Underdånigt betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare i domsagorna m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATIONS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1923:27

JUSTITIEDEPARTEMEXTET

UNDERDÅNIGT BETANKANDE MED

FÖRSLAG TILL

LÖNEREGLERING FÖR BEFATTNINGSHAVARE I DOMSAGORNA MED MERA AV

INOM JUSTITIEDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA AVGIVET DEN 28 FEBRUARI 1923

S T O C K H O L M 19 2 3

S t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r 1928 K v o 11 o 1 o i>' i s k f ö r t o c k n i 11 s1. Betänkande mod förslag a n g å e n d e m a g i s t r a t e r n a s befriande i visst a v s e e n d e från a n s v a r för k r o n o u p p b ö r d e j i m . m . Norstedt. 57 s. Fl. 2. F ö r s l a g till lag om l ö s d r i v a r e s b e h a n d l i n g m . f l . förf a t t n i n g i r . Del 5 av f a t t i g v å r d s l a g s t i f t n i n g s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e n . P a l m q u i s t . x j , 423 s. S. 3. S p a n n m i l s m a r k n a d s s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e . N o r s t e d t . 41 s. i». 4. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om f ö r s a m l i n g s s t y r e l s e s a m t till b e s t ä m m e l s e r om f o l k s k o l e ä r e n d e n a s Övarflyttning från d e n k y r k l i g a till den b o r g e r l i g a komm u n e n al. m . P a l m q u i s t . v j , 304 s. K. 5. S k o l k o n m i s s i o n e n s b e t ä n k a n d e 5. Organisatoriska och ekonomiska u t r e d n i n g a r . N o r s t e d t ! 230 s. K. O. U t r e d n i i g a n g å e n d e v i s s a s p ö r s m å l r ö r a n d e s t ä d e r n a s donistol-iväscn. Av N. H e r l i t z . N o r s t e d t . 1(>4 s. .In. 7. S t a t e n s s t ä l l n i n g till j ä r n v ä g a r n a ' i olika f r ä m m a n d e l ä n d e r . Av A. L i l i e n b e r g . T u l l b e r g . 411 8. K. 8. F o l k o m i ö s t n i n g s k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r a n g å e n d e ref e r e n d u m i f r ä m m a n d e l ä n d e r 4. F o l k o m r ö s t n i n g s i n s t i t u t r t i N o r d a m e r i k a s f ö r e n t a s t a t e r . Av H . Tings t e n . Tullberg, iv, 399 s. J n . 0. F ö r s l a g till strafflag, a l l m ä n n a d e l e n , s a m t förslag till lag angående villkorlig f r i g i v n i n g j ä m t e m o t i v . M a r c u s . x i i j , 534 s. J u . 10. F o l k o m i ö s t n i n g s k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r a n g å e n d e referendum i f r ä m m a n d e l ä n d e r 3. F o l k o m r ö s t n i n g s i n s t i t u t e t i d e n s c h w e i z i s k a d e m o k r a t i e n , dess förutsättningar', f o r m e r och f u n k t i o n e r . Av A. B r u s e w i t z . Tullberg. 3S1 s. J u . 11. U t r e d n i i g r ö r a n d e o m b y g g n a d av S t r ö m s h o l m s k a n a l s a m t u t s t r ä c k n i n g av k a n a l e n från S m e d j e b a c k e n till L u d v i k a . M e d d e l a n d e från K n n g l . K a n a l k o m m i s s i o n e n . N r 5. B e g g s t r ö m . 133 s. 2 k a r t . K. 12. B e t ä n k a n d e och förslag a n g å e n d e d e t ecklesiastika a r r e n d e v ä s e n d e t . B e c k m a n , x i j , 239 s. K. 13. V ä g k o m m i s s i o n e n s b e t ä n k a n d e s . 4. F ö r s l a g till lag om e n s k i l d a vägar m. m. M a r c u s . 147 s. K.

14. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g , t i l l avtal r ö r a n d e S t o c k h o l m s b a n g å r d s f r å g a . B e c k m a n . 40 s. 10 k a r t . K. 15—17. F ö r s v a r s r e v i s i o n e n s b e t ä n k a n d e 3. B e t ä n k a n d e o c h förslag r ö r a n d e r e v i s i o n av Sveriges f ö r s v a r s v ä s e n d e . Del 1. I n l e d a n d e avdelning, l a n t f ö r s v a r e t . viij, 001 s. Del 2. Sjöförsvaret, s a m m a n f a t t n i n g av r e v i s i o n e n s förslag, s ä r s k i l d a y t t r a n d e n . (2), 741 s. Del 3. Bilagor. '-'>. 90, 33, 28, 19, 53, 85, 4, 30, 2, 48, 30, 36, 6 s. B e c k m a n . FÖ. 18. K o m m u n a l f ö r f a t t n i n g s s a k k n n n i g a s b e t ä n k a n d e 4 m e d förslag till lag om l a n d s t i n g m. m . B e c k m a n . 235 s. S. 19. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e decisiv f o l k o m r ö s t n i n g , , avgivet av f o l k o m r ö s t n i n g s k o m m i t t é n . . T u l l b e r g . 40 s. J u . 20. F o l k o m r ö s t n i n g s k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r a n g å e n d e refer e n d u m i f r ä m m a n d e l ä n d e r 5. F o l k o m r ö s t n i n g s i n s t i t u t e t u t a n f ö r Schweiz och F ö r e n t a s t a t e r n a . T u l l b e r g . 71 s. J u . 21. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e o r d n a n d e t av, S t o c k h o l m s f ö r o r t s banefråga. B l o m . 120 s. .11 k a r t . K. 22. B e t ä n k a n d e och förslag i fråga o m k v i n n o r s t i l l t r ä d e till s t a t s t j ä n s t e r 3. K v i n n a s b e h ö r i g h e t att i n n e h a v a p r ä s t e r l i g och a n n a n k y r k l i g t j ä n s t . M a r c u s . 51 s. J u . 23. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag o m ä n d r i n g i vissa d e l a r av lagen d e n 25 m a j 1894 a n g å e n d e j o r d f ä s t n i n g m . m . N o r s t e d t . 56 s. J u . 24. K n n g l . E l e k t r i f i e r i n g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . C. U t redning angående lämpliga distributionssystem för l a n d s b y g d s e l e k t r i f i e r i n g . B e c k m a n , viij, 192 s. J o . 25. I n v e n t e r i n g av o d l i n g s j o r d l ä n g s I n l a n d s b a n a n från S t r ö m s s ö d r a s o c k e n g r ä n s till S t o r u m a n . T u l l b e r g . 30 s. 2 kart. J o . 26. 1921 å r s p e n s i o n s k o m m i t t é s b e t ä n k a n d e 2. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e avveckling av den s t ä r b h u s efter p r ä s t tillf ö r s ä k r a d e f ö r m å n e n av tjänst- och n å d a r s a m t ber e d a n d e i s a m m a n h a n g d ä r m e d av f ö r b ä t t r a d pens i o n e r i n g från p r ä s t e r s k a p e t s ä u k e - och p u p i l l k a s s a . T u l l b e r g . 100 s. K. 27. U n d e r d å n i g t b e t ä n k a n d e m e d förslag till l ö n e r e g l e r i n g för b e f a t t n i n g s h a v a r e i d o m s a g o r n a m . m . B e c k m a n . 85 S, J u .

Anm. )m särskild t r y c k o r t ej angives, ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil utgöra b e g y n n e l s e b o k ' stäverna till d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. K. = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . == j o r d b r u k s departementet. E n l i g t k u n g ö r e l s e n den 3 febr. 1922 ang. s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g i n r 98) utgivas u t r e d n i n g a r n a i o m s l a g med e n h e t l i g färg för varje d e p a r t e m e n t .

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T K E D N L M i A Ii 1 9 2 3 : 2 7 JUSTITIEDEPARTEMENTET

UNDERDÅNIGT BETANKANDE MED

FÖRSLAG TILL

LÖNEREGLERING FÖR BEFATTNINGSHAVARE I DOMSAGORNA MED MERA AV INOM JUSTITIEDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA AVGIVET DEN 28 FEBRUARI 1923

STOCKHOLM 1923 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [741 23]

*Ä

VS/

3 INNEHÅLL. Sid.

Skrivelse till Konungen

•

1920 års riksdag

7 Nuvarande avlöningssystem

1921 års betänkande

11 Yttranden över 1921 års betänkande

14 Häradshövdingarna

:

Svea hovrätt

14 17

Göta hovrätt

19 Hovrätten över Skåne och Blekinge

20 Statskontoret

20 Processkommissionen

22 Grannländerna

22 Nytt utlåtande

22 Rådhusrätterna

23 Häradsrätterna

23 Avlöningsreglemente

26 Ortsgruppering och tjänsteålder Kallortstillägg

27 '.

29 Förening av tjänster m. m

29 Ledighet

30 Andel i stämpelavgifter m. m

31 Tjänstledighetsavdrag

36 Ordning för uppbärande av andel av stämpelavgifter m. m

39 Övergångsförhållanden

39 Dyrtidstillägg

40 Pensionsunderlag

40 Framtida ändring av stämpelavgifterna

40 Särskild anordning i Södra Roslags domsaga

41 Domsagoförvaltningen

43 Icke-ordinarie rättsbildade befattningshavare

43 Icke rättsbildade biträden

50 Tillfällig skrivhjälp

55 Skrivmaterialier

Sid.

Resekostnader

57 Utbetalning av lönerna m. m

58 Kanslilokaler

59 Avlöningsstater för domsagorna m. m

60 Kostnadsberäkning

62 Ändringar i stämpel- och lösenförordningarna m. m

63 Hemställan

66 Bilagor

1.

Förslag till avlöningsreglemente för befattningshavare i domsagorna

2.

Förslag till kungörelse med bestämmelser för ordinarie häradshövdingar i fråga om rätt till pension

74 Förslag till förordning om ändrad lydelse av 3, 39 och 41 §§ i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften

4.

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av §§ 3 och 5 i förordningen den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen

5.

Förslag till lag angående kanslilokaler i domsagorna

6.

Tabell över beräknade löneinkomster i de särskilda domsagorna m. m.

3.

.

TILL

KONUNGEN.

Sedan riksdagen i skrivelse den 21 juni 1920 anhållit, att Eders Knngl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning rörande frågan, huruvida sportelsystemet såsom avlöningsform för domare lämpligen borde avskaffas eller

6 under nuvarande förhållanden bibehållas, och för riksdagen framlägga de förslag, som kunde av utredningen föranledas, samt särskilda sakkunniga den 24 september 1921 avlämnat betänkande i ämnet och vissa myndigheter i anledning av berörda betänkande inkommit med infordrade utlåtanden, har chefen för justitiedepartementet, jämlikt Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 28 juni 1922 tillkallat undertecknade Lilieuberg, Nilsson och Arhusiander att inom departementet biträda med överarbetning av förslaget, och uppdrogs därvid tillika åt undertecknad Lilieuberg att såsom ordförande leda de nya sakkunnigas arbete. Därefter har departementschefen, jämlikt särskilt bemyndigande, den 13 nästlidne januari tillkallat undertecknad Sidenbladh att såsom sakkunnig biträda vid överarbetningen, särskilt vid avfattning av förslag till avlöningsbestämmelser och därmed sammanhängande frågor. För att tagas i övervägande vid fullgörande av vårt uppdrag har till oss överlämnats ett av de sakkunniga för fortsatt behandling av frågan om ny jordabalk uppgjort förslag angående förändring av nu gällande bestämmelser rörande lösen för gravationsbevis m. m. med därtill hörande handlingar. I anledning av det oss givna uppdraget hava vi utarbetat det betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare i domsagorna m. m., vilket härmed överlämnas. Betänkandet är åtföljt av förslag till 1) avlöningsreglemente för befattningshavare i domsagorna, 2) kungörelse med bestämmelser för ordinarie häradshövdingar i fråga om rätt till pension, 3) förordning om ändrad lydelse av 3, 39 och 41 §§ i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften, 4) kungörelse om ändrad lydelse av §§ 3 och 5 i förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen och 5) lag angående kanslilokaler i domsagorna. Stockholm den 28 februari 1923. Underdånigst NILS AUG. NILSSON.

LILIENBERG.

CARL ARHUSIANDER.

ELIS

SIDENBLADH.

nr 334 till 1920 års riksdag begärde Knngl. Maj:t anslag till I proposition en partiell löneförbättring för häradshövdingarna i riket och till bestridande av vissa resekostnadsbidrag åt sådana befattningshavare. Vid samma riksdag hemställdes dels i särskilda inom riksdagen väckta motioner, att riksdagen i sammanhang med besvarandet av nämnda jDroposition ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en utredning rörande frågan om avskaffande av sportelsystemet såsom avlöningsform för domare samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda, och dels i en annan motion, att riksdagen ville besluta, att vid domsagas kansli skulle fast anställas erforderligt antal skrivbiträden såsom statstjänstemän med understöd, utom av ersättning för renskrivning från domhavanden, med vissa bidrag av statsverket såsom en mindre grundlön jämte ersättning för sjukhjälp och semester samt pension. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 juni 1920, däri riksdagen anmälde, att riksdagen beviljat medel till partiell löneförbättring för häradshövdingarna jämte bestridande av vissa resekostnadsbidrag i enlighet med i propositionen angivna grunder, yttrade riksdagen beträffande den motionsvis väckta frågan rörande sportelsystemets avskaffande, att riksdagen funne en utredning i ämnet önskvärd och fördenskull ansåge sig böra hos Kungl. Maj:t anhålla om sådan utredning, varjämte riksdagen förmälde sig kunna förutsätta, att vid en utredning i nyss angivna syfte frågan om beredande av statsanställning åt å domsagokanslierna tjänstgörande skrivbiträden komme att tagas under omprövning. Sedan i anledning av berörda skrivelse en sakkunnig den 19 oktober 1920 förordnats att biträda inom justitiedepartementet med en förberedande utredning av frågan rörande avskaffande av sportelsystemet såsom avlönings- . form för domare och två sakkunniga den 10 december samma år tillkallats att biträda inom departementet vid verkställande av utredning rörande inom domsagorna anställda icke rättsbildade biträdens ställning samt avlöningsförhållanden och vad därmed ägde samband, avgavs av nämnda tre sakkunniga, här nedan benämnda 1920 års sakkunniga, ett gemensamt, den 24 september 1921 dagtecknat betänkande rörande frågan, om avskaffande av sportelsystemet såsom avlöningsform för domare med mera. I nämnda betänkande avstyrktes en indragning av sportlerna vid rådhusrätterna men framlades beträffande häradsrätterna förslag till sådan ändring i gällande avlöningssystem, att häradshövdingarnas sportelinkomst i viss omfattning förändrades och kostnaderna för domsagornas förvaltning överflyttades å det allmänna. Innan vidare redogöres för betänkandet, torde böra lämnas en framställ- Nuvarande ning angående nuvarande avlöningssystem för befattningshavare i domsagorna aviöningsjämte en redogörelse för de i form av lösen och stämpelavgift f. n. där utsystem, gående expeditionsavgifterna, av vilka lösenbeloppet tillfaller häradshövdingarna • och utgör deras huvudsakliga sportelinkomst. Enligt den för häradshövdingarna nu gällande löneregleringen, vilken tillkom 1874, uppbära häradshövdingarna av statsmedel lön med ett och samma belopp, 4 500 kronor, samt tjänstgöringspenningar, bestämda till olika belopp i olika domsagor allt efter ämbetsförvaltningens besvärlighet och göromålens mängd, varjämte i en del domsagor, där sportlerna, vilka vid löneregleringen

8 bibehöllos i den inan de erfordrades såsom vederlag för de med domsagoförvaltningen förenade kostnaderna, ansetts icke förslå till bestridande av nämnda kostnader, utgå förvaltningskostnadsbidrag med olika belojDp. Tjänstgöringspenningarna uppgå i 2 domsagor till 200 kronor, i 23 domsagor till belopp, varierande mellan 600 och 1100 kronor, i 83 domsagor till 1200 a 2 000 kronor, i 16 domsagor till 2 100 ä 3 000 kronor och i en domsaga till 3 400 kronor. Förvaltningsbidrag, som förekomma i endast 22 domsagor, utgå i 7 domsagor med 200 kronor, i 12 domsagor med belopp, varierande mellan 300 och 600 kronor, i 2 domsagor med 800 kronor och i en domsaga med 1 000 kronor. Jämte den av statsmedel utgående avlöningen åtnjuta häradshövdingarna inkomst genom den lösen, som den rättssökande allmänheten har att erlägga för häradsrättens och domhavandens expeditioner. Flertalet av dessa expeditioner betinga jämväl stämpelavgift, vilken av häradshövdingarna skall redovisas till statsverket. Häradsrättens expeditioner hänföra sig till följande särskilda protokoll, nämligen dombok, vari upptagas tvistemål och brottmål samt vissa ansökningsärenden, såsom vittnesförhör för dödsfalls skull, ansökningar om tillstånd att försälja eller inteckina omyndigs fasta egendom, föreläggande för förmyndare eller god man för frånvarande stärbhusdelägare att avgiva årsräkning m. m., ett protokoll över Lagfarter med fång av fast egendom, ett över inteckningar i sådan egendom, ett över ingivna äktenskapsförord, ett över förmyndares tillsättande och entledigande, ett över inregistrering av bouppteckningar, testamentsbevakningar och ingivande av avhandlingar om lösöreköp samt ett protokoll över inskrivningar av tomträtt samt av fång till sådan rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt jämte inteckningar i vattenfallsrätt. Sedan under 1918 och 1919 vidtagits höjningar av en del lösensatser, vilka höjningar dock endast äga provisorisk giltighet och f. n. gälla tills vidare till 1923 års slut, utgår lösen för häradsrätts expeditioner med nedanstående belopp. För protok.ollButdrag, som utskrives åt part, med undantag av utdragav förmynderskap sprotokollet, utgör lösen 2 kronor för första arket och 1 krona för varje följande ark. Utdrag av förmynderskapsprotokollet betingar i lösen 1 krona. För protokollsutdrag, som utskrives ät annan än part, utgör lösen 1 krona arket. För det särskilda lagfartsbevis, som, då sökt lagfart beviljas, skall utskrivas i 1 agitartsärende tillika med protokollsutdraget, utgår lösen med 1 krona. I lagfarts- och inteckningsäretide erlägges därjämte i lösen för det utdrag av lagfarts ello!" illteckuingsbokcn, som i dylika ärenden skall tecknas å expeditionen, % kronor, om i ärendet meddelas utdrag allenast från ett upplägg i boken, ooh, om utdrag meddelas från flera upplägg, ytterligare 1 krona för varje upplägg utöver det första. Vidare erlägges för bevis, som i ansökningsärencien tecknas å företedd handling (t. ex. bevis å köpebrev om meddelad lagfart, å skuldebrev om vidtagen inteckningsåtgärd) en lösenavgift av 50 öre. Frihet från utgivande av expeditionslösen åtnjutes av Kronan utom i sak, som härflyter från statens affärsverksamhet eller angår Kronans rätt till fastighet, av tjänsteman i vad till tjänsten hörer, av häktad person i mål, varför han hålles häktad, samt av den, som i föreskriven ordning styrker sig vara medellös. Har part beviljats fri rättegång, äger häradshövdingen av allmänna medel uppbära den expeditionslösen, som eljest skulle av parten erläggas. Stämpelavgift utgår i allmänhet för protokollsutdrag, som utskrives åt part, med 2 kronor för första arket och 1 krona 50 öre för varje följande ark samt för protokollsutdrag, som utskrives åt annan än part, med 1 krona arket. Stämpel till lagfartsbevis är satt till 1 krona. Utdrag av förmynderskaps-

9 protokollet är fritt från stämpel liksom ock expedition i lagfartsärende, där taxeringsvärdet eller köpesumman för den egendom, vara lagfart sökes, icke uppgår till 1 000 kronor. Expedition till part, vilken beviljats fri rättegång, skrives likaså å ostämplat papper. Frihet från stämpelavgift äger vidare rum, då frihet från expeditionslösen åtnjutes, ävensom i en del andra fall, t. ex. i ärende rörande föreläggande för förmyndare eller god man för frånvarande stärbhusdelägare att ingiva årsräkning samt beträffande expedition åt fattigvårdssamhälle. För utskrivande av sådana häradsrättens expeditioner, för vilka stämpelavgift skall utgöras, användas vanligen s. k. helarksstämplar av erforderliga valörer, men stundom pläga expeditionerna utskrivas på ostämplat papper, som förses med s. k. enkla beläggningsstämplar till belopp, motsvarande stämpelavgiften. Ett annat slag av stämplar, s. k. dubbla beläggningsstämplar, komma även till användning vid häradsrätterna. Dylika åsättas en del till rätten ingivna handlingar, för vilka stämpelskatt skall utgöras, såsom köpe- och bytesavhandlingar, gåvobrev, testamenten, som företes för lagfarts vinnande, skuldebrev, som ingivas för inteckning, morgongåvobrev, äktenskapsförord och avhandlingar om lösöreköp, ävensom bouppteckningar, för vilka arvsskatt skall utgå. Stundom förekommer, att vissa till häradsrätten ingivna handlingar förses med enkla beläggningsstämplar, nämligen skuldebrev, växlar och checker, som företes vid rätten vid yrkande om betalning. De stämpelmedel, som hänföra sig till dubbla beläggningsstämplar, uppgå i domsagorna till betydligt högre belopp än de medel, som inflyta för helarks stämplar och enkla beläggningsstämplar. Exempelvis må nämnas, att i, Åse m. fl. härads domsaga under 1917—1921 i medeltal för varje år försåldes dubbla beläggningsstämplar för omkring 68 000 kronor samt helarksstämplar och enkla beläggningsstämplar för tillsammans omkring 5 300 kronor. Vad beträffar expeditioner i ärenden, som domhavanden har att å ämbetets vägnar handlägga mellan häradsrättens sammanträden, äro hit att räkna stämningar, avskrifter, åtskilliga slag av bevis, t. ex. gravationsbevis, äganderättsbevis och myndiglietsbevis, protokoll, kallelser och underrättelser i konkursärenden, protokoll Över syneförrättningar, protokoll i ägodelningsrätts- och ägostyckningsärenden m. m. För dylika expeditioner erlägges, liksom i fråga om häradsrättens expeditioner, i allmänhet såväl lösen som stämpelavgift. För stämningar utgör lösen i regel 1 krona. För avskrift uppgår lösen till 1 krona arket. Lösen för bevis är bestämd olika för olika slags bevis. Beträffande gravationsbevis må nämnas, att lösen för dylikt bevis, omfattande tiden från fastighetsböckernas uppläggande, utgår med 2 kronor 25 öre för varje hemman, hemmansdel eller lägenhet, som beviset avser, till och med tre samt därefter enligt viss fallande skala, dock att sammanlagda lösenbeloppet ej får överstiga 15 kronor. För expedition, utfärdad såsom protokollsutdrag (ang. konkursärende, syneförrättning etc.) utgår lösen efter samma regler, som ovan angivits i fråga om häradsrätts expeditioner. Stämpelavgift för domhavandens expeditioner utgår för stämning med 2 kronor, för avskrift med 1 krona arket, för flertalet särskilt utfärdade bevis med 1 krona (bevis tecknad å företedd handling är stämpelfritt) samt för protokollsutdrag i överensstämmelse med vad som gäller beträffande häradsrätts expeditioner. Liksom till dessa senare användas till domhavandens expeditioner helarksstämplar eller enkla beläggningsstämplar. Frihet från lösen och stämpelavgift eller enbart från stämpelavgift äger i fråga om domhavandens expeditioner rum i överensstämmelse med vad sagts angående häradsrätts expeditioner.

' 10 Utom de inkomster häradshövdingarna åtnjuta i form av lön och tjänstgöringspenningar jämte, eventuellt, förvaltningskostnadsbidrag samt expeditionslösen, äga häradshövdingarna, i den mån de ombesörja försäljning av erforderliga stämplar, härför uppbära försäljningsprovision, vilken emellertid, enligt vad som uttalades vid 1874 års lönereglering, icke bör räknas såsom en inkomst av tjänsten utan är att betrakta såsom ersättning för ett frivilligt åtaget bestyr. Genom den partiella löneförbättringen hava allt sedan 1920 flertalet häradshövdingar kommit i åtnjutande av en provisorisk lönefyllnad, vilken beräknas enligt följande grunder. Såsom minimiinkomst för häradshövding — bortsett från dyrtidstillägg och stämpelprovision — har antagits ett belopp av 11 000 kronor utom för häradshövdingarna i Västerbottens och Norrbottens län samt Härjedalens domsaga, för vilka häradshövdingar minimiinkomsten fastställts till 11500 kronor. För att den förutvarande relationen mellan inkomsterna i olika domsagor måtte i någon mån bibehållas, har emellertid lönefyllnad tilldelats ej blott de häradshövdingar, vilkas behållna inkomster beräknats understiga 11000 (resp. 11500 kronor), utan även de häradshövdingar, vilkas inkomster ansetts skola överstiga nämnda belopp, dock så att lönefyllnad ej utgår till häradshövdingar i domsagor, där den behållna inkomsten beräknats komma att uppgå till eller överstiga 15 000 kronor. Bortsett från de omnämnda domsagorna i övre Norrland gäller sålunda i fråga om domsagor, där behållna inkomsten beräknats uppgå till högst 9 000 kronor, att lönefyllnaden utgår med det belopp, som erfordras för att höja den beräknade inkomsten till 11 000 kronor. Beträffande domsagor, där den behållna inkomsten beräknats överstiga 9 000 kronor, men understiga 15 000 kronor, utgår lönefyllnaden med successivt minskade belopp allt efter ökningen av den beräknade inkomsten, högst med 2 000 kronor och lägst med 100 kronor enligt skala, som återfinnes i ovannämnda proposition nr 334 till 1920 års riksdag. Vidare hava häradshövdingarna i vissa domsagor tillerkänts resekostnadsbidrag högst med en tredjedel av resekostnadernas beräknade storlek. De till de särskilda häradshövdingarna såsom lönefyllnad och resekostnadsbidrag utgående beloppen skola fastställas periodvis med ledning av statistiska uppgifter, som häradshövdingarna hava att avgiva rörande beloppen av sportelinkomster och förvaltningsutgifter i domsagorna. Dyrtidstillägg utgår till häradshövdingarna liksom till övriga statstjänare och beräknas f. n. å ett antaget inkomstbelopp av 11 500 kronor. Pensionsunderlaget för häradshövdingar, vilket tidigare utgjorde 5 000 kronor, är från och med den 1 januari 1921 bestämt till 5 600 kronor. Enligt 1874 års lönereglering ålåg det häradshövdingarna att helt bestrida kostnaderna för domsagornas förvaltning, bestående i avlöning av rättsbildade biträden, vikariatsersättning, avlöning av skrivbiträden, utgifter för skrivmaterialier, resekostnader och utgifter för kanslilokaler. I berörda åliggande har på sista tiden inträtt en lindring i fråga om avlöning till rättsbildade biträden, ersättning åt vikarier och vissa resekostnader. Enligt nu gällande stadga den 22 juni 1920 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning få i varje domsaga såsom häradshövdingens tjänstebiträden anställas en förste notarie, vilken helt och hållet avlönas med statsmedel, och en a n d r e ' notarie, vilkens avlöning till ett belopp av 800 kronor för år bestrides av häradshövdingen och till återstoden av statsverket. Därjämte kunna i särskilt arbetstyngda domsagor anställas statsavlönade biträdande domare, som hava att utföra en del av häradshövdingens ämbetsgöromål. Vidare skola jämlikt bestämmelse i nyssnämnda stadga vid häradshövdings ledighet vissa vikariatsersättningar bestridas av statsmedel, och för de fall, då häradshövdingen skall vidkännas kostnad för vikariatsarvode, är vad häradshövdingen i sådant av-

11 seende skall tillsläppa bestämt till visst belopp, 3 000 kronor för år räknat. Slutligen har domhavande dels enligt lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och' ärenden tillerkänts gottgörelse för resekostnad för inställelse vid s. k. tremansting och dels jämlikt kungl. kungörelsen den 22 juni 1920 berättigats uppbära resekostnadsoch traktamentsersättning för rannsakning rned häktad person å urtima ting eller extra tingssammanträde, varjämte under vissa förhållanden resekostnads och traktamentsersättning kan utgå till rättsbildat biträde, som åtföljer domhavanden vid extra förrättning. Då i 1921 års betänkande föreslogs en ändring av nuvarande avlönings- 19 2i års system i domsagorna, anfördes såsom huvudsakliga skäl härför rättmätigheten betänkande av kravet å en tryggare och ekonomiskt fördelaktigare ställning för de i domsagorna anställda icke rättsbildade biträdena samt den omständigheten, att systemet med partiell löneförbättring för häradshövdingarna visat sig mindre tillfredsställande. I sistnämnda avseende anmärktes särskilt, dels att de till häradshövdingarna utgående lönefyllnadernas belopp uteslutande beräknades efter nettobehållningen i domsagorna, utan att därvid togs någon hänsyn till storleken av arbetsbördan, vilket haft till följd, att häradshövdingar i mera arbetstyngda domsagor icke blivit vederbörligen tillgodosedda, dels att, då den partiella löneförbättringen bestämdes för en kommande tidrymd med ledning av uppgifter angående sportler och förvaltningskostnader under en tilländahipen period, löneförbättringen på grund av växling i sportlernas och förvaltningsutgifternas storlek ofta kunde komma att under de år den utginge överstiga eller understiga det belopp, som betingades av dåmera rådande förhållanden, och dels att häradshövdingarnas till grund för beräkningen av lönefyllnadernas belopp liggande uppgifter rörande sportelinkomster och förvaltningsutgifter i det väsentliga undandroge sig kontroll. Enligt det i betänkandet framlagda förslaget skulle häradshövdingarnas avlöningsförhållanden ordnas på följande sätt: Till häradshövdingarna skulle av statsmedel utgå en kontant lön av 10 008 kronor utom till häradshövdingarna i Norrbottens och Västerbottens län samt Härjedalens domsaga, för vilka den kontanta lönen borde utgöra 10 500 kronor. Häradshövdingarna skulle iiga att liksom hittills uppbära lösen för expeditioner, avseende ärenden, som domhavanden ensam handlägger, och för protokoll över syner och dylika extra förrättningar. Den lösen, som f. n. utgår för övriga expeditioner, d. v. s. de expeditioner, som utfärdas å häradsrättens vägnar, skulle förändras till stämpel ocll siiriinifilislås med den stämpelavgift, som 1 n. erlägges för dylika expeditioner. Av stämpelavgifterna för utfärdade expeditioner skulle häradshövdingarna äga behålla 15 procent. Till expeditionerna användas, på sätt förut nämnts, helarksstämplar samt enkla beläggningsstämplar, och då, såsom av den tidigare redogörelsen framgår, stämplar av det senare slaget jämväl kunna komma till användning, när i rättegångskuldebrev eller växel företes för vinnande av betalning, samt det skulle uppstå svårigheter vid häradshövdingarnas stämpelredovisning, om enkla beläggningsstämplar, som åsättas dylika handlingar, skulle redovisas särskilt, skulle enligt förslaget häradshövdingarna äga uppbära 15 procent även å de synnerligen obetydliga belopp, som inflyta för enkla beläggningsstämplar, använda för sistberörda ändamål. Häradshövdingarna skulle sålunda åtnjuta 15 procent av de i tjänsten använda helarksstämplarnas och enkla beläggningsstämplarnas belopp. Därjämte skulle häradshövdingarna liksom hittills äga uppbära försäljningsprovision å samtliga avyttrade stämplar (helarksstämplar samt enkla och dubbla beläggningsstämplar), vilken provision, såsom redan anmärkts, betraktats såsom gottgörelse för ett frivilligt åtaget bestyr och därför icke in-

räknats bland häradshövdingarnas av tjänsten härflytande inkomster. Dyrtidstillägg skulle enligt förslaget liksom f.'n. för samtliga häradshövdingar beräknas å en antagen inkomst av av 11 500 kronor. Pensionsunderlaget för häradshövding skulle höjas från 5 600 kronor till 6 996 kronor, motsvarande det pensionsunderlag, som är bestämt för hovrättsråd och revisionssekreterare. Det avdrag å lönen, som häradshövding vid åtnjutande av tjänstledighet med skyldighet att avlöna vikarie hade att vidkännas, skulle, i Överensstämmelse med vad f. n. gäller, utgöra 3 000 kronor. Genom förslaget angående rätt för häradshövdingarna att jämte den fasta lönen åtnjuta procentuell andel i avgifterna för utgående expeditioner, vilka avgifter ju stå i relation till antalet handlagda mål och ärenden samt protokollens vidlyftighet, avsågs att bereda häradshövdingarna i de särskilda domsagorna en i möjligaste mån efter arbetsbördan avpassad avlöning. I en vid betänkandet fogad tablå angavs med ledning av statistiska uppgifter för åren 1919 och 1920 till vilka belopp inkomsterna i de särskilda domsagorna med tillämpning av de föreslagna avlöningsbestämmelserna syntes kunna beräknas. Kostnaderna för domsagoförvaltningen skulle enligt förslaget läggas dels å statsverket och dels å de tingshusbyggnadsskyldiga. Avlöningen till rättsbildade biträden, utgifterna för renskrivning och därmed likvärdigt kansliarbete samt för skrivmaterialier ävensom kostnaderna för resor skulle bestridas av statsverket, under det de tingshusbyggnadsskyldiga skulle vidkännas kostnaderna för tillhandahållande av kanslilokaler, inklusive uppvärmning, belysning och städning av dessa. Vad beträffar rättsbildade biträden i domsagorna, kunna, såsom ovan nämnts, f. n. i varje domsaga anställas en förste notarie, som avlönas helt och hållet med statsmedel, samt en andre notarie, vilkens avlöning bestrides till ett belopp av 800 kronor för år räknat av häradshövdingen och till återstoden av statsverket. Förste notariens arvode utgör i domsagorna i Västerbottens och Norrbottens län samt i Härjedalens domsaga 2 700 kronor om året och i övriga domsagor 2 400 kronor om året. Andre notarien uppbär i domsagorna i Västerbottens och Norrbottens län samt i Härjedalens domsaga 2 000 kronor och i övriga domsagor 1 800 kronor i årsarvode. Enligt vad 1920 års sakkunniga föreslagit, skulle såväl förste som andre notarie helt avlönas med statsmedel, och — under det att för närvarande staten tillsläpper medel till avlönande av allenast en förste notarie och en andre notarie i varje domsaga samt de häradshövdingar, som hos sig hava anställda flera rättsbildade biträden, själva få draga försorg om ersättning åt dem för deras arbete — skulle Kungl. Maj:t äga att i domsagor, där arbetets omfattning det krävde, medgiva anställande av flera än en förste notarie och en andre notarie med avlöning av statsmedel. Antalet nya förste och andre notarier, som sålunda skulle komma att anställas, beräknades till sammanlagt 27. Arvodena till förste och andre notarier föreslogos skola utgå med nu gällande belopp. Enligt förslaget skulle dessutom i särskilt arbetstyngda domsagor liksom för närvarande kunna efter Kungl. Maj:ts beslut anställas s. k. biträdande domare med avlöning av statsmedel. Beträffande renskrivningsarbetet i domsagorna jämte sådana enklare kansligöromål, som f. n. utföras av icke rättsbildade biträden, föreslogs i betänkandet, att detta arbete skulla utföras till huvudsaklig del av fasta, statsanställda skrivbiträden samt i övrigt medelst anlitande av tillfällig skrivhjälp på statens bekostnad. De fasta biträdesbefattningarna skulle efter ledigförklaring tillsättas av häradshövdingarna genom utfärdande av konstitutorial. Ehuruväl befattningarna icke uteslutande skulle förbehållas kvinnor, borde avlöningsförmånerna fastställas i enlighet med vad som gäller för kvinnliga be-

13 fattningshavare i statens tjänst med likvärdig sysselsättning, dock med den avvikelse att avlöningen borde minskas med ett belopp, motsvarande vad sådana befattningshavare i samma löneklass hava att vidkännas i pensionsavgifter, vilken avvikelse betingades därav, att skrivbiträde i domsaga borde kunna skiljas från befattningen, om denna vid förändrad organisation av underdomstolarna eller av annan anledning befunnes böra indragas. Dock förutsattes, att ett domsagobiträde efter uppnående av den levnadsålder och fullgörande av den tjänstgöring, som i allmänhet erfordras för rätt till pension, skulle komma att i annan ordning av statsmedel erhålla ålderdomsunderstöd till belopp, motsvarande den till jämförliga befattningshavare i statens tjänst utgående pensionen. Skrivbiträdena borde i allmänhet placeras i lönegrad, motsvarande den första graden i löneplanen för kvinnliga befattningshavare vid statsdepartemenf och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, men i större domsagor, där tre eller flera, fasta biträden erfordrades, borde med hänsyn till det mera maktpåliggande arbete, som i sådana domsagor måste anförtros icke rättsbildade biträden, ett biträde placeras i andra lönegraden. Det kunde antagas, att i domsagorna skulle behöva anställas 195 skrivbiträden av första och 18 av andra lönegraden. För skrivbiträdena borde fastställas en daglig arbetstid av 7 timmar. Det renskrivningsarbete, som ej medhunnes av i domsagorna fast anställda biträden, borde utföras medelst anlitande av tillfällig skrivhjälp. Till bestridande av kostnaderna härför liksom även av ersättning, som erfordrades till fast anställt skrivbiträde för övertidsarbete, skulle häradshövdingen äga från länsstyrelsen uppbära ett förskott, för vars användning årlig redovisning skulle avgivas. För domsagoförvaltningen erforderliga skrivmaterialier, inbegripet anskaffande av och underhåll av skrivmaskiner, borde enligt förslaget bekostas av häradshövdingarna, mot det att dessa för ändamålet skulle äga uppbära visst årligt anslag av statsmedel, bestämt särskilt för varje domsaga. I den vid 1921 års betänkande fogade tablån upptogs för varje domsaga det belopp, till vilket anslaget till skrivmaterialier i domsagan ansetts böra fastställas. För beräkningen av dessa anslag hade de belopp, till vilka kostnaderna för skrivmaterialier i de särskilda domsagorna upptagits i den förenämnda till 1920 års riksdag avlåtna propositionen angående partiell löneförbättring för häradshövdingarna, tjänat till ledning, därvid emellertid vidtagits viss nedsättning med hänsyn dels till den prissänkning å skrivmaterialier, som sedermera ägt rum, och dels därtill, att åtskilliga expeditioner, som f. n. skrivas på ostämplat papper, efter förslagets genomförande komme att skrivas på stämpelpapper, tillhandahållet av staten, varjämte de sålunda erhållna beloppen ytterligare underkastats någon jämkning beträffande vissa domsagor, där sådant ansetts påkallat. De resor i tjänsten, som häradshövdingarna f. n. hava att själva bekosta och för vilka enligt förslaget ersättning skulle utgå av statsmedel, avse inställelse vid lagtima ting och allmänna tings sam man träden jämte sammanträden för avslutande av lagtima ting ävensom inställelse vid av- och tillträdessyner å komministerboställen i ett mindre antal ännu ej nyreglerade pastorat. Som häradshövding f. n. vid inställelse å tingssammanträde med tremansnämnd äger rätt endast till ersättning för själva resekostnaden men ej till dagtraktamente, skulle enligt förslaget häradshövding vid dylik inställelse äga uppbära jämväl traktamente av statsmedel. Tillika föreslogs, att vid inställelse å lagtima ting och allmänna tingssammanträden ersättning för resekostnad samt traktamente skulle utgå till ett häradshövdingen åtföljande rättsbildat biträde. Vid inställelse å sammanträde för avslutande av lagtima ting och å tingssammanträde med tremansnämnd skulle även dylik ersättning till ett rättsbildat

biträde utgå, dock endast i de fall, då på grund av sammanträdenas omfattning biträdets hjälp vore behövlig samt behovet vitsordades genom anteckning i protokollet. Den ersättning, som i nu avsedda fall borde utgå, skulle enligt förslaget beräknas enligt resereglementet, dock med vissa modifikationer. Då häradshövdingen jämte honom åtföljande notarie vore i tillfälle att å tingsställe erhålla kostnadsfritt nattlogi, borde för varje natt, dylik förmån åtnjötes, traktamentet minskas med förslagsvis 25 procent. Vidare borde i de fall, då landsvägsskjuts ifrågakomme, särskild skjutsersättning ej utgå till notarien, enär den häradshövdingen tillkommande ersättningen for skjuts efter två hästar finge anses tillräcklig att täcka skjutskostnaderna för såväl häradshövdingen som notarien. Slutligen föreslogs, att, om i något fall häradhövding icke vore i tillfälle att erhålla rättsbildat biträde till protokollsförare vid tingssammanträde, häradshövdingen skulle äga rätt att i den ordning, som föreslagits i fråga om tillfällig skrivhjälp, av tillgängligt förskott erlägga arvode samt eventuellt resekostnadsersättning till annan anlitad j)rotokollsförare. Kostnaderna för tillhandahållande av kanslilokal borde, såsom ovan nämnts, enligt förslaget åläggas de tingshusbyggnadsskyldiga. I berörda åliggande skulle inbegripas tillhandahållande av nödiga kansliinventarier samt bekostande av kanslilokalens städning, uppvärmning och belysning. Nu omnämnda förpliktelse avsåge icke inrättande för närvarande av sådana kanslilokaler, som u r sträng arkivsynpunkt kunde anses önskligt, utan tills vidare borde hittills nyttjade kanslilokaler i stor utsträckning komma till användning. Följaktligen borde hinder ej möta att låta kansliet vara inrymt i av häradshövdingen disponerad privat lägenhet, i vilket fall de tingshusbyggnadsskyldiga skulle hava att därför lämna häradshövdingen ersättning. A vederbörande länsstyrelse borde ankomma att tillse, att de tingshusbyggnadsskyldigas åliggande beträffande kanslilokaler behörigen fullgjordes. Den ökning i statsverkets utgifter för rättskipningen å landet, som förslagets genomförande skulle medföra och som icke täcktes av den genom förvandling av lösen för häradsrättens expeditioner till stämpelavgift ökade stämpelinkomsten, beräknades till 280 000 kronor, vari inginge dyrtidstillägg till de nytillkomna befattningshavarna. Någon beräkning av de tingshusbyggnadsskyldigas kostnader för tillhandahållande av kanslilokaler gjordes ej. I betänkandet hemställdes vidare- — under förutsättning att förslaget rörande ordnandet av häradshövdingarnas avlöningsförhållanden och bestridandet av kostnaderna för domsagoförvaltningen icke vunne bifall — att anslag måtte begäras för bestridande av ålderdomsunderstöd samt sjukhjälp åt sådana icke rättsbildade biträden inom domsagorna, som under en längre följd av år ägnat sin huvudsakliga sysselsättning åt domsagoarbete. Yttranden ars betänkande.

Över 1921 års betänkande avgåvos yttranden av 107 ordinarie och 13 tillförordnade häradshövdingar samt av rikets hovrätter, statskontoret och processkommissionen.

HäradshövAv häradshövdingarnas och de tillförordnade häradshövdingarnas yttranden dingama. innehöllo 51 ett tillstyrkande av det i betänkandet framlagda förslaget eller ett godkännande av detsamma med reservation allenast för att antalet fasta skrivbiträden borde ökas eller anslaget till skrivmaterialier höjas. I 26 yttranden lämnades förslagets principer utan anmärkning men framställdes vissa yrkanden, åsyftande en höjning av avlöningsförmånerna, särskilt för häradshövdingarna i de mera arbetstyngda domsagorna. I 35 yttranden avstyrktes förslagets genomförande^ och i återstående yttranden voro uttalandena så

15 svävande, att det är svårt att avgöra, huruvida vederbörande böra räknas såsom anhängare av eller motståndare till de i förslaget framlagda principerna. I de yttranden, vari genomförandet av de sakkunnigas förslag rörande förändrat avlöningssystem i domsagorna avstyrkts, har till stöd för avstyrkandet anförts väsentligen följande: Sportelsystemet vore särskilt ägnat att på ett -rättvist sätt avväga lön mot arbete och vore därför överlägset andra avlöningssystem, och i varje fall borde en ändring i nuvarande avlöningssystem icke genomföras, då en reform av hela rättegångsväsendet vore förestående. Även för en motståndare till sportelsystemet måste det framlagda förslaget te sig mindre tillfredsställande, enar detsamma innefattade allenast en halvmesyr, i det sportler till viss grad fortfarande skulle tillfalla häradshövdingarna samt någon ändring ej föreslagits i fråga om sportlers utgående vid rådhusrätterna. Enligt förslaget skulle innehavarna av de större och mera arbetstyngda domsagorna komma i en ogynnsam ställning i jämförelse med innehavarna av smärre och mera lättskötta domsagor, enär lönen, bortsett från höjningen till häradshövdingarna i Norrbottens och Västerbottens län och i Härjedalens domsaga, skulle bliva lika stor i alla domsagor samt de häradshövdingarna tillerkända förmånerna av 15 procent å stämpelavgifterna för utgående expeditioner och av lösen för domhavandens expeditioner jämte protokoll över extra förrättningar icke för häradshövdingarna i de mera arbetstyngda domsagorna skulle medföra tillräcklig kompensation för den större arbetsbördan. Genom ändringar i nuvarande stadganden om inskrivning av rätt till fast egendom och i"gällande bestämmelser angående protokollsföring kunde de i förslaget antagna grunderna för löneregleringen komma att väsentligt rubbas, och det vore över huvud taget olämpligt att fastställa häradshövdingarnas löneförmåner i relation till stämpelavgifterna, enär en höjning eller sänkning av stämpelavgifterna kunde befinnas önskvärd på grund av omständigheter, som ej stode i något samband- med häradshövdingarnas avlöningsförhållanden. Ett avskaffande av lösen för tingsexpeditioner kunde medföra ölägenheter för allmänheten därutinnan, att expeditionerna kunde befaras ej skola bliva färdiga i rätt tid, om den sporre till forcering av arbetet, som den väntade löseninkomsten innebure, försvunne. Slutligen skulle förslagets genomförande medföra avsevärda utgifter för statsverket och antagligen betydligt större, än som beräknats. Det stora flertalet häradshövdingar, som avstyrkt de sakkunnigas förslag, hava uttalat en önskan om bibehållande av det nuvarande avlöningssystemet! E t t ringa fåtal hava framställt nya positiva förslag. Sålunda hava några förordat, att domsagorna skulle indelas i olika avlöningsklasser efter arbetsbördans storlek, vilken borde kunna bedömas med ledning av förefintliga statistiska uppgifter angående antalet handlagda mål och ärenden. Eventuellt skulle en dylik reglering ske för fem år i sänder. Några häradshövdingar hava gjort gällande, att skrivbiträdena i domsagorna borde kunna göras statsanställda utan någon ändring i det nu gällande sportelsystemet, därvid skrivbiträdenas arvoden skulle utanordnas av länsstyrelsen, som därefter hade att avdraga motsvarande belopp å häradshövdingarnas löner. I vissa yttranden har föreslagits en sådan anordning, att häradshövdingarna skulle tillsläppa en del av ifrågavarande arvoden samt staten resten. En häradshövding har föreslagit, att staten skulle bestå arbetspremier åt skrivbiträdena, exempelvis 300 kronor och 600 kronor efter resp. 4 och 8 års tjänstgöring, och en häradshövding har förordat inrättande av en pensionskassa för skrivbiträdena med bidrag dels av staten, dels av häradshövdingarna och dels, eventuellt, av skrivbiträdena själva.

K; De häradshövding;ar, som avstyrkt genomförandet av 1921 års förslag, hava i allmänhet gjort gällande, att häradshövdingarna i de mera arbetstyngda domsagorna enligt förslaget skulle ko innia i en ekonomiskt ogynnsam ställning, samt uttalat farhågor för, att det därför skulle bliva svårt att vid uppkomna ledigheter besätta sådana domsagor med kvalificerade krafter. Samma synpunkter hava framhållits- av de häradshövdingar, som gillat förslagets allmänna principer men hemställt om ändring i dess detaljbestämmelser i syfte, att en rättvisare kompensation av den större arbetsbördan i de större domsagorna måtte åstadkommas. De ändringar, som i sådant avseende föreslagits, hava gått ut på höjning av häradshövdingarnas andel i stämpelavgifterna från 15 procent till 20 eller 25 eller högre procent, höjning av stämpelavgiften för domboksutdrag eller eventuellt beräkning av en högre stämpelprocent å domboksutdrag än å andra expeditioner, höjning av lösen för gravationsbevis samt föreskrift om utskrivande av rannsakningsprotokoll och åklagarexpeditioner i andra mål å stämpelpappor jämte beräkning av stämpelprocent å dylika expeditioner eller eventuellt bestämmande av ett särskilt arvode till häradshövdingen av statsmedel för varje av honom hållen rannsakning. I vissa yttranden har hemställts om höjning av stämpelprocenten allenast i mera arbetstyngda domsagor. Vidare liar av några häradshövdingar påyrkats en allmän höjning av den föreslagna kontanta lönen samt från ett par håll ett fastställande av lönen för samtliga häradshövdingar i Norrland till det belopp, som föreslagits för häradshövdingarna i Västerbottens och Norrbottens län samt Härjedalens domsag-a. I tre yttranden har hemställts, att häradshövdingarna måtte berättigas åtnjuta ålderstillägg. Till stöd för sålunda påyrkade ändringar i de av 1920 års sakkunniga föreslagna avlöningsbestämmelserna hava ett stort antal häradshövdingar anfört, att löneförmånerna i de särskilda domsagorna icke kunde antagas komma att i genomsnitt uppgå till de belopp, som angivits i den vid betänkandet fogade tablån, i det nämligen åren 1919 och 1920, vilkas statistik låge till grund för de sakkunnigas beräkningar av häradshövdingarnas inkomst genom ande. i stämpelavgifter och av lösen för expeditioner, tillhörande domarämbetet, företett ett ovanligt stort antal handlagda mål och ärenden samt ett större anlal gravationsbevis än vanligt. Åtskilliga häradshövdingar hava framställt en del detaljanmärkningar mot 1921 års betänkande, i vad detta rör ordnandet av domsagoförvaltningen. Sålunda har framhållits, att det dels för vederbörande biträdens utbildning och dels till förhindrande av att häradsrätte as sessioner uppehölles av arbde med utlämning av expeditioner och stämpelbeläggning av handlingar vcre synnerligen önskvärt, att: två rättsbildade biträden medföljde å lagtima tiig och allmänna tingssaium an träden, vadan ersättning av statsmedel vid tinj;sresor borde utgå till två rättsbildade biträden, och i sammanhang härmnl har påyrkats att, som ett rättsbildat biträde behövde vara tillstädes vid sanmanträde för tings avslutande för att utlämna expeditioner och ombesörja stämpelbeläggning, reseersättning måtte utan något sådant villkor, som i letänkandet angivits, utgå till ett rättsbildat biträde för inställelse vid sammaiträde för tingsavslutning. I några yttranden har anförts att, som det fortfarande rådde brist å rätsbildade biträden, särskilt i Norrlandsdomsagorna, statsavlönad andre notaie ej borde, till men för rekryteringen i mera arbetstyngda domsagor, få mställas i de minsta domsagorna, och i sammanhang härmed har ifrågasats, huruvida ej till underlättande av rekryteringen den nuvarande avlöningen til rättsbildade biträden borde höjas. I fråga om de icke rättsbildade biträdena i domsagorna har i många ytranden anmärkts, att avlöningsförmånerna för de fast anställda biträdeia

17 syntes väl knappt tilltagna, samt påyrkats, att i varje domsaga ett biträde måtte placeras i andra lönegraden. I sammanhang härmed har framhållits, att de fasta biträdena borde, då det för arbetets lämpliga gång erfordrades och särskilt vid brist å rättsbildade biträden, få användas till diktamensskrivning, uppsättande av lättare småprotokoll och dylikt arbete. Såsom förut nämnts, har vidare anmärkts, att i åtskilliga domsagor flera fast anställda biträden erfordrades än de sakkunniga beräknat. I fråga om skrivmaterialier i domsagorna har, jämte det tämligen allmänt anmärkts, att de av de sakkunniga beräknade anslagen vore för låga, från åtskilliga håll påyrkats, att skrivmaskiner måtte tillhandahållas av statsverket och att häradshövdingarnas i bruk varande skrivmaskiner måtte inlösas av staten samt häradshövdingarna berättigas att framdeles vid behov anskaffa nya skrivmaskiner på statsverkets bekostnad. I ett par yttranden framhölls, att det borde åligga staten eller de tingshusbyggnadsskyldiga att bekosta rikstelefon å domarkansliet. Ett flertal häradshövdingar erinrade, att statsverkets utgifter för den föreslagna löneregleringens genomförande skulle kunna avsevärt minskas genom höjning av avgifterna för häradsrättens expeditioner, särskilt domboksutdrag. Av hovrätterna har Svea hovrätt tillstyrkt 1921 års förslag med vissa detalj- Svea hovrätt. ändringar, varemot Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrkt förslagets genomförande. Svea hovrätt anförde huvudsakligen följande: Den erfarenhet, som vunnits vid tillämpningen av den år 1920 genomförda partiella löneförbättringen för häradshövdingarna, tydde på att grunderna för nämnda lönereglering vore mindre tillfredsställande. Mot en fortsatt tillämpning av berörda lönesystem talade, utom vad de sakkunniga i sitt betänkande anfört, jämväl andra omständigheter. Vad beträffade det vid underdomstolarna tillämpade sportelsystemet, ansåge hovrätten, utan att underskatta dess fördelar, övervägande skäl tala för att detsamma inskränktes så långt omständigheterna medgåve. Vidkommande de i domsagorna anställda skrivbiträdena delade hovrätten de sakkunnigas uppfattning om önskvärdheten av att dessa biträden erhölle en ställning, motsvarande den, som numera beretts skrivbiträden hos andra statsmyndigheter. En förändring i dylik riktning kunde emellertid icke genomföras på annat sätt, än att staten övertoge avlönandet av ifrågavarande biträden, varmed åter en huvudsaklig anledning till sportelväsendets oförändrade bibehållande bortfölle. Hovrätten ansåge sig därför i huvudsak kunna tillstyrka en å de grunder, som i förslaget angivits, byggd reglering av häradshövdingarnas avlöningsförhållanden. Beträffande den mot en dylik reglering framförda invändningen, att en så väsentlig förändring i det sedan gammalt bestående avlöningssystemet ej borde komma till stånd vid en tidpunkt, då en genomgripande rättegångsreform vore förestående, funne hovrätten, att med hänsyn till den avsevärda tidrymd, som sannolikt måste förflyta, innan den planlagda rättegångsreformen kunde genomföras, densamma icke utgjorde tillräcklig anledning att uppskjuta en eljest såsom angelägen ansedd ändring i det nuvarande avlöningssystemet. Vidkommande en annan mot förslaget framförd invändning, att detsamma såsom icke innebärande sportelsystemets fullständiga avskaffande utan åsyftande dess bibehållande i väsentliga delar vore från sin egen utgångspunkt förfelat, vore det visserligen önskvärt, om häradshövdingarnas sportler kunde helt bortfalla och deras inkomster fastställas till allenast en av statsmedel utgående kontant lon, lika stor för alla häradshövdingar. E n dylik anordning vore emellertid uppenbart utesluten, så länge häradshövdingbefattningarna sinsemellan företedde så betydande olikheter i avseende å arbetsbörda och ansvar som för närvarande vore fallet, och att i denna situation rätt avväga lönerna i de sär741 23

is skilda domsagorna mötte betydande svårigheter-. Man torde under sådaina förhållanden vara hänvisad till att, på sätt föreslagits, söka genom partiellt bibehållande av sportlerna åstadkomma löneförmånernas avpassande efter arbetsbördan. Att därvid låta lösen för de å domarämbetets vägnar utfärdade expeditionerna kvarstå kunde i viss man låta försvara sig därmed, att dessa sportler i allmänhet kunde anses någorlunda motsvara det arbete, ifrågavarande expeditioner betingade. Ehuru hovrätten således i huvudsak anslöte sig till de grunder, på vilka 1921 års förslag vore byggt, ansåge sig hovrätten emellertid i vissa hänseenden böra framställa erinringar mot detsamma. Sålunda måste hovrätten beträffande avpassandet av de löneförmåner, som skulle tillfalla häradshövdingarna, ifrågasätta, huruvida icke dessa förmåner blivit tilltagna alltför knappt. En omständighet, som därvid borde tagas i betraktande, vore att beräkningarna angående den inkomst, som skulle tillfalla häradshövdingarna i form av andel i stämpelavgiften å häradsrättens expeditioner, grundats å statistik för allenast 1919 och 1920, vilka år enligt flera häradshövdingars uppfattning utvisade särskilt höga siffror i fråga om lösen och stämpel å expeditionerna. Men även bortsett därifrån syntes de föreslagna löneförmånerna tarva höjning. Enligt hovrättens erfarenhet syntes lantdomarbanan för närvarande ej erbjuda större lockelse för unga jurister. Det vore emellertid ett samhällsintresse av stor vikt, att lantdomarna erhölle en avlöning, som kunde göra befattningarna eftersträvansvärda för dugliga personer samt bereda befattningshavarna en fullt självständig och oberoende ställning. Hovrätten ansåge sig därför böra förorda, att häradshövdingarnas kontanta avlöning bestämdes till omkring 1 000 kronor mera än som föreslagits, eller således i allmänhet omkring 11 000 kronor och för vissa domsagor i Norrland 11 500 kronor. Ifrågasättas kunde även, huruvida icke lösenavgifterna för gravationsbevis borde något höjas. En dylik förändring syntes väl motiverad av det arbete och det ansvar, som vore förknippade med utfärdande av dessa bevis, och ökningen skulle, på samma gång den beredde samtliga häradshövdingar en avsevärd förmån, vara ägnad att på önskvärt sätt bidraga till ökande av den åtskillnad i avlöningsförmåner, som borde råda mellan de större, arbetstyngda domsagorna och de mera lättskötta. En ytterligare förmån skulle beredas häradshövdingarna, därest, såsom hovrätten ur statsfinansiell synpunkt ansåge bliva en nödvändig följd av det föreliggande förslagets genomförande, stämpelavgiften för häradsrätts expeditioner sattes till ett belopp, som avsevärt överstege vad som nu utginge såsom lösen och stämpel tillhopa, och en sådan höjning skulle särskilt medföra en önskvärd förbättring av de mera arbetstyngda häradshövdingarnas avlöning. Beträffande förslaget, att skrivmaterialier i domsagorna skulle bekostas me^ delst särskilda till häradshövdingarna av statsmedel utgående anslag, hade hovrätten ej i princip något att anmärka annat an såvitt rörde en särskild post, nämligen anskaffande av skrivmaskiner. Kostnaden därför vore ganska avsevärd och skilde sig såsom icke årligen återkommande från de utgifter av löpande art, som eljest ifrågakomme för skrivmaterialier. Det syntes under sådana förhållanden böra tagas under övervägande, huruvida icke anskaffandet av skrivmaskiner borde ankomma på det offentliga. Den kontroll, som därvid kunde vara av nöden, kunde anförtros åt hovrätterna, i det att åt dem uppdroges att besluta rörande häradshövdings framställning om skrivmaskins inköpande på statens bekostnad. I fråga om övriga utgifter för skrivmaterialier, varunder borde ingå kostnad för skrivmaskiners vidmakthållande, syntes, som om, även då anskaffningskostnaden för skrivmaskinerna lämnades å sido, beräkningarna vore avsevärt för låga samt mindre tillförlitliga. Hovrätten an-

19 såge därför nödvändigt, att en noggrannare beräkning av det för varje särskild domsaga erforderliga beloppet komme till stånd. Vidkommande beräkningarna rörande erforderliga antalet fasta biträden i de särskilda domsagorna syntes av inkomna yttranden från häradshövdingar framgå, att berörda antal i åtskilliga fall satts för lågt, vadan en ytterligare utredning även i detta ämne vore önskvärd. Måhända borde även tagas under övervägande, huruvida icke, under förutsättning att dessa biträdens antal sattes tillräckligt högt, den rättsbildade arbetshjälpen i en eller annan domsaga kunde inskränkas till en förste notarie. I anledning av förslaget om åliggande för de tingshusbyggnadsskyldiga att hålla kanslilokal ansåge hovrätten sig böra framhålla vikten av att i den nya lagstiftning i ämnet, som tillärnades, inrycktes bestämmelse om rätt för Kungl. Maj:t att för domsaga med två eller flera tingslag bestämma, inom vilket av dessa kansliet skulle vara förlagt. Vad beträffade de ökade kostnader, 1921 års förslags genomförande skulle åsamka^ statsverket, funne hovrätten dessa hava i betänkandet beräknats för lågt. Utom att de fasta skrivbiträdenas antal sannolikt måste avsevärt ökas utöver det beräknade och kostnaden för skrivmaterialier sättas betydligt högre än i betänkandet angivits, kunde det antagas, att utgifterna för tillfällig skrivhjälp och för övertidsarbete av de fast anställda skrivbiträdena komme att stiga till större belopp än som förutsatts. Skulle häradshövdingarnas kontanta avlöning höjas på sätt hovrätten förordat, komme även detta att medföra en avsevärd ökning i statsverkets belastning. Dessa omständigheter syntes utgöra anledning till övervägande, huruvida icke till betäckande av den Ökade kostnad för rättsvården, staten skulle komma att påtaga sig genom förslagets genomförande, den rättegångsavgift, som för närvarande utginge i form av stämpel i förening med lösen och som enligt förslaget skulle till motsvarande belopp uttagas såsom stämpelavgift allenast, kunde betydligt höjas. Hovrätten ville i sådant avseende förorda, att stämpel å utdrag av häradsrätts protokoll sattes till 6 kronor för första arket och 4 kronor för vart och ett av de följande, i sammanhang varmed sådan höjning av stämpeln å andra domstolars ävensom domhavandens protokoll syntes skola vidtagas, att lösen och stämpel tillsammans uppginge till samma belopp som stämpel å häradsrättens protokoll. Göta hovrätt yttrade: Göta I likhet med 1920 års sakkunniga funne hovrätten vägande skäl tala mot ett fortsatt tillämpande av det nu gällande systemet med partiell löneförbättring åt häradshövdingarna. Däremot funne hovrätten i motsats till de sakkunniga några avgörande svårigheter icke föreligga att, med sportlernas fullständiga indragande, rättvist avväga de avlöningsförmåner, som borde tillkomma häradshövdingarna, och hovrätten ansåge därför frågan om häradshövdingarnas löneförmåner böra lösas så, att sportelsystemet helt avskaffades, att häradshövdingarna med hänsyn till storleken av envar av dem åvilande arbetsbörda, bedömd med ledning av tillgängliga statistiska siffror, indelades i ett fåtal avlöningsklasser med lika avlöning för varje häradshövding inom samma klass samt att dyrtidstillägg till häradshövdingarna skulle utgå efter enahanda grunder, som stadgats för befattningshavare vid statsdepartementen. De ökade kostnader, som ett anordnande av häradshövdingarnas avlöningsförhållanden enligt nu angivna grunder och övertagandet från det allmännas sida av utgifterna för domsagornas förvaltning skulle åsamka statsverket, ansåge hovrätten böra täckas genom höjning av avgifterna för häradsrättens och domhavandens expeditioner. Därest emellertid gent emot hovrättens mening 1921 års förslag funnes böra läggas till grund för en omreglering av häradshövdingarnas löneförmåner,

20 ansåge sig hovrätten be ri ffande föralagets särskilda delar böra framställa följande erinringar. På sätt åtskilliga häradshövdingar anmärkt, syntes förslaget icke skola komma att medföra så stor skillnad i avlöningshänseende för häradshövdingarna i de olika domsagorna, att innehavarna av de större och mera arbetstyngda domsagorna bleve fullt ersatta för den större arbetsbörda, som åvilade dem. Därför borde en höjning ske i avlöningsförmånerna för häradshövdingarna i de större domsagorna antingen genom en höjning av den kontanta lönen för dem eller genom ökning av dem tillkommande andel i stämpelavgifterna med vissa procent. Därest arvode till andre notarie skulle helt bestridas av statsmedel, borde, till förekommande av att andrenotarietjänster inrättades utan verkligt behov, det ankomma på Kungl. Maj:t att efter vederbörande häradshövdings och hovrätts hörande bestämma rörande anställande av andre notarie. Hovrätten Hovrätten över Skåne och Blekinge anförde följande: över Skåne Önskemålet om ett fullständigt avskaffande av sportelsystemet såsom avocn Blekinge, löningsform för rikets underdomare torde vara allmänt omfattat. Med hänsyn därtill finge det 1921 avgivna förslaget anses erkännansvart såsom innebärande ett försök att i viss mån avlägsna eller åtminstone modifiera de sportelsystemet vidlådande ölägenheterna. Emellertid kunde det ifrågasättas, huruvida icke förslaget, i stället för att föra frågan om sportelsystemets fullständiga avskaffande framåt, fastmera motverkade en fullt tillfredsställande lösning av nämnda fråga, nämligen därigenom att den ändring till det bättre, som förslaget åsyftade, lätt kunde komma att framstå såsom innefattande det enda, som överhuvud taget vore möjligt att åstadkomma till ändamålets vinnande. Hovrätten hölle före, att det måste anses väcka mindre betänkligheter att tills vidare behålla det nuvarande sportelsystemet än att genomföra en reform, som lämnade nämnda system, ehuru mildrat, väsentligen orubbat. Det vore nämligen att märka, huruledes, oavsett att rådhusrätternas befattningshavare lämnades oberörda av förslaget, den ifrågasatta reformen angående expeditionernas förvandling till stämpelavgift ocli tillerkännande av gottgörelse åt häradshövdingarna med viss procent å stämpelavgiften skulle omfatta endast å häradsrättens vägnar utfärdade expeditioner. Men även om reformen genomfördes jämväl beträffande expeditioner, som utfärdades å domarämbetets vägnar, kvarstode den anmärkningen, att häradshövdingarna fortfarande, ehuru icke så omedelbart som tillf orene, hämtade en avsevärd del av sina inkomster ur de medel, som till betalning för utfärdade expeditioner inflöte från den rättssökande allmänheten. Det borde ock erinras om att den ifrågavarande principens tillämpning till sina verkningar vore beroende av de växlingar i beloppet av den till statsverket utgående stämpelavgiften, som tid efter annan kunde förekomma. Ett dylikt samband mellan domares avlöningsförmåner och de ur helt andra synpunkter påkallade växlingarna i stämpelavgiftens belopp syntes böra undvikas. Hovrätten funne därför icke de föreslagna åtgärderna i fråga om sportelsystemets irpphävande tillfyllestgörande eller ens ändamålsenliga, önskemålet om sportlernas fullständiga avskaffande kvarstode alltjämt ouppfyllt, men detta önskemal kunde näppeligen till fullo realiseras annat än i samband med förestående omgestaltning av rättegångsväsendet. statskontoret. Statskontoret anförde i sitt utlåtande över 1921 års betänkande följande: Ehuru den föreslagna överflyttningen å statsverket av kostnaderna för domsagornas förvaltning skulle medföra en ökning av statsverkets utgifter och antagligen en större ökning än som beräknats, utgjorde detta icke ett tillräckligt bärande skäl för att inom en omfattande och viktig gren av statens verksamhet bibehålla ett entreprenadsystem för förvaltningskostnadernas bestridande, som eljest allmänt vore avskaffat, och statskontoret ville därför ej heller å nämnda grund motsätta sig förslaget.

21 Enligt detta skulle visserligen ej önskemålet om ett fullständigt avskaffande av sportlerna såsom avlöningsform för lantdomarna vinnas, men då det finge anses svårt att på ett lämpligt sätt utmäta en fast avlöning med hänsyn till den domsagorna emellan mycket växlande och även tidvis fluktuerande arbetsbördan, syntes förslaget angående sportlernas bibehållande i viss omfattning såsom fyllnad till den fasta avlöningen kunna godtagas. Enligt de i betänkandet intagna beräkningarna skulle den sammanlagda inkomsten för ett par domsagor komma att uppgå till belopp, som kunde synas väl höga, vadan det kunde ifrågasättas, om ej den häradshövdingen tillkommande procenten å stämpelavgifterna borde, då nämnda avgifter för året överstege vissa belopp, underkastas någon sänkning, men med hänsyn dels till de svårigheter, som en dylik anordning skulle vålla vid vikariat och ombyte av tjänstinnehavare, och dels till befattningarnas vikt och den dem påvilande arbetsbördan, ansåge statskontoret sig ej böra väcka förslag om dylik reducering av sportelinkomsten. Beträffande häradshövdingarnas fasta avlöning, som föreslagits till samma belopp för alla häradshövdingar med undantag allenast för vissa domsagor i Norrland, funne _ statskontoret några bärande skäl icke förebragta för frångående av de vid nyligen genomförda löneregleringar för kommunikationsverken samt statsdepartementen och vissa centrala ämbetsverk tillämpade principerna angående olika avlöningar inom olika med hänsyn till de allmänna levnadskostnadernas storlek bestämda ortsgrupper, vadan enligt statskontorets åsikt häradshövdingarnas fasta lön borde bestämmas olika för olika ortsgrupper enligt den gruppering, som tillämpats vid nyssnämnda löneregleringar. Lönerna inom respektive sju ortsgrupper A—G kunde lämpligen sättas till följande belopp, nämligen 9 048, 9 288, 9 528, 9 768, 10 008, 10 248 och 10 488 kronor. Likaså ansåge statskontoret, att den föreslagna bestämmelsen om visst lönetillskott å 492 kronor för häradshövdingarna i vissa norrländska domsagor borde till vinnande av överensstämmelse med de vid ovanberörda löneregleringar tillämpade reglerna, utbytas mot en föreskrift om kallortstillägg till befattningshavare, placerade å sådan ort inom de norra delarna av landet där vistelsen på grund av klimatiska och fysiologiska förhållanden kunde frånsett ökade levnadskostnader anses medföra avsevärda olägenheter. Dylikt kallortstillägg för häradshövding kunde lämpligen sättas till 480 kronor. Med den föreslagna förhöjningen i häradshövdingarnas fasta avlöning syntes näppeligen föreligga anledning att bibehålla nuvarande bestämmelse angående beräknande av dyrtidstillägg för häradshövding å ett särskilt antaget inkomstbelopp, 11 500 kronor. Beträffande tjänstledighetsavdrag för häradshövding borde dylikt avdrag ej fastställas till visst ärligt belopp utan, i konsekvens med avlöningsreglementena för kommunikationsverken, till visst belopp för dag, lämpligen 8 kronor 30 öre. Mot en höjning av häradshövdings pensionsunderlag till samma belopp, som senast fastställts för revisionssekreterare och hovrättsråd eller 6 996 kronor, vore intet att erinra. Gent emot ett uttalande.i betänkandet, att häradshövding borde äga tillgodonjuta stadgad procent av stämpelavgiften för sådana behorigen utfärdade expeditioner, som icke utlösts och för vilka häradshövdingen därför hos generalpoststyrelsen ägde erhålla andra stämplar i utbyte, anmärktes att, då statsverket i dylika fall ej erhållit någon stämpelavgift, häradshövdingen icke borde vara berättigad till någon provision för sådana expeditioner. Då den häradshövdingarna tillkommande procenten å stämpelavgifter utgjorde en häradshövdingarnas avlöningsförmån, borde densamma utgå från ett riksstatens utgiftsanslag, vadan generalpoststyrelsen vid inlevereringen till statskontoret av stämpelmedlen borde uppgiva de belopp, som respektive

22 h ä r a d s h ö v d i n g a r tillgodofört sig i sina redovisningar, vilka b e l o p p s e d a n b o r d e från utgiftsanslaget g o t t s k rivas i n k o m s t t i t e l n . V i d k o m m a n d e a n s t ä l l a n d e t av statsavlönade a n d r e notarier i d o m s a g o r n a förutsattes, a t t dylika befattningar i n r ä t t a d e s endast i den m å n s å d a n t efter n o g g r a n n p r ö v n i n g befunnes av ett verkligt behov påkallat. V a d beträffade d e n ställning i l ö n e h ä n s e e n d e , som de icke r ä t t s b i l d a d e b i t r ä d e n a i d o m s a g o r n a skulle intaga, s y n t e s det, som om de i b e t ä n k a n d e t angivna villkoren för ett b i t r ä d e s placering i andra lönegraden, n ä m l i g e n a t t t r e eller flera b i t r ä d e n funnes anställda i v e d e r b ö r a n d e domsaga, v o r e väl s n ä v t tilltagna, i det säkerligen även i domsagor, där endast ett eller två b i t r ä d e n vore anställda, göroinalen k u n d e vara av den beskaffenhet, att i fråga om e t t b i t r ä d e t i l l d e l a n d e t av en lönegrad h ö g r e än den lägsta finge a n s e s p å k a l l a d . D ä r e s t de fasta b i t r ä d e n a sålunda i a l l m ä n h e t i större o m f a t t n i n g än i bet ä n k a n d e t f ö r u t s a t t e s placerades i a n d r a lönegraden, syntes beträffande de s t ö r s t a d o m s a g o r n a k u n n a ifrågasättas, om ej med avseende å det s y n n e r l i g e n n i a k t p å l i g g a n d e a r b e t e , som där måste anförtros åt vissa av d e s s a b i t r ä d e n , s a m t vid jämförelse m e d b i t r ä d e n a s ställning och göromål i n o m s t a t s f ö r v a l h n i n g e n i övrigt ett b i t r ä d e b o r d e vinna placering i tredje l ö n e g r a d e n . H ä r a d s h ö v d i n g a r n a s b e s l u t r ö r a n d e tillsättning eller entledigande av s k r i v b i t r ä d e b o r d e få överklagas i hovrätten. Till b e s t r i d a n d e av k o s t n a d e r n a för tillfällig skrivhjälp ansåge s t a t s k o n t o r e t förskott icke böra, såsom i b e t ä n k a n d e t föreslagits, t i l l h a n d a h å l l a s h ä r a d s h ö v d i n g a r n a , u t a n medel till gäldande av dylika kostnader b o r d e l ä m p l i g e n i vanlig o r d n i n g r e k v i r e r a s frän l ä n s s t y r e l s e n . V a d slutligen beträffade förslaget a n g å e n d e rätt för h ä r a d s h ö v d i n g ; a t t vid t i n g s s a m m a i i t r ä d e , d å r ä t t s b i l d a t b i t r ä d e ej funnes att tillgå, på s t a t e n s bek o s t n a d a n l i t a a n n a n protokollsförare, k u n d e n ä m n d a förslag icke b i t r ä d a s av s t a t s k o n t o r e t , som ansåge erforderlig protokolls!öring i dylika fall k u n n a omb e s ö r j a s av h ä r a d s h ö v d i n g e n själv. ProcesskomP r o c e s s k o m m i s s i o n e n y t t r a d e i sitt u t l å t a n d e , att det 1921 avgivna förslaget missionen, t o g e ett b e t y d a n d e steg i r i k t n i n g mot sportelsysteniefs avskaffande, v a d a n k o m m i s s i o n e n , som a n s e t t sig böra i n s k r ä n k a sitt y t t r a n d e till frågans p r i m cipiella i n n e b ö r d , i s å d a n t h ä n s e e n d e icke hade någon erinran att framställa m o t förslaget. Beträffande d e t i 1921 ars b e t ä n k a n d e alternativt framlagda förslaget angåe n d e b e r e d a n d e av å l d e r d o m s u n d e r s t ö d och sjukhjalp åt s k r i v b i t r ä d e n i doms a g o r n a hava i de avgivna vttrandena ej framställts några a n m ä r k n i n g a r . S o m det s y n e s vara av intresse att erfara, i vad män u n d e r d o m a r n a i våra g r a n n l ä n d e r avlönas m e d sportler, ma h ä r meddelas, att u n d e r d o m a r n a i Finl a n d u p p b ä r a s p o r t l e r i form av e x p e d i t i o n s l ö s e n i ungefärlig ö v e r e n s s t ä m m e l s e m e d vad som gäller i vårt land, varemot i D a n m a r k och N o r g e s p o r t l e r icke u t g å till u n d e r d o m a r e i vidare män, än att u n d e r d ö m a r e i D a n m a r k äga u p p b ä r a e r s ä t t n i n g för utfärdande av avskrifter av h a n d l i n g a r , som ingivas till d o m s t o l e n i e t t exemplar, vilken e r s ä t t n i n g emellertid vid vissa d o m s t o l a i k a n u p p g å till ganska avsevärda b e l o p p . I N o r g e utgår till v e d e r b ö r a n d e d o m a r e för b e s t r i d a n d e av förvaltuingsutgifter ärligt e x p e n s a n s l a g , som bes t ä m m e s för fem år i sänder. E n a h a n d a o r d n i n g är a v s e d d att tillämpas i D a n m a r k , m e n tills vidare e r s ä t t a s där förvaltningsutgifterna efter r ä k n i n g . Nytt utlåtande,

S e d a n y t t r a n d e n a över 1921 ars förslag inkommit, b e m y n d i g a d e s chefen för j u s t i t i e d e p a r t e m e n t e t genom n å d i g t b e s l u t den 15 juni 1922 att tillkalla

23 vissa personer för att inom departementet biträda med överarbetning av förslaget. De nya sakkunniga, vilka med anledning av detta bemyndigande tillkallats, hava vid utarbetandet av det utlåtande, som här nedan framlägges, sökt följa det givna direktivet. Som de emellertid för sin del ansett, att man beträffande en avlösning av sportelsystemet borde ga längre än som skett i 1921 års förslag och att tillika ett nytt förslag till lönereglering för att kunna vinna beaktande borde anslutas till de ledande principerna i de under senare år genomförda löneregleringarna, har även därtill hänsyn tagits. Vid övervägande av frågan om avskaffande av sportelsystemet såsom avlöningsform för domare torde till en början böra anmärkas, att detsamma icke har någon betydelse annat än beträffande de allmänna underdomstolarna, vadan spörsmålet synes böra avse, huruvida eller i vilken omfattning sportler böra tagas i anspråk för avlönande av de befattningshavare, som bekläda domarämbete vid de allmänna underdomstolarna i riket Vad då först angår rådhusrätterna har redan i 1921 års betänkande framhållits dels att ett avskaffande av sportelsystemet vid dessa domstolar innebure ett särskilt invecklat problem med hänsyn därtill,. att städerna själva bekostade sin jurisdiktion och att en reform av avloningssj'stemet förutsatte en iindring av nuvarande, av Kungl. Maj:t för rådhusrätterna fastställda arbetsordningar och lönestater, för vilkas rubbande krävdes städernas eget medgivande, och dels att den väntade rättegångsreformen finge antagas skola medföra en omgestaltning av underdomstolarna, som komme.att beröra rådhusrätterna på ett särskilt genomgripande sätt. Därmed torde hava framlagts tillräckliga skäl för ett avstyrkande av en förändring för närvarande i det vid rådhusrätterna gällande sportelsystemet. Beträffande däremot häradsrätterna föreligga, flera skäl för vidtagande av en förändring av det vid dessa domstolar f. n. tillämpade avlöningssystemet. På grund av förvaltningskostnadernas stegring bereder den vid 1874 års lönereglering för häradshövdingarna bestämda kontanta avlöningen med tillägg av de i form av expeditionslösen utgående sportlerna, trots den provisoriska höjningen av vissa lösensatser, icke i allmänhet domsagornas innehavare en tillräcklig inkomst, vadan i flertalet domsagor en lönefyllnad blivit erforderlig. En dylik lönefyllnad utgår, såsom ovan nämnts, t n. till de flesta häradshövdingarna. Systemet med partiell löneförbättring har emellertid visat sig mindre tillfredsställande. I 1921 års betänkande har såsom skäl mot en fortsatt tillämpning av sagda system anförts, att löiiefylliiadernas belopp beräknades uteslutande efter nettobehållningen i de särskilda domsagorna utan hänsyn till arbetsbördan, vilken ingalunda alltid stode i relation till nettobehållningen, och att det säkerligen skulle möta sä gott som oöverstigliga svårigheter att för bestämmandet av löneförbättringen i de särskilda domsagorna finna en metod, vilken under behörigt hänsynstagande till såväl nettobehållningen som arbetsbördan komme att leda till ett rättvist avvägande av den behållna totalinkomsten i domsagorna. Denna uppfattning torde vara riktig, och man synes därför hänvisad till att genom en mera genomgripande reform av avlöningsväsendet söka skapa en anordning, enligt vilken häradshövdingarna erhålla en tillräcklig inkomst och göras oberoende av växlingarna i förvaltningsutgifterna samt tillika avlöningen i de särskilda domsagorna avrjassas sä, att lämplig ersättning lämnas, för den större arbetsbördan i mera arbetstyngda domsagor. Utom det att bristerna i det för häradshövdingarna nu gällande systemet med partiell löneförbättring kräva en förändring i avlöningssystemet, talar jämväl en annan omständighet härför, nämligen önskvärdheten av att en tryggare och ekonomiskt fördelaktigare ställning beredes de i domsagorna

anställda icke rättsbildade biträdena. Med rätta har framhållits, att billigheten fordrar, att nämnda biträden, vilka utföra ett för staten nödvändigt arbete och därutinman intaga en ställning, analog med statsanställda kvinnliga biträden hos andra myndigheter, i fråga om avlöning och andra förmåner jämställas med sistnämnda biträden. Av 1920 års sakkunniga har anförts, att av häradshövdingarna lämnade uppgifter rörande hos dem anställda icke rättsbildade biträdens avlöningsförmåner visa, att dessa väsentligen understigit den avlöning, som utgått till statsanställda kvinnliga biträden, varjämte erinrats, huruledes de i domsagorna anställda icke rättsbildade biträdena, vilka ytterst sällan kunnat göra några besparingar å inkomsterna av sitt arbete, riskera att på ålderdomen och vid sjukdom bliva ställda utan medel till sitt uppehälle. Tillika har anmärkts, att det ej torde låta sig göra att på ett tillfredsställande sätt ordna ifrågavarande biträdens ställning genom bestämmande av löneförmåner O'ch tjänstgöringstid i överensstämmelse med vad för de statsanställda biträdena gäller, så länge de förra avlönas av häradshövdingarna. Då i vissa från häiradshövdinghåll avgivna yttranden mot nämnda uppfattning gjorts gällande, a t t åt omförmälda biträden i domsagorna borde kunna fastställas arvoden, motsvarande statsanställda biträdens löner, vilka arvoden skulle utanordnas av länsstyrelserna mot avdrag å vederbörande häradshövdingar tillkommande avlöningsmedel, torde böra erinras, att i en del av de större domsagorna den häradshövdingen av statsmedel tillkommande avlöningen ej skulle förslå till bestridande av dessa biträdens löner. I andra yttranden framkomna förslag angående fastställande åt biträdena av arvoden, som skulle gäldas till viss del av häradshövdingen och till återstående del av staten, eller angående inrättande av en pensionskassa för ifrågavarande biträden med bidraig bland annat av häradshövdingarna, torde kunna bemötas därmed, att häradlshövdingarna, så länge nuvarande lönereglering gäller, icke mot sitt bestridamde torde kunna åläggas att utgiva av statliga myndigheter fastställda belopp till biträdenas avlöning eller pensionering. Vad beträffar det i ett yttrande framkomna förslaget rörande beviljande av arbetspremier av allmänna medel efter vissa års tjänstgöring, må anmärkas att. då det torde vara vanligt, att häradshövdingarna bevilja mera fast tjänstgörande biträden påökning i avlöniingen efter några års tjänstgöring, det kan befaras, att ett införande av arbetspremier från statsverket skulle hava till följd, att sådan förhöjning i avlöningen från vederbörande häradshövdings sida utebleve. Av det anförda t o r d e framgå, att frågan om ordnande av de i domsagorna anställda icke rättsbuldade biträdenas avlöningsförhållanden ej kan lösas på ett tillfredsställande siätt annat än genom beredande <IV statsanställning åt dem, något som i sin ordning nödvändiggör en ändring i nu gällande system för häradshövdingarnais avlönande. Då emellertid från åtskilliga håll anmärkts, att även om skäl förefunnes, som i och för s i g talade för införande av ett nytt avlöningssystem för domsagornas befattningshavare, ett övergivande av det av ålder bestående systemet i allt fall ej boixle ske förrän i sammanhang med den väntade rättegångsreformen, vilken finge antagas komma att medföra viktiga förändringar i avseende å domstollsorganisationen, bör jämväl tagas i övervägande, huruvida hänsynen till den förestående processreformen bör hindra en övergång till ett nytt avlöningssystem i domsagorna. Att invändningatr av nyssnämnda slag kunna framställas ligger i sakens natur, och det måste sjiälvfallet väcka betänkligheter att, då en rättegångsreform är förestående, ifrågaisätta en väsentlig förändring av det sedan gammalt vid häradsrätterna gälllande avlöningssystemet. Det synes ock vara givet, att man, därest en reform av rättegångsväsendet kunde väntas genomförd inom den närmaste tiden, hiellre borde under några få år bibehålla det nuvarande av-

25 löningssystemet med dess brister än genomföra ett nytt system av mycket kort varaktighet. Som emellertid kan antagas, att en avsevärd tidrymd hinner förflyta, innan den planlagda rättegångsreformen kommer till stånd, torde, såsom Svea hovrätt i sitt utlåtande anmärkt, densamma icke utgöra tillräcklig anledning att uppskjuta en eljest såsom angelägen ansedd ändring i det nuvarande avlöningssystemet. Det kan tillika erinras, att processkommissionen för sin del ej haft något att invända mot att en dylik ändring nu genomföres. Då goda skäl få anses tala för att en omgestaltning av häradshövdingarnas avlöningsförhållanden utan uppskov företages, gäller det att undersöka, huruvida en sådan omgestaltning bör ske i enlighet med de grunder, som framlagts i 1921 års betänkande eller efter andra riktlinjer. Det alternativ, som i sistberörda avseende förordats i vissa av de avgivna yttrandena, går ut på ett fullständigt avskaffande av sportlerna samt fastställande för häradshövdingarna av allenast kontant, av statsmedel utgående avlöning, bestämd, efter uppdelning av domsagorna med hänsyn till arbetsbördan i särskilda klasser, till olika belopp för varje sådan klass. I 1921 års betänkande har emellertid framhållits, att det skulle vara förenat med en betydande svårighet att på ett rättvist sätt bestämma lönerna i de särskilda domsagorna i förhållande till den i hög grad skiftande arbetsbördan. Denna svårighet har vitsordats bland annat i de av Svea hovrätt och statskontoret avgivna yttrandena. Gent emot uttalandena om att arbetsbördan i domsagorna borde kunna bedömas med ledning av föreliggande statistiska uppgifter angående vid häradsrätterna handlagda mål och ärenden, må anmärkas, att med hänsyn till den väsentligt olika grad av arbete för domaren ett mål eller ärende kan kräva i jämförelse med ett annat, uppgifterna angående antalet handlagda mål och ärenden, ej ens om de kompletteras med upplysningar rörande tvisteföremål eller rörande det antal rättegångstillfällen målen handlagts eller vittnesförhör i dem hållits, erbjuda en fullt säker grund för bedömandet av arbetsbördan i domsagorna. Det kan i detta sammanhang erinras, hurusom ett för ett tiotal år sedan gjort försök att med stöd av statistiska uppgifter uppskatta arbetsbördan i de särskilda domsagorna slagit mindre väl ut. Då nämligen 1912 ett betänkande angående åtgärder till förbättrande av de hos häradshövdingarna anställda rättsbildade biträdenas avlöningsförhållanden avgivits av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga samt dessa medelst vissa relationstal sökt angiva den större eller mindre grad av besvärlighet olika slag vid häradsrätterna förekommande mål och ärenden erbjöde vid handläggningen, gjordes i det underdåniga yttrande, som avgavs över betänkandet av föreningen Sveriges häradshövdingar, det uttalandet, att nämnda relationstal vore i många hänseenden oriktiga, varjämte anmärktes, att medeltalet mål och ärenden på många håll i ej ringa mån växlade från år till år. Därjämte bör påpekas, att statistiska uppgifter från domsagorna saknas beträffande antalet och beskaffenheten av de ärenden, som domhavanden har att ensam handlägga och av vilka vissa, särskilt utfärdande av gravationsbevis, kunna medföra ett högst avsevärt tillskott till det arbete, de vid häradsrätten förekommande målen och ärendena kräva. Bedan 1874 års lönereglering erbjuder ett bevis för att det ej lyckats att med stöd av statistiskt material på ett tillförlitligt sätt för någon längre tid värdesätta arbetsbördan i domsagorna. Tjänstgöringspenningarnas belopp i de särskilda domsagorna fastställdes då allt efter »ämbetsförvaltningens besvärlighet och göromålens mängd». Men många domsagor, där tjänstgöringspenningarna sattes till mycket måttliga belopp, hava länge hört till de besvärligaste, under det andra, där tjänstgöringspenningarna tilltogos rundligare, sedan lång tid visat sig mera lätt-

skötta.

26 Det anförda ger stöd för den uppfattningen; att det icke låter sig göra att med ledning av en å förefintlig statistiskt material grundad uppskattning avarbetsbördan i de olika domsagorna på ett rättvist sätt utmäta kontanta lönebelopp åt häradshövdingarna, Då i de avgivna yttrandena ej heller eljest lämnats anvisning å någon tillförlitlig norm för fastställande av gÖromålens omfattning i. de särskilda domsagorna, synes det ej böra ifrågasättas att, så länge domsagorna till omfång och göroniål äro varandra så olika som för närvarande är fallet, avlöna häradshövdingarna enbart med av statsmedel utgående fasta löner. förslaget åsyftade en sådan anordning av häradshöv( Det 192.1 framlagda dingarnas avlöningsförhållanden) att till häradshövdingarna skulle utgå dels kontant lön med ett och samma belopp, 10 008 kronor, utom i vissa domsagor, där på grund av det nordliga läget en förhöjning till 10 500 kronor ansetts påkallad, dels till visst procenttal bestämd andel i avgifterna för häradsrättens expeditioner och dels, liksom hittills, lösen för protokoll över extra förrättningar • och . för expeditioner, utfärdade å domarämbetets vägnar, samt att häradshövdingarna skulle befrias frän utgifterna för domsagoförvaltningen. Förslaget innebar sålunda ej ett avskaffande av sportelsystemet i dess helhet utan endast en modifikation av detsamma. I jämförelse med det för närvarande tillämpade avlöningssystemet skulle emellertid förslaget för häradshövdingarna medföra, förutom den förmanen att de bleve befriade från risken av en nedsättning i sina inkomster genom inträffad stegring i förvaltnings^ kostnaderna, de fördelarna, att häradshövdingarna erhölle sin huvudsakliga avlöning i form av fast lön och ätt den inkomst, de därutöver finge uppbära, komme att stå i relation till arbetsbördan i de särskilda domsagorna. Vid en jämförelse med ett avlöningssystem med enbart fast avlöning, bestämd på grundvalen av föreliggande statistiska siffror angående handlagda mål och ärenden, erbjöd 1921 års förslag särskilt de företräden, att storleken av en häradshövdings inkomst genom andel i avgifter för häradsrättens expeditioner ej skulle vara beroende uteslutande av målens och ärendenas antal utan även av protokollens omfång, som åtminstone beträffande själva målen i allmänhet torde utgöra en mätare å dessas större eller mindre besvärlighet, samt att inkomsterna i varje särskild domsaga komme att är från år anpassa sig efter växlingarna i göromälens omfattning och ej hänföra,sig till förhållandena under en tilländalupeii period. Även om det finge anses såsom ett önskemål, att häradshövdingarna i likhet med flertalet andra statstjänstemän bleve avlönade allenast med fast lön, synes med hänsyn till det ovan sagda ett avlöningssystem, upptagande dels viss lön och dels ett efter arbetsbördan i de särskilda domsagorna avpassat tillägg till lönen i form av andel av de från den rättssökande allmänheten inflytande avgifterna, kunna godtagas såsom en lämplig övergångsform till ett å enbart fast lön byggt avlöningssystem, som kan väntas genomfört i sammanhang med en omorganisation av underdomstolarna. AvlöningsDet förslag till lönereglering, som för närvarande synes böra förordas, torde reglemente. _ såsom nyss berörts — böra anslutas till de avlöniiigsprinciper, som kommit till uttryck i de under de senaste åren utfärdade avlöningsreglementena för befattningshavare i statens tjänst. Därvid skulle kunna ifrågasättas, att avlöningsregiementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen (sv. föri-saml. nr 451) bleve gällande jämväl för häradshövdingarna. Men med hänsyn till de avvikelser i skilda hänseenden från de i nämnda avlöningsreglemente innefattade stadganden, som skulle påkallas beträffande häradshövdingarna, torde det vara lämpligare, att för dem ett särskilt avlöningsreglemente bleve gällande, vilket dock torde kunna nära ansluta sig till 1921 års reglemente. Vid ut-

27 arbetandet av ett förslag i sådant hänseende hava särskilt dé synpunkter, som här nedan framhållas, varit bestämmande. På sätt förut nämnts, har statskontoret uttalat sig för en tillämpning i fråga om häradshövdingarnas löner av principen angående olika avlöning inom olika med hänsyn till de allmänna levnadskostnadernas storlek bestämda ortsgrupper. Goda skäl tala uppenbarligen för att grundsatsen om en variation i avlöningsbeloppen efter de olika levnadskostnaderna ä de orter, där vederbörande befattningshavare äro bosatta, tillämpas jämväl beträffande häradshövdingarna, Emellertid bör vid fastställande av häradshövdingarnas kontanta avlöning ej blott den vid senaste lönereglering för befattningshavare vid statsclepartement iakttagna regeln om olika löner inom olika ortsgrupper vinna tillämpning utan därjämte torde den vid nyssnämnda lönereglering följda grundsatsen om befattningshavares uppflyttning i högre löneklass efter viss tjänstetid böra iakttagas. Häradshövdingarnas löner synas därvid lämpligen kunna sättas till belopp, motsvarande dem, som äro bestämda för nittonde lönegraden i den för manliga befattningshavare vid statsdepartement antagna löneplanen.. För häradshövding skulle sålunda utgå lön i första löneklassen med 8 580 kronor inom billigaste ortsgruppen samt, efter. 240 kronors tillägg för varje ny grupp> 10 020 kronor inom dyraste ortsgruppen, i andra löneklassen med 9 060 kronor inom billigaste ortsgruppen och efter dylik successiv höjning 10 500 kronor inom dyraste ortsgruppen, i tredje löneklassen med 9 540 kronor inom billigaste ortsgruppen och efter liknande höjning 10 980 kronor inom dyraste ortsgruppen samt slutligen i fjärde löneklassen med 10 020 kronor inom billigaste och efter enahanda stegring 11460 kronor inom dyraste ortsgrupp. I likhet med vad som gäller enligt avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement bör tjänstetiden för häradshövding i varje löneklass utgöra tre år, varjämte de allmänna villkor för uppflyttning i högre löneklass, som omförmälas i 10 § 3 och 4 momenten i sagda reglemente, sådan paragrafen lyder enligt kungörelsen den 15 juni 1922 (sv. förf.-saml. nr 367), böra komina till tillämpning med den avvikelse från punkten c) i mom. 3, att uppflyttning av häradshövding i högre löneklass ej må ifrågakomma, efter det han uppnått en levnadsålder av 67 år, motsvarande den ålder, vid vilken enligt gällande bestämmelser häradshövding, som uppnått föreskrivet antal tjänsteår, äger rätt att avgå med åtnjutande av hel pension. För bestämmande av häradshövdings begynnelselön och för uppflyttning till högre löneklass synes föregående verksamhet böra räknas häradshövding till godo i huvudsaklig Överensstämmelse med vad som är stadgat i 11 och 12 §§ i avlöningsreglementet för statsdepartement, såsom nämnda paragrafer lyda enligt kungörelsen den 15 juni 1922. Sålunda bör vid befordran frän icke-ordinarie befattning till ordinarie häradshövdingtjänst den, vilken dä innehar sådan anställning i statens tjänst, som i avseende å tjänstgöringens art och omfattning finnes svara mot eller vara jämförbar med eller högre än häradshövdingtjänsten, äga tillgodoräkna sig den tid utöver tre år, varunder han i en följd innehaft dylik anställning, Därjämte bör Kungl. Maj: t äga att, efter prövning i varje särskilt fall, helt eller delvis tillgodoräkna häradshövding tid, som utom statens tjänst ägnats åt sådant arbete av direkt allmännyttig beskaffenhet, vilket i avseende å sin art och omfattning finnes ur det allmännas synpunkt svara mot eller vara jämförbart med eller av högre värde än det häradshövding-tjänsten tillhörande arbetet. I fråga om föregående anställning i statens tjänst synes böra inrymmas befogenhet för Kungl. Maj:t att, efter prövning i varje särskilt fall, bestämma, huruvida eller i vad mån jämväl anställning, som icke varit sammanhängande, må komma i betraktande vid tjänsteårsberäkning för häradshövding. Det händer nämligen ofta även beträffande äldre domsagoaspiranter, att deras förordnanden att

28 uppehålla häradshövdingtjänst icke avlösa varandra i omedelbar följd. Likaså torde vid tillfällen, då dylika förordnanden växla med förordnanden att bestrida assessorstjänst i hovrätt eller revisionssekreterarbefattiiing, esomoftast inträffa, att någon kortare tid förflyter, innan vederbörande hinner börja den nya tjänstgöringen. Det bör särskilt erinras, att vid utbyte av ett något längre förordnande i en mera besvärlig domsaga mot annat förordnande i regel från det förra förordnandet återstå en del göromål, som ej medhunnits före dess utgång och som måste avslutas, innan det nya förordnandet kan tillträdas. Det vore obilligt, om dylika avbrott i förordnandenas följd, varunder vederbörande faktiskt varit i tjänstgöring, skulle lända honom till men vid tjänstårsberäkning, och detsamma torde kunna sägas i fråga om sådana kortare avbrott i besvärligare förordnanden, som funnits påkallade för beredande av behövlig arbetsvila. Vidare synes extra ordinarie befattningshavare, som befordras till häradshövding, böra efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall få räkna sig till godo tid, varunder han eljest i statens tjänst utfört arbete, som i avseende å art och omfattning finnes svara mot eller vara jämförbart med eller av högre värde än det han har att utföra i häradshövdingtjänstén. Såsom exempel på dylikt arbete må nämnas mera krävande lagstiftningsarbete, vari extra ordinarie befattningshavare varit kallade att deltaga. Beträffande ordinarie tjänstemans befordran till häradshövdingtjänst böra, för bestämmande av hans begynnelselön och uppflyttning i högre löneklass, tillämpas de för befattningshavare vid statsdepartement gällande bestämmelserna rörande tillgodoräknande dels av den tid utöver tre år, under vilken han såsom ordinarie tjänsteman under de närmaste nio åren före befordringen på förordnande eller ä extra stat uppehållit befattning, som i avseende å tjänstgöringens art och omfattning finnes svara mot eller vara jämförbar med eller högre än häradshövdingbefattningen, dels ock efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall tid, varunder vederbörande eljest i statens tjänst utfört arbete, som i avseende å art och omfattning finnes svara mot eller vara jämförbart med eller av högre värde än det, han har att utföra i häradshövdingtjänsten. Dock torde från den i förstnämnda avseende i andra avlöningsreglementen antagna regeln, att förordnande eller tjänstgöring av kortare varaktighet än sex månader i ett sammanhang ej får tillgodoräknas vederbörande, böra stadgas den avvikelsen, att jämväl förordnande eller tjänstgöring av kortare varaktighet, efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall, må kunna komma i betraktande för häradshövding, vilken avvikelse betingas av enahanda förhållanden, som här ovan anförts i fråga om tillgodoräknande för den, som från icke-ordinarie befattning befordras till häradshövding, av tjänstgöring, vilken ej varit sammanhängande. Tjänsteman, som efter egen ansökning förflyttas till häradshövdingtjänst frän tjänst inom motsvarande eller högre lönegrad — t. ex vid övergång från hovrättsråds- eller revisionssekreterartjänst till häradshövdingbefattning — bör åtnjuta lön enligt den för häradshövding gällande löneklass, som motsvarar den löneklass han förut tillhörde eller, om den förflyttades förutvarande löneklass skulle vara högre än den högsta för häradshövding gällande löneklassen, enligt sistnämnda löneklass. Om ordinarie tjänsteman inom lönegrad, som är lägre än den, vilken motsvarar den för häradshövding föreslagna, vinner befordran till häradshövdingtjänst — något som torde förekomma mera sällan — erhåller den befordrade genom andelen i stämpelavgifter en förbättring i sina förutvarande avlöningsförmåner, vadan några bestämmelser, motsvarande dem i 12 § 1 mom. av avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement, icke synas erfordras med avseende å ordinarie tjänstemans befordran till häradshövdingtjänst.

29 Bestämmandet av den löneklass, häradshövding enligt ovan angivna regler samt Kungl. Maj:ts för särskilda fall meddelade beslut skall tillhöra, synes i anslutning till stadgandena i kungörelsen den 2 december 1921 (nr 685) böra tillkomma vederbörande hovrätt, som, därest tvekan skulle uppstå rörande rätta tillämpningen av stadgandena i ämnet, bör inhämta utlåtande från statskontoret. Bedan för närvarande gäller, att den, som utnämnes till häradshövding, är pliktig att i sammanhang med en allmän omorganisation av underrätterna övergå till annan jämställd eller högre tjänst vid sådan domstol, och i överensstämmelse därmed bör vid en blivande lönereglering för häradshövdingarna stadgas dylik skyldighet, med rätt för den, som sålunda förflyttas till annan tjänst, att komma i åtnjutande av lön, lägst motsvarande avlöningen enligt •den löneklass han vid förflyttningen tillhörde. För vinnande av större överensstämmelse med löneregleringen för befatt- Kaiiortsningshavare vid statsdepartement torde det föreslagna lönetillägget för vissa tillägg, häradshövdingar i Norrland böra utbytas mot sådana kallorts tillägg, som tillerkänts tjänstemän, bosatta å en del orter inom de nordliga delarna av riket. Visserligen äro de fastställda kallortstilläggen mycket måttliga inom de lägre kallortsklasser, till vilka flertalet å kallort bosatta häradshövdingar torde komma att hänföras, men som ifrågavarande häradshövdingar genom domsagornas gruppering i ortsklasser i allmänhet komma i åtnjutande av högre lön än som motsvarar genomsnittslönen, bör det ej vålla några betänkligheter att även i förevarande avseende tillämpa en princip, som i fråga om en mångfald andra civila befattningshavares avlöningsförhållanden vunnit statsmakternas godkännande. Jämväl en del andra i avlöningsreglementet för statsdepartement meddelade Förening av bestämmelser synas böra vinna tillämpning beträffande häradshövdingarna. tjänster Sålunda torde böra stadgas förbud att med häradshövdingbefattning förena annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat ävensom föreskrift, att med häradshövdingbefattning ej får förenas uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag det vara må, så framt ej Kungl. Maj:t efter prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej kan anses inverka hinderligt för utövande av häradshövdingtjänsten, finner uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tills vidare bibehållas. Beträffande kostnader, som kunna drabba häradshövding vid flyttning från förutvarande stationeringsort (ort, där domsagans kansli skall vara förlagt) synes böra föreskrivas, att häradshövding, som utan att på egen ansökan hava erhållit transport till annan domsaga fått sig ålagd ändrad stationeringsort eller som till följd av allmän omorganisation av underrätterna nödgats flytta till annan ort, skall äga att av statsmedel uppbära skälig ersättning för flyttningskostnaden ävensom för den ökade utgift, som kan hava uppstått för honom därigenom att han måst vidkännas kostnad för bostad å såväl den gamla som den nya stationeringsorten. Det bör tillkomma Kungl. Maj:t att efter vederbörandes hörande bestämma häradshövdingarnas stationeringsorter. Redan nu äger enligt domsagostadgan Kungl. Maj:t att i fråga om domsaga, beträffande vilken anmälan gjorts om anställande av förste notarie, bestämma plats för domsagans kansli, och såsom villkor för häradshövdings rätt att komma i åtnjutande av partiell löneförbättring är skyldighet stadgad att hålla kansli å plats, som av Kungl. Maj:t bestämmes. Häradshövding bör berättigas åtnjuta fri läkarvård, läkemedel m. m. på statens bekostnad vid skada på grund av olycksfall i tjänsten. Vid härads-

30 hövdings dödsfall bör dödsboet äga rätt till begravningshjälp, 500 kronor, av statsmedel. Ledighet. Beträffande häradshövdings rätt till ledighet torde de i domsagostadgan härutinnan meddelade föreskrifterna trots sin avvikelse frän de bestämmelser, som gälla för flertalet andra civila befattningshavare, fortfarande böra vinna tillämpning, dock med vissa modifikationer. För närvarande äger häradshövding erhålla tjänstledighet för åtnjutande av semester högst en och en halv manad samt för vinnande av lättnad i arbetsbördan och ombesörjande av enskilda angelägenheter sammanlagt likaledes högst en och en halv månad, likväl med den inskränkning att ledighet ej må beviljas å sådan tid, att häradshövdingen därigenom vinner befrielse frän mera än högst tre allmänna tingssammanträden om aret. Någon inskränkning i semestertiden bör ej ifrågasättas, men densamma bör lämpligen i likhet med vad som ägt rum vid senare löneregleringar utsättas i dagatal, vadan häradshövding bör berättigas att årligen, när det kan ske utan hinder för göromålens behöriga gäng, åtnjuta semester under 45 dagar. Vad beträffar annan nu nämnd ledighet, synes, dä semestertiden motsvarar den längsta semester, som enligt avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepaitement tillkommer där avsedd tjänsteman, rätt till ledighet för ombesörjande av enskilda angelägenheter utöver vad som kan inrymmas inom semestertiden ej böra i allmänhet tillerkännas häradshövding. På grund av de särskilda arbetsförhållanden, som gälla vid häradsrätterna, i det att, oavsett till vilket antal förekommande mål och ärenden må uppgä och oavsett deras besvärlighet, arbetet måste vara slutfört inom en begränsad tid, böra emellertid häradshövdingarna berättigas att utöver semestern åtnjuta särskild ledighet för vinnande av lättnad i arbetsbördan. Denna ledighet torde i allmänhet böra kunna uppgä till 45 dagar årligen. En ledighet av sådan längd är i regeln nödvändig, för att häradshövdingarna skola medhinna sitt arbete. I en stor mängd domsagor kräves för uppsättande av protokollen frän tingssammanträdena jämte därmed sammanhängande expeditionsarbete en tid, som överstiger den i gällande expeditionsförordning bestämda expeditionstiden, vadan häradshövdingen är i behov av ledighet redan för att medhinna det ordinarie tingsarbetet och förebygga obehörig arbetsbalans från tingen. Härtill kommer den ökning av arbetsbördan, som föranledes av rannsakningar, syneförrättningar, ägodelningsrättssammanträden och andra extra göromäl. varför det i verkligheten förhåller sig så, att ett betydande antal häradshövdingar äro nödsakade att taga även större eller mindre del av semestertiden i anspråk för att undvika stagnation i arbetet. Vm tillgodoseende av Önskemålet, att häradshövdingarna i största möjliga omfattning själva utföra det mera kvalificerade arbetet i domsagorna, bör fortfarande gälla, att tjänstledighet för åtnjutande av semester och för vinnande av lättnad i arbetsbördan ej må beviljas å sådan tid, att häradshövdingen därigenom ärligen befrias från mera än högst tre allmänna tingssammanträden. Utöver den tjänstledighet, som nu nämnts, kan ytterligare ledighet för häradshövding krävas för arbetets vederbörliga bedrivande. Sålunda föreäkrives i domsagostadgan dels att, därest tillfälligt göromäl av vidlyftig eller tidsödande beskaffenhet, såsom rannsakning med häktad person eller syneiorrättning, ej utan häradshövdingens oskäliga betungande kan utföras samtidigt med övriga ämbetsåligganden, ledighet må beviljas häradshövdingen antingen från sådant göromäl eller ock för dess fullgörande från ämbetet i övrigt, dels att Kungl. Maj:t med avseende ä arbetsbördan i viss domsaga eller i fråga om häradshövding, som uppnått hög ålder eller vilkens hälsa är vacklande, efter hovrättens hörande äger tills vidare förordna, att den årliga ledighet, som förut omförmalts, må i angiven omfattning utsträckas, dels att härads-

31 hövding, när skäl därtill föreligga, må befrias från att å sammanlagt högst halva antalet allmänna tingssammanträden om året i domsagan handlägga mål och ärenden, som avses i 1 § av lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden, samt från att å andra sammanträden än allmänna tingssammanträden handlägga sådana mål och ärenden ävensom från att under viss tid, för varje gång ej överstigande 14 dagar, utfärda gravationsbevis ä fastigheter, som i ärenden, vilka sålunda skola handläggas av annan än häradshövdingen, blivit föremål för lagfart eller inteckningsåtgärd, dels ock att hovrätt i fråga om domsaga, där biträdande domare finnes, äger medgiva häradshövding befrielse frän ämbetsgöromål utöver vad hittills sagts. Slutligen har genom inrättandet i Södra Roslags domsaga av en särskild avdelning för handläggning av inskrivningsärenden, därom föreskrift meddelats i Kungl. Majtts brev till Svea hovrätt den 7 juli 1922, lättnad beretts häradshövdingen i denna domsaga med avseende å hans göromål. Beträffande rätten för häradshövding till befrielse i viss omfattning från handläggning av mål och ärenden, som avses i 1 § av lagen den 7 maj 1918, nämligen småprotokollsärenden och vissa andra ansökningsärenden, vissa lindrigare brottmål, växelmål och mål angående återgångsfordran på grund av check samt vissa andra mål angående penningfordran må erinras, att föreskriften om häradshövdings rätt till ledighet från handläggning av dylika mål och ärenden sammanhänger med genomförandet av den i domsagostadgan fastslagna grundsatsen, att i domsagorna anställda rättsbildade biträden böra genom handläggning av enklare mål och ärenden förbereda sig för de göromål av mera kvalificerad art, som äro förenade med förordnande att uppehålla häradshövdingtjänst. I berörda hänseende uppställes i domsagostadgan, för att rättsbildat biträde skall kunna förordnas att förvalta häradshövdingtjänst utan inskränkning, bland annat den fordran, att biträdet i viss omfattning skall hava handlagt mål och ärenden, som nyss nämnts. Någon inskränkning i den rätt till ledighet, som i nu omförmälda avseenden för närvarande förefinnes, synes vid en blivande lönereglering för häradshövdingarna ej böra ifrågasättas. Beträffande häradshövdings rätt till ledighet för ombesörjande av enskilda angelägenheter har ovan anmärkts, att ovillkorlig rätt till särskild ledighet för dylikt ändamål ej synes böra stadgas. Emellertid kan ju stundom behovet av ledighet för enskild angelägenhet grunda sig å sådana förhållanden, att det vore obilligt, om möjlighet till erhållande av ledighet saknades, t. ex. en nära anhörigs svårare sjukdom eller frånfälle. Därför synes häradshövding böra kunna medgivas att för ombesörjande av enskilda angelägenheter erhålla ledighet för kort tid, därest synnerliga skäl därtill föreligga. Förutom tjänstledighet av de skäl, som hittills omförmälts, kan slutligen ledighet för häradshövding bliva erforderlig på grund av sjukdom eller annat laga förfall eller för fullgörande av offentligt uppdrag. Frågan, i vad mån häradshövding vid olika slag av ledighet bör vidkännas avdrag å sina avlöningsförmåner, skall senare behandlas. I 1921 års betänkande föreslogs, att häradshövdingarna skulle äga att jämte den kontanta lönen uppbära dels andel med 15 procent av stämpelavgifterna för häradsrättens expeditioner, sedan nuvarande lösen förvandlats till stämpel, dels ock, liksom hittills, lösen för protokoll över extra förrättningar och för expeditioner, utfärdade å domarämbetets vägnar. I några över betänkandet avgivna yttranden anmärktes såsom en svaghet hos förslaget, att de häradshövdingarna i form av expeditionslösen tillkommande sportlerna sålunda i viss omfattning bibehållits.

32 I betänkandet framhölls i denna del särskilt, att vidlyftiga syneförrättningar samt åtskilliga av de göromål, som handläggas av domhavanden ensam, exempelvis utfärdande av gravationsbevis, innebure ett särdeles betungande tillskott i en häradshövdings ämbetsgöromål och att det därför vore påkallat, att häradshövdingen fortfarande finge i form av expeditionslösen åtnjuta gottgörelse för nu avsedda sysslanden. Såsom skäl för ett avskaffande av lösen jämväl beträffande nu ifrågavarande slags expeditioner och dess ersättande med stämpelavgift kan anföras, •att därigenom det önskemål vunnes, att sportler, åtminstone i egentlig mening, såsom avlöningsform för häradshövdingar komme att helt försvinna. Vidare skulle den ifrågasatta reformen i avlöningsväsendet vinna i enhetlighet och enkelhet. Möjlighet skulle erhållas till uppnående av exakt kännedom om den verkliga årliga inkomsten i varje domsaga. Och slutligen — då en dylik anordning givetvis måste, för att ej medföra en oskälig reduktion i de avlöningsförmåner, som böra tillkomma häradshövdingarna, förknippas med en höjning av den i 1921 års betänkande föreslagna andelen i stämpelavgifterna för utgående expeditioner — skulle därigenom beredas en bättre kompensation för arbetsbördan i en del domsagor, där själva tingsarbetet är drygt men de till domarämbetet hörande göromålen äro mindre omfattande. Vid ett val mellan de två nu angivna ståndpunkterna synes företräde böra skänkas åt det senare alternativet. Med tillämpningen av detta alternativ torde emellertid böra förenas en höjning av nuvarande avgifter för gravationsbevis och äganderättsbevis. Enligt ett den 22 februari 1921 avgivet utlåtande har av sakkunniga för fortsatt behandling av frågan om en ny jordabalk framlagts förslag till höjande av lösen för gravationsbevis och äganderättsbevis, varjämte till klargörande av huru lösen bör beräknas, då dylika bevis avse flera fastigheter, föreslagits bestämmelser angående vad i förevarande avseende skall anses såsom fastighet. För närvarande utgör på landet lösen för gravationsbevis, omfattande de tio sista åren och, beträffande inteckningar för nyttjanderätt, rätt till avkonist eller annan förmån av fast egendom samt servitut, jämväl tiden från början av år 1876 eller annat år, från vilket fastighetsbok förts, för varje hemman, hemmansdel eller lägenhet t. o. m. tre 2 kronor 25 öre, över tre t. o. m. sex 1 krona 50 öre och över sex 75 öre, dock med 15 kronor såsom maximum. Av jordabalkssakkunniga har föreslagits, att lösen för dylikt bevis skall utgöra, om det avser en fastighet, 4 kronor samt, om det avser flera fastigheter, å vilka lagfart beviljats i ett sammanhang eller som gemensamt intecknats för fordran, därutöver för den andra och tredje fastigheten tre fjärdedelar, för den fjärde t. o. m. den sjätte hälften, för den sjunde t. o. m. den nionde fjärdedelen och för varje ytterligare fastighet åttondelen av den för gravationsbevis rörande en fastighet utgående lösen. Med avseende å lösen för gravationsbevis på landet, omfattande de tio sista åren eller del av samma tidrymd — vilken lösen f. n., för varje år beviset omfattar, utgör för varje hemman, hemmansdel eller lägenhet t. o. m. tre 15 öre, över tre t. o. m. sex 10 öre och över sex 5 öre, dock med en krona såsom minimum och 10 kronor såsom maximum — hava jordabalkssakkunniga föreslagit sådan höjning, att lösen skall utgå, om beviset avser en fastighet, med 30 öre för varje år det omfittar samt, om beviset avser flera fastigheter, därutöver med belopp, som beräknas efter samma fallande skala, som ovan angivits i fråga om bevis, omfattande mera än tio år, varjämte såsom minimilösen föreslagits 2 kronor. Vad beträffar lösen för äganderättsbevis, utgör f. n. pä landet lösen för äganderättsbevis angående en fastighet, som är införd i fastighetsbok, 1 krona 50 öre, om beviset omfattar endast tiden från bokens uppläggande, och, om det avser jämväl tid dessförinnan, ytterligare 30 öre för varje helt eller på-

33 börjat år samt lösen för bevis angående en fastighet, som icke är införd i fastighetsbok, 1 krona 50 öre, om beviset omfattar en tid av t. o. m. två år, och, om det omfattar längre tid, 30 öre för varje helt eller påbörjat år däröver. Avser äganderättsbevis flera fastigheter, å vilka lagfart beviljats i ett sammanhang eller som gemensamt intecknats, beräknas för varje hemman, hemmansdel eller lägenhet utöver den första t. o. m. tre hälften, däröver t. o. m. sex femtedelen samt däröver tiondelen av den för äganderättsbevis rörande en fastighet utgående lösen. Jordabalkssakkunniga hava föreslagit i fråga om äganderättsbevis angående en fastighet höjning av de angivna lösensatserna a 1 krona 50 öre och 30 öre till resp. 2 kronor och 40 öre samt beträffande äganderättsbevis angående flera fastigheter tillägg härtill, utgående för den andra och den tredje fastigheten med tre fjärdedelar, för den fjärde t. o. m. den sjätte med hälften, för den sjunde t. o. m. den nionde med fjärdedelen och för varje ytterligare fastighet med åttondelen av den för äganderättsbevis rörande en fastighet utgående lösen. Därjämte har för det fall, att fastighet under den tid beviset avser genom klyvning, styckning, avsöndring eller annorledes uppdelats, föreslagits ett tillägg av en tiondel av nyssnämnda lösen för varje sålunda nytillkommen fastighet. Med hänsyn till det ofta särdeles besvärliga arbetet med utfärdande av nu omförmälda slags bevis samt det stora ansvar, som är förenat särskilt med utfärdande av gravationsbevis, är en höjning av expeditionsavgifterna för dessa bevis väl påkallad. En dylik höjning i fråga om gravationsbevis har såväl, på sätt förut omnämnts, förordats i en del över 1921 års förslag avgivna yttranden, bland annat av Svea hovrätt, som ock tidigare vid olika tillfällen påyrkats från många håll. Beträffande storleken av höjningen synes jordabalkssakkunnigas förslag böra följas, dock med den modifikation att ett maximum fastställes beträffande vissa bevis, avseende flera fastigheter, exempelvis sålunda, att avgiften, inberäknat nuvarande stämpelavgift, kommer att högst uppgå till 30 kronor i fråga om gravationsbevis, som omfatta de tio sista åren eller del därav, och 50 kronor för andra gravationsbevis samt 30 kronor för äganderättsbevis, som angå fastigheter, införda i fastighetsbok, och omfatta tiden från bokens uppläggande ävensom för äganderättsbevis, vilka angå fastigheter, ej införda i fastighetsbok, och omfatta högst tio år. För tillmötesgående av det i en mångfald yttranden framförda önskemålet om beredande av en bättre kompensation för arbetsbördan i mera arbetstyngda domsagor torde jämväl en annan i sådant avseende förordad åtgärd böra vidtagas, nämligen höjning av avgifterna för domboksexpeditioner. I jämförelse med lagfarts- och inteckningsärenden samt övriga till de s. k. småprotokollen hörande ansökningsärenden bereda i allmänhet rättegångsmålen, vilka protokollföras i domboken, häradshövdingen ett särskilt maktpåliggande arbete såväl i fråga om själva handläggningen av målen som beträffande protokollsinrnsättningen. Några betänkligheter mot en höjning av avgifterna för domboksexpeditioner ur synpunkten av den fördyring av allmänhetens rättegångsutgifter, som därav skulle föranledas, synas ej böra möta, då protokollsavgifterna faktiskt utgöra endast en ringa bråkdel av de kostnader, som rättegångarna medföra för parterna, samt de ansökningsärenden, som behandlas i domboken, utgöra ett fåtal. Vid 1922 års riksdag förelåg fråga om en mera omfattande höjning av stämpelavgifterna för underdomstolarnas protokoll. I proposition nr 224 till nämnda riksdag framlades förslag bland annat till följande höjning av stämpelavgiften för »protokoll, annat», som utgives till part, nämligen vid underdomstolar på landet och vattendomstolar från 2 kronor till 4 kronor för första arket och från 1 krona 50 öre till 3 kronor för varje följande ark samt vid underdomstolar i stad och övriga till första avdelningen i stämpelförordniiigen 741 23

34 hörande myndigheter frän 1 krona till 3 kronor för första arket, från 1 krona till 2 kronor 50 öre för andra arket och från 1 krona 25 öre till 2 kronor 75 öre för varje följande ark. Till stöd för förslaget anfördes, att med hänsyn till penningvärdets fall, sedan nuvarande stämpelsatser fastställts, stämpelbeloppen även efter den föreslagna höjningen säkerligen icke komme att i verkligheten representera sä höga värden, som avsetts vid deras fastställande. Förslaget i förevarande del tillstyrktes av bevillningsutskottet och bifölls i andra kammaren men avslogs i första kammaren. Under riksdagsdebatten motiverade de talare, som yttrade sig mot förslaget, sin ståndpunkt därmed, att en höjning av avgifterna för expeditioner, tillhörande lagfartsoch inteckningsprotokollen, skulle verka betungande för mänga mindre fastighetsägare, varemot de syntes hava föga att invända mot en höjning av avgifterna för domboksexpeditioner. Höjningen torde kunna ske med belopp, som föreslogos i ovannämnda proposition, eller sä att avgiften för första arket, som f. n. utgör 4 kronor (därav lösen med inberäkning av den provisoriska förhöjningen 2 kronor och stämpelavgift 2 kronor) sättes till 6 kronor samt avgiften för varje följande ark, som nu utgör 2 kronor 50 öre (därav lösen inberäknat den provisoriska förhöjningen 1 krona och stämpelavgift 1 krona 50 öre) sättes till 4 kronor. Eii sådan höjning av expeditionsavgifterna skulle inbringa ett avsevärt bidrag till täckande av statsverkets kostnader för den ifrågasatta löneregleringen. Då emellertid något avsteg ej synes böra ske från den hittills tilllämpade grundsatsen, att sammanlagda lösen- och stämpelavgiften för ett åt part utskrivet domboksutdrag vid rådhusrätt skall för varje ark uppgå till samma belopp som för dylikt domboksutdrag från häradsrätt, vilken grundsats jämväl följts i det vid 1922 års riksdag framlagda förslaget, torde även en höjning av avgifterna för nu ifrågavarande slags protokollsutdrag vid rådhusrätt böra vidtagas med belopp, som angivits i 1922 års förslag, varigenom ytterligare en avsevärd inkomst för statsverket skulle vinnas. I sammanhang med den föreslagna höjningen av avgifter för gravationsbevis och äganderättsbevis på landet skulle kunna ifrågasättas en höjning jämväl av avgifter för dylika bevis i stad. En sådan höjning torde emellertid icke med nödvändighet påkallas. Gravationsbevis vid rådhusrätt betinga nämligen f. n. högre avgifter än gravationsbevis vid häradsrätt, och avgifterna för äganderättsbevis, som f. n. äro desamma i stad och på landet, hava tidigare utgått med högre belopp i stad än på landet. Vidare torde det kunna ifrågasättas, huruvida ett eventuellt tillägg till nuvarande avgifter för gravationsbevis och äganderättsbevis i stad bör i sin helhet redovisas till statsverket eller åtminstone till någon del komina vederbörande expeditionshavande eller, där sportlerna indragits till stadskassan, staden till godo. Berörda fråga torde därför böra lösas självständigt utan sammankoppling med en lönereglering för domsagornas befattningshavare. Någon ändring av avgifterna för gravationsbevis och äganderättsbevis vid hovrätt, som äro avsevärt högre än nuvarande avgifter för sådana bevis, utfärdade vid häradsrätt, synes icke böra ifrågasättas. Utfärdande av dylika bevis vid hovrätt torde ytterst sällan förekomma. Utom hittills nämnda höjningar av expeditionsavgifter synes ytterligare en höjning böra ske, nämligen av den nu med 50 öre utgående lösenavgiften för bevis om inregistrering av bouppteckning vid häradsrätt, vilken avgift utan olägenhet torde kunna fördubblas och således ersättas med en stämpelavgift å 1 krona. Därest jämväl lösen för protokoll över extra förrättningar och för expeditioner, utfärdade å domarämbetets vägnar, ersattes av stämpelavgift och häradshövdingarna sålunda gå miste om berörda löseninkomst, kräver detta,

35 såsom förut antytts, att den häradshövdingarna tillkommande andelen i stämpelavgifterna, för utgående expeditioner sättes någoi högre än 1920 års sakkunniga föreslagit. Nämnda andel synes i regel kunna sättas till 25 procent. Som emellertid en dylik procentsats beträffande några av de största domsagorna skulle komina andelen av stämpelavgifter att stiga till ett måhända allt för högt belopp, torde ifrågavarande andel böra utgå efter fallande procentsats. Andelen synes kunna utgå efter 25 procent å försäljningsbelopp till och med 20 000 kronor, efter 15 procent å den del av försäljningsbelopp, som överstiger 20 000 men ej 30 000 kronor samt efter 5 procent å den del, som överstiger 30 000 kronor, allt för år räknat. Med ledning av tillgängligt statistiskt material för åren 1919—1921 har en beräkning verkställts, till vilka belopp andelen i stämpelavgifter enligt nämnda procentsats komme att uppgå i en var domsaga, Därvid hava lösen- och stämpelavgifterna upptagits enligt nu gällande satser med tillägg av de belopp, som kunde antagas hava ytterligare influtit för domboksexpeditioner, gravationsbevis och äganderättsbevis samt bevis om inregistrering av bouppteckning, därest de här ovan föreslagna förhöjningarna i avgifterna varit genomförda, Som emellertid i åtskilliga av de inkomna yttrandena anmärkts, att expeditionsavgifterna åren 1919—1921 visat ovanligt höga siffror, särskilt på grund av då inträffat uppsving i fastighetsaffärer med därav föranledd ökning av lagfarts- och inteckningsärenden, vilka ärenden lämna de största sportelinkomsterna, har en undersökning gjorts för utrönande av befogenheten av berörda anmärkning. Denna undersökning, vilken omfattat 24 pä måfå valda, större och mindre domsagor i olika delar av riket, har visat, att medeltalet lagfarts- och inteckningsärenden i nämnda domsagor för åren 1919—1921 överstigit medeltalet dylika ärenden för åren 1913—1918 med i genomsnitt nära 1(5 procent. I anledning därav har för beräkningen av häradshövdingarnas inkomst genom andel i stämpelavgifter det för åren 1919—1921 funna medeltalet för varje domsaga nedsatts med 15 procent. De enligt dessa grunder verkställda uträkningarna giva det resultatet, att en enligt här ovan föreslagna procentsatser beräknad andel i stämpelavgifterna för utgående expeditioner skulle komma att uppgå i 32 domsagor till. belopp, varierande mellan 1975 och 3 000 kronor, i 32 domsagor till belopp, varierande mellan 3 001 och 4 000 kronor, i 26 domsagor till belopp, varierande mellan 4 001 och 5 000 kronor, i 24 domsagor till belopp, varierande mellan 5 001 och 6 000 kronor, i 9 domsagor till belopp, varierande mellan 6 001 och 7 000 kronor och i Södertörns domsaga till 7 425 kronor. För Södra Roslags domsaga har sammanlagda årliga stämpeluppbörden beräknats uppgå till 64 000 kronor. Enligt ett i d§t följande framlagt förslagskulle den ordinarie häradshövdingen tills vidare, så länge särskild inskrivningsdomare finnes anställd i domsagan, få beräkna andel allenast å fyra femtedelar av inrenämnda stämpeluppbörd, vadan hans andel skulle komma att uppgå till 7 560 kronor. Beträffande några domsagor saknas fullständiga siffror för ifrågavarande år, vadan beräkningen grundat sig å uppgifter för ett eller två år. För tre domsagor, nämligen Kalix, Mellersta Värends samt Aska, Dals och Bobergs är materialet så ofullständigt, att någon exakt beräkning ej kunnat göras, men andelen av stämpelavgifter i nämnda domsagor kommer helt visst att uppgå till ganska måttliga belopp. 1 fråga om de domsagor, i vilka andelen i stämpelavgifter skulle uppgä till mera avsevärda belopp, är att märka, att dessa domsagor utgöras av sådana, där arbetsbördan är så betydande, att det måste anses särskilt påkallat att genom beredande av en god inkomst möjliggöra deras besättande med särskilt kvalificerade krafter. E n jämförelse mellan ä ena sidan de behållna inkomster, häradshövdingarna i de särskilda domsagorna åtnjutit under åren 1920 och 1021 i lön, tjänstgöringspenningar jämte eventuellt förvaltningskostnadsbidrag samt partiell löneför-

36 bättring och expeditionslös< n, och •> indra sidan häradshövdingarnas inkomster i lön, jämte eventuellt kall ortstillägg, samt andel i stämpelavgifter efter genomförande av en lönereglering enligt här ovan förordade grunder, under antagande att samtliga häradshövdingar uppnått högsta för häradshövding föreslagna löneklass, visar, att genom löneregleringen ungefär halva antalet häradshövdingar skulle erhålla högre inkomster och andra hälften något lägre inkomster än vad de åtnjutit i medeltal för åren 1920 och 192.1. Den omkastning beträffande de särskilda domsagorna, som sålunda skulle inträffa, går i allmänhet i den riktningen, att de häradshövdingar, som bo å dyrare orter eller hava en drygare arbetsbörda, erhålla en något förhöjd inkomst i jämförelse med häradshövdingar, som äro bosatta å billigare orter eller hava ett mindre besvärligt arbete, Genom det här ovan i form av andel i stämpelavgifter föreslagna tillskottet till häradshövdingarnas kontanta lön komma häradshövdingarna att i avlöningshänseende ställas över hovrättsråd och revisionssekreterare, som vid senaste lönereglering placerats i tjugonde lönegraden av den i vederbörande avlöningsreglemente fastställda löneplanen, vilken lönegrad beträffande en var av dithörande fyra löneklasser upptager en avlöning, allenast med 480 kronor överskjutande lönen i motsvarande löneklass i den nu för häradshövdingarna föreslagna löneplanen. Till stöd för en sådan anordning kan, förutom det redan i 1873 års löneregleringsförslag gjorda uttalandet angående den synnerliga vikten av att häradshövdingarna avlönades, sä att män med framstående duglighet funne sig böra eftersträva dessa de mest besvärliga av alla domarsysslor, samt den i 1920 års förslag till partiell löneförbättring för, häradshövdingarna framhållna omständigheten, att häradshövdingarnas befordringsålder på senare tid avsevärt (iverstigit genomsnittsåldern vid befordran till hovrättsråd, ytterligare åberopas det i Svea hovrätts utlåtande anmärkta förhållandet, att lantdomarbanan f. n. ej synes erbjuda större lockelse, och hovrättens i anslutning därtill gjorda hemställan om en höjning av de i 1921 års förslag för häradshövdingarna föreslagna avlöningsförmånerna. TjänstledigI fråga om tjänstledighetsavdrag för häradshövding gäller för närvarande hetsavdrag, jämlikt domsagostadgan i allmänhet, att vid häradshövdings semester något tjänstledighetsavdrag ej äger rum samt att vid annan ledighet befrielse från tjänstledighetsavdrag åtnjtites, om till häradshövdingens vikarie förordnas i domsagan anställd biträdande domare, förste notarie eller andre notarie, varemot vikariatsersättning efter 3 000 kronor om aret utgår av häradshövdingens avlöningsmedel, om annan vikarie förordnas. Vid ledighet för fullgörande av offentligt uppdrag kan enligt särskild föreskrift av Kungl. Maj:t häradshövding bliva skyldig att i större oinfattning avstå från sina avlöningsförmåner, varjämte enligt särskilt gällande bestämmelser häradshövding kan vara underkastad skyldighet att vid ledighet avstå från avlöningsförmånerna i dess helhet eller med undantag av halva lönen. Mot berörda bestämmelser angående tjänstledighetsavdrag kan framställas den anmärkningen, att det näppeligen är befogat att reglera häradshövdings skyldighet att vidkännas avdrag å avlöningsförmånerna på olika sätt, allt efter som tjänsten under ledigheten uppehälles av en i domsagan redan anställd befattningshavare eller av en annan vikarie. Beträffande tjänstledighetsavdrag för häradshövding synes i första hand böra gälla, att häradshövding skall vara berättigad att tillgodonjuta oavkortade avlöningsförmåner ej blott under semester utan även under ledighet för vinnande av behövlig lättnad i arbetsbördan. Ledighet av sistnämnda slag är icke avsedd att bereda häradshövdingen arbetsvila utan att lämna honom tillfälle att medhinna göromål, vilkas anhopning eljest skulle medföra stagnation i arbetet. Det vore uppenbart obilligt, om en häradshövding, medan han för

37 fullgörande av dylika göromål åtnjöte ledighet från tjänsten i övrigt, skulle vidkännas nedsättning i sina avlöningsförmåner. Häradshövding bör därför äga att utan avkortning uppbära lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg samt andel i stämpelavgifter såväl under semester som under ledighet för vinnande av lättnad i arbetsbördan, vare sig denna ledighet avser befrielse från förvaltande av häradshövdingtjänsten beträffande hela domsagan eller viss del därav eller frän vissa slags göromål eller från viss förrättning. Härunder bör även inbegripas ledighet från handläggning av mål och ärenden, vilka kunna behandlas å tingssammanträde med tremansnämnd, även om dylik ledighet i särskilt fall strängt taget icke är nödig för lättnad i häradshövdingens arbetsbörda utan erfordras för att bereda rättsbildat biträde tillfälle att fullgöra sådan föregående tjänstgöring, som är uppställd såsom villkor för förordnande att förvalta häraclshövdingtjänst i full omfattning. Däremot bör hit ej räknas sådan ledighet för lättnad i arbetsbördan utöver den för normala förhållanden stadgade maximitiden av 45 dagar, som efter Kungl. Maj:ts prövning kan vara medgiven häradshövding på grund av vacklande hälsa eller genom ålder nedsatt arbetsförmåga. I analogi med vad som stadgats i avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement bör häradshövding äga uppbära oavkortade avlöningsförmåner för tid, vilken han med vederbörligt medgivande använt för att utom sin tjänstgöringsort göra iakttagelser eller idka studier, som kunna tjäna rättskipningens intresse, eller som åtgått för fullgörande av de skyldigheter, vilka ålegat honom såsom styrelsemedlem, fullmäktig eller revisor i civilstatens änke- och pupillkassa. Slutligen bör häradshövding i överensstämmelse med vad som gäller för nyss omförmälda befattningshavare äga att, därest han skadats till följd av olycksfall i tjänsten och därigenom blivit hindrad att uppehålla sin befattning, åtnjuta oavkortade avlöningsförmåner dels medan sjukdom, som förorsakats av olycksfallet, varar och dels så länge efter sjukdomens upphörande av olycksfallet förorsakad förlust av arbetsförmågan består, vilken senare tid dock ej utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande må beräknas längre än till dess sex månader förflutit från dagen för olycksfallet, Vid ledighet av annat slag än hittills nämnts bör häradshövding vara underkastad nedsättning i sina avlöningsförmåner. Denna nedsättning bör i allmänhet drabba såväl lönen som andelen i stämpelavgifter. Nedsättningen i lönen torde böra ske med belopp, motsvarande det för befattningshavare vid statsdepartement i nittonde lönegraden fastställda tjänstledighetsavdraget eller för dag räknat med 7 kronor 50 öre, 8 kronor, 8 kronor 50 öre och 9 kronor, allt efter som häradshövdingen uppbär lön enligt första, andra, tredje eller fjärde löneklassen i den föreslagna löneplanen. Beträffande den häradshövding tillkommande andelen av stämpelavgifter synes ledighetsavdraget å denna inkomst böra i allmänhet sättas så, att avdraget kommer att utgöra en kvotdel av nämnda inkomst, ungefär motsvarande den kvotdel det vid senaste löneregleringar för andra statens befattningshavare bestämda tjänstledighetsavdraget utgör av dessa befattningshavares löneinkomst. Enligt denna grundsats bör den nedsättning i andelen av stämpelavgifter, som häradshövding vid ledighet skall vidkännas, fastställas till en tredjedel av samma andel. Beräkningen till vilket belopp andelen av stämpelavgifter för viss tjänstledighetstid uppgår bör ske så, att hela den för kalenderåret i domsagan utgående andelen av sådana avgifter fördelas lika på årets samtliga dagar samt att å ledigheten anses belöpa så mycket, som efter dylik uppdelning motsvarar det antal dagar ledigheten varat. E t t dylikt beräkningssätt, vilket äger förtjänsten av enkelhet i tillämpningen, är fullt riktigt med hänsyn därtill, att andelen

38 av stämpelavgifter utgör en för häradshövdingen fastställd ordinarie avlöningsförmån, avpassad i möjligaste mån efter domsagans allmänna besvärlighet. Häradshövding bör vidkännas ovannämnda tjäi stledighetsavdrag å lönen jämte nedsättning i andelen av stämpelavgifter vid ledighet på grund av behörigen styrkt sjukdom i annat fall än då Sjukdomen förorsakats av olycksfall i tjänsten, vid sådan ledighet för enskilda angelägenheter av synnerlig vikt, som må beviljas häradshövding under begränsad kort tid, samt vid den ledighet på grund av vacklande hälsa eller genom ålder nedsatt arbetsförmåga, som Kungl. Maj:t äger bevilja, ävensom vid ledighet för fullgörande av riksdagsmannauppdrag, allt sä fram t ej Kungl. Maj:t för särskilt fall annorlunda bestämmer. Om ledighet av någon nu nämnd anledning allenast avser befrielse från hållande av tingssammanträde eller viss annan förrättning, bör tjäiistledighetsavdrag och nedsättning i andelen av stämpelavgifter beräknas för så lång tid, som kan anses motsvara det arbete, vederbörande vikarie har att utföra. Bestämmelse i sådant avseende bör meddelas av hovrätten i sammanhang med ledighetens beviljande. Därest häradshövding drabbats av olycksfall i tjänsten samt därav förorsakad förlust av arbetsförmågan skulle vara längre än sex månader från dagen för olycksfallet, bör — i analogi med vad som enligt senaste löneregleringar gäller för andra statens befattningshavare — häradshövding för tiden därefter vara skyldig vidkännas tjäiistledighetsavdrag och nedsättning i andelen av stämpelavgifter i enlighet med vad ovan sagts, sä vida ej i särskilt fall av Kungl. Maj:t meclgives, att dylik avkortning i avlöningsförmånerna ej skall äga rum eller att avkortning skall ske med lägre belopp. Vid 1923 års riksdag har i första kammaren väckts motion angående bestämmande av tjäiistledighetsavdrag för befattningshavare i statens tjänst vid fullgörande av uppdrag såsom ledamot av kyrkomötet i överensstämmelse med vad som gäller vid fullgörande av uppdrag såsom riksdagsman. Därest i anledning av nämnda motion avlöningsbestämmelserna för befattningshavare vid statsdepartement anses böra ändras, torde en motsvarande bestämmelse böra införas i ett blivande avlöningsreglemente för häradshövdingarna. Såsom förut antytts, synes under vissa förhållanden häradshövding vid ledighet böra vara skyldig att, jämte det han får vidkännas tjänstledighetsavdrag å lönen, helt och hållet avstå från andel i stämpelavgifterna. Detta bör gälla, då häradshövding under längre tid varit och fortfarande är arbetsoduglig till följd av sjukdom, vacklande hälsa eller hög ålder, utan att skyldighet att avgå från tjänsten jämlikt bestämmelserna i lagen om civila tjänstinnehavares rätt till pension föreligger. Längden av dylik arbetsoduglighet bör skalisen kunna sättas till två år. Sålunda torde föreskrift böra meddelas att, om häradshövding, som av nyss nämnd anledning under två år i följd helt och hållet eller i det väsentligaste åtnjutit ledighet från sin tjänst, erhåller fortsatt ledighet av dylik anledning samt arbetsodugligheten ej härleder sig från olycksfall i tjänsten, han efter Kungl. Maj:ts bestämmande skall vara pliktig ej endast att vidkännas tjänstledighetsavdrag å lönen utan även att avstå hela andelen av stämpelavgifter. Därest häradshövding erhåller ledighet i andra fall än de ovannämnda, t. ex. för fullgörande av annat offentligt uppdrag än riksdagsmannauppdrag, eller är hindrad att bestrida sin tjänst på grund av giltigt förfall, bör det tillkomma Kungl. Maj:t att bestämma, om och i vad mån häradshövdingen under tiden skall avstå från sina avlöningsförmåner. Bestämmelser, motsvarande de i 20 § avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsclepartement meddelade rörande avlönings innehållande vid avstängning från tjänstgöring m. m., torde böra gälla även för häradshövding.

39 Den häradshövdingarna tillkommande andelen av stämpelavgifter bör till- Ordning för godonjutas sålunda, att häradshövdingarna i sina årsredogörelser för emottagna uppbärande andel av stämplar äga tillgodoföra sig så många procent av beloppet utav försålda av stämpelavhelarksstämplar och enkla beläggningsstämplar, som enligt förut angivna regler gifter m. m. må i varje särskilt fall utgå. Om häradshövding önskar tidigare tillgodonjuta honom tillkommande andel i stämpelavgifter, bör han äga att för ett vart av årets tre första kvartal i sådant avseende tillgodoföra sig ett belopp, motsvarande fjärdedelen av andelen utav avgifter för näst föregående år i domsagan försålda helarksstämplar och enkla beläggningsstämplar, beräknad efter den sagda år för andelens utgående tillämpade medelprocenten. Under första året efter löneregleringens ikraftträdande kan emellertid denna regel ej tillämpas, vadan Kungl. Maj:t för nämnda år bör bestämma, vilket andelsbelopp sålunda må i varje särskild domsaga kvartalsvis tillgodonjutas. I dessa fall är häradshövding, vilken under någon del av kvartalet åtnjutit ledighet med skyldighet att därunder avstå från andelen av stämpelavgifter eller vidkännas nedsättning i densamma, underkastad mot leclighetstiden svarande avdrag eller nedsättning i vad han eljest ägt tillgodonjuta. Som i allmänhet ej kan antagas någon sådan differens från det ena till det andra året med avseende å beloppet i en domsaga försålda helarksstämplar och enkla beläggningsstämplar, att densamma i någon avsevärd grad skulle inverka å storleken av den häradshövdingen tillkommande stämpelandelen, bör en sådan anordning som den nu föreslagna ej vålla några betänkligheter. Den definitiva regleringen av häradshövdings andel av stämpelavgifter för visst kalenderår får äga rum vid årets slut i sammanhang med årsredogörelsen eller, om häradshövding tidigare under året avgår från tjänsten, vid då avgiven slutredovisning för stämpeluppbörden. För att generalpoststyrelsen i varje fall, då häradshövding erhåller ledighet med skyldighet att avstå från eller vidkännas nedsättning i andelen av stämpelavgifter, må erhålla behörig kännedom därom, bör det åligga vederbörande hovrätt att angående dylik ledighets beviljande avlåta meddelande till styrelsen. Såsom statskontoret i sitt utlåtande anmärkt, bör häradshövding ej äga tillgodonjuta andel i stämpelavgiften för expeditioner, som ej utlösts och för vilka häradshövding är berättigad att hos generalpoststyrelsen erhålla andra stämplar i utbyte. I överensstämmelse med vad statskontoret vidare erinrat, torde den häradshövdingarna tillkommande andelen av stämpelavgifter böra utgå från ett riksstatens utgiftsanslag samt generalpoststyrelsen därför vid inleverering till statskontoret av stämpelmedlen böra uppgiva de belopp, som respektive häradshövdingar tillgodofört sig i sina redovisningar och vilka belopp därefter böra från utgiftsanslaget gottskrivas huvudtiteln. Beträffande den försäljningsprovision å avyttrade beläggningsstämplar och helarksstämplar, som jämlikt stämpelförordningen tillkommer häradshövding såsom stämpelförsäljare i ersättning för besvär och kostnader för stämpeluppbörden, vilken provision, enligt vad tidigare fastslagits, är att betrakta såsom gottgörelse för ett frivilligt åtaget bestyr och icke bör inräknas i häradshövdingarnas ordinarie inkomster, kommer försäljningsprovisionen för använda helarksstämplar och enkla beläggningsstämplar att något ökas genom expeditionslösens förvandlande till stämpelavgift jämte den här ovan föreslagna höjningen av vissa expeditionsavgifter, men på grund av den fallande skala, som gäller för försäljningsprovisionens beräknande, torde berörda ökning komma att bliva högst obetydlig. Inordnandet av häradshövdingarna i det nya avlöningssystemet torde påkalla Övergångsvissa övergångsbestämmelser. I likhet med vad som skett beträffande stats- förhållanden. departement med flera verk synes det lämpligen få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter i ämnet, varvid i huvudsak motsvarande synpunkter

40 böra beaktas, som kommit till uttryck i de för nyssnämnda verk meddelade övergångsbestämmelserna. Vid övergång jämväl för häradshövdingarnas vidkommande till ett lönesystem med efterskottsutbetalning av hela avlöningen torde i anslutning till vad som medgivits beträffande bland andra de förenämnda verken böra medgivas, att vid ingången av den månad, då det nya avlöningsreglementet träder i kraft, må till häradshövding på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad han skulle hava iigt av sin avlöning i förskott uppbära för samina månad, om de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande. I fråga om häradshövding, som föredrager att kvarstå på nu gällande stat r torde i detta sammanhang böra framhållas att, i anslutning till vad som gäller beträffande liknande befattningshavare vid statsdepartement, nu utgående partiell löneförbättring icke bör efter den nya avlöningsstatens ikraftträdande tillkomma häradshövding, som anmäler sig ej vara villig att övergå på denna stat, ävensom att sådan häradshövding icke bör kunna göra anspråk å tillgodonjutande av nu utgående provisoriska förhöjning i vissa lösensatser. I fråga om dyrtidstillägg för häradshövding har i 1921 ärs betänkande föreDyrtidstillägg. slagits, att dyrtidstillägg liksom f. n. skulle utgå för samtliga häradshövdingar efter en till 11 500 kronor antagen inkomst. Om emellertid den fasta avlöningen bestämmes till de belopp, som ovan föreslagits, nämligen för häradshövding i högsta löneklassen 10 020 kronor å billigaste ort och 11 460 kronor å dyraste ort, synes dyrtidstillägg icke vidare böra beräknas ä viss antagen inkomst utan för en var å hans lön. Härvid böra, så länge nu gällande allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst äga tillämpning, de för beräkning av dyrtidstillägg åt befattningshavare vid nyreglerade verk bestämda reglerna tillämpas jämväl beträffande häradshövdingarna, Såsom pensionsunderlag åt häradshövding liar, på sätt tidigare omnämnts, Pensionsunderlag. av 1920 års sakkunniga i stället för nuvarande 5 600 kronor föreslagits ett belopp av 6 996 kronor, motsvarande det f. n. för hovrättsråd och revisionssekreterare fastställda pensionsunderlaget. Emot förslaget härutinnan har någon anmärkning ej framställts, och statskontoret har uttryckligen förklarat sig icke hava något att erinra i detta avseende. Berörda förslag kan därför utan tvekan tillstyrkas. Såsom särskilt skäl för vidtagande av den föreslagna höjningen må anföras, att före den år 1909 genomförda löneregleringen för hovrätterna samma pensionsunderlag gällde för hovrättsråd och häradshövdingar. I avvaktan på utfärdandet av en ny civil pensionslag torde, i likhet med vad som skett i fråga om ett flertal nyreglerade verk, den nu gällande civila pensionslagens bestämmelser ännu någon tid böra tillämpas beträffande häradshövdingarna, dock med vissa kompletterande stadganden. I sådant hänseende synas de i kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456) meddelade bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement med flera verk i fråga om rätt till pension, i vad samma bestämmelser avse manliga tjänstemän i tjugonde lönegraden, kunna tills vidare i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande häradshövdingar. Förslag till kungörelse i ämnet framlägges i det följande. Innan behandlingen av frågan om häradshövdingarnas avlöningsförmåner Framtida ändring av lämnas, torde något böra yttras i anledning av den från några håll mot det stämpelföreslagna avlöningssystemet framställda anmärkningen, att det vore olämpligt avgifterna. att ställa häradshövdingarnas avlöningsförmåner i väsentligt beroende av de till statsverket ingående stämpelavgifterna, i vilka en ändring kunde behöva, vidtagas på grund av omständigheter, som ej hade något samband med häradshövdingarnas avlöningsförhållanden. Till bemötande av denna anmärkning må anföras att, därest en höjning av stämpelavgifterna finnes påkallad, dess genomförande utan rubbning av häradshövdingarnas avlöningsförmåner utan

41 svårighet kan ske på det sättet, att vederbörande expeditioner beläggas med ett särskilt slags stämplar, för vilka någon avgiftsandel icke tillkommer häradshövdingen. Ett analogt tillvägagångssätt tillämpas för närvarande vid Stockholms rådhusrätt, i det dar anställda expeditionshavande, som äro pliktiga att till staden redovisa för expeditionerna utgående lösen, fullgöra denna redovisning genom att åsätta expeditionerna särskilda, för sådant ändamål tillhandahållna lösenstämplar och till staden inleverera den del av expeditionsavgifterna, som motsvarar lösenstämplarnas belopp. Skulle å andra sidan under tiden tills den väntade rättegångsreformen genomföres, för vilken tid den nu ifrågasatta löneregleringen är avsedd att gälla, én sänkning av stämpelavgifterna anses böra genomföras, kan den nedsättning i häradshövdingarnas avlöningsförmåner, som därav skulle bliva en följd, förebyggas genom en av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutad höjning av den häradshövdingarna tillkommande andelen av stämpelavgifterna. I det uppgjorda förslaget till avlöningsreglemente för befattningshavare i domsagorna hava visserligen i 11 § införts fixa procentsatser för den häradshövding tillkommande andelen av stämpelavgifter, men uti 25 § av reglementet har stadgats, att häradshövding, för vilken reglementet är gällande, är skyldig att underkasta sig de ändrade bestämmelser, som kunna varda utfärdade rörande bland annat det i 11 § berörda ämnet. I detta sammanhang torde ock — till bemötande av anmärkningen, att det förordade avlöningssystemet skulle omöjliggöra eller försvåra genomförande av förändringar med avseende å nuvarande protokollsföring och expeditionsförfarande — böra anföras, att den ändring beträffande häradshövdingarnas avlöningsförmåner, som skulle inträda genom avskaffande av vissa protokoll eller genom ändringar i expeditionsreglerna, synes utan svårighet kunna förhindras genom lämplig stämpelbeläggning av bevis å ingivna handlingar eller av utfärdade resolutioner och utslag. Såsom redan blivit antytt, påkalla förhållandena inom Södra Roslags domsaga vissa bestämmelser med anledning av anställandet därstädes av en särskild domare för handläggning av inskrivningsärenden. I anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 206 vid 1922 års riksdag medgav riksdagen, att i domsagan skulle såsom chef för en därstädes upprättad avdelning för behandling av inskrivningsärenden, utfärdande av gravationsbevis m. m. för högst tre är tillsättas en biträdande domare med rätt att uppbära ej mindre av statsmedel ett arvode av 7 500 kronor om året jämte rätt till ett ålderstillägg å 600 kronor efter fem års tjänstgöring, i vilken finge inräknas mera sammanhängande förordnande a domartjänst, än även 40 procent av inflytande lösen för i domsagan utfärdade gravationsbevis. Till den biträdande domaren skulle enligt de grunder, som gälla för tjänsteman i verk, som icke blivit i avlöningshänseende nyreglerat, utgå dyrtidstillägg å en antagen inkomst av 9 100 kronor eller, där den biträdande domaren ägde uppbära ålderstillägg, å en antagen inkomst av 9 700 kronor. I samma domsaga finge anställas, utöver den förste och den andre notarie, som enligt gällande bestämmelser för närvarande må där antagas, ytterligare en förste och en andre notarie för tjänstgöring å avdelningen för inskrivningsärenden. Den ersättning, som statsverket hade att bestrida för nämnda notariers avlönande, skulle utgå av förslagsanslaget till bidrag till domsagornas förvaltning. Genom Kungl. Maj:ts brev till Svea hovrätt den 7 juli 1922 hava närmare bestämmelser meddelats rörande inrättandet av ifrågavarande inskrivningsavdelning. I sådant hänseende har Kungl. Maj:t förordnat, att avdelningen skall vara inrättad under tre är från och med den 1 januari 1923 och att chefen för inskrivningsavdelningen skall av hovrätten förordnas för nämnda tid av tre är. Sådant förordnande må ej meddelas annan än den, som uppe-

hållit ledamots- eller fiskalsbefattning i hovrätt samt antingen är vice häradshövding eller förvaltat domarämbete i minst två år eller hållit tingssammanträden med sammanlagt minst &0 rättegångsdagar. Samtliga förvaltningskostnader för inskrivningsavdelningen — däri inbegripet författningsenligt bidragtill avlönande av den a inskrivningsavdelningen anställde andre notarien — skola bestridas av häradshövdingen i domsagan. Chefen för inskrivningsavdelningen skall vara underkastad de ändrade bestämmelser rörande befattningen eller med densamma förenade avlöningsförmåner, som kunna varda meddelade i samband med en blivande lönereglering för rikets häradshövdingar. Tillika äro genom nämnda brev meddelade bestämmelser rörande, förutom annat, semester och annan tjänstledighet för inskrivningsdomaren. Då det gäller att i sammanhang med frågan om lönereglering för häradshövdingarna överväga de avlöningsförmåner, som framdeles böra tillkomma ifrågavarande inskrivningsdomare, torde särskilt böra beaktas de höga kompetensfordringar, som uppställts, samt de synnerligen omfattande och ansvarsfulla uppgifter, som åligga ifrågavarande tjänsteman såsom chef för inskrivningsavdelningen uti landets mest arbetsfyllda domsaga. Med hänsyn till nämnda förhållanden och vid jämförelse med de avlöningsförmåner, som nu föreslagits för häradshövdingar, synes ifrågavarande inskrivningsdomare böra åtnjuta enahanda lön, som enligt de nya avlöningsbestämmelserna för statsdepartement tillkommer å extra stat uppförd befattningshavare i sjuttonde lönegraden eller sålunda, i ortsgrupp G, 8 580 kronor med förhöjning till 9 060, 9 540 och 10 020 kronor efter resp. 3, 6 och 9 år. Utöver lönen synes inskrivningsdomaren böra i stället för honom nu tillkommande inkomst av lösen för utfärdade gravationsbevis fä åtnjuta andel enligt de för häradshövdingar föreslagna grunder av viss del utav de inom domsagan influtna medel för försålda helarksstämplar och enkla beläggningsstämplar. Härvid torde den del av försäljningssumman, vara inskrivningsdomaren skall åtnjuta dylik andel, kunna bestämmas till en femtedel därav. Med tilllämpning av de för häradshövdingar föreslagna beräkningsgrunderna skulle sålunda inskrivningsdomaren äga att å nämnda femtedel uppbära 25 procent, intill dess femtedelen uppgått till 20 000 kronor, varefter reduktion av procentsatsen för överskjutande belopp skulle inträda. Då hela försäljningssumman för domsagan beräknats uppgå till i runt tal 64 000 kronor, skulle alltså den inskrivningsdomaren tillkommande andelen av stämpelavgifter komma att utgöra omkring 3 200 kronor. Därest lönen för inskrivningsdomaren regleras på sätt nu angivits, torde dyrtidstillägg böra beräknas allenast ä lönebeloppet och enligt de för nyreglerade verk gällande grunder. I fråga om semester och annan ledighet samt avlöningsförmåner under olika slag av ledighet torde beträffande inskrivningsdomaren i tillämpliga delar böra gälla vad som föreslagits beträffande häradshövding, dock med jämkningar i vissa hänseenden. Sålunda torde ledighet för vinnande avlättnad i arbetsbördan kunna, i anslutning till vad i sådant hänseende bestämts genom Kungl. Majrts brev den 7 juli 1922, medgivas under högst 30 dagar. Tjäiistledighetsavdrag i förekommande fall synes, i överensstämmelse med vad som gäller för befattningshavare å extra stat i sjuttonde lönegraden, böra bestämmas till 6 kronor, 6 kronor 50 öre, 7 kronor eller 7 kronor 50 öre för dag, allteftersom inskrivningsdomaren åtnjuter lön till belopp av 8 580, 9 060,^ 9 540 eller 10 020 kronor. Frågan om tillämpning av de nu föreslagna nya avlöningsgrunderna för inskrivningsdomaren bliva i varje fall beroende på huruvida den ordinarie häradshövdingen i domsagan övergår på den nya staten eller ej.

43 Ett ordnande av häradshövdingarnas avlöningsförmåner, på sätt ovan an- Domsagoförvaltgivits, förutsätter, att häradshövdingarna befrias från utgifterna för domsagoningen. förvaltningen, vilka kunna hänföras till följande kategorier, nämligen avlöningav rättsbildade biträden, avlöning av icke rättsbildade biträden och utgifter i övrigt för renskrivning, utgifter för skrivmaterialier, kostnader för vissa resor samt utgifter för kanslilokaler. Beträffande kostnaderna för avlönande av rättsbildade biträden, vilka kost- Icke-ordinader redan nu till det väsentligaste bestridas av statsverket, i det biträdande narie rättsbildade domares och förste notaries avlöning helt och hållet samt andre notaries av- befattningslöning till större delen utgå av statsmedel, föreslogs i 1921 års betänkande, havare. att jämväl andre notaries årsarvode i sin helhet skulle gäldas av statsverket. Vidare föreslogs att, under det för närvarande statsmedel få tagas i anspråk för avlönande av allenast en förste notarie och en andre notarie i varje domsaga, skulle efter Kungl. Maj:ts prövning i domsagor, där göromålen det krävde, få anställas ytterligare en eller flera statsavlönade förste eller andre notarier. Med ledning av inkomna uppgifter beräknades antalet nya förste och andre notarier, som sålunda skulle behöva anställas, till sammanlagt 27, nämligen 18 förste notarier och 9 andre notarier. Att av de nya notarier, som sålunda skulle kunna anställas i de största domsagorna, en del borde erhålla förordnande såsom förste notarier krävdes dels till förekommande av att i sådana domsagor tjänstgörande andre notarier i förtid lämnade sina befattningar på grund av lång väntetid på förordnande såsom förste notarier och dels för att i någon män uppväga den ringare utsikten att erhålla domarförordnande, som i dessa domsagor förefunnes. Emot vad sålunda anförts i fråga om behovet av förste och andre notarier i de största domsagorna torde, enligt vad en förnyad undersökning givit vid handen, icke vara något att erinra. I betänkandet berördes vidare frågan, huruvida statsavlönade andre notarier borde fa anställas även i de minsta domsagorna, och yttrades därutinnan följande: »Även om i en del domsagor anställandet av andre notarie icke kan anses i och för sig nödvändigt, påkallas dock denna åtgärd för att tillgången på förste notarier skall bliva säkerställd. Det torde endast i undantagsfall kunna påräknas, att förste notarie skall kunna erhållas, utan att han förut varit i domsagan anställd såsom andre notarie, varjämte fördelen av att till förste notarie erhålla en person, som genom föregående tjänstgöring i samma domsaga blivit förtrogen med dess förhållanden, ligger i öppen dag. Om emellertid i något enstaka fall anställande av andre notarie icke är av behovet påkallat, torde det ej behöva befaras, att vederbörande häradshövding det oaktat skall göra bruk av sin rätt i förevarande avseende, i synnerhet dä han får sig tillförsäkrat att pä statens bekostnad erhålla den hjälp av icke rättsbildade biträden, som kan vara erforderlig.» Såsom vid redogörelsen för de över betänkandet avgivna yttrandena nämnts, hava några häradshövdingar anmärkt, att då det fortfarande rådde brist på rättsbildade biträden, särskilt i Norrlandsdomsagorna, ett medgivande av rätt jämväl för häradshövdingarna i de minsta domsagorna att få hos sig anställd andre notarie skulle minska tillgången på rättsbildade biträden för de mera arbetstyngda domsagorna. Vidare har anförts av Svea hovrätt, att det borde tagas under övervägande, huruvida icke, under förutsättning att de icke rättsbildade biträdenas antal i domsagorna sattes tillräckligt högt, den rättsbildade arbetshjälpen i en eller annan domsaga kunde inskränkas till en förste notarie, samt av Göta hovrätt, att, till förekommande av att andrenotarietjänster inrättades utan verkligt behov, det borde ankomma på Kungl. Maj:t att efter vederbörande häradshövdings hörande bestämma rörande anställande av andre notarie. Likaså har statskontoret framhållit, att andrenotariebefattningar med

44 statsavlöning borde inrättas endast i den man sådant efter noggrann prövning befunnes av ett verkligt behov påkallat. Vad sålunda anmärkts är utan tvivel förtjänt av beaktande. I några av de mindre domsagorna äro göromålen ej så omfattande, att häradshövdingen i allmänhet har behov av tvä rättsbildade biträden. Den av 1920 års sakkunniga framhållna synpunkten, nämligen önskvärdheten av andre notaries anställande jämväl i de mindre domsagorna för underlättande av rekryteringen av förste notariebefattningen, måste väl erkännas äga en viss betydelse men torde ej böra vara ensam avgörande, då det gäller inrättande av helt statsavlönade tjänster, som ej kunna anses i och för sig behövliga, Anställande av andre notarie med statsavlöning i de minsta domsagorna bör därför ankomma p å Kungl. Maj:ts prövning. En preliminär beräkning av antalet domsagor, i vilka göromålen icke kräva både förste och andre notarie, har givit till resultat, att dylika domsagor uppgå till ett antal av omkring 25. Emellertid torde antalet rättsbildade biträden i varje särskild domsaga ej kunna en gång för alla bestämmas, utan därutinnan meddelad föreskrift torde böra gälla endast tills vidare, enär dels en inträffad ökning eller minskning i arbetsbördan, som ej är av rent tillfällig art, kan påkalla en förändring i ovannämnda avseende, och dels i en domsaga, där göromålen utan svårighet kunna medhinnas av häradshövdingen med hjälp av ett rättsbildat biträde, sä länge häradshövdingen äger obruten arbetskraft, behov av tvä rättsbildade biträden kan uppstå, då häradshövdingen uppnått högre ålder eller hans hälsa blivit vacklande. I de domsagor, där endast ett rättsbildat biträde med statsavlöning skall finnas, bör kunna under en viss tid vara anställd förste notarie och under en annan tid andre notarie. Om nämligen i dylik domsaga vid förste notaries avgång lämplig aspirant å förstenotariebefattningen icke finnes, bör häradshövdingen vara berättigad att i stället få hos sig anställd andre notarie, som sedermera efter vunnen kompetens kan uppflyttas till förste notarie. Under den tid, då i domsaga, för vilken föreskrivits endast ett rättsbildat biträde, är anställd andre notarie eller ock förste notarie, som ej är kompetent att förvalta häradshövding!]änst i full omfattning, blir häradshövdingen för att komma i åtnjutande av semester eller annan ledighet hänvisad att söka få vikarie från annat håll. Pä senare tider har det emellertid ofta visat sig svårt och stundom omöjligt för häradshövding, som varit i stort behov av ledighet men ej hos sig haft anställd förste notarie med kompetens att uppehålla häradshövdingtjänsten, att erhålla vikarie. Till förebyggande av att häradshövding i domsaga, där endast (dt rättsbildat biträde skall vara anställt, under allt för lång tid i sträck blir försatt i sådan svårighet, synes den modifikationen påkallad i bestämmelserna rörande anställande av allenast ett rättsbildat biträde i vissa mindre domsagor, att häradshövding i dylik domsaga bör äga att sex månader innan hos honom anställd förste notarie beräknas avsluta sin tjänstgöring i domsagan få hos sig anställd andre notarie. Ansökning därom bör prövas av vederbörande hovrätt. Andre notarie, som sålunda anställes, erhåller enligt gällande regler efter ett och ett halvt år kompetens att hålla allmänt tingssammanträde. Som ett biträde i allmänhet fullgör sin tingssittning i domsagan under loppet av ett är från det han vunnit full domarkompetens, innebär den nu föreslagna anordningen, att två rättsbildade biträden komma att vara anställda i sådan domsaga, som nu är i fråga, under sex månader av varje tvåårsperiod och att häradshövdingen i allmänhet kommer att under vart annat år vara i avsaknad av statsavlönat biträde med kompetens att hålla allmänt tingssammanträde. Beträffande förste notariers och andre notariers avlöning föreslogs i 1921 års betänkande ej någon förändring med avseende å de nuvarande, i domsagostadgan bestämda arvodesbeloppen. I sammanhang med en lönereglering

45 för häradshövdingarna synas emellertid ändringar påkallade såväl i fråga om nämnda arvodesbelopp som med avseende å andra i domsagornas tjänstgörande rättsbildade befattningshavares avlöningsförhållanden. I domsagostadgan återfinnas, jämte bestämmelserna om förste och andre notariers arvoden, föreskrifter angående arvoden till biträdande domare, vice häradshövding-arvoden och vikariatsarvoden. Notariearvodena utgå i domsagorna i Västerbottens och Norrbottens län samt Härjedalens domsaga med 2 700 kronor till förste notarie och 2 000 kronor till andre notarie samt i övriga domsagor med respektive 2 400 kronor och 1 800 kronor. Förste och andre notarier äga ärligen åtnjuta semester 4 veckor och kunna därutöver, om häradshövdingen finner vikarie ej erfordras, erhålla ledighet högst 8 dagar varje halvår. Fråga om annan ledighet prövas av hovrätten. Under tid, då förste eller andre notarie åtnjuter semester eller sådan ledighet, som häradshövdingen därutöver äger bevilja, bibehålies arvodet. Biträdande domare, som efter Kungl. Maj:ts bestämmande kan anställas i arbetstyngda domsagor för utförande av häradshövdingen åliggande göromål i enlighet med vad särskilt bestämmes, uppbär ärligt arvode med 4 000 kronor, varav hälften innehälles, om biträdande domaren åtnjuter arvode såsom vice häradshövding. Förordnas biträdande domare i någon av ovannämnda norrländska domsagor, tillkommer ett tilläggsarvode å 500 kronor. Såsom kompetensvillkor för att förordnas till biträdande domare har uppställts tjänstgöring såsom ledamot eller fiskal i hovrätt, vilken fordran emellertid enligt provisoriskt gällande bestämmelse kan eftergivas. I fråga om biträdande domares rätt till semester och annan ledighet gälla samma bestämmelser som för förste och andre notarie. Under semester och sådan ledighet, som häradshövdingen därutöver äger bevilja, bibehälles biträdande domaren vid sitt arvode. Vid början av är 1923 voro biträdande domare anställda i 11 domsagor. Vice häradshövdingar förordnas av Kungl. Maj:t, särskilt för varje hovrätt, för att hovrätterna skola äga tillgång till lämpliga personer att förvalta häradshövdingtjänst, när sådan tjänst stär obesatt eller häradshövding åtnjuter långvarig ledighet. De äro, såvida de ej med Kungl. Maj:ts eller hovrättens tillstånd fullgöra annat uppdrag, skyldiga att mottaga förordnande att förvalta häradshövdingtjänst eller att tjänstgöra såsom biträdande domare. För att kunna förordnas till vice häradshövding fordras, att vederbörande skall hava hållit allmänna tingssammanträden med sammanlagt 20 rättegångsdagar samt tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt under sammanlagt ett år eller såsom revisionssekreterare. Vice häradshövding äger uppbära ett fast arvode efter 4 500 kronor för år räknat, vilket arvode efter fem år kan höjas med 500 kronor under villkor motsvarande dem, som gälla för befattningshavare i hovrätt i fråga om uppflyttning i högre lönegrad. Under adjunktion i hovrätt eller tjänstgöring såsom revisionssekreterare samt vid förordnande att förvalta häradshövdingtjänst med rätt att uppbära samtliga med tjänsten förenade avlöningsförmåner utom halva lönen är vice häradshövding skyldig att avstå från vice häradshövdingarvodet, såvida ej Kungl. Maj:t för särskilt fall annorlunda förordnar. Hovrätten äger bevilja vice häradshövding, som eljest icke skulle komma i åtnjutande av skälig arbetsvila, semester under högst en månad årligen. Under semestern äger vice häradshövding utöver det fasta arvodet uppbära semesterarvode efter 3 000 kronor om året, utom i de fall då vice häradshövding uppehåller häradshövdingtjänst med rätt att åtnjuta samtliga med densamma förenade avlöningsförmåner utom halva lönen. Vid början av år 1923 voro i domsagorna tjänstgörande 17 vice häradshövdingar.

46 Såsom nämnts vid behandlingen av frågan om häradshövdings tjänstledighetsavdrag, är häradshövding för närvarande ej skyldig att under ledighet vidkännas avdrag å avlöningen, om i domsagan anställd biträdande domare, förste notarie eller andre notarie förordnas till vikarie. Dylik vikarie uppbär under förordnandet ej någon särskild ersättning utöver honom eljest tillkommande arvode. Dock äger en avvikelse rum från denna regel så till vida att, om förste notarien förordnas till vikarie för häradshövdingen och annan än andre notarien i domsagan förordnas att under tiden uppehålla förstenotariebefattningen, förste notarien till sin vikarie får avstå förstenotariearvodet och i stället äger uppbära vikariatsarvode till motsvarande belopp, vilket arvode bestrides antingen av häradshövdingen eller ock, om vikariatet avser tid, varunder häradshövdingen åtnjuter semester, av statsverket. Då eljest vikariatsarvode under häradshövdings ledighet skall utgå till hans vikarie, utgår arvodet i regel efter 3 000 kronor om året. Om ledigheten endast innefattar befrielse från hållande av sådant särskilt tingssammanträde, som omförmäles i lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden, eller eljest från handläggning av ifrågavarande slags mål och ärenden, utgår vikariatsarvodet med belopp, motsvarande förstenotariearvodet för den tid, förordnandets fullgörande beräknas kräva. Om i dessa fall den, som förordnas till vikarie, uppehållit befattning såsom ledamot eller fiskal i hovrätt men icke är vice häradshövding, äger han uppbära ett tilläggsarvode av 50 procent å det eljest bestämda arvodet. Nu nämnda vikariatsarvoden utgå av häradshövdingens avlöningsmedel dock med vissa undantag. Av statsmedel utgå nämligen dels vikariatsarvode under häradshövdings semester intill ett belopp av 375 kronor om året, dels nyssnämnda tilläggsarvode och dels, om Kungl. Maj:t för särskilt fall så medgiver, arvode till vikarie vid ledighet, som erfordras i anledning av rannsakning med häktad eller annat tillfälligt göromål av vidlyftig eller tidsödande beskaffenhet. Då häradshövding åtnjuter ledighet i anledning av offentligt uppdrag, kan Kungl. Maj:t bestämma annan vikariatsersättning än ovan nämnts. I domsagostadgan omnämnes särskilt en högre väcariatsersättning förvissa fall. Vid förordnande att förvalta häradshövdingtjänst i ledig domsaga eller under ledighet för häradshövding, som på grund av gällande bestämmelser är skyldig att avstå från de till tjänsten hörande avlöningsförmånerna, t. ex. då häradshövding bekläder statsrådsämbete, eller eljest där Kungl. Maj:t för särskilt fall så bestämmer, äger vikarien åtnjuta samtliga med häradshövdingtjänsten förenade avlöningsförmåner utom halva lönen. Vikarie med dylika avlöningsförmåner är skyldig att bestrida utgifterna för domsagoförvaltningen samt under egen ledighet vidkännas ersättning till vikarie i överensstämmelse med vad som gäller för ordinarie häradshövding. Är han vice häradshövding, äger han under semester, som han i sådan egenskap får åtnjuta, bibehålla avlöningsförmånerna från häradshövdingtjänsten, och om särskilt arvode skall utgå till semestervikarien, bestrides detta av statsmedel. Vid en reglering av löneförmånerna för nu omförmälda icke-ordinarie befattningshavare framställer sig frågan, i vad mån de nya avlöningsgrunderna för extra ordinarie tjänstemän och aspiranter därvid böra tjäna till förebild. Vad beträffar förste och andre notarier, må erinras, hurusom deras tjänstgöring i väsentlig mån har karaktären av utbildning. Vid sådant förhållande synas knappast tillräckliga skäl föreligga att för dylika befattningshavare tillämpa principen angående olika avlöningar inom olika med hänsyn till de allmänna levnadskostnaderna bestämda ortsgrupper. Ett särskilt skäl mot en dylik tillämpning synes ligga i den omständigheten, att häradshövdingar, bosatta i de större städerna haft lätt att erhålla rättsbildade biträden, men att svårigheter ofta mött för besättande av biträdesbefattningarna i domsagor med

47 kansliort i småstad eller på landsbygden. Som i allmänhet de större städerna tillhöra de högre ortsgrupperna, under det småstäder och andra mindre orter, där domsagokansli är förlagt, merendels äro att hänföra till billigare ortsgrupper, skulle följaktligen, om avlöningen för förste och andre notarie bestämdes efter ortsförhållanden och således de av dessa befattningshavare, som finge sin tjänstgöring i de större städerna, komme i åtnjutande av högre avlöning än de, som placerades i småstäder eller på landsbygden, svårigheten för de häradshövdingar, som hava sitt kansli förlagt till dessa senare orter, ytterligare ökas. Avlöningsförmånerna för förste och andre notarier synas därför i allmänhet ej böra bestämmas med olika belopp för olika ortsgrupper. Däremot torde, såsom f. n. är förhållandet, en viss förhöjning i avlöningen böra ske för dylika befattningshavare, anställda i vissa norrländska domsagor, där biträdesbefattningarna hittills visat sig särskilt svårbesatta, nämligen i domsagorna i Västerbottens och Norrbottens län samt Härjedalens domsaga. Beträffande storleken av förste och andre notariers avlöning hava några häradshövdingar påyrkat, att för underlättande av rekryteringen de nuvarande arvodena måtte höjas. Då denna avlöning fastställts så nyligen som 1920, torde emellertid endast en mindre jämkning av de nuvarande arvodena böra ifrågasättas. Arvode för förste notarie i domsaga i Västerbottens och Norrbottens län samt i Härjedalens domsaga torde härvid böra bestämmas till 3 240 kronor och i övriga domsagor till 2 820 kronor samt för andre notarie i nyssnämnda norrländska domsagor till 2 400 kronor och i övriga domsagor till 2 100 kronor. Det är att märka, att de sålunda föreslagna förhöjda arvodesbeloppen icke medföra någon reell löneförbättring, då dyrtidstillägg till ifrågavarande befattningshavare, om löneregleringen kommer till stånd, bör utgå enligt de bestämmelser, som gälla i fråga om dyrtidstillägg till befattningshavare vid nyreglerade verk. De föreslagna arvodena jämte dyrtidstillägg, beräknade enligt nyssberörda grunder och med tillämpning av gällande grundtal, skulle komma att uppgå till ungefär samma belopp som nuvarande arvoden tillsammans med dyrtidstillägg, utgående enligt de grunder, som tillämpas vid beräkning av dyrtidstillägg åt innehavare av icke nyreglerad tjänst. Ehuru avlöning till förste och andre notarie i allmänhet bör utgå i enlighet med vad ovan angivits, torde för visst fall avlöningsförmånerna för förste notarie böra bestämmas på annat sätt. Det har visat sig, att i en del domsagor, särskilt i Norrland, häradshövdingen haft ytterst svårt att erhålla rättsbildade biträden, vadan förste och andre notariebefattningarna under långa tider stått obesatta. För att under sådan tid komma i åtnjutande av semester eller annan ledighet har därför häradshövdingen mast söka vikarie från annat håll, vilket ofta misslyckats, i följd varav häradshövdingen gått förlustig en välbehövlig arbetsvila. Det har t. o. m. hänt, att häradshövding, som varit sängliggande sjuk, icke kunnat erhålla vikarie. I de fall, då i hovrätten tjänstgörande befattningshavare funnits att tillgå för dylikt vikariat, har vederbörande ogärna underkastat sig ett avbrott i sin hovriittstjänstgöring för mottagande av vikariat på landet, särskilt då vikariatet ioke medfört någon förbättring i avlöningshänseende. En häradshövding, som under lång tid varit i avsaknad av rättsbildat biträde, är emellertid icke alltid betjänad allenast med en vikarie, som under någon kortare tid uppehåller häradshövdingtjänsten, utan har fastmera behov av ett stadigvarande biträde, som under en längre tid kan tillhandagå honom vid förekommande göromål samt under tiden förrätta de tingssammanträden, från vilka häradshövdingen kan erhålla befrielse. Befinnes det erforderligt att förordna i hovrätt tjänstgörande befattningshavare att uppehålla förstenotariebefattning, synas därför avlöningsförmånerna böra tilltagas något rikligare än under andra förhållanden, åtminstone om den förordnade tjänstgjort så länge i hovrätten, att han hunnit bestrida fiskalstjänst-

48 göring. Då de skäl, som eljest fala, för bestämmande av förste notaries avlöning utan hänsyn till ortsförhållanden, knappast kunna åberopas i nu avsedda fall, torde avlöningen böra avpassas efter de allmänna levnadskostnaderna å tjänstgöringsorten. Enligt Kungl. Majrts brev till Svea hovrätt den 31 december 1921 äger tillförordnad fiskal åtnjuta lön enligt sjuttonde löneklassen av löneplanen i avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement, vilken löneklass upptager en avlöning av 5 K>0 kronor i billigaste och 6 420 kronor i dyraste ortsgrupp, samt utgår avlöning till biträdande fiskal efter högst 3 200 kronor om arid. Om fråga uppkommer att till förste notarie förordna i hovrätt tjänstgörande extra ordinarie befattningshavare, torde väl för förordnandet i allmänhet icke komma att tagas i anspråk befattningshavare, vilken uppbär avlöning såsom tillförordnad fiskal. Vid sådant förhållande synas avlöningsförmånerna för förste notarie i fall, som nu avses, böra kunna sättas ej oväsentligt lägre än den för tillförordnad fiskal bestämda avlöningen. Med iakttagande härav synes avlöning till förste notarie, vilken tjänstgjort såsom fiskal eller biträdande fiskal i hovrätt, lämpligen kunna fastställas i överensstämmelse med avlöningen i trettonde löneklassen enligt löneplanen för manlig befattningshavare vid statsdepartement eller sålunda efter tjänstgöringsortens hänförande till viss ortsgrupp, till följande belopp: 0 i t sgr u P P

A

B

C

D

E

F

G

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

3 960

4 446

4 608

4 770

4 932

Beträffande de nu utgående vicehäradshövdingarvodenä torde böra vidtagas dels någon höjning i arvodesbeloppen och dels ersättande av ålderstillägget med två avlöningsförhöjningar. Begynnelsearvodet synes lämpligen böra sättas till 5 040 kronor i stället för 4 500 kronor med förhöjning till 5 340 och 5640 kronor efter resp. 3 och 6 år. Genom en dylik förändring i fråga om avlöningsförhöjningen vinnes en viss överensstämmelse med vad som enligt avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement gäller för sådan befattningshavares uppflyttning i högre löneklass. Då f. n. dyrtidstillägg å vice häradshövdings arvode utgår enligt de grunder, som tillämpas för beräkning av dyrtidstillägg ät innehavare av icke nv reglerad tjänst, men efter genomförande av den föreslagna löneregleringen dyrtidstillägg å arvodet bör beräknas i enlighet med de regler, som för närvarande gälla i fråga om dyrtidstillägg till befattningshavare vid nyreglerat verk, innebär den föreslagna arvodeshöjningen icke någon löneförbättring. Vice häradshövding bör liksom för närvarande vara skyldig att avstå från vicehäradshövdingarvodet vid adjunktion i hovrätt och förordnande att bestrida revisionssekreterartjänst ävensom vid vissa här nedan närmare angivna längre förordnanden att uppehålla häradshövdingtj änst. Vad slutligen beträffar avlöningsförmånerna för övriga i domsagorna tjänstgörande rättsbildade icke-ordinarie befattningshavare, nämligen biträdande domare — frånsett inskrivningsdomaren i Södra Boslags domsaga — och andra vikarier för häradshövding än förste och andre notarie, synas dessa avlöningsförmåner böra bestämmas enligt principen om olika avlöning allt efter de allmänna levnadskostnaderna å tjänstgöringsorten. Några skäl, motsvarande dem som anförts för en avvikelse frän nämnda princip i fråga om förste och andre notariers arvoden, kunna ej åberopas beträffande nu avsedda befattningshavare.

49 E n aspirant å ett förordnande av nu ifrågavarande slag får anses hava avslutat sin förberedande utbildning och kan ej välja mellan olika tjänstgöringsorter. Vid bestämmande av avlöningarnas storlek bör tagas i betraktande, att biträdande domare enligt gällande bestämmelser bör hava uppehållit befattning såsom ledamot eller fiskal i hovrätt samt att f. n. vid vikariat för häradshövding det för normala fall bestämda vikariatsarvodet nöjes med 50 procent, om vikarien bestritt sådan befattning i hovrätt, som nyss nämnts. Vidare synas i överensstämmelse med den grundsats, som följts vid förslag till arvoden för förs.te och andre notarier, avlöningsbeloppen höra sättas så, att desamma tillika med dyrtidstillägg, beräknat enligt de regler, som gälla i fråga om dyrtidstillägg till befattningshavare vid nyreglerat verk, komma att uppgå ungefär till samma belopp som nuvarande avlöningar jämte dyrtidstillägg, utgående enligt de beträffande tjänst vid icke nyreglerat verk fastställda grunder. Med tillämpning av det ovanstående synes avlöning för biträdande domare lämpligen kunna sättas till belopp, motsvarande lönen till manlig befattningshavare vid statsdepartement i femtonde löneklassen, nämligen för år räknat: i ortsgrupp

resp.kronor

A

B

C

D

E

P

G

4 560

4 746

5 118

5 304

5676 Ar biträdande domare vice häradshövding, torde avlöningsförhållandena lämpligen böra ordnas så, att vicehäradshövdingarvodet bibehålles samt avlöning i övrigt utgår med belopp, motsvarande lön i lägre löneklass, nämligen den för manlig befattningshavare vid statsdepartement fastställda sjätte löneklassen, eller för år räknat: i orts grupp

A

B

C

D

E

F

G

resp.kronor 2 580 2 700 2 820 2 940 3060 3180 3 300 Vikariatsarvode för de fall, då detsamma f. n. utgår efter 3 000 kronor för år räknat, synes böra bestämmas till belopp, motsvarande avlöning till manlig befattningshavare vid statsdepartement i tionde löneklassen, eller i ortsgrupp

resp.kronor

A

.....3240

B

C

D

E

F

G

3 384

3 528

3 672

3 816

4104 Ar vikarien vice häradshövding, bör han under vikariatet äga behålla vicehäradshövdingarvodet. Har vikarie tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt och sålunda vunnit samma kompetens, som ovan angivits för befattning såsom biträdande domare, torde vikariatsavlöningen böra utgå med samma belopp som sistnämnda befattningshavares arvode eller i de särskilda ortsgrupperna med resp. 4 560, 4 746, 4 932, 5118, 5 304, 5 490 och 5 676 kronor. Förordnas förste eller andre notarie eller biträdande domare att förvalta häradshövdingtjänsten i domsagan, bör i överensstämmelse med vad f. n. gäller särskilt vikariatsarvode ej ifrågakomma. I vissa fall torde vikariatsersättning böra utgå efter andra grunder, nämligen vid förordnanden, motsvarande dem, då enligt nu gällande bestämmelser vikarie äger åtnjuta samtliga med häradshövdingtjänsten förenade avlöningsförmåner utom halva lönen med skyldighet för vikarie, som är vice häradshövding, att avstå från vicehäradshövdingarvodet. Då enligt ovan framlagda löneregleringsförslag ordinarie innehavare av häradshövdingtjänsten i fall, som nu avses, bör avstå hela andelen av stämpelavgifter, synes i dessa fall vikariatsersättningen lämpligen kunna bestämmas till dels arvode, motsvarande lönen i viss löneklass av löneplanen för befattningshavare vid statsdepartement, och dels viss andel av stämpelavgifterna. Arvodet bör därvid utgå med belopp, 741 23

50 motsvarande lönen i tjugufjärde löneklassen av nämnda löneplan, nämligen i de särskilda ortsgrupperna A, B, C, D, E, F och G med resp. 8 100, 8 340, 8 580, 8 820, 9 060, 9 300 och 9 540 kronor för år räknat, samt andelen av stämpelavgifter sättas till hälften av den för ordinarie häradshövding bestämda andelen av dylika avgifter. Är vikarien vice häradshövding, bör han under förordnandet avstå från sitt arvode såsom vice häradshövding. Som för beräkning av den andel av stämpelavgifter, som belöper å viss del av ett kalenderår, stämpelavgifterna för hela året skola uppdelas med lika belopp å årets alla dagar, kan först vid årets slut fastställas, ä vilket stämpelbelopp andelen av stämpelavgifter för en del av året skall beräknas. Likaså kan, om i en domsaga stämpelavgifterna under ett år uppgå till sådant belopp, att viss del av stämpelandelen skall utgå efter nedsatt procentsats, först vid årets slut bestämmas, efter vilken medelprocent andelen för året skall utgå. Då en vikarie, som under någon del av årets tre första kvartal bekläder häradshövdingtjänst med rätt att åtnjuta andel av stämpelavgifter, bör före årets slut få uppbära nämnda andel, måste en anordning träffas för bestämmande av den stämpelandel, vikarien i dylika fall må äga uppbära. En lämplig utväg synes vara, att vikarien, i anslutning till vad som ovan föreslagits beträffande ordinarie häradshövding, provisoriskt får uppbära andel, beräknad efter näst föregående års stämpelförsäljning och hälften av sagda års medelprocent i domsagan eller, vad första året efter löneregleringen beträffar, efter halva det av Kungl. Maj:t för domsagan bestämda andelsbeloppet, samt att vid årets utgång slutgiltig reglering av stämpelandelen äger rum. Nu angivna avlöningsförmåner torde kunna anses skäliga, om hänsyn tages därtill, att de befattningshavare, vilka komme att erhålla dylika vikariat, kunna beräknas därvid hava nått en ganska framskriden levnadsålder, högre än medelåldern för befordran till hovrättsrådstjänst. De befattningshavare, som f. n. pläga beklädas med vikariat av ifrågavarande slag, erhålla i regel ej dylika förordnanden förrän de sista åren, innan de vinna befordran till ordinarie häradshövdingtjänst. Det kan nämnas, att medelåldern vid befordran till hovrättsråd under de senaste fem aren utgjort omkring 37 år, medan medelåldern för de extra ordinarie befattningshavare, som under samma tid befordrats till häradshövding, uppgått till omkring 42 år. Sådan vikarie, som nu avses, bör äga åtnjuta semester 30 dagar årligen samt, om behov därav föreligger, ytterligare ledighet för vinnande av lättnad i arbetsbördan 30 dagar. I fråga om biträdande domares, förste notaries och andre notaries semester synas i huvudsak nuvarande regler kunna gälla, Erfordras under nämnda befattningshavares semester vikarie, som uppehåller befattningen, bör ersättning till denne utgå av statsmedel, dock att, liksom f. n., förste och andre notarie i domsagan skola vara skyldiga att under biträdande domares semester uppehålla hans befattning samt andre notarien vara pliktig att uppehålla förstenotariebefattningen utan särskild ersättning. Vice häradshövding bör under förutsättning, som f. n. är stadgad, äga åtnjuta semester under högst 30 dagar årligen med rätt att, såsom hittills gällt, utöver vicehäradshövdingarvodet åtnjuta särskilt semesterarvode efter 3 000 kronor för år räknat. Då det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa avlöningsgrunderna för de icke-ordinarie befattningshavarna i domsagorna, torde Kungl. Maj.-t därvid vara i tillfälle att meddela bestämmelser jämväl i andra ej berörda hänseenden rörande dessa befattningshavares tjänstgöringsförhållanden. I 1921 års betänkande föreslogs, att renskrivningsarbetet i domsagorna jämte sådana kansligöromål, för vilka icke rättsbildade arbetskrafter pläga anlitas, skulle utföras till huvudsaklig clel av fasta, statsanställda biträden och i övrigt medelst anlitande av tillfällig skrivhjälp på statens bekostnad.. De fast anställda biträdena skulle i allmänhet placeras i en lönegrad, motsvarande

51 första lönegraden i löneplanen för ordinarie kvinnliga tjänstemän vid statsdepartement, men i de domsagor, där tre eller flera fast anställda biträden erfordrades, skulle ett biträde placeras i lönegrad, motsvarande andra lönegraden i nyssnämnda löneplan. Som dessa biträden ej borde vinna anställning såsom ordinarie befattningshavare, skulle de för ordinarie befattningshavare vid statsdepartement bestämda avlöningarna minskas med ett belopp, motsvarande vad sistnämnda befattningshavare hade att vidkännas i pensionsavgifter, därvid förutsattes, att Inträdena i domsagorna efter uppnående av den levnads- och tjänsteålder, som i allmänhet erfordrades för rätt till pension, i annan ordning av statsmedel skulle tillerkännas ålderdomsunderstöd, motsvarande den till jämförliga ordinarie befattningshavare i statens tjänst utgående pensionen. Antalet erforderliga fasta skrivbiträdesbefattningar beräknades till 213 nämligen 195 av första och 18 av andra lönegraden. Ordnandet av arbetet med renskrivning och andra enklare kansligöromål i domsagorna torde böra ske i enlighet med de i 1921 års betänkande angivna allmänna grunderna d. v. s. dels genom anställande av fasta biträden och dels genom anlitande av tillfällig skrivhjälp, men i vissa detaljer torde förslaget böra underkastas lindring och komplettering. Med hänsyn till den inverkan en blivande rättegångsreform kan utöva pä behovet av renskrivningsarbete vid underrätterna, synas de fasta biträdena tills vidare icke böra uppföras såsom ordinarie befattningshavare. Vid sådant förhållande torde avlöningsmedel för ifrågavarande befattningshavare böra bestridas av anslag å extra stat, I anslutning till vad i 43 § av kungörelsen den 31 december 1921 med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement m. fl. verk stadgats beträffande befattningshavare med avlöning från anslag ä extra stat torde ifrågavarande fasta biträden i allmänhet böra åtnjuta lön enligt löneklass, närmast lägre än den, som skulle hava gällt, därest vederbörande varit innehavare av ordinarie tjänst inom den lönegrad, till vilken befattningen hänförts. Där lönen i enlighet härmed skulle utgå enligt löneklass, som är lägre än löneklass 1 inom avd. C av löneplanen för ordinarie tjänstemän vid statsdepartement, bör således tillämpas klass a enligt den i nyssnämnda kungörelse intagna löneplanen för extra ordinarie kvinnliga befattningshavare. Jämväl i övrigt torde för nu ifrågavarande fasta biträden böra gälla liknande bestämmelser, som under 43 § i ovannämnda kungörelse meddelats rörande befattningshavare med avlöning frän anslag å extra stat. Vidkommande antalet fasta biträden, vars bestämmande bör tillkomma Kungl. Maj:t, har av en del häradshövdingar anmärkts, att sådana biträden erfordrades till större antal iin som angivits av 1920 års sakkunniga, vilka verkställt sina beräkningar med ledning av infordrade uppgifter från häradshövdingarna, avgivna under hösten 1920. För närmare utredning bland annat rörande erforderliga antalet fasta biträden i domsagorna hava i december 1922 från samtliga häradshövdingar infordrats uppgifter rörande antalet i envar domsaga da mera anställda fasta biträden samt deras avlöningsförmåner och dagliga arbetstid ävensom upplysning, i vilken omfattning tillfällig skrivhjälp anlitades. Av de inkomna uppgifterna framgår, att i domsagorna vid slutet av 1922 voro anställda tillsammans 242 fasta biträden med i allmänhet en daglig arbetstid av omkring 7 timmar. Då emellertid för några av nämnda biträden angivits en åtskilligt kortare arbetstid samt en förutsättning för anställande av fast biträde bör vara, att vederbörande erhåller full sysselsättning under en daglig arbetstid, motsvarande den för andra jämförliga befattningshavare i statens tjänst bestämda eller 7 timmar, och då å andra sidan i vissa domsagor, där betydliga belopp utbetalts för tillfällig skrivhjälp, flera fasta biträden synas erfordras än som f. n. äro där anställda, hava de inkomna uppgifterna icke

52 utan vidare kunnat läggas till grund för beräkningen av erforderliga antalet fasta biträden i domsagorna. I två domsagor, där f. n. fasta biträden ej finnas anställda, nämligen Finspånga läns domsaga samt Orust och Tjörns domsaga, hava utgifterna för renskrivning under de två sista åren uppgått till så obetydliga belopp, i medeltal resp. 1 300 och 1 000 kronor, att fasta biträden f. n. icke synas böra anställas i nämnda domsagor. Efter jämkning, vidtagen med hänsyn till ovan anförda omständigheter, har antalet! erforderliga fasta biträden i domsagorna beräknats till 221. Ändrade förhållanden kunna givetvis framdeles fmedföra behov av en ökning av berörda antal. Yppas sådant behov, har vederbörande häradshövding att därom göra framställning hos Kungl. Maj:t, Beträffande ifrågavarande biträdens avlöningsförhållanden har, såsom tidigare uppgivits, av åtskilliga häradshövdingar anmärkts, att avlöningen syntes hava av 1920 års sakkunniga tilltagits väl knappt. Därjämte har påyrkats, att i varje domsaga ett biträde måtte placeras i andra lönegraden. Statskontoret har gjort gällande, att säkerligen även i domsagor, där endast ett eller två fasta biträden vore anställda, göromålen kunde vara av den beskaffenhet, att i fråga om ett biträde tilldelandet av en lönegrad högre än den lägsta finge anses påkallat samt att det beträffande de största domsagorna kunde ifrågasättas, om ej med hänsyn till det synnerligen maktpåliggande arbete,, som dar måste anförtros vissa skrivbiträden, ett biträde borde vinna placering i tredje lönegraden. Obestridligt är, att en del av de göromål, som pläga utföras av de icke rättsbildade biträdena i domsagorna, äro av den beskaffenhet, att de böra anses berättiga till en avlöning, högre än den som i allmänhet är bestämd för kvinnliga befattningshavare å extra stat inom första lönegraden. Detta gäller även i fråga om de mindre domsagorna. I de allra största domsagorna ifrågakommer därjämte så högt kvalificerat arbete, t. ex. räkenskapsföring och kassörsgöromål, att det betingar en avlöning minst inom tredje lönegraden. På grund härav synas de i domsagorna anställda fasta biträdenas avlöningsförhållanden böra ordnas så, att i varje domsaga, där fast biträde är anställt, ett biträde skall vara placerat i andra lönegraden, att i några av de största domsagorna därjämte ett biträde skall vara anställt med lön inom tredje lönegraden samt att övriga biträden skola uppbära avlöning inom första lönegraden, dock att i vissa av de domsagor, där ett biträde av tredje lönegraden skall vara anställt, ännu ett biträde bör erhålla lön inom andra lönegraden. I sistnämnda domsagor är det nämligen på grund av arbetets omfattning i allmänhet nödvändigt att i avsevärd omfattning använda icke rättsbildade biträden till uppsättande av s. k. smäprotokoll, vilket arbete ställer stora fordringar på vederbörandes duglighet. De domsagor, i vilka ett fast biträde av tredje lönegraden behöver anställas, hava beräknats till fem, nämligen Södra Roslags domsaga, Södertörns domsaga, Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals härads domsaga, Oppunda och Villåttinge härads domsaga samt Östra Värends domsaga, och i de tre förstnämnda domsagorna hava två biträden av andra lönegraden ansetts erforderliga. Jämlikt förestående förslag skulle i domsagorna behöva anställas sammanlagt 5 fasta biträden av tredje lönegraden, 126 sådana biträden av andra lönegraden och 90 dylika biträden av första lönegraden. Därest den till 1923 års riksdag gjorda framställningen angående indragning av häradshövdingtjänsten i Vifolka, Valkebo och Gullbergs härads domsaga samt uppdelning av domsagan på Lysings och Göstrings härads domsaga och Äkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads domsaga vinner bifall, torde detta hava till följd, att ett av de till andra lönegraden beräknade biträdena bör ersättas med ett skrivbiträde av första lönegraden. Biträdenas fördelning å de särskilda domsagorna finnes angiven i en betänkandet vidfogad tabell.

53 Med iakttagande av vad förut anförts rörande nu ifrågavarande biträdens avlöningsförhållanden, böra biträdena, efter sin stationeringsort, komma i åtnjutande av lön enligt följande löneplan:

l:a lönegraden

J

a 1 2

1 33

2:a lönegraden

4 5

1 66

3:e lönegraden

0 r tsgr u p p

Löneklass

Lönegrad

7 8 9

A

B

C

D

E

F

G

1350 1440 1560 * 1680

1410 1500 1620 1740

1470 1 560 1680 1800

1530 1620 1740 1860

1590 1680 1800 1920

1650 1740 1860 1980

1710 1800 1920 2 040

1680 1800 1920 2 040

1740 - 1800 1860 ' 1920 1983 2 046 2106 ; 2172

1860 1980 2109 2 238

1920 2 040 2 172 2 304

1980 2 100 2 235 2 370

2 040 2160 2 298 2 436

2 040 2 160 2 280 2 400

2 106 2172 2 229 2 298 2352 ' 2 424 2 475 ' 2 550

2 238 2 367 2 496 2 625

2 304 2 436 2 568 2 700

2 370 2 505 2 640 2 775

2 436 2 574 2 712 2 850

Dessa biträden böra i förekommande fall äga uppbära kallortstillägg i överensstämmelse med vad som vid senaste löneregleringar stadgats för andra befattningshavare i statens tjänst eller sålunda efter enahanda grunder, som skulle gälla för häradshövdingar. Av en jämförelse mellan de löner, som enligt ovanstående löneplan skulle tillkomma de fasta biträdena, samt de avlöningar, som dylika biträden i domsagorna enligt häradshövdingarnas ovan omförmälda uppgifter åtnjuta, framgår, att ett stort antal biträden f. n. uppbära högre avlöning än den, varav de enligt löneplanen skulle komma i åtnjutande, men att å andra sidan ett avsevärt antal biträden, som nu uppbära en oskäligt läg avlöning, genom statsanställningen skulle erhålla en välbehövlig förbättring i sina avlöningsvillkor. Av de 214 biträden, angående vilkas avlöningsförmåner exakta uppgifter föreligga, uppbära 38 en avlöning, växlande mellan 2 500 och 3 600 kronor, 34 en avlöning av 2 400 kronor, 33 en avlöning, växlande mellan 1 900 och 2 300 kronor, 36 en avlöning av 1 800 kronor, 28 en avlöning, växlande mellan 1 500 och 1 700 kronor, samt 45 en avlöning, växlande mellan 600 och 1 400 kronor. Det har visat sig, att nämnda 214 biträden tillsammans i avlöning uppbära ett belopp, som ungefär motsvarar den sammanlagda avlöningssumma, som skulle komma att utgå till sagda biträden, därest dessa, placerade i de lönegrader, som för varje särskild domsaga här ovan förutsatts, en var inom sin lönegrad hunnit den näst högsta åldersklassen samt alla tillhörde den mittersta ortsgruppen (D). Som dessa biträden böra äga rätt till dyrtidstillägg i likhet med andra jämställda befattningshavare i statens tjänst, torde emellertid de biträden, vilka för närvarande uppbära högre avlöning än den de enligt ovanstående löneplan skulle erhålla, efter statsanställningen i allmänhet komma att genom dyrtidstillägget uppnå en löneinkomst, motsvarande deras nuvarande avlöning. Enligt de allmänna villkor, som ansetts böra gälla beträffande de fasta biträdenas anställning, skall tjänstetiden i varje löneklass utgöra 3 år. De i domsagorna f. n. anställda biträdena, vilka på grund av sin föregående tjänstgöring få anses särskilt kvalificerade för de föreslagna fasta biträdesbefattningarna, synas — i likhet med vad av 1912 års riksdag medgivits beträffande skrivbiträden i hovrätterna — böra efter Kungl. Maj:ts prövning få för åt-

54 njutande av löneförhöjning tillgodoräkna sig sin föregående domsagotjänstgöring. De fasta biträdesbefattningarna i domsagorna böra besättas med kvinnor. Dock synes den avvikelsen härifrån böra medgivas, att i domsagorna vid löneregleringens genomförande för nu omhandlade arbetsuppgifter anställda män med vederbörlig kompetens må kunna antagas till innehavare av fast biträdesbefattning med åtnjutande av de avlöningsförmåner, som skulle tillkomma kvinnlig innehavare av befattningen. I överensstämmelse med vad som gäller för motsvarande befattningshavare å extra stat vid statsdepartement torde i domsaga anställt kvinnligt biträde böra äga åtnjuta semester 25 dagar årligen före fyllda 40 är och 35 dagar årligen efter fyllda 40 år. Manligt skrivbiträde, som jämlikt ovan föreslagna undantagsbestämmelse kan hava anställts i domsaga, bör däremot, i likhet med vad som gäller för manlig ordinarie befattningshavare i motsvarande lönegrader, äga åtnjuta semester respektive 20 och 30 dagar. Med hänsyn till längden av fast biträdes dagliga arbetstid, 7 timmar, bör ej i allmänhet dylikt skrivbiträde anlitas för utförande å övertid av arbete, som ej medhinnes under den ordinarie arbetstiden, utan bör extra skrivhjälp användas för sådant arbete. Emellertid torde det ej kunna undvikas, att fast anställt biträde vid vissa tillfällen måste tagas i anspråk för övertidsarbete, särskilt under de närmaste dagarna före ett tingssammanträde. Ersättningför dylikt övertidsarbete förutsattes komma att beredas biträdet genom tillfällig ledighet, t. ex. å dagar, då tingssammanträde i domsagan pågår. Vid nu angivna förhållanden synes anledning icke förefinnas att medgiva tilldelande åt fast biträde av sådan särskild övertidsersättning, som avses i 29 § i avlöningsreglementet för statsdepartement. Att genom särskilda föreskrifter fastslå, om eller i vad mån icke rättsbildade biträden må användas till annat domsagoarbete än renskrivning eller därmed jämförligt arbete, torde ej böra ifrågasättas. Givetvis bör sådant kvalificerat arbete som t, ex. protokollsuppsättning icke anförtros åt icke rättsbildat biträde i de fall, dä dylikt arbete kan medhinnas av rättsbildade biträden. Är däremot detta ej förhållandet, kan det, såsom tidigare antytts, bliva nödvändigt att anlita icke rättsbildade biträden för uppsättande av smäprotokoll jämte annat kvalificerat arbete, som i regel utföres av rättsbildade biträden. Att genom detaljerade bestämmelser reglera dessa förhållanden låter sig icke lämpligen göra, utan möjlighet bör stå öppen att ordna arbetet efter för handen varande förhållanden på det mest praktiska sättet. Tillsättandet av de fasta biträdesbefattningarna föreslogs i 1921 års betänkande skola anförtros åt häradshövdingarna. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida en sådan anordning är den lämpligaste. Det är f. n. ej så ovanligt, att renskrivningsarbete i domsaga ombesörjes av anhörig till häradshövdingen. Vid besättande av de nya biträdesbefattningarna, vilka böra tillsättas efter ansökan samt därförut kungöras lediga, kan det därför förväntas, att bland aspiranterna stundom komma att befinna sig anhöriga till häradshövdingen, och det sjnes böra undvikas, att häradshövdingen försättes i situationen att i dylika fall hava att träffa avgörandet. På grund därav torde tillsättandet av fast biträdesbefattning böra tillkomma vederbörande hovrätt. Ansökningarna böra emellertid ingivas till häradshövdingen, som skall hava att översända desamma jämte eget yttrande till hovrätten. Kostnaderna för kungörelse angående dylik biträdesbefattnings ledig-förklarande böra ersättas av statsmedel i den ordning, som här nedan angives i fråga om gäldande av utgifterna för tillfällig skrivhjälp i domsagorna. Beträffande pension till ifrågavarande biträden får det antagas, att riksdagen ej kommer att undandraga sig att bevilja sådana befattningshavare pen-

55 sion under de förutsättningar, som i allmänhet gälla för civila tjänstinnehavares rätt till pension. I den mån renskrivningsarbetet eller därmed jämställt arbete i domsagorna ej medhinnes av fast anställda biträden, bör, såsom av 1920 års sakkunniga föreslagits, det ankomma på häradshövdingen att låta utföra arbetet genom tillfällig skrivhjälp på statsverkets bekostnad. Börande betalningen för dylikt arbete har häradshövdingen att träffa uppgörelse med vederbörande, därvid häradshövdingen bör bevaka det allmännas intresse samt tillse, att ersättningen sättes så lågt, som skäligen låter sig göra. Ersättningen bör därvid kunna bestämmas till visst belopp för timme eller ark eller sida, allt efter som i varje fall må befinnas lämpligast. Skall betalning erläggas med timpenning, får denna ej under några förhållanden sättas högre än den timpenning, som gäller i fråga om övertidsarbete av jämförliga befattningshavare vid statsdepartement. För bestridande av nu ifrågavarande kostnader bör häradshövdingen, i enlighet med vad i statskontorets utlåtande hemställts, rekvirera medel från vederbörande länsstyrelse, därvid bör bifogas av det anlitade biträdet utställd och av häradshövdingen attesterad räkning. I 1921 års betänkande föreslogs, att för domsagoförvaltningen erforderliga skrivmaterialier skulle bekostas av häradshövdingarna mot det att dessa skulle äga av statsmedel uppbära årligt anslag, bestämt till visst belopp för varje särskild domsaga, vilket anslag avsetts även skola täcka kostnaderna för inköp och underhåll av för renskrivningsarbetet erforderliga skrivmaskiner. Såsom jämväl omnämnts, har i de av häradshövdingarna avgivna yttrandena över förslaget tämligen allmänt anmärkts, att de belopp, till vilka berörda anslag för de särskilda domsagorna beräknats, vore för låga, varjämte vissa häradshövdingar påyrkat, att skrivmaskiner måtte tillhandahållas direkt avstatsverket samt att därför häradshövdingarnas i bruk varande skrivmaskiner måtte inlösas av staten och häradshövdingarna berättigas att framdeles vid behov anskaffa nya skrivmaskiner på statsverkets bekostnad. Svea hovrätt har anfört, att det borde tagas i övervägande, huruvida icke anskaffandet av skrivmaskiner skulle ankomma på det offentliga, samt att det syntes, som om, även då anskaffningskostnaden för skrivmaskinerna lämnades åsido, kostnadsberäkningarna vore avsevärt för låga och mindre tillförlitliga samt att fördenskull en noggrannare beräkning av det för varje särskild domsaga erforderliga beloppet borcle komma till stånd. I fråga om den i 1921 års betänkande förordade anordningen med skrivmaterialiers bekostande medelst fixa, anslag utan redovisningsskyldighet har, frånsett ovanberörda yrkande beträffande skrivmaskiner, icke framställts någon anmärkning. E n dylik ordning torde ock, därest expensanslagen sättas i underkant vara den ur det allmännas synpunkt lämpligaste, enär ett medgivande av rätt för häradshövdingarna att utan vidare på statens bekostnad inköpa skrivmaterialier kunde leda till misshushållning. Det kan erinras, att principen med fixa exp en san si a g utan redovisningsskyldighet vunnit tillämpning vid senaste lönereglering för förste provinsialläkarna (se Kungl. Maj:ts proposition till 1920 års riksdag, nr 211). Vad beträffar frågan, huruvida skrivmaskiner för domsagorna böra tillhandahållas genom statsverkets försorg eller om anskaffandet av sådana bör bekostas av häradshövdingarna och denna kostnad sålunda medräknas vid fastställande av expensanslag för domsagorna, talar utsikten till nedbringande av anskaffningskostnaden, därest skrivmaskiner tillhandahållas av statsverket, till förmån för det förra alternativet. Till förmån för det senare alternativet kan åberopas följande. Skyldigheten att med expensanslagen bekosta inköp av nya skrivmaskiner skulle hos häradshövdingarna vidmakthålla intresset att

56 tillse, att skrivmaskinerna väl vårdades och deras brukbarhetstid sålunda förlängdes. Den inlösning jämte föregående värdering av häradshövdingarnas nuvarande skrivmaskiner, som måste förknippas med det förra alternativet, skulle medföra åtskilliga svårigheter och tillskynda statsverket en engångsutgift, som eljest kunde undvikas. Enligt det senare alternativet skulle vederbörande myndighet (Kungl. Maj:t eller hovrätten) besparas ett skäligen underordnat och dock måhända besvärligt åliggande att pröva från häradshövdingar inkomna framställningar om erhållande av nya skrivmaskiner. Vid ett övervägande av skälen för det ena eller det andra alternativet synes företräde böra skänkas åt det senare och den förevarande frågan således böra lösas så, att det skall tillkomma häradshövdingarna att med expensmedlen bekosta inköp av erforderliga nya skrivmaskiner. I anledning av de framställda anmärkningarna om att expensanslagen, även frånsett kostnaderna för anskaffande av nya skrivmaskiner, blivit av 1920 års sakkunniga för lågt beräknade har en ny beräkning härutinnan verkställts. Till grund för denna hava lagts de av häradshövdingarna avgivna statistiska uppgifterna rörande deras förvaltningsutgifter åren 1917—1921, sedan i förekommande fall avdragits vad under nämnda år kan hava utgivits till inköp av skrivmaskiner. I det sålunda funna medeltalet för varje domsaga har i allmänhet gjorts en nedsättning av 15 procent med hänsyn därtill, att papperspriset under vissa av nämnda år varit särskilt högt samt att efter det förevarande förslagets genomförande åtskilliga expeditioner, som nu skrivas på ostämplat papper, skulle komma att skrivas på stämpelpapper, vilket utan ersättning för pappersvärdet tillhandahålles häradshövdingarna av staten. Beloppet har därefter avrundats till närmaste jämna femtiotal kronor. Beträffande enstaka domsagor, för vilka siffrorna företett en avsevärd olikhet med siffrorna från andra likvärdiga domsagor, har ytterligare skälig jämkning av beloppet vidtagits. I fråga om domsagor, som under ovannämnda femårsperiod nybildats genom delning av äldre domsagor, ävensom andra domsagor, för vilka fullständiga uppgifter för sagda tid saknas, har för beräkning av anslagsbeloppen likaledes verkställts en jämförelse med domsagor av ungefär enahanda storlek. Vid beräkningarna har antagits, att fastighetsböcker och erforderliga rotlar av olika slag ävensom vissa slags blanketter (t. ex. blanketter till saköreslängder och de olika blanketter, som erfordras vid tillämpningen av bestämmelserna rörande fri rättegång) skola tillhandahållas kostnadsfritt av statsverket, något som redan nu sker i väsentlig omfattning. Vid en beräkning av huru mycket de sålunda för de särskilda domsagorna uträknade årliga expensbeloppen borde höjas, för att anslagen skulle förslå jämväl till bestridande av kostnaderna för inköp av skrivmaskiner, har undersökts, huru många skrivmaskiner kunde anses behövas i varje domsaga. Därvid har ansetts, att i varje domsaga erfordras en skrivmaskin för varje fast anställt skrivbiträde samt därutöver en skrivmaskin, som kan användas dels vid förekommande reparationer å övriga skrivmaskiner och dels för sådan renskrivning, som utföres av tillfälligt skrivbiträde. I ett par av de största domsagorna synes dock en dylik extra skrivmaskin ej behöva beräknas, enär de där anställda fasta biträdena i större omfattning än i andra domsagor få sysselsättning med annat arbete än maskinskrivning. I de två mindre domsagor, i vilka, såsom ovan anförts, fast biträde f. n. ej synes böra anställas, torde emellertid i expensanslaget böra inräknas kostnaden för en skrivmaskin för det skrivarbete, som där utföres. Vad beträffar frågan, huru lång brukbarhetstid i allmänhet kan påräknas för en skrivmaskin, som är i daglig användning omkring 7 timmar, hava från sakkunnigt håll infordrade uppgifter givit vid handen, att en skrivmaskin av de kraftigare typerna vid dylik användning och vid omsorgsfull skötsel kan beräknas äga en varaktighet

57 av omkring tio år. Då en ny sådan skrivmaskin f. n. torde betinga ett inköpspris av omkring 600 kronor samt skäligt tillägg bör göras för ränteförlust, synes det för övriga skrivmaterialkostnader uträknade anslagsbeloppet böra med den modifikation beträffande vissa domsagor, som nyss nämnts, for varje domsaga ökas med 75 kronor för varje skrivmaskin, som i enlighet med vad ovan angivits får anses behövlig i domsagan. Då nya förhållanden kunna betinga ändring i storleken av expensanslagen, torde dessa böra fastställas för viss tid, exempelvis för fem år varje gång. Utbetalningen av expensanslagen synes böra ske i förskott och lämpligen kvartalsvis. Anslagen böra i regel utgå till häraclshövdingtjänstens ordinarie innehavare även under tid, då han åtnjuter ledighet, med skyldighet för honom att inom det anvisade beloppet tillhandahålla vikarien skrivmaterialier. I den tabell, som vidfogats betänkandet har angivits, till vilka belopp expensanslagen för de särskilda domsagorna synas böra beräknas. • Till bestridande av nu omförmälda kostnader i domsagorna bör ett fast anslag anvisas att av Kungl. Maj:t enligt ovan angivna grunder fördelas. I överensstämmelse med de principer, å vilka nu ifrågavarande löneregleringsförslag är byggt, böra häradshövdingarna vinna befrielse från kostnaderna för tjänsteresor, i den mån de f. n. hava att bestrida sådana kostnader. De resor, som sålunda komina i fråga, utgöras av resor för inställelse vid lagtima ting och allmänt tingssammanträde jämte sammanträde för tings avslutande samt vid syn å komministerboställe i ännu ej nyreglerat pastorat ävensom resor för förrättande av tingssammanträde med tremansnämnd, vid vilka sistnämnda resor häradshövding f. n. äger uppbära gottgörelse för själva resekostnaden men ej dagtraktamente. Såsom nämnts vid redogörelsen för 1921 års betänkande, föreslogs däri, att häradshövdingarna vid nu omförmälda slags resor av statsmedel skulle åtnjuta ersättning för resekostnaden samt dagtraktamente i enlighet med bestämmelserna i resereglementet, dock med den modifikation att för varje dygn, under vilket nattlogi kostnadsfritt erhölles å tingsställe, traktamentet skulle minskas med visst belopp, exempelvis 25 procent. I fråga om häradshövdings rätt att vid dylika resor medtaga rättsbildat biträde på statsverkets bekostnad föreslogs, att ersättning av statsmedel till ett häradshövdingen åtföljande rättsbildat biträde alltid skulle utgå vid resa, avseende förrättande av lagtima ting och allmänt tingssammanträde, men vid resa till sammanträde för tings avslutande eller till sammanträde med tremansnämnd endast då — på sätt i fråga om vissa extra förrättningar stadgas i kungl. kungörelsen den 22 juni 1920 ang. resekostnads- och traktamentsersättning åt rättsbildat biträde å domsagas kansli — domhavanden enligt anteckning i protokollet med hänsyn till sammanträdets väntade omfattning funnit biträdes tillkallande erforderligt t. ex. om rannsakning med häktad blivit utsatt att hållas å sammanträde för tings avslutande. Därjämte föreslogs med avseende å beräkningen av den biträdet tillkommande ersättningen, att biträdet vid övernattande å tingsställe skulle vara underkastat samma nedsättning i dagtraktamente som häradshövdingen ävensom att särskild skjutsersättning till biträdet ej skulle utgå vid landsvägsskjuts. I åtskilliga från häradshövdingar inkomna yttranden har gjorts hemställan om att ersättning av statsmedel måtte utgå till två häradshövdingen åtföljande rättsbildade biträden vid resor till lagtima ting och allmänna tingssammanträden samt att häradshövdingen måtte berättigas att vid resa för avslutande av ting alltid medtaga ett rättsbildat biträde på statsverkets bekostnad. Att dagtraktamentet nedsättes, då fritt nattlogi finnes att tillgå, synes befogat. Dock torde i anslutning till vad i motsvarande hänseende blivit vid nyligen verkställd reglering för annat verk bestämt nedsättningen böra be-

58 stämmas till 40 procent i stället för föreslagna 25 procent. Vad beträffar frågan om ersättning av statsmedel åt rättsbildade biträden vid resor till lagtima ting och allmänna tingssammanträden jämte sammanträden för tings avslutande, synes vad därutinnan i betänkandet föreslagits böra godtagas. För göromålen å lagtima ting och allmänna tingssammanträden torde i regel icke vara behövligt att mera än ett rättsbildat biträde är närvarande, och vid sammanträden för tings avslutande torde häradshövdingen i allmänhet ej hava behov av sådant biträde. Därjämte bör erinras, att vid längre tingssammanträden, som hållas å annan ort än den, där domsagans kansli är beläget, ett rättsbildat biträdes närvaro å domsagokansliet i allmänhet synes erforderligt. Någon ändring i de sakkunnigas förslag i nu nämnda hänseenden synes därför ej böra ske i vidare mån, än att dagtraktamentet i de fall, då fritt nattlogi å tingsställe finnes att tillgå, nedsättes till 60 procent av det i resereglementet bestämda beloppet. Då reseersättning i enlighet med ovanstående skall utgå, bör densamma beräknas från den i vederbörlig ordning för domsagan bestämda kansliorten och åter. Det av 1920 års sakkunniga i förevarande sammanhang framställda förslaget angående rätt för häradshövding, som i särskilt fall icke är i tillfälle att erhålla rättsbildat biträde till protokollsförare vid tingssammanträde eller annan förrättning, att, då behov därav föreligger, anlita annan protokollsförare på statsverkets bekostnad har varit föremål för anmärkning i statskontorets utlåtande. Enligt statskontorets mening borde i dylika fall erforderlig protokollsföring kunna ombesörjas av häradshövdingen själv. Men det vore uppenbarligen olämpligt, om häradshövdingen skulle nödgas att å tingssammanträden och vid mera vidlyftiga extra förrättningar, såsom längre rannsakningar, själv ombesörja protokollsföringen. En dylik anordning skulle, jämte det arbetet under långvariga sessioner för häradshövdingen bleve särdeles påkostande, medföra förlängning av sessionerna till olägenhet för allmänheten. Vad 1920 års sakkunniga härutinnan föreslagit synes därför välgrundat. Ersättningtill dylik protokollsförare bör följaktligen utgå vid lagtima ting och allmänna tingssammanträden samt, därest behov därav föreligger och vitsordas genom anteckning i protokollet, jämväl vid andra förrättningar. Förutom arvode för själva arbetet kan i ersättningen komma att ingå skälig gottgörelse för resekostnad, om tillgång saknas till lämplig protokollsförare, boende vid tingsstället. Ersättningen bör efter företeende av räkning, attesterad av häradshövdingen, gäldas i den ordning, som förut angivits i fråga om ersättning för tillfällig skrivhjälp. Statsverkets kostnader för ifrågavarande ändamål torde emellertid bliva obetydliga, då det får antagas, att endast i undantagsfall komme att inträffa, att rättsbildat biträde för protokollsföringen saknas. Beträffande utbetalningen av de i domsagorna anställda befattningshavarnas löner jämte övriga för domsagoförvaltniiigen nödiga medel, torde kunna ifrågasättas, att nämnda bestyr, som för närvarande handhaves av länsstyrelserna samt, i fråga om arvode till vice häradshövding under Svea hovrätt, av statskontoret, överflyttades till hovrätterna. En sådan anordning skulle möjligen föranleda anställande av en särskild befattningshavare i varje hovrätt för ombesörjande av därmed sammanhängande göromål. Men å andra sidan skulle flera fördelar vinnas. Hovrätterna skulle befrias frän dem nu åliggande skyldighet att lämna länsstyrelserna eller statskontoret ingående meddelanden om utfärdade förordnanden för befattningshavare i domsagorna eller å avlöningsförhållandena eljest inverkande beslut. Länsstyrelserna befriades frän besväret att med ledning av berörda meddelanden företaga ofta svåra och tidsödande uträkningar angående avlöningsförhållandena för befattningshavare, vilkas verksamhet är för länsstyrelserna tämligen främmande. Tillämpningen

59 av de särskilda avlöningsbestämmelserna och uträknandet av avlöningsbeloppen koncentrerades från tjugufem myndigheter till tre, där vederbörande tjänstemän snart skulle vinna erforderlig förtrogenhet med dylika ärenden. Avlöningarna skulle därigenom komma att utbetalas med nödig punktlighet och med undvikande av felaktigheter, något som för närvarande, enligt vad vid skilda tillfällen framhållits, icke alltid kunnat ske. Emot 1920 års sakkunnigas förslag rörande åliggande för de tiiigshusbyggnadsskyldiga att åt häradshövdingen tillhandahålla fri kanslilokal med nödiga inventarier samt bekosta lokalens uppvärmning, belysning och städning eller, om kanslilokal ej tillhandahålles, utan kansliet är inrymt i av häradshövdingen disponerad privat lägenhet, till häradshövdingen utgiva ersättning därför, torde intet vara att anmärka. I de sakkunnigas betänkande har anförts, att en utsträckning av den i 26 kap. 4 § byggningabalken stadgade skyldigheten för häradet att bygga tingshus till omfattande jämväl av åliggande att tillhandahålla kanslilokal kunde anses såsom en naturlig följd av det sätt, vara förhållandena utvecklats, varjämte anmärkts, att de tingshusbyggiiadsskyldiga redan nu i ett stort antal fall frivilligt tillhandahålla kanslilokal eller ock lämna större eller mindre bidrag till sådan lokals anskaffande. Genom de uppgifter, som i december 1922 infordrats från häradshövdingarna och vilka jämväl avsett meddelande angående kanslilokalers tillhandahållande, har upplysning vunnits, att vederbörande tingshusbyggnadsskyldiga tillhandahålla i 63 domsagor kanslilokal jämte värme, lyse och städning utan ersättning, i 4 domsagor samma förmåner mot en årlig ersättning av 75 a 100 kronor, i l l domsagor fri kanslilokal jämte värme och lyse, i en domsaga fri lokal jämte värme och städning, i 2 domsagor fri lokal jämte värme, i 4 domsagor endast fri lokal och i en domsaga endast fritt värme, att i 3 domsagor kostnaderna för kanslilokal jämte värme, lyse och städning efter vissa grunder fördelas mellan häradshövdingen och de tingshusbyggnadsskyldiga, samt att de tingshusbyggnadsskyldiga i 12 domsagor till bestridande av kostnaderna för kanslilokal lämna kontant årligt bidrag, uppgående i en domsaga till 2 250 kronor, i en domsaga till 2 000 kronor, i en domsaga till 1 400 kronor, i 4 domsagor till 1 200 kronor, i en domsaga till 1 000 kronor, i en domsaga till 600 kronor, i en domsaga till 450 kronor, i en domsaga till 300 kronor och i en domsaga till 1 560 kronor, varjämte i sistnämnda domsaga lämnas visst, till storleken icke angivet bidrag till kostnaderna för kanslilokalens uppvärmning, belysning och städning. Av dessa uppgifter framgår, att de tingshusbyggnadsskyldiga i nära tre fjärdedelar av rikets domsagor f. n. helt eller i det väsentligaste bestrida kostnaderna för kanslilokaler samt att endast i 24 domsagor häradshövdingarna ensamma vidkännas nämnda kostnader, något som i åtskilliga fall torde bero därpå, att häradshövdingen har kansliet inrymt i sin bostad och hittills ej ifrågasatt någon ersättning därför. Det torde vid nu upplysta förhållanden icke väcka några betänkligheter att föreslå, att genom lag stadgas skyldighet för de tingshusbyggnadsskyldiga att antingen tillhandahålla häradshövdingen fri kanslilokal jämte nödiga inventarier samt bekosta lokalens uppvärmning, belysning och städning eller ock till häradshövdingen utgiva ersättning för ifrågavarande kostnaders bestridande. I berörda skyldighet bör även inrymmas åliggande att bekosta rikstelefon ä kanslilokalen. Utgiften härför bestrides redan nu i stor utsträckning av de tingshusbyggiiadsskyldiga, och dylik skyldighet är så mycket mera befogad, som det uppenbarligen är en förmån för allmänheten i domsagan att medelst telefon kunna få uträtta en del av sina ärenden å domsagokansliet. Det bör, såsom av 1920 års sakkunniga föreslagits, tillhöra länsstyrelsen att tillse, att de tingshusbyggnadsskyldigas åliggande i fråga om kanslilokaler vederbörligen fullgöres, samt att bestämma den ersättning, som bör tillkomma häradshövding, vilken själv tillhandahåller kanslilokal.

60 Nuvarande avlöningar till häradshövdingar och rättsbildade biträden i domsagorna m. m. utgå från följande anslag, nämligen å ordinarie stat »justitiestat under Svea hovrätt», »justitiestat under Göta hovrätt» och »justitiestat under hovrätten över Skåne och Blekinge» ävensom å extra stat »partiell löneförbättring för häradshövdingarna m. m.», förslagsanslag högst, samt »bidrag till domsagornas förvaltning», förslagsanslag. Därest de föreslagna nya bestämmelserna vinna tillämpning, betingas därav förändrad uppställning av avlöningsstaterna, därvid de allmänna grunder, som iakttagits vid de senaste definitiva löneregleringarna för andra verk, svnas böra tillämpas. I enlighet härmed och då någon anledning icke torde föreligga att särskilja justitiestaterna under de olika hovrätterna, torde kostnaderna för löner till de ordinarie häradshövdingarna lämpligen böra angivas i en anslagspost, vilken bland annat med hänsyn till det nu föreslagna systemet med avlöningsförhöjningar efter viss tids innehavande av tjänsten bör erhålla förslagsanslags natur. Från detta anslag böra jämväl bestridas kallortstillägg i förekommande fall samt läkarvård och begravningshjälp. Vid beräkningen av storleken av anslagsposten har det däri ingående beloppet till bestridande av lön bestämts sålunda, att kostnaden för en var tjänsteman beräknats efter lönen i högsta löneklassen. Att härvid denna löneklass valts har sin förklaring däruti, att flertalet häradshövdingar på grund av föregående tjänstgöring redan vid tillträdandet av häradshövdingtjänsten torde vara berättigade till lön enligt någon av de högre löneklasserna. Vid bestämmandet av ortsgruppen har, i den mån så kunnat ske, tillämpats den för kommunikationsverken fastställda gruppering. För sådana orter, vilka icke finnas upptagna i nyssnämnda gruppering, har företagits en ungefärlig uppskattning, vilket medfört, att resultatet med hänsyn jämväl härtill måst bliva i viss mån approximerat. Enligt nu angivna beräkningsgrunder har anslagsposten »avlöningar till ordinarie häradshövdingar» upptagits till förslagsvis 1 340 000 kronor. I den mån medel erfordras till avlöning åt ordinarie häradshövding, vilken kan komma att kvarstå å äldre lönestat, torde nyssnämnda anslagspost fä tagas i anspråk. I staten bör vidare upptagas ett förslagsanslag, benämnt »andel av stämpelavgifter», och torde detsamma kunna beräknas till 520 000 kronor. Att i avlöningsstaten för domsagorna uppföra någon särskild anslagspost till vikariatsersättningar synes icke vara lämpligt. Ersättning till vikarie för ordinarie häradshövding förekommer nämligen i de fall, då häradshövdingen är skyldig att helt eller delvis avstå sina avlöningsförmåner, samt i de fall, då i domsagan icke finnes anställd förste notarie med kompetens att förvalta häradshövdingtjänsten eller sådan notarie av någon anledning är förhindrad mottaga vikariatsförordnande. I de förra fallen finnas medel till vikariatsersättning att tillgå av de avstådda lönemedlen, och i de senare fallen, vilka torde böra räknas till undantagsfall, synas ersättningsmedel lämpligen kunna bestridas av den härefter omförmälda anslagsposten »avlöningar till ickeordinarie rättsbildade befattningshavare m. m.» Till bestridande av ersättningar åt förste och andre notarier, biträdande domare och vice häradshövdingar bör uppföras en gemensam anslagspost med benämning »avlöningar till icke-ordinarie rättsbildade befattningshavare m. m.» Frän denna anslagspost torde böra utgå lön jämväl till den biträdande domare, som förordnats såsom chef för inskrivningsavdelningen i Södra Koslags domsaga. Vid beräknande av anslagspostens "belopp må uppmärksammas att, allt sedan statsavlöning till rättsbildade biträden i domsagorna införts, en del notariebefattningar tidtals stått obesatta samt att, även om tillgången å rättsbildade biträden på senaste tiden något förbättrats, en del såsom behövliga

(il

ansedda notariebefattningar kunna antagas jämväl framgent komma att vara obesatta. Vid sådant förhållande torde, i anslutning till vad som skett i Kungl. Maj:ts proposition till 1920 års riksdag, nr 334, angående partiell löneförbättring för häradshövdingarna m. m., ifrågavarande anslag kunna upptagas till något lägre belopp, än som skulle krävas för avlönande av hela det antal förste och andre notarier, som kan anses erforderligt, helst om anslagsposten gives förslagsanslags natur. Posten 'synes i enlighet med ovanstående böra beräknas till förslagsvis 750 000 kronor. Till avlönande av icke rättsbildade biträden har beräknats ett belopp av omkring 435 000 kronor. Med hänsyn emellertid till svårigheten att redan nu på ett tillförlitligt sätt bedöma, till vilken löneklass vederbörande biträden böra räknas, torde anslaget åtminstone tills vidare böra erhålla förslagsanslags natur. Såsom redan förut anförts, synes detta anslag böra beviljas å extra stat. Till bestridande av kostnaderna för tillfällig skrivhjälp har med ledning av de uppgifter, häradshövdingarna vid slutet av år 1922 meddelat rörande kostnaderna för renskrivning i domsagorna, ett belopp av omkring 100 000 kronor beräknats vara erforderligt, och torde för ändamålet på extra stat böra beviljas ett förslagsanslag å nämnda belopp. Till bestridande av utgifter för skrivmaterialier m. m. skulle enligt de beräkningar, för vilka förut redogjorts, erfordras ett sammanlagt belopp av 87 000 kronor. Härför erforderligt anslag torde lämpligen böra beviljas å ordinarie stat. Vidare torde böra uppföras ett förslagsanslag å 105 000 kronor till resekostnads- och traktamentsersättningar. I nämnda belopp ingå jämväl de ersättningar till domhavande och dem åtföljande rättsbildade biträden för inställelse vid rannsakningar med häktade personer, vilka nu utgå från anslaget »ersättning till domare, vittnen och parter» och som beräknats till 30 000 kronor. Slutligen böra i staten upptagas de i nuvarande anslag till justitiestaterna under hovrätterna ingående posterna tingsgästningspenningar och ersättningtill tingstolkar med nu utgående belopp eller i jämnt hundratal 22 300 kronor. Godtages vad sålunda i olika hänseenden föreslagits, skulle staterna för domsagorna erhålla följande utseende: Ordinarie stat. Avlöningar till ordinarie häradshövdingar, förslagsanslag kronor 1 340 000: — Andel av stämpelavgifter, förslagsanslag » 520 000: — Avlöningar till icke-ordinarie rättsbildade befattningshavare, förslagsanslag » 750 000: — »Skrivmaterialier m. m » 87 000: — Resekostnads- och traktamentsersättningar samt ersättning för flyttningskostnad, förslagsanslag » 105 000: — Tingsgästningspenningar m. m. » 22 300:— 2 824 300: — Extra stat. Avlöningar till icke rättsbildade biträden, förslagsanslag kronor 435 000: — Tillfällig skrivhjälp, förslagsanslag » 100 000:— 535 000: — Summa anslag å ordinarie och extra stat kronor 3 359 300: —

62 Nuvarande avlöningar till häradshövdingar och rättsbildade biträden i domsagorna m. m. äro i senast fastställda stater upptagna till följande belopp, för år räknat, nämligen: Justitiestat under Svea hovrätt 389 887 kronor » » Göta hovrätt 284 513 » » hovrätten över Skåne och Blekinge 108 913 » Partiell löneförbättring för häradshövdingarna m. m., förslagsanslag, högst 230 000 » Bidrag till domsagornas förvaltning, förslagsanslag 440 000 » Av förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter utgående ersättningar till domhavande och dem åtföljande rättsbildade biträden för inställelse vid rannsakningar med häktade personer, beräknat belopp 30 000 » Summa 1 483 313 kronor De föreslagna nya staterna sluta, såsom av ovanstående framgår, å en totalsumma av 3 359 300 kronor. Vid en jämförelse mellan de förutvarande och de nya staterna är emellertid att märka, att enligt förslaget ökade inkomster komme att tillföras statsverket i form av nya stämpelavgifter. Enligt den med ledning av häradshövdingarnas uppgifter angående sportelinkomsterna i domsagorna åren 1919 —1921 verkställda och i den vid betänkandet fogade tabellen, bil. 6, intagna beräkning av det belopp, som kan antagas årligen inflyta i domsagorna för försålda helarksstämplar och enkla beläggningsstämplar, sedan nuvarande expeditionslösen förvandlats till stämpel samt de i betänkandet föreslagna höjningarna av avgifterna för domboksexpeditioner, gravationsbevis, äganderättsbevis och bevis om inregistrering av bouppteckning genomförts, skulle sammanlagda beloppet årligen inflytande avgifter för helarksstämplar och enkla beläggningsstämplar i domsagorna uppgå till 2 220 600 kronor. Från nämnda belopp bör emellertid avdragas den del därav, som motsvarar nuvarande stämpelavgifter och som med ledning av det statistiska materialet för 1919—1921 torde kunna beräknas till omkring 585 000 kronor. Ökningen i statsverkets inkomster frän domsagorna genom försålda helarksstämplar och enkla beläggningsstämplar skulle således komma att uppgå till omkring 1 035 000 kronor eller, efter avdrag av därå belöpande försäljningsprovision, till omkring 1 618 000 kronor. Såsom förut framhållits, bör i sammanhang med en höjning av stämpelavgifterna för domboksexpeditioner vid lantdomstolarna vidtagas motsvarande höjning av stämpelavgifterna för domboksexpeditioner vid rådhusrätt. Den föreslagna höjningen av stämpelavgifterna för domboksexpeditioner i domsagorna har beräknats inbringa omkring 230 000 kronor, och en motsvarande höjning av ifrågavarande avgifter vid rådhusrätterna torde komma att inbringa ett belopp, som snarare överstiger än understiger 230 000 kronor och i varje fall kan upptagas till sagda belopp. Då enligt det föreliggande förslaget stämpelpapper komme att användas till en del expeditioner, som för närvarande skrivas å ostämplat papper, vilket häradshövdingarna hava att själva tillsläppa, föranledes av förslaget en ökningav statsverkets kostnader för tillhandahållande av stämpelpapper. Denna kostnadsökning torde emellertid ej behöva tagas i beräkning, enär densamma komme att fullt uppvägas genom den besparing, som står att vinna därigenom att, såsom av 1920 års sakkunniga förordats, till de av statsverket tillhandahållna helarksstämplarna i stället för normalpapper nr 2 användes normalpapper nr 3, som torde vara fullt dugligt för ändamålet.

63 Enligt det ovan anförda skulle således de nya stämpelinkomster, som böra beräknas komma att inflyta till statsverket från domsagorna och rådhusrätterna i sammanhang med den föreslagna löneregleringen, uppgå till 1 848 000 kronor. Skillnaden mellan de föreslagna nya staternas summa, 3 359 300 kronor, och nu utgående anslagsbelopp, tillhopa 1483 313 kronor, utgör 1875 987 kronor. Avdrages härifrån ökningen i stämpelinkomster, 1848 000 kronor, skulle återstå i runt tal 28 000 kronor, vilket belopp sålunda skulle utgöra statsverkets ökade kostnader för löneregleringens genomförande. Vid ovanstående kostnadsberäkningar har hänsyn icke tagits till dyrtidstillägg, vare sig dem, som nu utgå, eller dem, som efter regleringens genomförande kunna antagas komma att utgå. Enligt föreliggande förslag skall i domsagorna för närvarande utgående Ändringar i expeditionslösen ingå till statsverket i form av stämpelavgift samt en höjning stämpel- och genomföras dels av nuvarande stämpelavgifter för utdrag av häradsrätts dom- lösenförordbok, som utskrives ät part, sålunda, att avgiften för första arket, nu 4 kronor, n m g a ^ n a därav lösen 2 kronor och stämpel 2 kronor, skall utgöra 6 kronor och avgiften för varje följande ark, nu 2 kronor 50 öre, därav lösen 1 krona och stämpel 1 krona 50 öre, skall uppgå till 4 kronor, dels av nuvarande avgift för inregistrering av bouppteckning vid häradsrätt, 50 öre, till 1 krona och dels av avgifterna för gravationsbevis över inteckningar i fast egendom och äganderättsbevis, utfärdade av domhavande, i huvudsaklig överensstämmelse med jordabalkssakkunnigas förslag, varjämte föreslagits en höjning av stämpelavgiften för utdrag av rådhusrätts dombok, som utskrives åt part, i överensstämmelse med höjningen av stämpelavgiften för domboksutdrag vid häradsrätt. De föreslagna höjningarna av stämpelavgifterna för domboksutdrag böra ske genom införande av nya stämpelsatser i stämpelförordningen. Beträffande nuvarande lösensatser, vilka enligt förslaget skola redovisas såsom stämpelavgifter, kunde det synas ligga närmast till hands att avföra dem ur förordningen om expeditionslösen och införa dem i stämpelförordningen samt i fråga om expeditioner, för vilka f. n. erlägges stämpelavgift, sammanslå lösenbeloppen med nuvarande stämpelavgifter. Nämnda tillvägagångssätt torde emellertid vara förenat med åtskilliga olägenheter. En sådan anordning skulle betydligt öka antalet rubriker i stämpelförordningen utan att medföra motsvarande minskning av antalet rubriker i lösenförordningen. För de särskilda slag av bevis och andra expeditioner, som f. n. draga sins emellan olika lösen men samma stämpelavgift, finge nämligen införas nya rubriker i stämpeiförordningen, men rubrikerna måste samtidigt kvarstå i lösenförordningen dels för andra domstolar än häradsrätterna och dels för de domsagor, där vederbörande häradshövding ej ingår på den nya lönestaten. Enär vidare f. n. i vissa fall för en expedition skall erläggas lösen men ej stämpelavgift samt förslaget icke avser att för sådana fall höja de nuvarande expeditionsavgifterna, bleve det, om lösensatserna skulle avföras ur lösenförordningen och införas i stämpelförordningen, nödigt att för nu nämnda fall införa särskilda stämpelsatser i sistnämnda förordning. Då slutligen en revidering av vissa andra bestämmelser i stämpelförordningen inom den närmaste tiden måhända torde befinnas erforderlig, synes det olämpligt att dessförinnan införa vidlyftiga tillägg i förordningen i sammanhang med nu ifrågavarande lönereglering och detta så mycket mera som, därest löneregleringen antages, det kan föreligga utsikt för att vid tidpunkten för en blivande överarbetning av stämpeiförordningen ej någon häradshövding kommer att kvarstå å äldre lönestat, vilket förhållande skulle förenkla de för domsagornas vidkommande nödiga ändringarna. Pä grund av det anförda torde det vara lämpligast att icke åtminstone för närvarande införa de för domsagorna gällande lösensatserna i stämpelförord-

64 ningen utan behålla dem i förordningen ang. expeditionslösen samt beträffande dem tillämpa den i båda nämnda förordningar meddelade föreskriften därom att, då den för en expedition utgående lösen författningsenligt bör redovisas till statsverket, lösen ej skall debiteras å expeditionen utan i stället stämpel utgå till motsvarande belopp, vilken föreskrift närmare utformats i kungl. kungörelsen den 22 december 1922 (nr 594) angående redovisning till statsverket av viss expeditionslösen. Därest saken ordnas på sätt nu nämnts, erfordras emellertid ett särskilt stadgande för domsagor, elär häradshövdingen ej ingått å den nya lönestaten. Sådan häradshövding bör nämligen ej vara berättigad att uppbära de provisoriska tillägg till vissa lösensatser, som f. n. utgå, och ej heller äga att tillgodonjuta den föreslagna höjningen av avgifterna för bevis om inregistrering av bouppteckning samt för gravationsbevis och äganderättsbevis. Då den provisoriska lösenförhöjningen, vilken omfattar rubrikerna avskrift, protokoll, annat och utdrag av fastighetsbok, innebär en fördubbling av förutvarande lösensatser, bör därför stadgas skyldighet för sådan häradshövding, som nyss nämnts, att till statsverket medelst stämpel redovisa hälften av de lösenbelopp, som hänföra sig till nämnda titlar. Enahanda föreskrift bör meddelas i fråga om avgift för bevis om inregistrering av bouppteckning, vilken avgift enligt förslaget skulle höjas från 50 öre till 1 krona. Beträffande lösen för gravationsbevis och äganderättsbevis, för vilka bevis avgifterna såväl enligt nuvarande lösenbestämmelser som enligt de av jordabalkssakkunniga föreslagna nya bestämmelserna kunna utgå med mycket skiftande belopp, allt efter antalet år bevisen omfatta och antalet fastigheter de avse, skulle det bliva synnerligen omständligt att för varje särskilt fall angiva det mot skillnaden i lösen enligt den föreslagna tariffen och nuvarande tariff svarande belopp, som borde redovisas till statsverket, särskilt som den fallande skala, efter vilken lösen skall beräknas för dylika bevis, avseende flera fastigheter, är angiven olika i de olika tarifferna. På grund härav synes det vara lämpligast att beträffande nu ifrågavarande bevis bestämma en viss kvotdel av lösenavgiften, som häradshövding, vilken ej ingått å den nya lönestaten, skall redovisa till statsverket, även om nämnda kvotdel icke för alla fall motsvarar den föreslagna höjningen i avgiften. Kvotdelen torde lämpligen kunna sättas till en fjärdedel av de nya avgifterna med jämkning, om densamma icke uppgår till belopp, delbart meet 25, till närmast lägre, med 25 delbara belopp. Ifrågavarande kvotdel skulle då komma att jämnt motsvara den föreslagna höjningen av avgiften för äganderättsbevis rörande en fastighet, omfattande tiden från fastighetsboks uppläggande. Beträffande övriga äganderättsbevis samt gravationsbevis skulle den kvotdel, som skulle redovisas till statsverket, i allmänhet komma att understiga den föreslagna avgiftshöjningen, men den del av avgifterna, som sålunda skulle komma häradshövdingen till godo, är så obetydlig, att det är otänkbart, att en häradshövding skulle kvarstå å äldre stat enbart för att komina i åtnjutande därav. Om, på sätt ovan föreslagits, expeditionslösen för domsagorna bibehålles i lösenförordningen, synes för domsagornas del någon tilläggsbestämmelse icke erforderlig till det i 2 § första stycket av lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång förekommande stadgandet därom att, då part beviljats fri rättegång, expeditionslösen skall gäldas av allmänna medel. I förordningen angående expeditionslösen böra i sammanhang med de nya bestämmelserna rörande avgifter för gravationsbevis och äganderättsbevis i domsagorna införas de av jordabalkssakkunniga föreslagna föreskrifterna angående vad vid utfärdande av dylika bevis rörande flera fastigheter skall anses såsom särskild fastighet. Bestämmelserna härom i nuvarande lösenförordning äro otydliga och tillämpas på olika sätt på olika håll. I yttranden, som tidigare avgi-

65 vits av häradshövdingar i riket, bland annat rörande sättet för beräknande avantalet särskilda fastigheter vid utfärdande av nu ifrågavarande bevis, har i allmänhet registernumret framhållits såsom lämplig enhet i berörda avseende. Jordabalkssakkunniga, som hyllat samma uppfattning, hava föreslagit fullt tydliga bestämmelser i ämnet. Samma bestämmelser böra gälla vid utfärdande i hovrätt av gravationsbevis och äganderättsbevis rörande fast egendom på landet. Om vid den tidpunkt, då den föreslagna löneregleringen träder i kraft, jordregistret ej. är färdigt för alla domsagor, torde för sådana domsagors del nuvarande bestämmelser rörande beräkning av fastighetsantalet även böra bibehållas i lösenförordningen. I nämnda förordning synes vidare i enlighet med jordabalkssakkunnigas förslag böra antydas, att gemensamt gravationsbevis bör utfärdas rörande fastigheter, som lagfarits i ett sammanhang eller gemensamt intecknats. Det i nuvarande lösenförordning meddelade stadgandet att, där gravationsbevis grundas på flera häradsrätters inteckningsprotokoll, lösen skall beräknas särskilt för den inom varje härad eller tingslag liggande delen av egendomen, torde böra underkastas viss jämkning, så att samma princip kommer att tilllämpas jämväl för det fall, att efter skedd överflyttning av en del av en egendom från ett jurisdiktionsområde till ett annat utfärdande av gravationsbevis rörande hela egendomen nödvändiggör granskning av inteckningsprotokoll för ett eller annat år från den domstol, varunder överflyttad del tidigare lytt. I samband med ovan föreslagna ändringar i lösenförordningeii torde en annan mindre ändring i densamma lämpligen böra vidtagas. Under rubriken »protokoll, annat» inrymdes före den provisoriska lösenförhöjningen jämväl förmynderskapsprotokoll. Som någon höjning av lösen för dylikt protokoll ej ansågs erforderlig, upptogs vid genomförandet av ovannämnda löseiiförhöjning förmynderskapsprotokoll under särskild rubrik med lösen av 2 kronor vid rådhusrätt och 1 krona vid häradsrätt, utan att därvid angavs, att särskild lösen skulle utgå för de ark utöver ett, varav en expedition kunde bestå. Då skäl synes saknas för ett frångående beträffande förmynderskapsprotokoll av den eljest gällande regeln angående särskild lösen för varje ark, har i,bifogade förslag till ändring i förordningen införts särskild lösen för varje ark av förmynderskapsprotokoll, därvid lösensatserna upptagits till de belopp, som tidigare varit gällande. Förslag har uppgjorts till bestämmelser i 6 kapitlet av stämpelförordningeii angående häradshövdings rätt att vid inleverering av stämpelmedel kvartalsvis eller i sammanhang med årsredogörelsen göra avdrag för den andel av avgifter för helarksstämplar och enkla beläggningsstämplar, som han äger uppbära, ävensom angående skyldighet för häradshövding att i årsredogörelsen angiva hela den andel av dylika avgifter, som han för kalenderåret äger tillgodonjuta och som först vid årets slut kan slutgiltigt bestämmas. En annan utväg vore att i stämpeiförordningen intaga endast en allmän erinran rörande häradshövdings rätt till andel av stämpelavgifter. Möjligt är, att den senare utvägen kan befinnas lämpligare med hänsyn därtill, att i förslaget till avlöningsreglemente förutsatta närmare bestämmelser rörande berörda andels utgående synas böra av Kungl. Maj: t meddelas jämväl i andra avseenden. Det skulle kunna ifrågasättas att i 49 § stämpelförordningen införa ett tillägg rörande ansvar för häradshövding, som tillhandahölle annan häradshövding helarksstämplar eller enkla beläggningsstämplar i syfte att bereda sig eller den andre större andel av stämpelavgifter eller som eljest obehörigen försålde helarksstämplar eller enkla beläggningsstämplar i syfte att bereda sig dylik fördel. Enär ett sådant förfarande uppenbarligen vore att anse såsom tjänstefel, vilket kan beivras enligt allmän lag, torde emellertid ett tillägg till stämpelförordningen i berörda avseende icke vara erforderligt. 741 23

66 Bestämmelser rörande åliggande för de tingshusbyggnadsskyldiga att tillhandahålla kanslilokaler med mera eller ersätta häradshövdingen kostnaderna därför kunde närmast synas böra inforas i 26 kap. 4 § byggningabalken. Med hänsyn till nämnda lagrums ålderdomliga innehåll och avfattning torde emellertid föreskrifter angående kanslilokaler åtminstone tills vidare böra inrymmas i en fristående lag. I ett bilagt förslag till lag angående kanslilokaler i domsagorna har innebörden av det ifrågavarande åliggandet närmare angivits. Beträffande telefon skulle det åligga de tingshusbyggnadsskyldiga att betala ev. inträdesavgift och anläggningskostnad samt årlig abonnemangsavgift men däremot icke exempelvis lnterurbana telefonsamtal i tjänsten. I domsaga, där häradshövdingen kvarstår å gammal stat, bör det ankomma på Kungl. Maj:t att medgiva anstånd tills vidare med fullgörande av det förevarande åliggandet. Under åberopande av vad ovan i detta betänkande anförts hemställes, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen dels — under förutsättning att bestämmelse utfärdas därom, att i domsaga för expedition utgående lösen ej må debiteras utan i stället stämpel utgå till motsvarande belopp — godkänna det vid betänkandet såsom bilaga fogade förslag till avlöningsreglemente för befattningshavare i domsagorna, dels bestämma antalet ordinarie häradshövdingar till 125, dels godkänna det vid betänkandet fogade förslag till kungörelse med bestämmelser för häradshövdingar om rätt till pension, dels medgiva, att Kungl. Maj:t må, i huvudsaklig överensstämmelse med förut angivna grunder, utfärda nödiga bestämmelser i fråga om övergång på ny stat för de häradshövdingar, å vilka det föreslagna avlöningsreglementet skulle äga tillämpning, dels medgiva, att till häradshövding, å vilken det föreslagna avlöningsreglementet äger tillämpning, må vid ingången av den månad, då avlöningsreglementet träder i kraft, på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad han skulle hava ägt av sin avlöning i förskott uppbära för samma månad, om de dittills varande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande, dels medgiva, att kostnaderna för berörda övergångsanordning må bestridas av den i avlöningsstaten föreslagna anslagsposten till avlöningar åt ordinarie häradshövdingar, dels medgiva, att kostnaderna för de förmåner, som omförmälas i 12, 17 och 22 §§ av förslaget till avlöningsreglemente, må bestridas i enlighet med de grunder, vilka ovan i betänkandet angivits, dels medgiva, att till en inom Södra Boslags domsaga såsom chef för en därstädes upprättad avdelning för behandling av inskrivningsärenden, utfärdande av gravationsbevis m. m. anställd biträdande domare tills vidare må utgå ej mindre en lön av högst 8 580 kronor, vilken lön efter respektive tre, sex och nio års tjänstgöring, däri jämväl må inräknas mera sammanhängande förordnande å domartjänst, kan förhöjas till högst respektive 9 060, 9 540 och 10 020 kronor, än även andel enligt de i 11 § i förenämnda förslag till avlöningsreglemente angivna grunder av en femtedel utav influtna medel för i domsagan försålda helarksstämplar och enkla beläggningsstämplar, dels föreskriva, att så länge sådan biträdande domare, som nyss sagts, är anställd i Södra Boslags domsaga, häradshövdingen i domsagan skall äga åtnjuta andel enligt de i 11 § i förslaget till avlöningsreglemente angivna grunder allenast av fyra femtedelar av medel, som influtit för i domsagan försålda dylika stämplar, dels ock medgiva, att, därest Kungl. Maj:t så finner erforderligt, den i ovanberörda förslag till avlöningsreglemente omförmälda lönenämnd redan före

67 löneregleringens ikraftträdande må upptaga frågor rörande befattningshavare i domsagorna. Härjämte hemställes, att, i anslutning till vad vid statberäkningen anförts, Kungl. Maj:t måtte dels för riksdagen till godkännande framlägga förslag till ordinarie stat för domsagorna, dels ock av riksdagen äska förut omförmälda anslag ä extra stat. Tillika hemställes dels att Kungl. Maj:t mätte föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, dels att Kungl. Maj:t måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om kanslilokaler i domsagorna och dels att Kungl. Maj:t måtte besluta de ändringar i vissa delar av förordningen den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen, som innefattas i härvid fogade förslag.

68 Bilaga

1.

Förslag till

Avlöningsreglemente föi-

befattningshavare i domsagorna. 1 avd.

Ordinarie häradshövdingar.

1§. Antalet ordinarie häradshövdingbefattningar fastställes av Kungl. Maj:t och riksdagen.

2§;

1. Häradshövding äger åtnjuta avlöning enligt de i detta reglemente givna föreskrifter och under cle i detsamma stadgade villkor. 2. Avlöning utgår, där ej annorlunda i reglementet stadgas, från och med den dag, tjänsten tillträdes, till och med den dag, häradshövding avgår på grund av avsked, entledigande eller dödsfall. 3. Angående häradshövdings rätt till pension samt skyldighet att avgå från tjänsten är särskilt stadgat.

3§. 1. Med häradshövclingbefattning må icke förenas annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat. 2. Med häradshövdingbefattning må ej heller förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag det vara må, så fram t ej Kungl. Maj:t, efter prövning att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för utövande av statstjänsten, finner uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tills vidare bibehållas. 4§1. För häradshövdingtjänst utgår lön enligt den under 5 § införda löneplan, vilken upptager fyra löneklasser med särskilda, för sju ortsgrupper fastställda lönebelopp. Fördelningen av de orter, där häradshövdingarna enligt Kungl. Maj:ts bestämmande skola vara stationerade, ä de i löneplanen upptagna ortsgrupper fastställes av Kungl. Maj:t pä grundval av utredning rörande de för orterna gällande allmänna levnadskostnaderna. Den löneklass, enligt vilken häradshövdings lön skall utgå, fastställes i enlighet med föreskrifterna i 6—9 §§, och bestämmes lönebeloppet inom klassen efter den ortsgrupp, till vilken häradshövdingens stationeringsort blivit hänförd. 2. Utöver lönen äger häradshövding åtnjuta andel av stämpelavgifter enligt bestämmelserna i 11 §. Därjämte kunna till häradshövding utgå kallortstillägg enligt bestämmelserna i 12 §.samt de särskilda förmåner och ersättningar, som omförmälas i 17—20 §§. 3. Utbetalning av lön och kallortstillägg sker månadsvis i efterskott.

69 Löneplan. Löneklass

1 2 3 4

r t

S

g

B

C

D

kr.

kr.

kr.

8 580 9 060 9 540 10 020

8 820 9 300 9 780 10 260

9 060 9 540 10 020 10 500

A

X

a

p p

E

F

kr.

kr.

k,

kr.

9 300 9 780 10 260 10 740

9 540 10 020 10 500 10 980

9 780 10 260 10 740 11 220

10 020 10 500 10 980 11460

G

. 6 §. 1. Vid tillträdandet av ordinarie häradshövdingtjänst erhåller häradshövding lön enligt lägsta löneklassen', där ej föreskrifterna i 7 eller 8 § giva anledning till avvikelse härutinnan. 2. Efter att hava tillhört en och samma löneklass under tre år uppflyttas häradshövding till närmast högre löneklass, efter ytterligare tre år till den därpå följande högre löneklassen samt efter än ytterligare tre år till den högsta löneklassen, allt så fram t ej annat följer av föreskrifterna i 7 och 8 §§. 3. Uppflyttning till högre löneklass sker vid ingången av kalenderkvartalet näst efter det, under vilket den för sådan uppflyttning stadgade tjänstetiden i den lägre löneklassen tilländagått. I övrigt gäller såsom villkor för häradshövdings uppflyttning till högre löneklass: a) att han under minst fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för vinnande av uppflyttning, skall hava bestritt sin egen eller på grund av förordnande annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke skall föras honom till last den tid, han åtnjutit semester eller annan tjänstledighet med oavkortad lön eller ledighet för fullgörande av honom åliggande militär tjänstgöring; b) att uppskov med uppflyttningen icke prövats böra äga rum med hänsyn till mindre väl vitsordad tjänstgöring under den tid häradshövdingen tillhört den lägre löneklassen; dock att härvid viss i tjänsten begången förseelse, för vilken han särskilt bestraffats, icke i och för sig må räknas honom till last, utan hänsyn därtill tagas, endast då förseelsen kan siigas karaktärisera arten av tjänstgöringen i dess helhet; samt c) att häradshövdingen icke redan uppnått en levnadsålder av sextiosju år. Beslut om uppskov av anledning, som i punkten b) sägs, må icke fattas, utan att häradshövdingen lämnats tillfälle att förklara sig, och skall sådant beslut avse viss tid, minst ett halvt och högst tre år. Vid uppskovstidens utgång skall uppflyttning ske, om ej tjänstgöringen under nämnda tid givit anledning till förnyat uppskov därmed. 4. H a r häradshövding, med tillämpning av föreskriften i 3 mom. punkten b), först efter viss tids uppskov blivit uppflyttad till högre löneklass, må den hovrätt, varunder han lyder, sedermera, om hans fortsatta tjänstgöring anses böra föranleda därtill, kunna förordna, att han för uppflyttning till än högre löneklass skall äga såsom tjänstetid tillgodoräkna sig jämväl den tid, uppskovet varat. 1. Om den, som från icke-orclinarie befattning vinner befordran till ordinarie' häradshövdingtjänst, innehar sådan anställning i statens tjänst, som i avseende å tjänstgöringens art och omfattning finnes svara mot eller vara

70 jämförbar med eller högre än häradshövdingtjänsten, må för bestämmandet av hans begynnelselön i denna tjänst och sedermera för hans uppflyttning till högre löneklass tillgodoräknas honom den tid utöver tre är, under vilken han i en följd innehaft dylik anställning. Därest anställning, som nyss är sagd, icke varit sammanhängande, ankommer på Kungl. Maj:t att, efter prövning i varje särskilt fall, bestämma om eller i vad mån anställningen må för ifrågavarande ändamål tillgodoräknas vederbörande. Kungl. Maj:t må jämväl, efter prövning i varje särskilt fall, för det ändamål, som här ovan avses, och under iakttagande i tillämpliga delar av nyss stadgade grunder tillgodoräkna häradshövding tid, varunder denne eljest i statens tjänst utfört arbete, som i avseende å art och omfattning finnes svara mot eller vara jämförbart med eller av högre värde än det, han har att utföra i häradshövdingtjänsten. 2. För samma ändamål, som avses i 1 mom., må häradshövding, efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall, helt eller delvis tillgodoräknas jämväl den tid, han utom statens tjänst utfört sådant arbete av direkt allmännyttig beskaffenhet, som i avseende å sin art och omfattning finnes ur det allmännas synpunkt svara mot eller vara jämförbart med eller av högre värde än det arbete, han har att utföra i häradshövdingtjänsten. 3. Vid sådant tillgodoräknande, varom i 1 och 2 mom. sägs, tages icke hänsyn till del av kalenderkvartal. 8

§'

1. Vid ordinarie tjänstemans befordran till häradshövdingtjänst må, i den mån så prövas skäligt, för bestämmandet av hans begynnelselön i denna tjänst och sedermera för hans uppflyttning till högre löneklass kunna tillgodoräknas honom den tid utöver tre år, under vilken han som ordinarie tjänsteman inom de närmaste nio åren före befordringen på förordnande eller å extra stat uppehållit befattning, som i avseende å tjänstgöringens art och omfattning finnes svara mot eller vara jämförbar med eller högre än häradshövdingbefattningen. Härvid må dock icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande tillgodoräknas förordnande eller annan tjänstgöring av kortare varaktighet än sex månader i ett sammanhang. För det ändamål, som i föregående stycke avses, och under iakttagande i tillämpliga delar av där stadgade grunder må Kungl. Maj:t, efter prövning i varje särskilt fall, kunna tillgodoräkna tjänsteman jämväl tid, varunder han eljest i statens tjänst utfört arbete, som i avseende å art och omfattning finnes svara mot eller vara jämförbart med eller av högre värde än det, han har att i häradshövdingtjänsten utföra. 2. Tjänsteman, som efter egen ansökning förflyttas till häradshövdingtjänst från tjänst inom motsvarande eller högre lönegrad, åtnjuter lön enligt den för häradshövding gällande löneklass, som motsvarar den löneklass han förut tillhörde, eller, om denna var högre än den högsta för häradshövding gällande löneklassen, efter sistnämnda klass. Härvid skall häradshövdingtjänst anses motsvara tjänst inom nittonde lönegraden avdelning B enligt den löneplan, som finnes intagen i 9 § av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen (nr 451). 9§Det ankommer på den hovrätt, varunder häradshövding lyder, att besluta i frågor om fastställande av den löneklass, enligt vilken med tillämpning av de här ovan givna föreskrifter samt Kungl. Maj:ts för särskilt fall meddelade beslut lön skall utgå.

71 Där tvekan uppkommer angående rätta tillämpningen av de i ämnet givna stadganden, bör hovrätten inhämta utlåtande från statskontoret. 10 §. Häradshövding skall vara underkastad såväl bestämmelserna i gällande stadga med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning som ock den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet, jämkning i åligganden, reglering av tjänstgöringsområde eller förändring av stationeringsort inom tjänstgöringsområdet, som kan bliva honom i behörig ordning ålagd. Därjämte är häradshövding skyldig att i sammanhang med en allmän omorganisation av underrätterna övergå till annan jämställd eller högre tjänst vid sådan domstol i enlighet med vad därom kan varda i lag stadgat, dock med rätt till lön lägst enligt den löneklass, han vid förflyttningen tillhör. 11 §• Av de medel, som häradshövding behörigen uppburit för försålda helarksstämplar och enkla beläggningsstämplar, äger lian enligt av Kungl. Maj:t meddelade närmare bestämmelser åtnjuta andel, som utgår med tjugufem procent å försäljningsbelopp till och med 20 000 kronor, med femton procent å den del av försäljningsbelopp, vilken överstiger 20 000 men ej 30 000 kronor, samt med fem procent ä den del, som överstiger 30 000 kronor, allt för år räknat. 12 §. Till häradshövding, som är bosatt å sådan ort inom de norra delarna av landet, där vistelsen på grund av klimatiska och fysiologiska förhållanden kan, frånsett ökade levnadskostnader, anses medföra avsevärda ölägenheter, utgår kallortstillägg med nedanstående för sex olika kallortsklasser bestämda belopp för år räknat, nämligen: för kallortsklass I 60 kronor » » II 120 » » » III 195 »

för kallortsklass IV 300 kronor » » V 450 » » » VI 600 »

Det ankommer på Kungl. Maj:t att bestämma de orter, där kallortstillägg må utgå, samt om sådan orts hänförande till viss kallortsklass. 13 §. Häradshövding äger uppbära oavkortad lön och andel av stämpelavgifter samt, i förekommande fall, kallortstillägg för tid, varunder han åtnjutit semester eller ledighet för vinnande av lättnad i arbetsbördan ävensom för tid, vilken han med vederbörligt medgivande använt för att utom sin tjänstgöringsort göra iakttagelser eller idka studier, som kunna tjäna rättskipningens intresse, eller som åtgått för fullgörande av de skyldigheter, vilka ålegat honom såsom styrelsemedlem, fullmäktig eller revisor i civilstatens änke- och pupillkassa. 14 §. 1. Häradshövding, vilken beviljats ledighet på grund av behörigen styrkt sjukdom i andra fall, än i 2 mom. avses, eller på grund av vacklande hälsa eller genom ålder nedsatt arbetsförmåga eller ock beviljats ledighet under begränsad kort tid för enskild angelägenhet av synnerlig vikt eller för fullgörande av uppdrag såsom riksdagsman, skall, så framt ej Kungl. Maj:t för särskilt fall finner skäl annorlunda förordna, för sådan tid vidkännas ej mindre ett tjänstledighetsavdrag å lönen, som framgår av nedanstående tabell, än även

72 nedsättning i den häradshövdingen enligt 11 § tillkommande andelen av stämpelavgifter med en tredjedel, därvid å tjänstledighetstiden skall anses belöpa så mycket av hela den för det löpande kalenderåret utgående andelen av dylika avgifter, som efter dennas uppdelning med lika belopp på årets dagar motsvarar det antal dagar, ledigheten varat. Löneklass

Tjänstledighetsavdrag

7 kronor 50 öre

2 3

8 8

» »

»

50 »

Har häradshövding av anledning, som ovan sägs, åtnjutit ledighet endast från hållande av tingssammanträde eller viss annan förrättning, skall tjäiistledighetsavdrag och nedsättning i andelen av stämpelavgifter efter hovrättens bestämmande beräknas för så lång tid, som kan anses motsvara det arbete, vederbörande vikarie har att utföra. 2. Har häradshövding skadats till följd av olycksfall i tjänsten och därigenom blivit hindrad att uppehålla sin befattning, skall han: a) om olycksfallet medfört sjukdom, åtnjuta oavkortade avlöningsförmåner, så länge sjukdomen varar, samt b) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan, under tiden likaledes åtnjuta oavkortade avlöningsförmåner, dock högst intill dess sex månader förflutit från dagen för olycksfallet, men skall häradshövdingen för tid därutöver vidkännas tjänstledighetsavdrag och nedsättning i andelen av stämpelavgifter i enlighet med vad i I mom. här ovan sägs, så framt ej Kungl. Maj:t medgiver, att sådan avkortning av avlöningsförmånerna icke skall äga rum eller att avkortning skall ske med lägre belopp än nyss sagts. 3. Erhåller häradshövding, vilken på grund av sjukdom, vacklande hälsa eller genom ålder nedsatt arbetsförmåga under två år i följd helt och hållet eller i det väsentligaste åtnjutit ledighet från förvaltandet av tjänsten, fortsatt ledighet av dylik anledning och är ej fall för handen, som avses i 2 mom., är han pliktig vidkännas tjänstledighetsavdrag, som i 1 mom. angives, samt, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, därutöver avstå hela andelen av stämpelavgifter. 4. Därest häradshövding i andra fall än här ovan sägs erhåller ledighet eller är hindrad att bestrida sin tjänst på grund av giltigt förfall, ankommer det på Kungl. Maj:t att bestämma, om eller i vad mån häradshövdingen under tiden må uppbära sina avlöningsförmåner. 5. Föreskrifterna i denna paragraf gälla endast för tid, intill dess, enligt vad därom är särskilt stadgat, skyldighet att avgå från tjänsten inträder.

15 §. 1, Varder häradshövding avstängd från tjänstgöring eller tagen i häkte, skall hans avlöning under tiden innehållas, så framt ej finnes skäligt låta honom uppbära något därav. 2. Avhåller sig häradshövding från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall, må han för den tid icke åtnjuta någon avlöning. 16 §. Häradshövding äger årligen, när det kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjuta semester under 45 dagar.

73 17 §. Häradshövding erhåller vid skada till följd av olycksfall i tjänsten på statens bekostnad erforderlig läkarvård jämte läkemedel samt, där olycksfallet medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, jämväl andra till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel, allt enligt de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t meddelar. 18 §. För förrättning å annan ort än stationeringsorten äger häradshövding, där ej förrättningen skall bekostas av enskild part, av statsmedel uppbära ersättning för resekostnad samt traktamente enligt de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t meddelar; dock må dylik ersättning icke i något fall bestämmas till högre belopp än enligt resereglementet. 19 §. Har häradshövding, utan att han på egen ansökning förflyttats till annan domsaga, ålagts förändrad stationeringsort eller har häradshövding till följd av allmän omorganisation av underrätterna nödgats flytta till annan ort än den förutvarande stationeringsorten, skall han vara berättigad att erhålla skälig ersättning för flyttningskostnad samt för den ökade utgift, som för honom må hava uppstått därigenom, att han måst vidkännas kostnad för bostad å såväl den gamla som den nya stationeringsorten, allt enligt de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t meddelar. 20 §. Häradshövding äger åtnjuta ersättning med av Kungl. Maj.'t fastställt årligt belopp för bestridande av kostnader för skrivmaterialier och andra expenser, och utgår sådan ersättning, där ej för särskilt fall annorlunda bestämmes, till befattningens ordinarie innehavare jämväl för tid, varunder han åtnjuter semester eller annan tjänstledighet, dock med skyldighet för honom att utan kostnad för vikarien inom det för ändamålet anvisade beloppet tillhandahålla denne skrivmaterialier m. m. 21 §. Ersättning till häradshövding för tjänstgöring i befattningen må icke utbetalas utöver vad i detta reglemente förutsattes eller eljest enligt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen må utgå, så framt ej för fullgörande av visst uppdrag eller arbete, som kan anses falla utom häradshövdings vanliga tjänstutövning, anvisats särskilda medel eller Kungl. Maj:t finner skäl medgiva sä)skild gottgörelse. 22 §. Avlider häradshövding, skall till hans dödsbo såsom begravningshjälp utbetalas ett belopp av 500 kronor.

2 avd.

Icke-ordinarie befattningshavare.

23 §. Beträffande icke-ordinarie befattningshavare fastställas grunderna för avlöningsförmånerna av Kungl. Maj:t.

74 3 avd.

Lönenämnd.

24 §. Där- det enligt detta reglemente ankommer på Kungl. Maj:t att utfärda allmänna föreskrifter i ämne, som omhandlas i reglementet, bör, innan sådant ärende till avgörande företages, yttrande inhämtas från en lönenämnd, i vilken löntagar-, förvaltnings- och de allmänna intressena böra vara representerade; och har lönenänmden jämväl att bereda andra ärenden av huvudsakligen löneteknisk natur, vilka Kungl. Maj:t kan finna lämpligt hänskjuta till densamma. 4 avd.

Reglementets tillämplighet m. m.

25 §. Innehar häradshövding omedelbart före den tidpunkt, då detta reglemente träder i kraft, ordinarie häradshövdingbefattning å då gällande stat, och vill han icke underkasta sig detta reglementes villkor och bestämmelser, och kan han icke heller därtill lagligen förbindas, skall han göra anmälan i nämnda hänseende till vederbörande hovrätt före viss av Kungl. Maj:t bestämd tidpunkt. Häradshövding, som före sistberörda tidpunkt gjort dylik anmälan, skall varda bibehållen vid honom enligt dittills gällande ordinarie stat tillkommande avlöningsförmåner ävensom, i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit honom. En var annan, som vid den tidpunkt, dä detta reglemente träder i kraft, innehar ordinarie häradshövdingbefattning eller som senare tillträder sådan befattning, är pliktig att underkasta sig detta reglementes föreskrifter och villkor ävensom dels de ändrade bestämmelser, som kunna varda utfärdade rörande i 11, 17, 18 och 19 §§ berörda hänseenden samt i fråga om pension, dels ock minskning i eller upphörande av extra inkomster, vilka kunna medfölja befattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed.

Detta reglemente skall lända till efterrättelse från och med den Bilaga 2. Förslag till kungörelse med bestämmelser för ordinarie häradshövdingar i fråga om rätt till pension. För ordinarie häradshövding, å vilken avlöningsreglementet den för befattningshavare i domsagorna äger tillämpning, skall i fråga om rätt till pension samt skyldighet att avgå från tjänsten tills vidare och intill dess annorledes varder förordnat gälla vad i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension stadgas, dock med iakttagande i tillämpliga delar av de särskilda föreskrifter, som enligt kungl. kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456) med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra till den civila statsförvaltningen hörande verk i fråga om rätt till pension gälla för manliga tjänstemän i tjugonde lönegraden.

75 Bilaga 3. Förslag till förordning om ändrad lydelse av 3, 39 och 41 §§ i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften. Härigenom förordnas, att 3, 39 och 41 §§ i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse: 3§I avseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med de här nedan i 7 § nämnda undantag, denna tariff:

Protokoll,

1 avd.

2 avd. '<• 3 avd.' 4 avd. i 5 avd.

Kr.

Kr.

Kr.

ö

varigenom överklagande innefattande u t d r a g av rådhusr ä t t s eller häradsrätts dombok: som utgives till part, vilken utan särskild begäran författningsenligt är skyldig att lösa detsamma: första arket andra arket varje av de övriga som på begäran utgives till part, vilken eljest icke författningsenligt är skyldig att lösa detsamma: första arket andra arket värj e av de övriga annat: som utgives till part, vilken utan särskild begäran författningsenligt är skyldig att lösa detsamma: första arket andra arket varje av de övriga som på begäran utgives till part, vilken eljest icke författningsenligt är skyldig att lösa detsamma : första arket andra arket varje av de övriga som eljest utgives; lika med Avskrift.

- fritt-

6 4 4

50 Kr.

Kr.

ö

76 39 §. Stämpelförsäljare, som — — — — — — — — — — — — — — — — granskning. Vid inleverering av stämpelmedel, enligt vad i första stycket sägs, äger häradshövding tillgodoföra sig den andel av avgifter för avyttrade helarksstämplar och enkla beläggningsstämplar, som, efter vad särskilt är stadgat, tillkommer honom. 41 §. Stämpelförsäljare, som — — — — — — — — — — — —• — — uppburit. I redogörelse, varom ovan förmäles, skall häradshövding angiva det belopp han, enligt vad därom särskilt är stadgat, äger uppbära i andel av avgifter för helarksstämplar och enkla beläggningsstämplar, som av honom under kalenderåret försålts, och äger han vid sådan inleverering av stämpelmedel, som i andra stycket sägs, avdraga vad av nämnda andel icke tidigare kommit honom till godo. Denna förordning träder i kraft den

77 Bilaga 4. Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av §§ 3 och 5 i förordningen den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen. Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att §§ 3 och 5 i förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

§ o Med de undantag, §§ 5, 13, 14 och 15 innehålla, beräknas lösen för expeditioner enligt denna tariff:

Avskrift, » Bevis, »

med — — • — —- — annan med vidimation, första arket

1 avd.

2 avd.

3 avd.

4 avd.

5 avd.

Kr.

Kr.

ö

Kr. | ö .

Kr. lö.

Kr.

Ö.

ö.

2 — 1 •25

1 1

— —

1 — — 75

2 — — 75

3 — 1 50

—

—

— —

— —

— —

—

som — — — — — gravations-, rörande förlagsinteckningar — —— rörande inteckningar i fast egendom utom järnväg: på landet: a) omfattande de tio sista åren och, beträffande inteckningar, som gälla u t a n förnyelse, ävensom de anmälningar och anteckningar eller övriga förhållanden, som skola anmärkas i gravationsbevis, jämväl tiden därförinnan från början av år 1876 eller annat år, från vilket fastighetsbok förts

b) omfattande de tio sista, åren eller del av samma tidrymd: för varje år beviset omfattar dock vare lägsta lösen Där gravationsbevis avser flera fastigheter, å vilka lagfart beviljats i ett s a m m a n h a n g eller som gemensamt intecknats för fordran, beräknas för varje fastighet utöver den första särskild lösen, nämligen för den andra och den tredje tre fjärdedelar, för den fjärde till och med den sjätte hälften, för den sjunde till och med den nionde fjärdedelen och för varje ytterligare fastighet åttondelen av den för gravationsbevis rörande en fastighet utgående lösen, dock att i fall, som ovan under b) sägs, där stadgade lägsta lösen beräknas gemensamt för alla fastigheter från och med den

—:

2 - I

- —

60 4

—

78 1 avd.

2 avd.

3 avd.

4 avd.

5 avd.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

ö.

första samt att lösen ej mfi överstiga, i fall som under a) sägs och i fall som u n d e r b) sägs Uppkommer vid beräkningen brutet öretal eller helt öretal, som slutar å annan siffra än 5 eller 0, skall lösen utgå med n ä r m a s t lägre belopp, som slutar å 5 eller 0. Såsom fastighet anses varje område, som upptagits eller enligt gällande bestämmelser skall upptagas u n d e r särskild beteckning i fastighetsregister, så ock del av sådant i område, dock att särskilda delar av område, som i fastighetsregister upptagits eller skall u p p t a g a s under en registerbeteckning, beräknas såsom olika fastigheter endast i den mån de äro olika besvärade av inteckn i n g eller beträffande sådan del skett särskild anmälan eller anteckning om förhållande, som skall upptagas i gravationsbevis. Ar beviset g r u n d a t på flera underrätters inteckningsprotokoll, beräknas lösen särskilt för den inom varje r ä t t s domvärjo liggande del av egendomen. i stad: a) omfattande de tio sista åren och, beträffande inteckningar, som gälla u t a n förnyelse, ävensom de anmälningar och anteckningar eller övriga förhållanden, som skola anmärkas i gravationsbevis, jämväl tiden därförinnan från början av år 1876 eller annat år, från vilket fastighetsbok förts: angående gård eller — — — — — ej överstiga

ö.

49 29

b) omfattande de tio sista åren eller del av samma tidrymd: för varje år beviset omfattar: angående gård eller — — — — — och vare lägsta lösen Bevis,

äganderättsutfärdat vid u n d e r r ä t t och omfattande tid efter ingången av år 1876 eller annat år, från vilket fastighetsbok förts : Avser beviset jämväl tid före uppläggandet av fastighetsbok, beräknas för den tid ytterligare för varje helt eller påbörjat år därav, som beviset omfattar Äganderättsbevis, utfärdat vid hovrätt, så ock dylikt bevis, utfärdat vid u n d e r r ä t t angående fastighet, som icke är i fastighetsbok införd, då be-

1 50

— !30

ö.

ö.

ö.

viset omfattar en tid av till och med två år för varje helt eller påbörjat år däröver A landet beräknas, där äganderättsbevis avser flera fastigheter, å vilka lagfart beviljats i ett sammanhang eller som gemensamt intecknats för fordran, för varje i beslutet om lagfart eller inteckning angiven fastighet utöver den första särskild lösen, nämligen för den andra och den tredje tre fjärdedelar, för den fjärde till och med den sjätte hälften, för den sjunde till och med den nionde fjärdedelen och för varje ytterligare fastighet åttondelen av den för äganderättsbevis rörande en fastighet utgående lösen H a r fastighet under den tid, beviset avser, genom klyvning, styckning, avsöndring eller annorledes uppdelats, beräknas för varje sålunda utöver återstoden av den ursprungliga fastigheten bildad fastighet särskild lösen, nämligen tiondelen av den lösen, som för tiden efter fastighetens tillkomst skolat utgå för äganderättsbevis rörande en fastighet.

Bevis,

Såsom fastighet anses varje område, som upptagits eller enligt gällande bestämmelser skall upptagas under särskild beteckning i fastighetsregister, så ock del av sådant område, dock att särskilda delar av område, som i fastighetsregister upptagits eller skall upptagas under en registerbeteckning, beräknas såsom olika fastigheter endast i den mån senaste lagfart å dem beviljats eller sökts för olika ägare. Där äganderättsbevis omfattar tid före uppläggandet av fastighetsbok eller avser fastighet, som ej finnes i sådan bok upptagen, och beviset grundas på flera underrätters lagfartsprotokoll, beräknas lösen särskilt för den inom varje rätts domvärjo liggande del av egendomen. I stad beräknas, — — — — — — — helt hektar. om inregistrering av bouppteckning: hos underdomstol på landet hos underdomstol i stad — — — —

Fastighetsbok,

u t d r a g av, som tecknas å lagfartsbevis eller å u t d r a g av lagfarts- eller inteckningsprotokoll Meddelas i ett och samma ärende u t d r a g från flera

80 1 avd.

2 avd.

3 avd.

4 avd.

5 avd.

Kr.

ö.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

upplägg i fastighetsboken, vare lösen för varje u t d r a g utöver det första Fastighetsregister: — — — — — — — Protokoll över besiktning, värdering, utmätning, kvarstad eller annan dg lik förra ttning, » » »

varje av de övriga över avlagd borgenärsed; se Bevis. förmgnderskaps-

ö.

2 1

1 50 1

2 1

3 1 50 1 25

2 1 1

3 1 50 1 -'5

• 2

ö.

ö.

ö.

—

annat: som utgives till part, vilken u t a n särskild b e g ä r a n är enligt denna förordning skyldig att lösa detsamma, varje av de övriga som på b e g ä r a n utgives till part, vilken eljest enligt denna förordning icke är skyldig att lösa detsamma, varje av de övriga som eljest utgives; se

1 1

— —

2 1

2 75

75 75

3 1 50 1 50

Avskrift.

§5. Angående — — — landsarkiv. I domsaga, där häradshövding åtnjuter avlöning enligt äldre lönestat, skall av den för avskrift, bevis om inregistrering av bouppteckning, utdrag av fastighetsbok och protokoll annat stadgade lösen hälften samt av den för gravationsbevis rörande inteckningar i fast egendom och äganderättsbevis stadgade lösen en fjärdedel redovisas till statsverket. Uppkommer vid bestämmande av sådan kvotdel belopp, som icke är jämnt delbart med 25, jämkas kvotdelen till närmast lägre, med 25 delbara belopp. Då den — — — — — — — — — — — motsvarande belopp.

Denna förordning träder i kraft den

m

Bilaga 5.

Förslag till lag angående kanslilokaler i domsagorna. I varje domsaga åligger det de tingshusbyggnadsskyldiga att å ort, där domsagans kansli skall vara förlagt, tillhandahålla härför behövliga lokaler jämte möbler och övriga inventarier samt bekosta lokalernas uppvärmning, belysning och städning ävensom avgifter för inledande och abonnemang av rikstelefon eller ock till häradshövdingen utgiva ersättning till bestridande av de för kanslilokaler med mera, enligt vad ovan sägs, nödiga kostnader. Fullgöres icke nämnda skyldighet, äger Kungl. Maj:ts befallningshavande att efter anmälan av häradshövding vidtaga erforderliga åtgärder. På Kungl. Maj.t må ankomma att medgiva anstånd med fullgörande tills vidare av de tingshusbyggnadsskyldigas omförmälda åliggande. Denna lag träder i kraft den

741 23

82 Bilaga 6.

fcö H

P

O o: S ; i» i o-

I i p. £ •i

_ rLorq

p; (»T | o

o

— J5

s» 2 -Ö s: „,

Domsagas namn och invånarantal

K i

aHeg P

o

q c

n> — *"*

a

tr. P ej? oi

g ©' E. w.

ro p: 3

g:

sri a' ^ ~>

Norra Eoslags Mellersta Eos lags Stockholms läns v ä s t r a 1 Södra Eoslags' 2 Sollentuna och F ä r e n t u n a 3 Södertörns Uppsala läns södra » » mellersta » » norra Nyköpings Oppunda och Villåttinge Livgedingets Gottlands norra södra Östersysslets Mellansysslets Södersysslets Nordmark s Jösse

34 429 22 714 22 252 61786 31234 50 375 21497 27 049 54 766 48065 55 023 37 999 23 779 22872 38 664 43 615 26 855 18 564 34 754

Fryksdals Älvdals och Nyeds4 Östernärkes Västernärkes Nora -. Linde Västmanlands södra3

35 040 37 650 45 868 52 746 40403 37 644 30 696

11500 10 200 11100 57 000 23 900 42 700 10100 12 300 24 000 15 400 22 000 14 300 13 900 12 500 10 500 15 500 8 500 10 500 15 600 16100 10 200 23 800 17 500 13 700 16 200 7 700

13 400 12 000 12 900 64 000 26 200 48 500 11700 14 000 26 500 17 600 25 600 16 200 15 400 13 600 12100 18100 9 500 12 000 18 000 19 100 11800 26 400 19 800 15 600 18 300 8 400

10 260 3 350 13 610 10 740 3 000 13 740 11460 3 225 14 685 11460 7 560 19 020 11460 5 930 17 390 11460 7 425 18 885 10 740 2 925 13 665 10 980 3 500 14 480 10 980 5 975 16 955 10 980 4 400 15 380 10 980 5 840 16 820 10 740 4 050 14 790 10 500 3 850 14 350 10 500 3 400 13 900 10 980 3 025 14 005 10 980 4 525 15 505 10 260 2 375 12 635 10 260 3 000 13 260 10 740 4 500 15 240 10 500 4 775 15 275 10 980 2 950 13 930 10 980 5 960 16 940 10 980 4 950 15 930 10 500 3 900 14 400 10 500 4 575 15 075 11220 2100 13 320

1 Beräkningen grundar sig å sporteluppgifter för 1919 och 1921. — 2 Sporteluppgifter saknas för 1921, men vid beräkningarna har antagits, att en ökning av expeditionsavgifterna från 1920 till 1921 skett, analog med' den, som ägt rum i Södertörns domsaga. Vidare har beräknats, att häradshövdingen skulle åtnjuta andel av i/b av stämpelavgifterna eller 51 200 kronor och att inskrivningsdomaren skulle åtnjuta andel av återstående femtedel, 12 800 kronor. — 3 Beräkningen grundar sig å sporteluppgifter för 1919 och 1920. — i Beräkningen grundar sig å sporteluppgifter för 1920 och 1921.

88 Västmanlands västra 25 792 in v » norra 28 551 » östra 34086 » Falu 52767 » Hedemora 43 226 « Västerbergslags 36 412 » Nås och Malungs 29196 » Nedansiljans ....' 42 088 » Ovansiljans 34 550 » G ii striklands östra 1 39 662 » västra 1 30922 » Bollnäs 35904 » Sydöstra Hälsinglands 32 319 » Norra » 37 771 » Västra » 37 616 » Medelpads A-ästra.. 39 285 » » östra 51786 » Ångermanlands södra 36128 » mellersta 28 042 » » västra 26 782 » 2 Nätra och Nordingrå 26199 » Själevads och Arnäs 2 27 258 » J ä m t l a n d s östra 32 978 » » norra 36 686 » » västra 28 569 » Härjedalens 22 957 » Umeå 3 28821 » 3 Västerbottens södra 26 250 » västra 4 42 574 • 4 a mellersta 25 751 » 4 » norra 51308 » 5 Piteå 38849 » Luleå 5 40181 » 0 Kalix 32066 » Torneå 7 26 036 » 8 Gällivare 34 469 • Kinda och Ydre 25 760 » Vifolka, Valkebo och Gullbergs 27 254 » Lysings och Göstrings 25 071 » Aska, Dals och Bobergs 9 28 347 » Finspånga läns 26 831 » Björkekinds m. fl. härads 29199 • Hammarkinds » » 23 220 » Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds 23088 » Tveta, Vista och Mo 50 553 » Norra och Södra Vedbo 35 739 » Östra härads (Jönköpings län)... 23 658 » Västra härads 26 850 » Östbo och Västbo 55 845 » Östra Varenda 57 337 » Mellersta Varenda 9 ....'. 24 001 » Västra Värends 28 703 » Sunnerbo 39 383 » Tjnsts 37906 »

8 300 8 800 11800 19 900 18 300 14 600 18 400 23 300 20 000 10 700 10100 21 800! 8 700; 21 800; 26 2001 22 400| 17 800j 15 400j 14 500! 8 800 8100| 14 000! 11900 22 700 15 400 10 800 16 600 13 000 9 600 10 900 22 300 11900 12 700 12 700 9 800 10 200 11 900 10 400 8 900 10 400 6 900 9 800 17100 14 600 9 500 9 600' 20 800 26 500

9 000 10 000 13 200 22 100 20 700 17 100 20 600 25 500 23 600 12100 11900 24 800 10 200 24 300 30 000 27 000 21200 18100 17 700 10 400 9 600 16 600 13 400 27 500 18 000 13100 19 400 15 000 11200 12 200 24 900 13 000 14 200 13100 16 000 12 200 11500 13 600 11800 14 100 9 800 11800 7 900

11100 20 400 16 700 10 900 11000 24 300 31000 11100 16 600 20 000 26 400 i 31000 10 300: 11 500

10 740 2 250 12 990 11220 2 500 13 720 10 740 3 300 14 040 10 980 5 315 16 295 10 500 5105 15 605 10 500 4 275 14 775 10 020 5 090 15110 10 500 5 825 16 325 10 500 5 540 16 040 11220 3 025 14 245 10 500 2 975 13 475 10 740 5 720 16 460 10 980 2 550 13 530 10 980 5 645 16 625 10 740 6 500 17 240 11460 6 050 17 510 11460 5 180 16 640 11220 4 525 15 745 11220 4 425 15 645 11220 2 600 13 820 11040 2 400 13 440 11040 4150 15190 10 980 3 350 14 330 10 980 6 125 17105 10 980 4 500 15 480 10 980 3 275 14 255 11040 4 850 15 890 11040 3 750 14 790 11340 2 800 14140 10140 3 050 13 190 10 860 5 735 16 595 11175 3 250 14 425 10 935 3 550 14 485 11175 3 275 14 450 11655 4 000 15 655 11910 3 050 14 960 10 020 2 875 12 895 10 740 3 400 14140 10 500 2 950 13 450 10 740 3 525 14 265 10 980 2 450 13 430 10 980 2 950 13 930 10 500 1975 12 475 10 740 10 500 10 260 10 260 10 260 10 260 10 260 10 260 10 260 10 020 10 020

2 775 13 515 5 060 15 560 4175 14 435 2 725 12 985 2 750 13 010 5 645 15 905 6 550 16 810 2 775 13 035 5 000 15 260 6 550 16 570 2 875 12 895

1 Beräkningen grundar sig å sporteluppgifter för 1921. — 2 I lönebeloppet ingår kallortstillägg 60 kronor. — 3 Beräkningen grundar sig å sporteluppgifter för 1921. 1 lönebeloppet ingår kallortstillägg 60 kronor. — 4 I lönebeloppet ingår kallortstillägg 120 kronor. — 5 I lönebeloppet ingår kallortstillägg 195 kronor. — c Som användbara statistiska siffror saknas, har beräkningen verkställts genom jämförelse med annan, likvärdig domsaga. I lönebeloppet ingår kallortstillägg 195 kronor. — 7 1 lönebeloppet ingår kallortstillägg 195 kronor. — 8 I lönebeloppet ingår kallortstillägg 450 kronor. — 9 Som användbara statistiska siffror saknas, liar beräkningen verkställts genom jämförelse med annan, likvärdig domsaga

84 1.

2-

Sevede och Tunaläns Aspelands och Handbörds

26 455 inv. 8600 30 733 ... 14 900 '40 726 » 18 400 28 269 » 12 400 Norra Möre och Stranda 26 494 » 10 300 49 999 .. 22100 40190 .. 21200 24 319 .. 11400 Askims m.fl.härads1 48 332 .. 27 300 26 916 » 9 200 Inlands 28 099 .. 8 000 Ornsts och Tjörns 42 764 » 17 200 Norrvikens 31064 .. 11400 34 033 .. 12 600 Marks11 33 289 » 13 800 Borås 39 579 » 17 000 Vätle, Ale och Kullings 40 072 » 14 900 40106 » 17 200 Nordals, Sundals och Valbo .. 33 200 .» 17 000 29 785 » 11500 Vadsbo norra ... 25 994 » 9 400 28170 » 11000 26 256 » 13 300 Vartofta och Frökinds 35 208 » 12^200 2 Skånings, Vilske och Valle 25 174 » .7 800 Åse, Vista, Barne och Laske .. 34 009 » 15 400 Kinnefjärdings m .fl.härad 31116 » 10 900 Östra härads (Blekinge lan) 25 052 » 12 500 5 Medelsta 32 490 » 9 600 Bräkne 23 035 » 7 600 Listers 9 400 25130 » Ingelstads och Järrestads 35187 » 20 100 34 429 » 17 700 Gärds och Albo Villands 24 551 » 13 300 Östra Göinge 28 717 » 16 200 39 399 » 25 600 Norra Åsbo 28 990 >. 17 100 Södra Åsbo och Bjäre 31000 » 17 700 Oxie och Skytts 35 776 <> 23 500 43 246 » 20 200 Torna och Bara ... Vemmenhögs, Ljunits o. Herrestads 35 641 » 18 800 23 307 » 12 800 Färs 32 363 » 16 600 Frosta och Eslövs Eönneberg, Onsjö o Harjagert 42 851 .- 24 700 48 080 » 22 600 1 Beräkningen grundar sporteluppgift lör 1 9 2 1 . —

3.

i.

5.

C

7.

8.

260 2 525 12 785 1 1 101010 020! 4 400 14 420 1 740: 5 225 15 965

9.

10100 17 600 21500 D 14 000 B 12 000 D 25 500 D 23 600 B 13 000 B 31400 F 10 500 C 9 200 C 19 700 D 13 200 D 14 500 D 16100 D 19 800 C 16 700 20 000 E 19 300 D 13 000 D 10 400 D 12 800 C 15 300 14 000 D 8 800 D 17 900 C 12 400 D 14 600 A 10 500 C 9 000 A 11000 B 22 900 B 20 600 C 15 700 C 19 000 C 29 900 c 19 600 c 20 500 c 26 800 E 23 200 D

2 10 260 3 500 13 760 1 10 740 3 000 13 740 1 10 740 5 825 16 565 3 10 260 5 540 15 800 3 10 260 3 250 13 510 1 11220 6 570 17 790 4 10 500 2 625 13125 •1 10 500 2 300 12 800 10 740 4 925 15 665 2 10 740 3 300 14 040 1 10 740 3 625 14 365 1 10 740 4 025 14 765 1 10 500 4 950 15 450 2 10 740 4 175 14 915 2 10 980 5 000 15 980 2 10 740 4 825 15 565 2 10 740 3 250 13 990 1 10 740 2 600 13 340 1 10 500 3 200; 13 700 10 500 3 825 14 325 10 740 3 500: 14 240 1 10 740 2 200 12 940 1 10 500 4 475 14 975 1 10 740 3100 13 840 10 020 3 650 13 670 1 10 500 2 625 13 125 1 10 020 2 250 12 270 1 10 260 2 750 13 010 1 10 260 5 435 15 695 1 10 500 5 090 15 590 2 10 500 3 925 14 425 2 10 500 4 750 15 250 2 2 10 500 485 16 985 3 10 500 46 900 15 400 2 10 500 15 575 2 10 980 56 075 17 000 020 2 10 740 5 480 16 220 3

450 600' 775! 550! 500; 1050, 900 550 1200: 500' 400;! 725 550 550! 550 775! 675! 725 725! 550!! 500 500! 550! 550 500; 600' 5501 550; 550 450 450 825 825' 625' 6751 1050 725! 775, 9751 950:

21500 14 700 18 700 27 900 26 500

10 500 10 260 10 500 10 980 10 740

775' 550' 825 1 100 1000!

C B C E D

i

5 225 15 725 2 3 675 13 935 1 4 675 15175 2 6185 17165 3 5 975 16 715 3

ig å sporteluppgifter för 1920 och 1 9 2 1 . — 2 Beräkningen Beräkningen grundar sig ;° sporteluppgifter för 1919 och 1920.

grundar

sig

Beräkningarna angående inflytande avgifter för helarksstämplar och enkla beläggningsstämplar i domsagorna hava skett enligt följande grunder. I fråga om expeditioner, tillhörande lagfarts-, intecknings- och tomträttsprotokollen, har för åren 1920 och 1921 lösen upptagits till belopp, som angivas i häradshövdingarnas sporteluppgifter, varefter dessa belopp höjts med en tredjedel, som ansetts motsvara stämpelavgifterna till dessa expeditioner. För år 1919 har, med anledning av att lösen för utdrag av fastighetsbok intill den 17 november 1919 utgått med lägre belopp än därefter, det belopp, som enligt sporteluppgifterna influtit i lösen för ovannämnda slags expeditio-

85 ner, för varje domsaga ökats med en krona för varje år 1919 handlagt lagfarts-, intecknings- och tomträttsärende, och den sålunda funna summan har höjts med en tredjedel, motsvarande för expeditionerna influtna stämpelavgifter. Samma metod för beräknande av lösen- och stämpelavgifterna för nu omförmälda protokoll tillämpades av 1920 års sakkunniga vid av dem verkställda beräkningar och har vid kontroll visat sig ganska tillförlitlig. Vidkommande övriga småprotokoll hava expeditionsavgifterna upptagits i överensstämmelse med de i häradshövdingarnas sporteluppgifter angivna lösenbeloppen, varvid sålunda bortsetts från de obetydliga belopp, vilka influtit i stämpelavgift och som huvudsakligen avse testamentsbevakningar. På grund av den föreslagna höjningen av avgiften för bevis om inregistrering av bouppteckning hava nyssnämnda lösenbelopp ökats med 50 öre för varje i domsagan inregistrerad bouppteckning. Avgifterna för domboksexpeditioner hava med hänsyn till den i betänkandet föreslagna höjningen av stämpelavgifterna till dylika expeditioner upptagits till belopp, motsvarande tre gånger de i sporteluppgifterna antecknade lösenbeloppen. Nuvarande avgifter för domboksexpeditioner, nämligen för första arket 4 kronor, därav lösen 2 kronor och stämpel 2 kronor, samt för varje följande ark 2 kronor 50 öre, därav lösen 1 krona och stämpel 1 krona 50 öre, hava sålunda höjts till 6 kronor för första arket och 3 kronor för varje följande ark. Emellertid föreslås i betänkandet en höjning till 6 kronor för första arket och 4 kronor för varje följande ark, men som det ej kan utredas, i vad mån domboksexpeditionerna i de särskilda domsagorna upptagit mera än ett ark, har den ytterligare förhöjning i avgifterna, som betingas av ännu 1 kronas tillägg för varje ark utöver det första, icke kunnat för varje särskild domsaga angivas. För alla domsagor tillsammans torde emellertid denna ytterliga förhöjning kunna beräknas årligen inbringa omkring 30 000 kronor, vilket belopp i sådant avseende tagits i betraktande vid uppgörandet av de vid betänkandet fogade kostnadsberäkningarna för den föreslagna löneregleringens genomförande. Domboksexpeditioner, för vilka f. n. utgår lösen men ej stämpelavgift, komma enligt förslaget ej att betinga höjning i expeditionsavgifterna, vadan sådan höjning, som ovan omförmälts, icke bort vidtagas beträffande dessa expeditioner, men som det ej kan beräknas, i vilken omfattning dylika expeditioner förekommit, och de i varje fall utgjort ett fåtal, har bortsetts från den reduktion, som på grund av ifrågavarande förhållande rätteligen skolat ske vid beräkningarna Avgifterna för expeditioner, utfärdade å domarämbetets vägnar, hava upptagits i överensstämmelse med sporteluppgifterna samt därefter höjts med en tredjedel, som ansetts motsvara den ökning i avgifterna för dylika expeditioner, som föranledes av den föreslagna höjningen av avgifter för gravationsbevis och äganderättsbevis. Till de i sporteluppgifterna upptagna lösenbeloppen har vidare lagts det belopp, som bör antagas utgå i stämpelavgift för ifrågavarande expeditioner och som beräknats till hälften av lösenavgifterna. Sedan årliga medeltalet av de sålunda beräknade expeditionsavgifterna uträknats, har däri skett en nedsättning av 15 procent, vilken nedsättning, såsom tidigare omförmälts, betingats därav, att expeditionsavgifterna åren 1919 —1921 uppvisat högre siffror, än som i allmänhet äro att påräkna, varefter slutligen en utjämning skett till närmaste jämna hundratal.

741 23

] :

i

Statens offentliga utredningar 1923 S y s t e in si t i s k

förte ck n in g

(Siffrorna inom klämmer beteckna ntredfciägarnas nuininer i don kronologiska forteckriingeh.)

Allmän lagstiftning. Kättskipning. Fiingviird. Utredning rör. städernas domstolsväsen. [1923:6' Föralag till strafflag, allmänna delen, samt till la" anvillkorlig frigivning. [1928: '.)'. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Foikomröstningskommitténs utredningar 3. Folkomröslniugsinstitntet i den schweiziska demokratien [1923:10: 4 Folkoinröstningsinstitntet i Nordamerikas förentastater! :li)23: 8; 5. Folkomröstiiingsinstitntet utanför Schweiz och Förenta staterna. [1923: 20] Foikomröstningskommitténs betänkande ang. decisiv folkomröstning. [1923: 19] Betänkande och föralag i fråga om kvinnor* tillträde till statstjänster 3. Kvinnas behörighet att1 innehava prästerlig och annan kyrklig tjänst. l'.<23: 22 Betänkande med förslag till lönereglering'för befattningshavare i domsagorna m. ni. [1923: 27] Kommunalförvaltning. Koimminalförfattningssakknnnigas betänkande 4. 1923: 18 Statens och kommunernas lliiiinsväsen. Magistraternas befriande från ansvar för krononnnbörden m. m. [1923:1 1'olili. Förslag till lag om lösdrivares behandling.

1923:2

Socialpolitik. Hiilso- och sjukvård. Allmänt näringsväsen. K. ElektritieringskommiUéns meddelanden. C. [1923:24

Fast egendom. Jordbruk med hlnäringar. .Spannmälsniarknadssakkuiinigas betänkande. [1923- 31 1 Betänkande ang. det ecklesiastika arrendeväsendet ;i923-12 Inventering av odlingsjord längs Inlandsbanan. [1923: 25] ' Vnttenviisen.

Skogsbruk.

Hergsbruk.

Industri. Handel och sjöfart, K om in ii ni kat ions väsen. Sta t stUlllli K " 1 n"f. -

tul

Järnvägarna i främmande länder.

Utredning rörande Strömsholms kanal. [1923-11' Vägkoinmissionens betänkanden. 4. [1923:13] Förslag till avtal rör. Stockholms bangårdsfråga. [1923- 14]' Betänkande ang. Stockholms förortsbanefråga. 1923:21: Hank-, kredit- och nenningväsen. Försäkringsväsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till lag om församlingsstyrelse ni. m. [1923: 4] Skolkomniissionens betänkande 6. Organisatoriska och ekonomiska utredningar. [1923: ö] Förslag till ändringar i jordfästningslagen ni. m. :i9>3-23 1921 ars pensionskommittés betänkande 2 ang. beredande av förbättrad pensionering från prästerskapets änke- och pnpillkassa m. m. [1928:2(5] Försvarsväsen. Försvarsrevisionens betänkande 3. Dell. Inledande avdelning, lantförsvaret. [1958:16] Del 2. Sjöförsvaret, sammanfattning av revisionens förslag, särskilda yttranden 1923:^6] Del 3. Bilagor. [1923:17] Itrikes ärenden.

S t o c k h o l m . K. L. Beckmans Hoktr., 1923. 7 11 2 3

Internationell rätt.