om ändrade kassakravsavgifter
Prop.
1990/91:41
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp ibifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 11 oktober 1990.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Erik Åsbrink
I propositionen föreslås en ändring i bestämmelserna i riksbankslagen(1988:1385) om särskild avgift vid åsidosättande av uppställda kassakrav(kassakravsavgift). Under normala förhållanden skall, som hittills, kassa-kravsavgiften svara mot en ränta på underskottet som uppgår till dubbladiskontot. Om räntenivån på penningmarknaden stiger så snabbt ochkraftigt att banksystemets upplåning i riksbanken hamnar på ett steg iriksbankens räntetrappa som ligger nära eller överstiger dubbla diskontot,skall avgiften i stället svara mot en ränta som ligger tre procentenheteröver trappsteget. Förslaget innebär dessutom att avgiftsnivån, som hittillsendast utgjort ett tak för avgiftssättningen, inte får underskridas i normalafall.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.
1 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 41
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
Härigenom föreskrivs att 52§ lagen (1988:1385) om Sveriges riksbankskall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
52 Den särskilda avgiften enligt 51 §skall svara mot en ränta på under-skottet för varje dag som ./är uppgåtill högst två gånger diskontot vidvarje tid.
Om det finns särskilda skäl, fåravgiften nedsättas eller efterges.
Den särskilda avgiften enligt 51 §skall svara mot en ränta på under-skottet för varje dag som wppgärtilltvå gånger diskontot vid varje tid,om inte annat följer av andra styc-ket.
Om riksbankens samlade kreditenligt 18/} första stycket till bankin-stituten är så stor att motsvarandehögsta räntesats (marginalräntan)överstiger den i första stycket an-givna räntan minskad med tre pro-centenheter, skall avgiften svara moten ränta på underskottet för varje dagsom överstiger marginalräntan medtre procentenheter.
Om det finns särskilda skäl, fåravgiften sättas ned helt eller delvis.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
2. 1 fråga om underskott som förelåg före ikraftträdandet tillämpas 52 § isin äldre lydelse.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 oktober 1990
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden S. An-dersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Johansson, Lindqvist, G.Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Mo-lin, Sahlin, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Åsbrink
Fullmäktige i Sveriges riksbank har i en framställning den 22 mars 1990till finansdepartementet hemställt att regeringen föreslår riksdagen attanta ändrade bestämmelser avseende särskilda avgifter enligt lagen(1988:1385) om Sveriges riksbank och lagen (1974:922) om kreditpoliti-ska medel.
Framställningen har remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels framställningen med lagför-slag som bilaga l resp. /./ och 1.2, dels en förteckning över remissinstan-serna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 2.
Regeringen beslutade den 13 september 1990 att inhämta lagrådets ytt-rande över ett inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om änd-ring i lagen (1988: 1385)om Sveriges riksbank. Det till lagrådet överlämnadeförslaget överensstämmer, frånsett vissa redaktionella ändringar, med detlagförslag som jag nu lägger fram.
Lagrådet har den 8 oktober 1990 lämnat det remitterade förslaget utanerinran. Lagförslaget och lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i dettaärende som bilaga 3 och 4.
I kreditpolitiskt syfte får riksbanken genom beslut i enskilda fall uppställakassakrav gentemot kreditinstitut (20 § riksbankslagen). Kassakrav inne-bär att ett kreditinstitut måste hålla en viss andel — högst 15% — av sinaplaceringar eller förbindelser (främst inlåningen) på konto i riksbanken.Motsvarande medel kan därmed inte disponeras för utlåning eller andraplaceringar. Kassakraven för banker och finansbolag är för närvarandefyra procent. Beträffande övriga kreditinstitut har kassakrav ännu intetillämpats. Någon ränta utgår för närvarande inte på de innestående med-len. — Ändrade kassakrav för bankerna påverkar bankernas lånebehov i 3
11 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 41
riksbanken och därmed dagslåne- och penningmarknadsräntorna på sam- Prop. 1990/91:41ma sätt som en ändring i riksbankens värdepappersinnehav eller valutare-servens storlek. Ändrade kassakrav påverkar dessutom bankernas finansi-eringskostnad genom att kassakravsmedlen inte ger någon ränta. För attkompensera sig for ökade kassakrav måste bankerna höja avkastningskra-ven på övriga placeringar (utlåningen) eller sänka inlåningsräntorna. Där-med kan kassakravet direkt påverka kreditvillkoren for näringsliv ochhushåll.
Bestämmelserna om kassakrav var tidigare intagna i lagen om kreditpo-litiska medel. Med stöd av den lagen får riksbanken efter bemyndigande avregeringen besluta om en kreditpolitisk åtgärd. Detta sker genom attriksbanken utfärdar tillämpningsföreskrifter till lagen. I samband medtillkomsten av den nuvarande riksbankslagen fördes bestämmelserna omkassakrav över till den lagen. Samtidigt ändrades bestämmelserna på såsätt att riksbanken beslutar om kassakrav genom förvaltningsbeslut i en-skilda fall.
De kreditpolitiska medel som regleras i lagen om kreditpolitiska medelär likviditetskrav, utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän place-ringsplikt, särskild placeringsplikt och räntereglering. I takt med den av-reglering som ägt rum på valuta- och kreditmarknaderna har kreditpoliti-ska åtgärder enligt lagen använts i allt mindre utsträckning. Ränteregleringför försäkringsföretag är det enda av lagens medel som används för närva-rande.
I propositionen om fortsatt kreditpolitisk lagstiftning (prop.1989/90:15) uttalade föredragande statsrådet att tiden var mogen för enöversyn av lagen om kreditpolitiska medel och att huvudinriktningen föröversynen borde vara att renodla lagen till en beredskapslag. I avvaktan påresultatet av översynen föreslogs att lagen skulle förlängas i tre år, dvs. tillutgången av år 1992. Vidare framhöll föredraganden att utredningsarbetetborde bedrivas med sikte på att en ny kreditpolitisk lagstiftning skullekunna träda i kraft senast vid den föreslagna giltighetstidens utgång. Riks-dagen har antagit förslaget (FiU 15, rskr. 49, SFS 1989:958).
Ett kreditinstitut som inte uppfyller uppställda kassakrav skall betalasärskild avgift (kassakravsavgift) till staten (51 § riksbankslagen). Riksban-ken prövar frågor om särskild avgift. Avgiften skall svara mot en ränta påunderskottet för varje dag som får uppgå till högst två gånger diskontot vidvarje tid (52 §). Avgiften får sättas ned eller efterges om det finns särskildaskäl.
1 den kreditpolitiska lagen finns också bestämmelser om särskild avgiftsom skall erläggas vid åsidosättande av föreskrift som meddelats med stödav förordnande enligt den lagen. Vid åsidosättande av likviditetskrav,utlåningsreglering och allmän placeringsplikt är den särskilda avgiftenknuten till diskontot (30 § första stycket 1, 2 och 4). Avgiften skall i sådanafall motsvara en ränta som får överstiga riksbankens diskonto med högsttre procentenheter.
Mitt förslag: Under normala förhållanden skall, som hittills, kassa-kravsavgiften svara mot en ränta som uppgår till dubbla diskontot.Om räntenivån på penningmarknaden stiger så snabbt och kraftigtatt banksystemets samlade upplåning i riksbanken hamnar på ettsteg i riksbankens räntetrappa som ligger nära eller överstiger dubb-la diskontot skall avgiften i stället svara mot en ränta som ligger treprocentenheter över trappsteget. Förslaget innebär dessutom attavgiftsnivån, som hittills endast utgjort ett tak föravgiftssättningen,inte får underskridas i normala fall.
Bestämmelserna om särskilda avgifter enligt lagen om kreditpoli-tiska medel föreslås inte ändrade i detta sammanhang.
Fullmäktiges förslag: Den övre gränsen för kassakravsavgiften bör alter-nativt kunna knytas till den för varje dag gällande penningmarknadsrän-tan. Taket för kassakravsavgiften skulle därmed motsvara en ränta påunderskottet som uppgår till två gånger antingen diskontot eller den varjedag gällande penningmarknadsräntan. Motsvarande möjlighet att anknytatill penningmarknadsräntan bör införas beträffande de särskilda avgifterenligt lagen om kreditpolitiska medel som nu är knutna till diskontot.Dessutom bör reglerna avseende sistnämnda avgifter ändras så att avgiftskall kunna utgå med fem i stället för tre procentenheter över diskontoteller den varje dag gällande penningmarknadsräntan.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ansluter sig till huvudin-riktningen i fullmäktiges förslag. Endast riksgäldskontoret avstyrker försla-get. Riksgäldskontoret anser att räntelagens bestämmelser om dröjsmåls-ränta bör tillämpas vid avgiftssättningen. Diskontots beräkningsmodellbör ändras om den inte anses tillräckligt följsam. Flera remissinstanser harinvänt att begreppet ”den varje dag gällande penningmarknadsräntan”inte är tillräckligt entydigt. Några remissinsanser har lagt fram förslag tillett mer preciserat begrepp. Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandla-reföreningen och Sveriges Föreningbankers Förbund anser vidare att denföreslagna lagtexten är otillfredsställande såtillvida att den överlåter åtriksbanken att välja mellan diskontot och en penningmarknadsränta somberäkningsunderlag. Finansbolagens Förening anser att det av rättssäker-hetsskäl bör finnas endast en beräkningsmetod. Svenska sparbanksföre-ningen föreslår att ett påslag i procentenheter skall övervägas i stället fördubbla penningmarknadsräntan. Bankinspektionen har som alternativ tillfullmäktiges förslag pekat på möjligheten att använda den vägda in- ellerutlåningsräntan för banker i riksbanken vid slutet av varje dag. Som vikterskulle användas in- eller utlåningsvolymerna för varje individuell bank iriksbanken. Enligt bankinspektionen är alternativet objektivt fastställbartoch ställningen vid slutet av varje dag låter sig klart anges. Metoden kananvändas oberoende av om riksbanken tillämpar en räntetrappa eller ej. —Svenska Bankföreningen och Sveriges Föreningsbankers Förbund har ifrå-
gasatt om det är nödvändigt att höja taket för de särskilda avgifterna enligt Prop. 1990/91:41den kreditpolitiska lagen från tre till fem procentenheter.
Skälen for mitt förslag: Tidigare var diskontot den ränta till vilkenbankerna upp till en viss gräns fick ta upp lån i riksbanken. Diskontottillsammans med den straffränta som tillämpades när upplåningen över-steg denna gräns var då ett styrmedel för att påverka ränteutvecklingen.Diskontot anpassas numera i efterhand till redan inträffade varaktigaförändringar av marknadsräntorna och utgör därmed inte längre någotpenningpolitiskt styrmedel. Riksbanken påverkar i dag ränteutvecklingengenom att styra likviditeten i banksystemet och härigenom bl. a. bankernasupplåningsbehov i riksbanken samt genom att tillämpa en progressivräntesättning för sådan upplåning, den s. k. räntetrappan. I departe-mentspromemorian (Ds 1989:76) Diskontot som referensränta konstate-ras att diskontot spelat ut sin penningpolitiska roll men att det har betydel-se som referensränta i ett stort antal författningar samt privata avtal somhänvisar till diskontot. I promemorian föreslås att diskontot skall finnaskvar med denna ändrade funktion.
Att diskontot numera anpassas i efterhand till redan inträffade varaktigaförändringar av marknadsräntorna saknar i de flesta sammanhang betydel-se för diskontots funktion som referensränta. Denna eftersläpning ochutjämning av mer extrema svängningar i ränteläget kan emellertid vara ennackdel för penningpolitiken. Det kan vid enstaka tillfällen uppstå situa-tioner då räntorna stiger mycket snabbt och kraftigt. I ett sådant fall kanmarknadsräntorna komma att överskrida en nivå motsvarande det dubbladiskontot. Ränteutvecklingen i samband med regeringskrisen i början av1990 gav en antydan om en sådan situation. Enligt nuvarande bestämmel-ser om kassakravsavgifter skulle det därvid vara mer förmånligt för ettkreditinstitut att åsidosätta gällande kassakrav än att låna upp nödvändigamedel på marknaden.
För att förhindra att en sådan situation uppkommer anser riksbanksfull-mäktige att reglerna om kassakravsavgifter måste vara knutna till detaktuella ränteläget som det framträder på marknaden. Fullmäktige haranfört följande: ”Vid sidan av anknytning till diskontot bör alternativtfinnas möjlighet att knyta avgiften till någon kortfristig penningmarknads-ränta. Den kortaste officiellt noterade räntan är f. n. den på lån mellanstora banker med en veckas löptid, sjudagars STIBOR (Stockholm Inter-bank Offered Rates). Denna bör kunna användas som mått på räntan påden korta marknaden. För den händelse någon STIBOR-ränta inte finnsatt tillgå kan den ränta riksbanken tillämpar för inlåning från eller utlåningtill banker utnyttjas som referensränta för särskild avgift. Den högstasärskilda avgiften motsvarar därmed antingen det dubbla diskontot ellerden dubbla penningmarknadsräntan.”
Jag delar fullmäktiges mening såtillvida att reglerna om kassakravsavgif-ter bör utformas så att de inte inbjuder till åsidosättande av kassakraven.En lösning i linje med fullmäktiges förslag vore lämplig från ändamålssyn-punkt. Som framgår av remissyttrandena kan emellertid principiella in-vändningar riktas mot förslaget. Dessa sammanhänger främst med kravetpå entydiga och klara rättsregler. Fullmäktiges förslag innebär att riksban-
ken vid avgiftsberäkningen kan välja mellan två räntebegrepp: diskontot Prop. 1990/91:41och den kortfristiga penningmarknadsräntan. Det framgår inte under vilkaomständigheter riksbanken skall välja den ena eller andra metoden. Detkan inte anses lämpligt att på detta sätt ge en myndighet möjlighet att frittvälja beräkningsalternativ. Vidare finns det flera räntor som enligt nor-malt språkbruk kan hänföras till det föreslagna begreppet ”den varje daggällande penningmarknadsräntan”. Begreppet är därför inte så entydigt attdet kan användas som norm i bestämmelser om sanktioner.
Bankinspektionen har föreslagit att man i stället skall använda denvägda in- eller utlåningsräntan för banker i riksbanken vid slutet av varjedag. Med stöd av 18 § riksbankslagen använder riksbanken villkor i formav räntesatser för lån till bankerna som ett kreditpolitiskt instrument.Enligt samma lagrum skall räntevillkoren offentliggöras, vilket sker i riks-bankens författningsamling. Som jag tidigare antytt har villkoren utfor-mats som en räntetrappa. Varje trappsteg utgör en viss andel av bankenseget beskattade kapital och halva värdet av dess värderegleringskonton(upplåningsbasen). Trappan innehåller för närvarande tolv steg från niotill tjugo procent. För upplåning utöver det översta trappsteget tillämpasde villkor som riksbanken från tid till annan bestämmer. Riksbanken fårdärigenom möjlighet att hantera allvarliga spekulationer mot kronan. Sys-temet innebär att bankerna vid ökad upplåning i riksbanken successivtdrabbas av en högre upplåningskostnad. Genom att på detta sätt styrabankernas upplåningskostnader kan riksbanken påverka räntan på pen-ningmarknaden.
Vid allvarliga spekulationer mot kronan och kraftiga valutautflöden kandet bli nödvändigt att etablera en mycket hög räntenivå. Detta kan görasbl. a. med hjälp av justeringar av räntetrappan. Riksbanken kan höja etteller flera steg i den befintliga trappan. Riksbanken kan också genommarknadsoperationer eller höjda kassakrav minska likviditeten i banksys-temet så att bankerna tvingas låna upp så mycket i riksbanken att dethögsta trappsteget överskrids och därvid bygga på trappan med ytterligaresteg. Oavsett vilken metod som används måste justeringarna av trappanoffentliggöras i riksbankens författningssamling.
Den räntetrappa som offentliggörs i riksbankens författningssamlingavser som tidigare nämnts en enskild bank som har rätt att låna i riksban-ken. Det belopp som en enskild bank kan låna till en given ränta utgör enviss andel av bankens upplåningsbas (eget beskattat kapital samt hälften avvärderegleringsreserverna). Denna andel är densamma för samtliga banker.Det belopp som en bank på detta sätt kan låna utgör ett trappsteg i ränte-trappan.
Om en bank behöver låna ett större belopp sker denna ytterligare upplå-ning till en högre ränta, dvs. banken lånar på nästa trappsteg. Upplånings-villkoren är vidare sådana att varje trappsteg i räntetrappan är lika stort.Med dessa villkor för upplåningen i riksbanken träffas sålunda bankenstotala upplåning av olika räntesatser — en räntesats för varje belopp mot-svarande ett trappsteg.
Upplåningen i det översta skiktet kommer alltså att ske till en högstaräntesats — fortsättningsvis kallad för marginalräntan. Om bankernas upp- 7
f2 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 41
låning sker till samma högsta räntesats kommer också den totala riksbank- Prop. 1990/91:41supplåningen att stå i samma proportion till upplåningsbasen för varje en-skild bank eftersom varje trappsteg (i förhållande till upplåningsbasen) ärlika stort för samtliga banker.
Ett vedertaget begrepp är dessutom den inofficiella räntetrappa somavser bankernas samlade upplåning i riksbanken. Storleken på varje trapp-steg i banksystemets räntetrappa är summan av samtliga bankers upplå-ningsmöjligheter till en given ränta. Dessa trappsteg utgör den inofficiellaräntetrappan för hela banksystemet. Med ledning av bankernas samman-lagda faktiska upplåning en viss dag kan således även den högsta upplå-ningsräntan i den inofficiella räntetrappan (marginalräntan) beräknas.
Normalt lånar alla banker till samma högsta ränta i riksbanken. Ombankerna skulle låna i riksbanken till olika högsta räntor blir det nämligenlönsamt för bankerna att utnyttja dessa ränteskillnader. En bank som lånartill en låg ränta i riksbanken kan öka sin upplåning för att på så sätt kunnalåna ut till andra banker som har ett stort lånebehov och följaktligenannars måste låna till en hög ränta i riksbanken.
Eftersom det därmed blir lönsamt för banker med ett litet lånebehov attlåna större belopp än nödvändigt i riksbanken kommer marginalräntan fördessa banker att bli högre än eljest. På motsvarande sätt kommer denhögsta räntan för upplåning i riksbanken för banker med stort lånebehovatt bli lägre genom denna interbankmarknad. Dessa banker tillfredsställersitt lånebehov genom att låna av andra banker i stället för att låna helabeloppet av riksbanken. I normala fall lånar därför bankerna i riksbankentill samma högsta ränta. Den högsta räntan i den inofficiella räntetrappanför hela banksystemet (marginalräntan) sammanfaller i normalfallet medden högsta ränta till vilken varje enskild bank lånar i riksbanken.
Även om bankerna av olika skäl vid något enstaka tillfälle lånar till olikahögsta räntesatser är den inofficiella marginalräntan en god mätare avbankernas upplåningsbehov och ränteläget på dagslånemarknaden ochdärmed även för ränteläget på hela den kortfristiga penningmarknadeneftersom detta i hög grad påverkas av dagslåneräntan.
Vid slutet av varje bankdag har riksbanken en preliminär uppgift ombankernas sammanlagda upplåning. Den preliminära ställningen offentlig-görs dagligen via Penningmarknadsinformation PMI AB, som bl. a. ägs avriksbanken. Den slutliga ställningen framgår av riksbankens veckorappor-ter. Dessutom tillkännages banksystemets sammanlagda upplåningsmöj-lighet på en viss räntenivå (trappstegens bredd) genom PMI i sambandmed ändringar av räntevillkoren. Med stöd av dessa offentliggjorda upp-gifter kan man härleda marginalräntan. Denna publiceras också dagligen ivissa affärstidningar.
Räntetrappan kan alltså sägas ha dubbla betydelser genom att den kanavse antingen varje enskild bank eller banksystemet som helhet. Ett alter-nativ vore att låta kassakravsavgiften för varje enskild bank knytas tillvarje enskild banks högsta upplåningsränta i riksbanken. Detta skulleemellertid kunna leda till vissa icke önskvärda konsekvenser.
Om kassakravsavgiften är knuten till den enskilda bankens högsta upp-låningsränta kan varje bank själv påverka storleken på kassakravsavgiften.
Vid liten upplåning i riksbanken blir nämligen marginalräntan och där- Prop. 1990/91:41med i detta fall även kassakravsavgiften låg. Om en bank underlåter attuppfylla kassakravet minskar behovet av likviditet, eftersom bankernaslikviditetsbehov bl. a. är beroende av hur stora belopp som avsätts for attuppfylla kassakravet. Om en bank underlåter att uppfylla kassakravetminskar därför upplåningsbehovet i riksbanken och därmed blir ävenkassakravsavgiften lägre.
Det skulle t.o. m. kunna bli lönsamt att underlåta att uppfylla kassa-kravet och i stället erlägga kassakravsavgift, om avgifterna understeg rän-tekostnaden för upplåning — på dagslånemarknaden eller i riksbanken —av ett belopp som är lika stort som kassakravet.
Om kassakravsavgifterna i stället knyts till marginalräntan for helabanksystemets upplåning i riksbanken finns det inte utrymme för sådanaförfaranden. Mot en sådan anknytning kan anföras att det i realiteten blirriksbanken som bestämmer avgiftsnivån. Enligt min mening finns detemellertid inte någon anledning till betänkligheter i detta hänseende.Räntevillkoren för bankernas upplåning, dvs. räntetrappan, är ett kredit-politiskt instrument för att uppnå vissa kreditpolitiska mål. En ändring avavgiftsnivån blir endast en sekundär effekt av en kreditpolitisk åtgärd sombeslutats av riksbanken. Detta förhållande måste enligt min mening god-tas. Motsvarande kritik skulle dessutom kunna riktas även mot det nuva-rande systemet eftersom detta är knutet till det av riksbanken bestämdadiskontot. Som jag tidigare nämnt har detta numera betydelse endast somreferensränta och anpassas i efterhand till förändringar av marknadsrän-torna. Syftet med en diskontoändring är alltså inte att ändra nivån förkassakravsavgifterna.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att en anknytning av kassakrav-savgifterna till marginalräntan för bankernas upplåning i riksbanken ärgodtagbar ur lagstiftningssynpunkt. Samtidigt tillgodoses kravet på flexibi-litet vid snabba och kraftiga räntesvängningar.
Den nuvarande avgiftsnivån, dubbla diskontot, bör emellertid inte från-gås helt. Tvärtom anser jag att det är den nivån som skall gälla undernormala förhållanden. Endast i sådana extrema situationer när räntenivånpå penningmarknaden ligger nära eller överkrider det dubbla diskontotbör lagstiftningen medge högre avgiftsnivåer. Om riksbankens samladekredit till bankinstituten motsvarar en högsta räntesats enligt riksbankensräntevillkor (marginalräntan) som överstiger det dubbla diskontot minskatmed tre procentenheter, bör avgiften i stället svara mot en ränta påunderskottet som överstiger marginalräntan med tre procentenheter. För-slaget innebär således att den högre avgiftsnivån blir tillämplig redan närmarknadsräntan något understiger dubbla diskontot. Anledningen härtillär att andra upplåningskostnader än ränta, exempelvis kreditavgifter, kanmedföra att det kostar mindre att åsidosätta gällande kassakrav än att lånaupp nödvändiga medel på marknaden även när marknadsräntan ärnågot lägre än dubbla diskontot.
Som tidigare nämnts offentliggörs först en preliminär och därefter enslutlig uppgift om riksbankens sammanlagda kredit till bankinstituten.Avgiftsberäkningen bör grundas på den slutliga uppgiften. Den marginal-
ränta för en viss dag som härleds från denna uppgift bestämmer avgifts- Prop. 1990/91:41nivån för den dagen.
Det sagda kan belysas av följande exempel.
Exempel 1: Diskontot är 11 %. Marginalräntan för banksystemets sam-manlagda upplåning i riksbanken är 18 %. Marginalräntan (18 %) överstigerinte (2 x 11—3 =) 19%. Alltså tillämpas normalnivån för avgiften, dvs.avgiften svarar mot en ränta på (2 x 11=) 22%.
Exempel 2: Diskontot är 11 %. Marginalräntan för banksystemetssammanlagda upplåning i riksbanken är 20%. Marginalräntan (20%) över-stiger (2 x 11—3=) 19%. Avgiften svarar alltså mot en ränta på (20 + 3 =)23%.
Exemplen visar att avgiften alltid skall svara mot en ränta som liggerminst tre procentenheter över bankernas kostnad för upplåning i riksban-ken. När marginalräntan ligger exakt tre procentenheter under dubbladiskontot leder båda beräkningsmetoderna till samma resultat.
Effekterna av reglerna illustreras också av figur 1.
Figur 1. Räntetrappan för banksystemets totala upplåning i riksbanken
Räntesats
T rappsteg
Anm.: Kassakravsavgiften vid olika storlek på upplåningen i riksbankendå diskontot är 10%.
Jag anser vidare att den lagtekniska utformningen av bestämmelsernaom kassakravsavgifter behöver justeras. Såväl bestämmelserna avseendekassakravsavgifter som motsvarande bestämmelser i den kreditpolitiskalagen anger en ram för avgiftssättningen. Detta föranleder inga invänd-ningar när det gäller den kreditpolitiska lagen. Som tidigare nämnts fårriksbanken efter regeringens bemyndigande meddela de tillämpningsföre-skrifter som behövs för användning av en åtgärd enligt den lagen. I
samband med att sådana föreskrifter utfärdas skall riksbanken inom den Prop. 1990/91:41angivna ramen ange storleken av den särskilda avgift som kan utgå vidöverträdelse av föreskriften. Till skillnad härifrån innebär riksbankslagensbestämmelser om kassakrav och om kassakravsavgifter att beslut fattas iform av förvaltningsbeslut i enskilda fall. Det är därför inte lämpligt attlagens bestämmelser endast anger en ram inom vilken riksbanken i enskil-da fall kan besluta om avgiftens storlek. Detta blir särskilt uppenbartgenom att avgiften får sättas ned eller efterges om det finns särskilda skäl. Ilagtexten bör därför direkt anges på vilken nivå avgiften skall ligga. Ensådan utformning skulle även överensstämma med riksbankens praxis.
Riksbanken tillämpar regelmässigt den högsta tillåtna avgiftsnivån.
Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft den 1 januari 1991. Dennya regeln bör dock inte tillämpas beträffande underskott som är hänför-ligt till tiden före ikraftträdandet.
Fullmäktige har även föreslagit att de bestämmelser om särskilda avgif-ter i den kreditpolitiska lagen som är knutna till diskontot alternativt skallkunna knytas till den varje dag gällande penningmarknadsräntan. Dessut-om föreslås att avgiftsnivån höjs på så sätt att referensräntan får överskri-das med fem procentenheter mot som för närvarande tre procentenheter.
Som jag tidigare nämnt har den kreditpolitiska lagen kommit att tilläm-pas i allt mindre utsträckning. Lagen är för närvarande föremål för över-syn med inriktning på att göra den till en ren beredskapslag. Mot dennabakgrund anser jag det för närvarande inte påkallat att ändra avgiftsbe-stämmelserna i den lagen.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprät-tats förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.Förslaget har som framgår av det tidigare granskats av lagrådet.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta det av lagrådetgranskade förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sverigesriksbank.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar attgenom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag föredraganden harlagt fram.
SVERIGES RIKSBANK
1990-03-22
Dnr90-40-DIR Prop. 1990/91:41
Bilaga 1
Till Finansdepartementet
I denna skrivelse hemställer fullmäktige i riksbanken om ändrade bestäm-melser avseende högsta medgivna särskild avgift. Sådan avgift skall betalastill staten om ett kreditinstitut inte uppfyller uppställda kassakrav enligtlagen (1988:1385) om Sveriges riksbank eller om ett kreditinstitut ellerannan åsidosätter föreskrift som meddelats med stöd av förordnandeenligt lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel. Särskild avgift avseendekassakrav får uppgå till högst två gånger diskontot medan särskild avgiftavseende likviditetskrav, utlåningsreglering och allmän placeringsplikt fårfastställas till ett belopp som motsvarar en ränta som får överstiga riksban-kens diskonto med högst tre procentenheter.
Genom diskontots ändrade roll inom penningpolitiken är det inte längreräntestyrande. Diskontot fastställs i efterhand till redan etablerade nyaräntenivåer, vilka bedöms vara varaktiga. Vid räntehöjningar finns därförrisk för att särskild avgift som anknyter till diskontot, vilket sålundafastställs med viss eftersläpning, blir alltför låg och därigenom ineffektiv.Vid sidan av sådan anknytning bör därför finnas en relatering till detaktuella ränteläget.
Ett kreditinstitut som inte uppfyller uppställda kassakrav skall enligt 51 §riksbankslagen betala särskild avgift till staten. Riksbanken prövar fråganom särskild avgift, vilken enligt 52 § skall svara mot en ränta på underskot-tet för varje dag som får uppgå till högst två gånger diskontot vid varje tid.Avgiften får nedsättas eller efterges om det finns särskilda skäl.
Dessa bestämmelser flyttades över till den nya riksbankslagen i sam-band med att kassakravsbestämmelserna överfördes från den kreditpoliti-ska lagen (prop 1986/87:143).
I den kreditpolitiska lagen finns också bestämmelser om särskild avgiftsom skall erläggas vid åsidosättande av föreskrift som meddelats med stödav förordnande enligt den lagen. I vissa fall är den särskilda avgiften ocksåi den kreditpolitiska lagen baserad på riksbankens diskonto, nämligen vidåsidosättande av likviditetskrav, utlåningsreglering och allmän placerings-plikt (30 § första stycket 1, 2 och 4). Vid beräkning av särskild avgift isådana fall skall beloppet motsvara ränta som får överstiga riksbankensdiskonto med högst tre procentenheter.
12 Diskontot anpassas numera i efterhand till redan inträffade varaktigaförändringar av marknadsräntorna och utgör alltså inte längre ett styrme-del for att påverka ränteutvecklingen. Tidigare var diskontot den ränta tillvilken bankerna fick ta upp lån i riksbanken. Numera påverkar riksbankeni stället ränteutvecklingen genom att styra likviditeten i banksystemet ochhärigenom bankernas upplåningsbehov i riksbanken samt genom att til-lämpa en progressiv räntesättning för sådan upplåning, den s. k. räntetrap-pan.
1 en av en arbetsgrupp på finansdepartementet avgiven promemoria(”Diskontot såsom referensränta” Ds 1989:76) dras konsekvenserna avden utveckling som skett. Där föreslås sålunda att riksbanken i efterhandskall fastställa diskontot såsom en referensränta för de regler i författning-ar och avtal som hänvisar till diskontot. Denna referensränta framräknaspå visst sätt på grundval av ränteläget under föregående kvartal. Formelnhärför är konstruerad så att det ”nya” diskontot skall hamna på sammanivå som om tidigare principer följts. Avsikten härmed är att säkra att deregler som hänvisar till diskontot i olika sammanhang inte skall få ettannat materiellt innehåll.
Med hänsyn härtill kan synas att också hänvisningarna till diskontot iriksbankslagen och i lagen om kreditpolitiska medel kunde behållas oför-ändrade. Den gradvisa anpassning som kommer att känneteckna det nyadiskontot, och som kan fungera utmärkt i flertalet lagar där diskontotutnyttjas, är emellertid en allvarlig nackdel i ett penningpolitiskt samman-hang. Detta problem finns i viss mån redan i det nuvarande systemet, därden praxis som säger att diskontot skall anpassas i efterhand till varaktigaförändringar i ränteläget medför en motsvarande eftersläpning.
Det kan från tid till annan uppstå situationer då en mycket snabb ochkraftig uppdragning av marknadsräntorna är nödvändig. I ett sådant fallkan det inträffa att de marknadsräntor som riksbanken önskar etableranärmar sig eller till och med överskrider en nivå motsvarande det dubbladiskontot. Med den nuvarande utformningen av bestämmelserna för sär-skild avgift för underskridande av kassakrav kan det därvid vara merförmånligt för ett kreditinstitut att dra ner behållningen på kassakravskon-tot i riksbanken än att låna upp nödvändiga medel på marknaden. Ensärskild avgift som skall kunna vara bindande och förhindra att kreditin-stituten i sådana situationer medvetet underskrider de uppställda kravenmåste därför vara kopplad till det aktuella ränteläget som det framträderpå marknaden.
Det sagda visar på nödvändigheten av att ändra den föreskrivna max-imigränsen för särskild avgift för underskridande av kassakrav. Vid sidanav anknytning till diskontot bör alternativt finnas möjlighet att knytaavgiften till någon kortfristig penningmarknadsränta. Den kortaste räntaför vilken en officiellt noterad kurs f. n. finns är räntan på lån mellanbanker med en veckas löptid, dvs. sjudagars STIBOR. Denna bör kunnaanvändas som mått på räntan på den korta marknaden. För den händelsenågon STIBOR-ränta inte finns att tillgå kan den ränta riksbanken till-
Bilaga 1
lämpar för inlåning från eller utlåning till banker utnyttjas som referens-ränta för särskild avgift. Den högsta särskilda avgiften motsvarar därmedantingen det dubbla diskontot eller den dubbla penningmarknadsräntan.
Även bestämmelser om högsta särskilda avgift enligt lagen om kreditpo-litiska medel bör ändras i de fall maximigränsen har knutits till diskontot,nämligen vid åsidosättande av föreskrift som avser likviditetskrav, utlå-ningsreglering och allmän placeringsplikt.
För att den särskilda avgiften enligt lagen om kreditpolitiska medelalltid skall kunna bli verkningsfull föreslås att sanktionsmöjligheten för-stärks genom att avgiften högst får motsvara diskontot eller den varje daggällande penningmarknadsräntan plus fem procentenheter. Med penning-marknadsräntan åsyftas de räntor som ovan redogjorts för. Ändringarnabör träda i kraft den 1 juli 1990.
Förslag till lag om ändring i riksbankslagen och till lag om ändring ilagen om kreditpolitiska medel framgår av bilaga 1 och 2.
Bilaga 1
Fullmäktige i riksbanken hemställer att regeringen föreslår riksdagen attanta dels lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, dels lagom ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel.
På fullmäktiges vägnar:
Jan Bergqvist
Inger Kindgren
14 Bilaga 1.1 Prop. 1990/91:41
Bilaga 1
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 52 § lagen (1988:1385) om Sveri-ges riksbank skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
52§
Den särskilda avgiften enligt 51 §skall svara mot en ränta på under-skottet för varje dag som får uppgåtill högst två gånger diskontot vidvarje tid.
Om det finns särskilda skäl, fåravgiften nedsättas eller efterges.
Den särskilda avgiften enligt 51 §skall svara mot en ränta på under-skottet för varje dag som får uppgåtill högst två gånger antingen dis-kontot vid varje tid eller den varjedag gällande penningsmarknads-räntan.
Om det finns särskilda skäl, fåravgiften nedsättas eller efterges.
15 Bilaga 1.2 Prop. 1990/91:41
Bilaga 1
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 30§ lagen (1974:922) om kredit-politiska medel skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
30 §
Särskild avgift skall utgöra, vidåsidosättande av föreskrift i frågaom
1. likviditetskrav, ett beloppsom svarar mot ränta på underskot-tet för tiden från föregående beräk-ningstidpunkt eller, om tidigare be-räkning ej skett, från det föreskrif-ten trätt i tillämpning eller för be-räkningsperioden, varvid räntesats-en för år får överstiga riksbankensdiskonto med högst tre procenten-heter,
2. utlåningsreglering, ett beloppsom för tiden från den föregåendeberäkningstidpunkten eller, om entidigare beräkning ej skett, från detföreskriften trätt i tillämpning ellerför beräkningsperioden svarar motränta på det belopp med vilket utlå-ningen, garantiförbindelserna ellerleasingobjektens värde överskriditden fastställda gränsen, varvid rän-tesatsen för år får med högst treprocentenheter överstiga riksban-kens diskonto,
3. emissionskontroll, högst tvåprocent av hela lånesumman förvarje år av den för lånet bestämdalängsta löptiden,
4. allmän placeringsplikt, ett be-lopp som för beräkningsperiod sva-rar mot ränta på den del av ålagdplaceringsplikt för perioden ellerför perioden och tidigare beräk-ningsperioder sammatagna som ejuppfyllts, varvid räntesatsen för årfår med högst tre procentenheteröverstiga riksbankens diskonto,
Särskild avgift skall utgöra, vidåsidosättande av föreskrift i frågaom
1. likviditetskrav, ett beloppsom svarar mot ränta på underskot-tet för tiden från föregående beräk-ningstidpunkt eller, om tidigare be-räkning ej skett, från det föreskrif-ten trätt i tillämpning eller för be-räkningsperioden, varvid räntesats-en för år får överstiga riksbankensdiskonto eller den varje dag gällan-de penningmarknadsräntan medhögst fem procentenheter,
2. utlåningsreglering, ett beloppför tiden från den föregående be-räkningstidpunkten eller, om en ti-digare beräkning ej skett, från detföreskriften trätt i tillämpning ellerför beräkningsperioden svarar motränta på det belopp med vilket utlå-ningen, garantiförbindelserna ellerleasingobjektens värde överskriditden fastställda gränsen, varvid rän-tesatsen för år får med högst femprocentenheter överstiga riksban-kens diskonto eller den varje daggällande penningmarknadsräntan,
3. emissionskontroll, högst tvåprocent av hela lånesumman förvarje år av den för lånet bestämdalängsta löptiden,
4. allmän placeringsplikt, ett be-lopp som för beräkningsperiod sva-rar mot ränta på den del av ålagdplaceringsplikt för perioden ellerför perioden och tidigare beräk-ningsperioder sammantagna som ejuppfyllts, varvid räntesatsen för årfår med högst fem procentenheteröverstiga riksbankens diskonto el-ler den varje dag gällande penning-
16 Nuvarande lydelse
5. särskild placeringsplikt, högstfem procent av den del av ålagdplaceringsplikt som ej uppfyllt,
6. räntereglering, två gånger detbelopp med vilket räntan avvikerfrån den ränta som skolat utgå en-ligt fastställd räntesats.
Vid tillämpning av första stycket1 får utjämning ske mellan över-och underskott vid olika beräk-ningstidpunkter eller under två el-ler flera beräkningsperioder ochräntan beräknas på det genomsnitt-liga underskottet.
Föreslagen lydelse
marknadsräntan,
5. särskild placeringsplikt, högstfem procent av den del av ålagdplaceringsplikt som ej uppfyllts,
6. räntereglering, två gånger detbelopp med vilket räntan avvikerfrån den ränta som skolat utgå en-ligt fastställd räntesats.
Vid tillämpning av första stycket1 får utjämning ske mellan över-och underskott vid olika beräk-ningstidpunkter eller under två el-ler flera beräkningsperioder ochräntan beräknas på det genomsnitt-liga underskottet.
Bilaga 1
17 Rem issi nsta nserna
Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av bankinspektio-nen, försäkringsinspektionen, riksgäldskontoret, riksrevisionsverket,Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges För-eningsbankers Förbund (SFF), Svenska Försäkringsbolags Riksförbund,Finansbolagens Förening och Svenska Fondhandlareföreningen.
Bilaga 2
Bankinspektionen tillstyrker i sak förslagen. Inspektionen vill dock tillfogaatt den i författningsförslagen definierade räntenivån som avses utgöragrund för den särskilda avgiften kan framstå som alltför obestämd. ”Denvarje dag gällande penningmarknadsräntan” kan avläsas på många sättoch även om man lyckas precisera exakt vilken delmarknad som avses, såvarierar dessa korta räntor under dagen. Att använda riksbankens ränte-trappa som bas stöter på liknande problem eftersom bankerna normaltlånar på skilda trappsteg i sin upplåning i riksbanken.
Nämnda svårigheter, som också riksbanksfullmäktige brottats med,uppstår så snart man är obenägen att acceptera att riksbanken ensidigtfastställer de särskilda avgifternas nivå samtidigt som man måste medgeen obegränsad flexibilitet med hänsyn till räntesättningen i en vid lagstift-ningstillfället helt oförutsebar framtida ekonomisk-politisk situation.
Det gäller sålunda att finna en objektivt fastställbar räntenivå som kanpreciseras i författningstext och som medger obegränsad anpassning avavgiftsnivån till även mycket höga räntenivåer.
Som ett alternativ till riksbanksfullmäktiges förslag vill bankinspektio-nen peka på möjligheten att använda den vägda in- eller utlåningsräntanför banker i riksbanken vid slutet av varje dag. Som vikter skulle användasin- eller utlåningsvolymen för varje individuell bank i riksbanken.
Det föreslagna alternativet är objektivt fastställbart, låt vara att deindividuella bankernas transaktioner med riksbanken inte publiceras avriksbanken. Ställningen vid utgången av varje dag låter sig klart anges.Metoden kan också användas oberoende av om riksbanken tillämpar enräntetrappa eller ej.
Penningmarknadsräntor noteras normalt för ett flertal olika perioder (ex.O/N, T/N, 7 dagar, 14 dagar, 1, 2 resp. 3 månader samt 6, 9 resp. 12månader). Enligt inspektionen måste av lagtexten framgå den särskildapenningmarknadsränta som avses.
18 Utifrån de synpunkter försäkringsinspektionen har att beakta har in-spektionen ingenting därutöver att erinra mot riksbanksfullmäktiges för-slag.
Bilaga 2
De särskilda avgifter, som finns för närvarande och som enligt förslagetskall utvidgas, utgör till sin faktiska karaktär vad som närmast kan liknasvid straffavgifter; i likhet med straffsanktoner har de prohibitiva syften.Det är därför enligt bankföreningens uppfattning väsentligt att avgifternasstorlek kan förutses av de berörda företagen och att de därför i möjligastemån framgår av lagtexten; det är mindre väl förenligt med god lagstiftningatt normgivningen i sådana frågor av riksdagen överlämnas till myndighet,i detta fall riksbanken.
Bankföreningen konstaterar till en början den ändringen i förhållandetill gällande avgiftsbestämmelser att riksbanken enligt lagtextförslagen gesmöjlighet att vid avgiftsberäkningen välja mellan två olika beräkningsme-toder: diskontot och penningmarknadsräntan. Av lagtexten och motive-ringen framgår inte någon prioritering mellan dessa båda metoder ellerunder vilka omständigheter riksbanken skall välja den ena eller andrametoden. Det bör inte lämnas åt myndighet att på detta sätt fritt väljaavgiftsberäkningsalternativ.
I de föreslagna lagtexterna används vidare uttrycket ”den varje daggällande penningmarknadsräntan”. Enligt motiven avses härmed räntanpå lån mellan banker med en veckas löptid (sjudagars STIBOR). Eftersomäven andra räntor än denna enligt vedertaget språkbruk torde kunnahänföras till ”den varje dag gällande penningsmarknadsräntan”, är sist-nämnda uttryck inte tillräckligt preciserat för att lämpligen böra användasi lagtexter som avhandlar straffliknande sanktioner.
Enligt motiven synes till ”den varje dag gällande penningmarknadsrän-tan” kunna hänföras även den ränta som riksbanken tillämpar för inlåningfrån eller utlåning till banker. Av motiven — men inte av lagtexten —framgår att dessa beräkningsgrunder får användas endast om STIBORsaknas. Till yttermera visso är också i denna situation inbyggd en valfrihetför riksbanken: inlåningsränta eller utlåningsränta kan tillämpas.
Bankföreningen, som på angivna grunder finner de föreslagna lagtexter-na — som ger riksbanken valfrihet mellan fyra skilda beräkningsmeto-der — till sin konstruktion tveksamma, förordar
— att uttrycket ”den varje dag gällande penningmarknadsräntan” i lagtex-ten preciseras så att det framgår att hämed avses vad som i fullmäktigesframställning, s. 4, uttrycks med orden ”den kortaste ränta för vilken enofficiellt noterad kurs föreligger”,
— att, om ytterligare beräkningsmetoder skall förekomma, dessa ocksåpreciseras i lagtexten,
— att det inte överlåts åt riksbanken att välja metod; i lagen bör anges atten viss andra eller tredje metod får tillämpas endast om praktiskaförutsättningar för den första respektive andra saknas,
— att, således, om flera avgiftsberäkningsmetoder erfordras, lagen angerprioriteringsordning.
När det gäller den föreslagna höjningen av ”pålägget” från tre till femprocentenheter är fullmäktiges enda motivering till denna ändring: ”Föratt den särskilda avgiften ...alltid skall kunna bli verkningsfull föreslås attsanktionsmöjligheten förstärks...”. Bankföreningen vill framhålla att detgivetvis är svårt att i förväg bedöma exakt hur höga avgifter som kanbehövas för att de i olika ekonomiska lägen skall bli ”verkningsfulla”.Såvitt bankföreningen kan bedöma finns det dock inga belägg för attavgifter med ”pålägg” på tre procentenheter enligt nuvarande bestämmel-ser inte skulle ha varit ”verkningsfulla” under hittillsvarande period.Bankföreningen ifrågasätter därför om höjningen från tre till fem procent-enheter är behövlig.
Föreningen ansluter sig till de uppfattningar som framförts av SvenskaBankföreningen.
SFF har ingenting att invända mot förslaget att riksbanken får möjlighetatt vid beräkning av särskilda avgifter använda penningmarknadsräntaistället for diskonto. Diskontot har ju alltmer upphört att vara styrmedelför räntesättningen. Det sätts numera i efterhand och så som anpassningtill gällande marknadsränta.
SFF ifrågasätter om det är nödvändigt att höja taket for den särskildaavgiften enligt lagen om kreditpolitiska medel med två procentenheter.Det har knappast någon prohibitiv betydelse för överträdelse om takethöjs. Såvitt SFF har erfarit har nuvarande påslag räckt till.
De föreslagna lagtexterna är enligt SFF:s mening inte tillräckligt entydi-ga. Det ger utrymme för riksbanken att välja mellan diskonto eller pen-ningmarknadsränta. Det finns inte heller angivet vilken penningmark-nadsränta som skall tillämpas. I motivet till lagändringarna anges att detskall vara STIBOR 7 dagar. I de fall någon STIBOR-ränta inte finns atttillgå föreslås att räntan riksbanken tillämpar for inlåning eller utlåning tillbanker skall utnyttjas. Det bör framgå av lagtexten hur räntorna beräknas.
Diskontot har idag en helt annan roll än då de särskilda avgifterna inför-des. Svenska sparbanksföreningen tillstyrker att de särskilda avgifternabör beräknas på andra grunder än diskontot. Den föreslagna räntan, sjudagars STIBOR, kan vara en lämplig ersättning.
Svenska sparbanksföreningen förutsätter att banker och andra kreditin-
Bilaga 2
stitut uppfyller de krav som riksbanken från tid till annan ställer. De Prop. 1990/91:41särskilda avgifterna drabbar därför institut som gör administrativa miss- Bilaga 2tag eller missbedömer likviditetens utveckling. Medveten underlåtenhetatt, exempelvis, ha för lite pengar på ett kassakravskonto är inte menings-fullt när de särskilda avgifterna knyts direkt till marknadsräntan i enlighetmed förslaget.
Den föreslagna grundräntesatsen varierar kraftigt och ligger i allmänhetbetydligt högre än diskontot. Grundräntan är naturligtvis särskilt hög närkreditpolitiken är stram. Förändringen leder således till att den högstaavgiften blir betydligt högre än idag. I skrivelsen anges inga behov avskärpta avgifter.
Svenska sparbanksföreningen föreslår att ett i procentenheter begränsatpåslag övervägs. Sju procentenheter för kreditinstitut som inte uppfyllerkassakraven och ett oförändrat påslag om tre procentenheter för övrigauppräknade förseelser kan vara en rimlig kreditpolitisk anpassning tilldagens högsta avgifter. Avgifterna riskerar ändå att bli betydligt högre änidag.
Föreningen delar fullmäktiges uppfattning att reglerna bör reformeras iangiven riktning. Det är dock otillfredsställande att spännvidden mellande två föreslagna alternativa beräkningsgrunderna kan bli så stor i procent-enheter räknat, idag sålunda från max 24 till max ca 30 procent. Avrättssäkerhetsskäl vore det att föredraga att endast en beräkningsmetodfanns att tillgå.
Riksgäldskontoret är kritisk mot riksbanksfullmäktiges framställning omförändrade bestämmelser om högsta särskilda avgift. Förslaget innebär attavgiften kan baseras på penningmarknadsräntor då diskontot avviker mar-kant från den rådande räntenivån.
Riksgäldskontoret vill betona vikten av att avgifterna baseras på ettenhetligt system som är anpassat till liknande system för andra aktörer imarknaden. Eftersom diskontot har ändrats till att gälla som referensräntamed en direkt koppling till penningmarknadsräntor anser kontoret att detär en tillräcklig anpassning till marknaden. Om följsamheten till markna-den anses otillräcklig bör enligt kontoret diskontots beräkningsmodellförändras.
Riksgäldskontoret vill i detta sammanhang åter framhålla vikten av attunderlagsräntorna vid beräkning av diskontot utgörs av 3-månaders stats-skuldväxlar.
Då avgifterna har karaktären av dröjsmålsränta är det enligt riksgälds-kontoret rimligt att riksbanken i sina avgifter följer räntelagen. Avgiftenföljer då diskontot med påslag av åtta procentenheter.
21 Mot bakgrund av ovanstående avstyrker riksgäldskontoret riksbanks-fullmäktiges förslag om högsta särskilda avgift baserat på penningmark-nadsräntor. Kontoret vill avslutningsvis påpeka vikten av att diskontotanpassas så att det kan användas inte bara av marknaden utan även avriksbanken i sina avgifter.
Bilaga 2
Riksrevisionsverket och Svenska Försäkringsbolags Riksförbund har intehaft några erinringar mot förslaget.
22 Förslag till
Lagom ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 52§ lagen (1988:1385) om Sveriges riksbankskall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
52§
Den särskilda avgiften enligt 51 §skall svara mot en ränta på under-skottet för varje dag som får uppgåtill högst två gånger diskontot vidvarje tid.
Om det finns särskilda skäl, fåravgiften nedsättas eller efterges.
Den särskilda avgiften enligt 51 §skall svara mot en ränta på under-skottet för varje dag som uppgår til)två gånger diskontot vid varje tidom inte annat följer av andra styc-ket.
Om riksbankens samlade kreditenligt 18 § första stycket till bank-instituten motsvarar en högsta rän-tesats (marginalräntan) som över-stiger den i första stycket angivnaräntan minskad med tre procenten-heter, skall avgiften svara mot enränta på underskottet för varje dagsom överstiger marginalräntan medtre procentenheter.
Om det finns särskilda skäl, fåravgiften sättas ned helt eller delvis.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
2. 1 fråga om underskott som är hänförligt till tiden före ikraftträdandettillämpas 52 § i sin äldre lydelse.
23 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990—10 — 08
Bilaga 4
Närvarande: f. d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet BertilWerner, justitierådet Hans-Gunnar Solerud
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 13 september 1990 har re-geringen på hemställan av statsrådet Åsbrink beslutat inhämta lagrådetsyttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sverigesriksbank.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Håkan Ny-holm.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
24 Innehållsförteckning
Proposition.................................................. 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1
Propositionens lagförslag...................................... 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 oktober 1990 . 3
1 Inledning.................................................. 3
2 Bakgrund ................................................. 3
3 Överväganden ............................................. 5
4 Upprättat lagförslag ........................................ 11
5 Hemställan................................................ 11
6 Beslut..................................................... 11
Bilagal Framställning från riksbanksfullmäktige............... 12
Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden.................. 18
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.......................... 23
Bilaga 4 Lagrådets yttrande.................................. 24
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990