Doc 1969:22

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969 1

Nr 22

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­ gående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, in. m.; gi­ ven Stockholms slott den 7 februari 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksda­ gen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsy­ kiatrisk undersökning i brottmål, 2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl., 3) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag som syftar till att minska olägenheterna av förekommande dröjsmål med rättspsykiatriska undersökningar i brott­ mål. Det föreslås sålunda att häktad, som skall genomgå rättspsykiatrisk un­ dersökning, i väntan på att undersökningen kan inledas skall kunna förvaras i fångvårdsanstalt och därvid vara underkastad vissa av de behandlingsregler som gäller för den som annars är intagen i fångvårdsanstalt. Den häktade avses härigenom få bättre möjligheter till arbete och gemenskap än som kan ges i häkte och på nu befintliga rättspsykiatriska kliniker. Vidare föreslås en bestämmelse om avräkning av häktningstid för den, som döms till ungdomsfängelse eller internering efter att ha genomgått rättspsykiatrisk undersökning i målet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt Nr 22

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

1) Förslag till Lag

angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk

undersökning i brottmål

Härigenom förordnas, dels att i 1, 3, 4 och 6 §§ lagen den 16 juni 1966 om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål ordet »medicinalstyrelsen» eller böjningsform därav skall bytas ut mot »socialstyrelsen» eller motsvaran­ de form därav, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av ne­ dan angiven lydelse.

7 a §. Om det beträffande misstänkt, som är häktad, kan förutses att det kom­ mer att dröja avsevärt innan beslutad rättspsykiatrisk undersökning kan inledas, får förordnas, att den misstänkte skall förvaras i fångvårdsanstalt och därvid vara underkastad bestämmelserna i 45—48 §§ lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt i tillämpliga de­ lar. Sådant förordnande får meddelas endast om chefen för den klinik vid vilken undersökningen skall utföras eller, om undersökningen ej skall ut­ föras vid rättspsykiatrisk klinik, undersökningsläkaren begär det samt den misstänkte och åklagaren samtycka därtill. Innan förordnande med­ delas skall tillfälle beredas den misstänktes försvarare att yttra sig. Så snart undersökningen kan inledas skall den misstänkte föras till den plats där undersökningen skall utföras. Om särskilda skäl i annat fall för­ anleda att förvaring under villkor som avses i första stycket avbrytes, skall förordnandet därom återkallas. Beslut enligt denna paragraf meddelas av kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen bestämmer.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj :ts proposition nr 22 år 1969

2) Förslag till Lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 aprii 1958 (nr 213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 25 april 1958 om behandlingen av haktade och anhailna m. fl. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. r

Om behandlingen i vissa fall av

häktad, som skall undergå rättspsy­

kiatrisk undersökning, finnas sär­

skilda bestämmelser i 7 a § lagen den

16 juni 1966 (nr 301) om rättspsy­

kiatrisk undersökning i brottmål.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uPPg1“ utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

3) Förslag till Lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 6 maj 1964 om behandling i tångvardsanstalt skall erhalia ändrad lydelse på sätt nedan anges.

/ fråga om den som dömts till

ungdomsfängelse eller internering i

mål, vari han hållits häktad och

undergått rättspsykiatrisk undersök­

ning, skall även iakttagas följande.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

Har utlåtande över undersökningen

avgivits senare än vad som anges i

4 § andra stycket andra punkten

lagen den 16 juni 1966 (nr 301)

om rättspsykiatrisk undersökning i

brottmål, skall den överskjutande

tiden, i den mån den dömde därun­

der hållits häktad, anses som tid un­

der vilken påföljden verkställts i

anstalt. Detsamma gäller i fråga om

den, beträffande vilken i mål som nu

sagts förordnais att ungdomsfäng­

else eller internering som ådömts ti­

digare skall avse ytterligare brott.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1969. Lagen skall dock ej gälla i fråga om dom som meddelats före nämnda dag.

Kiingl. Maj. ts proposition nr 22 år 1969 o

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 13 december 1968.

Närvarande: Statsministern E rlander , statsråden S träng , A ndersson , L ange , J ohansson , H olmqvist , A spling , P alme , G ustafsson , G eijer , M yrdal , O dhnoff , W ickman , M oberg .

Tf. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter ge­ mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning med anledning av förekommande dröjsmål med rätts psykiatriska undersök­ ningar och anför.

1. Inledning

Åtgärder har vid upprepade tillfällen vidtagits för att förkorta väntetider­ na för dem som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning, de s. k. exspektanterna. Någon varaktig förbättring har dock hittills inte kunnat upp­ nås. Förbättringar förutses när den plan för omorganisation av det rätts­ psykiatriska undersökningsväsendet som antogs år 1961 blir genomförd. Detta beräknas ske successivt med början år 1969 och med avslutning några år in på 1970-talet. Inom justitiedepartementet har tagits upp fråga om att genom vissa för­ fattningsändringar minska olägenheterna av de långa väntetiderna. Före­ trädare för departementet har överlagt i saken med representanter för so­ cialdepartementet, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen och det rättspsy­ kiatriska undersökningsväsendet. Övervägandena har resulterat i en depar­ tementspromemoria (Stencil Ju 1968: 8) med förslag dels angående förva­ ring och behandling av häktade som väntar på att genomgå rättspsykiatrisk undersökning, dels angående avräkning av sådan väntetid för häktade som döms till ungdomsfängelse och internering. De i promemorian ingående lagförslagen bifogas som bilaga 1. Yttranden över departementspromemorian har avgetts av riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, kriminalvårdsstyrelsen, rikspo­ lisstyrelsen, socialstyrelsen, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämn­ den, kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården, cheferna för

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

rättspsykiatriska klinikerna vid fångvårdsanstalten Långholmen, vid fångvårdsanstalten i Malmö och vid fångvårdsanstalten Härianda, riksdagens justitieombudsman (JO), Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges åklagare samt Svenska Vårdpersonalförbundet. RÅ har bifogat yttranden av överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt och länsåklagaren i Värmlands län. Till överåklagarens yttrande finns fogat yttrande av kammaråklagaren C. Edlund.

2. Nuvarande ordning m. m.

Enligt 4 § andra stycket lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsy­ kiatrisk undersökning i brottmål (LRU) skall rättspsykiatrisk undersök­ ning utföras med största möjliga skyndsamhet. Utlåtande över undersök­ ningen skall avges till rätten inom sex veckor från att beslut om undersök­ ningen inkom till den klinik eller station till vilken undersökningen hör. Socialstyrelsen kan emellertid medge anstånd i särskilt fall. Den som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning och är häktad skall förvaras på den klinik vid vilken undersökningen skall utföras. Om under­ sökningen inte skall utföras vid rättspsykiatrisk klinik, skall han i stället förvaras i fångvårdsanstalt eller häkte. I fråga om behandlingen av häktad som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning gäller bestämmelserna i lagen den 25 april 1958 (nr 213) om behandlingen av häktade och anhåll­ na m. fl. (i det följande kallad 1958 års behandlingslag). Om den som bär hållits häktad och därvid genomgått rättspsykiatrisk undersökning döms till fängelse på viss tid, kan domstolen enligt 33 kap. 3 § brottsbalken (BrB) förordna om avräkning på fängelsestraffet av häktningstiden. Någon motsvarande möjlighet till avräkning finns däremot inte, när den häktade döms till ungdomsfängelse eller internering. Antalet personer som vid olika tidpunkter under de senare åren bär vän­ tat med anledning av rättspsykiatrisk undersökning och hur många därav som har väntat mer än sex veckor framgår av en i det följande intagen tabell. Som tabellen visar har under de senare åren såväl hela antalet exspektanter som den andel därav som har väntat mer än sex veckor ökat från slu­ tet av år 196o fram till år 1968. Därefter visar siffrorna en vikande tendens. Enligt senaste tillgängliga uppgift från socialstyrelsen (december 1968) uppgår den genomsnittliga undersökningstiden för häktade i hela landet till knappt tre månader. Väntetiden sammanhänger bl. a. med tillströmningen av undersökningsfall. Denna ökade från år 1965 till år 1966 och från år 1966 till år 1967. Även den del av fallen som avsåg häktade ökade under dessa år. Under år 1968 bär emellertid tillströmningen gått ned. Antalet nya undersökningsfall un-

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

i behov av psykiatrisk vård eller observation. Liksom hittills skall utomstå­ ende läkare kunna anlitas för att verkställa rättspsykiatrisk undersökning. 1966 års lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål utgår från att det rättspsykiatriska undersökningsväsendet är organiserat i överensstäm­ melse med 1961 års principbeslut. Den nya organisationen började fungera i administrativt hänseende den 1 januari 1967, då nämnda lag trädde i kraft. De planerade rättspsykiatriska klinikerna är emellertid inte färdiga. Enligt Kungl. Maj :ts förordnande skall de psykiatriska avdelningarna vid fångvårdsanstalterna Långholmen, Malmö, Härianda, Härnösand och Håga tills vidare även utgöra sådana kliniker. Det beräknas dröja några år innan samtliga planerade kliniker är färdi­ ga att tas i bruk. Klinikerna i Uppsala och Lund är under uppförande och beräknas kunna tas i bruk under hösten 1969. Byggnadsverksamheten be­ träffande kliniken i Göteborg väntas starta under våren 1969 och kliniken väntas kunna tas i bruk under andra halvåret 1970. Kliniken i Umeå beräk­ nas kunna tas i bruk tidigast den 1 juli 1970 och kliniken i Stockholm år 1973.

3. Förvaring och behandling av häktade exspektanter

3.1. Gällande rätt

Enligt 24 kap. 22 § rättegångsbalken (RB) gäller som huvudregel att häktad skall förvaras i allmänt häkte, dvs. i särskilt inrättat häkte eller i fångvårdsanstalt (i regel på häktesavdelning inom anstalten). Om förva­ ring av häktad som undergår eller har undergått rättspsykiatrisk under­ sökning gäller emellertid särskilda bestämmelser i LRU. Enligt 7 § i denna lag skall häktad exspektant så snart det lämpligen kan ske föras över till den klinik vid vilken undersökningen skall utföras. Om undersökningen inte skall utföras vid rättspsykiatrisk klinik, skall han i stället förvaras i fångvårdsanstalt eller häkte. Den som har förvarats på annan plats än i häkte skall återföras till häktet så snart undersökningen har avslutats. Är han enligt undersökningsläkarens utlåtande i behov av sluten psykiatrisk vård, skall han dock i stället förvaras på rättspsykiatrisk klinik. Som en allmän grundsats beträffande förvaringen av häktade gäller att de inte skall förvaras tillsammans med dem som undergår straff eller an­ nan frihetsberövande påföljd. När häktade hålls i fångvårdsanstalter där det också finns intagna som undergår påföljd, förvaras de därför i allmän­ het i särskilda häktesavdelningar eller i varje fall avskilda från andra in­ tagna. Bakom grundsatsen torde ligga tanken att häktade skall ha förmån­ ligare förhållanden än dömda och att de skall skyddas från risken för olämpligt inflytande från dömdas sida. Principen kan också sägas ligga i linje med det allmänna betraktelsesättet att ingen skall behandlas som sak­

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969 9

fälld innan verkställbar dom föreligger. Tidigare föreskrevs, i 19 § punkt 22 strafflagens promulgationslag, att häktad inte fick hållas tillsammans med den som undergick straffarbete eller fängelse. Denna bestämmelse upphävdes, när 1958 års behandlingslag trädde i kraft. Visserligen upptogs inte någon motsvarighet till bestämmelsen i den nya lagstiftningen, men förarbetena tyder inte på att man ville ta avstånd från regeln. Grundsatsen att häktade skall hållas avskilda från dömda är upptagen i regler angående behandlingen av fångar, Standard minimum rules for the treatment of prisoners, som Förenta Nationernas ekonomiska och sociala råd har godkänt år 1957. 1 dessa regler, som har karaktären av rekommen­ dationer, anges att olika kategorier av fångar skall hållas i skilda anstalter eller skilda avdelningar i anstalt med hänsyn bl. a. till anledningen till fri­ hetsberövande!. Sålunda skall fångar som inte är dömda hållas skilda från dem som är dömda. Reglerna anger inledningsvis bl. a. att de inte är avsedda att hindra experiment och försök, om dessa stämmer överens med grunderna för reglerna och söker främja ändamålet med reglerna som helhet, och att det alltid är riktigt att tillåta avsteg från reglerna i denna anda. Grundsatsen har också kommit till uttryck i en konvention om medborgerliga och poli­ tiska rättigheter, som år 1966 har antagits av Förenta Nationernas general­ församling och gjorts tillgänglig för ratificering. I konventionen har tagits upp en regel att åtalade personer, som är berövade friheten, skall hållas av­ skilda från dömda utom under särskilda omständigheter (save in exceptional circumstances). Det nu sagda avser förvaringen av häktade som skall undergå eller har undergått rättspsykiatrisk undersökning. Beträffande behandlingen gäller liksom för andra häktade bestämmelserna i 1958 års behandlingslag. I kun­ görelsen den 25 april 1958 (nr 214) angående tillämpningen av 1958 års behandlingslag ges ytterligare föreskrifter om behandlingen. I 4 § 1958 års behandlingslag föreskrivs att mer än en person inte får förvaras i varje rum, om det inte är nödvändigt av utrymmesskäl eller på­ kallas av annan särskild anledning. Enligt tillämpningskungörelsens 4 § skall den som är farlig för annans personliga säkerhet hållas skild från öv­ riga intagna. Vidare skall såvitt möjligt förhindras att förbindelse äger rum mellan intagna som kan antas påverka varandra i mål eller ärende som är anhängigt vid domstol eller annan myndighet. Det skall också i övrigt efter­ strävas att intagen, särskilt om han är under 21 år, inte utsätts för olämp­ ligt inflytande av annan intagen. Enligt 6 § nämnda lag får arbete inte åläggas häktad, men denne får utföra lämpligt arbete som han själv an­ skaffar eller som eljest kan beredas honom, om det kan ske utan olägen­ het. Om häktad som är intagen i fångvårdsanstalt vill arbeta, skall enligt 8 § tillämpningskungörelsen föreståndaren söka bereda honom lämpligt ar­ bete. För arbete som kriminalvårdsstyrelsen tillhandahåller utgår ersätt­ ning enligt styrelsens bestämmelser.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

I fråga om behandlingen av dem som har dömts till fängelse, ungdoms­ fängelse eller internering ges bestämmelser i lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt (i det följande benämnd 1984 års behand­ lingslag). Vissa frågor om arbete och fritid beträffande dem som har dömts till fängelse och som är intagna i sluten anstalt regleras i 45—48 §§. I dessa regler föreskrivs bl. a. följande. Intagen skall i regel arbeta tillsammans med en eller flera andra intagna. Han får dock hållas till arbete i enrum, om det av särskild anledning finnes erforderligt. Under fritid får intagen delta tillsammans med andra intagna i undervisning, gudstjänst, utomhusvistelse, gymnastik och dylikt, om inte särskilda skäl är däremot. Om det finnes kun­ na ske utan fara för menlig påverkan, får intagen också i övrigt tillbringa fritiden eller del av fritiden tillsammans med en eller flera andra intagna. I den mån annat inte följer av vad som sägs i 45 och 46 §§ bör intagna hållas skilda från varandra. Om intagen önskar arbeta eller tillbringa fritid i enrum, får det inte vägras honom, såvida inte synnerliga skäl är däremot. Lämpligt arbete skall anvisas intagen. I 48 § ges vissa ytterligare föreskrifter angående arbete. Det anges bl. a. att hänsyn bör tas till den intagnes håg och fallenhet vid valet av arbete.

3.2. Departementspromemorian

I departementspromemorian framhålls att en varaktig förbättring av för­ hållandena inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet förutsätts komma till stånd i och med att 1961 års organisationsplan genomförs och att man kan utgå från att undersökningsarbetet då kommer att effektivise­ ras i hög grad. Det konstateras i promemorian vidare att det f. n. råder överbeläggning vid de psykiatriska avdelningar som skall anses utgöra rättspsykiatriska kliniker och de allmänna häkten som finns i anslutning till dem. I synner­ het gäller detta vid fångvårdsanstalten Långholmen. Detta beror självfal­ let till stor del på det stora antalet undersökningsfall. En bidragande or­ sak till överbeläggningen är emellertid också att det under senare tid har förekommit, att ett jämförelsevis stort antal dömda som är intagna i fång­ vårdsanstalt har behövt psykiatrisk vård eller varit svårhanterliga och där­ för har förts över till de psykiatriska avdelningarna för vård eller observa­ tion. Överbeläggningen på klinikerna och därtill anslutna allmänna häkten gör att förhållandena blir svåra för exspektanterna. Överbeläggningen med­ för också problem för undersöknings- och vårdpersonalen. Av promemorian framgår att de svåra förhållanden som råder har för­ anlett att inom justitiedepartementet har tagits under övervägande att öpp­ na möjligheter för häktade exspelctanter att få tillbringa den tid, som de väntar på undersökning, på annat ställe inom kriminalvården än på nu­ varande rättspsykiatriska kliniker och därtill anknutna allmänna häkten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969 11

Det har därvid ansetts föreligga skäl att införa en ordning varigenom häk­ tade exspektanter — under förvaring i fångvårdsanstalt — ges i huvudsak samma möjligheter till arbete och gemenskap som andra i anstalten intag­ na. För detta talar främst att bättre förhållanden därigenom kan erbjudas vissa häktade som annars under sysslolöshet och isolering får vistas länge på klinik eller i allmänt häkte i anslutning till klinik. Ett viktigt skäl är också att en sådan ordning kan medföra lättnader i den överbeläggning som råder på klinikerna. En ordning som den nu skisserade innebär enligt vad som uttalas i pro­ memorian ett avsteg från principen att häktade inte bör förvaras tillsam­ mans med för brott dömda personer. Emellertid anses starka skäl tala för ett sådant avsteg. I nuvarande läge torde den häktade i regel komma att uppfatta det som en förbättring av sin situation, om han flyttas från klinik (häkte) till fångvårdsanstalt och där får ta del i arbete och umgänge med andra intagna. Det är också att märka att tanken är att förflyttning inte skall få ske, om den häktade motsätter sig det eller om en förflyttning av andra skäl framstår som olämplig. Förvaring av häktade tillsammans med dem som undergår frihetsstraff medför att anstaltspersonalen får tillämpa olika behandlingsregler för oli­ ka kategorier av intagna. Detta torde enligt promemorian inte föranleda större svårigheter. Vid varje tidpunkt kommer ju endast ett begränsat an­ tal häktade exspektanter att förvaras i en anstalt tillsammans med intagna som undergår straff. I enlighet med det anförda har i promemorian tagits upp förslag till nya bestämmelser i LRU och 1958 års behandlingslag i syfte att möjliggöra att vissa häktade exspektanter skall kunna förvaras i fångvårdsanstalt under delvis samma villkor som andra där intagna. Bestämmelserna är upptagna i en ny paragraf i förstnämnda lag, betecknad 7 a §, och i ett nytt andra stycke av 12 § i behandlingslagen. De nya bestämmelsernas lydelse framgår av bilaga 1. I den föreslagna 7 a § LRU anges i första stycket till en början i vilka fall den nya ordningen skall kunna komma i fråga. Det skall vara fråga om sådana fall som avses i 7 § första stycket, dvs. fall där den misstänkte som häktad skall undergå rättspsykiatrisk undersökning vid klinik eller annorstädes. De nya bestämmelserna skall hli tillämpliga oberoende av om den misstänkte har flyttats till klinik eller förvaras i allmänt häkte. Vi­ dare skall förutsättningen för tillämpning av paragrafen vara att det kan förutses att avsevärt dröjsmål med undersökningens början kommer att föreligga. Avsevärt dröjsmål torde — mot bakgrunden av 4 § andra stycket i lagen — få anses vara för handen, om undersökningen inte kan inledas inom omkring 14 dagar från det beslutet om undersökningen har inkommit till kliniken. År dröjsmålet kortare, torde praktiska skäl tala emot att exspektantens förhållanden ändras.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

I fråga om förvaringen och behandlingen av den häktade är avsikten en­ ligt förslaget att den häktade skall förvaras i fångvårdsanstalt och därvid ges tillfälle till arbete och samvaro med andra intagna. I enlighet härmed anges i den föreslagna bestämmelsen, att den misstänkte skall under för­ varing i fångvårdsanstalt vara underkastad bestämmelserna i 44—48 §§ 1964 år behandlingslag i tillämpliga delar. Dessa bestämmelser anger vad som skall gälla i fråga om arbete och tillbringande av fritid när det gäller dem som undergår fängelse. Bestämmelsernas innehåll är sådant att det blir möjligt att ta hänsyn till de särskilda omständigheter som kan föreligga i fråga om häktade som förvaras på fångvårdsanstalt i här avsedda fall. Så­ lunda blir som huvudregel gällande att den häktade skall arbeta tillsam­ mans med en eller flera andra intagna och att han skall tillbringa fritiden tillsammans med dem, men det finns också utrymme att göra undantag i dessa avseenden under särskilda förhållanden. Behandlingen av häktade kan sålunda nyanseras efter omständigheterna i det enskilda fallet. Det anses inte föranleda några olägenheter om de nu nämnda bestämmelserna tillämpas även när den häktade förvaras i ungdomsanstalt eller i interneringsanstalt (jfr. 53 § andra stycket, 54 § första stycket och 58 § 1964 års behandlingslag). I promemorian framhålls, att hänvisningen inte omfattar 23 § tredje styc­ ket 1964 års behandlingslag, som föreskriver principiell arbetsskyldighet. I detta avseende gäller sålunda regeln i 6 § 1958 års behandlingslag som innebär att den häktade inte får åläggas arbete men äger utföra sådant om han själv vill det. Genom att i den föreslagna bestämmelsen förutsätts att den misstänkte har samtyckt till förvaring i fångvårdsanstalt under de vill­ kor som här är i fråga, får han också antas vara villig att utföra sådant ar­ bete som kan beredas honom i anstalten. Skulle han sedermera vägra att utföra arbete, utgör detta skäl att med stöd av andra stycket andra punkten i den föreslagna paragrafen avbryta den här aktuella förvaringen och över­ föra honom till förvaring i ordinär ordning. Självfallet är den häktade inte underkastad de bestämmelser om disciplinära åtgärder som finns i 9 kap. i 1964 års behandlingslag. I fråga om rätten till ersättning för arbete som den häktade utför blir 8 § andra stycket i 1958 års behandlingskungörelse tillämplig. Ersättning skall sålunda utgå enligt bestämmelser som kriminalvårdsstyrelsen medde­ lar. Det synes lämpligt att ersättningen utgår enligt samma normer som gäller enligt 8 kap. i 1964 års behandlingslag beträffande dem som i be­ rörd fångvårdsanstalt utför samma arbete som den häktade. Av den föreslagna bestämmelsen följer att den häktade i andra avseen­ den än dem som regleras i 44—48 §§ i 1964 års behandlingslag skall vara underkastad de regler som gäller i fråga om behandlingen av häktade i all­ mänhet. För att förvaring under sådana villkor som nu har berörts skall komma

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969 13

till stånd fordras enligt den föreslagna paragrafen ett särskilt förordnande. Det förutsätts att sådant meddelas av kriminalvårdsstyrelsen eller tjänste­ man inom kriminalvården som styrelsen bestämmer. Det anses lämpligt att beslutanderätten åtminstone i viss utsträckning delegeras till lokala or­ gan, eftersom därmed kan uppnås snabbast möjliga handläggning. I promemorian uttalas att en allmän lämplighetsbedömning bör föregå förordnandet. Vid denna bedömning får hänsyn tas till den häktades per­ sonliga förhållanden (ålder, hälsa, arbetsförmåga m. m.), till arten av den brottslighet som han är misstänkt för och till eventuell flyktfara. Det skall prövas vilka möjligheter som finns att placera den häktade exspektanten på en med hänsyn till hans förhållanden lämplig fångvårdsanstalt. Inom anstalten bör sålunda förekomma sådant arbete som passar för den häk­ tade. Vidare bör det vara en anstalt vars normala klientel är sådant att det varken från den överflyttades egen synpunkt eller i övrigt framstår som olämpligt att han förs dit. I den föreslagna paragrafens första stycke föreskrivs ytterligare, att för­ ordnande om förvaring i fångvårdsanstalt får meddelas endast om undersökningsläkaren begär det samt den misstänkte och åklagaren samtycker därtill. Det har ansetts lämpligt att initiativet till förvaring i fångvårdsan­ stalt i nu avsedda former skall tas av undersökningsläkaren, eftersom denne bäst kan bedöma om det från medicinska synpunkter är lämpligt och möj­ ligt med förvaring på annat håll än i kliniken eller i allmänt häkte, som är anknutet till kliniken. För att förvaring under nu ifrågavarande villkor skall få ske bör ovillkorligen krävas att den misstänkte själv samtycker därtill. Har han försvarare, bör tillfälle beredas även denne att yttra sig. Ytterligare måste krävas att åklagaren samtycker till förflyttningen. Detta är påkallat för att man skall förvissa sig om att förvaring i här avsedda former inte skapar sådana risker som häktningen i det enskilda fallet är avsedd att förebygga, främst riskerna att bevis undanröjs eller att sakens utredning försvåras på annat sätt. Att åklagaren inkopplas motiveras vi­ dare av att han bör bedöma i vad män den häktade under vistelsen i fång­ vårdsanstalt skall äga sända eller ta emot brev, ta emot besök eller läsa tidningar m. in. (jfr. 8 § 1958 års behandlingslag och 9 § kungörelsen an­ gående tillämpningen av denna lag). Åklagaren bör kunna förbinda sitt samtycke med villkor att den misstänkte inte förvaras på samma anstalt som annan vilken är misstänkt i samma mål. I den föreslagna paragrafens andra stycke behandlas de fall då den miss­ tänkte skall föras från fångvårdsanstalten till kliniken eller till allmänt häkte i anslutning till denna. I första hand skall sådan överflyttning själv­ fallet ske så snart undersökning kan inledas. Genom bestämmelser av Kungl. Maj :t bör föreskrivas, att chef för rättspsykiatrisk klinik eller undersökningsläkare skall underrätta styresmannen för anstalten så snart det kan förutses att undersökningen av den häktade kan inledas. Det måste

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

vara ett ovillkorligt krav att undersökningens igångsättande inte fördröjs genom förvaringen på fångvårdsanstalt. Enligt samma stycke andra punkten skall förvaring som här avses av­ brytas om särskilda skäl i annat fall föranleder det. Sådana särskilda skäl kan enligt promemorian vara att den misstänkte inte önskar bli kvar på anstalten eller inte vill delta i arbetet där eller tillbringa sin fritid tillsam­ mans med Övriga intagna. Den misstänkte bör dock inte anses ha en ovill­ korlig rätt att närhelst han önskar bli återförd till klinik resp. allmänt häk­ te. Frågan om sådant återförande får bedömas under hänsynstagande till samtliga förhållanden i saken, sålunda inte endast den misstänktes önske­ mål och skälen härför utan även de praktiska förhållandena, såsom möjlig­ heten att ordna återflyttning på ett praktiskt sätt, frågan om plats i klinik samt möjligheterna att fortsätta förvaringen på fångvårdsanstalt på ett till­ fredsställande sätt. Ett annat särskilt skäl att aterföra den häktade trots att undersökningen ännu inte kan inledas är att den häktade visar sig vara i behov av vård av psykiater och att sådan vård inte kan beredas honom vid fångvårdsanstalt. När återförande bör ske av skäl som avses i andra stycket andra punk­ ten, anses detta lämpligen kunna beslutas genom att det förordnande som hai meddelats med stöd av första stycket återkallas. Därmed blir placeringsreglerna i 7 § första stycket åter tillämpliga. Beslut som innebär att förordnande enligt första stycket återkallas bör enligt promemorian meddelas av kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen bestämmer. Eftersom behov av sådan återkallelse kan uppkomma hastigt, t. ex. av hälsoskäl, torde delegering av beslutanderätten vara befogad i större utsträckning än när det gäller förordnande enligt första stycket. Det bör inte vara uteslutet att lägre in­ stans än den som har meddelat sådant förordnande beslutar om återkal­ lelse. Slutligen anges i den föreslagna paragrafen att talan mot beslut som av­ ses i paragrafen inte får föras i annat fall än da det påstås att beslut enligt paragrafens första stycke har meddelats i strid mot första stycket sista punkten, dvs. utan framställning av undersökningsläkaren eller samtycke av den misstänkte eller åklagaren. I övriga fall anses behov av besvärsrätt inte föreligga. Kompletterande föreskrifter beträffande behandlingen av häktade exspektanter som förvaras i fångvårdsanstalt på sätt förutsätts i den föreslagna paragrafen bör meddelas av kriminalvårdsstyrelsen efter samråd med social­ styrelsen. I 1958 års behandling slag bör enligt promemorian tas in eu erinran om att särskilda bestämmelser gäller i fråga om behandlingen av sådana häktade som har berörts i det föregående. En sådan erinran kan tas in som ett andra stycke i 12 § nämnda lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969 15

3.3. Remissyttrandena

Flera remissinstanser berör den allmänna bakgrunden till promemorieförslagen, nämligen de dröjsmål som förekommer med rätts­ psykiatriska undersökningar, och betonar behovet av åtgärder som kan leda till förbättringar. Uttalanden i den riktningen görs av bl. a. Föreningen Sve­ riges häradshövdingar och stadsdomare, JO, RÅ, ungdomsfängelsenämnden och chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Långhol­ men. Remissinstansernas allmänna inställning till förslagen är att dessa tillstyrks eller lämnas utan erinran av de allra flesta. Av ytt­ randena i den delen kan nämnas följande. Socialstyrelsen anför att möjlig­ heterna för häktade exspektanter att erhålla arbete och gemenskap med dem som undergår påföljd måste anses medföra gynnsammare förhållanden i undersökningssituationen än om de förvaras isolerade i enkelrum under längre tid. Många exspektanter torde fördra väntetiden bättre, om de får sådana möjligheter som har föreslagits i promemorian. RÅ anser att för­ slaget innebär en betydande förbättring. Föreningen Sveriges häradshöv­ dingar och stadsdomare framhåller att förslaget innebär avsteg från den hittills tillämpade grundsatsen att häktad inte bör förvaras tillsammans med personer som har dömts för brott. Föreningen anser dock att detta inte bör inge betänkligheter, eftersom för överförande till fångvårdsanstalt skall fordras medgivande av den misstänkte och åklagaren. Rikspolissty­ relsen antar att förslaget i någon mån kommer att minska den deprime­ rande effekten av väntetiden. Chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Härianda anser att frågan om häktade exspektanter skall få arbeta i gemenskap med intagna som undergår påföljd är alltför komplicerad för att kunna besvaras kategoriskt och att bedömning måste ske från fall till fall. Han finner dock att det skulle vara värdefullt om möjlighet finns att placera en häktad exspektant på avdelning för dömda och bereda honom arbete i anstaltens verkstäder. Att placera häktad bland dömda bör dock ske bara i yttersta nödfall. Kommittén för anstalt sbehandling inom kriminalvården finner det angeläget understryka att den föreslagna bestämmelsen bör ses som ett provisorium i avvaktan på att väntetiderna kan nedbringas till föreskrivna sex veckor. Kriminalvårdsstyrelsen ställer sig tveksam till förslaget och framför vissa invändningar. Styrelsen framhåller att gällande lag inte innehåller något uttryckligt förbud mot att förvara häktade tillsammans med dömda. Detta innebär inte att grundsatsen att dessa kategorier skall förvaras var för sig har ansetts vara av mindre vikt. Styrelser! påpekar att samma grund­ sats är upptagen i de inom Förenta Nationerna antagna Standard minimum rules för the treatment of prisoners. Styrelsen finner att värdet av att en

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

häktad samtycker till vistelse i gemenskap med dömda påverkas av det eller de alternativ som har erbjudits den häktade och att medgivandet dess­ utom bör ses mot bakgrund av att domstol har funnit anledning låta under­ söka den häktades psykiska tillstånd. Enligt styrelsens mening motiverar därför inte medgivandet att man frångår den tidigare nämnda grundsatsen annat än om de eftersträvade fördelarna inte kan vinnas på annat sätt. Där­ vid nämner styrelsen möjligheten att vid Långholmsanstalten anordna en specialavdelning för häktade exspektanter, som känner behov av arbete och fritidssysselsättning tillsammans med andra. Enligt styrelsens mening skulle en lösning efter riktlinjerna i promemo­ rian medföra beaktansvärda problem för anstaltspersonalen, som skall tilllämpa olika behandlingsregler för häktade och andra intagna. Den olika behandlingen skapar problem även bland de intagna. Om de föreslagna be­ stämmelserna anses nödvändiga trots styrelsens betänkligheter, bör bestäm­ melserna utformas på sådant sätt att det framgår att de avser endast den nuvarande speciella situationen och att de är tidsbegränsade. Det bör över­ lämnas åt Kungl. Maj :t att avgöra om och när bestämmelserna skall börja tillämpas. Förslaget avstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, i första hand av principiella skäl. Hovrätten framhåller att förslaget utgår från att dröjsmål kan få förekomma med själva påbörjandet av undersökning. Även om det rent faktiskt går till så, är det enligt hovrättens mening inte god­ taget i lag. Häktad, som skall undersökas vid klinik, skall överföras dit så snart det lämpligen kan ske, varefter klinikchefen torde ha ansvaret för honom. Hovrätten anser det vara av vikt att detta ansvar och socialstyrel­ sens överordnade ansvar för undersökningarnas bedrivande inte förringas genom ett beslut av kriminalvårdsstyrelsen av innebörd att undersökningen inte anses påbörjad. Även om undersökningsläkaren inte hinner ta itu med den medicinska bedömningen, kan förberedande observationer och andra åtgärder som ankommer på biträdande personal genast inledas. Undersök­ ningstiden bör därför kunna få ett meningsfullt innehåll redan från bör­ jan. Hovrätten finner förslaget väcka allvarliga betänkligheter. Om nämnda principiella invändning inte godtas, har hovrätten i sak visserligen inte nå­ got att erinra mot förslaget men kan inte finna att lagändring behövs för att de i promemorian angivna principerna för placering och behandling skall kunna tillämpas. Erforderliga bestämmelser torde enligt hovrätten kunna meddelas i administrativ ordning. F örslaget att häktad exspektant under väntetiden skall kunna förvaras i fångvårdsanstalt förklarar sig ungdomsfängelsenämnden biträda även såvitt avser att en häktad skall kunna överföras till ungdomsanstalt. Nämnden anför att detta i praktiken torde komma att befinnas lämpligt i fall där det med hänsyn till den tilltalades ungdom framstår som sanno­

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 196!) 17

likt att han, om han döms till frihetsberövande påföljd, kommer att dömas till ungdomsfängelse. Chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten i Malmö finner det mindre lämpligt att placera häktade undersökningsfall i andra anstalter än centralanstalter, eftersom i sådant fall den psykiatriska tillsynen måste bli mycket sämre och testning in. in. som be­ hövs för undersökningen inte kan ske. Enligt klinikchefens mening bör därför häktad endast i nödfall placeras på annan anstalt än centralanstalt. Kriminalvårdsstyrelsen anför att tillgång till psykiater måste finnas på den anstalt till vilken undersökningsfält hänvisas. Liknande uttalande görs av chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Härianda. Svenska Vårdpersonalförbundet, som anser att tillsynen över de häktade undersökningsfallen kan bli besvärlig, förklarar sig förutsätta att de an­ stalter som kan komma i fråga för omhändertagande är av typen Kumla, Österåker, Norrtälje, Tidaholm, Hall och Mariefred. Kammaråklagaren Ed­ lund framhåller i fråga om placeringen av häktade narkotikamissbrukare att dessa inte torde ha några större svårigheter att skaffa narkotika på en allmän fångvårdsanstalt, medan svårigheterna synes vara större på de rätts­ psykiatriska klinikerna. Förslaget i promemorian att förordnande enligt 7 a § LRU skall få med­ delas endast på undersökningsläkarens begäran kritiseras av socialstyrelsen och chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårds­ anstalten Långholmen. Klinikchefen anför att den enskilde undersökningsläkaren knappast kan överskåda läget vid undersökningsavdelningen, i syn­ nerhet inte om det är en extraläkare som mot särskilt arvode skall utföra undersökningen. Därför bör klinikchefen eller dennes ställföreträdare och inte undersökningsläkaren ta initiativ till att en häktad skall förvaras i fångvårdsanstalt. Socialstyrelsen anser också att initiativet bör tas av kli­ nikchefen. Förslaget om krav på samtycke av den misstänkte och åklagaren har mött bara instämmanden i remissyttrandena. JO beto­ nar att den häktade bör ha möjlighet att samråda med sin försvarare. Länsåklagaren i Värmlands län anför att detta bör anges i lagtexten. JO vill vidare i fråga om åklagarens samtycke understryka att häkt­ ningens effekt som processuell säkerhetsåtgärd inte får riskeras och att det därför är av vikt att åklagarens prövning inte blir slentrianmässig. Kam­ maråklagaren Edlund uppger att det i en stor del av de mål, vari rättspsy­ kiatrisk undersökning har beslutats, är av vikt med kontroll av kommu­ nikationen mellan den häktade och omvärlden för att undvika att den miss­ tänkte ändrar bevisläget. Genom kravet på åklagarens samtycke till att en häktad placeras på allmän fångvårdsanstalt är intresset härav beaktat. Ed­ lund påpekar dock att åklagaren saknar kännedom om vilka personer som är intagna på den fångvårdsanstalt där den häktade avses bli placerad. 2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 22

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

Frågan om återkallande av förordnande tas upp av ett par remissinstanser. Chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Härianda föreslår att chefen för den fångvårdsanstalt, vari den häktade förvaras i väntan på rättspsykiatrisk undersökning, får möjlighet att återsända den häktade till kliniken eller häktet, om det skulle visa sig direkt olämpligt att förvara honom i fångvårdsanstalten. Föreningen Sve­ riges åklagare anser att åklagarens samtycke till att en häktad förvaras i fångvårdsanstalt bör kunna återkallas. Exempelvis kan risken för att bevis undanröjs eller sakens utredning på annat sätt försvåras aktualiseras efter att den häktade har överförts till anstalten. Föreningen förordar därför att i 7 a § andra stycket tilläggs att förordnande om förvaring av häktad i fångvårdsanstalt omedelbart skall återkallas, om åklagaren begär det. En del mer detaljbetonade påpekanden av remissinstanserna berörs i spe­ cialmotiveringen. Slutligen kan nämnas, att några remissinstanser berör frågan om förhål­ landena inom undersökningsväsendet kan väntas bli bättre sedan 1961 års organisationsplan har genomförts. Kriminalvårdsstyrelsen anser att risk föreligger att antalet beräknade platser på de nya klinikerna inte räcker till. Styrelsen finner vidare angeläget att få klarlagt om inte endast vistelse i häkte utan även vistelse på psykiatrisk klinik kan anses erbjuda sämre förvaringsformer än vistelse i fångvårdsanstalt i gemenskap med andra intagna. Om så skulle vara fallet, finns enligt styrelsen anledning till överväganden som går längre än de som har redovisats i promemorian. Frågan synes näm­ ligen då böra påverka klinikernas framtida utformning, såvida inte vänte­ tiderna med visshet kan väntas nedgå snart. Cheferna för rättspsykiatriska klinikerna vid fångvårdsanstalten i Malmö och vid fångvårdsanstalten Härlanda anser att man även i den nya organisationen kan få svårigheter att be­ mästra situationen. — Yttrandena i dessa delar har överlämnats till social­ departementet, där arbete med den nya organisationens genomförande pågår.

4. Avräkning av Iiäktningstiå när ungdomsfängelse eller internering ådöms

4.1. Gällande rätt Om någon döms till fängelse på viss tid i mål, vari han har hållits häk­ tad, kan domstolen enligt 33 kap. 3 § första stycket BrB förordna att straf­ fet skall anses till viss del eller i sin helhet verkställt genom att den dömde har hållits i häkte. Detsamma gäller då någon döms till böter, suspension eller disciplinstraff. Någon motsvarande bestämmelse om avräkning av häktningstid finns inte för det fall att häktad döms till ungdomsfängelse eller internering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969 19

4.2. Departementspromemorian

I departementspromemorian framhålls, att den som har hållits häktad under lång tid för att rättspsykiatrisk undersökning skall genomföras och som därefter döms till ungdomsfängelse eller internering ofta upplever det som en orättvisa att den tid varunder han har hållits häktad för undersök­ ningen inte tillgodoräknas honom. Denna tid kommer ofta att för honom framstå som en extra strafftid. Det låter sig enligt promemorian sägas, att i berörda fall en avräkningsregel som förkortar minimitiden för anstaltsvård är av diskutabelt värde. Påföljdernas natur är ju sådan att anstaltsbehandlingen kan befinnas böra pågå betydligt längre än minimitiden, och i så fall får den intagne inte någon nytta av en avräkningsregel. Emellertid bör inte bortses från den realiteten att det för den dömde är av alldeles central betydelse vilken dag övergången till vård utom anstalt tidigast kan komma i fråga. När längden av frihetsberövandet ökas på grund av dröjsmålen inom det rättspsykiatris­ ka undersökningsväsendet, är det förståeligt om den berörde anser sig orätt­ mätigt drabbad av att samhällets resurser på detta område inte räcker till för alt laga tid för undersökningens genomförande skall kunna iakttas. Det synes därför befogat att pröva om det inte är möjligt att undvika att dröjsmålen med rätt spsykiatri ska undersökningar leder till — från den berördes synpunkt — »onödig strafftid». Mot bakgrunden av nu anförda synpunkter tas i promemorian upp fråga om att beträffande den, som har dömts till ungdomsfängelse eller interne­ ring och såsom häktad har undergått rättspsykiatrisk undersökning, införa en avräkningsregel, som i viss mån liknar den som finns i 33 kap. 3 § första stycket BrB. En sådan avräkningsregel anses motiverad endast för fall där vänte- och undersökningstiden har överstigit den tidsfrist på sex veckor för avgivande av undersökningsutlåtande som föreskrivs i 4 § andra stycket andra punkten LRU. En avräkningsregel av ifrågavarande art torde kunna betraktas som ett provisorium, i avvaktan på att det blir möjligt att regel­ mässigt avge undersökningsutlåtanden inom sexveckor. Om avräkningen sålunda automatiskt skall avse den tid varmed utlå­ tandet har fördröjts, finns det inte anledning att låta avräkningen bli be­ roende av domstols beslut. Lagtekniskt synes det lämpligare att avräkning föreskrivs i de bestämmelser som avser beräkning av strafftid och annan tid för straffrättsligt frihetsberövande. Av 22 § 1964 års behandlingslag följer att för beräkning av minimitiderna för vård i anstalt vid ungdomsfängelse resp. internering gäller de bestäm­ melser som avser beräkning av tid för fängelse och som finns i 3 kap. i sam­ ma lag. Det synes lämpligt att införa ifrågavarande avräkningsregel som 2f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 22

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

ett andra stycke i 22 § och sålunda anknyta den till gällande bestämmelse om beräkning av tid för ungdomsfängelse och internering. Den föreslagna avräkningsregeln avses bli tillämplig när någon har dömts till ungdomsfängelse eller internering i mål, vari han har hållits häktad och undergått rättspsykiatrisk undersökning. Regeln innebär att avräkning skall ske för tid motsvarande den varmed den fastställda sexveckorsfristen för avgivande av utlåtande över undersökningen har överskridits. Därvid anges — i viss mån efter mönster av den formulering som nu finns i 17 § första stycket andra punkten i 1964 års behandlingslag — att avräkningen skall ske vid fastställande av den dag som är av betydelse för tillämpning av 29 kap. 4 § eller 30 kap. 5 § BrB. I promemorian anmärks, att det inte är möjligt att föreskriva att avräkningen skall ske vid fastställande av dag då frigivning från anstalt tidigast kan ske, eftersom minimitiden en­ ligt 29 kap. 4 § BrB inte är absolut bestämd. Avgörande när det gäller att bestämma vilken tid som i förekommande fall skall avräknas blir dels tidpunkten för sexveckorsfristens utgång, dels tidpunkten för avgivandet av undersökningsutlåtandet till domstolen. Av­ räkning skall ske för den tid som har förflutit mellan dessa båda tidpunk­ ter, dock endast i den mån den dömde under denna tid varit häktad. Beräkningen av tiden för vård i anstalt vid dom på ungdomsfängelse eller internering görs i första hand av ungdomsfängelsenämnden resp. interneringsnämnden (29 kap. 5 § och 30 kap. 6 § BrB). Avräkning enligt den nu föreslagna regeln kommer därför också att få verkställas av dessa nämn­ der. För att det skall kunna bestämmas huruvida avräkning över huvud taget skall ske och, i förekommande fall, vilken tid som skall avräknas är det nödvändigt, att vederbörande nämnd får upplysningar om de för av­ räkningen relevanta tidpunkterna. Det bör ankomma på den domstol som har dömt i målet att se till att ungdomsfängelsenämnden resp. interneringsnämnden erhåller de uppgifter som behövs för tillämpning av den föreslag­ na avräkningsregeln. En ändring i kungörelsen den 6 november 1964 (nr 635) angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m. som klarläg­ ger detta blir aktuell, om förslaget genomförs.

4.3. Remissyttrandena

Den allmänna inställningen till en avräkningsregel av före­ slagen innebörd för dem som har dömts till ungdomsfängelse eller inter­ nering är att förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av så gott som alla remissinstanser. Av de allmänna uttalanden som har gjorts kan nämnas följande. JO finner förslaget i promemorian mycket elegant och tilltalande. Han anser att bestämmelsen är av värde inte endast som ett provisorium i avvaktan på att det regelmässigt blir möjligt att avge utlå­ tanden inom sexveckorstiden utan även som en säkerhetsventil för fram­

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1969 21

tiden. För undvikande av oklarhet bör enligt JO:s mening vid genomfö­ rande av förslaget klart uttalas att domstolarna i framtiden inte bör låta överskridande av tiden för rättspsykiatrisk undersökning påverka minsta tidens längd vid dom på internering. Chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Härianda hälsar förslaget med största tillfredsstäl­ lelse. Han framhåller att till ungdomsfängelse eller internering dömda per­ soner som har genomgått rättspsykiatrisk undersökning upplever det i följd av undersökningstiden förlängda frihetsberövande! som en orättvisa, särskilt eftersom undersökningstiderna är olika långa vid olika kliniker. Chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Långholmen anser att den föreslagna avräkningen av häktningstid kommer att dämpa missnöjet hos en del undersökningsfält och minska den känsla av orättvisa, som de erfar i vetskap om att häktningstiden kommer att förlänga deras frihetsberövande till skillnad från vad fallet är med dem som döms till fängelse. Rikspolisstyrelsen anser visserligen att de skäl, som har anförts till stöd för förslaget, inte är helt övertygande men vill dock inte motsätta sig att den föreslagna bestämmelsen införs. Styrelsen förutsätter härvid att bestämmelsen inte kommer att medföra ytterligare förlängning av under­ sökningstiden för den kategori som det är fråga om i förhållande till andra undersökningsfall. Ungdomsfängelsenämnden godtar förslaget, men ifrågasätter om det egentligen behövs lagändring för ungdomsfängelseklientelets de!. Den i 29 kap. 4 § BrB angivna minimitiden för behandling i anstalt av dem som har dömts till ungdomsfängelse är nämligen inte absolut. Nämnden äger sålunda underskrida tiden, om särskilda skäl är därtill. Så sker också i inte obetydlig utsträckning. Bl. a. har nämnden ansett sig böra ta hänsyn till de långa dröjsmålen med rättspsykiatri ska undersökningar. Nämnden har sålunda i fall, då denna väntetid har varit lång, vid beräkning av den tidigaste dagen för den första utskrivningen regelmässigt tillgodoräknat den dömde den häktningstid som överskrider omkring två månader. Om promemorians förslag om förvaring och behandling av häktade undersökningsfall genomförs, kan skälen för nämndens berörda praxis sägas bli i någon mån förstärkta. Enligt nämnden kan det givetvis befinnas lämpligt att denna praxis kommer till uttryck i en direkt lagbestämmelse. Om lag­ ändring anses erforderlig beträffande internering, synes knappast tillräck­ liga skäl föreligga att inte samtidigt reglera båda påföljderna. Interneringsnämnden intar en i viss mån kritisk inställning till förslaget. Nämnden vitsordar visserligen att det förekommer att intagna upplever som en orättvisa att avräkning av häktningstid inte kan ske när internering ådöms. Nämnden finner det dock tveksamt om enbart de i pro­ memorian angivna skälen är tillräckliga för att vidta den föreslagna änd­ ringen. Enligt nämndens mening skulle det vara önskvärt att en något ut­ förligare diskussion upptas mot bakgrund av syftet med och innebörden av

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

ungdomsfängelse och internering. Det torde nämligen vara mera dessa på­ följders art än det tekniska förhållandet att någon absolut gräns för frihetsberövandets längd inte föreskrivits, som har föranlett att någon mot­ svarighet till bestämmelserna i 33 kap. 3 § BrB inte har upptagits för dessa påföljders del. Såvitt gäller internering bör man inte förbigå frågan huru­ vida den avkortning av anstaltsvården, som blir följden av förslaget, kan tänkas påverka tillämpningen av påföljden. Nämnden medger dock att skäl onekligen finns för införande av en bestämmelse om avräkning av häktningstid. Ett par remissinstanser sätter i fråga om avräkningsbestämmelsen — så­ som har skett i förslaget — bör konstrueras som en automatiskt verkande regel, som det inte ankommer på domstolen att tillämpa. Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare föreligger knappast bärande skäl härför. Föreningen anser att också i dessa fall av­ görandet bör ligga hos domstolen, som med beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet får avgöra om avräkning skall ske. Bestämmelsen bör enligt föreningen intas i 33 kap. 3 § BrB. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att förslaget att avräkningen skall vara automatisk ger anledning till frågan om inte detsamma bör gälla i andra fall av avräkning. Det kan en­ ligt hovrättens mening ifrågasättas om inte automatisk avräkning av häktningstid bör vara huvudregel och domstols befattning med frågan begrän­ sas till en möjlighet att utesluta avräkning vid rättegångsmissbruk. Interneringsnämnden finner det anmärkningsvärt att enligt förslaget obliga­ torisk avräkning skall ske vid ungdomsfängelse och internering men inte i fråga om den som döms till fängelse, där de principiella betänkligheterna med hänsyn till påföljdens art är mindre. Vad beträffar den tid som föreslås skola avräknas vid dom på ungdomsfängelse eller internering anser Föreningen Sveriges härads­ hövdingar och stadsdomare att bärande skäl knappast föreligger för att bara den del av undersökningstiden som överstiger i lagen angivna sex veckor skall avräknas. Föreningen hänvisar till att vid dom på fängelse avräkning vanligen får ske för hela vänte- och undersökningstiden. Chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten i Malmö och chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Härianda ger uttryck för samma uppfattning. Några remissinstanser påpekar att en regel om avräkning av väntetid för rättspsykiatrisk undersökning vid dom på ungdomsfängelse eller interne­ ring bör inbegripa ytterligare en del fall som inte omfattas av den föreslagna regeln. Synpunkterna i den delen behandlas i specialmotive­ ringen. Några remissinstanser anser att en avräkningsregel av ifrågavarande slag bör omfatta även andra dröjsmål än sådana som föranleds av

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969 23

rättspsykiatrisk undersökning. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser sålunda att lika starka skäl för avräkning kan föreligga t. ex. om förunder­ sökningen eller rättegången eljest har dragit ut på tiden utan att detta kan läggas den dömde till last. Likartade synpunkter anförs av Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare. Interneringsnämnden anför som exempel att någon, som efter nöjdförklaring har börjat undergå ett fängelsestraff, av hovrätt efter klagan av åklagaren döms till internering med minsta tid av ett år. Ett annat fall är att någon, som har dömts till internering med minsta tid av ett år, fullföljer talan och av hovrätten fri­ känns för något brott utan att hovrätten finner skäl ändra påföljden.

5, Departementschefen

5.1. Allmänna synpunkter

Enligt LRU skall rättspsykiatrisk undersökning i brottmål i allmänhet ut­ föras inom en tid av sex veckor. I verkligheten dröjer det emellertid regel­ mässigt avsevärt längre innan en undersökning har hunnit verkställas. I fråga om häktade har både hela antalet som väntar på att genomgå under­ sökning och den del därav som har väntat mer än sex veckor ökat under se­ nare år. Detta torde främst bero på att tillströmningen av undersökningsfält har ökat och att de rättspsykiatriska klinikerna har belastats med allt fler vårdfall, dvs. dömda personer som är i behov av psykiatrisk vård eller obser­ vation. Under år 1968 har dock antalet häktade exspektanter gått ned, såväl totalt som i fråga om dem som har väntat mer än sex veckor. Enligt senaste tillgängliga uppgift var antalet väntande häktade 130, varav 62 hade väntat mer än sex veckor. Samtidigt kunde den genomsnittliga väntetiden för hela landet beräknas till knappt tre månader. Väntetiden kan dock i vissa fall bli betydligt längre. Trots att olika åtgärder har vidtagits under senare år för att förbättra förhållandena har en varaktig förbättring hittills inte kunnat uppnås. En sådan har dock förutsatts komma till stånd i och med att 1961 års orga­ nisationsplan för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet genomförs. Enligt denna plan skall de psykiatriska avdelningar inom kriminalvården som f. n. tjänstgör såsom rättspsykiatriska kliniker ersättas av fem fri­ stående, nybyggda kliniker. Vårdfallen inom kriminalvården kommer där­ efter inte att belasta undersökningsväsendet. Organisationsplanen beräknas vara genomförd delvis under 1969 och helt några år in på 1970-talet. Jag vill nämna att Kungl. Maj :t under det senaste året har vidtagit vissa åtgärder för att åstadkomma förbättringar inom undersökningsväsendet. Sålunda har arvodet för rättspsykiatrisk undersökning, som har utförts av

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

utomstående läkare, höjts från 1 200 till 1 500 kronor fr. o. m. den 1 novem­ ber 1967 för att ytterligare stimulera dessa läkare att medverka. Vidare har vid rättspsykiatriska kliniken i Stockholm inrättats dels en extra överläkar­ tjänst fr. o. in. den 1 mars 1968 tills vidare t. o. in. juni 1969, dels en kura­ tortjänst och två tjänster som kansliskrivare under budgetåren 1967/68 och 1968/69. Jag är emellertid fullt på det klara med att man inte bör slå sig til! ro med de förbättringar som kan åstadkommas genom redan beslutade organisato­ riska ändringar. Inom justitiedepartementet pågår f. n. en undersökning av möjligheterna att genomföra reformer inom rättegångsväsendet som bl. a. kan komma att medföra en bättre hushållning med resurserna på rättspsy­ kiatrins område. I avbidan på att den nya organisationen blir verklighet och de mera in­ gripande lagreformer, som kan komma att befinnas befogade, hinner genom­ föras finns det emellertid skäl att göra vissa begränsade författningsänd­ ringar som kan förbättra förhållandena för häktade exspektanter. De förslag som jag nu ämnar lägga fram avser dels förvaringen och be­ handlingen av häktade som väntar på att genomgå rättspsykiatrisk under­ sökning, dels avräkning av väntetid för häktade som döms till ungdoms­ fängelse och internering.

5.2. Förvaring och behandling av häktade exspektanter

Den som är häktad och skall undergå rättspsykiatrisk undersökning skall förvaras på rättspsykiatrisk klinik. Om undersökningen inte skall utföras på sådan klinik, skall han i stället förvaras i fångvårdsanstalt eller häkte. Om behandlingen av häktad som skall genomgå rättspsykiatrisk undersök­ ning gäller samma bestämmelser som för andra häktade. I fråga om arbete innebär detta att han inte är skyldig arbeta men får utföra lämpligt arbete som kan beredas honom, om det kan ske utan olägenhet. De häktade exspektanterna är med anledning av undersökningen beröva­ de friheten under lång tid. Deras möjligheter att ägna sig åt meningsfullt arbete under väntetiden är starkt begränsade. De blir ofta helt sysslolösa. Vidare är deras tillvaro isolerad, eftersom de såsom häktade i princip hålls avskilda från omgivningen. För att minska olägenheterna för häktade som väntar på att genomgå rättspsykiatrisk undersökning har i departementspromemorian föreslagits en ordning, enligt vilken sådana häktade skall kunna förvaras i fångvårds­ anstalt och därvid få arbeta och tillbringa fritid tillsammans med andra i anstalten intagna. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av nästan samtliga remissinstanser. Ett par remissinstanser har emellertid ställt sig kritiska, främst av principiella skäl. Vad först angår de skäl som talar för ändringar i den föreslagna rikt­

Kungl. Ma j:ts proposition nr 22 år 1969 25

ningen vill jag understryka, att sysslolösheten och isoleringen utgör påtag­ liga problem för de häktade exspektanterna. Dessa problem blir större ju längre väntetiden är. I fångvårdsanstalt kan erbjudas bättre möjligheter till arbete och gemenskap än i häkte och på nu befintliga kliniker. Genom att införa möjlighet att låta häktade exspektanter arbeta och tillbringa fri­ tid i fångvårdsanstalt tillsammans med andra intagna skulle de nämnda olägenheterna kunna i viss mån undanröjas. Den föreslagna ordningen skul­ le säkerligen också göra den ovisshet och oro som de häktade ofta känner under väntetiden lättare att uthärda. Jag är därför övertygad om att för­ slaget skulle medföra bättre förhållanden än f. n. för de häktade exspek­ tanter, på vilka bestämmelsen skulle kunna tillämpas. Förslagets genomfö­ rande skulle också minska överbeläggningen på klinikerna och därigenom bidra till att skapa drägligare förhållanden för dem som är intagna där. Det är svårt att uttala något närmare i fråga om hur många häktade under­ sökningsfält som skulle få direkt nytta av den föreslagna ordningen. Anta­ let sammanhänger bl. a. med hur många häktade som väntar på att genom­ gå undersökning och hur långa väntetiderna är. Även om det blir ett begrän­ sat antal som får nytta av nya bestämmelser av föreslagen art, är detta inte skäl att avstå från en reform. När det gäller de skäl som kan tala emot den föreslagna ordningen, vill jag först erinra om att, som har framhållits i departementspromemorian, det gäller som en allmän princip att häktade skall förvaras åtskilda från dömda. Kriminalvårdsstyrelsen har betonat vikten av nämnda grundsats och påpekat alt grundsatsen har kommit till uttryck i regler om fångars be­ handling, vilka har godkänts av Förenta Nationernas ekonomiska och so­ ciala råd. Jag vill framhålla att grundsatsen också är upptagen i en konven­ tion om medborgerliga och politiska rättigheter, som har antagits av För­ enta Nationernas generalförsamling. Grundsatsen att inte blanda häktade och dömda bärs upp av tre intres­ sen: att häktade skall ha förmånligare — i varje fall inte sämre — behand­ ling än de dömda, att de skall skyddas mot olämpligt inflytande och att de inte skall behandlas som sakfällda innan dom föreligger. Enligt min me­ ning bör avsteg från grundsatsen kunna godtas så länge man inte kommer i konflikt med de intressen som enligt det sagda ligger bakom grundsatsen. Man kan också anlägga synpunkten att något av berörda intressen kan off­ ras om ett ännu starkare intresse motiverar detta (t. ex. när — som redan nu förekommer — dömda, som är i behov av psykiatrisk vård, tas in på rättspsykiatriska kliniker, där i övrigt häktade förvaras). Mot den nu an­ förda bakgrunden vill jag anföra följande. Förslaget innebär att de häktade exspektanter på vilka den föreslagna bestämmelsen kommer att tillämpas får bättre förhållanden än de annars skulle ha och förslagets syfte är just att uppnå en sådan förbättring. Den föreslagna möjligheten skall inte kunna tillämpas på någon utan att han

26 Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1969

har samtycki till det och hans försvarare har fått tillfälle att yttra sig i sa­ ken. Kravet på samtycke av den häktade och hörande av försvararen utgör en garanti mot att den häktades förhållanden försämras. Som jag senare skall beröra närmare är avsikten att de häktade exspektanter som kommer att förvaras i fångvårdsanstalt enligt den föreslagna bestämmelsen alltjämt skall vara underkastade föreskrifterna i 1958 års behandlingslag och den därtill anslutande tillämpningskungörelsen. Bara i fråga om arbete och till­ bringande av fritid skall gälla vad som föreskrivs i 1964 års behandlings­ lag. För de häktade exspeldanterna i fångvårdsanstalt kommer alltså att gälla föreskriften i 4 § nyssnämnda kungörelse att det skall eftersträvas att intagen, särskilt om han är under 21 år, inte utsätts för olämpligt infly­ tande av annan intagen. Rättspsykiatrisk undersökning får beslutas endast om den misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har förebragts för att han har begått gärningen. Detta innebär att domstolen i allmänhet måste hålla huvudförhandling i målet, om erkännande inte föreligger. Domstolen är visserligen inte vid målets avgörande bunden av den bedömning av skuldfrågan som har skett vid beslutet om rättspsykiatrisk undersökning, men placeringen av en häktad bland dömda kommer dock att föregås av att domstol har tagit ställning till skuldfrågan. Viktigare i nu berört hänseende är dock att de häktade exspektanterna inte kommer att behandlas som dömda och att det inte är fråga om straffverkställighet. På grund av vad nu har anförts anser jag att det är befogat att göra av­ steg från grundsatsen enligt gällande rätt att häktade och dömda inte skall förvaras tillsammans. Avsteget från denna grundsats står inte heller i strid med principerna för de inom Förenta Nationerna godkända reglerna om fångars behandling. Enligt dessa regler får nämligen sådana avsteg göras, som står i överensstämmelse med grunderna för reglerna och söker främja syftet med reglerna. När ställning skall tas till frågan om ratificering av den av Förenta Nationernas generalförsamling antagna konventionen får prövas i vad mån den nu ifrågasatta ordningen behöver föranleda ett begränsat för­ behåll. Om man i enlighet med det nu anförda är beredd att göra ett avsteg från den berörda grundsatsen bör det ske genom lagstiftning. Jag delar alltså inte den av hovrätten över Skåne och Blekinge framförda uppfattningen att den föreslagna ordningen kan genomföras på administrativ väg. Mot förslaget har hovrätten över Skåne och Blekinge vidare invänt att det­ ta utgår från att dröjsmål kan få förekomma med undersöknings påbörjan­ de. Hovrätten anser vidare att klinikchefens ansvar för dem som skall un­ dersökas på klinik och socialstyrelsens överordnade ansvar inte bör förring­ as genom ett beslut som innebär att undersökningen inte anses påbörjad. Hovrätten har framhållit att undersökningstiden kan få ett meningsfullt innehåll redan från början, eftersom i vart fall förberedande åtgärder som ankommer på biträdande personal genast kan inledas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969 27

Jag finner inte dessa invändningar mot förslaget avgörande. Någon sär­ skild olägenhet torde knappast följa av att klinikchefen inte har det ome­ delbara ansvaret för häktad, som har ansetts kunna förvaras i fångvårdsanstalt i stället för på klinik. Förvaring i sådan anstalt får givetvis inte hindra eller fördröja utförandet av beslutad undersökning och inte heller förberedande åtgärder som kan vidtas före den egentliga undersökningen. I departementspromemorian har också föreslagits en bestämmelse om skyl­ dighet för vederbörande klinikchef eller undersökningsläkare att så snart det är möjligt underrätta styresmannen för fångvårdsanstalten om tid­ punkten för undersökningens inledande. Om förslaget genomförs kommer olika behandlingsregler att bli tillämp­ liga på sådana i fångvårdsanstalt intagna som är häktade och andra i an­ stalten intagna. Kriminalvårdsstyrelsen har ansett att detta skulle skapa problem såväl för fångvårdspersonalen som bland de intagna. Jag kan för min del inte finna att de smärre problem som kan uppstå bör hindra en sak­ ligt motiverad förbättring av situationen för de häktade exspektanterna. Jag anser sålunda i likhet med det helt övervägande antalet remissinstan­ ser att möjlighet bör öppnas att förvara häktade exspektanter på fångvårds­ anstalt och där låta dem arbeta och tillbringa fritid tillsammans med andra intagna. Ett par remissinstanser anser att häktade exspektanter inte bör placeras på andra anstalter än sådana där det finns tillgång till psykiater. I ett re­ missyttrande har anförts att placering på annan anstalt än centralanstalt bör ske bara i nödfall. En remissinstans har menat att tillsynen på fång­ vårdsanstalt över undersökningsfallen kan bli besvärlig, varför endast an­ stalter av typen Kumla, Österåker m. fl. bör komma i fråga. Enligt min mening bör möjligheten att förvara häktade exspektanter på fångvårdsanstalt inte inskränkas till vissa anstalter eller viss typ av an­ stalt. Om en exspektant är i behov av psykiatrisk vård eller tillsyn, vilket ofta torde vara förhållandet sett mot bakgrund av att beslut har meddelats om rättspsykiatrisk undersökning, bör han givetvis placeras på en anstalt där sådan vård eller tillsyn kan beredas honom. Därvid kommer närmast centralanstalterna i fråga. Om tillsynen över en exspektant väntas bli be­ svärlig, får detta beaktas vid prövningen huruvida han bör överföras till fångvårdsanstalt och i så fall i vilken anstalt han bör placeras. Undantags­ vis bör häktad exspektant kunna förvaras i annan fångvårdsanstalt än all­ män anstalt, t. ex. i ungdomsanstalt. I departementspromemorian har föreslagits att häktad exspektant som förvaras i fångvårdsanstalt i tillämpliga delar skall vara underkastad be­ stämmelserna i 44—48 §§ 1964 års behandlingslag. Dessa bestämmelser reg­ lerar vissa frågor om arbete och fritid för dem som undergår fängelse. För­ slaget har i denna del inte mött invändning från någon remissinstans. Jag har inte någon annan erinran mot förslaget än att 44 §, som avser den som

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

är intagen i öppen anstalt, inte bör tas med. På grund av 45—48 §§ 1964 års behandlingslag kommer som huvudregel att gälla att den häktade skall ar­ beta och tillbringa fritid tillsammans med en eller flera andra intagna. Möj­ lighet finns dock att göra undantag härifrån. I andra avseenden än dem som regleras i nämnda bestämmelser kommer för den häktade att gälla samma bestämmelser som för häktade i allmänhet. Detta innebär bl. a. att den häk­ tade inte är skyldig att arbeta. Det bör å andra sidan framhållas att en häk­ tad exspektant som inte vill arbeta knappast bör komma i fråga för place­ ring i fångvårdsanstalt. För att förvaring i fångvårdsanstalt under de villkor om vilka är fråga skall komma till stånd bör särskilt förordnande därom meddelas. Som har föreslagits i departementspromemorian bör detta förordnande meddelas av kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen bestämmer. Förordnandet bör föregås av en allmän lämplighetsbedömning. Beträffan­ de denna kan jag hänvisa till vad som har anförts i referatet av departe­ mentspromemorian (3.2. i det föregående). Enligt departementspromemorian skall förordnande inte få meddelas utan att undersökningsläkaren har begärt det. Detta har kritiserats av ett par remissinstanser som anser att initiativet inte bör tas av undersöknings­ läkaren utan av klinikchefen. Jag ansluter mig till dessa remissinstansers uppfattning. Klinikchefen torde nämligen ha den bästa överblicken över arbetsläget vid kliniken. I fråga om den som skall undersökas på annat ställe än vid rättspsykiatrisk klinik och därför inte förvaras på klinik bör dock begäran om förordnande framställas av undersökningsläkaren. Som villkor för att förordnande skall få meddelas har i promemorian vidare föreslagits att samtycke har lämnats av den misstänkte och åklaga­ ren. Detta har mött instämmanden i remissyttrandena. Även jag finner des­ sa krav oeftergivliga. Enligt min mening bör dessutom uttryckligen föreskri­ vas att försvararen skall få tillfälle att yttra sig. Det måste vara möjligt att avbryta förvaringen i fångvårdsanstalt även av annan anledning än att den rättspsykiatriska undersökningen skall in­ ledas. I departementspromemorian har föreslagits att sådant avbrytande skall ske om särskilda skäl föranleder det. Beslutet skall ske i form av återkallande av förordnandet om förvaring och meddelas av kriminalvårds­ styrelsen eller tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen bestämmer. Chefen för rättspsykiatriska kliniken vid Härlandaanstalten anser att chefen för den fångvårdsanstalt där den häktade förvaras bör ha rätt att återsända denne, om det visar sig olämpligt att ha honom på anstalten. Föreningen Sveriges åklagare har föreslagit att förordnandet omedelbart skall återkal­ las, om åklagaren begär det. Även jag anser det lämpligt att beslut om avbrytande av förvaring — i

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969 29

likhet med förordnande om förvaring — skall meddelas av kriminalvårds­ styrelsen eller tjänsteman inom kriminalvården. Som exempel på anledning till att förvaringen bör avbrytas kan nämnas att den häktade inte längre önskar vara i fångvårdsanstalt eller ta del i arbete eller gemenskap med andra eller att han behöver sådan psykiatrisk vård som inte kan beredas honom i fångvårdsanstalten. Som har framhållits i departementspromemo­ rian bör emellertid frågan huruvida förvaringen bör avbrytas avgöras med hänsvn tagen till alla omständigheter i saken, även till de praktiska förhål­ landena. Anstaltschefs uppfattning om olämpligheten att ha viss häktad i anstalten får beaktas vid den prövning om återkallande av meddelat förord­ nande som beslutsberättigad tjänsteman företar. Likaledes får åklagares begäran om förvaringens avbrytande beaktas inom ramen för sådan pröv­ ning. Åklagarens begäran torde ofta innebära att särskilda skäl föreligger att återkalla förordnandet. Såsom framgår av vad jag bar anfört i det föregående är förslagets syfte att minska olägenheterna av de långa väntetiderna vid rättspsykiatriska undersökningar av häktade. Kriminalvårdsstyrelsen har ansett att försla­ get bör utformas på sådant sätt att det framgår att bestämmelsen avser endast den speciella situation som har uppkommit och att de är tidsbegrän­ sade. Även enligt min mening bör bestämmelsen ses som ett provisorium i avvaktan på alt förhållandena inom undersökningsväsendet förbättras. Jag anser dock inte påkallat att detta kommer till uttryck i lagbestämmel­ sen. Den föreslagna bestämmelsen bör las in som en ny paragraf i LRU. I 1958 års behandlingslag bör tas in en erinran om att särskilda bestämmelser gäller om behandlingen av sådana häktade som nu avses. Kompletterande föreskrifter om behandlingen i fångvårdsanstalt av häk­ tade exspektanter bör meddelas av kriminalvårdsstyrelsen efter samråd med socialstyrelsen. Bestämmelse härom bör meddelas i tillämpningskungörelsen till LRU.

5.3. Avräkning av häktningstid när ungdomsfängelse eller internering ådöms

Enligt gällande rätt kan häktningstid inte avräknas för den som döms till ungdomsfängelse eller internering, medan sådan avräkning kan ske då någon döms till fängelse på viss tid. Den som har dömts till ungdomsfäng­ else eller internering i mål, vari han har varit häktad under lång tid med an­ ledning av rättspsykiatrisk undersökning, anser sig ofta orättvist behand­ lad genom att häktningstiden inte avräknas från påföljden. Den dömde uppfattar då ofta häktningstiden som en extra strafftid. Det förekommer dock i viss utsträckning att domstolen uttryckligen förklarar, att den vid bestämmandet av minsta tidens längd vid internering har tagit hänsyn till väntetiden. 3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 22

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

I departementspromemorian har föreslagits att tid för rättspsykiatrisk undersökning skall avräknas vid ungdomsfängelse och internering, i den mån undersökningstiden har överstigit sex veckor och den dömde har hål­ lits häktad under den överskjutande tiden. Förslaget att införa en regel om avräkning vid ungdomsfängelse och internering har tillstyrkts eller läm­ nats utan erinran av så gott som alla remissinstanser. Endast interneringsnämnden har ställt sig något kritisk. Nämnden anser det önskvärt att frå­ gan om avräkning tas upp till en något utförligare diskussion mot bakgrund av syftet med och innebörden av ungdomsfängelse och internering. Nämn­ den har dock vitsordat att skäl finns att införa en avräkningsregel. Det är otillfredsställande att frihetsberövandet för den som döms till ungdomsfängelse eller internering kan förlängas till följd av att laga tid för utförande av rättspsykiatrisk undersökning inte kan hållas. Det måste an­ ses befogat att dröjsmål med sådan undersökning i fråga om den som där­ under har varit häktad får medföra minskning i motsvarande mån av fri­ hetsberövandet efter domen. Ungdomsfängelsenämnden har uppgett att nämnden regelmässigt tillgodoräknar den dömde sådant dröjsmål vid be­ räknande av minsta tiden i anstalt. Som har nämnts förekommer vidare att domstol beaktar sådant dröjsmål vid bestämmande av minsta tiden för anstaltsvård vid internering. Det bör emellertid komma till klart uttryck i lag att dröjsmålet skall inverka på den ådömda påföljden. Jag delar därför upp­ fattningen att det bör införas en regel om avräkning vid ungdomsfängelse och internering av tid, under vilken den dömde har varit häktad för genom­ gående av rättspsykiatrisk undersökning. Mot en sådan regel kan kanske anföras vissa betänkligheter med hänsyn till påföljdernas art. Syftet med regeln är emellertid endast att minska olägenheterna av de otillfredsställan­ de dröjsmålen inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Bestäm­ melsen bör ses som ett provisorium i avvaktan på att rättspsykiatrisk under­ sökning i allmänhet skall kunna utföras inom föreskrivna sex veckor. Om regeln utformas med beaktande härav bör de principiella betänkligheterna få vika för de sakliga fördelar som uppnås. Några remissinstanser har med hänvisning till vad som gäller för fäng­ else föreslagit att avräkning skall kunna ske av hela vänte- och undersök­ ningstiden. Jag anser emellertid inte att avräkningsregeln bör utvidgas ut­ över vad som är påkallat med hänsyn till dröjsmålen med undersökningar­ nas utförande. Regeln bör därför avse endast den del av tiden som översti­ ger i lagen angivna sex veckor. Inte heller är jag beredd att tillmötesgå de remissinstanser, som har anfört att skäl för avräkning finns också när det av annan anledning än rättspsykiatrisk undersökning har dröjt innan häk­ tad har dömts till ungdomsfängelse eller internering. Något behov av en avräkningsregel torde knappast ha yppats i andra situationer än vid dröjs­ mål med rättspsykiatrisk undersökning. Enligt departementspromemorian skall avräkningen göras av ungdoms­

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969 31

fängelsenämnden och interneringsnämnden vid verkställigheten av påfölj­ derna. Domstolen skall alltså inte förordna om avräkning. Detta har kri­ tiserats av ett par remissinstanser. Såsom framgår av det tidigare anförda anser jag att avräkning bör ske endast i den mån laga tid för utförande av rättspsykiatrisk undersökning överskrids. Å andra sidan bör sådan över­ skjutande tid alltid avräknas i den mån den dömde har varit häktad. Vid sådant förhållande är det enligt min mening enklast och smidigast att avräkningen får ske på verkställighetsstadiet. Som har föreslagits i departe­ mentspromemorian kan bestämmelsen lämpligen las upp i 1964 års behandlingslag i det lagrum som avser beräknande av tid för ungdomsfängelse och internering.

6. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­ slag till 1) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsy­ kiatrisk undersökning i brottmål, 2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl., 3) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi­ laga 2.1

7. De särskilda förslagen

7.1. Förslaget till lag angående ändring i lagen om rättspsykiatrisk undersök­ ning i brottmål

Bestämmelsen i 7 a § LRU, vilken avser misstänkt som är häktad och som enligt meddelat beslut skall undergå rättspsykiatrisk undersökning, blir tillämplig vare sig den misstänkte förvaras på rättspsykiatrisk klinik eller i allmänt häkte när förordnande skall meddelas. Med bestämmelsen avses att möjliggöra att häktad i väntan på rättspsy­ kiatrisk undersökning förvaras i fångvårdsanstalt tillsammans med andra där intagna. Bestämmelsen tar naturligtvis i första hand sikte på att den häktade i sådant fall överförs till den fångvårdsanstalt som blir aktuell för hans del. Ett visst behov kan emellertid föreligga av att låta häktad, som förvaras på klinik eller häkte i anslutning till fångvårdsanstalt, bo

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen så när som på eu mindre, redaktionell jämkning i förslaget under 3).

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

kvar på kliniken eller häktet men arbeta och tillbringa fritid på själva fångvårdsanstalten tillsammans med andra där intagna. Så bör kunna ske inom ramen för bestämmelsen. Enligt förslaget i departementspromemorian skulle i bestämmelsen an­ ges att det får förordnas, att den misstänkte skall under förvaring i fångvårdsanstalt vara underkastad 44—48 §§ 1964 års behandlingslag i tillämp­ liga delar. RÅ har ansett att avsikten att häktad skall kunna förvaras i fångvårdsanstalt bör komma till tydligare uttryck, t. ex. genom lydelsen att det får förordnas att den misstänkte »skall förvaras i fångvårdsanstalt». Lydel­ sen av förslaget i departementspromemorian sammanhänger med att häk­ tade exspektanter redan enligt 7 § första stycket LRU i vissa fall förvaras i fångvårdsanstalt, dock avskilda från intagna som är dömda. Jag har dock ansett, att en lydelse i enlighet med vad RÅ har förordat är lämpligare. I be­ stämmelsen anges därför att det får förordnas, att den misstänkte skall förvaras i fångvårdsanstalt och därvid vara underkastad bestämmelserna i 45—48 §§ 1964 års behandlingslag i tillämpliga delar. Interneringsnämnden har anlagt vissa synpunkter på förslaget i prome­ morian att i fråga om behandlingen skall gälla bestämmelser i 1964 års be­ handlingslag, vilka avser den som undergår fängelse. Nämnden har fram­ hållit att bestämmelserna om behandlingen av intagna i 5, 6 och 7 kap. denna lag är anknutna till ådömd påföljd och inte till vilket slag av an­ stalt som den dömde vårdas i. Förslaget stämmer enligt nämndens mening överens med denna princip i och med att bestämmelser, som avser den som har dömts till fängelse, blir tillämpliga på häktad, även om han förvaras i ungdomsanstalt eller interneringsanstalt. En förutsättning för att förordnande skall få meddelas är enligt den fö­ reslagna bestämmelsen att det kan förutses komma att dröja avsevärt in­ nan undersökningen kan inledas. Ett par remissinstanser, länsåklagaren i Värmlands län och rikspolisstyrelsen, har ansett att uttrycket »dröja avse­ värt», som var upptaget även i departementspromemorian, är alltför obe­ stämt och har därför förordat en mera bestämd tidsangivelse. Jag har emel­ lertid inte ansett det lämpligt att ange någon viss tid för den beräknade väntetiden. Den minimitid som bör krävas för att förordnande skall kunna meddelas kan nämligen, om hänsyn tas även till andra, mera praktiska om­ ständigheter, ställa sig något olika i olika fall. Det valda uttrycket bör ses mot bakgrund av bestämmelsen i 4 § andra stycket LRU, enligt vilken un­ dersökning normalt skall utföras inom sex veckor. Avsevärt dröjsmål bör föreligga, om det kan förutses dröja omkring 14 dagar innan undersök­ ningen kan inledas. Som ytterligare förutsättning för att förordnande skall få meddelas före­ skrivs bl. a. att åklagaren samtycker därtill. Från åklagarhåll har under re­ missbehandlingen påpekats att åklagaren saknar kännedom om vilka per­ soner som är intagna i den fångvårdsanstalt, vari den häktade avses bli pla-

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969 33

cerad. Detta bör dock inte enligt min mening föranleda några olägenheter. Åklagaren bör nämligen kunna lämna samtycke under villkor att den häk­ tade inte förvaras på samma anstalt som annan vilken är misstänkt i sam­ ma mål. I bestämmelsen föreskrivs att beslut meddelas av kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen bestämmer. Beslu­ tanderätten bör delegeras i sådan utsträckning att en tillräckligt snabb handläggning kan ske. Det bör därvid beaktas att kravet på snabbhet gör sig särskilt gällande i fråga om återkallande av meddelat förordnande. Che­ fen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Härianda har an­ sett att fråga om förordnande om förvaring och behandling i fångvårdsanstalt bör lränskjutas till kriminalvårdsdirektören för yttrande. Jag har inte funnit skäl alt föreslå en sådan föreskrift. Såsom följer av det tidigare sagda kan beslutanderätten delegeras till kriminalvårdsdirektör. Frågan huruvida förordnande om förvaring i fångvårdsanstalt och åter­ kallande av sådant förordnande skall kunna överklagas har i departements­ promemorian bedömts på det sättet att talan bör få föras mot förordnande, som påstås ha meddelats i strid med kravet på begäran av läkaren och samtycke av den misstänkte och åklagaren, medan besvärsrätt i övrigt inte bör finnas. Förslaget i denna del har kritiserats av ett par remissinstanser. Enligt RÅ:s mening har tillräckliga skäl för eu sådan begränsning av fullföljdsrätten inte förebragts. RÅ anser att några nämnvärda fördelar inte torde vara att vinna därmed och att för övrigt fall kan tänkas, där en miss­ tänkt med fog gör gällande att han mot sin vilja har förmåtts att lämna sitt samtycke. JO sätter i fråga om behov av besvärsrätt föreligger. JO fram­ håller att beslut, som efter delegation har meddelats av underordnad tjänste­ man, alltid torde kunna hänskjutas till kriminalvårdsstyrelsen och att be­ hov att kunna föra talan mot beslut av styrelsen knappast torde finnas. Om styrelsen skulle meddela beslut i strid med föreskriften om krav på begäran av undersökningsläkaren och samtycke av den misstänkte och åkla­ garen, kan detta föranleda ingripande av JK eller JO. Ytterligare garantier mot sådana fel bör enligt JO inte behövas. Om beslut har tillkommit på grund av missförstånd, torde rättelse kunna ske utan anlitande av särskilt besvärsförfarande. Länsåklagaren i Värmlands län finner det mindre till­ fredsställande på grund av åklagarens partsställning att talan inte skall kunna föras mot åklagarens vägran att samtycka till förordnande enligt 7 a § första stycket. Visserligen kan den misstänkte begära prövning av åklagarens vägran hos överordnad åklagare, men sådan åklagare torde inte kunna göra någon ändring utan att överta målet. Även om saken måhända är av mindre betydelse, finns anledning att överväga om inte 7 a § bör kom­ pletteras med en bestämmelse av innehåll att den tilltalade får begära pröv­ ning av åklagarens vägran till samtycke hos domstolen i målet. Jag instämmer i remissynpunkterna att man inte skulle vinna mycket

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

med att begränsa talerätten. Beslut om placering och behandling inom kri­ minalvården torde i princip kunna överklagas. Det är därför mest konse­ kvent att inte heller här begränsa rätten att föra talan mot meddelat be­ slut. Något missbruk av en oinskränkt talerätt kan inte befaras. Jag anser inte att förfarandet bör kompliceras med införande av möjlighet till sådan överprövning hos domstol som länsåklagaren har ifrågasatt. Behov därav torde knappast föreligga. Förslaget till ändring i LRU i övrigt är föranlett av att medicinalsty­ relsen och socialstyrelsen har förts samman till ett verk, kallat socialsty­ relsen.

7.2. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt De par t em ents pr om em or ian Den i promemorian föreslagna bestämmelsen innebär att i fråga om den som har dömts till ungdomsfängelse eller internering i mål, vari han har hållits häktad och undergått rättspsykiatrisk undersökning, skall vid tilllämpningen av 22 § första stycket i 1964 års behandlingslag iakttas följan­ de. Har utlåtande över undersökningen avgetts senare än vad som anges i 4 § andra stycket andra punkten LRU, skall den överskjutande tiden, i den mån den dömde därunder har hållits häktad, avräknas vid fastställande av den dag som är av betydelse för tillämpning av 29 kap. 4 § eller 30 kap. 5 § BrB.

Remissyttrandena Rikspolisstyrelsen kritiserar att tidpunkten för avgivandet av utlåtande över undersökningen föreslås bli avgörande för beräknande av den tid som skall avräknas. Styrelsen anför att med hänsyn till den tid som kan förflyta i samband med att utlåtandet expedieras till domstolen beräkningen bör anknytas till den dag, då utlåtandet inkommer till domstolen. Ungdomsfängelsenämnden anser att den föreslagna bestämmelsen är allt­ för begränsad. Nämnden framhåller att förslaget omfattar endast den i 29 kap. 4 § BrB föreskrivna minimitiden för den första anstaltsbehandlingen vid ungdomsfängelse och av domstol bestämd minsta tid för internering. De verkställighetstider som i övrigt gäller för ungdomsfängelse, 29 kap. 2 § och 34 kap. 8 § första och andra styckena BrB, och i viss mån motsvarande regler för internering ändras inte genom förslaget. Ett genomförande av förslaget skulle, såvitt avser ungdomsfängelse, medföra att verkställighetstiderna för varje av förslaget berörd intagen skulle behöva beräknas efter två olika system. Detta skulle i praktiken vålla stora olägenheter för nämn­ den. Enligt nämndens mening är det också principiellt riktigare att, om man tillgodoräknar väntetiden vid bestämmandet av viss minimitid i an­ stalt, väntetiden får inverka också i övrigt på verkställighetstiderna. Nämn­

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969 35

den föreslår därför att den föreslagna bestämmelsen utvidgas till att om­ fatta även övriga i lag bestämda frister för påföljderna med resultat att den avräkningsbara väntetiden blir att anse såsom verkställd påföljd. Nämn­ den framhåller vidare att utan särskild föreskrift i lagen avräkning torde böra ske även i fall, då den, som förut har dömts till ungdomsfängelse eller internering, med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 BrB döms till fortsatt sådan påföljd. Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare bör övervägas om bestämmelsen om avräkning bör göras tillämplig även på den i 34 kap. 8 § andra stycket BrB föreskrivna tiden. Interneringsnämnden framhåller att dagen för minsta tidens utgång vid internering är av bety­ delse vid tillämpningen inte bara av 30 kap. 5 § BrB utan även av t. ex. 7 och 8 §§ i samma kapitel och 60 § 1964 års behandlingslag. Vad förslaget syftar till torde enligt nämnden komma till bättre uttryck, om det anges att tid motsvarande den, varmed sexveckorsfristen har överskridits, skall avräknas vid beräkning av dagen för minsta tidens utgång. Nämnden vill vidare fästa uppmärksamheten på ett ytterligare fall som inte omfattas av den föreslagna lydelsen. Om den, som redan har dömts till internering, häk­ tas i ny rättegång och underkastas rättspsykiatrisk undersökning, vilken tar längre tid än sex veckor, kan domstolen komma att tillämpa 34 kap. 1 § 1 BrB utan att därvid enligt 34 kap. 9 § bestämma ny minsta tid. Konse­ kvensen kan möjligen, anför nämnden, anses kräva att den överskjutande tiden bör få ingå i den tid om tre år, eller fem år, som det talas om i 30 kap. 8 § BrB.

Departementschefen t det nya andra stycket i lagrummet anges att avräkningsregeln är till­ lämplig i fråga om den som har dömts till ungdomsfängelse eller interne­ ring i mål, vari han har hållits häktad och undergått rättspsykiatrisk un­ dersökning. Häri inbegrips givetvis de fall då någon har dömts till sådan påföljd med tillämpning av 34 kap. 1 § 2 eller 3 BrB. Avräkning skall alltså kunna ske när domstol har dömt särskilt till ungdomsfängelse eller inter­ nering för det nya brottet eller undanröjt den tidigare ådömda påföljden och för brotten dömt till gemensam påföljd av ungdomsfängelse eller inter­ nering. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall avräkning äga rum om utlå­ tande över undersökningen har avgetts senare än som anges i 4 § andra stycket andra punkten LRU. Avräkning skall då ske av den överskjutande tiden i den mån den dömde har hållits häktad under denna tid. I 4 § andra stycket andra punkten nämnda lag föreskrivs att utlåtande skall avges till rätten inom sex veckor från det att beslutet om undersökningen inkom till den klinik eller den station till vilken undersökningen hör. De tidpunk­ ter som blir avgörande för i vad mån avräkning skall kunna ske är alltså dels dagen då domstolens beslut om undersökning inkom till vederbörande

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

klinik, dels dagen då utlåtandet avgavs till rätten. Rikspolisstyrelsen hav anfört att avgörande för den senare tidpunkten bör vara inte när utlåtan­ det avges utan när det inkommer till rätten. Med att utlåtande har avgetts till rätten vid viss tidpunkt, vilket anknyter till motsvarande uttryck i 4 § LRU, avses emellertid att utlåtande har inkommit till rätten vid den tidpunkten. Jag delar ungdomsfängelsenämndens och interneringsnämndens uppfatt­ ning att avräkningsregeln bör få en mindre snäv tillämpning än som hai kommit till uttryck i den i departementspromemorian föreslagna bestäm­ melsen. Avräkningen bör naturligtvis i första hand få inverka på minsta tiden för vård i anstalt. Minsta tiden är emellertid av betydelse inte bara för att man skall kunna avgöra när den dömde tidigast får överföras till vård utom anstalt utan även i vissa andra fall, vid internering t. ex. för att påföljden skall kunna upphöra enligt 30 kap. 7 § BrB, då den dömde är i varaktigt behov av sluten psykiatrisk vård, och för möjligheten att erhålla s. k. långtidspermission enligt 60 § 1964 års behandlingslag. Avräkningen bör inverka på minsta tiden även i dessa och liknande fall. Regelns räck­ vidd bör dock inte begränsas härtill. De skäl som kan anföras för att införa en avräkningsregel talar för att regeln bör gälla också vid beräknande av längsta tiden för anstaltsvård. Annars kan den dömde om maximitiden ut­ nyttjas med samma fog som då det gäller minsta tiden anse att tiden lör påföljden har förlängts. Om avräkningsregeln blir generellt tillämplig på verkställighetstiderna vid ungdomsfängelse och internering uppnår man också en mera konsekvent tillämpning. En sådan regel måste anses vara den principiellt riktigaste. I enlighet med det anförda anser jag att avrakningsregeln bör ges den utformningen att den avräkningsbara tiden skall anses som tid under vilken påföljden har verkställts i anstalt. Avräkning bör kunna ske också då domstol beträffande häktad, som har undergått rättspsykiatrisk undersökning i målet, förordnar med tillämp­ ning av 34 kap. 1 § 1 BrB att tidigare ådömd ungdomsfängelse- eller interneringspåföljd skall avse även det nya brottet. De skäl som föreligger för avräkningsregeln är nämligen tillämpliga även i denna situation. En annan sak är att i praktiken avräkning torde bli aktuell ytterst sällan i sådana fall, bl. a. på grund av att häktning i allmänhet kan undvikas om den miss­ tänkte vårdas i anstalt. För att oklarhet inte skall uppstå bör anges att bestämmelsen gäller även vid tillämpning av 34 kap. 1 § 1 BrB. Detta kom­ mer till uttryck i det nya styckets sista punkt, där det anges att vad som har sagts tidigare i samma stycke skall gälla också i fråga om den, be­ träffande vilken har förordnats att ungdomsfängelse eller internering som har ådömts tidigare skall avse ytterligare brott. Om 34 kap. 1 § 1 BrB har tillämpats beträffande den som har dömts till internering och den dömde har hållits häktad i målet med anledning av rättspsykiatrisk undersökning som har avslutats efter sexveckorsfristens ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969 37

gång skall alltså anstaltsvård anses ha pågått under den överskjutande ti­ den. Detta innebär att denna tid inverkar på verkställighetstiderna för på­ följden, bl. a. på minsta tiden för vård i anstalt. Om den dömde vårdas i anstalt eller domstolen beslutar att han skall återintas i anstalt, skall dom­ stolen enligt 34 kap. 9 § första stycket bestämma minsta tid för den fort­ satta anstaltsvården, om inte särskilda skäl är däremot. Bestäms ny minsta tid, skall den överskjutande undersökningstiden avräknas därifrån vid på­ följdens verkställande. Om domstol har tillämpat 34 kap. 1 § 1 BrB beträffande den som tidigare har dömts till ungdomsfängelse, skall likaledes avräkning ske vid beräk­ nande av verkställighetstiderna för påföljden, om övriga förutsättningar för avräkning föreligger. Om det nya brottet har begåtts efter att verkställig­ heten av den tidigare ungdomsfängelsepåföljden började, kan rätten en­ ligt 34 kap. 8 § andra stycket föreskriva att den som vårdas i anstalt eller som återintas inte får överföras till vård utom anstalt förrän sex månader har förflutit från rättens beslut eller återintagningen, såvida inte längsta tiden för vård i anstalt dessförinnan går till ända. Det förhållandet att den­ na sexmånaderstid är anknuten till rättens beslut eller återintagningen bör inte hindra att avräkning skall ske också i denna situation. Uppenbarligen finns det inte någon saklig anledning till att detta fall skulle behandlas an­ norlunda än övriga fall då avräkning skall ske. Såsom har framhållits i det föregående skall avräkning kunna ske, när domstol med tillämpning av 34 kap. 1 § 2 BrB har dömt särskilt till ung­ domsfängelse eller internering för det nya brottet. Avräkning enligt den föreslagna bestämmelsen är däremot utesluten, om domstol med tillämpning av 34 kap. 1 § 2 har dömt till annan påföljd. Detta innebär att om den, som tidigare har dömts till ungdomsfängelse eller internering, i ny rättegång, vari han har hållits häktad och genomgått rättspsykiatrisk undersökning som inte har avslutats före sexveckorsfristens utgång, har dömts särskilt till annan påföljd, avräkning inte kan ske på den tidigare påföljden, inte ens om domstolen, då den tidigare påföljden är ungdomsfängelse, enligt 34 kap. 8 § första stycket har förlängt den längsta tid som ungdomsfängelse får pågå. I vissa av dessa fall kan domstolen i stället förordna om avräkning på den nya påföljden enligt 33 kap. 3 § första stycket. Av avräkningsregehi följer att, när förutsättningar för avräkning enligt bestämmelsen föreligger, domstolen inte skall låta den avräkningsbara ti­ den påverka bestämmandet av minsta tiden för anstaltsvård vid interne­ ring. Likaså bör domstolen bortse från den undersökningstid som skall avräknas vid verkställigheten, när domstolen bedömer om den enligt 34 kap. 8 § andra stycket BrB skall föreskriva eu sexmånaderstid före vars utgång den till ungdomsfängelse dömde inte får överföras till vård utom anstalt. Avräkningsregeln har tagits upp i 22 § 1964 års behandlingslag och an­

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

knutits till vad som är föreskrivet om beräkning av tid för ungdoms­ fängelse och internering. Avräkningen skall alltså ske på verkställighetsstadiet. Frågan om avräkning kommer därvid att åvila ungdomsfängelse­ nämnden resp. interneringsnämnden. För att nämnderna skall ha tillgång till nödvändiga uppgifter bör föreskrivas att vederbörande domstol skall tillställa resp. nämnd de uppgifter som behövs för tillämpning av avräkningsbestämmelsen. Sådan föreskrift kan lämpligen meddelas i 9 § kun­ görelsen angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m. Eftersom avräkningen inte skall göras av domstolen utan först vid på­ följdens verkställande, kan påföljdens längd bli kortare vid verkställigheten än vad som kan utläsas av domen i målet. Jag finner därför lämpligt att domstolen, när förutsättningar för avräkning föreligger, erinrar härom i domen. En sådan erinran torde vara av värde främst för den dömde. Avräkningsregeln kan lämpligen träda i kraft den 1 april 1969. Regeln bör inte bli tillämplig när domen har meddelats före ikraftträdandet.

8. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande inhämtas över förslagen till 1) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rätts­ psykiatrisk undersökning i brottmål, 2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl., 3) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 198b (nr 5bl) om behandling i fångvårdsanstalt för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av proto­ kollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet: Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969 39

Bilaga 1

1) Departementspromemorians förslag till Lag

angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 361) om rättspsykiatrisk

undersökning i brottmål

Härigenom förordnas, dels att i 1, 3, 4 och 6 §§ lagen den 16 juni 1966 om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål ordet »medicinalstyrelsen» el­ ler form av detta ord skall utbytas mot ordet »socialstyrelsen» eller mot­ svarande form därav, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, beteck­ nad 7 a §, av följande lydelse.

7 a §. Om det beträffande misstänkt, som är häktad, kan förutses att det kom­ mer att dröja avsevärt innan beslutad rättspsykiatrisk undersökning kan börja, får förordnas, att den misstänkte skall under förvaring i fångvårdsanstalt vara underkastad bestämmelserna i 44—48 §§ lagen om behandling i fångvårdsanstalt i tillämpliga delar. Sådant förordnande får meddelas en­ dast om undersökningsläkaren begär det samt den misstänkte och åklaga­ ren samtycka därtill. Så snart undersökningen kan inledas skall den misstänkte föras till den plats där undersökningen skall utföras. Om särskilda skäl i annat fall för­ anleda att förvaring under villkor som avses i första stycket avbrytes, skall förordnandet därom återkallas. Beslut enligt denna paragraf meddelas av kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen bestämmer. Talan mot så­ dant beslut får icke föras i annat fall än då beslut enligt första stycket på­ stås ha meddelats i strid mot detta styckes sista punkt.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

2) Departementspromemorians förslag till Lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 25 april 1958 om behandlingen av häktade och anhållna in. fl. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

12 §.

Närmare föreskrifter----------- av Konungen. Om behandlingen i vissa fall av häktad, som väntar på rättspsykiatrisk undersökning, gälla särskilda bestämmelser i 7 a § lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

3) Departementspromemorians förslag till Lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 6 maj 1964 om behandling i fångvårdsanstalt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Vad i----------------------------------- eller internering. I fråga om den som dömts till ungdomsfängelse eller internering i mål, vari han hållits häktad och un­ dergått rättspsykiatrisk undersök­ ning, skall vid tillämpningen av första stycket iakttagas följande. Har utlåtande över undersökningen avgivits senare än vad som anges i i § andra stycket andra punkten la­ gen om rättspsykiatrisk undersök-

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969 41

ning i brottmål, skall den överskju­

tande tiden, i den mån den dömde

därunder hållits häktad, avräknas

vid fastställande av den dag som är

av betydelse för tillämpning av 29

kap. 4 § eller 30 kap. 5 § brottsbal­

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 4 februari 1969.

Närvarande: f. d. justitierådet L ind , justitierådet A lexanderson , regeringsrådet R ingdén , justitierådet CoNRADI.

Enligt lagrådet den 20 januari 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 13 december 1968, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, 2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213) om behandlingen av häktade och an­ hållna m. fl. och 3) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av hovrättsassessorn Torkel Gregow.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet: Ingrid Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1969 43

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 7 februari 1969.

N ärvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L ange , K ling , H olmqvist , A spling , P alme , S ven -E rig N ilsson , G ustafsson , G eijer , M yrdal , O dhnoff , W ickman , M oberg , B engtsson .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsy­ kiatrisk undersökning i brottmål, 2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213) om behandlingen av häktade och anhållna in. fl., 3) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 196b (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran, och anför. Jag förordar en mindre, redaktionell jämkning i förslaget under 3) och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga förslagen med den vidtagna ändringen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­ stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta pro­ tokoll utvisar.

Ur protokollet: Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 680596