('med förslag till lag om allmänna vågar m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 1

Nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om allmänna vågar m. m.; given Stockholms slott den 30 april 19-13.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om allmänna vägar; 2) lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142); 3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom; 4) lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om ex­ propriation; 5) lag om vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet; samt 6) lag om vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd; dels föreslå riksdagen att godkänna härvid fogade förslag till 1) förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare; samt 2) förordning örn statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m.; dels ock inhämta riksdagens yttrande över bilagda förslag till stadga angå­ ende behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga).

GUSTAF.

Gustaf Andersson.

Bihang till riksdagens protokoll 19&3. 1 sami. Nr 223

o

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Förslag

till Lag

om allmänna vägar.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §• Denna lag avser sådan för den allmänna samfärdseln upplåten väg, som enligt vad nedan sägs hålles genom det allmännas försorg (allmän väg).

2 §.

Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tar­ vas för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats, ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vä­ gens bestånd eller brukande utförd anordning. Såsom väg anses bro och färja med färjläge ävensom för den allmänna samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled (särskild vinterväg).

3 §. Väghållning omfattar byggande och underhåll av väg.

4 §• Till byggande av väg räknas förutom anläggning av ny väg även omlägg­ ning och förbättring av väg. Ny väg må anläggas, om den prövas nödig för den allmänna samfärdseln eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna. Omläggning och förbättring av väg må ske, där så prövas erforderligt ur det allmännas syn­ punkt. Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt byggas så, att ändamålet med vägen utan oskälig kostnad vinnes med minsta intrång och olägenhet för annan. Inom område, för vilket stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser äro gällande, må väg ej läggas så, att planen eller bestämmelserna motverkas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 3

5 §• Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Till underhåll av väg räknas dels åtgärd för vägs vidmakthållande i fargillt skick, såsom påförande av väghållningsämnen, vägbanans jämnande, dikesrensning, underhåll och iståndsättning av bro eller färja samt ombyggnad av trumma, dels uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller axman dylik anord­ ning, såvida åtgärden ej företages i samband med vägens byggande, dels ock öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja. Vintertid omfattar underhåll av väg även arbete för att hålla vägbanan till erforderlig bredd fri från hinder av snö och is samt för dess utmärkande, där så tarvas, så ock sändning ävensom åtgärd för vägbanas bättrande genom påskottning av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre, som med hänsyn till samfärdselns art och omfattning är till avsevärd olägenhet. Å länsstyrelsen ankommer att bestämma, huruvida väg skall hållas fri från hinder av snö och is i den omfattning, som kräves för biltrafik, eller allenast i den utsträckning, som erfordras för samfärdsel med åkdon framfört av dragare.

6 §•

Särskild vinterväg må inrättas, om den prövas nödig för den allmänna sam­ färdseln eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna. Bliver genom inrättande av särskild vinterväg annan väg under vintertid obehövlig, vare dess hållande i laggillt skick under samma tid ej nödigt. Upptages, med anledning av snöfall eller av annan giltig orsak, vid sidan av väg tillfällig körled, må med vägens försättande i laggillt skick anstå, så länge det på grund av det inträffade hindret finnes nödigt och körleden hålles i far­ bar stånd. 7 §• Enskild väg, som pi-övas nödig för den allmänna samfärdseln eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna, må förändras till allmän.

8 §■ Väg må indragas, om den efter tillkomsten av ny väg eller eljest icke längre anses behövlig ur det allmännas synpunkt och olägenheten för bygden av vä­ gens indragande är ringa.

9 §• Konungen bestämmer, huruvida och under vilka villkor avgift må upptagas för färjas begagnande.

10 §.

Vid väghållning skall iakttagas vad örn fornminnen, naturminnesmärken och nationalparker är särskilt stadgat.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Om väghållare.

11 §•

Väghållare är på landet kronan och inom stads område staden. Konungen äger på därom gjord framställning förordna, att köping eller annat samhälle, för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning (stadsliknande samhälle), skall vara väghållare. Finnes stad eller sådant stadsliknande samhälle, som efter Konungens för­ ordnande är väghållare, sakna förutsättningar därför, må Konungen förord­ na, att kronan skall vara väghållare i staden eller samhället. Där någon på grund av särskild förpliktelse har att svara för väghållning, skall därvid förbliva, intill dess väghållningen i den ordning, som är stadgad för förändring av enskild väg till allmän, övertages av väghållare som i första stycket avses.

12 §.

Vad i 11 § sägs innefattar ej hinder för kommun eller landsting att lämna bidrag till byggande av väg.

13 §. Väghållningen för kronans räkning handhaves, enligt vad därcm särskilt stadgas, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna i länen. Där stad eller stadsliknande samhälle är väghållare, handhaves väghåll­ ningen av den kommunala nämnd eller styrelse, som därtill utsetts, i Stock­ holm under inseende av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och eljest under närmaste inseende av vägförvaltningen i länet.

Om behandling av vägfrågor.

14 §. Fråga om byggande av väg, om förändring av enskild väg till allmän, om inrättande av särskild vinterväg eller om indragning av väg skall, där ej Konungen annorlunda förordnar, prövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med länsstyrelsen. Stannar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i annan mening än länsstyrelsen, skall ärendet hänskjutas till Konungens pröv­ ning. Ordnings- och säkerhetsfrågor, så ock vissa särskilt angivna frågor prövas enligt vad nedan sägs av länsstyrelsen eller av vägsynenämnd.

15 §. Innan väg bygges, skall arbetsplan för vägen upprättas och, efter utställelse för granskning, fastställas av myndighet som i 14 § första stycket avses; dock erfordras ej utställelse och fastställelse i fråga om sådant förbättrings­ arbete eller mindre omläggningsarbete, som ej kan antagas lända till förfång

Kungl. Majlis proposition nr 223. 5

för ägare av fastighet vilken beröres av vägföretaget eller för nyttjanderättseller servitutsrättshavare. Beslut om fastställelse av arbetsplan vare förfallet, där ej inom tre år från utgången av det år, under vilket beslutet vann laga kraft, vägens sträckning blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt å marken och vägarbetet påbörjats. Om synnerliga skäl därtill äro, äger Konungen föreskriva förläng­ ning av giltighetstiden, varje gång högst tre år.

16 §. I vägfrågor företrädas de lokala vägintressena på landet och i de städer, där kronan är väghållare, av vägnämnder och länsvägnämnder i enlighet med vad därom är särskilt stadgat.

17 §■ Närmare bestämmelser om behandlingen av vägfrågor meddelas av Ko­ nungen.

Om vågrätt.

18 §. Har arbetsplan för väg fastställts genom lagakraftägande beslut, vare ägare av fastighet pliktig att upplåta för vägen erforderlig mark; och må marken sedan den tagits i anspråk nyttjas för vägen utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten. Sådan nyttjanderätt kallas vägrätt. Vågrätt föreligge ock, om mark tagits i anspråk för väg enligt medgivande av fastighetens ägare eller om enskild väg förändrats till allmän. Mark anses hava tagits i anspråk, då vägens sträckning över fastigheten blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbör­ jats å fastigheten. 19 §. För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång som orsakas av vägens byggande eller begagnande, vare fastighetens ägare berättigad till er­ sättning av väghållaren, där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att er­ sättning ej skall lämnas. Å ersättningen skall utgå sex procent årlig ränta från den dag, då marken togs i anspråk. Enahanda rätt till ersättning för intrång tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits innan marken togs i anspråk. Medför vägens framdragande jämväl nytta för fastigheten eller för särskild rätt i avseende å denna, skall ersättningen jämkas med hänsyn därtill.

20 §.

Där genom vägrätt fastigheten undergått sådan minskning i värde, att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

då marken togs i anspråk, skall ersättning som i 19 § avses jämte ränta ned­ sättas hos länsstyrelsen; och gälle örn fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tillämpliga delar vad som är stadgat för det fall att enligt lagen örn expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.

21 §.

Har förlust å fordran som i 20 § avses uppstått till följd av att nedsättning ej skett, njute fordringens innehavare av väghållaren ersättning för för­ lusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Samma lag vare, där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning som i 19 § avses blivit för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse mellan väghållaren och fastighetens ägare eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol.

22 §.

Vad i fråga örn ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare, gälle jämväl mot den, som efter det marken togs i anspråk förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten. 23 §. Där ej överenskommelse träffats om ersättning, skall den, som vill fram­ ställa ersättningsanspråk, instämma sin talan till ägodelningsrätten i den ort, där fastigheten ligger. Väghållaren stånde jämväl öppet att få frågan örn ersättning prövad av ägodelningsrätten. Väghållaren vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såvitt ej ägodelningsrätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna. Om förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade be­ slut skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen örn delning av jord å landet finnes stadgat angående jorddelningsmål, som anhängiggöras genom stäm­ ning. 24 §. ■ Föranleder vägs framdragande över fastighet synnerligt men vid nytt­ jandet av densamma eller viss del därav, vare ägaren berättigad fordra att fastigheten eller delen skall lösas. Yrkande härom framställes efter vad i 23 § sägs. Förklaras väghållaren lösningspliktig, skola i avseende å frågans vidare behandling bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar län­ da till efterrättelse; och äge såväl väghållaren som fastighetens ägare göra ansökan om stämning. 25 §. Indrages väg, upphöre vågrätten; och äge väghållaren bortföra vad å mar­ ken anbragts för vägändamål, där ej länsstyrelsen med hänsyn till uppkom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 7

men fråga om markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annorlunda bestämma. Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det vägen indragits eller vid den senare tidpunkt, länsstyrelsen på grund av sär­ skilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det fastighetens ägare.

26 §. Å mark till väg, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän plats, äger vad i 18—25 §§ är stadgat icke tillämpning, sedan marken tagits i anspråk för avsett ändamål; dock svare väghållaren för dessförinnan jämlikt 19, 21 eller 24 § uppkommen ersättnings- eller lösningsrätt.

Om tillfälligt upplåtande av mark och örn rätt att taga väghållningsämnen.

27 §. Är fråga väckt om byggande av väg och skall i anledning därav på vägmyndighets föranstaltande verkställas stakning eller mätning å marken, un­ dersökning av grund eller annan dylik förberedande åtgärd, må därför er­ forderligt tillträde till fastighet icke vägras. Vid förrättningen skall tillses, att skada å växande gröda såvitt möjligt undvikes samt att skog icke onödigt nedhugges. Ej må utan ägarens med­ givande träd skadas eller fällas i trädgård, annan därmed jämförlig plan­ tering eller park. 28 §. Kan på grund av pågående arbete, jordras eller översvämning eller av an­ nan orsak samfärdseln icke utan våda framgå å väg, äger länsstyrelsen på framställning av väghållaren föreskriva, att nyttjanderätt till mark för tillfäl­ lig väg skall upplåtas för så lång tid sådan väg till följd av det inträffade hindret är nödig. 29 §. Vill väghållare uppsätta snöskärm invid väg och kan överenskommelse med fastighetens ägare icke träffas, äger vägsynenämnden meddela väghålla­ ren tillstånd därtill. 30 §. För skada genom åtgärd som i 27 § avses eller till följd av tillfällig vägs anordnande eller begagnande eller snöskärms uppsättande skall väghållaren gälda ersättning med belopp som, där överenskommelse ej träffas, bestäm­ mes av vägsynenämnden. 31 §• Vill väghållare å mark, som tillhör annan än kronan, taga sand, grus, jord eller sten till vägs underhåll och kan överenskommelse med fastighetens ägare icke träffas, må frågan hänskjutas till vägsynenämnden som, där ej upplå­

° Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

telse av sådan rätt finnes lända ägaren till märkligt men, äger bestämma, att upplåtelse skall ske. I ty fall ankommer tillika å nämnden att föreskriva, i vilken omfattning och huruledes rätt, som nu sagts, må utövas samt till vilket belopp eller efter vilka grunder ersättning skall gäldas. Vad salunda stadgats utgör icke hinder för väghållare att i den ordning, som angives i lagen om expropriation, förvärva rätt till sand-, grus-, jordeller stentäkt.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

32 §.

Ä väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma upplag, grind eller annan anordning, som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen. Utan hinder av vad nu sagts må ämnen, som erfordras för underhåll av väg, dära uppläggas. Å vägbana må dock sådant upplag förekomma allenast under pågående arbete med vägens underhåll. Upplag skall så anordnas, att därigenom, såvitt möjligt, olägenhet ej vållas samfärdseln och vägens av­ vattning ej försvåras. Tillstånd till grinds bibehållande eller uppsättande må meddelas allenast beträffande väg med ringa samfärdsel och när synnerliga skäl därtill äro. Länsstyrelsen äger när som helst återkalla tillståndet, så ock meddela före­ skrifter ägnade att minska olägenheten av grinden. Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande grind eller bom, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller i fråga om dylik anordning, som erfordras för gränsbevakningens eller riksförsvarets behov. 33 §. Utmed väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad på mindre avstånd än tolv meter från vägbanans mitt. Ej heller må inom nu nämnt av­ stånd utan sådant tillstånd förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning, som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär fara för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att för tillgodo­ seende av trafiksäkerheten öka avståndet, äger länsstyrelsen föreskriva så­ dan ökning, dock högst till tjugu meter. Vid uppförande av byggnad å mark i annat höjdläge än vägbanans skall iakttagas, att till det eljest tillåtna minsta avståndet lägges så mycket, som motsvarar höjdskillnaden en och en halv gang räknad. Vid korsning i samma plan mellan allmänna vägar, mellan all­ män väg och enskild, allmänneligen befaren väg eller mellan allmän väg och järnväg eller spårväg må icke utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras eller i denna paragraf avsedd, för trafiksäkerheten vådlig anordning före­ komma inom ett område, som begränsas av räta linjer mellan punkter, be­ lägna i vägarnas mittlinjer femtio meter från korsningen. I närheten av väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma stängsel, som förorsakar snösamling på vägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Upplag eller annan anordning, som allenast på grund av vägs omläggning eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla under förbud enligt denna paragraf, må förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet för fastighetens ägare att borttaga eller ändra anord­ ningen eller utbyta den mot anordning, vilken icke medför fara eller olägen­ het, som ovan sägs. För skada, som uppkommer i anledning av sådant före­ läggande, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden. 34 §. Har arbetsplan för väg blivit fastställd, skall, så länge beslutet därom är gällande, vad i 33 § första stycket är stadgat örn förbud mot uppförande av byggnad äga motsvarande tillämpning. Är fråga väckt om byggande av väg, äger länsstyrelsen meddela förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad inom visst område, som kan beräknas bliva taget i anspråk för vägen eller komma att ligga i omedelbar närhet av densamma. Sådant förbud må ej meddelas för längre tid än tre år. Vid behov äger länsstyrelsen föreskriva förlängning av tiden; dock skall be­ slutet härom underställas Konungens prövning.

35 §. Vad i 33 och 34 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggan­ de av område, för vilket stadsplan, stomplan eller byggnadsplan fastställts.

36 §. Är för vinnande av fri sikt, för vägs upptorkande eller för hindrande av snösamling å väg erforderligt, att träd eller buske borthugges eller att träd kvistas, eller påkallas eljest i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd, må, där­ est överenskommelse med fastighetens ägare icke kan träffas, vägsynenämn­ den föreskriva skyldighet för ägaren att inom viss tid ombesörja den erfor­ derliga röjningen. Nämnden äger tillika föreskriva, att det område föreläg­ gandet avser skall, intill dess annorlunda bestämmes, genom ägarens försorg hållas fritt från skymmande träd och buskar på sätt i beslutet närmare angives. Uppkommer i anledning av föreläggande, varom nu är sagt, avsevärd skada, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden. 37 §. Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på sådan höjd över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda för vägfarande, skall vid vägen finnas anbragt nödigt skyddsvärn. Vid väg skola, till upplysning för de vägfarande, finnas uppsatta erfor­ derliga vägmärken.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

38 §. Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att medföra fara för vägens bestånd.

39 §. Annonstavla, reklamskylt eller dylikt må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma utmed väg på mindre avstånd än femtio meter från vägbanans mitt. Vad nu är sagt avser dock icke å byggnad inom tättbebyggt område uppsatt tavla, skylt eller dylikt samt ej heller sådan anordning, som upp­ satts å annorstädes belägen byggnad till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet. Stadgandet i första punkten äger ej heller tillämpning beträffande anslagstavla för meddelanden rörande kom­ munala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. Ej må i något fall inom synhåll från väg förekomma i första stycket av­ sedd anordning, som till form, färg eller eljest är av beskaffenhet att av väg­ farande kunna förväxlas med vägmärke eller säkerhetsanordning av fast­ ställd typ. Anordning, som allenast på grund av vägs omläggning eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla under förbud enligt första stycket, må förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet för fastighetens ägare att borttaga anordningen. För skada, som uppkom­ mer i anledning av sådant föreläggande, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

40 §. Om framdragande av elektriska ledningar å eller utmed väg är särskilt stadgat.

Om arbetslag för vinterväghållning på landet.

41 §. Därest länsstyrelsen prövar det erforderligt, skall å länets landsbygd fin­ nas ett eller flera arbetslag med uppgift att vid svåra snöfall biträda med vin­ terväghållningen, då det av vägförvaltningen prövas oundgängligt för att hålla väg öppen för samfärdseln. Varje arbetslag tilldelas viss vägsträcka.

42 §. Arbetslag bildas genom att länsstyrelsen utser erforderligt antal personer, vilka ha hemvist eller stadigvarande arbete på lämpligt belägna fastigheter, som länsstyrelsen bestämmer. Den, som fyllt sexton men ej sextio år, vare skyldig att tjänstgöra i ar­ betslag. Vad nu sagts gäller dock ej a) den som av ämbete eller allmän tjänst är hindrad att tjänstgöra i ar­ betslag;

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 11

b) den som i yrke eller anställning skulle lida synnerligt förfång, om han utkallas till tjänstgöring i arbetslag; c) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av länsstyrelsen. För den som avflyttar från orten upphör tjänstgöringsskyldigheten.

43 §. Ägare eller brukare av fastighet eller den, som är satt att företräda ägaren eller brukaren, skall på anmodan av länsstyrelsen eller den länsstyrelsen för­ ordnar föreslå, vem eller vilka som böra uttagas för fastigheten. I första hand böra föreslås personer, vilka förklarat sig villiga att tjänstgöra i arbetslaget. Länsstyrelsen uttager i första hand dem, som åtagit sig tjänstgöringsskyl­ dighet och som prövas därtill lämpliga.

44 §. Länsstyrelsen förordnar tills vidare för fem år i sänder fogde för arbets­ laget. Fogde som tjänstgjort fem år är ej skyldig att mottaga nytt förordnande. Fogden vare pliktig att på anmaning av vägförvaltningen kalla arbetslagets medlemmar till tjänstgöring, att under vägförvaltningens överinseende övervaka och leda fullgörandet av de arbetsuppgifter, arbetslaget fått sig förelagda, samt att tillse att erforderliga åtgärder vidtagas för utseende av ersättare till den, som avgått ur arbetslaget. Instruktion för fogde utfärdas av länsstyrelsen.

45 §. Medlem av arbetslag är skyldig att, efter beslut av vägförvaltningen, på kallelse infinna sig till arbete på anvisad plats; dock åge han i sitt ställe sätta annan lämplig person.

46 §. Ersättning till arbetslag skall utgå i mån av utfört arbete. Kan överens­ kommelse ej träffas, bestämmes ersättningen av länsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, som är väghållare.

47 §. Stad som är väghållare vare berättigad att, under de förutsättningar och i den ordning särskilt stadgas, erhålla bidrag av statsmedel till väghållningen med nittiofem procent av den beräknade kostnaden för staden, efter avdrag för vad som belöper på vägmark och förvaltningskostnad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

48 §. Underlåter staden att bygga väg, för vilken arbetsplan blivit fastställd och för vars byggande staden erhållit i 47 § stadgat bidrag av statsmedel, eller eftersätter staden underhållet av väg, och sker ej rättelse efter tillsägelse av vägförvaltningen, skall förhållandet anmälas till väg- och vattenbyggnads­ styrelsen. Styrelsen äger, även utan anmälan, förelägga staden viss tid, inom vilken erforderliga åtgärder skola hava vidtagits vid äventyr, om den tiden försittes, att styrelsen låter utföra dem på stadens bekostnad. Innan föreläggande meddelas, skall länsstyrelsens yttrande inhämtas.

49 §. Vad i 47 och 48 §§ stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning å stadsliknande samhälle, som är väghållare.

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare.

50 §. Skall i stad, där kronan är väghållare, väg byggas inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd, skall, där ej Konungen annorlunda förordnar, staden utan kostnad för kronan tillhandahålla den mark, som erfordras för vägen. Örn stadens rätt att av tomtägare uttaga ersättning för marken är stadgat i stadsplanelagen. 51 §. För iordningställande och upplåtande av väg såsom gata är i stad som här avses kronan i stället för staden ansvarig efter vad i 44 a § stadsplanelagen stadgas. 52 §. Underhåll av väg i stad varom här är fråga skall, jämväl sedan vägen upp­ låtits såsom gata, i stället för staden åvila kronan enligt 54 § stadsplanelagen. Samma lag vare i fråga om gata, som förklarats tillika vara väg.

53 §. Vad i 50—52 §§ stadgas örn stad skall äga motsvarande tillämpning å stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare.

Örn vägsynenämnd.

54 §.

Vägsynenämnd skall utses för varje område, för vilket enligt vad särskilt föreskrivits skall finnas vägnämnd, så ock för stad, där väg finnes, samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

stadsliknande samhälle, som är väghållare. Vägsynenämnd skall bestå av ordförande och två ledamöter. Vid tillsättande av vägsynenämnd iakttages, att kunskap och erfarenhet beträffande såväl väghållning som jordbruk och skogsskötsel skola, såvitt möjligt, finnas företrädda inom nämnden.

55 §. Ordförande och en ledamot i vägsynenämnden jämte suppleant för envar av dem förordnas av länsstyrelsen för fyra år, räknat från utgången av det år, då förordnandet meddelades. En ledamot jämte suppleant för honom ut­ ses för samma tid, inom vägnämndsområde av vägnämnden samt i stad eller stadsliknande samhälle av den myndighet, som utövar dess beslutanderätt. De två ledamöterna och suppleanterna för dem skola vara mantalsskrivna och boende inom vägsynenämndens område. Avgår ordförande, ledamot eller suppleant före den bestämda tjänstgö­ ringstidens utgång, skall ersättare utses för den tid, som återstod för den av­ gångne. 56 §. Den som vill påkalla vägsynenämndens prövning av något ärende skall göra framställning därom hos länsstyrelsen, som beslutar örn ärendets hänskjutande till nämnden. 57 §. Mot ordförande eller ledamot i vägsynenämnd gälla samma jäv, som i lag stadgas i fråga örn domare. Kan till följd av jäv eller laga förfall nämnden icke bliva fulltalig, skall länsstyrelsen förordna ersättare.

58 §. För besluts fattande inom vägsynenämnden fordras, att nämnden är full­ talig. Äro vid omröstningen inom nämnden meningarna delade, gäde vad de flesta säga. Har envar sin särskilda mening, gäde ordförandens.

59 §. Ordförande och ledamot i vägsynenämnd skola för sitt arbete och där­ med förbundna kostnader njuta ersättning av väghållaren; dock äger nämn­ den, om det av särskild anledning prövas skäligt, ålägga väghållarens mot­ part att helt eller delvis återgälda väghållaren vad denne fått utgiva. Väghållare eller annan sakägare äger ej rätt till ersättning för sin talans bevakande inför nämnden.

60 §. Närmare bestämmelser rörande vägsynenämnd meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan.

61 §. Bryter någon mot förbud, som meddelats i denna lag eller på grund av föreskrift däri; eller underlåter ägare av fastighet att ställa sig till efterrättelse föreläggan­ de, som meddelats med stöd av 33 § tredje stycket, 36 § första stycket eller 39 § tredje stycket; eller eftersätter fogde för arbetslag vad honom åligger; eller underlåter, utan tillstånd eller godtagbar anledning, medlem av ar­ betslag att på kallelse inställa sig till eller fullgöra arbete och har han ej satt annan lämplig person i sitt ställe, straffes med böter från och med tio till och med trehundra kronor.

62 §. Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

63 §. Uppföres byggnad i strid mot förbud, som meddelats i eller med stöd av 33 eller 34 §, äger överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad så­ lunda olagligen skett. Beträffande sådan handräckning gälla enahanda be­ stämmelser, som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fall. Varder förbud, som meddelats i eller med stöd av 32, 33, 38 eller 39 § och ej avser byggnads uppförande, icke iakttaget och sker ej rättelse genast efter tillsägelse av väghållaren eller utmätningsmannen i orten, eller efterkommes ej föreläggande, som meddelats med stöd av 33 § tredje stycket, 36 § första stycket eller 39 § tredje stycket, äger utmätningsmannen föranstalta om rät­ telse. 64 §. Ansökan örn handräckning enligt 63 § må göras av väghållaren. Kostnaden för förrättningen skall, där ansökan gjorts av annan väghållare än kronan, förskjutas av väghållaren och omedelbart efter förrättningens slutförande av utmätningsmannen uttagas hos den försumlige.

65 §. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om fastställande av arbetsplan för väg, om förändring av enskild väg till allmän, om inrättande av sär­ skild vinterväg eller om indragning av väg meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Konungen. Över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut i annan fråga, som omförmäles i denna lag eller med stöd av densamma utfärdad författning, må kla­ gan hos Konungen föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 15

66 §.

över länsstyrelsens beslut i fråga, som omförmäles i denna lag eller med stöd av densamma utfärdad författning, må klagan hos Konungen föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

67 §. Den som ej åtnöjes med vägsynenämndens beslut i fråga, som omförmä­ les i denna lag, äger att över beslutet anföra besvär hos länsstyrelsen senast å femtonde dagen från det han erhöll del av beslutet.

68 §.

Besvär över beslut jämlikt 28 § om upplåtande av nyttjanderätt till mark för tillfällig väg, jämlikt 29 § om uppsättande av snöskärm, jämlikt 33 § första stycket om ökning av där angivna minsta avstånd eller jämlikt 34 § andra stycket om förbud att uppföra byggnad eller över föreläggande jäm­ likt 48 § må ej verka uppehåll med beslutets eller föreläggandets verkstäl­ lande eller hindra uttagande av kostnad därför, med mindre den myndighet, som har att pröva besvären, annorlunda förordnar.

Övergångsbestämmelser.

69 §. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944. Genom denna lag upphävas lagen den 7 juni 1934 (nr 241) om allmänna vägar; lagen den 16 maj 1930 (nr 141) om vågrätt; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens bestämmelser. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersättes genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

70 §. Kronan samt de städer och stadsliknande samhällen, vilka skola ombesörja väghållningen inom sina områden, skola den 1 januari 1944 övertaga de vägar, som enligt förut gällande lag äro alt anse såsom allmänna.

71 §. Är vid tiden för denna lags ikraftträdande fråga om byggande av väg, för­ ändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg eller in­ dragning av väg beroende på länsstyrelsens prövning, skall ärendet hand­ läggas och prövas i den ordning, som stadgas i nya lagen.

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

72 §. Beslut om vägföretag, som av länsstyrelsen meddelats före den 1 januari 1944 men som icke verkställts före den 1 januari 1947, upphör att gälla sistnämnda dag, om icke dessförinnan vägens sträckning blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt å marken och vägarbetet påbörjats. Konungen äger dock föreskriva förlängning av tiden för beslutets giltighet, varje gång med högst tre år. Har länsstyrelse före den 1 januari 1944 beslutat, att enskild väg skall för­ ändras till allmän under förutsättning, att vissa iståndsättningsarbeten utfö­ ras, skall beslutet förfalla, örn arbetena icke verkställts före den 1 januari 1947.

73 §. Har vägrätt uppkommit före den 1 januari 1944, skall, i stället för 19— 24 §§ nya lagen, vad i 3—6 §§ lagen den 16 maj 1930 om vägrätt finnes stadgat örn rätt till ersättning och om rätt att föra talan alltjämt äga tillämp­ ning, dock att talan skall instämmas till ägodelningsrätten i den ort, där fas­ tigheten ligger. Mål som anhängiggjorts före nya lagens ikraftträdande skola behandlas enligt äldre lag.

74 §. Av länsstyrelse jämlikt äldre lag meddelat tillstånd till uppsättande eller bibehållande av grind å väg eller annat dylikt särskilt tillstånd skall icke till följd av denna lags ikraftträdande upphöra att gälla. Beslut, som länsstyrelse eljest meddelat med stöd av äldre lag, vare, där ej annat följer av vad ovan stadgas, gällande intill dess annorlunda förordnas.

75 §. Vad i denna lag stadgas om förbud i vissa fall mot byggnads uppförande samt örn ansvar och handräckning vid överträdelse av sådant förbud skall icke äga tillämpning med avseende å byggnad, som vid 1943 års utgång re­ dan påbörjats och mot vars uppförande hinder icke förelåg enligt då gäl­ lande bestämmelser.

76 §. Upplag eller annan anordning, som skulle komma att falla under förbud enligt 33 §, må, om anordningen lagligen tillkommit före 1943 års utgång, förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet för fastig­ hetens ägare att borttaga, ändra eller utbyta anordningen. Underlåter äga­ ren att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, vare lag som i 61 § och 63 § andra stycket sägs. För skada, som uppkommer i anledning av föreläggande enligt första stycket, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 17

77 §. Ersättning, som jämlikt 14 § lagen den 7 juni 1934 om allmänna vägar tillkommer stadsliknande samhälle för väghållning under år 1943 eller ti­ digare, skall bestämmas enligt förut gällande föreskrifter.

78 §. Såvida ej Konungen för särskilt fall annorlunda förordnar, skola väg- och bropenningar, där de hittills av vägfarande erlagts, upphöra, då sådant kan ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.

79 §. Finnes kassa samlad för byggande eller underhåll av bro eller färja, som övertages till allmänt underhåll, och har den bildats genom sammanskott av väghållningsskyldiga, äga de att däröver förfoga. I annat fall skall den över­ lämnas till väghållaren.

80 §. Snöploglag, som vid denna lags ikraftträdande äro inrättade enligt bestäm­ melser i äldre lag, skola bibehållas till den 1 juni 1944 eller, om arbetslag för vinterväghållning dessförinnan uppsättes enligt denna lag, till dess så skett. Å sådant snöploglag skola förut gällande bestämmelser alltjämt äga tillämpning. 81 §. Vägsynenämnd skall utses i god tid före denna lags ikraftträdande.

82 §. Förordnar Konungen före den 1 januari 1944, att kronan skall från och med nämnda dag vara väghållare i stad, skall frågan, vilka gator i staden som böra förklaras tillika vara allmänna vägar, så snart ske kan upptagas och avgöras enligt vad i denna lag stadgas örn förändring av enskild väg till allmän.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 223. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Förslag

till Lag

om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Härigenom förordnas, dels att i stadsplanelagen skall införas en ny para­ graf av nedan angivet innehåll och betecknad såsom 44 a §, dels ock att 45, 54 och 56 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives. 44 a §. Är kronan efter vad i lagen om allmänna vägar sägs väghållare i stad, skall vad ovan i 39, 40, 42 och 43 §§ stadgas i fråga om ansvarighet för staden att såsom gata iordningställa och upplåta allmän väg hava avseende å kronan, med iakttagande att framställning som i 42 § första stycket sägs må göras såväl av kronan som av staden. Kostnad, som föranledes av att gatan enligt stadsplanen bygges till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som betingas av trafiken eller förses med underjordisk avloppsledning, skall dock gäldas av staden, där ej Konungen annorlunda förordnar.

45 §. Ägare av tomt vid gata, som icke före den 1 januari 1908 upplåtits till allmänt begagnande, vare pliktig ersätta staden hälften av värdet av den mark, som erfordras för gatans utläggning framför hans tomt intill en bredd, motsvarande den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande tillåtna hushöjden, ökad med en fjärdedel av samma höjd. Ingår i gatan allmän väg eller ock vägmark, som staden jämlikt 23 § nyttjar, skall vid ersättningsskyl­ dighetens bestämmande vägen ej inräknas i ga tubredden; dock skall denna inskränkning ej gälla såvitt avser allmän väg i stad, där kronan är väghållare och vägen efter det väghållningen övertagits av kronan byggts inom område som ingår i stadsplanen. I fall —------- åliggande ersättningsskyldighet. Har gatumark------------samma mark.

54 §. Underhåll av------------å staden. Är kronan väghållare i stad, skall beträffande allmän väg, som upplåtits såsom gata, underhållet åvila kronan, dock med den begränsning som avses i 44 a §. Samma lag vare i fråga örn gata, som förklarats tillika vara all­ män väg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 19

56 §. Vad i------------för köping. Detsamma gäde----------- - skall iakttagas. Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 45 och 46 §§ eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken ingår allmän väg, skall ej gälla i det fall, att vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 223,

Förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 §1 lagen den 14 juni 1907 om nyttjan­ derätt till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse.

1 kap.

8 §.

Vad i ------------från kronan. Ej heller------------allmän begravningsplats. Om upplåtelse av mark med vågrätt stadgas i lagen örn allmänna vägar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

1 Senaste lydelse, se 1930: 142.

Kungl. Majlis proposition nr 223. 21

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Härigenom förordnas dels att 77 § andra och tredje styckena samt 78 § andra stycket lagen den 12 maj 1917 om expropriation skola upphöra att gälla, dels ock att 79 och 79 a §§* samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse. 79 §. Har den exproprierande enligt medgivande av ägaren eller stadgande i denna lag tagit mark i besittning utan att ersättningen blivit bestämd av expropriationsnämnd, och kan sådan uppskattning icke lämpligen äga rum, innan den anläggning, för vilken expropriationen sker, längre fortskridit, åge rätten på framställning av part låta anstå med tillsättande av nämnd.

79 a §. Varder allmän------------över marken. Väghållaren åge i nu nämnt fall bortföra vad å marken anbragts för vägändamål, där ej Konungens befallningshavande med hänsyn till uppkommen fråga om markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annorlunda be­ stämma. Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det vägen indragits eller vid den senare tidpunkt, Konungens befallningshavande på grund av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det markens ägare utan lösen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944, dock att förut gällande be­ stämmelser skola äga tillämpning med avseende å expropriation för vägbyggnadsföretag, som av länsstyrelsen beslutats dessförinnan. 1

1 Senaste lydelse, se beträffande 77—79 §§ 1935: 91 och beträffande 79 a § 1930: 143.

22 Kungl. Majlis proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

om vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den all­ männa väghållningen på landet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §• Lagen den 7 juni 1934 (nr 242) örn vägdistrikt och förordningen den 30 juni 1936 (nr 451) angående statsbidrag till den all­ männa väghållningen i riket skola upphöra att gälla från och med den 1 januari 1944, där ej annat föl­ jer av vad nedan stadgas.

2 §•

Val av vägstämmoombud och suppleanter för dem skall icke förrättas under år 1943; och skall till följd härav någon röstlängd för sådant val icke upp­ rättas. 3 §. Utgifts- och inkomststat för vägdistrikt för år 1944 skall icke upprättas. Ej heller skall val av revisorer för samma år förrättas. Med hänsyn härtill vare hållande av ordinarie vägstämma under tiden från och med den 15 till och med den 31 augusti 1943 icke erforderligt.

4 §. Den förteckning över antalet vägskattekronor, varom förmäles i 58 § lagen om vägdistrikt, skall icke upprättas under år 1943.

5 §. För granskning av vägstyrelses förvaltning under år 1943 ävensom för be­ handling av fråga om ansvarsfrihet därför eller av annat, efter utgången av ar 1943 uppkommande spörsmål av beskaffenhet att böra upptagas å väg­ stämma skall gälla den ordning, som stadgas i lagen om vägdistrikt. De ombud, som valts för åren 1940—1943, skola tjänstgöra jämväl vid vägstämma efter utgången av nämnda tid. Vad nu sagts gäde ock ordförande och vice ordförande, vilka av vägstämman utsetts för år 1943, där ej val av ordförande och vice ordförande för tid efter utgången av nämnda år ägt rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

■ 6 §. Från och med den 1 januari 1944 skola vägdistriktens rätt till väg med vad därtill hörer ävensom distriktens tillgångar och förpliktelser övertagas av kronan.

7 §• Har vägdistrikt efter den 1 januari 1939 i syfte att å kronan överföra väghållningskostnader, som bort gäldas genom utdebitering av vägskatt, under­ låtit att utdebitera dylik skatt i den utsträckning, som påkallats av omständig­ heterna, eller försummat underhållet av allmän väg i sådan grad, att vägen den 1 januari 1944 icke befinner sig i vederbörligt skick, må ersättning uttagas ge­ nom påförande av särskild vägskatt på sätt i 8 § stadgas. Samma lag vare där distrikt efter den 1 januari 1939 förfogat över distrik­ tets tillgångar för andra ändamål än dem, distriktet haft att tillgodose, eller utan tillräckliga skäl slutit avtal eller gjort utfästelser, vilka avse även tid efter utgången av år 1943 och genom vilka kronan tillskyndas avsevärt för­ fång.

8 §•

Fråga örn sådan ersättningsskyldighet, som i 7 § sägs, prövas av Konungen. Innan dylik fråga avgöres, skola yttranden inhämtas av länsstyrelsen samt av den vägstämma och den vägstyrelse, som senast representerat vägdistriktet. Särskild vägskatt skall utgöras av dem, som jämlikt taxeringslängderna för året närmast efter det, varunder ersättningsskyldigheten av Konungen fast­ ställts, äro inom vägdistriktets område skattskyldiga till allmän kommunal­ skatt. Särskild vägskatt utgöres av envar skattskyldig i förhållande till det an­ tal skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskat­ telagen påförts honom i nämnda taxeringslängder. Närmare bestämmelser örn uttagande av särskild vägskatt meddelas av Konungen.

9 §. Hava i samband med stadsbildning eller inkorporering meddelats bestäm­ melser örn skyldighet för stad att under viss tid till vägdistrikt utgiva er­ sättning, må staden, i den mån ersättningen icke blivit gulden, helt eller del­ vis befrias från skyldigheten, örn så finnes skäligt med hänsyn till kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet. Fråga om dylik befrielse skall upptagas och utredas av kammarkollegiet samt prövas av Konungen.

10 §.

De kostnader för avveckling av vägdistriktens förvaltning, som belöpa på tiden efter den 31 december 1943, skola gäldas av statsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

11 §•

Beträffande uppbörd, indrivning och redovisning av vägskatt på grund av tidigare fattat beslut skola jämväl efter den 31 december 1943 förut gällande bestämmelser tillämpas, dock att redovisningen skall ske till väg- och vatten­ byggnadsstyrelsen.

12 §.

Närmare bestämmelser rörande kronans övertagande av den allmänna väg­ hållningen på landet meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 25

Förslag till Lag om vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd.

Härigenom förordnas som följer.

1 §• I varje län skola finnas vägnämnder och en länsvägnämnd för att i väg­ frågor företräda de lokala vägintressena på landet och i de städer, där kro­ nan är väghållare. För hela riket skall därjämte finnas en riksvägnämnd såsom rådgivande centralt organ i frågor av särskild betydelse för vägväsendet.

Om vägnämnd.

2 §.

Vägnämnd har till uppgift att verka för att vägbehoven inom nämndens område på bästa sätt tillgodoses. I sådant hänseende har nämnden bland annat att avgiva av Konungen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen eller vägförvaltningen i lä­ net infordrade yttranden i frågor örn byggande av allmän väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg och indragning av allmän väg samt att i övrigt fullgöra vad enligt denna lag eller särskild författning ankommer på vägnämnden. Vägnämnd må hos Konungen anföra besvär över beslut, som medde­ lats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller länsstyrelsen.

3 §. Vägnämndernas områden bestämmas av Konungen. Därvid iakttages, att delar av samma kommun icke förläggas till olika vägnämndsområden inom länet samt att sådant område icke må omfatta kommuner inom skilda län.

4 §• Vägnämnd skall bestå av fem ledamöter. Ledamöter jämte suppleanter för dem väljas, örn vägnämndsområdet utgöres av endast en kommun, av den­ nas fullmäktige och eljest av ombud för de i området ingående kommunerna.

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

5 §. Ombuden jämte suppleanter för dem väljas av kommunalfullmäktige eller stadsfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige icke finnas, å kommunal­ stämma. Sker valet å kommunalstämma, åge en var, som är röstberättigad i kommunens allmänna angelägenheter, rösträtt. Varje röstande äge en röst. Vid lika rösttal skilje lotten. Val av ombud förrättas under tiden från och med den 1 oktober till och med den 15 november. Antalet ombud bestämmes i förhållande till folkmängden sålunda, att en var kommun utser ett ombud för varje påbörjat befolkningstal av 2,000 eller det lägre tal, som må erfordras för att antalet ombud för hela vägnämndsområdet skall uppgå till minst 10. Det ankommer på länsstyrelsen att i god tid före valet fastställa antalet ombud för en var kommun. Varje kommun utser suppleanter till lika antal som ombud. Val av ombud jämte suppleanter skall i kommun, som utser två eller flera ombud, vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väl­ jande, som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal de­ las med siffran för det antal ombud valet avser, ökad med 1. Om förfarandet vid sådant val är särskilt stadgat. Sker ej valet proportionellt, skall bestäm­ mas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas. Valbar till ombud eller suppleant för ombud är en var inom vägnämndens område boende man eller kvinna, som äger utöva rösträtt å kommunalstäm­ ma. I avseende å obehörighet såsom ombud skall vad örn ordförande i kom­ munalstämma är stadgat äga motsvarande tillämpning. Ej må annan avsäga sig uppdraget att vara ombud eller suppleant för så­ dan än den, som av ämbete eller tjänst är hindrad att fullgöra uppdraget eller fyllt sextio år. Ombud och suppleanter för dem väljas för fyra år, räknat från den 16 november det år, då valet skedde. Avgår ombud före utgången av nämnda tid, inkallas den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda. Där så erfordras, anställes fyllnadsval för den åter­ stående delen av tjänstgöringstiden. Underrättelse örn val av ombud och suppleanter för dem, med angivande av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas till länssty­ relsen.

6 §.

Beträffande vägnåmndsområde, som består av mer än en kommun, utsätter länsstyrelsen med iakttagande av vad i 9 § stadgas dag och tid för val av ledamöter jämte suppleanter i vägnämnden samt kallar ombuden till valför­ rättningen. Länsstyrelsen skall tillika bland ombuden utse en att leda för­ handlingarna, till dess ordförande valts, samt tillställa den sålunda utsedde uppgift om varje i vägnämndsområdet ingående kommuns rösttal enligt den kommunala röstlängden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Inträffar för ombud sådant hinder, att han ej kan inställa sig vid val­ förrättningen, åligger det honom att anmoda den närmast i ordningen varan­ de suppleanten att infinna sig vid förrättningen. Är även denne hindrad, har han att anmoda den närmast därefter tjänstgöringsskyldige. Valet må icke företagas, med mindre ombud med sammanlagt mer än två tredjedelar av vägnämndsområdets rösttal äro tillstädes. Valförhandlingarna ledas av en ordförande, som utses av ombuden. Ombud för kommun, som utsett allenast ett ombud, röstar vid valet för kommunens hela rösttal enligt den kommunala röstlängden. Det rösttal, som tillkommer ombud för annan kommun, bestämmes sålunda, att kommunens hela rösttal delas med siffran för antalet av kommunen utsedda ombud.

7 §• Val av vägnämndsledamöter och suppleanter för dem skall vara proportio­ nellt, därest det begäres av väljande med sammanlagt minst så många röster, som motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga väljandes rösttal delas med siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Örn förfarandet vid sådant proportionellt val skall gälla vad om proportionellt val å kom­ munalstämma är stadgat, i den mån avvikelse icke betingas av bestämmel­ sen i 6 § om röstvärdets beräkning. Sker ej valet proportionellt, skall bestäm­ mas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas.

8 §.

I avseende å valbarhet och obehörighet skall vad i 5 § är stadgat angående ombud äga motsvarande tillämpning beträffande ledamot och suppleant i vägnämnden. Ämbets- eller tjänsteman i länsstyrelsen eller vägförvaltningen må icke vara ledamot eller suppleant i vägnämnden. Ej må annan avsäga sig uppdraget att vara ledamot eller suppleant i väg­ nämnden än den, som av ämbete eller tjänst är hindrad att fullgöra uppdra­ get eller fyllt sextio år eller eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av väg­ nämnden, eller ock vid valet den som under de senaste fyra åren, det år valet sker inberäknat, tjänstgjort såsom ledamot i vägnämnd.

9 §• Ledamöter och suppleanter i vägnämnden väljas för fyra år, räknat från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skedde. Valet skall för­ rättas i december månad det år, då val av ombud ägde rum. Avgår ledamot, inträder såsom ledamot för den återstående tjänstgörings­ tiden den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ord­ ningen bör inträda. Där så erfordras, anställes fyllnadsval för sistnämn­ da tid.

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

10 §. Ombuden skola i samband med valet av ledamöter i vägnämnden utse någon av dem att vara sammankallande och att leda nämndens förhand­ lingar, intill dess ordförande valts.

11 §.

Vägnämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande att tjänstgöra den tid, för vilken de blivit utsedda till ledamöter.

12 §.

Underrättelser örn val av vägnämnd och sammankallande ledamot så ock av ordförande och vice ordförande i sådan nämnd skola, med angivande av de valdas namn och postadress, ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelsema.

13 §. Vägnämnden sammanträder å det ställe och å de tider nämnden bestäm­ mer och dessutom så ofta ordföranden finner det nödigt ävensom då länssty­ relsen därom förordnar eller minst två ledamöter för uppgivet ändamål göra framställning därom. Om utsatt sammanträde skall meddelande ofördröj­ ligen insändas till länsstyrelsen. Vid vägnämndens sammanträden äga landshövdingen och vägdirektören eller den, någon av dem i sitt ställe förordnar, vara tillstädes och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Är landshövdingen närvarande, äger han föra ordet. Om vägnämndens ordförande därom framställer begäran, skall vägdirek­ tören eller, om denne av tjänstegöromål är förhindrad, av honom utsedd an­ nan tjänsteman vid vägförvaltningen närvara vid sammanträde för att till­ handagå med upplysningar.

14 §. Suppleanterna i vägnämnden böra i den mellan dem bestämda ordningen kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder för leda­ mot. Suppleant vare obetaget att även eljest närvara vid nämndens samman­ träden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

15 §. Vägnämnden må ej handlägga ärende, såvida icke minst tre av ledamöter­ na äro tillstädes. Ledamot eller till tjänstgöring kallad suppleant, som utan anmält, av nämnden godkänt hinder uteblir från sammanträde, skall böta till kronan fem kronor och dubbelt så mycket, om sammanträdet måste i anseende till de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 29

16 §. Omröstning inom vägnämnden skall ske öppet, där ej vid val sluten om­ röstning begäres. Utgången bestämmes genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika för olika meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal men blir i övriga fall den mening beslut, som ordföranden bi­ träder. 17 §. Vid vägnämndens sammanträde skall ordföranden föra eller på sitt ansvar låta föra protokoll. Justering av protokollet verkställes av ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av nämnden utsedda närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av nämnden antingen genast eller vid nästa sammanträde. Av­ skrift av justerat protokoll skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen. Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit avskrift av vägnämndens protokoll äger att utan avgift få avskriftens riktig­ het bestyrkt. 18 §. Ordföranden åligger att ombesörja vägnämndens skriftväxling, mottaga alla till nämnden ställda framställningar, vårda nämndens handlingar och hålla register över dem.

19 §. För sitt arbete åtnjuter envar av vägnämndens ledamöter gottgörelse av statsmedel med tolv kronor för sammanträdesdag. Ordföranden åtnjuter här­ utöver ett årligt arvode av tvåhundra kronor. Ordföranden är tillika berätti­ gad till ersättning av statsmedel för renskrivning, porton och andra för upp­ dragets fullgörande nödiga omkostnader för vägnämnden. Ersättning må ej utgå för arvode till biträde, som må hava av ordföranden anlitats vid protokollsföring. Ordföranden och annan ledamot av nämnden äga för resa, som påkallats av uppdraget, av statsmedel åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. För dag, då dagarvode åtnjutes, må likväl ej beräknas traktamentsersättning. Räkning å dagarvoden samt resekostnads- och traktamentsersättning skall vara attesterad av ordföranden.

Om länsvägnämnd.

20 §.

Länsvägnämnd har till uppgift att verka för att vägfrågor, som äro ge­ mensamma för flera eller alla vägnämndsområdena inom länet, erhålla den för hela länet ändamålsenligaste lösningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Länsvägnämnd har bland annat att avgiva av Konungen, väg- och vatten­ byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen eller vägförvaltningen i länet infordrat ytt­ rande samt att i övrigt fullgöra vad enligt denna lag eller särskild författ­ ning ankommer på nämnden. Länsvägnämnden må hos Konungen anföra besvär över beslut, som med­ delats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller länsstyrelsen.

21 §.

Ledamöterna i länsvägnämnden utses av länsstyrelsen samt skogsvårdsstyrelsen (skogsvårdsstyrelserna) och vägnämnderna i länet så, att länssty­ relsen förordnar två ledamöter samt skogsvårdsstyrelsen (en var av skogs­ vårdsstyrelserna) och varje vägnämnd' en ledamot. För varje ledamot utses i enahanda ordning en suppleant. Av de ledamöter, som förordnas av länsstyrelsen, skall en vara represen­ tant för städerna i länet. Vägnämnd må till ledamot i länsvägnämnd och suppleant för denne endast välja den, som vid valet är ledamot i vägnämnd. Av skogsvårdsstyrelse utsedd ledamot i länsvägnämnd skall vara förfaren i skogsbruk och väl förtrogen med skogsförhållandena inom länet. I avseende å valbarhet i övrigt, obehörighet och rätt att avsäga sig upp­ drag skall vad i 8 § är stadgat äga motsvarande tillämpning beträffande leda­ mot och suppleant i länsvägnämnden.

22 §.

Ledamöter och suppleanter i länsvägnämnd utses under januari eller febru­ ari månad året näst efter det, varunder val av ledamöter i vägnämnd ägt rum, för en tid av fyra år, räknat från den 1 mars det år, förordnandet eller va­ let skedde. Avgår ledamot, inträder för den återstående tjänstgöringstiden den för honom utsedde suppleanten såsom ledamot. Där så erfordras, förordnas ny ledamot eller anställes fyllnadsval för sistnämnda tid.

23 §. Ordförande i länsvägnämnden utses av länsstyrelsen bland nämndens leda­ möter. Nämnden utser själv inom sig vice ordförande.

24 §. Vad i 8 och 12 §§, 13 § andra och tredje styckena, 14 §, 15 § andra stycket och 16—18 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning med avseende å länsvägnämnd. Länsvägnämnden sammanträder å det ställe och de tider nämnden bestäm­ mer och dessutom så ofta ordföranden finner det nödigt ävensom då länssty­ relsen därom förordnar eller minst halva antalet av nämndens ledamöter för uppgivet ändamål gör framställning därom. Om utsatt sammanträde skall meddelande ofördröjligen insändas till länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 31

Länsvägnämnden må ej handlägga ärende, såvida icke minst halva antalet ledamöter är tillstädes. Beträffande arvode och ersättning i övrigt åt ordförande och ledamot i länsvägnämnd skall vad i 19 § är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock att dagarvode skall utgå med aderton kronor.

Om riksvägnämnden.

25 §. Riksvägnämnden har till uppgift att till Konungen eller väg- och vatten­ byggnadsstyrelsen avgiva infordrade yttranden ävensom att själv framställa förslag i viktigare ekonomiska och organisatoriska frågor rörande vägväsendet och vägtrafiken, såsom grunderna för den allmänna vägpolitiken ur ekono­ misk, trafikteknisk och väggeografisk synpunkt eller med hänsyn till riksförsvarets behov, ävensom i lagstiftningsfrågor beträffande vägväsendet, väg­ trafiken och trafiksäkerheten.

26 §. Närmare bestämmelser rörande riksvägnämndens sammansättning och verksamhet meddelas av Konungen.

Om besvär.

27 §. Menar någon, att val, som förrättats av ombud, vägnämnd eller länsväg­ nämnd, eller annat beslut, som meddelats av vägnämnd eller länsvägnämnd, icke tillkommit i laga ordning eller står i strid mot allmän lag eller författ­ ning, åge han däröver anföra besvär. Besvären skola, jämte protokoll rörande valet eller beslutet samt i före­ kommande fall bevis om dagen då justering av protokollet ägde rum, in­ givas till länsstyrelsen inom trettio dagar, räknade, vid besvär över val av ledamot eller suppleant i vägnämnd, från det valet skedde och eljest från den dag, då protokollet rörande valet eller beslutet justerades.

28 §. Utan hinder av förd klagan skall val eller beslut lända lill efterrättelse, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

29 §. över länsstyrelsens beslut må klagan hos Konungen föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbets­ verks beslut.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Övergångsbestämmelser. 30 §. Denna lag skall, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, träda i kraft den 1 januari 1944. 31 §. Val av ombud och suppleanter för dem förrättas första gången under ok­ tober månad 1943. Länsstyrelsen skall dessförinnan bestämma det antal om­ bud och suppleanter, som var kommun skall utse. Ombuden och suppleanterna väljas första gången för tiden från och med den 1 november 1943 till och med den 15 november 1947.

32 §. Val av ledamöter i vägnämnd och suppleanter för dem skall första gången äga rum under förra hälften av november månad 1943 samt avse tiden från och med den 16 november 1943 till och med utgången av år 1947.

33 §. Val av ledamöter i länsvägnämnd och suppleanter för dem skall första gången äga ram under senare hälften av november månad 1943 samt avse tiden från och med den 1 december 1943 till och med utgången av februari månad 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223• 33

Förslag

till

stadga angående„behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga).

Härigenom förordnas som följer.

Avdelning L Olika slag av allmänna vägar.

1 §■ Allmänna vägar äro av tre slag: a) huvudväg, vartill hänföres väg, som är av synnerlig betydelse för den genomgående, långväga samfärdseln eller som eljest är av stor vikt för den allmänna samfärdseln mellan eller till huvudorter i ett län eller för för­ bindelsen med clylika orter i andra län; b) bygdeväg, varmed avses annan väg än huvudväg och ödebygdsväg; c) ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker sig över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru den icke prövas nödig för den allmänna samfärdseln, likväl är till synner­ ligt gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande.

2 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bestämmer, på framställning av läns­ styrelse eller efter länsstyrelses hörande, vilka vägar som skola anses så­ som huvudvägar. Dock skall fråga om viss vägs hänförande till huvudväg, i händelse av meningsskiljaktighet mellan länsstyrelse samt väg- och vatten­ byggnadsstyrelsen, hänskjutas till Konungens avgörande.

Avdelning II. Bestämmelser angående landet.

Örn förberedande utredning rörande behovet av allmän väg.

3 §.

Ansökan om anläggning av väg göres hos länsstyrelsen.

4 §.

Göres ansökan om anläggning av väg, har länsstyrelsen, där ej med hän­ syn till kända förhållanden finnes uppenbart, att ansökningen bör avslås, att utreda vägens betydelse och angelägenhetsgrad.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 223. 3

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

För sådant ändamål skall länsstyrelsen, där ansökningen gjorts av annan än vägnämnden, inhämta dennas yttrande. Länsstyrelsen bör även inhämta yttranden av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden beröras av före­ taget, och andra, vilkas hörande kan tjäna till upplysning i saken. Därest det med hänsyn till frågans omfattning och betydelse eller eljest finnas lämpligt, äger länsstyrelsen jämväl kalla trafikanter samt övriga, vilka sa­ ken kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrel­ sen förordnar yttra sig.

5 §. Finner länsstyrelsen, att vägen icke är av den betydelse, att den må byg­ gas såsom allmän, eller att företaget, vid jämförelse med andra ifrågasatta arbeten, icke är av den angelägenhetsgrad, att medel till detsamma kunna påräknas under de närmaste åren, skall ansökningen avslås, där ej annat föranledes av vad i andra stycket sägs. Eljest skall frågan, om företaget bör komma till stånd, prövas vid uppgörande av flerårsplan för arbeten av det slag, vartill företaget hör, eller vid upprättande av sådant förslag, som i 14 § avses. För sådant fall skall länsstyrelsen, där fråga är om annan väg än huvudväg, pröva, huruvida företaget är av den angelägenhetsgrad, att arbetsplan beträffande detsamma bör omedelbart upprättas. Avser ansök­ ningen huvudväg, hänskjutes frågan örn företagets upptagande i flerårs­ plan och om upprättande av arbetsplan till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Där synnerliga skäl därtill äro, äger länsstyrelsen, utan hinder av vad i första stycket sägs, föranstalta om upprättande av arbetsplan för vägföretag, oaktat medel till detsamma icke kunna påräknas under de närmaste åren.

6 §.

Vad i 4 och 5 §§ stadgats skall i tillämpliga delar gälla, där länsstyrelsen själv eller därtill av Konungen anbefalld eller efter framställning av väg­ nell vattenbyggnadsstyrelsen upptager fråga om anläggning av väg.

7 §• Vad i 3—6 §§ stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl fråga angå­ ende omläggning eller förbättring av väg. Med avseende å beläggningsarbeten samt smärre eller brådskande om­ läggnings- eller förbättringsarbeten må dock förfarandet förenklas med hän­ syn till omständigheterna i varje särskilt fall.

Om upprättande av flerdrsplaner m. m.

8 8 -

F ot att tjäna till ledning vid fördelningen av de medel, som bevilja» för olika vägbyggnadsändamål, skola för varje län i män av behov upprätta» och fastställas

Kungl. Majlis proposition nr 223. 35

a) en femårsplan för nyanläggning av samt omläggnings- och förbättrings­ arbeten på huvudvägar; b) en fyraårsplan för omläggnings- och förbättringsarbeten på bygdevä­ gar och ödebygds vägar; c) en fyraårsplan för nyanläggning av bygdevägar; samt d) en fyraårsplan för nyanläggning av ödebygdsvägar. Fyraårsplanema skola förnyas vartannat år.

9 §.

Upprättande och fastställande av flerårsplan skall ske under hänsynsta­ gande till vägbehoven i olika delar av riket och möjligheterna att tillgodose dessa behov inom ramen för de medel, vilka under den tid, varom fråga är, kunna påräknas för arbeten av det slag planen avser. I flerårsplan skola upptagas de vägföretag, som — under förutsättning att anslag beviljas — beräknas komma till utförande under den tid planen av­ ser, med angivande av fördelningen av arbetena och de ungefärliga kost­ naderna på olika år. Företagen upptagas i den ordning, som betingas av angelägenhetsgraden. Fördelningen på olika år skall ske så, att arbetena kunna bedrivas i en ur ekonomisk synpunkt lämplig arbetstakt samt vägförvaltningens personal och maskiner effektivt utnyttjas.

10 §.

Femårsplan för huvudvägar utarbetas särskilt för varje län av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. över planen skola yttranden inhämtas från vägnämnderna, länsvägnämnden och länsstyrelsen. Sedan väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen därefter vidtagit de jämkningar i förslaget, som må påkallas av yttrandena, överlämnas detta jämte yttrandena till Konungen för pröv­ ning och fastställelse.

11 §.

Fyraårsplan upprättas av länsstyrelsen. Före upprättandet införskaffas från vägnämnderna uppgifter om de vägföretag, som anses böra utföras un­ der den tid planen avser, över planen skola vägnämndemas och länsvägnämndens yttranden inhämtas. Sedan länsstyrelsen vidtagit de jämkningar i planen, som påkallas av yttrandena, insändes denna jämte yttrandena till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för prövning. Finner styrelsen planen böra godtagas, skall densamma av styrelsen fast­ ställas. Anses åter jämkningar i planen erforderliga, hänskjutes frågan till Konungens prövning.

12 §.

Fastställd flerårsplan skall genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens för­ sorg delgivas länsstyrelsen, länsvägnämnden, vederbörande vägnämnder,

överlantmätaren och länsarkitekten, varjämte meddelande örn fastställelsebeslutet skall intagas i länskvngörelserna.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

13 §. Fastställd flerårsplan skall i huvudsak följas vid vägarbetenas bedrivande. Påkallas på grund av förändrade förhållanden eller eljest ändring i ord­ ningen för företagens utförande eller annan mera väsentlig avvikelse från flerårsplanen, äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, efter samråd med läns­ styrelsen, förordna härom. I händelse av meningsskiljaktighet mellan länsstyrelse och väg- och vat­ tenbyggnadsstyrelsen skall frågan hänskjutas till Konungens prövning.

14 §. Med ledning av förslag, som uppgjorts av väg- och vattenbyggnadsstyrel­ sen efter länsvägnämndernas och länsstyrelsernas hörande, bestämmer Ko­ nungen eller, där Konungen så förordnar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen de i flerårsplan ej upptagna bro- och beläggningsarbeten, som skola utföras med beviljade anslag.

Om upprättande av arbetsplaner.

15 §. Vid upprättande av arbetsplan skall särskilt iakttagas att det trafikbehov, som föranlett planens upprättande, tillgodoses i största möjliga utsträckning; att vägen anslutes till befintligt och planerat vägnät på ett ändamålsen­ ligt sätt; att vägen med avseende å sträckning och byggnadssätt utföres så, att kostnaderna för densamma och för eventuell framtida förbättring i görligaste mån begränsas; att onödigt intrång för fastighet och ur fastighetsbildningssynpunkt olämp­ lig sträckning undvikas; att nödig hänsyn tages till befintlig och blivande bebyggelse utmed vägen; att vägens sträckning så vitt möjligt bestämmes så, att vägen erhåller en mjuk och naturlig inpassning i landskapet och att fomlämning eller natur­ föremål, som är av särskilt intresse för kännedomen om landets natur eller som på grund av märklig naturbeskaffenhet eller eljest bör för framtiden skyddas, icke beröres av företaget; samt att arbetsplanen utarbetas med sådan noggrannhet, att planen vid renstakningen kan i sin helhet följas utan annat än oväsentliga jämkningar

16 §. Arbetsplan upprättas genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens eller vägförvaltningens i länet försorg.

17 §. Vid utarbetande av arbetsplan skall samråd beträffande vägens sträck­ ning och vägförslagets utformning i övrigt ske med länsstyrelsen och ordfö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 37

randen i vägnämnden samt i förekommande fall med överlantmätaren, läns­ arkitekten och riksantikvariens ombud ävensom de övriga myndigheter, lo­ kala organ och sammanslutningar, vilka hava ett väsentligt intresse av fö­ retaget.

18 §.

Under förrättning för upprättande av arbetsplan skall tillfälle beredas vägnämndens ordförande eller av honom utsett ombud ävensom envar ägare till fastighet, som beröres av företaget, därest han är känd och inom riket boende, att närvara vid terrängundersökning till utrönande av vägens sträck­ ning och därvid framföra sina synpunkter. Kallelse till sådan undersökning sker genom posten. Dylik kallelse behöver ej lämnas, förrän förrättningsmannen verkställt en förberedande undersökning angående den lämpligaste sträckningen av vägen. Är mark, som beröres av företaget, samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten utan må kallelsen översändas till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för sam­ fälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet därtill, eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas känne­ dom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig.

19 §. Sedan arbetsplan upprättats, skall densamma i erforderligt antal exemplar överlämnas till länsstyrelsen. Örn det med planen avsedda företaget inrym­ mer bro, färja, annat konstarbete eller beläggning eller ock avser längre sträcka av huvudväg eller annan väg, som sträcker sig genom två eller flera län, eller infartsväg till stad, så ock då anledning därtill eljest förekommer, skall dock planen före överlämnandet till länsstyrelsen insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för förberedande granskning, där ej styrelsen an­ norlunda förordnar. Om arbetsplanen därvid finnes icke kunna godtagas i befintligt skick, förordnar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om den ändring i planen, som finnes påkallad, eller om upprättande av ny arbetsplan.

20 §.

Länsstyrelsen bestämmer den tid, inom vilken anmärkningar mot arbets­ planen skola ingivas till länsstyrelsen. Under denna tid skall planen eller kopia därav finnas tillgänglig för allmänheten hos länsstyrelsen, vägförvaltningen och vägnämndens ordförande. Myndighet, vars verksamhetsområde beröres av företaget, så ock vägnämnd, kommunalnämnd, ägare av fastighet, över vilken vägen skall fram­

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

dragas, ävensom sammanslutning och annan, som saken kan angå, skola ge­ nom länsstyrelsens försorg underrättas om den upprättade arbetsplanen, örn den tid, inom vilken anmärkningar skola vara till länsstyrelsen inkomna, samt varest planen finnes tillgänglig. Envar ägare av fastighet, över vilken vägen skall framdragas, skall, därest han är känd och inom riket boende, tillika underrättas om vad av hans mark, som tågås i anspråk för vägen, ävensom att lagakraftägande beslut om fastställande av arbetsplan medför skyldighet att upplåta marken till väghållaren mot ersättning, vilken bestäm­ mes i den ordning lagen om allmänna vägar stadgar. Underrättelse till fas­ tighetsägare skall lämnas genom rekommenderad försändelse. Är marken samfälld, skall vad i 18 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning. Kan företaget antagas bliva av betydelse för närliggande stads eller annat samhälles kommunikationsförhållanden, skall även staden eller samhället underrättas om arbetsplanen. Berör företaget område, för vilket stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller avstyckningsplan fastställts, eller invid sådant område belägen mark, skall från byggnadsnämnd, där sådan finnes, inhämtas yttrande, huruvida ur plansynpunkt något är att erinra mot företaget.

21 §.

Länsstyrelsen äger föranstalta om upprättande av alternativt förslag. Innebär sådant alternativt förslag annat än oväsentlig ändring av upp­ rättad arbetsplan, skall i den ordning som i 20 § stadgas tillfälle beredas dem, som därav beröras, att yttra sig.

22 §.

Sedan planen slutbehandlats av länsstyrelsen, skall planen jämte inkomna yttranden av länsstyrelsen med eget utlåtande insändas till väg- och vatten­ byggnadsstyrelsen för prövning. 23 §. Finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen arbetsplanen böra överarbetas, förordnar styrelsen härom. Vidtages annat än oväsentlig ändring i planen, skola yttranden inhämtas på sätt i 20 § sägs.

24 §. Finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att arbetsplan, som förordats av länsstyrelsen, kan godtagas och att företaget äger tillräcklig aktualitet, skall styrelsen fastställa planen att lända till efterrättelse vid företagets utförande. Anser sig styrelsen icke kunna fastställa av länsstyrelsen förordad arbets­ plan, hänskjutes frågan till Konungens prövning.

25 §. Beslut, varigenom Konungen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställt arbetsplan, skall genom styrelsens försorg delgivas länsstyrelsen,

Kungl. Ma]:ts proposition nr 223- 39

länsvägnämnden, vederbörande vägnämnder, överlantmätaren och länsarki­ tekten, varjämte meddelande om beslutet skall intagas i länskungörelserna. Envar ägare av fastighet, över vilken vägen framdrages, skall, därest han år känd och inom riket boende, underrättas om fastställelsebeslut, som medde­ lats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, om vad den som vill klaga har att iakttaga och om äventyret, där sådant försummas. Är marken samfälld, skall vad i 18 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

26 §. Med avseende å beläggningsarbete eller mindre omläggnings- eller förbätt­ ringsarbete må förfarandet vid upprättande av arbetsplan, utan hinder av vad i 17—19 §§ är stadgat, förenklas samt inhämtande och avgivande av ytt­ randen däröver på sätt i 20 och 22 §§ sägs inskränkas med hänsyn till om­ ständigheterna i varje särskilt fall. Dock skall tillfälle alltid beredas ägare av fastighet, av vilken mark tages i anspråk för sådant företag, att yttra sig över arbetsplanen. Är fråga örn mindre, i flerårsplan ej upptaget omläggnings- eller förbätt­ ringsarbete och har ägare av fastighet, av vilken mark skall tagas i anspråk för företaget, genom skriftlig handling upplåtit vågrätt till marken, må före­ taget, om av omständigheterna klart framgår att detsamma icke kan lända någon till förfång, efter vägförvaltningens i länet beprövande utföras utan att på sätt i 20, 22 och 24 §§ stadgas yttranden över arbetsplan infordrats och avgivits eller planen blivit fastställd.

27 §. Närmare anvisningar örn upprättande av arbetsplan meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Örn förändring av enskild väg till allmän.

28 §. Ansökan örn förändring av enskild väg till allmän göres hos länsstyrelsen. Uppkommer fråga om förändring av enskild väg till allmän, åligger det länsstyrelsen, där ej med hänsyn till kända förhallanden finnes uppenbart, att ansökningen bör avslås, att utreda, om vägen är av den betydelse att den kan förändras till allmän, samt det skick vari vägen befinner sig. Tillfälle skall beredas vägnämnden samt de lokala organ och andra, vil­ kas hörande kan tjäna till upplysning, att yttra sig i saken. Länsstyrelsen äger, därest så finnes lämpligt, kalla trafikanter samt övriga, vilka saken kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar yttra sig. 29 §. Finner länsstyrelsen, att vägen icke utan betydande omläggnings- eller förbättringsarbeten kan upplåtas för allmän trafik, skall fråga örn utförandet

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

av sådana arbeten behandlas i den för vägbyggnadsärenden angivna ord­ ningen samt spörsmålet om vägens förändring till allmän avgöras i samband därmed. Underrättelse härom skall genom länsstyrelsens försorg lämnas sö­ kanden eller den, som väckt frågan.

30 §. Sedan utredning i saken förebragts, skall länsstyrelsen — om ärendet icke, enligt vad i 29 § sägs, skall avgöras i samband med prövning av fråga om utförande av omläggnings- eller förbättringsarbeten på vägen — med eget utlåtande översända handlingarna i ärendet till väg- och vattenbyggnads­ styrelsen för prövning.

31 §. Uppkomna frågor om förändring av enskild väg till allmän skola, i den mån de icke skola avgöras i samband med byggnadsfrågor, av väg- och vat­ tenbyggnadsstyrelsen prövas i ett sammanhang en gång om året, där icke särskilda skäl föranleda till annat

32 §. Är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i fråga örn förändring av enskild väg till allmän av annan mening än länsstyrelsen, hänskjutes ärendet till Ko­ nungens prövning. I annat fall meddelar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beslut. 33 §. Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat beslut i ärende om föränd­ ring av enskild väg till allmän skall delgivas länsstyrelse, vägnämnd och sö­ kande, varjämte meddelande om beslutet skall intagas i länskungörelserna.

Om handläggning av vissa andra vägfrågor.

34 §. Vad i 28, 30, 32 och 33 §§ är stadgat skall i tillämpliga delar gälla om in­ rättande av särskild vinterväg, om indragning av allmän väg, så ock om övertagande av väghållning, som åligger någon på grund av särskild förplik­ telse.

Avdelning IIL Bestämmelser angående städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare.

35 §. Geres hos länsstyrelsen ansökning om anläggning av allmän väg i stad, som själv är väghållare, ankommer det på länsstyrelsen att utreda vägens

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 41

betydelse och angelägenhetsgrad, där ej med hänsyn till kända förhållanden finnes uppenbart, att ansökningen bör avslås. Har frågan uppkommit annorledes än genom framställning av stadsfull­ mäktige i staden, skall deras yttrande inhämtas. Länsstyrelsen bör även in­ hämta yttranden av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden beröras av företaget, och andra, vilkas hörande kan tjäna till upplysning i saken. Därest det med hänsyn till frågans omfattning och betydelse eller eljest finnes lämp­ ligt, äger länsstyrelsen jämväl kalla trafikanter samt övriga, vilka saken kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen för­ ordnar yttra sig. Finner länsstyrelsen, att vägen icke är av den betydelse, att den må byg­ gas såsom allmän, eller att företaget, vid jämförelse med andra ifrågasatta arbeten, icke är av den angelägenhetsgrad, att medel till detsamma kunna påräknas under de närmaste åren, skall ansökningen avslås. Prövar läns­ styrelsen företaget vara av den angelägenhetsgrad, att statsbidrag till det­ samma anses böra utgå under de närmaste åren, skola handlingarna i ären­ det jämte utlåtande av länsstyrelsen översändas till väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen för beaktande vid upprättande av fördelningsplan för tilldel­ ning av statsbidrag till byggande av allmänna vägar och för biltrafiken vik­ tiga gator i de städer och stadsliknande samhällen, vilka äro väghållare. För sådant fall, så ock där staden är beredd att utföra arbetet utan statsbidrag, skall länsstyrelsen tillika förordna om upprättande av arbetsplan beträffande företaget. 36 §. Vad i 35 § stadgats skall i tillämpliga delar gälla, där länsstyrelsen själv eller därtill av Konungen anbefalld eller efter framställning av väg- och vat­ tenbyggnadsstyrelsen upptager fråga om anläggning av allmän väg. I enahanda ordning behandlas jämväl fråga angående omläggning eller förbättring av allmän väg. Med avseende å beläggningsarbeten samt smärre eller brådskande omläggnings- och förbättringsarbeten må dock förfarandet förenklas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

37 §. Om upprättande av fördelningsplan stadgas i förordningen om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare. 38 §. Arbetsplan skall, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, upprättas ge­ nom stadens försorg i enlighet med de anvisningar, som meddelas av vägoch vattenbyggnadsstyrelsen. Vad i 15 och 17—25 §§ samt 26 § första stycket stadgats skall i tillämp­ liga delar gälla jämväl med avseende å arbetsplan beträffande vägbyggnadsföretag i stad, dock må arbetsplan beträffande sådan väg, som enligt fast­

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata eller annan allmän plats, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställas utan att yttranden över planen inhämtats eller avgivits på sätt i 20 och 22 §§ sägs.

39 §. Vad i 28—34 §§ stadgats skall äga motsvarande tillämpning med avseen­ de å väg inom stads område.

40 §. Har Konungen förordnat, att köping eller annat samhälle på landet, för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning, skall vara väghållare inom sitt område, skall vad i 35—39 §§ är stadgat i tillämp­ liga delar gälla jämväl med avseende å sådant samhälle.

Avdelning IV. Bestämmelser angående städer, där kronan är väghållare.

41 §. Frågor örn byggande av allmän väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg och indragning av väg, så ock om överta­ gande av väghållning, som åligger någon på grund av särskild förpliktelse, skola i stad, där kronan är väghållare, i tillämpliga delar handläggas i den ordning, som stadgats beträffande allmänna vägar på landet.

Övergångsbestämmelser.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1944. De fyraårsplaner, om vilka i 8 § förmäles, skola första gången avse åren 1944—1947. Fyraårsplaner för dessa år skola av länsstyrelserna upprättas samt efter vägnämndernas och länsvägnämndens hörande lill väg- och vattenbyggnads­ styrelsen insändas före utgången av april månad 1944. Femårsplanen för nyanläggning av samt omläggnings- och förbättringsar­ beten på huvudvägar skall första gången avse åren 1944—1948. Femårsplan för dessa år beträffande varje län skall av väg- och vatten­ byggnadsstyrelsen före utgången av januari månad 1944 upprättas och över­ sändas till länsstyrelsen. Denna skall efter vägnämndernas och länsväg­ nämndens hörande före den 1 maj 1944 avgiva samt till väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen insända eget yttrande över planen jämte handlingarna i ären­ det. Sedan styrelsen vidtagit de jämkningar i planen, som påkallas av ytt­ randena, skall denna jämte inkomna yttranden före den 15 i samma månad överlämnas till Konungen för prövning och fastställelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Förslag

till förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare.

Härigenom förordna» som följer.

1 §•

Till de städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare, utgår en­ ligt vad nedan sägs statsbidrag till byggande och underhåll av allmänna vä­ gar och för biltrafiken viktiga gator.

2 §.

Med väg förstås i denna förordning allt vad jämlikt 2 § lagen om all­ männa vägar hör till väg eller anses såsom väg.

3 §. Det ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att efter länsstyrel­ sens hörande för varje stad och samhälle bestämma de gator, vilka skola anses såsom för biltrafiken viktiga.

4 §.

Till byggande av väg räknas förutom anläggning av ny väg jämväl om­ läggning och förbättring av väg. Vad nu sagts skall äga motsvarande tilllämpning beträffande gata. 5 §. Till underhåll av väg eller gata räknas i denna förordning 1) åtgärd för vägs eller gatas vidmakthållande i ett för samfärdseln till­ fredsställande skick såsom påförande av väghållningsämnen, trafikbanas jämnande, dikesrensning, underhåll och iståndsättande av bro eller färja samt ombyggnad av trumma; 2) uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik anordning, så­ vitt ej åtgärden företages i samband med vägens eller gatans byggande; 3) öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja; ävensom 4) vintertid arbete för att hålla väg eller gata till erforderlig bredd fri från hinder av snö och is samt för vägs eller gatas utmärkande, där så tarvas, sändning ävensom åtgärd för körbanas bättrande genom påskottning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre, som med hänsyn till samfärdselns art och omfattning är till avsevärd olä­ genhet.

6 §•

I mån av tillgång å därtill anslagna medel utgår bidrag av statsmedel med nittiofem procent av stads eller samhälles kostnad för byggande av all­ män väg.

7 §• I mån av tillgång å därtill anslagna medel utgår statsbidrag med nittio­ fem procent av stads eller samhälles kostnad för iordningställande av för biltrafiken viktig gata, dock endast i den mån kostnaden icke täckes av de bidrag, som staden eller samhället äger eller, om erforderliga gatukostnadsbestämmelser antagits, skulle ägt uppbära av tomtägama. Där synnerliga skäl därtill äro, ma Konungen medgiva statsbidrag med skäligt belopp även till den del av stads eller samhälles kostnad för iord­ ningställande av gata, till vilken statsbidrag icke utgår enligt första stycket.

8 §.

Där Konungen prövar synnerliga skäl därtill föranleda, må, på de villkor Konungen finner anledning föreskriva, till väg- och gatubyggnadsföretag, som i 6 och 7 §§ avses, högre statsbidrag utgå än där sägs.

9 §. Efter Konungens prövning i varje särskilt fall må med belopp, som Konungen finner skäligt, i kostnadsunderlaget för beräknande av statsbidrag till byggande av allmän väg eller gata, som är för biltrafiken viktig, inräknas ersättning för upplåtelse av mark och för annat intrång, som föranledes av vägens eller gatans byggande eller begagnande, ävensom kostnader för er­ sättningens fastställande av domstol. Är fråga örn byggande av väg eller gata inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd, må dock sådan er­ sättning inräknas i kostnadsunderlaget endast örn företaget finnes vara för staden eller samhället synnerligen betungande.

10 §.

I kostnaden för väg- och gatubyggnadsföretag, till vilket statsbidrag erhalles, ma icke inräknas förvaltningskostnad. Efter väg- och vattenbyggnads­ styrelsens beprövande må dock i kostnaden inräknas utgift för upprättande av arbetsplan och för renstakning ävensom för av väg- och vattenbyggnads­ styrelsen föreskriven platskontroll och av styrelsen medgiven särskild kon­ troll eller arbetsledning. Bygges allmän väg eller för biltrafiken viktig gata efter högre standard än som betingas av den allmänna samfärdselns behov, må statsbidrag icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 45

beräknas å högre belopp än det, som skulle hava åtgått till byggande av en uteslutande efter samfärdselns behov anpassad väg eller gata.

11 §.

För tilldelning till städer och samhällen av statsbidrag till byggande av allmänna vägar och till anläggning av för biltrafiken viktiga gator skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter länsstyrelsernas hörande vartannat år upprätta och fastställa fördelningsplan, avseende de närmast följande två åren. Till grund för dylik fördelningsplan skall läggas graden av ifrågakom­ mande byggnadsföretags behövlighet för den allmänna samfärdseln. Beslut om fastställande av fördelningsplan skall ofördröjligen delgivas varje stad och samhälle, som är väghållare. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äger att efter samråd med stad eller samhälle och efter länsstyrelsens hörande förordna, att i fastställd fördel­ ningsplan upptaget företag må utbytas mot annat. Finnes stad eller samhälle vara i behov av särskild tilldelning av stats­ bidrag till visst brådskande väg- eller gatubyggnadsföretag, utöver vad i fördelningsplanen upptagits, bör väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter läns­ styrelsens hörande till Konungen avgiva förslag rörande dylikt särskilt bidrag samt villkoren för dess åtnjutande.

12 §.

Till stad eller samhälle utgår årligen statsbidrag med nittiofem procent av det belopp, vartill kostnaderna för underhållet av de allmänna vägarna och av de för biltrafiken viktiga gatorna inom staden eller samhället be­ räknas skäligen böra uppgå.

13 §. Beräkningen av det belopp, som i 12 § avses, skall ske efter stadens eller samhällets hörande och med ledning av vad vägar och gator av liknande art i andra städer och samhällen kosta i underhåll. I de beräknade underhållskostnaderna må icke inräknas förvaltnings­ kostnad. Utföres väg- och gatuhållningen efter högre standard än som betingas av samfärdselns behov, må statsbidraget icke beräknas å högre belopp än det, som skulle hava åtgått till underhåll av trafikleder, anpassade uteslutande efter samfärdselns behov. 14 §. I stads eller samhälles kostnader för underhåll av allmänna vägar och gator, som prövats för biltrafiken viktiga, må efter väg- och vattenbyggnads­ styrelsens beprövande inräknas skälig ränta å medel, som använts för ut­ förande av beläggning av väg eller gata (vägbanans stensättning, beläggning med cementbetong, asfalt eller dylikt), ävensom avskrivning å kostnaden för

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

beläggningen med belopp, som anpassats efter beläggningens beräknade var­ aktighet. Härför erfordras, att beläggningen efter väg- och vattenbyggnads­ styrelsens medgivande utan statsbidrag utförts efter den 1 januari 1944. Det sammanlagda beloppet av ränta, avskrivning och den uppskattade år­ liga kostnaden för vägens eller gatans underhåll efter beläggningens utfö­ rande må dock icke överstiga beräknad årlig kostnad för underhåll av vä­ gen eller gatan medelst grusning eller makadamisering.

15 §. Det belopp, vartill stads eller samhälles kostnader för underhållet av de allmänna vägarna och av de för biltrafiken viktiga gatorna beräknas årligen uppgå, fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för en tid av fyra år. Om under löpande fyraårsperiod stads eller samhälles väg- och gatuhållningsskyldighet ökas genom inkorporering eller genom att enskild väg över­ tages till allmänt underhåll eller gata förklaras skola anses såsom för biltrafi­ ken viktig eller allmän väg eller sådan gata, som nyss sagts, bygges eller all­ män väg indrages, skall det fastställda beloppet för återstående del av fyra­ årsperioden jämkas med hänsyn därtill. Inträda eljest under löpande fyraårsperiod väsentligen förändrade förhål­ landen i avseende å underhållet, må ny fastställelse äga rum. Beslut om fastställelse eller jämkning av belopp, som i 12 § avses, skall delgivas vederbörande stad eller samhälle.

16 §. Stad eller samhälle för löpande kalenderår tillkommande statsbidrag till väg- och gatuunderhållet utanordnas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i juli månad. Statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag utbetalas av styrel­ sen i förskott i mån av arbetets fortgång, dock att någon del av statsbidraget, i regel en tiondel, bör innehållas, till dess arbetet blivit godkänt. Till arbete eller viss del därav, för vars utförande erfordras tillstånd av vattendomstol, må statsbidrag ej utbetalas förrän sådant tillstånd erhållits.

17 §. Statsbidrag utgår icke till iordningställande eller underhåll av gata, vars iordningställande påbörjats efter den 1 januari 1944, såvida ej företaget utföres enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före arbetets påbörjande granskad och godkänd arbetsplan. Där särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen medgiva, att statsbidrag må utgå utan hinder av vad nu sagts.

18 &

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall övervaka, att de medel, som till­ delats stad eller samhälle såsom statsbidrag till väg- och gatuhållningen, på

Kungl. Maj-.ts proposition nr 223. 47

lämpligt sätt användas för avsett ändamål. Till fullföljande av denna upp­ gift äger styrelsen meddela anvisningar rörande utförandet av de arbeten, till vilka statsbidrag utgår, ävensom rörande bokföringen av utgifterna för så­ dana arbeten. Uraktlåter stad eller samhälle att ställa sig till efterrättelse av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen givna anvisningar, har styrelsen att anmäla förhål­ landet till Konungen.

19 §. Det åligger stad eller samhälle att inom två år efter det statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag uppburits verkställa med bidraget avsedda ar­ beten i sådan omfattning, att statsbidraget icke uppgår till högre belopp än nittiofem procent av de för de verkställda företagen i fördelningsplanen be­ räknade kostnaderna eller, där dessa överstiga de verkliga kostnaderna, nit­ tiofem procent av sistnämnda kostnader. Där särskilda skäl därtill föranleda, äger dock väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bevilja staden eller samhället anstånd viss tid med fullgörande av sagda åliggande. Arbete som utförts, innan statsbidrag beviljats, må icke inräknas bland de med bidraget verkställda företagen, med mindre tillstånd därtill medde­ lats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före arbetets igångsättande. Kostnad för väg- och gatubyggnadsföretag, som utföres på entreprenad, må icke inräknas bland de med bidraget verkställda arbetena, med mindre staden eller samhället i tillämpliga delar iakttagit gällande bestämmelser angående upphandling och arbeten för statens behov samt väg- och vatten­ byggnadsstyrelsen godkänt entreprenören. Där särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen medgiva, att statsbidrag må utgå till företag utan hinder av vad i andra och tredje styckena sägs.

20 §.

Stad eller samhälle skall årligen före den 1 maj till väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen lämna redogörelse för användningen under nästföregående år av staden eller samhället till väg- och gatuhållningen tilldelade statsbidrag. Redovisning för användningen av bekommet statsbidrag till väg- och gatu­ byggnadsföretag skall till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgivas inom sex månader efter utgången av den tid, inom vilken den på bidragets emottagan­ de grundade byggnadsskyldigheten bör jämlikt 19 § vara fullgjord. Beträf­ fande dylik redovisning, som skall vara åtföljd av fullständiga räkenskaper, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter. Har stad eller samhälle underlåtit att fullgöra sin mot erhållet statsbidrag svarande byggnadsskyldighet, skola de uppburna bidragsbelopp, beträffande vilkas användning staden eller samhället icke förmått vederbörligen redo­ visa, återbäras till statsverket jämte fem procent årlig ränta från den dag, bidraget uppbars.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

21 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna förordning med­ delas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944. Med avseende å väg- och gatubyggnadsföretag, som påbörjats före den 1 januari 1944, skola hittills gällande bestämmelser äga tillämpning. Den i 11 § omförmälda fördelningsplanen skall första gången fastställas före den 1 februari 1944 att gälla åren 1944 och 1945. Är för stad eller del därav bestämmelse meddelad eller av ålder gällande angående skyldighet för fastighetsägare att helt eller delvis besörja eller be­ kosta gatas iordningställande eller underhåll, skall, intill dess bestämmelsen genom beslut av staden ändras, statsbidrag utgå endast till den del av kost­ naderna för byggande och underhåll av gata, som icke bestrides av fastighets­ ägare eller som icke täckes genom de bidrag, som staden på grund av sådan bestämmelse äger uppbära. Åligger det någon på grund av särskild förpliktelse att svara för eller bidraga till väg- eller gatuhållning i stad eller samhälle, skall, intill dess väg- eller gatu­ hållningen efter beslut i vederbörlig ordning övertages eller helt bestrides av staden eller samhället, statsbidrag utgå endast till den del av kostnaderna för sådan väg- eller gatuhållning, som icke fullgöres av annan eller som icke täc­ kes genom de bidrag, vilka staden eller samhället på grund av dylik förplik­ telse äger uppbära.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Förslag

till

förordning om statsbidrag till städer och stadslihnande samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §• Till köping eller municipalsamhälle, där kronan är väghållare, utgår enligt vad nedan sägs bidrag av statsmedel för värdet av mark, som samhälle till­ handahållit för byggande av allmän väg inom stadsplanelagt område, samt för å marken belägen byggnad, så ock för vad samhället visar sig hava utgivit i ersättning för intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande, ävensom för domstols- och expropriationshandläggning. Prövning av fråga örn rätt för samhälle till sadant bidrag ankommer, där ej nedan annorlunda stadgas, på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

2 §•

Bidrag utgår med sextio procent av vad samhället visar sig hava utgivit i ersättning för mark, som särskilt förvärvats för vägen, samt för å marken belägen byggnad, så ock för intrång som orsakas av vägens byggande eller begagnande, samt för domstols- och expropriationshandläggning, allt i den mån ersättningen prövas skälig. Där synnerliga skäl därtill äro, må statsbidraget efter prövning av Konung­ en förhöjas utöver vad nu sagts. 3 §. Har samhälle för allmän väg inom stadsplanelagt område tillhandahållit mark, som icke särskilt anskaffats för ändamålet, och finnes markens till­ handahållande vara för samhället betungande, må bidrag av statsmedel efter Konungens prövning beviljas samhället med sa stor del av värdet av marken och därå belägen byggnad, som Konungen prövar skälig.

4 §• Har samhälle, som erhållit statsbidrag för tillhandahållande av mark för allmän väg, av tomtägare uppburit ersättning för samma mark, åligger det samhället att utan dröjsmål till väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen inbetala så stor del av ersättningen som statsbidraget utgjort av samhällets kostna­ der för markens tillhandahållande. Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 223. 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Å belopp, som samhälle sålunda har att inbetala till väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen, skall tillika gäldas ränta efter fem procent om året från och med den 1 januari året efter det, då gatumarksersättningen bort erläggas till samhället. Vid inbetalande av belopp, som i första stycket avses, skall samhället lämna fullständiga uppgifter till bedömande av gatumarksersättningens stor­ lek. 5 §• Har samhälle, som erhållit statsbidrag, eftergivit detsamma tillkommande rätt till ersättning av tomtägare, åligger det samhället att gottgöra statsverket härigenom tillskyndad skada.

6 §.

Det åligger samhälle, som erhållit statsbidrag, att årligen, intill dess gatumarksersättning uppburits för samtliga tomter, för vilka sådan ersättning skall erläggas, före den 1 maj till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträf­ fande varje särskilt vägföretag avgiva redogörelse för de gatumarksersättningar, som uppburits under det sist förflutna kalenderåret, och angående orsaken till att ersättning icke uppburits för de tomter, för vilka sådan ersätt­ ning ännu icke redovisats.

7 §. Är kronan väghållare i stad och har denna tillhandahållit mark för byg­ gande av allmän väg, skall till staden utgå bidrag av statsmedel för värdet av marken jämte därå belägen byggnad ävensom för vad staden visar sig hava utgivit i ersättning för intrång, som orsakas av vägens byggande eller begag­ nande, samt för domstols- och expropriationshandläggning. Vad i 1—6 §§ stadgats beträffande statsbidrag till samhälle skall därvid äga motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Utdrag av protokollet över kommunikationsår enden, hållet in­ för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 mars 19U3.

N är varande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena G unther , statsråden S köld , E riksson , B ergquist , A ndersson , R osander , G jöres .

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdeparte­ menten anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet An­ dersson, frågan om ny väglagstiftning samt anför därvid.

Inledning.

1938 års sakkunniga för utredning av vägväsendets förstatligande — i det följande kallade vägförstatligandekommittén — framlade den 9 april 1941 ett principbetänkande rörande frågorna om ett förstatligande av den all­ männa väghållningen på landet, om det allmänna vägväsendet i städerna, örn nya grunder för statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning, om skyldigheten för de stadsliknande samhällena att tillhandahålla mark för allmän väg samt om sättet att förvärva rätt till mark för allmän väg m. m. Kommittén ansåg icke erforderligt att på detta stadium, då det gällde att skaffa underlag för det principiella bedömandet av frågan om statens över­ tagande av den allmänna väghållningen på landet, utforma texter till de författningar, som erfordrades för ett genomförande av kommitténs förslag i olika hänseenden. Sedan infordrade yttranden över kommitténs förslag inkommit, blev frå­ gan om ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet föremål för fortsatt beredning inom kommunikationsdepartementet. I uttalande till statsrådsprotokollet den 6 mars 1942 framhöll jag, att det vore av största betydelse för kommunalskatteberedningens fortsatta arbete, att statsmakterna toge ståndpunkt till nyssnämnda fråga. På min hemställan lämnade Kungl. Maj:t genom proposition samma dag, nr 122, riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående av mig angivna huvudgrunder för ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet och vissa därmed sammanhängande frågor. I skrivelse den 10 juni 1942, nr 325, åberopade riksdagen såsom yttrande i ämnet vad andra särskilda utskottet anfört i sitt av riksdagen godkända ut­

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 223

låtande nr 2. Utskottets ställningstagande innebar ett tillstyrkande av för­ slaget örn vägväsendets förstatligande och ett biträdande i allt väsentligt av de i propositionen förordade huvudgrunderna för förstatligandet. Utskottet uttalade sig för reformens genomförande så snart som möjligt och helst re­ dan den 1 januari 1944. Kungl. Majit bemyndigade därefter genom beslut den 12 juni 1942 chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom de­ partementet biträda med att — i enlighet med de av mig angivna huvud­ grunderna för förstatligandet och med beaktande av vad utskottet i sitt ut­ låtande anfört -— utarbeta förslag till de författningar samt de åtgärder i organisations- och övriga hänseenden, som erfordrades för genomförande av ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. Med stöd av bemyndigandet tillkallade jag den 16 juni 1942 sex sakkun­ niga, de s. k. 1942 års vägsakkunniga, nämligen landshövdingen A. Lidén, ordförande, generaldirektören N. L. Bolinder, ledamoten av riksdagens andra kammare, f. d. statssekreteraren, chefredaktören F. F. Severin, extra byrå­ chefen K.-G. M. Hjort, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmans­ ägaren V. J. Mattsson och hovrättsrådet T. A. Bexelius. Då jag i det följande använder uttrycket »de sakkunniga» avses, om sammanhanget ej giver an­ nat vid handen, 1942 års vägsakkunniga. De sakkunniga ha i ett den 27 januari 1943 avgivet betänkande (SOU 1943: 1) framlagt förslag till dels ny lag om allmänna vägar jämte därmed sammanhängande förslag till ändringar i vissa lagar, dels lag om vad iakt­ tagas skall i anledning av kronans övertagande av den allmänna väghåll­ ningen på landet, dels lag om vägnämnder och länsvägnämnder ävensom kungl, brev angående inrättande av en riksvägnämnd, dels stadga angående handläggningen av vissa vägfrågor (vägstadga), dels förordning angående statsbidrag till väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknande sam­ hällen, dels ock förordning angående statsbidrag till vissa stadsliknande sam­ hällen och städer för tillhandahållande av mark till allmän väg. De sakkun­ niga ha vidare framlagt förslag till vissa tillämpningsbestämmelser av admi­ nistrativ natur ävensom förslag till organisation för den statliga vägförvaltningen samt till ordnandet av vissa övergångsfrågor och ekonomiska spörs­ mål. Sistnämnda förslag komma att av mig upptagas i annat sammanhang. 1 ttranden över betänkandet ha till följd av remisser eller i annan ordning inkommit från chefen för försvarsstaben, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, riksräkenslcapsverket, byggnadsstvrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, allmänna lönenämnden, Överståthållar­ ämbetet, länsstyrelserna i samtliga län ävensom från följande sammanslut­ ningar, nämligen svenska vägstyrelsernas förbund, svenska landskommuner­ nas förbund, svenska stadsförbundet, svenska vägföreningen, svenska teknologföreningen, svenska kommunaltekniska föreningen, Sveriges arbetsledare­ förbund, vägdistriktens tjänstemannaförening, samfundet för hembygdsvård, statsverkens ingenjörsförbund, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänsteman­ naförening, vägförrättningsmännens förening samt yngre väg- och vatten­ byggares förening. Länsstyrelsernas utlåtanden ha åtföljts av yttranden från

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 53

vägingenjörerna samt i några fall från vederbörande överlantmätare och länsarkitekt. Därjämte ha yttranden inkommit från professorn i brobygg­ nad vid tekniska högskolan i Stockholm, rektorn för Stockholms tekniska in­ stitut samt några broentreprenörer.

De myndigheter och sammanslutningar, som avgivit yttranden över betän­ kandet, anse i allmänhet författningsförslagen väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. De framförda erinringarna avse huvudsakligen detalj­ spörsmål och formella frågor. I åtskilliga yttranden ifrågasättes emellertid, örn den av de sakkunniga fö­ reslagna tidpunkten för reformens genomförande — den 1 januari 1944 — kan anses lämplig. Sålunda förorda länsstyrelserna i Upp­ sala, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, att förstatligandet uppskjutes till en senare tidpunkt. De flesta av dem, som så­ lunda uttalat sig i frågan, anse, att reformen bör genomföras först den 1 ja­ nuari 1945. De skäl, som anförts till stöd för ett sådant uppskov, kunna sam­ manfattas på följande sätt. Av betänkandet framginge, att reformens genom­ förande redan den 1 januari 1944 krävde mycket omfattande förberedelser redan före utgången av år 1943. Det skulle otvivelaktigt medföra olägenhe­ ter och svårigheter av olika slag att på så kort tid genomföra en så vitt­ omfattande nyorganisation. Den mycket kraftiga forcering, som bleve av nö­ den, kunde lätt äventyra planmässighet och sparsamhet. Man kunde också befara vissa svårigheter att få de erforderliga befattningarna tillsatta och i verksamhet vid den avsedda tidpunkten, icke minst örn man räknade med att tillsättandet av åtskilliga av de omkring 800 nya befattningarna komme att bliva föremål för besvär. Antalet befattningshavare å de nuvarande vägingenjörskontoren uppginge endast till en ringa del av den tjänstemannastab, som skulle anställas vid den nya vägorganisationen. Då arbetskraften under rå­ dande förhållanden vore starkt engagerad i krisbetonad verksamhet, vore möjligheterna att erhålla kvalificerade krafter till vägdirektörs- och vägingenjörsbefattningarna mera begränsade än under normala tider. Det syntes även vara ovisst, huruvida lokalfrågorna för den nya organisationen kunde lösas inom den tid, som beräknats. På sina håll kunde lokaler över huvud icke an­ skaffas annat än genom nybyggnad. Därtill komme, att vägväsendet till följd av den rådande krisen befunne sig i ett läge, som högst väsentligt avveke från det normala, varför gjorda beräkningars hållbarhet framdeles kunde komma att omintetgöras. Det funnes icke något förhållande, som oavvisligt påkalla­ de reformens omedelbara genomförande.

Riksdagen har, såsom nämnts, uttalat, att ett förstatligande av vägväsendet Departement> på landet bör genomföras så snart som möjligt och helst redan den 1 januari chefen. 1944. Det är givet, att vägdistrikten på grund av detta uttalande inrättat sig för ett förstatligande vid nämnda tidpunkt. Ett uppskov måste med hänsyn här­ till vara ägnat att medföra väsentliga olägenheter. Den begränsning av utgifterna som vägdistrikten inför förstatligandet inriktat sig på och som

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

tagit sig uttryck i starkt sänkta utdebiteringar eller i underlåtenhet att utdebitera vägskatt, kan för väghållningen innebära vissa risker. Man kan sålunda icke räkna med att vägdistrikten skola verkställa inköp av maskiner o. d., vilka icke kunna av dem själva utnyttjas annat än under en kort tid. Det är emellertid uppenbart, att ett avbrytande av den successiva nyanskaff­ ningen försvårar övergången och ökar kostnaderna för staten. Det är därför önskvärt att övergångstiden göres så kort som möjligt. De i yttrandena anförda betänkligheterna mot förstatligandets genomfö­ rande redan den 1 januari 1944 kunna väl icke frånkännas berättigande men måste enligt min mening anses väga mindre tungt än de olägenheter, som skulle vara förbundna med en förlängning av övergångstiden. De nu rådan­ de onormala förhållandena på vägväsendets område kunna icke i och för sig anföras till stöd för ett uppskov med reformen. Tvärtom är väghållningens ringa omfattning för närvarande ägnad att underlätta reformens genomfö­ rande. Icke heller kan jag dela farhågorna för att tillsättandet av de nya tjänsterna skall medföra oöverkomliga svårigheter. Tjänstemännen vid de blivande vägförvaltningarna måste ju i stor utsträckning rekryteras från den nuvarande vägorganisationen samt bland de konsulterande ingenjörer, som nu äro verksamma på vägväsendets område, och personal för den när­ maste ledningen av underhållsarbetet torde i allmänhet övergå från vägdistriktens till statens tjänst. Jag tror därför icke att svårigheterna att erhålla kvalificerad arbetskraft bliva större nu än örn ett år. Även lokalfrågan synes, oaktat åtskilliga svårigheter visat sig möta, kunna på de flesta håll lösas på ett någorlunda tillfredsställande sätt. På grund av vad sålunda anförts anser jag, att reformen bör, såsom jäm­ väl de sakkunniga förutsatt, genomföras den 1 januari 1944.

Frågan om ny väglagstiftning har varit föremål för fortsatt beredning inom kommunikationsdepartementet, och därvid lia på grundval av sakkunnig­ förslaget samt de inkomna yttrandena utarbetats förslag till följande för­ fattningar, för vilkas genomförande riksdagens medverkan är erforderlig, nämligen 1. lag örn allmänna vägar; 2. lag örn ändring i stadsplanelagen den 29 maj 1931; 3. lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 om nytt­ janderätt till fast egendom; 4. lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om expropria­ tion; 5. lag örn vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet; 6. lag om vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd; 7. stadga angående handläggningen av vissa vägfrågor (vägstadga); 8. förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare; samt 9. förordning om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m. Dessa författningsförslag ha i allt väsentligt utformats i överensstämmel­ se med de av mig i 1942 års proposition angivna och av riksdagen godkända huvudgrunderna för ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. . Frågan örn de ändringar i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts rege­ ringsrätt, som påkallas av den nya väglagstiftningen, torde i annat samman­ hang komma att upptagas av chefen för justitiedepartementet. Reformens genomförande nödvändiggör utfärdandet även av åtskilliga andra författningar, vilka dock icke äro av beskaffenhet att påkalla riksda­ gens medverkan. Jag övergår härefter till att redogöra för berörda inom kommunikations­ departementet utarbetade författningsförslag.

Lag om allmänna vägar.

Den allmänna väghållningen i riket regleras för närvarande genom la­ garna den 7 juni 1934 örn allmänna vägar och om vägdistrikt. Den förra lagen, vilken har karaktär av allmän civillag, inrymmer bestämmelser örn vad som är att hänföra till allmän väg och till väghållning, vem väghållning åligger, ordningen för behandlingen av frågor om byggande av väg och övriga frågor rörande förändring av vägnätet, tillsyn å väghållning ävensom angående enskildas av väghållningen berörda förhållanden. Såsom de sakkunniga framhålla, påkallar ett förstatligande av den all­ männa väghållningen på landet så omfattande förändringar i nu gällande lagstiftning, att de icke kunna med fördel däri infogas. Det har med hän­ syn härtill ansetts nödvändigt att utarbeta förslag till en helt ny väglag. Den nya väglagen torde liksom den nu gällande böra i huvudsak begrän­ sas till sådana bestämmelser av civillags karaktär, som reglera förhållandet mellan den allmänna väghållningen och enskilda. Av praktiska skäl ha dock vissa stadganden av annan natur, som reglera spörsmål av grundläggande betydelse för den allmänna väghållningen, medtagits i lagen. För att icke den nya lagen skall behöva tyngas av detaljföreskrifter av olika slag, vilka vore ägnade att minska överskådligheten med avseende å huvudprinciperna för den nya ordningen, ha däremot de föreskrifter, som i övrigt erfordras för genomförandet av det allmänna vägväsendets förstatligande, ansetts lämpligen böra upptagas i författningar av annan art. Med den begränsning, som sålunda ansetts böra givas at väglagen, kunna flertalet av dess bestämmelser göras tillämpliga å alla allmänna vägar i riket. De få särbestämmelser, som påkallas av att städerna — med undantag för några av de minsta bland dem — alltjämt skola vara väghållare inom sina områden eller som eljest böra gälla för städerna, lia sammanförts till särskilda avsnitt av lagen.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

De sakkunniga ha med hänsyn till såväl begränsningen av det dem givna uppdraget som den tid, som stått dem till buds, ansett sig i allmänhet icke kunna till prövning upptaga sådana väglagsfrågor, som ej sammanhänga med förstatligandet, även örn frågorna i och för sig ansetts vara av beskaf­ fenhet att böra göras till föremål för utredning. I flera av de avgivna yttrandena över de sakkunnigas betänkande ha ifrågasatts komplettering och ändring även av sådana bestämmelser i nu gällande väglag, vilka icke sammanhänga med förstatligandet och som av de sakkunniga därför föreslagits skola bibehållas oförändrade. Lantmäteristgrelsen uttalar sålunda, att den föreslagna lagstiftningen läm­ nade rum för ur jorddelningssynpunkt önskvärda kompletteringar. Den på­ gående utvecklingen av de allmänna vägarna och på fastighetsbildningens område hade aktualiserat flera tidigare föga uppmärksammade spörsmål. Sålunda förelåge behov att kunna i samband med tillkomsten av vågrätt fixera gränserna för vägrättsområdet. Från vägmyndigheternas sida hade också påyrkats rätt att påkalla förrättning för bestämmande av gräns för allmän väg. Vidare hade uppstått fråga, hur man efter vägomläggning borde förfara med för vägändamål ej vidare erforderligt markområde, samt hur man skulle kunna i görligaste mån undanröja de olägenheter, som uppstått vid fastigheters sönderstyckande genom ny eller omlagd väg, och erhålla en ändamålsenlig ägoreglering. Uppmärksamheten hade även blivit fäst på det förhållandet, att vid byggande, omläggning och breddning av väg åstadkom­ mits omfattande förstörelse av befintliga gränsmärken. Genom de vittgående inskränkningar i rätten att uppföra byggnad vid allmän väg, som införts genom 1934 års väglag, hade aktualiserats frågan örn fixerande av gräns för område, varinom byggnad ej finge uppföras (s. k. byggnadslinje). Slutli­ gen hade frågan örn åstadkommande av den mera intima samverkan mellan vägväsendet och jorddelningsväsendet, som betingades av det naturliga sam­ bandet mellan dessa båda verksamhetsområden, blivit alltmera aktuell. Vidkommande frågan om åtgärder till förebyggande av den osäkerhet be­ träffande fastighetsgränser, som förorsakas av att gränsmärken m. m. för­ störas vid vägarbeten, anför lantmäteristyrelsen. . Styrelsen fann redan ar 1929 pa grund av den i avsevärd utsträckning vid byggnadsarbeten förekommande skadegörelsen å gränsmärken och markeringar sig föranlåten att i skrivelser till länsstyrelserna och andra berörda ämbetsverk hemställa örn medverkan till att sagda skadegörelse måtte kun­ na i möjligaste män undvikas. Nöjaktigt resultat av denna hemställan har emellertid icke vunnits och lärer ej kunna ernås utan lagbestämmelse. Från rikets överlantmätare ha jämväl framförts krav på bestämmelser i ämnet. Det bör erinras om, att genom lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestäm­ melser om äldre ägogränser och samtidigt föreskrivna ändringar i jorddel­ ningslagen, på grund av det vitsord, som givits gränssträckning på marken framför karta och handlingar, åt gränsmärken förlänats sådan självständig rättslig betydelse, att deras skyddande mot åverkan blivit en ännu mera angelägen sak än tidigare. I de fall, där övertäckning eller spoliering av markeringarna icke kan undvikas vid byggnadsarbeten, bör ett säkerställan­ de dessförinnan av berörda gränser på tillfredsställande sätt med nödvändig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 57

het ske, då eljest rättssäkerheten i fastighetsbildningsförhållandena även­ tyras. De i förevarande hänseende erforderliga bestämmelserna borde, uttalar lantmäteristyrelsen, innehålla, att gränsmärke eller annan varaktig marke­ ring, som omförmäles i mätningsförordningen, ej finge vid vägbyggnad över­ täckas eller raseras, innan på anmälan av vägmyndighet vederbörande lant­ mätare eller förrättningsman företagit åtgärd för säkerställande av ägogräns, som härvid berördes. Kostnaderna härför borde bäras av väghållaren. Skogsstyrelsen bringar i detta sammanhang i erinran ett av 1936 års skogsutredning framfört förslag örn en planläggningsverksamhet, som skulle om­ fatta alla de trafikleder, av vilka skogsbruket betjänar sig. Syftet med försla­ get hade varit att få undersökt, bokfört och kartlagt behovet av förbättrade transportmöjligheter samt därav betingade åtgärder. Styrelsen anför härom. Denna plan, av skogsutredningen benämnd ^byggnadsplan, inriktar sig vä­ sentligen på vägarna såsom den praktiskt taget enda rörliga delen av kom­ munikationsnätet. I planen, som i de flesta fall torde kunna framställas rent kartmässigt och som bör avse endast skogsbygder, böra upptagas utbyggnad av de särskilda skogsvägarna, de enskilda utfartsvägarna och de allmänna vägarna till den omfattning, som anses erforderlig för att kommunikations­ nätet för området ifråga skall kunna anses tillfredsställande. För att få en sådan utbyggnadsplan till stånd kräves samverkan mellan skogsvårdsstyrelserna, vägorganisationens distriktsförvaltningar och länsstyrelserna, vilka se­ nare böra utföra den slutliga granskningen. För de allmänna vägarnas del torde befintliga flerårsplaner fylla det ifrågavarande behovet. I fråga om dessa avser arbetet sålunda endast anpassningen av planerna efter det öv­ riga kommunikationsnätets krav. Den snabba utvecklingen på vägväsendets område har helt visst framkallat Departementet behov av komplettering och ändring även av åtskilliga stadganden i 1934 års chefen• lag, vilka icke beröras av statens övertagande av den allmänna väghållning­ en på landet. Många av de i yttrandena uttalade önskemålen förtjäna därför beaktande. Till en del av dessa frågor återkommer jag i det följande. Jag vill emellertid redan här framhålla, att en slutlig prövning av de uppslag, som framförts, i de flesta fall måste föregås av närmare utredning och ve­ derbörande myndigheters hörande. Jag är därför icke i tillfälle att nu taga ställning till sådana förslag. Oavsett detta har jag i allmänhet ansett mig icke böra nu upptaga till behandling spörsmål örn sådana reella ändringar i gällande väglagstiftning, som icke direkt eller indirekt ha samband med väg­ väsendets förstatligande. I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag åtgärder påkallade till före­ byggande av den osäkerhet beträffande fastighetsgränser, som förorsakas av att gränsmärken m. m. förstöras vid vägarbeten. De föreskrifter, som här­ utinnan erfordras, torde emellertid icke böra meddelas i väglagen utan kun­ na efter statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet lämp­ ligen utfärdas i administrativ ordning. Vad angår de av lantmäteristyrelsen berörda spörsmålen i övrigt, äro dessa otvivelaktigt av den betydelse, alt åtgärder böra vidtagas för vinnande av

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

en bättre ordning. Såsom styrelsen själv i sitt yttrande framhållit, torde emellertid de bestämmelser, som kunna finnas erforderliga i förevarande hänseenden, i de flesta fall icke ha sin plats i vägförfattningarna, även om vissa ändringar och tillägg i dessa kunna visa sig behövliga. Det av skogsstyrelsen upptagna spörsmålet om åtgärder för ett planmäs­ sigt och samordnat utbyggande av olika slags kommunikationsleder för åstadkommande av förbättrade transportmöjligheter för skogsbruket fin­ ner jag värt beaktande. Förutsättningarna för ökad planmässighet i föreva­ rande hänseende torde bliva större efter ett förstatligande än med nuvaran­ de ordning. De föreskrifter, som för vägväsendets del erfordras för utarbetan­ det av de ifrågasatta planerna, torde emellertid icke böra meddelas i väglagen eller vägstadgan utan i annan ordning.

Allmänna bestämmelser.

Åtskilliga av de allmänna bestämmelserna (1—19 §§) i 1934 års väglag be­ tingas av nu gällande ordning för väghållningens ombesörjande och ha där­ för av de sakkunniga (se motiven härför s. 66 och 67 i betänkandet) ansetts icke böra bibehållas efter ett förstatligande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar i detta sammanhang. I förslaget har icke upptagits något stadgande motsvarande den i 3 § nu gällande väglag innefattade bestämmelsen, att väg skall läggas där den tar­ vas och utan oskälig kostnad bäst kan göras. Ett dylikt stadgande är, såsom de sakkunniga anmärkt, icke behövligt, där kronan är väghållare. Vidkom­ mande andra väghållare än kronan ha de sakkunniga erinrat att städer och stadsliknande samhällen, enligt uttalanden i propositionen och utskottsutlåtandet, framdeles böra vara befriade från skyldighet att bygga andra vägar än sådana, vartill statsbidrag lämnas med viss procent av de beräknade kost­ naderna. Den omständigheten att statsbidrag utgår är visserligen ägnad att i flertalet fall lösa de intressekollisioner som kunna uppstå mellan kronan och städerna i fråga om byggande av nödiga vägar till och från stad, men någon garanti för lösning av alla sådana konflikter kan statsbidragssystemet icke anses utgöra. Det skulle sålunda kunna inträffa, att kronan bleve nödgad att själv betala hela kostnaden för byggande av en väg, vars sträckning staden för sin del icke gillade. En sådan lucka i lagstiftningen, varom här är fråga, skulle kunna medföra icke obetydliga olägenheter. Även kammarkollegiet betonar, att vissa betänkligheter möta mot upphä­ vande av den hittills lagfästa grundsatsen, att väg skall läggas, där den tar­ vas och utan oskälig kostnad bäst kan göras. Då denna förändring överens­ stämde med det redan beslutade förstatligandet, saknade dock kollegiet an­ ledning att framställa någon erinran. En av kollegiets ledamöter är härutinnan av skiljaktig mening och anser ifrågavarande stadgande böra bibehållas med i huvudsak oförändrad lydelse. Till stöd härför anföres bland annat, att förstatligandet icke borde medföra någon inskränkning i den nuvarande rätten att med lagens stöd få framställa anspråk på att erhålla behövlig allmän väg och få detta anspråk objektivt prövat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 59

Enligt 3 § första punkten gällande väglag skall väg läggas, där den tarvas Departement»och utan oskälig kostnad bäst kan göras. Stadgandet, som hade sin motsva- che^enrighet i 3 § 1891 års väglag, torde innefatta skyldighet för väghållare att bygga varje väg, som är nödig för den allmänna samfärdseln. Utvecklingen har emel­ lertid lett till att numera praktiskt taget inga andra företag utföras än de, till vilka statsbidrag beviljas eller kunna påräknas inom kort tid efter färdigstäl­ landet. Ett förstatligande av vägväsendet kommer icke att medföra någon ändring härutinnan. Såsom jag framhöll i 1942 års proposition om vägväsendets förstatligande, måste efter reformens genomförande varje utvidgning av vägnätet även i princip bliva beroende av alt tillräckliga medel kunna påräknas för ändamålet. Vidkommande andra väghållare än kronan må er­ inras, att städer och stadsliknande samhällen, enligt uttalande i vederbörande utskotts av riksdagen godkända utlåtande, framdeles böra vara befriade från skyldigheten att bygga andra vägar än sådana, till vilka statsbidrag lämnas med viss procent av de beräknade kostnaderna. I anledning av länsstyrelsens i Malmöhus län yttrande vill jag framhålla, att arbetsplan för vägbyggnadsföretag skall fastställas av statlig myndighet och att, om stad eller samhälle underlåter att utföra företag, beträffande vilket arbetsplan fastställts och till vilket statsbidrag lämnats, staden eller samhället på grund av tillsynsbestämmelserna kan åläggas att verkställa företaget vid äventyr att detsamma eljest utföres av den statliga vägorganisationen på stadens eller samhällets bekost­ nad (48 § väglagförslaget). Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag i likhet med de sakkunniga, att ifrågavarande stadgande i 3 § gällande väglag icke behöver bibehållas. Det erhåller emellertid i viss mån en ersättning ge­ nom 4 § tredje stycket i departementsförslaget. De sakkunniga ha föreslagit att även åtskilliga andra, i den nuvarande väglagen under allmänna bestämmelser upptagna stadganden icke skola bibe­ hållas i den nya väglagstiftningen. Beträffande flertalet av de bestämmelser, vilka av de sakkunniga föreslagits skola utgå, är jag ense med de sakkunniga. Vidkommande de nuvarande föreskrifterna (7—10 §§) om vad väghållningen omfattar samt om vad som är att hänföra till »byggande av väg», »vägunder­ håll» och »vinterväghållning», kan naturligtvis med fog sägas, att beträffande den del av väghållningen, som skall ankomma på staten — denna del utgör ungefär 98.5 procent av hela den allmänna väghållningen i riket — något behov icke föreligger av att i väglagen närmare definiera dessa begrepp. Eventuellt erforderliga anvisningar kunna meddelas i administrativ väg. För den enskilde torde vara nog alt i lagen finnes föreskrivet, att väg skall vidmakthållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. För den del av väghållningen, som skall ombesörjas av städer eller stadsliknande samhällen, torde dock finnas ett visst behov att i lagen fixera de begrepp, örn vilka här är fråga. Med hänsyn härtill och då ett angivande av begreppen även ur systematisk synpunkt synes önskvärt, ha nu berörda bestämmelser i gäl­ lande väglag med vissa jämkningar och tillägg upptagits i departementsför­ slaget.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

1 §• Denna paragraf överensstämmer i sak med 1 § i sakkunnigförslaget. Be­ träffande motiven hänvisar jag till s. 67—69 i betänkandet.

2 §•

Stadgandet är likalydande med 2 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 69 i betänkandet).

Skogsstyrelsen hemställer i sitt yttrande, att stadgandet måtte utformas så, att last- och upplagsplatser för virke, vilka anordnas utmed väg, skola anses höra till vägen. Denna fråga har upptagits av 1936 års skogsutredning i dess den 11 febru­ ari 1943 avgivna betänkande (SOU 1943:4). Skogsutredningen anför härom bland annat följande. Med bilens allmänna användning i skogsbrukets tjänst hade lastningsmomentet erhållit en helt annan och större betydelse för ett rationellt organise­ rande av transporterna. Då fråga vore om tunga virkessortiment, bleve last­ ningen ett krävande och tidsödande samt därför även kostsamt arbetsmo­ ment, om icke mekaniserade lastningsanordningar kunde användas eller ock virkesupplagsplatsens höjd och lutning vore så anordnade, att pårullning av virket på bilen i nedlut kunde äga rum. Motorismens utnyttjande i skogs­ brukets tjänst hade sålunda föranlett, att särskilda lastplatser för virke måste anordnas. Detta krav hade under senare tid ytterligare understrukits därav, att det allmänna till trafiksäkerhetens tjänst föreskrivit dels att virkes­ upplagen ej finge ligga intill vägens område och dels att fordonet vid last­ ning ej finge stå på själva vägen. Såväl den tekniska utvecklingen som lag­ stiftningen hade nödvändiggjort, att särskilda upplags- och lastplatser för virke anordnades utmed de allmänna vägarna på de platser, dit skogspro­ dukter i större omfattning uttransporterades med hästforor. Nyttjandet av dessa upplags- och lastplatser borde enligt skogsutredningens mening kunna betraktas som ett moment av allmän samfärdsel. Skogsutredningen ansåge det rimligt att kräva, att det allmänna vägväsendet tillhandahölle upplagsoch lastplatser för trafikanterna. Då ifrågavarande anordningar icke tillkomme på grund av vägens behov, måste dock väglagen ändras, om utförandet skulle ske genom vägväsendets försorg. Därest i vissa fall på grund av natur­ förhållandena upplagsplatserna ej kunde anordnas intill själva vägen utan måste byggas på visst avstånd från denna, borde givetvis även den grenväg, som då måste anläggas till upplagsplatsen, få karaktär av allmän väg.

Gatunämnden i Stockholm anser, att bestämmelserna om vad som är att hänföra till väg alltför ensidigt taga sikte på väg på landet, samt anför här­ om. Sålunda stadgas, att till väg skall räknas dike. Väg i stad torde emellertid oftast icke byggas med diken utan förses med avloppsbrunnar. Jämväl dessa med tillhörande servisledningar fram till avloppsledningen böra givetvis an­ ses höra till vägen, och det kan ifrågasättas, om icke också så stor del av avloppsledningen, som kräves för dagvattnets avledande och vägens dräne­ ring, bör inräknas i vägbegreppet. Ytterligare måste förutsättas, att även erforderliga stödmurar o. dyl. anses ingå i vägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 61

Överståthållarämbetet ansluter sig till gatunämndens uppfattning samt ytt­ rar i detta avseende följande. Ehuru författningsförslagen i denna del icke innebära någon ändring av vad för närvarande gäller, kan Överståthållarämbetet icke finna annat än att vad gatunämnden härutinnan anfört är värt att i nu förevarande samman­ hang upptagas till beaktande. De avloppsbrunnar med tillhörande servisled­ ningar, vilka anordnas i gata, torde sålunda med avseende å ändamål och behövlighet helt kunna jämställas med vägdiken. Då dessa inberäknas i vägkostnaden, böra även avloppsbrunnar och dylikt bliva föremål för statsbidrag såväl med avseende å byggande som underhåll. Avloppsledningar torde däre­ mot huvudsakligen tillgodose andra ändamål än ytvatlnets avledande och synas därför ej på sätt gatunämnden ifrågasatt böra inräknas i vägbegreppet.

Svenska teknologi öreningen ifrågasätter, huruvida icke stadgandet borde kompletteras med föreskrift örn, att område, inom vilket avloppsledning ut­ förts, jämväl borde räknas såsom vägområde. Det förekomme nämligen ofta, att i samband med anläggning eller ombyggnad av väg öppna diken måste ersättas med täckta avloppsledningar, vilka icke kunde placeras inom så­ dant område, som enligt paragrafen skulle höra till vägen. Samfundet för hembygdsvård yttrar. 12 § nämnes intet om rastplatser och ej heller om gång- och cykelbanor. Möjligen kunna dessa innefattas i begreppet vägbana, men särskilt vid de stora vägarna (t. ex. nya vägen Stockholm—Södertälje) läggas gång- och cykelbanor fritt i förhållande till körbanorna, ofta på ett avstånd av flera tiotal meter. Det är givetvis av största betydelse, att denna strävan att skilja biltrafik och cykeltrafik — som nu medför vissa problem ur inarklösningssynpunkt — möjliggöres genom den nya lagen.

Svenska kommunalt ek ni sk a föreningen anför. Föreningen anser, att en mera exakt definition av vad som avses med väg är erforderlig, då uttrycket vägbana ej är entydigt och icke heller konsekvent tillämpats i det framlagda förslaget. Sålunda har i 5 § förslaget till förord­ ning angående statsbidrag till väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknande samhällen uttrycket vägbana utbytts mot trafikbana, vari in­ räknas — vilket även framhålles i motiveringen till nämnda paragraf —särskilda cykel- och gångbanor. Vidare anser föreningen, att till väg även böra räknas skyddsremsor samt ledning, som ersätter dike. Det kan näm­ ligen i vissa fall anses motiverat att ersätta dike med sluten ledning för bortledande av det vatten, som normalt skulle upptagas av dike.

Ett visst behov av särskilda upplags- och lastplatser för virke utmed de Departementsallmänna vägarna torde åtminstone på sina håll föreligga. Om sådana upp- chefenlags- och lastplatscr äro mera permanent behövliga, har jag icke något att erinra mot att —- oavsett frågan, huru kostnaderna härför böra bestridas — byggande och underhåll av dylika anordningar får ske genom vägorganisationens försorg, särskilt som något annat statligt organ icke lämpligen torde kunna komma i fråga för denna uppgift. Även örn hinder sålunda av praktiska skäl icke hör möta mot att vägväsendet medverkar vid anordnandet av sådana platser, följer därav dock icke, alt de böra anses höra till allmän väg och bekostas såsom sådan. Att

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

fastställa att en vid sidan av väg och ofta ett stycke ifrån denna anordnad plats, som icke erfordras för vägens bestånd och underhåll eller för samfärd­ seln å denna, skall anses höra till vägen måste i och för sig vara ägnat att in­ giva betänkligheter. Vad som emellertid framför allt kan invändas mot försla­ get är, att dessa platser icke äro avsedda för den allmänna samfärdseln utan för ett visst speciellt behov. Karakteristiskt för begreppet allmän väg är ju att den är avsedd för all slags samfärdsel. Ett genomförande av förslaget skulle sålunda innefatta ett avsteg från en viktig och enligt min mening alltjämt välgrundad princip. Härtill kommer, att ett sådant avsteg skulle kunna med­ föra ekonomiska konsekvenser, som icke nu kunna överblickas. Finge upplags- och lastplatser för virke anordnas på vägväsendets bekostnad, kun­ de andra näringar med fog göra anspråk på samma förmån. Exempelvis torde jordbrukets behov av särskilda anordningar i och för mjölktransporter vara jämförligt med skogsbrukets behov av upplags- och lastplatsen Ett ge­ nomförande av skogsutredningens förslag skulle vidare medföra, att det för­ enklade sätt för ianspråktagande av mark för allmän väg, som innefattas i det föreliggande lagförslaget, skulle bliva tillämpligt jämväl med avseende å upplags- och lastplatser för virke. Detta skulle innebära, att det skulle an­ komma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att i samband med fastställan­ de av arbetsplan avgöra, örn det allmännas behov av sådan plats vore så stort, att det enskilda intresset borde vika. Styrelsens befattning med skogs­ bruket är emellertid icke av den natur, att styrelsen kan anses äga förut­ sättningar att göra en sådan avvägning. På nu anförda skäl anser jag mig icke kunna biträda skogsutredningens förslag i denna del. Såsom framgår av de återgivna yttrandena, ha i dessa hemställts jämväl örn åtskilliga andra tillägg till förevarande paragraf. Sålunda har föreslagits, att denna måtte erhålla en sådan avfattning, att till väg hänfördes avloppsbrunnar, servis- och avloppsledning, täckdike samt skyddsremsa. Enligt min me­ ning föreligger icke något behov av kompletterande bestämmelser i dessa hänseenden. Den i paragrafen angivna exemplifieringen torde nämligen vara tillfyllest för att avgöra, om viss anordning hör till väg. Därest någon av de i yttrandena omförmälda anordningarna uteslutande eller i huvudsak till­ kommit för vägs ändamål, bestånd eller underhåll, skall den givetvis anses höra till vägen. Dylika anordningar torde emellertid mången gång huvudsak­ ligen avse andra ändamål än de sist angivna. I anledning av samfundets för hembygdsvård yttrande vill jag framhålla, att utmed väg anordnade gång- och cykelbanor måste anses höra till vägen, även om de äro förlagda på ett visst avstånd från den egentliga vägbanan. På några håll har förekommit, att brygga, som stått i direkt förbindelse med allmän väg, ansetts såsom väg och i enlighet härmed intagits till all­ mänt underhåll. En sådan utvidgning av begreppet väg synes mig icke till­ rådlig. Där brygga utgör färjläge, kommer den emellertid på grund av stad­ gandet i andra stycket att hänföras till väg. Vidare torde en brygga, som är utgångspunkt för båttrafik av samma karaktär som färjtrafik, kunna betrak­ tas såsom färjläge och följaktligen hänföras till väg.

*

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 63

3 §■ Denna paragraf, som saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget, överens­ stämmer i sak med 7 § gällande lag. Det har dock icke ansetts behövligt att skilja mellan vägunderhåll och vinterväghållning. Dessa båda begrepp lia där­ för sammanförts till ett. Väghållning skall sålunda framdeles omfatta byg­ gande och underhåll av väg.

4 §• Denna paragraf — som bland annat ersätter 9 § första stycket och 10 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 71 i betänkandet) men som i övrigt saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag — angiver vad som räknas till byg­ gande av väg, när väg må anläggas, omläggas och förbättras samt hur väg bör byggas.

De sakkunniga anföra i detta sammanhang. I förslaget angivas förutsättningarna för byggande av allmän väg, för­ ändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg och indragning av allmän väg. I gällande lag ha icke meddelats några särskilda bestämmelser härom, något som icke varit behövligt med hänsyn till den definition, som givits begreppet allmän väg. Det kan möjligen synas onö­ digt att, efter förstatligandet av den större delen av den allmänna väg­ hållningen, i väglagen angiva förutsättningarna för byggande av allmän väg. Varken staten eller — med visst undantag — annan väghållare skall ju framdeles kunna åläggas att bygga allmän väg. Vägs egenskap av all­ män medför emellertid högst avsevärda inskränkningar i de befogenheter, som tillkomma fastighetsägare och andra. Sålunda måste erforderlig mark avstås för vägen. Marken närmast utmed vägen får icke i alla avseenden fritt nyttjas efter ägarens eller brukarens skön. Även andra olägenheter kunna följa av vägs byggande eller brukande. Det har med hänsyn härtill ansetts riktigast att i lagen angiva, när väg må byggas såsom allmän och när sålunda den enskildes rätt måste vika för det allmännas intressen. Av enahanda skäl angivas i förslaget även förutsättningarna för förändring av enskild väg till allmän och för inrättande av särskild vinterväg. Det har även, ehuru icke av samma skäl, ansetts lämpligt att i lagen angiva villkoren för att allmän väg skall kunna indragas.

Chefen för försvarsstaben understryker i sitt yttrande vägväsendets utom­ ordentligt stora betydelse ur militär synpunkt. Tillgång till goda och i rätta riktningar ledande vägförbindelser utgjorde en av de viktigaste förutsätt­ ningarna för att krigsmakten skulle kunna lösa sina uppgifter. Med hänsyn härtill syntes önskvärt, att begreppet »riksförsvaret» infördes i väglagen vid sidan av begreppet »den allmänna samfärdseln» eller »det allmänna». Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen anför beträffande denna paragraf. Enligt nu gällande väglag är allmän väg av två slag, sådan väg, som »prö­ vas nödig för den allmänna samfärdseln» och ödebygdsväg, »som-----------finnes vara till gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets upp­ odlande och bebyggande». De sakkunniga föreslå införande av ytterligare en kategori, nämligen väg, som »finnes vara till synnerligt gagn för det all­ männa». Såvitt styrelsen kan finna, är det mindre lämpligt att jämsides med

C4 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

varandra uppställa kvalifikationsgrunder, mellan vilka gränserna äro så obe­ stämda som här är fallet. Var går gränsen mellan »gagn» oell »synnerligt gagn» ? Enligt styrelsens mening måste en ödebygdsväg ■— som ju skall vara ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande — anses vara icke en­ dast till gagn utan till synnerligt gagn för det allmänna. Styrelsen anser, att begreppet ödebygdsväg kan utgå ur lagstiftningen. Några särskilda skäl som tala för bibehållande av detsamma synas icke föreligga. Ivan det flerliundraåriga begreppet landsväg utmönstras ur väglagstiftningen, torde så kunna ske även beträffande det'år 1919 införda begreppet ödebygdsväg. Möjligheten för statsmakterna att tillse, alt behovet av sådana vägar, som enligt nuva­ rande terminologi äro ödebygdsvägar, blir vederbörligen tillgodosett, lärer icke kunna försvåras. För länsstyrelserna och vägorganisationen skulle ett borttagande av begreppet medföra praktiska fördelar, bl. a. kunde antalet flerårsplaner minskas och man skulle slippa att • enligt bestämmelserna i vägstadgan — för exempelvis Malmöhus län behöva göra en »fyraårsplan för nyanläggning av andra vägar än ödebygdsvägar».

Även länsstyrelsen i Norrbottens län anser anledning saknas att i väglagen skilja mellan vanlig väg och ödebygdsväg. I de sakkunnigas förslag till vägstadga förutsattes visserligen, anför länsstyrelsen, att särskild flerårsplan skulle uppgöras för nyanläggning av ödebygdsvägar. Men även huvudvägar skulle vid uppgörande av flerårsplan behandlas för sig och dock funnes begreppet huvudvägar icke i väglagen. Vågingenjören i Norrbottens län anför i sitt yttrande. Enligt förslaget till lag om allmänna vägar 1 § hänföra de sakkunniga hit endast sådana för den allmänna samfärdseln öppna vägar av allmän vägs eller ödebygdsvägs karaktär, vilka på grund av vad i lagen sägs skola hållas genom det allmännas försorg. Begreppet allmän väg har icke utvidgats att även omfatta stigar tor visst färdsätt (cykelstigar) eller skogsvägar (bilbasvägar) som exempelvis skett utomlands. De sakkunniga förklara anledningen härtill vara, att deras upp­ drag är begränsat och att de därför icke ansett sig böra upptaga detta spörs­ mål' till diskussion. För de norrländska länen med sitt stora behov av saval skogsvägar som cykelstigar är dock denna fråga utomordentligt betydelsetull och synes därför av länsstyrelsen böra närmare utvecklas. Begreppet allman väg bör ges en sådan omfattning i den nya lagen, att däri även kan inbegri­ pas sådana skogsvägar och stigar, som äro till synnerligt gagn for det all­ männa. Kammarkollegiet yttrar i detta sammanhang. Allmän väg inom stadsplanesamhälle, som icke är egen väghållare, bör inom stads- eller stomplanelagt område sammanfalla med gata. Med stad­ gandets avfattning förefinnes risk för att avgörandet kan komma att avvika från fastställd städs- eller stomplan, vilket synes olämpligt. Garanti bor där­ för skapas mot dylik avvikelse, i sådan form att avgörande om sträckningen av allmän väg anknytes till stadsplanelagens regler, förslagsvis genom hän­ visning till stadsplanelagen.

Departements - I likhet med de sakkunniga anser jag riktigast, att förutsättningarna for chefen. byggande av väg angivas i väglagen. Såsom de sakkunniga framhålla finnes, sedan staten övertagit den allmän­ na väghållningen på landet, ur praktisk synpunkt icke någon anledning att begränsa den väghållning, som skall ombesörjas av den statliga vägorganisa-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. G5

lionell, till allenast vägar, som prövas nödiga för den allmänna samfärdseln. Under senaste tid lia såsom allmänna byggts vägar, vilka till övervägande del varit av militär betydelse. Det synes också lämpligt, att sådana för för­ svaret eller eljest för det allmänna erforderliga vägar, sorn, utan att vara nödiga för den allmänna samfärdseln, likväl äro av betydelse för denna, hål­ las såsom allmänna. Vägens betydelse för den allmänna samfärdseln får dock icke vara alltför ringa. En väg, som till övervägande del kommer att nyttjas exempelvis för militära ändamål eller för domänverkets skogskörsler, bör sålunda icke byggas såsom allmän. Såsom förutsättning för att väg, som icke är nödig för den allmänna samfärdseln, skall kunna byggas såsom all­ män bör gälla, att vägen är av synnerligt gagn för det allmänna. I likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser jag ödebygdsvägarna vara till synnerligt gagn för det allmänna såsom ägnade att främja landets uppodlande och bebyggande. Det saknas därför även enligt min mening anled­ ning att i väglagen skilja mellan ödebygdsvägar och andra allmänna vägar. Att uppställa lika stränga villkor för omläggning, breddning och annan förbättring av väg som för nyanläggning av väg synes icke ändamålsenligt. Dylika förbättringsföretag böra därför kunna utföras, om så prövas erforder­ ligt för samfärdseln eller eljest ur det allmännas synpunkt, exempelvis av ekonomiska skäl. Frågan huruvida stigar för visst färdsätt, t. ex. cykelstigar, böra kunna byggas såsom allmänna vägar tarvar en mera ingående utredning än den, som i detta sammanhang kunnat ske inom departementet. Jag är därför icke beredd att nu taga ställning till denna fråga, som ej heller äger omedelbart samband med vägväsendets förstatligande. Det har på samma sätt som i lagen om enskilda vägar ansetts böra angivas, att väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. I anledning av kammarkollegiets erinran vill jag framhålla, att väg, som bygges inom område för vilket stadsplan blivit fastställd, skall givas en sträckning som står i överensstämmelse med stadsplanen. Vad nu sagts tor­ de helt visst gälla även utan uttryckligt lagstadgande. Det synes mig dock lämpligt, att i lagen intages ett förbud mot att utlägga väg på sådant sätt, att stadsplan motverkas. Skulle det vid vägbyggnadsfrågans behandling visa sig, att vägen lämpligen bör läggas över mark, som enligt stadsplanen icke är avsedd till gata, får beslut om vägens sträckning över sådan mark anstå, intill dess stadsplanen blivit i vederbörlig ordning ändrad. Som yttrande från byggnadsnämnd alltid skall inhämtas, då vägföretag berör planlagt område, torde lask icke finnas för att byggnadsföretaget kommer att avvika från pla­ nen. Det sagda har även tillämpning på stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser. 5 §• Detta stadgande återgiver med viss redaktionell jämkning 3 § och 4 § tredje stycket i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 69 i betänkandet). I anslut- Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 313- 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ning till föreskriften, att väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsstäl­ lande skick, angives i överensstämmelse med gällande lag vad som skall räk­ nas till underhåll av väg.

Länsstyrelsen i örebro län anför i sitt yttrande bland annat. I 3 § förslaget till väglag stadgas, att väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. I motiven till samma paragraf säges allenast, att stad­ gandet är likalydande med nuvarande lags enahanda bestämmelse. Man un­ derlåter emellertid att framhålla, att den gamla lagens bestämmelse komplet­ terades med stadganden örn tillsyn å väghållningen. I förslaget till den nya lagen finnas bestämmelser om tillsyn å väghållningen allenast beträffande sådana städer eller stadsliknande samhällen, där kronan icke är väghållare. Beträffande alla andra vägar, där således den statliga vägorganisationen an­ svarar för vägunderhållet, finnes ingen annan kontroll å dess rätta utfö­ rande än den som organisationen själv anordnar. Detta är enligt länssty­ relsens mening en högst allvarlig brist i förslaget. Det duger ej här att hän­ visa till andra statliga kommunikationsverk såsom exempelvis statens järn­ vägar. Här är det nämligen staten själv, som utövar trafiken och som alltså lider skada genom dåligt underhåll av själva järnvägen. Beträffande lands­ vägarna åter är det den enskilde trafikanten, som skadas i större eller mindre mån av dåligt vägunderhåll. Under normala tider är det synnerligen höga kapitalvärden, som äro insatta i landsvägstrafiken. Den skada, som fordon taga genom dåligt vägunderhåll, icke blott genom därav förorsakade olycks­ fall, utan framförallt genom en onormalt hög förslitning, stiger därför till mycket höga belopp. Att döma av de tendenser, som senaste åren förmärkts, är det att befara, att utfärdade direktiv komma att leda till en strävan hos länsorganen att framförallt söka redovisa så låga vägunderhållskostnader som möjligt. Underhållets kvalitet torde härigenom icke sällan lida och vägarna så småningom bli sämre. Den andra parten, trafikanterna, har ingen, som mot dylika strävanden bevakar deras berättigade anspråk på efter­ levnad av lagens föreskrift örn vägars hållande i ett skick, som är för sam­ färdseln tillfredsställande d. v. s. sådant att onormalt hög fordonsförslitning undvikes. Länsstyrelsen vill icke förutsätta, att vägunderhåll skall av statlig myn­ dighet, trots framställning örn rättelse, försummas i sådan grad, att väg behöver avstängas. Den möjlighet 1938 års vägsakkunniga härutinnan re­ kommenderat synes således hava i och för sig endast teoretiskt värde, och länsstyrelsen finner det följaktligen naturligt, att någon erinran om före­ fintligheten av dylikt ingripande mot dåligt vägunderhåll icke gjorts i väglagsförslaget. Däremot finner länsstyrelsen det egendomligt, att icke i lag­ texten givits uttryck för den enligt 1938 års sakkunniga länsstyrelse åliggande skyldighet att i händelse av brist i väghållningen göra framställning örn rät­ telse till vägorganisationen eller i sista hand till Kungl. Majit. Emellertid sy­ nes betydelsen av den länsstyrelse sålunda åliggande tillsynsskyldigheten kunna i icke ringa mån stärkas, om vägnämnder och länsvägnämnd finge lagstadgad befogenhet att till länsstyrelse anmäla av deras ledamöter iakt­ tagna brister i väghållningen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påtalar, att stadgandet icke innehåller tillräckliga garantier för att vägarna hållas i ett för samfärdseln tillfreds­ ställande skick. Vägdirektören, som skulle sköta denna angelägenhet, finge nämligen ett starkt intresse av att underhållskostnaderna bleve så låga som möjligt. Bättre kontroll syntes därför erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 67

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför i detta sammanhang. Förslagen innebära ett brytande med historisk tradition på ett sätt, som åtminstone i ett hänseende måste anses både betänkligt och olämpligt. Läns­ styrelsen syftar därvid på det åliggande, som av ålder tillkommit länssty­ relse att för egen del och genom underordnade myndigheter öva tillsyn och uppsikt över vägväsendet och väghållningen. Frågan härom, befäst såväl ge­ nom nu gällande lag om allmänna vägar som i den för länsstyrelserna gäl­ lande instruktionen, har i de föreliggande förslagen helt kommit bort. Att så skett torde måhända förklaras av att man utgått från att anledning komme att saknas att bibehålla bestyret härmed, då staten komme alt övertaga väghållningen. Man torde hava förutsatt, att denna samtidigt nied över­ tagandet komme att a priori bliva tadelfri. Enligt länsstyrelsens mening kan en sådan tankegång dock knappast anses riktig. Man torde nog i stället få räkna med att, även efter statens övertagande av väghållningen, anledning till anmärkning mot beskaffenheten av denna understundom kan yppas. Med tanke härpå och i betraktande av den fara för säkerhet till person och egendom, som kan följa med försummad väghållning, kan länsstyrelsen, som enligt den för ämbetsverket gällande instruktionen har till ämbetsplikt bland annat att söka behörigen upprätthålla en sådan säkerhet, ej finna annat än att, även efter statens övertagande av väghållningen, förhållandena alltjämt peka på nödvändigheten av att bibehålla ett direkt lagbud örn skyldighet alt öva tillsyn och uppsikt över vägväsendet, så att någon av de myndigheter, som i första hand skola handlägga vägärenden, får ett omedelbart ansvar för denna del och varigenom alltså det icke eftersträvansvärda systemet med delat ansvar, som får anses uppstå med nuvarande avfattning av förslagen, skulle komma att undanröjas. Lämpligast synes detta kunna ske genom en avgränsning av de skyldigheter och befogenheter med avseende å denna de­ talj, som böra tillkomma länsstyrelse och vägförvaltning. Särskilt hänsynen till de anspråk på klara linjer, som allmänheten med tanke på den person­ liga säkerheten Ilar fog att härvidlag framställa, talar för åtgärder i sådan riktning.

Vägingenjören i Södermanlands län anser, att alla vägar, å vilka biltrafik vore tillåten, borde hållas fria från hinder av snö och is i den omfattning, som krävdes för sådan trafik. För att hålla de mindre vägarna öppna för bil­ trafik erfordrades ej med nödvändighet, att de skulle maskinplogas. Det ginge också bra att med träplogar, dragna av hästar, erhålla en framkomlig vägbana. Chefen för försvarsstaben uttalar, att han — åtminstone under krigsfara och i krig — borde kunna utöva inflytande på huruvida för automobiltrafik användbar väg skulle plogas för sådan trafik eller icke. Med hänsyn härtill borde i sista stycket efter orden »länsstyrelsen att» inskjutas »i samråd med chefen för försvarsstaben». I

I 1942 års proposition örn vägväsendets förstatligande framhöll jag, alt den Deparumenistillsyn å den allmänna väghållningen, som sedan gammalt ankommit på chef«nlänsstyrelserna, betingats av behovet för staten att genom sina organ vaka över att väghållningen ombesörjdes på ett tillfredsställande sätt av jordägare och ortsmenigheter. I och med att staten genom egna organ övertager väg­ hållningen på landet upphör nämnda behov. Det torde icke föreligga någon risk för att vägunderhållet på grund av överdriven sparsamhet från stats-

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

makternas eller deras tjänstemäns sida eftersättes i sådan mån, att trafiken lider men. Skulle något sådant verkligen inträffa, åligger det givetvis länssty­ relsen att göra framställning örn rättelse. Det ligger för övrigt i sakens natur att trafikanterna, om vägunderhållet eftersättes, komma att anföra klagomål. Något behov av fortlöpande uppsikt från länsstyrelsernas eller vägnämndernas sida över sättet för väghållningens ombesörjande på landet torde med hänsyn härtill icke föreligga. Då förstatligandet icke avses skola medföra nå­ gon ändring i väghållares skyldighet att ersätta skada, som åsamkas på grund av eftersatt vägunderhåll, ha statsmakterna givetvis ett intresse av att under­ hållet icke försummas. Beträffande frågan vad som bör räknas till underhåll överensstämmer departementsförslaget med vad nu stadgas i 9 och 10 §§ gällande väglag med tillägg, att till underhåll vintertid skall räknas även sändning. Härutinnan överensstämmer förslaget med vad nu allmänt tillämpas. Till frågan örn gränsdragningen mellan underhåll och renhållning, vilken fråga är av sär­ skild betydelse för beräknande av statsbidrag till städernas väghållning, skall jag i det följande återkomma. I likhet med de sakkunniga anser jag ändamålsenligt, att möjlighet fin­ nes att vintertid begränsa vägs öppethållande för biltrafik. Då beslutande­ rätten i dylik fråga skall ankomma på länsstyrelsen, torde anledning icke finnas att befara, att sådan begränsning kommer till stånd utan tillräckliga skäl. Att länsstyrelsen vid meddelande av dylikt beslut skall — i händelse av krig eller krigsfara — samråda med militär myndighet, synes självfallet och torde icke behöva särskilt angivas i lagen.

6 §.

Denna paragraf återgiver med viss redaktionell jämkning 4 § första och andra styckena samt 12 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 69 och 73 i be­ tänkandet) . 7 §• Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 11 § i sak­ kunnigförslaget (motiv, se s. 71—73 i betänkandet). Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför i sitt yttrande. I andra stycket göres frågan örn enskild vägs förändring till allmän bero­ ende av om medel för iståndsättningsarbeten finnas »eller kunna påräknas bliva tillgängliga under den närmaste framtiden». Detta torde innebära bl. a. att en väg skall kunna bliva allmän utan att samtidigt försättas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Risken för eventuella trafikolyckor kom­ mer då att åvila vägväsendet. Detta synes olämpligt, och styrelsen föreslår, att de citerade orden utgå. Svenska vågföreningen yttrar. I fråga om intagningen av enskild väg till allmänt underhåll lia de sak­ kunniga i motiveringen yttrat bl. a.: »Då behovet av vägen städse bör vara utslagsgivande vid bedömandet av fråga örn densammas övertagande till all­ mänt underhåll, är det ur det allmännas synpunkt icke välbetänkt att upp­ ställa villkor, som äro alltför betungande eller som icke kunna uppfyllas».

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 69

Vägföreningen befarar, att det citerade uttalandet kan missförstås. Det bör ur det allmännas synpunkt vara välbetänkt, att välgrundade villkor kun­ na uppställas. I många fall kan den knappa tillgången på penningmedel göra det omöjligt att förbättra sådana vägar, som äro till synnerligt gagn för det allmänna, därest icke särskilt bidrag kan erhållas från de enskilda vägintressenterna. Ett villkor örn bidrag till iståndsättande kan visserligen vara mer eller mindre betungande för den enskilde, men det kan för honom vara ännu mera betungande, att vägen förblir enskild och icke blir intagen i det allmänna vägnätet. Förfaringssättet att för övertagande stadga visst villkor har sedan gammalt använts för sådana fall, då allmänna medel icke stå till förfogande för vägens ombyggnad till allmän väg inom överskådlig tid men när de enskilda vägintressenterna ändock önska att få en sådan övergång till stånd. Vägföreningen anser således, att möjligheten att ställa villkor icke bör borttagas utan snarare komma till uttryck i författningarna. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner -— under framhållan­ de av frågans betydelse för länets vidkommande —• angeläget, att hinder icke uppställes mot enskild vägs förändring till allmän under rimliga villkor om vägens iståndsättande genom de enskilda väghållarnas försorg före föränd­ ringens ikraftträdande. Länsstyrelsen anför härom. I fråga örn förändring av enskild väg till allmän har under senare tid den praxis utbildats, att beslut örn enskild vägs övertagande till allmänt under­ håll icke må förbindas med villkor, att vägen före övertagandet av de en­ skilda väghållarna försättes i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Hur de vägsakkunniga ställa sig till denna fråga, framgår icke med full tydlighet. Å sid. 72 i betänkandet framhålles, att det ur det allmännas synpunkt icke är välbetänkt att uppställa villkor, som äro alltför betungande eller som icke kunna uppfyllas. Klai’t är ju, att villkor av dylik beskaffenhet icke böra före­ komma. De villkor, som det i dylika fall gäller, äro emellertid som regel icke svårare för de gamla väghållarna att uppfylla än att det för dem under alla förhållanden blir en billig prestation i jämförelse med den fördel, som bort­ fallandet för framtiden av vägunderhållet för dem innebär. Visserligen må invändas, att principiellt sett enskild väg icke skall förvandlas till allmän, utan att den är för allmänna samfärdseln behövlig, och att när så befinnes vara förhållandet allmän väg skall åstadkommas utan enskild väghållares betungande. Men tillämpas detta alltför strängt, blir residtatet, att svårighe­ ten att inom rimlig tid kunna disponera statsmedel för vägens iståndsättande framtvingar ett uppskov med vägens övertagande till allmänt underhåll, som icke är till fördel för någondera parten.

Det av de sakkunniga för enskild vägs förändring till allmän uppställda Dep%‘ej™nUl' villkoret, att vägen befinner sig i eli för samfärdseln tillfredsställande skick, synes mig med hänsyn till bl. a. risken för trafikolyckor välbetänkt. Mången gång kunna dock de brister, som behöva undanröjas för alt vägen skall be­ finna sig i ett för samfärdseln tillfredsställande skick, vara av den beskaffen­ het, att vägens upplåtande för allmän samfärdsel kan ske utan fara för tra­ fiken, exempelvis där endast diken behöva upptagas. Jag kan med hänsyn härtill icke biträda väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ändringsförslag. Kan vägens skick anses innebära fara för trafiken, bör dess upplåtande för allmän samfärdsel icke ske, förrän vägen satts i ett tillfredsställande skick. Är därvid fråga örn mindre arbeten, bör i beslutet örn vägens föränd-

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

ring till allmän uttryckligen angivas, att detsamma icke skall gälla, förrän arbetena utförts och avsynats. Kan vägen icke utan större omläggningseller förbättringsarbeten upplåtas för allmän trafik, skall frågan om utföran­ det av nämnda arbeten, på sätt i vägstadgan närmare angives, behandlas i den för vägbyggnadsärenden förutsatta ordningen. Principiellt böra kostnaderna för iståndsättande av enskild väg, som prö­ vas nödig för den allmänna samfärdseln eller som eljest finnes vara till syn­ nerligt gagn för det allmänna, bestridas av väghållaren. Skall det allmänna bekosta arbetena, blir vägens förändring till allmän följaktligen beroende av, när medel härför bliva tillgängliga. Då de årliga anslagen för vägbyggnadsändamål måste fördelas efter företagens angelägenhetsgrad, kan det dröja länge, innan arbetena kunna utföras och vägen kan intagas till allmänt under­ håll. Med hänsyn härtill kan det för vägintressenterna ofta framstå såsom fördelaktigt att själva åtaga sig kostnaden för vägens iståndsättande. Något hinder härför bör givetvis icke möta. För att icke intressenterna skola behöva riskera att nedlägga kostnader på vägen utan att denna därefter intages till allmänt underhåll böra intressenterna kunna efter framställning erhålla ett förhandsbesked om att vägen verkligen kommer att förändras till allmän, om den sättes i stånd. Dylikt förhandsbesked bör dock gälla endast för viss kortare tid.

8 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 13 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 73 och 74 i betänkandet).

Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar beträffande detta stadgande. Här stadgas, att väg må indragas, om »vägens indragande icke för bygden föranleder annat än ringa olägenhet». Detta står icke fullt i överensstämmelse med av de sakkunniga i motiven uttalad mening och bör kunna ändras till »vägens indragande icke för bygden föranleder större olägenhet». Ifrågavarande lagrum lärer avse jämväl indragning av särskild vinterväg. Styrelsen förutsätter, att ifrågavarande stadgande och statsmakternas utta­ landen i ämnet icke skola anses lägga hinder i vägen mot en allmän ompröv­ ning av exempelvis behovet av de särskilda vintervägar, om vilka 1942 års statsrevisorer i sin berättelse framställt anmärkning. Vågingenjören i Kronobergs län anför. Indragning av väg synes, såsom paragrafen formulerats, endast i undan­ tagsfall kunna ske i samband med vägs omläggning. Utan att vilja förorda att indragning av annan väg eller vägsträcka må ske annat än undantagsvis, synes dock viss översyn av det allmänna vägnätets utsträckning tid efter an­ nan böra kunna vidtagas. Det ifrågasättes därför, huruvida icke formulering­ en bör ändras så att detta möjliggöres. Länsstyrelsen i Jönköpings län anmärker, att ordet »bygd» i den mening här avses vid flera tillfällen visat sig så tänjbart, att det ifrågasättes, om det ej kunde utbytas mot ett uttryck av mindre räckvidd. I

Departements ■ I 1942 års proposition om vägväsendets förstatligande framhöll jag, att en chefen. omorganisation av vägförvaltningen icke finge leda till en allmän indrag-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ning av bygdevägar. Även om, uttalade jag vidare, i ett eller annat fall in­ tagning skett av väg, som icke kunde sägas tjäna ett allmänt samfärdselbehov, kunde det icke vara skäligt att beröva en bygd en förmån, som redan funnes och som vunnit hävd. Vad sålunda anförts synes mig alltjämt äga giltighet. En indragning av allmän väg är ofta ägnad att rubba de ekono­ miska förutsättningarna för den av vägen berörda bygden och bör därför icke ske annat än då så av ekonomiska skäl kan anses motiverat. Varje beslut i ärende rörande indragning av väg bör enligt min mening grundas pa en avvägning mellan å ena sidan kostnaderna för vägens underhall och a andra sidan den nytta, vägens bibehållande såsom allmän medför ur det all­ männas synpunkt. Det är då utan vidare klart, att vägen bör bibehållas såsom allmän, om dess indragande medför större olägenhet för den därav berörda bygden. Jag vill emellertid framhålla, att det i förevarande stadgande upp­ ställda villkoret icke omöjliggör en indragning, som är till olägenhet blott för ett fåtal fastigheter. 9 §• Denna paragraf överensstämmer i sak med 7 § första stycket i sakkunnig­ förslaget (motiv, se s. 70 i betänkandet).

10 §.

Stadgandet är likalydande med 8 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 70 i betänkandet).

Om väghållare.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 5 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 69 i betän­ kandet) . Kammarkollegiet anför i detta sammanhang. Enligt detta lagrum skall, där någon på grund av särskilt åtagande åligger att svara för väghållning, därvid förbliva, intill dess väghållningen i före­ skriven ordning övertages av kronan, respektive stad eller stadsplanesamhälle som är väghållare. Enligt motiveringen avser detta stadgande aldre privaträttsliga förpliktelser med avseende å väghållningen och överensstäm­ mer i sak med bestämmelsen i 11 § 2 st. gällande lag örn allmänna vägar. Sådana skyldigheter bero ej alltid på åtagande utan kunna vara tratikföretaget ifråga ålagda i administrativ eller judiciell ordning. Uttrycket »sär­ skilt åtagande» synes därför lämpligen böra utbytas mot »särskild förplik­ telse». Stadgandet har jämkats i överensstämmelse med kammarkollegiets hem- Dr.parumt.nt»ställan. Även i övrigt har paragrafen underkastals omarbetning huvudsak- 6 e en' ligen av redaktionell innebörd.

12 §.

Detta stadgande överensstämmer i sak nied 6 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 69 i betänkandet).

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Svenska vägstyrelsernas förbund anför beträffande denna paragraf. Stadgandet förefinnes även i nuvarande väglag och har ansetts böra bibe­ hållas. Huvudmotivet för förstatligandet har varit att åstadkomma en skat­ teutjämning. Förbundet anser, att med stadgandets bibehållande denna prin­ cip betänkligt kommer att rubbas. Särskilt under tider med stor arbetslöshet kan frestelsen ligga nära för kommun eller landsting att — liksom skedde i ej ringa utsträckning under tidigare arbetslöshetsperioder — på denna bak­ väg skaffa sig förtursrätt till vissa vägarbeten. Härigenom komma kommunens skattedragare att beskattas extra för ett vägändamål. För den statliga vägmyndigheten kommer det också att bliva svårt att icke mottaga ett er­ bjudande örn större eller mindre bidrag till ett vägbygge, varigenom egna an­ slag väsentligen utdrygas. Att sådana trakter, där ingen arbetslöshet före­ finnes, da komma att fa stå tillbaka beträffande vägbyggnadsprogrammet torde vara ställt utom allt tvivel. Med stadgandets bibehållande föreligger alltså en tvåfaldig risk: dels att vissa trakters vägbyggnadsplaner rubbas och förskjutas av ovidkommande hänsyn, dels att vägskatteutjämningen göres illusorisk genom vissa kostnaders överflyttande till annan skattetitel. Para­ grafen bör för den skull icke medtagas i den blivande lagen. DeP<Zhei7nntS Tl11 förekommande av att kommunallagarnas bestämmelser om de upp­ gifter, till vilka kommun må anslå medel, skulle utgöra hinder för kommun eller landsting att lämna bidrag till väghållningen infördes år 1905 i 1891 ars väglag ett stadgande, likalydande med det av de sakkunniga föreslagna. Detta stadgande bibehölls oförändrat i 1934 års väglag. Såsom de sakkunniga framhålla, kan det även efter förstatligandet uppkomma fall, då landsting eller kommun anser med sina intressen förenligt att bidraga till viss väg i stad eller stadsliknande samhälle. Möjlighet bör även framdeles finnas för kommun att, på samma sätt som för närvarande ofta är fallet, bidraga till anskaffande av mark, som erfordras för nyanläggning av väg.

13 §. Stadgandet saknar i huvudsak motsvarighet i sakkunnigförslaget. Det har emellertid synts mig lämpligt att i överensstämmelse med 13 § gällande väg­ lag angiva, vilka myndigheter och organ som skola handha den allmänna väghållningen. Redan i detta sammanhang torde av systematiska skäl böra angivas, att väghållningen i städer och stadsliknande samhällen, som själva äro väghållare, skall ombesörjas under närmaste inseende, i Stockholm av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och eljest av vägförvaltningen i länet. Stad­ gandet ersätter i sistnämnda hänseende 57 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 106 i betänkandet).

Om prövning av vägfrågor.

14 §. Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar och tillägg 14 § i sak­ kunnigförslaget (motiv, se s. 74—77 i betänkandet).

Kuno!. Maj:ts proposition nr 223. 73

Länsstyrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs län, svenska vägslyrelsernas förbund och Skaraborgs läns vägförening hemställa i sina yttranden om så­ dan ändring av förevarande stadgande, att vägfrågor av mindre betydelse och av mera lokal natur — arbetsplaner för bygdevägar, förändring av en­ skild väg till allmän och inrättande av vintervägar — finge avgöras av läns­ styrelsen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför härom. Avgörandet av praktiskt taget alla vägbyggnadsfrågor skall ligga hos vägoch vattenbyggnadsstyrelsen, medan den förberedande utredningen avses skola ske genom länsstyrelsens och distriktsförvaltningens försorg. Länssty­ relsen ifrågasätter, om det kan vara nödvändigt att vägfrågor av relativt un­ derordnad betydelse och av rent lokal natur skola avgöras centralt. Med tan­ ke på den stab av teknisk personal, som avses skola finnas inom dislriktsförvaltningarna och vilkas biträde länsstyrelserna ha att påräkna, vill det synas som örn exempelvis frågor om upprättande av arbetsplaner för bygdevägar, förändring av enskild väg till allmän och inrättande av vinterväg skulle kunna definitivt avgöras av länsstyrelsen och att sålunda ytterligare gransk­ ning och prövning i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle bliva obehöv­ lig. Allenast örn särskild anledning därtill föreligger borde väg- och vatten­ byggnadsstyrelsen taga befattning med arbetsplanerna för dylika företag, medan eljest styrelsens prövning borde inskränka sig till den granskning, som föranledes av företagens upptagande i vederbörliga flerårsplaner. Läns­ styrelsen är för övrigt av den uppfattningen, att även fyraårsplanernas pröv­ ning och fastställande möjligen borde få ankomma på länsstyrelserna och distriktsförvaltningama inom ramen för vissa av Kungl. Maj:t till förfogan­ de ställda anslag. Den i de föreliggande förslagen anvisade gången med fyra­ årsplanernas och de därpå grundade arbetsplanernas insändande samt för­ nyade granskning och prövning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen synes medföra ett enligt länsstyrelsens mening onödigt dubbelarbete. Om länssty­ relserna till sitt förfogande få de enligt förslagen såväl kvalitativt som kvan­ titativt starka distriktsförvaltningama, synes det därför också riktigt och lämpligt, att större inflytande beredes länsstyrelserna och distriktsförvaltningarna. Beträffande stadgandets avfattning yttrar länsstyrelsen i Norrbottens län. De för ett vägföretags tillkomst konstitutiva momenten äro dels företagets upptagande i flerårsplan, dels ock arbetsplanens fastställande. Detta fram­ går emellertid icke tydligt av väglagen. Enligt länsstyrelsens mening vore det värdefullt, om exempelvis 14 § gåves en sådan formulering att detta för­ hållande kunde där utläsas.

Förevarande stadgande är utformat i överensstämmelse med de i 1942 års Departementproposition örn vägväsendcts förstatligande förordade och av riksdagen god- cheJenkända huvudgrunderna för handläggning av vägfrågor. Av skäl, som då anfördes, synes det nödvändigt alt prövningen av vägfrågor sker centralt av en myndighet, som äger överblick över vägbehoven i hela landet. Att såsom länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatt knyta avgörandet av vägbyggnadsfråga till företags upptagande i flerårsplan och fastställande av arbetsplan för detsamma torde icke vara möjligt. Åtskilliga vägförctag torde nämligen komma att utföras ulan att de upptagits i flerårsplan. Vidare är

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

det icke säkert, att alla företag som upptagas i flerårsplan komma till ut­ förande. Slutligen är det avsett, att smärre omläggnings- och förbättringsföretag skola kunna verkställas utan att arbetsplan blivit för desamma fast­ ställd av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ur systematisk synpunkt har ansetts lämpligt att i denna paragraf om­ nämna de lokala nämnder, som skola medverka vid handläggningen av väg­ frågor, ävensom att angiva, att vissa i lagen särskilt angivna frågor prövas av länsstyrelse eller vägsynenämnd.

15 §. Denna paragraf motsvarar med vissa ändringar 15 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 77 och 78 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Kro­ nobergs och Hallands län, ett stort antal vägingenjörer samt svenska tekno­ log! Greningen giva uttryck för den uppfattningen, att en tid av tre år för giltigheten av beslut om fastställande av arbetsplan är alltför kort. I flera av yttrandena hemställes, att ifrågavarande tid måtte bestämmas till fem år; i andra ifrågasättes öppnande av möjlighet till viss förlängning av giltigheten efter treårsperiodens utgång. Länsstyrelsen i Kronobergs lån anför beträffande detta stadgande huvud­ sakligen följande. Till en början synes ur praktiska synpunkter önskvärt om tiden för gil­ tighet av fastställelsebeslutet kunnat i stället fixeras till t. ex. utgången av det tredje året från den dag, beslutet vann laga kraft. Genom att giltighets­ tiden av planerna utginge med jämna år vunnes ökad överskådlighet vid vägbyggnadsfrågornas behandling, och möjligheterna att inom föreskriven tids­ period påbörja arbetena kunde lättare överblickas. Härutöver vill länsstyrelsen ifrågasätta en uppmjukning av paragrafen så Hilvida, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle av särskilda skäl kunna förordna om viss förlängning av planens giltighetstid. Såsom de sakkunniga i annat sammanhang framhållit (s. 235) måste växlingarna i fråga om vägbyggnadsverksamhetens omfattning bliva betydande. För att tillgodose kra­ ven vid t. ex. en arbetslöshetskris måste sålunda alltid ett betydande antal arbetsplaner finnas färdiga för arbetens igångsättande. Å andra sidan kunna av ekonomiska och andra skäl arbetena under vissa perioder komma att i hög grad nedbringas under det normala. Det lärer därför ej kunna und­ vikas, att i vissa fall en fastställd arbetsplan skulle förlora sin giltighet utan alt detta — såsom beträffande vissa större företag — behövt bero på att för­ slagen för tidigt upprättats. Upprättande av ny plan med iakttagande av föreslaget rätt tidsödande förfarande kunde då måhända understundom vålla olägenheter och tidsspillan. För den föreslagna tidsbegränsningen talar vis­ serligen, som de sakkunniga framhållit, att vid dröjsmål förhållandena ofta förändra sig så, att den fastställda sträckningen icke längre är den lämpli­ gaste, liksom en viss begränsning betingas av de rättsverkningar fastställelse­ beslutet skulle medföra. Örn en förlängning av planens giltighetstid ej med­ ges i andra fall än då planen fortfarande kan lända till efterrättelse och sakägare underrättas örn beslutet om förlängningen i samma ordning som vid planens fastställelse, synas de sålunda åberopade omständigheterna ej behöva utgöra hinder för en uppmjukning av paragrafen i angiven riktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Vid dröjsmål med utförande av vägföretag kunna förhållandena ofta för- Departementsändra sig så, att den fastställda sträckningen icke längre är den lämpligaste. c e'en' Med hänsyn härtill bör fastställd arbetsplan såsom regel förlora sin giltighet, om planen ej kommer till utförande inom viss kortare lid. En sadan begräns­ ning betingas även, såsom de sakkunniga framhållit, av de rättsverkningar i olika hänseenden, som fastställelsebeslutet medför. De sakkunniga ha föreslagit, att beslutet skall äga giltighet endast under tre år, räknat från den dag det vann laga kraft. Da det är förutsatt, att beslut om fastställande av arbetsplan såsom regel icke skola meddelas, förrän företagen äro aktuella och medel för desamma kunna beräknas bliva tillgängliga under den närmaste tiden, finner jag den föreslagna giltighets­ tiden väl avvägd. Av praktiska skäl bör dock, såsom i några yttranden framhållits, giltighetstiden räknas från utgången av det år, under vilket be­ slutet vunnit laga kraft. På sätt i yttrandena framhållits kan det förekomma fall, då arbetsplan måste upprättas och fastställas, oaktat medel till företagets utförande icke kunna förväntas bliva tillgängliga under de närmaste åren. Sådana undan­ tag kunna, såsom vägförstatligandekommittén framhöll, påkallas av hänsyn till byggnadsverksamheten i orten eller laga skifte. Så är exempelvis fallet, örn stadsplan eller stomplan skall upprättas för område, över vilket allmän väg avses skola framdragas. Jag anser med hänsyn härtill önskvärt, att möjlighet finnes att förlänga giltighetstiden för beslut om arbetsplans fastställande. Beslut om dylik för­ längning torde böra ankomma på Kungl. Majit och bör meddelas endast där synnerliga skäl därtill äro. Beslut örn förlängning mäste givetvis före­ gås av utredning örn att förhållandena icke förändrat sig i sadan man, att ny arbetsplan bör upprättas.

Om upplåtelse av mark för väg.

Enligt den äldre rätten skulle den mark, som behövdes till allmän väg, i regel tagas av oskifto, d. v. s. av bys oskiflade ägor eller av allmänning. Vid sådant förhållande torde vägs anläggande regelmässigt icke ha medfört nå­ gon ändring i äganderätten till den mark, som togs i anspråk, ej heller mark­ lösen eller ersättning för annat intrång. Redan tidigt fastslogs emellertid skyldighet för vederbörande jordägare att avstå den mark, som erfordrades till allmän väg. Sålunda föreskrevs i 25 kap. 1 § byggningabalken i 1734 års lag, att till landsväg sådana ägor finge tagas, »som möta och föreligga, utan att någon det vägra må; och njute by som mister i åker och äng därför sin fyllnad av kronan». Av Konungens befallningshavandes av utredning vid tinget föregångna beslut om var vägen skulle läggas följde, att den behövliga marken skulle avstås. I kungörelse den 9 mars 1824 lämnades vissa föreskrifter om förfarandet i vägbyggnadsärenden. I sådana ärenden skulle häradsrätten i orten utreda — förutom behovet och nyttan av väganläggningen samt huru densamma

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

borde verkställas — den ersättning, vartill enskilda hemmansägare kunde vara berättigade för förlust av ägor, som åtginge till vägen. Sedan härads­ rätten avgivit sitt betänkande, skulle frågan om väganläggningen prövas och avgöras av Konungens befallningshavande. Rätten att taga mark i an­ språk för väganläggningen berodde sålunda av beslut av länsstyrelsen. Med tillkomsten av vår första expropriationsförfattning, förordningen den 20 november 1845 om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov, blev det Kungl. Majit, som hade att pröva frågor örn skyldighet för enskilda fastighetsägare att avstå mark till väg eller andra allmänna ändamål. Be­ stämmandet av ersättningen skulle ankomma på särskild nämnd efter för­ handling vid domstol. Ersättning utgick med fulla värdet av egendomen jämte hälften därutöver. 1845 års författning ersattes av expropriationsförordningen den 14 april 1866. Enligt den tillämpning, som gavs åt denna förordning, erfordrades icke i alla fall att Kungl. Majlis medgivande lämnades direkt och uttryckligen. Vid anläggande av ny väg ansågs nämligen expropriationsrätt följa av beslut, varigenom Kungl. Maj :t i samband med beviljande av anslag till väganlägg­ ningen fastställde arbetsplan för densamma. Örn statsanslag icke blivit sökt eller beviljat samt Kungl. Majit följaktligen icke fastställt arbetsplan, måste emellertid för expropriationsrätts vinnande särskild ansökan göras hos Kungl. Majit. Ersättning för det exproprierade skulle utgå efter uppskattat värde utan förhöjning.

Enligt nu gällande bestämmelser kan rätt till mark för vägändamål för­ värvas, förutom genom avtal med jordägaren, i den ordning, som föreslcrives i lagarna den 12 maj 1917 om expropriation och den 16 maj 1930 om våg­ rätt. Enligt 1917 års expropriationslag kan fastighet genom expiopriation tagas i anspråk för allmän väg, därvid den exproprierande vin­ ner äganderätt eller nyttjanderätt till vägmärken. Ett regelmässigt handlagt expropriationsärende har att genomgå prövning på tre olika håll, i det att detsamma i regel kommer att bliva föremål för handläggning av dels Kungl. Majit i administrativ väg, dels domstol och dels expropriationsnämnd. Ansökan om expropriation skall ingivas till Kungl. Majit. Över ansökan skall tillfälle beredas fastighetens ägare och innehavare, så ock annan som kan lida men av expropriationen, att avgiva yttrande, huruvida den avsedda markens avstående eller upplåtande är förenat med särskild olägenhet eller annan lämplig mark kan med mindre olägenhet tagas i anspråk eller eljest något är att erinra i anledning av ansökningen. Därefter beslutar Kungl. Majit, huruvida expropriationen må äga rum. Det andra stadiet av expropriationsärendet är dess instämmande till dom­ stol. Det avser särskilt att få utrett, vilka som äro sakägare, och få expropriationsförfarandet kungjort för alla vederbörande, kända och okända. Sedan målets förberedande handläggning avslutats, skall — därest över­ enskommelse om expropriationsersättning ej träffats och fastställts av rät­ ten tillsättas expropriationsnämnd. Denna verkställer de av expropriatio-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 77

nen föranledda uppskattningarna, varefter målet av rätten företages till slut­ ligt avgörande. Sedan rätten fastställt expropriationsersättningen, skall denna i regel nedsättas hos länsstyrelsen. Då nedsättning skett, är expropriationen fullbordad och den exproprierande berättigad att genast taga marken i besitt­ ning. Den exproprierande må dock redan så snart stämning i expropriationsmålet utfärdats taga marken i besittning, så framt han ställer pant eller bor­ gen för expropriationsersättningen jämte ränta. Ersättningsbeloppen utbeta­ las av länsstyrelsen till de därtill berättigade. Besväras fastigheten av inteck­ ning för fordran, skall expropriationsersättningen fördelas på samma sätt som köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom. Genom 1930 års lag örn vågrätt har tillskapats en mindre om­ ständlig form för att taga i anspråk vagmark än den expropriationsinstitutet erbjuder. Vägrättslagens syfte är närmast att bereda möjlighet att på ett enk­ lare sätt och i högre grad än genom ett vanligt avtal trygga nyttjanderälten till vägmark utan att för detta ändamål behöva tillgripa expropriation, där sådan ej är erforderlig för att erhålla rätt till marken. Då vägrättslagen er­ hållit tillämpning även beträffande mark, som före lagens ikraftträdande ta­ gits i anspråk för allmän väg, innehaves vagmark numera i mycket stor ut­ sträckning med vågrätt. Sådan rätt innebär, att det allmänna med företräde framför all annan rätt till marken äger nyttja denna till allmän väg utan an­ nan tidsbegränsning än att vågrätten upphör, om vägen indrages. Vågrätt föreligger, om marken enligt medgivande av fastighetens ägare tagits i an­ språk för allmän väg. Har allmän väg färdigställts över fastighet utan att ägaren hos vägstyrelsen gjort erinran mot vägens framdragande å hans mark, föreligger också vågrätt, och detta även om ägaren icke medgivit att marken tages i anspråk. För upplåtelsen och för annat intrång, som orsakas av vä­ gens byggande eller begagnande, är väghållaren skyldig att utgiva ersättning, där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts, att ersättning ej skall utgå. Har ej överenskommelse träffats om ersättning, skall talan inom viss tid instäm­ mas till allmän underrätt i den ort, där fastigheten är belägen. Då vägrättslagen är tillämplig blott om jordägaren icke motsätter sig att vägmärken tages i anspråk, ha vägdistrikten ej sällan funnit sig föranlåtna att hellre än att tillgripa det tidsödande och kostsamma expropriationsförfarandet tillmötesgå jordägares ersättningsanspråk, även då de fordrade belop­ pen väsentligen överstigit vad som kunde anses skäligt. Behovet av att för­ enkla expropriationsförfarandet blev härigenom framträdande, och i detta syfte genomfördes år 1935 sådan ändring i expropriationslagen, att bestäm­ melserna i vägrättslagen i viss omfattning kunna bliva tillämpliga vid expro­ priation för allmän väg. Ansökning örn expropriationsrätt prövas visserli­ gen alltjämt av Kungl. Majit, men om expropriationen avser nyttjanderätt, äger Kungl. Majit beträffande fastighet, för vilken expropriationen finnes icke medföra avsevärt intrång, på framställning av sökanden förordna, att i fråga om rätt till ersättning samt ordningen för ersättningens bestämmande stadgandena i lagen örn vågrätt skola äga motsvarande tillämpning. Har förordnande örn tillämpning av vägrättsförfarandet meddelats, skall således

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

vad expropriationslagen innehåller om expropriationsmåls handläggning vid domstol, om expropriationsnämnd, om utvidgning av expropriation, om expropriationsersättnings erläggande, om tillträde av fastigheten samt om expropriationskostnad icke tillämpas. Sedan sådant förordnande meddelats, är den exproprierande berättigad att utan ställande av säkerhet genast taga mar­ ken i anspråk. Den sålunda vidtagna ändringen av expropriationslagen har icke fått någon praktisk betydelse. Vid prövning av hittills gjorda ansökningar örn förord­ nande örn tillämpning av vägrättsförfarandet vid expropriation har icke i något fall ansetts, att nöjaktig utredning till stöd för yrkandet förebragts. Under senare tid fram till nu pågående världskrig har vägbyggnadsverksamheten avsevärt ökat i omfattning. Samtidigt har det av vägarna vållade intrånget till följd av trafikens art väsentligen förstorats. Fastighetsägarna lia funnits i allt mindre omfattning benägna att avstå från marklösen och intrångsersättning. Till följd härav ha vägdistriktens kostnader för mark­ lösen och intrång och för markersättnings bestämmande stigit till betydande belopp. För åren 1937 och 1938 uppgingo dessa kostnader, enligt en av vägförstatligandekommittén verkställd utredning, till 3.8 miljoner kronor respek­ tive 5.1 miljoner kronor. Det är i hög grad önskvärt, att förfarandet vid förvärv av vägmark och vid bestämmandet av sakägare tillkommande ersättningar blir så enkelt och billigt som möjligt utan att säkerheten för ett riktigt bedömande av frågorna äventyras. Klagomål över att det nuvarande tillvägagångssättet är invecklat och kostsamt ha försports från många håll. Saken har flera gånger varit föremål för behandling i riksdagen. Senast ha statsrevisorerna i sin berättelse till 1939 års riksdag uttalat sig för en undersökning av möjligheten att få till stånd ett förenklat och för­ billigat tillvägagångssätt för bestämmande av marklösen. Riksdagen delade revisorernas uppfattning, att möjligheten att få till stånd ett enklare och billigare tillvägagångssätt i dylikt hänseende borde bliva föremål för närmare utredning, samt anhöll därför i skrivelse den 29 april 1939 (nr. 219 p. 5) till Kungl. Majit örn föranstaltande av utredning i syfte att åvägabringa så­ dana metoder vid bestämmandet av ersättning för upplåtelse av mark till allmän väg, att detta kunde ske på ett enklare och mindre kostsamt sätt. Den av riksdagen begärda utredningen verkställdes av vägförstatligandekommittén, vilken i sitt förenämnda betänkande (SOU 1941: 12) uppdrog riktlinjer för lösande även av denna fråga. Kommittén erinrade till en början, att då bestämmelsen, att prövning av anspråk å expropriationsrätt skulle ankomma på Kungl. Majit, infördes ge­ nom 1845 års expropriationsförfattning, i motiven anfördes att denna bestäm­ melse innebure en garanti för att den enskildes rätt icke toges i anspråk för annat än ett verkligt stort och allmänt behov. I yttranden över det lagut­ kast, som legat till grund för 1935 års ändring i expropriationslagen, hade från flera håll framhållits önskvärdheten av att prövning av expropriationsansökan överfördes till länsstyrelse eller domstol. Till stöd härför hade bland

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

annat åberopats, att nödvändigheten av Kungl. Maj:ts medgivande i varje fall, vilket medgivande ibland toge relativt lång tid att erhålla, kunde av markägarna användas såsom press på vägstyrelserna i de fall, då marken omedelbart behövde tagas i anspråk för att icke ett avbrott i ett redan på­ börjat vägarbete skulle behöva förekomma. I sådana fall ställdes vägstyrelsen inför valet att betala vad markägaren begärde eller att behöva räkna med olägenheten att icke kunna få disponera vissa delar av vägsträckan, när så ur arbetssynpunkt vore lämpligt. Härom yttrade vägförstatligandekommittén. Behovet av att ovillkorligen fordra hänskjutande till Kungl. Majit av spörs­ målet om expropriationsrätt för väg kan naturligtvis med visst fog ifråga­ sättas, om blott vederbörande jordägare får tillfälle att på ett tillräckligt tidigt stadium framföra sina synpunkter samt erhåller säker kännedom örn vägmyndighetens beslut och möjlighet att genom besvär draga beslutet un­ der Kungl. Maj :ts prövning. Besvärsrätt beträffande vägbyggnadsbeslut före­ ligger väl för närvarande, men det är bristfälligt sörjt för att markägarna alltid, innan beslutet meddelas, få tillfälle att göra sina erinringar mot pla­ nen gällande eller ens erhålla kännedom om densamma. Den i beslutet fast­ ställda vägplanen är dessutom ofta icke i detalj eller eljest sorgfälligt ut­ arbetad. Då lång tid kan förlöpa mellan beslutet och igångsättandet av före­ taget, ske ej sällan utan formligt beslut rätt betydande ändringar i planen vid utförandet. Med hänsyn till det nu anförda är det tydligen under nuvarande förhal­ landen av vikt att särskilt tillstånd till expropriationen måste inhämtas hos Kungl. Majit. Under handläggningen av expropriationsärendet får fastighets­ ägaren åtminstone alltid kännedom om vägföretaget och tillfälle att fram­ föra sina synpunkter, varjämte expropriationens omfattning någorlunda fixeras. Likväl torde Kungl. Majits prövning av expropriationsansökan i regel en­ dast vara formell, en undersökning att det föreligger ett lagakraftvunnet ut­ slag beträffande väganläggningen, att ansökningen avser just den mark, som enligt utslaget skall tagas i anspråk för vägföretaget, samt att tillfälle bereus alla av företaget berörda fastighetsägare att yttra sig över ansökningen. Har ändring i den fastställda arbetsplanen vidtagits, brukar detta förhållande, om ändringen är av ringa betydelse, icke föranleda avslag på expropriationsansökningen, åtminstone icke därest vederbörande fastighetsägare ej motsatt sig ansökningen, överensstämmer ansökningen i allo med beslutet om väganläggningen och föreligger icke något formellt hinder, torde ansök­ ningen så gott som alltid bifallas, även örn fastighetsägaren motsatt sig expro­ priationen. örn vägväsendct förstatligas, skulle enligt de sakkunnigas förslag beslut örn vägföretag meddelas av den centrala myndigheten och beslutet föregås av ingående undersökningar samt arbetsplanen upprättas av kompetenta per­ soner och med stor noggrannhet. Jordägarna skulle personligen underrättas och vara pliktiga att föra underrättelsen vidare till nyttjanderättshavare och andra, vilkas rätt kan vara i fråga, så att alla vederbörande erhålla tillfälle alt redan på ett förberedande stadium framföra sina synpunkter. Vid frågans prövning skulle den beslutande myndigheten lia att taga ställning till alla de omständigheter, som inverka på expropriationsfrågan, således bland annat pröva huruvida den avsedda markens avstående eller upplåtande skulle vara förenat med särskild olägenhet för vederbörande enskilda och örn annan lämplig mark kan med mindre olägenhet tågås i anspråk. Beslutet skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

kunna överklagas av envar sakägare genom besvär hos Kungl. Maj:t. Ar­ betsplan skulle icke fastställas, innan behovet av företaget vore aktuellt och medel därtill funnes tillgängliga, så att förslaget skulle verkställas, så snart marken finge tagas i anspråk. Under sådana förhållanden borde det icke vara förenat med fara för rätts­ säkerheten att låta lagakraftvunnet beslut, varigenom arbetsplan fastställes, omfatta omedelbar expropriationsrätt till den mark som erfordras för före­ taget. Härigenom vunnes en betydlig besparing av tid och kostnader. Ytter­ ligare förenkling och tidsvinst, av stor vikt särskilt när det gäller brådskande aibeten, skulle erhållas, örn den sålunda förvärvade expropriationsrätten innebure att väghållaren genast, utan avbidan på åtgärd för ersättningsfrågans ordnande, Hnge taga marken i anspråk för ändamålet. Betänklighet häremot synes icke behöva möta, om ränta å ersättningens belopp, såsom ske bör, räknas Irån den tidpunkt, då marken togs i anspråk, samt garanti beredes mot att väghållaren kan hur länge som helst hålla frågan om ersättningen öppen. Alt en sådan garanti kan åstadkommas är klart, men hur det skall ske är en fråga, som blir beroende på sättet för ersättningens bestämmande och som därlör skall behandlas nedan i samband med problemet härom. Ställande av säkerhet för ersättningens betalande ifrågakommer ju icke, när det är staten som exproprierar. Möjligen kan befrielse från skyldighet härut­ innan utan fara medges även städer och samhällen, där dessa äro väghållare. Vägförstatligandekommittén förutsatte, att den statliga vägorganisationen såsom regel skulle förvärva endast nyttjanderätt (vågrätt) till behövlig mark. I fråga om sättet lör bestämmandet av sakägare tillkommande ersättning för vägmärken och för intrång uttalade kommittén, att vägorganisationen i lörsta hand borde söka få till stånd frivillig överenskommelse med vederbö­ rande sakägare angående ersättningsbeloppens storlek. För att uppgörelserna skulle kunna träffas efter enhetliga grunder borde normer för ersättningarnas bestämmande utarbetas. Om väghållare och sakägare icke kunde komma överens om ersättningen, borde denna liksom för närvarande kunna fast­ ställas antingen genom expropriationsförfarande eller i den i vägrättslagen stadgade ordningen. Kommittén var emellertid av den meningen, att förfarandet enligt vägrältslagen vore mindre lämpligt i fall, där det av vägrätten orsakade intrånget vore av stor betydelse och sekundära sakrättsägares intressen stöde på spel. Detsamma gällde, därest mark skulle förvärvas med äganderätt, vare sig större eller mindre del av fastighetens ägor åtginge för ändamålet. Men örn det vid sidan av expropriationsförfarandet skulle i väghållarens in­ tresse finnas ett mindre omständligt och kostsamt förfarande att anlitas i där­ för lämpade fall, syntes det, uttalade kommittén, böra ligga i väghållarens skön att välja detta förfarande, när han så funne för gott och det ej vöre fråga örn äganderättsförvärv. Bland vederbörande parter vore väghållaren, som ju hade att gälda kostnaderna för förfarandet, den som hade det största intresset av förenklingen. Men för att önskemålet om väghållarens valrätt skulle kunna förverkligas utan att enskild rätt träddes för nära, måste reglerna vara så­ dana, att väghållaren finge bära risken för de olägenheter, som kunde inträda som en följd av att det enklare förfarandet kommit till användning i därför

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 81

icke lämpat fall. Med hänsyn härtill vöre vissa ändringar i vägrättslagens regler erforderliga. Härom anförde kommittén i huvudsak följande. Enligt nu gällande lag skulle vid bestämmandet av jordägarens ersättning hänsyn tagas till vad väghållaren utgivit eller kunde antagas bliva skyldig utgiva till annan sak­ ägare. Jordägaren borde emellertid icke behöva å sin ersättning vidkännas avdrag på grund av mer eller mindre osäkra antaganden om andra sakägares anspråk. Skulle hänsyn till deras anspråk tagas, borde de vara styrkta. Inteckningshavarna borde, om de ej själva fordrat ersättning, icke kunna in­ stämmas i målet och tvingas att genast söka bevisa sin förlust. Dylik bevis­ ning kunde i regel icke presteras på detta tidiga stadium. Finge väghållaren rätt att välja mellan expropriationslagens och vägrättslagens metoder, finge den jordägaren i den förra lagen medgivna rätten att kräva utvidgning av expropriation ej betagas honom. Yrkade jordägaren att väghållaren skulle med äganderätt lösa större eller mindre del av fastigheten, borde expropriationsförfarandet tillämpas. Skulle målet redan vara anhängiggjort i vägrätts­ lagens ordning, när yrkandet framställdes, borde domstolen pröva, huruvida det vore grundat enligt expropriationslagens regler örn utvidgning av expro­ priation, och, om så funnes icke vara förhållandet, avslå yrkandet, men i motsatt fall, utan att bifalla yrkandet, hänvisa målet i dess helhet till hand­ läggning i expropriationslagens ordning. Kommittén förordade slutligen, att vägrättsmålen i första instans skulle handläggas av ägodelningsrätt. Vägförstatligandekommitténs förslag beträffande sättet för förvärv av mark för allmän väg tillstyrktes av nästan alla de myndigheter och sammanslut­ ningar, som yttrade sig över förslaget i denna del. Sålunda förklarade sig de fyra hovrätterna, kammarkollegiet och föreningen Sveriges stadsdomare icke ha något att erinra mot förslaget. Icke heller processlagberedningen, vars utlåtande inhämtades angående den föreslagna överflyttningen av vägrätts­ målen från allmän underrätt till ägodelningsrätt, fann anledning till erinran. Många av de hörda uttalade, att de funne kommitténs förslag i denna fråga innebära väsentliga förbättringar i jämförelse med nu gällande regler och att förslaget borde genomföras, även om något förstatligande icke komme till stånd. Endast länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrkte direkt förslaget i denna del. Länsstyrelsen ansåg visserligen, att bestående förhållanden i fråga örn rätt för vägmyndighet att komma i besittning av mark för väg vore både om­ ständliga och kostsamma och att det föreslagna sättet i förhållande härtill utan tvekan erbjöde betydande fördelar. Då länsstyrelsen det oaktat avstyrkte förslaget, skedde det främst med hänsyn till den erfarenhet, länsstyrelsen hade av dylika förhållanden på andra områden, å vilka teknisk sakkunskap skulle vara allenarådande. Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasatte, örn så mycket bleve vunnet med ett genomförande av förslaget. I många fall syntes nämligen komma att Bihang till riksdagens protokoll 1901. 1 sami. Nr 223. 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

inträffa, att en upprättad arbetsplan, som måhända bomme till utföran­ de först efter många år, då måste frångås på grand av ändrade förhål­ landen, och att detta skedde i så stor utsträckning, att de ursprungliga markägarförhållandena väsentligt ändrats. Länsstyrelsen i Kalmar län ansåg det önskvärt att ersättningsfrågornas av­ görande genom skiljenämnd upptoges till närmare behandling. Skiljemannaförfarandet vore i regel avsevärt billigare än domstolsförfarandena.

De sakkunniga anse i likhet med vägförstatligandekommittén, att det skulle medföra en betydande förenkling, örn lagakraftvunnet beslut om fastställande av arbetsplan innefattade rätt för väghållare att omedelbart taga den för vä­ gen erforderliga marken i besittning och begagna densamma för avsett ända­ mål. En dylik reform kunde icke medföra någon fara för rättssäkerheten, om blott tillfälle bereddes jordägaren att före beslutets meddelande framföra sina synpunkter och att sedermera överklaga detsamma. Härom gåves erforderliga bestämmelser i förslaget till vägstadga. De sakkunniga anföra vidare bland annat följande. Vägförstatligandekommitténs förslag, att beslut om fastställande av arbets­ plan för vägbyggnadsföretag skall medföra expropriationsrätt till den mark, som erfordras för väg, innebär rätt för väghållare att tvångsvis förvärva antingen äganderätt eller ständig nyttjanderätt (vågrätt) till marken. Önskar väghållaren förvärva äganderätt, skall enligt förslaget ersättningen, där över­ enskommelse ej kan träffas, fastställas genom expropriationsförfarande, som förenklas genom att fastställelsebeslutet skall ersätta det tillstånd, som nu lämnas av Kungl. Majit. För vågrätten skall gottgörelsen i händelse av tvist, efter väghållarens val, bestämmas antingen genom expropriationsför­ farande, förenklat på samma sätt som vid förvärv av äganderätt, eller genom målets instämmande till ägodelningsrätt (vägrättsförfarande). Skall beslut örn arbetsplans fastställande sålunda medföra ständig nytt­ janderätt till marken och skall väghållare, där överenskommelse ej träffas, kunna framtvinga ersättningens fastställande genom det förordade, förenk­ lade vägrättsförfarandet, kan ifrågasättas, örn det förefinnes något behov att vid sidan härav äga tillgång till det av vägförstatligandekommittén förorda­ de, förenklade exproprialionsförfarandet. Detta skulle ju enligt kommitténs förslag först och främst tillämpas, om väghållaren önskar förvärva vägmärken med äganderätt. Kommittén förut­ satte emellertid att väghållaren och då särskilt den statliga vägorganisationen i regel skulle låta sig nöja med nyttjanderätt. Äganderättsförvärvet är nämligen förenat med olägenheter och kostnader, som kunna undvikas vid förvärv av blott nyttjanderätt. Marken måste avstyckas och fånget lagfaras. För den uppgift, en väghållare har att fullfölja, är det i allmänhet utan betydelse, om han besitter marken med äganderätt eller blott med ständig nyttjanderätt. Endast om vägen framdeles skulle indragas från allmänt under­ håll — en åtgärd som, om vägarna byggas med förutseende, icke torde bliva så vanlig — lärer det kunna vara av värde för väghållaren att inneha marken med äganderätt, i det han i så fall kan försälja marken. Det torde emellertid i de flesta fall, åtminstone på landsbygden, icke vara lätt att utfå vederlag av någon betydelse för sådan mark. Annat kan förhållandet vara inom stä­ ders och stadsliknande samhällens stadsplanelagda områden. Men beträffande vägar inom sådana områden skola förevarande bestämmelser icke gälla; stadsplanelagens föreskrifter äro här tillräckliga. Möjligen kan det, med

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 83

tanke på en eventuell framtida indragning av väg, tänkas vara lämpligt att förvärva äganderätt till mark för vägar omedelbart utanför de planlagda områdena. Utvidgas dessa områden, kan det nämligen vara av värde, att marken innehas med äganderätt, om vägen skulle indragas. Antalet sådana fall torde emellertid icke vara stort. Ur fastighetsbildningssynpunkt är upp­ komsten av en rad små vägfastigheter att anse såsom en olägenhet. Sådana fastigheter kunna ju, om vägen indrages, i allmänhet icke bestå såsom själv­ ständiga.

De sakkunniga erinra, att en väghållare med nu gällande bestämmelser ofta anlitade expropriationsförfarande även vid förvärv av nyttjanderätt till vägmark i syfte att säkerställa sig mot ytterligare ersättningsanspråk. I den i expropriationslagen stadgade ordningen inginge nämligen ett proklamaförfarande, varigenom alla sakägare underrättades och måste framställa sina anspråk vid äventyr, att de eljest förlorade sin talan. Hela ersättningsfrågan avgjordes alltså i ett sammanhang, och väghållaren riskerade icke framtida krav av förut okända sakägare. De sakkunniga åberopa i detta sammanhang följande uttalande av vägförstatligandekommittén. Vid en rent privat uppgörelse erhålles ju icke trygghet i detta hänseende. Det enkla sätt att vinna vågrätt, som står till buds genom att träffa avtal med jordägaren, kan sålunda under vissa omständigheter vara äventyrligt för väg­ hållaren. Sedan ersättningen till jordägaren utbetalats och vägen anlagts, kunna nya ersättningspretendenter uppträda vid olika tillfällen under en hel tioårsperiod och måhända inveckla väghållaren i den ena processen efter den andra. Ersättningsbeloppet kan på detta sätt bliva vida större än vad som förutsetts vid avtalet med jordägaren. Likväl står detta avtal fast och något anspråk på att återfå det till jordägaren utbetalade beloppet eller del därav äger väghållaren icke. Redan av allmänna rättsgrundsatser följer att han i regel ej äger av dylik anledning häva avtalet med jordägaren och under för­ arbetena till lagen om vågrätt framhölls uttryckligen att vägdistriktet ej skulle äga regressrätt mot jordägaren för vad distriktet kunde kännas skyldigt utge till andra sakägare. Om ersättningen bestämmes i rättegång enligt vägrättslagen, inträder dock knappast större säkerhet för väghållaren mot framtida krav från sakägare, som icke intagit partsställning i målet. Lagen föreskriver visserligen att vid bestämmandet av jordägarens ersättning hänsyn skall tagas till vad väg­ hållaren utgivit eller kan antagas bliva skyldig utgiva till annan sakägare, och synes alltså förutsätta att i någon mån sker utredning i målet även om sekundära sakägares anspråk. Men denna utredning måste ju ankomma på väghållaren och det blir hans risk, lika väl här som vid privat avtal, därest han saknar kännedom örn sakägarna och deras krav. Dessutom torde det i regel vara synnerligen svårt för honom att prestera ens sannolikhetsbevis för sin egen skyldighet att betala ersättning till kända sakägare, innan frågan härom prövats. Att han godvilligt utgivit ersättning till deni bör ju icke anses tillräckligt. Ej heller för inteckningshavarna själva torde det vara lätt att på detta tidiga stadium förebringa någon utredning i frågan. Meningen är ju icke att, så snart fastigheten är intecknad, markersättningen, såsom vid expropriation, i första hand skall användas till täckning av inlecknad gilld, ulan inteckningshavare är berättigad lill ersättning blott för förlust, som genom vågrätten uppstått å hans fordran. Minskning av pantens värde är alltså icke tillfyllest. För alt kunna visa anlaglighctcn av förlust torde van-

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ligen förutsättas, att försök gjorts att realisera panten, åtminstone där ej fastighetens värde — uppskattat efter taxeringsvärdet och den värdeminsk­ ning, som vägrätten anses orsaka —- understiger summan av gravationerna. Möjligen borde med hänsyn till lagens formulering även fordras att den eller de för intecknade skulden personligen ansvariga få antagas vara insolventa. Gäller inteckningen i flera fastigheter, kan frågan bliva än svårare att bedöma. De sakkunniga framhålla, att även med de av vägförstatligandekommittén uppdragna riktlinjerna för lösande av hithörande spörsmål behov ofta skulle föreligga att anlita expropriationsförfarande vid tvångsförvärv av nyttjande­ rätt till mark för vägändamål för att skydda sig mot ytterligare ersättnings­ anspråk. Behovet av att anlita expropriationsförfarande vid sådana förvärv skulle emellertid i huvudsak bortfalla, om i väglagen — i likhet med vad som skett i den nya fornminneslagen och genom 1942 års ändring av stenkols­ lagen — stadgades, att avtalad eller av ägodelningsrätten fastställd ersätt­ ning för upplåtelse av rätt till vägmark och för intrång skulle, om väghållaren så önskade, kunna nedsättas hos länsstyrelsen samt fördelas och utbetalas i enlighet med vad som stadgades om expropriationsersättning. Härigenom skulle väghållare kunna befrias från risken att behöva utgiva ersättning för samma skada till såväl fastighetsägare som inteckningshavare. Ett sådant stadgande skulle väl icke utesluta ytterligare ersättningsanspråk från nytt­ jande- och servitutsrättshavare, men risken för sådana anspråk syntes icke vara av den beskaffenhet, att väghållare endast av hänsyn härtill skulle föredraga expropriationsförfarande framför det enklare och billigare vägrättsförfarandet. I de fall, då det funnes särskild anledning att befara före­ komsten av nyttjande- eller servitutsrätt, som lede skada genom vägföretag och som sålunda kunde utgöra motiv för väghållare att anlita expropria­ tionsförfarande, hade ju väghållare möjlighet att i tid verkställa utredning om förefintligheten av dylik rätt. Då sådan utredning i allmänhet icke mötte några svårigheter, syntes expropriationsförfarandet, om ett dylikt stadgande infördes, icke behöva anlitas till förekommande av framtida ersättningsan­ språk från nyttjande- eller servitutsrättsägare. De sakkunniga anföra vidare. Ett stadgande av ifrågasatt slag skulle medföra fördelar icke blott för väghållare utan även och kanske framför allt för inteckningshavarna, vilka härigenom skulle vinna större trygghet. För en inteckningshavare kan det väl tänkas innebära olägenhet att intecknad fordran återbetalas tidigare än som avtalats. Inteckningshavaren lärer emellertid — i de fall, då fastig­ heten anses utgöra full säkerhet för fordringen även efter vägrättsupplåtelsen — ha möjlighet att avstå1 från uppbärande av nedsatt belopp till förmån för inteckningshavare med sämre rätt eller för fastighetsägaren. Endast för fastighetsägarna kan stadgandet tänkas medföra verklig olägenhet. Dessa skulle ju icke alltid kunna påräkna att själva få uppbära avtalad eller av ägodelningsrätten utdömd ersättning. Ersättningens utbetalande till inteck­ ningshavare skulle emellertid komma fastighetsägaren till godo genom av­ skrivning å inteckningshandlingen och berörda olägenhet bör därför icke tillmätas något större avseende, i all synnerhet som fastighetsägaren ju icke 1 Se emellertid NJA 1930 s. 536.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 85

ens med nu gällande regler kan hindra väghållaren att välja expropriationsvägen. Fastighetsägaren kan följaktligen icke framtvinga ersättningens ut­ betalande tili sig. Sladgandet kan möjligen tänkas försvåra frivilliga upp­ görelser rörande ersättningen. I de flesta fall torde emellertid denna icke vara av den storlek, att nedsättning bör ske. I dessa fall skulle därför en frivillig överenskommelse kunna underlättas genom att väghållaren ställer i utsikt, att ersättning utbetalas direkt till fastighetsägaren. Där ersättningen är av den storlek, att nedsättning bör ske, torde det ofta vara i fastighets­ ägarens eget intresse att ersättningen utbetalas till inteckningshavaren, enär risk eljest föreligger, att denne uppsäger lånet till omedelbar betalning. Annan anledning att anlita expropriationsförfarande för bestämmande av ersättning för nyttjanderätt till mark för vägändamål än syftet att vinna säkerhet mot framtida ytterligare ersättningsanspråk torde icke finnas. Med ett stadgande, som möjliggör för väghållare att hos länsstyrelsen nedsätta dylik ersättning för fördelning i samma ordning som expropriationsersättning skulle det sålunda icke förefinnas något praktiskt intresse för väghållaren att välja det omständligare och dyrare expropriationsförfarandet för bestämman­ de av ersättning för nyttjanderätt till mark för vägändamål. Därest ett dylikt stadgande införes, skulle behovet av expropriationsförfarande för vägändamål följaktligen inskränkas till de fall, då väghållare vill förvärva äganderätt till marken. Det förefaller tveksamt, om man endast för dessa fall bör förenkla ex­ propriationsförfarandet på ifrågasatt sätt. Med det föreslagna sättet för hand­ läggning av vägbyggnadsfrågor skulle det väl, såsom de sakkunniga redan påpekat, icke behöva innebära någon fara för rättssäkerheten att låta lagakraftägande beslut om arbetsplans fastställande medföra omedelbar expro­ priationsrätt till den mark, som erfordras för vägföretaget. Ur principiell synpunkt är det emellertid olämpligt att sönderbryta det för så många olika ändamål nu enhetliga expropriationsförfarandet, i all synnerhet som det för­ enklade expropriationsförfarandet skulle komma till användning endast i ett ringa antal fall. Alt väghållaren i dessa måste inhämta särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t, på samma sätt som för närvarande, torde icke innebära någon olägenhet av betydelse. Kostnaderna skulle väl vid ett bibehållande av den nuvarande ordningen bliva större och förfarandet omständligare. Det kan emellertid icke vara ändamålsenligt att rubba den nuvarande en­ hetligheten blott för att i ett ringa antal fall vinna ett enklare och billigare förfarande. Väsentligt för väghållaren är endast, att han genom lagakraftägande beslut om arbetsplans fastställande alltid vinner nyttjanderätt till vägmärken och rätt att omedelbart taga densamma i besittning, samt att han för det övervägande antalet fall äger tillgång till ett enkelt och billigt förfarande för ersättningens bestämmande i händelse av tvist. Utformas bestämmelserna i förevarande hänseende belt i enlighet med de riktlinjer, vägförstatligandekommittén uppdragit, skulle detta helt visst leda till att det omständligare och dyrare expropriationsförfarandet i stor utsträck­ ning komme till användning även vid bestämmandet av ersättning för nytt­ janderätt lill mark. Valet mellan expropriationsförfarande och vägrättsförfarandc .skulle ju ankomma på vägorganisationen. Svårigheten för de ansva­ riga tjänstemännen att på förhand utreda, örn ytterligare ersättningsanspråk kunna förväntas, torde ■— såsom vägförstatligandekommittén själv under­ strukit — lätteligen föranleda, att den säkrare men omständligare metoden väljes i nästan alla fall. Med hänsyn härtill torde införandet av ett stadgande örn rätt för väghållare att för fördelning mellan sakägarna hos länsstyrelsen nedsätta avtalad eller utdömd marklösen vara ägnat att minska vägorganisationens kostnader och att förenkla hela förfarandet.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Av anförda skäl anse de sakkunniga den rättsverkan, som beslut örn fast­ ställande av arbetsplan skall medföra i förevarande hänseende, böra begrän­ sas till rätt för väghållare till tvångsförvärv av ständig nyttjanderätt (våg­ rätt) till den mark, som erfordras för företaget, ävensom till rätt för honom alt, utan anhängiggörande av mål om ersättning eller ställande av borgen, omedelbart taga marken i besittning.

De sakkunnigas förslag i denna del har i de avgivna yttrandena endast bli­ vit föremål för detaljanmärkningar, till vilka jag återkommer i det följande. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, alt det föreslagna förfarandet för upplåtande av nyttjanderätt till vägmark innebure en avgjord förbättring i förhållande till nuvarande tillvägagångssätt. De i vägstadgan intagna före­ skrifterna om underrättelse till markägarna komme visserligen att vålla myc­ ket arbete men kunde icke undvaras, örn rättssäkerhetens krav skulle fullt tillgodogöras.

Departements­ Mot ägarens vilja kan mark för allmän väg enligt nu gällande ordning chefen. tagas i anspråk endast genom expropriation efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. Därest parterna i sådant fall icke komma överens om den ersättning, som väghållaren bär att utgiva, skall ersättningen med visst undantag be­ stämmas av expropriationsnämnd. Ersättningen nedsättes därefter i regel hos länsstyrelsen för fördelning mellan därtill berättigade sakägare. De sakkunnigas förslag innebär en genomgripande ändring av den ord­ ning, som sålunda gäller för närvarande. Enligt förslaget skall beslut om fast­ ställande av arbetsplan för vägföretag medföra rätt för väghållare att taga i besittning den mark, som erfordras för vägen, samt att därefter nyttja mar­ ken för väg utan hinder av den rätt annan må äga till fastigheten. Särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t skulle sålunda icke längre erfordras. Därest över­ enskommelse icke träffas mellan väghållare och sakägare, skulle ersätt­ ningsfrågan i första hand avgöras av ägodelningsrätten. Avtalad eller av dom­ stol fastställd ersättning skulle, där den icke är väsentligen utan betydelse för inteckningshavarna, nedsättas hos länsstyrelsen och fördelas i samma ord­ ning som expropriationsersättning. Förslaget innebär otvivelaktigt en icke oväsentlig förenkling med därav följande besparing av tid och kostnader. En sådan förenkling är önskvärd', om den blott kan ske utan fara för rättssäkerheten. Vad angår frågan, huruvida beslut örn fastställande av arbetsplan för vägföietag bör kunna ersätta det tillstånd till tvångsförvärv, som nu beviljas av Kungl. Majit, kan det naturligtvis ur fastighetsägarens synpunkt framstå såsom värdefullt att spörsmålet, i vad mån ägarens rätt till marken skall vika för det allmännas intresse, är underkastat Kungl. Majits avgörande. Enligt förslaget skall emellertid ägaren, örn han så önskar, kunna genom besvär bringa fastställelsebeslutet och därmed spörsmålet örn tvångsförvärvet under Kungl. Maj :ts prövning. Vid sådant förhållande kan det ur ägarens synpunkt icke föreligga något verkligt behov av att tvångsförvärv av mark för allmän väg göres beroende av särskilt tillstånd av Kungl. Majit. Väsentligt för ägaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

är endast, att han får tillfälle att framföra sina synpunkter, innan vägföretaget beslutas, samt att han underrättas om beslutet, så att han kan anföra be­ svär, om hans synpunkter icke tillbörligt beaktats. Härutinnan innebär försla­ get en icke oväsentlig förbättring för fastighetsägarna i förhållande till nu gällande ordning. De nuvarande utslagen örn väganläggning, vilka ligga till grund för ansökningar örn expropriation, meddelas nämligen utan att betryg­ gande åtgärder vidtagas för att bereda fastighetsägarna tillfälle att få kän­ nedom om arbetsplanens upprättande och att inkomma, med eventuella erinringar. Någon garanti för att utslaget blir bekant för fastighetsägarna finnes icke heller. Sedan utslaget vunnit laga kraft, brukar ansökan om expropriation av mark för vägen alltid beviljas av Kungl. Maj.t, även om fastighetsägaren motsatt sig expropriationen. Efter reformens genomfo­ rande kommer ägaren, enligt de sakkunnigas av mig i allt väsentligt bi­ trädda förslag till vägstadga, att få tillfälle att närvara vid förrättning för arbetsplans upprättande och därvid framföra sina synpunkter pa den lämp­ ligaste sträckningen av vägen. Sedan arbetsplanen upprättats, skall ägaren genom rekommenderad försändelse underrättas örn den upprättade arbets­ planen, om den tid, inom vilken erinringar skola framställas och om vad av hans mark skall tagas i anspråk för vägen. Han skall vidare erhålla besked att lagakraftägande beslut örn planens fastställande medför rätt att taga mar­ ken i anspråk. Vid prövningen av frågan om arbetsplanens fastställande har den beslutande myndigheten att taga ställning till alla de omständigheter, som äro av betydelse för bedömande av tvångsförvärvet, bland annat huru­ vida den avsedda markens upplåtande är förenad med särskild olägenhet för den enskilde och om annan lämplig mark kan med mindre olägenhet ta­ gas i anspråk. Efter det planen fastställts, skall jordägaren underrättas härom och om vad den, som vill klaga däröver, har att iakttaga. Med dessa bestämmelser torde jordägarens intresse bliva fullt tillgodosett. Det bör givetvis i förekommande fall åligga jordägare att i sin tur under­ rätta nyttjande- och servitutsrättshavare örn arbetsplanens upprättande, så att dessa kunna i tid framställa sina erinringar. Vågrätt kan emellertid redan enligt nu gällande ordning genom medgivande av fastighetens ägare eller eljest uppkomma till mark, som besväras av nyttjande- eller servitutsrätt, utan att vederbörande sakägare haft tillfälle att yttra sig. Med hänsyn härtill och då sådan sakägares rätt att föra talan gentemot väghållare av mig föreslås skola utsträckas från nuvarande två år, från det vägen blivit färdigställd över fas­ tigheten, till vanlig preskriptionstid, kunna nyttjande- och servitutsrättshavarnas ställning icke anses försämrade vid ett genomförande av förslaget. Innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar, har icke nu någon självständig talerätt i expropriationsärende och kommer därför icke i sämre ställning genom alt fastställelsebeslutet träder i stället för Kungl. Maj.ts tillstånd till tvångsförvärv. Beträffande därefter det av de sakkunniga föreslagna sättet för ersättning­ ens bestämmande i fall, då överenskommelse härom icke träffats, kan möj­ ligen hävdas, alt det för ägaren innebär en förmån att ersättningen uppskat­ tas av expropriationsnämnd. Ägaren bär ju möjlighet att påverka nämndens

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

sammansättning. Å andra sidan kan icke med fog göras gällande, att nämn­ den i och för sig skulle ha större förutsättningar än ägodelningsrätten att uppskatta de belopp, örn vilka här är fråga. Det torde även vara en fördel för parterna att kunna överklaga uppskattningen. Detta är icke tillåtet, örn uppskattningen sker av expropriationsnämnden, men väl om den, på sätt nu föreslagits, verkställes av ägodelningsrätten. För närvarande gäller enligt 12 § expropriationslagen, att om nyttjanderätt eller servitutsrätt skall tvångsupplatas och därav föranledes synnerligt men för fastigheten eller någon del därav, fastighetsägaren är berättigad fordra, att område som lider sådant men skall lösas. Skall fastställande av arbets­ plan medföra tvångsupplåtelse av vågrätt till den mark, som erfordras för vägen, bör därför ägaren — om han icke efter förstatligandet skall komma i ett sämre läge — kunna påkalla skyldighet för väghållare att lösa fastighet, som utsättes för synnerligt men, eller utgiva ersättning för område, som lider sådant intrång. De sakkunnigas förslag synes tillgodose fastighetsägarnas be­ höriga intresse i förevarande hänseende. För inteckningshavare och därmed jämställda rättsägare medför väl expropriationsförfarandet något större säkerhet. Deras intresse blir nämligen enligt expropriationslagen ex officio beaktat vid ersättningens bestämmande, vilket icke skulle bliva fallet enligt de sakkunnigas förslag. Värdet härav bör emellertid ses mot bakgrunden av att inteckningshavarna icke kunna framtvinga expropriation och att vågrätt kan upplåtas utan deras hörande. Ha inteckningshavarna rätt att påkalla domstols prövning av ersättnings­ beloppet och blir avtalad eller av domstol fastställd ersättning nedsatt samt fördelad på samma sätt som expropriationsersättning, torde någon risk för åsidosättande av inteckningshavarnas behöriga intresse ej föreligga. Enligt förslaget skola inteckningshavarna, da ersättningsbeloppet icke blivit prövat av domstol, äga påkalla dennas prövning av beloppet, såvitt deras rätt därav beröres. Visserligen skall ersättningen icke alltid nedsättas, men så förutsättes dock skola ske, så snart ersättningen ej är väsentligen utan betydelse för in­ teckningshavarna. Sker icke nedsättning, medför detta, att inteckningshavare kan föra talan mot väghållare för förlust, som härigenom uppstått å den intecknade fordringen. Med hänsyn till vad sålunda anförts kan enligt min mening den av de sak­ kunniga föreslagna förenklingen av förfarandet vid tvångsförvärv av mark för allmän väg icke medföra någon rättsosäkerhet. Jag anser mig därför böra i princip biträda de sakkunnigas förslag i denna del.

16 §. Denna paragraf återgiver med vissa ändringar av huvudsakligen redaktio­ nell art 16 och 17 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 87—89 i betän­ kandet).

Lantmäteristy reisen yrkar meddelande av föreskrifter om upprättande av karta med beskrivning över mark, som tages i anspråk med vågrätt eller an­ nan nyttjanderätt. Styrelsen anför härom huvudsakligen följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 89

Genom vågrätt blir vägmärken undantagen från fastighetsägarens disposi­ tion under hela den tid marken användes som allmän väg. Då en sådan väg så gott som undantagslöst bygges för att tillgodose elt bestående behov, blir den sakliga skillnaden mellan upplåtelse med vågrätt och med äganderätt praktiskt taget ingen. Det är vid sådana förhållanden av stor vikt, att våg­ rätt sinstitut et blir så utformat, att ordning och reda på förevarande område icke äventyras. Det betänkligaste i fråga örn detta institut är otvivelaktigt, att vågrättens uppkomst icke förbundits med några åtgärder för fixerande av området för vågrätten. Denna brist framträder allt starkare efterhand^ som utvecklingen fortskrider på fastighetsbildningens och vägväsendets områden. Det kan icke anses tillfyllest att, såsom föreslås, vågrätten konstitueras omedelbart genom beslutet om arbetsplanens fastställande, helst som det förutsättes att arbetsplanen skall åtminstone i viss mån kunna frångås. Gräns för allmän väg, vilken på samma gång utgör gräns mellan olika intressesfä­ rer — väghållarens och jordägarens — kan bliva utsatt för förskjutningar åt ena eller andra hållet. Exempelvis har iakttagits en viss benägenhet från sakägarhåll att vid avstyckning av intill allmän väg belägen mark få grän­ sen för det avstyckade området så nära vägbanan som möjligt. Denna olägen­ het har särskilt framträtt i fråga om vägar, som gå genom tättbebyggda om­ råden, där markvärdet är högt. Även vid uppsättandet av stängsel, grävning av diken o. d. invid väg har ibland inkräktats på vägens område. Att efteråt beivra sådant intrång är ofta mycket svårt i saknad av gränsmärken för och karta över vägmärken. Å andra sidan kan genom underhållsarbete å väg — vägskrapning o. d. — så småningom förorsakas en förskjutning av vägens område. För sådant intrång skulle enligt 18 § i den föreslagna väglagen fas­ tighetsägaren vara berättigad till ersättning av väghållaren. Vid dylik små­ ningom skeende breddning torde emellertid jordägarens möjligheter att be­ komma ersättning vara mycket små (jfr N. J. A. 1937 sid. 133). Enligt 20 § i förslaget till vägstadga skall, när arbetsplan upprättats, envar ägare av fastighet, över vilken vägen skall framdragas, underrättas örn vad som av hans mark tages i anspråk för vägen. Utan i vederbörlig ordning upp­ rättad karta är emellertid mycket svårt att med tillfredsställande noggrann­ het utröna arealen av samma mark. Det har även visat sig att de arealupp­ gifter, som lagts till grund för bestämda markersättningar, stundom varit otillförlitliga. Jordägarna, som merendels sakna möjlighet att kontrollera de av vägmyndigheten uppgivna arealerna, befinna sig därför i en ganska rätts­ lös ställning. Givetvis löper även väghållaren motsvarande risk. Då härtill kommer att arbetsplanen vid renstakningen kan jämkas, torde vara uppen­ bart att tillräcklig hänsyn icke tagits till angelägenheten av att kunna er­ hålla tillförlitliga arealuppgifter å mark, som tages i anspråk med vågrätt. Det måste vid angivna förhållanden och för att undvika framtida tvister om med vågrätt upplåtet områdes omfattning och överhuvud förebygga oviss­ het därom samt för att kunna erhålla tillförlitliga arealuppgifter att läggas till grund för bestämda markersättningar, framstå som elt viktigt behov att i samband med markupplåtelsen, 1 arta med beskrivning •— motsvarande vad som är bestämt i fråga om expropriation av nyttjanderätt och för frånskiljan­ de av försålt arealområde från stamfastighet — upprättas över mark, som ta­ ges i anspråk med vågrätt. Dylik karta kommer i stor utsträckning att be­ röra bestående fastighetsgränser och avse gällande fastighetsredovisning och bör givetvis upprättas med erforderlig noggrannhet — utan att därför mera arbete nedlägges än för det särskilda fallet oundgängligen tarvas — samt uppfylla i mätningsförordningen den 17 december 1920 uppställda fordring­ ar. Snarast möjligt efter renstakningen bör kartläggningen verkställas,^ var­ vid givetvis bör ske inmätning av gränser oell gränsmärken, samt där så fin­ nes erforderligt kompletteras så snart vägen färdigbyggts. Utförandet skall

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ske genom vederbörande lantmätare eller mätningsman på anmälan av vägmyndighet. Konceptkartan med beskrivning bör redovisas till vederbörande lantmäterikontor eller byggnadsnämnd att där förvaras för framtida behov. Väghållaren torde böra vidkännas kostnaden för här avsett uppdrag. På lantmäteristyrelsen lärer böra ankomma att utfärda de närmare bestämmelser, som erfordras beträffande sättet för uppdragets verkställande och redovis­ ning. Enligt lantmäteristyrelsens mening bör alltså förslaget till väglag komplet­ teras genom införande av bestämmelse om att vågrättens slutgiltiga omfatt­ ning skall hänföra sig till av vederbörande lantmätare eller mätningsman upprättad karta med därtill hörande beskrivning. Svenska stadsförbundet ifrågasätter, örn icke vägrättsinstitutet alltjämt bör äga tillämpning i samma utsträckning som hittills inom område, för vilket stadsplan eller stomplan fastställts. Väg och vattenbyggnadsstyrelsen hemställer, att det av de sakkunniga un­ der 17 § upptagna stadgandet, vilket avser att bevara den vägrätt som upp­ kommit före lagens ikraftträdande, kompletteras så, att det även omfattar väg som dömts men icke färdigställts före den 1 januari 1944. Styrelsen, anför vidare. Örn anledning finnes till antagande, att ytterligare mark för en beslutad väg framdeles kan komma att erfordras — vägen utbygges exempelvis till en början till mindre bredd än som anses senare bliva erforderligt — plägar vägväsendet numera för att slippa betala genom väganläggningen uppkomman­ de markvärdestegring och förhindra bebyggelse samt för att undvika upp­ repade markanskaffningar redan från början försäkra sig örn all för vägen erforderlig mark. Detta förfarande lärer, såvitt styrelsen kan bedöma, knap­ past kunna tillämpas enligt den av de sakkunniga föreslagna ordningen, för såvitt icke innebörden av begreppet vägrätt utvidgas. Då detta förmodligen skulle stöta på vissa svårigheter, lärer man i dylika fall, om så anses erfor­ derligt, få använda sig av expropriationsförfarandet; det kan kanske därför vara lämpligt att låta expropriationslagen behålla sin nuvarande lydelse. Bepartements- Vad lantmäteristyrelsen anfört om behovet av upprättande av karta med thefen. beskrivning över den mark, som genom vägrätt tages i anspråk för allmän väg, synes värt beaktande. De allmänna vägarna framgå emellertid i mycket stor utsträckning över mark, vars värde är så ringa, att det icke föreligger något praktiskt behov av att närmare precisera vägområdet genom upprättande av karta. Med hänsyn härtill och till kostnaderna för kartläggning bör karta upprättas endast i de fall, då så ur ekonomisk synpunkt kan anses påkallat. Härom torde bestämmelser böra meddelas i administrativ ordning. Då karta sålunda icke behöver upprättas i alla fall, kan vågrättens slut­ giltiga omfattning icke, såsom styrelsen förordat, hänföra sig till karta med därtill hörande beskrivning. Ehuru det förutsättes att arbetsplanen alltid utarbetas med sådan nog­ grannhet, att planen vid renstakningen skall kunna i sin helhet följas utan annat än oväsentliga jämkningar, kan det emellertid tänkas, att vägen efter färdigställandet visar sig ha fått ett obetydligt annat läge än planen avsett. Såsom de sakkunniga föreslagit bör väghållaren det oaktat erhålla vägrätt till all den mark, som tagits i anspråk för vägen, och icke blott till den, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 91

sammanfaller med planen. En sådan utsträckning av tvångsrätten torde icke behöva ingiva betänklighet. Redan nu kan Kungl. Majit med stöd av 77 § expropriationslagen medgiva väghållare rätt att expropriera mark, som er­ fordras för väg, utan att området blivit närmare bestämt. Då beslut örn fastställande av arbetsplan skall medföra vågrätt till mark, som erfordras för vägen, finnes beträffande vägbyggnadsföretag, som utföres enligt fastställd arbetsplan, efter reformens genomförande icke något behov av en vågrätt, som — i likhet med den nuvarande — grundar sig på ett verkligt eller presumera! medgivande av fastighetsägaren. Vissa mindre förbättringsföretag avses dock även framdeles kunna utföras utan att arbets­ plan blivit fastställd för desamma. I fråga örn mark, som tages i anspråk för sådana företag, finnes fördenskull alltjämt behov av en vågrätt, grundad på upplåtelse av markägaren. Dylikt behov föreligger även med avseende å vagmark, som tagits i anspråk före den nya lagens ikraftträdande eller som efter ikraftträdandet tages i anspråk för företag, vilket utföres på grund av dessförinnan meddelat beslut och för vilket arbetsplan ej upprättats enligt den nya ordningen. Däremot bör vågrätt efter den 1 januari 1944 icke kunna, på sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ifrågasatt, uppkomma genom att väg, som påbörjats före nämnda dag, färdigställes därefter utan att ägaren framställt någon erinran mot företaget. I sådant fall bör expropriationsförfarande anlitas eller avtal träffas med jordägaren. De sakkunniga ha i anslutning till vägrättslagens ursprungliga lydelse för­ utsatt, att den nya väglagens vägrättsbestämmelser icke skola vara tillämp­ liga inom område, för vilket stadsplan eller stomplan blivit fastställd. Enligt en i samband med stadsplanelagens tillkomst vidtagen ändring i vägrättslagen kunna emellertid vägrättsbestämmelserna i viss begränsad utsträckning bliva tillämpliga även inom sådant område. De skäl, som anfördes till stöd för änd­ ringen, synas mig alltjämt äga giltighet. Jag anser därför, att de nya väg­ rättsbestämmelserna böra i samma utsträckning som för närvarande gälla inom område, för vilket stadsplan eller stomplan blivit fastställd.

17 §. Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 18 § första och andra styckena samt 20 § andra stycket i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 89—91 i betänkandet). 18 §. Detta stadgande motsvarar med vissa jämkningar 19 § i sakkunnigförsla­ get (motiv, se s. 89 och 90 i betänkandet). Kammarkollegiet erinrar, att den mark, som icke direkt erfordras för all­ män väg men till vilken nyttjanderätt skall under viss förutsättning lösas av väghållare, torde vara avsedd att innehavas med vågrätt. Detta syntes böra erhålla uttryck i lagtexten.

Enligt de sakkunnigas förslag skall väghållare, örn marks tagande i an- Departenunfspråk för väg föranleder synnerligt men för en del av den återstående fastig- een'

92 Kimot. Maj.ts proposition nr 223.

heten, på yrkande av ägaren vara skyldig att lösa nyttjanderätt jämväl till sådant område. Väghållaren äger i sådant fall därefter nyttja området, så länge den mark, som tagits i anspråk för vägen, användes för avsett ända­ mål. Mot vad de sakkunniga härutinnan föreslagit har jag i sak icke något att erinra. Det synes dock lämpligare, att bestämmelsen utformas så, att om­ råde som lider dylikt men skall anses utgöra en del av vägen och sålunda omfattas av vågrätten, dock endast så länge den del av fastigheten, vilken tagits i anspråk för själva vägen, nyttjas för avsett ändamål.

19 §. Stadgandet, som motsvarar 21 § i sakkunnigförslaget, överensstämmer i sak med 5 § vägrättslagen.

20 §.

Denna paragraf ersätter med vissa ändringar 22 och 25 §§ i sakkunnig­ förslaget (motiv, se s. 91 och 92 i betänkandet).

Länsstyrelserna i Kalmar och Västernorrlands län ifrågasätta, om icke för­ likningsförfarande bör kunna tillämpas vid ersättningens bestämmande. Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar härom huvudsakligen. Det förfaringssätt för ersättningsfrågans prövande, som här föreslås, in­ nebär helt visst en förenkling i jämförelse med det nu vanligen förekom­ mande med expropriationsförfarande och handläggning i första instans hos allmän underrätt liksom även i jämförelse med förfarandet enligt vägrältslagen. På skilda håll här i landet har emellertid använts och torde alltjämt användas ett annat förfaringssätt, som är ännu enklare och avgjort billigare, nämligen att parterna hänskjuta ersättningsfrågans avgörande till skilje­ nämnd. Någon grundad anledning till antagande att en skiljenämnd skulle vara benägen utdöma högre ersättningar för mark och intrång än en ägodelningsrätt förefinnes helt visst icke. Länsstyrelsen har sig väl bekant att fall förekommit, då skiljenämnd utdömt så högt belopp att vederbörande läns­ styrelse funnit sig icke kunna förorda statsbidrag på hela ersättningsbelop- Pet. Dylika fall torde emellertid vara undantag. De högsta beloppen torde för övrigt ha utdömts i samband med expropriationsförfarande. Såsom regel lära de av skiljenämnderna utdömda beloppen visa en bättre överensstäm­ melse med de verkliga värdena än vad fallet varit vid ersättningsfrågornas prövning genom expropriationsnämnd eller domstol. En betydande fördel erbjuder för övrigt användandet av skiljenämnd därigenom att vid sådant förfarande alla^ ersättningsfrågor, således även de, som röra ersättning för skada och intrång hos sakägare, vars mark ej tagits i anspråk för vägen, pläga prövas i ett sammanhang. Vid det av de sakkunniga föreslagna för­ farandet torde däremot åtskilliga ersättningsfrågor komma att förbli oav­ gjorda ännu många år efter det vägen blivit färdigställd. En av kammarkollegiets ledamöter framhåller i en reservation följande. Enligt 22 ^skall talan om ersättning för vägrättsupplåtelse anhängiggöras inom två år från det vägen blivit färdigställd över fastigheten. Motsva­ rande regel återfinnes i gällande lag om vågrätt. Med den vidsträcktare tilllämpning vägrättsinstitutet kommer att få, ian det ifrågasättas om bestäm­ melsen ger ett fullt tillfredsställande rättsskydd för fastighetsägaren. Åtskil-

Kunell. Maj:ts proposition nr 223.

liga arbeten avse ej färdigställande av ny väg utan breddning, Tätning eller förstärkning av befintlig väg. I många fall torde det vara svårt att avgöra, när arbetet färdigställts. Det synes rimligt att kräva att den, som vill skydda sig mot skadeståndsanspråk, bevisligen lämnar vederbörande fastighetsägare underrättelse om att område tagits i anspråk för vägändamål och att arbetet avslutats samt att preklusionstiden får löpa från sådan delgivning. Enligt nu gällande ordning skola vägrättsmålen i första instans prövas Departementeav allmän underrätt. Då härads- och rådhusrätterna endast undantagsvis chefen. sammanträda på den plats, där vägen är belägen eller skall anläggas, blir den av domstolen verkställda värderingen i allmänhet grundad på andras utsago, vilket med hänsyn till målets natur är mindre lämpligt. Parterna finna sig därför ofta föranlåtna att söka genom vidlyftig argumentering och inkallande av vittnen och sakkunniga komplettera utredningen. Härigenom förlänges och fördyras processen. Motsvarande förhållanden ha på ett närliggande område, nämligen be­ träffande mål om enskilda vägar, nyligen föranlett att allmän underrätt ut­ bytts mot ägodelningsrätt. De skäl, som anförts till stöd härför, torde med i huvudsak samma fog kunna åberopas för att lägga vägrättsmålen under ägo­ delningsrätt. Härigenom skulle vinnas större förutsättningar för en rik­ tig uppskattning av ersättningsbeloppen. Örn ägodelningsrätten sammanträ­ der på platsen, något som regelmässigt torde bliva fallet, lärer målet kunna avgöras med förhållandevis små kostnader för parterna. Jag biträder därför de sakkunnigas förslag beträffande vägrättsmålens överflyttande till ägodelningsrätt. Enligt de sakkunnigas förslag skall talan, där överenskommelse om er­ sättningen ej träffas, i överensstämmelse med nu gällande bestämmelse av jordägare eller annan sakägare än innehavare av intecknad fordran in­ stämmas inom två år från det marken togs i anspråk. Det är naturligtvis i och för sig av vikt, att slutlig uppgörelse om ersättningsanspråk träffas inom tid, då tillförlitlig uppskattning av skadan kan åstadkommas. Skall emeller­ tid för väg erforderlig mark kunna tagas i anspråk utan att fastighetsägaren lämnat medgivande därtill och utan att säkerhet ställts för ersättningen, bör sakägarens talerätt icke begränsas till så kort tid som för närvarande. I stället synes vanlig preskriptionstid böra gälla. Vägmyndigheterna böra gi­ vetvis självmant taga initiativ till ersättningsfrågornas reglering. Med anledning av vad i yttrandena anförts rörande förlikningsförfarande vill jag framhålla, att förevarande stadgande icke lägger hinder i vägen för att anlita dylikt förfarande för ersättningens bestämmande.

21 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar 24 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 92 i betänkandet).

22 §.

Stadgandet är frånsett en mindre jämkning likalydande med 20 § i sakkun­ nigförslaget (motiv, se s. 92 och 93 i betänkandet).

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter med hänsyn till den utred­ ning, som är erforderlig för bedömande av ärende av förevarande slag, örn icke samtliga utbetalningar böra ske genom länsstyrelsens försorg. Därigenom skulle vinnas större säkerhet och enhetlighet i fråga om utbetalningssättet, även örn åtgärden eventuellt bomme att medföra en något större kostnad. I varje fall syntes beloppet alltid böra nedsättas hos länsstyrelsen, örn fastig­ heten vore intecknad. Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar. I motiveringen till 26 § anföra de sakkunniga att stadgandet om ersättnings­ belopps nedsättande enligt denna paragraf icke får åberopas till stöd för en praxis, enligt vilken ersättningsbeloppen i allmänhet nedsättas hos länssty­ relsen. Då emellertid en utbetalning direkt till jordägaren sker på väghållarens risk, ligger det nära till hands att antaga, att ersättningsbeloppen i regel komma att nedsättas hos länsstyrelsen, som därigenom betungas med det betydande arbete, sorn en dylik fördelningsförrättning som regel medför. Varje överflyttning på länsstyrelsen av ersättningsbeloppens fördelning med­ för dessutom, att fastighetsägaren måste avstå från ersättningen till förmån tor innehavare av intecknad fordran, vilken sistnämnde oftast icke har något intresse av att erhålla en betalning, som medför att avskrivning måste ske å inteckningen samt anmälan göras hos domhavanden -—- en hos banker och inteckningshavare synnerligen impopulär anordning. Länsstyrelsen kan emel­ lertid icke neka att mottaga och fördela nedsatt belopp, även örn ersättningen uppenbarligen borde genom vägförvaltningens försorg utbetalas direkt till jordägaren. Önskvärt hade därför varit, om i lagtexten på ett mera uttryck­ ligt sätt angivits, att vägförvaltningen under den i paragrafen angivna förut­ sättningen hade skyldighet att utbetala ersättningsbeloppet direkt till jord­ ägaren. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser i lagtexten böra angivas, att utbetal­ ning till jordägaren sker på väghållarens egen risk. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att reglerna för utbetalning av er­ sättning till markägare förefölle något svävande- Avgörandet av frågan, huru­ vida det vore utan betydelse för annan rättsinnehavare att ersättning utbe­ talades direkt till sakägaren, syntes icke alltid vara så enkelt. Några vägingenjörer anse, alt den i lagrummet angivna räntefoten bort an­ passas till numera gällande ränteläge. Departements­ För inteckningshavarna skulle det helt visst innebära större säkerhet, om chefen. ersättning för vägrätt alltid, på sätt länsstyrelsen i Östergötlands län föror­ dat, nedsattes hos länsstyrelsen för fördelning. En föreskrift härom skulle emellertid leda till en i de flesta fall onödig omgång och försvåra uppgörel­ serna med fastighetsägarna. För inteckningshavarna torde det i allmänhet vara tillräckligt, om ersättningen nedsättes i alla de fall, där den icke är vä­ sentligen utan betydelse för inteckningshavarna. Den omständigheten att stadgandet någon gång kan leda till att nedsättning icke äger rum, då så bort ske, torde icke komma att medföra rättsförlust för inteckningshavarna. På sätt framgår av följande paragraf, skall nämligen inteckningshavare äga föra talan mot väghållare för förlust, som uppstår på den intecknade fordringen på grund av att väghållaren försummat nedsätta beloppet. För sådan talan

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 95

skall gälla vanlig 10-årspreskription, varför någon fara för rättsförlust icke lärer föreligga. Om nedsättning skett utan att behov av sådan åtgärd föreligger, bör läns­ styrelsen äga att utbetala beloppet direkt till sakägaren. För detta ändamål er­ fordras en jämkning i de sakkunnigas förslag. Ändring i den föreslagna procentsatsen för beräkning av ränta å ersätt­ ningsbelopp bör icke ske, så länge samma räntefot enligt andra lagar gäller i liknande fall (t. ex. i fråga om expropriationsersättning). En generell översyn av olika författningars bestämmelser om räntefot beträffande ersättningar av jämförlig art lärer icke kunna ske i nu förevarande sammanhang.

23 §. Detta stadgande saknar direkt motsvarighet i sakkunnigförslaget. Till mo­ tivering för stadgandet får jag anföra följande.

Framdragande av väg över fastighet kan i vissa fall minska fastighetens DeparUnunfvärde så avsevärt, att inteckningshavares rätt råkar i fara. Innehavare av eA*^e*' fordran, för vilken fastigheten svarar, har därför — såsom redan framhållits — ett intresse av att ersättning för vagmark och för intrång bestämmes till fulla värdet samt att ersättningen, i den mån fastigheten i övrigt icke utgör full säkerhet för fordringen, nedsättes och fördelas mellan rättsinnehavarna. Vid expropriation av fastighet bliva, såsom nämnts, inteckningshavarnas intressen ex officio tillvaratagna. Till förfång för innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar, får expropriationsersättningen sålunda icke bestäm­ mas lägre än till fulla värdet, även örn ägaren begärt mindre. Vidare skall er­ sättningen nedsättas hos länsstyrelsen för fördelning mellan vederbörande rättsinnehavare. Något behov att tillerkänna inteckningshavarna självstän­ dig talan i expropriationsmål har med hänsyn härtill icke ansetts föreligga. Vid upplåtelse av vågrätt äga däremot inteckningshavarna enligt nu gäl­ lande lag rätt att föra självständig talan, något som betingas av att säkerhet här icke finnes för vare sig att ersättningen bestämmes under hänsyntagande till inteckningshavarnas intresse eller att ersättningen kommer dem till godo. Vägrättslagens bestämmelser om självständig talerätt för inteckningsha­ varna ha bibehållits i sakkunnigförslaget. Det kan emellertid ifrågasättas, örn tillräckliga skäl härför äro för handen. Utgår full ersättning för i anspråk tagen mark samt för intrång och nedsättes ersättningen för fördelning på samma sätt som expropriationsersättning, synes behov av självständig tale­ rätt för inteckningshavarna knappast föreligga. Risken för att ersättningen bestämmes till lägre belopp än nyss sagts torde icke vara stor. Det ligger ju i jordägarens och annan sakägares intresse att ersättningen bestämmes till så stort belopp som möjligt. Med hänsyn härtill och då ersättningen enligt 22 § alltid skall nedsättas, där den icke är väsentligen utan betydelse för an­ nan rättsinnehavare med avseende å fastigheten, torde enligt min mening inteckningshavarnas talerätt i vägrättsmål böra göras allenast subsidiär och begränsas till de fall, då deras intressen icke behörigen tillvaratagits. Sådan talerätt bör först och främst tillkomma innehavare av intecknad

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

fordran för det fall att ersättning för mark och intrång bestämts till för lågt belopp. Har ersättningens storlek prövats av domstol, bör dess beslut dock på samma sätt som vid expropriationsnämndens avgörande gälla även gent­ emot inteckningshavarna. Där åter ersättningsbeloppet till följd av överens­ kommelse mellan jordägare och väghållare eller skiljemannaförfarande eller på grund av medgivande eller av annan anledning icke prövats av domstol, bör inteckningshavare, som förmenar att ersättningen blivit för lågt beräk­ nad, i likhet med vad som stadgas i 9 kap. 73 § vattenlagen, vara berättigad påkalla, att ersättningen, såvitt på hans eller annan sådan fordringsägares rätt inverkar, varder av domstol bestämd. Den föreslagna bestämmelsen i ämnet blir självfallet tillämplig även örn ersättning över huvud taget icke blivit fastställd. Vid bifall till inteckningshavares talan skall det belopp, som utdömes, av väghållaren nedsättas på sätt i 22 § sägs. Beloppet skall sålunda icke i målet tillerkännas inteckningshavaren. Talerätt bör vidare tillkomma inteckningshavaren för den händelse förlust uppkommit å den intecknade fordringen på grund av att väghållaren icke på föreskrivet sätt nedsatt ersättningen för mark och intrång jämte ränta. Enligt vägrättslagen skall —- för att i görligaste mån förekomma, att väg­ hållaren får betala ersättning till flera för en och samma skada — vid be­ stämmande av ersättning till fastighetens ägare hänsyn tagas till vad väg­ hållare utgivit eller kan antagas bliva skyldig utgiva till annan sakägare. Detta stadgande har i sakkunnigförslaget (20 § första stycket) bibehållits med den ändring, att sadan hänsyn skall skänkas intecknad fordran endast i den man avskrivning skett a fordringshandlingen. Meddelas bestämmelser till inteckningshavarnas skydd och begränsas i anledning därav inteckningshavamas talerätt på sätt jag förordat, behöver vid bestämmande av ersätt­ ning till fastighetens ägare hänsyn icke tagas till inteckningshavarnas tale­ rätt. Ifrågavarande stadgande i sakkunnigförslaget har därför icke bibehål­ lits i deparlementsförslaget.

24 §. Stadgandet, som motsvarar 27 § i sakkunnigförslaget, överensstämmer i sak med 9 § vägrättslagen.

Vägingenjören i Gotlands län anför i detta sammanhang. I 27 § förslaget till väglag äro bestämmelserna från lagen om vågrätt, 9 §, intagna. Däri angives, att marken efter indragen väg tillfaller markens ägare. Då den indragna vägen i allmänhet är av gammalt ursprung med oklara fastighetsbestämningar, bör ett förfaringssätt, då äganderätten ej kan klar­ läggas, finnas att tillgå. Att så nu ej är möjligt, vållar ofta besvärligheter och missförstånd vid markuppgörelser. Detta ämne har tidigare behandlats i särskilt lagförslag utan att dock lagbestämmelser följt. Det synes lämpligt, att i detta sammanhang en lösning av denna fråga åter sökes nådd även om de lantmäteritekniska omständigheterna skulle vara besvärliga och svår­ lösta. Från militärt håll har dessutom frågan örn de nedlagda vägarna be­ tydelse. Chefen för försvarsstaben har sålunda i skrivelse till väg- och vatten­ byggnadsstyrelsen den 9 september 1939 anhållit om att föreskrifter utför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 97

das för när och hur nedlagda vägar skola bibehållas i trafikdugligt skick. Styrelsen har meddelat sådana i skrivelse till vägingenjörerna den 18 sep­ tember 1939. Svenska kommunaltekniska föreningen anser, att, om vägmaterialet skall kunna ekonomiskt utnyttjas, en tid av ett år är för kort för bortförandet från vägmärken. Föreningen föreslår därför, att tiden förlänges till normalt två år.

Vad sålunda anförts har icke synts mig böra föranleda någon ändring i Departementsförslaget. ^

25 §. Stadgandet motsvarar i huvudsak 23 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 92 i betänkandet).

De sakkunniga förutsätta, att expropriationsförfarande för förvärv av Departementsmark för allmän väg även framdeles skall kunna vid behov anlitas. Lippen- chefen. barligen kunna fall förekomma, då det kan vara till fördel för väghållare att förvärva vägmärken med äganderätt. Med hänsyn härtill angives i före­ varande paragraf, att, örn väghållare erhåller tillstånd att taga mark i an­ språk enligt lagen örn expropriation, skall, därest frågan därom fullföljes, i stället för bestämmelserna i 17—20 och 22—24 §§ gälla vad i expropria­ tionslagen stadgas. Därav följer självfallet att, om mål örn ersättning redan anhängiggjorts vid ägodelningsrätten, målet skall avskrivas, i vad avser an­ nat än rättegångskostnaderna. I likhet med de sakkunniga anser jag att, om ägare eller annan sakägare instämt målet till ägodelningsrätten, oaktat han vet att väghållaren begärt eller ämnar begära expropriation, käranden bör kunna åläggas att vidkännas kostnaderna å målet.

26 §. Detta stadgande saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget.

På sätt jag redan i motiven till 16 § i departementsförslaget framhållit böra Departementsde nya vägrättsbestämmelserna i samma utsträckning som för närvarande chefen. gälla inom område, för vilket stadsplan eller stomplan blivit fastställd. Då mark, som innehas med vågrätt, tages i anspråk för gata eller annan all­ män plats enligt fastställd stadsplan eller stomplan, skall vågrätten enligt fö­ revarande paragraf upphöra. Däremot bör vågrättens upphörande icke med­ föra någon inskränkning i markägares eller annan sakägares dessförinnan uppkomna rätt till ersättning, liksom icke heller i markägares anspråk på lösningsskyldighet enligt 18 §.

Om tillfällig upplåtelse av mark och örn rätt att taga väghållningsämncn.

Rubriken till 27—31 §§ har jämkats i förhållande till rubriken till 38— 42 §§ nu gällande väglag för att markera skillnaden i innehållet i förhållande till bestämmelserna i 16—26 §§. Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 223. 7

Kungl. Majlis proposition nr 223.

27 och 28 §§. Dessa paragrafer äro, frånsett smärre jämkningar av redaktionell natur, likalydande med 28 och 29 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 93 och 94 i betänkandet). 29 §. Stadgandet, som med någon jämkning motsvarar 30 § i sakkunnigförsla­ get, överensstämmer i sak med 40 § gällande väglag.

Vägingenjörerna i Kronobergs och Malmöhus län hemställa om sådan änd­ ring av stadgandet, att rätt medgives väghållare att uppsätta snöskärm, än­ dock att överenskommelse ej träffats med jordägaren. Vägsynenämnden skulle således icke meddela tillstånd till uppsättandet utan endast i efter­ hand bestämma ersättning för uppkomna skador. Vägingenjören i Malmöhus län anför till stöd härför. Enär uppsättandet av snöskärm, åtminstone i de tvenne sydligaste länen, icke kan påbörjas förrän höstbruket å jorden avslutats, måste detta omfat­ tande arbete forceras. Det är därför av synnerlig vikt, att arbetet kan fortgå utan störningar i form av jordägares vägran att medgiva uppsättande. Under vintern uppsatta snöskärmar behöva icke nödvändigtvis medföra skada å grö­ dan, varför — örn skada bevisligen icke förekommit — någon ersättning till markägare i sådant fall ej bör utgå. Det synes därför icke vara nödvändigt, att väghållaren vid snöskärmars uppsättande skall söka träffa överenskom­ melse härom med jordägaren. Ifrågavarande paragraf synes således böra stadga, att uppsättande av snöskärm icke må vägras väghållare.

Departements■ Vad sålunda i yttrandena anförts torde icke böra föranleda ändring av chefen. stadgandet. 30 §. Stadgandet, som med obetydlig formell jämkning motsvarar 31 § i sak­ kunnigförslaget, överensstämmer i sak med 41 § gällande väglag.

Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställer, att ersättning skall utgå en­ dast om avsevärd skada föreligger på samma sätt som i 36 § av departementsförslaget.

Departements. Tillräcklig anledning har icke synts mig föreligga att begränsa fastighetschefen. agares ersättningsrätt på sätt styrelsen föreslagit.

31 §. Stadgandet, som med viss formell jämkning motsvarar 32 § i sakkunnig­ förslaget, överensstämmer i sak med 42 § gällande väglag.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Väster­ norrlands och Västerbottens län ha i sina yttranden beträffande detta avsnitt av lagförslaget — under hänvisning till den fara för trafiksäkerheten, som ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 99

olämpligt anordnande av utfartsvägar till allmän väg innebär — hemställt, att i den nya väglagen måtte intagas föreskrifter till förebyggande av olägen­ heter i nämnda hänseende. Länsstyrelsen i Västmanlands lån anför till stöd härför. Länsstyrelsen anser sig böra erinra om frågan om insläppande av enskild väg på allmän, något som sedan lång tid tillbaka varit föremål för vägmyndigheters och vägtrafikanters intresse. I den nuvarande väglagen finnas inga bestämmelser härom, men frågan synes vara värd all uppmärksamhet. Sär­ skilt vid upprättandet av avstyckningsplaner utmed allmän väg hava plan­ författarna visat stor benägenhet för att låta varje i planen ingående tomt­ plats få egen utfart till den allmänna vägen med påföljd, att ett flertal dy­ lika småvägar på en relativt kort sträcka löpa ut på den allmänna vägen. Vilka stora risker en sådan anordning innebär ur trafiksäkerhetssynpunkt är uppenbart. Visserligen kunna dessa olägenheter delvis reduceras genom anordnande av s. k. sekundärgator, som upptaga trafiken från de olika tom­ terna och sedan släppa ut denna på huvudvägen på något eller några ställen, men effektiviteten av en sådan anordning är givetvis beroende av, att denna sekundärgata kommer till utförande inom rimlig tid. Den mest effektiva me­ toden torde då vara att genom lagstiftning förhindra dylika utsläpp på andra ställen på den allmänna vägen än som medgives av förslagsvis länsstyrelsen. Då ett sådant stadgande skulle i görligaste mån avhjälpa nu rådande miss­ förhållanden i ifrågavarande hänseende, vill länsstyrelsen för sin del för­ orda, att väglagsförslaget kompletteras med ett stadgande i ovan angivet syfte. Länsarkitekten i Örebro län, vars uttalande länsstyrelsen i samma län un­ derstrukit, anför härom. För att på ett tillräckligt tidigt stadium kunna komma till rätta med det problem, varom här är fråga, synes en radikal lagstiftning vara nödvändig. Utmed alla viktiga trafikleder, antingen de redan äro på marken anlagda eller de endast genom stakning planerats, synas böra tillskapas kontrollom­ råden, inom vilka uppförande av byggnad, avstyckning av mark eller an­ läggning av enskild utfartsväg icke tillåtes med mindre tillstånd därtill läm­ nats av vederbörande länsstyrelse. Dessa kontrollområden, som icke torde böra givas mindre bredd än 100 meter å ömse sidor om trafiklederna, skulle alltid 'äga bestånd intill dess erforderlig planläggning medelst stadsplan, stomplan eller byggnadsplan kommit till utförande.

Den i yttrandena upptagna frågan om reglering av enskild vägs anslut­ Departementschefen. ning till allmän — vilken fråga icke har något sammanhang med spörsmålet om vägväsendets förstatligande — är jag för närvarande icke beredd att taga ställning till. 32 §.

Detta stadgande, som motsvarar 33 § i sakkunnigförslaget, överensstäm­ mer, frånsett visst tillägg, med 29 § gällande väglag.

Chefen för försvarsstaben hemställer, att vad i denna paragraf stadgas ej måtte avse militära vägspärrar och därmed jämförbara anordningar. Vågingenjören i Värmlands län yttrar. Beträffande upplag, grind eller annan anordning d väg bibehålies i den nya lagen samma formulering av bestämmelserna som i nuvarande lag. IIu-

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ruvida upplag å väg utan länsstyrelsens tillstånd må anordnas är enbart be­ roende av, om upplaget bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållning­ en. Under de senaste åren har kunnat konstateras, att vägarna börjat använ­ das såsom upplagsplatser. Det har icke enbart varit banketter som därvid belamrats utan t. o. m. själva vägbanan. Det kan påstås att upplag på väg nästan undantagslöst medföra fara för eller besvär för trafiken, varför de icke böra få förekomma utom vid vägarbeten, då erforderliga säkerhetsan­ ordningar vidtagas, exempelvis genom uppsättandet av vägmärken, lyktor eller dylikt. Även om upplag på vägbankett i många fall i och för sig icke innebär fara eller olägenhet för trafiken, är detsamma indirekt besvärande, därigenom att fordon skola stå på vägen och lasta. Med hänsyn till det an­ förda synes ordet upplag böra utgå ur lagtexten i 33 § första stycket. Departements­ Stadgandet har jämkats i enlighet med chefens för försvarsstaben hem­ chefen. ställan. Då upplag i regel icke får förekomma å väg annat än med länssty­ relsens tillstånd och då sådant tillstånd icke torde lämnas annat än i undan­ tagsfall, lärer vad vägingenjören i Värmlands län anfört icke böra föranleda någon ändring av stadgandet.

33 §. Denna paragraf återgiver med vissa ändringar 34 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 94 och 95 i betänkandet) och motsvarar 30 § nu gällande väg­ lag.

Våg- oell vattenbgggnadsstyrelsen samt ett stort antal länsstyrelser och vägingenjörer framhålla, att de i första punkten första stycket av gällande väglags 30 § förekommande orden »som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär fara för trafiksäkerheten» stun­ dom feltolkats såsom hänförande sig till jämväl byggnad. Då en sådan tolk­ ning ansetts stå i strid med lagstiftarens avsikt, har i yttrandena hemställts örn ett förtydligande av stadgandet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ifråga­ sätter i detta sammanhang, om icke länsstyrelsens prövning av ansökan om tillstånd att uppföra byggnad utmed väg bör avse icke endast huruvida bygg­ naden innebär fara för trafiksäkerheten utan även örn den kan antagas bli­ va till hinder för framtida breddning eller omläggning av vägen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads, Göteborgs och Bohus och Västernorrlands län samt svenska kommunaltekniska föreningen förorda en ökning av det minsta avstånd utmed väg, inom vilket byggnad icke må uppföras utan länsstyrelsens tillstånd. Till stöd härför anföres bland annat, att anspråken på bredd och planläge hos väg avsevärt stegrats, sedan 1934 års väglag tillkom. Vägarna erhölle numera allt större bredder, understundom överstigande 40 meter. Avståndet borde icke räknas från vägens mitt utan från vägens kant.

Departements­ Såsom i yttrandena framhållits torde syftet med bestämmelsen i första chefen. punkten av 30 § gällande väglag icke ha valdt, att tillstånd till uppförande av byggnad utmed väg skulle erfordras endast för det fall, att byggnaden hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest in­ nebär fara för trafiksäkerheten. Till förekommande av feltolkning har stad-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 101

gandets avfattning i det föreliggande förslaget jämkats så, att därav tydligt framgår, att tillstånd alltid skall inhämtas för uppförande av byggnad inom angivna avstånd från vägbanans mitt. Ur trafiksäkerhetssynpunkt kunna — såsom de sakkunniga också fram­ hållit — vissa skäl anföras för en ökning av berörda avstånd. Jag anser mig emellertid icke för närvarande böra taga ställning till denna fråga, som sak­ nar sammanhang med vägväsendets förstatligande. Enär på sätt förut angivits begreppet ödebygdsväg i departementsförslaget uteslutits ur väglagen, har ifrågavarande stadgande utformats så, att 12-metersavståndet skall avse alla vägar och sålunda även ödebygdsvägarna. Någon olägenhet härav torde icke vara att befara, då länsstyrelse vid prövning av ärenden av förevarande art uppenbarligen har att beakta de skiftande för­ hållanden, som kunna föreligga. I anledning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uttalande att länsstyrel­ ses prövning av ansökan om uppförande av byggnad utmed väg borde avse icke endast om byggnaden innebure fara för trafiksäkerheten utan även om den kunde antagas bliva till hinder för framtida breddning eller omläggning av vägen, vill jag framhålla att, ehuru stadgandet tillkommit ur trafiksäker­ hetssynpunkt, ordalagen icke innefatta något hinder för länsstyrelse att väg­ ra tillstånd till uppförande av byggnad, som kan antagas bliva till hinder för en planerad breddning eller omläggning av vägen.

34 §. Stadgandet överensstämmer frånsett obetydlig formell jämkning med 35 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 96 i betänkandet).

Vägingenjören i Kronobergs län yttrar beträffande denna paragraf. Fråga om omläggning av väg kan uppstå långt innan medel till arbetets utförande beviljas. Detta kan vara fallet exempelvis i samband med bygg­ nadsplan^ uppgörande för tättbebyggda orter och beträffande uppläggning av ett vägbyggnadsprogram i stort. Fastställelse av arbetsplan skulle visser­ ligen automatiskt medföra byggnadsförbud för viss vägsträcka, men dylik fastställelse kan på grund av medelsbrist komma att dröja. Behov av bygg­ nadsförbud för längre tid än tre år torde därför bliva regel. På grund härav synes lämpligt att länsstyrelsen finge rätt meddela byggnadsförbud för en tidrymd av åtminstone fem år. Vad i yttrandet anförts torde icke böra föranleda ändring i stadgandet.

35 §. Denna paragraf, som motsvarar 36 § i sakkunnigförslaget, överensstäm­ mer helt med 32 § gällande väglag.

Kammarkollegiet anför i sitt yttrande beträffande delta stadgande.

Undantaget beträffande bebyggande av område, för vilket stadsplan, stomplan eller byggnadsplan fastställts, från förbuden i 34 och 35 §§ mot upp­ förande av byggnad inom visst avstånd från beslutad eller planerad allmän

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

väg torde vara föranlett därav, att hithörande förhållanden i-egleras av nämn­ da planer. Det har emellertid förekommit exempel på att behov av undantag från be­ stämmelse i dylik plan förelegat i samband med framdragande av allmän väg men att svårighet mött att åstadkomma ändring i planen. Möjlighet bör därför beredas Kungl. Majit att meddela förbud även inom planområde, som här avses.

Vägingenjörcn i Norrbottens län yttrar i detta sammanhang. Genom denna bestämmelse kan kronan komma i en otrevlig situation gent emot en enskild person, som önskar bygga å landet, där stomplan eller bygg­ nadsplan kan finnas fastställd. En befintlig gammal allmän väg genom ett dylikt samhälle skall exempelvis ersättas av en rakare väg enligt den fast­ ställda planen, men samhället har icke haft tillfälle att bygga denna nya väg ännu. Enligt planen kommer den äldre vägen att ingå i kvartersmarken och kan sålunda utnyttjas för byggnadsändamål. Den enskilde, som önskar bygga, kommer härvid att kunna tvingas taga del av allmän väg i anspråk för bygg­ nadsändamål innan den ersatts av ny väg. I Råneå har ett dylikt fall nyligen inträffat. Vågrätten bör ej få förnärmas i ett dylikt fall, och detta bör även komma till uttryck i 36 §.

Departements­ Vad i yttrandena anförts synes mig med hänsyn till möjligheten att erhålla chefen. ändring i stadsplan, stomplan och byggnadsplan icke innefatta tillräckliga skäl för en ändring av nu gällande bestämmelse i ämnet.

36 §.

Stadgandet, som motsvarar 37 § i sakkunnigförslaget, överensstämmer i sak helt med 33 § gällande väglag.

En av kammarkollegiets ledamöter anför i en reservation. I 37 § första stycket stadgas, att jordägare i vissa fall kan åläggas att före­ taga röjningsarbeten för erhållande av fri sikt i kurvor m. m. dylikt, samt i andra stycket, att väghållaren är skyldig att, örn avsevärd skada uppkommer genom röjningen, gälda ersättning härför. Det synes kunna ifrågasättas, örn anledning numera föreligger att låta denna rest av det forna väghållningsbesväret kvarstå. Då en vägarbetarkår kommer att finnas, synes arbetet lämpligen kunna utföras genom väghållarens försorg och jordägaren endast böra åläggas att tåla intrånget. Då besväret i sin helhet övertages av stats­ verket, lärer därav böra följa, att om förslagets bestämmelser behållas, jord­ ägaren bör erhålla ersättning även för arbetet med röjningen. I många fall blir skadan så ringa, att någon ersättning ej kan utmätas, men ersättningens begränsning till »avsevärd skada» synes alltför snäv. Då frågan örn tillstånd till röjningens företagande skall prövas av vägsynenämnden, synes det ej kunna vålla någon praktisk olägenhet att såsom skäligt är låta ersättning utgå, så snart skadan ej är obetydlig.

Samfundet för hembygdsvård yttrar. Som ett exempel på hur man även av andra skäl än för vinnande av fri sikt m. m. har anledning att borttaga träd kan nämnas en av landets vack­ raste utsiktsplatser vid Indalsälven, där genom vägväsendets försorg en par­ keringsplats ordnats men där några tallar nedanför vuxit upp, så att utsikten skymmes. Det finnes nu ingen laglig rätt att ålägga markägaren att borttaga

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 103

dessa. Exemplet kan mångfaldigas. Av denna anledning föreslås, att träd och buskar även skola kunna fällas i »trafiksäkerhetens eller landskapsvårdens intresse». I paragrafen bör även inryckas en bestämmelse om att, där i vägvårdens eller trafikens intresse plantering eller annan åtgärd skall vidtagas vid sidan av vägen, vägsynenämnden må, därest överenskommelse med markägaren icke kan träffas, föreskriva skyldighet för denne att ställa erforderlig mark till förfogande. Sådan plantering av träd eller buskar kan dels erfordras av este­ tiska eller trevnadsskäl, dels i syfte att ge levande snöskydd i form av häckar. Denna fråga är högaktuell i vissa delar av landet, särskilt på sandslätterna i östra Skåne, där snöskärmar visat sig icke nog effektiva. Vägingenjören i Kronobergs län har ifrågasatt ett stadgande om skyldighet jämväl att bortflytta smärre byggnader, där så funnes påkallat för trafik­ säkerheten. Vad i yttrandena anförts har icke synts mig böra föranleda någon änd- Dep*££™nt*' ring i bestämmelserna i förevarande paragraf.

37 §. Detta lagrum, som motsvarar 38 § i sakkunnigförslaget, är likalydande med 34 § gällande väglag.

Vägingenjören i örebro län framhåller, att det till följd av brist på medel alltjämt funnes mycket långa vägsträckor, beträffande vilka man kunde säga, att nödigt skyddsvärn saknades. Den kategoriska avfattningen av stadgandet kunde tagas till grund för skadeståndskrav mot staten även i sådana fall, där vägförvaltningen icke haft möjlighet vare sig med hänsyn till medel eller tid att anordna erforderliga räcken. Stadgandet borde jämkas med hän­ syn härtill. Vad i yttrandet anförts torde icke innefatta tillräckliga skäl för en änd- Dep“^™nta' ring av stadgandet.

38 §. Denna paragraf, som motsvarar 39 § i sakkunnigförslaget, är likalydande med 35 § gällande väglag. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att erfarenheten visat behov av att förbudet i denna paragraf utvidgades att gälla även upptagande av grop, som medförde fara för trafiksäkerheten. Samfundet för hembygdsvård yttrar. I 2 § angives — liksom hittills i gällande väglag — att slänt hör till väg. Detta har emellertid icke hindrat markägare från att exempelvis öppna grus­ tag i åsskärningar, sedan slänterna genom vägbyggarens försorg snyggats upp och torvbelagts. Det synes därför befogat, att en bestämmelse införes örn att sand-, grus-, jord-, ler- och stentäkt icke må ske invid vägen utan tillstånd av länets vägförvaltning och efter av denna godkänd plan, som ta­ ger hänsyn till såväl trafiksäkerheten som landskapsbilden.

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Departements - Att inskränka en fastighetsägares förfoganderätt över fastighet i den utchefen. sträckning, länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatt, synes mig icke skäligt. Upptagandet av grop eller grav kan vara betingat av bärande ekonomiska skäl och bör därför icke förbjudas, såvida icke anordningen utgör fara för vägens bestånd. Skulle upptagandet av grop eller grav utmed vägen medföra fara för trafiken på vägen, bör väghållaren skäligen bekosta uppsättandet av skydds­ värn. I anledning av samfundets för hembygdsvård yttrande må framhållas, att slänt hör till väg och att markägare icke har rätt att utan vägförvaltningens medgivande bryta igenom slänten för att utnyttja den grustillgång, som kan finnas på hans mark vid sidan av vägen.

39 §.

Ifrågavarande paragraf, som saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget, överensstämmer helt med 36 § gällande väglag.

Vid 1939 års lagtima riksdag hemställdes i likalydande motioner i båda kamrarna, att riksdagen måtte dels besluta sådan ändring i 36 § gällande väg­ lag, att annonstavla, reklamskylt eller dylika anordningar, avsedda att i re­ klamsyfte tilldraga sig de vägfarandes uppmärksamhet, icke finge utan läns­ styrelsens tillstånd förekomma utmed allmän väg, med förbehåll dock för redan medgivna undantag, dels ock anhålla örn utredning av lämpligheten att införa en dylik bestämmelse även beträffande järnvägarna. Till stöd för denna hemställan anförde motionärerna bland annat följande. Då riksdagen 1934 väsentligt skärpt hithörande bestämmelser, hade det skett i förhopp­ ningen, att skärpningen skulle medföra en avsevärd minskning av antalet skyltar utmed' vägarna. Det förefölle icke, som örn denna förhoppning blivit infriad. I och med att den nya lagen trätt i kraft hade skyltarna visserligen flyttats längre ut i terrängen, men de hade samtidigt erhållit så mycket större format. Därmed hade de blivit ett ännu mera störande inslag i landskaps­ bilden än förut. Tiden syntes vara inne att helt avlysa dylika reklamanord­ ningar. Deras reklamvärde syntes vara ringa. I den mån de verkligen fyllde sitt ändamål och droge till sig de vägfarandes uppmärksamhet, vore de up­ penbarligen ägnade att återverka ofördelaktigt på trafiksäkerheten. Framför­ allt vore det emellertid angeläget, att naturen i trafikledernas omgivningar icke förfulades av en olämpligt anbragt reklamkonst. Vid samma riksdag motionerades i båda kamrarna om förtydligande av de i 36 § medgivna undantagen från förbudet mot annonsering utan tillstånd, särskilt beträffande affischering vid offentliga val och dylikt. Till stöd härför anfördes följande skäl. Eftersom affischer rörande kommunala angelägen­ heter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt vore tillåtna utan särskilt tillstånd, kunde det förutsättas, att även affischering för de offentliga valen finge förekomma. På vissa håll hade emellertid myndigheternas uppfattning i denna sak varit en annan. Vid olika tillfällen hade lokala organisationer efter hot om åtal nedtagit uppsatta valaffischer. Det kunde befaras, att denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 105

inskränkning komme att gälla även affischering för organisationernas of­ fentliga möten. På landsbygden vore affischeringen i stort sett den enda möj­ ligheten för kungörande av enskilda och offentliga möten. Att några hind­ rande bestämmelser i detta avseende icke förekomme, vore ett demokratiskt intresse för alla organisationer, ideella, politiska, religiösa, nykterhetsorganisationer, idrottsorganisationer och andra föreningar. Efter en redogörelse för två enligt motionärernas förmenande mot var­ andra stridande hovrättsutslag härutinnan anfördes vidare i sistnämnda mo­ tioner. Tydligt vore att det bland myndigheterna rådde delade meningar örn tolkning och tillämpning av 36 § väglagen. Goda skäl funnes därför för en ändring av ifrågavarande bestämmelser. Motionärerna ansåge, att undan­ tagsbestämmelsen i 36 § första stycket tredje punkten borde omformuleras så, att stadgandet i första punkten samma stycke ej skulle äga tillämpning beträffande affischering för meddelanden rörande kommunal angelägenhet, föreningars enskilda eller offentliga möten eller övriga meddelanden, affische­ ring vid offentliga val, auktioner eller dylikt. Jordbruksutskottet, till vilket motionerna hänvisades, yttrade i sitt utlåtan­ de, att utskottet funne önskvärt att åtgärder vidtoges för att på ett mera effek­ tivt sätt än vad väglagen medgåve förhindra uppsättandet av reklamanord­ ningar utmed vägarna. Emellertid syntes det utskottet ovisst, huruvida detta vore en fråga, som i hela sin vidd lämpligen borde lösas genom ändring i väg­ lagen. Ifrågasättas kunde, om icke härför tarvades lagstiftning i annan ord­ ning, måhända närmast såsom ett led i naturskyddande åtgärder. Det syntes utskottet vidare angeläget, att de åtgärder snarast vidtoges, som kunde vara erforderliga för åvägabringande av en likformig praxis. Även om affischering utmed vägarna principiellt borde begränsas, borde detta icke hindra, att räck­ vidden av ifrågakomna undantagsbestämmelse toges under omprövning och utvidgades till att omfatta den ytterligare affischering, som kunde befinnas tillgodose ett legitimt behov. Från denna synpunkt syntes fog föreligga för vad som yrkats beträffande undantagsbestämmelsen. Samtidigt ville dock utskottet framhålla vikten av att erforderliga föreskrifter meddelades röran­ de affischerings utförande, varigenom bland annat vunnes säkerhet för att tillfällig affischering icke i fortsättningen finge kvarstå, sedan anledningen till densammas bibehållande bortfallit. Under åberopande av det anförda tillstyrkte utskottet anhållan hos Kungl. Majit om utredning i ämnet. Riksdagen biföll utskottets hemställan. Genom beslut den 17 november 1939 uppdrog Kungl. Majit åt vcigförstatligandekommittén att verkställa utredning rörande ifrågavarande spörs­ mål. Kommittén föreslog i ett den 30 oktober 1941 avgivet utlåtande (ej tryckt), att de bestämmelser örn affischering i det fria, som meddelats i väglagen och i lagen örn naturminnesmärkens fredande, skulle upphävas och ersättas av en ny lag örn förbud i vissa fall mot affärsannonser m. m. Enligt kommitténs förslag till lag i ämnet skulle finnas dels ett absolut förbud mot anordningar, vilka kunde förväxlas med för trafiken avsedda märken eller säkerhetsanord-

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ningar, dels ock ett generellt, dispensabelt förbud mot viss affischering. Så­ lunda skulle sådan tavla, skylt, affisch, inskrift eller bild, som enligt sin be­ skaffenhet vore att anse såsom affärsannons eller hänförlig till reklam eller propaganda, icke utan länsstyrelsens tillstånd få finnas utomhus så anbragt, att anordningen vöre synlig från allmän trafikled eller eljest från plats, till vilken allmänheten hade tillträde. Från denna regel skulle dock gälla vissa undantag. Stadgandet skulle sålunda icke äga tillämpning å vad som anbragts a byggnad eller tomtstängsel till upplysning om på stället bedriven verksam­ het, ej heller inom stadsplanelagt område i stad eller annan ort, för vilken ordningsstadgan för rikets städer vore gällande. Tillstånd skulle icke heller vara erforderligt beträffande tavla, affisch eller anslag, som avsåge reklam eller propaganda vid allmänt val eller allmän sammankomst eller annons örn offentlig auktion, i den mån anordningen icke vore uppsatt tidigare än tre veckor före eller bibehållen längre än två dagar efter det sålunda avsedda tillfället. Förslaget har i sina huvuddrag tillstyrkts av alla över detsamma hörda myndigheter och organisationer utom en. I fråga om utformningen av försla­ gets detaljer ha emellertid åtskilliga erinringar framförts.

1942 års vågsakkunniga ha i förevarande fråga — under erinran att Kungl. Majit ännu icke tagit ställning till vägförstatligandekommitténs förslag — anfört, att de sakkunniga med hänsyn till det läge, vari frågan om affischering utmed väg sålunda befunne sig, icke ansett sig böra i förslaget till ny väglag upptaga bestämmelser härom. Åtskilliga länsstyrelser m. fl. ha i sina yttranden framhållit, att bestämmel­ ser angående affischering utmed väg borde intagas i den nya väglagen eller i särskild lagstiftning, som trädde i kraft samtidigt med väglagen.

Departements­ Vad först angår den uppkomna frågan om innebörden av det i 36 § första chefen. stycket gällande väglag stadgade förbudet att utan länsstyrelsens tillstånd utmed allmän väg på visst avstånd uppsätta annonstavla, reklamskylt eller dylikt, må till en början erinras, att denna bestämmelse ursprungligen före­ kom i sammanhang med ett förbud mot anordningar, som hindrade fri sikt. I anledning av en motion vid 1931 års riksdag uttalade andra lagutskottet, att bestämmelsen allenast avsåge att förhindra uppsättandet av reklamanord­ ningar, vilka försvårade fri sikt. Med hänsyn härtill lärer förbudet mot an­ nonstavla, reklamskylt eller dylikt endast avse särskilda anordningar för af­ fischering. Under uttrycket »eller dylikt» faller enligt min mening icke upp­ sättande av affischer å husväggar, staket eller träd; ej heller torde under detta uttryck falla själva anbringandet av affischer å redan befintlig tavla. Denna tolkning överensstämmer med Göta hovrätts ståndpunkt i ett av hovrätten den 8 mars 1934 avgjort mål (se Sv. Jur. Tidn. 1934 sid. 61), i vilket motsva­ rande bestämmelse i 25 § 1891 års väglag icke ansetts utgöra hinder för att inom det skyddade området utmed väg å träd, stolpar och byggnader upp­ sätta affischer örn föredrag. I ett senare av samma hovrätt avgjort likartat

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 107

mål (rörande uppsättande av biografaffischer å träd) har bestämmelsen i 36 § första stycket väglagen tolkats på samma sätt. Däremot har hovrätten över Skåne och Blekinge — likaledes i full överensstämmelse med den av mig angivna tolkningen — funnit uppsättande av särskilda anslagstavlor, å vilka anbragts valaffischer, böra falla under förbudet mot annonstavlor m. m. Med anledning av att från politiska partiorganisationer gjorts gällande, att åklagarmyndigheterna i landet tolkat bestämmelsen i 36 § första stycket väg­ lagen på olika sätt, upprättades i juni 1940 inom kommunikationsdeparte­ mentet en promemoria rörande innebörden av nämnda lagrum. Denna pro­ memoria delgavs samtliga åklagare i landet. Därefter har mig veterligt något missförstånd icke yppats rörande räckvidden av ifrågavarande förbud. Med hänsyn härtill och då förevarande stadgande synes giva tillräckligt utrymme för affischering vid val eller eljest, lärer någon ändring av stadgan­ det ur nu berörda synpunkt icke vara erforderlig. På sätt framgår av det anförda har vid 1939 års lagtima riksdag jämväl yrkats sådan ändring i 36 § väglagen, att annonstavla, reklamskylt eller dylik anordning, avsedd att i reklamsyfte tilldraga sig de vägfarandes uppmärk­ samhet, icke finge utan länsstyrelsens tillstånd förekomma utmed allmän väg. I likhet med vägförstatligandekommittén anser jag för min del nu gällan­ de bestämmelser tillräckliga, örn man med dem avser blott skydd för trafiken å allmänna vägar. Ur naturskyddssynpunkt är måhända önskvärt att kunna på ett mera effektivt sätt än vad nu är möjligt förhindra uppsättandet av reklamanordningar. Frågan om revision av gällande bestämmelser till skydd för naturen torde emellertid kräva ytterligare överväganden. Upptagande av denna fråga, som ej äger samband med spörsmålet om vägväsendets förstat­ ligande, synes närmast ankomma på chefen för justitiedepartementet. På grund av vad sålunda anförts anser jag stadgandena i 36 § 1934 års väglag böra oförändrade upptagas i den nya väglagen, som uppenbarligen icke bör sakna bestämmelser i förevarande hänseende.

40 §. Denna paragraf, som motsvarar 40 § i sakkunnigförslaget, är likalydande med 37 § gällande väglag.

Örn arbetslag för vinterväghållning på landet.

41—46 §§. Dessa paragrafer återgiva med vissa ändringar 48—53 §§ i sakkunnigför­ slaget (motiv, se s. 99—104 i betänkandet).

Enligt nu gällande bestämmelser skola, örn vägstyrelsen finner erforder­ ligt, för ordnande av vinterväghållningen lill snöploglag indelas lämpligt be­ lägna och i övrigt tjänliga jordbruksfastigheter. Varje snöploglag skall där-

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

vid tilldelas viss vägsträcka med skyldighet för ploglaget att, i den mån vägstyrelsen så fordrar, därå fullgöra vinterväghållningen mot ersättning, som, där överenskommelse ej träffas, bestämmes av länsstyrelsen. De till snö­ ploglag indelade fastigheterna skola, där ej annorlunda överenskommits, taga del i arbetet i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden. Inom varje snö­ ploglag utses av medlemmarna en snöplogfogde. Denne åligger bl. a. att över­ vaka, att ploglaget åvilande vinterväghållning behörigen fullgöres, samt att för sådant ändamål vid inträffande behov utfärda uppbåd till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, vilket uppbåd medlemmarna äro skyldiga att sig emellan fortskaffa. Underlåter medlem att fortskaffa uppbåd eller att så­ dant uppbåd hörsamma, kan bötesstraff ådömas honom. De sakkunniga ha från länsstyrelserna inhämtat uppgifter, i vilken ut­ sträckning bestämmelserna om snöploglag tillämpats efter den 1 januari 1937, ävensom yttranden, huruvida behov av dylika bestämmelser alltjämt förefunnes samt, därest så vore fallet, i vad mån bestämmelserna borde jämkas och kompletteras. Av länsstyrelsernas yttranden framgår, att bestämmelserna om spöploglag efter den 1 januari 1937 icke tillämpats inom 9 län, nämligen Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Värmlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län. I Västernorrlands län ha bestämmelserna endast tillämpats i rena undantagsfall. Då snöförhållandena varit så svåra, att vägdistriktens egen personal och egna maskiner ej i nöjaktig utsträckning kunnat hålla vägarna framkomliga, har i Kopparbergs län erforderligt biträde lämnats av fastighetsägare efter en på förhand träffad frivillig överenskom­ melse. I Östergötlands län har man under de senaste åren förfarit på liknan­ de sätt. I övriga 12 län ha bestämmelserna om snöploglag tillämpats i större eller mindre utsträckning. I Jönköpings län har vinterväghållningen före år 1940 till allra största delen utförts i distriktens egen regi. Endast å ett ringa an­ tal mindre vägar, som på grund av sin beskaffenhet icke eller endast med svårighet kunnat maskinplogas, har vinterväghållningen utförts av snöplog­ lag. Nu pågående världskrig med åtföljande knapphet på flytande drivmedel i förening med de sista årens osedvanligt hårda och snörika vintrar har emel­ lertid tvingat vägstyrelserna att i ökad omfattning anlita snöploglagen för att efter häftiga snöfall snabbt kunna öppna vägarna för trafik. Ploglagens ar­ bete har därvid huvudsakligen bestått i snöplogning av vägsträckor, som ej kunnat maskinplogas eller beträffande vilka plogning ej medhunnits av vägdistriktet, samt skottning på ställen, där sådan varit erforderlig. I Kronobergs län ha ploglagen tagits i anspråk endast vid svårare snöfall och då endast beträffande andra vägar än huvudvägar. Länsstyrelsen i Kalmar län med­ delar, att ploglagen erfordrats för uppehållande av trafik på sådana vägar, som på grund av ringa bredd, skarpa kurvor, förekomsten av stenar i väg­ kanterna eller kraftig snöanhopning icke kunnat maskinplogas. Ploglagen ha även tagits i anspråk i sådana fall, då maskinplogning varit möjlig men på grund av otillräcklig maskinpark icke kunnat utföras tillräckligt skynd-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 109

saint. Samma har varit förhållandet även i Malmöhus län. I detta län ha plog­ lagen anlitats först sedan det visat sig, att vägstyrelsen icke varit i stånd att hålla viss väg eller vissa vägar i föreskrivet skick. Länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs län ha framhållit, att ploglagen kommit till ökad användning på grund av de genomförda motorfordonsrestriktionerna. Ploglagen i sist­ nämnda län ha i mindre omfattning utkallats att utföra handskottning. I Hallands län ha bestämmelserna om snöploglag tillämpats i full utsträckning utom i ett distrikt, där frivillig överenskommelse i stället träffats med lämp­ liga personer att vid behov ställa sig till förfogande för snöröjning. I Älvs­ borgs län ha ploglagen tagits i anspråk endast i 3 av 9 distrikt och i Jämt­ lands län i 4 av 9 distrikt. I Västerbottens län ha endast 3 procent av de all­ männa vägarna varit ploglagsindelade. Däremot ha 55 procent av de enskilda vägar, med en sammanlagd längd av 2,174 km, vilka av länsstyrelsen för­ ordnats skola hållas såsom särskilda vintervägar på vägdistriktens bekostnad, ploglagindelats. I Norrbottens län ha bestämmelserna om snöploglag tilläm­ pats endast beträffande särskilda vintervägar på de stora sjöarna i Arjeplogs vägdistrikt. Tio av länsstyrelserna ha förklarat sig anse, att något behov icke förefin­ nes att bibehålla den nuvarande ploglagsorganisationen. Några länsstyrelser ha därvid framhållit att, i den mån ploglag alltjämt erfordrades, sådana kun­ de organiseras på frivillighetens grund. övriga 14 länsstyrelser anse emellertid, att snöploglagen böra finnas kvar såsom en reservorganisation. Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat sig för att ploglagens uppgift begränsas att huvudsakligen avse skottning och endast i rena undantagsfall plogning av sådana vägar, som icke kunna maskinplogas. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att vid brist på ar­ betskraft och bilar vinterväghållningen, ploglagen förutan, kan bliva lidande. Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar, att även med sådana förbättringar av vä­ garna, som tillåta maskinell snöplogning, behov av snöskottare och extra manskap för snöplogning efter häst dock komme att föreligga. Ehuru de som uppbure ploglagsbesväret visserligen hade ett eget intresse av att vinterväg­ hållningen behörigen tillgodosåges, skulle på somliga håll vid ploglagsindelningens bortfallande svårigheter uppstå att tillräckligt snabbt öppna vägar­ na för trafik. Trots de tre senaste vintrarnas påfrestande vinterväghållning hade från brukarna av de fastigheter, som indelats till ploglag, ej försports något allvarligare missnöje med detta besvär. Enligt länsstyrelsen i Hallands län borde man i första hand försöka åstadkomma ploglag på frivillighetens väg, men bestämmelserna om snöploglag borde bibehållas för den händelse tillräcklig arbetsstyrka icke eljest kunde erhållas. Länsstyrelsen i Väster­ bottens län pekar på jdoglagens betydelse i glest befolkade trakter, där det är svårt att anskaffa dragare. Icke någon av de länsstyrelser, som uttalat sig för ett bibehållande av snö­ ploglagen, har föreslagit annat än mindre ändringar i de nu gällande be­ stämmelserna om snöploglag.

Ilo Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

De sakkunniga anse av utredningen framgå, alt snöploglagen icke längre äro nödvändiga för snöplogning under normala väderleksförhållanden. En­ ligt de sakkunnigas mening borde man icke anlita tjänstepliktsförfarande — vilket ett användande av snöploglagsorganisationen innebure — för arbets­ uppgifter, vilka utan svårighet, låt vara i vissa fall med större kostnader, kunde ombesörjas på annat sätt. Det borde icke förekomma att någon tving­ ades till ett arbete, som lika väl kunde utföras av annan efter frivillig över­ enskommelse. I den mån väg av ekonomiska skäl icke lämpligen kunde plo­ gas med vägorganisationens egna maskiner och egen personal, borde plogningen bortsättas på entreprenad. Detta syntes i de flesta fall icke möta någ­ ra svårigheter. Om det i undantagsfall visade sig omöjligt att träffa entre­ prenadavtal örn plogning, finge vägorganisationen själv taga hand om även denna del av väghållningen. De sakkunniga framhålla att, även örn snöploglagen icke längre kunde an­ ses behövliga för plogning under normala väderleksförhållanden, utredning­ en likväl visat, att ploglagen på många håll i landet vid ihållande och svåra snöfall samt vid drivbildning måst tagas i anspråk för snöskottning. Erfa­ renheten särskilt från vintrarna 1939/40, 1940/41 och 1941/42 gåve vid han­ den, att det vid sådana tillfällen krävdes betydande extra personal. Det vore emellertid ofta svårt att omedelbart få tillräcklig personal. Örn icke snöplog­ lagen kunnat tagas i anspråk för snöskottning o. d., skulle det helt visst i många fall icke lia varit möjligt att så snabbt som skett åter öppna vägarna för trafik. Med hänsyn till behovet av och svårigheten att vid svåra snöfall erhålla tillräcklig arbetskraft för vinterväghållningen syntes det, uttala de sakkunniga, vara nödvändigt att på förhand organisera reservstyrkor härför. Beträffande dessa reservstyrkor — av de sakkunniga med hänsyn till arten av de uppgifter, för vilka de äro avsedda, kallade arbetslag för vin­ terväghållningen — anföra de sakkunniga följande. Sådana arbetslag synas, av länsstyrelsernas yttranden att döma, icke er­ fordras i alla delar av landet och böra därför inrättas endast i de orter, som äro särskilt utsatta för drivbildningar och där vinterväghållningen följakt­ ligen kräver stor extra personal. Det synes böra ankomma på länsstyrelserna att avgöra, om särskilda arbetslag för vinterväghållningen böra inrättas. Det vore givetvis önskvärt, örn arbetslagen kunde helt och hållet samman­ sättas på frivillighetens väg. Att uteslutande lita till endast avtal med arbets­ lagets medlemmar torde emellertid icke vara möjligt. Skola dessa reserv­ styrkor bliva den effektiva organisation, med vilken tillfälliga, svåra snöför­ hållanden skola kunna bemästras, får man icke utsätta sig för risken, att medlem, då han kallas till tjänstgöring, bryter ingånget avtal. Arbetslagets medlemmar torde därför i likhet med snöploglagen böra vara underkastade tjänsteplikt. Intresset av att hålla de allmänna vägarna öppna för samfärd­ seln är — icke minst för ortsbefolkningen — så stort, att det icke kan anses oskäligt, att dennas medverkan tages i anspråk härför på samma sätt som sker vid släckning av brand. Självfallet får sådan tjänsteplikt icke anlitas annat än vid mera exceptionella förhållanden, då det icke är möjligt att på annat sätt snabbt få vägarna öppnade för allmän trafik. Syftet med arbets­ lagen är ju -— såsom framgår av det ovan anförda — att skapa en beredskapsorganisation för särskilt svåra snöförhållanden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. Ill

För alt tjänsteplikten icke skall bli alltför betungande bör densamma be­ gränsas till viss vägsträcka. Arbetslagen skola sålunda icke få tagas i anspråk för vilken väg som helst. När den väg, arbetslag tilldelats, åter försatts i farbart skick, få medlemmarnas arbetsprestationer icke tagas i anspråk förr­ än vid nästa svåra snöfall. Att organisera arbetslagen i huvudsaklig överensstämmelse med de nuva­ rande snöploglagen torde icke vara lämpligt eller ens möjligt. Redan av prin­ cipiella skäl synes stötande alt begränsa tjänsteplikten till jordbruksfastig­ heternas brukare. Med de förändrade arbetsuppgifter, som skulle ankomma på arbetslagen, skulle det vidare icke vara möjligt att rättvist fördela besväret mellan fastigheterna. Med nu gällande ordning är detta möjligt genom att tjänsteplikten avser att under en längre tid hålla viss vägsträcka framkomlig för trafiken. Arbetsuppgiften kan då fördelas mellan fastigheterna i förhål­ lande till taxeringsvärdena. Framdeles avses arbetslagets tjänster endast skola tagas i anspråk för att under en kort tidsrymd bortskaffa uppkommet hinder. Alla de tjänstepliktiga måste då tagas i anspråk på en gång. Då tjänsteplikten, enligt gällande bestämmelser, formellt sett endast omfattar fastigheternas brukare, blir det icke heller möjligt att få tillräckligt med folk. Det torde emellertid vara lämpligt, att arbetslagen, liksom snöploglagen, knytas till vissa fastigheter, vilka därtill indelas av länsstyrelsen. Indelningen bör emellertid icke, såsom enligt nu gällande ordning, begränsas till endast jordbruksfastigheter. Även fastigheter av annat slag, exempelvis industri- och bostadsfastigheter, skola kunna därtill indelas, om de äro lämpligt belägna och i övrigt tjänliga. För att kunna skapa en effektiv beredskapsorganisation måste i förväg an­ givas, huru många medlemmar i arbetslaget som skola uppsättas av varje fastighet. Detta bör ske i samband med indelningen och under hänsynstagan­ de till antalet av dem, som ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på fas­ tigheten. För att organisationen skall bliva effektiv måste därjämte de tjäns­ tepliktiga namneligen utses. Detta förutsättes emellertid skola i största möj­ liga utsträckning ske efter frivilligt åtagande. Det torde vara lättare att få per­ soner att frivilligt åtaga sig besväret, om de tjänstepliktiga skola utses bland det mindre antal, som ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på fastighe­ ten, än om varje kommun skall utse ett visst större antal.

Enligt förslaget skola ägarna och brukarna medverka vid utseendet av arbetslagets medlemmar. Där för någon fastighet det föreskrivna antalet medlemmar icke kan utses efter överenskommelse, skulle länsstyrelsen bland de män, som ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på fastigheten, uttaga erforderlig personal. Därvid skulle icke få uttagas män under 17 eller över 55 år. För varje arbetslag skulle länsstyrelsen förordna en fogde med uppgift dels att tillse att erforderliga åtgärder vidtoges för utseende av ersättare till den, som avgått ur arbetslag, dels att fortskaffa kallelse till medlemmarna att infinna sig till tjänstgöring, dels ock att övervaka och leda fullgörandet av de arbetsuppgifter, arbetslaget fått sig förelagda. Medlem av arbetslag, som kallats till tjänstgöring, skulle äga att sätta annan i sitt ställe. Till medlem av arbetslag skulle i mån av utfört arbete utgå ersättning, som i brist på överenskommelse skulle bestämmas av länsstyrelsen.

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Beträffande behovet av de av de sakkunniga föreslagna arbetslagen har tvekan uttalats endast i ett pär av yttrandena. Länsstyrelsen i Älvsborgs län förklarar sig sålunda icke övertygad om behovet av ifrågakomna bestäm­ melser. De maskinella hjälpmedel, som numera vore att tillgå för vinterväg­ hållning, syntes — möjligen med undantag för vissa delar av landet — med­ föra tillfredsställande möjligheter att utan användande av arbetslag ombe­ sörja väghållningen även vid svåra snöfall. Länsstyrelsen i Uppsala län är icke övertygad örn att de föreslagna be­ stämmelserna äro lämpligare än nu gällande ordning. Länsstyrelsen anför huvudsakligen följande. De sakkunniga förorda en omläggning av själva organisationen, så att den­ na kommer att vila i första hand på överenskommelse och endast örn denna befinnes otillräcklig på tvång, dock med rätt för den, som uttages, att sätta annan i sitt ställe. Såvitt länsstyrelsen har sig bekant, har icke någon olä­ genhet framträtt vid tillämpningen av hittillsvarande stadganden. När del­ tagandet i plogning har påkallats, har det betraktats som en i allas intresse föreskriven medborgerlig prestation. Då gällande lag binder plogningsindelningen vid jordbruksfastigheter, har detta ansetts innebära att prestationen skall utföras med fastighetens arbetskraft och dragare i den mån de räcka till. Länsstyrelsen befarar, att det föreslagna systemet med särskilda avtal kommer att vålla onödigt besvär och att uppluckra känslan av omedelbar förpliktelse. Vad förslagets stadgande att »arbetslag skall uppsättas av----------fastigheter» innebär, synes oklart, då arbetslagen bildas genom personlig af­ tagning. Länsstyrelsen anser således, att nuvarande stadganden bättre till­ godose vinterväghållningens behov än de föreslagna bestämmelserna. I sam­ manhang med den nya organisationen torde dock den ändringen böra vid­ tagas, att förslag till indelning skall uppgöras av vägförvaltningen, vilken också har att besluta om ploglagens ianspråktagande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, huruvida icke länsvägnämnden bör höras, innan beslut om arbetslag fattas. Örebro läns vågstyrelseförening förmenar, att länsvägnämndens yttrande bör infordras i alla ärenden rörande arbetslag. Länsstyrelsen i Malmöhus lån anser systemet med arbetslag, vars personal skall uttagas av länsstyrelsen, bliva ganska tungrott samt anför härom. Då förändringar i arbetslagens sammansättning till följd av avflyttning och av andra anledningar säkerligen bli mycket vanliga, kommer länsstyrel­ sens åtgärd för utseende av ny personal att tid efter annan påkallas. Det synes vara mindre tillfredsställande att, såsom i 52 § föreslagits, tjänstgöringsskyldig skall äga att vid inkallelse till tjänstgöring i sitt ställe sätta annan, vars lämplighet den tjänstgöringsskyldige har att själv pröva. Det kan ifrågasättas, huruvida bärande skäl finnas för att knyta systemet med arbetslag till fastigheterna. Att snöploglagen bildades genom uttagning av jordbruksfastigheter sammanhängde med det förhållande att väghållningsbördan tidigare burits enbart av dessa fastigheter. Örn nu, såsom de sakkunniga föreslagit, vinterväghållningen skulle anknytas även till andra fastigheter än jordbruksfastigheter, synes detta visserligen vara ett steg i rätt riktning, örn vägbördans fördelning på olika beskattningsföremål — såsom riktigt torde vara — skall bliva bestämmande, men det skulle innebära att man stannade på halva vägen. Ett följdriktigt förfaringssätt komme härvidlag till användning först om även andra beskattningsföremål än in-

Kungl. Majlis proposition nr 223. 113

komst av jordbruk och annan fastighet toges i anspråk, och detta bleve fallet om de arhetsskyldiga ultogets utan anknytning till fastigheterna, litt sådant system, närmast jämförligt nied uttagande av eldsläckningsmanskap, bör en­ ligt länsstyrelsens mening komma till användning. För att göra systemet så litet tungrott som möjligt borde länsstyrelsens befattning nied rekryteringen inskränkas till ett bestämmande av det antal män som skulle uppsättas av varje kommun, och sedan kunde det ankomma på kommunen själv att ut­ taga personerna. Självfallet skulle då bliva att uttagningen i första hand skedde å frivillighetens väg. Länsstyrelserna i Östergötlands oell Västmanlands län anse upprättan­ det av arbetslag vara en angelägenhet, som närmast bör ankomma på vägförvaltningen, och föreslå därför en ändring av bestämmelserna i sådan rikt­ ning. Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter, örn ej uttagandet av per­ sonal kan anförtros landsfiskalen i samråd med vägförvaltningen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår, att förslag till uppsättande av ar­ betslag skall uppgöras av vägförvaltningen. Prövning och fastställelse av förslaget kunde lämpligen verkställas av länsstyrelsen.

Med de maskinella hjälpmedel, som numera finnas, kan vinterväghållning- Departement.»chpTPTt en under normala väderleksförhållanden ombesörjas av den statliga vägorganisationen utan anlitande av det tjänstepliktsförfarande, på vilket de nuva­ rande snöploglagen bygga. Att — såsom på sina håll alltjämt förekommer -— snöploglagen tagas i anspråk för att ombesörja en väghållning som, örn ock med större kostnader, kan fullgöras på annat sätt utan tjänstepliktsförfa­ rande, bör icke vidare ske. Därest viss väg icke lämpligen kan maskinplo­ gas, bör vägförvaltningen träffa entreprenadavtal örn hästplogning. Såsom de sakkunnigas utredning giver vid handen, lia emellertid snöplog­ lagen under senare år på många håll måst tagas i anspråk för snöskottning vid svåra snöfall och vid drivbildning. Även framdeles torde vid sådana tillfällen behov kunna uppkomma av att omedelbart mobilisera extra per­ sonal. Då det ofta kan vara svårt att genast anskaffa arbetskraft i tillräcklig omfattning, anser jag i likhet med de sakkunniga erforderligt, att en bered­ skap för detta ändamål på förhand organiseras. Att härför bibehålla de nuvarande snöploglagen torde icke vara lämpligt. Dessa äro — på sätt framgår av benämningen — organiserade för plogning och icke avsedda att utgöra en beredskap att anlitas vid särskilt svåra snöförhållanden. Härför erfordras mera personal än den, som på grund av snöploglagsbestämmelserna kan åläggas deltaga i snöskottning. Härtill kom­ mer, att snöploglagsbesväret för närvarande åvilar endast jordbruksfastig­ heternas brukare. Med hänsyn till beskaffenheten av den uppgift, för vil­ ken beredskapen skulle organiseras, kan det icke anses vare sig rättvist eller lämpligt att begränsa besväret till dem. De sakkunnigas förslag går ut på att i stället för snöploglagen skulle för den uppgift, varom här är fråga, i mån av behov organiseras särskilda ar­ betslag. Det vore givetvis önskvärt, örn dessa arbetslag kunde sammanställas Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 tami. Nr 223. 8

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 22,3.

helt på frivillighetens väg. Att uteslutande lita till avtal med arbetslagets medlemmar torde emellertid icke vara möjligt. Skola dessa arbetslag bliva den effektiva beredskapsorganisation, med vilken tillfälliga, svåra snöför­ hållanden skola kunna bemästras, får man, på sätt de sakkunniga fram­ hålla, icke utsätta sig för risken, att medlem vid kallelse till tjänstgöring bryter ingånget avtal. Jag anser mig därför böra biträda de sakkunnigas förslag, att arbetslagets medlemmar skola i likhet med snöploglagen vara underkastade tjänsteplikt. Intresset av att hålla de allmänna vägarna öppna för samfärdseln är icke minst för ortsbefolkningen så stort, att det icke kan anses oskäligt, att dennas medverkan vid här avsedda undantagstillfällen, då det icke är möjligt att på annat sätt snabbt få vägarna öppnade för all­ män trafik, tages i anspråk på liknande sätt som vid släckning av brand. För att tjänsteplikten skall bli så litet betungande som möjligt bör den­ samma begränsas till viss vägsträcka. De sakkunniga lia föreslagit, att arbetslagen skola uppsättas av lämpligt belägna och i övrigt tjänliga fastigheter, vilka därtill indelas av länsstyrel­ sen. Tvekan kan naturligtvis råda örn lämpligheten av att knyta arbets­ lagen till fastigheterna. Skola lagens medlemmar vara underkastade tjänste­ plikt, är det av vikt, att besväret drabbar alla lika och sålunda icke be­ gränsas till viss grupp av personer. Då arbetslagen skola sammansättas av dem, som ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på de fastigheter, vilka komma i fråga, och besväret följaktligen icke skulle begränsas till någon viss grupp av personer, anser jag emellertid grundad erinran i detta avseende icke kunna göras mot förslaget. Med större fog kan anmärkas, att det inne­ bär en onödig omgång att låta arbetslagen uppsättas av fastigheterna samt att det i och för sig vore mera tilltalande att för varje kommun bestämma antalet tjänstgöringsskyldiga för där ifrågakommande vägsträckor och där­ efter med stöd av tjänsteplikten uttaga detta antal med hänsyn till boplats och lämplighet. Sannolikt är emellertid att, såsom de sakkunniga hävdat, re­ krytering av arbetslagen på frivillighetens väg underlättas, om medlemmarna utses för varje fastighet och sålunda med fastighetsägarnas medverkan ut­ väljas bland det mindre antal, som bor eller stadigvarande arbetar på fas­ tigheten, än örn för varje kommun skall utses ett visst större antal. Med hänsyn härtill har jag, i nära anslutning lill de sakkunnigas förslag, ansett mig böra förorda, att arbetslag bildas genom att länsstyrelsen utser erforder­ ligt antal personer, vilka ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på lämp­ ligt belägna fastigheter, vilka bestämmas av länsstyrelsen. Enligt förslaget skall ägare eller brukare av fastighet avgiva förslag på den eller de personer, som för fastigheten skola uttagas till medlemmar. De tjänstepliktiga skulle därefter utses av länsstyrelsen med ledning av förslaget. Några länsstyrelser ha befarat, att det föreslagna förfaringssättet skulle bliva betungande för länsstyrelserna. Deras befattning med arbetslagen torde emellertid icke bliva så omfattande. Uppsättandet bör nämligen tillgå så, att länsstyrelsen uppdrager åt lämplig person i orten, exempelvis landsfiskalen, att utreda och inkomma med förslag beträffande de fastigheter, av vilka

Kungl. Muj.ts proposition nr 223. 115

arbetslaget bör bildas, och det antal tjänstepliktiga, som bör uttagas för varje fastighet, ävensom att med ledning härav från fastigheternas ägare eller bru­ kare infordra förslag på de personer, som skola utses. Länsstyrelsens uppgift blir sålunda att i ett sammanhang pröva dessa förslag. Hithörande ärenden äro enligt min mening av den natur, att prövningen bör ankomma på läns­ styrelsen och icke på vägförvaltningen. Icke heller utseendet av ersättare för de medlemmar, som avgå, torde medföra större besvär för länsstyrelserna. Förslag till ersättare skall nämligen avgivas av den fogde, som skall utses för varje arbetslag. Sådant förslag behöver emellertid icke avgivas för varje gång någon avgår utan kan, där ej särskilda förhållanden annat påkalla, ske i ett sammanhang en gång örn året, exempelvis omedelbart före vinterväghåll­ ningens början. Det är för övrigt självfallet icke meningen, att arbetslag skola upprättas i alla trakter av landet utan endast där snöförhållandena erfarenhetsmässigt kunna vara särskilt besvärliga. Från några håll har ifrågasatts, att länsstyrelsen före meddelande av beslut örn arbetslags uppsättande skall inhämta yttrande av länsvägnämnden röran­ de behovet. Ett sådant förfaringssätt förefaller lämpligt. Att meddela före­ skrift härom i väglagen synes dock icke erforderligt. Enligt de sakkunnigas förslag skall till medlem i arbetslag, där ej frivillig överenskommelse träffas, endast kunna uttagas män över 17 och under 55 år. Enligt min mening bör tjänsteplikten icke begränsas till män. Under tider, sådana som de nuvarande, då männen ofta i stor utsträckning äro inkallade till militärtjänstgöring, bör möjlighet stå öppen att utse även kvinnor. Av samma skäl anser jag, att även personer, som äro äldre än 55 år, böra kunna uttagas för tjänstgöring i arbetslag. Åldersgränsen synes lämpligen kunna be­ stämmas till 60 år.

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, som är väghållare.

47 §. Stadgandet motsvarar med viss jämkning 55 § i sakkunnigförslaget (mo­ tiv, se s. 105 och 106 i betänkandet).

Enligt de av riksdagen godkända huvudgrunderna för förstatligandet av Departement *den allmänna väghållningen på landet och därmed sammanhängande frågor chefen. skall statsbidrag utgå till stad, som är väghållare, med 95 procent av de beräknade kostnaderna för byggande och underhåll av allmän väg. I berör­ da kostnader må dock icke — på sätt framgår av förslaget till förordning örn statsbidrag till väg- och gatuhållningen i de städer och stadsliknande sam­ hällen, som äro väghållare — utan medgivande av Kungl. Majit inräknas er­ sättning för upplåtelse av mark och för annat intrång. I kostnadsunderlaget för beräknande av statsbidrag ina ej heller inräknas utgift för förvalt­ ning. Statsbidrag skall vidare icke utgå till den del av väghållningskostna-

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

derna, för vilken fastighetsägare på grund av äldre bestämmelser kan vara skyldig att svara. Då staten helt övertager kostnaderna för den allmänna väghållningen på landet, synes det böra i väglagen angivas, att stad är berättigad till stats­ bidrag med 95 procent av de beräknade våghål! ningskostnaderna för staden, efter avdrag för vad som belöper på vägmark och kostnad för stadens för­ valtningsorgan. Då den del av utgifterna, för vilken fastighetsägare på grund av äldre bestämmelser är skyldig svara, icke kan anses utgöra någon kostnad för staden, torde något förbehåll härför icke behöva göras i lag­ texten.

48 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar, huvudsakligen av redak­ tionell art, 56 och 58 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se sid. 105 och 106 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, huruvida administrativ doms­ rätt kan tilläggas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i nu förekommande ord­ ning. I varje fall tarvades ett uttryckligt stadgande i den för styrelsen gällan­ de instruktionen. Länsstyrelsen i Östergötlands lån har, med hänvisning till att frågan örn åläggande för stad att underhålla bristfällig väg kunde vara av stor vikt, ifrågasatt, huruvida icke samma förfarande här borde tillämpas, som före­ skrivits beträffande vissa andra viktigare vägärenden, nämligen att avgöran­ det skulle tillkomma Konungen, örn icke länsstyrelsens mening överensstämde med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens.

Departements - I anledning av vad i yttrandena anförts vill jag framhålla, att väg- och chefen. vattenbyggnadsstyrelsen helt visst är den myndighet, som har de största förut­ sättningarna att bedöma fråga, om brist i väghållning föreligger. Avgörandet av fråga härom bör därför ankomma på styrelsen. Lämpligt torde vara att denna före avgörandet av dylikt ärende inhämtar länsstyrelsens uppfattning. Tillräcklig anledning att tillerkänna meningsskiljaktighet mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen i förevarande ärende samma ver­ kan som i vägbyggnadsmål och dylikt torde icke finnas.

49 §. Stadgandet ansluter sig i sak till 60 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 116 i betänkandet).

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare.

50 §. Denna paragraf överensstämmer i sak med 54 § första punkten i sakkun­ nigförslaget (motiv, se s. 104 och 105 samt 106—116 i betänkandet). På grund

Kanal. Majus proposition nr 223. 117

av bestämmelsen i 53 § i departementsförslaget skall stadgandet äga mot­ svarande tillämpning å stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare.

Enligt 17 § gällande väglag åligger det samhälle att, där väg skall byggas inom det stadsplanelagda området, utan kostnad för vägdistriktet tillhanda­ hålla mark, som erfordras för vägens byggande. Tillika stadgas, att den in­ skränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt stadsplanelagen äger rum därest i gatumarken ingår allmän väg, ej skall inträda i det fall, att väg efter den 1 januari 1928 (då ifrågavarande regler i väglagstiftningen först blevo tillämpliga) byggts inom område, som ingår i stads­ planen. Vid riksdagsbehandlingen av 1934 års lag erinrade vederbörande utskott, att hithörande bestämmelser i en del fall syntes komma att verka i viss mån obilligt mot samhällena eller de enskilda tomtägarna i dem. För ändring av den uti paragrafen gjorda regleringen av samhälles och tomtägares skyldig­ het krävdes emellertid en mera ingående utredning än den. utskottet varit i tillfälle åstadkomma. Innan ännu 1934 års väglag trätt i kraft, yrkades vid 1936 års riksdag motionsvis, att riksdagen ville hos Kungl. Majit hemställa örn utredning och förslag till sådan ändring av 17 § väglagen, att där föreskriven skyldighet för samhälle att tillhandahålla mark bortfölle eller avsevärt mildrades. Såsom skäl för detta yrkande anfördes i motionen bland annat följande. Särskilt inom samhällen i våra största städers grannskap — uppvuxna kring starkt trafikerade infartsvägar till städerna — framkomme numera krav på de stora infartsvägarnas utbyggnad till bredder, som man ännu för ett årtionde sedan säkerligen ansett fullständigt otänkbara. Samhällenas skyl­ dighet att tillhandahålla vägmärken kunde i dylika fall otvivelaktigt bliva i hög grad betungande trots rätten för dem att uttaga ersättning av vederbö­ rande tomtägare. För samhällen med stort tillmätta stadsplaner kunde det dröja avsevärd tid. innan bebyggelsen nådde den omfattning, att ersättningsrätten bleve av någon nämnvärd betydelse för samhället. Härtill komme, att ersättningsrätten enligt stadsplanelagens bestämmelser vore begränsad' i för­ hållande till de invid vägen tillåtna hushöjderna. Med de vägbredder, som nu kunde ifrågakomma i dylika fall, komme rätten till ersättning av tomtägarna ofta att gälla endast en del av samhällenas markanskaffningskostnader. I ett visst fall hade ifrågasatts skyldighet för eif litet samhälle (med ej fullt 800 invånare och c:a 11,500 skattekronor) att för markanskaffning till all­ män väg inköpa ej mindre än omkring 40,000 kvadratmeter mark, som eljest skulle lia tagits i anspråk för tomtförsäljningar. Det syntes uppenbart, att man vid tillkomsten av gällande bestämmelser icke räknat med att denna skyldighet skulle kunna bliva ens tillnärmelsevis så betungande som enligt exemplet numera kunde ifrågakomma. I infordrat yttrande över motionen anförde svenska stadsförbundet i hu­ vudsak följande. 1927 års reglering av väghållningsbördan i samhällena kunde icke anses innefatta någon fullt tillfredsställande avvägning av denna börda. Skyldighe­ ten att kostnadsfritt tillhandahålla mark, som erfordrades för vägbyggnad inom stadsplanelagt område, utgjorde en extra börda för samhällena, som

lis Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

svårligen kunde försvaras. Enligt förarbetena till 1928 års reglering hade man ursprungligen avsett att alltigenom pålägga vägdistrikten enahanda för­ pliktelser nied avseende å väghållningen inom samhällena som på den egent­ liga landsbygden. Några bärande skäl för att göra undantag härifrån beträf­ fande vagmark inom stadsplanen! område syntes icke hava anförts. För­ slag örn att låta samhällena ansvara för denna markanskaffning hade först framförts under den antagna men sedermera ej förverkligade förutsättning­ en, att särskilda fastighetsbidrag skulle uttagas till kostnaderna för markan­ skaffning till landsbygdens allmänna vägar överhuvud. När samma förslag framställdes år 1927, hade planerna på dylika fastighetsbidrag förfallit. Nå­ got annat positivt skäl lör att likväl lägga ifrågavarande börda på samhällena syntes då icke hava anförts än »den särskilda nytta de i allmänhet torde hava av vägs anläggande». Till försvar för åtgärden framhölls dessutom, att skyl­ digheten i regel icke syntes bliva betungande för samhällena och att dessa skulle hava möjlighet att uttaga markkostnaden av tomtägare utmed vägen. På grund av de sedan dess och alltjämt växande anspråken på de allmänna vägarnas utbyggnad och förbättring syntes det numera orimligt vidhålla, att bekostandet av vägmark inom stadsplan borde vara samhällenas ensak. Många av de stadsplanelagda områdena genomlöptes av huvudvägar med betydande genomgångstrafik. För denna trafik krävdes mångenstädes breddningar eller ändamålsenligare sträckningar av vägarna också inom samhällenas plan­ lagda områden. Dylika vägförbättringar syntes vida oftare aktualisera frågor om markanskaffning därstädes än nybyggnader av väg. Någon garanti för att denna börda stöde i rimlig proportion till varje samhälles ekonomiska bärkraft funnes icke. Det måste därför anses särskilt betänkligt, att skyldig­ heten gällde generellt för samhällena utan någon möjlighet till eftergifter. 1 omtägares bidragsskyldighet till kostnad för gatumark beredde ingalunda samhällena någon effektiv hjälp. Samhällets skyldighet att tillhandahålla vägmark gällde hela det planlagda området, under det att bidragsskyldighet för tomtägare inträdde först i mån av samhällsbebyggelsens fortskridande. Den omständigheten, att tomtägare regelmässigt förr eller senare skulle bliva skyldig att bidraga till gatumarkskostnader, syntes ej heller kunna åberopas såsom skäl för att bibehålla bestämmelserna om samhälles skyl­ dighet att tillhandahålla vägmark inom planlagt område. Ett avskaffande av sistnämnda skyldighet borde givetvis föranleda motsvarande inskränk­ ning även i fråga örn tomtägares bidragsplikt. Slutligen ville styrelsen erinra därom, att statsbidrag numera utginge till kostnader för lösen ax­ mark, sorn erfordrades för byggande av allmän väg på landet. Att man sålunda överflyttat en väsentlig del av markanskaffningskostnaderna på den egentliga landsbygden från vägdistrikten till staten men likväl låtit samma börda i fråga om planlagt område alltjämt åvila respektive samhäl­ len ensamma syntes vara ägnat att ytterligare framhäva obilligheten mot sam­ hällena i förevarande hänseende, särskilt som den mark, vilken erfordrades för ändamalet, i regel vöre dyrare inom samhällenas planlagda områden än på den egentliga landsbygden.

Jordbruksutskottet, till vilket motionen hänvisats, yttrade i sitt utlåtande. Erfarenheten synes bekräfta vad särskilda utskottet vid behandlingen av 1934 års väglag därom anfört att förevarande bestämmelser örn skyldighet tor municipalsamhälle och köping samt i sin ordning tomtägare att kost­ nadsfritt tillhandahålla vägmark i en del fäll skulle komma att verka i viss män obilligt mot municipalsamhällena och köpingarna eller tomtägarna. Med hänsyn härtill finner nu jordbruksutskottet i likhet med motionären skäl

Kunni. Maj.ts proposition nr 223. 119

föreligga att närmare överväga ändring i dessa bestämmelser. Utskottet vill ifrågasätta, huruvida icke Kungl. Maj:t eller länsstyrelse bör tillerkännas be­ fogenhet att i vissa fall medgiva befrielse helt eller delvis från sagda skyldig­ het. Förutsättningarna för en sådan möjlighet till jämkning torde därlör böra göras till föremål för utredning. Utskottet hemställde därför örn skrivelse till Kungl. Maj:l med begäran örn utredning i anslutning till vad utskottet sålunda anfört. Utskottets hemstäl­ lan bifölls av riksdagen. Kungl. Maj:t infordrade yttrande från byggnadsstyrelsen, som uttalade sig för att möjlighet borde öppnas att helt eller delvis befria samhällena från skyldighet att tillhandahålla vägmark. Genom beslut den 17 november 1939 uppdrog Kungl. Majit åt vägförstatligandekommittén att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Kommittén verkställde i anledning härav en ingående utredning rörande värdet av den mark, som samhällena tillhandahållit under åren 1934—1938. och i vilken utsträckning samhällena uppburit eller förväntade att under de närmaste åren erhålla ersättning av tomtägarna. Av utredningen —- för vilken redogöres i kommitténs den 9 april 1941 avgivna betänkande (SOU 1941: 12) — framgick bland annat, att 65 av landets 231 köpingar och municipalsamhälle!! under åren 1934—1938 tillhandahållit mark för allmän väg och att värdet av denna mark uppgått till sammanlagt cirka 525,000 kronor. Beloppet av den ersättning, samhällena erhållit eller förväntade att under den närmaste tiden erhålla av tomtägarna, uppgick enligt byggnads­ nämndernas uppgifter till endast 31.500 kronor eller 6 procent av värdet av den tillhandahållna marken. För flertalet av de samhällen, som under nämnda år tillhandahållit mark, hade de kostnader härför, som beräknades komma att .stanna å samhällena, icke varit särskilt stora i förhållande till skatteunderlaget. Motsatsen gällde emellertid beträffande åtskilliga av dessa samhällen. I detta avseende anförde kommittén en del exempel. Av de 231 samhällena kunde, enligt byggnadsnämndernas uppgifter, 108 förvänta att under 1939 eller de närmaste åren därefter bliva skyldiga att kostnadsfritt tillhandahålla mark för beslutade eller planerade vägföretag. Enligt byggnadsnämndernas uppgifter skulle endast 8 av dessa 108 samhäl­ len kunna räkna med en markupplåtelse utan uppoffring för samhällena. I många fall vore det fråga örn betydande markupplåtelser. Endast en fjärde­ del av de samhällen, sorn berördes av beslutade eller planerade vägföretag. syntes räkna med att inom överskådlig tid få någon väsentlig del av kostna­ derna för markupplåtelse täckt genom ersättningar från tomlägarna. Vissa av byggnadsnämnderna hade angivit, varför ersättning av tomtägar­ na icke kunde påräknas. Sålunda hade framhållits, att samhällena i ett flertal fall nödgats eller bleve nödsakade att för dryga kostnader lösa byggnader, vilka skulle rivas för att bereda plats för väg, och att vad samhälle finge ut­ giva för sådant intrång icke kunde uttagas av tomtägarna. En annan anled­ ning till att gottgörelsen från tomtägarna icke vore större hade angivits vara,

1-20

Kuriffl. Maj.ts proposition nr 223.

att tomter belägna vid stora trafikleder numera ofta icke finge ha direkt ut­ fart till trafikleden utan endast via lokalväg och att ersättning i sådant fall icke ansetts kunna uttagas av tomtägarna. Vidare byggdes de stora trafik­ lederna ibland till sådan bredd, att tomternas bidragsskyldighet — som stöde i visst förhållande till den tillåtna hushöjden — endast omfattade en mindre del av vägen. Beträffande skäligheten av att samhälle får bidraga till allmänna vägar inom det stadsplanelagda området framhöll kommittén för egen del. att det syntes äga sin riktighet att, såsom vid tillkomsten av nu gällande regler utta­ lats, dessa trafikleder i regel vore av särskild nytta för samhället. De vore vanligen dess huvudgator och betingelser för dess bestånd och fortsatta ut­ veckling. Det syntes ock finnas fog för att i förevarande hänseende göra skill­ nad mellan samhällena och deras invånare, å ena, samt landskommunerna och fastigheterna på rena landsbygden, å andra sidan. Vägnätet kunde knap­ past betraktas som en angelägenhet för dessa kommuner i lika hög grad som trafiklederna inom stadsplanelagda delar av ett samhälle vore ett dess eget intresse. Erinras kunde ock, att äganderätten till allmän väg, som inginge i gata, utan lösen tillfölle samhället, oavsett vem som bekostat markförvärvet. Denna förman för samhället kunde ju bli av stor ekonomisk betydelse, örn genom stadsplaneändring gatan förvandlades till tomtmark. Även bortsett från samhälles möjlighet att i större eller mindre utsträckning av vederbö­ rande tomtägare njuta ersättning för gatumark, funnes alltså anledning att såsom regel bibehålla bestämmelsen örn samhällenas ifrågavarande skyldig­ het. I bestämmelserna om tomtägarbidragen såge kommittén ytterligare skäl härför. En fullt tilllredsställande lösning av problemet örn tomtägarbidragen stöde knappast till buds, med mindre samhällets ifrågavarande skyldighet i princip bibehölles. Undantagslöst syntes emellertid, uttalade kommittén, den i 17 § väglagen stadgade regeln icke kunna upprätthållas, örn ej möjlighet bereddes samhälle att erhålla lättnad i annan ordning. Av utredningen i ärendet syntes nämli­ gen framgå, att markanskaffningsplikten under vissa omständigheter kunde bliva orimligt betungande. Orsaken härtill vore framför allt, att marken i vissa fall måste anskaffas på ett mycket tidigare stadium än vad sorn skulle följa av stadsplanelagens bestämmelser. Kommittén påpekade, att frågan om huru lättnad skulle beredas samhäl­ lena komplicerades av tomtägarbidragen, samt upptog i .samband därmed till ingående diskussion fragan, örn tomtägarnas skyldighet att utgiva ersättning för gatumarken kunde anses utgöra bidrag till samhällets kostnader för mar­ ken och alltså borde borttälja, örn och i den mån samhällena befriades från skyldigheten att kostnadsfritt tillhandahålla mark. Kommittén framhöll emel­ lertid. att örn tomtägarna vid de gator, som tillika vore allmänna vägar, be­ friades fran sin bidragsplikt. de komme att intaga en i förhållande till övriga tomtägare gynnad ställning. Det måste dock betecknas såsom önskvärt, att alla samhällets tomtägare finge bidraga till gatuhållningen efter rättvisa och billiga grunder. Kommittén ansåge å ena sidan ogörligt att låta tomtägarnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 121

markersättningsskyldighet kvarstå oberoende av samhällets förpliktelse att tillhandahålla vägmärken, samt å andra sidan icke önskvärt att lindra den­ na tomtägarnas skyldighet med mindre den i något fall funnes gå längre än vad som motsvarade deras fördel av gatuföretaget. Lösningen skulle alltså vara att man undersökte, först om någon lättnad för tomtägarna tarvades och därefter huruvida samhället borde erhålla lindring beträffande den del av kostnaden, som icke ersattes samhället av tomtägarna. Mera sällan syntes förhållandena vara sådana, att vägföretaget icke föranledde värdestegring å kringliggande mark i tillräcklig grad för att tomtägarbidragen skulle kunna utkrävas enligt stadsplanelagens huvudregel. Emellertid måste man räkna med möjligheten att undantagsvis företagets nytta för tomterna kunde visa sig mer eller mindre fiktiv. Detta gällde i särskild grad nu ifrågavarande tra­ fikleder, beträffande vilka andra synpunkter än trafikledens nytta för sam­ hället kunde bliva avgörande. Men även i fråga örn vanliga gator kunde ett anläggnings- eller vidgningsföretag stundom vara av mycket ringa fördel för tomterna, kanske snarare till skada än nytta. Markersättningen borde därför kunna jämkas, i vissa fall ända ned till nollpunkten. För sådant syfte borde stadsplanelagen ändras. Den lättnad, som samhälle kunde behöva beträffande den del av mark­ anskaffningskostnaden, vilken skulle falla på samhället, skulle enligt kom­ mitténs förslag meddelas i form av statsbidrag. Då det ofta icke vore nog, att statsbidrag lämnades först vid en sen och oviss tidpunkt, när tomtägarnas bidrag fastställts, skulle samhälle, som behövde lindring i skyldigheten att förskjuta markkostnaden, kunna erhålla större eller mindre lån av statsmedel. För de av kommittén föreslagna grunderna för statsbidrag och lån till bestri­ dande av kostnaderna för tillhandahållande av mark redogöres närmare i an­ nat sammanhang.

Kommitténs förslag i här avsedd del blev i de infordrade yttrandena före­ mål för mycket skiljaktiga uttalanden. Byggnadsstyrelsen fann kommitténs förslag väl ägnat att bereda möjlighet till önskvärd lättnad i en eljest under vissa omständigheter oskälig och be­ tungande hörda för såväl samhällen som tomtägare. Förslaget tillstyrktes vidare av länsstyrelserna i Kristianstads, Västman­ lands och Västerbottens län samt av svenska vågstyrelsernas förbund och svenska vå'^föreningen. Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län yttrade sig i till­ styrkande riktning. Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasatte, örn den lättnad i samhällenas markanskaffningsplikt, som kommittén föreslagit, vore tillräcklig. Skulle det ur principiella synpunkter finnas möjligt att gå längre för lättande av sam­ hällenas skyldighet att tillhandahålla mark. vore detta enligt länsstyrelsens förmenande önskvärt. Kammarkollegiet anförde i sitt utlåtande. De resonemang sakkunniga här lägga som grund för sitt förslag, torde stri­ da mot gällande rättsuppfattning och rättspraxis, se N. J. A. avd. 1 1935: ref. 47. Denna rättsuppfattning och praxis grundar sig på, att stadsplanesamhället

122 Kunni. Maj:ts proposition nr 223.

skall i fråga örn kostnad för allmän väg likställas med landel. Men detta med­ för ej, att den enskilde tomtägaren därmed befrias från sin gatubidragsskyldighet, d. v, s. i detta fall att till samhället utge vad som motsvarar tomtens värdestegring genom gatans (vägens) iordningställande, exklusive ledningar, utan han skall till stadsplanesamhället utge en slags ekvivalent för vanligt gatukostnadsbidrag, som stadsplanesamhället alltså får som bidrag till täc­ kande av sina gatu- och vägkostnader i allmänhet. Vidare synas icke skäl vara anförda, varför mark till vägar, som icke tillika utgöra gata enligt stadsplan, skall inom stad eller annat stadsplanesamhälle av detta utan ersättning ställas till förfogande för ändamålet. Det synes omöj­ ligt att söka, på sätt sakkunniga synas göra beträffande köpingar och municipalsamhällen, grunda stadsplanesamhällets skyldighet i nu senast angivna fall på en förment»gatuhållningsskyldighet», eftersom en sådan i dessa fall ej existerar. Att frågan skulle sakna större praktisk betydelse vederlägga de sakkunniga själva i vad avser köpingar och municipalsamhällen. Man kan emellertid väl knappast påstå, att frågan .skulle äga mindre betydelse i en stad av t. ex. mindre storleksordning än i större köpingar eller municipal­ samhället Särskilt stötande torde regeln örn samhällets skyldighet att utan ersättning tillhandahålla mark för allmän väg framstå i de fall, då vägen framgår inom sådant icke tättbebyggt område som inkorporerats med eller ingår i en ny­ bildad stad eller eventuellt annat stadsplanesamhälle. Inom redan stadsplanelagt område ställer sig denna markersättningsfråga annorlunda. Det är möjligt, att ett rättvist resultat skulle ernås genom att stadsplanesamhällets rätt att erhålla gatumark utan ersättning eller ock gatumarksersättning i dessa fall överginge å statsverket i vad avser själva mar­ ken, utgörande allmän väg, dock med iakttagande av de modifikationer, sorn föranledas av bestämmelserna i 45 och 46 §§ stadsplanelagen, ävensom under iakttagande att stadsplanesamhällets rätt till gatukostnadsbidrag icke inskränkes utöver vad i 50 § sagda lag stadgas. Svenska stadsförbundet fann det framlagda förslaget ej tillfredsställande samt anförde till stöd för denna sin uppfattning bland annat. Att de stadsliknande samhällena alls skola — såsom sådana — drabbas av några kostnader för den mark till allmänna vägar, som tomtägare icke bli skyldiga ersätta, är enligt förbundets mening oegentligt, då någon motsvarig­ het härtill icke gäller eller nu ifrågasättes beträffande bekostandet av markanskaffningen för väghållningen på landet i övrigt. De åtgärder, som de sak­ kunniga nu föreslå i berörda hänsende, skulle däremot uppenbarligen endast betyda, att dessa kostnader för samhällen skulle i enskilda fall kunna mins­ kas. Härtill kommer att den i sådant syfte föreslagna anordningen är .synner­ ligen omständlig. Det får visserligen medgivas, att det torde vara svårt att finna en enkel lös­ ning av förevarande fråga från den av de sakkunniga intagna utgångspunk­ ten. att lösningen icke bör innebära något avsteg från principen örn tomtägares skyldighet att i viss mån ersätta gatumark. Men förbundet kan icke finna, att några avgörande betänkligheter behöva hysas mot att göra undantag i fråga örn denna skyldighet i vad angår markanskaffningen för allmänna vägar i de stadsliknande samhällena och i stället låta kostnaderna för denna markanskaffning helt bestridas i samma ordning som de egentliga vägbyggnadskostnaderna. Med hänsyn till den härvid gjorda invändningen, att en sådan lösning skulle betyda olikställighet för tomtägare inbördes inom ett och sam­ ma samhälle, må erinras, att sådan olikställighet redan nu är för handen på grund av den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som

Kungl. Mattts proposition nr 223. 123

enligt stadsplanelagen gäller, däresl i gatumarken ingår allmän väg byggd före den l januari 1928. Nästan alla köpingar och municipalsamhälle!!, som yttrat sig i denna del, kritiserade i skarpa ordalag kommitténs förslag, därvid de nuvarande bestäm­ melserna om skyldighet all tillhandahålla mark betecknades såsom »obilliga», »orättvisa» och »kränkande för rättsmedvetandet». Det framlagda förslaget gjorde ej samhällena full rättvisa och beaktade icke tillräckligt samhällenas bördor. Samhällena borde hell befrias från markanskaffningsplikten och så­ lunda i detta avseende helt likställas med landsbygden. Förslaget vöre inveck­ lat, och samhällenas ekonomiska ställning bleve svår att överblicka. Ny utred­ ning om samhällenas skyldigheter i detta hänseende påkallades. 1942 års vägsakkunniga, vilka i förevarande fråga samrått med vissa av mig särskilt tillkallade personer, ansluta sig för egen del till vägförstatligandekommilténs uppfattning, att skyldigheten för de stadsliknande samhällena att tillhandahålla mark för allmän väg bör i princip bibehållas. Då ifrågava­ rande skyldighet i många fall verkat oskäligt betungande, anse de sakkun­ niga emellertid erforderlig lättnad böra beredas samhällena. Enligt de sak­ kunnigas förslag skulle lindring i besväret åstadkommas helt genom stats­ bidrag. För de sakkunnigas förslag till författning härom redogöres i annat sammanhang. De sakkunniga anse vidare, att de skäl, som tala för att den principiella skyldigheten för samhällena att tillhandahålla mark för allmän väg inom sladsplanelagt område bibehålies, kunna med samma fog åberopas i fråga örn de städer, där kronan är väghållare.

De stadsliknande samhällena lia i väghållningshänseende alltid hänförts Departementschef en till landet. Det kunde då synas skäligt att samhällena även med avseende å markanskaffningskostnaderna likställdes med landsbygden. Skulle sam­ hällena befrias från skyldigheten att tillhandahålla mark för allmän väg, måste emellertid även tomtägarbidragen bortfalla. Det kan nämligen icke anses rimligt, att samhällena uppbära bidrag från tomtägarna till kostnader, från vilka samhällena befriats. I den mån tomtägarna icke lia någon nytta av företaget, vore det givetvis icke något att erinra mot att de befriades från bidragsskyldigheten. I de flesta fall lia emellertid tomtägarna sådan nytta av företaget, att de skäligen böra bidraga till kostnaderna för marken. Här­ till kommer att, om ägarna av tomter vid de gator, som tillika äro allmänna vägar, befrias från bidragsplikt, orättvisa kan uppkomma i ett annat avseende, nämligen därutinnan, att dessa ägare komma att intaga en gynnad .ställning i förhållande till övriga tomtägare i samhället, vilka kunna vara bidragspliktiga. Det är visserligen sant, att även på landsbygden ägarna av fastigheter, belägna vid allmän väg, åtnjuta en särställning framför (ivriga fastighetsägare, men det är dock obestridligt, att vägbyggnadsföretag i eif samhälle i de flesta fall medför större fördel för tomtägaren än vad ett dylikt företag pä landsbyg­ den medför för vederbörande fastighetsägare. .Tåg anser mig därför icke kunna

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

tillstyrka, att nu ifrågakomna tomtägare befrias från bidragsplikt På grund härav finner jag även samhällenas skyldighet att tillhandahålla mark för allmän väg inom stadsplanelagt område höra i princip bibehållas. Jag kom­ mer emellertid att i det följande framlägga förslag örn statsbidrag till sam­ hällena för att bereda dem lättnad i besväret. Om de stadsliknande samhällena sålunda även framdeles skola vara skyl­ diga att tillhandahålla mark för allmän väg inom stadsplanelagt område, bör självfallet samma skyldighet åvila de mindre städer, där kronan är väg­ hållare.

51 §. Detta stadgande utgör en sammanfattning av ett av stadsplaneutredningen utarbetat, av de sakkunniga i betänkandet åberopat förslag till ändring i vissa delar av stadsplanelagen (se betänkandet s. 26 och 120—123). Enligt 39 § stadsplanelagen är stad ansvarig för iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats inom område, som ingår i stadsplan. Närmare föreskrifter meddelas i 40 § sam­ ma lag angående tidpunkten för gatas upplåtande, i 42 § rörande gatas beskaffenhet vid upplåtandet och i 43 § beträffande gatas framdragande ge­ nom trafik-, skydds- eller säkerhetsområde. Jämlikt 54 § skall vidare under­ hållet av gata vila å staden. I 1942 års proposition örn förstatligande av den allmänna väghållningen på landet uttalade jag, att den statliga vägorganisationen borde i de mindre stä­ der, som saknade förutsättningar att själva vara väghållare, ombesörja vägoch gatuhållningen av de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna. Från riksdagens sida uttalades icke någon erinran häremot. Kronans övertagande av gatuhållningsskyldighet, som åligger berörda stä­ der, nödvändiggör meddelandet av bestämmelser, genom vilka ifrågavarande städer befrias från de skyldigheter, som enligt nyssnämnda föreskrifter i stadsplanelagen åligga dem. Stadsplaneutredningen anför härom följande. De sålunda föreslagna ändringarna i lagen om allmänna vägar medföra vissa förändringar i de ovannämnda föreskrifterna i stadsplanelagen. I sist­ nämnda lag bör sålunda —- förslagsvis i en ny paragraf, benämnd 44 a §, samt i 54 § — föreskrivas att, då kronan är väghållare i stad, stadens skyldig­ het att iordningställa och underhålla gata, som tillika är allmän väg, i stället skall åvila kronan. Vad sålunda stadgats angående stad erhåller på grund av föreskrifterna i 56 och 57 §§ stadsplanelagen motsvarande tillämpning be­ träffande köping och annat stadsliknande samhälle. Att i stad, där kronan är väghållare, gata »tillika är allmän väg» innebär att den omfattas av kronans väghållningsskyldighet. Vilka gator, som det sålunda åligger kronan att bygga och underhålla, bestämmes i den i väglagen stadgade ordning. Be­ träffande dylika gator blir det därför kronan som, bl. a., har att svara för att gatorna på i 40 § stadsplanelagen föreskriven tid upplåtas till allmänt begagnande och att de därvid äro i det skick, som 42 § samma lag stadgar. Gata, som av kronan upplåtes till allmänt begagnande, skall i enlighet här­ med, där ej länsstyrelsen för visst fall på begäran av kronan eller staden med-

Kandi. Maj.ts proposition nr 223. 125

ger avvikelse, till bredd och hö.jdläge överensstämma med stadsplanen samt vara försedd med beläggning enligt ortens sed, erforderliga gångbanor m. m. Då det emellertid kan förekomma, att gatans bredd enligt stadsplanen är större än som betingas av trafikens behov eller att gatan på grund av be­ stämmelserna i stadsplanen förses med plantering eller eljest bygges eller underhålles med dyrbarare utförande än trafikbehovet kräver, bör föreskri­ vas, att merkostnaden härför skall gäldas av staden eller samhället. Storleken av bidragsskyldigheten bör beräknas till skillnaden mellan anläggnings- och underhållskostnaderna för gatan enligt stadsplanen och motsvarande kost­ nader för en gata av en standard, som är avpassad efter samfärdselns behov och väntade utveckling. Vidare böra givetvis kostnader för anordnande av under jordisk avloppsledning eller annan sådan särskild anordning åvila sta­ den eiler samhället. Bidragsskyldigheten torde böra bestämmas efter själv­ kostnadspris. Enligt vägförstatligandekommitténs förslag skulle tvist angå­ ende bidragsskyldighetens storlek hänskjutas till avgörande av skiljenämnd. Sannolikt torde emellertid erforderlig utredning i fall som det förevarande, där parterna utgöras av kronan, å ena, samt stad eller samhälle, å andra sidan, i regel kunna åvägabringas och uppgörelse kunna ske lika bra ulan som med biträde av skiljemän. Då det vidare ej torde kunna undvikas att skiljemännens beslut skall kunna klandras vid domstol, synes ett obligato­ riskt hänskjutande av tvisten till skiljenämnd innebära en onödig omgång. Uppstår tvist, bör den sålunda, där ej frivilligt avtal om anlitande av skilje­ nämnd träffas, i vanlig ordning avgöras av domstol. Då kronan iordningställer gata, som nu nämnts, är staden enligt 54 § väglagsförslaget skyldig att utan kostnad för kronan tillhandahålla den mark, som erfordras för ändamålet. Motsvarande gäller enligt 59 § väglagsförslaget beträffande stadsliknande samhälle.1 Skyldigheten alt tillhandahålla den erforderliga marken gäller hela gatubredden, även örn gatan på grund av stads­ planen utföres bredare än som betingas av trafikbehovet. Rätt att lösa gatumarken tillkommer staden eller samhället jämlikt 21 § stadsplanelagen. Kronan har däremot ingen lösningsrätt. Beträffande förslaget att kostnaden för underjordisk avloppsledning skall gäldas av staden har svenska kommunaltekniska föreningen i sitt yttrande yrkat sådan ändring, att kostnaden skulle påvila staden endast örn avlopps­ ledningen tjänade annat ändamål än bortledande av vatten från allmän väg. Svenska teknologföreningen anser, att underhåll av underjordisk avloppsled­ ning, vilken är anordnad uteslutande för att avvattna gata som utgör allmän väg, skall åvila kronan. Till stöd härför anföres, att avloppsledningar i många fall komma till utförande uteslutande för att tjäna vägens eller gatans avvattning. 1 varje fall torde dagvattensbrunnar och avloppsledningar i de flesta fall bliva erforderliga, så snart en väg försåges med gångbanor, och detta oberoende av huruvida vägen vore belägen inom sådant tättbebyggt område, för vilket avloppsledningar eljest vöre erforderliga. Vägingenjören i Uppsala län yttrar i detta sammanhang huvudsakligen följande. Olika uppfattningar hava hittills varit rådande beträffande Irågan, vem som skall gälda den för dagvattenavledningen erforderliga underjordiska ledningen i gatan. Det har förekommit att stad, där avloppsledning endast

1 54 oell 59 §§ av de sakkunnigas förslag till väglag motsvaras av 50 och 53 §§ i departementsförslaget.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

delvis varit framdragen i gata och till otillräcklig längd för att direkt mottaga servisledningarna från rännstensbrunnarna, fordrat att vägdistriktet skulle framdraga rännstensbrunnamas servisledningar fram till gatans avloppsled­ ning, oaktat det givetvis varit tekniskt sett riktigare att framdraga gatans huvudavloppsledning till mitt för den bortersta rännstensbrunnen. Det har ävenledes förekommit, att i stadens gata funnits inlagd en avloppsledning uteslutande avsedd för spillvatten (s. k. separat system). Till denna ha e.j dagvattenledningarna fått inledas. Staden har därvid fordrat, att vägdistrik­ tet skulle framdraga dagvattenavloppsledning i gatan. I många fall har sta­ den bekostat huvudavloppsledningar (kombinerat system) samt vägdistriktet servisledningar och rännstensbrunnar. Av det ovan sagda synes erforderligt, att lagparagrafen ifråga förtydligas på denna punkt, så afl med underjordisk avloppsledning som skall gäldas av staden måtte förstås samtliga gatans för dagvattenavledningen erforderliga underjordiska anordningar. Detta skulle, innebära, atl kostnaderna för såväl rännstensbrunnar som un­ derjordiska servis- och dagvattenavloppsledningar skola gäldas av staden. Kammarkollegiet uttalar, att med den föreslagna avfattningen av 54 § stadspianelagen och såsom begreppet underhåll bestämts i förordningen om stats­ bidrag till väg- och gatuhållningen i de städer, där kronan är väghållare, de fastighetsägare i städer och samhällen, som på grund av äldre bestämmelser må hava skyldighet att verkställa snöskottning, skulle befrias från denna skyldighet. Skulle detta icke hava avsetts, syntes reservation, motsvarande vad som föreslagits i 5 § tredje stycket väglagen (11 § sista stycket i departementsförslaget), höra göras för sådan skyldighet. I

Departements­ I fråga örn skillnaden mellan allmän väg och gata tillämpas för närvarande chefen. den regeln, alt i stad allmän väg, som ingår i mark vilken enligt stadsplan är avsedd till gala, upphör att äga karaktär av väg i väglagens bemärkelse, i den mån vägen upplåtes eller jämlikt 40 § stadsplanelagen bör upplåtas såsom gata. Inom stadsplanelagt område i stad anses sålunda gata icke samtidigt kunna vara allmän väg. I stadsliknande samhälle, där vederbörande vågdistrikt är väghållare, anses däremot en allmän väg, oaktat den ligger inom stadsplanelagt område och enligt 40 § stadsplanelagen skall vara upplåten såsom gata, behålla sin vägkaraktär. I de stadsliknande samhällena finnas allt­ så nu — i motsats till vad fallet är i städerna — trafikleder, som samtidigt äro gata och allmän väg. Detta motsatsförhållande torde efter vägväsendets för­ statligande icke höra upprätthållas beträffande stad, där kronan är väghål­ lare. Mellan väghållningsbestämmelserna för sådan stad och för stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare, bör icke finnas någon saklig skillnad, och även i stadsplanehänseende höra de vara likställda. Såväl i stad som i stadsliknande samhälle böra sålunda, där kronan är väghållare, kunna fin­ nas trafikleder, vilka samtidigt äro vägar i väglagens mening och gator i stadsplanelagens. Alla trafikleder som hållas av kronan böra i väghållningshänseende betraktas såsom allmänna vägar. Vilka gator i stad, som kronan skall hålla såsom allmänna vägar, bör — på samma sätt som hittills skett beträffande de stadsliknande samhällena

Runn]. Maj.ts proposition nr 223. 1-7

— bestämmas i den ordning, som är stadgad för förändring av enskild väg till allmän. Om kronan i egenskap av väghållare skall ombesörja iordningställande och underhåll av de gator, som tillika äro allmänna vägar, måste, såsom redan nämnts, de städer, där kronan är väghållare, befrias från de skyldig­ heter, som enligt stadsplanelagen ankomma på dem med avseende å berörda gator. Stadsplaneutredningen har föreslagit, att detta skall ske genom infö­ rande av erforderliga föreskrifter i stadsplanelagen. Då emellertid de förplik­ telser, örn vilka här är fråga, skola ankomma på kronan i egenskap av väg­ hållare, synes ur systematisk synpunkt riktigast, att föreskrifterna meddelas i väglagen. I stadsplanelagen bör emellertid, på sätt jag i det följande skall närmare angiva, intagas en erinran om de särskilda bestämmelserna i väg­ lagen rörande gata, som tillika är allmän väg. Mot stadsplaneutredningens förslag till bestämmelser har jag i huvudsak icke något att erinra. Vad särskilt angår kostnaderna för underjordiska avloppsledningar torde sådana ledningar i stad såsom regel avse huvudsakligen annat ändamål än avledning av vatten från gata. Jag anser därför, att kostnaderna för sådana ledningar böra åvila staden, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar. Den gatuhållning, som på grund av förevarande bestämmelser skall an­ komma på den statliga vägorganisationen, bör vintertid omfatta gatas hållan­ de fri från hinder av snö och is i den utsträckning, som erfordras för tra­ fiken. I den mån gatuhållningen skall åvila kronan, böra de fastighetsägare, som på grund av äldre bestämmelser alltjämt kunna vara skyldiga att bi­ draga till gatas underhåll, skäligen befrias härifrån. Jag vill emellertid i an­ ledning av kammarkollegiets yttrande framhålla, att bortskaffandet av de snövallar, som på grund av plogning uppkomma utmed körbanan, i allmän­ het bör betraktas såsom renhållning och följaktligen icke åvila kronan. I den av stadsplaneutredningen föreslagna lagtexten ha vidtagits vissa re­ daktionella jämkningar. 52 §. Stadgandet överensstämmer i sak med 54 § andra punkten i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 104 och 105 i betänkandet).

Väg- och vnttenbyggnadsstgrelsen ifrågasätter i sitt yttrande, om ej bestäm­ melserna örn tomtägarnas skyldighet att i visst fall ersätta gatumark borde meddelas i stadsplanelagen. Örn de skulle stå kvar i väglagen, syntes stads­ planelagen böra förses med en hänvisning härom.

Skola de städer, där kronan är väghållare, på sätt jag förordat, tillhanda­ Departements­ chefen. hålla mark för allmän väg inom stadsplanelagt område av staden, bör — av samma skäl, som föranlett motsvarande bestämmelse med avseende å de stadsliknande samhällena — den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 45 och 40 §§ stadsplanelagen eller äldre be­ stämmelser äger rum, därest i gatumarken ingår allmän väg, ej inträda för

128 Kunni. Maj:ts proposition nr 223.

det fall, att vägen efter det kronan övertagit väghållningen byggts inom om­ råde, som ingår i stadsplanen. Föreskrift härom synes, på samma sätt som hittills varit fallet beträffande motsvarande bestämmelse med avseende å de stadsliknande samhällena, böra ha sin plats i väglagen. Den förut omnämnda hänvisningen i stadsplanelagen till de särbestämmelser i väglagen rörande gata, som tillika är allmän väg, avser emellertid även nu berörda föreskrift.

53 §. Stadgandet har sin motsvarighet i 59 § i de sakkunnigas förslag till väglag och de av stadsplaneutredningen förordade bestämmelserna i stadsplanelagen.

Genom detta stadgande kommer vad i 50 och 52 §§ i departementsförslaget stadgats om skyldighet för stad att tillhandahålla mark för allmän väg och om utsträckning av tomtägarnas skyldighet att ersätta gatumark att gälla även de stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare. Utsträckningen av tomtägarnas ersättningsskyldighet bör dock, i överensstämmelse med vad redan nu är föreskrivet, avse det fall, att vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen. Genom förevarande stadgan­ de komma vidare — såvitt avser gata, som tillika är allmän väg — de skyl­ digheter, som enligt stadsplanelagen åvila samhälle, i stället att gälla kronan.

Om vägsynenämnd.

54—60 §§. Dessa paragrafer äro — bortsett från några redaktionella jämkningar — likalydande med 41—47 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 97—99 i be­ tänkandet) .

Gatunämnden i Stockholm anser, att vägsynenämnden icke har någon upp­ gift ätt fylla för de större städerna. Dess nuvarande motsvarighet i huvud­ staden hade, yttrar gatunämnden, icke haft något ärende att handlägga se­ dan sin tillkomst. Gatunämnden föreslår med hänsyn härtill, att Kungl. Maj :t bemyndigas befria stad från skyldighet att utse vägsynenämnd. Länsstyrelserna i Södermanlands , Västmanlands och Kopparbergs län framhålla, att de nuvarande vägnämnderna hittills anlitats allenast i begrän­ sad utsträckning. Med hänsyn härtill finna länsstyrelserna tillräckligt, att en vägsynenämnd utses för hela länet. Med nuvarande ordning, då varje vägdistrikt utgör en ekonomisk enhet för sig, kunde det måhända vara befogat med särskilda vägnämnder, men så torde icke bliva förhållandet, sedan väghållaren blivit en och densamma för den övervägande delen av länet. Genom en begränsning av antalet vägsynenämnder skulle vinnas större enhetlighet. Vägingenjörerna i Kronobergs och Malmöhus län föreslå för vinnande av större enhetlighet i bedömningen, att ordföranden göres gemensam för samt­ liga vägsynenämnder i länet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 129

Med hänsyn till vägsynenämndernas ringa arbetsbörda skulle hinder icke Departem&o*möta att begränsa antalet nämnder till en för varje län. Vissa fördelar, fram- chefenförallt större enhetlighet i bedömandet av förekommande frågor, skulle också vinnas genom en sådan begränsning. Inrättande av en för hela länet gemen­ sam vägsynenämnd skulle emellertid även medföra påtagliga olägenheter. Med den föreslagna ordningen, vilken ansluter sig till gällande regler om vägnämnd, kan inom nämnden påräknas god kännedom örn de lokala förhållandena, en faktor av stor betydelse för möjligheterna att träffa riktiga avgöranden. Sådan kännedom om ortsförhållandena skulle icke alltid finnas, om nämnden bleve gemensam för hela länet. Härtill kommer, att resekostnaderna för en gemen­ sam nämnd skulle bliva avsevärt större, särskilt i de nordligare länen. Jag anser därför övervägande skäl tala för att vägsynenämnden organiseras på i huvudsak samma sätt som den nuvarande vägnämnden. önskemålet att vin­ na största möjliga enhetlighet i vägsynenämndernas avgöranden synes kunna tillgodoses genom att länsstyrelserna, där så kan ske, förordna samma per­ son till ordförande i samtliga eller ett flertal vägsynenämnder i länet. I övrigt har jag icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag i den­ na del. I anledning av gatunämndens i Stockholm yttrande må allenast fram­ hållas att — därest i Stockholm ärenden av förevarande art icke skulle prö­ vas av vägsynenämnd — särskilda föreskrifter måste meddelas om frågornas avgörande i annan ordning, något som icke kan anses lämpligt.

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan.

61 §. Stadgandet, som motsvarar 61 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 117 i be­ tänkandet), har i förhållande till detta jämkats med hänsyn till att det nu gällande förbudet mot affischering utmed väg m. m. bibehållits i departementsförslaget.

62 §. Denna paragraf är likalydande med 62 § i sakkunnigförslaget.

63 §. Stadgandet motsvarar med vissa jämkningar 63 § i sakkunnigförslaget. Länsstyrelsen i Hallands län anför i detta sammanhang. Då i 68 § icke nämnes besvär över av överexekutor enligt ifrågavarande 63 § meddelat beslut om handräckning till undanröjande av olagligen upp­ förd byggnad, synes tvekan kunna råda, huruvida ett sådant beslut skall gå i verkställighet utan hinder av förd klagan. För att undanröja varje tvekan i sådant avseende synes man efter orden »olagligen skett» böra tillägga orden »och gäde enahanda bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fall» i analogi med stadgandet i 68 § andra stycket stadsplanelagen. Göres ett sådant tillägg, skulle av 53 § utsökningslagen följa, att beslutet örn handräckning skall gå i verkställighet, ändå att det överklagas. Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 223. 9

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements­ Stadgandet har jämkats med hänsyn till dels vad i yttrandet anförts, dels chefen. ock att det nu gällande förbudet mot affischering utmed väg m. m. bibehållits i departementsförslaget.

64 §. Denna paragraf motsvarar med viss jämkning 64 § i sakkunnigförslaget.

65 §. Stadgandet motsvarar med ett par formella jämkningar 67 § i sakkunnig­ förslaget (motiv, se s. 117 och 118 i betänkandet).

Kammarkollegiet anser den ändring i nu gällande fatalieregler, som de sak­ kunnigas förslag på förevarande punkt innebär, motivera åtgärd för beslutets bekantgörande, utom såsom föreslagits genom anslag, även genom införande av underrättelse i tidning inom orten (jfr 1912 års lag om avlösning av vissa frälseräntor). Länsstyrelsen i Hallands län anför följande. I motiven till denna paragraf anföra de sakkunniga (sid. 117) bland annat, att den föreslagna ordningen icke torde innebära någon risk för de berätti­ gade intressen, som kunna tillkomma ägarna av de fastigheter, över vilka vägen skall framdragas, i det att enligt 24 § förslaget till vägstadga varje sådan fastighetsägare skall genom tjänsteförsändelse underrättas om beslutet. Ett beslut om fastställande av arbetsplan kan emellertid på ett mycket bety­ delsefullt sätt beröra även andra än nämnda fastighetsägare, t. ex. en kom­ mun och särskilda dess medlemmar. Det synes föga rimligt att -— såsom det föreslagna stadgandet örn att beslutet skall meddelas efter anslag (som uppsättes i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens lokal i Stockholm) och att besvärstiden skall räknas från beslutets dag innebär — uppställa den fiktio­ nen, att t. ex. av beslutet berörd kommun och dess medlemmar genom ett så­ dant anslagsförfarande erhållit behörig del av beslutet samma dag som be­ slutet meddelades. Anledningen till förslaget örn nyssnämnda fastställelsebesluts meddelande efter anslag och om besvärstidens beräknande från beslutets dag angives av de sakkunniga vara den, att nu gällande ordning, enligt vilken klagotiden räknas från den dag den klagoberättigade erhöll del av beslutet, ofta föran­ ledde ovisshet huruvida beslutet vore gällande. Riktigheten av detta påstå­ ende kan länsstyrelsen svårligen vitsorda, i det att enligt nuvarande ordning det icke erbjuder någon svårighet att erhålla bevis, huruvida laga kraft åkommit ett beslut, som må överklagas i den för ekonomimål stadgade ord­ ning och som kungjorts i vederbörande församlingar i överensstämmelse med föreskrifterna i svensk författningssamling år 1942 nr 117 och 314. Länsstyrelsen förutsätter härvid, att dessa författningar nr 117 och 314, vilka efter sin lydelse avse »kungörelse», som skall uppläsas i kyrka, även äro att tillämpa i fråga örn beslut, som må överklagas i den för ekonomimål stad­ gade ordning och som därtill berör eller kan tänkas beröra menighet eller medlem därav och vars besvärshänvisning därför innehåller särskild upplys­ ning om den menighet tillkommande besvärstiden, en tillämpning, som torde allmänt praktiseras av länsstyrelserna i fråga om bl. a. utslag om åläggande för vägdistrikt att utföra vägföretag. Såvitt länsstyrelsen kan finna, saknas sålunda anledning att föreskriva, att beslut om fastställande av arbetsplan och övriga i första stycket av 67 § (departementsförslagets 65 §) omförmälda beslut skola meddelas efter anslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 131

Vidare torde behov icke förefinnas att överklaga väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsens beslut, varigenom fråga hänskjutits till Konungens prövning i anledning av meningsskiljaktighet mellan styrelsen och länsstyrelsen; rätt till klagan i detta fall torde därför ej böra medgivas. över länsstyrelses beslut i vägmål föres för närvarande klagan i den ord­ Departementschefen. ning, som är bestämd för besvär över förvaltande myndigheters beslut i all­ mänhet. I följd härav räknas klagotiden från den dag, den klagoberättigade erhöll eller skall anses ha erhållit del av beslutet. För att vinna en enhetlig och fast utgångspunkt för beräknande av klagotiden ha de sakkunniga fö­ reslagit, att beslut i ärenden rörande fastställande av arbetsplan, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg, indragning av väg samt övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund av särskild förpliktelse, skola meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet skulle då ha att, vid talans förlust, inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Kungl. Maj:t. I samband med beslu­ tets anslående skall detsamma, på sätt framgår av förslaget till vägstadga, ge­ nom tjänsteförsändelse delgivas länsstyrelse, vägnämnd, länsvägnämnd och ägare av fastighet, som omedelbart beröres av beslutet, varjämte meddelande om beslutet skall intagas i länskungörelserna. Någon tvekan synes mig icke kunna råda örn att det av de sakkunniga föreslagna förfarandet i högre grad än den nuvarande ordningen är ägnat att allmänt bekantgöra beslutet för dem, som ha intresse av att erhålla kännedom därom. Jag anser mig därför böra biträda de sakkunnigas förslag i denna del. Det kan naturligtvis ifråga­ sättas om icke beslutet borde, såsom kammarkollegiet förordar, även kungö­ ras i ortstidning. Beslutet kan ju vara av betydelse även för andra än dem, som på det föreslagna sättet skola delgivas detsamma, exempelvis kommun och dess medlemmar. Som emellertid beslutet skall särskilt delgivas vägnämnden och i allmänhet även länsvägnämnden såsom organ för de lokala intressena, synes något verkligt behov av kungörande i ortstidning icke före­ ligga. 66 och 67 §§. Dessa paragrafer, vilka — bortsett från en redaktionell jämkning i 66 § — återgiva 65 och 66 §§ i sakkunnigförslaget, överensstämma i sak med 56 och 57 §§ gällande väglag. 68 §. Denna paragraf motsvarar med vissa ändringar 68 § i sakkunnigförslaget. Länsstyrelsen i Hallands län anför örn detta stadgande. Här stadgas, att besvär över vissa närmare angivna beslut och föreläggan­ den ej må verka uppehåll med beslutets verkställande eller hindra uttagande av kostnad därför, med mindre den myndighet, som har att pröva besvären, annorlunda förordnar. Då det emellertid är av mycket stor vikt, att icke hel­ ler besvär över med stöd av 34 § första stycket (33 § första stycket i deparmentsförslaget) meddelad föreskrift örn ökning av där nämnda minsta av­ stånd från vägbanans mitt eller över med stöd av 35 § andra stycket (departementsförslagets 34 § andra stycket) meddelat förbud att uppföra byggnad

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

må verka uppehåll med föreskriftens eller förbudets bringande i tillämpning, finner länsstyrelsen det angeläget, att ett tillägg göres till ifrågavarande 68 § av innehåll, alt vad där stadgas skall gälla även i fråga örn besvär i sist­ nämnda två fall. Även om en sådan tillämpning torde påkallas av sakens egen natur utan uttryckligt lagstadgande, torde det sålunda förordade till­ lägget påkallas av kravet på nödig tydlighet och för att säkerställa en en­ hetlig lagtillämpning i ifrågavarande avseenden. Departements - Stadgandet har i departementsförslaget jämkats i enlighet med länsstyrelchefen. sens hemställan.

övergångsbestämmelser.

69 §. Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar 69 § i sakkunnigförsla­ get (motiv, se s. 118 i betänkandet).

70 §. Denna paragraf motsvarar med viss redaktionell jämkning 70 § i sakkun­ nigförslaget (motiv, se s. 118 och 119 i betänkandet).

71 §. Stadgandet är likalydande med 71 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 119 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, att den i förevarande paragraf in­ förda principen — nämligen att fråga om byggande av väg m. m., som vid lagens ikraftträdande är beroende av länsstyrelsens prövning, skall avgöras i den ordning, som stadgas i den nya lagen — länsstyrelsen veterligt tidigare ej tillämpats.

Departements- Vilka företag, sorn skola utföras efter förstatligandet, måste såsom de sakehefen. kunniga framhållit avgöras med ledning av företagens angelägenhetsgrad. Företagen måste med hänsyn härtill under alla förhållanden upptagas i flerårsplan, som fastställes enligt den nya ordningen. Det är då meningslöst, att företagen dessförinnan dömas av länsstyrelsen. Då arbetsplanerna, på sätt framgår av vägstadgans bestämmelser, framdeles skola upprättas med större noggrannhet och under intimare kontakt med dem, som beröras därav, är det vidare ur det allmännas synpunkt önskvärt, att arbetsplaner beträffande de företag, som skola utföras efter förstatligandet, i så stor utsträckning som möjligt utarbetas enligt den nya ordningen. Jag finner därför ej skäl till av­ vikelse från sakkunnigförslaget på förevarande punkt.

72 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa ändringar 72 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 119 i betänkandet).

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 133

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att det i paragrafen föreslagna stadgandet om giltigheten av beslut om vägbyggnadsföretag, vilka meddelats före den 1 januari 1944, borde avse även fall, då beslutet av länsstyrelsen meddelats före nämnda dag, oavsett örn beslutet överklagats och sedermera efter den 1 januari 1944 fastställts av Kungl. Majit. Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län samt ett flertal vägingenjörer anse den föreslagna giltighetstiden för tidigare meddelade beslut om vägbyggnadsföretag vara alltför kort. I några av yttrandena hemställes, att giltighetstiden måtte utsträckas till tio år. Till stöd härför åberopas bland annat de senaste årens inskränkningar i vägbyggandet, de ovissa framtids­ utsikterna och det stora antalet dömda vägar. Det framhålles, att de arbets­ planer, vilka upprättats under de senaste åren, utarbetats med stor noggrann­ het och omsorg. För vissa sålunda planerade vägföretag syntes endast revi­ dering av kostnadsberäkningarna samt mindre omarbetningar av arbetspla­ nerna vara påkallade.

Såsom de sakkunniga framhålla kan det icke vara lämpligt, att de många Departementeicke verkställda utslag, som nu föreligga och av vilka åtskilliga äro mycket chefen. gamla, skola gälla för all framtid. Ofta förändra sig förhållandena så, att förslagen icke böra verkställas enligt de uppgjorda planerna. Jag anser där­ för nödvändigt att begränsa giltighetstiden för dessa utslag. Någon rätts­ förlust kan därigenom icke uppkomma. Verkställandet av besluten måste ju under alla förhållanden bli beroende av företagens angelägenhetsgrad. Vidkommande den tid efter förstatligandet, under vilken utslagen alltjämt böra äga giltighet, anser jag lämpligt att giltighetstiden för de äldre utslagen också begränsas till tre år. Jag anser sålunda, att ifrågavarande utslag böra såsom regel upphöra att gälla den 1 januari 1947. Då emellertid åtskilliga vägföretag torde kunna utan olägenhet även efter nämnda dag verkställas enligt de meddelade utslagen, synes beträffande sådana företag åt Kungl. Majit böra givas befogenhet att besluta örn förlängning av giltighetstiden, varje gång högst tre år. Den av mig sålunda förordade begränsningen av giltighetstiden torde böra avse jämväl sådana utslag, som meddelats av länsstyrelsen före den 1 janu­ ari 1944 men som överklagats och sedermera först efter nämnda dag fast­ ställts av Kungl. Majit. Även sådana av länsstyrelse före den 1 januari 1944 meddelade beslut om förändring av enskild väg till allmän under förutsättning, att vissa iståndsättningsarbeten utföras, torde böra upphöra att gälla den 1 januari 1947, örn icke arbetena verkställts före nämnda dag. Någon förlängning av sådana beslut bör självfallet icke meddelas. Utföras arbetena efter nämnda dag och är vägen alltjämt nödig för den allmänna samfärdseln, kommer vägen helt visst att intagas till allmänt underhåll i den ordning, den nya lagen stadgar.

73 §.

Denna paragraf motsvarar delvis 73 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 119 i betänkandet).

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Departements­ Med avseende å upplåtelse av vågrätt, som skett före den nya lagens ikraft­

chefen.

trädande, bör beträffande rätt till ersättning för upplåtelse av mark, för in­ trång och för förlust samt beträffande rätten att föra talan gälla vad nu finnas stadgat härom med den jämkning allenast, att mål härom, vilka icke redan blivit anhängiggjorda, böra instämmas till ägodelningsrätten i orten. Paragrafen har avfattats i överensstämmelse härmed.

74 §. Stadgandet, som motsvarar 74 § i sakkunnigförslaget, har ansetts böra kompletteras med bestämmelser örn att jämväl andra av länsstyrelse med stöd av äldre lag meddelade beslut liksom även av vägnämnd meddelade beslut skola, där ej annat följer av vad uttryckligen stadgats, gälla, intill dess annorlunda förordnas.

75 §. Stadgandet, som motsvarar 75 § i sakkunnigförslaget, överensstämmer i sak med 59 § sista punkten gällande lag.

76 och 77 §§. Dessa paragrafer överensstämma i sak med 76 och 77 §§ i sakkunnigför­ slaget (motiv, se s. 120 i betänkandet).

78 §. Stadgandet, som motsvarar 7 § andra stycket i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 70 i betänkandet), är likalydande med 67 § gällande väglag.

79—81 §§. Dessa paragrafer äro, frånsett en redaktionell jämkning i 80 §, likalydan­ de med 78—80 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 120 i betänkandet).

82 §. Denna paragraf saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget.

För att kronan redan från och med den 1 januari 1944 skall kunna över­ taga väghållningen i de städer, där kronan skall vara väghållare från och med nämnda dag, måste redan under år 1943 bestämmas vilka gator, som tillika skola vara allmänna vägar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 135

Lag om ändring i stadsplanelagen den 29 maj 1931.

I 50—53 §§ i departementsförslaget till lag om allmänna vägar ha, såsom framgår av vad förut anförts, meddelats särskilda bestämmelser beträffande gata, som tillika är allmän väg. En erinran härom bör, på sätt jag i motiven till nämnda paragrafer redan berört, intagas i stadsplanelagen för att icke denna skall stå i strid med innehållet i nyssnämnda stadganden. Vägförstatligandekommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1941:12, se s. 220 och 223) ändring av 45 § andra stycket stadsplanelagen innebä­ rande, att det därstädes för möjligheten att verkställa skälig jämkning i tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad uppställda villkoret, att tomten förut hade utfartsväg, bortfölle. Denna ändring äger emellertid icke direkt samband med frågan om vägväsendets förstatligande. Stadsplaneutredningen har uttalat, att den senare torde komma att verkställa en all­ män översyn av hithörande bestämmelser. Den ifrågasatta lagändringen sy­ nes utan olägenhet kunna anstå i avbidan härpå.

Lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

I 1 kap. 8 § tredje stycket nyttjanderättslagen erinras, att örn nyttjanderätt till mark för allmän väg är stadgat i lagen örn vågrätt. Då sistberörda lag fö­ reslagits skola upphävas samt ersättas av bestämmelser i väglagen och då de i nämnda kapitel meddelade föreskrifterna örn maximitid för upplåtelse av nyttjanderätt m. m. icke heller framdeles böra vara tillämpliga å upplåtelse av nyttjanderätt till mark för allmän väg, torde, på sätt de sakkunniga före­ slagit, ifrågavarande hänvisning till lagen om vågrätt böra ändras att avse väglagen.

Lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 örn expropriation.

I 77 § andra stycket expropriationslagen stadgas att, örn expropriation av­ ser upplåtelse av nyttjanderätt till vägmark, Konungen må beträffande fas­ tighet, för vilken expropriationen finnes icke medföra avsevärt intrång, på framställning av sökanden förordna, att i fråga om rätt till ersättning samt ordningen för ersättningens bestämmande stadgandena i lagen örn vågrätt skola äga motsvarande tillämpning. Meddelas sådant förordnande, skall Ko­ nungen, enligt tredje stycket samma paragraf, tillika utsätta viss tid, inom vilken marken, på sätt i 1 § tredje stycket vägrättslagen är stadgat, skall hava tagits i anspråk, vid äventyr att expropriationsrätten upphör. Ilar förord­ nande, som här avses, meddelats, är den exproprierande, enligt 78 § andra stycket samma lag, berättigad att ulan ställande av pant eller borgen genast taga marken i besittning. Skall beslut om fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag, på sätt jag förordat, medföra rätt för väghållare att taga i besittning den mark,

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

som erfordras för förelaget, samt nyttja marken för väg utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten, kommer något behov av stadgandena i 77 § andra och tredje styckena expropriationslagen icke mera att före­ finnas. Dessa stycken liksom även 78 § andra stycket böra följaktligen upp­ hävas. M /j De föreslagna ändringarna nödvändiggöra även en jämkning av ordalagen i 79 § expropriationslagen. Därjämte torde ordet »väghållningsdistrikt» i 79 a § samma lag böra utbytas mot »väghållare». Under den närmaste tiden efter förstatligandet komma åtskilliga vägbyggnadsföretag att utföras, vilka beslutats tidigare och för vilka arbetsplan icke blivit fastställd enligt den nya ordningen. För sådana företag måste expro­ priation av mark kunna ske enligt nu gällande ordning. Med hänsyn härtill bör i övergångsstadgande föreskrivas, att förut gällande bestämmelser skola äga tillämpning med avseende å expropriation för sådana vägbyggnadsföretag.

Lag om vad iakttagas skall i anledning av kronans över­ tagande av den allmänna väghållningen på landet.

Övergången från kommunal tili statlig väghållning nödvändiggör medde­ landet av åtskilliga föreskrifter av offentligrättslig natur. Att intaga alla des­ sa bestämmelser i den nya väglagen har icke ansetts lämpligt med hänsyn till dennas civilrättsliga karaktär och då lagen därigenom skulle förlora i överskådlighet. Ifrågavarande övergångsbestämmelser ha i stället i enlighet med de sak­ kunnigas förslag sammanförts till en särskild lag om vad iakttagas skall i an­ ledning av kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 128 och 129 i betänkandet).

Enligt de sakkunnigas förslag skola icke blott lagen örn vägdistrikt och m' förordningen angående statsbidrag till den allmänna väghållningen i riket utan även ett stort antal i administrativ ordning utfärdade bestämmelser — kungörelser, reglementen och kungl, brev — vilkas giltighet bör upphöra i samband med reformens genomförande, upphävas genom denna lag. Även örn vissa praktiska skäl kunna anföras till stöd härför, anser jag dock lämp­ ligast, att alla utan riksdagens medverkan utfärdade författningar upphävas genom en särskild kungörelse. Förslaget har i enlighet härmed jämkats så, att det avser blott vägdistriktslagen och statsbidragsförordningen.

2—4 §§.

Dessa paragrafer äro likalydande med 2—4 §§ i sakkunnigförslaget (mo­ tiv, se s. 129 i betänkandet).

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 137

5 §. Denna paragraf återgiver med visst tillägg 5 § i sakkunnigförslaget (mo­ tiv, se s. 129 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt örebro läns vägsty reise för­ ening anse, att vad i paragrafen stadgats om vägstämmoombud bör med hänsyn till innehållet i 14 § lagen örn vägdistrikt gälla även ordförande och vice ordförande, som valts för år 1943.

Enligt 14 § lagen om vägdistrikt skall vägstämman varje år utse en ord- Departements■ förande och en vice ordförande för nästkommande kalenderår. Enligt 16 § c e en' samma lag skall kallelse till vägstämma utfärdas av ordföranden eller, vid förhinder för honom, av vice ordföranden. Val av ordförande och vice ord­ förande brukar utom året näst efter det, då val av ombud ägt rum, ske å ordinarie vägstämman i augusti månad. Därest, på sätt i 3 § denna lag förutsättes, någon stämma icke hålles i augusti 1943, kommer måhända icke att finnas någon person utsedd, vilken det åligger att sammankalla den eller de vägstämmor, som kunna behöva hållas efter utgången av år 1943. Med hän­ syn härtill torde böra föreskrivas, att ordförande och vice ordförande, vilka valts för år 1943, skola fungera i denna egenskap även efter utgången av nämnda år, där ej ordförande och vice ordförande av vägstämman valts för tiden efter år 1943. Lagförslaget har kompletterats i enlighet härmed.

6 §.

Stadgandet återgiver med viss redaktionell jämkning 6 § i sakkunnigför­ slaget (motiv, se s. 129 och 130 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför i detta sammanhang huvudsakligen följande. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida det ej skulle kunna anses möjligt att, då behållning i vägdistrikt finnes vid utgången av år 1943 och denna icke uppkommit på grund av förhållanden, om vilka förmäles i 7 §, sådan behållning skulle kunna få komma orten i någon form tillgodo, exempelvis genom avsättning till en fond för andra vägändamål än dem det allmänna skall tillgodose. Såvitt länsstyrelsen kan finna, synes vid avsedd tidpunkt här i länet komma att redovisas en behållning av mer än 1 miljon kronor. Att så stor behållning torde kunna redovisas beror av ett flertal omständigheter, som ligga långt tillbaka i tiden, främst dock sedan 1939. För perioden 1939 —1943 har sålunda inom flertalet vägdistrikt i länet planerats omfattande vägarbeten, för vilkas utförande vägdistriktens egen andel i företagen, 10—• 20 %> av kostnaden för dem, utdebiterats. Sålunda planerade arbeten hava emellertid ej kunnat sättas i gång annat än i mycket obetydlig omfattning. Under åren 1940—1942 har flertalet av dem — i varje fall praktiskt taget alla arbeten av större omfattning — måst nedläggas på grund av dels brist på ar­ betskraft, dels av olje- och bilgummirestriktioner m. m. orsakade transport­ svårigheter, dels ock brist på vissa materialier och förnödenheter. Jämväl andra orsaker, vilka icke kunna läggas vägdistrikten till last såsom försum­ melse i fråga örn vägunderhåll eller utdebitering av härför nödiga medel,

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

skulle kunna anföras. Det må vidare framhållas, att mot underhållsstandarden å länets allmänna vägnät befogade anmärkningar ej kunna riktas. I vissa fall kan underhållet till och med utan överdrift betecknas såsom betyd­ ligt över genomsnittlig nivå, ett förhållande, som framträder särskilt inom de vägdistrikt, som redovisa den största behållningen. Ej heller finnes anledning till anmärkning mot maskinparken inom vägdistrikten. Tvärtom äro vägdistrikten härutinnan väl rustade, bortsett från att behov av ytterligare en lastbil kan anses förefinnas inom flertalet distrikt, vilket behov emellertid ej kunnat tillgodoses av hänsyn till rådande försörjningsläge i fråga örn smörjmedel och bilgummi. Att vägdistrikten kunna redovisa behållning beror alltså av helt andra orsaker än dem, som förutsättas i 7 §. I varje fall be­ ror förhållandet ej av omständigheter, över vilka vägdistrikten kunnat råda. Med beaktande härav synes det vara en rättmätig och rimlig konsekvens av stadgandet örn rätt till utdebitering under vissa omständigheter av beskattningsföremål inom ett förutvarande vägdistrikt, att orten tillerkännes även andel i en förefintlig behållning. Länsstyrelsen vill fördenskull hem­ ställa, att paragrafen omändras så, att möjlighet härtill beredes antingen området för det forna vägdistriktet som sådant eller länet i dess helhet.

Departements■ Enligt de i 1942 års proposition om vägväsendets förstatligande angivna chefen. och av riksdagen godkända huvudgrunderna för ett förstatligande skola vägdistriktens tillgångar och förpliktelser övertagas av staten. Efter berörda ställningstagande från statsmakternas sida har enligt min mening icke inträf­ fat något, som bör föranleda en omprövning av frågan.

7 §• Denna paragraf ansluter sig med vissa formella ändringar till 7 § i sak­ kunnigförslaget (motiv, se s. 130 och 131 i betänkandet).

Svenska vägstgrelsernas förbund föreslår, att paragrafen måtte ändras där­ hän, att den icke komme att beröra underhållet samt att eventuell straffskatt icke finge hänföra sig till tid, som ligger före 1 januari 1942. Förbundet an­ för till stöd härför i huvudsak följande.

I 7 § har införts det stadgandet att ett upphört vägdistrikts tidigare beskattningsföremål skola under vissa förhållanden kunna åläggas särskild straffvägskatt fran 1 januari 1939. Förbundet kan icke ur motiven utläsa, om de sakkunniga känna till huruvida missbruk förekommit. Den tanke, som ligger bakom stadgandet, utgör ett allvarligt klander mot landets vägstyrelser. Men klandret riktar sig även mot den redan nu befintliga statliga för­ valtningsapparaten, främst granskningsmännen — våghagen jörerna —• men även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vägstyrelsernas förvaltning har dock granskats först av vägstämmans revisorer och därefter av den statliga myn­ dighetens representanter utan att anmärkning gjorts. Skulle ett distrikt ha handlat illojalt i syfte att å kronan överlyfta väghållningskostnader, som bort gäldas genom vägskatt, hade väl detta blivit föremål för anmärkning vid re­ visionen och granskningen. Och att sådant skulle ha skett redan under 1939, långt innan förstatligandefrågan hade framförts så långt att det fanns ens någon garanti för att den skulle genomföras, är väl närmast orimligt att för­ utsätta. Att vidare göra krav gällande på grund av försummat underhåll den 1 januari 1944 kan icke vara förenat med rättvisa. Det bör ihågkommas de svårigheter, med vilka vägdistrikten haft att kämpa de senaste åren på grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 233. 139

av statliga regleringsåtgärder och de direktiv, som väg- och vattenbyggnads­ styrelsen lämnat beträffande underhållet — direktiv som icke minst vägdistrikten själva reagerat mot såsom farliga med hänsyn till vägarnas be­ stånd och de kommande underhållskostnaderna. Naturligtvis skall ett distrikt, som handlat illojalt och i uppenbar avsikt att undandraga distriktet vissa ut­ gifter, straffas, men straffet bör icke gå tillbaka längre än till den tidpunkt, då det blev ett faktum att vägväsendet skulle förstatligas. Skaraborgs läns vägförening anser, att endast försumlighet eller illojalt förfarande under år 1943 bör kunna föranleda straffåtgärder. Beträffande de sakkunnigas förslag, att ersättning skall kunna uttagas av vägdistrikt, som utan tillräckliga skäl slutit avtal eller gjort utfästelser, av­ seende även tiden efter utgången av år 1943 och genom vilka kronan till­ skyndats avsevärt förfång, ifrågasätter våg- och vattenbyggnadsstgrelsen å andra sidan viss skärpning, i det att styrelsen anser uttrycket »avsevärt för­ fång» böra ändras till »förfång», detta så mycket mera som någon motsva­ rande fordran på skada icke förekommer på andra ställen i paragrafen.

Då syftet med den efterbeskattning, varom här är fråga, är att neutrali- Dep^^ntei sera verkningarna av ett illojalt förfarande från vägdistrikts sida i samband med vägväsendets förstatligande, torde de omständigheter, som skola kunna föranleda dylik efterbeskattning, böra, såsom de sakkunniga förordat, till tiden begränsas så, att endast försumlighet eller åtgärder, som förelupit el­ ler vidtagits efter det frågan om förstatligandet blev aktuell, kunna läggas till grund för uttagande av särskild skatt. De sakkunniga ha såsom lämp­ lig utgångspunkt föreslagit den 1 januari 1939, d. v. s. det närmast efter vägförstatligandekommitténs tillsättande följande årsskiftet. Att bestämman­ det av en sådan utgångspunkt för granskningen av vägdistriktens verksamhet skulle såsom i ett yttrande gjorts gällande, vara oförenligt med rättvisa och billighet, kan jag icke finna. De vägdistrikt, som varit lojala — och det torde kunna förutsättas vara det övervägande flertalet — komma ju icke att bli föremål för någon åtgärd från statens sida. Att eftergiva anspråk på ersättning från dem, som till äventyrs förfarit illojalt mot staten, av den anledning att föi farandet skett före 1942 eller 1943, synes icke rimligt. Vägdistriktens för­ valtning under åren 1939—1942 har väl varit föremal för viss granskning från statens sida, men denna granskning har icke avsett nu berörda förhål­ landen och kan därför icke åberopas till stöd för en senare utgångspunkt än den föreslagna. Jag anser mig därför böra biträda de sakkunnigas förslag härutinnan. Ej heller i övrigt har jag funnit anledning till erinran mot vad de sakkunniga i denna del föreslagit.

8 §■ Denna paragraf återgiver nied viss ändring 8 § i sakkunnigförslaget (mo­ tiv, se s. 131 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen uttalar, att det kornine att bliva ett syn­ nerligen omfattande arbete att granska vägdistriktens räkenskaper fr. o. m.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

år 1939 i syfte att utröna, huruvida ersättning borde uttagas. Med hänsyn härtill syntes den av de sakkunniga föreslagna tiden för ingivande av fram­ ställning till Kungl. Majit om uttagande av ersättning böra utsträckas till den 1 januari 1946. Riksräkenskcipsverket ifrågasätter, örn icke arbetet med att utreda hithö­ rande ersättningsfrågor borde med hänsyn till dess speciella art anförtros åt en särskild av Kungl. Majit tillsatt nämnd, så sammansatt att fackkunskaper på olika områden bleve representerad i nämnden. Frågan örn ersättningsskyl­ dighet, där sådan ansåges föreligga, borde slutgiltigt avgöras av nämnden. Länsstyrelsen i Uppsala län anför i sitt utlåtande. Enligt 7 och 8 §§ kan under vissa förutsättningar ersättning från försum­ ligt vägdistrikt uttagas efter Kungl. Majits beslut »genom att påföra beskattningsföremålen inom distriktet särskild vägskatt». Lagen angiver icke, på vilka beskattningsföremål vägskatten skall påföras. Då Kungl. Majits beslut kan komma att meddelas så sent som under 1945, kunna olika alternativ tänkas, vilka drabba de skattskyldiga på olika sätt. De sakkunnigas mening synes vara att regleringen av dessa frågor skall bestämmas i administrativ ordning, möjligen i det av Kungl. Majit meddelade beslutet. Nyssnämnda beskattningsfrågor synas dock böra avgöras i lagen. Länsstyrelsen i Jönköpings lån yttrar i förevarande hänseende följande. I 7 § förutsättes, att ersättning under vissa förhållanden skall kunna ut­ tagas av vägdistrikt »genom att påföra ’beskattningsföremålen’ inom distrik­ tet särskild vägskatt». Enligt 1 § skall lagen örn vägdistrikt den 7 juni 1943 upphöra att gälla den 1 januari 1944. Med avseende härå synes kunna ifråga­ sättas, huruvida »beskattningsföremål», som avses i 7 §, finnas. Om möjlig­ heten att utlaga sådan ersättning skall finnas, bör därför enligt länsstyrel­ sens mening lagen om vägdistrikt bibehållas i den utsträckning, att sådan utdebitering av »beskattningsföremål» bliver lagligen möjlig. Departements­ Enligt de sakkunnigas förslag skall fråga om uttagande av ersättning av chefen. vägdistrikt väckas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Med hänsyn till den mångfald av maktpåliggande uppgifter, som kommer att åvila styrelsen i samband med förstatligandets genomförande, kan det med visst fog ifråga­ sättas, om det är möjligt att pålägga styrelsen även denna uppgift. Det kan måhända visa sig lämpligare, att fråga om uttagande av ersättning av distrikt utredes av en särskild nämnd. Det slutliga avgörandet av sådant ärende bör enligt min mening ankomma på Kungl. Majit i statsrådet. Frågan, på vilket organ utredningen och anliängiggörandet bör ankomma, synes lämpligen böra tills vidare lämnas öppen med befogenhet för Kungl. Majit att — sedan revisionsarbetets omfattning kan bättre överblickas — avgöra vilken väg som bör väljas. Självfallet böra frågor om ersättningsskyldighet, som här avses, avgöras så snart som möjligt. Då utredningen emellertid kan bliva omfattande och tidsödande, bör någon viss tid för avgörande av sådana ärenden icke stadgas. De sakkunniga lia beträffande grunderna för uttagandet av ifrågavarande ersättning av vägdistrikt endast angivit, att detta skall ske genom att påföra beskattningsföremålen inom distriktet särskild vägskatt. De sakkunniga lia

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

förutsatt, att det — om uttagande av ersättning visar sig erforderligt — skall ankomma på Kungl. Majit att i administrativ väg utfärda erforderliga före­ skrifter. Därvid kan tänkas, att den särskilda vägskatten utdebiteras i enlig­ het med de i vägdistriktslagen angivna grunderna på det skatteunderlag, som förefinnes vid tiden för utdebiteringen. En annan utväg vore att verkställa utdebiteringen på det skatteunderlag, på vilket utdebitering i erforderlig ut­ sträckning bort ske vid den ordinarie vägstämman i augusti 1942. Slutligen kan ifrågakomma att utdebitera den särskilda vägskatten på det vanliga kom­ munala skatteunderlaget. Skäl kunna anföras för att valet mellan dessa alter­ nativ borde träffas från fall till fall med hänsyn till föreliggande förhållan­ den, t. ex. den tidrymd, vartill det förfarande som finnes böra föranleda ut­ tagande av straffskatt hänför sig, storleken av det belopp, varom fråga är o. s. v. Ur dessa synpunkter vore det måhända i och för sig lämpligt att grunderna för utdebitering finge, såsom de sakkunniga förutsatt, bestämmas av Kungl. Maj:t, som alltså skulle äga befogenhet att meddela närmare föreskrifter be­ träffande sättet för den särskilda vägskattens uttagande. Av principiella skäl anser jag dock riktigast, att grunderna för uttagandet fastslås i lagen. Prak­ tiska hänsyn synas då tala för att välja alternativet med skattens uttagande på det allmänna kommunala skatteunderlaget och i den ordning, som gäl­ ler i fråga om allmän kommunalskatt. Stadgandet har kompletterats med bestämmelser av denna innebörd.

9 §. Stadgandet är likalydande med 9 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 131 och 132 i betänkandet). Kammarkollegiet uttalar att, då det vore av intresse för det allmänna, att de i paragrafen avsedda frågorna örn befrielse för stad från ersättningsskyldighet till vägdistrikt snarast möjligt bleve avgjorda, anspråk på befrielse syntes böra av stad anmälas hos kollegiet inom viss begränsad tid, förslagsvis inom sam­ ma tid, som enligt 8 § av sakkunnigförslaget skulle gälla för fråga om sär­ skild ersättningsskyldighet för vägdistrikt, eller före den 1 januari 1945.

De sakkunniga ha förutsatt, att den översyn av de beslut örn ersättnings­ Departement»• chefen. skyldighet i samband med stadsbildning eller inkorporering, som i denna pa­ ragraf avses, skall ex officio verkställas av kammarkollegiet. Även jag finner övervägande skäl tala för att kollegiet utreder förevarande frågor oberoende av framställning från stads sida.

10—12 §§.

Dessa paragrafer äro likalydande med 10, 11 och 13 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 132 och 133 i betänkandet). 12 § i sakkunnigförslaget har så­ som obehövlig ansetts kunna uteslutas.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Lag om vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd.

Enligt de av mig i 1942 års proposition om vägväsendets förstatligande angivna och av riksdagen godkända huvudgrunderna skola i varje län finnas vägnämnder, vilkas områden avses skola i stort sett sammanfalla med de nuvarande vägdistrikten, samt en länsvägnämnd. Vägnämnden har därvid av­ setts skola övertaga de nuvarande vägstämmornas och vägstyrelsernas råd­ givande uppgifter vid handläggning av frågor om byggande av väg, föränd­ ring av enskild väg till allmän samt indragning av väg. Länsvägnämnden skulle ha till uppgift att företräda hela länets samlade vägintressen vid plan­ läggningen av vägbyggnadsverksamheten. Vidare skulle enligt nämnda huvudgrunder för förstatligandet finnas ett rådgivande centralt organ, riksvägnämnden, vars uppgifter skulle begränsas till för vägväsendet i dess helhet gemensamma frågor av mera principiell natur. De för reglering av vägnämndernas och länsvägnämndernas utseende och verksamhet erforderliga bestämmelserna ha av de sakkunniga sammanfattats i en särskild lag om vägnämnder och länsvägnämnder. Föreskrifter rörande riksvägnämnden ha av de sakkunniga föreslagits skola meddelas i ett kungl. brev till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sistnämnda föreskrifter äro väl av den natur, att de icke behöva meddelas i författning av lags karaktär. Jag anser det emellertid ur systematisk synpunkt lämpligt, att regler beträf­ fande samtliga dessa nämnder meddelas i en gemensam av Kungl. Maj:t och riksdagen antagen lag. Härav följer dock icke, att alla de detalj föreskrifter, som erfordras för riksvägnämnden, böra meddelas i denna lag. En överar betning av sakkunnigförslaget i nu angivet hänseende har ägt rum.

1 §•

I denna paragraf angivas, i överensstämmelse med det nyss anförda, de nämnder, som skola finnas vid vägväsendet. Första stycket är likalydande med 1 § första stycket i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 135 i betänkandet).

Om vägnämnd.

2 §• Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 2 § i sak­ kunnigförslaget (motiv, se s. 135 i betänkandet).

Länsstyrelserna i Östergötlands, Älvsborgs och örebro län, svenska vågstyrelsernas förbund och örebro läns vägstyrelseförening ifrågasätta, om icke vägnämndema borde såsom representanter för den trafikerande allmänheten åtminstone i någon form erhålla rätt att öva tillsyn å vägunderhållet och fram­ ställa de önskemål, som därav kunde föranledas. Länsstyrelsen i örebro län framhåller, att vägnämndema med all san­ nolikhet komme att sammansättas av ledamöter i nuvarande vägstyrelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 143

och således att bestå av personer med erfarenhet och förståelse för vägunder­ håll. Allmänheten skulle härigenom få kunniga representanter för bevakande av trafikintresset. Betydelsen av vägnämnderna ökade ock härigenom. Svenska vägstyrelsernas förbund yttrar i denna fråga huvudsakligen. Vägnämnd skall företräda de lokala vägintressena. Till dessa intressen hör emellertid även vägarnas väl avvägda underhåll. Det kan tänkas, att det lokala statliga organet icke alltid kommer att handla på det för orten lämp­ ligaste sättet, då det gäller underhållet, särskilt i fråga om vinterväghåll­ ningen. Någon möjlighet att då erhålla rättelse annat än genom klagomål av enskild person synes icke föreligga. Ett sådant klagomål torde också ha föga utsikt att få någon verkan. Örn vägnämnden i stället hade möjlighet att ingripa genom att hos länsstyrelsen eller väg- och vattenbyggnadsstyrel­ sen påtala uppenbara missförhållanden skulle mycket vara vunnet. Av skäl, som jag anfört vid 5 § i förslaget till väglag, torde något behov Departements av fortlöpande uppsikt över sättet för väghållningens ombesörjande från chefen. länsstyrelsernas eller vägnämndernas sida icke komma att föreligga. Jag kan därför icke biträda ändringsyrkandena i denna del.

3 §. Stadgandet är i sak överensstämmande med 1 § andra stycket i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 135 i betänkandet).

4 §• Denna paragraf är likalydande med 3 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 135 i betänkandet). Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Hallands, Västmanlands och Gävleborgs lån förorda, att länsstyrelse får utse en av vägnämndens ledamöter. Såsom skäl härför framhålles, att någon garanti eljest icke funnes för att nödig sakkunskap och erfarenhet i vägfrågor bleve representerad. Man hade vidare anledning befara, att ledamöterna komme att utses efter politiska linjer, något som med hänsyn till nämndernas arbets­ uppgifter knappast kunde anses tillfredsställande. Östergötlands låns vägstyrelseförening förordar, att antalet ledamöter i nämnden begränsas till tre, vilket antal enligt föreningens mening utgjorde en lämplig och effektiv arbetsenhet.

Med hänsyn till vägnämndens uppgifter och till storleken av varje sådan Departements ■ nämnds område synes lämpligt, att antalet ledamöter i nämnden bestämmes chefen. till fem. Då vägnämnden skall vara språkrör för de lokala intressena, torde samtliga ledamöter i nämnden böra utses av lokala organ. Av nu nämnda skäl biträder jag vad de sakkunniga i denna del föreslagit.

5 §. Denna paragraf, som avser val av ombud jämte suppleanter för utseende av vägnämndsledamöter, återgiver med vissa jämkningar, huvudsakligen av redaktionell art, 4 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 136 och 137 i betän­ kandet).

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

I fråga om obehörighet såsom ombud har jag, med viss avvikelse från sakkunnigförslaget, ansett vad som är stadgat om ordförande i kommunal­ stämma böra äga motsvarande tillämpning.

6 §■

Denna paragraf motsvarar med vissa redaktionella jämkningar 5 § i sak­ kunnigförslaget (motiv, se s. 137 och 138 i betänkandet).

7 §• Stadgandet, som är likalydande med 6 § i sakkunnigförslaget, motsvarar 22 § tredje stycket vägdistriktslagen.

8 §• Paragrafen återgiver med vissa jämkningar 7 § i sakkunnigförslaget (mo­ tiv, se s. 138 i betänkandet). Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår, att det i paragrafen innefattade förbudet för landshövding, landssekreterare, länsassessor på landskansliet och vägdirektör att vara ledamot eller suppleant i vägnämnd måtte utsträckas att omfatta även vägingenjör. Departements­ Enligt min mening bör ifrågavarande förbud omfatta alla befattningsha­ chefen. vare i länsstyrelse och vägförvaltning. Stadgandet har jämkats i enlighet härmed. 9 §. Denna paragraf, som i sak överensstämmer med 8 g i sakkunnigförslaget, motsvarar 33 § lagen örn vägdistrikt.

10—12 §§.

Dessa paragrafer äro likalydande med 9—11 §§ i sakkunnigförslaget (mo­ tiv, se s. 138 i betänkandet). 13 §. Paragrafen återgiver med vissa tillägg och jämkningar 12 § i sakkunnig­ förslaget (motiv, se s. 138 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggiwdsstyrelsen anser en erinran i någon form, att an­ talet sammanträden bör inskränkas så mycket som möjligt, vara ur kost­ nadssynpunkt påkallad. Länsstyrelserna i Södermanlands , Kristianstads och Skaraborgs län föror­ da, att vid förfall för landshövding länsstyrelsen skall äga förordna annan i hans ställe eller ock att landssekreteraren skall äga utöva landshövdingens befogenhet. Länsstyrelsen i örebro län framhåller, att landshövdingen, då han är när­ varande vid vägnämnds sammanträde, enligt 12 § landshövdinginstruktionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 145

äger föra ordet, om han så finner påkallat. Detta syntes dock böra komma till uttryck i lagtexten. Självfallet bör handläggningen av de ärenden, som ankomma på nämn- Departement». den, om möjligt sammanföras, så att antalet sammanträden begränsas. Någon chefen erinran härom torde dock icke behöva intagas i lagtexten. Jag förutsätter emellertid, att länsstyrelserna komma att ha sin uppmärksamhet riktad på denna sak. För att möjliggöra viss kontroll från länsstyrelsernas sida torde meddelande örn utsatt sammanträde böra insändas till länsstyrelsen. Före­ skrift härom erfordras även för att bereda landshövding och vägdirektör till­ fälle att närvara vid sammanträde. Till länsstyrelsen bör vidare efter sam­ manträde insändas därvid fört protokoll. Föreskrift örn att landssekreteraren vid förfall för landshövdingen skall äga inträda i dennes befogenhet enligt denna paragraf anser jag ej erforder­ lig. Det bör ankomma på landshövdingen själv att sätta i sitt ställe den han finner lämplig. År landshövdingen närvarande vid vägnämnds sammanträde, bör han äga föra ordet, om han finner sådant påkallat.

14 §■ Stadgandet motsvarar med visst tillägg 13 § i sakkunnigförslaget.

15 och 16 §§. Dessa paragrafer äro likalydande med 14 och 15 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 138 och 139 i betänkandet).

17 §. Denna paragraf, som med vissa ändringar återgiver 16 § i sakkunnigför­ slaget, motsvarar 39 § lagen örn vägdistrikt. Föreskriften om justering av vägnämnds protokoll har, i anslutning till ett av länsstyrelsen i Västernorrlands län gjort påpekande, ansetts böra avfattas i överensstämmelse med motsvarande stadgande i lagen om kommunalsty­ relse på landet. Av skäl, som anförts vid 13 §, har paragrafen kompletterats med en bestämmelse om att justerat protokoll skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen. 18 §. Stadgandet är likalydande med 17 § i sakkunnigförslaget.

19 §. Denna paragraf återgiver med viss ändring 18 § i sakkunnigförslaget (mo­ tiv, se s. 139 i betänkandet). Statskontoret föreslår, alt arvodet till ledamot, i överensstämmelse med kommittékungörclscn, bestämmes till 12 kronor för den, som är bosatt å sam­ manträdesorten, och eljest till 18 kronor. Bihang till riksdagens protokoll 19A3. 1 sami. Nr 223. 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Västerbottens län anse det föreslagna årsarvodet för ordföranden vara för lågt. Länsstyrelsen i örebro län anför i detta sammanhang. Länsstyrelsen finner det synnerligen angeläget, att vägnämnder och länsvägnämnder icke bliva allenast en organisation på papperet utan sådan, att ortsbefolkningen därigenom ges en möjlighet att få sina synpunkter i väg­ frågor och detta såväl beträffande anläggning som underhåll vederbörligen beaktade. Härutinnan hör givetvis länsstyrelse samarbeta med nämnderna. För detta ändamål är det önskvärt att tillfälle givcs länsstyrelse att, på sätt hittills varit brukligt, kalla nämnderna till gemensamt sammanträde å lämp­ lig ort inom länet för att bese utförda vägarbeten och dryfta gemensamma angelägenheter. I lagtexten bör komma till tydligt uttryck att ledamöterna vid av länsstyrelsen utlyst dylikt sammanträde äga rätt till rese- och traktamentsersättning såsom vid vanligt vägnämndssammanträde. Departements Vidkommande dagarvodet för ledamot i vägnämnd finner jag detsamma chefen. böra — oavsett om ledamot är bosatt å sammanträdesorten eller annorstädes — bestämmas till det högsta belopp, som ledamot i vägstyrelse enligt gällan­ de lag äger åtnjuta i arvode för deltagande i vägstyrelses sammanträde eller sålunda 12 kronor. I anledning av länsstyrelsens i örebro län förslag om att ersättning avstatsmedel skulle utgå till vägnämndernas ledamöter, om samtliga nämnder i länet kallades till sammanträde för att bese utförda vägarbeten eller för att dryfta gemensamma angelägenheter, vill jag framhålla, att om behov upp­ kommer av att orientera vägnämnderna om viss fråga eller att bereda repre­ sentanter för vägintressena i skilda delar av länet tillfälle att giva uttryck åt sina synpunkter, detta lämpligast och billigast kan ske på det sätt, att länsvägnämnden kallas till sammanträde. Då varje vägnämnd kommer att ha en representant i länsvägnämnden, kan på detta sätt för information och me­ ningsutbyte ernås en god kontakt med de olika nämnderna.

Om länsvägnämnd.

20 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 19 § i sak­ kunnigförslaget (motiv, se s. 139 i betänkandet).

21 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa ändringar 20 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 140 i betänkandet).

Chefen för försvarsstaben föreslår, att de territoriella militära myndighe terna bliva representerade i länsvägnämnden. Länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads och Gävleborgs län förorda, att en ledamot i länsvägnämnden utses av länsstyrelsen. Länsstyrelserna i Skaraborgs och Västernorrlands län ifrågasätta, huruvida icke motorfordons­ trafikens intressen borde vara företrädda inom nämnden. Göteborgs stads fastighetskontor föreslår, att städerna bli representerade i länsvägnämnden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Länsstyrelsen i Gotlands län anför följande. Då antalet vägnämnder i Gotlands län torde bliva två, skulle länsvägnämnden i Gotlands län komma att bestå av tre ledamöter, varav en utsedd av skogsvårdsstyrelsen. I likhet med vägingenjören och vägstyrelsema finner länsstyrelsen, att genom en sådan sammansättning av länsvägnämnden skulle vad detta län angår skogsbruket bliva överrepresenterat. Länsstyrelsen får därför föreslå, att antalet ledamöter i länsvägnämnden bestämmes till minst fem, varav en utsedd av skogsvårdsstyrelsen och de övriga av vägnämnderna.

Försvarets intressen med avseende å vägväsendet torde även utan särskild Departcmentarepresentation i länsvägnämnden bliva tillräckligt beaktade vid handläggning- ehefen en av vägfrågor. Med hänsyn till länsvägnämndens uppgifter är det av vikt, att nämnden blir så allsidigt sammansatt som möjligt. Det föreslagna sättet för ledamöternas utseende torde icke lämna tillräcklig garanti för en sådan sammansättning. Då vägnätets utbyggande är en fråga, som är av stor betydelse för städerna, böra även dessa vara representerade i länsvägnämnden, så att de kunna utöva inflytande på planläggningsverksamheten. Skulle varje stad berättigas att utse en ledamot i nämnden, bleve städerna emellertid, .särskilt i vissa län, överrepresenterade i förhållande till landsbygden. Städernas intressen torde bliva tillräckligt beaktade, örn det i nämnden finnes en representant för samt­ liga städer i länet. Att låta ombud för städerna sammanträda för att välja denne torde bliva onödigt omständligt. Lämpligare synes vara, att denne ut­ ses av länsstyrelsen. För att öka möjligheterna till en allsidig sammansätt­ ning synes befogenhet böra givas länsstyrelsen att utse ytterligare en ledamot i nämnden. Jag förutsätter därvid, att denne ledamot förordnas först sedan vägnämndernas representanter blivit utsedda och det sålunda blir möjligt att bedöma, huru en komplettering lämpligast bör ske.

22 §.

Stadgandet motsvarar med vissa jämkningar 21 § i sakkunnigförslaget (mo­ tiv, se s. 140 i betänkandet).

23 §. Enligt 23 § av de sakkunnigas förslag skall ordförande i länsvägnämnd väl­ jas av nämnden. Med hänsyn bland annat till de uppgifter, som skola an­ komma på länsvägnämndens ordförande, har det emellertid synts mig lämp­ ligt, att denne utses av länsstyrelsen.

24 §. Denna paragraf återgiver med vissa jämkningar 23 § i sakkunnigförslaget.

Om riksvägnämnden. 25 §. Denna paragraf, som motsvarar punkt 1 i de sakkunnigas förslag till kungl, brev örn inrättande av en riksvägnämnd (motiv, se s. 141 i betänkandet), har

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

i anslutning till en av chefen för försvarsstaben gjord hemställan jämkats i syfte att angiva, att nämnden i sin verksamhet har att tillse, att den allmänna vägpolitiken beaktar jämväl riksförsvarets behov.

26 §. De sakkunniga ha, såsom framgår av vad nyss anförts, utarbetat förslag till bestämmelser rörande riksvägnämndens sammansättning och verksamhet (se s. 39, 40 och 141—143 i betänkandet). Vad de sakkunniga härutinnan före­ slagit anser jag mig kunna i stort sett biträda. Ifrågavarande bestämmelser äro emellertid icke av den natur, att de böra fixeras i lag. Med hänsyn här­ till och då en viss rörelsefrihet i dessa avseenden bör tillkomma Kungl. Majit, finner jag erforderliga närmare föreskrifter härutinnan böra meddelas av Kungl. Majit i administrativ väg. I samband med utfärdande av dylika före­ skrifter torde ställning få tagas till vissa i remissyttrandena gjorda fram­ ställningar angående riksvägnämndens sammansättning m. m.

övergångsbestämmelser.

27—30 §§. Dessa paragrafer äro likalydande med 24—27 §§ i sakkunnigförslaget (mo­ tiv, se s. 140 i betänkandet).

Stadga angående handläggningen av vissa vägfrågor (vägstadga).

Den av mig i 1942 års proposition om vägväsendets förstatligande angivna och av riksdagen godkända ordningen för handläggningen av frågor om byg­ gande av väg, om förändring av enskild väg till allmän, örn inrättande av sär­ skild vinterväg och fastställande av arbetsplan därför, örn indragning av väg ävensom angående kronans, stads eller samhälles övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund av särskild förpliktelse, nödvändiggör medde­ landet av väsentligt mera omfattande bestämmelser än de, som nu meddelas härom i 20—23 §§ gällande väglag. Orsakerna härtill äro flera. För det första skall den beslutanderätt i vägfrågor, som nu tillkommer länsstyrelserna, uppdelas mellan Kungl. Majit, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt läns­ styrelserna. Vidare avses beslut om byggande av väg och om förändring av enskild väg till allmän skola innefatta tvångsupplåtelse av vågrätt till den mark, som erfordras för vägen. En sådan ordning förutsätter — såsom redan tidigare berörts — meddelandet av bestämmelser, vilka bereda säkerhet för att fastighetsägare och andra få tillfälle att under handläggningen av sådan fråga framföra sina synpunkter. Hänsyn får ock tagas till att beslut i vägbyggnadsfrågor efter reformens genomförande måste, i motsats till vad nu i princip är fallet, anknytas till befintlig eller påräknad medelstillgång. Slutligen erfordras föreskrifter för att säkerställa, att upprättandet av arbetsplaner sker

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 149

mera detaljerat, med större noggrannhet och under intimare samråd med ve­ derbörande myndigheter, kommunala organ och fastighetsägare än enligt nu gällande ordning. De flesta av de föreskrifter, som i här berörda avseenden erfordras, äro emellertid icke av den beskaffenhet att de behöva intagas i väglagen utan äga mera natur av tillämpningsbestämmelser. Regleringen av hithörande frågor har med hänsyn härtill — i viss likhet med vad som gäller beträffande sät­ tet för uppgörande av stadsplan — ansetts böra ske så, att i väglagen endast angivas de myndigheter, på vilka det skall ankomma att utreda och avgöra vägfrågor, och att i övrigt erforderliga föreskrifter meddelas i en särskild vägstadga.

AVDELNING I.

Olika slag av allmänna vägar.

1 och 2 §§. Enligt gällande väglag är allmän väg av två slag, nämligen landsväg, vartill hänföres väg, som prövas nödig för den allmänna samfärdseln, samt ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker sig över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru den icke prövas nödig för den allmänna samfärdseln, likväl finnes vara till gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och be­ byggande. Enligt kungörelse den 8 juni 1936 (nr 466) har väg- och vattenbyggnads­ styrelsen, för tillämpning av bestämmelserna om statsbidrag till vägbyggnadsföretag, att efter infordrande av yttranden av länsstyrelserna fastställa, vilka landsvägar som skola vara att anse såsom huvudvägar. Andra landsvä­ gar än huvudvägar ha icke fått någon i författning angiven benämning. De sakkunniga ha i sitt förslag till väglag bibehållit begreppet ödebygdsväg såsom benämning för vissa allmänna vägar. Övriga allmänna vägar lia i nämnda förslag icke erhållit någon särskild benämning. I de sakkunnigas för­ slag till vägstadga ha emellertid vissa av sistnämnda vägar, i överensstäm­ melse med vad som stadgas i 1936 års förut omnämnda statsbidragsförfattning, betecknats såsom huvudvägar, beträffande vilka särskilda bestämmel­ ser skola gälla. Någon särskild benämning på den stora grupp av allmänna vägar, vilka icke äro alt hänföra till huvudvägar eller ödebygdsvägar, har icke föreslagits av de sakkunniga.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför härom i sitt yttrande. örn man inför särskild benämning — i detta fall huvudväg — endast för cn grupp av vägarna, medför delta, att man vid angivande av den andra gruppen alltid måste röra sig med negerande konstruktioner sådana som »ej huvudväg», »annan väg än huvudväg» o. dyl. (jämför 9 §). Det synes därför ur praktisk synpunkt påkallat, alt man även för denna andra avsevärt större grupp inför en särskild benämning, och styrelsen vill föreslå, alt det gamla

150 Kungl. Maj:ls proposition nr 223.

begreppel b y g d e v ä g får återuppstå här. Detta skulle då omfatta även ödebygdsväg, vilket begrepp enligt styrelsens förslag skulle försvinna. De all­ männa vägarna på landet skulle alltså uppdelas i huvudvägar och bygde­ vägar. Mot vad sålunda föreslagits kan möjligen invändas, att indelningen icke kan tillämpas beträffande städerna i allmänhet. Detta synes emellertid vara utan någon betydelse, då här endast är fråga örn att på ett praktiskt sätt ordna en detalj, sammanhängande med uppdelningen mellan länsstyrelserna samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av arbetet med handläggningen av landsbygdens vägfrågor-. Departements- Såsom jag i det föregående anfört finnes framdeles icke någon anledning chefen. att i väglagen skilja mellan olika slag av allmänna vägar. För den avväg­ ning av medelsbehoven mellan skilda slag av vägar, som erfordras för att stats­ makterna skola kunna utöva en reglerande inverkan på utvecklingen inom olika områden av vägväsendet, är det emellertid önskvärt att i anslagshänseende skilja mellan olika slag av allmänna vägar. Vidare skola enligt de av riksdagen godkända huvudgrunderna för handläggningen av vägfrågor sär­ skilda bestämmelser gälla beträffande de för samfärdseln särskilt viktiga tra­ fiklederna. Den uppdelning av de allmänna vägarna på olika grupper, som på grund härav är erforderlig, torde emellertid böra begränsas så mycket som möjligt. Med avseende å handläggningen av vägfrågor är det strängt taget icke nödvändigt att skilja mellan mera än två slag av vägar, nämligen huvud­ vägar och övriga allmänna vägar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har också förordat en uppdelning i enlighet härmed, därvid sistnämnda grupp av vägar föreslagits skola benämnas bygdevägar. Denna grupp skulle då innefatta även de nuvarande ödebygdsvägarna. Det måste emellertid anses påkallat, att även framdeles anslag för sistnämnda slag av vägar beviljas under särskild anslagsrubrik i riksstaten. Begreppet ödebygdsväg bör därför bibehållas. Ytterligare uppdelning torde icke erfordras. De allmänna vägarna böra sålunda enligt min mening uppdelas i tre grupper, nämligen huvud­ vägar, ödebygdsvägar och övriga allmänna vägar. Sistnämnda slag av vägar torde i enlighet med redan vedertaget språkbruk böra benämnas bygdevägar. Det torde såsom de sakkunniga föreslagit böra ankomma på väg- och vat­ tenbyggnadsstyrelsen att efter hörande av vederbörande länsstyrelse bestäm­ ma, om viss väg skall anses såsom huvudväg. Länsstyrelse bör även kunna taga initiativ härtill. Vid meningsskiljaktighet mellan länsstyrelsen och vägoch vattenbyggnadsslyrelsen bör emellertid frågan -—- i överensstämmelse med vad som skall gälla med avseende å andra vägfrågor —- avgöras av Kungl. Maj:t. Det torde även framdeles visa sig lämpligt att hänföra vissa huvudvägar till rikshuvudvägar. Bestämmandet, vilka vägar som skola anses såsom rikshuvudvägar, bör liksom hittills ankomma på Kungl. Maj:t. Föreskrifter här­ om — i den mån de visa sig erforderliga — ha dock icke sin plats i vägstadgan.

Kunell. Maj.ts proposition nr 223. 101

Något behov av att myndighet i särskild ordning bestämmer, vilka redan befintliga vägar som skola vara bygdevägar och vilka som skola vara ödebygdsvägar, förefinnes icke. Ordningen för handläggningen av fråga örn om­ läggning eller förbättring av sådana vägar är densamma för båda slagen. Skillnaden är endast av intresse för att avgöra, örn kostnaderna för nyanlägg­ ning av sådana vägar skola bestridas från det ena eller det andra anslaget. Denna fråga kommer framdeles att avgöras av länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom ali företaget upptages i flerårsplan för byg­ devägar eller i sådan plan för ödebygdsvägar. Några särskilda föreskrifter örn bestämmande av bygdevägs och ödebygdsvägs karaktär i likhet med dem, som ansetts böra meddelas beträffande huvudvägar, torde sålunda icke er­ fordras.

AVDELNING II.

Bestämmelser angående landet.

Örn förberedande utredning rörande behovet av allmän väg.

3 §• Stadgandet är likalydande med 3 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 144 och 145 i betänkandet).

4 §• Denna paragraf motsvarar med vissa ändringar, huvudsakligen av redak­ tionell art, 4 och 5 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 144—146 i betän­ kandet) .

Länsstyrelsen i Västerbottens lån ifrågasätter, om icke förslaget i denna del borde uppmjukas genom en bestämmelse, att ansökan örn anläggande av väg finge genast avslås, därest det syntes uppenbart, att densamma icke borde beviljas. Härigenom skulle arbetet med rena okynnesansökningar underlättas. Vägingenjören i Västerbottens län yttrar i detta sammanhang. Ansökan om anläggning av väg bör av länsstyrelsen kunna avslås eller bi­ fallas utan remissförfarande i de fall, då vägbehovet och möjligheterna till företagens igångsättande inom de närmaste åren äro väl kända. Enahanda gäller beträffande omläggning och förbättring av väg. Sålunda bör exempel­ vis förslag till ombyggnad av bristfällig bro kunna upprättas utan remissför­ farande. Departements Såsom länsstyrelsen i Västerbottens län förordat, bör länsstyrelse äga be­ chefen. fogenhet att genast avslå ansökan, örn det är uppenbart att ansökningen icke bör föranleda någon åtgärd. I annat fall bör såsom huvudregel gälla, att vägnämnden skall höras. Varje bedömande av ett företags angelägenhetsgrad kräver ingående kännedom örn de lokala förhållandena, och nämnden bör därför få tillfälle att yttra sig i ärendet. Även örn initiativ till vägföretag framkommer inom vägorganisationen, är det av vikt, att bygdens mening

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

om behovet kommer till uttryck, innan dyrbart arbete nedlägges på under­ sökning. Beträffande beläggnings- och smärre förbättringsföretag bör läns­ styrelsen, på sätt föreslås i 7 § i departementsförslaget, äga rätt att för­ enkla förfarandet och kan följaktligen underlåta att inhämta nämndens ytt­ rande. I fråga om alla större företag bör dock nämnden få tillfälle att yttra sig. Vad nu sagts utgör naturligtvis icke något hinder för vägorganisationen att utan förberedande undersökning upprätta arbetsplan för ifrågasatt före­ tag.

5 §. Denna paragraf återgiver med vissa ändringar 6 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 144—146 i betänkandet). Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår, att orden »vid nästföljande revi­ sion av flerårsplanen» utbytas mot »vid upprättande av flerårsplan», då ju förslaget om det ej kunde upptagas vid den nästföljande revisionen — likväl borde beaktas vid en därefter följande. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför. Bestämmelsen att, om ansökning ej avslås, frågan huruvida företaget bör komma till stånd skall prövas vid nästföljande revision av vederbörande flerarsplan synes böra kompletteras med en erinran att frågan även kan prövas i den ordning 14 § angiver. Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att stadsplaner eller revision av stadsplaner vore under arbete i åtskilliga städer och samhällen i länet. En nödvändig förntsättning för dessa arbetens ändamålsenliga bedrivande vore, att frågan örn huvudvägens sträckning blivit löst. Stadsplanerarnas krav i detta hänseende vore fullt berättigat. På grund härav syntes 6 § vägstadgan och 15 § väglagen böra omarbetas i ändamål att arbetsplaner på längre sikt kunde upprättas och äga giltighet. Svenska teknologföreningen yttrar. De i 6 § angivna bestämmelserna angående handläggningen av ansökningar om utförande av vägarbeten giva föreningen anledning till framhållande så­ som sin uppfattning, att upprättande av arbetsplan alltid bör ske, därest väg- 1'öretaget vid den av länsstyrelsen verkställda prövningen anses erforderligt. Vid utformande av bestämmelserna rörande projektering av vägarbeten sy­ nas de sakkunniga hava utgått från den uppfattningen, att vägförslag hit­ tills upprättats i onödigt stor omfattning, att många projekt därför aldrig kommit till utförande samt att upprättade arbetsplaner efter få år visat sig otidsenliga och därför kunnat läggas till grund för vägarbetenas utförande törst efter omarbetning. Föreningen vill hävda den uppfattningen, att kost­ naderna för projektering av vägföretag vid jämförelse med förslagens total­ kostnader hittills varit och även i fortsättningen komma att vara av ringa be­ tydelse. Det är därför av mindre vikt, om en eller annan arbetsplan ej kom­ mer till utförande eller måste omprövas, än att projekteringen igångsättes på ett så sent stadium, att den icke kan utföras med tillräcklig grundlighet. Vägingenjören i Södermanlands län anser uttrycket »under de närmaste åren» vara alltför obestämt och därför böra utbytas mot förslagsvis »under de närmaste fem åren».

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 153

Med nu gällande ordning förekommer i stor utsträckning att företag beslu­ Departemente chefen. tas, ehuru de icke äro av den angelägenhetsgrad, att medel till desamma kun­ na påräknas bliva tillgängliga inom de närmaste åren. Upprättas arbetsplan beträffande visst företag lång tid innan arbetet kan påbörjas, föreligger risk, att planen på grund av ändrade förhållanden måste omarbetas. Det är där­ för av vikt, att arbetsplan och kostnadsförslag icke upprättas beträffande andra företag än sådana, som kunna förväntas bliva utförda under de när­ maste åren. Undantag härifrån kunna emellertid behöva göras med hänsyn exempelvis till planerat upprättande av stadsplan, byggnadsverksamhet och laga skifte. Stadgandet torde därför böra jämkas så, att arbetsplan för vägföretag må, där synnerliga skäl därtill äro, upprättas, oaktat medel till det­ samma icke kunna påräknas under de närmaste åren. Huru snart ett företag skall kunna förväntas komma till utförande, för att arbetsplan för detsamma skall kunna upprättas, torde icke böra närmare preciseras än som skett i de sakkunnigas förslag. Utrymme bör nämligen finnas för en diskretionär prövning. Prövning av fråga om broföretag bör givetvis ske på samma sätt som fråga örn vägbyggnadsföretag. Då detta icke klart framgår av de sakkunnigas för­ slag, har stadgandet förtydligats genom en hänvisning till 14 §.

6 och 7 §§. Dessa paragrafer äro likalydande med 7 och 8 §§ i sakkunnigförslaget (mo­ tiv, se s. 144—146 i betänkandet).

Om upprättande av jlerårsplaner m. m.

8 §.

Denna paragraf återgiver med vissa ändringar 9 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 146 i betänkandet). Väg- och vattenbm/gnadsstgrelsen anser, att samtliga planer böra vara fyra­ årsplaner, då de olika planerna självfallet komma att bliva mer eller mind­ re beroende av varandra. Även vägingenjören i Jönköpings län anser, att fyraårsplaner för samtliga arbeten äro att föredraga. Hittillsvarande erfarenhet visade, att många svår­ förutsedda faktorer spelade in, som motiverade en översyn vartannat år.

Med avseende å upprättande av flerårsplaner föreligger en påtaglig skill­ Departementt chefen. nad mellan, å ena sidan,-arbeten å huvudvägar samt, å andra sidan, arbeten för nyanläggning, omläggning och förbättring av övriga allmänna vägar. Beträffande huvudvägar finnes nämligen i den generalplan för arbeten å dy­ lika vägar, varom föreskrifter av Kungl. Maj:t meddelats genom brev den 10 december 1937, en tämligen fullständig utredning örn icke blott behovet av föreliggande arbeten utan även angelägenhetsgraden av de olika arbetena sinsemellan, bedömda med utgångspunkt från deri allmänna samfärdseln. Det är med hänsyn härtill möjligt alt upprätta en flerårsplan för huvudvä-

154: i Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

gar, vilken avser en relativt lång tid. Någon liknande generalplan finnes icke beträffande bygdevägar och ödebygdsvägar. Behovet av arbeten på så­ dana vägar kan därför icke överblickas med samma säkerhet som i fråga om huvudvägar. Flerårsplanerna för bygdevägar och ödebygdsvägar kunna på grund härav icke rimligen avse lika lång tid som planerna för huvudvägar. Härtill kommer, att de utslagsgivande förutsättningarna för ordningsföljd mellan olika företag m. m. skifta snabbare för lokala vägar, varför möjlighet måste finnas till en hastigare anpassning. För att giva flerårsplanerna tillräcklig stabilitet böra de omfatta så många års arbeten som nied hänsyn till nyss berörda omständigheter är möjligt. Trots det vidlyftiga och noggranna arbete, som nedlagts på generalplanen, torde det dock icke vara lämpligt att låta flerårsplanen för huvudvägar avse längre tid än de sakkunniga förutsatt eller fem år. Vad angår flerårsplaner­ na för övriga vägar, innebär de sakkunnigas förslag, att dessa planer skola avse en tidrymd av fyra år. Skillnaden mellan femårs- och fyraårsplaner kan synas icke vara så stor. Det är emellertid att märka, att fyraårsplanerna i motsats till femårsplanerna skola revideras vartannat år. Fyraårsplanerna bliva följaktligen i verkligheten tvåårsplaner, ehuru de ur planläggningssynpunkt avse arbeten under fyra år framåt. Vad de sakkunniga föreslagit synes mig därför ändamålsenligt. Enligt förslaget skall femårsplanen endast avse omläggnings- och förbätt­ ringsarbeten på huvudvägar. Det synes mig ur anslagssynpunkt lämpligt, att denna plan även avser nyanläggning av huvudvägar, i den mån sådana ar­ beten förekomma. Stadgandet har jämkats i enlighet härmed.

9 §• Stadgandet är i sak lika med 10 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 146 och 147 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar beträffande detta stadgande. Författningsförslaget torde förutsätta, att avgörandet av här berörda frågor beträffande visst vägföretag i regel skall ske innan arbetsplan upprättats. Emellertid kräves enligt länsstyrelsens mening för dessa frågors rätta bedö­ mande åtminstone en preliminär kostnadsberäkning, grundad på erforderlig undersökning av vederbörande vägsträcka. Länsstyrelsen bör därför äga befogenhet påkalla vägförvaltningens medverkan till en undersökning i be­ rörda avseende. Måhända anses en dylik befogenhet självfallen. I annat fall synes den böra fastslås i författningsväg.

Departements­ Såsom länsstyrelsen framhållit måste till grund för upprättande av flerchefen. årsplan läggas åtminstone en preliminär kostnadsberäkning av de olika före­ tagen. För verkställande av en dylik kostnadsberäkning kan länsstyrelsen självfallet påkalla vägförvaltningens medverkan.

10 §.

Stadgandet motsvarar med smärre redaktionella jämkningar 11 § i sakkun­ nigförslaget (motiv, se s. 147 och 148 i betänkandet).

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 155

11 §• Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 12 § första stycket i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 148 i betänkandet).

12 §.

Enligt 12 § andra stycket i sakkunnigförslaget skall beslut, varigenom vägoch vattenbyggnadsstyrelsen fastställt fyraårsplan eller underställt fråga örn fastställelse Kungl. Maj:ts prövning, delgivas länsstyrelsen, länsvägnämnden och vägnämnderna samt intagas i länskungörelserna. Syftet med detta stad­ gande har av de sakkunniga angivits vara att bereda möjlighet för den, som så vill, att klaga över beslutet. Delgivningen har förutsatts skola ske genom länsstyrelsens försorg på det sätt, att till ordförandena i länsvägnämnden och vederbörande vägnämnder översändes ett utdrag av den länskungörelse, vari beslutet intagits.

Länsstyrelsen i Hallands län anför i detta sammanhang. Genom beslutets blotta intagande i länskungörelserna ( dess kungörande i vederbörande församlingar i nedan omförmälda ordning nämnes ej i den före­ slagna författningstexten) och övriga åtgärder erhålla av beslutet berörda sakägare — t. ex. vägintressent, vare sig enskild person eller kommun, som kan tänkas vilja överklaga beslutet därför att visst vägföretag icke upptagits i fyraårsplanen — icke sådan bevislig del av beslutet, som utgör en förut­ sättning för att det skall vinna laga kraft. Härför erfordras, att beslutet uti den i svensk författningssamling år 1942 nr 117 och 314 föreskrivna ord­ ning kungjorts i samtliga de församlingar, i vilka den mark är belägen, som beröres av de i fyraårsplanen upptagna vägfcretagen eller av vägföretag, som, emot i ärendet angående planens fastställande framställt yrkande, icke bli­ vit däri upptaget (jfr vad som yttrats örn 67 § förslaget till lag om allmänna vägar). Kungöres beslutet i nyssnämnda ordning — med iakttagande bl. a. att pastor håller avskrift av beslutet tillgänglig för allmänhet — vinnes dess­ utom dels den fördelen, att detsamma icke behöver inlagas i länskungörel­ serna, vilket såvitt länsstyrelsen har sig bekant nu icke förekommer beträf­ fande utslag örn åläggande att utföra vägföretag eller i allmänhet beträffan­ de utslag i vägmål och i allt fall icke erfordras, såvida själva utslaget kun­ göres i vederbörande församlingar i ovan angiven ordning, och dels den lätt­ naden att länsvägnämnden och vägnämnderna skulle kunna liksom länssty­ relsen underrättas örn beslutet direkt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom (stencilerade) avskrifter av detsamma, varigenom länsstyrelsen be­ sparades arbetet med att anskaffa och till dessa nämnder översända ut­ drag av länskungörelsen. I sammanhang härmed vill länsstyrelsen förorda ett tillägg till ifrågavarande andra stycke av 12 § av innehåll, att länsstyrel­ sen skulle hava att ombesörja, att fastställelsebeslutet bleve i den ordning, som föreskrives i svensk författningssamling år 1942 nr 117 och 314, kun­ gjort i vederbörande församlingar. Vidare böra även länsarkitekten och över­ lantmätaren få avskrift av beslutet direkt från väg- och valtenbyggnadsstyrelsen. Slutligen torde styrelsen böra i författningstexten anvisas att tillställa länsstyrelsen erforderliga exemplar av beslutet för att hållas tillgängliga för allmänheten enligt 1 § andra .stycket i sistnämnda kungörelse.

Att, såsom länsstyrelsen förordat, kungöra beslut örn fastställande av fler- Departementschefen. årsplan i vederbörande församlingar synes mig vara mera omständligt än

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

sorn påkallas av behovet. Det av de sakkunniga föreslagna kungörelseförfa­ randet torde vara tillräckligt. Delgivningen av fastställelsebeslut bör ske icke blott för att bereda den, som vill klaga, tillfälle härtill, utan även för att vederbörande eljest skola erhålla kännedom om beslutet. Med hänsyn härtill bör delgivning ske jäm­ väl av beslut av Kungl. Maj:t om fastställande av femårsplaner och sådana fyraårsplaner, som hänskjutas till Kungl. Maj:t. Med hänsyn till överlantmätarnas och länsarkitekternas uppgifter böra även de erhålla del av de fastställda planerna. Delgivningen synes mig lämpligen böra ombesörjas av väg- och vatten­ byggnadsstyrelsen och ske på det sättet, att de myndigheter och lokala or­ gan, som skola erhålla del av planen, få sig tillsänt ett exemplar av denna. De sakkunnigas förslag i förevarande del har underkastats tillägg oell förtydligande jämkning i anslutning till vad jag här anfört. Stadgandet har upptagits såsom en särskild paragraf.

13 och 14 §§. Dessa paragrafer äro likalydande med 13 och 14 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 149 i betänkandet).

Om upprättande av arbetsplaner.

15 §. Denna paragraf återgiver med smärre jämkningar 15 § i sakkunnigför­ slaget (motiv, se s. 150 i betänkandet).

Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser här upptagna föreskrifter lill över­ vägande del utgöras av sådana, som enligt styrelsens mening borde meddelas i de anvisningar och normalbestämmelser, vilka skulle utfärdas av styrelsen. Skogsstyrelsen föreslår, att i paragrafen särskilt angives, att vid upprät­ tande av arbetsplan hänsyn även skall tagas till planerat vägnät. Det fun­ nes så mycket större skäl därtill, som de enskilda vägarna icke kunde ut­ byggas, förrän de allmänna vägar kommit till stånd, på vilka de förra skulle utmynna. Länsstyrelsen i Östergötlands lån erinrar, att vid planläggning av vägföretag enligt nu gällande normalbestämmelser skall eftersträvas ett sådant lä­ ge för vägen, som giver ett minimum av sammanlagd kostnad för anläggning, underhåll och trafikarbete. Förevarande stadgande borde kompletteras med föreskrift av liknande innehåll.

Departement­

I likhet med de sakkunniga anser jag lämpligt, att de allmänna principer

chef en.

för upprättande av arbetsplan, som böra beaktas i samtliga fall, angivas i vägstadgan till ledning för de granskande myndigheterna och nämnderna. Mot de sakkunnigas utformande av dessa principer har jag i stort sett icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 157

funnit anledning till erinran. Vissa jämkningar i anslutning till vad i ytt­ randena förordats ha dock synts böra ske.

16 §. Stadgandet motsvarar med viss jämkning 16 § i sakkunnigförslaget (mo­ tiv, se s. 150 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och svenska teknolog föreningen fram­ hålla, att arbetsplaner för bro- och beläggningsarbeten komma att upprät­ tas även genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg. Stadgandet borde med hänsyn härtill jämkas. Vägförrättningsmännens förening anför. Föreningen anhåller, att till övergångsbestämmelserna i vägstadgan eller i annan förordning måtte fogas följande stadgande: »Arbetsuppgifter i fråga örn projekterings- och byggnadsverksamhet, vilka icke medhinnas av den ordinarie personalen, böra i första hand överlämnas till konsulterande ingenjörer, vilka förklarats behöriga att verkställa dyli­ ka förrättningar». Vad beträffar sättet för anlitande av konsulterande ingenjörer, anser för­ eningen, att förtydligande föreskrifter böra utfärdas. Föreningen föreslår, att i samtliga fall förordnanden för dylika förrättningar utfärdas av vägoch vattenbyggnadsstyrelsen efter av vägdirektören avgivet förslag.

Stadgandet har jämkats i överensstämmelse med väg- och vattenbyggnads­ Departements­ chefen. styrelsens och teknologföreningens hemställan. Några bestämmelser av det innehåll, vägförrättningsmännens förening föreslagit, torde icke böra med­ delas i vägstadgan.

17 §.

Stadgandet överensstämmer med viss redaktionell jämkning med 17 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 151 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Hallands län föreslår, att sådant samråd, som i paragrafen avses, skall föreskrivas skola ske även med ordföranden i länsvägnämnden, om ifrågasatt väg berör mer än ett vägnämndsområde. Samfundet för hembygdsvård anför i sitt yttrande i huvudsak följande. Även om den, som skall upprätta förslag till vägens sträckning, i vägstad­ gan ålägges att fara varsamt fram med föremål eller områden av märklig naturbeskaffenhet, innebär detta icke någon som helst garanti för att så i verkligheten blir fallet, emedan det icke kan förutsättas, att han äger här­ för erforderlig fackkunskap. Fornminnesskyddet tillgodoses därigenom, att riksantikvariens ombud granskar planerna samt i erforderliga fall lämnar anvisningar ute i terrängen. Motsvarande garanti bör krävas även för natur­ skyddet. Det är endast den naturvetenskapligt bildade och med länets lo­ kala förhållanden synnerligen förtrogne fackmannen, som på kartan kan avgöra, örn ett vägföretag berör områden eller föremål, som böra skyddas ur dessa synpunkter. Det kan likaväl gälla märkliga geologiska bildningar som växtplatsen för sällsynta örter eller märkliga träd. Av dessa skäl synes det nödvändigt alt varje planerat vägbygge på ett

158 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

så tidigt stadium som möjligt granskas av en specialist på naturskyddets område med god lokalkännedom. I varje län bör för detta ändamål utses en sakkunnig representant för na­ turskyddet, vilken antingen kunde tänkas placerad såsom ledamot med sär­ skilt specialuppdrag i länsvägnämnden eller också på annat sätt obligatoriskt underrättas om och beredas tillfälle taga del av varje arbetsplan innan den­ samma avlämnas till länsstyrelsen. Detta uppdrag förutsättes icke avlönat, men de direkta utgifterna, vilka i och för sig kunna väntas bli obetydliga, böra ingå i vägkostnaderna. I sakkunnigförslaget finnes ingenstädes angivet, på vilket sätt vägvårdsintresset skall tillvaratagas ute i landet. Det kan ifrågasättas, örn icke även för detta ändamål i varje län erfordras en person, vilken har sin uppmärk­ samhet riktad på den egentliga vägvården och påkallar vägvårdskonsulentens medverkan, där så synes lämpligt. I de flesta fall torde dessa båda upp­ drag kunna förenas, ehuru i några fall, där uppdragens omfattning blir sär­ skilt stor eller ur bägge synpunkter kvalificerad person icke kan erhållas, skilda representanter erfordras. Ifrågavarande person eller personer torde lämpligen böra utses av länsstyrelsen på förslag av samfundet för hembygds­ vård och svenska naturskyddsföreningen.

Departements- Något behov av samråd med ordföranden i länsvägnämnden torde såsom chefen. regel icke föreligga vid upprättande av arbetsplan. Föreskrift härom torde följaktligen icke böra meddelas. Fall kunna dock förekomma, då sådant sam­ råd bör äga rum. Jag förutsätter emellertid, att, då så är fallet, vägförvallningen inhämtar ordförandens i länsvägnämnden mening. Vid upprättande av arbetsplaner äger redan nu visst samråd rum med en representant för hembygdsvården, för vars verksamhet statsbidrag utgår till samfundet för hembygdsvård. Detta samråd har i många fall visat sig värde­ fullt. Självfallet kommer förstatligandet icke att medföra någon ändring här­ utinnan. Några särskilda föreskrifter om dylikt samråd torde emellertid åt­ minstone för närvarande icke behöva meddelas i vägstadgan.

18 §. Denna paragraf motsvarar med viss jämkning 18 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 151 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån anser det föreslagna underrättelseförfarandel alltför omständligt. Ett bibehållande av kungörelseförfarandet syntes vara att föredraga. Vägingenjören i Kopparbergs län anför i detta sammanhang. Inom Dalarna förekomma mycket säregna jorddelnings- och ägorättsför­ hållanden, vilket bl. a. nödvändiggjort en speciallagstiftning beträffande jord­ delning och registerföring för de storskiftade delarna av Kopparbergs län. Laga skifte finnes i dessa delar icke genomfört annat än i mycket begränsad omfatt­ ning. Provskifte pågår visserligen på ett flertal ställen, men genomförandet härav synes vara en både omständlig och tidsödande procedur. Den redan genom storskiftet i mycket små brukningsdelar styckade jorden i dessa trak­ ter har genom s. k. sämjedelning uppdelats i än mindre delar. Områden fin­ nas, där brukningsdelarna endast hava några få meters bredd. Genom sämje-

Kunni. Maj.ts proposition nr 223. 159

delningar hava även ägorättsförhållandena blivit myckel invecklade och svårutredda, varigenom i många fall lagfart å förvärvad mark icke kunnat er­ hållas eller i varje fall endast s. k. vilande lagfart. Av det anförda torde framgå, att det blir ett besvärligt och framförallt tids­ ödande arbete att fastställa ägogränser och att utreda vem som är ägare till fastighet, som beröres av tillämnat vägföretag. Dessa förhållanden böra givet­ vis utredas i god tid före ett arbetes igångsättande. En utredning av föreva­ rande slag torde icke kunna utföras utan tillgång till lantmäteriteknisk sak­ kunskap. Vad beträffar Kopparbergs län synes därför ofrånkomligt att redan från början den av vägförstatligandekommittén föreslagna befattningen som värderingsman tillsättes. I vissa fall torde, ändock att värderingsman finnes att tillgå, behov förefin­ nas av möjlighet till ett förenklat förfarande vid handläggning av frågor örn upprättande av arbetsplan. Denna möjlighet bör få tillgripas, då det ej av taxeringslängd eller registerförteckning kan direkt utrönas, vem som är ägare av viss mark, eller då ägaren vistas å främmande ort. I sådant fall bör kallelse enligt 18 § och underrättelse enligt 20 och 24 §§ få ske genom annonsering eller på annat lämpligt sätt.

Det är uppenbart, att det av de sakkunniga föreslagna underrättelseförfa­ Departements­ chefen. randet är mera omständligt än det nuvarande. Skall emellertid fastställande av arbetsplan medföra tvångsupplåtelse av vägrätt, måste fastighetsägaren beredas tillfälle att på ett tidigt stadium framföra sina synpunkter på vägföretaget. Det nuvarande kungörelseförfarandet innefattar icke tillräcklig säkerhet för att ägaren erhåller kännedom om förrättningen och tillfälle att framföra eventuella erinringar. Det föreslagna underrättelseförfarandet kommer givetvis att medföra sär­ skilda svårigheter i Dalarna på grund av de invecklade jorddelningsförhållandena därstädes. Jag vill emellertid framhålla, att viss äganderättsutred­ ning måste ske även enligt nu gällande ordning, då ju väghållare icke äger rätt att taga mark i anspråk för väg utan medgivande av ägaren eller, i hän­ delse av expropriation, utan att ägaren beretts tillfälle att yttra sig. Att ägan­ derättsutredning enligt förslaget skall ske på ett tidigare stadium än enligt nu gällande ordning kan icke i mera avsevärd mån öka arbetet. Viss jämkning i förslaget har i anledning av vad vägingenjören i Koppar­ bergs län anfört vidtagits, såvitt angår kallelse å markägare, för att klar­ göra att förrättningens fortgång ej hindras av att ägare av viss fastighet ej är känd eller inom riket boende.

19 §. Stadgandet motsvarar med vissa jämkningar 19 § i sakkunnigförslaget ('motiv, se s. 151 i betänkandet). Länsstyrelsen i Värmlands lån föreslår — med hänsyn till föreskriften i 20 §, att arbetsplan eller kopia därav skall under viss tid finnas tillgänglig hos länsstyrelsen, vägförvaltningen och vägnämndens ordförande —- alt ar­ betsplan, sedan densamma upprättats, skall ingivas till länsstyrelsen i tre exemplar.

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar. Det synes påkallat, att arbetsplaner, i vilka ingå broar, färjor och andra konstarbeten eller beläggningar i allmänhet underkastas förberedande gransk­ ning genom vederbörande experter i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ut­ trycket »svåra tekniska arbeten» torde såsom allt för obestämt böra förtyd­ ligas i enlighet härmed. Departements­ Stadgandet har jämkats så, att därav framgår att arbetsplan skall ingivas chefen. till länsstyrelsen i erforderligt antal exemplar. I likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser jag, att arbetsplaner, som avse broar, färjor, andra konstarbeten eller beläggningar, böra i allmän­ het underkastas en förberedande granskning genom vederbörande experter i styrelsen. Stadgandet har givits den avfattningen, att alla dylika planer skola insändas för sådan granskning, där ej styrelsen annorlunda förordnar. Jag förutsätter därvid, att styrelsen utfärdar erforderliga generella föreskrif­ ter örn i vilka fall granskning inom styrelsen skall äga rum.

20 §. Denna paragraf återgiver med vissa jämkningar 20 § i sakkunnigförslageti (motiv, se s. 151 och 152 i betänkandet). Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslår, att tiden för avgivande av an­ märkningar skall bestämmas till högst en månad. Styrelsen förklarar sig vidare förutsätta, att bestämmelsen, att fastighetsägaren skall underrättas örn »vad av hans mark, som tages i anspråk» icke innebär, att lantmäteriteknisk uppmätning skall göras. Det bleve i allmänhet icke möjligt att annat än uppskattningsvis angiva markbehovet. Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar. Enligt 20 § skall arbetsplan eller kopia därav under den tid länsstyrelsen bestämmer vara tillgänglig för allmänheten hos länsstyrelsen, vägförvaltningen och vägnämndens ordförande. Ehuru en sådan bestämmelse ej kan anses utesluta möjligheten att hålla arbetsplan eller kopia tillgänglig även på annat ställe, synes vara förtjänt att övervägas, huruvida icke detta bör komma till uttryck i författningen, så mycket hellre som särskilt i fråga om planer med lokal begränsning det kan vara lämpligare att för ifrågavarande ändamål an­ lita annan än vägnämndens ordförande, exempelvis landsfiskalen eller kom­ munalnämnd. Det kan också ifrågasättas, huruvida icke i bestämmelsen bor­ de beträffande tiden angivas att här endast skall avses söckendagar. Länsstyrelsen i Värmlands län anser mindre lämpligt, att arbetsplanen hål­ les tillgänglig hos vägnämndens ordförande. Landsfiskalen, som hade fast­ ställd daglig expeditionstid', syntes vara mera ägnad för denna uppgift. Länsstyrelsen anför vidare följande. Det föreskrives, att en var ägare av fastighet, över vilken vägen skall fram­ dragas, skall underrättas bl. a. om vad av hans mark som tages i anspråk för vägen. Underrättelsen skall lämnas genom rekommenderad försändelse. Ett liknande underrättelseförfarande har för vissa fall föreskrivits i byggnads­ stadgan, exempelvis beträffande byggnadsplan. Med hänsyn till den mängd fastighetsägare, som beröras av arbetsplan för en vägbyggnad, vill länsstyrel­ sen ifrågasätta, huruvida icke i stället kungörelseförfarande bör komma till användning. Uttrycket »om vad av hans mark, som tages i anspråk» synes även böra förtydligas. Åsyftas att areal skall angivas, torde densamma av förrättningsmannen böra angivas i fastighetsägarförteckningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 1G1

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser bestämmelserna angående underrät­ telse till markägarna örn arbetsplans upprättande och fastställande innebära en alltför omständlig procedur. Då markägarna redan under förrättningen för planens upprättande varit i tillfälle att framföra sina synpunkter, borde underrättelsen kunna ske genom kungörelse i tidning samt anslag i laga ord­ ning genom pastorsämbetenas försorg. Liknande uttalanden hava gjorts av länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar och Västerbottens lån. Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter med hänsyn särskilt till ägan­ derättsförhållandena i nämnda län, huruvida icke — i likhet med vad som gäller t. ex. vid sökande av lagfart i fall, då äganderätten icke kan styrkas — kallelse borde kunna ske genom ett kungörelseförfarande. överlantmätaren i Kopparbergs län anför. Envar ägare av fastighet, över vilken vägen skall framdragas, skall en­ ligt förslaget underrättas om vad av hans mark, som tages i anspråk. Detta torde innebära att fastighetsägarna skola få uppgift om de arealer av olika ägoslag, som tagas i anspråk. Örn så är meningen, förutsätter detta en upp­ mätning och kartläggning av vägen jämte en ägobeskrivning till kartan. Där­ vid torde det icke kunna undgås att arealredovisningen hänför sig till varje berörd fastighet. Om då, såsom ofta är fallet inom de storskiftade byarna, en jordägares brukningsenhet består av delar av flera fastigheter, blir an­ knytningen mellan jordområde och vederbörlig fastighet en besvärlig och omständlig procedur, och såväl kartläggningen som ägobeskrivningens upp­ rättande torde i regel erfordra lantmäteriteknisk sakkunskap. Att, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordat, begränsa den tid, Departement* inom vilken anmärkningar skola ingivas, till högst en månad, synes mig <*«/*»icke lämpligt. Länsstyrelsen bör nämligen äga möjlighet att fritt bestäm­ ma tiden med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, varvid så­ väl längre som kortare tid än en månad kan ifrågakomma. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att länsstyrelsen givetvis kan besluta, att planen skall hållas tillgänglig endast å söckendagar och under viss tid på dagen. Då vägnämnden har att avgiva yttrande över upprättad arbetsplan, synes det lämpligt, att ett exemplar av planen alltid finnes tillgängligt hos nämn­ dens ordförande. Det är emellertid icke något som hindrar, att länsstyrelsen förordnar, att planen skall hållas tillgänglig även hos annan, exempelvis landsfiskalen i orten. Som ägarförteckning alltid kommer att vara fogad till arbetsplanen, torde fastighetsägarnas underrättande icke behöva innebära mera betungande ar­ bete för länsstyrelsen. Delgivningen förutsättes skola ske genom användande av brevkort med tryckt formulär, som ifylles. I anslutning till vad som före­ slagits under 18 § torde — på samma sätt som för motsvarande fall före­ skrivits i byggnadsstadgan — underrättelse endast behöva sändas till kända och i riket boende markägare. Med hänsyn härtill torde äganderättsförhållan­ dena i Kopparbergs län icke böra medföra några särbestämmelser beträf­ fande underrättelseförfarandet. Självfallet behöver underrättelsen till markägaren icke innehålla någon lii hang lill riksdagens protokoll 194‘i. 1 sami. Nr 223. 11

162 Kungl. Majda proposition nr 223.

på lantmäteriteknisk uppmätning grundad, exakt uppgift om arealen av den mark, som kommer att tagas i anspråk för vägen. Det räcker med en på uppskattning baserad ungefärlig arealuppgift. I de fall, då arealuppgift icke anses kunna lämnas, bör det vara tillfyllest att markägaren får besked om vägens längd över hans mark samt vägens och dikenas bredd. I övrigt torde vad i yttrandena anförts icke påkalla något uttalande.

21—23 §§. Dessa paragrafer äro väsentligen likalydande med 21—23 §§ i sakkunnig­ förslaget (motiv, se s. 152 i betänkandet).

24 och 25 §§. Dessa paragrafer återgiva med vissa jämkningar 24 och 25 §§ i sakkun­ nigförslaget (motiv, se s. 152 och 153 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Jönköpings län föreslår, att meningen »och att frågan äger tillräcklig aktualitet» i 24 § utgår. Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar. Därest, på sätt av de sakkunniga föreslagits, tillfälle beredes de markägare, som beröras av ett vägföretag, dels att närvara vid terrängundersökning till utrönande av den tilltänkta vägens sträckning och dels att avgiva de påminnelser, vartill uppgjord arbetsplan kan föranleda, synes i varje fall överflödigt att de, såsom i 24 § föreslagits, skola särskilt underrättas örn beslut, varigenom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställt arbetsplan eller fråga härom hänskjutits lill Konungens prövning. För markägarnas del tor­ de det få anses tillfyllest, om ifrågavarande beslut bekantgöres på det sätt, som i 91 § byggnadsstadgan föreskrives i fråga örn beslut, varigenom bygg­ nadsplan fastställts, eller sålunda genom kungörelse i ortstidning och an­ slag i vederbörande församlingskyrkor. Lantmåteristyrelsen hemställer, att beslut enligt dessa paragrafer delgives även överlantmätaren för att denne skall vid granskning och prövning av fastighetsbildande förrättningar kunna taga hänsyn till ifrågasatta vägföre­ tag.

Departements- I likhet med de sakkunniga anser jag, att arbetsplan icke bör fastställas, efc/e». förrän företaget äger tillräcklig aktualitet. Därmed avses först och främst, att medel till företaget kunna beräknas bli tillgängliga under de närmaste åren. Även om så icke är fallet, bör emellertid arbetsplan kunna fastställas, därest beslut påkallas av hänsyn till byggnadsverksamheten i orten eller laga skifte. För att markägarna skola få tillfälle att besvära sig över av väg- och vat­ tenbyggnadsstyrelsen meddelat fastställelsebeslut bör detta på föreslaget sätt delgivas dem. Med hänsyn till överlantmätarnas och länsarkitekternas arbetsuppgifter böra även de erhålla del av beslut örn fastställande av arbetsplan. Delgivningen synes lämpligen böra ske genom väg- och vattenbyggnads­ styrelsens försorg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 1G3

26 §.

Denna paragraf överensstämmer med 26 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 153 i betänkandet). Länsstyrelsen i Kronobergs lån anför. Frågan om vilka i andra stycket avsedda mindre omläggnings- och för­ bättringsarbeten, som skola komma till utförande, lärer liksom hittills lämp­ ligen böra bedömas av länsstyrelsen. Då det synes ändamålsenligt att läns­ styrelsen i samband därmed jämväl må äga pröva, örn arbetet kan lända någon till förfång, förordas sådan ändring i stycket att orden »efter vägförvaltningens i länet beprövande» utbytas mot »efter länsstyrelsens beprö­ vande». Frågor av förevarande art skulle givetvis i länsstyrelsen föredragas av vägdirektören. Skogsstyrelsen yttrar i fråga örn denna paragraf. Av vägstadgeförslagets 8 och 26 §§ (7 och 26 §§ i departementsförslaget) framgår, att förfarandet dels vid förberedande utredning, dels vid upprät­ tande av arbetsplan för bland annat smärre omläggnings- och förbättrings­ arbeten skall kunna förenklas med hänsyn till omständigheterna från fall till fall. Skogsstyrelsen finner en sådan anordning ändamålsenlig och ägnad att underlätta utförandet av dylika arbeten. I de fall, då avsikten med omlägg­ nings- och förbättringsarbeten är att gynna trafiksäkerheten eller endast lät­ tare trafik, är det uppenbart, att vägorganisationens eget bedömande av be­ hövliga åtgärder är tillfyllest. Förenklingen i förfarandet torde dock ej böra drivas alltför långt. Skogsstyrelsen vill sålunda framhålla, att smärre omlägg­ ningar och förbättringar å skogsbygdernas smärre allmänna vägar ej minst i mellersta och södra delarna av landet äro av mycket stor vikt för skogsbrukets transporter. På många av dessa vägar har ekonomisk transport av skogsproduk­ ter försvårats eller omöjliggjorts av vägarnas ringa bredd och låga bärighet överhuvud eller på enstaka punkter. I sådana fall måste förbättringsarbetena tillgodose den tunga trafikens krav i avseende på fordonsbredd och tillåtet högsta hjultryck. Det kan därför i dessa fall vara lämpligt, att myndigheter och organ, vilkas verksamhetsområden beröras, bliva hörda vid såväl för­ beredande undersökning som angående arbetsplan. En sådan begränsning av i detta avseende föreslagna förenklingar torde kunna vinnas genom in­ struktiva bestämmelser med bibehållande av i vägstadgan föreslagen orda­ lydelse.

Förfarandet vid upprättandet och fastställandet av arbetsplan bör icke i Departemtnunågot fall vara mera omständligt än nödigt. Då fråga är om smärre omlägg- <**/*“• nings- och förbättringsarbeten, kan förfarandet uppenbarligen förenklas utan att därigenom någons behöriga intressen eftersättas, .lag anser mig därför böra biträda vad de sakkunniga under denna paragraf föreslagit. Jag förut­ sätter därvid, att det förenklade förfarandet endast tillämpas med avseende å smärre rätningar och breddningar av väg o. d. Med hänsyn härtill kan det icke anses behövligt att länsstyrelse prövar fråga örn utförande av dylikt arbete. De av skogsstyrelsen anförda synpunkterna böra beaktas vid prövning av arbetsplan för omläggnings- och förbättringsarbeten.

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

27 §. Stadgandet är likalydande nied 27 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 154 i betänkandet). Länsstyrelsen i Värmlands län anför. I 27 § föreskrives, att närmare anvisningar om upprättande av arbetsplan skola meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. För närvarande brukar arbetsplan omfatta planritningar, betänkande och kostnadsförslag. Betän­ kandet är merendels knapphändigt och ofullständigt. Enligt länsstyrelsens mening bör i betänkandet, utom annat, intagas uppgift, huruvida och i vad mån arbetsplanen berör område, för vilket stadsplan, stomplan, byggnads­ plan eller avstyckningsplan fastställts. Vidare bör angivas, huruvida och i vad mån samråd ägt runi på sätt föreskrives i 17 § vägstadgan. Därjämte är det önskvärt, att i betänkandet angivas de kommuner, som beröras av ar­ betsplanen. Därest utredningen göres fullständig, kommer länsstyrelsens ar­ bete med granskning av arbetsplanen att underlättas. Det är sålunda av vikt, att ändamålsenliga och lämpliga anvisningar av väg- och vattenbyggnadssty­ relsen utfärdas till ledning för förrättningsmännen. På grund härav får läns­ styrelsen hemställa, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmodas samråda med länsstyrelserna vid meddelande av nya anvisningar. Departementet- Vad länsstyrelsen sålunda anfört torde böra beaktas av väg- och vattenellefQ71. byggnadsstyrelsen vid utarbetandet av ifrågavarande anvisningar.

Om förändring av enskild väg till allmän.

28—33 §§. Dessa paragrafer äro, bortsett från smärre jämkningar, likalydande med 28—33 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 154 och 155 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Kronobergs län har i fråga om 31 § förklarat sig anse, att möjlighet borde finnas till undantag i särskilda fall från bestämmelsen om att ärenden av hithörande slag skola prövas i ett sammanhang en gång om året. Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår beträffande 33 §, att beslut om in­ tagning av enskild väg till allmänt underhåll skall intagas i länsltungörelserna. Då jämväl annan än sökanden kunde anses ha klagorätt, framstode ett publicerande av beslutet som nödigt. Stadgande^ ha jämkats i enlighet med vad i yttrandena hemställts.

Om handläggning av vissa andra vägfrågor.

34 §. Stadgandet överensstämmer i sak med 34 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 155 i betänkandet).

Kungl. Metias proposition nr 223. 1G5

AVDELNING III.

Bestämmelser angående städer oeh stadsliknamlc samhällen, som äro väghållare.

35—39 §§. Dessa paragrafer överensstämma i sak med 35 och 36 §§ i sakkunnigför­ slaget (motiv, se s. 155—157 i betänkandet).

Överståthållarämbetet yttrar beträffande dessa bestämmelser. Den föreslagna lydelsen av 35 § i vägstadgan innebär att, då fråga upp­ kommer örn byggande av allmän väg i stad, utredning med avseende å be­ tydelse och angelägenhet skall genom länsstyrelse ske på huvudsakligen lik­ artat sätt, såväl då fråga är om väg, som enligt fastställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata, som då fråga är om väg utom dylikt område. Då stad enligt nu gällande ordning äger rätt att utan statlig myndighets vidare prövning bygga vägar av förstnämnda slag samt det jäm­ väl under den tidigare behandlingen av frågan om vägväsendets förstatligan­ de förutsatts, att stad endast skulle hava skyldighet att beträffande dylika vägar underställa upprättade arbetsplaner väg- och vattenbyggnadsstyrelsens prövning, innebära de föreslagna bestämmelserna en utvidgning av kontrol­ len över städernas vägbyggande. Vad Stockholm beträffar är emellertid icke något att erinra mot den ökade befattning med vägfrågor, som här­ igenom är att förvänta för överståthållarämbetets del. Överståthållarämbetet äger nämligen genom trafikpolisintendenten och denne underlydande per­ sonal inom sig tillgång till sakkunskap vid bedömandet av ifrågasatta vägföretags betydelse med avseende å samfärdseln liksom beträffande uppkom­ mande trafiktekniska spörsmål, varjämte på grund av den begränsade lo­ kala omfattningen ämbetet torde äga förutsättningar för bättre överblick över vägförhållandena än vad fallet kan bliva ute i länen. Berörda bestämmelser i vägstadgan innebära emellertid avvikelse från vad vid fastställandet av grunderna för förstatligandet förutsatts även i så måtto, att arbetsplaner skola fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämväl för det fall, att statsbidrag för företaget icke ifrågasättes av staden. Såsom skäl för att sådan prövning finge anses påkallad har av vägsakkunniga an­ förts, att statsbidrag avsåges utgå till underhållet av samtliga allmänna vä­ gar och att följaktligen den statliga vägorganisationen hade intresse av att pröva huru vägar byggdes, även örn statsbidrag till byggandet icke komme att utgå. De sålunda anförda skälen synas dock icke Överståthållarämbetet övertygande vid det förhållandet, att jämlikt de sakkunnigas förslag till be­ stämmelser angående beräkning av det statliga bidraget till underhåll skall tagas i betraktande vad vägar och gator av liknande karaktär i andra städer kosta i underhåll, varjämte begränsning av bidraget skall kunna ske, därest väg eller gala byggis efter högre standard jin som betingats av samfärdselns behov. Det skulle enligt överståthållarämbetets uppfattning vara olyckligt, därest — såsom är att förvänta på grund av den föreslagna granskningen — utförandet av ett flertal vägföretag av jämförelsevis ringa betydenhet onö­ digtvis komme att förhalas. Det torde icke heller vara lämpligt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vars arbetsbörda efter förstatligandet likväl kom­ mer att avsevärt ökas, belastas med ifrågavarande arbetsuppgifter.

Svenska stadsförbundet uttalar, att en tillämpning av väglagsbestämmel­ serna inom område med stadsplan eller stomplan svårligen kunde antagas

166 Kungl. Muj:ts proposition nr 223.

ifrågakomma beträffande andra byggnadsföretag än sådana av relativt enkel beskaffenhet. I fråga om mera omfattande företag därstädes — nybyggnad av trafikled eller mera kostsam omläggning eller förbättring av allmän väg — syntes man få förutsätta, att städerna (samhällena) funne med sin fördel förenligt att utföra dem i överensstämmelse med stadsplanen eller stomplanen. Men därmed komme företagen att innebära iordningställande av gata, varigenom tillämpning av väglagens bestämmelser på dem uteslötes. Mening­ en knnde således icke vara, alt det nu uppställda kravet på statlig myndig­ hets fastställelse av arbetsplan skulle gälla företag av sistnämnda beskaf­ fenhet, och det vore ju också uppenbart orimligt att fordra fastställelse i fråga om ett företag, som avsåge iordningställande av en trafikled i enlig­ het med redan befintlig, av Kungl. Majit prövad och fastställd stadsplan eller stomplan. Det hade icke anförts något bärande skäl för att kräva väg- och vattenbyggnadsslyrelsens fastställelse av arbetsplan för de till vägbyggnad verkligen häliförliga företag, som ju enligt det anförda knappast komme att innefatta annat än nödtorftiga förbättringsarbeten. Särskilt med tanke på möjligheten att stad funne sig böra utan statsbidrag vidtaga förbättrings­ arbete, kunde det icke vara lämpligt att uppställa kravet på statlig faststäl­ lelse av arbetsplanen. Även gatunämnden i Stockholm påyrkar bibehållande av nuvarande ord­ ning samt anför därvid bland annat. Därest en trafikled är såsom gata intagen i stadsplan eller stomplan, be­ tyder detta, att den efter omsorgsfull prövning ur olika synpunkter till läge och sträckning slutgiltigt fastställts. Nämnden finner det då icke böra få ifrågakomma, att för statsbidrag till dess byggande såsom allmän väg skola kunna uppställas villkor om ändrad sträckning av vägen eller dess utförande till mindre bredd än den fastställda, något som med det nya förfarandet uppenbarligen kan bliva fallet. Nämnden anser emellertid i fråga örn nya trafikleder befogat, att man går ett steg längre. Med avseende å trafikleder, som framdeles upptagas i stads­ plan eller stomplan, torde det nämligen ur olika synpunkter vara lämpligast och riktigast, att Konungen vid fastställelse av planen tillika fastställer, örn trafikleden skall anses såsom allmän väg. Därmed vinnes, att tvist mellan stad och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen örn vägens sträckning icke be­ höver uppstå, utan prövningen i statsbidragsfrågan kommer att inskränka sig till angelägenhetsgraden i relation till medelstillgången. Enahanda bör i förekommande fall gälla med avseende å för biltrafiken viktig gata. Om sålunda stadsplan ändras, så att en större trafikled inlägges inom område, där redan föreligger skyldighet för staden att lia gator upp­ låtna, bör i samband med stadsplaneändringen trafikledens karaktär av för biltrafiken viktig gata angivas. Vägar och gator inom stads- eller stomplanelagt område böra alltså enligt nämndens mening endast på nu angivet sätt fastställas såsom allmänna, res­ pektive såsom för biltrafiken viktiga.

Departement, Enligt nu gällande väglag (20 §) äger stad bygga allmän väg, som enligt chefen. fastställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata eller allmän pats, utan att arbetsplan för företaget blivit fastställd av statlig myn­ dighet. Detta undantag från eljest gällande bestämmelser har föranletts av

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 167

att vägens sträckning avgjorts av statlig myndighet genom fastställande av stadsplan eller av ändring däri. Det är emellertid icke bara vägens sträckning, som är av intresse ur allmän synpunkt. Skall statsbidrag utgå till vägens byggande eller underhåll, är det för staten uppenbarligen av intresse, att vägen bygges på ett ändamåls­ enligt sätt. Det förefinnes med hänsyn härtill ett påtagligt intresse av att ar­ betsplanen för företaget granskas och fastställes av väg- och vattenbyggnads­ styrelsen. Häremot har bland annat invänts, att något sådant intresse icke föreligger, om trafikleden bygges utan statsbidrag. Denna invändning grun­ das bland annat på det förhållandet, att vid bestämmande av statsbidraget till vägens underhåll hänsyn skall tagas till vad vägar och gator av liknande ka­ raktär i andra städer kosta i underhåll och att en begränsning av bidraget skall kunna ske, om vägen byggts efter högre standard än som betingats av samfärdselns behov. Med hänsyn härtill skulle, har det gjorts gällande, sät­ tet för vägens byggande icke kunna påverka underhållsbidragets storlek. Detta bidrag avses emellertid icke skola fastställas uteslutande med ledning av en genomsnittskostnad för vägar eller gator av liknande karaktär. Vid bi­ dragets bestämmande måste hänsyn även tagas till lokala förhållanden. Sät­ tet för arbetets utförande blir därför av betydelse för underhållsbidragets storlek. Del har mot de sakkunnigas förslag i denna del även invänts, att intet hin­ der möter mot att staden, i stället för att bygga sådan väg, varom nu är fråga, upplåter trafikleden såsom gata, i vilket fall fastställande av arbetsplan icke kommer i fråga. Det är emellertid att märka, att gatubyggnadsföretag, som upptagits i fördelningsplan, redan enligt gällande statsbidragsbestämmelser icke må påbörjas, förrän arbetsplanen blivit av väg- och vattenbyggnadssty­ relsen godkänd. En liknande bestämmelse har upptagits i det inom departe­ mentet utarbetade förslaget till förordning om statsbidrag till väg- och gatu­ hållningen. Ur det allmännas synpunkt måste även eljest anses välbetänkt — liksom det för flertalet städer torde vara behövligt — att alla arbetsplaner för vägföretag bli föremål för granskning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens experter på området. Den olägenhet och det dröjsmål, som härav kunna föranledas, synas icke uppväga fördelarna av en dylik ordning. Jag anser mig därför böra biträda de sakkunnigas förslag i denna del. Enligt förslaget skall emel­ lertid förfarandet vid upprättande och fastställande av arbetsplan för väg, som sammanfaller med gata eller allmän plats enligt fastställd stadsplan eller liknande plan, kunna förenklas. Inhämtande av yttranden i dylikt fall över arbetsplan torde i allmänhet icke erfordras.

40 §. Stadgandet är likalydande med 38 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 158 i betänkandet).

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

AVDELNING IV.

Bestämmelser angående städer, där kronan är väghållare.

41 §. Stadgandet motsvarar med viss redaktionell jämkning 37 § i sakkunnig­ förslaget (motiv, se s. 158 i betänkandet).

övergångsbestämmelser.

Stadgandena överensstämma med 39 och 40 §§ i sakkunnigförslaget (mo­ tiv, se s. 158 i betänkandet).

Förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare.

Enligt gällande rätt ha såväl landsbygdens befolkning som städernas in­ vånare skyldighet att bekosta för den allmänna samfärdseln nödiga vägar och gator. Med hänsyn härtill skulle, uttalade vägförstatligandekommittén, det nu bestående förhållandet mellan landsbygden och städerna i föreva­ rande hänseende rubbas, om landsbygdens befolkning helt befriades från väghållningsbesväret, medan städerna — örn man bortsåge från de allra minsta bland dem — även framdeles av praktiska skäl skulle hålla de för den allmänna samfärdseln nödiga trafiklederna. Kommittén ansåg därför, att någon lättnad i bördorna härför borde beredas städerna. Därmed vore dock icke sagt, att man borde eftersträva en fullständig teoretisk likställig­ het i alla avseenden. Kommittén uttalade vidare att, om lättnad skulle beredas städerna, nu gällande grunder för statsbidrag till städernas väg- och galuväsende måste ändras. Det nuvarande systemet vöre nämligen förenat med vissa brister. För att tillräcklig hänsyn skulle kunna tagas till städernas behov av bi­ drag föreslog kommittén, att kostnaderna för underhållet av de för bil­ trafiken viktiga vägarna och gatorna samt behovet av anläggning, omlägg­ ning och förbättring av sådana trafikleder helt lades till grund för tilldel­ ningen av bidrag. I enlighet härmed borde anslaget för statsbidrag till vägoch gatuhållningen i städerna uppdelas på två anslag, det ena för bidrag till underhållet och det andra för bidrag till väg- och gatubyggnadsföretag. Statsbidrag skulle utgå med viss procent av de beräknade kostnaderna för underhåll och byggande av de för biltrafiken viktiga trafiklederna. I 1942 års proposition om vägväsendets förstatligande anslöt jag mig till kommitténs åsikt om att vid ett förstatligande av vägväsendet på landet sådan lättnad borde beredas städerna i deras bördor för de trafikleder, som vöre nödiga för den allmänna samfärdseln, att största möjliga likställighet mel­ lan landsbygd och städer i förevarande hänseende vunnes. Den erforderliga lättnaden borde åstadkommas statsbidragsvägen.

Kanal. Maj:ts proposition nr 223. 169

Jag förklarade mig icke hava något att erinra mot kommitténs förslag till nya grunder för statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning samt för­ ordade, att statsbidraget till såväl underhåll som byggande av väg skulle be­ stämmas till 95 procent av de beräknade kostnaderna. Icke heller riksdagen framställde invändning mot de föreslagna nya grun­ derna för statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning. Riksdagen till­ styrkte likaledes vad jag föreslagit beträffande bidragsprocenten. Enligt de av mig föreslagna och av riksdagen godkända grunderna för ordnandet av den allmänna väghållningen i de stadsliknande samhällena skall till de samhällen, som erhålla rätt att själva ombesörja väghållning­ en inom sina områden, utgå statsbidrag efter enahanda grunder. För närvarande äro bestämmelser om statsbidrag till väg- och gatuhåll­ ningen i städerna givna i två författningar, nämligen förordningen den 30 juni 1936 (nr 451) angående statsbidrag till den allmänna väghållningen i riket samt kungörelsen den 8 juli 1936 (nr 466) med närmare bestämmelser rörande tillämpningen av sistnämnda förordning. Förordningen, som utfär­ dats med riksdagen, innehåller grunderna för beviljande av statsbidrag. Båda författningarna avse såväl vägdistrikt som städer. Det kunde naturligtvis vara fördelaktigt att bibehålla systemet med två författningar, av vilka den ena, som skulle föreläggas riksdagen för god­ kännande, innehölle grunderna för bidragstilldelningen och den andra inne­ fattade tillämpningsföreskrifter, utfärdade av Kungl. Majit. Med en sådan ordning kunde tillämpningsföreskrifterna ändras utan riksdagens hörande. I förevarande fall äro emellertid de flesta av de bestämmelser, som erford­ ras, av den natur, att de påverka storleken av statsbidragen. Med framhållande av denna synpunkt hava de sakkunniga förklarat sig finna lämpligast, att samtliga bestämmelser sammanföras till en författning, som förelägges riksdagen. Därest behov av tillämpningsföreskrifter skulle yppa sig, borde emellertid Kungl. Majit äga befogenhet att utfärda sådana. Det nu framlagda förslaget till förordning i ämnet — vilket förslag avser väg- och gatuhållningen i de städer och stadsliknande samhällen, som skola vara väghållare inom sina områden — har utformats i enlighet med de av mig föreslagna och av riksdagen godkända grunderna. Beträffande detaljbestämmelserna rörande statsbidragets storlek i varje särskilt fall överens­ stämmer förslaget i stort sett med de sakkunnigas förslag.

1 §• Denna paragraf överensstämmer i sak med 1 § i sakkunnigförslaget (mo­ tiv, se s. 161 och 162 i betänkandet).

Kammarkollegiet ifrägasätler, huruvida icke i avseende å byggande och underhåll borde i förtydligande syfte med gator likställas andra samfärdselleder, t. ex. passager över torg och andra platser inom stadsplan.

Av kammarkollegiet avsedda samfärdselleder torde — örn förhållandena Departement därtill föranleda — kunna beräknas ingå i de allmänna vägar och för auto- ehefen.

170 Kungl. Maj.-ts proposition nr 223.

mobiltrafiken viktiga gator, till vilkas byggande och underhåll statsbidrag skall utgå enligt denna förordning. Med hänsyn härtill synes vad kammar­ kollegiet anfört icke nödvändiggöra någon komplettering av den av de sak­ kunniga föreslagna avfattningen av denna paragraf.

2 §.

Stadgandet är likalydande med 2 § i sakkunnigförslaget och med 1 § and­ ra stycket nu gällande statsbidragsförordning.

3 §• Detta stadgande överensstämmer med 3 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 162 i betänkandet).

Departements I vissa yttranden har yrkats, att vederbörande stad eller samhälle skulle chefen. höras, innan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen enligt denna paragraf med­ delar beslut, vilka gator som skola anses såsom för biltrafiken viktiga. Före­ skrift härom torde icke vara erforderlig. På sätt de sakkunniga anfört förutsättes emellertid, att staden eller samhället genom vederbörande organ skall medverka vid prövningen. I andra yttranden har föreslagits, att frågans avgörande skulle anförtros åt länsstyrelsen. Då en enhetlig prövning för hela riket av förevarande frågor får anses önskvärd och några bärande skäl i övrigt icke anförts för att i detta hänseende frångå nu gällande bestäm­ melser, ansluter jag mig även härutinnan till de sakkunnigas förslag.

4 §• Denna paragraf överensstämmer med 4 § i sakkunnigförslaget ävensom med 1 § tredje stycket nu gällande statsbidragsförordning allenast med den skillnad, att nu avses jämväl gata i samhälle.

5 §• Paragrafen är, frånsett smärre formella jämkningar, överensstämmande med 5 § i sakkunnigföl slaget (motiv, se s. 163 i betänkandet).

I vissa yttranden har föreslagits sådan formulering av paragrafen, att till underhåll av väg och gata skulle räknas jämväl underhåll av avloppsbrunnar med tillhörande ledningar, stödmurar m. m. I andra yttranden har ett klar­ läggande av skillnaden mellan väghållning och renhållning m. m. påyrkats.

Departements­ Det är icke möjligt att i statsbidragsförordningen i detalj angiva, vad som chefen. bör räknas till underhåll av väg eller gata. Det angivande av underhålls­ åtgärder, som innefattas i paragrafen och som ansluter sig till 5 § i förslaget till väglag, är att betrakta närmast som en exemplifiering. Örn tvekan fram­ deles skulle uppstå i fråga om tolkningen av underhållsbegreppet, bör frågan kunna underställas Kungl. Majit, som med stöd av bestämmelserna i 21 § äger utfärda tillämpningsbestämmelser. I ett avseende torde dylika bestäm­ melser redan från början böra meddelas, nämligen i fråga om skiljande från

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 171

väghållningen av åtgärder för renhållning m. m. För bestämmande av stä­ dernas underhållsbidrag är en i möjligaste mån klar gränsdragning mellan gatuunderhåll och renhållning av stor betydelse. Enligt vad jag inhämtat, komma 1942 års vägsakkunniga att längre fram avgiva förslag till erforder­ liga tillämpningsbestämmelser i detta avseende. Beträffande frågan örn underhåll av avloppsbrunnar m. m. vill jag hänvisa till vad jag därom anfört i motiveringen till 2 § väglagen.

6 §. Denna paragraf är likalydande med 6 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 163 och 164 i betänkandet).

7 §• Stadgandet är med viss jämkning överensstämmande med 7 § i sakkunnig­ förslaget (motiv, se s. 164—166 i betänkandet).

Svenska stadsförbundet har beträffande det i paragrafen innefattade stad­ gandet om statsbidragets minskande med belopp motsvarande tomtägarbidrag anfört i huvudsak följande. Redan i sitt yttrande över vägförstatligandekommitténs betänkande har förbundet haft anledning beröra frågan om statsbidragets eventuella reduce­ ring med hänsyn till möjligheten att enligt gatukostnadsbestämmelser utfå bidrag av tomtägare till iordningställande av gata. Förbundet nödgas konsta­ tera, att även enligt det nu framlagda förslaget skall som regel gälla, att sådan reducering skall ske oberoende av om det befunnits skäligt att uttaga tomtägarbidrag eller icke. Häremot har förbundet särskilt opponerat i nyss­ nämnda yttrande, och det vidhåller alltjämt sin mening i detta avseende. De sakkunniga lia också själva framhållit, att den nu föreslagna regeln om denna reducering kommer att betyda, att för varje särskilt gatubyggnadsföretag, till vilket statsbidrag ifrågasättes, måste utredas, huru stora tomtägarbidragen kunna vara. Då denna utredning, såsom de sakkunniga klar­ gjort, skall avse vad som maximalt skulle kunna uttagas av tomtägarna en­ ligt stadsplanelagens allmänna regler om gatukostnadsbestämmelser, synes det förbundet uppenbart, att arbetet därmed måste ej blott Idiva synnerligen besvärligt utan överhuvud taget möta oöverstigliga svårigheter. Fluru långt bidragsskyldigheten för tomtägarna rätteligen kan utsträckas, beror ju på skiftande lokala omständigheter, förefintligheten av tidigare gatuhållningsskyldighet eller sådan skyldighets avlösning genom galuskatter samt, så­ som erfarenheten visat, jämväl andra omständigheter av svårbedömbar art, vilka i stadsplanelagen sammanfattas i stadgandet, att tomtägarnas åliggan­ den enligt gatukostnadsbestämmelserna skola motsvara »skäliga anspråk på rättvisa och billighet». I flera fall har Kungl. Majit vid fastställelse av gatu­ kostnadsbestämmelser sålunda efter de detaljerade föreskrifterna örn bidragsskyldighets omfattning tillfogat det förbehåll, att denna skyldighet ej må utsträckas utöver vad som enligt stadsplanelagen är medgivet. Allt detta gör, alt frågan örn bidragsskyldighetens omfattning ofta måste komma att i sista hand prövas i domstolsväg och att det icke kan förutsattas vara möj­ ligt för administrativ myndighet att med någon grad av säkerhet i förväg fastställa, vad som på grund av gällande gatukostnadsbestämmelser kan ut­ tagas eller, där sådana bestämmelser icke finnas, vad som maximalt skulle kunna av tomtägare uttagas. Härvid bör jämväl uppmärksammas, att fråga

172 Kungl. Majlis proposition nr 223.

örn gatukostnadsbestämmelser av betydelse för viss vägbyggnad kunde vara vackt men icke slutbehandlad, när väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle träffa avgörande i omförmälda hänseende för bestämmande av statsbidrag till denna vägbyggnad, att således Kungl. Maid efter detta avgörande finee taga ställning till samma spörsmål för fastställelse av gatukostnadsbestäm­ melser och att slutligen detta samma spörsmål även kunde komma under domstols handläggning såsom nyss nämnts. Enligt de sakkunnigas egen mening torde »i många fall» bärande skäl kunna anföras för att icke uttaga eller för att begränsa tomtägarbidragen. I likhet med de sakkunniga anser förbundet självfallet, att statsbidrag bör i sådana fall utgå även till den del av gatukostnaden, som skulle hava täckts av tomtägarbidrag, därest erforderliga gatukostnadsbestämmelser antagits. Såtillvida är det givetvis ur städernas och samhällenas synpunkt tacknäm­ ligt, att de sakkunniga ansett sig böra föreslå en bestämmelse, som skulle medge undantag — efter Kungl. Maj:ts prövning — i sådana fall från den omförmälda regeln. Men det bör beaktas, att de för undantagsprövningen avgörande skälen måste hänföra sig till rent lokala förhållanden. Att för en stad eller samhälle — eller viss del därav — inga gatukostnadsbestämmelser beslutats eller att lindrigare sådana bestämmelser där beslutats än som en­ ligt stadsplanelagen varit möjligt innebär givetvis vittnesbörd om att ur lo­ kal synpunkt bärande skäl härför ansetts föreligga. Örn det skall vara någon mening med den på Kungl. Majit ankommande prövningen i motsvarande hänseende i fråga örn statsbidrag till gatubyggnad, måste det förutsättas, att den lokala uppfattningen i dylika fall kan komma att underkännas av Kungl. Majit. Det torde bliva svårt för de kommunala representanterna att efter ett sådant underkännande underlåta att besluta gatukostnadsbestämmelser av den innebörd Kungl. Majit enligt avgörandet i statsbidragsfrågan funnit skä­ ligen böra gälla. Kravet på en särskild prövning i förevarande sammanhang beträffande skäligheten av tomtägarbidrag till gatubyggnad och sådant bi­ drags storlek måste därför anses innebära ett betydande ingrepp i den kom­ munala självbestämmanderätt, som stadsplanelagstiftningen härvidlag med­ givit. Av nu anförda skäl anser förbundet, att statsbidrag bör utgå på hela kost­ naden för gatas iordningställande med förbehåll allenast för sådana tomt­ ägarbidrag, som verkligen inflyta. Härvid torde man få tänka sig en anord­ ning med utbetalning av fullt statsbidrag under alla förhållanden och åter­ betalning sedermera av mot inflytande tomtägarbidrag svarande statsbidragsbelopp på sätt de sakkunniga föreslå i fråga om statsbidrag till vägmarksanskaffning i samhällen (städer), där kronan skall vara väghållare.

Även kammarkollegiet anser de föreslagna reduktionsbestämmelsema med­ föra synnerlig vansklighet. Objektiva grunder för bedömandet syntes blott i undantagsfall stå till buds, och ett skälighetsbedömande bleve därför re­ gel. Frågan örn sådan reduktion borde hänskjutas till Kungl. Majits pröv­ ning. Gatunämnden i Stockholm har i denna fråga intagit en ståndpunkt, som j stort sett överensstämmer med vad stadsförbundet anfört. Länsstyrelsen i Uppsala län finner — med erinran, att reduktionen av bi­ draget enligt de sakkunnigas motivering alltid skulle ske efter vad som maxi­ malt kunde uttagas av tomtägarna, oavsett om gatukostnadsbestämmelser funnes eller icke — för sin del egendomligt att, där bestämmelser av Kungl. Majit tidigare godkänts med stöd av stadsplanelagen, dessa på sådant sätt skulle sättas ur kraft. Om det oaktat meningen vore, att så skulle ske, syntes

Kanal. Maj.ts proposition nr 223. 173

det nödvändigt att maximiregeln leonline till uttryck i författningen. Snarast syntes motiveringens tolkning strida mot lagtexten. Den möjlighet, som stadsplanelagen bereder stad eller samhälle att av tomt- Departementsägare uttaga bidrag till gatukostnaderna, utnyttjas olika av olika städer och e samhällen. Det beror i första hand på stadens eller samhällets avgörande, om gatukostnadsbidrag skola uttagas med vad som maximalt är möjligt enligt stadsplanelagens bestämmelser, med viss del av detta maximibidrag eller icke alls. Då alla städer och samhällen i statsbidragshänseende böra vara likställda, lcräves för en rättvis statsbidragstilldelning att alla sådana fakto­ rer elimineras, som äro beroende av stadens eller samhällets eget ställnings­ tagande. Till följd därav måste såsom huvudregel gälla, att statsbidrag ut­ går endast till den del av byggnadskostnaderna, som icke skulle ha täckts, även om erforderliga gatukostnadsbestämmelser antagits. Reduceringen skul­ le alltså uppgå till vad som enligt stadsplanelagens bestämmelser maximalt kan uttagas av tomtägarna. Jag finner sålunda principiellt hållbara skäl tala för en reglering av frågan i enlighet med de sakkunnigas förslag. Med hänsyn till de höga statsbidrag, som framdeles skola utgå, torde den nu ifrågakomna reduceringen icke bliva betungande ens för de städer och sam­ hällen, där gatukostnadsbestämmelser icke antagits. Bestämmelsen i para­ grafens andra stycke gör det för övrigt möjligt för Kungl. Maj:t att, när sär­ skilda skäl därtill äro, medgiva bidrag utöver vad som följer av huvud­ regeln. Med hänsyn till svårigheten att exakt fastställa det belopp, varmed redu­ ceringen skall ske, tillämpar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för närvaran­ de en summarisk beräkningsregel. Denna verkar emellertid alltför ojämnt. Det är vid sådant förhållande önskvärt, att bidragstilldelningen, såsom de sakkunnigas förslag innebär, närmare anslutes till de faktiska förhållandena. Detta torde vara möjligt, örn städerna och samhällena i samband med av­ givande av de uppgifter, som skola ligga till grund för fördelningsplanens ut­ arbetande, lämna erforderligt material för ett mera detaljerat bedömande i varje särskilt fall av nu förevarande fråga. Väl är det sannolikt att en viss osäkerhet kan komma att vidlåda detta material med påföljd att avgörandet icke alltid kommer att exakt svara mot de verkliga förhållandena. Denna om­ ständighet synes emellertid icke böra stå hindrande i vägen för en lösning av frågan på den väg, som befunnits i och för sig riktig. Måhända kan det, sedan närmare erfarenhet vunnits, visa sig önskvärt och lämpligt att på grundval av denna erfarenhet utforma ett förenklat förfarande. Härom bör Kungl. Maj:t med stöd av stadgandet i 21 § kunna meddela anvisningar. Då den av de sakkunniga föreslagna författningstexten synes mig stå i sak­ lig överensstämmelse med de sakkunnigas motivering, finner jag icke erfor­ derligt att genomföra ändring i det avseende, som länsstyrelsen i Uppsala län föreslagit. 8 §• Denna paragraf överensstämmer i sak med 8 § i sakkunnigförslaget (mo­ tiv, sc s. 107 i betänkandet).

174 Kungl. Majda proposition nr wvy. 00 0

9 §• Stadgandet är lika med 9 § i sakkiinnigförslaget (motiv, se s. 167—169 i betänkandet).

Svenska stadsförbundet har beträffande den i paragrafen innefattade be­ stämmelsen örn inräknande i vissa fall i kostnadsunderlaget för statsbidrag av ersättning för upplåtelse av mark m. m. anfört, alt det knappast syntes befogat, åtminstone i vad anginge allmän väg, att göra frågan om markan­ skaffningskostnaden beroende av Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall. Förbundet anför vidare. I de sakkunnigas motivering uttalas, att endast i de fall, då vägföretaget kan anses vara »av utpräglat lokal betydelse och av särskild nytta för staden eller samhället», böra kostnaderna för markanskaffning till allmän väg helt bäras av staden eller samhället. Säkerligen måste man räkna med att de fall komma att bli ytterligt sällsynta, då statsbidrag alls anses kunna ifrågakomma till vägföretag av »utpräglat lokal betydelse». Att med tanke enbart på dessa sällsynta fall besvära Kungl. Maj.-t med alla ifrågavarande vägbyggnadsärenden synes, då statsbidragsfrågan i övrigt skulle avgöras av väg- och vatten­ byggnadsstyrelsen, föga rimligt. Naturligare vore väl alt i statsbidragsbestämmelserna intaga en generell regel örn inräknande av markanskaffningskost­ naden i kostnadsunderlaget för statsbidrag till vägbyggnad och samtidigt där intaga föreskrift att fråga örn statsbidrag till vägföretag av så utpräglat lokal betydelse, att markanskaffningsbidrag ej synes böra ifrågakomma, skall i sin helhet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen underställas Kungl. Maj:ts pröv­ ning. Även svenska kommunaltekniska föreningen och Göteborgs stads fastig­ hetskontor uttala sig i samma riktning som svenska stadsförbundet. Gatunämnden i Stockholm påyrkar, att samma regler skola gälla för stats­ bidrag till ersättning för mark inom som utom stadsplanelagt område eller att statsbidrag beträffande mark inom sådant område åtminstone icke skall gö­ ras beroende av att kostnaden är för staden eller samhället betungande. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bär ifrågasatt, om ej i kostnadsunderla­ get borde få inräknas jämväl ersättning för å marken belägen byggnad samt skiljedomskostnad.

jbepartements- Stads utgifter för anskaffande av mark må enligt nu gällande bestämmelebefen. ser icke inräknas i den kostnad, som lägges till grund för beräknande av statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag. Möjligheten för stad eller samhälle att i kostnadsunderlaget för beräknande av statsbidrag till byg­ gande av allmän väg eller för biltrafik viktig gata få inräkna ersättning för upplåtelse av mark m. m. har emellertid ansetts utgöra en förutsättning för den principiella likställighet mellan landsbygd och städer, som i det nu framlagda författningsförslaget eftersträvats. I detta avseende har invändning ej gjorts mot förslaget. Erinringarna rikta sig i första hand mot att frågan om markersättning skall behöva un­ derställas Kungl. Maj:ts prövning. I anslutning till vad som tidigare tilläm­ pats i fråga om statsbidrag till marklösen för landsbygdens vägar anser jag emellertid, att frågor örn statsbidrag till förevarande ändamål åtminstone under den första tiden böra i varje särskilt fall avgöras av Kungl. Maj:t. Att

Kunni. Metias proposition nr 223. 17

statsbidrag lill marklösen för företag inom stadsplanelagt område göres be­ roende av huruvida ersättningen finnes vara synnerligen betungande, lärer vara rimligt nied hänsyn till den särskilda nytta sådant väg- och gatuföretag regelmässigt bereder staden eller samhället.

10 §.

Denna paragraf är väsentligen överensstämmande med 10 § i sakkunnig­ förslaget (motiv, se s. 169 och 170 i betänkandet).

11 §■ Ifrågavarande stadgande överensstämmer i huvudsak med 11 § i sakkun­ nigförslaget (motiv, se s. 170 och 171 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggnadsstijrelsen har ansett, att bestämmelserna örn upp­ rättande av fördelningsplan för tilldelning av statsbidrag till städernas vägbyggnadskoslnader böra ändras. Styrelsen anför härom följande. Vid uppläggningen av nu gällande regler för fördelningsplanens uppgö­ rande torde lia förutsatts, att de årliga bidragen till byggande och förbätt­ ring av städernas för biltrafiken viktiga vägar och gator skulle kunna hållas tämligen konstanta. Denna förutsättning har emellertid icke uppfyllts. Vi­ dare må framhållas, att ett stort antal av i gällande fördelningsplan upptagna arbeten icke kunnat komma till utförande på grund av rådande krisförhål­ landen. Bidragsutbetalningarna ske dock enligt planen, och städerna få till­ godogöra sig ränteinkomster å uppburna bidrag, varigenom statsbidraget i verkligheten kan komma att avsevärt överstiga 85 °/o. Då bidragsprocenten fr. o. m. år 1944 liöjes till 95 %>, kan verkliga bidraget jämte å bidraget in­ fluten ränta komma att uppgå till mera än 100 °/o av byggnadskostnaden. Enligt nu gällande ordning skall i fördelningsplanen angivas den procent av totalsumman av de för städernas väg- och gatuarbeten årligen anslagna statsmedlen, som skall tillfalla varje stad. Då fördelningsplanen uppgöres, är denna totalsumma känd endast för det ena av de båda år, som fördel­ ningsplanen skall omfatta. Det är därför ej möjligt att då beräkna, vilken procent som skall angivas i planen för att stad skall erhålla resterande bi­ drag till ett pågående företag. Olägenheten härav elimineras, därest nytt företag medtages i den nya fördelningsplanen, men så är ej alltid fallet. I fördelningsplanen för åren 1942—1943 ha t. ex. nya företag medtagits en­ dast för 32 städer. Bidragsprocenten kan även beräknas, örn totalsumman av städernas byggnadsbidrag är konstant för den tvåårsperiod, som planen omfattar. Men örn byggnadsbidragen äro konstanta, synes det vara en onö­ dig omgång att bestämma bidragsbeloppet via procentberäkningen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill föreslå, att fördelningsplanen upp­ göres på i huvudsak samma sätt som en flerårsplan. Styrelsen skulle då be­ räkna ett särskilt belopp till varje företag, men i den fastställda planen .skulle endast angivas totalsumman för varje stad. Därest stad fått mer än ett företag upplaget i planen, bör staden liksom hittills äga frihet att själv bestämma, i vilken ordning de olika företagen skola bringas till utförande. Fördelen med dylik fördelningsplan skulle vara, dels att förut omnämnda svårighet att beräkna procenttalet för slulbidrag bortfaller, dels att bidra­ gens storlek kunna varieras och smidigare anpassas efter arbetenas bedri­ vande under den tvåårsperiod, som planen omfattar. Styrelsen uttalar sig liven i frågan, huruvida vid fördelningsplanens upp­ rättande länsstyrelserna böra börås. Därom anför styrelsen följande.

176 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Vid fördelningsplanens upprättande skola de olika arbetena i rikets samt­ liga städer i fråga om angelägenheten vägas mot varandra. Då länsstyrelser­ na icke kunna förutsättas äga överblick över behovet i andra städer än dem, som äro belägna inom eget län, synes bestämmelsen om länsstyrelsernas hö­ rande medföra onödigt besvär och tidsspillan. Väg- och vattenbyggnadssty­ relsen vill erinra örn att länsstyrelserna för närvarande höras endast angåen­ de de behovsplaner, som respektive städer upprätta till grund för fördelningsplanernas uppgörande. Länsstyrelserna få då tillfälle att pröva ange­ lägenheten av de olika företagen inom länets städer. Denna ordning synes böra bibehållas. I vissa yttranden föreslås, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall höra vederbörande länsstyrelse även före förordnande enligt näst sista stycket och före avgivande av förslag enligt sista stycket i paragrafen.

På grund av de i sistberörda yttranden framställda önskemålen har jag ansett sådan jämkning i de sakkunnigas förslag böra äga rum, att vederbö­ rande länsstyrelse skall höras jämväl vid handläggning av frågor om utby­ tande av visst företag i fördelningsplanen mot annat företag och om avgi­ vande av förslag rörande särskild bidragstilldelning för brådskande företag. I övrigt överensstämma de i departementsförslaget upptagna bestämmel­ serna örn upprättande av fördelningsplan med nu gällande föreskrifter med det undantaget allenast att planen i enlighet med de sakkunnigas förslag skall fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. När nu gällande bestämmelser år 1938 fastställdes att gälla från och med den 1 juli 1939, var avsikten att städerna skulle erhålla en rätt långt gående frihet i fråga om utförande av väg- och gatubyggnadsföretag med statsbi­ drag. Sålunda avsågs, att städerna skulle äga själva bestämma, i vilken ord­ ning de i planen upptagna företagen skulle komma till utförande. En sådan anordning förutsätter emellertid, dels att fördelningsplanen upptager bygg­ nadsföretag i större omfattning än som motsvaras av de anvisade medlen, dels ock att anslagstilldelningen är relativt riklig och konstant, så att åt­ minstone de flesta städer kunna räkna med att en följd av år kontinuerligt utföra väg- och gatubyggnadsföretag. När den första fördelningsplanen (för åren 1940 och 1941) fastställdes, hade krisläget redan inträtt och anslagstill­ delningen minskats. För många städer blevo bidragen mycket små. Då företag av detta slag icke kunna med ekonomisk fördel drivas med mindre vissa minimiprestationer utföras varje år, läto vissa städer anstå med arbe­ tenas påbörjande till dess jämväl nästa års bidrag influtit. När nästa fördel­ ningsplan (för åren 1942 och 1943) fastställdes, hade anslagstilldelningen ytterligare reducerats. Detta nödvändiggjorde, att vissa städer helt uteslötos ur fördelningsplanen. Kungl. Maj:! var då nödsakad att med särskilda, till beloppet fixerade bidrag tillgodose dessa städers behov av medel för påbör­ jade företags färdigställande. I övrigt fastställdes fördelningsplan enligt gäl­ lande regler. På grund av att mycket små belopp beräknades komma städer­ na till godo, måste de i planen upptagna företagen så starkt begränsas, att valfriheten för många städers vidkommande blev illusorisk. Av det anförda

Kungl. Majda proposition nr 223. 177

framgår, att Kungl. Majit varit nödsakad att på grund av med krisen sam­ manhängande förhållanden genomföra medelsfördelningen på ett från de gällande bestämmelserna i viss mån avvikande sätt. Man kan då ifrågasätta, örn icke bestämmelserna borde ändras. Det råder intet tvivel om att en åter­ gång till den fördelningsmetod, som tidigare tillämpades för städernas s. k. utjämningsandel och som innebar beviljande av fixerade belopp till bestäm­ da företag, bättre skulle lämpa sig vid fördelning av de under krisen starkt beskurna byggnadsämnen till städerna. Emellertid lära städerna ha satt stort värde på den avsedda friheten i fråga örn arbetenas utförande. Med hänsyn härtill och då de nu gällande bestämmelserna böra utan olägenhet kunna tillämpas, när mera normala förhållanden åter inträda, vill jag icke föreslå någon ändring i desamma. Jag förutsätter emellertid, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall äga rätt att — liksom Kungl. Majit redan gjort — vid tillämpningen av bestämmelserna vidtaga av krisförhållandena påkal­ lade avvikelser. Om jag sålunda icke anser skäl vara för handen att för närvarande rubba principen för bidragstilldelningen, synes anledning föreligga att ändra be­ stämmelserna för medlens utanordnande. För närvarande skall väg- och vat­ tenbyggnadsstyrelsen årligen till stad utanordna staden enligt fördelningsplanen tillkommande andel av bidragsmedlen. Detta sker vare sig staden påbör­ jar arbetet omedelbart eller icke. Jämväl enligt de sakkunnigas förslag blir medlens utbetalande oberoende av frågan om arbetets omedelbara utförande. De beviljade statsbidragen äro emellertid avsedda att användas under det i fördelningsplanen angivna arbetsåret. Redan på grund av att arbetsåret sam­ manfaller med kalenderåret förskjutes medlens användning ett halvt år i förhållande till det budgetår, för vilket de anvisats. Ytterligare försenande av medlens användning bör icke ske annat än när särskilda förhållanden giva anledning därtill. Men även om sådan försenad användning icke alltid kan undvikas, bör det förebyggas att bidragsbeloppen ligga lyftade hos städer och samhällen, vilka sålunda kunna göra sig räntevinst på beloppen. Jag anser goda skäl tala för att utanordnandet av bidragsmedel till väg- och gatubyggnadsföretag sker i mån av arbetets fortgång. Då man emellertid — örn största möjliga likställighet skall upprätthållas mellan städer och lands­ bygd — icke bör kräva, att städerna och samhällena förskottera byggnadskostnaderna, böra bidragen utbetalas i förskott av lämplig storlek. Stadgan­ de härom har i departementsförslaget införts under 16 §.

12 och 13 §§. Dessa paragrafer äro likalydande med 12 och 13 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 171—173 i betänkandet).

14 §•

Stadgandet överensstämmer, bortsett från smärre redaktionell jämkning, med 14 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 171—173 i betänkandei). Bihang lill riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 223. 12

178 Kungl. Mcij:ts proposition nr 223.

Svenska teknolog föreningen har beträffande de föreslagna förutsättning­ arna för rätt att i underhållskostnaderna inräkna ränta och avskrivning å utgifter för beläggningsarbeten framhållit, att avsevärda besparingar i de flesta fall uppkomme efter utförande av permanentbeläggning å väg eller gata genom minskad åtgång av drivmedel och minskat slitage å fordonen. Detta medförde enligt föreningen en nationalekonomisk vinst, vilken skulle motivera, att vid jämförelse mellan den årliga kostnaden för beläggningen och den årliga kostnaden för underhåll av vägen eller gatan medelst grusning eller makadamisering hänsyn jämväl finge tagas till den vinst, som genom beläggningen uppstode för trafiken. Gatunämnden i Stockholm uttalar sig i samma riktning som teknologföreningen.

Peptsrlemcnts- Enligt nu gällande bestämmelser för statsbidrag till vägdistriktens väg­ chefen. hållning kan statsbidrag för beläggning av väg utgå antingen enligt reglerna för statsbidrag till byggande av väg, i vilket fall bidrag av vägbyggnadsanslag utgår i samband med arbetets utförande, eller enligt regler i stort sett överensstämmande med nu föreslagna. I sistnämnda fall åtnjutes statsbidrag av vägunderhållsmedel till annuiteten å ett för beläggningen upptaget lån. Vid ett par tillfällen hava framställningar gjorts om ändring i gällande be­ stämmelser på sätt av svenska teknologföreningen nu föreslagits. Dessa fram­ ställningar lia emellertid icke föranlett någon åtgärd, enär beläggningsarbetenas finansiering medelst underhållsmedel ansetts icke böra få öka sta­ tens kostnader för underhållet. Ett bifall till framställningarna skulle lia kunnat medföra automatiska kostnadsökningar för slaten. Beläggningar, vil­ ka icke enligt gällande bestämmelser kunnat finansieras med underhållsme­ del, ha dock — på sätt nyss nämnts — i mån av tillgängliga byggnadsmedel kunnat finansieras såsom byggnadsföretag. När nu möjlighet beredes städer och samhällen att finansiera belägg­ ningsarbeten medelst underhållsmedel, bör man enligt min mening icke sträcka sig längre än hittills skett beträffande vägdistrikten. Som av de sak­ kunnigas motivering framgår, bör det dock stå stad eller samhälle fritt att finansiera ett dyrare beläggningsföretag av underhållsmedel. Detta medför dock icke, att statsbidraget ökas.

15 §. Denna paragraf överensstämmer med 15 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 171—173 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar om att jämkningar i de fastställda bi­ dragsbeloppen enligt de sakkunnigas förslag kunde ske under vissa förut­ sättningar. Dit hörde förändring i väg- eller gatunätets omfattning. Däremot vore det ej klart, vad de sakkunniga avsett i fråga om förändring i prisläge eller trafikintensitet. Väg^ och vattenbyggnadsstyrelsen bär påpekat, att det vore förenat med

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 179

svårigheter att med önskvärd noggrannhet beräkna underhållskostnaderna för en så pass lång tid som fyra år.

Mot de sakkunnigas förslag, att fastställd underhållskostnad skall jämkas Departements­ med hänsyn till förändringar i väg- och gatunätets omfattning, har jag intet che1enatt erinra. Däremot synes det vara erforderligt att framhålla, att förändring­ ar i fråga om prisläge eller trafikintensitet icke skola föranleda sådan jämk­ ning. Fastställandet av underhållskostnader för fyraårsperioder och icke för ett år har föreslagits uteslutande för att minska de administrativa besty­ ren med kostnadernas fastställande. Om jämkningar med hänsyn till föränd­ ringar i prisläge och trafikintensitet under fyraårsperioden skulle få ske på framställning av stad vid sjunkande penningvärde eller ökad trafik, borde självfallet jämkningar ex officio genomföras av väg- och vattenbyggnadssty­ relsen vid en utveckling i motsatt riktning. Detta skulle medföra en högst av­ sevärt ökad arbetsbörda för styrelsen. Örn variationerna i avseende å prisläge och trafikintensitet skulle förutsättas kunna bliva så stora inom en fyraårs­ period, att jämkningar erfordrades, vore det bättre att minska periodens längd till exempelvis två år. Emellertid torde avvikelserna i olika riktningar från beräkningen i regel komma att på långt sikt jämna ut sig. Några större olägenheter av dessa ojämnheter torde i betraktande härav icke uppstå för de städer och samhällen, som skola vara väghållare inom sina områden.

16 §. Denna paragraf motsvarar 16 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 173 och 174 i betänkandet). Med hänsyn till vad jag anfört under 11 § har emeller­ tid i paragrafen införts bestämmelse örn att statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag skall utbetalas i förskott i mån av arbetets fortgång. Bestäm­ melsen är likalydande med nu gällande föreskrift i § 4 mom. 3 statsbidragskungörelsen i fråga om utbetalande av statsbidrag till vägföretag i vägdistrikt. Det har ansetts lämpligt att jämväl införa nu gällande förbehåll i fråga om utbetalande av statsbidrag till företag, som skall underställas vattendomstols prövning. 17 §. Denna paragraf saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget. Enligt 38 § i departementsförslaget till vägstadga skall väg- och vatten- DtpartemevUbyggnadsstyrelsen fastställa arbetsplan för varje vägbyggnadsföretag i stad. chften- Detta gäller vare sig vägen är belägen inom eller utom stadsplanelagt om­ råde och vare sig företaget utföres med eller utan statsbidrag. De skäl, som åberopats till stöd härför, tala för att även gatubyggnadsföretag, till vilket statsbidrag ifrågasättes, skall utföras enligt av väg- och vattenbyggnadssty­ relsen granskad och godkänd arbetsplan. En sådan anordning innebär intet nytt utan bär motsvarighet i en bestämmelse, som Kungl. Majit hittills plägat meddela vid fastställande av fördelningsplan för tilldelning av medel till väg­ nell gatuarbeten i städerna. Emellertid torde det vara erforderligt att gå ett

180 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

steg längre. Då, såsom förut berörts, underhållskostnaderna väsentligen äro beroende av sättet för gatas byggande, bör statsbidrag till underhåll av gata, vars iordningställande påbörjats efter den 1 januari 1944, icke utgå, såvida icke väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — även om gatan iordningställes utan statsbidrag — granskat och godkänt arbetsplan för gatubyggnaden. Kungl. Majit bör dock äga medgiva att statsbidrag skall utgå utan hinder av vad nu sagts. 18 §. Denna paragraf överensstämmer med 17 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 174 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört, att det syntes uppenbart, att eventuellt överskott på beviljat statsbidrag icke skulle få användas för andra ändamål än som avsåge allmänna vägar och för biltrafiken viktiga gator. Ett uttalande härom borde göras i propositionen eller också bestämmelse i ämnet intagas i paragrafen.

Departements I 19 och 20 §§ departementsförslaget meddelade bestämmelser torde på chefen. tillfyllestgörande sätt klargöra, huru förfaras skall med statsbidrag till vägoch gatubyggnadsföretag eller del av sådant statsbidrag, beträffande vars an­ vändning stad eller samhälle icke förmått vederbörligen redovisa. Har däremot visst överskott uppstått å till underhåll utanordnat statsbi­ drag, utan att överskottet orsakats av försummat underhåll eller dylikt, bör staden eller samhället få behålla överskottet på samma sätt som staden eller samhället får svara för den brist, som kan uppkomma för det fall att de verkliga kostnaderna överstiga de beräknade.

19—21 §§. Dessa paragrafer överensstämma — bortsett från vissa redaktionella änd­ ringar — med 18—20 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 174 och 175 i betänkandet).

övergångsbestämmelser. De till författningsförslaget hörande övergångsbestämmelserna äro, bort­ sett från visst tillägg, väsentligen överensstämmande med de sakkunnigas för­ slag (motiv, se s. 175 i betänkandet).

Kammarkollegiet framhåller, att bidragsskyldighet, som avses i detta författningsrum, i vissa fall kunde åligga ägare av annan fastighet än tomt. Vidare erinrar kollegiet om att i ett flertal fall skyldigheter vilade på fristå­ ende trafikföretag av olika slag, kanaler, järnvägar och spårvägar, avseende ansvar för hållande av samfärdselleder. I den mån staden eller samhället ägde rätt till på dylika skyldigheter grundade bidrag, syntes dessa böra be­ handlas pa samma sätt som föreslagits i fråga örn fastighetsägarbidrag. Departements­ Vad kammarkollegiet sålunda anfört har föranlett ett tillägg till de av de

chefen.

sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 181

Förordning; om statsbidrag: till städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m.

På sätt jag i motiven till 50 och 53 §§ i förslaget till väglag närmare ut­ vecklat, bör skyldigheten för de stadsliknande samhällena att tillhandahålla mark för allmän väg inom stadsplanelagt område i princip bibehållas. Där­ med är dock icke sagt, att samhällena böra ensamma hära denna börda. Såväl vägförstatligandekommittén som de sakkunniga ha funnit besväret i många fall verka alltför betungande för samhällena samt med hänsyn här­ till ansett nödvändigt, att lättnad beredes dem i förevarande hänseende. Enligt vägförstatligandekommitténs förslag skulle den lättnad i skyldig­ heten att tillhandahålla mark, som kunde finnas påkallad, meddelas i form av statsbidrag. Därvid måste emellertid, uttalade kommittén, tillses att sam­ hälle icke genom stats- och tomtägarbidrag finge dubbel ersättning. Mer eller mindre osäkra förhandskalkyler rörande lomtägarbidragen vore icke tillräckliga för en slutlig reglering av statsbidragsfrågan. Ä andra sidan kun­ de det i vissa fall medföra alltför stora svårigheter för ett samhälle att av egna medel förskjuta kostnaden i dess helhet, och det vore då ej nog att statsbidrag lämnades först vid en sen och oviss tidpunkt, när tomtägarbidragen fastställts. Emellertid syntes, bland annat ur kontrollsynpunkt, ej heller lämpligt att, medan storleken av lomtägarnas tillskott ännu vore oviss, lämna statsbidrag mot förpliktelse för samhället att till statsverket redovisa de från tomtägarna inflytande ersättningsbeloppen. Lika litet kunde den lösningen förordas, att samhället å staten överläte sina anspråk mot tomt­ ägarna, så att statlig myndighet skulle indriva dessa bidrag och kronan i fall av process stå som tomtägarnas motpart. Saken borde därför ordnas så, att, i den mån samhälle funnes behöva lindring i sin förpliktelse att förskjuta markkostnader, detta erhölle större eller mindre lån av statsmedel mot en efter förhållandena lämpad räntesats, eventuellt räntefritt. Lånet kunde lämpligen ställas på viss, någorlunda kort tid, t. ex. 5 år, och förnyas er­ forderligt antal gånger, varje gång efter särskild prövning och på viss tid. Örn, sedan tomtägarbidragen influtit, tillräcklig anledning skulle kvarstå till nedsättning av samhälles egen andel av kostnaden, finge samhälle dåmera söka statsbidrag därtill. Alltid skulle det dock icke vara erforderligt att låta statsbidragsfrågan på dylikt sätt anstå, lills tomtägarbidragen betalats. Det kunde ju t. ex. redan från början vara klart, att viss del av samhällets ifrå­ gavarande prestationer icke vore av beskaffenhet att föranleda ersättnings­ skyldighet för tomtägarna. Beviljande av statsbidrag och lån till samhällena för bestridande av markanskaffningskostnader skulle ankomma på Kungl. Maj:l, sorn sålunda skulle bestämma bidragsprocent för statsbidraget, lånetid för statslånet samt, örn ränta skulle utgå, räntefoten. För ändamålet skulle tillskapas en särskild fond, till vilken riksdagen i mån av behov ansloge nö­ diga medel.

182 Kungl. Mcij:ts proposition nr 223.

Den kritik, som anfördes i yttranden över vägförstatligandekommitténs förslag i denna del, riktade sig i huvudsak mot behållandet i princip av sam­ hällenas markanskaffningsplikt och endast i mindre mån mot det sätt, varpå lättnaden i nämnda förpliktelse skulle beredas. I åtskilliga yttranden fram­ hölls emellertid, såsom i annat sammanhang delvis redan berörts, att lätt­ naden vore otillräcklig samt att förslaget vore invecklat, varjämte samhälle­ nas ekonomiska ställning bleve svår att överblicka. Länsstyrelsen i Uppsala län uttalade, alt förslaget örn statsbidrag i form av lån mot omprövning vart femte år eller liknande syntes vara mindre lyckligt. Själva frågan, huruvida samhällets svaga ekonomi eller dess obetydliga intresse av vägföretagets till­ komst borde föranleda jämkning, borde prövas i samband med tillkomsten av företaget. Kunde tomtägaren sedermera förpliktas att erlägga marklösen, bor­ de beloppet redovisas till statsverket. Kontroll över att så skedde syntes utan större svårighet kunna utövas genom landsfiskalen och landskontoret.

De sakkunniga uttala, att de föreslagna bestämmelserna — tillämpade på det sätt kommittén torde hava förutsatt — syntes bereda erforderlig lättnad åt samhällena och skapade förutsättningar för en rättvis fördelning av be­ sväret mellan staten, samhällena och tomtägarna. Å andra sidan kunde icke bestridas, att förslaget vore förenat med betydande olägenheter. Såsom sam­ hällena själva antytt, kunde den andel av markanskaffningskostnaderna, som skulle falla på samhällena, icke på förhand beräknas. Samhällena kunde nämligen, då de hade att taga ställning till ifrågasatt vägföretag, icke be­ döma med vilket procenttal statsbidraget komme att utgå eller om det lån, som kunde komma att beviljas, bleve räntefritt eller icke. Denna ovisshet kunde leda till att samhällena motsatte sig visst vägföretag eller en ifråga­ satt utsträckning av stadsplan. Betydelsen av nu berörda olägenhet borde dock icke överdrivas. De sakkunniga anföra vidare. Vad som emellertid framför allt invänts mot vägförstatligandekommitténs förslag är, att statens och samhällets mellanhavanden i anledning av ett vägföretag icke bliva uppklarade inom rimlig tid. Beviljat lån förutsättes ju skola omsättas vart femte år, varje gång efter ny prövning, ända till dess tomtägarbidragen uppburits. Såsom i annat sammanhang redan påpekats uppgick beloppet av de tomtägarbidrag, som uppburits för den mark, som samhällena tillhandahållit under åren 1934—1938, och som beräknades in­ flyta under de närmaste åren därefter, till allenast 6 procent av markens sammanlagda värde. Det är sålunda uppenbart, att man måste räkna med att tomtägarbidragen inflyta först efter en mycket lång tid. Örn en del av tomtägarbidragen icke inflyter — något som mycket väl kan tänkas — skulle lånet vara i evighet. En sådan ordning synes knappast lämplig och skulle därjämte gira anledning till mycket onödigt arbete. Varje omsättning skulle ju föregås av en prövning, vid vilken bl. a. skulle kontrolleras, att tomtägarbidragen icke influtit. De fördelar, som metoden medför — främst säkerhet för att staten icke belastas med utgifter, som i'ätteligen böra falla på tomtägarna — kunna icke uppväga nu nämnda olägenheter. Det är icke ens säkert, att den åsyftade kontrollen kan — ekonomiskt sett — uppväga kostnaderna för det omständliga förfarandet.

Kungl. Majda proposition nr 223.

Nu berörda olägenheter skulle kunna undvikas, örn statsbidrag till markanskaffningskostnaderna lämnades, redan innan tomtägarbidragen bestämts och influtit, med skyldighet dock för samhället att sedermera till statsverket redovisa de från tomtägarna inflytande ersättningsbeloppen. Det är visser­ ligen obestridligt, att staten med en sådan lösning av frågan icke skulle ta fullt samma säkerhet för att alla tomtägarbidragen komma statsverket till godo som med den av vägförstatligandekommittén föreslagna ordningen. De belopp, som härigenom skulle kunna förloras, äro dock på sått Damgar av det förut angivna sammanlagda beloppet av de tomtägarbidrag, som influtit för den under åren 1934—1938 tillhandahållna marken, både absolut och relativt sett så små, att det omständligare och med andra olägenheter förenade förfa­ randet icke på grund härav är att föredraga. Tillräcklig säkerhet skulle för öv­ rigt kunna vinnas genom en på enklare sätt anordnad kontroll och genom före­ skrift om skyldighet för samhälle att ersätta statsverket den kapital-och ränte­ förlust, som detta kan lida, om samhället eftergiver sin rätt i förhållande till tomtägarna elier försummar sin redovisningsskyldighet gentemot statsverket.

Beträffande storleken av det statsbidrag, som borde utgå, yttra de sakkun­ niga. Då staten framdeles kommer att helt bära kostnaderna för all niark för allmän väg på den egentliga landsbygden, kan i förstone synas skäligt, att statsbidraget till samhällenas markanskaffningskostnader utgår med 100 pro­ cent, så att samhällena i nu berörda hänseende få samma lättnad som lands­ bygden. Det förhåller sig dock så, att ett vägbyggnadsföretag inom ett samhälle i allmänhet medför större fördelar för dess tomtägare och därmed även för samhället än vad ett dylikt företag på landet medför för vederbörande fastighetsägare och den kringliggande bygden. Skulle staten helt bekosta vag­ marken i samhällena, skulle dessa faktiskt komma i ett bättre läge än lands­ bygden. De sakkunniga anse därför rättvist att samhällena själva svara för en del av kostnaderna. Denna andel synes skäligen kunna regelmässigt bestäm­ mas till 20 procent. Statsbidraget skulle följaktligen såsom regel utgå med 80 procent av de verkliga kostnaderna. I den mån samhälle kan göra antagligt, att det icke har motsvarande nytta av vägföretaget, bör statsbidraget kunna höjas utöver vad nu sagts. Öm statsbidraget till markanskaffningskostnaderna bestämmes pa nu an­ givet sätt, bör det åligga samhälle, som erhållit statsbidrag till kostnaderna, att till statsverket redovisa så stor del av uppburna tomtägarbidrag, som stats­ bidraget utgör av samhällets kostnader för markens tillhandahållande. Utgår statsbidraget med 80 procent, skulle samhället .sålunda självt få behålla 20 pro­ cent av tomtägarbidragen, varigenom samhälles andel av kostnaderna åtmin­ stone delvis skulle täckas. Samhället skulle härigenom få ett visst intresse av att indriva sistnämnda bidrag.

De företrädare för städer och stadsliknande samhällen, vilka av mig tillkal­ lats att överlägga med de sakkunniga i denna fråga — trafikchefen A. Lars­ son i Malmköping, kommunalkamreraren ,T. Ericsson i Finspång och stadsingenjören A. Stenberg i Katrineholm — lia tillstyrkt vad de sakkunniga salun­ da föreslagit med avseende å lättnad i skyldigheten för de stadsliknande sam­ hällena att tillhandahålla mark för allmän väg inom stadsplanelagt område.

Mot de sakkunnigas förslag i denna del har i principiellt avseende erinran gjorts endast av svenska stadsförbundet , som i sitt yttrande anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Vad angår förslaget till förordning angående statsbidrag till vissa stadsliknande samhällen och städer för tillhandahållande av mark till allmän väg får förbundet erinra, att det i sitt yttrande över vägförstatligandekommitténs betänkande uttalat starka betänkligheter mot det förslag, som denna kom­ min® framställt i motsvarande hänseende. Den lösning av frågan, som nu föreslås, synes innebära avsevärda förbättringar. Örn man nödvändigt skall förutsätta, att tomtägarbidrag enligt stadsplanelagens bestämmelser skola ut­ tagas beträffande mark i gata, som tillika är allmän väg, synes denna lösning avgjort vara att föredraga framför vägförstatligandekommitténs förslag. För­ bundet kan dock, såsom framhållits i yttrandet över sistnämnda förslag, icke finna att några avgörande betänkligheter behöva hysas mot att härvidlag göra undantag från principen om sådana tomtägarbidrag. Ej heller synas bärande skäl hava anförts för den av de sakkunniga före­ slagna begränsningen av statsbidragsnormen till 80 procent av de bidragsberättigade kostnaderna. Det synes i allt fall föga rimligt att därför åberopa de större fördelar, som tomtägare i ett samhälle i jämförelse med landsbyg­ dens fastighetsägare förmenas lia av ett vägbyggnadsföretag, då man samti­ digt kräver, att särskilda tomtägarbidrag skola erläggas och att mot statsbi­ draget svarande andel därav skall inbetalas till statsverket. Enligt förbundets mening bör från den givna utgångspunkten — största möjliga överensstäm­ melse med den egentliga landsbygden i fråga örn väghållningens bekostande — statsbidragsprocenten icke sättas lägre än till 95. Departements­ Då skyldigheten för de stadsliknande samhällena att utan kostnad för ve­ chef en. derbörande vägdistrikt tillhandahålla mark för allmän väg inom stadsplanelagt område infördes i väglagstiftningen år 1927, uttalade föredragande de­ partementschefen, att skyldigheten i regel icke syntes kunna bliva betungande för samhällena och att dessa hade möjlighet att uttaga markkostnaden av tomtägare utmed vägen. Erfarenheten har emellertid visat, att markanskaffningsplikten i många fall varit för samhällena alltför betungande. Orsakerna härtill äro flera. Man synes vid 1927 års reglering av väghållningsbördan i samhällena icke hava uppmärksammat eller fäst avseende vid, att skyldigheten är mera omfattande än vad som skulle följa av en efter samhällets behov anpassad gatuhållning. Marken måste nämligen i vissa fall anskaffas redan innan skyldighet uppkommit för samhället att upplåta tra­ fikleden såsom gata. Såsom en följd härav har gatumarksersättning icke kunnat genast uttagas av tomtägarna. Samhällena ha därjämte ej sällan tvingats att lösa sådana byggnader, som de enligt stadsplanelagens bestäm­ melser kunde lia räknat med skulle utan deras försorg bortrivas, innan skyl­ dighet att upplåta gata för allmän trafik inträdde. Utredningen visar vidare, att gatumai ksersättning av tomtägarna influtit i mycket begränsad utsträck­ ning, oftast beroende av att byggnadsverksamheten varit ringa. Härtill kom­ mer, att tomtägarnas bidragsplikt är begränsad i förhållande till tillåten hus­ höjd m. m. Slutligen må framhållas, att samhällenas markanskaffningsplikt pa grund av ökad vägbyggnadsverksamhet tagits i anspråk i väsentligt större utsträckning än vad som kunde förutses vid 1927 års lagändring. Samtidigt har bördan för samhällena blivit mera betungande genom alt vägarna under senare tid erhållit allt större bredder. Då samhällenas skyldighet att tillhandahålla mark av skäl, som anförts

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 185

i annat sammanhang, måste bibehållas, anser jag med hänsyn till nu berörda förhållanden skäligt, att lättnad beredes samhällena i förevarande hänseende. Det kan naturligtvis ifrågasättas, örn icke denna lättnad borde åstadkommas på det sättet, att bidrag endast lämnades i de fall, då bördan befinnes alltför betungande för vederbörande samhälle. En sådan lösning av denna fråga sy­ nes emellertid icke stå i god överensstämmelse med grunderna för förstatli­ gandet av väghållningen på landet. Genom denna reform komma kostnaderna för mark för allmän väg på den egentliga landsbygden att helt falla på staten. Skillnaden mellan den egent­ liga landsbygden och samhällena är icke så stor, att det kan anses rimligt, att de även framdeles ensamma skola bära kostnaderna för markanskaffning. Å andra sidan medför ett vägbyggnadsföretag i ett samhälle i allmänhet större nytta för detta än vad ett vägföretag på landsbygden medför för vederböran­ de kommun. Skulle staten helt bekosta vägmärken i samhällena, skulle dessa faktiskt komma i ett bättre läge än landsbygden. Jag anser med hänsyn här­ till, att markanskaffningskostnaderna böra fördelas mellan staten och sam­ hällena. Vägförstatligandekommitténs förslag, att den erforderliga lindringen i sam­ hällenas markanskaffningsskyldighet skulle lämnas genom lån och statsbi­ drag, kan jag icke tillstyrka. Såsom de sakkunniga framhållit är kommitténs förslag förenat med betydande olägenheter. I likhet med de sakkunniga anser jag lättnaden i samhällenas bördor i förevarande hänseende böra åstadkommas statsbidragsvägen. De sakkunniga ha föreslagit, att sådant bidrag såsom regel skall utgå med 80 procent av kostnaderna. Samhällena skulle sålunda själva svara för endast 20 procent därav. Enligt min mening är denna del i flertalet fall för liten i förhållande till den särskilda nytta, samhällena lia av ett vägföretag. Samhällenas andel synes mig därför skäligen böra bestämmas till 40 procent. I enlighet härmed skulle statsbidrag utgå med 00 procent av samhälles kostnader för mark för allmän väg. Fall kunna emellertid förekomma, då det skulle bliva alltför betungande för ett samhälle att självt svara för 40 procent av kostnaderna. Möjlighet bör därför finnas att höja statsbidraget utöver vad nyss sagts. Bestämmes bidraget såsom regel till 60 procent och får Kungl. Maj:t befogenhet att höja detsamma, ökas möjligheterna att rättvist anpassa bidraget i förhållande till varje samhälles behov. Örn statsbidraget till markanskaffningskostnaderna bestämmes på nu an­ givet sätt, bör det åligga samhälle att till statsverket redovisa så stor del av uppburna galumarksersättningar, som statsbidraget utgör av samhällets kost­ nader för markens tillhandahållande. Vad här sagts örn samhälle bör även gälla de små städer, där kronan är väghållare. 1 §• Stadgandet motsvarar med vissa smärre jämkningar 1 § i sakkunnigför­ slaget (motiv, se s. 178 och 179 i betänkandet).

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Kammarkollegiet anser uttrycket »bidrag av statsmedel för mark» böra förtydligas till »bidrag av statsmedel för värdet av mark». Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen förordar, alt bidrag skall kunna utgå även till skiljedomskoslnad.

Departements­ Stadgandet har förtydligats i enlighet med kammarkollegiets hemställan. chefen. Vidkommande väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag synes mig någon anledning i allmänhet icke finnas att anlita skiljemannaförfarande i stället för rättegång vid domstol för ersättningens bestämmande. Säkerheten för att ersättningen bestämmes på ett riktigt sätt torde vara större, om densamma prövas av domstol än av skiljemän. På grund härav och då staten, som skall betala den övervägande delen av ersättningen, icke skulle ha möjlighet att påverka skiljenämndens sammansättning, anser jag mig icke kunna till­ styrka, att statsbidrag skall utgå även till kostnad för skiljedom.

2 §■ Stadgandet är i huvudsak likalydande med 2 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 179 i betänkandet) med den ändring allenast, att bidragskvoten i enlig­ het med vad förut anförts satts till 60 i stället för 80 procent. I anledning av de sakkunnigas i motiven gjorda uttalanden, att skälighetsprövning av ersättning icke borde äga rum, i den mån ersättning fastställts av domstol, framhåller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt yttrande, att det kunde tänkas, att domstolen icke haft anledning att taga ställning till det berättigade i framställt krav, exempelvis om staden eller samhället utan vidare godkänt kravet. Skälighetsprövning vid bidragsbeviljandet borde då kunna ske.

Departements­ I likhet med styrelsen anser jag skälighetsprövning av utdömt belopp böra chef en. ske i det av styrelsen angivna fallet. I den mån ersättningens belopp prövats av domstol, bör utdömt belopp utan vidare läggas till grund för bidrags­ beviljandet. 3—7 §§. Dessa paragrafer äro väsentligen likalydande med 3—7 §§ i sakkunnig­ förslaget (motiv, se s. 179—181 i betänkandet).

Departementschefens hemställan.

Förut omförmälda, inom kommunikationsdepartementet utarbetade författningsförslag torde få såsom bilagor fogas till statsrådsprotokollet (Bilaga A — I)}

1 Bilaga C (Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom), Bilaga D (förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 örn expropriation), Bilaga E (förslag lill lag örn vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet), Bila­ ga F (förslag till lag om vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd), Bilaga G (för­ slag till stadga angående handläggningen av vissa vägfrågor), Bilaga H (förslag till för­ ordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhäl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 187

Jämväl de av 1942 års vägsakkunniga och stadsplaneutredningen upprätta­ de förslagen till lag om allmänna -vägar, lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931, lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom och lag om ändring i vissa de­ lar av lagen den 12 maj 1917 om expropriation torde få biläggas statsråds­ protokollet (Bilaga J — M).

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förenämnda inom kommunikationsdepartementet upprättade förslag till lag örn all­ männa vägar, till lag om ändring i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142), till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1); om nyttjanderätt till fast egendom och till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation måtte för det i § 87 rege­ ringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet: .4. C. F. v. Krusenstierna.

ten, som äro väghållare) och Bilaga I (förslag till förordning om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m.) hava här uteslutits. Bilagorna överensstämma med motsvarande vid propositionen fogade författningsförslag med allenast följande ändringar. Förslaget till lag örn vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd har såtillvida ändrats, att under rubriken »Om besvär» införts tre med nr 27—29 betecknade paragrafer, att 27—

30 89 • bilagan erhållit härav betingad omnumrering samt att viss redaktionell jämk­ ning ägt rum i 1 §. Rubriken till förslaget till stadga angående handläggningen av vissa vägfrågor (vägstadga) har undergått viss jämkning.

188 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om allmänna vägar.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §• Allmän väg är sådan för den allmänna samfärdseln öppen väg, som enligt vad nedan sägs hålles genom det allmännas försorg. Vad i lagen stadgas om väg gäller, där ej annat särskilt angives, allenast allmän väg.

2 §•

Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tar­ vas för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upp­ lagsplats, ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens bestånd eller brukande utförd anordning. Såsom väg anses bro och färja med färjläge ävensom för den allmänna samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled (särskild vinterväg).

3 §• Väghållning omfattar byggande och underhåll av väg.

4 §. Till byggande av väg räknas förutom anläggning av ny väg även omlägg­ ning och förbättring av väg. Ny väg må anläggas, om den prövas nödig för den allmänna samfärdseln eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna. Örn så prövas erforderligt ur det allmännas synpunkt, må väg omläggas eller på annat sätt förbättras. Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt byggas så, att ändamålet med vägen utan oskälig kostnad vinnes med minsta intrång och olägenhet för annan. Inom område, för vilket stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser äro gällande, må väg ej göras så, att planen eller bestäm­ melserna motverkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 189

5 §• Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Till underhåll av väg räknas dels åtgärd för vägs vidmakthållande i far­ galt skick, såsom påförande av väghållningsämnen, vägbanans jämnande, dikesrensning, underhåll och iståndsättning av bro eller färja samt ombygg­ nad av trumma, dels uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dy­ lik anordning, såvida åtgärden ej företages i samband med vägens byggande, dels ock öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja. Underhåll av väg omfattar vintertid även arbete för att hålla vägbanan till erforderlig bredd fri från hinder av snö och is samt för dess utmärkande, där så tarvas, ävensom sändning och åtgärd för vägbanas bättrande genom påskottning av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling upp­ stått menföre, som med hänsyn till trafikens art och omfattning är till avse­ värd olägenhet. I fråga örn väg, varå automobiltrafik är tillåten, ankommer det på länssty­ relsen att bestämma, huruvida vägen skall hållas fri från snö och is i den omfattning, som kräves för sådan trafik, eller allenast i den utsträckning, som erfordras för samfärdsel med åkdon framfört av dragare.

6 §.

Särskild vinterväg må inrättas, örn den prövas nödig för den allmänna sam­ färdseln eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna. Bliver genom inrättande av särskild vinterväg annan väg under vinter­ tid obehövlig, vare dess hållande i laggillt skick under samma tid ej nödigt. Upptages, med anledning av snöfall eller av annan giltig orsak, vid sidan av väg tillfällig körled, må med vägens försättande i laggillt skick anstå, så länge det på grund av det inträffade hindret finnes nödigt och körleden hål­ les i farbart stånd. 7 §• Enskild väg, som prövas nödig för den allmänna samfärdseln eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna, må förändras till allmän, om vägen befinner sig i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Tarvas för vägens upplåtande för allmän trafik iståndsättningsarbeten, vilka blott äro av mindre omfattning, skall vad i första stycket sägs icke ut­ göra hinder för vägens förändring till allmän, örn medel för arbetena finnas eller kunna beräknas bliva tillgängliga under den närmaste framtiden.

8 §•

Väg må indragas, om den efter tillkomsten av ny väg eller eljest icke längre anses behövlig ur det allmännas synpunkt och olägenheten för bygden av vä­ gens indragande är ringa. 9 §• Konungen bestämmer, huruvida och under vilka villkor avgift må upptagas för fär jas begagnande.

190 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

10 §.

Vid väghållning skall iakttagas vad om fornminnen, naturminnesmärken och nationalparker är särskilt stadgat.

Om väghållare.

11 §• Väghållare är: på landet kronan; inom stads område staden. I fråga om köping eller annat samhälle, för vilket stadsplanelagens be­ stämmelser angående stad äga tillämpning (stadsliknande samhälle), äger Konungen på begäran av samhället förordna, att detta skall vara väghållare. Finnes stad eller sådant samhälle, för vilket Konungen meddelat förord­ nande att det skall vara väghållare, sakna förutsättningar därtill, må Ko­ nungen förordna, att kronan skall vara väghållare i staden eller samhället. Där någon på grund av särskild förpliktelse har att svara för väghållning, skall därvid förbliva, intill dess väghållningen i föreskriven ordning övertages av kronan eller annan väghållare som ovan sägs.

12 §.

Vad i 11 § sägs innefattar ej hinder för landsting eller för kommun, ändå att den ej är väghållare, att lämna bidrag till byggande av väg.

13 §. Där kronan är väghållare, handhaves väghållningen, enligt vad därom sär­ skilt stadgas, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna i länen. j .1 i Där stad eller annat samhälle är väghållare, handhaves väghållningen av den kommunala nämnd eller styrelse som därtill utsetts, i Stockholm under inseende av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och eljest under närmaste in­ seende av vägförvaltningen i länet.

Om prövning av vägfrågor.

14 §. Fråga om byggande av väg och fastställande av arbetsplan därför, om för­ ändring av enskild väg till allmän, om inrättande av särskild vinterväg, om indragning av väg, så ock om övertagande av väghållning, som åligger någon på grund av särskild förpliktelse, skall, där ej Konungen annorlunda förord­ nar, prövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med länssty­ relsen. Stannar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i annan mening än läns­ styrelsen, skall ärendet hänskjutas till Konungens prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 191

Vid handläggning av frågor, som i första stycket avses, företrädas de lokala vägintressena på landet och i de städer, där kronan är väghållare, av vägnämnder och länsvägnämnder. Närmare bestämmelser örn handläggningen meddelas av Konungen. Ordnings- och säkerhetsfrågor, så ock vissa andra särskilt angivna frå­ gor prövas enligt vad nedan sägs av länsstyrelsen eller av vägsynenämnd.

15 §. Beslut örn fastställande av arbetsplan vare förfallet, där icke inom tre år från utgången av det år, under vilket beslutet vunnit laga kraft, vägens sträck­ ning i terrängen blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och väg­ arbetet påbörjats. Örn synnerliga skäl därtill äro, äger Konungen föreskriva förlängning av giltighetstiden, varje gång högst tre år.

Örn upplåtelse av mark för väg. 16 §. Sedan arbetsplan för väg fastställts genom lagakraftägande beslut, vare ägare av mark, som erfordras för vägen, pliktig att, där ej beslutet enligt 15 § förfallit, upplåta sådan mark åt väghållaren; och åge väghållaren nyttja marken för vägen utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastig­ heten. Sådan nyttjanderätt kallas vägrätt. Har mark för väg tagits i anspråk enligt medgivande av fastighetens ägare, föreligge ock vägrätt. Mark anses hava tagits i anspråk, då vägens sträck­ ning över fastigheten blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbörjats å fastigheten. Har väg före den 1 januari 1944 färdigställts över fastighet utan att äga­ ren hos väghållaren gjort erinran mot vägens framdragande över hans mark, njute väghållaren jämväl vägrätt. Förändring av enskild väg till allmän medför likaledes vägrätt för väg­ hållaren. 17 §. För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång som orsakas av vägens byggande eller begagnande, vare fastighetens ägare berättigad till ersättning av väghållaren, där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning ej skall utgå. Medför vägens framdragande jämväl nytta för äga­ ren, skall ersättningen jämkas med hänsyn därtill. Enahanda rätt till ersättning för intrång tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upp­ låtits, innan marken tagits i anspråk.

18 §. Lider fastighet genom vägs framdragande över densamma synnerligt men, skall fastigheten av väghållaren lösas, örn ägaren yrkar det.

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Föranleder vägen synnerligt men vid nyttjandet av visst område av den återstående fastigheten, skall området, där ägaren yrkar det, läggas till vä­ gen, och åge väghållaren, mot ersättning enligt 17 §, nyttja området med vågrätt, så länge den del av fastigheten, som eljest tagits i anspråk för vä­ gen, användes för avsett ändamål.

19 §. Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare, gäde jämväl mot den, som efter det marken tagits i anspråk förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten.

20 §.

Där ej överenskommelse träffats om ersättning, skall den, som vill fram­ ställa ersättningsanspråk, instämma sin talan till ägodelningsrätten i den ort, där fastigheten ligger. Samma lag vare, om ägaren vill framställa yr­ kande, som avses i 18 §. Väghållaren stånde jämväl öppet att få frågan om ersättning prövad av ägodelningsrätten. Väghållaren vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såvitt ej ägodelningsrätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna.

21 §.

Bifalles yrkande örn lösningsskyldighet enligt 18 § första stycket, skall målet i övrigt, utom såvitt angår kostnaderna vid ägodelningsrätten, hänvisas till handläggning i den ordning, som stadgas i lagen örn expropriation. I ty fall åge såväl väghållaren som fastighetens ägare instämma talan därom.

22 §.

Ersättning för nyttjande av mark, så ock för annat intrång som orsakas av vägens byggande eller begagnande, skall jämte sex procent ränta därå från den dag, marken togs i anspråk, nedsättas hos länsstyrelsen, och gäde örn fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tilllämpliga delar vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropria­ tion nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes; dock att beloppet må utan hin­ der av vad nu sagts utbetalas direkt till sakägaren, där det är väsentligen utan betydelse för annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten.

23 §. Förmenar innehavare av fordran, varför fastigheten på grund av inteck­ ning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftade, då marken togs i an­ språk, att ersättning, varom i 17 § förmäles, blivit för lågt beräknad, vare han, i den mån ersättningens belopp till följd av överenskommelse mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 193

väghållaren och fastighetens ägare eller av annan anledning ej blivit prövat av domstol, berättigad att, där ej full betalning för hans fordran lämnas honom, föra talan örn att ersättningen, såvitt på hans eller annan sådan fordringsägares rätt inverkar, bestämmes av ägodelningsrätten. Har ej ersättningen jämte ränta nedsatts hos länsstyrelsen på sätt i 22 § sägs, åge innehavare av fordran, som avses i första stycket, att mot avskriv­ ning å fordringshandlingen erhålla ersättning av väghållaren för förlust, som till följd av underlåtenheten uppstått å fordringen. Talan härom instämmes till ägodelningsrätten.

24 §. Indrages väg, upphör vågrätten; och åge väghållaren bortföra vad å mar­ ken anbragts för vägändamål, där ej länsstyrelsen med hänsyn till upp­ kommen fråga om markens begagnande som enskild väg aktar nödigt an­ norlunda bestämma. Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det vägen indragits eller vid den senare tidpunkt, länsstyrelsen på grund av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det fastighetens ägare.

25 §. Har väghållaren erhållit tillstånd att taga mark för vägen i anspråk en­ ligt lagen om expropriation, skall, där väghållaren fullföljer frågan därom, i stället för bestämmelserna i 17—20 och 22—24 §§ här ovan gälla vad i lagen örn expropriation stadgas.

26 §. Å mark till väg, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän plats, skall vad i 16 § stadgas om vågrätt icke äga tilllämpning, sedan marken tagits i anspråk för avsett ändamål.

Om tillfällig' upplåtelse av mark och om rätt att taga väghåliningsämnen.

27 §. Är fråga väckt om byggande av väg och skall i anledning därav på vägmyndighets föranstaltande verkställas stakning eller mätning å marken, un­ dersökning av grund eller annan dylik förberedande åtgärd, må därför erfor­ derligt tillträde till fastighet icke vägras. Vid förrättningen skall tillses, att skada å växande gröda såvitt möjligt undvikes samt att skog icke onödigt nedhugges. Ej må utan ägarens med­ givande träd skadas eller fällas i trädgård, annan därmed jämförlig plan­ tering eller park. Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 223. 13

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

28 §. Kan på grund av pågående arbete, jordras eller översvämning eller av an­ nan orsak samfärdseln icke utan våda framgå å väg, äger länsstyrelsen på framställning av väghållaren föreskriva, att nyttjanderätt till mark för tillfäl­ lig väg skall upplåtas för så lång tid sådan väg till följd av det inträffade hindret är nödig.

29 §. Vill väghållare uppsätta snöskärm invid väg och kan överenskommelse med jordägaren icke träffas, äger vägsynenämnden meddela väghållaren till­ stånd därtill. 30 §. För skada genom åtgärd, som i 27 § avses, eller till följd av tillfällig vägs anordnande eller begagnande eller snöskärms uppsättande skall väghållaren gälda ersättning med belopp som, där överenskommelse ej träffas, bestäm­ mes av vägsynenämnden.

31 §. Vill väghållare å mark, som tillhör annan än kronan, taga sand, grus, jord eller sten till vägs underhåll och kan överenskommelse med jordägaren icke träffas, må frågan hänskjutas till vägsynenämnden som, där ej upplåtelse av sådan rätt finnes lända jordägaren till märkligt men, äger bestämma, att upp­ låtelse skall ske. I ty fall ankommer tillika å nämnden att föreskriva, i vilken omfattning och huruledes rätt, som nu sagts, må utövas samt till vilket be­ lopp eller efter vilka grunder ersättning skall gäldas. Vad sålunda stadgats utgör icke hinder för väghållare att i den ordning, som angives i lagen om expropriation, förvärva rätt till sand-, grus-, jordeller stentäkt.

Ordnings- oell säkerhetsföreskrifter.

32 §. Å väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma upplag, grind eller annan anordning, som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen. Utan hinder av vad nu sagts må ämnen, som erfordras för underhåll av väg, därå uppläggas. Å vägbana må dock sådant upplag förekomma allenast under pågående arbete med vägens underhåll. Upplag skall så anordnas, att därigenom, såvitt möjligt, varken samfärdseln lider olägenhet eller vä­ gens avvattning försvåras. Tillstånd till grinds bibehållande eller uppsättande må meddelas allenast beträffande väg med ringa samfärdsel och när synnerliga skäl därtill äro. Länsstyrelsen äger när som helst återkalla tillståndet, så ock meddela före­ skrifter ägnade att minska olägenheten av grinden. Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 195

grind eller born, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller i fråga om dylik anordning, som erfordras för gränsbevakningens eller riksförsvarets behov.

33 §. Utmed väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad på mindre avstånd än tolv meter från vägbanans mitt. Ej heller må inom nu nämnt av­ stånd utan sådant tillstånd förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning, som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär fara för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att för tillgodo­ seende av trafiksäkerheten öka avståndet, äger länsstyrelsen föreskriva så­ dan ökning, dock högst till tjugu meter. Vid uppförande av byggnad å mark i annat höjdläge än vägbanans skall iakttagas, att till det eljest tillåtna minsta avståndet lägges så mycket, som motsvarar höjdskillnaden en och en halv gång räknad. Vid korsning i samma plan mellan ållmänna vägar, mellan all­ män väg och enskild, allmänneligen befaren väg eller mellan allmän väg och järnväg eller spårväg må icke utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras eller i denna paragraf avsedd, för trafiksäkerheten vådlig anordning före­ komma inom ett område, som begränsas av räta linjer mellan punkter, be­ lägna i vägarnas mittlinjer femtio meter från korsningen. I närheten av väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma stängsel, som förorsakar snösamling på vägen. Upplag eller annan anordning, som allenast på grund av vägs omläggning eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla under förbud enligt denna paragraf, må förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet för jordägaren att borttaga eller ändra anordningen eller utbyta den mot anordning, vilken icke medför fara eller olägenhet, som ovan sägs. För skada, som uppkommer i anledning av sådant föreläggande, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägsyne­ nämnden.

34 §. liar arbetsplan för vägbyggnadsföretag blivit fastställd genom lagakraftägande beslut, skall, så länge beslutet är gällande, vad i 33 § första stycket är stadgat örn förbud mot uppförande av byggnad äga motsvarande tillämpning med avseende å mark, som enligt arbetsplanen skall tagas i anspråk för vä­ gen, och område utmed sådan mark. Är fråga väckt om byggande av väg, äger länsstyrelsen meddela förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad inom visst område, som kan beräknas bliva taget i anspråk för vägen eller komma att ligga i omedelbar närhet av densamma. Sådant förbud må ej meddelas för längre tid än tre år. Vid behov äger länsstyrelsen föreskriva förlängning av tiden; dock skall be­ slutet härom underställas Konungens prövning. Uå vägens .sträckning blivit bestämd genom fastställande av arbetsplan, gäde i stället för förbudet vad i första stycket stadgas.

196 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

35 §. Vad i 33 och 34 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggan­ de av område, för vilket stadsplan, stomplan eller byggnadsplan fastställts.

36 §. Är för vinnande av fri sikt, för vägs upptorkande eller för hindrande av snösamling å väg erforderligt, att träd eller buske borthugges eller att träd kvistas, eller påkallas eljest i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd, må, där­ est överenskommelse med jordägaren icke kan träffas, vägsynenämnden före­ skriva skyldighet för jordägaren att inom viss tid ombesörja den erforder­ liga röjningen. Nämnden äger tillika föreskriva, att det område, föreläggan­ det avser, skall, intill dess annorlunda bestämmes, genom jordägarens för­ sorg hållas fritt från skymmande träd och buskar på sätt i beslutet när­ mare angives. Uppkommer i anledning av föreläggande, varom nu är sagt, avsevärd skada, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden. 37 §. Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på sådan höjd över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda för vägfarande, skall vid vägen finnas anbragt nödigt skyddsvärn. Vid väg skola, till upplysning för de vägfarande, finnas uppsatta erfor­ derliga vägmärken.

38 §. Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att medföra fara för vägens bestånd.

39 §. Annonstavla, reklamskylt eller dylikt må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma utmed väg på mindre avstånd än femtio meter från vägbanans mitt. Vad nu är sagt avser dock icke å byggnad inom tättbebyggt område uppsatt tavla, skylt eller dylikt samt ej heller sådan anordning, som upp­ satts å annorstädes belägen byggnad till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet. Stadgandet i första punkten äger ej heller tillämpning beträffande anslagstavla för meddelanden rörande kom­ munala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. Ej må i något fall inom synhåll från väg förekomma i första stycket av­ sedd anordning, som till form, färg eller eljest är av beskaffenhet att av väg­ farande kunna förväxlas med vägmärke eller säkerhetsanordning av fast­ ställd typ. Anordning, som allenast på grund av vägs omläggning eller annan där­ med jämförlig omständighet skulle komma att falla under förbud enligt första stycket, må förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet för jordägaren att borttaga anordningen. För skada, som upp-

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 197

kommer i anledning av sådant föreläggande, skall väghållaren gälda er­ sättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

40 §. Om framdragande av elektriska ledningar å eller utmed väg är särskilt stadgat.

Om arbetslag för vinterväghållning på landet.

41 §. Därest länsstyrelsen finner det erforderligt, skall å länets landsbygd fin­ nas ett eller flera arbetslag med uppgift att vid svåra snöfall biträda med vin­ terväghållningen, då det av vägförvaltningen prövas oundgängligt för att hålla väg öppen för trafik. Varje arbetslag tilldelas viss vägsträcka.

42 §. Arbetslag bildas genom att länsstyrelsen utser erforderligt antal personer, vilka ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på lämpligt belägna fastig­ heter, som länsstyrelsen bestämmer. Den, som fyllt sjutton men ej sextio år, vare skyldig att tjänstgöra i arbets­ lag. Vad nu sagts gäller dock ej a) den som av ämbete eller allmän tjänst är hindrad att tjänstgöra i arbets­ laget; b) den som i yrke eller anställning skulle lida synnerligt förfång, om han utkallas till tjänstgöring i arbetslag; c) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av länsstyrelsen. För den som avflyttar från orten upphör tjänstgöringsskyldigheten.

43 §. Ägare eller brukare av fastighet eller den, som är satt att företräda ägaren eller brukaren, skall på anmodan av länsstyrelsen eller den länsstyrelsen för­ ordnar föreslå, vem eller vilka som böra uttagas för fastigheten. I första hand böra föreslås personer, vilka förklarat sig villiga att tjänstgöra i arbetslaget. Länsstyrelsen uttager i första hand dem, som åtagit sig tjänstgöringsskyl­ dighet och som prövas därtill lämpliga.

44 §. Länsstyrelsen förordnar tills vidare för fem år i sänder fogde för arbets­ laget. Fogde som tjänstgjort fem år är ej skyldig att mottaga nytt förordnande. Fogden vare pliktig att på anmaning av vägförvaltningen kalla arbetslagets medlemmar till tjänstgöring, att under vägförvaltningens överinseende övervaka och leda fullgörandet av de arbetsuppgifter, arbetslaget fått sig förelagda, samt

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

att tillse att erforderliga åtgärder vidtagas för utseende av ersättare till den, som avgått ur arbetslaget. Instruktion för fogde utfärdas av länsstyrelsen.

45 §. Medlem av arbetslag är skyldig att, efter beslut av vägförvaltningen, på kallelse infinna sig till arbete på anvisad plats; dock åge han i sitt ställe sätta annan lämplig person. 46 §. Ersättning till arbetslag skall utgå i mån av utfört arbete. Kan överens­ kommelse ej träffas, bestämmes ersättningen av länsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, som är väghållare.

47 §. Stad som är väghållare vare berättigad att, under de förutsättningar och i den ordning särskilt stadgas, erhålla bidrag av statsmedel till väghållningen med nittiofem procent av den beräknade kostnaden för staden, efter avdrag för vad som belöper på vägmark och förvaltningskostnad.

48 §. Underlåter staden att bygga väg, för vilken arbetsplan blivit fastställd och för vars byggande staden erhållit i 47 § stadgat bidrag av statsmedel, eller eftersätter staden underhållet av väg, och sker ej rättelse efter tillsägelse av vägförvaltningen, skall förhållandet anmälas till väg- och vattenbyggnads­ styrelsen. Styrelsen äger, även utan anmälan, förelägga staden viss tid, inom vilken erforderliga åtgärder skola hava vidtagits vid äventyr, om den tiden försittes, att styrelsen låter utföra dem på stadens bekostnad. Innan föreläggande meddelas, skall länsstyrelsens yttrande inhämtas.

49 §. Vad i 47 och 48 §§ stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning å stadsliknande samhälle, som är väghållare.

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare.

50 §. Skall i stad, där kronan är väghållare, väg byggas inom område, för vil­ ket stadsplan blivit fastställd, skall, där ej Konungen annorlunda förordnar, staden utan kostnad för kronan tillhandahålla den mark, som erfordras för vägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 199

51 §. Beträffande gata, som tillika är allmän väg, skall vad i 39, 40, 42 och 43 §§ stadsplanelagen stadgas om staden i stället tillämpas å kronan, dock att framställning, som avses i 42 § första stycket nämnda lag, må göras såväl av kronan som av staden. Underhållet av gata, som tillika är allmän väg, skall åvila kronan. Staden skall, där ej Konungen annorlunda förordnar, gälda den kostnad, som föranledes av att gatan enligt stadsplanen bygges eller underhålles till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som betingas av tra­ fiken eller förses med underjordisk avloppsledning.

52 §. Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta staden gatumark, som enligt 45 och 46 §§ stadsplanelagen eller motsvarande äldre bestämmelser gäller, därest i gatumark ingår allmän väg, skall ej inträda, om vägen ef­ ter det kronan övertagit väghållningen byggts inom område, som ingår i stadsplanen. 53 §. Vad i 50—52 §§ stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning å stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare; dock att vad i 52 § stad­ gas skall gälla, om vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen.

Om vägsynenämnd.

54 §. Vägsynenämnd skall utses för varje område, för vilket enligt vad särskilt föreskrivits skall finnas vägnämnd, så ock för stad, där allmän väg finnes, och stadsliknande samhälle, som är väghållare. Vägsynenämnden skall bestå av ordförande och två ledamöter. Vid tillsättande av vägsynenämnd iakttages, att kunskap och erfarenhet beträffande såväl väghållning som jordbruk och skogsskötsel skola, såvitt möjligt, finnas företrädda inom nämnden.

55 §. Ordförande och en ledamot i vägsynenämnden jämte suppleant för en var av dem förordnas av länsstyrelsen för fyra år, räknat från utgången av det år, då förordnandet meddelades. En ledamot jämte suppleant för honom ut­ ses för samma tid, inom vägnämndsområde av vägnämnden samt i stad eller stadsliknande samhälle av den myndighet, som utövar dess beslutanderätt. De två ledamöterna och suppleanterna för dem skola vara mantalsskrivna och boende inom vägsynenämndens område. Avgår ordförande, ledamot eller suppleant före den bestämda tjänstgö­ ringstidens utgång, skall ersättare utses för den tid, som återstod för den av­ gångne.

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

56 §. Den som vill påkalla vägsynenämndens prövning av något ärende skall göra framställning därom hos länsstyrelsen, som beslutar örn ärendets hänskjutande till nämnden.

57 §. Mot ordförande eller ledamot i vägsynenämnd gälla samma jäv, som i lag stadgas i fråga om domare. Kan till följd av jäv eller laga förfall nämnden icke bliva fulltalig, skall länsstyrelsen förordna ersättare för behandling av det ärende, varom frå­ ga är.

58 §. För besluts fattande inom vägsynenämnden fordras, att nämnden är full­ talig. Äro vid omröstningen inom nämnden meningarna delade, gälle vad de flesta säga. Har en var sin särskilda mening, gälle ordförandens.

59 §. Ordförande och ledamot i vägsynenämnd skola för sitt arbete och där­ med förbundna kostnader njuta ersättning av väghållaren; dock äger nämn­ den, örn det av särskild anledning prövas skäligt, ålägga väghållarens mot­ part att helt eller delvis återgälda väghållaren vad denne fått utgiva. Väghållare eller annan sakägare äger ej rätt till ersättning för sin talans bevakande inför nämnden.

60 §. Närmare bestämmelser rörande vägsynenämnd meddelas av Konungen.

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan.

61 §. Bryter någon mot förbud, som meddelats i denna lag eller på grund av föreskrift däri; eller underlåter jordägare att ställa sig till efterrättelse föreläggande, som meddelats med stöd av 33 § tredje stycket, 36 § första stycket eller 39 § tredje stycket; eller eftersätter fogde för arbetslag vad honom åligger; eller underlåter, utan tillstånd eller godtagbar anledning, medlem av ar­ betslag att på kallelse inställa sig till eller fullgöra arbete och har han ej satt annan lämplig person i sitt ställe, straffes med böter från och med tio till och med trehundra kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 201

62 §. Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

63 §. Uppföres byggnad i strid mot förbud, som meddelats i eller med stöd av 33 eller 34 §, äger överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad så­ lunda olagligen skett. Beträffande sådan handräckning gälla enahanda be­ stämmelser, som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fall. Varder förbud, som meddelats i eller med stöd av 32, 33, 38 eller 39 § och ej avser byggnads uppförande, icke iakttaget och sker ej rättelse genast efter tillsägelse av väghållaren eller utmätningsmannen i orten, eller efterkommes ej föreläggande, som meddelats med stöd av 33 § tredje stycket, 36 § första stycket eller 39 § tredje stycket, äger utmätningsmannen föranstalta om rät­ telse. 64 §. Ansökan om handräckning enligt 63 § må göras av väghållaren. Kostnaden för förrättningen skall, där ansökan gjorts av annan väghållare än kronan, förskjutas av väghållaren och omedelbart efter förrättningens slutförande av utmätningsmannen uttagas hos den försumlige.

65 §. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut örn fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag, om förändring av enskild väg till allmän, om in­ rättande av särskild vinterväg, örn indragning av väg eller örn övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund av särskild förpliktelse, meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Konungen. över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut i annan fråga, som omförmäles i denna lag eller med stöd av densamma utfärdad författning, må kla­ gan hos Konungen föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

66 §.

över länsstyrelsens beslut i fråga, som omförmäles i denna lag eller med stöd av densamma utfärdad författning, må klagan hos Konungen föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. 67 §. Den som ej åtnöjes med vägsynenämndens beslut i fråga, som omförmä­ les i denna lag, äger att över beslutet anföra besvär hos länsstyrelsen senast å femtonde dagen från det han erhöll del av beslutet.

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

68 §.

Besvär över beslut jämlikt 28 § om upplåtelse av nyttjanderätt till mark för tillfällig väg, jämlikt 29 § om uppsättande av snöskärm, jämlikt 33 § första stycket om ökning av där angivna minsta avstånd eller jämlikt 34 § andra stycket om förbud att uppföra byggnad eller över föreläggande jäm­ likt 48 § må ej verka uppehåll med beslutets eller föreläggandets verkstäl­ lande eller hindra uttagande av kostnad därför, med mindre den myndighet, som har att pröva besvären, annorlunda förordnar.

Övergångsbestämmelser.

69 §. Denna lag skall, där ej annat föranledes av vad nedan stadgas, träda i kraft den 1 januari 1944. Genom denna lag upphävas lagen den 7 juni 1934 (nr 241) örn allmänna vägar, med undantag dock för bestämmelserna i 62—65 §§; lagen den 16 maj 1930 (nr 141) örn vågrätt; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens bestämmelser. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersättes genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tilllämpas.

70 §. Kronan samt de städer och stadsliknande samhällen, vilka skola ombesörja väghållningen inom sina områden, skola den 1 januari 1944 övertaga de vägar, som enligt förut gällande lag äro att anse såsom allmänna.

71 §. Är vid tiden för denna lags ikraftträdande fråga örn byggande av väg, för­ ändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg, indrag­ ning av väg eller övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund av särskild förpliktelse, beroende på länsstyrelsens prövning, skall ärendet hand­ läggas och prövas i den ordning, som stadgas i nya lagen.

72 §. Beslut om vägbyggnadsföretag, som av länsstyrelsen meddelats före den 1 januari 1944 men som icke verkställts före den 1 januari 1947, upphör att gälla sistnämnda dag, om icke dessförinnan vägens sträckning blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbörjats. Konungen äger dock föreskriva förlängning av tiden för beslutets giltighet, varje gång med högst tre år.

Kunni. Maj.ts proposition nr 223. 203

Har länsstyrelse före den 1 januari 1944 beslutat, att enskild väg skall för­ ändras till allmän under förutsättning, att vissa iståndsättningsarbeten utfö­ ras, skall beslutet förfalla, om arbetena icke verkställts före den 1 januari 1947. 73 §. Har vågrätt uppkommit före den 1 januari 1944, skall, i stället för 17— 23 §§ nya lagen, vad i 3—6 §§ lagen den 16 maj 1930 örn vågrätt finnes stadgat om rätt till ersättning och om rätt att föra talan alltjämt äga tillämp­ ning, dock att talan skall instämmas till ägodelningsrätten i den ort, där fas­ tigheten ligger. Mål som anhängiggjorts före nya lagens ikraftträdande skola behandlas enligt äldre lag.

74 §. Av länsstyrelse jämlikt äldre lag meddelat tillstånd till uppsättande eller bibehållande av grind å väg eller annat dylikt särskilt tillstånd skall icke till följd av denna lags ikraftträdande upphöra att gälla. Beslut, som länsstyrelse eljest meddelat med stöd av äldre lag, vare, där ej annat följer av vad ovan stadgas, gällande intill dess annorlunda förordnas. Av vägnämnd enligt äldre lag meddelat beslut vare ock gällande, intill dess annorlunda förordnas.

75 §. Vad i denna lag stadgas örn förbud i vissa fall mot byggnads uppförande samt om ansvar och handräckning vid överträdelse av sådant förbud skall icke äga tillämpning med avseende å byggnad, som vid 1943 års utgång re­ dan påbörjats och mot vars uppförande hinder icke förelåg enligt då gäl­ lande bestämmelser. 76 §. Upplag eller annan anordning, som skulle komma att falla under förbud enligt 33 §, må, om anordningen lagligen tillkommit före 1943 års utgång, förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet för jordäga­ ren att borttaga, ändra eller utbyta anordningen. Underlåter jordägaren att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, vare lag som i 61 § och 63 § andra stycket sägs. För skada, som uppkommer i anledning av föreläggande enligt första stycket, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

77 §. Ersättning, som jämlikt 14 § lagen den 7 juni 1934 örn allmänna vägar tillkommer samhälle för väghållning under år 1943 eller tidigare, skall be­ stämmas enligt förut gällande föreskrifter.

204 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

78 §. Såvida ej Konungen för särskilt fall annorlunda förordnar, skola väg- och bropenningar, där de hittills av vägfarande erlagts, upphöra, då sådant kan ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.

79 §. Finnes kassa samlad för byggande eller underhåll av bro eller färja, som övertages till allmänt underhåll, och har den bildats genom sammanskott av väghållningsskyldiga, äga de att däröver förfoga. I annat fall skall den över­ lämnas till väghållaren.

80 §. Snöploglag, som vid denna lags ikraftträdande äro inrättade enligt bestäm­ melser i äldre lag, skola bibehållas till den 1 juni 1944 eller, om arbetslag för vinterväghållning dessförinnan uppsättes enligt denna lag, till dess så skett. Å snöploglag, som bibehålies efter utgången av år 1943, skola förut gällande bestämmelser alltjämt äga tillämpning.

81 §. Vägsynenämnd skall utses i god tid före denna lags ikraftträdande.

82 §. Förordnar Konungen före den 1 januari 1944, att kronan skall från och med nämnda dag vara väghållare i stad, skall frågan, vilka gator i staden som böra förklaras tillika vara allmänna vägar, så snart ske kan upptagas och avgöras enligt vad i denna lag stadgas örn förändring av enskild väg till allmän.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 223. 205

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om ändring i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Härigenom förordnas, att i stadsplanelagen den 29 maj 1931 skall införas en ny paragraf, betecknad 55 a §, jämte rubrik av följande lydelse.

Om gata som tillika är allmän väg.

55 a §. Beträffande gata, som tillika är allmän väg, skall iakttagas vad särskilt är stadgat i lagen om allmänna vägar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

20G Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Bilaga J.

1942 års väg,sakkunnigas förslag till Lag

örn allmänna vägar.

Allmänna bestämmelser.

1 §' Denna lag avser sådana för den allmänna samfärdseln öppna vägar, vilka på grund av vad i denna lag sägs skola hållas genom det allmännas försorg. Sådana vägar kallas allmänna.

2 §.

Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplags­ plats, ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens bestånd eller brukande utförd anordning. Såsom väg anses bro och färja med färjläge ävensom för den allmänna samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled (särskild vinterväg).

3 §. Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick.

4 §. Bliver genom särskild vinterväg annan väg under vintertid obehövlig, vare dess hållande i fargillt skick under samma tid ej nödigt. Upptages, med anledning av snöfall eller av annan giltig orsak vid sidan av väg tillfällig körled, som hålles i farbart stånd, må nied vägens försät­ tande i laggill skick anstå, så länge sådant till följd av det inträffade hindret finnes nödigt. I fråga örn väg, varå automobiltrafik är tillåten, ankommer det på länssty­ relsen att bestämma, huruvida vägen skall hållas fri från hinder av snö och is i den omfattning, som kräves för sådan trafik, eller allenast i den ut­ sträckning, som erfordras för samfärdsel med åkdon framfört av dragare.

5 §. Kronan är väghållare på landet; dock åge Konungen, på begäran av köping eller annat samhälle, för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning, förordna, att samhället skall vara väghållare inom sitt om­ råde. Väghållare inom stads område är staden; dock åge Konungen förordna, att kronan skall vara väghållare inom stad, som finnes sakna förutsättningar att_ själv ombesörja väghållningen inom sitt område. Åligger någon på grund av särskilt åtagande att svara för väghållning, förbliver därvid, intill dess väghållningen i föreskriven ordning övertages av kronan, staden eller samhället.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 207

6 §.

Vad i 5 § sägs innefattar ej hinder för kommun eller landsting att lämna bidrag lill byggande av väg. 7 §• På Konungens prövning ankommer, huruvida och under vilka villkor av­ gifter må upptagas för begagnande av färj inrättning. Såvida ej Konungen för särskilt fall annorlunda förordnar, skola väg- och bropengar, där de hittills av vägfarande erlagts, upphöra, då sådant kan ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.

8 §.

Vid väghållning skall iakttagas vad om fornminnen, naturminnesmärken och nationalparker är särskilt stadgat.

Om byggande av väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg och indragning av väg m. m.

9 §. Ny väg må anläggas såsom allmän, om den prövas nödig för den allmänna samfärdseln eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna. Ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker sig över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru den icke prövas nödig för den allmänna samfärdseln, likväl finnes vara till gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och be­ byggande, må ock byggas såsom allmän.

10 §.

Väg må, om så prövas nödigt med hänsyn till samfärdseln eller eljest ur det allmännas synpunkt, omläggas, breddas eller på annat sätt förbättras.

11 §• Enskild väg, som prövas nödig för den allmänna samfärdseln eller som eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna, må förändras till all­ män, örn vägen befinner sig i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Tarvas för vägens upplåtande till allmän trafik iståndsättningsarbeten, vilka blott äro av mindre omfattning, skall detta icke utgöra hinder för vägens förändring till allmän, om medel för arbetena finnas eller kunna påräknas bliva tillgängliga under den närmaste framtiden.

12 §. Särskild vinterväg må inrättas, om den kan anses nödig för den allmänna samfärdseln eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna.

13 §. Väg må indragas, om den på grund av tillkomsten av ny väg eller eljest icke längre anses behövlig ur det allmännas synpunkt samt vägens indragande icke för bygden föranleder annat än ringa olägenhet.

14 §. Utredning av fråga om anläggning, omläggning, breddning eller annan förbättring av väg, om förändring av enskild väg till allmän, om inrättande av särskild vinterväg, om indragning av väg ävensom angående kronans,

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

stads eller samhälles övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund av särskilt åtagande, ankommer, där ej Konungen annorlunda förordnar, på vederbörande länsstyrelse och den statliga vägorganisationen. Avgörandet av fråga, varom i första stycket sägs, så ock fastställandet av arbetsplan för vägbyggnadsföretag skola, i den mån Konungen icke an­ norlunda förordnar, ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, dock skall avgörandet eller fastställandet tillkomma Konungen, örn väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid sin prövning finner sig vara av annan mening än länsstyrelsen och de båda myndigheternas åsikter icke kunna sammanjämkas. Närmare bestämmelser rörande handläggningen av de vägfrågor, varom i första stycket förmäles, så ock om upprättandet och fastställandet av arbets­ plan för vägbyggnadsföretag meddelas av Konungen.

15 §. Beslut om fastställande av arbetsplan skall vara förfallet, i den mån icke vägens sträckning i terrängen blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbörjats inom tre år från den dag, beslutet vann laga kraft.

Om upplåtande av mark för väg.

16 §. Har mark enligt medgivande av fastighetens ägare tagits i anspråk för väg utom område, för vilket stadsplan eller stomplan blivit fastställd, må marken sedan nyttjas för vägen utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten. Mark anses hava tagits i anspråk, då vägens sträck­ ning över fastigheten blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbörjats å fastigheten. Beslut om fastställande av arbetsplan för väg utom område, för vilket stadsplan eller stomplan blivit fastställd, skall, i den mån beslutet icke på grund av vad i 15 § stadgas förfallit, medföra rätt för väghållare att taga den mark, som erfordras för vägen, i besittning samt nyttja marken för väg utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten. Jämväl beslut om förändring av enskild väg till allmän medför för väghållare rätt, som nu sagts. Sådan nyttjanderätt, som i denna paragraf avses, kallas vågrätt.

17 §. Har väg före den 1 januari 1944 färdigställts över fastighet utan att ägaren hos väghållaren gjort erinran mot vägens framdragande, föreligge ock våg­ rätt, ändå att ägaren icke medgivit, att marken tages i anspråk.

18 §. För upplåtelse av mark till väg så ock för annat intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande, vare fastighetens ägare berättigad till ersättning av väghållare, där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts, att ersättning ej skall utgå. Enahanda rätt till ersättning för intrång tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits, innan marken togs i anspråk. Innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar vid tiden för markens tagande i anspråk, njute mot avskrivning å fordringshandlingen ersättning av väghållaren för förlust, som genom vågrätten uppstått å fordringen.

Kungl. Majlis proposition nr 223. 209

19 §. Föranledes av marks tagande i anspråk för väg synnerligt men för en del av den återstående fastigheten, vare väghållare på yrkande av ägaren skyldig att lösa nyttjanderätt jämväl till sådant område, och åge väghållaren därefter, utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten, nyttja området, så länge den mark, som tagits i anspråk för vägen, användes för avsett ändamål. Lider genom marks tagande i anspråk för väg hela den återstående delen av fastigheten synnerligt men, skall äganderätten till hela fastigheten av väg­ hållaren lösas, örn ägaren det begär.

20 §.

Vid bestämmandet av ersättning till fastighetens ägare skall hänsyn tagas till vad väghållare visar sig hava utgivit till annan sakägare, beträffande innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar, dock endast i den mån avskrivning skett å fordringshandlingen. Medför vägens framdragande jämväl nytta för fastigheten eller för sär­ skild rätt i avseende å denna, skall den ersättning, som må tillkomma fastig­ hetens ägare eller annan sakägare, jämkas med hänsyn därtill.

21 §.

Vad i avseende å ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan väghållare och fastighetens ägare eller annan sakägare, gällö jämväl mot den, som efter det marken togs i anspråk förvärvat sakägares rätt i avseende å fastigheten.

22 §.

Där ej överenskommelse träffats om ersättning, skall den, som vill fram­ ställa ersättningsanspråk, anhängiggöra sin talan, om han är innehavare av fordran, inom tio år och eljest inom två år från det vägen blivit färdigställd över fastigheten. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad. Talan in­ stämmes till ägodelningsrätten i den ort, där fastigheten ligger. Vad nu sagts beträffande ersättningsanspråk skall äga motsvarande tilllämpning med avseende å yrkande av fastighetens ägare örn lösningsskyldighet för väghållare enligt 19 §. Väghållare stånde jämväl öppet att få fråga om ersättning prövad av ägo­ delningsrätten enligt vad nu sagts, dock må talan mot sådan innehavare av in tecknad fordran, som ej framställt ersättningsanspråk, ej mot dennes be­ stridande upptagas till prövning. 23 §. Har talan om ersättning eller lösningsskyldighet enligt 19 § första stycket instämts till ägodelningsrätten och vill väghållare förvärva rätt till mark, som erfordras för väg, genom expropriation, skall målet på yrkande av väg­ hållare förklaras vilande, intill dess Konungen prövat ansökan om expropria­ tion och det visat sig, om väghållare inom föreskriven tid fullföljt rätten till expropriation. Bifalles ansökan om expropriation och fullföljer väghål­ lare inom föreskriven tid rätten till expropriation genom stämning till behö­ rig domstol, skall det hos ägodelningsrätten anhängiggjorda målet avskri­ vas, såvitt angår huvudsaken. 24 §. Bifalles yrkande om lösningsskyldighet enligt 19 § andra stycket, skall målet, i vad avser annat än kostnaderna å detsamma, av rätten hänvisas till handläggning i den ordning, som stadgas i lagen örn expropriation; och åge i ty fall såväl väghållaren som fastighetens ägare göra ansökan örn stämning. llihang till riksdagens protokoll Idis. 1 sand. Nr 223. 14

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

25 §. Väghållare vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å mål rörande vågrätt, såvitt ej rätten med hänsyn till omständigheterna fin­ ner skäligt annorlunda förordna. 26 §. Ersättning för nyttjande av mark så ock för annat intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande, skall jämte sex procent ränta därå från den dag, marken togs i anspråk, nedsättas hos länsstyrelsen, och gäde om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i till­ lämpliga delar vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expro­ priation nyttjanderätt eller servitutsrätt uppiåtes; dock att beloppet må utan hinder av vad nu sagts av väghållaren utbetalas direkt till sakägaren, där det är väsentligen utan betydelse för annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten. 27 §. Varder väg indragen, upphöre vågrätten; och åge väghållare bortföra vad å marken anbragts för vägändamål, där ej länsstyrelsen med hänsyn till uppkommen fråga om markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annorlunda bestämma. Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det vägen indragits eller vid den senare tidpunkt, länsstyrelsen på grund av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det fastighetens ägare.

- Om visst tillfälligt upplåtande avemark och om rätt att taga väghållningsämnen.

28 §. Är fråga väckt om anläggning eller omläggning av väg och skall i anled­ ning härav på offentlig myndighets föranstaltande verkställas stakning eller mätning å marken, undersökning av grund eller annan dylik förberedande åtgärd, må därför erforderligt tillträde till fastighet icke vägras. Vid förrättningen skall tillses, att skada å växande gröda såvitt möjligt undvikes samt att skog icke onödigt nedhugges. Ej må i trädgård, annan därmed jämförlig plantering eller park utan ägarens medgivande träd skadas eller fällas. 29 §. Kan på grund av arbete med vägs omläggning eller förbättring eller på grund av naturhändelse såsom jordras eller översvämning eller av annan orsak samfärdseln icke utan våda framgå å väg, äger länsstyrelsen på fram­ ställning av väghållare föreskriva, att nyttjanderätt till mark för tillfällig väg skall upplåtas för så lång tid, sådan väg till följd av det inträffade hindret är nödig. 30 §. Vill väghållare, till förekommande av snösamling å väg, uppsätta snö­ skärm, och kan överenskommelse med jordägaren icke träffas, äger den i 41 § omförmälda vägsynenämliden meddela väghållaren tillstånd därtill.

31 §. Har genom åtgärd, som i 28 § avses, eller till följd av tillfällig vägs an­ ordnande eller begagnande eller snöskärms uppsättande skada uppkommit, skall väghållaren härför gälda ersättning med belopp, som i brist på överens­ kommelse bestämmes av vägsynenämnden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 211

32 §. Vill väghållare å annan än kronan tillhörig mark taga sand, grus, jord eller sten till vägs underhåll, och kan överenskommelse med jordägaren icke träffas, må frågan hänskjutas till vägsynenämnden, som, där ej upplåtelse av rätt i nämnda avseende kan anses lända jordägaren till märkligt men, äger bestämma, att sådan upplåtelse skall ske. I ty fall ankommer tillika å nämn­ den att föreskriva, i vilken omfattning och huruledes rätt, som nu sagts, må utövas samt till vilket belopp eller efter vilka grunder ersättning skall gäldas. Vad sålunda stadgats utgör icke hinder för väghållare att i den ordning, som angives i lagen om expropriation, förvärva rätt till sand-, grus-, jordeller stentäkt.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

33 §. Ä väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma upplag, grind eller annan anordning, som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen. Utan hinder av vad nu sagts må ämnen, som erfordras för underhåll av väg, därå uppläggas. Å vägbana må dock sådant upplag förekomma allenast under pågående arbete med vägens underhåll. Upplag skall så anordnas, att därigenom, såvitt möjligt, varken samfärdseln beredes olägenhet eller vägens avvattning försvåras. Tillstånd till grinds bibehållande eller uppsättande må meddelas allenast beträffande väg med ringa samfärdsel och när synnerliga skäl därtill äro. Länsstyrelsen äger när som helst återkalla tillståndet så ock meddela före­ skrifter, ägnade att minska olägenheten av grinden. Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande grind eller bom, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller i fråga om dylik anordning, som erfordras för gränsbevakningens behov.

34 §. Utmed väg må ej på mindre avstånd än tolv meter eller, vad angår öde­ by gdsväg, nio meter från vägbanans mitt utan länsstyrelsens tillstånd upp­ föras byggnad eller förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning, som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest inne­ bär fara för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att för tillgodoseende av trafiksäkerheten öka de i första punkten angivna minsta avstånden, äger länsstyrelsen föreskriva sådan ökning, dock högst till tjugu meter. Vid upp­ förande av byggnad å mark i annat höjdläge än vägbanans skall iakttagas, att till det eljest tillåtna minsta avståndet lägges så mycket, som motsvarar höjdskillnaden en och en halv gång räknad. Vid korsning i samma plan mellan allmänna vägar, mellan allmän väg och enskild, allmänneligen be­ faren väg eller mellan allmän väg och järnväg eller spårväg må icke utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras eller i denna paragraf avsedd, för trafiksäkerheten vådlig anordning förekomma inom ett område, som be­ gränsas av räta linjer mellan punkter, belägna i vägarnas mittlinjer femtio meter från korsningen. 1 närheten av väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma stängsel, som förorsakar snösamling på vägen. Upplag eller annan anordning, som allenast på grund av vägs omläggning eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla under förbud enligt denna paragraf, må förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet för jordägaren att borttaga eller ändra anordningen

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

eller utbyta den mot anordning, vilken icke medför fara eller olägenhet, som ovan sägs. För skada, som uppkommer i anledning av sådant föreläggande, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden. 35 §. Har arbetsplan för vägbyggnadsföretag blivit fastställd, skall, så länge beslutet om fastställandet är gällande, vad i 34 § första stycket är stadgat om förbud mot uppförande av byggnad äga motsvarande tillämpning med avseende å mark, som enligt arbetsplanen skall tagas i anspråk för vägen, och område utmed sådan mark. Är fråga väckt om anläggning eller omläggning av väg, äger länsstyrelse]! meddela förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad inom visst område, som kan beräknas bliva taget i anspråk för vägen eller komma att ligga i omedelbar närhet av densamma. Sådant förbud må ej meddelas för längre tid än tre år. Vid behov äger länsstyrelsen föreskriva förlängning av tiden; dock skall beslutet härom underställas Konungens prövning. Då vä­ gens sträckning blivit bestämd genom beslut örn fastställande av arbetsplan för vägen, upphör förbudet och träder i stället bestämmelsen i första styc­ ket i tillämpning. 36 §. Vad i 34 och 35 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggan­ de av område, för vilket stadsplan, stomplan eller byggnadsplan fastställts.

37 §. Är för vinnande av fri sikt, för vägs upptorkande eller för hindrande av snösamling å väg erforderligt, att träd eller buske borthugges eller att träd kvistas, eller påkallas eljest i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd, må, därest överenskommelse med jordägaren icke kan träffas, vägsynenämnden föreskriva skyldighet för jordägaren att inom viss tid ombesörja den erfor­ derliga röjningen. Nämnden äger tillika föreskriva, att det område, före­ läggandet avser, skall, intill dess annorlunda bestämmes, genom jordägarens försorg hållas fritt från skymmande träd och buskar på sätt i beslutet när­ mare angives. Uppkommer i anledning av föreläggande, varom nu är sagt, avsevärd skada, skall väghållare gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämn den. 38 §. Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på sådan höjd över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda för väg­ farande, skall vid vägen finnas anbragt nödigt skyddsvärn. Vid väg skola, till upplysning för de vägfarande, finnas uppsatta erforder­ liga vägmärken. 39 §. Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att medföra fara för vägens bestånd. 40 & Örn framdragande av elektriska ledningar å eller utmed väg är särskilt stadgat.

Om vägsynenämnd.

41 §. För varje vägnämndsområde och för varje stad, där allmän, väg finnes, så ock för varje samhälle på landet, vilket är väghållare inom sitt område,

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 213

skall utses en vägsynenämnd för fullgörande av de uppgifter, som jämlikt denna lag tillhöra sådan nämnd. Vägsynenämnd skall bestå av ordförande och två ledamöter. Vid tillsättande av vägsynenämnd iakttages, att kunskap och erfarenhet beträffande såväl väghållning som jordbruk och skogsskötsel skola, såvitt möjligt, finnas företrädda inom nämnden. 42 §. Ordförande och en ledamot i vägsynenämnden jämte suppleant för en var av dem förordnas av länsstyrelsen för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då förordnandet skedde. En ledamot jämte suppleant för honom utses för samma tid inom vägnämndsområde av vägnämnden, i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana icke finnas, å allmän rådstuga samt i samhälle av dess fullmäktige, eller, där sådana icke finnas, av kommunal- eller municipalstämman. De två ledamöterna och suppleanterna för dem skola vara mantalsskrivna och boende inom vägsynenämndens område. Avgår ordförande, ledamot eller suppleant före den bestämda tjänst­ göringstidens utgång, skall ersättare utses för den tid, som för den avgångne återstått. 43 §. Den, som vill påkalla vägsynenämndens prövning av något ärende, skall göra framställning därom hos länsstyrelsen, som beslutar örn ärendets hänskjutande till nämnden. 44 §. Mot ordförande eller ledamot i vägsynenämnd gälla samma jäv, som i lag stadgas i fråga om domare. Kan till följd av jäv eller laga förfall nämnden icke bliva fulltalig, skall länsstyrelsen förordna ersättare för behandling av det ärende, varom fråga är.

45 §. För besluts fattande inom vägsynenämnden fordras, att nämnden är full­ talig. Äro vid omröstningen inom nämnden meningarna delade, gäller vad de flesta säga. Har en var sin särskilda mening, gäller ordförandens.

46 §. Ordförande och ledamot i vägsynenämnd skola för sitt arbete och där­ med förbundna kostnader njuta ersättning, som skall gäldas av väghållaren; dock äger nämnden, om så av särskild anledning prövas skäligt, ålägga väghållarens motpart att helt eller delvis återgälda väghållaren vad denne fått utgiva. Väghållaren eller annan sakägare äger ej rätt till ersättning för sin talans bevakande inför nämnden. 47 §. Närmare bestämmelser rörande vägsynenämnd meddelas av Konungen.

Om arbetslag för vinterväghållniiig.

48 §. I kommun på landet skall, i den mån länsstyrelsen finner erforderligt, finnas ett eller flera arbetslag med uppgift att vid svåra snöfall biträda vägförvaltningen med vinterväghållningen. Varje arbetslag tilldelas viss väg­ sträcka.

214 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Arbetslag må icke tagas i anspråk för vinterväghållning annat än då vägförvaltningen finner så oundgängligen erforderligt för att hålla den väg­ sträcka, arbetslaget tilldelats, öppen för trafik.

49 §. Arbetslag skall uppsättas av lämpligt belägna och i övrigt tjänliga fastig­ heter, vilka därtill indelats av länsstyrelsen. Länsstyrelsen bestämmer det antal män, som skall uppsättas av varje fas­ tighet. 50 §. Ägare eller brukare av indelad fastighet eller annan, som är satt att före­ träda ägaren eller brukaren, skall, på begäran av länsstyrelsen eller den läns­ styrelsen förordnar, avgiva förslag på vem eller vilka, som för fastigheten böra uttagas för tjänstgöring i arbetslaget. I förslaget böra i första hand upptagas personer, som äro villiga att åtaga sig dylik tjänstgöringsskyldighet. Till tjänstgöring i arbetslag uttager länsstyrelsen bland de sålunda före­ slagna den eller dem, som åtagit sig tjänstgöringsskyldighet och som prövas därtill lämpliga. Där för någon fastighet det föreskrivna antalet tjänstgöringsskyldiga i arbetslaget icke kan utses efter överenskommelse, äger läns­ styrelsen att bland de män, som ha hemvist eller stadigvarande arbete på fastigheten, uttaga erforderlig personal. Därvid må icke uttagas män under sjutton eller över femtiofem år. Av länsstyrelsen meddelat beslut örn uttagning av personal för arbetslag skall gälla tills vidare. Rätt till befrielse från tjänstgöringsskyldighet i arbetslag äger a) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att tjänst­ göra i arbetslaget; b) den som på grund av sitt yrke eller anställningsförhållande skulle lida synnerligt förfång, om han utkallas till tjänstgöring i arbetslag; c) den som uppnått femtiofem års ålder; eller d) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av länsstyrelsen. För den, som avflyttar från orten, upphör tjänstgöringsskyldigheten.

51 §. Länsstyrelsen förordnar för fem år i sänder någon av arbetslagets med­ lemmar att vara fogde för detta. Fogde som tjänstgjort fem år är ej skyldig att mottaga nytt förordnande såsom fogde. Fogde vare pliktig att tillse att erforderliga åtgärder vidtagas för utseende av ersättare till den, som avgått ur arbetslag, att på anmaning av vägförvaltningen fortskaffa kallelse till arbetslagets medlemmar att infinna sig till tjänstgöring, samt att under vägförvaltningens överinseende övervaka och leda fullgörandet av de arbetsuppgifter, arbetslaget fått sig förelagt. Instruktion för fogde utfärdas av länsstyrelsen.

52 §. Medlem av arbetslag är skyldig att på anmaning av vägförvaltningen in­ finna sig till tjänstgöring på anvisad plats, dock åge medlem rätt att i sitt ställe sätta annan, som är därtill lämplig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 215

53 §. Ersättning till arbetslag skall utgå i mån av utfört arbete. Kan överens­ kommelse ej träffas angående ersättningens belopp, skall detta bestämmas av länsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser rörande väghållningen i stad.

54 §. Stad, där kronan är väghållare, vare skyldig att utan kostnad för kronan tillhandahålla mark, som erfordras för byggande av väg inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd. Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 45 och 46 §§ stadsplanelagen eller mot­ svarande äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken ingår allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen byggts efter det kronan övertog väghållningen inom område, som ingår i stadsplanen.

55 §. Till bestridande av kostnaderna för väghållningen i annan stad än som i 54 § avses utgår bidrag av statsmedel efter ty därom är särskilt stadgat.

56 §. Stad vare icke skyldig att bygga andra vägar än sådana, till vilkas ut­ förande bidrag av statsmedel utgår med 95 procent av stadens beräknade utgifter för byggnadsarbetena. 57 §. Den närmaste uppsikten över väghållningen i annan stad än Stockholm utövas av vägförvaltningen i länet, och åligger det förty vägförvaltningen att övervaka väghållningens behöriga fullgörande samt att vidtaga därför nödiga åtgärder, allt i enlighet med vad i denna lag eller särskilda författ­ ningar närmare stadgas. I Stockholm utövas den närmaste uppsikten över väghållningen av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

58 §. Underlåter stad att bygga väg, beträffande vilken arbetsplan blivit fast­ ställd och till vars utförande staden erhållit bidrag av statsmedel, eller yppas brist i underhållet av väg och sker ej rättelse efter tillsägelse av vägförvalt­ ningen, skall förhållandet genast anmälas till väg- och vattenbyggnadsstyrel­ sen, som förelägger staden viss tid. inom vilken erforderliga åtgärder skola hava företagits vid äventyr, örn den tid försittes, att åtgärderna varda genom styrelsens försorg på stadens bekostnad vidtagna. Föreläggande må av sty­ relsen meddelas jämväl utan särskild anmälan. Innan föreläggande meddelas, skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen in­ hämta länsstyrelsens yttrande i ärendet.

Särskilda bestämmelser rörande väghållningen inom stadsliknande samhällen.

59 §. Skall i samhälle, där kronan är väghållare, väg byggas inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd, åligger det samhället att utan kostnad för kronan tillhandahålla mark, som erfordras för vägens byggande. Den in­ skränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 45 och 46 §§ stadsplanelagen eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest

216 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

i gatumarken ingår allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen.

60 §. Vad i 55—58 §§ är stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl med av­ seende å väghållningen i sådant stadsliknande samhälle på landet, som är väghållare inom sitt område.

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan.

61 §. Med böter från och med tio till och med trehundra kronor straffes den som bryter mot förbud, som meddelats i denna lag eller på grund av föreskrift däri; jordägare, om han underlåter att ställa sig till efterrättelse föreläggande, som meddelats med stöd av 34 § tredje stycket, 37 § första stycket eller

76 §;

fogde, därest han eftersätter vad honom enligt 51 § tredje stycket åligger; samt medlem av arbetslag, vilken kallats till tjänstgöring, därest han, utan att i sitt ställe sätta annan, som är därtill lämplig, utan tillstånd eller godtag­ bar anledning utebliver från eller lämnar arbete, som han blivit satt att ut­ föra. Förseelse åtalas av allmän åklagare.

62 §. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

63 §. Uppföres byggnad i strid mot förbud, som meddelats i eller med stöd av 34 eller 35 §§, åge överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad så­ lunda olagligen skett. _ Varder förbud, som meddelats i eller med stöd av 33, 34 eller 39 §§ och eJ avser byggnads uppförande, icke iakttaget och sker ej rättelse genast efter tillsägelse av väghållaren eller utmätningsmannen i orten, eller efterkommes ej föreläggande, som med stöd av 34 § tredje stycket, 37 § första stycket eller 76 § meddelats, åge utmätningsmannen föranstalta om rättelse.

64 §. Ansökan om handräckning enligt 63 § må göras av allmän åklagare eller väghållare. Kostnaden för förrättningen skall av väghållaren förskjutas men omedelbart efter förrättningens slutförande av utmätningsmannen uttagas av den försumlige. 65 §. Den, som ej åtnöjes med vägsynenämndens beslut i fråga, som omförmäles i denna lag, äger att över beslutet anföra besvär hos länsstyrelsen senast å femtonde dagen från det han erhöll del av beslutet.

66 §över länsstyrelsens beslut i fråga, som omförmäles i denna lag eller med stöd av densamma utfärdad författning, må klagan hos Konungen föras i den ordning, som är stadgad för ekonomimål i allmänhet.

Kungl. Maj:ts proposition ni 223. 217

67 §. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag, om förändring av enskild väg till allmän, örn in­ rättande av särskild vinterväg, om indragning av väg ävensom angående kronans, stads eller samhälles övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund av särskilt åtagande, meddelas efter anslag. Den som är miss­ nöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Konungen. över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut i annan fråga, som omförmäles i denna lag eller med stöd av densamma utfärdad författning, må kla­ gan hos Konungen föras i den ordning, som är stadgad för ekonomimål i allmänhet.

68 §.

Besvär över beslut jämlikt 29 § om upplåtelse av nyttjanderätt till mark för tillfällig väg eller jämlikt 30 § om uppsättande av snöskärm eller över föreläggande jämlikt 58 § må ej verka uppehåll med beslutets eller före­ läggandets verkställande eller hindra uttagande av kostnad därför, med mindre den myndighet, som har att pröva besvären, annorlunda förordnar.

Övergångsbestämmelser.

69 §. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944. Genom denna lag upphävas lagen den 7 juni 1934 örn allmänna vägar, med undantag dock för bestäm­ melserna i 62—65 §§; lagen den 16 maj 1930 om vågrätt; kungörelsen den 30 april 1936 med närmare bestämmelser angående vägnämnd; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens bestämmelser. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersättes genom bestämmelse i nya lagen, skall sådan bestämmelse i stället tillämpas. 70 §. Den statliga vägorganisationen samt de städer och samhällen, vilka skola själva ombesörja väghållningen inom sina områden, skola vid 1944 års in­ gång övertaga alla de vägar, som enligt förut gällande lag voro att anse så­ som allmänna. 71 §. Är vid denna lags trädande i kraft fråga örn byggande av väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg, indragning av väg eller kronans, stads eller samhälles övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund av särskilt åtagande, beroende av länsstyrelsens pröv­ ning, skall frågan handläggas och avgöras i den ordning, som stadgas i den nya lagen. 72 §. Beslut örn vägbyggnadsföretag, som meddelats före den 1 januari 1944 men som icke verkställts före den 1 januari 1950, skola upphöra att gälla sistnämnda dag, örn icke dessförinnan vägens sträckning i terrängen blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbörjats. Har länsstyrelse före den 1 januari 1944 beslutat, att enskild väg skall

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

förändras till allmän under förutsättning, att vissa iståndsättningsarbeten utföras, skall beslutet förfalla, om arbetena icke verkställts före den 1 januari 1950. 73 §. Mål örn ersättning för upplåtelse av vågrätt, som anhängiggjorts före den­ na lags ikraftträdande, skola behandlas enligt äldre lag.

74 §. Av länsstyrelse jämlikt äldre lag meddelat tillstånd till uppsättande eller bibehållande av grind å väg eller annat dylikt särskilt tillstånd skall icke till följd av denna lags ikraftträdande upphöra att gälla.

75 §. Vad i denna lag stadgats om förbud i vissa fall mot byggnads uppförande samt om ansvar och handräckning i anledning av överträdande av nämnda förbud skall icke äga tillämpning med avseende å byggnad, som vid 1943 års utgång redan påbörjats och mot vars uppförande hinder icke förelåg enligt då gällande bestämmelser. 76 §. Upplag eller annan anordning, som skulle komma att falla under förbud enligt 34 §, må, örn anordningen lagligen tillkommit före 1943 års utgång, förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet för jord­ ägaren att borttaga, ändra eller utbyta anordningen. För skada, som upp­ kommer i anledning av sådant föreläggande, skall väghållaren gälda ersätt­ ning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

77 §. Har ersättning, som jämlikt 14 § lagen den 7 juni 1934 om allmänna vägar tillkommer samhälle för väghållning under år 1943 eller tidigare, icke blivit vid utgången av sistnämnda år bestämd, skola beträffande sättet för ersättningens bestämmande förut gällande föreskrifter tillämpas.

78 §. Finnes kassa samlad för byggande eller underhåll av bro eller färja, som övertages till allmänt underhåll, och har den bildats genom sammanskott av väghållningsskyldiga, äga de att däröver förfoga. I annat fall skall den överlämnas till väghållaren. 79 §. Snöploglag, som vid denna lags ikraftträdande äro inrättade enligt be­ stämmelser i äldre lag, skola bibehållas till den 1 juni 1944 eller, om arbets­ lag för vinterväghållning dessförinnan uppsatts enligt denna lag, till dess så skett. Under den tid efter utgången av år 1943, som snöploglagen bibehållas, skola förut gällande bestämmelser beträffande snöploglagen alltjämt äga tilllämpning. 80 §. Vägsynenämnd skall utses i god tid före denna lags ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Bilaga K.

Stadsplaneutredningens förslag till

lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931.

Härigenom förordnas, att 33 och 54 §§ stadsplanelagen den 29 maj 1931 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives samt att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 44 a §, av nedan angivna inne­ håll. 33 §. Är fråga örn marks avstående till gata eller annan allmän plats, äger staden taga marken i besittning, sedan stämning i expropriationsmålet ut­ färdats och hos Konungens befallningshavande ställts pant dier borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta därå från tillträdes­ dagen. I fall som nu nämnts skall stadgandet i 79 § lagen örn expropria­ tion äga tillämpning. 44 a §. Är kronan väghållare i stad, skall beträffande gata, som tillika är allmän väg, vad i 39, 40, 42 och 43 §§ stadgas angående staden i stället gälla i fråga om kronan med iakttagande: att framställning, som i 42 § första stycket sägs, må göras antingen av kronan eller av staden, samt att, om gata enligt stadsplanen bygges till större bredd eller med dyrba­ rare utförande i övrigt än som betingas av trafiken eller förses med under­ jordisk avloppsledning, merkostnaden skall gäldas av staden.

54 §. Underhåll av gata eller annan allmän plats så ock av underjordisk av­ loppsledning skall vila å staden. Är kronan väghållare i stad, skall dock beträffande gata, som tillika är allmän väg, underhållet åvila kronan; skolande, där gatan enligt stadsplanen underhålles till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som betingas av trafiken eller är försedd med underjordisk avloppsledning, mer­ kostnaden för underhållet gäldas av staden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Bilaga L.

1942 års vägsakkuiinigas förslag

till

lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 om nytt­ janderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 § tredje stycket lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse: Örn nyttjanderätt till mark för allmän väg är stadgat i lagen om allmänna vägar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Bilaga M.

1942 års vägsakkunnigas förslag

till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

Härigenom förordnas dels att 77 § andra och tredje styckena samt 78 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation skola upphöra att gälla, dels ock att 79 § samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse: Har den exproprierande tagit marken i besittning utan att ersättningen blivit bestämd av expropriationsnämnd, och kan sådan uppskattning icke lämpligen äga rum, innan den anläggning, för vilken expropriationen sker, längre fortskridit, äge rätten på framställning av part låta anstå med till­ sättande av nämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944, dock att förut gällande bestämmelser skola äga tillämpning med avseende å expropriation för vägbyggnadsföretag, som beslutats dessförinnan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 221

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 april 1943.

Närvarande: justitieråden A lsén , L ind , regeringsrådet E klund , justitierådet E rigsson .

Enligt lagrådet den 1 april 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 26 mars 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­ rättade förslag till 1) lag om allmänna vägar; 2) lag örn ändring i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142); 3) lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom; samt 4) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av hovrättsrådet T. A. Bexelius.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag om allmänna vägar.

7 §• Gällande lag innehåller icke någon föreskrift örn det skick, vari enskild väg skall befinna sig för att kunna intagas till allmänt underhåll. I förslaget har däremot enskild vägs förändring till allmän med visst undantag gjorts beroende av att vägen befinner sig i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Vad sålunda stadgats torde närmast vara avsett som en erinran till de prövande myndigheterna, att väg icke må upplåtas såsom allmän för samfärdseln förrän vägen försatts i fargillt skick. Då fråga örn enskild vägs intagande till allmänt underhåll framdeles skall avgöras av väg- och vat­ tenbyggnadsstyrelsen eller, i händelse av meningsskiljaktighet mellan denna och länsstyrelse, av Kungl. Majit, lärer något behov av en dylik erinran icke förefinnas. Såsom en följd härav kan även andra stycket utgå.

222 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Andra stycket torde för övrigt, om ock första stycket bibehölles oförändrat, vara utan självständig betydelse. Erinras må sålunda att, om enskild väg icke kan utan betydande omläggnings- eller förbättringsarbeten upplåtas för allmän trafik, frågan örn utförandet av sådana arbeten skall enligt 29 § i förslaget till vägstadga behandlas i den för vägbyggnadsärenden angivna ordningen samt spörsmålet örn vägens förändring till allmän avgöras i sam­ band därmed. Vägens övertagande till allmänt underhåll är följaktligen be­ roende av att medel till arbetena finnas tillgängliga. Lika litet som detta ansetts behöva angivas beträffande vägföretag i allmänhet, torde föreligga något behov att för det i andra stycket av förevarande paragraf avsedda fall uttryckligen angiva, att beslutet är beroende av att medel finnas eller be­ räknas bliva tillgängliga under den närmaste framtiden. Där allmänna medel icke finnas eller kunna ställas till förfogande för iståndsättande av enskild väg, som prövas nödig för den allmänna samfärd­ seln eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna, kan det för vägintressenterna ofta framstå såsom fördelaktigt att själva åtaga sig kost­ naden för vägens iståndsättande. För att icke intressenterna skola behöva riskera att nedlägga kostnader på vägen utan att denna därefter intages till allmänt underhåll böra enligt remissprotokollet intressenterna kunna efter framställning erhålla ett förhandsbesked örn att vägen verkligen kommer att förändras till allmän örn den sättes i stånd. Det med sådant förhandsbesked avsedda syftet torde även kunna vinnas, där beslutet om vägens förändring till allmän förknippas med det villkoret att de erforderliga arbetena utföras av intressenterna inom viss kortare, i beslutet angiven tid.

14—15 §§. I 14 § första stycket meddelas bestämmelser om de myndigheter som ha att pröva vägfrågor, bl. a. fråga örn fastställande av arbetsplan för vägföretag, varjämte i 15 § angives under vilka förutsättningar beslut om fastställd ar­ betsplan förfaller. De närmare föreskrifterna om arbetsplan äro meddelade i förslaget till vägstadga. Då upprättande av arbetsplan skall ske för varje vägföretag och planens fastställande — som i regel skall äga rum — är en förutsättning för väghållarens rätt att taga vägmärken i anspråk och därige­ nom förvärva vågrätt, vore det onekligen en fördel örn den i praktiskt och rättsligt avseende viktiga grundval för vägföretag som arbetsplanen sålunda utgör kunde i själva lagen komma att tydligare framträda än som skett i för­ slaget. Detta syfte torde kunna vinnas genom att i 15 § utsäges att, innan väg bygges, arbetsplan för vägen skall upprättas och fastställas, och att det — i anslutning till 26 § vägstadgan -— föreskrives att fastställande ej är erforder­ ligt i fråga om sådant förbättringsarbete eller mindre omläggningsarbete som ej kan antagas lända till förfång för ägare av fastighet som beröres av vägföretaget eller nyttjanderätts- eller servitutsrättshavare. Som en följd av det föreslagna nya stadgandet bör omnämnande av arbetsplan i 14 § första styc­ ket ej ske. Som en väsentlig förutsättning för markägarens skyldighet att upplåta

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 223

mark för väg angiver remissprotokollet att ägaren får tillfälle närvara vid förrättning för arbetsplans upprättande och att han underrättas örn upprättad arbetsplan och örn dess fastställande. Föreskrifterna härutinnan äro medde­ lade i förslaget till vägstadga. Enligt lagrådets mening bör en erinran om dessa föreskrifter, som äro av grundläggande betydelse för enskild rätt, kom­ ma till uttryck i själva lagen. Viss föreskrift i ämnet finnes ock i gällande väg­ lag, 38 § tredje stycket. En erinran i angivet syfte torde såtillvida kunna med­ delas att i det av lagrådet ifrågasatta stadgandet angående arbetsplan utsäges att fastställande skall föregås av planens utställelse för granskning. Det nuvarande stadgandet i 15 § torde, efter jämkning, böra upptagas så­ som ett andra stycke efter det av lagrådet föreslagna nya första stycket. Vid omnämnandet i andra stycket av 14 § av de lokala nämnder som skola medverka vid behandlingen av vägfrågor synes — på motsvarande sätt som skett beträffande hänvisningen till vägstadgan — böra erinras om den lag om vägnämnder m. m. vartill förslag samtidigt framlagts. Stadgandet torde lämpligen kunna upptagas, efter bestämmelserna om ar­ betsplan, såsom särskild paragraf, 16 §, varjämte hänvisningen till vägstad­ gan med fördel kan intagas i en ny, 17 §.

16 §. Då av den avfattning första stycket i förevarande paragraf erhållit ej med full tydlighet framgår, att vågrätten och följaktligen även rätten till er­ sättning härför uppkommer icke i och med att beslutet örn fastställande av arbetsplan vinner laga kraft utan först genom att marken tages i anspråk för avsett ändamål, synes stadgandet böra undergå en härav betingad jämkning. Som vågrätt, vilken uppkommit före den nya lagens ikraftträdande, uppen­ barligen utan särskilt stadgande äger bestånd jämväl därefter, synes tredje stycket böra utgå.

17 §. I 22 § av förslaget — som innehåller bestämmelser om nedsättning och utbetalning av sakägare tillkommande ersättningsbelopp — stadgas att sex procent ränta å sådant belopp skall utgå från den dag då vägmark togs i an­ språk. Då stadgandet örn räntas utgående synes ha sin plats i nu förevarande bestämmelse som reglerar själva ersättningsskyldigheten, torde en härav betingad jämkning böra vidtagas i såväl denna bestämmelse som 22 §.

18 och 21 §§. Enligt 18 § andra stycket skall väghållare, om marks tagande i anspråk för väg föranleder synnerligt men för en del av den återstående fastigheten, på yrkande av ägaren vara skyldig att lösa nyttjanderätt jämväl till sådant område. I anslutning härtill meddelas vissa processuella bestämmelser i 21 §. Området anses skola utgöra en del av vägen och sålunda omfattas av våg­ rätten.

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Uppenbarligen bör ägare av fastighet i allo hållas skadeslös i anledning av vägs framdragande över fastigheten. I enlighet härmed bör ägaren, på sätt också stadgas i första stycket av 18 §, kunna, därest fastigheten lider synner­ ligt men, fordra att den löses. Om endast en del av fastigheten på ett eller annat sätt kommer att kunna mindre väl utnyttjas för sitt ändamål, torde ägaren merendels kunna bliva ersatt genom gottgörelse för det intrång som orsakas honom, utan att dock nyttjanderätten och än mindre äganderätten till det område, vars brukbarhet blivit nedsatt, frånhändes honom. Hinder bör ej heller föreligga att, efter omständigheterna, få nyttjanderätten till så­ dant område inlöst. Men för att så skall kunna ske i den ordning som stadgas angående vågrätt synes en förutsättning böra vara, att området såsom van­ ligen också torde vara fallet kan användas för vägändamål. Att härutöver vidga vägrättsbegreppet torde av flera skäl icke vara tillrådligt. Framför allt skulle det ur rättssäkerhetssynpunkt vara mindre tillfredsställande, därest även jämförelsevis stora områden utan att kunna anses höra till vägen skulle vara upplåtna under vågrätt. I dessa fall bör äganderätt — icke vågrätt — ifrågakomma och följaktligen expropriationsförfarande tillämpas. I den mån fråga ej är örn större områden torde något verkligt behov av särskild inlösningsplikt knappast föreligga. Antingen lärer, såsom nämnts, gottgörelse för dessa områdens mindre användbarhet kunna beredas jordägaren i form av ersättning för intrång eller också torde områdena, åtminstone som regel, kunna och böra hänföras till vägen enligt den bestämning av begreppet väg som upptages i förslagets 2 § och såsom sådana böra upplåtas under våg­ rätt. I enlighet med denna uppfattning synes å ena sidan lösningsplikten enligt första stycket böra vidgas att omfatta jämväl del av fastighet, å andra sidan bestämmelserna i andra stycket örn vågrättens utvidgning att omfatta jämväl områden för annat än vägändamål böra utgå. Då avgörandet av frågan huru­ vida i det särskilda fallet lösningsplikt föreligger skall ankomma å ägodelningsrätten, lärer det icke behöva befaras, att expropriationsförfarande skall bliva erforderligt i andra fall än som verkligen betingas av jordägarens berät­ tigade intressen, än mindre att genom expropriation av allenast viss del av en fastighet olägenhet därav skulle uppstå ur fastighetsbildningssynpunkt. Ej sällan torde för övrigt den exproprierade — och således gravationsfria — delen kunna sammanläggas med annan fastighet. Lagrådet får alltså hemställa, att åt hithörande bestämmelser gives det huvudsakliga innehåll, att därest vägs framdragande över fastighet föranleder synnerligt men vid nyttjandet av densamma eller viss del därav ägaren skall vara berättigad fordra, att fastigheten eller delen skall lösas, att yrkande här­ om skall framställas i enahanda ordning som är stadgad beträffande talan örn ersättning, att, därest väghållaren förklarats lösningspliktig, i avseende å frågans vidare behandling bestämmelserna i lagen om expropriation i till­ lämpliga delar skola lända till efterrättelse, samt att såväl väghållaren som fastighetens ägare må göra ansökan örn stämning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 225

20 §.

1 de fall då efter jorddelningslagens tillkomst ägodelningsrättens kompe­ tens vidgats till att omfatta annat än jorddelningsmål (jfr jorddelningslagen 21 kap.) eller ändring skett i lag, som jämväl tidigare tillerkände ägodelningsrätt sådan vidgad kompetens, har fråga varit örn särskilda förrätt­ ningar, företagna av lantmätare eller annan (jfr 1939 års lag örn enskilda vägar resp. 1925 års ensittarlag), och hava i sådant sammanhang särskilda hestämmelser meddelats i fråga örn förfarandet i målet och talan mot däri meddelade beslut. Lagrådet har intet att erinra emot förslaget att låta ägodelningsrätten bliva första domstol jämväl beträffande vägrättsmål men anser erforderligt att särskilt stadgande meddelas om förfarandet och talerätten i sådana mål. Stadgandet torde lämpligen kunna erhålla den avfatt­ ning, att i fråga örn förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade beslut skall i tillämpliga delar gälla vad angående jorddelnings­ mål, som anhängiggöras genom stämning, finnes stadgat i lagen örn delning av jord å landet. 22 §. Till skydd för inteckningshavare och nied deni likställda rättsägare stad­ gas i 22 § att ersättning för nyttjande av mark och för intrång skall jämte ränta nedsättas hos länsstyrelsen för fördelning och utbetalande i den ord­ ning som är stadgad för det fall att enligt expropriationslagen nyttjande- eller servitutsrätt upplåtes. Från denna regel stadgas dock det undantag, att belop­ pet må utbetalas direkt till sakägaren, där det är väsentligen utan betydelse för annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten. Då ersättningen i övervägande antalet fall icke torde beröra inteckningshavarnas rätt, bör utbetalningen i dessa fall, såsom de sakkunniga jämväl fram­ hållit, göras till sakägaren. Anledningen till att stadgandet det oaktat avfat­ tats som örn ersättningens nedsättande skulle vara regel har av de sakkun­ niga angivits vara behovet att understryka, att utbetalning sker på väghållarens egen risk. Detta framgår emellertid med tillräcklig tydlighet av bestäm­ melsen i 23 § andra stycket. På det att i samtliga parters intresse nedsättning icke må ske i onödan, torde stadgandet böra jämkas på det sätt, att däri ut­ tryckligen angives under vilken förutsättning ersättningen skall nedsättas. Lagrådet hemställer alltså, alt nedsättning förklaras skola äga runi allenast där genom vågrätt fastigheten undergått sådan minskning i värde, att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten sva­ rade då marken togs i anspråk. 23 §. Utöver det skydd som herodes inteckningshavare genom bestämmelsen i 22 § och det därtill anslutande stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf äger enligt första stycket inteckningshavare som förmenar att er­ sättning blivit för lågt beräknad att, i den mån ersättningsbeloppet till följd av överenskommelse mellan väghållaren och fastighetens ägare eller av an-

Rihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sand. Nr 223. 1f>

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

nan anledning ej blivit prövat av domstol, lora talan om att ersättningen, såvitt på hans eller annan sådan fordringsägares rätt inverkar, bestämmes av ägodelningsrätten. Stadgandet, som avfattats med 9 kap. 73 § vattenlagen såsom förebild, torde för inteckningshavaren sakna större praktiskt värde men kunna giva anledning till onyttiga värderingar med därav följande fördelningar. I de undantagsfall, då på förevarande område tillämpningen av regeln kan ifrå­ gakomma, torde inteckningshavarens rätt, helst väghållaren mäste antagas städse vara solvent, kunna på enklare sätt fullt tillgodoses därigenom, att inteckningshavaren jämväl för detta fall erhåller rätt till ersättning av väg­ hållaren för liden förlust. Någon fara för väghållaren lärer härigenom icke kunna uppkomma. Förutsättning för bifall till en talan om dylik ersättning torde nämligen som regel vara, att vid exekutiv auktion å fastigheten utretts att fordringen blivit nödlidande. Erinras må slutligen, att någon speciell preskriptionstid till förkortning av den allmänna icke föreslås, medan för motsvarande fall enligt vattenlagen talan måste anhängiggöras inom sex må­ nader.

25 §. Det torde, liksom hittills, utan särskilt stadgande vara klart att den om­ ständigheten att väghållaren är berättigad att förvärva eller måhända redan förvärvat vågrätt icke utesluter honom från att vid behov anlita expropriationsförfarande för förvärv av mark för allmän väg, vare sig med ägande­ rätt eller med nyttjanderätt. Förevarande stadgande, som saknar motsvarig­ het i vägrättslagen, synes hava till syfte att reglera förfarandet i .sådana fall, då talan om ersättning för vågrätten anhängiggjorts vid ägodelningsrätt och väghållaren inleder expropriationsförfarande. Motsvarande spörsmål var fö­ remål för uppmärksamhet under förarbetena till gällande vägrättslag. Så­ lunda framhölls i den till grund för lagstiftningen liggande promemorian, att det vöre tydligt att, örn stämning i expropriationsmålet redan utfärdats, den jämlikt vägrättslagen väckta talan borde avvisas. Hade expropriationsfrågan ej fortskridit så långt, att stämning ågått, syntes målet böra förklaras vilande i avbidan på huruvida expropriation komme till stånd, varvid vore att märka, att en beviljad expropriationsrätt förfölle, därest densamma icke fullföljdes genom stämning inom viss utsatt tid. Fullföljdes ej expropriationen, förelåge uppenbarligen intet hinder för talans prövning enligt vägrättslagen. Mot detta uttalande restes icke någon gensaga under lagstiftningsärendets fortsatta be­ handling. Med hänsyn till vad sålunda förekommit hemställer lagrådet, att förevarande stadgande — som för övrigt icke löser samtliga kolli si onsfall — måtte utgå.

Bestämmelserna om vågrätt och vad därmed hör samman, 16—26 §§, sy­ nas lämpligen böra så uppställas, att efter det grundläggande stadgandet örn vågrätt (16 §) upptagas reglerna örn ersättning till jordägaren samt nyttjanderätts- och servitutsrättshavare (17 §) och därefter stadgandena örn de

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 227

rättsanspråk inleckningshavare kunna göra gällande jämte det därtill knutna uedsättningsförfarandet (22 och 23 §§). Därefter synas böra följa bestäm­ melserna i 19 §, vidare reglerna om förfarandet beträffande vägrättsmål (20 §) och om lösningsplikt (18 och 21 §§) samt slutligen föreskrifterna i 24 och 26 §§. Vägrättsbestämmelserna torde lämpligen böra upptagas under rubriken »Örn vågrätt.» 42 §. Enligt förevarande paragraf har för den som skall vara skyldig tjänstgöra i arbetslag för att biträda med vinterväghållning bestämts en minimiålder av sjutton år. I de för närvarande gällande författningar, jämlikt vilka per­ sonal må uttagas till fullgörande av anvisat arbete, har motsvarande ålder fastställts till i vissa fall sexton och i andra aderton år. Då det torde vara lämpligt att beträffande personal som tvångsvis kan åläggas arbetsplikt ål­ dersgränserna ej varieras mera än som av förhållandena betingas, ifrågasät­ ter lagrådet huruvida icke i nu ifrågavarande fall minimiåldern borde fast­ ställas till sexton år. 50—53 §§. Enligt det föreliggande förslaget skall stad fortfarande i regel vara väg­ hållare inom sitt område, men Kungl. Majit skall äga förordna att kronan skall vara väghållare inom stad som saknar förutsättningar att själv ombesörja väghållningen inom sitt område. Vidare skall enligt förslaget kronan som re­ gel vara väghållare inom stadsliknande samhällen. Vad sålunda föreslagits har ansetts medföra vissa ändringar i föreskrifterna i stadsplanelagen angående ansvarigheten för iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande samt underhåll av gata inom område som ingår i stadsplanen. Ändringar­ na innebära att, då kronan är väghållare i stad eller stadsliknande samhälle, stadens eller samhällets skyldigheter i angivna hänseenden skola åvila kro­ nan. Erforderliga föreskrifter härom hade efter samråd mellan vägsakkunniga och stadsplaneutredningen ansetts böra införas i stadsplanelagen, 44 a och 54 §§, varom förslag utarbetats av utredningen. Genom hänvisningen i 56 § samma lag kommo ändringarna att bliva tillämpliga jämväl å stadslik­ nande samhällen. Då emellertid de förpliktelser örn vilka här är fråga skola ankomma å kronan i egenskap av väghållare ha bestämmelserna i ämnet synts departementschefen böra meddelas i väglagen och upptagits i 51 och 53 §§, medan en erinran örn de särskilda bestämmelserna rörande »gata som tillika är allmän väg» intagits i stadsplanelagen. De av departementschefen anförda skälen för bestämmelsernas placering synas vara beaktansvärda. Tillgodoseende av såväl stadsplaneutredningens som departementschefens syn­ punkter torde enligt lagrådets mening lämpligen böra ske på det sätt, att be­ stämmelserna såsom innebärande ändringar i stadsplanelagens regler införas i nämnda lag, men att samtidigt den erinran örn dessa ändringar som bör upptagas i väglagen så avfattas att redan därav kronans förpliktelser i detta hänseende tydligt framgå.

22» Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Bestämmelserna i stadsplanelagen torde kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplaneutredningens förslag. Vid avfattandet av dessa bestämmelser böra örn möjligt komma till tydligare uttryck i lagtexten vilka gator varom här är fråga. Frånsett de gator i staden eller samhället, som framdeles komma att byggas av kronan som väghållare, avses sålunda dels sådana allmänna vägar som efter lagens ikraftträdande komma att efter hand iordningställas och upplåtas som gata, dels sådana redan upplåtna trafikleder som, såvitt gäller stad, komma att i anslutning till kronans över­ tagande av väghållningen förklaras tillika vara allmänna vägar samt, i fråga örn samhällena, komma alt alltjämt bestå såsom allmänna vägar. Med utgångspunkt från de sålunda föreslagna bestämmelserna i stadsplane­ lagen torde åt stadgandet i 51 § i väglagen kunna givas det innehåll att för iordningställande och upplåtande av väg såsom gata i stad, där kronan är väghållare, kronan i stället för staden är ansvarig efter vad i 44 a § stads­ planelagen stadgas, samt att underhållet av väg i sådan stad skall, jämväl sedan vägen upplåtits såsom gata, i stället för staden åvila kronan enligt 54 § stadsplanelagen och att samma lag skall vara i fråga örn gata som förkla­ rats tillika vara väg. Genom hänvisning i 53 § väglagen bliva dessa bestäm­ melser tillämpliga jämväl å de stadsliknande samhällena.

Den föreslagna regleringen av väghållningen i stad och stadsliknande sam­ hälle, där kronan skall vara väghållare, har ansetts böra medföra — utöver vad i det föregående berörts om kronans skyldighet att fullgöra vissa staden åvilande förpliktelser i fråga om gata som tillika är allmän väg — att sta­ den gentemot kronan skall vara pliktig att kostnadsfritt tillhandahålla mark som erfordras för vägs byggande inom stadsplanelagt område. Bestämmel­ se härom har upptagits i förslagets 50 §. I anslutning härtill har i 52 §. som enligt hänvisningen i 53 § gäller jämväl stadsliknande samhälle, stad­ gats att den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta staden gatuinark, som enligt 45 och 46 §§ stadsplanelagen eller motsvarande äldre be­ stämmelser gäller därest i gatumark ingår allmän väg, ej skall inträda, om vägen efter det kronan övertagit väghållningen byggts inom stadsplanelagt område. Medan bestämmelserna i 50 och 51 §§ uppenbarligen reglera för­ hållandet mellan kronan såsom väghållare och staden, avser stadgandet i 52 § att reglera förhållandet mellan staden och tomtägarna i denna. Den tidigaste motsvarigheten till ifrågavarande bestämmelse tillkom år 1927 i sammanhang med ordnandet av frågan örn köpingars och inunicipalsamhällens förhållande till det allmänna väghållningsbesväret och infördes då i 9 § av 1891 års lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, varefter stadgandet med i sak oförändrat innehåll upptogs i 17 § i 1934 års allmänna väglag. Bestämmelsen tillkom för att för stadsliknande sam­ hällen underlätta den då införda skyldigheten att utan kostnad för väghållningsdistriktet tillhandahålla mark, som erfordrades för byggande av väg inom stadsplanelagt område, ett förhållande som klart framgår av dåvarande de­ partementschefens yttrande, att det därigenom vore sörjt för att samhällena skulle kunna enligt fastighetsbildningslagens bestämmelser uttaga markkost-

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. --9

midén av tomtägarna utmed vägen. Enligt lagrådets mening har stadgan­ det, såsom i realiteten innebärande en ändring i och utvidgning av stadsplanelagens bestämmelser örn tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, sin rätta plats i stadsplanelagen. Då nu en genomgripande reglering av frågan örn väghållningen sker, sy­ nes anledning föreligga att upptaga stadgandet i dess naturliga samman­ hang. Stadgandet bör i vad det avser stad införas i 45 § stadsplanelagen och upptagas såsom ett tillägg till första stycket med innehåll, alt däri angiven inskränkning ej skall gälla såvitt avser allmän väg i stad, där kronan är väghållare och vägen efter det väghållningen övertagits av kronan byggts inom område som ingår i stadsplanen. Då för samhällenas del reglerna av­ se väg som byggts efter den 1 januari 1928, torde beträffande dem ett sär­ skilt stadgande av huvudsakligen samma innehåll som det i 17 § 1934 års väglag upptagna vara påkallat och böra införas som ett tredje stycke i 56 § stadsplanelagen. Emellertid synes jämväl i väglagen en erinran böra göras örn dessa bestämmelser. Detta synes lämpligen kunna ske genom upptagan­ de såsom ett andra stycke i 50 § förevarande förslag av ett stadgande, alt om stadens rätt att av tomtägare uttaga ersättning för den tillhandahållna marken är stadgat i stadsplanelagen. Genom hänvisningen i 53 § blir stad­ gandet tillämpligt jämväl å samhällena.

55 §. Enligt förevarande paragraf skall en ledamot i vägsynenämnd på landet utses av vägnämnden inom området. Varken i förslaget till väglag eller i förslaget till lag örn vägnämnder m. m. upptagas bestämmelser örn rätt till klagan över sådant val eller annat beslut av vägnämnd eller länsvägnämnd. Möjlighet torde dock böra finnas att föra talan mot dylikt beslut. Föreskrift härom synes böra givas i sistnämnda lag.

69 §. I 62 § gällande väglag stadgas att den skyldighet att utföra väghållning, sorn enligt tidigare bestämmelser kunde åligga medlem av stadskommun, skall upphöra från och med den 1 januari 1937, såvida icke Kungl. Majit, på framställning av staden, förordnar örn skyldighetens avskrivning under en tid av tio år, räknade från nämnda dag. I 63—65 §§ samma lag givas närmare bestämmelser om den successiva avskrivningen. I 69 § i det remitterade förslaget föreslås alt 62—65 §§ gällande lag icke skola upphävas i samband med lagen i övrigt. De sakkunniga lia såsom skäl härför anfört, att sistnämnda lagrum väl nu torde sakna all aktualitet, men att det vore tänkbart alt behov av bestämmelserna kunde uppkomma, var­ för de icke nu borde upphävas. Alt överföra dem till den nya väglagen vore icke lämpligt, då de. på sätt framginge av innehållet, endast avsåge tiden till den 1 januari 1947. Enligt vad lagrådet inhämtat hava samtliga av städer gjorda framställ­ ningar örn successiv avskrivning av den skyldighet att utföra väghållning,

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

.sorn tidigare åvilat fastighetsägare, av Kungl. Majit lämnats utan åtgärd. På grund härav och då ifrågavarande skyldighet enligt bestämmelsen i 62 § skulle upphöra den 1 januari 1937, därest framställning om avskrivning icke dessförinnan inkommit till Kungl. Majit, lärer något behov av föreskrifterna i 62—65 §§ gällande lag icke längre förefinnas. En härav betingad ändring bör följaktligen vidtagas i förevarande paragraf. I övrigt torde vissa paragrafer i förslaget böra jämkas i formellt hänseende.

Förslaget till lag om ändring i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Lagrådet hänvisar till vad som anförts vid 50—53 §§ av förslaget till lag om allmänna vägar.

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. Ur protokollet: G. Lindencrona.

Kungl. Majlis proposition nr 223. 231

Utdrag av protokollet över kommunikationsurenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 april 19A3.

Närvarande: Statsministern H ansson , statsråden P ehrsson -B ramstorp , W igforss , M öller , S köld , E riksson , B ergquist , A ndersson , G jöres .

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, anmäler efter gemensam beredning med t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrå­ det Bergquist, lagrådets den 28 april 1943 avgivna utlåtande över de den 26 mars 1943 till lagrådet remitterade förslagen till lag örn allmänna vägar, lag örn ändring i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142), lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom samt lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation. Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden. De ändringar i förslagen, om vilka lagrådet hemställt, beröra icke för­ slagens huvudgrunder och äro väsentligen av formell natur. .lag anser mig böra biträda ändringsförslagen. Härutöver lia i redaktionellt hänseende vissa jämkningar ansetts böra vid­ tagas såväl i förenämnda till lagrådet remitterade lagförslag som ock i vissa av de övriga vid statsrådsprotokollet för den 26 mars 1943 fogade författningsförslagen. De sålunda överarbetade författningsförslagen torde nu böra föreläggas riksdagen. Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition dels föreslå riksdagen att antaga förslagen till 1) lag om allmänna vägar; 2) lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142); 3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom; 4) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation; 5) lag om vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet; samt 6) lag örn vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd; dels föreslå riksdagen att godkänna förslagen till 1) förordning örn statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare; samt

232 Kungl. Majlis proposition nr 223.

2) förordning om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m.; dels ock inhämta riksdagens yttrande över förslaget till stadga angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga).

Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar Hans Ma,j:t Konungen bifalla.

Ur protokollet: F. Wessberg.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

431012