med bemyndigande att avskaffa vissa sanktioner mot Sydafrika, m.m.
med bemyndigande att avskaffa vissa sanktionermot Sydafrika, m. m.
Prop.
1991/92: 146
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdragur regeringsprotokollet den 2 april 1992 for de åtgärder och det ändamålsom framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Ulf Dinkelspiel
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lämnas en redogörelse för svenska sanktionsåtgärder motSydafrika och regeringens bedömning och ställningstagande i frågan omderas avskaffande.
Regeringens ställningstaganden bygger i stor utsträckning på en rapportden 25 mars 1992 av den parlamentariska delegation som besökte Syd-afrika under februari 1992.
I propositionen redovisas regeringens bedömning att handelsförbudetbör upphävas när det föreligger en bindande överenskommelse om eninterimsregering i Sydafrika.
Vidare föreslås att regeringen får ett bemyndigande att föreskriva attbestämmelserna om investeringsförbud och uppgiftsskyldigheter i lagen(1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika inte skall tillämpas. Ettsådant bemyndigande skulle göra det möjligt för regeringen att snabbt fattaett sådant beslut när de sista hindren för förbudens upprätthållande undan-röjts.
Förslag om upphävande av denna lag liksom övriga lagar med sanktio-ner mot Sydafrika bör föreläggas riksdagen under hösten 1992 eller vid ettsenare tillfälle om utvecklingen i Sydafrika skulle motivera detta.
1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 146
Propositionens lagförslag Pr°P- 1991/92:146
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1985: 98) om förbud mot
investeringar i Sydafrika;
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1985:98) om förbud mot investe-
ringar i Sydafrika skall införas en ny paragraf, 18 §, av följande lydelse.
18 § Regeringen får föreskriva att 1, 2, 4, 5 och 9 §§ inte skall tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 15 juni 1992.
Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 april 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, af Ugglas, Dinkel-spiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Odell, Lundgren, P.Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Dinkelspiel
Proposition med bemyndigande att avskaffa vissasanktioner mot Sydafrika, m. m.
1 Inledning
Sydafrika är föremål för svenskä sanktioner sedan åtskilliga år.
Efter ett beslut i Förenta Nationernas (FN) säkerhetsråd den 4 november1977 införde Sverige ett vapenembargo genom förordningen (1977:1 127)om vissa sanktioner mot Sydafrika. Det svenska embargot skärptes år 1985(SFS 1985: 100).
Lagen (1979:487) om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibiaträdde i kraft den 1 juli 1979. Denna lag ersattes år 1985 av en ny lag,nämligen lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika ochNamibia, varvid investeringsförbudet utvidgades till att omfatta bl. a.förbud mot finansiell leasing. Lagen riktar sig sedan den 1 april 1990 endastmot Sydafrika (SFS 1990:78).
Den ljuli 1987 trädde lagen (1987:474) med bemyndigande att tillämpalagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner i fråga om en han-delsblockad mot Sydafrika och Namibia i kraft. Med stöd av bemyndigan-det beslutade regeringen förordningen (1987:477) om förbud mot handelmed Sydafrika och Namibia. Handelsförbudet började tillämpas den 1oktober samma år. Sanktionerna mot Namibia upphörde den 1 april 1990efter det att landet blivit självständigt. Detta föranledde följdändringar isanktionsförfattningarna, varvid bl. a. nyssnämnda bemyndigandelag er-sattes av en ny (SFS 1990:77).
Kommuner och landstingskommuner får med stöd av lagen (1985:1052)om rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärdermot Sydafrika vid upphandling av varor och tjänster med sydafrikansktursprung vidta sådana solidaritetsaktioner som riktar sig mot den sydafri-kanska apartheidpolitiken.
För sydafrikanska medborgare gäller restriktioner i viseringshänseendeenligt förordningen (1991:836) om visering för sydafrikanska medborgare.Bestämmelserna har under senare år successivt skärpts.
Under år 1985 beslutade regeringen rekommendationer om begränsningav handel och sjöfart samt av upphandling och kontakter inom bl. a.
kulturens och vetenskapens områden. Samma år upphörde också luftfarts- Prop. 1991/92: 146avtalet med Sydafrika att gälla. Ett förbud mot exportkreditgarantier gällersedan år 1965.
Sverige har också i olika internationella fora verkat för åtgärder motapartheid i Sydafrika.
Regeringen beslöt den 14 november 1991 bemyndiga utrikesministernatt utse en delegation på fem ledamöter med uppdrag att besöka Sydafrikaoch på grundval därav lämna förslag på åtgärder som delegationen kanfinna lämpliga. Delegationen besökte Sydafrika under februari i år ochöverlämnade den 26 mars 1992 sin rapport till utrikesministern. Rappor-ten bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.
Allmän motivering
2.1 Utvecklingen i Sydafrika
President de Klerks öppningsanförande inför det sydafrikanska parlamen-tet den 2 februari 1990, då han tillkännagav att Nelson Mandela och andrapolitiska fångar skulle komma att friges samt att ANC (African NationalCongress) och andra organisationer åter skulle få verka fritt i landet,utgjorde en milstolpe i Sydafrikas politiska historia. Därmed inleddes enpolitisk process bort från apartheid i riktning mot demokrati i Sydafrika.
I maj 1990 togs ett nytt steg då den sydafrikanska regeringen och ANCundertecknade en överenskommelse i Kapstaden (det s. k. Groote Schuur-protokollet). I juni samma år upphävde regeringen undantagstillståndet —det behölls dock i provinsen Natal fram till oktober 1990. Ännu en överens-kommelse ingicks mellan regeringen och ANC i augusti 1990, det s. k.Pretoria-protokollet, i vilket parterna uttalade att vägen låg öppen förförhandlingar om en ny författning för Sydafrika.
Dessa förhandlingar kom emellertid att dröja. Ett huvudskäl utgjordesav det våld som kort efter undertecknandet av Pretoria-protokollet bröt uti de svarta förstäderna runt Johannesburg. Till dags dato har minst ett partusen liv krävts i dessa våldsdåd.
Våldet kring Johannesburg var ett utflöde av det våld som sedan mittenav 1980-talet pågått i Natal-provinsen och där krävt åtskilliga tusen döds-offer. Det föreligger belägg för att element inom polisen och säkerhetstyr-korna medverkat i våldet.
Vid halvårsskiftet 1991 upphävde Sydafrikas parlament de rasåtskill-nadslagar som brukar kallas apartheids grundpelare — jordlagarna, grupp-områdeslagen och lagen om befolkningsregistrering (Land Acts, GroupAreas Act och Population Registration Act). Den sistnämnda äger dockfortfarande tillämpning genom andra lagar men nyfödda sydafrikanerregistreras inte längre efter rastillhörighet. Den viktigaste apartheidlag somnu återstår utgörs av författningen som inte ger landets svarta befolkningrösträtt till parlamentet. Lagen om det s. k. hemlandssystemet är en annanrasåtskiljande lag som ännu inte avskaffats.
Ett viktigt steg för att söka bringa våldet till ett slut togs i september 1991,
då ett nationellt fredsfördrag (”National Peace Accord”) undertecknades Prop. 1991/92: 146av 23 organisationer, däribland det regerande nationalistpartiet, ANC ochInkatha. Det möte där fördraget undertecknades var det dittills mestrepresentativa som hållits i Sydafrika. Trots fördraget har våldet dockfortsatt.
I slutet av förra året ledde förändringsprocessen fram till öppnandet avCODESA (”Convention for a Democratic South Africa”) för förhandlingarom en ny, demokratisk författning för landet.
Vid CODESA:s första plenarsession den 20-21 december 1991 underteck-nades bl. a. en avsiktsförklaring av de 19 deltagande partierna m.fl. avinnebörd att parterna förband sig arbeta för en författning grundad påallmän rösträtt och en gemensam röstlängd för alla väljare.
I och med att CODESA inledde sitt arbete, gick utvecklingen i Sydafrikain i ett nytt skede, i en förhandlingsfas.
Reformpolitiken har ända sedan den inleddes motarbetats av bl. a. detkonservativa partiet i Sydafrika. I flera fyllnadsval efter 1989 års parla-mentsval har de konservativa besegrat regeringspartiet.
Förlusten i fyllnadsvalet i valkretsen Potchefsstroom i februari i årmedförde att president de Klerk utlyste en folkomröstning den 17 mars i årför att bereda landets vita väljare tillfälle att visa om de stödde reformpo-litiken eller ej. Bakom presidentens beslut låg nationalistpartiets löfte inför1989 års parlamentsval att de vita väljarna skulle få uttala sig innan viktigaförändringar av landets författning genomfördes.
Utgången av folkomröstningen blev en överväldigande framgång förpresidenten. 68,7 % av väljarna röstade ja och uttalade därmed sitt stöd förpresidentens reformpolitik. Valdeltagandet var drygt 85 %.
Sedan folkomröstningen givit presidenten mandat for fortsatta refor-mer, är nu förhoppningen att en andra plenarsession, CODESA II, skallresultera i viktiga överenskommelser, framfor allt om en interimsregeringför Sydafrika. CODESA II väntas äga rum i mitten av maj.
I sammanhanget kan nämnas att FN, som sedan slutet av 1940-taletbehandlat Sydafrika-frågan, i slutet av förra året ånyo tog upp den. Gene-ralförsamlingen antog i december 1991 en resolution, i vilken församlingenuppmanade omvärlden att, i syfte att på lämpligt sätt reagera på denpågående utvecklingen i Sydafrika, se över existerande restriktiva åtgärderi den utsträckning detta motiverades av en positiv utveckling, såsom avtalmellan parterna om övergångsarrangemang, och avtal om en ny, ickerasuppdelad författning.
2.2 Sydafrika-delegationens rapport
I syfte att skaffa sig ett fördjupat underlag inför bedömningen av, om ochnär förändringar av den svenska Sydafrikapolitiken kunde och borde görasbeslöt regeringen i november 1991 att tillsätta en särskild delegation.Denna, den s. k. Sydafrika-delegationen, besökte Sydafrika under två vec-kor i februari i år.
Under sitt besök sammanträffade delegationen med företrädare för ettstort antal organisationer, myndigheter, partier m. fl. i Sydafrika. Samtal
ägde rum med representanter för bl. a. regeringen, flertalet politiska par-tier, befrielserörelserna ANC och PAC (Pan Africanist Congress), Inkatha,fackföreningsrörelsen Cosatu, svenska foretag i Sydafrika, det sydafrikan-ska näringslivet, kyrkor och organisationer som arbetar med mänskligarättigheter.
I sin rapport till regeringen, som överlämnades till utrikesministern den26 mars 1992, föreslår delegationen att de svenska restriktionerna ochsanktionerna mot Sydafrika upphävs steg för steg under vissa förutsätt-ningar.
I sina rekommendationer konstaterar delegationen att resultatet avfolkomröstningen den 17 mars i år innebär att en klar majoritet av landetsvita uttalat sig for demokrati. Det innebär vidare att förändringsprocesseni Sydafrika måste betecknas som i det närmaste oåterkallelig. En bekräft-else på att så är fallet föreligger enligt delegationens mening i och med atten bindande överenskommelse träffas mellan parterna i CODESA om eninterimsregering.
Sydafrika-delegationen föreslår att de svenska sanktionerna upphävssamtidigt med att de sista resterna av apartheidpolitiken avskaffas, steg försteg. En överenskommelse om en interimsregering, som med stor sanno-likhet kan ingås i anslutning till CODESA II i slutet av april, bör enligtdelegationen följas av ett omedelbart upphävande av det svenska handels-förbudet.
Den slutliga bekräftelsen på processen från apartheid till demokrati börenligt delegationen kunna utgöras av själva bildandet av en interimsrege-ring. Bedömningen är att en sådan regering bör kunna tillträda någon gångunder sommaren 1992. Vid den tidpunkten bör enligt delegationens förslagförbudet mot investeringar i Sydafrika liksom de finansiella sanktionernaupphävas. Ett avskaffande kräver, som delegationen konstaterar, beslut avriksdagen.
För att undvika att riksdagen kan fatta beslut att upphäva förbudet motinvesteringar först en tid efter det att interimsregeringen bildats i Syd-afrika, föreslår delegationen att regeringen hos riksdagen hemställer omfullmakt att omgående avskaffa investeringsförbudet och de finansiellasanktionerna så snart en interimsregering bildats i Sydafrika, såvida inteöverenskommelse träffas om andra rekommendationer inom ramen förCODESA.
Delegationen framhåller slutligen på denna punkt att regeringen börutnyttja sin möjlighet att lämna dispens från investeringsförbudet underden tid som återstår till dess detta kan slutligt upphävas.
2.3 Investeringsförbudet
Mitt förslag: Riksdagen bemyndigar regeringen att föreskriva att 1,2, 4, 5 och 9 §§ lagen (1985:98) om förbud mot investeringar iSydafrika inte skall tillämpas.
Min bedömning: Investeringsförbudet bör inte längre tillämpas nären interimsregering bildats i Sydafrika såvida inte överenskommel-se träffas inom ramen för CODESA om att rekommendera etttidigare avskaffande.
Som Sydafrika-delegationen framhållit måste bildandet av en in-terimsregering ses som en slutlig bekräftelse på att processen bortfrån apartheid till demokrati är helt oåterkallelig. Förslag om for-mellt upphävande av investeringsförbudslagen bör därför föreläggasriksdagen under hösten 1992 eller vid ett senare tillfälle om utveck-lingen i Sydafrika skulle motivera detta.
Skälen för mitt förslag och min bedömning: Mot bakgrund av utvecklingeni Sydafrika under de två senaste åren har Sydafrika-delegationen föreslagitatt de svenska sanktionerna avvecklas steg för steg.
Sydafrika-delegationen har förordat att upphävandet av investeringsför-budslagen knyts till en interimsregerings tillträde i Sydafrika. Förhopp-ningen är att detta skall kunna ske någon gång under sensommaren i år.
För att undvika att riksdagens beslut kan tas först efter en tid efter det atten interimsregering har bildats föreslår jag att regeringen får föreskriva attde paragrafer i lagen som föreskriver förbud eller uppgiftsskyldighet försvenska företag inte skall tillämpas. De aktuella paragraferna bör fogas tillprotokollet i detta ärende som bilaga 2.
Min bedömning är att sådana föreskrifter om att förbud eller uppgifts-skyldighet ej längre skall tillämpas bör beslutas av regeringen så snart eninterimsregering bildats i Sydafrika, såvida inte överenskommelse träffasinom ramen för CODESA om att rekommendera ett tidigare avskaffande.Jag förutsätter att regeringens beslut kommer att föregås av samråd iutrikesnämnden.
En sådan ordning skulle göra det möjligt för Sverige att i så gott somomedelbar anslutning till övergångsregeringens tillträde i praktiken av-skaffa också de sista svenska sanktionerna mot Sydafrika. Jag instämmer idelegationens förslag, som innehåller ett välmotiverat mått av flexibilitetnär det gäller det villkor som måste vara uppfyllt för att regeringen skallkunna besluta om att investeringsförbudet ej längre skall tillämpas. Ut-vecklingen i Sydafrika är en dynamisk process. Därför kan det mycket välinträffa att parterna i landet kommer överens om att rekommenderaomvärlden att upphäva sina sanktioner vid något annat tillfälle än justinterimsregeringens tillträde. Den föreslagna uppläggningen ger då densvenska regeringen möjlighet att följa en sådan rekommendation.
2.4 Handelsförbudet
Min bedömning: Handelsförbudet bör upphävas när det föreligger enbindande överenskommelse om en interimsregering i Sydafrika.
Skälen för min bedömning: Sanktionerna mot Sydafrika bör upphävassamtidigt med att de sista resterna av apartheidpolitiken avskaffas, dvs. itakt med och som stöd för framstegen i en process som leder till allmän ochlika rösträtt i ett demokratiskt Sydafrika. 1 avvägningen mellan skildaönskemål och krav som måste ske vid valet av tidpunkt för avvecklingen avsanktionerna är det enligt min mening nödvändigt att ta hänsyn till detstora behovet av ekonomisk tillväxt och utveckling i Sydafrika. Densvenska Sydafrikapolitiken bör därför nu utformas så att även Sverige kanbidra till att främja ekonomisk tillväxt i Sydafrika till fördel för landet ochbefolkningen som helhet. Jag bedömer det därför som rimligt att avveck-lingen av Sveriges sanktioner inleds genom ett upphävande av förbudetmot handel när en bindande överenskommelse träffats om en interims-regering. Svenskt näringsliv bör därvid ha goda förutsättningar att göraaktiva insatser till förmån för denna utveckling. Regeringens föreskrifterom handelsförbudet bygger på ett bemyndigande som regeringen inhäm-tade av riksdagen genom lagen (1987:474) med bemyndigande att tillämpalagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner i fråga om en han-delsblockad mot Sydafrika (numera ersatt av SFS 1990:77). Förslag omupphävande av bemyndigandelagen bör föreläggas riksdagen under hösten1992 eller vid ett senare tillfälle om utvecklingen i Sydafrika skulle motive-ra detta.
Till handelsförbudet är kopplat vissa bestämmelser om licenstvång förexport till och import från Sydafrika av varor som inte omfattas avhandelsförbudet. Bestämmelser härom finns i förordningen om import-och exportlicenser inom kommerskollegiets licensområde (KFS 1987:1),förordningen om import- och exportlicenser inom jordbruksverkets licens-område (JNFS 1987:25) och förordningen om import- och exportlicenserinom fiskeriverkets licensområde (FIFS 1991:5). Jag avser att föreslåregeringen att licenstvånget upphävs i samband med att handelsförbudetupphävs.
2.5 Kommuners och landstingskommuners rätt att vidtabojkottåtgärder mot Sydafrika
Min bedömning: Frågan om upphävande av lagen (1985: 1052) omrätt för kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgär-der mot Sydafrika tas upp i samband med upphävande av övrigasanktionslagar enligt vad jag anfört tidigare.
Enligt min bedömning finns det inte längre starka skäl att vidtabojkottaktioner sedan handelförbudet upphävts.
Skälen för min bedömning: På de grunder som jag anfört beträffande Prop. 1991/92: 146investeringsförbudslagen och bemyndigandelagen avseende handelsförbu-det bör nu aktuell lag formellt vara i kraft tills vidare och förslag om dessupphävande föreläggas riksdagen under hösten 1992 eller vid ett senaretillfälle om utvecklingen i Sydafrika så skulle motivera. Eftersom lagenendast ger kommuner och landstingskommuner rätt att vidta bojkottåtgär-der kan dessa naturligtvis också avstå från sådana aktioner.
2.6 Visering för sydafrikanska medborgare
Min bedömning: De särskilda viseringskrav som gäller för sydafri-kanska medborgare enligt förordningen i samma ämne (SFS1991:836) bör upphävas när handelsförbudet upphävs.
Skälen för min bedömning: I och med att handelsförbudet upphävs förelig-ger inte längre skäl för en särskild visumförordning för sydafrikanskamedborgare utan visumansökningar bör därefter prövas med stöd av debestämmelser som i övrigt gäller för andra länders medborgare.
Jag har i denna fråga samrått med chefen för Kulturdepartementet.
2.7 Rekommendationer om upphandling och kontakter medSydafrika m. m.
Mitt förslag: De av riksdagen år 1985 godkända riktlinjerna för densvenska Sydafrikapolitiken som anges i det följande bör upphävas,nämligen
— att regeringen bör rekommendera myndigheter och institutio-ner att avstå från upphandling från Sydafrika,
— att Sverige i det nordiska samarbetet och inom FN bör verka förett bindande beslut av säkerhetsrådet om oljeembargo samt etteffektivt genomförande av de embargon som antagits av oljeex-porterande och oljeproducerande länder,
— att Sverige bör ta upp frågan om nedläggning av SAS flygförbin-delse med Johannesburg med de danska och norska regering-arna,
— att regeringen bör gå ut med rekommendation till myndigheteroch institutioner med riktlinjer avseende kontakter med Syd-afrika,
Skälen till mitt förslag: I den proposition varigenom regeringen föreslogriksdagen att godkänna en ny skärpt investeringsförbudslag (prop.1984/85:56) föreläde regeringen också för riksdagens godkännande förslagtill riktlinjer för den fortsatta svenska Sydafrikapolitiken. Dessa riktlinjerinnefattade vissa åtgärder som innebar skärpningar i sanktionerna mot
Sydafrika. Riksdagen godkände riktlinjerna (UU 1984/85:6, rskr. 127). Prop. 1991/92: 146Som en följd härav beslöt regeringen att gå ut med en rekommendation den
2 maj 1985 till myndigheter m.fl. avseende upphandling av varor frånSydafrika och en rekommendation den 13 juni 1985 avseende begränsningav kontakter med Sydafrika på kulturens, vetenskapens och idrottensområden. Dessa rekommendationer bör inte längre gälla. Sydafrika-delegationen har föreslagit att rekommendationen avseende upphandlingavskaffas samtidigt med att handelsförbudet upphävs samt att rekommen-dationen avseende kontakter på bl. a. kulturens område upphävs skynd-samt. I avvaktan på att riksdagen prövar om riktlinjerna skall upphävasmenar jag att rekommendationerna, mot bakgrund av att de endast är justrekommendationer och inte bindande för dem de riktar sig emot, ändå gervisst utrymme för lättnader med hänsyn till utvecklingen i Sydafrika.
Sverige bör — med beaktande av riksdagens godkännande — intefortsättningsvis verka för ett oljeembargo sedan handelsförbudet upp-hävts.
Sverige sade upp luftfartsavtalet med Sydafrika den 27 juni 1985. Tillföljd därav flyger inte SAS på Sydafrika. Jag förutser, efter samråd medchefen för Kommunikationsdepartementet, att man vid lämpligt tillfälletar kontakt med de norska och danska regeringarna i syfte att utrönaförutsättningarna för förhandlingar med Sydafrika om ett nytt luftfartsav-tal.
2.8 Övriga åtgärder mot Sydafrika
Min bedömning: Regeringen bör i samband med upphävande avhandelsförbudet besluta att följande rekommendationer inte längreskall gälla:
— rekommendationen den 10 oktober 1985 som uppmanar företagsom exporterar till eller importerar från Sydafrika att söka finnaandra marknader m. m. och
— rekommendationen den 10 oktober 1985 till svenska rederieratt om möjligt undvika trafik på Sydafrika.
Vidare bör förbudet mot exportkreditgarantier avskaffas.
Vapenembargot mot Sydafrika hävs först när FN:s säkerhetsrådfattat beslut därom.
Skälen för min bedömning: I samband med upphävande av handelsförbu-det bör ett antal andra sanktionsåtgärder mot Sydafrika avskaffas. Själv-klart gäller detta de rekommendationer om begränsning av handel ochsjöfart som föregick handelsförbudet.
Även gällande restriktioner från år 1965 mot lämnande av exportkredit-garantier bör avskaffas. Samtidigt vill jag dock i detta sammanhang fram-hålla att bestämmelserna i investeringsförbudslagen fortfarande gäller ienlighet med vad jag anfört under avsnitt 2.3.
10 Vapenembargot mot Sydafrika grundas på en FN:s säkerhetsråds reso- Prop. 1991/92: 146lution av den 4 november 1977. Ett upphävande av embargot kan inte bliaktuellt förrän FN:s säkerhetsråd fattat beslut därom.
3 Upprättat lagförslag
I enlighet med vad jag nu anfört har inom Utrikesdepartementet upprättatsförslag till lag om ändring i lagen (1985:98) om förbud mot investeringar iSydafrika.
Förslaget är av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle saknabetydelse.
4 Hemställan
Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen
dels föreslår riksdagen att
1. anta förslaget till lag om ändring i lagen (1985:98) om förbud motinvesteringar i Sydafrika,
2. godkänna att 1985 års riktlinjer för den svenska Sydafrikapoliti-ken upphävs i enlighet med vad jag anfört i avsnitt 2.7.
dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört i övrigtom avvecklingen av sanktionerna mot Sydafrika.
Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.
5 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar attgenom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört förde åtgärder och det ändamål som föredraganden har hemställt om.
UTRIKESDEPARTEMENTET
Sydafrika-delegationen
RAPPORT
1992 03 25
Bilaga 1
Till Statsrådet och
Chefen för UtrikesdepartementetINK. UTRIKES DEP.
Nv inriktning av sydafrikapolitiken
Rapport från Sydafrika-delegationen
1 uppdraget
Regeringen beslöt den 14 november 1991 att bemyndigautrikesministern att utse en delegation på femledamöter med uppdrag att besöka Sydafrika och pågrundval därav lämna förslag på åtgärder somdelegationen kan finna lämpliga.
På grundval av bemyndigandet beslöt utrikesministernden 13 december 1991 att till ledamöter idelegationen fr o m den 20 november 1991 förordnariksdagsledamöterna Hadar Cars, tillika ordförande,Karin Falkmer, Anita Gradin, Göran Hägglund, samtpartisekreteraren Ake Pettersson. Att biträdadelegationen förordnades samtidigtdepartementssekreteraren Caroline Vondracek, expert,departementssekreteraren B G Herrström, sekreterareoch byråassistenten Ann-Mari Fritsche, assistent.
12 Bakom regeringens beslut låg dels de betydande ochpositiva förändringar som ägt rum i Sydafrika, delsflera länders beslut att i ljuset av förändringarnamodifiera eller helt upphäva sina sanktioner motSydafrika. Uppgiften för delegationen skulle varaatt utifrån ett besök i Sydafrika ge regeringen ettfördjupat underlag för bedömningen av om och närförändringar av den svenska sydafrikapolitikenkunde och borde göras (bil 1).
Avvikande mening har avgivits av ledamoten KarinFalkmer (bil. 2).
Särskilt uttalande har avgivits av ledamöterna AnitaGradin och Åke Pettersson (bil. 3).
2 Bakgrund, utvecklingen i Sydafrika
Rasdiskrimineringen i Sydafrika utgör ett arv frånkolonialtiden. Motståndet mot diskrimineringen iSydafrika började tidigt. ANC bildades 1912 ochtillämpade länge icke-våldsprincipen, efter föredömefrån Gandhi som verkade i Sydafrika i över 20 år.
Men det var genom nationalistpartietsmaktövertagande i valet 1948 som den systematiskaoch i lag förankrade rasåtskillnadspolitikenapartheid - började genomföras i Sydafrika på ettsätt som inte förekommit i något annat land.
Hela samhällsstrukturen byggde på en uppdelning avmänniskor i olika raskategorier, en uppdelning somstyrde valet av utbildning, arbete och bostadsortsamt reglerade deras vardag även på det allra mestpersonliga planet.
Bilaga 1
./1
./2
./3
5515U
13 Sharpeville-massakern 1960, där 69 svartademonstranter sköts ihjäl av polisen och 180skadades blev en vattendelare i sydafrikanskpolitisk historia. Myndigheterna förbjöd såväl ANCsom det år 1959 genom en utbrytning ur ANC bildadePAC (Pan-Africanist Congress). ANC konstateradesamtidigt att den fredliga vägens möjligheter varuttömda - den väpnade kampen inleddes. I detlångvariga motståndet mot apartheid har ANC varittongivande men både ANC och PAC har av FN och OAUerkänts som befrielserörelser och givits ställningsom observatörer i de båda organisationerna.
Inom FN togs rasdiskrimineringen i Sydafrika upp avIndien redan i slutet av 1940-talet. Det var dockförst 1961, i Sharpeville-massakerns spår, somgeneralförsamlingen uppmanade medlemsstaterna attöverväga möjliga åtgärder enligt FN-stadgan för attfå slut på den sydafrikanska regeringensapartheidpolitik.
Säkerhetsrådet fattade sitt första sanktionsbeslut1963 avseende militär utrustning men inte förrän
1977 antog rådet det för alla medlemsländer bindandevapenembargot mot Sydafrika. 1985 flyttadesäkerhetsrådet fram positionerna i och med att rådetdå för första gången rekommenderade frivilligaekonomiska sanktioner mot Sydafrika, däribland ettinvesteringsförbud. Denna rekommendation följdesdock inte upp med beslut om bindande ekonomiskasanktioner mot Sydafrika. Såväl USA somStorbritannien motsatte sig sådana åtgärder.
1978 hade de nordiska länderna antagit ett gemensamthandlingsprogram mot apartheid, vilket utvidgadesoch skärptes under 1980-talet.
Bilaga 1
5515U
14 Som första industriland införde Sverige ekonomiskasanktioner mot Sydafrika genom förbudet 1979 motnyinvesteringar. I propositionen (prop. 1978/79:196)konstaterade regeringen bl a följande: “Kränkningarav mänskliga rättigheter förekommer förvisso påandra håll i världen. I Sydafrika harrasdiskrimineringen emellertid klätts i en lagligform som gör att situationen saknar motstycke ochmåste anses alldeles särskilt motbjudande. Läget iSydafrika .... har av en överväldigande majoritet avvärldens länder i FN ansetts utgöra ett hot motinternationell fred och säkerhet. I ingen annanfråga har en sådan FN-majoritet under så många årkrävt att en regim bör isoleras genom ekonomiska ochandra sanktioner .... FN-organisationensställningstagande är..... ett klart uttryck för att
läget i Sydafrika är utan jämförelse." I riksdagenröstade samtliga partier för investeringsförbudetmed undantag av moderata samlingspartiet.
Ar 1985 utvidgades det svenska investeringsförbudettill att omfatta förbud mot leasing mm. Samma årförbjöd Sverige även import av jordbruksprodukterfrån Sydafrika.
Den sydafrikanska regeringens beslöt 1983 att införaen ny författning. Denna gav rösträtt till egnaparlamentskammare åt de färgade och indiskabefolkningsgrupperna men utestängde de svarta frånrepresentation i parlamentet. Som följd härav utbrötomfattande politisk oro i landet. År 1985 infördespartiellt undantagstillstånd i Sydafrika som ett årsenare utvidgades till att omfatta hela landet.Utvecklingen i Sydafrika föranledde 1986 denamerikanska kongressen att mot president Reagansveto införa relativt långtgående sanktioner motSydafrika. Danmark beslöt 1985 att avbryta allhandel med Sydafrika.
Bilaga 1
5515U
15 Till följd av den hårdnande utvecklingen iSydafrika, misslyckandet att få till stånd ettbindande beslut av FN:s säkerhetsråd om sanktioneroch inspirerat av Danmarks beslut omhandelssanktioner, införde Sverige 1987 förbud mothandel med Sydafrika.
Motiven för det svenska ställningstagandet attinföra sanktioner mot en annan stat - trots attnågot beslut om sanktioner från FN:s säkerhetsrådinte förelåg - framgår av propositionen omhandelsförbudet (prop. 1986/87:110). I alltväsentligt byggde motiven på det resonemang somfördes till stöd för införande av förbudet motinvesteringar. Två viktiga faktorer tillkom dock. Degällde Sveriges traditionella hållning att endastmedverka i sådana sanktionsåtgärder som beslutats avFN:s säkerhetsråd samt det föreslagnahandelsförbudets förenlighet med Sveriges åtagandeninom GATT. På den sistnämnda punkten konstateraderegeringen att handelsförbudet vore att se som ettavsteg från GATT-åtagandena. Men det rörde sig om enengångsföreteelse som motiverades av det unika isjälva apartheidsituationen. Vad gällde frågan omhuruvida handelsförbudet på ett negativt sätt kundepåverka trovärdigheten i Sverigesneutralitetspolitik framhöll regeringen att Sverigei Sydafrika-frågan inte riskerade att komma imotsättning till någon stormakt eller tvingas taställning i stormakternas inbördes motsättningar. Iriksdagen röstade samtliga partier utom moderatasamlingspartiet för handelsförbudet.
De internationella ekonomiska sanktionerna motSydafrika kan indelas i följande grupper:
Bilaga 1
5515U
1. Förbud mot handel, dvs export till och importfrån Sydafrika. Sanktioner av detta slag kanbegränsas till vissa typer av varugrupper och, ivarierande grad, omfatta också handel med tjänster,t ex turism och sjöfart.
Bilaga 1
2. Förbud mot investeringar. Sanktioner av dettaslag kan vara frivilliga eller obligatoriska och haolika omfattning och innefatta eller uteslutaleasingförfarande. Möjligheterna till undantag kanockså variera.
3. Finansiella sanktioner. Härmed avses Sydafrikasmöjligheter att finansiera sin upplåning på deninternationella kreditmarknaden. Förupprätthållandet av finansiella sanktioner fyllerInternationella valutafonden (IMF) och Världsbankenviktiga funktioner.
4. Förbud mot försäljningDenna sanktion grundas påav FN:s generalförsamling
av råolja till Sydafrika,en rekommendation antagen
5. Vapenembargo. Detta embargo hänför sig tillbeslut i FN:s säkerhetsråd och är därigenom bindandeför FN:s medlemmar.
Av följande översikt framgår de huvudsakliga
sanktioner som ännu är i kraft i vissa länder och
ländergrupper på handelns och investeringarnasområde. Inga andra länder än de nordiska gick sålångt som att införa förbud mot såväl handel sominvesteringar. Observeras bör att de finansiellasanktionerna fortfarande är i kraft, dvs Sydafrikaär ännu i allt väsentligt utestängt från den
internationella
fortfarande det
kapitalmarknaden. Likaså gäller
av FN:s säkerhetsrådet beslutade
vapenembargot.
5515U
Riksdagen 1991/92.
1 saml. Nr 146
17 Norge upprätthåller fortfarande förbud mot handelmed och investeringar i Sydafrika.
Finland upphävde den 1 juli 1991 export- ochimportförbudet av varor gentemot Sydafrika.Samtidigt slopades de begränsningar förbetalningskredit- och garantireglering som hänförsig till den internationella varuhandeln medSydafrika.
Förbudet att investera i Sydafrika kvarstår.Detsamma gäller förbuden mot beviljande av patentoch tillverkningsrättigheter. Penninglån, kreditereller garantier till Sydafrika får inte hellerbeviljas ifall dessa inte är förknippade med deninternationella handeln.
Danmark. Den 9 januari 1992 godkände folketingetsutrikespolitiska utskott första steget i planen föravveckling av sanktionerna mot Sydafrika. Därmedupphävdes förbuden mot nyinvesteringar och handelmed tjänster liksom den danska blockeringen av EG:sbeslut att avskaffa gemenskapens sanktioner.
Den danska regeringen upphävde den 20 mars 1992förbudet mot handel med varor.
EG. EG har infört gemensamma sanktioner motSydafrika. I december 1990 beslöt EG att upphävaförbudet mot nyinvesteringar och förbudet mot handelmed Krugerrand och vissa järn- och stålprodukter. Pågrund av Danmarks blockad kunde beslutet dock integenomföras förrän den 27 januari 1992.
Investeringsförbudet, som vilade på nationelllagstiftning, upphävdes av flertalet medlemsländer ifebruari 1991. Gemensamma reg],r om inskränkningar ikapitalmarknadsoperationer som gäller Sydafrikafinns inte och saknas också i de flestamedlemsländer.
Bilaga 1
5515U
18 Samväldet. Vid Samväldets toppmöte i Harare ioktober 1991 beslutades upphäva restriktionerna motpersonkontakter. nämligen på det konsulära området,inklusive visum, kulturella och vetenskapligabojkotter, begränsning av turistfrämjande och förbudmot direkta flygförbindelser. Däremot inkluderasinte idrotten i denna del av beslutet.
Restriktionerna mot en viss idrott upphävs först närvissa villkor uppfyllts.
Beträffande resterande sanktioner beslöt samväldetatt de kunde avvecklas i tre steg, nämligen a)förbuden mot handel och investeringar, b)finansiella sanktioner och c) vapenembargot, och därförändringar knyts direkt till reella framsteg iarbetet på avvecklingen av apartheidsystmet.Sanktionerna mot handel och investeringar skullekunna avvecklas när överenskommelse träffats iSydafrika om lämpliga övergångsmekanismer som gördet möjligt för alla parter att delta iförhandlingar.
Vidare beslöts att de finansiella sanktionerna inteskulle upphävas förrän en uppgörelse nåtts om en nydemokratisk författning eller om en allpartikongresseller en interimsregering förordar annat.
Det bör observeras att samväldets beslut endastutgör en rekommendation till medlemsstaterna och attmånga samväldesländer, däribland Storbritannien,inte förbjudit handel med och investeringar iSydafrika.
Canada har fortfarande förbud mot handel med vissavaror. Jordbruksvaror, uran, kol och järn- ochstålprodukter får inte importeras medan bl a
Bilaga 1
5515U
högteknologisk utrustning, flyg och teleutrustninginte får exporteras. Canada upprätthåller ettfrivilligt investeringsförbud.
Australien följer samväldet. De lättnader ipersonrestriktionerna som samväldet beslutat om hargenomförts; också de direkta flygförbindelserna haråterupptagits. Förbudet mot handel är inte totalt -den bilaterala handeln mellan Sydafrika ochAustralien uppgår årligen till omkring 150 miljoneraustraliska dollar (ca 700 miljoner kr).
Nva Zeeland följer samväldets rekommendation. Därförgenomfördes i november 1991 de lättnader ipersonsanktionerna som samväldet rekommenderat.Importförbud gäller för bl.a. militär materiel,jordbruksprodukter, guld och guldmynt samt uran, koljärn och stål samt exportförbud för vapen ochammunition samt elektronik-, dator- ochteleutrustning.
USA■ De omfattande amerikanska federala sanktionernaupphävdes i juli 1991. Fortfarande återstår viktigaförbud, bl a mot lån från IMF och Världsbanken.
Flera amerikanska delstater, grevskap och städer,däribland exempelvis staden New York, har egnasanktioner mot Sydafrika som fortfarande är i kraft.
Japan beslöt 1991-10-22 upphäva huvudparten av sinasanktioner mot Sydafrika. Beslutet gäller deekonomiska sanktionerna - redan i slutet av juni iår upphävdes restriktionerna på kulturens, sportens,undervisningens och turismens områden. Den 13januari 1992 återupptog Japan diplomatiskarelationer med Sydafrika. Endast begränsningar avexport av vapen och datateknik återstår.
Bilaga 1
5515U
20 Det kan i sammanhanget nämnas att länder som införtsanktioner också samtidigt fortsatt att vara viktigahandelspartners för Sydafrika, exempelvis USA ochJapan.
Bilaga 1
ANC:s, PAC:s och Inkathas svn på sanktionerna
ANC. Vid sin ordinarie kongress i juli 1991 beslötANC uppmana omvärlden att hålla fast vidsanktionerna mot Sydafrika. Resolutionen anger trefaser: a) undanröjande av hindren för förhandlingar,b) tillsättande av en interimsregering, c) antagandeav en ny författning, vid vilka beslut om ettgradvis upphävande av sanktionerna kunde övervägas.
I sitt anförande inför FN:s generalförsamling den 3december 1991 förklarade ANC:s ordförande NelsonMandela att sanktionerna kunde avvecklas stegvis.Han angav därvid två faser, den ena utgjordes avtillsättandet av en interimsregering, den andra avvalet av en ny regering på grundval av endemokratisk författning.
ANC:s syn på sanktionerna delas avfackföreningsrörelsen COSATU och det sydafrikanskakommunistpartiet (SACP).
PAC." Pan-Africanist Congress of Azania" tillkom1959 genom en utbrytning ur ANC. Konflikten med ANCgällde bl.a. icke-afrikaners roll i befrielsekampen.PAC ställde sig dessutom kritiskt till ANC:s närasamarbete med det sydafrikanska kommunistpartiet. Idelegationens samtal med företrädare för PAC framkomatt PAC vill knyta upphävandet av sanktioner tillinförandet av demokrati i Sydafrika. När val ägt rumtill en konstituerande församling kunde sanktionernaifråga om handel och investeringar avskaffas.
5515U
21 Inkatha. Inkatha Freedom Party har sin bas ochenligt flera opinionsundersökningar sä gott som helasitt stöd inom zulubefolkningen som främst är bosatti Natal-provinsen. Inkatha skulle kunna betecknasbåde som ett parti och som en stambaseradorganisation. Dess ledare Mangosuthu Buthelezi ärockså förste minister i det inom Sydafrikakvarstående självstyrande hemlandet KwaZulu. Inkathahar genomgående avvisat såväl sanktioner som väpnadkamp och hävdat att endast förhandlingar kunde lösalandets problem. Här går således viktigaskiljelinjer mellan Inkatha å ena sidan och ANC ochPAC å den andra.
Bilaga 1
3 Demokratiserinqsprocessen har inletts.
I sitt öppningsanförande till parlamentet den 2februari 1990 förklarade president de Klerk attNelson Mandela och andra politiska fångar skullekomma att friges och förbuden mot ANC och andraorganisationer att upphävas. Detta var en milstolpei Sydafrikas moderna historia. Därmed inleddes enpolitisk process bort från apartheid i riktning motdemokrati i Sydafrika.
President de Klerks tal var ett uttryck för enväxande insikt inom den vita befolkningsgruppen attden inte långsiktigt ensam kunde inneha makten ilandet. Denna insikt grundade sig på flera faktorer.Trycket från motståndet mot apartheid inom landethade blivit allt starkare. Också det internationellaavståndstagandet i form av ekonomiska sanktioner,isolering och bojkotter mot landet spelade roll,särskilt tillsammans med pressen från den inhemskaoppositionen. I takt med isoleringen ochsanktionstrycket försämrades också landets ekonomisteg för steg.
5515U
22 De tunga apartheidlagarna, de som brukat betecknassom apartheids grundpelare, avskaffades av detsydafrikanska parlamentet i juni 1991. Denviktigaste apartheidlag som nu återstår utgörs avförfattningen. Andra rasåtski1jande lagar som ännuinte avskaffats är lagen om hemlandssystemet, samtlagar om medborgarskap, utbildning, pensioner ochsjukvård.
I och med Pretoria-överenskommelsen mellan ANC ochSydafrikas regering i augusti 1990 låg enligt debåda parterna vägen öppen för förhandlingar om en nyförfattning för Sydafrika. Dessa kunde dock inteinledas förrän den 20-21 december 1991, då CODESA("Convention for a Democratic South Africa") höllsin första plenarsession. Beslut fattas i CODESA medkonsensus (enighet) eller med "sufficientconsensus", dvs någon form av kvalificerad majoritet.
I CODESA deltar 19 politiska partier,hemlandsregeringar och andra organisationer. Var ochen har en röst. Härigenom har för första gångenföreträdare för svarta organisationer sammaställning och rättigheter i ett avgörande politisktskede som regeringen och partierna i det nuvarandeparlamentet. Utanför CODESA ställde sig detkonservativa partiet (CP) och PAC.
Vid CODESAs första plenarmöte i december antogs enavsiktförklaring. I förklaringens kanske viktigastepunkt förbinder sig parterna att utarbeta enförfattning med allmän rösträtt på grundval av engemensam röstlängd (således inte uppdelad efterras). Vid mötet tillsattes också fem arbetsgruppermed uppgift att utarbeta förslag tillöverenskommelser på följande fem områden:
Bilaga 1
5515U
- skapandet av ett klimat för fri politiskverksamhet,
- författningsprinciper samt formerna förutarbetande av själva författningen,
- frågan om övergångsarrangemang/regering,
- de s k hemländernas återförening med Sydafrika,
- tidsramar för CODESA:s arbete.
Den allmänna bedömningen vid delegationens besök varatt arbetet inom CODESA gjort betydande framsteg,även om många svåra frågor inte hade funnit sinslutliga lösning. Nästa plenarmöte, somursprungligen fastställts till mars, kommer på grundav folkomröstningen troligen att hållas i slutet avapril.
Två deltagare i CODESA:s första session avstod frånatt skriva under avsiktsförklaringen. Inkatha ochdet s.k. självständiga hemlandet Boputhatswanasregering menade bl a att förklaringen inte innehöllett tillräckligt hänsynstagande till deras önskan omen federal struktur för det nya Sydafrika.
En av de centrala frågorna i CODESA och i helaförhandlingsprocessen gäller övergångsarrangemangensutformning. ANC har sedan en tid krävt - ochregeringen motsatt sig - inrättandet av eninterimsregering. I början av innevarande årförklarade regeringen sig dock vilja införa enövergångsförfattning, utarbetad på grundval avförhandlingar inom CODESA. På basis av denna skulleett övergångsparlament väljas och enövergångsregering utses. En av uppgifterna för detvalda övergångsparlamentet skulle vara att utarbetaförslag till permanent författning för landet. I ochmed detta syntes regeringen ha godtagit ANC:suppfattning om det nödvändiga i någon form avövergångsregering. Modellen med ett
Bilaga 1
5515U
övergångsparlament skiljer sig heller inte på någotavgörande sätt från ANC:s förslag att en valdkonstituerande församling skall utarbeta den nyapermanenta författningen.
Bakom regeringens ståndpunkt ligger kravet att dekonstitutionella förändringarna skall ske iförfattningsenliga former. Tanken att enövergångsregering skulle regera med dekret har medemfas avvisats av regeringen.
Mot regeringens legalistiska linje har ANC m flgenmält att man aldrig godtagit den vitafolkgruppens parlament som legal företrädare förhela Sydafrika. Enligt detta synsätt borde såledesde riktlinjer för en ny författning som blir följdenav förhandlingarna inom CODESA antas på annat sättän genom beslut av det av de vita domineradeparlamentet. Man har också befarat att det vitaparlamentet skulle kunna motsätta sig sådana förslagsom CODESA enats om, varför överenskommelserna inteskulle kunna ges laglig kraft.
I delegationens samtal, som ägde rum förefyllnadsvalet i Potchefstroom och före beslutet omfolkomröstning bedömde flertalet av delegationenssamtalspartners att tidpunkten för beslut om ochinrättande av en övergångsregering låg ganska nära itiden. Också ANC har bedömt det som möjligt att eninterimsregering skulle kunna tillträda redan isommar, förutsatt att en överenskommelse härom kundenås vid CODESA II i april.
Framsteg beträffande övergångsarrangemangen har docknåtts inom en av CODESA:s arbetsgrupper, där enpreliminär överenskommelse träffades i början avmars om vad som kallas "a transitional executivestructure". Denna skall, åtminstone i ett inledande
Bilaga 1
5515U
skede, utnämnas i enlighet med regler somöverenskoms inom CODESA, således inte väljas ellerutses av regeringen. Överenskommelsens närmareinnebörd har inte offentliggjorts. ANC har för sindel accepterat överenskommelsen och har i likhet medregeringen betecknat den som ett genombrott.
Överenskommelsen kommer att läggas fram för CODESA:snästa plenarsession för debatt och beslut.
4 Hoten mot demokratiserinqsprocessen
Hoten mot demokratiseringsprocessen lär inte varaatt finna inom CODESA utan utanför. Detta är i sigstarka skäl för strävandena att nå snabba resultat iprocessen.
A Våldet
Apartheidsystemet bär i sig ett stort ansvar för detstarka våld som sker i Sydafrika. I storutsträckning beror detta på den omfattande ochsnabbt tilltagande fattigdomen i landet. Deberäkningar som presenterats över arbetslöshetenvisar att drygt 40% av landets arbetsföra befolkningsaknar sysselsättning inom den formella sektorn avekonomin. (Över 10% saknar helt arbete eller andramedel för sin försörjning). Härmed följer också enbetydande kriminalitet.
En annan del av våldet sammanhänger medmotsättningarna mellan ANC och Inkatha. Detta våldhar kommit starkast till uttryck i Natalprovinsenmen är också vitt utbredd i städerna för svarta("townships") i andra delar av landet. Syftet meddetta våld kan sägas vara organisationernas viljaatt bevara eller överta makten inom olika svartaområden. I många fall torde grupper av medlemmar och
Bilaga 1
5515U
sympatisörer till organisationerna agera på egenhand utan ledningarnas vetskap eller godkännande.
Det föreligger bevis för att element inom polisenoch armén medverkat i våldet och då till stöd förden ena parten, Inkatha. Syftet härmed torde havarit att skapa intrycket att de svarta inte kanenas, att de är oförmögna att ta ansvar och attlandet, om de svarta skulle ges ökat inflytande,skulle drivas i riktning mot ökat våld och anarki.Syftet kan också sägas ha varit att motverka ochförsena den inledda demokratiseringsprocessen.
I syfte att komma tillrätta med våldet undertecknade23 organisationer, däribland nationalistpartiet, ANCoch Inkatha ett fredsfördrag ("National PeaceAccord", NPA) den 16 september 1991. Detta var detmest representativa politiska möte som ditintillshållits i Sydafrika. Av betydelse var också attfredsfördraget upprättade gemensamma strukturer föradministration av avtalets regler. Införundertecknandet av fördraget tog det politiskavåldet ett dramatiskt kliv uppåt - under veckan föremördades fler än hundra människor enbart i områdetkring Johannesburg.
Vid delegationens besök framkom skiftandebedömningar av avtalets praktiska betydelse. Detfanns de som menade att avtalet var alltför beroendeav medverkan från polisens sida för att riktigtkunna fungera som tänkt. Andra ansåg att det hadehaft avsedd verkan ifråga om det kriminella våldetmen däremot inte ifråga om det politiska. Etttilltagande och allt allvarligare problem sades varade gängbildningar som nu alltmer förekommer istäderna och som även polisen har svårigheter attkomma tillrätta med. Detta våld har knappast någrapolitiska förtecken utan är av kriminell natur.
Bilaga 1
5515U
27 Viktiga insatser i arbetet mot våldet görs avorganisationer som kyrkorna, ANC:s kvinnoförbund ochIDASA (Institute for a Democratic Alternative forSouth Africa). Kvinnoförbundet hade nyligengenomfört en kampanj mot våldet i hela landet därvarje region medverkat. Ett krav förbundet tagit uppgällde ombyggnad av arbetarbostäderna för män("hostels") till familjebostäder som ett av fleraled i strävan att komma tillrätta med våldet. Andrasamtalspartners underströk hur viktigt det var attde unga fick arbete.
B__Det vita vetot
President de Klerks stöd i parlamentet hänför sigtill det val som hölls 1989. Inom den vitaväljarkåren kom stödet för nationalistpartiet atturholkas. Det konservativa partiet (CP) vannframgångar i ett antal fyllnadsval, senast ivalkretsen Potchefstroom i Transvaal-provinsen den19 februari 1992.
I valet 1989 lovade presidenten att den vitabefolkningsgruppen skulle få uttala sig innanviktiga förändringar i landets författninggenomfördes. Före fyllnadsvalet den 19 februariföreföll regeringens modell härför vara enfolkomröstning i vilken alla myndiga sydafrikaner,således även de svarta, skulle ha rätt att deltaga.Rösterna skulle räknas såväl gemensamt som separatför de olika folkgrupperna. Röstsammanräkningenskulle på så sätt klargöra om de vita väljarnaställt sig bakom förändringarna eller förkastat dem.
Detta kunde tydas som att de vita sydafrikanernaskulle kunna inlägga sitt veto mot förändringar avförfattningen, även i ett läge där en överväldigande
Bilaga 1
5515U
majoritet av samtliga röstande givit sitt stöd förförändringarna.
Den folkomröstning som president de Klerk utlysteefter förlusten i fyllnadsvalet den 19 februari gavde vita väljarna tillfälle att den 17 mars uttalasig om de stödde presidentens reformpolitik ellerinte. Som bekant blev resultatet en överväldigandeframgång för presidenten, där 68,7 % av de vitaväljarna röstade ja (valdeltagandet var mycket högt,85,7 %).
Efter folkomröstningen finns inte längre något vittveto som hotar förhandlingsprocessen.
C Kupprisken från höger
Flera av delegationens samtalspartners pekade påextremhögerns styrka, framför allt på det stöd dennahar inom polis och militär. En kupp kunde inte heltuteslutas. Nationalistpartiet avvisade dock dennatanke. Både polis- och militärledningarna hade tillregeringen givit ett entydigt budskap - landetsproblem krävde politiska lösningar, inte polisiäraeller militära.
I samtal med det konservativa partiet angavs attpartiets mål var, vad man ville kalla, separatutveckling. Apartheid var däremot ett ord somSydafrikas fiender tillskapat. Partiet sade sigönska ett eget hemland för den vita nationen och varberedd att ge Sydafrikas övriga nationer samma rätt.Om gränsdragningen mellan de olika hemländerna sademan sig vara fullt beredd att förhandla. Skulle detemellertid visa sig omöjligt att komma överens iförhandlingarna, då återstod endast en väg -förvisso inte den väg man ville beträda, sade man,men man skulle heller inte tveka - nämligen strid("battle").
Bilaga 1
5515U
29 Det är svårt att göra en bedömning av riskerna fören högerkupp. Även om ledningarna för polisen ochmilitären säkerligen delar regeringens uppfattning,finns många vittnesmål om att inställningen på lägrenivåer är betydligt mer konservativ. Delegationenvill därför inte helt utesluta risken för enhögerkupp.
Detta gäller även sedan de vita väljarna klartställt sig bakom presidentens politik. Det finns enrisk att omröstningen i extremhögerns ögon intebetraktas som fullt legitim. Presidenten skulle meddetta synsätt inte ha rätt att äventyra den vitanationens existens. Dess framtid måste tryggas, omnödvändigt med odemokratiska medel. Emellertid stårdet nu efter folkomröstningen fullständigt klart atten kupp ginge helt på tvärs med uppfattningen hosmajoriteten av den vita befolkningen.
D Kupprisken från vänster
Denna risk togs egentligen endast upp av en av demdelegationen träffade. Denne betecknade dock riskensom långt mindre än för en högerkupp. Vänstern,därmed åsyftades bl a PAC, var så mycket svagare änANC, både organisatoriskt och ekonomiskt. Den kundedärför ifråga om hot på intet sätt mäta sig medextremhögern.
E Processens beroende av sina ledande företrädare
En ofta upprepad sats är att de Klerk och Mandela ärömsesidigt starkt beroende av varandra och det är pådessa två det beror om processen skall kunna förastill ett framgångsrikt slut. Härav följer ocksåovissheten om vad som skulle inträffa om någon avdessa ledare inte skulle kunna fullfölja sittdeltagande i processen.
Bilaga 1
5515U
5 Den sydafrikanska ekonomin
Sydafrika är i hög grad de ekonomiska kontrasternasland. Den vita befolkningsgruppen med knappt 5miljoner människor lever i allt väsentligt på enstandard som även med internationella mått måstebetraktas som mycket hög. Standarden förbefolkningsmajoriteten, där de svarta utgör den heltdominerande delen, är däremot låg. Som exempel kannämnas att den förväntade medellivslängden för vitaär knappt 70 år medan den för svarta är drygt 58 år.Barnadödligheten uppgår för vita till 13,2 och försvarta till 57,4 (år 1988). Jämfört medgrannländerna befinner sig Sydafrikas svarta påungefär samma nivå som i Namibia och Lesotho mensämre jämfört med Botswana och Zimbabwe. Totalt settlever Sydafrikas svarta endast på en något högrenivå än sina grannar trots att de bor i Afrikas isärklass mest dynamiska ekonomi.
Bristerna avspeglar sig också i den oerhördabostadsbrist som råder. Immigrationen frånlandsbygden till städerna förefaller ha accelereratpå senare år - avskaffandet i juni 1991 av GroupAreas Act och tidigare av de beryktade passlagarnaaccentuerar denna utveckling. Kring städerna växerallt fler och större kåkstäder upp där husen byggsmed det material som råkar finnas tillgängligt -korrugerad plåt, bräder, svarta plastsäckar - ochdär såväl rinnande vatten som el saknas. En uppgiftsom delegationen fick under sitt besök var att 70%av hushållen i landet saknar el, trots attelproduktionen i Sydafrika idag ger ett överskott påelkraft.
Bilaga 1
5515U
31 Också på skolområdet råder enorma skillnader mellanvita och svarta. Enligt en uppgift skullespännvidden ifråga om lärartäthet i landet somhelhet sträcka sig från 1 lärare på 18 elever (vitaskolor) till 1 på 65 (svarta skolor).
Även om arbetslösheten på senare år, i takt medförsämringen i landets ekonomiska utveckling, ocksåkommit att drabba vita, är det bland de svarta somdenna når katastrofala dimensioner. Drygt 40% uppgessakna arbete inom den formella sektorn - regionaltoch lokalt kan siffrorna vara långt högre. Endast 7%av alla dem som varje år kommer ut påarbetsmarknaden uppges få sysselsättning inom denformella ekonomin. Den starkt tilltagandekriminaliteten och en del av våldet i landet skallses mot denna bakgrund.
I sammanhanget kan nämnas att finansministerietuppgav att Sydafrika anslår ca 7% av BNP tillutbildning, 3% till hälsovård (jfr siffrorna förbarnadödlighet ovan!) och, enligt en annanföreträdare för näringslivet, drygt 4% tillförsvaret. Enligt officiella uppgifter hadeutgifterna för sociala ändamål i vid mening,inklusive bostäder, från 1985 ökat från 31 till över40% av budgeten. Sammanlagt gick 35 % av BNP tilloffentliga utgifter (28% om endastcentralregeringens utgifter inräknades).
Guldets betydelse för Sydafrikas ekonomi är intelängre lika stor som tidigare. Guldpriset ligger istort sett stadigt mellan 350 och 400 dollar peruns. Från finansdepartementet pekade man på denförändring som inträtt. Tidigare hadeinternationella kriser alltid lett till en uppgångav guldpriset, men så blev inte fallet under
Bilaga 1
5515U
32 Gulf-kriget. Statens inkomster från guldproduktionen Prop. 1991/92:146
hade minskat från 15% av budgeten i mitten av Bilaga 1
70-talet till 1% idag.
Ett annat skäl till den svaga ekonomiska tillväxten
i landet utgjordes av den minskade betydelse sområvaruproducenter spelade i världsekonomin.
Sydafrika lever ju i stor utsträckning på export avmineraler och jordbruksvaror.
Det var en samstämmig uppfattning hos delegationenssamtalspartners att Sydafrikas ekonomi befinner sigi ett mycket bekymmersamt läge. Den regering som taröver efter det första demokratiska valet kommer attställas inför mycket svåra avgöranden när det gällerinsatser för att möta de stora eftersatta behoven påolika områden och där förväntningarna och kravenfrån folkmajoriteten är höga. Det finns en mycketkonkret verklighet bakom frågan från mannen pågatan: nu har Mandela varit ute ur fängelset i tvåår, men vad har det betytt konkret för mig?
Det verkligt allvarliga i läget framkommer när destora behoven ställs mot landets resurser. Sydafrikaär i och för sig ett rikt land. Men under lång tid,främst sedan mitten av 80-talet, har landets ekonomiutvecklats dåligt. De senast 10 åren har tillväxtenuppgått till i genomsnitt 1-1,5% per år. Eftersomdenna tillväxt inte hållit jämna steg medbefolkningsökningen på ca 2,6% per år, har landetsinvånare följaktligen blivit allt fattigare.
Bruttonationalprodukten per invånare är lägre idagän den var 1975. Drastiskt uttryckt formulerade enföreträdare för näringslivet det som så att BNP percapita i Sydafrika under perioden 1960 - 90 harutvecklats på ungefär samma sätt som i Etiopien ochSudan. 5515U
3 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 146
Sedan flera år är Sydafrika, bl.a. till följd av definansiella sanktionerna, nettoexportör av kapital.Enligt riksbankschefen behövs det balans ikapitalströmmen för att tillväxten i ekonomin skallkunna svara mot befolkningsökningen. Vill mandärutöver höja levnadsstandarden för de storabefolkningsgrupperna behövs, enligt riksbankschefen,en omfattande tillströmning av utländskt kapital.
Ingen ny författning, hur bra den är, överlever ominte ekonomin tar fart. Detta uttalande från fleraav dem delegationen diskuterade ekonomin med,illustrerar den breda medvetenhet som finns om huravgörande den ekonomiska utvecklingen är och eninsikt om, att det bara är genom ekonomisk tillväxtsom de stora sociala behoven kan tillgodoses ochdärmed folkmajoritetens enorma förväntningar påbättre levnadsvillkor kan mötas.
Det är i detta perspektiv man bör se det kraftfullauttalande mot nationaliseringar som ANC:s presidentNelson Mandela gjorde vid sitt möte meddelegationen. Mandela underströk att han tagit stortintryck av diskussionerna under hans senasteeuroparesa till bl.a. Davos och Köpenhamn. Hanåberopade också samtal med Kinas och Vietnamsrepresentanter i Davos. De hade, liksomindustriföreträdare han mött, förmedlat bilden avatt nationalisering och planekonomi inte kunde lösanågra ekonomiska problem.
Från flera håll, ANC, Cosatu, Inkatha och även frånofficiellt håll, framfördes konkreta förslag om hurekonomin skulle kunna stimuleras på ett sätt somkunde tillgodose behoven av sociala förbättringarutan att utsätta bytesbalansen för påfrestningar.Det rörde sig om satsningar på bostadsbyggande och
Bilaga 1
5515U
elektrifiering. En fördel med sådana insatser voreatt de skulle kunna stimulera lokaltillverkningsindustri, exempelvis byggmaterial ochvitvaror och att de inte krävde någon omfattandeimport.
Särskilt fackföreningsrörelsen betonade behovet avgemensamma ansträngningar för att få fart på landetsekonomiska utveckling. Förslag om ett ekonomisktforum hade presenterats av Cosatu och näringslivetsom en mötesplats där alla parter kunde medverka idiskussioner om riktlinjer för den ekonomiskapolitiken. Regeringen hade enligt uppgift ännu intetagit ställning till detta förslag.
Knappast någon bedömare i Sydafrika som delegationentalade med föreställde sig att investerare nu stod ikö för att satsa i Sydafrika. Osäkerheten om vilkenpolitik som en ny regering kommer att föra är etthinder, ett annat våldet och oron i landet.
I detta sammanhang kan också erinras om detuttalande som Världsbankens chef gjorde under sittbesök i Sydafrika som tidsmässigt delvis sammanföllmed delegationens. Banken vore beredd att biståSydafrika när väl den politiska utvecklingen tagitytterligare steg i riktning mot demokrati. Men dettog ca 18 månader från det att banken fattat beslutom en insats till dess den kunde genomföras ipraktiken.
Detsamma torde gälla även andra slag avinvesteringar, t ex rent kommersiella sådana. Medtanke på behovet av snabba insatser för att vändaden ekonomiska utvecklingen - beslut idag ger effektvid ungefär den tidpunkt då en demokratisk regeringtillträtt - och på samspelet mellan politik ochekonomi förefaller skälen vara mycket starka för
Bilaga 1
5515U
skyndsamma överenskommelser inom CODESA om såvälövergångsarrangemangen som om den nya författningensutseende. Varje försening av processen kan inteannat än försvåra arbetet för den nya regering somkommer att väljas i Sydafrikas första demokratiskaval. Sanktionspolitiken måste ses också i detta ljus.
Bilaga 1
6 Effekter av sanktionerna
Flera skäl till den allvarliga ekonomiskautvecklingen framkom under delegationens samtal.
Ingen tvekan rådde om att de finansiellasanktionerna, dvs det förhållandet att Sydafrikautestängts från den internationella kreditmarknaden,var de som mest skadat landets ekonomi. Därom varalla bedömare överens. I och med att de amerikanskabankerna dragit sig ur Sydafrika och landet tvingatsbetala tillbaka sina utlandslån utan att kunna taupp nya, har Sydafrika i genomsnitt de senaste årenåterbetalat ca 5 miljarder rand per år -utlandsskulden har mellan 1988 och 1992 minskat från24 till 15% (progn.) av BNP - belopp som annars hadekunnat utnyttjas för investeringar inom landet. Föratt klara återbetalningarna har Sydafrika måst hållaett tillräckligt stort överskott i bytesbalansen,något som i sin tur begränsat möjligheterna att ökaden ekonomiska tillväxten.
Som följd av sanktionerna och regeringensuppfattning att landet stod under hot hade stora ochmycket dyrbara investeringar genomförts i projektsom syftade till att säkra landets självförsörjningpå strategiskt viktiga områden. Som exempel kannämnas SASOL, det företag som omvandlar stenkol, somSydafrika är mycket rikt på, till flytande bränsle -investeringskostnaderna för SASOL skulle ha uppgåtttill ca 12 miljarder rand (R1 = SEK 2,10 idag,
5515U
avsevärt högre före 1985). För byggandet av Prop. 1991/92:146
kärnkraftsverket Koeberg och egen utveckling av Bilaga 1
kärnbränsleelement hade ca 10 miljarder randinvesterats. Utvecklandet av en egenförsvarsindustri hade givetvis dragit storakostnader liksom den industri som grundats förimportsubstitution. I de samtal delegationen hadeframkom också uppfattningen att den inhemskainvesteringsviljan var låg.
Enligt riksbankens bedömning var det svårt attkvantifiera omfattningen av vad man kallade depolitiska faktorernas påverkan på den ekonomiskatillväxten i landet. Sådana faktorer var dels avinhemskt ursprung - oro, strejker, bojkotter,undantagstillstånd, krig mot grannländer - delsutländskt - handelsbojkotter, disinvestment ochfinansiella sanktioner.
Handelssanktionernas negativa inverkan anses däremotinte ha varit av samma omfattning. Varor, inkl.
reservdelar, har alltid varit möjliga att importeramen till följd av handelssanktionerna ofta till etthögre pris än vad som annars varit normalt. Desenaste åtta åren hade Sydafrika exempelvis kunnaöka sin export (i volym) med i genomsnitt 10% per år.
Enligt en svensk uppgift (Odén, Nord. Afrikainst.)är Sydafrikas ekonomi 20-30 % mindre än den skulleha varit utan importsubstitionsstrategi ochsanktioner.
7 Svenska företag i Sydafrika
En kortfattad redovisning av de svenska företagensengagemang i Sydafrika före införandet avsanktionerna ges i bilaga (bil 4).
./4
5515U
37 Flera svenska företag har lämnat Sydafrika tillföljd av sanktionspolitiken och idag är endastföljande sex kvar: Atlas Copco, Sandvik, Skega, SKF,Svedala Industri och Uniroc. Flertalet är verksammainom gruvsektorn och har varit etablerade länge ilandet.
De svenska företag som är eller har varit verksammai Sydafrika anser sig ha drabbats ekonomiskt underde senaste 10 åren. Ett växande antal lokala företaghar kunnat starta produktion av varor som ersatt desvenska - även piratkopiering förekommer. I en delfall konkurrerar nu de lokala företagen inte bara iSydafrika utan också i tredje land med svenskaföretag inom samma bransch. Detta förhållande samtatt andra länder kommit in på den sydafrikanskamarknaden anses vara något som kan medföra beståendenegativa verkningar för handeln med svenska varor.
Investeringsförbudet har gjort de i Sydafrikakvarvarande företagens teknologi och maskinparkerföråldrade och därmed försvårat konkurrenskraften.Företagen har gjort omfattande sociala satsningarför sina svarta anställda men på grund avsanktionerna har alla ambitioner på detta områdeinte kunnat förverkligas. Inte heller har företagenkunnat medverka i regionen södra Afrika på önskatsätt, vilket däremot konkurrenterna gjort.
Från näringslivet har man framhållit att företagen iSydafrika har behov av att göra investeringar påeftersatta områden men också att investeringsbehovenför närvarande är begränsade till följd av den svagakonjunkturen i landet, främst för gruvindustrin. Vadgäller nya etableringar kan vissa företag somtidigare varit etablerade i landet men lämnat detkomma att återuppta sin verksamhet i Sydafrika. Det50-tal företag som handlat med licenser kan ganska
Bilaga 1
5515U
snabbt söka återknyta tidigare kontakter. Även vissasvenska företag som aldrig tidigare varit inne påden sydafrikanska marknaden studerar nu denna, intebara tillverkande företag utan också till exempelbanker och försäkringsbolag.
Generellt har näringslivet framhållit attinvesteringar i Sydafrika i rådande läge medosäkerhet, politiska risker mm. inte framstår somattraktiva jämfört med andra länder. Också landetsförsämrade ekonomi minskar dess attraktivitet. FörSydafrika talar dock att landet kan utgörasprångbräda för satsningar i hela regionen. Fleraföretag har redan etablerat sig i grannländerna mendet är idag svårt att avgöra om sådana etableringarkommer att ligga kvar eller flytta till Sydafrikanär väl sanktionerna upphävts. Ett allvarligtproblem är att de utländska konkurrenterna kunnatstärka sin ställning under den tid Sverige haftsanktioner. Enligt de svenska företagens bedömningbörjar man nu närma sig smärtgränsen.
8 Bedömning av processen och av sanktionerna
Företrädare för bl.a. nationalistpartiet,demokratiska partiet, Inkatha och det sydafrikanskanäringslivet betecknade processen som oåterkallelig.De menade att det inte fanns någon möjlighet förSydafrika att återvända till apartheid. Därmed bordeockså sanktionerna avvecklas, inte minst med tankepå det prekära ekonomiska läget. Det fanns hellerinte någon risk att regeringen skulle försenaförhandlingsprocessen, om återstående sanktionerupphävdes.
ANC och Cosatu tog dock fasta på sanktionernaspolitiska betydelse. Om till och med Sverige, en av
Bilaga 1
5515U
de främsta sanktionsförespråkarna, började upphävasina sanktioner innan parterna ens träffatöverenskommelse om övergångsregering mm fanns,enligt ANC, en risk att den sydafrikanska regeringenskulle visa sig mindre angelägen om att skyndsamtdriva förhandlingsprocessen vidare. Därför pläderademan för att sanktionerna borde behållas till dess eninterimsregering fanns på plats.
Vad gällde frågan om tidtabell för de fortsattaförhandlingarna var ANC relativt optimistiskt ochbedömde att ett avtal om en interimsregering skullekunna nås inom ramen för CODESA II i april månad.Själva tillsättandet av interimsregeringen hoppadesANC skulle kunna äga rum omkring tre månader efterdet att avtalet hade träffats, dvs i bästa fallnågon gång under sommaren.
Bilaga 1
9 Slutsatser och rekommendationer
A. Förbuden mot handel och investeringar
Den överlägsna framgången för ja-sidan ifolkomröstningen i Sydafrika är utomordentligtglädjande. En klar majoritet av den vitabefolkningen har därigenom uttalat sig för demokratii Sydafrika. Den innebär enligt delegationen att ettnytt läge inträtt i sydafrikansk politik. Det vitavetot har tidigare hängt över processen. Trotsvetskapen om det omöjliga i en återgång tillapartheid eller i ett stopp för en demokratiseringav landet har vetot inneburit en risk för attutvecklingen likafullt skulle kunna bromsas upp ochtom vridas tillbaka. Denna risk är nu på ettavgörande sätt undanröjd. Nästa omröstning eller vali Sydafrika kommer att omfatta alla landets invånareoch därmed bli den första demokratiska som äger rumi landets historia.
5515U
40 Genom folkomröstningens mycket klara utslag meddrygt två tredjedels majoritet för en fortsattreformpolitik är denna väl förankrad i Sydafrika.
Delegationen utgår nu från att reformprocessenkommer att gå vidare utan dröjsmål. Presidenten ochhans parti har fått ett entydigt mandat härför avsina väljare.
I och med resultatet i folkomröstningen måsteförändringsprocessen i Sydafrika betecknas som i detnärmaste oåterkallelig. En bekräftelse på att så ärfallet anser delegationen kommer att föreligga i ochmed att en bindande överenskommelse träffas mellanparterna i CODESA om en interimsregering ellermotsvarande. Därmed får också företrädare för denfolkmajoritet som som ännu så länge står utanförparlamentet möjlighet att direkt delta i utövandetav den verkställande makten under denövergångsperiod landet nu går in i. Partier ochorganisationer utanför regeringen har betonat viktenav att en part i förhandlingarna inte skall ha allmakt medan andra är helt utestängda från möjlighetenatt under övergångs- och förhandlingsskedena påverkapolitiken på vissa centrala områden.
Sanktionerna mot Sydafrika bör upphävas samtidigtmed att de sista resterna av apartheidpolitikenavskaffas, dvs i takt med framstegen i en processsom leder till allmän och lika rösträtt i ettdemokratiskt Sydafrika.
Avvecklingen av sanktionerna bör ske skyndsamt, stegför steg. En bindande överenskommelse om eninterimsregering bör följas av ett omedelbartupphävande av de svenska handelssanktionerna. Ensådan överenskommelse kommer med stor sannolikhet
Bilaga 1
5515U
4 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 146
att kunna träffas i anslutning till CODESA II sominleds i slutet av april månad.
Bildandet av en övergångsregering måste ses som enslutlig bekräftelse på att processen från apartheidtill demokrati är helt oåterkallelig. Förbudet motsvenska investeringar i Sydafrika bör liksom definansiella sanktionerna upphävas så snart eninterimsregering finns på plats. Enligt samstämmigauppgifter från bl a ANC och den nuvarandesydafrikanska regeringen bör en interimsregeringkunna vara i funktion under sensommaren 1992. Ännuåterstår dock vissa centrala förhandlingsfrågor attlösa.
Ett slopande av handelssanktionerna beslutas av densvenska regeringen och kan därför ske omedelbart, såsnart en överenskommelse om interimsregeringträffats.
Investeringförbudet och förbudet mot lån och andrakrediter till sydafrikanska staten mm (finansiellasanktioner) är reglerade i svensk lag. Ettupphävande förutsätter därför riksdagsbeslut.
För att undvika att riksdagens beslut kan tas försten tid efter det att en interimsregering harbildats, föreslås att regeringen i en propositiontill riksdagen hemställer om fullmakt att omgåendeavskaffa investeringsförbudet och de finansiellasanktionerna så snart en interimsregering bildats iSydafrika, såvida inte överenskommelse träffas omandra rekommendationer inom ramen för CODESA.Regeringen förfogar över möjligheten att lämnadispens från investeringsförbudet. Denna möjlighetbör regeringen kunna utnyttja under den tid somåterstår tills investeringsförbudet kan slutligthävas.
Bilaga 1
5515U
42 Delegationen är medveten om att ANC helst skulle hasett att samtliga sanktioner behölls till dessinterimsregeringen tillträtt. Vi har givetvisövervägt detta önskemål noga.
I den avvägning mellan skilda önskemål och krav sommåste ske vid valet av tidpunkt för avvecklingen avsanktionerna är det enligt vår mening nödvändigt attockså ta hänsyn till det stora behovet av ekonomisktillväxt och utveckling i Sydafrika, vårasamtalspartners underströk samstämmigt allvaret idet ekonomiska läget i landet och framhöll attekonomisk tillväxt vore av central betydelse om deoerhörda förväntningarna och kraven hosfolkmajoriteten skulle kunna mötas. Vidden av dessakan enligt vår uppfattning bara anas. De kommer attställa varje nytillträdd demokratisk regering införmycket svårhanterliga problem. Vid våra samtal iSydafrika underströks också att ingen demokratiskförfattning, hur väl den än är utformad, kanöverleva utan en positiv ekonomisk utveckling.
Mot den bakgrunden bör enligt vår mening den svenskasydafrikapolitiken nu utformas så att även Sverigekan bidra till att främja ekonomisk tillväxt iSydafrika till fördel för landet och befolkningensom helhet. Det är därför vi bedömer det som rimligtatt avvecklingen av Sveriges sanktioner inleds genomett upphävande av förbudet mot handel när enbindande överenskommelse om en interimsregeringträffats. Svenskt näringsliv bör härigenom ha godaförutsättningar att då göra aktiva insatser tillförmån för utvecklingen i Sydafrika.
Bilaga 1
5515U
43 I detta sammanhang vill vi erinra om att Sverigelängre än de allra flesta länder aktivt stöttarbetet mot apartheid och för demokrati i Sydafrika.Tillsammans med de andra nordiska länderna har viutövat hårdare påtryckningar än några andra ländermot den sydafrikanska regeringen.
Här bör även nämnas det mycket omfattande stöd somSverige givit - och fortfarande ger - till arbetetmot och till offren för apartheid. Sverige, liksomalla länder som medverkat i sanktionerna för attförmå den vita befolkningen och regeringen iSydafrika att avskaffa apartheidpolitiken, har ettmoraliskt ansvar för att stimulera och medverka tillSydafrikas ekonomiska utveckling, så snart eninterimsregering finns på plats, dvs då också desvenska sanktionerna slutligt kan avskaffas.
Det motiverar svenska biståndsinsatser, främstriktade till den svarta befolkningsmajoriteten.Dessa insatser bör främst gälla stöd tillvuxenutbildning, småföretagsutveckling ochutbildningsinsatser för att främja en demokratiskutveckling.
B. Övriga svenska åtgärder mot Sydafrika
Övriga svenska åtgärder mot Sydafrika på handelnsområde bör avskaffas samtidigt med att förbudet mothandel upphävs. Det gäller förbuden motkreditgarantier och exportfrämjandestöd ochrekommendationerna till sjöfarten att undvika trafikpå Sydafrika, till myndigheter m.fl. att avstå frånupphandling av sydafrikanska varor samt tillnäringslivet att söka finna andra leverantörer ochmarknader.
Bilaga 1
5515U
44 Kvarvarande restriktioner för svenska besök iSydafrika bör upphävas omgående. Frivilligaåtaganden som vissa branscher gjort, t ex inomturistnäringen, bör upphöra liksom restriktioner motturistfrämjande. Regeringen bör också skyndsamtupphäva rekommendationen från 1985 om begränsning ikontakterna på idrottens, kulturens och vetenskapensområden. Frågan om idrottsutbytet hanteras avidrottsrörelsen själv efter särskilda regler.
Visumreglerna bör ändras när förbudet mot handelupphävs. Då föreligger inte skäl för en särskildvisumförordning för sydafrikanska medborgare.Visumansökningar bör därefter prövas på samma sättsom för andra länders medborgare.
Flygförbindelser med Sydafrika är inte en fråga förenbart Sverige. Det tidigare luftfartsavtalet gälldede tre skandinaviska länderna. Senast närhandelssanktionerna upphävs, bör regeringen ta uppöverläggningar med Norge och Danmark i syfte attutröna förutsättningarna för förhandlingar medSydafrika om ett nytt luftfartsavtal.
I anslutning till upphävandet av handelsförbudetbör också Sveriges legation i Sydafrika uppgraderastill ambassad.
Den lag som infördes 1985 och ger kommuner rätt attbojkotta sydafrikanska varor bör upphävas samtidigtmed förbudet mot handel.
Bilaga 1
5515U
45 Sådana sanktioner mot Sydafrika som grundar sig påbeslut i FN, främst vapenembargot, bör givetvishävas först när FN fattat beslut därom.
Bilaga 1
Därmed har delegationen fullgjort sitt uppdrag.
Karin Falkmer
Caroline Vondracek
unnar Herrstrom
5515U
46 Utdrag
PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1991-11-14 1
HP 21
HP 24
Bemyndigande för utrikesministern att tillsättaparlamentarisk delegation för besök i Sydafrika
Under de senaste två åren har betydande ochpositiva förändringar ägt rum i Sydafrika.Förhandlingar om en ny, demokratisk författningrycker närmare och kan förhoppningsvis inledasredan innevarande år. Det brutala våld som krävttusentals dödsoffer och som fortfarande pågår kandock ännu äventyra förändringsprocessen.
I sina huvuddrag är det en löftesrik utveckling somsker i Sydafrika. Flera länder har i ljuset avförändringarna där beslutat modifiera eller heltupphäva sina sanktioner mot landet. För svensk delär det, som regeringen tidigare framhållit,utvecklingen i Sydafrika som är den avgörandefaktorn för beslut om upphävande av Sverigessanktioner mot Sydafrika.
Mot denna bakgrund bör en parlamentarisk delegationtillkallas med uppdrag att besöka Sydafrika. Syftetmed en sådan resa skall vara att genom samtal ochkontakter med företrädare för ett brett spektrum avdet sydafrikanska samhället ge regeringen ettfördjupat underlag för bedömningen av om och närförändringar av den svenska sydafrikapolitiken kanoch bör göras. Efter sitt besök i Sydafrika, sombör komma till stånd snarast möjligt, skalldelegationen till regeringen avge en rapport somskall innehålla rekommendationer om lämpligaåtgärder från svensk sida. Frågor om svensktbistånd skall inte tas upp av delegationen.
Regeringen beslutar bemyndiga utrikesministern attutse en parlamentarisk delegation på fem ledamöter- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -med uppdrag att besöka Sydafrika och på grundvaldärav före årsskiftet lämna förslag på åtgärder somdelegationen kan finna lämpliga. Kostnaderna skallbelasta tredje huvudtiteln, anslag A 7. Utredningarm.m.
ruelse
flEu iu<£-S
47 UTRIKESDEPARTEMENTETPolitiska avdelningenEnhet 3
Handläggare: ds Herrström
ArklvexSS^TEMENTSPROTOKOLL
Peter Osvald
Förordnande av ledamöter och sekreterare i
Sydafrika-delegationen
Regeringen bemyndigade den 14 november 1991 chefenför utrikesdepartementet, statsrådet af Ugglas, attutse en delegation med fem riksdagsledamöter meduppdrag att besöka Sydafrika.
Med stöd av bemyndigandet beslutar chefen förutrikesdepartementet, statsrådet af Ugglas, attförordna följande personer att vara ledamöter av
delegationen:
Namn
Titel
Funktion
Fr.o.m,
Hadar Cars
Riksdagsled. Ordf.
1991-11-20
330614-3219
Anita Gradin
Riksdagsled. Ledamot
1991-11-20
330812-8523
Karin Falkmer
Riksdagsled. Ledamot
1991-11-20
360816-5449
Åke Pettersson
Partisekr. Ledamot
1991-11-20
460727-2632
Göran Hägglund
Riksdagsled. Ledamot
1991-11-20
590127-6674
Statsrådet af Ugglas beslutar vidare att förordnaföljande personer att biträda delegationen i dessarbete och deltaga i besöket i Sydafrika.
d.i u ni
Hyl let ov potlexp
| Avsont med
1 4a'vix 1
l 1 •« torir t ) •»' ta»»** J ***»■>♦ * 1 1 »•«'
48 Förordnandet gäller fr o m den dag som anges nedantills vidare, dock längst t.o.m. den dagvederbörandes arbetsuppgifter i delegationen ärslutförda.
Namn____________________Titel____Funktion___Fr.CL.JK
Bilaga 1
Caroline Vondracek
Depsekr
Expert
1991-11-20
430802-1205
pengt (Bunnar Herrström Depsekr
Sekr.
1991-11-20
470625-0075
Ann-Mari Fritsche
Bass
Ass.
1991-11-20
570123-0285
Kostnader som uppstår skall belasta tredjehuvudtitelns anslag, A 7. Utredningar m.m.
Utdrag till
De förordnade
A 3/RFL
Statsrådsberedningen, KBUtrikesministerns kansliKabinettssekreterarenPolchefen
Ch pol 3
Ch H 3
A 2/BUD
A 2/KAM
leg. Pretoria
Bestyrkes i tjänsten:
___
4922U
49 Sydafrikadelegationens rapport.
Avvikande mening.
Karin Falkmer (m)
Det är min bestämda uppfattning att Sverige snarast möjligtbör normalisera sina förbindelser med Sydafrika. Sverige bördeltaga och hjälpa till i uppbyggnaden av det nya Sydafrikagenom att skapa möjligheter för investeringar,teknologiöverföringar och handelsmöjligheter.
Sydafrika har sedan februari 1990 genomgått en tydligförändringsprocess bort från apartheid. De grundläggandeapartheidlagarna är avskaffade. Det väsentliga som återstårär att förändra konstitutionen och införa ett demokratisktsystem i landet. Överenskommelse om en demokratiskförfattning är föremål för förhandlingar i CODESA.
Det vita Sydafrika gav i folkomröstningen den 17 mars 1992president de Klerk ett kraftfullt stöd för att fullföljademokratiseringsarbetet. Valutslaget innebär attförhandlingsprocessen i CODESA nu säkrats och kan gå vidare.Enligt alla rimliga kriterier är processen bort frånapartheid och mot demokrati därmed oåterkallelig. Dedemokratiska krafternas övertygande seger visar vägen motett nytt Sydafrika.
Det är enligt min uppfattning fullständigt fel att fortsattstraffa Sydafrika med sanktioner när utvecklingen entydigtvisar att en återgång till apartheid är otänkbar.
Omvärlden har redan före folkomröstningen reagerat på denpositiva utvecklingen i Sydafrika och flertalet länder haravvecklat sina sanktioner. Även Sverige bör understödjaövergången till demokrati genom att ge positiva signaler.
50 Sydafrikas ekonomi har under de senaste tio åren kraftigtförsämrats. Den ekonomiska tillbakagången och omvärldenssanktioner, särskilt de finansiella, har i första handdrabbat de svarta. Fattigdom, trångboddhet, bristandehälsovård och undermålig skolgång har förvärrats i takt medatt landet isolerats och de ekonomiska resurserna krympt.
För att säkra demokratin måste Sydafrika fortast möjligt fåtillväxt och uppgång i ekonomin. Landet är i skriande behovav resurser för att kunna ge medborgarna bättre livsvillkor.Sverige bedriver genom SIDA viss biståndsverksamhet iSydafrika. Samtidigt avstänger vi landet från handelsutbyte.Det är enligt min mening orimligt att nu utestängaSydafrika, som är i behov av bistånd, från handel, vilket ärdet mest verkningsfulla instrumentet som finns när man villhjälpa ett land.
För de svenska företag som övervintrat i Sydafrika ökar nurisken att bli definitivt utkonkurrerade av företag som kanverka fritt i landet. Ett snabbt upphävande av de svenskasanktionerna har stor betydelse för de svenska företagen.
Kraven på investeringar för att förbättra bostäderna för desvarta är enorma. Svenska företag kan göra en viktig insatsgenom att vara med och bygga upp infrastrukturen i de svartaområdena. När nya bostadsprogram kommer i gång finns storabehov av bl.a. elektrifiering och utbyggnad av telefonnätettill de svarta områdena.
Svenska företag som Ericsson, ASEA och Electrolux seretablering i Sydafrika som intressant och som en potentialför fler arbetstillfällen även i Sverige. Sverige bör hävasanktionerna och ge svenska företag möjlighet att delta iarbetet med att förbättra levnadsförhållandena för de svartai Sydafrika.
51 Det gagnar vare sig Sveriges eller det nya Sydafrikasintressen om Sverige intar en särställning och vidhållersanktionspolitiken. Den demokratiseringsprocess som inleddesför tvä är sedan är oåterkallelig och alla vägar tillbakatill apartheid är stängda. Sverige bör därför snarast följaövriga flertalet europeiska länders, inklusive Finlands ochDanmarks, exempel och snarast lyfta sanktionerna.
Stockholm den zz mars 1992
Karin Falkmer (m)
52 Sydafrika-delegationens rapport
Särskilt yttrande av Anita Gradin (s) och Åke
Pettersson (c)
Sverige har länge givit ett omfattande stöd tillANC. Med tanke pä de stora krav som ställs på ANC iförhandlingsprocessen, är det viktigt att dettafortsätter också framöver. Svenskt bistånd skulleäven kunna utgå till CODESA för att stödjademokratiseringsprocessen.
Stockholm den 25 mars 1992.
Anita Gradin
53 Svenska företag och Sydafrika
Före handelsförbudet
I sydafrikakommitténs betänkande (SOU 1990:6 s 85ff.) anförs bl a:
"I Sydafrika finns sedan länge mänga utländska före-tag verksamma. Xgarbilden domineras av de storavästliga handelsnationerna, såsom Storbritannien,USA och Västtyskland, vilka har de största investe-ringarna. Storbritannien är det land som har de mestomfattande investeringarna i Sydafrika. Sammanlagtberäknas 1200 utländska företag vara etablerade iSydafrika.
Svenska företag i Sydafrika har under 1980-taletminskat i antal. När investeringsförbudslagen träddei kraft 1 juli 1979 ägde tolv svenska företagdotterbolag i Sydafrika - att jämföra med nio vidhandelsförbudets införande 1 juli 1987. Orsakernatill tillbakadragandena har främst varit vikandelönsamhet för företagen i Sydafrika men också förmo-dade eller verkliga negativa återverkningar påhemmamarknaden av att vara ett *Sydafrikaföretag*.
Svenska producerande företag har etablerat sig medtillverkning i Sydafrika för att få ordentligt fästepå den sydafrikanska marknaden. Att bara exporterafrån Sverige eller andra länder har inte ansettstillräckligt. Åtgärder av den sydafrikanska rege-ringen i form av tullar eller importrestriktionerför företag som inte har nationell produktion harockså bidragit till att företag tagit upp produktion
i landet. Den svenska exporten till Sydafrika harfram till 1 juli 1987 till hälften bestått av leve-ranser frän svenska företag med egna etableringar iSydafrika och dä ofta av koncerninterna leveranser.
Det totala utlandsengagemanget för de svenska kon-cernerna är av sädan omfattning att etableringarna iSydafrika måste betraktas som små. Undantaget utgörsav de företag som har verksamhet inom gruvsektorn.Dessa företag anser etableringarna i Sydafrika bety-delsefulla eftersom landet utgör en av världensstörsta gruvmarknader, som dessutom är mycket varie-rad vilket ger möjlighet till testning och utveck-ling av nya produkter och system. Dessa företag harockså tidigare lyckats erövra stora marknadsandelarför i landet producerade produkter."
Bilaga 1
55 Paragrafer i lagen (1985:98) om förbud mot investeringar iSydafrika beträffande vilka regeringen får föreskriva att deinte skall tillämpas
1 § Svensk juridisk person får inte
1. mot vederlag förvärva rörelse som drivs i Sydafrika eller del av sådanrörelse,
2. mot vederlag förvärva aktier eller andelar i ett sydafrikanskt företageller obligationer eller andra för den allmänna omsättningen avseddaskuldförbindelser som ett sådant företag utfärdat,
ge ett sådant företag tillskott av pengar eller annan egendom som äravsedd att användas i dess verksamhet,
ge ett sådant företag penninglån eller annan kredit med en löptid övertvå år, eller
ställa säkerhet för ett sådant företags skulder med en löptid över fem år,
3. ge penninglån eller annan kredit med en löptid över två år tillsydafrikanska staten eller dess myndigheter eller ställa säkerhet för sydafri-kanska statens eller dess myndigheters skulder med en löptid över fem år.
Svensk juridisk person får inte heller genom handling eller underlåten-het bidra till att åtgärder som anges i första stycket vidtas av utländsktdotterföretag.
2 § Svensk juridisk person får inte genom handling eller underlåtenhetbidra till att
1. anläggningstillgångar anskaffas i sydafrikanskt dotterföretag, eller
2. egendom hyrs för att stadigvarande brukas eller innehas i ett sydafri-kanskt dotterföretags rörelse, om hyresavtalets löptid är anpassad tillegendomens ekonomiska livslängd (finansiell leasing).
Utan hinder av förbuden i första stycket får årligen tillgångar anskaffasoch egendom hyras till ett sammanlagt värde av högst 100000 kronor.Undantaget får inte möjliggöra en utvidgning av verksamheten.
4 § Svensk juridisk person som själv eller genom utländskt dotterföretagdriver rörelse i Sydafrika skall årligen upprätta en investeringsplan fördenna rörelse med angivande av finansieringsmetoder.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om sådan investerings-plan.
5 § Svensk juridisk person som själv eller genom utländskt dotterföretagdriver rörelse i Sydafrika skall årligen till den myndighet som regeringenbestämmer redovisa hur verksamheten i detta land utvecklas. Redovis-ningen skall avse
1. produktion, omsättning, antal anställda, företagna investeringar ochandra sådana förhållanden som har betydelse för kontrollen av hur dennalag efterlevs,
2. löner och anställningsvillkor samt sociala förhållanden för de anställ-da.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om sådan redovisning.
9 § Svensk juridisk person skall i den omfattning och till den myndighetsom regeringen föreskriver lämna uppgifter om
1. överlåtelse eller upplåtelse av patent eller tillverkningsrätt till ettsydafrikanskt företag,
2. förvärv av utländskt företag som äger aktier eller andelar i ett sydafri-kanskt företag.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten.
Bilaga 2
Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1992