om ändrad instansordning enligt bilavgaslagen (1986:1386)
Prop.
1991/92:47
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifo-gade utdrag ur regeringsprotokollet den 24 oktober 1991.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Olof Johansson
I propositionen föreslås att överklagande av beslut om dispensavgift enligtbilavgaslagen (1986:1386) skall ske till kammarrätten i stället för till rege-ringen.
Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.
1 Riksdagen 199U92. 1 saml. Nr 47
Förslag till
Lag om ändring i bilavgaslagen (1986:1386)
Härigenom föreskrivs att 11 § bilavgaslagen (1986:1386) skall ha följandelydelse.
Föreslagen lydelse
11 §
Ett beslut av en myndighet omföreläggande enligt 5 § eller om kon-trollavgift eller dispensavgift i ett sär-skilt fall enligt 9 och 10 §§ får över-klagas hos kammarrätten.
Nuvarande lydelse
Ett beslut av en myndighet omföreläggande enligt 5 § eller om kon-trollavgift i ett särskilt fall enligt 9 §får överklagas hos kammarrätten ge-nom besvär.
En myndighets beslut i det sär-skilda fallet om dispensavgift enligt10 § får överklagas hos regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
I fråga om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandetgäller äldre föreskrifter.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 oktober 1991
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell,Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Johansson
1.1 Bakgrund
I första instans är det statens naturvårdsverk som beslutar om undantag frånföreskrifter i bilavgaslagstiftningen. Beslut om en sådan dispensavgift somenligt 10 § bilavgaslagen (1986:1386) skall tas ut när undantag medges frånbilavgasbestämmelserna får enligt 11 § andra stycket bilavgaslagen överkla-gas till regeringen. Samma instansordning gäller enligt 23 § bilavgasförord-ningen (1987:586) i fråga om beslut om undantag från föreskrifterna i bilav-gasförordningen.
Utredningen (SOU 1991:32) om naturvårdsverkets organisation föreslåratt överklagande i stället skall ske till koncessionsnämnden för miljöskydd,vars beslut inte bör kunna överklagas. Innan jag tar upp frågan om en änd-ring i bilavgaslagens regler om överklagande vill jag lämna en redogörelseför de föreskrifter som gäller om dispensavgiften och för regeringens praxisi överklagade ärenden. Eftersom det finns ett nära samband mellan ärendenom dispensavgift och ärenden om undantag, omfattar redogörelsen även desenare.
1.2 Dispensavgift och undantag enligtbilavgaslagstiftningen
De grundläggande bilavgasbestämmelserna finns i bilavgaslagen som träddei kraft den 1 juli 1987. Bestämmelser om vilka krav som gäller för olika kate-gorier av bilar har med stöd av lagen utfärdats i bilavgasförordningen.
För personbilar, lastbilar och bussar gäller krav på s.k. avgasgodkän-nande. Beslut om avgasgodkännande meddelas av AB Svensk Bilprovningför en motorfamilj, varmed avses en grupp av bilar eller motorer som är avsamma tekniska konstruktion. För att en bil skall få användas måste det kon-stateras att bilen tillhör en avgasgodkänd motorfamilj, vilket bl.a. framgår
av 36 och 55 §§ fordonskungörelsen (1972:595). Tillverkaren intygar att så ärfallet.
Enligt 20 § bilavgasförordningen får naturvårdsverket föreskriva om av-steg eller för det enskilda fallet medge undantag från föreskrifterna, om detär av ringa betydelse från miljöskyddssynpunkt. Om undantag medges tasen dispensavgift ut enligt en taxa som fastställs av naturvårdsverket eftersamråd med riksrevisionsverket. Syftet med dispensavgiften bör enligt 10 §bilavgaslagen vara att utjämna de ekonomiska fördelarna för den avgifts-skyldige av att fordonet inte uppfyller uppställda krav. Taxan utformas på ettschablonmässigt sätt. Det är således inte meningen att avgiften skall beräk-nas med hänsyn till de ekonomiska fördelarna för den avgiftsskyldige i detenskilda fallet (1986/87:prop. 56, s.22).
Frågan om undantag från bestämmelserna uppkommer främst för bilarsom förs in till landet av någon annan än tillverkaren eller dennes represen-tant. Enligt naturvårdsverkets kungörelse med föreskrifter om bilavgaskont-roll (SNFS 1987:2, omtryckt efter ändringar i SNFS 1990:12) gäller avstegfrån kravet på överensstämmelse med en avgasgodkänd motorfamilj bl.a.för bilar som utgör flyttgods, arvegods eller diplomatgods samt för amatör-byggda bilar. I fråga om bilar som i övrigt importeras för eget bruk och bilarsom ändras på ett sätt som kan påverka utsläppen gäller enligt föreskrifternaatt det skall visas att bilen i fråga om avgasrelaterad utrustning överensstäm-mer med en avgasgodkänd motorfamilj.
För bilar som omfattas av föreskrifterna om avsteg tas en dispensavgift utmed 7 000 kr om bilen inte överensstämmer med en avgasgodkänd motorfa-milj. För vissa äldre bilar utgör dispensavgiften 2000 kr.
För bilar som inte omfattas av föreskrifterna om avsteg kan naturvårdsver-ket med stöd av bemyndigandet i 20 § bilavgasförordningen efter ansökanbesluta om undantag i det enskilda fallet. Naturvårdsverket har intagit enmycket restriktiv hållning när det gäller undantag i enskilda fall.
De ärenden om undantag i enskilda fall som överklagats till regeringen harfrämst gällt ansökningar avseende bilar som importerats av privatpersoneroch som inte uppfyllt kravet på överensstämmelse med en avgasgodkändmotorfamilj. Regeringen har vid prövningen av de överklagade ärendenadelat verkets bedömning att undantag för sådana bilar inte bör medges, äveni de fall bilarna har varit försedda med avgasreningsutrustning i form av t.ex.katalysator. Regeringen har ansett det viktigt att upprätthålla kravet på attett svenskt avgasgodkännande måste finnas för motorfamiljen. Om ettsvenskt godkännande saknas är det svårt att bedöma om de krav i fråga omutsläpp och utrustningens hållbarhet som gäller enligt de svenska reglerna äruppfyllda. Kontrollen av att kraven är uppfyllda för fordon i bruk försvårasockså.
Regeringen har medgett undantag endast i två speciella typfall. Det enagäller bilar av 1976 - 1988 års modeller som införts i bilregistret före den 1juli 1990. För sådana bilar gäller enligt bilavgasförordningen endast lindrigaavgaskrav. För bilar i denna kategori som uppfyllde betydligt strängare ut-ländska krav, exempelvis de krav som tillämpas i Kalifornien, medgavs dis-pens i ett antal fall. För bilar som införts i bilregistret efter den 1 juli 1990
har något motsvarande undantag inte medgetts. Det andra specialfallet därregeringen beslutat om undantag avser vissa handikappanpassade bilar.
Några exempel på fall där regeringen inte medgett undantag från kravetpå överensstämmelse med en avgasgodkänd motorfamilj bör nämnas. Detena gäller gasdrivna bilar som ägaren velat bygga om till bensindrift, efter-som tillgången på tankningsställen för motorgas har minskat kraftigt ilandet. Det andra fallet gäller bilägare som velat förbättra bilens avgasreninggenom montering av en speciell tillsats. Regeringens ställningstagande i detsenare fallet grundades bl.a. på att tillräcklig utredning inte förelåg om deförbättringar som kunde uppnås. Det var inte heller klarlagt om det befint-liga avgasreningssystemet kunde påverkas negativt av ändringen.
Beträffande ärenden om dipensavgift har regeringen inte i något fall fun-nit att de faktiska omständigheterna varit sådana att grund för befrielse ellernedsättning förelegat. Regeringen har dock i vissa fall av formella skäl beslu-tat om nedsättning av avgiften.
Mitt förslag: Statens naturvårdsverks beslut i det särskilda fallet omdispensavgift överklagas hos kammarrätten i stället för hos rege-ringen.
Utredningens förslag: Utredningen om naturvårdsverkets organisation fö-reslår att överklagande skall ske hos koncessionsnämnden för miljöskydd.
Skälen for mitt förslag: Riksdagen antog år 1984 riktlinjer för en systema-tisk översyn av möjligheterna att överklaga myndighetsbeslut till regeringen(1983/84:prop. 120, KU23, rskr. 250), bl.a. i syfte att begränsa antalet över-klaganden hos regeringen. Genom naturvårdsverkets föreskrifter och rege-ringens beslut i överklagade ärenden har en enhetlig praxis utbildats i frågaom de fall då undantag från föreskrifterna om avgasrening bör medges. Det-samma gäller för ärenden om dispensavgift. Enligt min mening finns det motden bakgrunden inte längre skäl att behålla den nuvarande ordningen medregeringen som sista instans. Utredningen har föreslagit att överklagandeskall ske till koncessionsnämnden för miljöskydd, som handlägger överkla-ganden i ärenden om förelägganden enligt 7 § bilavgaslagen. Dispensären-dena är dock av den karaktären att det framstår som lämpligare att överkla-gande sker till kammarrätten. Redan nu gäller att vissa andra beslut enligtbilavgaslagstiftningen skall överklagas hos kammarrätten. Detta gäller enligt11 § första stycket bilavgaslagen beslut om föreläggande enligt 5 § eller beslutenligt 9 § om kontrollavgift.
Samma regler om överklagande bör gälla såväl för dispensavgift som förundantag. Om riksdagen beslutar att ändra bilavgaslagen i fråga om dispen-savgiften, kommer jag att föreslå regeringen att motsvarande ändring görs ibilavgasförordningen beträffande besluten om undantag i det enskilda fallet.
De nuvarande bilavgasbestämmelserna kan behöva förenklas och ses
över, bl.a. mot bakgrund av den överenskommelse som nu ingåtts om ett Prop. 1991/92:47EES-avtal. Jag avser att snarast återkomma till regeringen i den frågan.
I enlighet med det anförda har inom miljödepartementet upprättas ett för-slag till
lag om ändring i bilavgaslagen (1986:1386).
Förslaget är sådant att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslaget till lag omändring i bilavgaslagen (1986:1386).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar attgenom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredragandenhar lagt fram.
gotab 40061, Stockholm 1991