('med förslag till lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952, m. in.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962 1

Nr 178

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952, m. in.; given Stockholms slott den 28 september 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530); samt 2) lag om ändrad lydelse av 34 § sjölagen.

Under Hans Maj :ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana ändringar i sjömanslagen att den utländska arbetskraften i den svenska handelsflottan — omkring 1/3 av hela antalet ombordanställda — likställes med svenska sjömän såvitt gäller vissa i sjö­ manslagen lagfästa förmåner av social karaktär. De förmåner, som beröres av det framlagda förslaget, avser rätt till sjuklön vid arbetsoförmåga, tillläggslön till avliden sjömans efterlevande, fri hemresa efter längre tids tjänstgöring samt vid sjukdom, fri sjukvård under viss tid i utlandet samt fri hemresa och ersättning för förlust av personlig egendom vid fartygs förolyckande. De nuvarande grunderna för kostnadsfördelningen mellan staten och redarna rubbas ej av förslaget. I anslutning till ändringarna i sjö­ manslagen föreslås en mindre jämkning i sjölagen. Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1963. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 178

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Förslag

till

Lag

om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, dels att 87 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall upphöra att gälla, dels att 18, 24, 26, 28, 41 och 42 §§ samma lag1 skola er­ hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Lön utgår — -—----------------- resan anträddes. Lonen loper es fart. Sjöman är ej berättigad till lön för Sjöman är ej berättigad till lön för tid, då han utan laga skäl håller sig tid, då han utan laga skäl håller sig från tjänsten, eller då han till följd från tjänsten, eller då han till följd av sjukdom eller skada, som han för­ av sjukdom eller skada, som han för­ tegat vid tjänstens antagande, är tegat vid tjänstens antagande, är oförmögen till tjänstgöring. Ej heller oförmögen till tjänstgöring. Ej heller äger han åtnjuta lön för tid, då han äger han åtnjuta lön för tid, då han är satt ur stånd att tjänstgöra till är satt ur stånd att tjänstgöra till följd av sjukdom eller skada, som följd av sjukdom eller skada, som han ådragit sig uppsåtligen eller ge­ han ådragit sig uppsåtligen eller ge­ nom grovt vållande. Vad sist är stad­ nom grovt vållande. Vad sist är stad­ gat gäller dock ej, där sjömannen är gat gäller dock ej, där arbetsoförmå­ svensk och arbetsoförmågan upp­ gan uppkommit till följd av köns­ kommit till följd av könssjukdom. sjukdom.

Om förlust------- ---- ---------------------- i 33 §. Vid beräkning--------— —--------- ti ittio dagar.

24 §. Dör sjöman, till bestämmelseorten. Var sjömannen svensk och efter­ Efterlämnade sjömannen hustru lämnade han hustru eller barn under eller barn under sexton år, skall till sexton år, skall till de sålunda efter­ de sålunda efterlevande utgå tilläggs­ levande utgå tilläggslön för en må­ lön för en månad, såframt hans död nad, såframt hans död inträffat me­ inträffat medan han var i redarens dan han var i redarens tjänst eller å tjänst eller å tid, då han var berätti­ tid, då han var berättigad till lön gad till lön jämlikt 18 § andra styc­ jämlikt 18 § andra stycket andra ket andra punkten. I sistnämnda fall punkten. I sistnämnda fall må dock må dock avdragas vad utbetalts eller avdragas vad utbetalts eller skall ut­ skall utbetalas jämlikt berörda stad­ betalas jämlikt berörda stadgande. gande. 1 Senaste lydelse av 41 §, se SFS 1961: 211.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962 3

Vill svensk sjöman, som i utlandet Avgår sjöman d fartyg i utrikes avgår från sin tjänst, resa till sin fart från sin tjänst i annat land än hemort här i riket, skall av kostna­ där han är bosatt och vill han resa den för resan med underhåll hälften till sin hemort, skall av kostnaden bestridas av statsmedel och hälften för resan med underhåll hälften be­ gäldas av redaren, såframt sjöman­ stridas av statsmedel och hälften nen varit i tjänst å fartyget eller hos gäldas av redaren, såframt sjöman­ redaren två år i följd och icke haft nen varit i tjänst å fartyget eller hos tillfälle att lämna tjänsten i svensk redaren två år i följd och icke haft hamn under det senast förflutna tillfälle under det senast förflutna året. Beräknas fartyget inom sex må­ året att lämna tjänsten i det land nader uppnå hamn, från vilken hem­ där han är bosatt. Beräknas fartyget resan kan ordnas med avsevärt inom sex månader uppnå hamn, från mindre kostnad eller omgång, är sjö­ vilken hemresan kan ordnas med av­ mannen ej berättigad till fri hemre­ sevärt mindre kostnad eller omgång, sa med mindre han kvarstår i tjäns­ är sjömannen ej berättigad till fri ten tills fartyget uppnår sådan hemresa med mindre han kvarstår i hamn. Vill sjöman, som uppsäger tjänsten tills fartyget uppnår sådan tjänsteavtalet eller begär entledigan­ hamn. Vill sjöman, som uppsäger de, erhålla fri hemresa, skall han tjänsteavtalet eller begär entledigan­ samtidigt göra framställning därom. de, erhålla fri hemresa, skall han samtidigt göra framställning därom. Hemresan skall ordnas av svenske Hemresan skall ordnas av svenske konsuln eller, om svensk konsul ic­ konsuln eller, om svensk konsul ic­ ke finnes å platsen, av befälhavaren. ke finnes å platsen, av befälhavaren. Ordnas hemresan av konsuln, skall Ordnas hemresan av konsuln, skall befälhavaren på begäran ställa säker­ befälhavaren på begäran ställa sä­ het för redarens andel. Kan åt sjö­ kerhet för redarens andel. Kan åt mannen inom skälig tid beredas sjömannen inom skälig tid beredas tjänst å fartyg, som är bestämt till tjänst å fartyg, som är bestämt till Sverige eller till ort varifrån han be- det land där han är bosatt eller till kvämligen kan resa hem, är han ort varifrån han bekvämligen kan re­ pliktig att antaga tjänsten, såframt sa hem, är han pliktig att antaga hans hälsotillstånd medgiver det och tjänsten, såframt hans hälsotillstånd

han anställes i egenskap motsvaran­ medgiver det och han anställes i

de den, vari han förut varit anställd, egenskap motsvarande den, vari han och på lika förmånliga villkor. förut varit anställd, och på lika för­ månliga villkor. Om förlust — -—- -— ----------------- — i 33 §.

28 §. Kostnaden för---------------- - — -— i tjänsten. Är sjöman sjuk eller skadad vid Är sjöman sjuk eller skadad vid tjänstcförhållandets upphörande, äger tjänstcförhållandets upphörande, äger han, med de undantag som följa av han, med de undanlag som följa av tredje och fjärde styckena, jämväl tredje och fjärde styckena, jämväl därefter åtnjuta vård på redarens därefter åtnjuta vård på redarens bekostnad, dock icke utöver sex vec­ bekostnad, dock icke utöver sex vec­ kor eller, om han är svensk och vår­ kor eller, om han vårdas inom annat das utom riket, tolv veckor. Tiden land än där han är bosatt, tolv vec-

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

räknas från dagen för avmönstring­ kor. Tiden räknas från dagen för av­ en eller, om avmönstring icke ägt mönstringen eller, om avmönstring rum, från den dag fartyget gått vida­ icke ägt rum, från den dag fartyget re. Är sjömannen svensk och avske­ gått vidare. Avskedas sjömannen das han jämlikt 32 § eller lider han jämlikt 32 § eller lider han vid av­ vid avgången från tjänsten av sjuk­ gången från tjänsten av sjukdom el­ dom eller skada av beskaffenhet att ler skada av beskaffenhet att kunna kunna föranleda avsked, är han föranleda avsked, är han dessutom dessutom berättigad till fri resa med berättigad till fri resa med under­ underhåll till sin hemort här i riket. håll till sin hemort. Skall resan före­ Skall resan företagas från utlandet, tagas från annat land än där han är är sjömannen dock pliktig att anta­ bosatt, är sjömannen dock pliktig att ga tjänst å annat fartyg enligt vad i antaga tjänst å annat fartyg enligt 26 § andra stycket stadgas. vad i 26 § andra stycket stadgas. Har sjömannen vid tjänstens anta­ Har sjömannen vid tjänstens anta­ gande förtegat sjukdomen eller ska­ gande förtegat sjukdomen eller ska­ dan, är han pliktig att själv bekosta dan, är han pliktig att själv bekosta vården och är icke berättigad till fri vården och är icke berättigad till fri hemresa. Detsamma gäller, där han hemresa. Detsamma gäller, där han ådragit sig sjukdomen eller skadan ådragit sig sjukdomen eller skadan uppsåtligen eller genom grovt vållan­ uppsåtligen eller genom grovt vållan­ de, dock icke där sjömannen är de, dock icke där sjukdomen är köns­ svensk och sjukdomen är könssjuk­ sjukdom. dom. Kvarlämnas i utlandet svensk sjö­ Kvarlämnas sjöman, som lider av man, som lider av könssjukdom i könssjukdom i smittsamt skede, i an­ smittsamt skede, skall kostnaden för nat land än där han är bosatt, skall sjukhusvård, läkarbehandling och kostnaden för sjukhusvård, läkarbe­ läkemedel för tiden efter det hans handling och läkemedel för tiden ef­ anställning upphört bestridas av ter det hans anställning upphört be­ statsmedel. stridas av statsmedel.

41 §. Går fartyget--------------------------- sjöförklaringen avgivits. Blir sjöman — —■ —------------ åtnjuter lön. Upphör till följd av fartygets för- Upphör sjömans anställning till olyekande svensk sjömans anställ­ följd av fartygets förolyckande, äger ning, äger han rätt att erhålla fri re­ han rätt att erhålla fri resa med un­ sa med underhåll till sin hemort här derhåll till sin hemort så ock lön un­ i riket så ock lön under resan i den der resan i den mån sådan ej utgår mån sådan ej utgår enligt andra enligt andra stycket. Kostnaden för stycket. Kostnaden för sjömans hem­ sjömans hemresa med underhåll resa med underhåll skall bestridas skall bestridas av statsmedel. Skall av statsmedel. Skall resan företagas resan företagas från annat land än från utlandet, är sjömannen dock där sjömannen är bosatt, är han dock pliktig att antaga tjänst å annat far­ pliktig att antaga tjänst å annat far­ tyg enligt vad i 26 § andra stycket tyg enligt vad i 26 § andra stycket stadgas. stadgas.

42 §.

För förlust av personlig egendom För förlust av personlig egendom vid fartygets förolyckande eller till vid fartygets förolyckande eller till

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962 5

följd av sjöröveri eller av brand el­ följd av sjöröveri eller av brand eller ler annat haveri, som drabbat farty­ annat haveri, som drabbat fartyget, get, är svensk sjöman berättigad att är sjöman berättigad att erhålla er­ erhålla ersättning av redaren enligt sättning av redaren enligt grunder, grunder, som Konungen fastställer. som Konungen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 34 § sjölagen

Härigenom förordnas, att 34 § sjölagen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Befälhavaren vare —---------------------- kunna medtagas. Konungen äger under förutsätt- Konungen äger förordna, att förning av ömsesidighet förordna, att pliktelse som i första stycket sägs förpliktelse som i första stycket sägs skall gälla jämväl i avseende å be­ skall gälla jämväl i avseende å be- fälhavare eller sjöman från annat fälhavare eller sjöman från annat land, hans aska eller efterlämnade land, hans aska eller efterlämnade effekter, effekter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

1 Senaste lydelse, se SFS 1952:531.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 maj 1962.

N ärvarande: Statsministern E rlander , statsråden N ilsson , S träng , A ndersson , L indström , L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , J ohansson , af G eijerstam , H ermansson , H olmqvist .

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om utländsk sjömans förmåner enligt sjömanslagen samt anför därvid följande.

I skrivelse den 26 maj 1961, nr 319, anhöll riksdagen, under åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 50, om utredning i syfte att bereda utländska sjömän sjöfartssociala för­ måner likvärdiga dem som enligt sjömanslagen utgår till svenska sjömän. I anledning härav tillkallades med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1961 kanslichefen Yngve Ericsson för att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsmannen har sedermera avgivit ett den 11 december 1961 dagtecknat betänkande (stencilerat) med förslag till vissa ändringar i sjömanslagen. Det i betänkandet framlagda förslaget till lagänd­ ring torde få biläggas detta protokoll ( Bilaga B). över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, arbets­ marknadsstyrelsen, statens utlänningskommission, delegationen för det in­ ternationella socialpolitiska samarbetet (ILO-kommittén), medicinalstyrel­ sen, riksrevisionsverket, sjöfartsstyrelsen, sjölagskommittén, 1957 års bemanningsutredning, Sveriges redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet, Svenska stewardsföreningen, Landsorganisatio­ nen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Svenska arbetsgivareför­ eningens allmänna grupp och Sjöassuradörernas förening. Vidare har utri­ kesdepartementets rättsavdelning överlämnat en promemoria i ämnet. Vid promemorian har fogats yttranden från beskickningen i Paris, generalkonsu­ laten i London, Montreal, New York, Antwerpen, Genua och Hamburg samt konsulaten i Rotterdam och Narvik. På grundval av vad sålunda förekommit har inom handelsdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i sjömanslagen samt till lag om änd­ rad lydelse av 34 § sjölagen. Förslagen torde få fogas till detta protokoll (Bilaga A).

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962 7

Gällande bestämmelser m. m.

I sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530) upptages i 18, 24, 26, 28, 41 och 42 §§ bestämmelser om vissa sjömännen tillförsäkrade förmåner, vilka i princip endast gäller svenska sjömän. Enligt 87 § äger emellertid Kungl. Maj:t förordna, att dessa förmåner skall tillkomma även utländska sjömän. Sådant förordnande kan meddelas endast under förutsättning av ömsesidig­ het. Även 1922 års sjömanslag (42 §) gav Kungl. Maj:t viss möjlighet att meddela förordnanden av detta slag. Sedan utländsk sjöman genom lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1961, likställts med svensk sjöman i fråga om rätt till lön under arbetslös­ het till följd av fartygets förolyckande avser ifrågavarande förmåner: sjuk­ lön vid arbetsoförmåga till följd av könssjukdom; tilläggslön till avliden sjömans efterlevande hustru och barn under 16 år; fri hemresa med under­ håll efter längre tids tjänstgöring; tolv i stället för eljest sex veckors fri sjukvård i utlandet; fri hemresa med underhåll vid sjukdom; fri sjukhus­ vård m. m. i utlandet i händelse av könssjukdom i smittsamt skede; fri hem­ resa med lön och underhåll vid fartygets förolyckande samt ersättning för förlust av personlig egendom vid fartygets förolyckande m. in. I 18 § sjömanslagen regleras sjömans rätt till lön. Där stadgas bl. a., att sjöman icke äger åtnjuta lön för tid, då han är satt ur stånd att tjänstgöra till följd av sjukdom, som han ådragit sig uppsåtligen eller genom grovt vål­ lande. Denna föreskrift skall dock icke gälla det fall där sjömannen är svensk och arbetsoförmågan uppkommit till följd av könssjukdom. Sjömannens rätt till lön vid dödsfall m. m. regleras i 24 §. Enligt andra stycket i denna paragraf utgår då svensk sjöman avlidit tilläggslön för en månad till efterlevande hustru eller barn under 16 år, såframt dödsfallet in­ träffat medan sjömannen var i redarens tjänst eller å tid då han var berät­ tigad till sjuklön. Om rätt till fria hemresor efter längre tids tjänstgöring stadgas i 26 §. Svensk sjöman, som avgår från sin tjänst i utlandet, är i princip berättigad till fri resa till sin hemort här i riket, om han varit i tjänst på fartyget eller hos redaren två år i följd och icke haft tillfälle att lämna tjänsten i svensk hamn under det senast förflutna året. Kostnaden för resan skall till hälften bestridas av statsmedel och till hälften gäldas av redaren. Bestämmelser som rör bl. a. kostnaden för vård av sjuk eller skadad sjö­ man återfinns i 28 §. Så länge sjömannen är kvar i tjänsten skall sådan kostnad bestridas av redaren. Är sjömannen sjuk eller skadad vid tjänsteförhållandels upphörande, äger han med vissa undantag jämväl därefter åt­ njuta vård på redarens bekostnad, dock icke utöver sex veckor eller, om han är svensk och vårdas utom riket, tolv veckor. Med rätten till fri sjukvård föl­ jer rätten till fri hemresa med underhåll på redarens bekostnad, såvida sjö­ mannen är svensk och han avskedas på grund av sjukdom eller skada eller vid avgången från tjänsten lider av sjukdom eller skada av beskaffenhet att

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

kunna föranleda avsked. Undantag från rätten till fri sjukvård stadgas i tredje stycket bl. a. för det fall där sjömannen ådragit sig sjukdomen eller skadan uppsåtligen eller genom grovt vållande, dock icke där sjömannen är svensk och sjukdomen är könssjukdom. Då svensk sjöman, som lider av så­ dan sjukdom i smittsamt skede, kvarlämnas i utlandet, skall kostnaden för sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel för tiden efter det hans an­ ställning upphört bestridas av statsmedel. I il § behandlas frågan om sjömans rätt i det fall att fartyget förolyckas. Enligt första stycket i paragrafen upphör i sådant fall sjömannens tjänste­ avtal att gälla om intet annat är avtalat. Han är dock skyldig att mot lön och underhall deltaga i bärgningen och bli tillstädes till dess sjöförklaring avgi­ vits. Upphör svensk sjömans anställning till följd av fartygets förolyckande, äger han enligt tredje stycket rätt att erhålla fri resa med underhåll till sin hemort här i riket så ock lön under resan. Kostnaden för resan med un­ derhåll skall bestridas av statsmedel. I 42 § slutligen stadgas om ersättning för förlust av personlig egendom. Svensk sjöman är sålunda berättigad att erhålla ersättning av redaren engrunder, som Kungl. Maj:t bestämmer, för förlust av personlig egendom vid fartygets förolyckande eller till följd av sjöröveri eller av brand eller an­ nat haveri, som drabbat fartyget. De förmåner, som sålunda tillförsäkrats sjömännen, skall också enligt särskilda bestämmelser i 4, 6 och 7 §§ sjömanslagen helt eller delvis till­ komma befälhavare. Befälhavare skall emellertid enligt föreskrift i sjöbefälskungörelsen alltid vara svensk medborgare. — Av de redovisade be­ stämmelserna har de i 18, 24 och 26 §§ samt 28 § tredje stycket tillkom­ mit genom 1952 års lag. Såsom framgår av berörda stadganden bekostas förmånerna i allmänhet av redaren. Dock bestrides hälften av kostnaden för fri hemresa efter längre tids tjänstgöring (26 §), hela kostnaden för sjukhusvård m. m. för i utlan­ det kvarlämnad sjöman med könssjukdom i smittsamt skede (28 § fjärde stycket) samt hela kostnaden för fri hemresa vid fartygets förolyckande (41 §) av statsmedel. Sådan ömsesidighet i fråga om förmåner åt sjömän, som förutsättes för förordnande om likställighet, har överenskommits med Finland och Dan­ mark. I anslutning härtill har kungörelser utfärdats den 30 april 1927 (nr 106) och den 14 februari 1930 (nr 27) angående finsk respektive dansk sjömans likställighet i vissa avseenden med svensk sjöman. De ömsesidiga förmåner, som avhandlas i dessa kungörelser, hänför sig till 1922 års sjö­ manslag och är, eftersom en del av nuvarande förmåner tillkommit först genom 1952 års lag, ej lika omfattande som förmånerna enligt denna sena­ re lag. Förhandlingar om utvidgad ömsesidighet på förevarande område har emellertid förekommit nordiska länder emellan. Beträffande frågans behandling vid 1961 års riksdag må nämnas att två likalydande motioner (I: 155 och II: 187) väcktes med yrkande om sådan ändring av sjömanslagen att de bestämmelser i 18, 24, 26, 28, 41 och 42 §§,

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962 9

som nu äger tillämpning endast å svensk sjöman, skulle utvidgas att gälla även utländsk sjöman. Andra lagutskottet inhämtade yttranden över mo­ tionerna från sjöfartsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Sveriges redare­ förening, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska stewardsföreningen och Svenska sjöfolksförbundet. Samtliga re­ missinstanser med undantag ^v Sveriges redareförening intog en positiv ståndpunkt till motionerna. I sitt utlåtande anförde utskottet bl. a. följande.

Vid tillkomsten av den nu gällande sjömanslagen hade utländska sjömän, anställda å svenska handelsfartyg, icke skyldighet att erlägga skatt till Sve­ rige för inkomst förvärvad i sådan anställning. Detta förhållande har onek­ ligen kunnat åberopas som grund för att utländska sjömän icke tillerkänts samma sociala förmåner som svenska sjömän. Från och med den 1 janu­ ari 1954 skall emellertid sjöman, som icke är bosatt här i riket, erlägga sjö­ mansskatt med 15 procent av sin kontanta inkomst ombord, såvida han in­ te visar att han är skattskyldig i annat land för inkomsten. På grund av denna föreskrift tillföres den svenska statskassan årligen icke obetydliga skattebelopp. Därigenom har grunden för de nuvarande undantagsbestäm­ melserna i sjömanslagen i icke oväsentligt avseende urholkats. Den gällan­ de ordningen står uppenbarligen också i strid mot den numera allmänt ve­ dertagna uppfattningen här i landet, att utländsk arbetskraft, sysselsatt in­ om svenskt näringsliv, skall åtnjuta förmåner likvärdiga dem som tillkom­ mer den inhemska arbetskraften. Denna uppfattning gör sig i synnerhet gäl­ lande i fråga om förmåner som utgår i för den enskilde särskilt bekymmer­ samma situationer. Det är då att märka att de nu diskuterade paragraferna i sjömanslagen avser just sådana situationer, sjukdom utanför hemlandet, stöd åt familjen vid sjömans bortgång, arbetslöshet och förlust av person­ lig egendom till följd av fartygets förolyckande etc. Samtliga dessa omstän­ digheter talar enligt utskottets mening för att ifrågavarande bestämmelser i sjömanslagen göres till föremål för omprövning, så att utländska sjömän i möjligaste mån blir likställda med svenska sjömän. Visserligen innehåller sjömanslagen redan nu möjlighet för Konungen att förordna därom. För­ utsättningen är emellertid som nämnts att svenska sjömän tillerkännes sam­ ma förmåner i de utländska handelsflottorna. Detta krav på ömsesidighet försvårar med nuvarande fördelning av den svenska och utländska arbets­ kraften till sjöss ett effektivt genomförande av likställigheten ombord på svenska handelsfartyg. Det är också betecknande att sådana överenskom­ melser träffats i ytterst liten utsträckning. Emellertid torde enligt utskottets mening erforderliga ändringar i sjö­ manslagen inte kunna vidtagas på grundval av nu föreliggande material. Frågan om förbättring av de sociala villkoren för de utländska sjömännen bör därför göras till föremål för utredning. Därvid torde jämväl övervägas —- såsom sjöfartsstyrelsen anfört -— huruvida staten bör deltaga i bestridan­ det av de kostnader, som förbättrade sociala förmåner för utländskt sjöfolk kan komma att föranleda. Utskottet bedömer ifrågavarande spörsmål som så angeläget att förslag i ämnet snarast möjligt bör föreläggas riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962 11

mannen måste det enligt utredningsmannen uppenbarligen både framstå som orättvist och vara ägnat att vålla ekonomiska bekymmer, särskilt vid sjukdom, att han är utesluten från här avsedda förmåner. Beträffande orsaken till att utländska sjömän diskriminerats i förhållan­ de till svenska, ligger det enligt utredningsmannen närmast till hands att hänvisa till att bestämmelserna i ämnet tillkommit vid en tid, då varken den svenska socialpolitiken eller sinnet för likställighet mellan olika natio­ naliteter var lika utpräglade som nu är fallet. Genom att hålla tillhaka för­ månerna för utländska sjömän men samtidigt ha en ömsesidighetsparagraf, som kunnat utnyttjas för att ge sjömän av särskilda nationaliteter samma förmåner som svenska, har man också haft möjlighet att genom avtal om likställighet förbättra svenska sjömäns sociala förmåner på utländska far­ tyg. Något väsentligt kan emellertid ej sägas ha uppnåtts på denna väg, bortsett från ett par ömsesidighetsavtal med Danmark och Finland. Enligt utredningsmannens mening finns inga bärande skäl för att sjö­ män av annan nationalitet, som tar arbete inom vår handelsflotta, fram­ deles skall vara sämre ställda i fråga om förmåner av olika slag än som an­ ses skäliga för de svenska sjömännens del. Detta står icke i god samklang med arbetet på socialt framåtskridande, internationell utjämning och libe­ ralisering inom befolkningspolitiken. När andra lagutskottet vid 1961 års riksdag i utlåtande över förenämnda motioner uttalat sig för en sådan utredning som den nu föreliggande, har utskottet också hänvisat till att utländska sjömän numera i motsats till vad som gällde vid tillkomsten av gällande sjömanslag i regel har att erlägga inkomstskatt till Sverige. Utredningsmannen vill för sin del understryka att, lika väl som sjömännen nu regelmässigt betalar skatt för sin inkomst till sjöss, alla sjömän också oberoende av nationalitet bör få åtnjuta de so­ ciala förmåner, som funnits motiverade med hänsyn till de särpräglade förhållanden, varunder sjömännen lever och arbetar. Även om det bortses från sociala och skälighetssynpunktcr finns enligt utredningsmannen andra motiv för att ge utländska sjömän samma för­ måner som svenska. Här åsyftas den betydelse, som anställningsvillkoren kan ha för rekryteringen. Vid anställningen av den enskilde sjömannen, åtminstone om han ännu är i unga år, torde det visserligen icke för denne te sig såsom något särskilt betydelsefullt, om han vet sig komma i åtnju­ tande av vissa förmåner vid sjukdom, vid dödsfall (åt hans efterlevande) och vid fartygs förlisning. Tanken härpå och, kanske mer väsentligt, på rätten att efter viss tids tjänstgöring få resa hem kostnadsfritt bör dock kunna tjäna som motvikt mot tanken på de påfrestningar av olika slag, varmed arbetet till sjöss och livet där ofta är förenat. Det bör kunna förut­ sättas, att hänsynen till nämnda förmåner särskilt påverkar de mest för­ tänksamma och skötsamma sjömännen, som verkligen avser att stanna i yrket, och därmed den mest önskvärda kategorien av dem. Då de eventuali­ teter, som förmånerna är avsedda att utgöra skydd mot eller eljest hänför sig till, i sista hand är av minst lika stor betydelse för hustrur och andra

12 Kungl. Maj:ts proposition, nr 178 år 1962

anhöriga som för sjömännen själva, är det naturligt, om sjömännen röner inflytande från sådant håll när det gäller värdesättningen av de sociala för­ månerna. I den mån det blir bekant, att sjömännen blir eller anser sig bli oförmånligt behandlade i olika avseenden, exempelvis i sådana fall som åsyftas i de nämnda motionerna, måste detta vara ägnat att försvåra rekry­ teringen. Å andra sidan bör vetskapen om att man i viss anställning icke riskerar att diskrimineras i egenskap av utlänning verka i motsatt rikt­ ning. Diskrimineringen måste te sig så mycket mer stötande, som den även innebär olika behandling av sjömän på samma fartyg. På andra arbets­ platser ifrågakommer det icke att göra skillnad mellan svenskar och ut­ länningar. Även om det ej kan konstateras på statistisk väg, vilken bety­ delse de sociala förmånerna — eller frånvaron av sådana —- har för rekry­ teringen, finnes på grund av det förut anförda skäl att räkna med att en viss inverkan i detta hänseende kan förekomma. Att ett likställande av utländska sjömän med svenska ligger i linje med utvecklingen, framgår enligt utredningsmannen även därav att i kollektiv­ avtalen i princip icke tages hänsyn till nationalitet. Särskilt är att märka, att på grundval av kollektivavtal, andra anställningsavtal eller praxis — som synes kunna variera olika rederier emellan — även utländska sjömän i viss utsträckning kommer i åtnjutande av sådana sociala förmåner, som nu avses. I betänkandet anmärltes att Norge i vissa avseenden redan ändrat sin sjömanslag i riktning mot likställande av norska och icke-norska sjömän. När en del bestämmelser i denna lag (avseende tilläggslön till efterlevande samt rätt till fri hemresa m. m. vid sjukdom och vid fartygs förolyckande) år 1958 gjordes tillämpliga även på andra än norska sjömän, hänvisades till den sociala utveckling, som ägt rum under senare år och till att det syntes föga rimligt att upprätthålla ifrågavarande skillnad i fortsättningen. Bl. a. hade även redarnas och skeppsfartens arbetsgivareförening tillstyrkt lik­ ställighet. I betänkandet diskuteras frågan om likställighet för sjömän av olika na­ tionaliteter lämpligen kan, utan att sjömanslagen ändras, åstadkommas ge­ nom avtal om ömsesidighet enligt 87 § i lagen. I de avseenden, där Norge enligt vad nu sagts redan genomfört sådan likställighet, blir det knappast aktuellt, att Sverige låter införandet av bestämmelser av motsvarande inne­ börd bli beroende av ömsesidighetsavtal. Bortsett härifrån synes anord­ ningen med ömsesidighetsavtal icke vara ägnad att ge helt tillfredsställande resultat. Sålunda åsyftas med dylika avtal att likställa sjömän med med­ borgarskap i de avtalsslutande länderna, medan det åtminstone i fråga om vissa förmåner enligt utredningsmannens mening kan vara lämpligare att reglera dessa med hänsyn tagen till var sjömannen, oavsett nationalitet, är bosatt. För övrigt ter sig ett förgrenat nät av ömsesidighetsavtal som både svårarbetat och opraktiskt. Det är att föredraga, att olika länder efter hand anpassar sin lagstiftning med tanke på likställighet mellan sjömän av skil­ da nationaliteter. Detta hindrar icke, att en sådan utveckling skulle kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962 13

främjas genom internationella avtal, varigenom de avtalsslutande länderna förbinder sig att grunda sin lagstiftning i förevarande hänseende på likstäl­ lighet. Utredningsmannen påpekar, att de här avsedda förmånerna helt eller del­ vis skulle kunna tänkas bli reglerade genom kollektivavtal mellan respek­ tive parter utan att sjömanslagen ändras, så mycket hellre som dessa avtal —- enligt vad nyss berörts — redan nu innehåller vissa kompletterande be­ stämmelser angående sådana förmåner. Utredningsmannen finner emeller­ tid icke tillräcklig anledning att frångå nuvarande ordning att sjömanslagen meddelar grundläggande bestämmelser i ämnet. Under hänvisning till det anförda och till att ingenting i nuvarande be­ stämmelser för de ombordanställda synes ge dessa en mer gynnad ställning än som är motiverat med hänsyn till den numera uppnådda allmänna lev­ nadsstandarden i vårt land, förordar utredningsmannen i princip, att sjö­ manslagens bestämmelser om sociala förmåner åt sjömän, i de delar där de nu gäller enbart svenskar, ändras så att de i fortsättningen även blir till­ lämpliga på utländska sjömän. I fråga om rätten till hemresa efter längre tids tjänstgöring förordas dock viss begränsning. Enligt utredningsmannen bör annan sjöman än sådan, som är bosatt i de nordiska länderna eller som en­ ligt särskilt förordnande av Kungl. Maj :t likställs med sjömän från de nor­ diska länderna anses tillgodosedd om han befordras till anställningsorten eller till annan ort med motsvarande rese- och underhållskostnader. Den närmare argumentationen beträffande de olika förmånerna redovisas i det följande i anslutning till de berörda lagrummen. Vad gäller frågan om vilka kostnader den föreslagna reformen skulle medföra anför utredningsmannen inledningsvis vissa synpunkter. Enligt vad utredningsmannen kunnat finna har hittills beslut om införande eller ut­ ökning av sociala förmåner åt sjömän icke gjorts beroende av beräkningar, vilka kostnader den ena eller andra åtgärden kan väntas medföra för re­ darna eller statsverket. När det nu överväges att av väsentligen humanitära skäl fullfölja de sociala anordningarna till att även gälla utländska sjö­ män, finnes enligt utredningsmannens uppfattning så mycket mindre skäl att fästa någon avgörande vikt vid vilka kostnader som kan föranledas härav. En del av förmånerna har åtminstone för vissa kategorier av sjö­ män redan tillförsäkrats dem genom avtal eller praxis, varvid ej tas hänsyn till nationalitet. Det finns ej grund för att befara att ett genomförande av likställighet i fråga om här avsedda förmåner skulle medföra orimligt höjda kostnader i förhållande till rederinäringens resurser. Utredningsmannen har för bedömning av kostnadsökningen erbållit upp­ gifter från utrikesdepartementet om statens utgifter för sådana förmåner åt sjömän, som helt eller delvis täcks av statsmedel. Vidare har utrednings­ mannen utbett sig uppgifter från Sveriges redareförening till belysande av storleken av de kostnadsökningar, som föranledes av ifrågavarande lagänd­ ringar. Föreningen har emellertid icke funnit det möjligt att lämna uppgif­ ter vare sig om sådana tjänsteförhållanden för utlänningar inom handels­

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

flottan, som skulle direkt medgiva en beräkning av kostnaderna för sociala förmåner åt dem, eller om nuvarande kostnader för förmånerna åt svenska sjömän, varigenom skulle kunna framräknas motsvarande kostnader för ut­ länningarnas del. Redareföreningen har hänvisat till att rederiernas bokfö­ ring i allmänhet ej är specificerad efter utgifter för olika sociala förmåner. Utredningsmannen har emellertid sökt erhålla något begrepp om kostnads­ frågorna genom att, efter samråd med redareföreningen, ta kontakter med vissa enskilda rederier, med ett par allmänna sjukkassor samt med vissa försäkringsföretag. I betänkandet framhålles först allmänt att det även av andra skäl kan vara vanskligt att förutse den kostnadsökning, som föranledes av ett lik­ ställande av utländska sjömän med svenska. Sålunda har ett dylikt likstäl­ lande i vissa avseenden redan skett genom kollektivavtal eller praxis, vilken synes något variera olika rederier emellan. Vidare är redarna i stor omfatt­ ning försäkrade mot risker av sådant slag, som berör förmånerna enligt sjö­ manslagen, och deras kostnader härför har sålunda ofta formen av försäk­ ringsavgifter. Härtill kommer, att danska och finska sjömän — vilka repre­ senterar de två vanligaste nationaliteterna bland utländska sjömän — i vis­ sa hänseenden redan är likställda med svenska sjömän enligt särskilda be­ stämmelser, som bygger på ömsesidighet. Vad härefter till en början angår avsedda ändringar i 18 § tredje stycket och 28 § tredje stycket, varigenom utländska sjömän likställes med svenska såvitt gäller lön respektive vård och hemresa vid könssjukdom, konstate­ ras i betänkandet, att sådan sjukdom vid nuvarande behandlingsmetoder i allmänhet botas utan att sjömannen behöver vara ledig nämnvärd tid från arbetet och utan större vårdkostnader. Någon anledning till hemresa på grund av könssjukdom föreligger sällan. Nu ifrågavarande lagändringar torde alltså enligt utredningsmannen sakna större betydelse ur kostnads­ synpunkt. I detta sammanhang beröres frågan, vilken kostnadsökning, som kan för­ anledas av att bestämmelsen i 28 § fjärde stycket angående vårdkostnaden för i utlandet kvarlämnad sjöman, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, även göres tillämplig på utländsk sjöman. Med utgångspunkt från statens utgifter härför under de åtta budgetåren 1953/54—1960/61 finner utredningsmannen att kostnaden i fråga torde kunna antagas öka med un­ gefär 5 000 kronor årligen. Utredningsmannen anför vidare att det icke torde finnas anledning att räkna med någon nämnvärd kostnadsökning på grund av lagändring, vari­ genom likställighet genomföres beträffande tilläggslön till efterlevande efter sjömän enligt 24 § sjömanslagen. Även vid de större rederierna aktualise­ ras endast ett ringa fåtal sådana fall per år. Större betydelse i kostnadshänseende får det, om även utländska sjömän får rätt till fri hemresa enligt 26 § efter längre tids tjänstgöring. Av kost­ naden betalar redaren och staten hälften vardera. Enligt upplysningar från utrikesdepartementet har statens utgifter under de åtta budgetåren 1953/54

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962 15

—1960/61 utgjort i genomsnitt omkring 7 300 kronor per budgetår. Vid be­ aktande av att antalet utländska sjömän i stort sett utgör hälften av antalet svenskar men att å andra sidan reseavstånden kan bli större för de först­ nämnda, kan det enligt utredningsmannen måhända antagas, att kostna­ derna för de fria resorna enligt 26 § kommer att ungefär fördubblas. Beträffande kostnaderna för hemresor efter fartygs förolyckande enligt 41 §, vilka kostnader bestrides helt av staten, har upplysningar lämnats från utrikesdepartementet. Enligt dessa har statens utgifter för svenska sjö­ män från förlista fartyg under de åtta budgetåren 1953/54—1960/61 utgjort i genomsnitt omkring 31 000 kronor per budgetår. Även i detta fall kan det måhända antagas att kostnaderna blir vid pass dubbelt så stora som nu. Kostnaderna måste emellertid variera väsentligt från år till år, beroende av antalet förlisningar. Det framhålles att antalet förlisningar givetvis även är avgörande för huru kostnaderna blir för ersättningar enligt 42 § för personlig egendom, som förloras i samband med fartygs förolyckande. Vissa upplysningar, som lämnats från försäkringsföretag, synes ej kunna tolkas entydigt. Det torde emellertid icke behöva räknas med någon avsevärd kostnadsökning på grund av bestämmelsens utvidgning till att även avse utländska sjömän, så myc­ ket mindre som redan kollektivavtalen torde tillämpas så att rätt till ersätt­ ning för förlust av personlig egendom tillkommer både svensk och utlän­ ning. Vad slutligen angår förmånerna av fri sjukvård och fri hemresa på grund av sjukdom enligt 28 § andra stycket torde dessa vara de mest kostnads­ krävande av de i sjömanslagen upptagna förmånerna. Storleken av den kostnadsökning, som kan föranledas av att den s. k. redarskyddade vård­ tiden efter anställningens upphörande utsträckes till att även för utländsk sjöman utgöra tolv veckor vid vård i annat land än där han är bosatt, i stäl­ let för nuvarande sex veckor, synes det ogörligt att beräkna någorlunda pre­ ciserat. Utredningsmannen har från ett par rederiföretag inhämtat, alt i genomsnitt omkring tio procent av där anställda utländska sjömän under 1960 avmönstrats på grund av sjukdom och att av dessa ungefär en fjärde­ del haft en längre sjukdomstid än sex veckor. I varje fall hos ett rederi har större delen av dessa sjömän varit danska eller finska och sålunda enligt särskilda bestämmelser (1930 respektive 1927 års kungörelser) redan nu varit berättigade till sjukvård under mer än sex veckor. Sammanlagt har ifrågavarande rederier haft anställda mellan tio och femton procent av samtliga drygt 7 000 utlänningar inom handelsflottan. Beträffande kostnaderna för hemresor vid sjömans sjukdom enligt 28 § andra stycket har utredningsmannen icke lyckats erhålla några uppgifter med önskvärd representativitet. I betänkandet konstateras sammanfattningsvis att genomförandet av lik­ ställighet mellan utländska och svenska sjömän icke kan väntas medföra några mera betydande kostnadsökningar utom såvitt gäller vård och möj­ ligen också hemresa vid sjukdom. Även om kostnadsökningarna samman­

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

lagt skulle röra sig omkring en halv miljon kronor årligen, synes likväl en sådan uppoffring till förmån för huvudsakligen sjuka sjömän icke innebära en större belastning än att sjöfartsnäringen bör kunna bära kostnaderna härför med de resurser näringen har. Vad angår frågan om bestridandet av kostnadsökningen framhåller ut­ redningsmannen, att det från redarhåll knappast kan göras anspråk på att vid sidan av svenska sjömän ha tillgång till utländska sjömän, vilka man ej behöver tillgodose med samma sociala förmåner som de svenska. Sett ur en annan synpunkt kan det med hänsyn till rekryteringen vara till fördel för redarna att ge även de utländska sjömännen del av förmåner av de slag det här gäller, exempelvis fri resa hem efter viss tids tjänstgöring. Enligt utredningsmannens mening talar vad nu anförts närmast för att kostnadsökningar, som föranledes av ett likställande i sjömanslagen av ut­ ländsk sjöman med svensk, bör belasta redarna. Å andra sidan, fortsätter utredningsmannen, har som skäl för att staten bör ta del i kostnaderna för förmånerna åt utlänningar hänvisats till att även utländsk sjöman på svenskt fartyg betalar skatt till Sverige. Det har förmenats, att sålunda inflytande skattemedel direkt eller indirekt borde utnyttjas för nämnda ändamål.

Sjömansskatt skall, bortsett från mindre väsentliga undantag, i princip erläggas av såväl i Sverige som i utlandet bosatta sjömän — sålunda svenska såväl som utländska — vilka är anställda i redarens tjänst ombord på svenskt handelsfartyg. I skatten för svensk sjöman ingår bl. a. även sjukkasseavgift. Skatten skall av i Danmark, Finland eller Norge bosatta sjömän samt vissa därmed jämställda sjömän med främlingspass, i likhet med vad som gäller för svensk sjöman, erläggas enligt särskilda skattetabeller, den ena för fartyg i fjärrfart och den andra för fartyg i närfart. Sjöman, som icke skall erlägga skatt enligt tabell, skall erlägga sjömansskatt med 15 procent av den beskattningsbara inkomsten ombord, oberoende av om fartyget går i när- eller fjärrfart. Sjömansskatt skall i princip icke erläggas av den som är skattskyldig i annat land för sin inkomst ombord på svenskt fartyg. Beskattningsrätten för sådan inkomst har genom hittills ingångna skatteavtal förbehållits Sve­ rige beträffande nästan alla de länder, där utländska sjömän inom svenska handelsflottan hör liemma. Är sjöman bosatt i annat land än sådant med vilket Sverige har slutit skatteavtal, kan efter ansökan bos sjömansskattenämnden medgivas befrielse från skatteavdrag, om han är skattskyldig i bosättningslandet för inkomst förvärvad ombord på svenskt handelsfartyg och företer intyg härom. Det kan nämnas, att under år 1960 erlagts sjömansskatt till ett belopp av sammanlagt omkring 79 milj. kronor, varav 62,2 milj. belöpt på i Sverige bosatta sjömän, 11,5 milj. på sjömän bosatta i Danmark, Finland och Norge, 1,9 milj. kronor på andra sjömän, som erlagt skatt enligt sjömansskattetabell, samt 3,4 milj. kronor på sjömän, som erlagt skatt efter 15 procent av inkomsten, allt i runda tal (sistnämnda skattebelopp är något osäkert).

Gentemot uppfattningen att inflytande sjömansskatt skulle utnyttjas för att täcka kostnaderna för sociala förmåner åt utländska sjömän kan enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962 17

utredningsmannen anföras, att sjömansskatten icke synes ha sin grund i tanken på att hos utländska sjömän ta i anspråk medel för användning till deras fromma i Sverige. Sjömansskatten är ofta grundad på avtal mellan Sverige och andra länder med syfte att åstadkomma, att medborgare i ett land, som arbetar i annat land, kommer att beskattas i ettdera landet utan att dubbelbeskattning sker. Medan svenska statsverket tillföres inkomster genom att utländska sjömän på svenska fartyg beskattas i Sverige, blir det å andra sidan lidande på att svenska sjömän på utländska fartyg, i stället för att beskattas i Sverige och på det sättet bidraga till det svenska samhäl­ lets utgifter, enligt beskattningsavtalen har att betala skatt till det utländska fartygets hemland. På grund av det här anförda anser utredningsmannen, att sättet för fördelningen mellan olika länder av skatterna för sjömän — även om det nu skulle ställa sig gynnsamt för Sverige — icke bör anses ut­ göra skäl för att staten skall påtaga sig kostnaderna helt eller delvis för att utländska sjömän i fortsättningen kommer i åtnjutande av sociala anord­ ningar, som det redan tidigare ansetts skäligt att tillerkänna svenska sjö­ män. Det kan för övrigt principiellt ifrågasättas, om den omständigheten att sjömän betalar sjömansskatt bör inverka på frågan om kostnadsfördel­ ningen mellan staten och redarna. Förhållandet vore delvis ett annat, om det gällde att tillgodoräkna de utländska sjömännen erlagd skatt såsom av­ gift till sjukförsäkring. Det ligger i sakens natur, att det närmast skulle vara den utrikes sjöfarten som skulle gynnas genom att staten påtoge sig kostnader för de utländska sjömännens sociala förmåner. I betänkandet behandlas härefter finansieringsfrågan i de olika fallen. Enligt utredningsmannen synes det naturligt, att redarna, liksom hittills varit fallet med avseende å svenska sjömän, i fortsättningen också gent­ emot utländska sjömän svarar för lön enligt 18 § även vid sådan sjukdom som utgöres av könssjukdom, för tilläggslön åt efterlevande enligt 24 § samt för ersättning för förlust av personlig egendom enligt 42 § vid farty­ gets förolyckande m. in. Av kostnader för fri hemresa efter längre tids tjänstgöring enligt 26 § betalas hälften av redaren och hälften av staten. Även om statens bidrag till nuvarande kostnader i första hand kan anses motiverat av intresset att svenska sjömän skall kvarstanna i handelsflottan, föreligger enligt utred­ ningsmannens åsikt icke tillräckliga skäl att göra någon ändring i fördel­ ningsregeln i samband med en sådan reform att förmånen i fråga även till­ kommer utländsk sjöman. Beträffande kostnaderna enligt 28 § andra och tredje styckena för sjukvård under viss tid efter tjänsteförhållandets upphörande, respektive sex och tolv veckor, samt för hemresa vid sjukdom, i båda fallen med in­ räknande av könssjukdom, erinras om att dessa kostnader nu faller på redaren ensam. Även om ifrågavarande lagbestämmelser innebär att reda­ ren har ett längre gående ansvar än andra arbetsgivare, synes detta enligt utredningsmannen motiverat med hänsyn till den särprägel som utmärker förhållandena till sjöss, med större sjukdomsrisker och sämre möjligheter 2 llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Xr 178

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

lör sjömännen att själva ordna omhändertagandet för vård. Vad särskilt angår bekostandet av sjukvård bör erinras om att redarna för sina utgif­ ter härför, såvitt gäller svenska sjömän bosatta i Sverige och utländska sjömän mantalsskrivna här, har regressrätt gentemot sjukförsäkringen, me­ dan de däremot icke får någon ersättning därifrån, om de betalar vårdkost­ nader för sjömän bosatta i utlandet, å andra sidan utgår redarnas avgif­ ter till sjukförsäkringen efter en med hänsyn till antalet utlänningar inom handelsflottan reducerad procentsats. Utredningsmannen finner för sin del övervägande skäl tala för att nu ifrågavarande vårdkostnader icke heller då det gäller utländsk sjöman täcks av statsmedel. Beträffande rätten till fri resa vid sjukdom omnämnes i betänkandet, att gällande kollektivavtal för de olika befälskategorierna innehåller bestämmelse om att utlänning, som är bosatt och mantalsskriven i Sverige, vid sjukdom äger rätt till fri hemresa. Vidare erinras om att sjukvård och hemresa, som föranledes av yrkesskada, kan bekostas av medel från yrkesskadeförsäkringen. Kostnaden för sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel för kvarlämnad sjöman, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, bestrides en­ ligt 28 § fjärde stycket helt av statsmedel för tiden efter det sjömannens anställning upphört. Det kan visserligen ifrågasättas, om skäl finnes för att staten skall bekosta här avsedda utgifter under tid, då redaren vid en an­ nan sjukdom skulle ha svarat för dessa utgifter och även vid smittsam könssjukdom svarar för sjömans underhåll. Den omständigheten att ut­ ländsk sjöman likställes med svensk, synes emellertid icke i och för sig utgöra något skäl för att nuvarande grund för bestridandet av här avsedd kostnad frångås. Vad slutligen angår kostnaden för fri resa med underhåll för sjöman efter fartygs förolyckande, enligt 41 §, synes denna enligt utredningsman­ nen böra bestridas helt med statsmedel även efter det bestämmelsen ut­ vidgats till att gälla också utländska sjömän. I betänkandet anmärkes, att det förekommer, att redare — eller försäkringsföretag — nu betalar kost­ nader för hemresor, som företages av utländska sjömän under här avsedda förhållanden. I den mån sociala förmåner enligt sjömanslagen täcks av statsmedel, be­ strides utgiften från det under utrikeshuvudtiteln uppförda förslagsan­ slaget till gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska med­ borgare, för budgetåret 1961/62 anvisat med 150 000 kronor. Även motsva­ rande utgifter för utländska sjömän bör enligt utredningsmannen bestri­ das från samma anslag. Den härav föranledda merbelastningen torde knap­ past bli så stor att den i och för sig behöver föranleda ökning av anslaget i fråga, vilket är upptaget med runt belopp och för vilket utgiftsbelastningen synes variera i hög grad från det ena budgetåret till det andra.

Remissyttrandena. Utredningsmannens förslag om likställighet mellan

svenska och utländska sjömän beträffande de aktuella förmånerna har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. I fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962 19

om vissa av de avsedda förmånerna liar emellertid i några remissyttran­ den tillstyrkandet begränsats till att gälla utlänningar med anknytning till Sverige genom bosättning eller längre tids tjänstgöring på svenska fartyg. Av remissinstanserna framlagda allmänna synpunkter på likställighets- och kostnadsfrågorna redovisas här. Inställningen beträffande de särskilda för­ månerna redovisas närmare i det följande i anslutning till de olika berörda lagrummen. I många yttranden understrykes att starka sociala och humanitära skäl talar för att den nuvarande särbehandlingen av utländsk arbetskraft bring­ as att upphöra. Det framliålles även att en sådan ändring torde underlätta en för handelsflottan nödvändig rekrytering av utländsk arbetskraft. Svea hovrätt anför bl. a. följande. Sjöfarten är en inom svenskt näringsliv betydelsefull faktor som årligen tillför landet stora belopp. Den svenska handelsflottan kan emellertid icke inom Sverige erhålla erforderlig arbetskraft utan är i stor utsträckning hänvisad till att fylla behovet härav genom att anställa utländska sjömän. Dessa, som sålunda göra en för landets försörjning värdefull insats, ha av lagstittaren undantagits från åtskilliga av de förmåner som funnits rimliga och naturliga för de svenska sjömännens del med hänsyn till de särpräg­ lade arbets- och levnadsförhållandena inom sjömansyrket. Motivet för att utländska sjömän i vissa avseenden ställts utanför denna särskilda svenska sociallagstiftning synes huvudsakligen vara, att man ansett att de utländs­ ka sjömännen icke skola erhålla bättre ställning på svenska fartyg än .svenska sjömän i främmande handelsflottor. Visst fog för att låta utländs­ ka sjömän intaga en undantagsställning förefanns måhända så länge dessa icke erlade någon skatt till Sverige. Sedan detta förhållande numera änd­ rats, finns enligt hovrättens mening icke längre någon saklig grund att ge utländsk arbetskraft sämre villkor än deras svenska kamrater. Ett sådant förfaringssätt strider mot de principer som numera få anses vedertagna på den svenska arbetsmarknaden och mot de grunder som uppbära vår mo­ derna socialstat. Att utesluta utländska sjömän från just de aktuella för­ månerna är så mycket mindre påkallat, som flertalet av dessa förmåner hänför sig till situationer där den enskilde sjömannen befinner sig i sär­ skilda svårigheter. Utslagsgivande för ställningstagandet i den föreliggande frågan är enligt socialstyrelsen angelägenheten från social synpunkt av att allt sjöfolk på svenska båtar kommer i åtnjutande av de föreslagna förmånerna. Social­ styrelsen framhåller, att styrelsen sedan länge hävdat att den svenska social­ lagstiftningen i görligaste utsträckning bör utformas så, att utländsk ar­ betskraft, som är sysselsatt inom svenskt näringsliv, får åtnjuta förmåner, som är likvärdiga med den inhemska arbetskraftens. Denna uppfattning har, anför styrelsen vidare, efter hand undanträngt den tidigare inställningen, att förmåner enligt svensk sociallagstiftning bör utgå till medborgare i främ­ mande länder endast i den mån dessa länder på motsvarande sätt behandlar svenska medborgare. Enligt styrelsens uppfattning visar utredningen att det på ifrågavarande område föreligger starka skäl för att övergå från avtal om ömsesidighet till lagstiftning om likställighet. Den svenska, starkl ex- Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 178

20 Kungi. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

panderande sjöfartsnäringen är av de i utredningen lämnade uppgifterna att döma i hög grad beroende av utländsk arbetskraft. Olika behandling av de enskilda individerna i den arbetsgemenskap som karakteriserar besätt­ ningen på ett fartyg kan låta de uteblivna förmånerna framstå som en diskriminering av den utländska arbetskraften. Den omständigheten att ett mycket stort antal nationer är representerade bland sjöfolket i den svenska sjöfartsnäringen — enligt uppgift 52 nationer -— torde medföra närmast oöverstigliga svårigheter att genomföra likställighet på ömsesidighetsprincipens grund. Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet — numera benämnd ILO-kommittén — förklarar att ILO-konventionerna nr 23 an­ gående hemförskaffning av sjömän och nr 55 angående redares förpliktelser i fall sjöman drabbas av sjukdom, olycksfall eller döden kan anses ha viss anknytning till utredningsförslaget. Kommittén konstaterar, att genom­ förandet av förslaget icke skulle möjliggöra svensk ratificering av konven­ tionerna men att antagandet av lagändringarna står i god överensstämmelse med tankegångar, som funnit uttryck i dessa. Kommittén uttalar vidare att den föreslagna reformen skulle stå i god samklang med den uppfattning som numera i vårt land i vidgad utsträckning kommer till uttryck i fråga om utländska medborgares rätt att åtnjuta sociala förmåner. Under hänvisning bl. a. till strävandena till större likformighet i den in­ ternationella sociallagstiftningen finner arbetsmarknadsstyrelsen det mo­ tiverat att man i största möjliga utsträckning utformar de sociala villkoren lika för alla arbetstagare inom den svenska handelsflottan oberoende av vederbörandes nationalitet. Styrelsen framhåller att den del av arbets­ marknaden varom här är fråga i hög grad är av internationell karaktär och att utbytet av arbetskraft nationerna emellan är av den största betydelse. Utbytet av arbetskraft har framförallt ägt rum mellan de traditionella sjö­ fartsnationerna. På senare tid har emellertid utbytet vidgats allt eftersom andra nationer bedrivit handelssjöfart i större omfattning och de inter­ nationella kommunikationerna ökat. För den svenska sjöfartsnäringens del har det på grund av arbetskraftssituationen inom landet åren efter andra världskriget varit en tvingande nödvändighet att till mycket stor del rekrytera arbetskraft från utlandet. Detta belyses av utlänningsstatistiken, som visar en stigande rekrytering av utlänningar inom svensk sjöfart. I anslutning härtill lämnar styrelsen föl­ jande uppgifter. Från år 1950, då de den 1 januari arbetsanmälda utlänningarnas antal inom sjöfarten var 4 120, har antalet utlänningar stigit till 6 055 den 1 ja­ nuari 1955 och 6 735 den 1 januari 1960. Den 1 januari 1962 var antalet arbetsanmälda utlänningar 8 007. Naturligt nog dominerar de nordiska sjö­ männen med 2 420 den 1 januari 1950, 3 857 den 1 januari 1955, 4 336 den 1 januari 1960 och 4 595 den 1 januari 1962. Mer än hälften av de i den svenska handelsflottan sysselsatta utlänningarna utgöres sålunda av sjö­ män från de nordiska länderna och omfattas av Nordiska rådets strävanden

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962 21

till likställighet mellan nordiska sjömän. Den övriga delen utgöres av sjömän huvudsakligen hemmahörande i de västeuropeiska länderna. Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbnndet, Svenska stewardsföreningen och Sveriges fartygsbefälsförening — i det följande be­ nämnda organisationerna — uttrycker i ett gemensamt yttrande, i vilket Tjänstemännens centralorganisation instämmer, såsom företrädare för det svenska sjöfolket av olika grader sin stora tillfredsställelse över att diskri­ mineringen av utländska sjömän i den svenska handelsflottan föreslås upp­ hävd. Organisationerna finner också angeläget att starkt understryka, vad som i motiveringen för lagförslaget framhålles, nämligen att inga bärande skäl finnes för att sjömän av annan nationalitet, som tar arbete inom vår handelsflotta, framdeles skall vara sämre ställda i fråga om förmåner av olika slag än som anses skäliga för de svenska sjömännens del. Detta står icke, som det vidare heter i motiven, i god samklang med arbetet på socialt framåtskridande, internationell utjämning och liberalisering inom befolk­ ningspolitiken. Organisationerna hävdar att det är nödvändigt att anlita lagstiftningsvägen för att uppnå likställighet mellan utländska och svenska arbetstagare till sjöss och anför därvid följande. När det gäller formerna för att bereda utländska sjömän de förmåner enligt sjömanslagen, som nu ej är gällande för dem, bör framhållas nöd­ vändigheten av att dessa förmåner tillförsäkras dem genom ändrad lag­ stiftning. Visserligen borde det väl, som antydes i betänkandet, kunna tänkas att dessa förmåner blir reglerade genom kollektivavtal mellan respektive parter utan att sjömanslagen ändras, men detta är en utväg som utan framgång prövats av organisationerna vid avtalsförhandlingar för några år sedan. Även enligt Landsorganisationens uppfattning måste de sociala förmåner det här är fråga om tillförsäkras de utländska sjömännen genom ändringar i lagstiftningen. De grundläggande bestämmelserna i ämnet bör alltså, som hittills, meddelas genom sjömanslagen. Utrikesdepartementets rättsavdelning ger också med följande motivering företräde åt lagstiftningsvägen framför de i betänkandet diskuterade lös­ ningarna via ömsesidighetsavtal eller kollektivavtal. Vad först angår frågan om avslutande av ömsesidighetsavtal må under­ strykas, att denna väg enligt rättsavdelningens mening icke synes praktiskt genomförbar redan av den anledningen att det icke torde vara möjligt att sluta ömsesidighetsavtal — i vart fall icke avtal som skulle uppfylla kravet på utländsk sjömans åtminstone huvudsakliga likställighet med svensk sjö­ man enligt sjömanslagen — med alla de länder som skulle komma i fråga; fullständigt genomförd ömsesidighet skulle i själva verket förutsätta att främmande länders sjömanslagstiftning inrymde i allt väsentligt enahanda förmåner som den svenska lagen. Därtill kommer att tillämpningen av en rad ömsesidighetsavtal med av uppenbara skäl varierande innehåll i fråga om utgående förmåner skulle ställa departementet och utlandsmyndigheter­ na, särskilt de olönade konsulerna, inför utomordentliga svårigheter.----------- Vad en reglering genom kollektivavtal mellan parterna beträffar må blott

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

anmärkas, att genom en sådan ordning skulle i vart fall likställighet be­ träffande sådana förmåner, som utgå av statsmedel, näppeligen kunna uppnås. Till de remissinstanser, som för likställighet i fråga om vissa förmåner vill uppställa särskilda krav på utlännings anknytning till Sverige, hör sjöfartsstyrelsen. Styrelsen säger sig i princip kunna tillstyrka utredningens praktiska förslag såvitt avser sådana på svenska fartyg tjänstgörande utlän­ ningar, som har viss anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. Ett dylikt ställningstagande synes styrelsen väl harmoniera med ett genomgå­ ende drag i svensk sociallagstiftning, nämligen att utlänning, som är bosatt i Sverige, kommer i åtnjutande av samma sociala förmåner och rättigheter som svenska medborgare. Detsamma bör skäligen även gälla förmåner och rättigheter enligt den särskilda sociallagstiftningen för sjömän, sjömansla­ gen. Så är förhållandet i Norge, vars sjömanslag i övrigt nära överensstäm­ mer med den svenska, och så bör enligt sjöfartsstyrelsens mening gälla även i Sverige. Kravet på bosättning i Sverige kan enligt styrelsen emellertid med hänsyn till sjöfartens speciella karaktär vara svårt att uppfylla för utländska sjömän även om de i en följd av år tjänstgjort på svenska fartyg. Sådan tjänstgöring bör därför enligt sjöfartsstyrelsens mening jämställas med bo­ sättning i Sverige såvitt avser sjömanslagens tillämplighet å utländska sjö­ män. Sådan med bosättning jämförlig anknytning till Sverige synes böra anses föreligga icke blott om utlänningen tjänstgjort i svenskt fartyg viss tid, som synes böra stå i skälig relation till den tidsperiod, som erfordras för att utlänning skall bli delaktig av sociala förmåner vid vistelse i Sverige, utan även om han under lång tid med viss regelbundenhet tjänstgjort på svenska fartyg. Utländsk sjöman, som på grund av bosättning eller viss tids tjänstgöring på svenska fartyg likställes med svensk sjöman i vad avser sjö­ manslagen, bör ha möjlighet att såsom en formell bekräftelse på sin ställ­ ning inskrivas vid svenskt sjömanshus och tilldelas svensk sjöfartsbok. I fråga om utländska sjömän utan den angivna anknytningen anför sty­ relsen. Vad åter beträffar sådana utländska sjömän, som endast rent tillfälligt tjänstgör i ett svenskt fartyg, ligger frågan om deras generella likställande med svenska sjömän annorlunda till. Allmänt sociala och humanitära skäl talar för sådant likställande i många av de av utredningen angivna fallen. Men att i alla avseenden helt likställa en utländsk sjöman, som endast till­ fälligt tjänstgör i ett svenskt handelsfartyg i internationell fart, med en svensk medborgare eller en i Sverige bosatt utlänning, skulle i vissa fall kun­ na leda till orimliga och uppenbarligen icke ifrågasatta konsekvenser. Argu­ mentet att rekryteringsskäl talar för förbättrande av de tillfälligt anställda utlänningarnas "sociala förmåner synes icke bärande. Mera angeläget torde vara att "inrikta ansträngningarna på förbättrad rekrytering av svenskt kva­ lificerat sjöfolk till den svenska handelsflottan. Liknande synpunkter om indelning av utlänningarna i olika grupper allt efter graden av anknytningsmoment till Sverige återkommer i yttrandena

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962 23

från redareföreningen och 1957 års bemanningsntredning. I redareförening­ ens yttrande, i vilket Sjöassnradörernas förening instämmer, beröres först vissa förhållanden som enligt redareföreningen talar för att man även med en i princip välvillig inställning bör gå fram med en viss försiktighet. För­ eningen hänvisar sålunda till kostnadsökningen, önskvärdheten av reciprocitetsprincipens tillämpning, lagtekniska svårigheter samt att de övriga nor­ diska länderna icke likställt utländska och inhemska sjömän, även om man i Norge på en del punkter företagit sådana ändringar i sjömanslagen, som gått i denna riktning. Härefter framhåller föreningen att man bör beakta, att de utlänningar, som tjänstgör inom den svenska handelsflottan, icke ut­ gör en enhetlig grupp. Det är icke utan vidare givet, att sjömän från de nor­ diska länderna eller här i riket bosatta sjömän av utländsk nationalitet skall helt likställas med övriga utlänningar, av vilka många endast tillfälligt gäst­ spelar inom den svenska sjöfartsnäringen. Redareföreningen har icke nå­ got att erinra mot att de utländska sjömän, som är bosatta i Sverige — t. ex. vissa baltiska flyktingar — i princip likställes med svenska sjömän. Detta skulle kunna ske genom en ändring av 87 § sjömanslagen. I och för sig kunde man även tänka sig motsvarande likställighet för sådana utländska sjömän, som visserligen icke är bosatta här i riket men genom längre tids tjänstgöring i svenska handelsflottan fått viss anknytning till vårt land. För­ eningen anför vidare bl. a. följande rörande frågan om öinsesidighetsavtal el­ ler lagstiftning. I fråga om sjömän, hemmahörande i de övriga nordiska länderna, förut­ sätter Redareföreningen, att det arbete, som bedrives av Nordiska rådet, skall leda till att hithörande frågor lösas genom konventioner mellan de nor­ diska länderna. I och för sig vore det önskvärt, om dylika konventioner kun­ de komma till stånd även med övriga länder. Detta torde dock icke vara praktiskt genomförbart, bl. a. av det skälet, att den stora mångfalden kon­ ventioner antagligen skulle få delvis olikartat innehåll och att alltför bety­ dande praktiska tillämpningssvårigheter därför skulle uppkomma. Man torde därför för övriga utländska sjömän — sålunda de, som icke äro bosatta i Sverige eller äro nordiska medborgare — få söka ett arrangement inom ramen för de skilda detaljbestämmelserna i sjömanslagen. I vis­ sa hänseenden kan det därvid vara befogat att likställa även dylika utländ­ ska sjömän med svenska sjömän. Beträffande andra bestämmelser förelig­ ga däremot icke skäl till dylik likställighet och härtill kommer, att man just i fråga om dessa utländska sjömän möter speciella lagtekniska svårigheter.

Bemanningsutredningen har i anslutning till sitt ställningstagande till ut­ redningsmannens förslag beträffande rätten till hemresa efter längre lids tjänstgöring (26 §) framlagt följande synpunkter som berör den nu avhand­ lade frågan. De på handelsflottan tjänstgörande utländska sjömännen kunna uppdelas i två stora huvudgrupper. En grupp torde kunna inrymmas under rubriken »internationella sjömän» eller s. k. uteseglare, d. v. s. sjömän som för kort tid eller för viss resa tager anställning på ett fartyg tillhörande för honom främmande nation. Denna grupp omfattar sjömän av vitt skilda nationalite­ ter och tillhör ej sällan nationer, som icke betraktas som sjöfartsnationer.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Dessa sjömän ha icke någon närmare eller fastare anknytning till den sven­ ska sjöfarten. Den andra huvudgruppen utlänningar utgöres till övervägande del av nor­ diska sjömän, som av skilda anledningar börjat segla i svenska fartyg, och dessutom av statslösa sjömän som uppehålla sig i Sverige och som yrkes­ män sökt och söker anställning inom vår handelsflotta. Till denna grupp får vidare räknas bl. a. ett betydande antal spanska sjömän som i många fall lullgjort mångårig tjänst i vissa rederier. Sjömännen inom denna grupp — som för övrigt är mycket talrikare än gruppen »internationella sjömän» — ha genom sin nordiska nationalitet, sin bostad i landet eller eljest genom långvarig tjänst dokumenterat samhörighet med den svenska sjöfarten och utgöra utan tvekan en kader, som den svenska rederinäringen har att räk­ na med för handelsflottans bemanning, särskilt som i denna grupp ingår ett betydande antal sjömän i befälsställning. Skilda skäl tala för att sjömännen tillhörande den sistnämnda gruppen borde tillerkännas samtliga de förmåner som enligt sjömanslagen "tillkom­ mer svensk sjöman, bl. a. dels möjligheterna att förverkliga tanken på en nordisk arbetsmarknad, dels att giva de statslösa inom landet mantalsskriv­ na sjömännen en bättre ställning, samt dels att giva utländska sjömän som längre tid gjort tjänst på svenska fartyg en fastare anknytning till vår sjö­ fart. Hithörande spörsmål skulle möjligen kunna lösas genom att dessa sjö­ män efter prövning i särskild ordning bleve inskrivna vid svenskt sjömans­ hus och innehavare av svensk sjöfartsbok samt att sådan sjömanshusin­ skrivning skulle betraktas som mantalsskrivning här i riket. Utländska sjö­ män so in under längre tid tjänstgjort i svenska fartyg skulle på detta sätt automatiskt komma i åtnjutande av de förmåner, som svenska sjömän äro tillförsäkrade enligt sjömanslagen, och härigenom bliva bättre likställda med den utländska arbetskraft som numera i betydande utsträckning sysselsättes inom andra delar av svenskt näringsliv.

Kostnadsfrågan beröres i några yttranden. Svea hovrätt framhål­ ler, att hovrätten vid sitt ståndpunktstagande icke tagit hänsyn till den ge­ nom reformen uppkommande kostnadsökningen, enär denna undandrager sig hovrättens bedömande. Även om vissa argument kan anföras för utredningsmannens förslag att nuvarande grunder för kostnadsfördelningen mellan redarna och statsver­ ket ej skall ändras finner hovrätten för Västra Sverige att det i någon mån synes ovisst om argumenten väger så tungt att fördelningen på alla punkter kan anses rimlig. Hovrätten anför bl. a.

Även om — såsom utredningsmannen utvecklat — sjömansskatten icke synes grundad i tanken, att hos utländska sjömän skulle tagas i anspråk medel för användning till deras fromma i Sverige, synes det svårt att åbe­ ropa deras skattskyldighet till svenska staten som ett skäl för likställighet, därest man icke samtidigt vill ålägga staten några mera väsentliga förplik­ telser mot den skattskyldige. Emellertid vilar, såsom nyss framhållits, prin­ cipen om likställighet även på andra överväganden än dem som avse skyl­ digheten att erlägga sjömansskatt. De föreslagna reformerna kunna vidare tänkas främja handelsflottans rekrytering och därmed också redarnas intresse. Ytterligare kommer i betraktande, att redarens utgifter för sociala förmåner av detta slag till större delen kunna täckas av försäkring; detta gäller sålunda kostnader för vård och underhåll av sjöman i land vid sjuk­ dom eller skada samt för sjömans resa med underhåll till hans hemort vid

Knngl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962 25

sjukdom eller skada eller efter fartygs förolyckande. Det torde därför icke beliöva befaras, att omkostnader av detta slag ens under ogynnsamma om­ ständigheter skulle innebära något mera allvarligt hot mot mindre rederi­ företags ekonomi. Frågan om de utvidgade förmånerna för utländska sjömän i föreslagen omfattning bör bekostas av redaren framstår enligt hovrätten som särskilt tveksam beträffande den föreslagna ändringen av 28 § andra stycket rö­ rande utsträckning av vårdtiden. Även om det kan medföra vissa tekniska komplikationer att avpassa ett statsbidrag för vård av utländska sjömän efter skillnaden i kostnadsavseende mellan redarens utgifter för utländska och svenska sjömän synes det dock hovrätten rimligt att utgifterna i fråga fördelas mellan staten och redaren efter någon lämplig kvot. Kostnadsökningen torde enligt socialstyrelsen knappast kunna beräknas motsvara mer än något fåtal promille av sjöfartsnäringens löneutgiftei. I betraktande härav synes ökningen knappast kunna innebära någon större belastning för sjöfartsnäringen även om denna näring ensam skulle bära ök­ ningen. Styrelsen påpekar, att utredningsmannen funnit flera skäl tala för att de kostnader som den föreslagna reformen kan medföra bör belasta sjö­ fartsnäringen ensam. Socialstyrelsen, som delar uppfattningen att sjömans­ skatten icke bör tagas i anspråk för nu ifrågavarande ändamål, vill tillägga att kostnaderna för författningsenliga åtgärder till skydd för arbetstagare enligt arbetarskyddslagen och lagen om yrkesskadeförsäkring helt åvilar arbetsgivaren. Staten har endast påtagit sig vissa kostnader för administra­ tionen. Det anförda talar enligt socialstyrelsens mening för att ifrågava­ rande kostnader helt bör åvila sjöfartsnäringen. Socialstyrelsen anser dock att utredningsmannens ståndpunkt i förevarande fall, då de ifrågasatta lag­ ändringarna endast syftar till likställighet mellan svenska och utländska sjö­ män, tills vidare kan godtagas. Styrelsen vill emellertid förorda att man i ett vidare sammanhang företar en översyn av sjömanslagens ifrågavarande be­ stämmelser. Styrelsen anför. Den omständigheten att sjömanslagen har att i avsevärd utsträckning ersätta bestämmelser i kollektivavtal och i enskilda tjänsteavtal medför att lagens bestämmelser snabbt föråldras. De tio år, som förflutit sedan sista lagrevisionen, har medfört sådana förändringar i arbetslivet, i sociallagstift­ ningen och i samhällslivet över huvud taget att det synes befogat att man företar en ny allmän översyn av lagens bestämmelser. Socialstyrelsen vill förorda att en dylik översyn nu företages. Härvid bör även de ovan berörda bestämmelserna om statliga bidrag beaktas. Redareföreningen betonar att önskemålet att bereda största möjliga so­ ciala förmåner åt utländska sjömän på svenska fartyg givetvis får vägas mot de kostnader för rederinäringen och statsverket, som är förbundna här­ med. Kostnadsfrågan har, anmärker föreningen, i betänkandet icke närmare utretts. Till förebyggande av missförstånd vill föreningen dock framhålla, att föreningen icke anser denna omständighet på något sätt kunna läggas utredningsmannen till last. Det torde nämligen vara omöjligt att få fram ens ungefärliga siffror beträffande den kostnadshöjande effekten av vissa av de

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

åtgärder, som föreslås i betänkandet. Att kostnaderna i flera hänseenden blir betydande, är dock ställt utom allt tvivel. Föreningen uttalar vidare bl. a. att ett utvidgande av vårdnadsplikten enligt 28 § från 6 till 12 veckor skulle medföra en väsentlig ökning av rederiernas redan nu stora kostnader för sjuka sjömän. I likhet med utredningsmannen understryker utrikesdepartementets rättsavdelning att det är utomordentligt vanskligt att bedöma storleken av den kostnadsökning som den föreslagna likställigheten mellan utländska och svenska sjömän måste medföra. Utredningsmannens beräkning av kost­ nadsökningen för statsverkets del synes rättsavdelningen, ehuru ytterst approximativ, icke orealistisk. Rättsavdelningen önskar dock betona, att ökningen kan bli avsevärt större, beroende på faktorer som idag ej kan överblickas. Rättsa\delningen erinrar om att i årets statsverksproposition under tredje huvudtiteln anmälts att, därest ändringar i sjömanslagen genomföres i syfte att förbättra utländska sjömäns förmåner enligt sjömanslagen, ytterligare kostnader kommer att uppstå, vilka i förekommande fall torde få belasta anslaget »Gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska med­ borgare». Vid en bedömning av frågan om de ökade statsutgifter, som den föreslagna likställigheten kommer att medföra påpekas det vidare, får icke bortglömmas, att den ökade arbetsbelastning, som kan förutses för utrikes­ förvaltningens vidkommande om likställigheten genomföres, kan nödvändig­ göra viss personalförstärkning såväl på sjöfartskonsulaten som inom utri­ kesdepartementets konsulära byrås sjöfartssektion.

Departementschefen. Under åren efter andra världskriget har den svenska handelsflottan ökat väsentligt i omfattning och undergått betydande struk­ turella förändringar. Utvecklingen har i fråga om fartygens storlek innebu­ rit en alltmera markerad förskjutning mot större enheter. Beträffande far­ tygens användning utvisar sjöfartsstatistiken att det svenska handelstonnaget i allt högre grad kommit att sysselsättas i fart huvudsakligen mellan utländska hamnar. Nu berörda förhållanden har även medfört förändringar i fråga om han­ delsflottans bemanning. Den omständigheten att tonnaget i betydande ut­ sträckning befinner sig i främmande farvatten har helt naturligt liksom den rådande arbetskraftssituationen i Sverige under efterkrigsåren bidragit till den stigande rekryteringen av utlänningar inom svensk handelssjöfart. Vid tiden för tillkomsten av 1952 års sjömanslag utgjordes bemanningen i den svenska handelsflottan till en fjärdedel av utländska sjömän. I dag tio år senare har andelen utländska sjömän vuxit ytterligare något och utgör omkring en tredjedel av hela antalet ombordanställda. Det är mot bakgrunden av utvecklingstendenserna på det sociala området och det nu tecknade läget i fråga om den utländska arbetskraftens anyändnmg inom den svenska sjöfartsnäringen som man får se de framförda önskemålen att utländsk sjöman skall likställas med svensk såvitt gäller

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962 27

vissa i sjömanslagen lagfästa förmåner av social karaktär. Dessa förmåner —- sjuklön vid arbetsoförmåga till följd av könssjukdom, tilläggslön till av­ liden sjömans efterlevande hustru eller barn under 16 år, fri hemresa med underhåll efter längre tids tjänstgöring, tolv veckors fri sjukvård i utlandet (för utländsk sjöman sex veckor), fri hemresa med underhåll vid sjukdom, fri sjukhusvård m. m. i utlandet i händelse av könssjukdom i smittsamt skede samt fri hemresa med underhåll och ersättning för förlust av personlig egendom vid fartygets förolyckande — tillkommer för närvarande en­ dast svensk sjöman. Enligt sjömanslagen kan emellertid Kungl. Maj :t under förutsättning av ömsesidighet förordna att vad som gäller till förmån för svensk sjöman skall tillämpas också beträffande utländsk sjöman. Samtliga törmåner kan alltsa redan nu tillerkännas utländsk sjöman, men, efter­ som stadgandet bygger på ömsesidighetsprincipen, endast om sjömannens hemland ger svensk sjöman samma förmåner. Utvecklingen torde emellertid ha visat att ett fasthållande vid ömsesidig­ hetsprincipen, i varje fall såvitt gäller de aktuella förmånerna, icke synes ägnat att leda till nämnvärda positiva resultat; vägen via avtal om ömsesi­ dighet torde för övrigt överhuvud icke vara framkomlig i fråga om med­ borgare i länder som saknar handelsflotta. Det bör också beaktas, att hu­ vudskälet för den nuvarande ordningen — vilket torde ha varit att utländska sjömän icke skulle erhålla bättre ställning på svenska fartyg än svenska sjömän i de utländska handelsflottorna — icke synes väga lika tungt då endast få svenska sjömän tjänstgör i främmande länders handelsflottor under det att den svenska handelsflottan sedan en längre tid, såsom framgår av vad tidigare anförts, haft ett mycket starkt inslag av utländsk arbets­ kraft. Det förslag om likställighet som nu framlagts har också den innebörden att man övergår från systemet med avtal om ömsesidighet till lagstiftning om likställighet. Förslaget har i det stora hela vunnit gillande vid remissbe­ handlingen. De invändningar som från några håll, bl. a. sjöfartsstyrelsen och redareföreningen, framförts och som redovisas närmare i det följande i anslutning till de olika lagrummen, hänför sig till frågan om beträffande vissa av de aktuella förmånerna skall uppställas särskilda krav såsom läng­ re tids tjänstgöring i den svenska handelsflottan eller bosättning i de nor­ diska länderna för att den utländske sjömannen skall bli likställd. I det av utredningsmannen framlagda förslaget har i detta hänseende icke förordats annat än en begränsning i fråga om hemreserätten enligt 26 § sjömanslagen vid avgang från tjänst efter anställning två år i följd på samma fartyg eller hos samma redare. Enligt utredningsförslaget bör annan sjöman än sådan, som är bosatt i de nordiska länderna eller som enligt särskilt förordnande av Kungl. Maj :t likställts med sjömän från de nordiska länderna, anses till­ godosedd om han befordras till anställningsorten eller annan ort dit resan kan ske till motsvarande kostnad. I övrigt har likställighetsprincipen ge­ nomförts i förslaget i full utsträckning. Redan vid 1961 års behandling av den föreliggande frågan framhölls sär­ skilt av riksdagen att de aktuella bestämmelserna avsåg just sådana för­

28 Kungl. Maj. ts proposition nr 178 år 1962

måner som utgår i särskilt bekymmersamma situationer för den enskilde. Det kan finnas anledning att i detta sammanhang ytterligare understryka detta förhållande. Att beträffande förmåner av den natur att det merendels är fråga om ett akut hjälpbehov indela de utländska sjömännen i olika ka­ tegorier, såsom ifrågasatts, står icke i överensstämmelse med den grundtan­ ke om arbetskraftens likställdhet som man velat se uttryckt genom refor­ men. En sådan kategoriindelning skulle kunna ge anledning till samma kri­ tik som riktats mot bestämmelserna i deras nuvarande utformning. Ej heller finnes någon motsvarighet till en sådan differentiering i de stadganden i sjömanslagen som nu tillförsäkrar såväl svensk som utländsk sjöman för­ måner av social karaktär, bl. a. den så sent som förra året införda regeln om likställighet i fråga om rätt till lön under arbetslöshet till följd av far­ tygets förolyckande. I fråga om hemreserätten enligt 26 § sjömanslagen tor­ de i huvudsak samma synpunkter kunna anläggas; vid stadgandets tillkomst år 1952 befanns hemreserätten vara en utpräglat social förmån. Visserligen föreligger icke här någon omedelbar nödsituation men å andra sidan bör beaktas att för stadgandets tillämpning kräves bl. a. längre tids tjänstgöring, två år i följd, på samma fartyg eller hos samma redare. Med ett villkor av sådan karaktär kan ej heller i detta fall skäl anses föreligga för ett avsteg från likställighetsprincipen. Jag vill alltså i likhet med det alldeles övervägande antalet remissinstanser tillstyrka en reform i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsförsla­ get. Emellertid anser jag att likställighetsprincipen såvitt gäller de aktuella förmånerna bör accepteras helt, sålunda även i det nyssnämnda fallet där viss begränsning förordats i utredningsförslaget. Principen bör följaktligen vara den att allt sjöfolk på svenska fartyg kommer i åtnjutande av de ifrågavarande förmånerna. Vad gäller kostnadsfrågan har såväl i utredningsföreslaget som vid remiss­ behandlingen understrukits svårigheten att bedöma den kostnadsökning som kan föranledas av reformen. Från redarehåll har närmare uppgifter till belysning av kostnadsfrågan icke stått att få. Utredningsmannen har icke heller på andra grunder kunnat framlägga något siffermaterial som mera preciserat anger reformens betydelse för rederinäringens omkostnader vid oförändrad kostnadsfördelning mellan näringen och statsverket. Det förelig­ gande materialet ger dock skäl utgå från att kostnadsökningen för rederi­ näringen blir förhållandevis måttlig. Utgiftsökningen för statens del vid oförändrade grunder för kostnadsfördelningen har beräknats uppgå till nå­ got mer än 40 000 kronor årligen. Utredningsmannens ståndpunkt att de nuvarande grunderna för kostnads­ fördelningen ej bör ändras i detta sammanhang kan jag biträda. Frågan om en eventuell ändring härvidlag bör emellertid såsom socialstyrelsen förordat lämpligen ånyo upptagas i samband med en mera allmän översyn av sjö­ manslagens bestämmelser. De statliga merutgifterna torde såsom föreslagits i årets statsverksproposition under tredje huvudtiteln få belasta förslags­ anslaget »Gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska med­ borgare».

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962 29

De särskilda förmånerna

18 §. Betänkandet. I betänkandet erinras om att den nuvarande bestämmelsen att svensk sjöman får åtnjuta sjuklön vid könssjukdom är utformad som ett undantag från regeln att sjuklön ej tillkommer sjöman, om han ådragit sig sjukdom uppsåtligen eller genom grovt vållande. Med utgångspunkt från att det icke längre synes tidsenligt att räkna könssjukdom som självförvällad torde enligt utredningsmannen den åsyftade likställigheten mel­ lan svenska och utländska sjömän böra åvägabringas genom att könssjuk­ dom överhuvud icke särskilt nämnes i 18 § tredje stycket utan betraktas som icke självförvållad sjukdom i allmänhet. Utredningsmannen åberopar samma skäl för motsvarande ändring i det liknande stadgandet i 28 § tredje stycket rörande rätt till fri sjukvård och fri hemresa vid könssjukdom.

Remissyttrandena. Från remissinstanserna framföres ej någon erinran mot att utländsk sjöman likställes med svensk i förevarande avseende. Beträf­ fande formen för genomförandet av sådan likställighet har emellertid in­ vändningar framställts mot utredningsmannens förslag. Svea hovrätt an­ för bl. a. ------------ Det åsyftade resultatet skall således enligt förslaget uppnås ge­ nom att lagrummen tolkas med utgångspunkt från en annan uppfattning rörande könssjukdomar än den lagen ursprungligen byggt på. Även om dessa sjukdomar numera betraktas annorlunda än förr, finns det dock up­ penbarligen fall, där även enligt nutida uppfattning sjukdomen måste an­ ses ha ådragits genom grov vårdslöshet, och det är naturligtvis icke avsett att vare sig en svensk eller en utländsk sjöman skall betagas rätt till ersätt­ ning i dylika fall. Hovrätten vill därför föreslå att undantagsstadgandena rörande könssjukdomar bibehållas men att begränsningarna däri till sven­ ska sjömän utgå, så att även utlänningar omfattas av stadgandena. Liknande invändningar framföres av hovrätten för Västra Sverige, so­ cialstyrelsen, sjöf artsstyrelsen, bemanningsutredningen och arbetstagar­ organisationerna.

Departementschefen. I överensstämmelse med utredningsmannens förslag förordar jag alt den i förevarande hänseende rådande skillnaden mellan svenska och utländska sjömän upphäves. Den avsedda likställigheten i fråga om rätten till lön vid könssjukdom enligt bestämmelsen i tredje stycket av denna paragraf liksom i fråga om rätten till sjukvård och fri hemresa vid könssjukdom enligt den liknande bestämmelsen i 28 § tredje stycket har utredningsmannen velat genomföra endast genom att ur lagrummen ut­ mönstra särbestämmelserna om könssjukdom. Såsom framhållits vid re­ missbehandlingen torde denna metod för att ernå det åsyftade resultatet icke vara tillfredsställande. Ändringen bör lämpligen verkställas genom att orden »sjömannen är svensk och» uteslutes ur författningstexten.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

24 §. [ paragrafens andra stycke i dess gällande lydelse upptages en bestäm­ melse om skyldighet att utge tilläggslön för en månad till efterlevande efter svensk sjöman. I enlighet med utredningsmannens vid remissbehandlingen utan erinran lämnade förslag har det i lagrummet stadgade förbehållet att sjömannen skall vara svensk uteslutits.

26 §. Betänkandet. Utredningsmannen anmärker inledningsvis, att vid ett lik­ ställande av utländsk sjöman med svensk i fråga om bestämmelserna i 26 §, 28 § andra och fjärde styckena samt 41 § bl. a. bör övervägas om och hur de nuvarande begreppen »i utlandet» eller »utom riket» samt »hemort» behöver modifieras i sammanhanget. Såvitt gäller bestämmelsen i 26 § om fri hemresa från utlandet efter längre tids tjänstgöring synes någon tvekan kunna råda om och på vilket sätt denna bestämmelse bör utsträckas till att gälla även utländska sjö­ män. Förutom att nuvarande bestämmelse är motiverad av sociala och hu­ manitära skäl, torde den även vara av betydelse med hänsyn till önskemå­ let att rekryteringen skall underlättas eller kanske snarare att lämpliga svenska sjömän skall förmås att, med tanke på möjligheten att efter viss lid kostnadsfritt få resa hem, kvarstanna i tjänst inom svenska handelsflot­ tan, vilket kan vara önskvärt också från beredskapssynpunkt. Genom möj­ ligheterna att resa hem underhålles överhuvud känslan av samhörighet med hemlandet. Beträffande utländska sjömän gör sig icke helt samma synpunkter gällande. Särskilt en del utländska sjömän, som tar anställ­ ning på fartyg i utomeuropeisk fart, saknar fast förankring i något land. Om en sådan sjöman önskar komma till en plats, som han betraktar som sin hemort, har han för övrigt möjlighet att påmönstra ett fartyg med lämplig destination. Trots vad sålunda anförts har utredningsmannen lik­ väl, av farhågor för att en sämre behandling av utländska sjömän i före­ varande hänseende skulle visa sig orättvis och stötande, när man kommer till de särskilda fallen, stannat för att förorda, att fri resa efter längre tids tjänstgöring skall tillkomma alla sjömän, delta i synnerhet som sådan för­ mån redan nu genom anställningskontrakt torde tillförsäkras en del ut­ ländska sjömän. Om en utländsk sjöman likställes med svensk, torde enligt utrednings­ mannens mening det avgörande för om fri resa skall tillkomma sjömannen icke böra vara att han avgår i vad som är utland i förhållande till Sverige, utan att avgången sker i annat land än det som är hans hemland. Härvid uppkommer frågan om man bör räkna efter nationaliteten eller bosätt­ ningen. Nuvarande 26 § sjömanslagen synes utgå från att sjömannen har både sitt medborgarskap och sin hemort i Sverige (där en svensk sjöman har sin hemort annorstädes än i Sverige, synes han i praktiken erhålla fri resa till närmaste svenska hamn). Om nu det svenska medborgarskapet skall upphöra att vara förutsättning för fri hemresa, finner utredningsman­

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962 31

nen det naturligt, att såsom hemland för sjöman, han må vara svensk eller utlänning, räknas det land där han är bosatt. En sådan tillämpning synes häst överensstämma med förmånens syfte, nämligen att underlätta för sjömannen att vara tillsammans med sin familj. Det kan erinras om att norska sjömanslagen ger fri resa åt sjöman med bostad i Norge — oavsett nationalitet — som tjänstgör på fartyg i utrikes fart. Fri hemresa bör en­ ligt det nyss sagda tillkomma sjöman, om han avgår från sin tjänst i annat land än där han är bosatt, men icke eljest, sålunda ej heller om svensk sjöman med bostad i annat land lämnar tjänsten vid besök i detta senare länd, men däremot om han avgår vid besök i Sverige. Förutsättning för rätt till fri resa bör liksom hittills vara att sjöman varit i tjänst å fartyget eller hos redaren under viss tid i följd. I nuvarande lag förutsättes också, att sjömannen icke haft tillfälle att lämna tjänsten i svensk hamn under det senast förflutna året. I och med att bestämmelsen göres tillämplig på även andra än svenska sjömän, torde den senare förut­ sättningen böra avse att tillfälle icke funnits att lämna tjänsten i det land, där sjömannen är bosatt. Även om utländska sjömän i princip erhåller rätt till fri hemresa efter längre tids tjänstgöring, är det enligt utredningsmannen icke sagt, att reserätten bör ges samma räckvidd som när det gäller svenska sjömän. Ut­ redningsmannen finner sig böra förorda — såsom ett led i det nordiska samarbetet — att sjömän bosatta i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge oberoende av medborgarskap får åtnjuta fri resa till hemorten utan inskränkningar; härvid utgår utredningsmannen från att hinder mot sär­ bestämmelser för vissa nationaliteter icke möter med hänsyn till förekom­ mande mest-gynnad-nationsklausuler. Vad angår andra sjömän — med vissa i det följande berörda undantag — synes det utredningsmannen rimligt, att rätten till fri hemresa begränsas så att den fria resan ej skall dra högre kost­ nad än som skulle föranledas av resa till den ort där sjömannen anställts på respektive fartyg.1 Ett skäl för en sådan begränsning är att många av de utländska sjömännen saknar fast anknytning till någon ort och att ett med­ givande av hemresa utan någon begränsning i fråga om avstånd kunde medföra, att det ej bleve rimlig proportion mellan resekostnaden och sjö­ mannens berättigade intresse av att komma till sin hemort. Sjömannen får enligt utredningmannens förslag hjälp att komma till den plats, där han tagit anställning på fartyget, vilket synes rimligt. Det får därefter bli hans sak att, om han så vill, ordna resa till hemorten, exempelvis genom att påmönstra ett fartyg som för honom dit. Vad som stadgas om rätt till fri resa bör ej hindra, att parterna sins emellan kommer överens om hur reserätten skall tillämpas. I betänkandet påpekas, att den regel, som förordats för sjömän bosatta utanför de nordiska länderna, liknar den som i norska sjömanslagen meddelats i fråga om hemresa för sjuk sjöman, som ej är bosatt i Norge. Med tanke på den i norska lagen förutsatta risken att myndigheterna på en 1 Begreppet anställningsorten förekommer i 18 § första stycket och 37 § andra stycket sjö­ manslagen.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

plats vägrar sjöman tillträde till respektive land eller, för att ge honom så­ dant tillträde, kräver en säkerhet som sjömannen icke kan ställa, synes de nya bestämmelserna i svenska lagen enligt utredningsmannens mening böra ge möjlighet till att fri resa i stället kan ordnas till annan plats med mot­ svarande rese- och underhållskostnader. Utredningsmannen anser att den förmånligare regel i fråga om fri hem­ resa, som föreslagits för sjömän bosatta i de nordiska länderna, lämpligen bör kunna utsträckas att, om Kungl. Maj:t finner skäl härtill, gälla även andra kategorier av sjömän. Utredningsmannen erinrar om att på fartygen tinns anställda en del sjömän med främlingspass. Om det ej utan vidare skulle stå klart för befälhavaren, i vilket land en sjöman bör anses vara bosatt, och detta ej kan styrkas genom besked om mantalsskrivning el. dyl., finns det anledning att räkna med att sjömannen är bosatt i det land, där han har sitt medborgarskap, varvid han skäligen bör erhålla fri resa till närmaste hamn i delta land. I och med att sjömän bosatta utomlands medges rätt till fri hemresa, om de avgår från sin tjänst vid besök i Sverige, torde det böra uttryckligen an­ givas att bestämmelsen endast gäller vid utrikes fart. I betänkandet framhålles, att den omständigheten, att en sjömans hemreserätt under vissa förhållanden begränsas till att avse anställningsorten, ej bör hindra, att vad som i andra sammanhang i sjömanslagen eller sjöla­ gen sägs om hemresa är tillämpligt även med avseende å resa enligt de så­ lunda modifierade bestämmelserna. Enligt 26 § andra stycket skall hemresa ordnas av svenske konsuln eller, om svensk konsul icke finnes på platsen, av befälhavaren. Ordnas hemresan av konsuln, skall befälhavaren på begäran ställa säkerhet för redarens an­ del. Bestämmelsen om medverkan av svensk konsul synes, åtminstone del­ vis, vara motiverad av önskemålet att resan anordnas på bästa och minst kostsamma sätt. Övervägande skäl talar för att bestämmelsen göres till­ lämplig även när det gäller resa för utländsk sjöman. Det kan härvidlag vara lämpligt, att svenske konsuln tar kontakt med utländsk konsul, som representerar sjömannens hemland, om sådan finnes på platsen. Utredningsmannen påpekar att bestämmelsen i 34 § sjölagen om skyldig­ het för befälhavare att medtaga sjöfolk, vars hemsändande det åligger kon­ sulerna att besörja eller som äger rätt till fri hemresa jämlikt 26 § sjömans­ lagen, icke kan tillämpas i fråga om utländsk sjöman annat än om avtal om ömsesidighet föreligger. Utredningsmannen anför härom vidare följande. Enligt 34 § sjölagen är befälhavare på fartyg pliktig att till sådant antal och med ratt till den gottgörelse, som av Kungl. Maj:t fastställes, till be­ stämmelseorten eller annan hamn, som fartyget skall anlöpa under resan, medtaga svenskt sjöfolk, vars hemsändande det åligger konsulerna att be­ sörja, eller som äger rätt till fri hemresa jämlikt 26 § sjömanslagen. Ulan betalning är befälhavaren pliktig medtaga urna innehållande askan efter avliden svensk befälhavare eller sjöman, liksom också hans efterlämnade effekter, såvitt de kan medtagas utan olägenhet. Kungl. Maj :t äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att sålunda angiven förpliktelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962 33

skall gälla även i avseende å befälhavare eller sjöman från annat land, hans aska eller efterlämnade effekter. inrikesdepartementets tillämpningsföreskrifter till kungörelsen den 15 mars 1957 (nr 92) angående gottgörelse för sjöfolks hemförande med svenskt fartyg från utrikes ort synes utgå från att förfarandet med s. k. konsulatspassagerare i Sverige — med hänsyn till att tillämpningen härav innebär ett visst större eller mindre mått av oflentligrättsligt tvång mot re­ derierna — till sin användning är begränsat till de fall, då staten har ett ekonomiskt intresse av att hemsändningen ordnas i enlighet med reglerna i kungörelsen. Detta innebär, såvitt angår tillämpningen av sjömanslagens regler om sjömans hemsändning, att förfarandet blott kommer i fråga i de fall, som förutses i 26 och 41 §§ i denna lag, d. v. s. vid resa efter längre tids tjänstgöring respektive fartygets förolyckande, i vilka fall staten till hälften eller helt bestrider kostnaderna. Utredningsmannen finner det ej falla inom ramen för uppdraget eller ut­ göra en nödvändig konsekvens av förslaget till ändringar i sjömanslagen, att befälhavares förpliktelse att medtaga svenskt sjöfolk eller urna eller efterlämnade effekter generellt utvidgas till att även gälla sjöfolk av andra nationaliteter.

Remissyttrandena. Utredningsmannens förslag att såsom sjömans hemland skall räknas det land där han är bosatt har från remissinstansernas sida icke mött några erinringar. Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet, Svenska stewardsföreningen och Sveriges fartggsbefälsförening påpekar att till följd av att det svenska tonnaget alltmer sysselsättes i fart mellan utländska orter ett med åren stigande antal svenska sjömän bosatt sig i länder som fartygen på grund av traden mest anlöper. Änd­ ringen som för en sådan sjöman möjliggör, att han äger rätt till fri resa till den utländska bosättningsorten, ansluter sig enligt organisationerna väl till de för svenskt sjöfolk förändrade förhållandena. I fråga om den av utredningsmannen föreslagna differentieringen beträffande hemreserätten, innebärande en förmånligare behandling av sjö­ män bosatta i de nordiska länderna samt eventuellt andra kategorier sjömän efter förordnande av Kungl. Maj:t har delade meningar kommit till uttryck. I arbetstagarorganisationernas yttrande uttalas, att den motivering som anföres i betänkandet för den föreslagna avvägningen synes rimlig, varför organisationerna ej finner skäl till erinringar mot den begränsning av för­ måner som därigenom äger rum. Därest eu reform genomföres i syfte att åstadkomma likställighet mellan svenska och utländska sjömän, bör enligt Svea hovrätt denna reform i möjligaste mån genomföras så att fullständig likställighet ernås. Hovrätten kan icke finna att utredningsmannen förebragt övertygande skäl för sitt förslag att i fråga om fri hemresa efter längre tids tjänstgöring låta olika regler gälla för sjömän från de nordiska länderna och utländska sjömän i övrigt samt begränsa rätten till fri resa för sistnämnda kategori att gälla endast till anställningsorten. Samma skäl som åberopats till stöd för att ge svenska sjömän fri resa till hemorten talar för att låta denna förmån

34 Kangl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

komma alla utländska sjömän till de!. Huvudparten av dessa har säkerligen i likhet med svenska sjömän familj eller annan fast anknytning till en viss plats, med vilken de önskar och bör uppehålla kontakter. Det är med tanke på denna, för sjöfarten särskilt värdefulla kategori av sjömän som reglerna bör utformas; att en del av de utländska sjömännen saknar fast förankring kan icke utgöra skäl att frånkänna övriga utlänningar rätt till en hemresa som för dessa uppenbarligen har stort värde. Hovrätten kan icke finna om­ ständigheterna vara sådana, att avsteg bör göras från principen om lik­ ställighet mellan svenska och utländska sjömän, utan föreslår att rätten till fri resa utsträckes att avse alla utländska sjömän. Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om icke 26 § borde endast på det sättet ändras, att den rätt som nu tillkommer svenska sjömän utsträckes till sjömän bosatta i de fem nordiska länderna eller land, som enligt för­ ordnande av Kungl. Maj :t är likställt med dessa i det nu ifrågavarande hänseendet. Hovrätten anför.

I likhet med utredningsmannen anser hovrätten en viss tvekan befogad, i vad mån förmånen av fri hemresa efter längre tids tjänstgöring bör ut­ sträckas till utländska sjömän. Det är här icke fråga om en social förmån i sådan oförutsedd och kritisk situation som sjukdom eller fartygets förolyckande; såsom även i betänkandet anförts, kunna utländska sjömän i det aktuella läget påmönstra ett fartyg med lämplig destinationsort. Därest för­ månen av fri hemresa i förevarande fall anses viktig för rekryteringen av någon viss kategori sjömän, ha redarna dessutom möjlighet att genom avtal tillförsäkra utlänningar av denna kategori samma rättigheter som svenska medborgare. Mot den föreslagna lagändringen kan också anmärkas, att föreskrifterna bliva i och för sig komplicerade och därtill, såvitt angår sjö­ män utom Norden, skilja sig från vad som enligt betänkandet skulle gälla om hemreserätt enligt 28 §. Ytterligare synes värdet av förmånen av resa till anställningsorten bero av en sådan rent tillfällig omständighet som var fartyget befinner sig under den tid då frågan om hemresa uppkommer.

Det förhållandet att den aktuella arbetskraftssituationen gör det nödvän­ digt att förvärva utländska sjömän till handelsflottan kan enligt beman­ ning sutredning en icke vara tillräcklig anledning att genomföra generella regler om likställighet mellan svensk och utländsk sjöman i här berörda avseende, som ju i första hand icke är humanitärt eller socialt betonat utan har arbetsmarknadspolitisk bakgrund. Såsom framgår av vad som redo­ visats under avsnittet »Allmänna synpunkter» anser bemanningsutredningen att jämställdhet kan vara befogad för vissa utländska sjömän — de nor­ diska, de som har sin bostad i landet eller eljest genom långvarig tjänst dokumenterat samhörighet med den svenska sjöfarten. Sjöfartsstyrelsen, som i princip tillstyrker likställighet såvitt avser ut­ ländska sjömän med bosättning i Sverige eller längre tids tjänstgöring på svenska fartyg, har avstyrkt den föreslagna likställigheten i fråga om övriga utländska sjömän, som av styrelsen karakteriseras såsom tillfälligt anställda. Styrelsen åberopar att den år 1952 införda hemresebestämmelsen enligt vad som framgår av vederbörande departementschefsuttalande främst avsåg att

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 19(72 35

tillgodose tre skilda intressen. Dessa var dels att giva svenska sjömän fas­ tare anställningsförhållanden och intresse att kvarstå på svenska fartyg så länge som möjligt, dels att dessa sjömän icke helt skulle förlora förbindelsen med hemlandet och dels att undvika att svensk sjöman, som avmönstras i utländsk hamn och blir blottställd, ändock måste omhändertagas av svensk konsul och hemsändas på den svenska statens bekostnad. Styrelsen fort­ sätter. Intet av de olika intressen ifrågavarande hemreserätt främst avser att tillgodose synes hava tillämplighet å tillfälligt anställda utländska sjömän. Rekryteringsskäl synes icke tala härför. Icke heller kan åberopas angelägen­ heten av att i nu nämnda fall svenskt rederi bör sörja för fortsatt förbin­ delse mellan den utländske sjömannen och hans hemland. Hemsändning av nödlidande människor till deras hemland torde i förevarande fall främst ankomma på det land den nödställde tillhör. Även om humanitära skäl i vissa fall kan anses tala för omhändertagande och ordnande av hemresa för nödställd utlänning, som försatts i sitt svåra läge till följd av avmönstring från svenskt fartyg, synes vad gäller till­ fälligt anställda internationellt gängse normer böra tillämpas. Erinras må i detta sammanhang om möjligheten att, såsom ibland torde tillämpas av svenska sjömän, genom särskilda anställningsvillkor tillförsäkra sig lämp­ liga hemreseförmåner. Sjöfartsstyrelsen avstyrker sålunda i denna del utredningens förslag, men vill samtidigt uttala, att ifrågavarande stadgande i sjömanslagen torde vara i behov av översyn såvitt avser svenska sjömäns rätt till fri hemresa, och att det möjligen kan vara anledning att i samband med en sådan översyn ånyo upptaga utredningens förslag till övervägande med bredare aspekter än vad som varit möjligt i förevarande sammanhang.

I likhet med sjöfartsstyrelsen hänvisar redareföreningen till propositionen rörande 1952 års sjömanslag. Där angivna skäl för fri hemresa efter längre tids tjänstgöring saknar enligt föreningen tillämplighet på utländska sjö­ män, som icke äger särskild anknytning till Sverige. Föreningen tillstyrker att rätten till fri hemresa skall tillkomma sådan sjöman, som är bosatt i Sverige. Enligt föreningen kan det vidare ifrågakomma att bereda sjömän från de övriga nordiska länderna en motsvarande hemreseförmån. I anledning av vad utredningsmannen anfört rörande 34 § sjölagen ifrågasätter Svea hovrätt och sjöfartsstyrelsen om icke denna bestämmelse bör ändras, därest utländska sjömän likställes med svenska beträffande fri hemresa enligt 26 g sjömanslagen. Enligt utrikesdepartementets ruttsavdelnings uppfattning föreligger emel­ lertid för närvarande ingen anledning att aktualisera frågan om en utvidg­ ning av gällande regler i fråga om konsulatspassagerarinstitutets använd­ ning.

Departementschefen. Beträffande den av utredningsmannen föreslagna dif­ ferentieringen i fråga om hemreserätten får jag hänvisa till min i avsnittet »Allmänna synpunkter» redovisade principiella inställning. Enligt min me­ ning saknas skäl att frångå principen om likställighet mellan svenska och

3G Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

utländska sjömän när det gäller rätten till hemresa efter längre tids tjänst­ göring. Denna ståndpunkt föranleder den ändringen i utredningsmannens förslag att regeln om begränsning av hemreserätten, såvitt avser vissa kate­ gorier utländska sjömän, utgår. För att genomföra likställigheten kräves vissa ändringar som samman­ hänger med att hemresan enligt lagrummets nuvarande avfattning förutsät­ ts gå till Sverige. Om det svenska medborgarskapet ej längre skall utgöra villkor för rätten till fri hemresa, bör enligt utredningsmannens förslag så­ som sjömannens hemland räknas det land där han är bosatt. Förslaget har i delta hänseende icke mött några erinringar. En ändring i enlighet härmed synes också, såsom arbetstagarorganisationerna påpekat, stå i god över­ ensstämmelse med det svenska sjöfolkets förändrade bosättningsförhållanden; det svenska handelstonnagets ökade användning i fart mellan utländska hamnar har medfört att svenska sjömän i stigande antal bosätter sig i län­ der som fartygen anlöpcr. Bosättningslandet bör därför anses såsom sjöman­ nens hemland. Bedömningen av frågan var sjömannen är bosatt torde normalt icke böra erbjuda några svårigheter. Om det icke skulle stå klart var en sjöman bör anses bosatt, och bosättning ej kan styrkas genom besked om mantals­ skrivning e. d., finns det enligt utredningsmannen anledning att räkna med att sjömannen är bosatt i medborgarskapslandet. Den omständigheten att besked om mantalsskrivning eller motsvarande registreringsakt icke kan er­ hållas torde dock icke utan vidare böra medföra att sjömannen anses bosatt i medborgarskapslandet. I likhet med vad som gäller i fråga om bosättningshcgreppet i sjömansskattelagen och kommunalskattelagen torde de fak­ tiska bosättnings- och vistelseförhållandena få tillmätas mera avgörande betydelse. För det fall åter att någon faktisk bosättningsort icke skulle kunna konstateras torde i regel kunna presumeras att bosättningslandet är det land som utställt vederbörande sjömans ordinära identitetshandlingar. Såsom utredningsmannen funnit kan en utvidgning av befälhavarens förpliktelser enligt 34 § sjölagen icke anses utgöra en nödvändig konse­ kvens av förslaget till ändring av sjömanslagen. Ivonsulatspassagerarinstitutet har också förlorat i betydelse med den starka utvecklingen på kommu­ nikationernas område. Helt andra möjligheter står i dag öppna för hem­ transporten. Bestämmelsen i 34 § sjölagen kan emellertid för närvarande bli tillämplig även på utländska sjömän. Förordnande härom kan under förut­ sättning av ömsesidighet meddelas av Kungl. Maj :t. Med hänsyn till vad tidi­ gare anförts om de negativa erfarenheterna av ömsesidighetsprincipen torde det vara lämpligt att krav på ömsesidighet ej längre uppställes. Bestäm­ melsen i 34 § andra stycket sjölagen bör ändras i enlighet härmed och jag förordar att ändringen genomföres i samband med de nu aktuella ändringar­ na i sjömanslagen.

28 §.

Betänkandet. För ernående av likställighet bör även bestämmelsen i 28 §

andra stycket i fråga om vårdtidens längd ändras. Rätten att åtnjuta vård

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962 37

gäller sex veckor eller, om sjömannen är svensk och vårdas utom riket, tolv veckor. Om med svensk sjöman likställes annan sjöman, torde den kortare vårdtiden av sex veckor böra göras tillämplig, när sjöman vårdas inom det land där han är bosatt. Skäl kan visserligen tala för att den kor­ tare tiden skulle tillämpas även när sjöman vårdas inom det land, där han är medborgare, oavsett om han är bosatt i detta land. Emellertid torde icke finnas möjlighet att bli ansluten till sjukkassa — åtminstone gäller så för Sveriges del — utan att vara bosatt i respektive land. Med hänsyn bland annat härtill har utredningsmannen, ehuru med någon tvekan, stannat för att lörorda, att den omständigheten att sjöman har medborgarskap i del land, där han vårdas, icke skall medföra begränsning av den redarskyddade tiden, ifall han är bosatt i annat land, utan att denna tid skall utgöra tolv veckor. Att sjömän på ett och samma fartyg kan bli olika ställda sinsemellan i fråga om redarskyddad tid, alltefter vilket land fartyget vid tillfället be­ finner sig i, synes utgöra en konsekvens av den förordade principen om bo­ sättningens betydelse för tillämpningen av sociala förmåner enligt sjö­ manslagen och bör ej väcka alltför stora betänkligheter. I detta sammanhang nämnes i betänkandet, att en viss risk kan finnas — detta gäller redan nu — för att sjöman får kostnaden för vård täckt samtidigt på två vägar, nämligen dels enligt sjömanslagen och dels enligt sjukkasse- eller liknande bestämmelser. För svensk sjömans del behöver man knappast räkna med någon sådan risk, när han tjänstgör på svenskt fartyg (förhållandena vid tjänstgöring på utländskt fartyg berörs ej av utredningsmannens förslag). Under den redarskyddade tiden åtnjuter han nämligen icke ersättning från respektive sjukkassa, vilken i stället utbe­ talar ersättningen till redaren med anledning av dennes regressrätt. Beträf­ fande den utländske sjömannen — och möjligen kunde något liknande gälla svensk sjöman bosatt i utlandet — kan förhållandet bli ett annat. Det skulle kunna hända, att sådan sjöman, samtidigt som han vore likställd med en svensk i fråga om sjukförmåner enligt sjömanslagen, från sitt hemland åtnjöte förmåner vid sjukdom motsvarande den svenska sjuk­ försäkringen eller eljest. Det skulle alltså kunna uppkomma en viss dubb­ lering av ersättningen till dessa sjömän. En sådan bör undvikas, låt vara att sjömannen eventuellt både betalar viss avgift till sjukkassa och erlägger sjömansskatt till staten. Riskerna för en dubbel ersättning synes dock enligt utredningsmannens uppfattning ganska ringa. Bland annat sy­ nes den omständigheten, att för båda slagen av ersättning förutsättes kvitton å vårdkostnaderna, vara ägnad att försvåra uttagandet av ersätt­ ning från två håll. Måhända kan nu angivna förhållanden f. ö. regleras ge­ nom överenskommelser mellan Sverige och andra ifrågakommande län­ der. I betänkandet upplyses, att överläggningar f. n. pågår mellan de nor­ diska länderna om åstadkommande av en viss ömsesidighet när det gäller tillämpningen på sjömän av den allmänna sjukförsäkringen in. m. Som resultat härav torde det kunna tänkas, att redarna och i vissa fall utrikes- 8 Uihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 178

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

förvaltningen får den rätt, de nu har att till ersättande av kostnader för sjuklön eller sjukvård erhålla sjukförsäkringsmedel tillkommande svensk eller utländsk sjöman bosatt i Sverige, utvidgad till att även gälla motsva­ rande medel som kan tillkomma i annat nordiskt land bosatt sjöman. Med tanke på eventuella anordningar med sådan innebörd kan det fin­ nas skäl att i ett nytt stycke, som tillägges 28 §, införa en hänvisning till att särskilda bestämmelser meddelas i fråga om rätt för redare och utri­ kesförvaltningen att från sjukkassa erhålla gottgörelse för kostnad för sjömans sjukvård. Med avseende å sjöman tillhörande svensk sjukkassa finns sådana bestämmelser nu meddelade i lagen om allmän sjukförsäk­ ring. I avbidan på att bestämmelser av liknande art tillkommer beträffande sjömän, som ej är bosatta i Sverige, bör det möjligen kunna förekomma, att redare genom avtal med sjöman gör förbehåll om att medel, som jämlikt bestämmelser i utlandet tillkommer sjömannen under sjukdom, skall komma redaren till godo, i den mån medlen icke överstiger dennes kostna­ der för sjömannen. Enligt utredningsmannen bör även bestämmelsen i 28 § andra stycket om fri hemresa på grund av sjukdom, oavsett om denna inträffar i utlan­ det eller ej, utsträckas till att gälla utländska sjömän, övervägande skäl talar för att här — till skillnad från vad som föreslagits beträffande 26 § — någon begränsning av reserätten icke sker till att gälla resa enbart till anställningsorten. Den önskvärda principen, att utländsk sjöman icke bör vara sämre ställd än svensk, synes böra upprätthållas i hela sin vidd, när fråga är om sjömän, som på grund av sjukdom ej kan själva ordna sin hemresa genom att påmönstra fartyg med för ändamålet lämplig destina­ tion. Fri resa bör alltså medges till hemorten, var denna än må vara belä­ gen — såvida icke annan ort överenskommes — och oberoende av med­ borgarskap. Visserligen kan måhända missbruk ej helt undvikas. Exem­ pelvis kunde en sjöman, som räknar sig som bosatt på någon plats i bortre Indien, påmönstra ett svenskt fartyg i Rotterdam och kort tid därefter vid uppehåll i London begära att på grund av sjukdom få hemresa bekostad till förstnämnda plats. Emellertid må erinras om att som förutsättning för fri resa gäller att sjömannen avskedas jämlikt 32 § sjömanslagen, d. v. s. att han till följd av sjukdom eller skada för längre tid är satt ur stånd att fullgöra sin tjänst eller att han lider av sjukdom, som medför fara för de ombordvarande, eller ock att han vid avgången från tjänsten lider av sjukdom eller skada av beskaffenhet att kunna föranleda avsked. I de fles­ ta fall torde läkarna kunna kontrollera, att ifrågavarande reserätt icke missbrukas av sjömän, som ej har sjukdom som motiverar hemresa. För övrigt bör uppmärksammas, att sjöman enligt lagen är skyldig att antaga tjänst å annat fartyg med lämplig destination, om hans hälsotillstånd med­ ger detta och han anställes i egenskap motsvarande den, vari han förut va­ rit anställd, och på lika förmånliga villkor. Utredningsmannen påpekar, att norska sjömanslagen i princip ger rätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962 39

till fri hemresa vid sjukdom åt envar sjöman på norskt fartyg oberoende av medborgarskap. Om sjömannen ej har bostad i Norge, begränsas dock reserätten till att gälla anställningsorten. Det anmärkes vidare i betänkandet att, även om sjukligheten hos de utländska sjömännen — bland annat med hänsyn till tuberkulosförekomst — nu skulle vara större än hos de svenska, en viss utjämning av even­ tuella skillnader härvidlag, och samtidigt en utveckling mot minskad sjuk­ frekvens, torde komma att föranledas av den utökade hälsokontroll av sjömän, som tillämnats i samband med att nya mönstringsbestämmelser genomföres. Beträffande bestämmelsen i 28 § tredje stycket angående rätt till sjuk­ vård och fri hemresa vid könssjukdom hänvisas till 18 §. I fråga om den i 28 § fjärde stycket meddelade bestämmelsen om sjuk­ husvård m. m. för i utlandet kvarlämnad svensk sjöman, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, finner utredningsmannen att även ut­ ländsk sjöman bör vara fri från att belastas med kostnad för sådan vård. För att bestämmelsen skall bli tillämplig torde, i anslutning till vad tidi­ gare anförts beträffande sjukvårdstidens längd, böra förutsättas att sjö­ mannen kvarlämnas i annat land än det, där han är bosatt. Vad förut sagts om vissa risker för att ersättning för sjukvård åt ut­ ländsk sjöman kommer att utbetalas dubbelt, dels enligt sjömanslagen och dels från sjukförsäkring e. d. i sjömannens hemland, gäller i någon mån även vid vård för könssjukdom. I detta sammanhang erinras i betänkandet om att de länder, som är anslutna till 1924 års Brysselkonvention rörande vissa lättnader för sjö­ män vid behandling för könssjukom, i sina större hamnar skall under­ hålla polikliniker, till vilka sjömän tillhörande handelsflottan skall äga tillträde utan avseende å nationalitet. Läkarvård och läkemedel skall till­ handahållas kostnadsfritt; detsamma skall även gälla för sjukhusvård, därest dylik av vederbörande läkare befinnes erforderlig. De sjuka skall likaledes kostnadsfritt erhålla de läkemedel, som är erforderliga för sjuk­ domens behandling under resa till närmaste hamn, som är avsedd att anlöpas. På grundval av konventionen har för Sveriges del utfärdats en kun­ görelse den 24 april 1931 (nr 63) i ämnet (under inrikesdepartementets huvudtitel finnes ett förslagsanslag till åtgärder mot utbredning av köns­ sjukdomar). I den mån de i konventionen överenskomna anordningarna utnyttjas — vilket ej alltid är fallet med hänsyn till att dessa anordningar på sina håll är ganska bristfälliga —- blir det icke aktuellt för vare sig re­ dare, utrikesförvaltning eller sjukkassa att ersätta vårdkostnader. Utredningsmannen har, såsom förut anförts, föreslagit att nu gällande grunder för kostnadsfördelningen skall bibehållas. Om det emellertid skulle anses skäligt, att redarna bereddes någon lättnad i ansvaret för sjuka sjö­ män, skulle det enligt utredningsmannen möjligen kunna ifrågasättas, att staten påtoge sig kostnader för vård och eventuell hemresa för sjömän med tuberkulos, psykisk rubbning eller könssjukdom.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Remissyttrandena. Mot utredningsmannens förslag att utländsk sjöman likställes med svensk i fråga om vårdtidens längd framföres erin­ ringar endast från sjöfartsstyrelsen, bemanning sutredning en och redareför­ eningen. Övriga remissinstanser tillstyrker förslaget i denna del eller läm­ nar det utan erinran. Enligt sjöfartsstgrelsens mening har utredningsmannen icke anfört några bärande skäl för att utlänning, som tillfälligt tjänstgör på ett svenskt han­ delsfartyg — d. v. s. enligt styrelsens terminologi sådana som ej är bosatta i Sverige eller har längre tids tjänstgöring på svenska fartyg — skulle gene­ rellt bliva i förevarande avseende likställd med de svenska sjömännen. Kon­ sekvensen skulle enligt styrelsen uppenbarligen i många fall kunna bli orim­ lig. Styrelsen anför. Framhållas må även att svenska sjömän har att för sin inkomst ombord i svenskt fartyg erlägga högre sjömansskatt än de mer eller mindre tillfälligt anställda utländska sjömännen och att denna högre skatt bl. a. föranledes av att viss del av de svenska sjömännens sjömansskatt tillföres vederböran­ de sjukkassa såsom kompensation för sjukförsäkringsavgift för sjömannen. De utländska sjömännen däremot belastas icke i någon form av avgifter för svensk sjukförsäkring. För den längre ansvarstiden för svenska sjömän kompenseras redaren genom regressrätt mot sjömannens sjukkassa. Därest även tillfälligt anställda utländska sjömän skulle tillerkännas samma för­ måner vid sjukdom, som svenska sjömän, torde erfordras någon form av ersättning till vederbörande redare för merkostnaderna. Samma synpunkter återkommer i bemanningsutredningens och redare­ föreningens yttranden. Redareföreningen kan ej tillstyrka förslaget. En ut­ vidgning av vårdnadsplikten från 6 till 12 veckor skulle enligt föreningen medföra en väsentlig ökning av rederiernas redan nu stora kostnader för sju­ ka sjömän. Såsom framhållits av föreningen i anslutning till förslagets all­ männa synpunkter synes man, om en utökning av vårdnadsplikten skulle genomföras, böra begränsa sig till sådana utländska sjömän, som är bosatta och mantalsskrivna i Sverige och — under förutsättning av reciprocitet — nordiska sjömän. Redareföreningen anför vidare bl. a. följande. Därest utredningsmannens förslag i denna del skulle genomföras, bör det dock under alla omständigheter tillses, att redare beträffande utgifter för sjukvård åt sjömän alltid skall kunna vända sig med regresskrav till Riks­ försäkringsverkets serviceavdelning. Beträffande här i riket bosatta sjömän skulle ersättningen till redaren därefter av serviceavdelningen uttagas av vederbörande sjukkassa, medan för andra sjömän densamma skulle utgå ur de skattemedel, som inflyta genom den femtonprocentiga sjömansskatten. Utredningsmannens ståndpunkt att rätten till fri hemresa på grund av sjukdom utsträckes att gälla utländska sjömän har föran­ lett invändningar endast från sjöfartsstyrelsen, bemanningsutredningen och redareföreningen. Nämnda remissinstanser erinrar om att utländsk sjöman som gör tjänst på norskt fartyg, oavsett var han är bosatt och oavsett med­ borgarskap, vid sjukdom eller skada har rätt att erhålla fri resa med under­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962 41

håll till den plats där han blev anställd, eller, om myndigheterna på denna plats vägrar honom tillträde till landet eller fordrar en säkerhet som sjö­ mannen icke kan ställa, rätt till resa till hemlandet. Skälighetshänsyn —humanitära och allmänt sociala — talar enligt dessa remissinstanser för att utländsk sjöman på svenskt fartyg gives samma förmåner som utländsk sjö­ man på norskt fartyg. Att gå längre än den norska sjömanslagen på denna punkt synes enligt redareföreningen dock icke tillrådligt. Nämnda begräns­ ning bör enligt sjöfartsstyrelsen gälla för de utländska sjömän, som styrel­ sen betecknar som tillfälligt anställda. Utredningsmannens uppfattning om möjligheten att med kontroll genom läkare förebygga missbruk av hemreserätten stödes av medicinalstyrelsen som anför. Fri hemresa på grund av sjukdom är en förmån, som tillkommit på grund av de för sjömansyrket speciella arbetsförhållandena. En iråkad sjukdom kan föranleda hemtransport även över mycket långa avstånd. Denna rätt till hemresa kan givetvis missbrukas, men det synes sannolikt att fortsatt ut­ byggnad av sjömansläkarorganisationen i samverkan med de nordiska grannländerna skall kunna åstadkomma en tillförlitligare läkarkontroll i de flesta större hamnar i världen. Härigenom bör onödigt långa hemresor kun­ na avstyras. Medicinalstyrelsen vill i denna del förorda att rätten till hem­ resa vid sjukdom utvidgas att omfatta även utländska sjömän.

Mot utredningsmannens förslag till likställighet i fråga om bestämmelsen i paragrafens tredje stycke om fri sjukvård och hemresa vid könssjukdom framföres av remissinstanserna motsvarande invänd­ ningar som i fråga om det liknande stadgandet i 18 §. Utrikesdepartementets rättsavdelning påpekar, att utredningsmannen an­ fört att staten möjligen skulle kunna påtaga sig vård- och hemresekostnader för sjömän med tuberkulos, psykisk rubbning eller könssjukdom för den händelse förslaget om oförändrade grunder för kostnadsfördelningen icke skulle följas utan det skulle anses skäligt att redarna bereddes någon lätt­ nad. Rättsavdelningen skulle till de uppräknade sjukdomarna vilja lägga kronisk alkoholism. Trots den skärpta läkarkontroll vid påmönstring som förutsättes i den nya mönstringsförordningen kan det icke anses uteslutet, att även framdeles kroniska alkoholister kan vinna anställning på fartygen. Redareföreningen föreslår att statens skyldighet utvidgas till att omfatta sjömän, som avmönstras på grund av tuberkulos eller sinnessjukdom. Beträffande bestämmelsen i 28 § fjärde stycket rörande sjukhusvård m. m. för i utlandet kvarlämnade sjömän med könssjukdom i smittsamt skede uttalas i några remissyttranden viss tveksamhet om utred­ ningsmannens förslag. Härvid hänvisas till att Sverige, såsom utrednings­ mannen påpekat, anslutit sig till Brysselkonventionen rörande vissa lättna­ der för sjömän vid behandling av könssjukdom. Allmänt torde kunna sägas, anför sjöfartsstyrelsen, att Sverige väl upp­ fyller sina åtaganden enligt konventionen. Under sådana förhållanden synes det sjöfartsstyrelsen saknas anledning för Sverige alt genom statsmakternas

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

försorg eller genom föreläggande för svenska redare, därutöver påtaga sig kostnader för sådana utländska sjömän som av styrelsen betecknas såsom tillfälligt anställda. Såvitt gäller dessa sjömän avstyrker styrelsen därför ut­ redningsmannens förslag. Bemanningsutredningen avstyrker ändringsförslaget under hänvisning till att kostnadsfri vård är garanterad varje sjöman genom berörda konven­ tion. Medicinalstyrelsen uttalar bl. a. att frågan om fri sjukvård vid fall av könssjukdom synes böra bedömas i anslutning till de internationella reg­ lerna på förevarande område — främst Brysselkonventionen, genom vilken de flesta sjöfartsstaterna förbundit sig att bereda sjömän kostnadsfri sjuk­ vård och sjukhusvård vid könssjukdom i smittsamt skede. Styrelsen fort­ sätter. Även om i vissa fall erbjudna sjukvårdsmöjligheter icke kan utnyttjas, synes det knappast motiverat att i sjukvårdshänseende bedöma utländsk sjö­ man, som icke under längre tid varit stadigvarande anställd å svenskt far­ tyg, på samma sätt som svensk sjöman. —• — — Med hänsyn till vad tidigare anförts om vård av sjöman med könssjukdom i smittsamt skede finner medicinalstyrelsen det kunna disku­ teras, huruvida Sverige — förutom i speciella undantagsfall — exempelvis vid långvarig anställning eller liknande skall påtaga sig det ekonomiska an­ svaret för sådan icke-svensk sjuk sjöman, som redan jämlikt internationell överenskommelse skall beredas vård i det land, där han måst kvarlämnas. I yttrandet av generalkonsulatet i New York framhålles, att den av ut­ redningsmannen påtalade bristfälligheten på sina håll vad angår anord­ ningar för läkarvård in. m. nog tyvärr är med sanningen överensstäm­ mande. Det av utredningsmannen föreslagna nya sista stycket i paragrafen, inne­ hållande en hänvisning till särskilda bestämmelser om regress­ rätt, föranleder den anmärkningen av Svea hovrätt att bestämmelsen om gottgörelse bör omfatta icke blott sjukvård utan även annan kostnad i an­ ledning av sjömans sjukdom. Riksförsäkringsverket har gjort vissa kommentarer till vad utrednings­ mannen anfört om regressrätt och eventuella överenskommelser härom med andra länder. Verket anför sålunda. I vad avser riksförsäkringsverkets ämbetsområde innebär förslaget ut­ sträckt rätt till sjuklön vid arbetsoförmåga på grund av könssjukdom, ut­ sträckt rätt till vård på redarens bekostnad när sjukdom eller skada före­ ligger vid tjänsteförhållandets upphörande samt rätt i visst fall till sjuk­ husvård, läkarbehandling och läkemedel på statens bekostnad. I den mån utländsk sjöman, som får de! av de sålunda föreslagna förmå­ nerna, tillhör svensk sjukkassa betyder förslaget för sjukförsäkringens del att redaren respektive staten erhåller motsvarande utsträckta rätt att från sjukkassan utbekomma ersättning enligt sjukförsäkringslagstiftningen för ifrågavarande kostnader. I betänkandet diskuteras frågan om möjligheter för redarna och staten att för sjömän bosatta i annat land erhålla liknande regressrätt gentemot det andra landets sjukförsäkring. Om dylik möjlighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962 43

skall kunna öppnas genom överenskommelser mellan Sverige och andra ifrågakommande länder, måste tydligen utländsk redare och utländsk stat erhålla motsvarande regressrätt gentemot svensk sjukkassa beträffande sjö­ man tillhörande sådan kassa. Häremot finnes enligt verkets mening intet att erinra. I sitt yttrande har utrikesdepartementets rätts av delning upptagit frågan om hemort sbegreppet i 28 §. Rättsavdelningen återger följande uttalande av generalkonsulatet i Antwerpen. Beträffande § 28 synes det böra övervägas, huruvida icke ». . . där han är bosatt . . .» (andra stycket) respektive ». . . till sin hemort . . .» (samma stycke) lämpligen borde utbytas mot ». . . där han är mantalsskriven eller, utan att vara mantalsskriven, stadigvarande vistas . . .» respektive ». . . till den ort där han är mantalsskriven eller, utan att vara mantalsskriven, sta­ digvarande vistas . . .». Generalkonsulatet ber här få hänvisa till s. 53, tredje stycket, i betänkan­ det, som lyder: »Om det ej utan vidare skulle stå klart för befälhavaren, i vilket land en sjöman bör anses vara bosatt, och detta ej kan styrkas genom besked om mantalsskrivning eller dylikt, finns det anledning att räkna med att sjömannen är bosatt i det land där han har sitt medborgarskap, varvid han skäligen bör erhålla fri resa till närmaste hamn i detta land. Ett stort antal utländska icke-belgiska sjömän av olika nationaliteter segla som regel ut från Antwerpen. Av dessa äro de, som här ha fast bosatt familj eller som, utan att vara gifta härstädes, dock här hava stadigvarande bostad, »légalement domicilié» härstädes, d. v. s. de äro här mantalsskrivna. Övriga sjömän, vilka segla ut från Antwerpen, förhyra under sina landvis­ telser oftast rum på sjömanscaféer och -hotell och betraktas icke såsom »légalement domiciliés» härstädes. De från Antwerpen utseglande, men icke härstädes mantalsskrivna sjö­ männen, utgöra en relativt talrik grupp. Enär i densamma ingå även sjö­ män, som äro medborgare i avlägsna länder, vilka de icke stundom av po­ litiska skäl besökt på lång tid och dit de oftast icke tänkt sig resa, synes den föreslagna lydelsen av § 28, stycket 2, kunna få för redarna kännbara kon­ sekvenser, därest för denna kategori som bosättningsland betraktas det land, som sjömannen medborgarrättsligt tillhör. I betraktande av vad generalkonsulatet anfört om förhållandena i Ant­ werpen, vilka enligt rättsavdelningen kan antagas vara likartade på vissa andra platser, tillstyrker rättsavdelningen ändringar i lagtexten av den in­ nebörd som föreslagits av generalkonsulatet.

Departementschefen. I enlighet med min förut redovisade ståndpunkt bör utländsk sjöman likställas med svensk sjöman även beträffande de förmå­ ner som enligt förevarande paragraf nu tillkommer allenast svensk sjöman. Vid genomförandet av sådan likställighet bör, såsom utredningsmannen fun­ nit, det land där sjömannen är bosatt — på motsvarande sätt som i fråga om hemreserätten enligt 26 § — anses såsom sjömannens hemland. I överens­ stämmelse härmed blir också hemorten den ort där sjömannen är bosatt. 1 anledning av de synpunkter som framförts från utrikesdepartementets rättsavdelning rörande hemortsbegreppet får jag vidare hänvisa till vad jag anfört i denna fråga i anslutning till 26 §.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Utredningsmannen har berört frågan om missbruk av rätten till fri hem­ resa på grund av sjukdom kan undvikas och därvid givit uttryck för upp­ fattningen att missbruk bör kunna förebyggas med kontroll genom läkare. För ifrågavarande hemreserätt förutsättes sådan sjukdom eller skada som för längre tid sätter sjömannen ur stånd att sköta tjänsten eller sådan sjuk­ dom som medför fara för de ombordvarande. Den omständigheten att jämväl utländska sjömän kommer i åtnjutande av denna förmån synes i och för sig icke kunna påverka möjligheterna till missbruk. Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om att en reform i fråga om registrering och mönstring av sjömän, innebärande en väsentlig utvidgning av hälsokontrollen av sjömän, med riksdagens medverkan ge­ nomfördes den 1 juli 1961. Med hänsyn till vad som vid remissbehandlingen anförts om tuberkulos, psykisk rubbning och alkoholism må för övrigt framhållas, att de nya bestämmelserna rörande hälsotjänsten inom vår sjö­ fart direkt syftar till att genom kontinuerlig läkartillsyn genom speciella sjömansläkare uppdaga brister i fysisk och psykisk hälsa av beskaffenhet att göra sjömannen olämplig för ombordanställning. Det torde kunna för­ väntas att dessa nyligen vidtagna åtgärder skall effektivt bidraga till en förbättrad hälsovård inom sjömansyrket och därmed också i möjlig mån förebygga missbruk. I fråga om det i tredje stycket upptagna undantagsstadgandet rörande könssjukdom må hänvisas till vad jag anfört vid 18 §. Vad gäller fjärde styckets bestämmelse om sjukvård vid könssjukdom i smittsamt skede synes mig anledning ej föreligga att utan tillgång till när­ mare utredning förorda en inskränkning i principen om likställighet eller av den nuvarande bestämmelsens räckvidd, i synnerhet som bristfälligheter i erbjudna sjukvårdsmöjligheter påtalats såväl av utredningsmannen som under remissbehandlingen. Ej heller har jag funnit skäl att i detta sammanhang i sjömanslagen — såsom utredningsmannen föreslagit — införa ett tdlägg till 28 § med en hänvisning till bestämmelser om regressrätt.

41 §. Betänkandet. Beträffande bestämmelsen i 41 § om fri hemresa på grund av fartygs lörolyckande hänvisas i betänkandet till vad som anförts i an­ slutning till 26 § i fråga om rätten till fri hemresa efter längre tids tjänst. Med hänsyn till den karaktär av nödtvång, som en sådan resa har, synes enligt utredningsmannen någon begränsning av reseförmånen till att avse anställningsorten knappast motiverad. I betänkandet erinras vidare om att norska sjömanslagen icke har någon motsvarande begränsning i fall av den­ na art.

Remissyttrandena. Förslaget möter erinran endast i sjöfartsstyrelsens ytt­ rande. Styrelsen förordar att rätten till hemresa för sådana utländska sjömän som ej är bosatta i Sverige eller har längre tjänstgöring på svenska fartyg skall inskränkas till anställningsorten i enlighet med vad styrelsen förordat beträffande 28 § andra stycket.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962 45

Departementschefen. Den av mig föreslagna likställigheten bör såsom jag förut utvecklat icke begränsas till att gälla endast för vissa kategorier ut­ ländska sjömän. Utredningsmannens förslag, som bygger på den av mig för­ ordade principen, bör alltså följas. 42 §. I den i paragrafen upptagna bestämmelsen om ersättning för förlust av personlig egendom vid fartygs förolyckande har i enlighet med utrednings­ mannens vid remissbehandlingen utan erinran lämnade förslag det stadgade förbehållet att sjömannen skall vara svensk uteslutits.

87 §. Sjöfartsstyrelsen, bemanningsutredningen och redareföreningen har i överensstämmelse med sin tidigare redovisade inställning ansett att möj­ ligheten att ingå ömsesidighetsavtal beträffande vissa förmåner borde bi­ behållas. Om utländska sjömän emellertid likställes med svenska sjömän i enlighet med vad i det föregående förordats bör 87 § med dess stadgande att Kungl. Maj :t under förutsättning av ömsesidighet kan förordna om sådan likställighet upphävas.

Ikraftträdande. De nu angivna ändringarna i sjömanslagen och sjölagen — ändringen i sistnämnda lag berörd i samband med behandlingen av hemreseförmånen enligt 26 § sjömanslagen — torde böra träda i kraft den 1 januari 1963.

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom handelsdepartemen­ tet upprättats förslag till 1) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530); samt 2) lag om ändrad lydelse av 34 § sjölagen. Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av den lydelse bilaga (Bilaga A j1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet: Ulla Beckman

1 Bilagan, som överensstämmer med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här ute­ slutits.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Bilaga B

Utredningsmannens förslag

till

lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, dels att 87 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall upphöra att gälla, dels att 18, 24, 26, 28, 41 och 42 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 18 §. Lön utgår —--------resan anträddes. Lönen löper ■—- — — inrikes fart. * Sjöman är ej berättigad till lön för tid, då han utan laga skäl håller sig från tjänsten, eller då han till följd av sjukdom eller skada, som han för­ tegat vid tjänstens antagande, är oförmögen till tjänstgöring. Ej heller äger han åtnjuta lön för tid, då han är satt ur stånd att tjänstgöra till följd av sjukdom eller skada, som han ådragit sig uppsåtligen eller genom grovt vål­ lande. Om förlust —- — — i 33 §. Vid beräkning — — — trettio dagar. 24 §. Dör sjöman -— --------till bestämmelseorten. Efterlämnade sjömannen hustru eller barn under sexton år, skall till de sålunda efterlevande utgå tilläggslön för en månad, såframt hans död in­ träffat medan han var i redarens tjänst eller å tid, då han var berättigad till lön jämlikt 18 § andra stycket andra punkten. I sistnämnda fall må dock avdragas vad utbetalts eller skall utbetalas jämlikt berörda stadgande. 26 §. Avgår sjöman från tjänst i utrikes fart i annat land än det där han är bosatt och har han varit i tjänst å fartyget eller hos redaren två år i följd utan att hava haft tillfälle under det senast förflutna året att lämna tjäns­ ten i det land där han är bosatt, äger han rätt till fri resa med underhåll till sin hemort. Annan sjöman än sådan, som är bosatt i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge eller som enligt förordnande av Kungl. Maj :t är likställd med sjömän från nämnda länder, skall dock anses tillgodosedd i fråga om rätten till resa, om han kostnadsfritt befordras till anställningsor­ ten eller, enligt bestämmande av befälhavaren efter samråd med sjöman­ nen, till annan ort med motsvarande rese- och underhållskostnader. Av kostnaderna skall hälften bestridas av statsmedel och hälften gäldas av re­ daren. Beräknas fartyget inom sex månader uppnå hamn, från vilken ovan av­ sedd resa kan ordnas med avsevärt mindre kostnad eller omgång, är sjö­ mannen ej berättigad till fri resa med mindre han kvarstår i tjänsten tills fartyget uppnår sådan hamn. Kan åt sjömannen inom skälig tid beredas tjänst å fartyg, som är be- 1 Senaste lydelse av 41 §, se 1961:211.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962 47

stämt till hamn, varifrån han bekvämligen kan resa till avsedd ort, är han pliktig att antaga tjänsten, såframt hans hälsotillstånd medgiver det och han anställes i egenskap motsvarande den, vari han förut varit anställd, och på lika förmånliga villkor. Vill sjöman, som uppsäger tjänsteavtalet eller begär entledigande, er­ hålla fri resa enligt vad ovan sagts, skall han samtidigt göra framställning därom. Resan skall ordnas av svenske konsuln eller, om svensk konsul icke fin­ nes på platsen, av befälhavaren. Ordnas resan av konsuln, skall befälhava­ ren på begäran ställa säkerhet för redarens andel. Om förlust —---------- i 33 §. 28 §. Kostnaden för------------- i tjänsten. , Är sjöman sjuk eller skadad vid tjänsteförhållandets upphörande, äger han, med de undantag som följa av tredje och fjärde styckena, jämväl där­ efter åtnjuta vård på redarens bekostnad, dock icke utöver sex veckor eller, om han vårdas inom annat land än det där han är bosatt, tolv veckor. Tiden räknas från dagen för avmönstringen eller, om avmönstring icke ägt rum, från den dag fartyget gått vidare. Avskedas sjömannen jämlikt 32 § eller lider han vid avgången från tjänsten av sjukdom eller skada av beskaffen­ het att kunna föranleda avsked, är han dessutom berättigad till fri resa med underhåll till sin hemort på redarens bekostnad. Skall resan företagas från land, där han icke är bosatt, är sjömannen dock pliktig att antaga tjänst å annat fartyg enligt vad i 26 § tredje stycket stadgas. Har sjömannen vid tjänstens antagande förtegat sjukdomen eller ska­ dan, är han pliktig att själv bekosta vården och är icke berättigad till fri resa. Detsamma gäller, där han ådragit sig sjukdomen eller skadan uppsåtligen eller genom grovt vållande. Kvarlämnas sjöman, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, i an­ nat land än det där han är bosatt, skall kostnaden för sjukhusvård, läkar­ behandling och läkemedel för tiden efter det hans anställning upphört be­ stridas av statsmedel. Angående rätt för redare och för utrikesförvaltningen att från sjukkas­ sa erhålla gottgörelse för kostnad för sjömans sjukvård gäller vad därom särskilt stadgas.

41 §. Går fartyget —- — —- sjöförklaringen avgivits. Blir sjöman------------ åtnjuter lön. Upphör sjömans anställning till följd av fartygets förolyckande, äger han rätt att erhålla fri resa med underhåll till sin hemort så ock lön under re­ san i den mån sådan ej utgår enligt andra stycket. Kostnaden för sjömans hemresa med underhåll skall bestridas av statsmedel. Skall resan företagas från annat land än det där han är bosatt, är sjömannen dock pliktig att an­ taga tjänst å annat fartyg enligt vad i 26 § tredje stycket stadgas.

42 §. För förlust av personlig egendom vid fartygets förolyckande eller till följd av sjöröveri eller av brand eller annat haveri, som drabbat fartyget, är sjö­ man berättigad att erhålla ersättning av redaren enligt grunder, som Ko­ nungen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den It sep­ tember 1962.

Närvarande: justitierådet R egner , regeringsrådet J arnerup , justitieråden af T rolle , B omgren .

Enligt lagrådet den 11 juli 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25 maj 1962, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 och lag om änd­ rad lydelse av 34 § sjölagen. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos för lagrådet av lagbyråchefen T. Löwbeer.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet: Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962 49

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­ rådet å Stockholms slott den 28 september 1962.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L indström , L ange , K ling , S koglund , E denman , J ohansson , ap G eijerstam , H ermansson , H olmqvist , A spling .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 14 september 1962 avgivna utlåtande över de den 25 maj 1962 till lagrådet remitterade förslagen till lag om ändring av sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530) och lag om ändrad lydelse av 34 § sjölagen. Med förmälan att lagförslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemstäl­ ler föredraganden, att desamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­ mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: J. Thomas Stensson

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620733