Prövning av säkerhetsärenden med anledning av Europadomstolens dom den 9 januari 2018 i målet X v. Sweden, nr 36417/16

Fakta om rättsliga ställningstaganden

Rättsliga ställningstaganden utgör Migrationsverkets uttalanden om hur en författning bör tolkas och är styrande för myndighetens medarbetare. De beslutas av chefen för rättsavdelningen.

Rättsliga ställningstaganden förs in i en särskild dokumentserie, RS-serie. Dokumentserien är gemensam för hela myndigheten. Beslut om fastställande, ändringar och upphävande av ett rättsligt ställningstagande förs in i beslutsdokumentserien för chefen för rättsavdelningen.

Innehållsförteckning Bakgrund

I målet fann Europadomstolen att en utvisning av X till Marocko skulle vara i strid med artikel 3 i Europakonventionen. Säkerhetspolisen (SÄPO) hade begärt att X, som ansågs utgöra en säkerhetsrisk i Sverige, skulle utvisas enligt lag (1991:572) om särskild utlänningskontroll, LSU. Eftersom en person som misstänks för terroristverksamhet riskerar skyddsgrundande behandling i Marocko samt då SÄPO hade informerat de marockanska myndigheterna om X och SÄPO avsåg eskortera X till Marocko vid verkställighet, bedömde Europadomstolen att det var visat att X riskerade tortyr eller annan inhuman behandling vid en utvisning till Marocko.

Domen samt en utförligare sammanfattning av domen finns tillgänglig i Lifos rättsfallssamling (Lifos 41048).

Frågor har uppkommit i verksamheten kring hur verket i samband med hanteringen av säkerhetsärenden ska förhålla sig till Europadomstolens slutsatser. Bland annat har frågan uppkommit huruvida det finns anledning att redan vid bedömningen av om en sökande ska avvisas eller utvisas väga in omständigheten att SÄPO i samband med verkställighet av sökandens avlägsnandebeslut kan komma att informera mottagande landets myndigheter om sökanden samt att SÄPO kan komma att eskortera sökanden till mottagarlandet.

Rättslig bedömning

Artikel 3 i Europakonventionen är absolut i avseendet att det inte är möjligt att väga risken för skyddsgrundande behandling mot anledningen till varför en sökande bör utvisas. Artikeln har sin motsvarighet i svensk rätt i 12 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716), UtlL. Vid prövningen av skyddsbehov måste verket och domstolarna förhålla sig till detta, liksom myndigheter som verkställer avvisnings- och utvisningsbeslut.

Prövningen av skyddsbehov ska göras med utgångspunkt i de vid prövningstillfället rådande förhållandena. Detta innebär att verket vid sin bedömning, oavsett om det är fråga om utvisning enligt LSU eller enligt UtlL, ska beakta omständigheter som vid prövningstillfället gör att det kan finnas hinder mot att beslutet verkställs.

Information och utredning som finns om en planerad verkställighet av ett utvisningsbeslut samt eventuell information som planeras lämnas om den sökande till hemlandets myndigheter utgör således underlag som ska beaktas vid den framåtsyftande riskbedömningen. Det blir då en fråga huruvida det underlaget jämte annat underlag och andra åberopade omständigheter i ärendet mot bakgrund av aktuell och relevant landinformation medför att det föreligger en risk för att den

sökande kan komma att riskera skyddsgrundande behandling vid ett återvändande.

Om det vid verkställigheten av ett beslut om avvisning eller utvisning kommer fram att det kan finnas hinder mot verkställigheten, ska verkställande myndighet underrätta Migrationsverket som ska ge anvisningar om verkställigheten eller vidta andra åtgärder. Om verket då finner att det föreligger ett verkställighetshinder ska verket agera därefter genom att exempelvis meddela inhibition eller bevilja uppehållstillstånd.

Som utgångspunkt är det SÄPO som verkställer beslut om avvisning eller utvisning i säkerhetsärenden. Detta innebär att det är SÄPO som ansvarar för att tillse att eventuella omständigheter som kan utgöra ett hinder mot verkställighet kommer till Migrationsverkets kännedom.

Vid Migrationsverkets grundprövning av frågan om avvisning eller utvisning finns ännu inget verkställighetsärende. Vid tidpunkten för verkets prövning av avlägsnande kan således den verkställande myndigheten sannolikt inte uttala sig om vilka åtgärder man avser vidta vid en eventuell verkställighet. Det får därmed i normalfallet inte anses finnas anledning att i det skedet begära information från den verkställande myndigheten om eventuella åtgärder vid verkställighet. Det kan inte heller vara så att verket vid den prövningen kan utgå ifrån att SÄPO generellt vid verkställighet i säkerhetsärenden avser dela information med verkställighetslandets myndigheter som kan leda till ett skyddsbehov för den sökande. Däremot måste verket, om sådan information skulle finnas i ärendet, beakta den vid den sammantagna framåtsyftande bedömningen av skyddsbehovet och eventuellt med anledning av informationen föranstalta om ytterligare utredningsåtgärder.

Mot ovan angiven bakgrund måste Migrationsverkets utgångspunkt vid prövningen av skyddsbehov vara att SÄPO eller i förekommande fall Polismyndigheten inte kommer att bryta mot artikel 3 i Europakonventionen vid en verkställighet av en avvisning eller utvisning i ett säkerhetsärende, såtillvida det inte finns underlag och omständigheter i det enskilda ärendet som ger stöd för en annan uppfattning. Som redovisats ovan finns det reglerat i UtlL och LSU när verkställande myndighet måste göra beslutande myndighet uppmärksam på när det kan finnas omständigheter i ett ärende som gör att verkställighet inte kan ske.