Betänkande och förslag rörande det akademiska befordringsväsendet

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA

UTREDNINGAR 1922:17

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG RÖRANDE

DET AKADEMISKA BEFORDRINGSVÅSiDE AVGIVET AV

TILLKALLADE SAKKUNNIGE

•O0^§00<>-

LUND 1922 BERLINGSKA BOKTRYCKERIET

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för ecklesiastikdepartementet

7 Författningsförslag

11 Alternativ I Alternativ I I Förslag till ändring av stadgarna för karolinska mediko-kirargiska institutet Lag ang. ändrad lydelse av 5, 6 och 7 §§ i lagen ang. civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907 Redogörelse för tillsättningsförfarandet i vissa f r ä m m a n d e länder

13 25 38 49 51

Norge Danmark Finland Tyskland

53 55 57 58

Tysk-Österrike

60 Nederländerna Schweiz Frankrike Storbritannien och Irland Amerikas Förenta Stater

60 61 62 63 64

Det a k a d e m i s k a b e f o r d r i n g s v ä s e n d e t s utveckling i Sverige Stormaktstiden

67 69

Frihetstiden och den gustavianska tiden

79 Tillkomsten av 1852 års statuter

4 Sid.

Tiden 1852—1876 113 1899 års universitetskommittés förslag och därav föranledda ändingar i befordringsproceduren 124 Allmän motivering

135 Avdelning I.

Tillsättning av professurer, för vilka icke särskilda

bestämmelser äro givna

137 Kap. I. Om den tid, som för närvarande åtgår för tillsättning av lärarplatser vid universiteten och karolinska institutet 137 Inledning 137 Statistisk undersökning av befordringsärenden 1877—1919. Inledande anmärkningar 1) Ansökningsfall Universitetet i Uppsala

138 139 139

Universitetet i Lund Karolinska institutet

142 145

2) Kallelsefall vid universiteten och karolinska institutet 146 3) Sammanfattning av den statistiska undersökningens resultat 147 Kap. II. Kap. III.

Behovet av ett skyndsammare tillsättningsförfarande 151 Orsakerna till tidsutdräkten 157

Kap. IV. Åtgärder till befordrande av ett skyndsammare tillsättningsförfarande samt översikt över de i betänkandet framlagda reformförslagen 162 A) Allmänna riktlinjer för en reform av befordringsproceduren 162 B) Särskilda åtgärder 168 1) Förtidsproceduren 168 2) Kallelse 3) Ansökningstiden

178 182

4) Specimenstiden

5 Sid.

5) Enmansförslag 188 6) Sakkunniga 192 7) Befordringsnämnden 211 8) Besvär 218 Avdelning II. Tillsättning av professurer, för vilka särskilda bestämmelser äro givna 222 Avdelning III. Tillsättning av laborators- m. fl. befattningar 224 Specialmotivering'

227 Universitetsstatuterna

229 Alternativ

I

229 Alternativ I I

259 Stadgarna för karolinska institutet

265 Lag ang. ändrad lydelse av 5, 6 och 7 §§ i lagen ang. civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907 Bilaga

266 267

TILL

STATSRÅDET

OCH CHEFEN

FÖR

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET.

Enligt kungl. beslut den 15 november 1918 bemyndigades chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom departementet biträda med uppgörande av förslag i syfte att befordra ett skyndsammare tillsättande av lediga professors- m. fl. befattningar vid rikets universitet och karolinska mediko-kirurgiska institutet. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades den 18 december 1918 såsom sakkunniga för ändamålet undertecknade Thyrén, Muller och von Friesen. Åt undertecknad Thyrén uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. Den 9 februari 1922 tillkallades såsom sakkunnig ytterligare undertecknad Rydén. Såsom sekreterare har tjänstgjort t. f. kanslirådet N. T. Löwbeer. De sakkunniga sammanträdde första gången i januari 1919. Deras arbete har sedermera varit förlagt huvudsakligen till sommar- och vinterferierna; tjänstledighet för uppdragets fullgörande har för de sakkunnigas vidkommande endast i mycket ringa omfattning förekommit.

8 Sedan riksdagen år 1919 beviljat anslag såsom bidrag till tryckning av doktorsavhandlingar vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska institutet anbefalldes de sakkunniga genom kungl. beslut den 13 juni 1919 att till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande och förslag rörande användningen av omförmälda anslag. Sådant utlåtande och förslag avgåvo de sakkunniga i skrivelse den 15 augusti 1919. Grenom remiss den 7 juli 1921 överlämnades till de sakkunniga, för att tagas under övervägande vid fullgörandet av det åt dem lämnade uppdraget, en till Konungen ställd skrivelse från docentföreningen i Lund, innefattande vissa önskemål beträffande det akademiska befordringsväsendet. De sakkunniga få nu härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till författningsbestämmelser i det ämne, vårt ursprungliga uppdrag avser. I nämnda betänkande, vid vilket docentföreningens skrivelse fogats såsom tryckt bilaga, hava de sakkunniga jämväl tagit ställning till de spörsmål, som vidröras i nämnda skrivelse, dock endast i den mån, desamma ansetts äga ett direkt samband med de sakkunnigas egentliga uppdrag. Den fråga, som beröres under punkten 7) i samma skrivelse, har därför — såsom avseende de s. k. befordringsgrunderna och sålunda liggande utom det ämne, som skolat utgöra föremål för här ifrågavarande utredning — icke givit oss anledning till något uttalande. Skulle sagda fråga anses tarva utredning, torde, med hänsyn till dess räckvidd, härför böra anlitas särskilda sakkunniga arbetskrafter. Vad betänkandets innehåll i övrigt angår, torde böra nämnas, att redogörelsen för tillsättningsförfarandet i vissa främmande länder grundar sig på uppgifter, som av de sakkunniga under år 1919 införskaffats från universitet i följande länder: Norge (Kristiania), Danmark (Köpenhamn), Finland (Hälsingfors), Tyskland (Grreifswald, Berlin, Tubingen och Munch en), Tysk-Österrike (Wien), Nederländerna (Leiden), Schweiz (Lausanne), Frankrike

(Paris, Grenoble och Lyon), Storbritannien och Irland (Oxford, Edinburgh och Dublin) samt Amerikas förenta stater (Columbia university, N. Y., Yale university, Conn, samt Harvard university, Mass.). Redogörelsen lämnas följaktligen med reservation för sedermera möjligen vidtagna ändringar i respektive universitets tillsättningsregler. Källor till redogörelsen för det akademiska befordringsväsendets utveckling i Sverige, vilken utarbetats av undertecknade Muller och von Friesen, äro dels originalhandlingar, förvarade i riksarkivet samt universitetsarkiven i Uppsala och Lund, dels Annerstedt: Uppsala universitets historia, dels ock Weibull-Tegnér: Lunds universitets historia 1668—1868. I fråga om den statistiska undersökningen av de under åren 1877—1919 avgjorda befordringsärendena förtjänar framhållas, att ett tidskrävande arbete nedlagts på utarbetande av tabeller, upptagande för varje undersökt fall de data och övriga uppgifter, på vilka de sakkunnigas framställning i denna del grundar sig, men att berörda tabeller av sparsamhetsskäl icke, såsom till en början varit avsett, blivit befordrade till trycket. Tabellerna få de sakkunniga i stället härmed överlämna i ett handskrivet exemplar, vilket lämpligen torde kunna förvaras i ecklesiastikdepartementet till tjänst för dem, som därav önska taga del. Stockholm i juli 1922.

Otto v. Friesen.

Johan C. W. Thyrén. Erik Muller.

Värner Rydén.

Nils Löwbeer.

FÖRFATTMNGSFÖRSLAG.

Alternativ I. § 54. 1. Professorsbefattningar tillsättas antingen efter ansökan eller genom kallelse. 2. Ej må någon kallas, med mindre lians skicklighet till ämbetet är uppenbar och han anses förtjänt att till ämbetet nämnas framför varje annan svensk man, som till detsamma kan komma i åtanke. § 55. 1. Har förslag, som i § 107 mom. 1 omförmäles, blivit väckt, må, innan beslut i anledning därav meddelats, åtgärder icke vidtagas till besättande av professorsbefattning, som av förslaget beröres. 2. Äro inom någon fakultet eller sektion två eller flera professorsbefattningar, vilkas ämnen hava nära sammanhang med varandra, på en gång lediga, må fakulteten eller sektionen, innan åtgärder för tillsättandet vidtagas, kunna väcka förslag om uppskov med tillsättandet av någon eller några av dessa befattningar. Över sådant förslag skall det större konsistoriet avgiva yttrande, varefter frågan överlämnas till kanslerns avgörande. 3.. Föreligga eljest giltiga skäl till uppskov med professorsbefattnings tillsättande, äger, därest fakulteten eller sektionen,

innan åtgärder för tillsättandet vidtagas, därom väckt förslag och sedan det större konsistoriet vttrat sis:, kanslern medgiva sådant uppskov, dock ej för längre tid än sammanlagt sex månader. § 56. Där professor icke avgått ur tjänsten före den 1 februari det kalenderår, varunder han uppnår 65 års ålder, late rektor i allmänna tidningarna tre gånger med början den 1 februari nämnda år eller, därest denna dag infaller å helgdag, nästföljande sockendag kungöra, att ansökningar till befattningen, åtföljda av de i § 59 nämnda handlingar, skola före klockan tolv å trettionde dagen efter den dag, då kungörelsen första gången varit införd i tidningarna, till rektor inlämnas. Skulle trettionde dagen infalla å helgdag, vare nästföljande söckendag fataliedag. Om kungörandet skola kanslern samt fakultetens eller sektionens dekanus ofördröj ligen underrättas. § 57. Där professor, genom dödsfall eller annorledes, avgår ur tjänsten före tid, som i § 56 sägs, late rektor i allmänna tidningarna tre gånger, första gången åtta dagar efter det ledigheten uppstått eller, därest på grund av vad i § 55 är stadgat, hinder möter mot att då vidtaga åtgärder för befattningens tillsättande, så snart ske kan efter det hindret upphört, kungöra ledigheten, på sätt i § 56 är stadgat. Då professor erhållit avsked eller utnämnts till innehavare av annan befattning, skall nämnda tid av åtta dagar räknas från det avskedsbeslutet eller utnämningsbeslutet blivit i allmänna tidningarna infört. Infaller åttonde dagen å helgdag, skall kungörandet äga rum å nästföljande söckendag.

15 Om ledigförklarandet skola kanslern samt fakultetens eller sektionens dekanus ofördröjligen underrättas. Har ny professur inrättats, skall kungörande, varom här stadgas, ske, så snart meddelande om professurens inrättande delgivits rektorsämbetet, § 58. 1. Anmäler sig ej någon sökande inom utsatt tid eller återkalla samtliga sökande sina ansökningar, och har ej kallelseförslag jämlikt § 63 blivit väckt, late rektor, på sätt i § 57 är sagt, kungöra ny ansökningstid och underrätte därom ofördröjligen kanslern samt fakultetens eller sektionens dekanus. 2. Har ny ansökningstid jämlikt mom. 1 kungjorts men likväl ingen sökande anmält sig eller samtliga sökande återkallat sina ansökningar, och har ej kallelseförslag, blivit väckt, besluter Kungl. Maj:t huru i ärendet vidare skall förfaras. § 59. 1. Sökande till professorsbefattning skall vid ansökningen foga a) behörigen styrkt meritförteckning, angivande de omständigheter, vilka han vill såsom befordringsskäl åberopa; b) prästbetyg om sökandens ålder; c) betyg över avlagda examina; d) vederbörligt tjänstgöringsbetyg, om sökande varit i allmän tjänst anställd; e) i tryck utgivna vetenskapliga arbeten samt de övriga handlingar, vilka sökanden kan vilja åberopa till stöd för sin ansökning. 2. I mom. 1 omförmälda handlingar och skrifter skola inlämnas i fem exemplar.

§ 60. 1. Efter det kungörelse, som i §§ 56 eller 57 sägs, utfärdats, skall det större konsistoriet snarast möjligt, sedan fakulteten eller sektionen förut därom avgivit förslag, utse tre eller fyra sakkunniga, företrädesvis svenska vetenskapsidkare, i det eller de läroämnen, som ämbetet omfattar. Om konsistoriets beslut skall kanslern omedelbart underrättas. 2. Från de sakkunniga skall genom rektors försorg ofördröj ligen besked inhämtas, huruvida de äro villiga eller i fall, som i nästa stycke avses, oförhindrade att åtaga sig uppdraget; och skall rektor därvid jämlikt av kanslern fastställt formulär till var och en av de sakkunniga medsända en redogörelse för de åligganden, som tillkomma sakkunnig. Professor samt annan ordinarie lärare vid något av rikets universitet eller karolinska mediko-kirurgiska institutet vare, då han utses till sakkunnig inom eget vetenskapsområde, skyldig att emottaga uppdraget, så framt han ej till stöd för befrielse kan visa giltigt förfall. § 61. Har under befordringsärendets fortsatta handläggning vid universitetet sakkunnigas antal genom dödsfall, avsägelse eller annorledes nedgått under tre eller föreligga icke vid de i § 65 mom. 1 eller § 68 omförmälda sammanträden minst tre sakkunnigutlåtanden, skall nytt sakkunnigval anställas i den utsträckning, att hela antalet sakkunniga uppgår till tre eller fyra; och skall kanslern om sådant val omedelbart underrättas. § 62. Yid befordringsärendets behandling äge sakkunnig säte och stämma i fakulteten eller sektionen.

§ 63. Ledamot av fakultet eller sektion äge att å det sammanträde, där jämlikt § 60 beslut om förslag till sakkunniga fattas, föreslå kallelse av viss uppgiven vetenskapsman till ämbetet. Ledamot, som av giltigt förfall är hindrad att närvara vid nämnda sammanträde, äge skriftligen väcka kallelseförslag. § ÖL. 1. Sedan vederbörande dekanus, så snart ske kan, till varje sakkunnig översänt ett exemplar av ansökningshandlingarna ävensom, där kallelseförslag blivit väckt, fakultetens eller sektionens protokoll häröver, har den sakkunnige att inom fyrtio dagar från den dag, då handlingarna till honom avsänts, till dekanus inkomma, dels, därest kallelseförslag väckts, med yttrande över detta förslag, dels ock, för det fall, att flera sökande finnas, med förklaring, huruvida, utan mera ingående jämförelse mellan dem, det är uppenbart, att en av dem är skicklig till befattningen samt övriga sökande överlägsen, eller, där endast en sökande finnes, huruvida, utan ytterligare granskning av ansökningshandlingarna, hans skicklighet till befattningen anses otvivelaktig. 2. Sedan samtliga sakkunnigutlåtanden inkommit eller, i varje fall, sedan den i mom. 1 stadgade tid utlupit, skall fakulteten eller sektionen utsätta dag för sammanträde, som i § 65 mom. 1 sägs. 3. Inkomna sakkunnigutlåtanden skola, intill dess delgivning sker, under sigill bevaras. § 65. 1. A det i § 64 mom. 2 omförmälda sammanträde skall, om minst tre sakkunnigutlåtanden föreligga, ärendet företagas till behandling. 2

2. Har kallelseförslag blivit väckt, skola vid omröstningen fakultetens eller sektionens ledamöter var för sig avgiva bestämt yttrande, huruvida tillräckliga skäl för kallelse föreligga. Förena sig minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagande ledamöterna om kallelseförslaget och hava därvid för detsamma av fakultetens eller sektionens professorer avgivits så många röster, att deras antal överstiger hälften av antalet professurer inom fakulteten eller sektionen, skola, därest den föreslagne tillhör de sökande eller med avlämnande av meritförteckning förklarar sig villig antaga kallelsen, handlingarna i ärendet överlänmas till det större konsistoriet. Konsistoriet har att snarast möjligt insända desamma, med eget yttrande, till kanslern, vilken, jämte sitt betänkande, underställer ärendet Kungl. Maj:ts avgörande. 3. Har beslut, som i mom. 2 sägs, ej kommit till stånd, eller har Kungl. Maj:t vägrat fastställelse å sådant beslut, men hava de sakkunniga enhälligt avgivit förklaring, varom i § 64 mom. 1 förmäles, och besluter fakulteten eller sektionen med enahanda röstövervikt, varom i mom. 2 är stadgat, att till befattningen föreslå sökande, som av de sakkunniga satts före sina medsökande, eller ensam sökande, vars skicklighet till befattningen ansetts otvivelaktig, skall ärendet i den ordning, som i mom. 2 sägs, underställas Kungl. Maj:ts avgörande. 4. Där i fall, som i mom. 2 eller 3 sägs, någon ledamot så yrkar, skall överläggning äga rum. Sedan överläggningen avslutats, skall omröstningen uppskjutas till följande söckendag. § 66. Har någon av de sakkunniga icke varit närvarande vid det i § 65 omförmälda sammanträde, skall dekanus omedelbart efter

sammanträdet tillställa honom meddelande om fakultetens eller sektionens beslut Har beslut om kallelse eller förslags upprättande, som i § 65 sägs, kommit till stånd, åligge det dekanus att, så snart KungL Maj:t avgjort ärendet, delgiva de sakkunniga Kungl. Maj:ts beslut, § 67.

1. Där befattningen icke tillsättes i den ordning, som i § 6o mom. 2 eller 3 sägs, hava de sakkunniga att var för sig till dekanus insända skriftligt utlåtande om sökandes skicklighet till befattningen och, där flera sökande finnas, anställa jämförelse dem emellan. Utlåtandet skall innehålla ingående motivering men tillika vara så kortfattat, som omständigheterna det medgiva. Utlåtande, som här sägs, skall till dekanus insändas inom fyra månader efter det i § 65 omförmälda sammanträde, eller, för det fall att Kungl. Maj:t vägrat fastställelse å beslut, som å sådant sammanträde fattats, inom samma tid, räknat från dagen för Kungl. Maj:ts avgörande. liar efter ovan nämnda sammanträde nytt sakkunnigval, på sätt i § 61 sägs, ägt rum, skall för nyvald sakkunnig den här stadgade tiden räknas från den dag, då ansökningshandlingarna till honom avsändes. 2. Om inkomna sakkunnigutlåtanden gälle vad i § fri mom. 3 stadgas. § 68. Sedan samtliga de i § 67 omförmälda utlåtanden inkommit, eller, i varje fall, sedan den i nämnda paragraf stadgade tid utlupit, skall fakulteten eller sektionen å särskilt sammanträde, om

minst tre sakkunnigutlåtanden föreligga, dels utsätta dag för ärendets slutliga behandling i fakulteten eller sektionen, dels ock, där lärarprov, varom i § 69 stadgas, skall äga rum, ej mindre utse ersättare för att i händelse av förfall för de sakkunniga deltaga i bedömandet av dessa prov, än även fatta beslut om föreläsningsämnen eller andra uppgifter för proven, enligt vad i § 69 sägs. § 69. 1. Sökande, som inom utsatt tid därtill anmält sis:, äee att genom lärarprov ytterligare ådagalägga sin skicklighet till det sökta ämbetet. Där flera sökande linnas, må fakulteten eller sektionen, om den tinner lämpligt, förelägga dem ett gemensamt ämne för föreläsningsprov. 1 övrigt bestå lärarprov av föreläsningar och andra uppgifter, som fakulteten eller sektionen i enlighet med av kanslern fastställda bestämmelser äger förelägga sökande. Förslag till sådana bestämmelser uppgöras av fakultet eller sektion. Lärarprov må endast äga rum under lästermin. 2. Då tid och ställe för lärarprov utsatts, skola genom dckanus såväl sakkunniga som de enligt § 68 utsedda ersättarna därom underrättas. § 70. Hava lärarprov ägt rum, skola de sakkunniga senast dagen efter provens avslutande gemensamt eller var för sig angående provens beskaffenhet skriftligen avgiva kortfattat utlåtande, som av dekanus snarast möjligt delgives fakultetens eller sektionens ledamöter. § 71. 1. Yid sammanträde för befordringsärendets slutbehandling i fakultet eller sektion skall, där någon ledamot så yrkar, över-

läggning aga rum. Sedan överläggningen avslutats, skall ärendets slutliga prövning uppskjutas till följande söckendag. 2. Vid ärendets slutliga prövning i fakultet eller sektion skall, utan föregående överläggning, varje ledamot för sig avgiva yttrande om lärarprov, som sökande avlagt, samt, med hänsyn till åberopade vetenskapliga arbeten, nämnda prov och vad i övrigt kan lämna tillförlitlig upplysning om sökandes vetenskapliga skicklighet, bestämt utlåta sig ej blott därom, huruvida sökande anses skicklig till befattningen, utan även, där liera sökande linnas, om den enes företräde framför den andre; dock må hänsyn därvid icke tagas till tjänstålder. §72. 1. Sedan fakultetens eller sektionens protokoll i befordringsärendet jämte övriga handlingar överlämnats till det större konsistoriet, företage konsistoriet, så snart ske kan, å förut av konsistoriet bestämd dag ärendet till prövning. 2. Varje ledamot för sig skall därvid efter tagen kännedom om handlingarna, med ledning av de utlåtanden, som avgivits av sakkunniga ävensom av fakulteten eller sektionen, yttra sig om sökandes skicklighet till befattningen och, där flera sökande linnas, dem emellan på anförda grunder anställa bestämd jämförelse samt därefter, i följd av jämförelsen och med hänsyn tillika till vad i § 53 om tjänstålder sägs, uppföra tre av de sökande, om så många finnas och av honom prövas skickliga till befattningen, på förslag i den ordning, han anser dem förtjänta att nämnas till densamma. 3. Där en eller flera till befattningen skickliga sökande linnas, skall konsistoriet upprätta ett samfällt förslag. Finnas flera till befattningen skickliga, skall omröstning anställas om varje förslagsrum för sig, därvid början göres med första rummet.

22 o

'

A vart förslagsrum varde den sökande uppförd, som härtill erhållit flera röster än övriga sökande var för sig. Vid lika rostetal vare ordförandens röst avgörande. 4:. Samtliga handlingar i ärendet insändas därpå till kanslern, som överlämnar dem jämte eget betänkande till Kungl. Maj:t.

§ ?3. 1. Sakkunnig, vilkens utlåtande tjänat till ledning vid prövning av ärendet, äger njuta ersättning för uppdraget med belopp, som för varje fall prövas skäligt, dock högst 1,500 kronor. Kommer, på grund därav att ingen kvarstår såsom sökande, prövning av ärendet icke till stånd, må ersättning, som nyss sagts, likväl kunna tillerkännas sakkunnig för det arbete, han må hava nedlagt på uppdragets utförande. Ersättningens belopp fastställes av kanslern efter förslag av fakulteten eller sektionen och sedan det större konsistoriet i ämnet avgivit yttrande. 2. Till sakkunnig utsedd ordinarie lärare vid ettdera av rikets universitet eller karolinska mediko-kirurgiska institutet, vilkens utlåtande tjänat till ledning vid prövning av ärendet, äger jämväl njuta ersättning för tjänstgöringspenningar, som han på grund av ledighet för sakkunniguppdragets fullgörande må hava avstått, dock ej för längre tid än två månader. § 74.

På grund av mellankominande ferier må sammanträde i befordringsärende kunna uppskjutas till början av nästföljande lästermin.

§ 107 mom. 2*. Förslag, som nu är nämnt, må ej väckas under tiden från ocli med den dag, då i fråga om lärarbefattning, som därav beröres, kungörelse utfärdats, som i §§ 56 eller 57 sägs, och till och med den dag, då befattningen blivit med ordinarie innehavare försedd eller, i fall, som i § 58 avses, den dag, då ansökningstiden utgått eller återkallelse av ansökning sist skett, § 164** I ärende rörande tjänsteförslag eller kallelse skall genom anslag tillkännagivas dagen, då förslagsfrågan blivit i det större konsistoriet avgjord eller kallelsefrågan där slutbehandlats; och äger den missnöjde, därest han inom tio dagar efter anslagsdagen hos kanslern i hans expedition anmäler sig vilja föra besvär, att i ecklesiastikdepartementet eller, då tillsättningen tillkommer kanslern, i kanslersexpeditionen ingiva sina besvär före klockan tolv å trettionde dao;en efter anslao;sda2;en. o

D

O

Övergångsbestämmelser. Yad nu stadgats skall träda i kraft den' 1 januari . . . .; dock skall därvid iakttagas följande. 1. Har professors-, laborators-, prosektors- eller observatörsbefattning före den 1 januari . . . . kungjorts till ansökning ledig, skall med tillsättandet förfaras enligt nu gällande statuter. 2. Där professor, laborator, prosektor eller observatör, vilken icke avgivit förklaring, varom stadgas i lagen den angående ändrad lydelse av 5, 6 och 7 §§ i lagen angående civila * Nuvarande § 101 mom. 2. ** Nuvarande § 158.

tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907, och sålunda är skyldig att vid uppnådda sextiofem levnadsår avgå från sin befattning, kvarstår i tjänst elva månader före utgången av den månad, varunder han uppnår nämnda levnadsålder, skall kungörelse, som i § 56 sägs, första gången utfärdas elva månader före sistsagda tidpunkt eller, om helgdag då inträffar, å närmaste söckendag därefter. Uppnår någon av nu ifrågavarande befattningshavare under år . . . . sextiofem levnadsår, skall sådan kungörelse första gången utfärdas den 1 februari . . . .

Alternativ II. § 54. 1. Professorsbefattningar tillsättas antingen efter ansökan eller genom kallelse. 2. Ej må någon kallas, med mindre hans skicklighet till ämbetet är uppenbar och han anses förtjänt att till ämbetet nämnas framför varje annan svensk man, som till detsamma kan komma i åtanke. § 55. 1. Har förslag, som i § 107 mom. 1 omförmäles, blivit väckt, må, innan beslut i anledning därav meddelats, åtgärder icke vidtagas till besättande av professorsbefattning, som av förslaget beröres. 2. Äro inom någon fakultet eller sektion två eller flera professorsbefattningar, vilkas ämnen hava nära sammanhang med varandra, på en gång lediga, må fakulteten eller sektionen, innan åtgärder för tillsättandet vidtagas, kunna väcka förslag om uppskov med tillsättandet av någon eller några av dessa befattningar. Över sådant förslag skall det större konsistoriet avgiva yttrande, varefter frågan överlämnas till kanslerns avgörande. 3. Föreligga eljest giltiga skäl till uppskov med professorsbefattnings tillsättande, äger, därest fakulteten eller sektionen,

innan åtgärder för tillsättandet vidtagas, därom väckt förslag och sedan det större konsistoriet yttrat sig, kanslern medgiva sådant uppskov, dock ej för längre tid än sammanlagt sex månader. § 56. Där professor icke avgått ur tjänsten före den 1 februari det kalenderår, varunder han uppnår 65 års ålder, late rektor i allmänna tidningarna tre gånger med början den 1 februari nämnda år eller, därest denna dag infaller å helgdag, nästföljande söckendag kungöra, att ansökningar till befattningen, åtföljda av de i § 59 nämnda handlingar, skola före klockan tolv å trettionde dagen efter den dag, då kungörelsen första gången varit införd i tidningarna, till rektor inlämnas. Skulle trettionde dagen infalla å helgdag, vare nästföljande söckendag fataliedag. Om kungörandet skall kanslern ofördröjligen underrättas. § 57. Där professor, genom dödsfall eller annorledes, avgår ur tjänsten före tid, som i § 56 sägs, late rektor i allmänna tidningarna tre gånger, första gången åtta dagar efter det ledigheten uppstått eller, därest på grund av vad i § 55 är stadgat, hinder möter mot att då vidtaga åtgärder för befattningens tillsättande, så snart ske kan efter det hindret upphört, kungöra ledigheten, på sätt i § 56 är stadgat. Då professor erhållit avsked eller utnämnts till innehavare av annan befattning, skall nämnda tid av åtta dagar räknas från det avskedsbeslutet eller utnämnino-sbeslutet blivit i allmänna tidningarna infört. Infaller åttonde dagen å helgdag, skall kungörandet äga ruin å nästföljande söckendag. Om ledigförklarandet skall kanslern underrättas.

27 Har ny professur inrättats, skall kungörande, varom här stadgas, ske, så snart meddelande om professurens inrättande delgivits rektorsämbetet. § 58. 1. Anmäler sig ej någon sökande inom utsatt tid eller återkalla samtliga sökande sina ansökningar, och har ej kallelseförslag jämlikt § 64 blivit väckt, late rektor, på sätt i § 57 är sagt, kungöra ny ansökningstid och inberätte därom omedelbart till kanslern. 2. Har ny ansökningstid jämlikt mom. 1 kungjorts men likväl ingen sökande anmält sig eller samtliga sökande återkallat sina ansökningar, och har ej kallelseförslag blivit väckt, besluter Kungl. Maj:t huru i ärendet vidare skall förfaras. § 59. 1. Sökande till professorsbefattning skall vid ansökningen foga a) behörigen styrkt meritförteckning, angivande de omständigheter, vilka han vill såsom befordringsskäl åberopa; b) prästbetyg om sökandens ålder; c) betyg över avlagda examina; d) vederbörligt tjänstgöringsbetyg, om sökande varit i allmän tjänst anställd; e) i tryck utgivna vetenskapliga arbeten samt de övriga handlingar, vilka sökanden kan vilja åberopa till stöd för sin ansökning. 2. 1 mom. 1 omförmälda handlingar och skrifter skola inlämnas i fem exemplar. § 60. 1. För tillsättning av professorsbefattning skall, på sätt nedan är stadgat, bildas en befordringsnämnd, bestående av

a) sju förtroendemän, nämligen rektor, prorektor och fem andra professorer, utsedda i samma ordning och för samma tid som de valda ledamöterna i clet mindre konsistoriet; b) enligt vad i § 61 sägs, den fakultet eller grupp inom fakultet, till vilken befattningen hör, jämte de professorer, vilka må hava tillkallats jämlikt § 62 mom. 1 tredje stycket, samt c) de i § 62 mom. 1 andra stycket oinförmälda sakkunniga. 2. Beträffande jäv, tjänstledighet, skyldighet att mottaga uppdrag såsom förtroendeman samt avgång från förtroendemannauppdrag före utgången av den tid, uppdraget avser, gälle vad för motsvarande fall om det mindre konsistoriet tinnes stadgat, 3. I befordringsnämnden vare rektor ordförande och prorektor vice ordförande. 4. Nämnden må ej handlägga befordringsärende, där ej minst fyra av förtroendemännen och mera än hälften av fakultetens eller gruppens ledamöter äro närvarande. Erfordras i sådant ärende adjunktion, hava de närvarande ledamöterna att besluta om tillkallande av nödigt antal av universitetets i tjänst varande professorer. 5. Vid votering i befordringsnämnden yttra sig först de sakkunniga, därefter de professorer, som må hava tillkallats jämlikt § 62 mom. 1 tredje stycket, därefter ledamöterna av fakulteten eller gruppen samt slutligen förtroendemännen. Där någon samtidigt tillhör mera än en av dessa befordringsnämndens avdelningar, skall han yttra sig inom den avdelning, som här nämnts före den eller dem, han eljest må tillhöra. 6. Beslut fattas, med undantag för de fall, som avses i § 66, med enkel röstövervikt. Vid lika röstetal have ordföranden utslagsröst

§ 61. Den teologiska såväl som den juridiska och den medicinska fakulteten skall odelad ingå i befordringsnämnd. Inom filosofiska fakulteten skall, for bildande av befordringsnämnd, humanistiska sektionen uppdelas i två grupper, en historisk-filosofisk och en språklig, samt matematisk-naturvetenskapliga sektionen likaledes i två grupper, en matematisk-fysisk och en naturhistorisk-deskriptiv. Fördelningen på nämnda grupper av de till fakulteten hörande professorsbefattningarna bestämmes av Kungl. Maj:t. Ordförande i grupp vare den till fullmaktsåldern äldste bland dess ledamöter. § 821. Efter det kungörelse, som i §§ 56 eller 57 sägs, utfärdats, skall rektor snarast möjligt kalla förtroendemännen samt fakulteten eller gruppen till sammanträde. A detta sammanträde hava förtroendemännen samt fakulteten eller gruppen att, sedan fakulteten eller gruppen förut därom avgivit förslag, utse tre eller fyra sakkunniga, företrädesvis svenska vetenskapsidkare, i det eller de läroämnen, som ämbetet omfattar. Om beslutet skall kanslern omedelbart underrättas. Vid samma tillfälle må, där förhållandena sådant föranleda, såsom ledamöter av befordringsnämnden tillkallas högst tre bland universitetets i tjänst varande professorer i närstående läroämnen utom fakulteten eller gruppen. 2. Från de sakkunniga skall genom rektors försorg ofördröjligen besked inhämtas, huruvida de äro villiga eller i fall, som i nästa stycke avses, oförhindrade att åtaga sig uppdraget; och skall rektor därvid jämlikt av kanslern fastställt formulär

till var och en av de sakkunniga medsända en redogörelse för de åligganden, som tillkomma sakkunnig. Professor samt annan ordinarie lärare vid något av rikets universitet eller karolinska mediko-kirurgiska institutet vare, då han utses till sakkunnig inom eget vetenskapsområde, skyldig att emottaga uppdraget, så framt lian ej till stöd för befrielse kan visa giltigt förfall. § 63. Har under befordringsärendets fortsatta handläggning vid universitetet sakkunnigas antal genom dödsfall, avsägelse eller annorledes nedgått under tre eller föreligga icke vid cle i § 66 mom. 1 eller § 69 omförmälda sammanträden minst tre sakkunnigutlåtanden, skall nytt sakkunnigval anställas i den utsträckning, att hela antalet sakkunniga uppgår till tre eller fyra; och skall kanslern om sådant val omedelbart underrättas. § 64. Ledamot av fakultet eller grupp äge att å det i § 62 omförmälda sammanträde väcka forslas; om att till befattningen kalla viss uppgiven vetenskapsman. Ledamot, som av giltigt förfall är hindrad att närvara vid nämnda sammanträde, äge väcka sådant forslas; skriftligen. § 65. 1. Sedan genom rektorsämbetets försorg, så snart ske kan, till varje sakkunnig översänts ett exemplar av ansökningshandlingarna ävensom, där kallelseförslag blivit väckt, protokoll häröver, har den sakkunnige att inom fyrtio dagar från den dag, då handlingarna till honom avsänts, till rektorsämbetet inkomma dels, därest kallelseförslag väckts, med yttrande Över detta för-

slag, dels ock, för det fall, att flera sökande finnas, med förklaring, huruvida, utan mera ingående jämförelse mellan dem, det det är uppenbart, att en av dem är skicklig till befattningen samt övritra sökande överlägsen eller, där endast en sökande finnes, huruvida, utan ytterligare granskning av ansökningshandlingarna, hans skicklighet till befattningen anses otvivelaktig. > 2. Sedan samtliga sakkunnigutlåtanden inkommit eller, i varje fall, sedan den i mom. 1 stadgade tid utlupit, skall befordringsnämnden utsätta dag för sammanträde, som i § 66 mom. 1 sägs. 3. Inkomna sakkunnigutlåtanden skola, intill dess delgivning sker, under sigill bevaras. § 66. 1. A det i § 65 mom. 2 omförmälda sammanträde, skall, om minst tre sakkunnigutlåtanden föreligga, ärendet företagas till behandling. 2. Har kallelseförslag blivit väckt, skola vid omröstningen befordringsnämndens ledamöter var för sia; avgiva bestämt vttrande, huruvida tillräckliga skäl för kallelse föreligga. Förena sig minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagande ledamöterna om kallelseförslaget och hava därvid för detsamma av fakultetens eller gruppens professorer avgivits så många röster, att deras antal överstiger hälften av antalet professurer inom fakulteten eller gruppen, skola, därest den föreslagne tillhör de sökande eller med avlämnande av meritförteckning förklarar sig villig antaga kallelsen, handlingarna i ärendet överlämnas till kanslern, vilken med eget betänkande underställer ärendet Kungl. Maj:ts avgörande. 3. Har beslut, som i mom 2 sägs, ej kommit till stånd, eller har Kungl. Maj:t vägrat fastställelse å sådant beslut, men

hava de sakkunniga enhälligt avgivit förklaring, varom i § 65 mom. 1 fbrinäles, och besluter befordringsnänmden med enahanda röstövervikt, varom i mom. 2 är stadgat, att till befattningen föreslå sökande, som av de sakkunniga satts före sina inedsökande, eller ensam sökande, vars skicklighet till befattningen ansetts otvivelaktig, skall ärendet i den ordning, som i mom. 2 sägs, underställas Kungl. Maj:ts avgörande. 4. Där i fall, som i mom. 2 eller 3 sägs, någon ledamot så yrkar, skall överläggning äga rum. Sedan överläggningen avslutats, skall omröstningen uppskjutas till följande söckendag. § 67.

Har någon av de sakkunniga icke varit närvarande vid det i § 66 omförmälda sammanträde, skall rektor omedelbart efter sammanträdet tillställa honom meddelande om befordringsnänmdens beslut. Har beslut om kallelse eller förslags upprättande, som i § 66 sägs, kommit till stånd, åligge det rektor att, så snart Kungl. Maj:t avgjort ärendet, delgiva de sakkunniga Kungl. Maj:ts beslut. § 68. 1. Där befattningen icke tillsättes i den ordning, som i § 66 mom. 2 eller 3 sägs, hava de sakkunniga att var för sig till rektorsämbetet insända skriftligt utlåtande om sökandes skicklighet till befattningen och, där flera sökande finnas, anställa jämförelse dem emellan. Utlåtandet skall innehålla ingående motivering men tillika vara så kortfattat, som omständigheterna det medgiva. Utlåtande, som här sägs, skall till rektorsämbetet insändas

inom fyra månader efter det i § f>f> omförmälda sammanträde, eller, för det fall att Kungl Maj: t vägrat fastställelse å beslut, som å sådant sammanträde fattats, inom samma tid, räknat från dagen för Kungl. Maj:ts avgörande. Mar efter ovan nämnda sammanträde nytt sakkunnigval, på sätt i § 63 sägs, ägt rum, skall för nyvald sakkunnig den här stadgade tiden räknas från den dan;, då ansökningshandlingarna till honom avsändes. 2. Om inkomna, sakkunnigutlåtanden gälle vad i § 65 mom. 3 stadgas. § 69. Sedan samtliga i § 68 omförmälda utlåtanden inkommit, eller, i varje fall, sedan den i nämnda paragraf stadgade tid utlupit, skall nämnden å särskilt sammanträde, om minst tre sakkunnigutlåtanden föreligga, dels utsätta dag för slutsammanträde i befordringsärendet, dels ock, där lärarprov, varom i § 70 stadgas, skall äga rum, ej mindre utse ersättare för att i händelse av förfall tor de sakkunniga deltaga i bedömandet av dessa prov, än även fatta beslut om föreläsningsämnen eller andra uppgifter för proven, enligt vad i § 70 sägs. § 70.

1. Sökande, som inom utsatt tid därtill anmält sig, äge att genom lärarprov ytterligare ådagalägga sin skicklighet till det sökta ämbetet. Där flera sökande rinnas, må befordringsnämnden, om den rinner lämpligt, förelägga dem ett gemensamt ämne för föreläsningsprov. I övrigt bestå lärarprov av föreläsningar och andra uppgifter, som befordringsnämnden i enlighet med av kans3

lern fastställda bestämmelser äger förelägga sökande. Förslag till sådana bestämmelser uppgöras av fakultet eller sektion. Lärarprov må endast äga rum under lästermin. 2. Då tid och ställe för lärarprov utsatts, skola genom rektor såväl sakkunniga som de enligt § 69 utsedda ersättarna därom underrättas. § 71. Hava lärarprov ägt rum, skola de sakkunniga senast dagen efter provens avslutande gemensamt eller var för sig angående provens beskaffenhet skriftligen avgiva kortfattat utlåtande, som av rektor snarast möjligt delgives befordringsnämndens ledamöter. § 72. 1. Vid slutsammanträdet skall, där någon ledamot så yrkar, överläggning äga rum. Sedan överläggningen avslutats, skall voteringen uppskjutas till följande söckendag. 2. Vid voteringen skall, utan föregående överläggning, varje ledamot för sig, efter tagen kännedom om handlingarna, med ledning av de utlåtanden, som avgivits av sakkunniga, yttra sig om sökandes skicklighet till befattningen och, där flera sökande finnas, dem emellan på anförda grunder anställa bestämd jämförelse samt därefter, i följd av jämförelsen och med hänsyn tilllika till vad i § 53 om tjänstålder sägs, uppföra tre av de sökande, om så många finnas och av honom prövas skickliga till befattningen, på förslag i den ordning, han anser dem förtjänta att nämnas till densamma. 3. Där en eller flera till befattningen skickliga sökande finnas, skall befordringsnämnden upprätta ett samfällt förslag. Finnas flera till befattningen skickliga, skall omröstning anstäl-

las om varje förslagsrum för sig. därvid början göres med första rummet. A vart förslagsrum varde den sökande uppförd, som härtill erhållit flera röster än övriga sökande var för sig. 4. Samtliga handlingar i ärendet insändas därpå till kanslern, som överlämnar dem jämte eget betänkande till Kungl. Maj:t. § 73. 1. Sakkunnig, vilkens utlåtande tjänat till ledning vid prövning av ärendet, äger njuta ersättning för uppdraget med belopp, som för varje fall prövas skäligt, dock högst 1,500 kronor. Kommer, på grund därav att ingen kvarstår såsom sökande, prövning av ärendet icke till stånd, må ersättning, som nyss sagts, likväl kunna tillerkännas sakkunnig för det arbete, han må hava nedlagt på uppdragets utförande. Ersättningens belopp fastställes av kanslern efter förslag av befordringsnämnden. 2. Till sakkunnig utsedd ordinarie lärare vid ettdera av rikets universitet eller karolinska mediko-kirurgiska institutet, vilkens utlåtande tjänat till ledning vid prövning av ärendet, äger järn vid njuta ersättning för tjänstgöringspenningar, som han på grund av ledighet för sakkunniguppdragets fullgörande må hava avstått, dock ej för längre tid än två månader. § 74. På grund av mellankommande ferier må sammanträde i befordringsärende kunna uppskjutas till början av nästföljande lästermin. § 107 mom. 2*. Förslag, som nu är nämnt, må ej väckas under tiden från och med den dag, då ifråga om lärarbefattning, som därav be* Nuvarande § 101 m o m . 2.

röres, kungörelse utfärdats, som i §§ 56 eller 57 sägs, och till och med den dag, då befattningen blivit med ordinarie innehavare försedd eller, i fall, som i § 58 avses, den dag, då ansökningstiden utgått eller återkallelse av ansökning sist skett. § 164*. I ärende rörande tjänsteförslag eller kallelse skall genom anslag tillkännagivas dagen, då förslags- eller kallelsefrågan blivit i befordringsnämnden avgjord; och äger den missnöjde, därest han inom tio dagar efter anslagsdagen hos kanslern i hans expedition anmäler sig vilja föra besvär, att i ecklesiastikdepartementet eller, då tillsättningen tillkommer kanslern, i kanslersexpeditionen ingiva sina besvär före klockan tolv å trettionde dagen efter anslagsdagen. Övergångsbestämmelser.

Vad nu stadgats, skall träda i kraft den 1 januari. .. .; dock skall därvid iakttagas följande. 1. Har professors-, laborators-, prosektors- eller observatörsbefattning före den 1 januari . . . . kungjorts till ansökning ledig, skall med tillsättandet förfaras enligt nu gällande statuter. 2. Där professor, laborator, prosektor eller observatör, vilken icke avgivit förklaring, varom stadgas i lagen den angående ändrad lydelse av 5, B och 7 §§ i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907, och sålunda är skyldig att vid uppnådda sextiofem levnadsår avgå från sin befattning, kvarstår i tjänst elva månader före utgången av den * Nuvarande § 158.

månad, varunder han uppnår nämnda levnadsålder, skall kungörelse, som i § 56 sägs, första gången utfärdas elva månader före sistsagda tidpunkt eller, om helgdag då inträffar, å närmaste söckendag därefter. Uppnår någon av nu ifrågavarande befattningshavare under år . . . . sextiofem levnadsår, skall sådan kungörelse första gången utfärdas den 1 februari . . . .

Förslag till ändring av stadgarna för karolinska mediko-kirurgiska institutet. §39. 1. Professorsbefattningar tillsättas antingen efter ansökan eller genom kallelse. 2. Ej må någon kallas, med mindre lians skicklighet till ämbetet är uppenbar och han anses förtjänt att till ämbetet nämnas framför varje annan svensk man, som till detsamma kan komma i åtanke. § 40. 1. Har förslag, som i § 88 mom. 1 omförinäles, blivit väckt, må, innan beslut i anledning därav meddelats, åtgärder icke vidtagas till besättande av professorsbefattning, som av förslaget beröres. 2. Äro två eller flera professorsbefattningar, vilkas ämnen hava nära sammanhang med varandra, på en gång lediga, må lärarkollegiet, innan åtgärder för tillsättandet vidtagas, kunna väcka förslag om uppskov med tillsättandet av någon eller några av dessa befattningar. Sådant förslås överlämnas till kanslerns avgörande. 3. Föreligga eljest giltiga skäl till uppskov ined professorsbefattnings tillsättande, äger, därest lärarkollegiet, innan åtgärder

för tillsättandet vidtagas, därom väckt förslag, kanslern medgiva sådant uppskov, dock ej för längre tid än sammanlagt sex månader. § 41. Där professor icke avgått ur tjänsten före den 1 februari det kalenderår, varunder lian uppnår 65 års ålder, late rektor i allmänna tidningarna tre sånger med början den 1 februari nämnda år eller, därest denna dag infaller å helgdag, nästföljande söckendag kungöra, att ansökningar till befattningen, åtföljda av de i § 44 nämnda handlingar, skola före klockan tolv å trettionde dagen efter den dag, då kungörelsen första gången varit införd i tidningarna, till rektor inlämnas. Skulle trettionde dagen infalla å helgdag, vare nästföljande söckendag fataliedag. Om kungörandet skall kanslern ofördröjligen underrättas. § 42.

Där professor, genom dödsfall eller annorledes, avgår ur tjänsten före tid, som i § 41 sägs, late rektor i allmänna tidningarna tre gånger, första gången åtta dagar efter det ledigheten uppstått eller, därest på grund av vad i § 40 är stadgat, hinder möter mot att då vidtaga åtgärder för befattningens tillsättande, så snart ske kan efter det hindret upphört, kungöra ledigheten, på sätt i § 41 är stadgat, Då professor erhållit avsked eller utnämnts till innehavare av annan befattning, skall nämnda tid av åtta dagar räknas från det avskedsbeslutet eller utnämningsbeslutet blivit i allmänna tidningarna infört. Infaller åttonde dagen å helgdag, skall kungörandet äga rum å nästföljande söckendag. Om ledigförklarandet skall kanslern ofördröjligen underrättas. Har ny professur inrättats, skall kungörande, varom här

stadgas, ske, så snart meddelande om professurens inrättande delgivits rektorsämbetet. § 43. 1. Anmäler sig ej någon sökande inom utsatt tid eller återkalla samtliga sökande sina ansökningar, och har ej kallelseförslag jämlikt § 48 blivit väckt, late rektor, på sätt i § 42 är sagt, kungöra ny ansökningstid och ihberätte därom ofördröjligen till kanslern. 2. Har ny ansökningstid jämlikt mom. 1 kungjorts men likväl ingen sökande anmält sig eller samtliga sökande återkallat sina ansökningar, och har ej kallelseförslag blivit väckt, besluter Kungl. Maj:t huru i ärendet vidare skall förfaras. § 441. Sökande till professorsbefattning sivall vid ansökningen foga a) behörigen styrkt meritförteckning, angivande de omständigheter, vilka han vill såsom befordringsskäl åberopa; l>) prästbetyg om sökandens ålder; c) betyg över avlagda examina,; d) vederbörligt tjänstgöringsbetyg, om sökande varit i allmän tjänst anställd; e) i tryck utgivna vetenskapliga arbeten samt de övriga handlingar, vilka sökanden kan vilja åberopa till stöd för sin ansökning. 2. 1 mom. 1. omförniälda handlingar och skrifter skola inlämnas i fem exemplar. § 45. 1. Efter det kungörelse, som i §§ 41 eller 42 sägs, utfärdats, skall lärarkollegiet snarast möjligt utse tre eller fyra sakkunniga,

företrädesvis svenska vetenskapsidkare, i det ellev de läroämnen, som ämbetet omfattar. Om lärarkollegiets beslut skall kanslern omedelbart underrättas. 2. Från de sakkunniga skall genom rektors försorg ofördröj ligen besked inhämtas, huruvida de äro villiga eller i fall, som i nästa stycke avses, oförhindrade att åtaga sig uppdraget; och skall rektor därvid jämlikt av kanslern fastställt formulär till var och en av de sakkunniga medsända en redogörelse för de åligganden, som tillkomma sakkunnig. Professor samt annan ordinarie lärare vid institutet eller något av rikets universitet vare, då han utses till sakkunnig inom eget vetenskapsområde, skyldig att emottaga uppdraget, så framt han ej till stöd för befrielse kan visa giltigt förfall.

§ 4ft Har under befordringsärendets fortsatta handläggning vid institutet sakkunnigas antal genom dödsfall, avsägelse eller annorledes nedgått under tre eller föreligga icke vid de i § 50 mom. 1 eller § 53 omförmälda sammanträden minst tre sakkunnigutlåtanden, skall nytt sakkunnigval anställas i den utsträckning, att hela antalet sakkunniga uppgår till tre eller fyra; och skall kanslern om sådant val omedelbart underrättas. § 47. Vid befordringsärendets behandling ä«;e sakkunnig säte och stämma i lärarkollegiet. § 48. Ledamot av lärarkollegiet ä^e att å det sammanträde, där jämlikt § 45 val av sakkunniga sker, väcka förslag om att till ämbetet kalla viss uppgiven vetenskapsman. Ledamot, som av

giltigt förfall är hindrad att närvara vid nämnda sammanträde, äs;e skriftligen väcka kallelseförslag. § 49. 1. Sedan genom rektorsämbetets försorg, så snart ske kan, till varje sakkunnig översänts ett exemplar av ansökningshandlingarna ävensom, där kallelseförslag blivit väckt, lärarkollegiets ~

HD

~

protokoll häröver, liar den sakkunnige att inom fyrtio dagar från den dag, då handlingarna till honom avsänts, till rektorsämbetet inkomma dels, därest kallelseförslag väckts, med yttrande över detta förslag, dels ock, för det fall, att flera sökande minas, med förklaring, huruvida, utan mera ingående jämförelse mellan dem, det är uppenbart, att en av dem är skicklig till befattningen samt övriga sökande överlägsen, eller, där endast en sökande linnes, huruvida, utan ytterligare granskning av ansökningshandlingarna, hans skicklighet till befattningen anses otvivelaktig. 2. Sedan samtliga sakkunnigutlåtanden inkommit eller, i varje fall, sedan den i mom. 1 stadgade tid utlupit, skall lärarkollegiet utsätta dag för sammanträde, som i § 50 mom. 1 sägs. 3. Inkomna sakkunnigutlåtanden skola, intill dess delgivning sker, under sigill bevaras. § 50. 1. A det i § 49 mom. 2 omförmälda sammanträde skall, om minst tre sakkunnigutlåtanden föreligga ärendet företagas till behandling. 2. Har kallelseförslag blivit väckt, skola vid omröstningen lärarkollegiets ledamöter var för sig avgiva bestämt yttrande, huruvida tillräckliga skäl för kallelse föreligga. Förena sig minst

två tredjedelar av de i omröstningen deltagande ledamöterna om kallelseförslaget och hava därvid för detsamma av institutets professorer avgivits så många röster, att deras antal överstiger hälften av antalet professurer vid institutet skola, därest den föreslagne tillhör de sökande eller med avlämnande av meritförteckning;: förklarar sig villig antaga kallelsen, handlingarna i ärendet överlämnas till kanslern, vilken med eget betänkande underställer ärendet Kungl. Maj:ts avgörande. 3. Har beslut, som i mom. 2 sägs, ej kommit till stånd, eller har Kungl. Maj:t vägrat fastställelse å sådant beslut, men hava de sakkunniga enhälligt avgivit förklaring, varom i § 49 mom. 1 förmäles, och besluter lärarkollegiet med enahanda röstövervikt, varom i mom. 2 är stadgat, att till befattningen föreslå sökande, som av de sakkunniga satts före sina niedsökande, eller ensam sökande, vars skicklighet till befattningen ansetts otvivelaktig, skall ärendet i den ordning, som i mom. 2 sägs, underställas Kungl. Maj:ts avgörande. 4. Dar i fall, som i mom. 2 eller 3 sågs, någon ledamot så vikar, skall överläggning äga rum. Sedan överläggningen avslutats, skall omröstningen uppskjutas till följande söckendag. § 51. Har någon av de sakkunniga icke varit närvarande vid det i § 50 omförmälda sammanträde, skall rektor omedelbart efter sammanträdet tillställa, honom meddelande om lärarkollegiets beslut. Har beslut om kallelse eller förslags upprättande, som i § 50 sägs, kommit till stånd, åligge det rektor att, så snart Kungl. Maj:t avgjort ärendet, delgiva de sakkunniga Kungl. Maj:ts beslut.

§52. 1. Där befattningen icke tillsättes i den ordning;, som i § 50 inom. 2 eller 3 sägs, hava de sakkunniga att var för sig till rektor insända skriftligt utlåtande om sökandes skicklighet till befattningen och, där flera sökande finnas, anställa jämförelse dem emellan. Utlåtandet skall innehålla ingående motivering men tillika vara så kortfattat, som omständigheterna det medgiva. Utlåtande, som här sägs, skall till rektor insändas inom fyra månader efter det i § 50 omförmälda sammanträde, eller, för det fall att Kungl. Maj:t vägrat fastställelse å beslut, som å sådant sammanträde fattats, inom samma tid, räknat från dagen för KjingL Maj:ts avgörande. Har efter ovan nämnda sammanträde nytt sakkunnigval, på sätt i § 46 sägs, ägt rinn, skall för nyvald sakkunnig den här stadgade tiden räknas från den dag, då ansökningshandlingarna till honom avsändes. 2. Om inkomna sakkunnigutlåtanden gälle vad i § 49 mom. 3 stadgas. § 53. Sedan samtliga de i § 52 omförmälda utlåtanden inkommit, eller, i varje fäll, sedan den i nämnda paragraf stadgade tid utlupit, sivall lärarkollegiet å särskilt sammanträde, om minst tre sakkunnigutlåtanden föreligga, dels utsätta da£ för ärendets slutliga behandling i lärarkollegiet, dels ock, där lärarprov, varom i § 54 stadgas, skall äga rum, ej mindre utse ersättare för att i händelse av förfall för de sakkunniga deltaga i dessa prov, än även fatta beslut om föreläsningsämnen eller andra uppgifter för proven, enligt vad i § 54 sägs.

§ 54. 1. Sökande, som inom utsatt tid därtill anmält sig, äge att genom lärarprov ytterligare ådagalägga sin skicklighet till det sökta ämbetet. Där flera sökande rinnas, må lärarkollegiet, om kollegiet rinner lämpligt förelägga dem ett gemensamt ämne för föreläsningsprov. I övrigt bestå lärarprov av föreläsningar och andra uppgifter, som lärarkollegiet i enlighet med av kanslern fastställda bestämmelser äo*er föreläsa sökande. Förslag till sådana bestämmelser uppgöras av kollegiet. Lärarprov må endast äga, rum under lästermiu. 2. Då tid och ställe för lärarprov utsatts, skola genom rektors försorg såväl sakkunniga som de enligt § 53 utsedda ersättarna därom underrättas. § 55. Hava lärarprov ägt rum, skola de sakkunniga senast dagen efter provens avslutande gemensamt eller var för sig angående provens beskaffenhet skriftligen avgiva kortfattat utlåtande, som av rektor snarast möjligt derives lärarkollegiets ledamöter. § 5(). 1. Vid sammanträde för befordringsärendets slutbehandling i lärarkollegiet skall, där någon ledamot så yrkar, överläggning äga rum. Sedan överläggningen avslutats, skall ärendets slutliga prövning uppskjutas till följande söckendag. 2. Vid ärendets slutliga prövning i lärarkollegiet skall, utan föregående överläggning, varje ledamot för sig avgiva yttrande om lärarprov, som sökande avlagt, samt, med hänsyn till åberopade vetenskapliga arbeten, nämnda prov och vad i övrigt kan

lämna tillförlitlig upplysning om sökandes vetenskapliga skicklighet, bestämt utlåta sig ej blott därom, huruvida sökande anses skicklig till befattningen, utan även, där flera sökande rinnas, om den enes företräde framför den andre samt därefter, i följd av jämförelsen och med hänsyn tillika till vad i § 38 mom. 1 om tjänstålder sägs, uppföra tre av de sökande, om så många finnas och av honom prövas skickliga till befattningen, på förslag i den ordning, han anser dem förtjänta att nämnas till densamma. 3. Där en eller flera till befattningen skickliga sökande rinnas, skall lärarkollegiet upprätta ett samfällt förslag. Finnas flera till befattningen skickliga, skall omröstning anställas om varje förslagsrum för sig, därvid början göres med första rummet. A vart förslagsrum varde den sökande uppförd, som härtill erhållit flera röster än övriga sökande var för sig. Vid lika röstetal vare ordförandens röst avgörande. 4. Samtliga handlingar i ärendet insändas därpå till kanslern, som överlämnar dem jämte eget betänkande till Kungl. Maj:t. § 57. 1. Sakkunnig, vilkens utlåtande tjänat till ledning vid prövning av ärendet, äger njuta ersättning för uppdraget med belopp, som för varje fall prövas skäligt, dock högst 1,500 kronor. Kommer, på grund därav att ingen kvarstår såsom sökande, prövning av ärendet icke till stånd, må ersättning, som nyss sagts, likväl kunna tillerkännas sakkunnig för det arbete, han må hava nedlagt på uppdragets utförande. Ersättningens belopp fastställes av kanslern efter förslag av lärarkollegiet. 2. Till sakkunnig utsedd ordinarie lärare vid institutet eller

ettdera av rikets universitet, vilkens utlåtande tjänat till ledning vid prövning av ärendet, äger jämväl njuta ersättning för tjänstgöringspenningar, som han på grund av ledighet för sakkunniguppdragets fullgörande må hava avstått, dock ej för längre tid än två månader. § 58. På grund av mellankommande ferier må sammanträde i befordringsärende kunna uppskjutas till början av nästföljande lästermin. § 88 mom. 2 * Förslag, som nu är nämnt, må ej väckas under tiden från och med den dag, då ifråga om lärarbefattning, som därav beröres, kungörelse utfärdats, som i §§ 41 eller 42 säors, och till och med den dag, då befattningen blivit med ordinarie innehavare försedd eller, i fall, som i § 43 avses, den dag, då ansökningstiden utgått eller återkallelse av ansökning sist skett. § 119* I ärende rörande tjänsteförslag eller kallelse skall genom anslag tillkännagivas dagen, då förslags- eller kallelsefrågan blivit i lärarkollegiet avgjord; och äger den missnöjde, därest han inom tio dagar efter anslagsdagen hos kanslern i hans expedition anmäler sig vilja föra besvär, att i ecklesiastikdepartementet eller, då tillsättningen tillkommer kanslern, i kanslersexpeditionen ingiva sina besvär före klockan tolv å trettionde dagen efter anslagsdagen. * Nuvarande § 81 mom. 2. ** Nuvarande § 112.

48 Övergångsbestämmelser. Vad nu stadgats skall träda i kraft den 1 januari . . . .; dock skall därvid iakttagas följande. 1. Har professorsbefattning, prosektorsbefattning eller befattning såsom laborator med fast anställning före den 1 januari. . . . kungjorts till ansökning ledig, skall med tillsättandet förfaras enligt nn gällande stadgar. 2. Dar professor, proselyter eller laborator med fast anställning, vilken icke avgivit förklaring, varom stadgas i lagen den O'

o

o"

O

o

angående ändrad lvdelse av o, (5 och 7 §§ i lageri angående civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907, och sålunda är skyldig att vid uppnådda sextiofem levnadsår avgå från sin befattning, kvarstår i tjänst elva månader före utgången av den månad, varunder han uppnår nämnda levnadsålder, skall kungörelse, som i § 41 sägs, första gången utfärdas elva månader före sistsagda tidpunkt eller, om helgdag då inträffar, å närmaste söckendag därefter. Uppnår någon av nu ifrågavarande befattningshavare under år . . . . sextiofem levnadsår, skall sådan kungörelse första gången utfärdas den 1 februari . . . .

Lag ang. ändrad lydelse av 5, 6 och 7 §§ i lagen ang. civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907.

Rätt g) för förste avdelningsingenjör vid anstalten, för lärare vid tekniska högskolan, gymnastiska centralinstitutet tjänstår; Ii) för lärare vid universiteten och karolinska niediko-kirnrgiska institutet: vid utgången av det kalenderår, varunder sextiofem levnadsår uppnåtts, såvida befattningshavare vid nämnda tidpunkt kan räkna tjugofem tjänstår; i) = nuvarande h) k) = nuvarande i) 1) | nuvarande k)| för den manliga andra ämnesoch övningslärare vid statens läroverk än de under e), g), h), i) och k) särskilt angivna — — tjänstår; ni) = nuvarande 1) n) = nuvarande m). 4

6 §. Skyldighet — — — — b) för annan tjänstinnehavare, med undantag av de under c) nämnda, vid uppnående sjuttio år; c) för lärare vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet: vid utgången av det kalenderår, varunder de uppnått sextiofem levnadsår; d) = nuvarande c) e) = nuvarande d) Befinnas de i 5 § 1) omförmälda avgå. 7 §•

Vid — — — 6 § e) sägs pensionsunderlag. Har avgång från tjänst av anledning, som i 6 § d) sägs pension. Tjänstinnehavare inträde. Om — pensionsförsäkringsfonden.

Denna lag skall träda i kraft den ; dock att för den, som vid sagda tid innehar lärarbefattning vid något av rikets universitet eller karolinska mediko-kirurgiska institutet, nu gällande bestämmelser rörande tid, då rätt till hel pension och skyldighet att från tjänsten avgå inträder, skola fortfarande äga giltighet, därest han icke före den anmäler, att bestämmelserna i o § Ii) och 6 § c) må å honom vinna tillämpning.

REDOGÖRELSE FÖR TILLSÄTTNINGSFÖRFARANDET I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER.

Norge. Gällande lagbestämmelser rörande förfarandet vid tillsättning av lediga professorsbefattningar innehållas i Universitctsloven den 9 oktober 1.905 med däri sedermera vidtagna ändringar. Dessa bestämmelser äro emellertid mycket knapphändiga — de rymmas under två paragrafer; i övrigt regleras förhållandena på detta område genom särskilda kungl. resolutioner från fall till fall samt genom den praxis, som under tidernas lopp utbildat sig. Såsom regel sker tillsättningen efter ansökning. Universitetsloven stadgar härom att, så framt ej Konungen annorlunda bestämmer, kungörelse om ledigheten städse skall utfärdas. Om den form för tillsättning, som i vårt land benämnes kallelse, talar icke lagen. Det nyss återgivna stadgandet utesluter ju dock icke ett liknande förfarande. Också har för ej länge sedan i ett fall inträffat, att, sedan den ende norske sökanden blev förklarad inkompetent, det akademiska kollegiet — jämte rektor universitetets styrande myndighet — av regeringen bemyndigades att tillfråga en av vederbörande fakultet angiven utländsk vetenskapsman, huruvida han vore villig att söka ämbetet. Sålunda ett tillvägagångssätt, som. erbjuder vissa likheter med vår kallelse. I fråga om sättet för bedömande av sökandes skicklighet till ämbetet innehåller lagen icke annat, än att det tillkommer Konungen att efter fakultetens och det akademiska kollegiets hörande avgöra, huruvida för prövningen av inkomna ansökningar sakkunniga personer utom universitetet skola tillkallas ävonsom huruvida lärarprov skola hållas, samt att, innan ärendet föredrages för Konungen i och för slutligt avgörande, fakulteten och det akademiska kollegiet skola hava avgivit sina betänkanden i ämnet. I realiteten ligger prövningens tyngdpunkt hos vederbörande fakultet, som med nyss nämnda undantag bestämmer sättet för granskningen av de sökandes kvalifikationer. Man kan här skilja mellan tre vägar. a) Fakulteten tillsätter ett utskott bland sina egna ledamöter med uppgift att avgiva utlåtande till vägledning för fakulteten såväl om sökandenas vetenskapliga produktion som angående deras lärarskicklighet. Mycket ofta förekommer, att detta utskott inhämtar utlåtanden rörande de sökandes vetenskapliga arbeten från andra sakkunniga, framför allt svenska och danska. I sådana fall bedömer utskottet själv sökandenas lärarskicklighet. Särskilda lärarprov hållas i regel icke, därest samtliga sökande äro eller förut varit i lägre lärarbefattningar anställda vid universitet.

54 b) Fakulteten tillsätter en kommitté av sakkunniga för att bedöma sökandenas skicklighet både som forskare och som lärare. Såsom ovan nämnts, skall. i det fall, att fakulteten till ledamot av kommittén väljer en vetenskapsman utom universitetet, denne förordnas genom särskild kungl. resolution. Kommitténs utlåtande förelägges fakulteten, som däröver har att avgiva yttrande, och det gives exempel på att, även om kommittébetänkandet är enhälligt, avvikande meningar yppa sig i fakulteten. c) Stundom avgiver fakulteten sin hemställan utan att dessförinnan låta en särskild nämnd bedöma sökandenas skicklighet. Denna ordning iakttages framför allt vid besättande av nyinrättade professurer, där regeringen i sin framställning till stortinget om beviljande av anslag till professurens inrättande utpekat en namngiven vetenskapsman såsom särskilt skickad till ämbetet och denne sedermera står såsom ensam sökande. Någon föreskrift om specimenstid för alla fall finnes icke. Men när fakulteten eller vederbörande granskningsnämnd därtill finner skäl, lämnas de sökande en tidsfrist, inom vilken de hava tillfälle att genom vetenskapligt författarskap ytterligare söka dokumentera sin skicklighet. Härjämte kunna, såsom förut antytts, särskilda lärarprov förekomma. E t t allmänt stadgande om sådana har meddelats genom en kungl. resolution av den 20 november 1837. Såsom förut omtalats, meddelas emellertid rörande provens beskaffenhet föreskrifter genom särskild kungl. resolution för varje fall, där prov befinnas erforderliga. Ovan berörda kungl. resolution av år 1837 omnämner endast »proveforelesninger». Oftast bestå också proven allenast av dylika, i regel dels över ett självvalt ämne och dels över ett förelagt, för samtliga sökande gemensamt ämne. Men stundom göras proven mera omfattande, så att, förutom skyldigheten att hålla provföreläsningar, sökandena åläggas att inom fastställd tid författa en avhandling över ett angivet ämne. Ar det fråga om en professur inom den medicinska fakulteten, kunna i proven även ingå vad man hos oss kallar praktiska undervisningsprov, t. ex. en obduktion med åtföljande demonstration. Ämnen för proven givas de sökande av det utskott eller den kommitté, som, enligt vad den föregående redogörelsen ger vid handen, har att sedermera bedöma proven. Om förekomsten av någon egentlig sakkunniginstruktion kan man icke tala. Emellertid plägar i ett särskilt fall vissa erinringar göras den sakkunnige, nämligen då till ledamot av den kommitté, varom ovan talats under b), utses vetenskapsman utom universitetet. Man brukar då göra honom uppmärksam på att vad fakulteten önskar erhålla är ett gemensamt, av samtliga kommittéledamöter underskrivet utlåtande, ävensom att i kommitténs uppdrag ingår jämväl att pröva sökandenas lärarskicklighet. Dessutom fäster man hans uppmärksamhet på den förut omtalade kungl. resolutionen av år 1837. Någon bestämd tid, inom vilken de sakkunniga skola hava fullgjort sitt värv, utsattes icke. I sådana fall, där ett stort antal vetenskapliga arbeten föreligga till granskning, kan sakkunnig, som tillika är universitetslärare, på ansökan erhålla lindring i sin undervisningsskyldighet med hänsyn till sakkunniguppdraget.

55 Sakkunnigas utlåtande behandlas i alla instanser, utan att de sökande förut lämnats tillfälle att göra erinringar mot utlåtandet. Slutligen må i fråga om den tidrymd, befordringsärendenas behandling tager i anspråk, nämnas, att från utgången av ansökningstiden till dagen för Kungl. Maj:ts beslut brukar i fall, då sakkunnigkommitté användes, förlöpa från tre till åtta månader, i enstaka fall något längre tid.

Danmark. Det danska universitetet har för jämförelsevis kort tid sedan fått sitt befordringsväsende omreglerat. Nya bestämmelser härutinnan utfärdades nämligen genom Anordning om liegler for Anscettelse av Professorer ved luibenliavns Universitet, given den 26 juni 1918. Denna författning innehåller, liksom våra statuter, ganska detaljerade föreskrifter rörande förfarandet; man har icke här, såsom vi sett fallet vara i Norge, nöjt sig med några få, grundläggande bestämmelser och i övrigt lämnat öppet åt praxis att fritt utveckla sig. Det danska befordringsväsendet känner både ansöknings- och kallelseförfarande. Dock fastslår förordningens första paragraf, att tillsättning efter ansökning skall vara regel, kallelse undantag. Initiativet till kallelse utgår från vederbörande fakultet. Emellertid saknas bestämmelser om viss tidsfrist för väckande av förslag härom eller för besluts fattande i anledning av kallelseförslag. Förutsättningen för att kallelse skall komma till stånd är, att minst tre fjärdedelar av samtliga fakultetens ledamöter uttala, att den vetenskapsman, som ifrågasattes tili kallelse, är alla andra, som möjligen kunde komma i åtanke vid ämbetets besättande, så avgjort överlägsen, att en närmare granskning av hans meriter i förhållande till de andras kan anses överflödig. Med mindre nyss angivna röstövervikt vinnes för en sådan mening, kan fakulteten ej föreslå kallelse. Aro ej alla fakultetsledamöter närvarande vid det sammanträde, där saken behandlas, inhämtas de frånvarandes yttranden, och dessa yttranden införas i fakultetens protokoll. Kommer beslut om kallelse ej till stånd, anslås ämbetet ledigt till ansökning. Bestämmelser rörande ansökningstidens längd och ansökningshandlingarnas beskaffenhet saknas i författningen. Sedan inkomna ansökningar överlämnats till fakulteten, tillsätter denna omedelbart en nämnd (»udvalg») bestående, såsom regel, av tre personer med uppgift att bedöma de sökandes skicklighet till ämbetet. Ledamöterna av nämnden väljas, utan avseende å fakultetsindelningen, bland dem av universitetets lärare, vilka närmast äro sakkunniga på professurens läroområde. Finnes icke tillräckligt antal sakkunniga inom universitetet, kan fakulteten välja en eller, undantagsvis, flera utomstående vetenskapsmän till ledamöter av nämnden. Varje nämndledamot äger i befordringsärendet säte och stämma i fakulteten. Nämnden har att till fakulteten avgiva en skriftligen motiverad hemställan, vari, i fall av meningsskiljaktighet, varje ledamots ståndpunkt klart

56 angives. Någon särskild tid för utlåtandets avgivande har nämnden sig icke förelagd. P å denna punkt har den danska lagstiftningen medgivit sökandena en rättighet, som de i denna form hos oss sakna, ehuruväl de stundom själva taga sig densamma, nämligen att hos fakulteten framställa skriftliga anmärkningar rörande sakkunnigutlåtandets innehåll. Sådana anmärkningar skola insändas till fakulteten inom åtta dagar efter det att utlåtandet delgivits sökandena, och kunna avse såväl utlåtandets motivering som själva slutresultatet. Utgången av nyssnämnda tidsfrist skall alltid avvaktas, innan fakulteten får hålla sammanträde för att för sin del fatta beslut i ärendet. Härvid åligger det fakulteten att jämväl särskilt yttra sig över de anmärkningar, som av sökande kunna hava framställts mot nämndens utlåtande. Det hittills skildrade förfarandet är gemensamt för alla befordringsärenden. Men sedan nämndens utlåtande avgivits, kan ärendets fortsatta behandling utveckla sig efter endera av två huvudlinier: antingen anställes vad den danska författningen kallar konkurrence eller ock förlöper det hela utan sådan. Proceduren är väsentligen olika enligt de olika alternativen. Vi skola till en början redogöra för bestämmelserna i det senare av dessa, vilket torde representera den kortare vägen. I. Konkurrence äger icke rum a) om nämnden enhälligt föreslår en sökande till platsen och nämndens förslag biträdes av flertalet av de fakultetsledamöter, vilka äro tillstädes, då ärendet förekommer till behandling i fakulteten; b) om flertalet av nämndens ledamöter på förslag uppsatt en sökande och detta förslag vinner anslutning av två tredjedelar av de närvarande fakultetsledamöterna samt fall ej inträffar, varom talas här nedan under I I b). Under nu angivna förutsättningar avgiver fakulteten sitt förslag till platsens besättande med ledning av nämndens utlåtande. Fakultetens förslag, åtföljt av nämndens utlåtande, underställes så regeringens avgörande. E n mera omständlig behandling åter äger rum i de fall, då II. konkurrence förekommer. Sådan kommer till stånd a) om nämndens flertal gör framställning därom; b) om en ledamot av nämnden påyrkar konkurrence eller, där nämndens utlåtande ej är enhälligt, i fakulteten yrkande därom framställes av någon ledamot samt i båda de sistnämnda fallen yrkandet biträdes av en tredjedel av närvarande fakultetsledamöter; c) om nämnden uppsätter på förslag flera sökande och ingen av dessa erhållit absolut röstpluralitet i nämnden; samt d) där nämnden föreslagit en sökande till erhållande av ämbetet, vare sig enhälligt eller med majoritet, men för nämndens förslag ej vinnes den under I a) resp. b) omtalade majoritet i fakulteten. I konkurrencen äga icke samtliga sökande obetingad rätt att deltaga utan endast de, som enligt nämndens beslut kunna komma i åtanke vid ämbetets tillsättande. Likväl kan en sökande icke uteslutas från konkurrencen, om någon av nämndens ledamöter eller en tredjedel av närvarande fakultetsmedlemmar rösta för hans deltagande. Dessutom kunna även personer utom sökandenas krets tillåtas deltaga i konkurrencen; förutsättning härför är dock, att fakulteten, när omständigheterna därtill föranleda, gör hemställan härom. Skall enligt ovan angivna regler konkurrence äga rum, tillsättes genom regeringsbeslut en konkurrencekommitté, bestående av ordförande och 5—8

57 ledamöter. Såsom ordförande fungerar vederbörande fakultets dekanus. Tre eller fyra ledamöter utses av fakulteten antingen bland dess egna medlemmar eller, om fakulteten därtill finner skäl, bland utländska vetenskapsmän; övriga två eller tre ledamöter skola vara utanför fakulteten stående danska eller utländska vetenskapsidkare. Dessa sistnämnda ledamöter förordnas av regeringen efter förslag av fakulteten eller någon vetenskaplig institution. Konkurrencekommitténs uppgift är att bedöma de i konkurrencen deltagandes skicklighet till ämbetet. Därvid har kommittén att taga hänsyn till vederbörandes — såsom det i den danska författningen heter — »vita ante acta» och deras vetenskapliga arbeten. Men vidare skall avseende fästas å utgången av vissa offentliga prov, som i detta sammanhang anställas enligt av regeringen efter förslag av fakulteten för varje särskilt fall meddelade föreskrifter. Rörande provens beskaffenhet innehåller författningen intet närmare stadgande. De kunna emellertid bestå av endast föreläsningar eller ock av såväl föreläsningar över uppgivna och självvalda ämnen som författande inom viss förelagd tid av en avhandling över ett uppgivet ämne. Dylika prov förekomma endast i de fall, där konkurrence kommer till stånd. Äger konkurrence ej rum, känner det danska befordringsväsendet ingen motsvarighet till våra specimina. Sedan konkurrencen avslutats, avgiver konkurrencekommittén sitt förslag till ämbetets återbesättande direkt till regeringen, således utan att fakulteten dessförinnan lämnas tillfälle att yttra sig. Emellertid föreskriver författningen, att universitetet samtidigt med förslagets avlämnande skall erhålla en avskrift av detsamma. Det må tilläggas, att varken sakkunnignämnden eller konkurrencekommittén erhåller någon instruktion för sitt arbete. De hava endast att ställa sig till efterrättelse författningens föreskrifter.

Finland. Nedan lämnade uppgifter gälla det s. k. Alexander-universitetet i Hälsingfors, för vilket statuter fastställdes den 1 oktober 1852. Dessa statuter hava sedermera upprepade gånger ändrats och voro vid den tid, då uppgifterna införskaffades (januari 1919), under revision i en kommitté. Huruvida kommitténs förslag, till vilket vi senare återkomma, lett till något praktiskt resultat, är oss icke bekant. Tillsättning av professorsbefattningar sker såsom regel efter ansökning. I ett fåtal undantagsfall har tillsättning skett genom kallelse, men härför finnes ingen särskild procedur föreskriven. Enligt en kungörelse av den 28 mars 1899, innefattande tillägg till statuterna av år 1852, skall, innan förslag till den lediga professurens besättande upprättas, vederbörande fakultet eller sektion icke blott pröva de sökandes vetenskapliga kompetens och lärarskicklighet, utan även, om flera sökande finnas, emellan deras vetenskapliga förtjänster anställa noggrann jämförelse. För detta ändamål bör fakulteten inhämta förberedande utlåtande av minst två sakkunniga män, inom eller utom universitetet.

58 Någon viss tid för utlåtandenas avgivande liar icke plägat föreläggas de sakkunniga. Ej heller har någon särskild instruktion för dessa förekommit: man har endast brukat delgiva dem innehållet i den nyss nämnda kungörelsen. Omförmälda kungörelse medgiver, att sökande, om han det önskar eller vederbörande fakultet så finner nödigt, må genom särskilt lärarprov styrka sin »praktiska lärarskicklighet». Specimenstid förekommer så till vida, att sökande efter särskild anhållan kan erhålla viss respittid för styrkande av sin kompetens (resp. ökande av sina meriter). Regeln är, att sådan respittid begäres och beviljas. Dess längd är vanligen omkring ett år, aldrig över ett och ett halvt år. Såsom ovan nämndes, var vid tiden för de nu lämnade uppgifternas införskaffande en kommitté sysselsatt med att omarbeta Alexanderuniversitetets statuter. Kommitténs förslag till bestämmelser rörande professorers tillsättning förelåg då i ett förberedande aitkast, enligt vilket befordringsproceduren skulle komma att i synnerligen hög grad likna vår egen nu gällande. De mest anmärkningsvärda skiljaktigheterna äro, att ansökningstiden anslås så rundligt som till femtiosex dagar, att lärarproven äro obligatoriska, att specimenstiden kan utsträckas ända till ett år, räknat från ansökningstidens utgång, samt att minimiantalet sakkunniga utgör två.

Tyskland. Greifswald. Ansökningsförfarande förekommer icke. Då en professorsbefattning blir ledig, uppgöres efter anmodan av vederbörande minister en lista, upptagande namnen å de personer, vilka anses böra ifrågakomma vid den lediga platsens återbesättande. Därvid förfares på följande sätt. Fakulteten utser för ändamålet en nämnd, bestående av fyra till sex fakulteten tillhörande ordinarie professorer med fakultetens dekanus såsom ordförande. Uppstår ledigheten av annan anledning än dödsfall, skall städse den professor, om vars avgång är fråga, vara ledamot av nämnden. Till övriga ledamöter av nämnden utses professorer i ämnen, närstående den professur, det gäller att förse med ny innehavare. Nämnden håller ingående överläggningar i frågan och inhämtar i allmänhet utlåtanden rörande kandidaterna från utomstående vetenskapsmän. Härefter avgiver nämnden till ministern förslag till befattningens återbesättande, varvid i första rummet den uppföres, som anses bäst skickad till ämbetet. Skulle två kandidater befinnas i detta hänseende jämställda, angiver nämnden uttryckligen, att de föreslås pari passu. Resultatet av nämndens arbete förelägges därpå fakulteten för yttrande. Sedan fakulteten utlåtit sig i ämnet, väljer ministern efterträdaren bland de å listan upptagna kandidaterna. Berlin. Ansökningsförfarande förekommer icke. Då ledighet uppstår, avgiver vederbörande fakultet till kultusministeriet förslag till ämbetets återbesättande. Förslaget upptager tre personer, vilkas skicklighet till befattningen göres till föremål för en ingående sakkunnig granskning i ett förslaget åtföljande utlåtande. Detta utlåtande utarbetas inom fakulteten; dock brukar, när fråga är om tillsättning av professur inom den filosofiska fakul-

59 teten, ärendet förberedas av en särskild sakkunnignämnd. Kandidaterna uppföras a förslaget i den ordning, de anses böra komma i åtanke till befattningen. Vederbörande minister utser till befattningens innehavare såsom regel en av de föreslagne och. mestadels då den i första rummet uppförde. Emellertid är han icke bunden vid förslaget utan kan jämväl utnämna en person, vilken icke blivit av fakulteten ifrågasatt till platsens erhållande. I sådant fall samråder ministern emellertid städse med sakkunniga. Ofta tillfrågas fakulteten, varför den icke föreslagit en viss vetenskapsman till professuren, ävensom, huruvida den skulle hava något att erinra mot en eventuell utnämning av denne namngivne vetenskapsman. Vid dylikt förfarande äro konflikter mellan ministeriet och fakulteten sällsynta. I det stora flertalet fall äro strängt vetenskapliga synpunkter bestämmande för utgången. Av det sagda framgår, att någon motsvarighet till de svenska statuternas specimenstid icke förekommer. Tack vare privatdocentinstitutionen saknas vid inträffande vakanser nästan aldrig lämpliga kandidater till de lediga befattningarna. Härtill bidrager även det vid cle tyska universiteten vanliga utbytet av lärare mellan de olika högskolorna; endast mera sällan händer det, att en privatdocent erhåller professur vid det egna universitetet. Tubingen. Professorsbefattningar tillsättas av regeringen utan föregående ansökningsförfarande. Vederbörande fakultet har förslagsrätt. Förslaget upptager såsom regel tre namn. Några detaljerade bestämmelser rörande de grunder, efter vilka fakulteten har att träffa sitt val, eller rörande den ordning, fakulteten därvid har att iakttaga, äro icke givna. Särskilda sakkunniga anlitas icke. Men det åligger fakulteten att i motiveringen till sitt förslag ingående yttra sig om kandidaternas vetenskapliga verksamhet. Vid behandling av befordringsärenden äga endast de ordinarie professorerna säte och stämma i fakulteten; dock kan fakulteten, om den så finner skäligt, med sig adjungera fakulteten tillhörande extra ordinarie professorer, vilka därvid likväl endast få ställning av rådgivande. Över fakultetens förslag yttrar sig der grosse Senat — en kollegial akademisk myndighet, närmast motsvarande vårt större konsistorium och i befordringsfrågor sammansatt av universitetets kansler, dess rektor, samtliga ordinarie professorer vid universitetet ävensom universitetsamtmannen (universitetets juridiska rådgivare och kanslichef). Då ärendet förekommer till behandling i senaten, skall föredraganden därstädes avgiva en bestämd hemställan med anledning av fakultetens förslag, varefter omröstning anställes om berörda hemställan. Sedan senaten fattat sitt beslut, lämnas meddelande härom till ministeriet jämte en redogörelse för ärendets behandling vid universitetet. Regeringen är icke bunden vid universitetets förslag men följer det mestadels. Milnchen. Ej heller här äger någon öppen konkurrens i form av ansökningsförfarande rum. Utnämningsrätten tillkommer regeringen. Denna plägar fatta sitt beslut, först efter det förslag från universitetet inhämtats. Närmast handlägges frågan om förslags upprättande av ett utskott av fakulteten, i vilket såsom regel den avgående professorn och de hans läroområde närstående ordinarie professorerna äro ledamöter. På grundval av utskottets utlåtande i ämnet besluter först fakulteten och därefter senaten. I allmänhet upptager förslaget tre kandidater och merendels utnämner regeringen en av

60 dessa till innehavare av den lediga befattningen. Endast undantagsvis frångår regeringen den ordningsföljd, i vilken kandidaterna blivit föreslagna. Den nu skildrade befordringsordningen är icke reglerad i författning utan grundar sig uteslutande på praxis.

Tysk-Österrike. Wien. Då en professorsbefattning blir ledig, vare sig genom innehavarens död, befordran till annan befattning eller avgång med pension, utnämner regeringen efterträdaren utan att platsen kungöres ledig till ansökan. Emellertid har fakulteten rätt att föreslå den nya tjänstinnehavaren — en rätt, som fakulteterna i regel utnyttja. Vanligen uppställas tre vetenskapsmän på förslaget i bestämd ordningsföljd (Terna Vorschlag). Undantagsvis upptager förslaget allenast ett namn (unico loco). Regeringen är enligt författningen icke uttryckligen bunden vid förslaget; den går dock nästan aldrig utom detsamma. I fall, där ingen av de å första och andra rummet föreslagna kan förvärvas för det lediga ämbetet, händer det, att regeringen infordrar nytt förslag. Fakultetsförslaget förberedes genom en nämnd av professorer i ämnet och i ämnen, närstående det lediga ämbetets läroområde, samtliga tillhörande professorskollegiet (das Professorenkollegium). Nämnden tillsättes efter förslag av fakultetens dekanus vid sammanträde av kollegiet. Varje medlem av kollegiet, som intresserar sig för tillsättningsfrågan, äger anmäla sig till deltagande i nämndens arbete. Inom den filosofiska fakulteten vid universitetet i Wien är det sed att alltid i nämnden insätta en »opartisk», d. v. s. vid tillsättning av en humanistisk lärostol en matematiker eller en naturforskare och vice versa. Nämnden håller ingående överläggningar i frågan; den icke allenast granskar kandidaternas vetenskapliga arbeten utan fäster även avseende på deras lärargärning, det inflytande, de utövat på studenterna, över huvud taget å hela deras personlighet. Nämndens överläggningar pågå åtminstone så lång tid, som förflyter mellan två fakultetssammanträden (en månad), vanligen längre. Nämndens utlåtande behandlas sedermera i fakulteten, varest omröstning äger rum om varje särskild av nämnden föreslagen kandidat. Då, vad Wienuniversitetet beträffar, nämnden vanligen äger ledamöter, vilka äro sakkunniga i egentlig bemärkelse, inhämtar den sällan utlåtanden av utomstående sakkunniga vetenskapsmän, vilket däremot oftare förekommer vid de mindre universiteten. Någon särskild sakkunniginstitution gives icke. De sakkunnigas uppgift framgår under alla förhållanden av formuleringen av det uppdrag, de erhålla [man anmodar dem att a) avgiva yttranden rörande de ifrågasatta kandidaterna, b) anställa jämförelse mellan vissa uppgivna vetenskapsmän eller c) avgiva utlåtande rörande en enda namngiven vetenskapsmans skicklighet].

Nederländerna. Leiden. Tillsättning efter ansökning förekommer icke. Då en professur blivit ledig, utnämner regeringen (undervisningsministern) efterträdaren, sedan

61 vederbörande fakultet och universitetsstyrelse avgivit förslag till befattningens återbesättande. Fakultetens förslag, som är utförligt motiverat, upptager ett, två eller tre namn. Såsom regel utnämnes den i första rummet föreslagne. Om fakulteten så finner nödigt, införskaffar den rörande de personer, vilkas skicklighet till ämbetet den önskar taga under övervägande, utlåtanden från professorer, tillhörande främmande universitet, eller från enskilda vetenskapsmän. Utlåtandena äro icke officiella utan hava konfidentiell natur.

Schweiz. Lausanne. Förfarandet vid tillsättning av professorsbefattningar regleras dels genom en universitetslag av den 15 maj 1916 (loi sur V enseignement supérieur å Vuniversité de Lausanne), dels ock genom ett reglemente för universitetet av den 8 mars 1918 (rcglement general de Vuniversité). Den normala tillsättningsproceduren är kallelse. Vid uppkommen ledighet hänvänder sig kantonregeringen till personer, vilka genom vetenskapliga arbeten eller lärarverksamhet gjort sig kända för utmärkt skicklighet å det lediga ämbetets läroområde (avantageusement connus par des travaux ou des cours sur la matiere å enseigner) med förfrågan, huruvida de äro villiga att mottaga kallelse till befattningen; dock inhämtar regeringen, innan sådan hänvändelse göres, utlåtande från universitetet ävensom, då fråga är om tillsättning av en teologisk lärostol, från synodalkommissionen (la commission synodale). Universitetsutlåtandet avfattas av vederbörande fakultet (le conseil de faculté, där såväl ordinarie som extra ordinarie professorer hava säte och stämma), och underställes därefter universitetskommissionen (la commission universitaire), den akademiska myndighet, som handlägger de löpande universitetsärendena. Universitetskommissionen är sammansatt av rektor, vilken fungerar såsom ordförande, universitetssekreteraren och fakulteternas dekaner ävensom föreståndarna för olika med universitetet förenade och under vissa av fakulteterna hörande institut (écolcs). Anmärkningsvärt är, att i universitetskommissionen rektor och dekanerna allenast hava ställning av rådgivande ledamöter. Kommer kallelseförfarandet ej till användning, sker tillsättningen efter öppen konkurrens. Undervisningsdepartementet kungör i sådant fall ledigheten tre månader före den tidpunkt, då platsen skall tillsättas. För granskning av de sökandes meriter tillsätter regeringen en nämnd (jury), för vilken regeringen jämväl förordnar ordförande. Universitetet utser två ledamöter i nämnden. Då det gäller tillsättning av en professur inom teologiska fakulteten, utses två nämndledamöter av synodalkommissionen. Om nämnden finner skäl därtill föreligga, besluter nämnden, att sökandena skola undergå offentliga prov. Provens beskaffenhet bestämmes av nämnden. Nämnden avgiver ett utförligt utlåtande angående sökandenas meriter och, där prov ägt rum, även angående dessa prov. Utlåtandet, innehållande nämndens förslag till ämbetets återbesättande, överlämnas till undervisningsdepartementet. Regeringen utnämner efter fritt val till innehavare av platsen en av de

62 sökande, som av nämnden förklarats kompetenta. Skulle regeringen, i överensstämmelse med nämnden, finna skäl ej vara förhanden att besätta ämbetet med någon av de sökande, låter den befattningen på nytt anslås ledig eller vidtager provisoriska anordningar för undervisningens uppehållande.

Frankrike. Där fråga ej är om tillsättande av en nyinrättad professur eller en professur, vars läroområde i sammanhang med ledigheten förändrats, sker tillsättning efter ansökning. Gäller det åter att tillsätta en nyinrättad professur eller en ändrad professur, utnämner presidenten, utan att någon konkurrens anställts eller vederbörande universitetsmyndigheter blivit hörda, innehavaren, sedan undervisningsministern avgivit en motiverad hemställan i ämnet. Då en professor avgår ur tjänsten, hava fakulteten (le conseil de la faculté) och universitetsrådet (le conseil de Vuniversité) att till en början var efter annan avgiva yttrande, huruvida lärostolen bör bibehållas, indragas eller i ett eller annat avseende förändras. Dessutom skall fakulteten fatta beslut i fråga om befattningens ledigförklarande. Detta beslut innebär allenast ett uttalande av fakultetens mening; ledigheten uppstår först den dag, då den genom beslut av ministern (arrété ministeriet) blivit proklamerad. Ministern äger nämligen ensam befogenhet att avgöra, huruvida faktiskt och rättsligt sådana omständigheter äro förhanden, att ett ledigförklarande bör äga rum. Kungörelse om ledigheten införes i Journal oficiel och i Bulletin administratif de V instruction publique med tillkännagivande, att sökande skall inom tjugu dagar, räknat från dagen för kungörandet, ingiva ansökning till befattningen. Ansökningarna ställas till ministern, vederbörande rektor eller dekanus och skola åtföljas av doktorsdiplom, meritförteckningar och sökandenas vetenskapliga skrifter, de sistnämnda i ett exemplar. I detta sammanhang bör omtalas, att vissa allmänna kompetensvillkor äro stadgade för behörighet till professorsbefattning. Villkoren äro tre: ett hänför sig till den teoretiska utbildningen, ett till levnadsåldern och ett till föregående lärarverksamhet. För att kunna utnämnas till professor fordras a) att hava förvärvat doktorsgrad inom den fakultet, till vilken det lediga ämbetet hör, b) att hava uppnått trettio levnadsår, samt c) att hava under minst två år givit en undervisningskurs vid någon offentlig högskola eller meddelat enskild men vederbörligen autoriserad undervisning, likvärdig med de offentliga undervisningskurser, vilka anordnas vid universiteten. Sedan ansökningstiden gått till ända, granskar först fakulteten de sökandes meriter. Till ledning för bedömandet införskaffas sakkunniga utlåtanden rörande sökandenas vetenskapliga arbeten och deras lärarverksamhet. Vid Parisuniversitetet avgives sådant utlåtande av en särskild nämnd, sammansatt av de fakulteten tillhörande professorer, vilka äro i egentlig mening sakkunniga. Vid universitetet i Grenoble avgives vanligen särskilt utlåtande rörande de sökande av en professor i den lediga professurens läroämne. Efter slutad granskning upprättar fakulteten förslag till befattningens

63 återbesättande. Detta sker, åtminstone vid Parisuniversitetet, medelst sluten omröstning. På förslaget uppföres minst två personer i den ordning, de med hänsyn till ådagalagda meriter anses förtjänta att ifrågakomma till ämbetet. Skulle endast en kompetent sökande hava anmält sig, föreslår fakulteten ex officio en andra kandidat, jämte denne. Till fakultetens förslag fogas såsom bilagor ansökningshandlingarna och införskaffade sakkunnigutlåtanden. Fakultetsförslaget överlämnas därefter till en central myndighet, benämnd la section permanente du conseil supérieur de Vinstruction publiquc; dock synes vid universitetet i Grenoble så till vida iakttagas ett från det vanliga avvikande förfarande, som därstädes jämväl universitetsrådet, innan frågan hänskjutes till la section permanente, avgiver tillsättningsförslag. Sedan sistnämnda myndighet behandlat ärendet och för sin del upprättat förslag till ämbetets återbesättande, därvid den äger befogenhet att föreslå andra kandidater än de av fakulteten ifrågasatta men faktiskt nästan undantagslöst ansluter sig till fakultetsförslaget, underställes ärendet vederbörande minister. Utnämningen kan i regel icke äga rum, förrän de i lag föreskrivna förslagen avgivits. Undantagsvis kan inträffa att så sker, om nämligen fakulteten, sedan tillfälle lämnats densamma att inkomma med förslag, finner sig böra avstå därifrån. För övrigt är ministern icke bunden vid de avgivna förslagen; han äger lagligen rätt att gå utom desamma och förelägga presidenten förslag om utnämning av en av honom själv utsedd kandidat, endast denne fyller de i lagen uppställda allmänna kompetensvillkoren. Enligt uppgift från universitetet i Paris föreslår emellertid ministern faktiskt alltid den person, som av fakulteten och la section permanente föreslagits i första rummet. Det förtjänar omtalas, att en professor äger möjlighet att på egen begäran få utbyta sin lärostol mot annan inom samma eller annan fakultet, vare sig genom tjänstebyte med någon kollega eller genom transport till en ledig befattning. Över ansökningar om dylik förflyttning yttra sig först vederbörande fakultetsråd och därefter la section permanente. Det säger sig självt, att befattningarna i sådana fall icke kungöras lediga. Till slut må nämnas ett förhållande, som är av ett särskilt intresse för den föreliggande utredningen. Skyldighet för professor att avgå från tjänsten inträder vid uppnådda sjuttio levnadsår, men ministern äger, efter hörande av la section permanente, under viss förutsättning medgiva befattningshavaren rätt att kvarstå i tjänsten utöver sagda tid. Emellertid kan i det fall, där sådant medgivande lämnas, befattningen, likaledes sedan nyssnämnda myndighet blivit hörd, kungöras till ansökan ledig, således innan ännu ledigheten uppstått.

Storbrittanien och Irland. Oxford. Tillsättning av ledig professur sker efter öppen konkurrens, i det offentlig kungörelse om ledigheten utfärdas. Sedan kandidaternas meriter granskats, utses den nye befattningshavaren av en nämnd, bestående av sju ledamöter, nämligen universitetets rektor {vice-chancellor) och av speciellt sak-

64 kunniga ledamöter, för ändamålet utsedda av olika korporationer. Dessutom äro i vissa fall ett mindre antal personer ex officio ledamöter i nämnden. Edinburgh. Utnämningsrätten utövas av olika myndigheter. Vissa professorer tillsättas av regeringen efter förslag av ministern för Skottland. Andra professorer utses av the curators, en myndighet, sammansatt av representanter dels för universitetet och dels för staden Edinburgh. Slutligen tillkommer i vissa fall ifrågavarande befogenhet universitetets egentliga förvaltande och verkställande organ, the university court. Var och en av de nu omtalade utnämnande myndigheterna har fullständig frihet att vid utseendet av den nye befattningshavaren välja det tillvägagångssätt, den finner lämpligast. Stundom kungöres befattningen till ansökan ledig. I andra fall åter anskaffar vederbörande myndighet under hand passande kandidater och väljer efterträdaren bland dessa. Särskilda specimina förekomma icke i någon form. Ej heller anlitas avlönade sakkunniga för granskning av kandidaternas meriter. The university court överlämnar ibland åt en subkommitté av dess medlemmar att utföra det förberedande granskningsarbetet. De ovan anförda reglerna för tillsättningsförfarandet äro icke kodifierade. Dublin. Förslag till besättande av ledig professur uppgöres av the university council — rektor (provost) och 16 medlemmar av den akademiska senaten — som äger själv bestämma sättet för bedömandet av kandidaternas skicklighet till befattningen. Stundom tillsätter the university council för ändamålet särskilda sakkunniga. Den nye befattningshavaren utses härefter genom val av the board of the college l, I allmänhet väljes han för en tid av fem till sju år och återväljes, om han förvaltat ämbetet på ett tillfredsställande sätt. The board of the college följer så gott som undantagslöst det av the university council avgivna förslaget. »

Amerikas Förenta Stater. Befordringsärendena handläggas och avgöras av vederbörande universitets egna organ, utan att regeringsmyndigheten tager någon som helst befattning med dessa frågor. Någon öppen konkurrens, med offentligt tillkännagivande av ledigheten och ansökningsförfarande, förekommer icke, utan universitetet förvärvar sig under hand den enligt dess mening lämpligaste kraft, som står till buds. I stort sett, synes tillvägagångssättet härvid vara Kka vid de nordamerikanska universiteten, ehuru i enskildheterna proceduren kan gestalta sig på olika sätt, allt efter det särskilda universitetets organisation och styrelseformer. Vid Columbia university, New York, tillgår så, att vid uppkommen ledighet å en professorsbefattning universitetets rektor (president) samt universitetets lärare i det ämne, som utgör den lediga professurens läroområde, eller i närstående ämnen — vilka lärare samtliga bilda vad i universitetets 1 Universitetet i Dublin utgöres icke, såsom eljest de engelska universiteten, av ett flertal colleges utan av allenast ett college, the Trinity College.

65 statuter benämnes ett department — ävensom vissa andra av universitetets ämbetsmän, vilka anses äga särskild sak- och personkännedom i frågan, praktiskt sett arbeta såsom en informationskommitté, vilken förbereder ärendet ur olika synpunkter. Kommittén överväger meriterna hos olika personer, vilka synas kunna ifrågåkomma till ämbetet, samt föreslår till betattningen den vetenskapsman, om vilken kommitténs medlemmar enats såsom den skickligaste. Anses flera böra komma i åtanke, upptager kommittén på sitt förslag två eller tre namn. Förslaget förelägges härpå universitetets högsta styrande organ, the trustees of the university, •— en korporation, i vilken rektor sedvanligen är ledamot men vars övriga medlemmar utgöras av personer i framskjuten ställning, ej tillhörande universitetet ehuru i regel därifrån utexaminerade, såsom finansmän, teknici, domare, läkare etc. Sistnämnda mjmdighet utväljer den nye professorn bland de föreslagna kandidaterna. Vid Yale university, Connecticut, hålles, då fråga uppkommer om tillsättning av ledig professur, överläggning mellan universitetets administrativa ämbetsmän och universitetets professorer i ämnen, närstående den lediga professurens läroområde. Nämnda professorer lämnas därefter tillfälle att, konstituerade såsom kommitté, undersöka meriterna hos olika personer, vilka synas böra ifrågasättas till innehavare av den lediga lärostolen. Initiativet till uppsökande av lämpliga kandidater utgår oftast från universitetet, men det anses vara fullt i sin ordning, att en vetenskapsman, som önskar komina i åtanke, tillkännagiver denna sin önskan genom privatbrev till någon av de professorer, som deltaga i ärendets förberedande handläggning. Kommittén avgiver efter slutat arbete sitt utlåtande till vederbörande fakultet, i vilken vid behandlingen av dylikt ärende ordinarie professorer och institutionsföreståndare äga säte och stämma. Godtager fakulteten kommitténs förslag — och detta är, praktiskt taget, städse fallet — hänskjutes ärendets avgörande till universitetets styrelse (the corporation of the university). Huvudansvaret vid befordringsärendenas handläggning ligger emellertid i realiteten hos den ovannämnda kommittén. Någon särskild instruktion för sitt arbete erhåller icke denna kommitté annat än om det föreligger ett allmänt behov av att den blivande befattningshavaren besitter speciella kvalifikationer, då universitetsförvaltningen för kommittén angiver, på vilken egenskap hos denne huvudvikten lägges, vare sig på originalitet i den vetenskapliga forskningen, lärarskicklighet eller organisationförmåga. Vid Harvard university, Massachusetts, upprättas förslaget till återbesättande av ledig professur av universitetets rektor och vissa genom val utsedda lärare vid universitetet, vilka tillsammans utgöra en av universitetets styrande myndigheter. Förslaget underställes därpå the board of overseers, universitetets högsta styrelseorgan, för prövning och avgörande.

DET AKADEMISKA BEFORDRINGSVÄSENDETS UTVECKLING I SVERIGE.

Stormaktstiden. Uppsala universitets äldsta ordning för professorstillsättningar är oss obekant. Det är ovisst, huruvida ett utkast till konstitutioner och privilegier av konung Johan III, vilken umgicks med planer att återuppliva det då sedan länge nedlagda universitetet, får i vad angår reglerna för utseendet av professorer anses återspegla tillvägagångssättet under den första verksamhetsperioden eller endast är uttryck för konungens egna åsikter. Även om det senare torde vara det sannolikaste, kan det vara av intresse att taga del av hans tankar i frågan, då snarlika principer annorstädes omsatts i bestämmelser, som än i dag tillämpas i. Da en ledighet uppstått, skola rektor, professorerna men först och främst vederbörande dekanus underrätta konungen och föreslå personer, som äro skickade att övertaga lärostolen. Bland dem utser konungen en; dock förbehåller han sig att gå utom förslaget, därest han finner någon mera lämplig, varvid han visserligen är villig höra professorernas mening. Hertig Karls och riksrådets privilegiebrev för Uppsala universitet 15/s 1595 innehåller de första faktiska bestämmelser för tillsättningen, som vi äga, men dessa bestämmelser äro mycket allmänt hållna och taga minst lika mycket sikte på den blivande professorns trosbekännelse som på hans förutsättningar för lärarkallet. Universitetets samtidiga konstitutioner, som väl innehållit de närmare bestämmelserna för tillsättningsproceduren, torde åsyftas i ett biskoparnas och professorernas betänkande av den u / s 1604. Men de äro förkomna 2. De äldsta konstitutioner för universitetet, vi känna, äro daterade år 1606 3. De äro författade, efter vad de själva angiva, av professorerna men ha ej erhållit konungens stadfästelse. Här föreskrives om sättet »för antagande av en ny professor» att han skall vara känd för och rekommenderad av åtminstone några av de förutvarande professorerna; att han, innan han antages, en gång skall offentligen disputera, en gång deklamera och slutligen hålla en kortare föreläsning inom området för den lärostol, han åstundar; att han skall underteckna symbola, den augsburgiska bekännelsen, Uppsala mötes beslut och akademiens lagar; och slutligen skall han otvetydigt och högtidligen förbinda sig att efterleva och försvara läran och lagarna. Sedan detta skett, skall han i överensstämmelse med akademiens lagar bekräftas i sitt ämbete. 1

Se Annerstedt Uppsala universitets historia. Bihang I s. 16 f. Se Annerstedt anf. arb. Bih. I s. 5 1 ; jfr ds. anf. arb. I s. 106. 3 Se Annerstedt anf. arb. Bih. I s. 65 ff. och s. 69. 2

70 Den 25/e 1625 ger Gustaf II Adolf universitetet nya privilegier och samma dag utfärdar äkademikanslärn Johan Skytte på konungens befallning nya konstitutioner 1. Dessa senare ersättas redan aret därpå av andra, utfärdade å konungens vägnar av Axel Oxenstierna och Johan Skytte 2. Do allmänna bestämmelser om tillsättning av lediga professurer, som privilegiebrevet innehåller, preciseras i stadgeform i konstitutionerna. Det ma tilläggas, att det kungliga privilegiebrevet ger akademien rätt att underkasta person, som av konungen extra ordinem kallas till professor, samma tillsättningsprocedur som person, vilken aspirerar pa ordinarie professur. I sak äro konstitutionerna av år 1625 och år 1626 i allt väsentligt överensstämmande, varför vi här nöja oss med att återge de sistnämndas bestämmelser. Här föreskrives i kap. V I I I följande: »lj Om utseendet av professor. I. Da en professur är ledig, skall fakultetens dekanus inom trettio dagar genom ett utfärdat program inbjuda samtliga [fakultetens professorer| att nämna en kandidat. Under tiden skall en var för sig se sig om efter en lämplig man för den lediga professuren. II. När fakultetens medlemmar sammanträtt, skall dekanus förmana sina kolleger att var i sin stad behandla saken pa sätt deras plikt mot fakulteten bjuder. III. Sedan ärendet varit föremål för omsorgsfull överläggning, skall dekanus meddela rektor namnen pa dem, som av fakulteten föreslagits. IV. Rektor skall därpå . kalla prokanslärn och, sedan alla omständigheter i konsistorium majus pa det noggrannaste tagits under omprövning, skall han avgöra vem bland dem, som av dekanus äro nämnda, är den lämpligaste att handhava professuren eller om en annan person än någon bland de av dekanus nämnda bör föredragas. V. De nämnda elektorerna skola städse ha det allmännas bästa för ögonen och icke låta sig påverkas av ynnest, släktskap, svågerskap, vänskap eller enskild fordel: för dem skall akademiens bästa vara högsta lag. 2) Om utsedda professorers utnämning. Konsistorium skall giva kanslärn meddelande om, vem som enhälligt föreslagits till professor, tillika med dåvarande rektors rekommendation, vilken prokanslärn bör hava underskrivit. Detta sker i ändamål att den utsedde professorn må kunna utnämnas av K. M:t. Ty blott den må vara professor, som K. M:t genom sin utnämning godkänt». 3) I denna paragraf föreskrives, att den nye professorn vid installationen skall avlägga ämbetsed, som bl. a. innehåller, att han städse skall omfatta den rena evangeliska läran, samt att han skall disputera för platsens erhållande. Sådana voro under förra delen av stormaktstiden bestämmelserna för professorstillsättningarna, och i flertalet fall torde de ha efterlevts; dock förekom stundom att professor utnämndes av konungen, utan att kanslärn eller konsistorium fått yttra sig 3. Under G-ustaf Adolfs regering hände detta 1 s B

Se Annerstedt anf. arb. Bih. I ss. 235 ff. och 239 ff. Se A n n e r s t e d t anf. arb. Bih. I s. 255 ff. Se Annerstedt anf. arb. s. 232 f.

71 upprepade gånger, och under Kristinas blev det ganska vanligt, att aspiranter av K. M:t — med förbigående av de föreskrivna befordringsinstanserna — utverkade sig fullmakter som e. o. professorer, ja t. o. m. som ordinarie • iver staten. Även kunde ledig professur av K. M:t besättas, innan konsistorium eller kanslär behandlat ärendet. Det är klart att detta tillvägagångssätt, så betänkligt det av formella och reella grunder än var, likväl medförde den vinsten, att man undvek långa vakanser. I regeln synas emellertid ledigheterna i övrigt ha varit korta, och oftast torde platsen ha varit besatt, redan innan lönen var disponibel för den nye innehavaren, vare sig en avliden professors sterbhus blott njöt »annus meriti» eller därjämte också nådar. Dock finnas exempel på vakanser sa länga som 1 */3—2 V2 a r - Själva Axel Oxenstierna förordade som kanslär, att man skulle dröja något med tillsättningarna för att skaffa universitetet medel till extra utgifter. Konstitutionerna av år 1626 voro av Gustaf Adolf avsedda att vara ett provisoriumj tills han hann återvända till Sverige och själv taga upp ärendet.' Som ett provisorium blevo de ock allmänt både vid akademien och av myndigheterna betraktade, och redan tidigt var man betänkt pä att utarbeta nya. När Axel Oxenstierna år 1646 blev universitetets kanslär, tog man med allvar itu med saken. Statuter utarbetades men blevo aldrig under Kristinas regering fastställda. När Karl X Gustaf bestigit tronen och Magnus Gabriel de la Gardie blivit av honom utsedd till universitetets kanslär, upptogs den viktiga frågan på nytt och efter förnyade överläggningar mellan kansläm och universitetsmyndigheterna undertecknade konungen den 27/e 1655 de nya konstitutionerna. Vad reglerna för professorstillsättningar angår, bygga 1655 års konstitutioner liksom i flertalet övriga punkter pä den gamla grunden. Uppställningen är den samma som i de förutvarande konstitutionerna, så att vi återfinna föreskrifterna i fråga i kap. VIII. Även de olika paragrafsiffrorna sammanfalla, I huvudsak är bestämmelsernas innebörd densamma i konstitutionerna av år 1626 och år 1655. T. o. m. ordalydelsen är oftast identisk, om också i de senare här och där förekomma smärre ändringar, som ha till syfte att förtydliga meningen eller jämna själva stiliseringen. Betydelsefulla olikheter äro följande. T kap. VIII, 1, I göra 1655 års konstitutioner skillnad mellan olika sätt, varpå en lärostol blivit ledig. Har ledigheten uppstått genom innehavarens död, skall dekanus sammankalla fakultetens professorer inemot slutet av den tid, då tre månader förflutit efter dödsfallet, för att föreslå hans efterträdare. Sa länge nådåret för den avlidnes änka varar, skola fakultetens övriga professorer i tur eller, om fakulteten så finner för gott, en därtill skickad adjunkt uppehålla den med den lediga professuren förbundna undervisningsskyldigheten och detta utan ersättning. Denna undervisning skall börja två månader efter den ordinarie professorns död. Om däremot någon av professorerna kallats från akademien till något ämbete, skall förslag till ny innehavare av professuren upprättas inom en tid av en månad efter företrädarens avgång. I 1, IV förtydligas orden »Rektor skall därpå kalla prokanslärn (adliibito Procancellario) och skall han avgöra» till »Rektor skall därpå tillsammans med prokanslärn avgöra» (una cum Procancellario).

72 Dessutom tilläggas vid punktens slut efter »föredragas» (praeferendus) orden »eller förslaget bör utökas» (addendus). I § 2 göres ett par betydelsefullare tillägg. Till den egendomliga bestämmelsen i 1626 ars konstitutioner, # att kandidater till det lediga professorsämbetet skola »enhälligt (unanimiter)» föreslås av konsistoriet, fogas orden »eller med röstmajoritet (aut pluribus suffragiis)». Därpå tillägges omedelbart en bestämmelse, som i 1626 års konstitutioner endast fått en tämligen vag formulering och en undanskymd plats i § 4 »om professors åligganden»: det föreskriven nämligen att de till professur föreslagna skola avlägga prov antingen genom disputation utan preses eller på annat tillfyllestgörande sätt och att de, först om dessa prov godkännas, av konsistorium majus skola anmälas hos kanslärn, för att den skickligaste därpå skall av K. M:t utnämnas. Utan sådan utnämning skall ingen fa tillträde till professuren. Sist i paragrafen göres ett tillägg, som är en saklig nyhet: om någon under en längre eller kortare tid med nit förestått en tjänst vid akademien, skall han, om kandidaterna med hänsyn till övriga befordringsgrunder äro lika, erhålla förord. I § 3, som handlar om installationen, ålägges rektor att, före det den nye professorn håller sin installationsföreläsning, i katedern avfordra honom samma ed, som föreskrives i 1626 års konstitutioner, samt att sörja för att den genom företrädarens avgång lediga professurens undervisning snarast möjligt återupptages. Samma dag som Lunds universitets stiftelsebrev utfärdades, den 19/ia 1666, erhöll det nygrundade universitetet också sina privilegier och konstitutioner. I fråga om professorstillsättningar finna vi i båda dessa urkunder alldeles samma bestämmelser, som samtidigt gällde för universitetet i Uppsala. Lundaprivilegierna sammanfalla sålunda t. o. m. i fråga om ordalagen med Gustaf I I Adolfs privilegier för den äldre systerinstitutionen i Uppsala, och dess konstitutioner äro i de allra flesta fall — med hänsyn till de bestämmelser, som intressera oss, alltid — identiska med 1655 års konstitutioner. för vilkas innehåll vi nyss redogjort. Vi vilja nu se till, dels huru dessa frän år 1655 i huvudsak ända till år 1852 för professurers tillsättande gällande bestämmelser i allmänhet praktiskt tilllämpades, dels vilka ändringar i bestämmelserna, som under tidernas lopp infördes, och slutligen vilja vi skaffa oss en ungefärlig föreställning om vilken tid som åtgick för att få en ledig plats återbesatt. Enligt bestämmelserna skulle vederbörande fakultet först uppsätta förslag, vilket borde ske inom tre månader, därest dödsfall orsakat ledigheten, men inom en månad om innehavaren av professuren blivit förflyttad. Fakultetens förslag skulle meddelas av dekanus till konsistoriet, som i sin tur skulle uppgöra slutligt förslag genom votering. Rektor hade att delgiva prokanslärn förslaget och denne yttrade därom sin mening. Härpå översändes förslaget till kanslärn, vilken i sin tur överlämnade handlingarna i befordringsärendet till K. M:t, som slutligt avgjorde detta genom att utnämna innehavare och utfärda fullmakt för honom.

73 Föreskrifterna blevo till en början i många fall en död bokstav, främst därigenom att K. M:t utnämnde professor utan att avvakta universitetsmyndigheternas förslag. Detta K. M:ts förfaringssätt var säkerligen icke så sällan föranlett därav, att fakultet och konsistorium försummat att i tid vidtaga nödiga åtgärder för den lediga platsens återbesättande, men utan tvivel har också K. M:t i betydlig utsträckning satt sig över sina egna föreskrifter, utan att universitetet därtill givit anledning. Enligt Annerstedts J beräkningar hava vid Uppsala universitet under tiden 1655—1(587 endast 13 utnämningar skett efter från universitetet ingånget förslag, under det att icke mindre än 33 utnämningar gjorts utan sådant förslag. Det är naturligt, att detta så ofta upprepade förfarande skulle väcka oro vid universitetet. Gång efter annan ingår också konsistoriet till kanslärn med yrkande, att tillsättningarna matte ske i laga ordning. Ar 1678 klagar konsistoriet hos kanslärn över att det ej alltid sättes i tillfälle att få uppgöra förslag till lediga professurer men får en tillrättavisning i kansl. br. 16/s 1678. Samma klagomål framställas på nytt genom brev till kanslärn 8/4 1679, vilken framställning likaledes avvisas i ett skarpt svar av denne 18/s s. å., däri kanslärn säger, att vad K. M.t och han själv gjort härvidlag, skett av trogen omsorg om universitetets bästa och att det i intet fall kunde påvisas, att någon omeriterad eller oskicklig person på detta sätt blivit gynnad eller att akademien påtrugats någon, som den icke haft heder av. Konsistoriet uttalade till protokollet sin förvåning över detta svar, men lät tillsvidare saken förfalla. Vid sammanträde 88/i 1682 tog emellertid konsistoriet åter upp den brännande frågan, och man beslöt att vid ett sammanträffande med kanslärn följande dag hemställa, att han skulle hos K. M:t anhålla, att ingen skulle tillåtas att vid befordringar gå kanslärn och konsistoriet förbi och direkt, vända sig med sin ansökan till K. M:t, Kanslärn upptog nu denna hemställan välvilligt. Om han framförde den till K. M:t är ej känt, men säkert är, att K. M:t i brev 18/s 1682 förklarar, att kungl. brev och resolutioner ej skola lända någon till förmån, om konsistoriet finner dem obilliga, och att ingen får gä kanslärn och konsistoriet förbi. Konsistoriet vill låta trycka detta brev, något som kanslärn emellertid avböjer, i det han dock medger, att det kungl. brevet offentligt anslås. En mycket väsentlig förändring till det bättre inträder också efter denna tid, och endast mera sällan förfar K. M:t vid utnämningar på ett sätt, som strider mot universitetets privilegier och konstitutioner därutinnan, att universitetsmyndigheterna icke blevo hörda, innan K. M:t träffade det slutliga avgörandet. Konstanta undantag från regeln utgöra första teologie professuren och den städse därmed förenade domprostbefattningen samt bibliotekariebeställningen, som K. M:t vid inträffande ledigheter alltid tillsatte utan att avvakta förslag. I övrigt förekom alltjämt en och annan gång, att K. M:t vid utnämningen gick utanför konsistoriets förslag eller — vilket ju emellertid var mindre anmärkningsvärt —• utnämnde en person, som erhållit ett mindretal, ja kanske ett fåtal röster. Nedan skola meddelas några typiska fall av professorstillsättningar för 1

Uppsala univ. hist. I I 2 s. 57.

74 a t t ge en u n g e f ä r l i g f ö r e s t ä l l n i n g om. h u r u b e s t ä m m e l s e r n a t i l l ä m p a d e s av v e d e r b ö r a n d e m y n d i g h e t e r u n d e r början av d e n t i d r y m d , dä 1655 ars k o n s t i t u t i o n e r gällde. Ar 1GGO 20/o avled professorn i medicin Olaus Stenius i Uppsala. Redan den / 3 företog konsistoriet ärendet till behandling. Då prokanslärn ej var närvarande, fick rektor i uppdrag att meddela honom, hur konsistoriets val (electio) utfallit. Därpå föreslog prof. Franckenius — för tillfället ende professorn i medicinska fakulteten — Olaus Rudbeck. Under den därpå följande diskussionen nämndes dr. Broms, ehuru man trodde, att han ej ville komma i fråga. Slutligen beslöts, att man i brevet till kansläru först skulle nämna dr Broms, men då konsistoriet förmodar, att han ej reflekterar, »faller dess betänkande på Rudbeck» : dock skulle även Hofvenius rekommenderas som en lovande förmåga. Sedan prokanslärn förklarat det lönlöst att föreslå Broms, uppfördes som första namn i brevet till kanslärn Olof Rudbeck, varjämte även Hofvenius erhöll konsistoriets och prokanslärns rekommendation. Den 23 juni 1G60 utnämnde K. M:t Rudbeck, och hans fullmakt föredrogs i konsistoriet den 11 påföljande juli: Här tog tillsättningen sålunda en tid av något mer än 4 månader. Efter professor matheseos i Uppsala Magnus Celsius, som dog den 5/e 1679, upprättade konsistoriet förslag den 28 /B 1G79 och föreslog efter filosofiska fakultetens hörande 1) Bilberg, 2) Malmenius och 3) Myrich. Bilberg erhöll K. fullmakt den 12/g s. å. Fullmakten upplästes i konsistoriet den 24 i samma månad. Här hade tillsättningen tagit något över 4 månader. Professor juris romani i Uppsala Ericus Aurivillius avled den 5/o 1702. Hos kanslärn hade Svea hovrätt rekommenderat vice fiskalen Forelius till den lediga platsen, och sekreteraren Castovius hade hos kanslärn sökt den. I brev av 24 /4 översänder kanslärn handlingarna till konsistorium, som mottagit en ansökan av Billovius. Den 29ji remitteras saken till juridiska fakulteten, och den 2/e skriver kanslärn, att han översänt konsistoriets votering till K. M:t. Konsistoriets protokoll över voteringen är emellertid icke mera för handen; det synes ha förkommit. Den 30 /io utfärdar K. M:t fullmakt för moralium prof. Reftelius. Tillsättningen krävde i detta fall en tid av nära 9 månader. Andra teologie professuren i Lund blev ledig den 26/a 1692, då N. Dahlhem dog. Den 2/4 uppläses i konsistoriet ett brev från kanslärn, däri denne meddelar, att han mottagit rekommendationer för åtskilliga pei-soner till den lediga professuren, men att han vill låta vid saken bero, tills konsistorii förslag anländer. Den 11jt företages befordringsärendet till behandling i konsistoriet, därvid en del konsistoriales votera öppet och föreslå proff. Lundersteen, Stridsberg och Lagerlöf samt dr Poppelman, vilken varit nämnd i kanslärns brev; andra åter avge förseglade vota, som översändas oöppnade till kanslärn. Rektor, prof. Linnerius, förklarar, att enligt konstitutionerna ärendet visserligen först bort behandlas i teologiska fakulteten men att, då han var för tillfället ensam i nämnda fakultet, han sett sig nödsakad att omedelbart lämna ärendet till konsistoriet: och då åtskilliga konsistoriales yttrat sig i slutna brev till kanslärn, ville också han göra sammaledes. Konsistoriet beslöt f. ö., att brev om voteringen omedelbart skulle avgå till kanslärn. Denne meddelar den 23 /4, att han hos K. M:t föreslagit Poppelman, som redan den 20/.t fick K. M:ts fullmakt. Poppelman installerades den */u och 17 ;

75 inträder i konsistoriet, där han avlägger ed den 9/u. Knappa två månader hade här förflutit mellan ledighetens början och utfärdandet av fullmakten. Man brådskar emellertid icke med installationen. Lönen blev ännu icke på en rundlig tid ledig, då Dahlhems enka fick nådar i enlighet med privilegierna. Enligt konsistoriets protokoll 29 /io 1092 begär hon såsom »annus mcriti» år 1692 och som »annus graticr» år l<j!»3. Ar 1702 i jan. — troligen li/i: dödsfallet meddelas i konsistoriet 23 /i — blev professuren i svensk och romersk rätt i Lund ledig genom Nils Hyltenius Silfverschiölds död. Den 19 /i upprättas förslag i konsistoriet, därvid rektor meddelar, att han i enlighet med konstitutionerna till sammanträdet kallat prokanslärn men att denne ursäktat sig. Därjämte hade rektor infordrat utlåtande av den juridiska fakultetens dekanus. Denne nämner matheseos prof. Riddermark och prof. Lagerlöf, samt, i händelse någon av dessa finge platsen, andra personer i deras ställe. Övriga konsistoriales föreslå 1 till 4 kandidater, en föreslår bl. a. sig själv. De föreslagna äro universitetsmän och de flesta redan fästa vid universitetet; men även en borgmästare ihågkommes. Flertalet voterande nämna Riddermark, och Lagerlöf förklarar sig visserligen, därest K. M:ts val faller på honom, skola mottaga och med all flit sköta det honom anförtrodda ämbetet, men han röstar för sin del pä Riddermark såsom äldre professor och mycket förtjänt. Många konsistoriales nämna i R:s ställe till matheseos professuren bibliotekarien och e. o. professorn Humerus och i dennes ställe till bibliotekarie mag. Steuchius. Något samlat förslag uppgöres icke. Voteringen skulle delges prokanslärn, som enligt konsistoriets protokoll 23J± icke haft något att påminna. Konsistoriet beslöt, att brev med vota och protokollet i dess helhet skulle avgå till kanslärn. K. fullmakt pä professuren utfärdas den 6 / n 1702 för Riddermark och uppläses i konsistoriet den 12 /i 1703. Samtidigt fick Humerus fullmakt på matheseos professuren och Steuchius på bibliotekariatet. Den juridiska professurens tillsättning hade krävt ett år på grund av konungens frånvaro i polska kriget. Men mycken tid hade vannits genom åtgärden att redan samtidigt med förslaget till den faktiskt lediga platsen avge förslag till besättande av de eventuella ledigheterna. E n egendomlig omröstningsordning omtalar Annerstedt a. a. I I , s. 340. En teologisk professur blev år 1702 ledig i Uppsala genom J. Swedbergs utnämning till biskop i Skara — föreläst i konsistoriet 16/7 1702. Och den 24/9 sammanträder konsistoriet för att upprätta förslag. Man skulle rösta om två förslagsrum, till vilka funnos 4 kandidater. Man hade beslutit sig för hemlig omröstning, för att de voterande skulle kunna känna sig fullt oberoende av mäktiga sidoinflytelser; och för att rösthemligheten skulle väl bevaras, utdelade man till var och en av de 12 konsistoriales 4 sedlar med de 4 kandidaternas namn. Omröstningen utföll så, att till första rummet erhöll Goeding 8, Bellman 3, Palmroot och Esberg vardera 1 röst (—13!) och till andra rummet Palmroot 5, Goeding 3, Esberg 3 och Bellman 1 röst. Fullmakt utfärdades den 9/B 1703 för Johan Palmroot. Av särskilt intresse är också ett upsaliensiskt befordringsärende från Karl XII:s tid, nämligen besättandet av en teol. professur, som blev ledig den 2l/t 1711, se Annerstedt a. a. I I , s. 398. Konsistoriet uppsatte förslag den 7 /io s. å., då prokanslärn H. Spegel förklarade, att det stode envar fritt att på förslaget uppsätta så många personer han önskade. Teologiska fakulteten, som för tillfället bestod av 3 medlemmar, hade nämnt 5 kandidater nämligen E. Benzelius, O. Celsius, D.

76 Lundius, J . Steuchius och J . Schult. Ordningen innebar ej företräde för de tidigare nämnda framför dem som nämnts senare. Förslagsrum tolkades blott såsom innebärande kompetens. I första rummet uppförde en röstande Steuchius. fyra Lundius, och sex konsistoriales instämde med de tre teologer, som yttrat sig i fakulteten. Nix uppkallade prokanslärn prorektor, som fungerade som rektor vid ärendets behandling, och tillfrågade honom, hur han tolkade konstitutionernas k a p . V I I I § 1 mom. 4 : »rector una cum procancellario in consistorio maiori diligentissime omnibus circumstantiis examinatis definiet quis aut uter eorum, qui a decanis nominati sunt, sit aptissimus, ut profession! praeficiatur etc.» Prokanslärn önskade tydligen, att prorektor skulle tillsammans med honom utpeka någon av de föreslagna såsom ägande företräde framför de övriga. Prorektor svarade emellertid på detta förslag avböjande: han hade voterat i konsistoriet och det tillkomme honom endast att där yttra sin mening. Prokanslärn förklarade nu, att han för sin del ej kunde bilda sig någon mening om de konkurrerandes inbördes företräde, utan att dessa i enlighet med konstitutionernas föreskrift avlade prov. Prorektor svarade härtill, att konstitutionernas föreskrift i denna punkt var fullt klar och tydlig, men att den aldrig tillämpats, varför konsistoriet borde yttra sig i den fråga, som här väckts. Konsistoriet anställde en undersökning, som gav vid handen, att åtminstone sedan år 1647 denna regel aldrig följts. Rådet påminner därpå den 3 / n . att förslag bör insändas. Till följd härav överlämnades konsistoriets förslag den 16 /n'r sådant det var, till rådet, varjämte utredningen om prov för professuren bilades med tillägg, att sådana i varje fall för detta ärendes handläggning voro obehövliga, då kandidaternas skicklighet vore väl känd genom deras föregående akademiska verksamhet. Den n / i 2 1711 utnämnde rådet provisoriskt D. Lundius, och rådets beslut bekräftades av konungen den 2/s 1712. Ännu ett exempel på tillsättningspraxis under förevarande skede må bifogas, nämligen en Lundabefordran under åren 1715 och 1716. Första teologie professuren blev ledig 15/i2 1715, då J . Linnerius, som vid tillfället var rektor, erhöll fullmakt som biskop i Lund, vilket han meddelade i konsistoriet a9 /ia 1 7 1 5 . Den 6 /i 1716 beslöt konsistoriet skriva till kanslärn med anhållan att snarast möjligt få företaga val av efterträdare till Linnerius. Vid samma sammanträde meddelar teologiska fakulteten sitt förslag i ärendet, vilket är att prof. Ihre såsom äldste teol. professor i riket erhåller den lediga L s t a teologie professuren; i hans ställe som andre teol. professor uppsattes tredje teol. prof. Stridsberg och till tredje theologus efter Stridsberg föreslås linguarum orientalium prof. Bonde Humerus. Vid konsistoriesammanträdet den 7 /i erinrade prorektor, att enligt konstitutionerna tiden, inom vilken konsistoriet borde ha avgivit förslag, vid förevarande ledighet, som uppstått genom förre innehavarens förflyttning, endast vore en månad och att den sålunda utginge den 15 januari. Vidare meddelades, att Hegardt hade anmält sig till någon befordran vid de ledigheter, som i förevarande fall kunde förutses uppstå. Voteringen påbörjades omedelbart för att den 10 /i fortsättas och avslutas. Flertalet konsistoriales biträda teologiska fakultetens förslag, säkerligen därför att detta, som prof. Döbelius uttryckte sig, innebar »sedvanligt avancement» för de därpå upptagna. Anmärkningsvärda avvikelser från huvudförslaget äro följande: en röstande nämner till Linnerii efterträdare Bonde Humerus på grund av ålder och förtjänster, fyra röstande upptaga på förslaget till tredje teologie pro-

77 fessuren jämte Humerus också Hegardt; eu upptar Hegardt men utesluter Humerus, emedan denne skulle i den nya beställningen fa mer arbete och mindre inkomster än vad han redan hade. Härtill svarar Humerus, som trots detta ställer sig till konsistoriets disposition och genomgår sina teologiska meriter, att det visserligen är sant att han som tredje teologie professor skulle fä mindre inkomster, men att det nog var mindre av ömhet om honom än av omtanke för sin svåger Hegardt, som den nyssnämnde konsistorialis uteslutit honom från förslaget. Ett par andra röstande uteslöto Hegardt såsom mindre meriterad än Humerus och, enligt en av dem, mindre meriterad än vilken som hälst professor i filosofiska fakulteten. Först den 2 '/9 tillsätter K. M:t platserna i fråga: förste, teologie professor blev Stridsberg, andre Humerus och tredje Hegardt. Hire förflyttas samtidigt till domprosteriet i Linköping. Utgången var sannolikt beräknad av de fyra förslagsställare, som uppsatte två kandidater till tredje teologie professuren. Prof. Ihre blev förbigången trots ålder och meriter, sannolikt därför, att han ansågs väl mycket benägen för att intrigera ; både kolleger och K. M:t ansågo honom mindre önskvärd som professor primarius och domprost i Lund, om också flertalet av hans ämbetsbröder icke ville eller vågade fora öppet språk. Stormaktstidens tillsättningsformer voro, såsom vi funnit, ännu relativt outvecklade. Visserligen funnos redan nu de alltjämt intill våra dagar för de akademiska befordringarna karaktäristiska instanserna, fakultet, konsistorium, prokanslär, kanslär och K. M:t, därvid dock är att anmärka att, ehuru de fyra först nämnda voro av konstitutionerna föreskrivna, de likväl ingalunda alltid anlitades, innan K. M.t tillsatte en ledig befattning. Särskilt ofta uraktlåts detta under tiden intill omkring år 1680. Men även när de författningsenliga formerna iakttogos, saknades ännu en rad former, som i en senare tid ansetts i normala fall oumbärliga. Hit hör i första rummet den offentliga ansökningen till den lediga tjänsten. Det var enligt konstitutionerna fakultetens och konsistoriets medlemmar, som hade att se sig om efter till befordring lämpliga kandidater. Säkerligen gjorde aspiranterna sig själva ofta päminta hos de förslagsställande myndigheterna, och vi ha sett, hur medlemmar av konsistoriet funnit lämpligt att tillkännage sin egen önskan att komma i åtanke vid platsens besättande genom att i konsistoriet direkt eller indirekt (genom instämmande med en föregående) uppföra sig själva på förslaget. Även förekomma rekommendationer för viss person av ämbetsverk eller enskilda framstående personer. — Något gemensamt förslag uppgjordes i regeln icke. Protokollet upptog endast de enskilda konsistoriales' förslag och dessa kunde omfatta ett växlande antal kandidater, stundom endast en. I regeln lämnade de voterande osagt, i vilken ordning de ansågo av dem föreslagna kandidater vara lämpliga till den lediga platsen. Det låg i den av konstitutionerna föreskrivna befordringsordningens egen natur, att voteringen i fakultet och konsistorium skulle vara öppen, även om detta icke var direkt föreskrivet. Emellertid förekommer det en och annan gång såväl i Uppsala som i Lund, att vota avgivits i till kanslärn ställda slutna brev. Även röstade man någon gång med slutna namnsedlar, som öppnades i konsistoriet. Den 5/io 1696 skriver t. o. m. Uppsala-

78 konsistoriet till kansläm och framhåller bland andra nödiga statutförändringar även hemlig omröstning vid professorsförslag. Och kansläm överlämnade ofta förslaget till K. M:t utan att officiellt förorda någon viss person, vilket ju icke hindrar att han enskilt givit sin mening tillkänna. Enligt konstitutionernas kap. VIII § 1 mom. 5 borde, som nämnt, bisittarna i fakultet och konsistorium vid förslagets upprättande »städse ha det allmännas bästa för ögonen och icke låta sig påverkas av ynnest, släktskap, svågerskap, vänskap eller enskild fördel: för dem skall akademiens bästa vara högsta lag». Uppsala universitets rektor uttrycker vid tillsättningen av moralium och politices professuren i Uppsala den 22/9 1697 saken sä, att han förmanade sina kolleger, »at vid delibererandet och voterandet — intet annat anse (= ha för ögonen) än t het som länder til Guds namns äro, Kongl. May:ttz nådige behag samt Akademiens och Ungdomens bästa och fromma». Emellertid ha med säkerhet enskilda hänsyn i stor utsträckning gjort sig gällande vid befordringarna. Att elektorerna låtit sig bestämmas av egna personliga fördelar torde visserligen ha hört till sällsyntheterna. Oftare ha däremot släktskaps- och vänskapsförbindelser spelat en mer eller mindre framträdande roll vid bestämmandet av de enskilda vota. Och framför allt ha privathänsynen medvetet, förtäckt eller öppet, framträtt, då det gällde besättandet av i rang och avlöningshänseenden gynnade professurer inom de »högre» fakulteterna, den medicinska, juridiska och framför andra den teologiska fakulteten. Tyst eller öppet ansågs det, att »äldre och förtjänte» akademici, som fått till en början nöja sig med mindre förmånliga beställningar, härvid borde rättvisligen komma i åtanke, oavsett om de på det område, som den lediga professuren omfattade, ådagalagt någon mer framträdande begåvning eller lärdom. Som ett talande exempel anföra Martin Weibull och Elof Tegnér, Lunds universitets historia 1668—1868 I s. 122, huru den ovan nämnde Bonde Humerus med tiden befordrades från bibliotekarie till matheseos professor och från denna beställning till linguarum orientalium professionen, som halvt räknades till den teologiska fakulteten och i varje fall betraktades som en expektansplats för övergång till en teologisk professur. Han utnämndes också successivt till tvä teologiska professurer, nämligen år 1716 den andra och år 1718 den första, med vilken domprostbeställningen var förenad. Omtanken om akademiens tjänstemän sträckte sig stundom också till deras änkor och barn. Så framhölls i Uppsala vid tillsättningen av professio medica efter Hofwenius' död år 1682, till förmån för en av kandidaterna, att han »skulle kunna återupprätta Hofwenii hus». Att de styrande, som visserligen själva icke voro okänsliga för vad man kunde kalla mera lojala personliga hänsyn, stundom funno, att sådana inom akademierna gjorde sig över hövan gällande, framgår av Uppsalakanslärns brev av den 16/o 1679 till konsistoriet, som klagat över att konsistoriet ej fått konstitutionsenligt yttra sig, innan K. M:t tillsatte professorer .(se ovan s. 73). I detta brev yttrar kansläm, såsom ovan anfört, att vad K. M:t och han själv i de åsyftade fallen åtgjort städse skett av trogen omsorg om akademiens bästa o. s. v. Däremot kunde det bevisas, att man från akademiens sida ofta föreslagit och rekommenderat mindre meriterade personer. Det råder i själva verket intet tvivel om, att mången gång, då K. M:t vid

79 utnämningar icke följt de akademiska myndigheternas förslag, detta skett för att förvärva åt universitetet en kapacitet, som akademikerna av skråanda eller personliga hänsyn förbigått, eller för att på en mera ansvarsfull post undvika en kandidat, som de av samma skäl föreslagit. Vi vilja nu se till, vilken tid tillsättningarna under stormaktsskedet i allmänhet krävde. A priori är man benägen att antaga, att den var relativt kort. då tillsättningsformerna voro mindre utvecklade och förfarandet i flera avseenden mindre omständligt än senare, vartill kommer att den för professorstillsättningar föreskrivna ordningen ofta uraktlåts och ett mera summariskt förfaringssätt användes. Regeringens sed att med förbigående av alla eller flertalet universitetsmyndigheter utfärda fullmakter, en sed som vi ovan funnit särskilt under en viss period rådande, kan antagas ha i väsentlig grad bidragit till befordringsärendenas snabba behandling. Vidare fylldes ofta omedelbart en ledighet, som uppstod därigenom att en professor befordrades till annan plats vid universitetet. Konsistoriet upprättade ofta eventuellt förslag för en sådan förutsedd ledighet samtidigt med att förslaget uppgjordes till den faktiskt redan lediga professuren. Stundom nämnde K. M:t genast utan förslag ny innehavare till en genom innehavarens befordran ledig plats. E n beräkning, grundad på 36 befordringar från Uppsala och Lund, därav 10 omedelbara tillsättningar, vid vilka någon vakans ej förekommit, ger en genomsnittstid av omkring 5,4 månader. Frånräknar man de omedelbara tillsättningarna, togo de 26 återstående en tid av omkring 7-,5 månader. E n annan beräkning, omfattande 36 fall och uteslutande Uppsala-befordringar, ger något lägre siffror. När år 1702 det dröjt 10 månader med tillsättningen av en professur, anmärker konsistoriet i Uppsala, att professuren länge stått obesatt. Då normaltiden överskrides, kan detta i flertalet fall hänföras till extra ordinära omständigheter. Tillsättningen av professuren i orientaliska språk, ledig den °/e 1695, krävde en tid av över 16 månader, emedan en av kandidaterna blev misstänkt för papistiska sympatier, vilket föranledde tidsödande undersökningar och remisser. Ledighetens inträde under sommaren och sammanfallande med ferierna synes ha i några befordringsärenden föranlett ett visst dröjsmål. Så även Karl X I L s frånvaro i Polen och Ryssland. Vid ett tillfälle kom konsistoriets förslag bort på väg till konungen, vilket gjorde att tillsättningen drog en tid av nära 20 månader. Nästan lika lång tid krävde en annan tillsättning av den egendomliga anledningen, att änkedrottningens hovpredikant stod på förslaget och konungen icke ville utnämna honom, förrän han förvissat sig om att hon icke hade något emot förflyttningen. Om det i vissa fall drog om med tillsättningen, torde dock oftast denna ha skett, innan lönen till vederbörande professor var disponibel, ty änkorna njöto, såsom förut anmärkt, lönen icke blott för det år, då mannen dog, utan erhöllo säkerligen också i de allra flesta fall s. k. nådar.

Frihetstiden och den gustavianska tiden. Under frihetstiden och den gustavianska tiden — ämbetsmannaväldets och den ämbetsmannamässiga reglementeringens tidsskeden — få även de

so ofullständiga och i vissa stycken svävande bestämmelserna i privilegier och konstitutioner angående protessorstillsättningar på många punkter en behövlig utökning och precisering. I vissa avseenden skedde detta i samband med och som följd av bestämmelser, som gällde tillsättningen av statstjänster överhuvud, men i den mån de högre lärartjänsterna vid våra universitet av gammalt hade sin specifika tillsättningsprocedur, reglerades denna genom särskilda kungliga och kanslärsbrev. I det följande vilja vi redogöra för de viktigare bestämmelser, som under detta skede infördes, och skola därvid följa tillsättningens normala förlopp, begynnande med ledighetsförklaringen. Inträffad ledighet synes åtminstone redan pa 1740-talet ha annonserats i den officiella tidningen. Detta synes framgå av en föreskrift i kansl. br. (Lund) 1744 25/B att, dä ledighet uppkommer i ett av konsistoriet redan uppgjort förslag, därigenom att en av de tre därå uppförda personerna avgår, denna vakans skall »kungöras i gazetterna». Ett belysande fall är att, när professorn i romersk vältalighet och poesi i Lund Burmester dött 16 /n 1770 men hans död notificerats först den 31/i2, kanslärn förklarar att man icke bör anse den två månader långa ansökningstiden utgå förrän den 27/2 1771. E t t kungl. brev 13/s 1778 förordnar, att anmälan skall göras hos kanslärn, innan en ledig professur besattes. Ansökningar till en ledig professur hade, såsom vi sett, under föregående skede endast mera undantagsvis förekommit, om sådana också blevo mera vanliga under Karl X I L s tid. Från början av förevarande period äro ansökningar regelbundna, och i konsistorieprotokollet, då befordringsärendet behandlas, uppräknas de sökande, vilkas ansökningshandlingar upplästes. E n konsistorialis kunde själv muntligen vid detta tillfälle framföra sin ansökan. Men konsistoriet var, i varje fall till en början, icke inskränkt till att fylla förslaget ur de sökandes krets. När år 1723 tillsättningen av logices och metaphysices professionen i Uppsala skulle förberedas vid universitetet, hade 5 sökande anmält sig. Men filosofiska fakulteten erinrar sig, att den har tre förtjänta lärare — ingen av dessa hade officiellt anmält sig som sökande — och nämner för sin del dem. Konsistoriales upptogo i sina personliga vota såväl sökande som icke sökande. Snart blir det emellertid regel, att förslaget endast upptager personer, som anmält sig såsom sökande, om än enskilda konsistoriales anse sig oförhindrade att rösta på icke-sökande, såsom t. ex. vid den trassliga tillsättningen av medicinae practical professionen i Lund efter Döbelius v. Döbeln 1743—44, då Eb. Rosén omsider utnämndes. Den ovan nämnda K. förordningen 87/s 1739, som för statstjänster i allmänhet föreskriver 2 månaders ansökningstid, får så småningom tillämpning även vid universiteten 1. Lundakanslärns brev 25/s 1744 bestämmer — som vi delvis redan ovan sett — samma ansökningstid, då vakans uppstått på ett av konsistoriet redan upprättat förslag, som genom nämnda förordning gällde för en ledig professur; ledigheten skulle vidare annonseras i den officiella tidningen, inom tre månader efter vakansens inträdande skulle sökande av1 I Lund åberopas även (konsist. prot. 1763 '"/s) K. förordn. 8 /n 1757. Där bestämmes, •att två månaders-tiden för a n s ö k n i n g börjar löpa dagen efter den, då ledigheten faktiskt uppstått.

81 lägga sina prov, och konsistoriet hade därpå att skyndsamligen uppgöra förslaget. Detta kanslärsbrev är tydligen föranlett därav, att åren 1743—44 det i Lund fogat sig så, att vid två lediga professurer — den i praktisk medicin och i matematik — genom avsägelser och dödsfall tillsammans tre ledigheter uppstått i professorsförslag. Den 2 3 /n 1756 utfärdas en K. förordning om ansökan till lediga tjänster, och i ett till denna fogat Riksens Ständers brev § 14 föreskrives generellt, att ledigheter skola införas i tidningarna. Jfr ovan s. 80. Vi ha i det föregående sett, hur de av konstitutionerna föreskrivna proven för professur genom att disputera sine prceside aldrig i praktiken tillämpades. Frågan om lämpligheten av prov före förslagets upprättande bragtes på tal av Uppsala universitets prokanslär år 1711 men fick för den gången förfalla, då kandidaterna voro välbekanta för förslagsställarna. Under förevarande skede göras proven till föremål för särskilda bestämmelser. Redan år 1727 föreskriver Uppsala universitets kanslär genom brev av den 25/g, att tvenne sökande till en juridisk professur, som ej voro akademiska lärare och sålunda ej genom föregående prov kända för konsistoriet, skulle disputera sine prseside. Visserligen blevo icke den gången några dylika prov avlagda, men frågan var tydligen aktuell, och på 1740-talet följer en rad bestämmelser från myndigheternas sida. Lunds universitets kanslär bestämmer genom brev av den 4/io 1743, att prov för professur, bestående i disputation sine prseside, borde avläggas för alla professurer i enlighet med konstitutionernas föreskrift men att provet •— i motsats till vad konstitutionerna stadgade — borde avläggas före förslagets upprättande. Den 7/ia 1743 enades konsistoriet i Lund om att föreslå en modifikation i denna förordning så, att dädanefter disputation skulle krävas för alla professurer, så vitt ej alla konsistoriales voro därom ense, att av en sökande dylikt prov icke borde eller kunde begäras. Enligt konsistoriets protokoll av den n / i 1744 biträdde universitetets kanslär denna uppfattning. Och ett kanslärsbrev av den 16/3 samma år inskärper ytterligare, att alla sökande skola disputera, så vitt ej konsistoriet är ense om, att en sökande i vetenskapen presterat så utmärkta prov, att disputation är överflödig. Fyra år senare fastslås reglerna om prov genom K. br. 18 /n 1748: K. M:t har övervägt vad samtliga akademikanslärer haft att anföra i frågan och på grund därav funnit gott att bestämma »at den som tilförene af lagt något specimen sine prseside uti den wetenskapen, hwarutinnan professionen sökes, må slippa at å ny o af lägga sådant prof, men andre som icke på förenämnda sätt aflagt något specimen uti den til den ledige professionen hörande wetenskapen, bör innan förslaget uprättas, sådant afgifva». Enligt konstitutionerna av år 1655 borde förslag ha av konsistoriet avgivits inom tre månader efter ledighetens inträde, om denna uppkommit genom dödsfall, men efter en månad, om ledigheten uppstått genom förflyttning. Ofta avgåvos emellertid förslag senare än konstitutionerna föreskrevo. Dröjsmål vållades sedan gammalt av ferierna, då man hade svårt att erhålla ett konsistorium så pass fulltaligt, som ett så viktigt ärende som ett professorsförslags upprättande rimligtvis krävde. I den mån K. förordningen 21\i 1739 om två månaders ansökningstid vann tillämpning vid universiteten, vållade 6

82 även den uppskov med förslagen utöver den i konstitutionerna bestämda tiden. Så ock de på 1740-talet införda proven för professur, där sådana förekommo. De synas i regeln ha avlagts tre månader efter vakanstidens inträde men kunde genom dispensansökningar eller klagomål förorsaka rätt betydlig tidsutdräkt. Konstitutionerna föreskrevo, att befordringsärendet skulle omsorgsfullt handläggas i fakulteten, innan förslaget slutgiltigt uppsattes i konsistoriet. Denna föreskrift tillämpades på olika sätt alltefter förefallande omständigheter.. Då en fakultet endast bestod av en medlem, kunde denne i konsistoriet avge sitt votum och i så fall gärna före övriga konsistoriales. I teologiska fakulteten, där det »vanliga avancementet» skedde från lägre professur till högre, kunde hela fakulteten vara jävig, varför konsistoriet fick, utan förberedande yttrande av fakulteten, upprätta förslaget. I regeln försiggick emellertid i Uppsala förslagsuppsättningen så, att fakultetens medlemmar avgåvo sina vota i fakulteten, protokollsutdrag meddelades konsistoriet och omröstningen »continuerades» och avslutades i konsistoriet. Så säger uttryckligen konsistoriets protokoll över förslaget till professuren i grekiska i Uppsala. 27 /3 1746 efter att ha återgivit filosofiska fakultetens protokoll från dagen förut: »Voteringen continuerades», varpå medicine, juris och teologie professorers röster återgivas. I Lund överlägger fakulteten för sig och dekanus avger å dess vägnar ett yttrande i konsistoriet, varpå samtliga fakulteters professorer i konsistoriet avge sina vota. Vad befordringsgrunderna angår, föreskriver regeringsformen av år 1720 § 40: »Till alla öfrige tienster föreslås Kongl. Maj:t af collegierne och andra vederbörande tre de förståndigaste, värdigaste och till den lediga beställningen tienligaste personer, som finnas att tillgå, hvarvid en eller annan meriterad man utom collegium kan ihugkommas. — — Utaf de föreslagne utväljer och befullmäktigar Kongl. Maj:t den, som Hans Maj:t dertill skickeligast finner. — — Så bör ock vid alla embetens besättning förnämligast anses personernas bepröfvade erfarenhet och förtienst, hvilka igenom studier, krigsförrättningar och flere nyttige vetenskaper gjordt sig till befordran värdige, men särdeles iakttages, att inge till alldeles ovane och med deras ämnen ej öfverensstämmande sysslor mage antagas, utan hvar och en befordras efter dess naturlige böjelse och erfarenhet, så att duglige personer till tiensterne förordnas» l. Genomförandet av dessa befordringsprinciper skulle — såsom naturligt är — hava varit av synnerlig betydelse för de akademiska lärartjänsterna, vid vilkas tillsättning under stormaktstiden inrotat' sig en vana att i högre grad taga hänsyn till en äldre välmeriterad professors önskan att bli förflyttad till en i rangställning och inkomster förmånligare professur än till huruvida hans föregående studier och vetenskapliga verksamhet för övrigt gjort honom skickad till den nya beställningen. Grång efter annan inskärpa också K. brev och kanslärsskrivelser från 1730- och 1740-talen regeringsformens befordringsprinciper hos universitetens myndigheter. Så säger K. brevet 26/e 1732 (Uppsala), att förslag till tjänster jämlikt regeringsformen endast skall uppgöras efter förtjänst och skicklighet och K. brevet. 1

Citerat efter E. Hildebrand, Sveriges regeringsformer s. 110 ff.

%

83 25

/8 1741 (Lund) bjuder, »at hwarken tienst eller tienstår böra komma i consideration wid förslagen utan skickelighet och ärfarenhet till sysslan, hwilket sedermera äfwen genom Hans Kongl. May:ts bref till Collegium Academicum är widare förklarat», se konsistoriets protokoll 7 / 12 1743. Tidigare hade ett kanslärsbrev 12/9 1735 (Lund) erinrat konsistoriet att på förslaget endast uppföra sådana personer, »som äro af den skickelighet, ålder och bekanta lärdom at ehwem Hans Kongl. May:ts nådigste wahl skulle falla på, Kongl. Academien kunde hafwa den af honom förwäntade nyttan». E t t annat kanslärsbrev av 4/io 1743 pointerar, att vederbörande ej få uppföra andra på förslag än dem konsistoriet vet äga grundlig kunskap inom området för den lediga professuren, hur lärda de än må vara å andra områden. För ett specialfall bestämmer K. brevet 26/i 1742 att vid lika eller större skicklighet en transportsökandes försteg i tjänstemeriter ej finge räknas honom till förmån. Slutligen må i detta sammanhang nämnas K. br. 23/i2 1747, däri kollegier och konsistorier förständigades att vid uppgörande av tillsättningsförslag noga iakttaga att »til the sökandes fördel eller förfång ej något skähl må anföras, som icke grundar sig på Regeringsformens 40 § och flera Kongl. förordningar, jämwähl, at alle the, som förslag författa, tyd eligen yttra sig om hwar och en sökandes förtienster, samt thessa med hwarandra jämföra och theras meningar theröfwer uti Protocollerna uttryckeligen utsättja, på thet så wäl Wij, som Riksens ständer måtte thesto lättare kunna warda underrättade om någon sökande blifwit präjudicerad samt huruwida alle Embetsmän uti tylika måhl Lag och Kongl. Förordningar efterlefwat». E t t visst avsteg från dessa så ofta och så kraftigt från högsta ort hävdade principer betecknar K. br. 19/i 1741, som genom en tolkning av just samma § 40 i regeringsformen deducerar fram den bestämmelsen, att den tredje teologie professorn utan vidare följer den andre i ämbetet, vilket vid universiteten tillämpades jämväl på övriga teologiska professurer. Men en vida betydelsefullare och skadligare inverkan på befordringsväsendet vid våra universitet fick det s. k. tjänstebetänkandet av 81/a 1756, vilket förklarade tjänstår och meriter som liktydiga med förtjänst och värdighet och att sålunda endast tjänståren skulle vara bestämmande vid befordringar. Det ligger i- sakens egen natur, att en dylik befordringsprincip ingenstädes skulle verka ogynnsammare vid urvalet av tjänstemän än vid universiteten, där det mer än någonstädes eljest är av vikt, att skickligheten i facket och denna ensam är den norm, efter vilken tillsättningarna försiggå. Visserligen hävdade konsistorierna gång efter annan nödvändigheten av att skickligheten bleve huvudgrunden vid befordringar, men med tiden innästlade sig den ödesdigra principen även vid universiteten. När förslaget i konsistoriet uppgjordes, yttrade i regel varje bisittare till protokollet sin mening. Emellertid förekommer det icke så alldeles sällan, att konsistoriales, då de voro ense, avgåvo ett gemensamt yttrande. E t t sådant förfarande söker kansl. br. 31 /i 1732 att förebygga. Omröstningen var sakens natur likmätigt öppen, men det förekommer någon enda gång att man omröstar slutet, såsom i Uppsala år 1723 vid tillsättningen av första teologie professuren. I själva voteringen i konsistoriet kunde icke blott närvarande utan även

84 frånvarande deltaga, de senare genom att insända skriftliga vota. Och detta var genom praxis tillåtet icke blott för dem, som voro frånvarande på grund av sjukdom, utan även för andra. Visserligen uttalar Lunds universitets kanslär år 1744 sitt ogillande av detta förfarande, se konsistoriets protokoll n / i 1740, men rektor kunde åberopa gängse praxis. I själva verket förfor man på samma sätt i Uppsala. Förslaget hade under stormaktstiden omfattat ett växlande antal personer, en, två, tre eller flera. Genom 1720 års regeringsform blev det, såsåsom vi strax ovan sett, bestämt, att antalet föreslagna skulle vara tre. Föreskriften vann icke omedelbar efterföljd vid universiteten. När förslaget till professuren i svensk rätt i Uppsala år 1722 uppgjordes, innehöll detta endast ett namn, Reftelius, vilken också blev utnämnd utan anmärkning från kanslärs eller K. M:ts sida. På förslaget till professuren i teoretisk filosofi (log. och metaphys. professuren) upptogos emellertid följande år (1723) tre personer. Men samma år föreslog konsistoriet endast en person till erhållande av förste teologie professuren. Detta skedde troligen på grund av den i teologiska fakulteten gängse seden att uppflytta närmast lägre professor till en ledig tjänst, men K. M:t ville icke nöja sig med förslaget utan remitterade handlingarna med order till konsistoriet att upprätta ett lagligt förslag, vilket också försågs med tre namn. Efter år 1736 har enligt Annerstedt anf. arb. I I I , 2 s. 70 regeringsformens föreskrift i detta avseende alltid iakttagits. Även i Lund var man till en början mindre noggrann i berörda avseende, se Weibull-Tegnér anf. arb. I s. 234, men år 1743 kan prorektor säga, att efter akademiens lag och praxis varje konsistorialis borde upptaga tre personer på förslaget. Såväl i Lund som i Uppsala fattade man föreskriften så bokstavligt, att då mindre än tre sökande anmält sig, man utökade antalet genom att på förslaget upptaga även sådana, som ej anmält sig. Detta förbjöds af kanslärn åtminstone för Lunds vidkommande, se kanslärs brev 30 /i 1747. Ordningen mellan de på förslag upptagna var föremål för skiftande såväl meningar som praxis under perioden. När regeringsformens föreskrift, att tre personer skulle uppföras på förslaget, på 1720- och 1730-talen omsider nådde fram till regelbunden tillämpning vid universiteten, synes man som regel ha sammanräknat kandidaternas röster utan att taga hänsyn till vilket rum dessa avsågo och i första rummet placerat den, som hade flest röster och på de båda återstående rummen dem, som kommo honom närmast i total siffra. E n egendomlig bestämmelse ger kanslärn för Uppsala universitet, då han i brev av 3/7 1727 befaller, att kandidaterna skola uppföras på förslaget efter rang, varav dock ej bör följa att den, som sålunda placeras först, därför skall vara närmast till att erhålla den lediga platsen. Konsistoriet anhåller 22/s att få följa det hävdvunna sättet, vilket kanslärn 29/9 bifaller, tills K. M:t yttrat sig i frågan. Liknande hänsyn till rangen kunna också iakttagas i Lund, där konsistoriet 15/9 1744 vid uppgörande av förslaget till den lediga professuren i matematik beslöt att »efter deras innehafvande tiensters wärdighet» i första rummet placera kaptenlöjtnanten Liedbeck, i andra lektor Hielm och i tredje akademiadjunkten Strömmer och detta ehuru Liedbeck endast fått 4 röster men hans båda medsökande var-

85 13

dera 5. I kanslärsbrev av den /n 1744 och /i2 1745 (Lund) förordnas nu, att de sökande skola upptagas på förslaget efter sammanlagda antalet röster de fått, ej efter det rum på förslaget, som en eller annan konsistorialis kan ha tilldelat dem. Detta motiveras i brevet därmed, att om 3 ledamöter placera en sökande i första rummet, vilken uteslutes av 6 andra röstande från förslaget, skulle denne gå före personer, dem dessa 6 skattat långt värdigare, om de också icke satt dem i första rummet. Kanslärn tillägger den bestämmelsen, att, om röstetalet är lika, rangen skall avgöra ordningen och, om även rangen är lika, tjänsteåldern. I Uppsala har denna praxis, såsom redan nämnt, under periodens första decennier följts åtminstone vad sättet för rösternas sammanräkning beträffar. När professuren i juridik i Uppsala tillsättes efter Reftelius och klagomål i anledning av konsistoriets förslag besvaras den 1/s 1740, göra tvenne konsistoriales, Anders Celsius och Beronius, anmärkning på sättet för röstsammanräkningen, som skett efter pluralitas votorum utan hänsyn till det rum på förslaget rösterna avsågo. Rösträkningsmetoden vore för övrigt skiftande och en förordning av K. M:t vore önskvärd. En sådan kom också men först sex år därefter och av helt annan innebörd än anmärkarna önskat. K. brevet 6 /io 1746 fastslår nämligen, att förslagen skola inrättas efter pluraliteten av rösterna, så att den, som fått de flesta rösterna, sättes som n:r 1, den, som fått närmast mindre, som n:r 2 och den därnäst som n:r 3. Enligt regeringsformen »utväljer och befullmäktigar K. M:t den (utav de föreslagne) som Hans M:t dertill (till tjänsten) skickeligast finner». I regeln har nog åtminstone i Uppsala den på första förslagsrummet upptagne blivit utnämnd, men det var dock ingen sällsynthet — särskilt icke på 1750och 1760-talen — att K. M:t gav fullmakt åt innehavaren av 2:dra eller 3:dje förslagsrummet. Det var sålunda åtminstone under vissa tider av mindre betydelse, vilket rum en kandidat erhållit. Genom motiveringen av vota framgick i regeln, på vilka grunder en kandidat upptagits på förslaget, om på grund av åldersmeriter eller skicklighet, och det är påvisbart, hur K. M:t vid utnämningen tagit hänsyn till skickligheten, då konsistoriet på förslaget placerat ancienniteten främst. Mot denna bakgrund te sig de ovan återgivna bestämmelserna om rangen som grund för de sökandes inbördes ordning mera som ett utslag av byråkratiskt ordningssinne än en åtgärd av reell betydelse för befordran. Att ordningen på förslaget är av mindre vikt, hävdar i varje fall ett kanslärsbrev till Lunds konsistorium 23/6 1800: vid förslags upprättande skola enligt konstitutionerna ibland de sökande urskiljas de skickligaste och mest förtjänta; men när detta skett och varje föreslagens större eller mindre skicklighet och förtjänst blivit i protokollet angivna, vore det så mycket mer överflödigt att efter samma grund även inrätta förslaget, som protokollet redan innefattar de upplysningar och de föreslagnes egenskaper, som böra vara för K. M:t vid utnämningen kända. Vid de klagomåls besvarande, som föranlett detta brev, hade fakulteten framhållit, att skickligheten borde vara den viktigaste befordringsprincipen. Av gammalt hade protokoll över voteringen i (fakultet och) konsistorium jämte prokanslärs yttrande och underskrift i enlighet med konstitutionernas bestämmelser översänts till kanslärn, som med eget yttrande förelade

86 K. M:t saken till avgörande. Någon gång hava de högre myndigheterna under periodens lopp haft anledning till precisering i berörda avseenden. Så inskärper K. M:t i ett brev av den 26/e 1732 hos Uppsalakonsistoriet och av den 9/9 s. å. hos Lundakonsistoriet, att voteringsprotokollet i original och ansökningshandlingarna skulle föreläggas K. M:t. E t t kanslärsbrev till Uppsala den 28/4 1737 erinrar om att prokanslärn bör yttra sig och underskriva protokollet över befordringsärendets behandling i konsistoriet. Klagomål över konsistoriets förslag äro en detalj i den akademiska tillsättningsproceduren, som tillkommer under frihetstiden. Första gången en sökande gör bruk av denna med tiden ingalunda ovanliga åtgärd är oss veterligt år 1728, då sedermera juris professor Wallrave överklagar Uppsalakonsistoriets beslut att icke uppfora honom på förslag till en professur, på den grund att han ej avlagt förelagda prov. Klagomålen ledde här till den av den klagande avsedda effekten, i det Wallrave blev utnämnd till innehavare av professuren i fråga 2i/a 1728. Fjorton år senare, år 1742, kommer det första klagomålet i Lund, och sådana äro från den tiden icke sällan återkommande såväl i Lund som i Uppsala. Det är naturligt att dessa besvär med ty åtföljande remisser och förklaringar skulle verka i betydlig mån förhalande på tillsättningarna, en olägenhet som kanslärerna med tiden sökte motverka genom att förelägga förklaringsskyldiga en bestämd tidsfrist för svarens avgivande. Den i konstitutionerna föreskrivna och genom k. förordningar och kanslärsbrev, på sätt vi ovan visat, närmare preciserade tillsättningsproceduren iakttogs icke heller under detta skede alltid av K. Mit, ehuru i stort sett frihetstiden gent emot stormaktstiden i detta avseende betecknar ett betydligt framsteg. Annerstedt a. a. III, 2 s. 73 f. uppräknar en rad fall, då större eller mindre oregelbundenheter förekommo i fråga om Uppsalatillsättningarna. Det gustavianska enväldets tid visar särskilt i Lund ett betydligt antal tillsättningar, där K. M:t åsidosatt de lagliga formerna, se AVeibullTegnér a. a. I s. 316. Och dessa under envåldstiden uppkomna förhållanden fortforo trots 1809 års statsvälvning ganska långt in på 1800-talet. Oftast skedde utnämningarna under greve Lars v. Engeströms kanslärstid 1810— 1824 på förslag av kanslärn »utan omväg av förslags upprättande». Vi vilja nu meddela de yttre huvudkonturerna av några till förevarande period hörande befordringar för att på så sätt ge dels en föreställning om hur gällande förordningar tillämpades, dels ett antal exempel på huru man förfor i fall, som icke voro i dessa förutsedda. Professuren i teoretisk filosofi, även kallad Logices et metaphysices professio, i Uppsala, blev ledig den 19/3 1723 genom Johannes Steuchius utnämning till superintendent. Filosofiska fakulteten sammanträder och voterar på dagen en månad efter ledighetens inträde, alltså den 19/4. Som sökande hade anmält sig Greifswaldsprofessorn i orientaliska språk Hasselgren, e. o. juris professor Castovius, e. o. professorn i filosofi i Lund Henr. Benzelius, teol. adj. Molander i Uppsala och teol. lektor Wallin i Hernösand. Men fakulteten, som själv har tre skickliga lärare, föreslär dem sålunda: 1) akademisekr. Alstrin, 2) adjunkten i filosofi Boberg och 3) adjunkten i filosofi Norrelius. I voteringen om förslaget dagen därpå, den 20/4,

87 i konsistoriet deltogo medicinare, jurister och teologer, [sedan filosofiska fakultetens dekanus meddelat, att prof. L. Arrhenius avstått från sin begäran att bli transporterad till denna professur]. Rösterna voro tämligen splittrade. De flesta rösterna erhöllo Alstrin (6), Melander (4) och Norrelius (3). I protokollet över voteringen, vid vilken varje konsistorialis nämner 3 ä 4 personer och de flesta uttryckligen uppföra dessa på tre förslagsrum, finnas endast de individuella vota anförda, och någon sammanräkning eller något gemensamt förslag förekommer icke. Den 1/ /o följer K. M:ts utnämning av Alstrin. Samma år (1723) den 19/9 blev domprostbefattningen och första teologie professuren i Uppsala ledig genom Molins död. Vid konsistoriets sammanträde den 23 /n meddelade teologiska fakulteten, att den enats om att till det lediga ämbetet föreslå den, som i konsistoriet var närmast i tur, nämligen prof. Djurberg. Detta blev även konsistoriets beslut. Den i/u justerades protokollet och vid detta tillfälle förbehöll sig prof. Rudbeck rätt att få ett särskilt yttrande till protokollet. Han anmärkte i detta mot att endast en person — i strid mot regeringsformen — uppsattes på förslaget. Den 19 /s befaller K. M:t kanslärn att förständiga konsistoriet att uppsätta ett lagligt förslag, omfattande tre personer. Den 2o/6 delger kanslärn konsistoriet K. M:ts befallning och den 19/9 uppsattes nytt förslag med s l u t e n omröstning: 1) Djurberg, 2) Palmroot, 3) Lundius. Den förstnämnde erhåller fullmakt 31 /io 1724. Professio mathematum superiorum i Uppsala blev ledig genom Erik Burmans död den 3 / n 1729. Som sökande anmälde sig mag. Anders Celsius, prof. Nils Hasselbom i Åbo, lektor E. Lidius, lektor B. Wassenius och vice informatorn för K. M:ts pager Job. Mört. Filosofiska fakulteten hade enligt betänkande, som i konsistoriet ingavs av prodekanus, professor Nesselius, enhälligt röstat på Vetenskapssocietetens sekreterare A. Celsius på grunder, som i betänkandet angivas. Dessutom nämnde fakulteten i sin skrivelse — tydligen för att fullgöra regeringsformens krav på tremansförslag — f. lektorn i Linköping P . Millberg och lektor Lidius. Konsistoriet voterar den 3 1 /i 1730, varvid de enskilda vota upptaga ett, två eller tre namn men alla sätta Celsius främst. K. fullmakt tilldelas Anders Celsius den 11iU 1730. Som vi ovan sett var 1740-talet särskilt betydelsefullt med häusyn till lagstiftningen för de akademiska befordringarna. Vi hava därför funnit lämpligt att för denna tid meddela gången av ett något större antal tillsättningar än vi eljest

ha gjort. Professuren i svensk rätt i Uppsala blev den ri\i 1739 ledig därigenom att avsked då beviljades den 80-årige J . Reftelius. Strax förut hade även professuren i romersk rätt blivit ledig genom Jakob Wallraves död. Riksdagen beslöt nu sammanslå de båda professurerna till en enda, och den 9/2 1740 kunde konsistoriet skrida till upprättande av förslaget. Bägge professurerna i juridiska fakulteten voro vakanta, varför något fakultetsutlåtande icke förelåg. Sedan protokollet meddelat, att sex sökande anmält sig, och registrerat de individuella vota, sammanfattar det voteringens resultat så, att Piscator erhållit första rummet med 15 röster, Daniel Solander det andra med likaledes 15 röster och Reuterbjelm tredje med 8 röster; Fick hade fått 6 röster och Bring en. Konsistoriets beslut delges i enlighet med konstitutionernas föreskrift prokanslärn, som uppför Solander ensam på förslaget, varjämte han nämner Fick som en kunnig jurist. Vid den i konsistoriet den 14 /ä företagna justeringen av protokollet, därvid en konsistorialis ändrade

88 sitt votum såtillvida, som han uppförde Fick i st. f. Bring på förslaget, omkastas nu ordningen så, att på första rummet uppföres Solander med 16 röster, på det andra Piscator med 15 och på det tredje Fick med 8. Fick överklagar förslaget på så pass svaga grunder, att han härför erhöll en skrapa av kanslärn på befallning från högsta ort. Det är vid konsistoriets behandling av Ficks klagomål den X /B 1740, som två konsistoriales anmärka på sättet för röstsammanräkningen och påkalla en bestämmelse i detta avseende av K. M:t, se ovan s. 85. Daniel Solander får fullmakt på platsen av K . M:t den l0J7 s. å. Medicinae practical professionen i Uppsala blev den 8/a 1740 ledig genom att avsked då beviljades prof. L. Roberg. Hos konsistoriet hade anmält sig som sökande K. Linnaeus, med. adj. J . Gr. Wallerius och med. dr A. Beck. De sökande ålades prov, som de båda sistnämnda fullgjorde genom att utgiva var sin avhandling och ex cathedra försvara den. Linnaeus blev genom K. dispens befriad från att uppfylla konstitutionernas bestämmelse i detta avseende. Den 30/3 1741 uppgjorde konsistorium förslaget. Härvid yttrade sig först med. fakultetens ende ledamot och dekanus, prof. N. Rosén och rekommenderade 1) Linnaeus, 2) Wallerius och 3) prof. H. Spöring. I konsistoriet voro 14 medlemmar närvarande och deras röster föllo så, att Linnaeus fick 14, Spöring 11, Wallerius 10, Beck 5 och Lundberg 2. Följaktligen beslöt konsistoriet att uppföra följande förslag: 1) Linnaeus, 2) Spöring och 3) Wallerius, vilket förslag skulle, sedan prokanslärn avgivit sitt votum, översändas till kanslärn. Den 5/~, 1741 utnämnde K. M:t Linnaeus. I Lund blev första teologie professuren ledig den x/i2 1742, då domprosten Magnus Rydelius dog. I konsistoriet föredrogs den 27/i 1743 påminnelse från kanslärn att ofördröjligen inkomma med förslag. Enligt beslut av den 2j% avgav teologiska fakulteten icke något yttrande till konsistoriet, emedan samtliga dess egna medlemmar voro sökande till den lediga platsen. Den 15 /Ö kommer en ny påminnelse från kanslärn, till följd varav prorektor följande dag sammankallar konsistoriet till den l7 /s för att uppgöra förslag, men konsistoriet fattar vid detta sammanträde beslut att med anledning av rektors, professor Menlös', sjukdom uppskjuta dagen för förslags avgivande till den 2 8 /s. Som sökande till ämbetet hade skriftligen anmält sig teologie professorerna Westring och Filenius, bibliotekarien Wåhlin och prosten Tranaeus. Teologie professoren Engeström anhöll vid sammanträdet muntligen att såsom närmast i tur bli befordrad till det lediga ämbetet. Prorektor uppmanar teologiska fakultetens medlemmar att jämlikt konstitutionerna först yttra sig. De tre närvarande teologie professorerna ursäktade sig med att de voro sökande, varvid en av dem också åberopade äldre sed, och lämnade sammanträdet. Konsistoriet bestod nu — prorektor inräknad — av tre närvarande medlemmar, varjämte en medlem hade insänt skriftligt votum. Dessa fyra satte samtliga Engeström på första rummet: på andra rummet placerade tre Westring och en Filenius och alternativt W å h l i n ; på tredje rummet satte en Westring, en Filenius och två Wåhlin. Man beslöt därjämte att inhämta den på grund av sjukdom frånvarande rektorns votum och tvenne professorer infunno sig vid hans sjukläger och erhöllo detta såväl i skriftlig som i muntlig avfattning. Vid konsistoriesammanträdet den 3 0 /B meddelades detta och upptog 1) Westring, 2) Engeström och 3) Wåhlin. Konsistoriet beslöt därpå att på grund av voteringen skulle på förslaget upptagas 1) Engeström, 2) Westring och 3) Wåhlin. Enligt konsistoriets protokoll 12/7 besvärade sig Filenius hos K. M:t och begärde att bli på förslaget upp-

fc

89 förd framför Westring och Wåhlin. Besvären hade kommunicerats vederbörande till förklaring. Dessutom begärde Filenius att genom inkallade vittnen få utrönt, huruvida rektor Menlös vid avgivandet av votum varit vid sina sinnens fulla bruk eller ej. Först den 2 /i2 kunde K. M:t utfärda fullmakt för Engeström. Professuren i praktisk medicin i Lund blev ledig den 14 /i 1743, då J . J . Döbelius-v. Döbeln avled. Sedan kanslärn i slutet av april påmint om att förslag med det snaraste måste upprättas, gör konsistoriet detta den 2 8 /s. Som sökande hade anmält sig såväl hos konsistoriet som hos kanslärn prof. Spöring i Abo och lektor Rothman i Växiö; vidare hade anmält sig assessor Lundberg, f. provincialmedikus Leche och medicine adjunkten i Lund Kehler. Ansökningarna hade den u / 3 remitterats till medicinska .fakulteten. Ende medicine professorn vid detta tillfälle, Harmens, förklarar vid konsistoriesammanträdet ( 28 / 5 ) a ^t han själv ej önskar ihågkommas med befordran och föreslår å fakultetens vägnar 1) Spöring, 2) Rothman, 3) Lundberg. Övriga i voteringen deltagande sex konsistoriales uppsätta alla i första rummet Spöring, som sålunda inalles erhåller 7 röster; i andra rummet sätta sex röstande Rothman och en Leche, i tredje rummet tre Lundberg, tre Leche och en konsistorialis en icke sökande, Retzius. Den på grund av sjukdom frånvarande rektorns, prof. Menlös', votum skulle till nästa sammanträde inhämtas. Den 30 /Ö meddelades detta i konsistoriet och befanns lyda: 1) Spöring, 2) Rothman, 3) Lundberg. Slutliga förslaget fastställdes nu och blev enligt gängse sammanräkningsmetod: 1) Spöring, 2) Rothman och 3) Lundberg. Leche hade liksom Lundberg erhållit 4 röster (1 till andra och 3 till tredje rummet), men Lundberg erhöll förslagsrum därigenom att rektor tillades utslagsröst. Den 22/e delges konsistoriet Leches till kanslärn insända klagoskrift över att den fått rösta som var frånvarande och sjuk, över vilket klagomål kanslärn avfordrar konsistoriet förklaring. Vid sammanträdet den 3 /8 avges sådan av Harmens och andra konsistoriales. Den 21 /9 meddelas konsistoriet, att prof. Spöring avsagt sig förslagsrum, och två dagar senare befaller kanslärn konsistoriet att komplettera förslaget. Enligt konsistorieprot. den 15 /io anmäler sig assessorn i collegium medicum Rosén som sökande till prof. Spörings rum. Den 19/io sammanträder åter konsistoriet för att fullständiga förslaget, varvid Harmens å fakultetens vägnar på det lediga rummet uppför Rosén. Av övriga fem närvarande konsistoriales röstar en på Rosén, en på Leche, en på »Lundeberg» en på stadsphysikus i Malmö Koulas och en på provincialmedicus Boethius. Voteringen skulle delges prokanslärn, som röstar på Leche. Vid sammanträde den 3o / n får konsistoriet del av från Rosén och Kehler inkomna besvär över att Leche placerats före dem, varjämte meddelas att Rosén erbjudit sig att disputera. Den 7 /i2 besvara förklaringsskyldiga i konsistoriet de ingivna besvären, som avvisas. Emellertid återsänder kanslärn voteringsprotokollet med uppmaning att förfara enligt konstitutionerna, underrättar om att Lundberg avlidit och bör ersättas, att Kehler bör disputera, om han önskar rum på förslaget, samt uttalar, att konsistoriet bör förelägga samtliga sökande att prova inom viss tid. Den n / i 1744 besluter konsistoriet att uppmana samtliga sökande att disputera i medio av april. I brev av 16/2 befriar kanslärn Rothman från provs avläggande. Omsider är konsistoriet färdigt att den 26 /s för tredje gången uppsätta förslag. Prokanslärn infinner sig i konsistoriet och de till dato inkomna ansökningarna uppläsas. Dessa äro Rothmans, Roséns, Leches, Wallerius' av den 13/2 1744, Kehlers, A. Bäcks av den 2i/i och Kilian Stobseus av den 2 1 / B . Med. fakulteten yttrar sig genom Harmens och

90 föreslår nu 1) Rothman, 2) Rosén och 3) Wallerius, detta efter en skarp kritik av Leches disputationsprov. Därjämte uttalas, att Bäck är en god förmåga men att han ej har i tid anmält sig, innan kallelse till provdisputationer var utfärdad; Kehler kan ej i tjänsteår mäta sig med de å förslaget uppförda och Stobseus ej i meriter. I voteringen deltogo utom Harmens sex andra konsistoriales och prokanslärn. Därvid erhöllo till första rummet Rothman 6 röster, Rosén och Leche vardera 1 röst; till andra rummet Rosén 6 röster, Rothman och Retzius vardera 1 röst och till tredje rummet Wallerius 4 och Leche 3 röster samt Boéthius 1 röst. I protokollet sammanräknas rösterna på följande sätt: Rothman 7, Rosén 7, Wallerius 4 och Leche 4, Retzius 1 och Boéthius 1. Slutligen uppsattes förslaget, därvid konsistoriet placerade i första rummet Rothman, i andra Rosén och i tredje Leche. Leche (och ej Wallerius) erhöll förslagsrum därför att ordföranden vid sammankomsten, prokanslärn, tillade sig utslagsröst i strid med rektors och konsistorii mening. Vid protokollsjusteringen anmärkte rektor på att prokanslär i konsistoriet fått votum decisivum. Harmens förklarar, att i hans tjänstetid aldrig hänt, att prokanslärn fått sådant utom föregående år vid tillsättningen av den genom Menlös' död lediga matematikprofessuren. Konsistoriet beslöt att protokollet i förefintligt skick skulle avgå men hemställde tillika att, om ändring i gängse praxis skulle ske, höga vederbörande därom skulle förordna. Enligt konsistoriets prot. av 20/e hade Kehler och Wallerius besvärat sig över förslaget, och dessa besvär hade tillställts vederbörande, som sedermera successivt besvarat dem. Den 12/6 avlåter K. M:t ett brev till rektor och konsistorium med förständigande att icke vidare begära förklaring av K. M:t, då konstitutionernas föreskrifter äro klara och tydliga. I brev av 28/9 1744 meddelar kanslärn, att Rosén fått fullmakt. Professuren i grekiska språket i Uppsala blev ledig den 2 5 / n 1745 därigenom att Mathesius då »befordrades till teologiska fakulteten». Tydligen på grund av julferierna behandlas tillsättningsfrågan i filosofiska fakulteten först den 26/3 174(3. Enligt protokollet hade som sökande anmält sig Burman, Clewberg, Noring och L. Benzelstierna, den senare filosofie adjunkt i Lund. I fakulteten föregicks voteringen av diskussion. Vid voteringen, i vilken 8 medlemmar deltogo, erhöll till första rummet Clewberg samtliga 8 röster; till andra rummet fick Burman 7 och Benzelstierna 1 röst och till tredje rummet Benzelstierna 6 röster och Burman och Noring vardera 1 röst. Dagen därpå — den 27/-s — »continuerades», såsom det heter i protokollet, voteringen i konsistoriet, varvid i densamma deltogo 7 konsistoriales av medicinska, juridiska och teologiska fakulteterna. Därvid föllo rösterna så, att med inräkning av fakultetens röster Clewberg till första rummet fick 14 och Benzelstierna 1 röst, till andra rummet Burman 10, Benzelstierna 4 och Clewberg 1 röst och till tredje rummet Benzelstierna 9, Burman 5 och Noring 1 röst. Enligt gängse sammanräkningsmetod uppsatte konsistoriet i första rummet på förslaget Clewberg, som sammanlagt erhållit 15 röster, i andra rummet Burman med likaledes 15 röster och i tredje Benzelstierna med 14 röster. Adj. Lars Benzelstierna erhöll k. fullmakt den 6 / 5 1746. Professuren i svensk och romersk rätt i Lund blev ledig den 12/3 1753 däriigenom att prof. Nehrman nämnda dag erhöll avsked, varom konsistoriet underrättades en månad senare. Den 2/76 delgavs konsistoriet ett kanslärsbrev av 2E /5, vilket på särskilda grunder gav konsistoriet anstånd till hösten med förslags upp-

91 rättande. Den 27 /io 1753 uppsätter konsistoriet förslag. Som sökande hade skriftligen anmält sig kaptenlöjtnanten Wallman, adjunkterna Colling och Wall samt jur. dr Babenius. Vid själva tillsättningssammanträdet anmälde professor Bring sig muntligen; han förbehöll sig därvid dock att få behålla den lön, han vid ansökningstillfället innehade. Till första rummet erhöll Bring samtliga närvarandes — dessa voro 11 konsistoriales och prokanslärn — 12 röster, till andra rummet Colling 11 och Wallman 1 röst samt till tredje Wall 8, Rabenius 2 och Colling och Wallman vardera 1 röst. Konsistoriet ger följande »utslag»: »Som Bring, Colling och Wall fått pluraliteten, komma de i samma ordning att uppföras på förslaget, varvid konsistoriet erinrar om Brings vid hans ansökan gjorda förbehåll». Den 13 /i2 1753 ger K. M:t Colling fullmakt. Professuren i grekiska språket i Uppsala blev ledig den 2o/a 1761, då Joh. Amnell blev teol. professor. Fil. fak. sammanträder först den 1 8 /u för att, som protokollet säger, uppsätta förslag, och det antydes att ärendet brådskar. En ledamot antecknar till protokollet, att det är kanslärsskifte och att ingen kanslär ännu är tillsatt, varför man bort vänta med förslags upprättande. Fak. beslöt emellertid att uppsätta sådant. Man föredrog ansökningshandlingarna, av vilka framgick att sökande voro: adjunkterna vid akademien i Uppsala J. Apelblad och J . Floderus, akademibokhållaren Neander och docenten Palmberg samt från Lund adjunkten Munck och rektor Sommelius. Efter diskussion skred man till votering. Till första förslagsrummet erhöll Apelblad 9 och Floderus 2 röster; till andra Floderus 9 och Apelblad 2 röster samt till tredje Palmberg 10 och Munck 1 röst. Alltså »uppför fakulteten på förslag» 1) Apelblad, 2) Floderus och 3) Palmberg. Sedan även i konsistoriet väckt fråga att på grund av kanslärsvakansen iippskjuta voteringen blivit avgjord i samma riktning som i fakulteten, beslöt denna den 2 o / n att expediera voteringsprotokollet till konsistoriet. H ä r behandlades ärendet den 3/i2 av medlemmarna i medicinska, juridiska och teologiska fakulteterna. Härvid voro 9 professorer närvarande, och till första rummet erhöll Apelblad ytterligare 8 röster och Floderus 1, till andra rummet Floderus 8 och Apelblad 1 samt till tredje Palmberg 7 och Neander 2 röster. Av betydelse var att avgångne professorn i grekiska, Amnell, i motiveringen till sitt votum framhöll, att Floderus i grekiska var sina medsökande avgjort överlägsen. Konsistoriets protokoll slutar med att konstatera att Apelblad och Floderus erhållit konsistoriets »enhälliga 20 röster». Den 28 /i följande år utnämner K. M:t Floderus. Denna tillsättningsfråga var •emellertid icke därmed slutagerad. Piksens ständers protokollsdeputation gör nämligen år 1765 anmärkning på att i tredje rummet av förslaget uppförts Palmberg och ej Neander, som var äldre i tjänst. Anmärkningen besvaras 30/7 1765, då konsistoriet hävdar, att skickligheten och icke åildern måste för akademiska lärotjänster vara befordringsgrunden. Matheseosprofessuren i Lund blev ledig genom L. Liedbechs död °/& 1762 (kons. prot 2/io 1762; enligt prot. 16 / 3 1763 dog L. i/8 1762). Enl. kons. prot. 2 /io 1762 hade som sökande anmält sig lektorerna J . Hielm och C. Gr. Bergström, observatorn N. Schenmark, akademiadjunkten S. Lemchen, docenten A. Planman och magister O. Nenzelius. Handlingarna jämte bilagor remitterades till filosofiska fakulteten, som skulle avgöra, huruvida de sökande skulle disputera, innan förslag upprättades. Den 12/3 1763 föredrogs i konsistoriet fakultetens yttrande, varav framgick, att doc. Nenzelius och adjunkten Lemchen ålagts prov och fullgjort dem till

92 fakultetens nöje. Fakulteten har intet att påminna om de sökandes frejd, skicklighet eller förtjänst och meddelar rektor och konsistoriet detta; förbehållande sig dess medlemmar rätt att i konsistoriet få votera vid förslags upprättande »enligt vanligheten». Fakulteten meddelar därjämte, att sökande numera vore de ovannämnda Hielm, Bergström, Schenmark, »Lemche», Nenzelius, observatorn i Åbo J u s lander, vars ansökan, daterad 7/io 1762, var remitterad till fakulteten 21 /io, samt lektor Kullin, vars ansökan remitterats den 2 / n . Adjunkten A. Planman hade återkallat. Rektor hemställde, att man nu skrede till förslags upprättande och föreslog till dag den 1 6 /3, därest prokanslärn icke hade något att däremot invända. Den 16/3 uppsattes också förslaget i närvaro av prokanslärn. Utom honom deltogo 12 professorer i voteringen. Till första rummet fick Schenmai-k 8, Hielm 4 och Nenzelius 1 röst; till andra Schenmark och Hielm vardera 4, Bergström 3 och Kullin och Nenzelius vardera 1 röst samt till tredje rummet Nenzelius 8, Lemche 4 och Bergström 1 röst. Rösterna sammanräknas, varvid det befinnes, att Schenmark tillsammans erhållit 12, Nenzelius 10, Hielm 8, Bergström 4, Lemche 4 och Kullin 1 röst. På grund härav uppföras på underdåniga förslaget 1) Schenmark, 2) Nenzelius och 3) Hielm. Hielm klagar hos K. M:t och klagomålen delges konsistoriet i k. brev 19/4 samt besvaras den 7/9 av dem som förbigått Hielm. Den 8 /i2 blev Schenmark utnämnd. Professuren i orientaliska språk och grekiska i Lund blev ledig den 19 /s 1769 genom S. J. Munthes förflyttning till tredje teologie professuren. Tvekan uppstod i konsistoriet om tidpunkten för ledighetens inträdande, och den 30/9 skriver konsistoriet till kanslärn, som svarar, att förevarande professur skulle betraktas som ledig samma dag tredje teologie professorn Bildstein dog, då enligt gängse praxis professorn i orientaliska språk och grekiska utan vidare uppflyttades till tredje theologus, så snart denna beställning blev ledig, jfr Weibull-Tegnér a. a. I s. 182. Den 31 /io yttrade sig fil. fak. i befordringsfrågan. Den hade i detta syfte varit sammankallad redan den 25 /io, men många medlemmar voro då frånvarande, vadan man ansåg sig nödsakad att uppskjuta ärendet till den 31 /io. Vid sistnämnda sammankomst överlades om huruvida de sökande, som voro Sommelius, Munck, Hesslén och Hellman, borde avlägga prov. Man enade sig om att prov borde avläggas av dem, som ej förut disputerat sine prseside, såvitt ej konsistoriet ville i något eller några fall ingå till kanslärn med anhållan om dispens. I konsistoriet upptogs befordringsärendet till behandling den 4 / n 1769, då även prokanslärn hade infunnit sig. Avgångne innehavaren av professuren, Munthe, intygade, att samtliga sökande avlagt sådana prov, som svarade mot en disputation sine prseside i ämnet. Konsistoriet ansåg på den grund dispensation ej behövlig och beslöt att, då ansökningstiden nu utgått, omedelbart upprätta förslag. Då konsistoriets samtliga medlemmar enstämmigt förklarade sig äga fullständig kännedom om de äldste tre sökandena, uppsattes enhälligt och utan votering på förslaget 1) Sommelius, 2) Munck och 3) Hesslén. Den 2 8 / n utnämnde K. M:t Munck, sedan kanslärn hos K. M:t »insinuerat consistorii maioris underdåniga förslag». Den 1 6 /n 1770 dog professor Burmester i Lund, och professuren i romersk vältalighet och poesi blev därigenom ledig. Först den 31 /i2 notificerades Burmesters död i Posttidningen, vadan kanslärn anser riktigast att låta ansökningstiden utgå först den 27/2 1771, se konsist. prot. den 9/2 s. å. Den 2jz hade fil. fak. förehaft ärendet till behandling, därvid konstateras, att 10 sökande hade anmält sig, och

93 fak. beslutar, att särskilda prov icke behöva avfordras de sökande. Prokanslärn hade låtit sammankalla konsistoriet till förslags upprättande den 1 3 /3. Vid den nämnda dag företagna voteringen erhöllo till första rummet Sommelius 6, Laurel 4, och Trozelius 1 röst; till andra rummet Stobseus 6, Sommelius 4 och Trozelius 1 röst och till det tredje Cronander 5, Stobseus 4 samt Berghman och Sommelius vardera 1 röst. Rösterna sammanräknades i konsistoriet sålunda: Sommelius 11, Stobseus 10, Cronander 5, Laurel 4, Trozelius 2 och Berghman 1. Det konstateras, att konsistoriet följaktligen pä förslaget uppfort 1) Sommelius, 2) Stobaeus och 3) Cronander. — Vidare beslöts, att voteringen skulle på vanligt sätt offentliggöras, så att de, som därtill ansågo sig ha skäl, kunde besvära sig. Enligt konsistoriets protokoll den 18/6 hade Trozelius, Bergklint, Berghman och Lemche klagat hos K. M:t. och kanslärn ålägger konsistoriet att besvara klagomålen i början av juli månad s. å. Detta sker också den 10/i 1771, varpå K. M:ts fullmakt på tjänsten den 31/7 utfärdades för Stobaeus. Professuren i historia i Uppsala blev ledig den 2/s 1 7 8 1 ; prof. Georgii fick K. M:ts avsked med rätt att behålla de med professuren förbundna löneförmånerna tills en emeritilön blev ledig. Georgii hade i själva verket träffat avtal härom med den designerade efterträdaren Fant, se Annerstedt a. a. I I I : 2 s. 92. Den 10 /s meddelar kanslärn i brev till konsistoriet K. M:ts avskedsbeslut och förordnar om förslags upprättande. Som sökande hade anmält sig e. o. v. bibliotekarierna Pant och Götlin och v. bibliotekarien Filenius, de båda sistnämnda tydligen pro forma, för att konsistoriet skulle kunna upprätta ett lagligt förslag: den föreskrivna ansökningstiden iakttogs icke. Redan den 16/Ö behandlas ärendet i fil. fakulteten, där 9 medlemmar hade infunnit sig, och rösterna föllo så, att till första rummet P a n t fick 5 och Filenius 4 röster, till andra rummet Götlin 8 och Filenius 1 röst och till det tredje Filenius 4, F a n t 4 och Götlin 1 rost. Fakulteten uppförde för sin del på förslaget 1) Fant, 2) Götlin och 3) Filenius. Den 1 9 /B uppsatte konsistoriet det definitiva förslaget, vilket sammanföll med fakultetens och vilket skulle jämte prokanslärns yttrande översändas till kanslärn. Protokollet betecknar konsistoriets handläggning av ärendet med orden: »fortsattes omröstningen»; åtta konsistoriales deltogo i denna. Konsistoriets protokoll resumerar omröstningen i fakultet och konsistorium sålunda: »Och som vid denna omröstning alla tre sökandena erhållit var sina aderton röster, men på det sätt att vice bibliotekarien Filenius till det första rummet fått 7 röster, till det andra en och det tredje tio; e. o. v. bibi. Fant till det första 11 och till det tredje 7; så komma å underdånigt förslag till den genom prof. mag. C. F r . Georgiis erhållna nådigsta af sked lediga Historiarum Professionen här vid Kongl. Akademien att uppföras: 1) Fant 2) Götlin 3) Filenius, hvilket underdåniga förslag skulle, sedan högvördigste herr Doctoren Ärke Biskopen och Procancelleren dess yttrande däröfver meddelat, till hans Exellence Cancelleren i all ödmjukhet insändas, som lärer höggunstigast täckas det samma hos hans Kongl. May:t i underdånighet anmäla och till det bästa befordra». Redan den 22 /s utfärdades fullmakt för Fant. V a d b e t r ä f f a r d e n t i d s u t d r ä k t , som t i l l s ä t t n i n g a r n a k r ä v d e u n d e r förev a r a n d e s k e d e , h a r en b e r ä k n i n g , g r u n d a d p å 15 av oss g r a n s k a d e , till frihetst i d e n h ö r a n d e specialfall från U p p s a l a och L u n d , visat e t t m e d e l t a l p å n ä r a 10 m å n a d e r . D e n n a siffra ä r m e d s ä k e r h e t för hög, d å åtskilliga a v d e s s a

94 tillsättningar äro särskilt komplicerade och som sådana exceptionellt tidskrävande. Också visar sig medeltalet för 62 fall, som vi hämtat nr Annerstedt a. a. och som tillhöra tiden 1719—1790, ett medeltal av omkring 7 månader. För 16 befordringsfall i Lnnd, hämtade ur Weibull-Tegnér a. a. I I och tillhörande tiden 1721—1779, är medeltalet något högre nämligen omkring 8 månader.

Tillkomsten av 1852 års statuter. I början av 1800-talet försiggingo alltjämt tillsättningarna av professurer på det sätt, som i det föregående skildrats. Förfaringssättet vid de båda universiteten var något olika. I Uppsala gjorde fakulteten, som efter tilländalupen specimenstid granskat och vitsordat de avlagda specimina samt bedömt de sökandes kompetens, »början med underdånigt förslags upprättande», varvid varje ledamot efter ingående granskning och jämförelse yttrade sig om de sökande och uppförde dem på förslaget. Sedan fakultetens protokoll bland konsistoriets övriga ledamöter cirkulerat, »fortsattes» omröstningen i konsistoriet, d. v. s. här röstade endast medlemmarna av de tre fakulteter, till vilka tjänsten icke hörde. I Lund remitterades efter specimenstidens slut handlingarna oftast men icke alltid till vederbörande fakultet. Meningarna voro delade, om remiss var nödvändig eller icke. Man finner yttranden, enligt vilka fakulteten avstode från sin rätt att bli hörd, jämte sådana som fastslå, att någon remiss till fakulteten icke behövdes. Där remiss skedde till fakulteten, bedömde denna specimina utan att upprätta förslag. Vid befordringsärendets behandling i konsistoriet yttrade sig alla dess medlemmar om kompetensen och upprättade förslaget efter jämförelse mellan de sökande. Den i Uppsala rådande praxis ändrades genom ett kanslärsbrev av den 27 november 1828. Häruti föreskrevs nämligen, att fakulteten skulle yttra sig över kompetensen men icke upprätta något förslag. Detta skulle först ske i konsistoriet och här skulle alla medlemmar deltaga i omröstningen. Det överenskoms därvid, att alltid den fakultets medlemmar började omröstningen, till vilken den lediga professuren hörde. Vad tillsättningstidens längd angår under skedet från 1800-talets början fram till år 1876, har en granskning av tillsammans 84 professorstillsättningar vid universiteten givit vid handen följande. Innan siffrorna meddelas, må ett par anmärkningar förutskickas. Tiden för ledighetens längd är räknad från det datum, då platsen faktiskt blir ledig genom innehavarens död, befordran eller avsked, till den dag, då Kungl. Maj:t utfärdar fullmakt för ny innehavare. Ledigheter, som på grund av kända exceptionella svårigheter blivit särskilt långvariga eller där undantagsförhållanden kunnat förmodas ha förelegat, ha ej medtagits. Ej heller har räknats med de ledigheter, som vid Lunds universitet under L. v. Engeströms kanslärstid 1810—1824 fylldes i strid mot konstitutionernas föreskrifter genom ett summariskt förfarande, som var ägnat att i hög grad förkorta tillsättningsproceduren, även om det icke alltid gjorde det i verkligheten.

95 För 44 ledigheter vid Uppsala universitet, fallande mellan åren 1808 och 1876, hava vi funnit som ungefärligt medeltal 1 år 1,5 månad. I Lund är medeltalet något högre under samma tid med undantag i huvudsak för åren 1810—24. E t t antal av 40 ledigheter ha här fyllts först efter en genomsnittlig tid av 1 år och något över 4 månader. Detta högre medeltal för Lund torde delvis förklaras därav, att flertalet här beräknade ledigheter falla under tiden 1824—76, d. v. s. under ett delvis senare skede än i Uppsala, då en allmän tendens till ledigheternas förlängning synes göra sig gällande. Vid ovan funna båda medeltal är dock att märka, att under ifrågavarande skede ledigheterna torde i stor utsträckning, och detta gäller såväl Uppsala som Lund, ha anslagits först 2 å 3 månader efter det de faktiskt inträtt. Att universitetens styrelselagar, som ännu på 1840-talet utgjordes av 1655 års konstitutioner, tillökta med en mängd kungabrev och kanslärsbrev, voro i högsta grad bristfälliga, ofullständiga och oklara, torde tillräckligt tydligt framgå av den föregående redogörelsen för befordringsärendena under 1600och 1700-talen. Bäst kännetecknas tillståndet vid tiden för konstitutionernas omändring genom uttalanden av ledande universitetsmän. Sålunda yttrar prof essoren Schlyter 1: »Att en revision av de akademiska författningarna är af behofvet påkallad, kan icke dragas i tvifvelsmål. Man behöfver ej mera än flyktigt genomögna de akademiska konstitutionerna för att genast finna, att de innehålla mycket, som ej iakttages och ej kan iakttagas. Men om detta är lätt att inse, så är det däremot icke lika lätt att urskilja rätta gränsen emellan hvad som bör anses vara föråldradt och oanvändbart, och hvad som ännu bör lända till efterrättelse och härtill kommer den svårighet, att man icke har tillräcklig kännedom om hvad genom senare författningar blifvit ändradt. Den första svårigheten är således att veta hvad som i af seende å den akademiska styrelsen verkligen i alla stycken är lag». — I Uppsala granskningsutskotts 2 handlingar yttrar prof essoren Palmblad:» Uti våra ännu gällande Akademiska Constitutioner hafva redan nästan de flesta paragrafer blifvit upphäfne antingen expresse genom nyare Stadgar och Cancellers bref eller ock stillatigande genom bruk och häfd». — I samma betänkande skriver Isr. Hwasser, att »den meningen kommit att rotfasta sig, att Constitutionernas befordringslag vore antiquerad och för vår tid alldeles opassande, och det är ej heller få, för hvilka den varit och är nära alldeles obekant». E n förändring och bearbetning av konstitutionerna synes åtskilliga gånger varit på tal. Således blev år 1736 för nämnda ändamål en kungl. kommission tillsatt, som arbetade till år 1739 men icke kom till något resultat. I ovannämnda kanslärsbrev av år 1828 talas om en förestående revision av universitetens styrelselagar. Först på 1840-talet kom emellertid en dylik till stånd och uppslaget härtill gavs av Riksens ständer i anledning av en motion i prästeståndet, väckt av professoren i Lund B. M. Bolméer. Under framhållande, att de akademiska konstitutionerna, ehuru tidtals ofta förbättrade genom talrika kungabrev och kanslärsbrev, vilka i sin ordning delvis föråldrats, befunno sig i ett uråldrigt skick, och att därför vid sidan av la1 2

L a n d s konsistoriums protokoll 20/5 1841. Se sid. 96.

96 gen en hävdvunnen praxis, som ofta verkade godtycklig, utbildat sig, anhöllo ständerna den 9 september 1840 hos Kungl. Maj:t om granskning och förbättring av konstitutionerna. Sedan universiteten häröver yttrat sig, varvid Uppsalakonsistoriet tillstyrkte ständernas hemställan och föreslog utredning genom särskilda kommitterade, men Lunds konsistorium hemställde om uppskov med ärendets behandling med undantag för frågan om upphävandet av jurisdiktionen, förordnade Kungl. Maj:t den 19 januari 1842 om tillsättande vid vartdera universitetet av ett utskott för att granska konstitutionerna och styrelselagarna samt inkomma med förslag till nödiga förändringar. Som medlemmar i utskottet för Uppsala utsagos professorerna C. E. Fahlcrantz, P. E. Bergfalk, Isr. Hwasser, E. Gr. Geijer, E. Fries och V. F . Palmblad med prokanslärn C. Fr. af Wingård såsom ordförande och till utskott för Lund professorerna J . H. Thomander, C. J. Schlyter, J. V. Sönnerberg, B. M. Bolméer, L. "Westman och S. Nilsson med prokanslärn W. Faxe såsom ordförande. Under den tid, dessa utskott voro sysselsatta med sitt arbete, blev emellertid frågan om fakulteternas och konsistoriets inbördes förhållande vid professorstillsättningarna aktuell genom ett i Uppsala handlagt befordringsärende. Juris patrii et romani adjunkten Carl Olof Delidén, som år 1843 sökte den nyinrättade professuren i svensk statsrätt, kyrkorätt, krigslagfarenhet och folkrätt, hade, under hänvisning till att han i närbesläktade ämnen avlagt professorsspecimen, hos den juridiska fakulteten anhållit att slippa vidare speciminering. Fakulteten avslog emellertid denna begäran och ansåg, att Delidén icke styrkt sin kompetens, utan borde tjänsten ånyo ledigförklaras. D å detta ärende den 29 april 1843 förekom i konsistoriet, upptogs till behandling själva principfrågan, huruvida fakulteternas kompetensbetänkande ägde den betydelse, att konsistoriets övriga ledamöter voro uteslutna från prövningsrätten av den sökandes kompetens och således bundna vid fakultetens beslut. Majoriteten (Malmsten, A. J. Svanberg, Sellén, E. A. Schroder, Fries, Atterbom, Hwasser, Romanson, Lindblad, Boethius och rektor Wahlenberg), vars talan fördes av E. A. Schroder och Hwasser, ansåg, att fakulteten ensam hade bestämmanderätten angående kompetensen och att konsistoriet endast hade att upprätta förslag över de av fakulteten såsom kompetenta förklarade, under det att minoriteten (G. Svanberg, Boström, Palmblad, J. H. Schroder, Walmstedt, Bergstrand, Almqvist och Fahlcrantz), som leddes av Boström, höll före, att fakultetens uttalande om kompetensen endast avsåge att vara vägledande för konsistoriet, som fullt självständigt hade att avgöra kompetensen och att därefter uppgöra förslag. Den 9 december 1843 infordrade kanslärn utlåtande från konsistoriet i Lund över den i Uppsala väckta frågan, huruvida fakulteterna i allmänhet tillkomme uteslutande rättighet att bestämma sökandes kompetens, så att konsistoriet vore bundet av fakulteternas betänkande. Konsistoriet i Lund följde minoritetens i Uppsala mening och beslöt med fjorton röster (Ek, Hagberg, Ekelund, Zetterstedt, Nilsson, Hill, Brunius, Bring, Brag, Engström, Schlyter, Reuterdahl, Thomander och Westman) emot två, den medicinska fakultetens ledamöter (Pramberg och Sönnerberg), att frågan om sökandens kompetens tillhörde konsistoriet och icke ensamt fakultetens prövningsrätt.

97 De två medicinarna anslöto sig däremot till Uppsala-majoritetens uppfattning. De båda universiteterna hade alltså stannat i rent motsatta meningar i denna fråga, som också sedermera skulle visa sig vara den mest svårlösta vid formuleringen av de nya statuterna. Ärendet remitterades av Kungl. Maj:t den 24 juni 1844 till de båda granskningsutskotten. Lunds universitets granskningsutskott * blev först färdigt med sitt betänkande, som avgavs den 8 juli 1844. Detta förslag följer i uppställning de gamla konstitutionerna och innehåller i varje kapitel de ändringar, som anses påkallade utan att framställa dem i lagstil. I utskottets sammansättning hade förändringar inträtt. Den 26 november 1842 förordnades bibliotekarien dr H. Reuterdahl att för en tid ersätta Thomander, vilken såsom ledamot i kyrkolagskommittén vistades i Stockholm. Den 10 december 1842 avgick professoren Schlyter på egen begäran och ersattes av juris adjunkten Jacob Lundeli. Betänkandet är undertecknat av Joh. Henr. Thomander, J. Y. Sömierberg, B. M. Bolméer, L. Westman, S. Nilsson, J. Lundell och ordföranden Faxe, som bifogat en särskild skrivelse. Granskningsutskottets förslag, i den mån det rör professurernas tillsättning, är av följande lydelse: »Gap. 8. För författningarne rörande professorsembetens tillsättande föreställer sig Utskottet, att följande hufvudgrunder böra fastställas: l:o) att de ansökningar, som i den ordning redan gällande föreskrifter stadga, till Consistorium Academicum inkommit, genast efter ansökningstidens utgång remitteras till den facultet eller den section af den philosopliiska, hvartill den lediga professionen hörer och hvilken bör utsätta specimenstid. 2:o) att Philosopliiska Faculteten, hvars särskilda läroämnen icke hafva med bvarandra samtlige det omedelbara sammanhang, som de öfrige Faculteternas, med afseende på detta och likartade göromål, fördelas allt efter lärostolarnas antal i flera sectioner, minst fyra, en philosophisk, en philologisk, en physico-matematisk och en naturhistorisk. 3:o) att om en Facultet eller Sektion ej är till eller ock utgöres af färre än 3 ledamöter, antalet af Consistorium fylles med sädane professorer, hvilkas läroembeten äro med det lediga närmast besläktade, eller hvilka äro allmänt kända för specialkunskaper i den lediga vetenskapen. 4:o) att profdisputation skall bestå i en fulländad, heldst på latin författad och inför Faculteten eller Facultets sectionen mot en opponent försvarad afhandling i någon hufvudsaklig del af vetenskapen, hvaruti den sökande ej förut sig dokumenterat. 5:o) att vigtigare verk i vetenskapen, i enlighet med hvad redan finnes stadgadt, kunna gälla i stället för profdisputation. 6:o) att Fakultet eller Sektion bland behörige befunne sökande uppför högst tre på förslaget i ordning efter hvars och ens skicklighet. Först skall genom omröstning utrönas, hvilka de äro, som anses böra komma i åtanke, och därnäst, i fall mer än en behörig sökande finnes, genom ny omröstning, hvilket rum å förslaget hvardera bör intaga. 1

1846 dec. 22. Kommittén för slutlig revision av Universitetens styrelselagar. Riks-

arkivet. 7

98 7:o) att Förslaget ofördröjligen insändes till Consistorium Academicum, hvars ledamöter äga rätt att vid förslagets föredragning derstädes sina yttranden afgifva och iakttages, att samtlige de män, som i förslags upprättande deltagit, ehvad de äro Consistorii ordinarie ledamöter eller icke, kallas att det målet i Consistorio handlägga. 8:0) att förslaget icke förr anslås, än Consistorii protocoll in extenso är justeradt, då ansökningshandlingar och protocoll genast till Canzlern insändas. 9:o) att besvär må kunna i hittills stadgad ordning fullföljas och att besvärstid räknas från anslagsdagen. 10:o) att, ehvad besvär äro anförda eller icke, Canzlern må kunna vid handlingarnes insändande till Konungen efter omständigheterna föreslå antingen Nådig utnämning eller och sysslans ledigförklarande till ny ansökning. D e t föreliggande, a v L u n d s g r a n s k n i n g s u t s k o t t a v g i v n a förslaget skiljer sig till i n n e h å l l b e t y d l i g t frän k o n s t i t u t i o n e r n a s b e f o r d r i n g s p r o c e d u r . Det a v s e r framförallt a t t l å t a s a k k u n s k a p e n få e t t a v g ö r a n d e inflytande p å tills ä t t n i n g e n . H ä r f ö r talar, a t t den filosofiska f a k u l t e t e n vid b e f o r d r i n g s ä r e n d e t s b e h a n d l i n g u p p d e l a t s i icke m i n d r e än fyra s e k t i o n e r och a t t h u v u d r o l l e n såtillvida förlagts till f a k u l t e t e n r e s p . sektionen, som d e n n a h a r a t t i f ö r s t a h a n d icke b l o t t b e d ö m a k o m p e t e n s e n u t a n ä v e n u p p r ä t t a förslaget. B e s t å r f a k u l t e t e n eller s e k t i o n e n av m i n d r e än t r e l e d a m ö t e r skall d e n av k o n s i s t o r i e t k o m p l e t t e r a s m e d möjligast s a k k u n n i g a l e d a m ö t e r . B e a k t a n s v ä r d är v i d a r e b e s t ä m m e l s e n , a t t »viktiga v e r k i v e t e n s k a p e n » skola vid b e d ö m a n d e av k o m p e t e n s e n och förslagets u p p r ä t t a n d e h a v a s a m m a b e t y d e l s e som p r o v d i s p u t a t i o n . Till grund för granskningsutskottets förslag har otvivelaktigt legat ett av Sven Nilsson genast vid behandlingen av Cap. 8 inlämnat betänkande: »Om professorsembetens tillsättande». Här äro nämligen förslagets huvudpunkter redan utkastade. Från utskottet avvikande meningar äro bifogade av J . H. Thomander och H . Reuterdahl. Thomanders inlaga är ett i lagtext avfattat stadgeförslag som är tryckt i Schmidts Juridiska Arkiv Bd. 12, 1841—42. Det lämnar i 13 moment utförliga bestämmelser om tillvägagångssättet vid professorernas tillsättning. Kort och bestämt formuleras befordringsgrunden så, att »intet annat skäl, än graden av ådagalagd vetenskaplig skicklighet, får vid förslag till akademisk lärarebefattning avses eller åberopas». Tyngdpunkten vid befordringsärendets behandling lägges till konsistoriet, som har att såväl pröva de sökandes skicklighet som bestämma kompetensen och upprätta förslag. Fakultetens yttrande, som emellertid skall innehålla såväl utlåtande om de sökandes skicklighet som jämförelse mellan dem avser uppenbarligen endast att vara vägledande. En beaktansvärd nyhet i Thomanders förslag är vidare, att fakulteten kan hos konsistoriet anmäla en eller flera särdeles utmärkta män av en i det allmänna ådagalagd och erkänd överlägsenhet i vetenskapen till platsens erhållande. Samma rättighet äga även de särskilda konsistorieledamöterna. Konsistoriet har även rätt att inhämta lärda mäns eller myndigheters omdömen om de sökandes skicklighet, varvid en bestämd tid skall utsättas, inom vilken dessa sakkunnige hava att yttra sig. Reuterdahls betänkande är av intresse, emedan det dels innehåller ett praktiskt förslag till besvärsinstitutets avskaffande, dels uppställer och fixerar särskilda tidsperioder för befordringsärendets handläggning i de olika instanserna.

99 G r a n s k n i n g s u t s k o t t e t i U p p s a l a a v g a v d e n 23 Maj 1846 sitt b e t ä n k a n d e , som är u n d e r t e c k n a t a v C. F r . av W i n g å r d , C h r i s t . E . F a h l c r a n t z , J . C. B o e t h i u s , Isr. H w a s s e r , E . F r i e s och V. F . P a l m b l a d . D e t är e t t fullständigt s t a d g e förslag, som följer k o n s t i t u t i o n e r n a s u p p s t ä l l n i n g i k a p i t e l . Professorernas tillsättning avhandlas i sjunde kapitlet. Capitlet 7. Ansökningar till Academiska tjenster, fordringar till Competence till Läraresysslor, förslagers upprättande och besvärs anförande deröfver. 1. Alla Akademiska tjenster på Stat böra förmedelst ingifvande ansökningar med bifogade tjensteförteckningar och öfrige för Competence erforderliga handlingar hos Consistorium Academicnm sökas sidst inom den tid af Nittio dagar, hvarifrån den i följd af dödsfall, afsked eller vunnen befordran inträffade ledigheten blifvit i Officiella Tidningar tillkännagifven, hvarvid undantag äga rum för Skytteanska professionen, till hvilken enligt stiftelsens innehåll, efter kallelse af Patronus Professionis, utan derom gjord ansökning, Konungen nämner samt jemlikt hvad i 2 Capitlet 3 § säges, för tillsättande af Cancellers Sekreterare. 2. Skulle färre än Tre Competente Sökande sig anmäla, äger Consistorium Academicum att ledigheten ånyo offenteligen tillkännagifva, utan att förfrågan derom hos Cancelleren göres, såvida icke i serskilda fall Consistorium skulle sådant av nöden anse. 3. Ehuru vetenskaplig skicklighet, ådagalagd på hvad sätt som heldst, alltid utgör förnämsta grunden för Academisk Lärarebefordran, måste likväl för hvarje tillfälle ett af Sökanden aflagdt Disputations Specimen i en eller flera af de delar, den lediga Läraretjänsten omfattar, anses som ett oeftergifligt vilkor för Competence, äfven om Sökanden för samma Profession eller Adjunctur ett sådant praestandum tillf orene nöjaktigt fullgjort. Men skulle Sökanden genom utgifna arbeten af erkändt värde i de till Professionen eller Adjuncturen hörande Läroämnen hafva gjort sig känd för fortsatt litterär verksamhet, eller skulle han med utmärkelse bestrida en dylik eller närbesläktad Lärarebefattning vid något annat Universitet, må i sådana fall Cancelleren eftersom omständigheterna och af Sökanden anförda skäl kunna föranleda, äga att ifrån Disputations profvets afiäggande befria. 4. Disputationen bör utgöra ett helt på en gång utgifvet och icke i flera delar sönderstyckadt Specimen, hvilket inom den för hvarje tillfälle bestämda och vid ledighetens kungörande i Tidning äfven tillkännagifna tiden bör vara färdigt, och af sökanden jemväl ventileradt. Samtelige Ledamöterne af den Facultet, till hvilken tjensten hörer, böra denna Disputationsakt öfvervara, på det de vid derefter skeende sammanträde i Facultet må kunna meddela särskillda betyg icke blott

100 öfver författandet, utan ock öfver förswaret. Alla Specimina i Philologiska läroämnen samt i Theologisk Exegetik skola utgifvas och förswaras på Latinska språket, men i öfriga vetenskaper må valet af det Latinska eller Swenska språket få bero af Sökanden, hvilken äfven, i livad sak som lieldst, alltid må vara berättigad att sjelf bestämma ämnet för afhandlingen. 5. Sedan Faculteten, jemnlikt livad 6:te Capitlets 5:te § stadgar, om Sökandernes competence och skicklighet sig yttrat och omröstningen till förslag af Professioner inom sig börjat, böra, så fort sig göra låter, ansökningshandlingarna tillika med afgifna betyg och Competence-Betänkande samt protokollet öfver den började förslagsomröstningen ingå till Consistorium Academicum, hvars öfrige ledamöter in pleno, efter det de om befordringsmålet fullständig kännedom tagit, omröstningen, i den ordning stadgadt är, fortsätta och förslaget fullborda, dervid likväl berättigade att livar och en Sökandes utaf Faculteten redan godkända competence pröfwa och deröfver efter egen öfvertygelse besluta. Men skulle en Sökande af Faculteten hafva blifvit incompetent förklarad, måste dervid bero, och ege i thy fall icke någon af Consistorii öfrige Ledamöter att honom å förslaget uppföra. De i omröstningen deltagande böra, så vidt något särskildt är att andraga, dermed skriftligen wara försedde genast vid förslagets upprättande, emedan detsamma då anses justeradt. Tiden för besvärs anförande öfver Consistorii eller Faculteternas förslag till hvilken ledig tjänst som lieldst vid Academien beräknas alltid till 30 dagar, den oräknad, då förslaget upprättades. Och bör detsamma derföre innan klockan Tolf, dagen derefter genom anslag å Tabula Nigra tillkännagifvas. Varandes det Consistorii åliggande att 14 dagar efter det besvärstiden tilländalupit, såvida icke dessförinnan med bevis styrkts, att besvär blifvit anförda hos Konungen öfver förslag till Professioner, samt Bibliothekarie-, Räntmästare-, Secreterare- och Kamereraretjensterne och hos Cancelleren öfver förslag till alla öfriga tjenster, dera fullmakt utfärdas, öfverlämna förslaget med alla dertill hörande handlingar till Reverendissimus ProCancellarius, för att, beledsagadt med Hans deröfver yttrade mening, sedermera till Cancelleren ingå. G. Fullständigt förslag såväl till Professioner och Adjuncturer, som till andra vid Academien varande tjenstebefattningar pä Stat upprättas alltid på Tre sökande, om så många Competente finnas. 7. Ansökningsrätt till Professioner vare öppen för alla, som genom aflagda Examina i den Facultet, hvartill ledigheten börer, och i öfrigt för lärdom och skicklighet sig documenterat, och må, under förutsättning häraf, denna rätt äfven varda utsträckt till Norrmän, samt till infödde Svenskar, hvilka med vederbörligt tillstånd öfverflyttat till Utrikes ort, och der blifvit naturaliserade. 8. Sedan ledigheten af en Profession blifvit återbesatt, och fullmakt dera utfärdad, tillträdes, efter program af Rector, Embetet med en offentlig föreläsning

af den utnämnde, som derefter i Consistorii Majoris Session Tro- Huldhets- och Tjenste-Ed aflägga bör. Och ware han berättigad att derifrån räkna sig till godo de löneförmåner, som tjensten tillhöra och icke af företrädaren eller dess Sterbhus innehafvas. Yid alla andra Academiska tjenstebefattningar tillgodonjuter den utnämnde lön, om sådan ledig är att tillträda, ifrån den dag, fullmakten blifvit utfärdad, och han till tjenstgöring sig inställt.» Den i 5:te § af detta kapitel åberopade 6:te Capitlets 5:te § lyder: »Faculteterna tillkommer jemväl pröfningen af Sökanders Competence till Professioner, samt att, med uppgifvande af skäl och grunder för omröstningen först börja inom sig underdåniga förslag dertill; men vidkommande Adjuncts beställningarne, är det Faculteternas ensak, att, oberoende af Consistorium Academicum till desamma upprätta och till Cancelleren aflemna förslag å Tre Competente Sökänder; likasom ock Faculteterna äga att hos Cancelleren till Docens föreslå den, hvars skicklighet blifvit af Facultetens ledamöter och förnämligast af Professorn i den vetenskapsgren, hvarom fråga är, efter fullgjorda Lärdomsprof vederbörligen godkänd. Och bör, när antagandet af en Docens anses af nöden, Faculteten sådant ä Tabula Nigra tillkännagifva samt i anslaget derom utsätta tiden för Disputations Speciminas ahäggande». Granskningsutskottets i Uppsala förslag kännetecknas framförallt genom sin konservatism. Det är den före år 1828 gällande, på konstitutionerna stödda praxis, som utarbetats till lagförslag. Det gällde, såsom framgår av de särskilda yttrandena, att noggrant följa konstitutionernas innebörd, såsom den under tidernas lopp praktiskt utvecklat sig, och vidtaga så få förändringar som möjligt. Huvudsumman av tillsättningsproceduren var alltså, liksom före år 18*28, att fakulteterna icke allenast skulle bedöma kompetensen, utan även skulle börja upprättandet af förslaget, som sedermera skulle fortsättas och fullbordas af konsistoriets övriga ledamöter. Stadgeförslaget upptog vidare en så ålderdomlig bestämmelse, som att, om mindre än tre kompetenta sökande anmält sig, konsistoriet ägde att ånyo anslå tjensten ledig till ansökan. Disputationsspecimen sköts alltjämt i förgrunden, under det att skickligheten, ådagalagd genom andra lärda verk, icke syntes hava tillerkänts någon större betydelse, såsom särskilt framgår av de yttranden, som medfölja betänkandet. Någon särskild motivering för utskottets förslag finnes icke, men en diger lunta av reservationer och utlåtanden är bifogad. Av dessa torde framgå, att Hwasser jämte teologen Fahlcrantz och juristen Boethius, som under utskottsarbetets gång den 4 Nov. 1842 inträdde i Bergfalks ställe, varit mest verksamma vid förslagets utarbetande. Geijer har endast ett par inlägg i detaljfrågor och har icke undertecknat betänkandet. Fries har intet yttrande. Palmblad har intagit en särskild ståndpunkt, som han utvecklat i en utförlig reservation. Hwasser framhåller, att principen för konstitutionernas befordringssystem: »eligatur aptissimus, emedan summa lex erit salus Academiae» ej allenast är riktig utan även alldeles nödvändig för universitetets bestånd och förkovran. Även kon-

102 stitutionernas former för tillsättningen böra bibehållas med smärre förändringar och tillägg. Valet av den skickligaste är av konstitutionerna uppdraget åt konsistoriet och detta förfaringssätt bör fortfarande bibehållas. Visserligen skulle man med hänsyn fästad på sakkunskapen kunna ifrågasätta, om icke fakulteterna borde upprätta förslaget och icke konsistoriet. Men detta är icke riktigt, ty ehuru specialkunskapen utgör den förnämsta av de egenskaper man av en professor kan fordra, är den dock icke den enda. Hans naturgåvor, hans allmänna vetenskapliga bildning, hans läraretalent m. m. böra icke heller förbises och de höra under konsistoriets gemensamma prövning. Att in casu få en säker övertygelse om vilken av de sökande som är den skickligaste, är även för en icke speciellt sakkunnig konsistorieledamot icke så svårt som man i allmänhet föregiver, om man endast med allvar bemödar sig därom. Huvudsaken är att klargöra för sig befordringsprincipens riktighet och vikt. Det votum, en konsistorieledamot vid ett professorsförslags upprättande avgiver, bör innehålla ett fritt uttalande av hans övertygelse om de sökandes skicklighet. Enligt konstitutionerna skola specimina för varje särskilt fall fordras och då det gäller att bedöma den skicklighet, som nu verkligen är och icke den som varit, så bör konstitutionernas föreskrift återställas, dock med den jämkning, att, om en man med verklig nyss förvärvad litterär ryktbarhet, som berömligt bestrider en lärareplats vid annat universitet, är förhindrad att speciminera, konsistoriet kan honom därifrån befria. Specimina skola utgöras av disputation och föreläsningsprov. Själva ventilationsakten borde återfå den större högtidlighet och värdighet, som den förr ägde, men som den i senare tider genom flera omständigheter förlorat. Vid disputationer och föreläsningar bör det åligga konsistoriet att in corpore vara närvarande, då dess samtliga ledamöter »skola fritt opinera över Speciminantens duglighet». Eahlcrantz sammanfattar sitt yttrande i ett förslag, »att uttrycket här i lagen så bestämmer skyldigheten att rösta efter egen övertygelse om en skicklighet, som innefattar i främsta rummet en professors allmänna egenskaper av utmärkta gåvor och ädelt nit och därnäst av lärdom i den speciellt ifråga varande vetenskapen och bestämmer detta så strängt, att en möjlighet ej blir att utan tydligt lagbrott undgå uppfyllandet». Boéthius' yttrande är av särskilt intresse, emedan däri närmare utvecklas befordringsgrunderna, som formulerats i mom. 3 av betänkandets Capitel 7. Skickligheten kan ådagaläggas genom examensprov, men då det gäller vetenskaplig skicklighet i högre mening, vartill ej fordras blott receptivitet utan en genom vetenskapliga studier utbildad själv verksamhetsförmåga, så kunna examensproven icke tillerkännas mera än en ganska underordnad betydelse. Säkrare vore därför den grund för bedömande av en persons vetenskapliga skicklighet, som hämtas från hans ådagalagda förmåga såsom författare. Då emellertid medlen för publicerandet av skrifter här i landet vore mycket ringa och slumpen, om en litteratör genom författade vetenskapliga verk hade tillfälle att habilitera sig för en professur, därigenom kunde spela en roll, så hade man måst taga sin tillflykt till ett slags tvungen författarverksamhet genom föreskrivande av s. k. specimina. För egen del tillstår emellertid Boéthius sig anse, att t. ex. en föreläsningskurs kunde utgöra ett i flera avseenden säkrare prov på vetenskaplig skicklighet, än en avhandling över något speciellt ämne. Emellertid kunna dessa lärdomsprov icke undvaras, den sökande måste därför hava rätt att få sina specimina bedömda, och fakulteten

103 äga rätt att ålägga de sökande specimina, om så behövdes. Då likväl dessa specimina ioke vore de enda prov, efter vilka en sökandes vetenskapliga skicklighet kunde och borde bedömas, så torde den huvudsakliga föreskriften böra gå ut på att såsom den förnämsta grunden vid akademiska befordringar stadga: »Vetenskaplig skicklighet ådagalagd på vad sätt som helst». Med avseende å formen för tillsättningen ansåge Boéthius, att konsistoriet i sin helhet måste äga yttranderätt vid alla professorsförslag, dels för att motväga den ensidighet, som möjligen inom en av få ledamöter bestående fakultet skulle kunna uppstå, dels ock huvudsakligen därför att en professor bör innehava den universella vetenskapliga bildning, som i mer eller mindre mån tillhör alla fakulteter gemensamt att bedöma och därtill även kommer, att en professors åligganden såsom ämbetsman och ledamot av universitetens styrelse förutsätta egenskaper, över vilka det är nödigt och rättvist att det collegium, varav han skall bliva medlem, äger rätt att yttra sig. Men trots detta anser Boéthius, att fakulteten, som enligt senaste bestämmelsen endast har att avgiva kompetensbetänkande, äger alltför litet inflytande på ärendets behandling. Han föreslår därför, att fakulteten icke allenast skall avgiva utlåtande över kompetensen, utan även upprätta ett fullständigt förslag, över vilket konsistoriet allenast äger att yttra sig. Boéthii åsikt, som överensstämmer med Lundautskottets hemställan, vann tydligen icke utskottsmajoritetens bifall. Boéthius framhåller vidare, i likhet med vad den stora uppfostringskommittén redan år 1828 gjort, orättvisan i det dåvarande omröstningssättet i konsistoriet. Om fyra sökande äro föremål för omröstning av 20 consistoriales och det inträffar, att sökanden A. erhållit 19 röster för l:a rummet men förklarats inkompetent av en röstande, som ansett, att D. bort uppföras å första rummet, under det att B. och C. enhälligt uppförts å andra och tredje förslagsrummet, så bleve omröstningsresultatet det, att B. och C. kommo på l:a och 2:a rummen, under det att A. kom på 3:e rummet *. V. F . Palmblads reservation, som bär titeln: »Förslag till Andringar i Upsala Kongl. Academies Stadgar», är i åtskilliga punkter särdeles radikalt. Således föreslår han, att Cancellers embetet upphäves, och önskar konsistoriets sammansättning så förändrad, att en vetenskapsman slipper att förnöta sin tid i konsistoriet. I avseende på befordringsproceduren föreslår han, att fakulteten skall avgiva ett bestämt och motiverat utlåtande över sökandenas skrifter, och det ej blott över dem, som vid akademien blivit ventilerade, utan även över alla de sökandes i tryck utgivna skrifter, såvida deras ämne faller inom det sökta vetenskapsområdet. I motiveringen härtill framhåller han, att i den dittills varande praxis disputationer, som erhållit sitt bestämda betyg, gälla mycket mera än andra skrifter och att därför ett obetydligt approbatursspecimen fått gälla vida mera än det snillrikaste verk. D e t v ä n n e förslag till n y a k o n s t i t u t i o n e r , som g r a n s k n i n g s u t s k o t t e n vid de b å d a u n i v e r s i t e t e n a v g i v i t och fur vilka i d e t f ö r e g å e n d e redogjorts, skilde 1 Vid l i n g u a r u m orientalium professurens tillsättning i Lund efter Norberg utföll omröstningen i konsistoriet sålunda: Adjunkten B. M. Bolméer till l:a r u m m e t 11 röster, till 2:a r u m m e t 1 röst, »utom förslaget» 1 r ö s t ; Adjunkten P. Dahl till l:a rummet 1 röst, till 2:a r u m m e t 12 röster; Adjunkten Achatius Kahl till l:a r u m m e t 1 röst, till 3:e r u m m e t 12 r ö s t e r ; Docenten H. K. Tullberg till 3:e rummet 1 röst. Enligt Kungl. brevet B/io 1746 såg konsistoriet sig nödsakat att uppföra: 1) Dahl, 2) Kahl, 3) Bolméer. Den sistnämnde utn ä m n d e s av K u n g l . Maj:t.

104 sig så betydligt från varandra, att någon sammanjämkning utan vidare tydligen icke var möjlig. Lundaförslaget var radikalt och lade huvudvikten vid att låta sakkunskapen komma till sin fulla rätt vid befordringarna. Up23salaförslaget fasthöll däremot alltjämt vid det gamla, i konstitutionerna givna befordringssystemet. I överensstämmelse med principen att bedömandet av de sökandes allmänna egenskaper vore lika viktigt som värdesättningen av specialkunskaperna och att »ett obetydligt approbatursspecimen» gällde vida mera än »det snillrikaste verk» i vetenskapen, lades tyngdpunkten för befordringsärendet till konsistoriet. Sedan de ovannämnda betänkandena över förslag till nya konstitutioner inkommit, beslöt Kungl. Maj.-t den 22 dec. 1846 att uppdraga åt kanslärn, kronprins Carl, att låta genom en kommitté av två professorer, en från vardera universitetet samt universitetens kanslärssekreterare under kanslärns ledning verkställa en slutlig revision av universitetens styrelselagar. Till ledamöter i denna kommitté utsagos professorn vid Uppsala universitet Elias Fries, domprosten och teologie professorn vid Lunds universitet Henrik Reuterdahl, kanslärssekreteraren för Lunds universitet, sedermera justitierådet Adolf Alexanderson, och kanslärssekreteraren för Uppsala universitet, hovrätts-assessoren Fredrik Järta. Arbetet fortgick under åren 1847 och 1848, varunder preliminärt förslag uppgjordes. Sedan de båda kanslärssekreterarna avgått, genomgicks i april och maj 1849 detta förslag ånyo och denna del av kommitténs arbeten finnes i form av särskilda protokoll samlade i riksarkivet. I stället för de båda kanslärssekreterarna hade nu inträtt riksarkivarien dr. J. J. Nordström, som hade att utföra redaktionen av de akademiska konstitutionerna, varvid han enligt protokollet den 26 april 1849 skulle, utan att i någon mån vara bunden av det nu under granskning varande förslagets kapitelindelning, paragrafer och uttryck, äga full frihet att behandla det godkända innehållet så, som han funne tjänligast vara och med ämnets organiska utveckling mest överensstämmande. Resultatet av kommitténs arbete förelåg omsider i ett stadgeförslag, som under titel »Förslag till Statuter för Universiteterna i Uppsala och Lund, 1850» utgavs från trycket. I formellt hänseende skiljer sig detta förslag från alla de föregående därutinnan, att den gamla från konstitutionerna övertagna indelningen i Kapitel försvunnit, I stället meddelas innehållet i en följd av paragrafer, samlade i grupper under var sin allmänna titel.

Universitetskommitténs förslag 1850. Akademiska lärareembetens och tjensters tillsättande. § 91. Akademiska lärareembeten skola tillsättas efter förslag, upprättadt på sätt här nedan sägs. Vid sådant förslag må ej andra grunder afses eller åberopas, än graden af ådagalagd vetenskaplig skicklighet och förtjenst hos de sökande, utan så är, att skickligheten hos tvenne eller flera pröfvas lika vara, då ock tjensteålder i öfvervägande tagas må.

105 § 92. När ett professorsämbete blifvit ledigt, insände Consistorium anmälan derom, jemte ansökningskungörelse, till Cancellern. Anser Cancellern skäl förevara, att med återbesättandet anstå borde; må han det till Vår pröfning hemställa. Finner han sådane skäl ej förekomma; late då kungörelsen i allmänna tidningarna införa. § 93. Äro inom de tre första Faculteterne tvänne eller nere professorsembeten, eller inom den philosophiska Faculteten tvänne eller nere sådana professioner, hvilkas vetenskaper närmare sammanhang med hvarandra ega, på en gång ledige till ansökning; då skall Consistorium, jemte anmälan om ledigheten, till Cancellern betänkande afgifva, huruvida de antingen samtidigt, eller efter hvarandra, och, der det sednare föreslås, i hvilken ordning, lämpligast till ansökning kungöras må, och Förordne derpå Cancellern huruledes dermed förhållas skall. § 94. I kungörelse om ledigheten, hvilken trenne gånger införas bör, skall en tid af sextio dagar, räknade från och med dagen näst efter den, då kungörelsen första fången var införd, föreläggas dem, som med ansökningar om embetet inkomma vilja. Dessa ansökningar skola innan klockan 12 å den sextionde dagen till Consistorium ingifvas. På sökande må ankomma, att, antingen tillika med ansökningsskriften, eller efter ansökningstidens utgång, dock innan frågan till pröfning i vederbörande Facultet företages, eller, der specimenstid kommer att utsättas, inom denna tid, till Consistorium inlemna de lärdomsbetyg, utgifna lärda arbeten och skrifter, eller andra handlingar och bevis, med hvilka han sin förtjenst och skicklighet vill styrka. § 95. Inkommer ej någon sökande inom den utsatta tiden, inberätte Consistorium derom till Cancellern och insände ny kungörelse; egande Cancellern dervid förfara såsom i § 92 är sagdt. W a r d e r embetet andra gången till ansökning anslaget, utan att sökande sig inställer; anmäle Cancellern, efter inhemtadt betänkande af Consistorium, förhållandet hos Oss och af vakte W å r t beslut om hvad han i thy fall föreslår. § 96. Hafva en eller nere sökande sig anmält; öfverlämne Consistorium, efter det tiden för ansökning tilländagått, de inkomne handlingarne till den Facultet, hvarinom embetet är ledigt. § 97. Begära en eller flere sökande att fä, före förslagets upprättande, genom lärdomsprof sin skicklighet ytterligare ådagalägga, eller pröfvar Faculteten skäligt att, ändå att sådan begäran ej blifvit framstäld, hos Consistorium hemställa, att tillfälle dertill de sökande lemnas må; då skall Consistorium, genom offentligt anslag, en tid av högst tre månader förelägga, inom hvilken det de sökande öppet står, att sådant prof fullgöra. Skulle denna tid komma att under ferier utlöpa; må den till utgången af första månaden af näst derpå följande lästermin utsträckas. Be-

106 gärer någon af de sökande, efter först utsatta proftids utgång, än längre tid och visar giltiga skäl; må Consistorium, efter omständigheterna, förlängning bevilja, dock ej utöfver ytterligare högst tre månader. § 98. Sådant lärdomsprof föreläsningar.

skall

bestå

uti

en akademisk

disputation

och tvänne

§ 99. Disputationsafhandling bör vara författad på antingen latinska eller svenska språket, angå ämnen, som till det ansökta embetets läroområde höra, och ej utgöras af blott fragmentariska stycken. Ar det j^rofessorsembete i något af de klassiska språken och dess litteratur, eller i theologisk exegetik, som sökes, då skall afhandlingen vara på latin skrifven. § 100.

'

Föreläsningarne skola likaledes omfatta något af den professions läroämne, som sökes. Till den ena föreläsningen skall Faculteten inom lämplig tid uppgifva ämne; till den andra eger sökanden det välja. Dessa föreläsningar skola hållas på svenska språket. § 101. Hafva samtlige sökande i sina ansökningsskrifter förklarat sig ej vara sinnade att sådant lärdomsprof aflägga, eller är tiden, der en sådan utsatt varit, tilländalupen, eller är afgjordt, att sådan tid ej utsättas skall; företage Faculteten befordringsärendet genast under pröfning. § 102. Härvid skola Facultetens ledamöter, hvar för sig, och först den, som på dess vägnar mot disputationen opponerat, der sådant lärdomsprof egt rum, sig yttra först öfver disputationen, om en sådan förekommit, dernäst öfver hvar sökandes skicklighet till embetet i allmänhet, och sedan, om nere sökande äro, anställa bestämd jemförelse mellan dem. Hvar ledamot skall uppgifva de grunder, på hvilka han sitt utlåtande stödjer. Ej må dervid andra omständigheter i öfvervägande tagas än aflagda gradual- och examensprof, utgifna vetenskapliga arbeten och skrifter, förut ådagalagd lärareverksamhet, fullgjorda specimina på sätt här ofvan är sagdt, vitsord af lärde män eller vetenskapliga myndigheter, eller andra betyg och bevis, som upplysning om sökandens egenskaper och skicklighet för det ansökta embetet kunna gifva. Vid den jemförelse, Facultets ledamot mellan nere sökande anställa bör, skall han ock bestämdt tillkännagifva, hvilken han, efter sin bästa öfvertygelse, anser mest förtjent att till embetet nämnas. Anser Facultetsledainot någon sökande icke besitta eller hafva ådagalagt erforderlig skicklighet för det ansökta embetet; gifve ock skälen för detta sitt omdöme bestämdt och tydligt tillkänna. De utlåtanden, som sålunda till protokollet blifvit afgifna, insänder Faculteten jemte handlingarna till Consistorium.

107 § 103. Faculteten eger ock rätt, ehvad sökande finnas och competente anses eller ej, till professorsembete, på uppgifna grunder, hos Consistorium anmäla någon för utmärkt skicklighet i den vetenskap, hvarom fråga är, känd man, ändå att han derom ej ansökt; inhemte dock först hans begifvande dertill. § 104. När ansökningshandlingarne jemte Facultetens protokoll till Consistorium återkommit, skola de ledamöter af Consistorium, som uti Faculteten öfver ärendet ej suttit, sig om de sökandes skicklighet och förtjenst yttra, och dervid iakttaga hvad i detta hänseende uti § 102 är sagdt. § 105. För att kunna till embetet föreslås, bör sökande vara af såväl Faculteten som Consistorium godkänd. Nu kommer den, som af Faculteten underkänd är, till Consistorium in och söker visa, att hans lärdomsprof orätt bedömde blifvit, och begärer att de af honom utgifna skrifter andra kunnige mäns omdöme ånyo underkastas måtte; prof ve Consistorium, utan att i någon kritik af Facultetens utlåtande ingå, noggrant de förebragta skälen och hvad afseende en sådan begäran må förtjena. Bifallés den; bestämme Consistorium tillika, hvilka lärde män det i sådant afseende önskar höra, och hafve så anstånd med förslaget till viss, lämplig, utsatt tid. Inkommer sålunda begärdt utlåtande inom den bestämda tiden och finnes på klara grunder sökandens genom de inlemnade skrifterna ådagalagda vetenskapliga förtjenst intygad; då må sökanden, derest ock Consistorium honom godkänner, på förslag uppföras, ändå att Faculteten honom såsom incompetent ansett. § 106. Sedan frågan om de sökandes skicklighet afgjord är, upprätte Consistorium förslag, dera alle de uppföras skola, som godkände äro, i den ordning, som bestämmes af den jemnförelse, hvilken så väl Consistorii som Facultetens ledamöter om de sökandes företräde framför hvarandra anställa bordt pä sätt derom i §§ 102 och 104 stadgas. När denna jemnförelse sålunda utfallit, att derigenom ännu oafgjordt är, i hvilken ordning de föreslås böra; roste derom Consistorii samtlige ledamöter. § 107. Förslagsprotokollet, deruti ock Facultetens protokoll öfver frågan ingå bör, skall därpå, jemte ansökningshandlingarna, till Pro-Cancellern öfverlämnas för det utlåtande han eger afgifva. Detta utlåtande bilägges handlingarne, hvilka Consistorium derefter insänder till Cancellern, som ärendet med sitt betänkande till Oss öfverlämnar. D e t t a förslag a v 1846 års u n i v e r s i t e t s k o m m i t t é skiljer sig icke allenast i u p p s t ä l l n i n g u t a n ä v e n i i n n e h å l l b e t y d l i g t från de g a m l a k o n s t i t u t i o n e r n a . R e d a n i d e n första h i t h ö r a n d e p a r a g r a f e n (§ 91) m ö t e r oss i stället för k o n s t i t u t i o n e r n a s m å n g t y d i g a föreskrift, a t t h ä n s y n e n till »salus academise» skall

108 vara avgörande vid professorstillsättningarna, den klart formulerade bestämmelsen, att endast graden av ådagalagd vetenskaplig skicklighet och förtjänst skall vara bestämmande vid de akademiska tjänsternas tillsättning. Det torde icke sakna sitt intresse att påminna om, att ett förslag till förändring av konstitutionernas befordringsgrund redan framlagts av Comitén till öfverseende af Rikets allmänna undervisningsverk, som avgav sitt betänkande den 20 December 1828 och bland sina medlemmar räknade så framstående universitetsmän som E. Tegnér, J. Berzelius, S. Grubbe, E. G. Geijer och C. A. Agardh. I sitt betänkande över »Universiteten» framhåller kommittén, att framgången och nyttan av den akademiska undervisningen framför allt beror därpå, att universiteten äga fullkomligt skickliga lärare, vilka i full besittning av sin vetenskap och av tidevarvets högsta odling äro livade av ett rent och varmt vetenskapligt intresse, och utrustade med tillräcklig läraretalent för att även hos sina lärjungar väcka och underhålla en äkta vetenskaplig anda. Av alla de punkter, vilka vid ett universitet kunna komma i fråga, är denna utan tvivel den viktigaste, den, av vilken universitetets flor allramest beror. Om lärarna själva ej äro vetenskapsmän i detta ords hela bemärkelse, om de, utan något levande intresse för vetenskapen, endast idka den såsom ett brödstudium, så kunna de väl möjligtvis meddela sina lärjungar en mer eller mindre vidlyftig kunskapsläxa, men de kunna aldrig höja dem till sann vetenskaplig bildning. Visserligen föreskriva konstitutionerna, att hänsyn skall tagas till salus academise och då universitetets väl endast kan befrämjas genom antagandet av de skickligaste lärarna, så synes som detta uttryck egentligen icke kunde missförstås. Men då erfarenheten likväl vittnar, att vid sådana förslags upprättande ett övervägande avseende stundom göres på allehanda andra omständigheter; så torde det vara nödigt, att konstitutionernas föreskrift må ännu ytterligare dels förtydligas, dels till en noggrannare efterlevnad anbefallas. Kommittén tillstyrker därför ett uttryckligt stadgande, att vid alla akademiska lärares tillsättande utmärkt skicklighet skall utgöra den enda befordringsgrunden, samt att således, vid förslags upprättande till akademiska läraresysslor, varje sökandes rättigliet att på förslaget uppföras, ävensom hans rum på detsamma, bör bestämmas endast efter övervägande skicklighet, utan avseende på ålder i tjänsten, högre fullmakt, eller andra dylika grunder för beräkningen av så kallade meriter. Granskar man vidare 1846 års universitetskommittés förslag, synas bestämmelserna i §§ 92 och 93 angående anmälan om ledigförklarandet till kanslärn vara nya. Ansökningstiden sättes som förut till sextio dagar. Specimenstiden bestämmes såsom förut till tre månader, men kan på begäran ytterligare förlängas med nya tre månader. En nyhet, som spåras tillbaka såväl till uppfostringskommitténs betänkande som till Hwassers anförande, är förslaget om införandet av föreläsningar såsom lärdomsprov. Det största intresset knyter sig emellertid till frågan, huru universitetskommittén ställt sig till de skiftande meningarna i avseende å fakulteternas och konsistoriets ömsesidiga förhållande vid befordringsfrågornas behandling. Man finner då, att kommittén i huvudsak upptagit Uppsala-utskottets förslag. Fakultetens ledamöter skola yttra sig över kompetensen och, om sökandena äro flera, anställa bestämd jämförelse mellan dem samt yttra sig om vem som är den

109 skickligaste men ej upprätta uttryckligt förslag. Sedan ansökningshandlingarna och fakultetens protokoll återkommit till konsistoriet, skola de konsistorieledamöter, som icke deltagit i fakultetens behandling, yttra sig om de sökandes skicklighet och förtjänst. Den från Delldénska ärendet aktuella frågan, huruvida konsistoriet vid kompetensens bedömande är bundet av fakultetens yttrande löses så, att fakulteten måste hava godkänt kompetensen för att sökande skall kunna vinna förslagsrum. Men i samband härmed har kommittén infört en nyhet, den s. k. appellen, vartill uppslaget tydligen är hämtat ur Thomanders stadgeförslag, och som består däri, att en av fakulteten inkompetent förklarad sökande äger rätt att hos konsistoriet anhålla om särskilde sakkunniges prövning av sin kompetens. Efter prövning kan konsistoriet bevilja detta och i fall att de sakkunnige intyga kompetensen, äger konsistoriet rätt att även förklara honom kompetent. Sedan kompetensfrågan sålunda är avgjord, skrider konsistoriet till upprättande av förslag. Till grund för detta ligga de förut mellan de sökande av fakultet och konsistoriet anställda jämförelserna. Om dessa icke utfallit avgörande, skrida alla ledamöterna till omröstning. Nytt för förslaget är även kallelserätten i § 103, som tydligen upptagits ur det Thomanderska förslaget. Initiativet tillkommer emellertid endast fakulteten, som härvid dock ej är bunden av någon tidsgräns. Den 30 Januari 1847 hade konsistoriet i Uppsala på förslag av Boström hos kanslärn anhållit, att det måtte erhålla del av universitetskommitténs förslag för att däröver få yttra sig. Sedan detta inkommit, beslöt även kanslärn, att, innan han för Kungl. Maj:t framlade något slutligt förslag, överlämna stadgefrågan i hela dess vidd till de akademiska konsistoriernas utlåtande; varför även förslaget remitterades till konsistorierna den 18 Juli 1850 med anmodan att inom medlet av September till kanslärn avgiva utlåtande i ämnet, och skulle därefter den slutliga utarbetningen och justeringen av förslaget äga rum. Den år 1846 tillsatta universitetskommitténs år 1850 avlämnade förslag vann i cle delar, som angingo professorstillsättningen, icke anslutning från någotdera universitetet. I TJppsalakonsistoriet diskuterades förslaget utförligt den 31 augusti 1850 och under talrika sammanträden i september, varefter ärendet hänsköts till ett särskilt utskott, bestående av professorerna Anjou, Lindblad, Wahlenberg, Fries, Wingqvist och Carlsson. Den 7 oktober s. å. fattade konsistoriet sitt beslut, som i huvudsak innehöll följande. Den dåvarande ordningen för professorsämbetenas tillsättande borde bibehållas, så att, sedan fakulteten till ledning för konsistoriet bedömt lärdomsproven och uttalat sig om kompetensen, konsistoriet anställde bestämd jämförelse mellan de sökande och uppsatte förslag, utan att på något sätt vara bundet av fakultetens yttrande. Den gamla ståndpunkten från 1842 års granskningsutskott, enligt vilken fakulteten jämte kompetensbetänkandet även skulle anställa jämförelse mellan de sökande och börja att upprätta förslag, var således övergiven. Orsaken till den förändrade uppfattningen är varken klart eller fullständigt uttryckt i motiveringen. Man ville bestämt skilja mellan fakultetens och konsistoriets åtgöranden i befordringsfrågorna. Fa-

110 kulteten skulle såsom högsta vetenskapliga myndighet avgiva vitsord över disputations- och föreläsningsprov ävensom yttrande till ledning för konsistoriets betänkande över sökandenas skicklighet till ämbetet. Då man nu på detta sätt inskränkt fakultetsledamotens befogenhet, så ville man bibehålla honom såsom ledamot av konsistoriet vid delaktighet i förslagets upprättande, vilket ärende, vad professorsämbetet angår, egentligen därför synes tillkomma konsistoriet, emedan den blivande professorn även skall vara konsistoriets ledamot. Den s. k. appellen till sakkunnige män ville konsistoriet icke godkänna, alldenstund det icke ansåge sig äga förmåga att döma mellan fakultetens och tillkallade sakkunniges olika meningar, och även förmenade, att fakultetens vetenskapliga anseende skulle lida genom underkännandet av dess vitsord, varvid hätska och ändlösa stridigheter skulle grundläggas. I särskild reservation föreslog domprosten Knös med instämmanden av professorerna Wingqvist, Carlsson, Bergfalk, Anjou, Palmblad, Walmstedt, A. F . Svanberg och Sundevall, att, i händelse en disputationsavhandling underkänts av en fakultet, en appell till motsvarande fakultet vid rikets andra universitet borde ske, så att ledamöterna av sistnämnda fakultet även skulle rösta, huruvida avhandlingen såsom lärdomsprov för den sökta sysslan skulle godkännas eller icke. Resultatet av den sammanräknade omröstningen skulle sedan ligga till grund för vitsordet. Enligt Knös' mening, till vilken även Bergfalk och Anjou slöto sig, borde samma förfarande även gälla, om vid professorstillsättning en sökandes skicklighet av någon fakultetens ledamot godkänts, men av flertalet underkänts. Lunds konsistorium, som vid flera sammanträden under augusti och september 1850 behandlade universitetskommitténs betänkande, föreslog, att även de medlemmar, som i fakulteten deltagit i ett befordringsärendes behandling, måtte i konsistoriet behålla sin rösträtt och antingen kunna åberopa sina föregående yttranden eller göra nya förklaringar och tillägg. För att kunna till ämbetet föreslås, borde sökanden vara av såväl fakultet som konsistorium kompetent förklarad. Någon appell till sakkunnige män för bedömande av kompetensen i de fall, där fakulteten underkände kompetensen, ville konsistoriet icke godtaga. För den händelse, att delade meningar om kompetensen förefunnes mellan fakultet och konsistorium, föreslog konsistoriet efter motivering av professoren Ek, att ärendet skulle överlämnas till kanslärn, vilken, efter att hava inhämtat yttrande av motsvarande fakultet vid det andra universitetet, med eget utlåtande översände ärendet till Kungl. Maj:ts övervägande. Emot konsistoriets beslut reserverade sig professoren Ekelund, som yrkade, att de gällande stadgarna måtte oförändrade bibehållas i avseende å professorstillsättningarna, så att fakulteten såsom en delegation av konsistoriet avgåve ett förberedande utlåtande, vid vilket konsistoriet icke vore bundet, och skulle det således tillkomma hela senatus academicus att fortfarande alldeles oberoende uttala sitt omdöme i det för universitetet viktiga ämnet. Båda universiteten hade alltså ställt sig avvisande mot universitetskommitténs förslag om åtgärderna vid professurernas tillsättande. Sedan

Ill konsistoriernas betänkanden återkommit till kommittén, konstaterar denna, »att äsigterna om kompetensfrågans bedömande inom Consistorierne långt ifrån att vara stadgade, tvertom äro icke obetydligt skiftande, och att äfven de sjelfva icke kunna förneka, det Faculteternas i detta afseende yrkade suprematie och inappellabla myndighet icke lemnade säkerhet mot misstag, eller ett möjligt förbiseende af vetenskapens bästa eller, måhända, ett ömtåligt förnärmande af sökandes rätt, ehuru åsigterna om sättet att förekomma sådant varit delade». Den form av appell, som Lunds konsistorium föreslagit, stötte på praktiska svårigheter vid utförandet. De så kallade högre fakulteterna voro ofta icke fulltaliga och skulle nu vid en dylik appell komplettering ske genom adjunktion, så torde av ett sådant hänskjutande föga vara att vinna för frågans belysning. Under sådana förhållanden hade kommittén att ännu en gång till ny proving upptaga hela frågan om fakulteternas och konsistoriets ställning i avseende å kompetensbedömandet. Mellan de båda extrema uppfattningarna, 1) att fakulteten ensam hade rätt att bestämma kompetensen, varvid konsistoriet vore bundet av fakultetens utlåtande, och 2) att konsistoriet alldeles oberoende av fakulteten hade att bedöma kompetensen, vore kommitténs förra förslag en medelväg, så till vida som vardera skulle självständigt avgiva sitt omdöme: Fakulteten med avseende mera på de för ämbetet nödiga special-kunskaperna, konsistoriet med avseende mera på den allmänna vetenskapliga bildningen och lärareförmågan. Dennna grundsats kunde emellertid uti sin utövning ännu mera generaliseras, utan att upphävas. Kommittén finner därför den bästa lösningen vara den, att fakulteten till upplysning och ledning avgiver sitt betänkande och att det slutliga avgörandet såväl av kompetensen som av förslaget hänvisas till konsistoriet, där fakultetens närvarande ledamöter vore i tillfälle att ytterligare gå tillhanda med upplysningar. Detta vill säga, att kommittén accepterar Uppsalakonsistoriets senaste förslag och Ekelunds reservation i Lund. På de anförda grunderna fingo §§ 93 och 95 alltså uti det underdåniga förslaget följande lydelse: »§ 93. Härvid skola Facultetens ledamöter, livar för sig, utlåtande afgifva öfver de disputations- och föreläsningsprof, som sökanderne aflagt, och derefter, med hänseende till så väl nämnde lärdomsprof, der sådane egt rum, som de vetenskapliga arbeten, skrifter och andra lärdomsbevis, sökanderne i öfrigt företett, på anförda skäl afgifva bestämdt yttrande, huruvida sökanderne anses till embetet skicklige eller icke. Detta Fakultetens betänkande skall genom utdrag af protokollet Consistorium meddelas. § 95. När ansökningshandlingarne jemte Facultetens betänkande återkommit, skall Consistorium ofördröjligen befordringsärendet i dess helhet till pröfning företaga. Dervid skola Consistorh samtlige ledamöter, sedan de af handlingarne noggrann kännedom tagit, hvar för sig, om hvar sökandes skicklighet till embetet sig yttra och mellan flere sökande på anförda grunder anställa bestämd jämförelse, hvarvid ej annat i öfvervägande tagas må, än aflagda gradual- och examensprof, utgifna vetenskapliga arbeten och skrifter, förut ådagalagd lärareverksamhet, fullgjorda specimina såsom ofvan är sagdt, vitsord af lärde män eller vetenskapliga myndigheter och andra intyg och bevis, som tillförlitlig upplysning om sökandenes

112 skicklighet kunna gifva; samt derefter, i följd af jenmförelsen och med afseende å hvad i 83 § om tjenstålder sägs, hvar för sig uppföra trenne af de sökanden, om så många äro, på förslag i den ordning, han anser dem förtjenta att till embetet nämnas». Hela kommittébetänkandet under titel »Underdåniga förslag och betänkanden angående nya statuter för universitet erna och embet sexamina afgifna till Kongl. Maj:t i April 1851» utgavs från trycket 1852. Med mindre formella ändringar ingingo de ovan anförda bestämmelserna sedan såsom § 76 och § 78 i 1852 års statuter. Bearbetningen av de nya statuterna, som antogos den 2 april 1852 och ersatte konstitutionerna från år 1655, hade alltså tagit en tidrymd av tio år i anspråk. Därvid hade otvivelaktigt lösningen av frågan om professorernas tillsättning mött de största svårigheterna och vållat den längsta tidsutdräkten. Den förnämsta frukten av de nya universitetsstadgarna var säkerligen den, att befordringsgrunden: den ådagalagda vetenskapliga skickligheten blivit klart och otvetydigt fastställd. Det är den stora uppfostringskommittén, som har givit uppslaget, och 1846 års universitetskommitté, som utfört formuleringen av den ifrågavarande paragrafen. — Det andra stora resultatet av reformarbetet var, att specimen in casu blev frivilligt och att vid bedömande av den vetenskapliga skickligheten de vetenskapliga arbetena och skrifterna tillerkändes lika stor betydelse som lärdomsproven. Denna viktiga förändring stod i samband med hela den vetenskapliga utvecklingen. Det gamla sättet för skicklighetens bedömande nämligen genom specimen in casu hade haft sitt fulla berättigande på en tid, då differentieringen mellan de särskilda vetenskaperna ännu var ringa och således en övergång från den ena vetenskapen till den andra var mycket vanlig t. ex. då en adjunkt i historia blev professor i grekiska. Sedan specialiseringen vid mitten av 1800-talet allt mer och mer utvecklats och alltså vetenskapsmannen från början av sina studier ägnade sig åt ett bestämt ämne, överflyttades tyngdpunkten vid bedömandet av den vetenskapliga skickligheten alltmera till granskning av de vetenskapliga skrifterna. Diskussionen under 1840-talet angående professorernas tillsättning rörde sig framförallt om frågan, var kompetensen skulle avgöras eller fakultetens och konsistoriets förhållande till kompetensfrågan. Frågan blev aktuell genom det Delldénska befordringsärendet år 1842 och löstes definitivt först genom 1852 års stadgebestämmelser i §§ 76 och 78. Rekapitulera vi huvuddragen av den föregående skildringen, så finna vi följande huvudmeningar representerade: 1) I fråga om kompetens till professorsämbete är konsistoriet bundet av vederbörande fakultets betänkande (Uppsalakonsistoriets majoritet 1843); 2) Frågan om kompetensen tillhör konsistoriet; fakultetens utlåtande avser endast att bilda en ledning för konsistoriet, som självständigt bedömer kompetensen och upprättar förslag (Uppsalakonsistoriets minoritet 1843 och Lunds konsistorium (utom 2 röster) 1843; Uppsalakonsistorium 1850; samt den slutliga lydelsen i 1852 års statuter); 3) Fakultet eller sektion av filosofiska fakulteten såväl bedömer kompe-

113 tenséh som upprättar förslaget, konsistoriet har endast att yttra sig häröver (Lunds granskningsutskott 1843); 4) Fakulteten prövar kompetensen och börjar upprättandet av förslag, som därefter fortsattes och avslutas av konsistoriets övriga ledamöter, som i så avseende äro bundna vid fakultetens yttrande, att, om en sökande är förklarad inkompetent, måste det därvid bero (Uppsala granskningsutskott 1846); 5) Kompetensen skall vara godkänd av både fakultet och konsistorium, den som inkompetent förklarats av fakulteten kan i konsistoriet appellera till särskilda sakkunnige (Universitetskommittén 1850); 6) Kompetensen skall vara godkänd av både fakultet och konsistorium; i fall där fakultet stannat i ett beslut om kompetensen, konsistorium i ett annat, föreslås appell till det andra universitetets fakultet (Lunds konsistorium 1850). Vad som särskilt karaktäriserar dessa förslag, är brist på sammanhang. Man förvånas över, att meningarna vid universiteten voro så litet deciderade, att de växla så starkt under loppet av en relativt kort tidsperiod. Därför bilda de olika förslagen icke någon utvecklingskedja, ur vilken något nytt framgår. Hela diskussionen är tämligen steril. Meningsutbytet och de olika förslagen resultera också i en uppenbar cirkel, i det man vid slutet har återvänt till utgångspunkten. 1852 års statuters befordringsordning motsvarar i sitt huvudsakliga innehåll kanslärsbrevets av år 1828 bestämmelser, enligt vilket fakulteten skall avgiva ett förberedande utlåtande om kompetensen och konsistoriet upprätta förslaget. Hela diskussionen under 1840-talet tjänade endast till att i detaljerna närmare utforma detta brevs innehåll och tydligen uttrycka, vad säkert även brefvet innehöll, att konsistoriet var obundet av fakultetens utlåtande. Kommer man alltså till slutsatsen, att de under 1840-talet arbetande utskotten med sina talrika förslag uträttat tämligen litet i fråga om sättet för professorernas tillsättning, så skall å andra sidan erkännas, att de innehålla detaljuppslag, som haft och möjligen kunna få betydelse för en kommande utveckling. Så t. ex. föreslog 1846 års universitetskommitté i sitt förslag år 1850, att konsistoriet ägde rätt att inhämta lärda mäns omdöme om de sökandes kompetens —- härvid, som nämnt, antagligen påverkad av det Thomanderska förslaget. Här är tydligen första fröet till sakkunniginstitutionons uppkomst. Dock förtjänar det framhållas, att även nämnda förslag icke använder denna tanke på den plats, där den egentligen mest hör hemma. Ty ehuru fakulteternas anspråk på vetorätt vid kompetensbedömandet ständigt motiverades med anspråk på betydligt större sakkunskap än konsistoriet, är ju oförnekligt, att den förnämste sakkunnige, nämligen den förre innehavaren av den sökta professuren, saknades och att sakkunskapen därför — åtminstone beträffande vissa ämnen — måste varit skäligen ringa. Men att på något sätt fylla denna lucka i sakkunskapen synes under den behandlade tidsperioden icke hava känts såsom något behov.

Tiden 1852-1876. De år 1852 givna statuterna voro gällande till år 1876. Under denna period försiggingo, såsom vi erfarit i det föregående, professorstillsättningarna enligt 8

114 statuternas föreskrift på så sätt, att fakulteten endast bedömde de sökandes kompetens och. konsistoriet upprättade förslaget efter jämförelse mellan de sökandeVid kompetensens bedömande inom fakulteten lades i början alltjämt huvudvikten pä de avlagda specimina, varvid avhandlingarna bedömdes medels fixerade betygsgrader, föreläsningarna med allmänna vitsord, såsom »till fakultetens allmänna belåtenhet» eller dylikt. Därtill kom emellertid sä småningom ett bedömande av de vetenskapliga arbeten och skrifter, som sökanden åberopat, men icke använt såsom lärdomsprov. Vid granskningen av dessa arbeten synes det icke så mycket hava gällt att fastställa, vad den sökande uträttat i sin vetenskap, som fastmera, att framhålla det mottagande, som arbetet rönt i den vetenskapliga litteraturen, eller de allmänna egenskaper, som den ifrågavarande forskaren i sina skrifter ådagalagt. Någon bestämd form för fakultetens kompetensbetänkande synes icke hava funnits. De särskilda betänkanden, som avgåvos vid olika tillfällen, voro till sitt innehåll rätt olika. I allmänhet inskränkte man sig i Uppsala till kompetensuttalande om varje sökande i och för sig, utan att, om flera sökande funnos, anställa någon jämförelse mellan dem. Understundom, åtminstone vid tillsättning av adjunkter, kom dock en viss gradering till stånd, såtillvida som den ene sökanden kunde förklaras helt enkelt kompetent, under det den andre erhöll vitsord om att hava på ett utmärkt sätt styrkt sin skicklighet. I mera sällsynta fall hände det emellertid, att redan i fakulteten de sökandes förtjänster direkt vägdes mot varandra. Ofta gick det så till, att den ledamot, som stod den sökta professuren närmast, t. ex. matematikern eller astronomen vid tillsättning av en professor i fysik, uppmanades att först yttra sig, och denne avgav då ett kort sakkunnigyttrande, i vilket de övriga instämde. Men lika ofta hände det, att varje fakultetsledamot hade sitt särskilda yttrande. Ofta förklarades de sökande rätt och slätt kompetenta. 1 andra fall lämnades motivering för utlåtandena. I Lund gick man i allmänhet så tillväga, att fakultetens särskilda ledamöter icke allenast bedömde kompetensen, utan även jämförde de sökandes meriter inbördes. Voro meningarna någorlunda enhälliga, avgav fakulteten ett gemensamt utlåtande, i vilket även en gradering av de sökandes kompetens företogs. I fall av olika meningar innehöll fakultetens utlåtande endast ett uttalande om kompetensen, utan jämförelse mellan de sökande. Före de nya statuternas ikraftträdande år 1852 hade det varit brukligt i Uppsala, att den fakultets ledamöter, till vilken den lediga professuren hörde, inom konsistoriet först yttrade sig vid förslagets upprättande. Vid tillsättningen av Litterarum Graecarum professionen i Uppsala den 31 Maj 1853 hemställde prof essoren Ribbing, att, såsom förut varit brukligt, den fakultets medlemmar, till vilken professuren hörde, måtte först sig yttra. Men konsistoriet ansåg en dylik ordning för omröstningen icke sammangå med de nya statuternas föreskrift, utan beslöt att dess medlemmar skulle yttra sig efter fullmaktsdatum. I förhållande till det före år 1852 brukliga förfarandet vid professorsämbetenas tillsättande hade genom denna förändring otvivelaktigt en försämring inträtt. För konsistoriets icke sakkunniga ledamöter var ledningen och hjälpen vid jämförelsen mellan de sökande mindre än förut. Då en fakultet inskränkt sitt utlåtande endast till att bedöma kompetensen T

kunde det hända, att den ledamot, som först ägde att yttra sig, på grund därav att lian hörde till en annan fakultet, i de föreliggande handlingarna saknade varje ledning. Klagomål över detta förhållande förekommo därför ej sällan vid befordringsfrågornas behandling. Den 26 Maj 1856 behandlades i Uppsalakonsistoriet tillsättningen av professuren i estetik och modern litteratur efter Atterbom. Sökande voro C. AV. Bottiger. B. C. Malmström och G. Ljunggren, av vilka de tvenne förstnämnda redan voro medlemmar av svenska akademien. Filosofiska fakultetens utlåtande inlämnades till konsistoriet i form av anföranden av de särskilda ledamöterna, som i de mest superlativa ordalag vitsorda Bottigers och Malmströms kompetens, men med allra största försiktighet undvika all jämförelse dem emellan. De två första konsistorieledamöter, som hade att på anförda grunder anställa jämförelse mellan de sökande voro jimsten Bydin och zoologen Liljeborg. Att detta icke var så lätt, framgår av By dins anförande, som inleddes på följande sätt: »Efter tagen kännedom af ansökningshandlingarne och filosofiska fakultetens betänk anden finner jag mig mer än önskligt brydd vid af gif vande af det yttrande, som mig enligt § 8 åligger. Dertill bidrager i ej ringa mån, att filosofiska fakultetens betänkande med undantag af Philos. ther. Professorns yttrande ej lemnar den ledning för sakens bedömande, som det kan anses tillhöra fakulteten att lemna. Hvad sökandenas vetenskapliga arbeten beträffar, har fakulteten i sitt utlåtande livarken anfört de af sökandena åberopade skrifter, som berättiga dem till kompetens, ej heller releverat de olika arbetenas qvalitativa värde med hänsyn till ifrågavarande profession». — Resultatet av omröstningen blev, att Malmström med 12 röster uppfördes å första rummet, Bottiger med 11 röster å andra rummet. Den senare nämndes av Kungl. Maj:t. — E t t liknande fall inträffade 1866, då C. B . Nyblom och Th. Hagberg sökte professuren i estetik samt litteratur- och konsthistoria. Fakultetens yttrande innehöll här endast ett enkelt kompetensutlåtande. Omröstningen i konsistoriet börjades av den nyutnämnde fysiologieprofessorn F . Holmgren, som, när han kommer till bedömandet av de sökandes vetenskapliga arbeten, yttrar: »Hvad åter beträffar det relativa värdet af deras författarskap, så afhåiler jag mig af grundsats från försöket att bedöma detta genom granskning af skrifterna sjelfva, villigt erkännande mig dertill icke ega tillräcklig sakkunskap och fruktande att låta mitt subjektiva tycke inverka på mitt votum i en så viktig sak. Under sådana förhållanden måste jag beklaga, att jag i filosofiska fakultetens kompetensbetänkande saknar det stöd och den ledning, som jag i detta afseende behöft och äfven påräknat. I saknad däraf nödgas jag se mig om efter andra i ansökningshandlingarna förekommande vittnesbörd». — De anförda exemplen torde vara nog för att belysa svagheterna i det genom 1852 års statuter införda tillsättningssystemet. I Lunds konsistorium tillgick det ungefär på samma sätt som i Uppsala. Ofta måste de icke sakkunnige konsistorieledamöterna yttra sig utan

116 a t t h a v a v a r i t i tillfälle a t t erhålla n å g o n v e r k l i g i n s i k t i de s ö k a n d e s m e r i ter. I c k e sällan finner m a n därför i p r o t o k o l l e n k l a g o m å l från e n s k i l d a led a m ö t e r , a t t d e n f ö r e g å e n d e u t r e d n i n g e n ä r ofullständig. T i d r y m d e n 1852—1876 i v å r a u n i v e r s i t e t s h i s t o r i a v a r u p p e n b a r l i g e n en övergångsperiod. M a n h a d e i 1852 års s t a t u t e r e r h å l l i t b e f o r d r i n g s g r u n d e r n a p å e t t förträffligt s ä t t f o r m u l e r a d e i ö v e r e n s s t ä m m e l s e m e d u n i v e r s i t e t e n s d u b b l a uppgift a t t v a r a h ä r d a r för v e t e n s k a p l i g forskning o c h l ä r o anstalter. Men m a n saknade det instrument, varmed den vetenskapliga s k i c k l i g h e t e n skulle b e d ö m a s . T r o t s de b r i s t e r , som v i d l å d d e b e s t ä m m e l s e r n a för b e f o r d r i n g s p r o c e d u r e n i 1852 å r s s t a t u t e r , s y n a s b e f o r d r i n g s ä r e n d e n a u n d e r t i d e n 1 8 5 3 — 1 8 7 2 s å v ä l i U p p s a l a som i L u n d i a l l m ä n h e t a v v e c k l a t s i l u g n och i c k e givit u p p h o v till n å g r a s t ö r r e s v å r i g h e t e r eller s t r i d i g h e t e r . I början a v 70-talet handlades emellertid i L u n d ett ärende, som säkerligen i väsentlig grad bid r a g i t till a t t f r a m k a l l a en r e f o r m i b e f o r d r i n g s p r o c e d u r e n och s o m därför är v ä r d e n e r i n r i n g . Det gällde professuren i matematik i Lund efter Hill, som år 1871 avgått. Sökandena voro akademiadjunkten V. v. Zeipel i Lund, som förestått den sökta professionen under 14 terminer, akademiadjunkten Or. Dillner i Uppsala, docenten A. V. Bäcklund i Lund och lektor C. F . E . Björling i Halmstad l. Vid fakultetens behandling av ärendet den 30 november 1871 anmodades astronomieprofessorn A. Möller av dekanus att till ledning för fakultetens omdöme avgiva ett förberedande utlåtande. Efter att hava lämnat tämligen kortfattade redogörelser för sökandena Zeipels, Dillners och Bäcklunds vetenskapliga arbeten, ingick prof. Möller på en utförlig kritik av sökanden Björlings skrifter, därvid han visserligen fann Björling vara kompetent, men med avseende på originaliteten i arbetena och vikten av de erhållna resultaten de övriga sökandena underlägsen. Vid jämförelsen mellan dessa senare uttalar Möller, »att den yngsta bland dem, docenten Bäcklund, på en jämförelsevis kort tid arbetat sig upp till en ståndpunkt, som är nära på jämngod med hans medsökandes, och att han således giver särdeles stora förhoppningar för framtiden; men å andra sidan måste jag även göra rättvisa åt de begge andras långvarigare verksamhet och därigenom förvärvade stora meritera. På denna grund tvekar han icke att anse v. Zeipel, Dillner och Bäcklund vara kompetenta till den av dem sökta matematiska professionen i den nämnda ordningen. — Prof. Odhner instämde med prof. Möller däri, att han ansåg alla sökandena kompetenta, och även däri, att han tillerkände adjunkten v. Zeipel företrädet framför hans medsökande. I ovi'igt ville han emellertid framhålla, att lektor Björling vore i avseende å allmän lärdom och mångsidig bildning alla sina medsökande överlägsen och i sina prov visat större formell förmåga och större undervisningsskicklighet än doc. Bäcklund. Professorerna Blomstrand, Ljunggren, Wahlgren och Agardh anslöto sig till prof. Möller och förklarade alla sökandena kompetenta. Prof. Nyblgeus instämde till alla delar med prof. Odhner. Dekanus prof. Lysander ansåg på grund av vad 1

Efter ansökningstidens utgång inkom även från dr Sophus Lie i Kristiania en ansökan, som emellertid icke upptogs till behandling.

117 som anförts alla de sökande kompetenta. »Enligt denna omröstning hade fakulteten förklarat alla de fyra sökande till den lediga matematiska professionen, acad. adj. V. von Zeipel och G. Dillner samt acad. docenten Bäcklund och lektor Björling skicklige till det i fråga varande ämbetet». Till konsistoriet hade lektor Björling insänt tvenne uttalanden över hans arbeten av professorerna A. Steen i Köpenhamn och C. A. Bjerknes i Kristiania. På grund av dessa intyg fullständigade och korrigerade prof. Möller i någon mån sitt i fakulteten lämnade utlåtande vid början av konsistoriets sammanträde den 29 jan. 1872. Utgången i konsistoriet blev den, att samtliga avgivna röster till första förslagsrummet tillföllo adjunkten v. Zeipel. Till andra rummet erhöll adjunkt Dillner 15, docent Bäckland 1 och lektor Björling 1 röst. Till tredje rummet fick docent Bäcklund 1 1 , lektor Björling 5 och adjunkt Dillner 1 röst. Över detta konsistoriets beslut anförde lektor Björling klagomål hos Kungl. Maj:t, varvid han, med bifogande av en utförlig kritik av prof. Möllers utlåtande och under uttalande av den förhoppning, att Kungl. Maj:t skulle anse ärendet vara förtjänt av att prövas av sakkunnige män, hemställde, att Kungl. Maj:t måtte förklara honom berättigad till ett av de tre förslagsrummen och att sålunda få komma i åtanka vid tjänstens tillsättande. Sedan ärendet återremitterats, och utförliga förklaringar avgivits av v. Zeipel, Dillner och Bäcklund, vidhöll konsistoriet vid sammanträde den 3 aug. 1872 sitt förut fattade beslut, varvid prof. Möller även bemötte lektor Björlings mot honom framställda anmärkningar. Prokanslärn, biskop Flensburg, inledde sitt den 4 april 1872 givna utlåtande med att konstatera, att han »i likhet med de flesta andra vederbörande» i denna fråga icke vore i tillfälle att stödja sig på en självständig mening och åberopade på denna grund prof. Möllers sakkunskap. Det ville synas prokanslärn, som hade Möller tillerkänt doc. Bäcklund ensam sådana förtjänster, som vid tillsättningen av en matematisk profession uti allra främsta rummet böra tagas i betraktande. »Men då de utmärkta vetenskapliga anlagen hos denne unge och löftesrike man väl ännu icke äro eller ens kunna vara fullt utvecklade», så syntes prokanslärn rättvist, att vid detta tillfälle företrädet lämnades åt en äldre och fullt beprövad skicklighet, varför han till platsens ei*hållande förordade adjunkten von Zeipel. Kanslärn, greve Henning Hamilton, framhöll i sitt den 29 augusti 1872 daterade yttrande, att tvisten om bättre rätt till rum å förslaget i viss mån övergått till vetenskapliga tvister av sådan art, att till deras bedömande speciella insikter vore erforderliga. På grund härav hemställde han, att Kungl. Maj:t måtte finna lämpligt att över klagandens och hans medsökandes vetenskapliga skicklighet, så vitt denna av deras skrifter ådagalades, inhämta utlåtande av speciellt sakkunnige vetenskapsmän. Den 10 oktober 1872 avgav slutligen lektor Björling omfattande slutpåminnelser i ärendet. Kanslärns förslag att hänskjuta ärendet till sakkunnige män bifölls av Kungl. Maj:t, som uppdrog åt landshövdingen, f. d. statsrådet C. J . Malmsten genom skrivelse av den 1 november 1872 och åt norska f. d. statsrådet O. J. Broch genom skrivelse av den 14 december 1872 »att avgiva ett jämförande yttrande över Björlings och hans medsökandes vetenskapliga skicklighet, såvitt denna av deras härhos följande skrifter ådagalägges». Sedan landshövdingen C. J. Malmsten med åberopande av läkarebetyg anmält sig förhindrad att åtaga sig sakkunniggransk-

118 ningen, uppdrog Kungl. Maj:t den 24 januari 1873 ät prof. H j . Holmgren att i Malmstens ställe övertaga uppdraget. Gemensamt avgåvo Broch och Holmgren den 28 juni 1873 det begärda yttrandet, vilket säsom varande det första sakkunnigutlåtandet vid professorsbesättningar här i landet torde vara förtjänt att in extenso meddelas. Till Herr Statsrådet m. m. Gr, Vennez'berg. I skrifvelser af den 14 dec. 1872 och den 24 jan. 1873 har Herr Statsrådet anmodat oss undertecknade att afgifva ett jemförande yttrande öfver Lektorns vid Halmstad elementarläroverk C. F. E. Björlings och hans medsökandes till nu lediga professorsbeställningen i matematik vid universitetet i Lund skicklighet, såvidt denna av deras skrifter ådagalägges; och hafva vi der j em te för sådant ändamål fått oss tillsända åtskilliga skrifter af Adjunkten V. v. Zeipel. Adjunkten G. Dillner. Docenten A. Y. Bäcklund och Lektor C. F . E. Björling. Efter tagen kännedom om dessa skrifter och pä grund af dem hafva vi. oberoende af hvarandra, kommit till så nära samma resultat, att vi härmed tillåta oss uttala såsom vår gemensamma mening, att Lektor Björling och Docenten Bäcklund i vetenskaplig förmåga stå obetingadt öfver Adjunkten v. Zeipel och Adjunkten Dillner. Hvad ordningen mellan de begge förstnämnde beträffar, så ställer undertecknad Broch Lektor Björling i första rummet, under det att undertecknad Holmgren med afseende dera, att Lektor Björlings och Docenten Bäcklunds vetenskapliga arbeten röra sig inom mycket olikartade områden af matematiken, ej anser mig kunna angifva bestämdt företräde åt någondera. I afseende pä de begge andra, Adjunkten v. Zeipel och Adjunkten Dillner, anser undertecknad Broch skilnaden i vetenskapligt hänseende icke tillräckligt stor för att motivera en bestämd ordningsföljd dem emellan, under det att undertecknad Holmgren gifver bestämdt företräde åt Adjunkten Dillner. Stockholm den 28 juni 1873. Dr. O. J. Broch. JIj. Holmgren. Över det sålunda avgivna sakkunnigutlåtandet infordrade Kungl. Maj:t genom resolution av den 12 juli 1873 yttrande av kanslärn, greve Henning Hamilton. Detta avgavs den G augusti 1873 och innehåller, att kanslärn »hnner av sagda utlåtande klarligen följa, att klaganden, lektorn Björling, under alla omständigheter är förtjänt av rum på förslaget, och att. vad ordningen mellan honom och docenten Bäcklund angår, även frågan därom är så besvarad, att företrädet, minst sagt, lutar åt lektor Björlings sida». Den 28 november 1873 utnämnde Kungl. Maj:t lektor C. F . E. Björling till professor i matematik vid Lunds universitet 1 . 1 Uppgifterna angående tillsättningen av. protessuren i matematik i Lund 1873 äro hämtade ur följande källor: 1) C. F. E. Björling, Handlingar rörande återbesättandet af en professur i matematik vid universitetet i Lund. Stockholm 1872. D:o, D:o. Andra häftet, Halmstad. 1872. 2) Tre embetsskrifter till Malmsten. Broch och Holmgren, förvarade i ecklesiastikdepartementet. 3) Handlingar rörande tillsättandet af professuren i matematik i Lund den 28 nov. 1873. Riksarkivet.

119 I n n a n d e t t a ä r e n d e av K u n g l . Maj: t avgjorts, h a d e i U p p s a l a förslag framställts om ändring i befordringsproceduren. D e n 10 s e p t e m b e r 1872 föreslog n ä m l i g e n p r o f e s s o r e n I. S. L a n d t m a n s s o n i k o n s i s t o r i e t , att en ä n d r i n g i u n i v e r s i t e t e t s s t a t u t e r m å t t e k o m m a till s t a n d , i v a d a n g i n g e b e s t ä m m e l s e r n a r ö r a n d e t i l l s ä t t n i n g e n av l ä r a r ä m b e t e n a vid u n i v e r s i t e t e n . D e n ä r m a r e m o t i v e n finnas icke u p p t a g n a i k o n s i s t o r i e t s protokoll. Med a n l e d n i n g a v n ä m n d a förslag tillsatte konsistoriet en d e l e g a t i o n a t t i n k o m m a m e d u t t a l a n d e i ä r e n det. Till l e d a m ö t e r u t s å g konsistoriet u n i v e r s i t e t e t s d å v a r a n d e r e k t o r professoren A u g . A l m é n s a m t p r o f e s s o r e r n a W . Liljeborg, C. A. Cornelius, C. Y. S a h lin och I. S. L a n d t m a n s s o n . D e n 31 o k t o b e r 1873 u t f ä r d a d e s e m e l l e r t i d följande kungl. brev: Till Kanslersembetet för universiteten i Upsala och Lund. Som uti universitetens statuter är stadgadt, att före tillsättning af ledigt professorsembete ledamöterne af den fakultet, till hvilken embetet hör, skola, »livar för sig afgifva utlåtande öfver de disputations- och föreläsningsprof, som sökande aflagt och derefter, med hänseende till såväl nämnda lärdomsprof. der sådana egt rum, som de vetenskapliga arbeten, skrifter och andra lärdomsbevis, sökande företett, pa anförda skäl afgifva bestämdt yttrande, huruvida sökande, en eller flera, anses till embetet skicklige eller icke» äfvensom att, sedan befordringsärendet blifvit till Oonsistorii pröfning öfverlemnadt, Consistorii samtlige ledamöter skola »hvar för sig om livarje sökandes skicklighet till embetet sig yttra och mellan sökandena, då de äro flera, på anförda grunder anställa bestämd jämförelse» ; men vid den mångfald af olikartade läroämnen, uti hvilka, hvart efter annat, vid tilllämpning af dessa stadgauden prof kunna komma att af sökande afläggas och vetenskapliga skrifter göras till föremål för granskning och bedömande, icke rimligtvis kan antagas, att samtlige universitetslärare, som nu hafva till åliggande att i pröfningen deltaga, skola ega så tillräckliga insikter i det för hvarje fall förekommande läroämne, att de på grund af egen pröfning kunna bedöma de sökandes vetenskapliga skicklighet för det sökta embetet och mäta deras förtjenster med hvarandra, utan det fastmera icke är någonting ovanligt, att vid en professorstillsättning de fleste af såväl fakultetens som Consistorii ledamöter uttryckligen förklarat, att de icke sjelfva kunnat bedöma det vetenskapliga värdet af de sökandes aflagda prof eller till styrkande af deras skicklighet företedda skrifter, samt utan tvifvel fall kunna inträffa, då bland de enligt nu gällande föreskrifter i pröfningen deltagande personerna icke finnes någon, som eger erforderliga insikter för att afgifva ett på vetenskaplig sakkännedom grundadt utlåtande; så hafva Wi, som funnit det vara af yttersta vikt att vid tillsättning af de högsta läraretjensterna i riket en på verklig fackkunskap grundad pröfning af de sökandes vetenskapliga förtjenster och skicklighet för det sökta embetet i hvarje fall eger rum, velat härmed i nåder anbefalla Eder att efter vederbörandes hörande inkomma med underdånigt förslag till sådan ändring i universitetens statuter, hvarigenom större säkerhet må kunna vinnas, att vid tillsättandet af lediga professorsembeten sökandes vetenskapliga förtjenst och ådagalagda skicklighet för det sökta embetet må af sakkunnige män blifva bedömda. Och enär vid tillsättning af adjunktstjenst vid universiteten samma föreskrifter, beträffande fakultets och Consistorii pröfning af sökandes skicklighet gälla som

120 vid tillsättning af professorsembete, samt svårigheterna vid bedömandet af den vetenskapliga skickligheten hos sökande till adjunktsbefattningar i viss mån äro desamma som i fråga om sökande till professorstjenster, hafve VI funnit godt anbefalla Eder att, efter vederbörandes hörande afgifva underdånigt utlåtaude, huruvida i sammanhang med förändrade föreskrifter rörande tillsättningen af professorsembete jemväl en förändring i hvad nu är stadgadt angående tillsättning af adjunktsbefattning må anses erforderlig samt, om så är, i sådant afseende inkomma med underdånigt förslag, viljande WI tillika lemna Eder öppet att, derest med anledning af de förslag, hvilka kunna komma att i nämnda hänseenden af Eder afgifvas, I skullen finna ändring i andra delar af universitetsstatuterna vara af nöden eller eljest ändamålsenlig, jemväl derom hos Oss göra underdånig framställning. OSCAR. G. Wennerberg. Detta brev föredrogs i Uppsala-konsistoriet den 17 december 1873 och remitterades till den ovannämnda delegationen för yttrande. I Lund beslöt konsistoriet vid sammanträde den 18 december 1873 att uppdraga ät en särskild delegation att behandla den föreliggande frågan. Till ledamöter utsagos rektor professoren C. Olbers samt professorerna G. K. Hamilton, C. F . Naumann, F . A. Wahlgren, G. Ljunggren, D. M. A. Möller och C. A. Walberg. L e n 5 februari 1874 ingick emellertid kanslärn, greve Henning Hamilton, till Kungl. Maj:t med ett underdånigt memorial, varuti han, som väl trott sig finna en ändring av universitetsstatuterna i den riktning, som Kungl. Brevet 31/io 1873 angiver, nödvändig, framhöll, att särskilda från de båda universiteten infordrade utlåtanden säkerligen skulle bliva så olika, att de icke läte sig förena, varför han föreslog, att en kommitté, bestående av professorer från universitetens särskilda fakulteter, måtte förordnas att avgivautlåtande över de behövliga förändringarna i universitetsstadgarna. Detta förslag bifölls även av Kungl. Maj:t, som den 13 mars 1874 uppdrog åt en kommitté, bestående utom av ordföranden, ärkebiskop A. N. Sundberg, av två professorer från filosofiska fakulteten och en från vardera av de övriga fakulteterna vid rikets båda universitet, att avgiva de i Kungl. Brevet 31/io 1873 infordrade förslagen rörande tillsättningen av professors- och adjunktstjänster vid universiteten, med tillstånd därjämte att inkomma med framställning till ändring i andra delar av universitetsstatuterna, om de ovannämnda förslagen därtill gåve anledning. Till ledamöter i denna kommitté utsåg kanslärn, efter samråd med ordföranden, professorerna C. A. Cornelius, E. V. Nordling, C. B. Mesterton, A. J. Ångström, C. Y. Sahlin, C. Olbers, G. K. Hamilton, C. F. Naumann, G. Ljunggren och A. Möller. Då professoren Ångström den 21 juni 1874 aflidit, inträdde i hans ställe professoren E. Walmstedt. Till sekreterare utsåg kommittén konsistorienotarien E. R. Henschen. Då kommittén den 20 april 1874 sammanträdde i Uppsala l, utdelades tryckta exemplar av en promemoria angående ändringar i universitetsstatu1

Univérsitetskommitténs protokoll 1874 i universitetsarkivet i Uppsala.

121 t e r n a , enligt d e t a k a d e m i s k a k o n s i s t o r i e t s i L u n d u p p d r a g u t a r b e t a t a v d e o v a n n ä m n d a , sju d e l e g e r a d e . S e d a n u p p l y s t blivit, att ä v e n k o n s i s t o r i e t s i U p p s a l a d e l e g a t i o n u p p g j o r t e t t förslag i dylikt h ä n s e e n d e , b e s l ö t s , a t t ä v e n d e t t a förslag m å t t e ofördröjligen till t r y c k e t i tillräckligt a n t a l e x e m p l a r befordras. Uppsala-delegationens utlåtande motiverar utförligt behovet av en ändring i tillsättningsförfarandet med avseende å de akademiska lärartjänsterna. Stadgarnes föreskrifter om tillsättningen giva icke nödig säkerhet för, att det omdöme, som det åligger dels fakultet dels konsistoriet att avgiva rörande sökandes skicklighet, utgör fullt tillförlitlig ledning för den högre myndighet, som det tillkommer att tillsätta tjänsten. Vetenskapens alltmera fortgående specialisering åstadkommer, att konsistoriets ledamöter icke kunna hava tillräcklig sakkunskap i alla vetenskapsgrenar för att kunna bedöma vetenskapliga förtjenster i vilket ämne som helst. Härigenom bliver konsistoriets omdöme ofta mindre tillförlitligt och avgivandet av ett sådant omdöme bliver för de flesta av konsistoriets ledamöter en obilligt betungande skyldighet. Visserligen skall konsistoriet äga en ledning i fakultetens yttrande. Men då fakultetens ledamöter enligt § 76 endast hava att avgiva yttrande om sökandens skicklighet överhuvud, icke, där sökande äro flera, dem emellan anställa jämförelse, så saknas ofta varje sakkunnig ledning för att bedöma de sökandes skicklighet sinsemellan. För övrigt gäller vad förut sagts angående sakkunskapen inom konsistoriet till en del även för fakulteten, åtminstone inom filosofiska fakulteten, som i sig innesluter vetenskaper, inbördes lika skiljaktiga som de, vilka tillhöra olika fakulteter. Visserligen har den praxis utbildat sig, att fakulteten anmodar den av sina ledamöter, som i det ifrågavarande fallet anses företrädesvis sakkunnig, att först avgiva yttrande om de sökandes skicklighet. Men detta förfarande är mycket bristfälligt, ty dels äger den sålunda anmodade ledamoten enligt stadgarna ingen skyldighet att yttra sig först, dels kan en speciellt sakkunnig ledamot saknas och dels slutligen kan en enda sakkunnigs utlåtande vara alltför ensidigt, på samma gång som det för en dylik fakultetsledamot måste kännas tryckande, om ej juridiskt dock moraliskt, att ensam bära ansvaret för det yttrande i befordringsfrågan, som från universitetet avgives. För avhjälpande av de anförda olägenheterna i befordringsproceduren föreslå därför de delegerade från Uppsala, att tre speciellt sakkunnige män, valda inom eller utom universitetet av fakulteten, skola avgiva ett förberedande utlåtande över de sökandes vetenskapliga arbeten såväl med hänsyn till skickligheten över huvud som företrädet dem emellan, varefter befordringsfrågan handlägges av vederbörande fakultet och konsistorium i föreskriven ordning, dock med den ändring, att även fakulteten i fall, där sökandena äro flera, anställer jämförelse dem emellan. Med avseende å de sakkunniges tillsättning diskuterar Uppsaladelegationen frågan, huruvida någon eller några av dessa sakkunniga skola vara självskrivna eller väljas fritt. Då i organisatoriskt hänseende svårigheter uppresa sig emot den första möjligheten, stanna de delegerade vid uppfattningen, att de sakkunnige för varje gång böra väljas fritt. — Med avseende på förhållandet mellan de särskilt utsedda sakkunniga, vederbörande fakultet och konsistorium, sä anse de delegerade, att fakulteten med sin särskilda erfarenhet bör vara ägnad mera än de sakkunniga att bedöma de- sökandes förmåga att meddela åt andra sin kunskap och

122 deras plikttrohet i utövningen av sin lärarverksamhet. Vad konsistoriet åter angår, »så skulle det väl kunna synas som om detta senares handläggning av befordringsärendet skulle kunna bortfalla, då inga väsentligen nya synpunkter för detsammas bedömande synas kunna angivas >. De delegerade stanna emellertid vid den uppfattningen, att konsistoriets deltagande i befordringsärendets behandling kan väl försvaras, »då denna myndighet måste anses såsom det sammanhållande bandet mellan de särskilda fakulteterna och genom sin ställning har en vidsträcktare överblick över universitetets angelägenheter i allmänhet». De delegerade anse även erfarenheten hava visat, att konsistoriets deltagande i handläggningen av befordringsfrågorna oftast bidragit till dessas fullständigare utredning. — För erhållandet av de sakkunniges utlåtande inom sådan tid, att befordringsfrågans avgörande icke obehörigt fördröjes, föreslå de delegerade från Uppsala, att det skall åläggas universitetslärare såsom en laglig skyldighet att åtaga sig sådant uppdrag, där han ej har laga förfall, och föreslå särskilda föreskrifter i fall av avsägelser. Vidare föreslås, att utlåtandet efter regeln bör avgivas inom två månader från det uppdraget lämnats, varvid emellertid fakulteten äger rätt att denna tid med avseende å omständigheterna förlänga. Till Uppsaladelegationens utlåtande är fogad en reservation av C. A. Cornelius och Y. Sahlin, i vilken en invecklad procedur för val av de tre medlemmarne i sakkunnigkommissionen föreslås. Lundadelegationens P. M. angående ändringar i universitetsstatuterna är uppställd i form av ett förslag till ändringar av vissa paragrafer i stadgarne rörande lärartjänsternas tillsättande. I anslutning till varje paragraf lemnas en kort motivering för den föreslagna förändringen. I motivet till ändring av § 59 framhalles i korthet, att olägenheter torde någon gång hava uppstått därav, att vid bedömande av vetenskaplig kompetens ej alltid flere särskilt sakkunnige i fakulteten deltagit. På denna grund föreslås det, att, då fakultet skall handlägga fråga om ledigt professorsämbete, skola alltid minst två eller tre medlemmar med särskild sakkunskap i de läroämnen, det lediga ämbetet omfattar, i ärendets handläggning deltaga. Pinnas dessa sakkunnige icke inom fakulteten, må fakulteten utse och tillkalla lämpliga ledamöter. Då fakulteten företager befordringsärendet till prövning, skola fakultetens medlemmar var för sig, de särskilt sakkunnige först, avgiva utlåtande över de disputations- och föreläsningsprov, som sökande avlagt och därefter dels bedöma skickligheten dels avgiva yttrande om den enes företräde framför den andre. I avseende å behandlingen i konsistoriet meddelar promemorian, att meningaima inom delegationen varit mycket delade, varför alternativa förslag framställas, nämligen att konsistoriets ledamöter med ledning av fakultetens yttrande skola uppföra: 1) trenne av de sökande, om så många äro, på förslag i den ordning de anse dem förtjänte att till ämbetet nämnas, eller 2) uppföra så många av de sökande, de anse förtjänte att till ämbetet nämnas, eller ock 3) uppföra den av de sökande, de anse mest förtjänt att till ämbetet nämnas. Vidare föreslogs såsom nyhet, att vid inträffad ledighet i professorsämbete konsistoriet efter fakultetens hörande skyndsamt skulle till kanslärn avgiva betänkande, huruvida förändring i det lediga ämbetets omfattning eller övriga beskaffenhet skulle företagas, med vilken bestämmelse innehållet i § 68 i 1851 års statuter om förfarandet i fall, där flera professorsbefattningar samtidigt äro på en gång lediga, i något förkortad form förenades till § 67 i delegerades förslag. Slutligen föreslog delegationen i Lund en förändring i kallelseförfarandet, som

enligt 1852 års statuter kunde äga rum antingen i sammanhang med förslaget eller annorledes. Under framhållande, att vid de akademiska tjänsternas tillsättande sättet att eftersöka framstående vetenskapsmän och utan ansökan kalla dem hos oss numera alldeles kommit ur bruk, föreslogo de delegerade, att kallelseproceduren skulle så regleras, att fakulteten skulle, innan tjänsten anslagits ledig, sedan nödig adjunktion företagits, först upptaga och avgöra frågan, huruvida utsikt förefunnes att till det lediga ämbetet kunna vinna någon vetenskapsman, känd för så framstående skicklighet, att fakulteten ville utan föregående ansökan honom till ämbetet anmäla. Universitetskommittén avgav sitt betänkande och förslag till ändrade statuter den 12 oktober 1874. Enligt kommittén rådde i universitetskretsar endast en mening i fråga om nödvändigheten att reformera förfarandet vid tillsättningen av de akademiska lärarplatserna. De närmare motiven hämtade kommittén ordagrant frän Uppsala-delegationens ovan refererade uttalanden. De förändringar, som kommittén föreslog, voro huvudsakligen följande. I § 66 angående befordringsgrunderna, skulle uttrycket »graden av vetenskaplig skicklighet hos de sökande» ändras till »graden av de sökandes såväl genom utgivna skrifter och andra lärdomsprov som ock genom föregående lärareverksamhet ådagalagda vetenskapliga skicklighet». —Filosofiska fakulteten skulle uppdelas i två avdelningar eller sektioner med självständighet i vissa men gemensamhet i andra delar av göromålen. Beträffande kompetensens utrönande och avgörande vid tjänsters tillsättande skulle fakultet eller sektion, innan befordringsärendet upptoges till prövning, utse minst tre sakkunnige ledamöter, vilka hade att inkomma med förberedande skriftligt utlåtande angående såväl skickligheten som ordningen mellan de sökande. I överensstämmelse med förslaget frän Lund fann kommittén, att den lämpligaste, formen för vinnande av sakkunnige vore fakultetens förstärkning genom adjunktion av sakkunnige ledamöter, som emellertid på fakultetens förslag skulle utses av konsistoriet. Frånvarande adjungerad ledamot ägde att skriftligen avgiva sitt yttrande. Genom ovannämnda förfarande skulle minsta rubbning ske i hävdvunna förhållanden. Adjunktionen förutsattes icke såsom regel, utan såsom undantag. E n annan viktig förändring utgjorde kommitténs förslag, att fakulteten icke allenast skulle yttra sig över de sökandes skicklighet, utan även, om de sökande voro flera, om den enes företräde framför den andre. Vid handläggning av frågan om kallelse eller anmälan till ledigt ämbet9 utan ansökan framlade prof essoren Nordling följande förslag: »§ 69. Förekommer anledning att utan kungörelse om ledighet till professorsembete kalla en man utom universitetet, som gjort sig känd för utmärkt skicklighet i den vetenskap, som tillhör embetet, anmäle Fakulteten sin önskan derom hos Consistorium, som eger att det väckta förslaget pröfva och om Consistorium finner skäligt i Fakultetens förslag instämma, detsamma till Cancellerens pröfning och vidare åtgörande insända». Vid anställd omröstning beslöt emellertid kommittén med sex röster mot fem, att frågan om ändring i kallelseförfarandet borde förfalla.

124 U n i v e r s i t e t s k o m m i t t é n s förslag, i d e n m å n d e t g ä l l d e r e g l e r n a för u n i v e r s i t e t s l ä r a r t j ä n s t e r n a s t i l l s ä t t n i n g , g o d k ä n d e s vid u n i v e r s i t e t e n u t a n v ä s e n t liga ä n d r i n g a r . D e n y a s t a t u t e r n a av d e n 10 j a n u a r i 1876 u t f ä r d a d e s ä v e n i h u v u d s a k l i g ö v e r e n s s t ä m m e l s e m e d k o m m i t t é n s förslag. V i s s a m i n d r e förä n d r i n g a r h a d e dock v i d t a g i t s . K o m m i t t é n s förslag till ä n d r i n g i § 66 a n g å e n d e b e f o r d r i n g s g r u n d e r n a u p p t o g s icke, u t a n p a r a g r a f e n i n g i c k oförä n d r a d m e d s a m m a lydelse som i 1852 års s t a t u t e r . B e s t ä m m e l s e r n a a n g å e n d e de s a k k u n n i g e f u l l s t ä n d i g a d e s m e d föreskriften a t t l e d a m o t av f a k u l t e t eller s e k t i o n skulle v a r a s k y l d i g a t t å t a g a sig s a k k u n n i g u p p d r a g e t , om h a n d ä r t i l l u t s å g e s . K o m m i t t é n h a d e s å s o m förut n ä m n t s ställt sig a v v i s a n d e m o t en n ä r m a r e p r e c i s e r i n g av k a l l e l s e f ö r f a r a n d e t . De nya stadgarna upptogo emell e r t i d i § 80 n y a b e s t ä m m e l s e r för kallelseförfarandet, v i l k a i h u v u d s a k l i g del t a g i t s från L u n d a d e l e g a t i o n e n s förslag.

1899 års universitetskommittés förslag och därav föranledda ändringar i befordringsproceduren. L å n g v a r i g a och s v å r a b e f o r d r i n g s ä r e n d e n u n d e r loppet av 1 8 9 0 - t a l e t gjorde f r å g a n om f ö r ä n d r i n g i t i l l s ä t t n i n g s o r d n i n g e n för de a k a d e m i s k a l ä r a r tjänsterna åter aktuell. S å v i t t vi h a v a funnit, togs det första i n i t i a t i v e t h ä r t i l l av professoren S. E . H e n s c h e n i U p p s a l a . Vid k o n s i s t o r i e t s s a m m a n t r ä d e d e n 17 s e p t e m b e r 1898 f ö r e d r o g n ä m l i g e n H e n s c h e n e t t f ö r s l a g i o v a n n ä m n d a fråga, som s e d e r m e r a till k o n s i s t o r i e t i n l ä m n a d e s i följande form. Till det större akademiska Konsistoriet. I anslutning till mitt den 17 dennes ingifna förslag om revision af Universitetets statuters paragrafer rörande akademiska lärareembetens tillsättande, får jag, på grund af uttalad önskan angifva min ställning i följande kortfattade Promemoria. Förslaget af ser: 1) att förkorta tiden för tillsättning af lediga tjenster hvilket synes kunna ske a) genom att ansökningstiden begränsas till en månad; b) genom väsentlig förkortning af specimenstiden till 1 månad (och i extraordinära fall 2); under hvilken tid sökande får tillfälle att aflägga föreläsningsprof eller praktiskt prof (inom praktiska grenar såsom medicin, kinirgi o. s. v.) eller andra specimina. 2) att tydliggöra stadgandet om kallelserätt. Kallelserätten utsträckes qvalitativt, men vetenskapsmans rätt att dervid komma i åtanke garanteras på lämpligt sätt. 3) att sakkunniginstitutionen upprätthålles, starkes, och får ökad auktoritet, hvilket är nödigt, om denna institution öfverhufvud skall kunna upprätthållas. Detta kan ske a) genom att sakkunniges antal ökas till 5;

125 a) hvilka konsistoriet utser efter förslag af fakultet (section); och /?) af hvilka 2 utses inom fakulteten (de två professurer som stå det lediga embetet närmast) Å) och 3 utses utom fakulteten, dock helst inom landet eller de nordiska länderna. 2) Sakkunnige utom Universitetet erhålla skälig ersättning; sakkunnig tillhörande fakulteten erhålla, om de det önska, nödig tjenstledighet, utan att afstå tjenstgöringspengar. 3) Sakkunnige skola inom viss tid (högst 3 månader) afge utlåtande; 4) Sakkunnige utses så snart embetet är ledigt och bestämdt blifvit, hvad platsen skall omfatta. 5) Sakkunnige sammanträda ofördröjligen för att bestämma om kallelse skall ske eller platsen skall anslås ledig. 6) Sakkunnige skola, derest ej full enighet råder rörande l:a förslagsrummet bland de sökande, äfven sammanträda efter granskning af specimina för att samråda rörande differenser. 7) Eger förut eller derefter full enighet rum rörande l:a förslagsrummet eller rörande kallelse, eller 4 af de sakkunnige sig förenat, remitteras ärendet direkt till regeringen genom universitetets rektor. Ingen klagotid iitsättes där. 8) Stå 3 mot 2 bland de sakkunnige eller kunna de ej sig ena om l : s t a förslagsrummet eller om sakkunnigmajoriteten eljest så yrkar, hänskjutas deras utlåtanden, som skola röra alla de sökande, till fakulteten, som på nu öfligt sätt yttrar sig i saken, hvarefter ärendet skyndsamt remitteras till regeringen. Klagotid afvaktas dock. 9) Sakkunnige ega, äfven om platsen anslagits ledig, efter granskning af inkomna handlingar rätt att kalla. 10) Fakulteten afgiver till de sakkunnige graderadt betyg om sökandes skicklighet såsom undervisare eller universitetslärare, derest sökanden varit vid fakulteten anstäld eller aflagt inför densamma föreläsnings-, praktiskt- eller disputationsprof; rörande det sistnämnda dock blott med afseende å försvaret. Genom detta förslag af ses sålunda bland annat ock: att förbehålla åt konsistoriet rätt att tillse, det ej mannamån får vid val af sakkunnige göra sig gällande; att befria konsistoriemedlemmar såsom icke sakkunnige från bördan att afge vota, som erfordra sakkunskap; att garantera fakulteterna ett visst inflytande genom att två bland dess sakkunnigaste medlemmar deltaga i denna nämnd; och genom afgifvande af graderadt undervisningsbetyg o. s. v. att tillerkänna utom fakulteten stående vetenskapsmän rätt att öfva behörigt inflytande vid platsernas besättande och derigenom förhindra högskolorna att komplettera sig uteslutande inom sig sjelfva. Upsala den 23 Sept. 1898. S. E. Henschen. D e t t a förslag b e h a n d l a d e s i k o n s i s t o r i e t d e n 29 april 1899, v a r v i d b e s l ö t s a t t t i l l s ä t t a en k o m m i t t é , b e s t å e n d e av u n i v e r s i t e t e t s r e k t o r s å s o m o r d f ö r a n d e s a m t en l e d a m o t från varje f a k u l t e t r e s p . sektion, inalles 6 p e r soner, m e d u p p d r a g a t t i n k o m m a m e d förslag till möjligen e r f o r d e r l i g a för-

126 ändringar i universitetsstatuternas §§ rörande akademiska lärarämbetens tillsättande. Vid sammanträde den 6 maj 1899 invaldes rektor Alm och professorerna Tottie, Davidson, Henschen, Lundeli och Widman till medlemmar av denna kommitté. Redan den 7 juni 1899 upplöstes emellertid kommittén, sedan frågan även vunnit beaktande hos Kungl. Maj:t. Den 19 Maj 1899 uppdrog nämligen Kungl. Maj:t åt en kommitté att efter verkställd utredning avgiva betänkande och förslag till förändrade bestämmelser i fråga om tillsättandet av lärarbefattningar vid rikets universitet och karolinska institutet samt i avseende å docentinstitutionen, med rätt för kommittén att i sammanhang härmed föreslå de ändringar i övrigt i nu gällande föreskrifter, vilka av kommitténs omförmälta förslag föranleddes. Till ordförande förordnades biskopen Gr. Billing och till ledamöter bibliotekarien C. Annerstedt. professorerna O. Hammarsten, K. A. H. Mörner. E. Kallenberg och bibliotekarien E. Tegnér. Professor Kallenberg förordnades därjämte att vara kommitténs sekreterare. Sedan Tegnér i februari 1900 avlilidit, förordnades prof essoren A. Quennerstedt att inträda i hans ställe. 1899 års universitetskommitté avgav sina förslag och betänkanden den 20 Juli 1901. Under erkännande, att 1876 års statuter innehölle ganska goda garantier för rättvisa befordringar, ansåge sig kommittén dock kunna fastslå, att det vid högskolorna och inom de kretsar, som stode dessa nära, rådde långt ifrån någon tillfredsställelse med det dåvarande befordringssystemet. Man skulle vara allmänt enig om, att en reform av denna del av statuterna vore oundgängligen nödvändig. Skälen härför vore, att den gällande befordringsproceduren i vissa avseenden icke lämnade önskliga garantier för befordringarnas rättvisa — ett påstående, för vilket emellertid kommittén icke lämnade något som helst bevis —, att tiden för tillsättningen vore oskäligt lång och att den fungerande apparaten med sina fem olika instanser vore alltför tung. Den nya reformen borde på samma gång giva ökad säkerhet för befordringarnas rättvisa samt främja tillsättningsförfarandets lugna och snabba fortgång. Kommitténs förslag till nya bestämmelser för de akademiska tjänsternas tillsättning är mycket radikalt. Det bryter i väsentliga avseenden med principerna för tillsättningsproceduren i 1876 års statuter. De förnämsta förändringarne gälla: 1) befordringsgrunderna, 2) kallelseförfarandet, 3) tillsättande av de sakkunnige, 4) ärendets kollegiala behandling. Enligt kommitténs mening hade de akademiska myndigheterna ofta vid statuternas tillämpning underskattat lärardugligheten. Då emellertid universiteten hade den dubbla uppgiften att vara å ena sidan en anstalt för den högre undervisningen och a andra sidan ett organ för vetenskaplig forskning, så vore kompetensen såsom lärare lika viktig som kompetensen såsom vetenskapsidkare. På detta skäl föreslog kommittén, att grunderna för befordran till lärarbefattning skulle vara vetenskaplig förmåga och lärarduglighet. Kallelseproceduren hade i 1876 års statuter införts såsom en undantagsåtgärd, användbar endast i de särskilda fall, där utsikt förefanns, att till ledigt professorsämbete kunna förvärva någon vetenskapsman, känd för utmärkt skicklighet. I betraktande av den enkelhet och snabbhet, varmed tillsättning genom kallelse försigginge, ansåg kommittén det vara fördelaktigt,

127 att denna form för tillsättningen kom till användning, så ofta det vore möjligt. För undvikande av orättvisa vore det emellertid härvid av nöden att fastställa, att den kallade vore mera kompetent än varje annan, som i händelse av platsens ledigförklarande kunde komma i åtanke. På denna grund föreslogs, att sakkunniginstitutionen även vid kallelse skulle komma till användning. Förslag till kallelse skulle väckas inom fakulteten, som inom viss tid skulle behandla ärendet. Vunne förslaget 2/3 delars majoritet, skulle ärendet överlämnas till de redan i början av tillsättningen utsedda sakkunnige, som utan särskild motivering hade att avgiva yttrande, huruvida den föreslagna kallelsen borde äga rum. Vunne förslaget majoritet hos de sakkunnige, ginge frågan vidare genom prokanslär och kanslär till Kungl. Maj:t. l)e gällande bestämmelserna angående do sakkunnige vore enligt kommitténs mening i liera avseenden i behov av förändring; särskilt gällde detta reglerna för deras utseende. Att de sakkunniges tillsättning helt och hållet låge i händerna på den högskola, till vilken befattningen hörde, ansåg kommittén vara en svag punkt, då det icke vore uteslutet, att vid valet partiskhet skulle kunna göra sig gällande. Medlet att vinna rättelse härutinnan såg kommittén i ett samarbete mellan universiteten. I fråga om utseende av sakkunnige föreslogs därför, att fakultet eller sektion, till vilken ämbetet hörde, ävensom motsvarande fakultet eller sektion vid det andra universitetet och, då fråga vore om ett inom medicinska fakulteten ledigt ämbete, jämväl lärarkollegiet vid karolinska institutet, skulle var för sig hos kanslärn föreslå tre sakkunnige. Av de föreslagne skulle kanslärn utse tre och kunde utan att vara bunden av förslaget utse en fjärde, om han så funne lämpligt. — För att påskynda ärendets behandling föreslogs, att sakkunnig, som erhållit tjänstledighet för uppdragets fullgörande, skulle vara berättigad till ersättning för de tjänstgöringspenningar, han till vikarien avstocle. Vid granskningen av tillsättningsförfarandet genom ansökan, fann kommittén, att ärendets behandling av tvenne särskilda kollegiala myndigheter, nämligen fakultet och konsistoriet, vore omständlig, tidsödande och ägnad att framkalla onödiga diskussioner och stridigheter. På grund härav föreslog kommittén, att, sedan de sakkunnige yttrat sig och fakulteten bedömt lärarproven, den kollegiala prövningen skulle samlas hos ett enda organ, som övertoge de uppgifter, som förut ålåge fakultet resp. sektion och det större konsistoriet i förening, och som skulle fylla dessa uppgifter i högre grad än de båda nämnda myndigheterna. Detta organ ansåg sig kommittén finna i befordringsnämnden, som erhöll sin sammansättning genom val av båda universitetens fakulteter och, i fråga om en medicinsk lärostol, även av karolinska institutet, under det att ordförande vore rektor vid det universitet, till vilket ledigheten hörde. På så sätt skulle befordringsfrågorna bliva universitetens gemensamma angelägenheter, vilket kommittén ansåge särskilt lyckligt. Möjligheter till personligt samarbete skulle härigenom givas och många anledningar till stridigheter därigenom bortfalla. Av förslagets enskildheter må endast framhållas, att sökanden till professorsämbete även skulle vid sin ansökan förete intyg om vandel. Huvuddragen av den av kommittén föreslagna tillsättningsproceduren voro följande:

128 Sedan ett professorsämbete blivit ledigt, skulle fakulteten eller sektionen ofördröjligen sammanträda och. där anstånd med ämbetets tillsättande icke särskilt påkallades, besluta om anmälan av befordringsärendet hos motsvarande fakultet eller sektion vid det andra universitetet. Inom 14 dagar efter denna anmälan skulle förslag om sakkunnige vara inlämnade hos kanslärn. Inom en vecka efter ovannämnda anmälan ägde fakultetsledamot rätt att väcka förslag till kallelse och skulle detta förslag inom trettio dagar från beslutet om anmälan vara behandlat av fakulteten. Bifölles kallelseförslaget av fakulteten, skulle den föreslagne underrättas med anmodan att avgiva förklaring, om han mottoge kallelsen. Bleve detta fallet, ginge ärendet till sakkunnige, som inom en månad, efter det kallelsefrågan till dem hänskjutits, skulle avgiva yttrande, huruvida kallelsen borde äga rum. Vunne kallelseförslaget majoritet bland de sakkunnige, ginge ärendet genom rektor för yttrande till prokanslär och kanslär, som insände ärendet till Kungl. Maj:t. Komme kallelsen icke till stånd, kungjordes ledigheten med en ansökningstid av 30 dagar. På förut skildrat sätt bildades nu, sedan de sakkunnige utsetts, befordringsnämnden. Under provtiden, som utsattes till tre månader men som, i fall den föll inom ferier, kunde utsträckas till 6 månader, avlades lärarproven, som bestode av föreläsningar eller andra uppgifter, som fakulteten eller sektionen i enlighet med av kauslärn fastställda bestämmelser kunde förelägga sökanden. Lärardugligheten skulle sedan bedömas av fakulteten resp. sektionen, varvid varje ledamot för sig skulle avgiva yttrande om sökandes skicklighet och, om flera sökande funnes, mellan dem anställa jämförelse. Sedan fakultetens resp. sektionens protokoll ävensom de sakkunniges utlåtanden inkommit till rektor och de till trycket befordrade handlingarne tillställts befordringsnämndens ledamöter, skulle nämnden, så snart ske kunde, upptaga befordringsärendet till avgörande. Härvid skulle varje ledamot yttra sig om de sökandes skicklighet och, där flera sökande funnes, efter jämförelse uppföra tre på förslag i angiven ordning, men något ur omröstningen framgånget, samfällt förslag skulle icke upprättas utan nämnden skulle endast avlåta sitt i ärendet förda protokoll med ledamöternas däri intagna särskilda yttranden. Därefter skulle prokanslärn och efter honom kanslärn avgiva betänkande, innan ärendet överlämnades till Kungl. Maj:t. En skiljaktig mening företrädde inom kommittén bibliotekarie Annerstedt. Under framhållande av att respektive universitet själv genom sina fakulteter kunde anses vuxna att upprätta förslag till lärartjänst utan att det ena läroverket sattes att kontrollera det andra, kunde han icke giva sin röst för den gemensamma befordringsnämnden. Då han i likhet med kommitténs flertal ansåg, att det större konsistoriet borde elimineras från befordringsärendenas behandling, så skulle enligt hans förslag fakulteterna ensamma efter de sakkunniges utredning bedöma kompetensen och upprätta ett samfällt förslag. Den Billingska kommitténs förslag, som remitterats till kanslärn den 25 oktober 1901, vann ingen anklang vid universiteten, men gav anledning till grundliga och klarläggande diskussioner. Befordringsgrundernas föränd-

129 ring och torslaget om intyg över vandel vid professorstillsättningarna synas hava varit de moment, som mest bidragit till betänkandets impopularitet. Konsistoriet i Uppsala, vars yttrande avgavs den 28 oktober 1903, ställde sig avvisande mot så gott som alla de ovan refererade huvudpunkterna i förslaget. Med avseende å befordringsgrunderna framhöll konsistoriet, att vetenskaplig förmåga och lärarduglighet icke få sättas såsom två skilda och i viss mån motsatta befordringsgrunder; skulle emellertid ett förtydligande av den gamla bestämmelsen: »vetenskaplig skicklighet» behövas, så borde sådan ordalydelse väljas, som tydligen utmärkte, att vid bedömandet av en sökandes vetenskapliga skicklighet hänsyn jämväl skulle tagas till skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning. Konsistoriet föreslog även en bestämd formulering av paragrafen. — Beträffande kommitténs förslag att utsträcka kallelseprocedurens användning fasthöll konsistoriet vid de gamla bestämmelsernas innebörd, att kallandet bör vara ett undantag, endast avsett att användas i de fall, där utsikt för universitetet funnes att förvärva en vetenskapsman, känd för utmärkt skicklighet. I fråga om formen för kallelse anslöt sig konsistoriet till kommitténs förslag, att frågan skulle hänskjutas till sakkunnige, dock med den ändring i förslaget, att initiativet överläts åt de sakkunnige och att fakulteten först i andra hand yttrade sig, varjämte även konsistoriet skulle behandla ärendet. — I fråga om val av sakkunnige avstyrkte konsistoriet kommitténs förslag, men ville till förekommande av varje grundad misstanke för godtycklighet vid valet förorda den förändringen, att sakkunnige skulle på förslag av vederbörande fakultet utses av det större konsistoriet samt att sakkunnige helst borde väljas bland svenske män. — Förslaget att överflytta fakultetens och konsistoriets funktioner till en så oprövad myndighet som befordringsnämnden kunde konsistoriet icke godtaga. Fakultetens rätt att pröva befordringsärendet i hela dess vidd borde bibehållas. Det större akademiska konsistoriet vore i befordringsfrågor en synnerligen viktig instans, vars inflytande icke finge kringskäras. — Även i frågor av så jämförelsevis ringa betydelse som ansökningstidens och provtidens längd ställde sig konsistoriet avvisande och hemställde om bibehållande i huvudsak av gällande bestämmelser. Slutligen beslöt konsistoriet enhälligt att beträffande förslaget i dess helhet framhålla, att konsistoriet såsom en följd av den ståndpunkt, konsistoriet funnit sig böra mot samma förslags huvudpunkter intaga, icke ansåge sig kunna förorda, att nya statuter bleve för universiteten utfärdade, utan att allenast partiella förändringar i den mån sådana blivit av konsistoriet tillstyrkta, komme till utförande. Ungefär samma mottagande som i Uppsala rönte kommitténs förslag även i Lund, där konsistoriet avgav sitt yttrande den 6 juni 1903. Universitetslärarens skicklighet att meddela undervisning vore endast en yttring av den vetenskapliga skickligheten i allmänhet och kunde därför icke utbrytas ur denna. Befordringsparagrafens dåvarande lydelse borde därför bibehållas, möjligen med det förtydligande, att vid den vetenskapliga skicklighetens bedömande hänsyn även skulle tagas till lärarskickligheten. Kommitténs nya princip, som låge till grund såväl till ändrade bestämmelser för sakkunnigtillsättningen som för inrättandet av befordringsnämnden, nämligen 9

130 att det ena universitetet skulle utöva inflytande på tillsättande av lärarplatser vid det andra, vann intet gillande. Man befarade, att de föreslagna ändringarne skulle kunna leda icke blott till större svårigheter än dem, som man avsett att undanrödja. utan till en verklig fara för universitetets forskningsfrihet och framkalla en ännu större splittring vid befordringsärendonas behandling än förut. Kommitténs förslag till utseende av sakkunnige (§ 66) utsattes för skarp kritik. Redan det förhållande, att ett större antal sakkunnige föreslogs, än som sedermera valdes, vore mindre tilltalande. D å kanslärn ägde rätt att förkasta alla de av det universitet, till vilket det lediga ämbetet hörde, föreslagna sakkunnige, förvandlades alltså det, som hittills varit universitetets rätt, till en enskild mans godtycke. Kanslärn måste vidare såsom fackman behärska alla de vid universiteten representerade vetenskaperna för att träffa sitt val. Då ett lärarämbete skulle tillsättas, borde först avgöras, huruvida detta skulle ske genom kallelse eller efter ansökan. Initiativet därtill borde överlämnas åt sakkunnige. Till vinnande av tid borde den första tillsättningsåtgärden vara utseende av sakkunnige och detta ske på samma sätt, som för det dåvarande vore stadgat. Samma sakkunnige borde fortfara med sitt uppdrag även i den händelse, att tjänsten komme att tillsättas efter ansökan. Om de sakkunniges majoritet inom bestämd tid föresloge viss person till kallelse, skulle vederbörande fakultet eller sektion upptaga kallelsefrågan till vidare behandling enligt gällande bestämmelser. Vunne förslaget erforderlig majoritet, skulle det av fakulteten eller sektionen översändas till prokanslär och kanslär för de åtgärder, som för det dåvarande vore föreskrivna. Om kallelseförslaget icke komme till stånd och tjänsten alltså förklarades ledig, skulle, sedan de sakkunnige avgivit förberedande yttrande, den fakultet eller sektion, till vilken tjänsten hörde, upprätta förslag till densamma och därefter ärendet vidare handläggas på det sätt, som då vore stadgat angående de av det större konsistoriet upprättade förslag. — Trots de betydande anmärkningar, som konsistoriet framställt mot kommitténs förslag, beslöt konsistoriet likväl hemställa, att detta förslag måtte antagas med de förändringar, som angivits. Att här redogöra för alla de olika meningar och förslag, som framlades i anslutning till kommittébetänkandets diskussion vid universiteten, tillåter icke utrymmet, De uppslag, som hava särskild betydelse för vårt förslag, avhandlas i motiveringen till detta. Här må endast framhållas, att åtskilliga förslag väcktes angående tillsättningen av de sakkunnige. Sålunda antog den filosofiska fakulteten i Uppsala ett av prof essoren Noreen framställt förslag,, enligt vilket varje befordnngsärende skulle hänskjutas till en nämnd av sakkunnige, sammansatt av cle professorer, som vid Uppsala och Lunds universitet, karolinska institutet och Göteborgs högskola företrädde det eller de läroämnen, som det lediga ämbetet omfattade. Medicinska fakulteten i Uppsala uttalade, att samarbetet mellan de olika fakulteterna i landet angående valet av sakkunniga vore en lycklig anordning, och förordade, att sakkunnige skulle omedelbart utses av de respektive fakulteterna, sektionerna och karolinska institutet. Medicinska fakulteten i Lund tillstyrkte kommitterades förslag i avseende på sakkunniges utseende. Juridiska fakulteten i Lund ansåg, att kommitterade hade givit ett synnerligen gott uppslag genom

131 att låta icke blott den fakultet eller sektion, inom vilken det lediga ämbetet funnes, utan jämväl motsvarande fakultet eller sektion vid det andra universitetet ävensom, där fråga vore om de medicinska fakulteternas lärarplatser, karolinska institutet deltaga i utseendet av de sakkunnige. Med bibehållande av denna princip föreslog fakulteten, att den fakultet eller sektion, inom vilken ledigheten inträffat, skulle utse två sakkunnige och motsvarande fakultet eller sektion vid det andra universitetet därefter en sakkunnig, varjämte i fall av ledigt ämbete inom medicinsk fakultet institutet ägde utse en fjärde sakkunnig. Humanistiska sektionen i Lund föreslog även, att, dä professorsämbete ej skulle besättas genom kallelse, tre sakkunnige skulle utses sa. att den fakultet, till vilken ämbetet hörde, utsage två sakkunnige och därefter den tredje utsåges av motsvarande fakultet eller sektion vid det andra universitetet. Även vid karolinska institutet blev universitetskommitténs förslag i huvudsak avslaget. I fråga om sakkunnigtillsättningen röstade endast 1 ledamot för kommitténs förslag, 7 ledamöter önskade bibehålla den gamla ordningen för sakkunnigtillsättningen, under det att 8 ledamöter anslöto sig till ett vid behandlingen framställt förslag, att lärarkollegiet och universitetsfakulteterna skulle vardera utse en sakkunnig, varvid utseendet av de sakkunnige skulle ske successivt av de särskilda myndigheterna med lämnande av underrättelse om företaget val, varigenom utseende av samma person borde undvikas. Med avseende å den föreslagna beforclringsnämnden beslöt lärarkollegiet enhälligt att hemställa om avslag. Kommitténs förslag till kallelseförfarande godkändes med den ändringen, att den kallade skulle tillfrågas, om han mottoge kallelsen, först sedan kollegiet och även de sakkunnige yttrat sig i ärendet. I fråga om befordringsgrunderna voro meningarna delade. Ingen ledamot understödde emellertid kommitténs förslag. 1 ledamot röstade för förslaget, att befordringsparagrafen skulle omformuleras i överensstämmelse med medicinska fakultetens i Uppsala förslag till lydelse av § 63 i universitetsstatuterna. 6 ledamöter omfattade ett under diskussionen framställt förslag, enligt vilket befordringsgrunden skulle vara »ådagalagd vetenskaplig skicklighet» med hänsyn i främsta rummet till utgivna arbeten och därjämte även till undervisningsförmåga. 5 ledamöter röstade för bibehållandet av den gamla lydelsen. Efter den behandling, som 1899 års universitetskommittés förslag rönt vid universiteten, kunde detta uppenbarligen icke utan vidare läggas till grund för en förändring av statuterna. Enligt nådiga bemyndigandon av den 31 december 1906 och den 27 mars 1907 tillkallades professorerna J. Aug. Hammar, E. Kallenberg och F . Lennmalm samt extra ordinarie professorn K. F . Johansson för att inom kungl. ecklesiastikdepartementet såsom sakkunnige biträda vid beredande till underdånig föredragning av de frågor rörande universiteten och karolinska institutet, som utgjort föremål för den av Kungl. Maj:t den 19 maj 1899 tillsatta kommitténs förslag eller därmed sammanhängande frågor. Dessa sakkunniga avgåvo den 15 oktober 1907:

132 »Utredningar och förslag angående universiteten i Uppsala och Lund samt Karolinska mediko-kirurgiska institutet». Detta stadgeförslag ansluter sig i avseende på de akademiska lärartjänsternas tillsättande på det närmaste till 1876 års statuter med de tillägg och ändringar, som under behandlingen av 1899 års universitetskommittés betänkande vunnit beaktande. Stadgandet om befordringsgrunderna är till innehåll detsamma som i 1876 års statuter med det förtydligande tillägg, att »vid bedömandet av sökandes vetenskapliga skicklighet skall hänsyn tagas jämväl till ådagalagd skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning». Paragrafens lydelse är ordagrant hämtad ur Uppsalakonsistoriets förslag. I överensstämmelse med universitetskommitténs förslag skola formerna vid professorstillsättningar vara kallelse och ansökan. Villkor för kallelse äro uppenbar skicklighet och större kompetens än varje annan svensk man, som till ämbetet kan komma i fråga. Sakkunnige skola icke genast tillsättas. Kallelseprocedurens enskildheter motsvara den praxis, som utvecklats i samband med kallelse enligt 1876 års statuter. Sedan ledamot i fakultet eller sektion väckt fråga om kallelse, skall yttrande inhämtas av sakkunnige, varefter fakulteten företager frågan till avgörande. Ansökningstiden sättes till 45 dagar. Bestämmelserna om specimenstiden äro hämtade från universitetskommitténs förslag. Sakkunnige, som på förslag av fakulteten utses av konsistoriet, bilda enligt 1907 års förslag en särskild kommission utom fakulteten resp. sektionen, under det att i 1876 års statuter den sakkunniga prövningen var förlagd inom fakulteten resp. sektionen. I samband härmed står, att sakkunnige i 1907 års förslag väljas ofördröjligen sedan ansökningstiden gått till ända, under det att de enligt 1876 års statuter utses först efter provtidens slut. Till sakkunnige skola helst utses svenska vetenskapsidkare. Stadgandena om skyldighet att åtaga sig sakkunniguppdrag samt om ersättning för förlorade tjänstgöringspengar i händelse av tjänstledighet för sakkunniguppdragets utförande äro hämtade från universitetskommitténs förslag. Bestämmelserna om behandlingen i fakultet och konsistorium av ett befordringsärende efter ansökan äro avfattade i huvudsaklig överensstämmelse med 1876 års statuter. Med en del formella och redaktionella ändringar antogs 1907 års förslagav Kungl. Maj:t och utgavs såsom 1908 års universitetsstatuter. E n saklig skillnad utgör bestämmelsen om ansökningstiden, som Kungl. Maj:t satte till 30 dagar. Den paragraf, som gäller ansökningshandlingarne, är i huvudsak hämtad ur universitetskommitténs förslag med utlämnande av stadgandet om intyg över verksamhet och vandel.

* Genom den nu skildrade utvecklingsgången hade befordringsväsendet vid våra svenska högskolor erhållit den principiella utformning, som det alltjämt äger. Mindre förändringar av såväl formell som saklig art föreslogos i betänkande av den 23 juli 1914 av de sakkunnige, professorerna H.

133 Schiick, A. Kock, J. Aug. Hammar och. C. G. Björling, som tillkallats för att inom ecklesiastikdepartementet biträda vid beredande av fråga rörande ändringar i gällande statuter för universiteten i Uppsala och Lund, och upptogos i huvudsak sedermera i 1916 års universitetsstatuter. I den mån som dessa förändringar hava någon beröring med vårt förslag, komma de att bliva föremål för redogörelse i den följande motiveringen.

ALLMÄN MOTIVERING.

AVDELNING I. Tillsättning av professurer, för vilka icke särskilda bestämmelser äro givna. KAP. I. Om den tid, som för närvarande åtgår för tillsättning av lärarplatser vid universiteten och karolinska institutet. Inledning. Av den föregående översikten över det akademiska befordringsväsendets historiska utveckling i vårt land har framgått, hurusom en tendens till förlängning av tillsättningsproceduren allt starkare gjort sig gällande. Vi hava sett, huru förfarandet, från att till en början vara tämligen summariskt och i följd därav även av jämförelsevis kort varaktighet, under tidernas lopp blivit allt mera omständligt. Visserligen finnes ju vid sidan av det tidsödande ansökningsförfarandet ett mera snabbt tillvägagångssätt, nämligen kallelseproceduren, men denna form för tillsättning har, med den reglering, den erhållit i våra akademiska statuter, icke kunnat bliva annat än en undantagsform. Vid den ovan givna skildringen av befordringsväsendets utveckling genom tiderna har hänsyn huvudsakligen tagits till de för proceduren normerande författningsbestämmelserna, genom vilka efter hand tillkommit moment av den art, att de i och för sig måst medföra tidsutdräkt. Emellertid hava vi ansett oss icke kunna åtnöjas med ett blott och bart konstaterande av detta allmänt kända förhållande. För att erhålla ett tillförlitligt, på fakta vilande underlag för utredningen av den oss anförtrodda frågan har det synts oss oundgängligt att taga kännedom om själva de befordringsärenden, vilka förevarit till prövning under den tid, det akademiska befordringssystemet i huvudsak haft sin nuvarande gestaltning. Endast genom att i varje sådant ärende undersöka, dels huru lång tid, tillsättningsproceduren i sin helhet tagit i anspråk, dels längden av den tidrymd, som åtgått för de särskilda däri ingående momenten, synes det möjligt att på ett ovedersägligt sätt fastställa, för det första r huruvida det akademiska befordringsmaskineriet såsom regel fungerar med den långsamhet, att ett missförhållande härutinnan verkligen kan sägas före-

13S ligga, och för det andra, därest denna del av undersökningen ger ett jakande svar på den framställda frågan, var i de olika stadierna av proceduren felet är att söka och på vilka punkter alltså ingrepp äro av nöden.

Statistisk undersökning av befordringsärenden 1877—1919. Inledande a n m ä r k n i n g a r . Den av oss verkställda undersökningen har omfattat samtliga de fall, där tillsättning av professur skett, efter det 1876 års universitetsstatuter trätt i tillämpning. Att 1876 års statuter tagits till utgångspunkt torde få anses naturligt för universitetens vidkommande, enär, såsom vi sett, genom dessa statuter tillsättningsförfarandet utformades så, som det i stort sett ännu består vid våra universitet. Vad åter karolinska institutet angår, kan förhållandet icke sägas vara detsamma förrän i och med ikraftträdandet av 1886 års stadgar, då sakkunniggranskningen gjordes obligatorisk även för institutets del. Vi hava dock trott det vara lämpligast att låta undersökningen avse samma tidrymd för samtliga de tre högskolor, varom här är fråga, varför, jämväl vad institutet angår, år 1877 tagits till utgångspunkt. De uppgifter, på vilka de i det följande framlagda resultaten basera sig, äro samtliga hämtade dels ur akter i befordringsärenden, förvarade i riksarkivet och ecklesiastikdepartementet, dels ock ur fakulteternas och kon- ^ sistoriernas samt lärarkollegiets originalprotokoll. I vissa avseenden hava exakta data på grund av handlingarnas eller protokollens ofullständighet icke kunnat erhållas; så är särskilt förhållandet med tiden för befattningens ledigförklarande och data för specimenstiden. Där vi i sådana fall icke helt bortsett frän ärendet ifråga, hava vi gjort en ungefärlig beräkning av vederbörande datum med ledning av gällande författningsbestämmelser och de tillförlitliga uppgifter, som eljest i handlingarna och protokollen stått att finna. Såväl de fall, där tillsättning skett efter ansökning, som de, där den skett genom kallelse, hava gjorts till föremål för undersökning, ehuruväl egentligen endast de förra hava ett direkt intresse för den ifrågavarande utredningen. Tillsättningen genom kallelse har nämligen aldrig föranlett några anmärkningar, såvitt angår den tid, förfarandet tagit i anspråk. Men det torde just ur denna synpunkt hava sin betydelse att kunna anställa jämförelse emellan de båda olika tillsättningsprocedurer, våra akademiska befordringsregler känna, och därför hava jämväl kallelsefallen medtagits. Ytterligare några anmärkningar torde vara nödvändiga, innan vi övergå att närmare redogöra för det genom undersökningen vunna resultatet. Såsom tillsättningstid för en professur har i fråga om ansökningsförfarandet räknats tiden från ledigförklärandet till dagen för utnämningen. I de fall, där en professur ledigförklarats upprepade gånger på grund av brist på kompetenta sökande, har hänsyn tagits endast till datum för det sista ledigförklarandet. Såsom specimenstidens första dag har för tiden före 1908 års statuter såsom regel räknats första dagen efter ansökningstidens utgång, ehuruväl densamma rätteligen tagit sin början först dagen efter den, då konsistoriet

139 därom fattat beslut. Anledningen till att så skett är den, att det i detta sammanhang ansetts vara av större intresse att veta, huru lång tid, som faktiskt förflutit från ansökningstidens till specimenstidens utgång. För utrönande av den tid, sakkunniggranskningen i varje fall tagit i anspråk, hade egentligen erfordrats uppgifter såväl om den dag, då ansökningshandlingarna tillställts de sakkunniga, som ock om tiden, då sakkunnigutlåtandena kommit universitetet eller institutet till hända. Några fullständiga uppgifter i dessa hänseenden hava emellertid icke stått att erhålla i handlingarna eller å vederbörande kanslier, varför vi i stället fått nöja oss med att upptaga anteckningar om när de sakkunniga blivit utsedda och när deras utlåtanden i vederbörande fakultet, sektion eller lärarkollegium anmälts såsom inkomna eller, om uppgift härom ej funnits att tillgå —• och så har varit förhållandet i de flesta fall — anteckning om den tidpunkt, då det senast daterade utlåtandet dagtecknats. Vad angår behandlingen i fakultet och konsistorium hava vi undersökt, dels huru lång tid, som i varje särskilt fall förflutit från den dag, som enligt förut angiven beräkningsgrund betraktats såsom slutpunkten för sakkunniggranskningen och till dagen, då ärendet slutbehandlats i fakulteten eller sektionen, dels ock längden av den tidrymd, som ligger mellan sistnämnda dag och dagen för förslagets upprättande i konsistoriet. Det är dessa tider, som avses, då i det följande talas om tiden för fakultets- resp. konsistoriebehandlingen. De tidsuppgifter, som den föreliggande statistiken lämnar, utgöra ju icke några absolut riktiga mått på ifrågavarande behandlings verkliga längd, men vi hava icke haft annat val, enär akterna i befordringsärendena i allmänhet icke lämnat material för en exakt beräkning. Efter dessa inledande anmärkningar lämnas här nedan dels en redogörelse för de ur undersökningen framgångna resultaten för universiteten och karolinska institutet vart för sig, dels ock en sammanställning av tidsuppgifterna för alla tre högskolorna.

1) Ansökning-sfall. Universitetet i Uppsala. I fråga om universitetet i Uppsala äro 165 befordringsärenden undersökta. Av dessa utgöra 110 sådana fall, i vilka tillsättning skett efter ansökning. Vad återstoden angår, består den icke uteslutande av kallelsefall i egentlig bemärkelse; i ett mindre antal fall har tillsättningen skett enligt det före 1908 års statuter tillämpade förfarandet, varigenom e. o. professor uppflyttades till ordinarie med bibehållande av de läroämnen, den e. o. professuren omfattat. Tillsättningstiden. Vad ansökningsfallen angår, har tillsättningstiden under hela tidsperioden, 1877—1919, utgjort i medeltal 1 år 8 månader 8 dagar. Längsta tillsättningstiden utgör 2 år 10 månader, kortaste tiden 5 månader 5 dagar. I 30 fall, motsvarande 29,70 ^ av de för Uppsala undersökta ansökningsfallen,

140 hava åtgått 2 år eller därutöver. Uppdela vi tiden 1877—1919 i två perioder med 1908 års statuter, vilka förkortade ansöknings- och specimenstiderna, såsom skiljemärke, finna vi, att för de fall, å vilka 1876 års statuter tillämpats, tillsättningstiden i genomsnitt utgör 1 år 8 V2 månader, under det att de befordringsärenden, som behandlats efter den tid, då 1908 års statuter trädde i tillämpning, dragit i medeltal en tid av 1 år 6 månader 10 dagar. För tioårsperioderna 1877—1886, 1887—1896,1897—1906 och 1907—1916 samt treårsperioden 1917—1919 utgör den tid, tillsättningsförfarandet tagit i anspråk, i medeltal: [Lund (jfr ned.): Karol. Instit. (jfr ned.): 1877—1886... 1 år 8 mån. 5 dag. 1 år 2 mån. 1 dag. 1887—1896... 1 »'6 » 7 » 1 » 7 » 20 * 1 år 4 mån. 24 dag. 1897—1906... 1 » 8 » 19 » 1 » 9 » 24 » 2 » 8 » 1907—1916... 1 » 9 » 10 » 1 » 10 » 12 » 1 * 7 » 1 » 1 mån. 26 »] 1917—1919... 1 » 9 1 » 8 23 Sakkunniggranskningen. Gå vi härefter till de särskilda momenten i tillsättningsproceduren, kunna vi i detta sammanhang förbigå såväl ansökningstiden som specimenstiden, enär den förra varit och fortfarande är samt den senare numera — utom i fall av mellankommande ferier — blivit konstant. Det är då sakkunniggranskningen, som närmast tilldrager sig intresset. Den har för hela perioden räknat tagit en tid av i medeltal 6 lji månader. Längsta tiden för sakkunnigbehandlingen utgör 1 år 8 månader 13 dagar, kortaste tiden 8 dagar. Vad sistnämnda uppgift beträffar, bör det bemärkas, att den gäller ett befordringsärende, däri sakkunnigutlåtandet avgavs under början av 1890-talet, vid vilken tid sakkunniggranskningen oftare än nu var av mera summarisk karaktär och de sakkunnigas yttranden såsom regel gjordes jämförelsevis kortfattade. Vid en uppdelning av perioden 1877—1919, på sätt som förut skett med avseende å tillsättningstiden, finner man, att en stark tendens till förlängning av tiden för sakkunniggranskningen framträder under årens lopp. Medelsiffrorna bliva följande: 1877- -1886 . . 3 mån. 28 dagar 1887- -1896 . . 4 » 2 » 1897- -1906 . . 6 » 22 » 1907- -1916 . . 9 » 25 > 1917- -1919 . . 10 » 2 »

[Lund (jfr ned.): 3 mån. 15 dagar 4 » 20 » 6 » 18 » » 1 år 18 1 » 7 »

Karol. Instit. (jfr n< — — — — —_ 4 mån. 18 dagar 7 6 5

» 2 * 28 >•> 14

» » »1

Fakultets- r e s p . sektionsbehandlingen. Tiden för fakultets- resp. sektions behandlingen utgör i medeltal för hela perioden 1877—1919 1 månad 11 dagar. Under perioderna 1877—1886, 1887— 1896, 1897—1906, 1907—1916 och 1917—1919 växlar medeltalet sålunda:

141 [Lund

1877--1886 ... 1 m å n a d 2 d,ig ar 1887--1896 ... 1 11 » 1897--1906 ... 1 12 » 1907--1916 ... 1 9 » 1917--1919 ... 2 månader 16 »

(jfr ned.): 22 dagar 1 månad 13 » 1 1 1

» » »

12 8 19

» » »1

Således kan man i det hela konstatera någon ökning av tiden. Längsta tid för fakultets- resp. sektionsbehandlingen är 5 månader 10 dagar, kortaste tid 3 dagar. I 10 fall har förflutit en tid av 3 månader eller därutöver — såvitt handlingarna utvisa så gott som undantagslöst beroende på att sakkunnigutlåtandena inkommit under pågående ferier och ärendets behandling med anledning härav uppskjutits. Konsistoriebehandlingen. Konsistoriebehandlingen har i genomsnitt för samtliga ansökningsfall dragit en tid av 1 månad 6 dagar. Under förut angivna tioårsperioder och en treårsperiod ställer sig genomsnittstiden på sätt som följer: [Lund (jfr ned.): 1877—1886 ... 1 månad 25 dagar 1 månad 18 dagar 1887—1896... 1 13 » 2 månader 10 » 1897—1906 ... 1 » 2 » 1 månad 8 » 1907—1916...— » 27 » — 26 » 1917—1919 ... 1 3 » 1 månad — »] I motsats mot vad som var fallet med fakultets- resp. sektionsbehandlingen förmärkes alltså här tydligt en tendens till minskning av tiden. Längsta tiden för konsistoriebehandlingen är 3 månader 24 dagar, kortaste tiden 3 dagar. De fall, där tiden uppgår till 3 månader eller mera, utgöra till antalet 5. Även här gäller, att man har att söka orsaken till tidsutdräkten i ferierna. Ä r e n d e t s behandling hos universitetskanslern och Kungl. Maj:t. Tiden från konsistoriets slutbehandling av ärendet till dagen för universitetskanslerns yttrande utgör i medeltal för hela perioden 1 månad 20 dagar. Det är att märka, att i denna tid ingår jämväl den tid, som åtgått för ärendets expediering från universitetet. Såsom regel torde den egentliga tiden för kanslerns prövning av ärendet vara väsentligt kortare. Och framför allt bör ihågkommas, att kanslern i allmänhet icke avlåtit sitt yttrande, innan tiden för anförande av besvär över konsistoriets förslag, de trettio dagarna, gått till ända. F r å n dagen för kanslerns yttrande till Kungl. Maj:ts beslut i ärendet hava i genomsnitt för samtliga ansökningsfall förflutit 18 dagar. Besvär. I 24 ärenden, motsvarande omkring 22 ^ av samtliga ansökningsfall, hava besvär förekommit. I intet fall hava de anförda besvären haft en för

142 klaganden gynnsam utgång. Såsom regel har i besvärsfallen så tillgått, att besvären inkommit till ecklesiastikdepartementet ocli därifrån remitterats till kanslern, innan denne ännu avgivit utlåtande över konsistoriets förslag. Kanslern har därefter hört vederbörande, varefter han på en gång yttrat sig såväl över besvären som i övrigt. Undersöker man nu, huru lång tid, som i icke-besvärsfallen förflutit från dagen för förslagets upprättande till utnämningen, finner man, att denna tid i genomsnitt, för hela perioden räknat, utgör omkring 1 1/t månad, under det att i besvärsfallen motsvarande tid är omkring 6 månader. Man torde således kunna säga, att besvären förlängt ärendets behandling med i genomsnitt 4 x\i månader.

Universitetet i Lund. 125 tillsättningsärenden, avgjorda under tiden 1877—1919, hava här varit föremål för undersökning. I 84 av dessa har ansökningsförfarande förekommit. Övriga 41 fall utgöras dels av sådana, i vilka tillsättningen skett genom kallelse i egentlig bemärkelse, och dels av sådana, där det tidigare omtalade, före 1908 års statuter tillämpade förfarandet med anmälan om uppflyttning av e. o. professor till ordinarie använts. Tillsättningstiden. Tillsättningsproceduren har under ovan angivna period tagit en tid av i medeltal 1 år 7 månader 7 dagar, således omkring 1 månad kortare tid än i Uppsalafallen. Den längsta tid, som åtgått för ett befordringsärendes handläggning är 3 år 4 månader 4 dagar; kortaste tiden 3 månader 24 dagar. I 14 fall, d. v. s. i 17 %• av ärendena, hava använts 2 år eller därutöver (motsvarande siffra för Uppsala 29,70 X). Jämför man i nu förevarande avseende de fall, å vilka 1876 års statuter tillämpats, med de fall, i vilka tillsättning skett enligt 1908 och 1916 års statuter, finner man, att i de förra fallen medeltalet utgör 1 år 6 månader 28 dagar (för Uppsala: 1 år S1/* månader) under det att i de senare fallen genomsnittstiden är 1 år 10 månader (för Uppsala: 1 år 6 månader 10 dagar). I motsats mot vad förhållandet var vid Uppsalauniversitetet hava alltså de äldre befordringsärendena i stort sett handlagts snabbare än senare tiders. Detta faktum framträder än tydligare vid en uppdelning av perioden 1877—1919 på förut angivet sätt. Medelsiffrorna för tillsättningstiden te sig sålunda: 1877—1886 1887—1896 1897—1906 1907—1916 1917—1919

•.

1 år 2 månader 1 » 7 » 1 » 9 » 1 » 10 » 1 » 8 »

1 dag 20 dagar 24 12 23

Även här kan således konstateras en anmärkningsvärd ökning under årens lopp av tiden för befordringsärendenas behandling. Det lägre medeltalet för den sista perioden 1917—1919 får säkerligen icke uppfattas såsom

143 ett tecken till en förbättring av förhållandena i detta avseende. På grund av det ringa antalet fall torde uppgifterna för denna period i allmänhet icke giva någon fullt pålitlig vägledning. Sakkunniggranskningen. För sakkunniggranskningen har under hela perioden i medeltal för varje fall åtgått en tid av nära 7 månader (för Uppsala 6 1/i månader). Längsta tiden utgör 3 år 8 dagar, kortaste tiden 8 dagar (sistberörda uppgift är hämtad ur ett år 1878 avgjort befordringsärende). För tioårsperioderna 1877— 1886, 1887—1896, 1897—1906, 1907—1916 och treårsperioden 1 9 1 7 - 1 9 1 9 äro medel siffrorna: 1877—1886 3 månader 15 dagar 1887—1896 4 » 20 » 1897—1906 6 » 18 > 1907—1916 1 år 18 1917—1919 1 7 Liksom vid universitetet i Uppsala är även här tendensen till tidsförlängning utpräglad, och detta i ännu starkare grad än vid det förra universitetet. Fakultets- resp. sektionsbehandlingen. Behandlingen i fakultet resp. sektion har i genomsnitt för åren 1877— 1919 tagit i anspråk en tid av 1 månad 7 dagar (Uppsala: 1 månad 11 dagar). Grenomsnittstiden under de särskilda förut omtalade tidsperioderna är: 1877—1886 1887—1896 1897—190*; 1907—1916 1917—1919

22 dagar 1 månad 13 1 » 12 » 1 8 » 1 » 19 »

Längsta tiden är 5 månader 25 dagar. Vad den kortaste tiden angår, förekommer vid detta universitet i ett par fall det ovanliga förhållandet, att, sedan de sakkunniga sammanträtt och på stället uppgjort ett gemensamt utlåtande, fakulteten företagit ärendet till behandling samma dag. Till förklaring må nämnas, att detta inträffade år 1881, då sakkunnigutlåtandena i allmänhet hade ett tämligen summariskt innehåll, och inom den teologiska fakulteten, vilken vid denna tid gärna synes hava hämtat de sakkunniga uteslutande ur sin egen krets. I 8 fall har tiden uppgått till eller överskridit 3 månader: i samtliga dessa sistnämnda fall utom ett är feriernas inflytande påvisbart. Konsistoriebehandlingen. Mellan fakultetens resp. sektionens och konsistoriets slutbehandling av ärendena har i genomsnitt för hela perioden 1877—1919 förflutit en tid av 1 1I'> månad (för Uppsala: 1 månad 6 dagar.) Genomsnittstiden under de förut angivna tidsperioderna är:

144 1877—1886 1887 — 1896 1897—1906 1907—1916 1917—1919

1 månad 18 dagar 2 månader 16 1 månad 8 26 » 1 manad

Beträffande Uppsala universitet har förut påpekats, hurusom behandlingen i fakultet resp. sektion synes hava skett snabbare under äldre tider än under de senare åren, men att däremot tiden för konsistoriebehandlingen med åren minskats. Liknande är, som av ovanstående framgår, förhållandet vid Lunds universitet. Den längsta tid, konsistoriebehandlingen tagit i anspråk, är här 7 månader 26 dagar. Uppgiften hänför sig till ett befordringsärende från perioden 1887—1896, under vilken period i större delen av de då avgjorda tillsättningsärendena för behandlingen i konsistoriet åtgått 2 månader eller längre tid. Kortaste tiden för konsistoriebehandlingen under hela perioden 1877— 1919 är 8 dagar. I 5 fall har tiden för konsistoriebehandlingen uppgått till eller överskridit 3 månader. I denna tid ingår, vad beträffar samtliga nyssnämnda 5 fall utom ett, ferier, antingen i sin helhet eller delvis. Det bör emellertid anmärkas att berörda fall alla ligga i tiden före år 1901. Sedan detta år har, såvitt undersökningen giver vid handen, vid Lunds universitet icke något befordringsärende förekommit, där konsistoriebehandlingen tagit i anspråk längre tid än 1 månad 19 dagar. Ä r e n d e t s behandling hos universitetskanslern och Kungl. Maj:t. För kanslerns prövning av ärendena hava i medelsnitt för hela perioden åtgått 1 månad 26 dagar (Uppsala: 1 månad 20 dagar). I fråga om beräkningen av denna tid erinra vi om den anmärkning, som fogats till motsvarande uppgift beträffande Uppsalafallen. Ärendenas behandling i ecklesiastikdepartementet har krävt en tid av, i medeltal för varje fall, 25 dagar (Uppsala: 18 dagar). Besvär. I 20 fall, motsvarande omkring 23 °/é av samtliga undersökta ansökningsärenden, hava besvär blivit anförda. Endast 2 fall äro att anteckna, där besvären bifallits. Om icke-besvärsfall behandlas för sig, finner man, att tiden mellan dagen för konsistoriets slutbehandling av ärendet och dagen för Kungl. Maj:ts beslut utgör i medeltal omkring 1 l/a månad (Uppsala: samma tid). I besvärsfallen åter är genomsnittstalet för samma tid 6 månader 9 dagar (Uppsala: 6 månader.) Efter enahanda beräkningssätt som förut i fråga om Uppsala utgör alltså den tid, med vilken besvärsförfarandet i genomsnitt förlängt ärendenas behandling, 4 månader 24 dagar (Uppsala: 4 1ji månader.)

145 Karolinska institutet. För karolinska institutets del äro 48 ärenden undersökta. 35 av dessa äro ansökningsfall, återstoden sådana, där tillsättning skett antingen genom kallelse i egentlig bemärkelse eller genom uppflyttning av e. o. professor till ordinarie på sätt förut omtalats. Tillsättningstiden. I 7 av nu ifrågavarande ärenden, samtliga behandlade före tillkomsten av 1886 års stadgar, har någon sakkunniggranskning icke förekommit. Vid undersökning av tillsättningstidens längd torde det, för att en jämförlig siffra må erhållas, vara riktigast att bortse från nämnda 7 fall. För övriga ansökningsfall utgör tillsättningstiden i genomsnitt 1 år 5 månader 27 dagar fUppsala: 1 år 8 månader 8 dagar, Lund: 1 år 7 månader 7 dagar). Att genomsnittstiden är något kortare för institutet än för universiteten beror naturligtvis till en del därpå, att någon handläggning, motsvarande konsistoriebehandlingen, här ej förekommer. Nämnas må, att i förberörda 7 fall, där någon sakkunniggranskning ej ägt rum, tillsättningstiden utgjort i medeltal 9 månader. Om hänsyn ej tages till dessa 7 fall utgör längsta tillsättningstiden 3 år 3 månader 1(5 dagar och kortaste tiden 4 månader 18 dagar. I 8 fall, motsvarande 30 %\ hava använts 2 år eller därutöver (Uppsala: 29,70 ?<,", Lund: 17 %). För nedannämnda tre tioårsperioder och en treårsperiod utgör medelsiffran : 1887—1890 1 år 4 månader 24 dagar 1897 — 1906 2 » 8 » 1907—1916 1 » — 7 » 1917—1919 1 » 1 månad 26 » Sakkunniggranskningen. Genomsnittstiden för sakkunniggranskningen är under åren 1887—1919 o månader 26 dagar. Längsta tiden är 1 år 3 månader 8 dagar, kortaste tiden 19 dagar. Under ovan senast angivna kortare tidsperioder är genomsnittstiden: 1887—1896 1897—1906 1907—1916 1917-1919

4 månader 13 dagar 7 » 2 » 6 » 28 » 5 » 14 * Behandlingen i lärarkollegiet.

För ärendenas behandling i lärarkollegiet har i medeltal för åren 1887 —1919 åtgått en tid av 1 månad 13 dagar. För de särskilda kortare tids10

146 perioderna ger en undersökning av genomsnittstiden för lärarkollegiets prövning av ärendena följande resultat: 1887—1896 25 dagar. 1897—1906 3 månader. 1907—1916 1 månad 8 dagar. 1917—1919 1 månad 13 dagar. Längsta tiden för behandlingen i lärarkollegiet är 4 månader 9 dagar; i ett fall liar ärendet slutbehandlats samma- dag som sakkunnigutlåtandena i lärarkollegiet anmälts såsom inkomna. I 7 fall hava använts 3 månader eller längre tid. Av dessa 7 fall komma icke mindre än 4 på perioden 1897— 1906, då kollegiebehandlingen är anmärkningsvärt långsam. Befordringsärendenas antal under sagda period utgör 7; i samtliga dessa ärenden utom ett har tiden för kollegiebehandlingen överskridit 2 månader. Ä r e n d e t s behandling hos universitetskanslern och Kungl. Maj:t. Mellan dagen för lärarkollegiets slutbehandling av ärendet och dagen för kanslerns yttrande däri har i medeltal förflutit en tid av 1 1/2 månad. För ärendets behandling i ecklesiastikdepartementet har åtgått i genomsnitt 24 dagar. Besvär. I 5 fall, motsvarande omkring 14 ^ av de ärenden, det här gäller, haA^a besvär förekommit. I intet fall hava besvären vunnit Kungl. Maj:ts bifall. Då i icke-besvärsfallen tiden mellan lärarkollegiets slutbehandling och Kungl. Maj:ts beslut utgör genomsnittligt 1 månad 9 dagar men i de ärenden, där besvär anförts, 8 månader 26 dagar, kunna besvären således sägas hava förlängt ärendenas behandling med i medeltal 7 månader 17 dagar (Uppsala: 4 lji månader, Lund: 4 månader 24 dagar).

2) Kallelsefall vid universiteten och karolinska institutet. Såsom förut påpekats, hava de ärenden, i vilka tillsättningen skett genom kallelse, medtagits i denna undersökning särskilt därför, att det ansetts vara av intresse att, ur synpunkten av den fråga, som utgör föremål för vår utredning, kunna anställa jämförelse mellan de båda tillsättningsformernas sätt att fungera. Vi tänka dä närmast på totaltiden för ärendenas avgörande efter den ena eller den andra metoden. Enligt ovan lämnade uppgifter har för en ledig professurs besättande med ny innehavare i de fall, där ansökningsproceduren kommit till användning, i genomsnitt åtgått vid universitetet i Uppsala 1 år 8 månader, vid universitetet i Lund 1 år 7 månader 13 dagar samt vid karolinska institutet 1 år 6 månader 14 dagar. I sammanlagt 79 fall vid nämnda tre högskolor, där kallelse ägt rum, har åter i medeltal åtgått allenast en tid av 2 månader 24 dagar. Vid beräkningen av denna tid har av brist på tillgängliga uppgifter såsom

147 begynnelsetid ej använts den dag, då tiden för kallelseförslags väckande börjat löpa, utan den dag, då kallelseförslaget väckts, vilket förhållande likväl icke torde nämnvärt inverka på den lämnade uppgiftens riktighet.

3) Sammanfattning- av den statistiska undersökningens resultat. En överblick över de i det föregående framlagda statistiska uppgifterna ger vid handen, att det stora flertalet lediga professurer vid universiteten och karolinska institutet tillsättas efter ansökning, samt vidare att detta tillsättningsförfarande hittills i medeltal tagit i anspråk en tid, ej obetydligt överstigande ett och ett hälft år. Man torde även med fog kunna påstå, att icke någon tendens till snabbare behandling under de senare åren gjort sig gällande utan att snarare en benägenhet till förlängning kan spåras i de erhållna siffrorna. Detta framträder med full tydlighet, vad Uppsala universitet angår. Kurvan stiger där långsamt men stadigt, med endast en obetydlig nedåtböjning för perioden 1887—1896. Samma är förhållandet med Lunds universitet intill år 1917 med den skillnaden, att icke något liknande tillfälligt avbrott i förlängningstendensen under den därförut liggande tiden förefinnes. Vad åter den sista treårsperioden, 1917—1919, beträffar, företer den ju för Lundauniversitetets vidkommande någon minskning^ Att härav draga den slutsatsen, att man vid detta universitet börjat vinnlägga sig om en snabbare behandling av befordringsärendena, skulle dock säkerligen vara förhastat. Riktigare torde vara, såsom redan tidigare framhållits, att på grund av det ringa undersökningsmaterial, som för denna sista period stått till buds, icke tillskriva dess medeltal allt för stor betydelse. För karolinska institutets vidkommande torde detta omdöme av enahanda skäl äga giltighet beträffande samtliga uerioderna 1887— 1896, 1897 — 1906, 1907—1916 och 1917—1919. Här utvisar ju ock medelsiffran ganska häftiga kastningar från period till period: någon bestämd riktning vare sig mot förlängning eller förkortning utpekar den icke. Hålla vi oss emellertid endast till universiteten, där materialet varit mera omfattande och undersökningen för den skull giver bättre vägledning, synas siffrorna häntyda på, att man är på god väg mot 2 år såsom genomsnittstid för tillsättning av en professur. Men om sålunda med hittills gällande författningsbestämmelser i fråga om tillsättning av akademiska lärostolar befordringsärendenas handläggning såsom regel tagit inemot 1 2/s år i anspråk, tillkommer det faktum, att i ett ganska avsevärt antai fall för tillsättningen åtgått en tid, långt överstigande denna normaltid. Så ha vi, enligt vad förut omtalats, att anteckna icke mindre än 52 fall, i vilka för ärendets behandling åtgått 2 år eller längre tid. I 22 ^ av dessa fall överstiger tillsättningstiden 2 Va år. I 7 fall hava åtgått 3 år eller mera. Detta om tillsättningsproceduren i dess helhet. Vad så beträffar de olika leden i behandlingen, ansökningstiden, specimenstiden, sakkunniggranskningen, fakultets- resp. sektionsbehandlingen, behandlingen i konsistoriet (lärarkollegiet), behandlingen hos kanslern samt prövningen hos Kungl. Maj:t, är

148 ju, såsom förut påpekats, ansökningstiden och jämväl, såsom regel, spocimenstiden av bestämd längd. Det har därför icke varit nödvändigt att medtaga några uppgifter om dem i den statistiska utredningen. Vad specimenstiden angår kan den emellertid under vissa förutsättningar variera. Infaller den nämligen helt eller delvis under ferier, äger fakulteten (resp. sektionen ocli lärarkollegiet) förlänga densamma, dock med högst 3 månader (Universitetsstatuterna § 63 mom. 1, karolinska institutets stadgar £ 47 mom. 1). Sådan utsträckning har, såvitt den verkställda undersökningen givit vid handen, ägt rum i allenast 11 fall. Vidare kan det inträffa, att provtid ej alls förekommer, om nämligen samtliga sökande förklara, att de icke vilja begagna sig av sådan (Universitetsstatuterna § 63 mom. 2, karolinska institutets stadgar § 47 mom. 2). Dylika förklaringar äro dock mycket sällsynta; vi hava funnit endast ett sådant fall. I detta sammanhang kan nämnas, att under den tid, då 1876 års universitetsstatuter och 1886 års stadgar för karolinska institutet ägde tillämpning, provtiden i ganska avsevärd män inverkade till ärendenas förlängning. Enligt nämnda författningar ägde, såsom av historiken inhämtats, sökande, vilken därför visade giltiga skäl, rätt att få provtiden, även då 3 månader, utsträckt, dock ej med mer än ytterligare 3 månader, detta oavsett den förlängning, som kunde komma att äga rum på grund av ferier och vars slutpunkt var 30:de dagen av nästföljando lästermin. Härjämte förekom ej sällan, att Kungl. Maj:t på särskild ansökning beviljade än längre provtid. Också utgör under nyss angivna period tiden mellan ansökningstidens utgång och specimenstidens slut i medeltal omkring 6 månader. Men fall kunna även påvisas, då provtiden förlängt ärendets behandling med nära 1 år, ja, någon gång med mera än 1 år. Vad nu sagts, får sitt särskilda intresse, om det sammanställes med de förut gjorda iakttagelserna i fråga om tillsättningstidens längd. Den konstaterade tendensen till ökning av den senare blir desto mera anmärkningsvärd, om man betänker, att provtiden i och med 1908 års statuter upphört att i så hög grad som förut spela rollen av tidsödande faktor. Av samtliga led i behandlingen är — det framgår med all önskvärd tydlighet av vår undersökning — sakkunniggranskningen det, som för närvarande drager den ojämförligt längsta tiden. För universitetens del visa de statistiska uppgifterna, att av den tid, som i genomsnitt under perioden 1877 —1919 åtgått för ett befordringsärendes handläggning, mer än ett hälft år eller således mera än */8 kommer på sakkunniggranskningens lott. Denna siffra är dock på intet sätt normgivande för de senare åren, låt oss säga för tiden efter 1907. Tvärtom är den, vad dessa år angår, alldeles för låg, vilket har sin förklaring däri, att sakkunnigbehandlingen under perioderna 1877 —1886 och 1887—1896 tog jämförelsevis kort tid i anspråk, resp. omkring 3 V2 o c n 4 ll% månader. Under perioden 1897—1906 är genomsnittssiffran ungefärligen densamma som för hela tiden 1877—1919. Men därefter springa siffrorna, såsom vi sett, avsevärt i höjden. E n beräkning av genomsnittstiden för sakkunniggranskningen under åren 1907—1919 vid båda universiteten ger vid handen, att denna i medeltal dragit en tid av icke mindre än 11 månader, vilket alltså innebär, att de sakkunnigas prövning av beford-

149 ringsärendet numera i allmänhet tager tre gånger så lång tid som under de första åren efter sakkunniginstitutionens inrättande och dubbelt så lång tid som under den oss mera närliggande perioden 1897—1906. Vid karolinska institutet synes sakkunniggranskningen sedan år 1907 i allmänhet hava gått i raskare takt än vid universiteten. Vi erinra emellertid om vad som förut anmärkts i fråga om de statistiska uppgifter, vilka röra institutets befordringsmål. Undersökningen har i denna del, på grund av det ringa materialet, icke samma värde som i övrigt. Taga vi därefter i betraktande, huru lång tid sakkunniggranskningen tagit i anspråk i de särskilda fallen, finna vi sammanlagt 25 fall, där sakkunniggranskningen pågått 1 år eller längre tid. I enstaka fall förekomma tider såsom 1 x\-i år, 2 år eller 3 år. På 1870- och 80-talen, då de sakkunniga ofta avgåvo sitt utlåtande gemensamt och någon detaljkritik av sökandenas arbeten merändels icke förekom, hände det stundom, att sakkunnigprövningen undangjordes på några veckor, ja, till och med på några dagar. Under de sista tio åren däremot har det endast i undantagsfall inträffat, att sakkunniga i befordringsärenden fullgjort sitt arbete på kortare tid än ett hälft år. Fakultets- resp. sektionsbehandlingen och konsistoriebehandlingen hava i medeltal tagit i anspråk ungefär lika lång tid, för hela perioden 1877— 1919 räknat, nämligen omkring 1 1/i månad. Genomsnittstiden för fakultetsresp. sektionsbehandlingen är dock något kortare än för konsistoriebehandlingen. Undersökningen av genomsnittstiden för de särskilda kortare tidsperioderna ger vid handen, att fakultets- resp. sektionsbehandlingen under de senare åren blivit något långsammare, varemot konsistoriebehandlingen synes ske med större snabbhet nu än förr. Såsom regel inträffar endast i de fall, då ferier mellankommit, att tiden för behandlingen i fakultet eller sektion och konsistorium, var för sig betraktade, överskrider 2 månader. Där tiden uppgår till mera än 3 månader, är anledningen nästan undantagslöst ferierna. Dessa fall äro 26 till antalet. Fall av mera anmärkningsvärd tidsutdräkt äro sällsynta; vi hava redan omnämnt 2 fall, ett från vartdera universitetet, i vilka fakultets- resp. sektionsbehandlingen tagit i anspråk mera än 5 månader samt ett fall från Lund, där för behandlingen i konsistoriet åtgått nära 8 månader. Vad karolinska institutet beträffar, överensstämmer genomsnittstiden för behandlingen i lärarkollegiet rätt väl med motsvarande tid för fakultetsbehandlingen. Den är för åren 1887-—1919 omkring 1 1/2 månad. E n tendens till förlängning med åren kan sägas framträda även här. Av de olika leden i befordringsproceduren är det behandlingen hos universitetskanslern och Kungl. Maj:t, som tar den minsta tiden i anspråk. Mellan dagen för konsistoriets resp. lärarkollegiets slutbehandling av ärendena och till dagen för kanslerns yttrande hava, såsom vi sett, i genomsnitt för hela perioden förflutit omkring 1 månad 20 dagar. Härvid komma säkerligen ej mera än omkring 15 dagar på den egentliga kanslersprövningens del, ty i förstnämnda tid ingår ju alltid besvärsmånaden. För prövningen i ecklesiastikdepartementet kan ungefär samma genomsnittstid, omkring 15 dagar, beräknas. Återstår att nämna några ord om besvärsfallen. Av 229 undersökta

150 ansökningsfall hava besvär över förslaget anförts i 49 fall (sålunda omkring 21 ?°). Vi hava icke kunnat finna mera än 2 fall. där besväron bifallits. Emellertid liava de, såsom vi sett, förorsakat en högst väsentlig förlängning av ärendets behandling, för Uppsalaärendenas del 4 l/s månader, för Lund 4 månader 24 dagar och för karolinska institutet icke mindre än 7 månader 17 dagar.

KAP. IL Behovet av ett skyndsammare tillsättningsförfarande. Enligt vad förut framhållits, har syftemålet med den av oss företagna undersökningen, vars resultat här ovan blivit framlagt, varit, att på ett fullt tillförlitligt sätt utröna, huruvida de akademiska befordringsärendena i allmänhet behandlas med sådan långsamhet, att en reform av tillsättningsbestämmelserna på denna punkt är av nöden. Visserligen är - - såsom redan tidigare framhållits — den föreställningen ganska utbredd, att ifrågavarande ärenden handläggas med en icke nödig tidsutdräkt, och väl har man till bestyrkande härav kunnat peka på enstaka fall, där för den lediga befattningens återbesättande åtgått en högst avsevärd tid. Men för oss framstod det såsom oundgängligen nödvändigt att, innan vår utredning fortskrede, få konstaterat, huruvida verkligen nyss anförda allmänna omdöme om det akademiska befordringssystemet vore berättigat, med andra ord, huruvida den alltför stora tidsutdräkten förekommit ej endast i enstaka fall utan i det stora flertalet ärenden. Först då kan ett missförhållande i nu förevarande avseende anses föreligga, och endast om ett missförhållande är för handen, bör enligt vår mening en ändring av gällande författningsbestämmelser komma till stånd. Vi erinra om de rön, vi genom den föregående undersökningen gjort beträffande dels proportionen emellan antalet ansökningsfall och antalet kallelsefall i sedan år 1876 avgjorda befordringsärenden och dels tillsättningstideris längd i de förra fallen. Den regelmässiga akademiska befordringsproceduren i vårt land är tillsättning efter ansökning, och för att bringa till slut ett dylikt befordringsmål åtgår, om man räknar med hela den ifrågavarande perioden, i genomsnitt mera än ett och ett hälft år. Bortser man från de äldre befordringsärendena, vilka i allmänhet behandlades något snabbare, kommer genomsnittstiden betänkligt nära de två åren. Och ändå har härvid icke tagits i betraktande den tid, som i varje fall legat mellan ledighetens uppstående och själva ledigförklarandet. Härvid är också att märka, att ett avsevärt antal ärenden har att framvisa en betydligt längre tillsättningstid än medel siffran. Vi hava anmärkt ej mindre än 52 fall, där mellan ledigförklarandet och utnämningen ligga två år eller längre tid, 22 fall, där samma tid överstiger två och ett hälft år, och 7 fall, i vilka tillsättningsproceduren tagit i anspråk tre år eller mera. I själva verket finnes ju heller icke något formellt hinder för att proceduren skulle kunna uttänjas i det oändliga.

152 Det torde ligga i öppen dag, att ett befordringsmaskineri, som, när det arbetar normalt, verkar med den långsamhet, varom ovan anförda uppgifter bära vittne, och vilket icke fungerar säkrare, än att avvikelserna från den normala hastigheten kunna bliva så talrika, som samma uppgifter giva vid handen, icke kan sägas vara på ett tillfredsställande sätt konstruerat. Uppenbart är, att långvariga vakanser å allmänna befattningar äro föga önskliga, ja rent av skadliga. Ämbetet kommer därunder ofta nog att förvaltas av personer, vilka icke besitta den fulla kompetensen eller i varje fall icke hava nödig erfarenhet; härigenom kommer givetvis i den tjänst, det gäller, arbetet att lida. Med insikt om det viktiga statsintresse, som här företinnes, har man ock strävat att, så vitt möjligt, undvika eller åtminstone inskränka på vakanstillståndens längd å andra statsbefattningar än universitetstjänster. I allmänhet torde man träffa sådana anstalter, att, då ledigheten uppstår, efterträdaren omedelbart eller helt kort därefter finnes att tillgå, och det torde höra till sällsyntheterna, att vakansen varar över månader. I skarpaste motsättning härtill stå, såsom vi sett, förhållandena inom det akademiska befordringsväsendet, såvitt angår besättandet av lediga professurer. Långa vakanser äro där regel, korta sådana undantag. Anställer man med avseende å vakansernas längd jämförelse med förhållandena inom andra grenar av statsförvaltningen, skall man finna, att varje motsvarighet till ledigheterna å professorsbefattningar saknas. Vakanstiden räknas ju här icke endast i månader utan merändels i år. Emellertid måste, — såsom i det följande närmare skall utvecklas — redan här erinras om, att det ligger i sakens egen natur att tiden för akademiska lärartjänsters tillsättande aldrig kan så reduceras, att den icke blir större och avsevärt större än för andra statstjänster. Det är nämligen i regel icke möjligt att nå det mål, vår egenartade svenska tillsättningsprocedur åsyftar, nämligen att den vid varje tillfälle till buds stående främsta vetenskapliga förmågan erhåller den lediga lärostolen, utan ganska omständliga och därför tidsödande värdesättningar av de sökandes vetenskapliga prestationer. Alla sakförståndiga personer torde vara fullkomligt ense om att en förkortning av tillsättningstiden icke får vinnas med uppgivande av något moment i tillsättningsproceduren, som är av betydelse för uppnåendet av nämnda syfte. Till en del kan sålunda vakansernas större långvarighet vid akademiska lärartjänster än vid andra statsämbeten icke undvikas. I den mån det likväl kan befinnas möjligt att reducera tillsättningstiden, är det i hög grad önskligt, att så sker. Ty att olägenheterna av de långa vikariaten icke äro mindre, då det är fråga om en akademisk lärarbefattning, än när det gäller en annan statens tjänst, är vid någon eftertanke påtagligt. Den statliga verksamhet, som har sina organ i våra universitet och karolinska institutet, tjänar två huvudsyften, dels utbildandet av blivande ämbetsmän och vetenskapsidkare, dels ock befordrandet av den vetenskapliga forskningen. Vad beträffar den förra uppgiften, den att utbilda personer, skickade att intaga sådana ställningar i allmän eller enskild tjänst, som kräva universitetsutbildning, tillgodoses den ju genom den vetenskapliga undervisning, som vid nämnda högskolor meddelas. Det ligger i sakens natur, att denna

153 viktiga uppgift icke kan annat än taga skada av att överlämnas åt tillfälliga arbetskrafter. Visserligen regleras de akademiska studiernas gång på ett yttre, formellt sätt genom fastställda studieplaner, men ingen torde vilja påstå, att enbart det yttre genomförandet av dessa läroplaner är tillräckligt för att tillförsäkra undervisningsarbetet ett gott resultat. Av huvudsaklig betydelse är naturligen det sätt, varpå undervisningen meddelas. Vid inträffande ledighet utses en vikarie, vilkens kompetens icke behöver hava underkastats en offentlig prövning. Oftast anförtros vikariatet utan vidare åt den äldste docenten på platsen, om fler än en finnas att tillgå,, i annat fall får man nöja sig med den ende som finns. Det kan därför inträffa och gör det utan tvivel icke sällan, att den med den lediga platsen förbundna undervisnings- och examinationsskyldigheten uppdrages åt en icke eller endast i begränsad mån kompetent kraft. Själva undervisningen måste härigenom bli mindre tillfredsställande. Men icke nog härmed: även examensfordringarna riskera att rubbas till förfång för de studerande eller till förfång för det allmänna och dem, som tidigare under normala förhållanden erhållit vitsord i ämnet. Särskilt starkt måste dessa olägenheter, som väl aldrig helt kunna undvikas, göra sig gällande, då lärarplatserna, såsom nu är fallet, i regel stå otillsatta i inemot två år och ofta utöver detta tidsmått. De studerande kunna även på annat sätt än som nyss antytts, lida men i sina studier av de nuvarande långvariga vakanserna. Utom att undervisningen av en mindre erfaren lärarkraft i och för sig lätt förlänger tiden för inhämtande av nödiga pensa, kan den osäkerhet, som råder om en kommande examinators fordringar, föranleda uppskov, som medföra en förlängning av studietiden. Med en förkortad tillsättningstid bör det mindre ofta förekomma, att de studerande prövas av en tillfällig innehavare av professuren. Men, som redan sagts, icke blott undervisning och examination utan även den vetenskapliga forskningen vid våra universitet kan påvisas bliva lidande av de nu vanliga långvariga ledigheterna. Särskilt torde det vara de studerandes vetenskapliga produktion, — denna försiggår så gott som uteslutande på de högsta stadierna — som hämmas eller rent av kommer att ligga nere. E n mindre erfaren vikarie har naturligen större svårighet att leda studenternas arbeten för de högsta stadierna, licentiatexamen och doktorsdisputation. Här krävs icke blott för valet av lämpliga uppgifter utan även för de studerandes individuella handledning en omsikt, ett omdöme och en erfarenhet, som blott i det mindre antalet fall torde förefinnas hos en vikarie. Exempel kunna framdragas på huru inom vissa ämnen under längre vikarieförordnanden endast undantagsvis vetenskapliga avhandlingar sett dagen. Inom naturvetenskapliga och medicinska ämnesgrupperna har stundom av samma skäl forskningsarbetet på institutioner och kliniker helt legat nere. Sist och icke minst må framhållas, att icke sällan til] följd av längre vikariat dylika institutioners utveckling och förkovran avsevärt hämmats. Vi hava hittills betraktat den föreliggande frågan huvudsakligen med hänsyn till dess betydelse för det offentliga intresset. Men saken har även

154 en annan sida, vilken här icke kan med tystnad förbigås. De långa vakanserna sträcka sina verkningar icke endast in på det offentliga livets område. Även för den enskilde kunna de medföra följder av högst allvarlig beskaffenhet. Onekligen innebär dröjsmålet med tillsättningen för den blivande ämbetsinnehavaren en ekonomisk förlust, vilken i sådana fall, där för proceduren åtgår åratal, blir högst betydande, först och främst genom de avlöningsförmåner, varifrån han sålunda förhindrats att komma i åtnjutande, men även genom mistningen av tj anstår och verkan härav på hans framtida rätt till ålderstillägg och pension. Berörda ekonomiska förlust måste naturligen kännas desto hårdare i de alldeles icke ovanliga fall. då det står klart för en var i saken någorlunda initierad, att en av flera sökande är de andra odisputabelt överlägsen, men denne genom befordringsprocedurens omständlighet får vänta under år, innan han kommer i besittning av den post, till vilken han från begynnelsen var självskriven. Med hänsyn till vad vi här ovan anfört rörande den akademiska befordringsprocedurens sätt att fungera och verkningarna därav, förefaller det oss, som om svaret på frågan, huruvida tillsättningsreglerna äro i behov av en reformering i syfte att åstadkomma ett skyndsammare förfarande, icke kan bliva annat än jåkande. Enligt vår mening äro de framhållna olägenheterna av långa vakanser å professorsbefattningar så stora, att, sedan det genom den föregående statistiska undersökningen blivit ådagalagt, att en betydande tidsutdräkt förekommer i det stora flertalet befordringsärenden och att en bestämd tendens till ytterligare förlängning gör sig gällande, det icke kan vara något tvivel om, att här föreligger ett missförhållande, mot vilket ett kraftigt ingripande är av nöden till förhindrande av att viktiga allmänna och jämväl enskilda intressen bliva lidande. Insikten om behovet av ett skyndsammare tillsättningsförfarande har för övrigt, sedan befordringsväsendet erhöll sin nuvarande utformning, vid flera tillfällen offentligen kommit till uttryck från sakförståndigt håll. Många äro de enskilda ledamöter av de akademiska myndigheterna, vilka, enligt vad tillgängliga protokoll utvisa, vid behandlingen av särskilda fall mod skärpa påtalat den långsamhet, varmed professorsbefattningarna i vårt land tillsättas: Ur denna synpunkt hava somliga ansett kallelsen vara att föredraga såsom den regelmässiga tillsättningsformen. Uttalanden av större principiell innebörd hava i ämnet gjorts vid de tillfällen under de sista decennierna, då universitetsstatuterna och karolinska institutets stadgar varit föremål för mera omfattande ändringar i reformerande syfte. Så yttrar Universitetskommittén av år 1899 i sitt år 1901 avgivna betänkande (sid. 99h »Emot befordringsordningen i stort sett torde ock med rätta kunna anmärkas — — — — att den i allt fall använder en ej nog lugnt och snabbt fungerande apparat. Vad särskilt angår förfarandets omständlighet, är svårt att bestrida, det den tid, som i allmänhet åtgår för att besätta en ledig universitetslärarebefattning, är oskäligt lång. Förhållandena vid högskolorna äro härutinnan utan motsvarighet inom andra områden för statens verksamhet». På ett annat ställe i betänkandet (sid. 101) framhåller kommittén, att man ej kan »undgå att finna brister vidlåda en befordringsordning, enligt vilken en tillsättning ytterst sällan försiggår på

155 kortare tid än ett år och ofta kräver vida längre tid». Rörande de skadliga följderna härav yttras (ibid.): »De långvariga vakanserna nödvändiggöra långvariga vikariat, vilka åtminstone i sådana fall, i vilka vikarien ej blir ordinarie innehavare av den lediga lärarbefattningen, utöva ett menligt inflytande på undervisningens jämna och ostörda gång och på stabiliteten i fråga om examensfordringar.» Kommittén framhåller därefter, såsom ett av huvudsyftemålen för en reform av befordringsordningen. att finna regler, som bl. a. främjade tillsättningsförfarandets snabba fortgång. Då kommitténs förslag dryftades vid universiteten, betonades jämväl vikten av en reform av tillsättningsreglerna i nyss angiven riktning. Ja, ett par av de hörda myndigheterna, nämligen humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga sektionerna i Lund, betraktade en sådan reform av befordringsväsendet såsom den, vilken »framför allt» vore »av nöden» (humanistiska sektionens yttrande den 2b' maj 1902, matematisk-naturvetenskapliga sektionens yttrande den 14 juni 1902). Här är icke platsen att redogöra för de åtgärder, som av nämnda kommitté föreslogos till vinnande av den önskade förkortningen, ej heller för de nya förslag från universitetsmyndigheter och enskilda medlemmar av dessa, som framkommo med anledning av vad kommittén hemställt. Vi återkomma härtill i ett annat sammanhang. Emellertid erinra vi om. att, sedan kommitténs av år 1899 förslag icke ansetts genomförbart, en omarbetning av detsamma verkställdes av de sakkunniga, vilka jämlikt nådiga brev av den 31 december 1906 och den 27 mars 1907 tillsattes med huvudsaklig uppgift att förbereda en lönereglering vid universiteten och karolinska institutet. Vi tillåta oss att här återgiva ett yttrande, avgivet i juridiska fakulteten i Uppsala den 8 juli 1907 av dåvarande professorn Sjögren vid behandlingen av dessa sakkunnigas förslag och innehållande ett omdöme om förslaget, i vad det berör det nu föreliggande spörsmålet. Sjögren anför bl. a.: »Man hade kunnat vänta, att vid nu ifrågavarande omarbetning av statuterna den ofta och med skäl överklagade omständligheten vid akademiska befordringsärendens handläggning skolat i avsevärd grad avhjälpas, så mycket hellre som en förenkling härutinnan lärer hava varit huvuduppgiften för den kommitté, som tillsattes den 19 mars 1899 och vars den 20 juli 1901 dagtecknade förslag lagts till grund för det nuvarande. Men denpa huvuduppgift för en omarbetning av nu gällande statuter har tydligen icke i nämnvärd grad i det nu föreliggande förslaget realiserats. Allt blir i berörda hänseende i huvudsak vid det gamla, även enligt förslaget i dess senaste form kommer tillsättandet av en professorsbefattning att i regel erfordra ett eller flera år.» Den av oss företagna statistiska undersökningen synes hava givit Sjögren så till vida rätt i detta omdöme, som den med 1908 års statut- och stadgeändringar genomförda förkortningen av ansöknings- och specimenstiderna mer än uppvägts av den tid, sakkunniggranskningen tagit i anspråk, så att, om hänsyn tages till tillsättningstiden i sin helhet, någon ökad snabbhet i handläggningen av befordringsärenden efter 1908 års författningsändringar icke kunnat förmärkas, utan tvärtom en förlängning av densamma. Det alltfort föreliggande behovet av större skyndsamhet vid tillsättningen av pro-

156 fessorsbefattningar beaktades ock av 1914 års universitetssakkunniga, vilka i sitt den 23 juli 1914 dagtecknade yttrande (sid. 7) framhöllo, att befordringsärendena vid universiteten fortfarande krävde avsevärd tid samt föreslogo viss åtgärd häremot, varom mera i det följande. De sakkunnigas förslag i nämnda hänseende upptogs i 1916 års statut- och stadgeändringar. men åtgärden synes icke hava haft någon verkan. Sedan genom vad i det föregående andragits euligt vår mening måste anses på ett tillförlitligt sätt ådagalagt, att det akademiska befordringsväsendet lider av en svår brist, nämligen den anmärkta långsamheten vid tillsättningarna, och att således ett verkligt behov av ett skyndsammare tillsättningsförfarande föreligger, hava vi att överväga, vilka åtgärder böra vidtagas för att, i den mån det är möjligt, avhjälpa ifrågavarande brist hos befordringsordningen.

KAP. III. Orsakerna tUl tidsutdräkten. Pä den ena av de två huvudfrågor, för vilkas utredande den statistiska undersökningen av äldre befordringsärenden vidtogs, hava vi i det föregående erhållit svar, den nämligen, huruvida det akademiska befordringsmaskineriet såsom regel fungerar med den långsamhet, att ett missförhållande härutinnan verkligen kan sägas föreligga. Då denna fråga besvarats jåkande, kommer ordningen till den andra frågan: Var i de olika stadierna av befordringsproceduren är felet att söka? I och med att klarhet vinnes på denna punkt, kommer det även att visa sig, i vilken mån det hittills gällande fortfarande bör äga bestånd och i vilka avseenden reformer äro nödvändiga, allt ur synpunkten av det speciella intresse, det här gäller att tillgodose. Behandlingen av ett ärende rörande tillsättning av en universitetsprofessur är, enligt gällande statuter, förutsatt att kallelse ej kommer i fråga, uppdelad på följande olika led: tid för kallelseförslags väckande, ansökningstid, specimenstid, sakkunniggranskning, fakultets- resp. sektionsprövning, konsistorieprövning, behandling hos kanslern, prövning hos Kungl. Maj:t. Angår ärendet professur vid karolinska institutet ersättas de båda leden: fakultets- resp. sektionsprövning och konsistorieprövning av ett led: prövningen i lärarkollegiet; eljest är förloppet lika det vid universiteten. Tiden för kallelseförslags väckande, ansökningstiden och specimenstiden äro enligt författningarna samtliga numera såsom regel konstanta; den första utgör 14 dagar, ansökningstiden 30 dagar och specimenstiden 90 dagar (U. S. §§ 56 mom. 1, 58 och 63, K. I. S. §§ 41 mom. 1, 42 och 47). Beträffande tiden för kallelseförslags väckande samt specimenstiden gäller dock, att de under viss förutsättning kunna erhålla betydligt större längd. Skulle tiden för väckande av kallelseförslag börja att löpa eller utgå under ferier, shall den utsträckas till fjortonde dagen av nästa lästermin, därest ej samtliga till kallelseförslags väckande berättigade ledamöter av fakultet eller sektion resp. lärarkollegiet förklara sådan utsträckning icke vara behövlig. (U. S. § 56 mom. 2, K. I. S. 41). Då tiden för kallelsefrågas väckande har sin normala längd, 14 dagar, kan den givetvis icke sägas spela någon nämnvärd roll för tillsättningsprocedurens förlängning. Men obestridligen ligger i den nyss anförda bestämmelsen om utsträckning av tiden för visst fall ett frö till tidsutdräkt. Bestämmelsen är ju av absolut innebörd; det kräves alltså endast,

158 att — i sämsta fall — den fjortonde dagen infaller den 1 juni. och tillsättningstiden förlänges med sommarferiemånaderna plus de första fjorton dagarna av den påföljande terminen, d. v. s. med 3 1/-> månader. Den omtalade förklaringen av ledamöterna om utsträckningens obehövlighet torde i praktiken icke mycket vara att räkna med. Till följd av brist på tillgängliga autentiska uppgifter har det icke varit möjligt att vid undersökningen av äldre befordringsärenden exakt fastslå, vilken betydelse för tidsutdräkten ifrågavarande bestämmelse haft. Men, som sagt, en möjlighet till tidsutdräkt innebär stadgandet onekligen. Vad angår utsträckningen av specimenstiden få enligt författningens föreskrifter (U. S. § 63 mom. 1, K. I. S. § 47 mom. 1) lärarprov icke äga rum under ferier. Skulle nu specimenstiden helt eller delvis infalla under ferier, och finner vederbörande myndighet (fakultet resp. sektion eller lärarkollegiet),. att sagda prov av sådan anledning icke kunna försiggå under provtiden, som automatiskt börjar löpa med ansökningstidens utgång, äger myndigheten rätt att bestämma, att proven få avläggas även efter utgången av den författningsenliga provtiden, dock under inga förhållanden senare, än att de äro avslutade 180 dagar efter ansökningstidens utgång. Såsom redan i Kap. I omnämnts, har, såvitt av den statistiska undersökningen framgått, dylik utsträckning förekommit i 11 fall efter tillkomsten av 1908 års statuter. Nu torde det emellertid vara ovisst, i vilken män den omhandlade utsträckningen av provtiden behöver inverka fördröjande på ärendets prövning. Denna ovisshet sammanhänger därmed, att någon tvekan synes råda i fråga om rätta tolkningen av hithörande bestämmelser. Ganska allmänt torde i praxis dessa hava så uppfattats, att, där utsträckning äger rum, denna avser jämväl rätten för sökanden att genom »vetenskapliga arbeten» och »andra lärdomsbevis» ytterligare dokumentera sin skicklighet till den lediga befattningen, och alltså ej endast berör lärarproven. Det är klart, att med en sådan tillämpning av bestämmelserna, provtidens utsträckning alltid måste i någon mån öva inflytande på tillsättningstiden, då ju sakkunniggranskningen i varje fall i regeln icke kan avslutas, förrän de sakkunniga fått taga del av sökandenas samtliga »lärdomsbevis». Väl borde provtidens utsträckning i dessa fall icke orsaka ett rent tillskott till den tid, som tillsättningsproceduren kräver, med hela 6 månader, då ju intet hinder finnes, att, sedan den reguljära specimenstiden utlupit, tillställa de sakkunniga för granskning do ansökningshandlingar, som då kunna föreligga, men någon månads ytterligare förlängning torde den mestadels komma att medföra. Tolkar man åter bestämmelserna i ämnet strängt efter ordalagen, skulle utsträckningen av provtiden gälla endast rätten att avlägga lärarprov, och vid sådant förhållande skulle naturligtvis granskningen av de sökandes vetenskapliga arbeten kunna fortlöpa utan att av provtidens utsträckning bliva uppehållen. Denna övar då ingen förlängande inverkan på ärendets behandling. Genom specimenstiden fördröjes alltså befordringsärendets avgörande under alla omständigheter — för så vitt ej det sällsynta fallet skulle inträffa, att samtliga sökande förklara sig ej vilja komma i åtnjutande av specimenstid (U. S. § 63 mom. 3, K. 1. S. § 47 mom. 3) — med 3 månader. Under ovan angivna förutsättningar kan emellertid den av specimenstiden orsakade tids-

159 utdräkten bliva avsevärt längre. Såsom vi sett, höra de fall, där utsträckning av specimenstiden inträffar, visserligen till undantagen, men äro dock ej så fåtaliga, att man kan helt underlåta att räkna med dem. Även i en tillsättningsprocedur, vilken, såsom den akademiska, i allmänhet tager i anspråk en så betydande tid som inemot 2 år, måste ett moment av minst 3 månaders längd sägas spela en icke underordnad roll. Kunde tillsättningsförfarandet i varje fall förkortas med dessa månader, vore onekligen en rätt god tidsvinst gjord. Det led i befordringsordningen, som emellertid utan all jämförelse framstår såsom den främsta orsaken till tidsutdräkten vid professorsbefattningars tillsättande, är bedömandet av de sökandes skicklighet genom utsedda sakkunniga. Vi hava i Kap. I konstaterat, att under hela perioden 1877 —1919 för sakkunniggranskningen i varje fall åtgått i genomsnitt något mera än ett hälft år eller mera än 1/a av hela tillsättningstiden. Vidare har av berörda undersökning framgått, att den iakttagna, med årens lopp fortgående ökningen av den genomsnittliga tillsättningstiden har sin grund i den allt längre tid, som för sakkunniggranskningen åtgått. Under åren 1917 —1919 komma på. detta led i befordringsproceduren i medeltal för universiteten nära 11 månader, alltså mera än hälften av hela tillsättningstiden. Det är givet, att under sådana förhållanden vid en revision av hittills gällande befordringsregler med det syftemål, som angives i Kungl. Maj:ts beslut den 15 november 1918, uppmärksamheten i hög grad måste komma att inrikta sig på sist behandlade sida av befordringsväsendet — sakkunniggranskningen. Det har ju även länge för alla dem, som i en eller annan egenskap haft med de akademiska befordringsärendena att skaffa, varit klart, att här är ett missförhållande, som nödvändigtvis påkallar en ändring, därest ett skyndsammare tillsättande av lediga professurer överhuvud skall kunna åstadkommas. Härom vittna flerfaldiga uttalanden i konsistoriernas och fakulteternas protokoll. Vi åtnöja oss emellertid med att återgiva några yttranden, som i samma fråga gjorts vid de under de sista två årtiondena företagna mera genomgripande statutändringarna. Universitetskommittén av år 1899 angav,, vid sidan av specimenstiden, den tid, som åtginge för de sakkunnigas prövning, såsom mest bidragande till den långsamhet, som utmärkte lärarbefattningarnas tillsättande (Betänkande s. 126) samt framlade åtskilliga förslag till procedurens förkortande i denna del. Vid behandlingen av kommitténs förslag yttrade juridiska fakulteten i Lund (fakultetens protokoll den 31 maj 1902): »Skall den tid, tillsättningen av ett lärarämbete gemenligen kräver, kunna i avsevärd mån förkortas, så måste i första rummet de sakkunnigas, granskningsarbete påskyndas». Humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga sektionerna därsammastädes framhöllo i sina yttranden över kommittébetänkandet (den 26 maj resp. den 14 juni 1902) enstämmigt, att ett förkortande av tiden för tjänstetillsättningen väsentligen endast kunde ernås genom inskränkning av tiden för sakkunnigbehandlingen. Jämväl universitetskanslern betonar i sitt den 30 maj 1904 avgivna utlåtande över kommitténs förslag, att den långa tidsutdräkten vid tillsättningsförfarandet visat sig bero i främsta rummet på ärendets långsamma behandling hos de sakkunniga. Slut-

160 ligen påpeka 1914 års universitetssakkunniga, att »en väsentlig anledning till att befordringsärendena vid universiteten fortfarande kräva så avsevärd tid, ligger i den långsamhet, med vilken de sakkunniga ofta fullgöra sitt uppdrag.» Vad så beträffar behandlingen i fakultet resp. sektion och i det större konsistoriet samt, för karolinska institutets del, i lärarkollegiet, har ju den föregående statistiska undersökningen visat, att berörda stadier i tillsättningsproceduren i allmänhet äro av jämförelsevis kort varaktighet. För en var av dem åtgår såsom regel icke mera än omkring 1 l/* månad, en tid, som av förut anförda skäl måste anses högt beräknad. Emellertid betyder ju detta för universitetens vidkommande, att befordringsärendet efter sakkunnigprövningens avslutande där har att genomgå en behandling, som sträcker sig över 8 månader. Vidare får det ej förbises, att enligt gällande bestämmelser i ämnet universitetsmyndigheterna resp. lärarkollegiet äro lagligen oförhindrade att, för den händelse ferier mellankomma, låta med den slutliga prövningen anstå till den påföljande lästerminen. Sker så, kan den tid. nu ifrågavarande led i behandlingen tager i anspråk, bliva ganska avsevärd. Det bör emellertid framhållas, att dylika uppskov ej äro vanliga; tvärtom synes man sträva efter att, om möjligt, träffa sådana anordningar, att förskjutningar av ärendena över ferierna undvikas. Emellertid äro fall av nu berörda slag ej alldeles sällsynta. Vi hava funnit 26 ärenden, där tiden för behandlingen i fakultet, sektion eller konsistorium överskridit 3 månader — såvitt det kunnat ur handlingarna utläsas, just på grund av mellankommande ferier. Nämnda siffra är i varje fall så hög, att man icke gärna kan lämna denna del av befordringsproceduren helt obeaktad, då det gäller att utfinna åtgärder till åstadkommande av ett snabbare tillsättningsförfarande. De båda slutstadierna, behandlingen hos kanslern oeh Kungl. Maj:t, spela, såsom vi sett, en mindre betydande roll för tidsutdräkten. Här blir det i normalfallen ytterst sällan fråga om längre perioder än 1 å 1 l/a månad. Vi medräkna då icke de fall, där besvär förekomma. I sädana fall åter utsträckes tiden högst betydligt. Besvärsinstitutet utgör, onligt vad vi förut uppvisat, en väsentlig anledning till förlängning av befordringsproceduron. Det har på sin lott mellan 4 l/z och 7 1/a månader av hela tillsättningstiden i de fall, där det kommer till användning. Sammanställa vi dessa siffror med det förhållandet, att inga gränser förefinnas för ett missbruk av nämnda institut, måste vi säga oss, att det förtjänar övervägas, huruvida icke även på denna punkt reformer i tidsbesparande syfte äro av behovet påkallade. Vi hava nu sökt påvisa, om och i vilken mån de särskilda leden i den akademiska tillsättningsproceduren på ett mera avsevärt sätt bidraga till den långsamhet, varmed proceduren i allmänhet fortskrider. Härvid har det moment i befordringsordningen, som utgöres av sakkunniggranskningen, visat sig vara själva huvudkällan till tidsutdräkten. Men vi hava ock sett, hurusom befordringsordningen på flera andra punkter lämnar tillfällen till ett uttänjande av behandlingen. Specimenstiden, prövningen i fakultet och konsistorium, besvärsinstitutet äro i detta hänseende bevisligen faktorer av betydelse. Det synes naturligt, att ett reformarbete i syfte att åvägabringa skyndsammare tillsättningar framför allt inriktar sig på de nu nämnda leden

161 i befordringsmaskineriet. Det gäller sålunda här intet mindre än de flesta och de viktigaste momenten i det hittills gällande befordringsväsendet. Denna omständighet jämte det förhållandet, att dessa moment stå i intimt samband med varandra, gör det nödvändigt att taga befordringsordningen i dess helhet i betraktande. Därvid gäller det att undersöka, huruvida till äventyrs fog föreligger för en genomgripande omläggning av själva grunderna för det hittills gällande akademiska befordringssystemet eller om man måhända vid en revision av tillsättningsreglerna kan och bör inskränka sig till smäiTe partiella förändringar, vilka lämna proceduren i dess väsentligaste drag orubbad. Vi äro härmed inne på ett spörsmål, som skall i det närmast följande behandlas, nämligen de allmänna riktlinjer för en reform av tillsättningsförfarandet, som vi ansett oss böra följa vid utförandet av vårt uppdrag.

KAP. IV. Åtgärder till befordrande a v ett s k y n d s a m m a r e tillsättningsförfarande s a m t översikt över de i b e t ä n k a n d e t framlagda reformförslagen.

A) A l l m ä n n a riktlinjer f ö r en r e f o r m av befordringsproceduren. »För befordran till akademiska lärarbefattningar må ej andra grunder avses eller åberopas än graden av ådagalagd vetenskaplig skicklighet». (U. S. § 53 mom. 1. jmfr. ock K. I. S. § 38 mom. 1). Så lyder det stadgande, som kan sägas i sig innesluta själva grundvalen för befordringsordningen och därmed även för våra akademiska högskolors med rätta så högt skattade frihet och oberoende av obehöriga inflytanden. E t t samvetsgrant iakttagande av denna regel utgör den främsta förutsättningen för att dessa högskolor må kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin höga uppgift såsom härdar för vetenskaplig odling och undervisning. I deras nu angivna egenskap måste det nämligen alltid för högskolorna vara ett livsintresse att hålla sin lärarkår uppe på en vetenskapligt så högt kvalificerad nivå som möjligt. Men detta livsintresse kan icke nöjaktigt tillgodoses, såvida icke vid tillsättandet av de akademiska lär arbeta ttningarna den vetenskapliga skickligheten ensam blir utslagsgivande och andra, i och för sig viktiga hänsyn skjutas i bakgrunden. För denna grundsats giver det ovan åberopade stadgandet uttryck. Och, under förutsättning att det rätt efterleves, är härigenom en säker garanti skapad för att endast det bästa material, som står att få, tillföres lärarbeställningarna vid nämnda högskolor. Enligt vår mening har det för den obestridligen framstående plats, vårt land intager med avseende å vetenskaplig odiing, haft sin mycket stora betydelse, att ifrågavarande stadgande i mer än ett hälft århundrade stått i spetsen för befordringsreglerna. Det kan fördenskull enligt vårt förmenande ej heller sättas i fråga, att härutinnan vidtaga någon ändring i den gällande ordningen. Genom att sålunda vid avgörandet av en akademisk befordringsfråga prövningen har till ändamål att utröna, i varje fall, huruvida vetenskaplig kompetens föreligger och, om flera äro sökande, dessutom vilken av dem, som är den till befattningen mest kompetente, blir dess uppgift i allmänhet

163 av en synnerligen svårlöst och ömtålig beskaffenhet, särskilt när det gäller att mot varandra väga olika sökandes meriter i vetenskapligt hänseende. Såsom i det föregående antytts, torde man med fog kunna säga, att häri ligger en bestämd skillnad mellan de akademiska tillsättningsärendena och ärenden rörande återbesättande av lediga ämbeten inom statsförvaltningen i övrigt. Dessa senare ställa ju, även de, stora anspråk på de handläggande myndigheternas omdöme, noggrannhet och objektivitet. Men det är uppenbart, att kraven härutinnan växa, då det rör sig om en så svårlöst uppgift, som att mäta den vetenskapliga kompetensen. I allmänhet fastslås en ämbetsmans högre eller lägre kvalifikationer successive på yttre väg genom hans prestationers rent praktiska förträfflighet. E n vetenskapsmans skicklighet är i regeln icke konstaterbar på detta sätt utan först efter en tidsödande detaljgranskning av hans vetenskapliga verksamhet. E n riktig uppskattning härav förutsätter sakkunskap på de forskningsgebiet. inom vilka de sökande arbetat, fullständig kännedom om de sökandes vetenskapliga produktion och en den mest samvetsgranna prövning av värdet hos de resultat, till vilka de sökande kommit. Uppgiften kompliceras ytterligare när, såsom mestadels är fallet, flera sökande anmält sig och man därför har att på grundval av den verkställda granskningen av de sökandes arbeten anställa jämförelse mellan sökandena för att utröna, vilken som är den vetenskapligt mest skickade att bekläda det lediga ämbetet. Det är på denna punkt de största svårigheterna möta, då ofta nog sakkunskapen här står splittrad. Det högsta möjliga mått av oväld 7 grundligt övervägande och allsidigt bedömande tarvas, för att man i detta avseende skall komma- till ett slut. som, på samma gång det innebär den lyckligaste lösningen för det allmänna, tillika motsvarar den enskildes berättigade fordringar på ett, såvitt i mänsklig förmåga står, rättfärdigt avgörande. Det ligger i sakens natur, att en prövning av den beskaffenhet, här ovan skildrats, i allmänhet icke kan hastigt föras till slut utan kräver sin väl tillmätta tid. Då man, allraminst från högskolornas eget läger, lärer vilja i minsta mån nedpruta fordringarna på sakkännedom, grundlighet, objektivitet och allsidighet i behandlingen, är det helt enkelt oundvikligt, att de akademiska befordringsärendena, oavsett huru tillsättningsproceduren är anordnad, komma att taga längre tid i anspråk än andra utnämningsfrågor. Detta är ett förhållande, som ovillkorligen måste tagas i betraktande, då det gäller att bedöma möjligheterna för åstadkommande av ett snabbare tillsättningsförfarande. Man kunde eljest lätt frestas att för dyrt köpa vinsten av tid. Det skulle nämligen kunna hända, att de fördelar, ett mindre tidsförbrukande befordringsmaskineri hade att erbjuda, icke uppvägde den skada, som kunde bliva följden av en hastigare och mera summarisk handläggning. Inom akademiska kretsar och i allmänhet bland dem, som äga insikt i hithörande förhållanden, torde man vara nästan undantagslöst ense om att vår befordringsordning, sådan den för närvarande är inrättad, äger sina stora förtjänster just därigenom, att den i sig äger förutsättningarna för att prövningen skall bliva sakkunnig, grundlig, objektiv och allsidig. Detta sagt även med tanke på kallelseförfarandet, ty de i författningarna preciserade villkoren för att kallelse skall komma till stånd äro så pass stränga.

164 att de icke medgiva en användning av denna tillsättningsform i andra fall än sådana, där uppenbarligen någon tvekan om utgången icke kan föreligga. Vi anse, att detta höga vitsord åt den gällande tillsättningsproceduren är välförtjänt. Den öppna konkurrensen om den lediga platsen, en konkurrens, som har formen av ett offentligt ansökningsförfarande, den i offentliga utlåtanden framlagda granskningen av de sökandes vetenskapliga produktion genom särskilda i ordets egentliga bemärkelse sakkunniga personer, utsedda av en kollegial akademisk myndighet, behandlingen i två instanser vid universitetet, först i fakulteten (sektionen), där företrädesvis representanter för befryndade ämnen ha tillfälle att göra sin speciella sakkunskap gällande, och därpå i ett mera allsidigt sammansatt kollegium, det större konsistoriet, där således möjlighet finnes att motväga fakulteternas (sektionernas) inflytande på befordringsmålen i tillfällen, då ovidkommande synpunkter i dem framträtt, granskningen genom det för samtliga högskolorna gemensamma förvaltningsorganet, kanslersämbetet, och slutligen prövningen i sista hand av Kungl. Maj:t, samt vid sidan härav besvärsrätten — hela detta system är så uppbyggt, att det synes ägnat att garantera uppnåendet av det mål, statuterna avse. Ur denna synpunkt torde det icke vara lätt att utfinna en bättre ordning. Man har, sannolikt med rätta, påstått, att det svenska akademiska befordringsväsendet saknar sitt motstycke i fråga om långsamhet och tungroddhet. Men vi äro förvissade om att man, utan att göra sig skyldig till förhävelse, lugnt kan göra gällande, att vår bofordringsordning tillika är utan motsvarighet med hänsyn till saklighet och noggrannhet. Kännedomen om de faktiska förhållandena vid främmande länders universitet och högskolor och införskaffade upplysningar om de bestämmelser, som utomlands gälla för tillsättning av akademiska lärarbefattningar, inbjuda, enligt vår mening, knappast till ett frångående av de svenska tillsättningsreglerna. Den redogörelse, som i det föregående lämnats för befordringsprocedurerna i andra länder, har visserligen givit vid handen, att man där i allmänhet funnit vägar, vilka tämligen snabbt föra till ett avgörande. Men intet av dessa främmande system synes erbjuda de korrektiv mot godtycke, vilka enligt vår mening utgöra det värdefullaste hos vår svenska befordringsordning och som vi anse böra med all makt bevaras. Av det nyss anförda följer, att vi icke kunna ansluta oss till den någon gång jämväl från akademiskt håll framkastade tanken, att göra kallelse till den regelmässiga tillsättningsformen. Enligt våra befordringsregler har kallelsen städse varit och är fortfarande en procedur, avsedd att endast i undantagsfall, då vissa i författningen uttryckligt angivna förutsättningar äro för handen, komma till användning. Skulle nu denna procedur upphöjas till regel, medförde detta givetvis, att man måste avlägsna de stränga villkor, som för närvarande i statuterna 'äro uppställda för att kallelse skall kunna ifrågakomma. Genom en dylik omläggning av befordringsordningen skulle naturligtvis vinnas en högst betydande förkortning av tillsättningsärendena. Vi anse, att kallelsen, sådan den föreligger i våra nu gällande befordringsregler, varit till stor nytta så till vida, att den i de fall, där utgången

165 av en eventuell konkurrens på förhand varit given, lämnat möjlighet till ett undvikande av den regelmässiga, tidsödande tillsättningsproceduren ävensom därigenom att den i åtskilliga fall tillförsäkrat vederbörande högskola en kraft av hög kvalitet, på vars deltagande i en öppen konkurrens man icke kunnat räkna. Uppenbara missbruk vid anlitandet av denna form för tillsättning torde ock hava varit sällsynta. Men en utsträckt användning av densamma på sätt ovan antytts synes oss alldeles icke tillrådlig. Grjordes kallelsen till det normala tillsättningsförfarandet, hade man nämligen i och med detsamma gått miste om de egenskaper hos den akademiska befordringsordningen, vilka vi förut framhållit såsom särskilt förtjänta av omvårdnad. Därmed bortfölle den offentliga konkurrensen och den ingående detaljprövningen av kandidaternas vetenskapliga kvalitet för att även i tveksamma fall ersättas av en summarisk procedur, som ju kallelsen dock är. Vi hålla före, att en sådan reform skulle lända till långt större skada än båtnad för rekryteringen av lärarkåren vid våra högskolor. Det godtycke, varom vi här ovan talat, skulle på sådant sätt lätt kunna innästla sig. Skola grundlighet, objektivitet och allsidighet i prövningen alltfort utgöra de grundsatser, efter vilka handläggningen av de svenska akademiska befordringsärendena har att rätta sig, då bör kallelsen inskränkas till de fall, där ingen tvekan kan råda om att högskolan på den vägen tillföres den bästa kraften, utan att orätt sker någon man. Härmedär emellertid icke sagt, att ej ett mera summariskt förfarande, i likhet med tillsättning genom kallelse, i åtskilligt flera fall. än dem, där kallelse för närvarande kommer till användning, vore fullt berättigat och önskvärt. Att vi icke lämnat obeaktat behovet av ett snabbare, mera lätthandterligt tillvägagångssätt i dessa fall, skall i det följande visa sig. E n annan väg för en fullständig omläggning av befordringsordningen i syfte att ernå tidsförkortning vore den, att ersätta de nuvarande universitetsinstanserna - - sakkunniga, fakultet, konsistorium och kansler — med ett organ, sammansatt av ett utskott inom fakulteten, förstärkt med utanför stående sakkunniga. Sedan denna myndighet granskat de sökandes vetenskapliga meriter och upprättat förslag, skulle ärendet gå direkt till Kungl. Maj:t. Motsvarigheter till en dylik anordning finner man på sina ställen utomlands. Fördelarna med ett sådant system vore dels en betydande tidsvinst, dels ock att icke-sakkunniga ledamöter av fakultet och konsistorium befriades från skyldigheten att deltaga i ärendets behandling. Emellertid skulle genom den nu skildrade anordningen fakultetsintressena erhålla ett inflytande på ärendets avgörande, varigenom särskilt i de mindre fakulteterna förvisso många gånger ovidkommande synpunkter kunde bliva i mer eller mindre grad bestämmande. Det är just här som det större konsistoriet har sin viktigaste uppgift i våra befordringsfrågor såsom en regulator i förhållande till fakulteterna. Likaså skulle säkerligen den nu ifrågasatta reformen leda till, att Kungl. Maj:t ofta nog funne handlingarna icke giva tillräcklig ledning för ett rättvist och riktigt utslag. Otvivelaktigt skulle man, på sätt vi redan påpekat, genom en omläggning av vårt befordringssystem i endera av dessa nu angivna riktningar kunna avsevärt inskränka tiden för en professurs tillsättning. Men, vilkendera vägen man än sloge in på, skulle den dock leda till ett uppgivande - - mer eller

166 mindre — av de starka värn mot godtycke, med vilka vår nuvarande befordringsordning är utrustad. Den nu gällande befordringsordningen har i våra ögon i stort sett ett så betydande, av många års erfarenheter bekräftat värde, att en eventuell tidsvinst och de ovan påpekade stora fördelar, en sådan skulle medföra, icke kunna locka till att förorda en ännu oprövad ordning, vilken icke tillvaratager de för den svenska tillsättningsproceduren utmärkande värdefulla egenskaperna. Vår ståndpunkt är således den: E n reform av det akademiska befordringsväsendet i syfte att förkorta tillsättningstiden bör ske på det beståendes grund, därför att de för den nu gällande befordringsordningen grundläggando principerna enligt vår mening äro bäst ägnade att främja ett ur såväl allmän som enskild synpunkt gynnsamt resultat. Vår avsikt är alltså icke att söka lösa den oss förelagda uppgiften genom att föreslå en genomgripande omläggning av tillsättningsproceduren. Vad vi åsyfta är att, med bibehållande i stort sett av det system, som under åratal prövats och befunnits utan andra allvarliga fel än att det fungerar oskäligt långsamt, framlägga förslag till ändrade anordningar i de delar, där huvudorsakerna till tidsutdräkten äro att söka. De partiella reformer av den nuvarande befordringsordningen, vilka vi ansett nödiga och lämpliga, innebära dels ändringar i vissa avseenden av hittillsvarande anordningar, dels ock införande av helt nya sådana. Andringarna beröra först och främst det moment av proceduren, som visat sig vara den huvudsakliga anledningen till tidsutdräkten, alltså sakkunniggranskningen. Såsom medel till förkortning föreslå vi här utsättande av viss tid, inom vilken cle sakkunniga hava att inkomma med sina utlåtanden, detta kombinerat med ersättning åt de sakkunniga för uppdragets fullgörande. Den andra viktiga förändring, som föreslås, är provtidens borttagande. Lärarproven bibehållas likväl, men tiden för deras avläggande fixeras. E n åtgärd till påskyndande av ärendenas avgörande innebär även förslaget om skyldighet för den, som ämnar anföra besvär, att därom göra anmälan inom viss kort tidrymd. I samband med de sålunda ifrågasatta ändringarna uppkomma naturligen en del smärre sådana av mera formell art, vilka emellertid i detta sammanhang lämnas ur räkningen. Av föreslagna nya anordningar är först att nämna igångsättandet av befordringsproceduren, innan ännu ledighet å den ifrågavarande befattningen uppkommit. Detta förfarande, som av oss kallats »förtidsproceduren», är visserligen användbart uteslutande i de fall, där befattningen blir ledig genom innehavarens avgång vid uppnådd pensionsålder, men då dessa fall utgöra det övervägande flertalet, innebär förtidsproceduren en synnerligen verksam åtgärd till beskärande av de långa vakanserna. Såsom ett nödvändigt komplement härtill sluter sig förslag om ändrade bestämmelser med avseende å professorers och därmed likställda befattningshavares skyldighet att avgå ur tjänsten, gående ut därpå, att sådan skyldighet skulle inträda först med utgången av det kalenderår, under vilken den i lagen stadgade pensionsåldern blivit uppnådd, men utan möjlighet för vederbörande att erhålla rätt till kvar-

167 stående vid befattningen utöver sagda tid. E n annan betydelsefull nyhet är förslaget om en utsträckt användning av ett mera summariskt tillvägagångssätt, närbesläktat med kallelse, varom vi i det föregående gjort en antydan. Det nya institutet vilja vi för korthetens skull kalla »enmansförslaget». Det innebär, att i vissa fall, där väl icke förutsättningarna för kallelse föreligga men likväl omständigheterna äro sådana, att en sökandes överlägsenhet över meclsökande eller i allt fall hans kompetens till befattningen är otvivelaktig, en kortare väg än den vanliga kunde anlitas, så att sakkunnigprövningen icke behövde taga längre tid i anspråk, än vad som vid kallelse är förhållandet. Någon ingående jämförelse emellan de sökandes skicklighet skulle icke förekomma, u t a n p å förslaget till befattningen skulle endast den uppföras, vilken redan vid en summarisk granskning befunnits bäst skickad att erhålla den lediga platsen. Vid infogande i det. gällande systemet av den nu omtalade nya ananordningen har det av skäl, som framdeles komma att närmare utvecklas, vidare befunnits lämpligt, att låta tillsättningsåtgärderna taga sin början med platsens ledigförklarande — icke, såsom nu, med kallelseproceduren. Denna skulle enligt vårt förslag komma att löpa jämsides med ansökningsförfarandet och kallelsefrågan komme att sammankopplas med frågan om enmansförslag, sålunda, att båda skulle i ett sammanhang bringas till avgörande. Då samma personer skulle fungera såsom sakkunniga i bägge frågorna, föreslås jämväl ändring beträffande tidpunkten för de sakkunnigas utseende. Förtidsproceduren och enmansförslaget äro de båda väsentliga nyheter, vilka vi bestämt förorda. Härjämte hava vi emellertid funnit anledning att till befordriiigsordningens förenkling, dock endast alternativt, framlägga ett förslag, varigenom universitetsinstanserna, för närvarande tre — sakkunniga, fakultet och konsistorium — skulle minskas till två. Fakultet och konsistorium skulle nämligen ersättas av en »befordringsnämnd», sammansatt av de sakkunniga i befordringsärendet samt representanter för fakulteten och universitetet såsom sådant, vilken nämnd skulle hava att utöva den ledande funktionen med avseende å ärendets handläggning vid universitetet. Förslaget om befordringsnämnd har föranlett, att vi måst utarbeta vårt författningsförslag i två olika textredaktioner. Den författningstext, där nämnda förslag inarbetats, bär i detta betänkande beteckningen Alternativ II, varemot det författningsförslag, som bibehåller den nuvarande ordningen med fakultet och konsistorium såsom var för sig självständigt prövande organ, betecknats såsom Alternativ I. Yi vilja emellertid framhålla, att vi anse Alternativ I vara det reformförslag, som under -nuvarande förhållanden torde äga de större förutsättningarna för att kunna på ett lyckligt sätt lösa frågan om en förkortning av befordringsproceduren. Utöver de förslag till reformer i befordringsordningen, som vi sålunda ansett oss böra framlägga, hava vi dessutom upptagit till prövning åtskilliga andra projekt till åstadkommande av en snabbare tillsättningsprocedur, vilka framkommit antingen vid tidigare tillfällen, då frågan härom varit uppe, eller under vår egen diskussion i ämnet. Av de åtgärder, som, på sätt nu sagts, tagits under övervägande men icke lett till förslag från vår sida, må nämnas ansökningstidens förkortning, fastställande av bestämda tider, inom vilka universitetsmyndigheterna skulle hava att företaga befordringsärendet till av-

168 görande, samt besvärsrättens avskaffande eller inskränkande. I det följande komma vi jämväl att i lämpligt sammanhang redogöra för vår ståndpunkt till dessa spörsmål. Innan vi härefter övergå till den del av vår allmänna motivering, däri de olika reformförslagen på ett ingående sätt dryftas, vilja vi, för att klarlägga den plan, som härvid följts, nämna, att vi ansett oss böra iakttaga vad vi skulle vilja kalla en kronologisk ordning. Framställningen ansluter sig till de särskilda leden i befordringsproceduren. sådana de i tiden följa efter varandra. Sålunda behandlas till en början förtidsproceduren, kallelse och ansökningstiden, därefter specimenstiden, så enmansförslaget, vidare sakkunniggranskningen. därefter befordringsnämnden och slutligen besvärsinstitutet. Framhållas bör dock, att ämnets beskaffenhet givetvis utesluter en sträng begränsning till den fråga, det i varje särskilt fall gäller; vid behandlingen av ett visst led i proceduren blir det ofta nog nödvändigt att taga hänsyn till den ståndpunkt, vi intagit till en fråga, vilken först senare blir föremål för en uttömmande diskussion.

B) Särskilda åtgärder. 1) Förtidsproceduren. En professorsbefattning kan bliva ledig på två olika sätt. Antingen så att ny professur inrättats eller att innehavaren avlider eller annorlecles, t. ex. genom befordran till annan tjänst, före pensionsåldern, 65 år, lämnar befattningen, eller ock så, att han i vederbörlig ordning efter uppnådd pensionsålder avgår ur tjänsten. I fallen av det förra slaget är tiden för ledighetens inträdande merändels icke på förhand beräknelig: vad fallen av det senare slaget däremot beträffar, kan tiden härför på förhand bestämmas, likväl med den modifikation, som betingas av den civila pensionslagens stadgande om rätt för den avskedande myndigheten »att låta med avskedet anstå, därest och så länge tjänstinnehavaren prövas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre än till fyllda sjuttio år». (Lag ang. civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907 6 § b). Beträffande frågan, när åtgärder för tillsättande av ledig professur skola taga sin början, lämna författningarna uttryckliga föreskrifter rörande de fall, då ny professur inrättats och då anledningen till ledigheten är den, att vederbörande »professor erhållit avsked» (U. S. § 56 mom. 1, K. I. S. § 41 mom. 1). I sådant avseende stadgas, att, då ny professur inrättats, tiden för kallelsefrågas väckande — varmed den nuvarande tillsättningsproceduren inledes — skall anses börja löpa den dag, då meddelande om professurens inrättande blivit fakulteten eller sektionen resp. lärarkollegiet delgivet, samt att. då professor erhållit avsked, nämnda tid skall räknas från det avskeds beslutet blivit i allmänna tidningarna kungjort. Sistberörda stadgande torde väl närmast avse de fall, där avskedet föranletts av att pensionsåldern blivit uppnådd, men omfattar på grund av sin formulering jämväl de fall, då befattningshavaren av annan anledning erhållit avsked, t. ex. emedan han övergått

169 i enskild tjänst. Likaså torde detsamma analogivis vara tillämpligt på de fall. där avgång äger rum utan särskilt avskedsbeslut d. v. s.. då befattningshavaren befordras till annan statstjänst. I sist sagda fall lär er tiden för kallelsefrågas väckande börja löpa dagen efter den, då beslutet om befattningshavarens utnämning till den nya tjänsten kungjorts i Posttidningen. Så som ifrågavarande stadgande här tolkats, torde det i allmänhet hava i praxis tillämpats. Vad angår ledighet på grund av dödsfall innehålla författningarna inga bestämmelser, men åtgärderna för befattningens återbesättande taga i dessa fall naturligt nog sin början omedelbart efter det att dödsfallet blivit vederbörande bekant. Vi se alltså, att enligt gällande befordringsordning de båda ovannämnda huvudslagen av ledigheter å professorsbefattningar behandlas lika så till vida, att tillsättningsproceduren icke igångsattes, förrän det rättsfaktum uppstått, vilket ligger till grund för ledigheten. En dylik anordning synes ock självfallen, då tidpunkten för ledighetens inträdande icke kan på förhand med någon visshet beräknas, alltså vid dödsfall, övergång till annan allmän eller enskild tjänst eller i allmänhet avgång före pensionsåldern samt vid inrättande av ny professur. Däremot torde det vara skäl att närmare undersöka, om samma anordning är lämplig, då det gäller det senare slaget av ledigheter, de, där befattningshavaren kvarstår i tjänsten, till dess han uppnått pensionsåldern. Enligt pensionslagen inträder för lärare vid universiteten och karolinska institutet rätt att komma i åtnjutande av hel pension vid uppnådda sextiofem levnads- och tjugofem tjanstår. Med denna rätt är förbunden skyldighet att från tjänsten avgå. vilken skyldighet likaledes inträder, då befattningshavaren hunnit en levnadsålder av 65 år; dock medgiver lagen, på sätt ovan nämnts, en möjlighet till uppskov med denna skyldighet. Vad beträffar ordningen för avskedstagandet innehålla författningarna intet åläggande för här ifrågavarande befattningshavare att inom viss tid före pensionsålderns inträdande ingiva ansökning om avsked; enligt stadgad praxis ingivas sådana ansökningar dock såsom regel tre å fyra månader före nämnda tidpunkt och Kungl. Maj:t meddelar i allmänhet sitt avskedsbeslut så snart ske kan därefter. Om detta beslut inträffar t. ex. två månader före den dag, från och med vilken avskedet räknas, kan alltså befordringsproceduren taga sin början omkring två månader, innan ännu ledigheten faktiskt uppstått. Man kan därför säga, att redan enligt nu gällande bestämmelser en förtidsprocedur i viss mån är möjlig. Men om en sådan skall komma till stånd och huru stor tidsvinst densamma skall medföra, det blir i varje fall beroende på vederbörande befattningshavares och myndigheters gottfinnande. Otvivelaktigt är emellertid, att gällande bestämmelser sålunda anvisa en utväg till undvikande av långa vakanser. Genom att förlägga tidpunkten för befordringsprocedurens början tillräckligt långt tillbaka, kunde man för alla de fall, där befattningshavaren så länge kvarstår i tjänsten, att skälig anledning finnes för antagande, att han icke före pensionsålderns uppnående kommer att lämna sin plats, nå därhän, att vakanserna inskränktes till en helt obetydlig tidrymd eller rent av aldrig förekomme, i det att efterträdaren stode beredd att omedelbart tillträda den lediga platsen.

170 Skulle man nu för att vinna ett sådant resultat beträda den väg, vilken man kan säga, att den bestående ordningen på sätt och vis utpekar, krävas uppenbarligen författningsbestämmelser, vilka dels ålägga vederbörande befattningshavare att viss tid före pensionsålderns inträde ingiva sin avskedsansökan, dels garantera, att jämväl Kungl. Maj:ts avskedsbeslut komme att meddelas viss tid därförut. Den senare tiden borde givetvis tillmätas så, att ett i normal ordning handlagt befordringsärende därunder kunde beräknas bliva slutfört; den förra tiden borde göras exempelvis omkring en månad längre. Då man, även om vårt förslag till förkortning av befordringsproceduren vunne bifall, måste räkna med att tillsättningen av en ledig professorsbefattning genom ansökningsförfarande kommer att taga i anspråk i medeltal elva månader, erfordrades alltså för genomförande av den här tänkta anordningen en föreskrift om skyldighet för befattningshavaren att omkring ett år före den tidpunkt, då han författningsenligt vore skyldig att avgå, begära •sitt avsked ävensom, att avskedsbeslutet komme att meddelas, låt oss säga elva månader före samma tidpunkt. Vi vilja icke bestrida, att åtskilligt kan synas tala för en förtidsprocedur av nu angiven beskaffenhet, bl. a. det, att, såsom nyss påpekats, den skulle utgöra en naturlig påbyggnad på den ordning, som för närvarande iakttages, ävensom att motsvarigheter därtill, åtminstone i en viss grad, äro tillfinnandes inom ett närliggande område av statsförvaltningen, de allmänna läroverken, vilkas lärare hava skyldighet att inom fem månader före pensionsålderns inträde ingiva sina avskedsansökningar — ett stadgande, vilket just torde hava tillkommit för undvikande av långvariga vakanser. Men å andra sidan tala enligt vår mening mot nämnda förslag så starka skäl, att vi funnit oss böra söka en annan form för ett praktiskt utförande av tanken på ett igångsättande av tillsättningsproceduren före avskedet. Dessa skäl äro följande. Först och främst synes det i och för sig ligga något principiellt oegentligt däri att Kungl. Maj:t i frågor som dessa träffar avgöranden, vilka äro avsedda att först inemot ett år därefter träda i kraft. Under mellantiden kunna förhållanden inträda, vilka antingen göra avskedsbeslutet till en nullitet (befattningshavaren avlider) eller påkalla avskedsbeslut i annan ordning än som redan skett (befattningshavaren övergår före uppnådd pensionsålder till annan, allmän eller enskild tjänst eller domes till straff, som medför mistning av ämbetet). I förra fallet är Kungl. Maj:ts beslut utan verkan, i senare fallet är ett upprivande av detsamma oundgängligt. Någon vill måhända invända, att detta är ölägenheter av uteslutande formell art, och såsom sådana med lätthet avhjälpta eller i allt fall av underordnad betydelse. Huru pass stora svårigheter i formellt avseende som kunna bliva förbundna med eventuella ändringar i dylika avskedsbeslut, lämna vi därhän — enligt vår mening är det i varje fall en olägenhet, att de kunna inverka försvagande på den auktoritet, som bör tillkomma den högsta administrativa myndighetens åtgärder. Vi äro väl medvetna om, och hava i det föregående också påpekat, att redan enligt nu tillämpad praxis avskedsbesluten meddelas någon tid, innan deras rättsverkan begynner. Men det rör sig då i allmänhet endast om två till tre månader, vadan ut-

171 sikten, att de omtalade ölägenheterna kunna uppkomma, är ytterst ringa. Här åter gäller det en så avsevärd tid som ett år, under vilken mycket kan inträffa, som icke vid beslutets fattande kunnat förutses. Vidare gör den med avskedet sammankopplade jjensionsfrågan, att den ifrågasatta anordningen måste betecknas såsom olämplig. Enligt äldre författning låg bestämmanderätten i denna fråga hos KungL Maj:t, som vid meddelande av avskeds beslut jämväl städse gav föreskrifter rörande pensionen, dess storlek och tidpunkten, från och med vilken den skulle utgå. Numera är denna Kungl. Maj:ts beslutanderätt överflyttad till statskontoret. Härvid torde hava avsetts och såsom den regelmässiga ordningen i praxis iakttagas, att statskontoret till att börja med prövar och avgör pensionsfrågan samt Kungl. Maj:t först därefter fattar beslut rörande avskedet, sedan handlingar företetts, som styrka befattningshavarens pensionsrätt. Enligt 9 § i civila pensionslagen tillkommer rätt till pension ej den, som blivit från tjänsten avsatt eller för fel eller försumlighet från tjänsten skild, ej heller den, som vid avgång från tjänsten icke är svensk medborgare, och enligt 17 § samma lag skall vid tjänstårsberäkning för pension avdrag göras för tid, under vilken ledighet från tjänsten ägt rum av annan anledning än semester, sjukdom, offentligt uppdrag eller resa, som med vederbörandes tillstånd företagits till egen utbildning. Det är på grund härav uppenbarligen icke möjligt att, då ännu en så avsevärd del av befattningshavarens tjänstetid återstår, som inemot ett år, med någon visshet avgöra, vare sig huruvida han över huvud kommer att vid avgången vara berättigad till pension eller, även om så vore förhållandet, med vilket belopp pensionen i varje fall skall utgå. Skulle nu det här dryftade förslaget genomföras, kräves alltså, synes det, med nödvändighet ett frångående av den ordning, vilken hitintill varit vedertagen och ansetts såsom den riktiga, d. v. s. att frågorna om pension och avsked, såsom sakligt sammanhörande, jämväl böra prövas och avgöras i ett sammanhang. Ty bestämmandet av pensionsrätten kan, enligt vad vi nyss framhållit, icke ske nära ett år i förväg utan måste förläggas så nära inpå tidpunkten för avgången som möjligt. Av nu anförda skäl hava vi funnit oss icke kunna tillstyrka en förtidsprocedur i den meningen, att beslut om avsked för här ifrågavarande befattningshavare skulle meddelas så långt i förväg, som kunde beräknas åtgå för att vid avskedet frågan om efterträdaren skulle vara slutbehandlad. Vi tro, att samma resultat kan ernås på en annan väg, där icke de hinder möta, för vilka vi här ovan redogjort. Enligt vårt förslag böra tillsättningsåtgärderna i de fall, där skälig anledning finnes för antagande, att den ifrågavarande befattningen kommer att bliva ledig genom innehavarens avgång vid nppnådd pensionsålder, taga sin början utan att något Kungl. Maj:ts avskedsbeslut avvaktas. I så måtto innebär förslaget en brytning med hävdvunnen uppfattning och lagfäst ordning beträffande tjänstetillsättningar, utan att dock häri synes ligga några påvisbara olägenheter. I själva verket kommer för övrigt denna och den förut avhandlade anordningen av förtidsproceduren att te sig alldeles lika. I båda fallen skulle tillsättningsåtgärderna taga sin början och väl även föras till slut, medan

172 ännu vederbörande professor sutte kvar i ämbetet. Men vårt förslag erbjuder den stora fördelen, att beslut om avsked och pension, såsom hittills, kunna meddelas i ett sammanhang och å tid, som förut varit vanlig. Den enda invändning av någon betydelse, som kan riktas mot förtidsproceduren såsom sådan, synes oss vara den, att genom densamma den avgående professorn beredes möjlighet, ja, får såsom ett sitt ämbetsåliggande r att deltaga i behandlingen av frågan om vem som skall bliva hans efterträdare. Är han en stark personlighet med förmåga och benägenhet att göra sin mening gällande, skulle det kunna hända, att han i sin ställning såsom innehavare av den professur, det gäller att återbesätta, komme att öva ett obehörigt inflytande på ärendet. Vi vilja dock framhålla, att den avgående professorn även med nuvarande befordringsordning har tillfälle att på dylikt sätt ingripa i ärendets behandling, nämligen i egenskap av sakkunnig i befordringsfrågan, vartill han ju i regel utses. Och vi hålla före, att den omständigheten, att de för ärendets utgång mest betydelsefulla avgörandena — utseendet av sakkunniga, beslut om kallelse och förslags upprättande — träffas av kollegialt beslutande organ, utgör ett tillräckligt starkt skydd mot eventuella påtryckningsförsök från en enskild ledamots sida. Vi kunna därför icke finna, att nu berörda invändning bör tillmätas någon större vikt. Snarare bör man enligt vårt förmenande såsom en av de fördelar, förtidsproceduren medför, betrakta den avgående professorns obligatoriska deltagande i ärendets handläggning. Härigenom kommer nämligen vederbörande högskola att i alla de fall, där förtidsprocedur kan komma i fråga, städse äga tillgång till sakkunskap inom sin egen krets. Att såsom nu stundom kan hända, fakulteten vid prövning av ett tillsättningsärende icke bland sina ledamöter räknar någon i egentlig mening sakförståndig, skulle således endast kunna inträffa i det mindre antal fall, där förtidsproceduren icke kan komma till användning. Beträffande frågan, huru lång tid före vederbörande professors avgång tillsättningsförfarandet skall taga sin början, är det klart, att för vinnande av det med förtidsproceduren ovan angivna syftemål åtgärder för befattningens återbesättande icke böra vidtagas senare, än att mellan procedurens begynnelse och avgången inrymmes så lång tid, som beräknas åtgå för befordringsärendets avgörande. Tillsättningsåtgärderna synas sålunda böra taga sin början just så lång tid före avgången, som kräves för tillsättningsfrågans fullständiga behandling i de olika instanserna. Att i varje fall på förhand exakt bestämma nyssnämnda tid låter sig helt naturligt icke göra. Tillsättningstidens längd är ju beroende av flera olika faktorer, vilka det i allmänhet icke är möjligt att förutse. Redan på grund härav synes det olämpligt att åt någon universitetets myndighet överlämna • att från fall till fall träffa avgörande härutinnan. Men även med hänsyn till önskvärdheten av att för befordringsärendenas handläggning vinna fasta, bestämda normer, som utesluta ett godtyckligt tillvägagångssätt, torde en dylik prövningsrätt för universitetsmyndigheterna icke böra ifrågakomma. Det förefaller oss därför tillrådligt, att i vederbörande författning bestämt utsäges, huru lång tid, lämpligen beräknad i månader, före

17)3 avgången, tillsättiiingsåtgärderna skola påbörjas, och att denna tid göres lika för alla fall. Vid fixerandet av ifrågavarande tid är man hänvisad att räkna med en normaltid för befordringsärendenas hand läggning. Såsom vi förut nämnt, bör enligt det förslag, vi här framlägga till en omorganisation av befordringsproceduren vid våra högskolor, tillsättningen av en professur i allmänhet kunna slutföras under loppet av elva månader, förutsatt att de olika momenten i förfarandet följa slag i slag utan uppskov. Tillsättningsåtgärderna böra alltså taga sin början minst elva månader före den tidpunkt, då vederbörande professor har att lämna sin befattning. Emellertid yppa sig svårigheter i vissa avseenden, då man söker inpassa en bestämmelse sådan som den nyss anförda i befordringsordningen i övrigt. Vi nämnde i det föregående, att skyldighet för professor vid något av rikets universitet eller karolinska institutet att från tjänsten avgå inträder vid uppnådda sextiofem levnads- och tjugofem tjänstar, men att för professorer, såväl som för andra statens befattningshavare med undantag av domare, den modifierande bestämmelsen gäller, att Kungl. Maj:t eller annan myndighet, vilken det tillkommer att bevilja avsked, kan låta med avskedet anstå, därest och så länge befattningshavaren prövas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke längre än till fyllda sjuttio år. Då professor avgår vid lagstadgad pensionsålder, erhåller han enligt Kungl. Maj:ts beslut vanligen avsked med den dag, dä han fyller sextiofem år. På grund härav kan således avgång från professur inträffa under vilken månad som helst under loppet av ett kalenderår. Detta åter skulle medföra, att även tidpunkten för förtidsprocedurens öppnande kunde bliva förlagd till vilken del av året som helst. Vad angår bestämmelsen om rätt för Kungl. Maj:t att giva uppskov med avskedet, har densamma för professorernas vidkommande endast i ytterst ringa utsträckning kommit till användning. I något enstaka fall har sådant uppskov medgivits professor i avbidan på förestående lönereglering. Jämväl har i ett fåtal fall anstånd med avskedet lämnats på några månader, där det befunnits särskilt viktigt, att ombyte av lärarkraft icke komme att ske under pågående lästermin. Men i det stora hela torde man kunna säga, att, vad professorerna angår, lagen i denna dol varit allenast en lag på papperet. Så länge likväl ifrågavarande stadgande är tillämpligt jämväl å innehavare av professorsbefattningar, kvarstår såsom en möjlighet att avgång icke inträffar med den dag, då professor uppnår sextiofem levnadsår, utan blir framskjuten till en senare tidpunkt. Då beslut om rätt för befattningshavare att kvarstå i tjänst utöver uppnådd pensionsålder, med hänsyn till det villkor, som, på sätt förut nämnts, i lagen är uppställt för att dylik rätt över huvud skall kunna beviljas, icke torde meddelas någon längre tid före pensionsålderns inträde, kan man utgå från att vid den tidpunkt, •då, enligt vad ovan sagts, förtidsproceduren borde igångsättas, tidpunkten för avgången i fall av beviljat anstånd icke är känd. Nu påpekade förhållanden, att enligt gällande bestämmelser avgång kan inträffa när som helst under året, samt att tidpunkten för avgången faktiskt icke kan på förhand med visshet fixeras, föranleda de ovan antydda svårig-

174 heterna vid förtidsprocedurens genomförande. Vi vilja nu närmare utveckla. vari dessa svårigheter bestå och huru vi tänkt oss kunna övervinna desamma. Då vi såsom en normal tillsättningstid uppgivit elva månader, hava vi utgått från följande ungefärliga beräkning: Ansökningstid 1 månad, sakkunniggranskning för avgivande av yttranden om eventuellt kallelseförslag samt om upprättande av enmansförslag 40 dagar, behandling vid universitetet av sakkunnigas berörda yttranden 20 dagar, ytterligare sakkunniggranskning 4 månader, ytterligare behandling vid universitetet samt behandling hos kanslern 3 månader, i ecklesiastikdepartementet 1 månad. Det bör anmärkas, att, då fråga är om fastställande av en normaltid för tillsättning, vi icke tagit hänsyn till de fall, då platsen besattes genom kallelse eller efter enmansförslag, enär dessa fall torde få hänföras till undantagen. Som av nyss angivna plan för ärendets handläggning framgår, förutsätta vi, att de olika leden i tillsättningsproceduren komma att omedelbart gripa i varandra och att således med ärendets behandling icke får under någon tid anstå. Nu förhåller det sig som bekant så, att ferierna enligt de akademiska statuterna och stadgarna i vissa fall utgöra giltigt skäl för en förlängd behandling av befordringsärendena. Mellankommande ferier orsaka utsträckning av tiden för kallelseförslags väckande och kunna tjäna såsom grund för utsträckning av tiden för kallelsefrågas avgörande i fakultet eller sektion, de kunna föranleda uppskov med utseendet av sakkunniga och utsträckning av provtiden och slutligen även dröjsmål med befordringsärendets slutliga prövning av fakultetet och konsistorium (U. S. §§ 56 mom. 2 och 3, 61 mom. 1 och 63 mom. 1, K. I. S. §§ 41 mom. 2 och 3, 45 och 47 mom. 1). Den ökning av tillsättningstiden, som sålunda uppkommer, blir ganska betydande. Särskilt sommarferierna orsaka ju en förlängning med mera än tre månader. Inträffar så därtill, att ett och samma befordringsärende mer än en gång kommer i kontakt med ferier, något som med nu gällande befordringsordning ej är alldeles uteslutet, kan det tillskott till tiden för tillsättningen, som ferierna föranleda, bliva högst väsentligt. Skulle nu förtidsproceduren så anordnas, att den kunde komma att taga sin början vid vilken tid som helst under året, kunde det mycket väl inträffa, att vår beräkning om en tillsättningstid av elva månader ej hölle streck. Mellankommande ferier skulle kunna fördröja det slutliga avgörandet så, att syftemålet med förtidsproceduren förfelades. Även enligt vårt förslag komma nämligen ferierna att spela en roll såsom skäl till uppskov med handläggningen av ett befordringsärende, ehuru deras betydelse såsom sådant genom åtskilliga anordningar inskränkts. Vi hänvisa till § 75 i vårt statutförslag och till § 58 i förslaget till ändring av karolinska institutets stadgar. Genom stadgandets placering i slutet av bestämmelserna rörande tillsättning av lärartjänster hava vi velat framhålla, att i regel ärendets handläggning bör fortskrida utan uppskov med hänsyn till ferier. Likaså hava vi givit stadgandet allenast dispositiv karaktär. Att helt och hållet låta ferierna försvinna såsom uppskovsanledning hava vi för ingen del funnit tillrådligt, enär det helt visst skulle stöta på stora svårigheter att under desamma vinna en tillfredsställande behandling av befordringsärendena. Flertalet professorer uppehålla sig kanske därunder på annan, ofta utrikes ort, för sitt forskningsarbete i behov av

175 en ostördhet, vartill ämbetsplikterna under terminerna sällan lämna tillfälle. Det skulle enligt vårt bestämda förmenande inverka skadligt såväl med hänsyn till vikten av att befordringsfrågorna underkastas en sakkunnig och allsidig prövning som ur synpunkten av den stora betydelse, ferierna för professorerna i nyss påpekade hänseende äga, om man försökte sig på att under alla förhållanden tvinga fram en behandling av ifrågavarande ärenden under ferierna. Då det sålunda å ena sidan är önskligt, att befordringsärendena handläggas utan uppskov för mellankommande ferier, men å andra sidan synes oundgängligt att fortfarande låta ferierna utgöra giltig uppskovsanledning, hava vi funnit oss böra föreslå en sådan anordning av förtidsproceduren, att någon kollision mellan tillsättningsärendets behandling och ferierna icke i förevarande avseende kan uppkomma. Detta ernås, om för alla de fall, där förtidsprocedur skall äga rum, fastslås en och samma tidpunkt på året, då tillsättningsåtgärderna skola taga sin början, och denna tidpunkt förlägges så, att de kritiska momenten falla helt utom ferierna. E n undersökning ger vid handen, att den i detta hänseende lämpligaste tiden på året är den 1 februari. Ledigförklaras befattningen denna dag, kommer enligt vårt förslag ärendets handläggning att fortgå sålunda: i februari utses sakkunniga och väckes eventuellt förslag om kallelse, under mars och förra hälften av april överväga de sakkunniga möjligen väckt förslag om kallelse och frågan om enmansförslags upprättande, i senare hälften av april avgöras frågorna om kallelse och enmansförslag; kommer kallelse ej till stånd och upprättas icke enmansförslag, hava de sakkunniga att under maj, juni, juli och augusti utarbeta och till höstterminens början insända sina ytterligare utlåtanden, varefter universitetsmyndigheterna behandla ärendet under nämnda termin. Lägges förtidsproceduren på detta sätt, måste alldeles särskilt vidriga omständigheter spela in, för att något uppskov med behandlingen på grund av ferier skulle behöva förekomma. Om tidpunkten, då förtidsproceduren skall igångsättas, under alla förhållanden bestämmes till den 1 februari, måste ändring ske i stadgandena om professors skyldighet att avgå ur tjänst. Skulle föreskriften om skyldighet för professor att avgå från sin befattning vid uppnådd sextiofem års ålder bibehållas vid gällande kraft, komme med en förläggning av tillsättningsåtgärdernas början till nämnda dag, i somliga fall. de nämligen, där befattningshavarens födelsedag inträffar under årets sista månader, en förtidsprocedur till stånd, men i andra fall, när befattningshavaren uppnår pensionsåldern under årets början, alldeles icke. Hela förslaget om förtidsprocedur skulle, utan ändring i berörda hänseende, bliva meningslöst. Skall förtidsproceduren öppnas den 1 februari, bör tydligen, för att syftemålet med densamma må vinnas, tidpunkten för avgången framskjutas till utgången av det år, varunder pensionsåldern uppnås. Mellan ledigförklarandet och avgången kommer då att ligga en tid av elva månader, alltså så lång tid som vi beräknat, att tillsättningsförfarandet i allmänhet skulle taga i anspråk. Då utnämningen av efterträdaren bör medhinnas till tiden för avgången, skulle sålunda av- och tillträdestid å genom innehavarens uppnående av pensionsåldern lediga professurer i regel bliva den 1 januari. Såsom en ytterligare, ej obetydlig fördel av att förtidsprocedurens början.

176 för alla fall förlägges till en och samma tid på året, vilja vi framhålla, hurusom denna anordning avsevärt underlättar arbetet för den myndighet, vilken har att ombesörja tillsättningsåtgärdernas igångsättande. Det skulle helt säkert visa sig rätt besvärligt att iakttaga de rätta tiderna, om man inskränkte sig till det stadgandet allenast, att proceduren skulle begynna elva månader före utgången av den månad, då befattningshavaren uppnår pensionsåldern. Vi medgiva gärna, att om nu en ändring i föreskrifterna om professorernas skyldighet att avgå ur tjänst skall vidtagas, det kan synas naturligare, att man läte avgången anknyta sig till det akademiska läsåret eller till de olika terminerna och icke till kalenderåret. Med hänsyn till det sätt, varpå i allmänhet föreläsningar och övningar anordnas, torde det dock ur undervisningens synpunkt knappast medföra några väsentliga olägenheter att ombyte av lärarkraft sker mellan höst- och vårterminen. Och skulle man i undervisningens intresse anse sig böra välja den utvägen att låta innehavare av professorsbefattningar kvarstå till utgången av det läsår, varunder de uppnått pensionsåldern, uppstode onekligen svårigheter att avgöra, huru rättvisligen de fall skulle behandlas, där vederbörande professor fyllde 65 år under sommarferierna. Liknande svårigheter skulle beträffande dem, som uppnådde pensionsåldern under vinter- eller sommarferier, yppa sig, därest såsom tid för avgång bestämdes slutet av den termin, under vilken befattningshavaren hunnit pensionsåldern. Vad som emellertid framför allt gjort, att vi icke funnit oss böra föreslå ändring i endera av dessa senast omtalade riktningar är, att de alldeles icke skulle tjäna det syfte, vilket föranlett oss att över huvud framkomma med förslag till en omläggning av ifrågavarande stadganden. Vår önskan har varit att finna en anordning, vilken giver förtidsproceduren största möjliga grad av effektivitet, och såsom sådan har för oss framstått den här ovan föreslagna. E t t förläggande av tidpunkten för avgången till läsårets eller de olika terminernas slut, skulle föra med sig de kollisioner med ferierna, vi strävat att undvika. Vi förbise icke, att vissa principiella invändningar kunna riktas mot ett förslag, varigenom professorerna med avseende å skyldigheten att vid uppnådd pensionsålder avgå ur tjänst ställas i en klass för sig bland övriga statens befattningshavare. En sådan särställning intaga dock redan enligt gällande lagstiftning domare. Och professorernas undantagsställning är i allt fall betingad av det akademiska befordringsväsendets egendomligheter. Frågan blir till slut, vilket som skall väga tyngst, vikten av att erhålla en befordringsprocedur, som verkar jämförelsevis snabbt och så gott som utesluter möjligheten av långvariga vakanser eller ovan antydda enligt vår mening mera teoretiskt än praktiskt betydelsefulla anmärkningar. Någon vill måhända mot förslaget även rikta den anmärkningen, att de, som äro födda i slutet av året, bliva missgynnade i förhållande till dem, som uppnå pensionsåldern under årets början. Härpå kunna vi icke svara annat, än att enskilda intressen av detta slag måste träda tillbaka för hänsynen till det allmänna bästa. Vi påpekade ovan såsom en av de omständigheter, vilka giva anledningtill svårigheter vid förtidsprocedurens genomförande, att tidpunkten för vederbörande professors avgång icke är på förhand med visshet beräknelig, i

177 det att enligt gällande lag innehavare av professur på ansökan kan av Kungl. Maj:t beviljas tillstånd att efter uppnådd pensionsålder kvarstå ännu någon tid i tjänst högst till 70 års ålder. Medgivande för statens befattningshavare att kvarstå utöver uppnådd pensionsålder lämnas såsom regel ej för längre tid än ett år i sänder. Antaga vi nu, att en professor fyller 65 år t. ex. i april 1925, så skulle enligt vårt förslag om förtidsprocedur tillsättningsåtgärderna taga sin början den 1 februari 1925 samt avgången äga rum den 31 december 1925. Emellertid anhåller professorn hos Kungl. Maj:t om tillstånd att kvarstå i tjänst utöver sistnämnda tid. Besked i detta ämne torde enligt vad vi förut utvecklat, icke lämnas förrän mot slutet av året. Skulle nu ansökningen beviljas och professorn erhålla rätt att kvarstå exempelvis till den 31 december 1926, komme alltså åtgärder för befattningens återbesättande att vidtagas nära två år före avgången. E t t så långt mellanrum mellan procedurens början och ledigblivandet är, såsom vi tidigare framhållit, olämpligt. An betänkligare bleve det, om tillståndet att kvarstå i tjänst sedermera förlängdes för ytterligare ett eller flera år. Att tänka sig ett inställande av påbörjade tillsättningsåtgärder i fall av tillstånd, som nu sagts, kan naturligtvis icke komma i fråga. Befordringsmaskineriet är alltför vidlyftigt för att lämpligen kunna hejdas, sedan det en gång blivit satt i rörelse. En lösning vore att ålägga vederbörande professor, vilken hade för avsikt att begära tillstånd av ifrågavarande slag, att ingiva sin ansökning därom före den 1 februari, och, om sådan ansökning bleve inlämnad, uppskjuta tillsättningsprocedurens öppnande i avvaktan på att ansökningen bleve avgjord. Såsom regel bleve väl dylika ansökningar, i likhet med vad hittills skett, avslagna. Men man hade då i alla fall låtit större delen av den tid, som skolat användas till förtidsproceduren, i onödan förrinna. Även om i realiteten ansökningar om tillstånd att kvarstå i tjänst endast mera sällan förekomme, förelåge dock, teoretiskt sett, en möjlighet att därigenom för varje fall hindra en förtidsprocedur. Denna lösning kunna vi alltså för ingen del förorda. Man kan icke heller nöja sig med en hänvisning till den ringa användning, stadgandet i 6 § b) i den civila pensionslagen för professorernas vidkommande hittills haft. Så länge stadgandet är på dem tillämpligt, kvarstår, såsom vi redan förut framhållit, möjligheten av en mera ofta inträffande tillämpning av samma stadgande, även vad dem angår. Såvitt vi kunna finna, måste tidpunkten för avgången göras absolut fix, om förtidsproceduren skall fungera på ett fullt tillfredsställande sätt. Någon möjlighet för professor att erhålla tillstånd att kvarstå i tjänst utöver den tid, då han enligt vårt förslag är skyldig att på grund av uppnådd pensionsålder avgå, bör icke medgivas. Även om detta, rättsligt sett, innebär en mindre gynnad ställning för professorerna än för andra statstjänare, medför ju dock på grund av stadgad praxis beträffande tillämpningen av nyss åberopade lagrum ändringen faktiskt egentligen icke någon försämring i deras villkor. Och vad de må anses genom berörda ändring förlora, torde få betraktas såsom kompenserat genom rätten att under alla förhållanden i tjänsten kvarstå till utgången av det kalenderår, varunder pensionsåldern uppnåtts. Om 12

178 exempelvis till följd av förestående lönereglering en professor kommer i en avsevärt sämre ekonomisk situation därigenom att möjligheten för honom att kvarstå vid befattningen, till dess den nya löneregleringen träder i kraft, är avskuren, gives ju alltid den utvägen att genom en hänvändelse till riksdagen söka åt honom utverka gottgörelse för den förlust, som sålunda tillskyndats honom. Stundom kan bristen på lämplig vikarie framstå såsom ett skäl för att låta vederbörande professor kvarstå vid sin befattning utöver den tidpunkt, då han är skyldig att avgå. Även om vårt förslag om borttagande av möjligheten till dylikt kvarstående bleve genomfört, lärer man likväl icke behöva befara att till följd härav svårigheter för högskolorna skulle uppkomma att uppehålla det ledigblivna ämbetet. Don avgående professorn torde nämligen i regel befinnas villig att åtaga sig vikariatet, vilket dessutom merändels genom förtidsproceduren kommer att bliva av jämförelsevis kort varaktighet. Skulle vårt förslag till förtidsprocedur vinna bifall, torde det vara klart, att de nya bestämmelserna om skyldighet för professor att avgå vid utgången av det kalenderår, varunder han uppnått stadgad pensionsålder utan möjlighet för honom att erhålla tillstånd till kvarstående utöver nämnda tid, icke utan vidare kunna göras tillämpliga på dem, som vid den tid, då bestämmelserna träda i kraft, redan äro innehavare av professorsbeställningar. För att bestämmelserna skola bliva gällande jämväl för dem torde fordras deras egna medgivanden härtill. Vi hålla för sannolikt, att de flesta skola finna med sin fördel förenligt att ingå på de nya bestämmelserna. I fråga om dem åter, som ej lämna sitt medgivande, måste särskilda övergångsstadganden meddelas. Rörande dessas innehåll hänvisa vi till specialmotiveringen. Erhåller förtidsproceduren den utformning, vårt förslag avser, är det uppenbart, att den kommer att utgöra ett synnerligen verksamt medel, ja, säkerligen det mest verksamma, till undvikande av långvariga vakanser. Visserligen är den användbar allenast i de fall, där platsen blir ledig genom innehavarens avgång på grund av uppnådd pensionsålder. Men av våra statistiska undersökningar har framgått, att nyssnämnda fall intill år 1920 utgjort omkring 70 °a av samtliga vakanstillfällen. Då det icke finnes anledning antaga, att denna proportion i framtiden skulle komma att i nämnvärd grad förryckas, torde man alltså kunna räkna med en tillämpning av förtidsproceduren i ungefär tre fall av fyra. Detta åter innebär, att flertalet professurer skola kunna återbesättas utan att någon vakans behöver förekomma. Även om i enstaka fall genom omständigheter, som icke äro möjliga att förutse, befordringsärendet icke skulle vara färdigbehandlat, då platsen står att tillträda, torde likväl endast mera sällan vikariat behövas för längre tid än en eller annan månad.

2) Kallelse. Det första ledet i vår nu gällande akademiska befordringsordning är avgörandet av frågan, huruvida den befattning, det gäller, skall tillsättas genom kallelse. Först om denna fråga avgöres i negativ riktning, ledig-

179 förklaras befattningen till ansökning. Det negativa resultatet kan nås på två olika vägar: antingen så, att förslag om kallelse icke väckes eller ock så; att kallelseförslaget röner motstånd hos fakultet resp. sektion eller hos Kungl. Maj:t. I förra fallet ger kallelsefrågaii anledning till uppskov med ärendets vidare behandling, i bästa fall under 14 dagar, som är den tid, författningen anslagit för kallelseförslags väckande. Skulle emellertid sagda tid börja att löpa eller komma att utgå under ferier, blir uppskovet väsentligt längre, enär tiden då skall utsträckas till fjortonde dagen av nästa lästermin, såvida icke samtliga till kallelsefrågas väckande berättigade förklara sådan utsträckning obehövlig. Om åter det negativa resultatet inträder på den senare av de två angivna vägarna, kan det naturligtvis icke ens tillnärmelsevis bestämmas, huru långvarigt dröjsmålet kommer att bliva, men en ganska avsevärd tid kan komma att åtgå, innan ett ledigförklarande kan ske. Ifrågavarande anordning, varigenom kallelsefrågan gjorts till ett led i tillsättningsproceduren, vilket med hänsyn till tiden är bestämt avgränsat från dess övriga delar, daterar sig från 1876 års statuter. Enligt därförut gällande statuter av år 1852 var förhållandet annorlunda. Det hette i § 77 av sistnämnda statuter: »Faculteten ege ock rätt, evad sökande finnas och competente anses eller icke, att till professors embete hos consistorium majuspå uppgivna grunder anmäla män, som för utmärkt skicklighet i den vetenskap, varom fråga är, sig kände gjort.» Och vidare i § 8 1 : »Har faculteten hos consistorium någon anmält, eller vill consistorium, efter facultetens hörande, någon föreslå, som för sin utmärkta skicklighet anses förtjänt att, ehuru han därom ej ansökt, vid embetets besättande komma i åtanke, då må consistorium clerom göra framställning hos Cancelleren, antingen i sammanhang med förslaget, eller annorledes, efter omständigheterna.» Kallelsefrågan kunde alltså enligt dessa statuter föras fram på vilket stadium av befordringsproceduren som helst. Den kommitté, vilken, tillsatt den 13 mars 1874 r erhöll i uppdrag att verkställa en revision av 1852 års statuter, särskilt i vad angick tillsättning av professors- och adjunktstjänster, och vars betänkande avgavs den 12 oktober 1874, upptog däri icke något förslag till ändring i kallelseförfarandet, såvitt nu är i fråga. Men i 1876 års statuter vidtogs så till vida en omläggning härutinnan, att enligt § 80 fråga om kallelse borde av fakultets- eller sektionsledamot väckas, innan ämbetet anslagits till ansökan ledigt. Någon föreskrift om skyldighet för fakultet eller sektion att behandla sådant förslag före ledigkungörandet lämnas icke, men det torde hava ansetts ligga i sakens natur, att den väckta frågan om kallelse först skulle avgöras, innan sådant kungörande kunde komma ifråga. Vad däremot angår det större akademiska konsistoriets rätt att föreslå kallelse, bibehölls den oförändrad r så att dylikt förslag kunde göras när som helst under ärendets handläggning. Angående tillkomsten av ovanberörda stadgande beträffande tiden för fakultets- eller sektionsledamots väckande av kallelseförslag, hänvisas till historiken. Senare vidtagna statutändringar hava bibehållit och närmare utvecklat bestämmelserna om kallelsefrågans avgörande före ansökningsförfarandets påbörjande. I motiveringarna till de kommitté- och sakkunnigbetänkanden, som föregingo 1908 och 1916 års statuter, hava vi dock icke funnit denna sida hos kallelseproceduren särskilt vidrörd.

180 Onekligen ter det sig i första ögonblicket såsom en ganska praktisk anordning att icke igångsätta en öppen konkurrens om befattningen, innan det blivit klart, att densamma ej kan tillsättas på den mera snabbt till målet ledande väg, kallelsen erbjuder. Det torde väl ock hava varit dylika hänsyn, som givit anledning till att man frångått den ordning, som enligt 1852 års statuter gällde. Det kunde kanske dessutom förefalla någon såsom en otillbörlighet gentemot de sökande, att inbjuda dem till offentlig konkurrens om en befattning, som man sedan tillsatte-ined förbigående av dem. Ur en annan synpunkt sett vore det möjligen att betrakta såsom en skyldig honnör åt den vetenskapsman, vars utmärkta förtjänster man funne motivera en kallelse, att man först erbjöde honom ämbetet, innan det offentliga ansökningsförfarandet anlitades. Alla dessa skäl äro emellertid enligt vår mening icke så starka, att de kunna anses uppväga de olägenheter med hänsyn till tidsutdräkten, vilka den nu omtalade anordningen i sig innebär, särskilt då man söker inpassa den i befordringsordningen, sådan densamma skulle gestalta sig enligt vårt förslag. Obestridligen åstadkomma de nuvarande bestämmelserna, att i de fall, då kallelseförslag icke väckas — och dessa fall utgöra flertalet — vakanstillståndet under alla förhållanden förlänges med en tid av 14 dagar, under vilken inga som helst åtgärder för ärendets handläggning vidtagas. Viktigare är emellertid, att, såsom ovan framhållits, under vissa förutsättningar denna »döda» tid kan bliva högst avsevärd, nämligen då bestämmelserna om feriernas inverkan på tiden för kallelsefrågas väckande träda i tillämpning. Blir vårt förslag om förtidsproceduren verklighet, behöver man i de fall, där denna kan komma till användning, åtminstone icke befara någon utsträckning av den »döda» tiden på grund av ferier. Men de 14 dagarna stå dock kvar och i de fall, då anledningen till ledigheten är dödsfall eller avgång före pensionsålderns uppnående, är kollisionen med ferierna ibland ej möjlig att undgå. Redan nu angivna omständigheter hava för oss utgjort tillräckliga skäl att taga under övervägande en omläggning av tillsättningsproceduren i förevarande del. Vi hava därvid kommit till det resultat, att det tillskott i tiden för handläggningen, som orsakas av nuvarande anordning med kallelsemomentet såsom ett avskilt led i början av tillsättningsförfarandet, lämpligen bortelimineras eller i varje fall till sina verkningar beskäres, om man så till vida återvänder till den ordning, som gällde enligt 1852 års statuter, att man låter kallelsefrågan behandlas parallellt med ansökningsproceduren. Vi föreslå för vår del, att tillsättningsförfarandet inledes med befattningens kungörande till ansökan. Sedan kungörandet skett, skall enligt vårt förslag, så snart ske kan, fakultet resp. sektion eller, enligt Alternativ II, befordringsnämnden sammanträda, fakulteten resp. sektionen för att föreslå sakkunniga och befordringsnämnden för att verkställa val av sakkunniga. A detta sammanträde, vilket väl i regel icke kommer att kunna hållas tidigare än omkring en vecka efter det kungörelse första gången ägt rum, skulle fakultetens resp. sektionens ledamöter äga rätt att väcka förslag om kallelse. Väckes å sammanträdet kallelseförslag, går frågan, sedan ansökningstiden utgått, till prövning av de utsedda sakkunniga, samtidigt som frågan om en-

181 mansförslags upprättande underställes dem. De sakkunniga hava att inom fyrtio dagar yttra sig i bägge dessa frågor, som därefter företagas till avgörande i fakulteten resp. sektionen eller befordringsnämnden, så snart ske kan, efter det de fyrtio dagarna gått till ända. Genom det nu skisserade förfarandet bortfaller alltså den tid av fjorton dagar eventuellt plus ferier plus ytterligare fjorton dagar, som nu är anslagen till kallelsefrågas väckande. Även enligt vårt förslag han visserligen frågan på grund av ferier bliva uppskjuten, men detta kan för det första inträffa endast i det mindre antal fall, där icke förtidsprocedur kan komma till användning och, för det andra, bland dessa fall endast vid de säkerligen relativt få tillfällen, då det befinnes omöjligt att hålla ovannämnda sammanträde, innan ferierna taga sin början, eller, där ledighet uppstått under löpande ferier, det prövas nödigt att på grund härav uppskjuta sammanträdet till den påföljande lästerminen. Det förefaller oss, som om man härigenom skulle ur synpunkten av snabbhet i behandlingen hava vunnit rätt mycket. Visserligen är det sant, att en tidsvinst föreligger, endast då kallelseförslag icke väckes, samt att i de fall, då sådant förslag föres fram, avgörandet av kallelsefrågan enligt vårt förslag kommer att taga i anspråk något längre tid än med nuvarande bestämmelser, men dels äro, såsom vi förut framhållit, de senare fallen att hänföra till undantagen, och dels omfattar den påpekade förlängningen allenast en mindre tidrymd. Under alla förhållanden måste denna förlängning anses vara av föga betydelse, då såsom regel väckt kallelseförslag leder till platsens besättande med den föreslagne och alltså förlängningen icke är någon »död» tid. I detta sammanhang vilja vi påpeka, att kallelseproceduren, om den bibehölles i sitt gällande skick, komme att bereda vissa olägenheter vid genomförandet av det tillsättningsförfarande, som av oss benämnts enmansförslaget. Detta förfarande, för vilket närmare redogöres under 5), innebär i korthet sagt, att där en persons vetenskapliga förtjänster visserligen icke berättiga hans kallande till en ledig professur, men likväl äro så betydande och för en var initierad så påtagliga, att han såsom sökande till ämbetet, utan någon mera ingående granskning, klart framstår såsom sina medsökande uppenbart överlägsen, frågan om platsens tillsättande skall avgöras genom en summarisk prövning utan anlitande av den mera tungrodda apparat, som eljest vid tillsättning efter ansökan kommer till användning. Han uppföres vid sådant förhållande under vissa förutsättningar ensam på förslaget, sedan de utsedda sakkunniga vitsordat hans vetenskapliga skicklighet vara av den beskaffenhet, som nyss angivits. Berörda summariska prövning, vilken enligt vårt förmenande skulle få en mycket viktig uppgift att fylla vid framtida befordringsfrågors avgörande, måste av naturliga skäl förläggas till början av tillsättningsproceduren. Blir dess resultat negativt, måste den långa vägen anlitas. Skulle nu kallelsen bibehållas såsom ett avskilt led för sig, komme tillsättningsproceduren att uppdela sig på icke mindre än tre etapper: Först måste frågan om kallelse avgöras. Leder den icke till ämbetets besättande, upptages frågan om enmansförslag. Kommer man icke heller här till ett positivt slut, återstår att söka få platsen försedd med ny innehavare genom den övliga mera ingående granskningen av och jämförelsen mellan de sökandes meriter. Kumuleras de

182 olika metoderna för tillsättning på dylikt sätt. skulle de avsedda reformerna i befordringsordningen endast leda till en ökad komplicéring och giva ytterligare anledning till tidsutdräkt. Låter man däremot, såsom vi föreslagit, frågorna om kallelse och enmansförslag prövas och avgöras i ett sammanhang, vinner man, synes det oss, en mycket enkel och naturlig uppdelning av hela proceduren: ett första kortare skede, varunder det klarlägges, huruvida möjlighet förefinnes att snabbt tillsätta befattningen på ondera av de två vägar, som härför stå till buds, nämligen kallelse och enmansförslag, samt för det fall, att ingendera av dessa vägar visar sig framkomlig, ett längre skede, då man söker ernå resultat genom en mera ingående granskning och vägning av de sökandes förutsättningar. Såsom en ytterligare fördel med den av oss nu föreslagna anordningen vilja vi framhålla, att den måste anses erbjuda större garantier mot ett missbruk av kallelserätten, då såväl sakkunniga som universitetsmyndigheterna, när de hava att taga ställning till väckt kallelseförslag, skola hava den frågan officiellt besvarad, vilka vetenskapsmän, som verkligen önska ifrågakomma till professuren. E t t undertryckande på privat väg av aspiranter på befattningen kommer givetvis att vara förbundet med svårigheter, då dessa genom offentlig kungörelse uppmanats att genom ansökning konkurrera om ämbetet. Några nämnvärda olägenheter av vårt förslag i nu förevarande del hava vi icke kunnat finna. E n tänkbar invändning vore, att i fall av förtidsprocedur fakultets- resp. sektionsledamöterna få alltför kort tid på sig att förbereda ett kallelseförslag, då ju det sammanträde, å vilket sådant förslag skall väckas, bör hållas så snart ske kan efter ledigförklarandet. Invändningen förlorar emellertid all kraft, om man betänker, att tidpunkten, då åtgärderna för tillsättning' skola taga sin början, är på förhand känd. Den professor, som vill genom förfrågan hos för saken intresserade vetenskapsidkare eller annorledes utröna, vilka utsikter ett eventuellt kallelseförslag har att vinna framgång, kan alltid företaga dessa förberedande åtgärder, innan ännu tillsättningsproceduren påbörjats. Vad beträffar de vakanser, som uppstå pä grund av dödsfall eller genom innehavarens avgång före pensionsåldern, hava vi med särskild hänsyn till nu påpekade förhållanden föreslagit, att vid sådan ledighet kungörelse skall utfärdas först åtta dagar efter det ledigheten uppstått. Vårt förslag lämnar i övrigt reglerna för kallelse helt oberörda. Med hänsyn till innehållet i det uppdrag, som blivit oss anförtrott, hava vi icke ansett oss äga anledning att göra denna tillsättningsform till föremål för reformförslag i vidare mån än som skett, då kallelsen, enligt vad som framgått av vår i Kap. I verkställda undersökning, fungerar med tillfredsställande snabbhet och därför ur denna synpunkt aldrig föranlett några anmärkningar.

3) Ansökningstiden. Ansökningstiden erhöll sin nuvarande längd av trettio dagar genom 1908 års statut- och stadgeändringar. Dessförinnan hade den jämlikt 1852 och 1876 års universitetsstatuter samt 1861 och 1886 års stadgar för karolinska institutet utgjort sextio dagar. Förkortningen till trettio dagar vidtogs på förslag av universitetskommittén av år 1899, vilken till stöd härför anförde

183 (Betänkande sid. 124), att ansökningstiden av sextio dagar på sin tid varit lämplig men att den med nutidens utvecklade samfärdsmedel vore onödigt lång. Kommittén ansåg fördenskull, att ansökningstiden utan olägenhet kunde förkortas till hälften och således bestämmas till trettio dagar, en åtgärd, vilken enligt kommitténs förmenande så mycket mindre mötte någon betänklighet, som jämlikt kommitténs förslag tiden mellan ledighetens uppstående och ansökningstidens utgång likväl alltid bleve längre än trettio dagar, nämligen så mycket längre som motsvarades av tiden för kallelsefrågas väckande. Förkortningen av ansökningstiden från sextio till trettio dagar genomfördes emellertid icke utan motstånd. Under granskningen av kommittéförslaget höjdes vid universiteten åtskilliga röster för bibehållande av de sextio dagarna eller i varje fall mot en så stark förkortning som till hälften av denna tid. I filosofiska fakulteten i Uppsala hemställde prof essoren Högbom, med vilken åtta andra professorer förenade sig — under framhållande av de olägenheter, som den föreslagna förkortade ansökningstiden i många fall kunde medföra — att fakulteten måtte föreslå, det ansökningstiden såsom hittills bestämdes till sextio dagar. Juridiska fakulteten därstädes framhöll, att ansökningstiden, med hänsyn till alla de prestanda, som sökande skulle vid ansökningen foga, och i betraktande av att sökande till professorsämbeten icke sällan befunne sig å utrikes ort och därför vore i behov av längre ansökningstid, icke lämpligen kunde inskränkas till trettio dagar. Uppsalakonsistoriets utlåtande i denna del avfattades i enlighet med den av juridiska fakulteten sålunda uttalade meningen. Vid Lunds universitet yrkade professoren Charlier bibehållande av de sextio dagarna, enär trettio dagar stundom kunde bliva för kort tid, då en eventuell sökande vid plötsligt inträffande ledighet befunne sig å avlägsen utrikes ort. Under det vi övervägt olika möjligheter till vinnande av en snabbare tillsättningsprocedur, hava vi, naturligt nog, även haft vår uppmärksamhet fäst på frågan, huruvida ett av medlen härtill lämpligen bör bliva en ytterligare avkortning av ansökningstiden. Åtskilligt kan synas tala härför. Vårt förslag om förtidsprocedurens anordning medför, såsom vi sett, att tiden, då en viss befattning kommer att ledigförklaras, för flertalet fall är i förväg känd. De, som umgås med planer på att anmäla sig såsom sökande till befattningen, hava därför synnerligen god tid på sig att vidtaga sina förberedelser. Ingenting hindrar,, att de, även om de vistas å utrikes ort, iordningställa sina ansökningshandlingar i så god tid, att dessa föreligga färdiga att ingivas omedelbart efter det kungörelse om ledigheten blivit utfärdad. Åtminstone för'de fall alltså, där förtidsprocedur äger rum, förefaller tanken på en förkortning av ansökningstiden t. ex. till hälften av den nuvarande rätt väl försvarad. Men även där ledigheten uppstår plötsligt, genom innehavarens död eller avgång före pensionsåldern, kunde man hava anledning att ifrågasätta någon förkortning. Enligt vad vi i föregående kapitel påpekade hava vi av anfört skäl funnit oss böra föreslå den bestämmelsen ifråga om kungörandet av ledighet av det senare slaget, att kungörelse skulle utfärdas först åtta dagar efter ledighetens uppkomst. Då man i allmänhet i intresserade kretsar icke torde förbliva i okunnighet om ledigheten ända till dess den tillkännagives i Posttidningen, komme, därest en ansökningstid av

184 trettio dagar bibehölles, såsom regel vederbörande att faktiskt disjDonera över mera än en månad för att insända sina ansökningar till befattningen. Följande omständigheter hava emellertid avhållit oss från att på denna punkt ifrågasätta någon ändring i gällande bestämmelser. Vi hava av vissa orsaker funnit oss böra föreslå en ökning i de sökandes prestanda, nämligen så till vida, att varje sökande skall vara ovillkorligen skyldig att före ansökningstidens utgång i fem exemplar inlämna de handlingar och skrifter, på vilka han stöder sin ansökning. Antalet exemplar skulle således bliva höjt från tre till fem, något undantag från skyldigheten att förete sistnämnda antal exemplar skulle icke kunna av universitetsmyndigheterna medgivas och någon specimenstid, varunder sökanden ägde att komplettera sina ansökningshandlingar, skulle icke stå honom till buds. Utan tvivel kan det många gånger komma att bliva ganska betungande för en sökande att fullgöra nu omförmälda skyldighet liksom även upprättandet av en fullständig meritförteckning, upptagande vetenskapliga resor m. m. dylikt, kan under omständigheter kräva en icke alldeles ringa tid. Även om i fall av tillsättning genom förtidsprocedur några större svårigheter härutinnan icke skulle yppa sig, kan dock, med hänsyn till de nyss berörda av oss föreslagna ändringarna, icke gärna vid övriga vakanstillfällen bliva fråga om en avkortning av ansökningstiden i någon avsevärd utsträckning. Då det givetvis endast skulle förorsaka oreda och föranleda misstag och försummelser, om ansökningstider av olika längd bestämdes för de båda olika formerna för tillsättning efter ansökning, som kunna ifrågakomma, hava vi funnit oss böra avstå från att framställa något förslag om inskränkning av den gällande ansökningstiden. Det förtjänar ock framhållas, att kortare ansökningstid än trettio dagar endast undantagsvis förekommer vid besättande av allmänna befattningar och då endast i fråga om sådana i underordnad ställning, såsom amanuensbefattningar vid vissa medicinska kliniker o. d.

4) Specimenstiden. Såsom vi av det föregående inhämtat har specimenstiden spelat en icke oviktig roll bland de olika faktorer, som medverkat till den för våra akademiska befordringsärenden utmärkande långsamheten i handläggningen. Särskilt gäller detta tiden förö 1908 års statutreform, då konsistoriet ägde och mycket ofta begagnade befogenheten att efter av sökande framställd begäran förlänga de regelmässiga tre månadernas specimenstid med ytterligare tre månader. Genom de år 1908 beslutade och ännu gällande ändringarna i befordringsordningen borttogs den nyss angivna möjligheten till utsträckning av specimenstiden, vilken då bestämdes till 90 dagar. Endast för det fall, att berörda tid helt eller delvis infaller under ferier, kan under viss förutsättning en utsträckning intill 180 dagar förekomma. Vidare torde böra erinras om att, därest samtliga sökande förklara, att de icke vilja begagna sig av provtid, all fråga om sådan förfaller. Dylika förklaringar äro emellertid, enligt vad en undersökning av hittills avgjorda befordringsärenden ger vid handen, ganska sällsynta. 1899 års universitetskommitté, vars förslag i stort sett ligger till grund

185 för hithörande bestämmelser, upptog vid dryftandet av åtgärder till befordringsprocedurens förkortände jämväl frågan om specimenstidens vara eller icke vara (Betänkande sid. 124—126). Kommittén återger de huvudskäl, som plägat åberopas till stöd för specimenstidens borttagande. Först och främst vore bestämmelsen om specimenstid betingad av vissa historiska förhållanden, vilka numera icke förelåge. Med äldre tiders låga kompetensfordringar h a d e det för en sökande varit möjligt att under den till specimina anslagna tiden ådagalägga erforderlig skicklighet; numera, sedan genom långt driven specialisering kraven på kompetens ojämförligt ökats, funnes ingen utsikt a t t förvärva sådan under specimenstiden. Genom att det oaktat stadgandet om specimenstid kvarstode, bleve ofta befordringsärendena till förfång såväl för allmänt som för enskilt intresse i onödan uppehållna. Vidare hade framhållits r att specimenstiden innebure en lockelse att söka för mången, som väl ej hade hopp om att vinna den sökta befattningen men som önskade förskaffa sig kompetensförklaring såsom merit för framtida befordran. Befordringsärendenas handläggning fördröjdes ej obetydligt genom dessa sökande, vilkas arbetens granskning merändels vållade de sakkunniga den största mödan. Kommittén fann de anförda skälen synnerligen beaktansvärda men ej tillräckliga för att motivera ett fullständigt avskaffande av specimenstiden. Vad som bestämde kommittén för att förorda specimenstidens bibehållande, ehuru i en mera beskuren form, var följande: Lärarprov kunna ej undvaras r och i den mån tid härför åtgår, är ock en specimenstid given. Vidare: man kan ej skäligen förvägra sökande en viss kortare period för att genom författarskap ådagalägga vetenskaplig förmåga, ty även om förvärvande och ådagaläggande av kompetens under specimenstiden numera icke är möjligt kan en sökande behöva någon tid för att från trycket utgiva ett arbete, som styrker hans vetenskapliga kompetens eller företräde framför annan sökande. 1908 års förändring av specimenstidens längd genomfördes emellertid icke utan motstånd från universitetshåll. Det större akademiska konsistoriet i Uppsala avstyrkte för sin del en väsentlig förkortning av specimenstiden och hemställde om bibehållande i huvudsak av gällande bestämmelser i ämnet. Konsistoriet fann erfarenheten tydligt hava givit vid handen, att behov av specimenstid i den utsträckning, som för det dåvarande var möjlig, merändels förefunnes. Särskilt ifråga om de högre fakulteterna skulle en förkortning av specimenstiden endast föranleda, att ämbetet först efter upprepade ledigförklaringar kunde tillsättas. Till denna mening anslöt sig jämväl den juridiska fakulteten därsammastädes. Såsom exempel på att en rakt motsatt uppfattning icke saknade representanter inom de akademiska kretsarna må dock nämnas, att vid behandlingen av kommitténs förslag i den filosofiska fakulteten i Uppsala professoren Hjärne förklarade — dock utan närmare motivering — att han för sin del helst önskade avskaffande av all specimenstid. Under de år, som gått sedan 1899 års universitetskommitté diskuterade frågan om specimenstidens nödvändighet, hava, enligt vår uppfattning, de skäl, som då framfördes för specimenstidens borttagande, ytterligare vuxit i styrka. Vad kommittén yttrade om omöjligheten för en sökande att under den för specimina anslagna tiden förvärva kompetens äger numera i än högre

186 grad giltighet. Kraven på vetenskaplig fackutbildning hava för närvarande nått så långt, att det torde vara ytterst sällsynt, att en sökande, som vid ansökningstidens utgång saknar kompetens till den lediga befattningen, under specimenstiden medhinner ett författarskap, varigenom sådan kompetens vinnes. Och lika liten utsikt torde med nutida höga fordringar finnas för att en sökande, som vid ansökningstidens slut ägde professorskompetens, skulle vara i stånd att genom vetenskapligt arbete under specimenstiden avsevärt förbättra sin ställning i förhållande till medsökande. Skulle därutinnan något av verklig betydelse kunna åstadkommas, borde, såsom t. ex. förhållandet är i Finland, för specimina vara tillmätt en långt större tidrymd, åtminstone ett år eller längre tid. Men härom kan ju icke bliva tal. Sådan som specimenstiden enligt nu gällande stadgar hos oss är anordnad, saknar den alltså, enligt vår mening, förutsättningarna för att kunna tjäna det syfte, för vilket den egentligen varit avsedd. Ej heller torde den numera i allmänhet för detta ändamål vara nödvändig, i varje fall icke tillnärmelsevis i samma grad som under äldre tider. Vid den tid, då 1899 års universitetskommitté dryftade frågan om specimenstidens bibehållande, kunde det ännu ganska ofta inträffa, att till en ledig professur ingen sökande anmälde sig eller att endast en person fanns, vilken till professuren kunde komma i fråga. Men med senare tiders ökade tillströmning till den akademiska banan blir denna företeelse allt mera sällsynt. Vanligen har man numera att välja emellan ett flertal kompetenta aspiranter. Och, även om, särskilt inom vissa juridiska och medicinska discipliner, det allt fortfarande kan hända, att vid uppkommen ledighet kompetent sökande saknas, är, såsom vi förut framhållit, specimenstiden i sin nuvarande form icke ägnad att avhjälpa de svårigheter för platsens besättande, som härigenom kunna uppkomma. Härtill kommer, att, om än så vore förhållandet, det synes kunna betecknas såsom ett slöseri med tid att med hänsyn till berörda undantagsfall bibehålla föreskriften om specimenstid för samtliga befordringsärenden, elär tillsättning sker efter ansökning. För vår del kunna vi, med beaktande av de ovan anförda synpunkterna, icke finna annat, än att då behovet att erhålla en snabbare tillsättningsprocedur verkligen är så stort, som vår föregående utredning givit vid handen, tiden är inne att ur vår befordringsordning helt avlägsna specimenstiden. E t t av de skäl, som av 1899 års kommitté anfördes till stöd för specimenstidens bibehållande var, såsom vi sett, det, att om lärarprov skulle äga rum, tid alltid härför åtginge och härmed vore ock en specimenstid given. Skälet synes oss ganska svagt. Ty det är dock en väsentlig skillnad mellan det fåtal dagar, som åtgår för lärarproven, och den tid av tre månader eventuellt mera, som upptages av specimenstiden. Vad lärarproven beträffar, hava vi, såsom här nedan skall närmare utvecklas, föreslagit vissa ändringar, genom vilka de bliva förlagda mot slutet av tillsättningsproceduren på sådant sätt, att något nämnvärt uppehåll i förfarandet icke genom dem åsamkas. Vad åter det andra huvudskälet för specimenstidens bibehållande angår — det att en sökande kunde behöva någon tid för att från trycket utgiva ett redan i manuskript färdigt arbete till styrkande av sin kompetens eller ådagaläggande av företräde framför medsökande — förefaller det oss, som

187 om kommittén härvid fäst allt för mycket avseende vid en möjlighet, vilken väl kan tänkas inträffa i enstaka fall men som dock icke synes böra tillmätas den betydelse, att densamma bör få bliva avgörande för frågan, huruvida regeln om specimenstid för varje befordringsärende skall bibehållas. För det allmänna är det ett obestridligt och viktigt intresse, att befordringsärendena bringas till avslutning med största möjliga skyndsamhet och härtill skulle specimenstidens borttagande onekligen kraftigt bidraga. Detta är ett faktum; man inlåter sig icke på några ovissa sannolikhetsberäkningar, då man utgår härifrån. Vad man däremot icke kan med någon som helst visshet säga, är, huruvida det för det allmänna synnerligen viktiga intresset av att till befattningen erhålla den bästa kraften, blir tillgodosett, om i det särskilda fallet en sökande äger möjlighet att genom specimenstiden få till bedömande upptagen en avhandling, vilken han icke bragt i färdigtryckt skick vid ansökningstidens utgång. Detta kan vara fallet; säkert är det icke. Då man har att välja mellan den påtagliga vinst, specimenstidens avskaffande skulle medföra, och den i hög grad problematiska, som är förbunden med dess bibehållande av nyss angivna skäl, synes oss någon tvekan icke böra råda. Skulle i ett särskilt fall det vara av synnerlig vikt för befordringsfrågans gynnsamma utgång, att ett visst av en sökande författat men endast i manuskript föreliggande arbete finge komma under bedömande, torde väl även med de av oss föreslagna befordringsreglerna härtill finnas utväg t. ex. genom dispens från skyldigheten att bifoga vetenskapliga arbeten i fem exemplar. Vad beträffar do fall, då vid plötsligen inträffande ledighet å professur t. ex. genom dödsfall, någon kompetent sökande icke finnes att påräkna, men man kan förutse att, därest någon tids anstånd lämnades, en på det ifrågavarande ämnesområdet sysselsatt vetenskapsman skulle hinna nöjaktigt dokumentera sin skicklighet till befattningen, hava vi redan förut framhållit, att för dylika fall den tid, som enligt nu gällande författningar är anslagen till specimina — tre månader — i allmänhet icke torde vara tillräcklig för ändamålet. I nu avsedda fall lärer man få på den väg, § 58 i vårt författningsförslag utvisar, söka hos Kungl. Maj:t utverka nödigt anstånd med befattningens tillsättande. Möjligen kunna ock förhållandena i det särskilda fallet vara sådana, att en tillämpning av § 55 mom. 3 i författningsförslaget kan tänkas komma i fråga. Härom vilja vi närmare yttra oss i vår specialmotivering. Vi tillåta oss dock betona, att även om i här berörda fall vissa smärre olägenheter kunna uppstå på grund av avsaknaden av specimenstid, enligt vår uppfattning det icke kan anses försvarligt att av denna orsak avstå från den betydande vinst med hänsyn till snabbheten i ärendenas behandling, specimenstidens bortskaffande medför. Vad angår lärarproven, vilka ju för närvarande äga rum under specimenstiden, hava vi för ingen del velat ifrågasätta, att dessa skulle försvinna ur befordringsordningen med specimenstidens avlägsnande. Vi anse dem tvärtom vara av stor betydelse såsom erbjudande en möjlighet för vederbörande att övervaka, att icke det lediga ämbetet besattes med en person, vilken saknar varje förutsättning för lärarkallet. Då ofta nog detta är det enda sätt, varpå man kan kontrollera, att kravet på lärarskicklighet nöjaktigt tillgodoses, kunde det enligt vår mening till och med vara skäl att överväga,

188 huruvida icke lärarproven borde göras obligatoriska. På denna fråga anse vi oss dock icke hava anledning att i detta sammanhang närmare ingå, då den torde vara främmande för vårt egentliga uppdrag. Såsom lärarproven enligt vårt förslag skulle anordnas, tro vi emellertid, att de bättre än hittills skola vara ägnade att tjäna det med dem avsedda syftet. Vi föreslå nämligen, att lärarproven, där sådana skola äga rum, förläggas inemot slutet av befordringsärendets handläggning vid högskolan, nämligen till tiden emellan det sammanträde, där fakulteten eller sektionen respektive lärarkollegiet utsätter dag för ärendets slutliga behandling, och själva detta slutsammanträde. Vi förutsätta vidare, att de sakkunniga i befordringsärendet skola vid proven närvara och sedermera över dem avgiva särskilt utlåtande, vilket delgives fakultetens eller sektionens respektive lärarkollegiets ledamöter. Genom att lärarproven förläggas till nu angivna tidpunkt, lärer såsom regel endast en kortare tid komma att förflyta mellan deras avhållande och slutsammanträdet. Vid detta skulle enligt vårt förslag de sakkunniga hava att såsom ledamöter deltaga i fakultetens eller sektionens respektive lärarkollegiets behandling av ärendet; det kan därför förutsättas, att det icke bör möta några större svårigheter för de sakkunniga att jämväl övervara lärarproven. Härigenom komma utan tvivel dessa prov att bliva till mera verkligt gagn vid befordringsfrågans bedömande än för närvarande, då det intresse, som kommer dem till del från vederbörligt håll, lämnar åtskilligt övrigt att önska. Vad eljest beträffar lärarprovens anordning hänvisa vi till specialmotiveringen.

5) Enmansförslag. Enligt gällande befordringsordning åligger det i de fall, där tillsättning sker efter ansökning, de prövande myndigheterna i första instans —• sakkunniga, fakultet eller sektion samt konsistorium resp. lärarkollegiet — att ingå i granskning av kvalifikationerna hos samtliga de personer, vilka anmält sig såsom sökande till den lediga befattningen. Att denna granskning för de sakkunnigas vidkommande icke bör inskränka sig till ett summariskt bedömande av de sökandes arbeten och övriga meriter utan avsetts skola, grundad på en detaljerad kännedom om de sökandes skrifter, giva såsom resultat en uttömmande, motiverad framställning av den sakkunniges mening, är en uppfattning, som sedan årtionden vunnit hävd inom akademiska kretsar och, åtminstone vad angår inhemska sakkunniga, nästan undantagslöst tilllämpats i praxis. Berörda uppfattning torde hava stöd i författningens föreskrift om skyldighet för de sakkuniga att ej endast utlåta sig rörande sökkandes kompetens eller icke-kompetens utan även, där flera äro sökande, anställa jämförelse dem emellan. Jämförelsen framtvingar, synes det. med nödvändighet en i detalj gående undersökning av de olika sökandenas meriter. Men givetvis förutsätter även själva kompetensyttrandet en omsorgsfull prövning. Emellertid nöjer sig vår befordringsordning ej heller, vad fakultet eller sektion och konsistorium resp. lärarkollegiet beträffar, med mindre än att samtliga sökandes meriter underkastas grundlig granskning och att en järn-

189 förelse dem emellan även här kommer till stånd. Våra statuter och stadgar är o härutinnan fullt tydliga. Det ligger i sakens natur och förhåller sig, såsom bekant, faktiskt även så, att omförmälda granskningsarbete är i hög grad kraft- och tidsödande. I all synnerhet är uppgiften för de sakkunniga, som hava att verkställa den grundläggande förstahandsundersökningen, oftast av mycket krävande beskaffenhet. Sökandenas produktion är dem helt naturligt mången gång endast mera ytligt bekant och redan arbetet med att taga del av densamma kräver, särskilt där de sökande äro många, en rundlig tid. Därefter kommer den ingående prövningen och värderingen av de vetenskapliga resultat, vartill sökandena kommit, avgörandet, beträffande varje sökande, av frågan, huruvida han fyller måttet för kompetens till den lediga professuren och slutligen lösandet av spörsmålet, i vilken ordning de sökande böra ifrågakomma till befattningen. Samma uppgifter åligga i stort sett även vederbörande högskolemyndigheter och, ehuru deras arbete i allmänhet givetvis blir i hög grad underlättat genom de sakkunnigas förberedande granskning, höra likväl befordringsärendena till de mest betungande frågor, dessa myndigheter hava att handlägga. Detta minutiösa tillvägagångssätt vid de akademiska befordringsärendenas prövning är enligt vår mening otvivelaktigt av nöden för vissa fall, nämligen dem, där någon tvekan kan råda om kompetensen hos en ensam sökande eller, i fall av ett flertal sökande, om vem av dem, som skall placeras i första rummet. Såsom en granskning av hittills avgjorda befordringsärenden ger vid handen och envar med någon längre tids personlig erfarenhet av dylika ärenden väl torde hava sig bekant, förhåller' det sig emellertid så, att i ett ganska stort antal fall bland ett flertal sökande till ledig professur en redan på förhand framstår såsom odisputabelt kompetent och så tydligt överlägsen de övriga, att något tvivel om utgången icke rätt gärna kan råda. Medsökandena hava i sådan händelse deltagit i konkurrensen ofta nog utan allvarlig förhoppning att kunna erhålla den sökta befattningen blott och bart i syfte att förvärva en kompetensförklaring, vilken sedermera kan åberopas såsom merit vid sökande av andra ämbeten. I dessa fall tjänar onekligen den långa och mödosamma granskningsproceduren till stor del endast enskilda introsson. Ur det allmännas synpunkt torde det under alla förhållanden vara av väsentligt större vikt, att den lediga platsen snarast möjligt besattes med den person, som måste anses därtill självskriven, än att en mer eller mindre tidsödande granskning utföres, vars resultat i bästa fall kan komma det allmänna till godo vid lösning av någon framtida befordringsfråga inom eller utom högskolan. Härmed jämförliga kunna de stundom förekommande fall sägas vara, då, ehuru till en ledig professur endast en sökande anmält sig och denne genom ett värdefullt vetenskapligt författarskap åtnjuter ett stadgat anseende såsom skicklig till en befattning av ifrågavarande slag, ärendet på grund av den långsamhet, varmed vårt befordringsmaskineri fungerar, likväl tager ansenlig tid i anspråk. De nu angivna fallen inträffa, enligt vad erfarenheten visat, så ofta, att de synas oss påkalla ett övervägande, huruvida icke för dem kunde ut-

190 finnas en tillsättningsprocedur, vilken genom att snabbt leda till resultat bättre än den nuvarande lämpade sig efter fallens egen beskaffenhet. Det är en sådan procedur, vi sökt tillskapa genom vad vi kallat enmansförslag. Vår strävan har därvid varit att å ena sidan tillgodose kravet på skyndsamhet i behandlingen och å andra sidan samtidigt söka åstadkomma, att tillsättningen sker under former, vilka äro fullt betryggande med hänsyn till objektivitet och noggrannhet i handläggningen. Med beaktande av det förra önskemålet innebär vårt förslag sålunda,, att i varje fall de sakkunniga föreläggas uppgiften att inom viss kort tid, fyrtio dagar, eller samtidigt med yttrande över eventuellt väckt kallelseförslag, avgiva förklaring, där flera sökande finnas, huruvida utan mera ingående jämförelse mellan dem en av dem uppenbarligen är kompetent och sina medsökande överlägsen eller, om endast en sökande finnes, huruvida, utan ytterligare granskning av ansökningshandlingarna, hans skicklighet till befattningen anses otvivelaktig. De av sakkunniga i nämnda hänseenden avgivna förklaringar behandlas därefter å ett omedelbart efter utgången av berörda tid utlyst sammanträde med fakulteten eller sektionen resp. lärarkollegiet, eventuellt enligt Alternativ II, befordringsnämnden, varvid avgörande träffas, huruvida på förslag till befattningen endast en av de sökande skall uppföras. Ärendet går därpå, i fall av positivt resultat hos nämnda myndigheter, för universitetens vidkommande, enligt Alternativ I till konsistoriet, som har att i ämnet avgiva yttrande, varefter den vanliga behandlingen hos kansler och Kungl. Maj:t följer, och enligt Alternativ I I direkt till kanslern och därefter till Kungl. Maj:t. Med detta behandlingssätt torde man kunna beräkna att, frånsett fall av besvärs anförande eller andra mellankommande hinder, hela proceduren skall kunna vara avslutad inom en tidrymd av inemot fyra månader. Emellertid torde det vara nödvändigt att, då man sålunda i vår befordringsordning inför ett nytt oprövat institut och med hänsyn till den mera summariska prövning, som här skulle förekomma, liksom vid kallelse uppställa vissa garantier mot att ett förhastat eller av obehöriga inflytelser påverkat beslut kommer till stånd. En dylik garanti ligger för det första däri, att vi jämväl för ifrågavarande fall bibehållit sakkunniggranskningen, om än en kortvarig sådan. Vidare, och häri torde ligga den mest betryggande säkerheten för att denna tillsättningsform icke skall kunna leda till missbruk, hava vi ansett oss böra uppställa fordran på fullständig enighet mellan de sakkunniga. Utan att var och en av de sakkunniga om samma sökande förbehållslöst avger sådan förklaring, som ovan sagts, kan alltså något enmansförslag ej förekomma. Slutligen skulle för enmansförslag fordras samma kvalificerade majoritet i fakultet eller sektion resp. lärarkollegium, eventuellt, enligt Alternativ II, befordringsnämnden, som för kallelse är stadgad. Självfallet skulle icke fakulteten eller sektionen resp. lärarkollegiet (eller alternativt befordringsnämnden) äga att på dylikt enmansförslag uppsätta någon annan än den, om vilken de sakkunniga avgivit förberörda förklaring. Med dessa nu angivna garantier synes det knappast behöva befaras, att vid tillämpning av ifrågavarande tillsättningsförfarande andra än själva

191 sakfrågan vidkommande synpunkter skulle kunna göra sig på ett obehörigt sätt gällande. Såsom nämnt skulle det åligga de sakkunniga att i varje befordringsärende, alltså jämväl där kallelseförslag blivit väckt, avgiva förut omtalade förklaring. Detta innebär för kallelsefallens del ingen oegentlighet. Ty dels kan och torde väl oftast förhållandet bliva det, att den vetenskapsman, vilken föreslagits till kallelse, ej befinner sig bland de sökande. Besitter nu en bland dessa förutsättningarna för att kunna upj)föras å enmansförslag och röner kallelseförslaget sådant motstånd, att det faller i fakultet eller sektion, är det givetvis lämpligast, att de sakkunniga redan tagit ståndpunkt till frågan om enmansförslag; eljest måste man ju för sådant ändamål återremittera ärendet till de sakkunniga, vilket alltid skulle medföra tidsförlust. Men dels kan också det fallet tänkas inträffa, att fakultets- eller sektionsledamot väcker förslag att till den lediga befattningen kalla en av dem, vilka anmält sig som sökande till befattningen, samt att de sakkunniga finna, att den föreslagne väl icke fyller de villkor, författningen stadgar för kallelse, men att omständigheterna däremot äro sådana, att han bör uppföras å enmansförslag. Även i ett sådant fall är det naturligtvis att föredraga, att varje sakkunnig på en gång avgiver yttrande i båda avseendena. Den av oss här förordade ändring i befordringsorclningen innebär ett avsteg från hittills gällande regler angående upprättande av förslag i befordringsärenden även i så måtto, att uppgörandet av enmansförslag skulle tillkomma fakultet resp. sektion, ej det större konsistoriet, vilket eljest i dylika ärenden har motsvarande befogenhet. Det synes oss emellertid skäligt att i detta hänseende låta frågan om enmansförslag behandlas i samma ordning som kallelsefrågan, vilken den förra står ganska nära. Vid kallelse fattas enligt gällande bestämmelser själva förslagsbeslutet av fakulteten; konsistoriet har endast att avgiva yttrande i ämnet. Uppenbarligen har den ytterligare kontroll, som ligger i konsistoriets skyldighet att upprätta förslag i befordringsärenden, vid kallelse icke ansetts nödig, då man förutsatt, att frågan skulle ligga så jämförelsevis klar, att den hos den egentligen sakkunniga universitetsmyndigheten samlade en kvalificerad majoritet för förslaget. Så mycket mindre torde berörda kontroll vara av nöden vid enmansförslag, där denna förutsättning i än högre grad betonats. Genom konsistoriets skyldighet att avgiva yttrande är i allt fall möjlighet till rättelse given, därest vid fakultetens resp. sektionens handläggning av ärendet de gemensamma universitetsintressena icke skulle blivit på vederbörligt sätt iakttagna. Vad beträffar den nya principen om föreläggande för de sakkunniga av viss tid, inom vilken de hava att avgiva utlåtande, skola vi i ett sammanhang upptaga denna fråga i nästfoljande kapitel. Skulle i fråga om enmansförslag enighet mellan de sakkunniga ej uppnås och är ej kallelseförslag väckt eller leder sådant icke till avsett resultat, går ärendet åter till de sakkunniga och den mera ingående granskningen vidtager. Samma blir förhållandet, om vid enhälligt tillstyrkande av de sakkunniga rörande enmansförslag, dylikt förslag likväl icke kommer till stånd eller icke varder av Kungl. Maj:t stadfäst. Den tidsförlust, som härigenom kan uppkomma, torde, om man undantager sistberörda, säkerligen

192 mera sällan inträffande fall, icke bliva av någon mera avsevärd storlek och motväges för övrigt genom de av oss föreslagna åtgärder till j)åskyndande av ärendenas fortsatta behandling.

6) Sakkunniga. Genom 1876 års statutändringar infördes såsom ett obligatoriskt led i vår akademiska befordringsordning den för ifrågavarande ärendens behandling så betydelsefulla sakkunniggranskningen. Denna institution har under de år, som förflutit sedan dess tillkomst, tillvunnit sig anseende såsom den faktor i tillsättningsproceduren, vilken spelar den kanske viktigaste rollen för vad man funnit vara berörda procedurs mest värdefulla egenskaper — grundlighet och objektivitet i handläggningen. Men å andra sidan har, enligt vad erfarenheten visat, sakkunniginstitutionen att påtaga sig huvudansvaret för den sida hos vår befordringsordning, som ansetts utgöra dess kanske största svaghet, nämligen långsamheten i behandlingen. När det gällt åtgärder för tillsättningsprocedurens förkortande, har därför sakkunniginstitutionen framför allt tilldragit sig intresset. 1899 års universitetskommitté fann för sin del med hänsyn till den garanti, sakkunniginstitutionen innebure för rättvisa befordringar, dess avskaffande icke kunna ifrågasättas. Kommittén upptog emellertid till prövning olika medel till vinnande av en skyndsammare sakkunnigbehandling och föreslog jämväl i sådant syfte åtskilliga ändringar i då gällande tillsättningsregler. Då vad kommittén härutinnan uttalade äger beröringspunkter med det förslag, vi i förevarande avseende framlagt, tillåta vi oss återgiva kommitténs yttrande i ämnet. Den anför (Betänkande s. 127 o. f.): »Då man vill söka förkorta perioden för de sakkunnigas prövning, faller man närmast på tanken, att föreskriva en viss tid, inom vilken sakkunnig skall hava utlåtit sig. Denna utväg till vinnande av ifrågavarande syfte synes vara både den enklaste och mest effektiva. Emot dess anlitande kunna dock enligt kommitténs åsikt åberopas avgörande skäl. Den tid, en sakkunnig för sin granskning behöver, beror av omständigheter, vilka gestalta sig mycket olika i olika fall, såsom antalet sökande och mängden av skrifter, vilka granskningen avser, jämte dessas beskaffenhet. Med hänsyn härtill måste, om statuterna skulle upptaga en bestämmelse, som ålade sakkunnig att inom viss tid avgiva sitt utlåtande, denna tid sättas ganska lång, och den avsedda tidsbesparingen kunde vid sådant förhållande ej bliva så synnerligen betydande. Men oavsett detta synes den sakkunnig åliggande prövningen vara av den natur, att det måste vara överlåtet åt honom själv att avgöra, när han är med sitt omdöme färdig. Om man härutinnan bunde honom, bleve följden sannolikt den, att mången undandroge sig .sakkunnigvärvet till skada för befordringsärendenas behandling». »Till befordrande av en så vitt möjligt skyndsam behandling från de sakkunnigas sida står man emellertid icke utan medel. Man kan framfor allt sätta dem i tillfälle att odelat ägna sig åt sitt uppdrags utförande genom att

193 för de fall, då tjänstledighet i sådant avseende ifrågakommer, medgiva ersättning för mistade tjänstgöringspenningar». »Även andra bestämmelser, åsyftande att förkorta den tid, som för de sakkunniges prövning åtgår, innehåller förslaget. För närvarande utses de sakkunnige ofta först sedan både ansökningstid och provtid tilländalupit, och deras prövning vidtager först efter provtidens utgång. Enligt kommitténs förslag är utseendet av de sakkunniga en åtgärd, till vilken skrides genast efter det befattningen blivit ledig och hinder för dess tillsättande ej finnes. Deras granskningsarbete har ock avsetts skola taga sin början tidigare än nu är fallet. Jämte ansökningarna skola samtliga skrifter och andra handlingar, vilka sökande till ådagaläggande av sin skicklighet då kunna åberopa, ingivas, och dessa vid ansökningarna fogade handlingar överlämnas genast efter ansökningstidens utgång till de sakkunniga. På det att prövningen icke må verkställas successivt, av den ene sakkunnige efter den andre, utan av alla samtidigt, har tillika stadgats, att de sökande skola så vitt möjligt ingiva sina tryckta skrifter i så många exemplar, att ett kan tillställas varje sakkunnig. Grenom dessa bestämmelser har kommittén sökt åstadkomma att de sakkunnigas granskning må kunna vidtaga omedelbart efter ansökningstidens utgång och pågå under provtiden, så att vid dennas slut för de sakkunnige om möjligt endast återstår att granska de ytterligare arbeten, som under den senare perioden ingivits. E n ej oväsentlig tidsvinst skall på detta sätt ernås.» Slutligen påpekar kommittén, hurusom dess av oss förut berörda förslag om ändring med hänsyn till provtidens längd komme att bidraga till ett påskyndande av sakkunnigarbetet. Beträffande den av kommittén förordade rätten för sakkunnig att under tjänstledighet för sakkunniguppdragets fullgörande erhålla ersättning för mistade tjänstgöringspeniiingar må nämnas, att kommitténs förslag innebar, att denna rätt skulle av de sakkunniga åtnjutas utan någon begränsning med hänsyn till tiden. I sitt yttrande över kommittéförslaget i förevarande del hemställde det större akademiska konsistoriet i Uppsala, att den tid, sakkunnig vore berättigad att vara tjänstledig, måtte bestämmas till högst tre månader, räknat från den dag, sakkunnig fått del av samtliga till befordringsärendet hörande handlingar. I samma riktning uttalade sig juridiska fakulteten därstädes, i det den påyrkade, att rättigheten till ersättning för tjänstgöringspenningar måtte inskränkas till en tid av två månader. Ifrågavarande från universitetet framkomna förslag åsyftade synbarligen att så begränsa stadgandet om rätt för sakkunnig till ersättning för mistade tjänstgöringspenningar, att en snabbare sakkunniggranskning verkligen skulle åstadkommas. Sådant kommittén avfattat berörda stadgande synes man nämligen hava haft grundad anledning antaga, att detsamma skulle giva ett helt motsatt resultat. Såsom ett ytterligare tecken på att man vid Uppsalauniversitetet kände behovet av att påskynda sakkunnigas arbete kan anföras, att det större konsistoriet i sitt nyss omförmälda yttrande förordade införandet av bestämmelse 13

194 därom, att sakkunniga skulle vara skyldiga att så fort ske kunde inkomma med sina betänkanden. Vid universitetet i Lund ägnade man vid behandlingen av kommittéförslaget livlig uppmärksamhet åt ifrågavarande moment i tillsättningsproceduren. Man synes där hava haft blicken öppen för nödvändigheten av att till vinnande av en skyndsammare sakkunnig-granskning vidtaga genomgripande ändringar i författningens föreskrifter på denna punkt. Såväl juridiska fakulteten som filosofiska fakultetens båda sektioner upptogo och anslöto sig i sina yttranden till den av kommittén förkastade tanken på att i nu berörda syfte förelägga de sakkunniga viss tid för utlåtandenas avgivande. Med denna skyldighet ansågo de böra förbindas rätt för de sakkunniga till ersättning för uppdragets utförandeJuridiska fakulteten anför i ämnet: »I motsats till kommitterade — — — — anser Fakulteten vidare ändamålsenligt, att åt sakkunnige tillförsäkras rätt att, efter därom framställd begäran, erhålla skäligt arfvode för uppdragets utförande. Skall den tid, tillsättningen af ett lärareembete gemenligen kräfver, kunna i afsevärd mån förkortas, så måste i första rummet de sakkunnigas granskningsarbete påskyndas. Men därom kan icke rimligen någon bestämmelse träffas, med mindre arbetet ersattes. Visserligen torde allenast vid de tillfällen, då ett lärareembete skall tillsättas efter ansökan, någon längre tid för de sakkunniges granskning komma att åtgå, men rättvisan synes dock kräfva, att om vid nämnda tillfällen de sakkunnige få betalning för sitt arbete, enahanda förmån också tillerkännes dem, hvilka i samma egenskap tjenstgöra vid tillsättningar i kallelseväg.» »Medel till bestridande af nu omförmälda arfvoden torde kunna i hvarje särskildt fall erhållas från den lediga lönen för det embete, om hvars tillsättande är fråga. Angående arfvodenas belopp förmenas, att inga absoluta bestämmelser böra meddelas, utan må Kansleren efter omständigheterna afgöra, hvilket ersättningsbelopp kan anses skäligt.» — — •— — »Om sålunda utsigt beredts de sakkunniga att få sitt besvär godtgjordt, kan det icke vara obilligt att å andra sidan föreskrifva en viss tid, inom hvilken utlåtandena skola vara till universitetet inlemnade. Lämpligen torde emellertid denna tidsbestämmelse böra affattas olika för tre särskilda fall, nemligen för yttrande angående kallelse, för yttrande öfver en sökandes skicklighet och för yttrande öfver fleres skicklighet med jemförelse dem emellan.» Filosofiska fakultetens båda sektioner uttalade sig i huvudsak i samma riktning som den juridiska fakulteten. Humanistiska sektionen yttrar, att »då den reform i befordringsväsendet, som framför allt är af nöden, är förkortande af tiden för tjänstetillsättning och då ett sådant förkortande väsentligen endast kan ernås genom inskränkning af tiden för sakkunnigbehandlingen, de sakkunnige vid akademiska befordringsärenden måtte erhålla ett icke allt för lågt tilltaget arfvode med förpliktelse för dem att inom vissbestämd tid inkomma med utlåtande.» Matematisk-naturvetenskapliga sektionens utlåtande i denna del avviker allenast i så måtto från den humanistiska sektionens, att tiden, inom vilken de sakkunnige skola hava att inkomma med sina utlåtanden, anses böra bestämmas »efter föreliggande omständigheter.» De från Lundauniversitetet sålunda framförda förslagen till förkortning;

195 av tillsättningsproceduren vunno icke gehör vid det slutliga avfattandet av de nya statuterna och stadgandena, vilka utfärdades år 1908. Däremot upptogos förslagen om tillsättande av de sakkunniga omedelbart efter ansökningstidens utgång, rätt till ersättning åt cle sakkunniga för mistade tjänstgöringspenningar, vilken rätt därvid begränsades till en tid av två månader, samt skyldighet för sakkunniga att avgiva sina betänkanden, så fort ske kunde. Såsom vi sett, efterföljdes dessa åtgärder knappast av någon förändring i avsedd riktning. Snarare framträdde så småningom en tendens till ökning av tillsättningstiden, beroende ej endast därpå, att de år 1908 vidtagna författningsändringar, vilka åsyftade en förkortning, icke voro tillräckligt effektiva, utan även kanske mest på beforclringsärendenas allt mera omfattande beskaffenhet. Behövligheten av en förkortning av tillsättningstiden och framför allt av sakkunniggranskningen beaktades därför jämväl av de inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga, vilka den 23 juli 1914 avgåvo förslag till ändringar i universitetsstatuterna. De anförde i sådant avseende: »En väsentlig anledning till att befordringsärendena vid universiteten fortfarande kräva så avsevärd tid, ligger i den långsamhet, med vilken de sakkunniga ofta fullgöra sitt uppdrag. Då emellertid detta uppdrag i regel hör till de mest maktpåliggande uppgifter, en vetenskapsidkare får på sin lott, och redan åtskilliga gånger visat sig, att svårigheter möter att få sakkunniguppdragen mottagna av cle därtill mest ägnade personerna, torde det icke vara lämpligt att meddela någon allmän föreskrift om maximitid för sakkunniguppdragets fullgörande. Något synes dock böra åtgöras i syfte att förmå de sakkunniga till större skyndsamhet, och i enlighet härmed ha vi funnit oss föranlåtna att föreslå en sådan lindrig men kanske ej alldeles overksam påtryckning som den, att rätten till ersättning för avträdda tjänstgöringspenningar göres beroende av att sakkunnigutlåtandet inkommer inom viss tid, vilken lämpligast torde beräknas från början av den tjänstledighet, som för uppdragets fullgörande erhållits.» Under den granskning, som berörda förslag sedermera underkastades hos vederbörande myndigheter, uttalades från flera håll tvivel om dess effektivitet. Så yttrade medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, att den föreslagna bestämmelsen >torde vara fullkomligt ineffektiv, då sådana sakkunnige, mot vilka den är riktad, ej lära underlåta, att först i ett senare skede av sitt arbete begära tjänstledigheten.» Fakulteten påyrkade därför, att bestämmelsen måtte få utgå. I större akademiska konsistoriet i Uppsala föreslog professoren Noreen, att bestämmelsen måtte givas den lydelse, att ersättning för mistade tjänstgöringspenningar utginge, allenast under förutsättning, att sakkunnig inkomme med sitt utlåtande inom sex månader efter ansökningshandlingarnas mottagande. Detta förslag vann dock ej gehör hos flera än fyra av konsistoriets ledamöter. Teologiska fakulteten vid universitetet i Lund gjorde i fråga om samma föreslagna bestämmelse följande uttalande: »Fakulteten finner det av kommitterade åsyftade ändamålet behjärtansvärt, men betvivlar, att det föreslagna stadgandet kommer att medföra avsedd effektivitet, därest icke någon begränsning sättes även för den

196 tid, inom vilken tjänstledigheten bör falla, om ersättning för tjänstgörings penningarna skall utgå.» Fakulteten föreslog för sin del följande formulering av stadgandet: »Erhåller någon — —• — — äger han, därest han inom senast ett år efter provtidens eller, där sådan icke förekommer, ansökningstidens utgång inkommer med sådant utlåtande, — — — -—• ersättning för tjänstgöringspenningar — — — — dock ej för längre tid än två månader. För särskilda fall må Kungl. Maj:t efter konsistoriets och Kanslerns hörande bevilja nödig befunnen utsträckning av den sålunda stipulerade tiden». Denna formulering av stadgandet förordades ock av det större akademiska konsistoriet i Lund. Jämväl universitetskanslern anslöt sig till detta förslag, som han fann vara »mycket beaktansvärt», dock att tiden för avgivande av sakkunnigutlåtande — såsom villkor för rätt till ersättning för mistade tjänstgöringspenningar — enligt kanslerns mening alltid borde beräknas från ansökningstidens, ej provtidens utgång. Emellertid avfattades ifrågavarande stadgande vid de år 1916 beslutade statut- och stadgeändringarna i full överensstämmelse med departementssakkunnigas förslag. Vi hava redan konstaterat, att farhågorna för det föreslagna stadgandets bristande effektivitet besannats. Någon ökad hastighet i sakkunnigarbetet har man icke kunnat förmärka; i stället hava under de senare åren fall inträffat, som på ett flagrant sätt ådagalagt, huru föga de nuvarande bestämmelserna om sakkunniggranskningen äro ägnade att förhindra en oskälig tidsutdräkt vid befordringsärendenas handläggning. Enligt vår bestämda mening kan någon ändring till drägligare förhållanden härutinnan icke förväntas, utan att föreskrift meddelas om skyldighet för sakkunniga i befordringsärenden att inom viss tid avlämna sina utlåtanden. Stadganden, sådana som »så snart ske kan», bliva dock i verkligheten aldrig mera än blotta önskemål, vilka vederbörande väl kunna vinnlägga sig om att uppfylla men som knappast åt en även ansenlig ticlsutdräkt giva karaktären av försummad tjänsteplikt. E t t sådant stadgande lämnar alldeles för mycket spelrum åt den individuella uppfattningen om vad som i det särskilda fallet kan eller icke kan presteras. Men för att uraktlåtenhet från sakkunnigas sida att inom den förelagda tiden inkomma med utlåtande skall kunna, där ej laga förfall kan uppvisas, betecknas såsom underlåtenhet att fullgöra åtagna förpliktelser, anse även vi, liksom på sin tid juridiska fakulteten i Lund, nödvändigt, att här avsedda föreskrift förknippas med författningsenlig rätt för sakkunnig att för sitt arbete åtnjuta ersättning. Hittills hava sakkunniguppdrag i akademiska befordringsärenden haft karaktären av och allmänt betraktats såsom hedersuppdrag, för vilka alltså någon betalning varken fordrades eller lämnades. Detta betraktelsesätt föll sig ock ganska naturligt på den tid, ifrågavarande uppdrag ännu voro jämförelsevis mindre betungande. Men i och med det att befordringsärendena dels blivit allt flera på grund av det ständigt växande antalet professurer dels även dessförutan genom ökat antal sökande och en stegrad vetenskaplig produktion samt vetenskapens specialisering blivit alltmer krävande för de sakkunniga, så att man om sakkunniguppdragen ansett sig kunna

197 fälla det omdömet, att de tillhöra en vetenskapsidkares mest maktpåliggande uppgifter, måste en förskjutning i uppfattningen om dessa uppdrags natur inträda. Man föranledes att anställa jämförelse med andra fall, där det allmänna på någon ställer den fordran, att lian skall ägna sina kunskaper, sin arbetskraft och sin tid åt verkställande av utredning i ett eller annat syfte. Den allmänna regeln är, att offentliga sakkunniguppdrag avlönas, även sådana, där arbetet är långt mindre påfrestande än en sakkunnigs i ett akademiskt befordringsärende. Det ligger då mycket nära till hands att fråga sig, om icke rimligen även den sakkunskap, som tages i anspråk vid akademiska lärarbefattningars tillsättande, bör ersättas. Man skulle härpå kunna svara, att betalning i dylika fall icke är önskvärd eller lämplig, utan att det bättre överensstämmer med deras art, att karaktären av oavlönade hedersuppdrag bibehålles. Denna synpunkt synes oss likväl av mindre vikt än intresset av att sakkunniggranskningen påskyndas. Och för att få detta önskemål tillgodosett lärer det bliva nödvändigt att lämna gottgörelse för det utförda arbetet. Ty frånsett, att det synes obilligt att av den sakkunnige fordra, icke endast att han skall med uppoffrande av tid och krafter och kanske också på ett för honom ekonomiskt kännbart sätt oavlönad utföra den maktpåliggande granskningen av de sökandes meriter utan även att han skall hava detta arbete färdigt inom viss tid, torde man icke kunna påräkna att med ett stadgande om sådan skyldighet för sakkunniga i befordringsärenden nå praktiskt gynnsamma resultat, så länge ett mottaget sakkunniguppdrag saknar den karaktär av ett vanligt arbetsavtal, det erhåller därigenom, att ersättning för detsamma utgår. Enligt vår mening tala således icke allenast billighetsskäl utan även rent praktiska hänsyn för att ifrågavarande sakkunniguppdrag göras avlönade. Vårt förslag till åtgärder för vinnande av en skyndsammare sakkunniggranskning i befordringsärendena går alltså ut på att viss tid förelägges de sakkunniga, inom vilken de äro skyldiga att till vederbörande högskola inkomma med sina utlåtanden, samt att dem tillerkännes rätt till ersättning för det sålunda utförda arbetet. Mot tanken på tids föreläggande för sakkunniga i befordringsärenden riktade, såsom förut nämnts, 1899 års universitetskommitté den invändningen, att, då den tid, som en sakkunnig behövde för granskningen, berodde av omständigheter, som gestaltade sig mycket olika från fall till fall, man vid upptagande i statuterna av bestämmelse om skyldighet för sakkunniga att inom viss tid avlämna sina utlåtanden måste tillmäta denna tid ganska rundligt och att därför tidsbesparingen skulle bliva mindre betydande. Huru lång berörda tid enligt kommitténs mening borde sättas, därom gjorde kommittén intet uttalande, men även om m a n antager, att kommittén funnit den böra utsträckas så långt som till ett år, skulle härigenom alltid hava vunnits, att de uppseendeväckande dröjsmål med sakkunnigutlåtandens avlämnande, som under senare år i flera fall förekommit, icke ägt rum. För vår del hava vi med ledning av vad som framgått ur den av oss företagna statistiska undersökningen av hittills avgjorda befordringsärenden och med hänsyn till vad som eljest i betraktande av arbetets beskaffenhet kan anses rimligt, trott oss kunna räkna med, att den längsta tid, som normaliter skulle behöva tagas

198 i anspråk för sakkunniggranskningen, icke borde sträckas utöver sammanlagt omkring fem månader. Nämnda tidsperiod av fem månader uppdelar sig emellertid i två kortare perioder, den första med fyrtio dagars längd, varunder de sakkunniga hava att yttra sig om eventuellt väckt kallelseförslag och rörande frågan om enmansförslag, samt den andra med en längd av fyra månader, inom vilken tid det skulle åligga sakkunniga, för den händelse varken kallelse eller enmansförslag kommer till stånd, att avgiva utförligt motiverade utlåtanden med anställande av jämförelse mellan de sökande. Sakkunnigarbetet skulle således för varje fall inledas med en kortvarig granskning, avseende att utröna, huruvida förutsättningarna för enmansförslag föreligga. Sådana som vi angivit dessa förutsättningar, torde det vara klart, att den sakkunnige tämligen snart kan vara färdig med sitt omdöme härutinnan. I många fall lärer han äga sådan kännedom om den eller de sökande, att han omedelbart kan avgöra, vilken ställning han skall intaga till frågan om enmansförslag. Någon närmare motivering för den förklaring, som det skulle åligga sakkunnig att i förevarande avseende avgiva, anse vi icke behöva åtfölja förklaringen. Utlåtandet i denna del torde i regel icke böra innehålla annat än en på en mera kortfattad motivering stödd förklaring, vare sig positiv eller negativ, rörande de spörsmål, § 64 mom. 1 i vårt författningsförslag, Alternativ I, närmare anger, och dess utarbetande kan i så måtto icke föranleda någon tidsutdräkt. Har kallelseförslag väckts, skulle den sakkunnige dessutom hava att under nämnda kortare granskningsperiod yttra sig rörande sådant förslag. Även i dylika fall äro omständigheterna gemenligen sådana, att en längre tids granskning ej är av nöden för att den sakkunnige skall hinna bilda sig en mening i ämnet. Ofta nog torde saken vara på förhand så beredd, att den sakkunnige genast har sin ståndpunkt klar. Erfarenheten visar också, att sakkunnigutlåtandena vid ifrågasatt kallelse taga endast ringa tid i anspråk. Enligt stadgad praxis göras de vanligen helt kortfattade. Den tid, vi anslagit åt den första granskningen, torde därför med tämligen stor säkerhet kunna beräknas bliva tillräcklig. I de , fall, där kallelse eller enmansförslag ej förelegat eller ej lett till utnämning, hava de sakkunniga enligt vårt förslag för sin granskning ytterligare fyra månader till sitt förfogande. Vi förutse, att mången kommer att finna sistberörda tid alltför knappt tillmätt. Men för det första vilja vi framhålla, att denna senare granskningsperiod föregåtts av fyratiodagarsgranskningen, vadan den sakkunnige, då fyramånadersgranskningen vidtager, icke är alldeles främmande för ärendet. I själva verket har den sakkunnige i nu förevarande fall fulla fem månader på sig för att avgiva sitt utlåtande. Genomsnittstiden för sakkunniggranskningen i hittills avgjorda befordringsärenden är, såsom vi tidigare uppvisat, omkring sex månader. Den av oss föreslagna normaltiden understiger alltså nämnda tid med en månad. Nu kan visserligen häremot invändas, att genomsnittstiden för perioden 1907— 1919 uppgår till nära dubbelt så mycket som för hela perioden 1877—1919 eller till omkring 11 månader. Men emot denna invändning måste vi genmäla, att sistnämnda genomsnittssiffra endast kännetecknar ett missförhållande, som har sin grund däri, att de med sakkunniguppdrag betrodda personerna ofta icke torde hava i tillbörlig grad beaktat vikten av en skyndsam

199 behandling av ärendet, och som därför ingalunda får vara normgivande när det gäller att i författningsväg fastställa den tid, som för sakkunnigarbetet i en akademisk befordringsfråga skäligen bör åtgå. Vidare vilja vi mot en eventuell invändning om den föreslagna tidens knapphet fästa uppmärksamheten därpå, att, då sakkunniguppdragen bliva avlönade, man också på de sakkunniga bör kunna ställa den fordran, att de bedriva arbetet med en större intensitet än hittills plägat vara fallet. Vi förutsätta, att, om det för en i statstjänst anställd sakkunnig skulle visa sig omöjligt att jämte uppehållande av sin ordinarie befattning bringa sakkunniggranskningen till slut inom fastställd tid, han begär och erhåller härför nödig ledighet från sitt ämbete. Han bör då även under den tid, han för sakkunniguppdragets fullgörande åtnjuter tjänstledighet, vara berättigad att erhålla ersättning för tjänstgöringspenningar, som han avstår till vikarie. Den begränsning av här avsedda rätt till allenast två månader, som våra nu gällande författningar innehålla, bör dock lämpligen bibehållas. Emellertid torde man kunna räkna med att dylik ledighet i flertalet fall ej skall behöva förekomma. Ty enligt vårt förslag rörande förtidsprocedur kommer den längre granskningsperioden att till större delen infalla under sommarferierna. Att, såsom juridiska fakulteten i Lund på sin tid föreslog, meddela särskilda bestämmelser för det fall, att endast en sökande finnes, hava vi icke ansett nödigt. I sådana fall inträffar nämligen, antingen att förutsättningarna för enmansförslag eller kallelse föreligga, och då gäller fyratiodagarsperioden, eller ock att den ende sökandens kompetens till befattningen ej är påtaglig, och om detta senare är händelsen, synes det skäligt, att de sakkunniga få så mycken tid på sig, som enligt vårt förslag skulle vara dem medgiven med den längre granskningsperioden, då denna i allt fall är så relativt kort som fyra månader. E t t spörsmål, som givit oss anledning till mycken tvekan, har varit det, huruledes man borde förfara, för den händelse sakkunnig icke inom stadgad tid inkommer med sitt utlåtande. Principiellt riktigast synes i första ögonblicket vara att icke tillåta några som helst eftergifter med hänsyn till den föreskrivna tidsfristen. Härigenom borde, kan det tyckas, stadgandets effektivitet bliva den största möjliga. Ser man emellertid på de konsekvenser, vartill ett absolut fasthållande vid denna princip i praktiken skulle leda, föranledes man att söka efter sådana bestämmelser, som medgiva större smidighet i tillämpningen. Klart är, att man, därest icke föreläggandet av tid för de sakkunniga skall bliva allenast en vacker gest utan praktisk betydelse, måste såsom regel upprätthålla fordran på att den föreskrivna tiden skall av de sakkunniga iakttagas och att därför underlåtenhet härutinnan bör såsom påföljd medföra förlust av sakkunniguppdraget och därmed förbunden rätt till ersättning samt utseende av ny sakkunnig i den uteslutnes ställe. Men å andra sidan kunna •omständigheterna vara sådana, att dessa påföljders inträdande skulle medföra ett så avsevärt mycket längre uppskov med befordringsärendets handläggning, ä n om anstånd med utlåtandets avgivande lämnades, att en dylik rigorös tilllämpning av ifrågavarande stadganden komme att leda till ett resultat, rakt motsatt det med dem avsedda. Enligt vår mening är det därför mest ända-

200 målsenligt att i de fall, där sakkunnigutlåtande väl icke är tillgängligt vid utgången av den i författningen stadgade granskningsperioden, men vederbörande högskolemyndighet, med stöd av från sakkunnig ingångna meddelanden eller eljest, finner sig kunna med säkerhet motse utlåtandet inom jämförelsevis kort tidrymd, möjlighet för densamma hålles öppen att låta med ärendets handläggning anstå, till dess det uteblivna utlåtandet kommit myndigheten tillhanda. Sådant anstånd torde dock icke böra förekomma a n n a t än i form av ett ajournerande av det sammanträde, där utlåtandena eljest skolat öppnas. Någon längre tids uppskov kan det alltså i nu avsedda fall icke bliva tal om. Skulle vederbörande högskolemyndigheter finna synnerligen starka skäl föreligga att bereda en sakkunnig, vilken icke iakttagit den för utlåtandes avgivande föreskrivna tiden, något mera avsevärt anstånd härmed, torde sådan fråga böra underställas Kungl. Maj:ts prövning. Bestämmelser rörande vad här avhandlats om uppskov med sakkunnigutlåtandes avlämnande anse vi emellertid icke lämpligen böra införas i författningarna,, vilka å andra sidan enligt vårt förslag skulle avfattas så, att de icke lade något ovillkorligt hinder i vägen för en tillämpning av desamma i enlighet med vad v i ' n u anfört. E t t uttryckligt medgivande i författningen av möjlighet till uppskov i avbidan på sakkunnigutlåtandes ankomst skulle säkerligen lätt kunna leda till missbruk. Enligt vårt förmenande torde det i längden visa sig fördelaktigare med den anordning, vi föreslagit. Visserligen bygger den ju i mycket på den förutsättningen, att vederbörande vid universiteten och karolinska institutet lägga sig vinn om en praktiskt förnuftig men också lojal tillämpning av författningens föreskrifter — ett antagande, som ej heller torde visa sig vara förhastat — men den erbjuder tillika den stora fördelen att smidigt kunna anpassas efter förhållandena i varje särskilt fall. Såsom i specialmotiveringen sedermera skall visas, torde dessutom möta ganska stora svårigheter att för detaljerade bestämmelser i förevarande avseende finna en form, som ur författningsteknisk synpunkt är tilltalande och passar väl i stycke med statuternas och stadgarnas övriga delar. Dessa hava synbarligen avfattats under iakttagande av den principen att icke klavbinda de akademiska myndigheterna genom minutiösa föreskrifter om alla enskildheter i högskolornas administration utan överlämna åt dessa att inom vissa i författningen utstakade gränser efter bästa förstånd och samvete handhava sina uppgifter. För övrigt torde man kunna utgå från att det endast undantagsvis kommer att inträffa, att sakkunnigutlåtande icke föreligger inom stadgad tid. Medvetandet att utföra ett avlönat offentligt uppdrag och kännedomen om påföljderna av en försummelse med hänsyn till tiden för utlåtandets avgivande torde såsom regel förmå den sakkunnige att i rätt tid fullgöra den åtagna prestationen. Åtminstone kan man med tämligen stor visshet påstå, att så kommer att bliva fallet med de svenska vetenskapsidkare, som utses till sakkunniga. Vad de utländska sakkunniga angår, är det ju mera sannolikt, att försummelser härutinnan kunna inträffa. J u s t med hänsyn till dessa utländska sakkunniga är det av vikt, att ifrågavarande stadganden icke göras allt för oböjliga. Det kunde annars lätteligen uppstå svårigheter att såsom sakkunniga i befordringsärenden förvärva utländska vetenskapsmän.

201 E n fråga, som det torde vara skäl att i detta sammanhang upptaga till behandling, är den, huruvida det möjligen skulle vara mera ändamålsenligt att, då man stadgar skyldighet för sakkunniga i befordringsärenden att inom viss tid avgiva sina utlåtanden, i stället för en i författningen utsatt generell tidsbestämmelse, på sätt matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund i sitt yttrande över 1899 års universitetskommittés betänkande antydde såsom sin mening, överlämna åt lämplig myndighet att från fall till fall avgöra, huru lång tidrymd, som borde anslås åt sakkunniggranskningen. Författningen skulle i så fall allenast innehålla bestämmelse om skyldighet för sakkunniga att inom av t. ex. det större akademiska konsistoriet fastställd tid avgiva sina utlåtanden. E t t sådant system erbjuder onekligen den fördelen, att tidsfristens längd skulle kunna bättre anpassas efter förhållandena i varje särskilt befordringsärende. 1 vissa fall kan det otvivelaktigt hända, att en tidrymd av 5 månader måste förefalla onödigt lång, exempelvis där endast en sökande anmält sig till den lediga befattningen. Tiden för sakkunniggranskningen skulle där kanske kunna fastställas till allenast tre månader eller ännu mindre. I något fall kunna väl ock omständigheterna vara sådana, att en längre tid än fem månader för sakkunniggranskningen kan befinnas absolut nödvändig. Med den av oss föreslagna anordningen är det naturligtvis intet hinder för de sakkunniga att ingiva sina utlåtanden tidigare än vid utgången av den i författningen stadgade tiden, men det kunde måhända tänkas, att för de mera enkla befordringsfallen den i författningen lämnade generella tidsföreskriften är ägnad att fresta de sakkunniga till att taga i anspråk hela den tid, författningen medgiver såsom den längsta. Frånsett nu angivna fördelar tro vi dock, att här avsedda system i det stora hela skulle komma att visa sig mindre förmånligt för det syfte, det här framför allt gäller att ernå — en skyndsammare behandling av de akademiska befordringsärendena — än den av oss förordade anordningen. Anförtroddes det åt de särskilda högskolornas myndigheter att efter gottfmnande träffa avgöranden i nu berörda fråga — och att överlämna denna befogenhet åt kanslern synes oss näppeligen kunna komma ifråga, då för en prövning härutinnan ovillkorligen måste förutsättas någon förhandskännedom hos den prövande om befordringsärendets beskaffenhet av att vara enkelt eller mera komplicerat — skulle säkerligen olika praxis utbilda sig vid varje högskola allt efter det prövande organets sammansättning under olika tider, och härigenom kunde lätt en viss godtycklighet i dessa frågors behandling vinna insteg, varigenom de garantier, man genom författningsändringen trott sig vinna mot oskälig tidsutdräkt i befordringsärendena, snart nog komme att visa sig illusoriska. • Fördelen med en generell tidsbestämmelse är, att den åstadkommer stabilitet och enhetlighet i befordringsfrågornas behandling samt i möjligaste måtto tryggar mot att i allmänhet ärendenas avgörande till följd av sakkunniggranskningen på ett obehörigt sätt uppskjutes. Denna fördel hava vi ansett vara så betydande, att vi funnit oss icke kunna giva vårt förord åt den andra av oss nyss omtalade utvägen. Genom förslaget att göra sakkunniguppdragen avlönade torde den andra av de huvudinvändningar, som framställts mot tanken på att förelägga sak-

202 kunniga viss tid för utlåtandenas avgivande, bortfalla. Denna invändning uttrycktes, såsom vi sett, av 1899 års universitetskommitté sålunda, att den sakkunnig åliggande prövningen syntes vara »av den natur, att det måste vara överlåtet åt honom själv att avgöra, när han är med sitt omdöme färdig.» Såväl kommittén som sedermera de förut omnämnda inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga framhålla, att eljest svårigheter kunde förväntas möta att erhålla lämpliga sakkunniga. Några sådana svårigheter torde man i allmänhet icke behöva befara, därest sakkunnigarbetet gottgöres. Emellertid är det härvid uppenbarligen av vikt, att ersättningen sättes i rimlig proportion till arbetets makt25 åliggande beskaffenhet. Det synes oss svårt att i detta avseende finna någon lämplig norm, då på grund av dessa uppdrags säregna natur tillfälle till jämförelser med andra liknande uppdrag knappast erbjudes. Att tillämpa samma grunder för ersättningens utgående som i fråga om kungl. kommittéer eller sakkunniga, vilka tillkallas för att biträda vid utredningsarbeten inom departementen och de centrala ämbetsverken, förefaller icke tillrådligt, dels emedan det arbete, som en sakkunnig i en akademisk befordringsfråga gemenligen har att utföra, icke synes oss skäligen ersatt med de dagarvoden, som åtminstone för närvarande äro gällande vid sakkunnigarbete å hemorten, dels ock enär en dylik beräkningsgrund kunde leda till att sakkunnigarbetet droges ut på tiden mer än nödigt vore. Bäst synes oss vara, att, frånsett gottgörelse för havda resekostnader, vartill sakkunniga jämväl enligt nu gällande bestämmelser ansetts berättigade, ersättningen intill en viss i författningen bestämd maximigräns från fall till fall fastställes till ett belopp, i ett för allt, efter omständigheterna i varje särskilt ärende. Att bestämma ett maximibelopp för ersättningen åt sakkunniga torde av statsfinansiella hänsyn vara nödvändigt. Vi hava härvid funnit oss böra föreslå 1,500 kronor såsom det högsta belopp, som i dylika fall skulle kunna utgå. Vi förutsätta, att högsta ersättning skulle komma att tillerkännas endast för de fall, där sakkunnigarbetet befunnits vara av mera krävande natur. Att detsamma tagit i anspråk den längsta medgivna tiden bör icke vara något oeftergivligt villkor. Allt får här bliva beroende på vad den bestämmande myndigheten finner vara utrönt beträffande den sakkunniges arbetsprestation. Omständigheter, som därvid givetvis komma att spela in, äro antalet sökande, mängden av utgivna skrifter och dessas omfång, samt den därav betingade tid, som för arbetet åtgått. Den tanken har även varit uppe, att man för ersättningen borde fastställa en gräns nedåt, exempelvis 500 kronor. Härför torde det skälet kunna anföras, att man därigenom förhindrade ersättningsbeslut, vilka till följd av det fastställda ersättningsbeloppets ringa storlek kunde uppfattas såsom en anmärkning mot den sakkunnige av en eller annan anledning och därför kunde väcka ond blod samt förorsaka ett mindre önskvärt uppseende. E n fullt tillfredsställande garanti mot sådana beslut torde emellertid kunna vinnas genom lämpliga föreskrifter rörande sättet för ersättningsfrågans avgörande. Härom skola vi strax yttra oss. Vad som bestämt oss för att avstå från att föreslå minimigräns för ersättningen är den kända benägenhet, praxis i liknande fall visar att hålla sig enbart till de fastställda marginalerna.

203 Den myndighet, som synes oss bäst ägnad att handhava beslutanderätten i förevarande arvodesfrågor är universitetskanslern. Besluten skulle härigenom vinna i auktoritet på grund av den fullständiga oväld, som hos denna myndighet måste förutsättas. Tillika och framför allt vinnes genom en sådan anordning, att så småningom i dessa ärenden en bestämd för alla tre här ifrågavarande högskolor enhetlig praxis kan utbilda sig. Vad beträffar frågan, huru medel till berörda ersättningar skola beredas, hava vi icke tilltrott oss att härom framställa något bestämt förslag. Flera utvägar kunna här komma under diskussion. Sålunda kunde det tänkas, att man, på sätt juridiska fakulteten i Lund på sin tid föreslog, härför anlitade avlöningsmedlen vid den lediga befattningen. Denna utväg skulle emellertid kunna begagnas endast i de fall, där förtidsprocedur ej ägde rum och torde på den grund, därest vårt förslag till omläggning av befordringsproceduren vinner bifall, knappast kunna ifrågakomma. Eljest torde några medel, disponibla eller för ändamålet tillräckliga, icke stå vare sig vederbörande högskolor eller Kungl. Maj:t till buds. Det under åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till kommittéer och 'utredningar genom sakkunniga kan tydligtvis, såsom avseende utredningar av helt annan beskaffenhet än de här ifrågavarande, icke tagas i bruk för ändamålet. Möjligen nödgas man därför göra hänvändelse till riksdagen om anvisande av ett särskilt anslag till bestridande av berörda ersättningsbelopp. Någon exakt beräkning av den för ändamålet erforderliga anslagssumman kan givetvis icke nu göras. Utgår man från genomsnittssiffran för antalet professorstillsättningar årligen under tioårsperioden 1910—1919, vilken är 7, och räknar med det högsta antalet sakkunniga, som enligt vårt förslag skulle kunna förekomma i varje befordringsärende eller 4, skulle, därest en var av de sakkunniga tillerkändes maximiarvodet, 1500 kronor, ett anslagsbelopp av 42,000 kronor årligen bliva behövligt. Häri ingår då icke rese- och traktamentsersättningar, vilka i de fall, då såsom sakkunniga fungerat ordinarie lärare vid något av landets universitet eller karolinska institutet, — och dessa fall utgöra flertalet — torde bestridas av anslaget till rese- och traktamentspenningar. Framhållas bör emellertid, att nämnda belopp, 42,000 kronor, dels med hänsyn till att medelsiffran 7 måste betraktas såsom ovanligt hög och dels på grund av de beräkningsgrunder, vi i övrigt följt, är avsevärt högre, än vad som torde bliva behövligt. Vi hava härefter att med några ord beröra ett par av oss föreslagna ytterligare ändringar i bestämmelserna rörande sakkunniginstitutionen. I anslutning härtill vilja vi ock upptaga till granskning de i docentföreningens i Lund till oss genom, nådig remiss överlämnade skrivelse under punkterna 1) — 3) och 5) framställda önskemål, vilka samtliga hava avseende å nämnda institution. Jämväl punkterna 4) och 6) i sagda skrivelse angå ifrågavarande del av befordringsproceduren men, då de mera gälla detaljfrågor, hava vi behandlat dem i specialmotiveringen under Alternativ I § 60 mom. 2, § 64 mom. 3 samt § 67 mom. 1. I detta sammanhang tillåta vi oss erinra, att vi beträffande den sista punkten, 7), i docentföreningens framställning redan i den skrivelse till stats-

204 rådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, som inleder vårt betänkande, gjort det uttalande, vartill vi funnit oss hava anledning. Den ena av de utav oss föreslagna ändringarna avser tidpunkten för de sakkunnigas utseende. För närvarande tillsättas de sakkunniga först efter ansökningstidens utgång, alltså sedan känt är, mellan vilka personer valet vid platsens besättande kommer att stå. Enligt vårt förslag skulle utseendet av de sakkunniga äga rum redan i början av ansökningstiden, således i regel innan ännu sökandenas namn äro officiellt kända. Även härutinnan hava vi åsyftat att påskynda tillsättningsproceduren. Emot den av oss föreslagna anordningen skulle man kunna invända, att genom densamma möjlighet betages högskolemyndigheterna att vid valet av sakkunniga tillgodose det intresse, som under punkten 2) i docentföreningens skrivelse uttryckts sålunda, att, så vitt möjligt, ingen central ämnesdel, inom vilken någon av de sökande specialiserat sig, må sakna företrädare bland de sakkunniga. Frånsett huruvida överhuvudtaget det är möjligt att uppfylla berörda krav, sådant det av docentföreningen formulerats, torde invändningen, praktiskt sett, vara av mindre betydelse. Ty faktiskt förhåller det sig merendels så, att man redan vid ledighetens uppkomst kan med tämligen stor visshet förutsäga, vilka vetenskapsmän, som komma att aspirera på ämbetet. Emellertid hava vi svårt att förstå, huru docentföreningens nu omförmälda önskemål skall kunna förenas med de övriga krav på sakkunniginstitutionen, som av föreningen framförts. Den påyrkar för det första vad den kallar erkänd professorskompetens hos den sakkunnige och för det andra, att till sakkunniga i första rummet må utses svenskar, samt ifrågasätter vidare såsom högsta antal sakkunniga i ett befordringsärende fem vetenskapsmän. Dessa skulle enligt docentföreningens förslag ej utses, enligt hittills gällande föreskrifter, av den högskola, där den ifrågavarande befattningen är ledig, utan en samverkan skulle här äga rum mellan de olika högskolorna, sålunda, att det universitet, till vilket befattningen hör, skulle välja ett visst antal sakkunniga och de övriga skulle utses av det andra universitetet. Frågan om erkänd professorskompetens komma vi att närmare dryfta här nedan; att en otvivelaktig kompetens hos de sakkunniga att bedöma det föreliggande fallet är en ytterst viktig angelägenhet, därom torde dock alla vara ense. Likaledes anse vi, såsom sedermera närmare skall utvecklas, det vara ett fullt berättigat krav, att till sakkunniga företrädesvis väljas svenska vetenskapsidkare. Vad angår antalet sakkunniga är det, på sätt senare skall visas, av en viss betydelse ur statsfinansiell synpunkt, att en ej allt för hög maximigräns härför fastställes. Nu fordrar docentföreningen, att varje »central» ämnesdel, inom vilken någon av de sökande specialiserat sig, skall vara representerad bland de sakkunniga. Vad docentföreningen menar med central ämnesdel, har den icke närmare preciserat, och för så vitt föreningen häri icke inlägger någon annan betydelse än den, sagda uttryck allmänneligen äger, kan den av föreningen uppställda satsen sägas vara självklar. Så långt vår erfarenhet sträcker sig har man också vid utseendet av sakkunniga i befordringsärenden strävat att så träffa sitt val, att det ämne, som varit ifråga, kunnat sägas

205 vara genom de sakkunniga i möjligaste måtto allsidigt representerat, d. v. s. så att intet av ämnets huvuddelar saknat sin företrädare. För detta ändamål kunna vi för den skull icke finna särskilda åtgärder erforderliga. Vad vi befara skulle bliva resultatet, om den av docentföreningen formulerade satsen upptages i statuterna, är, att varje sökande, som inom en vetenskapsgren bedrivit specialfo.rskningar, komme att i detta stadgande söka liemul för en fordran att o bland de sakkunniga få räkna en specialist för just hans egen specialitet. Åtminstone visa de sökande gemenligen en viss benägenhet för ett dylikt betraktelsesätt. Härav måste åter bliva följden, att man i så gott som varje befordringsfall tvingas att söka sakkunniga utom vårt lands gränser, ty att det skulle vara möjligt att, särskilt där ett flertal sökande anmält sig, här i landet uppbringa erforderligt antal personer med tillfredsställande kompetens på de olika specialgebiet, inom vilka de sökande kunna hava arbetat, lärer väl ingen vilja påstå, som erfarit de svårigheter, som redan för närvarande möta, då det gäller att anskaffa sakkunniga i akademiska befordringsärenden. Vidare leder uppenbarligen det nyss sagda till att i det övervägande antalet befordringsärenden det av docentföreningen ifrågasatta maximiantalet sakkunniga måste överskridas. Någon maximigräns torde vid sådant förhållande helt enkelt icke kunna fastställas. För staten som skulle hava att vidkännas kostnaderna för arvoden samt rese- och traktamentsersättningar åt de sakkunniga, skulle detta innebära en högst avsevärd merutgift. Förutsätta vi slutligen, att docentföreningens förslag om samverkan mellan universiteten vid utseendet av de sakkunniga genomföres, på vem skulle det då ankomma att tillse, att vid valet av sakkunniga önskemålet om specialkompetens bleve tillgodosett? Det synes oss icke möjligt att härutinnan utfinna normer, vilka garantera, att de olika väljande organen låta sitt val falla på just de vetenskapsmän, vilka tillsammans kunde sägas utgöra en representation, som täckte alla ifrågavarande delar av ämnet. Det förefaller alltså, som om docentföreningens förslag i nu berörda punkter icke skulle passa rätt väl samman. Vidhålles det under punkten 2) angivna kravet, sådant det i den praktiska tillämpningen otvivelaktigt komme att te sig, måste tydligen önskemålen om svenska vetenskapsidkare såsom sakkunniga, begränsning av sakkunnigas antal samt den av föreningen tänkta samverkan mellan universiteten vid sakkunnigas utseende uppgivas. Den sistnämnda anordningen anse vi visserligen av skäl, som nedan skola framläggas, ej böra vinna beaktande, men principerna, att de sakkunniga företrädesvis skola vara svenska vetenskapsidkare, samt att en ej alltför högt tilltagen maximigräns för sakkunnigantalet bör uppdragas, torde få anses så betydelsefulla, att införandet i statuterna av en bestämmelse i enlighet med punkten 2) icke kan komma i fråga. Enligt vårt förslag skulle de sakkunnigas antal kunna uppgå till minst tre högst fyra. För närvarande är allenast en minimigräns för sakkunnigantalet bestämd, nämligen 3. Den av oss föreslagna begränsningen uppåt av antalet sakkunniga är, såsom ovan framhållits, tillkommen med hänsyn till att de sakkunniga av oss föreslagits skola av statsmedel ersättas för sitt ar-

206 bete. Det har på grund härav synts oss tillrådligt, att en bestämmelse meddelades, varigenom vederbörande förhindrades att genom tillsättande av ett stort antal sakkunniga i de särskilda befordringsfallen åsamka statsverket alltför dryga utgifter för ändamålet. Skulle det i något enstaka undantagsfall visa sig oundgängligen erforderligt att för vinnande av en fullständig utredning i ärendet överskrida den stadgade maximigränsen för antalet sakkunniga, torde universitetsmyndigheterna vara hänvisade att hos Kungl. Maj.t söka utverka tillstånd härtill. Enligt vår mening torde i allmänhet ett antal av tre sakkunniga vara tillräckligt för den förberedande utredning av ärendet, man med sakkunniggranskningen avser att vinna. Vi hava också i enlighet härmed föreslagit, att myndigheterna skola skrida till ärendets avgörande, så snart den de sakkunniga förelagda tiden utlupit och tre sakkunnigutlåtanden inkommit, detta även om fyra sakkunniga blivit utsedda. Varför vi ansett val av en fjärde sakkunnig böra medgivas, är dels därför, att i vissa befordringsärenden av mera komplicerad beskaffenhet ett så stort antal sakkunniga kan vara erforderligt, dels ock därför att det synts oss lämpligt att sålunda lämna i myndigheternas händer ett medel, varigenom de kunna minska risken för att ärendets behandling skall behöva uppskjutas på grund av ett bristande iakttagande av den stadgade tiden för sakkunnigutlåtandenas avgivande. Man torde nämligen kunna utgå från att — därest icke särskilda förhållanden spela in, såsom dödsfall, sjukdom etc. — det kommer att höra till sällsyntheterna att mera än en av cle sakkunniga gör sig skyldig till försummelse härutinnan. Tillsättas nu från början fyra sakkunniga, kan ärendets behandling förlöpa ostört, även om ett av sakkunnigutlåtandena uteblir. Före 1908 års statutreform ägde de sakkunniga rätt att såsom adjungerade ledamöter deltaga i fakultetens resp. sektionens handläggning av befordringsärendena. 1899 års universitetskommitté, som ansåg fakulteterna och sektionerna böra yttra sig endast rörande de sökandes lärarduglighet, föreslog såsom en naturlig följd härav borttagandet av berörda rätt. De sakkunniga, vilka sedermera inom ecklesiastikdepartementet tillsattes för att överarbeta nämnda kommittés förslag, följde väl icke kommittén i avseende å den omtalade begränsningen av fakulteternas och sektionernas kompetens i befordringsärendena men bibehöll likväl icke i sitt statutförslag anordningen med sakkunniga såsom adjungerade ledamöter av den första universitetsinstansen. Någon motivering för denna sin ståndpunkt hava nämnda departementssakkunniga icke officiellt framlagt, men deras förslag torde hava grundat sig på en vid tiden ifråga inom akademiska kretsar tämligen allmänt utbredd mening, att stadgandet om adjunktion av de sakkunniga i fakultet resp. sektion lämpligen borde försvinna. Sakkunniga i befordringsärenden hade för övrigt, särskilt under de senare åren, endast mera sällan begagnat sig av sin befogenhet att deltaga i fakultetens eller sektionens prövning av dessa ärenden. Enligt vår mening är emellertid en anordning sådan som den med de sakkunniga såsom adjungerade ledamöter i fakultet och sektion att betrakta såsom synnerligen fördelaktig. Härigenom ej endast erhåller fakulteten eller

207 sektionen en ofta nog välbehövlig förstärkning av sin sakkunskap vid b e fordringsärendenas handläggning utan beredes ock tillfälle att på den direkta muntliga förhandlingens väg undanrödja de missförstånd och den tvekan ? vartill utlåtandena kunna giva anledning. Det förefaller oss sannolikt att några av de mest bittra och uppslitande fejder, som på de sista åren förekommit vid prövningen av akademiska tillsättningsfrågor, kunnat i avsevärd grad mildras eller helt undvikas, därest rätten för de sakkunniga att deltaga i ärendenas handläggning vid vederbörande högskola varit bibehållen. Vi hava med hänsyn härtill ansett oss böra föreslå återinförandet av berörda, de sakkunniga tidigare medgivna rätt. Godtages vårt förslag om ersättning åt de sakkunniga för deras arbete, finnes ock all anledning antaga, att nyssnämnda rättighet kommer att av dem utnyttjas i långt större utsträckning än före 1908 års statutreform. Någon fara för att de sakkunniga såsom adjungerade i befordringsärendet skulle kunna försvaga universitetets inflytande på befordringsfrågans utgång torde icke föreligga. I regel blir de utom universitetet stående sakkunnigas antal i förhållande till fakultets- resp. sektionsledamöternas härtill alltför ringa. Självfallet skulle ifrågavarande anordning genomföras jämväl med avseende å lärarkollegiet vid karolinska institutet. Vad beträffar de sakkunnigas ställning till den i Alternativ II föreslagna befordringsnämnden skulle deras ledamotskap i denna bliva obligatoriskt. Skälen härför komma vi att närmare utveckla i nästfoljande kapitel. Det återstår oss slutligen att säga vår mening rörande punkterna 1)7 3) och 5) i docentföreningens förut berörda skrivelse. I punkten 1) uttalar föreningen, att till sakkunnig må, såvitt möjligt är, endast utses sådan person, som själv har erkänd professorskompetens i det ämne, som den lediga professuren omfattar, samt fortfarande utövar forskarverksamhet på området, ävensom att denna regel i varje fall må utan inskränkning gälla vid utseende av utländsk sakkunnig. Till den tanke, som torde ligga till grund för den av docentföreningen sålunda formulerade satsen, nämligen att ingen bör utses till sakkunnig, som ej äger otvivelaktig professorskompetens, hava vi redan förut givit vår anslutning. Principen synes oss så självklar, att någon meningsskiljaktighet härutinnan icke gärna kan råda. Vad docentföreningen lärer åsyfta är, att till garanterande av a t t denna princip upprätthålles en uttrycklig föreskrift härom intages i statuterna. Hittills har av lagstiftarna en sådan åtgärd icke ansetts nödvändig. Man har nöjt sig med stadgandet att de, som erhålla dylikt uppdrag, skola vara »sakkunniga i det eller de läroämnen, som det lediga ämbetet omfattar.» För att en ändring av författningen på sätt, föreningen synes åsyfta, må anses p å kallad, bör det då uppenbarligen kunna på ett oomtvistligt sätt ådagaläggas, att vederbörande myndigheter vid tillämpning av gällande statuter i denna del visat slapphet eller gjort sig förfallna till uppenbara missbruk. Härvid kan det icke vara tillräckligt att peka på enstaka fall, där en eller annan sökande, som av de sakkunniga eller någon av dem funnit sig icke hava blivit tillbörligen uppskattad, i besvärsskrifter eller eljest ansett sig hava skäl

208 att söka förringa kompetensen hos någon eller några av de sakkunniga, utan det fordras för ådagaläggande av behovet av en författningsändring en grundlig undersökning av ett tillräckligt stort antal hittills avgjorda befordringsärenden, där brister i fråga om kompetens hos de sakkunniga kunde mera allmänt påvisas. Docentföreningen har endast uttalat ett naket önskemål; någon bevisning har den icke förebragt. För oss har det givetvis icke varit möjligt att verkställa en dylik utredning, vilken med nödvändighet måste bliva ganska tidskrävande, i all synnerhet som uppdraget att taga docentföreningens framställning i övervägande kommit oss till del vid en tidpunkt, då det av vårt ursprungliga uppdrag föranledda arbetet var ganska långt framskridet. Vi nödgas därför till stöd för vårt omdöme i det föreliggande spörsmålet lägga en visserligen rätt långvarig erfarenhet i akademiska befordringsfrågors behandling samt kännedomen om den uppfattning, som i förevarande ämne i omdömesgilla kretsar allmänt är rådande. På grundval härav våga vi påstå, att åtminstone för närvarande något behov icke föreligger att i statuterna närmare precisera villkoren för behörighet till sakkunniguppdrag. Vår uppfattning är, att de akademiska myndigheterna vid utseendet av sakkunniga städse på det sorgfälligaste strävat att låta principen om otvivelaktig kompetens komma till sin rätt, så långt det stått i deras förmåga. Så länge icke genom en tillförlitlig utredning uppvisats, att motsatsen är förhanden, se vi icke någon anledning att förorda lagstiftningsåtgärder i av docentföreningen önskad riktning. För övrigt må anmärkas, att om än statuterna befunnes böra kompletteras med en bestämmelse i ämnet, docentföreningens förslag knappast torde vara acceptabelt. Uttrycket »erkänd professorskompetens» förefaller alltför obestämt för att lämpligen kunna nyttjas i en författning. Vad skall utgöra kriterium på att erkänd professorskompetens föreligger? Månne att den sakkunnige antingen innehar eller innehaft professorsämbete, eller att han blivit vid konkurrens om ledigt sådant ämbete förklarad kompetent att innehava professur? Ar detta meningen, kommer i många fall villkoret att utgöra hinder för anskaffande av de mest lämpliga sakkunniga. Det händer nämligen understundom, att universiteten för sakkunniguppdragen måste anlita vetenskapsmän, vilka icke innehava och aldrig innehaft professur och som ej heller någonsin deltagit i konkurrens om sådan befattning. Avses åter, att utseendet av sakkunniga skulle föregås av ett särskilt förfarande, varigenom skulle fastställas, huruvida vederbörande kan anses äga professorskompetens, kan man vara förvissad om att en sådan anordning — frånsett att densamma i och för sig synes oformlig — skulle föranleda talrika och svåra stridigheter samt ytterligare förlänga proceduren ävensom avskräcka många från att mottaga dylika uppdrag. De nu antydda svårigheterna skulle uppenbarligen bliva än större, när det gällde utländska sakkunniga, i fråga om vilka docentföreningen icke desto mindre förklarar den angivna regeln böra gälla utan inskränkning. Ty huru skall man kunna utfinna betryggande normer för konstaterandet av huruvida en utländsk vetenskapsidkare efter våra fordringar kan anses besitta professorskompetens? I allmänhet torde man även i akademiska kretsar i vårt land äga ganska ringa kännedom om de grunder, efter vilka de utländska universiteten rekrytera sin lärarkår, och sak-

209 nas sådan kännedom, har man ju icke någon hållpunkt för jämförelser, när det blir fråga om att pröva kompetensen under tillämpning på våra förhållanden. Ej heller är det mycket sannolikt, att de utländska vetenskapsmännen skola finna det tilltalande, att deras kompetens underkastas en officiell prövning i ett främmande land. Till sist må med anledning av docentföreningens yrkande att ingen må göras till sakkunnig, som ej fortfarande utövar forskarverksamhet på området, påpekas, att kritisk lärdom och förmåga att utnyttja densamma vid vägande av en sökandes kvalifikationer för professorsämbete kunna förefinnas även hos den, som icke längre bedriver sådan verksamhet, varför det torde kunna sättas i tvivelsmål, huruvida det angivna villkoret nödvändigtvis behöver vara uppfyllt för att kompetens till sakkunniguppdrag skall anses föreligga. Under punkten 3) har docentföreningen uppställt följande önskemål: Till sakkunniga må i första rummet utses svenskar, i andra rummet vetenskapsidkare från de övriga nordiska länderna. Endast om sakkunniga ej pä annat sätt kunna bli fulltaliga, eller om allsidig sakkunskap ej annorlunda kan uppnås, må andra utlänningar tillkallas. Såvitt vi kunna finna, har docentföreningen här riktigt uttryckt den regel, som allmänt ansetts ligga innesluten i statuternas nuvarande stadgande i § 62 mom. 1, att »till sakkunniga skola helst utses svenska vetenskapsidkare», eller vilken regel i varje fall plägat lända till efterföljd i praxis. Till sakkunniga för tillsättning av en professur utses merändels den avgående professorn i ämnet, eventuellt, om dubbelprofessur finnes, innehavaren av den andra professuren vid universitetet samt vidare i första rummet innehavaren av motsvarande professur vid det andra universitetet. Nödgas man söka sakkunniga utom landet, väljas härtill gemenligen vetenskapsidkare från Norge, Danmark eller Finland. I sista rummet hänvänder man sig till övriga främmande kulturländer. Det hittills iakttagna tillvägagångssättet överensstämmer således fullständigt med den av docentföreningen förordade ordningen. Det måste dock framhållas, att man icke alltid kan strängt fasthålla vid den av föreningen angivna förutsättningen för utseendet av sakkunniga från andra länder än de nordiska, nämligen, att de sakkunniga ej på annat sätt kunna bliva fulltaliga eller att allsidig sakkunskap ej annorledes kan uppnås. Stundom kunna starka lämplighets- och billighetsskäl tala för att man, ehuru obestridligen sakkunskap på närmare håll finnes att tillgå, med förbigående av densamma hämtar sakkunskapen från ett annat av de nordiska länderna än det egna eller från icke-nordiskt land. De akademiska befordringsärendena äro som bekant av en ytterst ömtålig natur, icke minst därför, att det vetenskapliga arbetet ofta ger anledning till skarpa meningsbrytningar mellan enskilda vetenskapsmän, vilka stundom präglas av en ganska tydlig personlig animositet. Om nu en eller annan av sökandena till en professur under sin tidigare bana varit invecklad i en dylik fejd med en vetenskapsidkare, vilken under andra förhållanden skulle varit självskriven till sakkunniguppdraget, kan det för vederbörande myndighet, som har att bestämma valet, framstå såsom en plikt att icke medtaga den sistnämnde bland de sakkunniga, för att valet icke må erhålla ens ett 14

210 sken av partiskhet till den ifrågavarande sökandens nackdel eller, omvänt, till medsökandes fördel. Andra komplikationer kunna tänkas, vilka kräva beaktande vid valet av sakkunniga, såsom förhållandet av lärare och lärjunge mellan en tilltänkt sakkunnig och någon av de sökande. Vi behöva icke särskilt påpeka de fall, då allmänna jävsregler nödvändiggöra avvikelser från den ovan angivna principen. I de här omtalade och andra liknande fall är det uppenbarligen av stor vikt, att myndigheterna äga en viss handlingsfrihet och att således författningen, i vad angår detta ämne, icke genom detaljerade bestämmelser på ett alltför snävt sätt uppdrager gränser för deras prövningsrätt. Vi anse med hänsyn härtill det bättre att bibehålla det nuvarande stadgandet, i vilket vi dock föreslå den ändringen, att det mindre författningsmässiga ordet »helst» utbytes mot »företrädesvis». Skulle oaktat vad vi här anfört till stöd för vår mening skäl anses föreligga att tillmötesgå docentföreningens önskan, torde i varje fall en omarbetning av dess förslag böra ske i syfte att på grunder, som vi nyss här ovan framlagt, lämna myndigheterna något större frihet vid valet av utländska sakkunniga. Vad slutligen beträffar docentföreningens under punkten 5) uttalade önskemål, att sakkunniga ej må utses av endast ett universitet, utan att exempelvis det universitet, vid vilket professur skall tillsättas, må utse två eller tre sakkunniga och det andra ytterligare högst två, tillåta vi oss erinra om att tanken på en dylik samverkan mellan de olika högskolorna, ehuru i en något avvikande form, upptogs redan av universitetskommittén av år 1899, som i sådant avseende framlade ett utarbetat författningsförslag. Motiven för kommitténs förslag återfinnas i dess betänkande s. 109—110. De gå i huvudsak ut på att söka förebygga ensidighet och partiskhet vid sakkunnigvalet. Ehuru docentföreningen icke närmare utvecklat skälen för sin ståndpunkt, torde man hava rätt att antaga, att de äro desamma som den nämnda kommitténs. Kommitténs förslag rönte på sin tid ett starkt motstånd från universitetens sida; det upptogs ej heller av de sakkunniga, som sedermera tillsattes med uppdrag bl. a. att överarbeta kommitténs förslag, och Kungl. Maj:t fann vid de slutliga statuternas utfärdande icke skäligt att låta förslaget komma till utförande. Det skulle föra för långt att här närmare redogöra för de skäl, som androgos mot den tilltänkta samverkan mellan högskolorna och torde icke heller i detta sammanhang vara av någon betydelse. Vad som framför allt torde hava bestämt den ogynnsamma hållning, vederbörande intogo gentemot förslaget, är den obenägenhet, som på universitetshåll i alla tider rått mot inblandning från det ena universitetets sida i det andras angelägenheter. Man har städse betraktat det som en viktig förmån, att universiteten härutinnan hållas åtskilda, och vi tro oss kunna våga det påståendet, att man i detta avseende sedan dess icke ändrat mening. Särskilt när det gäller de ärenden, som med rätta kunna betecknas såsom kanske de viktigaste för universitetet, nämligen befordringsfrågorna, torde man näppeligen anse det tillbörligt, att det inflytande, det egna universitetet för närvarande må anses besitta i dessa frågor, beskäres på sätt som avses i docentföreningens skrivelse.

211 För vår del vänta vi icke mycket gott av den ifrågasatta anordningen och kunna ej heller finna, att i de under senare åren avgjorda befordringsärendena sådana omständigheter förelupit, som kunna påkalla en så viktig förändring i den hittills gällande ordningen för sakkunnigas tillsättande. En reform i den avsedda riktningen skulle sannolikt icke stärka utan snarare försvaga det goda förhållandet mellan högskolorna, och ringa skäl finnes att antaga, det sökande, som vid förslagens upprättande funnit sig ej hava erhållit den gynnsamma placering, de ansett sig hava anledning vänta, framdeles skulle känna sig äga mindre fog för klagomål över den behandling, de rönt, än hittills varit fallet. Under alla förhållanden är det klart, att det icke är tillräckligt med blott lösligt framkastade önskemål för att befordringsordningen skall kunna anses mogen för en omläggning med den betydelsefulla principiella räckvidd, som den här omhandlade obestridligen äger. E n sådan omläggning måste föregås av en ordentlig utredning, huruvida ett verkligt behov därav föreligger eller icke — en utredning, vilken vi, på det sena stadium av vårt arbete, vari ärendet blivit till oss överlämnat, och med den huvuduppgift, vi haft att utföra, icke ansett oss böra föranstalta.

7) Befordringsnämnden. Under vårt arbete med lösningen av den oss förelagda uppgiften att föreslå åtgärder för åstadkommande av ett skyndsammare tillsättningsförfarande vid besättande av akademiska lärarbefattningar har den frågan uppkommit, huruvida man icke borde söka vinna detta syftemål genom en minskning av det antal instanser, befordringsärendena enligt nu gällande bestämmelser hava att genomlöpa. Dessa äro för närvarande vid universiteten fem, nämligen sakkunniga, fakultet resp. sektion, större akademiska konsistoriet, kanslern och Kungl. Maj:t. Vid karolinska institutet ersattes behandlingen i fakultet resp. sektion och större konsistoriet av ärendets handläggning i lärarkollegiet; instansernas antal är där således allenast fyra. E n jämförelse med tillsättningsförfarandet i de flesta främmande kulturländer kommer vår befordringsordning att framstå såsom särdeles tungrodd; man hjälper sig, såsom vi sett, i utlandet merändels utan kända olägenheter med två eller tre prövande myndigheter. Det är egentligen tre huvudvägar, man för vårt lands vidkommande har att välja på, då det gäller en förenkling av vår befordringsordning i nu angiven riktning, För det första skulle man kunna tänka sig ett bortskärande av sakkunniginstitutionen sådan den utformats i våra akademiska befordringsregler, d. v. s. i stort sett en återgång till den tillsättningsordning, som gällde före tillkomsten av 1876 års statuter, med fakultet resp. sektion såsom första instans och större konsistoriet såsom andra instans samt därefter ärendets handläggning av de centrala förvaltningsorganen, kansler och Kungl. Maj:t. Motsvarigheter till en sådan anordning finna vi i flertalet tyskspråkiga länder. Såsom en annan utväg har någon gång ifrågasatts att helt utesluta vederbörande högskola från varje annan medverkan vid det lediga ämbetets tillsättande än utseendet av sakkunniga. Från dessa skulle ärendet hän-

212 skjutas till Kungl. Maj:ts avgörande, eventuellt efter det kanslern avgivit yttrande. Något motstycke till en sådan befordringsprocedur hava vi däremot icke kunnat finna i de främmande länder, vilka varit föremål för vår undersökning. Återstår slutligen den form för en förenkling av befordringsordningen, vi ansett oss böra framlägga såsom ett alternativ för att tagas i övervägande. Den innebär i korthet sagt ett bibehållande av befordringsordningen i oförändrat skick utom vad angår ärendets handläggning vid universiteten, där behandlingen skulle koncentreras till allenast en myndighet, befordringsnämnden, sammansatt på sätt nedan närmare skall angivas. Grentemot tanken på sakkunniginstitutionens avskaffande hava vi i det föregående bestämt uttalat oss och härför angivit enligt vår mening tungt vägande skäl, varför vidare ordande härom från vår sida icke torde vara erforderligt. Vad beträffar projektet om universitetens och institutets uteslutande från förslagsrätt vid de akademiska lärarämbetenas tillsättning, är det väl sannolikt, att ett förfarande av denna art skulle snabbare än nu leda till vakansernas fyllande. Men enbart detta skäl kan icke vara tillräckligt för att på allvar sätta ifråga genomförandet av en anordning, som i så hög grad som denna skulle bryta med den numera djupt rotfasta uppfattningen om vikten av våra universitets medbestämmanderätt i sina egna angelägenheter, av vilka just lärarämbetenas tillsättning måste räknas till de allra viktigaste. Visserligen torde numera den stora betydelsen av en fri, förutsättningslös forskning vid våra universitet vara allmänt erkänd, men det ligger dock en stark garanti för bevarandet av livsvillkoren för ett sådant forskningsarbete just i det inflytande, universiteten själva äga i befordringsfrågorna. Vi anse oss därför böra bestämt avstyrka varje åtgärd i riktning mot att avskära universiteten från en direkt medverkan vid den akademiska lärarkårens rekrytering. Vårt förslag om befordringsnämnd bibehåller universiteten vid deras medinflytande på befordringsfrågorna men förenklar i betydlig grad proceduren, i det att ärendet, i stället för att såsom nu passera genom två universitetsmyndigheter, vilka utom befordringsärendena hava ett stort antal andra frågor av skiftande beskaffenhet att behandla, skulle omhändertagas av endast ett, för detta särskilda ändamål fungerande organ, sammansatt med hänsyn till dess speciella uppgift att handlägga befordringsfrågor. Uppenbart är, att denna anordning kommer att bidraga till en förkortning av tillsättningsproceduren. Visserligen kan man nog såsom ett allmänt omdöme uttala, att fakulteterna resp. sektionerna och de större konsistorierna vinnlagt sig om att med skyndsamhet avgöra befordringsärendena. Likväl åtgår, såsom vi i Kap. I framhållit, i ansökningsfallen i regel sammanlagt minst tre månader för nämnda myndigheters handläggning av dessa ärenden. Och där ferier mellankomma, blir tiden väsentligt längre. Enligt vad vi i Kap. I omtalade, har det i 26 fall sedan år 1877 inträffat, att för fakultets- resp. sektions- och konsistoriebehandlingen åtgått mera än tre månader, vilket nära nog alltid berott därpå, att fakultets- eller sektionssammanträdet avhållits så nära inpå en begynnande ferieperiod, att konsi-

213 storiesammanträdet måst uppskjutas till påföljande termin. Nu skulle väl, om vårt förslag rörande förtidsprocedur genomföres, dylika eventualiteter i regel vara uteslutna, men för alla de fall, där förtidsprocedur icke kan komma till användning, ävensom i de fall, då särskilda omständigheter göra, att förtidsproceduren icke kan förlöpa utan kollision med ferierna, skulle det bliva av stor betydelse för ärendets skyndsamma avgörande, om de båda universitetsmyndigheterna ersattes av endast en. Vad som föranlett oss att såsom ett alternativ upptaga förslaget om befordringsnämnd, är emellertid icke uteslutande den tidsbesparing, en dylik anordning komme att medföra. Vi hava härmed även sökt råda bot på det missförhållande i vår svenska akademiska befordringsordning, som måste sägas ligga däri, att för ifrågavarande ärendens avgörande ett stort antal statens funktionärer tagas i anspråk för ett arbete, med avseende å vilket de icke besitta sakkunskap i egentlig mening och som för dem upptager tid och krafter, vilka hellre borde utnyttjas för deras verksamhet såsom forskare och lärare. Detta gäller framför allt ledamöterna i det större konsistoriet. Denna korporation är organiserad efter grunder, vilka icke särskilt taga sikte på intresset av att tillföra konsistoriet sakkunskap i befordringsfrågor utan åsyfta att tillförsäkra konsistoriet en sammansättning, som gör detsamma väl ägnat att fylla sin uppgift såsom universitetets högsta administrativa organ och dess representativa myndighet utåt. Följden är, att reell kompetens att bedöma förekommande befordringsfrågor i allmänhet är tillfinnandes på sin höjd hos en eller ett par av konsistoriets ledamöter för varje särskilt ärende. Konsistoriets funktion härvid är därför knappast att betrakta såsom ett fackmässigt bedömande av det föreliggande fallet. Härutinnan vilar faktiskt huvudansvaret på de särskilt utsedda sakkunniga och på fakulteten eller sektionen. Konsistoriet däremot torde hava att i befordringsärendena bevaka de för hela universitetet gemensamma intressena; det bör verka såsom en kontroll på fakulteternas och sektionernas sätt att fullgöra sina åligganden samt sträva att, där i den föregående handläggningen ovidkommande hänsyn till äventyrs fått göra sig gällande på bekostnad av saklighet och oväld, lägga till rätta vad som sålunda snedvridits. Vi hava en livlig känsla av att konsistoriernas insatser i befordringsärendena ur nyss angivna synpunkter varit av synnerligen stor betydelse och att det med hänsyn härtill kan resas allvarliga betänkligheter mot att rubba den nuvarande instansordningen. Vi hava fördenskull låtit oss angeläget vara att vid uppgörande av förslaget om befordringsnämnd tillse, att densamma erhåller en sammansättning, som garanterar, att ej endast sakkunskap i egentlig mening blir i nämnden företrädd utan även att den blir ägnad att på ett tillfredsställande sätt fylla den uppgift, vilken, enligt vad vi ovan såsom Vår mening uttalat, hittills varit konsistoriets förnämsta åliggande i tillsättningsärendena. Det är de i § 60 av vårt författningsförslag, Alternativ II, omförmälda förtroendemännen, vi tänkt oss skola övertaga berörda uppgift. Förtroendemännen skulle bestå av rektor, prorektor samt fem andra professorer, vilka senare skulle utses i samma ordning och för samma tid, som de valda ledamöterna av det mindre konsistoriet, d. v. s. de skulle, en från var fakultet eller sektion, väljas för en tid av tre år av den akademiska

214 församlingen efter förslag av varje fakultet eller sektion. De skulle härigenom komma att i befordringsnämnden representera universitetet såsom sådant och tillika, genom att deras mandat sträckte sig över ett flertal år och väl sannolikt oftast komme att förnyas, bidraga till upprätthållande av en viss kontinuitet i befordringsfrågornas behandling. E n tanke, som under vårt arbete vid något tillfälle varit uppe, att låta det mindre konsistoriet ingå såsom en del i befordringsnämnden i stället för nämnda förtroendemän, har förkastats, då det ansetts olämpligt att pålägga det mindre konsistoriet, vars arbetsbörda för övrigt redan är ganska betungande, ett värv, som ligger så fjärran från dess nuvarande verksamhetsområde som handläggningen av tillsättningsärendena. Att rektor och prorektor erhålla plats i befordringsnämnden, den förre såsom ordförande och den senare såsom vice ordförande, synes oss hava goda skäl för sig på grund av dessa befattningshavares ställning såsom universitetets högsta verkställande organ. E n sådan anordning överensstämmer också med de i statuterna genomförda principerna för universitetens styrelsesätt. Den egentliga sakkunskapen inom befordringsnämnden skulle enligt vårt förslag representeras i första hand genom vederbörande fakultet och de i befordringsärendet utsedda sakkunniga. Vad beträffar de teologiska, juridiska och medicinska fakulteterna, äro de olika professurernas läroområden varandra så närstående, att det synes oss försvarligt att, då det gäller tillsättning av något ämbete inom en av nämnda fakulteter, låta samtliga innehavare av övriga lärostolar inom samma fakultet såsom ledamöter i befordringsnämnden deltaga i befordringsärendets handläggning. I fråga om de medicinska fakulteterna hava vi visserligen övervägt möjligheten av en uppdelning med hänsyn till teoretiska och praktiska ämnen men stannat vid att det torde befinnas mest lämpligt att låta jämväl den medicinska fakulteten odelad ingå i befordringsnämnden. Härav följer, att för karolinska institutets del någon ändring i de bestående förhållandena härutinnan enligt vår mening icke bör äga rum. Vidkommande åter den filosofiska fakulteten torde mart- icke kunna säga, att den därstädes sedan gammalt förefintliga uppdelningen;' !£>å två sektioner, en humanistisk och en matematisk-naturvetenskaplig, är,' ur här förevarande synpunkt att betrakta såsom tillfredsställande. Sådana förhållandena på det vetenskapliga arbetsfältet numera utvecklat sig, tillförsäkrar icke den angivna indelningsgrunden de båda sektionerna en homogen sammansättning. Ämnen av vitt skild beskaffenhet ställas här sida vid sida. Låtom oss blott — för att hålla oss till några av de mest markanta fallen — tänka på sådana som, inom den humanistiska sektionen pedagogik och slaviska språk, statskunskap och statistik samt österländska språk, eller, inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen, matematik och zoologi, astronomi och botanik. Vikten av att professorernas tid och krafter sparas för deras egentliga arbetsuppgift samt önskemålet att vid befordringsärendenas handläggning, så långt sig göra låter, utsöndra de osakkunniga elementen, synas oss kräva att vid bildandet av befordringsnämnd för tillsättning av professur inom den filosofiska fakulteten en ytterligare uppdelning av nämnda fakultet kommer till

215 stånd. Vi hava fördenskull tänkt oss, att de båda sektionerna skulle var för sig klyvas i två grupper efter de olika läroämnenas samhörighet och att vid prövning av fråga om tillsättning av ett professorsämbete inom någon av dessa grupper allenast de vederbörande grupp tillhörande professorerna skulle ingå såsom en del av befordringsnämnden. E n dylik, för det ändamål, varom här är fråga, bättre anpassad indelning än den nuvarande synes oss kunna vinnas genom att fördela den humanistiska sektionen i en historisk-filosofisk grupp och en språklig grupp samt den matematisk-naturvetenskapliga sektionen i en matematisk-fysisk grupp och en naturhistorisk-deskriptiv grupp. Då tid efter annan nya professurer tillkomma och redan bestående kunna förändra karaktär samt vidare uppsättningarna av professurer vid rikets två universitet förete olikheter sins emellan, synes det oss icke vara lämpligt att i statuterna fastslå, vilka professurer vid vartdera universitetet skola hänföras till de olika grupperna. Härom torde bestämmelser böra meddelas av Kungl. Maj:t genom särskilt beslut, på det att sedermera vid eventuellt inträffande omorganisationer ändringar i indelningen må kunna vidtagas, utan att statuterna med anledning härav behöva undergå någon revision. Till ledning för ett blivande beslut om sådan gruppindelning hava vi emellertid ansett oss böra här meddela, huru vi föreställt oss densamma. Universitetet i Uppsala. Historisk-filosofiska gruppen: 1) teoretisk filosofi, 2) praktisk filosofi, 3) pedagogik, 4—5) historia (2 professurer), 6) litteraturhistoria med poetik, 7) konsthistoria med konstteori, 8) klassisk fornkunskap och antikens historia, 9) nordisk och jämförande fornkunskap, 10) geografi, 11) vältalighet och statskunskap samt 12) statistik. Språkliga gruppen: 1) sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning, 2) grekiska språket och litteraturen, 3) latinska språket och litteraturen, 4) nordiska språk, 5) svenska språket, 6) tyska språket, 7) engelska språket, 8) romanska språk, 9) slaviska språk, 10) semitiska språk samt 11) finsk-ugrisk språkforskning. Matematisk-fysiska gruppen: 1—2) matematik (2 professurer), 3) mekanik och matematisk fysik, 4) fysik, 5—6) kemi (2 professurer), 7) fysikalisk kemi, 8) meteorologi samt 9—10) astronomi (2 professurer). Naturhistorisk-deskriptiv a gruppen: 1) zoologi, 2) jämförande anatomi, 3) botanik, 4) botanik och praktisk ekonomi, 5) växtbiologi, 6) mineralogi och geologi samt 7) paleontologi. Universitetet i Lund. Historisk-filosofiska gruppen: 1) teoretisk filosofi, 2) praktisk filosofi, 3) psykologi och pedagogik, 4—5) historia (2 professurer), 6) litteraturhistoria med poetik, 7) konsthistoria med konstteori, 8) klassisk fornkunskap och antikens historia, 9) förhistorisk och medeltidsarkeologi, 10) statskunskap och statistik samt 11) geografi.

216 Språkliga gruppen: 1) sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning, 2) grekiska språket och litteraturen, 3) romersk vältalighet och poesi, 4 — 5) nordiska språk (2 professurer), 6) tyska språket, 7) engelska språket, 8) romanska språk 9) slaviska språk samt 10) österländska språk. Matematisk-fysiska gruppen: 1—2) matematik (2 professurer), 3—4) fysik (2 professurer), 5) kemi samt 6) astronomi. Naturhistorisk-deskriptiv a gruppen: 1—2) zoologi (2 professurer), 3—4) botanik (2 professurer), 5) ärftlighetslära samt 6) geologi och mineralogi. Beträffande vissa ämnen inom den filosofiska fakulteten torde tvekan kunna uppstå, huruvida de med den ovan föreslagna fördelningen på grupper under alla omständigheter intaga sin rätta plats. Åtskilliga av de ifrågavarande professurerna ligga åtminstone till viss del på gränsen mellan två grupper. Så torde få anses vara fallet med t. ex. geografi, litteraturhistoria med poetik, klassisk fornkunskap och. antikens historia, andra onämnda. På liknande sätt förhåller det sig för övrigt med avseende å en del professurer, tillhörande skilda fakulteter, i det att deras läroområden kunna sägas sträcka sig utöver den åtskiljande fakultetsgränsen in på en annan fakultets gehiet. Vi erinra om sådana ämnen som kyrkohistoria, nationalekonomi, statskunskap, jämförande anatomi, flera andra att förtiga. Av det nyss sagda framgår, att fall kunna inträffa, då det för ett tillförlitligt bedömande av det föreliggande befordringsärendet måste anses fördelaktigt, om fakulteten resp.' gruppen äger möjlighet att genom anlitande av professorer utom fakulteten eller gruppen komplettera sin sakkunskap. För att en dylik förstärkning av befordringsnämnden må kunna ske, hava vi föreslagit, att förtroendemännen samt fakulteten resp. gruppen skola äga att, där förhållandena sådant föranleda, såsom ledamöter av befordringsnämnden tillkalla högst tre bland universitetets i tjänst varande professorer i närstående läroämnen utom fakulteten eller gruppen. Såsom ledamöter i befordringsnämnden skulle slutligen de särskilt utsedda sakkunniga deltaga. Härför tala samma skäl, som ligga till grund för vårt förslag enligt alternativ I att lämna de sakkunniga tillträde till fakultet och sektion såsom adjungerade ledamöter. E t t steg längre hava vi dock gått i Alternativ II, i det att de sakkunnigas ledamotskap av befordringsnämnden skulle vara obligatoriskt; enligt Alternativ I skulle de sakkunnigas deltagande i fakultetens resp. sektionens prövning av befordringsärendet vara allenast fakultativt. Säkerligen vore det för själva saken bäst, om ledamotskapet jämväl enligt Alternativ I gjordes obligatoriskt. Don bristande överensstämmelsen på denna punkt mellan de båda förslagen är betingad av vår strävan att i Alternativ I, vilket nära ansluter sig till de gällande statuterna, i det stora hela bibehålla den bestående ordningen oförändrad, under det att samma hänsyn helt naturligt icke förefunnits vid uppgörandet av Alternativ II. Sistnämnda förslag innebär ju en genomgripande omläggning av tillsättningsproceduren, och det har synts oss önskligt, att den nya institution, befordringsnämnden, som berörda förslag avser att tillskapa, redan från början erhåller en fast organisation, vilket icke i så hög grad skulle bliva fallet, om det

217 lämnades åt de sakkunnigas eget gottfinnande att avgöra, huruvida de skulle deltaga i befordringsnämndens arbete eller icke. Befordringsnämnden skulle alltså komma att bestå av följande ledamöter: 1) de sju förtroendemännen, 2) professorerna inom den fakultet eller grupp, dit det lediga ämbetet hör, eventuellt förstärkta med utomstående professorer på sätt ovan närmare angivits — således en del av befordringsnämnden, vars storlek komme att växla allt efter fakultetens eller gruppens storlek och allt eftersom förstärkning ägde rum eller icke — 3) de särskilt utsedda sakkunniga. Om man utgår från antalet professurer vid universiteten år 1921 samt förutsätter, att fördelningen på grupper sker såsom vi ovan föreslagit, skulle det högsta antalet ledamöter, en befordringsnämnd kunde komma att innehålla, utgöra vid universitetet i Uppsala 26 och vid universitetet i Lund 25, nämligen vid tillsättning av professur inom filosofiska fakultetens historisk-filosofiska grupp. Antagligen kommer dock ledamotsantalet endast mera sällan att nå så högt, då man torde hava skäl förmoda, att rätten till förstärkning blott undantagsvis kommer att begagnas i sin fulla utsträckning. I varje fall blir nämnden icke större än att dess omfång ej synes behöva inverka tyngande på dess arbete. Till befordringsnämnden skulle med några modifikationer och undantag, varom vi strax skola yttra oss, överlämnas samtliga de åligganden och befogenheter i tillsättningsärendena, som eljest tillkomma fakultet eller sektion och konsistorium. Befordringsnämnden skulle sålunda hava att besluta rörande väckt kallelseförslag, att upprätta enmansförslag, samt att, för den händelse varken kallelse eller enmansförslag kommer till stånd, upprätta slutligt förslag till den lediga platsens besättande; vidare att utse ersättare för de sakkunniga i och för bedömande av sökandes lärarprov, att förelägga sökande uppgifter för sådana prov, samt att avgiva förslag till ersättning åt de sakkunniga för deras arbete. Vad beträffar utseendet av sakkunniga och tillkallande av förstärkningsledamöter, varom beslut enligt vårt förslag skulle fattas vid ett och samma tillfälle, kan detta helt naturligt icke ske genom befordringsnämnden såsom sådan, enär den vid berörda tillfälle ännu saknar den ena av sina lemmar, nämligen just de sakkunniga. Berörda åliggande och befogenhet skulle i stället utövas av nämnden i modifierad form, nämligen, såsom förut nämnts, genom förtroendemännen och fakulteten resp. gruppen. Väckandet av kallelseförslag hava vi däremot ansett böra, såsom en speciell fakultetsangelägenhet, fortfarande tillkomma fakultetens ledamöter, eller, där fakulteten är underkastad gruppindelning, gruppens. Likaså torde det böra tillkomma fakulteten eller gruppen att avgiva förslag till sakkunniga. Utan ett dylikt på förhand uppgjort och uteslutande på fackmannainsikter grundat förslag kunna lätteligen svårigheter uppstå vid sakkunnigvalet. Övriga av oss föreslagna bestämmelser rörande befordringsnämnden torde, såsom varande av mera detaljerad art, här icke tarva någon motivering. Vi hänvisa i sådant avseende till den följande specialmotiveringen.

8) Besvär. I Kap. I konstaterade vi, att i omkring 21 % av ansökningsfallen sökande begagnat sig av rätten att anföra besvär över upprättade tjänsteförslag, men att, såvitt vi kunnat finna, besvären bifallits allenast vid två olika tillfällen. Vidare påpekade vi, hurusom emellertid besvärsförfarandet förorsakat en högst väsentlig förlängning av ärendenas behandling, i genomsnitt för Uppsala 4 xj% månader, för Lund nära 5 månader och för karolinska institutet omkring 7 */a månader. Det ligger under sådana förhållanden nära till hands att fråga sig, huruvida icke på denna punkt något kan åtgöras för att förkorta den akademiska tillsättningsproceduren. De åtgärder, som i sådant avseende kunde tänkas komma under övervägande, äro antingen att helt avskaffa rätten till besvär, eller att åtminstone till en del beskära densamma. För det första alternativet, att helt och hållet förbjuda besvär, förefalla ju åtskilliga skäl tala. Dels i och för sig det förhållandet, att besvären föranleda väsentlig tidsutdräkt, dels också att de till synes såsom regel icke leda till något praktiskt resultat. Härtill kommer, att det för de allra flesta säkerligen skulle komma att framstå som en betydande vinst för det akademiska arbetet och knappast för någon kunde innebära en verklig förlust, om de hetsiga fejder mellan enskilda vetenskapsmän, vilka alltsomoftast åtfölja besvärsproceduren, för alltid bragtes ur världen. Oaktat sålunda besvärsförfarandets avskaffande för visso komme att medföra avsevärda fördelar, anse vi oss likväl icke kunna tillråda en dylik reform. Man måste nämligen hålla i minnet, att även om, såsom vi sett, det positiva resultatet av besvären är mycket obetydligt, förefintligheten av besvärsrätten otvivelaktigt utövar ett negativt inflytande, vars vikt icke får underskattas. Det faktum att en sökande äger möjlighet att genom anförande av besvär underställa tjänsteförslagets rättmätighet den högsta administrativa myndighetens prövning verkar, medvetet eller omedvetet, på de förslagsställande universitetsmyndigheterna såsom ett korrektiv mot överträdelser av författningarnas föreskrifter. I denna mening måste man, enligt vår uppfattning, allmänt tillägga besvärsinstitutet den största betydelse såsom ett medel till rättssäkerhetens upprätthållande. För övrigt synes det knappast möjligt att endast för de akademiska befordringsärendenas del företaga en reform sådan som denna. Rätten till besvär är gemensam för alla fall, där det gäller tjänsteförslag till offentliga befattningar, vadan dess avskaffande icke gärna kan genomföras partiellt; frågan härom torde, därest det, vilket vi dock icke förvänta, överhuvud anses skäligt att taga densamma under övervägande, böra prövas i ett sammanhang med avseende å statstjänster i allmänhet. Mot en inskränkning av besvärsrätten, genomförd med varsamhet, torde däremot icke de nu anförda betänkligheterna kunna resas med samma styrka. Det akademiska tillsättningsförfarandet intager genom de prövande instansernas mångtalighet onekligen en särställning i förhållande till övriga offentliga befordringsprocedurer. Med hänsyn till den utomordentligt grundliga handläggning, ärendena sålunda äro underkastade, synes man, utan att

219 sätta rättssäkerheten i fara, kunna stadga förbud mot besvärs anförande i fall, där enighet i viss grad uppnåtts mellan de första instanserna. Det kan icke förvåna, att särskilt för utomstående det mången gång måste framstå såsom en fullkomlig orimlighet, att en sökande, vilken i betraktande av den behandling, ärendet rönt av de sakkunniga och universitetsmyndigheterna, kan sägas äga inga som helst utsikter till platsens erhållande eller att ens bliva uppförd å förslaget, skall vara i stånd att genom besvär under månader uppehålla ärendets avgörande, någon gång kanske uteslutande i syfte att såsom vikarie å den vakanta befattningen förlänga tiden för vikariearvodets åtnjutande. Men då det gäller att söka avgöra, huru långt man bör gå i fordringarna på den omtalade enigheten mellan de första instanserna och efter vilka normer denna enighet skall fastställas, samt att finna författningsmässigt otvetydiga uttryck härför, möta svårigheter av den art, att vi för vår del funnit oss böra avstå från försöket. För de mera enkla fallen, med endast två eller tre sökande, ter sig visserligen saken lättare. Man kunde ju tänka sig, att i ett sådant fall, där samtliga sakkunniga utan tillkännagivande av någon tvekan ställt A i första rummet och B i andra rummet eller förklarat B inkompetent samt i fakultet resp. sektion och konsistorium eller i befordringsnämnden varje särskild ledamot obetingat ansluter sig till de sakkunnigas mening, rätten att överklaga tjänsteförslaget borde vara B betagen. Men dessa fall torde vara så pass sällsynta, att härmed icke mycket vore vunnet, om man i villkoret om enighet inlägger den fordran, att något som helst förbehåll från vare sig de sakkunnigas eller enskilda fakultets-, sektions-, konsistorie- eller nämndledamöters sida icke får förekomma. Även om man inskränker kravet på enighet till att avse ettdera de sakkunniga eller universitetsmyndigheterna — en åtgärd, vars lämplighet med skäl torde kunna ifrågasättas — lära de ärenden icke bliva många, där besvärsrätten komme att vara avskuren. Vad angår de fall åter, då ett större antal sökande anmält sig, kompliceras saken i hög grad. Man skall där hava mycket svårt att uppleta ett ärende, i vilket enighet uppnåtts om varje särskilt förslagsrum. Och även om rent formellt sett en sådan skulle föreligga, äro uttalandena ofta så svävande och svårtydiga eller ofullständiga, att det är ytterst vanskligt att konstatera, huruvida enighet även realiter är förhanden. Att stadga förbud mot besvär, avseende andra förslagsrum än det första, torde icke vara riktigt, då en placering å efterföljande förslagsrum kan få stor betydelse för vederbörande, för den händelse första förslagsrummets innehavare avlider eller återkallar sin ansökning, innan ärendet avgöres. Ehuru vi, som sagt, icke funnit oss kunna framlägga något antagligt förslag till inskränkning av besvärsrätten i den riktning, ovan angivits, hava vi dock icke velat alldeles underlåta att söka åvägabringa någon förkortning av tillsättningsproceduren genom ett ingrepp i den gällande besvärsproceduren. Vad vi i sådant avseende ansett kunna åtgöras är, att sökande, som är missnöjd med konsistoriets resp. befordringsnämndens beslut rörande tjänsteförslag eller kallelse, skall, för att äga rätt att däröver besvära sig, inom

220 tio dagar efter anslagsdagen göra anmälan om sin avsikt att anföra besvär. Genom att denna anmälan göres hos kanslersämbetet, vinner man den fördelen, att kanslern kan utan att, såsom nu vanligen sker, avvakta utgången av de trettio dagarnas besvärstid, så snart ärendet av honom prövats, överlämna detsamma till Kungl. Maj:ts avgörande. Att en tid av tio dagar icke skulle vara tillräcklig för att en sökande skulle hinna bestämma sig, huruvida han skall överklaga det ifrågavarande beslutet eller icke, torde man näppeligen behöva befara, då sökandena till akademiska lärarbefattningar i allmänhet hålla sig synnerligen väl underrättade om befordringsärendenas läge. Vi äro icke okunniga om att ett förslag av liknande innehåll på sin tid framlades av 1899 års universitetskommitté utan att vinna framgång. Det förefaller oss emellertid, som om de skäl, som därvid från universitetshåll gjordes gällande mot förslagets antagande, icke vore ägnade att övertyga om förslagets olämplighet eller onyttighet. Vi betvivla att, såsom det större konsistoriet i Uppsala förmodade skola bliva fallet, missnöjda sökande i regel komme att för bevarandet av fatalietid göra anmälan om sin avsikt att anföra besvär för att därefter under den återstående besvärstiden »i lugn och ro» bestämma sig för huruvida denna avsikt skulle fullföljas eller icke. De flesta sökande lära väl känna sig mindre benägna för att så att säga i okynnesväg eller utan allvarligt uppsåt uppvakta kanslersämbetet med dylika anmälningar. Skulle undantagsvis något dylikt förekomma, kvarstår i allt fall nyttan av bestämmelsen för de övriga befordringsärendena. Såsom en åtgärd, jämväl ägnad att påskynda ärendenas avgörande, vilja vi i detta sammanhang framhålla, att i åtskilliga fall av besvär det torde vara fullkomligt obehövligt att, såsom hittills i varje fall plägat ske, över besvären inhämta övriga sökandes förklaringar och universitetsmyndigheternas yttranden. I regeln lärer denna delgivningsprocedur icke tillföra utredningen i ärendet något av värde. Vi hava slutligen ansett oss böra i detta kapitel med några ord beröra en fråga, vilken visserligen strängt taget faller utom vårt uppdrag men som vi likväl av vissa skäl funnit oss icke kunna med tystnad förbigå. Vi avse det till följd av enskild motion vid 1920 års riksdag dryftade spörsmålet om jäv mot sakkunniga. Ärendets utgång är känd; en rekapitulering av vad däri förekom torde få anses obehövlig. 1 Vi kunna i stort sett helt ansluta oss till de sjmpunkter på frågan, som i infordrat yttrande framfördes av större akademiska konsistoriet i Uppsala. Med hänsyn till det syfte, för vars befrämjande vi blivit tillkallade, vilja vi emellertid alldeles särskilt understryka, vad konsistoriet i berörda yttrande anförde därom, att den ifrågasatta besvärs- eller jävsrätten för sökande gentemot utsedd sakkunnig kunde komma att ganska betydligt förlänga tillsättningsproceduren. Med de erfarenheter, vi äga, i all synnerhet från de senare årens befordringsärenden, måste vi befara, att en dylik besvärs- eller jävsrätt skulle uppkalla många och svåra stridigheter. De akademiska befordrings1

Se B i h a n g till riksdagens protokoll år 1920. 12 Sami., l:a k:s l:a tillf. utsk:s uti. nr 24.

221 ärendena komme att urarta till långvariga processer. Missnöje hos en sökande med sakkunnigvalet grundar sig i regel på den föreställningen, att en medsökande vid valet gynnats på lians bekostnad. Hålla vi oss nu till det enklaste fallet, att endast två sökande anmält sig, samt antaga, att en av dessa besvärar sig över valet eller anför jäv mot en eller flera av de sakkunniga, har frågan först att passera den vanliga besvärsvägen med förklaring av medsökanden och yttranden av myndigheterna. Vi förutsätta, att förespråkarna för besvärs- eller jävsrätten tänkt sig att, för den händelse besvären eller jävet bifallés, ärendet av Kungl. Maj:t återförvisas till vederbörande för anställande av nytt sakkunnigval. Sker nu så och nytt val äger rum, kan man med största sannolikhet utgå från att den förut icke klagande sökanden kommer att finna sina intressen trädda för nära genom det nya sakkunnigvalet. Resultatet blir nya besvär eller jäv. Man förstår, att i de fall, där tre, fyra, fem eller flera sökande anmält sig, här öppnar sig ett snart sagt oändligt perspektiv av besvär och jäv, skriftväxlingar och återförvisningsbeslut. Då man sålunda genom att tillåta besvär eller jäv mot sakkunniga utom det redan nu förefintliga besvärsförfarandet säkerligen skulle än ytterligare förlänga de akademiska befordringsärendena och än ytterligare tillspetsa de i sammanhang härmed vanligen förekommande tvisterna mellan enskilda vetenskapsmän, måste vi bestämt avråda från att beträda denna väg.

A V D E L N I N G II. Tillsättning av professurer, för vilka särskilda bestämmelser äro givna. Vid universitetet i Uppsala och karolinska institutet finnes ett antal professurer, rörande vilkas tillsättning särskilda bestämmelser äro meddelade. De ifrågavarande professurerna äro dels professorsbefattningarna i psykiatri vid nämnda universitet och institut, dels ock vissa professorsämbeten, grundade genom donationer eller stiftelser av enskilda personer. De särskilda bestämmelser, vilka gälla för tillsättning av de båda nämnda professurerna i psykiatri, återfinnas i Kungl. brev den 26 januari 1883. x De äro betingade av det förhållandet, att dessa professurer äro förenade, den i Uppsala med överläkartjänsten vid Uppsala hospital och den vid institutet med överläkartjänsten vid Stockholms hospital. På grund härav deltager medicinalstyrelsen i ärendets handläggning. De funktioner, som härvid tillkomma berörda styrelse, äro att handhava befattningarnas ledigförklarande och mottaga inkommande ansökningar, att pröva de sökandes kompetens till överläkarbefattningen och upprätta förslag samt att därefter överlämna handlingarna jämte eget utlåtande till större konsistoriet resp. lärarkollegiet. Konsistoriet och lärarkollegiet hava att utsätta specimenstid för den eller dem, vilka blivit av medicinalstyrelsen kompetentförklarade, varefter vidare förfares i enlighet med gällande föreskrifter angående förslag till professorstjänst. Självfallet anse vi de ändringar i befordringsordningen, som vårt förslag innehåller, böra, såvitt sig göra låter, äga tillämpning jämväl å nu ifrågavarande professurer, i vad angår ärendets handläggning vid universitetet eller institutet. Följaktligen bör den i kungl. brevet meddelade föreskriften om utsättande av specimenstid utgå. Vidare bör, på det att förtidsprocedur må komma till användning även vid tillsättning av berörda professurer samt ansökningshandlingarna föreligga i samma skick, som när det gäller professurer i allmänhet, föreskrivas, att ledigförklarandet genom medicinalstyrelsen skall ske på sätt och i den ordning, som i fråga om vanliga professurer är stadgat i universitetsstatuterna. 1

Croneborg: Universitetsstatuter Del II s. 87.

223 Då det är av vikt, att de av oss förordade bestämmelserna om utseende av sakkunniga (och eventuellt bildande av befordringsnämnd) före ansökningstidens utgång också i förevarande fall iakttagas, torde slutligen härom särskilt stadgande böra meddelas ävensom för möjliggörande av berörda stadgandes efterlevnad föreskrivas, att medicinalstyrelsen omedelbart efter ledigförklarandet skall härom underrätta vederbörande rektorsämbete. Genom donationer eller stiftelser av enskilda personer grundade professurer, för vilkas tillsättning särskilda föreskrifter gälla, äro vid Uppsala universitet Skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap samt vid karolinska institutet Per Henrik Malmstens professur i nervsjukdomar och Oscar Ekmans professur i ortopedi. För Skytteanska professuren äro bestämmelser rörande tillsättningsförfarandet meddelade genom Kungl. brev den 27 augusti 1915. 1 Det stadgade förfarandet skiljer sig högst väsentligt från det vid tillsättning av professurer vanliga. Så deltaga universitetsmyndigheterna icke på annat sätt i ärendets handläggning än att rektor ombesörjer ledigförklarandet och eljest handhar de expeditionella göromålen samt humanistiska sektionen utser sakkunniga. Specimenstid förekommer icke. Beträffande de sakkunniga gäller, att sakkunnigs utlåtande skall vara inlämnat senast tre månader efter det den sakkunnige blivit utsedd. Då ifrågavarande bestämmelser synas oss i allmänhet tillförsäkra ärendet en tillräckligt snabb behandling, hava vi för vår del icke att föreslå några ändringar i den stadgade proceduren. Föreskrifterna om ersättning åt sakkunniga torde emellertid böra göras tillämpliga jämväl vid tillsättning av förevarande professur, likväl med iakttagande av att ersättningen torde bestämmas av Kungl. Maj:t. Beträffande tillsättningen av den Malmstenska professuren gäller vad därom av donator medicine doktorn G. Bottiger bestämts i hans i oktober 1885 utfärdade gåvobrev. 2 Enligt detta tillsättes befattningen genom kallelse. Kallelserätten utövas för framtiden av institutets lärarkollegium, som därvid äger frihet att kalla »vilken person som helst inom den skandinaviska halvöns område, som kollegium prövar för platsen vara lämplig». Den kallade utnämnes av Kungl. Maj:t. Gåvobrevets föreskrifter hava av Kungl. Maj:t godtagits enligt brev den 4 juni 1886. De av oss föreslagna befordringsreglerna kunna uppenbarligen icke komma till användning i fråga om nämnda professur. Den Ekmanska professuren åter skall jämlikt stadgande i gåvobrevet av den 5 september 1912 3, sedan dess nuvarande förste innehavare lämnat befattningen, tillsättas i enlighet med gällande föreskrifter för tillsättningen av professorer vid institutet. Vinner vårt förslag till reformer i befordringsordningen bifall, komma alltså de nya bestämmelserna att automatiskt träda i tillämpning å detta professorsämbete. 1 2 3

Croneborg: Universitetsstatuter Del II s. 28. Croneborg: Universitetsstatuter Del II s. 365. Croneborg: Universitetsstatuter Del II s. 366.

A V D E L N I N G III. Tillsättning av laborators- m. fl. befattningar. Enligt § 71 i universitetsstatuterna förhålles med tillsättande av laborators-, prosektors- och observatorsbefattningar i tillämpliga delar på enahanda sätt, som i fråga om professorsbefattningar i statuterna är föreskrivet. Motsvarande bestämmelse återfinnes i § 53 av karolinska institutets stadgar beträffande prosektorsbefattning och laboratorsbefattning med fast anställning. Vad angår nu nämnda lägre akademiska tjänster hava vi visserligen tagit under övervägande, huruvida icke för dem en mera enkel befordringsprocedur kunde anses tillfyllestgörande. Då det emellertid torde få anses vara ett önskemål av vikt, att de akademiska lärarbefattningarna, så vitt möjligt, besättas efter enhetliga regler, hava vi stannat vid att härutinnan icke föreslå någon ändring i de bestående förhållandena, vadan berörda tjänster enligt vårt förslag fortfarande skulle tillsättas i enahanda ordning som professurerna. De av oss föreslagna nya befordringsreglerna, vilka ju för övrigt åsyfta en förenkling av tillsättningsförfarandet, böra alltså, enligt vårt förmenande, komma i tillämpning jämväl vid besättande av de här avsedda befattningarna. I fråga om övriga i ovannämnda statuter omförmälda tjänster, vilkas innehavare utnämnas av Kungl. Maj:t, nämligen överbibliotekarie, räntmästare, förste bibliotekarie, sekreterare, kamrerare och fogde samt andra befattningar vid universiteten och karolinska institutet eller med dem förenade inrättningar, å vilka fullmakt, förordnande eller konstitutorial utfärdas av kanslern eller vederbörande akademiska myndighet, hava vi icke funnit anledning föreligga att i gällande bestämmelser föreslå några ändringar, åsyftande ett skyndsammare tillsättningsförfarande. Beträffande den tid, som i allmänhet åtgår för fyllande av vakanser å dessa tjänster, hava, oss veterligen, några anmärkningar icke försports. Vid tillsättning av vissa av de i föregående stycke avsedda befattningarna kunna eller skola enligt gällande föreskrifter särskilda sakkunniga anlitas. Så är fallet med överbibliotekarie- och förste bibliotekarietjänsterna vid universiteten samt vissa laboratorsbefattningar utan fast anställning vid karolinska institutet. Något uttryckligt medgivande av rätt till ersättning åt bemälda sakkunniga anse vi icke lämpligen böra lämnas i författnings-

225 väg, då de sakkunnigutlåtanden, som i dessa ärenden förekomma, i allmänhet torde ställa långt mindre krav på vederbörandes tid och krafter än motsvarande utlåtanden vid tillsättning av professurer. I något enstaka fall torde det doek kunna inträffa, att sådan sakkunnig, varom här är fråga, kan anses hava skäligen gjort sig förtjänt av särskild gottgörelse för sitt arbete. Med hänsyn härtill anse vi oss böra förorda, att vid beredande av medel till ersättningar åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden möjlighet hålles öppen för Kungl. Maj:t att på framställning av vederbörande ur berörda medel tilldela ersättning jämväl åt dylik sakkunnig.

SPECIALMOTIVERMG.

Universitetsstatuterna. Alternativ I. § 54. I denna paragraf hava vi allenast vidtagit den ändringen, att av de båda i mom. 1 angivna tillsättningsformerna, ansökningsförfarande och. kallelse, ansökan namnes före kallelse i stället för att, såsom nu är fallet, de i författningstexten intaga en motsatt ordningsföljd. Den av oss förordade uppställningen synes oss, med hänsyn därtill att tillsättning efter ansökan måste betraktas såsom det regelmässiga förfarandet och kallelse såsom en undantagsåtgärd, ävensom på grund av den av oss förordade anordning att låta tillsättningsåtgärderna under alla förhållanden taga sin början med ansökningsförfarande, vara riktigare och mera i överensstämmelse med allmänt iakttagen författningsteknisk praxis. § 55. Mom. 1. Momentet är likalydande med mom. 1 av den nuvarande § 55 utom så till vida att på grund av vårt här föreliggande författningsförslag ordningsnumret å den i momentet åberopade paragrafen ändrats från 101 till 107. Mom. 2. Lika med nuvarande § 55 mom. 2. Mom. 3. Enligt nu gällande statuter tillkommer det Kungl. Maj:t att avgöra frågor om uppskov med tillsättning av lediga professurer i andra fall än dem, som avses i § 55 mom. 2. Sådana fall äro t. ex., då kompetenta sökande till ledig professur icke äro att tillgå, men man har skälig anledning antaga att, om med tillsättningen under någon kortare eller längre tid får anstå, nöjaktigt kvalificerad aspirant på befattningen skall anmäla sig. Beträffande dessa ärenden synes oss, i överensstämmelse med den tendens till decentralisation i förvaltningen, som numera gör sig gällande, ett delegerande i viss utsträckning av beslutanderätten till kanslern vara befogat. Nämnda ärenden torde nämligen, då det gäller uppskov av mindre längd, icke vara av den vikt att de påkalla Kungl. Maj.ts prövning. Vi hava fördenskull föreslagit, att kanslern skall äga medgiva uppskov av nu förevarande slag men ej för längre tid än sammanlagt sex månader för varje

230 befordringsärende. Så snart åter fråga blir om ett överskridande av denna maximigräns, skall ärendet underställas Kungl. Maj:t. Någon uttrycklig bestämmelse i sistnämnda hänseende torde icke behöva införas i statuterna; det torde vara självfallet, att ordningen för ett dylikt underställningsärendes behandling i de förberedande instanserna skall vara densamma som i de fall, då beslutanderätten tillkommer kanslern, liksom ock att den sistnämnde lämnas tillfälle att yttra sig, vare sig innan ärendet överlämnas till Kungl. Maj:t eller genom remiss från Kungl. Maj:t. Då vi i den allmänna motiveringen dryftade spörsmålet om specimenstidens borttagande, påpekade vi, att bestämmelserna i detta moment under vissa förutsättningar kunde tjäna såsom en ersättning härför. På grund av stadgandet att förslag om uppskov måste hava väckts, innan åtgärder för tillsättandet vidtagas, är det uteslutet, att specimenstid skulle kunna i den ordning, detta moment angiver, beredas personer, vilka anmält sig såsom sökande till en redan ledigförklarad befattning. Någon dylik specimenstid hava vi j u ej heller, på sätt vi i den allmänna motiveringen framhållit, ansett vidare böra förekomma annat än i rena undantagsfall, varvid dispensvägen torde få anlitas. Däremot kunna väl sådana situationer tänkas komma att inträffa, då fakulteten eller sektionen, med tillämpning av ifrågavarande moment och alltså innan några tillsättningsåtgärder vidtagas, finner sig böra föreslå uppskov härmed i syfte att lämna viss vetenskapsman tillfälle att förvärva kompetens till den lediga befattningen. Ett dylikt tillvägagångssätt synes vara att föredraga för de fall, då man med all sannolikhet kan förutsäga, att, om ett ledigförklarande ägde rum omedelbart efter ledighetens uppkomst, sökande med nöjaktig skicklighet icke komma att anmäla sig, men att en ändring härutinnan kommer att inträda, om t. ex. fyra eller fem månaders anstånd lämnas. E t t tillämpande av § 58 mom. 2, med två resultatlösa ledigförklaringar och därefter ärendets hänskjutande till Kungl. Maj:t, torde nämligen såsom regel icke heller leda till annat än ett beslut om uppskov med tillsättandet men medför långt större tidsutdräkt än det förra tillvägagångssättet. § 56. Denna paragraf innehåller stadgandet om förtidsprocedur. Den förutsätter, såsom vi i den allmänna motiveringen framhållit, en ändring av den civila pensionslagens föreskrifter därhän, att avgång från professur på grund av uppnådd pensionsålder skall äga rum med utgången av det kalenderår, varunder pensionsåldern, d. v. s. enligt nu gällande bestämmelser 65 år, uppnåtts. För att tillsättningsärendet skall hinna slutbehandlas till tiden för avgången böra tillsättningsåtgärderna enligt våra beräkningar taga sin början 11 månader före nyssnämnda tid, d. v. s. den 1 februari det kalenderår, varunder vederbörande avgående professor fyller 65 år. De av oss föreslagna formerna för kungörandet skilja sig icke från vad som för närvarande gäller. Emellertid hava vi ansett det böra i kungörelsen för eventuella sökande uttryckligen framhållas, att merithandlingarna numera böra åtfölja själva ansökningen. Genom specimenstidens borttagande blir det nämligen icke vidare tillfälle för en sökande att efter ansöknings-

231 tidens utgång inkomma med dessa handlingar. Likväl hava vi helt naturligt icke med stadgandet i nu berörda del avsett, att merithandlingar, som ingåves senare än ansökningen men före ansökningstidens utgång, ej skulle kunna upptagas till prövning. Uppenbarligen måste i enlighet med överallt gällande praxis även i ett sådant fall handlingarna anses inkomna i laga tid; vi hava genom orden »åtföljda av de i § 59 nämnda handlingar» egentligen blott åsyftat en erinran till de sökande att i omhandlade hänseende icke försitta tiden. Enligt nu gällande bestämmelser skall underrättelse om kungörandet meddelas allenast kanslern. Enligt vårt förslag skall sådan underrättelse lämnas jämväl fakultetens eller sektionens dekanus. Detta tillägg har ansetts nödvändigt för att fakulteten eller sektionen må bliva i tillfälle att jämlikt § 60, så snart ske kan efter kungörandet, till större konsistoriet avgiva förslag till sakkunniga. Vi förutsätta alltså, att dekanus, sedan han mottagit berörda underrättelse, utan onödig tidsutdräkt sammankallar fakulteten eller sektionen för upprättande av dylikt förslag. Vi påpeka, att uttrycken »ledigheten» och »ledigförklarandet» undvikits, emedan det här är fråga om befattningar, som vid den tid, då de omtalade åtgärderna vidtagas, ännu äro försedda med ordinarie innehavare. Skulle vid den tidpunkt, som i denna paragraf avses, fall vara för handen, varom stadgas i § 55 mom. 1, få enligt bestämmelserna i sistnämnda författningsrum några åtgärder för tillsättandet icke vidtagas. I dylikt fall kan alltså kungörande icke äga rum den 1 februari utan måste självfallet anstå, till dess hindret härför upphävts. Vi hava ansett det ligga i sakens natur, att vid sådant förhållande kungörandet sker omedelbart efter hindrets upphävande, och hava fördenskull funnit onödigt, att särskilt stadgande härom intages i författningen. Beträffande ansökningstidens längd erinra vi om vad vi i detta avseende anfört i kap. IV B. 3) i allmänna motiveringen. § 57. I denna paragraf regleras sättet för ledigförklarande i de fall, där förtidsprocedur ej kan komma till användning, således där ledigheten uppkommer genom befattningshavarens död, befordran till annan befattning, skiljande från befattningen eller avgång ur tjänsten av andra skäl, allt före den 1 februari det år, då han uppnått stadgad pensionsålder, samt slutligen genom statsmakternas beslut om inrättande av en ny professur. Formerna för ledigkungörandet äro desamma som vid förtidsprocedur. Beträffande tiden, då kungörelse om ledigheten skall utfärdas, hava vi föreslagit att, där orsaken till ledighetens uppkomst är dödsfall, avsked eller eljest vederbörande befattningshavares avgång ur tjänsten, under alla förhållanden en tidrymd av åtta dagar, räknat från ledighetens uppkomst, skall förflyta, innan kungörelse utfärdas. Anledningen härtill är dels, såsom vi i den allmänna motiveringen redan angivit, att, enär kallelseförslag skall väckas å det sammanträde med fakulteten eller sektionen, som, så snart ske kan efter ledigkungörandet, skall hållas för uppgörande av förslag till sak-

232 kunniga, ledamöterna av fakulteten eller sektionen böra hava någon tid på sig för att överväga frågan om kallelseförslags väckande och vidtaga härför lämpliga förberedande åtgärder, dels ock att dylikt mellanrum synes nödigt för att lämna möjlighet till väckande av sådant förslag, som avses i § 55 mom. 1, d. v. s. rörande ändring i fördelningen av läroämnen mellan den ifrågavarande professuren och annan eller andra lärarbefattningar eller rörande professurens ämnesomfång o. s. v. Vid förtidsprocedur torde ett dylikt spatium icke erfordras, då tillfälle till omförmälda övervägande och förberedande åtgärder samt till väckande av förslag av sist nämnda beskaffenhet i tillräcklig grad erbjudas under den tid, som föregår förtidsprocedurens igångsättande. Av vad vi nyss anfört torde vara tydligt, att ej heller i de fall, där med ledigförklarandet måst anstå på grund av bestämmelserna i § 55 eller där fråga är om tillsättande av nyinrättad professur, en särskild mellantid av ovan angivet slag är behövlig. I båda de sist berörda fallen hava vederbörande i förväg haft tillräcklig tid på sig för de ändamål, om vilka förut talats. Kungörandet kan följaktligen ske genast efter det hinder på grund av § 55 upphört, resp. efter det rektorsämbetet fått meddelande om den nya professurens inrättande. § 58. Mom. 1. Detta moment motsvarar § 59 mom. 1 och 2 i de gällande statuterna. Enligt dessa förfares för det fall, att till en första gången ledigförklarad professur ingen sökande anmäler sig, annorlunda, än då samtliga sökande återkalla sina ansökningar till en likaledes första gången ledigförklarad professur. I förra fallet skall ny ansökningstid kungöras; i senare fallet skall ärendet hänskjutas till Kungl. Maj:t. Vi hava för vår del icke kunnat finna, att tillräcklig anledning föreligger till nyss berörda åtskillnad. Då till en ledig professur ingen sökande anmäler sig, är orsaken i regel bristande kompetens hos dem, som eljest skulle vilja komma i åtanke vid dess besättande. I de tämligen sällsynta fall, då samtliga sökande återkalla, torde förhållandet vara enahanda. Vanligen är det så, att den förberedande behandlingen hos de sakkunniga giver dem anledning antaga, att en inkompetensförklaring är att vänta. E n hänvändelse till Kungl. Maj:t synes därför icke vara mera påkallad under sistberörda förhållanden, än då ingen sökande anmäler sig. Lämpligast och riktigast synes oss av nu angivna skäl vara, att förfarandet blir ensartat i båda fallen. Såsom den naturligaste utvägen förefaller oss, att såväl då sökande saknas som då återkallelse, på sätt förut sagts, äger rum, man tillgriper medlet att ånyo Jedigförklara befattningen (såvida icke skäl föreligger att med tillhjälp av § 55 mom. 3 hos kanslern söka uppskov med befattningens tillsättande). Först om efter sådant förnyat ledigförklarande samma situation som förut, d. v. s. avsaknad av sökande eller återkallelse av samtliga sökande, ännu en gång inträder, kunna förhållandena sägas vara sådana, att det är nödvändigt att av Kungl. Maj:t erhålla besked, huru i ärendet skall förfaras. Omförmälda förnyade ledigförklarande bör dock givetvis icke ske, om

233 kallelseförslag blivit väckt, ty vid sådant förhållande blir den lediga platsen sannolikt besatt, trots det att inga sökande anmält sig. Det härom i momentet införda stadgandet är betingat av vårt förslag, att låta kallelse- och ansökningsförfarande löpa parallellt, och saknar på grund härav motsvarighet i nu gällande statuter. Mom. 2. Vi hänvisa till vad vi anfört under mom. 1. De i gällande statuter intagna detaljerade föreskrifterna om ärendets vandring mellan de olika lägre myndigheterna, innan detsamma underställes Kungl. Maj:ts prövning, synas oss överflödiga och icke rätt väl på sin plats i en författning av universitetsstatuternas karaktär. Det torde få anses självklart att vid ärendets förberedande behandling före underställningen så tillgår, som i berörda föreskrifter skildras. § 59. Mom. 1. Momentet motsvaras i gällande statuter av § 60 mom. 1. I det stora hela är ordalydelsen densamma som i sistnämnda författningsrum. Ett par ändringar hava dock vidtagits. Den ena påkallas av vårt förslag om specimenstidens avskaffande. För närvarande äger sökande rätt att insända de handlingar, på vilka han stöder sin ansökning, även efter ansökningstidens utgång, blott de inkomma, såsom det heter i författningen: »före utgången av den i § 63 omnämnda provtid» 1. Då nu specimenstiden försvinner, bortfaller ock härmed nämnda rätt. De avsedda handlingarna skola alltså, för att ansökningen må kunna vinna beaktande, ovillkorligen hava ingivits före ansökningstidens utgång. Den närmare innebörden av ifrågavarande statutändring hava vi utvecklat i den allmänna motiveringen kap. I V B. 3) sid. 182—184. Såsom vi redan under § 56 framhållit, hava vi med bestämmelsen, att handlingarna skola fogas vid ansökningen, naturligtvis icke avsett att det skulle vara sökande betaget att, sedan han först ingivit själva ansökningsskriften, senare inlämna de därtill hörande handlingarna, allenast detta inlämnande äger rum före ansökningstidens utgång. Vidare har i anslutning till den år 1918 vidtagna ändring av allmänna strafflagen, varigenom vanfrejdspåföljden avskaffades, i stället för »frejdbetyg» under b) insatts »prästbetyg om sökandens ålder». Motsvarande ändring har i anledning av vanfrejdspåföljdens avskaffande ägt rum i andra stadganden rörande tillsättning av allmänna befattningar. I följd härav har såsom onödig uteslutits den under a) uppställda fordran på uppgift i meritförteckningen om sökandens ålder. Mom. 2. Enligt § 60 mom. 2 av gällande statuter skola de till ansökningen hörande handlingar och skrifter inlämnas i tre exemplar. Denna föreskrift är dock icke ovillkorlig; endast »i den mån sådant är möjligt» skall föreskriften iakttagas. Underlåtenhet att förete ansökningshandlingarna i tre exemplar medför alltså för en sökande inga påföljder. I nu berörda avseende hava vi föreslagit följande ändringar, nämligen dels att de i moment 1 omtalade handlingar och skrifter skola inlämnas i fem exemplar, dels ock att föreskriften härom göres ovillkorlig. Ökningen 1 Angående tolkningen av ifrågavarande stadgande, se allmänna motiveringen kap. III sid. 158.

234 av antalet exemplar synes oss nödvändig, då enligt de av oss föreslagna bestämmelserna sakkunnigas antal skulle kunna uppgå till fyra och det finnes anledning antaga, att i flertalet fall det högsta medgivna antalet sakkunniga kommer att utses. Varje sakkunnig bör för procedurens påskyndande erhålla ett exemplar; härförutom är det, enligt vad erfarenheten visat, synnerligen lämpligt att vid vederbörande högskola förvaras ett reservexemplar för att komma till användning, i den händelse något av de till de sakkunniga utlämnade exemplaren förkommer eller eljest behov av ytterligare ett exemplar av handlingarna uppstår. Vad beträffar förslaget att göra stadgandet obligatoriskt hava vi härutinnan letts av hänsynen till att tillsättningsproceduren icke må uppehållas av sådana omständigheter, som att tillräckligt antal exemplar av ansökningshandlingarna ej finnes att tillgå. Av denna anledning har icke sällan sakkunniggranskningen i befordringsärendena dragit' ut på tiden mer än nödigt varit. Enligt vår mening är det mindre lämpligt att, såsom fallet är i de nuvarande statuterna, giva en författningsbestämmelse av denna art mera karaktären av ett önskemål än ett uttryckligt åläggande. Orden »i den mån sådant är möjligt» torde icke egga till ansträngningar att fullgöra vad författningen fordrar såsom regel. I de flesta fall, där en sökande åberopar tryckt skrift, erbjuder det för honom ingen svårighet att av densamma anskaffa fem exemplar. Skulle det uppstå hinder för honom att uppbringa det erforderliga antalet tryckta exemplar, kan han givetvis begagna sig av förefintligt manuskript eller inlämna arbetet jämväl i maskinskrift. Där i undantagsfall det visar sig oöverkomligt för en sökande att uppfylla statuternas föreskrift i förevarande avseende, torde han vara hänvisad att utverka erforderlig dispens. Vad angår andra ansökningshandlingar än vetenskapliga arbeten, lära föreskriftens obligatoriska karaktär och antalets utökning till fem knappast bliva betungande. Vi hänvisa i övrigt till vad vi i den allmänna motiveringen kap. IV B. 3) anfört rörande innehållet i det nu omhandlade momentet. § 60. Denna paragraf motsvaras närmast av §§ 61 och 62 i gällande statuter. Nuvarande § 62 mom. 4, innehållande föreskrift rörande gottgörelse för mistade avlöningsförmåner under tjänstledighet för sakkunniguppdrag, har emellertid ansetts böra placeras i annat sammanhang, nämligen i samband med bestämmelserna om ersättning för sakkunniguppdrags fullgörande, se § 73 i författningsförslaget. Mom. 1. Vi hava redan i den allmänna motiveringen, kap. IV B. 6), anfört de skäl, som bestämt oss för att föreslå, att utseendet av sakkunniga skulle äga rum, så snart ske kan efter det kungörelse om befattningens tillsättning blivit utfärdad, i stället för, såsom nu är förhållandet, först efter det ansökningstiden utgått. Likaså hava vi därstädes motiverat vårt förslag, i vad angår de sakkunnigas antal. Beträffande sättet för de sakkunnigas utseende hava vi ansett de nuvarande stadgandena böra bibehållas. Skälen härtill, liksom ock de motiv,

235 som föranlett oss att även i övrigt avstyrka den framställning rörande ändringar i sakkunniginstitutionen, som gjorts av docentföreningen i Lund, inhämtas jämväl i kap. IV B. 6) i den allmänna motiveringen, till vilken vi alltså hänvisa. De nu gällande statuterna stadga i fråga om utseendet av sakkunniga att, därest ansökningstiden utgår under ferier, med sakkunnigvalet må kunna anstå till början av nästa lästermin. Liknande förbehåll med hänsyn till ferierna finna vi i gällande universitetsstatuter § 56 mom. 2 och 3 beträffande tid för kallelsefrågas väckande och sådan frågas avgörande samt i § 63 mom. 1 beträffande lärarprovs avläggande. Däremot innehålla statuterna intet stadgande om uppskov på grund av mellankommande ferier med fakultets resp. sektions eller större konsistoriets sammanträden i befordringsärenden. Emellertid torde man i praxis såsom regel undvika sammanträden i befordringsärenden under pågående ferier. På sätt den av oss verkställda statistiska utredningen ger vid handen, låter man i allmänhet med behandlingen av tillsättningsfrågor anstå till påföljande lästermin, därest omständigheterna äro sådana, att ärendets prövning ej medhinnes under löpande termin. Då sakkunnigas utseende är det första moment i tillsättningsproceduren, där en kollision med ferierna kan tänkas inträffa, vilja vi med några ord klargöra den ställning, vi intagit till spörsmålet om feriernas betydelse såsom uppskovsanledning. Vi vilja då till en början erinra om, att vi i den allmänna motiveringen på anförda skäl framhållit olämpligheten av att framtvinga befordringssammanträden under ferierna men att vi å andra sidan sökt vidtaga anstalter för att i möjligaste mån undvika, att handläggningen av befordringsfrågorna råkar i kollision med ferierna. Härtill syftar bl. a. vårt förslag om förtidsprocedur. Denna har lagts så, att endast i rena undantagsfall ferierna skulle kunna störande inverka på befordringsärendets gång. Emellertid återstår ju det mindre antal fall, där förtidsprocedur ej kan komma till användning. I dessa fall kan det alltså, liksom hittills, inträffa, att universitetsmyndigheterna finna sig stå inför eventualiteten av ett eller flera feriesammanträden. På sätt vi nyss betonat, bör vid sådant förhållande enligt vår mening författningen icke ovillkorligen framtvinga sammankomster under ferierna. I stället anse vi statuterna böra lämpligen erhålla en sådan avfattning, att för vederbörande det framstår såsom det mera önskvärda, att ärendets behandling pågår ostörd av ferierna, men att, där förhållandena prövas sådant föranleda, det alltfort, såsom hittills praktiskt sett varit fallet, må vara universitetsmyndigheterna obetaget att på grund av mellankommande ferier uppskjuta sammanträde i befordringsärende till en påföljande termin. Nämnda syftemål hava vi trott oss kunna vinna genom att i den del av författningstexten, som reglerar själva befordringsprocedurens fortgång, helt lämna frågan om ferierna å sido, för att i den sista paragraf, som har avseende å tillsättningsförfarandet, § 74, meddela den allmänna bestämmelsen, att på grund av mellankommande ferier sammanträde i befordringsärende må kunna uppskjutas till början av nästföljande lästermin. Det bör emellertid påpekas, att vi givetvis icke härmed avsett, att vederbörande uni-

236 versitetsorgan för prövning av frågan, huruvida uppskov skall äga rum, kör hålla ett särskilt sammanträde. Härigenom skulle nämligen, t. ex. för det fall att kungörelse om befattningens tillsättande utfärdas under ferierna, kunna inträffa, att ett feriesammanträde det oaktat bleve framtvunget. Den, som i denna sak har att efter bästa förstånd och i strävan att efterkomma författningens intentioner träffa ett avgörande, är rektor, vilken allt framgent såsom hitintills har att bära ansvaret för vad i dylika frågor från högskolans sida göres eller underlåtes. Vad lärarproven angår, böra dessa icke lämpligen äga rum under ferier. De komma emellertid enligt vårt förslag att så anordnas, att de icke inverka fördröjande på befordringsärendets avgörande. Vi hänvisa i detta avseende till den följande framställningen. Mom. 2. I förra delen av momentets första stycke regleras i författningsväg vad som hittills allmänt torde varit praxis: infordrandet av besked från de utsedda sakkunniga, huruvida de äro villiga eller, vad angår till sakkunnig utsedd professor samt annan ordinarie lärare vid något av universiteten eller karolinska institutet, oförhindrade att åtaga sig uppdraget. Av vikt för ärendets skyndsamma behandling är naturligtvis, att dylikt infordrande sker ofördröjligen efter valet. Senare delen av momentets första stycke innehåller en nyhet. Enligt gällande statuter § 62 mom. 3 skall, då annan än professor eller den, som eljest är ordinarie lärare vid någon av ifrågavarande högskolor, betros med sakkunniguppdrag, ett utdrag av statuterna i de delar, som för uppdragets fullgörande äro av betydelse, tillställas honom samtidigt med att han underrättas om uppdraget. Denna bestämmelse, som givetvis åsyftat att bibringa sakkunniga, hos vilka ingen eller endast en ytlig kännedom om grunderna för tillsättning av professurer vid de statliga akademiska högskolorna i vårt land kan förutsättas, alltså närmast utländska sakkunniga, så mycken insikt i detta ämne, som kräves för sakkunniguppdragets fullgörande i statuternas anda och mening, har, enligt vad erfarenheten givit vid handen, varit föga effektiv. Särskilt hava de utlåtanden, som avgivits av utländska vetenskapsmän, mången gång varit till ringa eller ingen ledning vid frågans bedömande. Stundom har anledningen härtill varit motiveringens knapphändighet; det saknas icke exempel på utländska sakkunnigutlåtanden, vilka haft formen av ett vanligt handbrev på några rader. I andra fall har den utländske sakkunnige väl någorlunda uttömmande behandlat de olika sökandenas arbeten, men han har utelämnat själva konklusionen, den uttryckliga kompetens- resp. inkompetensförklaringen, eller ock jämförelsen mellan de sökande, ja, kanske bådadera. Vid flerfaldiga tillfällen åter har av den sakkunniges utlåtande alldeles tydligt framgått, att han antingen underlåtit att taga kännedom om eller icke rätt uppfattat de i § 53 av statuterna uttryckta befordringsgrundernas innebörd. Nu berörda missförhållanden hava flera gånger från akademiskt håll påtalats; såsom ett exempel härpå må nämnas att vid behandlingen av frågan om tillsättning av professuren i matematik vid Lunds universitet år 1904 från en sektionsledamots sida yrkande framställdes om utfärdande av en instruktion för utländska sakkunniga. Detta befordringsfall utgör ock ett ekla-

237 tant exempel på huru vissa utländska sakkunniga fatta sitt uppdrag. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen nödgades nämligen på grund av de infordrade sakkunnigutlåtandenas knapphändighet från en av sina egna ledamöter införskaffa sakkunnig utredning rörande de sökandes kompetens, vilken utredning sedermera lades till grund för den efterföljande prövningen av ärendet. Till tanken på en särskild instruktion för sakkunniga i akademiska befordringsärenden hava vi ock från första början av vårt arbete anslutit oss; att en dylik instruktion i för saken intresserade kretsar kännes såsom ett behov framgår ju även av docentföreningens förut omförmälda skrivelse. Docentföreningen har där under punkten 4) hemställt, att för utländska sakkunniga må utarbetas och av kanslersämbetet fastställas en instruktion, vari tydligt angivas de i regeringsform och universitetsstatuter fastställda befordringsnormerna, ävensom att denna instruktion må genom kanslersämbetets försorg i översättning tillställas respektive sakkunnige. Varför instruktionsformen anses för det ifrågavarande ändamålet vara att föredraga framför ett författningsutdrag, är icke svårt att förstå. Det senare, innefattande ett naket återgivande av statuternas paragrafer med deras författningsmässigt ordknappa språk — för övrigt föga lämpande sig för överflyttning till ett främmande tungomål — tilldrar sig svårligen något intresse från den sakkunniges sida och torde vara föga ägnat att meddela någon verklig föreställning om den svenska akademiska befordringsordningen. Instruktionen åter riktar sig såsom sådan direkt till den sakkunnige och påkallar hans uppmärksamhet samt kan och bör även, ehuru i sak strängt anslutande sig till statuternas innehåll, i fråga om framställningssättet göras oberoende av dem. Instruktionen torde böra innefatta en redogörelse ej allenast för den sakkunniges egentliga åligganden utan även för de s. k. befordringsgrunderna enligt statuternas § 53 ävensom i korthet för vad i övrigt angår befordringsproceduren. Likaså bör, på sätt docentföreningen påpekat, instruktionen lämna upplysning om regeringsformens föreskrifter angående tillsättning av statstjänster. Endast om instruktionen sålunda lämnar en totalbild av det svenska akademiska befordringsväsendet, torde man kunna förvänta, att även en utländsk sakkunnig skall erhålla en riktig uppfattning om innebörden av sakkunniguppdraget. Då instruktionen lämpligen bör vara likalydande för alla tre här ifrågavarande högskolor, hava vi föreslagit, att den till sitt innehåll fastställes av kanslern. Skulle beträffande någon viss professur ytterligare anvisningar för den sakkunnige vara erforderliga, såsom ifråga om professurens läroområde eller dylikt, bör det givetvis vara vederbörande vid högskolan obetaget att vid sidan av instruktionen lämna den sakkunnige dylika anvisningar. Såsom vi ovan antytt kommer en instruktion av här omhandlade slag att få sin största betydelse, när det gäller sakkunniga från främmande länder. Även för inhemska sakkunniga, vilka icke bekläda lärarämbeten vid någon av de tre högskolorna, är en sådan instruktion säkerligen behövlig. Emellertid hava vi ansett dess användning icke böra inskränkas till de nu nämnda

238 kategorierna av sakkunniga. Det saknas nämligen icke exempel på att jämväl innehavare av lärarämbete, som nyss sagts, då de utsetts till sakkunniga i befordringsärenden, i sina utlåtanden röjt missuppfattning av det dem anförtrodda uppdraget. Instruktionens användning för alla fall synes ock av det skälet vara av behovet påkallad, att, därest de ändringar i befordringsordningen, som av oss blivit föreslagna, komma till utförande, tillsättningsreglerna även för akademiska lärare här i landet komma att erbjuda åtskilliga nyheter. Docentföreningens förslag att instruktionen skulle genom kanslersämbetets försorg tillställas utländska sakkunniga hava vi icke ansett oss böra förorda. Sådana detaljfrågor torde lämpligen böra ombesörjas av vederbörande myndighet vid universitetet, d. v. s. rektorsämbetet. Däremot vilja vi förorda, att instruktionen av kanslern jämväl fastställes i översättning till de tre stora kulturspråken, engelska, franska och tyska. Något slutgiltigt, detaljerat förslag till instruktion hava vi icke ansett lämpligt att nu framlägga, då dess innehåll kommer att bliva beroende av, huruvida vårt förslag till reformer i befordringsordningen vinner bifall eller ej; med utarbetandet av en dylik instruktion torde således böra anstå, till dess klarhet härutinnan vunnits. Momentets andra stycke är till innehåll lika med § 62 mom. 2 av gällande statuter. Den ändring, som vidtagits, är uteslutande av redaktionell natur. § 61. På sätt vi i den allmänna motiveringen närmare utvecklat, anse vi för en nöjaktig utredning av ett befordringsärende erforderligt, att utlåtanden inhämtas från åtminstone tre sakkunniga personer. I enlighet härmed innehåller § 60 i vårt författningsförslag den bestämmelsen, att i varje sådant ärende tre eller fyra sakkunniga skola tillsättas. Skälen till alternativet: fyra sakkunniga, hava vi jämväl framlagt i den allmänna motiveringen. § 61 avser att reglera förfarandet, för den händelse en eller flera luckor i de sakkunnigas led skulle uppstå. En dylik lucka kan uppkomma antingen så, att utsedd sakkunnig avlider, avsäger sig eller annorledes, före den tidpunkt, då han har att prestera sitt utlåtande, blir från uppdraget skild eller och så, att vid den tid, då vederbörande universitetsmyndighet skall på grundval av sakkunnigutlåtandena för sitt vidkommande skrida till frågans avgörande, någon bland de sakkunniga ännu icke avgivit sitt utlåtande. Här kunna en rad av olika situationer tänkas inträffa, och det gäller nu att undersöka, huru de särskilda fallen böra behandlas. Enklast ter sig frågan beträffande de fall, där fyra sakkunniga blivit utsedda och en av dem av en eller annan anledning blir från uppdraget skild eller av någon orsak icke i rätt tid inkommer med sitt utlåtande. Enligt principen att tre sakkunnigutlåtanden äro tillräckliga för ärendets avgörande, bör uppenbarligen den fjärdes bortfallande under inga förhållanden föranleda någon åtgärd. Om således den fjärde sakkunnige före tidpunkten för utlåtandets avgivande avlider, avsäger sig eller annorledes blir

\

239 skild från uppdraget, anställes intet nytt sakkunnigval. Inkommer åter icke den fjärde sakkunniges utlåtande till den fastställda tiden, kan och bör såsom regel fakulteten resp. sektionen skrida till ärendets behandling utan avseende härå. Dock vilja vi framhålla, att under vissa förhållanden undantag lämpligen bör göras från denna regel, ehuru det icke ansetts på sin plats att i sådant avseende göra något uttryckligt stadgande i statuterna. Därest nämligen vid fakultetens resp. sektionens sammanträde visserligen den fjärde sakkunniges utlåtande ännu icke kommit universitetet till hända, men det på grund av underrättelse från den sakkunnige eller av andra skäl med visshet kan förutsättas, att inom den närmaste tiden utlåtandet skall anlända, torde, såväl med hänsyn till intresset av att erhålla en så fullständig utredning som möjligt, som ock på grund av konsekvenserna för den sakkunnige av att hans utlåtande icke i ärendet kommer till officiell användning, ett mindre rigoröst förfaringssätt kunna iakttagas. Fakulteten resp. sektionen synes under sådana förhållanden lämpligen böra ajournera sammanträdet i avbidan på det försenade utlåtandet. Klart är dock att ett dylikt ajournerande måste användas med stor urskillning och således ej bör avse annat än helt korta tider. Av det sagda torde även framgå, att enligt vår mening den fjärde sakkunniges utlåtande, ehuru icke inkommet inom stadgad tid, likväl bör, därest det föreligger å fakultets- resp. sektionssammanträdet, kunna upptagas för att tillsammans med övriga utlåtanden tjäna till ledning vid frågans bedömande, samt att ajournering med anledning härav bör kunna äga rum i syfte att vederbörande ledamöter må bliva i tillfälle att taga del av utlåtandets innehåll. Vad nu sagts om den fjärde sakkunniges bortfallande gäller vare sig detta inträffar under ärendets handläggning för kallelsefrågas avgörande eller enmansförslags upprättande eller om bortfallet äger rum på ärendets senare stadium. Skulle däremot före tidpunkten för avlämnandet av vare sig det första utlåtandet (om enmansförslag event, om kallelse) eller det andra utlåtandet (om vanligt förslag) de sakkunnigas antal genom dödsfall, avsägelse eller annorledes nedgå under tre, måste, då ärendet av universitetsn^ndigheterna icke kan avgöras utan minst tre sakkunnigutlåtanden, nyval anställas. Närmast till hands ligger att för sådan händelse icke tillåta val av flera nya sakkunniga än att sammanlagda antalet uppgår till tre, isynnerhet om från början endast tre sakkunniga varit utsedda. Emellertid kan ju vakansen bland de sakkunniga hava uppstått på ett tidigt stadium av ärendets handläggning, i vilket fall ytterligare vakans mycket väl under ärendets fortgång kan inträffa och behov av en reservsakkunnig sålunda uppstå, och dessutom kunna omständigheter hava inträffat, som göra en utökning av antalet sakkunniga från tre till fyra även av andra skäl behövlig. Vi hava fördenskull föreslagit att, då i allt fall nyval måste äga rum, detsamma må kunna ske i den utsträckning, att hela antalet sakkunniga uppgår till tre eller fyra. Behov av nytt sakkunnigval kan slutligen uppstå på grund därav att ej tillräckligt antal sakkunnigutlåtanden inkommit. I detta avseende vilja vi först anmärka, att, i överensstämmelse med vad vi förut anfört beträffande försening av den fjärde sakkunniges utlåtande, underlåtenhet att

240 i stadgad tid inkomma med sakkunnigutlåtande, genom vilken underlåtenhet sakkunnigutlåtandenas antal vid tidsfristens utgång kommer att understiga tre, ej ovillkorligen bör föranleda förlust av sakkunniguppdraget för vederbörande. Om t. ex. i ett befordringsärende, där tre sakkunniga äro utsedda, den tredje sakkunnige försummar att inom den i statuterna föreskrivna tiden avlämna sitt utlåtande eller av sjukdom eller andra omständigheter hindras härifrån, men hans utlåtande inkommer under tiden mellan berörda tidsfrists utgång och det sammanträde, som av fakulteten resp. sektionen hålles för avgörande av fråga om enmansförslag, kallelse eller upprättande av vanligt förslag, vore det opraktiskt och jämväl ur andra synpunkter olämpligt samt, där sjukdom eller dylikt orsakat förseningen, även obilligt att skilja honom från sakkunniguppdraget och sätta annan i hans ställe. Något hinder för fakulteten resp. sektionen att upptaga ett sådant utlåtande synes icke böra uppställas. Likaså bör, om utlåtandet väl icke föreligger å nämnda sammanträde men med visshet kan förväntas anlända under den närmaste tiden, sådana åtgärder vidtagas, att detsamma kommer till användning i beforclringsärendet, d. v. s. sammanträdet bör på kortare tid ajourneras i avbidan på utlåtandets ankomst. I de flesta fall, då sådant upptagande av försenat utlåtande äger rum, måste väl ajournering av sammanträdet ske, för att ledamöterna må erhålla tillfälle att taga del av detsamma. Vi antaga nu, att i ett befordringsärende fyra sakkunniga blivit tillsatta, samt att av dem endast två iakttagit den stadgade tiden för utlåtandets avgivande. Beträffande den tredje sakkunniges utlåtande upplyser vid fakultets- resp. sektionssammanträdet ordföranden, att han från den sakkunnige mottagit meddelande, att utlåtandet är att förvänta om en vecka. Med anledning härav ajourneras sammanträdet på fjorton dagar. Under de fjorton dagarna inkommer emellertid icke endast den tredje sakkunniges utlåtande utan även den fjärdes. I ett sådant fall synes det orimligt att icke upptaga även det fjärde utlåtandet. Detta skulle ju kunna vara avgörande för befordringsfrågans utgång. Sådant upptagande bör därför enligt vår mening ske. Såsom vårt författningsförslag utvisar, hava vi funnit oss icke böra däri föreslå intagande av några bestämmelser, som fixera omförmälda principer. Detta har skett efter grundligt övervägande och först efter det vi utarbetat ett fullständigt förslag till författningstext, jämväl i förevarande ämne. Vi hava emellertid därvid funnit, att bestämmelsernas införande i statuterna skulle komma att kräva ett utrymme, som icke står i någon rimlig proportion till den detaljfråga, det här gäller. Författningen komme genom dem att få en instruktionsmässig karaktär, vilken icke synes stå i överensstämmelse med de grundsatser, som eljest följts vid statuternas uppgörande. Vi hava därför i stället valt den vägen att så avfatta stadgandena i § 61 samt § 65 mom. 1, att, när fråga är om deras rätta tillämpning med avseende å försenade sakkunnigutlåtanden, det bör ligga närmast till hands att iakttaga de av oss i sådant avseende här ovan utvecklade principerna. Det torde ej heller behöva befaras, att mycken tvekan härutinnan från universitetsmyndigheterna skall }7ppa sig. Berörda principer synas oss nämligen ur synpunkten av vad som är praktiskt klokt vara så självklara, att den, som besitter någon

241 erfarenhet i hithörande frågor, icke rätt gärna kan länge stanna i ovisshet om författningens mening. Härtill kommer, att de fall av försening, som i det föregående behandlats, med all säkerhet endast mera sällan komma att inträffa, vadan frågan har ganska ringa praktisk betydelse. Även av detta skäl torde avsaknaden av uttryckliga bestämmelser i ämnet icke behöva giva anledning till betänkligheter. I det fåtal fall, där spörsmålet om det rätta tillvägagångssättet, då tid för sakkunnigutlåtandes avgivande försuttits, kan bliva aktuellt, har den högsta administrativa myndigheten alltid i sin hand att, för den händelse de underordnade myndigheterna slagit in på orätta vägar, korrigera de förelupna misstagen, och detta dessutom på ett sätt. som kan tjäna till vägledning för framtiden. Av clet ovan anförda följer, att, där någon eller några av de sakkunniga icke inom stadgad tid inkommit med sina utlåtanden, nytt sakkunnigval torde komma att äga rum allenast för det fall, att till sammanträde, som avses i § 61, mindre än tre utlåtanden inkommit och grundad anledning ej förefinnes för antagande att, om ajournering av sammanträdet äger rum, tillräckligt antal sakkunnigutlåtanden skall föreligga å den dag, till vilken sammanträdet senast kunde ajourneras, eller, därest ajournering förekommit, det eller de utlåtanden, som förväntats skola inkomma, icke till den för sammanträdets fortsättande utsatta dagen anlänt. Här uppställda synpunkter rörande förfarandet vid fall av sakkunnigutlåtandes försening böra givetvis äga tillämplighet vare sig förseningen inträffar under ärendets tidigare eller under dess senare stadium. § 62. Hörande innehållet i denna paragraf hänvisa vi till vad .vi anfört i den allmänna motiveringen, Kap. IV B. 6) sid. 206—207. De sammanträden i befordringsärende, där sakkunnigas deltagande i synnerhet är önskvärt, äro de. där frågor om kallelse och enmansförslag samt upprättande av vanligt förslag företagas till avgörande. Det är väl även å dessa sammanträden, som man framförallt kan påräkna deltagande från de sakkunnigas sida. Till stor nytta för fakulteten eller sektionen torde jämväl bliva, att äga tillgång till deras sakkunskap vid bestämmande av uppgifter för lärarproven. Något hinder för att, där vakans uppstått å någon av sakkunnigplatserna, de övriga sakkunniga, om de så önska, deltaga i kompletteringsval. synes icke böra möta. Däremot böra givetvis de sakkunniga icke deltaga i behandling av fråga angående ersättning för sakkunniguppdragets utförande. Detta torde följa av allmänna jävsregler. § 63. Vi hänvisa till vad vi i den allmänna motiveringen (s. 178—182) anfört till stöd för vårt förslag att låta kallelseåtgärderna vidtagas jämsides med ansökningsförfarandet. På sätt vi där påpekade, kommer den tid, vederbörande professorer hava till sitt förfogande för att överväga, huruvida kallelseför16

242 slag bör väckas, att bliva ungefär lika lång som enligt nu gällande statuter, d. v. s. fjorton dagar, när ledigheten uppkommit genom dödsfall eller avgångföre pensionsåldern. Enligt § 57 skall nämligen en tid av åtta dagar förflyta efter ledighetens uppkomst, innan kungörande får ske. Därefter åtgår alltid någon tid, innan fakulteten resp. sektionen hinner sammanträda för att uppgöra förslag till sakkunniga. I de fall åter, där förtidsproceduren kommer till användning, är mellantiden av åtta dagar onödig, då ju fakultets- resp. sektionsledamöterna på förhand äga kännedom om vid vilken tidpunkt ledigkungörandet kommer att ske. Rätten att väcka förslag om kallelse gäller naturligtvis endast det fakultets- resp. sektionssammanträde, där förslag till sakkunniga första gången uppgöres (§ 60 i vårt författningsförslag). Skulle sedermera nyval bliva nödvändigt och fakulteten eller sektionen med anledning härav hålla nytt sammanträde för uppgörande av förslag till sakkunniga, får å detta sammanträde icke väckas förslag om kallelse. Beträffande rätten att väcka kallelseförslag må anmärkas, att vid den tidpunkt, då denna rätt skall utövas, ansökningstiden ännu icke utgått, vadan det då ej är klart, vilka som komma att anmäla sig som sökande till befattningen. Något hinder för den, som föreslagits till kallelse, att sedermera jämväl ingiva ansökning till befattningen, förefinnes emellertid givetvis icke. Likaså är naturligtvis fakultets- eller sektionsledamot oförhindrad att till kallelse föreslå vetenskapsman, vilken vid tiden för kallelseförslagets väckande redan befinner sig bland de sökande. § 64. Mom. 1. Ansökningshandlingarnas översändande till sakkunniga bör verkställas »så snart ske kan». Tillställas de den sakkunnige efter hand som de inkomma, medför detta uppenbarligen en tidsbesparing. Under alla förhållanden bör översändandet kunna äga rum ofördröjligen efter ansökningstidens utgång. Såsom begynnelsetid för den kortare granskningsperioden har angivits den dag, då handlingarna till den sakkunnige avsänts. För att tidsfristen för alla sakkunniga må utlöpa å samtna dag, är det alltså av vikt, att handlingarna tillställas dem samtidigt. Skulle ansökningshandlingarna avsänts till de sakkunniga, efter hand som de inkommit, bör såsom begynnelsetid betraktas den dag, då sådan försändelse senast avgått. Över tiden för handlingarnas översändande till de sakkunniga måste officiella anteckningar föras av vederbörande dekanus eller fakultetsnotarie. Anledningen till att såsom begynnelsetid ej valts dagar, då ansökningshandlingarna kommit de sakkunniga till hända — vilket eljest kunde förefalla riktigast — är dels svårigheten att på ett tillförlitligt sätt fastställa ett sådant datum, dels ock att en dylik bestämmelse ovillkorligen måste leda till att granskningsperiodens slutpunkt infölle olika för olika sakkunniga. Påpekas må emellertid, att för visst fall det icke kan undvikas, att slutdagen för ifrågavarande tidsfrist ej kommer att vara densamma för alla sakkunniga. Detta inträffar, när nytt sakkunnigval måste företagas, efter

243 det ansökningshandlingarna avsänts till de först utsedda sakkunniga. Den nyvalde sakkunnige bör självklart äga till sitt förfogande lika lång tid som övriga sakkunniga, d. v. s. fyrtio dagar, räknat från den dag, handlingarna blivit till honom översända. För honom kommer då tidsfristens utgång att inträffa senare än för de övriga. Vad beträffar de i detta moment intagna bestämmelserna om vad som är den första, kortare granskningens uppgift, torde för desamma tillräckliga grunder hava angivits i den allmänna motiveringen. Tilläggas må dock att för konstaterande av den enhällighet mellan de sakkunniga, varom talas i § 65 mom. 3 och vilken enhällighet utgör förutsättningen för att enmansförslag skall kunna komma till stånd, det har sin stora betydelse, att själva klämmen i sakkunnigutlåtandena formuleras i anslutning till författningens ordalag i § 64 mom. 1. Härom torde påpekande böra göras i den instruktion, som kan komma att utfärdas för sakkunniga. Mom. 2. Det torde icke behöva särskilt framhållas att utsättande av dag för sammanträde, som avses i § 65 mom. 1, bör äga rum så snart ske kan. Hava samtliga sakkunniga inkommit med sina utlåtanden, låt oss säga inom tjugo dagar, efter det ansökningshandlingarna till dem avsänts, bör r efter kallelse på vanligt sätt, fakultetens resp. sektionens ledamöter ofördröjligen sammanträda för nyssnämnda ändamål. Fyrtiodagarsfristens utgång behöver alltså i ett dylikt fall ej avvaktas. Aro i ärendet fyra sakkunniga utsedda och tre av dem hava inom tjugo dagar avgivit sina utlåtanden, föreligga visserligen med avseende å utlåtandenas antal förutsättningarna för att frågans behandling enligt § 65 mom. 1 skall kunna ske, men givet är att man i detta fall har att avbida det fjärde utlåtandets ankomst så länge, till dess fyrtiodagarsfristen lupit till ända. Sedan denna utgått, skall emellertid,, oavsett huruvida ett eller flera sakkunnigutlåtanden ännu saknas, dag för sammanträde enligt § 65 mom. 1 utsättas. Gäller för någon eller några sakkunniga på grund av nytt sakkunnigval särskild tidsfrist, som utlöper senare än för de först utsedda sakkunniga, måste utgången av denna tidsfrist avvaktas, innan utsättandet av dag för sådant sammanträde beslutas; detta dock allenast för så vitt icke samtliga sakkunniga dessförinnan avlämnat sina utlåtanden. Mom. 3. Redan nu torde vid universiteten och karolinska institutet såsom en allmän praxis gälla, att inkomna sakkunnigutlåtanden av vederbörande dekanus resp. rektor bevaras obrutna, intill dess delgivning äger rum. Delgivningen torde i regel ske så, att dekanus vid sammanträde med fakulteten anmäler, att sakkunnigutlåtandena inkommit, samt öppnar desamma, varefter han, därest utlåtandena äro så omfattande, att deras innehåll ej vid sammanträdet kan meddelas, av fakulteten erhåller bemyndigande att vidtaga åtgärder för utlåtandenas mångfaldigande och utdelning bland ledamöterna. Regeln, att sakkunnigutlåtandenas innehåll skall hemlighållas intill tiden för delgivningen, är naturligtvis synnerligen viktig. Det saknas likväl icke exempel på att man i enstaka fall synes hava varit oviss om vad som i detta hänseende varit det rätta. E t t för några år sedan avgjort befordringsärende vid ett av våra universitet, där förevarande spörsmål tilldrog

244 sig stort intresse, visar ock, att praxis härutinnan stundom vacklat. Det förefaller oss därför vara av behovet påkallat, att i statuterna lämnas uttrycklig föreskrift om huru med sakkunnigutlåtandena före delgivningen bör förfaras. Intresset av sekretessens bevarande torde hava dikterat docentföreningens under punkten 6) i dess meranämnda skrivelse framställda förslag, att utlåtandena skulle insändas till kanslersämbetet, vilket skulle hava att, sedan samtliga utlåtanden inkommit, bryta desamma och ombesörja, att de komme vederbörande fakultet eller sektion till hända. Det förefaller oss, som om docentföreningen här gått något för långt, då den velat belasta kanslersämbetet med en uppgift av denna art. Dylika åtgärder synas oss onödiga för det ändamål, man avser att uppnå. Vi anse det fullkomligt betryggande, om utlåtandena insändas till dekanus och av honom bevaras under sigill intill tiden för delgivningen. För övrigt må påpekas, att, om mottagandet av utlåtandena, deras öppnande och översändande till vederbörande universitetsmyndighet lades i händerna på kanslersämbetet, åtskilliga svårigheter skulle uppstå vid avgörande av frågan om upptagande av för sent ankomna utlåtanden, ajournering av sammanträden i avbidan på sådana utlåtanden och därmed sammanhängande spörsmål. En annan sak är, att man av skäl, som torde framgå av vad vi anfört under § 01, under inga förhållanden kan i statuterna oförändrad använda den av föreningen föreslagna bestämmelsen, att brytandet av utlåtandena skall ske, sedan samtliga utlåtanden inkommit. Det kan ju inträffa, att ett eller annat utlåtande alldeles uteblir. Frågan, när öppnandet av utlåtandena skall ske, torde det framgent såsom hittills ankomma på fakulteten eller sektionen att själv avgöra. Det lärer få anses uteslutet, att en fakultet eller sektion härvid skulle handla illojalt, så att den besluter, att delgivning skall äga rum, innan ännu alla de utlåtanden ankommit, vilka skola tjäna till grundval för ärendets prövning. Hava vid den tidpunkt, då fakulteten eller sektionen sammanträder för att utsätta dag för sammanträde, som avses i § 65 mom. 1, samtliga sakkunniga avlämnat sina utlåtanden eller föreligga då tre utlåtanden och äger icke ajournering rum för upptagande av ännu ej ankommet utlåtande, faller det av sig själv, att fakulteten eller sektionen samtidigt besluter om utlåtandenas öppnande. Sker ajournering för upptagande av ett eller flera utlåtanden, får uppenbarligen det eller de utlåtanden, som kunna hava inkommit i stadgad tid, ej öppnas vid det sammanträde, där beslut om ajournering fattas. Saken ordnas då enklast därigenom, att fakulteten eller sektionen åt dekanus uppdrager att ombesörja delgivningen, så snart de försenade utlåtandena anlänt. Då det ej sällan inträffat, att sakkunnigutlåtanden av misstag blivit öppnade genast vid ankomsten, emedan försändelsen saknat påskrift om innehållet, torde i en blivande instruktion för sakkunniga böra föreskrivas, att dylik påskrift alltid skall ske. § 65. Mom. 1. Rörande tolkningen ovan anfört under § 61.

av detta moment hänvisas till vad vi

245 Mom. 2. Momentet är i huvudsak likalyclande med § 5(5 mom. 4 i gällande statuter. Av de vidtagna ändringarna äro allenast två av iekeredaktionell natur. Den ena berör den hittills medgivna rätten för fakultetsresp. sektionsledamot att i händelse av förfall insända skriftligt yttrande, vilket upptages i röstberäkningen. Enahanda rätt är jämväl medgiven vid fakultets eller sektions slutprövning av befordringsärende enligt nuvarande § 66 i universitetsstatuterna, motsvarande § 71 av vårt författningsförslag. Då vi, på sätt framgår av § 65 mom. 4 och § 71 mom. 1 i alternativ I, ansett skäl föreligga att tillåta särskilda överläggningssammanträden i samband med avgörandet av frågor om kallelse och upprättande av tjänsteförslag, synes det icke vara lämpligt att vidare bibehålla ovannämnda rätt för frånvarande ledamöter, vilken för övrigt enligt vår mening knappast är välgrundad i det gällande befordringssystemet. Villkoret om personligt deltagande torde få anses såsom en naturlig konsekvens av överläggningsprincipens godkännande. Vi hava därför såväl ur förevarande stadgande som ur § 71 uteslutit bestämmelsen om rätt att för visst fall insända skriftligt yttrande och sådant yttrandes upptagande i röstberäkningen. Den andra ändringen i sak är betingad av den reform, vi toreslagit med avseende å kallelseprocedurens anordning. Det torde vara uppenbart att därest till kallelse föreslås en vetenskapsman, vilken jämväl anmält sig såsom sökande, någon särskild förklaring från denne, att han är villig antaga kallelsen, ej är nödvändig samt att det ej heller erfordras, att sådan person avlämnar ytterligare meritförteckning. Mom. 3. Momentet, som innehåller reglerna för upprättande av enmansforslag, anger i början de första förutsättningarna för att överhuvud fråga härom skall kunna uppkomma. »Har beslut, som i mom. 2 sägs, ej kommit till stånd» innesluter två olika fall, nämligen dels att kallelseförslag aldrig blivit väckt, dels ock, där sådant förslag väckts, att detsamma i fakulteten resp. sektionen icke uppnår erforderlig röstpluralitet, i vilken händelse hela frågan faller. Ar någon av dessa två eventualiteter för handen, kan och bör uppenbarligen fakulteten eller sektionen å det sammanträde, som avses i § 65 mom. 1, upptaga frågan om enmansförslag till prövning. Skulle åter kallelseförslag vinna den föreskrivna anslutningen, kommer, även om med hänsyn till det resultat, vartill de sakkunniga nått, förutsättningarna för enmansförslag föreligga, denna fråga icke under behandling, utan ärendet går vidare till konsistoriet, kanslern och Kungl. Maj:t. Inträffar nu den relativt sällsynta händelsen att Kungl. Maj:t vägrar fastställelse å kallelsebeslutet, har fakulteten eller sektionen, därest sakkunniga enhälligt avgivit den i § 64 mom. 1 omförmälda förklaring, att åter upptaga ärendet till behandling. För sådant ändamål bör, utan att särskild föreskrift härom i statuterna torde vara erforderlig, fakulteten resp. sektionen kallas till sammanträde så snart ske kan, efter det meddelande om Kungl. Maj:ts beslut ankommit. Angående det för enmansförslags upprättande uppställda villkoret om enighet mellan de sakkunniga samt fordran på viss kvalificerad majoritet för förslaget hava vi yttrat oss i den allmänna motiveringen, Kap. IV B 5) s. 190. Framhållas må, att en förutsättning jämväl för enmansförslag är, att minst tre sakkunnigutlåtanden föreligga. Äro fyra sakkunniga utsedda, men

246 en av dem underlåter att avgiva utlåtande, kan fakulteten resp. sektionen med stöd av de tre föreliggande utlåtandena skrida till behandling av frågan om enmansförslag. I sådant fall är det tillfyllest att de tre sakkunniga, som avgivit sina utlåtanden, äro enhälliga. Skulle åter samtliga fyra sakkunnigutlåtanden föreligga i rätt tid, men endast tre av dem innehålla positiv förklaring, som avses i förevarande moment, under det att den fjärde sakkunnige funnit sig icke kunna avgiva sådan förklaring, äro uppenbarligen förutsättningarna för att enmansförslag skall kunna komma till stånd ej uppfyllda. Mom. 4. I fråga om rätten att vid sammanträden i befordringsärenden före omröstningen hålla överläggning torde de gällande statuterna hava tolkats olika på olika håll. Somliga anse denna rätt vara självklar, men det saknas heller icke förespråkare för den meningen, att vid de sammanträden i nämnda ärenden, om vilka statuterna stadga, vederbörande universitetsmyndighet allenast har att skrida till omröstning i ärendet enligt de regler, som finnas i författningen angivna. Där överläggning ägt rum, torde i allt fall vad därvid förekommit i regel icke hava blivit protokollfört och ingått såsom del av den officiella utredningen i ärendet. För vår del hava vi j u av skäl, som vi framlagt i den allmänna motiveringen, funnit oss böra föreslå återinförande av rätten för de sakkunniga att såsom adjungerade ledamöter deltaga i fakultetens eller sektionens förhandlingar. Skulle nu en föregående överläggning icke anses tillåten, vore icke mycket vunnet med de sakkunnigas närvaro i fakulteten eller sektionen. Huvudändamålet med deras adjungerande skulle j u s t vara att lämna fakultets- resp. sektionsledamöterna tillfälle till att genom muntliga överläggningar med dem få eventuella missförstånd eller otydligheter uppklarade. Med hänsyn till vad nu sagts, anse vi det böra i statuterna uttryckligen föreskrivas, att, därest någon ledamot av fakulteten eller sektionen önskar det, överläggning skall äga rum. Förekommer sådan överläggning, bör dock, synes det oss, vederbörande lämnas någon tid att i lugn överväga vad under diskussionen inhämtats, och vi föreslå fördenskull, att omröstning ej må företagas samma dag som överläggningen. Klart är emellertid, att något längre uppskov med omröstningen ej bör ifrågakomma; lämpligast synes oss vara, att voteringen äger rum redan påföljande socken dag. Vad nu sagts gäller jämväl det fakultets- resp. sektionssammanträde, som avses i § 71. Vad åter angår konsistoriets sammanträden i befordringsärenden hava vi ej funnit samma skäl som beträffande fakultet och sektion föreligga för att i statuterna särskilt stadga rätt till överläggning. Detta torde också bäst överensstämma med gällande praxis. § 66. Därest eventuellt väckt kallelseförslag ej vinner erforderlig majoritet i fakulteten och således frågan om kallelse förfaller eller om enmansförslag ej kommer till stånd, bör för vinnande av tid den fortsatta, mera ingående

247 sakkunniggranskningen, så fort ske kan, vidtaga. Sammalunda bör vara förhållandet, om kallelsebeslut eller beslut om enmansförslag ej vinner Kungl. Majrts stadfästelse. Den tid, inom vilken sakkunnig har att avgiva sitt andra utlåtande, räknas nämligen, på sätt av § 67 mom. 1 andra stycket inhämtas, från dagen för det fakultets- resp. sektionssammanträde, där frågorna om kallelse och enmansförslag blivit avgjorda, resp. från dagen för Kungl. Maj:ts beslut. För nämnda ändamål är det uppenbarligen av vikt, att sakkunnig, som är okunnig om utgången, härom omedelbart erhåller underrättelse. Likaså synas i det fall, att å det i § 65 omförmälda sammanträde på grund av sakkunnigutlåtandes uteblivande beslut fattas att föreslå ny sakkunnig i den uteblivnes ställe, de övriga sakkunniga böra vara härom underkunniga, på det att de icke må hållas i ovisshet om anledningen till det dröjsmål, som av dylikt nytt sakkunnigval ovillkorligen måste bliva följden. Av liknande skäl förefaller det ock vara i sin ordning, att frånvarande sakkunnig erhåller meddelande om en positiv utgång av väckt kallelseförslag eller upprättat enmansförslag, i all synnerhet om Kungl. Maj:ts stadfästelse av sådant förslag, enär den sakkunnige därmed kan betrakta sitt uppdrag såsom definitivt avslutat.

Mom. 1. Den längre proceduren skall anlitas a) där kallelseförslag icke blivit väckt samt sakkunniga ej enhälligt avgivit förklaring, varom förmäles i § 64 mom. 1 eller avgiven enhällig förklaring, som nyss sagts, ej vinner erforderlig majoritet i fakulteten eller sektionen, b) där kallelseförslag väckts men faller i fakultet eller sektion samt enhällig förklaring av förenämnda slag icke avgivits eller, ehuru avgiven, ej röner erforderlig anslutning, samt c) där Kungl. Maj:t vägrar fastställelse å beslut om kallelse eller å upprättat enmansförslag. I nu angivna fall hava de sakkunniga att, så snart de från vederbörande dekanus mottagit meddelande om utgången, skrida till den mera ingående granskningen. I fråga om de sakkunnigutlåtanden, som i synnerhet under de sista två decennierna avgivits, hava ur två, åtminstone skenbart alldeles motsatta utgångspunkter anmärkningar förekommit. A ena sidan har påpekats, hurusom särskilt utländska sakkunniga fattade sin uppgift alltför lätt, i det att de för sina omdömen lämnade en ytterst torftig eller i varje fall ej uttömmande motivering. Vi hava ovan under § 60 framhållit olägenheterna härav. Docentföreningen i Lund har under punkten 6) i sin förut omförmälda skrivelse allenast beaktat denna sida av saken, då den uttrycker önskemålet, att den sakkunnige skall avgiva ett »noggrant motiverat utlåtande». A andra sidan har man emellertid på sina håll gjort gällande — och detta företrädesvis med avseende på till sakkunniga utsedda innehavare av akademiska lärarämbeten här i landet — att de sakkunniga alltmera visade benägenhet att låta sina utlåtanden svälla ut till avhandlingar med ett högst avsevärt sidantal, vilka, frånsett härav föranledda ganska betydande trycknings- eller renskrivningskostnader, genom sin omfångsrikedom

'248 onödigtvis nedtyngde arbetet för de myndigheter, som hade att förrätta den efterföljande prövningen, och där massan av detaljkritiska anmärkningar ofta nog undanskymde de sammanfattande huvudomdömena och försvårade den rätta tolkningen av desamma. Att finna den gyllne medelvägen är här, som eljest, uppenbarligen icke lätt. A ena sidan får man enligt vår mening under inga villkor avstå från fordran på en grundlig motivering till ledning för dem, som, i mindre grad sakkunniga eller utan sakkunskap överhuvudtaget, skola fatta de avgörande besluten; å andra sidan förefaller det icke nödigt, att varje detalj, även den som för ett rättvist avgörande påtagligen saknar varje betydelse,, i vart och ett av de ingivna specimina underkastas en ingående granskning. Vi äro långt ifrån att tro det vara möjligt att genom en författningsbestämmelse härutinnan med ens skapa ett sådant sakernas tillstånd, som på ett tillfredsställande sätt tillgodoser båda de angivna, enligt vår meningberättigade kraven. Man får här huvudsakligen lita till vederbörandes eget sunda omdöme. Sannolikt kommer också den föreslagna tiden för den längre sakkunniggranskningen, vid vars utmätande vi tagit sikte på att för ändamålet skulle åtgå allenast så lång tidrymd, som härför i genomsnitt kunde anses oundgängligen erforderlig, att mycket bidraga till att de sakkunniga vid utarbetande av sina utlåtanden iakttaga en viss återhållsamhet i fråga om detaljerna. Önskvärdheten härav torde även böra med styrka framhållas i en blivande instruktion för sakkunniga. Emellertid torde det hava sin betydelse, att ett dylikt memento för den sakkunnige i instruktionen h a r stöd av en uttrycklig författningsbestämmelse. Vi hava fördenskull i förevarande paragraf sökt giva form åt det stadgande, som enligt vår tanke ungefärligen motsvarar vad man härutinnan bör uppställa såsom ett önskemål. Beträffande den i andra stycket av ifrågavarande paragraf föreslagna senare granskningsperiodens längd hänvisa vi till vad vi därom anfört i den allmänna motiveringen Kap. IV B 6) s. 198—199. Då i samma stycke talas om »det i § 65 omförmälda sammanträde» avses givetvis allenast sådant sammanträde enligt § 65, där beslut fattats av innebörd, att befattningen icke kommer att tillsättas i den ordning, som i sistnämnda paragraf sägs. Skulle fakulteten resp. sektionen å dylikt sammanträde se sig nödsakad att föreslå anställandet av nytt sakkunnigval, kommer det ju i nyssnämnda avseende icke till något avgörande, förrän den eller de nya sakkunniga avslutat sin granskning och sammanträde enligt § 65 på nytt kan hållas. Måste under den senare granskningsperioden nytt sakkunnigval anställas, synes det naturligt att tiden, inom vilken den eller de nyvalda sakkunniga hava att avgiva sina utlåtanden, i enlighet med vad som gäller ifråga om den kortare granskningsperioden, räknas från dagen, då ansökningshandlingarna översändas till vederbörande. Framhållas må, att, i den händelse sakkunnigvakans uppstår mot slutet av den senare granskningsperioden, nytt sakkunnigval i regel kommer att föranleda en ganska avsevärd förlängning av tiden för ärendets handläggning. Vederbörande universitetsmyndigheter torde därför böra, innan de vidtaga en sådan åtgärd, som att, då blott en kortare tid av den senare gransknings-

249 perioden återstår, anställa nytt sakkunnigval, nogsamt överväga, huruvida icke för det särskilda fallet tillräcklig sakkunnig utredning av ärendet kan anses komma till stånd, ändock att vakansen icke fylles. Då exempelvisendast en sökande finnes och två sakkunniga ännu kvarstå, från vilka utlåtanden redan ankommit eller kunna påräknas inkomma, synes det icke otänkbart, att utredningen även utan nytt sakkunnig val kan befinnas fullt tillfredsställande, särskilt om det gäller sökande, vars kompetens förut blivit prövad vid konkurrens av liknande beskaffenhet eller eljest är av universitetsmyndigheterna känd. I dylikt fall synes det vara mera ändamålsenligt, om dessa myndigheter, i stället för att skrida till nyval, besluta framställning till Kungl. Maj:t med begäran om tillstånd att pröva ärendet på grundval av ett mindre antal utlåtanden, än statuterna föreskriva såsom minimum. Genom ett sådant tillvägagångssätt lärer i de flesta fall en betydande tidsbesparing ske. Mom. 2. Beträffande innehållet i detta moment hänvisas till vad ovan anförts under § 64 mom. 3. § 68. Vad vi i det föregående uttalat rörande behandlingen av den kortare granskningsperiodens utlåtanden och förfarandet vid fall av utlåtandes uteblivande är, såsom tidigare framhållits, tillämpligt jämväl med avseende å den längre perioden. Det kan därför, i händelse å det i förevarande paragraf avsedda sammanträdet icke minst tre sakkunnigutlåtanden föreligga, under redan angivna förutsättningar inträffa, att å berörda sammanträde förslag till nytt sakkunnigval måste upprättas eller ock ajournering av sammanträdet beslutas. Skulle minst tre utlåtanden vara tillgängliga, har fakulteten resp. sektionen att först och främst utsätta dag, då för dess eget vidkommande slutprövning av ärendet skall äga rum. Men vidare skall fakulteten resp. sektionen å ifrågavarande sammanträde fatta vissa beslut, som avse lärarproven, detta dock endast försåvitt sökande anmält sig vilja avlägga dylikt prov. Enligt vårt förslag skola nämligen lärarproven alltfort, såsom hittills, vara frivilliga. Frågan om obligatoriska lärarprov hava vi redan vidrört i den allmänna motiveringen, Kap. IV B. 4) s. 187—188. Även om tanken härpå kunde förefalla hava skäl för sig och värd ett närmare beaktande, hava vi likväl med hänsyn till det speciella uppdrag, som blivit oss givet, ej ansett oss böra i detta sammanhang taga under övervägande en reform av sådant slag, vilken, rätt genomgripande till sin natur, ligger helt utom gränserna för samma uppdrag. Av skäl, som vi på ovan angivet ställe i den allmänna motiveringen framlagt, synes det oss i hög grad önskvärt, att lärarproven underkastas en verkligt sakkunnig bedömning. Helst bör denna bedömning naturligtvis ske genom de i befordringsärendet utsedda sakkunniga, och detta hava vi även förutsatt såsom regel, på sätt av ifrågavarande paragraf framgår. Emellertid kan man tydligtvis beträffande å annan ort boende sakkunniga, särskilt utländska sådana, icke påräkna deltagande för alla fall, i synnerhet om de enbart för lärarprovens skull hade att företaga en mången gång kanske lång

250 och besvärlig resa. Med hänsyn härtill hava vi först och främst med stadgandet, att fakulteten resp. sektionen ej förrän å det i denna paragraf omförmälda sammanträde skall fatta beslut om uppgifter för lärarproven, avsett, att berörda prov icke skola kunna äga rum å annan tid än den korta mellantid, som förlöper mellan nyssnämnda sammanträde och fakultetens resp. sektionens slutsammanträde i befordringsärendet. Det torde nämligen falla av sig självt, att sagda tid icke utmätes längre än vad som just kan vara nödvändigt för att proven och förberedande åtgärder för desamma må kunna medhinnas ävensom givetvis för att delgivning av inkomna sakkunnigutlåtanden må kunna äga rum. Det torde även ligga i sakens natur, att dagarna för provens hållande förläggas så nära inpå slutsammanträdet som möjligt för att vederbörande sökande dels skola hinna få underrättelse om uppgifterna, dels ock hava skälig förberedelsetid till sitt förfogande. Grenom att sålunda proven och slutsammanträdet i regel komma att följa i nära tidssammanhang med varandra, bliva utsikterna större för att å annan ort boende sakkunniga skola infinna sig jämväl till proven. Vidare hava vi, på det att, om någon eller några av de sakkunniga skulle finna sig förhindrade att övervara proven, desamma i allt fall skola bliva bedömda av personer med speciellt uppdrag i sådant avseende, föreslagit, att å ifrågavarande sammanträde skola utses ersättare för de sakkunniga till lika stort antal som dessa, vilka ersättare skola hava att träda i funktion vid förfall för sakkunniga. Särskilt må framhållas det fall, att en sakkunnig, sedan han avgivit sitt utlåtande, avlider eller drabbas av sjukdom, på grund varav hans deltagande i befordringsärendet ej vidare kan påräknas. I ett dylikt fall bör naturligtvis, till vinnande av tid och kostnadsbesparing, icke någon ny sakkunnig i hans ställe tillsättas; det enda tillfälle under den fortsatta behandlingen, då det synes nödvändigt att fylla den uppkomna vakansen, är just under lärarproven och då fungerar på hans plats ersättaren. I första hand torde böra till ersättare väljas vetenskapsmän, tillhörande universitetet, närmast vederbörande fakultet eller sektion, eller andra vetenskapsidkare, vilka utan svårighet kunna infinna sig vid provens avhållande. Iakttagas bör emellertid alltid, att även dessa ersättare besitta någon sakkunskap i ämnet. Slutligen må framhållas, att vi med hänsyn till ersättaruppdragets karaktär icke funnit nödigt att den slutliga bestämmanderätten i fråga om personvalet tillägges det större konsistoriet, såsom beträffande de sakkunniga. Valrätten torde här utan några betänkligheter kunna anförtros åt vederbörande fakultet eller sektion. § 69. Denna paragraf motsvarar närmast §§ 63 och 64 i de nuvarande statuterna, i vad dessa innehålla bestämmelser, som speciellt angå lärarproven. Mom. 1. I fråga om lärarprovens beskaffenhet hava vi bibehållit de hittillsvarande bestämmelserna, dock med det tillägget, att, där flera sökande finnas, fakulteten eller sektionen må, om den finner lämpligt, förelägga de sökande ett gemensamt ämne för föreläsningsprov. Gällande statuter lämna

251 åt kanslern fritt att, efter vederbörande universitetsmyndigheters hörande, meddela bestämmelser om det sätt, varpå lärarproven skola fullgöras. Enligt de av kanslern i sådant hänseende utfärdade föreskrifterna utgöres den del av proven, som består i föreläsningar, såsom regel av dels en föreläsning över ett ämne, som sökanden har att utvälja bland flera, honom av fakulteten eller sektionen förelagda, dels ock en föreläsning över ämne, som sökanden själv äger bestämma. Aro flera sökande, upptaga listorna städse olika ämnen för de olika sökandena. Även om sålunda en provföreläsning kan giva en någorlunda god föreställning om den förmåga, varje sökande för sig besitter i fråga om att muntligen behandla ett visst ämne så, att det blir tillgängligt för hans åhörare, saknas likväl, genom att ämnena växla allt efter de sökande, fasta hållpunkter för anställande av jämförelser härutinnan. Härtill kommer, att en sökande bland de förelagda ämnena — för -att nu icke tala om de självvalda — naturligtvis utser det, som bäst passar honom — det ämne nämligen, varpå han känner sig redan i förväg bäst förberedd — vadan en provföreläsning icke alltid ger en fullt tillförlitlig ledning för bedömandet av den vetenskapligt-pedagogiska skicklighet eller läggning, den sökande i verkligheten äger. Berörda svagheter i den nuvarande anordningen av lärarproven synas •oss kunna avhjälpas genom att fakulteten resp. sektionen låter de sökande föreläsa över ett och samma, av fakulteten eller sektionen bestämda ämne. Genom att göra iakttagelser beträffande det sätt, varpå de olika sökandena behandla samma uppgift, får fakulteten en grundval för anställande av jämförelser dem emellan. Vidare måste givetvis ett sådant prov, då något fritt val bland ett flertal ämnen ej står sökandena öppet, giva ett säkrare utslag med avseende å sökandenas allmänna förutsättningar för det akademiska lärarkallet. Helt naturligt måste valet av det gemensamma ämnet ske med den största urskillning, så att icke därvid, med hänsyn till föregående vetenskaplig produktion, en eller annan sökande kan sägas hava erhållit en favör på de andras bekostnad. Otvivelaktigt kan det ock just av hänsyn härtill mången gång komma att förefalla vederbörande myndigheter lämpligare att icke upptaga föreläsning över gemensamt ämne på programmet för lärarproven. Vi hava fördenskull åt stadgandet givit en dispositiv karaktär; dess tillämpning blir beroende på fakultetens eller sektionens prövning från fall till fall. Framhållas må slutligen, att det ingalunda är vår avsikt, att, där föreläsning över gemensamt ämne skall äga rum, den hittills praktiserade anordningen med föreläsningar över ett av sökanden bland flera förelagda uppgifter utvalt ämne och över självvalt ämne skulle vara utesluten. Mom. 2. Momentet är lika lydande med § 63 mom. 2 av gällande statuter, dock med det tillägg, att jämväl ersättarna skola underrättas om tid och ställe för lärarprovens avhållande. § TO.

Denna paragraf betecknar ytterligare ett led i vår strävan att höja lärarprovens effektivitet. De yttranden, som fakultets- resp. sektionsleda-

252 möter enligt gällande statuter hava att vid ärendets behandling i fakulteten eller sektionen avgiva rörande avhållna lärarprov, torde i allmänhet tjäna till endast ringa ledning vid bedömandet av sökandenas kvalifikationer såsom lärare. Mången ledamot har icke ens varit i tillfälle att bevista proven, och av dem, som närvarit vid desamma, torde flertalet sakna förutsättningar för att däröver avgiva ett grundat omdöme. Det torde under sådana förhållanden bliva till stor nytta för utredningen i förevarande avseende, om fakulteten eller sektionen vid prövningen av lärarkompetens har att stödja sig på sakkunniga skriftliga utlåtanden i ämnet, av vilka ledamöterna, haft tillfälle att på förhand taga del. Med hänsyn till vikten av ärendenas skyndsamma behandling har föreslagits, att de sakkunniga skulle yttra sig över proven senast dagen efter provens avslutande. Det lärer icke möta någon svårighet för dem att till sagda tid vara färdiga med sina domslut. Någon mera ingående detaljkritik kan ju icke anses nödig. Ej heller synes man för här ifrågavarande ändamål behöva upprätthålla fordran på att sakkunniga skola var för sig avgiva utlåtande i ämnet. Kunna de icke enas i sin uppfattning om sökandenas prestationer, måste de naturligtvis avgiva särskilda utlåtanden, men eljest torde, då åtminstone vi icke avsett annat, än att ifrågavarande yttranden skulle få en mera summarisk karaktär, formen av gemensamt utlåtande utan olägenhet kunna användas. § 71. Paragrafen motsvarar närmast § 66 av gällande statuter. Mom. 1. Beträffande innehållet i detta moment hänvisa vi till motiveringen för § 65 mom. 4. Mom. 2. Detta moment är, frånsett redaktionella ändringar, likalydande med § 66 mom. 1 av gällande statuter. § 72. Denna paragraf motsvarar §§ 67 och 68 av gällande, statuter. Paragrafens tre första moment äga sin motsvarighet i de tre moment, som bilda den nuvarande § 67; det fjärde momentet är likalydande med nuvarande § 68. Då den nuvarande § 68 direkt anknyter till bestämmelserna i nuvarande § 67 samt innehållet i den förra ej synes vara av den beskaffenhet, att vare sig av praktiska skäl eller ur författningsteknisk synpunkt tillräcklig anledning finnes, att uppställa detsamma under en självständig paragraf, hava vi företagit ifrågavarande sammanslagning, varigenom i vårt tycke en mera naturlig uppställning av författningstexten erhålles. Innehållet i § 72 är i sak alldeles detsamma som i nuvarande §§ 67 och 68. De ändringar, som vidtagits, äro uteslutande av redaktionell natur och torde icke tarva särskild motivering. § 73. I denna paragraf hava vi sammanfört de bestämmelser, som reglera ersättningsfrågor i samband med sakkunniguppdrag. Mom. 1 innehåller de nya

253 •staclgandena om arvode åt sakkunniga, under det att mom. 2 utgör en motsvarighet till § 62 mom. 4 av gällande statuter, avseende ersättning åt såsom sakkunnig fungerande akademisk lärare för mistade tjänstgöringspenningar under tjänstledighet för sakkunniguppdragets fullgörande. Mom. 1. De principiella skäl, som enligt vår mening tala för .att göra sakkunniguppdragen avlönade, ävensom de allmänna grunder, som vi anse böra gälla för sakkunnigarvodenas bestämmande, hava vi framlagt i den allmänna motiveringen, Kap. IV B. 6). Villkoret för att sakkunnig skall kunna erhålla ersättning för uppdraget är, att hans utlåtande ingår såsom en del av den officiella utredningen av ärendet. En allmän förutsättning härför är åter. att den sakkunnige i stadgad tid inkommit med sitt utlåtande. Såsom regel gäller alltså, att underlåtenhet härutinnan medför förlust av rätten till ersättning. Emellertid erinra vi om vad under § 61 här ovan anförts beträffande befogenheten för vederbörande universitetsmyndigheter att i vissa fall upptaga jämväl sådant utlåtande, som inkommit efter den stadgade tidens utgång. Givetvis bör den sakkunnige även i dylikt fall vara berättigad till ersättning. Något arvode åt ersättare, som jämlikt § 68 i vårt förslag träder i funktion i sakkunnigs ställe, anse vi med hänsyn till arbetets mindre krävande beskaffenhet ej böra förekomma. Däremot bör givetvis ersättare erhålla gottgörelse för eventuellt havda resekostnader. Med rättvisa och billighet synes överensstämma att i det fall, då icke något slutligt avgörande av ärendet eller ens någon prövning av detsamma i fakultet, sektion eller konsistorium kommer till stånd, enär till följd av dödsfall eller återkallelse ingen sökande kvarstår, sakkunnig, som utfört sitt uppdrag eller i allt fall bevisligen härpå nedlagt arbete, kommer i åtnjutande av ersättning härför. Någon obetingad rätt till dylik ersättning för fall, som nu sagts, hava vi icke velat tillstyrka, emedan det här även kan tänkas föreligga sådana omständigheter, att något arvode ej kan anses påkallat. Frågan, huruvida ersättning i dessa fall skall utgå eller icke, får bliva beroende på härom av vederbörande universitetsmyndigheter framställt förslag. Det synes oss icke böra göras till ett villkor för utgående av arvode till sakkunnig, att denne härom gör framställning. Sakkunniguppdraget aimed de av oss föreslagna bestämmelserna, rättsligt sett, att betrakta såsom ett arbetsavtal, varigenom den sakkunnige ikläder sig att fullgöra en viss prestation enligt givna föreskrifter, under förutsättning, att staten å sin sida lämnar honom vederlag härför i form av kontant ersättning. I och med att den sakkunnige infriat sin förbindelse, har därför staten utan vidare skyldighet att uppfylla sin förpliktelse på grund av avtalet. Det är enligt vår mening synnerligen viktigt att fasthålla vid denna sakkunniguppdragets karaktär av ett å ömse sidor förpliktande avtal, enär eljest syftemålet med reformen att göra sakkunniguppdragen avlönade torde komma att visa sig förfelat. Beträffande sättet för ersättningens fastställande hava vi redan i den allmänna motiveringen på förutnämnt ställe angivit våra skäl för den anordning, varom i tredje stycket av före varande moment är stadgat. Förslag om

254 ersättning åt sakkunniga bör lämpligen av fakulteten eller sektionen u p p göras och av större konsistoriet granskas å respektive slutsammanträden i ärendet, sedan själva befordringsfrågan där blivit behandlad. Förslaget j ä m t e tillhörande protokollsutdrag överlämnas härefter av det större konsistoriet till kanslern, som har att fatta avgörande beslut i ämnet. Mom. 2. Motiven till detta moment återfinnas i allmänna motiveringen Kap. IV B. 6) s. 199. § 74. Rörande innehållet i denna paragraf hänvisa vi till vad ovan anförts under § 60 mom. 1. § 107 mom. 2. Detta författningsrum motsvaras i gällande statuter av § 101 mom. 2. Där stadgas, att förslag, som. i paragrafens första moment avses, d. v. s. om ändring i fördelningen av läroämnen mellan olika lärarbefattningar eller om närmare bestämmande av någon lärarbefattnings ämnesomfång eller av förhållandet mellan olika till befattningen hörande ämnen, bör, så vitt möjligt, bringas å bane och avgöras, medan lärarbefattning, som därav beröres, är med ordinarie innehavare besatt. Det möter alltså intet absolut hinder mot att avbryta ett redan inlett tillsättningsförfarande genom väckande av förslag, som nyss sagts. Då dylika förslag ofta nog kräva en rätt långvarig behandling, kan, om förslaget väckes under pågående tillsättningsprucedur, denna komma att högst avsevärt draga ut på tiden. Enligt § 55 mom. 1 gällande statuter få nämligen, där förslag, som i § 101 mom. 1 omförmäles, blivit väckt, åtgärder icke vidtagas till besättande av ledig professorsbefattning, som av förslaget beröres. Den möjlighet för vederbörande universitetsmyndigheter att fördröja avgörandet av en tillsättningsfråga, som genom nämnda stadganden är beredd, bör enligt vårt förmenande avlägsnas. Lämnades bestämmelserna oförändrade, skalle det uppenbarligen kunna hända, att i många fall syftemålet med den av oss föreslagna förtidsproceduren bleve fullständigt förfelat. Vi kunna ej heller finna, att, om de av oss förordade ändringarna i befordringsproceduren genomföras, det är nödvändigt att bibehålla rätten för vederbörande universitetsmyndigheter att väcka ifrågavarande förslag under pågående tillsättningsprocedur. Där förtidsprocedur kan komma till användning, böra universitetsmyndigheterna med lätthet kunna träffa sådana anordningar, atr, förslag som här avses, blir framlagt och slutbehandlat till den tid, då enligt v å r t författningsförslag åtgärder för befattningens besättande skola börja vidtagas. Vad åter angår de fall, då befattningen genom oförutsedda omständigheter, t. ex. innehavarens död, blir ledig, har, enligt de av oss föreslagna stadgandena, mellan ledigblivandet och tillsättningsåtgärdernas början lämnats öppen en tid av åtta dagar, vilken bl. a. kan användas till framläggande av förslag, varom i nuvarande § 101 mom. 1 förmäles, för den händelse fråga härom dessförinnan icke kunnat avgöras. Väckes dylikt förslag får, såsom ock

255 § 57 innehåller, med tillsättningsåtgärderna anstå, till dess förslaget vederbörligen behandlats. Vid nu angivna förhållanden synes det vara i sin ordning, att, så snart befordringsmaskineriet satts i gång, detsamma icke får av skäl, varom här är fråga, uppehållas. Skulle fall, som i § 58 av vårt författningsförslag avses, inträffa, d. v. s. att, sedan kungörelse om platsens tillsättning ägt rum. ingen sökande anmäler sig, eller samtliga sökande återkalla sina ansökningar, bör däremot givetvis intet hinder möta mot att, innan nytt ledigförklarande sker, väcka förslag av beskaffenhet, som omförmäles i nuvarande § 101 mom. 1. I enlighet med vad vi här ovan anfört, hava vi föreslagit ändrad lydelse av andra momentet av sistnämnda paragraf, vilken med de av ossifrågasatta statutändringarna skulle erhålla ordningsnumret 107. § 164. Denna paragraf motsvarar § 158 i gällande statuter. Motiven för densamma äro angivna i den allmänna motiveringen. Kap. IV B. 8) s. 219—220, till vilken vi hänvisa. Anmälan om avsikt att anföra besvär hava vi ansett lämpligen böra införas jämväl ifråga om andra befattningar än professurer och därmed jämförliga. Övergångs!) estämmelser. 1. Att finna en tidpunkt, som skulle kunna bilda någon naturlig gräns för övergången från det gällande tillsättningsförfarandet till det av oss. föreslagna torde svårligen låta sig göra. Med hänsyn till de av oss ifrågasatta ändringarna i bestämmelserna rörande här ifrågavarande befattningshavares skyldighet att avgå ur tjänst vid uppnådd pensionsålder, anse vi oss. emellertid böra såsom mest praktiskt och bidragande till reda och överskådlighet förorda, att sagda tidpunkt förlägges till skiftet mellan två kalenderår. Då de av oss ifrågasatta ändringarna i befordringsproceduren ingripa redan på ett mycket tidigt stadium av densamma och på ett sätt, som blir a v görande för ärendets behandling i fortsättningen, kan ifråga om ett ärende, som börjat handläggas enligt gällande statuter, de av oss föreslagna bestämmelserna sedermera icke gärna göras tillämpliga. Mest praktiskt förefaller det vara, att, på sätt som skett vid tidigare företagna reformer i tillsättningsförfarandet, låta de befordringsärenden, som börjat handläggas före den dag, då de nya bestämmelserna träda i kraft, slutbehandlas i enlighet med nu gällande stadganden. Bestämmes dagen för berörda bestämmelsers ikraftträdande exempelvis till den 1 januari 1924, skall alltså, därest en befattning kungjorts ledig före sagda dag, de nuvarande statuterna äga tillämpning med avseende å sättet för befattningens tillsättande. Sålunda äga icke sakkunniga, vilka i dylikt ärende tillsättas, åtnjuta ersättning för uppdragets fullgörande och hava ej heller skyldighet att före viss tid inkomma med sina utlåtanden. Utfärdas åter kungörelse om ledigheten den 1 januari 1924 eller senare,, skola de nya tillsättningsreglerna iakttagas. Åtminstone under det första.

256 året komma följaktligen de äldre och de nya stadgandena att tillämpas jämsides med varandra. Vad nu sagts, innebär icke, att en befattning, vara ledighet uppstått före den 1 januari 1924, ovillkorligen kommer att tillsättas enligt de äldre bestämmelserna. Det kan nämligen tänkas, att ledigheten uppkommer så nära inpå den 1 januari 1924, att kungörelse ej hinner utfärdas dessförinnan. Ledighetens inträffande före dagen för de nya stadgandenas ikraftträdande bör vid sådant förhållande givetvis icke innebära något hinder för att dessa stadganden tillämpas vid den ifrågavarande befattningens återbesättande. 2. För att göra den av oss föreslagna förtidsproceduren fullt effektiv är det, såsom vi i den allmänna motiveringen framhållit, nödvändigt att vidtaga sådan ändring av den civila pensionslagen av år 1907, att skyldighet för professorer och därmed jämnställda befattningshavare vid universiteten •och karolinska institutet att avgå ur tjänst inträder vid utgången av det kalenderår, varunder de uppnått sextiofem levnadsår. Då rätten till hel pension är förknippad med det villkoret, att vederbörande befattningshavare kvarstår i tjänsten till sagda tid, kominer den av oss ifrågasatta ändringen i pensionslagen faktiskt att för dem, som vid tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande innehava fullmakt å tjänster av nyssnämnda slag, medföra ett onus utöver dem, som ålegat befattningshavaren i och med det att han å tjänsten undfått fullmakt. Det torde med hänsyn härtill enligt vedertagna principer för dylika fall böra överlämnas åt dessa befattningshavare att själva avgöra, huruvida de skola underkasta sig sagda ändring i sin rättsställning. I överensstämmelse härmed föreslå vi i övergångsbestämmelserna till den av oss utarbetade lagen angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i civila pensionslagen, att för den, som vid tiden för lagens ikraftträdande innehar lärarbefattning vid något av rikets universitet eller karolinska institutet, nu gällande bestämmelser rörande tid, då rätt till hel pension och skyldighet att från tjänsten avgå inträder, skola fortfarande äga giltighet, därest han icke före viss tid, som i lagen bör angivas, anmäler, att de nya, i nyssberörda hänseenden meddelade bestämmelserna må å honom vinna tillämpning. För dem av nämnda befattningshavare, som underlåta att före fastställd tid avgiva sådan anmälan, som nyss sagts, inträder följaktligen skyldigheten att avgå ur tjänst, såsom hittills, redan i och med uppnåendet av sextiofem års ålder, ej vid utgången av det kalenderår, då denna ålder hinnes. Stadgandet om förtidsprocedurens öppnande genom befattningens kungörande till ansökning den 1 februari nämnda år har därför icke i berörda fall något skäl för sig. Om förtidsproceduren skall kunna leda till •önskat resultat, måste den där liksom i övriga fall alltid taga sin början minst så lång tid före avgången, som kan beräknas i genomsnitt åtgå för ett befordringsärendes fullständiga handläggning enligt de regler, vi härutinnan föreslagit. I fråga om nu omhandlade befattningshavare erfordras fördenskull med avseende å förtidsprocedurens igångsättande den undantagsbestämmelsen, att kungörelse om den ifrågavarande befattningens förseende med ny innehavare skall utfärdas elva månader före tidpunkten för avgången — likväl givetvis, såsom beträffande normalfallen, endast för så vitt be-

257 fattningshavaren kvarstår vid sin tjänst så länge, att skälig anledning finnes för antagandet, att befattningen kommer att bliva ledig genom hans avgång vid uppnådd pensionsålder. Sådan skälig anledning torde få anses föreligga, om befattningshavaren ännu befinner sig i tjänst elva månader före tidpunkten för avgången; skulle han av en eller annan anledning avgå tidigare, förfares på sätt i § 57 är stadgat; någon förtidsprocedur kan för sådant fall icke komma i fråga. Om således befattningshavaren den dag, som infaller elva månader före avgången, kvarstår vid befattningen, igångsattes förtidsproceduren genom att kungörelse om befattningens återbesättande samma dag utfärdas. Någon säkerhet för att förtidsproceduren vid sådant förhållande icke kommer i kollision med ferierna och ärendet härigenom ej kominer att kräva längre tid, än som av oss beräknats såsom den normala, gives naturligtvis icke; avgörande härför blir, vid vilken tid på året befattningshavaren är född. Men en avsevärd förkortning av vakanstillståndet kommer förtidsproceduren även i dessa fall att under alla förhållanden medföra. Som synes hava vi utgått från att i förevarande fall tidpunkten för avgången skall bliva utgången av den månad, under vilken befattningshavaren uppnår sextiofem års ålder. Enligt nu gällande praxis erhåller befattningshavaren vanligen avsked redan med den dag, han fyller sextiofem år, i ett fåtal fall tillätes han kvarstå till utgången av pågående lästermin eller till dess en pågående av honom bestridd undervisningskurs blivit avslutad. Valet av tid för förtidsprocedurens begynnande synes emellertid icke behöva påverkas härav. Skulle avskedet komma att räknas från dagen för uppnåendet av pensionsåldern, blir den tid, som för förtidsproceduren står till buds, i i sämsta fall förkortad med en månad; vinsten av det förtidiga igångsättandet blir alltså endast obetydligt förminskad. Erhåller han åter avsked från dag efter utgången av den månad, under vilken pensionsåldern uppnås, blir den tid, som för befordringsärendets handläggning är disponibel, något förlängd, vilket ju icke kan anses innebära någon nackdel. Härvid måste vi dock för ett särskilt fall göra en reservation. Skulle nämligen Kungl. Maj:t begagna sig av sin befogenhet att medgiva befattningshavare, varom här är fråga, rätt att kvarstå vid tjänsten ytterligare ett eller annat år efter uppnådd pensionsålder, vore det givetvis olämpligt, att åtgärder för befattningens återbesättande vidtoges så långt i förväg som skulle bliva fallet, om de nu behandlade övergångsbestämmelserna tillämpades. Vi hava emellertid ansett oss, med hänsyn till den ytterst ringa användning, Kungl. Maj:t hittills gjort av sin berörda myndighet, kunna förutsätta, att i det fåtal fall, för vilka nämnda övergångsbestämmelser må komma att bliva tillämpliga, något dylikt medgivande ej skall ifrågakomma. Skulle någon av de befattningshavare, som i förevarande författningsrum avses, uppnå pensionsåldern under någon av de närmaste tio månaderna efter det de nya bestämmelserna träda i kraft, kan tydligtvis den ovan givna allmänna föreskriften om förtidsprocedurens igångsättande elva månader före avgången ej gärna tillämpas, enär detta skulle innebära, att de nya bestämmelserna komme att träda i verksamhet redan före den dag, som angivits såsom begynnelsepunkten för deras giltighet. Dylika fall 17

258 kräva förty en särskild behandling. Utgå vi från att, i enlighet med vad vi här ovan förordat, de nya bestämmelserna komma att träda i kraft med början av ett kalenderår, t. ex. den 1 januari 1924, gäller det således här de fall, då befattningshavarens sextiofemårsdag inträffar under någon av månaderna januari—oktober 1924. Vad angår befattning, vars innehavare fyller sextiofem år under någon av månaderna november eller december 1924r skulle enligt den allmäna regeln kungörelse om befattningens återbesättande utfärdas resp. den 2 januari och den 1 februari 1924. Närmast till hands kunde det nu förefalla, att jämväl beträffande de befattningar, vilkas innehavare uppnå pensionsåldern under någon av månaderna januari—oktober, låta kungörelse utfärdas så tidigt som möjligt, eller den 2 januari 1924. Det synes oss emellertid vara mera ägnat att bringa reda i hithörande förhållanden och underlätta arbetet för vederbörande myndigheter, om man ifråga om samtliga de befattningar, vilkas innehavare under första året av de nj^a statuternas giltighetstid uppnår pensionsåldern, fastställer en och samma dag för tillsättningsprocedurens början och till sagda dag väljer den, som enligt vårt författningsförslag i regel skall bilda begynnelsepunkten för förtidsproceduren, nämligen den 1 februari. Resultatet härav blir visserligen, att för befattning, vars innehavare fyller sextiofem år under januari månad, någon förtidsprocedur ej kommer till stånd samt att såväl för denna befattning som för de övriga en månad går förlorad, som hade kunnat användas för befordringsärendets handläggning. Men dels kunde ju någon mera effektiv förtidsprocedur i alla händelser icke bliva möjlig i det först avsedda fallet, och dels tyckes det oss, som om, för den händelse fall av nu angiven beskaffenhet verkligen skulle bliva aktuella, de påpekade olägenheterna mer än väl uppvägas genom fördelen av att en viss enhetlighet vinnes i författningens föreskrifter i här berörda avseende.

Alternativ II. Alternativ II innehåller författningstexten, sådan den enligt vår meningbör avfattas, därest förslaget om befordringsnämnd godtages. Efter ingående överläggningar i ämnet hava vi bestämt oss för att, liksom i Alternativ I, i möjligaste måtto bibehålla de gällande statuternas stadganden oförändrade och alltså vidtaga ändringar i desamma, allenast i den mån sådana nödvändiggöras av våra reformförslag. Alternativ I I avviker därför i ordalydelsen från Alternativ I endast på de ställen, där avvikelsen oundgängligen påkallats av det nya institutets, befordringsnämndens, inrättande. Till en början syntes det oss, som om det låge närmast till hands att, då nu ett nytt universitetsorgan skulle tillskapas med speciell uppgift att handlägga befordringsärenden, man icke borde ät detta nya organ inrymma samma frihet med avseende å tiderna för de olika befordringssammanträdenas hållande, som enligt gällande statuter obestridligen tillkommer fakultet resp. sektion och det större konsistoriet, men att befordringsnämnden härutinnan borde underkastas ett visst tvång därigenom att i statuterna bestämt fixerades de tider, inom vilka befordringsnämnden hade att för särskilda ändamål sammanträda. I överensstämmelse med denna vår ursprungliga mening hade ock ett författningsförslag i ämnet blivit utarbetat. Emellertid hava vi efter närmare övervägande och sedan berörda förslag grundligt dryftats, funnit oss böra frångå detsamma och i stället intaga den ståndpunkt i frågan, vi här ovan tillkännagivit. Det visade sig nämligen, att det först utarbetade förslaget, såvitt principen om fixa bestämmelser för sammanträdena konsekvent skulle genomföras, dels komme att erhålla en föga tilltalande form, dels ock till sin karaktär komme att te sig fullständigt främmande vid jämförelse med statuternas övriga delar, varigenom, sedan de inarbetats i författningen i dess helhet, densamma skulle förlora den enhetliga prägel, som nu utmärker den. Vidare, och detta tillåta vi oss beteckna såsom vårt huvudskäl för att frångå förslaget, kunde vi omöjligen förbise, att befordringsnämnden, låt vara att den utgjorde ett nytt universitetsorgan, i själva verket sammansattes av ledamöter i alldeles enahanda ställning, som de, vilka nu bilda fakultet resp. sektion och konsistorium, och att just denna deras ställning såsom innehavare av akademiska lärarämbeten ansetts böra föranleda en viss frihet med avseende å sammanträdenas hållande. Faktiskt komme ju ett sådant klavbindande härutinnan, som ovan antytts, att medföra samma svårigheter för dem vid fullgörandet av deras huvuduppgifter såsom forskare och lärare vare sig tvånget

260 pålades dem i egenskap av ledamöter av befordringsnämnden eller som ledamöter av fakultet, sektion eller konsistorium. Visserligen komme tvånget att drabba mera sällan och för varje särskilt fall en mindre krets av befattningshavare, men likväl så ofta och så många av dem, att olägenheterna härav knappast komme att uppväga de fördelar, som möjligen kunde vara förknippade med ett instruktionsmässigt reglerande av sammanträdestiderna. § 54. Se Alternativ I § 54. § 55. Se Alternativ I § 55. Uppenbarligen kunna de befogenheter, som i denna paragraf tillagts fakultet resp. sektion och större konsistoriet, ej överflyttas på befordringsnämnden, då j u denna icke är något permanent fungerande organ utan konstitueras för varje befordringsärende särskilt, efter det åtgärder för tillsättandet börjat vidtagas. § 56. Se Alternativ I § 56. Då rektor, vilken handhar kungörandet, tillika är befordringsnämndens ordförande och såsom sådan har att, på sätt i § 62 mom. 1 föreskrives, kalla förtroendemännen och fakulteten eller vederbörande grupp till sammanträde för val av sakkunniga m. m., kräves här icke någon bestämmelse om skyldighet att underrätta fakultetens eller sektionens dekanus om kungörandet. § 57. Se Alternativ I § 57 samt Alternativ I I § 56 här ovan. § 58. Se Alternativ I § 58. § 59. Se Alternativ I § 59. § 60. Denna paragraf innehåller reglerna för befordringsnämndens organisation och arbetssätt. Paragrafen har således ingen motsvarighet i de gällande statuterna eller i Alternativ I. Mom. 1. De fem professorer, som på grund av val skola tillhöra förtroendemännen, skola utses »i den ordning och för den tid, som de valda ledamöterna i det mindre konsistoriet.» Bestämmelserna om val till det mindre konsistoriet återfinnas i §§ 28 och 29 i gällande statuter. I enlighet med berörda bestämmelser skall den akademiska församlingen, efter förslag av var fakultet eller sektion, med slutna sedlar välja en förtroendeman från var fakultet eller sektion. Dessa förtroendemän skola väljas för en tid av tre år. För de valda ledamöterna av mindre konsistoriet räknas treårsperioden från och med den 1 juni. Det synes oss icke nödvändigt att jämväl

261 sistberörda bestämmelse göres tillämplig å de valda förtroendemännen. Skulle det emellertid anses lämpligt, att perioderna komma att sammanfalla ävensom att valen äga rum samtidigt, på det att icke den vidlyftiga valapparaten må för här ifrågavarande ändamål behöva sättas i rörelse mer än en gång, torde någon förändring i sådant syfte av den föreslagna författningstexten krävas. Likaså torde vid sådant förhållande erfordras en övergångsbestämmelse av innebörd, att — förutsatt att de nya bestämmelserna träda i kraft med början av ett kalenderår — val av förtroendemän första gången skall äga rum, så snart ske kan efter bestämmelsernas ikraftträdande, samt avse tiden från valet till den 1 juni tredje kalenderåret efter det, under vilket valet skett. I övrigt hänvisa vi beträffande innehållet i detta moment till den allmänna motiveringen, Kap. IV B. 7). Särskilt vilja vi påpeka, att, av skäl, som vi där framlagt, de sakkunnigas ledamotskap av befordringsnämnden enligt förslaget skulle bliva obligatoriskt. Mom. 2. Bestämmelser om jäv mot ledamot av mindre konsistoriet innehållas i § 32 av universitetsstatuterna. Då i nämnda författningsrum talas om »vad allmän lag om jäv stadgar» avses givetvis lagens stadganden om jäv mot domare. Med den uppgift, som skulle tillkomma befordringsnämnden, synes överensstämma, att ledamot av nämnden underkastas de allmänna reglerna om domarjäv. Enligt § 30 i universitetsstatuterna äger ledamot av mindre konsistoriet ej säte och stämma däri under tid, då han åtnjuter tjänstledighet, därest ej vid tjänstledighetens beviljande annorlunda förordnats. Sådant särskilt förordnande, varigenom ledamot bibehålles vid sin rätt och skyldighet att deltaga i konsistoriets förhandlingar och beslut under tjänstledighet, plägar meddelas, då ledamoten i sin tjänstledighetsansökning därom gjort framställning. Enahanda regler böra jämväl gälla vid tjänstledighet för ledamot av befordringsnämnden; uppenbarligen äro de emellertid tillämpliga endast å den, som på grund av stadgandena i § 60 mom. 1 a) och b), tillhör befordringsnämnden. I likhet med vad som enligt § 29 mom. 3 och 4 av universitetsstatuterna gäller ifråga om ledamotskap av mindre konsistoriet bör ledamotskap av befordringsnämnden i minst sex år för framtiden befria från skyldighet att för ny treårsperiod tillhöra nämnden, såvida icke dylik befrielse skulle medföra, att vederbörande fakultet eller sektion ej bleve vederbörligen representerad i nämnden. Vidare torde ledamotskap på grund av val i befordringsnämnden under minst tre år böra befria från skyldighet att mottaga omval till nämnden för de närmast följande tre åren samt ingen vara pliktig att vara ledamot av nämnden utöver tolv år. Slutligen böra lämpligen bestämmelserna i § 29 mom. 5 i tillämpliga delar gälla för befordringsnämnden. Mom. 3. Motiven för stadgandet hava framlagts i Kap. IV B. 7) av den allmänna motiveringen. Mom. 4. I fråga om mindre konsistoriets beslutmässighet gäller, att konsistoriet icke må handlägga något ärende, där ej minst fem ledamöter äro tillstädes. För befordringsnämnden, som icke i likhet med mindre kon-

262 sistoriet är homogent sammansatt utan består av olika element med uppgift att företräda sina särskilda intressen, skulle en motsvarande bestämmelse ej vara tillfyllestgörande. Den kunde medföra, att ett befordringsärendle bleve avgjort, utan att t. ex. fakulteten därvid medverkat eller utan a t t representanterna för universitetet såsom sådant, förtroendemännen, deltigit i handläggningen. För att förhindra att något dylikt skulle kunna inträff», hava vi föreslagit, att minst fyra av förtroendemännen eller antalet närmast över hälften samt mera än hälften av fakultetens eller gruppens ledamöter skola närvara, för att handläggning av befordringsärende må kunna äga rum. Detta gäller, evad fråga är om förslags upprättande eller saken endast rör utsättande, av tid för ett sammanträde. Att de sakkunniga äro representerade vid befordringssammanträde hava vi ej ansett böra uppställas såsom en oeftergivlig fordran. Följden härav skulle säkerligen mången gång bliva, att beslutmässighet vore omöjliggjord, då det icke gärna kan komma ifråga, att genom adjunktion ersätta sakkunnig. I detta sammanhang vilja vi frimhålla såsom vår mening, att det i allmänhet ej heller torde låta sig göra att inrätta sakkunnigsuppleanter, vilka skulle hava att vid förfall för sakkunnig deltaga i beforclringsnämndens arbete. Bortsett från den tidsförlängning, en sådan anordning komme att medföra, måste givetvis på en dylik suppleant ställas samma fordringar i fråga om sakkunskap som på den ordinarie sakkunnige. Men tillgången på verklig sakkunskap i akademiska befordringsfrågor är i regeln så knapp, att redan uppbringandet av nödigt antal ordinarie sakkunniga icke alltid lärer kunna ske utan svårighet Det enda fall, där ett slags sakkunnigsuppleanter kunna ifrågakomma, är vid lärarproven. Fordringarna på sakkunskap i egentlig mening torde nämligen där ej behöva så strängt upprätthållas. Ej heller har ansetts nödigt, att för de fall, där befordringsnämnden förstärkts med de i § 60 mom. 1 b) omförmälda ledamöter göra närvaro av någon eller några bland dem till ett oeftergivligt villkor för beslutmässighet. Deras ställning i befordringsnämnden är, ehuru formellt densamma som övriga ledamöters, till sitt ändamål mera den sakkunnige rådgivarens och torde med hänsyn härtill icke påkalla en sådan foreskrift. I vissa fall kan det hända, att stadgat antal förtroendemän eller fakultets- resjT. gruppledamöter ej står att uppbringa. I sådana fall bör adjunktion få äga rum. När i momentet det heter: »Erfordras i sådant ärende adjunktion» avses alltså allenast adjunktion för vinnande av beslutmässighet, d. v. s. tillkallande av så många personer, som krävas för att det i momentet angivna minsta antalet ledamöter skall erhållas. För annat ändamål, t. ex. för inhämtande av upplysningar e t c , bör adjunktion i befordringsnämnden ej tillåtas. Härför torde andra former få anlitas. Vid adjunktion i mindre konsistoriet utövas denna befogenhet av ordföranden. Med hänsyn till den stora vikten av de frågor, befordringsnämnden har att handlägga, och den avgörande betydelse för deras utgång, en adjunktionsåtgärd kan få, synes nämnda befogenhet ej böra tilläggas befordringsnämndens ordförande ensam utan överlämnas åt samtliga de ledamöter av nämnden, som vid det ifrågavarande sammanträdet äro närvarande.

263 Tydligt bör utsägas, att endast i tjänst varande professorer kunna adjungeras. Professores emeriti få alltså icke för ändamålet anlitas. Mom. ~). I en korporation, sammansatt av de olika element, av vilka befordringsnämnden skulle komma att bestå, krävas för vinnande av ordning och reda samt även av andra skäl bestämda voteringsregler. Då de sakkunniga utarbetat de förberedande utlåtanden, som skola ligga till grund för behandlingen, synes det vara på sin plats att de vid voteringen få yttra sig först för att, i händelse de icke därtill haft tillfälle vid en föregående överläggning, i sammanhang med motiverandet av sina vota lämna de förtydliganden och förklaringar av samt göra de tillägg till sina i utlåtandena förekommande uttalanden, som kunna befinnas påkallade. Närmast efter de sakkunniga böra de dem nära stående »förstärkningsledamöterna», om sådana finnas, få tillfälle att yttra sig. Efter förstärkningsledamöterna följa de i vidsträckt bemärkelse sakkunniga, fakultets- resp. gruppledamöterna. Slutligen rösta representanterna för de allmänna, gemensamma universitetssynpunkterna, förtroendemännen, vilka, såsom vi tidigare betonat, i befordringsnämnden hava att fylla den uppgift, som hittills uppburits av större konsistoriet vid tjänsteförslags upprättande. Vad beträffar den inbördes ordningsföljden mellan de olika kategoriernas ledamöter synes oss den regel, som för närvarande med anledning av statuternas föreskrift i § 32 mom. 2 iakttages vid votering inom konsistorierna, nämligen att den till fullmaktsdatum yngste först avgiver sitt votum, helst böra vinna avseende även här, vad angår de sakkunniga så förstått, att den sist utsedde röstar först. Att, såsom i nämnda författningsrum sker, åberopa »vad allmän lag och dithörande förordningar» stadga, förefaller oss dock både olämpligt och onödigt. Dels är det av rättegångsbalkens bestämmelser — frånsett stadgandet: »gånge dom i saken efter ty, som de flesta säga» — egentligen endast den, enligt vilken den »ytterst» sittande skall säga sin mening först, som vid tillämpning å här ifrågavarande förhållanden kan bliva användbar eller faktiskt efterföljes, dels torde praxis härutinnan hava erhållit en sådan stadga, att nämnda regel även utan uttrycklig föreskrift kommer att iakttagas. Under alla förhållanden anse vi emellertid denna regels efterlevnad icke vara av sådan betydelse, att man bör genom författning binda vederbörande vid densamma. Skulle vid någon av de tre högskolorna en annan princip eventuellt prövas vara lämpligare, se vi intet hinder för att myndigheterna härutinnan tillåtas att förfara, på sätt, de finna ändamålsenligt. Naturligtvis kan det i många fall inträffa, att en person samtidigt tillhör mera än en av de i momentet uppräknade kategorierna av befordringsnämnden. Rektor t. ex. är såsom sådan förtroendeman men kan därjämte vara ledamot av vederbörande grupp och kanske till och med sakkunnig, sakkunnig är kanske även fakultetsledamot o. s. v. Då sådan ledamot uppenbarligen icke kan tilläggas mera än en röst, synes det vara lämpligast, att han avgiver denna inom den avdelning, som enligt den allmänna regeln skall yttra sig före den eller dem, han eljest tillhör. I det av oss angivna exemplet, där rektor är såväl förtroendeman som sakkunnig.

264 har han, enligt vad nu sagts, att avgiva sitt votum bland de sakkunniga, således under voteringssammanträdets början, under det att i annat fall l e t skulle tillkomma honom att yttra sig sist bland förtroendemännen. Antager man det motsatta till den av oss förordade regeln, eller att yttrande vid sådant förhållande skulle avgivas inom d<én avdelning, som enligt huvudregeln skall rösta efter den, vederbörande eljest tillhör, inträffar i det omtalade exemplet det mindre lämpliga förhållandet, att en av de sakkunniga (i detta fall rektor) kommer att avgiva sin röst sist av alla. § 61. Motiven för denna paragraf återfinnas i Kap. IV B. 7) av den allmänna motiveringen, till vilken vi hänvisa. § 62. Mom. 1. Den första uppgiften, sedan befattningen kungjorts till ansökan, blir att komplettera befordringsnämnden genom val av sakkunniga och, eventuellt, genom utseende av förstärkningsledamöter. Intill dess så skett, fungera förtroendemännen och fakulteten resp. gruppen gemensamt såsom ett särskilt organ, ett slags befordringsnämnd i modifierad form, n e d uppgift att företaga nyssnämnda val. För detta särskilda organ torde böra i fråga om beslutmässighet, voteringsordning samt sättet för fattande av beslut i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i § 60 mom. 4, 5 och 6. I fråga om sakkunnigvalet har fakultetens förslagsrätt ansetts böra bibehållas. Ar fakulteten gruppindelad, tillkommer förslagsrätten gruppen. Förslaget uppgöres givetvis vid särskilt sammanträde av fakulteten eller gruppen omedelbart före valsammanträdet. Rörande gruppens sätt att fungera såsom ett organ för sig hava vi icke ansett andra författningsföreskrifter erforderliga än de i tredje stycket av § 61 upptagna. Det enda tillfälle, då gruppen uppträder självständigt, är det nyss angivna, då den har att föreslå sakkunniga. Såsom gruppens beslut torde självklart den mening betraktas, som erhåller de flesta rösterna. I övrigt få vi rörande motiven till de bestämmelser, som innehållas i förevarande moment, hänvisa dels till Kap. IV B . 7) av den allmänna motiveringen, dels ock till Alternativ I § 60 mom. 1. Mom. 2. Se Alternativ I § 60 mom. 2. § 63. Se Alternativ I § 61. § 64. Se Kap. IV B. 7) av den allmänna motiveringen samt Alternativ I § 63. § 65. Se Alternativ I § 64. De åligganden, som enligt Alternativ I för motsvarande fall tillkomma vederbörande fakultets- eller sektionsdekanus, åvila här rektorsämbetet, enär rektor är beforclringsnämndens ordförande. § 67. Se Alternativ I § 66.

265 § 68. Se Alternativ I § 67. § 69. Se Alternativ I § 68. § 70. Se Alternativ I § 69. De bestämmelser, som av kanslern fastställas rörande lärarproven, utfärdas icke frå fall till fall utan meddelas för att lända till efterrättelse tills vidare. Med hänsyn härtill böra uppenbarligen förslag till dessa bestämmelser uppgöras av fakulteten eller sektionen och ej avrbefordringsnämnden, som endast tillfälligt fungerar. § 71. Se Alternativ I § 70. § 72. Se Alternativ I § 72. § 73. Se Alternativ I § 73. § 74. Se Alternativ I § 74. § 107 mom. 2. Se Alternativ I § 107 mom'. 2. § 164. Se Alternativ I § 164. Övergångsbestämmelser. Se Alternativ I, övergångsbestämmelser. De för Alternativ I I föreslagna äro desamma som upptagits under Alternativ I; dock erinra vi att, på sätt vid motiveringen till Alternativ I I § 60 mom. 1 anförts, under viss förutsättning ytterligare en övergångsbestämmelse kräves, nämligen rörande val av förtroendemän.

Stadgarna för karolinska institutet. De i stadgarna för karolinska institutet föreslagna ändringarna ansluta sig helt och hållet till vårt i Alternativ I framlagda reformförslag. Inrättandet av befordringsnämnd kommer nämligen, på sätt vi i den allmänna

266 motiveringen påpekat, för institutets del icke i fråga. Särskild motivering för berörda ändringar torde med hänsyn till deras överensstämmelse med Alternativ I ej erfordras, utan hänvisa vi i sådant avseende till vad i specialmotiveringen för sistnämnda alternativ blivit anfört.

Lag ang. ändrad lydelse av 5, 6 och 7 §§ i lagen ang. civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907. Berörda lagförslag torde få anses tillfyllest motiverat genom vad som i det föregående anförts dels i Kap. IV B. 1) av den allmänna motiveringen, dels ock i specialmotiveringen under Alternativ I, övergångsbestämmelser.

Bilaga.

TILL

KONUNGEN.

De skarpa stridigheter, som under de senare åren gång efter annan uppstått i samband med tillsättning av professurer vid Rikets universitet, ha blottat vissa svagheter i den nuvarande tillsättningsproceduren. Då saken för docentkåren, ur

268 vilken de flesta sökande till professurer utgå, är av allra största betydelse, får Docentföreningen i Lund härmed framlägga följande underdåniga önskemål beträffande sakkunniginstitutionen, som i sin nuvarande form enligt vår mening bär den huvudsakliga skulden till berörda missförhållanden. 1) Till sakkunnig må, så vitt möjligt är. endast utses sådan person, som själv har erkänd professorskompetens i det ämne, som den lediga professuren omfattar, samt fortfärande utövar forskarverksamhet på området. Denna regel må i varje fall utan inskränkning gälla vid utseende av utländsk sakkunnig. 2) Så vitt möjligt må ingen central ämnesdel, inom vilken någon av de sökande specialiserat sig, sakna företrädare bland de sakkunnige. 3) Till sakkunnige må i första rummet utses svenskar, i andra rummet vetenskapsidkare från de övriga nordiska länderna. Endast om sakkunnige ej på annat sätt kunna bli fulltalige eller om allsidig sakkunskap ej annorlunda kan uppnås, må andra utländingar tillkallas. 4) För utländske sakkunnige må utarbetas och av kanslärsämbetet fastställas en instruktion, vari tydligt angivas de i regeringsform och universitetsstatuter fastställda befordringsnormerna, och må denna instruktion genom kanslärsämbetets försorg i översättning tillställas respektive sakkunnige. 5) Sakkunnige må ej utses av endast ett universitet. Exempelvis må det universitet, vid vilket professur skall tillsättas, utse två eller tre sakkunnige och det andra ytterligare högst två. Tillhör professur medicinsk fakultet, må Rikets två andra medicinska fakulteter äga föreslå var sin sakkunnig. 6) Sakkunnig må över de sökandes skicklighet avgiva ett noggrant motiverat utlåtande, vilket insändes till kanslärsämbetet. Sedan samtliga utlåtanden inkommit må de brytas och tillställas vederbörande fakultet eller sektion. 7) Vid de sökandes inbördes placering må den regeln gälla, att en betydande insats inom en av ämnets delar skall skattas högre än en över hela ämnet spridd medelmåttig produktion. Eör Docentföreningen i Lund Underdånigst C. W. v. Sydoiv, Docentföreningens ordförande.

S t a t e n s

o f f e n t l i g a Systematisk

u t r e d n i n g a r

1 9 2 2.

förteckning.

(Siffrorna inom parentes hänvisa till den kronologiska förteckningen för januari—mars 1922. Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen från och med april 1922.) Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård. Förberedande utkast till strafflag. Förmögenhetsbrotten. 2. (17) Lekmannaelementets anviindande inom civilprocessen. (25) Betänkande rörande internering av farliga återfallsförbrytare. (26) Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. 1821 års pensionskommittés betänkande. 1. (10) Kågra iakttagelser från 1921 års riksdagsmannaval. [1] Siatistiksakkunnigas betänkande. 1. Utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna för den officiella statistiken m. ni. [15] Kommunalförvaltning. S-Jtdernas skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten. (3) Kommunalförfattningssakkunnigas betänkande. 3. (15) Bilaga till d:o. (16) Statens och kommunernas finansväsen. Betänkande angående tillverkning och beskattning av maltdrycker. (11) Utlåtande angående kontrollen över sockertillverkningeh. (13) Tull- o. traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 8. Valutafrågan. (19) 9. Järnvägsfrakternas reglering. (21) 10. Åtgärder till skydd mot s. k. valutadumping. (34) U-redning angående ett svenskt statslotteri. (21) Politi. Socialpolitik. Utredning och förslag ang. vården av blinda. (30) Byggnadsarbetarsakkunnigas bet. 2. Arbetsstatistisk undorsökningrörandeliusbyggnadsverksamheten.[2] Hälso- och sjukvård. Allmänt näringsväsen. Betänkande med förslag till livsmedelslag. (4) Bihang 1 till d:o. (5) Bihang 2 till d:o. (6) Patentlagstiftningskommitténs betänkande. 7. Förslag till lag om rätt till tidnings eller tidskrifts titel m. m. [9] Statsmakterna och bränsleanskaffningen under krigsåren. [14] Fast egendom, jordbruk med binäringar. Betänkande angående förvaltningen av kronans jordbruksdomäner. (2) .lordkommissionens betänkande. 1. Förslag till lag ang. rätt att förvärva och besitta fast egendom. (8) Betänkande rörande fiskerinäringens främjande. [7] Om lappskattelandsinstitutet. [10] Förslag till vissa ändringar i bestämmelserna rör. jakt och fågelskydd. 2. Ändringar i jaktlagen, fridlysningsbestämmelser m. m. [16]

Vatten väsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande ang. statens övertagande av förädlir.gsverksamheten betr. avkastningen från statens skogar. (28) Industri. Klimatets inverkan på byggnader vid västkusten. (4) Handel och sjöfart. Betänkande rör. lönereglering vid lots- och fvrstaten. (20) Kommunikationsväsen. Betänkande om ostkustbanan. (18) Järnvägsstyrelsens yttrande över d:o. (23) Ostkustbanekommittöns promemoria med anl. av järnvägsstyrelsens yttrande. (27) Järnvägsstyrelsens erinringar med anl. av Ostktstbanekommitténs 'promemoria. (31) Järnvägsstyrelsens skrivelser till Kiingl. Maj:t den 28 april och 5 maj 1922. [3] Bank-, kredit- och penningväsen. Försäkringsväsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Skolkommissionens betänkande. 1: 1—2. Grunder tör en ny läroverksorganisation. (33) 2. Historiska översikter m. m. (29) 3. Statistiska utredningar. (32) 4. Det högre skolväsendet i utlandet. (1) Förslag till om- och tillbyggnad av Kungl. biblioteket. (7) • Betänkande ang. Chalmerska institutets omorganisation. (12) Ortnamnen i Värmlands län. 7. (22) Betänkande med förslag till förändrad kyrklig indelning och organisation i Skåne. [5] Utredning ang. statsunderstöd för idrottens frllaijande. [8] Betänkande med förslag till lag ang. kulturminnesvård. 1. Historik etc. samt bilagor. [11] 2, Förslag och motiv. [12] Högskolornas löneregleringskommittés betänkandtn. 2. Fackhögskolor och övriga vetenskapliga ansbilter. [13] Betänkande och förslag rörande det akademiska lefordringsväsendet. [17] Försvarsväsen. Utredning rörande understöd åt änkor efter manskap vid armén och marinen. (9) Betänkande angående officerskårens vid flottan rekrytering och utbildning. (14) Tillägg till bet. betr. förrådsverksamheten vid marinen. [6] Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Lund 1922, Berlingskn Boktryckeriet.