om valuta- och kreditreglering

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som tagits upp ibifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 29 oktober 1992.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Bo Lundgren

I propositionen föreslås att lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel(LKM) och lagen (1990:749) om valutareglering (VRL) skall ersättasmed en ny lag om valuta- och kreditreglering med i huvudsak sammainnehåll som VRL, men med kompletterande bestämmelser om att vissakreditregleringsinstrument får användas då valutaregleringen är i kraft.Dessa instrument föreslås vara i huvudsak desamma som i LKM.

Valutareglering får enligt nuvarande lagstiftning, efter förordnande avregeringen, tillämpas i krig eller krigsfara eller vid allvarliga störningartill följd av utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser. Ilagrådsremissen föreslås att valutareglering i fredstid endast får tillämpasom det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda aven allvarlig olycka, våldshandling, epidemi eller liknande eller avutomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser och det är uppenbart attandra åtgärder inte är möjliga.

I propositionen föreslås vidare att Riksbanken, efter förordnande frånregeringen, får tillgripa kreditreglerande medel om så behövs för attstärka effektiviteten i valutaregleringen. Kreditregleringar får därmedendast användas då valutareglering är i kraft.

Följande kreditregleringar föreslås kunna användas:

Riksbanken får fastställa högsta belopp för utlåning (utlåningsreg-lering).

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 126

Obligationer och andra fordringsrätter får inte ges ut utan tillstånd av Prop. 1992/93:126Riksbanken (emissionskontroll).

Riksbanken får fastställa högsta eller högsta genomsnittlig utlånings-ränta (räntereglering).

Riksbanken får fastställa att en viss andel av kreditinstitutens totalaplaceringar eller av förändringen av dessa skall göras i vissa särskiltangivna tillgångar (placeringskrav).

Slutligen föreslås att Riksbanken skall administrera valuta- och kredit-reglering enligt de allmänna regler som finns i Riksbankslagen. Bestäm-melserna om valutastyrelsen och valutadirektionen enligt nuvarande VRLföreslås därför slopade.

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Förordnande om valutareglering och kreditreglering

1 § Regeringen får, efter samråd med Riksbanken, förordna omvalutareglering om Sverige är i krig eller krigsfara. Regeringen fårockså, på framställning av Riksbanken, förordna om valutareglering omdet råder utomordentliga förhållanden som är föranledda av

1. krig eller krigsfara som Sverige har befunnit sig i,

2. krig utanför Sveriges gränser,

3. en allvarlig olycka, våldshandling, epidemi eller liknande, eller

4. utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser.

Regeringen får förordna om valutareglering enligt första stycket andrameningen bara om det är uppenbart att andra åtgärder inte är tillräckligaoch möjliga.

Om regeringen har förordnat om valutareglering, får regeringen påframställning av Riksbanken också förordna om kreditreglering.

2 § Om förutsättningarna enligt 1 § för valutareglering eller kreditreg-lering inte längre är uppfyllda, skall regeringen omedelbart förordna attregleringen skall upphöra.

Ett förordnande om kreditreglering upphör att gälla senast när för-ordnandet om valutareglering upphör att gälla.

3 § Varje förordnande enligt 1 §, 2 kap. 2 § andra stycket eller 6 § eller

3 kap. 2 § tredje stycket skall inom en månad från beslutet underställasriksdagen för godkännande. Om riksmöte inte pågår, skall förordnandetunderställas riksdagen inom en månad från början av det närmast följanderiksmötet. Om så inte sker inom rätt tid, upphör förordnandet att gälla.

4 § Med kreditinstitut enligt denna lag avses de institut som anges i 3 §lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.

2 kap. Valutareglering

1 § Valutareglering innebär att transaktioner, som är av sådan art attde kan ha betydelse för valutapolitiken (valutatransaktioner) och somanges i förordnandet om valutareglering, inte får genomföras utantillstånd av Riksbanken.

2 § Om regeringen har förordnat om valutareglering, får regeringenförordna att Riksbanken för ett tillstånd till valutatransaktion får

1. ta ut en avgift som skall tillfalla Riksbanken, eller

2. bestämma att ett visst belopp under en viss tid skall vara insatt påkonto i Riksbanken.

Prop. 1992/93:126

Om regeringen har förordnat om valutareglering, får regeringen Prop. 1992/93:126förordna att den som innehar utländska betalningsmedel, tillgodohavandenpå konton i utländskt myntslag eller utländska fondpapper skall erbjudaRiksbanken att mot betalning i svenska kronor lösa in tillgångarna.Riksbanken får, helt eller delvis, överlåta nämnda befogenhet till ettkreditinstitut eller Postverket.

Handläggningen av vissa ärenden

3 § Riksbanken får bemyndiga ett kreditinstitut eller Postverket attmeddela tillstånd enligt detta kapitel. Anser sig kreditinstitutet ellerPostverket inte kunna bifalla en ansökan, skall denna överlämnas tillRiksbanken.

4 § Om regeringen har meddelat ett förordnande om inlösen enligt 2 §andra stycket och det råder oenighet om vilket värde i utländskt myntslagsom skall ligga till grund för ersättningen eller efter vilken kurs om-räkningen till svenska kronor skall göras, skall ersättningen bestämmasav en nämnd (valutanämnden).

Valutanämnden skall bestå av tre personer. Regeringen utser ordföran-de. En av de övriga ledamöterna utses av Riksbanken och den andra avrikssammanslutningen för handelskamrar.

Till grund för sina beslut skall nämnden lägga en bedömning av detpris och den kurs som skulle ha kunnat uppnås vid en frivillig avyttring.

Nämndens beslut får överklagas till kammarrätten.

Uppgiftsskyldighet och kontroll

5 § Om regeringen har förordnat om valutareglering, får Riksbankenmeddela föreskrifter om skyldighet för den som för egen eller någonannans räkning har gjort en valutatransaktion, att lämna de uppgifter ochvisa upp de handlingar angående transaktionen som behövs för kontrollav att valutaregleringen följs.

6 § Om regeringen har förordnat om valutareglering enligt 1 kap 1 §första meningen eller andra meningen 1 eller 2, får regeringen förordnaatt Riksbanken eller posttjänstemän som Riksbanken bestämmer har rättatt öppna och granska de brev och andra försändelser till eller frånutlandet som finns inom Postverket.

7 § Om det med stöd av denna lag har föreskrivits begränsningar ellerförbud mot att föra tillgångar in i eller ut ur landet, får tullmyndigheternakontrollera att föreskrifterna följs.

För kontrollen gäller

1. tullagen (1987:1065) i tillämpliga delar, varvid det som sägs omvaror skall avse tillgångar som omfattas av valutaregleringen, samt

2. bestämmelserna om förundersökning m.m., beslag, husrannsakan,kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning i lagen (1960:418) om straffför varusmuggling.

Prop. 1992/93:126

Straff m.m.

8 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt

1. bryter mot ett förordnande om valutareglering eller mot ett förbud,en föreskrift eller ett villkor som har meddelats med stöd av ett sådantförordnande.

2. låter bli att lämna en uppgift eller lämnar en oriktig uppgift ochdärigenom föranleder att ett tillstånd till en valutatransaktion beviljas,som annars inte skulle ha meddelats, eller att en valutatransaktion somkräver tillstånd genomförs utan tillstånd, avgift eller deposition,

3. använder sig av bulvan för att kringgå ett förbud som har meddelatsmed stöd av ett förordnande om valutareglering.

Har en gärning som avses i första stycket begåtts av grov oaktsamhet,döms till böter.

I ringa fall döms inte till ansvar.

9 § Om ett brott som avses i 8 § första stycket är att anse som grovt,döms till fängelse i högst två år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas omgärningen har avsett mycket betydande belopp eller på något annat sätthar varit av synnerligen allvarlig art.

10 § För försök till brott som avses i 8 § första stycket eller 9 § dömstill ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

11 § Om flera har medverkat till en i detta kapitel straffbelagd gärning,tillämpas bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

12 § Allmänt åtal för brott som avses i 8-11 §§ får väckas endast eftermedgivande av Riksbanken.

13 § Egendom som har varit föremål för brott som avses i 8 § förstastycket eller 9-11 §§ eller vederlag för sådan egendom får förklarasförverkad helt eller delvis.

I stället för den egendom som avses i första stycket kan dess värde helteller delvis förklaras förverkat.

14 § Om någon inte fullgör sådan skyldighet som anges i 5 §, fårRiksbanken förelägga honom vite.

15 § För att uppnå rättelse när en åtgärd har vidtagits i strid med ettförordnande om valutareglering eller ett förbud, en föreskrift eller ettvillkor som har meddelats med stöd av ett sådant förordnande, fårRiksbanken förelägga vite. Föreläggandet får avse den som har rätt attförfoga över den egendom åtgärden avsåg eller det som har trätt i denegendomens ställe.

Ett föreläggande enligt första stycket får riktas mot den som sedan Prop. 1992/93:126åtgärden vidtagits har förvärvat rätt till egendomen eller till det som harträtt i egendomens ställe bara om

förvärvet har skett genom bodelning, arv, testamente eller gåva,

eller

förvärvaren har haft vetskap om eller skälig anledning till misstankeom åtgärden och åsidosättandet av förbudet, föreskriften ellervillkoret.

Något föreläggande att vidta rättelse får inte meddelas, om den egen-dom som åtgärden avsåg, vederlag för den eller dess värde har förklaratsförverkat.

16 § Om ett vite har förelagts med stöd av 14 eller 15 §, får inte dömastill ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

3 kap. Kreditreglering

1 § Kreditreglering innebär att Riksbanken får förordna om utlånings-reglering, emissionskontroll, räntereglering och placeringskrav i enlighetmed vad som anges i regeringens förordnande.

2 § Ett förordnande om kreditreglering kan gälla ett eller flera slag avkreditinstitut.

Regeringen kan på begäran av Riksbanken förordna att även annan somyrkesmässigt och i betydande omfattning bedriver kreditgivning, samt,när det gäller emissionskontroll, annan som offentligen utbjuderobligationer och andra fördringsrätter som är avsedda för allmänomsättning, skall kunna omfattas av kreditregleringen.

För den som omfattas av ett förordnande enligt andra stycket gäller itillämpliga delar vad som sägs om kreditinstitut.

3 § Om det finns särskilda skäl får Riksbanken

1. begränsa kreditregleringen till ett eller flera slag av institut,

2. undanta visst institut från kreditregleringen, och

3. utfärda olika föreskrifter för skilda institut.

Utlåningsreglering

4 § Med utlåningsreglering avses att ett högsta belopp (maximibelopp)fastställs för

1. disponerad utlåning,

2. beviljad men ej disponerad utlåning,

3. garantiförbindelser som är knutna till kreditgivning, eller

4. värdet av lös egendom som i finansieringssyfte upplåts till nyttjande(leasingobjekt) sedan ett förordnande om utlåningsreglering har trätt ikraft.

Med utlåning jämställs likvider för fordringar som förvärvas ifinansieringssyfte (factoring).

5 § Riksbanken fästställer för en viss beräkningstidpunkt eller för en Prop. 1992/93:126viss beräkningsperiod ett maximibelopp enligt 4 § för utlåningens ellergarantiförbindelsernas storlek eller leasingobjektens värde. Därvid får

Riksbanken ge skilda regler för utlåning, garantiförbindelser ochleasingobjekt avseende olika slags krediter eller leasingobjekt.

Emissionskontroll

6 § Med emissionskontroll avses att obligationer och andra fordrings-rätter som är avsedda för allmän omsättning inte utan tillstånd avRiksbanken får ges ut av någon annan än Riksgäldskontoret.

Räntereglering

7 § Med räntereglering avses att högsta eller högsta genomsnittliga räntafastställs för utlåning av pengar. Sådan reglering omfattar inte ränta somhar fastställts enligt lag eller annan författning.

Med ränta likställs varje annan ersättning för lån av pengar.

Placeringskrav

8 § Med placeringskrav avses att vissa av ett kreditinstituts placeringarvid en viss beräkningstidpunkt skall utgöra en viss andel av institutetstotala placeringar eller att förändringen under en beräkningsperiod avsådana placeringar skall utgöra en viss procent av förändringen av detotala placeringarna.

9 § Riksbanken anger

1. vilka placeringar som skall utgöra underlag för beräkningen enligt

8 §,

2. den beräkningstidpunkt eller beräkningsperiod då placeringskravetskall vara uppfyllt, och

3. det procenttal som skall gälla för placeringskravet.

Särskild avgift

10 § Ett kreditinstitut som åsidosätter en föreskrift som har meddelatsmed stöd av ett förordnande om kreditreglering skall betala en särskildavgift till staten.

Fråga om särskild avgift prövas av Riksbanken.

11 § Den särskilda avgiften skall bestämmas som räntan på ett beloppsom Riksbanken fastställer (underlagsbeloppet). Räntesatsen skallmotsvara två gånger den räntesats som gäller enligt 52 § första och andrastyckena lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. Avgiften skallmotsvara ränta enligt den angivna räntesatsen för tiden från denföregående beräkningstidpunkten eller, om en tidigare beräkning inte harskett, från det att föreskriften böljade tillämpas eller för beräkningsperio-den.

För utlåningsreglering och placeringskrav skall beräkningstidpunkten Prop. 1992/93:126eller beräkningsperioden enligt första stycket vara den som avses i 5 §respektive 9 §. För emissionskontroll och räntereglering bestämmerRiksbanken beräkningstidpunkt eller beräkningsperiod särskilt.

12 § Underlagsbeloppet skall utgöra

1. för utlåningsreglering det belopp som maximibeloppet haröverskridits med,

2. för emissionskontroll den utestående lånesumman,

3. för räntereglering fem gånger det belopp med vilket räntan haröverstigit den ränta som skulle ha utgått enligt fastställd räntesats, och

4. för placeringskrav underskottet.

13 § Om det finns särskilda skäl, får den särskilda avgiften sättas nedhelt eller delvis.

Uppgifisskyldighet

14 § Riksbanken får förelägga ett kreditinstitut att lämna de uppgiftersom Riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om kreditregleringbehövs eller för att tillämpa ett meddelat förordnande.

Straff m.m.

15 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåtlåter bli att lämna en uppgift eller lämnar en oriktig uppgift i sambandmed fullgörande av skyldighet enligt 14 §.

Har en gärning som avses i första stycket begåtts av grov oaktsamhet,döms till böter.

I ringa fall döms inte till ansvar.

16 § Om ett brott som avses i 15 § första stycket är att anse som grovt,döms till fängelse i högst två år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, omgärningen har rört mycket betydande belopp eller kreditvolym eller påannat sätt varit av synnerligen allvarlig art.

17 § Om flera har medverkat till en i detta kapitel straffbelagd gärning,tillämpas bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

18 § Allmänt åtal för brott som avses i 15-17 §§ får väckas endast eftermedgivande av Riksbanken.

19 § Om någon inte följer ett föreläggande enligt 14 §, får Riksbankenförelägga honom vite.

20 § För att uppnå rättelse när en åtgärd har vidtagits i strid med enföreskrift eller ett beslut om kreditreglering får Riksbanken föreläggavite.

8 Prop. 1992/93:126

21 § Om ett vite har förelagts med stöd av 19 §, får inte dömas tillansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

22 § Om ett vite har förelagts med stöd av 20 §, får särskild avgiftenligt 10-12 §§ inte tas ut.

4 kap. Gemensamma bestämmelser

1 § Riksbanken skall meddela de ytterligare föreskrifter som behövs förtillämpningen av förordnanden enligt denna lag.

Tystnadsplikt

2 § Den som har tagit befattning med ett ärende som avses i denna lagfår inte obehörigen röja vad han har fått veta om en enskilds personligaeller ekonomiska förhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna isekretesslagen (1980:100).

Den som bryter mot förbudet i första stycket skall inte dömas tillansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Överklagande

3 § Beslut inom Riksbanken av annan än fullmäktige får överklagas tillfullmäktige.

Beslut av fullmäktige i frågor om att förelägga vite eller bestämmasärskild avgift får överklagas till kammarrätten.

Riksbanken får bestämma att ett beslut skall gälla omedelbart.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993, då lagen (1990:749) omvalutareglering skall upphöra att gälla.

Härigenom föreskrivs att tilläggsbestämmelsen 9.8.1 till riksdagsord-ningen1 skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:126

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 kap.

9.8.1 Vad i 8 § första stycket sägs ombeslut om åtal mot fullmäktig iRiksbanken skall ej tillämpas ifråga om brott, begånget i utöv-ningen av Riksbankens beslutande-rätt enligt lagen (1990:749) omvalutareglering och lagen(1990:750) om betalningar till ochfrän utlandet m.m.

Vad i 8 § första stycket sägs ombeslut om åtal mot fullmäktig iRiksbanken skall ej tillämpas ifråga om brott, begånget i utöv-ningen av Riksbankens beslutande-rätt enligt lagen (1992:000) omvaluta- och kreditreglering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

'Riksdagsordningen omtryckt 1992:43.

10 Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1983:890) om allemanssparande1skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1992/93:126

28 §

Banken bestämmer för varje bosparlån de närmare villkoren och

beslutar om sådant lån.

Vid bankens prövning avansökan om bosparlån gäller deföreskrifter som Riksbanken harmeddelat med stöd av lagen(1974:922) om kreditpolitiskamedel och de föreskrifter i övrigtom kreditgivning som gäller förbanken.

Vid bankens prövning avansökan om bosparlån gäller deföreskrifter som Riksbanken harmeddelat med stöd av lagen(1992:000) om valuta- och kredit-reglering och de föreskrifter iövrigt om kreditgivning som gällerför banken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

'Lagen omtryckt 1986:522.

4 Förslag till Prop. 1992/93:126

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1986:765) med instruktion förriksdagens ombudsmän skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §i

Under ombudsmännens tillsyn står

1. statliga och kommunala myndigheter,

2. tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter,

3. annan som innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer myndig-hetsutövning, såvitt avser denna hans verksamhet,

4. tjänstemän och uppdragstagare i statliga affärsverk, när de förverkens räkning fullgör uppdrag i sådana aktiebolag där staten genomverken utövar ett bestämmande inflytande.

I fråga om befattningshavare vid försvarsmakten omfattar tillsynendock endast befäl av lägst fänriks grad och dem som innehar motsvaran-de tjänsteställning.

Ombudsmännens tillsyn omfattar ej

1. riksdagens ledamöter,

2. riksdagens förvaltningsstyrelse, riksdagens valprövningsnämnd,riksdagens besvärsnämnd eller kammarsekreteraren,

3. riksbanksfullmäktige, riks- 3. riksbanksfullmäktige, riks-bankschefen och vice riksbanks- bankschefen och vice riksbanks-

chefer, utom såvitt avser del-tagande i utövning av Riksbankensbeslutanderätt enligt lagen(1990:749) om valutareglering ochlagen (1990:750) om betalningartill och från utlandet m.m.,

4. regeringen eller statsråd,

5. justitiekanslem samt

chefer, utom såvitt avser del-tagande i utövning av Riksbankensbeslutanderätt enligt lagen(1992:000) om valuta- och kredit-reglering,

6. ledamöter av beslutande kommunala församlingar.

Ombudsmännen står ej under tillsyn av varandra.

Med befattningshavare förstås i denna lag, om inte annat framgår avsammanhanget, person som står under ombudsmännens tillsyn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

lenaste lydelse 1990:755.

5 Förslag till Pr0P- 1992/93:126

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1988:205) om rättsprövning avvissa förvaltningsbeslut skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §'

Lagen gäller inte beslut av en sådan nämnd vars sammansättning ärbestämd i lag och vars ordförande skall vara eller ha varit ordinariedomare.

Lagen gäller inte heller

1. beslut av arrendenämnd, hyresnämnd eller övervakningsnämnd,

2. beslut om svenskt medborgarskap,

3. beslut om utlänningars vistelse i riket,

4. beslut om värnpliktigas eller reservpersonals inkallelse eller tjänstgö

ring inom försvarsmakten,

5. beslut enligt lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

6. beslut som rör skatter eller avgifter,

7. beslut enligt lagen (1974:922)om kreditpolitiska medel ellerbeslut i frågor om allmän lik-viditetsindragning eller allmänprisreglering,

8. beslut enligt lagen (1988:558) om förbud mot utförse av krigsmate-

7. beslut enligt lagen (1992:000)om valuta- och kreditreglering ellerbeslut i frågor om allmän lik-viditetsindragning eller allmänprisreglering,

riel, m.m.,

9. andra beslut enligt lagen (1983:1034) om kontroll över tillverk-ningen av krigsmateriel, m.m. än sådana som avser återkallelse avtillstånd,

10. beslut om tillstånd till sådan verksamhet som avses i 1 § 3-5 lagen(1984:3) om kärnteknisk verksamhet,

11. beslut enligt lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissaprodukter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

'Senaste lydelse 1991:342.

6 Förslag till Prop. 1992/93:126

Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1988:846) om ungdomsbospa-rande skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

16 §

Den bank som svara för lån enligt 15 § bestämmer de närmare villkoren

och beslutar om lån.

Vid bankens prövning av an-sökan om lån gäller de föreskriftersom Riksbanken har meddelat medstöd av lagen (1974:922) omkreditpolitiska medel och de före-skrifter i övrigt som gäller förbanken.

Vid bankens prövning av an-sökan om lån gäller de föreskriftersom Riksbanken har meddelat medstöd av lagen (1992:000) omvaluta- och kredit reg ler ing och deföreskrifter i övrigt som gäller förbanken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

14 Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:1385) om Sveriges

riksbank

dels att 21 § skall upphöra att gälla,

dels att 55 § skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 1992/93:65 Föreslagen lydelse

55 §

Åtal mot vice riksbankschef förbrott som han begått i utövningenav sin tjänst får beslutas endast avfinansutskottet eller av fullmäktige.Detta gäller dock inte i fråga ombrott som begåtts i utövningen avRiksbankens beslutanderätt enligtlagen (1990:749) om valutaregle-ring.

Åtal mot vice riksbankschef förbrott som han begått i utövningenav sin tjänst får beslutas endast avfinansutskottet eller av fullmäktige.Detta gäller dock inte i fråga ombrott som begåtts i utövningen avRiksbankens beslutanderätt enligtlagen (1992:000) om valuta- ochkreditreglering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

15 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992

Prop. 1992/93:126

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden

B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck,Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg

Föredragande: statsrådet Lundgren

Inom Finansdepartementet har gjorts en översyn av vilka regleringar sombehövs för penning- och valutapolitiska ändamål. Resultatet av översynenhar presenterats i en promemoria, Fullmaktslagstiftning om valuta-reglering och kreditreglering (Ds 1992:69). Behovet av reglerande medeli krig och krigsfara har också utretts av en arbetsgrupp inom Finans-departementet (Fi 1989: A) som nyligen överlämnat sitt betänkandeEkonomisk politik under kriser och krig (SOU 1992:75).

Den ovan nämnda promemorian har remissbehandlats. Till protokollet

1 detta ärende bör fogas en sammanställning över remissinstanserna sombilaga 1. Remissvaren finns tillgängliga i Finansdepartementets akt, dnr3629/92.

Regeringen beslutade den 15 oktober 1992 att inhämta Lagrådetsyttrande över ett inom Finandepartementet upprättat förslag till lag omvaluta- och kreditreglering.

Lagrådet har i yttrande den 29 oktober 1992 lämnat förslaget utanerinran. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende sombilaga 2.

Kreditregleringar användes regelmässigt fram till 1980-talet. Under dettadecennium avvecklades emellertid användningen av reglerande medelsuccessivt. Efter avskaffandet av huvuddelen av valutaregleringen 1989kan penning- och valutapolitiken i allt väsentligt sägas bedrivas utanreglerande medel.

Svensk penning- och valutapolitik bedrivs numera via de finansiellamarknaderna. Det innebär att Riksbanken söker påverka marknads-räntorna genom köp och försäljningar av värdepapper, vilka ändrarbankernas tillgång till likvida medel (reserver). På motsvarande sättanvänder Riksbanken köp och försäljningar av valuta för att påverkautvecklingen på valutamarknaden och kronans värde.

16 Regler som anger ramarna för Riksbankens agerande på dessa mark- Prop. 1992/93:126nader finns upptagna i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. Därpreciseras exempelvis Riksbankens möjligheter att köpa och sälja valutoroch värdepapper, liksom möjligheterna att i penningpolitiskt syfte beviljakrediter respektive ta emot inlåning från bankerna. Villkoren för dennain- och utlåning är en viktig del i Riksbankens system för räntestyming.

Vid sidan av dessa styrmedel, som för enkelhets skull kan kallasmarknadskonförma, finns en grupp s.k. reglerande kreditpolitiska medel,se exempelvis Kreditpolitiska utredningens betänkande En effektivarekreditpolitik (SOU 1982:52). Dessa är inte upptagna i riksbankslagenutan i en särskild fullmaktslag, lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel(LKM). De kreditpolitiska medlen enligt denna lag är likviditetskrav,utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän och särskild placeringsplikt,samt räntereglering. De är reglerande till sin karaktär genom att deinnebär att Riksbanken kan ges fullmakt att direkt föreskriva hur kredit-institutens balansräkningar skall vara sammansatta eller vilka räntevillkorkreditinstituten får tillämpa. Tidigare behandlades även kassakrav i LKM,men de är sedan år 1989 inkluderade bland styrmedlen i riksbankslagen.

Riksbanken får ta dessa styrmedel i anspråk först efter förordnande avregeringen. Lagen är vidare tidsbegränsad till att gälla i tre år. Den hardock regelbundet förlängts av riksdagen och är för närvarande i kraft tillutgången av år 1992.

Från lagens införande och fram till mitten av 1980-talet var många avdessa styrmedel mer eller mindre regelmässigt i bruk. Genom omlägg-ningen av penningpolitiken i riktning mot marknadskonförma styrmedelkom emellertid LKM:s betydelse att minska successivt. Det sista styr-medel som tillämpades var räntereglering avseende försäkringsbolagensutlåning i syfte att förhindra utlåning i indexrelaterade former. Tillämp-ningen av denna reglering upphörde i september 1991. Regeringensförordnande vad gäller ränteregleringen upphörde vidare vid utgången av1991. Idag är således ingen del av LKM i kraft.

LKM är som nämnts utformad som en fullmaktslag. I 3 § stadgas: "Omdet behövs för att uppnå de mål som fastställts för riksbankens penning-politiska verksamhet, kan regeringen på framställning av fullmäktige iriksbanken förordna att riksbanken får använda kreditpolitiskt medel."

Till de kreditpolitiska medlen räknas likviditetskrav, utlåningsreglering,emissionskontroll, allmän och särskild placeringsplikt samt ränteregle-ring.

Likviditetskrav kan tillämpas på bankinstitut. Det anger en lägsta kvotmellan en banks innehav av "likvida medel", vilka bl.a. innefattar stats-och bostadsobligationer, och dess inlåning och övriga förbindelser,definierade på sätt som bestäms av Riksbanken. Likviditetskravet fårhögst sättas till 55 procent.

Utlåningsreglering kan avse bankinstitut, försäkringsföretag medsvensk koncession eller finansbolag. Med hjälp av detta medel kan

2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 126

17 Riksbanken fastställa maximibelopp för utlämnade lån, beviljade men ej Prop. 1992/93:126utlämnade lån, garantiförbindelser som är knutna till kreditgivning ellerför värdet av lös egendom som finansbolag för att medverka till finansie-ring upplåtit till nyttjande (leasingobjekt) sedan ett förordnande omutlåningsreglering trätt i kraft. Med lån jämställs likvider för fordringarsom finansbolag förvärvar för att medverka till finansiering (dvs.fäctoringverksamhet). Regleringen kan begränsas till att omfatta utlåningtill vissa ändamål, dvs. det är möjligt att prioritera vissa typer av krediteroch därigenom söka påverka allokeringen av kreditvolymen.

Emissionskontroll innebär att obligationer eller andra för den allmännarörelsen avsedda skuldebrev inte får utges utan tillstånd av Riksbanken.Detta gäller för alla företag och kreditinstitut. Däremot är Riksgälds-kontorets upplåning för statens räkning undantagen, liksom obligationermed löptid på högst ett år utgivna av bankinstitut.

Allmän placeringsplikt kan tillämpas på bank- eller försäkringsinstitut.Det innebär att ökningen under en viss period av institutets innehav avs.k. prioriterade tillgångar, främst stats- och bostadsobligationer, skallutgöra en viss andel antingen av de totala placeringarna (totalkrav) ellerav ökningen av dessa (marginalkrav). Såväl proportionell som marginellplaceringsplikt kan således införas, vilket kan sägas vara den viktigasteskillnaden mellan placeringsplikt och likviditetskrav.

Särskild placeringsplikt innebär skyldighet för bankinstitut att lämnabyggnadskrediter till ett särskilt angivet byggnadsföretag.

Räntereglering kan riktas mot alla kreditinstitut utom finansbolag. Medstöd av detta medel kan Riksbanken fastställa högsta eller lägsta ränta förinlåning och/eller högsta ränta för utlåning.

I likhet med LKM är VRL en fullmaktslag som endast under vissaangivna förutsättningar kan bringas i tillämpning av regeringen. Villkorenför att valutareglering skall kunna tillgripas är, enligt 1 §, att landet äri krig eller krigsfara, eller att det råder "utomordentliga förhållanden somär föranledda av krig eller av krigsfara som landet befunnit sig i". Äveni fredstid skall regeringen kunna förordna om valutareglering under förut-sättning att "valutamarknaden och valutapolitiken utsätts för allvarligastörningar till följd av utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser".

Om landet kommer i krig får regeringen förordna om valutaregleringefter samråd med Riksbanken. I annat fäll krävs att regeringen har fåtten framställning från fullmäktige i Riksbanken med begäran om förord-nande om valutareglering. Förordnandet om valutareglering och vissaandra förordnanden till följd av detta skall inom en månad underställasriksdagen för godkännande. VRL ger långtgående befogenheter att på ettflexibelt sätt utforma regleringen efter skiftande behov. Valutaregleringinnebär att transaktioner "som är av sådan art att de kan ha betydelse förvalutapolitiken (valutatransaktioner)” och som anges i förordnande omvalutareglering inte får genomföras utan tillstånd av Riksbanken. Inomen ganska vid ram skall således regeringen i förordnandet precisera vilka

transaktioner som skall erfordra tillstånd. Om valutareglering förordnas Prop. 1992/93:126i fredstid med hänvisning till valutapolitiska skäl får regleringen dockbara avse "in- eller utförsel av pengar eller andra tillgångar". I förord-nandet får regeringen föreskriva att Riksbanken för ett tillstånd till envalutatransaktion får ta ut en avgift eller bestämma att ett visst beloppunder viss tid skall vara insatt på konto i Riksbanken. I krigsläge finnsdessutom möjlighet för regeringen att förordna om skyldighet för densom har vissa utländska tillgångar att låta dessa inlösas mot betalning isvenska kronor.

Om valutareglering införts med hänvisning till förhållanden på valuta-marknaden får endast vissa transaktioner regleras, närmare bestämt in-eller utförsel av pengar eller andra tillgångar. Lagens fullmakter ärsåledes mindre vidsträckta i fredstid än i en genuin beredskapssituation.

Riksbanken meddelar tillämpningsföreskrifter till regeringens förord-nanden. Dessa beslutas av fullmäktige. Riksbankens beslutanderätt iövrigt enligt VRL utövas av valutastyrelsen, valutadirektionen ellerenskilda tjänstemän. Beslut om tillämpningsföreskrifter av mindre princi-piell betydelse får fullmäktige överlåta till valutastyrelsen.

I Romfördraget togs ursprungligen in en allmän bestämmelse om att vaijestat skulle föra en sådan ekonomisk politik att förtroendet för dess valutaupprätthölls. Det europeiska valutasamarbetet (EMS) inleddes år 1979 föratt etablera en växelkursmekanism (ERM) och främja samordning avekonomisk-politiska åtgärder. Samtidigt introducerades valutaenheten ecu.Genom den Europeiska enhetsakten av år 1985 infördes i Romfördrageten föreskrift om skyldighet för medlemsstaterna att samarbeta för ekono-misk-politiskt närmande.

Enligt det s.k. slutliberaliseringsdirektivet 88/361/EEG, som antogs år

1988, skulle alla hinder för fria kapitalrörelser mellan medlemsstaternavara borta den 1 juli 1990. Endast i vissa extremsituationer får restrik-tioner tillgripas. De snäva ramar inom vilka valutareglering är möjligframgår av artiklarna 67, 73 och 108 i Romfördraget och har närmarebeskrivits i prop. 1989/90:135 om betalningar till och från utlandet (s.20 f).

Ministermötet i Maastricht i december 1991 resulterade i överens-kommelser om ändringar av Romfördraget med bl.a. den innebörden attett europeiskt centralbankssystem och en europeisk centralbank skallinrättas, med ansvar för enhetlig valuta- och penningpolitik i gemen-skapen. Den ekonomiska och monetära unionen skall bildas i tre fäser avvilka den första löper sedan 1 juli 1991. Den andra skall böija den1 januari 1994. Den sista fasen skall inledas senast år 1999. Anmärkaskan att Storbritannien och Danmark har förbehållits rätten att stå utanförden fullt utbyggda unionen.

EG:s regelverk innebär alltså tills vidare inga förpliktelser förmedlemsstaterna att fullständigt samordna sin penningpolitik. Den danskalagstiftningen visar på att en stat har viss möjlighet att ensidigt införa

kreditrestriktioner på penningpolitiska grunder. I det andra banksamord-ningsdirektivet (89/646/EEG) anges för övrigt, i anslutning till att till-synsbefogenhetema för hemlands- respektive värdlandsmyndighetemaför bankfilialer preciseras, att värdländerna skall ha rätt att vidtapenningpolitiskt betingade åtgärder, som dock inte får verka diskri-minerande.

EES-avtalet omfattar inga artiklar om samarbete på det ekonomisk-politiska området som går utöver informationsutbyte och icke-förplikti-gande diskussioner. Romfördragets - tills vidare begränsade - regler omsamordnad politik har alltså ingen direkt relevans för EFTA-statema. Detfår dock hållas i minnet att alla åtgärder som innebär diskriminering avandra avtalsparters rättssubjekt är i princip oförenliga med avtalet.

På Europeiska rådets möte i Maastricht enades man om nya bestäm-melser om kapitalrörelserna som preciserar möjligheterna till undantagoch som skall fogas till Romfördraget. Dessa skall ersätta det s.k.slutliberaliseringsdirektivet. Dessa nya bestämmelser som skall träda ikraft den 1 januari 1994 innebär att valutareglering inte får tillämpas motövriga EG-länder utan endast mot tredje land. EES-avtalet omfattaremellertid inte dessa regler. Vid ett svenskt medlemskap aktualiserasdäremot förändringar i detta avseende även för svensk del.

Prop. 1992/93:126

Förändringarna under 1980-talet, i form av internationalisering av densvenska finansiella marknaden och pågående finansiell integration inomEG, har gjort det nödvändigt att göra en översyn av regelsystemet förvaluta- och penningpolitiken. Grundprincipen i den svensk valuta- ochpenningpolitiken är sedan flera år att den skall bedrivas med marknads-konförma medel. Riksbanken skall, med hjälp av marknadsoperationerpå penning- och valutamarknaden, försvara den fasta växelkursen.

Regleringsingripanden på valuta- och penningmarknaden får äga rumendast under mycket speciella förhållanden. Detta grundsynsätt präglarockså den proposition som låg till grund för VRL (prop. 1989/90:135).Det konstateras i all korthet att: "Även under allvarliga fredskriser på detekonomiska området bör valutaregleringen kunna få tas i anspråk för attstödja riksbankens valutapolitik på motsvarande sätt som man i andra be-redskapslagar låtit olika typer av kriser under fredstid utlösa möjlighet tillreglering." (Ds 1989:74, s. 63). Dessa strikta rekvisit för lagens till-ämpning förordas även av utredningen om Ekonomisk politik underkriser och i krig.

I ett land med fast växelkurs och med fria kapitalrörelser, såsomSverige, måste den inhemska räntenivån anpassas till de krav somplacerarna ställer för att hålla räntebärande värdepapper noterade i deninhemska valutan. Hur hög räntan skall vara i förhållande till omvärldenär, på kort sikt, beroende på placerarnas förväntningar om landets avsiktoch möjlighet att hålla en fast växelkurs.

20 En marknadskonform penning- och valutapolitik innebär att valuta- Prop. 1992/93:126utflöden stoppas genom att de inhemska räntorna höjs. Ett alternativt sättatt söka stoppa ett valutautflöde vore att förordna om valutareglering. Etttillfälligt stopp för alla valutatransaktioner skulle kunna ge centralbankenoch/eller regeringen respit för att kunna vidta de nödvändiga åtgärdernaför att återställa förtroendet för valutapolitiken.

En valutareglering kan åtminstone i teorin användas för att förhindraatt en valutakris skall framtvinga en kraftig ränteuppgång. Det skergenom att inhemska placerare förhindras att köpa tillgångar noterade iutländsk valuta. I avsaknad av alternativ tvingas de behålla sina kron-placeringar. Det bör påpekas att en valutareglering i Sverige emellertidinte kan förhindra en ränteuppgång för de krontillgångar som handlasutanför landets gränser.

Sannolikt är det i praktiken omöjligt att, med kort varsel och utanutomordentligt långtgående maktbefogenheter, bygga upp ett så heltäck-ande system för valutakontroll att alla kringgåendemöjligheter elimineras.Tidigare erfarenheter från 1970-talet och 1980-talet har visat att läckornai systemet kan vara betydande.

Aven om valutaregleringen är i kraft kan omfattande valutaflöden ägarum till följd av exempelvis förskjutningar i export- och importbetal-ningama. Valutaflöden som uppkommer till följd av sådana tidigare- ellersenareläggningar av betalningar kan också förstärkas om möjligheternaatt utnyttja kreditmarknaden utnyttjas. En importör kan ta upp lån för atttidigarelägga importbetalningar.

För att en valutareglering skall vara effektiv, om den skulle sättas ikraft, kan den behöva kompletteras med andra restriktioner på kredit-marknaden. Genom utlåningsreglering (lånetak) skulle investerare somförväntar sig en nedskrivning av kronans värde kunna förhindras attskaffa sig större skulder i kronor och, i den utsträckning valutaregle-ringen kan kringgås, tillgångar i utländsk valuta. För att inte endastframkalla ytterligare räntehöjningar måste detta kombineras med ränte-reglering.

De bidrag som ränte- och utlåningsreglering kan lämna i samband meden valutakris är dock sannolikt relativt begränsade. Ar valutaregleringeninte effektiv finns det sannolikt så stora okontrollerbara tillgångsstockaratt en kreditreglering mitt i en akut valutakris endast i begränsadutsträckning skulle bidra till att minska flödenas storlek. Ränteregleringär vidare ett något tveeggat vapen i samband med en valutakris. Kombi-nerad med icke bindande restriktioner på utlandstransaktioner kan denspäda på utflödena genom att höjningen av inhemska räntor begränsas.

Huruvida inhemska regleringar på kreditmarknaden utgör ett nödvän-digt eller tillräckligt stöd för en valutareglering är svårt att bedöma.Dessa reservationer till trots kan det vara motiverat att bevara regle-ringsmöjligheter för situationer, vars egenskaper inte låter sig beskrivasi förväg. Handlingsfrihet har ett värde. Det uppstår dock samtidigt olikatyper av kostnader, vilka är svåra att kvantifiera men ändå måste vägasin vid en bedömning av om en fullmaktslag av denna karaktär bör införaseller ej och hur den i så fall bör utformas.

3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 126

21 En fullmaktslag på det finansiella området kan sägas innebära att stats-makterna förbehåller sig rätten att under exceptionella omständigheter(temporärt) ändra spelreglerna på marknaden. Finansiella transaktioneroch tillämpning av avtal som normalt är tillåtna kan med mycket kortvarsel förbjudas. Situationens extraordinära karaktär gör att åtgärder kantillgripas utan den ingående (och ofta utdragna) prövning och diskussionsom är nödvändig i samband med en reguljär lagändring.

Det är denna egenskap som gör fullmaktslagar till potentiellt mycketkraftfulla styrmedel. Det går emellertid inte att bortse ifrån att delångtgående befogenheter som statsmakterna på detta sätt får ger upphovtill osäkerhet om framtida ekonomiska spelregler, vilket i likhet medannan osäkerhet kan ha negativa effekter på ekonomins funktionssätt.Fullmaktslagar kan således förväntas påverka beteendet hos både privataoch offentliga beslutsfattare. Även från rättssäkerhetssynpunkt kanmycket vidsträckta fullmaktslagar skapa problem. Detta gör att fullmakts-lagars tillämpbarhet måste begränsas av villkor som gör att det inte ärmöjligt att ändra spelreglerna utan att starka skäl talar för så långtgåendeingrepp. Användandet av fullmaktslagar förutsätter också en mycket nog-grann avvägning mellan kortsiktiga fördelar och mer bestående negativaeffekter.

Prop. 1992/93:126

Mitt förslag: Möjligheten att tillämpa valutareglering ochkreditreglering bör finnas kvar. Samtidigt bör det närmareavgränsas och preciseras när valutareglering och kreditregleringfår tillämpas i fredstid.

Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med mitt förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnarutan erinran att valutareglering och kreditreglering finns kvar. Bank-föreningen, Sparbankernas Bank, Fondhandlareföreningen och Folksamanser att utrymmet för att tillämpa kreditreglering i fredstid bör skärpasytterligare. Kammarrätten i Sundsvall anser att ett förordnande omkreditreglering i fredstid bör göras tidsbegränsat till sex månader.Riksgäldskontoret anser att det bör undantas från lagens tillämpnings-område. Finansinspektionen och Banlföreningen anser att bestämmelsernaom hur valutareglering resp, kreditreglering får beslutas bör görasenhetliga. Allmänna Pensionsfonden, andra och tredje fondstyrelsernaanser att lagstiftningen bör avvakta dels beredningen av betänkandetEkonomisk politik under kriser och krig, dels behandlingen av densvenska ansökan om medlemskap i EG och de förpliktelser som ett

medlemskap medför. Också Köpmannaförbundet anser att beredningen Prop. 1992/93:126av det nämnda betänkandet bör avvaktas.

Skälen för mitt förslag: Svensk penning- och valutapolitik bedrivsnumera i allt väsentligt via de finansiella marknaderna. Det innebär attRiksbanken söker påverka marknadsräntorna genom köp och försäljningarav värdepapper, vilka ändrar bankernas tillgång till likvida medel(reserver). På motsvarande sätt använder Riksbanken köp och försälj-ningar av valuta för att påverka utvecklingen på valutamarknaden ochkronans värde.

Utvecklingen på de finansiella marknaderna innebär att det undernormala förhållanden inte är meningsfullt att tala om en avskild inhemskkreditmarknad. I avsaknad av valutareglering är den svenska kredit-marknaden i allt väsentligt en integrerad del av ett internationellt system.Detta förhållande måste tas som utgångspunkt för utformningen av enfullmaktslag för kreditmarknaden.

I och med att en inhemsk marknad gentemot vilken reglerande åtgärderkan riktas inte låter sig avgränsas med mindre än att valutareglering äri kraft måste villkoren för när reglerande styrmedel skall kunna tillgripasanpassas till de krav som uppställs i VRL. Från den synpunkten framstårsituationer som innebär krig eller krigsfara som relativt okompliceradeoch villkoren i valutaregleringslagen är i detta hänseende desamma somi annan beredskapslagstiftning.

De påfrestningar som Sveriges ekonomi i ett sådant beredskapslägekommer att ställas inför kommer att vara av helt arman art och omfatt-ning än vad vi är vana vid under fredstida förhållanden. Beredskapen påden ekonomiska politikens område måste därför vara sådan att regeringenoch Riksbanken förfogar över de medel som kan behövas i en sådansituation. Detta gäller också de kreditpolitiska instrumenten. Under enallvarlig säkerhetspolitisk kris kan störningarna bli så allvarliga attextraordinära medel måste tillgripas. Impulserna till störningarna kommersåväl utifrån och påverkar svensk ekonomi via valutaflödena som inifrångenom svenska aktörers förändrade beteende på kreditmarknaden.

Allt detta pekar på att det kan komma att krävas regleringsåtgärder påkreditmarknaden för att resurserna skall kunna allokeras efter situationenskrav i krig eller krigsfara.

Även i fredstid kan det uppstå störningar som ger upphov tillomfattande påfrestningar på valutareserven. Dessa kan t.ex. härröra frånhändelser på de internationella eller de inhemska finansmarknaderna. Ide allra flesta fall kan och bör sådana störningar mötas med hjälp avreguljära styrmedel och motiverar således inte regleringsåtgärder. Demedel som Riksbanken nu med stöd av riksbankslagen förfogar övertorde vara fullt tillräckliga för att hantera även allvarliga makro-ekonomiskt betingade penning- och valutapolitiska störningar. Det ärdärför inte tillfredsställande att rekvisiten för att använda valutaregleringinte på ett entydigt sätt utesluter situationer då andra och icke reglerandeåtgärder är både möjliga och mer ändamålsenliga. Det är angeläget attutforma ramarna för den ekonomiska politiken så att inte misstro skapasmot stabiliteten i de ekonomisk-politiska spelreglerna. Om möjligheter till

valutareglering utnyttjas, kan det för lång tid rubba förtroendet för denormala ekonomiska spelreglerna.

Vissa möjligheter att använda valutareglering även vid andra situationerän i krig och krigsfara bör emellertid ändå finnas kvar. Det kan nämligenuppstå extrema situationer, som i dag är svåra att förutse, där ekonomindrabbas av störningar som leder till extraordinära förhållanden liknandedem som kan uppstå i krig eller vid krigsfara och som inte kan hanterasmed de medel som riksbankslagen tillhandahåller.

För att markera att valutareglering endast får tillämpas i extremasituationer föreslås att kriteriet för när regeringen får förordna omvalutareglering i andra situationer än i krig eller krigsfara avgränsas ochpreciseras. Sålunda föreslås att valutareglering får tillämpas endast omdet råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av enallvarlig olycka, våldshandling, epidemi eller liknande eller av utom-ordentligt stora kapitalrörelser. Valutareglering bör dock inte användasinnan andra åtgärder först prövats eller då sådana medel uppenbart inteär tillräckliga eller möjliga.

I promemorian föreslogs att valutareglering skulle få tillgripas om inteandra penningpolitiska åtgärder var tillräckliga. Denna formulering harkritiserats av flera remissinstanser som anser att även andra åtgärder förstborde vara prövade, eller åtminstone övervägda, såsom allmänt verkandeekonomisk-politiska åtgärder etc. Jag instämmer i den uppfattningen. Föratt valutareglering skall få tillgripas måste således övriga tänkbaraåtgärder först vara övervägda. Det ligger i sakens natur att endaståtgärder som objektivt sett framstår som rimliga behöver övervägas.Åtgärder som skulle få oacceptabla följder för övriga delar av samhälletbehöver således inte prövas. Ett beslut att tillgripa valutaregleringkommer alltid att ytterst vara ett politiskt beslut.

En faktor vid ställningstagandet till behovet av en fullmaktslag sommöjliggör reglering av den inhemska kreditmarknaden vid fredstida kriserär om det finns skäl som talar för att denna kan komplettera VRL och ikritiska situationer bidra till att begränsa störningarna. I det fallvalutaregleringen kunde göras fullständigt bindande skulle något sådantbehov inte uppstå. I realiteten torde det dock vara utomordentligt svårtatt införa bindande regleringar av valutatransaktioner. Följaktligen skullebestämmelser som t.ex. via kreditreglering begränsar inhemska aktörersmöjlighet att med lånade medel bidra till valutautflöden kunna fungerasom ett stöd för en valutareglering som inte är helt effektiv.

Jag anser att övervägande skäl talar för att möjligheterna att användakreditpolitiska regleringar skall finnas kvar även fortsättningsvis, menreserveras för krissituationer av annan art än penning- och valutapolitiskakriser av makroekonomisk karaktär, då inga andra utomordentliga för-hållanden som motiverar valutareglering och kreditreglering råder. Enförutsättning för att Riksbanken efter regeringens förordnande skall fåtillgripa sådana medel bör vara att valutaregleringen samtidigt är i kraft.De rekvisit som skall föreligga för att de reglerande åtgärderna skallkunna sättas i kraft blir därmed desamma som för valutareglering.

Prop. 1992/93:126

24 I det fall regeringen förordnat om valutareglering föreslås sålunda attRiksbanken, efter förordnande av regeringen, även skall få användakreditreglering. Liksom i LKM bör kreditreglering tillämpas på kredit-institut och andra som i vissa fall skall jämställas med kreditinstitut.

Detta innebär emellertid inte att kreditreglerande medel bör användasautomatiskt eller regelmässigt i de fall då valutaregleringen är i kraft. Ettförordnande om att Riksbanken får använda kreditreglering bör gesendast om det är väsentligt för att stärka valutaregleringens effektiviteti de fall när andra åtgärder prövats och befunnits otillräckliga eller närdet redan på förhand är uppenbart att marknadskonförma åtgärder inte ärmöjliga, eller för att klara den fördelning av krediter som behövs i enkrigssituation eller då det råder andra utomordentliga förhållanden.

VRL föreslås ersättas med en ny lag om valutareglering och kreditreg-lering, där huvuddelen av de nuvarande regleringsinstrumenten i LKMingår som komplement till en valutareglering.

Flera remissinstanser har förordat ett enhetligt förfarande för beslut omvalutareglering resp, kreditreglering. Enligt promemorian skall rege-ringen förordna om valutareglering efter samråd med Riksbanken, medanett förordnande om kreditreglering föreslås kräva en framställning frånRiksbanken. Ett sådant förordnande skall också ligga inom ramen för vadRiksbanken begärt. Den föreslagna skillnaden bottnar egentligen i att tvålagkomplex sammanförts i en lag. För egen del vill jag föreslå följandelösning. Vid krig eller krigsfara bör regeringen kunna ta initiativet till envalutareglering utan att avvakta en framställning från Riksbanken, mennaturligtvis skall regeringen samråda med Riksbanken i frågan. I övrigasituationer bör initiativrätten ligga hos Riksbanken. Ett förordnande omvalutareglering i dessa situationer förutsätter således en framställning frånRiksbanken. Att förordnandet skall ligga inom ramen för framställningenanser jag så självklart att det inte behöver anges särskilt i lagtexten.

I betänkandet Ekonomisk politik under kriser och krig, som nyligenpresenterats, har de krav som kan aktualiseras i krig eller krissituationerbehandlats. Den fortsatta beredningen av detta betänkande får utvisa omdet är motiverat att i ett senare skede komplettera eller ändra utform-ningen av de kreditreglerande medlen eller de kriterier som skall varauppfyllda för att valutareglering och kreditreglering skall få användas.

Prop. 1992/93:126

Mitt förslag: Riksbanken får fastställa högsta belopp för utlåningoch utöva kontroll över emissioner av obligationer m.m.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte särskilt kommenteratdessa bestämmelser.

Skälen för mitt förslag: En reglering av en marknad innebär att stats-makterna på administrativ väg försöker fastställa ett visst pris, en viss

kvantitet eller en viss kombination av pris och kvantitet. Det kan skegenom att man kontrollerar utbudet och efterfrågan på marknaden, ellergenom direkta påbud om vilket pris som skall sättas. Denna indelning avregleringsinstrument motsvarar den som gjordes i kreditpolitiska utred-ningens förslag till kreditpolitisk lag. (Se SOU 1982:52, kap. 7 och 8,samt bilaga 1.)

En reglering av utbudet av krediter kan i princip ske genom attkreditinstitutens möjligheter att ge lån begränsas eller indirekt genom attlåntagares möjligheter att ta upp lån begränsas.

En utlåningsreglering som ger Riksbanken möjlighet att direkt fastställamaximibelopp för disponerad eller beviljad utlåning begränsar på ettuppenbart sätt tillgången på krediter. Krediter kan emellertid ävenerhållas genom att en potentiell låntagare bjuder ut obligationer ellerandra skuldebrev på marknaden. Försäljning av obligationer innebär attköparen av obligationerna lånar ut medel till emittenten. I syfte attindirekt begränsa det utbud av krediter som ges i form av köp av obliga-tioner kan därför kontroll av emissioner användas.

Möjligheter att införa utlåningsreglering och emissionskontroll finns inuvarande LKM. I enlighet med förslaget i föregående avsnitt föreslåsatt regeringen, efter framställning från Riksbanken, får förordna omutlåningsreglering och emissionskontroll. Detta innebär att bestäm-melserna om utlåningsreglering och emissionskontroll överförs till dennya lagen om valutareglering och kreditreglering med i huvudsak sammalydelse som i nuvarande LKM.

Prop. 1992/93:126

Mitt förslag: Riksbanken får fastställa en högsta eller högstagenomsnittlig ränta för utlåning.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Finansbolagens Förening har avstyrkt atträntereglering får tillgripas mot finansbolagen. Övriga remissinstanser harinte särskilt kommenterat bestämmelsen.

Skälen för mitt förslag: En reglering av utbudet av krediter i syfte attöka effektiviteten i en valutareglering kan skapa ett mycket högt ränte-läge. Detta kan vara ett skäl för att i en situation med restriktioner påutbudet av krediter även fastställa en högsta utlåningsränta. Möjlighetenatt reglera prisbildningen på kreditmarknaden ger också en något ökadfrihet när det gäller hanteringen av uppkomna krissituationer.

I krig eller vid andra utomordentliga förhållanden ger en reglering avprisbildningen på kreditmarknaden möjligheter att tillföra prioriteradeområden krediter till låg kostnad. I sådana situationer fyller alltså enräntereglering ett allokeringspolitiskt syfte som ur samhällsekonomisksynvinkel i vissa krissituationer kan vara nödvändigt.

26 Riksbanken föreslås sålunda få möjlighet att tillgripa räntereglering,efter förordnande av regeringen, då valutaregleringen är i kraft.Ränteregleringen bör utformas så att Riksbanken kan fastställa en högstaränta för utlåning eller en högsta genomsnittlig ränta för utlåning.

En reglering av den högsta genomsnittliga räntan ger större utrymmeför kreditinstituten att tillämpa en räntespridning med hänsyn till olikalåntagares kreditvärdighet än vad enbart en reglering av högsta räntaskulle medge. Därför kan en reglering av den genomsnittliga räntan varaatt föredra i vissa situationer. En sådan reglering kan också kombinerasmed en bestämmelse om högsta ränta.

Genomsnittlig ränta bör beräknas som ett vägt genomsnitt av ett kredit-instituts utlåningsräntor, där vikterna utgör omfattningen av den utlåningsom beviljas till varje tillämpad räntesats.

I LKM finns möjligheten att även reglera högsta och lägsta inlånings-ränta. Denna möjlighet föreslås slopad. Motivet för en räntereglering äratt förhindra alltför kraftiga höjningar av utlåningsräntan vid enutlåningsreglering eller att förse angelägna områden med krediter till lågränta i krigs- eller andra krissituationer.

Finansbolagens Förening anför som skäl för sin avstyrkan att denkreditgivning som finansbolagen bedriver inte är förenlig med ettingripande från statsmakterna sida när det gäller räntesättningen påbolagens tjänster. Finansbolagen har därför hittills varit undantagna fråndessa bestämmelser.

I den föreslagna lagstiftningen föreslås Riksbanken få möjlighet attbegränsa kreditregleringen till ett eller flera institut eller att undanta ettvisst institut från kreditregleringen. Med dessa möjligheter bör de olägen-heter som föreningen pekat på kunna elimineras.

Prop. 1992/93:126

Mitt förslag: Riksbanken får fastställa att en viss andel av detotala placeringarna eller av förändringen av dessa skall göras ivissa särskilt angivna tillgångar.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Finansbolagens Förening avstyrker att placerings-krav skall kunna läggas på finansbolag. Övriga remissinstanser har intesärskilt kommenterat bestämmelsen.

Skälen för mitt förslag: För att begränsa och styra efterfrågan påkrediter kan regleringar riktade mot kreditinstitutens balansräkningutnyttjas. Detta innebär att institutens möjligheter att tillgodose olikaaktörers önskemål om krediter kan begränsas, men även att andras låne-behov prioriteras. Sådana regleringar styr alltså indirekt marknadenskreditefterfrågan genom att kreditinstitutens placeringar regleras. Dettaär enklare och mer verkningsfullt än en direkt reglering av vaije enskild

låntagares lånevolym. I nuvarande LKM är likviditetskrav samt allmänoch särskild placeringsplikt regleringar som kan användas i detta syfte.

Styrmedlen av detta slag kan vara av avgörande betydelse i sambandmed krig och krigsfara, då motivet är att flytta över resurser tilltotalförsvaret. Detsamma gäller om kreditregleringar tas i bruk till följdav andra utomordentligt allvarliga kriser. Den skärpning av kriteriernaför valutareglering och kreditreglering som föreslås här innebär attanvändningen av regleringarna är avgränsade till sådana situationer därförhållandena är av så allvarlig karaktär att de kan motivera även enanvändning av placeringskrav. Placeringskrav, som ersättning förbestämmelserna om allmän och särskild placeringsplikt samt likviditets-krav i LKM, föreslås därför, efter förordnande av regeringen, ävenfortsättningsvis kunna användas av Riksbanken.

Placeringskravet föreslås utformas så att viss flexibilitet i tillämpningenuppnås. Placeringskravet bör sålunda kunna tillämpas som ett genom-snittligt eller ett marginellt placeringskrav. Ett genomsnittligt placerings-krav innebär att vissa särskilt angivna tillgångar skall utgöra en viss andelav de totala placeringarna vid en viss beräkningstidpunkt. Ett marginelltplaceringskrav innebär att förändringen av särskilt angivna placeringarskall utgöra en viss andel av förändringen av de totala placeringarnaunder en angiven beräkningsperiod. Riksbanken bör få avgöra vilkaplaceringar som skall ingå i placeringskravet.

Det nuvarande likviditetskravet skiljer sig från det föreslagna place-ringskravet huvudsakligen genom att vissa angivna placeringar skallutgöra en viss andel av inlåningen och andra specificerade tillgångar. Desyften som kan uppnås med likviditetskrav kan emellertid också uppnåsmed det föreslagna placeringskravet.

Finansbolagens Förening anför att eftersom finansbolagen traditionelltinte sysslar med långfristig kreditgivning så skulle ett placeringskrav påderas verksamhet vara helt främmande. Som jag anfört i avsnitt 4.3rörande räntereglering bör finansbolagens situation kunna hanteras inomramen för den möjlighet som tilldelas Riksbanken enligt den föreslagnalagen att undanta vissa institut eller att begränsa kreditregleringen.

Prop. 1992/93:126

Mitt förslag: Riksbanken skall administrera valuta- ochkreditreglering enligt de allmänna regler som finns iriksbankslagen. Bestämmelserna om valutastyrelsen ochvalutadirektionen enligt nuvarande valutaregleringslag skall därförutgå.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Bankföreningen anser att valutastyrelsen bör finnaskvar. Övriga remissinstanser har inte berört frågan.

28 Skälen för mitt förslag: Enligt lagen om valutareglering skallföreskrifter om tillämpningen av en valutareglering beslutas avfullmäktige i Riksbanken. I övrigt skall beslutanderätten utövas av envalutastyrelse och under denna en valutadirektion eller enskildatjänstemän.

Kreditregleringar föreslås fortsättningsvis endast få tillgripas i syfte attunderstödja en valutareglering. En valuta- och kreditregleringsstyrelsekunde då få i uppgift att besluta även om tillämpningen av kredit-reglering. Ett annat alternativ är dock att beslut i frågor om tillämpningbåde av valutareglering och av kreditreglering sker på det sätt somnormalt sker i andra frågor enligt riksbankslagen. Det skulle då ankommapå riksbanksfullmäktige och riksbankschefen att besluta även i frågor omvaluta- och kreditreglering.

De skäl som kan anföras för att ha en speciell styrelse för reglerandemedel är att det öppnar en möjlighet att i lag reglera att vissa ledamöteri denna styrelse skall utses utanför Riksbanken. När VRL tillämpadesregelmässigt kunde detta motiveras av att representanter för intresse-grupper utanför Riksbanken kunde delta i besluten i valutastyrelsen ochpå så sätt bredda styrelsens kompetens och bidra till att förtroendet föratt en allsidig behandling av ärendena ägde rum. Under denna tidbehandlades också en mängd ärenden om exempelvis tillstånd för bl.a.direktinvesteringar.

Med den nuvarande utformningen av lagen om valutareglering och medden föreslagna utformningen av kreditregleringar som en ren fullmakts-lagstiftning för extraordinära och begränsade perioder blir dessa skälinte längre lika starka. Med tanke på den snabbhet som kan behövas i ensituation då hela fullmaktslagstiftningen behöver tillgripas är det en fördelom beslutsvägarna kan hållas korta.

Av dessa skäl föreslås att bestämmelserna om valutastyrelsen slopas.Beslut i frågor om valuta- och kreditreglering fattas därmed på sammasätt som i andra kredit-, penning- och valutapolitiska frågor i enlighetmed riksbankslagen.

Mitt förslag: Sanktionssystemen för överträdelser avvalutareglering resp, kreditreglering bör i huvudsak behållasoförändrade. Dock bör den särskilda avgiften för brott motkreditreglering skärpas.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte särskilt kommenteratdessa bestämmelser.

Skälen för mitt förslag: Enligt VRL kan den som uppsåtligen eller avgrov oaktsamhet bryter mot ett förbud, en föreskrift eller ett villkor somställts upp med stöd av ett förordnande om valutareglering straffes.

4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 126

Prop. 1992/93:126

29 Detsamma gäller den som i vissa fall lämnar en oriktig uppgift, liksom Prop. 1992/93:126den som använder sig av eller medverkar som bulvan för att kringgå ettförbud. Vidare kan egendom som brottet avsett, eller dess värde,förklaras förverkad. Det finns också en möjlighet för Riksbanken attförelägga vite i vissa situationer. Det finns för närvarande ingenanledning att överväga att ändra denna ordning.

I LKM förekommer straffstadgande endast för lämnande av oriktiguppgift. Därutöver finns bestämmelser om att den som åsidosätter före-skrifter som meddelats med stöd av lagen skall erlägga särskild avgifttill staten.

Inte heller vad gäller brott mot föreskrifter om kreditreglering finns detanledning att ändra den grundläggande systematiken. Däremot finns detskäl att, i anslutning till vad som gäller för valutareglering, införa ettsärskilt straffstadgande för grovt brott mot upplysningsskyldigheten.Dessutom bör Riksbanken få möjlighet att framtvinga lämnande av upp-gifter som erfordras för att bedöma om kreditreglering behövs eller föratt tillämpa ett meddelat förordnande genom att förelägga vite. Vidarebör Riksbanken utrustas, på samma vis som gäller för valutareglering,med makten att genom vite förmå den som vidtagit en åtgärd i strid medett förbud, en föreskrift eller ett villkor att rätta sig.

Den viktigaste möjligheten att beivra överträdelser av föreskrifter omkreditreglering är och bör förbli den särskilda avgiften. Det är följakt-ligen mycket viktigt att den sanktionen blir så slagkraftig att den avhållerfrån brott mot föreskrifterna. Nuvarande särskilda avgifter kan inte antasi alla situationer ha tillräcklig effekt. Det är lätt att föreställa sigsituationer där det kan löna sig att medvetet bryta mot föreskrifterna.Detta beror på att den särskilda avgiften i de flesta situationer ärkonstruerad som ränta på ett på visst sätt beräknat belopp som grundaspå en räntesats knuten till diskontot och endast måttligt överstiger det.

Kreditreglering skall enligt förslaget bara användas i mycket speciellaundantagsfall. Utgångspunkten är att situationen är så allvarlig att detfrån samhällelig synpunkt är absolut nödvändigt att föreskrifter utfärdasoch - naturligtvis - efterlevs.

Det är lämpligt att den särskilda avgiften beräknas som en ränta på ettpå visst sätt fastställt underlagsbelopp. På det sättet kan i sanktionen förbrottet mot föreskriften inrymmas såväl den omfattning överträdelsen haftsom den tid överträdelsen omfattat. Räntesatsen måste vid beräkningenbestämmas så att effekten blir god. Det är därvid lämpligt att räntesatsenanknyts till den som framgår av 52 § första och andra styckena lagen(1988:1385) om Sveriges riksbank. Enligt förslaget kommer räntesatsenatt uppgå till fyra gånger diskontot eller i vissa fäll två gånger marginal-räntan med tillägg av tre procentenheter.

Liksom tidigare bör, eftersom den särskilda avgiften fastställs enligt enschablonberäkning och omständigheterna i det enskilda fallet kan vara istörre eller mindre grad förmildrande, det finnas en möjlighet att sättaned den särskilda avgiften helt eller delvis.

30 Prop. 1992/93:126

Mitt förslag: Riksbankens beslut att förelägga vite eller bestämmasärskild avgift skall få överklagas till kammarrätt. Riksbankensbeslut i övriga frågor skall inte kunna överklagas.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Sundsvall anser att överklagandetbör ske till länsrätt i första hand. Övriga remissinstanser har intekommenterat frågan.

Skälen för mitt förslag: Enligt nu gällande VRL och LKM kan intefullmäktiges i Sveriges riksbank beslut överklagas.

Med tanke på att beslut om att förelägga vite och att bestämma särskildavgift kan leda till ingripande rättsverkningar för en enskild bör detöppnas en möjlighet att sådana beslut prövas av en domstol. Det ärlämpligt att kammarrätten prövar dylika överklaganden. Domstols-utredningen har i sitt betänkande Domstolarna inför 2000-talet (SOU1991:106) föreslagit att den första domstolsprövningen av i princip allaförvaltningsbeslut skall ske i länsrätt. Instansordningen kan alltså kommaatt ändras på grund av utredningens förslag.

Antalet sådana mål torde komma att bli så litet att det inte behövs någraresursförstärkningar för domstolarna.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Finansdepartementetupprättats förslag till

1. lag om valuta- och kreditreglering,

2. lag om ändring i riksdagsordningen,

3. lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,

4. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för riksdagensombudsmän,

5. lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissaförvaltningsbeslut,

6. lag om ändring i lagen (1988:846) om ungdomsbosparande, samt

7.lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.

Samråd har skett med statsrådet Laurén beträffande lagförslag 2, 4och 5.

Lagrådet har granskat lagförslag 1. Ändringarna i övriga lagförslag ärendast en konsekvens av dels förslaget i prop. 1992/93:65 om attupphäva lagen (1990:750) om betalningar till och från utlandet delsförslagen i denna proposition om att ersätta lagen (1974:922) omkreditpolitiska medel och lagen (1990:749) om valutareglering medlagförslag 1.

31 Ändringarna i lagförslag 2 - 7 är av så enkel beskaffenhet att lagrådets Prop. 1992/93:126yttrande skulle sakna betydelse.

Lagförslag 5 bör under riksdagsbehandlingen samordnas med förslagtill ändringar i samma lag i prop. 1991/92:174.

1 kap. 1 §

I första stycket anges de olika situationer vid vilka regeringen, påframställning av Riksbanken, kan förordna om valutareglering.

Ett av fallen är när Sverige är i krig eller befinner sig i krigsfara. Närså är fallet fordras inte att någon ytterligare förutsättning är uppfylld föratt ett förordnande skall kunna göras.

Ett annat fall är när det råder sådana utomordentliga förhållanden somberor på krig utanför Sveriges gränser eller på att Sverige har varit i krigeller krigsfara.

En tredje situation som kan föranleda ett förordnande om valutaregle-ring är sådana utomordentliga förhållanden som föranletts av en allvarligolycka, våldshandling, epidemi eller liknande. De situationer som kankomma i fråga är svåra att mer exakt ange på förhand. En av dem kanvara exempelvis en allvarlig kärnkraftsolycka. En sådan kan tänkas spridapanik som får återverkningar på valutamarknaden. Det kan också vid ensådan händelse finnas anledning att samla landets finansiella resurserkring sanering och återuppbyggnad. Motsvarande kan gälla om landetdrabbas av någon svår farsot. En annan händelse som kan inträffa är attlandets centrala statsledning eller delar av den utsätts för terrorist-handlingar eller andra våldsdåd, t.ex. attentat eller gisslantagande. Skulleen sådan handling leda till finansiell panik kan det finnas skäl att underett akut skede ingripa reglerande.

Uppräkningen är inte avsedd att vara uttömmande, varför det i lagt-exten även angetts att liknande situationer kan utgöra grund för för-ordnande om valutareglering. Avsikten är emellertid att endast extra-ordinära situationer skall kunna utgöra anledning till valutareglering.

En fjärde situation som kan föranleda ett förordnande om valutareg-lering är utomordentliga förhållanden som föranletts av exceptionellt storakortfristiga kapitalrörelser. Kapitalrörelsernas storlek kan således inte isig utgöra grund för att tillgripa valutareglering. Kapitalrörelserna måsteockså leda till förhållanden som i övrigt kan anses så allvarliga att regle-ringar behöver tillgripas. Däremot är inte orsakerna till kapitalrörelsernanärmare specificerade. Detta motiveras av att det inte är möjligt att iförväg förutse och avgränsa samtliga möjliga orsaker till de extra-ordinära förhållanden som avses här.

I andra stycket anges att valutareglering bara får tillgripas när det äruppenbart att andra åtgärder inte är möjliga. Vad som avses med dettauttryck har närmare kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt 4.1).

32 Genom tredje stycket får regeringen också möjlighet att, på fram- Prop. 1992/93:126ställning av Riksbanken, förordna om kreditreglering, under förutsättningatt valutareglering råder. Det finns inget hinder mot att förordnandet omkreditreglering meddelas samma dag som förordnandet om valuta-reglering.

1 kap. 2 §

Bestämmelsen motsvarar i sak 1 § tredje stycket VRL fast regeln nuockså gäller kreditreglering. Bedömningen av om regleringen fortfarandebehövs skall göras för varje delmoment av regleringen för sig.

Enligt andra stycket upphör kreditregleringen automatiskt om valuta-regleringen gör det, oavsett skälet till att valutaregleringen upphör attgälla.

1 kap. 3 §

Bestämmelsen motsvarar i sak 2 § VRL med den utvidgningen att kravetpå underställning nu också gäller förordnanden om kreditreglering. Omregeringen har utnyttjat sin fullmakt att förordna om valutareglering ochkreditreglering, om viss inlösenskyldighet, om viss kontroll av försän-delser eller om att annan än kreditinstitut vid tillämpningen av reglernaom kreditreglering skall kunna jämställas med ett kreditinstitut, så skallregeringen inom viss tid underställa riksdagen sitt beslut. Om så inte skerupphör förordnandet i fråga att gälla.

1 kap. 4 §

Begreppet kreditinstitut har enligt paragrafen samma betydelse som iriksbankslagen.

2 kap.

Bestämmelserna i 2 kap. har i huvudsak med endast redaktionellaändringar övertagits från VRL enligt följande uppställning.

Nya lagen

1 och 2 §§

3 §

4 §

5-10 §§

12-16 §§

VRL

3 §

5 §

9 §

11-16 §§

17-21 §§

Dock har i 2 § bankinstitut ersatts med "kreditinstitut eller Postverket".Samma uttryck har införts i 3 § som ersättning för "auktoriseradvalutahandlare". Skälet är i båda fallen att begreppet auktoriseradvalutahandlare kommer att omprövas med anledning av EES-avtalet. I4 § 4 st har den instans till vilken ett nämndbeslut får överklagas ändratsfrån Svea hovrätt till kammarrätten.

33 Vidare har i preciserande syfte gjorts en ändring i nya lagens 8 § 2 p. Prop. 1992/93:126Enligt nu gällande ordning är det straffbart enligt 1 p. att i strid mot enföreskrift underlåta att lämna en uppgift. Det är emellertid lämpligt attlåta det tydligt framgå redan av lagtexten att passivitet kan medförastraffansvar. Det görs här genom att till straffbudet i 2 p. om att lämnaen oriktig uppgift fogas också att underlåtenhet att lämna en uppgift ärstraffbar. Underlåtenheten kan bestå såväl i att helt låta bli att lämna enföreskriven uppgift som i att utelämna en uppgift i samband med attandra uppgifter lämnas.

I kapitlet (11 §j införs också en bestämmelse om medverkansansvargenom en hänvisning till brottsbalken. Detta görs i förtydligande syfte.

3 kap. 1 §

Till skillnad mot i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel (LKM)används här begreppet kreditreglering. Härigenom upprätthålls rågångenmellan de marknadskonförma kreditpolitiska medel Riksbanken dis-ponerar enligt riksbankslagen och använder i sin normala verksamhet, åena sidan, och den i ordets egentliga bemärkelse reglerande verksamhetdet kan finnas skäl att tillgripa under vissa förhållanden och som reglerasi denna lag, å andra sidan.

Bestämmelsen i 1 §, som anger vilka kreditregleringar som finns atttillgå, motsvarar 1 § LKM. I huvudsaklig överensstämmelse med LKMförekommer utlåningsreglering, emissionskontroll, räntereglering ochplaceringskrav.

3 kap. 2 §

Paragrafen anger vilka som kan beröras av ett förordnande om kredit-reglering. Beträffande samtliga slag av kreditreglering kan förordnandetavse samma krets av kreditinstitut som anges i 2 § LKM. Regeringensförordnande kan inbegripa alla slags kreditinstitut likaväl som ett ellerflera slags.

Regeringen kan dessutom på begäran av Riksbanken förordna att ävenannan än sådan som omfattas av sedvanlig lagstiftning om finansiellainstitutioner skall omfattas av kreditregleringen. Sådana skall enligt andrastycket i tillämpliga delar behandlas som kreditinstitut. Avsikten är inteatt Riksbanken i sin begäran skall peka ut en viss fysisk eller juridiskperson. I stället skall framställningen - och förordnandet - avse varjeannan som uppfyller de i tredje stycket uppställda kriterierna. Ett sådantförordnande kan komma att omfatta exempelvis större företag inomnågon annan bransch än den finansiella som för att förvalta överskotts-likviditet agerar på kreditmarknaden och som - även om verksamhetenutgör bara en liten del av det företagets verksamhet - kan vara en viktigaktör. Dessutom kan regeringen förordna att obligationsemittenter skallomfattas av kreditregleringen såvitt den avser emissionskontroll. Detinnebär att t.ex. stora industriföretag som vänder sig till marknaden föratt skaffa sig kredit genom att bjuda ut obligationer eller andra, liknandeslag av fordringsrätter blir, i de delar som gäller emissionskontroll, att

anse som ett kreditinstitut i denna lags mening. Ett sådant företag om- Prop. 1992/93:126fattas således inte enbart av bestämmelsen om att obligationer o.dyl. intefår ges ut utan också av bestämmelserna om upplysningsskyldighet, sär-skild avgift och vite.

3 kap. 3 §

Bestämmelsen har närmast sin motsvarighet i 6 § LKM. Av konkurrens-likställighetsskäl bör en kreditreglering i görligaste mån träffa allamarknadsaktörer på samma sätt. I de situationer där Riksbanken av någonsärskild anledning skulle finna att det är nödvändigt eller önskvärt attgöra åtskillnad mellan kreditinstituten bör banken emellertid ha möjlighetatt differentiera användningen av kreditregleringen. Medan regeringenenligt 2 § kan låta kreditregleringen avse ett eller flera slag av kredit-institut (t.ex. bankinstitut) har Riksbanken således, dock endast om detfinns särskilda skäl till det, möjlighet att inom ramen för regeringensförordnande inskränka användningen till ett visst slag av institut (t.ex.bankaktiebolag, medan andra slag av bankinstitut skulle kunna lämnasoreglerade), eller undanta ett visst, specificerat institut (t.ex. en vissbank) eller att utfärda olika föreskrifter för olika institut (t.ex. fastställaen viss högsta ränta enligt 7 § för vissa institut och en annan högsta räntaför andra institut). Detta kan vara befogat om instituten har olika struktureller bedriver olika slags verksamhet. Att ett visst kreditinstitut, eller ettvisst slag av kreditinstitut, drabbas av lönsamhetsproblem kan däremotinte utgöra skäl för särbehandling.

3 kap. 4 §

Paragrafens motsvarighet återfinns i 15 § LKM. Första stycket 1-3 harendast ändrats redaktionellt för att bättre ansluta till rådande språkbruk.Första stycket 4 avser leasing. Även denna bestämmelse är i principoförändrad utom på det sättet att hänvisningen till finansbolag somleasegivare utgått. Regleringen kan alltså i det mest omfattande falletträffa alla slags kreditinstitut och med kreditinstitut enligt 2 § tredjestycket jämställda företag.

3 kap. 5 §

Paragrafen motsvarar 16 § LKM och är endast redaktionellt ändrad.

3 kap. 6 §

Bestämmelsens motsvarighet återfinns i 17 och 18 §§ LKM. Den innebäratt Riksbanken kan hindra att kreditinstitut och andra som jämställts medkreditinstitut enligt 2 § tredje stycket skaffar sig kredit genom att bjudaut obligationer och andra liknande fordringsrätter. Skulle t.ex. en vissobligationsemission inte strida mot syftet med kreditregleringen ochvalutaregleringen har Riksbanken emellertid möjlighet såväl att lämnatillstånd till emissionen som att - om särskilda skäl föreligger - undantaett visst institut från kreditregleringen enligt 3 §.

35 Prop. 1992/93:126

3 kap. 7 §

Bestämmelsen motsvarar 26 § LKM. Den är, utöver vissa redaktionellajusteringar, oförändrad bortsett från att möjligheten att reglera inlånings-ränta har utgått. Om viss högsta eller högsta genomsnittliga räntafastställs för utlåning torde nämligen kreditinstitutens intresse av attupprätthålla en marginal mellan inlåningsränta och utlåningsränta effektivtförhindra att inlåningsräntor sätts högre än som skulle anses lämpligt.Den genomsnittliga räntan bör beräknas som ett vägt genomsnitt av ettkreditinstituts utlåningsräntor, där vikterna utgör omfattningen av denutlåning som beviljas till varje tillämpad räntesats. I LKM undantas"ränta som har fastställts i särskild ordning eller som beräknas enligtsärskilda bestämmelser". Därmed åsyftas ränta som bestämts genom lageller av regeringen, t.ex. vissa lån med statlig garanti. Den föreslagnalydelsen avser att förtydliga vad som menas med undantaget.

3 kap. 8 och 9 §§

Paragraferna motsvarar 20 och 21 §§ LKM. I 8 § anges vad som avsesmed placeringskrav, nämligen att av ett instituts totala placeringar vissaskall utgöra en viss andel eller att av en förändring av de totala place-ringarna vissa skall utgöra en viss procent av förändringen. I 9 § angesatt Riksbanken bestämmer hur underlaget för beräkningen av placerings-kravet preciseras, vilket innebär att det är Riksbanken som avgör vilkaplaceringar som skall avses med "vissa" enligt 8 §. Det är ocksåRiksbanken som bestämmer vid vilken tidpunkt eller under vilken periodplaceringskravet skall vara uppfyllt.

3 kap. 10 §

Paragrafen motsvarar 29 § LKM med endast redaktionella ändringar.

3 kap. 11 och 12 §§

Paragraferna motsvarar i princip 30 § LKM. Det är väsentligt att -eftersom straffbestämmelser saknas vid överträdelse av kreditregleringen- den särskilda avgiften innebär en så kännbar sanktion att en över-trädelse medför ett kraftigt ekonomiskt avbräck. Detta är knappast falleti dag. Det är därför lämpligt att knyta beräkningen av den räntesats somingår i den särskilda avgiften till den särskilda avgift som kan åläggasden som inte uppfyller bestämmelser om kassakrav enligt lagen(1988:1385) om Sveriges riksbank. För att sanktionen skall bli tillräckligtkännbar bör den särskilda avgiften utgå från två gånger den räntesats somgäller vid överträdelse av kassakraven. Denna koppling görs här i 11 §.

I 12 § bestäms hur Riksbanken skall fastställa det underlagsbelopp påvilken den i 11 § angivna räntan skall beräknas. Tanken är att densärskilda avgiften skall utgöra en sanktion som svarar mot omfattningenav överträdelsen av föreskrifterna. Detta åstadkoms genom att under-lagsbeloppet grundas på avvikelsen från vad som varit godtaget enligt

gällande föreskrifter. På detta sätt, och med användande av den ovan Prop. 1992/93:126beskrivna räntan, elimineras gott och väl den ekonomiska nyttan förnågon som överträder föreskrifterna genom att låna ut mer pengar änsom medges (utlåningsreglering) eller till högre pris än som medges(räntereglering) eller som skaffar sig lån fast det inte medges (emissions-kontroll) eller inte placerar medel på föreskrivet sätt (placeringskrav).

Beträffande räntereglering är det inte tillräckligt att utgå från skillnadenmellan den ränta som betingats och den som varit tillåten, eftersom detskulle medföra att ett medvetet brott mot föreskrifterna skulle löna sig.Beloppet bör till undvikande av en sådan effekt multipliceras med fem.

Följande enkla exempel kan illustrera hur beräkningen av den särskildaavgiften går till. I samtliga fall antas räntesatsen enligt 52 § lagen(1988:1385) om Sveriges riksbank vara 20 % och följaktligen räntanenligt 11 § vara 40 %. Beräkningsperioden antas vara en månad.

Exempel 1

Ett kreditinstitut har lånat ut 100 MSEK, trots att den fastställda gränsenvarit 80 MSEK.

40 % / 12 x 20MSEK = 666 667 SEK

Om kreditinstitutet tagit 20 % ränta på utlåningen har således dess intäktuppgått till 333 333 SEK och dess kostnad till 666 667 SEK.

Exempel 2

Någon har i strid med emissionskontrollen gett ut obligationer för 20MSEK.

40 % / 12 x 20 MSEK = 666 667 SEK

Om man antar att räntan på obligationen är 10 %, blir kostnaden för attlåna upp medel genom emissionen totalt 50 %.

Exempel 3

Ett kreditinstitut har lånat ut i genomsnitt 20 MSEK till en genomsnittligränta på 25 %, trots att den fastställda högsta räntesatsen varit 10 %.

40 % / 12 x (25 - 10 % x 20 MSEK) x 5 = 500 000 SEKKreditinstitutet har betingat sig en överränta på 250 000 SEK medankostnaden för den särskilda avgiften är den dubbla.

Exempel 4

Ett kreditinstitut har bara placerat 10 MSEK i en viss tillgång, trots attplaceringen skulle ha uppgått till 30 MSEK.

40 % / 12 x (30 MSEK - 10 MSEK) = 666 667 SEK.

Om man utgår från att den placering som placeringskravet avsett skulleha gett en avkastning på 5 % (83 333 SEK) och att kreditinstitutet istället fått en avkastning på 25 % (416 667 SEK) ger kalkylen en förlustför kreditinstitutet med (416 667 - 83 333 - 666 667) = 333 333 SEK.

Det förtjänar att påpekas att det inte finns något hinder mot att sammakreditinstitut för samma transaktion drabbas av flera särskilda avgifter.Detta kan illustreras med följande exempel.

37 Exempel 5 Prop. 1992/93:126

Ett kreditinstitut har lånat ut 100 MSEK, trots att den fastställda gränsenvarit 80 MSEK. I stället för högsta ränta 10 % har institutet tagit 30 %.

40 % / 12 x 20MSEK + 40 % / 12 x (30 - 10 % x 100 MSEK) x 5 =(666 667 SEK + 3 333 333 SEK) = 4 MSEK.

3 kap. 13 §

Paragrafen motsvarar 31 § LKM. Den är endast redaktionellt ändrad.

3 kap. 14 §

Paragrafen har sin närmaste motsvarighet i 28 § LKM. Den innebär attkreditinstituten kan åläggas att lämna uppgifter oavsett om förordnandeom kreditreglering givits av regeringen eller inte. Sådana uppgifterförutsätts nämligen kunna utgöra underlag för Riksbankens framställningtill regeringen om ett sådant förordnande.

3 kap. 15 - 18 §§

Paragrafernas motsvarighet återfinns i 32 § LKM. Efter mönster frånmotsvarande brott mot bestämmelserna om valutareglering införs istraffskalan fängelse i högst ett år för uppsåtliga brott, medan oaktsam-hetsbrott alltjämt skall bestraffas med böter och ringa brott inte skallföranleda ansvar. Även underlåtenhet att lämna en uppgift är straffbar (jfrkommentaren till 2 kap.). Vidare införs, liksom vad gäller valuta-regleringen, ett straffstadgande för grovt brott. Ett brott kan anses varagrovt t.ex. om lämnandet av oriktiga uppgifter syftat till att uppnå att ettvisst kreditinstitut skall undantas från kreditregleringen eller på annat sättvarit systematiskt, liksom när det varit fråga om betydande belopp ellerkreditvolymer eller motsvarande. Den som medverkar till ett brott skallkunna straffas. I enlighet med vad som gäller för valutareglering införssåsom ett krav för att åtal skall få väckas att Riksbanken lämnar med-givande till det.

3 kap. 19 - 22 §§

I likhet med vad som gäller för valutaregleringen ges Riksbanken möjlig-het att förena en förnyad anmodan till någon att lämna uppgifter (14 §)med vite. Dessutom ges Riksbanken möjlighet att vid vite förelägganågon att rätta en åtgärd som strider mot något moment av kredit-regleringen. Det kan t.ex. röra sig om att vid vite förelägga någon attplacera medel i ett visst slag av tillgångar eller att sänka räntor somöverskrider den fastställda gränsen. Den som vid vite förelagts att lämnauppgifter men underlåter det skall inte, utöver att behöva betala vitet,kunna straffas. Den som ålagts vid vite att rätta något kan inte sedandessutom drabbas av särskild avgift, vilket måste beaktas när vites-beloppet bestäms.

4 kap. 1 §

Paragrafen motsvaras av 4 § VRL och 5 § LKM. Den är i sak oför-ändrad. Att det i princip är fullmäktige i Riksbanken som beslutar omföreskrifterna följer av 41 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.Riksbankens skyldighet att komplettera regeringens förordnanden, i denmån det behövs, omfattar både förordnanden om valutareglering ochkreditreglering.

4 kap. 2 §

Bestämmelsen har hämtats oförändrad från 10 § VRL men avser härockså ärenden om kreditreglering.

4 kap. 3 §

I den mån beslutsrätt avseende ärenden som uppkommer på grund avtillämpningen av denna lag avgörs av annan än fullmäktige i Riksbanken

- bestämmelser härom finns i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

- bör besluten i fråga kunna överklagas till fullmäktige. Beslut avfullmäktige kan enligt den lagen och lagen (1989:186) om överklagandeav administrativa beslut av riksdagens förvaltningskontor och myn-digheter inte överklagas om det inte särskilt anges i vederbörandeförfattning. Med hänsyn till att föreläggande av vite och bestämmande avsärskild avgift utgör sådan judiciell verksamhet som kan leda tillingripande rättsverkningar för en enskild bör sådana beslut kunnaöverklagas till allmän förvaltningsdomstol. Som anmärkts i den allmännamotiveringen under avsnitt 4.7 kan instansordningen komma att ändrasmed anledning av Domstolsutredningens förslag.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringenförslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om valuta- och kreditreglering,

2. lag om ändring riksdagsordningen,

3. lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,

4. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för riksdagensombudsmän,

5. lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissaförvaltningsbeslut,

6. lag om ändring i lagen (1988:846) om ungdomsbosparande, samt

7. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.

Prop. 1992/93:126

39 Prop. 1992/93:126

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar attgenom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag somföredraganden har lagt fram.

40 Förteckning över de remissinstanser som avgett yttrande över rubriceradepromemoria:

Fullmäktige i Sveriges riksbank, Hovrätten för Nedre Norrland,Kammarrätten i Sundsvall, Finansinspektionen, Riksgäldskon toret,Riksskatteverket, Riksrevisionsverket, Riksåklagaren efter hörande avöveråklagaren vid statsåklagarmyndigheten för speciella mål, StatistiskaCentralbyrån, Konkurrensverket, Närings- och teknikutvecklingsverket,Överstyrelsen för civil beredskap, Svenska Bankföreningen, Sparbanker-nas Bank, Finansbolagens Förening, Svenska Fondhandlareföreningen,Landsorganisationen i Sverige, Svenska Arbetsgivareföreningen, SverigesIndustriförbund, Företagarnas Riksorganisation, Försäkringsförbundet,Folksam, Köpmannaförbundet, Grossistförbundet Svensk Handel, AP-fonden, andra och tredje fondstyrelserna.

41 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-10-29

Prop. 1992/93:126

Bilaga 2

Närvarande: justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr,justitierådet Inger Nyström.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 1992 harregeringen på hemställan av statsrådet Lundgren beslutat inhämtalagrådets yttrande över förslag till lag om valuta- och kreditreglering.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av departementsrådet HansSchedin.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

42 Prop. 1992/93:126

Proposition....................................1

Propositionens huvudsakliga innehåll....................1

Propositionens lagförslag...........................3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den

29 oktober 1992 ............................... 16

1 Ärendet och dess beredning......................16

2 Inledning.................................16

2.1 Gällande regler...........................16

2.2 Närmare om kreditreglering....................17

2.3 Närmare om valutareglering...................18

2.4 EG-aspekter.............................19

3 Grundläggande överväganden rörande valutareglering och

kreditreglering..............................20

4 Överväganden och förslag.......................22

4.1 Möjligheterna att tillämpa valutareglering och kredit-

reglering behålls..........................22

4.2 Utlåningsreglering och

emissionskontroll..........................25

4.3 Räntereglering............................26

4.4 Placeringskrav............................27

4.5 Valuta- och kreditregleringens administration.........28

4.6 Straff, vite och särskild avgift..................29

4.7 Överklagande............................31

5 Upprättade lagförslag..........................31

6 Författningskommentar.........................32

7 Hemställan................................39

8 Beslut...................................40

Bilaga 1 Sammanställning över remissinstanser.............41

Bilaga 2 Utdrag ur Lagrådets protokoll den 29 oktober 1992 .... 42