga skäl härtill ej föreligga, bör han kunna hämtas till förhör. Även i fråga om annan än den misstänkte kan en kallelse vara olämplig, t. ex. om han kan tänkas komma att varna den misstänkte eller vara denne behjälplig med att undanröja bevisning. I 7 § andra stycket har därför medgivits rätt att utan föregående kallelse hämta den som skall hö­ ras, om det kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i anled­ ning av kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt för­ svåra utredningen. Stadgandet har ansetts böra avse allenast fall, då un­ dersökningen avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och gäller endast, om den som skall höras befinner sig inom en våglängd av femton kilometer från den plats, där förhöret skall äga rum. Den prövning, som bör föregå ett beslut om hämtning i nu avsedda fall, är av den beskaffenhet, att den bör verkställas av undersökningsledaren och icke anförtros åt polisman.

Ändringsförslag

I en vid 1958 års A-riksdag väckt motion (II: 351) hemställdes, »att riks­ dagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om ändring av den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken angivna gränsen för hämtning från femton kilo­ meter till tjugu kilometer». Såsom motivering för yrkandet åberoj>ades i motionen, att det för Stock­ holms del uppkommit vissa praktiska olägenheter av att det i lagrummet angivna avståndet bestämts till femton kilometer; t. ex. Hässelby strand och Segeltorj) låg j)å större avstånd från kriminalpolisens station, där förhören regelmässigt hölls. Enligt vad i motionen framhölls torde en höjning av det maximala avståndet för hämtning medföra praktiska fördelar även för vissa andra polisdistrikt. Med hänsyn härtill och enär det i fråga om den enskil­ des intresse kunde vara tämligen likgiltigt, om gränsen bestämdes till tjugu kilometer i stället för femton, borde en ändring i enlighet med yrkandet vid­ tagas. Över motionen inhämtades yttrande av 1951 års rättegångskommitté. Kommittén avstyrkte motionen samt yttrade: Reglerna om maximiavstånd för hämtning till förhör är uttryck för den allmänna principen att förundersökning i brottmål skall så bedrivas, att ej någon onödigt får vidkännas kostnad eller olägenhet. Huru maximiavståndet än bestämmes, är det ujjjjenbart att gränsfall uppkomma, då det kan te sig omotiverat att hämtning ej må ske. I varje fall saknas anledning antaga

Kungl. Maj:ts proposition nr l'i3 år 1939 9

att en utsträckning av avståndet med fem kilometer innebär så stora prak­ tiska fördelar, att skäl finnes för den i motionen föreslagna lagändringen. En minoritet inom kommittén förordade en utsträckning av avståndet för hämtning till trettio kilometer och åberopade därvid att erfarenheten visat, att det nu gällande maximiavståndet är för snävt tilltaget. Enligt samma ledamöter skulle förundersökningen kunna effektiviseras om avståndet ut­ sträcktes till trettio kilometer; med hänsyn till gällande regler om ersätt­ ning av allmänna medel till personer som höres under förundersökning för­ klarade de sig icke hysa några betänkligheter mot en sådan utsträckning av avståndet. I utlåtande (nr 24) i anledning av motionen anförde första lagutskottet, att enligt utskottets uppfattning skäl förelåg att nu genomföra en ändring av förevarande regler, innebärande en utvidgning av ifrågavarande avstånd. Detta måste uppenbarligen ske med beaktande av vad som vore ändamåls­ enligt med hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika delar av riket. Härför erfordrades enligt utskottets mening eu mera ingående undersök­ ning än vad som dittills förekommit. Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till utsträckning av den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken angivna väglängden. Vad utskottet hemställt bi­ fölls av riksdagen (skr. nr 191).

Departementspromemorian I promemorian framhålles bl. a. att då det gäller att utsträcka den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken angivna väglängden det måste beaktas att reg­ lerna om maximiavstånd utgör uttryck för den allmänna principen att för­ undersökning skall så bedrivas att ej någon onödigt får vidkännas kostnad och olägenhet. Med hänsyn härtill har det i promemorian ansetts uteslutet att helt slopa maximeringen. Det uttalas att försiktigheten snarast torde bjuda alt man här går fram med stor varsamhet. I promemorian anföres vidare: Eu utvidgning kan tydligen tänkas utformad på olika sätt. Det har så­ lunda framförts att reglerna om avståndsmaximering skulle differentieras med hänsyn till de skiftande förhållandena inom skilda delar av riket. Ef­ tersom det i praktiken torde vara ytterligt svårt — för att icke säga omöj­ ligt — att på ett rättvisande sätt genomföra en sådan differentiering, och frågan knappast får anses vara av sådan vikt, att den motiverar en alltför vidlyftig reglering, torde tanken härpå böra avvisas. Ej heller torde en bätt­ re lösning kunna åvägabringas genom att avgränsningen sker annorledes än genom angivande av viss vägsträcka. Under hänvisning till vad sålunda anförts förordas i promemorian att frå­ gan lämpligen löses på så sätt atl det i lagen angivna maximiavståndet förlänges. Det erinras i promemorian om att det i tidigare sammanhang före­ slagits att avståndet borde fixeras till trettio kilometer. En sådan utsträck­ ning torde enligt promemorian näppeligen möta några betänkligheter. På

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

grund av bl. a. kommunikationsväsendets och trafikmedlens utveckling tor­ de en sådan ändring ej nämnvärt inkräkta på principen att ej någon onö­ digt bör få vidkännas kostnad eller olägenhet av förundersökningen. Det påpekas i promemorian att även vid ett maximiavstånd å trettio kilometer gränsfall kan uppkomma, då det kan le sig omotiverat att hämtning ej må ske. Klart är emellertid att genom den nya regeln åtskilliga av de nuvarande olägenheterna elimineras utan att detta torde innebära någon nämnvärd nackdel för dem som skall höras.

Remissyttrandena Promemorians förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det över­ vägande antalet yttranden. Riksåklagarämbetet anför, att även om den fö­ reslagna 30-kilometersgränsen icke innebär en för alla fall tillfredsställande lösning den dock får anses utgöra en påtaglig förbättring i förhållande till vad nu gäller. Föreningen Sveriges stadsfiskater yttrar, att de olägenheter, som det gällande maximiavståndet torde innebära för Stockholms vidkom­ mande, genom det föreliggande ändringsförslaget undanröjes. Statsåklagaren i Göteborg framhåller, att den föreslagna lagändringen innebär påtag­ liga fördelar för polis- och åklagarverksamheten i Göteborg. I det yttrande, som avgivits av föreningen Sveriges häradshövdingar, betecknas den före­ slagna avståndsgränsen som väl avvägd. Föreningen är motståndare till tan­ ken att en differentiering av avståndsmaximeringen sker under hänsynsta­ gande till de skiftande förhållandena inom olika delar av landet. — En klart positiv inställning till förslaget ges till känna jämväl i de yttranden, som avgivits av föreningen Sveriges landsfogdar och föreningen Sveriges landsfiskaler. Viss kritik mot förslaget har framförts av statsåklagaren i Stockholm. Enligt dennes mening är den föreslagna utvidgningen icke tillräcklig för att tillgodose effektiviteten i utredningsarbetet i vissa fall då utredningsverk­ samheten i ett i Stockholm handlagt brottmål sträcker sig utom huvudsta­ den. Särskilt gäller detta de brott, som avser landsskadlig verksamhet. I ytt­ randet framhålles vidare att för landsbygdens vidkommande denna fråga torde vara vida mera aktuell än i Stockholm. För att i dylika fall helt till­ godose intresset av effektivitet i utredningsarbetet synes ej några andra ut­ vägar finnas än att antingen slopa alla gränser i nu förevarande hänseende eller för ändamålet genomföra en gradering av brotten i grova och mindre grova brott samt upphäva gränsen i fråga om de grova brotten och behålla den beträffande de mindre grova. Att genomföra det förra alternativet torde måhända — med hänsyn till de kännbara olägenheter, detsamma kan inne­ bära för den, som skall hämtas — åtminstone för närvarande icke kunna ifrågakomma. Det senare alternativet synes däremot förtjänt av att redan nu tagas under övervägande. Det ifrågasättes, om icke tillämpningen av den vidsträcktare hämtningsrätten uteslutande borde läggas i händerna på vissa

Kungl. Maj. ts proposition nr / '/.‘i år 1959 11

kvalificerade befattningshavare, för åklagarväsendets vidkommande på statsåklagare!! eller annan åklagare, som av riksåklagarämbetet tilldelats motsvarande behörighet i förevarande avseende. Tillika torde skyldighet böra åläggas polismyndighet att i ifrågavarande fall på lämpligt sätt sörja för återtransporten av den hämtade, såvida icke han anhålles. — I ett av de yttranden, som fogats till statsåklagare^ i Stockholm yttrande, har fram­ kastats tanken att hämtning skulle få tillgripas inom städer och andra tät­ orter utan maximering av väglängden.

Departementschefen Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken stadgade begränsningen till femton kilometer av rätten att hämta någon till förhör medfört vissa praktiska olägenheter inom skilda delar av landet. Vad städerna beträffar synes olägenheter främst ha uppkommit för Stockholms del. På landsbygden har — enligt vad av de­ partementspromemorian framgår — svårigheter gjort sig märkbara bl. a. i Norrland. Olika möjligheter är tänkbara, då det gäller att komma till rätta med törevarande problem. Vilken metod som än väljes måste dock beaktas atl eu regel i ämnet icke bör få inkräkta på den allmänna principen att för­ undersökningen skall så bedrivas, att ej någon onödigt vidkännes kostnad eller olägenhet. På grund härav torde det icke böra komma i fråga att helt slopa maximigränsen för hämtning till förhör. Med hänsyn till städernas numera stundom ganska vidsträckta områden lär det ej heller vara möjligt att utan begränsning av avståndet generellt medgiva hämtning inom stads område. Ehuru vissa skäl talar för en differentiering av hämtningsrätten efter skiftande förhållanden synes en dylik lösning icke böra väljas. Det tox-de nämligen i praktiken vara ytterst svårt — för att icke säga omöjligt — att på ett rättvisande sätt genomföra en sådan differentiering, och frågan kan ej heller sägas vara av sådan vikt, att den motiverar en mera vidlyftig reglering. Den närmast till hands liggande lösningen synes därför vara att det i la­ gen angivna maximiavståndet förlänges. I promemorian har föreslagits all väglängden utsträckes från femton till trettio kilometer eller alltså alt maximiavståndet fördubblas, ett förslag som vunnit allmän anslutning vid remissbehandlingen. En sådan utvidgning torde medföra en avsevärd för­ bättring av möjligheterna att effektivt hedriva förundersökningen. Även om förslaget måhända icke utgör en ur denna synpunkt för alla förekommande fall tillfredsställande lösning, anser jag av hänsyn till den enskilde icke lämpligt att gå utöver denna gräns. Under hänvisning till vad sålunda anförts vill jag förorda, atl den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken stadgade väglängden utsträckes från femton till trettio kilometer.

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

B. Undanröjande av godkänt strafföreläggande

I 59 kap. 5 § rättegångsbalken stadgas, atl strafföreläggande, som god­ känts av den misstänkte skall, »på besvär av den som föreläggandet avser», undanröjas i vissa särskilt angivna fall, nämligen om godkännandet icke kan anses såsom en giltig viljeförklaring, om vid ärendets behandling före­ kommit sådant fel att föreläggandet bör anses ogiltigt eller om föreläggan­ det eljest ej överensstämmer med lag. Enligt 6 § samma kapitel skall den som vill besvära sig över strafföreläggande inkomma med besvärsinlaga till den hovrätt där, om åtal väckts, talan mot underrättens dom skolat fullföljas. Besvär skall anföras inom en månad, sedan åtgärd för verkstäl­ lighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte. Över hovrättens beslut må talan icke föras. I anslutning till dessa bestämmelser bar riksåklagarämbetet i skrivelse den 9 oktober 1958 framhållit att situationer, där talan om undanröjande av strafföreläggande befinnes påkallad på sådan grund, som avses i 59 kap. 5 § rättegångsbalken, visat sig uppkomma i betydande omfattning. Ofta gäller det fall, där sådan åtalsprövning som föreskrives i 44 § 3 mom. barna­ vårdslagen och 57 § lagen om nykterhetsvård icke ägt rum, därför att del vid strafföreläggandets utfärdande icke förelegat upplysning om att den misstänkte varit omhändertagen för skyddsuppfostran eller intagen å alko­ holistanstalt, samt omständigheterna varit sådana att beivran uppenbarligen bort underlåtas. Vidare förekommer ej sällan, att den misstänkte, sedan han lagförts för en förseelse vid domstol å gärningsorten, av misstag delges och godkänner ett av åklagaren i det distrikt, där han har sitt hemvist, utfärdat strafföreläggande avseende samma förseelse. En ytterligare ej ovanlig grupp av felaktiga strafförelägganden är de, då på grund av oriktig uppgift av den misstänkte eller missuppfattning vid upprättande av rapport föreläggandet utfärdats för en ej straffmyndig person. Någon gång har det även förekom­ mit, att eu misstänkt förelagts dagsböter i stället för penningböter. Om i elt dylikt fall straffpåföljden framstår som uppenbart för sträng, måste rättelse ske. Det är enligt ämbetets mening angeläget, att elt rättsmedel står till buds, varigenom oriktiga strafförelägganden utan alltför stor omgång kan undanröjas. I skrivelsen påpekas att i åtskilliga fall, då fel begåtts vid utfärdande av strafföreläggande, vederbörande åklagare anfört besvär över strafföreläggandet till förmån för den misstänkte med åberopande av förenämnda lag­ rum. Det har emellertid visat sig, att frågan, huruvida åklagaren — med hänsyn till avfattningen av 59 kap. 5 § rättegångsbalken — äger till förmån för den misstänkte föra sådan talan, varom här är fråga, bedömts olika i skilda avgöranden av hovrätt. Sålunda har i några fall talan upptagits och prövats, medan i andra fall åklagare förklarats icke vara behörig att jäm­ likt 59 kap. 5 § rättegångsbalken föra talan om undanröjande av strafföre­ läggande.

Kungl. Maj. ts proposition nr t 't.‘1 år 1959 13

Enligt ämbetets mening synes det, som om den tolkning av lagrummet som innebär att åklagaren äger behörighet att föra sådan talan, varom här är fråga, har avgörande skäl för sig. I detta hänseende är till en början att beakta, att enligt 20 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken åklagaren äger i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån. Denna bestäm­ melse äger tillämpning jämväl i fråga om användande av särskilda rätts­ medel. Vad angår strafförelägganden saknas något allmänt rättsmedel. Det särskilda rättsmedlet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken har tillskapats i den misstänktes intresse. Detta rättsmedel står således icke till buds för åkla­ garen. Detta har medfört, att i fall då åklagaren finner något sådant fel vidlåda ett strafföreläggande, som avser 59 kap. 5 § rättegångsbalken, och felet länt den misstänkte till fördel — exempelvis att den misstänkte blivit ålagd penningböter i stället för normerade böter — möjlighet saknas för aklagaren att åvägabringa ändring i den genom strafföreläggande! ålagda bötespåföljden. När det i lagrummets text anges, att strafföreläggande »skall på besvär av den som föreläggandet avser undanröjas», synes enligt ämbetets mening därmed avses endast att ge uttryck åt det förhållandet, att åklagaren icke äger till men för den misstänkte begagna rättsmedlet i fråga. Anledning saknas att uppfatta de ifrågavarande orden så, att de skulle åsyfta något förbud för åklagaren att med stöd av den allmänna regeln i 20 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken anlita rättsmedlet till förmån för den misstänkte. Ämbetet kan ej heller finna, att något rättspolitiskt skäl föreligger för att åklagaren skulle vara betagen möjligheten att till förmån för den misstänkte yrka undanröjande av strafföreläggande. I de fall, där hovrätt avvisat åklagarens talan, har detta skett utan annan motivering än att sådan talan som avses i lagrummet får föras endast av den som straff­ föreläggandet avser. Vad angår frågan vilka utvägar som eljest står åklagaren till buds att i den misstänktes intresse få felaktiga strafförelägganden undanröjda, erinrar ämbetet om att möjlighet finns att anlita resningsvägen. I skrivelsen nämnes att ämbetet i ett flertal fall sökt resning till förmån för den misstänkte beträffande strafförelägganden i fall, där den för vilken strafföreläggande! utfärdats icke begått gärningen eller då han ej uppnått straffmyndig ålder. I det förra fallet — således där vederbörande ej begått gärningen — torde emellertid rättsmedlet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken över huvud ej kunna användas. Någon av de i nämnda lagrum angivna grunderna för undan­ röjande av strafföreläggande torde i dylikt fall ej kunna anses föreligga. Alt använda resningsvägen innebär cn betydande omgång. Vederbörande åklagare kan icke själv söka resning utan måste via statsåklagaren göra framställning i saken till riksåklagarämbetet, som därefter bar att granska handlingarna samt uppsätta och inge resningsansökan. Vidare blir det högs­ ta domstolen i stället för hovrätterna som kommer att belastas med pröv­ ningen av dessa rutinärenden. Sistnämnda förhållande framstår naturligen - - med hänsyn till vikten av att undvika onödig arbetsbelastning för den högsta lagskipande instansen — såsom särskilt otillfredsställande.

14 Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1959

Enligt vad ämbetet ifrågasätter kan en annan utväg vara, att åklagaren uppsätter och undertecknar besvärsinlagan och därefter låter den misstänkte å inlagan teckna påskrift, att han biträder åklagarens talan. Ett sådant till­ vägagångssätt är emellertid i praktiken icke alltid användbart och erbjuder i varje fall ofta vanskligheter. Enligt ämbetets mening framstår det såsom angeläget, att det fastslås, att åklagarna äger behörighet att till förmån för misstänkt föra sådan besvärstalan som avses i 59 kap. 5 § rättegångsbalken. Detta synes ämbetet icke kunna ske annorledes än genom ett förtydligande av stadgandet.

Departementschefen

Såsom riksåklagarämbetet anfört är det uppenbarligen angeläget att till­ fredsställande möjligheter erbjudes till undanröjande av sådana felaktiga strafförelägganden, varom i ämbetets skrivelse talas. De av ämbetet åbero­ pade fallen visar, att det föreligger ett praktiskt behov att åklagare här så­ som eljest i brottmål skall kunna fullfölja talan till förmån för den miss­ tänkte. Skäl synes visserligen kunna anföras för en tolkning av gällande bestämmelser därhän att sådan möjlighet redan är förhanden. Det kan emel­ lertid icke bestridas, att den nuvarande avfattningen av stadgandet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken är ägnad att framkalla osäkerhet beträffande stadgan­ dets rätta innebörd. Denna osäkerhet återspeglas i de skiljaktiga hovrättsavgörandena i frågan. På grund av det i lagen stadgade fullföljdsförbudet finns icke någon möjlighet att bringa frågan under högsta domstolens pröv­ ning och därmed erhålla prejudicerande avgörande. Den rådande ovissheten om lagens innebörd i förevarande avseende synes därför lämpligen böra bringas ur världen genom en jämkning av lagtexten. Denna jämkning bör ha till syfte att undanröja det hinder som med den nuvarande avfattningen av stadgandet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken må kunna anses möta mot tilllämpning av regeln i 20 kap. 2 § tredje stycket också beträffande godkända strafförelägganden. Nämnda syfte torde enklast kunna nås genom uteslu­ tande av orden »av den som föreläggandet avser» i 59 kap. 5 §. Har straff­ föreläggande undanröjts, får självfallet icke därefter dömas till eller före­ läggas svårare straff för samma gärning. En regel härom torde böra upp­ tagas såsom ett andra stycke i förevarande paragraf. Någon ändring i fråga om de i nyssnämnda lagrum stadgade grunder på vilka undanröjande må ske synes mig icke påkallad. I det av riksåklagar­ ämbetet angivna fallet att den som föreläggandet avser icke begått gärning­ en bör således i enlighet med gällande regler rättelse sökas resningsvägen.

C. Domareedens utbytande mot högtidlig försäkran m. m.

Från och med den 1 januari i år har antalet nämndemän i en hel del råd­ husrätter kraftigt ökats. Denna ökning är närmast föranledd av de nya reg­ ler om rådhusrätts sammansättning i brottmål, vilka trädde i kraft i och med årsskiftet. Nytillskottet av nämndemän har i sin tur medfört att antalet hos

Kungl. Maj. ts proposition nr 153 år 1959 15

Kungl. Maj:t gjorda ansökningar om domareeds utbytande mot högtidlig försäkran undergått eu avsevärd stegring. Detta förhållande har aktualise­ rat frågan om det även i fortsättningen bör ankomma på Kungl. Maj:t att pröva ärenden av detta slag. I detta sammanhang skall även behandlas ett spörsmål om utformningen av domareeden.

Gällande bestämmelser I 4 kap. It § rättegångsbalken stadgas följande: Domare skall, innan han må tjänstgöra, avlägga denna ed: »Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans he­ liga ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla do­ mar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Guds och Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släkt­ skap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än do­ men avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla.» Med Konungens tillstånd må den, som på grund av sin åskådning i reli­ giöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed, i stället avgiva för­ säkran på heder och samvete av samma innehåll i övrigt, som sägs i första stycket. Ed eller försäkran skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordfö­ rande. Beträffande domareedens utbytande mot försäkran på heder och samvete må nämnas följande. Enligt 16 § i 1873 års dissenterförordning — vilken upphävts genom till­ komsten av religionsfrihetslagen — skulle det ankomma på Konungen att meddela förordnande hur det skulle förfaras i fall då främmande trosbekännare var av sådan lära som ej lillstadde edsavläggande. I ett år 1927 avgivet betänkande (SOU 1927: 13) — vilket dock ej kom att föranleda lagstiftning — framlade 1925 års religionsfrihetssakkunniga för­ slag till lag om edgångs utbytande i vissa fall mot försäkran på heder och samvete. I förslaget stadgades bl. a. att vägran alt avlägga ed skulle prövas av den myndighet, inför vilken eden eller försäkran skulle avgivas. Processlagberedningens förslag till lydelse av 4 kap. 11 § rättegångsbalken överensstämmer helt med den sedermera antagna lagen. Vad angår doma­ reedens ersättande mot högtidlig försäkran uttalade beredningen att med stöd av 16 § dissenterförordningcn domareeden syntes med Konungens till­ stånd kunna utbytas mot försäkran på heder och samvete. Tillstånd till ut­ byte av domareed borde enligt förslaget alltid meddelas av Konungen. I motion till 1958 års riksdag (II: 30) berördes frågan om edens utbytande mot högtidlig försäkran. I motionen påfordrades hl. a., att regeringen borde befrias från ärenden av detta slag. I sitt över motionen avgivna utlåtande (nr 8/1948) uttalade första lagut­ skottet bl. a. att bestämmelsen om Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela

16 Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1959

dispens från skyldigheten att avlägga domareed sannolikt tillkommit som en garanti mot missbruk av den möjlighet till utbyte av ed som lagen öpp­ nar. Med den nu gällande regeln kunde nämligen förutsättas, att endast de vilka hyste verkliga betänkligheter i religiöst hänseende mot edgången hos Kungl. Maj:t gjorde framställning om edens utbytande mot försäkran. Motionen föranledde ej någon riksdagens åtgärd.

Beträffande den historiska bakgrunden till domareedens nuv arande formulering torde få hänvisas till den utförliga framställ­ ning i ämnet, vilken lämnats i dissenterlagskommitténs den 21 maj 1949 avgivna betänkande med förslag till religionsfrihetslag m. m. (SOU 1949: 20 s. 362—369). Vid åtskilliga tillfällen under förra århundradet har förslag framkom­ mit om bl. a. sådan ändring av domareeden att hänvisningen till Guds lag skulle utgå därur, senast i proposition till 1885 års riksdag. Även efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande har domareeden varit föremål för änd­ ringsförslag. Sålunda hemställdes i den förut omnämnda motionen 11:30 vid 1948 års riksdag att sådan lagändring måtte vidtagas att den försäkran, som avgives vid tillträdande av domareuppdrag, icke skulle få någon religiös prägel. I sitt av riksdagen godkända utlåtande i anledning av motionen kom första lagutskottet även in på innebörden av uttrycket Guds lag. I detta hän­ seende anförde utskottet att däri icke torde böra inläggas annat än en för­ pliktelse för den blivande domaren att vid sidan av lagens uttryckliga före­ skrifter i sin domargärning iakttaga även de allmänt humanitära moralbud, som utformats under den kristna etikens inflytande. Ett löfte att lägga des­ sa normer till grund för den dömande verksamheten syntes utskottet kun­ na avgivas av envar oavsett religiös uppfattning. Utskottet tillfogade att frå­ gan huruvida någon jämkning av edens ordalydelse i denna del vore erfor­ derlig kunde väntas komma att beaktas av dissenterlagskommittén, som år 1943 tillkallats för att verkställa utredning rörande en ny dissenterlagstiftning. I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionen — som tidi­ gare nämnts — ej någon riksdagens åtgärd. Gentemot den av utskottet häv­ dade tolkningen, att uttrycket Guds lag blott åsyftade vissa allmänt huma­ nitära moralbud, gjordes i en vid utskottets utlåtande fogad reservation gäl­ lande att uttrycket hänsyftade på Mose lag. I sitt förut omnämnda betänkande med förslag till religionsfrihetslag in. m.1 föreslog dissenterlagskommittén, att hänvisningen i domareeden till Guds lag skulle utgå. Som motivering härför anförde kommittén bl. a. att den innebörd som uttrycket numera finge anses äga, ej framginge klart och otvetydigt av ordalydelsen, som fasthellre kunde ge anledning till tvekan och ovisshet om den rätta meningen. Redan denna omständighet syntes kom­ mittén böra utesluta uttryckets användande i edsformuläret. Därtill kom att enligt vanligt språkbruk uttrycket närmast innefattade en förpliktelse för 1 Betänkandet är undertecknat av t. f. presidenten H. J. Nordenskjöld, kammarrätts­ rådet Nils Bodin, riksdagsmannen Verner Hedlund, biskopen Gustaf Ljunggren, riksdagsman­ nen Gust. Mosesson och professorn Gunnar Westin.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959 17

domaren att —- vid sidan av och jämte Sveriges lag och laga stadgar -—• i sin rättsskipning tillämpa en lag direkt härrörande från Gud. Så uppfattade måste orden i fråga sakna mening och innehåll för den som förnekar Guds existens och följaktligen också måste bestrida befintligheten av en lag grun­ dad på Guds bud. Edens avläggande måste tillika — och framför allt —- för en person med dylik inställning innebära och av honom betraktas såsom ett otillbörligt tvång på hans samvete. Lagstiftaren hade med rätta tagit hänsyn till vikten av sådant tvångs undvikande genom att öppna möjlighet till ut­ byte av edens begynnelseord, innefattande en försäkran »inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord», mot en försäkran på heder och samvete. Det var enligt kommitténs mening lika påkallat att samma hänsyn vi­ sades beträffande uttrycket Guds lag. Att domaren i sin gärning skulle be­ akta, jämte vanliga förnuftsregler, allmänt vedertagna moraliska grundsat­ ser, i regel tillkomna under den kristna etikens inflytande, torde vara till­ räckligt angivet genom åläggandet att »efter bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra». Slutligen framhöll kommittén, att domareedens in­ nehåll givetvis ej kunde variera alltefter den edsavläggandes uppfattning om Guds tillvaro och en av honom stiftad lag. Domarens plikter måste nämligen vara desamma, vilken uppfattning i religiösa ting han än hade. Yttrande över betänkandet avgavs av över hundratalet myndigheter och organisationer. Utom i åtta fall tillstyrktes ändringsförslaget beträffande domareeden eller lämnades detsamma utan erinran. Bland de myndigheter, som avstyrkte förslaget, må nämnas Svea hovrätt, som ansåg tillräckliga skäl ej föreligga att ur eden borttaga orden Guds lag. I den proposition (nr 100) med förslag till religionsfrihetslag m. m., som på grundval av betän­ kandet förelädes 1951 års riksdag, uttalade föredragande departements­ chefen, statsrådet Zetterberg, att han ansåg, att avläggandet av eden icke kunde innebära något samvetstvång för den som gjort sig underrättad om innebörden. Under framhållande av att man vid antagandet av den nya rättegångsbalken låtit eden behålla sitt traditionella innehåll efter en var­ sam modernisering av uttryckssätten fann statsrådet Zetterberg det icke påkallat alt åter ändra edens lydelse. Något förslag härom upptogs ej i pro­ positionen.

Departementschefen

I slutet av förra året medgavs åtskilliga släder att utse ett betydligt ökat antal nämndemän i sina rådhusrätter. Denna ökning av nämndemans­ kåren utgör närmast en följd av de nya regler angående rådhusrätts sam­ mansättning i brottmål, vilka trädde i kraft den 1 januari i år. ökningen av antalet nämndemän har medfört att på sista tiden ett stort antal an­ sökningar inkommit till Kungl. Maj:l med begäran om domareedens utby­ tande mot försäkran på heder och samvete. Enligt min mening är ifrågavarande slag av ärenden ej av sådan beskaf­ fenhet att de påkallar Kungl. Maj:Ls prövning. Då det gäller vittne har mot- 2 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 143

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 1i3 år 1959

svarande befogenhet tillagts rätten, Så synes kunna ske även med ärenden angående utbyte av domareed. Jag kan icke finna att en överflyttning av tillståndsärendena på rätten skulle innebära risk för missbruk av utbytesmöjligheten. En reform av nu angivet slag ligger för övrigt i linje med strävandena att befria Kungl. Maj :t från handläggningen av ärenden av enklare beskaf­ fenhet. Jag förordar alltså den ändrade ordningen, att det skall ankomma på rätten att ge tillstånd till edens utbytande mot försäkran på heder och sam­ vete. I detta sammanhang har jag ansett mig böra upptaga även frågan om ut­ formningen av domareeden och den försäkran på heder och samvete, som kan få avgivas i stället för eden. Såsom av den föregående redogörelsen framgår inrymmer domareeden utfästelse att döma efter Guds lag. Denna hänvisning till Guds lag hade uteslutits redan i de av lagkommittén åren 1822 och 1826 framlagda förslagen till rättegångsbalk. Samma var förhål­ landet med det edsformulär, som ingick i det av äldre lagberedningen år 1849 framlagda förslaget till rättegångsbalk. Så sent som 1949 föreslogs av dissenterlagskommittén att orden skulle utgå ur edsformuläret. Förbindelsen att döma efter Guds lag har numera ansetts endast inne­ bära ett åtagande från den blivande domarens sida att i sin dömande verk­ samhet iakttaga allmänt humanitära moralbud. Som dissenterlagskommit­ tén påpekat kan det knappast göras gällande att den innebörd, som ullryc­ ket Guds lag sålunda anses äga, klart och otvetydigt framgår av själva orda­ lydelsen; denna ger i stället anledning både till tvekan och ovisshet om den rätta meningen. Redan denna omständighet utgjorde ett av skälen till att kommittén föreslog att de ifrågavarande orden skulle uteslutas ur edsfor­ muläret. Också för mig framstår det som otillfredsställande att i edsformu­ läret användes ett uttryck med en helt annan betydelse än vad ordalagen ger vid handen. Särskilt betänkligt synes detta vara i sådana fall där veder­ börande, under hänvisning till sin uppfattning i religiösa frågor, fått till­ stånd att avgiva försäkran på heder och samvete i stället för ed. Hänvis­ ningen till Guds lag ingår nämligen även i sådan försäkran, vars lydelse är likalydande med edens. Orden Guds lag synes därför böra utmönstras ur formuläret. Det må framhållas, att ett borttagande av uttrycket icke kan sägas ändra domareedens sakliga innehåll. De etiska kraven på domaren tor­ de med tillräcklig tydlighet framgå av åläggandet i domareeden att »efter bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra».

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats bi­ fogade förslag till lag om ändring i rättegångsbalken. Såsom dag för ikraft­ trädandet föreslås den 1 juli 1959.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom ut­ drag av protokollet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959 19

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Maj :t Konungen. Ur protokollet: Ulla Larsson

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

Bilaga

Förslag tUl

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. It §,23 kap. 7 § och 59 kap. 5 § rätte­ gångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Domare skall, innan han må tjänst­ Domare skall, innan han må tjänst­ göra, avlägga denna ed: göra, avlägga denna ed: »Jag N. N. lovar och försäkrar in­ »Jag N. N. lovar och försäkrar inför för Gud den allsmäktige och vid hans Gud den allsmäktige och vid hans he­ heliga ord, att jag vill och skall efter liga ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige domar rätt göra, ej mindre den fat­ än den rike, och döma efter Guds och tige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar; aldrig Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släkt­ lag vränga eller orätt främja för släkt­ skap, svågerskap, vänskap, avund, ill­ skap, svågerskap, vänskap, avund, ill­ vilja eller räddhåga, ej heller för mu­ vilja eller räddhåga, ej heller för mu­ tor och gåvor eller annan orsak, under tor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppen­ än domen avsäges, eller sedan uppen­ bara dem, som till rätta gå, eller andra bara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar de rådslag rätten inom stängda dör­ håller. Detta allt vill och skall jag som rar håller. Detta allt vill och skall jag en ärlig och uppriktig domare troget som en ärlig och uppriktig domare hålla.» troget hålla.» Med Konungens tillstånd må den, Med rättens tillstånd må den, som som på grund av sin åskådning i reli­ på grund av sin åskådning i religiöst giöst hänseende hyser betänklighet hänseende hyser betänklighet mot att 1 Senaste lydelse, se beträffande 59 kap. 5 § SFS 1954:432.

Kungi. Maj.ts proposition nr 143 år 1959 21

mot att avlägga ed, i stället avgiva för- avlägga ed, i stället avgiva försäkran säkran på heder och samvete av sam- på heder och samvete av samma innema innehåll i övrigt, som sägs i första håll i övrigt, som sägs i första stycstycket. ket. Ed eller---------------------- — rättens ordförande.

23 KAP.

7 §• Underlåter den som kallats till för­ Underlåter den som kallats till för­ hör utan giltig orsak att hörsamma hör utan giltig orsak att hörsamma kallelsen och överstiger ej vågläng­ kallelsen och överstiger ej våglängden den mellan den plats, som utsatts för mellan den plats, som utsatts för för­ förhöret, och den, där han har sin bo­ höret, och den, där han har sin bo­ stad eller vid kallelsens mottagande stad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig, femton kilometer, må uppehöll sig, trettio kilometer, må han han hämtas till förhöret. hämtas till förhöret. Utan föregående kallelse må den Utan föregående kallelse må den som uppehåller sig inom en våglängd som uppehåller sig inom en våglängd av femton kilometer från den plats, av trettio kilometer från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till där förhör skall hållas, hämtas till förhöret, om undersökningen avser förhöret, om undersökningen avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och brott, varå frihetsstraff kan följa, och det skäligen kan befaras, att han ej det skäligen kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i an­ skulle hörsamma kallelse eller i an­ ledning av kallelse skulle genom un­ ledning av kallelse skulle genom un­ danröjande av bevis eller på annat danröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen. sätt försvåra utredningen. År den för förhöret.

59 KAP.

5 §• Strafföreläggande, som godkänts av Strafföreläggande, som godkänts av den misstänkte, skall på besvär av den misstänkte, skall efter besvär un­ den som föreläggandet avser undan­ danröjas: röjas: 1. om godkännandet icke kan an­ 1. om godkännandet icke kan an­ ses som en giltig viljeförklaring; ses som en giltig viljeförklaring; 2. om vid ärendets behandling fö­ 2. om vid ärendets behandling fö­ rekommit sådant fel, att föreläggan­ rekommit sådant fel, att föreläggan­ det bör anses ogiltigt; eller det bör anses ogiltigt; eller

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

3. om föreläggandet eljest ej över­ 3. om föreläggandet eljest ej över­ ensstämmer med lag. ensstämmer med lag. Har strafföreläggande undanröjts, må ej därefter för samma gärning dömas till eller föreläggas svårare straff.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959 23

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 3 april 1959.

N ärvarande: justitieråden B eckman , E. SÖDERLUND, T ammelin , regeringsrådet N evrell .

Enligt lagrådet den It mars 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 27 februari 1959, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­ hämtas över upprättat förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av lagbyråchefen B. Hjern.

Ändringsförslagen, som nedan behandlas i den ordning de upptagits i lagtexten, föranledde följande yttranden.

4 KAP.

11 §•

Justitierådet Söderlund och regeringsrådet Nevrell: Vad först angår den i domareden upptagna hänvisningen till Guds lag avböjdes dess uteslutande så sent som 1951. I proposition nr 100/1951 med förslag till religionsfrihetslag framhölls (s. 133), att samtliga remissin­ stanser, som yttrade sig om dissenterlagskommitténs förslag till ändring i domareden, avstyrkte förslaget, nämligen Svea hovrätt, länsstyrelsen i Stockholms län, domkapitlen i Västerås, Göteborg, Härnösand, Luleå och Visby samt juridiska fakulteten i Uppsala. Svea hovrätt, som anslöt sig till kommitténs tolkning av uttrycket »Guds lag», anförde, att tillräckliga skäl ej förelåge att ur eden borttaga detta uttryck, som ägde traditionens helgd och som i ej ringa mån bidroge till edens högtidlighet och värde. Juridiska fakulteten i Uppsala fann det osannolikt, att uttrycket »Guds lag» skulle på allvar kunna kränka samvetsfriden för någon, som gjort sig underkunnig om ordens mening; någon annans uppfattning syntes icke förtjäna avseende. Domkapitlet i Visby menade att borttagande av ut­ trycket »Guds lag» icke kunde betraktas som ett religionsfrihetsintresse.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

Dåvarande chefen för justitiedepartementet erinrade för egen del, att med den gängse tolkningen av det i domareden ingående uttrycket »Guds lag», enligt vilken detta uttryck syftade på ett allmänt rättsmedvetande, av­ läggandet av denna ed icke kunde innebära något samvetstvång för den som gjort sig underrättad om innebörden. I vissa äldre processlagförslag hade försök gjorts att omformulera domareden på ett mera genomgripan­ de sätt. Vid antagandet av den nya rättegångsbalken år 1942 valdes i stället den enligt departementschefens mening lämpligare utvägen att, såsom pro­ cesslagberedningen föreslagit, låta eden behålla sitt traditionella innehåll efter en varsam modernisering av uttryckssätten. Det måste enligt depar­ tementschefen anses alldeles opåkallat att åter ändra edens lydelse. Depar­ tementschefen kunde icke tillstyrka kommitténs förslag därom. Nu föreliggande remissprotokoll upptar icke några nya omständigheter, som i och för sig kunde vara ägnade att leda till ett annat bedömande än det som redovisades i 1951 års proposition. Någon ytterligare utredning eller något remissförfarande har ej heller förekommit. Med hänsyn härtill och i betraktande av de meningsmotsättningar, som framträtt, synes en ändring icke böra genomföras, helst som man icke förvissat sig om, hur den skulle uppfattas vid våra domstolar. Dessa äro de som närmast kunna ha intresse av att vårda sig om traditioner på domstolsväsendets område, och de torde även kunna uttala sig om det praktiska behovet av den ifråga­ satta ändringen. I remissförfarandet med anledning av dissenterlagskommitténs förslag synas domstolarna ha varit företrädda endast genom två av hovrätterna. I enlighet med det anförda kunna vi icke tillstyrka det nu framlagda förslaget om ändring av domareden.

Justitieråden Beckman och Tammelin: Vid tidigare prövning av frågan om den i domareden upptagna hänvis­ ningen till Guds lag avböjdes dess borttagande mycket bestämt. Då hänvis­ ningen, vars innebörd varit omtvistad, på vissa håll synes ha väckt samvets­ betänkligheter samt edsformuläret även efter borttagandet av orden »Guds och» bibehåller sin av ålder kända vördnadsbjudande stil, vilja vi emeller­ tid icke framställa någon invändning mot förslaget i denna del.

Lagrådet: Beträffande förslaget, att det ej vidare skall ankomma på Kungl. Maj :t att ge tillstånd till edens utbyte mot försäkran på heder och samvete, må anfö­ ras följande. Före nya rättegångsbalkens ikraftträdande krävdes enligt 16 § i 1873 års dissenterförordning eller å detta författningsrum grundad praxis tillstånd av Kungl. Maj :t för att ed, som enligt lag erfordrades, skulle få utbytas mot försäkran på heder och samvete. Det ligger i öppen dag att en sådan ord­ ning i många fall, särskilt då det gällde vittnen, icke skulle kunna förenas med det nya rättegångsförfarandet; begäran att få avlägga försäkran i stäl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1'/3 år 7.9 59 25

let för ed kunde komma att framställas först vid huvudförhandlingen, och det vore icke rimligt att denna skulle behöva inställas i avbidan på ett be­ sked i frågan från Kungl. Maj :t. Tydligen av sådan anledning överlämnades i nya rättegångsbalken åt rätten att avgöra, om vittne i stället för ed skulle få avgiva försäkran på heder och samvete (30: 12), och samma regler fingo gälla i fråga om sakkunnig som höres muntligen (40: 9) samt tolk (5:7) och av rätten utsedd stenograf (6: 9). I de nu nämnda fallen är avläggande av ed eller försäkran en angelägen­ het som hänför sig till ett visst rättegångsmål eller, beträffande allmän tolk, dock till en viss bestämd domstol. I motsats härtill är den som skall av­ lägga domared icke ovillkorligen hänvisad att göra detta vid den domstol, där han först kommer att tjänstgöra som domare. Lagen föreskriver endast, att domared eller däremot svarande försäkran skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande. Att rättens ordförande särskilt nämnes torde sammanhänga med, att de vanliga domförhetsreglerna i rättegångsbalken äro avsedda för rättegångsmål, varför handläggningen av ett fristående ad­ ministrativt ärende såsom avläggande av domared, om särskild bestämmel­ se ej givits, kunde ha ansetts städse kräva fullsutten rätt, något som kunde vara både onödigt och olägligt. Hur därmed än förhåller sig lär endast un­ dantagsvis avläggandet av domared vara en brådskande angelägenhet. För­ modligen av denna anledning och med hänsyn till domaredens särställning i förhållande till andra eder har det tett sig naturligt att, när det gällde till­ stånd till domaredens utbyte mot försäkran på heder och samvete, anknyta till den tidigare ordningen och låta avgörandet därom fortfarande ankom­ ma på Kungl. Maj:t (4: It). I detta sammanhang är slutligen att nämna, att enligt 23 § lagen om in­ förande av nya rättegångsbalken vad i denna balk är stadgat om lydelsen av ed och eds utbyte mot försäkran på heder och samvete skall äga motsva­ rande tillämpning i andra fall, då enligt lag eller författning ed skall avläg­ gas inför domstol eller annan myndighet. I enlighet härmed komma i dessa delar liknande regler som för vittne, sakkunnig, tolk och stenograf att gälla beträffande exempelvis gäldenärsed i konkurs, utmätningsed, beedigande av dödsbouppteckning och ed av stämningsman. Genom den reglering som sålunda ägt rum i nya rättegångsbalken och 23 § lagen om dess införande ersattes helt 16 § i 1873 års dissenterförordning och därpå grundad rättstillämpning. Sistnämnda paragraf upphävdes därför genom stadgande i 2 § lagen om införande av nya rättegångsbalken. Av det anförda torde framgå att, om man bortser från domareden, regeln numera är, att det lagts i rättens hand att avgöra, om ed skall få utbytas mot försäkran på heder och samvete, samt att detta väsentligen betingats av det nya rättegångsförfarandet, som kräver att frågor av detta slag skola kunna avgöras utan att förhandling i målet därigenom uppehälles. Dylika krav sak­ na i allmänhet motsvarighet för de fristående ärenden som angå avläggan­ de av domared eller däremot svarande försäkran. Man torde icke heller ha haft anledning räkna med att det skulle innebära någon kännbar belastning

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

för Kungl. Maj :t eller någon besvärande omgång för sökanden, om tillstånd att utbyta domared mot försäkran alltjämt förbehölles Kungl. Maj:i. Därest det nu emellertid anses önskvärt, att Kungl. Maj :t befrias från dessa ären­ den, bör det icke möta någon betänklighet att frågan, såsom i andra fall, får avgöras vid domstol. Avgörandet bör, om ed eller försäkran skall av­ läggas inför fullsutten rätt, tillkomma denna. Är det åter rättens ordföran­ de, som skall upptaga eden eller försäkran, bör rimligen avgörandet om ut­ byte av ed mot försäkran tillkomma honom. Till jämförelse må nämnas, att i allmän underrätt fråga om utbyte av vittnesed mot försäkran kan komma att avgöras av en lagfaren domare utan nämnd, när vittnet höres utom hu­ vudförhandling eller vid huvudförhandling i omedelbar anslutning till för­ beredelse. För en ändring av nu angiven innebörd kan icke vara tillfyllest att, så­ som föreslagits i remissprotokollet, ordet »Konungens» i andra stycket ut­ bytes mot »rättens». Man måste beakta att i tredje stycket de myndigheter, som ha att taga befattning med ifrågavarande ärenden, betecknats som »domstol» och »rättens ordförande». Då det ej är rådligt att övergiva denna terminologi men svårighet möter att införa den i remitterade förslagets andra stycke, synes enklaste utvägen vara att överföra till andra stycket ett stadgande om att ed skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordfö­ rande samt därefter i samma stycke — eller möjligen såsom ett tredje stycke — föreskriva, att med domstolens eller ordförandens tillstånd den, som på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att av­ lägga ed, må i stället avgiva försäkran på heder och samvete av samma innehåll i övrigt, som sägs i första stycket. I fråga om vissa andra fristående domstolsärenden av administrativ typ meddelades — i anslutning till ett uttalande av det lagråd som granskade förslaget till rättegångsbalk — i 22 § lagen om införande av nämnda balk bestämmelser om fullföljd av talan mot underrätts beslut m. m. Föreskrif­ ter i detta ämne torde knappast behövas för de fall, varom nu är fråga, då det väl kan tänkas att förhållandena utveckla sig så, att ett överklagande aldrig blir aktuellt. Om i enlighet med förslaget Kungl. Maj :t ej vidare skall taga befattning med här avsedda ärenden, torde jämkning få ske i 8 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol, vilket lagrum i samband med rättegångsreformen anpassades till innehållet i 4 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken.

23 KAP.

7 §. Lagrådet: Den föreslagna ändringen innebär icke blott en utsträckt rätt till hämt­ ning, d. v. s. vidgad möjlighet för polisen att tvångsvis inställa — att i bil eller annorledes hämta — personer till förhör under förundersökning. Så­ vitt angår paragrafens första stycke gäller, att hämtning utgör en påföljd

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 dr 1959 27

för den som utan giltig orsak, t. ex. av tredska eller slarv, underlåter att hörsamma kallelse till förhör. Påföljden anknyter alltså till en motsvarande skyldighet att efterkomma kallelse till förhör, en skyldighet som väl oftast fullgöres utan att tillämpning av påföljden behöver bli aktuell. Från nu angivna synpunkt kan ändringen i första stycket främst sägas innebära en utsträckt skyldighet att på kallelse inställa sig till förhör. Per­ soner som bo eller eljest uppehålla sig på ett avstånd, räknat efter våglängd, av mellan 15 och 30 kilometer från den plats, där förhörsledaren önskar hålla förhör, bli, om förslaget godtages, skyldiga att på kallelse inställa sig där — och komma förmodligen i flertalet fall att själva taga sig dit — me­ dan det för närvarande är förhörsledaren som får vara beredd att söka upp dem för förhör. Ehuru rätt till ersättning föreligger enligt kungörelsen den 26 september 1947, är det icke uteslutet, att en sådan ändring på vissa håll kan medföra kännbar olägenhet för ortsbefolkningen i allmänhet eller för enskilda personer. Om denna förmodan har fog för sig — något som ej lär kunna säkert avgöras utan närmare kännedom om orts- och kommunikationsförhållan­ den, förhörsfrekvens m. m. -— innebär förslaget, att man rubbar den av­ vägning mellan å ena sidan olägenheter för de enskilda och å andra sidan olägenheter i fråga om förundersökningens bedrivande, som innefattas i de nuvarande bestämmelserna. Att dessa bestämmelser måste medföra vissa olägenheter för utredningen torde nämligen från början ha varit fullt klart. Redan i anslutning till processlagberedningens förslag framställdes i olika sammanhang från polis- och åklagarhåll önskemål om utsträckning av den i 23 kap. 7 § angivna våglängden. Hänvisas må bl. a. till s. 155 i den tryckta redogörelsen för de överläggningar rörande förslaget till rättegångsbalk, som i juni 1939 höllos inför dåvarande chefen för justitiedepartementet. Dessa önskemål torde ha varit kända, då förslaget till rättegångsbalk seder­ mera behandlades i lagråd och riksdag. De föranledde emellertid icke något avsteg från processlagberedningens förslag. Avgörande härutinnan måste ha varit de olägenheter som en mera vidsträckt gränsdragning antogs kunna medföra för de enskilda. Här må hänvisas till första särskilda utskottets ut­ låtande nr 2/1942 s. 112 och andra kammarens protokoll nr 22/1942 s. 60. Den senaste tidens storstadsbebyggelse med långt bort från centrum, be­ lägna, tätt befolkade ytterområden kan ha medfört att ur utredningssynpunkt olägenheterna med de nuvarande bestämmelserna lokalt blivit avse­ värt större än tidigare, något som väl kan tänkas motivera en omprövning. Jämväl förbättringar av kommunikationerna torde tala i samma riktning, låt vara att trafikväsendets utveckling kan vara ojämnt fördelad. Från lag­ rådets synpunkt finnes därför icke anledning att motsätta sig den före­ slagna ändringen. Det bör dock tillses att de nya bestämmelserna tillämpas varsamt, så att det ej betraktas som en ovillkorlig regel att förhörsledaren, oavsett de olägenheter som kunna föranledas för den enskilde, äger för för­ hör kalla till sig personer som befinna sig inom den ifrågavarande utsträck­ ta gränsen. Härom torde riksåklagaren kunna giva erforderliga anvisningar (3 § andra stycket instruktionen för riksåklagarämbetet).

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

59 KAP.

5 §• Lagrådet: Innebörden av 20 kap. 2 § sista stycket rättegångsbalken får anses vara, att åklagare — jämte det han förutsättes äga på vedertaget sätt i brottmål fullfölja talan i högre rätt till men för den misstänkte — uttryckligen tillerkännes befogenhet att fullfölja talan även till den misstänktes förmån, därest så av omständigheterna skulle finnas påkallat. I den gängse kommentaren till rättegångsbalken uttalas (s. 236 o. f), att nämnda lagrum är tillämpligt »jämväl i fråga om användande av särskilda rättsmedel (resning och besvär över domvilla)». Uppenbarligen gäller dock det sagda endast under förutsättning, att ett särskilt rättsmedel överhuvud ställts till åklagares förfogande. Detta är fallet beträffande mål som av­ gjorts i rättegångsväg. Vad åter angår strafföreläggande omnämnes i rätte­ gångsbalken intet annat rättsmedel än besvär enligt 59 kap. 5 § »av den som föreläggandet avser». Att detta rättsmedel skulle stå till förfogande även för åklagare kan i enlighet med det ovan anförda icke antagas. Denna ståndpunkt vinner stöd av uttalanden i processlagberedningens och process­ kommissionens betänkanden (SOU 1938: 44 s. 586 o. f.; 1926: 32 s. 242, 244) samt i kommentaren till rättegångsbalken (s. 869). Resningsbestämmelserna i brottmål äro ej på liknande sätt begränsade. Där skiljes mellan resning till förmån för den tilltalade (58: 2) och resning till men för den tilltalade (58: 3). Resning bör tydligen kunna sökas, i förra fallet av såväl åklagare (riksåklagaren) som tilltalad, i det senare fallet av åklagare. Utan vidare kan emellertid ej tagas för visst, att dessa bestäm­ melser överhuvud äro avsedda för strafförelägganden. Resningskapitlets av­ fattning tager i allmänhet klart sikte på rättegångsmål, och detta gäller icke minst stadgandena om förfarandet, då resning beviljas (58: 7). Det finns vidare anledning fråga, varför åklagare skulle genom resning äga söka rät­ telse i strafföreläggande, när klagorätt ej tillerkänts åklagare enligt 59 kap. 5 §. Med visst fog skulle kunna sägas, att åklagare, när han utfärdar straff­ föreläggande, utövar ett slags dömande verksamhet. Alldeles otänkbart vore ej att på denna grund anse honom utesluten från att föra talan mot före­ lägganden som han själv utfärdat. Vad man än må anse i detta ämne, har i praxis antagits, att resning kan ifrågakomma beträffande strafföreläggande, och det är framför allt på an­ sökan av riksåklagaren som resning kommit till stånd. Till stöd för denna praxis synes kunna anföras att, om än bestämmelserna i 58 kap. rättegångs­ balken enligt sin lydelse närmast äro tillämpliga på rättegångsmål, stadgan­ det i § 19 regeringsformen dock förutsätter ett mera vidsträckt område för resning och att man inom detta vidare område bör äga i större eller mindre omfattning falla tillbaka på resningsbestämmelserna i rättegångsbalken. Det må även anmärkas, att processkommissionen ansåg att resning skulle kun­ na användas vid strafföreläggande (SOU 1926: 32 s. 236, 237, 242).

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1959 29

Veterligen har resning i anledning av strafföreläggande sökts endast till den bötfälldes förmån. Det förefaller också som om de i 58 kap. 3 § rätte­ gångsbalken angivna resningsgrunderna i här avsedda sammanhang skulle ha ringa praktisk betydelse. Helt kan väl dock ej uteslutas, att de kunde er­ hålla tillämpning, och möjligheten av att resning kan beviljas även till men för den bötfällde bör därför ej avvisas (jfr SOU 1926: 32 s. 236—237). När resning beviljas, brukar högsta domstolen undanröja strafföreläggandet. Detta gäller även, då föreläggandet upptar gemensamt straff för flera brott men resningsanledning föreligger endast beträffande ett av dessa brott. (Se NJA 1951 s. 412, 1955 s. 557.) Förfarandet i detta avseende kan sägas ansluta sig till vad som före lagändring 1954 gällde om underställning av strafföreläggande. Undanröjandet medför att åklagaren, om han har anled­ ning därtill, kan väcka åtal mot den misstänkte eller utfärda nytt strafföre­ läggande. För att härefter återvända till 59 kap. 5 § rättegångsbalken kan som tänk­ bar förklaring till den där stadgade begränsningen — utöver vad redan an­ tytts — ytterligare anmärkas, att ett strafföreläggande blir gällande mot den misstänkte först sedan han personligen godkänt det samt att klagotiden, som omfattar en månad, räknas först från det åtgärd för verkställighet företogs hos den misstänkte (48: 3, 4; 59: 6). Det kunde tyckas som om den böt­ fällde härigenom hade goda möjligheter att själv tillvarataga sin klagorätt. Emellertid får beaktas, att riskerna för fel och misstag äro betydligt större, när strafföreläggande kommer till användning, än i rättegång. Vissa fel kunna vara svåra att upptäcka för den misstänkte, såsom oriktig rättstilllämpning eller underlåtenhet att beakta inträdd preskription. Särskilt som blanketterna till strafföreläggande icke torde innehålla besked om den sär­ skilda klagorätten, kan det tänkas att den bötfällde helt förbiser denna möjlighet. Under dessa omständigheter är det förklarligt och önskvärt, att åklagaren, när han upptäcker att fel begåtts, söker ställa saken till rätta. En lagändring för att främja sådana åtgärder synes emellertid vara för­ enad med vanskligheter, om vilka remissprotokollet icke ger någon uppfatt­ ning och som därför icke på den föreliggande utredningen torde kunna till­ räckligt överblickas. Till en början må nämnas, att om resning beträffande strafföreläggande enligt vad ovan antytts antages kunna ifrågakomma även till men för den misstänkte, det får övervägas, om ej även klagorätt för åklagare bör medges till men för den som strafföreläggandet avser. Första stycket i remitterade förslaget antyder icke heller någon begränsning i detta hänseende, vilket däremot är fallet med det tillagda sista stycket. Då bifall till besvären alllid föranleder strafföreläggandets undanröjande (59: 5), måste, såsom vid resning, åklagaren, om han har anledning där­ till, äga anställa åtal mot den misstänkte eller utfärda nytt rättat straff­ föreläggande. Det kan frågas, hur man under sådana förhållanden kan av­ göra, om besvär anförts till förmån för eller till men för den som det över­ klagade strafföreläggandet avser. Samma spörsmål torde emellertid före­

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

ligga vid resning, ehuru där i skilda paragrafer behandlas resning till för­ mån för och resning till men för den misstänkte, varför en uppdelning kan ske redan genom en hänvisning till det avsedda lagrummet. I brist på en sådan uppdelning torde man beträffande klagan över strafföreläggande få bedöma spörsmålet med ledning av besvärsinlagans innehåll; i många fall förhåller det sig så, att den bötfällde aldrig borde ha straffats, och då är det utan vidare klart att besvären äro till hans förmån. Enligt det nya sista stycket i remissförslaget skulle, om strafföreläggande undanröjts, ej därefter för samma gärning få dömas till eller föreläggas svå­ rare straff. Stadgandet, som ansluter sig till 51 kap. 25 § rättegångsbalken, skulle emellertid ej kunna bibehållas oförändrat, om klagan tänkes kunna föras även till men för den som strafföreläggandet avser, något som lydelsen av första stycket, enligt vad förut sagts, ej i och för sig utesluter. — Vore stad­ gandet behövligt, borde det för övrigt redan från början ha upptagits i den gällande lagtexten. Framhållas må även det anmärkningsvärda i att införa ett stadgande i detta ämne i kapitlet om domvillobesvär, när man ej har någon motsvarande bestämmelse för det fall, att strafföreläggande undanröjes i samband med att resning beviljas. Mot stadgandets avfattning kan i övrigt erinras, att hänsyn ej tagits till det förhållandet, att strafföreläggande kan upptaga ge­ mensamt straff för flera gärningar och att undanröjandet måhända föran- Jedes av att endast en av dessa gärningar befinnes icke skola läggas den misstänkte till last. På nu anförda skäl bör enligt lagrådets mening en ändring i förevarande lagrum icke vidtagas utan frågan därom uppskjutas i avbidan på närmare utredning. Måhända kunde därvid finnas tillräckligt, att åtgärder vidtoges i syfte att på lämpligt sätt — genom åklagare eller annorledes — hjälpa den med föreläggandet avsedde att själv genom besvär eller ansökan om resning tillvarataga sitt intresse. De legislativa åtgärderna kunde då kanske inskränkas till föreskrifter i instruktion eller annan adminstrativ författning (jfr rättegångsbalken 12:3, 22, 24).

Ur protokollet: Clas Amilon

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959 31

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 april 1959.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden N ilsson , S träng , A ndersson , L indell , L indström , L indholm , K ling , S koglund , E denman , N etzén , J ohansson , af G eijerstam .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 3 april 1959 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 27 februari 1959 remitterade förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken. Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden. Den i det remitterade förslaget upptagna ändringen av 59 kap. 5 § rätte­ gångsbalken syftar till att öppna möjlighet för åklagaren att till förmån för den som ett strafföreläggande avser föra talan om föreläggandets undanrö­ jande. Enligt min mening bör en lagändring med detta begränsade syfte kun­ na genomföras utan sådan ytterligare utredning som lagrådet antyder. An­ ledning att i nu förevarande sammanhang överväga om klagorätt för åkla­ gare bör medges även till men för den som strafföreläggandet avser synes mig ej föreligga. Några särskilda komplikationer synes ej heller uppstå i det av lagrådet berörda fallet, att strafföreläggande upptar gemensamt straff för flera gärningar och undanröjandet föranledes av att endast en av dessa gärningar befinnes icke skola läggas den misstänkte till last. Lagrådet an­ tyder även möjligheten att frågan skulle kunna lösas genom åtgärder i syfte att på lämpligt sätt hjälpa den med föreläggandet avsedde att själv tillvara­ taga sitt intresse. Jag anser det emellertid vara en riktigare ordning att åkla­ garen får möjlighet att själv föranstalta om rättelse då han funnit att fel be­ gåtts vid utfärdande av strafföreläggande. Förslaget därom synes därför bö­ ra genomföras. Det synes ej vara anledning till erinran mot den av lagrådet förordade jämkningen av 4 kap. 11 § rättegångsbalken, såvitt angår utbytande av do­ mareeden mot försäkran på heder och samvete. Såsom lagrådet förordat tor­ de även lydelsen av 8 § lagen om arbetsdomstol böra jämkas, ehuru detta med hänsyn till innehållet i 23 § lagen om införande av nya rättegångs­ balken ej i och för sig är nödvändigt.

Föredraganden hemställer, att det enligt vad förut anförts jämkade försla­ get till lag om ändring i rättegångsbalken samt förslag till lag angående änd­

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

rad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Ulla Larsson

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner 590339