Genomförande av brottsofferdirektivet

Regeringens proposition 2014/15:77

Genomförande av brottsofferdirektivet Prop. 2014/15:77

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 12 mars 2015

Stefan Löfven

Peter Hultqvist (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I Sverige finns det ett starkt stöd och ett väl fungerande skydd för brottsoffer. EU har antagit ett direktiv som innebär att brottsoffers rättigheter i unionen stärks ytterligare. I propositionen föreslås de lagändringar som krävs för att genomföra brottsofferdirektivet. För att direktivet ska uppfyllas ändras reglerna om tolkning och översättning åt målsägande i brottmål. Om en målsägande inte behärskar svenska ska en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten. Domstolen ska också på begäran översätta en handling eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att målsäganden ska kunna ta till vara sin rätt. Dessutom stärks rätten till information genom att målsäganden alltid kan begära att bli underrättad om tidpunkt och plats för sammanträden inför rätten. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 november 2015.

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

1 Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 5 kap. 6 § och 33 kap. 9 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 20 kap. 15 a §, av följande lydelse.

5 kap.

6 §

misstänkt i ett brottmål inte eller en målsägande i ett brottmål

behärskar svenska, ska en tolk inte behärskar svenska, ska en tolk

anlitas vid sammanträden inför anlitas vid sammanträden inför

förordna en tolk som är förordna en tolk som är

Det som föreskrivs i första Det som föreskrivs i första

Den som står i ett sådant Den som står i ett sådant

Bestämmelser om anställande av allmän tolk och om anlitande av tolk

för den som har en hörselnedsättning eller talsvårigheter meddelas av

Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF. Senaste lydelse 2013:663.

20 kap.

15 a § En målsägande som har begärt det ska av rätten underrättas om tidpunkt och plats för sammanträden inför rätten.

33 kap.

4 9 § Rätten får vid behov översätta Rätten får vid behov översätta handlingar som kommer in till handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten. Rätten eller skickas ut från rätten. Rätten är skyldig att översätta en handling är skyldig att åt den misstänkte i ett brottmål eller de viktigaste eller på begäran av en delarna av den, om en översättning målsägande översätta en handling är av väsentlig betydelse för att i ett brottmål eller de viktigaste den misstänkte ska kunna ta delarna av den, om en översättning tillvara sin rätt. Översättningen får är av väsentlig betydelse för att göras muntligen om det inte är den misstänkte eller målsäganden olämpligt med hänsyn till vad ska kunna ta tillvara sin rätt. handlingen eller målet rör eller Översättningen får göras någon annan omständighet. muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till det som handlingen eller målet rör eller någon annan omständighet. Rätten är också skyldig att Rätten är också skyldig att översätta en handling i ett brottmål översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, eller de viktigaste delarna av den, om handlingen ska sändas till om handlingen ska sändas till någon som vistas i en annan stat någon som vistas i en annan stat och det finns anledning att anta att och det finns anledning att anta att personen inte förstår språket i personen inte förstår språket i handlingen. Handlingen ska handlingen. Handlingen ska översättas till språket i den andra översättas till språket i den andra staten eller om myndigheten staten eller , om myndigheten känner till att personen inte förstår känner till att personen inte förstår detta språk, till ett annat språk som detta språk, till ett annat språk som personen förstår. personen förstår. Den som biträtt med över- Den som utfört översättning har sättning har rätt till skälig rätt till skälig ersättning, som ersättning, som betalas av staten. betalas av staten. Första och tredje styckena ska tillämpas även i fråga om överföring från punktskrift till vanlig skrift eller omvänt.

Tidigare 15 a § upphävd genom 1987:747. 4 Senaste lydelse 2013:834. 5

Om det är möjligt ska rätten anlita en översättare som är auktoriserad. I annat fall ska en annan lämplig person anlitas för att utföra översättningen.

Denna lag träder i kraft den 1 november 2015.

3 Ärendet och dess beredning

Den 25 oktober 2012 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem (brottsofferdirektivet). Direktivet trädde i kraft den 15 november 2012 och ska vara genomfört i svensk rätt senast den 16 november 2015. Direktivet finns i bilaga 1 och en rättelse som avser översättningen av artikel 23.3 finns i bilaga 2 . Den 17 juni 2013 beslutade chefen för Justitiedepartementet att uppdra åt en utredare att biträda departementet med att ta fram ett underlag för bedömningen av vilka åtgärder som krävs för att Sverige ska leva upp till sina åtaganden enligt direktivet och lämna förslag till de författningsändringar som behövs för att genomföra direktivet. I maj 2014 överlämnades departementspromemorian Genomförande av brottsofferdirektivet (Ds 2014:14). Promemorians lagförslag finns i bilaga 3 . Promemorian har remitterats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Efter påpekande från bl.a. Handikappförbunden har också Myndigheten för delaktighet beretts möjlighet att yttra sig över promemorian. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2014/3367/DOM). I denna proposition behandlar regeringen promemorians lagförslag.

Lagrådet Regeringen beslutade den 5 februari 2015 att inhämta Lagrådets yttrande över ett lagförslag som är likalydande med propositionens lagförslag. Lagrådet har ansett att förhållandet mellan begreppen brottsoffer och målsägande bör övervägas ytterligare under lagstiftningsärendets fortsatta beredning. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Regeringens överväganden finns i avsnitt 5.1.

4 Brottsofferdirektivet

4.1 EU:s arbete med brottsoffers rättigheter

I december 2010 uppmanades Europeiska kommissionen av rådet att, inom ramen för Stockholmsprogrammet, undersöka hur lagstiftningen för brottsoffer kunde förbättras och undersöka praktiska stödåtgärder till skydd för brottsoffer samt möjligheten att skapa ett övergripande rättsligt instrument för skydd av brottsoffer. Möjligheten för EU att lagstifta på området öppnades upp i och med att Lissabonfördraget trädde i kraft. Den 18 maj 2011 presenterade kommissionen ett åtgärdspaket för att stärka brottsoffers rättigheter i EU. Paketet bestod av tre delar, varav en del var förslaget om brottsofferdirektivet [KOM (2011) 275 slutlig]. Som ett komplement till kommissionens åtgärdspaket antog rådet den 10 juni 2011 en resolution för brottsoffers rättigheter, den s.k. Budapestfärdplanen. I resolutionen konstaterade rådet bl.a. att åtgärder bör vidtas på

unionsnivå för att stärka brottsoffers rättigheter och skyddet av brottsoffer.

4.2 Direktivets syfte och innehåll

Syfte och definitioner Syftet med direktivet är enligt artikel 1 att säkerställa att brottsoffer får lämplig information, lämpligt stöd och skydd och kan medverka i straffrättsliga förfaranden. Vidare anges att medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer erkänns och att de behandlas på ett respektfullt, hänsynsfullt, individuellt, professionellt och icke-diskriminerande sätt. Det ska gälla vid alla kontakter med verksamheter för stöd till brottsoffer och verksamheter för s.k. reparativ rättvisa och behöriga myndigheter som är verksamma inom ramen för straffrättsliga förfaranden. Det framgår vidare att rättigheterna i direktivet ska gälla utan hänsyn till brottsoffrets uppehållsstatus. När brottsoffret är ett barn ska medlemsstaterna dessutom säkerställa att barnets bästa kommer i främsta rummet och att de bedöms individuellt. I artikel 2 finns definitioner av centrala begrepp, t.ex. vem som är att anse som brottsoffer, familjemedlem och barn i direktivets mening. Det anges också att med reparativ rättvisa avses alla processer som gör det möjligt för brottsoffer och förövare som samtyckt till det att tillsammans med en opartisk tredje part nå en lösning kring frågor som rör brottet. Medlemsstaterna ges också rätt att begränsa omfattningen av vissa definitioner i direktivet, t.ex. kretsen av familjemedlemmar som ska komma i åtnjutande av de rättigheter som fastställs i direktivet.

Rätt till information och stöd I artikel 3 anges att medlemsstaterna ska säkerställa att det finns regler och förfaranden som syftar till att hjälpa brottsoffer att förstå och att bli förstådda vid kontakterna med behöriga myndigheter under det straffrättsliga förfarandet. Medlemsstaterna ska bl.a. säkerställa att både muntlig och skriftlig kommunikation med brottsoffer sker på ett enkelt och begripligt språk. Hänsyn ska vidare tas till brottsoffrets personliga egenskaper, bl.a. eventuella funktionsnedsättningar, som kan påverka förmågan att förstå och bli förstådd. Om det straffrättsliga förfarandet inte påverkas negativt ska brottsoffer vid den första kontakten med en behörig myndighet också ha rätt att åtföljas av en person som de själva har valt. Enligt artikel 4 ska medlemsstaterna se till att brottsoffer vid den första kontakten med en behörig myndighet utan onödigt dröjsmål får all information som behövs för att de ska kunna ta till vara sina rättigheter enligt direktivet. Information ska bl.a. ges i fråga om vilken typ av stöd som kan erhållas, förfarandet i samband med brottsanmälan, vilket skydd som kan erhållas och villkoren för det, rätt till tolkning och översättning samt tillgängliga verksamheter för reparativ rättvisa. I artikel 5 anges de rättigheter som brottsoffer ska tillförsäkras i samband med att de gör en brottsanmälan. Det handlar bl.a. om rätt att få en skriftlig bekräftelse av brottsanmälan, möjlighet att göra en anmälan

på det språk som brottsoffret förstår eller att få nödvändigt språkligt stöd för att kunna göra anmälan och rätt till kostnadsfri översättning av brottsanmälan till ett språk som brottsoffret förstår. Artikel 6 reglerar brottsoffers rätt att erhålla information om det egna ärendet och brottsoffers rätt att på begäran få sådan information, Det kan avse information om bl.a. beslut att lägga ned eller avsluta brottsutredningar eller att inte åtala förövaren, när och var rättegången kommer att hållas och innebörden av anklagelserna mot förövaren, slutliga domstolsavgöranden och upplysningar om hur det straffrättsliga förfarandet fortskrider. Har brottsoffret önskat eller inte önskat få information följer vidare att ett sådant önskemål är bindande för den behöriga myndigheten om inte informationen måste tillhandahållas för att tillgodose brottsoffrets rätt till aktiv medverkan i det straffrättsliga förfarandet. Av artikeln följer dessutom att medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer ges möjlighet att utan onödigt dröjsmål underrättas om när den person som har frihetsberövats, åtalats eller dömts för ett brott i ett straffrättsligt ärende som rör brottsoffret försätts på fri fot eller har rymt samt om vilka skyddsåtgärder som kan utfärdas för brottsoffret om förövaren friges eller rymmer. Underrättelsen ska ske på begäran av brottsoffret åtminstone i de fall brottsoffret kan befinna sig i fara eller det finns en konstaterad risk för att de kan komma att skadas, om det inte finns en konstaterad risk för skada för förövaren till följd av underrättelsen. I artikel 7 behandlas brottsoffers rätt till tolkning och översättning under det straffrättsliga förfarandet. I artikel 8 regleras brottsoffers rätt till hjälp från stödverksamheter. Av artikeln följer att medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer efter behov får kostnadsfri och konfidentiell hjälp från stödverksamheter för brottsoffer såväl före som under och en lämplig tid efter straffrättsliga förfaranden. Det följer också att familjemedlemmar ska ha tillgång till stödverksamheter för brottsoffer efter behov och i enlighet med den skada de har lidit till följd av det brott som har begåtts mot brottsoffret. Stödverksamheterna får inrättas som offentliga eller icke-statliga organisationer och får organiseras antingen yrkesmässigt eller på frivillig grund. Möjligheten att få tillgång till stödverksamheter får enligt artikeln inte vara beroende av om brottsoffer formellt har anmält brottet till en behörig myndighet. I artikel 9 anges vilka minimikrav som direktivet ställer på den stödverksamhet som medlemsstaterna ska säkerställa finns. Stödverksamheterna ska bl.a. tillhandahålla upplysningar om brottskadeersättning och brottsoffrets roll i det straffrättsliga förfarandet, information och direkt hänvisning till relevanta specialiserade befintliga stödverksamheter, emotionellt och psykologiskt stöd samt rådgivning om ekonomiska frågor till följd av brottet och om risken för sekundär eller upprepad viktimisering.

Rättigheter i samband med deltagande i straffrättsliga förfaranden I artikel 10 behandlas brottsoffers rätt att höras under det straffrättsliga förfarandet. Brottsoffers rättigheter i samband med beslut om att inte väcka åtal regleras i artikel 11. Enligt artikel 12 ska medlemsstaterna se till att brottsoffer får skydd och hjälp inom ramen för verksamheter för

reparativ rättvisa. Artiklarna 13 och 14 reglerar brottsoffers rätt till rättshjälp och kostnadsersättning. Brottsoffers rätt att återfå beslagtagen egendom och rätt till skadestånd från den tilltalade regleras i artikel 15 respektive artikel 16. I artikel 17 anges de rättigheter som ska ges till brottsoffer som är bosatta i en annan medlemsstat än den där brottet begåtts.

Rätt till skydd I artikel 18 anges att medlemsstaterna ska säkerställa att åtgärder finns för att skydda brottsoffer och deras familjemedlemmar från negativa följdverkningar av brottet. I artikel 19 regleras brottsoffers rätt att kunna undvika kontakt med förövaren under det straffrättsliga förfarandet. Artiklarna 20 respektive 21 reglerar rätten till skydd vid brottsutredningar och skydd av privatliv. Enligt artikel 22 ska medlemsstaterna säkerställa att det görs en individuell bedömning av brottsoffer för att fastställa eventuella specifika skyddsbehov och behov för att få del av särskilda åtgärder under de straffrättsliga förfarandenas gång. De specifika skyddsåtgärder som brottsoffer som har bedömts ha sådana behov ska ha rätt till behandlas i artikel 23. När det gäller barn stadgas i artikel 24 en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att barn som har varit utsatta för brott erbjuds specifika skydds- och stödåtgärder, t.ex. att audiovisuella upptagningar alltid får göras när ett barn förhörs och att upptagningen får användas som bevisning i straffrättsliga förfaranden.

Utbildning och samordnade insatser Artikel 25 uppställer krav på medlemsstaterna att se till att rättstillämpare får både allmän och specialiserad utbildning löpande i frågor som rör brottsoffer. I artikel 26 finns bestämmelser om samarbete mellan medlemsstaterna och samordning av insatser på brottsofferområdet.

Slutbestämmelser Artiklarna 27–32 innehåller bestämmelser om bl.a. införlivande, tillhandahållande av information och statistik, kommissionens rapporteringsskyldighet till Europaparlamentet och rådet samt ikraftträdande. Direktivet ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 16 november 2015.

5 Genomförande av brottsofferdirektivet

5.1 Allmänt om hur direktivet bör genomföras i svensk rätt

Regeringens bedömning: Det krävs ett fåtal lagändringar för att genomföra direktivet i svensk rätt eftersom de flesta åtagandena i direktivet uppfylls av gällande rätt.

10 Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna som har yttrat sig instämmer i eller har inga invändningar mot promemorians bedömning av i vilka delar det krävs lagändringar för att uppfylla åtagandena i direktivet. Några remissinstanser ifrågasätter promemorians bedömning att gällande rätt uppfyller vissa av skyldigheterna i direktivet. När det gäller definitionen av brottsoffer i direktivet anser bl.a. Rädda Barnen att definitionen ställer krav på en utvidgning av begreppet målsägande i svensk rätt så att det även omfattar barn som har bevittnat våld mot närstående. Hovrätten för Västra Sverige och Solna tingsrätt uttrycker tvivel i fråga om svensk rätt uppfyller direktivets krav på att videoinspelningar alltid får göras och användas som bevisning när ett barn som är brottsoffer förhörs. Ett antal remissinstanser, bl.a. Brottsofferjouren och Rädda Barnen, anser att målsägandes rätt till hjälp och stöd från stödverksamheter måste utökas för att uppnå direktivets krav. Några remissinstanser, bl.a. Barnombudsmannen och Diskrimineringsombudsmannen, anser att direktivets krav på fortbildning av rättstillämpare inte uppfylls i tillräcklig utsträckning av gällande ordning. Detsamma anser bl.a. Brottsoffermyndigheten när det gäller direktivets krav på målsägandens rätt till skydd. När det gäller det senare kravet påpekar Sveriges Kommuner och Landsting dessutom att det är oklart om gällande rätt uppfyller direktivets krav på att stödet ska vara kostnadsfritt. Ytterligare några remissinstanser anser att vissa åtaganden i direktivet som i och för sig uppfylls av gällande rätt bör regleras ytterligare. Det gäller i fråga om målsägandens rätt att åtföljas av en stödperson vid den första myndighetskontakten där bl.a. Handikappförbunden anser att den rätten bör regleras särskilt. Liknande synpunkter framförs av bl.a. Brottsofferjouren i fråga om målsägandens rätt att få negativa åtalsbeslut överprövade enligt direktivet. Skälen för regeringens bedömning: Ett direktiv är bindande för medlemsstaterna när det gäller det resultat som ska uppnås, men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Det innebär att medlemsstaterna inte är bundna av sådant som direktivets terminologi eller systematik om det avsedda resultatet kan uppnås på annat sätt. I promemorian görs bedömningen att en majoritet av åtagandena i direktivet uppfylls av gällande rätt. Det gäller bl.a. i fråga om direktivets krav i fråga om definitionerna, t.ex. när det gäller begreppet brottsoffer, men också i fråga om kraven på brottsoffers rätt att åtföljas av en stödperson vid första kontakten med en behörig myndighet, rätt att få negativa åtalsbeslut överprövade, rätt till audiovisuella inspelningar av förhör och rätt till skydd samt krav på utbildning av tjänstemän inom rättsväsendet i frågor som rör brottsoffer. Regeringen delar promemorians bedömning. Lagrådet har pekat på att det kan betvivlas att direktivets definition av brottsoffer överensstämmer helt med det svenska målsägandebegreppet. Lagrådet har vidare redovisat den beskrivning som under föredragningen getts av vilka överväganden som gjorts bl.a. när det gäller hur rättigheterna i direktivet tillförsäkras berörda personer i svensk rätt på annat sätt än genom införande av direktivets definition av brottsoffer i svensk lag. Lagrådet har konstaterat att dessa resonemang inte utvecklats närmare i lagrådsremissen och har ansett att förhållandet mellan begreppen brottsoffer och målsägande behöver övervägas 11

ytterligare under lagstiftningsärendets fortsatta beredning. Regeringen gör med anledning av det följande överväganden. Rättigheterna i direktivet ska ges till brottsoffer. Med brottsoffer avses enligt artikel 2 en fysisk person som lidit skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott. Definitionen omfattar även familjemedlemmar till en person vars död är en direkt följd av ett brott och som har lidit skada av den personens död. Direktivet ställer inget krav på att definitionen som sådan ska införlivas i nationell rätt. Det direktivet kräver är i stället att de personer som omfattas av definitionen tillförsäkras de rättigheter som direktivet anger. I svensk rätt förekommer begreppet brottsoffer i vissa författningar, t.ex. i socialtjänstlagen. Det finns dock inte någon definition av begreppet. I författningar som reglerar det straffrättsliga förfarandet används i stället begreppet målsägande. Med målsägande avses enligt 20 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken (RB) den mot vilken ett brott är begånget eller som därav blivit förnärmad och lidit skada. Definitionen omfattar alla fysiska personer som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott. Som målsägande enligt definitionen anses dessutom exempelvis underhållsberättigade barn till den som har avlidit till följd av ett brott. När det gäller efterlevande som inte omfattas av definitionen i 20 kap. 8 § fjärde stycket RB, t.ex. efterlevande make, bröstarvingar, föräldrar eller syskon, gäller enligt 20 kap. 13 § RB att de har partiell ställning som målsägande och har rätt att ange ett brott och föra talan om brottet. Härigenom tillförsäkras även efterlevande till en avliden person som utsatts för ett brott samma rättigheter som den som har fått beteckningen målsägande enligt legaldefinitionen. Av direktivet följer vidare att räckvidden av vissa rättigheter kan begränsas till en viss krets av målsägande i enlighet med den roll de har i det nationella straffrättsliga systemet i fråga (skäl 20). Detta innebär att alla de personer som definitionen av begreppet brottsoffer i direktivet omfattar inte behöver ha alla rättigheter i direktivet. Det nationella förfarandet kan således vara begränsat på så vis att det endast medger att vissa personer, med hänsyn till den roll de har i det straffrättsliga systemet, har tillgång till rättigheten i fråga. Enligt direktivet medges sådana begränsningar i förhållande till bl.a. rätten till tolkning och översättning. När det gäller rätten till information om det egna ärendet gäller enligt artikel 6.1 att denna rätt inträder under det straffrättsliga förfarandet till följd av en anmälan om brott som har begåtts mot brottsoffret. I detta fall följer av reglerna om målsägande i RB att även efterlevande har denna rätt. I fråga om efterlevande medger direktivet vidare att denna krets, i förhållande till samtliga rättigheter i direktivet, kan begränsas med beaktande av de individuella omständigheterna i varje fall (artikel 2.2). Till detta kommer att vissa rättigheter som direktivet ger brottsoffer uppfylls av annan lagstiftning som inte är relaterad till målsägandebegreppet som sådant, t.ex. i socialtjänstlagen. Mot denna bakgrund anser regeringen, i likhet med vad som konstaterats i promemorian, att direktivets krav på vilka personer som ska tillförsäkras rättigheterna enligt direktivet uppfylls av gällande rätt. När det gäller de synpunkter som remissinstanserna för fram i fråga om de bedömningar som görs i promemorian i dessa delar gör regeringen 12 följande överväganden.

I direktivet uppställs inget krav på att personer som inte direkt berörs av ett brott, t.ex. bevittnar ett brott, ska omfattas av rättigheterna. Inte heller uppställs krav på att barn i sådana situationer ska omfattas av rättigheterna. I förhållande till direktivet saknas således skäl att utvidga det svenska målsägandebegreppet till vad bl.a. Rädda Barnen anför. I artikel 3.3 uppställs krav på att brottsoffer ska ha rätt att åtföljas av en stödperson vid den första kontakten med en behörig myndighet. Om kontakten sker genom ett förhör följer en sådan rätt av 23 kap. 10 § RB. Sker den första kontakten i samband med att ett brott anmäls finns inte något hinder mot att anmälaren tar med sig en person som stöd. Direktivets krav i detta avseende är således uppfyllt. När det gäller direktivets krav i artikel 11.1 på att brottsoffer ska ges rätt att få ett beslut om att inte väcka åtal överprövat tillämpas i svensk rätt ett system där en målsägande har möjlighet att få ett sådant beslut överprövat. Grunden för denna rätt regleras i 7 kap. 5 § RB där det anges att högre åklagare får överpröva beslut av lägre åklagare, t.ex. ett beslut om att inte väcka åtal. Någon ytterligare reglering för att uppfylla direktivets krav är inte nödvändig. När det gäller kravet i direktivet att audiovisuella upptagningar av förhör med barn alltid ska få göras och användas som bevisning i straffrättsliga förfaranden (artikel 24.1 a) kan konstateras att bestämmelser med motsvarande innehåll förekommer även i andra instrument som antagits inom ramen för samarbetet i EU. Det gäller bl.a. artikel 20 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi och artikel 15.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU om förebyggande och bekämpande av människohandel samt om skydd av dess offer. Vid genomförandet av dessa instrument har de svenska reglerna om förhör med barn, bl.a. 36 kap. 4 § RB, och möjligheten till videoinspelning av förhör och att åberopa videoinspelade förhör som bevisning, bl.a. 35 kap. 14 § RB, ansetts uppfylla de krav som ställs i fråga om audiovisuella förhör med barn och rätt att använda dessa förhör som bevisning, se t.ex. propositionen Stärkt skydd för barn mot sexuella övergrepp (prop. 2012/13:194 s. 14 f.). Regeringen gör samma bedömning i förhållande till det nu aktuella direktivet. Vad remissinstanserna anför i fråga om rätten till hjälp och stöd från stödverksamheter enligt artiklarna 8 och 9 samt rätten till skydd enligt artikel 18 utgör inte skäl för regeringen att göra någon annan bedömning än den som görs i promemorian i dessa delar, dvs. att gällande rätt tillsammans med det pågående utvecklingsarbetet på området uppfyller åtagandena i direktivet. Samma bedömning görs i fråga om direktivets krav på utbildning av rättstillämpare i brottsofferfrågor. När det gäller rätten till stöd enligt direktivet framför Sveriges Kommuner och Landsting att det är oklart om det stöd som tillhandahålls i Sverige i enlighet med artikel 8 i direktivet är kostnadsfritt. I denna del kan konstateras att det i artikel 8 hänvisas till att det ska finnas en rätt för målsägande till kostnadsfritt stöd efter deras behov. Skyldigheten att tillhandhålla stöd kostnadsfritt är således inte ovillkorlig utan det ges utrymme för en behovsprövning i det enskilda fallet. De stödinsatser som är aktuella i direktivet tillhandahålls i stor utsträckning av socialtjänsten 13

och de ges i form av bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Biståndsprövningen är en individuell behovsprövning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Har en enskild bedömts ha behov av bistånd i form av stöd- och hjälpinsatser följer vidare av 8 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen att insatser av behandlingskaraktär inte ska vara förenade med kostnader, dvs. de ska vara kostnadsfria. Redan härigenom anser regeringen att gällande rätt uppfyller direktivets krav på att stöd ska kunna tillhandahållas kostnadsfritt. Till detta kommer att vissa delar av den stödverksamhet som i Sverige tillhandahålls av ideella organisationer och föreningar som arbetar för att stödja brottsoffer också är kostnadsfri. I promemorian görs bedömningen att det krävs ett fåtal lagändringar för att tillgodose direktivets krav i fråga om målsägandes rätt till tolkning och översättning samt målsägandes rätt till information om tid och plats för huvudförhandling. Regeringen gör samma bedömning. De närmare övervägandena i fråga om dessa lagändringar redovisas i avsnitt 5.2, 5.3 och 5.4. Regeringen kommer slutligen att inom direktivets genomförandetid göra sådana förordningsändringar m.m. som kan behövas för att i övrigt uppfylla direktivets krav.

5.2 Skärpta regler om tolkning för målsägande

Regeringens förslag: Om en målsägande inte behärskar svenska ska en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Promemorians förslag innebär att det utöver kravet på att tolk ska anlitas för en målsägande som inte behärskar svenska vid sammanträden inför rätten dessutom införs krav på att tolk ska anlitas för samtliga parter och personer som ska höras i rätten i samtliga mål och ärenden som omfattas av nuvarande reglering. Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan, bl.a. Solna tingsrätt, Domstolsverket och Brottsofferjouren , är positiva till eller framför inga invändningar mot promemorians förslag. Solna tingsrätt pekar på att promemorians förslag innebär att även underårigas vårdnadshavare som ska höras vid en huvudförhandling kommer att omfattas av kravet på tolk och anser att det bör klarläggas om det innebär en utökad undersökningsplikt för domstolarna. Länsstyrelsen i Östergötland föreslår att det bör införas ett krav på att endast auktoriserade tolkar ska anlitas av rätten. Rädda Barnen menar att det bör införas en rätt att få välja tolk, t.ex. en tolk av samma kön.

Skälen för regeringens förslag

Kretsen av personer som omfattas av rätten till tolk enligt direktivet Definitionen av brottsoffer i direktivet ryms som konstaterats i avsnitt 5.1 inom det svenska begreppet målsägande enligt definitionen i 20 kap. 8 § fjärde stycket RB. Definitionen omfattar alla målsägande, även de som

inte har någon formell roll i det straffrättsliga förfarandet. För att uppfylla direktivets krav bör därför utgångspunkten vara att rättigheterna i direktivet ska tillkomma målsägandekretsen i vid bemärkelse, dvs. både målsägande som är part eller som bara ska höras och dessutom målsägande som inte intar en aktiv roll i det straffrättsliga förfarandet. Direktivet medger dock att räckvidden av vissa rättigheter begränsas till en viss krets av målsägande i enlighet med den roll som de har i det straffrättsliga systemet i fråga. Det framgår av skäl 20 i ingressen till direktivet och gäller bl.a. i fråga om rätten till tolkning i artikel 7.1. Möjligheten att begränsa kretsen av målsägande enligt artikel 7.1 behandlas också i skäl 34 i ingressen till direktivet som anger att behovet av tolkning kan variera beroende på specifika frågor, brottsoffrets roll i det straffrättsliga systemet i fråga och eventuella rättigheter, samt att tolkning i dessa fall bara behöver tillhandahållas i den mån det krävs för att brottsoffret ska kunna utöva sina rättigheter. Regeringen delar uppfattningen att rätten till tolkning under domstolsförfarandet, med hänsyn till att rättigheten får anses vara nära förknippad med en persons aktiva roll som part eller förhörsperson, bör tillkomma målsägande som är part eller som bara ska höras.

Målsägandes rätt till tolkning i domstol Bestämmelser om tolkning i domstol finns i 5 kap. RB. Av 5 kap. 6 § första stycket RB följer att en tolk får anlitas att biträda rätten om part, vittne eller annan som ska höras inför rätten inte behärskar svenska. Bestämmelsen är tillämplig i både tvistemål och brottmål. Den tillämpas genom en hänvisning i 48 § lagen (1996:242) om domstolsärenden även vid handläggningen av ärenden. Bestämmelsen är fakultativ, dvs. den föreskriver en möjlighet att anlita en tolk. Omfattningen av tolkuppdraget varierar i förhållande till behovet. För vittnen och andra personer som ska höras anlitas tolk regelmässigt endast under förhöret medan tolkuppdraget för parter regelmässigt omfattar hela förhandlingen. Bestämmelsen anses även kunna tillämpas när det är fråga om mera informella kontakter mellan rätten och en person som inte behärskar svenska, se propositionen med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m. (prop. 1973:30 s. 71). Om en tolk inte har anlitats när det har behövts eller tolkningen har varit undermålig kan det utgöra rättegångsfel (jfr NJA 1974 s. 221). För misstänkta i brottmål finns en särskild bestämmelse i samma stycke som föreskriver att tolk ska anlitas vid sammanträden inför rätten om en misstänkt inte behärskar svenska. Bestämmelsen infördes 2013 för att uppfylla Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden, se propositionen Tolkning och översättning i brottmål (prop. 2012/13:132). Bestämmelsen är obligatorisk, dvs. den innebär en skyldighet för rätten att anlita tolk om en misstänkt eller tilltalad inte behärskar svenska. Rätten för en misstänkt att biträdas av tolk omfattar hela sammanträdet. För att uppfylla direktivets krav krävs att det finns en skyldighet för domstol att anlita tolk för en målsägande som inte behärskar svenska (artikel 7.1). I den nuvarande regleringen finns det endast en sådan skyldighet för misstänkta i brottmål (5 kap. 6 § första stycket andra

meningen RB). För målsägande och övriga parter som inte är misstänkta samt för andra personer som ska höras inför rätten är regleringen som framgått fakultativ, dvs. den ger domstolen en möjlighet, men inte en skyldighet, att anlita en tolk (se 5 kap. 6 § första stycket första meningen RB). I realiteten anlitas dock regelmässigt en tolk för en målsägande som inte behärskar svenska. För att direktivets krav med säkerhet ska vara uppfyllda är det dock inte tillräckligt att målsägande i praktiken tillhandahålls tolkning i tillräcklig utsträckning. I stället bör det införas en skyldighet för domstol att anlita tolk för målsägande som inte behärskar svenska. Enligt direktivet gäller skyldigheten att tillhandahålla tolk endast om det har framställts en begäran från målsäganden om att tolk ska anlitas. Någon motsvarande begränsning finns inte i svensk rätt, varken för misstänkta eller för övriga personer som kan komma att biträdas av tolk i domstol. I promemorian görs bedömningen att det inte heller bör införas en sådan ordning i svensk rätt, framför allt för att det skulle innebära en inskränkning av rätten till tolk i förhållande till den praktiska tillämpningen av den nuvarande regleringen. Regeringen gör samma bedömning. Enligt regeringens uppfattning skulle dessutom domstolens möjlighet att inte anlita en tolk på grund av att målsäganden inte har begärt det vara starkt begränsad oavsett regleringens utformning. En tolk måste alltid anlitas för en målsägande som inte behärskar svenska, inte bara för att målsäganden ska anses ha kunnat ta till vara sin rätt utan också för att rätten ska kunna göra en riktig bedömning av det som sker vid förhandlingen. Införande av en sådan ordning skulle också kunna hamna i konflikt med kraven på att förhandlingen ska hållas på svenska och vara offentlig. Sammanfattningsvis bör någon begränsning motsvarande direktivets inte införas i svensk rätt i fråga om målsägandes rätt till tolkning. Rätten bör således gälla oberoende av om tolk har begärts eller inte. När det gäller omfattningen av tolkens uppdrag kräver direktivet att tolk ska anlitas när målsäganden hörs av rättsliga myndigheter och i samband med hans eller hennes aktiva medverkan vid domstolsförhandlingar. Promemorians förslag innebär att målsägandens rätt till tolkning ska gälla under hela den del av sammanträdet inför domstolen där målsäganden närvarar och att någon åtskillnad inte ska göras mellan målsägande som är part och målsägande som ska höras i bevissyfte. Regeringen instämmer i förslaget. En målsägande som är part har ett intresse av att förstå allt som sker vid en förhandling för att kunna ta till vara sin rätt och får därmed anses medverka aktivt i samband med hela förhandlingen. För en målsägande som endast ska höras i bevissyfte medger direktivet en begränsning av rätten att biträdas av tolk till enbart förhöret. En sådan begränsning skulle dock innebära en inskränkning i förhållande till den praktiska tillämpningen av nuvarande reglering om anlitande av tolk för målsägande. En målsägande som ska höras i bevissyfte kallas att närvara vid hela förhandlingen eller sammanträdet och inte bara vid den del av förhandlingen eller sammanträdet då förhöret ska ske (45 kap. 15 § första stycket och 47 kap. 12 § RB). Utgångspunkten i gällande rätt är således att även en målsägande som ska höras utan att själv föra talan är aktiv under hela huvudförhandlingen 16 eller sammanträdet, i vart fall under den tid han eller hon närvarar vid

förhandlingen. Regleringen beträffande målsägandes rätt till tolkning bör därför ges den utformningen att en tolk alltid ska anlitas vid sammanträden inför rätten. För att uppfylla direktivets krav behöver rätten till tolk endast omfatta målsägande. Promemorians förslag innebär dock att det för alla måltyper införs en skyldighet att anlita tolk för samtliga parter och övriga förhörspersoner som i dag omfattas av den fakultativa regleringen i 5 kap. 6 § första stycket RB i alla måltyper. Även om det förslag som promemorian för fram i praktiken torde tillämpas i stort redan i dag anser regeringen att det saknas tillräckligt underlag för att konstatera att en sådan reglering enbart skulle innebära en kodifiering av gällande praxis i förhållande till samtliga de situationer som omfattas av den nuvarande fakultativa regleringen. Mot denna bakgrund bör den utvidgning av förslaget som går utöver vad direktivet kräver inte genomföras. När det gäller förslaget från Länsstyrelsen i Östergötland om att införa ett krav på att endast auktoriserade tolkar ska få anlitas av rätten kan regeringen konstatera att det redan följer av 5 kap. 6 § andra stycket första meningen RB att rätten ska, om det är möjligt, förordna en tolk som är auktoriserad att biträda som tolk i målet. Kravet gäller för alla tolkuppdrag enligt bestämmelsen och även om kravet inte är absolut är det tydligt att utgångspunkten är att en auktoriserad tolk ska anlitas. Direktivet ställer inte heller upp några krav när det gäller kvaliteten på tolkningen. Det finns mot den bakgrunden inte någon anledning att skärpa den nuvarande regleringen. Samma sak gäller i fråga om Rädda Barnens förslag om att införa en rätt att få välja tolk, t.ex. en tolk av samma kön. Sammanfattningsvis föreslår således regeringen att en tolk ska anlitas vid ett sammanträde inför rätten om en målsägande inte behärskar svenska. Förslaget motsvarar vad som redan gäller för misstänktas rätt till tolkning.

Målsägandes rätt till tolkning under förundersökningen För att uppfylla direktivets krav krävs också att det finns en skyldighet att anlita tolk för en målsägande som inte behärskar svenska när han eller hon utfrågas eller hörs under förundersökningen (artikel 7.1). Genom regeringens skärpta förslag beträffande målsägandes rätt till tolk under domstolsförfarandet kommer en motsvarande obligatorisk rätt till tolk under förundersökningen att gälla automatiskt enligt den nuvarande regleringen i 23 kap. 16 § första stycket RB som hänvisar till bestämmelsen om tolkning vid sammanträden inför rätten. Någon ändring av nuvarande lagstiftning är därför inte nödvändig i denna del.

5.3 Nya regler om målsägandes rätt till översättning

Regeringens förslag: Rätten ska vara skyldig att på begäran av en målsägande översätta en handling i brottmål, eller de viktigaste delarna av den, om innehållet i handlingen är av väsentlig betydelse för att målsäganden ska kunna ta tillvara sin rätt.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att rätten till översättning ska begränsas till målsägande som är part eller som ska höras. Promemorians förslag innebär också en annan lagteknisk lösning. Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan är positiva till eller invänder inte mot förslaget. Sveriges advokatsamfund invänder mot att rätten till översättning för målsägande är beroende av att målsäganden har framställt en begäran om att få handlingen översatt. Helsingborgs tingsrätt och Hovrätten för Västra Sverige lämnar synpunkter på förslagets begränsning till målsägande som är part och målsägande som ska höras och anser att det kan ge upphov till tillämpningsproblem.

Skälen för regeringens förslag

Rätt till översättning under domstolsförfarandet För att uppfylla åtagandet i direktivet krävs att det finns en skyldighet för domstolen att på begäran av en målsägande översätta information som är av väsentlig betydelse för att målsäganden ska kunna ta till vara sin rätt (artikel 7.3). Enligt den nuvarande ordningen är det obligatoriskt för rätten att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att en misstänkt ska kunna ta till vara sin rätt (33 kap. 9 § första stycket andra meningen RB). Det är även obligatoriskt för rätten att översätta en handling i ett brottmål, eller de viktigaste delarna av den, om handlingen ska skickas till någon som befinner sig i en annan stat och det finns anledning att anta att personen inte förstår språket i handlingen (33 kap. 9 § andra stycket RB). I andra fall är det inte obligatoriskt för rätten att översätta handlingar. I stället får rätten översätta handlingar vid behov (33 kap. 9 § första stycket första meningen). Någon skyldighet för rätten att på begäran av en målsägande översätta handlingar finns således inte. För att uppfylla direktivets krav behöver det därför införas nya kompletterande regler i detta avseende. I promemorian föreslås att skyldigheten att översätta handlingar ska begränsas till fall då målsäganden har framställt en begäran om att få handlingar översatta. Det innebär att ansvaret för att ta initiativ till en översättning faller på målsäganden och inte på rätten. Förslaget överensstämmer med det krav som uppställs i direktivet. Sveriges advokatsamfund har invänt mot förslaget och anser att rätten till översättning bör gälla oberoende av om målsägande har framställt en begäran om att få en handling översatt, eftersom en målsägande inte själv vet vilka handlingar som finns.

Regeringen kan konstatera att ett system som innebär att domstolen självmant översätter alla handlingar som den tror att en målsägande kan komma att behöva riskerar att leda till att det straffrättsliga förfarandet förlängs i onödan. En sådan ordning skulle stå i strid med direktivet (artikel 7.8). Det skulle även bli ett mycket resurs- och kostnadskrävande system. En målsägande som har rättigheter att ta till vara i det straffrättsliga förfarandet kommer dessutom normalt ha hjälp av ett målsägandebiträde eller åklagaren att avgöra vilka handlingar som kan behöva översättas. Åklagaren har en långtgående skyldighet att ta till vara målsägandens rätt under det straffrättsliga förfarandet. Mot denna bakgrund saknas det skäl att gå längre än vad direktivet kräver på denna punkt. En annan fråga är vilka handlingar eller delar av handlingar som ska översättas. Direktivet kräver att skyldigheten omfattar handlingar med sådan information som är väsentlig för att målsäganden ska kunna utöva sina rättigheter. När det gäller domstolsförfarandet följer det av direktivet att beslut om att avsluta det straffrättsliga förfarandet och handlingar som innehåller information om tid och plats för huvudförhandling i målet är väsentliga för en målsägande som har framställt en begäran om att få sådan information (artikel 7.3 och 7.4). Utöver vad som framgår av direktivet finns det även andra handlingar som det kan finnas behov av att översätta under domstolsförfarandet för att en målsägande ska kunna utöva sina rättigheter. Vad som utgör väsentligt innehåll beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Det avgörande bör dock vara att innehållet i handlingen är av väsentlig betydelse för att målsäganden ska kunna utöva de rättigheter som följer med hans eller hennes roll i domstolsförfarandet. Ytterligare en fråga som har kommit upp under remissbehandlingen är om rätten till översättning ska omfatta alla i målsägandekretsen eller om den ska begränsas till målsägande som är part och målsägande som ska höras. Solna tingsrätt påpekar att även målsägande som inte har någon formell roll i det straffrättsliga förfarandet bör omfattas av rätten till översättning, i vart fall i fråga om en underrättelse om tid och plats för huvudförhandlingen. Regeringen kan konstatera att det följer av artikel 7.4 att de målsägande som har rätt till information om när och var rättegången kommer äga rum enligt artikel 6.1 b och som inte förstår den behöriga myndighetens språk, på begäran ska få en översättning av den information som de har rätt till. När det gäller rätten till information om tid och plats för rättegången enligt artikel 6.1 b konstateras i avsnitt 5.4 att den rätten tillkommer alla målsägande, dvs. även de målsägande som inte har någon formell roll i domstolsprocessen. Det innebär att rätten till översättning också bör ges alla i målsägandekretsen. I annat fall riskerar förslaget i denna del att inte uppfylla direktivets krav. Det kan dessutom finnas andra fall där en målsägande som inte har någon formell roll i förfarandet kan ha behov av att på begäran få handlingar översatta för att kunna ta ställning till om han eller hon har en rätt att ta till vara i det straffrättsliga förfarandet. För att uppfylla direktivets krav bör även dessa fall omfattas av regleringen. Utvidgningen innebär också att de tillämpningsproblem som Helsingborgs tingsrätt och Hovrätten för Västra Sverige pekar på undviks. 19

Rätt till översättning under förundersökningen För att uppfylla direktivet krävs att det också finns en skyldighet för de myndigheter som bedriver förundersökningen att på begäran av målsäganden översätta handlingar som är av väsentlig betydelse för att ta till vara målsägandens rätt under förundersökningen. I och med att den nya regleringen om målsägandes rätt till översättning under domstolsförfarandet införs i 33 kap. 9 RB kommer en motsvarande rätt till översättning under förundersökningen genom hänvisningen i 23 kap. 16 § andra stycket RB att gälla automatiskt genom den hänvisning som finns där. Någon ändring av nuvarande lagstiftning är därför inte nödvändig för att tillgodose direktivets krav.

Muntlig översättning En översättning behöver inte alltid vara skriftlig enligt direktivet. En muntlig översättning eller en sammanfattning av väsentliga handlingar får tillhandahållas i stället för en skriftlig översättning (artikel 7.6). Det gäller dock bara under förutsättning att en sådan muntlig översättning eller sammanfattning inte påverkar rätten till en rättvis rättegång. Enligt nuvarande ordning får en översättning enligt 33 kap. 9 § första stycket RB göras muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till vad handlingen eller målet rör eller någon annan omständighet (33 kap. 9 § första stycket tredje meningen RB). Regeringen anser att den nuvarande regleringen som ger en möjlighet till muntlig översättning är i överensstämmelse med direktivets möjlighet till undantag från skriftlig översättning. I och med att den nya regleringen om målsägandens rätt till översättning införs i en ny andra mening i första stycket kommer undantaget om muntlig översättning att gälla automatiskt.

5.4 Rätt för målsägande att få information om tid och plats för sammanträden

Regeringens förslag: En målsägande som har begärt det ska av rätten underrättas om tidpunkt och plats för sammanträden inför rätten.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Promemorians förslag är begränsat till information om tidpunkt och plats för huvudförhandlingar. I promemorian föreslås även en annan lagteknisk lösning. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna ställer sig bakom promemorians förslag eller har ingen invändning mot det. Hovrätten för Västra Sverige anser att bestämmelsen bör avgränsas till målsägande som inte är part eller som inte ska höras eftersom målsägande som är part eller ska höras underrättas om tid och plats för huvudförhandlingen genom kallelsen till förhandlingen. Hovrätten för Västra Sverige och Solna tingsrätt lämnar synpunkter på promemorians förslag att placera bestämmelsen i 9 kap. 9 § RB. Skälen för regeringens förslag : Direktivet uppställer ett krav på att en målsägande som har begärt det ska underrättas om tid och plats för

rättegången (artiklarna 6.1 och 6.1 b). Enligt den nuvarande ordningen underrättar domstolen en målsägande om tidpunkten för huvudförhandlingen om han eller hon har begärt att få sådan information. En sådan begäran framställs av målsäganden under förundersökningen när målsäganden i enlighet med vad som följer av 13 b § i förundersökningskungörelsen (1947:948) tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om tidpunkten för huvudförhandlingen. Domstolens underrättelseskyldighet följer av en överenskommelse mellan Riksåklagaren och Domstolsverket. Skyldigheten är således inte reglerad i lag eller någon annan författning. Även om den praktiska tillämpningen innebär att målsägande underrättas om tidpunkten för huvudförhandlingen i de fall de har begärt det bör det, för att uppfylla åtagandet i direktivet, införas en lagregel som slår fast domstolens underrättelseskyldighet. För att uppfylla direktivets krav bör regleringen även omfatta ett krav på att underrättelsen, förutom information om tidpunkt, även ska innehålla information om plats. Av direktivet följer vidare att underrättelsen ska avse rättegången. Enligt regeringens uppfattning bör därför även andra sammanträden inför rätten än huvudförhandlingar omfattas. Lagregleringen bör utformas i enlighet med det. En fråga som har kommit upp under remissbehandlingen är om bestämmelsen bör begränsas till att endast omfatta målsägande som inte är part eller som inte ska höras. Hovrätten för Västra Sverige anser att direktivets krav på information om tid och plats för huvudförhandlingen i fråga om målsägande som är part eller som ska höras uppfylls genom reglerna om kallelse till huvudförhandling. Direktivet kräver att alla målsägande som begär det ska ha rätt att bli underrättade om tid och plats för rättegången. Det är riktigt att kravet på vilken information som ska omfattas av underrättelsen i förhållande till målsägande som är part eller som ska höras uppfylls genom gällande regler om kallelse till förhandling. I direktivet finns dock specialregler som innebär att målsäganden också ska ha en rätt att avsäga sig rätten att bli underrättad eller när som helst återta en begäran om att bli underrättad (artikel 6.4). Någon sådan möjlighet för målsäganden att förfoga över kallelsen eller innehållet i denna finns av naturliga skäl inte. För att det ska bli tydligt att det finns en rätt till information för målsäganden som står fri från eventuell kallelse och som målsäganden kan förfoga över bör det därför införas en särskild regel om underrättelseskyldighet som gäller alla målsägande utan begränsning. Den nya regleringen bör dock inte innebära att domstolarna belastas med dubbelarbete. Kallas en målsägande till ett sammanträde bör underrättelseskyldigheten anses uppfylld genom kallelsen och någon särskild underrättelse bör då inte behöva skickas ut. En annan fråga är bestämmelsens placering i rättegångsbalken. I promemorian föreslås att bestämmelsen ska införas i 9 kap. 9 § RB för att uppfylla direktivets krav på att vara tillämplig i alla instanser. Kapitlet reglerar frågor om straff, vite och hämtning och paragrafen handlar om hur underåriga och deras vårdnadshavare ska kallas till ett sammanträde. Både Hovrätten för Västra Sverige och Solna tingsrätt invänder mot promemorians förslag till placering och pekar på att den nya bestämmelsen saknar samband med både paragrafen och kapitlet i fråga. 21

Regeringen anser i likhet med Solna tingsrätt att det är lämpligare att placera bestämmelsen i 20 kap. RB som innehåller regler om bl.a. målsägande och deras rättigheter och också är tillämpligt i alla instanser. Det finns inte någon naturlig plats för den nya regeln i en befintlig bestämmelse i kapitlet. Den bör i stället införas i en ny paragraf.

6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag och bedömning: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 november 2015. Det behövs inte några övergångsbestämmelser.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Promemorian innehåller inte någon bedömning i fråga om övergångsbestämmelser. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig i denna del. Skälen för regeringens förslag och bedömning: I artikel 27 i brottsofferdirektivet anges att medlemstaterna senast den 16 november 2015 ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. Regeringen föreslår därför att lagförslagen ska träda i kraft den 1 november 2015. När det gäller processrättslig lagstiftning är huvudregeln att nya regler blir omedelbart gällande. Det innebär att sådana regler ska tillämpas på varje processuell företeelse som inträffar efter det att regleringen har trätt i kraft. Det saknas skäl att frångå den huvudregeln i detta fall. Något behov av övergångsbestämmelser finns således inte.

7 Kostnader och andra konsekvenser

Regeringens bedömning: Förslagen kan antas leda till ökad tydlighet och rättssäkerhet för enskilda som har utsatts för brott. Eventuella kostnadsökningar bör bli begränsade och ryms inom befintliga ramar.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Solna tingsrätt , Domstolsverket och Rikspolisstyrelsen har yttrat sig i denna del. De pekar på att skyldigheten att anlita tolk och att översätta handlingar för domstolars och brottsutredande myndigheters del kan komma att leda till ökad arbetsbelastning och ökade kostnader. Skälen för regeringens bedömning: De förslag som regeringen lägger fram syftar till att förbättra rätten till tolkning och översättning i domstol för målsägande. De syftar också till att stärka målsägandes rätt till information om det egna ärendet. Förslagen kan antas leda till en ökad rättssäkerhet för enskilda som utsatts för brott. De kan också antas

leda till att målsägande får en ökad förståelse för rättsprocessen och ett större förtroende för rättsväsendets myndigheter. Det kan inte uteslutas att antalet överklagade avgöranden i någon mån kommer att minska till följd av dessa förbättringar, vilket skulle leda till minskade kostnader för Sveriges Domstolar. När det i övrigt gäller de ekonomiska konsekvenserna kan regeringen konstatera att förslagen i huvudsak innebär att en redan i praktiken gällande ordning vid domstolar och brottsutredande myndigheter fastställs genom en lagreglering. Det gäller framför allt förslaget rörande tolkning. I fråga om översättning innebär förslaget en skyldighet att översätta handlingar i vissa fall om en målsägande har begärt det. Även översättning av handlingar förekommer dock redan i dag. Förslaget medger dessutom att översättning under vissa förutsättningar kan göras muntligen. Kravet på översättning kan därför till viss del komma att tillgodoses med hjälp av tolkar som ändå anlitas. När det gäller målsägandens rätt till information om tidpunkt och plats för huvudförhandlingen innebär förslaget en underrättelseskyldighet för domstolarna i vissa fall. Redan i dag föreligger dock denna skyldighet även om den inte är lagstadgad. Med hänsyn till reglerna om kallelse till huvudförhandling är vidare dess praktiska tillämpning begränsad. Förslaget i denna del bör därför inte leda till någon ytterligare arbetsbörda för domstolarna. Utifrån det underlag som finns gör regeringen sammanfattningsvis bedömningen att de ekonomiska konsekvenserna av förslagen om tolkning och översättning bör bli begränsade och att de ryms inom berörda myndigheters befintliga anslag. Det kan dock finnas anledning att följa frågan vidare.

8 Författningskommentar

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

5 kap 6 §

Bilaga 1

14.11.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 315/57

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2012/29/EU

av den 25 oktober 2012

om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR (3) I artikel 82.2 i fördraget om Europeiska unionens funk ­ ANTAGIT DETTA DIREKTIV tionssätt (EUF-fördraget) föreskrivs fastställande av i med ­ lemsstaterna tillämpliga minimiregler för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgö ­ randen samt polissamarbete och rättsligt samarbete i så ­ med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions ­ dana straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande sätt, särskilt artikel 82.2, dimension, särskilt vad gäller brottsoffers rättigheter.

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

(4) I sin resolution av den 10 juni 2011 om en färdplan för att stärka brottsoffers rättigheter och skyddet av brotts ­ efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de natio ­ offer, särskilt i samband med straffrättsliga förfaranden ( 6 )

nella parlamenten, (Budapestfärdplanen), konstaterade rådet att åtgärder bör vidtas på unionsnivå för att stärka brottsoffers rättigheter samt stödet till och skyddet av brottsoffer. Därför, och i enlighet med den resolutionen, syftar detta direktiv till att med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit ­ se över och komplettera de principer som fastställs i téns yttrande ( 1 ), rambeslut 2001/220/RIF och till att ta betydande steg

framåt när det gäller nivån av skydd för brottsoffer i hela unionen, framför allt inom ramen för straffrättsliga förfaranden. med beaktande av Regionkommitténs yttrande ( 2 ),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 3 ), och (5) I Europaparlamentets resolution av den 26 november 2009 om avskaffande av våld mot kvinnor ( 7 ) uppmana ­

des medlemsstaterna att förbättra den nationella lagstift ­ av följande skäl: ningen och politiken för att bekämpa alla former av våld mot kvinnor och angripa orsakerna till våldet mot kvin ­ nor, inte minst genom förebyggande åtgärder, och upp ­ manades unionen att garantera rätten till hjälp och stöd (1) Unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett för alla offer för våld. område med frihet, säkerhet och rättvisa, där hörnstenen är ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden i civil ­ mål och brottmål.

(6) I sin resolution av den 5 april 2011 om prioriteringar och utkast till en ny ram för EU-politiken för att be ­ (2) Unionen är fast besluten att skydda brottsoffer och fast ­ kämpa våld mot kvinnor ( 8 ) föreslog Europaparlamentet ställa miniminormer på detta område, och rådet har an ­ en strategi för att bekämpa våld mot kvinnor, våld i tagit rambeslut 2001/220/RIF av den 15 mars 2001 om hemmet och kvinnlig könsstympning, som en grund brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden ( 4 ). för framtida straffrättsliga lagstiftningsinstrument mot Inom ramen för Stockholmsprogrammet – ett öppet könsrelaterat våld, inklusive en ram för att bekämpa och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras våld mot kvinnor (politik, förebyggande, skydd, lagföring, skydd ( 5 ), som antogs av Europeiska rådet vid dess möte åtgärder och partnerskap) som ska följas upp av en hand ­ den 10 och 11 december 2009, uppmanades kommis ­ lingsplan på unionsnivå. Internationella regler på detta sionen och medlemsstaterna att undersöka hur man kan område innefattar Förenta nationernas konvention om förbättra lagstiftning och praktiska stödåtgärder till skydd avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, anta ­ för offer, varvid särskild uppmärksamhet ägnas åt stöd till gen den 18 december 1979, rekommendationer och be ­ och erkännande av alla offer, inbegripet offer för terro ­ slut från Kommittén för avskaffande av diskriminering av rism, som en prioriterad fråga. kvinnor och Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hem ­ ( 1 ) EUT C 43, 15.2.2012, s. 39. met, antagen den 7 april 2011. ( 2 ) EUT C 113, 18.4.2012, s. 56. ( 3 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 12 september 2012 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 4 oktober 2012. ( 6 ) EUT C 187, 28.6.2011, s. 1. ( 4 ) EGT L 82, 22.3.2001, s. 1. ( 7 ) EUT C 285 E, 21.10.2010, s. 53. ( 5 ) EUT C 115, 4.5.2010, s. 1. ( 8 ) EUT C 296 E, 2.10.2012, s. 26.

L 315/58 SV Europeiska unionens officiella tidning 14.11.2012

(7) I Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/99/EU av deltagande i straffrättsliga förfaranden ger inte upphov den 13 december 2011 om den europeiska skydds ­ till några rättigheter vad gäller brottsoffrets ordern ( 1 ) fastställs en mekanism för ömsesidigt erkän ­ uppehållsstatus. nande av skyddsåtgärder i straffrättsliga frågor medlems ­ staterna emellan. Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel och om skydd av dess (11) I detta direktiv fastställs minimiregler. Medlemsstaterna offer ( 2 ) och Europaparlamentets och rådets direktiv får utvidga de rättigheter som fastställs i detta direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande för att tillhandahålla en högre skyddsnivå. av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi ( 3 ) behandlar bland annat de specifika behoven hos de särskilda grupper som är offer för människohandel, sexuella övergrepp mot barn, sexuell (12) De rättigheter som fastställs i detta direktiv påverkar inte exploatering och barnpornografi. förövarens rättigheter. Uttrycket förövare avser en person som har blivit dömd för ett brott. Med avseende på till ­ lämpningen av detta direktiv avser det emellertid också misstänkta eller tilltalade personer före ett eventuellt er ­ kännande eller en fällande dom och det påverkar inte (8) I rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 oskuldspresumtionen. om bekämpande av terrorism ( 4 ) konstateras att terrorism är en av de allvarligaste överträdelserna av de principer unionen bygger på, däribland principen om demokrati och bekräftar att det bland annat utgör ett hot mot det fria utövandet av de mänskliga rättigheterna. (13) Detta direktiv är tillämpligt på straffbara gärningar som har begåtts i unionen och på straffrättsliga förfaranden som äger rum i unionen. Det ger upphov till rättigheter för brottsoffer som utsatts för extraterritoriella överträ ­ delser endast när det gäller straffrättsliga förfaranden som (9) Ett brott är en oförrätt mot samhället och en kränkning äger rum i unionen. En anmälan till behöriga myndighe ­ av brottsoffrens individuella rättigheter. Brottsoffren bör ter utanför unionen, till exempel ambassader, leder inte därför erkännas och behandlas på ett respektfullt, hän ­ till att de skyldigheter som fastställs i detta direktiv blir synsfullt och professionellt sätt utan någon form av dis ­ tillämpliga. kriminering på grund av bland annat ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörig ­ het till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktions ­ (14) Vid tillämpningen av detta direktiv måste barnets bästa hinder, ålder, kön, könsuttryck, könsidentitet, sexuell komma i främsta rummet i enlighet med Europeiska läggning, uppehållsstatus eller hälsa. I alla kontakter unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och med behöriga myndigheter som är verksamma inom ra ­ Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, men för straffrättsliga förfaranden och med verksamheter antagen den 20 november 1989. Barn som är brottsoffer som kommer i kontakt med brottsoffer, till exempel stöd bör betraktas och behandlas som fullvärdiga innehavare för brottsoffer och verksamheter för reparativ rättvisa, av de rättigheter som fastställs i detta direktiv och bör få bör brottsoffrens personliga situation och omedelbara utöva de rättigheterna på ett sätt som beaktar deras för ­ behov, ålder, kön, eventuella funktionshinder och mog ­ måga att bilda sig egna uppfattningar. nad beaktas, med full respekt för personens fysiska, psy ­ kiska och moraliska integritet. Brottsoffren bör skyddas mot sekundär och upprepad viktimisering, mot hot och mot vedergällning, erhålla lämpligt stöd för att underlätta (15) Vid tillämpningen av detta direktiv bör medlemsstaterna återhämtningen och garanteras adekvat tillgång till rätts ­ säkerställa att brottsoffer med funktionsnedsättning fullt lig prövning. ut kan åtnjuta de rättigheter som fastställs i detta direktiv på samma villkor som andra, bland annat genom att underlätta tillträdet till lokaler där straffrättsliga förfaran ­ den hålls och tillgången till information.

(10) Detta direktiv behandlar inte villkoren för brottsoffers vistelse på medlemsstaternas territorium. Medlemssta ­ terna bör vidta de åtgärder som är nödvändiga för att (16) Offer för terrorism har drabbats av attacker som i för ­ säkerställa att det inte är en förutsättning för att ett längningen syftar till att tillfoga samhället skada. De kan brottsoffer ska kunna åtnjuta de rättigheter som fastställs därför behöva särskild omsorg, stöd och skydd på grund i detta direktiv att denne har rätt att uppehålla sig inom av det emot dem begångna brottets särskilda art. Offer medlemsstatens territorium eller har ett visst medborgar ­ för terrorism kan bli föremål för betydande uppmärk ­ skap eller en viss nationalitet. En brottsanmälan eller samhet från allmänheten och behöver ofta ges ett socialt erkännande och behandlas på ett respektfullt sätt från ( 1 ) EUT L 338, 21.12.2011, s. 2. samhällets sida. Medlemsstaterna bör därför ägna särskild ( 2 ) EUT L 101, 15.4.2011, s. 1. ( 3 ) EUT L 335, 17.12.2011, s. 1. uppmärksamhet åt deras behov och sträva efter att värna ( 4 ) EGT L 164, 22.6.2002, s. 3. om deras värdighet och säkerhet.

14.11.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 315/59

(17) Våld som riktas mot en person på grund av den perso ­ varierar mellan medlemsstaterna, beroende på det natio ­ nens kön, könsidentitet eller könsuttryck eller som i nella systemet, och bestäms av en eller flera av följande oproportionerlig utsträckning drabbar personer av ett kriterier: huruvida det nationella systemet medger brotts ­ visst kön ska ses som könsrelaterat våld. Det kan leda offret en rättslig ställning som part i de straffrättsliga till att offret åsamkas fysisk, sexuell, psykisk eller emo ­ förfarandena, huruvida brottsoffret är föremål för ett tionell skada eller ekonomisk förlust. Könsrelaterat våld rättsligt krav på eller ombes att aktivt medverka i straff ­ ska ses som en typ av diskriminering och som en kränk ­ rättsliga förfaranden, till exempel som vittne, och/eller ning av offrets grundläggande friheter och innefattar våld huruvida brottsoffret enligt nationell rätt har laglig rätt i nära relationer, sexuellt våld (inbegripet våldtäkt, sexu ­ att aktivt medverka i straffrättsliga förfaranden och an ­ ellt tvång och sexuellt ofredande), människohandel, sla ­ söker om detta, i de fall där det nationella systemet inte veri samt olika slags skadliga beteenden som tvångsäk ­ medger att ett brottsoffer har en rättslig ställning som tenskap, kvinnlig könsstympning och så kallade he ­ part i de straffrättsliga förfarandena. Medlemsstaterna bör dersbrott. Kvinnor som är offer för könsrelaterat våld avgöra vilket av dessa kriterier som föreligger för att måste också, liksom deras barn, få särskilt stöd och fastställa räckvidden av de rättigheter som fastställs i skydd, eftersom det vid sådant våld föreligger en stor detta direktiv i de fall där det hänvisas till brottsoffrets risk för sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller roll inom det straffrättsliga systemet i fråga. vedergällning.

(18) Våld i nära relationer begås av en person som är eller har varit make eller partner eller annan familjemedlem till (21) Information och rådgivning från behöriga myndigheter, brottsoffret, oavsett om förövaren delar eller har delat verksamheter för stöd till brottsoffer och verksamheter bostad med brottsoffret eller inte. Sådant våld kan inne ­ för reparativ rättvisa bör så långt som möjligt lämnas i fatta fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt våld som olika former och på ett sätt som kan förstås av brotts ­ kan leda till fysisk, psykisk eller emotionell skada eller offret. Sådan information och rådgivning bör ges på ett ekonomisk förlust. Våld i nära relationer är ett allvarligt enkelt och begripligt språk. Man bör även försäkra sig och ofta dolt socialt problem som kan orsaka ett syste ­ om att brottsoffret kan göra sig förstådd under förfaran ­ matiskt psykiskt och fysiskt trauma med allvarliga följd ­ dena. Man bör härvidlag ta hänsyn till brottsoffrets kun ­ verkningar eftersom förövaren är en person som offret skaper i det språk på vilket informationen lämnas, per ­ borde kunna lita på. Offer för våld i nära relationer kan sonens ålder, mognad, intellektuella och emotionella ka ­ därför behöva särskilda skyddsåtgärder. Kvinnor drabbas pacitet, läs- och skrivkunnighet och eventuella fysiska oproportionerligt hårt av sådant våld, och situationen eller psykiska funktionsnedsättningar. Särskild hänsyn kan vara värre om kvinnan är beroende av förövaren bör tas till förståelse- och kommunikationssvårigheter ekonomiskt och socialt eller när det gäller hennes rätt som kan bero på ett funktionshinder, till exempel hörsel ­ att uppehålla sig i landet. nedsättning eller talsvårigheter. Om brottsoffrets förmåga att lämna information är begränsad ska även detta beak ­ tas under de straffrättsliga förfarandena.

(19) En person bör anses vara ett brottsoffer oavsett om nå ­ gon förövare har identifierats, gripits, åtalats eller dömts och oberoende av eventuella familjeband mellan dem. Det är möjligt att även familjemedlemmar till brottsoffer lider skada till följd av brottet. I synnerhet kan familje ­ (22) Tidpunkten när en anmälan görs bör vid tillämpningen medlemmar till en person som avlidit som en direkt följd av detta direktiv anses falla inom ramen för de straffrätts ­ av ett brott lida skada till följd av brottet. Sådana familje ­ liga förfarandena. Detta bör även omfatta situationer där medlemmar som är indirekta brottsoffer bör därför också myndigheter på eget initiativ inleder straffrättsliga för ­ åtnjuta skydd enligt detta direktiv. Medlemsstaterna bör faranden som en följd av ett brott som ett brottsoffer dock ha möjlighet att fastställa förfaranden för att be ­ har utsatts för. gränsa det antal familjemedlemmar som kan komma i åtnjutande av de rättigheter som fastställs i detta direktiv. Om det rör sig om ett barn bör barnet eller, förutom när detta inte är till barnets bästa, vårdnadshavaren få utöva de rättigheter som fastställs i detta direktiv. Detta direktiv påverkar inte nationella administrativa förfaranden och formaliteter för att fastställa att en person är ett brotts ­ (23) Information om ersättning för kostnader bör ges från offer. och med den första kontakten med en behörig myndig ­ het, till exempel i en broschyr där de grundläggande förutsättningarna för sådan ersättning för kostnader an ­ ges. Medlemsstaterna bör inte, i detta tidiga skede av de straffrättsliga förfarandena, vara skyldiga att besluta om (20) Brottsoffrens roll i det straffrättsliga systemet och deras huruvida det berörda brottsoffret uppfyller villkoren för möjlighet att aktivt medverka i straffrättsliga förfaranden ersättning för kostnader.

L 315/60 SV Europeiska unionens officiella tidning 14.11.2012

(24) När ett brottsoffer anmäler ett brott bör denne få en (30) En hänvisning till ett ”avgörande” i samband med rätten skriftlig bekräftelse av sin brottsanmälan av polisen till information, tolkning och översättning bör endast ses med uppgift om de grundläggande aspekterna av brottet, som en hänvisning till att någon befunnits skyldig eller till exempel brottstyp, tidpunkt och plats, samt den even ­ icke skyldig, eller att de straffrättsliga förfarandena avslu ­ tuella skada eller förlust som har orsakats av brottet. tats på annat sätt. Skälen för ett sådant avgörande bör Denna bekräftelse bör innehålla ett ärendenummer och lämnas till offret genom en kopia av den handling där tidpunkten och platsen för anmälan, så att den kan tjäna avgörandet ingår eller genom en kort sammanfattning. som bevis för att brottet har anmälts, till exempel med avseende på försäkringsfordringar.

(31) Rätten till upplysningar om tid och plats för den rätte ­ gång som kommer att äga rum till följd av en anmälan (25) Utan att det påverkar bestämmelserna om preskriptions ­ om brott som brottsoffret har utsatts för bör även gälla tid bör ett dröjsmål med anmälan av ett brott på grund för upplysningar om tid och plats för förhandlingar i av fruktan för vedergällning, förödmjukelse eller stigmati ­ samband med överklagande av en dom i målet. sering inte föranleda att man inte bekräftar mottagandet av brottsoffrets anmälan.

(32) Särskild information om att förövaren har frigetts eller rymt bör på begäran ges brottsoffren, åtminstone i de fall (26) Den information som ges bör vara tillräckligt utförlig för då de kan befinna sig i fara eller det finns en konstaterad att säkerställa att brottsoffren behandlas på ett re ­ risk för skada för brottsoffren, såvida det inte finns en spektfullt sätt och kan fatta välinformerade beslut om konstaterad risk för skada för förövaren till följd av un ­ sin medverkan i förfarandena. Det är därför av särskild derrättelsen. Om det finns en konstaterad risk för skada vikt att brottsoffren får information om det aktuella läget för förövaren till följd av underrättelsen bör den behöriga i förfarandet. Detta gäller i lika hög grad för information myndigheten beakta alla andra risker när den beslutar om som gör det möjligt för ett brottsoffer att besluta om att en lämplig åtgärd. Hänvisningen till ”konstaterad risk för eventuellt begära omprövning av beslutet att inte väcka skada för brottsoffren” bör omfatta sådana faktorer som åtal. Om inte annat anges, bör det vara möjligt att till ­ brottets art och allvar och risken för vedergällning. Där ­ handahålla den information som ska meddelas brottsoff ­ för bör den inte tillämpas på situationer där mindre för ­ ret muntligen eller skriftligen, även på elektronisk väg. seelser har begåtts och där risken för att offret ska skadas således endast är mycket låg.

(27) Information till ett brottsoffer bör lämnas till den senast kända postadressen eller de elektroniska kontaktuppgifter (33) Brottsoffren bör få information om rätten att överklaga som brottsoffret har uppgett till den behöriga myndighe ­ ett beslut om att förövaren ska släppas fri om en sådan ten. I undantagsfall, till exempel på grund av ett stort rättighet finns enligt nationell lag. antal brottsoffer i ett ärende, bör det vara möjligt att lämna information via pressen, den behöriga myndighe ­ tens officiella webbplats eller någon liknande kommuni ­ kationskanal.

(34) Rättvisa kan enbart uppnås om brottsoffren på ett or ­ dentligt sätt kan förklara omständigheterna kring brottet och lägga fram bevis på ett sätt som de behöriga myn ­ (28) Medlemsstaterna bör inte vara skyldiga att lämna infor ­ digheterna kan förstå. Det är likaså viktigt att säkerställa mation vars röjande skulle kunna påverka en korrekt att brottsoffer behandlas på ett respektfullt sätt och att de handläggning av ett ärende eller skada ett visst ärende kan hävda sina rättigheter. Därför bör kostnadsfri tolk ­ eller en viss person eller om de anser att detta strider ning finnas tillgänglig i samband med att brottsoffer hörs mot deras viktiga säkerhetsintressen. och för att göra det möjligt för dem att medverka aktivt under förfarandena, i enlighet med brottsoffrets roll i det berörda straffrättsliga systemet. När det gäller andra aspekter av de straffrättsliga förfarandena kan behovet av tolkning och översättning variera beroende på speci ­ fika frågor, brottsoffrens roll i det straffrättsliga systemet i (29) Behöriga myndigheter bör säkerställa att brottsoffer er ­ fråga och deras deltagande i förfarandet samt eventuella håller uppdaterade kontaktuppgifter för information i det särskilda rättigheter. Tolkning och översättning behöver i egna ärendet, såvida inte brottsoffret har uttryckt en öns ­ dessa fall bara tillhandahållas i den mån det krävs för att kan om att inte erhålla sådan information. brottsoffren ska kunna utöva sina rättigheter.

14.11.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 315/61

(35) Brottsoffret bör, enligt förfaranden som fastställs i natio ­ eller sexuella övergrepp, kort- och långvarig psykologisk nell rätt, ha rätt att överklaga ett beslut om att det inte rådgivning, behandling av trauman, rättslig rådgivning, behövs tolkning eller översättning. Denna rätt medför tillgång till rättsligt biträde och särskilda verksamheter inte någon skyldighet för medlemsstaterna att tillhanda ­ för barn som direkta eller indirekta brottsoffer. hålla någon särskild mekanism eller något särskilt för ­ farande för överklagande av ett sådant beslut och bör inte leda till att det straffrättsliga förfarandet förlängs på ett oskäligt sätt. En intern omprövning av beslutet i enlighet med befintliga nationella förfaranden skulle vara tillräckligt. (39) Den verksamhet som bedriver stöd för brottsoffer är inte skyldig att på egen hand tillhandahålla omfattande spe ­ cialistkunskap och yrkesmässig sakkunskap. Vid behov bör verksamheter som bedriver stöd för brottsoffer bistå med att kontakta befintligt professionellt stöd, till ex ­ empel psykolog. (36) Den omständigheten att ett brottsoffer talar ett språk som inte är allmänt utbrett bör i sig inte utgöra någon grund för ett beslut om att tolkning eller översättning skulle förlänga det straffrättsliga förfarandet på ett oskäl ­ igt sätt. (40) Även om stödet inte bör vara beroende av att brottsoff ­ ren gjort en brottsanmälan till någon behörig myndighet, exempelvis till polisen, är sådana myndigheter ofta mest lämpade att informera brottsoffer om vilken typ av stöd de kan få. Medlemsstaterna uppmanas därför att skapa de förutsättningar som krävs för att kunna hänvisa brotts ­ (37) Stöd bör finnas tillgängligt från det att de behöriga myn ­ offer till stödverksamheter för brottsoffer, bland annat digheterna fått kännedom om brottsoffren och hela tiden genom att sörja för att kraven i fråga om skydd av under de straffrättsliga förfarandena samt under en lämp ­ personuppgifter kan efterlevas och faktiskt efterlevs. Upp ­ lig tid efter sådana förfaranden, alltefter brottsoffrets be ­ repade hänvisningar bör undvikas. hov och de rättigheter som fastställs i detta direktiv. Olika former av stöd bör lämnas, utan onödiga formali ­ teter, och med tillräcklig geografisk spridning inom med ­ lemsstaten för att alla brottsoffer ska kunna använda sig av dessa verksamheter. Brottsoffer som lidit avsevärd skada till följd av brottets allvar kan behöva specialise ­ (41) Brottsoffrens rätt att höras bör anses ha tillgodosetts när rade stödverksamheter. offren tillåts göra skriftliga utsagor eller lämna skriftliga förklaringar.

(38) Personer som är särskilt sårbara eller befinner sig i situa ­ tioner som innebär en särskilt stor risk för skada, ex ­ (42) Rättigheten för barn som är brottsoffer att höras i sam ­ empelvis personer som utsätts för upprepat våld i nära band med ett straffrättsligt förfarande bör inte förhindras relationer, offer för könsrelaterat våld eller personer som enbart på grund av att brottsoffret är ett barn eller på blir offer för andra typer av brott i en medlemsstat där de grund av brottsoffrets ålder. inte är medborgare eller bosatta, bör erbjudas specialise ­ rat stöd och rättsligt skydd. Specialiserade stödverksam ­ heter bör grunda sig på ett integrerat och riktat tillväga ­ gångssätt som tar särskild hänsyn till brottsoffrens speci ­ fika behov, hur allvarlig den skada är som brottsoffret åsamkats till följd av brottet, liksom förhållandet mellan (43) Rätten till omprövning av ett beslut om att inte väcka brottsoffer, förövare, barn och den sociala miljön i stort. åtal bör anses avse beslut som fattas av åklagare och En av huvuduppgifterna för dessa stödverksamheter och undersökningsdomare eller av brottsbekämpande myn ­ deras personal, som spelar en viktig roll när det gäller att digheter som polistjänstemän, men inte domstolsbeslut. hjälpa brottsoffret att återhämta sig från och övervinna Beslut om att inte väcka åtal bör omprövas av en annan eventuella skador eller trauman som uppstått till följd av person eller myndighet än den som fattat det ursprung ­ brottet, bör vara att informera brottsoffren om de rättig ­ liga beslutet, om inte det ursprungliga beslutet om att heter som fastställs i detta direktiv så att de kan fatta inte väcka åtal fattades av den högsta åklagarmyndighe ­ beslut i en gynnsam miljö där de behandlas på ett vär ­ ten, vars beslut inte kan omprövas i högre instans, i digt, respektfullt och hänsynsfullt sätt. Till de typer av vilket fall omprövningen kan göras av samma myndighet. stöd som sådana specialiserade stödverksamheter bör er ­ Rätten till omprövning av ett beslut om att inte väcka bjuda hör bland annat tillhandahållande av skyddat bo ­ åtal berör inte särskilda förfaranden, till exempel för ­ ende, omedelbart medicinskt stöd, hänvisning till medi ­ faranden mot parlaments- eller regeringsledamöter, när cinska och kriminaltekniska undersökningar vid våldtäkt det gäller deras officiella ämbetsutövning.

L 315/62 SV Europeiska unionens officiella tidning 14.11.2012

(44) Ett beslut om att avsluta de straffrättsliga förfarandena (48) Egendom som har tagits i beslag under straffrättsliga för ­ bör omfatta situationer där åklagaren beslutar att lägga faranden och som kan återställas bör återlämnas till ner åtalet eller avbryta förfarandena. brottsoffret så snart som möjligt, om det inte föreligger exceptionella omständigheter, till exempel en tvist om äganderätten eller att innehavet av egendomen är olagligt eller att egendomen i sig själv är olaglig. Rätten att få egendomen återlämnad ska inte påverka legitimt kvarhål ­ lande av egendomen för andra rättsliga förfaranden.

(45) Genom ett beslut av åklagaren som leder till tvistlösning utanför domstol, och följaktligen till att de straffrättsliga förfarandena avslutas, fråntas brottsoffren rätten att be ­ gära omprövning av åklagarens beslut om att inte väcka åtal endast om tvistlösningen medför en varning eller ett föreläggande.

(49) Rätten till ett beslut om ersättning från förövaren och relevant tillämpligt förfarande bör även gälla för brotts ­ offer som bor i en annan medlemsstat än den där brottet begicks.

(46) Verksamheter för reparativ rättvisa, till exempel medling mellan brottsoffer och förövare, familjerådslag och andra former av samråd (till exempel ”sentencing circles”) kan vara till stor nytta för brottsoffret, men kräver skydds ­ mekanismer för att förebygga sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller vedergällning. Sådana verksamhe ­ ter bör därför i första hand säkerställa brottsoffrets in ­ tressen och behov, för att avhjälpa den skada som brotts ­ (50) Den skyldighet att överlämna anmälningar som detta offret lidit och undvika ytterligare skada. När ett ärende direktiv föreskriver bör inte påverka medlemsstaternas hänvisas till verksamheter för reparativ rättvisa och för ­ behörighet att inleda förfaranden och påverkar inte reg ­ farandet genomförs, bör man beakta faktorer som brot ­ lerna om domsrätt, enligt rådets rambeslut 2009/948/RIF tets art och allvar, graden av trauma, upprepad kränkning av den 30 november 2009 om förebyggande och lösning av brottsoffrets fysiska, sexuella eller psykologiska integ ­ av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga ritet, maktobalanser, brottsoffrets ålder, mognad och in ­ förfaranden ( 1 ). tellektuella kapacitet, vilka kan begränsa eller minska brottsoffrets förmåga att fatta ett välinformerat beslut, eller kan försvåra möjligheterna att nå ett för brottsoffret positivt resultat. Förfaranden för reparativ rättvisa bör i princip vara konfidentiella, om inte parterna enats om annat, eller om det krävs enligt nationell rätt på grund av allmänintresset. Faktorer som hot som uttalas eller varje form av våld som utövats under förfarandet kan, med hänsyn till allmänintresset, behöva offentliggöras. (51) Om brottsoffret har lämnat den medlemsstats territorium där brottet begicks bör den medlemsstaten inte längre vara skyldig att ge hjälp, stöd och skydd utom för sådant som har direkt koppling till ett straffrättsligt förfarande som pågår med anledning av det aktuella brottet, såsom särskilda skyddsåtgärder under domstolsförfaranden. Den medlemsstat där brottsoffret är bosatt bör ge den hjälp, (47) Brottsoffer bör inte förväntas ha kostnader för sin med ­ det stöd och det skydd som behövs för att brottsoffret verkan i straffrättsliga förfaranden. Medlemsstaterna bör ska kunna återhämta sig. enbart vara skyldiga att ersätta nödvändiga kostnader för brottsoffer i samband med deras medverkande i straff ­ rättsliga förfaranden och bör inte vara skyldiga att ersätta brottsoffrens rättegångskostnader. Medlemsstaterna bör ha rätt att tillämpa villkor för ersättning av utgifter enligt nationell rätt, såsom tidsgränser för att begära ersättning för kostnader, standardnivåer för levnadsomkostnader och resekostnader och maximal dagersättning för för ­ lorad inkomst. Rätten till ersättning för kostnader vid (52) Det bör finnas åtgärder för att skydda brottsoffren och straffrättsliga förfaranden bör inte uppkomma i en situa ­ deras familjemedlemmar från sekundär eller upprepad tion där ett brottsoffer lämnar en utsaga i samband med viktimisering, hot och vedergällning, till exempel genom brottet. Kostnader bör endast ersättas i den mån brotts ­ interimistiska förelägganden eller skyddsordrar och be ­ offret förpliktas eller anmodas av de behöriga myndighe ­ söksförbud. terna att vara närvarande vid och aktivt medverka i straff ­ rättsliga förfaranden. ( 1 ) EUT L 328, 15.12.2009, s. 42.

14.11.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 315/63

(53) Risken för sekundär och upprepad viktimisering, hot och dergällning, och vilka särskilda skyddsåtgärder de vedergällning, antingen från förövaren eller till följd av behöver. medverkan i straffrättsliga förfaranden, bör begränsas ge ­ nom att förfarandena samordnas på ett sätt som innebär att brottsoffren behandlas på ett respektfullt sätt och gör det möjligt för dem att få förtroende för myndigheterna. Kontakterna med behöriga myndigheter bör underlättas (56) Individuella bedömningar bör ta hänsyn till personliga så långt som möjligt, samtidigt som antalet onödiga kon ­ faktorer som brottsoffrets ålder, kön och könsidentitet takter med brottsoffret begränsas, till exempel genom att eller könsuttryck, etniska tillhörighet, ras, religion, sexu ­ göra videoupptagningar av förhören och tillåta att dessa ella läggning, hälsa, funktionshinder, uppehållsstatus, används under domstolsförfarandet. Rättstillämparna bör kommunikationssvårigheter, förhållande eller beroende ­ ha tillgång till så många olika åtgärder som möjligt för ställning till förövaren och tidigare erfarenhet av brott. att kunna förhindra att brottsoffren utsätts för obehag Bedömningarna bör även ta hänsyn till brottstyp och art under domstolsförfarandet, i synnerhet till följd av visuell och omständigheterna kring brottet, till exempel huru ­ kontakt med förövaren, dennes familj, medhjälpare eller vida det är fråga om hatbrott, brott som begåtts med allmänheten. Därför bör medlemsstaterna uppmanas att, diskriminerande motiv, sexuellt våld, våld i nära relatio ­ särskilt vad gäller domstolsbyggnader och polisstationer, ner, huruvida förövaren befann sig i en kontrollsituation, införa genomförbara och praktiska åtgärder för att där om brottsoffrets bostad är belägen i ett område med hög kunna erbjuda brottsoffren sådana möjligheter som sepa ­ brottslighet eller som domineras av gäng samt om brotts ­ rata ingångar och väntrum. Dessutom bör medlemssta ­ offrets ursprungsland inte är den medlemsstat där brottet terna i möjligaste mån planera de straffrättsliga förfaran ­ begicks. dena så att kontakter mellan brottsoffren och deras fa ­ miljemedlemmar och förövaren undviks, till exempel ge ­ nom att kalla brottsoffer och förövare vid olika tidpunkter.

(57) Bland offer för människohandel, terrorism, organiserad brottslighet, våld i nära relationer, sexuellt våld eller sexu ­ ell exploatering, könsrelaterat våld, hatbrott, samt offer med funktionshinder och barn som är brottsoffer tende ­ rar en stor andel att bli utsatta för sekundär eller upp ­ repad viktimisering, hot eller vedergällning. Särskild för ­ siktighet bör iakttas vid bedömningen av om dessa (54) Att skydda brottsoffrets privatliv kan vara ett viktigt sätt brottsoffer riskerar sådan viktimisering, hot eller veder ­ att förebygga sekundär och upprepad viktimisering, hot gällning, och det bör förutsättas att dessa brottsoffer och vedergällning, och det kan göras på olika sätt, till kommer att dra nytta av särskilda skyddsåtgärder. exempel genom att vägra lämna ut eller begränsa utläm ­ ningen av uppgifter om vem brottsoffret är, eller om var han eller hon befinner sig. För barn som är brottsoffer är sådant skydd särskilt viktigt, och inbegriper undanhål ­ lande av barnets namn. Det kan dock finnas ärenden där barn i undantagsfall kan dra fördel av att information (58) Brottsoffer som har identifierats som sårbara för sekun ­ avslöjas eller offentliggörs på ett omfattande sätt, till ex ­ där eller upprepad viktimisering, hot eller vedergällning empel om ett barn har blivit bortfört. Åtgärder som bör erbjudas lämpliga skyddsåtgärder under de straffrätts ­ vidtas för att skydda brottsoffrens privatliv och bilder liga förfarandena. Åtgärdernas närmare art bör avgöras av dem och deras familjemedlemmar bör alltid vara för ­ genom den individuella bedömningen, med hänsyn tagen enliga med rätten till en rättvis rättegång och till yttran ­ till brottsoffrets önskemål. Åtgärdernas omfattning bör defrihet, såsom denna erkänns i artiklarna 6 och 10 i den avgöras utan att det påverkar den brottsanklagades rät ­ europeiska konventionen om skydd för de mänskliga tigheter och i enlighet med reglerna om domstolarnas rättigheterna och de grundläggande friheterna. bedömningsutrymme. Brottsoffrens oro och rädsla med avseende på förfarandena bör vara avgörande när man fastställer om de är i behov av några särskilda åtgärder.

(59) Omedelbara operativa behov och hinder kan till exempel (55) Vissa brottsoffer löper särskilt hög risk för sekundär eller göra det omöjligt att säkerställa att det konsekvent är upprepad viktimisering, hot eller vedergällning från förö ­ samma polistjänsteman som förhör brottsoffret; sjukdom varen i samband med straffrättsliga förfaranden. Det är och moderskaps- eller föräldraledighet är exempel på så ­ möjligt att sådana risker beror på brottsoffrets personliga dana hinder. Dessutom kanske det inte finns några loka ­ egenskaper, brottstyp eller art eller omständigheterna ler tillgängliga som har utformats särskilt för förhör med kring brottet. Det är endast genom individuella bedöm ­ brottsoffer, till exempel på grund av renoveringsarbeten. I ningar, som genomförs snarast möjligt, som dessa risker samband med sådana operativa eller praktiska hinder kan identifieras effektivt. Sådana bedömningar bör ge ­ kanske det inte är möjligt att i vissa fall tillhandahålla nomföras för alla brottsoffer för att fastställa om de ris ­ en särskild åtgärd som har planerats efter en individuell kerar sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller ve ­ bedömning.

L 315/64 SV Europeiska unionens officiella tidning 14.11.2012

(60) Om en förmyndare eller en företrädare ska utses för ett (63) För att uppmuntra till och underlätta anmälan av brott barn i enlighet med detta direktiv, kan båda rollerna och för att möjliggöra för brottsoffren att ta sig ur en uppbäras av samma person eller av en juridisk person, ond cirkel av upprepad viktimisering är det väsentligt att en institution eller en myndighet. det finns pålitliga stödverksamheter till brottsoffrens för ­ fogande och behöriga myndigheter som är beredda att på ett respektfullt, hänsynsfullt, professionellt och icke-dis ­ kriminerande sätt bemöta brottsoffrens anmälningar. På så vis kan brottsoffrens förtroende för medlemsstaternas straffrättsliga system förbättras och antalet oanmälda brott minskas. Rättstillämpare som kan förväntas ta emot brottsanmälningar från brottsoffer bör ha lämplig utbildning för att underlätta brottsanmälan och åtgärder bör vidtas för att tredje part ska ges möjlighet att göra (61) Tjänstemän som är engagerade i straffrättsliga förfaran ­ anmälan, inbegripet det civila samhällets organisationer. den och kan förväntas komma i personlig kontakt med Det bör vara möjligt att använda kommunikationstek ­ brottsoffer bör ges tillgång till och möjlighet att genomgå nologi såsom e-post, videoinspelningar eller elektroniska lämplig inledande och fortlöpande utbildning, som är blanketter för att anmäla brott. anpassad till graden av kontakt med brottsoffer, så att de kan identifiera dessa brottsoffer och deras behov och ta hand om dem på ett respektfullt, hänsynsfullt, profes ­ sionellt och icke-diskriminerande sätt. Personer som kan förväntas bli involverade i en individuell bedömning för att fastställa brottsoffrets specifika behov av skydd och fastställa deras behov av särskilda skyddsåtgärder bör få särskild utbildning i hur en sådan bedömning ska ge ­ nomföras. Medlemsstaterna bör säkerställa sådan utbild ­ (64) Systematisk och adekvat insamling av statistiska uppgifter ning för polisanställda och domstolspersonal. Utbildning är en erkänt viktig del av effektiv politikutformning inom bör likaledes främjas för advokater, åklagare och domare området för de rättigheter som fastställs i detta direktiv. samt för rättstillämpare som tillhandahåller stöd till För att göra det lättare att utvärdera tillämpningen av brottsoffer eller reparativ rättvisa. Detta krav bör vid be ­ detta direktiv bör medlemsstaterna till kommissionen hov även omfatta utbildning om särskilda stödverksam ­ överlämna relevanta statistiska uppgifter om hur de na ­ heter för brottsoffer som brottsoffren bör hänvisas till tionella förfarandena tillämpas på brottsoffer, tillsam ­ eller specialutbildning för dem vars arbete är inriktat på mans med uppgifter åtminstone om antalet anmälda brottsoffer med särskilda behov samt särskild psykologisk brott, och brottstyp och, i den mån sådana uppgifter är utbildning. I förekommande fall bör sådan utbildning kända och finns att tillgå, brottsoffrens antal, ålder och vara jämställdhetsmedveten och medlemsstaternas utbild ­ kön. Relevanta statistiska uppgifter kan omfatta uppgifter ningsinsatser bör kompletteras med riktlinjer, rekommen ­ som har registrerats av rättsvårdande myndigheter och dationer och utbyte av bästa praxis i enlighet med Buda ­ brottsbekämpande organ och, i möjligaste mån, administ ­ pestfärdplanen. rativa uppgifter som har samlats in av hälso- och sjuk ­ vården, socialtjänsten och offentliga och icke-statliga or ­ ganisationer som ger stöd till brottsoffer eller verksam ­ heter för reparativ rättvisa och andra organisationer som arbetar med brottsoffer. Rättsliga uppgifter kan omfatta information om anmälda brott, antalet fall som utreds och antalet tilltalade och dömda. Verksamhetsbaserade administrativa uppgifter kan – så långt som möjligt – omfatta uppgifter om hur brottsoffer använder stöd som tillhandahålls av statliga myndigheter och offentliga (62) Medlemsstaterna bör främja och ha ett nära samarbete och privata stödorganisationer, exempelvis hur många med det civila samhällets organisationer, däribland er ­ personer polisen har hänvisat till stödverksamheter för kända och aktiva icke-statliga organisationer som arbetar brottsoffer och hur många brottsoffer som efterfrågar med brottsoffer, särskilt i fråga om initiativ till politik ­ stöd, erhåller eller inte erhåller stöd eller reparativ utformning, informationsinsatser och kampanjer för rättvisa. medvetandegörande, forsknings- och utbildningsprogram, fortbildning samt uppföljning och utvärdering av effekten av åtgärder för stöd till och skydd av brottsoffer. För att brottsoffer ska erhålla adekvat omsorg, stöd och skydd bör offentliga verksamheter arbeta på ett samordnat sätt och bör involveras på samtliga administrativa nivåer, det vill säga på unionsnivå liksom på nationell, regional och lokal nivå. Brottsoffren bör få hjälp med att söka upp och kontakta behöriga myndigheter för att undvika upp ­ (65) Syftet med detta direktiv är att ändra och utöka bestäm ­ repade hänvisningar. Medlemsstaterna bör överväga att melserna i rambeslut 2001/220/RIF. Eftersom de änd ­ utveckla ”enda åtkomstpunkter” eller ”kontaktpunkter” ringar som ska göras är omfattande både till antal och som hanterar offrens olika behov i samband med straff ­ till sitt innehåll bör det rambeslutet av tydlighetsskäl rättsliga förfaranden inklusive behovet att erhålla infor ­ ersättas i sin helhet i förhållande till medlemsstater som mation, hjälp, stöd, skydd och ersättning. deltar i antagandet av detta direktiv.

14.11.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 315/65

(66) Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheterna (72) Europeiska datatillsynsmannen har avgett ett yttrande och de principer som fastställs i Europeiska unionens den 17 oktober 2011 ( 2 ) baserat på artikel 41.2 i Euro ­ stadga om de grundläggande rättigheterna. Direktivet syf ­ paparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 tar särskilt till att främja rätten till värdighet, liv, fysisk av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då och psykisk integritet, frihet och säkerhet, respekten för gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen be ­ privatlivet och familjelivet, rätten till egendom, principen handlar personuppgifter och om den fria rörligheten om icke-diskriminering, principen om jämställdhet mel ­ för sådana uppgifter ( 3 ). lan kvinnor och män, barnets rättigheter, äldres och funktionshindrades rättigheter samt rätten till en rättvis rättegång. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL 1 (67) Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att fastställa

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

miniminormer för brottsoffers rättigheter samt stöd till och skydd av brottsoffer, inte i tillräcklig utsträckning Artikel 1 kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund

Mål

av dess omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med 1. Syftet med detta direktiv är att säkerställa att brottsoffer subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europe ­ får lämplig information, lämpligt stöd och skydd och kan med ­ iska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportiona ­ verka i straffrättsliga förfaranden. litetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte ut ­ över vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer erkänns och be ­ handlas på ett respektfullt, hänsynsfullt, individuellt, professio ­ nellt och icke-diskriminerande sätt vid alla kontakter med verk ­ (68) Personuppgifter som behandlas vid genomförandet av samheter för stöd till brottsoffer och verksamheter för reparativ detta direktiv bör skyddas i enlighet med rådets ram ­ rättvisa eller behöriga myndigheter som är verksamma inom beslut 2008/977/RIF av den 27 november 2008 om ramen för straffrättsliga förfaranden. De rättigheter som fast ­ skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen ställs i detta direktiv ska gälla brottsoffer på ett icke-diskrimi ­ för polissamarbete och straffrättsligt samarbete ( 1 ) och i nerande sätt, inbegripet när det gäller deras uppehållsstatus. enlighet med de principer som fastställs i Europarådets konvention av den 28 januari 1981 om skydd för en ­ skilda vid automatisk databehandling av personuppgifter, 2. Vid tillämpningen av detta direktiv ska medlemsstaterna som ratificerats av samtliga medlemsstater. när brottsoffret är ett barn säkerställa att barnets bästa kommer i främsta rummet och bedöms individuellt. Ett barnorienterat förhållningssätt där vederbörlig hänsyn tas till barnets ålder, mognad, synpunkter, behov och problem ska ha företräde. Bar ­ net och dess eventuella vårdnadshavare eller annat juridiskt om ­ (69) Detta direktiv påverkar inte mer långtgående bestämmel ­ bud ska informeras om alla åtgärder eller rättigheter med sär ­ ser i andra unionsrättsakter som behandlar de specifika skild inriktning på barnet. behoven hos särskilda kategorier av brottsoffer, till ex ­ empel offer för människohandel, sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering och barnpornografi, på ett mer Artikel 2 specifikt sätt.

Definitioner

1. I detta direktiv avses med

(70) I enlighet med artikel 3 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på om ­ a) brottsoffer: rådet med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-för ­ draget och EUF-fördraget, har dessa medlemsstater med ­ delat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen i) en fysisk person som lidit fysisk, psykisk eller emotionell av detta direktiv. skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott,

(71) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om ii) familjemedlemmar till en person vars död var en direkt Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-för ­ följd av ett brott, och som har lidit skada av den perso ­ draget, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, nens död. som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark. ( 2 ) EUT C 35, 9.2.2012, s. 10. ( 1 ) EUT L 350, 30.12.2008, s. 60. ( 3 ) EGT L 8, 12.1.2001, s. 1.

L 315/66 SV Europeiska unionens officiella tidning 14.11.2012

b) familjemedlemmar : make eller maka, person som lever tillsam ­ a) Vilken typ av stöd de kan få och från vem, inklusive i före ­ mans med brottsoffret i en fast nära relation, i ett gemen ­ kommande fall grundläggande information om tillgång till samt hushåll och i ett stabilt och varaktigt förhållande, släk ­ vård, eventuellt specialiserat stöd, inklusive psykologiskt tingar i rakt upp- eller nedstigande led, syskon och personer stöd, och alternativa bostäder. som är beroende av brottsoffret.

c) barn : alla personer som är yngre än 18 år. b) Förfarandena för brottsanmälan och brottsoffrens roll i sam ­ band med dessa.

d) reparativ rättvisa : alla processer som gör det möjligt för brottsoffer och förövare att, om de frivilligt samtycker, aktivt medverka till att nå en lösning när det gäller frågor kring c) Hur och på vilka villkor de kan få skydd, inklusive skydds ­ brottet, med hjälp av en opartisk tredje part. åtgärder.

2. Medlemsstaterna får fastställa förfaranden för att d) Hur och på vilka villkor de kan få tillgång till juridisk råd ­ givning, rättshjälp och andra typer av rådgivning. a) begränsa antalet familjemedlemmar som kan komma i åtnju ­ tande av rättigheter som fastställs i detta direktiv, med be ­ aktande av de individuella omständigheterna i varje fall, och

e) Hur och på vilka villkor de kan få tillgång till ersättning. b) i förhållande till punkt 1 a ii fastställa vilka familjemedlem ­ mar som har företräde när det gäller utövande av de rättig ­ heter som fastställs i detta direktiv. f) Hur och på vilka villkor de har rätt till tolkning och översätt ­ ning. KAPITEL 2

INFORMATION OCH STÖD

g) Om ett brottsoffer är bosatt i en annan medlemsstat än den Artikel 3 där brottet begicks ska denne informeras om vilka särskilda Rätt att förstå och bli förstådd åtgärder, förfaranden eller mekanismer som finns att tillgå för att skydda brottsoffrets intressen i den medlemsstat där 1. Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att hjälpa den första kontakten med den behöriga myndigheten tas. brottsoffren att förstå och att bli förstådda från och med den första kontakten och vid alla ytterligare nödvändiga kontakter med en behörig myndighet i samband med ett straffrättsligt förfarande, även när den myndigheten lämnar information. h) Tillgängliga förfaranden för klagomål om brottsoffrets rättig ­ heter inte respekterats av den behöriga myndighet som är verksam inom ramen för ett straffrättsligt förfarande. 2. Medlemsstaterna ska säkerställa att kommunikationen med brottsoffer sker på ett enkelt och begripligt språk, muntli ­ gen eller skriftligen. Vid sådan kommunikation ska hänsyn tas till brottsoffrens personliga egenskaper, bland annat eventuella funktionshinder som kan påverka förmågan att förstå eller bli i) Kontaktuppgifter för information i det egna ärendet. förstådd.

3. Förutsatt att detta inte strider mot brottsoffrets intressen j) Tillgängliga verksamheter för reparativ rättvisa. och det straffrättsliga förfarandet inte påverkas negativt ska medlemsstaterna tillåta brottsoffer att åtföljas av en person som de själva valt vid den första kontakten med en behörig myndighet, om brottsoffret behöver hjälp med att förstå och k) Hur och på vilka villkor de kan få ersättning för kostnader bli förstådd på grund av följderna av brottet. som har uppstått i samband med deltagandet i det straff ­ rättsliga förfarandet.

Artikel 4

Rätt att få information vid den första kontakten med en

2. Omfattningen av den information som avses i punkt 1

behörig myndighet

och hur detaljerad den är kan variera beroende på brottsoffrens 1. Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer utan onö ­ särskilda behov och personliga omständigheter samt brottstyp digt dröjsmål erbjuds följande information vid den första kon ­ och art. Ytterligare uppgifter kan också tillhandahållas senare takten med en behörig myndighet, så att de ges möjlighet att beroende på brottsoffrens behov och hur relevanta dessa upp ­ åtnjuta de rättigheter som fastställs i detta direktiv: gifter är i varje skede av förfarandena.

14.11.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 315/67

Artikel 5 4. Brottsoffers önskan att erhålla information eller inte ska vara bindande för den behöriga myndigheten, såvida inte denna

Rättigheter för brottsoffer i samband med brottsanmälan

information måste tillhandahållas med anledning av brottsoff ­ 1. Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer får en rets rätt till aktiv medverkan i de straffrättsliga förfarandena. skriftlig bekräftelse av den formella brottsanmälan som de har Medlemsstaterna ska tillåta brottsoffer att när som helst ändra gjort till en medlemsstats behöriga myndighet med uppgift om sin önskan, vilken sedan ska beaktas. de grundläggande aspekterna av brottet i fråga.

5. Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer ges möjlig ­ 2. Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer som vill het att utan onödigt dröjsmål underrättas om när den person anmäla ett brott och som inte förstår eller talar den behöriga som har frihetsberövats, åtalats eller dömts för brott i ett straff ­ myndighetens språk ska ges möjlighet att göra en brottsanmälan rättsligt ärende som berör dem försätts på fri fot eller har rymt. på ett språk som de förstår eller genom att få nödvändigt Dessutom ska medlemsstaterna säkerställa att brottsoffer under ­ språkligt stöd. rättas om alla relevanta skyddsåtgärder som utfärdas för dem om förövaren friges eller rymmer.

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer som inte förstår eller talar den behöriga myndighetens språk får tillgång till kostnadsfri översättning av den skriftliga bekräftelsen av sin 6. Brottsoffer ska på begäran erhålla den information som brottsanmälan enligt punkt 1 om brottsoffren så begär, på ett föreskrivs i punkt 5, åtminstone i de fall då de kan befinna sig i språk som de förstår. fara eller det finns en konstaterad risk för skada för dem, såvida det inte finns konstaterad risk för skada för förövaren till följd av underrättelsen. Artikel 6

Rätt att erhålla information om det egna ärendet

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer utan onö ­ Artikel 7 digt dröjsmål informeras om att de har rätt att erhålla följande

Rätt till tolkning och översättning

information om det straffrättsliga förfarande som har inletts till följd av en anmälan om brott som har begåtts mot brottsoffret 1. Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer som inte och att de på begäran erhåller sådan information: förstår eller talar det språk på vilket de straffrättsliga förfaran ­ dena genomförs på begäran får tillgång till kostnadsfri tolkning, i enlighet med den roll de har i det straffrättsliga systemet i fråga vid straffrättsliga förfaranden, åtminstone när de utfrågas a) Beslut om att lägga ned eller avsluta brottsutredningen eller eller hörs av utredande eller rättsliga myndigheter, till exempel om att inte åtala förövaren. vid polisförhör, och att de blir tolkade i samband med deras aktiva medverkan vid domstolsförhandlingar samt vid nödvän ­ diga preliminära utfrågningar. b) Upplysningar om när och var rättegången kommer att äga rum samt innebörden av anklagelserna mot förövaren.

2. Utan att det påverkar den brottsanklagades rättigheter och 2. Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer, i enlighet i enlighet med reglerna om domstolarnas bedömningsutrymme med den roll de har i det berörda straffrättsliga systemet, utan får kommunikationsteknik som videokonferenser, telefon eller onödigt dröjsmål informeras om att de har rätt att erhålla föl ­ internet användas, förutom när tolken måste vara fysiskt närva ­ jande information om det straffrättsliga förfarande som har rande för att säkerställa brottsoffrens möjligheter att utöva sina inletts till följd av en anmälan om brott som har begåtts mot rättigheter eller förstå förfarandet. brottsoffret och att de på begäran erhåller sådan information:

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer som inte a) Slutliga domstolsavgöranden. förstår eller talar det språk på vilket de straffrättsliga förfaran ­ dena genomförs, i enlighet med brottsoffrens roll i det straff ­ rättsliga systemet i fråga vid straffrättsliga förfaranden, på begä ­ b) Upplysningar om hur det straffrättsliga förfarandet fortskri ­ ran får tillgång till kostnadsfri översättning av information som der, med undantag för om utlämnandet av dessa upplys ­ är väsentlig för att brottsoffren ska kunna utöva sina rättigheter ningar skulle kunna försvåra en korrekt handläggning av i straffrättsliga förfaranden, till ett språk de förstår, i den ut ­ ärendet. sträckning som brottsoffren ges tillgång till sådan information. Översättningar av sådan information ska inbegripa åtminstone varje beslut om att avsluta de straffrättsliga förfarandena gäl ­ 3. Den information som lämnas enligt punkterna 1 a and 2 lande brott som har begåtts mot dem och, på brottsoffrets a ska innehålla skälen eller en kortfattad sammanfattning av begäran, antingen skälen för beslutet, eller en kortfattad sam ­ skälen till beslutet i fråga, med undantag för ett jurybeslut eller manfattning av dessa, med undantag för ett jurybeslut eller ett ett beslut där motiveringen är konfidentiell, i de fall motive ­ beslut där motiveringen är konfidentiell, i de fall motiveringen ringen av sådana beslut enligt nationell rätt inte lämnas ut. av sådana beslut enligt nationell rätt inte lämnas ut.

L 315/68 SV Europeiska unionens officiella tidning 14.11.2012

4. Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer som i en ­ för brottsoffer eller göra det möjligt för stödorganisationer för lighet med artikel 6.1 b har rätt till information om när och var brottsoffer att anlita redan befintliga specialiserade enheter som rättegången kommer att äga rum och som inte förstår den tillhandahåller sådant specialiserat stöd. Brottsoffer ska efter sina behöriga myndighetens språk på begäran får en översättning specifika behov ha tillgång till sådana verksamheter och familje ­ av den information som de har rätt till. medlemmar ska ha tillgång efter sina specifika behov och i enlighet med omfattningen av den skada de har lidit till följd av det brott som har begåtts mot brottsoffret.

5. Brottsoffer får lämna in en motiverad ansökan om att en handling ska anses som väsentlig. Det ska inte föreligga någon 4. Stödverksamheter för brottsoffer och specialiserade stöd ­ skyldighet att översätta delar av väsentliga handlingar som inte verksamheter får inrättas som offentliga eller icke-statliga orga ­ är relevanta för att brottsoffer ska kunna medverka aktivt i de nisationer och får organiseras antingen yrkesmässigt eller på straffrättsliga förfarandena. frivillig grund.

6. Utan hinder av punkterna 1 och 3 får en muntlig översätt ­ 5. Medlemsstaterna ska säkerställa att möjligheterna att få ning eller en muntlig sammanfattning av väsentliga handlingar tillgång till stödverksamheter för brottsoffer inte är beroende tillhandahållas i stället för en skriftlig översättning, under för ­ av huruvida ett brottsoffer formellt har anmält brottet till en utsättning att en sådan muntlig översättning eller sammanfatt ­ behörig myndighet. ning inte påverkar rätten till en rättvis rättegång.

Artikel 9 7. Medlemsstaterna ska säkerställa att den behöriga myndig ­

Stöd från stödverksamheter för brottsoffer

heten bedömer huruvida brottsoffer behöver tolkning eller över ­ sättning enligt punkterna 1 och 3. Brottsoffer får överklaga ett 1. Stödverksamheter för brottsoffer som avses i artikel 8.1 beslut om att inte tillhandahålla tolkning eller översättning. De ska minst tillhandahålla följande: processrättsliga reglerna för ett sådant överklagande ska faststäl ­ las i nationell rätt.

a) Information, rådgivning och stöd som är relevant för brotts ­ offers rättigheter, bland annat upplysningar om nationella system för brottsskadeersättning och deras roll i straffrätts ­ 8. Tolkning och översättning samt varje prövning av ett liga förfaranden, inbegripet förberedelser för att närvara vid överklagande av ett beslut om att inte tillhandahålla tolkning rättegången. eller översättning enligt denna artikel får inte på ett oskäligt sätt förlänga det straffrättsliga förfarandet.

b) Information om eller direkt hänvisning till relevanta speciali ­ serade befintliga stödverksamheter. Artikel 8

Rätt till hjälp från stödverksamheter för brottsoffer

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer efter behov c) Emotionellt stöd och, där sådant stöd finns att tillgå, psyko ­ får kostnadsfri och konfidentiell hjälp från stödverksamheter för logiskt stöd. brottsoffer som tillvaratar brottsoffrets intressen, såväl före som under och en lämplig tid efter straffrättsliga förfaranden. Famil ­ jemedlemmar ska ha tillgång till stödverksamheter för brottsof ­ fer efter behov och i enlighet med omfattningen av den skada d) Rådgivning om ekonomiska och praktiska frågor till följd av de har lidit till följd av det brott som har begåtts mot brotts ­ brottet. offret.

e) Rådgivning om risken för sekundär och upprepad viktimise ­ ring, hot och vedergällning, samt hur sådant ska förebyggas 2. Medlemsstaterna ska underlätta för den behöriga myndig ­ eller undvikas, om detta inte tillhandahålls av andra offent ­ het till vilken anmälan gjordes och andra berörda enheter att liga eller privata verksamheter. hänvisa brottsoffer till stödverksamheter för brottsoffer.

2. Medlemsstaterna ska uppmana stödverksamheterna för 3. Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att inrätta kost ­ brottsoffer att ägna särskild uppmärksamhet åt de särskilda be ­ nadsfria och konfidentiella specialiserade stödverksamheter ut ­ hoven hos sådana brottsoffer som har lidit avsevärd skada till över, eller som en integrerad del av, allmänna stödverksamheter följd av brottets allvar.

14.11.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 315/69

3. Om detta inte tillhandahålls av andra offentliga eller pri ­ 5. Punkterna 1, 3 och 4 är inte tillämpliga när åklagaren har vata verksamheter ska de specialiserade stödverksamheter som beslutat att inte väcka åtal, om ett sådant beslut leder till tvist ­ avses i artikel 8.3 minst utveckla och tillhandahålla följande: lösning utanför domstol, i den mån en sådan möjlighet ges i nationell rätt.

a) Skyddat boende eller annat lämpligt tillfälligt boende för brottsoffer som behöver en säker plats på grund av en över ­ Artikel 12 hängande risk för sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller vedergällning. Rätt till skydd inom ramen för verksamheter för reparativ

rättvisa

1. Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att skydda brotts ­ b) Målinriktat och integrerat stöd till brottsoffer med särskilda offret från sekundär och upprepad viktimisering, hot och veder ­ behov, såsom personer som har utsatts för sexuellt våld, gällning, och åtgärderna ska genomföras när verksamheter för könsrelaterat våld och våld i nära relationer, inbegripet reparativ rättvisa medverkar. Sådana åtgärder ska säkerställa att stöd med anledning av trauman samt rådgivning. brottsoffer som väljer att delta i förfaranden för reparativ rätt ­ visa har tillgång till säker och kompetent reparativ rättvisa, med uppfyllande av minst följande villkor:

KAPITEL 3

DELTAGANDE I STRAFFRÄTTSLIGA FÖRFARANDEN

a) Verksamheter för reparativ rättvisa ska, med förbehåll för Artikel 10 eventuella säkerhetshänsyn, nyttjas endast när det ligger i brottsoffrets intresse, efter frivilligt och välinformerat sam ­ Rätt att höras tycke från brottsoffret; detta samtycke får när som helst återkallas. 1. Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer får höras under de straffrättsliga förfarandena och att de får lägga fram bevisning. I de fall där ett barn som är brottsoffer ska höras ska vederbörlig hänsyn tas till barnets ålder och mognad. b) Innan brottsoffret lämnar sitt samtycke till att delta i för ­ farandet för reparativ rättvisa ska denne få uttömmande och objektiv information om det förfarandet och eventuella re ­ 2. De processrättsliga regler enligt vilka brottsoffer kan höras sultat samt om hur förfarandet för övervakning av en even ­ under straffrättsliga förfaranden och lägga fram bevisning ska tuell överenskommelse ser ut. fastställas i nationell rätt.

c) Förövaren måste ha bekräftat de grundläggande sakförhållan ­ Artikel 11 dena i ett ärende.

Rättigheter i samband med beslut om att inte väcka åtal

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer, i enlighet d) Eventuella överenskommelser är frivilliga och hänsyn till med sin roll i det straffrättsliga systemet i fråga, har rätt till dem kan tas vid eventuella vidare straffrättsliga förfaranden. omprövning av ett beslut att inte väcka åtal. De processrättsliga reglerna för sådan omprövning ska fastställas i nationell rätt.

e) Diskussioner som förs i förfaranden för reparativ rättvisa och som inte är offentliga är konfidentiella och ska inte avslöjas i 2. I de fall där brottsoffrets roll i det straffrättsliga systemet i ett senare skede, utom om parterna samtycker eller om det fråga, i enlighet med nationell rätt, kommer att fastställas först krävs enligt nationell rätt med hänsyn till ett övervägande efter att ett beslut har fattats om att väcka åtal mot förövaren allmänintresse. ska medlemsstaterna säkerställa att åtminstone brottsoffer som har utsatts för grova brott har rätt till omprövning av ett beslut om att inte väcka åtal. De processrättsliga reglerna för sådan omprövning ska fastställas i nationell rätt. 2. Medlemsstaterna ska i tillämpliga fall underlätta hänskju ­ tandet av ärenden till verksamheter för reparativ rättvisa, bland annat genom att fastställa förfaranden eller riktlinjer om vill ­ koren för ett sådant hänskjutande. 3. Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer utan onö ­ digt dröjsmål informeras om att de har rätt att få, och att de på begäran får tillräcklig information för att kunna avgöra om de vill begära omprövning av beslut om att inte väcka åtal. Artikel 13

Rätt till rättshjälp

4. I det fall beslutet om att inte väcka åtal fattas av den Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer har tillgång till högsta åklagarmyndigheten vars beslut enligt nationell rätt rättshjälp när de är parter i straffrättsliga förfaranden. De villkor inte får omprövas får omprövning verkställas av samma eller processrättsliga regler enligt vilka brottsoffren har tillgång myndighet. till rättshjälp ska fastställas i nationell rätt.

L 315/70 SV Europeiska unionens officiella tidning 14.11.2012

Artikel 14 2. Medlemsstaterna ska säkerställa att offer för brott som har begåtts i en annan medlemsstat än den där de är bosatta kan

Rätt till kostnadsersättning

göra en anmälan till de behöriga myndigheterna i den medlems ­ Medlemsstaterna ska ge brottsoffer som deltar i straffrättsliga stat där de är bosatta, om de inte har kunnat göra detta i den förfaranden möjlighet att begära ersättning för kostnader som medlemsstat där brottet begicks eller om de, vid brott som har uppstått till följd av deras aktiva medverkan i straffrättsliga enligt den medlemsstatens nationella rätt anses grova, inte har förfaranden, i enlighet med deras roll i det straffrättsliga syste ­ velat göra en anmälan där. met i fråga. De villkor eller processrättsliga regler enligt vilka brottsoffer kan få ersättning för kostnader ska fastställas i na ­ tionell rätt. 3. Medlemsstaterna ska säkerställa att den behöriga myndig ­ het till vilken brottsoffret gör en anmälan utan dröjsmål över ­ lämnar denna till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där brottet begicks, om behörigheten att inleda förfaranden inte Artikel 15 har utövats av den medlemsstat i vilken anmälan gjordes.

Rätt att återfå egendom

Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer vars egendom har KAPITEL 4 beslagtagits i samband med straffrättsliga förfaranden utan dröjsmål återfår egendomen efter ett beslut av en behörig myn ­ SKYDD FÖR BROTTSOFFER OCH ERKÄNNANDE AV dighet, såvida egendomen inte är nödvändig för de straffrättsliga BROTTSOFFER MED SPECIFIKA SKYDDSBEHOV förfarandena. De villkor eller processrättsliga regler enligt vilka Artikel 18 sådan egendom återlämnas till brottsoffren ska fastställas i na ­ tionell rätt. Rätt till skydd

Utan att det påverkar den brottsanklagades rättigheter ska med ­ lemsstaterna säkerställa att åtgärder finns tillgängliga för att Artikel 16 skydda brottsoffer och deras familjemedlemmar från sekundär och upprepad viktimisering, hot och vedergällning, inbegripet

Rätt till beslut om ersättning från förövaren i samband

risken att brottsoffer drabbas av psykisk eller emotionell skada

med straffrättsliga förfaranden

samt för att skydda brottsoffers värdighet vid förhör och vitt ­ 1. Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer under lop ­ nesmål. Sådana åtgärder ska vid behov även omfatta förfaranden pet av de straffrättsliga förfarandena inom rimlig tid får ett som är fastställda i nationell rätt för fysiskt skydd av brottsoffer beslut om ersättning från förövaren, utom när nationell rätt och deras familjemedlemmar. föreskriver att ett sådant beslut ska fattas genom andra rättsliga förfaranden. Artikel 19

Rätt att undvika kontakt mellan brottsoffer och förövare

2. Medlemsstaterna ska verka för åtgärder som uppmuntrar förövarna att ge lämplig ersättning till brottsoffren. 1. Medlemsstaterna ska fastställa de nödvändiga förutsätt ­ ningarna för att säkerställa att kontakt kan undvikas mellan å ena sidan brottsoffer och vid behov deras familjemedlemmar och å andra sidan förövaren i lokaler där straffrättsliga förfaran ­ Artikel 17 den genomförs, såvida inte sådan kontakt är nödvändig för de Rättigheter för brottsoffer bosatta i en annan medlemsstat straffrättsliga förfarandena.

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att deras behöriga myn ­ digheter kan vidta lämpliga åtgärder för att minimera de svårig ­ 2. Medlemsstaterna ska säkerställa att nya domstolsbygg ­ heter som uppstår när brottsoffret är bosatt i en annan med ­ nader har separata väntrum för brottsoffer. lemsstat än den där brottet begicks, särskilt med avseende på var de rättsliga förfarandena ska äga rum. I detta syfte ska de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där brottet begicks Artikel 20 särskilt ha rätt att

Brottsoffers rätt till skydd vid brottsutredningar

Utan att det påverkar den brottsanklagades rättigheter ska med ­ a) ta upp en förhörsutsaga från brottsoffret omedelbart efter lemsstaterna i enlighet med reglerna om domstolarnas bedöm ­ brottsanmälan till den behöriga myndigheten, ningsutrymme säkerställa att följande sker vid brottsutredningar:

b) i största möjliga utsträckning höra brottsoffer som är bosatta a) Brottsoffer ska förhöras utan onödigt dröjsmål efter det att utomlands med hjälp av de bestämmelser om videokonferen ­ brottet har anmälts till den behöriga myndigheten. ser och telefonkonferenser som fastställs i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unio ­ nens medlemsstater av den 29 maj 2000 ( 1 ). b) Antalet förhör med brottsoffer ska minimeras och förhör ska bara hållas om det är strikt nödvändigt för brottsutredning ­ ( 1 ) EGT C 197, 12.7.2000, s. 3. arna.

14.11.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 315/71

c) Brottsoffer får åtföljas av sitt juridiska ombud och av någon brottslighet, människohandel, könsrelaterat våld, våld i nära re ­ annan person som de själva har valt, såvida det inte förelig ­ lationer, sexuellt våld eller sexuell exploatering och hatbrott ger ett motiverat beslut som fastställer något annat. samt offer med funktionshinder vederbörligen beaktas.

d) Läkarundersökningar ska begränsas så mycket som möjligt 4. Med avseende på tillämpningen av detta direktiv ska barn och endast göras när de är strikt nödvändiga för de straff ­ som är brottsoffer anses ha specifika skyddsbehov på grund av rättsliga förfarandena. sin sårbarhet för sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller vedergällning. För att avgöra huruvida och i vilken utsträckning de skulle vara hjälpta av sådana särskilda åtgärder som före ­ Artikel 21 skrivs i artiklarna 23 och 24 ska barn som är brottsoffer ge ­ nomgå en individuell bedömning som föreskrivs i punkt 1 i den

Rätt till skydd av privatliv

här artikeln. 1. Medlemsstaterna ska säkerställa att behöriga myndigheter under det straffrättsliga förfarandet kan vidta lämpliga åtgärder för att skydda brottsoffers privatliv, inklusive brottsoffrets per ­ 5. Omfattningen av den individuella bedömningen får anpas ­ sonliga särdrag till vilka hänsyn tas vid den individuella bedöm ­ sas med hänsyn till brottets allvar och graden av uppenbar ning som föreskrivs i artikel 22, och bilder av brottsoffer och skada som har åsamkats brottsoffret. deras familjemedlemmar. Medlemsstaterna ska dessutom säker ­ ställa att behöriga myndigheter får vidta alla lagenliga åtgärder för att förhindra offentlig spridning av all information som kan leda till att barn som är brottsoffer identifieras. 6. En sådan individuell bedömning ska göras i nära med ­ verkan med brottsoffret och ska ta hänsyn till deras önskemål, inklusive om de inte önskar få del av särskilda åtgärder som 2. För att skydda brottsoffers privatliv, integritet och person ­ föreskrivs i artiklarna 23 och 24. uppgifter ska medlemsstaterna, med respekt för yttrandefriheten och informationsfriheten och mediernas frihet och mångfald, uppmuntra medierna att tillämpa självreglering. 7. Om de omständigheter som ger upphov till en individuell bedömning har förändrats avsevärt ska medlemsstaterna säker ­ ställa att den uppdateras under hela det straffrättsliga Artikel 22 förfarandet.

Individuell bedömning av brottsoffer för att fastställa specifika skyddsbehov

Artikel 23 1. Medlemsstaterna ska säkerställa att en individuell bedöm ­ ning snabbt görs av brottsoffer i enlighet med nationella för ­ Rätten till skydd för brottsoffer med specifika faranden för att fastställa specifika skyddsbehov och för att skyddsbehov under straffrättsliga förfaranden avgöra huruvida och i vilken utsträckning de skulle få del av 1. Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar den brotts ­ särskilda åtgärder under de straffrättsliga förfarandenas gång, i anklagades rättigheter och i enlighet med reglerna om domsto ­ enlighet med vad som föreskrivs i artiklarna 23 och 24, på larnas bedömningsutrymme, säkerställa att brottsoffer med spe ­ grund av deras särskilda sårbarhet för sekundär eller upprepad cifika skyddsbehov som åtnjuter särskilda åtgärder som fast ­ viktimisering, hot eller vedergällning. ställts till följd av en individuell bedömning som föreskrivs i artikel 22.1 kan komma i åtnjutande av de åtgärder som före ­ skrivs i punkterna 2 och 3 i den här artikeln. En särskild åtgärd 2. Vid den individuella bedömningen ska hänsyn särskilt tas som planerats efter en individuell bedömning ska inte tillhan ­ till dahållas om operativa eller praktiska hinder gör detta omöjligt eller om det finns ett trängande behov av att förhöra brotts ­ offret och underlåtenhet att göra detta skulle kunna skada brott ­ a) brottsoffrets personliga särdrag, soffret, någon annan person eller påverka förfarandet negativt.

b) brottstypen eller brottets art, och 2. Följande åtgärder ska under brottsutredningar finnas till ­ gängliga för brottsoffer med specifika skyddsbehov enligt arti ­ kel 22.1: c) omständigheterna kring brottet.

a) Förhör med brottsoffret hålls i lokaler som har utformats 3. Inom ramen för den individuella bedömningen ska sär ­ eller ställts i ordning för detta ändamål. skild uppmärksamhet ägnas åt brottsoffer som har lidit avsevärd skada till följd av brottets allvar, brottsoffer som har utsatts för ett brott som begåtts med diskriminerande motiv som kan ha koppling till framför allt deras personliga särdrag, brottsoffer b) Förhör med brottsoffret hålls av eller med hjälp av yrkes ­ vars förhållande eller beroendeställning till förövaren gör dem kunniga personer som är särskilt utbildade för detta ända ­ särskilt sårbara. Härvid ska offer för terrorism, organiserad mål.

L 315/72 SV Europeiska unionens officiella tidning 14.11.2012

c) Alla förhör med brottsoffret genomförs av samma personer, föreligger, eller skulle kunna föreligga, en intressekonflikt om detta kan göras utan hinder för god rättsskipning. mellan barnet som är brottsoffer och vårdnadshavarna.

d) Alla förhör med brottsoffer som har utsatts för sexuellt våld, könsrelaterat våld eller våld i nära relationer genomförs, om De processrättsliga reglerna för de audiovisuella upptagningar brottsoffret så önskar, av personer av samma kön som som avses i punkt 1 a och användningen av dem ska fastställas brottsoffret såvida de inte genomförs av en åklagare eller i nationell rätt. domare och förutsatt att detta inte påverkar det straffrättsliga förfarandet negativt.

2. Ett brottsoffer vars ålder är osäker och som kan uppfattas som minderårig ska med avseende på tillämpningen av detta 3. Följande åtgärder ska under brottsutredningar finnas till ­ direktiv antas vara ett barn. gängliga för brottsoffer med specifika skyddsbehov som fast ­ ställts i enlighet med artikel 22.1:

KAPITEL 5 a) Åtgärder för att förhindra visuell kontakt mellan brottsoffer och förövare, även under avläggandet av förhörsutsaga, med ÖVRIGA BESTÄMMELSER lämpliga hjälpmedel, inklusive kommunikationsteknik. Artikel 25

Fortbildning av rättstillämpare

b) Åtgärder som ger brottsoffret möjlighet att höras i rätten 1. Medlemsstaterna ska säkerställa att tjänstemän som kan utan att behöva vara närvarande, i synnerhet med använd ­ förväntas komma i kontakt med brottsoffer, till exempel poliser ning av lämplig kommunikationsteknik. och domstolspersonal, får både allmän och specialiserad utbild ­ ning på en nivå som är anpassad till kontakten med brottsoffer, i syfte att öka deras medvetenhet om brottsoffers behov och c) Åtgärder för att undvika onödig utfrågning om brottsoffrets göra det möjligt för dem att behandla brottsoffer på ett opar ­ privata förhållanden som inte är relaterade till brottet. tiskt, respektfullt och professionellt sätt.

d) Åtgärder som gör det möjligt att höra personen inom stängda dörrar. 2. Utan att domstolsväsendets oberoende eller skillnader i organisationen av det inom unionen påverkas, ska medlemssta ­ terna kräva att de som är ansvariga för utbildning av domare och åklagare som deltar i straffrättsliga förfaranden ger både Artikel 24 allmän och specialiserad utbildning för att öka domares och Barns rätt till skydd som brottsoffer under straffrättsliga åklagares medvetenhet om brottsoffrens behov.

förfaranden

1. Utöver de åtgärder som föreskrivs i artikel 23 ska med ­ lemsstaterna, när brottsoffret är ett barn, säkerställa följande: 3. Med vederbörlig hänsyn till juristkårens oberoende ska medlemsstaterna rekommendera att de som ansvarar för utbild ­ ning av jurister ska ge både allmän och specialiserad utbildning a) När ett barn som är brottsoffer förhörs i samband med för att öka juristers medvetenhet om brottsoffers behov. straffrättsliga förfaranden får audiovisuella upptagningar all ­ tid göras och användas som bevisning vid straffrättsliga för ­ faranden. 4. Medlemsstaterna ska genom sina offentliga organisationer eller genom att finansiera organisationer för stöd till brottsoffer, b) Vid brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden ska be ­ uppmuntra initiativ som möjliggör att de som tillhandahåller höriga myndigheter, i enlighet med brottsoffers roll i det stödverksamheter för brottsoffer liksom verksamheterna för re ­ straffrättsliga systemet i fråga, utse en särskild företrädare parativ rättvisa, får lämplig utbildning på en nivå som är anpas ­ för ett barn som är brottsoffer, om vårdnadshavarna enligt sad till kontakten med brottsoffer, för att säkerställa att dessa nationell rätt inte får företräda barnet som är brottsoffer på verksamheter tillhandahålls i enlighet med yrkesnormerna på ett grund av att det föreligger en intressekonflikt mellan dem opartiskt, respektfullt, och professionellt sätt. och barnet som är brottsoffer, eller om det inte finns någon medföljande vuxen eller om barnet som är brottsoffer har skilts från sin familj. 5. Beroende på rättstillämparnas uppgifter samt arten och omfattningen av deras kontakter med brottsoffer, bör utbild ­ c) I de fall där barnet som är brottsoffer har rätt att företrädas ningen syfta till att möjliggöra för rättstillämparen att känna av ett juridiskt biträde, ska barnet ha rätt att företrädas av ett igen brottsoffer och behandla dem på ett respektfullt, profes ­ eget juridiskt biträde i sitt eget namn i förfaranden där det sionellt och icke-diskriminerande sätt.

14.11.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 315/73

Artikel 26 mation som visar hur brottsoffer har använt de rättigheter som fastställs i detta direktiv.

Samarbete och samordning av insatser

1. Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att under ­ Artikel 29 lätta samarbetet mellan medlemsstaterna för att förbättra brotts ­ offers möjlighet att utöva de rättigheter som fastställs i detta Rapport direktiv och enligt nationell rätt. Samarbetet ska åtminstone Kommissionen ska senast den 16 november 2017 överlämna syfta till en rapport till Europaparlamentet och rådet med en utvärdering av i vilken utsträckning medlemsstaterna har vidtagit de åtgär ­ a) utbyte av god praxis, der som är nödvändiga för att efterleva bestämmelserna i detta direktiv, inbegripet en beskrivning av de åtgärder som vidtas i b) samråd i individuella fall, och enlighet med artikel 8, 9 och 23, vid behov åtföljd av lagstift ­ ningsförslag.

c) hjälp till europeiska nätverk som arbetar med frågor av di ­ rekt betydelse för brottsoffers rättigheter. Artikel 30

Ersättande av rambeslut 2001/220/RIF

2. Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder, inbegripet på internet, som syftar till att höja medvetenheten om de rättighe ­ Rambeslut 2001/220/RIF ersätts härmed med avseende på de ter som fastställs i detta direktiv, minskar risken för viktimise ­ medlemsstater som deltar i antagandet av detta direktiv, dock ring och minimerar de negativa följderna av brott och risken för utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter när det sekundär och upprepad viktimisering, hot och vedergällning, i gäller tidsfristen för införlivande i nationell rätt. synnerhet genom att inrikta sig på riskgrupper som barn, offer för könsrelaterat våld och våld i nära relationer. Sådana insatser Med avseende på de medlemsstater som deltar i antagandet av kan inbegripa kampanjer för information och medvetandegö ­ detta direktiv ska hänvisningar till det rambeslutet anses som rande och forsknings- och utbildningsprogram, i tillämpliga hänvisningar till detta direktiv. fall i samarbete med relevanta organisationer i det civila sam ­ hället och andra intressenter. Artikel 31 KAPITEL 6

Ikraftträdande

SLUTBESTÄMMELSER

Detta direktiv träder i kraft dagen efter det att det har offentlig ­ gjorts i Europeiska unionens officiella tidning . Artikel 27

Införlivande

Artikel 32 1. Medlemsstaterna ska senast den 16 november 2015 sätta i

Adressater

kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen. 2. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de in ­ nehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur Utfärdat i Strasbourg den 25 oktober 2012. hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 28 Tillhandahållande av information och statistik På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar M. SCHULZ A. D. MAVROYIANNIS Medlemsstaterna ska senast den 16 november 2017 och vart tredje år därefter till kommissionen överlämna tillgänglig infor ­ Ordförande Ordförande

Bilaga 2

L 116/14 SV Europeiska unionens officiella tidning 26.4.2013

Rättelse till Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF

(Europeiska unionens officiella tidning L 315 av den 14 november 2012)

På sidan 72, artikel 23.3, ska det i stället för: ”3. Följande åtgärder ska under brottsutredningar finnas tillgängliga för brottsoffer med specifika skydds ­ behov som fastställts i enlighet med artikel 22.1:” vara: ”3. Följande åtgärder ska under domstolsförfaranden finnas tillgängliga för brottsoffer med specifika skyddsbehov som fastställts i enlighet med artikel 22.1:”

Lagförslag i promemorian Genomförande av

Bilaga 3

brottsofferdirektivet (Ds 2014:14)

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att 5 kap. 6 §, 9 kap. 9 § och 33 kap. 9 § ska ha följande lydelse.

5 kap.

6 §

misstänkt i ett brottmål inte behärskar svenska, ska en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten. Rätten ska, om det är möjligt, förordna en tolk som är auktoriserad att biträda som tolk i målet. I annat fall ska en annan lämplig person förordnas. Om det vid domstolen finns en allmän tolk i det språk som det är fråga om, ska han eller hon anlitas. Det som föreskrivs i första stycket om den som inte behärskar svenska gäller också den som till följd av en hörselnedsättning eller talsvårigheter behöver en tolk. Om det är lämpligt, får ett tekniskt hjälpmedel användas i stället för att en tolk anlitas. Den som står i ett sådant förhållande till saken eller till en part att det kan anses minska hans eller hennes tillförlitlighet, får inte anlitas som tolk. Bestämmelser om anställande av allmän tolk och om anlitande av tolk för den som har en hörselnedsättning eller talsvårigheter meddelas av regeringen.

9 kap.

6 9 § Bestämmelser i denna balk om Bestämmelser i denna balk om att den som skall kallas till ett att den som ska kallas till ett sammanträde skall föreläggas vite sammanträde ska föreläggas vite i i vissa fall gäller inte den som är vissa fall gäller inte den som är under femton år. Vite skall inte under femton år. Vite ska inte heller föreläggas om den som skall heller föreläggas om den som ska kallas fyllt femton men inte arton kallas fyllt femton men inte arton

5 Senaste lydelse 2013:663. 6 Senaste lydelse 2002:381.

år och det finns anledning att anta år och det finns anledning att anta Bilaga 3 att han eller hon inte kan infinna att han eller hon inte kan infinna sig utan medverkan av sig utan medverkan av vårdnadshavare eller annan som vårdnadshavare eller annan som svarar för hans eller hennes vård svarar för hans eller hennes vård och fostran. och fostran. Den omständigheten att något vite inte har förelagts hindrar inte att den unge kallas på nytt eller att i övrigt sådana åtgärder vidtas vid den fortsatta handläggningen av målet som skulle ha kunnat komma i fråga om vite hade förelagts. Har den som skall kallas till ett Har den som ska kallas till ett sammanträde inte fyllt arton år, sammanträde inte fyllt arton år, skall vårdnadshavare eller annan ska vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och som svarar för den unges vård och fostran under-rättas om kallelsen, fostran underrättas om kallelsen, om det inte finns särskilda skäl om det inte finns särskilda skäl mot det. Om den som skall kallas mot det. Om den som ska kallas är är tilltalad gäller i stället tilltalad gäller i stället bestämmelserna om underrättelse i bestämmelserna om underrättelse i lagen (1964:167) med särskilda lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga bestämmelser om unga lagöverträdare. lagöverträdare. Målsägande som har begärt det ska underrättas om tidpunkt och plats för huvudförhandling i målet.

33 kap.

7 9 § Rätten får vid behov översätta Rätten får vid behov översätta handlingar som kommer in till handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten. Rätten eller skickas ut från rätten. Rätten är skyldig att översätta en handling är skyldig att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att är av väsentlig betydelse för att den misstänkte ska kunna ta den misstänkte ska kunna ta tillvara sin rätt. Översättningen får tillvara sin rätt. Rätten är också göras muntligen om det inte är skyldig att på begäran av olämpligt med hänsyn till vad målsägande som är part eller ska handlingen eller målet rör eller höras i ett brottmål översätta en någon annan omständighet. handling eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att målsäganden ska kunna ta tillvara sin rätt. Översättningen får göras muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till vad handlingen

7 Senaste lydelse 2013:834. 46

eller målet rör eller någon annan omständighet. Bilaga 3 Rätten är också skyldig att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om handlingen ska sändas till någon som vistas i en annan stat och det finns anledning att anta att personen inte förstår språket i handlingen. Handlingen ska översättas till språket i den andra staten eller om myndigheten känner till att personen inte förstår detta språk, till ett annat språk som personen förstår. Den som biträtt med översättning har rätt till skälig ersättning, som betalas av staten. Första och tredje styckena ska tillämpas även i fråga om överföring från punktskrift till vanlig skrift eller omvänt. Om det är möjligt ska rätten anlita en översättare som är auktoriserad. I annat fall ska en annan lämplig person anlitas för att utföra översättningen.

Förteckning över remissinstanserna

Bilaga 4

Efter remiss har yttranden över promemorian Genomförande av brottsofferdirektivet (Ds 2014:14) inkommit från Riksdagens ombudsmän, Göta hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm, Solna tingsrätt, Falu tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, Förvaltningsrätten i Malmö, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvården, Brottsoffermyndigheten, Migrationsverket, Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Kammarkollegiet, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Östergötland, Juridiska institutionen vid Umeå universitet, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Myndigheten för radio och tv, Diskrimineringsombudsmannen, Malmö kommun, Trollhättans kommun, Landstinget i Uppsala län, Landstinget i Värmland, Jämtlands läns landsting, Brottsofferjouren, Handikappförbunden, Nationellt centrum för kvinnofrid, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Rättstolkarna, Rädda Barnen, Svenska journalistförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund och Tidningsutgivarna. Yttranden har också inkommit från Myndigheten för delaktighet, Riksorganisationen för Barn, Unga och Vuxna med utvecklingsstörning, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa och verksamma medlare i medlingsverksamheten i Göteborgs stad. Umeå kommun, Pajala kommun, Föreningen för Auktoriserade Translatorer, Sveriges Facköversättarförening, Stiftelsen Tryggare Sverige och Utgivarna har beretts tillfälle att yttra sig men har avstått från att göra det.

Lagrådets yttrande

Bilaga 5

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2015-02-12

Närvarande : F.d. justitieråden Severin Blomstrand och Annika Brickman samt justitierådet Johnny Herre.

Genomförande av brottsofferdirektivet

Enligt en lagrådsremiss den 5 februari 2015 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i rättegångsbalken. Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Linda Billung. Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet :

Begreppet brottsoffer

I remissen föreslås de lagändringar som krävs för att EU-direktivet om brottsoffer ska genomföras i svensk rätt. Grundläggande för regleringen i direktivet är begreppet ”brottsoffer”. Enligt remissen (s. 11) motsvaras definitionen av brottsoffer i direktivet av det svenska begreppet målsägande i enlighet med definitionen i 20 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken. Remissens lagförslag innebär att bestämmelser i direktivet om brottsoffer införs i rättegångsbalken så att de ska gälla för målsägande. Emellertid kan det betvivlas att direktivets definition av brottsoffer överensstämmer helt med rättegångsbalkens definition av målsägande. I direktivets artikel 2 definieras brottsoffer så att därmed avses bl.a. familjemedlemmar till en person vars död var en direkt följd av brott, och som har lidit skada av den personens död. Som familjemedlemmar räknas bl.a. släktingar i rakt upp- eller nedstigande led, syskon och personer som är beroende av brottsoffret. Enligt 20 kap. 8 § fjärde stycket är målsägande den mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. Var gränserna för begreppet målsägande går är inte odiskutabelt i alla delar. Men det får anses osannolikt att alla kategorier av familjemedlemmar som anges i direktivet också omfattas av begreppet målsägande. Under föredragningen har hänvisats till artikel 2.2 i direktivet, som föreskriver att medlemsstaterna får fastställa förfaranden dels för att begränsa antalet familjemedlemmar som kan komma i åtnjutande av rättigheter som fastställs i direktivet, med beaktande av de individuella omständigheterna i varje fall, dels för att fastställa vilka familjemedlemmar som har företräde när det gäller utövande av de rättigheter som fastställs i direktivet. Denna direktivbestämmelse kan inte läsas så att den tillåter att den nationella lagen innehåller en allmän definition av begreppet brottsoffer som är snävare än definitionen i direktivet. I remissen – och mer utförligt i den underliggande departementspromemorian – förs ett resonemang om skäl 20 i direktivets ingress. Det är 49

inte lätt att förstå räckvidden av vad som står där. Tanken tycks vara att Bilaga 5 brottsoffrens rättigheter enligt direktivet ska kunna begränsas i nationell rätt när det i direktivet hänvisas till brottsoffrets roll i det straffrättsliga systemet i fråga. Sådana hänvisningar finns i de direktivbestämmelser (artikel 7.1 och 7.3) som föreslås genomförda i 5 kap. 6 § och i 33 kap. 9 §, däremot inte i den direktivbestämmelse (artikel 6.1) som förslås genomförd i 20 kap. 15 a §. Detta förhållande har inte behandlats i remissen. I samband med föredragningen har också anförts följande. Direktivet i denna del motsvaras bl.a. av definitionen i 20 kap. 8 § rättegångsbalken, men också av 20 kap. 13 §. Dessutom kan de rättigheter som direktivet ger brottsoffer uppfyllas av annan lagstiftning som inte är relaterad till målsägandebegreppet, t.ex. i socialtjänstlagen. Mot den bakgrunden har det bedömts att någon definition av brottsoffer inte behöver införas på grund av direktivet och inte heller är lämplig. Det räcker att rättigheterna finns. Vad som sålunda har anförts har inte utvecklats i remissen. Det går inte att – utan en fullständig analys – avgöra om direktivet i de nu aktuella delarna kan genomföras på detta sätt. Frågan om förhållandet mellan begreppen brottsoffer och målsägande behöver övervägas ytterligare under lagstiftningsärendets fortsatta beredning.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 2015 Närvarande: Statsministern S Löfven, ordförande, och statsråden Å Romson, Y Johansson, I Baylan, S-E Bucht, P Hultqvist, H Hellmark Knutsson, M Andersson, A Johansson, P Bolund, M Kaplan, M Damberg, A Bah Kuhnke, A Strandhäll, A Shekarabi, G Fridolin, G Wikström, A Hadzialic Föredragande: statsrådet P Hultqvist

Regeringen beslutar proposition 2014/15:77 Genomförande av brottsofferdirektivet

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EUhäver eller upprepar regler ett normgivningsbemyndigande

Lag om ändring i Celex 32012L0029 rättegångsbalken