Miljöansvaret i Antarktis

Regeringens proposition 2005/06:179

Miljöansvaret i Antarktis

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Harpsund den 16 mars 2006

Göran Persson

Lena Sommestad

(Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I denna proposition föreslås en ny lag om Antarktis mot bakgrund av dels de s.k. Stockholmsreglerna om miljöansvar i Antarktis som beslutades vid Antarktisfördragets konsultativa möte (ATCM) i Stockholm 2005, dels ett allmänt behov av en översyn och modernisering av lagen. Den nya lagen föreslås ersätta den nuvarande lagen (1993:1614) om Antarktis.

Stockholmsreglerna har antagits genom en bilaga till Antarktisfördragets miljöskyddsprotokoll. De innebär att en huvudman för en verksamhet ansvarar för miljöfarliga olyckor som verksamheten har orsakat i Antarktis fördragsområde. Huvudmannen är skyldig att vidta åtgärder för att begränsa och minimera effekterna av sådana olyckor. Huvudmannen är också skyldig att ersätta den som har vidtagit åtgärder i huvudmannens ställe.

I propositionen föreslås också en skärpt straffskala för vissa brott och en möjlighet att döma för grovt brott i vissa fall.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 oktober 2006, utom såvitt avser en paragraf om betalning till den fond som Antarktisfördragets parter skall bilda när Stockholmsreglerna träder i kraft. Den paragrafen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Dessutom föreslås att riksdagen godkänner bilaga VI till miljöskyddsprotokollet till Antarktisfördraget om ansvarsskyldighet för miljöfarliga olyckor.

1¶Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

1. godkänner bilaga VI till miljöskyddsprotokollet till Antarktisfördraget om ansvarsskyldighet för miljöfarliga olyckor,

2. antar regeringens förslag till lag om Antarktis.

2¶Förslag till lag om Antarktis

Härigenom föreskrivs följande.

Definitioner 1 § I denna lag avses med

Antarktis: området söder om 60° sydlig bredd, Antarktisfördraget: 1959 års fördrag om Antarktis (SÖ 1984:5), miljöskyddsprotokollet: 1991 års miljöskyddsprotokoll till Antarktisför-

draget (SÖ 1994:52),

part: stat som är part i Antarktisfördraget,

huvudman: den fysiska eller juridiska person på vilkens uppdrag en vistelse eller verksamhet i Antarktis organiseras, bedrivs eller avses att bedrivas,

miljön i Antarktis: miljön i Antarktis och de ekosystem som beror av eller hänger samman med miljön i Antarktis,

miljöfarlig olycka: en händelse som medför eller kan medföra en betydande skada på miljön i Antarktis,

utländskt tillstånd: tillstånd eller medgivande som enligt motsvarande lagstiftning hos en annan part krävs för en vistelse eller verksamhet i Antarktis,

fartyg: fartyg, oavsett typ, som används i den marina miljön och fasta eller flytande plattformar,

observatör: en person som är utsedd av en annan part för att observera efterlevnaden av Antarktisfördraget eller miljöskyddsprotokollet och som den andra parten har anmält till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, eller en person som har utsetts vid Antarktisfördragets konsultativa möten för att utföra inspektioner enligt förfaranden som skall fastställas av ett sådant möte,

särskilda dragningsrätter: de av Internationella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna (SDR).

Lagens tillämpningsområde 2 § Denna lag gäller

1. svenska medborgare och svenska juridiska personer, 2. utländska medborgare som har hemvist i Sverige, och 3. utländska medborgare som deltar i en expedition eller annan verk-

samhet som har tillstånd enligt denna lag.

De särskilda bestämmelserna om fartyg i Antarktis i 11 § gäller svenska fartyg och andra utländska fartyg än statsfartyg som används i en verksamhet i Antarktis där huvudmannen är svensk medborgare, svensk juridisk person eller utländsk medborgare som har hemvist i Sverige.

Trots första stycket skall lagen inte tillämpas på en observatör eller den som från en annan parts expedition eller station i Antarktis utbytesvis deltar i en verksamhet som har tillstånd enligt denna lag eller har fått dispens från kravet på tillstånd.

Allmänna bestämmelser om skydd för miljön i Antarktis 3 § Det är förbjudet att utan tillstånd enligt denna lag vistas eller bedriva verksamhet i Antarktis.

Första stycket gäller inte

1. överflygning, eller

2. utövande av sådan rätt till fri sjöfart som följer av folkrätten om det fria havet.

4 § Den som vistas eller bedriver verksamhet i Antarktis skall vidta de åtgärder som med anledning av vistelsen eller verksamheten behövs för att

1. förebygga att avfall uppkommer och lämnas kvar i Antarktis, 2. i övrigt skydda och bevara miljön i Antarktis.

5 § Det är förbjudet att genomföra en atomexplosion eller placera radioaktivt avfall i Antarktis.

6 § I den mån annat inte uttryckligen framgår av ett tillstånd enligt 3 §, är det i Antarktis förbjudet att

1. efterforska, samla in, undersöka, utvinna eller bearbeta mineraltillgångar och meteoriter,

2. samla in eller skadligt påverka en växt- eller djurart som är naturligt förekommande i Antarktis,

3. på land, på isshelfen eller i vattnet föra in exemplar av en växt- eller djurart som inte är naturligt förekommande i Antarktis, eller

4. besöka särskilt skyddsvärda områden.

Första stycket 2 gäller inte fångst som är tillåten enligt konventionen om bevarande av marina levande tillgångar i Antarktis, daterad i Canberra den 20 maj 1980 (SÖ 1984:21). För sådan fångst finns bestämmelser i rådets förordning (EG) nr 600/2004 av den 22 mars 2004 om fastställande av vissa tekniska åtgärder för fiskeriverksamhet i det område som omfattas av konventionen om bevarande av marina levande tillgångar

1 i Antarktis , rådets förordning (EG) nr 601/2004 av den 22 mars 2004 om fastställande av vissa kontrollåtgärder för fiskeriverksamhet i det område som omfattas av konventionen om bevarande av marina levande tillgångar i Antarktis och om upphävande av förordningarna (EEG) nr 3943/90,

2 (EG) nr 66/98 och (EG) nr 1721/1999 samt i fiskelagen (1993:787) och i bestämmelser som har meddelats med stöd av den lagen.

Första stycket 3 gäller inte livsmedel som hanteras under betryggande kontroll.

7 § Den som vistas eller bedriver verksamhet i Antarktis skall vidta de skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga uppkomsten av miljöfarliga olyckor.

Innan verksamheten i Antarktis påbörjas skall huvudmannen upprätta den eller de beredskapsplaner som med anledning av verksamhetens innehåll behövs i fråga om att hantera miljöfarliga olyckor. Beredskapsplanerna skall hållas aktuella så länge verksamheten bedrivs.

1 EUT L 97, 1.4.2004, s. 1 (Celex 32004R0600). 2 EUT L 97, 1.4.2004, s. 16 (Celex 32004R0601). 5

8 § Om det visar sig att en verksamhet som omfattas av tillstånd enligt denna lag medför eller kan befaras medföra en tidigare oförutsedd skada på miljön i Antarktis, skall verksamheten omedelbart avbrytas.

9 § Om en miljöfarlig olycka inträffar som en följd av en verksamhet i Antarktis skall huvudmannen och den som orsakar en sådan olycka vidta de rimliga åtgärder som behövs för att snabbt och effektivt undvika, minimera eller begränsa effekterna av olyckan.

10 § Om det finns skäl att anta att en mineraltillgång, en meteorit, en växt eller ett djur har åtkommits i strid med bestämmelserna i denna lag, är det förbjudet att befatta sig med materialet, växten eller djuret på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande.

Särskilda bestämmelser om fartyg i Antarktis 11 § I havet i Antarktis är det förbjudet att från ett fartyg släppa ut

1. oljor eller oljehaltiga blandningar,

2. andra skadliga flytande ämnen, kemiska ämnen eller andra ämnen i kvantiteter eller koncentrationer som är skadliga för den marina miljön,

3. obehandlat toalettavfall, eller 4. fast avfall. När ett fartyg är i Antarktis skall oljeslam, förorenad barlast, tankspol-

vatten och andra oljehaltiga rester och blandningar behållas ombord.

Trots första stycket 3 får toalettavfall släppas ut från fartyg som inte är avsett för fler än tio personer, om utsläppet sker längre ut än 12 nautiska mil från land eller isshelfen.

Trots första stycket 4 får matrester släppas ut, om utsläppet sker längre ut än 12 nautiska mil från land eller isshelfen och matresterna har passerat genom en sönderdelare eller avfallskvarn och är så finfördelade att de kan passera genom ett såll med öppningar som inte är större än 25 millimeter.

Tillstånd 12 § Frågor om tillstånd enligt denna lag prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

13 § En ansökan om tillstånd skall innehålla den miljökonsekvensbeskrivning som behövs för att göra en samlad bedömning av vistelsens eller verksamhetens påverkan på miljön i Antarktis.

14 § Tillstånd får ges endast om

1. vistelsen eller verksamheten inte kan befaras medföra annat än en obetydlig eller övergående påverkan på miljön i Antarktis, och

2. sökanden ställer godtagbar säkerhet för det ekonomiska ansvar som sökanden har i händelse av en miljöfarlig olycka.

Om det finns särskilda skäl får tillstånd, trots första stycket 1, ges till en vistelse eller verksamhet som kan befaras medföra mer än en obetydlig eller övergående påverkan på miljön i Antarktis.

Tillstånd för verksamhet som avses i 6 § första stycket 1–3 får ges bara om verksamheten ingår i en vetenskaplig forskning.

Staten behöver inte ställa en sådan säkerhet som avses i första stycket 2.

15 § Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs med hänsyn till skyddet för miljön i Antarktis.

16 § Ett tillstånd får återkallas om tillståndshavaren inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller villkor i tillståndet.

Verksamheter där huvudmannen inte omfattas av lagens tillämpning 17 § Den som yrkesmässigt anordnar eller deltar i en vistelse eller verksamhet i Antarktis skall, om huvudmannen inte omfattas av denna lag, förvissa sig om att huvudmannen har ett utländskt tillstånd i den mån ett sådant tillstånd krävs.

18 § Den som deltar i en vistelse eller verksamhet för vilken huvudmannen har ett utländskt tillstånd får trots bestämmelserna i 3–11 §§ vistas och vidta åtgärder inom ramen för vad som är tillåtet enligt det utländska tillståndet.

Ersättningsskyldighet för åtgärder efter en miljöfarlig olycka 19 § Om skyldigheten att vidta åtgärder enligt 9 § inte har fullgjorts skall huvudmannen betala ersättning till den part som i den åtgärdsskyldiges ställe har vidtagit åtgärderna. Ersättningen skall motsvara kostnaden för de vidtagna åtgärderna.

20 § Om skyldigheten att vidta åtgärder enligt 9 § inte har fullgjorts och sådana åtgärder inte har vidtagits av någon annan, är huvudmannen skyldig att betala ersättning till den myndighet som regeringen bestämmer för vidarebefordran till den fond som administreras av Antarktisfördragets sekretariat. Ersättningen skall så långt som möjligt motsvara kostnaderna för att vidta åtgärderna.

21 § En huvudman är inte ersättningsskyldig enligt 19 och 20 §§ om huvudmannen visar att den miljöfarliga olyckan har orsakats av

1. en handling eller underlåtenhet som var nödvändig för att skydda människors liv eller säkerhet,

2. en naturhändelse av exceptionell karaktär som inte skäligen kunde förutses med hänsyn till de normala omständigheterna i Antarktis och som fått effekter som inte skäligen kunnat undvikas eller minimeras med skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått i verksamheten,

3. en terroristhandling, 4. en krigshandling som riktats mot verksamheten, eller

5. en åtgärd som någon på uppdrag av staten vidtagit för att avhjälpa en miljöfarlig olycka som hänt i någon annans verksamhet, om det med hänsyn till omständigheterna var motiverat att vidta åtgärden.

22 § En huvudmans ersättningsskyldighet enligt 19 eller 20 § när en miljöfarlig olycka har inträffat som en följd av en verksamhet som be-

drivs på ett fartyg är begränsad till 1 miljon särskilda dragningsrätter om fartygets dräktighetstal inte överstiger 2 000.

Om fartygets dräktighetstal är högre höjs ansvarsgränsen

1. med 400 särskilda dragningsrätter för varje dräktighetstal från och med dräktighetstalet 2 001 till och med dräktighetstalet 30 000,

2. med 300 särskilda dragningsrätter för varje dräktighetstal från och med dräktighetstalet 30 001 till och med dräktighetstalet 70 000, och

3. med 200 särskilda dragningsrätter för varje dräktighetstal över 70 000.

23 § En huvudmans ersättningskyldighet enligt 19 eller 20 §, i andra fall än de som avses i 22 §, är begränsad till 3 miljoner särskilda dragningsrätter.

24 § Bestämmelserna om ansvarsbegränsning i 22 och 23 §§ gäller inte om den miljöfarliga olyckan har orsakats med uppsåt eller av grov oaktsamhet.

25 § En annan parts rätt till ersättning från en huvudman för en ickestatlig verksamhet enligt 19 § går förlorad om parten inte har väckt talan om ersättning vid Stockholms tingsrätt senast tre år efter det att de ersättningsgrundande åtgärderna påbörjades eller, om följande tidpunkt infaller senare, senast tre år efter det att parten fick eller borde ha fått kännedom om identiteten på huvudmannen för den verksamhet eller vistelse i vilken olyckan hände.

Om talan enligt första stycket inte har väckts inom 15 år från den dag åtgärderna började vidtas, bortfaller rätten till ersättning.

Dispens 26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i det enskilda fallet ge dispens från tillståndskravet i 3 §. Dispens får ges bara om vistelsen eller verksamheten saknar betydelse för miljön i Antarktis.

Nöd 27 § Bestämmelserna om förbud och skyldigheter i 3–11 och 17 §§ gäller inte i en nödsituation som avser skyddet för miljön eller säkerheten för mänskligt liv, luftfartyg, fartyg eller egendom med ett stort ekonomiskt värde.

I en sådan nödsituation skall var och en handla så att miljön i Antarktis påverkas så lite som möjligt.

Bemyndigande att meddela föreskrifter 28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. avfallshantering i Antarktis,

2. vilka områden som är sådana särskilt skyddsvärda områden som avses i 6 § första stycket 4,

3. skyldigheten att vidta förebyggande åtgärder enligt 7 §, 4. beredskapsplaner enligt 7 §, 5. vad som krävs av en miljökonsekvensbeskrivning enligt 13 §, och 6. beräkning och betalning av ersättning enligt 20 §.

Tillsyn 29 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen och bestämmelser i tillstånd som getts enligt lagen.

30 § Den som har fått ett tillstånd enligt denna lag skall

1. på tillsynsmyndighetens begäran ge myndigheten de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen, och

2. på tillsynsmyndighetens eller en observatörs begäran ge observatören de upplysningar och handlingar som observatören behöver för sitt uppdrag.

31 § Tillsynsmyndigheten och en observatör har rätt att få tillträde till en lokal, ett område eller ett transportmedel där en verksamhet som omfattas av förbud eller tillståndskrav enligt denna lag bedrivs.

Tillsynsmyndigheten har också rätt att undersöka förhållanden som har betydelse för tillämpningen av en bestämmelse i denna lag, i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller i tillståndet.

32 § Det som sägs om en observatör i 30 och 31 §§ gäller enbart på land och på isshelfen i Antarktis och på alla fartyg och luftfartyg som befinner sig på platser för landsättning eller ombordtagning av last eller personal på land eller på isshelfen.

33 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av denna lag, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen och bestämmelser i tillstånd som getts enligt lagen.

Ett föreläggande eller förbud får förenas med vite.

Straff m.m. 34 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot ett förbud i 3, 5, 6, 10 eller 11 §,

2. bryter mot 8 § genom att fortsätta en verksamhet trots att den skulle ha avbrutits,

3. bryter mot 9 § genom att underlåta att vidta en åtgärd som behövs för att undvika, minimera eller begränsa effekterna av en miljöfarlig olycka,

4. bryter mot ett villkor som med stöd av 15 § finns i ett tillstånd, 5. bryter mot 17 § genom att underlåta att förvissa sig om att huvud-

mannen har de tillstånd som behövs för verksamheten,

6. bryter mot 27 § andra stycket genom att i en nödsituation handla på ett sätt som påverkar miljön mer än nödvändigt, eller

7. bryter mot en bestämmelse i 30 eller 31 § genom att underlåta att lämna en upplysning eller handling, genom att lämna en oriktig uppgift eller genom att vägra tillsynsmyndigheten eller en observatör tillträde eller tillsynsmyndigheten möjlighet att undersöka.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det

har medfört eller kunnat medföra varaktiga skador av stor omfattning, om gärningen annars varit av särskilt farlig art eller innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag eller om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, har gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag.

För försök till brott döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. I ringa fall döms inte till ansvar. Om en gärning som avses i första stycket 7 är belagd med straff i brotts-

balken, skall det för samma gärning inte dömas till ansvar enligt denna lag.

35 § Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet

1. bryter mot en bestämmelse om avfallshantering som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en myndighet har meddelat med stöd av 28 § 1,

2. bryter mot en bestämmelse om skyldighet att vidta förebyggande åtgärder eller att upprätta beredskapsplaner som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en myndighet har meddelat med stöd av 28 § 3.

I ringa fall döms inte till ansvar.

36 § Den som inte följer ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud enligt 33 § får inte dömas till ansvar enligt denna lag för den gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

37 § Egendom som har varit föremål för ett brott som avses i 34 § eller egendomens värde skall förverkas om det inte är uppenbart oskäligt.

Ett föremål som har använts som hjälpmedel vid ett brott som avses i 34 § eller föremålets värde får förklaras förverkat om det är nödvändigt för att förebygga brott eller om det finns andra särskilda skäl.

Överklagande 38 § Beslut som i det enskilda fallet har meddelats av någon annan än regeringen eller en allmän domstol enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Naturvårdsverket får överklaga beslut om tillstånd som en förvalt-

ningsmyndighet har meddelat enligt denna lag eller enligt bestämmelser som har meddelats med stöd av lagen.

________________

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer i fråga om 20 § och i övrigt den 1 oktober 2006 då lagen (1993:1614) om Antarktis skall upphöra att gälla.

3¶Ärendet och dess beredning

Vid Antarktisfördragets tjugosjunde konsultativa möte (ATCM XXVII), som hölls i Stockholm den 6 till den 17 juni 2005, enades Antarktisfördragets parter om innehållet i ett nytt rättsligt bindande instrument om ansvar för miljöfarliga olyckor i Antarktisfördragets tillämpningsområde. Förhandlingar om dessa regler hade pågått i flera års tid. Reglerna har formen av en bilaga till miljöskyddsprotokollet: Annex VI to the Protocol on Environmental Protection to the Antarctic Treaty on Liability Arising from Environmental Emergencies. I denna lagrådsremiss används i fortsättningen beteckningen Stockholmsreglerna när det är denna bilaga till miljöskyddsprotokollet som avses. Stockholmsreglerna, avfattade på engelska och svenska, återges i bilaga 1. För genomförandet av bilagan behövs det för svenskt vidkommande göras ändringar i den svenska lagstiftningen om Antarktis. I arbetet har regeringen funnit att den nuvarande lagen (1993:1614) om Antarktis behöver omarbetas språkligt och redaktionellt så att den blir tydligare. Det har resulterat i ett förslag om att en ny lag om Antarktis skall ersätta 1993 års lag. En promemoria med förslagen har remissbehandlats. Promemorians lagförslag återges i bilaga 2. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissvaren finns i bilaga 4. Promemorian och remissvaren finns tillgängliga i Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet (dnr M2005/6379/R).

Lagrådet Förslaget har granskats av Lagrådet. Lagrådsremissens lagförslag återges i bilaga 5. Lagrådets yttrande återges i bilaga 6. Lagrådets synpunkter och de ändringar som med anledning av dessa har gjorts i förslaget behandlas i författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissen har utöver de ändringar som föranletts av Lagrådets yttrande några ytterligare mindre ändringar gjorts i lagtexten.

4¶Lagen (1993:1614) om Antarktis

Sverige anslöt sig till Antarktisfördraget 1984 och fick konsultativ (dvs. beslutande) status 1988 eftersom Sverige bedrivit betydande vetenskaplig forskningsverksamhet, bl.a. genom att etablera en forskningsstation på Antarktis. Lagen (1993:1614) om Antarktis trädde i kraft den 1 juli 1993. Med lagen genomfördes framför allt det miljöskyddsprotokoll till Antarktisfördraget som antogs 1991 och trädde i kraft i januari 1998 (SÖ 1994:52). Förutom flera bestämmelser om miljöskydd innehåller lagen regler om att den som vistas eller bedriver verksamhet i Antarktis skall ha tillstånd till det. Regeringen har i förordningen (1994:95) om svensk verksamhet i Antarktis bemyndigat Polarforskningssekretariatet att pröva frågor om sådana tillstånd. Sekretariatet är också central förvaltningsmyndighet i fråga om tillämpningen av lagen om Antarktis och

är den aktör som i praktiken ansvarar för all svensk verksamhet i Antarktis. Information om Polarforskningssekretariatet och dess verksamhet finns på www.polar.se.

Efter att lagen har varit tillämplig i drygt tio år har det funnits anledning att göra en allmän översyn mot bakgrund av främst erfarenheterna från dess tillämpning men även utifrån erfarenheter från Antarktisfördragets konsultativa möten (ATCM) kring tillämpningen av miljöskyddsprotokollet, framför allt den del som reglerar tillstånd. Andra delar av lagen som förtjänat särskild uppmärksamhet är bestämmelserna om lagens tillämpningsområde samt skyddet för mineraler, flora, fauna och särskilda platser. Flera nya bestämmelser bör dessutom införas med anledning av Stockholmsreglerna. Resultatet av översynen är att en ny lag om Antarktis bör ersätta den nuvarande.

5¶Stockholmsreglerna

Stockholmsreglerna genomför den förpliktelse som finns i miljöskyddsprotokollets artikel 15 om att Antarktisfördragets parter skall upprätta en ansvarsordning för miljöfarliga olyckor i Antarktisfördragets område. Huvudregeln är att huvudmän (i den engelska texten benämnda operators) för verksamheter i Antarktis fördragsområde ansvarar för miljöfarliga olyckor som har inträffat som en följd av deras verksamheter och blir skyldiga att vidta nödvändiga åtgärder för att i möjligaste mån minimera eller undvika att skador uppkommer i Antarktis miljö på grund av sådana olyckor. Huvudmannen för en verksamhet blir också skyldig att ersätta den som i verksamhetsutövarens ställe har vidtagit nödvändiga åtgärder för att undvika, minimera eller begränsa effekterna av en inträffad olycka. För det fall nödvändiga åtgärder inte vidtas vid en miljöfarlig olycka, innehåller Stockholmsreglerna en särskild regel om ersättning till en fond, som skall administreras av Antarktisfördragets sekretariat. Eftersom det är Antarktisfördragets parter som ansvarar för tillståndsgivning och för tillsyn över de verksamheter som det egna landets huvudmän bedriver, behöver flera av Stockholmsreglernas bestämmelser komma till uttryck i svensk lag. Förutom bestämmelser om de skyldigheter som huvudmännen skall ha, behöver det införas bestämmelser om att huvudmän skall upprätta beredskapsplaner och vidta förebyggande åtgärder i syfte att undvika miljöfarliga olyckor.

Stockholmsreglerna har antagits genom en åtgärd (s.k. Measure) under Antarktisfördragets artikel IX. För att Stockholmsreglerna skall träda i kraft krävs att alla de stater som var konsultativa parter då Stockholmsreglerna antogs har godkänt dem (miljöskyddsprotokollets artikel 9 och Antarktisfördragets artikel IX).

I samband med Stockholmsreglerna antogs också ett beslut (s.k. Decision) enligt vilket en årlig utvärdering av staternas tillträde till Stockholmsreglerna skall ske. Ett beslut är omedelbart verkande. Syftet är att få alla parter att tillträda Stockholmsreglerna så snart som möjligt. Enligt beslutet skall parterna etablera en tidsram i syfte att påbörja förhandlingar som täcker hela förpliktelsen i artikel 16 i miljöskyddsprotokollet. Detta skall ske senast fem år efter det att Stockholmsreglerna

antogs. För att Sverige skall bli folkrättsligt bundet av Stockholmsreglerna krävs således att Sverige godkänner dem enligt den föreskrivna proceduren. I detta avsnitt beskrivs Stockholmsreglerna, på grund av sin komplexitet, relativt ingående. Här beskrivs också hur Stockholmsreglerna påverkar den svenska lagstiftningen om Antarktis.

5.1¶Beaktandesatser

Till skillnad från tidigare bilagor till miljöskyddsprotokollet innehåller Stockholmsreglerna beaktandesatser som uttrycker parternas viljeförklaring dels för att belysa syftet med Stockholmsreglerna, dels för att signalera vilka steg som skall tas i framtiden.

Av särskilt intresse är tredje beaktandesatsens hänvisning till miljöskyddsprotokollets artikel 15. Den skall läsas tillsammans med Beslut 1 (2005) som är omedelbart gällande. Enligt beslutet skall Antarktisfördragets konsultativa möte (ATCM) årligen utvärdera arbetet med genomförandet av Stockholmsreglerna. Hänvisningen är viktig eftersom den lyfter fram skillnaden mellan den mer begränsade förpliktelsen i artikel 15 att bemöta miljöfarliga olyckor i Antarktis och den mer omfattande förpliktelsen i artikel 16 om att parterna så småningom skall utarbeta en bredare ansvarsordning.

5.2¶Tillämpningsområde

Stockholmsreglerna är enligt artikel 1 tillämpliga på miljöfarliga olyckor i Antarktis fördragsområde som härrör från vetenskapliga forskningsprogram, turism och alla andra statliga och icke-statliga verksamheter för vilka förhandsnotifiering krävs enligt artikel VII (5) i Antarktisfördraget, inklusive tillhörande logistisk stödverksamhet. Artikeln fastslår också uttryckligen att reglerna skall tillämpas på alla turistfartyg som inträder i Antarktisfördragets område. Det har inte varit politiskt möjligt att göra Stockholmsreglerna tillämpliga även på fiskefartyg. Genom artikelns avslutande formulering öppnas dock för att parterna i framtiden kan komma överens om att även annan verksamhet skall omfattas.

Turistfartyg som inte avser att lägga till i Antarktis omfattas inte av Antarktisfördragets krav på förhandsnotifiering. Sådana fartyg omfattas dock uttryckligen av Stockholmsreglerna så snart de kommer in i Antarktis fördragsområde, dvs. söder om 60° sydlig bredd.

Sverige har valt att definiera ”Antarktis” inte som kontinenten Antarktis utan som ”området söder om 60° sydlig bredd”. En konsekvens av detta är att uttrycket miljön i Antarktis därmed får en vidare innebörd i den svenska lagstiftningen än i Antarktisfördraget eftersom uttrycket i den svenska lagstiftningen innefattar såväl kontinenten Antarktis som havsmiljön söder om 60° sydlig bredd. Detta innebär att Sverige inom ramen för vår jurisdiktion har mer omfattande miljöskyddskrav än vad som följer av Antarktisfördraget och andra instrument under fördraget. Mot bakgrund av den betydelse som skyddet av miljön bör tillmätas inom hela Antarktisfördragets område är det regeringens uppfattning att det utökade svenska miljöskyddet skall ses som en tillgång i sammanhanget.

I det här lagstiftningsärendet föreslår regeringen ingen ändring av hur Antarktis definieras i svenska lagstiftningen om Antarktis.

Sverige har inte heller valt att begränsa tillämpningen av Stockholmsreglerna på det sätt som artikel 1 i reglerna ger möjlighet till. I stället gäller bestämmelserna i Stockholmsreglerna för all verksamhet i Antarktis, oberoende av om dessa omfattas av kravet på förhandsnotifiering enligt Antarktisfördraget eller inte.

5.3¶Definitioner

Miljöfarlig olycka I Stockholmsreglernas artikel 2 definieras vissa centrala termer och uttryck. Främst bland dessa är uttrycket ”Environmental emergency” som också finns i miljöskyddsprotokollets artikel 15 och på svenska översätts med ”miljöfarlig olycka” (SÖ 1994:52).

Med en miljöfarlig olycka avses en avsiktlig eller oavsiktlig händelse som har inträffat efter det att Stockholmsreglerna trätt i kraft, och som har resulterat i eller medför en risk att omedelbart resultera i en betydande skadlig inverkan (significant and harmful impact) på Antarktis miljö.

Det förtjänar att påpekas att händelser som inträffar innan Stockholmsreglerna trätt i kraft alltså inte kommer att omfattas. Detta innebär i praktiken att Stockholmsreglernas detaljerade bestämmelser om t.ex. skyldighet att ingripa för att förebygga skador inte gäller för händelser som inträffat innan Stockholmsreglerna trätt i kraft även om händelserna resulterar i betydande miljöskador eller risk för betydande miljöskador efter ikraftträdandet. Däremot kan ett allmänt ansvar uppstå genom reglerna i miljöskyddsprotokollet. Det är dock inget som hindrar att Sverige tillämpar Stockholmsreglerna på svenska verksamhetsutövare och huvudmän.

Huvudman Vidare definieras de aktörer, benämnda ”operators”, som omfattas av Stockholmsreglernas ansvarsbestämmelser.

Definitionen av huvudman (operator) är central genom de rättsverkningar som följer av dennes ansvar. Huvudregeln är att alla fysiska och juridiska personer som organiserar verksamhet som skall utföras i Antarktis fördragsområde faller in under den grundläggande definitionen av huvudman.

Av bestämmelsens andra mening följer dock att ett antal personkategorier uttryckligen undantas från att omfattas av definitionen. Det rör bl.a. fysiska personer i tjänst hos en fysisk eller juridisk person som organiserar verksamhet att utföras inom Antarktis fördragsområde, liksom juridiska personer som kontrakteras för att utföra tjänster åt en statlig huvudman. Undantagen från huvudregeln innebär således att ett stort antal personer inte kommer att kategoriseras som huvudmän (operators), och då inte kommer att träffas av de förpliktelser som gäller huvudmän. Undantagna är alltså, som bestämmelsen har avfattats, även privata företag som kontrakterats av statliga institut och myndigheter för att utföra verksamhet i Antarktis fördragsområde. Ett praktiskt förekommande exempel är det arbete som företaget Raytheon utför åt amerikanska National Science

Foundation. Avsikten med detta är att personer som kan ha ett stort ansvar för olika delar av en expeditions genomförande men som inte deltagit i planeringen och utförandet av verksamheten som sådan inte skall kunna falla in under definitionen av huvudman (operator). Fartygs befälhavare, piloter och andra personer inom liknande yrkeskategorier är sålunda inte att betrakta som huvudmän (operators) i Stockholmsreglernas mening när de enbart utför sina sedvanliga arbetsuppgifter inom ramen för en expedition inom Antarktis fördragsområde. Av bestämmelsens utformning följer alltså att det är den fysiska eller juridiska person som är ytterst ansvarig för de aktiviteter som utförs i Antarktis fördragsområde som ansvarar även för de åtgärder som vidtas av personer i tjänst hos denne. Det framstår som troligt att en miljöfarlig olycka ofta kan komma att orsakas av någon som är i huvudmannens tjänst och inte av huvudmannen själv. Definitionen medger inte någon möjlighet för en huvudman att friskriva sig från detta ansvar.

Svenska huvudmän och andra parters huvudmän För att kunna fastställa anknytningen mellan en huvudman och en stat som är part i Stockholmsreglerna krävs en definition av ”Operator of the Party”. (Endast stater kan vara parter i Antarktisfördraget och miljöskyddsprotokollet. Internationella organisationer kan inte tillträda fördragen.) Definitionen ”Operator of the Party” finns i artikel 2 (d) och innehåller kriterier för att kunna fastslå vilken fördragspart som en huvudman anses anknuten till. För att en huvudman skall kunna knytas till en viss stat krävs att två krav är uppfyllda, nämligen

1. att huvudmannen, inom fördragspartens territorium, organiserar en aktivitet att utföras i Antarktis fördragsområde, och

2. att huvudmannens aktivitet är föremål för en tillståndsprövning av fördragsstaten, eller föremål för en prövning med motsvarande innebörd i fördragsstaten.

Detta dubbla krav på anknytning innebär att vissa huvudmän kan komma att falla utanför bilagans definition av ”operator of a party” och sålunda sakna anknytning till en specifik fördragsstat. Detta gäller sådana huvudmän som i en stat organiserar aktiviteter att utföras i Antarktis fördragsområde, men beviljas tillstånd (eller motsvarande) för sådana aktiviteter i en annan stat. Viktigt i det sammanhanget är att alla svenska medborgare som avser att vistas i Antarktis måste ha tillstånd till det enligt 16 § i den nuvarande lagen om Antarktis (3 § i den föreslagna nya lagen).

Skäliga förebyggande åtgärder och ingripanden I Stockholmsreglernas artikel 2 (e) definieras vad som skall anses skäligt (”reasonable”) i situationer då förebyggande åtgärder (preventative measures) eller ingripanden (response actions) vidtas. ”Response action” är föremål för en egen definition i artikel 2 (f). ”Preventative measures” är inte definierat, men väl reglerat i artikel 3. En åtgärd skall anses vara skälig om de kriterier som anges i definitionen är uppfyllda.

Åtgärder i händelse av miljöfarliga olyckor (response actions) omfattar enligt artikel 2 (f) skäliga (”reasonable”) åtgärder som vidtas efter det att en miljöfarlig olycka har inträffat. En konsekvens av detta är att

eventuella förebyggande åtgärder som genomförs innan den miljöfarliga olyckan har inträffat, även kort tid dessförinnan, inte omfattas av definitionen på åtgärder i Stockholmsreglernas mening. De förpliktelser att ingripa som Stockholmsreglerna i vissa fall lägger på huvudmän är således inte tillämpliga i förhållande till åtgärder som en huvudman vidtar eller underlåter att vidta innan en miljöfarlig olycka har inträffat.

Part Av Stockholmsreglernas artikel 2 (g) framgår slutligen att med uttrycket ”parterna” skall förstås de stater för vilka Stockholmsreglerna har trätt i kraft i enlighet med miljöskyddsprotokollets artikel 9.

5.4¶Förebyggande åtgärder och beredskapsplaner

Enligt Stockholmsreglernas artikel 3 skall parterna kräva att dess huvudmän vidtar ”skäliga förebyggande åtgärder” i syfte att begränsa risken för miljöfarliga olyckor samt de potentiella skadliga effekter (adverse impact) som kan uppkomma. Formuleringen fångar upp förpliktelsen i artikel 3:2 (a) i Antarktisfördraget. Artikeln skall läsas mot bakgrund av definitionen av ”skäliga” (reasonable) i artikel 2 (e). I artikelns andra stycke ges exempel på vilka förebyggande åtgärder som kan komma i fråga. Det kan t.ex. röra sig om särskild utrustning eller procedurer som är kopplade till byggnader, anordningar och fartyg samt utbildning och övning av besättning och personal.

I artikel 4 regleras parternas förpliktelser i fråga om beredskapsplaner. Artikeln är uppdelad i en tvingande del och en till ramen tvingande del men med ett dispositivt innehåll. Parterna skall kräva att dess huvudmän upprättar beredskapsplaner (”contingency plans”) för åtgärder i händelse av incidenter som riskerar att skada den antarktiska miljön eller därav beroende och därmed sammanhängande ekosystem. Huvudmännen skall samarbeta vid utarbetandet och tillämpningen av sådana beredskapsplaner.

I artikelns andra stycke föreskrivs vad beredskapsplanerna skall innehålla, dock med en viss möjlighet till undantag (”when appropriate”). I beredskapsplanerna skall ingå procedurer för utvärdering och notifiering, identifiering av de resurser som kan behövas för mobilisering, åtgärdsplaner, utbildning eller övning, dokumentering av uppgifter samt avmobilisering. Parterna är vidare skyldiga att upprätta och genomföra procedurer och system för omedelbar notifiering och samarbetsåtgärder vid miljöfarliga olyckor. Parterna skall verka för att dessa notifieringsprocedurer och samarbetsåtgärder används av den ”egna” huvudman som orsakat den miljöfarliga olyckan.

5.5¶Åtgärder vid miljöfarliga olyckor

Skyldighet att vidta åtgärder Stockholmsreglernas artikel 5 behandlar frågan om åtgärder, inklusive ”snabba och effektiva åtgärder” (prompt and effective response action). Ordvalet följer artikel 15:1 i miljöskyddsprotokollet. Av artikel 5:1 följer

att parterna skall förplikta sina huvudmän att ”snabbt och effektivt” ingripa mot miljöolyckor som härrör från huvudmännens aktiviteter. Det bör noteras att artikel 5:1 reglerar ansvar att vidta åtgärder vid ”miljöfarliga olyckor”, inte vid alla ”skador” (damage). Här ryms den grundläggande skillnaden mellan ansvar enligt Stockholmsreglerna och det mer generella ansvaret enligt artikel 16 miljöskyddsprotokollet som har en vidare innebörd då den behandlar ”ansvar för skada till följd av verksamhet som äger rum i Antarktisfördragets område”

Uppmuntran till andra att vidta åtgärder Artikel 5:2 reglerar den situation då huvudmannen inte lever upp till sina förpliktelser i artikel 5:1. Den syftar till att skapa ett system där konsekvenserna av en miljöfarlig olycka begränsas, främst genom att andra ingriper och gör det huvudmannen borde ha gjort. Eftersom man inte kan ålägga en stat att ta ansvar för konsekvenserna av en olycksvållande huvudman från en annan stat, innehåller artikeln inga förpliktelser, utan en ”uppmuntran” till huvudmannens fördragsstat och andra parter att ingripa mot inträffade miljöfarliga olyckor.

Notifieringsplikt innan man frivilligt vidtar åtgärder efter en olycka som har hänt i en verksamhet för vilken en annan parts huvudman ansvarar Andra parters huvudmän eller ombud skall vara särskilt befullmäktigade av dessa. Avsikten med det är att förhindra att någon ingriper och sedan framställer krav på ersättning, utan att det funnits ett behov av ingripande.

Om en part önskar ingripa mot en inträffad miljöfarlig olycka skall parten enligt Artikel 5:3 (a) notifiera dels den orsakande huvudmannens fördragsstat, dels Antarktissekretariatet. Tanken är att huvudmannens fördragsstat har ett primärt intresse och en primär rätt att vidta åtgärder för den händelse den miljöfarliga olyckan härrör från fördragsstatens huvudman. Antarktissekretariatet kommer då att ha en samordnande funktion och skall kommunicera med alla fördragsparter.

Förpliktelsen att förhandsnotifiera gäller inte om 1. det föreligger ett omedelbart förestående hot om betydande (signifi-

cant) och skadlig (harmful) inverkan på miljön i Antarktis, och

2. det under alla förhållanden vore skäligt (reasonable) att ingripa omedelbart.

I sådana akuta fall skall huvudmannens stat och Antarktissekretariatet notifieras så snart som möjligt.

Kriterierna under 1 ovan sammanfaller delvis med definitionen av miljöfarlig olycka i artikel 2 (b). Detta, tillsammans med definitionen av ”reasonable” i 2 (e), torde innebära att denna situation kan komma att uppstå i en stor andel av de fall då en miljöfarlig olycka inträffar.

Ytterligare förutsättningar för att frivilligt få vidta åtgärder efter en olycka som har orsakats av en annan parts huvudman I Stockholmsreglernas artikel 5:3 (b) förtydligas villkoren ytterligare för ingripanden av andra parter än huvudmannens fördragsstat. Andra parter skall inte ingripa, förutom om

1. hotet om betydande (significant) och skadlig (harmful) risk för betydande miljöskador är omedelbart förestående och det under alla förhållanden vore skäligt (reasonable) att ingripa omedelbart,

2. huvudmannens fördragsstat inte inom rimlig eller skälig (reasonable) tid har anmält sin avsikt att ingripa till Antarktissekretariatet, eller

3. huvudmannens fördragsstat inte har vidtagit någon åtgärd inom rimlig eller skälig (reasonable) tid efter det att en sådan anmälan har gjorts.

I det första fallet gäller kriterier som är identiska med de i artikel 5 (3) (a), medan de två senare fallen rör situationer då huvudmannens fördragsstat inte inom rimlig tid ger uttryck för någon vilja att ingripa. Bestämmelsen är uppbyggd på ett sådant sätt att det i de senare två situationerna inte gäller något krav på att risk för betydande miljöskador föreligger och det vore skäligt (reasonable) med hänsyn tagen till omständigheterna att ingripa. (Av naturliga skäl talas i de två senare fallen inte längre om ett ”omedelbart ingripande”.) Dessutom torde i praktiken de tidsfrister som skall löpa ut innan kriterierna i något av de två senare fallen är uppfyllda kunna bli synnerligen korta när en miljöfarlig olycka inträffar i Antarktis fördragsområde.

Koordinering och konsultation I Stockholmsreglernas artikel 5:3 (c) föreskrivs att när huvudmannens fördragsstat ingriper, och är villig att motta hjälp från andra parter, skall de vidtagna åtgärderna koordineras av huvudmannens fördragsstat. Bestämmelsen har en tvingande formulering (shall coordinate), vilket innebär att huvudmannens fördragsstat alltid kommer att få en ställning med särskilt ansvar och inflytande i de fall då ett antal parter – eller dessas huvudmän, enligt 5:1 ovan – tillsammans ingriper mot en miljöfarlig olycka.

Artiklarna 5:4 och 5:5 hänger ihop. I artikel 5:4, som endast reglerar konsultationsförpliktelsen, behandlas situationen då det inte är klart vilken part som är huvudmannens fördragsstat, eller då flera parter skulle kunna falla i denna kategori. För detta fall gäller att varje part som ingriper mot den miljöfarliga olyckan skall söka rådgöra i frågan och anmäla händelsen till Antarktissekretariatet om det låter sig göras under omständigheterna.

Av bestämmelsen framgår inte tydligt vem eller vilka som den ingripande parten har att rådgöra med. Formuleringen är naturlig eftersom man inte kan specificera okända intressenter. Inte heller skulle det kunna gå att få enighet om att konsultation t.ex. skall ske med en stat med territoriella anspråk i Antarktis endast av skälet att olyckan inträffat inom ett område på vilken det framställts sådana anspråk. Rimligen måste den ingripande parten rådgöra med de andra parter som kan antas ha anknytning till händelsen eller annars finns representerade, genom t.ex. fartyg eller baser, i närheten av den miljöfarliga olyckan, för att söka fastställa vilken part som är huvudmannens fördragsstat eller om huvudmannen är anknuten till icke fördragsansluten part.

I artikel 5:5 regleras den ingripande partens (alternativt de ingripande parternas) konsultations- och samarbetsförpliktelser. Fördragsparter som ingriper vid en miljöfarlig olycka skall rådgöra och koordinera sina aktiviteter med alla övriga parter som ingriper, bedriver verksamhet i när-

heten av den miljöfarliga olyckan eller annars påverkas av detta. Om det är möjligt, skall parterna ta hänsyn till råd från experter och organisationer med relevant sakkunskap, främst med de organisationer som verkar inom Antarktisfördragets system.

Bestämmelsen innehåller dels ett uttryckligt krav på att parter skall rådgöra och samordna sina ingripanden med övriga berörda parter, och därutöver ett krav på att inhämta relevant experthjälp i den mån detta låter sig göra. Rätten att inhämta råd från expertis är inte begränsad.

5.6¶Betalningsansvar vid miljöfarliga olyckor

Stockholmsreglernas artikel 6 reglerar under vilka förhållanden en huvudman blir betalningsansvarig för kostnader som har uppkommit i samband med en miljöfarlig olycka som orsakats av den verksamhet som huvudmannan ansvarar för. En huvudman som misslyckas med att vidta snabba och effektiva åtgärder (prompt and effective response action) vid en miljöfarlig olycka som hänt i verksamheten, skall enligt Artikel 6:1 betala kostnaden för andra parters åtgärder vidtagna enligt artikel 5:2. Detta är huvudregeln och den gäller alla huvudmän, statliga som ickestatliga.

I Artikel 6:2 regleras vad som gäller när åtgärder efter en miljöfarlig olycka inte har vidtagits. Tillvägagångssättet för att bestämma storleken på ersättningen i sådana fall varierar något beroende på om ersättningsansvaret gäller en statlig eller en icke-statlig huvudman.

Artikel 6:2 (a) reglerar fall med statliga huvudmän. Om det rör sig om en statlig huvudman som inte har vidtagit de ”snabba och effektiva åtgärder” som denne är skyldig att vidta, så är den statliga huvudmannen för verksamheten betalningsansvarig. Det belopp som kommer att bli aktuellt är den hypotetiska kostnad som skulle ha uppstått om åtgärderna skulle ha vidtagits. Ersättningen skall då betalas till den fond som det hänvisas till i Stockholmsreglernas artikel 12. Fonden skall administreras av Antarktissekretariatet.

Artikel 6:2 (b) reglerar fall med icke-statliga huvudmän. På samma sätt som en statlig huvudman blir en icke-statlig huvudman betalningsansvarig i de fall då huvudmannen inte har vidtagit de ”snabba och effektiva åtgärder” som man är skyldig att vidta, även i fall då ingen annan part har vidtagit åtgärder. Så långt är förpliktelserna lika för de statliga och de icke-statliga huvudmännen. Därefter skiljer de sig åt. Medan omfattningen av den statliga huvudmannens betalningsansvar är kostnaden för de åtgärder som borde ha vidtagits, fastslås i artikel 6:2 (b) att den ickestatliga huvudmannen skall betala en summa som så långt som möjligt speglar kostnaden för de åtgärder som borde ha vidtagits. Beloppet skall betalas direkt till fonden, till den stat huvudmannen tillhör, eller till den part som verkställer ”mekanismen” i artikel 7:3. Här finns alltså en valmöjlighet för den stat som reglerar ”sina” huvudmän. En mekanism måste sättas på plats genom vilken huvudmannens skyldigheter klargörs samt i vilken form ersättning skall utgå. En part som erhåller sådan ersättning från en av sina icke-statliga huvudmän, skall verka för att det till fonden betalas en summa som så långt som möjligt motsvarar den

mottagna summan. Detta är inte en optimal konstruktion, men var en nödvändig kompromiss när Stockholmsreglerna förhandlades fram.

Enligt artikel 6:3 gäller strikt ansvar. Vissa undantag finns dock uppräknade i artikel 8.

Om den miljöfarliga olyckan har orsakats av två eller flera huvudmän skall huvudmännen enligt artikel 6:4 vara solidariskt ansvariga, om man inte kan visa att den egna verksamheten endast orsakat en del av olyckan.

Enligt artikel 6:5 påverkar Stockholmsreglerna inte statsfartygs eller statsflygplans suveränitet. Detta innebär att miljöskador som härrör från statsfartyg täcks av Stockholmsreglerna samtidigt som de åtnjuter den immunitet som sådana enheter har enligt folkrätten.

5.7¶Processregler

Stockholmsreglernas artikel 7 innehåller bestämmelser om ”actions for compensation”. Under denna rubrik ryms regler för hur talan kan föras och hur den rättsliga prövningen skall gå till.

Artikel 7:1 reglerar förhållandet mellan en stat och en icke-statlig huvudman. Bestämmelsen stadgar att endast en fördragspart som har vidtagit åtgärder i enlighet med 5:2 (dvs. en stat som vidtagit åtgärder när en miljöolycka har orsakats i en verksamhet där huvudmannen är från ett annat land men huvudmannen inte vidtagit de åtgärder som denne skulle ha gjort) har rätt att väcka talan mot en icke-statlig huvudman i enlighet med 6:1 (dvs. talan om att få ersättning för kostnaderna för åtgärderna). En sådan talan får bara föras i en domstol i den stat där huvudmannen har sitt säte (incorporated or principal place of business) eller domicil. För det fall huvudmannen inte har sitt säte eller domicil i en fördragsstat, får talan föras i en fördragsstat till vilken huvudmannen har anknytning enligt det ”dubbla nexus” som framgår av artikel 2 (d) (dvs. att huvudmannen, inom fördragspartens territorium, organiserar aktiviteter att utföras i Antarktis fördragsområde, och att huvudmannens verksamhet är föremål för en tillståndsprövning av fördragsstaten, eller i fördragsstaten är föremål för en prövning med motsvarande innebörd).

I artikeln anges vidare de preskriptionsregler som gäller för talan. Talan måste ha väckts vid den senare av följande tidpunkter, nämligen

1. inom tre år från det datum åtgärderna (response action) började vidtas, eller

2. inom tre år från det datum parten fick kännedom eller borde ha fått kännedom om huvudmannens identitet.

Talan måste under alla omständigheter ha väckts inom 15 år från det att åtgärderna började vidtas.

Parterna är enligt artikel 7:2 skyldiga att se till att dess domstolar är behöriga för processer som förs med stöd av 7:1. Bestämmelsen är en explicit uttolkning av den folkrättsliga grundläggande regeln att en stat måste se till att dess egna rättssystem möjliggör uppfyllandet av statens folkrättsliga förpliktelser. Motsvarande formulering finns även i 7:3.

En fördragspart skall enligt artikel 7:3 se till att dess rättssystem möjliggör efterlevnad av artikel 6:2 (b) (dvs. betalning till fonden) avseende såväl icke-statliga huvudmän enligt 2 (d), (dvs. de som organiserar sin aktivitet inom partens territorium och ”godkänns” av den parten), som –

”om möjligt” (where possible) – andra icke-statliga huvudmän som har sitt säte eller domicil i den parten.

En fördragspart skall, i enlighet med artikel 13:3 i miljöskyddsprotokollet, informera andra parter om hur den nationella rättsmekanismen ser ut. Fördragsparterna är även skyldiga att konsultera med varandra för det fall flera parter skulle visa sig behöriga att vidta åtgärder i enlighet med 6:2 (b). Konsultationen avser vilken av parterna som rimligen bör driva en process. Här gäller en absolut preskriptionstid på 15 år från det att den part som avser att initiera en process fick kännedom om den miljöfarliga olyckan. Denna preskriptionsregel är således annorlunda formulerad än i artikel 7:1.

Enligt artikel 7:4 kan en fördragsparts (i egenskap av statlig huvudman) betalningsansvar till andra stater enligt 6:1 endast bestämmas genom ett undersökningsförfarande (enquiry procedure) som parterna kan komma att etablera, eller enligt artiklarna 18–20 i miljöskyddsprotokollet eller genom det skiljedomsschema (Arbitration schedule) som också finns i miljöskyddsprotokollet.

Enligt artikel 7:5 (a) skall en fördragsparts ansvar i enlighet med artikel 6:2 uteslutande bestämmas av Antarktisfördragets konsultativa möte (ATCM). Om det inte är möjligt skall det bestämmas genom ett undersökningsförfarande (enquiry procedure) som parterna kan komma att etablera, eller enligt artiklarna 18–20 i miljöskyddsprotokollet eller genom det skiljedomsschema (Arbitration schedule) som finns i miljöskyddsprotokollet, dvs. på samma sätt som enligt artikel 7:4.

Enligt artikel 7:5 (b) skall den fiktiva kostnaden för åtgärder enligt 6:2, som skall betalas av en statlig huvudman, bestämmas genom ett beslut vid Antarktisfördragets konsultativa möte (ATCM), varvid ATCM i den mån det är möjligt skall rådgöra med Miljöskyddskommittén (CEP). Detta innebär att den part från vilken en miljöfarlig olycka härrör direkt kommer att kunna påverka storleken på det belopp som skall betalas in till fonden eller t.o.m. lägga in sitt veto mot ett sådant beslut.

Artikel 7:6 tydliggör att Stockholmsreglerna aktualiserar bara tvistlösningsförfarandena i miljöskyddsprotokollet (artiklarna 19:4, 19:5 samt 20:1) för en stats ansvar för kostnader för vidtagna nödvändiga åtgärder för en miljöfarlig olycka.

5.8¶Ansvarsbefriande grunder

I Stockholmsreglernas artikel 8 anges förutsättningarna för undantag från det strikta ansvar som gäller enligt artikel 6:3.

Artikel 8:1 innehåller de ansvarsbefriande grunder som kan åberopas. Sådana föreligger om huvudmannen kan visa att den miljöfarliga olyckan orsakades av

1. en åtgärd (eller brist på åtgärd) som var nödvändig för att skydda människors liv eller hälsa,

2. en med hänsyn till omständigheterna i Antarktis exceptionell naturkatastrof som inte rimligen kunde förutses, eller

3. terrorism eller annan krigisk handling riktad mot verksamhetsutövarens verksamhet.

Enligt artikel 8:2 skall en fördragspart samt dess huvudmän eller andra som anlitats av parten inte vara ansvariga för miljöfarliga olyckor som orsakats genom åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 5:2 (dvs. någon annan ingriper och gör det huvudmannen borde ha gjort) under förutsättning att åtgärderna kan anses rimliga.

5.9¶Ansvarsbegränsningar

Stockholmsreglernas artikel 9 innehåller bestämmelser om ansvarsbegränsning. Dessa regler är kopplade till 1996 års ändringsprotokoll till 1976 års internationella konvention om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar.

Artikel 9:1 innehåller bestämmelser om ansvarsbegränsningsbelopp och anger de maximala belopp som en huvudman kan tvingas betala i enlighet med ansvarsreglerna i artikel 6:1 och 6:2 i samband med en enskild miljöfarlig olycka. För en miljöfarlig olycka som kan hänföras till fartyg gäller begränsningsbelopp som utgår från fartygets storlek eller dräktighet (tonnage). Beloppen i artikel 9:1 (a) är identiska med de ansvarsbegränsningsbelopp som upptagits i 1996 års ändringsprotokoll till 1976 års internationella konvention om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar (LLMC 1996). Enligt artikel 9:1 (b) skall ansvarsbegränsningsbeloppet vid en miljöfarlig olycka som inte hänför sig till fartyg vara 3 miljoner särskilda dragningsrätter (SDR).

Såsom artikel 9:1 (a) har utformats överensstämmer Stockholmsreglernas ansvarsbegränsningsbelopp med LLMC 1996. Detta betyder att stater som är bundna av både Stockholmsreglerna och LLMC inte riskerar att behöva tillämpa sinsemellan motstridiga föreskrifter på detta område.

Artikel 9:2 (a) består av två s.k. savings clauses, där det i första stycket sägs att reglerna om ansvarsbegränsningsbelopp i artikel 9:1 (a) inte skall inverka på (i) huvudmäns ansvar eller möjlighet att begränsa sitt ansvar i enlighet med tillämpliga internationella överenskommelser (treaties) om ansvarsbegränsning, eller (ii) tillämpligheten av en reservation till en sådan överenskommelse, med följden att däri stipulerade ansvarsbegränsningsbelopp inte görs tillämpliga i vissa fall (for certain claims). Detta förutsätter dock att de tillämpliga beloppen i sådana överenskommelser är minst lika höga som de belopp som uttryckligen anges i artikel 9:2 (a) andra stycket. Dessa belopp överensstämmer med beloppen i artikel 9:1 (a) och sålunda även med beloppen i LLMC 1996. Denna bestämmelse är tillkommen i syfte att undvika konflikt mellan ansvarsbegränsningsbeloppen i Stockholmsreglerna å ena sidan och tillämpliga belopp enligt andra konventioner, främst LLMC 1996, å andra sidan. Systematiken är den att en huvudman från en stat som tillträtt en annan konvention kan tillämpa beloppen i den konventionen även när dessa är lägre än beloppen i artikel 9:1 (a), så länge beloppen i den andra konventionen är minst lika höga som de belopp som uttryckligen anges i artikel 9:2 (a) andra stycket. Dessa sistnämnda belopp utgör sålunda ”golvet” för de begränsningsbelopp som huvudmän från stater som omfattas av Stockholmsreglerna kan åberopa.

I nuläget är beloppen i artikel 9:2 (a) och artikel 9:1 (a) identiska, och även identiska med beloppen i LLMC 1996, varför frågan inte har någon

praktisk betydelse. För det fall beloppen i bilagans artikel 9:1 (a) revideras uppåt och blir högre än motsvarande belopp i LLMC 1996, kan däremot huvudmän från stater som tillämpar LLMC i stället använda LLMC:s lägre nivåer så länge dessa inte understiger ”golvet” i artikel 9:2 (a) andra stycket. Till detta bör noteras att golvbeloppen i artikel 9:2 (a) andra stycket är fasta och inte omfattas av översynsproceduren i artikel 9:4. Sålunda kommer dessa belopp inte att höjas förutom om en specifik ändring av denna artikel sker.

Artikel 9:2 (a) ger också parter möjlighet att i stället för beloppen i artikel 9:1 (a) åberopa reservationer som de har gjort till andra konventioner, av vilka reservationer följer att högre ansvarsbegränsningsbelopp skall tillämpas på den partens huvudman. Effekten blir att de belopp som tillämpas för huvudmän från dessa länder är de högre belopp som parten intagit i sin reservation till annan tillämplig konvention som t.ex. LLMC 1996. Syftet med denna bestämmelse i artikel 9:2 (a) är att en part inte skall tvingas att använda ansvarsbegränsningsbeloppen i artikel 9:1 (a) när staten själv har valt att tillämpa högre belopp på sina huvudmän genom att göra en reservation till LLMC 1996.

Enligt artikel 9:2 (b) gäller att de undantag från ansvarsbegränsningsbeloppen i artikel 9:1 (a) som följer av artikel 9:2 (a) inte skall påverka tillämpligheten av beloppen i artikel 9:1 (a) på en part som statlig huvudman, och inte heller de rättigheter och skyldigheter som tillkommer parter som inte anslutit sig till sådana överenskommelser som avses i artikel 9:2 (a). Inte heller tillämpligheten av artikel 7:1 eller 7:2 skall påverkas av vad som föreskrivs i artikel 9:2 (a). Artikel 9:2 (b) torde innebära att statliga huvudmän inte kan åberopa det undantag från beloppen i artikel 9:1 (a) som intagits i artikel 9:2 (a). Sådana huvudmän kan alltså inte hänvisa till eventuella lägre belopp i t.ex. andra konventioner om ansvarsbegränsning för skador orsakade av fartyg, utan beloppen i artikel 9:1 (a) skall alltid tillämpas på dem. De två övriga skrivningarna i artikel 9:2 (b) förefaller något överflödiga. Artikel 9:2 (a) synes inte över huvud taget påverka de parter som inte har anslutit sig till sådana andra överenskommelser som paragrafen hänför sig till, och inte heller medger artikel 9:2 (a) några undantag från processbestämmelserna i artikel 7. Att så är fallet tydliggörs ytterligare genom de avslutande formuleringarna i artikel 9:2 (b).

Avslutningsvis kan här nämnas att detta stycke fördes in i konventionen i ett sent skede av förhandlingarna. Lydelsen får anses spegla den minsta gemensamma nämnare som parterna kunde enas om.

Artikel 9:3 innehåller regler om när ansvarsbegränsningsbeloppen inte skall tillämpas. En huvudmans ansvar skall inte begränsas i de fall då det kan visas att den miljöfarliga olyckan uppstod på grund av uppsåtligt handlande med avsikt att förorsaka olyckan eller grovt oaktsamt beteende i vetskap att olyckan torde komma att inträffa som ett resultat av handlandet (recklessly and with knowledge that such emergency would probably result). Kriterierna för vilket handlande som skall anses innebära att en huvudman inte skyddas av ansvarsbegränsningsbeloppen i artikel 9 följer texten i andra sjörättsliga konventioner.

Artikel 9:4 innehåller regler för hur översynen av ansvarsbegränsningsbeloppen i artikel 9:1 skall ske. En sådan översyn (review) skall ske

vart tredje år. Den s.k. snabbproceduren i artikel 13:2 skall tillämpas på dessa översyner.

Det kan noteras att det följer av artikel 9:4 och artikel 13:2 att ”snabbproceduren” alltid skall tillämpas på översynen av ansvarsbegränsningsbeloppen i artikel 9:1.

I artikel 9:5 upptas tre definitioner, nämligen på ”fartyg”, ”särskilda dragningsrätter” respektive ”fartygstonnage” som hänför sig till befintliga definitioner på området. Artikel 9:5 (a) innehåller en definition av ”fartyg” som överensstämmer med definitionen i artikel 1 (g) i bilaga IV till Antarktisfördragets miljöprotokoll. Artikel 9:5 (b) stadgar att ”SDR” innebär särskilda dragningsrätter som dessa definieras av Internationella valutafonden (IMF). Artikel 9:5 (c) definierar ”fartygstonnage” med hänvisning till definitionen i Annex I till the International Convention on Tonnage Measurement of Ships.

5.10¶Statens ansvar

Stockholmsreglernas artikel 10 reglerar fördragspartens ansvar för sina egna statliga huvudmän och för andra operatörer. Huvudregeln är att staten endast ansvarar för sina egna statliga huvudmän. I övrigt ansvarar fördragsparten inte för sina huvudmän under förutsättning att fördragsparten har vidtagit de åtgärder som behövs för att verkställa efterlevnaden av Stockholmsreglerna.

5.11¶Försäkring och annan finansiell säkerhet

Genom bestämmelsen i Stockholmsreglernas artikel 11:1 förpliktas parterna att se till att deras respektive huvudmän har tillräckligt försäkringsskydd eller motsvarande finansiella garantier för att täcka sådant ansvar som de kan komma att åläggas enligt artikel 6:1 med beaktande av tillämplig ansvarsbegränsning. Bestämmelsen har formulerats tvingande och innebär att försäkringsplikt eller motsvarande säkerhet behöver krävas av huvudmännen upp till det maximala belopp för vilket en huvudman kan bli ersättningsskyldig enligt artikel 9:1. I detta sammanhang kan erinras om att de försäkringar som erbjuds på försäkringsmarknaden regelmässigt torde innehålla undantag för ett antal situationer av force majeure-karaktär, och att huvudmännens försäkringar därför i många fall inte täcker förluster orsakade av väpnade anfall, terroristdåd eller naturkatastrofer. Reglerna om undantag från ansvar i bilagans artikel 8 torde dock omfatta situationer då force majeure inträder enligt sedvanliga försäkringsvillkor.

Enligt artikel 11:2 kan parterna ålägga sina respektive huvudmän försäkringsplikt eller motsvarande avseende det ansvar som de kan komma att ådraga sig i enlighet med artikel 6:2. Denna bestämmelse är dispositiv och det finns därför inget krav på parterna att i sina nationella regelverk föreskriva försäkringsplikt för huvudmännen. Eftersom det i ett flertal fördragsstater finns någon form av förbud mot att försäkra sig mot straffrättsligt ansvar har något uttryckligt krav på att en huvudman skall teckna försäkring för ansvar enligt 6:2 inte tagits in i Stockholms-

reglerna. Vare sig försäkringsplikten enligt artikel 11:1 eller möjligheten att föreskriva sådan enligt artikel 11:2 har heller gjorts avhängig de möjligheter som finns att teckna försäkring, utan åtminstone kravet på försäkring i artikel 11:1 är tvingande. Effekten blir att en huvudman som inte har råd att teckna en sådan försäkring eller ställa motsvarande säkerhet på annat sätt, och sålunda inte uppfyller Stockholmsreglernas krav i denna del, inte har möjlighet att bedriva verksamhet i Antarktisfördragets område.

Artikel 11:3 avser endast statliga huvudmän. En part kan självförsäkra dessa, inbegripet sådana statliga huvudmän som bedriver vetenskaplig verksamhet.

6¶En ny lag om Antarktis

Regeringens förslag: Den nuvarande lagen (1993:1614) om Antarktis ersätts med en ny lag om Antarktis.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot att den nuvarande lagen ersätts med en ny.

Skälen för regeringens förslag: Mot bakgrund av att nya bestämmelser om ersättningsskyldighet med anledning av Stockholmsreglerna och, enligt vad som närmare framgår av denna lagrådsremiss, regler om skydd för meteoriter behöver införas, är det lämpligt att i samband med dessa reformer språkligt och redaktionellt modernisera lagtexten i sin helhet så att den blir tydligare. I avsnitten nedan redogörs för de delar i förslaget som innebär ändringar i sak jämfört med den nuvarande lagen. Övriga ändringar är främst av redaktionell natur och beskrivs endast i författningskommentaren.

6.1¶Nya definitioner

Regeringens förslag: I Antarktislagstiftningen tas det in nya definitioner av vad som avses med ”Antarktisfördraget”, ”miljöskyddsprotokollet”, ”part”, ”huvudman”, ”miljön i Antarktis”, ”miljöfarlig olycka”, ”utländskt tillstånd”, ”fartyg”, ”observatör” och ”särskilda dragningsrätter”.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Promemorians förslag innehöll ingen definition av ”fartyg”.

Remissinstanserna: Naturvårdsverket har anfört att ”fartyg” bör definieras i lagtexten. Vidare har verket, i likhet med Stockholms tingsrätt, anfört att Stockholmsreglernas term ”operator” förefaller vara snävare än den svenska termen ”verksamhetsutövare” vilket kan leda till oklarheter i tillämpningen. Stockholms tingsrätt har också anfört att promemorians förslag till definitionen av ”miljöfarlig olycka” bör förtydligas.

Skälen för regeringens förslag: I den nya lagtexten bör det införas definitioner av ”Antarktisfördraget” (1959 års fördrag om Antarktis),

”miljöskyddsprotokollet” (1991 års miljöskyddsprotokoll till Antarktisfördraget) och ”part” (stat som är part i Antarktisfördraget). Definitionerna underlättar utformningen och förståelsen av lagtexten i övrigt.

Termen ”verksamhetsutövare” definieras inte i den nuvarande lagen och inte heller i promemorians förslag. Den engelska termen ”operator” definieras i Stockholmsreglernas artikel 2 som en statlig eller icke-statlig fysisk eller juridisk person som organiserar verksamhet som skall utföras i Antarktis fördragsområde. Från definitionen undantas dock alla som kan sägas stå i någon sorts anställningsförhållande till denne ”operator” eller på annat sätt är underställd denne, t.ex. som underleverantör. En ”operator” motsvarar alltså närmast den fysiska eller juridiska person som i den nuvarande lagen kallas ”huvudman”. Mot bakgrund av bl.a. Stockholms tingsrätts och Naturvårdsverkets remissvar anser regeringen att termen ”huvudman” ger en bättre bild av vem som avses med den engelska termen ”operator” än vad termen ”verksamhetsutövare” gör. I den nya lagen bör det finnas en definition av ”huvudman” enligt vilken den fysiska eller juridiska person för vilken en vistelse eller verksamhet i Antarktis organiseras, bedrivs eller avses att bedrivas. Huvudmannen behöver alltså inte vara identisk med den som i normal mening kan komma att betraktas som verksamhetsutövare. En person kan nämligen komma att vidta en åtgärd eller agera på ett sätt som gör att den personen kan betraktas som någon som utövar en verksamhet utan att personen för den skull är en ”operator” i Stockholmsreglernas mening. Den krets av fysiska och juridiska personer som kan komma att omfattas av lagens tillståndskrav är alltså större än den som kan bli ersättningsskyldig till följd av Stockholmsreglernas ersättningsbestämmelser. En fysisk eller juridisk person kan alltså genom att orsaka en miljöfarlig olycka ådra huvudmannen för verksamheten ersättningsskyldighet. Så skulle t.ex. vara fallet om ett fartyg som har anlitats av en huvudman för en viss verksamhet orsakar en miljöfarlig olycka. Den befälhavare eller redare som ansvarar för fartyget kan bli ansvarig för att ha orsakat olyckan, men ersättningsskyldig i Stockholmsreglernas och i lagens mening kan endast huvudmannen för verksamheten bli.

I den nya lagen bör det också finnas en definition av vad som menas med ”miljön i Antarktis”. Den definitionen har att göra med lagens skyddsintresse och behövs för att underlätta utformningen och förståelsen av lagtexten i övrigt. Innebörden av definitionen utvecklas i nästa avsnitt om Lagens skyddsintresse och tillämpningsområde.

Stockholmsreglernas definition av ”fartyg” är omfattande och för tydlighetens skull bör en motsvarande definition finnas i den svenska lagtexten, dvs. en motsvarighet till Stockholmsreglernas artikel 1 (g) där det med fartyg menas fartyg, oavsett vilken typ, som används i den marina miljön och innefattar bärplansbåtar, svävare, undervattensfartyg, flytande farkoster och fasta eller flytande plattformar.

Vidare bör den nya lagen innehålla en definition av ”utländskt tillstånd” med innebörden ett tillstånd eller medgivande som enligt motsvarande lagstiftning hos annan stat som är part i Antarktisfördraget krävs för en vistelse eller verksamhet i Antarktis. Vissa bestämmelser i lagen innebär nämligen krav på att den som vistas eller vidtar åtgärder i Antarktis inom ramen för en annan huvudmans verksamhet skall förvissa sig om att den huvudmannen har de tillstånd eller medgivanden som behövs.

En definition av ”observatör” behövs också. Parterna i Antarktisfördraget är skyldiga att låta en annan parts särskilt utsedda observatörer, eller observatörer som särskilt har utsetts enligt Stockholmsreglerna, att få tillträde för inspektion på platser och utrymmen där verksamhet bedrivs i Antarktis. En definition av ”observatör” behövs för att underlätta utformningen och förståelsen av lagtexten i övrigt.

En definition av ”särskilda dragningsrätter” behövs också för att inte tynga texten i de paragrafer där särskilda dragningsrätter behöver komma till uttryck.

6.2¶Lagens skyddsintresse och tillämpningsområde

Regeringens förslag: Den miljö som skall skyddas är miljön i Antarktis, dvs. miljön söder om 60° sydlig bredd och de ekosystem som beror av eller sammanhänger med denna miljö.

Det anges tydligt att den svenska Antarktislagstiftningen inte skall tillämpas på en utländsk observatör eller den som från en annan parts expedition eller station i Antarktis utbytesvis deltar i en verksamhet som omfattas av ett tillstånd enligt den svenska lagen eller en dispens från kravet på tillstånd.

Vidare görs det tydligt att tillstånd inte krävs för att enbart flyga över Antarktis samt att tillståndskravet inte skall inskränka rätten till överflygning och fri sjöfart enligt folkrätten om det fria havet.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Stockholms universitet (Juridiska fakulteten) har anfört att friheter enligt Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 (UNCLOS), förutom rätten till fiske, bör undantas inte bara från kravet på tillstånd utan också från lagens tillämpning överhuvudtaget. Enligt universitetet innebär artikel 6 i Antarktisfördraget att parterna i fördraget har en skyldighet att inte göra några inskränkningar i andra staters utövande av rättigheterna enligt havsrätten på det fria havet. Universitet har också förordat uttrycket ”Antarktis ekosystem” framför uttrycket ”miljön i Antarktis”. Fiskeriverket har anfört att lagen bör återspegla att det enligt EG-rätten råder exklusiv gemenskapskompetens på fiskeområdet, att gemenskapen är part i konventionen om bevarande av marina levande tillgångar i Antarktis, daterad i Canberra den 20 maj 1980 (CCAMLR) och att den konventionen genomförs med rådets förordning (EG) nr 601/2004 av den 22 mars 2004 om fastställande av vissa kontrollåtgärder för fiskeriverksamhet i det område som omfattas av konventionen om bevarande av marina levande tillgångar i Antarktis. I remissvaret framför dock Fiskeriverket att bestämmelser i fiskelagen (1993:787) och bestämmelser meddelade med stöd i denna lag fortfarande skall tillämpas vid fiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser. Naturvårdsverket har anfört att rätten till överflygning inte bör vara helt befriad från tillståndskravet utan det bör övervägas om inte överflygning på låg höjd, t.ex. under 2 000 fot, bör vara tillståndspliktig med tanke på de störningar som sådan överflygning kan ge upphov till.

Skälen för regeringens förslag

Miljön i Antarktis I den nuvarande Antarktislagens 1 § anges att lagen innehåller bestämmelser till skydd för miljön i Antarktis och för de ekosystem som beror av eller sammanhänger med Antarktis ekosystem.

Enligt miljöskyddsprotokollet till Antarktisfördraget gäller protokollets bestämmelser miljön i Antarktis och därav beroende och därmed sammanhängande ekosystem. Detta innebär en viss skillnad i jämförelse med vad som anges i den nuvarande lagen om Antarktis. Formuleringen i miljöskyddsprotokollet innefattar ekosystem som är beroende av eller sammanhänger med Antarktis miljö, medan definitionen i lagen endast inbegriper ekosystem som är beroende av eller sammanhänger med Antarktis ekosystem. Miljön är ett vidare begrepp än ekosystem. För att nå en bättre överensstämmelse med miljöskyddsprotokollet bör därför i stället för ”Antarktis ekosystem” hänvisas till ”miljön i Antarktis”. Miljön i Antarktis inbegriper naturligtvis Antarktis ekosystem varför anpassningen till ordalydelsen i miljöskyddsprotokollet i vart fall inte innebär någon inskränkning av det geografiska tillämpningsområdet. Ändringen berör ett flertal paragrafer i den nuvarande lagen liksom de nya bestämmelser som tillkommer med anledning av genomförandet av Stockholmsreglerna. Eftersom frasen ”miljön i Antarktis och de ekosystem som beror av och hänger samman med miljön i Antarktis” återkommer på ett flertal ställen i lagen är det lämpligt, som sagts i det föregående avsnittet, att inledningsvis i lagen definiera ”miljön i Antarktis”.

Observatörer och utbytesvis deltagande i en tillåten expedition I frågan om lagens tillämpningsområde bör det inledningsvis klargöras att även om huvudregeln är att lagen gäller utländska medborgare som deltar i en expedition eller annan verksamhet som har tillstånd enligt lagen, så gäller den inte i samtliga fall då en utländsk medborgare deltar i sådan expedition eller verksamhet i Antarktis.

Då en observatör från en annan fördragsslutande stat eller en vetenskapsman från en sådan stats expedition eller station i Antarktis utbytesvis deltar i svensk expedition gäller inte lagen för en sådan person. Denna begränsning, som följer av artiklarna 3 och 8 i Antarktisfördraget, framgår även av den nuvarande lagen (21 §) men förhållandet bör klargöras i anslutning till huvudregeln, dvs. i den inledande regleringen av lagens tillämpningsområde.

Förhållandet till havsrätten Enligt miljöskyddsprotokollets artikel 4.1 innebär protokollet ett komplement till Antarktisfördraget, protokollet varken ändrar eller utgör något tillägg till fördraget, och enligt artikel 4.2 inkräktar det inte på andra rättigheter och skyldigheter som tillkommer parterna enligt andra instrument inom Antarktis fördragssystem. Enligt Antarktisfördragets artikel 6 skall bestämmelserna i fördraget inte inverka menligt på eller i något hänseende beröra en stats rättigheter eller utövande av dess rättigheter enligt folkrätten beträffande det fria havet inom det område som omfattas av Antarktisfördragets bestämmelser.

I den nuvarande lagen om Antarktis finns inte någon sådan begränsning. Undantag görs endast från kravet på tillstånd enligt 16 § för utövning av rätten till fri sjöfart. I propositionen om den nuvarande lagen angavs att även om kravet på tillstånd inte gäller vid utövande av rätten till fri sjöfart, så gäller ändå lagen i tillämpliga delar för sådan sjöfart (prop. 1992/93:140 s. 46).

Rätten till fri sjöfart är dock endast en av de rättigheter som följer av principen om det fria havet. Till de övriga hör bl.a. rätt till fiske, överflygning, utläggande av undervattenskablar och rörledningar, uppförande av konstgjorda öar och andra anläggningar samt rätt till vetenskaplig forskning, allt enligt artikel 87 i Förenta nationernas havsrättskonvention.

Utövande av dessa rättigheter är alltså i nuläget underkastade den nuvarande lagen om Antarktis tillämpning trots att detta inte följer som en skyldighet enligt Antarktisfördraget eller miljöskyddsprotokollet. Frågan kan därför ställas om rättigheterna helt eller i större utsträckning än i nuläget bör undantas från lagens tillämpning. Detta berörs vidare nedan under ”Särskilt om överflygning”.

Särskilt om fiske I förhållande till rättigheterna finns en särskild bestämmelse i den nuvarande lagen som gäller fiske. I bestämmelsen finns en hänvisning till att reglerna i fiskelagen (1993:787) gäller i Antarktis. Detta är en följd av Sveriges åtaganden och skyldigheter enligt CCAMLR. Hänvisningen till denna reglering i den nuvarande lagen innebär en inskränkning av rätten till fiske som behöver kvarstå. För det fall Sverige, i enlighet med fördraget och protokollet, vill undanta samtliga rättigheter från lagens tillämpning måste det därför i vart fall införas ett undantag beträffande tillåten fångst av fisk. Därför kan i vart fall inte rätten till fiske göras oberoende av lagen om Antarktis.

Beträffande de svenska reglerna om fiske har, som Fiskeriverket har påpekat, betydande förändringar skett efter ikraftträdandet av den nuvarande lagen om Antarktis. Genom Sveriges medlemskap i EU har kompetens på fiskeområdet överförts till gemenskapen. Det råder på fiskeområdet exklusiv gemenskapskompetens och medlemsstaterna har endast möjlighet att reglera fisket i den utsträckning som EG-regler uttryckligen medger det. Numera följer utrymmet för beslut i huvudsak av bestämmelser i rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskepolitiken (EGT L 358, 31.12.2002, s. 59, Celex 32002R2371). EG är part i CCAMLR och har genomfört konventionen i gemenskapsrätten med rådets förordning (EG) nr 601/2004 av den 22 mars 2004 om fastställande av vissa kontrollåtgärder för fiskeriverksamhet i det område som omfattas av konventionen om bevarande av marina levande tillgångar i Antarktis och om upphävande av förordningarna (EEG) nr 3943/90, (EG) nr 66/98 och (EG) nr 1721/1999 (EUT L 97, 1.4.2004, s. 16, Celex 32004R0601). Ett undantag för fiske som regleras i denna förordning bör därför skrivas in i den nya lagen om Antarktis.

Av Fiskeriverkets remissvar framgår dock att fiskelagen (1993:787) och bestämmelser meddelade med stöd av denna lag alltjämt är relevanta

vid bedrivande av fiske i Antarktis. Hänvisningen till dessa bestämmelser bör därför kvarstå i lagen.

Havsrättens betydelse för den svenska lagens tillämpning Att Antarktisfördraget och miljöskyddsprotokollet undantar rättigheter hänförliga till det fria havet från traktatens tillämpning utgör i sig inget hinder för Sverige att, inom ramen för svensk jurisdiktion, låta utövandet av dessa rättigheter omfattas av bestämmelserna i lagen om Antarktis, så länge detta inte påverkar andra staters utövande av rättigheterna.

Dessutom är inte alla de i havsrättskonventionen uppräknade rättigheterna på det fria havet absoluta. Artikel 87 i havsrättskonventionen hänvisar till andra delar av konventionen och övriga folkrättsliga regler som kvalificerar vissa av de uppräknade rättigheterna. Sålunda skall rätten att fiska utövas i enlighet med bestämmelserna om bevarande och förvaltning av de levande resurserna på det fria havet och rätten till vetenskaplig forskning utövas i enlighet med bestämmelserna om skyddet och bevarandet av den marina miljön.

Vidare gäller att rättigheterna på det fria havet i första hand tillkommer stater, som folkrättsliga subjekt, och inte individer direkt. Frågan om Sverige skall undanta samtliga friheter från Antarktislagens tillämpning handlar därför i slutändan om huruvida Sverige anser att verksamhetsutövare under svensk jurisdiktion skall kunna lägga exempelvis undervattenskablar eller uppföra konstgjorda öar i Antarktis utan att dessförinnan söka tillstånd för detta eller behöva iaktta bestämmelserna om skyddet för miljön i Antarktis.

Mot bakgrund av vikten av det övergripande syftet att skydda miljön i Antarktis är det rimligt att också de fysiska och juridiska personer som utövar någon av de ovannämnda friheterna i enlighet med nuvarande lagstiftning är skyldiga att följa tillämpliga delar av lagen. Oavsett om syftet med artikel 6 i Antarktisfördraget är att, som Stockholms universitet har hävdat, värna andra staters rättigheter så saknas enligt regeringens bedömning skäl för att undanta utövandet av de aktuella friheterna från lagens tillämpningsområde.

Det faktum att Sverige inte undantar utövandet av verksamhet inom ramen för principen om havets frihet från den svenska lagens tillämpningsområde eller generellt från kravet på tillstånd påverkar inte på något sätt andra staters utövande av dessa friheter.

Särskilt om överflygning En annan fråga är, som nämnts ovan, om kravet på tillstånd för sådana aktiviteter bör gälla i den nuvarande utsträckningen.

Regeringen anser att det är rimligt att i vart fall låta utövandet av rätten till överflygning över havsområdena i Antarktis vara befriat från tillstånd på samma sätt som rätten till fri sjöfart enligt nuvarande 16 §. Det är inte heller motiverat att kräva tillstånd för den som enbart flyger i luftrummet över kontinenten Antarktis utan att flygningen har någon koppling till någon annan verksamhet som är avsedd att bedrivas på land eller i havet.

Beträffande Naturvårdsverkets förslag att begränsa det tillståndsfria utövandet av rätt till överflygning till att endast avse flygning på hög höjd finner regeringen att detta skulle medföra svåra gränsdragningspro-

blem. Omfattningen av överflygningar på låg höjd i Antarktis som är fristående från annan tillståndspliktig verksamhet bör också tas i beaktande. Det förefaller inte troligt att överflygning på låg höjd kommer att ske i någon större omfattning utan att samtidigt utgöra del av en verksamhet som i sig omfattas av krav på tillstånd enligt lagen. Om det i framtiden visar sig angeläget att från svensk sida reglera den här typen av flygverksamhet i Antarktis på det sätt som Naturvårdsverket föreslår får regeringen återkomma till det.

6.3¶Skydd för mineraler och meteoriter

Regeringens förslag: Meteoriter ges samma skydd som det som mine-

raltillgångar har enligt den nuvarande lagen. Ett förbud mot insamling

av såväl mineraltillgångar som meteoriter införs i lagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Inom Antarktisfördragets konsultativa möte (ATCM) har ett problem i form av insamling och bortförande av meteoriter från Antarktis uppmärksammats. Enligt resolution 3 (2001) från ATCM finns det ett behov att förstärka skyddet av meteoriter som finns i Antarktis. Det gäller framför allt att förhindra okontrollerat insamlande av meteoriter. Bl.a. uppmanar resolutionen samtliga parter i miljöskyddsprotokollet att vidta rättsliga eller administrativa åtgärder i detta syfte. Det är ett rimligt antagande att problemet med insamlande och bortförande av meteoriterna kan komma att förvärras med en ökad turisttillströmning till Antarktis. Mot bakgrund av resolutionen och den uppmärksamhet som skyddet av meteoriter i Antarktis har fått, har frågan uppkommit om den nuvarande lagen om Antarktis ger ett tillräckligt skydd.

Enligt nuvarande 5 § råder förbud mot sådan eftersökning, utvinning, undersökning och bearbetning av mineraltillgångar i Antarktis som inte utgör forskning med vetenskapligt ändamål som omfattas av ett enligt lagen meddelat tillstånd. Meteoriter innehåller alltid mineraler. Den i lagen använda termen mineraltillgångar behöver dock inte nödvändigtvis omfatta meteoriter, eftersom ordet tillgångar innebär att vad som åsyftas är mineraler med potential till ekonomiskt utnyttjande. Det finns därför en otydlighet beträffande om termen mineraltillgångar omfattar meteoriter. En sådan otydlighet ter sig särskilt olämplig mot bakgrund av straffbestämmelserna i lagen. För att meteoriter skall omfattas av de förbud som följer enligt nuvarande 5 § bör detta uttryckligen framgå av lagtexten. Ett sätt att åstadkomma detta vore att byta ut mineraltillgångar mot mineraler vilket därmed otvivelaktigt skulle inkludera meteoriter. Mineraler skulle emellertid också inkludera alla typer av stenar, vilket inte nödvändigtvis är eftersträvansvärt eftersom en sådan reglering ter sig överdrivet restriktiv. Det är därför lämpligare att ange i lagtexten att meteoriter har samma skydd som mineraltillgångar.

Oberoende av frågan om meteoriter utgör en mineraltillgång eller inte finns i det nuläget inte heller något effektivt förbud mot insamling av dem. Bestämmelsen i nuvarande 5 § förbjuder efterforskning, undersökning, utvinning och bearbetning av mineraltillgångar. Det går inte heller

av författningskommentaren att utläsa att insamling skulle anses falla inom undersöknings-, utvinnings- eller bearbetningsförbudet (prop. 1992/93:140, s. 42). Det är även tveksamt om efterforskningsförbudet är tillräckligt för att hindra allt insamlande av meteoriter i annat än vetenskapligt syfte. Därför bör förbudet mot efterforskning, undersökning, utvinning och bearbetning kompletteras med ett insamlingsförbud. Ett sådant insamlingsförbud bör rimligtvis gälla även för mineraltillgångar generellt. Det kan i sammanhanget anmärkas att artikel 7 i miljöskyddsprotokollet förbjuder ”any activity relating to mineral resources” vilket understryker det rimliga i att ett insamlingsförbud inkluderas i lagen.

6.4¶Tillstånd och miljökonsekvensbedömningar

Regeringens förslag: Antarktislagstiftningens tillståndskrav kommer till uttryck i den nya lagens inledande bestämmelser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om vad som krävs av de miljökonsekvensbeskrivningar som behövs för att få tillstånd till vistelse eller verksamhet i Antarktis.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har i huvudsak inte haft något att invända mot för-

slaget. Naturvårdsverket har anfört att innebörden av uttrycket ”obetydlig eller övergående påverkan på miljön”, som enligt lagtexten är en förutsättning för tillstånd, närmare bör förklaras.

Skälen för regeringens förslag: Erfarenheter från lagens tillämpning och beredningen har visat att bestämmelserna om tillstånd behöver förtydligas, bl.a. har Polarforskningssekretariatet i en promemoria från 2002 understrukit ett behov av större tydlighet.

Kravet på tillstånd för att vistas eller bedriva verksamhet i Antarktis bör framgå redan i inledningen av lagen. Kravet har mer karaktären av en allmän bestämmelse och passar därför bättre i inledningen än i detaljregleringen om tillståndsförfaranden. Undantagen från kravet på tillstånd regleras lämpligen också i inledningen.

Enligt artikel 8 i miljöskyddsprotokollet skall flertalet verksamheter i Antarktis underställas krav på förhandsbedömning av verksamhetens effekt på miljön i Antarktis och de ekosystem som beror av eller sammanhänger med miljön i Antarktis. Artikel 8 hänvisar till bilaga I till protokollet för den närmare regleringen av förhandsbedömningar och när en miljökonsekvensbeskrivning skall göras och vad den skall innehålla.

Avgörande för vilken miljökonsekvensbeskrivning som behövs är den påverkan som en verksamhet bedöms ha på miljön i Antarktis och de ekosystem som beror av eller sammanhänger med miljön i Antarktis. Beroende på denna bedömning kan en verksamhet kräva en initial miljökonsekvensbeskrivning eller en fullständig miljökonsekvensbeskrivning. Om det kan fastställas att en verksamhet har mindre än en obetydlig eller övergående påverkan behöver dock en miljökonsekvensbeskrivning inte göras. Dock skall en bedömning av om så är fallet i vart fall alltid ske i enlighet med nationella förfaranden (enligt artikel 1.1 bilaga I till miljöskyddsprotokollet). För svensk del bör detta innebära att en miljökonse-

kvensbeskrivning alltid skall krävas vid ansökningar om tillstånd. Detta betyder dock inte att sådana miljökonsekvensbeskrivningar alltid måste vara lika omfattande. Som också noterades i prop. 1992/92:140 (s. 33) uppställs alltså i miljöskyddsprotokollet tre olika nivåer för den information som krävs vid en ansökan om tillstånd. Någon motsvarande åtskillnad i omfattningen av miljökonsekvensbeskrivningarna görs inte i den nuvarande svenska lagstiftningen. I stället finns ett och samma krav på miljökonsekvensbeskrivning vid samtliga ansökningar om tillstånd.

Den nuvarande lagstiftningen motsäger dock inte att miljökonsekvensbeskrivningar kan vara olika utformade och omfattande beroende på den verksamhet som en ansökan gäller, men det kan vara rimligt att tydligare klargöra att kraven på vad som skall ingå i en miljökonsekvensbeskrivning varierar beroende på verksamheten som sådan och den påverkan som den kommer att ha på miljön i Antarktis. Detta behöver inte nödvändigtvis regleras till fullo i lagen utan kan klargöras i föreskrifter som regeringen eller en myndighet meddelar. I lagen bör det framgå att en ansökan skall innehålla den miljökonsekvensbeskrivning som behövs för att göra en samlad bedömning av vistelsens, åtgärdens eller verksamhetens påverkan på miljön i Antarktis. Av detta följer att om påverkan på miljön tydligt framgår av exempelvis en vistelses karaktär så kan den miljökonsekvensbeskrivning som krävs för att göra en samlad bedömning vara mycket kortfattad.

Utöver detta allmänna krav i lagen bör de närmare kraven på miljökonsekvensbeskrivning för olika typer av verksamheter regleras i föreskrifter. Sådana föreskrifter kan tydliggöra omfattningen av den miljökonsekvensbeskrivning som behövs och vilken information den skall innehålla, i enlighet med de krav för olika typer av verksamheter som framgår av bilaga I till miljöskyddsprotokollet. Mot denna bakgrund krävs ingen ytterligare differentiering i lagen avseende omfattningen och kraven på innehållet i miljökonsekvensbeskrivningar vid ansökningar om tillstånd.

Huvudregeln när det gäller förutsättningarna för att få tillstånd bör vara att vistelsen, åtgärden, eller verksamheten inte kan befaras medföra annat än en obetydlig eller övergående påverkan på miljön i Antarktis. Uttrycket ”obetydlig eller övergående” skall med hänsyn till det övergripande intresset att skydda miljön i Antarktis tolkas restriktivt.

Enligt miljöskyddsprotokollet kan dock tillstånd under särskilda förutsättningar även ges till vistelse, åtgärd eller verksamhet som troligen kommer att ha mer än en obetydlig eller övergående påverkan på miljön i Antarktis. För sådana tillstånd ställs krav på utförligare miljökonsekvensbeskrivningar samt att frågan har behandlats av Antarktisfördragets konsultativa möte (ATCM). Det är rimligt att även i den svenska lagstiftningen ge möjlighet att ge tillstånd i sådana fall om det finns särskilda skäl för det. Vid bedömningen av om sådana särskilda skäl finns bör först och främst hänsyn tas till att miljöskyddsprotokollets förutsättningar för att ge tillstånd i sådana fall har uppfyllts, inklusive att frågan har behandlats av ATCM, samt vistelsens, åtgärdens, eller verksamhetens betydelse för forskningen i Antarktis. Beträffande det sistnämnda kriteriet skall forskningens betydelse för miljön i Antarktis särskilt beaktas.

6.5¶Observatörer

Regeringens förslag: Befogenheterna för observatörer anpassas till vad som följer av Antarktisfördraget och miljöskyddsprotokollets bestämmelser om befogenheter för observatörer.

Promemorians förslag berör inte denna fråga. Remissinstanserna har inte berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Enligt den nuvarande lagen har en officiell observatör som utsetts av annan fördragsslutande part eller vid Antarktisfördragets konsultativa möte (ATCM) rätt att efter begäran få ta del av upplysningar och handlingar samt att få tillträde till en lokal eller transportmedel där en verksamhet som omfattas av tillstånd bedrivs. Detta är en konsekvens av bestämmelserna i artikel 7 i Antarktisfördraget och artikel 14 i miljöskyddsprotokollet. Dock gäller enligt dessa bestämmelser skyldigheterna i förhållande till utländska observatörer endast i Antarktis. Denna viktiga begränsning gäller inte enligt den nuvarande lagen om Antarktis, vilket betyder att Sverige överlåter myndighetsutövning åt utländska medborgare i en större utsträckning än vad som motsvaras av Sveriges folkrättsliga skyldigheter. För tillträde till exempelvis lokaler gäller förvisso enligt den svenska lagen att där skall bedrivas en verksamhet som omfattas av tillstånd enligt den svenska lagen. Genom att tillstånd krävs för vistelse i området söder om 60 grader sydlig bredd har Sverige under alla omständigheter utökat utländska observatörers befogenheter på ett sätt som inte motsvaras av reglerna i Antarktisfördraget och miljöskyddsprotokollet. Beträffande rätten att få del av upplysningar och handlingar finns i den nuvarande lagen överhuvudtaget ingen begränsning förutom att skyldigheten avser innehavaren av ett tillstånd. Skyldigheten skulle alltså teoretiskt även kunna gälla i Sverige. Detta förefaller inte rimligt och en anpassning av den svenska lagen till vad som faktiskt gäller enligt Antarktisfördraget och miljöskyddsprotokollet bör därför göras.

Det bör alltså klargöras i lagen att de befogenheter som tillkommer en utländsk observatör endast gäller på kontinenten Antarktis. Av Antarktisfördraget artikel 7.3 följer att detta inbegriper fartyg och luftfartyg som befinner sig på platser för landsättning eller ombordtagning av last eller personal i Antarktis. Lagtexten bör anpassas till detta. Eftersom ändringen i praktiken inte får några konsekvenser, utan endast avser att korrigera en i formellt avseende onödig räckvidd av den nuvarande lagens bestämmelser, anser regeringen inte att någon ytterligare beredning av frågan behövs.

6.6¶Skyldighet att vidta åtgärder vid miljöfarliga olyckor

Regeringens förslag: Om en miljöfarlig olycka inträffar som en följd av verksamhet i Antarktis skall huvudmannen och den som orsakar olyckan vidta de rimliga åtgärder som behövs för att snabbt och effektivt undvika, minimera och begränsa följderna av olyckan. Huvudmannen för verksamheten eller vistelsen är skyldig att ersätta den som i huvudmannens ställe har vidtagit sådana åtgärder. Vidare skall huvudmannen, för det fall inga åtgärder har vidtagits över huvud taget, vara skyldig betala ett belopp till den fond som skall administreras av Antarktisfördragets sekretariat och som så långt som möjligt motsvarar vad det skulle ha kostat att vidta åtgärder med anledning av olyckan.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens med undantag för att den bestämmelse som innebär att en svensk huvudman, statlig eller icke-statlig, skall betala till en fond, administrerad av Antarktisfördragets sekretariat, bör träda i kraft först när samtliga parter har godkänt Stockholmsreglerna och en sådan fond har upprättats.

Remissinstanserna har inte haft något att invända i den här delen. Skälen för regeringens förslag: Parterna förpliktas enligt Stockholms-

reglernas artikel 5.1 att kräva att dess huvudmän (”operators”) vidtar snabba och effektiva åtgärder för att minimera eller begränsa följderna av miljöfarliga olyckor som huvudmännens verksamheter har orsakat. Denna huvudprincip bör komma till uttryck i den nya lagen (9 §). I ett andra stycke bör anges de ansvarsbefriande grunder som tillåts enligt artiklarna 8.1 och 8.2, bl.a. att en statlig huvudman (eller den som auktoriserats av denne för uppgiften) inte skall vara ersättningsskyldig för miljöfarliga olyckor som händer i samband med att åtgärder vidtas för att avhjälpa en miljöfarlig olycka som har orsakats av någon annan.

Som sagts tidigare, är ”huvudman” den svenska term som bäst stämmer överens med Stockholmsreglernas definition av ”operator”. Huvudmannen är den som ytterst ansvarar för verksamheten och det är rimligt att eventuella ersättningskrav enligt Stockholmsreglerna riktas mot huvudmannen.

Enligt Stockholmsreglernas artikel 5.2 uppmuntras parter att vidta åtgärder för det fall den ansvarige huvudmannen inte gör det. I egenskap av part blir Sverige sålunda inte skyldigt att vidta åtgärder för det fall en svensk icke-statlig huvudman har orsakat en miljöfarlig olycka och inte vidtagit nödvändiga åtgärder.

6.7¶Förebyggande åtgärder och beredskapsplaner

Regeringens förslag: Stockholmsreglernas krav om skyldighet att vidta åtgärder för att förebygga uppkomsten av miljöfarliga olyckor och upprätta beredskapsplaner för miljöfarliga olyckor införs i den nya lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på förebyggande åtgärder och om vad beredskapsplanerna skall innehålla.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte haft någon invändning.

Skälen för regeringens förslag: Huvudmannens skyldighet att vidta förebyggande åtgärder och upprätta beredskapsplaner i enlighet med Stockholmsreglernas artiklar 3 och 4 bör lämpligen införas i den nya lagen (7 §). Mer detaljerade bestämmelser om innehållet i sådana planer kan meddelas genom föreskrifter. I lagen bör därför införas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på förebyggande åtgärder enligt artikel 3 och innehållet i de i artikel 4 angivna beredskapsplanerna.

6.8¶Ansvarsbegränsning och försäkring eller annan säkerhet

Regeringens förslag: De möjligheter till ansvarsbegränsning som Stockholmsreglerna ger införs i den nya lagen tillsammans med en bestämmelse om att ansvarsbegränsning inte gäller om den miljöfarliga olyckan har orsakats med uppsåt eller av grov oaktsamhet. Ett krav på att huvudmannen ställer säkerhet för det ekonomiska ansvar som i händelse av en miljöfarlig olycka kan utkrävas av huvudmannen införs i lagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Sjöfartsverket och Naturvårdsverket har anfört att

ordet tonnage bör ersättas med dräktighet respektive dräktighetstal vilket stämmer bättre överens med ansvarsbegränsningsbestämmelserna i sjölagen (1994:1009).

Skälen för regeringens förslag: Den möjlighet till ansvarsbegränsning som en huvudman får åberopa enligt Stockholmsreglernas artikel 9 bör också finnas i den nya lagen (21 § avseende olyckor som involverar ett fartyg och i 22 § avseende andra olyckor). Den som enligt 19 eller 20 § är ersättningsskyldig till följd av en miljöfarlig olycka som hänt i en verksamhet som bedrivs på ett fartyg får begränsa sitt ansvar till 1 miljon särskilda dragningsrätter om fartygets dräktighetstal inte överstiger 2 000. Om fartygets dräktighetstal är högre höjs ansvarsgränsen med 400 särskilda dragningsrätter för varje dräktighetstal från och med dräktighetstalet 2 001 till och med dräktighetstalet 30 000, med 300 särskilda dragningsrätter för varje dräktighetstal från och med dräktighetstalet 30 001 till och med dräktighetstalet 70 000, och med 200 särskilda dragningsrätter för varje

dräktighetstal över 70 000. Om den miljöfarliga olycka har inträffat i en verksamhet som inte bedrivs på ett fartyg, får huvudmannen begränsa sitt ansvar till 3 miljoner särskilda dragningsrätter.

Som Sjöfartsverket har påpekat bör termerna dräktighet och dräktighetstal användas. Med fartygets dräktighet avses bruttodräktigheten beräknad enligt bestämmelserna om skeppsmätning enligt bilaga 1 till 1969 års internationella skeppsmätningskonvention vilket är samma definition som i Stockholmsreglernas artikel 9.

Ansvarsbegränsningarna bör, som också följer av Stockholmsreglerna, inte gälla om den miljöfarliga olyckan i huvudmannens verksamhet har orsakats med uppsåt eller av grov oaktsamhet.

I syfte att genomföra försäkringsplikten i Stockholmsreglernas artikel 11 bör ett tillstånd i till verksamhet i Antarktis inte få meddelas om den ansvarige huvudmannen inte kan visa att denne kan ställa godtagbar säkerhet för verksamheten som motsvarar gällande ansvarsbegränsningsbelopp. En sådan säkerhet kan utgöras av en försäkring, bankgaranti eller liknande. Kravet bör lämpligen införas i lagen som en förutsättning för tillstånd.

6.9¶Ersättningsanspråk och betalning

Regeringens förslag: Om skyldigheten att vidta åtgärder efter en miljöfarlig olycka inte har fullgjorts, är huvudmannen för verksamheten skyldig att betala ersättning till den part som i den åtgärdsskyldiges ställe har vidtagit åtgärder. Ersättningen skall motsvara kostnaden för de vidtagna åtgärderna. En annan parts rätt till ersättning från en ickestatlig huvudman går förlorad om parten inte har väckt talan om ersättning vid Stockholms tingsrätt senast tre år efter det att de ersättningsgrundande åtgärderna påbörjades eller, om följande tidpunkt infaller senare, senast tre år efter det att parten fick eller borde ha fått kännedom om identiteten på huvudmannen för den verksamhet i vilken olyckan hände. Om en sådan talan inte har väckts inom 15 år från det datum åtgärderna började vidtas förfaller rätten till ersättning.

I den mån nödvändiga åtgärder efter en miljöfarlig olycka inte har vidtagits av någon, skall ersättning betalas till den myndighet som regeringen bestämmer för vidarebefordran till den fond som administreras av Antarktisfördragets sekretariat. Ersättningen skall så långt som möjligt motsvara kostnaden för att vidta åtgärderna.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens med undantag för förslaget om den absoluta preskriptionstiden om 15 år som inte finns i promemorian. Lagtexten om ersättningsskyldighet har förtydligats i förhållande till promemorians förslag.

Remissinstanserna har i huvudsak inte haft något att invända i den här delen. Naturvårdsverket har dock påpekat att Stockholmsreglernas absoluta preskriptionstid om 15 år bör återfinnas i lagtexten. Stockholms tingsrätt har anfört att det inte finns några kompetensskäl för att särskilt utpeka denna domstol som enda forum då denna måltyp sannolikt kommer att vara så sällsynt förekommande att någon särskild kompetens inte kan byggas upp.

Skälen för regeringens förslag: Enligt Stockholmsreglernas artikel 7 skall en part ha rätt att väcka talan om ersättning mot en icke-statlig huvudman för kostnader som parten har ådragit sig när den vidtagit åtgärder i samband med en miljöfarlig olycka som den huvudmannen har orsakat. Talan skall väckas där huvudmannen har sin hemvist. Denna bestämmelse i Stockholmsreglerna bör genomföras med en svensk bestämmelse enligt vilken en part som har vidtagit åtgärder med anledning av en miljöfarlig olycka som en svensk icke-statlig verksamhetsutövare har orsakat skall ha rätt att väcka talan om ersättning för sina kostnader vid Stockholms tingsrätt. Som Naturvårdsverket har påpekat bör även den absoluta preskriptionstiden finnas med i bestämmelsen. Regeringen delar Stockholms tingsrätts bedömning att antalet fall som kommer att tas upp i domstol sannolikt kommer vara få, om ens några. Det finns dock enligt regeringens mening ändå skäl som talar för att Stockholms tingsrätt skall vara enda forum för talan om ersättning från en icke-statlig huvudman även om denne har sitt säte i någon annan del av landet. Det är endast utländsk part som kan föra talan om ersättning och för att underlätta för parten kan det vara lämpligt att talan förs i Stockholm där normalt partens beskickning finns.

Som framgått ovan är även en statlig huvudman skyldig att betala ersättning till den part som i huvudmannens ställe har vidtagit åtgärder med anledning av en miljöfarlig olycka. När det gäller tvist om sådan ersättning skall detta enligt Stockholmsreglerna hanteras genom tvistlösningsreglerna i miljöskyddsprotokollet. Någon reglering av detta i lagen är inte nödvändig.

I de fall inga åtgärder alls har vidtagits vid en miljöfarlig olycka skall en huvudman enligt Stockholmsreglerna vara skyldig att betala ett belopp till en särskild för ändamålet upprättad fond som administreras av Antarktissekretariatet. Det belopp som en statlig huvudman skall betala skall motsvara kostnaden för de åtgärder som borde ha vidtagits. Om det rör sig om en icke-statlig huvudman skall denne vara skyldig att betala ett belopp som i möjligaste mån motsvarar kostnaden för en sådan åtgärd om den hade vidtagits.

Den centrala ersättningsskyldigheten i Stockholmsreglernas artikel 6 framgår av lagförslagets 19 och 20 §§. Den sista bestämmelsen reglerar det särskilda fall när en miljöfarlig olycka har inträffat och inga åtgärder har vidtagits av någon. Enligt Stockholmsreglerna kan det alltså uppstå en ersättningsskyldighet vid en miljöfarlig olycka trots att inga åtgärder har vidtagits och ingen således har haft några direkta kostnader till följd av olyckan. Regeringen gör därvid följande bedömning. När en skada har orsakats på någons mark eller en stats territorium kan den skadelidande ha rätt till ersättning oavsett om några åtgärder har vidtagits som har syftat till att återställa skadan. Det väsentliga är att markägaren eller staten har lidit en skada till följd av det inträffade. Oavsett det faktum att vissa stater har framfört territoriella anspråk i Antarktis, så finns det i förhållande till Antarktis ingen stat som i slutändan kan kräva ersättning för skador som orsakats på statens territorium. Skadelidande i förhållande till skador på miljön i Antarktis när inga åtgärder vidtagits är istället miljön i Antarktis och de stater som genom sitt partnerskap i Antarktisfördraget och miljöskyddsprotokollet har ett gemensamt intresse av och ansvar för att skydda och bevara miljön i Antarktis.

Miljön i Antarktis är unik och mycket skyddsvärd vilket kräver en sträng skyddsreglering. Avsaknaden av en stat som har ett yttersta ansvar för miljön i Antarktis skapar särskilda juridiska förutsättningar som bl.a. innebär att stora krav måste ställas på det stater som närvarar i Antarktis när det gäller att ta fullt ansvar för de skador på miljön som kan uppkomma till följd av närvaron. Antarktisfördragets parter har mot denna bakgrund trätt in som garanter för att miljön i Antarktis skyddas. Ersättningsbestämmelserna i Stockholmsreglerna är den lösning som parterna har enats om dels för att säkerställa att den som orsakar en miljöfarlig olycka i Antarktis inte skall tjäna på att inte vidta några åtgärder eller på att andra inte parter inte vidtar åtgärder, dels för att tillse att åtgärder skall kunna vidtas i framtiden i situationer där det av någon anledning inte finns någon som vidtagit åtgärder. Principiellt finns det likheter med det s.k. miljöskadedirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG av den 21 april 2004 om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador, EUT L 143, 30.4.2004, s. 56, Celex 32004L0035). I miljöskadedirektivet slås det fast att sekundärt återställande kan bli aktuellt i fall där det inte är möjligt att vidta primärt återställande av en miljöskada. I det fallet finns det alltså ingen direkt koppling mellan den enskilda skadan och den vidtagna åtgärden. Ersättningen i fall då inga åtgärder har vidtagits bör så långt som möjligt motsvara kostnaderna för att vidta åtgärderna och betalas till den myndighet som regeringen bestämmer för vidarebefordran till fonden som administreras av Antarktissekretariatet. Den myndighet som skall ta emot sådan betalning kan väcka talan i allmän domstol om ersättning inte har betalats eller erlagts med ett felaktigt belopp.

6.10¶Straffbestämmelser m.m.

Regeringens förslag: Den nuvarande straffbestämmelsen i 25 § ersätts av två nya straffbestämmelser, 33 och 34 §§. Utöver de gärningar som är straffbelagda enligt den nuvarande lagen skall det enligt 33 § också vara straffbart att uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. underlåta att vidta en åtgärd som behövs för att undvika, minimera eller begränsa effekterna av en miljöfarlig olycka,

2. bryta mot förbudet att efterforska, samla in, undersöka, utvinna eller bearbeta meteoriter, och

3. befatta sig med meteoriter.

Straffskalan för brott av normalgraden enligt 33 § skärps. För sådant brott höjs maximistraffet från fängelse i ett år till fängelse i två år. Ett grovt brott införs. Straffskalan för det bestäms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Vidare skall det enligt 34 § vara straffbelagt att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryta mot en bestämmelse om skyldighet att vidta förebyggande åtgärder eller att upprätta beredskapsplaner enligt 7 §. För brott som avses i 34 § kan endast utdömas böter.

Bestämmelsen om förverkande i 36 § begränsas till att enbart gälla sådana brott som avses i 33 §.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Regeringen föreslår bl.a. att straffskalan för brott som avses i straffbestämmelsen i 33 § skärps från maximalt ett års fängelse till två års fängelse i normalfallet samt att det införs ett grovt brott som kan leda till mellan sex månaders och sex års fängelse.

Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt och Åklagarmyndigheten har anfört att maximistraffet för överträdelser av allvarlig karaktär mot vissa bestämmelser i lagen bör vara två år i stället för ett år som promemorian föreslog. Åklagarmyndigheten har vidare anfört att för särskilt grova brott bör straffskalan harmonisera med miljöbalkens straffskala för grovt miljöbrott.

Skälen för regeringens förslag I förarbetena till den nuvarande lagen om Antarktis anges att miljöbrott i Antarktis bör bedömas på likartat sätt som miljöbrott i Sverige (prop. 1992/93:140 s. 39). Maximistraffet sattes till ett års fängelse. Stockholmsreglerna innebär att nya skyldigheter läggs till dem som gäller i dag, nämligen skyldighet att vidta åtgärder vid miljöfarliga olyckor och skyldighet att vidta förebyggande åtgärder i syfte att förhindra miljöfarliga olyckor. Ett förbud mot hantering och befattning med meteoriter införs också.

Skärpning av straffskalan för brott av normalgraden I likhet med Stockholms tingsrätt har Åklagarmyndigheten anfört att motsvarande överträdelser i miljöbalken och i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg har fängelse i två år som maximistraff varför straffmaximum för brott mot Antarktislagens straffbestämmelser bör höjas till två år för att korrespondera med miljöbalken. Åklagarmyndigheten anser också att mycket allvarliga överträdelser bör bedömas på samma sätt som grovt miljöbrott och kunna medföra ett fängelsestraff på maximalt sex år. Som exempel anförs att genomförandet av en kärnsprängning i Antarktis typiskt sett skulle kunna jämställas med grovt miljöbrott.

Miljön i Antarktis är unik och parterna i Antarktisfördraget har tagit på sig att skydda och bevara denna miljö. Synen på miljöbrott har skärpts i Sverige vilket bl.a. har kommit till uttryck genom att straffen för brott mot miljöbalken har skärpts. Straffmaximum för de flesta brott som anges i 29 kap. miljöbalken är två års fängelse. I förarbetena till miljöbalken anges bl.a. följande. ”En utgångspunkt för arbetet med att utforma en miljöbalk är också att göra lagstiftningen till ett mer effektivt instrument till skydd för människors hälsa och miljön. För att uppnå detta är naturligtvis sanktionssystemet av stor betydelse. Straffskalorna för överträdelse bör därför ha en sådan omfattning och skärpa att de lämnar utrymme för att vid straffmätningen i det enskilda fallet fullt ut beakta det straffvärde som ett åsidosättande av bestämmelser till skydd för människors hälsa och miljön kan ha” (prop. 1997/98:45 s. 526).

I Antarktis torde ett brott inte riskera att skada människors hälsa i samma utsträckning som om brottet begåtts i Sverige. På grund av Antarktis särskilda skyddsvärde och särskilt känsliga miljö framstår dock en gärning eller underlåtenhet som orsakar en faktisk skada i Antarktis eller

risk för sådan skada som lika straffvärd som en motsvarande gärning i Sverige. Alternativa sanktioner som miljösanktionsavgift eller vitesförelägganden framstår inte som meningsfulla mot bakgrund av Antarktisverksamhetens natur. Regeringen delar därför Åklagarmyndighetens och Stockholms tingsrätts bedömning att straffskalan för brott av normalgraden bör skärpas till fängelse i högst två år.

Som Åklagarmyndigheten har anfört finns det också ett behov av att – på motsvarande sätt som vid miljöbrott – i vissa särskilda fall kunna döma för grovt brott mot Antarktislagens straffbestämmelser. En sådan möjlighet bör därför införas. Straffskalan bör vara densamma som för grovt miljöbrott, dvs. fängelse mellan sex månader och sex år. En bedömning av om ett brott skall anses vara grovt får göras i varje enskilt fall. Typiskt sett skulle det kunna vara fråga om ett grovt brott om en verksamhetsutövare uppsåtligen gjort sig skyldig till ett mycket allvarligt utsläpp av t.ex. olja i Antarktis vilket medfört stor skada på djurlivet, och verksamhetsutövaren sedan inte vidtagit några åtgärder för att minimera eller begränsa skadan. Det av Åklagarmyndigheten anförda exemplet med genomförande av en kärnsprängning i Antarktis borde rimligen också anses utgöra ett grovt brott.

Underlåtenhet att vidta åtgärder vid miljöfarliga olyckor och hantering av meteoriter kriminaliseras Med Stockholmsreglerna införs ytterligare skyldigheter för verksamhetsutövare och huvudmän. Enligt förslaget till 9 § i den nya lagen skall, den som orsakar en miljöfarlig olycka i Antarktis, och dennes huvudman, vidta de åtgärder som behövs för att snabbt och effektivt undvika, minimera eller begränsa effekterna av olyckan.

Genom Resolution 3 (2001) har Antarktisfördragets konsultativa möte (ATCM) pekat på behovet av att förhindra okontrollerat insamlande av meteoriter. Resolutionen uppmanar samtliga parter i miljöskyddsprotokollet att vidta rättsliga eller administrativa åtgärder i detta syfte. I 6 § första stycket 1 och 10 § förbjuds således – under vissa förutsättningar – efterforskning, insamling, undersökning, utvinning och bearbetning respektive annan befattning med meteoriter på motsvarande sätt som när det gäller t.ex. mineraltillgångar.

Dessa bestämmelser har samma karaktär som regleringen av övriga skyldigheter och förbud som sanktioneras i den föreslagna 33 §, nämligen att de syftar till att upprätthålla ett starkt miljöskydd för den unika miljön i Antarktis. De bör därför – i straffrättsligt hänseende – bedömas på motsvarande sätt. Det bör således vara straffbart att med uppsåt eller av oaktsamhet bryta mot 9 § liksom ett förbud i 6 § första stycket 1 och 10 §, även i fråga om meteoriter. Straffskalan bör vara böter eller fängelse i högst två år.

Underlåtenhet att vidta förebyggande åtgärder eller bryta mot föreskrifter om upprättande av beredskapsplaner kriminaliseras I enlighet med Stockholmsreglernas artiklar 3 och 4 skall enligt 7 § den som vistas eller bedriver verksamhet i Antarktis vidta de skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga uppkomsten av miljöfarliga olyckor. Innan en verksamhet påbörjas i Antarktis skall hu-

vudmannen upprätta den eller de beredskapsplaner som med anledning av verksamhetens innehåll behövs i fråga om att hantera miljöfarliga olyckor. Beredskapsplanerna skall hållas aktuella så länge verksamheten bedrivs. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot skyldigheten att vidta förebyggande åtgärder eller mot föreskrifter om skyldighet att upprätta beredskapsplaner bör kunna dömas till böter. Framtida föreskrifter om innehållet i beredskapsplaner torde bli detaljerade och tekniska till sin natur. För att kriminaliseringen av brott mot den här typen av föreskrifter inte skall sträcka sig alltför långt bör den begränsas av att det på den subjektiva sidan skall vara fråga om uppsåt eller grov oaktsamhet.

Utmönstrande av fängelse ur straffskalan för brott mot föreskrifter om avfallshantering, m.m. I den nuvarande lagen är även brott mot föreskrifter som regeringen eller en myndighet har meddelat med stöd av bemyndigandet i lagens 9 § straffbara och kan leda till böter eller fängelse. Några föreskrifter om avfallshantering har hittills inte meddelats med stöd av nämnda bemyndigande. Med hänsyn till att överträdelser av sådana föreskrifter inte kan anses vara så straffvärda att fängelse framstår som en nödvändig sanktion bör fängelse utmönstras ur straffskalan. För att begränsa det kriminaliserade området ytterligare bör det för ansvar krävas uppsåt eller grov oaktsamhet i stället för som enligt nuvarande bestämmelse endast uppsåt eller oaktsamhet.

Förverkande Egendom som har varit föremål för brott eller ett föremål som använts som hjälpmedel vid brott enligt 33 § eller värdet därav bör under vissa förutsättningar förklaras förverkat (37 § i den föreslagna nya lagen). Detta innebär en inskränkning i förhållande till den nuvarande förverkandebestämmelsen som även omfattar brott mot föreskrift om avfallshantering som nu finns i den föreslagna 34 §. Det är inte motiverat att förverkandebestämmelsen skall omfatta även sådana mindre straffvärda överträdelser. Bestämmelsen om förverkande bör begränsas till att enbart gälla sådana brott som avses i 33 §.

Medverkan och försök För försök till brott som avses i den föreslagna nya 33 § bör det kunna dömas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. I förhållande till den nuvarande straffbestämmelsen bör hänvisningen till medverkan tas bort eftersom den är obehövlig när det gäller brott inom specialstraffrätten för vilka fängelse är föreskrivet. Brott mot föreskrifter om avfallshantering respektive om skyldighet att vidta förebyggande åtgärder och upprätta beredskapsplaner är enligt regeringens mening dock inte av sådan allvarlig karaktär att det är motiverat att straffbelägga försök eller medverkan.

6.11¶Ikraftträdande

Regeringens förslag: Den nya lagen träder i kraft den dag som reger-

ingen bestämmer i fråga om 20 § och i övrigt den 1 oktober 2006.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna har inte berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Det är angeläget att Sverige så snart som möjligt kan ratificera Stockholmsreglerna.

Bestämmelsen i 20 § avser att betalning skall ske för vidarebefordran till den fond som skall administreras av Antarktisfördragets sekretariat. Mot bakgrund av att denna fond inte kommer att ha upprättats förrän Stockholmsreglerna har trätt i kraft bör 20 § träda i kraft först i samband med det. Regeringen bör därför få bestämma tidpunkten för ikraftträdande.

I övriga delar bör den nya lagen träda i kraft den 1 oktober 2006.

7¶Godkännande av Stockholmsreglerna

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner Bilaga VI till miljöskyddsprotokollet till Antarktisfördraget om ansvarsskyldighet för miljöfarliga olyckor.

Skälen för regeringens förslag: Stockholmsreglerna har antagits genom en åtgärd (s.k. Measure) under Antarktisfördragets artikel IX. För att Stockholmsreglerna skall träda i kraft krävs, i enlighet med miljöskyddsprotokollets artikel 9 och Antarktisfördragets artikel IX, att alla de stater som var konsultativa parter då Stockholmsreglerna antogs har godkänt dem. Sverige har ratificerat miljöskyddsprotokollet och godkänt de bilagor som efter hand har fogats till protokollet. Genom den föreslagna nya lagen om Antarktis kan Sverige uppfylla de relevanta delarna i bilaga VI. Riksdagen bör godkänna bilagan.

8¶Konsekvenser

Förslaget bedöms inte få några genomgripande konsekvenser i förhållande till hur situationen ser ut i dag. Tillståndshantering och tillsynsfrågor kommer i allt väsentligt fungera på samma sätt som det gör enligt den nuvarande lagen. Konsekvenserna av att Stockholmsreglerna om ersättningsskyldighet för svenska verksamhetsutövare nu förs in i lagstiftningen får naturligtvis konsekvenser för det fall en svensk expedition orsakar en miljöfarlig olycka. I ett sådant fall kan nämligen en utländsk part väcka talan mot huvudmannen vid svensk domstol och kräva ersättning för kostnader som parten har ådragit sig för att ha vidtagit åtgärder med anledning av olyckan. Det är dock sannolikt att en utländsk part

skulle ha den möjligheten även utan de nya reglerna. I frågan om kravet på säkerhet avser ett ansvar som inte är obegränsat – för fartyg motsvarar ansvaret de begränsningar som finns i ändringsprotokollet till 1976 års internationella konvention om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar (LLMC). Tillgången till försäkringar för verksamhet i Antarktis bedöms inte påverkas nämnvärt.

Remissinstanserna har inte påtalat några ytterligare konsekvenser av den nya lagen än de som redogjorts för ovan. Sveriges redareförening har efterlyst en s.k. SimpLex-analys av förslagen till att minska den administrativa bördan främst för småföretag. Någon särskild SimpLexanalys utöver den befintliga konsekvensanalysen är dock inte nödvändig i detta fall då fråga endast är om att reglera verksamhet i ett visst område där endast ett fåtal företag kan förväntas bedriva någon verksamhet och där miljöhänsynen enligt internationella överenskommelser bedömts vara av särskilt stor betydelse.

9 Författningskommentar

2 § Till skillnad från den nuvarande lagen (21 §) anges det redan inledningsvis i den nya lagen att lagen inte gäller en observatör (jfr definitionen i 1 §) eller person från annan part (dvs. en person från en annan fördragsslutande stat) som utbytesvis deltar i en svensk expedition. Undantaget för utländskt statsfartyg motsvarar 11 § i den nuvarande lagen.

I jämförelse med lagrådsremissens lagförslag har paragrafens andra stycke på Lagrådets inrådan förtydligats på så sätt att uttrycket ”under svensk kontroll” ersatts av en uppräkning som följer uppräkningen i första stycket.

3 § Det allmänna kravet på tillstånd syftar till att för svensk del kunna upprätthålla skyddet av miljön i Antarktis. I likhet med 16 § första stycket i den nuvarande lagen krävs inte tillstånd för den som endast utövar sin rätt till fri sjöfart enligt folkrätten om det fria havet. Vidare undantas överflygning, både över havet och kontinenten, från tillståndskravet.

I 17 och 18 §§ finns bestämmelser som gäller verksamheter och vistelser där huvudmannen inte omfattas av lagens tillämpning. Av 18 § framgår att en sådan huvudmans tillstånd från en annan part gäller även för en sådan deltagare som omfattas av den svenska lagen.

21 § I enlighet med vad som föreslås i Lagrådets yttrande har de undantag som i lagrådsremissen gällde från skyldigheten att vidta åtgärder vid en miljöfarlig olycka enligt 9 § istället kopplats till ersättningsskyldigheten enligt 19 och 20 §§. I paragrafen anges att en huvudman inte skall vara ersättningsskyldig enligt 19 och 20 §§ om huvudmannen kan visa att den miljöfarliga olyckan orsakades av en i paragrafen uppräknad händelse. Till skillnad från vad som i lagrådsremissen föreskrevs i förhållande till undantagen från skyldigheten att vidta åtgärder enligt 9 §, förtydligas att bevisbördan för att olyckan har orsakats av en uppräknad händelse ligger på huvudmannen i enlighet med vad som följer av Stockholmsreglerna artikel 8. Även i övrigt motsvarar undantagen från ersättningsskyldigheten i paragrafen innehållet i artikel 8.

28 § De bemyndiganden som har tillkommit i förhållande till den nuvarande lagen är bemyndiganden som rör huvudmans skyldighet att vidta förebyggande åtgärder och upprätta beredskapsplaner, hur beräkning och betalning av ersättning till fonden, som skall administreras av Antarktissekretariatet, skall gå till samt krav på vad som skall ingå i en miljökonsekvensbeskrivning.

Lag om Antarktis

Härigenom föreskrivs följande.

Definitioner 1 § I denna lag avses med

Antarktis: området söder om 60° sydlig bredd, Antarktisfördraget: 1959 års fördrag om Antarktis, part: stat som är part i Antarktisfördraget,

miljön i Antarktis: miljön i Antarktis och de ekosystem som beror av eller hänger samman med miljön i Antarktis,

miljöfarlig olycka: en olyckshändelse som medför eller kan medföra att miljön i Antarktis skadas på ett betydande sätt,

huvudman: den fysiska eller juridiska person för vilken en vistelse eller verksamhet i Antarktis organiseras, bedrivs eller avses att bedrivas,

utländskt tillstånd: tillstånd eller medgivande som enligt motsvarande lagstiftning hos en annan part krävs för en vistelse eller verksamhet i Antarktis,

utländsk observatör: en person som är utsedd av en annan part för att observera efterlevnaden av Antarktisfördraget som den andra parten har anmält till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer,

särskilda dragningsrätter: de av Internationella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna (SDR) som den dag då betalning sker eller, om säkerhet ställs för betalningen, då säkerheten ställs motsvarar ett värde omräknat till svenska kronor efter en kurs bestämd enligt den beräkningsmetod som valutafonden den dagen tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner.

Lagens tillämpningsområde 2 § Denna lag gäller

1. svenska medborgare och svenska juridiska personer, 2. utländska medborgare som har hemvist i Sverige, 3. utländska medborgare som deltar i en expedition eller annan verk-

samhet som har tillstånd enligt denna lag, och

4. i fråga om 11 §, svenska fartyg och fartyg som används i en verksamhet som under svensk kontroll bedrivs i Antarktis.

Trots första stycket skall denna lag inte tillämpas på en utländsk observatör eller den som från en annan parts expedition eller station i Antarktis utbytesvis deltar i en verksamhet som har tillstånd enligt denna lag eller har fått dispens från kravet på tillstånd.

Trots första stycket 4 skall denna lag inte tillämpas på utländskt statsfartyg.

Allmänna bestämmelser om skydd för miljön

Bilaga 2 3 § Det är förbjudet att utan tillstånd enligt denna lag vistas eller bedriva verksamhet i Antarktis.

Första stycket gäller inte utövande av sådan rätt till fri sjöfart och överflygning som följer av folkrätten om det fria havet.

4 § Den som vistas eller bedriver verksamhet i Antarktis skall vidta de åtgärder som med anledning av vistelsen eller verksamheten behövs för att

1. förebygga att avfall uppkommer och lämnas kvar i Antarktis, 2. i övrigt skydda och bevara miljön i Antarktis.

5 § Det är förbjudet att genomföra en atomexplosion eller placera radioaktivt avfall i Antarktis.

6 § I den mån annat inte uttryckligen framgår av ett tillstånd enligt 3 §, är det i Antarktis förbjudet att utan särskilt tillstånd enligt denna lag

1. efterforska, samla in, undersöka, utvinna eller bearbeta mineraltillgångar och meteoriter,

2. samla in eller skadligt påverka en växt- eller djurart som är naturligt förekommande i Antarktis,

3. på land, på isshelfen eller i vattnet föra in exemplar av en växt- eller djurart som inte är naturligt förekommande i Antarktis, eller

4. besöka särskilt skyddsvärda områden.

Första stycket 2 gäller inte fångst som är tillåten enligt konventionen om bevarande av levande tillgångar i Antarktis, daterad i Canberra den 20 maj 1980. För sådan fångst finns bestämmelser i fiskelagen (1993:787) och bestämmelser som har meddelats med stöd av den lagen.

Andra stycket 4 gäller inte livsmedel som hanteras under betryggande kontroll.

7 § Den som vistas eller bedriver verksamhet i Antarktis skall vidta de skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga uppkomsten av miljöfarliga olyckor.

Den som bedriver verksamhet i Antarktis skall innan verksamheten påbörjas upprätta den eller de beredskapsplaner som med anledning av verksamhetens innehåll behövs i fråga om att hantera miljöfarliga olyckor. Beredskapsplanerna skall hållas uppdaterade så länge verksamheten bedrivs.

8 § Om det visar sig att en verksamhet som har fått tillstånd enligt denna lag medför eller kan befaras medföra en tidigare oförutsedd skada på miljön i Antarktis, skall verksamheten omedelbart avbrytas.

9 § Om en verksamhetsutövare orsakar en miljöfarlig olycka i Antarktis, skall verksamhetsutövaren vidta de åtgärder som behövs för att snabbt och effektivt undvika, minimera eller begränsa effekterna av olyckan.

Första stycket gäller inte om verksamhetsutövaren visar att olyckan orsakats av

1. en handling eller underlåtenhet som var nödvändig för att skydda människors liv eller säkerhet,

2. en naturhändelse av exceptionell karaktär som inte skäligen kunde förutses med hänsyn till de normala omständigheterna i Antarktis och Bilaga 2 som fått effekter som inte skäligen kunnat undvikas eller minimeras med skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått i verksamheten,

3. en terroristhandling, 4. en krigshandling som riktats mot verksamheten, eller 5. en åtgärd som någon på uppdrag av staten vidtagit för att avhjälpa

en miljöfarlig olycka som hänt i någon annans verksamhet.

10 § Om det finns skäl att anta att en mineraltillgång, en meteorit, en växt eller ett djur har åtkommits i strid mot bestämmelserna i denna lag, är det förbjudet att befatta sig med materialet, växten eller djuret.

Särskilda bestämmelser om fartyg i Antarktis 11 § I havet i Antarktis är det förbjudet att från ett fartyg släppa ut

1. oljor eller oljehaltiga blandningar, 2. andra skadliga flytande ämnen, kemiska ämnen eller andra ämnen i

kvantiteter eller koncentrationer som är skadliga för den marina miljön,

3. obehandlat toalettavfall, eller 4. fast avfall. När ett fartyg är i Antarktis skall oljeslam, förorenad barlast, tankspol-

vatten och andra oljehaltiga rester och blandningar behållas ombord.

Trots första stycket 3 får toalettavfall släppas ut från fartyg som inte är avsett för fler än tio personer, om utsläppet sker längre ut än 12 nautiska mil från land eller isshelfen.

Trots första stycket 4 får matrester släppas ut, om utsläppet sker längre ut än 12 nautiska mil från land eller isshelfen och matresterna har passerat genom en sönderdelare eller avfallskvarn och är så finfördelade att de kan passera genom ett såll med öppningar som inte är större en 25 millimeter.

Tillstånd 12 § Frågor om tillstånd enligt denna lag prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

13 § En ansökan om tillstånd skall innehålla den miljökonsekvensbeskrivning som behövs för att göra en samlad bedömning av vistelsens, åtgärdens eller verksamhetens påverkan på miljön i Antarktis.

14 § Tillstånd får ges bara om

1. vistelsen, åtgärden eller verksamheten inte kan befaras medföra annat än en obetydlig eller övergående påverkan på miljön i Antarktis, och

2. sökanden ställer godtagbar säkerhet för det ekonomiska ansvar som i händelse av en miljöfarlig olycka kan utkrävas av sökanden.

Tillstånd för en åtgärd eller verksamhet som avses i 11 § första stycket 1–3 får ges bara om åtgärden eller verksamheten ingår i vetenskaplig forskning.

Staten behöver inte ställa sådan säkerhet som avses i 2.

15 § Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs med hänsyn till skyddet för miljön i Antarktis. Bilaga 2

16 § Ett tillstånd får återkallas om tillståndshavaren inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller villkor i tillståndet.

Verksamheter där huvudmannen inte omfattas av lagens tillämpning 17 § Den som yrkesmässigt anordnar eller deltar i en vistelse eller verksamhet i Antarktis skall, om huvudmannen inte omfattas av denna lag, förvissa sig om att huvudmannen har utländskt tillstånd i den mån ett sådant tillstånd krävs.

18 § Den som deltar i en vistelse eller verksamhet för vilken huvudmannen har ett utländskt tillstånd får trots bestämmelserna i 3–11 §§ vistas och vidta åtgärder inom ramen för vad som är tillåtet enligt det utländska tillståndet.

Ersättningsskyldighet för åtgärder efter en miljöfarlig olycka 19 § Om en verksamhetsutövare efter att ha orsakat en miljöfarlig olycka inte fullgör sin åtgärdsskyldighet enligt 9 §, är verksamhetsutövaren skyldig att betala ersättning

1. till den part som i verksamhetsutövarens ställe har vidtagit åtgärder som avses i 9 § med ett belopp som motsvarar kostnaden för de vidtagna åtgärderna, och

2. i den mån sådana nödvändiga åtgärder som avses i 9 § inte har vidtagits, till Antarktisfördragets sekretariat med ett belopp som så långt som möjligt motsvarar kostnaden för att vidta åtgärderna.

20 § Den som enligt 19 § är ersättningsskyldig till följd av en miljöfarlig olycka som hänt i en verksamhet som bedrivs på ett fartyg, får

1. om fartygets tonnage inte uppgår till mer än 2 000 ton, begränsa sitt ansvar till 1 000 000 särskilda dragningsrätter,

2. om fartygets tonnage uppgår till mer än 2 000 ton men inte mer än 30 000 ton, begränsa sitt ansvar till 1 000 000 särskilda dragningsrätter plus 400 särskilda dragningsrätter för varje ton över 2 000 ton,

3. om fartygets tonnage uppgår till mer än 30 000 ton men inte mer än 70 000 ton, begränsa sitt ansvar till 12 200 000 särskilda dragningsrätter plus 300 särskilda dragningsrätter för varje ton över 30 000 ton, och

4. om fartygets tonnage uppgår till mer än 70 000 ton, begränsa sitt ansvar till 24 200 000 särskilda dragningsrätter plus 200 särskilda dragningsrätter för varje ton över 70 000 ton.

21 § Den som enligt 19 § är ersättningsskyldig till följd av en miljöfarlig olycka som inträffat i en verksamhet som inte bedrivs på ett fartyg, får begränsa sitt ansvar till 3 000 000 särskilda dragningsrätter.

23 § I fråga om ersättning från andra än staten, går en utländsk parts Bilaga 2 rätt till ersättning enligt 19 § 1 förlorad om den utländska parten inte har väckt talan om ersättning vid Stockholms tingsrätt senast tre år efter det att de ersättningsgrundande åtgärderna påbörjades eller, om följande tidpunkt infaller senare, senast tre år efter det att parten fick eller borde ha fått kännedom om identiteten på utövaren av den verksamhet i vilken olyckan hände.

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer prövar frågor om

1. ersättning som rör förhållandet mellan staten och utländsk part, och 2. betalning till Antarktisfördragets sekretariat.

Dispens 25 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i det enskilda fallet ge dispens från tillståndskravet i 3 §. Dispens får ges bara om vistelsen eller verksamheten saknar betydelse för miljön i Antarktis.

Nöd 26 § Bestämmelserna om förbud och skyldigheter i 3–11 och 17 §§ gäller inte i en nödsituation som avser skyddet för miljön eller säkerheten för mänskligt liv, luftfartyg eller annat fartyg eller egendom med ett stort ekonomiskt värde.

I en sådan nödsituation skall var och en handla så att miljön i Antarktis påverkas så lite som möjligt.

Bemyndigande att meddela föreskrifter 27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. avfallshantering i Antarktis, 2. vilka områden som är sådana särskilt skyddsvärda områden som

avses i 6 § första stycket 5, och

3. skyldigheten att vidta förebyggande åtgärder enligt 7 §, 4. beredskapsplaner enligt 7 §, 5. beräkning och betalning av ersättning enligt 19 § 2, samt 6. utformningen av miljökonsekvensbeskrivningar enligt 13 §.

Tillsyn 28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen och bestämmelser i tillstånd som meddelats enligt lagen.

29 § Den som har fått ett tillstånd enligt denna lag skall

1. på tillsynsmyndighetens begäran ge myndigheten de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen, och

2. på tillsynsmyndighetens eller en utländsk observatörs begäran ge observatören de upplysningar och handlingar som observatören behöver Bilaga 2 för sitt uppdrag.

30 § Tillsynsmyndigheten och en utländsk observatör har rätt att få tillträde till en lokal, ett område eller ett transportmedel där en verksamhet som omfattas av förbud eller tillståndskrav enligt denna lag bedrivs. De har också rätt att undersöka förhållanden som har betydelse för tillämpningen av en bestämmelse i denna lag, i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller i tillståndet.

31 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av denna lag, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen och bestämmelser i tillstånd som getts enligt lagen.

Ett föreläggande eller förbud får förenas med vite.

Straff m.m. 32 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot ett förbud i 3, 5, 6, 10 eller 11 §, 2. bryter mot 8 § genom att fortsätta en verksamhet trots att den skulle

ha avbrutits,

3. bryter mot 9 § genom att inte vidta en åtgärd som behövs för att undvika, minimera eller begränsa effekterna av en miljöfarlig olycka,

4. bryter mot ett villkor eller annan bestämmelse som med stöd av 15 § finns i ett tillstånd,

5. bryter mot 17 § genom att inte förvissa sig om att huvudmannen har de tillstånd som behövs för verksamheten,

6. bryter mot 26 § andra stycket genom att i en nödsituation handla på ett sätt som skadligt påverkar miljön mer än nödvändigt, eller

7. bryter mot en bestämmelse i 29 eller 30 § genom att inte lämna en upplysning eller handling eller genom att lämna en oriktig uppgift.

I ringa fall döms inte till ansvar. Om en gärning som avses i första stycket 7 är belagd med straff i brotts-

balken skall för samma gärning inte dömas till ansvar enligt denna lag.

33 § Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet

1. bryter mot en bestämmelse om avfallshantering som regeringen eller myndighet regeringen bestämmer har meddelat med stöd av 27 § 1,

2. bryter mot en bestämmelse om skyldighet att vidta förebyggande åtgärder som regeringen eller myndighet regeringen bestämmer har meddelat med stöd av 27 § 3.

I ringa fall döms inte till ansvar.

34 § Den som inte följer ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud enligt 31 § får inte dömas till ansvar enligt denna lag för den gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

35 § Egendom som har använts för ett brott som avses i 32 § eller egendomens värde får förklaras förverkat, om det behövs för att före- Bilaga 2 bygga nya brott eller om det finns andra särskilda skäl.

Överklagande 36 § Beslut som i det enskilda fallet har meddelats av någon annan än regeringen eller en allmän domstol enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Statens naturvårdsverk får överklaga beslut om tillstånd som någon annan myndighet än regeringen meddelat enligt denna lag eller enligt bestämmelser som har meddelats med stöd av lagen.

________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2006 då lagen (1993:1614) skall upphöra att gälla.

Bilaga 3

Remissinstanserna

Stockholms tingsrätt, Länsrätten i Stockholms län, Åklagarmyndigheten, Polarforskningssekretariatet, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Geologiska institutionen vid Lunds universitet, Fiskeriverket, Naturvårdsverket, Sjöfartsverket, Luftfartsstyrelsen, Verket för Näringslivsutveckling (Nutek), Turistdelegationen, Kungliga Vetenskapsakademien, Sjöassuradörernas Förening, Föreningen Svenskt Flyg, Försäkringsbranschens Arbetsgivareorganisation, Greenpeace, Rese- och turistindustrin i Sverige (RTS), Sveriges Försäkringsförbund, Svenskt Näringsliv, Svenska resebyråföreningen, Sveriges redareförening, Utländska försäkringsbolags förening

Bilaga 4

Remissammanställning

De remissinstanser som har svarat har tillstyrkt förslaget.

Stockholms tingsrätt har i sitt svar anfört att straffskalan bör skärpas i förhållande till den nu gällande lagen samt att det inte finns några kompetensskäl för att den domstolen skall vara enda forum för talan om ersättning enligt den föreslagna lagen.

Åklagarmyndigheten har i likhet med Stockholms tingsrätt anfört att straffskalan bör skärpas samt att det bör finnas en möjlighet att döma för grovt brott.

Polarforskningssekretariatet har pekat på vissa oklarheter i förslaget avseende tillståndsförfarandet.

Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet har framfört att fler friheter enligt havsrättskonventionen än rätt till överflygning och rätt till fri sjöfart borde undantas från lagens tillståndskrav.

Geologiska institutionen vid Lunds universitet välkomnar att meteoriter ges samma skydd som mineraltillgångar eftersom det finns ett problem med okontrollerad insamling och handel med meteoriter från Antarktis.

Fiskeriverket har understrukit att gränsdragningen avseende fiske mellan Antarktisfördraget och andra folkrättsliga förpliktelser bör belysas bättre och att det särskilt bör framhållas att förvaltningen av de internationella avtal på fiskets område som Sverige har ingått före år 1995 har övertagits av EU som numera är part för medlemsstaternas räkning i de internationella fiskerikommissionerna.

Naturvårdsverket har påpekat att förslaget bör kompletteras med ytterligare definitioner samt att rätten till överflygning inte bör vara helt undantagen från lagens tillståndskrav utan att det bör övervägas om det inte bör krävas tillstånd för överflygningar på låg höjd.

Sjöfartsverket har anfört att termen ”tonnage” i 20 § i promemorians lagförslag bör ersättas av ”dräktighet” respektive ”dräktighetstal” för att bättre stämma överens med sjölagen.

Sveriges redareförening har anfört att den inte kan lämna synpunkter då någon s.k. simplexanalys inte har bifogats till förslaget.

Övriga remissinstanser har inte inkommit med svar eller svarat att de inte har några synpunkter på förslaget.

Bilaga 5

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om Antarktis

Härigenom föreskrivs följande.

Definitioner 1 § I denna lag avses med

Antarktis: området söder om 60° sydlig bredd, Antarktisfördraget: 1959 års fördrag om Antarktis (SÖ 1984:5), miljöskyddsprotokollet: 1991 års miljöskyddsprotokoll till Antarktisför-

draget (SÖ 1994:52),

part: stat som är part i Antarktisfördraget,

huvudman: den fysiska eller juridiska person för vilken en vistelse eller verksamhet i Antarktis organiseras, bedrivs eller avses att bedrivas,

miljön i Antarktis: miljön i Antarktis och de ekosystem som beror av eller hänger samman med miljön i Antarktis,

miljöfarlig olycka: en händelse som medför eller kan medföra att miljön i Antarktis skadas på ett betydande sätt,

utländskt tillstånd: tillstånd eller medgivande som enligt motsvarande lagstiftning hos en annan part krävs för en vistelse eller verksamhet i Antarktis,

fartyg: fartyg, oavsett typ, som används i den marina miljön och fasta eller flytande plattformar,

observatör: en person som är utsedd av en annan part för att observera efterlevnaden av Antarktisfördraget eller miljöskyddsprotokollet och som den andra parten har anmält till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, eller en person som har utsetts vid Antarktisfördragets konsultativa möten för att utföra inspektioner enligt förfaranden som skall fastställas av ett sådant möte,

särskilda dragningsrätter: de av Internationella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna (SDR) som den dag då betalning sker eller, om säkerhet ställs för betalningen, då säkerheten ställs motsvarar ett värde omräknat till svenska kronor efter en kurs bestämd enligt den beräkningsmetod som valutafonden den dagen tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner.

Lagens tillämpningsområde 2 § Denna lag gäller

1. svenska medborgare och svenska juridiska personer, 2. utländska medborgare som har hemvist i Sverige, och 3. utländska medborgare som deltar i en expedition eller annan verk-

samhet som har tillstånd enligt denna lag.

I fråga om 11 § gäller lagen svenska fartyg och fartyg som används i en verksamhet som under svensk kontroll bedrivs i Antarktis.

Trots första stycket skall lagen inte tillämpas på en observatör eller den som från en annan parts expedition eller station i Antarktis som utbytes-

vis deltar i en verksamhet som har tillstånd enligt denna lag eller har fått dispens från kravet på tillstånd. Bilaga 5

Trots andra stycket skall denna lag inte tillämpas på utländskt statsfartyg.

Allmänna bestämmelser om skydd för miljön i Antarktis 3 § Det är förbjudet att utan tillstånd enligt denna lag vistas eller bedriva verksamhet i Antarktis.

Första stycket gäller inte 1. överflygning, eller 2. utövande av sådan rätt till fri sjöfart som följer av folkrätten om det

fria havet.

4 § Den som vistas eller bedriver verksamhet i Antarktis skall vidta de åtgärder som med anledning av vistelsen eller verksamheten behövs för att

1. förebygga att avfall uppkommer och lämnas kvar i Antarktis, 2. i övrigt skydda och bevara miljön i Antarktis.

5 § Det är förbjudet att genomföra en atomexplosion eller placera radioaktivt avfall i Antarktis.

6 § I den mån annat inte uttryckligen framgår av ett tillstånd enligt 3 §, är det i Antarktis förbjudet att

1. efterforska, samla in, undersöka, utvinna eller bearbeta mineraltillgångar och meteoriter,

2. samla in eller skadligt påverka en växt- eller djurart som är naturligt förekommande i Antarktis,

3. på land, på isshelfen eller i vattnet föra in exemplar av en växt- eller djurart som inte är naturligt förekommande i Antarktis, eller

4. besöka särskilt skyddsvärda områden. Första stycket 2 gäller inte fångst som är tillåten enligt konventionen

om bevarande av marina levande tillgångar i Antarktis, daterad i Canberra den 20 maj 1980. För sådan fångst finns bestämmelser i rådets förordning (EG) nr 600/2004 av den 22 mars 2004 om fastställande av vissa tekniska åtgärder för fiskeriverksamhet i det område som omfattas av kon-

3 ventionen om bevarande av marina levande tillgångar i Antarktis , rådets förordning (EG) nr 601/2004 av den 22 mars 2004 om fastställande av vissa kontrollåtgärder för fiskeriverksamhet i det område som omfattas av konventionen om bevarande av marina levande tillgångar i Antarktis och om upphävande av förordningarna (EEG) nr 3943/90, (EG) nr 66/98

4 och (EG) nr 1721/1999 samt i fiskelagen (1993:787) och i bestämmelser som har meddelats med stöd av den lagen.

Första stycket 3 gäller inte livsmedel som hanteras under betryggande kontroll.

7 § Den som vistas eller bedriver verksamhet i Antarktis skall vidta de skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga uppkomsten av miljöfarliga olyckor.

3 EUT L 97, 1.4.2004, s. 1 (Celex 32004R0600). 4 EUT L 97, 1.4.2004, s. 16 (Celex 32004R0601). 77

Innan verksamheten i Antarktis påbörjas skall huvudmannen upprätta den eller de beredskapsplaner som med anledning av verksamhetens inne- Bilaga 5 håll behövs i fråga om att hantera miljöfarliga olyckor. Beredskapsplanerna skall hållas aktuella så länge verksamheten bedrivs.

8 § Om det visar sig att en verksamhet som har fått tillstånd enligt denna lag medför eller kan befaras medföra en tidigare oförutsedd skada på miljön i Antarktis, skall verksamheten omedelbart avbrytas.

9 § Den som orsakar en miljöfarlig olycka i Antarktis, och dennes huvudman, skall vidta de åtgärder som behövs för att snabbt och effektivt undvika, minimera eller begränsa effekterna av olyckan.

Första stycket gäller inte om olyckan har orsakats av 1. en handling eller underlåtenhet som var nödvändig för att skydda

människors liv eller säkerhet,

2. en naturhändelse av exceptionell karaktär som inte skäligen kunde förutses med hänsyn till de normala omständigheterna i Antarktis och som fått effekter som inte skäligen kunnat undvikas eller minimeras med skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått i verksamheten,

3. en terroristhandling, 4. en krigshandling som riktats mot verksamheten, eller 5. en åtgärd som någon på uppdrag av staten vidtagit för att avhjälpa

en miljöfarlig olycka som hänt i någon annans verksamhet, om det med hänsyn till omständigheterna var motiverat att vidta åtgärden.

10 § Om det finns skäl att anta att en mineraltillgång, en meteorit, en växt eller ett djur har åtkommits i strid med bestämmelserna i denna lag, är det förbjudet att befatta sig med materialet, växten eller djuret.

Särskilda bestämmelser om fartyg i Antarktis 11 § I havet i Antarktis är det förbjudet att från ett fartyg släppa ut

1. oljor eller oljehaltiga blandningar, 2. andra skadliga flytande ämnen, kemiska ämnen eller andra ämnen i

kvantiteter eller koncentrationer som är skadliga för den marina miljön,

3. obehandlat toalettavfall, eller 4. fast avfall. När ett fartyg är i Antarktis skall oljeslam, förorenad barlast, tankspol-

vatten och andra oljehaltiga rester och blandningar behållas ombord.

Trots första stycket 3 får toalettavfall släppas ut från fartyg som inte är avsett för fler än tio personer, om utsläppet sker längre ut än 12 nautiska mil från land eller isshelfen.

Trots första stycket 4 får matrester släppas ut, om utsläppet sker längre ut än 12 nautiska mil från land eller isshelfen och matresterna har passerat genom en sönderdelare eller avfallskvarn och är så finfördelade att de kan passera genom ett såll med öppningar som inte är större än 25 millimeter.

Tillstånd 12 § Frågor om tillstånd enligt denna lag prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

13 § En ansökan om tillstånd skall innehålla den miljökonsekvensbe- Bilaga 5 skrivning som behövs för att göra en samlad bedömning av vistelsens eller verksamhetens påverkan på miljön i Antarktis.

14 § Tillstånd får ges endast om

1. vistelsen eller verksamheten inte kan befaras medföra annat än en obetydlig eller övergående påverkan på miljön i Antarktis, och

2. sökanden ställer godtagbar säkerhet för det ekonomiska ansvar som sökanden har i händelse av en miljöfarlig olycka.

Om det finns särskilda skäl får tillstånd, trots första stycket 1, ges till en vistelse eller verksamhet som kan befaras medföra mer än en obetydlig eller övergående påverkan på miljön i Antarktis.

Tillstånd för verksamhet som avses i 6 § första stycket 1–3 får ges bara om verksamheten ingår i en vetenskaplig forskning.

Staten behöver inte ställa en sådan säkerhet som avses i första stycket 2.

15 § Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs med hänsyn till skyddet för miljön i Antarktis.

16 § Ett tillstånd får återkallas om tillståndshavaren inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller villkor i tillståndet.

Verksamheter där huvudmannen inte omfattas av lagens tillämpning 17 § Den som yrkesmässigt anordnar eller deltar i en vistelse eller verksamhet i Antarktis skall, om huvudmannen inte omfattas av denna lag, förvissa sig om att huvudmannen har ett utländskt tillstånd i den mån ett sådant tillstånd krävs.

18 § Den som deltar i en vistelse eller verksamhet för vilken huvudmannen har ett utländskt tillstånd får trots bestämmelserna i 3–11 §§ vistas och vidta åtgärder inom ramen för vad som är tillåtet enligt det utländska tillståndet.

Ersättningsskyldighet för åtgärder efter en miljöfarlig olycka 19 § Om åtgärdsskyldigheten enligt 9 § inte har fullgjorts skall huvudmannen betala ersättning till den part som i den åtgärdsskyldiges ställe har vidtagit åtgärderna. Ersättningen skall motsvara kostnaden för de vidtagna åtgärderna.

20 § Om åtgärdsskyldigheten enligt 9 § inte har fullgjorts och sådana åtgärder inte har vidtagits av någon annan, är huvudmannen skyldig att betala ersättning till den myndighet som regeringen bestämmer för vidarebefordran till den fond som administreras av Antarktisfördragets sekretariat.

Ersättning enligt första stycket skall betalas med belopp som i det enskilda fallet bestäms av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Beloppen skall så långt som möjligt motsvara kostnaden för att vidta åtgärderna.

21 § En huvudman som enligt 19 eller 20 § är ersättningsskyldig till Bilaga 5 följd av en miljöfarlig olycka som hänt i en verksamhet som bedrivs på ett fartyg får begränsa sitt ansvar till 1 miljon särskilda dragningsrätter om fartygets dräktighetstal inte överstiger 2 000.

Om fartygets dräktighetstal är högre höjs ansvarsgränsen 1. med 400 särskilda dragningsrätter för varje dräktighetstal från och med

dräktighetstalet 2 001 till och med dräktighetstalet 30 000,

2. med 300 särskilda dragningsrätter för varje dräktighetstal från och med dräktighetstalet 30 001 till och med dräktighetstalet 70 000, och

3. med 200 särskilda dragningsrätter för varje dräktighetstal över 70 000.

22 § En huvudman som enligt 19 eller 20 § är ersättningsskyldig till följd av en miljöfarlig olycka som hänt i en verksamhet som inte bedrivs på ett fartyg, får begränsa sitt ansvar till 3 miljoner särskilda dragningsrätter.

24 § En annan parts rätt till ersättning från en huvudman för en ickestatlig verksamhet enligt 19 § går förlorad om parten inte har väckt talan om ersättning vid Stockholms tingsrätt senast tre år efter det att de ersättningsgrundande åtgärderna påbörjades eller, om följande tidpunkt infaller senare, senast tre år efter det att parten fick eller borde ha fått kännedom om identiteten på huvudmannen för den verksamhet eller vistelse i vilken olyckan hände.

Om talan enligt första stycket inte har väckts inom 15 år från den dag åtgärderna började vidtas, förfaller rätten till ersättning.

Dispens 25 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i det enskilda fallet ge dispens från tillståndskravet i 3 §. Dispens får ges bara om vistelsen eller verksamheten saknar betydelse för miljön i Antarktis.

Nöd 26 § Bestämmelserna om förbud och skyldigheter i 3–11 och 17 §§ gäller inte i en nödsituation som avser skyddet för miljön eller säkerheten för mänskligt liv, luftfartyg, fartyg eller egendom med ett stort ekonomiskt värde.

I en sådan nödsituation skall var och en handla så att miljön i Antarktis påverkas så lite som möjligt.

Bemyndigande att meddela föreskrifter 27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. avfallshantering i Antarktis,

2. vilka områden som är sådana särskilt skyddsvärda områden som avses i 6 § första stycket 5, Bilaga 5

3. skyldigheten att vidta förebyggande åtgärder enligt 7 §, 4. beredskapsplaner enligt 7 §, 5. vad som krävs av en miljökonsekvensbeskrivning enligt 13 §, och 6. beräkning och betalning av ersättning enligt 20 §.

Tillsyn 28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen och bestämmelser i tillstånd som getts enligt lagen.

29 § Den som har fått ett tillstånd enligt denna lag skall

1. på tillsynsmyndighetens begäran ge myndigheten de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen, och

2. på tillsynsmyndighetens eller en observatörs begäran ge observatören de upplysningar och handlingar som observatören behöver för sitt uppdrag.

30 § Tillsynsmyndigheten och en observatör har rätt att få tillträde till en lokal, ett område eller ett transportmedel där en verksamhet som omfattas av förbud eller tillståndskrav enligt denna lag bedrivs.

Tillsynsmyndigheten har också rätt att undersöka förhållanden som har betydelse för tillämpningen av en bestämmelse i denna lag, i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller i tillståndet.

31 § Det som sägs om en observatör i 29 och 30 §§ gäller enbart på land och på isshelfen i Antarktis och på alla fartyg och luftfartyg som befinner sig på platser för landsättning eller ombordtagning av last eller personal på land eller på isshelfen.

32 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av denna lag, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen och bestämmelser i tillstånd som getts enligt lagen.

Ett föreläggande eller förbud får förenas med vite.

Straff m.m. 33 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot ett förbud i 3, 5, 6, 10 eller 11 §, 2. bryter mot 8 § genom att fortsätta en verksamhet trots att den skulle

ha avbrutits,

3. bryter mot 9 § genom att underlåta att vidta en åtgärd som behövs för att undvika, minimera eller begränsa effekterna av en miljöfarlig olycka,

4. bryter mot ett villkor som med stöd av 15 § finns i ett tillstånd, 5. bryter mot 17 § genom att underlåta att förvissa sig om att huvud-

mannen har de tillstånd som behövs för verksamheten,

6. bryter mot 26 § andra stycket genom att i en nödsituation handla på ett sätt som påverkar miljön mer än nödvändigt, eller

7. bryter mot en bestämmelse i 29 eller 30 §§ genom att underlåta att lämna en upplysning eller handling eller genom att lämna en oriktig upp- Bilaga 5 gift.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det har medfört eller kunnat medföra varaktiga skador av stor omfattning, om gärningen annars varit av särskilt farlig art eller innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag eller om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, har gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag.

För försök till brott döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. I ringa fall döms inte till ansvar. Om en gärning som avses första stycket 7 är belagd med straff i brotts-

balken, skall det för samma gärning inte dömas till ansvar enligt denna lag.

34 § Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet

1. bryter mot en bestämmelse om avfallshantering som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en myndighet har meddelat med stöd av 27 § 1,

2. bryter mot en bestämmelse om skyldighet att vidta förebyggande åtgärder eller att upprätta beredskapsplaner som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en myndighet har meddelat med stöd av 27 § 3.

I ringa fall döms inte till ansvar.

35 § Den som inte följer ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud enligt 32 § får inte dömas till ansvar enligt denna lag för den gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

36 § Egendom som har varit föremål för ett brott som avses i 33 § eller egendomens värde skall förverkas om det inte är uppenbart oskäligt.

Ett föremål som har använts som hjälpmedel vid ett brott som avses i 33 § eller föremålets värde får förklaras förverkat om det är nödvändigt för att förebygga brott eller om det finns andra särskilda skäl.

Överklagande 37 § Beslut som i det enskilda fallet har meddelats av någon annan än regeringen eller en allmän domstol enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Naturvårdsverket får överklaga beslut om tillstånd som någon annan

myndighet än regeringen har meddelat enligt denna lag eller enligt bestämmelser som har meddelats med stöd av lagen.

________________

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer i fråga om 20 § och i övrigt den 1 oktober 2006 då lagen (1993:1614) om Antarktis skall upphöra att gälla.

Bilaga 6

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2006-03-13

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt-Åke Nilsson, regeringsrådet Stefan Ersson och justitierådet Lars Dahllöf.

Miljöansvaret i Antarktis

Enligt en lagrådsremiss den 9 februari 2006 (Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om Antarktis.

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av departementssekreterarna Johan Pettersson och Martin Widstam.

Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:

I lagrådsremissen föreslås en ny lag om Antarktis. Den nya lagen avses ersätta lagen (1993:1614) om Antarktis, som trädde i kraft den 1 juli 1993. Förutom att en allmän översyn har gjorts av de befintliga bestämmelserna har flera nya bestämmelser tillagts i den nya lagen i syfte att genomföra de s.k. Stockholmsreglerna (Annex VI on Liability Arising from Environmental Emergencies to the Protocol on Environmental Protection to the Antarctic Treaty), en ansvarsordning för miljöfarliga olyckor i det område som omfattas av Antarktisfördraget.

Lagrådet som inte har några synpunkter på ansvarsordningen i sig, som för övrigt i många stycken har motsvarigheter i ansvarsordningen för oljeskador i 10 kap. sjölagen (1994:1009), har följande synpunkter beträffande den föreslagna lagtexten.

1 § Paragrafen innehåller ett antal definitioner. Flera av dessa har tillkommit som ett led i genomförandet av Stockholmsreglerna. Bl.a. definieras ”huvudman” som den fysiska eller juridiska person för vilken en vistelse eller verksamhet i Antarktis organiseras, bedrivs eller avses att bedrivas. Definitionen är central vid genomförandet av Stockholmsreglerna, eftersom det är huvudmannen som enligt dessa kan bli ersättningsskyldig till följd av en miljöfarlig olycka. Av Stockholmsreglerna framgår att med huvudman (operator i den engelska texten) avses den som ytterst ansvarar för den verksamhet som bedrivs eller avses att bedrivas.

För att få bättre överensstämmelse med Stockholmsreglerna och för att underlätta tillämpningen föreslår Lagrådet att definitionen ges följande lydelse:

1 § I denna lag avses med

……….. Bilaga 6

huvudman: den fysiska eller juridiska person på vilkens uppdrag en

vistelse eller verksamhet i Antarktis organiseras, bedrivs eller avses att

bedrivas,

………. I paragrafen definieras även ”särskilda dragningsrätter”. Dessa definieras som de av Internationella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna (SDR) som den dag då betalning sker eller, om säkerhet ställs för betalningen, då säkerheten ställs motsvarar ett värde omräknat till svenska kronor efter en kurs bestämd enligt den beräkningsmetod som valutafonden den dagen tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner.

Lagrådet föreslår i syfte att göra definitionen kortare, enklare och överensstämmande med motsvarande definition i sjölagen (jfr 22 kap. 3 § första stycket) att definitionen kortas så att punkt sätts efter parentesen och att resten av bestämningen, som kan ha en plats i författningskommentaren, får utgå ur författningstexten.

2 § I paragrafens första stycke anges att denna lag gäller

1. svenska fysiska och juridiska personer 2. utländska medborgare som har hemvist i Sverige och 3. utländska medborgare som deltar i en expedition eller annan verk-

samhet som har tillstånd enligt denna lag. I andra stycket anges att i fråga om 11 § gäller lagen svenska fartyg och fartyg som använts i en verksamhet som under svensk kontroll bedrivs i Antarktis.

Begreppet ”under svensk kontroll” är enligt Lagrådets mening något oklart. Lagrådet förordar att paragrafens andra stycke, för att underlätta tillämpningen, utformas med användande av begreppet huvudman och av bestämningarna i första stycket enligt följande:

De särskilda bestämmelserna om fartyg i Antarktis i 11 § gäller

svenska fartyg och andra utländska fartyg än statsfartyg som används i

en verksamhet i Antarktis där huvudmannen är svensk medborgare,

svensk juridisk person eller utländsk medborgare som har hemvist i

Sverige. Med denna utformning av paragrafens andra stycke kan sista meningen i den föreslagna lydelsen av paragrafen om utländska statsfartyg utgå.

9 § I paragrafens första stycke anges att den som orsakar en miljöfarlig olycka i Antarktis, och dennes huvudman, skall vidta de åtgärder som behövs för att snabbt och effektivt undvika, minimera eller begränsa effekterna av olyckan.

Om denna åtgärdsskyldighet inte fullgjorts är, enligt vad som anges i 19 och 20 §§, huvudmannen ersättningsskyldig.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att första stycket inte gäller i ett antal där angivna fall. Bl.a. anges detta vara fallet om olyckan orsakats av

2. en naturhändelse av exceptionell karaktär som inte skäligen kunde förutses med hänsyn till de normala omständigheterna i Antarktis och

som fått effekter som inte skäligen kunnat undvikas eller minimeras med skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått i verksamheten, Bilaga 6

3. en terroristhandling och 4. en krigshandling som riktats mot verksamheten. Eftersom de i det andra stycket angivna fallen beskriver händelser som

typiskt sett ligger utanför huvudmannens och verksamhetsutövarens kontroll och ansvar bör enligt Lagrådets mening andra stycket utgå. I stället förordar Lagrådet att en bestämmelse som anger att huvudmannen inte är ersättningsskyldig i de angivna situationerna införs efter 19 och 20 §§.

10 § I paragrafen anges att om det finns skäl att anta att en mineraltillgång, en meteorit, en växt eller ett djur har åtkommits i strid med bestämmelserna i denna lag, är det förbjudet att befatta sig med materialet, växten eller djuret.

Eftersom det enligt Lagrådets mening är av vikt att en meteorit, en växt eller ett djur som i strid med lagens regler (jfr 6 § 1 och 2) tagits från Antarktis, om möjligt, kan återställas till fynd- eller fångstplatsen, bör enligt Lagrådets mening orden ”på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande” fogas till och avsluta paragrafen (jfr 9 kap. 6 § brottsbalken).

19 § I paragrafen anges att huvudmannen skall, om skyldigheten att vidta åtgärder enligt 9 § inte fullgjorts, betala ersättning till den part som i den åtgärdsskyldiges ställe har vidtagit åtgärden. Vid den fortsatta beredningen bör enligt Lagrådets mening övervägas om någon bestämmelse om ränta behövs här (jfr 1 § räntelagen, 1975:635).

20 § För det fall att skyldigheten att vidta åtgärder enligt 9 § inte har fullgjorts och sådana åtgärder inte har vidtagits av någon annan, är huvudmannen enligt paragrafens första stycke skyldig att betala ersättning till den myndighet som regeringen bestämmer. Ersättningsbeloppet skall enligt paragrafens andra stycke bestämmas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Vid den fortsatta beredningen bör enligt Lagrådets mening övervägas om den angivna ordningen med att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall bestämma beloppets storlek är lämplig med hänsyn till att ersättningen närmast har karaktär av skadestånd och därför borde prövas av domstol som normalt prövar sådana frågor.

Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2006 Närvarande: Statsministern Persson, statsråden Freivalds, Sahlin, Pagrotsky, Messing, Y. Johansson, Bodström, Sommestad, Karlsson, Nykvist, Andnor, Nuder, M. Johansson, Hallengren, Björklund, Holmberg, Jämtin, Österberg, Orback, Baylan. Föredragande: Sommestad

Regeringen beslutar proposition 2005/06:179 Miljöansvaret i Antarktis.

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för

inför, ändrar, upp- bakomliggande EG-

häver eller upprepar regler

ett normgivnings-

bemyndigande

Lag om Antarktis 20 §

26 §

28 §

29 §