angående befrielse för städer och stadsliknande samhällen, dur kronan ur väghållare, att inbetala vissa ersättningar för gatn- mark
Kungl. Maj:ts proposition nr 187 är 1981
1 Nr 187
Kungl. Mnj:ts proposition till riksdagen angående befrielse för städer och stadsliknande samhällen, dur kronan ur väghållare, att inbetala vissa ersättningar för gatnmark; given Stockholms slott den 13 oktober 1961.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över komniunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Gösta Skoglund
Propositionens huvudsakliga innehåll
Enligt 1943 års förordning om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg in. m. åligger det stad eller samhälle, som erhållit statsbidrag för tillhandahållande av sådan mark och som jämväl har rätt alt av tomtägare uppbära ersättning för samma mark, att till statsverket inbetala viss del av ersättningen. 1943 års förordning upphörde att gälla den 1 januari 1961 utom i fråga om företag, som påbörjats dessförinnan. I praktiken har det visat sig ytterst svårt att exakt fastställa ifrågavarande ersättning. Med hänsyn härtill och då statens fordringar enligt nämnda bestämmelse uppskattats totalt icke överstiga 20 000 kr. föreslås i propositionen att staten avstår från sina här avsedda fordringar.
1—2»or,oi fiihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 187
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H7 ur 19(11
Utdrag av protokoll över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet å Stockholms slott den 13 oktober 1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäler -—- efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet —- fråga om befrielse för städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, att inbetala vissa ersättningar för gatumark samt anför därvid följande.
Skyldigheten att inbetala ersättning för gatumark, m. m. I samband med beslut om vägväsendets förstatligande fr. o. m. ingången av år 1944 (prop. 1943:223; Sä2U 2; Rskr. 349) utfärdades bl. a. förordningen den 30 juni 1943 (nr 439) om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg in. in. Enligt förordningen skulle, efter särskild prövning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, till stad eller samhälle, där kronan var väghållare, utgå statsbidrag för värdet av mark, som staden eller samhället tillhandahållit för byggande av allmän väg inom stadsplanelagt område, för på marken belägen byggnad, för vad staden eller samhället visat sig ha utgivit i ersättning för intrång, som orsakats av vägens byggande eller begagnande, samt för domstols- och expropriationshandläggning. Bidrag skulle i regel utgå med 80 % av vad staden eller samhället visat sig ha utgivit i ersättning för ifrågavarande mark in. m. Beträffande mark, som staden eller samhället icke särskilt förvärvat för ändamålet, skulle statsbidrag utgå efter Kungl. Maj :ts prövning. Vidare föreskrevs i förordningen, att det skulle åligga stad eller samhälle, som erhållit statsbidrag för tillhandahållande av mark för allmän väg och som tillika av tomtägare uppburit ersättning för samma mark, att utan dröjsmål till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inbetala så stor del av ersättningen som statsbidraget utgjort av stadens eller samhällets kostnader för markens tillhandahållande. Om stad eller samhälle, som erhållit statsbidrag, eftergivit sin rätt till ersättning av tomtägare, ålåg det staden eller samhället att gottgöra statsverket härigenom tillskyndad skada. — Statsbidraget har senast utgått från de under sjätte huvudtiteln uppförda allmänna vägbyggnadsanslagen. Bestämmelser rörande tomtägares skyldighet att utgiva ersättning för gatumark fanns vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 187 år 1961
tiden för förordningens tillkomst meddelade i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142) men har sedermera överförts till byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) och återfinnes i 56—66, 88—90, 106 samt 163 och 164 §§ sistnämnda lag.
1943 års förordning upphävdes genom förordningen den 27 maj 1960 (nr 374) om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen (prop. 1960:81; SL3U 1; Rskr. 309), vilken trädde i kraft den 1 januari 1961. Bestämmelserna i 1943 års förordning skall dock fortfarande äga tillämpning med avseende å sådana vägbyggnadsföretag, som påbörjats före ingången av år 1961. — I fråga om vägbyggnadsföretag som efter nämnda tidpunkt påbörjas inom stadsplanelagt område i stad eller stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare, intogs samtidigt med tillkomsten av 1960 års förordning i 50 § lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar en bestämmelse av innebörd att markkostnaderna för företaget skall bestridas helt av kronan. Vederbörande stad eller samhälle är icke skyldigt att till statsverket inbetala i samband med dylika företag eventuellt utgående ersättningar för gatumark.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i skrivelse den 14 februari 1961 hemställt om Kungl. Maj :ts medverkan till att städer eller stadsliknande samhällen, vilka erhållit eller kan komma att erhålla statsbidrag i anledning av bestämmelserna i 1943 års förordning, befrias från skyldigheten att till statsverket redovisa ersättningar för gatumark. Styrelsen har i skrivelsen anfört i huvudsak följande.
Enligt en av styrelsen för åren 1944—1960 gjord sammanställning har statsbidrag enligt förordningen utbetalats i 201 fall till ett sammanlagt belopp av 8 055 360 kronor 60 öre. Vissa bidragsärenden avseende anskaffande av mark för vägföretag, som påbörjats före den 1 januari 1961, återstår ännu att avgöra. De utbetalade bidragen avser huvudsakligen kostnader för inlösen eller flyttning av byggnader, ersättning för frukt- och prydnadsträd, prydnadsväxter, staket och häckar samt ersättning för skador och intrång. Endast en ringa del av beloppet utgör ersättning för mark.
Styrelsen har framhållit, att stad eller samhälle, som erhållit statsbidrag, enligt förordningen har skyldighet att till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utan dröjsmål inbetala så stor del av från tomtägare uppburen gatumarksersättning, som belöper på statsbidragets andel i kostnaderna för anskaffande av marken, d. v. s. i regel 80 % därav. Vid beviljande av statsbidrag har styrelsen brukat erinra staden eller samhället om skyldigheten att årligen, intill dess gatumarksersättningar och övriga inkomster avseende samtliga berörda tomter influtit, avgiva redogörelse och redovisning för de ersättningar, som influtit under det föregående året och, därest ersättning under redovisningsåret helt eller delvis icke uppburits, redogörelse för anledningen till att så icke skett.
4 Kuiigl. Maj:Is proposition ur 1H7 år UHil
Enligt styrelsen har — bortsett från ett fåtal undantagsfall — de städer och andra samhällen, som erhållit statsbidrag, icke avgivit vare sig föreskriven redogörelse eller redovisning. Styrelsen har vid upprepade tillfällen framföri påminnelser utan nämnvärda praktiska resultat. Orsaken till att samhällena med några få undantag icke inlevererat några gatumarksersättningar synes delvis vara de invecklade regler, vilka enligt byggnadslagen gäller för uttagande av dylika ersättningar från tomtägarna, och delvis bero på den omständigheten att samhällena icke haft tillgång till erforderlig expertis för att praktiskt tillämpa lagbestämmelserna. Kostnaderna för nödvändiga utredningar har därför bedömts icke stå i rimlig proportion till de ersättningar, som möjligen kunde uttagas av tomtägarna. Vidare har mänga samhällen hittills underlåtit att ta ut ersättningar från tomtägarna och de torde ej heller ha för avsikt att göra detta i fortsättningen. Då här avsedda samhällen uppenbarligen eftergivit sin rätt att ta ut gatumarksersättning, skulle de enligt 1943 års förordning själva vara skyldiga att till kronan inleverera på statsbidraget belöpande gatumarksersättning. I så fall fordras en beräkning av den gatumarksersättning, som teoretiskt kunde ha utgått.
Styrelsen har ansett att den del av statsbidragen, som belöper på själva vägmärken, i många fall icke kan beräknas uppgå till annat än ringa belopp men att det icke är möjligt att utan ingående och komplicerad utredning mera exakt angiva storleken därav i förhållande till det totala statsbidragsbeloppet. En dylik undersökning skulle kräva direkta kontakter med bidragstagarna för att åstadkomma en uppdelning i efterhand av de kostnader, som legat till grund för statsbidraget i dess helhet beträffande varje enskilt företag. Då varken samhällenas eller vägförvaltningarnas personal i regel besitter det kunnande som erfordras för beräknandet av gatumarksersättning, skulle det för att indriva kronans andel i uttagningsbara gatumarksersättningar bli nödvändigt att inom väg- och vatlenbyggnadsstvrclsen avdela särskild personal för uppgiften. Kostnaderna härför skulle säkerligen avsevärt överstiga det belopp styrelsen skulle kunna återfå i form av uppburna gatumarksersättningar. — Styrelsen har under hand uppgivit, att nämnda belopp kan beräknas icke överstiga 20 000 kr.
Över skrivelsen har statskontoret avgivit utlåtande. Under betraktande av bl. a. att någon skyldighet icke längre föreligger alt beträffande vägföretag, som påbörjats efter den 1 januari 1961, till statsverket inbetala ersättningar av förevarande art, vill ämbetsverket ej motsätta sig ett tillmötesgående av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning.
Departementschefen
Vid vägväsendets förstatligande utfärdades bl. a. förordningen den 30 juni 1943 om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m.
Kunyl. Maj:ts proposition nr 187 ar 1961 5
Enligt denna förordning skulle stad eller samhälle, där kronan \ai väghållare, erhålla statsbidrag — i regel med 80 % — för värdet av mark, som staden eller samhället tillhandahållit för byggande av allmän väg inom stadsplanelagt område. Bidrag skulle också utgå för byggnader på marken, intrångsersättningar samt vissa rättegångskostnader in. in. Stad eller samhälle, som erhållit statsbidrag för tillhandahållande av mark och som enligt bestämmelserna i byggnadslagen tillika uppburit ersättning för marken av vederbörande tomtägare, hade skyldighet att till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inbetala så stor del av ersättningen, som statsbidraget utgjort av stadens eller samhällets kostnader för markens tillhandahållande. Om staden eller samhället eftergivit rätten till ersättning av tomtägare, ålåg det staden eller samhället att gottgöra statsverket härigenom tillskyndad skada.
Nämnda förordning upphörde att gälla den 1 januari 1961. Bestämmelserna i förordningen skall dock fortfarande tillämpas å byggnadsföietag, som påbörjats före denna tidpunkt. I fråga om företag, som påbörjats eftei ingången av år 1961, gäller att full ersättning i princip utgår för hela markanskaffningskostnaden. Skyldighet föreligger icke längre för stad ellei samhälle att till statsverket inleverera eventuellt uppburen ersättning för gatumark.
Under åren 1944—1960 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i ca 200 fall utbetalat statsbidrag med tillhopa drygt 8 milj. kr. Ett mindre antal bidragsärenden återstår fortfarande att avgöra. De redan utbetalade bidragen avser huvudsakligen ersättningar för inlösen och flyttningar av byggnader o. d., och endast en ringa del utgör ersättningar för mark.
I praktiken har de städer och samhällen som erhållit statsbidiag icke annat än i enstaka undantagsfall kunnat förmås att avlämna redovisning för gatumarksersättningar. Orsaken torde främst vara den att man saknat nödig expertis för att tillämpa byggnadslagens ganska invecklade ersättningsbestämmelser. Dessutom skulle utredningskostnaderna säkerligen i många fall överstiga ersättningsbeloppen.
1 propositionen nr 81 till 1960 års riksdag, vilken ligger till giund föi nu gällande bestämmelser om bestridandet av kostnader för vägbyggnadsföretag i stadsplanelagda områden, framhöll jag bl. a. alt frågan om gatumarksersättning i samband med att kronan ersätter stad ellei samhälle värdet av mark, som anskaffats för väg eller gata, icke hade någon stönc ekonomisk betydelse. Med hänsyn till bl. a. detta förhallande ansåg jag mig kunna tillstyrka att avdrag för gatumarksersättning i fortsättningen icke skulle ske i städer och samhällen, där kronan är väghållare. Enligt min mening talar starka praktiska skäl för alt också de städer och samhällen, som på grund av 1943 års förordning erhållit eller kan komma all erhålla statsbidrag, för framtiden befrias från skyldighet atl till statsverket inbetala dem tillkommande gatumarksersättningar. Under band har jag
6 Kungl. Maj.ts proposition nr 187 år 1961
inhämtat att statens fordringar på grund av den äldre förordningens bestämmelser om skyldighet att inbetala ersättningar för gatumark enligt en gjord uppskattning totalt icke torde uppgå till mera än 20 000 kr. Därtill kommer, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört, att kostnaderna för att indriva ersättningarna troligen skulle komma att överstiga de belopp, som skulle komma att inbetalas till statsverket.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att städer och stadsliknande samhällen, vilka jämlikt förordningen den 30 juni 1943 om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m. erhållit eller kan komma att erhålla statsbidrag för tillhandahållande av mark för allmän väg, befrias från skyldighet att till statsverket inbetala ersättning för gatumark.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bo Järmark
Stblm 1961. K. L. Beckmans Boktr,