med förslag till lag an¬ gående ändrad lydelse av 1 § lagen den 23 mars 1956 (nr 73) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal
Kungi. Maj:ts proposition nr 132 år 1962
1 Nr 132
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 23 mars 1956 (nr 73) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal; given Stockholms slott den 16 mars 1962.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 23 mars 1956 (nr 73) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att den i 1956 års lag om tillfällig ökning av regeringsrådens antal angivna tidpunkten, då antalet regeringsråd — f. n. sexton — skall börja nedbringas, ändras från den 30 september 1962 till den 30 september 1965. 1
1 llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 132
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1962
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 23 mars 1956 (nr 73) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 23 mars 1956 om tillfällig ökning av regeringsrådens antal1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
1 Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall till och med den 30 september 1962 utgöras av sexton regeringsråd. Därefter skall antalet regeringsråd, i den mån så till följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till sju. En av regeringsrättens lagfarna ledamöter skall, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet. 1
(Föreslagen lydelse)
§•
Kungl. Maj :ts regeringsrätt skall till och med den 30 september 1965 utgöras av sexton regeringsråd. Därefter skall antalet regeringsråd, i den mån så till följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till sju. En av regeringsrättens lagfarna ledamöter skall, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet.
1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1960:44.
Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1962
3 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Kungl. Maj:t i statsrådet å Stockholms slott den 2 mars 1962.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändring i lagen om tillfällig ökning av regeringsrådens antal samt anför därvid följande.
Regeringsrättens organisation m. m.
Kungl. Maj :ts rätt att pröva och avgöra besvär i administrativa mål skall enligt § 18 regeringsformen i den omfattning, som bestämmes i särskild lag, uppdragas minst åt sju av Kungl. Maj :t utnämnda personer, som förvaltat civil beställning samt däruti ådalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas regeringsråd och utgör Kungl. Maj :ts regeringsrätt. Minst två tredjedelar av hela antalet regeringsråd skall vara lagfarna. En av regeringsrättens lagfarna ledamöter skall enligt § 21 regeringsformen tjänstgöra i lagrådet. I § 22 regeringsformen stadgas, att i regeringsrätten mål kan prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, om tre av dem är ense om slutet. Vid behandling av fråga huruvida talan må komma under regeringsrättens prövning, där enligt författningarna särskilt tillstånd härtill kräves, skall tre regeringsråd deltaga.
Om regeringsrättens organisation och verksamhet stadgas vidare i 1 § lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt, att regeringsrätten skall utgöras av sju regeringsråd, av vilka en tjänstgör i lagrådet, att regeringsrättens arbete skall fortgå minst fyrtio veckor om året samt att de i regeringsrätten tjänstgörande ledamöterna äger sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.
Antalet regeringsråd är f. n. provisoriskt bestämt till sexton, ökad tillströmning av mål till regeringsrätten med därav orsakad växande balans har nämligen nödvändiggjort en förstärkning av domstolen. Detta har även varit fallet under eu tidigare period. Sålunda ökades genom lag den 14 juni 1928 regeringsrådens antal till elva för en tid av tre år. Härigenom och genom att vissa grupper av mål avskars från fullföljdsrätt (se härom prop.
■fl Bitiarig till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 132
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1962
1946: 32 s. 4 f) bragtes balansen av oavgjorda mål åter ned till normal storlek. Under 1940-talet började balansen av oavgjorda mål åter att växa. År 1946 bestämdes för den skull, att regeringsrätten fr. o. m. den 1 oktober samma år skulle bestå av tio regeringsråd. Provisoriet, som var avsett att gälla för tre år, förlängdes år 1949 med ytterligare tre år. Då balansen av oavgjorda mål trots detta fortsatte att växa, genomfördes genom lag den 30 maj 1952 om tillfällig ökning av regeringsrådens antal en ytterligare förstärkning av regeringsrätten. Enligt lagen skulle regeringsrätten bestå av tretton regeringsråd, av vilka en skulle tjänstgöra i lagrådet. Genom lag den 3 juni 1955 bestämdes, att utökningen skulle bestå t. o. in. den 30 september 1958 eller den tidigare dag som Kungl. Maj :t bestämde. För att möjliggöra att den uppkomna stora balansen av oavgjorda taxeringsmål i regeringsrätten skulle kunna avarbetas bestämdes genom lag den 23 mars 1956 (nr 73) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal — vilken ersatte 1952 års lag —- att regeringsrätten t. o. in. den 30 september 1960 eller den tidigare dag som Kungl. Maj:t bestämde skulle utgöras av sexton regeringsråd. Genom lag den 25 mars 1960 blev bestämt, att denna utökning skulle bestå t. o. m. den 30 september 1962. Därefter skall antalet regeringsråd, i den mån så till följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till sju. Enär det ansågs uteslutet, att förhållandena skulle komma att medge att antalet regeringsråd kunde nedbringas före sistnämnda dag, förnyades ej befogenheten för Kungl. Maj :t att fixera en tidigare tidpunkt. I den mån så med hänsyn till regeringsrådens antal lämpligen kan ske, skall regeringsrätten arbeta på avdelningar.
Alltsedan oktober månad 1956 arbetar regeringsrätten på tre avdelningar. Den på de tre avdelningarna fördelade föredragningstiden uppgår f. n. till sammanlagt 40 timmar per normal arbetsvecka.
Den stora balansen av oavgjorda mål i regeringsrätten har även givit anledning till att man vid 1958 års riksdag beslöt (se prop. nr 32; BevU nr 17; rskr nr 107), att fullföljd av talan i skattemål från kammarrätten till regeringsrätten skulle begränsas. Fullföljdsbegränsningen erhålles, enligt vad i 98 § taxeringsförordningen numera stadgas, genom en beloppsspärr, summa revisibilis, differentierad med hänsyn till målets ekonomiska betydelse för den skattskyldige. Fullföljdsspärren tar sikte på sådana mål, där kammarrättens utslag, såvitt det gått klaganden emot, avser enbart fråga om höjning eller sänkning av inkomst- eller förmögenhetstaxering. Besvärstalan i inkomsttaxeringsmål får icke, utan att regeringsrätten meddelat parten tillstånd därtill, upptagas till prövning, om vad parten tappat i fråga om taxerad inkomst icke uppgår antingen till minst 500 kronor och tillika minst en tiondedel av den taxerade inkomsten eller också till minst 5 000 kronor. I mål om förmögenhetstaxering skall vad parten tappat uppgå till minst 50 000 kronor. Prövningstillstånd för mål, som ligger under beloppsgränsen, skall kunna meddelas, om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att talan prövas av regeringsrätten (prejudikatsdispens)
5 Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1962
eller om parten visar, att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det ifrågavarande målet (intressedispens).
Samma skäl, som nyss nämnts, har föranlett att man vid 1960 års riksdag beslöt att överföra nöjesskattemålen från regeringsrätten till kammarrätten såsom sista instans och att utvidga möjligheterna till förhandsbesked i taxeringsfrågor (se prop. nr 79; BevU nr 49; rskr nr 229). Besvär över länsstyrelses utslag i ärende rörande nöjesskatt skall, enligt nu gällande stadgande i 30 § förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt, töras hos kammarrätten. Kammarrättens utslag får icke överklagas. Förhandsbesked i taxeringsfråga kan numera meddelas av riksskattenämnden, därest detta finnes vara av synnerlig vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning, jfr 1 § förordningen den 1 juni 1951 om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor.
Utvecklingen av regeringsrättens arbetsbörda
I fråga om förhållandena för tiden från och med år 1940 må lämnas följande uppgifter rörande antalet inkomna, avgjorda och balanserade mål. I antalet avgjorda mål inbegripes återkallade, till annan myndighet överlämnade eller eljest avförda mål.
1961 Under året Vid årets
Den ojämförligt största gruppen av mål ulgöres av dem, som ankommer på finansdepartementets föredragning (i huvudsak taxeringsmål). Följande uppgifter belyser utvecklingen i fråga om finansmålen under senare år.
6 Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1962
1961 En annan grupp av mål, som under senare år visat ökning, är den som ankommer på kommunikationsdepartementets föredragning (byggnadsmål, mål om indragning av körkort m. m.). Om dessa mål må följande uppgifter lämnas.
1961 För bedömande av den sannolika utvecklingen av regeringsrättens arbetsbörda är det även av intresse att taga del av förhållandena inom kammarrätten. Antalet inkomna, avgjorda och balanserade skattemål inom kammarrätten, vilka ej avser fastighetstaxering eller nöjesskatt, har under senare år varit följande.
Kungl. Maj.ts proposition nr i 32 år 1962
7 Regeringsrättens yttrande
I skrivelse den 18 november 1961 hemställdes om yttrande av regeringsrättens ledamöter, huruvida behov förelåge att flytta den i lagen den 23 mars 1956 om tillfällig ökning av regeringsrådens antal f. n. angivna tidpunkten, den 30 september 1962, eller att eljest vidtaga ändring i nämnda lag. Med anledning av skrivelsen har regeringsrättens ledamöter i yttrande den 28 november 1961 anfört bl. a. följande:
Arbetsläget i regeringsrätten är alltjämt ägnat att inge bekymmer och eu betydande balans föreligger, vid utgången av tredje kvartalet 1961 uppgående till 6 551 mål. Ända sedan utgången av år 1953 bär balansen f. ö. legat mellan 6 000 och 7 000 mål. Eftersom finansmålen regelmässigt få stå tillbaka för övriga mål, utgöras de eftersläpande målen liksom tidigare till allra största delen av finansmål. Belysande för läget är, att av 173 under månaderna maj och juni i regeringsrätten avgjorda mål rörande inkomst- och förmögenhetsskatt drygt hälften hänförde sig till 1955 och tidigare taxeringsår, d. v. s. avgörandet i högsta instans kom först sex år eller längre tid efter avgörandet i taxeringsnämnden. Den genomsnittliga väntetiden mellan avgörandet i kammarrätten och regeringsrättens utslag i dylika mål torde utgöra mellan 2 1/2 och 3 år. Även om man tager i betraktande att viss tid måste åtgå för remissförfarande med mera, är detta mycket otillfredsställande.
Att behandlingen av finansmålen trots inrättandet av en tredje avdelning år 1956 och trots den år 1958 genomförda begränsningen i rätten att fullfölja talan i skattemål företer en sådan eftersläpning sammanhänger med att antalet inkomna mål av vissa andra kategorier ökat. Särskilt gäller detta målen angående körkort. Medan inkomna besvärsmål angående körkort år 1950 utgjorde 232, var tio år senare, alltså 1960, motsvarande tal 1 727. Då regeringsrättens ledamöter senast eller i maj 1957 — i samband med yttrande över betänkande om fullföljdsbegränsning i skattemål (SOU 1957: 3) — ifrågasatte avskiljande från regeringsrättens kompetensområde av bl. a. körkortsmål, beräknades dessa taga i anspråk 26 föredragningsdagar, alltså mellan 7 och 8 % av domstolens föredragningstid, men numera är det mellan 19 och 20 % av föredragningstiden som åtgår för körkortsmålen.
Den begränsning av rätt att till regeringsrätten fullfölja talan i skattemål och den överflyttning av vissa mål från regeringsrätten till kammarrätten såsom sista instans, som numera vidtagits, kunna, ändå att fulla verkningarna härav först framdeles visa sig, säkerligen icke anses tillfyllest för att förbättra arbetsläget i regeringsrätten. Alltjämt torde vad i berörda yttrande av år 1957 anförts om behovet härutinnan vara aktuellt och förtjäna nya överväganden, i främsta rummet vad angår körkortsmålen, men även beträffande löne- och pensionsmål in. in. samt straffuppskovsmål.
I detta sammanhang må ock understrykas vad av ledamöter i regeringsrätten vid granskning av f. d. justitierådet Ekbergs förslag till uppdelning av besvärsmål mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4) anförts därom, att förslagets genomförande skulle öka antalet på regeringsrättens prövning ankommande mål och att därför — oavsett vilken ståndpunkt man intager till förslaget i och för sig — det icke borde ifrågakomma att realisera det innan på andra sätt vidtagits effektiva åtgärder för minskning av tillströmningen av mål till regeringsrätten.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1962
Under hänvisning till vad sålunda anföris framhåller regeringsrättens ledamöter att det, även om man kan motse ytterligare åtgärder för minskning av måltillströmningen, tydligen icke kan räknas med att den rådande arbetsbalansen skall kunna avhjälpas så snart att antalet regeringsråd kan börja, i mån av uppkommande ledigheter, nedbringas redan vid den härför i lagen bestämda tiden eller alltså utgången av nästkommande september. Före denna tidpunkt lärer därför böra vidtagas lagändring, så att i stället en senare tidpunkt blir bestämd. Vilken dag, som därvid bör väljas, finner regeringsrättens ledamöter vara svårare att nu beräkna. Bland annat bör ju tagas i betraktande å ena sidan att uppskovet ej må bli onödigt långt, å andra sidan att ledigheter kan uppstå av oförutsedda anledningar och att behov av årliga ändringar av bestämmelsen om möjligt bör undvikas. Vid övervägande av frågan har regeringsrättens ledamöter stannat vid att föreslå att uppskovet tillsvidare begränsas till att gälla tre år utöver den förut bestämda tiden eller alltså till utgången av september 1965.
Enligt vad i yttrandet framhålles föreligger i övrigt ej behov av ändring i lagen om tillfällig ökning av regeringsrådens antal.
I ett tillägg till yttrandet har regeringsrådet Björne, med vilken regeringsråden Nevrell, Holmgren, Hjern, Walberg och Martenius förenat sig, anfört följande:
Beträffande körkortsmålen hänvisade regeringsrättens ledamöter i sitt yttrande i maj 1957 — liksom tidigare i ett yttrande år 1954 — i första hand till möjligheten att överföra målen till allmän domstol. Om angivna utväg — för alla eller vissa körkortsmål — skulle befinnas olämplig, må framhållas att dessa måls fullföljande från länsstyrelserna till kammarrätten också förtjänar övervägas. Det kan visserligen invändas, att denna domstol huvudsakligen sysslar med skattemål, men det är ingen anledning förmoda att en utvidgning av kammarrättens kompetensområde t. ex. med ifrågavarande i allmänhet jämförelsevis enkla mål skulle vara förenad med olägenheter eller svårigheter.
Departementschefen
Under efterkrigstiden har måltillströmningen till regeringsrätten avsevärt ökat. Medan antalet inkomna mål uppgick till 3 027 år 1945, var motsvarande siffra 4 583 år 1961. För att möta denna utveckling har ett flertal åtgärder vidtagits. Regeringsrådens antal har sålunda under samma tid mer än fördubblats. Genom en reform, som trädde i kraft den 1 januari 1959, har vidare i fråga om taxeringsmål införts vissa begränsningar i rätten att få talan prövad av regeringsrätten. Vissa mål, bl. a. sådana som rör nöjesskatt, har nyligen överförts från regeringsrätten till kammarrätten såsom sista instans. Ti-ots dessa åtgärder har det visat sig svårt att uppnå någon varaktig förbättring av regeringsrättens arbetssituation. Vid 1961 års utgång redovisar sålunda domstolen en arbetsbalans på 6 573 mål, varav huvuddelen utgör skattemål. Även om man beaktar, att ett relativt stort antal
9 Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1962
mål är bundna i pågående remissförfarande eller eljest beredes för föredragning i regeringsrätten, måste likväl den kvarstående arbetsbalansen betecknas som oroande.
I detta läge är det icke tänkbart att i mån av uppkommande ledigheter börja nedbringa antalet regeringsråd vid den härför i lagen bestämda tidpunkten, d. v. s. den 30 september i år. Snarare kan ifrågasättas, om icke antalet regeringsråd borde för framtiden ytterligare utökas. Häremot talar dock olika skäl. En viss förbättring av regeringsrättens arbetssituation kan väntas inträda, när verkningarna av de på senare tid genomförda fullfölj dsbegränsningarna inom kort börjar att på allvar göra sig gällande. Jag vill vidare erinra om att den utredning rörande den administrativa rättskipningens omfattning och organisation, som jag denna dag erhållit bemyndigande att tillsätta, bl. a. syftar till att åvägabringa en sådan förändring av regeringsrättens ställning, att dess prejudikatbildande funktion kommer att framstå som domstolens dominerande uppgift. Mot denna bakgrund ter det sig mindre följdriktigt att nu utöka regeringsrättens ledamotsantal, vilket skulle vara ägnat att reducera domstolens förmåga att sörja för enhet och konsekvens i rättstillämpningen. Såsom jag framhållit i utredningsdirektiven, är det ofrånkomligt att minska regeringsrättens arbetsvolym, om den angivna förändringen av domstolens ställning och funktion skall kunna uppnås. Icke heller ur denna synpunkt skulle en ytterligare förstärkning av domstolens personella resurser stå väl samman med det resultat, vartill den förestående utredningen syftar.
Med hänsyn till vad sålunda anförts vill jag, i överensstämmelse med vad regeringsrätten förordat, föreslå, att den i 1956 års lag angivna tidpunkten, då antalet regeringsråd åter skall börja nedbringas, ändras till den 30 september 1965.
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats härvid fogade förslag1 till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 23 mars 1956 (nr 73) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget må för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Margit llirén
1 Förslaget, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
10 Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1962
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 mars 1962.
Närvarande:
justitierådet Regner, regeringsrådet Jarnerup, justitieråden af Trolle,
Bomgren.
Enligt lagrådet den 14 mars 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 2 mars 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändrad Igdelse av 1 § lagen den 23 mars 1956 om tillfällig ökning av regeringsrådens antal.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av lagbyråchefen L. Fredlund.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1962
11 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholm slott den 16 mars 1962.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam Hermansson, Holmqvist.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 15 mars 1962 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 2 mars 1962 remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 23 mars 1956 (nr 73) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal.
Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran hemställer föredraganden, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Margit Hirén
Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner