Sammandrag av yttranden över Stadsplanelagskommitténs Betänkande med förslag till stadsplanelag och författningar som därmed hava samband samt Bostadskommissionens betänkande med förslag till byggnadsstadga.
''of* National Library of Sweden
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR
1923:46
JUSTITIEDEPARTEMENTET C
SAM MA N D R A G AV Y T T R A N D E N Ö V E R
STADSPLANELAGSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE MED FÖRSLAG T I L L STADSPLANELAG OCH FÖRFATTNINGAR SOM DÄRMED HAVA SAMBAND SAMT
BOSTADSKOMMISSIONENS BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL BYGGNADSSTADGA
S
T
O
C 1 9
K
H
O
3 L
M
Statens offentliga utredningar 1923 K r o n o l o g i s k 1. Betänkande med föralag angående magistraternas befriande i visst avseende från ansvar för krononppbörden m. in. Norstedt. 57 a. FI. 2. Förslag till lag om lösdrivares behandling m. fl. författningar. Del 5 av fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkanden. Palmqnist. pq, 428 s. S. 3. Spannmålsmarknadssakknnnigas betänkande. Norstedt. 41 s. J o . 4. Botänkande med förslag-till lag'oiu församlingssfcyrelse samt till bestämmelser om folkskoleärendenas överflyttning från den kyrkliga till den borgerliga kommunen m. m. Palmqnist. vj, 304 s. E. 6. Skolkoinmissionens betänkande. 5. Organisatoriska och ekonomiska utredningar. Norstedt. 236 s. E. 0. Utredning angående vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen. Av N. Herlitz. Norstedt. 164 s. J u . 7. Statens ställning till järnvägarna i olika främmande länder. Av A. Lilienberg. Tullberg. 411 s. K. 8. Folkoinröstningskommitténs utredningar angående referendum i främmande länder. 4. Folkomröstningsinstitutet i Nordamerikas förenta stater. Åv H. Tingsten. Tullberg, iv, 399 s. J u . 9. Förslag till strafflag, allmänna delen, samt förslag till lag angående villkorlig frigivning jämte motiv. Marcus. xiij, 534 s. J u . 10. Folkomröstningskommittens utredningar angående referendum i främmande länder. 3. Folkomröstningsinstitutet i den schweiziska demokratien, dess förutsättningar, former och funktioner. Av A. Brnsewitz. Tullberg. 381 s. J u . 11. Utredning rörande ombyggnad av Strömsholms kanal samt utsträckning av kanalen från Smedjebacken till Ludvika. Meddelande från Kungl. Kanalkommissionen. Nr 5. Haäggström. 133 s. 2 kart. K. 12. Betänkande och förslag angående det ecklesiastika arrondeväsendet. Beckman, xij, 239 s. E. 13. Väg ko ni missionens betänkanden. 4. Förslag till lag om enskilda vägar m. m. Marcus. 147 s. K. 14. Betänkande med förslag till avtal rörande Stockholms bangårdsfråga. Beckman. 46 s. 10 kart. K. 15—17. Försvarsrevisionens betänkande. 3. Betänkande och. förslag rörande revision av Sveriges försvarsväsende. Del 1. Inledande avdelning, lan t försvaret, vij, 661 s. Del 2. Sjöförsvaret, sammanfattning av revisionens förslag. särskilda yttranden. (2), 741 s. Del 3. Bilagor, (2), 90, 33, 28, 19, 53, 85, 4, 30, 2, 48, 30, 36, 6 s. Beckman. Fö. 18. Kommnnalförfnttningssakknnnigas betänkande 4 med förslag till lag om landsting m. m. Beckman. 235 s. S. 19. Betänkande angående decisiv folkomröstning, avgivet av folkomröstningskommittén. Tullberg. 40 s. J u . "20. Folkomröstningskommitténs utredningar angående referendum i främmande länder. 5. Folkomröstningsinstitutet utanför Schweiz och Förenta staterna. Tullberg. 71 s. J u . 21. Betänkande angående ordnandet av Stockholms förortsbanefråga. Blom. 126 s. 11 kart. K. 22. Betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster. 3. kvinnas behörighet att innehava prästerlig och annan kyrklig tjänst. Marcus. 51 s. J u . 23. Betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1894 angående jordfästning ni. in. Norstedt. 56 s. J u . 24. Knngl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 6. Utredning angående lämpliga distributionssystem för landsbygdselektrifiering.* Beckman, -viij, 192 s. J o . 25. Inventering av odlingsjord längs Inlandsbanan från Ströms södra sockengräns till Stor urnan. Tullberg. 30 s. 2 kart. J o . 26. 1921 års pensionskommittés betänkande. 2. Betänkande angående avveckling av den stärbhus efter präst tillförsäkrade förmånen av tjänst- och nådar samt bere-
f ö r t e c k n i n g dande i sammanhang därmed av förbättrad pensionering från prästerskapets änke- och pupill kassa. Tullberg. 100 s. E. Underdånigt betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare i domsagorna m. m. Beckman. 85 s. Ju. Underdånigt betänkande med förslag till förordning angående tillverkning av brännvin m. m. Blom* 67 B, Fl. -80. Den industriella demokratiens problem. 1. Betänkande jämte förslag till lag om driftsnämnder. 240 s. 2. Den industriella demokratien i utlandet. 267 s. Tullberg. S. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 18. Den svenska mekaniska verkstadsindustriens utveckling intill krigsutbrottet. Av E. Linder. Tullberg. iv, 435 s. Fl. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 19. Sveriges bryggeriindustri. Av A. Lilienberg. Tullberg, iv, 40 s. Fl. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 20. Garveriindnstriens produktionsförhållanden. Av "W. Smith. Marcus, iv, 175 s. Fi. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 21. Kvalitetsfrågan hos det svenska vetet. Av H. Nilsson-Ehle. Marcus. 16 s. F i . Samorganisation av riksdagsbiblioteket och den centrala statsförvaltningen i bok- och biblioteksavseende. Av V. Gödel. Marcus. 54 s. Fi. Betänkande och förslag rörande förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare jämte förslag rörande internering av farliga återfallsförbrytare. Lund, Berling. 11<< s. J u . Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 22. Oversiktstabeiler angående den svenska industriens utveckling 1891—1920 jämte anmärkningar. Marcus, iv, 147 s. Fi. Kftcrskrift till Om röstsammanräkning vid kommunala val enligt lagarna den 9 juni 1922. Av E. v. Heidenstam. Beckman, (s. 53—61). S. Om röstsammanräkning vid kommunala val enligt lagarna den 9 juni 1922. Av E. von Heidenstam. Andra upplagan. Mod eftorskrift. Beckman. (4), 61 s. S. Jordkomraissionens betänkande. 6. Om sociala arrendebestämmelser, avlösning av arrendejordbruk, förekommande av vanhavd, upphävande av fideikommiss i fast egendom, anskaffande av tomtmark till bostäder m. m. Marcus. 505 s. J u . Skolkommissionens betänkande. 6. Om rätt för elever, utexaminerade från statens högre lärarinneseminarium, att vinna inträde vid universitet och där avlägga examen samt om folkskollärares fortbildning i vetenskapligt avseende. Norstedt. 63 s. E. Lagerhus- och kylhnskommitténs betänkande. 2. Lagerhusväsendet i Sverige och därmed sammanhängande förhållanden. Norstedt, viij, 300 s. J o . Förslag till tullstadga jämte motivering. Norstedt. (2). 134 s. Fi. -Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 23. De svenska järn- och metallmannfakturindustriernas utveckling med särskild hänsyn till förhållandena vid tiden närmast före världskrigets utbrott. Av (5. Delling. Tullberg, iv, 196 s. Fi. Tnll- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 24. Undersökning angående jordegendomsvärdenas utveckling i Sverige ech vissa främmande länder. Av K. Amark. Marcus, iv, 93 s. Fi. Sammandrag av yttranden över stadsplanelagskornmittén'? betänkande med förslag till stadsplanelag och författningar som därmed hava samband samt bostadskommissionens betänkande med förslag till byggnadsstadga. Palmqnist. 367 s. J u .
Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna -till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. — ecklesiastikdepartementet, J o . — jordbruksdepartementet. Enligt knngörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.
STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1923:46 JUSTITIEDEPARTEMENTET
SAMMANDRAG AV YTTRANDEN ÖVER
STADSPLANELAGSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL STADSPLANELAG OCH FÖRFATTNINGAR SOM DÄRMED HAVA SAMBAND SAMT
BOS TADS KOM M I S S I O N E N S BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL BYGGNADSSTADGA
TRYCKT
HOS
P . PALMQUrSTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1923 22523
<
De av chefen för civildepartementet jämlikt nådigt bemyndigande tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av förslag till åtgärder med avseende å de mindre bemedlades bostadsförhållanden (bostadskommissionen) avgåvo den 4 december 1919 betänkande med förslag till byggnadsstadga. Vidare avlämnades* den 15 december 1920 av den av Kungl. Maj:t år 1916 tillsatta kommittén för verkställande av revision av gällande bestämmelser angående stadsplan och tomtindelning (stadsplanélagskommittén) betänkande med förslag till stadsplanelag och författningar, som därmed hava samband. Med föranledande av de sålunda avgivna betänkandena anbefallde Kungl. Kungl. Maj:ts Maj:t genom beslut den 21 januari 1921 ej mindre fastighetsregisterkommis- ^»»»sser. sionen, medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen att före den 1 oktober 1921 avgiva utlåtande över nämnda betänkanden med förslag, än även överståthällarämbetet, efter att hava berett Stockholms stads byggnadsnämnd tillfälle att yttra sig, samt länsstyrelserna, efter att hava berett magistraterna, stadsstyrelserna och byggnadsnämnderna inom länen enahanda tillfälle, att före den 1 september 1921 avgiva utlåtanden över samma betänkanden. Härjämte lämnade Kungl. Maj:t genom berörda beslut Svenska stadsförbundet, Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska teknologföreningen, Tekniska högskolans lärarekollegium och Chalmers tekniska instituts lärarekollegium tillfälle att före den 1 oktober 1921 avgiva utlåtanden över ifrågavarande betänkanden. Genom skrivelser från justitiedepartementet den 15 februari 1921 anmodades överståthällarämbetet och länsstyrelserna att bereda jämväl stadsfullmäktige i städerna tillfälle att yttra sig i ärendet. På grund av förenämnda remisser hava yttranden inkommit från: Myndigheter, Fastighetsregisterkommissionen (hovrättsrådet G. Grefberg och vice stads- nom avgivit ingenjören O. Myrberg). yttrande. Medicinalstyrelsen (generaldirektören Buhre och medicinalrådet Bissmark), som infordrat yttranden i ärendet från samtliga förste provinsialläkare, förste stadsläkarna i Stockholm, Göteborg och Norrköping samt stadsläkaren i Malmö. Därjämte har bostadsinspektören i Stockholm avgivit ett till förste stadsläkaren därstädes ställt utlåtande i ärendet. Järnvägsstyrelsen (överdirektören Virgin, överingenjören Fogelmarck samt byråcheferna Kjellin och Åberg). Väg- och vattenhyggnadsstyrelsen (överdirektören Wijnbladh, t. f. byråchefen Enblom och byrådirektören Lindencrona). Vattenfallsstyrelsen (generaldirektören Hansen och styrelsens samtliga ledamöter). Byggnadsstyrelsen (generaldirektören Möller, byggnadsråden Lilljekvist, Curman och Nilsson samt byråchefen Loven), vilken såsom eget utlåtande åberopat ett av byggnadsrådet Lilljekvist enligt styrelsens uppdrag avgivet tjänstememorial i ärendet. Lantmäteristyrelsen (generaldirektören Rhodin, byråcheferna Hamrin och Grubbström samt t. f. byråchefen Bagger-Jörgensen).
4 Svenska stadsförbundet, vars yttrande avgivits av styrelsen för nämnda förbund jämlikt uppdrag av förbundets kongress i Norrköping den 1 september 1921. Sedan yttrandet inkommit till justitiedepartementet blev detsamma den 24 november 1921 överlämnat till byggnadsstyrelsen för att tagas i övervägande vid besvarandet av Kungl. Majrts remiss rörande förevarande betänkanden. Svenska kommunaltekniska föreningen. Dennas styrelse hade uppdragit åt särskilda kommitterade att avgiva yttrande över betänkandena, varefter nämnda kommitterade till styrelsen avlämnat ett tryckt utlåtande i ärendet. Utlåtandet behandlades av föreningen vid dess årsmöte i Kalmar i augusti 1921, och beslöt föreningen att biträda de kommilterades utlåtande med vissa mindre ändringar och tillägg, vilka här nedan å respektive ställen närmare angivas. — Efter det föreningens yttrande inkommit, remitterades det den 30 september 1921 till byggnadsstyrelsen för att tagas i övervägande vid avgivandet av byggnadsstyrelsens yttrande i ärendet. Svenska teknologföreningen, som — efter det föreningen vid sitt årsmöte i mars 1920 uppdragit åt en kommitté, utsedd av föreningens styrelse, att till föreningen inkomma med yttrande över ifrågavarande betänkanden — vid allmänt sammanträde den 18 oktober 1922 i allo anslutit sig till ett av nämnda kommitté i ärendet avgivet utlåtande samt därutöver gjort ett särskilt uttalande med föranledande av innehållet i 16 § av stadsplanelagsförslaget. Overståthållarämbetet med överlämnande tillika av yttranden från Stockholms stadsfullmäktige och Stockholms stads byggnadsnämnd. Av stadsfullmäktige har såsom eget yttrande åberopats ett av stadskollegiet i ärendet avgivet utlåtande. Sistnämnda utlåtande avser allenast stadsplanelagsförslaget; och hava över detta förslag yttranden avgivits jämväl av fastighetsnämnden och stadsplanenämnden i Stockholm, därvid fastighetsnämndens granskning avsett företrädesvis de delar av förslaget, som funnits vara av betydelse i ekonomiskt avseende för staden, speciellt för dess tomt- och bostadspolitik, medan stadsplanenämnden behandlat frågan huvudsakligen ur stadsplaneteknisk synpunkt. De erinringar, fastighetsnämnden och stadsplanenämnden i berörda yttranden framställt, hava av stadskollegiet i dess utlåtande dels sammanförts och dryftats, dels ock återgivits under uttalande att desamma borde i huvudsak beaktas. — Byggnadsnämnden har, under bifogande av infordrade tjänsteutlåtanden från stadsarkitekten och stadsingenjören, anfört att nämnden efter granskning av de föreliggande förslagen, i vad de avsäge nämndens verksamhet berörande frågor, funnit sig böra i stort sett ansluta sig till vad av bemälda tjänstemän uttalats, varjämte byggnadsnämnden därutöver framfört vissa erinringar. Stadsingenjören har i sitt utlåtande till granskning huvudsakligen upptagit förslaget till stadsplanelag och vissa andra författningar, under det att stadsarkitektens granskning, likaledes i huvudsak, begränsats till byggnadsstadgan. Stockholms län: länsstyrelsen under bifogande tillika av en av länsarkitekten Emil Stenfors avgiven promemoria i ärendet, vilken promemoria länsstyrelsen, som framställt vissa detaljanmärkningar, förklarat sig kunna i övrigt biträda; byggnadsnämnden i Tumba; samt civilingenjören Carl Kinnman i Saltsjöbaden i egenskap av köpingens förrättningsman för jordavstyckningar. Uppsala län: länsstyrelsen; magistraten och byggnadsnämnden i Uppsala: samt magistraten och byggnadsnämnden i Enköping. Södermanlands län: länsstyrelsen; byggnadsnämnden i Nyköping; stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Katrineholm; magistraten i Trosa; byggnadsnämnden i Malmköping; samt byggnadsnämnden i Oxelösund. Östergötlands län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i
5 Liniöping; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Norrköping; stadsfullmäktige och magistraten i Söderköping; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Motala; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Vadstena; magistraten och byggnadsnämnden i Skänninge; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Mjölby; samt byggnadsnämnderna i Borgs villastad, Boxholm, Kisa och Åtvidaberg. Jönköpings län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige i Nässjö; samt stadsfullmäktige. stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Tranås. Kronobergs län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Växjö; byggnadsnämnden i Alvesta; samt kommunalfullmäktige i Älghult. Kalmar län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Kalmar: samt stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Oskarshamn. Gottlancls län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Visby: samt byggnadsnämnden i Hemse) Kristianstads län: länsstyrelsen; stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Hässleholm; samt byggnadsnämnderna i Baskemölla, Brantevik, Smedstorp, Vindöv, Vitemölla och Åstorp. Malmöhus län: länsstyrelsen; byggnadsnämnden i Malmö; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund; samt stadsfullmäktige, drätselkammaren (efter anmodan av stadsfullmäktige) och byggnadsnämnden i Hälsingborg. Hallands län: länsstyrelsen; magistraten och byggnadsnämnden i Halmstad; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Falkenberg; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Varberg; samt magistraten och byggnadsnämnden i Kungsbacka, vilka sistnämnda åberopat ett av arkitekten Allan Berglund i Göteborg på byggnadsnämndens anmodan avgivet utlåtande i ärendet. Göteborgs och Bohus län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Göteborg; magistraten och byggnadsnämnden i Lysekil; magistraten och byggnadsnämnden i Uddevalla; magistraten och byggnadsnämnden i Strömstad; samt byggnadsnämnderna i Gullholmen, Klädesholmen och Skärhamn. Vad angår förenämnda myndigheter i Göteborg hava stadsfullmäktige, utom beträffande en viss detalj, åberopat innehållet i en av fastighetsdirektören därstädes avgiven promemoria i ärendet samt jämväl bifogat infordrat yttrande från samfällda drätselkammaren; magistraten, inom vilken särskilda meningar uttalats av dels rådmannen Sundstedt, dels ock t. f. handels- och politiborgmästaren Björkman och rådmannen Hamberg, har utöver eget yttrande åberopat infordrat utlåtande från rådhusrättens första avdelning; och har byggnadsnämnden såsom sitt yttrande åberopat ett av förste stadsarkitekten K. Samuelson och andre stadsingenjören A. Södergren i ärendet avgivet utlåtande. Älvsborgs län: länsstyrelsen (som jämväl överlämnat infordrat yttrande från överlantmätaren i länet); byggnadsnämnden i Trollhättan; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Borås; samt byggnadsnämnden i Herrljunga. Skaraborgs län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Lidköping; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Skövde; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Hjo; stadsfullmäktige och 1 Från länsstyrelsen i Blekinge län har utlåtande i ärendet — jämte bifogade yttranden av stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Karlskrona, stadsfullmäktige i Karlshamn samt magistraten och byggnadsnämnden i Sölvesborg — till justitiedepartementet inkommit först den 29 maj 1923, för sent för att kunna annorledes än på detta sätt upptagas i förevarande redogörelse.
6 stadsstyrelsen i Tidaholm; samt byggnadsnämnderna i Grästorp, Götene, Järpås och Nossebro. Värmlands län: länsstyrelsen. Örebro län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Örebro; samt byggnadsnämnden i Askersund. Västmanlands län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige (med yttrande av drätselkammaren) och byggnadsnämnden i Västerås; stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Sala: samt stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Arboga. Kopparbergs län: länsstyrelsen med överlämnande tillika av tjänsteutlåtande från länsarkitekten i länet; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Falun: stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Säter: stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Hedemora: stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Avesta: stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Ludvika: samt byggnadsnämnderna i Borlänge, Krylbo, Leksands Koret, Marnas, Morastrand, Orsa, Smedjebacken och Vansbro. Gävleborgs län: länsstyrelsen; magistraten och byggnadsnämnden i Gävle: magistraten och byggnadsnämnden i Söderhamn; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Hudiksvall: köpingsstämman och byggnadsnämnden i Bollnäs; samt byggnadsnämnderna i Ljusdal och Storvik. Västernorrlands län: länsstyrelsen; samt byggnadsnämnden i Skönsmon. Jämtlands län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsstyrelsen i Östersund; samt byggnadsnämnderna i Bräcke, Järpen och Svegsmon. Västerbottens län: länsstyrelsen; magistraten och byggnadsnämnden i Umeå; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Skellefteå; samt byggnadsnämnderna i Djupvik, Lycksele, Nordmaling och Vilhelmina. Norrbottens län: länsstyrelsen; stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Luleå; stadsfullmäktige och stadsstyrelsen i Boden; stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Haparanda; samt byggnadsnämnderna i Gällivare, Kiruna och Koskullskulle. Härutöver hava dels Vitterhets historic- och antikvitets akademien i underdånig skrivelse uttalat önskvärdheten av att i den blivande byggnadsstadgan infogades en erinran om bevarandet av fasta fornlämningar och andra ur kulturhistorisk synpunkt värdefulla platser och minnesmärken, dels ock arkitekten Bernt Lundahl i Stockholm med föranledande av bostadskommissionens förslag till byggnadsstadga ingivit en framställning till Kungl. Maj:t rörande en viss detalj (§ 59) i nämnda förslag. Instämman- Stadsfullmäktige i Hälsingborg samt stadsfullmäktige och magistraten i den med Sven- Örebro hava anslutit sig till eller instämt i de synpunkter, som framhållits Ska bundet°r a v Svenska stadsförbundet i dess utlåtande. Instämman- Följande myndigheter hava helt och hållet eller i huvudsakliga delar anden med Sven- slutit sig till Svenska kommunaltekniska föreningens yttrande, nämligen stadss ,, ?"l'T" fullmäktige och byggnadsnämnden i Linköping, byggnadsnämnden i Kalmar, föreningen, byggnadsnämnden i Hälsingborg samt stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Arboga. Därjämte har länsstyrelsen i Kalmar län instämt med föreningen dels beträffande vissa detaljanmärkningar och dels i uttalande att bearbetning av de båda förslagen till byggnadsstadga borde äga rum för erhållande av full och behövlig enhetlighet.
7 Stadsfullmäktige i Uppsala och Enköping, magistraten i Nyköping, stads- Myndigheter, fullmäktige i Trosa, byggnadsnämnderna i Valla samt Hovmantorp, Ljungby, 8<££e ^ ^ Markaryd, Strömsnäs bruk, Tingsryd, Vislanda, Växjö Östregårds municipal- yttrande. samhälle, Åsheda och Älmhult, stadsfullmäktige i Uddevalla, Trollhättan och . Askersund, stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Karlstad, stadsfullmäktige i Gävle och byggnadsnämnden i Asele hava beslutat att icke yttra sig i ärendet eller förklarat sig ej hava haft tillfälle att avgiva yttrande. Byggnadsnämnden i Saltsjöbaden har utan något eget yttrande överlämnat ovannämnda tjänstutlåtande av civilingenjören Kinnman. Magistraten i Karlstad har meddelat, att den icke hade något att andraga i ärendet; och har byggnadsnämnden i Arbrå municipalsamhälle förklarat sig icke kunna göra något uttalande. Magistraten och byggnadsnämnden i Enköping, byggnadsnämnden i Ny- Myndigheter köping, magistraten i Trosa, byggnadsnämnden i Oxelösund, magistraten i8™'/" %™a Söderköping, magistraten och byggnadsnämnden i Vadstena, magistraten och w ^ 0 ^ att er_ byggnadsnämnden i Skärminge, byggnadsnämnderna i Borgs villastad, Box- inra mot förholm och Kisa, länsstyrelsen i Kronobergs län, byggnadsnämnden i Alvesta, slagen. stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Oskarshamn, byggnadsnämnden i Hemse, länsstyrelsen i Kristianstads län, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Hässleholm, byggnadsnämnderna i Brantevik, Smedstorp, Vinslöv, Vitemölla och Åstorp, byggnadsnämnden i Malmö, magistraten och byggnadsnämnden i Strömstad, byggnadsnämnden i Klädesholmen, länsstyrelsen i Älvsborgs län, länsstyrelsen i Skaraborgs län, byggnadsnämnderna i Grästorp, Götene och Järpås, länsstyrelsen i Värmlands län, länsstyrelsen i Västmanlands län, stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Sala, stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Falun, stadsfullmäktige i Säter, stadsfullmäktige i Avesta, stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Ludvika, byggnadsnämnderna i Borlänge, Krylbo, Leksands Noret, Marnas, Orsa och Vansbro, länsstyrelsen i Gävleborgs län, magistraten och byggnadsnämnden i Gävle, stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Hudiksvall, byggnadsnämnderna i Ljusdal och Storvik, byggnadsnämnden i Skönsmon, byggnadsnämnderna i Bräcke och Svegsmon, länsstyrelsen i Västerbottens län, stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Skellefteå, byggnadsnämnderna i Djupvik, Lycksele, Nordmaling och Vilhelmina, länsstyrelsen i Norrbottens län, stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Haparanda samt byggnadsnämnden i Gällivare hava förklarat, att de icke hade något att erinra mot de föreliggande förslagen, dock — vad angår magistraten och byggnadsnämnden i Vadstena, länsstyrelsen i Kristianstads län, magistraten och byggnadsnämnden i Strömstad, stadsfullmäkige, magistraten och byggnadsnämnden i Falun samt byggnadsnämnden i Gävle — efter framställandet av en eller annan detaljanmärkning. Likaså hava förste provinsialläkarna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads. Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands. Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, förste stadsläkaren i Göteborg och stadsläkaren i Malmö lämnat förslagen utan erinran, provinsialläkarna i Kronobergs och Älvsborgs län dock med uttalande av önskan om ändring i viss detalj. Av länsstyrelsen i Jönköpings län, magistraten och byggnadsnämnden i Halmstad, magistraten och byggnadsnämnden i Lysekil, stadsfullmäktige, magistra-
8 ten och byggnadsnämnden i Östersund samt stadsfullmäktige och magistraten i Luleå har stadsplanelagsförslaget lämnats utan anmärkning. Länsstyrelsen i Malmöhus län har förklarat sig icke hava något att i huvudsak erinra mot stadsplanelagskommitténs förslag till byggnadsstadga. Av såväl denna länsstyrelse som länsstyrelserna i Kronobergs län, Kalmar län, Gottlands län, Kristianstads län, Hallands län, Göteborgs och Bohus län, Örebro län, Västernorrlands län och Jämtlands län samt av vissa ortsmyndigheter har uttalats, att beträffande de särskilda förslagen till byggnadsstadga företräde gåves åt stadsplanelagskommitténs förslag framför bostadkommissionens. Tillstyrkan- Förslagen hava tillstyrkts eller förordats av följande myndigheter, nämligen den stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Motala (av stadsfullmäktige dock med hemställan i visst hänseende), stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Mjölby (ehuru med vissa detaljanmärkningar), stadsfullmäktige i Nässjö (efter vissa detaljanmärkningar), stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Tranås, kommunalfullmäktige i Älghult (med viss erinran), stadsfullmäktige i Kalmar (dock med vissa detaljanmärkningar beträffande byggnadsstadgan), länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län (med åtskilliga erinringar i fråga om förslagens detaljbestämmelser), magistraten och byggnadsnämnden i Uddevalla, byggnadsnämnden i Gullholmen, byggnadsnämnden i Herrljunga, stadsfullmäktige och stadsstyrelsen i Tidaholm, byggnadsnämnden i Nossebro, byggnadsnämnden i Säter (under förutsättning av vissa smärre ändringar), stadsfullmäktige i Hedemora, stadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Avesta, byggnadsnämnden i Smedjebacken, magistraten och byggnadsnämnden i Söderhamn (dock med hemställan om ändring av visst stadgande i stadsplanelagsförslaget), länsstyrelsen i Västernorrlands län, stadsfullmäktige och stadsstyrelsen i Boden (med ett par detaljanmärkningar) samt byggnadsnämnden i Kiruna. Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Hjo hava beträffande frågan om ny byggnadsstadga uttalat, att berörda fråga syntes kunna vinna slutlig lösning i huvudsaklig överensstämmelse med föreliggande förslag. Avstyrkan- Länsstyrelsen i Jönköpings län har yttrat, att länsstyrelsen i fråga om de den. olika meningarna beträffande sättet för byggnadskontrollens ordnande i princip biträdde bostadskommissionens förslag, men att, då denna skulle medföra ökade kostnader för det allmänna, länsstyrelsen ansåge sig icke kunna förorda, att kommissionens förslag i detta hänseende åtminstone under nuvarande depressionstid upphöjdes till lag. Byggnadsnämnden i Baskemölla har ansett, att förslagen till stadsplanelag och byggnadsstadga m. m. ej kunde i sin helhet göras tillämpliga på ett så litet samhälle som det nyssnämnda. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört: Det utarbetade betänkandet med förslag till stadsplanelag ävensom betänkandet med förslag till byggnadsstadga innebure en oerhörd mängd detaljbestämmelser. Länsstyrelsen ville gärna medge, att byggnadsarbetet sådant det numera bedreves fordrade en mängd stadganden i olika avseenden, men en gräns måste finnas på detta mycket och länge överklagade förhållande. Då det gällde de stora stadernas planlagda områden, vore kanske en stadsplanelag och en byggnadsstadga av föreliggande struktur av behovet påkallade; men då det gällde de mindre städerna och landsbygden, hade länsstyrelsen den bestämda åsikten att andra, enklare och mindre byråkratiska former och bestämmelser borde
9 kunna tillskapas och bliva gällande. Länsstyrelsen ansåge följaktligen, att en överarbetning i sådan riktning borde äga rum, därvid i de mindre städernas och landsbygdens förhållanden fullt underkunniga personer såsom sakkunniga finge göra sig mera gällande. Alldeles särskilt tilläte sig länsstyrelsen avstyrka de till ren byråkrati ledande bestämmelserna om byggnadsfiskal och länsarkitekt, vilka borde ur förslaget utmönstras. Den sistnämnde borde i varje fall, enligt länsstyrelsens mening, icke intaga annat än en rådgivande ställning. Magistraten i Säter samt magistraten och byggnadsnämnden i Hedemora hava, under motivering att den föreslagna lagstiftningen syntes komma att medföra avsevärda kostnader för samhällena och försvåra den redan förut tynande byggnadsverksamheten samt att vid förslagens avfattande alltför liten hänsyn tagits till förhållandena i mindre samhällen, funnit sig icke kunna tillstyrka den föreslagna lagstiftningen. Köpingsstämman och byggnadsnämnden i Bollnäs hava ansett »tiden olämplig för så stränga lagars genomförande», vilka säkerligen komme att verka hämmande på byggnadsverksamheten i nuvarande depressionstider. Byggnadsnämnden i Järpen har, med hänsyn till förhållandena inom nämnda municipalsamhälle, förklarat att den saknade skäl för bifall till ifrågavarande förslag samt ansåge gällande förordningar fullt tillfredsställande. Vad särskilt beträffade den föreslagna anordningen med byggnadsfiskal samt att teoretiskt bildad byggmästare skulle vid nybyggnader anlitas, uttalade byggnadsnämnden den förmodan, att kostnaderna för nybyggnaderna genom en sådan anordning i hög grad komme att uppdrivas och byggnadsverksamheten inom samhället bliva ännu mindre än vad den hittills varit. Byggnadsnämnden betvivlade icke, att den föreslagna stadsplanelagen i åtskilliga fall kunde vara behövlig och lämplig för större samhällen och städer, likaså byggnadsstadgan, ehuru nämnden ansåge den obehövlig för Järpens samhälle. Nämnden ämnade emellertid icke efter den nya lagens ikraftträdande undandraga sig att iakttaga och efterleva de bestämmelser, som kunde befinnas vara för samhället lämpliga och nyttiga. Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Västerås hava anfört: Av ålder Yrkanden pd hade städerna tillåtits en avsevärd självbestämmanderätt i de frågor, som rörde e n allmännare deras bebyggande. Visserligen vore det möjligt, att detta förr i något fall lett åTförflatm till ett åsidosättande av sådana åtgärder, som krävdes för samhällets goda utveckling, men det hade även onekligen medfört möjlighet för flertalet av de medelstora städerna att nå den individualitet i bebyggandet, som nu vore för flera av dem utmärkande. Ej minst kunde detta sägas om Västerås stad, där många skönhetsvärden under årens lopp tillvaratagits och de gamla byggnaderna i stor utsträckning bevarats, samtidigt som vid nybyggnader tillsetts att gammalt och nytt sammanförts till enheter, vilkas kynne medgåve ett kvarblivande av den byggnadstradition staden haft att vårda från svunna skeden i dess utveckling. Härvid hade det till och med mången gång visat sig vara lämpligt och för målets vinnande nödvändigt att ej för strängt hålla ens på de byggnadsbestämmelser, som redan nu funnes, detta för att genom särskilda anordningar kunna få fram den önskade stadsplanebilden. Om nu de nya bestämmelserna för bebyggandet, såsom avsett, gjordes synnerligen detaljerade, kunde de lätt komma att utgöra ett hinder just för den utveckling, för vars främjande de ursprungligen tillkommit. Särskilt måste det förhållandet mana till eftertanke, att ändringar i stadsplanen hädanefter skulle ske 2 — 22523.
10 genom medverkan av centrala myndigheter, vilkas beslut och åtgärder svårligen kunde ernå den snabbhet, som vore ett oeftergivligt villkor för att ej stadsplanen skulle bliva till ett hinder, då det gällde att åstadkomma ett verkligt resultat; ett resultat, som mycket väl kunde stå i överensstämmelse med vad byggnadsbestämmelserna avsåge att främja, men som kanske strede emot detaljföreskriften därför att just den lösningen av en byggnadsfråga ej på förhand kunnat förutses. Sådana fall måste inträffa rätt så ofta, därest ej bestämmelserna för bebyggandet bleve enkla och så avfattade, att de mera inriktades på att förbjuda vad som med säkerhet vore olämpligt än att i detalj föreskriva, hur bebyggandet skulle ske. Enkla bestämmelser om våningsantalet inom kvarteren torde mången gång kunna visa sig vara tillfyllest, liksam ock bestämmelserna om samhällets uppdelande i mark, avsedd för olika ändamål. I förslaget funnes likvisst åtskilliga nya bestämmelser, som måste hälsas med tillfredsställelse, då de löste frågor, som blivit allt mera brännande. Så vore exempelvis fallet med stadgandena om förfarandet vid tomters omläggning. Man hade härigenom erhållit en möjlighet att ordna samhällets utkanter så, att de missförhållanden av synnerligen allvarsam art, vilka uppstått genom förut anlitade mindre sakkunniga personers inkompetens vid handläggandet av frågor om markens uppdelning invid samhällen, kunde undvikas vid det slutliga ordnandet av stadsplanen. — I anslutning till det ovan sagda förordades ett omredigerande av lagförslaget i den riktning, att städernas självbestämmanderätt i byggnadsfrågor bibehölles, att bestämmelserna för bebyggandet förenklades och att städernas utgifter för stadsplans genomförande minskades, så att förslaget i sin helhet mera anpassades efter ett medelstort samhälles behov. Nämnda stadsfullmäktige hava därjämte i överensstämmelse med ett av stadens drätselkammare i ärendet avlåtet yttrande, här nedan återgivet såsom huvudsakligast hänförande sig till bestämmelserna i 45—58 §§ i stadsplanelagsförslaget, uttalat sig för sistnämnda förslags omarbetning jämväl i annan riktning än den ovan berörda. Arkitekten Berglund har i sitt av magistraten och byggnadsnämnden i Kungsbacka åberopade utlåtande, efter att hava framställt anmärkningar mot särskilda detaljer i stadsplanelagsförslaget, anfört: I stort sett torde det föreliggande förslaget till stadsplanelag för övrigt väl fylla det avsedda ändamålet, under det att byggnadsstadgeförslaget utom vissa anmärkta brister på ett stort antal ställen vore otydligt formulerat. Samtidigt som stadgeförslaget ginge mycket i detalj saknade det på viktiga punkter föreskrifter, såsom t. ex. angående utsprång o. dyl. På många ställen använde stadgeförslaget uttryck som »större» eller »mindre del», »avsevärd del», »ringa omfattning» etc, vilket torde få anses olämpligt, då de lämnade utrymme för varierande tolkningar och, särskilt för byggnadsnämnder i mindre samhällen, som saknade sakkunnigt organ, ringa stöd för besluten. Detta vore också fallet med de ofta stränga bestämmelser, som av respektive byggnadsnämnder kunde upphävas. Det torde med sannolikhet vara att förutse, att om byggnadsnämnd ansett sig böra avslå ärenden med stöd av sä svaga bestämmelser, det skulle ge upphov åt ett stort antal klago- och dispensärenden, som genom den möjlighet till bifallande, som författningsförslaget gåve, skulle vara ägnade att i onödan försvaga byggnadsnämndsinstitutionens auktoritet. — Båda förslagen torde sålunda kräva ett omarbetande, vilket beträffande byggnadsstadgeförslaget måste bli synnerligen grundligt, om det skulle kunna tänkas fylla de skiftande
11 krav, som ställdes på det, varvid särskilt borde beaktas de små samhällenas egenartade förhållanden. Byggnadsnämnden i Morastrand har förklarat att, ehuru byggnadsnämnden icke i huvudsak hade något att erinra mot de föreliggande förslagen, den dock hvste betänkligheter mot att förslagen i nuvarande skick upphöjdes till lag. " I detta sammanhang må jämväl hänvisas till överståthållarämbetets såsom allmänt omdöme om förslagen till byggnadsstadga här nedan upptagna yttrande, länsstyrelsens i Kopparbergs län ovan återgivna yttrande, Svenska stadsförbundets styrelses anförande rörande stadsplanens betydelse för den offentliga byggnadskontrollen samt de delar av fastighetsregisterkommissionens och lantmäteristyrelsens yttranden, som nedan upptagits under marginalrubriken »önskvärdheten av ett tillfredsställande kartmaterial såsom grundval för stadsplan och tomtindelning», ävensom till vad länsarkitekten Stenfors anfört om behovet över huvud taget av särskild byggnadsstadga. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört, att den icke hade annan erinran Uttalade önatt göra i avseende å de föreliggande förslagen än att stadsplaner, innan önskemål i samfastställdes, borde granskas såväl ur byggnadssynpunkter som ur trafiktek- ^ . J / ^ / * niska synpunkter, på det att säkerhet måtte vinnas att planerna främjade en lagstiftmnpraktisk utveckling av respektive samhällen, varom bestämmelse syntes böra gen. i författning ingå. Magistraten i Uppsala: En oundgänglig förutsättning för att förslaget vid omsättning i praktiken skulle infria sina löften vore, att en stab av stadsplanetekniker stode till förfogande och framförallt att den statliga organisationen för behandling av stadsplaneärenden gjordes ägnad att på ett säkert och snabbt sätt expediera hithörande frågor. Redan med nuvarande lagstiftning hade stadsplanefrågorna visat sig höra till en kommuns mera segslitna angelägenheter tack vare den långsamhet, med vilken dylika frågor passerade genom olika stadier. Man frågade sig, hur förhållandena skulle komma att ställa sig enligt nu föreliggande förslag, då för varje för tätare bebyggande avsett område i stad eller på land skulle krävas stadsplan eller byggnadsplan. Vådorna av en alltför tidsödande behandling av dessa frågor låge i öppen dag, då ju under tiden alltifrån ett planförslag antagits av vederbörande kommunalmyndighet, ibland t. o. m. ifrån det förslaget väckts, intill dess detsamma blivit av Kungl. Maj:t fastställt och tomtindelning, där sådan erfordrades, blivit verkställd, i stort sett komme att vila en död hand över byggnadsverksamheten å det område, varom vore fråga. Det vore därför enligt magistratens förmenande av grundläggande vikt vid bedömande av det föreliggande förslaget, att samtidigt toges under övervägande, huruvida den nuvarande statliga organisationen för behandling av stadsplanefrågor motsvarade de krav, som den föreslagna lagstiftningen komme att ställa och, om så skulle befinnas icke vara förhållandet, att erforderliga ändringar härutinnan vidtoges, innan förslaget upphöjdes till lag. 1 Bijggnadsnämnden i Åtvidaberg: Det borde särskilt påpekas, att förslagens upphöjande till lag för mindre orters vidkommande uppenbarligen komme att medföra såväl avsevärt ökade förvaltningskostnader som ock svårigheter att uppbringa för arbetet inom byggnadsnämnderna lämpliga personer. Vid sådant förhållande syntes böra tagas under omprövning, huruvida undantagsbestäm1
Jfr Svenska stadsförbundets yttrande, nedan sid. 29 o. f.
melser borde införas i syfte att i nu nämnda avseenden bereda erforderliga lättnader för mindre orter. Byggnadsnämnden i Kiruna har framhållit, att samtidigt som stadsplanelagsförslaget bleve upphöjt till lag borde sådan lagstiftning tillkomma, att samhällen, som ej utgjorde egen kommun och där lagen skulle tillämpas, befriaces från del i väghållningsskyldighet utom dess gränser. Förste stadsläkaren i 'Stockholm har ifrågasatt, huruvida icke med de nya förpliktelser, som i blivande lagar eller förordningar ålades stadsläkarna eller motsvarande funktionärer, kunde stadgas att de härför skulle åtnjuta särskild ersättning av kommunen med belopp, som i brist på åsämjan bestämdes av länsstyrelsen. Omdömen Fastighetsregisterkommissionen: Såsom ett allmänt omdöme ville kommisavllenerell s l o n e n framhålla, att föreliggande förslag på ett synnerligen lyckligt sätt löst innehöll: e t t flertal spörsmål samt utmärkte sig framför gällande lag genom större srni> , . . „ . ' dighet och större hänsyn till de praktiska sidorna av de förhållanden, som S w K t ^ ^ ^ * ™ * 6 lagstiftningen hade att reglera. nelagen m. m. Medicinalstyrelsen anser de framlagda förslagen synnerligen tillfredsställande som byggnads-och har endast funnit anledning att beträffande några detaljer framställa vissa stadgan, anmärkningar. Förste provinsialläkaren i Stockholms län: Ur hygienisk synpunkt måste man hälsa de båda förslagen i stort sett med den största tillfredsställelse. Det vore mer än önskligt, att de till huvudsakliga delar bleve med allra snaraste lag. Vad Stockholms län anginge komme dessa lagar i alla händelser, särskilt med hänsyn till landsbygden, i flera avseenden alldeles för sent. Planlösa jordavstyckningar och anordningar av villasamhällen utan minsta hänsyn till sanitära förhållanden hade ju här pågått mycket länge och i sådan utsträckning, att snart ej flera jordområden torde återstå för sådana ändamål. Resultatet vore, frånsett andra nackdelar, hygieniska missförhållanden av allvarsam natur och stor utbredning samt numera svåra att få bukt med. — Genom stadsplanelagen skulle erhållas ur sanitär synpunkt över huvud taget väl funna bestämmelser även rörande stadsplanesamhällen och byggnadsplaneområden. Även hade föreslagits ett välbehövligt förbud för jordävstyckning, åsyftande jorddelning för tätare bebyggande, innan stadsplan för området fastställts. — Den blivande byggnadsstadgan torde genom förslagen komma att på det hela taget väl motsvara den moderna hygienens fordringar. Att även byggandet å landsbygden skulle lämpligen regleras, måste av de hygieniskt intresserade hälsas med glädje. Förste provinsialläkaren i Uppsala län: I stort sett syntes båda betänkandena innehålla förslag till lagstiftning av sådan beskaffenhet, att den borde kunna utgöra en god grundval för strävandena att åstadkomma en förbättring av förhållandena å de berörda områdena särskilt i hygieniskt avseende. Flera bland hygienens målsmän länge hysta och av dem uttalade önskemål torde, om de föreslagna lagarna och förordningarna bleve gällande, komma att förverkligas. Sålunda skulle nu rådande brist i samarbetet mellan hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd i stad avhjälpas genom det föreslagna stadgandet, att en ledamot av byggnadsnämnd skulle utses av hälsovårdsnämnden och om möjligt vara hygieniskt sakkunnig läkare. Det hittills allmänt förekommande planlösa och vanligen mer eller mindre ohygieniska bebyggandet av områden i städernas utkanter, som givit upphov till sorgligt beryktade »kåkstäder», torde väl också, om den föreslagna stadsplanelagen stadfästes, komma S
13 att förhindras. Dessutom hade vissa väl behövliga föreskrifter om bostäders beskaffenhet intagits i förslagen till byggnadsstadga. Förste provinsialläkaren i Örebro län: Såvitt förste provinsialläkaren kunnat finna upptoge förslaget till stadsplanelag och byggnadsstadga de viktigaste önskemål, som från hygienens målsmän framkommit under senare tid och tillgodosåge dem på ett i stort sett lyckligt sätt. Han hade därför icke mycket att erinra ifråga om det föreliggande förslaget. Endast beträffande anordningarna för tillgodoseende av kravet på den hygieniska sakkunskapens representation inom byggnadsnämnden och förhållandet mellan byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd vore han tveksam, om förslaget innebure bästa möjliga lösning. Det syntes honom visserligen lämpligt, att hälsovårdsnämnden ägde utse en ledamot av byggnadsnämnden, och att denne skulle vara läkare, men det torde kunna ifrågasättas, om härmed de hygieniska kravens tillgodoseende bleve garanterat. Förste provinsialläkaren medgåve gärna, att det föreslagna förfarandet innebure en avsevärd förbättring av nuvarande förhållanden, men endast för större städer, som hade särskilda bostadsinspektörer eller med dem jämställda läkare, bleve anordningen fullt tillfredsställande. Hälsovårdsnämnden såsom sådan komme i varje fall att vara ställd utanför allt inflytande vid en byggnads planläggande och utförande. Det syntes önskvärt, att hälsovårdsnämnden bereddes tillfälle att åtminstone få yttra sig i alla ur hygienisk synpunkt viktiga frågor, innan de avgjordes av byggnadsnämnden. Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län: Förslagen syntes vara omsorgsfullt utarbetade. Om båda förslagen gällde dock, att hälsovårdsnämnderna i stad eller landskommun borde sättas i tillfälle att avgiva yttrande, hur hälsovårdsförhållanden, som sammanhängde med nu ifrågavarande ärenden, skulle bedömas. Vad bostadskommissionens betänkande och förslag till byggnadsstadga beträffade, kunde mot detsamma ur hälsovårdssynpunkt några väsentliga anmärkningar ej göras. Gällande hälsovårdsstadgas fordringar hade noggrant uppmärksammats. Bostäders och arbetsrums dimensioner, belysning och luftväxling hade också vunnit lämpligt aktgivande och tillgodoseende. Förste provinsialläkaren i Jämtlands län: Särskilt tillfredsställande och beaktansvärt syntes vara, att i betänkandet rörande byggnadsstadga framlagts förslag om att uttryckligen skulle fordras, att den hygieniska sakkunskapen bleve i byggnadsnämnden företrädd, varigenom hälsovårdsintresset som sig borde beaktats och tillgodosetts såväl med avseende på nämndens sammansättning som även vidkommande tomternas för byggnadsändamål tjänliga beskaffenhet, byggnadernas slutliga besiktning samt övriga i samband härmed stående spörsmål, varigenom de slitningar mellan hälsovårds- och byggnadsnämnder, vilka förut icke kunnat undgås, i görligaste mån komme att utjämnas och avlägsnas. De mål för övrigt, som i de nya förslagen uppställts och tagits i sikte vid stadsplans uppgörande, komme att i stort sett uppfylla den allmänna hälsovårdens fordringar och betingelser för vinnande av sunda bostadsförhållanden, för markens torrläggning, för gatuhygienens tillgodoseende, för lekplaners tillskapande o. s. v. Även beaktades i förslagen anordningen för avloppsvattens avledande från gator och allmänna platser. Dränering anbefalldes, och utfyllning samt andra behövliga anordningar för vattensjuka markers torrläggning och oskadliggörande måste bringas till verkställighet, om icke byggnadsförbud skulle riskeras. Dager-, ljus- och lufttillförseln bleve behörigen tillgodosedda, och sammanträngda byggnadsområden komme att undvikas. Beträffande byggnadernas konstruktiva beskaffenhet hade skäligt förbehåll gjorts i och med bestämmelserna om sunt läge, isolering mot fukt och kyla
14 samt om ändamålsenlig inredning i övrigt. Också de estetiska kraven vcre i stadgan beaktade. Aktgivande på hälsovårdsstadgans föreskrifter om leskaffenheten av lägenheter, avsedda för beredning och försäljning av föcoämnen, kompletterade stadgans avfattning, liksom samma stadgas fordringvr på avträden, urinkurar, fabriker och näringar särskilt framhölles att iakttegis. Reglering av byggnads höjd, avstånd från gata samt dess läge på tomten voie, väl preciserade, i förslaget framställda. — Alla nu helt flyktigt vidrörda lestämmelser utgjorde enligt förste provinsialläkarens förmenande en styrla hos förslaget och syntes honom värda allt erkännande. Likaså bestämmelsen om infordrande av hälsovårdsnämnds besked, huruvida hinder mötte för anläggningars utförande. Vidkommande byggnadsarbetenas övervakande syntes föreslagna åtgärder vara tillfyllest, vilket även vore förhållandet med anlefallda försiktighetsåtgärder till förekommande av skada å person vid arbetenas verkställande. Också bestämmelserna om byggnads underhåll till sundhetens vidmakthållande och till motverkande av osnygghet och fara för människors hälsotillstånd hade fått sina särskilda paragrafer, vilka blivit nöjaktigt formulerade. Om bostads- och arbetsrums förläggning, rymd, belysning, lutning och uppvärmning syntes meddelade bestämmelser icke kunna föranleda särskild erinran. Begränsning av husens höjd och våningarnas antal försvarade också sin plats i stadgan. Särskilt förtjänstfullt syntes förslaget va:a till byggnadsstadgans utvidgning och tillämpning även på icke planlagda områden jämte de med anledning därav meddelade byggnadsföreskrifter. Förste stadsläkaren i Norrköping: I stadsplanelagskommitténs förslag till byggnadsstadga syntes mera preciserade bestämmelser hava bort utformas i avseende å gårdarnas renhållningsväsende, varjämte organisationsbestämmelserna ej i allo syntes vara väl motiverade. — Ur närmare angivna synpunkter syntes det förste stadsläkaren lämpligast, att för utomplaneområdena hälsovårdsstadgans bestämmelser tillämpades i vad de avsåge stad och att hälsovårdsstadgan ändrades härutinnan vid ny byggnadslagstiftnings ikraftträdande. Byggnadsstyrelsen: Byggnadsstyrelsen ville ej underlåta att uttala sitt erkännande av det stora värdet av de framlagda lagförslagen. Såväl stadsplanelagskommittén som bostadskommissionen hade klart inriktat sig på önskemålet att genom ändringar i gällande författningar befordra stadsbyggnadsväsendets sunda utveckling och utformning i anslutning till moderna fordringar och under vägledande kontroll. Det förhållandet att förslagen tillkommit genom skilda kommittéer, vardera med sin begränsade uppgift, hade givetvis medfört, att i vissa fall olika synpunkter gjort sig gällande. Då förslagen gemensamt skulle reglera samhällsbyggandet, måste dessa divergenser bortarbetas, helst i samband med en sammanslagning av stadsplanelagen och byggnadsstadgan till en byggnadslag, på sätt i byggnadsrådet Lilljekvists tjänstememorial närmare antyddes 1 . — Då byggnadsstyrelsen i sin egenskap av den centrala statsmyndigheten på husbyggnadsväsendets, där inbegripet stadsplaneväsendets, område vore särskilt i tillfälle att bedöma de stora olägenheter i socialt, hygieniskt och ekonomiskt hänseende, som de gällande författningarnas ofullkomlighet och bristen på kontroll medförde, särskilt vid den första samhällsbildningen, tilläte sig styrelsen framhålla önskvärdheten av att nu föreliggande lagarbete, efter den omfattande granskning, för vilken detsamma numera varit föremål, inom snaraste framtid bleve slutfört. Byggnadsstyrelsen ville särskilt hava betonat nödvändigheten av att i den nya lagen för jorddelning å landet, vars slutliga utformande vore under arbete, bestäm1
Se nedan sid. 38 o. f.
15 des dels huru det skulle förfaras för särskiljande av sådan jorddelning, som sammanhängde med fastighets bildande för byggnadsändamål (byggnadsfastighet), från annan jorddelning, dels ock vem som skulle handhava kontrollen över denna jorddelning. Ett uppklarande av dessa detaljer måste nödvändigtvis förutsätta samarbete med de sakkunniga, som skulle framlägga det slutliga förslaget till stadsplane- och byggnadslag. Svenska stadsförbundet genom dess styrelse: Såsom ett generellt omdöme om de föreliggande förslagen kunde enligt styrelsens mening uttalas, att de motsvarade även högt ställda anspråk. Den insikt och omsorg, som vederbörande kommittéer nedlagt på deras utarbetande, förtjänade att från stadssamhällenas sida med tacksamhet erkännas. De nyheter, som föreslagits, måste i allmänhet karaktäriseras såsom förbättringar. För stadsförbundet vore det en särskild tillfredsställelse att kunna konstatera, hurusom flera av de önskemål, förbundet vid olika tillfällen framfört, vunnit beaktande. Svenska kommunaltekniska föreningen: Ehuru föreningen ansett sig böra mot de föreliggande författningsförslagen framställa åtskilliga erinringar, varav en del vore för städerna av så vital betydelse, att rättelse i angiven riktning vore en förutsättning för att förslagen skulle få det fulla värde, som de i övrigt i många avseenden innebure, torde desamma dock med fördel kunna läggas till grund för de nya lagar och författningar i här ifrågavarande ämnen, vilkas utformande sedan många år tillbaka stått på dagordningen och vilka med förväntansfullt intresse emotsetts av de samhällen, på vilkas planläggning, bebyggande och utveckling de hade ett så avgörande inflytande. — I likhet med stadsplanelagskommittén ansåge givetvis föreningen, att en bearbetning av de båda förslagen till byggnadsstadga borde äga rum för ernående av full enhetlighet, varjämte föreningen likaledes funne en överarbetning av stadsplanelagsförslaget samtidigt nödvändig. Byggnadsnämnden i Uppsala: Byggnadsnämnden funne, att den av stadsplanekommitterade föreslagna uppdelningen av författningarna rörande städernas bebyggande och deras jordförhållanden i de tvenne huvudgrupperna: stadsplanelag med dess komplement, byggnadsstadga, och fastighetsbildningslag med dess komplement, fastighetsregisterförordning, ledde till stor överskådlighet och reda. Beträffande den föreslagna stadsplanelagen syntes de ändringar och kompletteringar, som gjorts i de till denna lag från fastighetsbildningslagens 1 kap. »Om stadsplan och tomtindelning» och från byggnadsstadgans bestämmelser »Om stadsplans omfattning och genomförande» överförda delarna, väl motsvara den nyare stadsplaneteknikens fordringar, samtidigt som de torde medföra avsevärda förenklingar vid själva genomförandet av en stadsplan. En del av de gjorda tilläggen innefattade i huvudsak bestämmelser i avseende å förfarande, vilka vid stadsplans uppgörande och genomförande redan i praktiken i större eller mindre omfattning tillämpats. — Speciellt torde vara att märka den betydelse, som de särskilda bestämmelserna angående användande av i stadsplanen ingående område, stadsplanebestämmelserna, erhölle. Bestämmelser av denna natur hade enligt fastighetsbildningslagens 2 § i allmänhet bifogats stadsplaneförslag och fastställts i samband med dessa. Det hade visat sig, att man på denna väg säkrast kunnat reglera byggnadskuben i varje särskilt fall och att varje markägare därmed bäst kunnat överblicka de möjligheter till bebyggande, som hans område erbjöde. Ett införande av dylika stadsplanebestämmelser på allt planlagt område, således även för bebyggda områden, där endast byggnadsstadgans bestämmelser om s. k. gammal och ny stadsdel gällde, torde säkert bliva det
16 effektivaste medlet för åvägabringande av en rationell byggnadsvård. Huruvida det varit kommitterades avsikt att direkt vilja föreskriva stadsplanebestämmelsers antaga ».de beträffande alla områden inom stadsplanen, syntes icke fullt tydligt framgå-av förslaget. Om så vore förhållandet, torde detta emellertid möjliggöra ft betydligt förenklande av de i nuvarande byggnadsstadga gällande bestämi ' erna för ny och gammal stadsdel. Länsstyrelsen i Södermanlands län: Förslaget till stadsplanelag syntes länsstyrelsen hava avgjorda företräden framför motsvarande hittills gällande samt icke i sak giva anledning till någon mera väsentlig anmärkning. Kommitténs förslag till byggnadsstadga syntes vara mycket förtjänstfullt. Dess fullständighet och detaljrikedom torde medföra den fördelen, att byggnadsordningar för de särskilda orterna kunde göras ganska kortfattade. Bostadskommissionens likaledes mycket detaljerade förslag till byggnadsstadga syntes länsstyrelsen i de delar, som ej behandlades i nyssnämnda kommittéförslag, vara väl avvägt och avfattat. Länsstyrelsen instämmer bland annat i kommissionens uttalande i motiverna om önskvärdheten av att boningshus uppförande i flera våningar än fem och inredande av boningsrum å vind annat än i envåningshus måtte medgivas endast i den mån omständigheterna kunde anses göra sådant oavvisligen behövligt. Kungl. Maj:ts befallningshavandes bestyr med stadsplane-, tomtindelningsoch byggnadsfrågor torde, därest de nu förevarande författningsförslagen upphöjdes till lag, bliva ännu mera krävande än hittills; men det vore ju nästan alltid så, att nyare lagar alldeles icke medförde eller möjliggjorde »förenklingar i förvaltningen». För ett nöjaktigt fullgörande av dessa bestyr vore det nödvändigt att länsstyrelserna ägde tillfälle att i dylika frågor anlita sakkunnigt biträde. Antalet länsarkitekter, som för närvarande för hela riket vore endast fem, måste fördenskull väsentligt ökas. Det torde med skäl kunna befaras, att byggnadsnämnderna i åtskilliga smärre städer, köpingar och municipalsamhällen komme att sakna erforderlig kompetens för ett rätt fullgörande av deras många och invecklade åligganden enligt de föreslagna bestämmelserna. Den bland Kungl. Maj:ts befallningshävandes många andra åligganden ingående skyldigheten att öva tillsyn över stadsplane- och byggnadsväsendet i länet komme till följd därav att bliva långt mera betungande än den eljest behövde vara. Länsstyrelsen i Östergötlands län: Såvitt länsstyrelsen vid den granskning, som av länsstyrelsen verkställts, kunnat finna, vore de föreliggande författningsförslagen utarbetade med synnerlig omsorg samt ägnade att befordra reda och en sund utveckling på hithörande områden. Stadsfullmäktige i Tranås: Förslaget till stadsplanelag syntes innebära en avsevärd förbättring, särskilt i fråga om kontroll över på landsbygden uppväxande samhällen, i vilket avseende hittills rått ett mindre tillfredsställande förhållande. Byggnadsstadgeförslaget innebure också ett bättre ordnande av byggnadsfrågor i allmänhet. Det genomgående draget i båda förslagen syntes vara en bättre kontroll över hithörande frågor såväl i stad som å landsbygd, vilken måste anses synnerligen önskvärd. Stadsfullmäktige i Växjö: Genom de föreliggande förslagen syntes det allmännas intressen tillvaratagas i högre grad än vad enligt nu gällande stadsplane- och byggnadslagstiftning kunde ske, varjämte det allmänna på ett betydligt mera effektivt sätt än nu vore fallet enligt förslagen skulle bliva i tillfälle att utöva inflytande på jordens utnyttjande för byggnadsändamål ävensom kontroll över byggnadsverksamheten.
17 Länsstyrelsen i Kalmar län: Yrkanden om en revision av stadsplanelagen och byggnadsstadgan hade gjort sig allt kraftigare gällande. De nu framlagda förslagen innehölle också flera nya uppslag och från ni -ärande lagstiftning avvikande bestämmelser, vilka i stort sett syntes lämpliga och särdeles beaktansvärda. Den erfarenhet, som man på detta område >''innit och den utveckling byggnads- och stadsplaneväsendet numera erhållit.'1 hade i förslagen blivit väl tillgodosedda. & Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Den nuvarande lagstiftningen hade oavsett sina stora förtjänster dock enligt länsstyrelsens erfarenhet visat sig icke kunna på ett fullt tillfredsställande sätt lösa den mångfald av frågor, som förekomme inom stadsplaneväsendets område. Det föreliggande förslaget till stadsplanelag däremot innebure onekligen en avgjord förbättring härutinnan. Sålunda komme numera begreppet stadsplan genom den utvidgning av densamma, förslaget upptoge, att omfatta alla de regler, som fastställts angående ordnandet och bebyggandet av stadens i planen ingående område. Genom det ifrågasatta stadgandet om de så kallade utomplansbestämmelserna kunde också användningen av fastigheter utom stadsplanen i erforderlig utsträckning regleras så, att det område, de avsåge, bleve tillrättalagt för en lämplig indelning, då tidpunkten vore inne att stadsplan där borde anordnas. Även syntes de föreslagna bestämmelserna om byggnadsplaneområden innebära ett mera effektivt skydd än motsvarande föreskrifter i nu gällande lagstiftning mot ett olämpligt bebyggande på landsbygden. Genom upptagande i förslaget av bestämmelsen om omläggning av fastighet hade för stadsplans och tomtindelnings genomförande ställts till förfogande ett helt nytt rättsinstitut. Onekligen skulle genom en dylik anordning en del svårigheter, som nu gjorde sig gällande vid genomförande av stadsplan eller tomtindelning, lättare kunna övervinnas. Den enskildes intresse skulle härigenom icke heller trädas för nära, i det meningen vore, att det nya läge, »som den fastighet, vilken omläggningen avsåges erhålla», skulle vara likvärdigt med det äldre. Också skulle fastigheten i fråga i det nya läget träda helt i stället för fastigheten i det gamla läget, så att alla sakrätter och gravationer, som häftade vid fastigheten i det gamla läget, i och med omflyttningen skulle medfölja fastigheten i det nya. Härigenom syntes även tredje mans rätt bliva skyddad. Emellertid vore det kanske icke helt uteslutet, att det ifrågasatta förfarandet i viss mån skulle komma att hava en ogynnsam inverkan på fastighetskrediten. Byggnadsnämnden i Borås: De uppgjorda förslagen såväl till stadsplanelag som till byggnadsstadga syntes vara lyckligt avfattade med hänsyn till den stora frihet, som bereddes att i stadsplanen och de särskilda byggnadsordningarna intaga bestämmelser, lämpade efter varje orts förhållanden och behov. Även i övrigt syntes förslagen i fråga vara synnerligen väl genomtänkta och ägnade att avhjälpa bristerna i nu gällande lagar och författningar på ifrågavarande område. Särskilt underströkes lämpligheten att, på sätt riksdagen redan beslutat, den närmare uppsikten jämväl över mätningsväsendet tillades byggnadsstyrelsen och härigenom enhetlighet vunnes i fråga om överinseendet över städernas bebyggande och därmed sammanhängande frågor. Byggnadsnämnden i Örebro: Kommitténs förslag till stadsplanelag syntes byggnadsnämnden vara väl avfattat och ägnat att i sin tillämpning tillförsäkra städerna och de stadsliknande samhällsbildningarna å landsbygden garantier för en sund utveckling, på samma gång som förslaget toge syfte på såväl det allmännas som den enskildes rätt. Beträffande dels kommitténs förslag till vissa delar av byggnadsstadga, dels ock bostadskommissionens förslag till dylik 3 — 22B23.
18 stadga ansåge byggnadsnämnden kommitténs förslag, vilket byggde på dess förslag till stadsplanelag som nödvändig grund och förutsättning, böra vinna Kungl. Maj:ts godkännande. Med avseende å de delar av en blivande byggnadsstadga, som icke behandlats av kommittén, nämligen de tekniska bestämmelserna angående byggandet, syntes byggnadsnämnden, att de av bostadskommissionen i sådant hänseende föreslagna bestämmelserna i §§ 40—44 samt 47—78 av dess förslag till byggnadsstadga kunde till huvudsakliga delar med fördel antagas, då de ägde stora förtjänster genom klarhet och reda i avfattning och uppställning. Byggnadsnämnden i Säter: Nämnden funne förslagen i allmänhet väl lämpade för reglerandet av byggnadsverksamheten inom riket, men hölle dock före, att något större hänsyn måhända borde tagas till förhållandena i de smärre städerna, exempelvis av Säters typ, där befolkningen i ej oväsentlig mån idkade jordbruk. Nämnden ansåge sig sålunda, under förutsättning av vissa smärre ändringar, som i yttrandet angåves, böra tillstyrka antagandet av föreliggande förslag till stadsplanelag samt av samma kommitterades förslag till byggnadsstadga med de delar av bostadskommitterades förslag, som däri intagits. Länsstyrelsen i Västernorrlands län: De brister, som vidlådde nu gällande stadsplanelagstiftning, syntes genom det föreliggande förslaget bliva i väsentliga hänseenden avhjälpta. Bland dess förtjänster framstode särskilt de stadganden, som beredde ökad möjlighet till reglering av stads icke planlagda områdes bebyggande, då sådant kunde finnas av behov påkallat. Av obestridlig fördel torde ock de bestämmelser vara, som innebure, att användningen av all inom stads planlagda område befintlig mark och icke såsom hittills av allenast byggnads- eller gatumark finge regleras genom bestämmelser i själva stadsplanen, vilken sålunda skulle innefatta samtliga de stadganden, som gällde angående det planlagda områdets bebyggande och utnyttjande i övrigt. Det för kommittén uppkomna spörsmålet att söka åstadkomma rättsligt bindande underlag för byggnadsverksamhetens ordnande, då och så snart kontroll över ett områdes bebyggande vore ur allmän synpunkt önskvärd, syntes genom dessa och övriga föreslagna bestämmelser hava blivit i sina huvuddrag lyckligt löst. Såsom en ytterligare förtjänst torde ock kunna räknas, att förslaget beredde möjlighet till erforderlig jämkning efter lokala, sinsemellan olika förhållanden. Länsstyrelsen i Jämtlands län: Vad anginge förslaget till stadsplanelag funne länsstyrelsen detsamma, såsom innehållande väsentliga förbättringar uti de nu gällande bestämmelserna i ämnet, vara av beskaffenhet att i huvudsak böra av länsstyrelsen tillstyrkas. Detta gällde även de nya bestämmelser, som föreslagits rörande viss landsbygd uti avdelning II av förslaget, genom vilka möjlighet syntes öppnas att, utan alltför betungande apparat, förekomma de olägenheter, som framträtt i fråga om bebyggande för bostadsändamål av vissa platser å landsbygden. — Beträffande de särskilda förslagen till byggnadsstadga gjordes den allmänna anmärkningen mot båda förslagen, att de syntes väl så vidlyftiga och omständliga; stadgan bleve därigenom svårare att inlära och överblicka, vilket med hänsyn till att tillämpningen i många samhällen måste anförtros åt i lagbehandling mera obevandrade myndigheter måste anses såsom en allvarlig olägenhet. Vissa bestämmelser såsom rörande byggnadsnämndens arbetssätt och även vissa detaljföreskrifter i övrigt syntes ock kunna utan olägenhet överlämnas till vederbörande byggnadsordningar, helst när dessa, såsom föreslagits, skulle fastställas av byggnadsstyrelsen; åtskilliga av dessa föreskrifter torde i allt fall böra i byggnadsordningarna medtagas. Rörande en del ärenden meddelades föreskrifter på flera skilda ställen,.
19 vilket föranledde till vidlyftighet. Över huvud taget syntes byggnadsstadgeförslaget vara tillkommet alltför mycket ur storstadssynpunkt. För många smärre samhällen kunde befaras, att en byggnadsstadga sådan som den föreslagna komme att förorsaka många svårigheter och bekymmer, utan att sådant vore betingat av något oundgängligt behov för ett tillfredsställande reglerande av byggnadsverksamheten i dessa samhällen. En fördel, som borde kunna vinnas genom att byggnadsordningarna fastställdes av byggnadsstyrelsen, vore, om byggnadsstadgans föreskrifter kunde förenklas och bestämmelser, som ej vore av konstitutiv beskaffenhet, överflyttades till byggnadsordningarna. Härigenom bleve mera tillfälle för att lämpa dessa bestämmelser efter varje orts behov och att giva smärre samhällen med mindre resurser de lättnader, som de kunde behöva och som även sakligt kunde utan olägenhet medgivas. Möjligheten av en dylik överflyttning komme enligt länsstyrelsens mening att väsentligen underlättas, om enligt bostadskommissionens uttalande i motiven typförslag till byggnadsordningar, helst avpassade för olika slag av samhällen, komme att t., ex. genom byggnadsstyrelsen utarbetas till de lokala myndigheternas hjälp. Överståthällarämbetet: Vid granskning av dels det förslag till ny byggnads- b) beträffande stadga, som uppgjorts av bostadskommissionen, dels den omarbetning av stora byggnadsdelar av detta förslag, som vidtagits av stadsplanekommittén, hade överståt- S ! U g a n hållarämbetet funnit berörda omarbetning, jämte det den innehölle de förändringar i det ursprungliga förslaget, som betingades av det nya förslaget till stadsplanelag, tillika innebära åtskilliga andra förbättringar. Mot bägge förslagen syntes emellertid kunna göras den anmärkningen, att de vore alldeles för detaljerade. Påföljden bleve antingen den, att den nya byggnadsstadgan komme att bliva vida mer bindande än av omständigheterna i de särskilda fallen påfordrades, eller också, och det torde komma att bliva det vanligaste, att Kungl. Maj:t komme att bliva överhopad med dispensansökningar. Det syntes därför vara vida lämpligare att överflytta de detaljerade bestämmelserna till de respektive byggnadsordningarna. Vid fastställande av dessa kunde man då taga hänsyn till de olika förhållandena i de olika städerna och lämpa stadgandena därefter. Till en sådan anordning funnes så mycket större anledning, som det ju vore meningen att byggnadsordningarna hädanefter skulle fastställas av byggnadsstyrelsen, och denna ämbetsmyndighet följaktligen bleve i tillfälle att övervaka att den enhetlighet iakttoges, som kunde befinnas vara nödvändig. — På grund av vad sålunda anförts finge överståthällarämbetet hemställa, att de uppgjorda förslagen till byggnadsstadga underkastades ännu en omarbetning, därvid den sålunda berörda synpunkten bleve beaktad. Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen ville icke lämna oanmärkt, att man vid upprättande av förslag till byggnadsstadga icke syntes hava tagit tillräcklig hänsyn till de ekonomiska svårigheter, som kunde vara förknippade med ett, i och för sig givetvis önskvärt, genomförande av ideala krav, ävensom att genom långt gående detalj bestämmelser åstadkommits en väl stark bundenhet vid nu, som det syntes, rådande »stadsplanetekniska» och estetiska uppfattningar. Byggnadsnämnden i Uppsala: De båda föreliggande förslagen till byggnadsstadga syntes byggnadsnämnden innehålla många välgrundade och för byggnadsverksamhetens ordnande önskvärda bestämmelser, såsom de i hembygdsvårdande riktning gående stadgandena i 28 § (= 35 § i bostadskommissionens
förslag) och de rörande reklamanordningar och färgbehandling i 33 § meddelade. Dock syntes stadgeförslaget, sådant det genom sammanställning av förslagen förelåge, vara till en del partier onödigt omfångsrikt och torde kräva ytterligare omarbetning, vilket ju även av stadsplanelagskommitterade beträffande de av dem icke bearbetade delarna framhållits. Länsstyrelsen i Östergötlands län: På sätt stadsplanekommittén anmärkt vore de från bostadskommissionens förslag till byggnadsstadga hämtade föreskrifter i behov av någon bearbetning, och vore detta förhållandet bland annat på den grund, att åtskilliga hänvisningar till paragrafer avsåge den del av bostadskommissionens förslag, som numera ersatts av stadsplanekommitténs förslag i ämnet. Byggnadsnämnden i Visby: Av de båda uppgjorda förslagen ansåge byggnadsnämnden stadsplanelagskommitténs förslag i de delar detsamma skilde sig från bostadskommissionens avgjort vara att föredraga framför det senare. Detta i huvudsak av den anledning, att det förra närmare anslöte sig till och syntes innebära en mera naturlig utveckling av nu gällande lagstiftning på området. Bostadskommissionens förslag skulle, därest det bleve antaget, medföra ett alltför stort språng i utvecklingen, en omvälvning av de förhållanden, ifrågavarande stadga avsåge att reglera, som icke syntes vara av behovet påkallad. Stadsfullmäktige i Örebro: Bostadskommissionens förslag till byggnadsstadga syntes vara alltför detaljerat och bestämmelserna däri i många fall för snäva för att passa för de olika förhållandena i skilda städer. Det syntes stadsfullmäktige, som om stadgan borde innehålla endast de grundläggande bestämmelserna och icke en hel del detaljbestämmelser, vilka i stället borde inflyta i de olika städernas byggnadsordningar. Det föreliggande förslaget torde vidare alltför mycket kringskära den personliga friheten samt söka stöpa allt i en form. Byggnadsnämnden i Askersund: Beträffande uppgjorda förslag till byggnadsstadga hade nämnden förväntat att däri finna intagna alla de bestämmelser, som kunde erfordras för reglerandet av byggnadsverksamheten och vilka bestämmelser till sin natur vore sådana, att de kunde generaliseras, varigenom byggnadsbestämmelserna å särskilda orter kunde bliva i det hela överensstämmande och vidlyftigare byggnadsordningar för varje särskilt samhälle kunnat undvikas. Fördelarna av en verkligt sakkunnigt utarbetad byggnadsordning samt likhet inom särskilda samhällen torde ej kunna ifrågasättas. Byggnadsnämnden i Gävle: Av de nyheter, som byggnadsstadgeförslaget innehölle, ville nämnden särskilt framhålla två såsom synnerligen betydelsefulla och önskvärda, nämligen dels upptagandet i byggnadsstadgan av föreskrifter om byggnadsverksamhetens ordnande utom stadsplan, dels ock den skärpta kontrollen över byggnadsverksamheten och vad därmed hade sammanhang genom skapande av nya organ för nämnda kontroll och genom införande av åtskilliga nya bestämmelser i syfte av ökad kontroll. Byggnadsnämnden i Östersund: Stadgeförslaget utgjorde en revision av 1874 års byggnadsstadga, stödjande sig på fastighetsbildningslagens 1 kap. och den möjlighet, denna lag öppnat att medelst i samband med stadsplanen meddelade byggnadsbestämmelser reglera varje särskilt områdes bebyggande. Utöver i nuvarande stadga gällande bestämmelser vore föreskrivet om byggnadsnämnd, att en ledamot skulle vara i hälsovårdsärenden kunnig. Ätt härigenom hygienisk sakkunskap bleve företrädd i byggnadsnämnden, syntes kunna vara av stor nytta. Då det ju vore av stor vikt, att brandtekniska synpunk-
ter vid meddelande av byggnadslov i tillbörlig grad beaktades, torde det kunna ifrågasättas, om icke bestämmelser härom även borde ingå i byggnadsstadgan. — Om stadsplan föreskreves, att i samband med stadsplan bestämmelse kunde meddelas, att viss del av kvarter ej finge bebyggas och att begränsningslinjer för kvarter skulle läggas på så sätt, att dubbelsidig och riklig belysning och tvärgående luftväxling i lägenhet inom byggnad säkerställdes, ävenså att eldsläckning ej avsevärt försvårades. Dessutom vore stadgat, att där område, som till följd av sitt läge eller markens beskaffenhet vore ur hälsosynpunkt otjänligt för bebyggande, för sådant (byggnads)ändamål intoges i stadsplanen, skulle vid stadsplanens fastställande föreskrifter meddelas om områdets försättande i för bebyggande tjänligt skick genom dränering, utfyllning, plantering eller andra betryggande åtgärder. Sådant område finge ej bebyggas, såvida ej de föreskrivna åtgärderna bragts eller i samband med bebyggandet bringades till verkställighet. I § 37 mom. 2 (bostadskommissionens förslag) meddelades ytterligare härom, att vid meddelandet av lov att uppföra byggnad å tomt, som genom sitt läge eller markens beskaffenhet vore ur hälsosynpunkt otjänlig för bebyggande, skulle tillses, att tomten genom dränering, utfyllning, planering eller andra betryggande åtgärder försattes i för bebyggande tjänligt skick och skulle, där så erfordrades, särskilda föreskrifter härom meddelas. Ytterligare stadgades i förslaget till stadsplanelag, § 1 sista stycket, att om byggnadskvarter helt eller delvis vore från sundhetssynpunkt till bebyggande mindre tjänligt, skulle i stadsplanen sådant jämväl angivas, och i § 13 c stadgades i överensstämmelse härmed, att nybyggnad ej finge företagas inom byggnadskvarter å mark, som i stadsplanelagen angåves vara från sundhetssynpunkt till bebyggande mindre tjänlig, innan sådana åtgärder för nämnda hinders undanrödjande vidtagits, som av Konungens befallningshavande godkändes. För områden av ovannämnda art syntes det — med alla dessa bestämmelser — vara mer än väl sörjt. Dock förefölle det, som om denna speciella sak ej vore i behov av en så vidlyftig behandling, särskilt som byggnadsnämnden — genom sin enligt stadgeförslaget tillförsäkrade hygieniska sakkunskap — i varje fall hade tillfälle att göra nödiga föreskrifter för eller villkor vid utfärdande av byggnadslov. — Den nya bestämmelsen, att ledning av byggnadsarbete ej finge utövas av annan än den, som ägde viss teoretisk kunskap och innehade praktisk erfarenhet, syntes behövlig i en blivande byggnadsstadga. Länsarkitekten Stenfors har i sin till länsstyrelsen i Stockholms län av- Ä£ Sf""*^M givna promemoria ifrågasatt behovet över huvud taget av särskild byggnads- sfaiga obestadga för framtiden och i sådant hänseende anfört1: Enligt Stenfors' upp- hövligt fattning vore det icke praktiskt lämpligt att strängt systematisera författningarna inom byggnadsväsendets område. Byggnadsväsendet vore så skiftande, att en mängd gränsfall då lätt uppkomme, å vilka författningarna bleve svårtillämpliga. Dessa finge även en stark benägenhet att svälla ut och bli svåra att i det dagliga bruket handhava. Enligt de förslag, som nu förelåge skulle följande huvudförfattningar förekomma i ämnet: statsplanelagen, lagen om fastighetsbildning i stad, delar av jorddelningslagarna för landet, byggnadsstadgan samt byggnadsordningarna. Därtill komme mätningsstadga för stad samt en hel del författningar rörande olika detaljområden. Det sade sig självt, att de flesta byggnadsnämnder faktiskt stode utom möjligheterna att själva ens tillnärmelsevis behärska detta stora författningsområde. Och dock vore detta en av förutsättningarna för det helas rätta fungerande. 1
Jfr Stenfors' nedan sid. 200 o. f. samt 205 o. f. återgivna anföranden.
22 Det syntes som om ansträngningar borde göras på allt sätt att samla, hophålla och förkorta lagstiftningen rörande byggnadsväsendet. Det torde eljest ligga fara för att föreskrifterna stannade på papperet. I stället för de många särställda lagarna kunde, så vitt Stenfors förstode, utan avsevärd olägenhet alltsamman inordnas under en gemensam lag, byggnadslagen. Vad utöver denna erfordrades i fråga om detaljföreskrifter av för respektive orter mera individuell art kunde lämpligen infogas i ortens byggnadsordning. Att stadsplanelag och lag om fastighetsbildning i stad kunde vara sammanförda, visade nuvarande fastighetsbildningslagen. Några svårigheter att komplettera denna med föreskrifter rörande jorddelningen å landet i vad den avsåge byggnadsfastigheter torde icke möta. När stadsplanelagsbegreppet numera kommit att innehålla även reglering av själva byggandet och detta reglerande skedde bra mycket bättre på dylikt sätt än genom bestämmelser i byggnadsstadgan, torde redan härav den frågan föranledas, huruvida byggnadsstadgan vore för framtiden behövlig. De förslag till byggnadsstadga, som nu förelåge, syntes otvetydigt visa, huru svårt det vore att ens i mycket begränsad utsträckning uppställa för alla städer och samhällen likartade bestämmelser. De måste taga hänsyn till en mängd olika förhållanden. Ett stort antal paragrafer hade därför fått ett innehåll tillåtande mycken variation vid tillämpningen. Bostadskommissionens förslag till byggnadsstadgeföreskrifter om gård samt om byggnadshöjd och antal våningar, med byggnadssätten schematiserade till sammanträngt, radstående eller fristående, ådagalade enligt Stenfors' förmenande även, huru byggnadsstadgan numera tenderade till att bliva en konstruktion, som i åtskilliga delar saknade fast reelt underlag. Släpptes tanken på stadgans ovillkorliga systematiska underordnande under stadsplanelagen, något som bostadskommissionen funnit praktiskt nödvändigt, torde hinder icke finnas att sammanföra en hel del föreskrifter ur stadgan av mera grundläggande art (såsom om byggnadsordning, byggnadsnämnd, byggnadslov m. m.) med de lagar, Stenfors ovan velat sammanställa. Resten infördes med fördel uti eller kunde göra tjänst som stomme till de lokala byggnadsordningarna. Dessa senare skulle icke längre komma att fastställas av Konungens befallningshavande, utan bli föremål för enhetligt överinseende av Kungl. Maj:t eller byggnadsstyrelsen. Så vitt Stenfors kunde finna skulle byggnadsstadga icke vidare erfordras, sedan städernas och samhällenas stadsplaner reviderats och kompletterats i anslutning till stadplanelagsförslagets föreskrifter. Därefter skulle alltså finnas endast tvenne huvudförfattningar rörande byggnadsväsendet, byggnadslagen och byggnadsordningarna. Det kunde tyckas att med denna anordning icke mycket skulle vara vunnet utöver den nu föreliggande laganordningen, då därigenom i själva verket endast en omplacering och sammanställning av föreskrifterna syntes ske. Men en första vinst vore den, som ur rent praktisk överskådlighetssynpunkt låge i att ha bestämmelserna sammanförda i så få författningskomplex som möjligt samt ihophörande föreskrifter samlade å ett och samma ställe därinom. Även kunde på detta sätt en hel del förenklingar i uppställning och avfattning genomföras. Betänkte man, att enligt föreliggande författningsförslag föreskrifter rörande bebyggandet av t. ex. ett byggnadskvarter skulle ingå i stadsplanen, att de ävenledes skulle, delvis sammanfallande, vara intagna i byggnadsstadgan samt slutligen måhända i viss utsträckning återfinnas också i byggnadsordningen, vore tydligt att det i många fall bleve svårt att klart avgränsa dessa bestämmelser sinsemellan. Härigenom kunde oreda och oklarhet uppstå. Givetvis
23 vore det vida att föredraga, att byggnadsbestämmelser av för byggnaden konstituerande art uteslutande och fullständigt förelåge hos stadsplanen och att därutöver endast förekomme tekniska detaljföreskrifter o. d. som intoges i byggnadsordningen. Då enligt Stenfors' sålunda angivna åsikt någon byggnadsstadga icke för framtiden erfordrades, syntes det honom icke heller lämpligt att nu utfärda ny sådan. De förslag, som förelåge till stadgan, torde utmärkt ägna sig till att bilda material för mönsterbyggnadsordningar, avsedda att som modeller användas vid utarbetande av de många lokala byggnadsordningarna. Tills vidare kunde säkerligen, intill dess stadsplanerna reviderats och kompletterats, den nuvarande byggnadsstadgan efter överförande av ovan antydda delar vederbörligen justerade och kompletterade till byggnadslagen provisoriskt gälla med några smärre ändringar. Byggnadsordning torde först och främst böra avse stadsplanelagt område inom stad och samhälle å landet, men skulle i byggnadsordningarna intagas lindrigare bestämmelser för område med skelettstadsplan samt för marken i övrigt inom stadsgränsen. Beträffande område å landet, där fastställd skelettstadsplan funnes, skulle en enklare byggnadsordning utfärdas genom byggnadsstyrelsens försorg. Men därutöver syntes möjlighet böra beredas för förordnande genom Kungl. Maj:t, att dylik enklare byggnadsordning ävenledes skulle upprättas för andra områden å landet, där behov därav uppkommit, i ungefärlig anslutning till vad bostadskommissionen föreslagit i motsvarande hänseende i byggnadsstadgan. Fördelen med ersättandet av byggnadsstadgan med byggnadsordning vore i dylikt fall liksom eljest den, att därigenom bestämmelserna kunde individualiseras efter förhållandena å platsen. Vad slutligen beträffade kontrollen över efterlevnaden av författningarna inom byggnadsväsendet vore som bekant denna för närvarande i många fall otillfredsställande. Närmast torde detta bero på att byggnadsnämnderna i sådana fall icke varit vuxna sin maktpåliggande uppgift. Men det kunde ur annan synpunkt sett icke förnekas, att det vore hart när omöjligt för de enskilda ledamöterna i nämnden att kunna sätta sig in i den numera ganska vidlyftiga lagstiftningen å arbetsområdet. Ett viktigt önskemål förelåge att byggnadsnämnderna måtte samtliga på ett eller annat sätt få tillgång till erforderlig sakkunskap. Bohovet härav vore störst i municipalsamhällena, där ofta saknades tillgång till lämpliga och intresserade ledamöter i nämnden. Det syntes böra ifrågasättas, om icke den av statsplanelagskommittén föreslagna byggnadsinspektörsbefattningen, vilken skulle utöva motsvarande funktion ifråga om områden med av Stenfors föreslagen skelettstadsplan, kunde genom statens försorg erhålla uppdrag att biträda byggnadsnämnderna i eventuellt närliggande samhällen. I stället för den kommunala byggnadsnämnd, som bostadskommissionen föreslagit för utövande av kontroll över uppspirande byggnadsverksamhet inom landskommun, syntes hellre böra tillkomma en byggnadsinspektör. Denne kunde lämpligen även biträda byggnadsnämnderna inom de municipalsamhällen, som vore belägna inom kommunen. Se jämväl dels byggnadsrådet LilljeJcvists tjänstememorial i den del, som återgivits nedan under marginalrubriken 1 »bestämmelsernas om stadsplan och tomtindelning förhållande till fastighetsbildningslagen ävensom stadsplanelags och byggnadsstadgas inbördes förhållande», dels ock Svenska teknologi'öreningens under samma marginalrubrik upptagna yttrande. l
Sid. 37.
24 Stadsplanens Svenska stadsförbundets styrelse har i sitt utlåtande anfört: Efter utarbebetydelse för tandet av gällande stadsplanelag hade på stadsplane- och byggnadslagstiftområde byggmTskaTn[ngens uppkommit en mångfald nya problem, till vilka det nu gällt att ta a 'trollen. S ställning. Bland dessa märktes särskilt frågan om en effektivare Stadsplane- °ff e n t ''g byggnadskontroll. Denna hade i bostadskommissionens byggnadslagskommit- stadgebetänkande ställts i första planet och jämväl av stadsplanelagskomténs och bo- mitten upptagits till ingående behandling. stadskommis- Nuvarande stadsplane- och byggnadslagstiftning kunde väl anses hava på saU^'stand* e t t ' d e t h e l a t a g e t f o r t J ä n s t l u l l t s i i t t möjliggjort byggnadsverksamhetens ordpunkter. nande inom äldre, ekonomiskt jämförelsevis bärkraftiga och i övrigt mera utvecklade stadssamhällen. Däremot hade den icke lämnat tillräckligt underlag för ett planmässigt reglerande av bebyggandet inom uppväxande samhällen och över huvud taget alltför litet beaktat vikten av att ur allmän synpunkt erforderliga åtgärder i byggnadsreglerande syfte vidtoges i god tid, innan ännu det område, varom fråga vore, öppnats för bebyggande i en utsträckning, som försvårade eller rent av omöjliggjorde dess framtida rationella ordnande. Dessa brister, vilka med stadsbildningens och stadsutvecklingens ökade livaktighet blivit allt mer kännbara, torde främst vara att återföra på vissa metodiska svagheter i den nuvarande offentliga byggnadskontrollen. Grundläggande för denna kontroll vore sedan byggnadsstadgans tillkomst år 1874 förefintligheten av fastställd stadsplan. Endast inom stadsplaneområde vore byggnadsstadgan och därå grundad byggnadsordning tillämpliga, medan byggnadsverksamheten utanför stadsplanelagt område — med ett par undantag, som strax skulle beröras — vore fullständigt fri. I tvenne hänseenden modifierades nu angivna princip av 1907 års stadsplanelag. Genom denna öppnades nämligen möjlighet för stad och därmed jämförligt samhälle, vars hela område ej upptoges i stadsplan, att åstadkomma särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande utanför stadsplanegränsen. Vidare infördes i lagen en bestämmelse, enligt vilken ett enklare slag av stadsplan kunde läggas å landsbygdsområde, utan att förordnande om dylik plans upprättande medförde bildande av ett municipalsamhälle. Förstnämnda modifikation i regeln om byggnadskontrollens avhängighet av en verklig stadsplan hade otvivelaktigt varit vissa samhällen till betydande praktiskt gagn. Men då ifrågavarande särskilda byggnadsföreskrifter icke kunde komma i tillämpning annat än inom stad eller ort på landsbygden, som redan vore organiserad såsom köping eller municipalsamhälle, samt under förutsättning därjämte, att stadsplan funnes för någon del av samhället, hade den behövliga kontrollen över nyuppväxande samhällsbildningars bebyggande icke stått att vinna på denna väg. Ej heller det förenklade stadsplaneinstitut, varom ovan talats, hade i sådant hänseende varit till nämnvärd nytta. I stort sett gällde sålunda alltjämt, att stadsplans förefintlighet vore en nödvändig betingelse för offentlig reglering av byggnadsverksamheten. Särskilt i nya samhällen, både sådana som författningsenligt vore skyldiga att låta upprätta stadsplan och ännu mer i sådana som icke nått denna grad av utveckling, hade emellertid stadsplans åvägabringande ofta visat sig vara ett så tidsödande och kostsamt företag, att man nödgats stanna vid blotta ansatserna. Även många äldre samhällen hade av detta skäl sett sig tvingade att uppskjuta planläggningsåtgärder, som i och för sig varit högeligen av behovet påkallade. Följden härav hade i sin tur blivit, att mångenstädes hela samhällen, på andra håll större eller mindre delar av samhällsområdet, bebyggts
25 utan hänsyn till elementära krav på reda, sundhet och god smak, samt att nya dylika kåkstäder undan för undan uppväxte, hejdade blott av de depressionsperioder, för vilka byggnadsmarknaden alltemellanåt och särskilt under de senast gångna fem åren varit utsatt. Då det gällt att råda bot på dessa missförhållanden, hade stadplanelagskommittén och bostadskommissionen, av vilka den sistnämnda blott haft att framlägga utarbetade förslag i ämnen, som tillhörde byggnadsstadgan, styckevis följt rätt olika vägar. Stadsplanelagskommittén stode såtillvida kvar på den nuvarande lagens grund som den velat bibehålla och till och med i vissa avseenden ytterligare förstärka stadsplanens ställning såsom primär faktor vid det stadsmässiga bebyggandets ordnande. De svårigheter av ekonomisk art, som för närvarande vore förbundna med stadsplans upprättande och genomförande, hade kommittén sökt undanröja genom nya bestämmelser rörande avstående och inlösande av gatu- och tomtmark, tomtägares skyldighet att deltaga i kostnaderna för stadsplanens praktiska förverkligande m. m., kort sagt genom ändrade betingelser för stadsplaneväsendets finansiering. I syfte att underlätta ett ändamålsenligt bebyggande av sådana för större byggnadsverksamhet avsedda områden på landsbygden, för vilka förordnande, som innebure bildande av ett municipalsamhälle, ej lämpligen borde meddelas, upptoges i kommitténs förslag det enklare planläggningsförfarande, som vore medgivet redan i nuvarande stadsplanelag men ytterst sällan begagnats, varvid kommittén emellertid velat åt dylik plan, s. k. byggnadsplan, giva större räckvidd än hittills varit fallet och därigenom ombilda den till ett mera användbart redskap för byggnadskontrollens utövande. I och med dessa åtgärder ansåge sig kommittén hava avlägsnat de hinder, som vållat att statsplane- respektive byggnadsplaneinstitutet i verkligheten ofta nog ej kunnat fylla de dem tillämnade uppgifterna. Kommittén förmenade därför att, då fråga vore om tätare bebyggande inom område, tillhörande stad eller s. k. stadsplanesamhälle, varmed förstodes köping och municipalsamhälle, å vilket enligt därom meddelat förordnande stadsplanelagen ägde tillämpning, såsom underlag för bebyggandet ovillkorligen borde finnas en verklig stadsplan med därtill anknutna särskilda bestämmelser, varjämte byggnadsstadgan och därå vilande byggnadsordning i vissa hänseenden skulle utfylla och komplettera stadsplanen. Likaså skulle enligt förslaget varje tätare bebyggande inom område å landet, som icke vore organiserat såsom stadsplanesamhälle, föregås av områdets läggande under byggnadsplan och i övrigt följa vissa i byggnadsstadgan angivna regler, eventuellt även en på särskilt sätt åvägabragt byggnadsordning. För att giva eftertryck åt kravet på fullständig planläggning i nu nämnda fall hade i jorddelningsförfattningarna för såväl stad som landsbygd införts ett indispensibelt förbud mot jords delning för ett tätare bebyggande, innan stadsplan eller byggnadsplan blivit uppgjord för vederbörande område. Sådana delar av stad eller stadsplanesamhälle, som ej avsåges för tätare bebyggande, behandlades av kommittén på olika sätt, allteftersom området överhuvudtaget kunde sägas tillhöra stadens respektive samhällets byggnadsrayon eller hade väsentligen agrar karaktär. I förstnämnda fallet förutsattes, att särskilda föreskrifter motsvarande dem, som enligt nuvarande stadsplanelag kunde utfärdas för ej planlagda delar av stadssamhälle, skulle antagas för området. Jämte ifrågavarande föreskrifter, i förslaget benämnda utomplansbestämmelser, tillämpades å dylikt område vissa av byggnadsstadgans 4—22532.
26 bestämmelser, och det stode samhället fritt att, i den mån så erfordrades, fullständiga dessa medelst föreskrifter i byggnadsordningen. De agrara stadsdelarna åter vore enligt förslaget icke underkastade särskild tillsyn med avseende å bebyggandet i vidare mån än att byggnadslov krävdes i fråga om nybyggnad för bostadsändamål, därvid vissa enkla, i byggnadsstadgan angivna regler skulle iakttagas. Vad slutligen anginge landsbygden med undantag av de s. k. stadsplanesamhällena och områden, för vilka enligt vad ovan framhållits byggnadsplan skulle finnas, hade kommittén ej ansett sig befogad upptaga spörsmålet om byggnadsreglerande åtgärder i denna del till närmare prövning, men utginge tydligtvis ifrån att dylika åtgärder vore obehövliga. I förevarande sammanhang torde böra uppmärksammas, hurusom kommittén varit angelägen att så avgränsa de s. k. utomplansbestämmelsernas och stadsplanens inbördes uppgifter, att de förra icke på något sätt skulle kunna spela rollen av substitut för den senare. Utomplansbestämmelserna borde enligt kommitténs mening icke hava något att skaffa med ett områdes planläggning i stort utan blott åsyfta att trygga ett visst mått av ordning och reda i avseende å de enskilda tomtplatsernas utnyttjande för byggnadsändamål. Toge bebyggandet sådan omfattning och finge sådan karaktär, att fordran på sammanhang och planmässighet inställde sig, då skulle denna fordran ovillkorligen tillgodoses genom stadsplans uppgörande. Såsom redan anförts hade bostadskommissionen vid sin behandling av byggnadskontrollens huvudproblem kommit till resultat, som rätt väsentligt skilde sig från ovan angivna. Kommissionen, vars byggnadsstadgeförslag avgavs ungefär ett år före stadsplanelagskommitténs betänkande, förutsatte, att vid stadsplanelagens revision en målmedveten strävan skulle göra sig gällande för att minska kommunernas ekonomiska uppoffringar för stadsplans genomförande och i övrigt underlätta deras stadsplanearbete. Icke desto mindre betvivlade kommissionen möjligheten av att fortsättningsvis låta stadsplans förefintlighet vara i så hög grad avgörande för det allmännas kontroll över byggnadsväsendet som hittills varit fallet. Denna ståndpunkt innebure ingalunda något underskattande av stadsplanens betydelse för åstadkommande av ett gott bebyggande. Tvärtom sade sig kommissionen för sin del vara övertygad om att resultat, som motsvarade de högst ställda fordringar, endast kunde ernås med anlitande av stadsplanen såsom hjälpmedel. Men det syntes kommissionen sannolikt, att bemödandena att nedbringa kommunernas utgifter för stadsplaneändamål och att förkorta, förenkla och förbilliga proceduren med själva det tekniska utarbetandet och det legala fastställandet av stadsplan, på grund av dessa frågors oerhört svåra beskaffenhet, icke i en nära framtid skulle komma att krönas med framgångar, som berättigade ett ensidigt fasthållande av stadsplanen såsom förutsättning för varje mera effektivt ingripande mot misstag och urartningar inom stadsbyggnadsväsendet. Skedde detta, befarade kommissionen, att de missförhållanden, som nu så allmänt påtalats, i stort sett skulle fortfara och särskilt att de uppväxande samhällsbildningarna, under den för deras byggnadsmässiga gestaltning måhända avgörande tiden, alltjämt komrae att vara i saknad av varje offentlig eftersyn och vägledning. Av dessa motiv föranleddes kommissionen att undersöka, huruvida icke byggnadskontrollens nuvarande bundenhet vid stadsplanen kunde mildras i syfte att tillförsäkra samhällsbildningar eller delar av sådana, för vilkas läggande under stadsplan betydande svårigheter mötte eller som icke nått den utvecklingsgrad, att stadsplans åvägabringande framstode såsom en omedelbar
27 nödvändighet, ett efter deras förhållande avpassat, i möjligaste mån verksamt skydd emot vådorna av ett fullständigt planlöst, okontrollerat bebyggande. Detta syfte syntes kommissionen lättast kunna uppnås genom att anknyta till äldre försök i samma riktning, främst till de på den nuvarande stadsplanelagens förut omförmälda stadgande grundade särskilda byggnadsföreskrifter för stadsplanesamhällens icke planlagda delar och vidare till de viktiga bestämmelser, åsyftande stadsplanesynpunkternas beaktande i jorddelningsväsendet, som år 1917 upptogos i hithörande författningar för stad (fastighetsbildningslagen). Kommissionen tänkte sig sålunda, att vederbörande samhällen, på sätt hittills praktiskt taget varit förhållandet, fortfarande skulle hava frihet att bestämma, i vilken utsträckning stadsplan skulle för dem upprättas. De delar av samhällsområdet, som ej inginge i stadsplan, skulle emellertid obligatoriskt vara underkastade vissa grundläggande byggnadsföreskrifter, närmare angivna i kap. 3 av kommissionens byggnadsstadgeförslag och i allt väsentligt anslutande sig till ett inom byggnadsstyrelsen tidigare upprättat normalförslag till »utomplansbestämmelser» enligt gällande stadsplanelag. Därest behov av kompletterande lokala bestämmelser uppkomme, kunde sådana även för ej planlagt område meddelas i ortens byggnadsordning. Ifråga om byggnadsverksamhet, som ej hade till syfte åstadkommande av bostäder, lämnades möjlighet till dispens i vidsträckt grad öppen, varmed bl. a. avsågs att trygga erforderlig byggnadsfrihet inom de rent agrara delarna av stadsområdet. Med det inflytande på jorddelningen, som samhällenas byggnadsvårdande myndigheter numera på grund av 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen och andra stadganden i samma lag vore i tillfälle att utöva, antog kommissionen, att dessa obligatoriska utomplansbestämmelser skulle vara tillräckliga ej blott för att i avvaktan på stadsplanen hindra olämpliga byggnadsåtgärder utan även för att positivt förbereda och främja områdets framtida fullständiga planläggning, då härför nödiga ekonomiska och organisatoriska förutsättningar funnes för handen. Vad anginge landsbygdens samhällsbildningar utan stadsplanesamhälles karaktär borde enligt kommissionens mening möjligheten att för sådant område erhålla en enklare stadsplan (enligt stadsplanelagskommitténs terminologi byggnadsplan) bibehållas. Därjämte borde tillses, att byggnadsordning kunde åstadkommas. Att byggnadsplaneinstitutet skulle erhålla någon större användning vore dock, såvitt av hittills vunna erfarenheter framginge, knappast att förvänta. Med hänsyn härtill föreslog kommissionen, att de delar av byggnadsstadgan, som avsåge att reglera byggnadsverksamheten inom städernas ej planlagda områden (kap. 3), skulle av Konungen kunna förklaras tillämpliga för landsbygdskommun eller del av sådan, så snart några utsikter visade sig för större byggnadsverksamhet därstädes. Ett dylikt förordnande skulle enligt kommissionens förmodan i regeln komma att omfatta hel kommun. Där det inskränktes till del av kommun, skulle förordnandet emellertid icke hava municipalbildande verkan, utan övervakandet av stadgans tillämpning skulle ankomma å en kommunal byggnadsnämnd, liksom det även skulle åvila kommunen som sådan att bestrida de med byggnadskontrollens utövande förenade, säkerligen mycket måttliga kostnaderna. Genom denna anordning borde det bliva möjligt att från det allmännas sida igångsätta en ganska verksam uppsikt över bebyggandet redan på ett tidigt stadium, och man sluppe att för ändamålet tillgripa ett så svårhanterligt, kostsamt och i många fall ändock ineffektivt medel som municipalsamhälles grundande. Det stöd, som
28 jorddelningsförfattningarna för stad erbjöde vid genomförandet av byggnadsföreskrifternas syftemål, saknade visserligen motsvarighet för landsbygdens del, men kommissionen trodde sig kunna antaga, att denna brist skulle bliva avhjälpt i samband med pågående omarbetning av skifteslagstiftningen. Svenska stads- Såsom av ovan meddelade redogörelse torde framgå, rådde mellan stadsstäUVnes planelagskommittén och bostadskommissionen principiell enighet om stadståo-ande. planens grundläggande betydelse för byggnadskontrollen, medan däremot vid den praktiska utformningen av denna kontroll skiljaktiga uppfattningar i viktiga delar gjort sig gällande. Vid valet mellan de båda olika ståndpunkterna hade styrelsen, ehuru med en viss tvekan, funnit den mening, bostadskommissionen omfattat, böra äga företräde. Styrelsen hade härvid ej förbisett den överlägsenhet, som kommitténs förslag ur rent teoretisk synpunkt och jämväl i lagtekniskt hänseende måste erkännas hava framför kommissionens. De skäl, som varit bestämmande för styrelsens anslutning till det sistnämnda förslaget, vore också av uteslutande praktisk art. Med avseende å stadsplanelagskommitténs förslag ville styrelsen till en början erinra, att såväl i själva lagtexten som i motiveringen saknades varje vägledning vid tolkningen av den nya bestämningen »tätare bebyggande», d. v. s. det kriterium, som skulle avgöra, huruvida plantvång behövde upprätthållas eller ej. Beträffande landsbygden, där det s. k. kåkstadsproblemet vore mest brännande och vars inordnande, i mån av behov, under offentlig byggnadstillsyn måste anses vara den främsta betingelsen för varje verklig reform i förevarande hänseende, tillkomme det vederbörande lantmätare att i första hand pröva, huruvida jorddelningsförrättning, som av honom verkställdes, avsåge ett tätare bebyggande och förty borde föregås av stadsplans eller byggnadsplans upprättande. Att handhava denna prövning torde bliva en synnerligen vansklig uppgift, och behov av objektiva hållpunkter för bedömandet komme säkerligen att göra sig starkt gällande. När sådana hållpunkter ej lämnats i lagstiftningen eller i dess förarbeten, vore det att befara, att förrättningsmännen, vilka ju i sin dagliga yrkesutövning vanligen leddes av helt andra synpunkter än de här ifrågakommande, skulle tveka att tilllämpa den nya bestämmelsen med dess för jordägaren vittgående konsekvenser. Och de myndigheter, som i ett senare skede finge hithörande ärenden om hand, torde i allmänhet varken vara sinnade eller äga tillräckliga förutsättningar att ingå på ett närmare bedömande av förrättningen med hänsyn till de byggnadsmässiga synpunkterna. Det vore därför anledning förmoda, att den spärr, man här velat insätta emot en planlös styckning i och för bebyggande, icke komme att verka med den precision, stadsplanelagskommittén antagit, och att följaktligen det syftemål, kommittén velat vinna, i icke så få fall förbleve ouppnått. Om de av bostadskommissionen förordade anordningarna ur teoretisk synpunkt lämnade åtskilligt övrigt att önska, vore de i gengäld icke förknippade med något väsentligt osäkerhetsmoment och syntes redan av detta skäl under nu rådande förhållanden vara att föredraga. Vad därnäst anginge stadsplaneväsendets ekonomiska sida måste, med erkännande av de värdefulla reformer, kommittén i sådant hänseende föreslagit, framhållas, att totalutgifterna för stadsplaneändamål näppeligen kunde förväntas komma att i någon avsevärd grad nedgå, ehuru sannolikt kommunens andel i dessa utgifter såsom regel kunde proportionsvis nedbringas bl. a. på grund av de nya möjligheter förslaget öppnade för utkrävande av särskilda bidrag från fastighetsägarnas sida. Att utsikterna för ett rationellt stadsplane-
29 arbete, i vad dessa påverkades av kostnadssynpunkterna, komme att väsentligt ljusna, om kommitténs förslag upphöjdes till lag, torde vara visst. Men lika visst vore, att de ekonomiska konsekvenserna av stadsplans genomförande även framdeles i många fall kunde antagas bliva så tryckande, att man tvivelsutan nödgades räkna med en kvarstående obenägenhet, särskilt från vederbörande fastighetsägares sida, gentemot stadsplaneinstitutets användande. Även med kommitténs förslag torde alltså fara föreligga, att en byggnadskontroll, som uteslutande anknötes till stadsplanen, ofta ej komme att motsvara sitt ändamål. Det för styrelsen avgörande vid valet mellan de olika metoder, som föreslagits av stadsplanelagskommittén och bostadskommissionen, vore emellertid den större hänsyn, sistnämnda sakkunniga tagit till faktiskt förefintliga arbetsresurser och organisatoriska förhållanden inom stadsplaneväsendet i vårt land. Bedan nu klagades med fog över, hur svårt det vore för samhällen, som icke själva hade tjänstemän med stadsplaneteknisk fackutbildning, att få stadsplanearbeten utförda inom skälig tid. Kretsen av konsulterande arkitekter eller ingenjörer, åt vilka dylika ärenden med fullt förtroende kunde lämnas, vore förvånande snäv. Att ett samhälle nödgades vänta flera år på ett första förslag till stadsplan hörde ingalunda till ovanligheterna. Hur det under sådana förhållanden skulle bliva möjligt att i rätt tid hinna anskaffa ens förslag till alla de stadsplaner eller byggnadsplaner, som årligen måste uppgöras, i händelse tillvaron av dylika planer på allvar skulle gälla såsom förutsättning för jorddelning i och för ett tätare bebyggande, vore ett spörsmål, som säkerligen icke löstes av sig självt. Men även om den av stadsplanelagskommittén uttalade förmodan, att med lagstiftningens omläggning i föreslagen riktning inom kort skulle uppstå en helt ny klass av väl kvalificerade fackmän, skulle vara riktig, så återstode att ordna den statliga prövningen av stadsplaneärenden på ett sätt, som tillgodosåge skäliga fordringar med avseende å snabbhet och enkelhet i formerna. Denna fråga påkallade enligt styrelsens mening särskilt beaktande. Vad snabbheten anginge — och det vore härpå det i förevarande sammanhang främst komme an — lämnade prövningen för närvarande mycket övrigt att önska. De klagomål över långsam behandling av anhängiggjorda stadsplanemål, som förbundets kommunala centralbyrå från skilda håll fått mottaga, hade föranlett byrån att verkställa en undersökning av hithörande förhållanden. Av denna, som omfattade åren 1917—1919, syntes framgå, att man i allmänhet nödgades räkna med en tid av 5 å 6 år, från det en stadsplanefråga av större räckvidd först väcktes, tills densamma bleve slutligt avgjord, samt att härav genomsnittligen 3 å 4 år åtginge för ärendets prövning hos vederbörande statsmyndigheter och för vidtagande av de ändringar, som föranleddes av myndigheternas erinringar. Tvivelsutan berodde den långt utdragna prövningsproceduren i många, måhända i de flesta fall därpå, att ärendena vid underställelsen befunnit sig i ett högeligen bristfälligt skick, något som i sin ordning vanligtvis vore en följd av den förut påpekade svårigheten för kommunerna att förvärva kvalificerade fackmän för ifrågavarande uppgifter. Det torde dock icke kunna bestridas, att skulden för stadsplanegranskningens långsamhet även — och till ej oväsentlig del — måste tillskrivas en hos vederbörande statsmyndighet förefintlig disproportion mellan arbetsresurser och arbetsuppgifter. Med kännedom om de svårigheter, som handläggningen av det jäm-
30 förelsevis ringa antal stadsplaneärenden, med vilket man för närvarande hade att räkna, sålunda erbjöde vederbörande samhällen och de statliga prövningsmyndigheterna, vågade styrelsen för sin del betvivla lämpligheten av att nu skärpa kravet på stadsplaneläggning i den grad, stadsplanelagskommittén föreslagit. Oberoende av det ifrågasatta nyordnandet av byggnadskontrollen vore enligt styrelsens förmenande en förstärkning av den statliga administrationen på området trängande nödvändig. Detta behov anmälde sig med ökad styrka, vilketdera av de båda föreliggande förslagen i avseende å byggnadskontrollens omorganisation än valdes, något som också bostadskommissionen för sin del framhållit. Uppenbart vore emellertid, att stadsplanelagskommitténs förslag med dess långt drivna plantvång förutsatte den ojämförligt större apparaten. Det kunde på goda grunder sättas ifråga, om de nödiga betingelserna nu vore för handen för anskaffande av de nya arbetskrafter och övriga hjälpmedel, utan vilka en lagstiftning i detta förslags anda lätteligen bleve stående på papperet. Hellre än att så skedde och därigenom äventyrades länge eftertraktade förbättringar ifråga om övervakandet och ledningen av stadssamhällenas, särskilt de nyuppväxande samhällsbildningarnas, bebyggande, syntes man tillsvidare böra i huvudsak stanna vid den anordning, som bostadskommissionen föreslagit. De betänkligheter av rättslig natur, som stadsplanelagskommittén anfört mot jorddelningsväsendets handhavande i planläggningssyfte och som syntes utgöra en av huvudanledningarna till kommitténs underkännande av bostadskommissionens system för byggnadskontrollen, torde knappast kunna tillmätas avgörande betydelse. Samma invändningar framfördes, såsom kommittén erinrade, från lagrådets sida, när åsyftade bestämmelser på sin tid intogos i fastighetsbildningslagen, men ledde då icke till påföljd. Under den tid, som därefter förflutit, hade några menliga verkningar av dessa bestämmelser icke försports. Tvärtom torde den erfarenheten vara ganska allmän, att de, utan förnärmande av någons rätt, erbjöde ett både smidigt och verksamt medel för stadsplans förberedande. Man finge ihågkomma, att den grad av tvång, som härvidlag kunde utövas gentemot markägarna, vore ganska ringa, något som bestyrktes bl. a. av ett nyligen av regeringsrätten fällt utslag (B. Å. 1920, ref. 100). Det vore heller icke tvånget i och för sig, som förlänat bestämmelserna deras betydelse, utan den i desamma liggande maningen till förrättningsmannen att redan från början taga även stadsplanesynpunkterna i sikte och klargöra dem för ägaren, vilken då ock i allmänhet med tillfredsställelse torde ansluta sig till dem. Mot bostadskommissionens förslag, att kap. 3 i dess förslag till byggnadsstadga skulle av Konungen kunna förklaras tillämpligt för landsbygden utanför stadsplanesamhälle, hade kommittén vidare anmärkt, att den åsyftade kontrollen över byggnadsverksamheten enligt kommitténs mening erfordrade ett civilrättsligt underlag, som näppeligen vunnes allenast därigenom att byggnadsstadgan gjordes till större eller mindre del tillämplig för landsbygden. Häremot ville styrelsen erinra, att det icke torde vara omöjligt att så anordna den ifrågasatta nya lagstiftningen, att det såsom önskvärt ansedda civilrättsliga underlaget bereddes här berörda bestämmelse, även om medgivas måste, att en dylik anordning icke komme att i formellt hänseende te sig lika tilltalande som kommitténs förslag. Byggnadsstyrelsen har i detta ämne anfört: Svenska stadsförbundet hade i samband med påpekandet av de svårigheter, som mötte för samhällen, som
31 icke själva hade tjänstemän med stadsplaneteknisk fackutbildning, att få stadsplanearbeten utförda inom skälig tid, framhållit, att kretsen av konsulterande arkitekter eller ingenjörer, åt vilka dylika ärenden med fullt förtroende kunde lämnas, vore förvånande snäv, och att det ingalunda hörde till ovanligheterna, att ett samhälle nödgades vänta flera år på ett första förslag till stadsplan. Med hänsyn till dessa påståenden, vilkas riktighet byggnadsstyrelsen vore i tillfälle vitsorda, hade byggnadsstyrelsen sedan länge inriktat sig på att genom sin stadsplanebyrå jämsides med sin granskande och rådgivande verksamhet söka utbilda dugliga stadsplanearkitekter, som så småningom kunde fylla det stora behov av arbetskrafter, som förelåge. Styrelsen hade vidare för de medel, Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 13 oktober 1921 ställt till styrelsens förfogande, under år 1922 anordnat en kurs för utbildning å stadsplaneväsendets område av aspiranter till länsarkitektsbefattningar och av arkitekter, som ville ägna sig åt stadsplanearbete. Vad styrelsen sålunda i den mån det varit möjligt åtgjort för avhjälpande av ovanberörda brist finge emellertid endast anses såsom första åtgärder, vilka, när förhållandena så kunde medgiva, borde ytterligare fortsättas och utvecklas. —• Stadsförbundet hade i detta sammanhang även meddelat, att förbundets kommunala centralbyrå från skilda håll fått mottaga klagomål över långsam behandling av anhängiggjorda stadsplanemäl. Den undersökning byrån vidtagit rörande dessa förhållanden hade givit vid handen, att i genomsnitt 3 å 4 år åtginge för ärenderras prövning hos vederbörande statsmyndigheter och för vidtagande av de ändringar, som föranleddes av myndigheternas erinringar. Om än den utdragna prövningsproceduren i de flesta fall berodde på det högeligen bristfälliga skick, vari ärendena vid underställelsen befunnit sig, ansåge förbundet dock det icke kunna bestridas, att skulden för stadsplanegranskningens långsamhet även, och till ej oväsentlig del, måste tillskrivas en hos vederbörande statsmyndighet förefintlig disproportion mellan arbetsresurser och arbetsuppgifter, varför enligt förbundets förmenande en förstärkning av den statsliga administrationen på området vore trängande nödvändig. Även i denna del funne byggnadsstyrelsen de gjorda bemärkandena fullt riktiga, särskilt beträffande den tid, som för samhällena åtginge att vidtaga de föreslagna förbättringarna. Att en snabbare granskning av ärendena såväl inom byggnadsstyrelsen som inom vederbörande departement vore önsklig, ville byggnadsstyrelsen gärna medgiva; första villkoret därför vore emellertid, såsom av stadsförbundet framhållits, ökad arbetshjälp. Byggnadsstyrelsen hade vid olika tillfällen hos Kungl. Maj:t gjort framställning i sådant syfte såväl beträffande styrelsens egen personal som beträffande en utökning av antalet länsarkitekter. Att dessa framställningar icke gjorts i den utsträckning, som styrelsen helst önskat, samt att Kungl. Maj:t endast i viss mån kunnat beakta de gjorda framställningarna, torde vara helt beroende på rådande ekonomiska förhållanden. Vidare anföres i byggnadsrådet Lilljekvists av byggnadsstyrelsen åberopade tjänstememorial följande: Ett av vitalaste behoven i byggnadslagstiftningen torde vara att bereda effektiv kontroll över bebyggandet i uppspirande samhällen och att möjliggöra dessas planmässiga reglerande, innan bebygggandet nämnvärt fortskridit. Både bostadskommissionen och stadeplanekommittén hade även inriktat sig Kontroll över på att framlägga lagförslag, som kunde förhindra uppkomsten av kåksam- den första hällen. Då kommissionens och kommitténs förslag beträffande de utvägar, samhällsbildsom härför tillgripits, vore från varandra skiljaktiga, i vad avsåge de första åtgärderna, och då de principer, som därvid borde följas, måste bliva grund-
läggande för lagstiftningen, syntes det vara av särskild vikt, att byggnadsstyrelsen sökte utreda och fatta ställning till de frågor i förslagen som sammanhängde med byggnadskontroll och bestämmelser rörande den första fastighetsbildningen, såväl för icke planlagd samhällsjord som för områden på landet. 1874 års ännu gällande byggnadsstadga vore till sina principer av grundläggande betydelse för dessa frågor, men dess räckvidd omfattade endast samhällena. Bland byggnadsstadgans brister framträdde särskilt saknaden av föreskrifter, reglerande den första samhällsbildningen; möjlighet till ingripande från myndigheternas sida förelåge först när å ort större sammanträngd befolkning förefunnes, varför ingripandet i regel komme för sent. Genom 1907 års stadsplanelag hade för reglerande av det fria bebyggandet beretts möjlighet dels genom § 41 i densamma till fastställelse av särskilda bestämmelser för samhälles icke planlagda område samt till byggnadskontroll och dels genom § 37 till förordnande om stadsplans upprättande för område på landet, där större byggnadsverksamhet vore att förvänta. Ett närmare skärskådande av nämnda båda paragrafer (37 och 41 i S. P. L. = §§ 42 och 46 fastighetsbildningslagen) torde vara lämpligt. Båda paragraferna vore uttryck för samma behov, reglering av den fria byggnadsverksamheten. Genom § 37, gällande för område å landet, åstadkommes denna reglering genom att bereda möjlighet till stadsplan, varigenom gatunätet fastsloges och skydd bereddes mot dettas bebyggande. Genom § 41, gällande icke planlagda samhällsområden, åstadkommes regleringen genom antagande av särskilda byggnadsverksamheten ordnande föreskrifter. Vid tillämpningen av § 37 visade det sig emellertid snart, att ett enbart fastställande av gatunätet och skydd för dettas bebyggande vore otillräckligt; därför hade genom lag den 17 juni 1916 gjorts tillägg till § 37, varigenom möjlighet bereddes att även vid stadsplan enligt denna paragraf kunna få fastställda särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användning. Denna möjlighet hade inom byggnadsstyrelsen ytterligare utnyttjats genom att vid planer, som fastställdes efter denna paragraf, såsom tillägg till de egentliga bestämmelserna för byggnadskvarterens användande föreslå föreskrifter av byggnadsordnings natur, innehållande även föreskrift om behörig kontroll genom byggnadsinspektör. Dessa åtgärder, som först föreslogos beträffande Kronan tillhöriga områden vid Västra Ed, hade sedermera blivit föreslagna vid ett flertal områden och vunnit Kungl. Maj:ts gillande, i det Kungl. Maj:t med stöd av § 41 S. P. L. = § 46 fastighetsbildningslagen meddelat föreskrifter med avseende å bebyggandet av resp. områden. Härigenom hade även för områden å landet utbildats den möjlighet till en i viss mån enklare form av stadsplan, som man strävat efter, medförande att erforderliga bestämmelser och föreskrifter samt kontroll över sådant områdes bebyggande även kunde åstadkommas. Frågan om gators anläggning och underhåll, äganderätten till desamma m. ra. finge dock härvid lämnas åt markexploatören och tomtköparen att uppordna eller ställas på framtiden. Då förordnande om dylik stadsplans upprättande kunde ske även efter framställning från Konungens befallningshavande, och byggnadsförbud efter förordnandet bleve gällande, intill dess stadsplan fastställts, borde, syntes det, förutsättning här finnas för att den statliga kontrollen skulle kunna göra sig i tid gällande. Det hade emellertid visat sig, att ingripandet även här oftast komme för sent, och att det byggnadsförbud, som inträdde, ej vore effektivt såsom medel att framtvinga, att den förordnade planläggningen i rimlig tid komme till stånd. En stor brist förelåge även däri att gällande författningar
33 ej möjliggjorde att vid dylika områden förhindra olämplig markavstyckning, ett förhållande, vara byggnadsstyrelsen fäst uppmärksamheten i underdånig skrivelse den 4 januari 1922 åsyftande att åstadkomma kontroll över jordavsöndring inom område, beträffande vilket förordnande om upprättande av stadsplan meddelats jämlikt 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen. De föreslagna olika åtgärderna för ernående av byggnadskontroll och reg- Sammanfattlering av byggnadsverksamheten å icke planlagt område kunde sammanfattas fö"eslaffna ftsålunda: Åv bostadskommissionen hade föreslagits, att bestämmelser av gärderna för ungefär den art, som framkommit genom § 41 i S. P. L., skulle intagas i den första byggnadsstadgan och utan vidare gälla för icke planlagd samhällsjord samt, byggnadskoneiK där så förordnades, för jordområde å landet, där ordnad tillsyn för bebyggande visade sig nödvändig. Dylikt förordnande meddelades av Konungen efter anmälan av Konungens befallningshavande. Byggnadskontrollen utövades i förra fallet av samhällenas byggnadsnämnder, i senare fallet av inom kommunerna inrättad byggnadsnämnd. När tätare bebyggande syntes förestå, skulle i båda fallen stadsplan upprättas. — Av stadsplanekommittén hade för icke planlagd samhällsjord föreslagits särskilda bestämmelser i enlighet med § 41 S. P. L. under samhällenas byggnadsnämnds kontroll. När tätare bebyggande syntes förestå, skulle stadsplan upprättas. För område på landet hade kommittén ej tänkt sig något första stadium av bebyggandets reglering genom bestämmelser, utan hade föreslagit såsom första åtgärd uppgörande av plan jämte bestämmelser samt kontroll genom av Konungens befallningshavande förordnad byggnadsfiskal. Då vid tätare bebyggande samhällsbildning skedde, överginge byggnadsplanen till stadsplan för det nybildade samhället. För effektiviteten av bebyggandets reglering endast genom bestämmelser vare sig av byggnadsstadgas karaktär eller fastställda av Konungen med civiliags karaktär hade Lilljekvist ej stort förtroende. Att behovet av plan över vägnätet vore för bebyggandet minst lika nödvändigt som bestämmelserna för övrigt, därom syntes alla eniga och därom vittnade även de olika försök, som framkommit att till bestämmelser enligt § 41 S. P. L. foga plankarta. I det av överintendentsämbetet uppgjorda formuläret till särskilda föreskrifter för icke planlagd samhällsjord vore som första föreskrift upptaget, att byggnadsnämnd skulle låta sig angeläget vara, att, då försäljning av tomter syntes vara förestående vid visst område, tillse att försäljningen skedde efter från början uppgjord plan, vid vilken hänsyn borde tagas till områdets framtida upptagande i stadsplan. Vid föreliggande lagförslag förutsattes även, att av byggnadsnämnd uppgjord plan förelåge att läggas till grund för styckningen av tomter. Det syntes emellertid meningslöst, att Kungl. Maj:t skulle granska bestämmelser för bebyggande, under det att planläggningen på en slump och utan kontroll tillskapades av byggnadsnämnder och styckningsmän, som, vad landsbygden beträffade, saknade förutsättningar därför. När stadsplan sedan skulle uppgöras, komme det säkerligen, trots de nya lagarna, att visa sig, att fackkunskapen vore för sent ute, då den ej fått tillfälle att ingripa från början. Lagstiftningen måste sålunda inrikta sig på omedelbar kontroll även av vägplanen, men denna kontroll borde vara effektiv och praktiskt genomförbar samt ej erfordra för stor och tidskrävande apparat, som medförde byggnadsverksamhetens lamslående. Värdet av det av kommittén föreslagna tillägget till § 8 kap. 5 F. B. L., att vid område, där utomplansbestämmelser gällde, »avstyckning ej må så verkställas, att tillämpningen av utomplansbestämmelserna eller de särskilda föreskrifterna motverkas», syntes Lilljekvist, med hänsyn till det praktiska resultatet därav, även vara tvivelaktigt. Att 5—22533.
34 bedöma en avstycknings inverkan i dessa avseenden torde vara svårt, därest icke plan över vägnätet förelåge. Tredje stycket av sistnämnda paragraf innehölle även föreskrift, att avstyckning ej finge i något fall så verkställas, att markens ändamålsenliga bebyggande försvårades. Angående detta stadgande — som föreslagits av 1916 års fastighetsregisterkommission — hade lagrådet vid förslagets granskning anmärkt, att vid stadgandets tillämpning, för att bedöma, huruvida avstyckningen komme att försvåra markens ändamålsenliga bebyggande, det antagligen bleve nödigt, att en plan uppgjordes, som visade, hur bebyggandet borde ske, och som kunde tjäna till norm för bedömandet; då det skulle tillkomma byggnadsnämnden att vid frågor om avstyckningen vaka över att ifrågavarande bestämmelser bleve iakttagna, skulle det väl ankomma på byggnadsnämnden att i förekommande fall uppgöra sådan plan; en dylik plan bleve visserligen icke bindande för de prövande myndigheterna, men då det icke fölle inom dessa myndigheters verksamhetsområde att pröva beskaffenheten av stadsplanen, komme följden att bliva, att vid ärendets avgörande den av byggnadsnämnden uppgjorda planen i allmänhet finge tjäna till norm för frågans bedömande; härigenom skulle i fråga om byggnadsverksamhetens reglering i städerna komma till användning ett förfaringssätt, som icke stode väl tillsammans med därom i stadsplanelagen givna bestämmelser; enligt dessa skulle byggnadsverksamheten i stad regleras antingen genom en av Konungen fastställd stadsplan eller genom särskilda av Konungen utfärdade byggnadsföreskrifter; att då bana väg för ett förfarande, varigenom byggnadsverksamhetens reglering i städerna i stor omfattning skulle kunna ske efter planer, som icke blivit av Konungen prövade och fastställda, syntes ej vara tillrådligt. Detta lagrådets uttalande vore principiellt helt överensstämmande med vad här framhållits beträffande behovet redan från början av saklig kontroll över planeringen. Uttalandet vore i ännu högre grad berättigat, då fråga vore om avstyckningar å landsbygden, där den tillgängliga fackkunskapen i regel helt saknades och styckningsplanerna därför komme att bliva av den mest primitiva art. Det gällde därför att vid sådan jorddelning, som avsåge marks utnyttjande för bostadsändamål, redan den första uppdelningen av marken skedde så, att den kunde ingå i en sedermera fastställd byggnadsplan eller stadsplan, ävensom tomtindelning, med minsta möjliga rubbning av de vid den första styckningen uppkomna ägogränserna. Kontroll över denna första uppdelning måste därför ske på lämpligt sätt. Enligt Lilljekvists åsikt funnes härför endast en möjlighet, nämligen att redan innan någon egentlig plan förelåge avsöndringar skulle prövas av Konungens befallningshavande genom länsarkitekten, vars förefintlighet måste vara utgångspunkten för det statliga ingripande, som i det allmännas och enskildas intresse avsåges med reglerandet av fastighetsbildning och samhällsbildning. Med anledning av jordstyckningskommissionens den 16 oktober 1920 framlagda betänkande med förslag till lag om delning av jord å landet m. m. hade byggnadsstyrelsen i underdånig skrivelse den 9 februari 1921 framhållit, att ifrågavarande lagförslag ur synpunkten av en sund utveckling av byggnadsväsendet måste anses i åtskilliga stycken otillfredsställande. Styrelsen hade därvid, bland annat, anfört följande. Enligt förslaget till lag om delning av jord å landet skulle kontrollen över jorddelningsförrättningar, som åsyftade markens styckande för ett tätare bebyggande, d. v. s. första steget till samhällsbildande, utövas av ägodelningsrätt, vars sammansättning dikterades av krav å sakkunskap inom helt annat område, nämligen jorddelningens reglerande
35 till fromma för lanthushållningen. I fråga om den jorddelning, som praktiskt taget eller formellt hörde under byggnadsväsendet, vore det ett förstahandsintresse, att de genom styckningsförrättningarna uppkommande tomtplatserna jämte vägar — och platser — av olika slag bleve, dels var för sig dels ock med hänsyn till deras sammanställning till en helhet, av lämpligaste läge, storlek, form och beskaffenhet i övrigt. Därefter torde det vara lagstiftningens uppgift att rättsligen möjliggöra genomförandet av sådan markindelning och säkerställa olika rättsägares berättigade intressen. Den sakliga prövningen torde alltså på detta jorddelningsområde nödvändigtvis böra bliva den förnämsta. Ägodelningsrätten, som i dess föreslagna sammansättning icke torde äga kompetens att pröva jorddelning för tätare bebyggande å landsbygden kunde mindre anses äga förutsättningar att sakligt pröva jordstyckningår för byggnadsändamål inom områden och samhällen, där 1 kap. fastighetsbildningslagen i större eller mindre utsträckning vore gällande. Ur byggnadsväsendets synpunkt sett torde ett utestängande av länsstyrelserna från den för närvarande dem tillkommande prövningsbefogenheten rörande jorddelningar för byggnadsändamål, som förslaget innebure, vara en ändring i mindre lämplig riktning Länsstyrelsens befogenhet i nämnda avseende torde, enligt styrelsens mening, tvärtom böra väsentligen utvidgas, sedan det numera synts möjligt, att till länsstyrelsens förfogande skulle komma att ställas erforderlig sakkunskap, vilket redan i vissa län kunnat ske genom numera där tillsatta länsarkitekter. För byggnadsväsendets sunda utveckling skulle det otvivelaktigt medföra mycket stora fördelar, om en och samma uppsiktsmyndighet inom länet handhade tillsynen, förutom beträffande själva bebyggandet, även i fråga om all den fastighetsbildning, som lades till grund för detta. Genom sådan anordning i princip torde möjlighet kunna givas att effektivt förhindra kåkstadsbildandet. Med påpekande av en del ytterligare olägenheter i nämnda lagförslag, sett från byggnadsväsendets synpunkt, hade byggnadsstyrelsen framhållit nödvändigheten av att förslaget, innan det upphöjdes till lag, i de delar, som det berörde delning av jord för bostadsbebyggande, omarbetades så, att jorddelningen för dylik mark skedde i överensstämmelse med de i stadsplanelagen och byggnadsstadgan uttalade principerna och under där föreslagen kontroll. Huru vid jorddelning skulle förfaras för avskiljande av sådan delning, som sammanhängde med fastighetsbildande för bostadsändamål, och av vem detta första avskiljande skulle handhavas m. m., vore detaljer, som måste uppklaras i den nya lagen för jorddelning å landet, innan denna lag fastställdes. Nödvändigheten att därvid samarbete skedde med de kommitterade, som skulle slutligen framlägga förslag till stadsplane- och byggnadslag, vore påtaglig. Börande spörsmålet, på vad sätt kontroll över jorddelningens lämplighet bäst kunde ernås, hade byggnadsstyrelsen vid berörda underdåniga skrivelses avgivande ej kunnat bilda sig något bestämt omdöme. Efter att hava tagit närmare del av de nu till granskning föreliggande lagförslagen, syntes det Lilljekvist som om en kombinering av de av stadsplanelagskommittén och bostadskommissionen angivna åtgärderna för reglering av det första bebyggandet borde komma till användning. Kommissionens förslag till föreskrifter i byggnadsstadgan borde vara den första åtgärden, dock med en av länsarkitekten granskad styckningsplan som underlag för styckningen, samt stadsplanelagskommitténs förslag till byggnadsplan jämte bestämmelser den nästa åtgärden för den vidare regleringen. Båda åtgärderna borde likformigt tillämpas så väl för område på landet som för icke planlagd samhällsmark. Beträffande byggnadskontrollen för område på landet torde vara nöd
36 vändigt, att den i kommitténs förslag omtalade byggnadsfiskalen bleve av Konungens befallningshavande förordnad samtidigt med att byggnadsstadgan för landet förklarades gällande för visst område eller kommun. Av bostadskommissionen föreslaget tillsättande av kommunal byggnadsnämnd funne Lilljekvist ej tillräckligt effektivt. Dessa byggnadsnämnder skulle ofta få en rätt omfattande verksamhet, fördelad över stora områden, varigenom deras tillsättande och fungerande skulle försvåras. Att erhålla lämpliga ledamöter ansåge Lilljekvist, med kännedom av vad som visat sig vara fallet vid de mindre samhällena, även vara förenat med stor svårighet. Däremot torde det vara relativt lätt för länsstyrelserna att kunna förordna någon kunnig och intresserad person, som mot skälig ersättning vore villig åtaga sig befattningen såsom byggnadsfiskal. Denna benämning ansåge Lilljekvist emellertid böra utbytas mot den redan av Kungl. Maj:t vedertagna benämningen »byggnadsinspektör», som visat sig vara för vederbörande mer tilltalande. Förslag till Av de nu föreliggande var för sig genomarbetade lagförslag, som stadsmera effektiv p i a n e lagskommittén och bostadskommissionen framlagt, borde sålunda, enligt "roll Lilljekvists mening, efter sammanjämkning av förslagen i de delar de divergerade, kunna erhållas en värdefull uppbyggnad av föreskrifter i och för reglering av bostadsbebyggandet och samhällsbildandet å icke planlagt område. Med stöd av lagförslagen och i motiven till desamma framhållna synpunkter ansåge Lilljekvist sig böra förslagsvis framlägga riktlinjerna för de grundläggande åtgärder, som kunde anses vara erforderliga för att en, såvitt det vore praktiskt genomförbart, effektiv byggnadskontroll skulle erhållas, omfattande såväl A) den första fastighetsbildningen inom en ort som B) det inom visst område därav begynnande tätare bebyggandet. För kontrollen av det vidare bebyggandet inom det slutligen stadsplanelagda, färdigbildade samhället sörjde byggnadsnämnden. A. Varje föreliggande förslag till jorddelning å icke planlagt område, som hade avseende å fastighetsbildning för bostadsbebyggande, skulle fastställas av Konungens befallningshavande, varvid den granskning av förslaget, som berörde områdets utformning, dess tjänlighet för bostadsändamål, befintligheten av utfartsväg från detsamma m. m., skulle verkställas av länsarkitekten. Där jorddelningen omfattade ett flertal jordlotter och syntes utgöra början till mera omfattande upplåtelser, skulle i samband härmed framläggas en sammanställd styckningsplan, upptagande huvudvägar och utfartsvägar samt angivande platser och tomter, som borde reserveras för allmänt behov, i den mån samhällsbildningen fortskrede. Dylik styckningsplan skulle, sedan den av länsarkitekten granskats och, där så visat sig behövligt, reviderats efter dennes anvisningar, godkännas av Konungens befallningshavande, innan avstyckningar, som skulle ansluta sig till planen, finge fastställas. Därest å icke planlagt område dylik jordstyckning för bostadsbebyggande i nämnvärd utsträckning syntes vara för handen, ägde Konungens befallningshavande, därest bebyggandet ej hade den omfattning, att byggnadsplan eller stadsplan borde upprättas, att efter kommunalstämmas och ortinnevånarnes hörande förordna, att byggnadsstadgans (byggnadslagens) föreskrifter för landsbygd skulle tillämpas inom det byggnadsområde, den kommun eller viss del därav, som av bebyggandet berördes. I samband med att dylikt förordnande meddelades ägde Konungens befallningshavande att för område å landet jämväl förordna lämplig byggnadsinspektör att i byggnadsnämnds ställe utföra erforderlig tillsyn över bebyggandet, vartill tillstånd ej finge givas, med mindre markavstyckningen blivit av befallningshavanden fastställd. Kommun eller markägare, som av byggnadsinspektören hade fördel, kunde förpliktas av
37 befallningshavanden att återgälda statsverket kostnaden för byggnadsinspektörs anställande, i enlighet med vad kommittén föreslagit i § 72 i förslaget till stadsplanelag. Då byggnadsinspektör borde kunna givas dylikt uppdrag för flera kommuner, och då ersättning till honom jämväl borde utgå från den markförsäljande och från de byggande i form av lösen av byggnadslov, arvode för besiktningar o. d., torde utgifterna för kommunen bliva högst obetydliga och, jämförda med den icke minst för kommunen gagnande verksamhet han utövade, väl motiverade. B. Vore större byggnadsverksamhet att förvänta inom område på landet eller icke planlagt samhällsområde, där stadsplans upprättande ej ännu kunde påfordras, skulle byggnadsplan upprättas för området. Sådan plan skulle upptaga byggnadsmark, platser och andra för allmän samfärdsel avsedda områden, höjdlägen i nödig omfattning samt de ytterligare bestämmelser — byggnadsplanebestämmelser — som funnes erforderliga för användande av i planen ingående område. Funne Konungens befallningshavande — efter framställning av markägare eller samhälle eller eljest — att byggnadsplan skulle för visst område upprättas, skulle befallningshavanden ombesörja uppgörande av förslag till sådan plan; områdets ägare eller annan, som kunde vara av planen beroende, skulle lämnas tillfälle att yttra sig över förslaget. Byggnadsplan skulle fastställas av Konungen; mindre jämkning i planen kunde fastställas av befallningshavanden. Markägare, som av byggnadsplan hade fördel, kunde förpliktas att återställa statsverket kostnaderna för planens uppgörande. Uppgörande av dylik plan, som berörde samhällsjord, kunde av befallningshavanden överlåtas på samhället. Byggnadskontrollen inom dylikt planlagt område handhades för samhällsjord av samhällets byggnadsnämnd, för annat område av en utav befallningshavanden förordnad byggnadsinspektör. Då Lilljekvist i föreliggande förslag anslutit sig till bostadskommissionens tanke att medelst bestämmelser enligt byggnadsstadga (byggnadslag) reglera det första bostadsbebyggandet å icke planlagd mark, låge häruti ej något avståndstagande från av stadsplanelagskommittén föreslagen åtgärd — uppgörande av byggnadsplan — vilket förslag givetvis innebure det kraftigaste medlet att förhindra ett olämpligt bebyggande; men de skäl kommissionen framhållit för ett snabbare åvägabringande av kontroll vore fullt riktiga och särdeles beaktansvärda. Den av kommissionen föreslagna åtgärden skulle emellertid bliva mindre tillfredsställande, om icke samtidigt med styckning åtgärder för kontroll av vägnät och erforderliga allmänna platser inom område ägde rum och möjlighet till byggnadskontroll genom byggnadsinspektör kunde erhållas, då behov därtill förelåge. Genom dessa åtgärder bleve skillnaden mellan de båda förslagen utjämnad, men kontrollen finge en snabbare och mjukare form och behövde ej förhindra byggnadsverksamheten; man vunne dessutom tid att göra erfarenheter, innan den definitiva planen behövde uppgöras. Fastighetsregisterkommissionen: Stadsplanelagsförslaget innefattade, att be^yn^om stämmelserna om stadsplan och tomtindelning skulle utbrytas ur fastighets- stadsplan och bildningslagen och meddelas i en särskild lag, och såsom skäl härför anfördes tomtindelning av kommittén att förslagets sakliga innehåll icke hade direkt med fastighets- .ffr¥,lj.?1df bildningen att göra samt att förslagets bestämmelser rörde sig på ett helt lednings annat rättsområde än det, som omfattade fastigheternas bildande och registre- iagen ävensom rande. Enligt kommitténs mening borde därför lagstiftningen angående stä- stadsplanedernas jordförhållanden och bebyggande lämpligen uppdelas på två olika lag- lags och byggstiftningsområden: det ena stadsplanelagen med dess naturliga komplement ^öra^%r. hällande.
38 byggnadsstadgan och det andra fastighetsbildningslagen med dess komplement fastighetsregisterförordningen. Enligt kommissionens mening kunde det påståendet knappast vara riktigt, att stadsplanelag och byggnadsstadga icke innehölle några regler om fastighetsbildningen. Det för städerna kanske viktigaste jorddelningsinstitutet, tomtindelningen, skulle med den av kommittén föreslagna anordningen regleras utom fastighetsbildningslagen, och, om kommitténs förslag om omläggning av fastigheter vunne bifall, komme bestämmelserna om ett andra jorddelningsinstitut också att saknas i fastighetsbildningslagen. Och vad fastighetsregisterförordningen anginge vore den i ej obetydlig grad ett komplement jämväl till bestämmelserna om stadsplan och tomtindelning m. m., som nu reglerades i 1 kap. fastighetsbildningslagen och i byggnadsstadgan. Kommissionen kunde därför icke finna, att ordning och reda befordrades genom att mot den nu gällande och av riksdagen begärda och godkända anordningen med en lag, uppdela de ifrågavarande, med varandra invävda bestämmelserna på två lagar. Vattenfallsstyrelsen: Vad beträffade stadsplanelagskommitténs förslag till stadsplanebestämmelsernas utbrytning ur fastighetsbildningslagen och sammanförande i en särskild lag funne vattenfallsstyrelsen detsamma ändamålsenligt, då ju dessa bestämmelser saknade direkt samband med fastighetsbildningen. I vad mån i byggnadsstadgan stadsplanebestämmelser borde bibehållas, torde i viss mån vara beroende på, i vilken omfattning det bleve praxis att i själva stadsplaneförslagen inbegripa fullständiga bestämmelser angående byggnadssätt o. d., så att dessa bestämmelser fastställdes i och med stadsplanen. Därest så skedde, torde i byggnadsstadgan inrymda stadsplanebestämmelser till stor del bliva för planlagda områden överflödiga. Givetvis borde emellertid frågan om gränsbestämningen mellan civillag. och administrativ författning i första hand bedömas ur juridisk synpunkt. I stort sett kunde vattenfallsstyrelsen ansluta sig till de riktlinjer, stadsplanelagskommittén i sådant avseende uppdragit. Byggnadsrådet Lilljekvist i sitt av byggnadsstyrelsen åberopade tjänstememorial: I sin inledning till förslaget till stadsplanelag framhölle kommittén, att förslaget icke lämpligen kunde ingå såsom ett kapitel av fastighetsbildningslagen och de skäl, som härför av kommittén anförts, syntes i alla avseenden väl grundade. Sedan kommittén avgav sitt yttrande, hade i anslutning till vad kommittén föreslagit fastighetsbildningslagens 1 kap. § 6 a tillkommit genom lagen den 13 maj 1921. Enligt denna paragrafs första stycke rubbade fastställelse av stadsplan icke förhandenvarande fastighetsindelning. Härav torde klart framgå, att stadsplanen vore ett i förhållande till fastighetsväsendet så till vida särställt begrepp, att stadsplanen som regel icke själv vore fastighetsbildande, men väl skulle ligga till grund för bildande av nya eller ändrade fastigheter. Endast i det undantagsfall, som i andra stycket av 1 mom. i nyssnämnda paragraf omhandlades, verkade stadsplanen utan särskild förrättning i viss mån fastighetsbildande eller måhända rättare fastighetsförändrande. Dylikt undantagsfall torde dock icke kunna anses rubba berörda regel. I allmänhet fordrades således för genomförande av en fastighetsbildning med stadsplanen som väsentligt rättesnöre särskilda förrättningar enligt i fastighetsbildningslagen kapitel 2—7 givna föreskrifter eller i vissa fall med tillämpande av stadganden i lagarna för jorddelning å landet. På grund av stadsplanens sagda särställning i förhållande till fastighetsindelningen torde föreskrifterna rörande dennas tillkomst och innehåll principiellt kunna och av praktiska skäl även böra särskiljas från nyssberörda bestämmelser för tilllämpningen av stadsplanen. Om detta sålunda gällde beträffande stadsplane-
39 väsendet i den bemärkelse, som innefattades av fastställd eller för fastställelse avsedd stadsplan, torde det möjligen icke utan vidare kunna gälla stadsplaneväsendet i vidsträcktare omfattning. Till stadsplaneväsendet torde nämligen även böra räknas varje fastighetsbildning för byggnadsändamål, som utgjorde ett led i samhällsbildandet. Förutom fastighetsbildning under av stadsplanen reglerade former skedde fastighetsbildning genom avstyckningsförrättningar enligt 5 kapitlet fastighetsbildningslagen samt i vissa fall genom lantmäteriförrättningar enligt för landsbygden eljest gällande regler. Vid samtliga dessa förrättningar vore det väsentligen förrättningsmannen, som i fråga om fastighetsbildningen bleve bestämmande utan stöd av verklig stadsplan, om än i åtskilliga fall även för dessa slags fastighetsbildningar förelåge ett rättesnöre i form av en på ett eller annat sätt tillkommen huvudplan för avstyckningen. Så länge för sagda förrättningar icke funnes andra direktiv ur stadsplaneväsendets synpunkter än de nu förekommande och dessa direktiv vore avsedda att först och direkt vid förrättningen iakttagas, torde sagda förhållande möjligen rent formellt kunna framhållas som skäl för ett fortsatt hopförande av de olika kapitlen i fastighetsbildningslagen. I samband med förestående omarbetning av förefintliga lagar berörande stadsplaneväsendet och jorddelning måste dock ovillkorligen förutsättas, att föreskrifter tillkomme, som förhindrade all godtycklig delning av mark, som i nämnvärd omfattning avsåges för bostadsändamål, vare sig genom att, såsom kommittén föresloge, stadsplan skulle föreligga, innan fastställelse av ägostyckning eller jordavsöndring finge ske, eller ock att styckningsplan efter länsarkitekts granskning godkänts av Kungl. Maj:ts befallningshavande. I samband med att dylika föreskrifter gåves i stadsplanelagen, komme styckningsförrättningarna att utgöra enbart verkställighetsåtgärder, normerade av stadsplanelagen, varför föreskrifterna rörande dem kunde utan olägenhet frånskiljas från föreskrifterna i stadsplanelagen. Det måste ur allmän synpunkt vara redigare att hava en särskild stadsplaneoch byggnadslag, innehållande de gemensamma, grundläggande reglerna för allt samhälleligt planläggande och bebyggande, till vilken lag de olika samhällenas i övrigt varierande byggnadsordningar hade att hänföra sig, än att ansluta dessa till ett kapitel i en omfattande fastighetsbildningslag. Betänkte man, att byggnadsnämnderna även i de mindre samhällena skulle vid utförandet av sina åligganden hava att tillämpa, förutom stadsplanelagen, byggnadsstadgan, samhällets byggnadsordning och de för samhällena fastställda särskilda bestämmelserna, även lagarna för fastighetsbildning i stad och delvis jorddelning å landet, torde det få anses önskligt, att dessa olika lagar och författningar för vinnande av reda visserligen sammanfördes, men endast i den män, som de sakligt och praktiskt hörde ihop. Kunde, vilket ej syntes omöjligt, genom en dylik hopföring av likartade författningar och ett frånskiljande av de speciella jorddelningslagarna samtidigt en viss förenkling och överskädlighet uppnås, vore mycket vunnet. Ur byggnadsväsendets synpunkt måste därför särskilt framhållas det principiellt och praktiskt riktiga däruti att lagstiftningen rörande städernas och samhällenas jordförhållande och bebyggande i enlighet med kommitténs förslag uppdelades i olika grupperingar, nämligen stadsplanelagen med dess givna komplement, byggnadsstadgan, och fastighetsbildningslagen med dess komplement, fastighetsregisterförordningen. Från byggnadsväsendets handhavare hade det av 1917 års riksdag beslutade införandet av 1907 års stadsplanelag såsom ett första kapitel i fastighetsbildningslagen alltid ansetts såsom en mindre tilltalande åtgärd. Då vid granskningen av föreliggande reviderade lagförslag hos en del fackmän såväl
ur saklig som praktisk synpunkt gjort sig gällande ett bestämt önskemål att stadsplanelagen måtte sammanföras med byggnadsstadgan, måste givetvis den förefintliga obenägenheten till en fortsatt hopkoppling av de egentliga byggnadslagarna med lagarna för de rent juridiska åtgärder, som berörde själva fastighetsbildningen, och under namn av fastighetsbildningslag, som måste anses missvisande, göra sig ännu mer gällande. Lilljekvist ansåge detta frånskiljande av fastighetsbildningslagarna så mycket nödvändigare, som det syntes honom vara ett allt mer klart framträdande önskemål, att stadsplanelagen och byggnadsstadgan helt samarbetades till en lag, uppdelad i olika avdelningar, detta av skäl, som Lilljekvist ville söka i korthet utveckla. Detta förslag berörde emellertid frågan om hopföring av stadsplanelagen med fastighetsbildningslagens kapitel 2—7 och fastighetsregisterförordningen endast så till vida, att därigenom skulle erhållas en obekvämare volym. I de föreliggande förslagen till stadsplanelag och till byggnadsstadga förefunnes en del olikheter, återspeglande en viss skiljaktighet mellan kommitténs och kommissionens uppfattningar. Dessa olikheter måste givetvis bortarbetas, vilket lättast skedde genom de båda författningarnas sammanslagning. Genom en sådan åtgärd skulle även det upprepande av samma föreskrifter m. m. i båda författningarna, som nu förefunnes, kunna undvikas och förenkling och tydlighet vinnas. Såväl stadsplanelagen som byggnadsstadgan innehölle regler för samhällsbebyggandet, planläggningen därför och genomförandet därav. Det förhållandet, att såväl för fackmännen som för lagstiftaren ofta mötte svårigheter att beträffande respektive föreskrifter bestämma, vilka av dessa föreskrifter som skulle föras till den ena eller andra författningen, utgjorde ett ytterligare skäl för ett sammanförande av förslagen. Beträffande kommitterades förslag att till byggnadsstadgan överföra beträffande stadsplan de närmare föreskrifter och anvisningar, som borde givas för omsättning i praktiken av det angivna stadsplanebegreppet, samt vid tomtindelning de föreskrifter, som borde givas angående tomtindelningens verkställande och vilka föreskrifter och anvisningar enligt § 83 i kommitténs förslag till stadsplanelag meddelades av Konungen, vore meningarna om lämpligheten därav delade. Dessa åtgärder vore, om man strängt toge hänsyn till föreskrifternas olika natur, möjligen riktiga, men ur praktisk synpunkt måste ett sammanförande av själva lagarna med föreskrifter rörande desammas omsättande i verklighet vara såväl för byggnadsnämnderna som för de planläggande och byggande till stor lättnad. Huru på byggnadslagstiftningens område gränsen mellan allmän lag och administrativ författning borde i detalj uppdragas, vore över huvud taget ej lätt att fixera. Såväl den gällande byggnadsstadgan som föreliggande förslag till ny stadga innehölle givetvis föreskrifter, med avseende å vilka behov förelåge att enklare och snabbare former för ändring stode till buds, än vad civillagstiftningen erbjöde, men genom att en stor del av byggnadsstadgans föreskrifter skulle överföras till byggnadsordningarna, bleve denna möjlighet dock öppen. Beträffande det nya byggnadsstadgeförslaget måste bemärkas, att ett flertal däri förkommande bestämmelser, innebärande avsevärda begränsningar av den enskildes rätt att fritt förfoga över sin egendom, gjorde behovet av civilrättslig helgd däråt påtaglig. Vid behandling inom 1916 års riksdag av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fastighetsregister m. m. hade sammansatta stats- och lagutskottet framhållit, att bygnadsstadgan, vars viktigaste delar enligt utskottets mening borde sammanslås med stadsplanelagen och andra lagar rörande fastighetsbildning inom stad till en för-
fattning, näppeligen längre torde böra i sin helhet tillkomma utan riksdagens medverkan. En samarbetning av stadsplanelag och stadga till en lag torde sålunda icke kunna anses vara i strid mot riksdagens uttalade mening, utan fastmer hava stöd i gjorda uttalanden. Att närmare redogöra för hur en sålunda sammanförd byggnadslag skulle utformas, vore givetvis här ej möjligt, men Lilljekvist ansåge att dess olika. avdelningar skulle förslagsvis kunna hava följande innehåll: Kap. I. bestämmelser och redogörelser för kontrollen över den samhälleliga byggnadsverksamheten utövad av byggnadsnämnd och byggnadsinspektör (byggnadsfiskal), länsstyrelserna med länsarkitekter samt Kungl. Maj:t med byggnadsstyrelsen såsom saklig rådgivare; Kap. II. föreskrifter berörande stadsplanen; Kap. III. föreskrifter berörande tomtindelning m. m.; samt Kap. IV. de gemensamma föreskrifter, som kunde anses erforderliga för allt samhälleligt bebyggande, oberoende av samhällenas storlek eller egenart. Härtill skulle i byggnadslagen införas föreskrifter, möjligen ay administrativ natur, rörande vad byggnadsordning för samhälle skulle innehålla. Det torde få anses påtagligt, att en dylik lag, vars benämning kunde vara »stadsplanelagen» eller »byggnadslagen», ej borde hopföras med fastighetsbildningslagen och fastighetsregisterförordningen, vilka endast berörde jorddelningen inom samhällena och fastigheternas bokföring, men ej innehölle några föreskrifter rörande planläggning eller bebyggande. Genom byggnadsstadgans samarbetning med stadsplanelagen uppkomme ej någon minskning i antalet lagar, men en hopslagning av stadsplanelagen med byggnadsstadgan och fastighetsbildningslagen med fastighetsregisterförordningen vore sakligt riktigare än en hopföring av stadsplanelagen med fastighetsbildningslagen och registerförordningen och utförande av byggnadsstadgan som fristående författning. De olika författningar, som, därest en dylik omgruppering genomfördes, skulle föreligga, bleve A) stadsplanelagen (= byggnadslagen), B) fastighetsbildningslagen samt C) de ortliga byggnadsordningarna. Dessa senare skulle då ej, såsom nu ofta vore fallet, vara ett enbart upprepande av byggnadsstadgan, med någon enstaka ändring, utan utgöra med ledning av de ortliga förhållandena och allmänna direktiv utarbetade författningar rörande respektive samhällens bebyggande, även upptagande de i samband med stadsplanerna fastställda särskilda bestämmelserna för byggnadskvarterens användning och bebyggande. Härigenom skulle de med bebyggandet och jorddelningen sammanhängande föreskrifterna utgpra tre skilda författningar, vilkas benämning skulle klart angiva deras innehåll. På grund av berörda från riksdagens sida gjorda uttalande, vari framhölls, att det borde övervägas, huruvida icke den starka söndersplittring kunde undvikas, som då rådde särskilt vidkommande författningsbestämmelserna om städers och samhällens jord och tomtväsen, hade i den 1917 antagna fastighetsbildningslagen i Kap. 2—7 sammanförts vad som ur fastighetssynpunkt gällde angående stadsfastigheter och deras redovisning, d. v. s. om jordförrättningar av olika slag, såsom gränsbestämningar, avstyckningar, laga skifte och sammanslagningar samt om fastighetsregistret, en åtgärd, som vore lika behövlig som den vore rationellt genomförd. Det torde ock hava vant denna sammanföring, som riksdagen i första hand avsett. Biksdagens då uttalade åsikt om ett sammanförande av allt, som rörde författningarna om samhällenas jord och tomtväsen, med lagen om stadsplan och tomtindelning och därmed sammanhängande viktigare delar av byggnadsstadgan avsåge att vinna reda och ordning. Då det emellertid nu kunde påvisas, att denna 6—22523.
reda ytterligare skulle befrämjas genom den egentliga stadsplaneiagens frånskiljande från fastighetsbildningslagen, syntes det Lilljekvist ej troligt, att riksdagens en gång uttalade förmodan, då den i viss del visat sig oriktig, skulle utgöra hinder för vare sig ett dylikt frånskiljande av stadsplanelagen eller för hoparbetning av denna och byggnadsstadgan på sätt här föreslagits, särdeles som i riksdagens uttalande torde kunna utläsas en bestämd önskan jämväl om stadsplanelagens och byggnadsstadgans hopförande, och detta i större omfattning än vad som skett. På grund av vad ovan anförts, funne Lilljekvist det vara av synnerlig vikt, att från byggnadsstyrelsens sida särskilt underströkes önskvärdheten av stadsplanelagens avskiljande från fastighetsbildningslagen och dess hopförande med byggnadsstadgan på sätt, som kunde finnas lämpligt för åstadkommande av den reda och ordning, som riksdagen åsyftat. Med hänsyn till svårigheten för myndigheter och sakägare att hantera de spridda bestämmelserna i nu gällande författningar beträffande de många olika inom städerna och å landsbygden förekommande jorddelningsinstituten tilläte Lilljekvist sig framhålla som önskemål, att jämsides med behandlingen av jordstyekningskommissionens den 16 oktober 1920 framlagda förslag till lag om delning av jord å landet m. m. utredning måtte vidtagas i syftemål att ernå förenklad och framför allt enhetlig lagstiftning för bildande av såväl sådana fastigheter, vilka själva utgjorde led i uppkomsten av samhälle, som sådana, vilka låge inom städers och andra färdigbildade samhällens gränser. Svenska teknologföreningen: Stadsplanelagskommittén hade givit sitt förslag till ny grundläggande lag i ämnet formen av en fristående lag och därmed återgått till den anordning, som gällde före tillkomsten av 1917 års fastighetsbildningslag. Denna anordning funne jämväl föreningen vara synnerligen lämplig. Vid sidan av stadsplanelagen skulle enligt kommittéförslaget fortfarande bestå en av Kungl. Maj:t utfärdad byggnadsstadga, avseende hela riket, samt därpå grundade, för de olika orterna meddelade byggnadsordningar. I själva verket komme ej heller de sålunda i tre olika grupper delade bestämmelserna att innehålla uttömmande reglering av byggnadsväsendet å resp. orter, utan komme härtill stadsplanen med därtill hörande byggnadsbestämmelser (enligt förslaget benämnda stadsplanebestämmelser) samt för icke planlagt område utomplansbestämmelser (motsvarande nuvarande föreskrifter enligt fastighetsbildningslagen 1 kap. 46 §). Utan tvivel komme det fortfarande såväl som hittills att vålla såväl myndigheter som allmänhet betydande svårigheter att ur dessa skilda författningar utleta de bestämmelser, som vid varje tidpunkt gällde för ett visst områdes bebyggande. En förenkling, därest en sådan kunde komma till stånd, skulle därför säkerligen hälsas med tillfredsställelse. Utan att kunna framlägga något detaljerat förslag till lösning av dessa spörsmål, ville föreningen dock ifrågasätta, huruvida icke en sådan lösning kunde sökas i ett avskaffande av byggnadsstadgan genom en uppdelning av dess innehåll å dels stadsplanelagen och dels de lokala byggnadsordningarna. Såvitt föreningen kunnat finna, borde en dylik anordning icke möta allvarligare hinder, helst om, såsom föreningen ansett sig böra föreslå, byggnadsordningarna komme att utfärdas av Kungl. Maj:t. Föreningen anmärkte tillika, att föreningen vid granskningen av de särskilda förslagens detaljer måst utgå från den nuvarande anordningen med en särskild byggnadsstadga såsom mellanlänk mellan stadsplanelagen och de lokala byggnadsförfattningarna, samt att, därest den av föreningen ifrågasatta refor-
43 men på denna punkt skulle kunna gnomföras, därav föranleddes motsvarande förändringar i de förslag, föreningen tillåtit sig framlägga. I detta sammanhang hänvisas jämväl till lantmäteristyr elsens under nästföljande marginalrubrik upptagna yttrande. Jämför även byggnadsnämndens i Uppsala omdöme i denna del (ovan sid. 15) samt länsarkitekten Stenfors' ovan (sid. 21 o. f.) återgivna yttrande angående behovet av en särskild byggnadsstadga. Fastighetsregisterkommissionen: Kommissionen ville framhålla vikten av att Önskvärdbestämmelser bleve meddelade, som säkerställde att till grund för stadsplaner *«*»• av ett lades ett tillfredsställande kartmaterial. Kommissionen hade under den på- ' ^ f ^ ? / . gående fastighetsregistreringen flerfaldiga gånger konstaterat omöjlighet att material såmed ledning av stadsplanekartan avgöra, om och hur en viss fastighet be-som grundval rördes av den fastställda stadsplanen. Enligt föreskrift i såväl gällande lag/o»" stadsplan som förslaget skulle ägare av mark, som berördes av planläggning, höras ° ^ " 1 ' över förslaget; och redan denna föreskrifts riktiga tillämpning syntes kommissionen förutsätta, att ett riktigt kartmaterial över det område, som skulle planläggas, förelåge. Och än vidare motiverades efter kommissionens åsikt detta krav av bestämmelserna i 1 kap. 6 a § 1 mom. andra stycket och 5 kap. 8 § m. fl. stadganden i fastighetsbildningslagen, vilka uppenbarligen förutsatte, att stadsplanen vilade på ett gott kartmaterial. Med hänsyn till ett uttalande i motiven till 14 § byggnadsstadgeförslaget tilläte sig kommissionen som sin mening anföra, att närmare föreskrifter angående stadsplanekartas tekniska anordning borde meddelas av Kungl. Maj:t, då härvid även andra intressen än dem byggnadsstyrelsen hade att företräda borde få vinna inflytande. Enligt kommissionens mening vore föreskrifterna om stadsplanekartas beskaffenhet av den vikt, att det kunde starkt ifrågasättas, om icke desamma borde meddelas i själva lagen. Det kunde icke undvikas, att i en lag av förevarande beskaffenhet, likasom i lagar om jorddelning och expropriation, måste meddelas en hel del bestämmelser av mer eller mindre instruktionelit innehåll. Att så skedde påkallades av hänsyn till så väl kostnadsfrågan som skyddandet av enskild rätt. Lantmäteristyr elsen: Det ville synas, som om stadsplanelagskommittén icke tillräckligt beaktat betydelsen av ett tillfredsställande mätningstekniskt material såsom grundval för stadsplaner och tomtindelningar. Kommittén utginge ifrån (sid. 87), att intet av innehållet i dess förslag till stadsplanelag hade direkt med fastighetsbildningen att göra, och fastsloge (sid. 95), att stadsplanen såsom utgörande sammanfattningen av de i särskild ordning antagna reglerna angående stadens ordnande och bebyggande bestode just av ett system av särskilda bestämmelser angående stadsplaneområdets användande, samt framhölle, att vissa av dessa bestämmelser avsåge förhållanden, som tydligast åskådliggjordes genom användande av en karta som hjälpmedel, såsom gränserna för byggnadskvarter, gator m. m., men att beträffande ingen av dem kartan enligt kommitténs mening utgjorde någonting i och för sig oundgängligt. I överensstämmelse med denna uppfattning stode, att varken i förslaget till stadsplanelag eller i förslagen till byggnadsstadga upptagits några bestämmelser angående beskaffenheten i tekniskt avseende av stadsplane-, terrängoch tomtkartor eller angående kompetens för upprättande av dylika kartor,
förutom att uti 22 § i kommitténs förslag till byggnadsstadga återfunnes bestämmelsen i 1 kap. 6 § fastighetsbildningslagen att tomtindelning, vara fastställelse sökes, skall vara inlagd å karta upprättad av förrättningsman för tomtmätning i så stor skala, att den tydligt utvisar varje tomt, som ingår i den indelning, med dess gränser och belägenhet i förhållande till de tomter och andra områden, vilka gränsa till tomten. I övrigt innehölle kommitténs förslag endast ett i motiven till 14 § byggnadsstadgan gjort uttalande, att de närmare föreskrifter angående stadsplanekartans tekniska anordning, som tilläventyrs kunde finnas erforderliga, syntes lämpligen kunna utfärdas av byggnadsstyrelsen i kraft av den tillsynsmyndighet, som i 97 § samma stadga blivit åt styrelsen uppdragen. Hittills hade emellertid ofta inträffat, att till grund för stadsplan lagts ett otillfredsställande kartmaterial och att till följd härav stora svårigheter mött, när det gällt att på marken utstaka och utmärka planen. Det vore givetvis angeläget, att dylika missförhållanden förebyggdes. Kommitténs påstående, att intet i dess förslag till stadsplanelag hade något direkt med fastighetsbildning att göra, syntes ej vara riktigt. Ett tydligt bevis för motsatsen utgjorde kommitténs eget förslag till 1 kap. av fastighetsbildningslagen, vilket avhandlade stadsplans, tomtindelnings och omläggnings inverkan på fastighetsindelningen och i vilket kapitel inrymdes bestämmelser även rörande de fall, då stadsplan och tomtindelning ersatte avstyckning och alltså vore omedelbart fastighetsbildande. I övrigt borde uppmärksammas, att stadsplanen och tomtindelningen vore att likställa med en skiftesplan, som skulle bringas i tilllämpning genom jorddelning och fastighetsindelning. Slutligen erinrades i detta sammanhang, att omläggning av tomt enligt 36 § i förslaget till stadsplanelag hade samma verkan som tomtindelning. På grund av vad sålunda anförts hölle lantmäteristyrelsen före, att föreliggande förslag icke borde bringas i tillämpning, såvitt icke bestämmelser meddelades om att stadsplan och tomtindelning skulle grundas på ett tillfredsställande mätningstekniskt underlag, varjämte styrelsen ifrågasatte, huruvida tillräckliga skäl funnes att såsom skett utbryta stadsplanelagen från fastighetsbildningslagen.
45 Förslaget till
Stadsplanelag. A v d e l n i n g I.
Bestämmelser angående stad. Om stadsplan. Byggnadsrådet Lilljekvist i sitt av byggnadsstyrelsen åberopade tjänstememorial:' I det lagförslag, som nu förelåge, hade frågan om stadsplanen och därtill hörande bestämmelser blivit på ett synnerligen lyckligt sätt uppklarad. Förslaget ginge ut på att åt stadsplanen giva en utvidgad och fördjupad innebörd. Kommittén ville, att stadsplanen skulle omfatta och till sina rättsverkningar vara avpassad för all inom det planlagda området belägen mark, även sådan som icke vore att hänföra till byggnads- eller gatumark, samt att den i stadsplanen upptagna markens användning skulle i erforderlig omfattning regleras genom stadsplanebestämmelser, d. v. s. bestämmelser, som — utöver vad som följde av de olika områdenas utläggande för olika ändamål och av höjdlägena — erfordrades för användande av i stadsplanen ingående område. En åsikt, som vid granskning av kommitténs förslag gjorts gällande, att bestämmelser av det omfång, som av kommittén angivits, skulle tynga stadsplanerna och vara till men för den kommunala självbestämmanderätten, kunde Lilljekvist ej dela, då bestämmelserna ju i första hand vore tillkomna genom samarbete mellan samhällets ombud och stadsplaneförfattaren. Som motsats till denna mening kunde anföras ett annat påstående, som även framkommit och som torde vara mer berättigat, nämligen att de föreslagna bestämmelserna kunde komma att lida av samma fel som de nu gällande, nämligen att, då de skulle praktiskt tillämpas, befinnas vara för snäva. Kommitténs förklaring, att den ansett sig böra förorda, att i lagtexten icke intoges några som helst detaljföreskrifter angående stadsplanebestämmelsernas innehåll, då kommittén hölle för lämpligast, att de prövande myndigheterna granskade fall för fall, obundna av dylika föreskrifter, syntes fullt riktigt och vittnade om att kommittén beträffande denna fråga icke endast sett den från snäv lagstiftningssynpunkt utan med blick för vad i det praktiska stadsplanearbetet krävdes. Att härvid icke samhällena påtvingades olämpliga och för långt gående restriktioner, torde nog samhällena själva och de enskilda markägarna övervaka, bestämmelsernas nytta eller berättigande avvägdes dessutom i sista hand av Kungl. Maj:t. Kommittén hade även framhållit, att vid granskningen av de föreslagna bestämmelserna hänsyn av mångahanda slag borde
46 tagas, och att därvid det ej vore minst viktigt att vid varje tillfälle samvetsgrant väga det allmänna och det enskilda intresset mot varandra. Att bebyggandet måste regleras av bestämmelser och icke blott av plan vore ingen nyhet; därför hade byggnadsstadgan och i denna förefintlig föreskrift om byggnadsordningarnas upprättande tillkommit. Om dessa senare utarbetats såsom de bort och granskats av myndigheter, som haft fackmannakompetens att tillgå, hade byggnadsförhållandena i våra samhällen varit bättre. Byggnadsbestämmelserna vore så till vida att förorda framför föreskrift i byggnadsordningarna, att de vid stadsplanens uppgörande direkt framkomme på grund av varje orts särskilda behov och erhölle större trygghet. Då det samhälleliga bebyggandet vore ett utslag av det levande livets och utvecklingens behov, måste dessa bestämmelser givetvis lätt kunna ändras i samband med utvecklingen. Ändring av dylika särskilda bestämmelser bleve, därest byggnadsordningarna, såsom väl vore att förmoda, hädanefter skulle granskas av Kungl. Maj:t eller eventuellt av byggnadsstyrelsen, ej besvärligare än ändring i byggnadsordning, men samhällets medlemmar och markägare erhölle större möjlighet att göra sina önskemål gällande och finge desamma framförda vid prövningen av bestämmelserna i högsta instans. Vid ett rationellt ordnande av ett samhälles bebyggande gjorde sig så många faktorer gällande av olikartad natur, att specificerande därav i regel ej kunde bliva till fyllest; detta gällde såväl vid ett äldre samhälles vidare utveckling inom sig själv och över de gamla stadsgränserna som vid planeringen för nya samhällen. Författandet av ett stadsplaneförslag, där alla de moderna stadsplaneväsendets fordringar skulle tillgodoses, vore att jämföra med en komposition; men borde ej onödigt binda kompositören att endast »spela på vissa tangenter». Ett huvudvillkor beträffande bestämmelser vore dock givetvis, att de handhades med klokhet; och det förutsattes, att planförfattaren, som skulle råda samhällena att antaga dessa föreskrifter för bebyggandet, själv kunde bygga och att han vid komponerandet av stadsplanen och dess utbyggande kunde praktiskt och konstnärligt tillgodogöra sig de för orten karaktäristiska förhållandena med hänsyn till terräng och dylikt. Av vad här anförts torde framgå, att en kringskärning av kommitténs förslag beträffande stadsplans innehåll och en begränsning av de särskilda bestämmelsernas för byggnadskvarterens användande vore att undanrycka stadsplaneväsendets byggnad en av dess hörnstenar. Om det av kommittén, på den gällande lagstiftningens grund och med stöd av vad det praktiska behovet redan tillformat, vidare utarbetade förslaget måste anses tillfullo motsvara det föreliggande behovet, kunde likväl beträffande förslagets detaljer en och annan redigering vara önskvärd. Här ville Lilljekvist endast beröra en detalj, sammanhängande med förut omnämnda anmärkning, att trots att de gjorda uppräkningarna av vad en stadsplan skulle till sina gränser angiva i kommitténs förslag vore vida innehållsrikare än vad av nuvarande lagar kunde utläsas, bestämmelserna härom dock kunde befinnas vara för snäva. Denna eventuella olägenhet kunde enligt Lilljekvists mening lätt avhjälpas. Genom sammanförande av vad om stadsplan säges borde utformas en definition över vad själva stadsplanebegreppet innebure; därefter skulle i lagen bestämmas, att i stadsplan skulle upptagas bestämmelse för alla olika i densamma ingående områdens praktiska utnyttjande, i anslutning vartill föreskreves, att stadsplan sålunda skulle till sina gränser angiva: byggnadskvarter; gator, torg och andra för allmän samfärdsel avsedda områden; parker och planteringar; idrottsplatser; trafikområden; säkerhetsområden (?); begravnings-
47 platser; vattenområden och andra i planen förekommande områden, avsedda att användas till speciellt ändamål av den art, att det lämpligen borde i stadsplanen fastslås. 1 §• Fastighetsregisterkommissionen: Kommittén rörde sig med ett synnerligen vittomfamnande stadsplanebegrepp, ja så vittomfattande, att man icke kunde bilda sig en säker föreställning om vad förslaget egentligen innebure, särskilt beträffande enskild rätt, i vilken det kunde medföra oöverskådliga begränsningar. Kommissionen åsyftade här närmast den i 1 § föreslagna bestämmelsen, att stadsplanen skulle meddela de ytterligare bestämmelser, som funnes erforderliga angående användande av i stadsplan ingående område. Denna avfattning vore så vid, att den kunde omfatta vad som helst, och med den tendens, som visat sig beträffande tillämpningen av den nu gällande bestämmelsen om meddelande av särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande — en bestämmelse, som, efter vad motiven till kommitténs förslag utvisade, av kommittén ansåges innefatta för snäva gränser — att stadga synnerligen vittgående inskränkningar i rätten att förfoga över tomterna, måste man ställa sig högeligen betänksam mot denna inblankofullmakt att meddela särskilda föreskrifter. I motiven hade kommittén förklarat, att då den ansett sig böra förorda, att i lagtexten icke intoges några som helst detaljföreskrifter angående stadsplanebestämmelsernas innehåll, hade detta skett därför att kommittén hölle för lämpligast, att de prövande myndigheterna granskade fall till fall, obundna av dylika föreskrifter. Vid sådan granskning måste, tillade kommittén, uppenbarligen tagas hänsyn av mångahanda slag; ej minst viktigt och nödvändigt vore att vid varje tillfälle samvetsgrant väga det allmänna och det enskilda intresset mot varandra. Kommissionen befarade, att det enskilda intresset mången gång skulle hava det svårt att göra sig hört — exempel härpå funnes redan nu — och det kunde också hända att samhällena komme, för att få en stadsplanefråga i hamn,. att nödgas acceptera bestämmelser, som det egentligen icke ville hava, bestämmelser så detaljerade att det sedan knappast funnes någon rörelsefrihet för samhällets organ, t. ex. för byggnadsnämnderna, vid meddelande av byggnadslov. Kommissionen hade under sin verksamhet träffat på bestämmelser, meddelade på grundvalen av nu gällande lag, som varit sådana, och trodde sig också märka en avgjord tendens att i allt vidsträcktare grad tynga stadsplanerna med särskilda byggnadsbestämmelser, till men för och intrång i den kommunala självbestämmanderätten. Kommissionen måste därför bestämt påyrka, att rätten att meddela stadsplanebestämmelser i själva lagen erhölle nödig begränsning. Enligt kommissionens mening vore redan den nu gällande föreskriften om särskilda bestämmelser beträffande byggnadskvarters användning för vitt avfattad. Kommissionen återkomme i viss mån till denna fråga vid 7 §. Enligt förslaget skulle stadsplan omfatta även trafikområden och bland dem järnvägsområdena. Så vitt kommissionen kunde finna, reglerade förslaget emellertid icke förhållandet mellan expropriation för sådana ändamål, å ena, och det förhållandet, att sådant område intoges i stadsplan, å andra sidan. Medgåve Kungl. Maj:t, att t. ex. tomter m. m. finge användas för en järnväg, skulle detta då anses innefatta stadsplaneändring, eller bestode den gamla planen med t. ex. rätt för staden att lösa mark, som enligt denna vore gatu-
48 mark, men enligt expropriationsbeslutet inginge i järnvägsområdet? Och, å andra sidan, om Kungl. Maj:t fastställde stadsplan, enligt vilken viss del av enskild järnvägs område skulle ingå i t. ex. gata, innefattade fastställelsebeslutet även sådant medgivande, som omförmäldes i 2 § i förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart av järnväg m. m., eller skulle sådant tillstånd särskilt utverkas, innan staden kunde förvärva gatumarken? Kommissionen, som härmed antytt ett par konfliktfall, funne det angeläget, att de berörda spörsmålen klarlades i lagen. Kommissionen vore för övrigt icke övertygad om lämpligheten av att trafikområdena intoges i stadsplanen och hyste farhågor för att bestämmelsen härom skulle visa sig hava åtskilliga mindre förmånliga verkningar. Kommissionen hade icke förbisett, att i motiven uttalats, att kommittén utginge från att stadgandena om byggnadskvarter och byggnadstomter samt gata icke skulle vara tillämpliga å t. ex. järnvägsområde, men kommissionen kunde ej finna annat än att t. ex. regeln i 21 § enligt lagförslaget vore avsedd att vara undantagslös. Skedde ändring i stadsplan, så att del av trafikområde finge karaktären av gatumark, skulle staden alltså hava rätt lösa denna gatumark utan hinder av förberörda stadgande i 1880 års förordning. Järnvägsstyrelsen: I 1 § av stadsplanelagskommitténs förslag till ny stadsplanelag hade i motsats mot nuvarande förfaringssätt intagits bestämmelse därom att stadsplanen skulle till sina gränser angiva jämväl områden, avsedda för särskilda trafikändamål, såsom järnvägsområden, vattenled, hamnområden och flygplatser (trafikområden); ävensom områden, avsedda för anläggningar, som medföra fara av allmän art, såsom elektriska starkströmsledningar (säkerhetsområden) med flera andra områden för särskilda ändamål. Av motiveringen framginge, att den nutida uppfattningen torde kräva, att stadsplanens uppgift borde vara mera omfattande och betydelsefull än nu, i det densamma borde ej blott åsyfta anordnande av gatuleder och bebyggandet inom stadsplanen utan ock reglera och leda stadens utveckling i dess helhet och således även omfatta byggnader och områden för andra ändamål än bebyggandet, kort sagt lämna erforderligt underlag till utformande av den växande sociala och ekonomiska organism, som ett stadssamhälle utgjorde. Såsom villkor för denna utvidgade betydelse av stadsplanebegreppet uppställde dock kommittén fordran för dessa trafik- och säkerhetsområden m. m. på endels andra regler än som gällde för byggnadskvarter och gatumark. Kommittén utginge därifrån att stadsplanelagens stadganden angående byggnadskvarter och byggnadstomter samt gator icke skulle vara tillämpliga å områden, som toges i bruk för något av här ifrågasatta ändamål, dock med skyldighet enligt byggnadsstadgan att vid byggnads uppförande söka byggnadslov eller i fråga om nybyggnad för statens räkning göra anmälan härom. Av kommittén förutsattes alltså, att inom område, som tagits i bruk för något av här ifrågavarande ändamål, stadsplanelagens bestämmelser angående jordlösen, avsedda för gatumark och tomtmark, icke gällde och att den, som ville för det angivna ändamålet förvärva mark inom området, finge i vanlig ordning hos Kungl. Maj:t göra ansökan om expropriation. Och om området, då stadsplanen fastställdes, icke för det avsedda ändamålet ännu tagits i bruk, skulle ävenledes, därest icke uppgörelse kunde träffas med ägaren, icke annan utväg än expropriationsvägen finnas att för ändamålet förvärva området. I förut i detta ämne avgivet utlåtande av den 24 januari 1916 hade styrelsen påvisat den stora vikten därav att disponerandet av trafikområdena icke förhindrades eller försvårades därigenom, att stadsplanelagens bestäm-
m melser komme att för dem bliva gällande såsom bland annat skyldighet att avstå gatumark inom området eller att ställa sig till efterrättelse de allmänna eller särskilda bestämmelser, som gällde för byggnadstomters användande. Med den begränsning av stadsplanelagens regler i avseende å ifrågavarande områden, som kommittén uppdragit, syntes från statens järnvägars sida icke vara något att erinra mot den nu av kommittén förändrade utsträckning av stadsplanebegreppet. Det syntes vara önskligt, särskilt ur stadsintressets synpunkt, att i en stadsplan eller genom ändring av redan befintlig sådan redan på förhand fastsloges, vilka områden som borde ifrågakomma för dessa speciella ändamål, och även för andra parter, som hade intressen att härvidlag bevaka, torde det framstå såsom en förmån att vinna visshet om vilka områden kunde omedelbart eller längre fram disponeras för de speciella ändamålen. Då kommittén upptagit de båda här berörda områdena, trafikområden och säkerhetsområden, särskilt för sig, ville styrelsen i detta sammanhang erinra, att ofta nog genom starkströmsledningars förekomst ett trafikområde i större eller mindre utsträckning kunde utgöra även ett säkerhetsområde, vadan blivande bestämmelser för säkerhetsanordningar måste enligt sakens natur även beröra och stipuleras för dylika anordningar inom ett trafikområde. Byggnadsräcka Lilljekvist: I 1 § föreskreves, att »för stads ordnande och bebyggande skall finnas stadsplan» samt att »i den mån stadens utveckling det påkallar, skall för del av stadens område, som ej är i stadsplan intagen, stadsplan uppgöras». I 2 § föreskrevs vidare, att »stadsplan antages av stadsfullmäktige». Kommittén framhölle emellertid, att berörda föreskrift i 1 § åstadkomme, att det. icke vore staden ensam, som hade att avgöra, när och i vilken mån stadsplanen skulle utsträckas. Föreskriften borde nämligen enligt kommitténs mening (se sid. 91 i betänkandet) icke anses hava betydelse endast såsom en maning åt de kommunala myndigheterna; den torde dessutom åt de offentliga myndigheter, som hade att övervaka stadsplaneväsendet, Kungl. Maj:t, Konungens befallningshavande och byggnadsstyrelsen, giva en, även formellt, oomtvistlig rätt att med lämpliga medel påverka samhälle, som ådagalade försumlighet och likgiltighet med hänsyn till utsträckandet av stadsplanen. Denna påverkan, sade kommittén, torde kunna i sista hand erhålla karaktär av ett av Kungl. Maj:t eller Konungens befallningshavande meddelat formligt föreläggande för staden att vidtaga nödiga åtgärder för bringande av stadsplanen till bättre överensstämmelse med utvecklingen. Då det funnes all anledning att förutsätta, att dylikt föreläggande i vissa fall kunde bliva av nöden, ville Lilljekvist ifrågasätta, huruvida icke det av kommittén gjorda uttalandet om föreskriftens tolkning borde komma tydligt till synes, exempelvis genom ett tillägg att, »därest samhälle ådagalägger försumlighet med hänsyn till stadsplans utsträckning, äger Kungl. Maj:t efter hemställan från Konungens befallningshavande och byggnadsstyrelsen meddela föreläggande om utsträckning av planen i anslutning till förefintligt behov». Såsom jämförelse och till motivering för detta förslag hänvisades till 67 § rörande myndighets ingripande beträffande område på landet, där behov av stadsplan förelåge. Givetvis borde vidare tilläggas, att vid dylikt föreläggande Konungens befallningshavande skulle äga befogenhet att för viss tid meddela förbud att inom området verkställa nybyggnad, men med befogenhet för befallningshavande att giva lov till bebyggandet i överensstämmelse med vad i 62, 63 och 68 §§ föreskreves. 7—22523.
50 I detta samband ville Lilljekvist dock framhålla, att byggnadsförbud i verkligheten i betydande utsträckning åsidosattes. Ehuru detta i icke oväsentlig grad vore beroende på att dylika överträdelser sällan beaktades, torde det dock, även om bättre kontroll härutinnan genom länsarkitekternas ingripande kunde väntas, ej bliva möjligt att fullt effektivt genomföra byggnadsförbud. Då emellertid byggnadsförbud vore det enda hjälpmedel, som stode de övervakande myndigheterna till buds för att, där förordnande om stadsplans upprättande utfärdats, påskynda sådan plans tillkomst, ansåge Lilljekvist, att möjlighet till dylik åtgärd borde i lagen bibehållas. Den under punkterna a)—g) angivna olika indelning av i stadsplan ingående mark syntes innefatta flertalet olika kategorier, som kunde förekomma. Önskemål att i stadsplan kunna angiva även områden av annan art än de uppräknade torde förekomma, varför tillägg borde göras att i stadsplan förutom sålunda angivna områden — i den mån de förekomme — även skulle upptagas områden i övrigt, vilkas användning vore av den art, att den borde genom införande i stadsplanen fastslås. Detta tillägg skulle eventuellt kunna göras i en ny punkt: f). Av i förslaget angivna områden hade särskilt behovet att i stadsplan intaga järnvägsområden, hamnområden, begravningsplatser samt vattenområden, oftast gjort sig gällande. Villkoret för ifrågavarande områdens inordnande i stadsplan måste, såsom kommittén framhölle, vara »att beträffande dem sådana särskilda laga regler göras tillgängliga, som för dem äro lämpliga, således endels andra regler än som gälla för byggnadskvarter och gatumark». De särskilda regler, som kommittén i sådant, avseende funnit erforderliga och som innefattades dels i 17 och 76 §§ i stadsplanelagsförslaget och dels i 12 § i kommitténs förslag till byggnadsstadga, syntes emellertid icke tillfyllest särskilt beträffande järnvägsområden och hamnområden, vilket vidare skulle beröras i samband med granskningen av dessa paragrafer. Beträffande uppställningen av 1 § syntes det för vinnande av enhetlighet vara riktigare, att de sammanfattande benämningarna i punkterna b—e »gatumark», »idrottsplatser», »trafikområden» och »säkerhetsområden» sattes först i de olika punkterna och utan parentes i likhet med vad som skett i punkterna a), f) och g). Under punkt b) borde även »allmänna planteringar» intagas, då dessa oftast icke kunde hänföras till begreppet parker. Parker syntes åter ej böra hänföras till »för samfärdsel avsedda områden», varför en omformulering borde ske. Punkterna b)—f) skulle alltså lyda: b) gatumark, vari inbegripes gator, torg och andra för allmän samfärdsel avsedda områden, samt parker och allmänna planteringar. c) idrottsplatser, omfattande områden, avsedda för lekar, idrottsövningar, friluftsbad och liknande ändamål. d) trafikområden, omfattande områden, avsedda för särskilda trafikändamål, såsom järnvägsområden etc. e) säkerhetsområden, eller bättre: skyddsområden, avsedda för anläggningar, som medföra fara av allmän art, såsom elektriska starkströmsledningar m. m. f) övriga områden, vars användning till visst ändamål önskas fastställd. Bestämmelser, att stadsplan skulle upptaga höjdlägen i nödig omfattning, syntes böra i sådan mån utvecklas, att antydan gåves om vad som med uttrycket »nödig omfattning» för övrigt avsåges. Ehuru detta kunde utläsas på olika ställen i förslaget till byggnadsstadga, torde praktiska skäl tala för ett förtydligande härav även i stadsplanelagen. Bestämmelse borde lämpligen angiva förutom föreskrift om höjdlägen å gatumark, även möjlighet till »andra
51 höjdlägen, som visa sig erforderliga, vare sig för kvartersområde, för byggnad eller annat». Nödvändigheten av de i stadsplanen såsom en fullständigande åtgärd ingående stadsplanebestämmelserna hade Lilljekvist i annat sammanhang framhållit. Att dessa bestämmelser, som förut endast kunnat omfatta direkta byggnadsbestämmelser, nu utvidgats att omfatta även annat än själva bebyggandet, vore i full överensstämmelse med de behov, som i sådant avseende ofta gjort sig gällande. Kommittén hade ej i lagtexten infört några detaljföreskrifter angående stadsplanebestämmelsernas innehåll. Denna föreskriftens rymlighet utgjorde ett bestämt önskemål, men Lilljekvist hölle dock före, att föreskriften om de ytterligare bestämmelser, som funnes erforderliga angående användande av i stadsplanen ingående område, borde, analogt med vad nyss nämnts rörande höjdbestämmelserna, kunna i viss mån förtydligas. Då enligt gällande praxis dessa bestämmelser avsett och även fortfarande i första hand torde komma att avse bebyggandet, syntes det lämpligt, om detta även finge av bestämmelsen framgå. Detta kunde lämpligen ske genom införande av ordet »bebyggande» i föreskriften på följande sätt: »dels ock meddela de ytterligare bestämmelser — stadsplanebestämmelser — som finnas erforderliga angående bebyggande eller användande i övrigt av i stadsplanen ingående område». Därest ej en hopslagning av stadsplanelag med vissa delar av byggnadsstadgan skulle komma att genomföras, borde i denna paragraf av stadsplanelagen även intagas en sammanfattning av de föreskrifter rörande stadsplans uppgörande, däri inbegripet angivna fordringar på stadsplanebestämmelser, som byggnadsstadgeförslaget innehölle. Svenska kommunaltekniska föreningen: Börande de i 1 § punkt d) av förslaget till stadsplanelag angivna trafikområdena uttalades det bestämda önskemålet, att vid utarbetandet av stadsplanebestämmelser för dylika områden dessa bleve så allmänt hållna och så avfattade, att de lämnade nödig rörelsefrihet för anordningar av teknisk art inom sådana områden, vilken frihet vore en förutsättning för dessa områdens utnyttjande på ett ändamålsenligt sätt. Svenska tehiologföreningen: Enligt 1 § skulle stadsplan till sina gränser angiva bl. a. vattenområden (punkt g). Härmed avsåges enligt kommitténs motivering, att, där stadsplaneområde gränsade till vatten, vare sig hav, insjö eller ilod, i stadsplanen borde fixeras en gränsskillnad mellan land och vatten. Visserligen borde, enligt vad kommittén angåve, denna gräns kunna vara i så måtto rörlig, att den icke behövde i allo hänföra sig till de vid tillfället rådande förhållandena, utan kunde medgiva exempelvis landgränsens planmässiga flyttande genom fyllning eller utbyggnad av kajer eller utgrävning av bassäng. Men ändring av de rådande förhållandena i vidare mån än den fastställda gränsen medgåve skulle dock icke kunna äga rum annorledes än efter fastställande av ändring i stadsplanen. Utfyllnad utöver den i stadsplanen angivna gränsen finge således ej ske, förrän planen ändrats; ej heller finge utan dylik ändring exempelvis anläggas en ö i vattenområde, som innefattades i stadsplanen. Fråga kunde emellertid uppstå, huruvida ett dylikt fastställande av vattenområdes gräns allenast medförde förpliktelse att underlåta dylika positiva åtgärder för gränsens ändring, eller om därav följde jämväl åliggande, exempelvis för vederbörande samhälle, att tillse, att gränsen icke genom andra inverkande omständigheter förändrades. Förutom den uppgrundning, som alltid kunde tänkas ske genom avlagring av slam och dylikt, vore för vårt lands del härvid särskilt att räkna med den sekulära landhöjningen, vars verk-
52 ningar, om än långsamma, dock vid långgrunda kuster kunde vara en faktor av betydelse. Ehuruväl någon skyldighet för vederbörande samhälle i detta hänseende icke torde kunna härledas ur lagförslagets stadganden, hade föreningen dock velat fästa uppmärksamheten på det önskvärda i att missförstånd och tvistigheter på denna punkt måtte såvitt möjligt förebyggas. I sista stycket av 1 § stadgades, att, om byggnadskvarter helt eller delvis vore från sundhetssynpunkt till bebyggande mindre tjänligt, sådant skulle i stadsplanen angivas. Ett byggnadskvarters större eller mindre tjänlighet till bebyggande avhängde givetvis av en mängd olika faktorer vid sidan av den rent hygieniska. Särskilt, kunde å ett visst område grundförhållandena vara sådana, att de, utan att platsen därigenom erhölle någon hälsovådlig karaktär, likväl gjorde densamma föga tjänlig till bebyggande. Även i ett sådant fall kunde det tänkas behövligt, att området underkastades en bestämmelse sådan som den i § 13 c) beträffande från sundhetssynpunkt mindre tjänlig mark föreslagna, eller att marken icke finge bebyggas, innan sådana åtgärder för hindrets undanröjande vidtagits, som av Konungens befallningshavande godkändes. Att i lagförslaget endast hälsosynpunkten beaktats berodde måhända i viss mån på historiska skäl, i det att till kommitténs bedömande förelegat en särskild framställning om reglering av byggandet å hälsovådliga områden. Av ovan antytt skäl syntes emellertid förevarande punkt av 1 § lämpligen kunna utvidgas att omfatta även de andra fall, som här avsåges, exempelvis genom att efter orden: »från sundhetssynpunkt» inskötes orden: »eller eljest». Motsvarande ändring borde i sådant fall vidtagas i 13 § punkt c. Stadsplanenämnden i Stockholm: Börande de i 1 § upptagna bestämmelserna om stadsplans innehåll anmärktes, att föreskrifter saknades rörande tunnel. Icke heller berördes denna fråga på annat ställe i lagförslaget. Tvekan kunde sålunda uppstå, huruvida en tunnel, som förmedlade gatutrafik, skulle hänföras till »gatumark» eller till »trafikområde» eller eventuellt behandlas på annat sätt. Då det måste anses önskvärt, att klarhet härutinnan vunnes, föresloge nämnden paragrafens komplettering med en bestämmelse, huru tunnel i stadsplanehänseende skulle behandlas. I sista punkten av paragrafen föreskreves, att, där byggnadskvarter helt eller delvis vore från sundhetssynpunkt till bebyggande mindre tjänligt, jämväl detta skulle i stadsplanen angivas. Nämnden hade för sin del icke kunnat finna någon särskild anledning, varför angivandet av ett område av här antydd art skulle begränsas till enbart sådana delar, som i planen avsatts till byggnadskvarter. Å andra sidan måste det för stadsplanekartans tydlighet anses önskvärt, att sådant område i sin helhet till sina gränser angåves. Sådant angivande förutsattes också i byggnadsstadgeförslagets 14 § tredje stycket. Under åberopande av vad sålunda anförts föresloges, att här ifrågavarande punkt uteslötes samt ersattes med ett tillägg till upprepningen av vad stadsplan skulle till sina gränser angiva av i huvudsak följande innehåll: »h) områden, som ur sundhetssynpunkt äro mindre tjänliga till bebyggande». Stockholms stads byggnadsnämnd: Det innebure otvivelaktigt ett betydelsefullt framsteg, att stadsplanebegreppet fullt tydligt klarlagts i 1 § och givits en innebörd, som svarade mot utvecklingens krav. Erfarenheten torde nämligen givit vid handen, att bebyggandet inom städernas planlagda områden icke i allmänhet på tillfredsställande sätt tryggades genom de generella regler, som innefattades i byggnadsstadgan eller som enligt byggnadsordningarna gällde för de skilda samhällena. I Stockholm hade också allt sedan stadsplanelagens tillkomst i allt större omfattning icke blott för bebyggande av
53 nya stadsplaneområden utan även för utbyggande av redan delvis bebyggda kvarter tillämpats det förfarande, som lagen anvisat men hittills icke uppställt såsom ovillkorlig fordran, nämligen att medelst särskilda bestämmelser med avseende på kvarterens användande på förhand säkerställa ett bebyggande, som efter utredning i varje särskilt fall funnits vara ur allmän synpunkt önskvärt. Att detta förfarande bleve i lag påbjudet och att det utsträcktes till att omfatta allt stadsplanelagt område, funne nämnden vara i full överensstämmelse med det allmännas intresse icke minst i så måtto, att städerna därigenom bringades att i tid utreda förutsättningarna för sin framtida utveckling och att på ett effektivt sätt förhindra tillkomsten av oförutsedda byggnadsföretag, som eljest lätt ödelade ett samhälles trevnad och utseende. Givetvis komme därvid ofta stora svårigheter att möta inom redan bebyggda områden, och särskilt för en stad med Stockholms utsträckning komme otvivelaktigt att krävas en avsevärd tid för det nya förfarandets genomförande. Det syntes dock önskvärt att eri viss tidsfrist fastställdes, om än den av stadsarkitekten förslagsvis nämnda, 4 år, 1 torde vara allt för knapp för Stockholms vidkommande. Stadsarkitekten i Stockholm: Första kapitlet i lagen om fastighetsbildning i stad, vilket enligt kommitténs förslag skulle i huvudsak ersättas av en särskild stadsplanelag, inleddes med föreskrift om att för stads ordnande och bebyggande skall finnas stadsplan, omfattande såväl byggnadskvarter som ock gator, torg och andra allmänna platser samt deras höjdlägen (gatuprofiler). Detta stadgande vore hämtat ur 1907 års stadsplanelag, som i sin tur upptagit detsamma ur byggnadsstadgan, varvid bestämmelsen rörande höjdlägen tillagts, utgörande detta tillägg alltså en vidgning av stadsplanebegreppet i äldre betydelse. Det nu föreliggande lagförslaget innefattade i 1 § därutöver ett högst betydande tillägg, i det att i själva stadsplanen inbegrepes jämväl allt vad man för närvarande förstode med byggnadsbestämmelser, d. v. s. sådana särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande, som omförmäldes i den nuvarande lagens 2 § och som hädanefter skulle benämnas stadsplanebestämmelser. Kommittén hade formulerat detta stadgande så, att stadsplan skulle, jämte annat som närmare angåves, innefatta de ytterligare bestämmelser, som funnes erforderliga angående användande av i stadsplanen ingående område (stadsplanebestämmelser). Denna viktiga bestämmelse, som utgjorde underlaget för allt byggande inom stadsplanen, hade dock bort givas ett något klarare uttryck. Då bestämmelsen i första rummet avsåge kvarterens bebyggande och då dess ojämförligt största betydelse låge just i de stora möjligheter som den beredde till ett effektivt ordnande av själva bebyggandet, förefölle det egendomligt, att bebyggandet här icke särskilt omnämndes. Samma oegentlighet vidlådde även nu gällande bestämmelse i fastighetsbildningslagen, som avfattats i analogi med det ursprungliga stadgandet i 1907 års stadsplanelag, för vars verkliga innebörd och blivande tillämpning man dock vid lagens utfärdande ägde endast ringa förståelse. Då stadgandet nu infogades i sitt rätta sammanhang och något tvivel ej längre rådde rörande dess betydelse för själva bebyggandet, syntes ett förtydligande i angiven riktning böra ske och näst sista stycket i 1 § avfattas på ungefär följande sätt: »dels ock meddela de ytterligare bestämmelser, som finnas erforderliga med avseende på sättet för kvarterens bebyggande samt användningen i övrigt av i stadsplanen ingående område (stadsplanebestämmelser)». 1
Se sid. 287.
54 Länsstyrelsen i Stockholms län: Kommittén hade särskilt på sidorna 92 och 95 i sitt betänkande redogjort för den principiella olikheten mellan, ä ena sidan, stadsplanebegreppet enligt nu gällande bestämmelser och, å den andra, kommitténs uppfattning om detta begrepps innebörd. Enligt gällande bestämmelser skulle stadsplan omfatta dels byggnadskvarter dels ock gator, torg och andra allmänna platser samt dessas höjdlägen, därjämte finge stadsplan för visst i planen ingående område innehålla särskilda bestämmelser i avseende å byggnadskvarterens användande. Denna snäva uppfattning av stadsplanebegreppet hade, såsom kommittén framhölle, vållat, utom annat, svårighet och stundom omöjliggjort att inom en stadsplan inordna sådana områden, som icke vore avsedda vare sig till byggnadskvarter eller till trafikleder. Enligt kommitténs uppfattning av stadsplanebegreppet skulle stadsplan kunna betecknas såsom sammanfattningen av de i därom särskilt stadgad ordning fastställda regler angående ordnandet och bebyggandet av stadens i planen innefattade område (sid. 92)! Stadsplanens uppgift, sade kommittén vidare (sid. 93), vore, kort sagt, att lämna erforderligt underlag till utformande av den växande sociala och ekonomiska organism, som ett stadssamhälle utgjorde. Kommittén karaktäriserade (sid. 95) stadsplanen såsom bestående av ett system av särskilda bestämmelser angående stadsplaneområdets användande. Med hänsyn till dessa principuttalanden, vilka avsåge att åskådliggöra skillnaden mellan stadsplanebegreppet enligt gällande lagstiftning och samma begrepp enligt kommitténs uppfattning, hade det kunnat förväntas att även lagtexten skulle innehålla något allmänt uttalande om statsplanebegreppets innebörd enligt föreliggande lagförslag. Sådant saknades emellertid alldeles. I stället hade kommittén i 1 § åtnöjt sig med att uppräkna vad stadsplanen skulle innehålla. Denna uppräkning vore visserligen vida innehållsrikare än motsvarande bestämmelser i 1 kap. 1 § och 2 § andra stycket i lagen om fastighetsbildning i stad, men detta hindrade icke att även de föreslagna bestämmelserna kunde komma att visa sig lida av samma fel som de nu gällande, nämligen att, då de skulle praktiskt tillämpas, även de befunnes vara för snäva. När nu kommittén, på sätt som skett, underlåtit att i förslagets lagtext införa ett uttalande om vad med stadsplan förstodes enligt samma lagförslag, men ersatt detta med en uppräkning av vad en stadsplan skulle innehålla, hade följden blivit den, att denna uppräkning erhållit en form, som kunde giva anledning till den misstolkning, att varje stadsplan nödvändigt skulle omfatta varje slag av områden, som uppräknades under a)—g) i 1 §. Meningen kunde dock endast vara den, att, där område av något av de under a)—g) angivna slag inginge i stadsplanen, denna skulle angiva gränserna för området. Vad anginge de under a)—g) upptagna områdena hade länsstyrelsen icke kunnat undgå att fästa sin uppmärksamhet särskilt vid två av dem, nämligen parker och vattenområden. Länsstyrelsen ansåge icke, att parker borde inordnas under de för allmän samfärdsel avsedda områden och inräknas bland gatumark. Parkernas egentliga ändamål vore icke att förmedla samfärdseln. De .borde utgöra en egen grupp för sig. Beträffande vattenområden yttrade kommittén å sidorna 106 och 107 — efter att hava gjort det uttalande, att det i statsplaneavseende vore av vikt att förhållandet mellan land och vatten upprätthölles — följande: »Gränsar stadsplaneområde till vatten, vare sig hav, insjö eller flod, bör i stadsplanen fixeras en gränsskillnad mellan land och vatten. Och i vidare mån än denna gräns medgiver må ändring i de rådande förhållandena ej äga rum annor-
55 ledes än efter fastställande av ändring i stadsplanen. Utfyllnad utöver den i stadsplanen angivna gränsen må således ej ske, förrän planen ändrats; ej heller må utan dylik ändring exempelvis anläggas en ö i vattenområde, som innefattas i stadsplanen. Detsamma gäller uppförandet i vatten av bryggor och andra fasta byggnadsverk. Det är för tillgodoseende härav som kommittén ansett, att i lagen bör stadgas, att stadsplan skall till sina gränser angiva, bland annat, även vattenområde.» Om den här ovan angivna tolkningen av 1 § i lagförslaget vore riktig, skulle bestämmelsen rörande vattenområden betyda att, därest vattenområde inginge i stadsplanen, skulle denna angiva vattenområdets gränser. Börande de med a)—f) betecknade olika slag av områden angåves antingen uttryckligen eller genom själva namnet, vilket från stadsplanesynpunkt betydelsefullt ändamål området vore avsett att tillgodose. Något sådant funnes icke angivet beträffande vattenområde. Den av kommittén presterade motivering, för vilken nyss redogjorts, lämnade icke någon upplysning i detta avseende. Där talades visserligen om vikten från stadsplanesynpunkt av att förhållandet mellan land och vatten upprätthölles och att en gränsskillnad fixerades mellan land och vatten, men något skäl för detta påstående framfördes icke. Länsstyrelsen ville icke bestrida, att fall kunde förekomma, då det från stadsplanesynpunkt kunde vara behövlig^ att i, planen fixera gränsen mellan land och vatten, men kunde icke finna något skäl varför, såsom kommittén föresloge, ett dylikt gränsfixerande skulle vara obligatoriskt, så snart ett vattenområde inginge i stadsplanen. Förslaget förefölle rent av betänkligt, om i betraktande toges de konsekvenser förslagets godkännande skulle föra med sig. Icke någon åtgärd skulle få vidtagas, som innebure ett rubbande av det genom stadsplanen fastställda förhållandet mellan land och vatten, annorledes än efter fastställande av ändring i stadsplanen. Detta innebure att, för att taga ett exempel, en fast klappbrygga icke skulle få anordnas, med mindre denna långvariga och invecklade procedur föregått. Stadsplanelagen borde dock icke lägga hinder i vägen för en mera praktisk lösning av en dylik enkel byggnadsfråga, vilken otvivelaktigt kunde regleras genom en för stadens behov avpassad byggnadsordning. Med hänsyn till nu anförda omständigheter ansåge länsstyrelsen 1 § böra omarbetas i den riktning, att den först komme att innehålla ett allmänt hållet kortfattat uttalande om vad med stadsplan enligt lagen förstodes, och därefter specialföreskrifter, vilka då icke borde få karaktären av en uttömmande uppräkning, utan kunde lämna rum för inordnande i stadsplanen även av andra slag av områden än de, som föreliggande förslag angåve, men vilka det från stadsplanesynpunkt kunde vara av betydelse att få med i planen. Huruvida området ägde denna betydelse, prövades i varje särskilt fall enligt de grunder, som angåves i det allmänna uttalandet om vad med stadsplan förstås. Länsarkitekten Stenfors: Första punkten innehölle en ovillkorlig föreskrift därom att för stads ordnande och bebyggande skulle finnas stadsplan. Av vikt torde därför vara, att i lagen klart angåves vad som konstituerade en sådan. Också meddelades i paragrafen bestämmelser, ordnade uti avdelningar och moment, om vad till en stadsplan hörde. Uppenbarligen kunde emellertid en stadsplan icke alltid inrymma alla de olika slags områden, som upptagits under mom. a)—g). Bestämmelserna torde väl ej heller avse att påfordra något sådant. Meningen torde hava varit, att stadsplan så långt möjligt och lämpligt vore, beroende på lokala förhållanden, skulle inrymma områden av de angivna huvudslagen. Dock väl med den förutsättningen, att planen under alla omständigheter åtminstone skulle dels till gränserna angiva bygg-
56 nadskvarter, gator, torg och parker, dels upptaga höjdlägen i nödig omfattning, dels ock meddela erforderliga stadsplanebestämmelser. Men även utöver de uppräknade huvudslagen områden kunde andra slags områden förekomma, som av praktiska skäl borde i och för stadens ordnande ingå i stadsplan' ' t. ex. områden för fornlämningar, jordbruksområden (varom mera nedan) m. m. Genom angivande i pragrafen av merberörda bestämda huvudslag av områden syntes också vara avsett att genomföra klassificering av områdena inom en stadsplan och skulle, av lagförslaget i övrigt att döma, de som fölle under en och samma klass eller huvudrubrik i allt väsentligt i laghänseende likställas. Genom praxis torde föreskriften i nu gällande lag om vad stadsplan skall omfatta hava erhållit den tolkningen, att därinom endast kunde förekomma, å ena sidan, byggnadskvarter och, å den andra, mark för allmän samfärdsel (allmänna platser). Allt vad i övrigt inom stadsplan förekomme hade, ehuru i många fall mindre lämpligt, måst inrangeras under någondera av dessa klasser, i regel den förra, för att stadsplanen skulle kunna vinna fastställelse. Skulle motsvarande praxis utveckla sig i händelse föreliggande lagförslag bleve lag, vore visserligen flera klasser att välja på, men i åtskilliga fall skulle även då, såsom Stenfors nyss antytt, områden förekomma, vilka icke lämpligen kunde inordnas i paragrafens klassystem. Måhända tilläte paragrafens nu föreslagna lydelse icke, att dylika områden som sådana intoges i stadsplan. Därjämte torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida alla de inom resp. klasser exemplifierade markområdena verkligen borde i lagen likställas, såsom syntes vara meningen. Sålunda sammanfördes i mom. b), under den gemensamma benämningen »gatumark», såväl gator och torg som parker och dylika planterade allmänna platser. Dessa allmänna markers sinsemellan skiljaktiga användbarhet för trafiken gåve emellertid åt desamma i verkligheten väsentligt olika karaktär. Detta borde enligt Stenfors' åsikt finna klart uttryck i stadsplanelagstiftningen och i stadsplanen. Föreskriften i 78 § i lagförslaget belyste vidare den sammanblandning Stenfors åsyftade, då däri sades, att marken, oavsett om tomt vore belägen vid torg, park eller annat dylikt för allmän samfärdsel avsett område, skulle till en bredd av 18 meter från tomtlinjen anses såsom gata. Den uppfattningen hade gjort sig gällande vid tolkningen av nu gällande lag, att då, enligt praxis som ovan berörts, endast två slags mark i laghänseende ansetts kunna förekomma inom stadsplan, varav ena slaget utgjordes av byggnadskvarter och det andra av den för allmän samfärdsel avsedda marken, skulle i fråga om denna senare stadens beslutande myndighet på egen hand kunna bestämma i vad mån den skulle utläggas till plantering eller till mark användbar för körtrafik. Det torde icke närmare behöva framhållas, i vilket osäkerhetstillstånd en fastighetsägare inom stad kunde genom dylik tolkning försättas, exempelvis i fråga om lämplig tillfartsväg till fastigheten eller kostnaden för fullgörande av honom eventuellt tillkommande skyldighet att anlägga eller underhålla dylik samfärdselmark. Att fastighetens värdeförhållanden kunde genom en oförutsedd åtgärd i nu nämnt hänseende från stadsfullmäktiges sida våldsamt rubbas, torde också vara utan vidare tydligt. Så vitt Stenfors kunnat finna, gåve föreliggande lagförslags avfattning anledning till motsvarande mindre lyckliga tolkning redan genom den klassificering och exemplifiering, som skett i första paragrafens mom. b) och mot vilken Stenfors härmed velat göra erinran. Enligt Stenfors' mening borde mom.
57 b) uppdelas i två sådana, det ena upptagande gator, torg och dylika för allmän samfärdsel i egentlig mening avsedda områden, det andra parker och andra dylika planterade allmänna platser. Utöver de olika slags mark, som enligt föreskrifterna i paragrafen stadsplanen skulle till sina gränser angiva, torde böra, som ovan nämnts, tillkomma bl. a. jordbruksområden. Ej sällan inträffade, att terrängens beskaffenhet å en ort gjorde det lämpligt att med t. ex. fristående boningshus bebygga skogsklädda högre belägna markpartier, under det mellanliggande lägre delar bäst kunde bibehållas för det jordbruk, som måhända sedan länge där bedreves. Det syntes mera praktiskt att hellre låta jordbruksmarken ingå i stadsplanen som sådan än att påbörda densamma en planläggning för annat ändamål, vilken egentligen av ingen önskades, men som endast avsåge att fylla ut en eljest till sina gränser alltför sönderflikad stadsplan. Skulle järnvägsmark inom stad anses obligatoriskt falla under stadsplanens ämnessfär, förutsattes för såväl nyanläggning som utvidgning av järnvägstrafikområde inom stadsplanegränsen i första hand stadsfullmäktiges godkännande, enär stadsplan enligt lagförslagets 2 § alltid antoges av denna myndighet, så vitt icke 6 § tredje stycket tillämpades. Vägrade stadsfullmäktige, syntes emellertid icke bestämmelserna i denna sistnämnda paragraf kunna tillämpas, sådana de nu avfattats, åtminstone icke då fråga vore om ändring av gällande stadsplan. Uppenbarligen nödvändigt vore, att järnvägsområde på lämpligt sätt stode i organiskt förhållande till stadsplanen. Därför vore riktigt, att fråga om järnvägsmarks anläggande eller utvidgning inom stadsplaneområde ansåges som en stadsplanefråga. Men ur annan synpunkt sett vore det enligt Stenfors' förmenande otillfredsställande att en järnväg skulle vara till den grad beroende av ett samhälles beslutande myndighets vilja, att dess utvecklingsmöjlighet skulle kunna av denna myndighet obehörigen stängas genom vägran utan bärande skäl att antaga av utvecklingsbehovet motiverad stadsplaneändring. Särskilt frestande att på dylikt sätt utöva tryck mot järnvägsföretag torde det säkerligen bli för staden, när tvistefråga eljest förelåge mellan denna och den, som förfogade över järnvägsområdet, rörande samfärdselleds anordnande och bekostande genom järnvägsområdet. I dylika fall tillgrepes ofta, enligt vad erfarenheten visade, från stads sida starka påtryckningsmedel för att ernå för staden fördelaktig ekonomisk uppgörelse. Att Konungen enligt lagförslagets 76 § skulle äga att i händelse av tvist av berörda slag förordna om gäldande av kostnaden, löste nog icke spörsmålet, enär därigenom järnvägsbolagets beroende av staden i merantydda stadsplaneändringsfråga icke upphörde. Vad nu sagts torde kunna i väsentliga delar även avse övriga slagen trafikområde inom samhälle. En komplettering av lagförslaget för avhjälpande av påpekade missförhållanden vore enligt Stenfors' uppfattning behövlig. Huruvida för expropriationstillstånds meddelande i fråga om ett för järnvägsdrift erforderligt område, beläget inom en stadsplans gränser, ovillkorligen skulle krävas, att detsamma dessförinnan i stadsplanen fastställdes som järnvägsområde, vore icke direkt angivet, men förefölle vara meningen. Enligt lagförslaget skulle i stadsplan även ingå andra slags områden, beträffande vilka annan än staden ägde att söka expropriationstillstånd jämlikt lagen om expropriation. För undvikande av konfliktanledningar syntes ett liksidigt samarbetande av lagförslaget med sagda lag böra ske. Då begreppet stadsplan enligt lagförslaget utgjorde något väsentligen utöver vad enligt nu gällande lag däri inginge, uppkomme lätt frågan, om stadsplan, 8 — 22523.
58 som hittills varit gällande för stad eller ort och vilken ej uppfyllde de nya fordringarna exempelvis genom att icke vara förbunden med några som helst byggnadsbestämmelser, längre ansåges tillfredsställande i laghänseende. Svaret härpå kunde synas ligga i föreskriften i 2 § andra stycket. Men denna bestämde i själva verket endast att sådan förefintlig plan skulle gälla tills den ändrades. När detta skulle ske eller när planen skulle kompletteras, sades icke. Säkerligen finge första paragrafen tolkas så, att städerna skulle i den mån detta väsentligen icke redan skett snarast möjligt hava att tillse, att deras stadsplaner finge en nydaning efter de principer, lagförslaget innehölle. Ur rent saklig synpunkt skulle detta också vara synnerligen önskvärt. För alt emellertid lagförslagets nya direktiv beträffande stadsplanen skulle få utöva sin avsedda goda verkan, där sådant bäst behövdes, d. v. s. där förståelsen för byggnadsväsendets sunda och riktiga reglering vore jämförelsevis svag och på grund härav nödig förbättring och komplettering av stadsplanen icke vidtagits och sannolikt icke heller utan direkt åläggande komme att företagas, syntes det kunna ifrågasättas, huruvida icke uttryckligen borde föreskrivas, att Konungens befallningshavande ägde, där omständigheterna sådant påkallade, stipulera viss tid, inom vilken stad, köping eller annat samhälle, vars stadsplan visat sig för orten olämplig eller där erforderliga särskilda byggnadsbestämmelser saknades, skulle hava för fastställelse vederbörligen ingivit en enligt de nya föreskrifterna reviderad och kompletterad stadsplan.
Byggnadsnämnden i Borås. Efter motioner i riksdagen vid behandlingen av 1907 års förslag till stadsplanelag, väckta på initiativ från Borås, infördes i samma lag (sedermera 1 kap. av lagen om fastighetsbildning i stad) den bestämmelsen, att på framställning av stad, köping och annat samhälle, som i denna lag avsåges, Konungen kunde förordna, att särskilda föreskrifter skulle tillämpas med avseende ä byggnadsverksamhetens ordnande inom sådan del av samhällets område, som ej funnes upptagen i gällande stadsplan. För Borås stad hade sådana särskilda föreskrifter sedermera blivit av Konungen fastställda år 1911. Dessa föreskrifter innehölle bl. a.: »Då till Byggnadsnämndens kännedom kommer att ägare av jordområde står i begrepp att försälja detsamma helt eller delvis till byggnadstomter, bör Nämnden låta sig angeläget vara att för jordägaren påpeka lämpligheten av att dylik försäljning sker efter en viss från början uppgjord plan, vid vilken hänsyn tages till områdets framtida upptagande i för staden gällande stadsplan, och bör Nämnden, där jordägaren så önskar, kostnadsfritt uppgöra dylik plan.» I fastighetsbildningslagen av år 1917 stadgades: »Inom område, för vilket Konungen förordnat, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, må avstyckning ej så verkställas, att tillämpningen av sådan föreskrift motverkas. Ej må i något fall avstyckning så verkställas, att markens ändamålsenliga bebyggande försvåras.» Inom Borås stad rådde sedan länge en viss förkärlek för ett relativt lågt och glest bebyggande, som gärna sökte sig ut till stadens omgivningar, där billigaste mark kunde stå till buds, på vilket sätt små spridda kolonier bildades. Tidigare skedde ett sådant bebyggande planlöst, men efter tillkomsten av ovan anförda bestämmelser hade byggnadsnämnden kunnat reglera även detta till överensstämmelse med en lämplig planläggning. Särskilt hade fastighetsbildningslagens stadgande, att avstyckning finge utföras endast av i stads
59 tjänst anställd mätningsman och att byggnadsnämnden skulle särskilt underrättas om varje förestående jorddelningsförrättning inom staden verkat därhän, att i intet fall några svårigheter mött för genomförande på frivillighetens väg av de av nämnden uppgjorda planläggningsförslagen, detta sålunda utan att staden och enskilda varit bundna genom fastställelse av en alltför vidsträckt stadsplan. Enligt föreliggande stadsplanelagsförslag finge emellertid avstyckning för ett tätare bebyggande icke ske utan att stadsplan över området blivit fastställd, och ålades staden skyldighet att i stadsplanen intaga område, så snart ett tätare bebyggande därå vore att förvänta, vilken skyldighet tydligare framginge av motiveringen till skilda punkter i lagen än av själva lagtexten. För Borås stad skulle detta innebära, att oaktat staden redan ägde en mycket omfattande och därför betungande stadsplan, ytterligare stora områden skulle behöva omedelbart intagas med därav följande skyldighet för staden. Nu föresloges visserligen, att markägare, som själv begärde stadsplan, skulle vara skyldig att såväl till staden utan ersättning överlämna gatumark som även gälda ersättning för gatuanläggning och kloakledning. Kunde detta verka därhän, att bebyggandet mera koncentrerades på områden, som staden intagit i stadsplanen, vore den nya anordningen säkerligen till stor nytta, men det kunde även tänkas, att markägare skulle söka undgå planläggningen genom att bygga ännu mera spritt än förut. Dessutom skulle en definitiv planläggning på ett allt för tidigt stadium försvåra sådana jämkningar, som, huru god stadsplanen än vore, ofta visade sig önskliga och till fördel för såväl staden som markägaren och vilka förut utan vidare ägt rum i sammanhang med själva avstyckningen. Det kunde fördenskull vara tveksamt, huruvida fordringarna i fråga om stadsplanens utsträckande borde skärpas på sätt förslaget innebure eller om inom stad nu gällande föreskrifter i detta avseende borde bibehållas. Om emellertid sådan skärpning lagfästes, vore det av utomordentlig vikt, att kraven på markägares prestationer i fall, då han själv begärt stadsplan, bibehölles i den utsträckning förslaget innehölle och icke vid dess eventuella överarbetning släpptes. Vidare borde möjlighet beredas stad att erhålla anstånd för viss tid, åtminstone vad beträffade gatas utläggande. Dessutom torde säkerligen behöva närmare preciseras vad lagen avsåge med uttrycket »tätare bebyggande».
3§. Medicinalstyrelsen: Även hälsovårdsnämnden syntes böra yttra sig över stadsplan, innan sådan av stadsfullmäktige antoges. Lämpligast torde vara, att hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd avgåve gemensamt utlåtande i en så viktig fråga. Genom samarbete mellan de båda nämnderna borde utlåtandet kunna vinna i värde. Förste provinsialläkarna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus och Gävleborgs län anse, att i denna § borde angivas, att även hälsovårdsnämnd hade att yttra sig över stadsplan. Frågan om vilken mark, som finge bebyggas eller ej, vore nämligen ur hälsovårdssynpunkt viktig; i 1 § sista stycket föreskreves, att stadsplan skulle angiva, om byggnadskvarter vore ur sundhetssynpunkt till bebyggande mindre tjänligt, och enligt samma paragraf skulle i stadsplan även angivas, vilka områden som lämpligen borde avses för begravningsplatser, idrottsplatser m. m.
60 Förste stadsläkaren i Norrköping anser, på anförda skäl, att om kommitténs förslag till sammansättning av byggnadsnämnd skulle läggas till grund för lagstiftningen, vid stadsplanens tillkomst uttryckligen borde föreskrivas, att hälsovårdsnämnd skulle lämnas tillfälle att däröver avgiva yttrande. Bostadsinspektören i Stockholm har framhållit, att byggnadsnämnden visserligen enligt båda de föreliggande förslagen tillfördes hygienisk sakkunskap, men att detta icke torde utgöra tillräcklig anledning att utesluta hälsovårdsnämnden vid uppgörande av stadsplan. För undvikande av divergenser mellan hälsovårdsstadgan och stadsplanen syntes hälsovårdsnämndens medverkan på ett tidigt stadium vara nödvändigt. 3 § torde därför böra erhålla följande ändrade lydelse: »Innan — — — samt stadens hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd i ärendet meddela utlåtande.» 4 §. Byggnadsrådet Lilljekvist: Den i andra stycket av denna paragraf tillkomna bestämmelsen, att, därest stadsplan, vara fastställelse begärts, finnes i viss del vara av beskaffenhet att ej kunna oförändrad fastställas, planen i denna del må undantagas från fastställelse, torde få anses av behovet påkallad. I praktiken hade den ofta redan tillämpats för undvikande av onödigt uppskov med fastställandet av planen i övrigt, dock oftast — såsom kommittén framhållit — efter inhämtande av underhandsbesked från ortsmyndigheterna. Kommittén förutsatte, att staden med ledning av dylikt Kungl. Maj:ts beslut skulle upptaga stadsplanen i den delen till förnyad granskning och så fort ske kunde underställa Kungl. Maj:t densamma i ändrat skick. Med hänsyn till den påtagliga önskvärdheten härav och då i dylika fall det kunde befaras, att frågan om förslagets ändring under oskäligt lång tid finge vila, syntes det Lilljekvist önskligt, att något tillägg gjordes till paragrafen — exempelvis följande: » dock, där så finnes erforderligt, med föreläggande för staden att för fastställelse, inom viss föreskriven tid, inkomma med vederbörligen i denna del ändrat förslag». Byggnadsnämnden i Uppsala: I 4 § föreskreves, att om stadsplan »vara fastställelse begärts, finnes i viss del vara av beskaffenhet att ej kunna oförändrat fastställas, må i den del planen undantagas från fastställelse». Det innebure säkerligen i en hel del fall en mycket stor lättnad och tidsvinst, att i ett förslag undantag kunde göras för viss del och detsamma utan omarbetning kunde erhålla slutlig behandling. Dock torde sådana fall kunna förekomma, då vederbörande kommunala myndigheter hellre såge ett fullständigt omarbetande av planen eller de därtill hörande bestämmelserna än ett lösryckande av en del därav och ett fastställande av resten. Den fastställda delen kunde måhända bliva av sådan beskaffenhet, att den försvårade ett omarbetande av den icke fastställda. En föreskrift, att beslut om sådan partiell fastställelse av stadsplan skulle meddelas först efter de kommunala myndigheternas hörande, syntes därför vara av nöden. Då antagandet av en ny eller ändrandet av en fastställd stadsplan givetvis under prövotiden genom de inträdande förbuden mot nybyggnader m. m. medfört kostnader och olägenheter både för enskilda och samhället, vore det önskligt, att granskningstiden kunde göras så kort som möjligt. Behandlingen av ärenden av en så invecklad natur och med så vittgående konsekvenser som stadsplaner torde dock alltid kräva en förhållandevis lång tid. I de fall, där särskilt lång prövotid erfordrades, torde detta ofta bero på att inom
61 stadsplaneområdet funnes någon del, som genom sin speciella karaktär av kronomark, järnvägsmark eller dylikt föranledde ingående utredningar med ty åtföljande remisser till olika myndigheter. De partier av stadsplaneförslagen, som omfattade de egentliga byggnadsområdena och som berörde de enskilda markägarna, kunde i allmänhet behandlas rätt fort. Genom att i repriser begära fastställelse å olika delar av stadsplanen kunde ett samhälle visserligen skydda sig mot en längre tids nybyggnadsförbud för större delar av den egentliga byggnadsmarken. Men ett sådant sönderstyckande av stadsplanen ledde lätt till att överskådligheten, såväl vid uppgörandet som vid bedömandet, ginge förlorad. Likaväl som det i 4 § synts lämpligt, att Konungen kunde från fastställelse undantaga viss del av ett stadsplaneförslag, kunde ifrågasättas, om icke ett tillägg borde göras, stadgande möjlighet för de kommunala myndigheterna att av Konungen begära fastställelse å sådana delar av ett förslag, som utan längre dröjsmål kunde prövas, och tillsvidare undantagande av andra partier därav, som vore av sådan beskaffenhet att de uppenbarligen icke utan större tidsutdräkt kunde fastställas. 5§Järnvägsstyrelsen: Ur det allmännas intresse syntes ett tillägg till 5 § i lagförslaget vara erforderligt på nedan angivna skäl. Det stadgades i efterföljande eller 6 § för det fall, att samhälle och enskild markägare icke kunde åsämjas om intagande av viss mark i stadsplanen, att Konungen på framställningen av markägaren ägde fastställa stadsplan. Liknande föreskrift rörande ändring i stadsplan syntes ock erforderlig beträffande mark behövlig för allmänt ändamål. Det hade nämligen vid upprepade tillfällen inträffat, att vid framställning om rätt till expropriation för något statens järnvägars ändamål Konungen ansett sig förhindrad medgiva sådan rätt beträffande mark, som genom fastställd stadsplan redan disponerats för allmänt ändamål, utan att samhället vidtoge åtgärder för erforderlig ändring i stadsplanen. Här kunde således samhället ställa sig avvisande mot det större allmänna intresset för tillgodoseende av det mera lokala. Frågan rörde närmast de i 76 § berörda samfärdselleder. Däri stadgades, att Konungen ägde förordna om de åtgärder, som borde vidtagas för anordnande av i stadsplan intagna samfärdselleder till eller genom trafik- och säkerhetsområde, samt om gäldandet av kostnaderna därför. Det komme måhända ofta att från företags sida väckas förslag om ändring i redan nu och även framdeles fastställda stadsplaner beträffande dylika samfärdselleders lägen m. m., varför det syntes böra inrymmas möjlighet för Konungen att jämväl beträffande planen slita tvisten, därest sådan skulle uppstå. Ett tillägg till 5 § syntes således erforderligt, förslagsvis av följande lydelse: »Då det allmännas intresse sådant fordrar, äge Konungen, på framställning av vederbörande intressent, fastställa ändring i stadsplan, även om dylik ändring icke blivit av stadsfullmäktige antagen.» Byggnadsi-ådet Lilljekvist: Det hade framhållits att, i samma mån som stadsplanen mera i detalj ingrepe i själva bebyggandet, ökades behovet av att utan allt för stor omgång och tidsutdräkt åstadkomma förändringar och jämkningar, som, enligt vad erfarenheten visat, allt som oftast vore behövliga. Det måste i följd härav vara en tvingande nödvändighet, att Kungl. Maj:t icke onödigt belastades med prövning av dylika ärenden av mindre vikt, utan att Konungens befallningshavande i dessa fall finge inträda som fastställande myndighet.
62 Påtagligt vore emellertid, att i och med stadsplanens utvidgade innebörd, det bleve svårare att utan saklig prövning avgöra gränsen för vad som kunde anses utgöra förändring av den ringare betydelse, som lagen hittills avsett; bedömandet av förändringens innebörd och verkningen därav fordrade sakkunskap. Med omsorg genomtänkta bestämmelser kunde i annat fall lätt bliva förvanskade. Såväl stadsplanelagskommittén som särskilt bostadskommissionen påvisade med fog det ovillkorliga behovet av att Konungens befallningshavande erhölle tillgång till byggnadssakkunnig rådgivare i länsarkitekt. Då länsarkitektsinstitutionen ännu vore i sitt första provstadium och för närvarande berörde endast nio av rikets tjugufyra län, syntes det vanskligt att lägga denna fastställelse i Konungens befallningshavandes hand utan granskning av sakkunnig myndighet. Kommittén hänvisade visserligen till att befallningshavandena hade byggnadsstyrelsen att hänvända sig till i tvivelaktiga fall, men denna utväg hade länge stått till buds utan att hava kommit till nämnvärd användning. I samband med behandling inom byggnadsstyrelsen av besvärsmål berörande dylik mindre jämkning hade från regeringsrättens sida påpekats önskvärdheten av att i författningarne närmare klargjordes vad som avsåges med mindre jämkning. Kommitténs förslag innebure en given förbättring, men vilken räckvidd stadgandet kunde komma att få, torde ej kunna nu bedömas. Kommitténs förslag att inom byggnadsstyrelsen skulle utarbetas allmänna anvisningar rörande denna detalj syntes svårt att genomföra. Intill dess länsarkitektsinstitutionen inom riket blivit fullt utbildad, torde byggnadsstyrelsen böra höras rörande dylika ärenden, och borde till stadgandet fogas föreskrift härom, varför orden »efter byggnadsstyrelsens eller vederbörande länsarkitekts hörande» borde tilläggas stadgandet. Stadsarkitekten i Stockholm: I samma mån som stadsplanen mera i detalj ingrepe i själva bebyggandet ökades behovet av att utan allt för stor omgång och tidsutdräkt åstadkomma de förändringar och jämkningar, som, enligt vad erfarenheten visat, allt som oftast vore behövliga. I detta avseende innefattade nu gällande lag bemyndigande för Konungens befallningshavande att fastställa beslut om jämkning av ringa betydelse rörande gränser, gatuprofiler o. d. och jämväl ifråga om byggnadsbestämmelser, nämligen om förändring av dessa senare föranleddes av ändring i själva stadsplanen. Kommittén hade med hänsyn till den nya innebörden av ordet stadsplan formulerat bestämmelsen på annat sätt, nämligen så att Konungens befallningshavande ägde fastställa beslut om jämkning i stadsplan, som icke berörde planens grunddrag och ej heller eljest innefattade väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande. Vilken räckvidd, som borde tillmätas detta stadgande, torde endast erfarenheten kunna lära, men i varje fall innebure det en fördel, att befogenheten icke längre hämmades av bandet mellan vad som nu avsåges med stadsplan och byggnadsbestämmelser. Länsstyrelsen i Kalmar län: Enligt 2—4 §§ skulle stadsplan antagas av stadsfullmäktige, vars beslut dock krävde Konungens fastställelse. Vad sålunda vore stadgat skulle enligt 5 § ock gälla ändring i stadsplan, dock att beslut om jämkning i stadsplan, som icke berörde planens grunddrag och ej heller eljest innefattade väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande, kunde av länsstyrelsen fastställas. En bestämmelse i liknande riktning funnes meddelad i 1 kap. 2 § av nu gällande lag om fastighetsbildning i stad liksom i 2 kap. 10 § av nuvarande byggnadsstadga. I tillämpningen hade emellertid denna bestämmelse föranlett tvekan, huruvida i visst fall sådana förhållanden vore för handen, att länsstyrelsen ägde behörighet att meddela begärd fastställelse
63 å stadsplaneändring. Länsstyrelsen vore övertygad, att det nu föreslagna stadgandet skulle föranleda enahanda tvekan, varför länsstyrelsen föresloge, att orden från och med »dock» till och med »fastställas» ur 5 § utginge. Fastighetsdirektören i Göteborg: I förslaget till byggnadsstadga förutsattes, att sättet för bebyggandet skulle i huvudsak ordnas genom stadsplanebestämmelser. I och för sig torde häremot icke vara något att erinra, då härigenom gåves den bästa möjlighet att åstadkomma ett med hänsyn till de å olika orter rådande förhållandena ändamålsenligt byggnadssätt. Emellertid torde det ofta vara förenat med ganska stora svårigheter att redan vid stadsplanens uppgörande kunna så detaljerat som förslaget förutsatte bestämma, på vad sätt ett område lämpligen borde bebyggas. I Göteborg hade såsom bekant stadsplanebestämmelser i de nyare stadsplanerna i synnerligen stor utsträckning kommit till användning. Att dessa bestämmelser haft ett gott inflytande i fråga om stadens bebyggande kunde icke förnekas. Men å andra sidan hade de varit förenade med den besvärligheten, att det befunnits nödvändigt att ganska ofta ändra dem. Detta hade i många fall medfört praktiska olägenheter därigenom att det uppskjutit planerade byggnadsföretag eller förorsakat, att sådana icke kommit till stånd. Önskvärt syntes därför vara att största möjliga snabbhet och enkelhet kunde vinnas i fråga om åstadkommande av sådana ändringar. Enligt nu gällande lag skulle beslut om ändring av stadsplanebestämmelse underställas Kungl. Maj:ts prövning. Häri gjordes i det nu föreliggande förslaget den jämkning, att sådant beslut i vissa fall kunde underställas Konungens befallningshavande. Bestämmelsen härom vore emellertid synnerligen svävande, och det torde finnas anledning antaga, att Konungens befallningshavande skulle visa sig synnerligen försiktig i att till prövning upptaga frågor om ändring i stadsplanebestämmelser. Ehuru visserligen förenat med en viss svårighet, syntes det dock icke vara alldeles omöjligt att i lagen jämte en allmän bestämmelse upptaga vissa speciella fall, då Konungens befallningshavande ägde besluta om ändring. Sålunda förefölle det som om det icke kunde innebära någon alltför stor risk att medgiva Konungens befallningshavande rätt att besluta om ändringar i stadsplanebestämmelser angående exempelvis byggnads läge, byggnads höjd, gårdsrum och antal våningar.
6§. Svenska stadsförbundets styrelse: De föreslagna reglerna för antagande, fastställande och ändrande av stadsplan överensstämde i huvudsak med nu gällande lag, dock med ett synnerligen viktigt och enligt styrelsens uppfattning betänkligt undantag. Förslaget inrymde nämligen möjlighet för jordägaren att, oberoende av stadens medgivande, kunna få stadsplan fastställd å honom tillhörig mark, under förutsättning att områdets intagande i stadsplan funnes vara för stadens utveckling gagneligt. Ansökan om stadsplan skulle göras hos stadsfullmäktige, vilka ägde att låta uppgöra planen på sökandens bekostnad. Vägrade stadsfullmäktige att uppgöra plan eller bleve sådan icke inom skälig tid av stadsfullmäktige antagen, ägde Konungen att på framställning av markägaren fastställa stadsplan för området. Funnes vid granskning av här avsedd, av stadsfullmäktige antagen plan ändring däri vara av synnerliga skäl påkallad, kunde planen fastställas med den ändring, Konungen prövade nödig. Med den jordägaren sålunda tillagda rätt att få stadsplan fastställd över sitt område vore förenade förpliktelser för honom att gälda skälig kostnad för stadsplanens uppgörande, att till staden utan ersättning avstå
gravationsfri gatumark inom området intill en tredjedel av hela områdets areal samt att till staden gälda ersättning för anläggning av gata, vartill mark skulle av honom upplåtas, ävensom för anläggning av kloakledning, som där skulle finnas. Därjämte vore i lagförslaget meddelade vissa bestämmelser, avsedda att trygga stadens rätt till utbekommande av dessa prestationer. Bedan i det kommittébetänkande, som legat till grund för nu gällande stadsplanelag, fanns upptagen rätt för jordägaren att utan stadens medgivande erhålla stadsplan över honom tillhörigt område, men till följd av de betänkligheter, som häremot allmänt restes från stadssamhällenas sida, kom något stadgande härom icke att intagas i lagen, och ett senare gjort försök — i kungl. proposition nr 164 till 1916 års riksdag — att däri inrymma dylika bestämmelser beträffande kronan tillhörig mark ledde icke till någon påföljd. De från städernas sida uttalade betänkligheterna mot ett frångående på ifrågavarande område av den kommunala självbestämningsrättens princip — vilka funnes närmare utvecklade i motioner vid 1916 års riksdag om avslag å den kungl. propositionen — ägde enligt styrelsens uppfattning fortfarande full giltighet, och de skäl, som av kommittén anfördes för förslaget härutinnan, syntes styrelsen föga bärkraftiga. Kommittén ansåge, att samhällets monopol på rätten att antaga stadsplan kunde för samhället innebära en frestelse att söka förmå jordägare, som vore i behov av att få sitt område planlagt, att till gengäld därför göra större eftergifter till samhällets förmån än som i lagstiftningen förutsattes eller eljest vore rimligt, och kommittén förklarade såsom »ganska säkert» att exempel på dylikt missbruk av stadsplanemonopolet icke saknades. »Förhållandena kunna stundom», fortsatte kommittén, »vara sådana, att ett verkligt föreliggande behov av utvecklingsmöjligheter och i sammanhang därmed verkligt befogade jordägareintressen icke behörigen tillgodoses. Stadens representation kan av kommunalpolitiska eller ekonomiska skäl vilja leda bebyggandet åt visst håll, medan den naturliga utvecklingen strävar åt ett annat.» Kommittén hade emellertid ej velat eller kunnat angiva ett enda fall, där från samhällets sida skulle visats ovillighet mot att tillmötesgå markägares i övrigt befogade framställning att på de i förslaget angivna villkor erhålla stadsplan över sitt område, och styrelsen hölle före, att dylik ovillighet från samhällenas sida ej förelåge. Vanligt vore däremot, enligt styrelsens förmenande, att en markägare väl ville komma i åtnjutande av de förmåner, stadsplans läggande över hans område medförde, men bestämt vägrade att prestera ens tillnärmelsevis de insatser, samhället även enligt kommitténs mening hade rätt att fordra. Särskilt upprörande kunde förhållandena te sig, då det område, vars planläggning ifrågasattes, redan i större eller mindre omfattning styckats eller bebyggts men den ursprunglige markexploatören icke kunde förmås till någon nämnvärd motprestation ens i avseende å mark, som fortfarande funnes i hans ägo. Såsom belysande för ställningen i berörda avseende kunde nämnas, att Stockholms stad under en lång följd av år i allt väsentligt tillämpat de av stadsplanelagskommittén nu förordade reglerna för nya områdens planläggning och icke lämnat vederbörande markägare i okunnighet om, att de på dessa villkor kunde få stadsplan utlagd, utan att därför de många svävande stadsplanefrågorna i avseende å stadens ytterområden bringats avsevärt närmare sin lösning. Känt vore, att även kronan åtminstone i ett fall funnit med sina markägareintressen förenligt att gent emot kommunen intaga en ståndpunkt, som
65 illa överensstämde med de förutsättningar, från vilka kommittén vid sin behandling av hithörande ämnen utgått. Saken gällde Trollhättan. Efter överenskommelse mellan nämnda kommun och vattenfallsstyrelsen i egenskap av förvaltningsmyndighet för statens omfattande egendomskomplex i hjärtat av staden men utanför dess nuvarande planlagda område upprättades redan år 1914 av förste stadsingenjören A. Lilienberg ett förslag till ny stadsplan för Trollhättan, avseende i främsta rummet just statens ifrågavarande markområde. Förslaget antogs preliminärt av stadsfullmäktige i september 1916, sedan en från vattenfallsstyrelsens sida framställd erinran blivit behörigen iakttagen. Börande planens beskaffenhet rådde sålunda enighet mellan staden och vattenfallsverket. Återstod att ordna de frågor, som sammanhängde med dess praktiska genomförande. Härom pågingo förhandlingar mellan parterna under större delen av 1917. Stadens ställning preciserades av dess ombud i en den 31 december 1917 dagtecknad skrivelse, vars slutyrkanden utom i en jämförelsevis oväsentlig punkt, vilken uttryckligen angavs såsom stående öppen för fortsatta underhandlingar, helt och hållet sammanföllo med stadsplanelagskommitténs nu framlagda regler för dessa förhållandens tillrättaläggande. Skrivelsen föranledde emellertid icke någon vattenfallsstyrelsens ombuds åtgärd utan förblev, trots upprepade påminnelser, obesvarad. Några år därefter vände sig emellertid vattenfallsstyrelsen till staden i angivet syfte att förmå denna till en uppgörelse på lindrigare villkor. Härom påginge fortfarande, sju år efter stadsplaneförslagets framläggande, förhandlingar, vilkas väsentliga föremål alltså vore att fritaga kronan från förpliktelser, som stadsplanelagskommittén ansett böra påvila envar markägare i motsvarande ställning. Det skulle icke möta svårigheter att anföra många flera exempel på stadsplanefrågor, som strandat eller i oskälig grad fördröjts till följd av bristande tillmötesgående från markägarens sida, varemot, styrelsen veterligt, det ingenstädes inträffat, att vederbörande kommun rest hinder av i kommittébetänkandet antydd art emot stadsplans utsträckande över enskild tillhörig mark. De ifrågasatta särskilda inskränkningarna i städernas rätt att pröva och avgöra, på vad sätt deras stadsplaner skulle vara beskaffade, torde alltså ej erfordras ur den av kommittén anförda synpunkten, och något annat giltigt skäl att beskära denna rätt torde ej heller finnas. Styrelsen ville följaktligen hemställa, att tredje och fjärde styckena av förslagets 6 § måtte utgå. Det framhölles, att därmed de övervakande statsmyndigheterna ingalunda skulle ställas utan tvångsmedel gentemot en kommun, som läte komma sig till last försumlighet eller likgiltighet vid fullgörandet av sina skyldigheter enligt övriga bestämmelser i nyssnämnda paragraf. För rättelses åvägabringande funnes alltid den väg, som anvisades i första stycket av 1 §, ett stadgande, vars föreslagna lydelse enligt motiveringen valts just för att åt de offentliga myndigheterna skulle givas en, även formellt, oomtvistlig rätt att med lämpliga medel, i sista hand genom ett formligt föreläggande, påverka samhällena att iakttaga de dem ålagda förpliktelser med avseende å stadsplans utsträckande. Vattenfallsstyrelsen: Medan enligt nuvarande lagstiftning stadsplan antoges av stadsfullmäktige respektive av allmän rådstuga eller på landet av motsvarande kommunala myndigheter samt därpå fastställdes av Kungl. Maj:t, skulle enligt denna paragraf Kungl. Maj:t under vissa förutsättningar kunna på markägares yrkande med de kommunala myndigheternas åsidosättande fastställa stadsplan för enskild mark. Vidare skulle Kungl. Maj:t kunna fastställa här 9—22523.
66 avsedd stadsplan med den ändring, som prövades nödig, även om ändringen icke av staden godkänts. Mot förslaget i denna del hade Svenska stadsförbundet i avgivet utlåtande rest invändningar. Enligt förbundets mening förelåge ej behov av sådana korrektiv, som föreslagits, gentemot bristande tillmötesgående eller tredska från kommunens sida emot berättigade markägarekrav. Förbundet hade därför ansett, att paragrafens tredje och fjärde stycken borde utgå. Vad förbundet i detta sammanhang yttrat i fråga om statens »krassa ståndpunkt» i hithörande frågor beträffande stadsplan i Trollhättan funne sig vattenfallsstyrelsen icke böra lämna ovederlagt. Då emellertid förevarande utlåtande icke torde vara rätta platsen för ett närmare ingående på frågan, finge vattenfallsstyrelsen hänvisa till ett i avskrift bilagt, den 12 januari 1922 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet avgiven promemoria, varav framginge, huru med berörda ärende i verkligheten förhållit sig. Vattenfallsstyrelsen funne det för sin del uppenbart, att stad kunde missbruka sin makt mot markägare genom att neka antaga lämplig stadsplan. Det syntes därför befogat, att avgörandet lades i Kungl. Maj:ts hand för slitande av tvist mellan stad och markägare. Därvid torde emellertid ett preciserande av uttrycket »skälig tid» i paragrafens tredje stycke vara påkallat, varjämte stadgande syntes böra införas därom att staden alltid i dylikt fall borde lämnas tillfälle att yttra sig. I fråga om sådan ändring i stadsplan, som avsåges i fjärde stycket, torde såväl staden som vederbörande markägare böra höras. Då det ofta kunde inträffa, att en markägare ej innehade hela det område, för vilket stadsplan lämpligen borde i ett sammanhang fastställas, funne vattenfallsstyrelsen en fordran på att samtliga ägare av mark å området skulle vara om stadsplaneläggningen eniga icke böra ifrågakomma, något, som kommittén enligt dess motivering (sid. 129) syntes hava förutsatt. Om sådant villkor uppställdes, skulle ju ägaren av en obetydlig tomt inom ett stort område, kunna exempelvis av kommunalpolitiska skäl motsätta sig och förhindra stadsplans genomförande, såvida stadsfullmäktige ej gynnade förslaget. I förevarande paragraf borde därför intagas lämplig föreskrift om att markägare, som förfogade över större delen, förslagsvis 74, av det område, för vilket stadsplan söktes, skulle äga rätt att få stadsplan fastställd av Kungl. Maj:t, även om stadsfullmäktige motsatte sig detta. Givetvis måste dock härvid förutsättas, ej blott att den föreslagna stadsplanen vore ur stadsplaneteknisk synpunkt beträffande detaljerna fullgod, utan även att området vore av den storlek, form och beskaffenhet i övrigt, att detsamma lämpligen kunde självständigt eller i nära anslutning till angränsande, redan stadsplanelagt område stadsplaneläggas. Svenska kommunaltekniska föreningen: Med denna paragraf infördes i lagen en nyhet, som från städernas synpunkt knappast kunde hälsas med enbart tillfredsställelse. Hittills hade städerna ägt ensam beslutanderätt rörande stadsplaners antagande, varmed också följt skyldigheten att ansvara för stadsplanens författningsenliga genomförande. Vägrade sålunda stad antaga stadsplan för visst område, kunde med nuvarande lagstiftning ej stadsplan komma till stånd. Stadsplanelagskommittén hade emellertid funnit detta förhållande böra ändras, emedan erfarenheten förmenades hava visat, att städerna i vissa fall missbrukat denna sin rätt dels i det avseendet, att stad skulle av markägare, som önskat få sitt område stadsplanelagt, betingat sig större ekonomisk medverkan
67 för stadsplanens genomförande än vad lagen avsett eller annars ansetts skäligt, dels därigenom att stad, av kommunalpolitiska, ekonomiska eller andra skäl velat leda bebyggandet åt annat håll än den naturliga utvecklingen och samhällets verkliga intressen kräva. Att stad i något enstaka fall begagnat sig av sin monopolställning i sådan riktning torde vara med verkliga förhållandet överensstämmande, men å andra sidan måste beaktas, att staden själv borde hava de största förutsättningarna att bäst bedöma den för staden lämpligaste och förmånligaste utvecklingen åt ena eller andra hållet. Emellertid syntes det rimligt, att markägare bereddes möjlighet att påfordra stadsplan för sitt område, under förutsättning att staden fortfarande finge avgörande inflytande vid stadsplaneärendets handläggning. Det borde sålunda ej ifrågakomma, att Kungl. Maj:t ägde fastställa stadsplan, som ej vore av stadsfullmäktige antagen. Skulle dock stad utan laga skäl vägra uppgöra stadsplan, som markägare påkallat, borde Kungl. Maj:t givas befogenhet att förständiga staden att inom viss, av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämd tid antaga stadsplan för området i fråga. I sådant fall kunde det undantagsvis inträffa, att staden för att förhindra eller försvåra områdets utnyttjande antoge en plan, som ej överensstämde med markägarens berättigade intressen. Ett dylikt förfarande från stads sida torde emellertid bliva ytterst sällsynt, men i varje fall borde ej Kungl. Maj:t berättigas att utan stadens medgivande vidtaga ändring i den antagna stadsplanen. Detta vore så mycket mera befogat, om man toge i betraktande, att kronan som markägare kunde tänkas bliva gynnad på stadens bekostnad genom att en sådan rätt tillades Kungl. Maj:t. Denna uppfattning funne föreningen bestyrkt av den motivering, som kommittén anfört som grund för sitt förslag i denna paragraf. Formuleringen av paragrafens andra stycke syntes giva vid handen, att markägare, som påfordrade planläggning av ett område, skulle besitta hela området ifråga, för att stadsfullmäktige skulle uppgöra stadsplan för detsamma. I motiveringen rörande denna sak anmärktes emellertid, att denna bestämmelse icke borde så tolkas, att hela området skulle med nödvändighet vara förenat i en enda ägares hand. »Givetvis vore det tillräckligt», sade kommittén, »att, därest området är delat på flera ägare, en var av dem gör ansökan för sin mark, vilket praktiskt taget blir detsamma, som om samtliga ägarna gemensamt gjorde ansökan om stadsplan för området i dess helhet.» Med kommitténs tolkning kunde ifrågavarande bestämmelse, därest området vore delat på en mängd mindre ägare, med hänsyn till de förpliktelser, som paragrafens sista stycke ålade markägare, vilken begärde stadsplan enligt denna paragraf, komma att för staden medföra stora olägenheter vid utkrävande av de olika markägarnas prestationer för stadsplanens genomförande. Enligt förslagets 23 och 58 §§ skulle nämligen varje sådan markägare dels till staden utan ersättning för gatumark avstå intill en tredjedel av hans områdes areal, dels gälda ersättning för anläggning av denna gatumark ävensom anordnande av kloakledning, som där skulle finnas. Huru svårt detta skulle bliva att genomföra, om en mängd smålägenheter inginge i området, vore lätt att inse. Vid uppgörande av stadsplanen komme det givetvis ofta att inträffa, att hela eller större delen av en sådan lägenhet komme att ingå i gatumarken. Bleve det då staden, som skulle lösa hela lägenheten, och sedan härför kräva ersättning av de markägare inom området, vilka mindre eller ej alls berördes av planen? Eller finge man förutsätta, att samtliga markägare gemensamt hade att först sinsemellan träffa nödig uppgörelse om
68 stadsplanens genomförande för att sedan avtala med staden därom? Lyckligast vore, om föreliggande bestämmelse finge tolkas efter paragrafens ordalydelse och alltså innebära, att området borde vara i endast en ägares hand och av den storlek och beskaffenhet, att detsamma kunde i huvudsak självständigt planläggas och bebyggas. En utformning av bestämmelsen i denna riktning syntes därför nödvändig, om densamma skulle få verklig betydelse för samhället. I paragrafens andra stycke funnes som andra förutsättning för att område skall av stad planläggas angivet, att dess intagande i stadsplan skulle vara för stadens utveckling gagneligt. Kommittén anförde i motiveringen härom, att det finge anses självklart, att det område, som markägare begärde få planlagt, skulle med hänsyn till dess läge, särskilt i förhållande till det övriga planlagda området, samt dess beskaffenhet i övrigt vara sådant, att dess intagande i stadsplan framstode såsom ur allmän synpunkt önskvärt. Begärd planläggning av exempelvis ett isolerat, på avsevärt avstånd från övriga stadsplaneområdet beläget stycke mark torde alltså, om ej särskilda förhållanden till annat föranledde, kunna avvisas såsom ej behövlig. Då det i sista hand komme att bliva Kungl. Maj:t, som hade att avgöra denna »gagnelighet», och då det, särskilt i de fall, då kronan vore markägare, kunde tänkas, att stadens intressen finge sitta emellan för markägarens, »om särskilda förhållanden föranleda» till stadsplans framtvingande, borde staden hava garantier för att, om sådant område låge »isolerat och på avsevärt avstånd från det övriga stadsplaneområdet», ej blott kostnaderna för dylik stadsplans genomförande inom själva området, utan även kostnaderna för gatuförbindelsers och ledningars utförande till och från området bleve av markägaren helt eller delvis betäckta. Paragraf 58, som innefattade de närmare föreskrifterna rörande markägares skyldigheter beträffande genomförandet av stadsplan, varom 6 § handlade, borde sålunda kompletteras med nödiga besämmelser rörande ersättning för kostnader, som träffade staden för ordnandet av gator och ledningar m. m. till och från området ifråga. Föreningen återkomme härtill vid denna paragraf. Med hänvisning till vad ovan anförts föresloge föreningen, att fjärde stycket i paragraf 6 helt utginge samt att andra och tredje styckena finge följande ändrade lydelse: »Är hela det område, vars planläggning ifrågasattes, i en ägares hand, och är området därjämte av den storlek, form och beskaffenhet i övrigt, att detsamma kan i huvudsak självständigt stadsplaneläggas och bebyggas, och finnes områdets intagande i stadsplan vara för stadens utveckling gagneligt, late stadsfullmäktige uppgöra stadsplan för detsamma. Vägra stadsfullmäktige utan laga skäl att uppgöra stadsplan, som markägare påkallat, äger Kungl. Maj:t att förständiga stadsfullmäktige att inom viss tid ej mindre antaga stadsplan för området ifråga än även underställa densamma Kungl. Maj:ts prövning.» Byggnadsrådet Lilljekvist: Den möjlighet, som förslaget erbjöde den enskilda markägaren — däruti även inbegripet Kungl. Maj:t och Kronan — att under vissa betingelser erhålla Kungl. Maj:ts fastställelse å stadsplan utan stadens medverkan, torde böra särskilt beröras, då från städernas sida och från dess representanter förslaget av helt naturliga skäl mött motstånd; ingen ville godvilligt avstå från en gång erhållna rättigheter. Enligt Lilljekvists mening borde förslaget med de förutsättningar, som därför angåves, vara fullt befogat och borde, då stadens ekonomiska intresse därvid vore väl omgärdat, ej i
69 princip möta något motstånd. De förutsättningar, som förelåge för Kungl. Maj:ts berörda åtgärd, nämligen att områdets intagande i stadsplan skulle vara för stadens utveckling gagneligt samt att stadsfullmäktige likväl och utan laga skäl vägrade att uppgöra stadsplan, syntes för staden inrymma tillräcklig garanti för att inga olämpliga eller förhastade åtgärder skulle kunna komma att vidtagas. Kommittén hade även betonat, att bestämmelsen icke vore avsedd att förrycka principen om stadsplanen såsom en kommunens åtgärd utan vore att betrakta såsom en undantagsföreskrift. Såsom sådan vore det enligt Lilljekvists bestämda mening fullt rättvist att föreslagna möjlighet förefunnes. Svenska kommunaltekniska föreningen framhölle i sitt utlåtande över stadsplaneförslaget att, då det i sista hand komme att bliva Kungl. Maj:t, som hade att avgöra, huruvida den »gagnelighet» för stadens utveckling, som förutsattes, även förefunnes, det, i det fall då Kronan vore markägare, kunde tänkas, att stadens intressen finge sitta emellan för markägarens, om särskilda förhållanden så föranledde. Det torde enligt Lilljekvists mening i motsats härtill ej få anses allt för otänkbart, att i fall, där stad hade ekonomiskt intresse att i första hand få försälja av staden inköpta områden, en viss benägenhet hos staden kunde föreligga att anse enskild tomtmarksexploatering för staden mindre »gagnelig»; härvid kunde den enskilda markägaren »komma att sitta emellan». Det vore emellertid i full överensstämmelse med svensk rättspraxis, att Kungl. Maj:t skulle vara den avgörande vid liknande tvistigheter, ett förhållande, som gällde även om staten vore part. Stadsplanelagens grundprinciper vore baserade på ett så vitt möjligt rättvist avvägande mellan samhällenas och den enskilda markägarens rätt; den föreslagna bestämmelsen torde få anses som ett uttryck för upprätthållandet av denna grundprincip. Svenska stadsförbundet hade i sitt yttrande över förslaget i denna fråga även gjort sig till tolk för städernas intressen. Förbundet framhölle, att, förbundet veterligt, ingenstädes inträffat, att kommun rest hinder av i kommittébetänkandet antydd art emot stadsplans utsträckning över enskild mark, men att det däremot vore vanligt, att en markägare väl ville komma i åtnjutande av de förmåner, stadsplans läggande å hans område medförde, men bestämt vägrade att härför prestera tillnärmelsevis de insatser, samhället enligt kommitténs mening hade att fordra. Som belysande i denna fråga ville Lilljekvist meddela, att det vore honom bekant, att såväl i Stockholm som i Göteborg krav ofta uppställts på att markägarna skulle ersätta staden för gatornas anläggning i än större utsträckning i samband med stadsplans genomförande, än vad kommittén föreslagit. Lilljekvist ansåge sig böra framhålla ett fall, där stadsplans utsträckning hållit på att stranda, icke på grund av direkt vägran från stadens sida men på grund av de stora fordringar, som staden uppställde som villkor. Detaljerna av här avsedda fall kunde närmare inhämtas i Kungl. Maj:ts proposition n:r 114 den 7 april 1905 rörande bland annat försäljning av områden å Norra Djurgården samt av riksdagens skrivelse n:r 159 rörande detta ärende den 18 maj samma år. Av Stockholms stad då förelagda villkor för de avsedda områdenas inläggande i stadsplanen omfattade som första villkor, att staden skulle för sin del godkänna stadsplanen, innan den underställdes Kungl. Maj:ts fastställelse, samt vidare, att gator, torg och allmänna platser skulle med full äganderätt till staden överlåtas och överlämnas i planerat skick, att till staden skulle avstås vattenrätt för intillgränsande vattenområden, som tillhörde Kungl. Maj:t och Kronan, att tomter för byggnader för allmänt behov, såsom kyrkor, skolor och sjukhus, ävensom parker och planteringar skulle
intagas i stadsplanen för att i mån av behov med full äganderätt kostnadsfritt överlåtas på staden, att i gator och allmänna platser skulle nedläggas erforderliga trummor och avloppsledningar, att gator och allmänna platser skulle provisoriskt ordnas för trafik under byggnadsperioden för att sedermera, när även gas-, vatten- och elektriska ledningar nedlagts, förses med permanent beläggning, tuktad sten, trä, asfalt eller därmed jämförligt material. Samtliga dessa arbeten skulle utföras av staden, men — med undantag av gas-, vatten- och elektriska ledningar — på Kronans bekostnad. Dessa villkor, som borde gälla för stadsplanens utvidgning över hela Norra Djurgården, funno stadsfullmäktige i tillämpliga delar vara på sin plats, även om endast en del av området skulle närmast ifrågakomma till intagande i stadsplanen. Stadens villkor godtogos av riksdagen med undantag av det påfordrade överlämnandet av tomtmark för allmänna byggnader, allmänna parker och planteringar, som syntes riksdagen vara av obestämbar räckvidd och i övrigt innebar anspråk, som vida överstego vad förut vid gardestomternas försäljning i sådant hänseende bestämts. Mot villkoret anmärkte riksdagen, att visserligen Stockholms stadsfullmäktige borde äga att för sin del godkänna den stadsplan, som komme att upprättas och av överintendentsämbetet för Kungl. Maj:t framläggas, men att hinder därav icke borde möta för områdets ordnande efter den plan, Kungl. Maj:t kunde finna skäligt slutligen fastställa. Sedan stadsplan för områdena uppgjorts, funno stadsfullmäktige år 1910 skäl att godtaga det av riksdagen gjorda erbjudandet för de mindre områden, som först avsågos men ansåg det vara av största vikt, att de, närmast med tanke på planläggning av Norra Djurgården i sin helhet, uppställda villkoren finge <jför detta område kvarstå. Det vore att märka, att, ehuru stadsplanen för dessa första områden upptoges till cirka 54 % av gatumark, uttalades under planläggningen önskningar om ytterligare utvidgningar. Stockholms stads fordringar, såsom de först framställts, torde på grund av sin oantaglighet i realiteten få anses liktydiga med vägran att utsträcka stadsplan över området; riksdagens frikostiga antagande av förelagda villkor — dock med uteslutande av den fria tomtmarken för allmänna byggnader och parker — borde däremot ej kunna giva stöd åt kommunaltekniska föreningens i dess utlåtande upprepade gånger uttalade farhågor, att genom i 6 § av kommitténs förslag Kungl. Maj:t tillagda rätt det skulle kunna tänkas, att vid planering av staten tillhörig mark inom stadsområden kronan som markägare bleve gynnad på stadens bekostnad. Här berörda förhållande hade även givit Kungl. Maj:t anledning att i samband med förberedande åtgärder för införlivande med Stockholms stads planlagda område av nya delar av Norra Djurgården genom brev den 23 januari 1920 uppdraga åt Djurgårdskommissionen att i samråd med byggnadsstyrelsen inleda underhandlingar med Stockholms stad beträffande ekonomiska frågor, som stode i samband härmed, samt avgiva de förslag, som härav kunde föranledas, eventuellt innefattande ändring i gällande lag om fastighetsbildning i stad. Den av kommittén föreslagna åtgärden innebure den lösning, som Kungl. Maj:t i berörda skrivelse åsyftat. Vid Kungl. Maj:ts nådiga proposition till 1916 års riksdag rörande ändring i stadsplanelagen i här föreliggande avseende, framhölls av föredragande departementschefen, att samhällenas stadsplanemonopol kunde gentemot jordägaren missbrukas. Från enskilda motionärer framhölls i motsats härtill, att samhällena vore i behov av skydd mot jordägare, som sökte oskäligt utnyttja sin ställning. Under förutsättning, att trakassering kunde förekomma såväl från samhälles sida som från jordägarens sida, syntes det synnerligen önskligt,
71 att dylika tvistigheter kunde dragas inför Kungl. Maj:ts avgörande genom här avsedda ändring i stadsplanelagen. — Av största vikt vore jämväl att beträffande sådant områdes intagande i stadsplanen, som här avsåges, villkoren därför fastsloges. Lilljekvist hade intet annat att erinra mot paragrafens första och andra stycken än att uttrycket »gagneligt» borde utbytas mot det ur markägarens synpunkt lämpligare uttrycket »icke menligt». Villkoret för fastställelse, att sökanden, en eller flera, skulle äga hela det område, vars planläggning ifrågasattes, borde möjligen modifieras. Om ett mindre område vore så beläget, att dess planläggning måste ske i samband med det övriga områdets planläggning, borde det förhållandet, att ägaren, som eventuellt kunde vara staden, ej gjort framställning om planläggning därav, ej få utgöra hinder för områdets intagande i det område, som planläggningen avsåge. I tredje stycket, som innehölle paragrafens kärnpunkt, syntes uttrycket »utan laga skäl» böra närmare förtydligas eller möjligen ordet »laga» utbytas med »grundade». Den rätt, som detta stadgande gåve Kungl. Maj:t att, vid vägran från en stads sida att uppgöra stadsplan, på framställning från markägaren fastställa stadsplan för området i fråga, borde som en given följd även omfatta det fall, att stadsplan, som här avsåges, icke bleve inom skälig tid av stadsfullmäktige antagen. Beträffande behovet av denna rätt för Kungl. Maj:t tilläte Lilljekvist sig framhålla, att i flera fall även större städer vid inkorporeringar sökt undanskjuta berättigade framställningar om snar planläggning genom att för dessa områden antaga bestämmelser, som för avsedda delar skulle verka såsom ett byggnadsförbud, alldenstund bestämmelserna icke anpassats efter de föreliggande byggnadssätten för områdena. Kungl. Maj:t hade i vissa av dessa fall vägrat fastställelse av bestämmelserna, i andra fall förordnat att desamma skulle gälla endast kortare tid. Bestämmelsen i fjärde stycket att, därest vid granskning av en av stadsfullmäktige antagen stadsplan för område, som här avsåges, det befunnes, att ändring däri vore av synnerliga skäl påkallad, planen kunde fastställas med den ändring, som Konungen prövade nödig, vore en nödvändig följd av bestämmelsen i paragrafens tredje stycke. Denna rätt måste här påtagligen likställas med Konungens rätt att vid behov av ändring i vanlig plan framtvinga ändringar genom att avslå planens fastställelse, en utväg som här vore utesluten. Svenska teknologföreningen: Denna paragraf avsåge att för fall, då sådant kunde vara behövligt, bereda ägare av icke planlagd mark möjlighet att få stadsplan fastställd för sin mark, oaktat sådan plan ej blivit av samhällets beslutande myndighet antagen. Markägare, som ville begagna sig av denna paragraf, hade att till stadsfullmäktige ingiva ansökan om markens intagande i stadsplan. Vägrade stadsfullmäktige härvid utan laga skäl att uppgöra stadsplan, eller bleve sådan plan icke inom skälig tid antagen, ägde Konungen att på framställning av markägaren fastställa stadsplan för området. Vad som här skulle anses såsom »skälig tid» finge givetvis, där ansökan inkommit till Kungl. Maj:t, av Kungl. Maj:t avgöras efter omständigheterna i varje särskilt fall. Då det emellertid för den enskilde markägaren kunde vara av en viss betydelse att härvid äga någon norm för sitt handlande, så att han icke avhölles från att begagna sin rätt att hänvända sig till Kungl. Maj:t blott på grund av ovisshet, huruvida tiden för utövande av denna rätt ännu inträtt, funne föreningen önskvärt, att i lagen kunde fastställas en viss tid,
72 efter vars förlopp markägaren i allt fall icke skulle behöva riskera den invändningen, att samhället ännu ej haft skälig tid till sitt förfogande för ärendets prövning. Denna tid finge givetvis icke sättas alltför kort, då ju underhandlingar av tidsödande art i dylika fall ofta kunna tänkas behövliga. Om tiden sattes till två år från det markägarens ansökan om stadsplan inkom till stadsfullmäktige, syntes dock skälig hänsyn vara tagen till samhällets intresse. Å Kungl. Maj:t borde dock ankomma att pröva, huruvida i särskilt fall skälig tid för stadsplans antagande kunde anses hava förflutit och därmed Kungl. Maj:ts fastställelserätt inträtt tidigare än efter de två årens förlopp. Efter den ovannämnda tidens förlopp inträdde, såsom nämnt, för Konungen en rätt att utan förutgående beslut av stadsfullmäktige fastställa stadsplan. Även om en dylik befogenhet för Kungl. Maj:t icke borde undvaras såsom ett medel att slita uppkommande konflikter mellan staden och markägaren, syntes dock icke nödigt att helt förbigå stadsfullmäktige vid stadsplaneförslagets prövning. Föreningen föresloge därför, att stadsfullmäktige i dylika fall skulle höras över förslaget. Motsvarande synpunkt torde kunna göras gällande i fråga om det fall, som omförmäldes i fjärde stycket av paragrafen. Där föreskreves, att, om stadsplan, som i denna paragraf avsåges, vore av stadsfullmäktige antagen, men vid planens granskning ändring däri funnes vara av synnerliga skäl påkallad, planen kunde fastställas med den ändring, som Konungen prövade nödig. Ehuruväl intet syntes vara att invända mot att i dylikt fall beslutanderätten lades i Kungl. Maj:ts hand, syntes det dock även här böra förutsättas, att stadsfullmäktige lämnades tillfälle att yttra sig över ändringen. Jämväl markägaren torde böra i ärendet höras. Å Kungl. Maj:t borde härvid ankomma att tillse, att stadsfullmäktige ej oskäligt fördröjde sitt yttrande. Möjligen kunde någon erinran i denna riktning införas i byggnadsstadgan. I anslutning till det sagda föresloges, att tredje och fjärde styckena i 6 § erhölle ungefärligen följande ändrade lydelse: »Vägra stadsfullmäktige utan laga skäl att uppgöra stadsplan, som markägare påkallat, eller varder, efter det markägarens ansökan därom till stadsfullmäktige inkommit, sådan plan icke antagen inom två år eller den kortare tid, Konungen i varje fall kan finna skälig, äge Konungen att på framställning av markägaren och efter stadsfullmäktiges hörande fastställa stadsplan för området. Är stadsplan, som i denna paragraf avses, av stadsfullmäktige antagen och finnes vid planens granskning ändring däri vara av synnerliga skäl påkallad, må planen fastställas med den ändring, som Konungen efter stadsfullmäktiges och markägarens hörande prövar nödig.» Överståthållarämbetet: En av de största olägenheter, som för närvarande vidlådde vår lagstiftning på ifrågavarande område, vore svårigheten att förebygga uppkomsten av kåkstäder utanför det stadsplanelagda området. Denna olägenhet ansåge sig kommittén hava undanröjt genom det föreslagna stadgandet i stadsplanelagen därom att i dylikt fall skulle, därest oaktat markägares begäran stadsfullmäktige »utan laga skäl» vägrade att uppgöra stadsplan för visst område, Konungen äga att på framställning av markägaren fastställa stadsplan, samt den tillika föreslagna ändringen i 5 kapitlet 8 § fastighetsbildningslagen, gående därpå ut att avstyckning, som funnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, icke finge verkställas, innan stadsplan för området blivit fastställd. I förbigående kunde anmärkas, att det ovan citerade uttrycket »utan laga skäl» förefölle något obestämt och syntes kunna
73 föranleda olika meningar om vad därmed avsetts. Viktigare vore emellertid frågan, om genom berörda stadganden alla hål blivit tilltäppta med ett oreglerat tätare bebyggande utanför städerna. Så torde vara förhållandet, om upplåtelser skedde med äganderätt och lagfarter således skulle meddelas; men annorlunda ställde sig saken, om vederbörande markägare uppläte områdena för nyttjanderätt på femtio år och vederbörande spekulanter läte sig härmed nöja. Man måste betänka, att det kunde ligga i samtliga parters intressen att anordna det hela på detta sätt. Staden och markägaren undginge åtminstone för tillfället kostnader, som de eljest nödgats vidkännas för uppgörande av stadsplan med mera, och den, som finge ett område åt sig upplåtet, erhölle upplåtelsen för ett billigare pris än eljest skulle varit fallet. Den däremot, som bleve lidande, vore det allmänna, och någon möjlighet för detta att göra sig gällande vore icke genom den föreslagna lagstiftningen beredd. På grund av vad sålunda blivit anfört hemställdes, att den nya stadsplanelagen måtte få ett stadgande därom att Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle vara berättigad att utan begäran av någon part hos Kungl. Maj:t framställa yrkanden om förpliktande för en stad att uppgöra stadsplan för visst område vid äventyr att stadsplanen eljest bleve av Kungl. Maj:t fastställd på bekostnad av vare sig staden eller markägaren efter ty skäligt prövades. I sammanhang härmed torde böra påpekas, att stadgandet i 6 § därom att skälig kostnad för uppgörande av stadsplan, som av markägare påkallades, skulle av denne gäldas, syntes ingalunda vara lämpligt under alla förhållanden, till exempel då staden »utan laga skäl» vägrat uppgöra stadsplan, oaktat staden hade vida större nytta av stadsplanens uppgörande än markägaren. Stadgandet torde därjämte komma att hava till påföljd, att städerna komme att avslå en markägares begäran uti ifrågavarande avseende för att på så sätt få kostnaderna lagda på denne. Fastighetsnämnden i Stockholm: Förslaget ville bereda möjlighet för enskild markägare att, till skillnad mot vad nu gällde, under vissa förutsättningar få stadsplan över honom tillhörigt område fastställd utan att densamma dessförinnan blivit av stadsfullmäktige antagen och eventuellt även mot stadens bestridande. Såsom motivering för denna mycket betydelsefulla ändring av nu gällande bestämmelser på området, enligt vilka stadsfullmäktiges antagande av stadsplan utgjorde oundgänglig förutsättning för sådant fastställande av Kungl. Maj:t, framhölle kommittén bland annat, att »samhällets monopol på rätten att antaga stadsplan för visso kan innebära en frestelse för samhället att med- begagnande därav söka förmå jordägare, som är i behov av att få sitt område planlagt, att till gengäld därför göra större eftergifter till samhällets förmån än som i lagstiftningen förutsattes eller eljest är rimligt»; och, tillade kommittén, »ganska säkert torde vara, att exempel på dylikt missbruk av stadsplanemonopolet icke saknas». Vidare framhölle kommittén, att stadens representation »av kommunalpölitiska eller ekonomiska skäl kunde vilja leda bebyggandet åt ett visst håll, medan den naturliga utvecklingen strävade åt ett annat. I rådigheten över stadsplanen har representationen ett lätt tillgängligt medel att emot samhällets verkliga intresse genomföra det politiska. Och även om representationen icke ställer sig direkt avvisande mot en utvidgning av stadsplanen i önskad och naturlig riktning, kan den, såsom ovan antytts, uppställa sådana villkor för sitt medgivande, som de enskilda jordägarna icke skäligen kunna underkasta sig». Ehuru nämnden givetvis måste förutsätta, att kommittén till stöd för denna sin motivering vore i tillfälle att peka på några direkt praktiska fall av sådant 10—22523.
74 missbruk från stads sida, tilläte sig nämnden dock hysa den bestämda uppfattningen. att dessa fall måste hänföras till sådana rena undantag, som ingalunda kunde utgöra tillräckligt skäl för den betänkliga rubbning av städernas gamla rätt att själva bestämma över sina områdens planläggning, som nu föresloges. Nämnden hölle nämligen bestämt före, att liksom en stad i ekonomiska och andra avseenden själv finge svara för dess planmässiga och lämpliga utveckling, så borde densamma även i stadsplanehänseende hava de bästa förutsättningarna att bedöma vilken utveckling, som för staden vore den lämpligaste och förmånligaste. Avgörandet därutinnan syntes därför icke utan synnerligen allvarliga skäl böra berövas städerna. I övrigt tilläte sig nämnden att gentemot den föreslagna ändringen åberopa vad i olika motioner till 1916 års riksdag anförts mot i Kungl. Maj:ts proposition, nr 164, till samma riksdag ifrågasatt befogenhet för Kungl. Maj:t att beträffande kronan tillhörig mark meddela fastställelse å stadsplan, oaktat denna icke blivit av vederbörande statsmyndighet antagen. Enligt nämndens bestämda uppfattning förelåge sålunda ingen som helst anledning att nu beröva städerna deras gamla bestämmanderätt i stadsplanehänseende; och ansåge sig nämnden i enlighet därmed böra kraftigt avstyrka en ändring i sak av nu gällande bestämmelse, att stadsplan icke finge av Kungl. Maj:t fastställas utan att densamma dessförinnan blivit av vederbörande stadsfullmäktige antagen. Oavsett ovanstående erinran, som nämnden ansåge sig böra på det kraftigaste understryka, hade nämnden icke velat underlåta att gentemot den av kommittén föreslagna formuleringen av paragrafen dessutom framföra den erinran, att den för Kungl. Maj:t däri ifrågasatta rätten att mot stadsfullmäktiges bestridande fastställa stadsplan under inga förhållanden skäligen torde kunna avse sådant fall, att markägare och stad förenat sig om viss stadsplan, samt att fastställelse eller ändring av plan givetvis ej kunde ifrågasättas, utan att stadsfullmäktige beretts tillfälle att yttra sig i ärendet. Det torde väl även vara uppenbart att, där sökande av stadsplan utgjordes av flera markägare, sådan plan icke finge mot stadens bestridande fastställas, därest icke varje markägares område hade sådan omfattning, att detsamma lämpade sig för självständigt stadsplaneläggande. I samma riktning har även stadsplanenämnden i Stockholm yttrat sig. Stockholms stadskollegium har uttalat, att kollegiet delade de av nämnderna sålunda framförda synpunkterna, samt vidare anfört: De vid nu gällande lagbestämmelsers fastställande uttalade betänkligheterna mot stadganden med av kommittén föreslaget innehåll syntes allt fortfarande böra från kommunens sida göras gällande. Sedan 1916 års riksdag bestämt avböjt att i förevarande hänseende rubba den kommunala självbestämningsrätten enbart till förmån för kronan i egenskap av markägare, syntes dylik rubbning till förmån för markägare i gemen ej böra ifrågasättas," med mindre inträffade förhållanden klart ådagalagt nödvändigheten av ett så allvarligt ingrepp i kommunernas hävdvunna ställning. Så hade knappast genom kommitténs nu föreliggande uttalanden visats vara fallet. Kollegiet funne sig därför, i likhet med nämnderna, böra avstyrka den föreslagna, för en rationell stadsplanepolitik betänkliga suspensionen av kommunens beslutanderätt i stadsplanefrågor. — Avstyrkandet gällde den suspension av kommunens beslutanderätt i stadsplanefrågor, som omförmäldes i tredje och fjärde styckena av förslagets 6 §. Däremot såge stadskollegiet gärna, att övriga bestämmelser rörande markägares befogenhet att påkalla stadsplans utsträckande bibehölles. Att förfarandet i
75 dylika fall reglerades på ett enhetligt sätt torde nämligen vara av ej ringa praktiskt värde. Stockholms stads byggnadsnämnd: En betydelsefull förändring, som inginge i förslaget till stadsplanelag, vore den i 6 § enskild markägare tillerkända rätten att under vissa förhållanden påkalla stadsplans fastställande för sitt område. Det syntes nämnden, som om de garantier mot missbruk, varmed denna rätt förbundits, vore i stort sett från samhällets synpunkt betryggande. Sedd i sammanhang med sista punkten i 8 § 5 kap. i lagen om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad, innefattande förbud mot avstyckning, som finnes åsyfta ett tätare bebyggande, intill dess stadsplan blivit fastställd, torde ifrågavarande bestämmelse vara nödvändig, därest icke en enskild markägares rätt skulle alldeles kringskäras. Stadsarkitekten i Stockholm: Den i 6 § öppnade möjligheten för enskilda markägare att utan stadens medverkan erhålla fastställelse å stadsplan syntes befogad och torde i stort sett icke medföra någon risk för staden, vars ekonomiska intressen i allmänhet väl omgärdats. Länsstyrelsen i Södermanlands län: I formellt hänseende ansåge sig länsstyrelsen böra framhålla önskvärdheten av en omredigering av 6 §, så att redan av själva paragrafens lydelse och ej blott av motiverna framginge, att såväl en som flera markägare ägde göra sådan framställning, som i paragrafen avsåges. Byggnadsnämnden i Norrköping (beträffande paragrafens tredje stycke): Byggnadsnämnden förutsatte, att genom markägarens försorg upprättad stadsplan bleve, innan den av Konungen prövades, remitterad till stadsfullmäktige för yttrande. Stadsfullmäktige i Söderköping hava i fråga om samma stycke av förevarande paragraf gjort enahanda anmärkning. Stadsfullmäktige i Växjö: Enligt nu gällande lag tillkomme det städerna att själva avgöra, när och i vilken omfattning stadsplan skulle upprättas för stads område. I princip stode de framlagda förslagen på samma ståndpunkt, men i § 6 av förslaget till ny stadsplan hade kommitterade dock ansett sig böra med hänsyn till vederbörande jordägares intresse intaga en bestämmelse, som för visst fall inskränkte städernas rätt i nämnda avseende. Enligt sagda paragraf ägde nämligen Konungen, därest stadsfullmäktige efter framställning från jordägare utan laga skäl vägrade uppgöra stadsplan för honom tillhörigt område, fastställa stadsplan för området, oaktat dylik plan icke blivit av stadsfullmäktige antagen, ävensom att, därest stadsplan för område, som nu avsåges, antagits, men ändring däri befunnes vid granskning vara av synnerliga skäl påkallad, fastställa planen med nödig ändring, ändock att ändringen icke blivit av staden godkänd. En dylik inskränkning i städernas beslutanderätt ansåge emellertid stadsfullmäktige icke böra ifrågakomma. Utsträckandet av en stadsplan innebure ju för ett samhälle ej blott betydande konsekvenser för dess ekonomi i allmänhet, utan kunde även medföra ökade utgifter för polisbevakning, belysning, renhållning och mera dylikt. Med hänsyn härtill och då det torde vara uppenbart, att de kommunala myndigheterna sutte inne med de största förutsättningarna att rätt bedöma hithörande frågor, syntes städerna böra bibehållas vid sin självbestämmanderätt i förevarande avseende. I motiveringen till ifrågavarande stadgande hade kommitterade uttalat farhågor för att städerna skulle begagna den dem tillagda rådigheten över stadsplan till att för medgivande av stadsplans utsträckning uppställa villkor, som de enskilda jordägarna icke skäligen kunde underkasta sig. Dessa farhågor
76 torde vara överdrivna. Förhölle det sig verkligen så, att ett områdes intagande under stadsplan ansåges vara för stadens utveckling önskvärt, torde stadens intresse av att få stadsplan uppgjord för området vara så stort, att staden helt säkert icke vågade utkräva oskäliga ersättningar av jordägaren. Någon anledning att ur nu nämnda synpunkt bibehålla stadgandet torde därför icke föreligga. Med hänsyn till vad sålunda anförts ansåge stadsfullmäktige, att paragrafens tredje och fjärde stycken borde ur förslaget utgå. Byggnadsnämnden i Växjö, med vilken magistraten instämt: Hittills hade kommunerna ägt ensam beslutanderätt rörande stadsplaners antagande. I 6 § ifrågasattes att intaga den bestämmelsen, att Kungl. Maj:t skulle äga rätt att, därest stadsfullmäktige på därom av jordägare gjord framställning utan laga skäl vägrat uppgöra stadsplan över honom tillhörigt område, fastställa stadsplan för området, oaktat sådan plan icke blivit av stadsfullmäktige antagen. Då emellertid utsträckandet av en stadsplan stode i ett intimt samband med ett samhälles ekonomi, och de kommunala myndigheterna måste antagas besitta den största förutsättningen att rätt bedöma och avväga hithörande frågor, samt de föregivna farhågorna om monopolmissbruk torde vara överdrivna, kunde byggnadsnämnden icke biträda den föreslagna inskränkningen i kommunernas självbestämningsrätt i förevarande fall, utan föresloge att 6 paragrafens tredje och fjärde stycken måtte ur förslaget utgå. Länsstyrelsen i Gottlands län: Enligt motiveringen till denna paragraf borde, därest flera personer ägde del i det område, vars planläggning avsåges, dessa vara befogade att var för sitt område uppträda såsom sökande. Då med paragrafens föreslagna lydelse tvekan om det berättigade av en dylik tolkning kunde äga rum, syntes önskligt att en omarbetning av paragrafen i sagda hänseende skedde. Förutsättningen för att ansökan, gjord av flera sökande gemensamt eller var för sig, skulle kunna upptagas till prövning, torde enligt förslaget vara att de tillsammans ägde hela det område, vars planläggning önskades. En ägare till en obetydlig del av området kunde alltså genom att vägra att ansluta sig till sökandena förhindra områdets planläggning. Detta förefölle mindre tillfredsställande. Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida icke även en eller flera sökande, blott de vore ägare till den huvudsakligaste delen av området, borde tillerkännas befogenhet att påkalla hela områdets planläggning, dock under villkor att de iklädde sig ansvar och ställde säkerhet för den kostnad, staden kunde få vidkännas för lösen för gatumark från den markägare, som ej förenat sig med sökandena. Sistnämnde markägare borde nämligen ej kunna förpliktas att i likhet med sökandena kostnadsfritt upplåta gatumark. Den i paragrafens sista stycke avsedda tvistefrågan syntes vara av den beskaffenhet, att den ej lämpligen borde avgöras på administrativ väg, utan böra prövas av allmän domstol eller skiljemän. Länsstyrelsen i Malmöhus län: Enligt denna paragraf skulle ägare av icke planlagd mark inom stads område, om han ville att sådan mark skulle intagas i stadsplan, ingiva ansökan härom till stadsfullmäktige. Härvid torde böra anmärkas, att enskild medlem av stadssamhälle enligt förordningen om kommunalstyrelse i stad icke ägde rätt att väcka förslag hos stadsfullmäktige. Genom stadgandet i förevarande paragraf skulle i där angivet fall förslagsrätt tillerkännas samhällsmedlem. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke införande av sådan förslagsrätt förutsatte ändring i kommunalförordningen. Emellertid
77 torde, om här gjorda anmärkningen skulle anses vara befogad, paragrafen kunna ändras därhän, att ansökningen ingåves till byggnadsnämnden, som skulle hava att efter avgivet yttrande underställa frågan stadsfullmäktiges prövning. Vidare skulle i detta sammanhang erinras, att stadsfullmäktige ej funnes i staden Skanör med Falsterbo, för vilket samhälle stadsplan vore fastställd. Arkitekten Berglund (för magistraten och byggnadsnämnden i Kungsbacka): I stadsplanelagsförslagets 6:te paragraf framträdde en avvikelse från den gällande principen att samhälle själv ägde rätt att i första hand besluta om antagande av stadsplan, i det att enskild jordägare kunde utan stadsfullmäktiges medgivande erhålla fastställelse å stadsplan för sitt område. Avsikten sades vara den att söka förhindra, att ett samhälle genom sitt monopol på stadsplanen skulle frestas att gentemot jordägare utöva påtryckningar till eftergifter utöver vad som vore rimligt. Ehuru sådant hade förekommit, torde det dock ej berättiga till att en så principiellt betänklig sak som att samhällets representation sattes helt utanför en stadsplanefråga lagfästes. Det torde med största sannolikhet finnas en formulering, där samhällets krav på inflytande på stadsplanerandet ej uteslöte större skydd för den enskilde jordägaren än hittills varit fallet. Stadsfullmäktige i Göteborg hava på hemställan av drätselkammaren tillstyrkt, att ifrågavarande lagrums lydelse enligt kommittéförslaget förbleve oförändrat. Fastighetsdirektören i nämnda stad har däremot anfört: Enligt nu gällande lagstiftning tillkomme det staden själv att avgöra, i vilken omfattning stadsplan skulle upprättas för stadsområde. I det föreliggande förslaget till ny stadsplanelag gjordes en ej betydelselös inskränkning i denna stadens rätt. I förslaget stadgades sålunda, att Kungl. Maj:t kunde, därest stad efter framställning av jordägare vägrade upprätta stadsplan för honom tillhörigt område, fastställa stadsplan för sådant område. Detta stadgande hade enligt kommitténs uttalande tillkommit för att tillgodose jordägarnes berättigade intresse. Emot detta intresse finge man givetvis väga samhällets intresse. Det ville förefalla som om stadgandet skulle vara i ej ringa grad ägnat att motverka sistnämnda intresse. Således skulle ett sådant stadgande sannolikt komma att verka stimulerande på den enskilda spekulationen i byggnadsmark, något som ur samhällets synpunkt måste anses långt ifrån önskvärt. Härtill komme, att staden genom ett dylikt stadgande förlorade ledningen av stadens utveckling, vilken i stället lades i Kungl. Maj:ts hand. Det vore knappast att antaga, att Kungl. Maj:t skulle hava lika stora förutsättningar att på ett riktigt sätt bedöma hithörande frågor som stadens myndigheter. Uteslutet vore därför icke, att stadgandet kunde komma att verka störande och förryckande på stadens utveckling och därigenom icke blott skada en stads ekonomiska liv i allmänhet, utan även medföra större utgifter än eljest vore behövligt för åtskilliga kommunala inrättningar, såsom polisbevakning, belysning, skolväsen, eldsläckningsväsen m. m. Å andra sidan torde man knappast hava anledning antaga, att ett uteslutande ur lagstiftningen av förberörda stadgande skulle vara ägnat att i någon nämnvärd mån skada jordägarnas berättigade intresse. Härvid kunde visserligen olika meningar göra sig gällande, huru långt detta intresse ginge, men, så vitt fastighetsdirektören kunde finna, torde man knappast kunna anse, att det vore ett berättigat intresse för en jordägare att få för bebyggande utnyttja sin jord, då det samhälle, vars tillvaro huvudsakligen gjort det möjligt för jordägaren att på sådant sätt ut-
78 nyttja jorden, funne bebyggandet medföra olägenhet för sig. I varje fall kunde stadgandets uteslutning icke gärna medföra någon förlust för de ursprungliga jordägarna, d. v. s. dem, som begagnat jorden för jordbruksändamål, utan det vore, så vitt fastighetsdirektören kunde finna, endast sådana jordägare, som förvärvat jorden i spekulationssyfte, vilka kunde tänkas bliva lidande på att stadgandet ej upptoges i lagen. Men härvid finge man ihågkomma, att den rättighet för jordägarna, varom här vore fråga, icke nu funnes i lagen och att man således ej genom stadgandets uteslutning på något sätt rubbade de förutsättningar, under vilka jorden blivit inköpt. I kommitténs motivering hade även uttalats vissa farhågor för att staden skulle begagna sin makt i fråga om stadsplanens utsträckning till att avpressa jordägarna oskäliga ersättningar. Denna farhåga torde vara överdriven. Durest det vore så, att ett områdes läggande under stadsplan verkligen vore behövligt för stadens utveckling, torde stadens intresse av att också få stadsplan uppgjord över området vara tillräckligt stort för att staden icke skulle våga driva sina anspråk gent emot jordägaren till det orimliga. Sannolikt torde staden ej heller av jordägaren kunna betinga sig större gottgörelse för uppgörande av stadsplan över hans område än det föreslagna stadgandet i detta avseende innefattade, eller att jordägare skulle avstå mark för gator, torg och planteringar intill Vs av områdets areal samt bekosta denna marks iordningsställande för sitt ändamål ävensom kloakledning för området. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stads ingenjören Södergren i Göteborg: Genom de föreslagna stadgandena i denna paragraf hade kommittén frångått den hittills gällande grundsatsen, att endast samhället självt genom sin representation ägde rätt att i första hand besluta om antagande av stadsplan. Anledningen till att kommittén ansett sig böra rubba på den hittillsvarande principen sades vara den, att samhällets monopol på rätten att antaga stadsplan kunde innebära en frestelse att söka förmå en jordägare, som vore i behov av att få sitt område planlagt, att till gengäld därför göra större eftergifter till samhällets förmån än som i lagstiftningen förutsattes eller eljest vore rimligt. Det framhölles också, att samhällets representation kunde av kommunalpolitiska eller ekonomiska skäl vilja leda bebyggandet åt ett visst håll, medan den naturliga utvecklingen och samhällets verkliga intresse strävade åt ett annat. Mot den uppfattningen, som komme till synes i det sista yttrandet, måste inläggas gensaga, ty det förefölle sannolikt, att den väg, som ett samhälles utveckling borde taga, bäst torde kunna bedömas av dess egen representation. Under alla förhållanden syntes utvecklingsriktningen ej böra få bestämmas i strid mot denna representation, som ju i första hand vore ansvarig för skötseln av samhällets ekonomi. Förnekas kunde emellertid icke, att missbruk av stadsplanemonopolet här och där torde hava förekommit, men det borde dock framhållas, att exemplen härå ingalunda vore så talrika, att de kunde sägas utgöra skäl för en lagändring av nu ifrågavarande slag. Att ställa sig helt avvisande mot beredandet av viss möjlighet för markägare att framtvinga stadsplan över sitt område syntes dock ej vara befogat, förutsatt att det uppställdes vissa garantier dels för att staden allt fortfarande skulle kunna leda bebyggandet åt det håll och på det sätt, som den själv ansåge lämpligast, och dels för att staden ej bleve belastad med för stora utgifter för stadsplaner, som tillkommit utan dess eget initiativ. För att staden skulle kunna rationellt utvecklas efter de linjer, som den utstakat för sig, syntes som ett oavvisligt krav böra uppställas, att varje
79 stadsplan skulle vara av stadsfullmäktige antagen för att kunna av Kungl. Maj:t fastställas. Vägrade stadsfullmäktige utan laga skäl att uppgöra stadsplan, som markägare påkallat, borde således ej, som av kommittén föreslagits, Kungl. Maj:t äga rätt att utan vidare fastställa stadsplanen. Jordägarens intressen torde få anses vederbörligen tillgodosedda, om Kungl. Maj:t i dylikt fall ägde rättighet att förelägga stadsfullmäktige, att inom viss tid hava antagit stadsplan för området ifråga. Visserligen skulle man kunna tänka sig, att någon stad i undantagsfall skulle vilja driva obstruktion genom att visserligen antaga en stadsplan, men giva den ett sådant innehåll, att den ginge i strid mot markägarens berättigade intressen. Då det emellertid torde vara all anledning förutsätta, att en dylik obstruktion komme att bli sällsynt, kunde kommitténs uppfattning om det lämpliga i att lämna Kungl. Maj:t rätt till ändring i en av stadsfullmäktige antagen plan ej delas. Detta även av det skäl, att en dylik befogenhet hos Kungl. Maj:t på goda grunder kunde tänkas giva staten såsom markägare en särskilt gynnad ställning gent emot staden. Ifrågavarande paragraf förutsatte, att markägare, som påkallade upprättandet av stadsplan över sitt område, skulle till staden utan ersättning överlämna gatumark intill en tredjedel av områdets hela areal samt dessutom gälda ersättning för anläggande av gata o. d. ävensom för anordnande av kloakledning. Då stadsplanens genomförande emellertid utöver dessa kostnader komme att av staden kräva utgifter för vatten, belysning, polisbevakning m. m., syntes det ej mer än rimligt, att staden sluppe att allt för mycket betungas med lösningsskyldighet för fastigheter, som till följd av stadgade förbud mot nybyggnad ej kunde av ägare tillsvidare på skäligt sätt utnyttjas. Ju mera uppdelat i småfastigheter ett område vore innan planläggningen, desto oftare komme givetvis stadens inlösningsplikt att påkallas. Det vore därför önskvärt att det av kommittén uppsatta villkoret för tillkomsten av stadsplan övervisst område, nämligen att sökanden vore ägare av hela det område, vars planläggning ifrågasattes, kunde så tolkas, att hela området skulle vara förenat i en enda ägares hand. I motiveringen framhölles emellertid uttryckligen, att en sådan tolkning ej vore avsedd, utan att, om området vore delat på flera ägare, dessa gemensamt kunna påfordra områdets planläggning. Under sådana förhållanden syntes man, för att ej för mycket betunga staden med utgifter för inlösen av mark och byggnader, böra begränsa rätten att påfordra stadsplan till att gälla endast större, sammanhängande och i en ägares hand varande områden. En sådan begränsning syntes också påkallad till undvikande av oreda och tvister i fråga om fullgörandet av skyldigheter, som ålåge markägarna gent emot samhället. På grund av vad ovan anförts föresloges, att 6 § erhölle följande lydelse: »Vill ägare — — — — — — — — — — — — — till stadsfullmäktige. Är hela det område, vars planläggning ifrågasattes, i en ägares hand, är området därjämte av den storlek och form, att det kan inrymma hela byggnadskvarter av normal storlek, och finnes områdets intagande i stadsplan vara för stadens utveckling gagneligt, late stadsfullmäktige uppgöra stadsplan för detsamma. Vägra stadsfullmäktige utan laga skäl att uppgöra stadsplan, som markägare påkallat, äger Kungl. Maj:t att förelägga stadsfullmäktige att antaga stadsplan för området ifråga och inom viss tid underställa densamma Kungl. Maj:ts prövning.
80 Stadsplan, som enligt denna paragraf därom förordna.» Magistraten i Göteborg (med nedan återgivna särskilda yttranden): Beträffande förevarande paragraf funne magistraten vad kommittén i sitt betänkande anfört tala för att under angivna omständigheter rätt bereddes ägare av icke planlagd mark att erhålla stadsplan. Och då lagförslagets bestämmelser syntes giva tillräckliga garantier för att staden icke genom stadsplans tillkomst på ifrågakomna sätt oskäligt betungades, borde enligt magistratens förmenande ifrågavarande stadgande över huvud taget icke framkalla betänkligheter. Såsom villkor för att ägare av icke planlagd mark skulle vara berättigad påyrka stadsplans uppgörande stadgades, bland annat, att områdets intagande i stadsplan skulle finnas vara för stadens utveckling gagneligt. Givetvis kunde olika uppfattningar komma att göra sig gällande, huruvida sådant förhållande förelåge; men vägrade stadsfullmäktige att låta uppgöra stadsplan, bleve denna fråga, så som förslaget vore avfattat, icke slutligen prövad förr än sökanden hos Konungen framlade stadsplan med anhållan om dess fastställande. Funne Konungen då, att stadsfullmäktige haft laga skäl för sin vägran, hade sökanden utan nytta fått vidkännas måhända betydande kostnader för planens uppgörande. Ansåge Konungen åter, att sökanden haft rättighet att erhålla stadsplan, hade stadens myndigheter icke varit i tillfälle att utöva något inflytande på den framlagda stadsplanens uppgörande eller att därvid bevaka stadens rätt och intresse, på sätt kommitterade ansett i allmänhet vara önskvärt och lämpligt. I båda fallen hade det alltså varit till fördel, om frågan huruvida stadsfullmäktige haft laga skäl för sin vägran blivit särskilt prövad. Att Konungen, såsom förste stadsarkitekten och andre stadsingenjören ifrågasatt, i samband med en sådan prövning skulle fastställa viss tid, inom vilken stadsplanen skulle vara antagen, syntes däremot knappast nödigt eller lämpligt. På grund av vad sålunda anförts ansåge magistraten, att en omredigering av paragrafen i angivna syfte borde ske. Bådmannen Sundstedt: I fråga om tillhandahållande av mark till försäljning för stadslikt bebyggande befunne sig i de flesta fall vederbörande stadssamhälle i konkurrerande ställning till den enskilde jordägaren, som hade dylik mark att avyttra. I stadens intresse låge nämligen att kunna för möjligast billiga pris förvärva sig dylik mark, innan staden intoge marken i stadsplanen och ordnade densamma för stadslikt bebyggande, varefter tomterna å marken ofta kunde till stor profit för stadskassan till ett mångdubblat pris försäljas till hugade spekulanter för bebyggande. Denna städernas jordpolitik föranledde naturligen hos städernas myndigheter en stark benägenhet att i möjligaste mån söka hindra den enskilde jordägaren, som hade mark lämpligför stadslikt bebyggande inom stadsområdet, att vid avyttrandet av sin markkonkurrera med vederbörande stadssamhälle, och genom såväl nu gällande lagstiftning som kommitterades förslag till ny stadsplanelag hade städerna i denna konkurrens erhållit många maktmedel till sitt förfogande. Att emellertid för ovan angivna ändamål använda expropriationsförfarandet funne de kommunala myndigheterna vanligen vara förenat med för stora kostnader, då samhället härigenom nödgas att för den enskilde jordägarens mark erlägga det pris, som i orten högst gällde. Lättare vore då att använda det obstruktionsförfarande, nuvarande lagstiftning lade i samhällets hand, nämligen att vägra antaga stadsplan över området till dess den enskilde jord-
81 ägaren, som härigenom i allmänhet berövades möjlighet att draga någon ekonomisk fördel av den honom tillhöriga marken, åtnöjdes med det låga pris, samhället ville betala för densamma. På detta missförhållande avsåge bestämmelserna i § 6 i stadsplaneförslaget att råda bot genom att i händelse av tredska från stadens sida medgiva Kungl. Maj:t att på ansökning av enskild jordägare fastställa stadsplan över honom tillhörigt område. Då gången av ett dylikt statsplaneärendes behandling torde bliva den, att den enskilda jordägaren läte uppgöra förslag till stadsplan över området samt underställde detta förslag Kungl. Maj:ts prövning samt Kungl. Maj:t före prövningen lämnade staden tillfälle att inom viss av Kungl. Maj:t föreskriven tid avgiva yttrande över förslaget, syntes härigenom den enskilde jordägaren bättre sättas i tillfälle att inom rimlig tid kunna utnyttja sin mark än om, såsom förste stadsarkitekten och andre stadsingenjören föreslagit, staden skulle bibehållas vid sin rätt att antaga stadsplan även i nu angivna fall och i händelse av tredska kunna av Kungl. Maj.t föreläggas att inom viss tid underställa förslaget Kungl. Maj:ts prövning. Kungl. Maj:t torde nämligen knappast kunna föreskriva någon fullt effektiv påföljd för underlåtenhet av vederbörande stadsfullmäktige att ställa sig dylikt föreläggande till efterrättelse. Även om stadsfullmäktige ställde sig föreläggandet till efterrättelse, återstode ändock för dem många utvägar att hindra den enskilde jordägaren att ekonomiskt utnyttja sin mark genom att till det av stadsfullmäktige antagna stadsplaneförslaget foga byggnadsbestämmelser till prejudice för den enskilda jordägaren, t. ex. den bestämmelsen att marken finge användas endast till s. k. trädgårdsstad, ehuru området synnerligen väl skulle lämpa sig till ett mera intensivt och för jordägaren ekonomiskt fördelaktigare bebyggande. Ägde staden själv i närheten byggnadsmark, avsedd för försäljning till bebyggande, låge frestelsen nära till hands för de kommunala myndigheterna att använda sig av ovan angivna metoder mot en besvärlig enskild konkurrent. Den enskilde tomtjobbaren vore visserligen en mindre sympatisk företeelse, som ej borde av lagstiftningen gynnas, men å andra sidan borde ej heller, så länge äganderättsbegreppet, vore en av grundpelarna för samhällsordningen, detta begrepp av lagstiftningen otillbörligen illuderas, då det gällde den enskildes äganderätt till jord, som lämpade sig för stadslikt bebyggande. På grund av vad sålunda anförts och då kommitterades förslag i § 6 synts erbjuda större garantier för skyddande av den rätt, den enskilde jordägaren borde äga gent emot ett oberättigat utnyttjande av ett samhälles maktbefogenhet i nu angivna avseende än den omredigering av denna paragraf, som föreslagits av förste stadsarkitekten och andre stadsingenjören, hemställde Sundstedt för sin del, att sagda paragraf bibehölles vid den lydelse, kommitterade föreslagit. T. f. handels- och politiborgmästaren Björkman och rådmannen Hamberg: I avgivet utlåtande hade förste stadsarkitekten och andre stadsingenjören uttalat sig emot att stadsplan skulle kunna fastställas av Kungl. Maj:t utan att vara förut antagen av samhället självt genom dess representation. Då emellertid stadgandet i 6 § vore ett undantagsstadgande, som endast kunde tilllämpas när stadsfullmäktige utan laga skäl undandragit sig att efter framställning av markägare inom skälig tid låta uppgöra och antaga stadsplan för område, vars intagande i stadsplan vore för stadens utveckling gagneligt; då vidare Kungl. Maj:t, sedan sådant ärende av markägare dragits under dess prövning, icke torde underlåta att före ärendets avgörande höra stadsfull11—22523.
82 mäktige, som därvid kunde framlägga sina synpunkter och eventuellt då till Kungl. Maj:t inkomma med av dem godkänd plan; och då lagförslagets bestämmelser i övrigt syntes giva tillräckliga garantier för att staden icke genom stadsplans tillkomst på ifrågakomna sätt oskäligt betungades, borde enligt Björkmans och Hambergs förmenande berörda stadgande icke framkalla betänkligheter. Däremot skulle den gestaltning, som förste stadsarkitekten och andre stadsingenjören föreslagit för denna paragraf, göra hela stadgandet verkningslöst för den händelse stadsfullmäktige dreve obstruktion gent emot ett av Kungl. Maj:t i enlighet med stadgandet dem givet föreläggande, d. v. s. ust i sådana fall då ett verksamt stadgande i berörda hänseende vore mest behövligt. Byggnadsnämnden i Hjo, med vilken stadsfullmäktige förenat sig: Bland förslagets många viktiga nyheter vore den ifrågasatta inskränkningen i kommunens nuvarande rätt att ensam bestämma såväl i vad mån stadsplan borde utsträckas som dess tekniska gestaltning. Krav på en dylik inskränkning hade tidigare vid flera tillfällen framställts utan att dock vinna beaktande. Nu föresloges emellertid, att stad skulle vara skyldig att på yrkande av enskild markägare i stadsplan intaga denne tillhörigt område, mot villkor att sökanden dels påtoge sig skälig kostnad för stadsplanens upprättande, dels utan ersättning avstode erforderlig gatumark intill en tredjedel av områdets hela areal, dels ock till staden gäldade ersättning för den sålunda upplåtna markens iordningställande såsom gata, torg, park eller annat för allmän samfärdsel avsett område ävensom för anordnande av kloakledning, som där skulle finnas. För att under alla omständigheter trygga den åt enskild markägare inrymda rätten till stadsplan stadgades, att Konungen, i händelse staden utan laga skäl vägrade uppföra stadsplan, som markägare påkallat, eller obehörigen fördröjde planens antagande, skulle äga att på framställning av markägare fastställa stadsplan för området, med enahanda verkan som om planen blivit av stadsfullmäktige antagen. Hade stadsfullmäktige antagit stadsplan, som här avsåges, men funnes vid planens granskning ändring däri vara av synnerliga skäl påkallad, vore Kungl. Maj:t vidare befogad att fastställa planen med den ändring, som prövades nödig, ändock att ändringen icke av staden godkänts. Vidkommande först de fordringar, som enligt förslaget krävdes av en enskild markägare för att denne skulle kunna framtvinga stadsplans utsträckande, ville nämnden såsom sin mening uttala, att dessa på det hela taget måste anses vara väl avvägda och lämpliga. Dock syntes med fog kunna krävas, att för den händelse gatumarken ej uppginge till en tredjedel av områdets hela areal, ägaren skulle vara skyldig att avstå jämväl marken för allmänna byggnader, idrottsplatser och dylikt, i den mån så kunde ske utan att. den totala markarealen, som avstodes, överstege en tredjedel av stadsplaneområdets areal. Beträffande 6 § tycktes förslaget förutsätta såsom något ganska vanligt, att en kommun ansåge sina intressen påkalla förhindrande av stadsplans utsträckande över område, vars ägare tillförbundit sig att i den omfattning, förslaget angåve, ekonomiskt medverka till planens genomförande. Sådana fall torde vara ytterst sällsynta, då fråga om stadsplans utsträckande strandat på sådant motstånd från kommunens sida. Ytterst vanligt vore däremot, att en markägare väl ville komma i åtnjutande av de förmåner, stadsplans läggande å hans område medförde, men bestämt vägrade att härför prestera tillnärmelsevis de insatser, som samhället jämväl enligt kommitténs mening hade rätt att fordra, ja yrkade, att samhället ensamt skulle på-
83 taga sig hela tungan av planläggningen. Ännu oftare vore förhållandena sådana, att det område, vars planläggning komme i fråga, redan i större eller mindre omfattning styckats och bebyggts, varpå den ursprungliga markexploatören vid lämplig tidpunkt, åberopande likställighetsgrundsatsen och den svåra belägenhet, vari innebyggarne på området genom dess planlösa upplåtande råkat, påkallade samhällets stadsplaneingripande, många gånger utan att vilja göra någon nämnvärd motprestation ens i avseende å den mark, som fortfarande befunne sig i hans ägo. De ifrågasatta särskilda inskränkningarna i städernas rätt att pröva och avgöra, på vad sätt deras stadsplaner skulle vara beskaffade, torde sålunda icke erfordras ur den av förslaget framlagda synpunkten — bristande tillmötesgående eller tredska från kommunens sida mot berättigade markägarekrav. Något annat giltigt skäl för frångående av den kommunala självbestämningsrättens princip inom ett område, där den så länge och med så stort sakligt fog varit erkänd, torde ej heller finnas. Nämnden vore sålunda av den mening, att tredje och fjärde styckena av 6 § borde utgå. Byggnadsnämnden i Örebro: I 6 § 4 stycket stadgades att, därest vid granskning av stadsplan, antagen av stadsfullmäktige, ändring däri funnes vara av synnerliga skäl påkallad, planen kunde fastställas med den ändring, som Konungen prövade nödig. Ett sådant förfarande vid stadsplaners fastställande skulle ur många synpunkter vara önskvärt, särskilt då det gällde smärre jämkningar och dylikt. Men mera genomgripande förändringar borde dock icke få ske utan att samhället eller den enskilde, som därav berördes, finge tillfälle att yttra sig i frågan och bevaka sina intressen. Drätselkammaren i Västerås, vars yttrande biträtts av stadsfullmäktige: Drätselkammaren hade icke förbisett det anmärkningsvärda ingrepp i en kommuns hittills tillerkända självbestämningsrätt vid upprättande och fastställande av stadsplan, som inrymts i förslagets 6 §. Denna paragraf stadgade rätt för en tomtägare att under vissa villkor emot stadens beslutande myndighets vägran få stadsplanelagt honom tillhörigt område. Uti vad Svenska stads förbundet i sitt yttrande över lagförslaget anfört kunde drätselkammaren så mycket mera instämma som de prestationer, som åvilade fastighetsägaren i form av utgifter för en dylik reglerings genomförande, bleve så betungande, att bestämmelsen antagligen aldrig komme att tillämpas. Den förutsättning för dess tillämpning, som skulle bestå däri, att planläggningen vore för stadens utveckling gagnelig, kunde vidare icke på ett mera auktoritativt sätt konstateras vara för handen än genom den beslutande myndighetens eget. ställningstagande, och skulle enligt drätselkammarens förmenande det motsatsförhållande, som härutinnan rådde mellan förverkligandet av en planläggning i denna ordning och förutsättningen för densamma, omintetgöra tilllämpligheten av föreskriften. Paragrafen borde därför omarbetas med uteslutande av denna nu berörda föreskrift. Byggnadsnämnden i Söderhamn, som funnit att genom 6 § städernas ensamma beslutanderätt rörande stadsplans antagande avsevärt beskurits, har »för att mildra paragrafens innehåll» föreslagit, att fjärde stycket helt måtte utgå samt att andra och tredje styckena få följande ändrade lydelse: »Är hela det område, vars planläggning ifrågasattes, i en ägares hand, och är området därjämte av den storlek, form och beskaffenhet i övrigt att detsamma kan i huvudsak självständigt stadsplaneläggas och bebyggas, och finnes områdets intagande i stadsplan vara för stadens utveckling gagneligt, låter stadsfullmäktige uppgöra stadsplan för detsamma.
84 Vägra stadsfullmäktige utan laga skäl uppgöra stadsplan, som markägare påkallat, äge Konungen att förständiga stadsfullmäktige att inom viss tid ej mindre antaga stadsplan för området ifråga än även underställa densamma Kungl. Maj:ts prövning.» Om utomplansbestämmelser. 7 §. 1 Förste provinsialläkaren i Stockholms län framhåller, att enligt motiven till denna paragraf det ej vore avsett, att utomplanbestämmelser skulle kunna användas för åstadkommande av någon slags »stomme» till blivande stadsplan, utan blott att så att säga »tillrättalägga» området. Det syntes honom, att just en sådan stomme behövdes för häri angivet område. Han hänvisade till kommitténs förslag till byggnadsstadga § 70, däri sades, att utomplansbestämmelserna ej finge hindra framtida stadsplans utläggning. Huru skulle detta avgöras, då ej ens stomme till stadsplan funnes? För övrigt åberopades bostadskommissionens förslag § 1 mom. 2 och § 79 jämte motiv, i vilka förslag och uttalanden i huvudsak instämdes, dock att orden »söka åstadkomma» i § 79 syntes för svaga. Fastighetsregisterkommissionen: Stadgandet i 7 § om utomplansbestämmelser gåve en stad möjlighet att bestämma nära nog vad som helst beträffande markens användning. Stadgandet vore icke inskränkt till direktiv i byggnadshänseende, utan kunde omfatta helt andra saker, exempelvis att beträffande mark långt ut från stadens centrum reglera, vilka lantliga näringsgrenar som finge förekomma å olika områden. Visst område kunde bestämmas endast få användas för skogsbruk, plantskola eller endast för tillväxt av torvmosse och visst område endast för potatisland. Nära nog vilka servitut som helst kunde påläggas markområden i städernas utkanter. En så generell bestämmelse syntes vara skadlig. Skulle" en bestämmelse om utomplansbestämmelser nödvändigt införas, borde den precisera i vilka hänseenden bestämmelser skulle kunna påläggas. Särskilda utomplansbestämmelser borde kunna meddelas, avseende mark för försäljning till ägolotter för bebyggande etc, för industriändamål, för trädgårdsodling, drivbänkar, orangeribyggnader, sommarbostadsvillor, kolonilotter eller för uppdelning i småbruk etc. Vilka utomplansbestämmelser som kunde meddelas i ett vart av dessa och andra fall borde i lagen angivas. Men att för markägaren inskränka rätten till att använda marken huru mycket som helst kunde ej anses riktigt. Till och med att föreskriva, att å vissa områden icke finge finnas annat än industribyggnader vore att inkräkta för djupt i den enskildes äganderätt. Dessutom syntes ej säkert, att en markägare kunde få ersättning för den förlust, som han kunde lida av en sådan bestämmelse. Förmodligen hade han ej rätt till ersättning, och vore så förhållandet, syntes det ofrånkomligt att lawen noga angåve, vilka inskränkningar han måste tåla. En ordentlig utredning måste därför åstadkommas om vilka slag av utomplansbestämmelser, som i olika fall kunde förekomma, och om de särskilda bestämmelsernas närmare innehåll. För närvarande funnes i 46 § 1 kap. fastighetsbildningslagen en motsvarighet till kommitténs nu ifrågavarande förslag, dock endast beträffande byggnadsverksamhetens ordnande, och även dessa bestämmelser torde hava varit alltför generellt avfattade. 1
Jfr 70 §~i kommitténs förslag till byggnadsstadga, nedan sid. 270 o. f.
85 Vattenfallsstyrelsen: För utomplansbestämmelsernas samordnande med vanliga stadsplanebestämmelser på här föreslaget sätt syntes ej tillräckliga skäl förebragta. Då utomplansbestämmelserna borde kunna utan allt för stor omgång ändras, vore önskvärt om 7 § kunde utgå eller att åtminstone möjlighet bereddes för enklare förfaringssätt genom lämpliga bestämmelser i byggnadsstadgan. Ansåges för ej stadsplanelagt område bestämmelser behövliga, som i avsevärd grad ingrepe i enskild markägares intresse, syntes upprättande av stadsplan i vanlig ordning vara den riktiga utvägen, om ej bestämmelserna i stadsplanelagsförslagets 22 § och vid behov byggnadsordnings antagande även för dylikt område vore tillfyllest. Skulle 7 § dock bibehållas, torde i 1 kap. 46 § av lagen om fastighetsbildning för stad andra stycket böra utgå. Byggnadsrådet Lilljekvist: På grund av enskild motion och i anslutning till riksdagsutskottets däröver gjorda uttalande tillkom andra stycket av § 41 i 1907 års stadsplanelag. Avsikten var att, då byggnadsstadga och byggnadsordning ej vore gällande för stadsområde, som icke intagits i stadsplan, likväl bereda möjlighet att förhindra okontrollerad byggnadsverksamhet i omedelbar närhet av ett samhälles planlagda område. Bestämmelserna borde, ansåg utskottet, emellertid uppgöras särskilt för varje samhälle efter dess behov och fastställas på grund av framställning från samhället. Bestämmelserna borde även vara av »lindrigare art» än som ansåges erforderligt för planlagt område — ett uttryck, som i några fall, där § 41 kommit till användning, vållat en del missförstånd. Bestämmelser enligt denna § hade kommit till rätt stor användning, och av överintendentsämbetet utarbetades på sin tid formulär för att underlätta tillkomsten av dylika bestämmelser, som kunde i huvudsak anses vara av byggnadsordnings natur. Lilljekvist hade ur stadsplanesynpunkt ej stort förtroende för den verkan bestämmelser av denna art erbjöde, då de ej kombinerades med vägnät. Enligt hans mening vore det därför enklare att genom lagföreskrift hävda, att byggnadsordning för samhälle skulle kunna gälla även för icke planlagt stadsområde; härigenom skulle särskilda bestämmelsers antagande i många fall kunna undvikas. Emellertid ansåge han, att det i vissa fall kunde vara av största värde för ett samhälle att kunna skydda sig mot olämpligt bebyggande, som i enstaka fall kunde för samhället vara av rent förstörande art, exempelvis anläggning av fotogencisterner o. cl. Då det vidare kunde behövas bestämmelser, som förbjöde uppförandet av bostäder på vissa osunda områden och då det kunde vara av vikt att å områden, som vore självskrivna till industri, förhindra inblandning av bostäder i större utsträckning o. s. v., ansåge Lilljekvist, att 7 §, såsom kommittén formulerat den, kunde bliva till verklig nytta, även om paragrafen komme till mindre användning, ifall byggnadsordnings giltighet utsträcktes även över icke planlagt stadsområde. Någon fara att onödigt många olika bestämmelser här skulle uppstå, syntes ej föreligga, ej heller att bestämmelserna skulle på olämpligt sätt inskränka markägares rätt, utöver vad i allmänhet byggnadslagstiftning medförde. Oberoende av en del uttalanden emot paragrafen ifråga ansåge Lilljekvist sig därför böra förorda densamma såsom innebärande möjlighet att i vissa fall bereda samhälle behövligt skydd. Det hade emellertid varit av största värde, om kommittén kunnat framlägga något förslag att möjliggöra skydd mot bebyggande av för dylika områdens utnyttjande erforderliga huvudvägar, så att expropriation av dessa enligt 22 § av lagförslaget endast undantagsvis behövt tillgripas, exempelvis där ägoområdets storlek vore så ringa, att ett förbud för bebyggande av planerad
86 väg måste anses obilligt. Vid flera tillfällen hade från samhällen till Kungl. Maj:t inkommit framställningar om fastställelse av föreskrifter enligt § 41. vid vilka bestämmelser bland annat (eller enbart) upptagits »att byggnad ej får uppföras å genom särskild karta över området angivna vägar». I nyssberörda, av förutvarande överintendentsämbetet uppgjorda formulär till föreskrifter enligt § 41, upptoges som första paragraf den föreskriften att byggnadsnämnd skulle låta sig angeläget vara att tillse att, då försäljning av tomtmark syntes vara förestående, försäljningen skedde efter från början uppgjord plan, vid vilken hänsyn toges till områdets framtida upptagande i för staden gällande stadsplan. De ovanberörda bestämmelsernas fastställelse skulle även innebära, att de sålunda uppgjorda planerna blevo fastställda. Överintendentsämbetet, som anbefallts yttra sig över dessa framställningar, hade ställt sig tveksamt, huruvida Kungl. Maj:t skulle biträda förevarande bestämmelser, vilka åstadkomme ett slags stadsplan för område, som angavs såsom »icke planlagt». Ämbetet hade dock ansett sig böra av praktiska skäl förorda fastställelse av dylika bestämmelser, som hänförde sig till karta, under förutsättning att kartan uppfyllde de fordringar beträffande vägarnas läge, som påfordrades i den blivande stadsplanen. Kommittén framhölle, att därest här avsedda föreskrift vunnit fastställelse, skulle därmed hava på omväg åstadkommits en stadsplan av alldeles samma innebörd som stadsplanen före stadsplanelagens tillkomst; någon civilrättsligt bindande skyldighet för samhället att genomföra planen skulle icke funnits, varför markägarna bleve »pålagda ett ensidigt tryckande band». I denna fråga kunde Liljekvist ej biträda kommittén. En bestämmelse, att för gemensamt behov erforderliga vägar ej finge bebyggas, måste enligt hans mening vara mindre ingripande i den enskildes rätt än de inskränkningar i övrigt, som kommittén avsett få fastställda genom tillämpning av denna paragraf. Kommitténs hänvisning till expropriation av huvudvägarna vore för samhällena till föga hjälp, då samhällena i regel torde vara lika litet ekonomiskt rustade att i större utsträckning påtaga sig kostnaderna därför som för upprättandet och genomförandet av stadsplan för större delar av sitt område. Den kommunala förvaltningens uppgift beträffande dylika yttre områdens ordnande vore att verka enande mellan markägarna och sammanföra deras intressen, bland annat beträffande vägnät, men det syntes icke rimligt, att samhällena dessutom skulle tvingas att pålägga sig kostnader i samband med sina strävanden att tillgodose de enskilda markägarnas gemensamma fördel. Då varje markägare, som exploaterade ett område till bebyggande, finge påtaga sig kostnader för vägar m. m., torde det få anses helt naturligt, att rörande de huvudvägar, som genomginge olika områden och rörande vilkas lämpliga förläggning granne efter granne måste enas, överenskommelse borde träffas och förpliktelse lämnas, att dessa vägar, som vore hehövliga dels för eget områdes trafikering och dels för trafik till och över grannens område till allmän större utfartsväg, ej finge bebyggas. Något avstående av vägmärken sammanhängde ej med fastställelse av dylik bestämmelse om förbud att bebygga vägarna, och fastställelsen innebure ej heller någon förpliktelse rörande vägs ordnande och underhåll. Enligt Lilljekvists mening borde även detta kunna begäras. Bestämmelsens fastställande borde beträffande de rättsliga verkningarna kunna ordnas enligt kommitténs förslag beträffande »byggnadsplan». Det torde dessutom bliva mer och mer klart, att den enskilda markägaren, som exploaterade ett markområde genom eller i samband med sådan tomtförsäljning, som vore av samhällsbildande art, även skulle vara skyldig att till det befintliga eller blivande samhället
87 med full äganderätt överlämna marken för det vägnät, som för exploateringen erfordrades intill en tredjedel av områdets areal. Om denna fordran kunde fastslås i lag att gälla vid all jorddelning av samhällsbildande art, vore många ekonomiska spörsmål därmed lösta, icke minst det här föreliggande. I samband med frågan om kontroll över den första samhällsbildningen hade Lilljekvist framhållit nödvändigheten av att därvid toges hänsyn till behövliga trafikleders lämplighet och därvid framlagt förslag, att vid tätare bebyggande jordavsöndring icke skulle få fastställas, med mindre styckningsplan uppta gande vägnät förelåge och blivit godkänd av länsstyrelsen. Lilljekvist ville i anslutning härtill framhålla såsom en mycket önsklig åtgärd att, i samband med att bestämmelser för bebyggandet å icke planlagt stadsområde antoges, även en plan för det stora vägnätet funnes uppgjord över området. Om denna plan kunde, därest så önskades, bliva vederbörligen granskad och fastställd i samband med bestämmelserna, måste detta endast vara till allmän fördel. Lilljekvist hemställde därför, att vid den slutliga redigeringen av de föreliggande lagförslagen frågan om fastställande av bestämmelse om byggnadsförbud för områden, som inginge som vägar i en av samhälle antagen huvud trafikplan, vilken låge till grund för områdets vidare utbyggande, måtte upptagas till förnyad behandling. Det borde härvid framhållas, att Kungl. Maj:t givetvis ägde undantaga från fastställelse sådana delar, där förbudet skulle inverka menligt för markägaren, i vilka fall samhället ägde begära »expropriation». Svenska kommunaltekniska föreningens kommitterade: De genom denna paragraf i lagen införda »utomplansbestämmelser» avsåge att meddela särskilda bestämmelser för användande av stads område utom stadsplanen och skulle antagas, fastställas och ändras i samma ordning, som gällde för stadsplan. Enligt 70 § i kommitténs förslag till byggnadsstadga funnes närmare angivet vad kommittén tänkt sig att dessa bestämmelser lämpligen borde omfatta. De skulle sålunda ej blott fastställa markens användning för visst ändamål, såsom för bostäder eller industriella anläggningar o. d., utan även storlek och beskaffenhet av byggnadsplats för bostadsbyggnad, byggnads läge å sådan byggnadsplats och gärdsytas storlek, byggnadssätt och byggnadshöjd, avstånd mellan byggnad och väg, åtgärder till förekommande av brandfara samt vad i övrigt kunde vara erforderligt till främjande av ett lämpligt och gott bebyggande. Såvitt kommitterade hade sig bekant hade nu gällande stadgande i 1 kap. 46 § sista stycket i fastighetsbildningslagen, rätt tillämpat och utnyttjat, på ett tillfredsställande sätt möjliggjort för stad att på administrativ väg komma till rätta med bebyggandet utom stadsplanen, varför kommitterade måste ställa sig tveksamma till att inrymma bestämmelser om tomt- och gårdsstorlek, byggnadshöjd m. m. för område utom stadsplanen i civillag, vilket skulle hava till följd, att stad, för att få även den minsta ändring i sådana bestämmelser till stånd, måste använda sig av den tidsödande, omständliga och i vissa fall även dyrbara procedur, som vore förknippad med antagande av stadsplan. Endast i det fall, att utomplansbestämmelserna skulle avse markens användning för visst ändamål och sålunda kunde betyda ett mer än annars betydande ingrepp i markägarens förfoganderätt över sin mark, funne kommitterade ett verkligt behov föreligga att få dessa bestämmelser civilrättsligt fastslagna. Kommitterade ville emellertid ej motsätta sig utsträckandet av utomplans-
88 bestämmelsers användande även för övriga av kommittén ifrågasatta föreskrifter, men förutsatte, att byggnadsstadgan skulle inrymma möjlighet att på administrativ väg eller genom bestämmelser i byggnadsordning få tillämpa det enklare förfaringssätt, som enligt nuvarande författningar med stor fördel kunde komma till användning. Detta anförande av föreningens kommitterade har föreningen, som i övrigt biträtt detsamma, förklarat sig vilja så modifiera, att i byggnadsstadgan medgåves att på administrativ väg — sålunda utan att underställa frågan Konungens prövning — få utomplansbestämmelser fastställda genom Konungens befallningshavande. Svenska teknologi'öreningen: Förevarande § avhandlade frågan om meddelande av särskilda bestämmelser angående användande av stads område utom stadsplanen. Om dylika bestämmelsers antagande, fastställande och ändrande skulle enligt paragrafens föreskrift gälla vad i 2—5 §§ vore stadgat om stadsplan. Det föreslagna stadgandet ägde i nuvarande lagstiftning sin motsvarighet i 1 kap. 46 § andra stycket i lagen om fastighetsbildning i stad. Kommitténs förslag avveke dock från nuvarande ordning såtillvida, att de ifrågavarande bestämmelserna skulle åstadkommas i den ordning, som gällde beträffande stadsplan. Härigenom hade man å ena sidan velat vinna, att markägarnes intressen skulle vid prövningen av dylika ärenden tillvaratagas bättre än med den nu för dylika fall tillämpade, enklare proceduren, å andra sidan att just med stöd av det civilrättsliga underlag, som det föreslagna mera formbundna förfaringssättet vore ägnat att skänka, bestämmelser skulle kunna fastställas av vidsträcktare och längre gående art, än som åtminstone från början varit avsett med ovannämnda stadgande i fastighetsbildningslagen. I denna ordning borde, sade kommittén, kunna på bindande sätt föreskrivas exempelvis att viss del av det icke planlagda området skulle användas väsentligen till byggnader för industriella ändamål, en annan del väsentligen för bostadshus och dylikt. Även i vissa andra fall, såsom i fråga om viss minimistorlek å tomt, om plikt att lämna viss del därav obebyggd och dylikt, hade kommittén ansett bestämmelser först i denna strängare reglerade ordning kunna givas med oomtvistlig befogenhet och nödig effektivitet. Redan nu plägade såsom villkor för fastställande av särskilda föreskrifter enligt 1 kap. 46 § andra stycket fastighetsbildningslagen fordras, att de markägare, som därav berördes, skulle i en eller annan form hava lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet. Att en uttrycklig föreskrift om ett dylikt tillvägagångssätt nu infördes i lagen, syntes icke i och för sig giva anledning till erinran. Frågan bleve endast, huru stränga fordringar som komme att uppställas i fråga om det sätt, på vilket markägarnas hörande skulle äga rum. Av kommitténs förslag till byggnadsstadga, § 72, inhämtades, att härvid avsetts skola i tillämpliga delar gälla samma regler, som i stadgans §§ 15—17 meddelades beträffande stadsplan och vilka i stort sett överensstämde med de nu för stadsplanefrågor gällande reglerna. Till varje markägare skulle således utsändas rekommenderat kallelsebrev, och utställningstiden skulle utgöra minst en månad. Liknande förfaringssätt skulle iakttagas vid ändring i bestämmelserna. Det förefölle som om dessa bestämmelser, strängt tillämpade, skulle i vissa fall ställa större krav på omständlighet i förfarandet än vad sakens beskaffenhet påfordrade. Väl kunde stundom, såsom då fråga vore om förbud mot visst områdes utnyttjande annat än för visst bestämt ändamål, en dylik om-
89 ständlighet vara motiverad, men i många andra fall ville det synas som om markägarnes rätt skulle kunna behörigen tillvaratagas med tillämpande av ett mindre tungrott tillvägagångssätt. Det finge i detta sammanhang erinras, att genom bestämmelser i en byggnadsordning kunde läggas fullt lika tryckande band på den enskildes förfoganderätt över sin mark utan att det därför ansetts nödigt att bereda denne tillfälle att yttra sig över sådana bestämmelser. Föreningen ansåge därför, att utomplansbestämmelser fortfarande borde kunna åstadkommas på ett enklare sätt. Möjligen kunde föreskrifterna härom helt utgå ur lagen och överföras till stadga eller byggnadsordning. Härigenom skulle man jämväl undgå den svårighet, som låge däri att reglerna om byggande utom stadsplan komme att återfinnas dels i stadgan och byggnadsordningen och dels i utomplansbestämmelserna. Visserligen skulle man härigenom gä miste om den strängare proceduren även i de fall, då denna enligt vad ovan sagts kunde vara behövlig. Det torde emellertid kunna antagas, att i dessa fall — alltså då fråga uppstode om att exempelvis förbjuda ett områdes utnyttjande för visst ändamål — områdets utveckling måste anses hava fortskridit så långt, att dess upptagande i stadsplanen icke längre kunde uppskjutas. Overstäthållarämbetet: I stadsplanelagens 7 § vore intagna stadganden rörande utfärdande av »stadsplanebestämmelser». De vore avsedda att motsvara 2 stycket av 46 § i fastighetsbildningslagen. Under det att i sistnämnda lagrum talades om föreskrifter »med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande», talades det i det föreliggande förslaget om bestämmelser »angående användande av stadsområde utom stadsplanen». Angående båda dessa uttryck torde kunna med fog anmärkas, att de vore synnerligen vaga och gåve tillfälle till vittgående lagtillämpning. Det vore tydligt, att det för en stad skulle vara mycket frestande att söka åstadkomma dylika bestämmelser. De bunde vederbörande markägare att iakttaga vissa föreskrifter utan att ikläda staden några förpliktelser. Försök i sådant avseende hade redan med nu gällande stadgande gjorts, och det torde kunna ifrågasättas om de blivit till fullo avvärjda. Kommittén hade tänkt sig, att med den nya bestämmelsen skulle kunna på bindande sätt föreskrivas exempelvis att viss del av det icke planlagda området skulle användas väsentligen till byggnader för industriella ändamål, en annan del väsentligen för bostadshus och dylikt. Det vore sålunda här fråga om föreskrifter, som i hög grad inskränkte den enskildes förfoganderätt över sin egendom utan att giva honom några motsvarande fördelar. Man syntes vara berättigad att fordra, att om en stad påyrkade dylika inskränkningar, så finge den samtidigt påtaga sig de förpliktelser, som fastställande av stadsplan medförde. Samma fordringar torde få ställas på staden, om utfärdande av dylika bestämmelser beslutades på yrkande av markägaren eller, såsom av overstäthållarämbetet föreslagits böra kunna äga rum i fråga om stadsplan, av det allmänna. Då således enligt överståthållarämbetets mening berörda bestämmelser borde vara fullt likställda med stadsplanestadganden, hemställdes att hela 7 § måtte utgå. Stadsplanenämnden i Stockholm: I 70 § byggnadsstadgeförslaget angåves vad utomplansbestämmelserna skulle innehålla. De skulle sålunda ej blott fastställa markens användning för visst ändamål, såsom för bostäder eller industriella anläggningar och dylikt, utan även storlek och beskaffenhet av byggnadsplats för bostadsbyggnad, byggnads läge å sådan byggnadsplats och gårdsytas storlek, byggnadssätt och byggnadshöjd, åtgärder till förekommande av brandfara samt vad i övrigt kunde vara erforderligt till främjande av ett 12—2252.3.
90 lämpligt och gott bebyggande. Då nämnden känt sig tveksam, huruvida det kunde vara lämpligt att genom dylika detaljerade bestämmelser binda utnyttjandet av ett byggnadsplaneområde, vilket skulle innebära, att en stad, för att få även den minsta ändring i nämnda bestämmelser till stånd, måste använda sig av den tidsödande, omständliga och i vissa fall även dyrbara procedur, som vore förknippad med antagandet av stadsplan, och då nämnden vidare hållit före, att huvudönskemålet endast vore att genom bestämmelser av här ifrågavarande art reglera utnyttjandet i stort sett, d. v. s. disponerandet av ett område, ansåge sig nämnden böra föreslå en ändring av bestämmelserna i sådan riktning. Stads ingenjören i Stockholm: I den mån »utomplansbestämmelser» enligt 7 § avsåge att på förhand bestämma markens uppdelning exempelvis för industri- eller bostadsändamål, parkområden o. s. v., torde desamma vara av behovet påkallade, men, därest de skulle i stort sett ersätta nu gällande stadgande i 1 kap. 46 § sista stycket fastighetsbildningslagen, kunde de komma att medföra olägenheter genom sin civilrättsliga och därmed mera invecklade natur. Det vore även tvivelaktigt, huruvida utomplansbestämmelserna skulle bliva av någon större betydelse, då samtidigt stadgades att avstyckning ej finge tillämpas för fastighetsbildning inom städerna, där man förväntade ett tätare bebyggande. Detaljbestämmelser för de icke stadsplanelagda områdena i vad de avsåge byggnadssätt (byggnads höjd, tomts gårdsyta, antal våningar o. d.) torde nämligen utan olägenhet kunna inrymmas i städernas byggnadsordningar och däri utgöra en avdelning för sig, till skillnad från den avdelning, som skulle avse det stadsplanelagda området av staden. Härigenom skulle behovet av utomplansbestämmelser minskas högst betydligt. Stadsarkitekten i Stockholm: Det här föreslagna nya förfarandet borde ses i samband med vad kommittén i övrigt föreslagit beträffande byggnadsverksamhetens reglerande å stads område utom stadsplanen och som återfunnes inom det förslag till vissa delar av ny byggnadsstadga, som kommittén jämväl utarbetat. Kommittén hade nämligen ansett byggnadsstadgan böra gälla stads hela område såväl inom som utom stadsplanen och föresloge beträffande områden av sistnämnda slag utöver dessa utomplansbestämmelser vissa allmänna bestämmelser i byggnadsstadgan, avsedda att för hela det icke planlagda området lända till efterrättelse utan särskilt förordnande. Då stadsarkitekten icke kunnat ansluta sig till kommitténs förslag i dessa delar, utan trott sig finna att lösningen av denna fråga borde sökas i en utvidgning av byggnadsordningens innehåll och giltighet, hade han ej kunnat förorda införande av utomplansbestämmelser i den av kommittén tänkta betydelsen, utan ansett att vad därom i 7 § stadgades borde utgå. Stockholms stads byggnadsnämnd: Beträffande det ifrågasatta förfarandet vid meddelande av s. k. utomplansbestämmelser anslöte sig nämnden till den av stadsarkitekten uttalade och av stadsingenjören i huvudsak delade uppfattningen, att erforderliga föreskrifter rörande bebyggandet av städernas icke planlagda områden borde meddelas i byggnadsordningarna, varigenom bl. a. erbjödes en lättare och bekvämare form för bestämmelsernas fastställande och ändrande. Byggnadsnämnden i Uppsala: Den av kommitterade föreslagna formen för antagande, fastställande och ändrande av bestämmelser för användande av stadsområde utom stadsplanen torde i praktiken bliva tidsödande och dyrbar. Bestämmelser för ordnandet av byggnadsverksamheten intill och emellan de .med fastställd stadsplan försedda områdena vore givetvis av nöden som skydd
91 mot hastigt och okontrollerat uppväxande koloni-, bostads- eller industriområden, och i 1 kap. 46 § fastighetsbildningslagen funnes stadgat, att på samhällets begäran »Konungen må förordna, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom sådan del av samhällets område, som ej finnes upptagen i gällande stadsplan». Det syntes som om dessa utomplansbestämmelser genom det föreslagna tillägget till fastighetsbildningslagens 5 kap. 8 §, att »avstyckning, som finnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, icke må verkställas, innan stadsplan för området blivit fastställd», endast skulle komma att erhålla mindre betydelse för sådana områden, som icke redan vore uppstyckade i mindre Totter. Skulle en stad likväl önska att genom dylika bestämmelser skydda sina icke stadsplanelagda ytterområden, torde nog ofta — om icke dessa bestämmelser holies mycket allmänt — önskemål om ändringar i desamma uppstå. Då måste vederbörande underkasta sig att dessa områden, i likhet med vad som föreskreves för stadsplans genomförande, under prövningstiden belades med byggnadsförbud. De nybyggnader, som på sådana områden oftast ifrågakomme, vore kolonistugor, ekonomibyggnader för lantbruk m. m., och ett förbud mot sådana byggnader under den tid, som erfordrades för fastställandet, torde nog i onödig grad förhindra utnyttjandet av dylika ytterområden. Det syntes därför som om av Konungen fastställda s. k. utomplansbestiimmelser helt skulle kunna avvaras och att i stadsplanelagen endast erfordrades det nyssnämnda tillägget till fastighetsbildningslagens berörda bestämmelse. Såsom komplement borde i byggnadsstadgan meddelas föreskrift att i byggnadsordning skulle ingå bestämmelser om i vilken utsträckning och på vilket sätt bebyggande finge ske och kontroll skulle utövas över städers och köpingars icke stadsplanelagda område. Om tomtindelning. 8 - 1 2 §§. (Se även de särskilda paragraferna här nedan.) (Jfr 19—23 §§ i kommitténs förslag till byggnadsstadga.) Fastighetsregisterkommissionen: Enligt det remitterade förslaget skulle de bestämmelser, som nu återfunnes i 1 kap. 5 och 6 §§ fastighetsbildningslagen, meddelas i byggnadsstadgan. Med hänsyn till tomtindelningens egenskap av jorddelningsinstitut funne kommissionen detta förslag ej motiverat. De här givna reglerna vore parallellstadganden till bestämmelser, som beträffande andra jorddelningsinstitut vore givna i själva lagen. Särskilt ville kommissionen framhålla, att det vid fastighetsbildningslagens tillkomst ansågs som en angelägenhet av största vikt att samtliga kompetensbestämmelser skulle återfinnas i lagen eller rättare erhölle karaktären av allmän lag. Kommittén hade emellertid nu föreslagit, att bestämmelser om kompetens för upprättande av tomtindelningskarta skulle flyttas till byggnadsstadgan, men samtidigt föresloge kommittén, att bestämmelse om kompetens hos förrättningsman för omläggning av fastighet meddelades i själva lagen. Enligt kommissionens mening borde efter den vid fastighetsbildningslagens tillkomst antagna grund alla kompetensbestämmelser givas i lagen och alltså föreskrifterna i nuvarande 1 kap. 6 § fastighetsbildningslagen återbördas till lagen.
92 Härvid borde någon omformulering av desamma icke äga rum, då den nu gällande avfattningen överensstämde med andra stadganden i lagen och särskilt med de registreringsbestämmelser, för vilkas behöriga iakttagande föreskrifterna i 1 kap. 6 § fastighetsbildningslagen tillkommit. Kommissionens hemställan ginge dock längre och omfattade, att reglerna om tomtindelningen intoges i lagen. Kommissionen kunde ej finna, att tudelningen med vissa regler i byggnadsstadgan och vissa regler i lagen medförde någon fördel. Beträffande omläggningsinstitutet hade kommittén ju i lagen meddelat samtliga av kommittén på området föreslagna bestämmelser. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg:1 Kommitterade framhölle i motiveringen, att beträffande tomtindelning endast sådant borde upptagas i stadsplanelagen, som kunde vara av civilrättslig betydelse i sakligt eller formellt hänseende. Övriga stadganden, som kunde anses erforderliga, borde intagas i byggnadsstadgan. Då vissa bestämmelser i fastighetsbildningslagen i kommitterades förslag överflyttats till byggnadsstadgan, måste detta på grund av nyssnämnda principuttalande innebära ett underkännande av dessa bestämmelsers civilrättsliga betydelse. De till byggnadsstadgan överflyttade bestämmelserna återfunnes i förslagets 19 § 1 och 2 mom. samt 22 §. Medgivas måste, att exempelvis de i 19 § 2 mom. upptagna bestämmelserna, såsom varande av väsentligen instruktioneli art, rätteligen hade sin plats i byggnadsstadgan. Så kunde däremot icke anses vara fallet med de andra till byggnadsstadgan överflyttade bestämmelserna, vilka måste anses vara konstitutiva för en tomtindelning. Dessa sålunda grundläggande villkor för hur och av vem en tomtindelning skulle uppgöras borde givetvis vara civilrättsligt fastslagna med fullt ut samma fog som motsvarande bestämmelser rörande t. ex. avstyckning, vilka utan undantag torde vara att återfinna i lag och ej i en kungl. förordning. Beträffande stadgandena i 19 § 1 mom. av kommitterades förslag till byggnadsstadga vore, förutom vad nyss sagts om deras bibehållande som civilrättsliga bestämmelser, ytterligare ett önskemål att framställa. Allt emellanåt förekomme det fall, särskilt i fråga om radstående enfamiljshus, att man skulle önska undantaga visst område av byggnadskvarter för beredande av infartsväg till tomts baksida. Men då man oftast önskade ett sådant område i form av- en smal, endast ett par eller tre meter bred remsa, läte sig detta i regel ej göras på grund av den i nyssnämnda lagrum givna bestämmelsen, att tomt skulle kunna ändamålsenligt bebyggas. Ej heller kunde man på grund av 11 § i förslaget till stadsplanelag lämna en sådan remsa utanför tomtindelning. För att nå målet skulle man sålunda bli nödsakad att göra remsan till gatumark, vilket särskilt ur ekonomisk synpunkt torde bliva mindre fördelaktigt. Ett annat sätt att lösa frågan vore att slopa bestämmelsen om att tomt nödvändigtvis skulle kunna ändamålsenligt bebyggas. Härigenom skulle man bli i tillfälle att utlägga tomter, som ej avsåges för bebyggande, men som kunde hava sin stora betydelse för ett ekonomiskt bebyggande av kvarteret i övrigt. Med stöd av vad sålunda anförts föresloges 1) att 11 § i stadsplanelagsförslaget finge följande lydelse: »Kvarters indelande i tomter bör ske i ett sammanhang för hela kvarteret, dock må — — ~ därigenom hindras eller försvåras. — Vid tomtindelning skall tillses, att varje tomt får gräns mot gata, torg eller sådan del av annat dylikt för allmän ""jfrHSvenska kommunaltekniska föreningens yttrande -rid 11 §, nedan sid. 97.
93 samfärdsel avsett område, som kan befaras med åkdon, samt att tomterna erhålla sådan form och storlek, att de med iakttagande av gällande föreskrifter kunna ändamålsenligt utnyttjas;» samt 2) att 22 § i förslaget till byggnadsstadga måtte som särskild paragraf upptagas i stadsplanelagen. Byggnadsrådet Lilljekvist: De fall, där stadsplan till större eller mindre del vore grundad på viss tomtindelning, som därmed stode i omedelbart samband, eller där de särskilda bestämmelserna för kvarterens användande stode i så intimt samband med tomtindelningen, att denna borde samtidigt med stadsplanen och bestämmelserna fastställas av Konungen, torde vara få, om ens några. Kommitténs förslag, att tomtindelnings fastställelse genom Konungen i här berörda fall skulle utgå, vore därför väl motiverat. Bestämmelsen i fastighetsbildningslagens 1 kap. 3 §, att tomtindelning å Kronan tillhörig mark ej finge av Konungens befallningshavande fastställas utan Konungens lov, hade vållat viss besvärlighet, men hade ock haft det goda med sig, att många olämpliga tomtindelningar blivit ändrade. I och med att länsstyrelserna finge fackkunskap till sitt förfogande bleve förhållandet dock bättre, varför Lilljekvist ansåge, att bestämmelsen borde bortfalla. Byggnadskvarters indelande i tomter tillkomme byggnadsnämnd. Vid stadsplan, som omnämndes i 6 § av kommitténs förslag, där plan fastställts utan stads medverkan, kunde tänkas, att markägaren, enskild eller Kronan, ej funne av byggnadsnämnd framlagt förslag till tomtindelning lämpligt. I sådant fall kunde dock ifrågasättas, huruvida icke för tids vinnande tomtindelningsförslaget borde hänskjutas till Konungens prövning, innan det av befallningshavanden fastställdes. Civilingenjören Kinnman i Saltsjöbaden: Som bekant skulle vid avstyckning tillses, att fastighet, som uppkomme vid densamma, skulle hava rätt till nödiga vägar, varför vissa områden då måste beläggas med vägservitut, och vidtoges samma åtgärd vid vissa lantmäteriförrättningar. De sålunda uppkomna servituten åtnjöte emellertid sakrättsligt skydd och behövde fördenskull icke intecknas, men kunde å andra sidan icke heller dödas. Komme ett sådant vägområde att ingå uti ett av stadsplanen bestämt kvarter, syntes det självklart att, om stadsplanen på annat sätt sörjde för vägförbindelse, detta servitut skulle bortfalla; men enär det väl icke kunde sägas vara dödat genom stadsplanens fastställande, i det att vägen behövdes till dess att gatorna blivit ordnade, och byggnadsnämnds beslut om tomtindelning ingalunda hade denna kraft, syntes det Kinnman att bestämmelserna härom vore så oklara, att de tarvade ett förtydligande i lagen. Olägenheter av varjehanda slag kunde tänkas uppstå, om icke så bleve fallet. Om exempelvis sådant vägområde efter tomtindelning bleve det enda område på en ny tomt, varest byggnad enligt stadsplanen finge uppföras, läte det sig gott tänkas, att en »välvillig» granne påyrkade servitutets fortbestånd till förmån för sin tomt; följden bleve i detta fall naturligtvis långvariga processer, innan byggandet kunde påbörjas. Betydligt större räckvidd finge dock frågan, om författare till stadsplan på grund av t. ex. prejudikat skulle se sig tvungen att vid planens utarbetande taga hänsyn till dylika servitut, vilket naturligtvis skulle komma att i hög grad inverka menligt på själva planen. På grund av det ovan anförda tilläte sig Kinnman föreslå, att i lagens avdelning om tomtindelning infördes en bestämmelse därom att, därest genom tomtindelning ett vid avstyckning eller lantmäteriförrättning pålagt servitut icke vidare behövdes för sitt ändamål, detta servitut genom byggnadsnämn-
94 dens beslut om tomtindelning eller rättens beslut om fastighetsomläggning bleve dödat. Från vissa håll har härjämte anmärkts, att bland de föreslagna bestämmelserna om tomtindelning saknades föreskrift huru kostnaden för tomtindelning skulle gäldas. Sålunda har anförts av Fastighetsregisterkommissionen: I 6, 67 och 72 §§ funnes meddelad bestämmelse om skyldighet för markägare att i visst fall gälda kostnad för uppgörande av stadsplan. Och i 43 § meddelades bestämmelse om kostnad för omläggning. Kommissionen funne det önskvärt, att i lagen ock komme att inflyta bestämmelser om vem kostnaden för tomtindelning skulle åvila. Kommissionen kunde från sitt verksamhetsfält vitsorda, att saknaden av föreskrifter härom vore till verklig olägenhet. Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Falkenberg: Tydlig föreskrift om vem gäldandet av kostnader för tomtindelnings genomförande ålåge borde intagas i stadsplanelagen. Byggnadsnämnden i Askersund: Byggnadsnämnden ville framhålla, att i förslaget icke stadgades, huruvida kostnaden för tomtindelning skulle drabba markägaren eller samhället. Då emellertid tomtindelningen uteslutande finge anses vara till nytta för markägaren, syntes kostnaderna böra läggas å denne, i all synnerhet i de fall, då tomtindelning begärdes av markägare.
8§. Förste provinsialläkaren i Stockholms län: Här liksom å flera andra ställen talades om byggnadsbaser. Det läte som skulle man bindas av det av ålder brukliga systemet med fyrkantiga rutor och bostadshus i ytterkanterna. Men numera funnes åtskilliga andra byggnadssystem: radiärt, koncentriskt, Kuczynskis, Deetz system, nya engelska planer o. s. v. Han kunde ej finna, att hänsyn tagits till dylika byggnadssätt, något som emellertid torde vara behövligt. 9 och 10 §§. Vattenfallsstyrelsen: Enligt föreliggande förslag såväl som enligt gällande rätt tillkomme initiativrätten till tomtindelning av mark, som ej förut varit föremål för tomtindelning, markägare, medan i fråga om revision av bestående tomtindelning initiativrätten tillkomme såväl markägare som stadens byggnadsnämnd. Emellertid ankomme det enligt förslaget i varje fall på byggnadsnämnden att fatta beslut om tomtindelning eller ändring därav. Det gällde då att få klarlagt, vilka påtryckningsmedel som stode en markägare till buds gentemot en försumlig eller tredskande byggnadsnämnd. Det syntes vattenfallsstyrelsen rimligt, att ett stadgande, motsvarande det i 6 § ifråga om stadsplan föreslagna, infördes, varigenom möjlighet bereddes markägare att få ny tomtindelning respektive ändring i bestående tomtindelning av Konungens befallningshavande prövad och fastställd utan byggnadsnämndens medverkan. 9§. Fastighetsregisterkommissionen: I 9 § syntes orden »inom byggnadskvarter» kunna utgå. Tomtindelning torde icke kunna omfatta annat än kvartersmark.
95 Svenska kommunaltekniska föreningen: Föreskriften i denna paragraf, att tonitindelning av mark, som förut ej varit föremål för sådan indelning, endast finge ske när ägare av sådan mark det begärde, vilken föreskrift • överensstämde med nu gällande lag, hade haft till följd, att vederbörande markägare i stor utsträckning använde sig av Konungens befallningshavande medgiven rätt att, oaktat tomtindelning ej blivit verkställd, bevilja tillstånd till nybyggnad inom sådant kvarter. Detta förhållande kunde medföra, att hela kvarter bleve bebyggda utan tomtindelning, varigenom stads rätt att erhålla ersättning för gatumark och gatas anläggning m. m. kunde äventyras, och i varje fall kunde tidpunkten för ersättningens utgivande bliva oskäligt framflyttad. Det syntes därför rimligt, att byggnadsnämnden även i sådant fall skulle äga påkalla tonitindelning. Föreningen föresloge därför följande lydelse av paragrafen: »Tomtindelning det begär eller byggnadsnämnden så nödigt finner.» Byggnadsrådet Lilljekvist: Kommunaltekniska föreningens påpekande att byggnadsnämnds befogenhet att företaga tomtindelning borde utsträckas även att gälla byggnadskvarter inom mark, som ej förut varit tomtindelad, borde, på de av föreningen framhållna skälen, beaktas. Avsaknaden av denna rättighet i nu gällande lag måste anses vara till olägenhet. Fastighetsnämnden i Stockholm: Initiativrätten vore liksom enligt gällande lag förbehållen markägare ensam. A andra sidan skulle Konungens befallningshavande enligt 15 § i förslaget allt fortfarande, i likhet med vad nu gällde, äga rätt. att, oaktat tomtindelning ej blivit verkställd, bevilja tillstånd till nybyggnad inom sådant kvarter. Enligt vad nämnden erfarit torde detta också praktiseras i avsevärd omfattning, och den möjligheten torde icke få anses utesluten, att på detta sätt hela kvarter bleve bebyggda utan föregående tomtindelning. Då ett dylikt förfaringssätt uppenbarligen kunde medföra, att stads rätt till ersättning för gatumark och gatas anläggning m. m. äventyrades eller att i varje fall tidpunkten för sagda ersättnings utgivande oskäligt framflyttades, syntes det nämnden rimligt, att, till förhindrande härav, förutom markägaren även vederbörande hyggnadsnämnd bereddes möjlighet att i fall, varom här vore fråga, påkalla och erhålla tomtindelning; och tilläte sig nämnden i enlighet därmed föreslå, att paragrafen så ändrades, att dylik rätt bereddes byggnadsnämnd. Länsarkitekten Stenfors: Skäl torde föreligga att taga under övervägande, huruvida icke byggnadsnämnd borde villkorligt tilldelas rätt att taga initiativ till tomtindelning inom byggnadskvarter av mark, som ej förut varit föremål för sådan indelning. Som bekant hade hela samhällen vuxit upp och ernått en storlek av flera tusen inyånare utan att en enda tomt, i lagens bemärkelse, ännu bildats därinom. På sådant sätt ställdes stora delar av lagens innehåll ur funktion. Förklaringen till förhållandet låge visserligen huvudsakligen däri, att gällande byggnadsförbud icke verkat på grund av undantagslöst beviljade dispenstillstånd till byggnadsföretag eller helt enkelt genom att de byggande undandragit sig vederbörlig kontroll. Men förhållandena hade kunnat vara annorlunda, om byggnadsnämnd erhållit befogenhet att själv föranstalta om sådan tomtindelning. Många byggnadsnämnder hade ansett sig (fastän felaktigt) äga rätt till dylik åtgärd enligt nu gällande lag. Faktiskt torde, så vitt Stenfors hade sig bekant, flertalet förefintliga tomtindelningar av förevarande slag hava tillkommit på denna väg. Enligt Stenfors' mening vore lämpligt att föreskriva, att byggnadsnämnd kunde av Konungens befallningshavande på ansökan erhålla medgivande att få föranstalta
96 om tomtindelning inom visst icke förut indelat kvarter, där så av Konungens befallningshavande prövades skäligt. Stadsfullmäktige i Nässjö hava föreslagit följande ändrade lydelse av denna paragraf: »Tomtindelning inom byggnadskvarter av mark, vilken förut ej varit • föremål för sådan indelning, skall ske, när ägare av sådan mark det begär eller byggnadsnämnden så nödigt finner.» Länsstyrelsen i Kalmar län: Enligt 9 § skulle tomtindelning inom byggnadskvarter av mark, vilken förut ej varit föremål för sådan indelning, ske, när ägare av sådan mark det begärde. Lämpligt syntes emellertid länsstyrelsen vara, att även i detta fall byggnadsnämnden ägde påkalla tomtindelning; varföre tillstyrktes följande förändrade lydelse av denna^ paragraf: »Tomtindelning det begär eller byggnadsnämnden så nödigt finner.» Länsstyrelsen i Gottlands län: På de skäl, som anförts i Svenska kommunaltekniska föreningens utlåtande, ansåge länsstyrelsen att byggnadsnämnds befogenhet att på eget initiativ låta verkställa tomtindelning borde utsträckas att gälla även det fall, att ändring av tomtindelning funnes vara för ändamålsenligt bebyggande erforderlig. 10 §. Fastighetsregisterkommissionen: I 10 § talades — i likhet med i gällande lag — om befintlig tomtindelning. Uttrycket, som härledde sig från 1907 års stådsplanelag, hade i praktiken vållat svårigheter. Frågan hade varit: Avsåges, där uttrycket förekomme, därmed endast fastställd eller fastställd och rättsligen genomförd tomtindelning? Svaret på frågan torde utfalla olika för olika fall. Vad den förevarande paragrafen anginge, torde »befintlig» i första stycket kunna utbytas mot »fastställd» och i andra stycket uteslutas. 'Byggnadsrådet Lilljekvist: Till förevarande paragraf torde böra fogas en bestämmelse, att ändring i av ålder bestående tomtindelning, som vore olämplig, skulle kunna ske, även om tomtägare, som därav berördes, ej vore därom ense. Svenska kommunaltekniska föreningen: Bestämmelsen i andra stycket av denna paragraf, att befintlig tomtindelning ej må, annat än i vissa i paragrafens första stycke angivna fall, ändras, med mindre ägarna till de tomter, som av ändringen beröras, därom äro ense och ändringen finnes för ett ändamålsenligt bebyggande lämplig, lade i markägares hand att, även om ett ändamålsenligt bebyggande det fordrade, förhindra därför lämplig ändring av tomtindelningen. Vid många tillfällen krävde dock ett ändamålsenligt bebyggande, att byggnadsnämnden kunde påfordra ändring .av tomtindelning, även om tomtägarna ej voro därom ense. Ett dylikt ingrepp i den enskilda äganderätten funne föreningen fullt försvarbart, särskilt med tanke på de nya bestämmelser om lösen av tomtdelar, som kommittén föreslagit. Föreningen föresloge alltså följande tillägg i paragrafens första stycke: Skall — betydande del avbrunnit »eller finnes ändring av befintlig tomtindelning för ett ändamålsenligt bebyggande erforderlig», skall fråga om — — — nödigt finner. Svenska teknologföreningen: Enligt förslaget skulle byggnadsnämnden i åtskilligt större utsträckning än enligt gällande lag vore fallet tillerkännas initiativrätt i fråga om revision av tomtindelning. Sådan rätt skulle nämligen tillkomma nämnden ej endast, såsom nu, då befintlig tomtindelning ej överensstämde med bestående äganderättsförhållanden eller då kvarter till viss
97 •del avbrunnit, utan jämväl då enligt stadsplan mark skulle läggas till byggnadskvarter eller därifrån avskiljas (ävensom då stadsplanebestämmelse för kvarter ändrats). Såsom skäl för denna utvidgade befogenhet hade kommittén bland annat anfört stadens intresse av att ordnade förhållanden åvägabragtes inom byggnadskvarter. Det syntes emellertid, som om detta intresse även i andra än de nu omnämnda fallen kunde vara så stort, att ett ingripande från byggnadsnämndens sida borde vara tillåtet. Förvisso kunde, även utan att något av de i 10 § första stycket uppräknade fallen förelåge, befintlig tomtindelning vara av sådan beskaffenhet, att ändring däri måste anses vara för ett ändamålsenligt bebyggande nödig. Vore så verkligen fallet, syntes det •obilligt att förmena byggnadsnämnden möjligheten att åvägabringa den nödiga ändringen. Mellan första och andra stycket i 10 § skulle alltså lämpligen kunna inskjutas ett stycke av ungefär följande lydelse: »Byggnadsnämnden äge ock eljest företaga fråga om ändring i befintlig tomtindelning, där sådan ändring finnes för ett ändamålsenligt bebyggande nödig.» Länsarkitekten Stenfors: I paragrafen torde böra infogas en bestämmelse därom att i andra fall än de, som i första stycket omförmäldes, ändring av •en av ålder bestående tomtindelning av olämplig beskaffenhet skulle kunna ske även mot markägarens bestridande, därest Konungens befallningshavande prövade sådant skäligt. Det inträffade nämligen ej sällan, att en hel trakts utveckling till ett sundare och prydligare skick kunde förhindras av att en olämplig och för nytt bebyggande otjänlig tomtindelning ej finge ändras. Visserligen funnes den utvägen att föranstalta om en mindre jämkning i kvarterets gränser och på så sätt förvärva befogenhet åt byggnadsnämnden att ingripa i tomtindelningen. Men denna metod, vilken ej sällan torde komma till användning, vore av påtagliga skäl icke tilltalande. Byggnadsnämnden i Borås: Möjlighet att till revision upptaga befintlig tomtindelning borde skapas även för det fall, att tomtindelningen ej motsvarade förläggningen av byggnad, uppförd utöver tomtgräns under sådana omständigheter, att ägaren hade rätt att låta densamma kvarstå. 11 §Svenska kommunaltekniska föreningen: Kommittén framhölle i motiveringen, att beträffande tomtindelning endast sådant borde upptagas i stadsplanelagen, som kunde vara av civilrättslig betydelse i sakligt eller formellt hänseende. Övriga stadganden, som kunde anses erforderliga, borde inlagas i byggnadsstadgan. Då vissa bestämmelser i fastighetsbildningslagen i kommitténs förslag överflyttats till byggnadsstadgan, måste detta på grund av nyssnämnda principuttalande innebära ett underkännande av dessa bestämmelsers civilrättsliga betydelse. De till byggnadsstadgan överflyttade bestämmelserna återfunnes i förslagets 19 § 1 och 2 mom. samt 22 §. Medgivas måste att exempelvis de i 19 § 2 mom. upptagna bestämmelserna, såsom varande av väsentligen instruktionen art, rätteligen hade sin plats i byggnadsstadgan. Så kunde däremot icke anses vara fallet med de andra till byggnadsstadgan överflyttade bestämmelserna, vilka måste anses vara konstitutiva för en tomtindelning. Dessa sålunda grundläggande villkor för hur och av vem en tomtindelning skulle uppgöras, borde givetvis vara civilrättsligt fastslagna med fullt ut samma fog som motsvarande bestämmel13—22523.
98 ser rörande t. ex. avstyckning, vilka utan undantag torde vara att återfinna i lag och ej i en kungl. förordning. Med stöd av vad sålunda anförts föresloge föreningen dels att 11 § i stadsplaneförslaget finge följande lydelse: Kvarters indelande i tomter bör ske i ett sammanhang för hela kvarteret, dock må — — därigenom hindras eller försvåras. — Vid tomtindelning skall tillses, att varje tomt får gräns mot gata, torg eller sådan del av annat dylikt för allmän samfärdsel avsett område, som kan befaras med åkdon, samt att tomterna erhålla sådan form och storlek, att de med iakttagande av gällande föreskrifter kunna ändamålsenligt utnyttjas; dels att 22 § i förslaget till byggnadsstadgan måtte som särskild paragraf upptagas i stadsplanelagen. Byggnadsnämnden i Visby, med vilken stadsfullmäktige och magistraten förenat sig: I denna paragraf föreskreves, att kvarters indelande i tomter borde ske i ett sammanhang för hela kvarteret, dock att undantag kunde ske »när skäl därtill äro». Enligt nu gällande bestämmelser borde så vitt möjligt tomtindelning av kvarter ske i ett sammanhang.. Givetvis fordrade ordning och reda att, när tomtindelning skedde inom ett kvarter, detta skedde för kvarteret i dess helhet, så att hela kvarteret i ett sammanhang bleve redovisat till sina exakta gränser och areal. Kunde del av kvarter ej lämpligen styckas i alla de tomter, som framdeles kunde förväntas bliva önskvärda, borde denna del av kvarteret läggas såsom en tomt, vilken framdeles kunde uppdelas i då lämpliga tomter. Det nya förslaget måste därför anses såsom en försämring av nu gällande bestämmelser. Om därför en ändring skulle företagas i nuvarande lag, borde densamma givetvis gå i annan riktning än kommittéförslaget; och borde 11 § i stället givas följande lydelse: »Kvarters indelande i tomter skall ske i ett sammanhang för hela kvarteret.» 12 §. Vattenfallsstyrelsen: Det syntes vattenfallsstyrelsen skäligt, att ej blott alla ägare av tomter inom det kvarter, där tomtindelning skulle verkställas eller ändras, utan även ägare av motliggande tomter, bereddes tillfälle att yttra sig över tomtindelningsförslaget. Svenska teknologföreningen: Enligt denna § skulle, innan byggnadsnämnden fattade beslut om tomtindelning, ägare av mark, som skulle ingå i indelningen, lämnas tillfälle att yttra sig. I motiven framhölles emellertid, att även ägare av annan mark kunde hava intresse att bevaka i tomtindelningsärendet, exempelvis ägare av mark inom samma kvarter eller inom ett angränsande kvarter. Kommittén hade ansett det böra förutsättas, att byggnadsnämnden i dylika fall skulle sända underrättelse även till dem, men hade icke ansett sig kunna stadga någon bindande skyldighet därtill, enär det behöriga fullgörandet av underrättelseplikten, som måste krävas för att tomtindelningen skulle vara formellt oantastlig, icke kunde få vara beroende av en mer eller mindre vag omdömesprövning. Det ville dock synas som om en underrättelseplikt skulle kunna med fog stadgas åtminstone beträffande alla markägare inom det kvarter, som berördes av indelningen. En dylik föreskrift syntes icke kunna verka alltför betungande för byggnadsnämnden. Ifrågasättas kunde, huruvida icke liknande föreskrift skulle kunna meddelas beträffande ägare av mark inom närmast belägna delar av angränsande kvarter. Föreningen ansåge sig i varje
99 fall böra hemställa, att denna fråga måtte vid lagens slutliga utformande tagas i övervägande. Om förbud mot nybyggnad. 1 3 - 1 5 §§. (Se även de särskilda paragraferna här nedan.) Stadsarkitekten i Stockholm: Vissa av de omständigheter, som enligt lagen borde föranleda förbud mot nybyggnad, behandlades i 13 §. Några väsentliga nyheter inginge icke däruti, men sådana funnes däremot bland de i efterföljande paragraferna medgivna undantagen. Sålunda ägde Konungen enligt 14 § att genom bestämmelse i allmän författning eller för särskilt fall medgiva undantag från förbudet att bygga å gatumark. Denna bestämmelse torde böra kompletteras dels så, att därav tydligt framginge den därmed avsedda möjligheten att medgiva sådana utsprång över gatulinjen som portomfattningar o. d., dels också att samma möjlighet till undantag bereddes beträffande kvartersmark, som enligt stadsplanen vore avsedd att lämnas obebyggd (prickat område). I samband därmed torde punkt e) i 13 § böra begränsas till förbud mot byggande utöver gräns mot granntomt, från vilket förbud intet undantag medgåves. Den i 13 § punkt k) och 15 § ifrågasatta befogenheten för Konungens befallningshavande att under visst förbehåll lämna tillstånd till nybyggnad å del av tomt, varav annan del vore i annan ägares hand, syntes innebära allt för vittgående konsekvenser för att kunna förordas till införande, Länsstyrelsen i Gottlands län: Den enligt 13 och 15 §§ Konungens befallningshavande tillerkända befogenhet att medgiva bebyggande allenast av del av tomt, varav annan del vore i annan ägares hand, syntes knappast vara tillräckligt motiverad, sedan genom lagförslaget möjlighet beretts ägare till del av tomt att lösa till sig övriga delar av tomten. Vore de skilda delarna av tomten av den storlek, att de var för sig lämpade sig för bebyggande, kunde även möjlighet förefinnas att utverka ändring i tomtindelningen. Länsstyrelsen hemställde därför, huruvida icke vad sagda paragrafer innehölle rörande rätt för Konungens befallningshavande att medgiva bebyggande av tomtdel borde utgå. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Beträffande förbudet att bygga å gatumark finge man med tillfredsställelse konstatera, att kommittén ej bibehållit dess hittillsvarande indispensabla karaktär, utan föreslagit att Konungen skulle äga rätt att i allmän författning eller för särskilt fall medgiva undantag. Enligt 13 § mom. e) vore det emellertid under inga omständigheter medgivet att uppföra nybyggnad utöver gällande tomtgräns. Om med tomtgräns förstodes även tomts gräns mot gata, skulle någon del av å tomt uppförd byggnad ej få utskjuta å gata. Då, att döma av motiveringen, en dylik tolkning av begreppet tomtgräns ej varit avsedd, och då man borde vara angelägen om att skapa möjligheter för sådana anordningar å gatufasaderna, som ur arkitektonisk synpunkt eller för vinnande av en estetiskt tilltalande stadsbild kunde vara önskvärda, torde det vara lämpligt att i 14 § även medgiva undantag från stadgandet i 13 § mom. e).
100 Vad som sagts om önskvärdheten att kunna anordna vissa utsprång o. d. å gata gällde även i viss mån för gård eller annan kvartersdel, som enligt gällande stadsplanebestämmelser ej finge bebyggas. Det syntes därför lämpligt att även i dylikt fall medgiva dispens i ungefär samma utsträckning som i fråga om gata. För att något dispensstadgande skulle kunna intagas fordrades emellertid, att lagen omnämnde dylika kvartersdelar; och föresloges därför en komplettering av 13 § i angivna syfte. Förbudet att bygga å mark, som ej blivit till tomt indelad, hade sin motsvarighet i nu gällande lagstiftning, liksom ock Konungens befallningshavandes rätt att för särskilt fall giva byggnadstillstånd å sådan mark. Redan nu hade (flerstädes kunnat konstateras en allt mera vanlig strävan att företaga nybyggnad utan föregående tomtindelning, en strävan som väl i allmänhet hade sin grund däruti, att ersättning för gatumark ej utginge för stadsägor utan endast för tomtmark. Vid detta förhållande kunde Samuelson och Södergren ej dela kommitterades uppfattning, att Konungens befallningshavandes dispensrätt i föreliggande fall blott sällan skulle komma till användning. Då ett av huvudsyftena med införandet av byggnadsförbud vore att säkerställa stadens rätt till ersättning för gatumark m. m., och då det utan tvivel skulle ställa sig svårt att uppställa allmänna regler för ersättnings utgivande för bebyggande av ej tomtindelat område, syntes man ej böra medgiva uppförandet av nybyggnad å sådant område med mindre staden därtill givit sitt samtycke, vilket sannolikt ej komme att vägras, om ej härigenom staden skulle bli sämre ställd i fråga om ersättning för gatumark m. m. än om tomtindelning varit för området fastställd. Samuelson och Södergren hade därför i 15 § föreslagit en ytterligare inskränkning i Konungens befallningshavandes rätt att bevilja dispens för nybyggnad å ej tomtindelad mark. Ett annat huvudsyfte med uppställandet av byggnadsförbud vore att trygga stadens bebyggande i enlighet med gällande stadsplan och tomtindelning, och det vore givetvis med hänsyn härtill som man upptagit stadgandet om förbud mot nybyggnad å del av tomt, varav annan del vore i annan ägares hand. Kommitterade hade emellertid ansett sig böra föreskriva, att Konungens befallningshavande ägde för särskilda fall medgiva dispens från detta byggnadsförbud, under förutsättning att tomtdelen prövades vara av den storlek, att den lämpligen kunde bebyggas, och bebyggandet ej funnes medföra väsentlig olägenhet för stadsplanens genomförande. Något generellt medgivande att bebygga tomtdel av viss storlek eller beskaffenhet hade kommitterade ej ansett sig kunna förorda, då ett dylikt bebyggande i vissa fall skulle på avsevärt sätt förrycka stadsplanen och stadsbilden. Anledningen till att kommittén föreslagit en så principiellt betydelsefull ändring i bestående rättsförhållanden som att medgiva nybyggnad å rättsligen icke färdigbildad tomt sades bero på från fackmannahåll uttalade önskemål. Utan att närmare angiva arten av dessa önskemål framhölles i motiveringen som stöd för den intagna ståndpunkten, att inom visst dock ej närmare angivet samhälle väsentliga olägenheter uppstått genom hittillsvarande ovillkorliga byggnadsförbud å tomt, varav olika delar vore i olika ägares hand. Långt ifrån att vilja bestrida riktigheten av detta påstående, syntes det likväl vara tänkbart, att mindre lämplig stadsplan och tomtindelning hade bidragit till det relaterade ogynnsamma förhållandet. Rätten att bebygga tomtdel torde i och för sig i regel ej medföra någon större vinst för markägaren, såvida han ej finge betrakta tomtdelen som en fristående fastighet, som särskilt kunde lagfaras och intecknas. Det finge väl
101 därför anses sannolikt, att kommitterades avsikt varit att bilda en ny typ av fastigheter, ett slags mellanting mellan tomt och stadsäga. Huruvida detta komme att bidraga till att skapa den reda och enhetlighet i städernas jordförhållanden, som man nu vore på god väg att uppnå genom den pågående fastighetsregistreringen, kunde på goda grunder betvivlas. Kommitterade förutsatte, att i byggnadsstadgan och den lokala byggnadsordningen komme att upptagas de särskilda föreskrifter beträffande gårdsutrymmen och andra tekniska anordningar, som kunde finnas nödiga för ett lämpligt bebyggande av tomtdel. Emellertid måste med skärpa framhållas, att allmänna föreskrifter i detta fall torde vara så gott som omöjligt att fastslå, då man på förhand ej hade kännedom om beskaffenhet av dylik tomtdel, huruvida den t. ex. stode i förbindelse med gata eller ej, om resten av tomten vore bebyggd eller obebyggd och komme att så förbli etc. För övrigt borde framhållas, att något stadgande i avsikt att reglera bebyggande av dylik tomtdel ej funnes varken i stadsplanelagskommitténs eget eller i bostadskommissionens förslag till byggnadsstadga. Beträffande förhållandena i Göteborg borde framhållas, att vissa stadsdelar, exempelvis i Majprna, redan innan planläggningen varit sönderdelade i ett stort antal fastigheter, vilket i sin tur medfört, att tomterna i stor utsträckning kommit att bestå av delar i olika ägares hand. Svårigheter att på en hand samla en tomts olika delar hade givetvis förekommit och förekomme allt fortfarande, men erfarenheten visade dels att någon allvarligare stagnation i byggnadsverksamheten härigenom ej uppstått, och dels att det ovillkorliga byggnadsförbudet just varit en av de kraftigaste orsakerna till att regleringen kunnat ske i så jämförelsevis hastig takt, som här varit fallet. Om det sålunda redan med gällande lagstiftning kunde vara tvivel underkastat, om det ovillkorliga byggnadsförbudet varit mera till skada än gagn, syntes det likväl uppenbart, att ett bibehållande av detta förbud komme att verka mindre hämmande på byggnadsverksamheten, om den av kommittén nu föreslagna ordningen för sammanförande av olika tomtdelar i en ägares hand vunne statsmakternas gillande. Åt samma håll torde även komma att verka det nya omläggningsförfarandet, i vilket städerna erhållit ett kraftigt medel i sin hand att utan alltför kännbara pekuniära uppoffringar skapa ordning och reda inom oreglerade delar av samhället. På grund av vad nu anförts, och då en lindring i gällande ovillkorliga byggnadsförbud för icke rättsligen bildad tomt enligt Samuelsons och Södergrens förmenande i hög grad skulle kunna verka förryckande på stadsplanen och stadsbilden samt försvåra och fördröja städernas utformning enligt fastställda riktlinjer, föresloges att stadgandet om ovillkorligt byggnadsförbud måtte bibehållas för del av tomt, varav annan del vore i annan ägares hand. Slutligen hade Samuelson och Södergren ansett nödigt, att i 13 § intoges en bestämmelse om förbud mot nybyggnad i det fall, att byggnadens läge stode i direkt beroende av fastighetsgräns, som ej vore till sitt riktiga läge känt, innan gränsen blivit vederbörligen bestämd. Någon närmare motivering torde härvidlag vara överflödig. I anslutning till sålunda framlagda synpunkter föresloges, att 13, 14 och 15 §§ i stadsplanelagsförslaget erhölle följande lydelse: 13 §. Nybyggnad må ej företagas: a) b) c)
102 d) inom byggnadskvarter å mark, som enligt gällande stadsplanebestämmelser skall lämnas obebyggd; e) — — — — — — lika med d) i kommitterades förslag f) — — — — — — — — — — » » g) » » » g) » » f) » » » h) å tomt, som ej är rättsligen bildad; i) — — — — — lika med h) i kommitterades förslag k) — — — — — — — — — — » » i) » » » 1) där byggnad till sitt läge är direkt beroende av fastighetsgräns, innan gränsen blivit fastställd eller eljest behörigen bestämd. 14 §. Konungen äge — — — — — — — — — — — — — — — från de i 13 § stadgade förbud att företaga nybyggnad å gatumark, å kvartersdel, som enligt stadsplanen ej får bebyggas, eller utöver gällande tomtgräns, där dylik gräns skiljer tomt från gatumark. 15 §. Konungens befallningshavande äger giva tillstånd till nybyggnad: i fall, som avses i 13 § a), där nybyggnaden prövas förenlig med den stadsplan eller de utomplansbestämmelser, varom fråga är; samt i fall, som avses i 13 § e) och g), där nybyggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret, och dessutom beträffande e), där staden medgiver byggnadens uppförande. Vad sålunda stadgats angående tillstånd till nybyggnad i fall, som i 13 § g) avses, skall dock icke gälla — — — — — — — — — — — • — — — — —, som i 6 § sägs. 13 §. Medicinalstyrelsen: Hävandet av nybyggnadsförbud å mark, som i 13 § mom. c) avsåges, syntes icke böra förekomma, innan hälsovårdsnämnden yttrat sig i sådan fråga, och borde sagda mom. därför erhålla följande ändrade lydelse: »inom — — — Konungens befallningshavande, sedan hälsovårdsnämnden lämnats tillfälle att sig yttra, godkännes». Enahanda uttalande har gjorts av förste provinsialläkarna i Jönköpings och Gävleborgs län samt av bostadsinspektören i Stockholm. Fastighetsregisterkommissionen: Därom att i 13 § ansetts böra införas, att nybyggnad icke finge företagas å tomt, som bleve rättsligen bestående tomt genom tomtens införande i tomtboken, förrän sådant införande ägt rum, hade kommissionen gjort särskild framställning hos Kungl. Maj:t, och tilläte sig kommissionen i denna del åberopa sin berörda framställning. (Se Kungl. Maj:ts proposition nr 109 till 1922 års riksdag samt lag den 5 maj 1922 om ändrad lydelse av 1 kap. 9 § i lagen om fastighetsbildning i stad, sv. förf. saml. 1922 nr 180.) Hyggnadsrådet Lilljekvist: Sammanförandet under en paragraf av de bestämmelser, som behandlade byggnadsförbud, vore en synnerligen lämplig åtgärd. Mot bestämmelserna hade Lilljekvist intet annat att erinra, än att han funne förbudet i mom. h) väl kategoriskt avfattat; det syntes honom, att stads intressen i här berörda fall kunde tillgodoses under mjukare form. Svenska kommunaltekniska föreningens kommitterade: Enligt punkt e) i denna paragraf finge nybyggnad ej företagas utöver gällande tomtgräns. Kommitterade förutsatte emellertid, att ordet »tomtgräns» i detta sammanhang ej avsåge tomts gräns mot gatumark, då en motsatt tolkning skulle omöjliggöra
103 utförandet av ur arkitektonisk eller stadsplanesynpunkt önskvärda anordningar å byggnaderna för att bereda en välbehövlig omväxling i gatufasaderna. Punkt k) innefattade förbud mot nybyggnad å del av tomt, varav annan del vore i annan ägares hand, där ej Konungens befallningshavande enligt bestämmelse i 15 § prövade tomtdelen vara av den storlek, att den lämpligen kunde bebvggas, och bebyggandet ej funnes medföra väsentlig olägenhet för stadsplanens genomförande. Givetvis kunde fall förekomma — framförallt vid fristående byggnadssätt — då det vore skäligt, att efter Konungens befallningshavandes prövning medgiva bebyggandet av tomtdel på sätt kommittén föreslagit. Men å andra sidan kunde införandet av denna dispensmöjlighet, särskilt när det gällde ett tätare byggnadssätt, komma att medföra betydande svårigheter för genomförandet av gällande stadsplan och tomtindelning. Nuvarande ovillkorliga förbud mot nybyggnad å tomtdel torde ej i och för sig få anses för strängt, men hade på grund av sina lagstadgade konsekvenser medfört betydande olägenheter och kostnader för såväl staden som för den enskilda tomtägaren. Detsamma hade dock haft den fördelen med sig, att fastställd stadsplan och tomtindelning ej kunnat förryckas. Genom kommitténs förslag till lösen av tomtdel enligt 28—32 §§ liksom införandet av omläggningsinstitutet i lagen enligt 34—44 §§ komme emellertid betydande lättnader att inträda i nu rådande förhållanden, varför kommitterade ansåge det olämpligt att, åtminstone innan de nya lösen bestämmelserna hunnit prövas någon tid, frångå nu gällande absoluta byggnadsförbud å tomtdel. Med hänvisning till vad sålunda anförts föresloges, att punkt k) gåves följande lydelse: »å del av tomt, varav annan del är i annan ägares hand». Föreningen har till detta uttalande gjort det tillägg, att punkt e) i förevarande paragraf enligt föreningens förmenande borde ändras i sådan riktning, att rätt medgåves dels att med brandmur till dess halva bredd överbygga grannes tomtgräns, dels att för arkitektoniska utsprång o. d. bygga utöver tomtgräns mot gata. Svenska teknologföreningen: Beträffande punkt c) hänvisades till vad som yttrats under 1 §. I fråga om denna punkt kunde i övrigt ifrågasättas, huruvida det icke vore väl strängt att fordra, att de erforderliga åtgärderna skulle vara vidtagna, innan nybyggnaden finge företagas. Åtgärderna kunde ju tänkas vara av det slag, att de kunde med fördel vidtagas först under byggnadstiden och i samband med byggnadsarbetet. Med bestämmelsens föreslagna lydelse skulle emellertid ej ens byggnadslov kunna meddelas, förrän de erforderliga åtgärderna vidtagits. En mildring härvidlag vore måhända tänkbar, exempelvis genom att orden: »innan vidtagits» ändrades till: »med mindre sådana åtgärder vidtagas». Fastighetsnämnden i Stockholm: Enligt nuvarande lagstiftning förelåge ovillkorligt förbud mot nybyggnad »å område, som enligt gällande tomtindelning utgör en tomt, men varav särskilda delar äro i olika ägares hand». Såsom underlättande stadsplans och tomtindelnings genomförande hade denna bestämmelse otvivelaktigt varit till stor fördel. Å andra sidan kunde icke förnekas, att densamma på grund av gällande lags föreskrifter angående lösen av tomtdel medfört betydande olägenheter och kostnader för såväl samhällena som de enskilda tomtägarna. I sådant avseende torde emellertid betydande lättnader komma att inträda, därest kommitténs förslag till nya bestämmelser angående lösen av tomtdel (28—32 §§) samt angående omläggning av fastighet för genomförande av stadsplan eller tomtindelning (34—44 §§) godtoges.
104 Under dessa förhållanden funne nämnden det olämpligt att, innan åtminstone någon tids erfarenhet angående verkan av dessa sistnämnda bestämmelser förelåge, frångå nu gällande ovillkorliga byggnadsförbud beträffande del av tomt, varav annan del vore i annan ägares hand. Med hänvisning till vad sålunda anförts föresloge nämnden, att 13 § punkt k) gåves följande lydelse: »å del av tomt, varav annan del är i annan ägares hand». Bifall till detta förslag skulle föranleda uteslutande i 15 § av den del, som började med orden »i fall, som avses i 13 § k)» och slutade med orden »för stadsplanens genomförande», ävensom andra stycket av 32 §. Länsarkitekten Stenfors: Enligt föreskriften i mom. a) skulle nybyggnadsförbud inträda under tiden från stadsfullmäktiges beslut tills fastställelse skett därå, även när fråga vore om utomplansbestämmelsers antagande. Då dessa senare ofta avsåge mycket stora områden och byggandet i regel där vore synnerligen spritt, torde byggnadsförbudets effektiva övervakande ej sällan möta stora svårigheter. Det hade visat sig, att byggnadsförbuden starkt påverkade den byggande allmänheten att söka undandraga sig all offentlig kontroll. Oftast träffade åtgärder från myndigheternas sida i dylika fall byggnadsföretaget för sent, och byggnadsförbudet hade på sådant sätt kommit att förorsaka mera skada än nytta. Byggnadsförbud borde över huvud taget därför icke tillgripas utan att detta oundgängligen vore nödvändigt. Fastställelse av utomplansbestämmelser torde i regel icke erfordra på långt när så tidskrävande prövning som då fråga vore om stadsplan. En relativt kort tid torde väl alltså i allmänhet komma att förflyta från det stadsfullmäktige antagit utomplansbestämmelserna, tills fastställelse meddelades. Verkligt praktiskt skäl till byggnadsförbudets tillgripande torde därför endast undantagsvis föreligga. För att emellertid tillgodose det allmännas intresse i dylika fall syntes det vara tillräckligt, om merberört byggnadsförbud skulle kunna meddelas av Konungens befallningshavande på därom i särskilt fall av samhällets beslutande myndighet gjord framställning och väl då i direkt fortsättning å förbud, som kunde hava för samma fall meddelats med stöd av de föreslagna bestämmelserna i 18 §. Föreskriften i mom. h) i förevarande paragraf, jämförd med innehåll i 45, 46, 47, 48 och 54 §§, syntes giva vid handen, att den, som byggde å tomt, vilken icke vore belägen vid till allmänt begagnande upplåten gata, skulle hava att ombesörja och bekosta ej blott utfartsväg, vilken väl sannolikt i de flesta fall komme att helt förläggas å blivande gata, utan även avlopp från tomten, under det staden vore ansvarig för och väl även i regel hade att bekosta gatans utläggande och förseende med avlopp, när bebyggandet fortskridit så långt, att tomter till viss utsträckning invid gatudelen blivit bebyggda. Med få ord, markägaren finge icke bygga utan att han ombesörjt väg och avlopp eller ställt säkerhet därför; staden hade ingen skyldighet att. lägga ut gata och anordna avlopp förrän markägaren byggt. Alltså skulle staden i regel kunna räkna med att, när densammas skyldighet att utlägga gatudel till allmänt begagnande inträdde, funnes å gatumarken redan användbar väg samt avlopp. Då staden visserligen icke hade skyldighet att upplåta gata, förrän bebyggandet fortskridit i viss grad, men givetvis kunde, i den utsträckning den så ville med hänsyn till av densamma måhända driven markpolitik, långt innan något som helst bebyggande inträtt, iordningställa och upplåta för allmänt begagnande gator enligt stadsplanen, syntes ägarna av obebyggd mark inom staden i omotiverat, kanske högst olika grad, kunna vid bebyggandet få
105 sin mark belastad med påbördor i form av väg- och avloppskostnad. Då i lagförslaget eljest vore föreskriven viss ordning för påläggande av dylika bördor å stadens invånare (55 §) och därvid särskilt rättvisa och billighet vore framhållna som prövningsgrunder, syntes det böra tillses, att icke lagbestämmelserna eljest medgåve åtgärder, som betänkligt avveke därifrån. Avsikten med ifrågavarande lagföreskrifter torde enligt motiven hava varit, att så vitt möjligt förhindra ett allt för spritt bebyggande av staden. Men lagstadgandena förefölle hava skjutit över målet och träffat även det legitima, successiva utbyggandet samt gjort markägames bebyggnadskostnader i större grad än skäligt beroende av eventuell markpolitik från stadens beslutande myndighets sida. Skulle föreskrift om markägares ifrågavarande plikt att ombesörja väg och avlopp i princip bibehållas i lagförslaget, torde böra tillkomma ytterligare stadganden för reglerande av stridande intressen olika markägare emellan vid anordnande av gemensam utfartsväg eller delvis gemensamt avlopp. Det måste nämligen förutsättas, att sådana gemensamheter skulle förekomma, då det väl ofta icke lämpligen läte sig göra att för varandra närbelägna fastigheter anordna skilda utfartsvägar och helt skilda avlopp. — Frågan om vad natur i rättshänseende dylik utfartsväg borde eller kunde få, syntes ej heller klarlagd i lagförslaget. Innehållet i sista momentet i förevarande paragraf tedde sig mindre klart. Då väl i regel tomt, varav särskilda delar vore i olika ägares hand, torde hava bildats genom åtgärd, till vilken rättens medgivande skulle sökas, syntes bestämmelsen i 15 § om befogenhet för Konungens befallningshavande att, oaktat byggnadsförbud rådde, giva tillstånd till nybyggnad, i dessa fall strida mot föreskriften i 13 § mom. g), där ovillkorligt byggnadsförbud stadgades. Ett förtydligande häruti torde böra ske för undvikande av missförstånd. I sak vore enligt Stenfors' mening mindre lyckligt, att nu gällande ovillkorliga förbudet för bebyggande av tomt, varav särskilda delar vore i olika ägares hand, komme att upphävas. Byggnadsnämnden i Visby med vilken stadsfullmäktige och magistraten instämt: I gällande lag stadgades förbud mot nybyggnad å del av tomt, om annan del av tomten vore i annan ägares hand. Samma stadgande återfunnes i 13 § k), men därefter stadgades, att undantag från denna bestämmelse kunde medgivas av Konungens befallningshavande enligt bestämmelsen i 15 §. Det måste anses synnerligen olämpligt att medgiva nybyggnad å del av tomt, när annan del av tomten vore i annan ägares hand. Även om vissa lagparagrafer avsåge att reglera procedurer för hela tomtens samlande på en hand, vore dock tydligt att allvarliga svårigheter härvid kunde uppstå; och sådana borde ovillkorligen vara avlägsnade och tomten i en ägares hand, innan nybyggnad företoges. 13 § k) borde givas följande lydelse: »k) å del av tomt, varav annan del vore i annan ägares hand.» Länsstyrelsen i Örebro län: Såsom plats, vara nybyggnad ej finge företagas, syntes här böra angivas jämväl mark inom kvarter, som enligt gällande stadsplan ej finge bebyggas (förgårdar m. m.). Arkitekten Berglund, åberopad av magistraten och byggnadsnämnden i Kungsbacka: I stadsplanelagsförslagets 13:de paragraf hade stadgats byggnadsförbud å bl. a. gatumark och mark utanför tomtgräns. Detta skulle medföra, att arkitektoniska utsprång och de särskilt i mindre städer vanliga fritrapporna på gatumark skulle omöjliggöras till stort men för stadsbilden.
14—22523.
106 14 §. Byggnadsrådet Lilljekvist: Den Konungen tillkommande rätten att för särskilt fall medgiva undantag från i § 13 b) stadgade förbud att bebygga gatumark funne Lilljekvist vara gagnelig, men ansåge det ej behövligt, att sådant tillstånd meddelades genom allmän författning. Då här avsåges utsprång över gatulinje för portal och dylikt, vore bättre att i lagen göra undantag från förbud för dylik utbyggnad, rörande vars begränsning borde hänvisas till byggnadsordningarna. Stadsingenjören i Stockholm: Önskvärt hade varit, att 14 § formulerats så, att dispensen fått gälla även byggnads uppförande utöver tomtgräns, då det kunde tänkas att byggnaden, för vilken dispens söktes, skulle uppföras dels å tomt, dels å gatumark. Länsarkitekten Stenfors: Då paragrafens avfattning skulle kunna giva anledning till en mängd obehöriga ansökningar om tillstånd att bygga å gatumark, torde lämpligen böra i densamma antydas de fall, där dylikt tillstånd kunde ifrågakomma. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: I likhet med förste stadsarkitekten och andre stadsingenjören i Göteborg ansåge länsstyrelsen, att den Kungl. Maj:t förbehållna rätten att genom bestämmelse i allmän författning eller för särskilt fall medgiva undantag från det i 13 § b) stadgade förbud att bygga å gatumark borde utsträckas att jämväl avse förbud mot nybyggnad å kvartersdel, som enligt stadsplanen ej finge bebyggas, eller utöver gällande tomtgräns, där dylik gräns skilde tomt från gatumark. 15 §. Byggnadsrådet Lilljekvist: I fall, som avsåges under 13 § a), d. v. s. att nybyggnad ej finge företagas å område, för vilket stadsplan eller utomplansbestämmelser eller ändring däri av stadsfullmäktige antagits innan stadsfullmäktiges beslut blivit i stadgad ordning prövat, syntes det Lilljekvist nödvändigt, att befallningshavanden lämnade dylikt byggnadslov först efter förfrågan hos byggnadsstyrelsen, huruvida den antagna planen vore i det skick, att den kunde tillstyrkas till fastställelse å den del ansökan om byggnadslov avsåge; ett byggnadslov, som med hänsyn till den antagna planen kunde synas oskadligt, kunde, om planen måste helt omgöras, göra stor skada. Byggnadslov i fall, som avsåges i 13 § k), funne Lilljekvist rätt betänkligt i sina verkningar, och borde byggnadslov helst ej ifrågasättas. Svenska kommunaltekniska föreningen: Som följd av den ändring, som föreslagits rörande 13 § punkt k) skulle ur 15 § utgå det stycke, som började med orden »i fall, som avses i 13 § k)». Länsarkitekten Stenfors: Det torde ej kunna betvivlas, att en ägare av sådan tomtdel, vars storlek och övriga beskaffenhet tilläte ett byggnadsmedgivande, efter byggnadens uppförande i regel komme att visa ringa benägenhet att till sig lösa övriga delar, som inginge i tomten. De svårigheter att komma till uppgörelse i fråga om tomtens sammanförande till en enhet, vilka utgjort innersta motivet till byggnadstillståndets medgivande, torde väl i de flesta fall icke bliva mindre därefter. Följden bleve säkerligen, att den fastställda tomtindelningens genomförande för lång framtid omöjliggjordes och att en annan tomtindelning, som mera än den förra toge hänsyn till förut befintliga ägogränser, framtvingades. Det syntes Stenfors avgjort lyckligare, att det ovill-
107 korliga byggnadsförbudet alltjämt bibehölles, samt att, där det visat sig, att en faställd tomtindelning icke kunde genomföras, först som sist söka fastställelse å en ny och lättare genomförbar sådan. Komme emellertid ifrågavarande moment att i huvudsak kvarstå i lagen, borde enligt Stenfors' mening det tillägget dock göras, att som villkor för dispensrättens utövande även skulle gälla, att bebyggandet funnes ej medföra väsentlig olägenhet för tomtindelningens genomförande. Byggnadsnämnden i Linköping: Genom bestämmelserna i första stycket hade närmare angivits de fall, då Konungens befallningshavande kunde giva tillstånd till nybyggnad i fall, som i 13 § a) avsåges. Med hänsyn till den omständigheten, att fastställelse kunde vägras å antaget förslag till ändring i förut gällande stadsplan, borde stycket kompletteras därhän, att i Konungens befallningshavandes prövningsrätt även måtte ingå skyldighet att tillse, att den ifrågasatta nybyggnaden icke uppfördes i strid med förut gällande stadsplan eller bestämmelser i övrigt. Byggnadsnämnden i Visby: Det stycke, som rörde 13 § k), borde helt utgå (jfr byggnadsnämndens anmärkning ovan under 13 §). 16 och 17 §§. Järnvägsstyrelsen: Enligt 17 § 1 mom. kunde, intill dess trafik- eller säkerhetsområde enligt stadsplanen tagits i bruk för sitt avsedda ändamål, förbud mot nybyggnad av Konungen meddelas, dock högst under två år efter det stadsplanen fastställdes. Avsikten med det föreslagna stadgandet hade varit, att det intresse, som genom markens avsättning för visst ändamål tillgodosåges, skulle kunna beredas någon tidsfrist, inom vilken marken kunde förvärvas utan den förhöjning av löseskillingen, som måste bliva en följd av under tiden verkställd nybyggnad. Redan i sitt ovan (under 1 §) berörda utlåtande av år 1916 hade styrelsen lika med Svenska stadsförbundets styrelse påvisat lämpligheten av bestämmelser till förhindrande av att ett område, som på yrkande av järnvägsstyrelsen uteslutits ur stadsplanen, skulle, innan detsamma komme att tagas i anspråk för järnvägens ändamål, kunna användas på olämpligt sätt. I anslutning härtill ansåge sig styrelsen böra biträda förslaget att viss tidsfrist bereddes för erhållande av marken utan förhöjning genom lösen även av byggnader. Den härutinnan angivna tiden av högst 2 år efter det stadsplanen fastställts kunde väl beträffande mindre samhällen anses tillfyllestgörande. Beträffande särskilt stora stadssamhällen finge dock styrelsen, med hänsyn till de ofta nog härvidlag erforderliga vidlyftiga och tidsödande utredningar på förevarande område, föreslå viss längre tidsfrist eller högst 5 år efter Konungens beprövande i varje särskilt fall. Styrelsen föresloge alltså, att första momentet av 17 § måtte erhålla följande lydelse: »Har om till dess så sker, Konungen meddela förbud mot nybyggnad dock högst under två år eller, beträffande särskilt stora stadssamhällen, högst under fem år efter det stadsplanen fastställdes.» Vidare anförde styrelsen: 17 § 2 mom. stadgade att, sedan område av ifrågavarande art för sitt ändamål tagits i bruk, finge där icke utan tillstånd av Konungen företagas annan nybyggnad än som med områdets användande för sitt ändamål hade samband. I huvudsaklig enlighet med vad kommittén uttalat utginge härvid styrelsen från den förutsättning, att det vore uppenbart, att dylikt samband förelåge beträffande även sådana bostadshus för järnvägens
108 funktionärer, som ansetts lämpligen böra förläggas inom området, samt lagerhus och dylikt, även enskilda tillhöriga, som av trafikändamålet betingades. Vattenfallsstyrelsen: Av särskilt intresse för vattenfallsstyrelsen vore vad i 17 § stadgades om trafikområde och säkerhetsområde (för kraftledningar o. dyl.). De bestämmelser, som sålunda föreslagits, innebure en mycket behövlig komplettering av nuvarande lag, som ej medgåve intagande av dylika områden såsom sådana i stadsplan. Byggnadsförbud för högst två år skulle enligt förslaget kunna meddelas av Konungen med avseende å dylikt område, som ej tagits i bruk. Visserligen torde väl i regel vederbörande trafikföretag eller kraftverk hava inom två år från stadsplans fastställande medhunnit försäkra sig om dispositionsrätten till mark, som i stadsplanen avsatts för trafik- eller säkerhetsområde. Fall kunde dock tänkas inträffa, då hinder härför mött, t. ex. på grund av ekonomiska svårigheter. Det vore därför önskligt, om lagen gåve Kungl. Maj:t rätt att, då synnerliga skill därtill föranledde, utsträcka tiden för byggnadsförbud å dylikt område intill exempelvis fyra år. För enhetlighetens tillgodoseende torde detsamma böra stadgas ifråga om för övriga i 16 och 17 §§ nämnda ändamål avsedda områden. Byggnadsrådet Lilljekvist: Enligt 16 # skulle Konungen äga att meddela byggnadsförbud, dock högst under två år efter stadsplans fastställelse, för mark inom byggnadskvarter, som enligt stadsplanen vore avsedd för allmän byggnad, men ej för sådant ändamål blivit tagen i bruk. Hela denna paragraf borde enligt Lilljekvists bestämda åsikt helt utgå, då dess tillämpning måste högst menligt inverka på själva grundlinjerna för stadsplanen, vilken ju till stor del utformats med hänsyn till de allmänna byggnadernas planering. De allmänna byggnaderna beredde i regel ett samhälle dess enda möjlighet att åstadkomma bebyggande av mera monumental art och vore därför av planförfattaren i samråd med samhällets byggnadsnämnd och förtroendemän efter omsorgsfull prövning förlagda på icke blott ur praktisk synpunkt välbelägna platser utan även där de samtidigt kunde komma stadsbilden till nytta. Om samhället ett par år efter stadsplanens fastställelse skulle kunna, genom uraktlåtenhet att inlösa tomtmarken i fråga, bliva frånryckt möjligheten att få tomterna använda till fastslaget ändamål, skulle detta icke blott medföra stor olägenhet från de allmänna institutionernas eller det allmänna intresses synpunkt, för vilket byggnaderna vore avsedda, utan även medföra stadsplanens fullständiga förvanskning och i densamma framtvinga genomgående omkastning, då även de allmänna platsernas och torgens samt huvudtralikledernas planering intimt sammanhängde med de allmänna byggnadernas läge. Kommittén sade själv, att den fördelning av byggnadskvarter, med hänsyn till olika ändamål, som genom stadsplanen ägde rum, vore avsedd att vara bindande. Denna kommitténs uttalade åsikt miste genom paragrafen i fråga sitt värde, och fastställelsen av planen bleve meningslös. Kommittén sade sig haft under övervägande att till lindring i inlösningspliktens tunga i någon mån lätta på byggnadsförbudet även beträffande gatumark, t. ex. i stadsplanen angiven allmän plats, som av samhälle icke inlösts inom motsvarande tid efter stadsplans fastställelse, men frångått tanken därpå, då från praktiskt erfaret håll uttalats farhågor för att ett medgivande i antydd riktning skulle leda till att stadsplanen förvanskades, i det att städerna skulle frestas köpa en tillfällig lättnad i lösenplikten genom ett medgivande, som skulle på ett bestående sätt förrycka den uppgjorda stadsplanen. Enligt Lilljekvists mening vore detta skäl fullt giltigt även beträffande kvartersmark, avsedd för allmänna byggnaders uppförande, och borde därför fastställelse av stadsplan för
109 dylikt i planen angivet område medföra samma skydd för dess användande som fastställelsen medförde för gatumark och allmänna platser, och givetvis medförande motsvarande förpliktelser till markägaren. Kommittén framhölle, att för stadens del torde, därest det ändamål, för vilket marken vore avsedd, skulle av staden tillgodoses, den omständigheten att marken upptagits såsom avsedd för allmän byggnad vara skäl nog att motivera en expropriationsansökning; granskningen av områdets behövlighet och lämplighet för ändamålet hade skett redan i stadsplaneärendet. Detta förhållande måste anses fullt riktigt, och borde därför, liksom vid gatumark enligt 21 § av kommitténs förslag stadgades, fastställelse av stadsplan utan vidare medföra rätt för staden att, när den det önskade, inlösa även sådan mark, som i stadsplanen vore upptagen till byggnadstomt för allmän byggnad. Skyldigheten att lösa denna mark borde kunna ordnas analogt med lösen för gatumark. Om det av kommittén föreslagna omläggningsinstitutet komme att bliva genomfört, borde detta med samma fog kunna komma till användning även beträffande tomt för allmänt ändamål. Med hänvisande till vad sålunda anförts ville Lilljekvist föreslå, att 16 § måtte helt utgå och att sådan ändring vidtoges i lagförslaget, att inläggandet i stadsplan av byggnadstomt för allmänt ändamål bleve till sin verkan analogt med i planen inlagd gatumark. Beträffande område, som enligt stadsplanen utmärkts vara avsett för något av i 17 § angivna ändamål, idrottsplats, trafikområde, säkerhetsområde eller begravningsplats, vore givetvis även av intresse, att området bleve utnyttjat i enlighet med vad som planerats. Då emellertid dylika områdens placering, med undantag för trafikområden (järnvägsområde), vore av mindre betydelse för stadsplanens utformande, ansåge Lilljekvist, att den av kommittén i dessa fall föreslagna åtgärden att genom byggnadsförbud under två år giva järnvägsförvaltning, sportförening, församling eller samhälle erforderligt anstånd för områdenas ifråga förvärvande vara lämplig och tiden för byggnadsförbudet väl avpassad. Möjligen kunde här genom lagen beredas tillfälle till lämplig amorteringstid för markersättningars gäldande mot skälig räntegottgörelse. Svenska teknologföreningen: Föreningen — som funnit den i 16 § av stadsplanelagsförslaget angivna tid av två år, under vilken förbud mot nybyggnad å i stadsplan för allmänna byggnader avsedd mark skulle kunna meddelas, vara, enligt vad erfarenheten givit vid handen, alltför knappt tillmätt — uttalade sig för att stad beträffande sådan mark, som enligt stadsplanen avsåges för allmän byggnad, tillförsäkrades samma rätt och ålades samma skyldigheter i avseende å marklösen som enligt lagförslaget stadgades för mark, som enligt stadsplanen avsåges för allmän plats. Stadsingenjören i Stockholm: Beträffande 16 och 17 §§ ansåge stadsingenjören, att en tidsfrist på 2 år efter stadsplans fastställelse, för vilken tid Konungen ägde meddela byggnadsförbud beträffande i stadsplanen till allmän byggnad, idrottsplats, trafikområde o. d. avsedda byggnadskvarter, vore alldeles för kort tilltagen för att en kommun eller annan, som företrädde det ändamål, för vilket kvarteren vore reserverade, skulle hinna besluta sig för att gå i författning om inlösen av marken. Det vore visserligen rimligt, att en enskild markägare, som måhända mot sin önskan finge sin mark genom stadsplanen reserverad för visst allmänt ändamål, ej under någon längre tid förhindrades att efter eget gottfinnande förfoga över eller kräva inlösen av sin mark, men å andra sidan torde knappast en tid av 2 år kunna anses i flertalet fall giva nödigt rådrum för kommun eller annan, som hade att företräda det ifråga-
110 varande ändamålet, att fatta definitiv ståndpunkt till markens förvärvande.. Den risk, som kommuner m. fl. komme att utsätta sig för genom att ej i tid lösa marken, torde väl i regel hava till följd, att förvärv skedde snarast möjligt, så att ett bebyggande ej fördyrade marken. Skulle det sedan visa sig, att marken ej komme att behövas för det i stadsplanen avsedda ändamålet, torde väl området i de flesta fall utan förlust kunna åter försäljas till bebyggande enligt den till alternativt användande, i enlighet med byggnadsstadgeförslagets föreskrifter i 11 och 12 §§ upprättade stadsplanen. Det kunde emellertid tänkas inträffa, att endast en del av för särskilt ändamål i stadsplanen avsett område komme till åsyftad användning. Den resterande delen, som då knappast i regel anpassade sig till den alternativa planen, kunde i så fall komma att stå företagaren — markägaren — nog så dyrt, då den ej kunde användas för avsett ändamål och dess försäljning väsentligen försvårats. Stadsingenjören ansåge därför skäligt, att Konungen skulle, då alldeles särskilda förhållanden därtill föranledde, kunna utsträcka nu omhandlade tidsfrist till 5 år. Stockholms stads byggnadsnämnd: Den i 16 och 17 §§ angivna tiden 2 år, för vilken Konungen ägde att meddela förbud mot nybyggnad å kvartersmark,. som i stadsplanen reserverats för allmän byggnad och vissa andra ändamål, torde vara för knapp, varför stadsingenjörens förslag i detta avseende biträddes av nämnden. (Inom nämnden var en ledamot skiljaktig och ansåg, att omförmälda tid icke borde utsträckas utöver vad i kommittéförslaget härutinnan angivits). JJinsarkitekten Stenfors: Enligt 16 § skulle en markägare kunna få mot sin vilja, förutom under den avsevärda tid en stadsplans prövande toge i anspråk, även två år efter planens fastställande vara i ovisshet, huruvida honom tillhörig mark, i stadsplanen avsedd för allmän byggnad, komme att för detta ändamål användas eller icke. Under sagda tid finge han icke bebygga marken och kunde knappast heller ha utsikter att få sälja den till annan än staden, som måhända vid tidens utgång förklarade sig icke kunna köpa densamma. Då marken väl i regel utgjordes av den mera värdefulla inom berörda del av staden, syntes det som om verklig skada genom sagda förhållanden kunde uppkomma för en sådan ägare. Såvitt Stenfors kunnat finna, säkerställde lagförslaget icke för markägaren skadeersättnings utfående av staden i dylikt fall. Det torde kunna ifrågasättas, om icke en tid av ett år från stadsplanens fastställande finge, med hänsyn till förenämnda omständigheter, anses tillräcklig för staden att slutligt bestämma sig. Byggnadsnämnden i Linköping: Innehållet i 16 och 17 §§ syntes icke lämna betryggande säkerhet för att den för allmänt ändamål avsedda marken verkligen komme att för sådant ändamål reserveras. Det förefölle osannolikt, att ett samhälle, särskilt ett i ekonomiskt hänseende mindre bärkraftigt sådant, skulle kunna på den korta tiden av allenast två år förvärva äganderätten till all den för allmänna eller allmännyttiga ändamål i stadsplaneområdet ingående mark. Ägare av sådan mark torde sannolikt komma att begagna tillfället att efter förbudsfristens slut söka exploatera marken för annat ändamål än för vilket den avsetts, såsom i rent spekulationssyfte. Ifrågavarande för allmänna byggnader särskilt avsedda kvartersområden anvisades i de flesta fall sådana platser i terrängen, där anspråken på byggnadsmassornas rent estetiska valör med rätta måste ställas högre, om ett tillfredsställande och på avsett sätt tilltalande bebyggande av de olika stadsområdena skulle kunna åstadkommas. Det vore därför av största vikt, att be-
Ill tryggande säkerheter ställdes att för dylikt ändamål avsedd kvartersmark ävenledes bleve reserverad härför. Då ju en stadsplan först och främst borde vara en plan för markens olika användningssätt och de här avhandlade användningssätten till allmänna byggnader, idrottsplatser, trafikområden, säkerhetsområden eller begravningsplatser vore lika viktiga funktioner som den i stadsplanen ingående allmänna platsmarken, syntes dessa ovan uppräknade områdens användningssätt böra givas samma skydd som övrig i stadsplanen ingående mark. Genom den så att säga högre rang av byggnadsmark, som dylik mark genom själva stadsplanen således skulle komma att erhålla, torde sådan mark i regel bliva särskilt begärlig för enskilt bebyggande. Då en god stadsplan därigenom skulle komma att helt och hållet förvanskas, vore det av stor vikt att dylik för allmänna ändamål i stadsplan avsedd mark erhölle ovillkorliga garantier för sitt avsedda ändamål. För att emellertid hålla markägare skadeslös syntes därför sådan mark böra i stadsplanen givas samma rättsverkningar som allmän platsmark, d. v. s. att samhället ägde rätt till lösen samt jämväl skyldighet därtill, då omgivande kvartersmark blivit till viss utsträckning bebyggd. Byggnadsnämnden i Skövde, med vilken stadsfullmäktige och magistraten instämt: Då det alltid måste anses önskvärt, att stadsplanen upprättades i ett sammanhang för ett större område, och då inom en sådan plan områden för framtida behov borde avsättas, bl. a. för eventuellt behövliga allmänna byggnader, så syntes den respittid, som i dylikt fall lämnades kommunen, vara alltför knappt tilltagen. Enligt nämndens mening borde lagen i detta fall modifieras. Länsstyrelsen i Örebro län: Den föreslagna bestämmelsen om att förbud mot nybyggnad å de i 16 och 17 §§ ifrågavarande områden skulle kunna av Kungl. Maj:t meddelas, dock högst under två år efter det stadsplanen fastställts, syntes icke fullt väl avvägd med hänsyn till behovet att förebygga olämpligt bebyggande av nämnda områden. Därest exempelvis ett dylikt område legat obebyggt under flera år efter stadsplanens fastställande och fråga därefter hastigt uppkomme om uppförande därstädes av bostadshus, syntes det obilligt, att icke något rådrum bereddes för avgörande, huruvida området borde för det ursprungligen avsedda ändamålet tagas i bruk eller icke. Att för sådant ändamål tillgripa den i 18 § anvisade utvägen av stadsplaneändring syntes nämligen knappast i dylikt fall vara lämpligt. Med hänsyn härtill borde enligt länsstyrelsens mening ifrågavarande §§ fullständigas med en bestämmelse, att stad skulle, där, efter det två år förflutit från stadsplanens fastställande, fråga uppkomme om bebyggande av omförmälda områden för annat ändamål än det därmed avsedda, äga påkalla byggnadsförbud å området, förslagsvis dock högst under en tid av sex månader. 18 §. Förste provinsialläkaren i Uppsala län: Då i 18 § ävensom i 63 och 68 § § sades, att Konungens befallningshavande ägde meddela nybyggnadsförbud, om »fråga är väckt» eller »när fråga uppkommer» om antagande av stadsplan, uppgörande av byggnadsplan o. s. v., kunde det sättas i fråga, om ej något tydligare borde angivas vad det innebure, att fråga skulle anses vara väckt. Då Konungens befallningshävandes förbud kunde överklagas, syntes det vara av viss vikt, att ingen otydlighet rådde beträffande nämnda myndighets befogenhet att ingripa. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Då fråga väckts om antagande
112 av eller ändring i stadsplan eller utomplansbestämmelser, skulle Konungens befallningshavande äga att på framställning av staden meddela förbud att inom område, varom fråga vore, verkställa nybyggnad med mindre Konungens befallningshavande för särskilt fall därtill gåve lov. Sådant förbud skulle gälla, intill dess stadsfullmäktige fattade beslut i frågan, dock ej längre än ett år. Vid behov av förlängning av sagda tid skulle Konungens befallningshavande äga medgiva sådan, men skulle beslutet härom underställas Kungl. Maj:ts prövning. Frågan om förlängning av förbudstiden kunde tänkas uppkomma omedelbart före utgången av densamma; I så fall vore det icke uteslutet, att någon fastställelse å Konungens befallningshavandes beslut om förbudstidens förlängning icke medhunnes, förrän det ursprungliga förbudet redan upphört att gälla. Detta skulle medföra, att under tiden mellan de båda förbuden hinder mot nybyggnad icke skulle förefinnas. Ett sådant förhållande skulle givetvis förorsaka olägenheter av olika slag. Därför syntes Konungens befallningshavandes beslut om förlängning av förbudstiden böra genast vinna tillämpning, med skyldighet dock för Konungens befallningshavande att omedelbart underställa beslutet Kungl. Maj:ts prövning. 20 §. Svenska kommunaltekniska föreningen: Innehållet i denna paragraf hade av skäl, som angåves under 83 §, föreslagits överflyttad till allmänna bestämmelserna för att där sammanföras med definitionen på nybyggnad. Samma erinran har gjorts av förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg. Byggnadsrådet Lilljekvist: Denna paragraf torde böra omformuleras sålunda: »Byggnadsförbud enligt 13—19 §§ gäller ej anordning för prydnad eller annat ändamål såsom brunn, monument, kiosk, bekvämlighetsinrättning, ej heller byggnad av tillfällig art; tillstånd till sådan anordning eller byggnad skall efter byggnadsnämnds hörande lämnas av Konungens befallningshavande, ägande befallningshavanden, där så prövas skäligt, meddela förbud mot anordnings utförande eller förordna om dess borttagande.» Om dylik omformulering vidtoges, syntes paragrafen böra behållas som upplysning till föreskrifterna rörande byggnadsförbud och ej, såsom av kommunaltekniska föreningen föreslagits, överflyttas till 83 § för att sammanföras med definition på vad som vore att hänföra till nybyggnad. Det av kommittén använda sättet att för undvikande av byggnadsförbud förklara, att vissa angivna byggnader ej skulle vara »att anse som byggnader», syntes Lilljekvist mindre lyckligt. Svenska teknologföreningen: I 20 § meddelades den bestämmelsen, att såsom nybyggnad enligt 13—19 §§ ej vore att anse byggnad av. tillfällig beskaffenhet, avsedd att kvarstå förhållandevis kort tid, ej heller vissa mindre anordningar för prydnad eller annat ändamål, såsom brunnar, monument, kiosker och bekvämlighetsinrättningar. Av särskild vikt vore att härigenom få fastslaget, att s. k. provisoriska byggnader kunde få uppföras utan hinder av stadsplanelagens nybyggnadsförbud. Lagen laborerade emellertid med nybyggnadsbegreppet även i annat sammanhang, såsom då fråga vore om skyldigheten att utge gatumarksersättning (51 §). Fråga kunde uppstå, om sådan skyldighet inträdde redan vid uppförande av provisorisk byggnad eller om sådan byggnad jämväl i fråga om ersättningsskyldighetens inträde voro undan-
113 tagen från nybyggnadsbegreppet. Det sistnämnda syntes vara det riktiga, men borde måhända i lagen uttryckligt fastslås. Fråga kunde likaledes uppkomma, huruvida en stadsplanebestämmelse, som förbjöde byggnads uppförande å viss mark, finge anses utgöra hinder mot byggande av provisorisk byggnad å denna mark. I brist av uttryckligt stadgande i annan riktning torde väl ett dylikt förbud förhindra även dylik byggnads uppförande. Då det emellertid syntes skäligt, att även i sådant fall ett provisoriskt byggande tillätes åtminstone intill dess planens genomförande påkallade byggnadens borttagande, syntes lagstiftningen böra därtill inrymma möjlighet. Stadsplanebestämmelsen kunde visserligen tänkas så formulerad, att den uttryckligen medgåve detta undantag, men då behovet därav torde kunna anses generellt, förefölle det onekligen mera praktiskt att tillgodose detsamma genom en allmän föreskrift än att bestämmelse i ämnet skulle behöva intagas i snart sagt varje stadsplan. Föreningen ville därför ifrågasätta, huruvida icke det undantag, som meddelades i 20 §, borde utvidgas sålunda, att dylika provisoriska byggnader under inga förhållanden skulle i stadsplanehänseende räknas såsom nybyggnad. Stadgandet borde i så fall kanske lämpligen överföras till 83 § och denna i samband härmed omformuleras. Stadsarkitekten i Stockholm: Stadgandet i 20 § rörande byggnad av tillfällig beskaffenhet borde enligt stadsarkitektens mening hänföras till allmänna bestämmelser, 83 §, bland undantag beträffande stadsplanelagens tillämpning från vad som enligt byggnadsstadgan vore att hänföra till nybyggnad. Någon anledning att beträffande tillfälliga och andra byggnader av den i 20 § angivna beskaffenhet begränsa undantaget till allenast förbud mot nybyggnad torde icke föreligga. Med samma fog borde detta undantag gälla i fråga om utgivande av ersättning för gatumark m. m. Länsarkitekten Stenfors: I regel torde det icke vara möjligt för Konungens befallningshavande att så intimt följa med vad som försigginge inom länets samhällen i de avseenden i paragrafen sades, att ett eventuellt förbud mot däri nämnd anordning alltid skulle kunna i rätt tid utfärdas. Ett förordnande om borttagande av dylik anordning, vilken i de flesta fall torde få förutsättas ha tillkommit i god tro, ej minst på grund av att paragrafens avfattning syntes göra sådant företag lovligt, tedde sig mindre tilltalande. Enligt Stenfors' mening vore vida lämpligare att föreskriva, att för utförande av meranämnd anordning erfordrades Konungens befallningshavandes tillstånd och att samma myndighet ägde, där så prövades skäligt, förordna om borttagande av sådan, som olovligen tillkommit. På grund av det missbruk, som flerstädes förekommit i fråga om lov till uppförande av s. k. provisoriska byggnader, syntes det Stenfors vara att förorda, att tillstånd även till dylika, i den mån de fölle under den kategori, som i förevarande paragraf avsåges, föreskreves skola sökas hos Konungens befallningshavande. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: De uti denna paragraf omförmälta anordningar skulle icke anses såsom nybyggnad enligt 13—19 §§ i lagförslaget. Dessa lagrum avsåge egentligen förbud mot uppförande av nybyggnad. Till följd härav skulle dessa anordningar komma att i andra hänseenden anses såsom nybyggnad, vilket i sin ordning skulle medföra vissa skyldigheter särskilt i avseende på gatuförhållandena. Men detta torde i avseende på tillfälliga byggnader innebära en obillighet. Länsstyrelsen hölle därför före, att 15—22B23.
114 de i paragrafen omförmälta anordningar överhuvud taget icke borde hänföras till nybyggnad. Enligt förslaget hade Konungens befallningshavande medgivits rätt att meddela förordnande om borttagande av sådan anordning, som i paragrafen avsåges. Emellertid funnes icke någon föreskrift, huru det skulle förfaras, i fall vederbörande underläte att ställa sig förordnandet till efterrättelse. En dylik bestämmelse torde onekligen vara av behovet påkallad. Särskilt torde frågan, på vem kostnaderna för bortförandet skulle vila, böra ordnas. Om avstående av mark. 22 §. Svenska teknologföreningen: Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida ej detta i huvudsak från nuvarande lagstiftning hämtade stadgande vore av en något för snäv innebörd. Svaret på denna fråga berodde väsentligen av den betydelse, man ansåge sig kunna inlägga i det här tillämpade begreppet »huvudgator». Även om det ej borde kunna ifrågakomma, att stad erhölle tillstånd att för framtida behov expropriera ett helt nät av rena bostadsgator å annans mark, syntes det dock å andra sidan rimligt, att mark till mera betydande genomfartsleder ävensom till framdragande av ledningar i fall, då expropriationsrätt därtill ej kunde vinnas med stöd av annan författning (t. ex. för gas), skulle kunna förvärvas, även om de icke kunde hänföras till vad man vanligen menade med huvudgator. Därest emellertid lagrummets uttryck måhända icke utan äventyr kunde utbytas mot något annat mera omfattande, ville föreningen i allt fall uttala den förhoppning, att vid dess tolkning icke alltför snäva principer finge göra sig gällande. Stadsplanenämnden i Stockholm: Ordet »huvudgator» i förevarande paragraf syntes lämpligen böra utbytas mot ordet »gator». Ofta nog torde det nämligen kunna inträffa, att en stad hade behov av att i och för verkställande av förberedande åtgärder för framdragande av en gata, vilken som helst, expropriera mark, som med hänsyn till sin belägenhet med all sannolikhet icke torde komma att ingå såsom huvudgata vid områdets framtida stadsplaneläggande. Med nuvarande formulering av paragrafen skulle emellertid detta vara uteslutet. Länsarkitekten Stenfors: Då Konungen enligt denna paragraf förordnade om rätt för stad att till sig lösa mark, vilken inom del av stadens område, som ej inginge i stadsplan, erfordrades för framdeles behövliga huvudgator, torde detta förordnande väl föregås av prövning av dessa huvudgators lämplighet ur stadsplaneteknisk synpunkt, med hänsyn till det framtida användandet av marken inom området i fråga. En sådan prövning torde i regel förutsätta utredning, åtminstone i skisserad framställning, om huru marken i övrigt inom området lämpligen kunde indelas i byggnadskvarter m. m. Av Konungen efter dylik prövning meddelad rätt för staden att lösa mark för sådana huvudgator syntes därför praktiskt sett innebära ett fastställande av dessa i stadsplaneteknisk mening. Under sådana förhållanden förefölle det icke oöverkomligt att taga steget fullt ut och införa i stadsplanelagen rätt för Konungen att formligt fastställa sådan slags stadsplan för eljest icke planlagt område, vilken huvudsakligen avsåge vissa bestämda huvudgator. Erfarenheten torde enligt Stenfors' mening otvetydigt ha visat, att för de
115 flesta samhällen faktiskt förelåge ett behov av att å område, för vilket stadsplan ej funnes och ej heller för närvarande lämpligen kunde åstadkommas, säkerställa framdragandet av vissa för stadens framtida utveckling nödvändiga huvudgator. Detta behov komme säkerligen, såvitt Stenfors kunde förstå, i än högre grad att göra sig gällande, om, såsom stadsplanelagskommittén föresloge, genom utomplansbestämmelser skulle kunna i fråga om användningen av marken inom jcke planlagt område av stad noggrant avgränsas olika delar för skilda ändamål, såsom områden för enbart industri, bostäder m. m. Bestämmandet av gränserna för dessa områden torde ofta icke kunna ske utan att utredning gjorts rörande lämpligaste förläggningen och sträckningen av de huvudvägar, som vid områdenas tagande i bruk bleve nödvändiga. För de myndigheter, vilka hade att tillse, att försiggående jorddelning icke försvårade markens ändamålsenliga bebyggande, vore det i många fall ett synnerligen önskvärt stöd, om blivande huvudvägar eller huvudgator förelåge vederbörligen fastställda. Av mycket stor betydelse vore detta även med hänsyn därtill, att vid vissa jorddelningsförrättningar, såsom avstyckningar, rätt till nödig väg för de vid förrättningen uppkommande fastigheterna alltid skulle säkerställas. Svårigheterna i många fall att bedöma ett på sådant sätt tillkommet vägnäts lämplighet och rättsliga trygghetsgrad utan att äga tillgång till en för området fastställd huvudvägstomme, särskilt då allmänna vägar icke vore inom området tillgängliga, torde vara påtagliga. Det intrång, markägare inom icke planlagt område av stad skulle komma att lida i sin bestämmanderätt över sin egendom genom fastställandet av huvudgator inom området, syntes knappast vara större än det, som skulle ske genom fastställelse av sådana utomplansbestämmelser, varigenom användningen av hans mark i dess helhet inskränktes till att avse endast ett enda ändamål, t. ex. bostadsbyggande. För markägaren själv torde det vara av vida större intresse, att huvudvägar fastställdes i fråga om hans område, än att markens uteslutande användning bleve bestämd. Enligt Stenfors' förmenande talade övervägande skäl för införandet av sådant stadsplaneinstitut, varom nu sagts, innebärande huvudsakligen framtida erforderliga huvudtrafikleders fastställande till ovillkorlig efterrättelse inom stads icke planlagda område. 23 § (jfr 58 §). Svenska stadsförbundet: Beträffande de prestationer, förslaget fordrade av en markägare för att denne skulle kunna påkalla stadsplans utsträckande, måste dessa i allmänhet anses vara väl avvägda och lämpliga. De vore ock fotade på en sedan åratal tillämpad praxis inom våra i fråga om stadsplaneväsendet bäst skötta samhällen. Förbundet ansåge dock det med fog kunna krävas att, för den händelse gatumarken ej uppginge till en tredjedel av områdets hela areal, ägaren skulle vara skyldig att avstå jämväl mark för allmänna byggnader, idrottsplatser o. d., i den mån så kunde ske utan att den totala markareal, som avstodes, överstege en tredjedel av stadsplaneomrädets areal. Svenska kommunaltekniska föreningen: Paragrafen stadgade, att gatumark inom område, som stadsplanelagts enligt 6 §, skulle, fri från inteckning, till staden avstås utan ersättning intill en tredjedel av områdets hela areal. Genom den kategoriska bestämmelsen, att den överlåtna marken skulle vara fri från inteckning, komme 6 § att endast i undantagsfall kunna tillämpas. I regel
116 graverades dylika områden av servituts- eller nyttjanderättsinteckningar av olika slag och ofta nog av den art, att de ej kunde dödas. Då det för staden vore det väsentligaste, att ifrågavarande mark lämnades fri från penninginteckningar och annan inteckning, som inskränkte markens användning för avsett ändamål, torde paragrafen böra omformuleras i denna riktning. Erfarenheten hade givit vid handen, att den vid stadsplaneläggning av ett område för gatumark erforderliga arealens storlek hölle sig inom en tredjedel av områdets hela areal. I regel torde dock denna areal ej oväsentligt understiga sagda tredjedel. Emellertid visade även erfarenheten, att varje stadsplaneområde av någon större omfattning krävde reserverandet av tomtmark för offentliga ändamål, vilken mark i vanliga fall erfordrades för att tillgodose områdets lokala behov av tomter för skolor, kyrka, sjukhus, idrottsplatser o. d. Det vore sålunda samma intressen — nämligen stadens och markägarens — som för stadsplanens genomförande fordrade å ena sidan gatumark, å andra sidan tomtmark för offentliga ändamål, varför de båda slagen av mark med hänsyn till bestämmelsen i denna paragraf borde jämställas. Ett annat skäl, som talade härför, vore även att ökad möjlighet uppstode till utjämning av de olika stora prestationer, som ägare av områden, vilka stadsplanelades enligt 6 § och vilka vore varandra närbelägna, men av olika beskaffenhet och olika möjlighet att utnyttja och exploatera, vore skyldiga vidkännas för att få stadsplan antagen och fastställd. Föreningen ville fördenskull föreslå följande ändrade lydelse av paragrafen: »Gatumark och tomtmark för offentliga ändamål inom område, som intagas i stadsplan i den ordning, som i 6 § sägs, skall, fri från penninginteckning ch annan inteckning, som inskränker markens användning för avsett ändamål, till staden avstås utan ersättning intill en tredjedel av områdets hela areal.» Byggnadsrådet Lilljekvist: Kommunaltekniska föreningen anförde i sitt utlåtande, att erfarenheten givit vid handen, att den vid stadsplaneläggning av ett område för gatumark erforderliga arealens storlek hölle sig inom en tredjedel av områdets hela areal; föreningen tillade emellertid, att i regel denna areal ej oväsentligt understege sagda tredjedel, varför föreningen ansåge önskligt, att i dylikt fall den för gatumark icke utnyttjade arealen inom den angivna tredjedelen finge av staden utnyttjas till tomtmark för allmänna byggnader. Kommitténs ståndpunkt i denna fråga, att erforderlig gatumark, omfattande även mark för torg och allmänna platser samt parker och planteringar, skulle fritt tillhandahållas staden, kunde anses som en fullt riktig utveckling och konsekvens av tomtägares skyldighet att till staden ersätta gatumark. Den av kommittén angivna normen för gatumarks vanliga omfattning inom stadsplan torde vara baserad på en allmän utredning, som väl överensstämde med de undersökningar, som inom byggnadsstyrelsen blivit gjorda; mot förslaget torde således intet vara att anmärka, kommunaltekniska föreningens yttrande tydde emellertid på att den uppgivna tredjedelen vore väl rundligt tillmätt. Huruvida under sådant förhållande, vilket i enstaka fall kunde förekomma, markägarens skyldighet skulle, såsom kommunaltekniska föreningen ville göra gällande, utsträckas att omfatta även mark för allmänna byggnader, vore en principfråga, som ej vore så lätt att taga ståndpunkt till. Förslag om dylikt avstående av mark hade, såsom i annat sammanhang nämnts, gjorts från Stockholms stads sida, vid fråga om del av Norra Djurgårdens intagande i stadsplan, men blivit av riksdagen avvisat.1 En beskattning av markförsäljaren i form av tillhandahållande av fri gatumark, gatuanläggning 1
Se ovan sid. 69 o. f.
117 och kloakledningar hade fullt fog för sig ur de flesta synpunkter; emellertid pålades i sista hand dessa beskattningar den köpande i form av de högre tomtpris, som exploatören åsatte sin mark. Frågan blev då, huruvida det vore klokt att få tomtprisen ytterligare höjda genom att på sätt föreningen föresloge låta markförsäljaren även avstå mark utöver vad behovet av gatumark omfattade. Från markägarens sida kunde framhållas att, då tillhandahållandet av gatumark för honom även medförde gatuanläggning, han ur denna synpunkt ej ogärna såge, att staden bleve intresserad av att minska på gatumarken. Då emellertid ur stadsplanesynpunkt här förelåge en .viss fara, att storleken av allmänna planteringar och dylikt skulle komma att nedbringas mer än lämpligt vore, måste frågan även ses ur denna synpunkt. På grund av vad Lilljekvist sålunda framhållit, ansåge han, att kommunaltekniska föreningens förslag till ändring i lagförslagets lydelse ej borde godtagas utan ingående prövning av de olägenheter för stadsplanen, som därigenom kunde uppstå, i varje fall borde den omfattning bliva bestämd, som den avträdda tomtmarken kunde få uppgå till, jämförd med den avträdda gatumarken, förslagsvis 20 %. Svenska teknologföreningen: I 23 § stadgades, att gatumark inom område, som intagits i stadsplan i den ordning, som i 6 § sades, skulle, fri från inteckning, till staden avstås utan ersättning intill en tredjedel av områdets hela areal. I fråga om den valda normen för gatumarkens areal åberopade kommittén den vunna erfarenheten, att en tillfredsställande stadsplan merendels borde kunna uppgöras med användande av en tredjedel av det planlagda området till gatumark. Emellertid torde det vid tillämpning av moderna stadsplaneprinciper ej sällan inträffa, att gatumarken ganska väsentligt understege nämnda areal. Å andra sidan hade under senare tid den insikten mer och mer trängt igenom, att till planläggningen av ett område — i varje fall av ett större område — hörde ej blott dess förseende med gator och torg samt vad eljest innefattades i begreppet gatumark, utan även reserverande av erforderlig mark till andra allmänna ändamål, såsom till offentliga byggnader, idrottsplatser och dylikt. Enligt en praxis, som syntes vila å riktig grund, hade det därför plägat anses åligga en markägare, som ville exploatera ett honom tillhörigt område, att avsätta lämpliga arealer även till dylika ändamål. Det syntes då vara rätt och billigt att i här föreliggande fall ålägga markägaren en viss förpliktelse även i detta hänseende. Om denna förpliktelse begränsades så, att den mark, som skulle av honom utan ersättning avstås för dylika ändamål, tillika med gatumarken skulle uppgå till högst en tredjedel av områdets hela areal, syntes markägarens berättigade intressen icke kunna anses trädda för nära. Enligt stadgandet skulle den mark, som avstodes, vara fri från inteckning. Att så borde vara förhållandet beträffande penninginteckningar torde vara klart. Men utom sådana förekomme stundom andra, som det å ena sidan kunde vara svårt eller rent av omöjligt att få dödade, men vilkas befintlighet å andra sidan ej skulle i någon mån förhindra markens användning för sitt nya ändamål. Att dylika inteckningar fortfarande belastade marken, syntes ej böra utgöra hinder för markens överlåtande enligt 23 §. Stadgandet torde alltså i denna del kunna ändras därhän, att den mark, som avstodes, skulle vara fri från penninginteckning och annan inteckning, som inskränkte markens användning för avsett ändamål. Fastighetsnämnden och stadsplanenämnden i Stockholm hava vidkommande de prestationer, förslaget fordrar av markägare, som vill hava stadsplan lagd
118 å honom tillhörigt område (23 och 58 §§), i likalydande uttalanden anfört huvudsakligen följande: Bland annat hade stadgats, att gatumark inom område, som på jordägarens hemställan intagits i stadsplan, skulle, fri från inteckning, till staden avstås utan ersättning intill en tredjedel av områdets hela areal. Vad först anginge bestämmelsen, att-den mark, som avstodes, skulle vara »fri från inteckning», syntes en så sträng formulering knappast vara lämplig eller behövlig. I regel graverades nämligen områden, varom här vore fråga, av servituts- eller nyttjanderättsinteckningar av olika slag, som icke inskränkte markens användning för gatuändamål och sålunda icke kunde anses innebära någon olägenhet för samhället, men vilkas dödande däremot ofta nog kunde erbjuda rent oöverkomliga svårigheter. Med hänsyn härtill och då det för samhället väsentliga vore, att marken lämnades fri från penninginteckning och annan inteckning, som inskränkte markens användning för avsett ändamål, torde paragrafen lämpligen böra omformuleras i sådan riktning. Såsom motivering för det av kommittén föreslagna måttet å den mark, som enligt förevarande bestämmelse skulle till staden avstås, framhölles, att erfarenheten givit vid handen, att en tillfredsställande stadsplan merendels borde kunna uppgöras med användande av en tredjedel av det planlagda området till gatumark. Detta vore utan tvivel riktigt i åtskilliga fall. Ofta nog torde dock den för gatumark erforderliga arealen icke oväsentligt överstiga en tredjedel av området. Å andra sidan torde inom sådana områden, vari varken huvudtrafikleder eller allmänna platser inginge, markbehovet för här ifrågavarande ändamål utgöra mindre än en tredjedel. Då emellertid erfarenheten visade, att varje stadsplaneområde av någon större omfattning krävde reserverandet av tomtmark för offentliga byggnader o. d. för områdets rent lokala behov, såsom skolor, kyrka, sjukhus, idrottsplats o. d., syntes rimligheten kräva, att dessa markbehov jämställdes med varandra. Ett annat skäl, som talade härför, vore att därigenom ökad möjlighet uppstode till utjämning av de olika stora prestationer, som ägare av områden, vilka stadsplanelades enligt 6 § och vilka vore varandra närbelägna men av olika beskaffenhet och olika möjlighet att utnyttja och exploatera, vore skyldiga vidkännas för att få stadsplan antagen och fastställd. På grund av sålunda anförda skäl föresloges, att paragrafen gåves ungefär följande ändrade innehåll: »Gatumark och för offentligt ändamål avsedd tomtmark inom område, som intages i stadsplan i den ordning, som i 6 § sägs, skall, fri från penninginteckning och annan inteckning, som inskränker markens användning för avsett ändamål, till staden avstås utan ersättning intill en tredjedel av områdets hela areal.» Såsom följd härav borde 26 § givas ungefär följande ändrade innehåll: »Gatumark och för offentligt ändamål avsedd tomtmark, varom i 23 § förmäles, äge staden icke utan vederbörande rättsägares medgivande taga i besittning, förrän marken skall för sitt ändamål utnyttjas eller iordningställas.» Stockholms stadskollegium har hänvisat till detta nämndernas utlåtande samt yttrat: Åberopande de skäl, nämnderna anfört, ansåge sig kollegiet böra framhålla önskvärdheten av bestämmelsens ändring i sådan riktning, att, för den händelse gatumarken ej uppginge till en tredjedel av områdets hela areal, ägaren skulle vara skyldig att avstå jämväl mark för allmänna byggnader, idrottsplatser och dylikt, i den mån så kunde ske utan att den totala markareal, som avstodes, överstege en tredjedel av stadsplaneområdet.
119 Länsarkitekten Stenfors: Utöver gatumark syntes även mark för offentliga byggnader böra till staden avstås, dock att därigenom den föreskrivna tredjedelen icke överskredes. Om på grund av markexploateringen behov kunde tänkas småningom uppkomma att uppföra t. ex. en skola, torde det icke vara för mycket begärt att markägaren kostnadsfritt överläte mark härför till samhället. Byggnadsnämnden i Katrineholm: En komplettering av denna paragraf torde vara önskvärd, även om det från tomtägaresynpunkt skulle stöta på svårigheter, nämligen därom att för stadsplan, som vid lagens ikraftträdande icke blivit av Kungl. Maj:t "fastställd, skulle, fri från inteckning, till staden utan ersättning avstås erforderlig gatumark intill en tredjedel av områdets (tomtens) hela areal. Stadsfullmäktige i Nässjö: 23 § borde lyda sålunda: »Gatumark och tomtmark för offentliga ändamål inom område, som intagits i stadsplan i den ordning, som i 6 § sägs, skall fri från penninginteckning och annan inteckning, som inskränker markens användning för avsett ändamål, till staden avstås utan ersättning intill en tredjedel av områdets hela areal.» Fastighetsdirektören i Göteborg: I anslutning till anmärkning under 6 § ansåge fastighetsdirektören sig böra framhålla, att förslagets bestämmelser om jordägares skyldigheter i angivet hänseende icke formulerats på ett fullt tydligt sätt. I 23 § föreskreves, att gatumark, som intagits i stadsplan i den ordning som i 6 § sades, d. v. s. efter framställning av jordägare, skulle fri från inteckning till staden avstås utan ersättning intill Vs av områdets hela areal. Därjämte stadgades i 58 §, att, om stadsplan blivit fastställd i den ordning, som i 6 § sades, markägare, som påkallat planen, skulle vara pliktig att till staden gälda ersättning för anläggning av gata, torg, park eller annat för allmän samfärdsel avsett område, vartill jämlikt 23 § mark skulle av honom upplåtas, ävensom för anordnande av kloakledning, som där skulle finnas. Av 58 § syntes framgå, att meningen med bestämmelserna i 23 § vore, att jordägaren skulle intill 1 /s av områdets areal avstå icke blott gatumark utan även annan mark, som inginge i torg, park eller annat för allmän samfärdsel avsett område. För att icke någon tveksamhet härom skulle uppstå, torde det emellertid, om hithörande stadganden skulle bibehållas, vara önskvärt, att 23 § formulerades på ett sätt, som tydligare angåve vad som avsåges. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Ifrågasättas kunde, huruvida ej, för det fall gatumarken inom i 6 § avsett område understege 7s av områdets hela areal, markägare borde för offentliga byggnader o. d. avstå även tomtmark till den utsträckning, att summan av avträdd gatu- och tomtmark uppginge till V3 av områdets hela areal. Stadsfullmäktige i Örebro: 23 § föreskreve, att därest inom stadsområde belägen icke planlagd mark på ansökan av ägaren intoges i stadsplanen, gatumark inom området skulle fri från inteckning till staden avstås utan ersättning intill en tredjedel av områdets hela areal. En dylik bestämmelse syntes komma att bliva mycket betungande för markägaren samt hindra byggnadsverksamheten. En begränsning av den del av dylikt område, som skulle avstås, torde därför böra ske. Stadsstyrelsen i Boden: I 23 § med flera ställen i lagen framhölles, att gatumark skulle utan kostnad för staden lämnas av vederbörande tomtägare och att gatumarken vid överlämnandet skulle vara fri från inteckningar. Så-
120 som regel torde man kunna säga, att all mark vore graverad med inteckningar för penningbelopp och det torde i de flesta fall möta oöverstigliga hinder för tomtägare att lämna gatumarken fri från inteckningar, enär markägaren i regel icke vore innehavare av inteckningarna och saknade sålunda möjlighet att förete desamma inför vederbörande domstol för dödning. Skulle bestämmelsen få något praktiskt värde, torde det vara nödvändigt lagstifta därom att inteckningar i gatumark dödades heltautomatiskt så snart lagfart å gatumark söktes av stad eller samhälle, där stadsplanen vore gällande, oavsett om inteckningshandlingarna företeddes inför rätten eller ej; exempelvis fastställande i tillämpliga delar av enahanda bestämmelser, som vore föreskrivna i lag den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande från ansvar för inteckningar i stamhemmanet. 24 §. Vattenfallsstyrelsen: Denna paragraf syntes böra kompletteras med ett stadgande om vem en i kvartermark ingående allmän väg, vilken såsom obehövlig avlystes, skulle tillfalla. Huru denna fråga borde lösas, vore vattenfallsstyrelsen emellertid icke beredd att närmare ingå på. Svenska kommunaltekniska föreningen: I stor utsträckning torde det förhållandet råda, att staden svarade för vägunderhåll m. m. å de allmänna vägar, som till äventyrs funnes inom stadsområdet. Att bestämt avgöra, vem som vore ägare till dylik väg, torde däremot ofta vara förenat med stora svårigheter, ja i många fall ogörligt. I och med att allmän väg inginge i stadsplan, komme den antingen att bibehålla sin natur av kommunikationsled eller ock att ingå i byggnadskvarter eller annat i stadsplanen upptaget område. För den händelse allmän väg inginge i gata, tillfölle vägen utan ersättning staden. Om återigen vägen hade en sådan sträckning, att den helt eller delvis ej kunde eller borde ingå i gata, bleve staden ej utan särskilt förvärv ägare till vägmärken. Med hänsyn till att stadsplanen givetvis måste vara så uppgjord, att dess gator på ett lämpligt sätt kunde övertaga den trafik, som eljest skulle framgått å vägen, syntes det ej mer än rättvist att staden gratis erhölle även övriga delar av allmän väg, som inginge i stadsplanen. Följande ändrade lydelse av paragrafen ifrågasattes därför: »Allmän väg, som ingår i stadsplan eller i huvudgata, till vars förvärvande staden enligt 22 § erhållit tillstånd, tillfälle staden utan ersättning.» Byggnadsrådet Lilljekvist: I och med att allmän väg inginge i stadsplan, komme den antingen att bibehålla sin natur av kommunikationsled eller ock ingå i byggnadskvarter eller annat i stadsplanen inlagt område. För den händelse den allmänna vägen inginge i gata, tillfölle vägen utan ersättning staden. Om vägen på grund av sin sträckning ej kunde i stadsplanen till sin helhet inläggas som gata, skulle staden ej utan vidare bliva ägare av vägen, där den helt eller delvis komme inom kvartersmark, ett förhållande som syntes böra i lagen uppordnas. Kommunaltekniska föreningens förslag till tillägg till 24 § syntes därför böra beaktas. Svenska teknologföreningen: I 24 §:s stadgande hade upptagits den nu gällande regeln, att allmän väg, som inginge i gatumark enligt stadsplan, skulle tillfalla staden utan ersättning. Föreningen hade i detta samband övervägt, huru förfaras borde med allmän väg, som vid stadsplans utläggande icke komme att ingå i gata, utan i kvartersmark. En regel härom skulle kunna vara av värde redan av det skäl, att det ofta torde vara omöjligt att
121 utröna, vem som vore ägare till dylik vägmark, och denna mark därigenom komme att bereda synnerlig svårighet vid kvartersmarkens tomtindelande. Förslag till denna frågas reglerande framställdes av justitierådet Carlson vid granskningen av förslaget till lag ang. stadsplan och tomtindelning, men föranledde icke någon åtgärd. Justitierådet Carlsons förslag avsåg att dylik väg intill 18 meters bredd skulle tillfalla jordägarne å ömse sidor, men att eventuellt återstående vägbredd i mitten skulle tillfalla staden. För en dylik överlåtelse till jordägarne syntes dock knappast föreligga tillräckliga skäl, och i varje fall skulle därmed kunna följa komplikationer av skäligen svårutredd art. Genom att vägmärken även i detta fall finge i sin helhet tillfalla staden, vunnes en enklare lösning, som dessutom syntes rättvis, då ju staden i allt fall finge tillse, att trafiken inom området kunde på annat sätt tillgodoses, och varken vägens eventuella ägare eller de enskilda jordägarna därintill vidare ägde något berättigat intresse av att få disponera vägmärken. Fastighetsnämnden och stadsplanenämnden i Stockholm: I likhet med vad nu gällde skulle enligt 24 § allmän väg, som enligt fastställd stadsplan inginge i gatumark, tillfalla staden utan ersättning. Beträffande åter sådan allmän väg, som på grund av sin sträckning icke kunde eller icke lämpligen borde ingå i gata, gällde däremot allt fortfarande, att staden icke utan särskilt förvärv bleve ägare till densamma. En sådan åtskillnad mellan allmän väg, som inginge i gatumark, och väg, som icke gjorde detta, vore föga motiverad. Tvärtom syntes den omständigheten, att staden vid uppgörandet av stadsplan för ett område givetvis måste tillse, att däri ingående gator på ett lämpligt sätt kunde övertaga den trafik, som tidigare framgått å inom området befintliga allmänna vägar, utgöra ett starkt skäl för att vägmärken i dess helhet skulle tillfalla staden utan ersättning. Härtill komme såsom ytterligare skäl för en dylik ordning, att det i regel vore mycket svårt, ibland till och med ogörligt, att avgöra vem som rätteligen vore ägare till de allmänna vägar, som fölle inom städernas områden, och att en sådan vägs belägenhet inom byggnadskvarter, på grund av därav uppkommande osäkerhet angående äganderättsförhållandena, lätt kunde medföra olägenheter, som endast med betydande svårigheter kunde undanrödjas. Nämnderna föresloge, att paragrafen gåves sådan avfattning, att allmän väg, som inginge i stadsplanelagt område, skulle i sin helhet tillfalla staden utan ersättning. Länsarkitekten Stenfors: Allmän väg, som inom stadsplan icke inginge i gatumark utan genom ny gatas anordnande blivit överflödig, syntes böra tillfalla staden. Infölle dylik allmän väg inom ett byggnadskvarter och fastställd tomt, kunde svårighet uppstå att med tomten i övrigt sammanlägga vägmärken, till vilken äganderätten i de flesta fall eljest torde vara oklar. Stadsfullmäktige i Växjö ävensom magistraten och byggnadsnämnden därstädes: Enligt 24 § skulle allmän väg, som inginge i gatumark, tillfalla staden utan ersättning. Däremot bleve staden, därest vägen hade en sådan sträckning, att den helt eller delvis icke kunde eller borde ingå i gata, ej utan särskilt förvärv ägare till vägmärken. Med hänsyn till att stadsplanen givetvis måste vara så uppgjord, att dess gator på ett lämplitgt sätt kunde övertaga den trafik, som eljest skulle framgått å vägen, syntes det stadsfullmäktige vara rättvist, att staden utan kostnad erhölle även övriga delar av allmän väg, som inginge i stadsplan. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stads ingenjören Södergren i Göteborg hava beträffande förevarande paragraf avgivit ett yttrande, lika lydande med kommunaltekniska föreningens ovan upptagna anförande. 16—22523.
122 Byggnadsnämnden i Skövde, med vilken stadsfullmäktige och magistraten instämt: Paragrafens föreslagna lydelse, som i huvudsak överensstämde med 9 § i gamla stadsplanelagen, vore till sin innebörd tvetydig. Den torde kunna så tolkas, att så snart allmän väg till någon del inginge uti gatumark, tillfölle dylik väg till hela sin inom planen belägna del staden utan ersättning. Det vore dock fara värt, att den bleve så tolkad, att endast de delar av vägen, vilka infölle uti gatumarken, tillfölle staden. I så fall framställde sig den frågan: vem är rätte ägare till de delar, vilka falla inom blivande tomter? Om staden lade upp en gata, vilken såsom trafikled ersatte den gamla vägen, så borde väl rättvisligen hela vägen inom stadsplanen lämnas staden såsom ett byte. Det kunde väl näppeligen förebringas något skäl, varför sådan mark utan ersättning skulle tillfalla ägare av tomtdel, som genom denna vägmark kompletterades till hel tomt. Enligt nämndens uppfattning borde denna lagparagraf givas sådan lydelse, att allmän väg, av den natur som här åsyftades, till hela sin inom planen belägna del tillfölle staden. 25 §. Svenska stadsförbundet: Emot bestämmelserna om samhällets rätt att för samfärdsel utnyttja enskild väg, som inginge i gatumark, vore från stadsförbundets sida intet att erinra. Då under bestämmelsen fölle även sådana trafikleder, som anordnats av enskild jordägare i sammanhang med uppdelning av visst jordområde för bebyggande, hade yppats en möjlighet att komma till rätta med trafiklederna inom nybildade samhällen utan att behöva falla till föga för de ofta mycket oblyga ersättningskraven från jordägarna. Härmed hade en särskilt för vissa samhällen å landet betydelsefull fråga, för vilken stadsförbundet sedan gammalt livligt intresserat sig, erhållit en god och tillfredsställande lösning. Svenska kommunaltekniska föreningen: Denna paragraf, som innefattade bestämmelser om stadens rätt att under vissa förhållanden förfoga över enskild väg, vilken enligt fastställd stadsplan inginge i gatumark, vore för städerna av väsentlig betydelse, men syntes ej hava givits den omfattning, som i många fall torde vara av behovet påkallad. Sålunda förekomme i mycket stor utsträckning sådan fastighetsbildning, där mark i sammanhang med ren avstyckning enligt någon sorts plan uppenbarligen avsöndrats och avsetts för vägmark att betjäna vidliggande lägenheter som utfartsväg. Vägområdet hade givits avstyckningsnummer ofta i likhet med bredvidliggande lägenheter, men äganderätten till detsamma bibehölles i en ägares hand och vid försäljningen av lägenheterna skedde oftast ingen upplåtelse av vägmärken till begagnande av köparen. Sådan vägmark kunde alltså ej anses hava den karaktär att vara upplåten till »samfällt bruk för två eller flera fastigheter», som 25 § fordrade för att vägen finge av staden disponeras för gatuändamål. Det torde därför vara fullt skäligt, att paragrafen kompletterades med en bestämmelse av ungefär följande lydelse: »Till enskild väg enligt denna paragraf räknas sådan stadsäga eller annorledes avstyckat område, som vid sitt bildande uppenbarligen varit avsett till utfartsväg för övriga därinvid belägna stadsägor eller lägenheter, ändock området ej uttryckligen är upplåtet till samfällt bruk för två eller flera fastigheter. »
123 Vattenfallsstyrelsen: Den mycket svåra frågan om enskild vägs disponerande för gatas anläggande hade här av kommittén givits efter vattenfallsstyrelsens mening en i huvudsak särdeles tillfredsställande lösning. Väl motiverat syntes dock även ett av kommunaltekniska föreningen föreslaget tillägg till paragrafen, innebärande att enskild väg, även om den icke uttryckligen upplåtits till samfällt bruk för två eller flera fastigheter, ehuru den vid sin tillkomst därtill avsetts, skulle kunna tagas i anspråk för gata. Byggnadssrådet Liljekvist: Även denna paragraf, vars tillkomst vore av största betydelse, borde, därest ej hinder mötte, kompletteras i anslutning till kommunaltekniska föreningens förslag. Svenska teknologföreningen: Kommittén hade här sökt reglera det sedan länge brännande spörsmålet, huru förfaras skulle med sådan vägmark, som icke inginge i allmän väg, men som komme att ingå i gatumark enligt fastställd stadsplan. De ökade rättigheter, förslaget avsåge att bereda samhällena, vore för dem av synnerligen stort värde. För stadgandets tillämpning förutsatte kommittén emellertid, att, där vägen ej tillkommit under offentlig myndighets medverkan, det dock skulle föreligga en verklig upplåtelse från ägarens sida. I de fall, där så ej vore förhållandet, lämnade lagförslaget ingen ledning för sakens ordnande. Kommittén hade uppenbarligen ansett den eventuelle ägaren till vägmärken i dylika fall befinna sig i en sådan ställning, att det ej läte sig göra att komma till rätta med honom annat än på frivillighetens väg. Ifrågasättas kunde dock, huruvida det ej, även med all respekt för den enskildes rättssäkerhet, vore möjligt att gå ett steg längre. Det torde ganska ofta förekomma, att någon formlig upplåtelse av vägmärken ej förelåge, men att man ändock av omständigheterna kunde med visshet sluta, att viss mark varit avsedd till väg för därinvid belägna fastigheter. Om så verkligen vore fallet (och därom finge väl vid behov domstols avgörande påkallas), syntes ingen orätt vederfaras markägaren genom att samhället berättigades att utnyttja vägmärken på samma sätt som om den verkligen varit upplåten till enskild väg. Den rätt, samhället enligt §:en erhölle, bestode i att iordningställa och begagna vägmärken för allmän samfärdsel och att däri nedlägga ledningar. Härtill kunde endast anmärkas, att i rätten att utnyttja vägmärken även torde böra ingå rätten att därå anordna luftledningar av olika slag samt att, om detta icke ansåges ligga i paragrafens formulering, ett förtydligande i sådan riktning torde böra ske. Fastighetsnämnden i Stockkolm: Bestämmelserna i 25 § om rätt för stad att under vissa förhållanden förfoga över enskild väg, som enligt fastställd stadsplan inginge i gatumark, vore för städerna av väsentlig betydelse. Emellertid syntes densamma icke hava givits den omfattning, som i många fall torde vara av behovet påkallad. Sålunda hade å Stockholms stads ytterområden i mycket stor utsträckning förekommit sådan fastighetsbildning, där, i sammanhang med avstyckning för bebyggande enligt någon sorts plan, dessutom avstyckats lägenheter, som visserligen givits avstyckningsnummer och benämningar, motsvarande dem, vilka åsatts bredvidliggande, för bebyggande avsedda lägenheter, men som uppenbarligen vore avsedda att tjäna såsom utfartsvägar åt dessa sistnämnda. Vid mätningsförrättningen hade de icke benämnts vägar eller dylikt, och vid dem intilliggande lägenheters försäljning hade ofta ingen som helst upplåtelse av dem till köparen för begagnande såsom utfartsvägar skett. Sådan vägmark torde alltså knappast kunna anses hava den karaktär att vara upplåten »till samfällt bruk för två eller flera
124 fastigheter», som 25 § fordrade för att vägen finge av staden disponeras för gatuändamål. Med anledning härav och då det givetvis vore av vikt för staden att komma i åtnjutande av samma förfoganderätt över dessa som över andra enskilda vägar, syntes det nämnden skäligt, att paragrafen kompletterades i sådan riktning, att här ifrågavarande kategori av vägmark inbegrepes i paragrafen. Stadsingenjören i Stockholm: Den mest betydelsefulla av de nya bestämmelserna angående avstående av mark torde vara 25 §, enligt vilken ett samhälle ägde disponera enskild väg, som till samfällt bruk upplåtits för två eller flera fastigheter eller till underhåll indelats enligt lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet eller som avsatts eller annorledes utlagts vid laga skifte, hemmansklyvning, ägostyckning eller avstyckning. Marken överginge icke i samhällets ägo, men samhället medgåves rätt att taga vägmärken i besittning, ordna den för allmän samfärdsel samt nedlägga ledningar i densamma. Denna nyttjanderätt ägde samhället, oavsett om marken vore intecknad, och den gällde även om vägmärken ginge i köp. Dessa bestämmelser vore synnerligen betydelsefulla icke blott för de större samhällena, utan även för en hel del småsamhällen, där en hänsynslös markägare understundom, sedan han försålt tomtmarken och densamma blivit bebyggd, sökte hindra samhällets innevånare ej blott att ordna samhällets vägar, så att de bleve i framkomligt skick, utan även vägrade samhället att i vägmärken nedlägga erforderliga ledningar. Stadsingenjören ansåge emellertid, att 25 §,. vilken innehölle bestämmelser om stadens rätt att förfoga över i gatumark ingående enskild väg, borde erhålla en något vidare omfattning. På många platser förekomme nämligen i stor utsträckning en sådan fastighetsbildning,. där mark i sammanhang med ren tomtstyckning enligt någon slags plan avsöndrats och uppenbarligen avsetts för att som utfartsväg betjäna vidliggande tomter. Vägområdet hade dock givits avsöndringsnummer i likhet med bredvidliggande tomter, men äganderätten till detsamma bibehölles i en ägares hand och vid försäljning av tomterna skedde oftast ingen upplåtelse av vägmärken till begagnande av tomtköparen. Sådan vägmark kunde alltså ej anses hava den karaktär att vara upplåten »till samfällt bruk för två eller flera fastigheter», som 25 § fordrade för att vägen finge av staden disponeras för gatuändamål, och ifrågavarande § borde därför kompletteras med bestämmelser, gående ut på att som enskild väg även borde betraktas stadsäga eller annorledes avsöndrat område, som, då det bildades, uppenbarligen varit avsett till utfartsväg för övriga bredvidliggande tomter eller stadsägor, ehuru området ej uttryckligen upplåtits till samfällt bruk för desamma. Länsarkitekten Stenfors: Då ledningar skulle nedläggas i sådana hithörande vägar, som jämlikt stadsplan skulle förändras till sitt höjdläge, torde väl många gånger vägbanan av praktiska skäl samtidigt få, t. ex. genom uppfyllning, bringas i sitt rätta höjdläge. Det framginge icke tydligt, huruvida sådant vägförändringsarbete vore att hänföra till iordningsställande av vägmärken för allmän samfärdsel. Skulle så vara förhållandet, syntes ej sällan fall kunna förekomma, då stadens dispositionsrätt över väg, i den utsträckning nyss sagts, ginge längre än dylik rätt enligt vanlig uppfattning kunde anse räcka. Genom mera avsevärd höjdförändring av väg kunde en markägare, som förutom fastighet vid vägstycket tillika ägde vägmärken, ej blott sakna varje fördel av vägens iordningsställande utan rent av lida skada därigenom. Så vitt Stenfors kunnat finna, innehölle lagförslaget inga uttryckliga föreskrifter därom, huruvida ett iordningställande för allmän samfärdsel, på sätt
125 här avsåges, av förevarande slag av vägmark vore att i laghänseende, liksom •det torde vara så praktiskt sett, jämställa med upplåtande av gata till allmänt begagnande, och, om detta vore förhållandet, de lagföreskrifter bleve tillämpliga, som reglerade stadens och markägarnes skyldigheter i förhållande till varandra, såsom i fråga om ersättning från stadens sida för av gatans iordningsställande vållad skada, lösensskyidighet m. m. Föreskriften i 26 § syntes giva en antydan om att dylikt iordningställande vore att jämställa med gatas upplåtande. Vad åter gällde stads rätt till ersättning för gatumark, framginge av lagmotiven, att dylik ej skulle kunna ifrågakomma förrän staden förvärvat äganderätten till gatumarken. Principiellt sett, torde lämpligheten av stads tilläggande av endast nyttjanderätt till ifrågavarande slags gatumark kunna starkt ifrågasättas. Ofta förekomme, att ifrågarande vägar endast delvis och mycket oregelbundet inginge i gatumarken. Det bleve säkert trassligt att särhålla stadens ägande- och dispositionsrätt i fråga om gatumarken i sådana fall. Kommittén hade tydligt klarlagt de stora svårigheter, som förelåge för att under vissa förhållanden överföra vägmärken i stadens ägo. Men de fall torde icke vara få, när detta vore relativt lätt genomförbart. Då det för staden måste vara av vida större fördel att äga gatumarken än endast hava dispositionsrätt i vissa avseenden till densamma, torde det icke vara skäl att, på grund av understundom förekommande svårigheter, avstå från lagstiftning i antydd riktning. Stadsfullmäktige i Nässjö: Paragrafen borde kompletteras med följande bestämmelse: »Till enskild mark enligt denna paragraf räknas sådan stadsäga eller annorledes avstyckat område, som vid sitt bildande uppenbarligen varit avsett till utfartsväg för övriga därinvid belägna stadsägor eller lägenheter, ändock området ej uttryckligen är upplåtet till samfällt bruk för två eller flera fastigheter.» Stadsfullmäktige ävensom magistraten och byggnadsnämnden i Växjö: Beträffande enskild väg, som inginge i stadsplan, stadgades i 25 § rätt för staden att under vissa förhållanden förfoga över dylik väg. Den rätt, som härigenom tillerkänts städerna, vore av väsentlig betydelse, men syntes dock icke hava fått den omfattning, som i många fall torde vara av behovet påkallad. Sålunda syntes till enskild väg enligt ifrågavarande paragraf icke kunna räknas sådan stadsäga eller annorledes avstyckat område, som vid sitt bildande uppenbarligen varit avsett till utfartsväg för övriga därinvid belägna stadsägor eller lägenheter men som vid försäljning av dessa stadsägor och lägenheter icke uttryckligen upplåtits »till samfällt bruk för två eller flera fastigheter». En komplettering av paragrafen i syfte, att densamma skulle kunna tillämpas även för nu angivet fall, syntes därför önskvärd. Länsstyrelsen i Gotlands län: Vad Svenska kommunaltekniska föreningen anfört rörande behovet av en utvidgning av stadens rätt att förfoga över vägmark till att gälla även sådan stadsäga eller avstyckat område, som vid sitt bildande uppenbarligen avsetts till utfartsväg, ehuru ej formlig upplåtelse för sådant ändamål ägt rum, syntes länsstyrelsen vara värt beaktande. Erfarenheten vid genomförande av stadsplanen för Visby hade ådagalagt, att tvånget att lösa sådan mark kunde medföra betydande kostnader. Den i paragrafens sista stycke intagna bestämmelsen att, därest vägmark, som staden ägde taga i anspråk till begagnande för allmän samfärdsel, vore besvärad med inteckning eller annan sakrätt med bättre rätt än vägupplåtelsen, innehavaren av sådan sakrätt skulle varda vid sin rätt bibehållen, syntes
126 ej vara tillräckligt utförlig. Bestämmelsen torde, enligt vad motiveringen gåve vid handen, beträffande inteckning eller sakrätt, som ägde sämre rätt än vägupplåtelsen, innebära att stadens rätt att begagna marken gentemot sådan sakrätt trädde i vägupplåtelsens ställe och att alltså dylik sakrätt finge sämre rätt än stadens rätt. För att giva ett tydligt uttryck häråt torde en omarbetning av paragrafen vara erforderlig. Det rättvisa i att vid lagens ikraftträdande redan förefintlig inteckning eller annan sakrätt sattes tillbaka för den rätt, staden genom lagen erhölle, syntes i övrigt med fog kunna ifrågasättas. Skulle emellertid en förändring av en intecknings rätt sålunda kunna äga rum, torde bestämmelse därom böra inflyta jämväl i inteckningsförordningen. 26 §. Svenska kommunaltekniska föreningen: På grund av vad vid 23 § anförts borde denna paragraf undergå ändring enligt nedanstående: »Gatumark och tomtmark för offentliga ändamål, som i 23 § avses, så ock väg, som i 24 och 25 §§ omförmäles, äge staden icke utan vederbörande rättsägares medgivande taga i besittning, förrän marken skall för sitt ändamål tagas i anspråk eller iordningställas.» 27 §. Svenska teknologföreningen: Förslaget upptoge här i första stycket den utväg, gällande lag anvisade för ordnande av sådana områden, som vore trångt eller olämpligt bebyggda. Denna utväg bestode däri, att staden löste till sig dessa områden för att kunna underkasta desamma den nödiga omregleringen och upprensningen. Fråga hade emellertid väckts, huruvida ej städerna borde tillförsäkras någon utväg att ordna dylika förhållanden utan anlitande av den kostsamma och därför ofta oframkomliga expropriationsvägen. Det hade framhållits, att en sådan utväg skulle kunna vinnas genom att staden, utan att behöva lösa marken, sattes i tillfälle att mot ersättning till markägaren låta bortriva viss byggnad, som stode hindrande i vägen för en behövlig rensning av ett kvarters inre. Härigenom skulle givetvis den direkta utgiften kunna väsentligt nedbringas. Å andra sidan skulle ju en dylik åtgärd åsamka vederbörande stad en utgift utan direkt uppskattbar valuta, och det kunde väl därför ifrågasättas, huruvida samhällena skulle befinnas villiga att anlita denna utväg, därest nu densamma skulle genom den nya lagen erbjudas dem. Då emellertid undantagsfall kunde tänkas, då en sådan lagstiftning kunde bliva till verklig nytta, hade föreningen icke velat underlåta att bringa förslaget på tal för eventuellt beaktande vid lagens slutliga utformning. Overståthållarämvetet: Avfattningen av 27 § hade, enligt vad som vore tydligt angivet i motiveringen, erhållit en sådan räckvidd, att under i paragrafen omförmäld lösningsrätt skulle falla jämväl kronojord, liksom i allmänhet taget sådan jord skulle kunna drabbas av lagens bestämmelser. Då således enligt kommitténs förslag jämväl kronojord skulle kunna exproprieras, hade man här slagit in på en alldeles ny princip i fråga om kronojord. Denna vore nämligen enligt expropriationslagens bestämmelser uttryckligen undantagen från expropriation. Det syntes kunna ifrågasättas, om det kunde vara lämpligt att nu beträda en ny väg. Frågan hade förut varit uppe, då
127 det gällt att träffa bestämmelser i fråga om ecklesiastik boställsjord. I 62 § av den gällande ecklesiastika boställsordningen vore nämligen stadgat, att där löneboställe eller del därav till följd av belägenhet i eller invid stad eller stadsliknande samhälle kunde med synnerlig fördel styckas till tomter, sådant boställe eller del därav finge efter Konungens beprövande utbytas mot annan fastighet eller ock försäljas. Det syntes böra tagas under övervägande, huruvida icke det sålunda stadgade förfarandet borde tillämpas jämväl i nu förevarande fall. Därtill torde finnas så mycket mera anledning som detta förfarande bättre syntes stå i överensstämmelse med § 77 regeringsformen än det av kommittén föreslagna. Stadsarkitekten i Stockholm: Med hänsyn till den vidgade användning av särskilda bestämmelser för kvarterens bebyggande, som lagförslaget förutsatte även för äldre stadsområden, torde ett stadgande böra införas, som tydligt gåve tillkänna, att stadsplanebestämmelser kunde fastställas oberoende av markägarens medgivande. Ett sådant förfarande torde stundom bliva ofrånkomligt, även om staden därigenom skulle nödgas påtaga sig kostnader i form av ersättning för intrång i markägares förutvarande byggnadsrätt, och torde stadgande härom möjligen kunna beredas plats i 27 §. Byggnadsnämnden i Borås: För mark inom byggnadskvarter, som enligt stadsplan vore avsedd för allmän byggnad, borde stad utan särskild ansökan hos Konungen erhålla expropriationsrätt, möjligen begränsad till viss tid. Behövligheten av sådan mark för det avsedda ändamålet vore ju av Konungen prövad redan i sammanhang med stadsplanens fastställelse. 28 §. Här må hänvisas till vad fastighetsregisterkommissionen ävensom byggnadsrådet Lilljekvist anfört beträffande omläggningsinstitutet under 34—44 §§. 29 och 30 §§. Svenska teknologföreningen: Då det syntes vara skäligt, att stad i fall, som förutsattes i 30 §, icke ovillkorligen måste lösa tomten i sin helhet, utan kunde inskränka sig till att inlösa en del därav, men stadgandets ordalydelse måhända kunde giva anledning till en motsatt tolkning, syntes ett förtydligande i angivna hänseendet vara önskvärt. Stadsfullmäktige i Växjö: l 29 § hade föreskrivits, att, därest särskilda delar av en tomt vore i olika ägares händer, ägare av sådan tomtdel skulle vara berättigad att till sig lösa återstoden av tomten, därvid, därest flera önskade lösa, den ägde företräde, vars tomtdel vid särskild uppskattning åsatts största värdet. I motiven till stadgandet sades, att, om stad vore delägare i sådan tomt, varom nu vore fråga, hade den samma rätt att lösa som annan delägare. Enligt berörda stadgande skulle således enskild delägare, vars tomtdel hade större värde än stadens, kunna tvinga sig till att lösa stadens tomtdel. Ehuru i många fall ett sådant förfarande icke torde medföra någon olägenhet för staden, kunde det dock i andra fall tänkas, att ett tomtområde, som vore uppdelat på flera händer, kunde behövas för något stadens ändamål, och i sådant fall syntes det vara fördelaktigt, om staden ägde möjlighet att lösa tomtdelarna i stället för att tillgripa expropriationsförfarandet. I varje fall syntes staden böra tillerkännas dylik lösningsrätt, därest området av staden vore avsett att användas för något allmänt ändamål såsom skola eller
128 dylikt. Ifrågavarande stadgande ansåge stadsfullmäktige därför böra omarbetas i sådan riktning, att staden medgåves lösningsrätt i angivna fall. Magistraten och byggnadsnämnden i Växjö: I de flesta fall torde mot förfaringssättet enligt 29 § icke vara något att anmärka, men det vore måhända lämpligt, att möjlighet under alla förhållanden bereddes kommun att, där densamma för något allmänt ändamål så önskade, få lösa tomtdelarna i stället för att nödgas tillgripa expropriationsförfarande, varför paragrafen borde omarbetas i riktning att giva staden dylik lösningsrätt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Då det väl icke vore uteslutet, att lösningsberättigade, vilkas tomtdelar åsatts lika värde, på samma gång anhängiggjorde talan om inlösen, torde för dylikt fall bestämmelse böra meddelas, vem som skulle äga företräde att lösa. Fastighetsdirektören i Göteborg: I nu gällande lags bestämmelser angående stads rätt och skyldighet att lösa mark, som inginge i stadsplan och tomtindelning, innehölle förslagen avsevärda förändringar. Den viktigaste av dessa torde vara att, om särskilda delar av en tomt vore i olika ägares hand, ägare av sådan tomtdel tillerkänts rätt att lösa de återstående tomtdelarna med företrädesrätt för delägare, vars tomtdel vid särskild uppskattning åsatts högsta värdet. För den händelse stad vore delägare i tomt, hade staden samma rätt som övriga delägare. En enskild tomtägare kunde alltså, om hans tomtdel hade högre värde än stadens, tvinga sig till att lösa stadens tomtdel. Detta förhållande kunde vara ägnat att medföra vissa olägenheter. Hittills hade det, åtminstone vad beträffade Göteborg, understundom förekommit att, då staden för något sitt ändamål, såsom skola eller dylikt, behövt ett område, som varit uppdelat på ovan angivet sätt, staden förvärvat området sålunda, att staden genom överenskommelse löst till sig tomtdel efter tomtdel. Detta sätt att gå tillväga torde ofta vara fördelaktigare än att tillgripa expropriationsförfarandet, vilket för övrigt, med den avfattning lagen enligt kommitténs förslag skulle erhålla, icke alltid torde stå till buds. Med de nu föreslagna bestämmelserna torde svårighet kunna möta för en stad att tillämpa sagda förfaringssätt. Att ur förslaget helt och hållet borttaga enskild ägares rätt att lösa tomtdel syntes dock icke vara att tillråda, då denna rätt även för staden torde innebära vissa fördelar. Stadens intressen i förevarande hänseende torde emellertid i viss mån kunna tillgodoses därigenom att i förslaget gjordes sådan ändring, att stad, som vore delägare i tomt, tillerkändes företrädesrätt att, därest staden därom framställde yrkande, till sig lösa de återstående tomtdelarna. 3 1 - 3 3 §§. (Se även de särskilda paragraferna här nedan.) Svenska stadsförbundet: Samhällets plikt att lösa mark hade i förslaget omlagts efter helt andra principer än de nu gällande. Grundläggande för inlösuingsplikten vore enligt förslaget liksom enligt gällande lag förbuden mot nybyggnad å gatumark och å tomtdel, men de borde icke enligt kommitténs förmenande i och för sig omedelbart föranleda, att staden skulle lösa. Även om stadsplan och tomtindelning lades över en fastighet, kunde, sade kommittén, ägaren i regel under längre eller kortare tid tillgodogöra sig fastigheten på samma sätt som förut eller på annat sätt, som skäligen tillgodosåge hans •ekonomiska intresse. Så länge så kunde ske, funnes ingen anledning pålägga
129 staden plikt att lösa. Men i den mån stadens utveckling fortskrede, ändrades förhållandena, och det kunde då inträffa, att en del av fastigheten bleve för ägaren relativt onyttig. Då borde staden vara pliktig träda emellan och lösa. Förslaget hade alltså gjort stadens plikt att lösa mark beroende av en för varje särskilt fall verkställd prövning, huruvida den mark, om vars inlösen påstående framställts, tills vidare kunde av ägaren på skäligt sätt utnyttjas annorlunda än till bebyggande. Besvarades frågan nekande, vore staden pliktig att lösa, besvarades den åter jakande, finge ägaren tills vidare åtnöjas med att utnyttja sin mark utan att bygga därå. Tvist, huruvida enligt dessa grunder lösningsplikt för samhället förelåge eller icke, skulle avgöras av vederbörande domstol. Det skulle ej förnekas, att de angivna bestämmelserna åtminstone teoretiskt taget syntes vara att föredraga framför de nu gällande, vilka, såsom kommittén påpekade, i vissa fall visat sig svåra att tillämpa och någon gång kunnat leda till verklig orättvisa mot tomtägaren, på samma gång de beredde möjlighet för jordägaren att i otid framtvinga inlösning. Men kommittén hade ej kunnat angiva några fasta regler, efter vilka frågan, huruvida lösningsplikt förelåge eller icke, skulle bedömas, och det vore därför att befara, att en viss osäkerhet komme att göra sig gällande, åtminstone till dess en stadgad domstolspraxis hunne utveckla sig. Samhällena skulle således mista den fördel nu gällande lag beredde dem att redan vid stadsplanens uppgörande kunna åtminstone i sina huvuddrag beräkna omfattningen av och kostnaden för marklösen eller i varje fall tidpunkten för lösensskyldighetens inträdande. Förbundet ansåg emellertid det vara att tillråda, att ett försök gjordes i den av kommittén föreslagna riktningen, varvid dock vanskligheterna från början borde hållas i sikte, så att en återgång till bestämt utformade lösensregler, om försöket skulle utfalla på ogynnsamt sätt, kunde ske utan alltför lång tidsutdräkt. Byggnadsrådet Lilljekvist: De av kommittén i 31—33 §§ föreslagna bestämmelserna syntes vila på riktig grund, men komme säkerligen att föranleda till att tvistigheter i stor utsträckning droges inför domstol, åtminstone intill dess man genom ett antal prejudikat fått en viss klarhet. Möjligen kunde härigenom de närmare regler för lösensskyldighet, som kommittén ej ansett sig kunna uppställa men som vore önskvärda, komma till utformning, vilket vore till stor fördel vid bestämmelsens tillämpning. Ehuru det ej torde vara lätt att bedöma verkningarna av förslaget, ansåge Lilljekvist, att det borde tillstyrkas såsom innebärande ett värdefullt uppslag i lösenfrågan. Enligt Lilljekvists mening torde kommitténs förslag kunna föra denna fråga på rätt väg. Stadsplanenämnden i Stockholm: Nu gällande bestämmelser angående anstånd med stadsplans och tomtindelnings genomförande eller med inlösen av viss bebyggd mark hade uteslutits ur det nu föreliggande lagförslaget. Detta motiverades av kommittén i huvudsak därmed att stads skyldighet att inlösa mark, gatumark såväl som tomtmark, enligt de nya föreslagna bestämmelserna, skulle komma att inträda först då vid prövning i varje särskilt fall befunnes, att den mark, om vars inlösen påstående framställdes, icke kunde tillsvidare av ägaren på skäligt sätt utnyttjas annorlunda än till bebyggande. Stadsplanenämnden gjorde i detta hänseende gällande, att den vidtagna begränsningen av stads lösensskyldighet icke uteslöte ett fullt naturligt behov för stad att erhålla anstånd med viss stadsplans genomförande. En markägare kunde exempelvis vara i besittning av ett större bergparti, som, på sätt tidi17—B2B23.
130 gare ofta skedde, i gällande stadsplan funnes intaget såsom park. Genom stadens utveckling omkring området i fråga hade emellertid dettas markvärde stegrats så avsevärt, att ett inlösande av området för detsammas utläggning till park ställde sig alltför betungande för staden. För undvikande härav såge sig staden nödsakad att ändra planen i syfte att få parkmarken utbytt mot byggnadsmark. På grund av områdets storlek eller andra förhållanden kunde detta draga en så avsevärd tid, att ett anstånd måste anses fullt motiverat. Nämnden föresloge därför förslagets komplettering med lämpliga bestämmelser angående anstånd med stadsplans genomförande. Länsarkitekten Stenfors: Ofta inträffade, att å mark, vartill staden hade lösensplikt, funnes byggnad, som endast till en del låge därinom. I allmänhet torde då inlösen icke kunna inskränkas enbart till denna del, utan komma att gälla hela byggnaden. Lagförslaget gåve, så vitt Stenfors kunnat finna, inga direktiv i dylika fall. Av praktiska skäl torde väl staden i regel finna anledning att söka inlösa även sådan vidliggande del av fastigheten, till vilken återstående delen av byggnaden hörde, men beträffande vilken ingen lösensplikt förelåge. Det syntes böra ifrågasättas, huruvida icke stad, åtminstone i vissa fall, då allvarsam olägenhet eljest skulle för staden uppkomma, kunde i lagen meddelas rätt att lösa sådan återstående del av fastighet. Stadsfullmäktige i Växjö: Stadsfullmäktige ville framhålla att, enär enligt förslaget enskild ägare av tomtdel vore berättigad att lösa återstoden av tomten, varigenom han kunde få tomten reglerad och därigenom rätt att bebygga densamma, det ville förefalla som om skäl saknades att föreskriva skyldighet för staden att lösa tomtdel, rörande vilken byggnadsförbud utfärdats, vadan bestämmelsen härom syntes böra ur förslaget utgå. Magistraten och byggnadsnämnden i Växjö hava uttalat enahanda mening. Fastighetsdirektören i Göteborg: Vissa jämkningar hade i förslaget gjorts beträffande stadens skyldighet att lösa tomtdel och gatumark, avsedda att begränsa denna skyldighet. Vad beträffade tomtdel syntes det kunna ifrågasättas, huruvida icke staden skulle kunna helt och hållet befrias från sagda skyldighet. Grunden till stadens lösningsskyldighet vore det byggnadsförbud, som gällde i fråga om tomtdel. Så länge staden vore ensam berättigad att lösa de återstående tomtdelarna, kunde det givetvis icke vara annat än rättvist att nämnda byggnadsförbud motsvarades av en skyldighet för staden att lösa tomtdel, som icke finge bebyggas. I och med det att jämväl ägare av tomtdel tillerkändes rätt att lösa återstoden av tomten och således kunde få tomten reglerad samt därmed rätt att bebygga tomten, förefölle det däremot som om skälet att bibehålla stadens lösningsskyldighet till tomtdel skulle hava bortfallit. 31 §. Byggnadsnämnden i Askersund: Stadgandet i 31 § första stycket torde komma att giva upphov till olika tolkningar, enär uttrycket »på skäligt sätt utnyttjas» kunde väsentligen olika uppfattas, även om därför gåves ett sådant underlag, som enligt betänkandet förutsatts, nämligen att hänsyn borde tagas till markens varande värde. Det syntes därför byggnadsnämnden som om detta stadgeförslag icke i befintlig form borde upphöjas till lag. Byggnadsnämnden i Gävle: Beträffande förslagets stadganden i fråga om stads plikt att lösa mark hyste nämnden någon tvekan, huruvida dessa på ett fullt tillfredsställande sätt kunde anses hava löst den svåra frågan om
131 stads inlösningsplikt. Sant vore, att mot nu gällande stadganden i detta ämne fullt befogade anmärkningar kunde göras. Men de föreslagna stadgandena vore enligt nämndens mening kanske väl obestämda och vaga samt torde därför med all sannolikhet komma att vålla åtskilliga svårigheter vid tillämpningen. 32 §. Svenska kommunaltekniska föreningen: Då föreningen, enligt vad vid 13 § angivits, ej velat medgiva dispens från byggnadsförbud å del av tomt, varav annan del vore i annan ägares hand, borde andra stycket i 32 § utgå. Länsarkitekten Stenfors: I konsekvens med vad Stenfors anfört rörande 13 § mom. k) ansåge han andra stycket i 32 § böra utgå. Länsstyrelsen i Malmöhus län: Innebörden av bestämmelserna i 32 § torde ej kunna sägas vara fullt klar. Utan uttryckligt stadgande därom torde domstol vid prövning av frågan, huruvida gatumarken kunde av ägaren på skäligt sätt utnyttjas, icke vara bunden av det förhållandet, att Kungl. Maj:t i fall, varom i första stycket förmäldes, eller Konungens befallningshavande i fall, som avsåges i andra stycket, avslagit ansökan om byggnadstillstånd. Vid sådant förhållande skulle det i realiteten sakna betydelse, om ansökningen i administrativ väg avgjorts på ena eller andra sättet. Länsstyrelsen ansåge följaktligen, att ifrågavarande bestämmelser ej lämpligen borde inflyta; eller också borde tillägg göras, enligt vilket klart utsädes, att den i administrativ väg avgjorda frågan om byggnadstillstånd skulle vara normerande för domstolen. 33 §. Drätselkammaren i Hälsingborg: I den gamla stadsplanelagens 21 § fanns en så lydande bestämmelse angående värdering av gatumark vid expropriation enligt samma lag: »Vid bestämmande av ersättning, som skall utgå enligt 8 eller 10 §, må hänsyn icke tagas till den ökning i värde, som allenast i följd av stadsplanens fastställande eller genomförande uppstår för den mark, varom fråga är.» Ur tillgänglig motivering till sagda lag skulle följande återgivas: »Såsom motiv till förevarande stadgande har anförts, att den i 13 § av expropriationsförordningen förefintliga bestämmelsen, att jord eller lägenhet, som avstås, skall uppskattas efter vad jord eller lägenhet av lika beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, hade särskilt vid expropriationer för genomförande av stadsplaner medfört, att lösen bestämts icke med ledning av markens värde före planens fastställande utan efter fastställandet, med andra ord: den av samhället vidtagna åtgärd att utlägga stadsplan, t. ex. över en åker, hade haft till påföljd, att betalning för den till gata erforderliga åkerjorden fått erläggas efter dess värde såsom tomtmark. Till undvikande av en dylik, icke av lagstiftaren åsyftad konsekvens av nämnda bestämmelse, har stadgandet tillkommit.» Det kunde nämnas, att Åstorps municipalsamhälle år 1914 i enlighet med sagda lagbestämmelse förvärvade gatumark till ett pris av 50 öre pr kvm., under det att omedelbart angränsande mark försålts till tomter för fyra kronor pr kvm. År 1917 ersattes den gamla stadsplanelagen med lagen om fastighetsbildning i stad, vari sagda 21 § icke upptogs, enär en generell bestämmelse infördes i 1917 års expropriationslag, så lydande: »Vid bestämmande av löseskillingen för fastighet, som exproprieras, må hänsyn icke tagas till sådan
132 förändring i värdet därå, som uppstår allenast till följd av expropriationsrättens beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande.» Vid sedermera i Hälsingborg skedda expropriationer hade det visat sig, att expropriationsnämnderna kommit till helt andra resultat än man med stöd av motiveringen till ovannämnda 21 § (som lagstiftaren avsett skola uppgå i expropriationslagens 8 §) kunnat vänta. Trots de mest auktoritativa stöd hade drätselkammaren icke kunnat förhindra, att ersättning för gatumark, där dylik emot regeln i staden icke kunnat förvärvas genom s. k. gåvobrev, utgått efter tomtpriser. Då dylika avgöranden från expropriationsnämndernas sida måste tillskrivas lagens otydlighet, ansåge drätselkammaren det för städerna ekonomiskt sett vara av stor vikt, att när nu stadsplanelagstiftningen reviderades, klara och tydliga grunder för värdering av gatumark infördes, vilket lämpligen skulle kunna ske i lagförslagets 33 §, där redan nu en speciell bestämmelse i dylikt hänseende vore föreslagen. I 37 § av 1 kap. i den gällande fastighetsbildningslagen förutsattes dylika särskilda grunder, vilka emellertid efter upphävandet av den gamla 21 § icke längre i lagen äterfunnes. — I sammanhang härmed ville drätselkammaren framhålla behovet av en revidering av gällande bestämmelser om sammansättning av expropriationsnämnder. Om omläggning av fastighet för genomförande av stadsplan eller tomtindelning. 34—44 §§. Fastighetsregisterkommissionen: Ett omläggningsförfarande kunde byggas antingen på ägoutbytes- eller lagaskiftesförfarandet. Härvid skulle erinras, att ett ägoutbyte i sig mycket väl kunde avse omflyttning av en fastighets hela ägovälde (jfr förslaget till delning av jord å landet). Det av kommittén framlagda förslaget måste till huvudsaklig del anses vara byggt på ägoutbytesprincipen, men syntes såsom sådant blivit mera komplicerat än som vore nödvändigt. Såsom exempel härpå kunde anföras bestämmelserna i 37 § första stycket. Emellertid syntes efter motiven (sid. 228—229) förfarandet understundom kunna till sin reella innebörd bliva ett laga skifte, ehuru det icke vore fullt klart, huru tillämpningen av de särskilda lagstadgandena för ett sådant fall skulle tillgå. Enligt kommissionens mening skulle stadgandena vinna i enkelhet, om ägoutbytes- eller lagaskiftesprincipen rent komme till tillämpning. Komme den senare till användning, bleve skifteslagets omfånglika med det gamla och nya området sammantagna. En hävdeförteckning finge uppgöras för det hela och ur delningsmassan finge var och en ut efter hävden, med jämkning i penningar inom skäliga gränser. Omläggningen borde ej utan vidare hava verkan av tomtindelning. Denna borde prövas för sig. Konungens befallningshavande borde icke berövas rätten att meddela fastställelse å sådan. Tomtindelningen kunde också gå före omläggningen och utgöra norm vid omläggningsförfarandet. Omläggningen borde fastställas av magistraten såsom ägodelningsrätt. Vissa frågor måste, hur man än byggde ett omläggningsförfarande, i sammanhang därmed lösas. Så t. ex., hur förhölle det sig med skyldigheten att utgiva gatumarkslösen, om en tomt flyttades från gata, med avseende å vilken sådan ej funnes, till gata, beträffande vilken sådan förpliktelse funnes,
133 eller tvärt om, eller om tomt flyttades från mellan tomt till hörntomt? Det föreliggande förslaget besvarade icke denna och andra liknande spörsmål, t. ex. fasadrätt, rätt att bygga med större antal våningar etc. Skulle alla sådana förhållanden iakttagas vid värderingen och hur skulle då denna ske? Kommissionen befarade, att denna fråga vore så invecklad och förslagets praktiska verkan så oberäknelig, att man måste ställa sig tveksam mot dess upphöjande till lag. I detta sammanhang ville kommissionen framhålla, att kommissionen funne den i 28 § meddelade bestämmelsen innefatta en väl vidsträckt rätt för staden på bekostnad av enskild rätt och att omläggningen — om den skulle bibehållas i lagen — borde göras oberoende av att staden tillhandahölle mark till densamma. Denna bestämmelse syntes kunna ställa hinder i vägen för institutets användbarhet i månget fall, där det eljest skulle vara synnerligen fördelaktigt att kunna tillämpa detsamma, såsom då mindre områden av två närliggande, enskilda tillhöriga tomter skulle från den ena tomten läggas till den andra. Här vore ett vanligt ägoutbyte för övrigt den väg, som enklast förde till målet (se spörsmål nr 156 i kommissionens meddelanden VIII), och så torde vara händelsen i de allra flesta fall, där det praktiskt sett komme i fråga att använda det föreslagna omläggningsförfarandet. Byggnadsrådet Lilljekvist: Givetvis måste framläggande av ett förslag av så ingripande art som det av kommittén föreslagna nya rättsinstitutet — omläggning av fastighet — mottagas med en viss tvekan. Särskilt torde den i 28 § meddelade bestämmelsen, att Konungen skulle äga medgiva staden rätt att till sig lösa den mark inom byggnadskvarter, som kunde finnas erforderlig för omläggningens verkställande, hava väckt betänkligheter såsom innebärande en väl vidsträckt rätt för staden på bekostnad av enskild rätt. För sin del kunde Lilljekvist ej anse detta ingripande vara större än där Kung]. Maj:t för stadsplans genomförande gåve stad rätt att tillösa sig tomt i kvarter för visst ändamål eller tomtdel i och för sammanslagning. Var och en i stadsplanearbete initierad kände den ständiga strid, som vid en stadsplans uppgörande gjorde sig gällande mellan det goda, som man önskade, och det passabla, som man av ekonomiska skäl finge nöja sig med att uppnå; man komme därför snart till klarhet att, därest över huvud taget någon nämnvärd förbättring skulle kunna genomföras vid våra ofta sorgligt underhaltiga stadsplaner, måste samhällena genom lagstiftning beredas möjlighet att uppordna den befintliga fastighetsbildningen i enlighet med planens fordringar inom rimliga kostnader. Givetvis skulle därvid skälig hänsyn tagas till att icke markägaren bleve lidande. Kommitténs förslag måste, då det syntes motsvara dessa krav, därför vara av den största betydelse för vårt stadsplaneväsendes lyckliga utveckling. Vid en närmare granskning av förslagets innebörd funne man, att de intrång utöver nu lagstadda, som drabbade den enskilda markägaren genom omläggningsinstitutets genomförande, icke kunde anses vara oberättigade eller för vittgående. Sålunda förutsattes som villkor att fastighet, som skulle få omläggas, skulle vara obebyggd eller så bebyggd, att endast byggnad av ringa värde genom omläggningen frånginge fastigheten. Den mark, som anvisades såsom nytt läge för fastigheten, skulle efter uppskattning vara lika mycket värd samt till läge och beskaffenhet väsentligt lika god som den mark, varav fastigheten förut bestått. Förslaget till omläggning jämte de värdesättningar, som därav föranleddes, skulle uppgöras genom mätningsman. Därefter anhängiggjordes ärendet hos rätten i den ordning, som om expropriationsmål
134 vore stadgat, och avgjordes tvistiga värdefrågor genom expropriationsnämnd. Bätten hade slutligen att pröva, om omläggningen kunde enligt bestämmelserna i lagen medgivas, och fastställde omläggningen, såvitt ej annans rätt därigenom förnärmades. Förfarandet kunde således i stort sett karaktäriseras såsom ett expropriationsförfarande, där likviden erlades i jord i stället för i penningar. Då liknande markutbyten i stor utsträckning praktiserats i en del städer genom frivillig överenskommelse, syntes omläggningens införande såsom ett i lag föreskrivet institut få anses hava en viss hävd i praktiken; i princip vore det dessutom fullt analogt med laga skifte. Att dylikt skifte i vissa fall kunde bliva invecklat vore påtagligt, men kommittén hade därför föreslagit, att mätningsmannen borde biträdas av två gode män, vilka givetvis skulle kunna värdera tomtmark med hänsyn till tomts läge, till därå vilande olikartad rättighet till bebyggande, till de omkostnader, som medföljde tomten i ena eller andra fallet, beträffande lösen av gatumark o. s. v. Denna värdering vore fullt jämförlig med liknande värdering vid vanlig expropriation; vissa grundläggande normer för värderingen torde så småningom komma att bliva gällande till lättnad för hela institutets funktion. Hela byggnadslagstiftningen utgjorde i större eller mindre utsträckning ett ingrepp i den enskildes rätt, avsett att skydda samhället mot otjänligt bebyggande. Då det för samhällena vore av största vikt, att de icke på grund av ekonomiska skäl i för stor utsträckning hindrades genomföra sina stadsplaner, vore det en tvingande nödvändighet att inom ramen för vad som vore rättvist ytterligare lagbestämmelser tillkomme, som reglerade konsekvenserna av stadsplaneförslagens antagande. Med hänsyn till föreliggande behov måste omläggningsinstitutet vara för samhällena välkommet, och borde förslaget därför varmt förordas till prövning. Föreskriften i 36 §, att omläggning skulle hava samma verkan som tomtindelning och ej äga rum, innan byggnadsnämnden med hänsyn till tomtindelningen inom kvarteret funnit hinder därför ej möta, vore fullt i sin ordning, men torde för undvikande av misstolkning göras samma tillägg som till 12 §, att byggnadsnämnds beslut ej vore gällande, innan det blivit av Konungens befallningshavande gillat. I annat fall skulle här uppstå en ny form för tomtindelnings fastställande, vilket ej vore lämpligt och troligen ej heller avsetts. Omläggningsförfarandet borde enligt Lilljekvists mening ej vidtagas, förrän en på vanligt sätt tillkommen tomtindelning för kvarteret förelåge. Lantmäteristyrelsen: Behovet av ett omläggningsförfarande gjorde sig enligt lantmäteristyrelsens uppfattning gällande icke endast där fastighetsindelningen skett med anlitande av ägostycknings- och jordavsöndringsförfarandet och där (såsom i Lundbyfallet) någon stadsplan icke funnes, utan även i ett stort antal fall, där stadsplan tidigare fastställts beträffande område, som ännu endast i ringa utsträckning tagits i anspråk för bebyggande. Dessa planer vore nämligen ofta sådana, att väsentlig omgestaltning av desamma vore erforderlig. Emellertid vore styrelsen icke övertygad, att frågan uti föreliggande förslag fått en lösning, som motsvarade behovet. Kommittén syntes hava velat undvika, att omläggningsförfarandet bleve anordnat i likhet med laga skifte, och det materiella skäl, som härvid framhållits, vore hänsynen till gatumarken, som, därest förebilden hämtades från skiftesförfarandet, komme att uttagas ur samfälligheten såsom undantag av oskifto, varav följden skulle bliva, att den enligt stadsplanen erforderliga gatumarken komme att utgå av samtliga i skiftet ingående fastigheter efter
135 delningsgrunden, i den mån densamma icke täcktes av i skiftet ingående trafikleder (sid. 226—227). Enligt kommitténs mening stode emellertid ett sådant sätt att bereda gatumark i avgjord strid med de principer, efter vilka gatumarken skulle anskaffas enligt gällande lag, som ålade samhället att tillhandahålla denna. Emot vad kommittén sålunda erinrat tilläte sig lantmäteristyrelsen anföra följande. Enligt 37 § i förslaget till stadsplanelag ålåge det samhället att tillhandahålla den nya mark, som vid omläggningen skulle tagas i anspråk för den fastighet, som vore föremål för omläggning. Enligt styrelsens mening torde man lika lätt kunna ordna saken så, att samhället tillhandahölle den mark utöver i skiftet ingående trafikleder, som erfordrades till gatumark. I likhet med kommittén (sid. 228) förutsatte styrelsen, att samhället hade en del mark inom det område, där omläggning skulle ske. Visade sig tillgången härav för knapp, torde samhället först böra söka att undanröja denna brist. Åtskilliga möjligheter stode säkerligen i regel öppna till befrämjande av detta syfte. Om härefter omläggningen utfördes på det sätt, att undantag av oskifto ej gjordes och att samhället tillades i främsta rummet gatumark och i övrigt mark, som samhället hade behov av för andra ändamål, torde hinder ej möta att utforma omläggningsinstitutet närmare i överensstämmelse med skiftesförfarandet, och ville det synas som om man genom beträdande av denna väg skulle på enklare sätt och i större omfattning kunna fylla behovet av omläggning än vad fallet vore med föreliggande förslag. Beträffande omläggningsinstitutet funne sig lantmäteristyrelsen böra särskilt erinra, att bestämmelse saknades att förslag därtill skulle vara utmärkt å karta av tillfredsställande beskaffenhet. Svenska kommunaltekniska föreningen: Anmärkningsvärt vore, att kommittén ansett sig böra giva civillags natur åt stadgandet om byggnadsnämnds och registerförares delgivande av beslut om fastställelse å omläggning, då motsvarande stadgande rörande tomtindelning endast upptagits i byggnadsstadgan. Fördenskull föresloges, att även innehållet i 41 § måtte överföras till samma stadga. Svenska teknologföreningen: Föreningen ansåge, att förslaget på ett lyckligt sätt löste den redan i tidigare stadsplanelagsförslag livligt ventilerade frågan, huruvida ej i vårt land, liksom redan i vissa utländska lagstiftningar skett, kunde beredas möjlighet att, då viss mark måste tagas i anspråk för genomförande av stadsplan, lämna vederlag ej endast i penningar, utan jämväl i annan mark. Med de garantier, varmed kommitténs förslag sökt omgärda markägarens rätt, syntes denna rätt genom det nya institutets tillämpning icke kunna i oskälig grad äventyras, och för samhällena syntes detta institut erbjuda en länge saknad möjlighet att komma till rätta med vissa hittills hart när olösliga stadsplaneproblem. Överståthållarämbetet: Under det att man hitintills väl varit överens om att för ett allmänt intresse den enskilde varit skyldig att avstå honom tillhörig fastighet eller del därav emot bekommande av ett i värde motsvarande penningbelopp, som av vederbörande expropriationsnämnd fastställts, så föresloges nu att ett dylikt tvång till avstående skulle inträda emot skyldighet att i stället emottaga annan fastighet eller del därav till samma värde som den fastighetsägaren förut tillhöriga. Detta förslag syntes vara ägnat att möta starka betänkligheter. Det vore naturligen redan nu ganska svårt för en expropriationsnämnd att i penningar värdesätta ett område, som skulle avstås, men denna värdering bleve naturligen ännu svårare, när- det gällde att jämföra tvenne
136 fastigheter med varandra. Det vore därvid tydligen så många olika moment, som spelade in, att en fullt tillfredsställande värdesättning bleve mången gång omöjlig. Komme så härtill, att denna omläggning av fastigheten ginge ut över icke allenast fastighetsägaren utan även över innehavare av inteckningarna i den gamla fastigheten, så bleve de intressen, som av det nya rättsinstitutet skulle komma att beröras, än viktigare. Det bleve på detta sätt hela fastighetskrediten, som kunde bliva rubbad. Och vad skulle påkalla införandet av detta institut? Tydligen intet annat än en önskan att för en stad eller ett stadsliknande samhälle underlätta genomförandet av en stadsplan eller en tomtindelning. Men härför funnes ju redan infört det vanliga expropriationsförfarandet, och det förefölle som man kunde åtnöjas med detsamma. Här hade, så vitt överståthållarämbetet kunde finna, stadsplaneintresset fått i otillbörlig grad överskugga den enskilda äganderätten och fastighetskrediten; och överståthållarämbetet hemställde därför, att hela det i förslaget upptagna omläggningsinstitutet måtte ur detsamma utgå. Stads ingenjören i Stockholm: Det nya omläggningsinstitutet komme att bereda möjlighet för städerna att förvärva för stadsplan eller tomtindelning erforderlig mark och i ersättning lämna andra likvärdiga markområden. Stadssamhällena skulle härigenom undgå en hel del kontanta utlägg för sina markförvärv, och det kunde även tänkas, att de undginge förvärvandet av för samhället relativt obehövlig mark i samband med inköp av vad som ovillkorligen erfordrades för en stadsplan. Omläggning skulle komma att omfatta antingen en fastighets hela ägoområde eller delar av detsamma. I båda fallen skulle fastigheten i det nya läget träda helt i stället för fastigheten pa den gamla platsen, varvid alla inteckningar och övriga gravationer medföljde vid omläggningen. Fastighet, som skulle omläggas, borde vara obebyggd eller endast bebyggd med hus av ringa värde, och den mark, som anvisades i det nya läget, skulle med hänsyn till läge och beskaffenhet uppskattas att vara likvärdig med den mark, som ingått i den gamla fastigheten. Möjligheten att taga initiativ till en omläggning vore uteslutande förbehållen samhällena; och hela omläggningsförfarandet kunde karaktäriseras som en expropriationsåtgärd, där samhället erlade likviden icke i penningar utan i samhället tillhörig likvärdig mark. På godvillighetens väg torde motsvarande markutbyten i stor utsträckning ägt rum i flera städer, men det torde ännu vara för tidigt att döma om, i vad mån det nya institutet komme att vara av någon större praktisk betydelse. Länsarkitekten Stenfors: Det av kommittén föreslagna nya omläggningsinstitutet torde principiellt sett erbjuda åtskilliga företräden. Men dess nu föreslagna användning syntes Stenfors hava blivit alltför vidsträckt. Även om en fastighet vore av en eller annan anledning huvudsakligen obebyggd, torde i många fall ägaren, så framt han icke enbart i spekulationssyfte förvärvat densamma, värdesätta den efter även annan måttstock än i lagförslaget förutsattes eller som expropriationsnämnden kunde finna anledning använda. För ägaren särskilt tilltalande växtlighet å fastigheten, affektionsvärde hos densamma o. s. v. kunde vara faktorer, vilka ingåve ägaren uppfattning av fastighetens oersättlighet. Det vore, enligt Stenfors' mening, försvarligt, om sådan markägare funne det rättsligt otillfredsställande, att han mot eget bestridande skulle tvingas tåla fastighetens förflyttning till annan plats, kanske långt från förra läget. Det nya läget å fastigheten kunde enligt lagförslaget, vad värre vore, även få vara inom viss begränsning av mindre värde än det gamla. Det torde nog för berörda fastighetsägare väga jämförelsevis ringa,
137 att staden skulle äga att i penningar ersätta den ekonomiska värdeminskningen. Ägaren skulle helt visst finna med större rättvisa förenligt, om han, inför tvånget att lämna sin fastighet sådan den existerade, av staden erhölle full ersättning för densamma i penningar och därefter själv kunde se sig om efter en för inköp passande annan fastighet. Det torde vara obestridligt, att det icke överensstämde med vanlig svensk rättsuppfattning, att offentlig myndighet skulle äga att mot ägarens vilja förflytta fastighet i stad till en helt annan plats därinom. Å landsbygden vore ju liknande omflyttning i samband med laga skifte ej ovanlig. Vad som emellertid ansetts tillbörligt för landsbygden med dess annorlunda förhållanden och med tanke på statens allmänintresse att höja jordbrukets produktionsförmåga, kunde enligt Stenfors' mening icke godtagas som norm för städerna med deras alldeles särskilda fastighetsförhållanden. Enligt 28 § skulle stad efter medgivande av Konungen även få rätt att till sig lösa den mark inom byggnadskvarter, som befunnes erforderlig för att placera vid omläggning lösryckta fastigheter. Stenfors kunde för sin del icke underlåta uttala starka betänkligheter mot den äganderättsliga otrygghet, som med skäl kunde befaras uppkomma i fråga om fastigheternas innehav å marken genom införande av det föreslagna omläggningsförfarandet. Då på landsbygden en omflyttning av innehaven skett, hade det städse varit under förutsättning, att fastigheten i sitt nya läge därefter skulle förbliva orubbad. Något sådant hade icke förutsatts beträffande omläggningsinstitut i stad. Med den relativa lätthet, varmed stadsplan kunde undergå förändringar, vore det långt ifrån uteslutet, att fastigheter kunde komma att omplockas till nya lägen tämligen snart efter en förut genomförd omläggning. Omläggningsinstitutets användning borde, enligt Stenfors' åsikt, om markägare motsatte sig dess tillämpande, strängt begränsas till att avse endast sådan ändring av fastighetsläge, som läte större delen av denna förbli i orubbat läge, d. v. s. vilken huvudsakligen avsåge en vridning av fastigheten eller annat dylikt omformande av dess gränser. Även med denna inskränkning torde omläggningsförfarandets införande i stadsplanelagstiftningen kunna i vissa fall bli till gagn för städerna. Skulle emellertid omläggning komma att få ske i den omfattning, som lagförslaget avsåge, syntes dock en komplettering av lagtexten böra göras i fråga om sättet för de omlagda fastigheternas sammanförande till tomtindelning inom kvarter. Enligt lagförslaget skulle omläggning av tomt hava samma verkan som tomtindelning. Om således ett flertal tomter helt omflyttades och placerades inom ett förut icke tomtindelat kvarter, skulle därigenom tomtindelning i kvarteret uppstå. Omläggning finge dock icke äga rum, innan byggnadsnämnden med hänsyn till tomtindelningen inom kvarteret funnit hinder därför icke möta. Men Konungens befallningshavandes fastställelse syntes i sådant fall icke erfordras. Tomtindelningar av två slag skulle alltså kunna i stad härefter förekomma, nämligen dels sådana som av Konungens befallningshavande fastställts, dels ock sådana som utan dylik fastställelse blivit gällande på grund av omläggning av tomter. Lämpligheten härav torde kunna med skäl ifrågasättas. Vore detta dock icke meningen, utan skulle föreskriften i 12 § oinskränkt gälla, torde för undvikande av missförstånd ett förtydligande av lagtexten böra ske. Även i fall, då fråga vore om omläggning av annan fastighet än tomt, syntes den nya fastighetsindelningen böra ur saklig synpunkt prövas av förutom 18—ggeta.
138 byggnadsnämnden den administrativa myndighet, som eljest hade att fastställa förrättning, varigenom dylika fastigheter uppkomme. Civilingenjören Kinnman i Saltsjöbaden: I 34—44 §§ föresloges ett nytt institut för reglering av fastigheter inom stadsplan, kallat »omläggning av fastighet» och avsett att vara ett medel i samhällets hand att på ett bekvämt sätt verkställa kvarterens ordnande utan att behöva tillgripa fastigheternas sönderstyckande med den äldre lagstiftningens föreskrifter (tomtindelning och avstyckning), vilka likväl bibehölles vid sidan av den nya. Det skulle äga sin tillämpning blott för de fall inom stadsplaneområde, där fastigheten vore obebyggd eller därå varande byggnad blott vore av ringa värde. Omläggningen, som likt ett expropriationsmål avgjordes av rätten, skulle hava samma verkan som tomtindelning, varför byggnadsnämnden skulle höras om förslaget till omläggningen. Omläggning finge sökas blott av staden, som genom mätningsman under medverkan av för målet tillsatte gode män inledde underhandlingar med ägare till mark, som berördes av förslaget. Därvid skulle särskilt värde åsättas marken och anläggningar å densamma; skulle tvist uppkomma om sålunda angivet värde, skulle detta bestämmas av expropriationsnämnd. Sedan rätten fastställt omläggningen, skulle den ofördröjligen underrätta byggnadsnämnd och registerförare därom. Beträffande 36 § ville Kinnman anmärka, att, då förfaringssättet tydligen hade- avseende på såväl tomt som stadsäga, ordet »tomt» i paragrafens båda meningar borde utbytas mot »fastighet», då i annat fall tvekan skulle kunna tänkas uppstå om institutets tillämplighet även för stadsägor. Paragrafen skulle sålunda lyda: Fastighet må ej vid omläggning etc. och Omläggning av fastighet skall hava samma verkan som tomtindelning o. s. v. Med avseende på det i 38 § föreskrivna förfaringssättet för förslagets upprättande ville Kinnman anmärka, dels att till mätningsmannens förrättning väl även stadens ombud borde kallas såväl som fastighets ägare och dels att vid denna förrättning även borde föras protokoll över vad som därvid förekomme, på det att sålunda sakägares anmärkning från ärendets tidigare stadier skulle kunna föreläggas för rätten. Förutom dessa mera redaktionella anmärkningar kunde Kinnman icke undertrycka följande reflexioner över själva institutets hanterlighet. Tänkte man sig, huru en omläggning skulle behandlas enligt de föreslagna bestämmelserna, måste man först göra följande kompletteringar, som syntes oundvikliga. Då det vore meningslöst att mätningsmannen inledde underhandlingar om ett förslag, som sedermera icke kunde godkännas av byggnadsnämnden, syntes det nödvändigt att mätningsmannen före dessa förhandlingar inhämtade byggnadsnämndens godkännande av förslaget. Detta förslag, som kanske komme att i flera hänseenden ändras, syntes dock icke behöva vara fullt utarbetat i detalj såsom vid tomtmätning eller tomtindelning, vilket däremot måste vara fallet med det förslag, som skulle ligga till grund för rättens beslut, varför detta noggranna utarbetande icke torde behöva komma ifråga, förrän mätningsmannens underhandlingar med sakägarna vore slutförda. Tydligtvis måste tomtkarta över omlagd tomt upprättas efter omläggningens fastställande, och syntes det Kinnman att här, liksom vid tomtindelning, bevis om beslutet skulle tecknas å mätningsmannens konceptkarta. Under dessa förutsättningar hade Kinnman trott sig finna, att omläggning av fastighet vid de enklaste fallen skulle sönderfalla i följande avdelningar: 1) MM (= mätningsmannen) upprättade preliminärt förslag till omläggningen; 2) MM underställde B. N. (= byggnadsnämnden) förslaget, som godkändes,
139 varom anteckning gjordes å kartan, som återlämnades till MM; ett exemplar av kartan borde stanna hos B. N.; 3) MM anmälde hos rätten om förordnande av godemän; 4) MM kallade bevisligen godemän och sakägare; 5) sammanträde (n) med sakägare; (förslaget antoges nu bli godkänt); 6) förslaget utarbetades i detalj såsom vid tomtmätning eller tomtindelning; 7) förslaget överlämnades till staden, som ingåve ansökan till rätten; 8) rätten utfärdade stämning å sakägare (och borde även övertyga sig om att det ingivna förslaget vore = det av B. N. godkända); 9) rätten handlade ärendet; 10) rätten underrättade B. N. och registerföraren om beslutet; 11) B. N. underrättade MM.; 12) MM införskaffade rättens intyg om fastställelsen; tecknades å MM:s konceptkarta; 13) MM utfärdade nya tomtkartor. Såsom syntes bleve en omläggning en ingalunda enkel procedur, och härvid hade Kinnman likväl tänkt sig det enklaste fallet, att sakägarna genast godkände förslaget; inträffade ej detta, måste måhända nya förslag upprättas, varigenom ärendet växte betydligt; skulle tvist uppstå om föreslaget värde, skulle en hel expropriationsnämnd tillsättas, vilket vore en betydande apparat. Kinnman ansåge sig därför böra uppställa den frågan, om ej omläggning vid enighet sakägarna emellan kunde avgöras av byggnadsnämnden och eljest av expropriationsnämnd och byggnadsnämnd, varigenom byggnadsnämnden fortfarande komme att ensam besluta om tomtbildning, vilket vore önskvärt. Lagförslaget nämnde ej, huru förfaras borde, om markägare icke kunde anträffas med kallelse till förrättning, vilket syntes Kinnman vara av mycken vikt för användbarheten. Den vinst för markägaren, som låge däruti, att han eventuellt sluppe ny lagfart och omplacering av inteckningar, vilket torde vara den ena av förslagets orsaker, syntes i avsevärd grad upphävas av allt besvär, han kunde tänkas få för mätningsmannens och rättens sammanträden; av motiven framginge att en omlagd tomt skulle i alla delar träda i den förra tomtens ställe (vilket dock märkligt nog icke funnes uttryckt i lagförslaget); skulle fastighet omläggas till annat kvarter, måste kvartersnamn och nummerbeteckning dock ändras, varför såväl lagfarts- som inteckningshandlingar måste omändras till överensstämmelse med de nya förhållandena, då i annat fall endast oreda skulle uppstå; och bleve givetvis detta fallet med alla stadsägor, vilka genom omläggningen inflyttades i kvarter. Då stadsägor väl vore de, som i främsta rummet varit i åtanke vid förslagets framställande, syntes Kinnman därför den nämnda vinsten för markägare i regel bliva illusorisk. Man kunde även tänka sig det fall, att en fastighet förflyttades helt till annan plats och annat kvarter utan att dess förra innehav komme att upptagas av annan fastighet; då nu den nya tomten trätt i den gamla fastighetens ställe, måste väl för undvikande av förväxlingar, denna gamla plats erhålla någon ny beteckning, då den äldre av samma skäl måste strykas. Det syntes därför lämpligt, att lagförslaget upptoge bestämmelse i detta avseende. Länsstyrelsen i Gottlands län: Då omläggning av fastighet skulle medföra, att en fastighet trädde helt i stället för en annan, torde detta föranleda därtill att å vederbörligt upplägg i fastighetsboken anteckning måste göras angående omläggningen samt om de förändringar i inteckningsförhållandena,
140 som därav bleve en följd. De föreskrifter, som erfordrades i detta hänseende, torde väl hava sin plats i kungörelsen angående lagfarts- och inteckningsböckers förande; men något förslag rörande tillägg till denna kungörelse vore ej framlagt. En föreskrift syntes lämpligen böra jämväl lämnas att, när beslut om fastställelse av omläggning meddelats, anteckning därom skulle göras i lagfarts- och inteckningsprotokollen (jämf. 3 kap. 9 § fastighetsbildningslagen). Byggnadsnämnden i Visby, med vilken stadsfullmäktige och magistraten förenat sig, har uttalat att det föreslagna omläggningsförfarandet •— om det tilllämpades med försiktighet och urskiljning — i många fall torde bliva av nytta vid stadsplans och tomtindelnings genomförande. Länsstyrelsen i Hallands län: Vidkommande det föreslagna nya institutet med fastighetsomläggning för genomförande av stadsplan eller tomt indelningkunde väl vissa betänkligheter mot detsamma möta ur rent principiell synpunkt, men då kommittén onekligen förebragt vägande skäl för dess införande såsom ett medel att i mera komplicerade fall övervinna svårigheterna för åstadkommande av en ny fastighetsbildning, som överensstämde med stadsplanen, hade länsstyrelsen icke ansett sig böra avstyrka de härutinnan föreslagna bestämmelserna. Då emellertid den nya fastighet, som skulle sättas i stället för den, som genom sådant förfarande frånginge sin ägare, skulle i alla avseenden, således jämväl i fråga om den sistnämnda åvilande gravationer, ersätta denna, måste densamma, såsom kommittén ock anförde å sid. 229 i motiven, givetvis själv vara fri från gravationer. Ett uttryckligt stadgande härom syntes länsstyrelsen böra inflyta i lagen. Likaledes kunde ifrågasättas, huruvida icke tillfälle borde beredas inteckningshavare i den gamla fastigheten att vid förrättning, som i 38 § 1 stycket omförmäldes, bevaka sin rätt. Byggnadsnämnden i Varberg, med vilken stadsfullmäktige och magistraten instämt: Stora betänkligheter måste hysas mot kommitterades förslag ifråga om det s. k. omläggningsinstitutet; och syntes i varje fall förslaget icke vara så utarbetat, att det toge vederbörlig hänsyn till tredje mans rätt. Institutets användande i praktiken torde icke kunna bliva stor, och torde nog dess enda praktiska betydelse bliva att utgöra ett medel i respektive samhälles hand att tvinga en eljest omöjlig fastighetsägare till uppgörelse på skäliga villkor. Rådhusrättens i Göteborg första avdelning har i sitt av magistraten åberopade yttrande anfört: Det framlagda lagförslaget till stadsplanelag införde ett för svensk rättsåskådning förut okänt förfarande, som uti förslaget upptagits under benämning »omläggning av fastighet för genomförande av stadsplan eller tomtindelning». Då stadsplan fastställts för ett visst område och fastighetsbildningen skolat genomföras i enlighet med stadsplanen, hade enligt gällande lag kommunen, därest uppgörelse under hand ej kunnat träffas, endast haft möjlighet därtill genom expropriation; men vid denna hade å andra sidan större hänsyn icke behövt tagas till den fastighet, varifrån det för gata eller annat ändamål behövliga området tagits. Att enligt gällande lag svårigheterna för en stad att genomföra fastighetsbildningen i enlighet med stadsplan ofta kunde vara oproportionellt stora, medföra för staden betydande kostnader och ändock i hög grad kränka den enskildes berättigade intressen, vore nogsamt bekant. Såsom exempel härå hänvisades också uti motiven till förslaget till det med Göteborg införlivade Lundby enligt vid förslaget fogade tvenne kartor. Fastighetsbildningen vore ännu ej här genomförd, men stadsplanens genomförande skulle medföra, att
141 ett oproportionellt antal ägofigurer i gatumark och tomter finge av staden inlösas. Dock vore att bemärka, att svårigheterna härvid utökats högst betydligt därigenom att vid införlivningen de inom Lundby belägna, för allmänt behov avsatta områdena icke övergått till staden, utan fortfarande ägdes av. delägarne i skifteslagen. Det nya förslaget avsåge att åvägabringa överensstämmelse mellan stadsplan och fastighetsbildning med enklare medel, mindre kostnad för staden och likväl tillgodoseende av den enskildes intressen, eller medelst sådan omflyttning av fastighet, som erfordrades för stadsplanens genomförande. Uti rättsligt avseende skulle härvid den nya fastigheten träda i stället för den gamla fastigheten, så att alla sakrätter och gravationer, som vidhäftade den gamla fastigheten, i och med omflyttningen komme att övergå på den nya fastigheten. Dylik omläggning skulle enligt förslaget fastställas av rätten. Då staden ensam skulle vara förbehållen rätt att påkalla omläggningen, och det vidare vore att antaga, att staden ej blott komme att i förväg uppgöra preliminärt förslag till de nya fastigheternas lägen m. m., utan även att söka att på förhand träffa avtal med fastighetsägarna, komme rättens åtgöranden oftast att innebära allenast granskning av förslaget och ett fastställande av båda parternas önskemål. Avdelningen funne ifrågavarande nya förfarande för stadsplans eller tomtindelnings genomförande synnerligen lämpligt samt hade icke något att erinra mot därom föreslagna bestämmelser. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg hava gjort enahanda erinran som Svenska kommunaltekniska föreningen beträffande överförandet av innehållet i 41 § till byggnadsstadgan.
Om gatas upplåtande och tomtägares ersättningsskyldighet beträffande gatumark, gatas anläggning och kloakledning. 4 5 - 5 8 §§. (Se även de särskilda paragraferna här nedan.) Drätselkammaren i Västerås, vars yttrande åberopats av stadsfullmäktige: Vidkommande de ekonomiska mellanhavandena mellan stad och enskild hade det nya förslaget i fråga om stads skyldighet att lösa gatumark och stads rätt att för värdet av sådan mark betinga sig gottgörelse, i huvudsak ställt sig på gällande lagstiftnings grund. Nu gällde, frånsett vissa specialbestämmelser härom, att ägare av tomt vid gata, som efter den 1 januari 1908 upplätes för allmänt begagnande, vore skyldig ersätta staden värdet av gatumarken utmed tomten intill gatans mitt, dock ej till större bredd än nio meter; att tomtägare, som utan lösen överlåtit gatumark till staden, vore fri från skyldighet att ersätta den mark; att, om allmän väg inginge i gatumarken, tomtägaren skulle utgiva gottgörelse för hälften av den för gatans utläggning därutöver erforderliga mark till en bredd av högst nio meter; att ersättning, varom nu vore fråga, skulle, i händelse av tvist mellan parterna, bestämmas av expropriationsnämnd, som därvid hade att uppskatta värdet av själva marken vid tiden för ersättningens utgivande utan hänsyn till kostnad, som staden kunde hava vidkänts
142 för markens planerande och ordnande; att ersättningen skulle av tomtägare utgivas, då efter stadsplans fastställande nybyggnad blivit å tomten uppförd, dock ej innan gatan upplåtits för allmänt begagnande; samt att nybyggnad ej finge företagas, innan tomtägaren hos byggnadsnämnden för ersättningens utgivande ställt säkerhet, som av nämnden godkändes, dock att kronan vore fri från ställande av dylik säkerhet. Bland dessa nu gällande bestämmelser funnes en, som torde förtjäna en närmare belysning ur ekonomisk synpunkt för bedömande av frågan om den borde bibehållas i en ändrad lagstiftningpå området. Det vore föreskrivet, att ersättning för gatumark skulle av tomtägare utgivas, då efter stadsplans fastställande nybyggnad blivit å tomt uppförd, dock ej innan gata upplåtits för allmänt begagnande. Härav följde att, därest nybyggnad å tomt uppförts före stadsplans fastställande, d. v. s. å tomt belägen utom stadsplanen, ersättning icke skulle utgå i annat fall än då tomten, efter dess läggande under stadsplan, ånyo nybebyggdes. Med hänsyn därtill att detta måhända aldrig komme att ske eller skedde först i en långt avlägsen framtid — och så bleve förhållandet i de fall, då den första nybyggnaden erhållit en mera varaktig karaktär — bleve en kommun, som tagit sikte på att under en tidig tidpunkt av ett bebyggande av områden utom stadsplanen planlägga bebyggandet och härför förvärva för framtida gatuleder erforderlig mark, icke gottgjord för de kostnader, som härmed varit förenade. I det fall, att tomten icke bleve lagd under stadsplan, bleve staden utan vederlag för den ekonomiska uppoffringen, i senare fallet eller, då tomten efter dess inläggande inom stadsplanen nybyggdes, kunde staden räkna med att högst återfå vad staden en gång utlagt. Bäntan på detta kapital kumulerad under den ofta avsevärda tid, innan ett nybebyggande skedde, och lagd till inköpspriset skulle skapa ett gatumarksvärde, som skulle bliva alltför betungande för en fastighetsägare att ersätta. Till regleringskostnaderna komme härjämte de avsevärda kostnader, som för en kommun vore förenade med de allmänna ledningarnas utdragande till de mera bebyggda områdena — krav härpå uppstode som bekant redan under ett relativt tidigt skede av ett områdes bebyggande och kunde oftast på grund av hygieniska förhållanden icke avvisas. Utvägen att få kommunens kostnader härför täckta genom anslutningsavgifter stode icke öppen eller blott delvis öppen. Fastighetsägarens intresse och bostadsproduktionens krävde att dessa avgifter icke ställdes alltför höga, varför de i allmänhet allenast täckte mindre del av ledningskostnaderna. Visserligen hade i det nya lagförslaget beaktats rimligheten av att en kommun bereddes vederlag för dess utgifter för gatas anläggande och kloaklednings nedläggande genom bestämmelser, som inrymde rätt för kommun att pålägga fastighetsägarne kostnaden för gatas anläggning och en del av kostnaden för kloakledning. Utom att dessa bestämmelser vore otydliga vore möjligheten att få desamma tillämpade illusorisk. Det vore icke klart utsagt vad som inginge i en dylik eventuell skyldighet för en fastighetsägare. Ett områdes inkorporering med en stad eller inläggning inom stadsplanen kunde nödvändiggöra omläggning av redan befintliga kloakledningar eller anordnande av nya avskärande sådana inom andra områden av kommunen, dragande avsevärda kostnader. Någon ledning för huru bestämmelsen i lagförslagets 56 § skulle för nu angivet fall tolkas vore icke given. Vad anginge en omläggning kunde denna få karaktär av nyanläggning — i varje fall kunde med fog göras gällande, att lagens uttryck »redan anlagd kloakledning» icke täckte en dylik anläggning.
143 Emot möjligheten att få nu omordade bestämmelser tillämpliga talade tidsförhållandena och den i dessa bottnande oviljan emot pålagor som de här ifågasatta, och särskilt som dessa skulle drabba förstadssamhällen med dess i allmänhet även såsom jordbesutten till de mindre bemedlade klasserna hänförlig befolkning. En sammanfattning av det anförda gåve vid handen, att de utgifter, som för en kommun vore förenade med stadsplan eller utomplans genomförande eller som uppstode som en följd härav, vore eller kunde bliva — och detta kunde anses vara regel — så stora, att det vederlag, som genom det nya lagförslaget kunde beredas en kommun, icke stode i rimlig proportion härtill. Med hänsyn härtill syntes det som om nuvarande bestämmelser angående skyldighet för stad att lösa gatumark vid områdes intagande inom stadsplan icke borde omplanteras i ny lagstiftning, utan utbytas mot bestämmelser i den riktning, att vid områdes läggande inom stadsplan och såsom förutsättning härför skulle vara så ordnat, att all gatumark kostnadsfritt vore överlåten till kommunen. Drätselkammaren uttalade sig för lagförslagets omarbetning i denna riktning. Vid förslagets utarbetande hade såsom av motiveringen framginge, varit under ingående debatt, huru tomtägares skyldighet att gälda gatumarksersättning skulle ordnas och huruledes garantien för denna skyldighets fullgörande lämpligen skulle ställas. Emot det sätt, på vilket dessa frågor lösts, syntes med stadsplanekommitténs utgångspunkt, att gatumarksersättnings gäldande vore en mera personlig förpliktelse — den kunde enligt kommitténs förslag uttagas ur den ställda säkerheten, oavsett om fastigheten övergått till annan än den, som ställt säkerheten — och således icke ett realonus åvilande tomt, icke några väsentliga erinringar vara att göra. Biträdde man åter den uppfattningen, och drätselkammaren lutade häråt, att gäldandet av gatumarksersättningen borde bindas som ett realonus till fastighet, syntes säkerhet för densammas erläggande kunna beredas kommun genom stadgande om viss legal förmånsrätt, såsom 1904 års stadsplanekommitterade ifrågasatt. Att befara, att en bestämmelse härom ur fastighetskreditens synpunkt skulle vara till avsevärdare skada, syntes vara att överdriva. Säkerheten skulle i varje fall en gång realiseras — det vore således en utgift, varmed tomtägaren faktiskt vore betungad, och hans möjlighet att bygga kunde varken bliva bättre eller sämre därav. Det syntes diirför vara blindbockslek att å ena sidan framhålla, att staden hade i sin makt att bevaka sina intressen, vilket med nuvarande osäkra förhållanden och så gott som allestädes gjorda erfarenhet om säkerheternas försämrande icke kunde ske annat än genom att skärpa fordringarna på desamma, och att å andra sidan tveka att taga steget fullt ut till skydd för stadens intresse av att kunna utfå gatumarksersättning. Vilken utväg man än valde, och den senare innebure den enklaste lösningen, varför den vore att föredraga, torde säkerheten verka i lika grad betungande för byggnadskrediten. Den borde betraktas såsom en del av byggnadskostnaden, vara ett tomtonus och utgöra ett vederlag för den förhöjning i värdet av fastigheten, som utläggning av gata invid densamma medförde. Med drätselkammarens förut tillkännagivna uppfattning ifråga om stads skyldighet att gälda ersättning för gatumark inom utomplans områden, som lades under stadsplan, skulle ersättning och säkerhets ställande endast komma i fråga för gatumark redan lagd inom stadsplan och vid nya gators upptagande vid ändringar i sådan. Drätselkammaren uttalade sig därför för att säkerheten för gatumarksersätt-
144 ning borde erhålla legal förmånsrätt och i sådant avseende jämställas med redan förmånsberättigade avgälder utgående ur fastighet och att bestämmelser härom infördes uti den nya lagen. En annan ekonomisk detalj i lagförslaget, som kunde innebära en olägenhet för en kommun, vore den bestämmelsen i 49 §, utgörande ett tillägg till nu i allmänhet gällande bestämmelser, att tomtägare skulle vara fri frän ersättningsskyldighet i det fall, att staden efter det gatumarken blivit i stadsplan upptagen såsom sådan varit samtidig ägare av både gatumark och tomtmark. Stadsplanekommittén syntes hava förutsatt, att staden vid försäljning av tomtmarken skulle kunna åsätta denna ett sådant värde, att detta även täckte stadens utgifter för gatumarken. En konsekvens härav, och ej avsedd, kunde bliva att vid en expropriation av mark för allmänt behov i närheten av ett dylikt område staden på grund av gällande expropriationslagstiftning kunde få betala samma markpris, som betingats vid en dylik försäljning, och således få i priset inlagt ett värde utöver det egentliga tomtpriset. Drätselkammaren ansåge bestämmelsen därför böra ur lagförslaget utgå. 45 §. Medicinalstyrelsen: Det hade (av vissa förste provinsialläkare samt bostadsinspektören i Stockholm) anmärkts, att beträffande avlopp borde bestämmas, att avlopp skulle vara ändamålsenligt anordnat. Bestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga torde dock vara tillfyllest. Länsarkitekten Stenfors: Börande innehållet i denna paragraf hade Stenfors under 13 § anfört viss avvikande mening. Byggnadsnämnden i Visby med instämmande av stadsfullmäktige och magistraten: I 45 § stadgades: »Bebygges tomt, innan gata vid densamma blivit, på sätt nedan sägs, upplåten till allmänt begagnande, skall från tomten anordnas farbar utfartsväg och nödigt avlopp.» Och i 48 § stadgades: »Anordnande av utfartsväg och avlopp, varom i 45 § förmäles, ankoinme på tomtägaren.» Det måste emellertid ur många synpunkter anses synnerligen olämpligt, att anordnande av nödigt avlopp — åtminstone då härför erfordrades kloakledning — skulle ankomma på tomtägaren. Avloppsledningar borde endast anordnas av staden, och i lagen borde stadgas på vilket sätt tomtägare, som här avsåges, hade att utgiva ersättning till staden. Stadsfullmäktige i Örebro: Innebörden av ordet »bebygges» vore oklar. Om å en tomt uppfördes t. ex. ett uthus eller dylik mindre byggnad, syntes detta ej böra medföra skyldighet att anlägga utfartsväg och nödigt avlopp. Även uttrycken »farbar» och »nödigt avlopp» syntes böra förtydligas. 46 § (jfr 51 §). Svenska kommunaltekniska föreningen: Genom bestämmelsen i sista stycket hade stad fått en välbehövlig lättnad med avseende på nu stadgad skyldighet att för allmänt begagnande upplåta gata till full bredd. Emellertid framginge ej av efterföljande paragrafer rörande tomtägares skyldighet att utgiva ersättning för gatumark, om och i vilken utsträckning stad, därest tillstånd erhållits att utlägga gata till mindre bredd än i stadsplanen angåves, kunde påfordra sådan ersättnings utgivande. Ett klarläggande av detta förhållande syntes föreningen påkallat.
145 Svenska teknologföreningen: Enligt sista stycket ägde Konungens befallningshävande, på framställning av stad, under vissa förutsättningar medgiva, att gata, som skulle upplåtas till allmänt begagnande, finge upplåtas till mindre bredd än i stadsplanen angåves. Lagförslaget syntes dock icke giva otvetydigt svar på den frågan, huruvida staden i ett dylikt fall ägde att utkräva ersättning för gatumark och huru denna ersättning i så fall skulle beräknas. För undvikande av tvister härom borde måhända bestämmelserna i 51 § förtydligas. Byggnadsnämnden i Linköping: Paragrafen innehölle nu gällande bestämmelser angående tidpunkten, då gata eller allmänna platser skulle upplåtas till allmänt begagnande. Då oklarhet numera rådde huru bestämmelserna skulle tolkas vid fall då gators eller allmänna platsers begränsningslinjer utgjordes av andra områdesgränser än tomtlinjer, torde paragrafens första och andra stycken böra kompletteras med föreskrifter om huruvida gränser för andra områden såsom exempelvis trafikområden, vattenområden etc. eller utomplansområden här vore att jämställa med tomtlinjer. Fastighetsdirektören i Göteborg: Enligt det föreliggande förslaget till stadsplanelag vore staden ansvarig för gatas anläggning. I detta hänseende upptoge förslaget i stort sett samma bestämmelser som nu gällande lag. Stadens skyldighet att anordna ny gata inträdde sålunda i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrede från förut upplåten gata. Stadgandet förutsatte alltså, att det funnes en förut upplåten gata. Med uttrycket gata torde icke kunna förstås annat än en i fastställd stadsplan upptagen trafikled. Emellertid förekomme stadsplaneområden, där någon förut upplåten gata icke funnes, exempelvis stadsplaneområden, som vore belägna på något avstånd från den bebyggda staden. I Göteborg funnes f. n. ett sådant stadsplaneområde, nämligen i Lundby, och sannolikt torde framdeles flera uppstå. Såsom förslaget vore avfattat torde stad icke hava någon skyldighet att anordna gator inom dylika områden. Då ett sådant förhållande kunde giva anledning till konflikter och olägenheter, syntes det även från stadens synpunkt vara önskvärt, att lagstiftningen reglerade detsamma. Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Lidköping: Det torde i många fall bliva för staden alltför betungande, om skyldighet att iordningställa gata med i densamma erforderliga ledningar skulle inträda redan så snart en tredjedel av tomtlinjerna blivit bebyggda; denna skyldighet borde inträda först sedan två tredjedelar bebyggts. 47 §. Medicinalstyrelsen: Angående gatas eller gatudels beskaffenhet, då den upplätes till allmänt begagnande, stadgades här, att den »skall vara försedd med beläggning efter behovet och ortens sed ävensom» etc. Då det syntes i hög grad tvivelaktigt, om genom denna bestämmelse de hygieniska krav, som man kunde ställa på en gata inom ett samhälle, bleve tillgodosedda, borde tydligare utsägas, att gatan skulle hava tjänlig beläggning samt i övrigt vara så anordnad, att den tillgodosåge trafikbehovet för såväl kör- som gångtrafiken. Byggnadsnämnden i Katrineholm: I 47 § förutsattes, att kloakledning ovillkorligen måste vara nedlagd i gatan, innan densamma finge upplåtas till allmän trafik. För nyare samhällen med vidlyftigt tilltagen stadsplan komme denna bestämmelse att medföra obehagliga ekonomiska konsekvenser. Då 19—22523.
146 bebyggandet, såsom i Katrineholm varit fallet, i stor utsträckning ägt rum i stadens ytterkanter, hade till datum icke avloppsnätet, av ekonomiska skäl, kunnat utvidgas i överensstämmelse med gällande plan. Önskvärt vore att 47 § kunde kompletteras med följande: »Om stadens ekonomiska ställning så skulle påfordra, äger vederbörande myndighet att göra de undantag, som för tillfället kunna vara av behovet påkallade.» 48 §. Länsarkitekten Stenfors hänvisar beträffande första stycket av denna paragraf till sitt anförande vid 13 §. Länsstyrelsen i Malmöhus län: Av motiven till 48 § framginge, att Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle kunna ålägga samhället att anordna utfartsväg eller avlopp, som avsåges i första stycket av paragrafen. Denna uttolkning av bestämmelsen syntes knappast vinna stöd av ordalagen i densamma. Lämpligt torde därför vara, att en sådan förstahandsskyldighet för samhället uttryckligt stadgades. (Se även anmärkningar, framställda vid 45 §.) 49 §. Svenska kommunaltekniska föreningen: Nuvarande bestämmelser rörande gatumarksersättning vid vidgad gata hade givit anledning till olika tolkning och medförde därigenom ett visst osäkerhetstillstånd, särskilt med hänsyn till uttrycket »och medför vidgningen, efter ty därom är av Konungen stadgat, rätt att vid gatan uppföra högre byggnad än förut tillåtits» o. s. v. En tomt, som exempelvis vore belägen i hörnet av en ny gata, vid vilken hus till största höjd finge uppföras, och en smal gata, som skulle vidgas och därigenom komme att för mellantomter vid denna senare gata medföra rätt att uppföra högre byggnad än förut tillåtits, finge enligt bestämmelserna i gällande byggnadsstadga uppföras till full höjd även utefter den smala gatan till en viss, i stadgan närmare bestämd längd. Oavsett gatuvidgningen skulle sålunda nybyggnad å sådan tomt få uppföras till full höjd utan någon sorts ersättning till staden; men så vidgades gatan utan att för denna tomt medföra någon ny rättighet till större byggnadshöjd, och då skulle under vissa förhållanden gatumarksersättning det oaktat utgivas. Härom förelåge numera prejudikat genom utslag i visst mål i regeringsrätten. För stadens del vore detta givetvis en fördel och hade även ett visst berättigande däruti, att gatuvidgningen även för sådan tomt medförde förmåner i form av ökad ljus- och lufttillgång m. m.; men lagens motiv för ersättnings utgivande låge ju i övrigt däri, att tomtägaren genom vidgningen skulle tillföras en ny rättighet. Så länge motiven för gatumarksersättnings utgivande vid vidgad gata angåves vara rätten för varje tomtköpare att få uppföra högre hus än före vidgningen medgivits, syntes det föreningen oriktigt, att ersättning skulle utgå i fall, som ovan relaterats. Som det nya lagförslaget i 49 § upptoge de gamla bestämmelserna i detta avseende oförändrade, funne föreningen det nödvändigt, att ett förtydligande härutinnan komme till stånd vid lagens definitiva utformning. Detta vore så mycket mera av behovet påkallat, som det visat sig, att i flera fall, där krav på gatumarksersättning vid vidgad gata överklagats till högsta instans, under-
147 och överrätter samt olika ledamöter av desamma haft vitt skilda meningar i frågan eller kommit till lika resultat med väsentligen olika motivering. Svenska teknologioreningen: I 49 § återfunnes bestämmelsen att, om gata skulle vidgas och vidgningen, efter ty därom vore av Konungen stadgat, medförde rätt att vid gatan uppföra högre byggnad än förut tillåtits, den, som ägde tomt vid någondera sidan av gatan, skulle vara skyldig ersätta staden Vi av värdet av den mark, som erfordrades för gatans vidgning framför hans tomt till högst 18 meters bredd. Såvitt av stadgandets lydelse kunde slutas, vore alltså grunden till tomtägarens ersättningsskyldighet i detta fall den, att han genom gatuvidgningen erhölle rätt att å sin tomt uppföra högre hus. Med den tolkning, nu gällande stadgande i praxis erhållit, kunde emellertid inträffa och hade även inträffat, att en tomtägare på grund av detta lagrum ålades ersättningsskyldighet, trots det att hans tomt icke vunne någon ökad byggnadsrätt genom gatuvidgningen. Föreningen avsåge härvid det fall, att en tomt vore belägen i hörnet av en sådan vidgad gata och en annan gata. Om sistnämnda gatas bredd exempelvis vore så stor, att hus av största tilllåtna höjd där finge uppföras, ägde hörntomtens ägare att (inom visst avstånd från hörnet) uppföra sitt hus till största höjd även mot den andra gatan, även om denna vore vida smalare. Vidgades sedan den andra gatan, medförde detta alltså icke någon ökning av byggnadsrätten å ifrågavarande hörntomt, eftersom huset där redan förut fått uppföras till största höjd. Men tomtägaren kunde likväl bliva skyldig gälda ersättning för vidgningen. För undvikande av ett dylikt resultat, som med hänsyn till lagens uppgivna grund icke syntes riktigt, föresloges att stadgandet omformulerades ungefär sålunda: »Skall gata vidgas och medför vidgningen, efter ty därom är av Konungen stadgat, rätt att å viss tomt vid gatan uppföra högre byggnad än förut tilllåtits, vare ägare till sådan tomt skyldig ersätta staden etc.» Föreningen ville dock dessutom erinra, att riktigheten av att göra hushöjden till enda avgörande synpunkt i detta fall syntes kunna diskuteras. Föreningen vågade dock icke uttala någon bestämd mening om möjligheten av att härvidlag finna någon annan användbar grund för ersättningsskyldighetens beräkning. Slutligen skulle erinras, att bestämmelsens lämplighet jämväl torde vara beroende av de normer för hushöjdens beräkning, som i den nya byggnadsstadgan kunde komma att tillämpas. Fastighetsnämnden i Stockholm: De i 49 § andra stycket givna bestämmelserna angående gatumarksersättning vid vidgning av gator överensstämde nästan ordagrant med nu gällande bestämmelser i ämnet. Enligt nämndens mening kunde emot dessa sistnämnda så betydelsefulla erinringar göras, att en omarbetning av dem torde få anses oundgänglig. Till en början anmärktes, att bestämmelserna visat sig vara så otydliga, att i åtskilliga fall, då beslut om utgivande av gatumarksersättning överklagats, skilda meningar angående bestämmelsernas rätta tolkning gjort sig gällande inom de olika domstolsmyndigheter, som haft att pröva ärendet. Visserligen hade regeringsrätten i ett nyligen meddelat utslag gått på en tolkning av bestämmelserna strikt efter deras ordalydelse, men då detta beslut icke vore enhälligt, torde detsamma icke komma att anses förbindande vid ett framtida avgörande av likartat ärende. Att detta framkallat ett betänkligt osäkerhetstillstånd på området, vore självfallet. Härtill komme, att en dylik tillämpning av bestämmelserna efter deras ordalydelse ledde till sådana resultat, som enligt nämndens uppfattning måste betecknas såsom orimliga och orättvisa.
148 Till belysande härav anförde nämnden följande exempel. Å tomt, som vore belägen i hörnet av dels en ny gata, vid vilken hus finge uppföras till största höjd, dels en smal gata, där sådan byggnadshöjd icke vore tilläten, finge enligt bestämmelserna i gällande byggnadsstadga byggnad uppföras till full höjd även utefter den smala gatan till viss i stadgan närmare bestämd längd. Vidgades nu den smala gatan och därigenom rätt erhölles att å tomt vid den sålunda vidgade gatan uppföra byggnad till större höjd, än förut tilllåtits, utan att detta dock beträffande hörntomten medförde någon rätt till högre bebyggande än denna redan hade på grund av sin belägenhet även vid denna bredare gatan, skulle under vissa förutsättningar gatumarksersättning utgivas icke blott för de tomter, som genom gatuutvidgningen verkligen kommit i åtnjutande av en förmån, utan även för hörntomten. Denna tolkning av bestämmelserna, som överensstämde med dessas ordalydelse, hade numera, såsom ovan påpekats, så till vida fastslagits, att regeringsrätten i visst mål meddelat utslag i sådan riktning. För staden vore en dylik tillämpning av bestämmelserna givetvis till fördel. Så länge motivet för utgivande av gatumarksersättning vid vidgning av gata angåves vara, att vederbörande tomtägare genom vidgningen erhölle rätt till högre bebyggande av sin tomt, än före vidgningen medgivits, syntes det emellertid nämnden principiellt oriktigt, att gatumarksersättning skulle utgå i ovan relaterade fall. Bestämmelserna borde därför, enligt nämndens förmenande, så avfattas, att ersättning endast linge utkrävas i de fall, då vederbörande tomtägare komme i åtnjutande av verklig fördel genom gatuvidgningen. Jämväl stadsplanenämnden i Stockholm har yttrat sig i enahanda riktning. Länsarkitekten Stenfors: Det framginge icke, huruvida upplåtande av gata till allmänt begagnande till den mindre bredd, som kunde av Konungens befallningshavande jämlikt 46 § 4:estycket medgivas, hade inflytande på tomtägares skyldighet till gatumarksersättning. Ett förtydligande häruti torde böra ske. Byggnadsnämnden i Uppsala: Den i 49 § stadgade ersättningsskyldigheten för gätumark torde, trots den i 52 § givna möjligheten att ställa säkerhet, stundom kunna bliva orimligt betungande, såsom vid en liten nybyggnad på en stor tomt, omgiven av endast gator, och i andra liknande fall. Länsstyrelsen i Gottlands län: Då ägare till hörntomt, belägen vid gator av olika bredd, såväl enligt gällande byggnadsstadga (§ 28) som enligt bostadskommissionens förslag till sådan stadga (§ 50 mom. 2) ägde att vid uppförande av hus å tomten vid den smalare gatan i viss utsträckning giva huset större höjd än för övriga tomter vid samma gata vore tillåtet, torde i förevarande § böra uttryckligen angivas, huruvida och i vilken mån ägaren av hörntomten skulle vara pliktig att till staden utgiva ersättning i anledning av utvidgning av den smalare gatan. För egen del ansåge länsstyrelsen det vara skäligt, att hörntomtens ägare i berörda avseende ålades samma skyldighet som övriga tomtägare vid den utvidgade gatan. 50 §. Länsstyrelsen i Malmöhus län: Enligt andra stycket i denna § skulle uppskattning även av värdet utav gätumark framför kvarter, som icke undergått tomtindelning, kunna företagas. Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida icke detta lämpligen borde uttryckas på ett mera direkt sätt än som skett i nämnda stycke, så mycket hellre som föregående stycke av paragrafen likasom 49 § endast avsåge gätumark invid tomt.
149 5 1 - 5 3 §§. (Se även 53 § här nedan.) Fastighetsnämnden i Stockholm: De i 51—53 §§ upptagna regler angående tidpunkten för gatumarksersättnings utgivande, säkerhet för dylik ersättning m. m. föranledde fastighetsnämnden till följande erinringar. Nuvarande föreskrifter angående tidpunkten för gatumarksersättnings utgivande stadgade såsom allmän regel, att sådan ersättning skulle utgå, när nybyggnad blivit å tomt uppförd och gatan framför tomten blivit för allmänt begagnande upplåten. Denna föreskrift modifierades emellertid genom tillägget, att om tomt redan hade utfartsväg åt en för allmänt begagnande upplåten gata, tomtägaren ej skulle vara skyldig att utgiva ersättning för mark till annan gata, som utmed tomten upplätes, förrän nybyggnad å tomten bleve verkställd invid denna sistnämnda gata. Förutom denna lagstadgade lättnad i ersättningsskyldigheten hade därjämte, åtminstone i Stockholm, utvecklat sig en sådan tillämpning av bestämmelserna, att dels, då fråga endast vore om en mera tillfällig byggnad, gatumarksersättning ansetts ej böra utkrävas vid beviljande av sådant byggnadslov, utan först då definitiv nybyggnad skulle uppföras, dels, då tomten hade stor utsträckning mot gata, men nybyggnaden endast upptoge en del av gatufasaden på denna sträcka, ersättning eller säkerhet härför endast påfordrats för så stor del av gatan, som motsvarade nybyggnadens fasadlängd, men däremot ej för hela tomtlängden mot gatan. Att dessa lättnader ansetts kunna medgivas, hade sin grund däri att gällande bestämmelser angående skyldighet för ägare till tomt, för vilken gatumarksersättning skulle utgå, att innan byggnadslov meddelades ställa av byggnadsnämnden godkänd säkerhet för ersättningen erbjöde tillräcklig säkerhet för ersättnings utbekommande förr eller senare. De nu i 51 § föreslagna nya bestämmelserna med avseende på tidpunkten för gatumarksersättnings utgivande stadgade, där fråga vore om ny gata, att sådan ersättning skulle, sedan gatan blivit för allmänt begagnande upplåten, av tomtägaren utgivas: vid anfordran, om å tomten funnes byggnad, som uppförts efter det stadsplanen fastställdes, men i annat fall, då nybyggnad å tomten skulle uppföras. Vid vidgning av gata gällde motsvarande föreskrifter, givetvis under förutsättning, att den genom vidgningen medgivna större byggnadshöjden vederbörligen utnyttjades. Vidare stadgade 52 §, i likhet med vad nu gällde, att tomtägare, som ville bygga, innan gatan framför tomten blivit till allmänt begagnande upplåten, skulle vara pliktig att för gatumarksersättning, som av honom eventuellt skulle utgivas, ställa nöjaktig säkerhet. Då fråga vore om en för allmän trafik redan öppnad gata, vore de nya bestämmelserna för samhället uppenbarligen fördelaktigare än de, som nu gällde, i det de i vissa fall framflyttade tidpunkten för samt förenklade förfaringssättet vid gatumarksersättnings utgivande. Dessa fördelar neutraliserades emellertid i viss mån genom bestämmelserna i 53 §, vilka syntes komma att i hög grad försvåra en förnuftig tillämpning av stadgandena rörande gatumarksersättning. Denna paragraf föreskreve nämligen, att, om tillstånd till nybyggnad meddelats utan att dessförinnan vederbörlig gatumarksersättning guldits eller säkerhet därför blivit ställd, stadens eventuella rätt till sådan ersättning skulle vara förfallen. Genom denna bestämmelse tvingades sålunda staden, för att icke försitta sin rätt till gatumarksersättning, att vid varje byggnadsföretag, som enligt stadsplanelagen vore att hänföra till nybyggnad, på en gång utkräva all den ersättning, som kunde ifrågakomma för tomten. Visser-
150 ligen modifierades bestämmelsen genom föreskriften i 20 §, att som nybyggnad icke vore att anse byggnad av tillfällig beskaffenhet, avsedd att kvarstå under förhållandevis kort tid, o. s. v. Denna föreskrift hade emellertid givits en så vag formulering, att vederbörande stadsmyndigheter, som icke torde vilja riskera, att någon stadens rätt till gatumarksersättning genom en mindre sträng tolkning eventuellt försuttes, med all sannolikhet torde komma att se sig nödsakade att utkräva ersättning även i fall, där sådan med hänsyn till bestämmelsen i 20 § måhända rätteligen icke skulle behöva ifrågakomma. Likaledes torde 53 § få till följd, att staden tvingades utkräva ersättning för all den gätumark invid en tomt, för vilken ersiittning skulle utgå, även om till en början endast en obetydlig del av tomten bebyggdes. Till särskilt stor olägenhet bleve denna sistnämnda konsekvens av paragrafen i sådana fall, där tomten i fråga utgjorde ett helt kvarter med gator på alla sidor. I dylika fall kunde nämligen gatumarksersättningen komma att uppgå till belopp, vida överstigande värdet av den ifrågasatta nybyggnaden, och därigenom praktiskt taget omöjliggöra denna. Härtill komme såsom en ytterligare skärpning av olägenheten, att föreskriften i de flesta fall torde komma att drabba större industriföretag, vilka i regel hade behov av stora tomter med möjlighet till successivt bebyggande. Enligt nämndens förmenande måste det anses angeläget att tvärtom söka på allt sätt underlätta tillkomsten av sådana företag. Under åberopande av vad sålunda anförts, och då nu gällande bestämmelser i ämnet syntes vara för såväl staden som den enskilde tomtägaren gynnsammare och rättvisare än de föreslagna, föresloge nämnden, att 53 § uteslötes och ersattes med nuvarande stadganden rörande gatumarksersättning, givetvis med lämplig omarbetning, särskilt med hänsyn till de föreslagna nya tidsbestämmelserna i 51 §. Länsarkitekten Stenfors: l 51 § föreskreves, att gatumarksersättning skulle utgivas under vissa förutsättningar, bl. a. om å tomten funnes byggnad, som uppförts efter det stadsplanen fastställdes eller i annat fall, då nybyggnad å tomten skulle uppföras. Begreppen byggnad och nybyggnad syntes böra närmare begränsas, då väl icke meningen vore, att även den obetydligaste sådan skulle hava nämnd verkan. Det torde ju ofta inträffa att gatumarksersättnings storlek vida överstege byggnadens kostnad, vilket förhållande i många fall komme, i händelse antydd rättelse ej vidtoges, att dels föranleda sådan enklare byggnads nedrivande, dels lägga hinder i vägen för uppförande av en mindre byggnad å tomten för möjliggörande av dennas provisoriska användande eller för påbörjande av ett företag, där resurserna i begynnelsen vore för små att tillåta större kostnads nedläggande i byggnader. Olägenheterna av brist på den begränsning av byggnadsbegreppet, som nu sagts, torde särskilt framträda på grund av stadgandena i 53 §. Länsstyrelsen i Gottlands län: Byggnad av tillfällig beskaffenhet ävensom sådan mindre anordning för prydnad eller annat ändamål, varom förmäldes i 20 § av , förslaget, syntes icke skäligen böra föranleda till den skyldighet att utbetala ersättning för gätumark eller ställa säkerhet för sådan ersättning, om vilken stadgades i 51 och 52 §§. Även torde, på skäl som kommunaltekniska föreningen framhållit, 1 kunna ifrågasättas, huruvida ej vid bebyggande allenast av en del av en tomt en däremot svarande jämkning i förberörda skyldighet skulle kunna medgivas. 1
Se sid. 151.
151 53 §. Svenska stadsförbundet: I 53 § föreskreves, att stadens rätt till ersättning för gätumark hädanefter skulle vara beroende av att denna rätt vederbörligen bevakades redan vid byggnadslovs meddelande. Denna föreskrift torde hava fog för sig. Obilligt vore dock, om den skulle betaga de samhällen, som före lagens ikraftträdande möjligen uraktlåtit att i samband med byggnadslovet fordra säkerhet, den fordringsrätt i fråga om ersättning, de enligt gällande lag i trots härav ansetts äga. Till förekommande av all tvekan i detta hänseende syntes i 53 § böra intagas en uttrycklig bestämmelse, att stadgandet hade avseende endast å byggnadslov, som lämnats efter det den nya lagen trätt i kraft. Svenska kommunaltekniska föreningen: Genom de nya bestämmelser rörande tidpunkten för gatumarksersättnings utgivande, som lagförslaget innefattade och vilka för staden i vissa avseenden vore förmånligare än nu gällande, hade å andra sidan staden, och väl även i många fall den enskilda tomtägaren, genom 53 § ställts inför nog så svåra och onödigt dyrbara konsekvenser. Bortsett från att genom förbiseende av en stadens vederbörande tjänsteman eller myndighet staden underläte att vid de i lagförslaget bestämda tidpunkter bevaka sin rätt till gatumarksersättning och därigenom ginge den helt miste, inträffade det ju ofta, att tomtägare ville mera provisoriskt eller i varje fall till mindre utsträckning än vad stadsplanen medgåve bebygga sin tomt. Det kunde då hända — vilket också flera gånger förekommit — att gatumarksersättningen uppginge till så stort belopp, att det rent av överstege värdet av den planerade nybyggnaden och praktiskt taget omöjliggjorde densamma. I sådana fall hade staden med nuvarande stadganden vid många tillfällen ansett sig kunna för det dåvarande avstå från fordran på ersättning eller ställandet av säkerhet härför för att i stället kräva sådan, då definitiv nybyggnad skulle uppföras. Visserligen meddelade 20 § den föreskriften, att som nybyggnad enligt 13—49 §§ ej vore att anse byggnad av tillfällig beskaffenhet, avsedd att kvarstå under förhållandevis kort tid, o. s. v. Dessa ordalag vore emellertid av så pass vag beskaffenhet, att stadens vederbörande myndighet torde med hänsyn till 53 § och för att ej riskera att försitta någon stadens rätt komma att kräva gatumarksersättning även i fall, då så annars ej behövt ifrågakomma. Likaså torde denna paragrafs innehåll få till följd, att staden tvingades utkräva ersättning för gätumark invid en tomt i dess helhet, även om endast en obetydlig del av tomten till en början bebyggdes. Ofta nog bildade ett helt kvarter, omgivet av fyra nya gator, endast en tomt. Bebyggdes exempelvis blott en mindre del därav, måste staden det oaktat kräva gatumarksersättning eller ställandet av säkerhet för alla de tomten omgivande gatorna, därest staden ej sedermera skulle avhända sig sin rätt till framtida ersättning. Givetvis medförde en sådan föreskrift vid många tillfällen ett omöjliggörande av nybyggnadsföretag å dylika tomter, och torde densamma vara särskilt olämplig, emedan den i de flesta fall träffade industriföretag, som hade behov av stora tomter med möjlighet till successivt bebyggande. Hittills hade man ansett sig kunna tillämpa gällande bestämmelser i detta avseende så, att ersättning eller säkerhet krävts för endast så stor del av gatumarken, som motsvarat nybyggnadens fasadlängd mot gatan eller något dylikt. I detta sammanhang ville föreningen erinra om nuvarande bestämmelser rörande tomt, som redan hade utfartsväg åt en för allmänt begagnande upp-
152 låten gata, nämligen att ägare till sådan tomt ej vore skyldig utgiva ersättning för mark till annan gata, som utmed tomten upplätes, förrän nybyggnad å tomten bleve verkställd invid den nya gatan. Föreningen ansåge det fördenskull av största vikt, att 53 § omarbetades och kompletterades, därest den ej helt och hållet kunde utgå. Svenska teknologföreningen: Stadgandet i 53 § hade, enligt vad motiven utvisade, upptagits i tomtägarnes intresse och i syfte att förebygga, att ersättningsfrågan skulle kunna under obegränsad tid hållas öppen. Emellertid hade det påvisats, att stadgandet lätteligen kunde just för tomtägarne själva medföra konsekvenser av högst betänklig art. För att bevara sin rätt tvingades staden att utkräva ersättningen, även om tilläventyrs fråga endast vore om bebyggande av en mindre del av tomten. Tvekan kunde ock yppas, huruvida krav borde framställas även om frågan endast gällde en mera provisorisk byggnads uppförande. Även i sådant fall torde emellertid staden känna sig nödsakad att utkräva ersättning för att icke helt riskera sin rätt därtill. I alla dylika fall kunde tomtägaren komma i en ytterst svår situation, i det att ersättningsbeloppets storlek i förhållande till byggnadens omfattning kunde vara sådan, att byggnadsföretaget faktiskt icke kunde komma till stånd. För undvikande av dylika konsekvenser syntes det vara nödigt, att, därest icke §:en funnes kunna undvaras, en omarbetning därav ägde rum därhän, att staden i allt fall bereddes tillfälle att anpassa ersättningens uttagande efter omfattningen av det byggnadsföretag, som skulle igångsättas, och alltså i förekommande fall uttaga ersättningen successivt utan att därigenom äventyra sin rätt till ersättningens utfående. Stadsingenjören i Stockholm: Bestämmelsen i 53 §, som helt undanröjde stadens rätt till gatumarksersättning i de fall, då tillstånd till nybyggnad meddelats utan att sådan ersättning guldits eller säkerhet därför blivit ställd, torde kunna medföra nästan lika stora olägenheter som det tidigare förbudet att bebygga gätumark. Visserligen vore de nya bestämmelserna rörande tidpunkten för gatumarksersättnings utgivande, som lagförslaget innefattade, i en del avseenden förmånligare för samhällena än nu gällande, men å andra sidan uppstode olägenheter såväl för städerna som för den enskilda tomtägaren genom 53 §, enligt vilken båda parterna komme att ställas inför nog så svåra och onödigt dyrbara konsekvenser. Bortsett från att genom förbiseende av en stadens vederbörande tjänsteman eller myndighet staden underläte att. vid de i lagförslaget bestämda tidpunkterna bevaka sin rätt till gatumarksersättning och därigenom ginge den helt miste (såvida ej tjänstemannen såsom den slutligen ansvariga finge betala förlusten), inträffade det ju ofta, att tomtägare ville mera provisoriskt eller i varje fall till mindre utsträckning än vad stadsplanen medgåve bebygga sin tomt. Det kunde då hända — vilket också flera gånger förekommit — att gatumarksersättningen uppgått till så stort belopp, att det rent av överstege värdet av den planerade nybyggnaden och praktiskt taget omöjliggjorde densammas uppförande. I sådana fall hade staden med nuvarande stadganden vid många tillfällen ansett sig kunna tillsvidare avstå från fordran på ersättning eller ställandet av säkerhet härför för att i stället kräva sådan, då definitiv nybyggnad skulle uppföras. Visserligen meddelade 20 § den föreskriften, att som nybyggnad enligt 13—19 §§ ej vore att anse byggnad av tillfällig beskaffenhet, avsedd att kvarstå under förhållandevis kort tid, o. s. v. Dessa ordalag vore emellertid så pass obestämda, att stadens vederbörande myndighet torde med hänsyn till 53 § och för att ej riskera att försitta någon
153 stadens rätt komma att kräva gatumarksersättning även i fall, då så, strängt taget, ej behövt ifrågakomma. Likaså torde denna paragrafs innehåll få till följd, att staden tvingades utkräva ersättning för gätumark invid en hel tomt, även om endast en obetydlig del av tomten till en början bebyggdes. Ofta nog bildade ett helt kvarter, omgivet av fyra nya gator, endast en tomt. Bebyggdes exempelvis blott en mindre del därav, måste staden det oaktat kräva gatumarksersättning eller ställandet av säkerhet för alla de tomten omgivande gatorna, därest staden ej skulle avhända sig sin rätt till framtida ersättning. Givetvis medförde en sådan föreskrift vid många tillfällen ett omöjliggörande av nybyggnadsföretag å dylika tomter, och torde densamma vara särskilt olämplig, emedan den i de flesta fall träffade industriföretag, som hade behov av stora tomter med möjlighet till successivt bebyggande. Hittills hade man ansett sig kunna tillämpa gällande bestämmelser i detta avseende så, att ersättning eller säkerhet krävts för endast så stor del av gatumarken, som motsvarat nybyggnadens fasadlängd mot gatan eller något dylikt. Det syntes fördenskull av största vikt, att 53 § omarbetades, därest den ej helt och hållet kunde utgå. Stadsarkitekten i Stockholm: Stadgandet i 53 § syntes ganska betänkligt. Jämte det ökade ansvar och den stora risk, som därigenom pålades byggnadsnämnden och dess tjänstemän, skulle bestämmelsen i många fall visa sig medföra stora olägenheter för tomtägare och indirekt även för staden. Byggnadsnämnden skulle otvivelaktigt, för att icke under några förhållanden blottställa sig själv eller vedervåga stadens intressen, komma att kräva ersättning i varje tänkbart fall, även vid de obetydligaste byggnadsföretag. Och vad värre vore, ersättning skulle utan ringaste möjlighet till kompromiss utkrävas för all den gätumark, som berörde tomten och för vilken ersättningsskyldighet kunde föreligga. Varje möjlighet till successivt erläggande av gatumarksersättning vid ett successivt bebyggande av en stor tomt, t. ex. för industriändamål, skulle vara utesluten och därmed också måhända företagets rationella utveckling onödigtvis försvårad eller omöjliggjord. Den enda, som kunde tänkas draga fördel av detta stadgande, vore en tomtägare, som på grund av ett förbiseende av vederbörande myndighet vid ett byggnadsärendes behandling på ett mindre lojalt sätt undandroge sig ersättningsskyldigheten. Det torde vara av vikt, att detta stadgande avlägsnades ur lagförslaget. Stockholms stads byggnadsnämnd: Mot stadgandet i 53 § att stadens rätt till ersättning skulle gå förlorad, därest tillstånd till nybyggnad meddelades utan att den byggande avfordrats ersättningsbeloppet eller vederbörlig säkerhet för detsamma, ville nämnden inlägga en bestämd gensaga. De svåra ölägenheter, som lätt skulle bliva följden, därest detta stadgande vunne fastställelse, hade så eftertryckligt framhållits i stadsingenjörens och stadsarkitektens yttranden, att nämnden kunde inskränka sig till att ytterligare understryka de däruti framförda synpunkterna. Länsarkitekten Stenfots: Föreskriften i 53 § lade ett starkt ekonomiskt ansvar på byggnadsnämnden. Att stadens rätt till gatumarksersättning skulle vara helt beroende av ett strängt iakttagande av viss tidpunkt för säkerhets infordrande, syntes knappast rättvist. Skyldigheten att utgiva gatumarksersättning torde väl i de ojämförligt flesta fall vara känd och erkänd av den byggande. Ett förbiseende från byggnadsnämndens sida att tillse, att han fullgjorde vad honom på grund av sagda skyldighet tillkomme, borde rimligtvis icke befria honom från hans nämnda skuldställning till staden. Det torde också böra framhållas, att byggnadsnämnd för att säkerställa sig själv, komme att se sig 20—22528.
154 nödsakad att påfordra gatumarksersättnings gäldande eller säkerhets ställande i alla möjliga fall, även där verkliga olägenheter för staden skulle just då därav uppkomma. Stadsstyrelsen i Mjölby: Stadsstyrelsen hade intet annat att erinra än att stads rätt till ersättning för gätumark icke borde genom ordalydelsen i lagförslaget betagas de samhällen, vilka före lagens ikraftträdande icke vid byggnadslovets beviljande fordrat säkerhet för gatumarken. Skulle den nuvarande ordalydelsen i 53 § bibehållas, borde densamma kompletteras med ett uttryckligt stadgande, som otvetydigt angåve, att bestämmelsen avsåge allenast byggnadslov, beviljat efter den nya lagens ikraftträdande. Stadsfullmäktige i Växjö: I 53 § stadgades att, därest i fall, där ersättning för gätumark skulle utgå, tillstånd till nybyggnad meddelats, utan att sådan ersättning guldits eller säkerhet därför blivit ställd, skulle stadens rätt till sådan ersättning anses vara förfallen. Av förslaget framginge icke, huruvida samhälle för det fall, att byggnadslov redan före lagens ikraftträdande meddelats utan att stad därvid fordrat ersättning eller säkerhet, varom nu vore fråga, därigenom på grund av förevarande stadgande skulle gå miste om den rätt till ersättning, samhället hade enligt nu gällande bestämmelser. Då emellertid en sådan tolkning av stadgandet icke kunde anses vara med rätt och billighet överensstämmande, ansåge stadsfullmäktige, för att ingen tvekan i förevarande avseende skulle uppstå, i ifrågavarande § böra intagas uttrycklig bestämmelse om att densamma endast avsåge sådana fall, där byggnadslov meddelats efter det den nya lagen trätt i kraft. Magistraten och byggnadsnämnden i Växjö hava framställt enahanda erinran. Länsstyrelsen i Malmöhus län: Då förut i lagförslaget behandlats byggnadstillstånd, som meddelades av Kungl. Maj:ts befallningshavande, men i 53 § givetvis avsåges byggnadslov, meddelat av byggnadsnämnd, torde för undanröjande av tvekan det sistnämnda böra uttryckligt angivas, måhända med angivande att byggnadsnämndens tillstånd skulle vara lagakraftvunnet. Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen ville uttala betänkligheter mot det i 53 § meddelade stadgandet därom att stadens rätt till ersättningskulle vara förfallen, därest i fall, då ersättning för gätumark skulle utgå, tillstånd till nybyggnad meddelats utan att sådan ersättning guldits eller säkerhet därför blivit ställd. Att undantagslöst giva ett i sådant fall meddelat byggnadslov fullständigt preklusiv verkan i avseende å stadens rätt till ersättning skulle medföra, att byggnadsnämnden för att ej riskera stadens rätt skulle fordra ersättning eller säkerhet därför i alla fall, där sådan kunde' tänkas ifrågakomma, oavsett huru obetydligt byggnadsföretaget till äventyrs vore, och för all den gätumark, som berörde tomten i fråga. Då väl en dylik påföljd av ifrågavarande stadgande icke överensstämde med vare sig stadens eller tomtägarens intresse, syntes länsstyrelsen stadgandet böra erhålla en sålunda ändrad lydelse, att de nu påpekade olägenheterna undvekes. Byggnadsnämnden i Borås: Stadgandet att stadens rätt till ersättning för gätumark skulle vara förfallen, om tillstånd till nybyggnad meddelats utan att ersättningen guldits eller säkerhet därför blivit ställd, borde avse endast byggnadslov, som lämnats efter lagens ikraftträdande. Tidigare förbiseenden i sådant avseende skulle eljest för staden medföra en annan och ogynnsammare inverkan än vid byggnadslovens lämnande kunde förutses. Byggnadsnämnden i Lidköping, med vilken stadsfullmäktige och magistraten förenat sig: Enligt paragrafens formulering kunde ett förbiseende från byggnadsnämndens eller dess sekreterares sida förorsaka att stadens rätt till ersättning
155 av gätumark bortfölle. Paragrafen torde lämpligen böra erhålla följande formulering: »Har . . . vare stadens rätt till sådan ersättning förfallen, sedan tio år förflutit från det byggnadslovet meddelats.» Byggnadsnämnden i Hjo med instämmande av stadsfullmäktige: Förslaget att stadens rätt till ersättning för gätumark hädanefter skulle vara beroende av att denna rätt vederbörligen bevakades redan vid byggnadslovs meddelande torde hava fog för sig. Obilligt vore dock, om denna nya bestämmelse skulle betaga de samhällen, som före lagens ikraftträdande möjligen uraktlåtit att i samband med byggnadslovet fordra säkerhet, den fordringsrätt beträffande ersättning, de i trots härav enligt gällande lag ansetts äga. Till undanröjande av all tvekan i detta hänseende syntes i 53 § böra intagas en uttrycklig bestämmelse, att stadgandet hade avseende endast å byggnadslov, som lämnats efter det den nya lagen trätt i kraft. 5 4 - 5 6 §§ (59 §). Medicinalstyrelsen: I likhet med vad från några håll anmärkts funne medicinalstyrelsen det önskvärt, att anläggningen av kloakledningar i gatorna helt överlämnades åt staden. Det vore nämligen att antaga, att staden skulle som regel utföra sådan anläggning långt bättre än enskilda personer kunde göra. Förste provinsialläkaren i Jönköpings län: I fråga om kloakledningar förefölle det som om tiden vore inne för att städerna helt och hållet övertoge denna angelägenhet. Man sluppe då de bestämmelser rörande fördelning av kostnad för kloakledning, som funnes intagna i 56 § och som tvivelsutan komme att medföra svårlösta konflikter. Provinsialläkaren i Blekinge län: I 55 § andra stycket borde efter uttrycket »förslaget undergått» införas orden »prövning av hälsovårdsnämnden och». Nu stode det angivet i allmänna ordalag »vartill anledning må hava förekommit». Det påpekades, att i prövningen inginge en del sanitära synpunkter, såsom närmare insåges vid jämförelse med innehållet i §§ 54, 56, och 59; och dessa synpunkter tillgodosåges bäst, om hälsovårdsnämnden kategoriskt anbefalldes avgiva yttrande. Förste stadsläkaren i Norrköping föreslår, på anförda grunder, att tredje stycket av 54 § utginge ävensom att bestämmelser utformades för möjliggörande av anläggning av kloakledning i gata på ett tidigare stadium än gatans upplåtande till trafik. Bostadsinspektören i Stockholm: Enligt 54. § tredje stycket syntes besörjandet eller bekostandet av gatas anläggning i vissa fall böra åligga tomtägaren, och enligt 56 § skulle nämnda stadgande angående skyldigheten att bekosta anläggning av gata äga motsvarande tillämpning i fråga om skyldigheten att bekosta kloakledning. Det torde med fog kunna framkastas den frågan, huruvida icke dessa kostnader, framför allt kostnaden för kloakledningen, borde drabba staden. Frågan vore icke uteslutande en ekonomisk fråga utan även i viss mån en bostadshygienisk. Om kostnaderna lades på den enskilde tomtägaren, komme detta givetvis att verka bostadsfördyrande. Vattenfallsstyrelsen: Kommittén hade förklarat sig hava haft under övervägande att i lag uppställa vissa allmänna bestämmelser angående gatuhållets utgörande, men i stort sett funnit sig böra avstå från denna tanke. Däremot hade regler föreslagits med avseende å det sätt, vara hithörande angelägenheter skulle inom samhällena behandlas och avgöras, samt om den statliga kontroll, som skulle krävas, innan besluten finge tillämpas, och hade kom-
156 mitten därvid ansett prövning av besluten böra hänskjutas till Kungl. Maj:t. Det syntes vattenfallsstyrelsen kunna ifrågasättas, huruvida icke, med hänsyn till den eminent lokala natur, som, på sätt kommittén framhållit, utmärkte dessa ärenden, en lokal statlig prövning av desamma vore lämplig och möjlig att genomföra, t. ex. genom att tekniskt sakkunnige ställdes till vederbörande länsstyrelses förfogande. Sådana tekniskt sakkunniga skulle då lämpligen av Kungl. Maj:t förordnas för viss tid för att på anfordran, mot ersättning av vederbörande stadsplanesamhälle, till länsstyrelsen avgiva utlåtanden. Samma sakkunnige torde med fördel kunna förordnas för två eller flera län. För de sakkunnige skulle närmast ifrågakomma bedömande av, om och i vad mån större profiländringsarbeten för gatas ordnande borde drabba staden eller tomtägarna, i vad mån av stadens vederbörande upprättade kostnadsförslag kunde befinnas rimliga, enligt vilka grunder en kloaklednings anläggningskostnad skulle fördelas på olika intressenter o. s. v. En teknisk detalj, som beträffande kostnader för kloakledningar ej syntes vara berörd i kommitténs förslag, vore att de gravar, vari kloakledningar förlades, mycket ofta användes även för vattenledningars nedläggande. Då kostnaderna för vattenledningar ej skulle enligt här ifrågavarande bestämmelser drabba tomtägarna, vore önskvärt, att åtminstone någon grundregel uppställdes för fördelning av gravkostnaden mellan kloak- och vattenledningar i dylika fall. Svenska stadsförbundet: Bland de nya föreskrifterna om tomtägares ersättningsskyldighet beträffande gätumark, gatas anläggning och kloakledning vore särskilt den i 54 och 55 §§ medgivna möjligheten att under legalt oomtvistliga former uttaga gatuhållningsbidrag enligt intresseprincipen och att differentiera dessa bidrag efter de skiftande förhållandena inom olika delar av en och samma kommun, av stort värde. Från stadsförbundets sida hade vid skilda tillfällen nödvändigheten av en dylik lagstiftning betonats. Emot den av kommittén givna utformning hade förbundet intet att erinra. Det. skulle blott framhållas, att ifrågavarande bestämmelser enligt sakens natur lättast kunde bringas i tillämpning inom relativt unga samhällen, där man vid den speciella bidragsskyldighetens utmätande vore obunden av tidigare genomförda, på hävd eller överenskommelse vilande regleringar, varemot i de äldre städerna dylika bestående regleringar ofta torde vålla stora svårigheter, då det gällde att införa en rationell bidragsskyldighet enligt kommitténs förslag. Särskilt torde detta bliva förhållandet i städer, där fastighetsägarnas speciella prestationer med avseende å gatuhållningen på ett sent stadium helt avlösts i de för likställighetsöverenskommelses ingående gällande formerna eller i samma former ersatts med en mer eller mindre otillräcklig gatuskatt. Huruvida med stöd av de föreslagna bestämmelserna i stadsplanelagen en ny eller förändrad bidragsskyldighet kunde i sådana fall åvägabringas, vore en fråga, på vilken kommittén ej närmare ingått, men som i detta sammanhang torde böra klargöras, eventuellt genom särskilt stadgande i sådant syfte. Svenska kommunaltekniska föreningen: Genom bestämmelserna i 54—59 §§ hade kommittén sökt skapa en för alla städer gemensam ordning samt reglera förhållandena beträffande gatas anläggande, underhåll och renhållning. Bedan i skrivelse den 21 mars 1908 hade föreningen hos Kungl. Maj:t anhållit om verkställande av utredning angående de grunder, efter vilka utvidgning av kommunernas väg-, gatu- och ledningsnät såväl inom som utom det planlagda området borde ske. Det påvisades i denna skrivelse, att genom 1907 års stadsplanelag visserligen ordnats frågan om lösen av gätumark, men att däremot gatas anläggande och kostnaden härför lämnats oreglerad. Enligt
157 denna lag skulle fortfarande dessa förhållanden behandlas så som de gällde för varje stad. Emellertid ansåg föreningen, att en principiellt lika behandling borde i dessa avseenden råda över hela landet samt att det ej borde möta alltför stora svårigheter att ordna kostnadsfördelningen lika för alla samhällen samt att få fastslaget vem som ägde rätt att slutligt bestämma, huru en gata skulle indelas i gång- och körbanor m. m. De i anledning av denna skrivelse hörda myndigheter m. fl. anslöto sig i regel i princip till framställningen, om ock meningarna voro delade rörande den utsträckning, i vilken tomtägaren borde bidraga till gatans ordnande. Någon författning i frågan hade emellertid ej kommit till stånd, varför kommittén funnit sig böra upptaga densamma i nu föreliggande förslag till stadsplanelag. Kommittén ansåge det sålunda riktigt, att tomtägare borde vidkännas viss del av kostnaden för gatas anläggning intill 18 meters bredd samt för anordnandet av kloakledning. Emellertid framhölle kommittén, att man vid reglering av gatuhållsskyldigheten borde utgå från nu gällande förhållanden och endast med mycken varsamhet rubba dessa. Av den utformning, dessa paragrafer fått, syntes framgå, att kommittén endast tänkt sig den möjligheten, att, om bestämmelser av nu omnämnd art skulle utfärdas, dessa skulle gälla stadens område i dess helhet. Såsom förhållandena i detta avseende utvecklat sig i en del samhällen, torde det dock vara nödvändigt att möjliggöra bestämmelsernas tillämpning även för delar av samhället. Sedan stad träffat avtal med fastighetsägarna om gatuhållsskyldighetens övertagande av staden ensamt, varigenom samtliga fastighetsägare sålunda befriats från erläggande av särskild avgift härför, inträffade det ofta, att angränsande samhällen införlivades med staden, varefter fastighetsägarna inom dessa utan vidare komme i åtnjutande av samma förmåner rörande ordnandet av vägar, gator och ledningar därstädes, som gällde den gamla staden. Det låge dock något orimligt däri, att den ena markägaren exempelvis inom ett inkorporerat samhälle, vilken lojalt begärde stadsplan enligt 6 § och sålunda finge vidkännas därmed förenade kostnader för stadsplanens genomförande, skulle grundligt extrabeskattas på grund av denna sin lojalitet, under det att den andra markägaren, vars område kanske gränsade intill den förras ägor, utan något samarbete med staden och ofta utan att vidtaga några nämnvärda åtgärder för vägars m. m. iordningställande exploaterade sin mark och finge den delvis bebyggd, varefter snart den tidpunkt inträffade, då staden av olika skäl funne sig nödsakad att antaga stadsplan för det sålunda nybildade samhället. Staden skulle emellertid ej, på grund av för den gamla staden gällande likställighetsavtal, kunna påfordra tillämpning av nu föreslagna lagstadganden för dessa ytterområden och sålunda ej heller få någon, om ock ringa ersättning för gatornas ordnande utan att samtidigt det gamla stadsområdets fastighetsägare skulle få motsvarande utgifter sig pålagda. För en tomtspekulant torde blotta medvetandet om att, därest han köpte tomt hos den markägare, som ej i ena eller andra formen träffat uppgörelse med staden om stadsplans genomförande, han finge vidkännas kostnad för framtida gatuanläggning m. m., komma att medföra, att han vände sig till annan markägare, som träffat sådant avtal med staden. Härigenom komme den förstnämnda markägaren med all sannolikhet att snart stå utan tomtköpare och tvingas så småningom att begära stadsplan för sitt område. Genom 55 § sista stycket stadgades, att, därest beslut om skyldighet för tomtägare att bidraga till kostnaderna för gatas anläggning av stadsfullmäk-
158 tige fattats och denna skyldighet ej tidigare ålegat honom, beslutet skulle underställas Konungens prövning. Funne Konungen detsamma för samhället lämpligt samt motsvara skäliga krav på rättvisa och billighet, ägde Konungen fastställa beslutet till efterrättelse. I fall, som ovan meddelats, skulle sålunda en ny skyldighet åläggas tomtägarna, och Konungen kunde då pröva skäligt att vägra fastställelse å stadsfullmäktiges beslut. Om dessa bestämmelser skulle få någon betydelse för samhällena, måste de givas en sådan form, att samhället med stöd av dessa kunde påfordra nödig ändring i för samhället gällande föreskrifter i berörda avseende, men borde det överlåtas åt Kungl. Maj:t att pröva och fastställa storleken av de belopp, som staden beräknat skola påläggas tomtägarna som ersättning för gatornas ordnande. Med hänvisning till det ovan anförda påyrkade föreningen sådan ändring av 55 §, att dels möjlighet bereddes för samhälle att tillämpa de ifrågavarande bestämmelserna för enbart del av detsamma, dels Kungl. Maj:ts rätt att pröva och fastställa av stadsfullmäktige fattat beslut i denna fråga endast finge avse storleken av de belopp, som skulle påläggas tomtägare. Overståthållarämbetet: Beträffande förslagets bestämmelser i 54 och 55 §§ angående skyldighet för ägare av tomt vid gata att helt eller delvis bekosta anläggning av gata, som ännu icke upplåtits till allmänt begagnande, torde mot desamma icke i och för sig vara något att erinra, men det vore uppenbart, att vid tillämpning av dessa stadganden synnerligen viktiga intressen kunde bliva berörda och trädda för nära. Det syntes böra tagas under övervägande, huruvida tillräckliga garantier för en varsam tillämpning av bestämmelserna erhölles allenast genom föreskriften att Konungen hade att fastställa till efterrättelse av stadsfullmäktige i sådant avseende fattade beslut. En bättre garanti torde erhållas, om den första fastställelsen meddelades av länsstyrelsen med rätt för den missnöjde att genom besvär draga saken under Konungens prövning. På sådant sätt erhölle man alltid regeringsrättens utlåtande i ärendet, innan det avgjordes av Konungen i statsrådet. En likartad erinran torde kunna göras mot enahanda stadgande i 50 § beträffande frågan om gatas underhåll och renhållning. Skulle genom beslut av de två slag, som senast omförmälts, civilrättsligt gällande avtal bliva kränkta, återstode det tydligen alltid för dem, som funne sin rätt vara trädd för nära, att vid vederbörlig domstol göra sin rätt gällande. Fastighetsnämnden i Stockholm: De av kommittén i förevarande del föreslagna bestämmelserna avsåge att bereda möjlighet till ett enhetligt och rationellt ordnande av förhållandet mellan samhället och vederbörande markägare beträffande gatas anläggning, underhäll och renhållning. En närmare granskning av de nya bestämmelserna och motiven för desamma gave emellertid vid handen, att de förhoppningar, som i sådant avseende knutits till bestämmelserna, knappast torde komma att infrias. I motiven för bestämmelserna framhölles nämligen, att man vid en reglering av gatuhållsskyldigheten »bör utgå från bestående faktiska förhållanden», och att den bestående ordningen »endast med mycken varsamhet och ej utan tungt vägande skäl» bör rubbas, vilket måhända finge anses innebära, att i städer, där liksom i Stockholm s. k. likställighetsavtal angående gatuhållsskyldigheten blivit ingångna, ett åläggande för tomtägare med stöd av här förevarande stadganden att bidraga till gatuhållet skulle komma att erbjuda svårigheter. Då paragrafernas avfattning syntes nödvändiggöra, att eventuella bestämmelser om sådan bidragsskyldighet måste gälla staden i dess helhet utan möjlighet till differentiering, skulle
159 kanske till och med ett fastställande av bidragsskyldighet för enbart vissa delar av stadsområdet, exempelvis för sådana, som hädanefter intoges i stadsplan, komma att omöjliggöras. Nu antydda tillämpning av bestämmelserna ledde emellertid vid jämförelse med vissa andra stadganden i stadsplaneförslaget till uppenbara inkonsekvenser och orättvisor. Till belysande härav tilläte sig nämnden anföra följande. Enligt bestämmelserna i 23 och 58 §§ hade ägare av mark, som på dennes önskan intoges i stadsplan i den ordning, varom i 6 § förmäldes, såväl att till staden avstå erforderlig gätumark till en tredjedel av områdets areal som även att gälda ersättning för anläggning av gata, park eller annat för allmän samfärdsel avsett område samt för anordnande av kloakledningar, eller, med andra ord, att i huvudsak bära alla de kostnader, som vore förenade med stadsplanens genomförande. Dessa skyldigheter för en jordägare i nu antydda fall motiverades av kommittén med rätta med den förmån, jordägaren vunne genom områdets intagande i stadsplan. För den markägare däremot, som utan någon som helst samverkan med staden och utan att vidtaga några nämnvärda åtgärder för ens nödtorftigt iordningställande av erforderliga vägar inom området uppdelade och försålde sin mark, ställde sig förhållandena helt annorlunda och avsevärt gynnsammare. Sedan områdets exploatering fortskridit så långt, att invånarnas krav på ordnade gatuförhållanden och dylikt icke längre kunde avvisas, torde nämligen staden se sig nödsakad att utan jordägarens medverkan intaga området i stadsplan och därmed även, enligt stadsplanelagens bestämmelser, att påtaga sig alla kostnader för planens genomförande. Ofta nog torde staden icke ens kunna undgå att av markexploatören inköpa gatumarken. En skillnad mellan tvenne, kanske invid varandra liggande områden, syntes nämnden uppenbart orimlig. Det torde nämligen svårligen kunna bestridas, att vederbörande markägare i båda fallen komme i åtnjutande av samma fördelar genom områdets intagande i stadsplan, och att sålunda samma motiv för bidragsskyldighet förelåge i båda fallen. I detta sammanhang hade nämnden vidare velat framhålla, att all modern, rationell markexploatering utginge från den förutsättningen, att kostnaderna för ett områdes förseende med nödiga gator o. dyl. samt för dessas behöriga iordningställande och underhåll skulle belasta tomtmarken på sätt enligt ovannämnda 0 § i lagförslaget avsäges skola gälla beträffande mark, vilken på ägarens initiativ intoges i stadsplan. Denna grundsats hade också utan undantag tillämpats vid exploateringen av Stockholms stads egna områden liksom även i regel vid de överenskommelser angående stadsplaners genomförande, som under de senaste åren träffats med enskilda markägare. Om det sålunda enligt nämndens uppfattning måste anses skäligt, att markägarna inom det äldre stadsområdet, oavsett eventuellt förefintliga likställighetsavtal, pålades en bidragsskyldighet i de avseenden, varom här vore fråga, gällde detta givetvis i ännu, högre grad beträffande sådana stadens ytterområden, som inkorporerats efter dylikt avtals ingående. Att här ifrågavarande förhållanden äntligen bleve på ett rationellt sätt ordnade vore en angelägenhet av största vikt för stadssamhällenas sunda utveckling. Om de nu föreslagna bestämmelserna i detta avseende skulle få någon betydelse för exempelvis Stockholms stad, måste de emellertid enligt nämndens förmenande givas sådan form, att vederbörande samhälles rätt att med stöd av desamma påfordra nödig ändring i för samhället gällande äldre och numera uppenbarligen orimliga föreskrifter bleve uttryckligen fastslagen. Kungl.
160 Maj:ts prövning syntes i enlighet därmed lämpligen böra inskränkas till ett fastställande efter skälighetsgrunder av de bidrag, som från stadens sida kunde för samhället i dess helhet eller för vissa delar därav avkrävas tomtägarna. Stockholms stadskollegium: Lika med fastighetsnämnden ansåge stadskollegiet det vara en angelägenhet av synnerlig vikt, att i lagstiftningen ett klart erkännande snarast gåves åt grundsatsen, att kostnaderna för ett stadsplanelagt områdes förseende med nödiga gator och avlopp samt för dessas behöriga iordningställande och underhåll borde främst belasta tomtmarken, och att i överensstämmelse härmed bestämmelser träffades, som gjorde det möjligt för vederbörande stad att, oberoende av äldre regleringar, av tomtägarna uttaga ifrågavarande kostnader inom den allmänna ram, som i förslaget uppdragits beträffande område, vara stadsplan lades efter framställning av markägaren. Fastighetsnämndens erinran, att enligt förslaget en reglering av bidragsskyldigheten på grundval av stadgandena i 54 och 55 §§ blott syntes kunna ske för staden i dess helhet, utan möjlighet till differentiering, kunde måhända till riktigheten ifrågasättas. Emellertid vore jämväl enligt stadskollegiets mening lagtexten på denna punkt icke tillräckligt klar och tydlig. Att fölen stad av Stockholms omfattning och med de ytterst skiftande förhållanden, som där vore rådande, enhetligt och i ett sammanhang ordna hithörande angelägenheter måste anses hart när ogenomförbart. Därest syftet med bestämmelserna skulle kunna uppnås, syntes därför till en början nödvändigt, att staden lämnades fria händer att från fall till fall reglera bidragsplikten inom olika stadsplaneområden, givetvis med iakttagande av att enhetligheten därvid icke i reellt hänseende träddes för nära. Ett förtydligande av förslaget i sådan riktning torde vara av behovet påkallat. Jämväl de av fastighetsnämnden påpekade svårigheter, som äldre s. k. likställighetsöverenskommelser vållade, då man med stöd av de föreslagna bestämmelserna i stadsplanelagen önskade åvägabringa en ny eller förändrad bidragsskyldighet, måste enligt stadskollegiets förmenande noggrannare uppmärksammas än i betänkandet syntes hava skett. För Stockholm gällde en genom kungl. brev den 24 april 1868 fastställd likställighetsöverenskommelse, enligt vilken tomtägarna befriats från dem såsom särskild klass åliggande avgifter till bl. a. gatuläggning, emot att de från och med 1868 erlade en särskild avgift under benämning »fastighetsskatt» av 2 rdr rmt för varje 1,000 rdr av fastigheternas taxeringsvärden, varav 30 öre skulle anses såsom gatuläggningsavgift. Vad som av nämnda fastighetsfond översteg 277,500 kronor skulle avsättas till en särskild fastighetsfond. Fastighetsskatten skulle upphöra senast med fyrtionde året efter dess början; men om fastighetsfonden före denna tid uppgick till ett belopp, som efter beräkning av 5 % lämnade i årlig ränta 277,500 rdr, eller till 5,500,000 rdr, skulle fastighetsskatten med samma år, sådant inträffade, upphöra och icke vidare utgå. Detta inträffade redan år 1889. På liknande sätt hade i anslutning till 1868 års överenskommelse genom en senare överenskommelse, av Kungl. Maj:t fastställd den 22 januari 1898, fastighetsägarnas gaturenhållningsskyldighet blivit avlöst. Kommitténs i fastighetsnämndens yttrande anförda uttalanden rörande respekterande av »bestående faktiska förhållanden» och nödvändigheten av att dessa »endast med mycken varsamhet och ej utan tungt vägande skäl» rubbades, liksom andra i betänkandet gjorda uttalanden, vore närmast ägnade att bibringa den uppfattningen, att ifrågavarande äldre överenskommelser utgjorde ett bestämt hinder för omreglering av gatuhållningsskyldigheten i huvud-
161 staden i enlighet med nutida krav, åtminstone vad anginge de områden, som direkt berördes av nämnda överenskommelser. Huruvida dessa i och med införlivningen av Brännkyrka och Bromma socknar ägde tillämpning jämväl å sålunda nytillkomna områden, kunde måhända vara föremål för delade meningar. Skulle emellertid så vara fallet och stadsplanelagskommitténs åsikt om bestående förhållandens till oantastbarhet gränsande helgd vinna deras anslutning, som hade att övervaka tillämpningen av de nya bidragsbestämmelserna, vore det tydligt, att dessa bestämmelser komme att bliva helt och hållet värdelösa ur Stockholms stads synpunkt. ^ Stadskollegiet måste för sin del betrakta revisionen av stadsplanelagen såsom väsentligen förfelad i förevarande hänseende, därest ej möjligheterna att av tomtägarna uttaga Indrag för ändamål, varom nu vore fråga, lösgjordes från beroendet av äldre, för nutida uppgifter otjänliga kostnadsregleringar och, pa sätt fastighetsnämnden yrkat, lämnades åt kommunens eget avgörande, allenast med den inskränkning, att åt Kungl. Maj:t förbehölles att pröva skäligheten av de bidrag, staden önskade avkräva tomtägare inom samhället i dess helhet eller vissa delar därav. Byggnadsnämnden i Lund, vars yttrande åberopats jämväl av stadsfullmäktige: Enligt de i 54 och 55 §§ givna bestämmelser syntes endast tomtägare kunna åläggas att betala gatuanläggningskostnad. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida icke t. ex. trafikområde, som angränsade gata, i detta avseende horde jämställas med tomt. Byggnadsnämnden i Varberg, med vilken stadsfullmäktige och magistraten instämt: Nämnden kunde icke finna tillräckliga skäl vara anförda för en bestämmelse om att stadsfullmäktige skulle äga ålägga vederbörande tomtägare att deltaga i kostnaden för anläggandet av behövliga kloakledningar. Dessas anordnande vore ju i stort sett ett allmänt hygieniskt behov, och hölle nämnden före, att det i praktiken torde bliva så gott som omöjligt att rättvist uträkna varje tomts andel i kostnaden för behövligt kloaknät. En eventuell kostnadsfördelning torde icke rättvisligen böra ske endast efter respektive tomters areal och läge utan även efter det sätt, på vilket tomterna bebyggdes eller eljest utnyttjades. 57 §. Svenska kommunaltekniska föreningen: Med den uppfattning föreningen uttalat rörande rätt att bebygga del av tomt, där annan del vore i annan ägares hand, skulle här ifrågavarande paragraf utgå. Länsarkitekten Stenfors: På grund av skäl, som Stenfors förut under 13 och 15 §§ anfört, änsåge han denna paragraf böra utgå. 58 §. Vattenfallsstyrelsen: Markägare, som enligt 6 § själv påkallat stadsplan, skulle enligt 58 § vara skyldig själv bekosta ordnande av gator och kloakledningar. Principiellt torde ej vara något att erinra häremot, då vederbörande markägare givetvis finge tillfälle göra sig ersatt för dessa kostnader genom ökade tomtpris. I samband härmed torde dock böra beaktas, att en viss stad kunde finna av olika anledningar lämpligt inkorporera och stadsplanelägga ett visst område utan att detta av markägare begärts och utan att staden funne skäligt för hela stadsplaneområdet i övrigt antaga bestämmelser 21—22523.
162 om skyldighet för markägarne att bekosta anläggning av gator och kloakledningar, medan på grund av speciellt byggnadssätt med särskilt dyrbara anläggningar o. d. sådana bestämmelser ansåges rimliga just för förstberörda område. Det torde därför få anses önskvärt, att möjlighet bereddes samhälle att tillämpa bestämmelser av detta slag för enbart viss del av samhället, dock givetvis under förutsättning, att beslut härom fattades i så god tid, att markägaren erhölle kännedom om villkoren, innan någon avsevärd tomtexploatering å området ägde rum. Någon risk för orättvisa torde ej av dylik lindring kunna befaras, då beslut i här avsedda fall skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning. Svenska kommunaltekniska föreningen: I enlighet med vad som anförts vid 6 § rörande kostnaderna för genomförandet av stadsplan, som tillkommit i den ordning denna paragraf stadgade, borde i 58 § införas uttrycklig bestämmelse därom att markägare, som påkallat sådan plan, ej blott skulle till staden gälda ersättning för anläggning av gata, torg, park eller annat för allmän samfärdsel avsett område, vartill jämlikt 23 § mark skulle av honom upplåtas, ävensom för anordnande av kloakledning, som där skulle finnas, utan även ersätta eller bidraga till stadens kostnader för gators, ledningars och kommunikationers framdragande till eller från området, i den mån de utfördes för att tillgodose områdets behov av dylika gator och ledningar m. m. I varje fall borde sådan markägare för anordningar av senast nämnt slag, sä länge han till en början helt och hållet och sedermera delvis tillgodogjorde sig dessa anordningar och till dess desamma blivit i hela sin omfattning tagna i bruk även för samtliga övriga områden, vilka de avsåge att betjäna, erlägga den årliga avgift, som motsvarade skälig ränta å sä stor del av anläggningskostnaden, som kunde anses komma på hans område. — Föreningen föresloge därför, att paragrafen kompletterades i angiven riktning. Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen tilläte sig erinra, att bestämmelsen i 58 § — enligt vilken markägare, som påkallat stadsplan, ålades särskilda ekonomiska förpliktelser i förhållande till staden — syntes alltför ägnad att fördröja stadsplans antagande, enär staden hade intresse av att framtvinga tomtägarens initiativ och denne hade intresse av att avvakta stadens initiativ. Det syntes för övrigt vara egendomligt, att staden finge ekonomisk fördel av att »utan laga skäl» vägra att uppgöra stadsplan eller av att »icke inom skälig tid» antaga sådana. Vid denna sista anmärkning förutsattes, att 58 § icke avsåge även det fall, som avhandlades i andra stycket av 6 §; detta vore emellertid oklart, men syntes framgå av en jämförelse med 12 § andra stycket. Om gatas underhåll och renhållning. 59 §. Förste provinsialläkaren i Jönköpings län: Ville påpeka, att utvecklingen under de sista åren alltmera gått i den riktningen, att anläggandet av gator och avloppsledningar samt ombesörjandet av renhållning av gata överflyttats helt på städerna. Detta vore ganska naturligt, då det måste anses vara en hela samhällets angelägenhet, att gator och kloaker anlades och underhölles på ett fullt tillfredsställande sätt. Förste provinsialläkaren i Västerbottens län: Enligt hans mening borde underhåll och renhållning av gata under alla förhållanden bestridas av staden,
163 likaväl som sådant arbete i samma t? vore föreslaget beträffande torg och park att höra enbart staden till. En effektiv renhållning vore under andra förhållanden aldrig att stadigt påräkna. Om skyldighet för stad att ersätta viss av stadplans genomförande vållad skada. 60 och 61 §§. Svenska teknölogföreningen:* Inom föreningen hade uppkastats det spörsmål, huruvida stads skyldighet att gälda ersättning för skada, som förorsakades genom stadsplans genomförande, tilläventyrs borde utvidgas att omfatta liven sädana inskränkningar i markägares Witt att utnyttja sin mark, som stipulerades genom stadsplanebestämmelsér. En sådan utvidgning av ersättningsskyldigheten skulle emellertid tvivelsulan vara förenad med högst betydande svårigheter. Den torde ej heller fa anses behövlig, under förutsättning att de prövande myndigheterna läte sig angeläget vara alt tillse, att de inskränkningar, som genom stadsplanebestämmelser pålades den enskilde markägaren, icke gjordes härdare än som vore förenligt med hänsyn lill rättvisa och billighet. Under sådana förhållanden hade föreningen ej ansett sig hava anledning lill någon erinran i denna pirakt. Länsarkitekten Stenfors: Föreskrifterna i 60 och fil §§ torde böra kompletteras och förtydligas i de avseenden Stenfors förut vid olika paragrafer sökt framhålla. Drätselkammaren i Hälsingborg: I 60 § funnes följande lagbestämmelse föreslagen: _ »Varder vid genomförandet av stadsplan område, som är för allmän samfärdsel avsett, helt eller delvis för annat ändamål använt eller till sitt höjdläge ändrat, och uppstår därigenom skada för ägare av invid liggande mark eller byggnad eller för den, som har nyttjanderätt till marken eller Ull byggnad därå, eller för innehavare av servitul, som a marken vilar, den skada vare staden pliktig att ersätta.» Härom hette det i lagförslagets motivering, att kommittén i dessa avseenden ej funnit anledning ifrågasätta någon ändring i S ak i motsvarande nu rådande bestämmelser, varemot kommittén vidtagit vissa redaktionella jämkningar. Nuvarande lagbestämmelse (1 kap. 30 § i fastighetsbildningslagen, 25 § i gamla stadsplanelagen) lydde sålunda: »Varder vid genomförandet av fastställd stadsplan allmän väg, gata, torg eller annan allmän plats helt eller delvis igenlagd, eller varder gata. torg eller annan allmän plats till sitt höjdläge ändrad, och uppstår därigenom 'skada för ägare av invid liggande mark eller för den, som har nyttjanderätt till marken eller byggnad därå, eller för innehavare av servitut, "som å marken vilar, den skada vare staden pliktig ersätta.» Kommittén hade på grundvalen av den föreslagna 1 §, som bl. a. talade om »gator, parker och andra för allmän samfärdsel avsedda områden (gätumark)», givetvis utgått därifrån att det svaga uttrycket »för allmän samfärdsel avsedda områden» täckte de tidigare använda uttrycken »gata», »torg» o. s v . Att stor olägenhet för stad skulle kunna uppkomma genom det nu föreslagna uttryckssättet, framginge av en jämförelse med det bekanta band1
Jfr anförande vid 13 § av kommitténs förslag till byggnadsstadga.
164 fabriksmålet i Hälsingborg. När den till allmän samfärdsel faktiskt använda Wallgatan år 1917 sänktes till i stadsplanen fastställt höjdläge, gjorde bandfabriken gällande skadeståndstalan mot staden. Målet avgjordes till stadens förmån av Kungl. Makt och innehöll domen, att »enär av utredningen i målet framginge, att om än områdena närmast söder och väster om bolagets fastighet tidigare använts för allmän trafik, gator icke funnits där utlagda, förrän Wallgatan och Hebsackersgatan genom ifrågavarande, år 1913 avsluslutade arbeten blivit anlagda och för allmänt begagnande upplåtna, samt visst höjdläge för dessa gator bestämts först genom stadsplan, som fastställts år 1908, och detta höjdläge iakttagits vid gatornas anläggande, funne Kungl. Maj:t sådan ändring av gatas höjdläge, som avsåges i 25 § av lagen om stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907, icke i förevarande fall hava ägt rum». Enligt drätselkammarens mening borde förevarande lagbestämmelse formuleras tydligare än som skett i 60 §, så att tveksamhet ifråga om lagstadgandets innebörd bleve utesluten.
A v d e l n i n g II.
Bestämmelser angående viss landsbygd. Byggnadsrådet Lilljekvist: Under avdelning II hade i kommitténs förslag till stadsplanelag sammanförts bestämmelser rörande områden på landsbygd, där i och för bebyggandets reglering fordrades planläggning. Kommittén hade därvid genom att i förslaget införa rubriker markerat skillnaden på sådana områden, som vore att räkna till självständiga samhällen, rörande vilka stadsplans uppgörande avhandlades i 50 § i byggnadsstadgan och 36 § i stadsplanelagen (= 41 § fastighetsbildningslagen), samt områden, vilkas planläggning avhandlades i 37 § i stadsplanelagen (= 42 § fastighetsbildningslagen). Kommittén hade sålunda för åtskiljande av dessa båda kategorier av stadsplaner funnit lämpligt att beträffande plan för samhällsområden — köpingar och municipalsamhällen — bibehålla benämningen stadsplan, men hade för •områden, som icke vore av samhälles natur infört benämningen byggnadsplan. Denna åtskillnad i planernas benämning, som ej förekomme i nuvarande lag, måste ur praktisk synpunkt anses synnerligen lämplig; den föga tilltalande .gängse benämningen »bondplan», som praktiserats för stadsplaner, fastställda enligt stadsplanelagens 37 §, skulle därigenom försvinna. Beträffande behovet och lämpligheten av att i lagen införa såsom rubriker benämningarna »stadsplanesamhällen» och »byggnadsplaneområden» för dessa olika slag av områden på landet ställde Lilljekvist sig däremot tveksam. Dä benämningen »stadsplanesamhälle» även tillkomme stad, syntes honom lämpligare att föreskrifterna rörande köpingar och municipalsamhällen, 62—65 §§, såsom varande att hänföra till stadsliknande samhällen, bleve överförda till lagens första avdelning under rubrik »stadsliknande samhällen på landsbygd»; lagens andra avdelning skulle då omfatta bebyggande å övrig landsbygd, där behov förelåge, att byggandet ordnades efter viss plan. Denna fördelning kunde även motiveras därav att för de förstnämnda stadsplaneområdena byggnadsstadgan för rikets städer vore gällande, vilket ej vore fallet vid byggnadsplaneområden. Däremot vore det lämpligt, att den av bostadskommis-
165 sionen avsedda enklare byggnadsstadgan för landet för dessa områden bleve gällande. Om föreslagna omflyttning vidtoges, skulle sålunda de stadsliknande samhällen, som påfordrade stadsplan och byggnadsstadga (eller för städerna lämpad byggnadsordning), bliva sammanförda med de lagbestämmelser, som gällde för stad, samt områden å landet, där byggnadsplan skulle uppgöras samt enklare byggnadsstadga (byggnadsordning) för landet skulle bliva gällande, föras tillsammans med i lagen erforderliga föreskrifter rörande sådan styckningsplan, som enligt vad Lilljekvist i annat sammanhang framhållit borde av Konungens befallningshavande godkännas innan styckning fastställdes. Ur stadsplanesynpunkt vore enligt Lilljekvists mening dylik gruppering mer tilltalande. ehuru ur administrativ synpunkt kommitténs uppdelning möjligen vore riktigare. Mötte frän denna synpunkt svårigheter för en sådan överföring, torde helst de olika rubrikerna »stadsplanesamhälle» och »byggnadsplaneområde borttagas. Länsarkitekten i Kopparbergs län i sitt yttrande till länsstyrelsen: Länsarkitekten ville fästa länsstyrelsens uppmärksamhet på en i länet aktuell fråga, nämligen skiftets inverkan på byarna. Genom tillägg till stadsplanelagen skulle måhända ett skydd för och en reglering av byarna på ett enkelt och tillfredsställande sätt kunna åstadkommas, ett skydd mot den upplösning av dem, som laga skiftet utan tvivel komme att föra med sig, och en regleringav den byggnadsverksamhet, som i många fall från kulturhistorisk synpunkt varit för dem till urbota skada. Särskilt i Dalarna ägde byarna en utomordentlig betydelse. Sedan urminnes tider hade folket slutit sig samman i byalag, och inom byn hade övats och vårdats en byggnadskultur, som stått synnerligen högt. Ej minst i planläggningen företedde den ofta prov på en planbildning, som vore förebildlig och därför förtjänade att skyddas genom lag. Känt vore, att dalallmogen särskilt motsåge laga skiftet med bekymmer, och man finge ej förtänka den att helst vilja bo kvar vid de fäderneärvda gårdarna. De många skäl, som anförts härför, behövde icke här upprepas. Det torde vara tillfyllest att hänvisa till nämnda byggnadskultur, utvecklad i plan och bebyggelse, såsom skäl nog att söka finna en utväg till skydd mot faran. Skiftesstadgan gåve i detta fall en anvisning i sin 2 §, vilken lydde: »Ej må dock sådant skifte äga rum å jord, som ingår i tomtindelning å ort på landet, varest tomtindelning såsom i stad finnes.» Tomtindelning förutsatte emellertid en plan — en byplan, vilket begrepp ej kunde fullt inordnas under någon av lagförslagets plantyper utan ändring eller tillägg. I 63 § hette det visserligen, att stadsplanelagen skulle, om Konungen det förordnade, äga »tillämpning för område ä landet, som inrymmer hamnplats, fiskläge eller annan tätare befolkad ort» och således även för by. Men följderna av att stadsplan upprättades torde bliva alltför vittgående även om, såsom i förslag till byggnadsstadga 77 § sades, avvikelse från stadgade grunder för stadsplans uppgörande och byggnadsstadgans tillämpning kunde medgivas. Ej heller kunde begreppet by inneslutas i begreppet byggnadsplaneområde, enär ett sådant enligt 66 § i" stadsplanelagen förutsatte, att större byggnadsverksamhet vore att förvänta inom det område, för vilket byggnadsplan uppgjordes. Otvivelaktigt skulle eljest vad om sådant område föreskreves kunna äga tillämpning även på by. Med stöd av vad sålunda anförts förordades sådan ändring i förslagen, att även begreppet by kunde däri innefattas. Möjligen skulle endast ändring av rubrik och motivering behövas till exempel genom att rubrikerna i såväl
166 stadsplanelag som byggnadsstadga tindrades till: Om byggnadsplaneområden och byar, och att 66 § första stycket av stadsplanelagen finge följande lydelse: »Är större äger tillämpning eller är laga skifte ifrågasatt för by, som ej önskar bymarken skiftad, och föranleda icke — — — — skall byggnadsplan för området upprättas. Sådan plan må, när den avser by, kallas byplan.» Möjligen skulle avsikten kunna vinnas genom inskjutande av en ny paragraf efter 73 t; i stadsplanelagen av ungefär följande lydelse: »År laga skifte ifrågasatt för by och finner byalaget, att marken inom byn ej bör skiftas, skall byplan upprätta*, och gäller därvid vad i 66—73 §§ sagts : samt efter 91 § i byggnadsstadgan etl tillägg så lydande: »Vad ovan i 79—91 §§ stadgats gäller aren om by, för vilken byplan fastställts. » Om stadsplanesamhällen. 62—65 §§. Fastighetsdirektören i Göteborg: Om det, när det gällde stad, finge anses önskvärt (jfr anförande vid (i §) att städerna bibehölles vid rätten att själva få bestämma över stadsplaners omfattning och att statens myndighet hiirutinnan icke utvidgades utöver vad nu gällande lagstiftning härom innehölle, torde däremot i fråga om landsbygden en skärpning av statens kontroll i förevarande hänseende vara påkallad. Pa landsbygden ställde sig förhållandena och intressena i fråga om byggnadsväsendet av åtskilliga orsaker väsentligen olika mot i städerna. En av de största olägenheter, stadssamhällena hade att dragas med, vore den oreglerade byggnadsverksamhet, som brukade uppstå omedelbart utanför stadssamhällenas gränser. Att söka få byggnadsverksamheten inom dylika områden ordnad vore därför en viktig uppgift för stadsplane- och byggnadslagstiftningen. Den nu gällande lagstiftningen hade visserligen gjort ett försök härtill, men bestämmelserna härom hade dock på grund av deras ofullständighet visat sig synnerligen ineffektiva. I de nu föreliggande lagförslagen hade upplagils mera fullständiga och efter vad det ville synas verksammare bestämmelser härom. Emellertid ville det förefalla, som om förslagets bestämmelser beträffande tillsynen över att stadsplanen i s. k. stadsplanesamhällen erhölle erforderlig omfattning behövde kompletteras. Sedan stadsplan för någon del av ett sådant samhälle en gång uppgjorts, ägde samhället i likhet med vad som vore förhållandet i stad själv bestämma angående dess vidare utsträckning. Liksom hittills ofta varit fallet torde man hava anledning antaga, att inom dylika samhällen intresset för byggnadsverksamhetens rationella ordnande icke skulle bliva så synnerligen stort. Det syntes därför finnas skäl för att i lagen uttryckligen tillerkändes Konungens befallningshavande en viss uppsiktsmyndighet över att i sådana samhällen stadsplanen utsträcktes till områden, vilkas intagande i stadsplanen vore behövligt.
167 63—65 §§. Länsarkitekten Stenfors: Det inträffade ej sällan, att intill municipalsamhälles gräns men utanför detta funnes områden, vilka på grund av byggnadsförhållandena därstädes rätteligen bort tillhöra municipalsamhället. Omständigheterna i övrigt gjorde det olämpligt, att områdena skulle bilda egna sådana samhällen. Emellertid motsatte sig det förefintliga municipalsamhället ett införlivande av sagda områden, exempelvis av det skälet att åtgärden skulle för samhället innebära endast utgifter för belysning, polisbevakning m. m. utan motsvarande fördelar för detsamma. Nu gällande lag innehölle ingen uttrycklig föreskrift därom att ett sådant införlivande av områdena skulle kunna ske mot samhällets bestridande. Föreliggande lagförslag hade i detta hänseende icke undergått någon komplettering. Det syntes Stenfors dock önskvärt, att så finge ske för att säkerställa en nödvändig tillsyn över bebyggandet i berörda grannområden. Principiellt sett skulle detta icke egentligen innebära något nytt, ty enligt gällande lag, liksom också föreliggande lagförslag, ägde Konungen förordna om tillämpande av här åsyftade stadganden inom visst område även mot ortsbefolkningens vilja. Liknande omständigheter förelåge i sådant fall, då på grund av försiggången utveckling av bebyggandet inom en trakt ett förefintligt mindre municipalsamhälle omslötes av mark, vars bebyggande vore aktuellt och beträffande vilken fråga uppstått om dess ingående i ett nytt större municipalsamhälle. Det spörsmålet förelåge då, huruvida det mindre redan befintliga municipalsamhället, vilket alltså komme att instängas av det större, skulle kunna mot dess bestridande bringas att upphöra för att uppgå i det blivande större. Huvudfrågan vore i själva verket, huruvida successivt tillkommande, varandra angränsande samhällsbildningar skulle, där de vore belägna inom en och samma kommun, sammanföras till ett enda municipalsamhälle eller bilda en grupp av sinsemellan i sina angelägenheter självständiga sådana. Stenfors syntes avgjort sammansmältningen lämpligast. Ett förordnande om stadsplanelagens tillämpande för en ort kunde innebära synnerligen svåra ekonomiska pålagor för det sålunda blivande samhället, såsom i form av lösensskyldigheter av olika slag, underhåll av vägar, anordnande av avloppsledningar. Att berörda slags förordnande icke utfärdats i flera full än skett, torde huvudsakligen ha berott på betänkligheter, orsakade av dylika förhållanden. Särskilt villaområden plägade vara illa ställda i dessa hänseenden. Det affärsföretag, som verkställt exploatering av marken därinom för bebyggande, hade småningom kommit i det läget att endast mindre markdelar återstode att sälja, för vilka företaget icke kunde påräkna någon nämnvärd vinst. Anlagda vägar vore av dålig beskaffenhet och fordrade dyrbart underhåll, avloppsförhållandena hade, sedan området praktiskt taget fullbyggts, blivit olidliga och, vad än värre vore, kunde måhända icke utan oöverkomliga kostnader ordnas tillfredsställande, t. ex. emedan det vattendrag, som skulle kunna mottaga avloppet, låge väsentligen högre än de bebyggda delarna eller synnerligen långt därifrån. Markexploatören hade all anledning att söka övervältra vidare utgifter för dylikt områdes handhavande på ett blivande samhälle och gjorde fördenskull framställning hos vederbörande myndigheter om bildandet av sådant. Det kunde icke förtänkas villaägarna, att de med all makt strävade att undgå detta. — Ej sällan förekomme, att stammarkens ägare
168 vägrade avstå till det blivande samhället den för samfärdsel upplåtna vägmärken, liksom han ej heller i dess ägo överläte någon som helst mark för parker, lekplatser, offentliga byggnader m. m. Allt detta skulle i sådant fall bli det nya samhällets sak att i sinom tid inköpa. Det syntes Stenfors nödvändigt att i lag infördes föreskrifter, som på rimligt sätt reglerade de nu berörda förhållandena till skydd för ett blivande samhälle. Enbart beviljande av uppskov med ett under dylika omständigheter tillkommet samhälles bestridande av sagda utgifter löste icke spörsmålet, utan erfordrades de ogynnsamma förhållandenas definitiva reglering så långt möjligt vore senast vid municipalsamhällets tillkomst som sådant. Detta gällde redan påbörjade samhällsbildningar. Vid härefter nytillkommande sådana vore skäl att redan vid tidigaste stadium tillse, att ifrågavarande spörsmål vunne beaktande. Det inträffade nämligen ej sällan, att ett villabolag även med de bästa föresatser genom dålig skötsel eller oberäknade svårigheter av olika slag senare komme i det läget, att det av ekonomiska orsaker icke vore i stånd att avstå mark för allmänna ändamål eller icke kunde överlämna den gravationsfri. Ofta hände, att bolaget, trots vackra förespeglingar gent emot markköparen, för enskilt bebyggande styckade och sålde all sådan mark, som kunde lämpa sig för parker, lekplatser, offentliga byggnader m. m. I dylika fall bleve det givetvis för sent att vidtaga åtgärdeiför behovens tillgodoseende först vid det utvecklingsstadium, då municipalsamhälle skulle bildas. Fall kunde emellertid förekomma, då markexploatören ivrigt motsatte sig ett municipalsamhälles bildande. Detta plägade inträffa, då exploatören ännu hade stora markområden osålda. Det låge då ej sällan i hans intresse att vara så obunden som möjligt av offentlig kontroll vid handhavande av sitt företag. I sådant fall förekomme, att han vägrade myndigheterna tillgång till eller erhållandet av kopior av kartor och övriga handlingar, som kunde erfordras för bedömande av väckt fråga om municipalsamhällebildning, och även eljest på allt sätt försvårade vederbörlig utredning. Faktiskt torde åtskilliga gånger samhällsbildandet ha fått, till avsevärd skada för orten, anstå på grund av svårigheten att åstadkomma för frågans prövning erforderligt material. Även häri syntes Stenfors åtgärder erforderliga. I anslutning till vad Stenfors tidigare anfört syntes honom orden »och å del av tomt, varav annan del är i annan ägares hand», böra ur 64 § utgå. 63 §. Medicinalstyrelsen: I denna § nämndes såsom exempel på tätare befolkade orter hamnplatser och fisklägen. Någon inne i landet belägen ort, t. ex. järnvägsstationssamhälle eller dylikt, kunde här tillfogas. Se även yttrande vid 18 § av förste provinsialläkaren i Uppsala län. Byggnadsrådet Lilljekvist: Hade förordnande enligt 36 § andra stycket av 1907 års stadsplanelag utfärdats för ort på landet, skulle stadsplan upprättas; det vore emellertid icke nödvändigt, att stadsplan genast upprättades för hela området. Sedan stadsplan upprättats och vunnit fastställelse, upphörde gällande byggnadsförbud, även om stadsplanen endast omfattade del av området, och byggnadsverksamheten bleve fri å det icke planlagda området. För ort, där icke stadsplan funnes, men Konungen enligt samma 36 § tredje stycket förklarat, att med avseende å viss bebyggd del av dess område skulle gälla vad i 2 § stadsplanelagen sägs angående stadsplan, som av ålder består,
169 bleve enligt nuvarande lag dock byggnadsförbudet gällande inom området i övrigt, intill dess stadsplan därför fastställts. Kommittén föresloge nu, att för likformighet även sistberörda byggnadsförbud skulle upphöra i samband med den avgivna förklaringen, att visst område skulle räknas som stadsplan,. som av ålder bestode. Kommitténs förslag vore fullt konsekvent, och ett utsträckande av byggnadsförbud i första eller andra fallet under för lång tid torde ej vara praktiskt genomförbart. Det hade emellertid visat sig, att frigörandet av byggnadsverksamheten å de icke planlagda, oftast större delarna av område, som planläggningsförordnandet avsett, vore till största olägenhet icke blott genom det mer eller mindre godtyckliga bebyggandet av områdena i fråga, som frigörandet medförde, utan ock därigenom att byggnadsverksamheten förflyttade sig från det planlagda området till det frilagda. Lilljekvist ville med detta påpekande framhålla nödvändigheten av att, i och med fastställande av stadsplan för endast en del av område, byggnadsförbud skulle vara rådande å övriga delar, intill dess antingen lämpliga utomplansbestämmelser därför fastställts, vilket kunde ske i samband med stadsplanens fastställelse, eller ock byggnadsordning för orten samtidigt antoges och förklarades gällande även' för de icke planlagda delarna. 64 §. Byggnadsrådet Lilljekvist: I denna paragraf hade kommittén föreslagit, att därest för samhälle ä landet det skulle visa sig, att vad i lagen vore stadgat för stad angående förbud mot nybyggnad inom byggnadskvarter å mark, som ej blivit tomtindelad, och å del av tomt, varav annan del vore i annan ägares hand, eller angående upplåtande av gata, skulle bliva för samhället allt för betungande, Konungen därutinnan skulle äga medgiva den lindring, som med hänsyn till förhållandena inom samhället kunde prövas nödig. Paragrafen torde i manga fall komma till nytta, då den vore avsedd att ersätta vad i gällande lag funnes stadgat om anstånd med genomförande av stadsplan och tomtindelning. Följden av dylikt anstånds beviljande medförde beträffande rätt att verkställa nybyggnad, att under anståndstiden någon stadsplan eller tomtindelning för området ifråga ej förefunnes, en olägenhet, som borde avhjälpas. Den granskning, som enligt nu föreliggande förslag skulle föregå varje dispens från nybyggnadsförbud, säkerställde att intet otjänligt bebyggande kunde äga rum; någon inskränkning i den Konungen givna rätten till eftergift syntes av denna anledning mindre nödvändig. — Ifrågasättas kunde, huruvida ej denna paragraf borde kunna vinna tillämpning även för stad beträffande dess yttre planlagda områden. Svenska kommunaltekniska föreningen: I överensstämmelse med vad föreningen anfört vid 13 och 15 §§ rörande bebyggande av en del av tomt, varav annan del vore i annan ägares hand, föresloges, att lindring i sådant avseende ej heller skulle få förekomma beträffande stadsplanesamhällen; varför ur paragrafen borde uteslutas följande mening: — — »och å del av tomt, varav annan del är i annan ägares hand» — — — —. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: I avsikt att ej göra stadsplanens genomförande allt för betungande inom mindre bärkraftiga stadsplanesamhällen å landet hade i 64 § bl. a. föreslagits,. att Konungen skulle kunna medgiva lindring i stadsplanens stadganden angående byggnadsförbud å del av tomt, varav annan del vore i annan ägares hand: 22—22523.
170 En dylik lindring komme säkerligen att begagnas av den enskilde markägaren framför allt i de fall, da tomtdelen hade ringa eller ingen utsträckning utmed gata, ty storleken av den markägaren åliggande ersättning för gätumark, gatas utläggning m. m. berodde helt och hållet pä fasadlängden utmed gatan. Detta förhållande torde kunna utnyttjas på ett för samhället föga gynnsamt sätt, då den enskilde markägaren givetvis i det längsta ville undvika att förvärva mera mark utmed gata än som vore absolut nödvändig! för tillträde till tomtdelen. På detta sätt kunde stora delar av gatukostnaderna, som rätteligen skulle bestridas av fastighetsägarna utmed gatan, komma alt överflyttas på samhället, och dessutom förhindrades och försvårades härigenom genomförandet av såväl stadsplanen som tomtindelningen. Den tempopara lättnad i samhällets lösningsplikt till tomtdel, som skulle kunna bliva en följd av ett utsträckt bebyggande av tomtdelar, torde härigenom bliva mera skenbar än verklig, och det även på grund av de förut under 13 § påvisade ohigenheter, som hade sin grund i ett bebyggande av tomtdelar. Det vore därför Samuelsons och Södergrens uppfattning, att man i sludsplanelagen borde nöja sig med att för den enskilde markägaren möjliggöra en lindring i förbudet mot nybyggnad inom ej tomtindelat område och för samhället en lindring i skyldigheten att upplåta gätumark. Skulle ytterligare lindringar anses önskvärda, borde man kunna avpruta på fordringarna å tomts form samt å byggnads läge å tomten.
Om byggnadsplaneområden. 6 6 - 7 3 §§. (Se även de särskilda paragraferna här nedan.) Byggnadsrådet Lilljekrisf: Byggnadsplan skulle upprättas för område ii landet, inom vilket större byggnadsverksamhet vore att förvänta och där stadgandena angående stads planläggning och bebyggande icke vore tillämpliga samt omständigheterna ej heller föranledde, att förordnande om sådan tillämpning borde meddelas. Med sitt förslag angående byggnadsplan sade sig kommittén avse att åstadkomma en sådan förenklad plan för bebyggandet, som av bostadskommissionen förordats. Byggnadsplanen skulle alltså innehålla allenast de väsentligaste beståndsdelarna av en stadsplan, d. v. s. upptaga byggnadsmark, vägar och andra för allmän samfärdsel avsedda områden, höjdlägen i nödig omfattning samt de ytterligare bestämmelser, som funnes erforderliga angående användandet av i planen ingående mark. Förslaget vore sålunda en utveckling av 42 § fastighetsbildningslagen i anslutning till vad inom byggnadsstyrelsen redan utpraktiserats. Olikheten bestode däri, att enligt gällande lag Konungen skulle förordna om plans (stadsplans) uppgörande, varemot av kommittén nu föresloges att planen (här kallad byggnadsplan) skulle uppgöras genom Konungens befallningshavandes försorg, när befallningshavanden funne sådant erforderligt. Byggnadsplans upprättande vore enligt kommitténs mening en offentlig angelägenhet, varför för ändamålet nödiga medel borde ställas till Konungens befallningshavandes förfogande genom anslag å riksstaten. Ägare av sådan mark, som genom det allmännas försorg planlades för bebyggande, och vilken ägare hade fördel av planen, borde dock slutligen helt eller delvis vidkännas kostnaderna för planläggningen. Hade markägaren själv
171 begärt byggnadsplan, syntes han pliktig förskjuta det belopp, som Konungens befallningshavande kunde finna lämpligt. Lilljekvist hade i samband med förut framlagda förslag till åstadkommande av snabb och effektiv kontroll över begynnande jorddelning för byggnadsändamål berört byggnadsplanefrågan och hänvisade till vad han där framhållit. 1 Genom de första styckningsplanernas obligatoriska kontrollering av länsarkitekt och godkännande av befallningshavande såsom villkor för avstycknings fastställande skulle, om detta förslag vunne gillande, den snabbare form för kontrollen, som bostadskommissionen med rätta ansett önsklig, bliva möjliggjord; härigenom skulle uppgörandet av byggnadsplan kunna anstå, tills man vunnit mer erfarenhet om det föreliggande bebyggandets omfattning och art. Behovet av byggnadsplan såsom ett mellanstadium mellan den mera fria styckningsplanen och den slutliga stadsplanen framträdde, så snart mera fasthet i planeringen bleve önsklig och behovet av vissa bestämmelser gjorde sig gällande för områdes användning utöver de föreskrifter, som byggnadsordningen för landet skulle innehålla. För uppordnandet av ett tätare bebyggande, innan egentlig samhällsbildning föreläge, vore tillkomsten av byggnadsplan jämte bestämmelser samt tillgäng till kontroll genom byggnadsliskal av största värde. Den förenkling, som skulle uppstå, därest Konungens befallningshavande ägde avgöra när behov av byggnadsplan förelåge, vore påtaglig; av ännu större betydelse vore, att befallningshavanden även skulle ombesörja planens uppgörande. Man kunde därigenom även förutse, att uppdraget att uppgöra planerna komme i sakkunniga händer, varigenom större snabbhet än vad nu vore fallet skulle vinnas och tiden, som det utfärdade byggnadsförbudet behövde gälla, kunna förkortas. Med kännedom om de stora olägenheter och de framtida kostnader för de vederbörande samhällena, som ett planlöst eller efter olämplig plan tillkommet bebyggande medförde, måste Lilljekvist på det ivrigaste biträda kommitténs uttalande, att rationell planläggning vid samhällens första tillkomst måste anses såsom en offentlig angelägenhet. Att medel därför skulle förskotteras av staten och sedan återfordras av markexploatören bleve-därmed fullt naturligt. För detta ändamål masle sålunda medel förskottsvis ställas till förfogande; möjligen lian någon för ändamålet tillkommen fond. Om kommittén, vilket Lilljekvist ej förmodade, avsett att varje planläggning skulle påfordra framställning om anslag och alltså bliva föremål för riksdagens prövning, skulle tidsutdräkten bliva för stor. Beträffande 71 §, som stadgade att i byggnadsplaneområde för samfärdseln erforderlig mark skulle i viss utsträckning upplåtas för ändamålet utan ersättning, under det att äganderätten förbleve i dens hand, som upplåtit densamma, ansåge Lilljekvist sig böra förorda till prövning kommunaltekniska föreningens förslag, att den för samfärdseln inom byggnadsplaneområdet avsedda marken skulle i samband med byggnadsplanens genomförande ej blott upplåtas för allmänt begagnande, utan även utan ersättning överlåtas till den kommun, inom vilken området vore beläget, med skyldighet för kommunen att sedermera överlåta marken till det samhälle, vari byggnadsplaneområdet förr eller senare komme att uppgå. Att en del svårigheter här kunde uppstå, särskilt vid områden där exploateringen av marken redan fortskridit i större omfång, syntes troligt, men vid påbörjande samhällsbildning torde svårigheterna vara mindre. 1
Se ovan sid. 31 o. f.
172 Samma fordringar, som från stads sida ställdes på enskild markägare, som enligt 6 § i kommitténs förslag påfordrade stadsplan över sitt område i och för områdets utnyttjande för byggnadsändamål, måste enligt Lilljekvists mening det allmänna och tomtköparen hava rätt att ställa på varje markexploatör, där det visade sig, att försäljning förelåge i sådan utsträckning, att rationellt ordnade samfärdselvägar måste anläggas. Dessa fordringar på markförsäljaren borde ur hälsovårdssynpunkt helst även omfatta krav på denne att sörja för anläggning av erforderliga huvudavloppsledningar. Härigenom skulle även en önskvärd hämsko sättas på det ansvarslösa avstyckandet och schackrandet med mark för bostadsbebyggande. Länsstyrelsen i Stockholms län: Enligt 37 § i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning ägde Konungen förordna om upprättande av stadsplan för dylika områden samt sedermera fastställa stadsplanen. Framställning om sådant förordnande finge göras av vederbörande länsstyrelse eller av områdets ägare. Motsvarande bestämmelse funnes intagna i 1 kap. 42 § i lagen om fastighetsbildning i stad. I nu föreliggande lagförslag, 66 och 67 §§, återfunne man motsvarande bestämmelser. Den plan, som enligt förslaget kunde komma att upprättas för dylika områden, benämndes visserligen icke såsom uti de nämnda lagarna stadsplan, utan byggnadsplan, men någon verkligt saklig skillnad mellan dessa planer funnes knappast. Byggnadsplanen, som torde vara avsedd att utgöra en något förenklad stadsplan, fastställdes, även den, av Konungen. Initiativet till planens upprättande toges av länsstyrelsen, vilken myndighet, därest den på framställning av markägare, samhälle eller eljest funne att byggnadsplan borde upprättas, skulle hava att ombesörja uppgörande av förslag till sådan plan. Enligt länsstyrelsens uppfattning hade anledningen till att föreskrifterna rörande upprättande av stadsplan för område å landet, där större byggnadsverksamhet vore att förvänta, kommit att. bliva, i stort sett, en död bokstav, icke varit den, att sakkunnigt biträde för planens upprättande icke kunnat erhållas. En mycket kraftigt bidragande orsak att så blivit förhållandet hade man däremot utan tvivel att söka i den omständighet, att medel för att bekosta upprättandet av förslag till sådan plan icke stått till länsstyrelsernas förfogande. Kommittén hade i föreliggande förslag beaktat detta förhållande och i 67 § intagit bestämmelser rörande kostnaden för planens uppgörande. I sådant avseende hade kommittén föreslagit, att markägare, som av byggnadsplan hade fordel, kunde förpliktas att helt eller delvis, efter ty skiiligt prövades, återgälda statsverket kostnaden för planens uppgörande, och att, om markägaren begärt byggnadsplan, han skulle vara pliktig att för ändamålet förskjuta det belopp, länsstyrelsen kunde finna lämpligt. Av stadgandet torde följa att, utom i sistberörda fall, länsstyrelsen skulle förskjuta de medel, som erfordrades för planens.uppgörande, men med skyldighet för markägaren att återgälda förskottet, helt eller delvis, om han hade fördel av byggnadsplanen. Av motiveringen, sid. 283, framginge, att kommittén tänkt sig, att förslag om ersättningsskyldigheten borde uppgöras i sammanhang med förslaget till byggnadsplan, varigenom jordägaren bleve satt i tillfälle att däremot framställa de erinringar, vartill han kunde finna sig befogad, varefter ersättningsfrågan skulle överlämnas till Kungl. Maj:ts avgörande i sammanhang med byggnadsplanen. Det hade, enligt länsstyrelsens mening, varit lyckligt om detta kommit till uttryck i lagtexten, vilken jämväl bort innehålla bestämt uttalande, att kostnaden skulle förskjutas av statsmedel utom i det fall, att markägaren begärt byggnadsplan.
173 Om också kommittén sålunda funnit en form för ersättningsfrågans bedömande, ansåge länsstyrelsen likväl med hänsyn till de svårigheter och olägenheter i praktiskt hänseende, som torde komma att göra sig gällande vid genomförandet av kommitténs förslag rörande byggnadsplaner, detsamma icke böra vinna godkännande. Rörande dessa svårigheter och olägenheter tilläte sig länsstyrelsen hänvisa till vad länsarkitekten Stenfors anfört beträffande förslagen till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad och till lag om ändring i lagen den 12 maj 1917 om tillägg till lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring. 1 De av länsarkitekten bärutinnan framlagda synpunkter ansåge länsstyrelsen vara värda synnerligt beaktande. Länsstyrelsen kunde dock icke helt biträda det förslag, som länsarkitekten i denna del framställt. Han ville ersätta byggnadsplanen med en annan form av stadsplan, som han benämnde skelettstadsplan. Denna senare, vilken jämväl skulle fastställas av Kungl. Maj:t, skulle inskränka sig till att upptaga de för området behövliga huvudtrafiklederna jämte mark, avsedd att reserveras för torg, parker, idrottsplatser och offentliga byggnader. Efter det en sådan plan tillkommit, ansåge länsarkitekten att med indelningen av marken i övrigt uti byggnadskvarter och bostadsgator kunde utan större risk få ske med en viss frihet. Kommitténs förslag om byggnadsplan avsåge att redan på det tidiga stadium, som förutsattes i lagförslagets 66 §, åstadkomma en regleringav markutrymmena inom området i syfte att förhindra, att dessa utrymmen komme att disponeras på ett sådant sätt, som skulle förhindra upprättandet av en för området lämplig stadsplan. Detsamma avsåge även länsarkitekten med sitt förslag om skelettstadsplan (en benämning som länsstyrelsen för sin del funne föga tilltalande). Skillnaden mellan de båda förslagen vore den, att det senare åsyftade att vinna samma mål med enklare medel än det förra. Båda hade dock det gemensamt, att de förutsatte en av Kungl. Maj:t fastställd plan. Länsstyrelsen ville emellertid ifrågasätta, om icke resultatet skulle kunna vinnas även med iakttagande av ännu enklare former än de, länsarkitekten föreslagit. Enligt länsstyrelsens mening skulle beträffande jorddelning, som visade tendens till bildande av bostadsfastigheter i mera samlad förläggning, vederbörande myndighet äga befogenhet att vägra fastställelse å förrättningen, intill dess jordägaren framlagt en plan för delningen. Denna plan, som i främsta rummet skulle upptaga huvudtrafiklederna men även kunna provisoriskt angiva användningen av markutrymmet i övrigt, skulle granskas av länsstyrelsen med anlitande av länsarkitekten såsom sakkunnigt biträde. Funnes planen tillfredsställande, d. v. s. funnes den, så vitt på detta stadium kunde .bedömas, möjlig såsom stomme för en blivande stadsplan, hade den fastställande myndigheten att tillse, att delningen skedde i enlighet med den granskade planen. Denna fastställdes icke och vore till sin natur provisorisk och endast avsedd att tjäna till ledning vid fastställandet av jorddelningar. Planen kunde följaktligen, när så funnes lämpligt, underkastas jämkningar och ändringar av den granskande myndigheten. I 5 kap. 8 § lagen om fastighetsbildning i stad föreskreves: »Ej må i något fall avstyckning så verkställas, att markens ändamålsenliga bebyggande försvåras.» Denna föreskrift måste, om den tillämpades å sådana fall, varom här vore fråga, betyda att avstyckningar inom sådant område icke finge ske på ett sådant sätt, att därigenom äventyrades möjligheten att för området åstadkomma en ändamålsenlig stads1
Se Stenfors' yttrande här nedan sid. 200 o. f. samt 205 o- f.
174 plan. Befunnes vid den granskning av avstyckningarna, som företoges av den myndighet, som hade att meddela fastställelse å dem, att fara i nyss antytt hänseende förelåge, borde ägaren föreläggas att inkomma med plan över områdets lämpliga delning i avstyckningshänseende. Sedan sådan plan inkommit och granskats samt, där så erfordrades, jämkats eller rättats, borde vid verkställande av avstyckningar inom området denna plan följas. Om så ej skedde, borde sökt fastställelse å avstyckning vägras, så vida ej faran genom ändamålsenlig jämkning av planen kunde avlägsnas. Då fråga vore om avstyckningar, kunde sålunda redan nu det föreslagna tillvägagångssättet tillämpas. Enligt länsstyrelsens mening borde i lagstiftningsväg åstadkommas, att jämväl beträffande andra slag av jorddelningar ett liknande tillvägagångssätt kunde komma till användning. Enligt länsstyrelsens mening skulle med tillämpning av vad nu föreslagits förhindras ett planlöst bebyggande av sådana områden, som åsyftades i 1 kap. 42 § i lagen om fastighetsbildning i stad och i 66 § av kommitténs förslå»- till stadsplanelag, på samma gång man undveke att på ett allt för tidigt stadium fastlåsa riktlinjerna för byggnadsverksamheten å området. Länsstyrelsen ansåge det nämligen vara förmånligt så väl från allmän synpunkt som ock för markköpare, att byggnadsverksamheten under sakkunnig ledning reglerades under så mjuka former, som omständigheterna medgäve. Om, såsom länsstyrelsen föreslagit, det beträffande sådana områden, varom nu vore fråga, skulle för erhållande av fastställelse å verkställd jorddelning fordras, att plan för områdets ändamålsenliga reglering med hänsyn till dess framtida bebyggande framlades, låge det naturligtvis i markexploatörens intresse att föranstalte om att en sådan plan så fort som möjligt upprättades. Prövningen av planens ändamålsenlighet behövde icke draga någon längre tid, och följaktligen kunde byggnadsverksamheten, utan att hindras av något byggnadsförbud, snart nog taga sin början. Slutligen ville länsstyrelsen såsom en ytterligare fördel framhålla, att regleringsplanen automatiskt framtvingades utan någon kostnad för statsverket. Länsarkitekten Stenfors: I fråga om tidpunkten, då byggnadsplan skulle upprättas, funnes även vissa stadganden i det av kommittén upprättade förslag till lag om ändring i tilläggslagen till lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring. Stenfors hade upptagit denna huvudfråga till behandling i ett sammanhang vid yttrandet över sagda lagändringsförslag. l Föreskriften i 70 § andra stycket syntes Stenfors böra kompletteras med det i 10 § motsvarande stycke förekommande villkoret: »och ändringen finnes för ett ändamålsenligt bebyggande lämplig.» I anslutning till vad Stenfors i ämnet anfört under 63—65 §§ ville han beträffande innehållet i 71 § uttala som sin mening, att detta icke tillfredsställande löste vidhörande spörsmål. Stenfors kunde icke anse det nog, att endast upplåtelse till begagnande krävdes i fråga om mark, som till följd av nybyggnad erfordrades för samfärdseln inom området. Kostnaderna för såväl själva vägmärken som ock dess iordningställande till brukbart skick, även med eventuellt förekommande avloppsledningar, hade givetvis vid markens exploatering beräknats skola ersättas av köpare av byggnadsplatserna, vilka sålunda i själva verket förutom tomtplatsen även betalade nämnda kostnader. Redan med hänsyn härtill torde det vara mindre tillfredsställande, att det en 1
Se sid. 205 o. f.
175 gång blivande samhället, d. v. s. så gott som uteslutande tomtplatsernas ägare, skulle nödgas inköpa samfärdselmarken, och då för andra gången. Funnes icke inom byggnadsplaneområdet villaförening eller annan juridisk person, till vilken samfärdselmarken med däri eventuellt nedlagda avloppsledningar kunde med äganderätt överlåtas, borde detta enligt Stenfors' förmenande ske till vederbörande kommun för överlämnande sedermera till blivande samhälle å området. Då enligt lagförslaget, som nyss nämnts, jordstyckningen för ett tätare bebyggande alltid skulle förutsätta åtminstone byggnadsplans lagliga tillkomst, torde vid dylik plans fastställande alltså i regel icke förefinnas annan fastighet än sådan, som vid blivande jorddelning utgjorde stamfastighet och till vilken den blivande vägmärken även hörde. Bebyggandet skedde väl i regel a fastigheter, som tillkommit efter byggnadsplans fastställande, och torde dessa utom i mera sällsynta fall icke tillhöra samma ägare som vägmärken. Föreskriften syntes därför i sin nuvarande avfattning sakna avsevärd betvdelse och borde ändras till att få den tydligen avsedda större räckvidden. 66 §. Medicinalstyrelsen: Andra stycket borde erhålla följande ändrade lydelse: •sådan plan omfattning, bestämmelser angående avloppsvattnets avledande samt de ytterligare område (byggnadsplanebestämmelser)». Furste provinsialläkaren i Stockholms län: Ville framhålla, att i motiveringen till denna paragraf sades, att här avsåges åstadkomma en sådan förenklad plan, som av bostadskommissionen förordades. Bostadskommissionen hade emellertid i § 79 ett moment om avloppsvattens avledande, vilket av kommittén utelämnats. Detta borde dock särskilt utsättas, ej blott ingå i >vtterligare bestämmelser»'. 67 §. Medicinalstyrelsen: Hälsovårdsnämnden och 'helst även förste provinsialläkaren syntes böra höras angående byggnadsplan, som här avsåges, innan densamma fastställdes. Vissa förste provinsialläkare hava uttalat enahanda önskemål. Förste provinsialläkaren i Västerbottens län: I tredje stycket av 67 t; hette det: »Markägare, som etc.» Vem som här skulle döma "vore dock ej klart. Av det hela torde möjligen kunna framgå, att Konungens befallningshavande avsåges, men detta vore ej obestridligt. Punkten borde förtydligas. _ Vattenfallsstyrelsen: För s. k. byggnadsplaneområden skulle enligt förslagets 67 § Konungens befallningshavande äga ombesörja stadsplans upprättande och markägare, »som av byggnadsplan haft fördel», därefter vara skyldig till statsverket återgälda kostnaden för planens upprättande. Detta stadgande syntes kunna bliva för markägare onödigt betungande. Det torde enligt vattenfallsstyrelsens förmenande åtminstone böra mildras, så att markägaren bleve satt i tillfälle att själv gå i författning om byggnadsplanens upprättande. Härvid kunde ju viss tid föreläggas honom, inom vilken av sakkunnig person upprättad byggnadsplan skulle vara till Kungl. Maj:t ingiven, vid risk att dess upprättande eljest skedde på markägarens bekostnad genom Konungens befallningshavandes försorg. Svenska teknologföreningen: I allmänhet torde det väl vara lämpligt, att markägare, som här avsåges, själv ginge i författning om uppgörandet av
176 förslag till byggnadsplan. I alla händelser syntes, därest sådant förslag pä hans föranstaltande uppgjorts, detsamma böra vara förtjänt av en viss hän:syn från Konungens befailningshavandes sida, så att detsamma, där sä kunde ske, lades till grund för ärendets vidare behandling. För att betona önskvärdheten av markägarens medverkan härvidlag syntes det lämpligt att paragrafens första stycke omformulerades, exempelvis genom att efter orden: > besörje Konungens befallningshavande» inskötes orden: »genom områdets ägare eller annorledes». Enligt tredje stycket kunde markägare, som hade fördel av byggnadsplan, förpliktas att helt eller delvis, efter ty skäligt prövades, återgälda statsverket kostnaden för planens uppgörande. Denna bestämmelse syntes kunna leda till obilliga resultat. Om markägaren hade verklig fördel av planen och hans ekonomiska förhållanden icke lade hinder i vägen, torde han icke underlata att gå i författning om planens upprättande och finge då givetvis själv vidkännas kostnaden därför. Om återigen statsmyndigheterna ansåge sig böra utan hans medverkan låta upprätta plan, torde det få antagas, att avsikten huvudsakligen vore att tillgodose ett allmänt intresse, och det torde då vara rimligt, att statsverket självt finge vidkännas kostnaden för planens upprättande. Föreningen föresloge därför, att denna bestämmelse uteslötes. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller önskvärdheten av ett fullständigande av 67 § med uttrycklig bestämmelse att frågan om förpliktande för markägare att helt och hållet eller delvis återgälda statsverket kostnad för byggnadsplans upprättande skulle av Kungl. Maj:t avgöras. Länsstyrelsen i Gottlands län: Markägare, som hade fördel av byggnadsplan, kunde enligt denna paragraf förpliktas gottgöra statsverket dess kostnad för planens uppgörande. Det angåves emellertid icke, i vilken ordning sådant förpliktande skulle äga rum. Prövning av ersättningsfrågan borde enligt länsstyrelsens åsikt i händelse av tvist hänskjutas till domstol eller skiljemän. Länsstyrelsen i Örebro län: Av motiverna till paragrafen framginge, att beslut om förpliktande för markägare att återgälda kostnad för uppgörande av bvggnadsplan skulle meddelas av Kungl. Maj:t i sammanhang med byggnadsplanens fastställande. Till undvikande av osäkerhet härutinnan syntes det ilämpligt, att bestämmelse härom intoges i lagtexten. 08 §. Svenska teknologföreningen: För undvikande av olägenheter för markägarne av det här förutsatta nybyggnadsförbudet syntes detsammas giltighet böra inskränkas till högst ett år, dock med rätt för Kungl. Maj:t att, där synnerliga skäl förelåge, medgiva förbudets prolongering. Här må jämväl hänvisas till förste provinsialläkarens i Uppsala län yttrande vid 18 §. 70 §. Svenska kommunaltekniska föreningen: Begreppet tomt funnes visserligen ej •tydligt definierat i gällande lagstiftning, men lagen om fastighetsbildning i stad förutsatte, att tomt utgjorde del av i stadsplanen ingående byggnadskvarter. I och med den nu föreslagna möjligheten att fastställa tomtindelning för byggnadsmark inom område, för.vilket byggnadsplan gällde, skulle begreppet tomt Mdanefter få en annan innebörd än hittills, vilket torde böra uppmärksammas
177 särskilt vid dylikt områdes inkorporering med stad eller stadsplanesamhälle, så att ej oreda i fastighetsregistreringen uppstode. Med hänsyn till av föreningen föreslagna kompletteringar av stadsplanelagens stadgande rörande tomtindelning torde föreliggande paragraf böra utökas med en bestämmelse om att för tomtindelning, varom här vore fråga, i tillämpliga delar skulle gälla vad som i stadsplanelagen stadgades om tomtindelning i stad. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg hava gjort enahanda uttalande. 71 §. Svenska komtnunaltekniska föreningen: Enligt denna paragraf skulle inom byggnadsplaneområde för samfärdseln inom detsamma erforderlig och enligt byggnadsplanen därför avsedd mark i viss utsträckning upplåtas för ändamålet utan ersättning. Äganderätten till denna mark förbleve emellertid fortfarande i dens hand, som upplåtit densamma. Givetvis hade markägaren vid områdets exploatering enligt byggnadsplanen lagt värdet av den för samfärdseln inom området nödiga marken på den försäljningsbara byggnadsmarken och sålunda därigenom gjort sig betald för den förstnämnda vid den sistnämnda markens avyttrande. När sedermera byggnadsplaneområdet komme att övergå till samhälle, där stadsplan skulle fastställas för samma område, måste samhället på grund av stadsplanelagens förpliktelser förr eller senare lösa gatumarken, vilken väl i huvudsak komme att sammanfalla med den för samfärdsel avsedda marken i byggnadsplanen, varigenom markägaren finge ersättning för samma mark två gånger. Bortsett från att marken ifråga med säkerhet komme att betydligt stiga i värde och sålunda i onödan betunga samhället, bleve det så småningom tomtägarna — allt efter nybyggnads utförande — som ännu en gång, och nu i form av gatumarksersättning, finge betala den för samfärdseln avsedda marken. Vid sådant förhållande ansåge föreningen, i motsats till vad kommittén i sin motivering rörande denna paragraf anfört, att äganderätten till den för samfärdseln inom byggnadsplaneområdet avsedda marken i samband med byggnadsplanens genomförande skulle upplåtas för allmänt begagnande och utan ersättning överlåtas till den kommun, varinom området vore beläget, med given skyldighet för kommunen att i sin ordning överlåta marken mot självkostnad till det samhälle, vari byggnadsplaneområdet förr eller senare torde komma att uppgå. De svårigheter och olägenheter, en sådan anordning skulle medföra, torde ej vara av större omfattning än att de kunde övervinnas. En dylik lösning av frågan skulle i varje fall rent nationalekonomiskt sett vara till ej oväsentlig fördel för samhällena. I anslutning till det sålunda anförda föresloges, att 71 § omarbetades och utvidgades i angiven riktning. Svenska teknologf öreningen: Enligt denna paragraf skulle inom bvggnadsplaneområde för samfärdseln inom detsamma erforderlig och enligt byggnadsplanen därför avsedd mark i viss utsträckning upplåtas för ändamålet utan ersättning. Av bostadskommissionen hade i enlighet med ett av kommunaltekmska föreningen på sin tid väckt förslag ifrågasatts, att markägaren skulle förpliktas att i viss omfattning överlåta dylik mark med äganderätt till kommunen eller annan juridisk person för att sedermera en gång övergå till det samhälle, som kunde komma att bildas av byggnadsplaneområdet. Stads2 3 — 2252.3.
178 planelagskommittén förklarade emellertid, att den icke ville gå så långt, delvis till följd av de svårigheter och olägenheter, som i formellt hänseende och med hänsyn till tredje mans rätt skulle vara förknippade med en dylik förpliktelse, men även av den grund, att en dylik anordning knappast syntes passa för ett område i det tidiga skede av bebyggande, som förelåge, då byggnadsplan komme till användning. Enligt teknologföreningens mening skulle det emellertid vara en stor fördel, att även äganderätten till den för samfärdseln inom området avsedda marken kunde redan på detta tidiga stadium tillfalla någon lämplig samfällighet. Då området självt ju ännu icke vore organiserat såsom kommunal eller därmed jämförlig enhet, syntes vederbörande kommun vara den tillsvidare lämpligaste att övertaga marken. När framdeles ett samhälle bildades på platsen, borde, såsom bostadskommissionen föresloge, marken överlåtas till detta samhälle utan annan ersättning än för självkostnaden. Härigenom vunnes i första hand, att samhället, om det framdeles behövde förvärva marken, undginge att drabbas av ökad utgift härför i anledning av markens eventuellt under mellantiden skedda värdestegring. Därjämte vunnes emellertid även utsikt till reduktion av den tomtägare åliggande gatumarksersättningen. De svårigheter, som måste vägas häremot, torde ej vara av större omfattning än att de kunde övervinnas. Fastighetsnämnden i Stockholm: I motsättning till kommittén funne nämnden det i högsta grad angeläget, att sådan mark inom ett byggnadsplaneområde, som avsatts för allmän samfärdsel, med full äganderätt överlätes tilll den kommun, inom vilken området vore beläget, givetvis med skyldighet för kommunen att i sin ordning överlåta marken mot självkostnad till det samhälle, vari området eventuellt senare inginge. Enligt nämndens erfarenhet i fråga om gatuförhållandena i vissa Stockholms grannsamhällen, som inkorporerats med staden, skulle det nämligen för såväl staden som även och icke minst för invånarna därstädes hava varit lyckligt, om den för samfärdseln inom dessa samhällen avsedda marken varit i resp. församlingars ägo och vid inkorporeringen sålunda tillfallit staden utan ersättning. Hade sä varit fallet, skulle nämligen staden oberoende av stadsplanefrågan utan större tvekan ha kunnat övertaga åtminstone det nödtorftiga vägunderhållet. Ytterligare stöd för sfiT uppfattning funne nämnden i den omständigheten, att en markexploatör med de föreslagna bestämmelserna, i likhet med vad nu vore fallet, i regel torde: komma att erhålla ersättning för marken två gånger. Vid ett byggnadsplaneområdes exploatering torde nämligen vederbörande markägare icke underlåta att lägga värdet av den för samfärdseln inom området nödiga marken på den försäljningsbara byggnadsmarken och sålunda därigenom göra sig betald? för den förstnämnda vid den sistnämnda markens avyttrande. När byggnadsplaneområdet sedermera stadsplanelades, bleve samhället på grund av "stadsplanelagens förpliktelser åtminstone i regel nödsakad att förr eller senare lösa den mark, som i stadsplanen avsatts för gatuändamål, Och då denna mark i huvudsak torde sammanfalla med den i byggnadsplanen för allmän samfärdsel avsedda marken, erhölle markägaren sålunda ånyo ersättning för den mark, för^ vilken han enligt ovanstående redan tidigare gjort sig betald. I den mån området nybyggdes, bleve det sedermera tomtägarna, som ännu en gång, nu i form av gatumarksersättning, fuige betala den för samfärdseln avsedda marken. Under åberopande av vad sålunda anförts och då de svårigheter och ölägenheter, som kunde vara förenade med den av nämnden förordade anordningen, icke torde få anses större än att de kunde övervinnas, föresloge
179 nämnden för sin del sådan ändring av 71 §, att för allmän samfärdsel avsedd mark inom byggnadsplaneområde med äganderätt utan ersättning överlätes till den kommun, inom vilken området vore beläget. Länsstyrelsen i Gottlands län: Med avseende å vad i denna paragraf stadgades rörande skyldighet att utan ersättning för begagnande upplåta för samla nlseln erforderlig mark framställde sig frågan i vad mån upplåtelse för sådant ändamål inverkade på tredje mans rätt. Detta spörsmål berördes icke i paragrafen. I analogi med vad som stadgas i 25 § torde få antagas, att inteckning eller annan sakrätt, som tillkommit innan marken upplätes för vägändamäl, skulle äga oförändrad förmånsrätt. 72 §. Förste provinsialläkaren i Västerbottens län: I denna paragraf ålades markägare skyldighet att »helt eller delvis, efter ty Konungens befallningshavande prövar skäligt, återgälda kostnaden för byggnadsfiskals anställande». Punkten syntes lätt ge upphov till tvister, som borde kunna undgås genom att byggnadsfiskalens avlöning utginge av allmänna medel helt och hållet. Svenska teknologf öreningen: Av skäl, analoga ined dem, som anförts beträffande 67 § tredje stycket, ansåge föreningen att sista stycket i 72 § borde utgå. Den ifrågasatta byggnadsfiskalens uppgift måste väl i allt väsentligt anses vara att fullgöra den övervakning och kontroll, som från det allmännas sida ansäges nödig. Att en markägare tilläventyrs hade fördel av byggnadsplanen bevisade för övrigt ej, att byggnadsfiskalens anställande för honom medförde någon fördel. Att markägaren härvid skulle kunna åläggas bidraga till kostnaden syntes så mycket mindre lämpligt, som ju fiskalens kontrollmyndighet riktade sig även mot markägaren själv och denne alltså härigenom skulle komma att avlöna sin egen övervakare. Benämningen byggnadsfiskal syntes lämpligen kunna utbytas mot det redan nu i dylika fall tillämpade uttrycket -byggnadsinspektör-. Denne borde givetvis vara tekniskt sakkunnig. Härom torde bestämmelse böra inforas. Länsarkitekten Stenfors: För den kategori personer, som lämpligen kunde komma i fråga till den föreslagna befattningen »byggnadsfiskal», tedde sig säkerligen titeln mindre lämplig, såsom häntydande på polisuppsikt. Bättre vore titeln »byggnadsinspektör», vilken väl även mera motsvarade befattningens verkliga art. Byggnadsnämnden i Tumba: Byggnadsnämnden ville ifrågasätta, huruvida med hänsyn till innehåll och andemening i 72 § ej steget borde tagas fullt ut och medelst lagstadganden förhindra enskilda markägare att för tomtförsäljning till byggnadsändamål avskilja mark, innan Konungens befallningshavande och byggnadsstyrelsen godkänt en av markägaren för ändamålet upprättad byggnadsplan. Först härefter kunde det bli någon mening med inrättandet av föreslagna bvggnadsfiskalsinstitutionen. Bvggnadsnämnderna vore ej i behov av statlig fiskal. Den omständigheten, att markavsöndring utan någon egentlig kontroll fått fortgå och fortginge vid inom landet uppväxande stationssamhällen och villastäder, ansåge byggnadsnämnden utgöra ett missförhållande, som snarast borde rättas, då detta i regel planlösa utbyggande orsakade det nvordnade mumcipalsamhället — efter dess ekonomiska ställning — oerhörda kostnader, när planläggningen började. Byggnadsnämnden i Linköping: Benämningen byggnadsfiskal hade en mindre
180 tilltalande klang och torde därför lämpligen böra utbytas mot den för liknande befogenhet redan vedertagna benämningen »byggnadsinspektör». Stadsfullmäktige i Motala hava hemställt, att den föreslagna bestämmelsen enligt 72 § stadsplanelagen icke skulle gälla samhällen med ett invånarantal intill 12,000 samt att i dylika samhällen byggnadsnämnden fortfarande måtte få övervaka efterlevnaden av de för området gällande stadganden angående byggnadsväsendet. Byggnadsnämnden i Mjölby: Angående det föreslagna nya tillsyningsorganet för byggnadsplaneområden, byggnadsfiskal, hade nämnden sina betänkligheter. Detta organ droge en del kostnader, som säkerligen kunde undvikas, alldeles oavsett det mindre tilltalande uti införandet av en fiskalstjänst för en tillsyn, som hittills även i det minsta stadsplanesamhälle kunnat ske genom byggnadsnämnd. Även å dessa s. k. bondplaner torde tillsynen kunna ske genom införande av byggnadsnämnder för dessa områden, vilket så mycket lättare torde kunna ske som råd och anvisningar i större mått än förut kunde erhållas av byggnadsnämnderna genom länsarkitekter och andra myndigheter. Länsstyrelsen i Gottlands län: För varje område, för vilket byggnadsplan gällde, skulle enligt denna paragraf finnas en byggnadsfiskal. Denna befattningshavare skulle hava att fullgöra de åligganden, som eljest tillkomme byggnadsnämnd; han borde alltså besitta en viss sakkunskap i byggnadsfrågor. Ätt för de lantsamhällen, exempelvis stationssamhällen och hamnplatser, för vilka byggnadsplan kunde ifrågakomma, anskaffa byggnadsfiskal torde åtminstone i detta län bliva svårt, om ej omöjligt. Om dock en sådan anordning skulle kunna genomföras, komme statsverket helt säkert att genom densamma tillskyndas en högst betydande utgift. Visserligen stadgades i paragrafen, att markägare, som hade fördel av byggnadsplan, kunde förpliktas att helt eller delvis återgälda staten kostnad för byggnadsfiskals anställande. Men då enligt motiveringen dylik ersättningsskyldighet borde drabba allenast markens exploatörer och icke dem, som köpt och bebyggt marken, samt skyldigheten ej såsom ett onus skulle åvila marken, utan bleve blott personlig, torde rätten att utkräva berörda ersättning ofta bliva illusorisk. Dessutom finge det väl anses obilligt att exploatören kanske för en längre, obestämd framtid skulle bliva bunden vid en dylik, årligen återkommande utgift. Länsstyrelsen ansåge därför, att tanken på inrättande av detta nya slags befattningshavare borde övergivas. I stället torde även område, för vilket byggnadsplan gällde, böra förses med byggnadsnämnd, sammansatt och utsedd samt beklädd med befogenhet på sätt, varom Konungen förordnade. Till en jämförelse kunde erinras om bestämmelsen i 34 § hälsovårdsstadgan därom att för där avsett särskilt hälsovårdsområde — vilket ju kunde utgöra blott en del av kommun — skulle finnas särskild hälsovårdsnämnd. Länsstyrelsen i Kristianstads län: Ifråga om det föreslagna inrättandet av en statsavlönad byggnadsfiskal ansåge länsstyrelsen vissa betänkligheter kunna möta, då lämpligheten av att för ifrågavarande ändamål inrätta nya statstjänster, vilkas innehavare sannolikt skulle få högst obetydligt att göra, syntes kunna ifrågasättas. Enligt länsstyrelsens mening vore bostadskommissionens förslag till denna frågas ordnande att föredraga. Länsstyrelsen i Örebro län: Förslaget att förordna en särskild tillsyningsman för övervakande av efterlevnaden utav de inom ifrågavarande områden gällande byggnadsbestämmelserna borde anses välbetänkt, men förutsatte, att lämplig person härtill kunde erhållas, vilket icke alltid torde vara säkert. Den föreslagna titeln »byggnadsfiskal» å denne befattningshavare syntes emellertid
181 mindre lycklig, då densamma föranledde till antagande, att åklagarrätt vore med uppdraget förenad. »Tillsyningsman» torde i detta avseende vara en lämpligare och mindre anspråksfull benämning samt sålunda vara att föredraga Av motiverna till förevarande paragraf framginge, att kommitterade med avseende a bidragsskyldigheten från markägarnes sida till kostnaden för byggnadsfiskalens anställande ifrågasatt vissa begränsningar i så måtto att dylik bidragsskyldighet skulle kunna ifrågakomma allenast för markens exploatörer men icke för ägare av färdigbyggda tomter. Utan att vilja ingå på spörsmålet om lämpligheten av sådan bidragsskvldighet över huvud taget funne lansstyrelsen sig emellertid böra framhålla behovet av att noggrannare och tydligare bestämmelser härom infördes i själva lagtexten. Byggnadsnämnden i Örebro: Enligt 72 § skulle av Konungens befallningshavande forordnas en byggnadsfiskal för att å dess vägnar inom by^nadsplaneomrädet övervaka efterlevnaden av de för området gällande stadganden angående byggnadsväsendet. Detta stadgande syntes vara av förhållandena påkallat, förutsatt att till befattningen ifråga utsåges en fullt sakkunnig person, som behärskade de olika områdena inom facket. Han borde icke allenast vaka över den formella efterlevnaden av gällande föreskrifter, utan av lika stor, ja an större vikt vore, att han kunde biträda med råd och anvisningar och på ett positivt sätt ingripa vid såväl byggnadsplaners utgestaltning som byggnaders utformning. Byggnadsfiskalen borde fördenskull vara fullt utbildad for sitt arbete och borde även erhålla ett så stort distrikt, eventuellt innefattande flera byggnadsplaneområden, att hans tid helt toges i anspråk av denna hans uppgift. Endast härigenom skulle landsbygden med dess ur byggnadssynpunkt illa behandlade samhällen få till sitt förfogande den sakkunskap i nämnda hänseende, som den så väl behövde. Länsarkitekten i Kopparbergs län: Det kunde ifrågasättas, huruvida ej bestämmelsen i 72 § av stadsplanelagen - - om byggnadsfiskal — borde överlyttas till byggnadsstadgan, vilken innebölle föreskrifter av denna art nämligen om kontroll genom byggnadsnämnd, under det att stadsplanelagen i ovngt intet hade därom att förmäla. Bestämmelsen torde oförändrad kunna mga som särskild paragraf i byggnadsstadgan, nämligen 87 §, vars innehåll i sa tall skulle kunna överflyttas till 88 § och här intagas som 1 mom under det att paragrafen i övrigt betecknades som 2 mom. Länsstyrelsen i Jämtlands län: I fråga om tillsättande av s. k. byggnadsfiskal för områden, mom vilka byggnadsplan skulle gälla, hyste länsstyrelsen vissa betänkligheter. Det syntes nämligen knappt vara skäl att i berörda avseende frångå den princip om kommunal självstyrelse, som eljest gällde i fråga om tillsynen i första hand över samhällens byggnadsverksamhet Ej heller torde det vara lämpligt eller nödigt att för detta ändamål införa en ny statsavlonad tjänsteman, såsom ju bvggnadsfiskalen skulle bliva Den tillsyn i första hand, som otvivelaktigt behövdes över efterlevnaden av bycrgnadsbestammelserna för ett område av ifrågavarande slag, syntes böra och kunna anförtros åt en kommunal förtroendeman, utsedd av den kommun inom vilken området vore beläget, och som borde hava stort intresse av ett ordnat bebyggande av detsamma. Där, såsom jämväl avsåges kunna i något fall ske, byggnadsordning för området fastställdes, kunde väl ock tänkas att för dylikt område förstahandstillsynen över bebyggandet anförtroddes åt en bvj«nadsnämnd.
182 A v d e l n i n g III.
Allmänna bestämmelser. 74 §. Byggnadsrådet Lilljelrist: Stadgandet i paragrafens andra stycke att rätten att hava byggnad kvarstående på gatumark ej skulle gälla om trappa, som sköte över gatulinjen, borde enligt Lilljekvists mening utgå. I stället borde, t. ex. i samband med bestämmelse rörande tillåtelse för portalutsprang å gata, bestämmas, att medgivande till behållande och även uppförande av yttertrappa å gatumark skulle kunna lämnas, om sådant av historiska eller estetiska skiil vore önskligt och trafikförhållandena sa tilläte. Behov av dylik bestämmelse till skydd mot alltför nitiska byggnadsnämnder hade i många fall gjort sig gällande (Visby), likaså önskvärdheten att ulan stadsplaneändring kunna utföra yttertrappa ä gatumark (Göteborg m. fl.). Stadsarkitekten i Stockholm: Beträffande stadgandet i 74 § andra stycket ville stadsarkitekten uttala den önskan, att befintliga yttertrappor, som sköte över gatulinjen, icke gjordes till föremål för något särskilt stadgande i lagen. Dessa merendels oansenliga anordningar, som särskilt i mindre städer rätt ofta förekomme på äldre byggnader och i sin mån bidroge till att förläna karaktär ät byggnaden och omväxling åt gatan, hade ständigt varit byggnadsförfattningarna långt mer än gatutrafikanterna en nagel i ögat. Det vore bättre och mera överensstämmande med modern uppfattning, om lagen, i stället för att betyga sin vedervilja mot dessa oförargliga rester av gamla tiders byggnadssätt, beredde dem sitt skydd eller om den åtminstone icke satte vapen i "händerna på en allt för nitisk byggnadsnämnd eller polismyndighet. Länsarkitekten Stenfors: Den från nu gällande lag verkställda ändringen av . första punktens avfattning syntes hava medfört en oavsiktlig utsträckning av föreskriftens räckvidd till att i vissa fall avse även byggnad, som uppförts före den gällande tomtindelningens tillkomst och vilken först därefter kommit att bliva belägen å ömse sidor om en tomtgräns. Ett förtydligande torde därför böra ske. Liknande förtydligande borde även göras i fråga om innehållet i andra stycket. Här borde även iakttagas, att bestämmelsens giltighet ej inskränktes till beroende av att tomtindelning vore gällande inom området. Föreskriften rörande yttertrappor, som sköte över gatulinjen, träffade även sådana, som förekomme å en del gamla byggnader och vore för dessa nog så karakteristiska. Det torde vara mera sällan som verkligt behov förelåge att befria gatan från dessa gamla rester av gången kultur, varför föreskriften torde böra mildras med hänsyn härtill. Om stad för gatas utläggande vore nödsakad att inköpa och därefter nedriva byggnad, som sköte in å gatumark, vore för staden av stor betydelse att icke fastighetsvärdet dessförinnan väsentligen ökades genom mera betydande ombyggnad. Det syntes därför vara rimligt, att i sådant fall ägaren till dylik byggnad förhindrades att ej blott i fråga om den del av byggnaden, som sköte in å gatumarken, utan även beträffande den därmed sammanhängande övriga delen vidtaga förändring, som vore att hänföra till nybyggnad, så vitt icke staden därtill gåve sitt fulla samtycke.
183 Ifrågasattas kunde, huruvida icke i denna paragraf eller hellre i tillagd särskild sådan kunde inga föreskrifter av liknande art rörande byggnad, som kommit att skjuta in pa mark, som enligt stadsplanebestämmelserna icke inge bebyggas, eller eljest genom oavsiktligt misstag kommit att bliva uppförd i strid mot densamma. I många fall kunde en påtvungen nedrivning eller ändring tor agaren medföra vida större svårigheter än som objektivt sett motiverades av det begångna felet. Hittills hade i dylikt fall den utvägen sökts att genom ändring i vederbörlig ordning av bygjmadsbestämmelserna beträffande enkom fallet i fråga få bvggnadsföretaget t g l i g t DeSa utgjorde en besvärlig metod och verkade ofördelaktigt rubbande ä bestämnmlsesys einet. I a Imänhet hade väl dock den felaktiga byggnaden utan vidare åtgärd fatt kvarstå oändrad med myndigheternas tysta medgivande något som icke heller torde vara så lämpligt Byggnadsnämnden i Lund. vars yttrande åberopats jämväl av stadsfullmäktig. 74 § avhand ade huru förhållas -skulle, dä inom område, för vilket tomtindelning vore gällande, byggnad funnes uppförd i sådant läge, att den sköte m pa grannens tomt Nämnden tänkte sig här det fall, att grannen ville uppfora större byggnad i den överbyggda tomtgränsen. Där sådant omöjliggjordes, syntes lämpligt att ändring av tomtgräns i anslutning till byggnaderna gjordes obligatorisk för att tomtgräns och byggnad inom rimlig tid skulle »anfalla. Jordlösen ordnades härvid på sätt i fjärde stycket av para 75 §. Länsstyrelsen , Gottlamds län: Om byggnadsfiskal komme att anställas och d. nne hos overexekutor begärde sådan handräckning, som i denna paragraf b l t S n Ä v , k o s t n a d e n ? förrättningen, i likhet med vad som stadgades beträffande åklagare, bora forskjutas av allmänna medel. Byggnadsfiskal'hade nämligen .eke såsom fallet vore med en byggnadsnämnd bakom sig kommun, som svarade for berörda kostnad. 76 S. Jänimgsäyrclsen: Denna paragraf innehölle att, därest enligt stadsplan 6< m ] m dler gen0m om, I d f "F? TT trafikområde eller s ä k X s o.made samt staden och den, som förfogade över området, ej kunde enas köstn, e H^ g a i r S 0 " V a " l e d n i n § ' d ä r a v b o r d e ^dtagas, eller om gäldande av kostnader dar or ägde Konungen därom förordna. Såsom kommittén framholle, vore ej lätt angiva någon generell lösning av de ofta synnerligen svårk S t n a S S T 9 ° m i d y l l k f s a m f , i i r d s e l l e d e r , därvid ofta ifrågakomme dryga i "irn n f 6 a V k o n s t b Ygg™der såsom viadukt, brobyggnad, tunnel ooh dykkt Det syntes jämväl styrelsen vid sådant förhållande vara ! Mnddse enighet meIlan terna ! j u ^ S é ? ^ ^ " " K U D g L ^ &* Svenska stadsförbundet: Enligt 76 § tillkomme det Kungl. Maj-t att träffa avgörande om de åtgärder, som borde vidtagas för anordnande av i stads plan upptagen sanrfärdselled till eller genom trafik- eller säkerhetsområde och om gäldandet av kostnaden därför i de fall, då staden och den, som förS ? nnnlffi ^ ^ ^ V ™ 8 r ö r a n d e lösningen av dessa spörsmål. S d a S k H e k 0 a , m a a t t å v i l a K u n L Ma :t S o , wf ' f?' ? u « J - kunde otvivelaktigt bliva av mycket .grannlaga beskaffenhet, särskilt då fråga vore om upp-
184 görelse mellan stadssamhällena och statens egna trafikverk. Stockholms stad hade en viss erfarenhet av den energi, med vilken statens järnvägar i detta hänseende förfäktade sina speciella intressen utan hänsyn till stadens berättigade anspråk. Önskvärt vore enligt förbundets uppfattning, att fasta regler kunde åstadkommas, ägnade att på ett i möjligaste mån objektivt sätt avväga de i hithörande frågor intresserade parternas inbördes skyldigheter och rättigheter. Svenska kommunaltekniska föreningen: Stadgandet i denna paragraf torde framdeles som hittills sannolikt komma att få sin största tillämpning i fråga om gators korsning med järnvägsområde. Erfarenheten visade, att stridiga meningar om hur dylik korsning borde anordnas och huru kostnaderna skulle fördelas ofta uppstode mellan staden och den, som förfogade över järnvägsområdet. Då svårslitna tvister av detta slag särskilt ofta förekommit mellan städerna och statens järnvägar, måste man ställa sig betänksam inför utsikten att även tvister med kronan skulle slitas av Kungl. Maj:t. Då en myndighet, som företrädde kronan som jordägare, "av naturliga skäl hade större utsikter än staden att inverka på Kungl. Maj:ts beslut i en dylik fråga, hade man svårt att värja sig från den tanken, att kronan ofta nog komme att bli gynnad på stadens bekostnad. Det syntes föreningen därför böra till förnyad prövning upptagas, om ej dylika tvister mellan kronan och staden borde avgöras i annan ordning än som föreslagits, måhända genom på visst sätt sammansatt skiljenämnd. Byggnadsrådet Lilljekvist: Då samfärdselleders framförande över trafikområden ofta påfordrade anläggningar av särskild art — viadukt, bro, tunnel — som betingade relativt stora kostnader, hade det visat sig, att vid förhandlingar rörande såväl åtgärdernas art som gäldandet av kostnaderna för desamma tidsödande tvistigheter ofta uppstå. Det vore därför önskligt, om i lag kunde bestämmas, huru dessa frågor skulle prövas och avgöras. Den av Kungl. Maj:t år 1904 tillsatta kommitté för uppgörande av förslag till bestämmelser angående vissa fordringar för tillgodoseende av trafiksäkerheten m. m. på de enskilda järnvägarna, som den 2 sept. 1907 avgav sitt betänkande, hade i samband härmed även framlagt förslag till lag om korsning av enskild järnväg och väg (eller gata); förslaget utmynnade emellertid i här berörda avseende endast i föreskrift att, därest vid dylik korsning överenskommelse ej kunde träffas mellan parterna, frågan skulle hänskjutas till Konungens prövning. Stadsplanelagskommittén, som anslutit sig till detta förslag framhölle, att dessa frågor vore synnerligen svårlösta och att någon generell lösning knappast vore möjlig att anvisa. Då det å andra sidan vore av betydelse och i båda parternas intresse, att i lag gåves anvisning, huru uppkommande frågor vid bristande enighet skulle lösas, hade kommittén förmenat, att det naturligaste vore, att Kungl. Maj:t i stadsplanelagen meddelades befogenhet att träffa avgörande i dylika frågor. Kommunaltekniska föreningens flerstädes i dess utlåtande återupprepade farhågor att städernas intressen vid fall, där Kronan vore part, skulle bliva åsidosatta, därest dylika frågor skulle avgöras av Kungl. Maj:t, torde i regel vara obefogade. Den av föreningen framförda tanken på skiljenämnd, åtminstone såsom en förberedande åtgärd, syntes dock här böra tagas under omprövning. Vid den handläggning, som inom förutvarande civildepartementet år 1917—1918 ägde rum beträffande ovanberörda fråga om bestämmelser för trafiksäkerheten å de enskilda järnvägarna, ansågs det lämpligt, att en sär-
185 skild instans anordnades för behandling av här berörda frågor, innan dessa hänskötes till Konungen, detta även då frågorna berörde statens järnvägar. På så sätt kunde även vinnas en begränsning av antalet fall, som behövde hänskjutas till Kungl. Maj:t. En särskild nämnd, tillsatt av Konungens befallningshavande, borde därför som första instans pröva och avgöra här åsyftade frågor. Därest någon av parterna icke åtnöjde sig med nämndens beslut, skulle han hava att anmäla missnöje hos befallningshavanden, som då ägde hänskjuta ärendet till Konungens prövning. Orsaken till att det år 1918 föreliggande lagförslaget ej blev för riksdagen framlagt, vore Lilljekvist obekant, liksom varför stadsplanelagskommittén ej berört detta förslag till lag om korsning mellan järnväg och väg eller gata. Enligt Lilljekvists mening skulle genom i detta förslag framlagda, i princip riktiga lagstadganden beträffande överenskommelser och ersättningsskyldighet många tvistigheter kunna undvikas eller genom en nämnd snabbare uppklaras. Den tidsvinst, som härigenom uppkomme, bleve säkerligen icke obetydlig, vilket vore till fromma för det med frågan sammanhängande stadsplaneärendet. I samband med att byggnadsstyrelsen den 27 februari 1918 avgav underdånigt utlåtande över Svenska stadsförbundets styrelses framställning om föreskrifter för byggnadsverksamhetens ordnande å statens järnvägar tillhörig mark, som gränsade till samhällenas planlagda områden, fann styrelsen sig jämväl böra framhålla en del förhållanden, som styrelsen i samband med granskning av stadsplaneförslag, som berörde järnvägsmark, kommit att beakta, varvid styrelsen i första hand uppmärksammat den långa tid, som dylika ärenden toge, innan de vunne fastställelse. Styrelsen framhöll därvid som sin mening, att en betydande lättnad och tidsvinst skulle uppstå, om ett samarbete mellan vederbörande järnvägsstyrelses representanter föreginge varje beslutad revidering, helst i samband med överenskommelse om huvudprinciperna för de ekonomiska mellanhavandenas lösning. Även framhölls nödvändigheten av att järnvägens önskemål bleve för ortsmyndigheterna kända redan under stadsplanefrågans tidigare stadium. I anslutning härtill och ined kännedom om de svårigheter, som från såväl järnvägarnes som samhällenas sida mötte att i frågor, som berörde järnvägskorsningar, komma till överenskommelse beträffande sättet för korsningen och bestridandet av kostnaderna härför, tilläte Lilljekvist sig framhålla önskvärdheten av att i stadsplanelagen bleve stadgat, att den part, som därtill kunde finna anledning, ägde hos Konungens befallningshavande begära tillsättande av en nämnd för dylika frågors avgörande; befallningshavanden skulle jämväl på eget initiativ kunna förordna dylik nämnd för viss frågas avgörande. Först därest nämndens beslut ej godtoges, skulle avgörandet bliva lagt i Konungens hand. Överståthållarämbetet: I 76 § vore stadgat att, då enligt stadsplan samfärdselled anordnades till eller genom trafikområde och staden och den, som förfogade över området, ej kunde enas om de åtgärder, som i anledning därav borde vidtagas, eller om gäldande av kostnaden därför, Konungen ägde därom förordna. Det syntes vara i sin ordning, att Konungen i nämnda fall föreskreve, vilka åtgärder som skulle vidtagas; men däremot torde det icke vara lämpligt, att jämväl kostnadsfrågan överlämnades till Kungl. Maj:ts avgörande. Vid densammas prövning kunde tydligen rent civilrättsliga regler komma i tillämpning, och syntes därför kostnadsspörsmålet böra överlåtas till vederbörande domstol eller expropriationsnämnd. Länsstyrelsen i Gottlands län: De tvistefrågor, som här avsåges, syntes 2 4 — 22523.
186 Åtminstone såvitt anginge kostnaderna för åtgärders vidtagande icke böra avgöras i administrativ ordning, utan av domstol eller skiljemän. Lämpligheten härav framträdde särskilt om kronan vore part i målet. Vad Svenska kommunaltekniska föreningen anfört rörande förevarande paragraf har av förste studsar kite Iden Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg såsom eget yttrande upptagits i deras av byggnadsnämnden i nämnda stad åberopade utlåtande; och har jämväl länsstyrelsen i Göteborgs •och Bohus län framhållit, att vad sålunda anförts vore förtjänt av beaktande. 78 §. Svenska kommunaltckuiska föreningen: Då första punkten i denna paragraf syntes otydligt formulerad, men någon ändring av motsvarande bestämmelse, sådan den återfunnes i 1 kap. 86 § andra stycket av lagen om fastighetsbildning i stad, ej torde avses, borde punkten för missförstånds undvikande omformuleras till överensstämmelse med uttryckssättet i gällande lag. Byggnadsnämnden i Norrköping: Första punkten i denna paragraf vore"i förslaget så formulerad, att den genom uttrycket »till gatukorsets mittlinje lämnade rum för missförstånd. Da genom den föreslagna bestämmelsen uppenbarligen icke avsåges någon ändring i motsvarande bestämmelse i 1 kap. 36 § andra stycket i gällande fastighetsbildningslag, torde punkten, till undvikande av misstolkning, böra omformuleras till överensstämmelse med uttryckssättet •k nyssnämnda ställe i nu gällande lag. 82 §. Fastighetsnämnden i Stockholm: Enligt 12 § i stadsplanelagsförslaget skulle, innan byggnadsnämnden fattade beslut angående tomtindelning, stadens drätselkammare lämnas tillfälle att yttra sig; och enligt. 80 § i samma förslagskulle protokoll över byggnadsnämnds beslut i ärende angående tomtindelning, där beslutet icke blivit av drätsel kammaren godkänt, av nämnden inom 14 dagar efter det beslut fattats tillställas drätselkammaren, som ägde att för bevakande av stadens rätt överklaga beslutet. För samhälle, där drätselkammare ej funnes, skulle enligt 82 § i förslaget vad i detsamma sades om drätselkammare .gälla den däremot svarande myndigheten. Den drätselkammaren motsvarande myndigheten i Stockholm kallades drätselnämnd. Ända till år 1919 tillkom förvaltningen av stadens fastigheter med vissa undantag denna nämnd, och enligt 85 § i den för staden gällande byggnadsordningen, sådant, detta stadgande då lydde, ägde drätselnämnden för bevakande av det allmännas rätt att i byggnadsfrågor överklaga ej mindre byggnadsnämndens än även överståthållarämbetets beslut. Från och med år 1919 vore .emellertid förvaltningen av stadens fastigheter överflyttad från drätselnämnden till .en -särskild nämnd, fastighetsnämnden. I sammanhang med inrättandet .av fastighetsnämnden beslöto Stockholms stadsfullmäktige, att nämnda 85 § i .byggnadsordningen för staden skulle erhålla följande ändrade lydelse: »För 'bevakande av det allmännas rätt äger fastighetsnämnden i bygginadsfrågor överklaga ej mindre byggnadsnämndens än även överståthållarrämbetets beslut inom 30 dagar efter det beslutet gavs». Denna ändring vid.togs på förslag ;av de -särskilda kommitterade, som uppgjort förslaget till fastighetsnämndens inrättande. :Såsom motivering för ändringen anförde komiinitterade följande: »Att det efter.fastighetsnämndens inrättande bör tillkomma
187 denna myndighet att föra det allmännas talan i tomtindelningsfrågor är uppenbart. Däremot kan det vara föremal för tvekan, huruvida rätten att överklaga myndigheternas beslut i övriga byggnadsfrågor, vilken för övrigt endast i undantagsfall torde komma i tillämpning, bör överflyttas å fastighetsnämnden eller fortfarande kvarbliva hos drätselnämnden, kommittén har för sin del stannat vid förstnämnda alternativ». Denna ändring i byggnadsordningen hade sedermera blivit vederbörligen fastställd av överståthåflarämbetet. I likhet med nyssnämnda kommitterade ansåge fastighetsnämnden det lämpligast, att här ifrågavarande befogenhet för Stockholms vidkommande tilldelades den fastighetsförvaltande myndigheten, d. v. s. fastighetsnämnden; och tilläte sig nämnden därför hemställa, att 82 § i stadsplanelagsförslaget gåves en sådan avfattning, att de befogenheter, som enligt detsamma skulle tillkomma drätselkammare eller i stad, där sådan ej funnes, däremot svarande myndighet, skulle i Stockholm tillkomma den myndighet, som enligt av Kungl. Maj:t fastställd instruktion hade att handlägga ärenden av här omförmält slag. Stadsstyrelsen i Boden har önskat få här utsagt, att vad enligt lagförslaget ålåge magistrat i stad skulle i stad under landsrätt åligga den för sådan stad tillsatta stadsstyrelsen. 83 §. Svenska kommunaltekniska föreningen: I överensstämmelse med stadgandet i denna paragraf hade kommittén i sitt förslag till byggnadsstadga under 92 § intagit definition på begreppet nybyggnad. I motiveringen framhölles, att nybyggnadsbegreppet borde hava identiskt samma innebörd i stadsplanelagen och i byggnadsstadgan, och med denna utgångspunkt hade definitionen, sådan den utformats i en till 1907 års stadsplanelag ansluten kungl. kungörelse, upptagits i förslaget till byggnadsstadga. Härigenom hade emellertid vissa byggnadsföretag kommit att undandragas byggnadsnämndens kontroll, nämligen sådana förändringar av befintlig byggnad, som vore av ringa omfattning i förhållande till byggnadens värde. Då denna uppdelning icke innebure något hänsynstagande till byggnadsföretagen såsom sådana, utan blott toge hänsyn till deras relativa värden, kunde densamma uppenbarligen icke tjäna till utgångspunkt vid bestämmandet av vad som borde bringas under byggnadsnämndens kontroll. Under sådana förhållanden måste föreningen dela bostadskommissionens uppfattning, när den framhölle, att, då stadsplanelagen och byggnadsstadgan avsåge att reglera delvis olika förhållanden, nybyggnadsbegreppet enligt stadsplanelagstiftningen icke rimligtvis kunde utan vidare hänföras till byggnadsstadgan. Den formella brist, som skulle uppstå genom att begreppet nybyggnad finge en något olika omfattning i stadsplanelagen mot i byggnadsstadgan, torde mer än väl uppvägas av den reella vinst man droge genom att i byggnadsstadgan slippa uppdela byggnadsföretagen efter gränser, som åtminstone från byggnadsteknisk synpunkt torde sakna berättigande. Då föreningen sålunda hölle före, att begreppet nybyggnad i stadsplanelagen ej lämpligen kunde bli fullt identiskt med samma begrepp enligt byggnadsstadgan, borde stadsplanelagen upptaga särskilt stadgande om vad som vore att enligt densamma hänföra till nybyggnad. På grund av stadgande i 20 § skulle provisorisk byggnad ej räknas såsom nybyggnad enligt 13—19 §§. Då intet annat stadgande om dylika byggnader förekomme i lagförslaget, följde härav, att provisorisk byggnad vid uppförandet skulle betraktas som nybyggnad i alla andra fall. Sålunda skulle ersätt-
188 ning för gatumark, gatas upplåtande och iordningställande m. m. utgå eller säkerhet härför ställas, även då blott provisorisk byggnad uppfördes. Sådant krav syntes emellertid obilligt, varför föreningen föresloge en komplettering av definitionen, gående ut på att provisoriska byggnader ej i stadsplanelagen skulle räknas som nybyggnader. Definitionen på begreppet nybyggnad enligt stadsplanelagen borde med anledning av vad ovan sagts erhålla samma lydelse som 92 § i kommitténs förslag till byggnadsstadga med följande tillägg: »Såsom nybyggnad är ej heller här att anse byggnad av tillfällig beskaffenhet, avsedd att kvarstå under förhållandevis kort tid, ej heller mindre anordning för prydnad eller annat ändamål, såsom brunn, monument, kiosk, allmän bekvämlighetsinrättning: ägande dock Konungens befallningshavande, där så prövas skäligt, meddela förbud mot uppförande av tillfällig byggnad för bostadsändamål eller mot anordning, som här avses, eller förordnande om dess borttagande.» Härigenom skulle en särskild paragraf om nybyggnad tillkomma och 83 § få följande lydelse: »De närmare föreskrifter, som erfordras i fråga om uppgörande av stadsplan, utomplansbestämmelser, tomtindelning eller byggnadsplan samt om byggande inom område, som i denna lag avses, meddelar Konungen.» Byggnadsrådet Lilljekvist: Därest, såsom förut av Lilljekvist framhållits som önskemål, en samarbetning av stadsplanelagen och byggnadsstadgan komme att ske, bleve föreskrifterna, som erfordrades i fråga om uppgörandet av stadsplan, utomplansbestämmelser, tomtindelning eller byggnadsplan sammanförda med motsvarande paragrafer i stadsplanelagen. Öm för vissa av dessa föreskrifter det skulle anses mindre lämpligt att de finge civillags natur, kunde eventuellt dessa föreskrifter givas form av kungliga förordnanden eller bifogas såsom förklaringar. Detta gällde även föreskrifterna om byggande inom område, som i stadsplanelagen avsåges, i den mån desamma omfattade olika bebyggnadssätt o. d.; föreskrifter av teknisk art, rörande brandsäkerhet o. d., kunde överföras till byggnadsordningarna. Kommunaltekniska föreningen framhölle i sitt utlåtande rörande 83 §, att begreppet nybyggnad i stadsplanelagen ej lämpligen kunde bliva fullt identiskt med samma begrepp enligt byggnadsstadgan, varför i stadsplanelagen borde upptagas särskilt stadgande om vad som enligt densamma vore att hänföra till nybyggnad. I annat falL skulle exempelvis förändringar, som vore av ringa omfattning i förhållande till byggnads värde, komma att undandragas byggnadsnämndens kontroll. Lilljekvist funne denna anmärkning riktig, men ansåge att vid en sammanslagning av stadsplanelag och byggnadsstadga denna olägenhet lätt kunde undvikas. Föreskriften om vad som till nybyggnad vore att räkna borde därvid givetvis avfattas med hänsyn till stadsplanelagens begrepp, vilket ej hindrade att i byggnadsordningarna föreskreves, att även sådan mindre ändring, som ej vore att hänföra till nybyggnad, men som ej inskränkte sig blott till reparation av befintlig byggnad, skulle underställas byggnadsnämndens prövning. Föreningens förslag, att i stadsplanelagen provisoriska byggnader ej skulle räknas som nybyggnader, funne Lilljekvist i anslutning till vad han rörande 20 § framhållit ej lämpligt. Farhågor att vid provisorisk byggnads uppförande ersättning måste utgå för gatumark, gatas upplåtande och iordningsställande syntes kunna undanröjas genom att i 51 och 53 §§ angåves, att dylik ersättning ej behövde utgå vid uppförandet av byggnad av tillfällig art. Stadsarkitekten i Stockholm: I förevarande paragraf hade anvisning lämnats
189 om vad som vore att hänföra till nybyggnad, i vilket avseende Konungen sades skola meddela närmare föreskrifter. Därmed åsyftades ett stadgande, som återfunnes i 92 § i kommitténs förslag till byggnadsstadga, av samma innehåll som dess nuvarande motsvarighet i kungörelsen den 18 januari 1908, dock med den skillnad att stadgandet enligt kommitténs förslag icke såsom nu hänförde sig allenast till stadsplanelagen, utan vore fullt allmängiltigt. I samband med granskning av 24 § i kommitténs förslag till byggnadsstadga hade frågan om nybyggnadsbegreppet av stadsarkitekten upptagits till skärskådande, och angåves där de omständigheter, som syntes tala för att den egentliga definitionen borde tillhöra byggnadsstadgan," medan i stadsplanelagen borde införas hänvisning till denna med ett komplement, som undantoge visst byggnadsarbete från de bestämmelser, som enligt denna lag gällde för nybyggnad. Därjämte borde, enligt vad stadsarkitekten yttrat i fråga om tillfälliga och vissa andra byggnader av angiven art, jämväl dylika byggnader innefattas under samma undantagsstadgande. I enlighet härmed och med vad som anförts rörande s. k. utomplansbestämmelser skulle 83 § erhålla ungefär följande lydelse: »De närmare föreskrifter, som erfordras i fråga om uppgörande av stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan samt om byggande inom område, som i denna lag avses, meddelar Konungen. Detsamma gälle ock om vad som är att hänföra till nybyggnad; dock att, därest sådan förändring av befintlig byggnad, varom ovan nämnts, är såväl i och för sig som i förening med annat arbete av enahanda beskaffenhet, söm må hava å byggnaden utförts under de närmast föregående två åren, av ringa omfattning i förhållande till byggnadens värde, dylik förändring icke skall vid tillämpning av denna lag såsom nybyggnad betraktas. Ej heller är här att såsom nybyggnad anse byggnad av tillfällig beskaffenhet, avsedd att kvarstå förhållandevis kort tid, ej heller mindre anordning för prydnad eller annat ändamål, såsom brunn, monument, kiosk, bekvämlighetsinrättning; ägande dock Konungens befallningshavande, där så prövas skäligt, meddela förbud mot anordning, som här avses, eller förordnande om dess borttagande.» Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: I överensstämmelse med stadgandet i denna paragraf hade kommittén i sitt förslag till byggnadsstadga under 92 § intagit definition på begreppet nybyggnad. I motiveringen framhölles, att nybyggnadsbegreppet borde hava identiskt samma innebörd i stadsplanelagen och i byggnadsstadgan, och med denna utgångspunkt hade definitionen utformats. Härigenom hade emellertid vissa byggnadsföretag kommit att undandragas nämndens kontroll, nämligen sådana förändringar av befintlig byggnad, som vore av ringa omfattning i förhållande till byggnadens värde. Då denna uppdelning icke innebure något hänsynstagande till byggnadsföretagen såsom sådana, utan blott toge hänsyn till deras relativa värden, kunde härigenom betänkliga vådor uppstå såväl med hänsyn till byggnadsföretagets hållfasthet som ur hygieniska synpunkter. För att i någon mån råda bot för detta uppenbara missförhållande framhölle kommittén i sin motivering, att i byggnadsordning borde upptagas bestämmelser, som bringade under byggnadsnämndens kontroll även sådana byggnadsföretag, som ej vore att hänföra till nybyggnad. Om ett dylikt allmänt stadgande borde komma till stånd, skulle dess rätta plats givetvis vara i byggnadsstadgan och ej i byggnadsordning. Men Samuelson och Södergren ansåge i likhet med kommittén det vara olämpligt att
190 föreskriva, att byggnadsnämnds tillstånd ovillkorligen skulle fordras för alla dylika företag. Under sådana förhållanden måste de obetingat ställa sig på bostadskommissionens ståndpunkt, när den framhölle, att, då stadsplanelagen och byggnadsstadgan avsåge att reglera delvis olika förhållanden, nvbvggnadsbegreppet enligt stadsplanelagstiftningen icke rimligtvis kunde utan vidare hänföras till byggnadsstadgan. Samuelson och Södergren ansåge nämligen, att den formella brist, som skulle uppstå genom att begreppet nybyggnad finge en något olika omfattning i stadsplanelagen mot i byggnadsstadgan, mer än väl uppvägdes av den reela vinst man droge genom att i byggnadsstadgan slippa uppdela byggnadsföretagen efter gränser, som åminstone från byggnadsteknisk synpunkt torde sakna berättigande. Då Samuelson och Södergren sålunda hölle före, att begreppet nybyggnad i stadsplanelagen ej lämpligen kunde bli fullt identiskt med samma begrepp. enligt byggnadsstadgan, borde stadsplanelagen upptaga särskilt stadgande om vad som vore att enligt densamma hänföra till nybyggnad. Under förutsättning att 92 § i kommitténs försiag till byggnadsstadga, som innehölle definition på begreppet nybyggnad, skulle så tolkas, att till-, påoch ombyggnad av befintlig byggnad under alla förhållanden måste räknas som nybyggnad, och att det endast i fråga om byggnads inredande berodde på den relativa kostnaden, huruvida förändringen vore att anse som nybyggnad eller ej, syntes det lämpligt, att nyssnämnda paragraf inrycktes i definitionen på begreppet nybyggnad enligt stadsplanelagen. Skulle däremot 92 § anses böra så tolkas, att även till-, på- och ombyggnader under vissa förhållanden icke skulle vara att räkna till nybyggnader,. torde en ändring av paragrafen vara nödvändig. I annat fall skulle nämligen exempelvis utbyggnader över gata och tomtgräns ej vara förbjudna, såvida deras värde vore ringa i förhållande till själva byggnaden. På grund av stadgande i 20 § skulle provisorisk"byggnad ej räknas såsom nybyggnad enligt 13—19 §§. Då intet annat stadgande om dylika byggnader förekomme i lagförslaget, följde härav, att provisorisk byggnad vid uppförandet skulle betraktas som nybyggnad i alla andra fall. Sålunda skulle ersättning för gatumark, gatas upplåtande och iordningsställande m. ni. utgå- eller säkerhet härför ställas, även då blott provisorisk byggnad uppfördes. "Sridanf krav syntes emellertid obilligt, varför Samuelson och Södergren föresloge- em komplettering av definitionen, gående ut på att provisoriska byggnader ej skulle räknas som nybyggnader. Definitionen pä begreppet nybyggnad enligt stadsplanelagen borde med anledning av vad ovan sagts erhålla samma lydelse som 92 § i kommitténs förslag till byggnadsstadga med följande tillägg: »Såsom nybyggnad är ej heller att anse byggnad av tillfällig beskaffenhet, avsedd att kvarstå under förhållandevis kort tid, samt mindre anordning för prydnad eller annat ändamål,. såsom brunn, monument, kiosk, allmän bekvämlighetsinrättning; ägande dock Konungens befallningshavande, där så prövas skäligt, meddela förbud mot uppförande av tillfällig byggnad för bostadsändamål qll,er mot anordning, som (här avses, eller förordnande om dess borttagande. därigenom skulle sista delen av 83 § »samt om b y g l a d etc.» komma att ufgfo och en särskild paragraf om nybyggnad tillkomma,
191 84 §. Svenska teknologföremngen: Förslaget innehölle ingen motsvarighet till det i nu gällande lag förekommande institutet anstånd med stadsplans genomforande respektive med stads lösensskyldighet. Då emellertid vid den nya lagens ikraftträdande ett flertal redan beviljade anstånd kunde beräknas vara i gällande kraft, ifrågasattes huruvida ej för dessa fall en övergångsbestämmelse vore av behovet påkallad. Civilingenjören Kinnman i Saltsjöbaden: Bland de nya bestämmelser, som ådragit sig större uppmärksamhet, märktes de, som skulle reglera enskild markägares möjligheter att exploatera sin jord för tätare bebyggande, vilka bestämmelser återfunnes i förslagets 6, 23 och 58 §§ jämförda med de å sid. 36—43 om förmälda förslag till ändrad lydelse av vissa lagar om fastighetsbildning m. m. Enligt 6 § erhölle markägaren rätt att hos stadsfullmäktige göra framställning om stadsplans upprättande, varjämte lämnades honom säkerhet att få stadsplan inom »skälig tid» antagen, för vilket han vore skyldig ersätta eventuellt förskottera staden skälig kostnad. I 23 § föreskreves, att inom dylikt område skulle markägaren utan ersättning till staden avstå gatumark intill en tredjedel av områdets hela areal, under det att 58 § lämnade föreskrifter angående utbetalande till staden av ersättning för gators anläggning m. m. Nederst å sid. 37 i förslaget föresloges tillägg till 8 § f 5 kap. av lagen om fastighetsbildning i stad, vilket tillägg innefattade förbud mot fastställande av avstyckning, som åsyftade jorddelning för tätare bebyggande, innan stadsplan för området blivit"fastställd. Liknande förbud beträffande egendom å landsbygden hade meddelats å sid. 41 i den såsom 2 § intagna ändring av lagen om jordavsöndring. Ehuru dessa förslag syntes kunna få nog så oberäkneliga andra-handsverkningar — Kinnman ville exempelvis antyda den fara, som kunde tänkas ligga däruti att den numera rätt demokratiserade egnahemsrörelsen genom dessa lagar skulle komma att lida ett låt vara tillfälligt, men dock icke önskvärt avbrott, varur missnöje lätt kunde uppstå, och ett sådant missnöje kunde i stället for att leda till denna rörelses mest önskvärda slutmål, samhällsälskande medborgare, kasta stora mängder över till bolsjevikernas led — ansåge Kinnman sig dock till följd av ämnets omfattande karaktär och dess läge utanför hans egentliga verksamhetsområde icke här kunna ingå på en närmare granskning av desamma, varemot han ansåge sig böra påvisa några förhållanden, som borde ordnas såsom övergångsbestämmelser. Onekligen måste uppkomsten till egnahemsrörelsen sökas i dåliga bostadsförhallanden i städerna, vilkas myndigheter icke medhunnit att anskaffa och iordningställa erforderliga stadsplaneområden. Att så ännu vore förhållandet, framginge otvetydigt av den omständigheten, att många bolag eller enskilda i stor utsträckning exploaterade områden för bostadstomter. Genom lagens ikraftträdande skulle tomtbildning från enskilda områden på en gång avklippas, och syntes det Kinnman föga troligt, att städerna då, lika litet som förut, skulle kunna vara i stånd att erbjuda egnahemsrörelsen tillräckligt antal tomter för att motsvara den nu existerande efterfrågan. På grund härav måste, såsom Kinnman förut yttrat, ett åtminstone tillfälligt avbrott uppstå i rörelsen. Då städernas folkmängd icke visade någon tendens till avtagande, utan tvärtom, måste detta i sin ordning leda till försämring av bostadsförhållandena, varför lagen i detta avseende skulle kunna verka skadligt.
192 Såsom korrektiv häremot ville Kinnman föreslå, att ett övergångsstadgande infördes av innehåll att, innan lagen finge träda i kraft för ett visst samhälle, detta skulle hava anskaffat fastställd stadsplan på områden, som kunde sägas såväl till areal som omväxlande natur m. m. motsvara de tomtområden inom och vid samhället, som genom lagens ikraftträdande utestängdes ur tomtmarknaden. För att ej onödigtvis forcera detta stadsplanearbete, som ju alltid krävde grundliga förarbeten, samt för att undvika, att stadsplaneärenden skulle översvämma byggnadsstyrelsen, kunde föreskrivas en respittid om exempelvis tio år, inom vilken tid dessa stadsplanefrågor måste ordnas. I samband härmed ville Kinnman även framhålla, att en sådan övergångsperiod syntes honom nödvändig med hänsyn till de många personer, som nu uteslutande hade sitt levebröd på dylik markförsäljning (härvid tänkte han icke så mycket på markägarna själva som på deras medhjälpare och tjänstemän) och som genom ett alltför bryskt ikraftträdande av lagen måhända skulle se sig berövade alla utkomstmöjligheter. Det vore tydligt, att vid tidpunkten för lagens ikraftträdande en mängd avtal om köp av fastighet utom stadsplan skulle vara träffade, men ännu ej slutförda på grund av att avstyckning ännu icke medhunnits. Då det blott skulle leda till förvecklingar av varjehanda art, att avstyekningen ej kunde verkställas på grund av den nya lagen, syntes det nödvändigt, att i densamma infördes ett övergångsstadgande därom att köp av dylik fastighet, som vederbörligen avtalats och om vars avstyckande ansökan ingivits före lagens ikraftträdande, skulle i allo behandlas enligt den äldre lagen.
förslaget till
Lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad. Svenska teknologf öreningen: I 5 kap. 8 § sista stycket stadgades, att avstyckning, som funnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, icke finge verkställas, innan stadsplan för området blivit fastställd. Detta stadgande hade av stadsplanelagskommittén tillmätts stor vikt. Ehuruväl kommitténs utgångspunkt härvidlag otvivelaktigt vore riktig, måste det dock ifrågasättas, om icke stadgandets konsekvenser stundom kunde bliva onödigt hårda. Fall kunde tvivelsutan tänkas, då en möjlighet till dispens här skulle vara till gagn, förutsatt att den omgärdades med sådana förbehåll, att missbruk förebyggdes. För detta ändamål kunde lämpligen föreskrivas, att undantag ej finge ges utan godkännande av stadsfullmäktige eller motsvarande myndighet. Dispensbefogenheten torde kunna läggas i länsstyrelsens hand. I detta samband hade föreningen uppmärksammat, att även laga skifte i stad syntes kunna på samma sätt som avstyckning missbrukas till olämpligt styckande av mark för ett tätare bebyggande. Möjligen vore även i detta fall ett stadgande, analogt med det nyss behandlade, på sin plats. Byggnadsrådet Lilljekvist: Till fastighetsbildningslagens 5 kap. 8 § hade kommittén fogat föreskrift, att avstyckning, som funnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande (av stads icke planlagda område) icke finge verkställas, innan stadsplan för området blivit fastställd. Kommittén förutsatte, att byggnadsnämnderna för bedömande av dylika avstyckningar måste under hand uppgöra någon slags styckningsplan, efter vilken ärenden sedan bedömdes. En dylik plan kunde knappast bliva annat än ett preliminärt utkast till stadsplan och måste, om styckningen i enlighet därmed verkställdes, i väsentliga delar bliva prejudicerande för stadsplanen. Då det icke stämde med stadsplanelagens anda och mening, att åtskilliga av de synpunkter, som borde vara grundläggande för stadsplanen, skulle undandragas beaktande i den ordning, som vore stadgad för åstadkommande av stadsplan, hade kommittén föreslagit, att i dylika fall styckning icke finge verkställas, innan stadsplan för området blivit fastställd. I anslutning till denna sin åsikt hade kommittén även föreslagit, att å område å landet, där ett tätare bebyggande vore att förvänta, jorddelning för sådant bebyggande ej skulle medgivas, innan byggnadsplan (eller stadsplan) för området upprättats, och hade därför föreslagit, att i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring infördes stadgande, att lantmätare, som förordnats verkställa sådan styckning, skulle anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande och att förrättningen skulle vila i avvaktan på befallningshavandens vidare förordnande. Båda dessa åtgärder innebure givetvis teoretiskt sett de rationellaste medel att förhindra ett otjänligt bebyggande vare sig å samhälles jord eller å om25—22.523.
194 rade på landet, men såsom av bostadskommissionen framhållits måste den tidsutdräkt, som därav förorsakades, medföra ett lamslående av den uppspirande byggnadsverksamheten. Den första kontrollen måste därför införas under smidigare former. Med instämmande i kommitténs åsikt att varje tätare bebyggande, så fort lämpligen kunde ske, borde inordnas under stadsplan eller byggnadsplanen, ansåge Lilljekvist dock, att man åtminstone i de flesta fall måste godtaga av byggnadsnämnder eller styckningsmän uppgjorda styckningsplaner såsom grund för avstyckningarna, sedan planerna, i enlighet med vad Lilljekvist förut föreslagit, efter länsarkitektens granskning och korrigering godkänts av Konungens befallningshavande. Givetvis skulle länsarkitekten därvid tillse, att de fordringar, som borde ställas på en stadsplan, bleve i styckningsplanen Beaktade. Kommitténs förslag att lantmätare vid förordnande om ägostyckning skulle hos Konungens befallningshavande anmäla, därest han funne jorddelning för tätare bebyggande föreligga, hade i princip redan börjat praktiseras. Sedan byggnadsstyrelsen under år 1922 hos länsstyrelserna i de län, där länsarkitekt funnes, hemställt att till dem måtte för granskning remitteras ärenden rörande sådan jorddelning, där det tydligen framginge, att den utgjorde början till samhällsbildning eller utvidgning av befintligt byggnadsområde, hade lantmäteristyrelsen efter förhandling med byggnadsstyrelsen den 26 maj 1922 utfärdat en cirkulärskrivelse till rikets lantmätare, i vilken åt dessa dels givits vissa direktiv beträffande planläggning för styckningar av områden, där stadsplan ej funnes, varvid framhållits, att lämpligt läge och erforderlig bredd gåves åt viktigare trafikleder, att de nya fastigheterna med hänsyn till läge, storlek och form samt beskaffenhet i övrigt avpassades för det slag av bebyggande, varom i varje fall vore fråga, att för bebyggande påtagligen olämpliga områden disponerades på annat sätt, att lämpliga områden reserverades för framtiden till samhälliga områden såsom offentliga byggnader, öppna platser, parker m. m., samt att de synpunkter, som borde uppställas, när stadsplan framdeles skulle upprättas över området, redan dessförinnan bleve såvitt möjligt iakttagna; dels framhållits lämpligheten av att i län, där länsarkitekt för närvarande funnes anställd, lantmätaren i förekommande fall samrådde med denne (eljest med byggnadsstyrelsen); dels slutligen lantmätarna anmodats att förse karta över avsöndring med anteckning antingen att avsöndringen i fråga icke omfattade område inom samhälle eller ort, där samhällsbildning eller tätare bebyggande kunde antagas inom överskådlig tid komma till stånd, eller, om motsatsen vore förhållandet, å kartan göra den anteckning, vartill förhållandena i det särskilda fallet kunde anses böra föranleda. Byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen hade sålunda var i sin mån sökt medverka till att den hittills okontrollerade fastighetsbildningen, där den avsåge ett tätare bebyggande, bragtes under den kontroll, som för närvarande stode till buds. De åtgärder, som vidtagits, vore i full anslutning till det förslag till ordnande av den tidigare kontrollen över fastighetsbildning av här avsedd art, som Lilljekvist förut framlagt och som i viss mån grundat sig på bostadskommissionens förslag. Med stöd av vad här och tidigare framhållits tilläte Lilljekvist sig föreslå, att av stadsplanelagskommittén gjorda tillägg till 5 kap. 8 § samt 6 kap. 8 § av fastighetsbildningslagen måtte ändras så till vida, att de anslöte sig till redan befintlig första kontroll av fastighetsbildning enligt en såvitt möjligt ur stadsplanesynpunkt granskad styckningsplan. Stadsingenjören i Stockholm: Sedan 1 kap. i nuvarande lagen om fastighets-
195 bildning i stad utbrutits för att motsvarande bestämmelser skulle bilda den nya stadsplanelagen, komme 1 kap. i fastighetsbildningslagen att handla om stadsplans, tomtindelnings och omläggnings inverkan på fastighetsindelningen. De fyra korta paragrafer, som avhandlade dessa frågor, vore dock icke utformade så, att tomtindelning erhållit sin givna plats som det förnämsta och viktigaste jorddelningsinstitutet i städerna. Enligt alla tidigare författningar angående stadsplan och tomtindelning hade en större eller mindre ovisshet gjort sig gällande angående tomtindelningens räckvidd som jorddelningsinstitut på grund av svävande formulering av författningarna. I byggnadsstadgan för rikets städer fanns ursprungligen icke någon annan bestämmelse angående ändring i en gång fastställd tomtindelning än det i 17 § 3 mom. intagna stadgande, enligt vilket dylika frågor, liksom frågorna om den ursprungliga tomtindelningen, skulle behandlas av byggnadsnämnden samt dess beslut underställas Konungens befallningshavandes prövning. I lagen angående förändring av tomts område av den 26 maj 1899 stadgades i 2 § som villkor för att rätten skulle bifalla förslag till ändring av tomtindelning, att den myndighet, som hade att pröva frågor om ändring i gällande tomtindelning, skulle genom laga kraftägande beslut givit sitt tillstånd till sådan ändring. I övrigt innehölle lagen endast bestämmelser angående själva äganderätten till de i tomtindelningen ingående delarna, inteckningsförhållanden och formella saker beträffande lagfartsprotokoll m. m. Lagen om stadsplan och tomtindelning innehölle endast tvenne paragrafer, som behandlade tomtindelning. I den första av dessa stadgades, att, därest stadsplan i större eller mindre utsträckning vore grundad på en viss tomtindelning, denna i samband med stadsplanen skulle underställas Konungens prövning. Vidare skulle förslag angående särskilda bestämmelser med avseende på sättet för tomternas användande, ävensom en i samband därmed stående tomtindelning, antagas och fastställas i samma ordning, som gällde antagande och fastställande av stadsplan. I andra fall skulle det tillkomma byggnadsnämnden att handlägga frågor om kvarters indelande i tomter, med iakttagande av att nämndens beslut ej bleve gällande, innan detsamma fastställdes av Konungens befallningshavande, ävensom att ägare av mark skulle få yttra sig om tomtindelningsförslag. Den andra paragrafen -innehölle endast bestämmelser om vem som vore behörig att väcka förslag om kvarters indelande i tomter, och tillkomme det såväl ägare av mark inom kvarteret som byggnadsnämnden själv att vidtaga en sådan åtgärd. Enligt lagen om fastighetsbildning i stad syntes man emellertid klarare än förut velat hävda tomtindelningen som ett jorddelningsinstitut, då i 1 kap. 6 § bland annat stadgades, att tomtindelning, vara fastställelse söktes, skulle vara inlagd å karta, upprättad av förrättningsman för tomtmätning i tillräckligt stor skala, ävensom att kartan skulle åtföljas av beskrivning, utvisande för varje tomt dess ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor, samt att beteckningar, som användes i stadens fastighetsregister, skulle, vara angivna å kartan eller i beskrivningen. Man hade i lagen om fastighetsbildning i stad genom nu nämnda lagrum intagit de grundläggande bestämmelserna för en tomtindelning, som skulle bliva av fastighetsbildande verkan. Att så varit fallet framginge även av motiveringen till sagda paragraf, som lydde: »Då tomtindelning alltid måste bliva ett viktigt bevismedel för utrönande av tomtgränser och då tomtindelningen är av fastighetsbildande verkan, har det funnits nödigt att tomtindelningen inlägges å karta och beskrives på sådant sätt, att av kartan med beskrivningen kunna hämtas så noggranna upplys-
196 ningar som möjligt angående alla sådana förhållanden, som hava betydelse för ett rättsligt bestämmande av tomter och av områden, som skola bilda tomt.» Denna fastighetsbildande verkan av tomtindelningen, som relativt klart uttalats i fastighetsbildningslagen, hade man emellertid ej velat fasthålla i det nya lagförslaget i sin fulla utsträckning. Enligt 2 § hette det visserligen »tomt bildas administrativt genom tomtindelning enligt stadsplanelagen». Men av samma § framginge även, att en rättsligt bestående tomt icke uppstode genom att Konungens befallningshavande fastställde en tomtindelning, utan först när tomten bleve införd i tomtboken, eller, där så erfordrades, rättens medgivande till tomtindelningen lämnades. När i det nya lagförslaget borttagits möjligheten av att få en tomtindelning fastställd av Kungl. Maj:t, hade det varit en relativt enkel sak att få bort den skillnad mellan administrativ och rättsligt gällande tomtindelning, som ej minst på grund av bristande enhetlighet i lagstiftningen nu blivit en verklighet. Variationen i begreppet tomtindelning vore naturligtvis till olägenhet i flera avseenden, ej minst för den allmänhet, som ej dagligen hade att taga befattning med dylika frågor, och klyftan mellan de båda slagen av tomtindelning vore mer än behövligt stor. Enligt stadsingenjörens mening saknades hållbart skäl för att en tomt först i och med att densamma infördes i tomtboken, d. v. s. registrerades, skulle bliva en lagenligt existerande tomt. Här förelåge en fullkomligt onödig formalism, som lätt undvekes genom bestämmelser att sådan tomt bildades i och med att Konungens befallningshavande fastställde en av byggnadsnämnden beslutad tomtindelning. Svårare vore att lösa frågan om sammanläggning av tvenne tomter eller markområden till en tomt, ty här måste rätten pröva intecknings- och lagfartsfrågor. Ehuru vid olika tillfällen från städernas sida framhållits behovet av enkla och smidiga former för städernas jorddelning, vore den nuvarande lagstiftningen i detta avseende föga tillfredsställande. Vid 1921 års riksdag hade fastställts flera ändringar särskilt i 2 och 3 kap. fastighetsbildningslagen, och dessa förändringar trädde i kraft den 1 juli 1921. Samverkan av dessa lagändringar och de nu föreslagna bestämmelserna i byggnadsstadgan gjorde, att gången av en rättsligt genomförd förändring av en tomts område skulle bliva följande: 1. Den av markägaren begärda tomtindelningen utarbetades efter erforderliga uppmätningar av mätningsman i stad i den ordning byggnadsstadgan föreskreve och inlämnades till byggnadsnämnden. 2. Byggnadsnämnden handlade ärendet efter markägarens hörande, dock förutsattes en utställningstid av tre veckor innan ärendet finge behandlas. 3. Konungens befallningshavande fastställde tomtindelningen, sedan en månads klagotid hunnit förflyta, varefter den administrativa tomtindelningen vore klar. 4. Mätningsman verkställde uppmätning av den sålunda bildade tomten och kunde sådan uppmätning ej företagas, förrän fastställelse å tomtindelningen vunnit laga kraft, allt i enlighet med de nya bestämmelserna i 2 kap. 1 § fastighetsbildningslagen. (Självfallet kunde mätningsman ej utfärda kallelse till tomtmätningsförrättningen förrän lagakraftbevis på tomtens bildande kommit honom tillhanda, och med hänsyn till nödvändigheten av expeditionstid och några dagars tid för kallelsens verkställande torde tomtmätningen icke kunna äga rum förrän tidigast Vä månad efter det beslutet om tomtindelningen vunnit laga kraft.)
197 5. Sedan tomtmätningen vunnit laga kraft, vore markägare oförhindrad ingå till rätten med begäran om tomtdelarnas sammanläggning. Då jämlikt de blivande bestämmelserna i byggnadsstadgan, tomtindelningen skulle utarbetas av mätningsman i så stor skala, att tomternas läge och gränser vore till fullo redovisade, och då markägarna före tomtindelningens fastställande blivit hörda angående tomtindelningen inför byggnadsnämnden, syntes anordnandet av tomtmätning före sammanläggningens beviljande vara en fullkomligt onödig åtgärd, enbart av natur att försinka tomtindelningens genomförande. I Stockholm hade jämlikt byggnadsordningen § 12 mom. 5 hittills praktiserats, att som bevis angående de nybildade tomternas läge och gränser utfärdades en karta med beskrivning, uteslutande grundad på den för tomtindelningen uppgjorda kartan. Sådan karta hade kunnat utfärdas omedelbart efter det tomtindelningen vunnit laga kraft, och rådhusrättens medgivande av sammanläggning av tomtdelar hade även i regel endast grundats på meddelande om att av byggnadsnämnden godkänd tomtindelning vunnit laga kraft. Om man förfarit fullt konsekvent vid den nya lagens utarbetande, borde väl även, då tomter bildades genom sammanläggning, föreskrivits, att desamma bleve rättsligen bildade först då de infördes i tomtboken, vilket utgjort en ytterligare omgång innan fastigheten blivit bildad. Några verkligt klara riktlinjer kunde man knappast säga, att föreliggande lagförslag medförde, så länge skillnaden mellan administrativt och rättsligt bildad tomt mer än nödigt bibehölles. Enklast skulle vara, att all delning av jord inom stadsplanelagt område skedde genom tomtindelning och ansåges genomförd i och med att Konungens befallningshavande fastställde tomtindelningen. En tomtindelning borde sålunda alltid omfatta all mark, som berördes av ändringar på grund av ny stadsplan, och i ett sammanhang redovisa mark, som utlades till gator och allmänna platser, mark, som skulle utgöra nya tomter, och mark, som skulle ingå som delar av nybildad tomt. Begreppet administrativ tomtindelning komme att inskränkas till att åtsyfta ett litet fåtal tomter, där rättens medgivande till sammanläggningen nödvändigt skulle erfordras, och en snabbare handläggning av ärendena borde kunna ernås. Med de stora möjligheter man numera hade att medelst koordinater exakt fastslå tomtgränsernas läge även i de fall, då ifrågavarande tomthörn vore överbyggda och oåtkomliga på marken, vore det naturligtvis praktiskt att göra tomtindelningen till en verklig och bestående jorddelningsförrättning, som omfattade redovisning av både den tomt- och gatumark, som skulle bilda det nya kvarteret, och den tomtmark, som skulle utläggas till gata i enlighet med den nya stadsplanen, allt redovisat med arealuppgift och mått på tomternas sidor. Karta för de nybildade tomterna skulle sedan utfärdas utan mätningsförrättning och med stöd av vid tomtindelningen angivna arealer och sidomått, sådana desamma prövats av byggnadsnämnden och fastställts av Konungens befallningshavande. Härigenom skulle vinnas en enkel, praktisk och smidig form för jorddelningen i städerna. Av övriga ändringar, som kommittén föresloge med avseende på fastighetsbildningslagen, kunde någon större principiell betydelse endast tillmätas den, som återfunnes i 5 kap. 8 § och som stadgade, att avstyckning, som funnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, icke finge verkställas, innan stadsplan för området blivit fastställd. Förevarande bestämmelse vore ett synnerligen viktigt led i de allmänna strävandena att underlätta samhällenas genomförande av en stadsplan. Om ifrågavarande bestämmelse skulle utgå ur lag-
198 förslaget, komme de allra flesta markägare i städernas ytterområden att söka undandraga sig sin med markens upplåtande för byggnadsändamål förbundna skyldighet att överlämna gatumarken till samhället och bidraga med gatornas ordnande, och detta mål nåddes enklast genom att begagna sig av avstyckning som jorddelningsinstitut. Visserligen komme den nya lagbestämmelsen att i någon mån minska bostadsproduktionen och förhindra det fria bebyggandet i städernas ytterområden, men bestämmelsen hängde så intimt tillsammans med övriga lagbestämmelser angående markägares ersättningsplikt, att den borde hälsas med synnerlig tillfredsställelse av stadssamhällena. Stadsarkitekten i Stockholm: Bland de lagändringar, som delvis blivit en följd av, delvis föreslagits oberoende av förslaget till stadsplanelag, ville stadsarkitekten endast fästa uppmärksamheten vid den, som inginge i 5 hap. 8 § i förslag till ändrad lydelse av fastighetsbildningslagen, vari stadgades att avstyckning, som funnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, icke finge verkställas, innan stadsplan för området blivit fastställd. Detta stadgande skulle onekligen innebära ett det kraftigaste medel till förhindrande av ett olämpligt bebyggande i städernas utkanter och skulle säkert på många håll hälsas med tillfredsställelse. Det skulle ej heller här uttalas något klander mot detsamma, men det borde ihågkommas, att därmed en utomordentligt kraftig hämsko lades på byggnadsverksamheten å städernas icke planlagda delar. Med erfarenheterna från de senare årens lagstiftning på detta och närliggande områden kunde man icke värja sig från farhåga för ett alltför långt drivet tvång eller snarare för hela detta komplex av dyrbara, tidsödande formaliteter, som lades på byggnadsverksamheten och som långt ifrån alltid gynnade, utan tvärt om ofta förlamade en effektiv kontroll och en fruktbringande ledning av byggnadsverksamheten från byggnadsnämndernas sida. Det behövde knappast påpekas, att vad stadsarkitekten här åsyftade icke gällde den begränsning av rätten att för bebyggande utnyttja tomtmarken i städerna, som det tillkomme byggnadsförfattningarna att uppdraga såväl inom som utom stadsplanen. Denna begränsning borde enligt hans mening vara skarp och genomföras med orygglig konsekvens utan dagtingan inför mer eller mindre obefogade markägarekrav, som funnes oförenliga med fordran på samhällets sunda utveckling, och den borde utgå icke från en i gamla författningar godtyckligt tillmätt s. k. byggnadsrätt utan från nutida uppfattning av betingelserna för människors trevnad och välbefinnande. De missförhållanden, stadsarkitekten här vidrört, borde sökas på ett helt annat område. Rätten att avgöra, i vilken utsträckning marken inom städerna skulle användas till bebyggande, borde ligga hos det allmänna, men den enskilde hade rätt att fordra, att ett lojalt utnyttjande av denna rätt icke hindrades eller försvårades genom opraktiska, mer än nödigt tidsödande och dyrbara procedurer av varjehanda slag. Det förefölle som om den moderna lagstiftningen på fastighetsbildningens och andra närliggande områden löpte fara att tappa fotfästet på realiteternas grund, som om målet stundom förväxlades med medlen och som om vikten allt för mycket lades vid att resa en av lagparagrafer konstfärdigt hopfogad, väl balanserad och skönt utformad byggnad till sann uppbyggelse för de invigde men till föga gagn och glädje för de byggande eller snarare för dem, som förhindrades att bygga, och för de _ myndigheter och tjänstemän, som såge sin uppgift i att underlätta den byggandes vedermödor och få honom att känna den offentliga kontrollen icke som ett besvärligt och onyttigt påhäng. utan : såsom en i patriarkaliskt välvilliga former utövad ledning till nytta för
199 honom själv och till trygghet för det allmänna. Alla dessa byggnadsförbud, som icke kunde upprätthållas, dessa åtgärder, som skulle föregå byggnadsföretagets påbörjande, men som ofta nog komme långt efter, dessa regler, som skulle iakttagas, men som gång på gång måste åsidosättas, de vore sannerligen icke ägnade att inge respekt för författningarna eller för myndigheterna, och — vad som vore nästan värre —• de förhindrade utövandet av den verkliga kontrollen och ledningen. För en sådan krävdes ett fullt öppet tillvägagående med klara papper och fastställda ritningar. Där sådant icke kunde presteras, lede kontrollen. Den officiella apparaten, särskilt vid ett områdes läggande under stadsplan och indelande i tomter för exploatering, borde i möjligaste mån förenklas för att icke hela proceduren skulle fortfara att komma uppmarscherande såsom nu — alltjämt för sent. Vid ett byggnadsföretag inginge dock tiden som en viktig faktor i kalkylen och kunde icke utan vidare elimineras utan att hela kalkylen därigenom rubbades. Det kunde icke förtänkas myndigheten eller tjänstemannen, som ställdes i valet mellan att fasthålla vid fordran på formaliteternas uppfyllande och därmed byggnadsföretagets fördröjande, eventuellt den byggandes ruin, eller en författningsstridig eftergift, att valet obetingat skedde med uppgivande av de lagliga formerna, förutsatt naturligtvis att byggnadsföretaget tillfredsställde de reella kraven. Vad som gällde om städerna hade också sin fulla motsvarighet för landsbygden med dess graderade områden, där förordnanden och förbud grepe automatiskt in i varandra. Maskineriet lämnade ingenting övrigt att önska i fråga om sinnrikhet, det hade endast ett fel — det fungerade inte. Och effekten bleve otvivelaktigt densamma, även om, såsom de nya förslagen utlovade, mekanismen ytterligare fulländades. Ty ett byggnadsföretag sutte inne med ett betydande kvantum tröghet. När det väl kommit i gång — och det skedde i själva verket långt innan spaden sattes i marken — hade det benägenhet att fortsätta oberoende av förordnanden och förbud. Det syntes stadsarkitekten vara en av de viktigaste uppgifterna för arbetet på författningarnas revidering, att dessa synpunkter bleve beaktade. Stockholms stads byggnadsnämnd: Kommitténs förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad hade från stadsingenjörens sida mött anmärkningar, vilka, såvitt nämnden kunnat finna, vore befogade. Nämnden ville i detta sammanhang och i anslutningtill vad bemälde tjänsteman anfört framhålla vikten av att tomtindelning verkställdes med minsta möjliga tidsutdräkt och utan att någon onödig formalism finge göra sig gällande, en erinran, vartill nämnden föranletts närmast av den nyligen genomförda bestämmelsen om att särskild tomtmätning skulle utföras, innan begäran ingåves om rättens medgivande till att olika tomtdelar finge sammanläggas med varandra, vilket enligt nämndens mening måste betecknas såsom en onödig och tidsödande omgång utan att därigenom vunnes den ökade kontroll, som tydligen | avsetts med detta stadgande. Nämnden ville ej heller underlåta att framhålla vikten av att de rättsliga former, som helt visst vore ofrånkomliga vid behandling av byggnadsväsendet berörande frågor allt ifrån ett områdes läggande under stadsplan och uppdelning för bebyggande intill byggnadslovets slutliga meddelande, måtte göras så enkla och litet tidsödande som möjligt. Såväl den enskildes ekonomiska intressen som möjligheten av en effektiv byggnadskontroll vore därav, såsom stadsarkitekten påpekat, i högsta grad beroende.
200 Länsarkitekten Stenfors:1 Enligt föreskriften i 5 kap. 8 § tredje stycket finge icke avstyckning, som funnes åsyfta jorddelning för ett tätare fcebyggande, verkställas, innan stadsplan för området blivit fastställd. Om begreppet »tätare bebyggande» vore klart definierat, vilket emellertid nu icke vore fallet, samt tillräckligt rymligt, skulle teoretiskt sett detta stadgande synas innebära en radikal lösning av problemet om fastighetsbildningens reglerande på det tidiga stadium, att kåkstadsbyggandet inom ett samhälles gränser kunde effektivt motarbetas. Men stadgandets tillämpning i verkligheten torde enligt Stenfors' mening knappast leda till förväntningarnas lyckliga uppfyllande. Redan den förutsättningen för bestämmelsens giltighet, att ett »tätare bebyggande» skulle med avstyckningen åsyftas, torde i viss män verka mot syftemålet. En markägare, som sökte exploatera marken på ett mindre lojalt sätt, torde väl därav föranledas att undvika varje markförsäljning i samlad form. Så långt möjligt komme han att i spridd ordning stycka markområdet till tomtplatser, så att det sent skulle kunna fastslås, att avstyckningarna funnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande. När äntligen detta kunde lagligen konstateras, hade säkerligen i många fall så mycken skada redan skett, att regleringsåtgärderna, som skulle inträda, ändock ingrepe väl sent. För markexploatörer, som ville lagenligt gå till väga, torde stadgandet i fråga ofta komma att ställa sig synnerligen svårt. Den stora mängd stadsplanearbeten, som samhällena skulle få att ombesörja efter lagförslagets ikraftträdande, torde i flertalet fall omöjliggöra erforderlig snabbhet i utredningen rörande stadsplaneläggning av enskild tillhörig mark. Samhället kunde i regel icke låta utredningen begränsas till endast den eller den enstaka markägarens område, utan måste planläggningen av marken även däremellan och eljest i närheten i ett sammanhang studeras. Då det för närvarande normalt toge en tid av åtminstone två år för ett stadsplaneförslags upprättande, antagande och fastställelse, torde denna redan avsevärda tid komma att under nämnda förhållanden väsentligt förlängas. Lades härtill tiden, som rena förberedande arbeten, plan- och nivåmätningar samt därpå grundad stomkartritning krävde, torde för stadsplaneläggningen å enskild tillhörig mark sammanlagt tagas i anspråk en tid snarare över- än understigande 3 år. Under denna tid kunde dylik markägare icke räkna med några inkomster av markförsäljning, men finge han i regel betala de betydande kostnader, som på hans del komme för markens planläggning. Huruvida han efter stadsplanens fastställande kunde försälja mark i tillräcklig utsträckning för att få ersättning ens för de för stadsplanens upprättande gjorda kostnaderna, vore dock ingalunda alltid säkert. Det hela visade sig måhända sedan rent av vara en misslyckad spekulation. Just den omständigheten torde vara värd särskilt beaktande i detta sammanhang, att det ofta vore svårt att på det tidiga stadium, varom fråga vore, kunna med säkerhet bedöma, huru en fullständig planläggning av visst dylikt område inom ett samhälle bäst borde ske. En så tidig stadsplan för detsamma låste fast indelningen mera än många gånger lämpligt vore. Sannolikt torde väl de markägare bliva få, som under berörda förhållanden skulle vilja igångsätta ett affärsföretag för fullt lojal styckning och exploatering av mark inom ett samhälles område. 1 Jfr länsstyrelsens i Stockholms län yttrande vid 66—73 §§ av förslaget till stadsplanelag, i vilket yttrande Stenfors' här återgivna anförande gjorts till föremål för granskning (ovan sid. 173 o. f.).
201 För den ur många synpunkter uppmuntransvärda egnahemsrörelsen skulle, i vad den gällde förvärvande av mark inom samhällsområden, ifrågavarande stadgande innebära en synnerligen kraftig hämsko. Det torde säkerligen också kunna befaras, att svårigheten att ernå vederbörliga styckningsförrättningar vid markförsäljning skulle medföra något slags sämjedelning, vilken undandroge sig varje offentlig kontroll. Att bebygga ett genom sådan sämjedelning tillkommet jordstycke torde nog på åtskilliga orter icke komma att effektivt liindras. Detta så mycket mindre som endast undantagsvis plägade för byggnadslovs erhållande fordras äganderättens till tomtplatsen styrkande genom lagfartsbevis. Hade byggnad, t. ex. för bostadsändamål, uppförts å sådan sämjedelad tomtplats, torde väl i allmänhet myndigheterna icke, såvitt ej särskilda omständigheter förelåge, komma att neka att lagligen konfirmera både jorddelnings- och bebyggnadsförhållandet, i händelse sådant ifrågasattes. För markexploationen vore det, såvitt Stenfors erfarit, ett livsintresse att en rätt betydande rörelsefrihet förelåge vid markförsäljningen. Den ena spekulanten hade ett önskemål, den andra ett annat. Det vore en rad av kompromisser, som faktiskt bildade markindelningen. Samhällets och eljest det allmännas intressen finge väl i regel anses tillsvidare tillräckligt tillgodosedda, om inom utomplansområde vid exploatering t. ex. för bostadsändamål det reserverades bestämd mark för huvudtrafikleders framdragande samt för torg, parker, idrottsplatser och offentliga byggnader. Oftast torde dessa nämnda behov kunna klargöras i samband med en huvudtrafikledsplans uppgörande. Tillkomme en sådan, innehållande vad nyss sagts, kunde utan större risk indelningen av marken i övrigt uti byggnadskvarter och bostadsgator få ske med en viss grad av frihet. Stenfors hade tidigare framlagt tanken på införande av ett nytt stadsplaneinstitut, genom vilket det skulle vara möjligt att få fastställelse huvudsakligen å de inom stads icke planlagda områden erforderliga framtida huvudtrafikleder. * Såvitt Stenfors kunde finna, behövde svårigheter i sak icke möta för att i detta sammanhang även få fastställelse å områden, som skulle reserveras för torg, idrottsplatser och offentliga byggnader. I allmänhet torde dessa områden vara bäst belägna intill eller i omedelbar närhet av huvudtrafiklederna. En dylik plan benämnde Stenfors här nedan skelettstadsplan. Den skulle i fråga om stad eller samhälle å landet avse sådana delar, vilka icke funnes upptagna i den gällande stadsplanen. Till skelettstadsplanen torde i förbigående sagt alltid böra höra s. k. utomplansbestämmelser. Enligt Stenfors' mening borde alla avstyckningar liksom all tomtindelning underställas den myndighet, som hade uppsikten över byggnadsväsendet i länet, nämligen Konungens befallningshavande, för prövning och fastställelse, men dessutom all jorddelning över huvud taget för bildande av bostadsfastigheter i mera samlad förläggning. Till denna senare del av ämnet återkomme Stenfors emellertid i annat sammanhang. Bleve så ordnat och skedde prövningen med tillhjälp av sakkunnigt biträde hos Konungens befallningshavande, torde avstyckningarna inom ett för markexploatering tänkt område kunna från allra första början noga tillses. Visade det sig då, att dessa jorddelningsförrättningar tenderade till bildandet av bostadsfastigheter i dylik mera samlad förläggning, och tomtplatsförsäljningen syntes göra frågan om markens sammanhängande indelning aktuell, borde Konungens befallningshavande hava befogenhet att vägra vidare fastställelse å avstyckningar intill dess sådan sorts plan, skelettstadsplan, fastställts, varom 1
Se ovan sid. 114—115.
26—22523.
ovan sagts och vilken skulle huvudsakligen innehålla huvudtrafikleder, torg, parker, idrottsplatser och erforderliga områden för offentliga byggnader. Emellertid torde i de flesta fall denna Konungens befallningshavandes befogenhet att vägra fastställelse icke behöva tagas i anspråk till fullo och därför icke heller behöva verka helt avstängande å markförsäljningen inom området. I allmänhet kunde nämligen med ganska stor visshet delar av sådant område angivas, vilka icke behövde direkt beröra mark, som i en skelettstadsplan skulle för nämnda olika ändamål reserveras. Å dylika delar skulle avstyckningar alltjämt kunna fortgå i vanlig ordning utan att ur det allmännas synpunkt någon berättigad invändning däremot kunde resas. Stenfors upprepade dock, att förutsättning för förfarandets lyckliga fortgång vore att till Konungens befallningshavandes förfogande ställdes erforderligt sakkunnigt biträde. Medan försäljning och avstyckning av byggnadsplatser sålunda å nämnda delar försigginge under behörig tillsyn, upprättades skelettstadsplan, antoges av samhällets beslutande myndighet och underställdes Kungl. Maj:t för prövning och fastställelse. Såsom Stenfors redan tidigare framhållit, måste i och för åstadkommande av en dylik plan utredning verkställas i skissform, huru marken i övrigt mellan huvudtrafiklederna förslagsvis lämpligen kunde indelas. Men då denna, så att säga, sekundära indelning icke vore avsedd att fastställas, behövde förslag till densamma icke föregås av dyrbara förarbeten i form av detaljmätningar av olika slag av dessa markdelar. Tid vunnes också till ett noggrannare och bättre avvägt detaljerat indelande av marken, då markexploateringen så långt fortskridit, att man med säkerhet kunde bedöma det fortgående samhällsbildandets allmänna karaktär och uppkommande behov. När fastställelse skett, frigjordes avstyckningsinstitutet åter. Dock finge givetvis avstyckningarna därefter icke så verkställas, att skelettstadsplanens genomförande eller markens lämpliga indelning i kvarter och tomter därigenom försvårades. Ej heller skulle avstyckning få så verkställas, att tillämpningen av utomplansbestämmelser motverkades. Det vore Stenfors' övertygelse att, därest tillsynen över all jordstyckning för bostadsfastigheter inom länet lades hos en och samma myndighet, nämligen den som hade uppsikten över dessa fastigheters bebyggande, samt myndigheten erhölle sakkunnigt biträde, skulle enligt det ovan skisserade programmet, markexploateringen kunna ledas i väsentligen riktiga banor utan större tvång än nödigt var på dess affärsmässiga handhavande och dess individuella utveckling och därtill även utan åsidosättande av det allmännas berättigade intresse. I mån av utvecklingens framsteg lades sedermera fullständig stadsplan successivt å området, som sålunda exploaterades. Det torde icke på förhand kunna exakt fastslås vid vilken tidpunkt detta skulle ske, utan borde överlåtas åt stadens egen beslutande myndighet att bestämma därom, när omständigheterna dylikt påkallade. I händelse av försummelse från stadens sida, torde det tillkomma Konungens befallningshavande, såsom stadsplanelagskommittén föreslagit, att tillse att stadsplan upprättades. Med bibehållande av magistraten som fastställelsemyndighet i fråga om avstyckningar torde motsvarande anordning av kontrollen icke kunna åstadkommas. Magistraten ägde icke tillgång till erforderlig sakkunskap och kunde i regel icke erhålla sådan från annat håll än den mätningsman, som verkställt förrättningen, något som ju icke vore så lämpligt. Att tillförsäkra varje magistrat tillgång till särskild sakkunskap torde knappast kunna på allvar
komma ifråga. Visserligen skulle från byggnadsnämnden, där magistraten så prövade nödigt eller vid förrättningen sådant påyrkats, yttrande inhämtas. Men dels torde sällan nämnden inom sig äga sakkunskap på hithörande område, utan även den vara hänvisad till förrättningsmannen och dels vore dess yttrande icke bindande för magistraten vid avgörandet av avstyckningsärendet. Att verkligt sakkunnig prövning av avstyckningarna förelåge, innan magistrastraten fattade beslut rörande dem, torde endast undantagsvis förekomma. Det vore därtill att märka, att förrättningsmannen, vilken det alltså praktiskt sett åvilade att utöva kontrollen över avstyckningarna, själv icke kunde bestämma över dessas lämpliga planarrangering; utan avgjorde fastighetens ägare, huru avstyckningen skulle verkställas, eller skulle, om överlåtelse skett, till efterrättelse lända den därom upprättade avhandlingen. Förrättningsmannen kunde visserligen, när lagligt hinder förelåge, besluta att avstyckningen icke finge äga rum. Men på grund av bristen å fasta hållpunkter vid prövningen av avstyckningsärenden enligt lagföreskrifterna torde endast i mera sällsynta undantagsfall avstyckning vägras. Såsom avstyckningsinstitutet nu reglerades av föreskrifterna i 5 kap. i fastighetsbildningslagen, vore garantien mot ur bebyggnadssynpunkt olämplig jorddelning alltför ringa. Stenfors ifrågasatte jämväl en omarbetning av bestämmelserna i fastighetsbildningslagens 5 kap. i övrigt. Alldeles förbisedd i gällande lagstiftning vore den viktiga prövningsgrunden för avstyckningar liksom för annan jorddelning, att de fastigheter, som uppkomme vid styckningarna skulle var för sig vara lämpliga för det ändamål, vartill de vore avsedda. Särskilt nödvändigt torde vara att tillse att genom jorddelningsförrättningar icke bildades fastigheter för bostadsändamål å härtill olämplig mark. Det vore icke^ ovanligt, att hela samhällen vuxit upp å till bostadsfastigheter indelat område, från vilket erforderligt avlopp icke kunde beredas utan hart när oöverkomliga kostnader. Vad detta betydde för ett dylikt samhälle torde icke behöva uttryckligen framhållas. Att på tidigt stadium framtvinga stadsplan för sådant område, därest man förmärkte jorddelning för ett tätare bebyggande å detsamma, vore en åtgärd, som icke löste spörsmålet helt. I åtskilliga sådana fall borde all möjlighet till jorddelning för bostadsändamål vara utesluten. En annan iögonfallande brist, vilken sammanhängde med hela systemet för nuvarande fastighetsbildningen å utomplansområden, vore att genom avstyckning icke kunde få avskiljas mark utan att denna därigenom skulle bilda särskild fastighet. I synnerhet medförde detta betydande olägenheter, när fråga vare om avskiljande av vägmark. Det sade sig självt, att om vägmärken skulle anses som fastighet, verkligt säkerställande av dennas användande såsom nödig väg för angränsande fastigheter ofta mötte stora svårigheter. Som nu vore skulle enligt 5 kap. 6 § även själva vägmärken, såsom varande fastighet, vid avstyckningen behöva formligen tillförsäkras rätt till nödig väg. Över huvud taget syntes det mindre väl avvägt, att enligt nuvarande lag alltid skulle vid avstyckning tillses, att såväl stamfastigheten som det område, som skulle avstyckas, komme att äga rätt till nödiga vägar, under det att själva vägnätets utbildning i ett sammanhang och vederbörliga fastställande till ovillkorlig efterrättelse icke kunde få ske på annat sätt än genom fullständig stadsplans läggande å området. Då vägmärken för närvarande vore att anse som fastighet, lagligen jämställd med övriga sådana, torde det åtskilliga gånger inträffa, att densamma genom avstyckning eller eljest komme att tagas helt eller delvis i anspråk för annat
204 ändamål. Annorlunda bleve förhållandet, om vägmärken kunde genom avstyckningsförrättningen fastslås såsom vägmark, varav skulle följa, alt den icke finge överlåtas till annat bruk, utom där samtliga, som ägde att använda vägen, därtill givit sitt bifall eller ock genom stadsplans eller skelettstadsplans fastställande blivit bestämt, att vägen icke vidare skulle för allmän samfärdsel begagnas. Enligt Stenfors' mening borde 5 kap. fastighetsbildmngslagen bade pa grund av vad Stenfors nu anfört och av åtskilliga andra skäl, vilka det skulle i detta sammanhang bliva för långt att ingå på, göras till föremål för grundlig revision. Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Visby: I 5 kap. 8 § sista stycket stadgades: »Avstyckning, som finnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, må icke verkställas, innan stadsplan för området blivit fastställd.» Då detta stadgande vore av synnerligen stor räckvidd, borde detsamma i lagen närmare utvecklas och förtydligas. Byggnadsnämnden i Lund, vars yttrande åberopats jämväl av stadsfullmäktige: Lämpligt vore, att avstvckning verkställdes i anslutning till fastställd stadsplan. Att emellertid, såsom "i 5 kap. 8 § sista stycket skett, å plats avsedd för tätare bebyggande göra avstyckning ovillkorligen beroende härav, syntes nämnden dock så vanskligt med tanke på de hinder, detta kunde medföra för jordägaren och den enskilda företagarverksamheten, att nämnden funne sig böra bestämt avstyrka, att bestämmelse härom i lagen intoges. Nämnden tänkte härvid särskilt på den långa tid, som städse åtginge för erhållande av en fastställd stadsplan, och vore det enligt nämndens erfarenhet ej heller behövligt att göra avstyckningar å nu ifrågakommet område beroende av fastställd stadsplan. Byggnadsnämnden i Trollhättan: I förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa delar av fastighetsbildningslagen funnes i 5 kap. 8 § anfört, att »avstyckning, som finnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, må icke verkställas, innan stadsplan för området blivit fastställd». Enligt detta stadgande skulle staden sålunda vara pliktig att intaga områden inom stadsplan, så snart ett tätare byggande å desamma vore för handen. Detta skulle för Trollhättans vidkommande innebära, att staden, som ägde flera större förstäder, skulle omedelbart behöva intaga dessa i stadsplan och därigenom åsamkas stora kostnader för stadsdelar, som inrymde relativt små skatteobjekt. Nämnden funne det därför tveksamt, huruvida, trots de föreslagna skyldigheterna för markägarna, icke detta stadgande borde erhålla en mera modererad formulering. Skulle förslaget emellertid i denna del vinna tillämpning, ville nämnden framhålla vikten av att bestämmelserna angående jordägares skyldighet i fråga om avstående av mark till gator samt gäldande av ersättning för anläggning av gator och dylikt och anordnande av kloaklednin gar bibehölles i full utsträckning vid förslagets slutliga avgörande. Vidare ansåge nämnden det nödvändigt, att uttrycket »tätare bebyggande» närmare preciserades. Detta för att vederbörande skulle kunna bestämt avgöra, huruvida avstyckning skulle uti ifrågavarande fall vägras, tills stadsplan bleve för området fastställd. Här må jämväl hänvisas till byggnadsnämndens i Borås vid 1 § av stadsplanelagsförslaget återgivna yttrande.
205 F"örslaget till
Lag om ändring i lagen den 12 maj 1917 om tillägg till lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring. 2§. Svenska teknologföreningen: Kommittén föresloge här ett liknande stadgande som föreslagits till införande i fastighetsbildningslagen 5 kap. 8 § sista stycket. Även här torde Konungens befallningshavande böra beklädas med en viss befogenhet att medgiva undantag. Länsarkitekten Stenfors:1 Enligt denna paragraf finge ej ägostyckning eller jordavsöndring, som funnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, fastställas innan stadsplan eller byggnadsplan för området blivit uppgjord i den ordning, som i stadsplanelagen vore föreskriven. Funne lantmätare, som förordnats att verkställa ägostyckning, att med förrättningen avsåges jorddelning, som ovan sagts, skulle han anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande, och skulle emellertid förrättningen vila i avbidan på Konungens befallningshavandes vidare förordnande. Avsikten med denna senare bestämmelse syntes vara, att Konungens befallningshavande skulle få tillfälle att gå i författning om stadsplans eller byggnadsplans åstadkommande för berörda område. Vad Stenfors förut vid kapitlet om avstyckningar framhållit rörande lämpligheten av att på ifrågasatta tidiga stadium framtvinga en stadsplan gällde väsentligen även nu berörda motsvarande bestämmelse beträffande områden å landet. Stenfors upprepade, att det enligt hans uppfattning vore ur många synpunkter lämpligast, om alla jorddelningsförrättningar för avskiljande av byggnadsfastigheter i mera samlad förläggning, vare sig i stad, samhälle å landet eller andra områden därstädes, fölle under en och samma myndighets prövning och fastställelse, nämligen Konungens befallningshavande, som hade tillsynen över byggnadsväsendet. Så vitt Stenfors kunde finna, vore detta den första och grundläggande betingelsen för en verkningsfull uppsikt över bebyggandet i samlade former inom länet. Kontrollen i fråga om byggnadsväsendet borde ovedersägligt börja vid själva fastighetsbildningen. Vore en fastighet lagligen tillkommen under omständigheter, som uppenbarligen gåve vid handen, att densamma avsetts till bebyggande, men hindrades bebyggandet från myndigheternas sida på grund av att ett allmänintresse med byggandet skulle trädas för nära, så träffade hindret såsom verkligt straff den, som i god tro förvärvat fastigheten i av1
Se noten å sid. 200.
sikt att bygga, under det att den, som orättmätigt givit upphov till fastighetens bildande, markexploatören, ginge från all påföljd fri. Det vore också detta påtagligt orättvisa förhållande, som oftast givit anledning till att de i gällande lag föreskrivna byggnadsförbud icke trätt i verkan. Delade meningar kunde knappast råda därom att en lagstiftning, som tillläte byggnadsfastigheters tillkomst och saluhållande, men som därefter hindrade bebyggandet av desamma på grund av konstaterad bristande lämplighet just för bebyggande hos samma fastigheter, lede betänkligt av inkonsekvens och måste betecknas som synnerligen otillfredsställande. För områden å landet samt municipalsamhällen, där jordregister fördes, torde kunna med fördel tillämpas motsvarande idéer rörande fastighetsbildningen och bebyggandet, som Stenfors utvecklat ifråga om avstyckningsförrättningarna enligt 5 kap. fastighetsbildningslagen. Genom ändring av den nu gällande lagen om delning av jord å landet skulle alltså ordnas så, att all jordstyckning som avsåge bildande av byggnadsfastigheter i sådan förläggning, att det kunde tänkas vara fråga om ett första upphov till samhällsbildning, komme under Konungens befallningshavandes prövning och fastställelse. Då jorddelningslagarna för landet sedan längre tid vore föremål för revidering, men något förslag, som syntes ha bestämda utsikter att bliva slutgiltigt, ännu icke förelåge, vore det knappast möjligt att nu föreslå lämpligaste tillvägagångssättet för underställandet av sagda jordstyckningar under Konungens befallningshavandes prövning. Skulle, såsom jordstyckningskommissionen, vilken senast framlagt förslag rörande lag om jorddelning å landet, föreslagit, komma att anordnas länsägodelningsrätt, vilken skulle hava att pröva och fastställa jorddelningsförrättningar å landet, vore väl lämpligast att denna, när ärenden om fastställelse av jordstyckning som nu avsåges, dit inkommit, överlämnade dessa till Konungens befallningshavande. Eljest skulle givetvis ansökningarna normalt ställas direkt till sistnämnda myndighet. Funne Konungens befallningshavande på detta sätt eller annorledes att förekommande jorddelningar åsyftade ett meranämnt samlat bebyggande, borde denna myndighet äga befogenhet att vägra fastställelse å jorddelningsförrättningarna, intill dess åtminstone en skelettstadsplan, som ovan rörande avstyckningskapitlet sagts, förelåge vederbörligen fastställd av Kungl. Maj:t. Stenfors synes det lyckligare, om i lagen i stället för byggnadsplan, vilken i själva verket vore en stadsplan endast med vissa begränsningar i fråga om laga verkan, kunde införas begreppet skelettstadsplan. Motiven härför vore motsvarande dem, som ovan anförts när denna slags plan bragts i förslag, nämligen huvudsakligen ett säkerställande av det allmännas intressen under bevarande av viss rörelsefrihet vid fastighetsbildningen. När förhållandena utvecklat sig till viss grad, vilken såväl i nu gällande lag som i föreliggande lagförslag angåves, skedde i vederbörlig ordning förordnande om stadsplanelagsföreskrifternas fulla tillämpning och därmed municipalsamhällebildning. Enligt de av Stenfors ovan skisserade programmen skulle icke förekomma mera än två slags planregleringar av städer samt samhällen och andra byggnadsområden å landet, nämligen den preliminära, skelettstadsplan, och den slutliga, stadsplanen. Bådadera skulle fastställas av Kungl. Maj:t och äga sådana rättsverkningar, att de lände till ovillkorlig efterrättelse, men säkerställde ersättning för den, som därav bevisligen lede orättmätig skada. Att närmare ingå på rättsfrågorna i samband med skelettstadsplanebegreppet kunde Stenfors icke nu göra, då det skulle i detta yttrande föra för långt.
207 De allmänna principerna torde Stenfors dock vid yttrandet om själva stadsplanelagsförslaget hava flera gånger vidrört. Liksom beträffande skelettstadsplanen inom samhälle, där fastighetsbildningslagen i sin helhet vore gällande, skulle även, där sådan inom område å landet förekomme, densamma vara förbunden med föreskrifter av utomplansbestämmelsers natur. Då lagarna om jorddelning å landet, lagen om fastighetsbildning i stad och stadsplanelagen samtliga vidrörde övergångsområdena mellan landsbygd och samhälle, vore ofrånkomligen nödvändigt att de enhetligt samarbetades och klart och distinkt angåve var sitt särskilda tillämplighetsområde. Den starka utveckling, som den jorddelning i vårt land undergått, vilken rätteligen hörde under byggnadsväsendet, nödvändiggjorde enligt Stenfors' förmenande ett bestämt avskiljande därav i laghänseende från jordstyckningen för huvudsakligen jordbruksändamål. Detta icke minst för den sistnämndas befrämjande, enär påhänget i laghänseende av de förra med åren blivit alltmera besvärligt och lett till undantagsföreskrifter av mindre lyckligt slag, enligt vad numera torde vara konstaterat. Därest Konungens befallningshavande övertoge kontrollen över samtliga fastighetsbildningar för byggnadsändamål, skulle även följa att Konungens befallningshavande befriades från handhavandet av jorddelningar för annat ändamål. Man syntes därför kunna hoppas, att någon mera avsevärd ökad arbetsbörda icke skulle med reformen tillkomma sagda myndighet. Se även byggnadsrådet Lilljekvists yttrande ovan vid förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa delar av fastighetsbildningslagen.
208 Stadsplanelagstcommitténs förslag till vissa delar av
Byggnadsstadga. Avdelning I.
Bestämmelser angående stad. 1 KAP. Om byggnadsordning och byggnadsnämnd. 1 §• Vattenfallsstyrelsen: Olika meningar hade gjort sig gällande om räckvidden av för stad fastställd byggnadsordning. Stadsplanelagskommittén föresloge, att byggnadsordningens giltighetsområde skulle begränsas till stadsplaneområdet och, i den mån så funnes erforderligt, till område, för vilket utomplansbestämmelser gällde. Oberoende av om 7 § i stadsplanelagsförslaget antoges, syntes det vara önskligt .att bibehålla den rätt, som nu gällande lagstiftning tillförsäkrade stad att antaga byggnadsordningsbestämmelser i större eller mindre omfattning för alla staden tillhöriga områden. Byggnadsrådet Liljekvist: I anslutning till såväl bostadskommissionens förslag som vad av Liljekvist i annat sammanhang framhållits beträffande åtgärder för den första byggnadskontrollen 1 torde det få anses lämpligt, att byggnadsordning skulle kunna gälla även för icke planlagt stadsområde. Svenska kommunaltekniska föreningen: I fråga om byggnadsordningens giltighetsområde skilde sig stadsplanelagskommitténs förslag från såväl nu gällande byggnadsstadga som bostadskommissionens förslag. Enligt nu gällande byggnadsstadga nådde byggnadsordningen icke utanför stads planlagda område, varemot bostadskommissionen förutsatte, att byggnadsordning i fråga om stad även skulle kunna omfatta hela dess planlagda område. Kommittén begränsade samhällets rätt att utfärda byggnadsordning utanför stadsplanegränsen till områden, för vilka s. k. utomplansbestämmelser vore gällande. Då föreningen av skäl, som i annat sammanhang skulle anföras, ansett, att byggnadsordning borde omfatta allt område inom städerna, och då föreningen icke funnit sig kunna helt förorda kommitténs förslag om införande av utomplansbestämmelser, varom redan vid 7 § i förslaget till stadsplanelag en del synpunkter framhållits, följde därav, att slutet av första stycket »samt byggandet» • borde utbytas mot »samt bebyggandet såväl inom som utom stadsplan». ~~MDvan sid. 31 o. f.
209 Svenska teknologföreningen: Medan enligt gällande byggnadsstadga byggnadsordnings giltighet ansåges inskränkt till stads planlagda område, hade kommittén föreslagit, att i byggnadsordning skulle kunna meddelas bestämmelser ayen beträffande byggandet å visst område utom stadsplanen, nämligen å sådant område, för vilket utomplansbestämmelser gällde. För annat område utom stadsplanen hade kommittén ansett tillfyllest med de allmänna föreskrifter, som kommittén upptagit i 75 § av sitt förslag till byggnadsstadga. Kommitténs förslag i fråga om ordnandet av byggnadsverksamheten utom stadsplan avveke betydligt från bostadskommissionens. Kommissionen lämnade i sitt förslag till byggnadsstadga ganska detaljerade föreskrifter om byggandet utom stadsplan, och behovet av närmare bestämmelser därom ansåge kommissionen böra tillgodoses i byggnadsordningsväg. För några särskilda utomplansbestämmelser, analoga med dem, som nu plägade fastställas enligt 1 kap. 46 § andra stycket fastighetsbildningslagen, funnes enligt kommissionens förslag icke vidare något utrymme, och kommissionen föresloge även, att hela detta stycke skulle uteslutas. I överensstämmelse med den uppfattning, föreningen uttalat vid behandlingen av förslaget till stadsplanelag, § 7, funne föreningen det å ena sidan önskvärt att kunna undgå den dualism, som enligt kommitténs förslag skulle skapas i fråga om bestämmelserna för icke planlagt område. Å andra sidan syntes man emellertid icke böra avstå från de möjligheter att reglera byggnadsverksamheten utom stadsplanen, som kommissionens förslag avsåge att skapa och som f. ö. redan gällande rätt syntes erbjuda i högre grad än kommitténs förslag. Övervägande skäl syntes härvid tala för att frågans lösning skedde i överensstämmelse med vad kommissionen föreslagit, alltså genom att i byggnadsordning bereddes plats för alla de föreskrifter i detta hänseende, som kunde erfordras utöver vad byggnadsstadgan själv innehölle. Huruvida åter i detta sistnämnda hänseende — beträffande byggnadsstadgans bestämmelser i ämnet — kommissionens förslag kunde anses efterföljansvart, vore en annan fråga. Måhända vore det önskvärt, att dessa bestämmelser dels mera utformades såsom en självständig författningstext utan alltför mycket hänvisningar till föregående paragraferna, dels ock gåves en något snävare begränsning än kommissionen avsett. Vid behov kunde ju en desto fylligare behandling ägnas ämnet i vederbörande samhälles byggnadsordning. Stadsarkitekten i Stockholm: Ifråga om byggnadsordnings giltighetsområde skilde sig kommitténs förslag från såväl nu gällande byggnadsstadga som bostadskommissionens förslag. Enligt nu gällande stadga nådde byggnadsordningen icke utanför stads planlagda område, varemot bostadskommissionen förutsatte, att byggnadsordning i fråga om stad även skulle kunna omfatta hela dess icke planlagda område, under det att kommittén begränsade samhällets rätt att utfärda byggnadsordning utanför stadsplanegränsen till områden,^ för vilka s. k. utomplansbestämmelser vore gällande. Då stadsarkitekten av skäl, som i annat sammanhang skulle anföras, i likhet med bostadskommissionen ansett, att byggnadsordning borde omfatta allt område inom städerna, och då han icke funnit sig kunna förorda kommitténs förslag om införande av utomplansbestämmelser, följde därav, att slutet av första stycket »samt byggandet» etc. enligt hans mening borde utbytas mot »samt bebyggandet såväl inom som utom stadsplan». ^Stadsfullmäktige i Växjö: Stadsfullmäktige ansåge sig böra uttala önskvärdheten av att byggnadsordnings giltighetsområde utsträcktes till att omfatta allt stadens område såväl inom som utom stadsplanen. 27—22523
210 Magistraten och byggnadsnämnden i Växjö hava som sin mening likaledes uttalat, att byggnadsordnings giltighetsområde borde vara en stads hela område. . . Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjoren bodergren i Göteborg: Stadsplanelagskommittén och bostadskommissionen hyste principiellt olika uppfattningar om vad som rätteligen borde inrymmas i en byggnadsordning. Bostadskommissionen gjorde ej någon sträng skillnad mellan det, som borde regleras genom stadsplanebestämmelser, och det, som borde upptagas i byggnadsordning. Stadsplanelagskommittén däremot ville uppdraga en bestämd gräns mellan stadsplane-, inklusive utomplans- och byggnadsplanebestämmelser, å ena sidan och byggnadsordning å den andra på så sätt, att en bestämmelse om byggnadsmarks utnyttjande borde meddelas som stadsplanebestämmelse, om därmed avsåges sådant ingrepp i ägarens förfoganderätt, som för sin giltighet borde beredas civilrättslig verkan, men såsom bestämmelse i byggnadsordning, om därmed avsåges allenast sådant, som tillhörde politilagstiftningen. Även om betydande svårigheter understundom torde uppstå vid bedömandet av huruvida ett stadgande borde anses vara av civilrättslig verkan eller ej, måste Samuelson och Södergren likväl ställa sig på kommitténs sida, då den' försökte uppdraga en rationell gräns mellan bestämmelser enligt stadsplan och i byggnadsordning. ; Enligt stadsplanelagskommitténs förslag vore byggnadsordningens giltighetsområde begränsat till de delar av staden, som antingen hade fastställd stadsplan eller för vilka utomplansbestämmelser gällde. För övriga delar ansåge kommittén de allmänna föreskrifterna i byggnadsstadgan till fyllest. Men stöd av 1 kap. 46 § i lagen om fastighetsbildning i stad hade Göteborg i likhet med flera andra städer begärt och erhållit Kungl. Maj:ts fastställelse på särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom större delen av stadens icke planlagda område. I och med den föreslagna lagens ikraftträdande skulle sålunda staden, om ytterligare områden bleve i behov av dylika föreskrifter nödgas tillgripa det omständliga förfarandet med utomplansbestämmelser. Då de av Kungl. Maj:t för Göteborg fastställda föreskrifterna för bebyggandet utom stadsplanen på ett lyckligt sätt fyllt sin uppgift att reglera byggnadsverksamheten i avbidan på stadsplan, syntes framtvingandet av ett sådant förfarande ej vara lämpligt eller än mindre av behovet påkallat. Att under vissa förhållanden civilrättsligt bindande regler för markens disposition vore av värde, skulle villigt erkännas; men å andra sidan förekomme givetvis de fall, då bestämmelser av mindre kategorisk art vore tillräckliga. Det vore därför önskvärt, att ett lika smidigt förfarande som fastighetsbildningslagen för närvarande medgåve även framdeles kunde komma till användning vid fastställande av byggnadsbestämmelser å de från planläggning och utomplansbestämmelser fria områdena. Detta mål torde på bästa sätt ernås genom att låta bvggnadsordningen omfatta stadens hela område. Härvid skulle naturligtvis " intet hinder möta att t. ex. ifråga om byggnader för lantbruksändamål o. d. medgiva lindrigare bestämmelser än för byggnader av annat slag.
2§Medicinalstyrelsen: Liksom beträffande stadsplan syntes det medicinalstyrelsen önskvärt att, innan byggnadsordning av stadsfullmäktige antoges, stads-
211 fullmäktige över förslaget inhämtade gemensamt yttrande av hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd. Vattenfallsstyrelsen: Byggnadsordning skulle enligt stadsplanelagskommitténs forslag fastställas av byggnadsstyrelsen, under det bostadskommissionen velat förbehålla denna befogenhet åt Kungl. Maj:t. Det sistnämnda alternativet syntes vattenfallsstyrelsen, med hänsyn till vad bostadskommissionen till stöd för detsamma anfört, obetingat böra förordas. Byggnadsrådet Lilljekvist: Att byggnadsordningar hädanefter icke borde fastställas av Konungens befallningshavande, därom vore bostadskommissionen och stadsplanelagskommittén i sina förslag eniga, men kommissionen ville lägga det slutliga fastställandet i Konungens hand, sedan granskning verkställts av byggnadsstyrelsen, under det att kommittén ansåge, att åt byggnadsstyrelsen även skulle uppdragas själva fastställandet. Kommitténs skäl härför, att undvika ett ytterligare utökande av Kungl. Majrts redan förut stora arbetsbörda syntes beaktansvärt. Det förhållandet, att i samband med de särskilda bestämmelsernas utvidgade användning vid stadsplanernas fastställande byggnadsordningarna huvudsakligast komme att innehålla bestämmelser huru byggnader och andra anordningar, som i bestämmelserna omförmäldes, skulle utforas, medförde att fastställandet i huvudsak innefattade ett godkännande av rent tekniska föreskrifter, vilket talade för att även fastställandet kunde överlämnas åt den tekniskt granskande myndigheten. I verkligheten torde resultatet bliva detsamma, då byggnadsstyrelsens utlåtande i varje fall kunde väntas komma att följas vid ärendenas avgörande. Svenska kommunaltekniska föreningen: Enligt gällande bestämmelser fastställdes byggnadsordning av Konungens befallningshavande. I de båda nu foreliggande stadgeförslagen gjorde sig emellertid olika meningar gällande i berörda avseende. Kommissionen föresloge sålunda Kungl. Maj:t och kommittén Byggnadsstyrelsen. Vilken av dessa myndigheter, som än kunde komma att valjas, bleve den sakliga prövningen lagd i byggnadsstyrelsens händer men detta oaktat torde vissa skäl tala för att fastställandet borde ske genom Kungl. Maj:t. Med den av föreningen föreslagna utvidgningen av giltighetsområdet för byggnadsordningarna komme dessa under vissa förhållanden att ersätta sådana särskilda foreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande utom stadsplanen, som Kungl. Maj:t för närvarande ägde att utfärda. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt, att även byggnadsordningen fastställdes av Kungl. Maj.t. Bent principiellt sett torde det också vara av betydelse att liksom Konungens befallningshavande bibehölle sin befogenhet i byggnadsoch stadsplanefrågor med länsarkitekten som sakkunnigt biträde, Kungl. Maj-t fortfarande i dessa hänseenden utövade sin myndighet med byggnadsstvrelsen såsom sakkunnig, utredande instans. Föreningen finge alltså föreslå, att paragrafens första stycke ändrades i ovan angiven riktning. Svenska teknologföreningen: I motsats mot kommittén, men i överensstämmelse med bostadskommissionen funne föreningen lämpligast, att fastställandet av byggnadsordning lades i Kungl. Maj:ts hand. Inför den allmänna uppfattningen torde en författning, utfärdad av Kungl. Maj:t, städse te sig såsom mera aktmngsbjudande än föreskrifter, meddelade av en mera underordnad myndighet. Vid meningsskiljaktigheter mellan byggnadsstyrelsen och de torslagsstallande myndigheterna skulle visserligen enligt kommitténs förslå* besvarsrätt till Kungl. Maj:t stå vederbörande öppen. Därvid funnes emellertid
212 den faran, att, medan Kungl. Maj:t måhända ändrade byggnadsstyrelsens beslut i ett fall, där detsamma överklagats, styrelsens beslut i andra likartade fall komme att, såsom laga kraftvunnet, stå fast, varigenom en önskvärd likformighet äventyrades. Av särskild betydelse bleve detta, därest, såsom ovan ifrågasatts, i byggnadsordningsväg skulle kunna meddelas sådana bestämmelser rörande icke planlagt områdes bebyggande, som nu meddelades av Kungl. Maj:t. Stadsarkitekten i Stockholm: Byggnadsordning fastställdes enligt nu gällande byggnadsstadga av Konungens befallningshavande. De båda nya förslagen förutsatte ett annat förfarande, men skilde sig inbördes så till vida att bostadskommissionen förbehölle fastställelsen åt Kungl. Maj:t, under det stadsplanelagskommittén tillade byggnadsstyrelsen denna befogenhet. I realiteten torde skiljaktigheten mellan de båda sistnämnda tillvägagångssätten vara oväsentlig, då realgranskningen i båda fallen torde ske genom byggnadsstyrelsen. Som motiv för sitt förslag framhölle kommittén förenklingen i förfarandet gent emot det av bostadskommissionen föreslagna. Med hänsyn till det utvidgade giltighetsområde, som enligt vad förut sagts torde^ böra tillmätas byggnadsordningarna, varigenom dessa komme att ersätta sådana särskilda bestlimmelser med avseende på byggnadsverksamhetens ordnande utom stadsplanen, som nu enligt fastighetsbildningslagen utfärdats av Kungl. Maj:t, kunde det ifrågasättas, om icke fastställelse genom Kungl. Maj:t vore att föredraga, varigenom också torde vinnas största möjliga auktoritet åt författningen. Principiellt syntes det äga en viss betydelse att, liksom Konungens befallningshavande bibehölle sin befogenhet i byggnads- och stadsplanefrågor med länsarkitekten såsom sakkunnigt biträde, Kungl. Maj:t allt framgent i dessa hänseenden utövade sin myndighet med byggnadsstyrelsen såsom rådgivande och tekniskt förberedande instans. Första stycket torde alltså böra ändras i sålunda angiven riktning. Länsstyrelsen i Södermanlands län: För Konungens befallningshavande skulle det givetvis medföra en viss minskning i arbetsbördan att ej vidare behöva pröva och fastställa byggnadsordningar. Enligt länsstyrelsens mening föranledde bestämmelsen om byggnadsordningars införande i länskungörelserna onödigt besvär för Konungens befallningshavande och onödig kostnad för samhällena, vilka det i allt fall ålåge tillse att tryckta exemplar av byggnadsordningar funnes att tillgå. Byggnadsnämnden i Mjölby: Börande sättet för fastställande av städernas byggnadsordningar ansåge sig nämnden böra tillstyrka, att, därest detta icke i Fortsättningen som hittills skulle ske av vederbörande länsstyrelser, dylika fastställelser måtte ske av byggnadsstyrelsen. Länsstyrelsen i Kalmar län: Enligt 2 § antoges byggnadsordning av stadsfullmäktige efter bvggnadsnämndens hörande och underställdes byggnadsstyrelsens prövning och "fastställelse. Det medgåves, att byggnadsordningarna härigenom bleve underkastade en mera enhetlig och ingående saklig prövning än som vore fallet för närvarande, då byggnadsordningarna fastställdes av de olika länsstyrelserna; dock syntes det länsstyrelsen lämpligare att såsom bostadskommissionen föreslagit även byggnadsordningarna bleve föremål för Kungl. Maj:ts fastställelse. Länsstyrelsen i Gottlands län: Från länsstyrelsens sida vore icke något att erinra mot att prövning och fastställelse av byggnadsordning överflyttades på byggnadsstyrelsen. Det torde emellertid böra uttryckligen utsägas, att byggnadsstyrelsen hade att oförändrat fastställa eller ogilla underställd byggnadsordning.
213 Kommittén hade bibehållit den nu gällande föreskriften att, då byggnadsordning fastställdes, denna skulle införas i länskungörelserna. Denna åtgärd tillskyndade emellertid kommun en avsevärd utgift, som knappast torde motsvaras av den ringa betydelse ett dylikt kungörande kunde tillmätas. Det vore nämligen att märka, att införandet i länstrycket icke vore av någon betydelse i fråga om tiden för besvärs anförande, "vilken tid räknades från kungörandet i samhällets kyrka, vidare att samhällets invånare redan tidigare, då samma byggnadsordning varit föremål för de kommunala myndigheternas behandling, varit i tillfälle att av densamma taga del, samt slutligen att, sedan fastställelse å byggnadsordningen meddelats, magistraten hade att ombesörja att exemplar av byggnadsordningen funnes inom staden att tillgå för köpare. Bostadskommissionen hade ock i sitt förslag i ämnet (§ 3) uteslutit föreskriften om kungörande i länstrycket. På grund av det anförda föresloge länsstyrelsen att föreskriften om kungörandet i länstrycket måtte antingen helt borttagas eller ock inskränkas till ett tillkännagivande därom att fastställelse meddelats. Om detta förslag vunne bifall, torde det emellertid böra åläggas magistraten att, sedan byggnadsordningen blivit genom magistratens försorg befordrad till trycket, till Konungens befallningshavande överlämna ett lämpligt antal exemplar dels för insändande till de myndigheter, varom i paragrafen förmäldes, dels för Konungens befallningshavandes eget behov. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: I fråga om den myndighet, till vilken prövningen av byggnadsordningarna borde hänvisas, hade olika meningar gjort sig gällande. Bostadskommissionen föresloge Kungl. Maj:t och stadsplanelagskommittén byggnadsstyrelsen. Vilken av dessa myndigheter, som än kunde komma att väljas, bleve den sakliga prövningen lagd i byggnadsstyrelsens händer, men detta oaktat torde vissa skäl tala för att fastställandet borde ske av Kungl. Maj:t. Med den av Samuelson och Södergren föreslagna utvidgningen av giltighetsområdet för byggnadsordningarna komme dessa under vissa förhållanden att ersätta sådana särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande utom stadsplanen, som Kungl. Maj:t för närvarande ägde att utfärda. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt, att även byggnadsordningarna bleve av Kungl. Maj:t fastställda. Bostadskommissionen föresloge i byggnadsstadgans 57 §, att i byggnadsordning borde meddelas nödiga föreskrifter rörande bl. a. huru långt grundmur, listverk, portomfattning o. d. finge springa utöver fastställd byggnadslinje. För det fall att dylik byggnadslinje utgjorde gräns mot gata eller kvartersdel, som enligt stadsplanen ej finge bebyggas, kunde enligt 14 § i stadsplanelagsförslaget föreskrifter av denna art ej meddelas av annan än Kungl. Maj:t och således ej intagas i byggnadsordning med mindre denna bleve av samma myndighet antagen. Således ytterligare ett skäl för att Kungl. Maj:t borde fastställa byggnadsordningarna.
4§. Järnvägsstyrelsen: Beträffande 4 §: 4) i förslaget till ny byggnadsstadga föresloge kommittén, att byggnadsnämnden skulle hava att övervaka, att byggnadsarbeten verkställdes i enlighet med gällande föreskrifter. Kommittén "uttalade härvidlag, att den omständigheten, att nämndens byggnadslov ej erfordrades
214 och att såsom följd härav de av vederbörande myndighet — eller för statens järnvägar järnvägsstyrelsen — fastställda ritningarna till byggnader ej vore underkastade nämndens prövning och godkännande, uteslöte ej och borde ej utesluta, att nämnden ägde befogenhet att vaka över att samma ritningar följdes vid byggnadsarbetets utförande. Styrelsen åter vore av den mening, att enahanda skäl, som talade för undantagsställning för offentlig myndighet i fråga om utverkande av byggnadslov, även, på sätt styrelsen under 39 § närmare skulle påvisa, med full konsekvens påkallade frihet från den generella kontroll och det övervakande från nämndens sida, som kommittén, av ordalagen i stadgandet att döma, velat stipulera även beträffande de ofta nog så speciella byggnadsföretag, som vid statens järnvägar komme till utförande. I motiveringen under 39 § angåve ock kommittén själv, att detta övervakande av byggnadsarbetet för statens eller eljest för allmän räkning avsåge endast, att nämnden skulle äga tillse, att sådan byggnad finge sitt rätta läge i marken, sitt rätta höjdläge, sin riktiga anslutning till avloppsledning samt att den uppfördes i enlighet med behörigen fastställda ritningar. Uttrycklig bestämmelse om den restriktion i förevarande avseende, som borde "stipuleras, syntes dock här böra intagas med hänvisning till bestämmelserna i 39 §, sådana de av statsmakterna komme att fastställas. Lämpligen syntes dylika undantagsbestämmelser kunna så formuleras, att till stadgandet' fogades ett tillägg av ungefär denna lydelse: »dock vad angår byggnadsarbete, som utföres av offentlig myndighet eller för sådan myndighets räkning, endast i den omfattning 39 § närmare anger». Svenska teknologföreningen: I mom. 6 ålades byggnadsnämnden att registrera de i fråga om fastigheter inom stadens planlagda område ägarne åliggande förpliktelser att till staden utgiva ersättning för gatumark, gatas anläggning eller kloakledning. Även om det för bevakandet av stadens rätt kunde vara önskvärt, att en sådan registrering skedde, syntes det dock knappast nödigt att, såsom kommittén föresloge, ålägga nämnden att för sådant ändamål, såvitt möjligt, föra längd över stadens samtliga i byggnadskvarter ingående fastigheter. Denna längd skulle visserligen enligt kommitténs förslag tillika innehålla en del andra upplysningar till gagn såväl för staden som för de enskilda. Det syfte, kommittén härigenom velat vinna, syntes emellertid lättare kunna ernås genom en komplettering av fastighetsregistret. Funne samhällets myndigheter behövligt att för bevakande av samhällets rätt föra förteckning över ovannämnda, fastighetsägarne åliggande förpliktelser, torde erforderliga åtgärder i detta hänseende kunna av samhällena utan särskild föreskrift vidtagas. I fråga om mom. 9 hänvisades till vad föreningen yttrat rörande 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen. Stockholms stads byggnadsnämnd: I 1 § senare delen stadgades om böter för överträdelse av byggnadsordnings föreskrifter samt i 4 § 5 mom. om byggnadsnämnds rätt att genom föreläggande av vite göra sig hörsammad. Bötesbeloppens storlek hade kommittén emellertid icke angivit. Nämnden ville för sin del framhålla behovet av att böternas nuvarande maximibelopp avsevärt höjdes dels med hänsyn till penningvärdets fall och dels på^grund av att det nu gällande maximibeloppet i vissa fall visat sig vara för lågt tilltaget. Det hade emellertid framkommit behov av att byggnadsnämnd tillerkändes befogenhet att på annat sätt än genom föreläggande av vite göra sig hörsammad. Exempelvis vore det ibland av allra största vikt att omedel-
215 bart kunna stoppa ett pågående olaga byggnadsföretag. I ett sådant fall, då ett i förhållande till byggnadsföretagets storlek obetydligt vite icke vore effektivt nog för att i händelse av tredska hos den byggande upprätthålla ett av byggnadsnämnden meddelat förbud mot fortsatt "byggande, borde byggnadsnämnd äga stadgad befogenhet att hos Konungens befallningshavande eller annan myndighet begära handräckning för förbudets upprätthållande. Nämnden ansåge på grund härav, att ett stadgande i berörda hänseende borde intagas i 4 §. Det i denna paragraf i 6 mom. införda stadgandet om skyldighet för stad att föra längd över stadens samtliga i byggnadskvarter ingående fastigheter ansåge nämnden böra utgå. Samma resultat, som avsåges med den ifrågavarande bestämmelsen, kunde enligt nämndens åsikt vinnas på ett enklare sätt genom att de här omförmälta uppgifterna infördes i fastighetsregistret. Stadsingenjören i Stockholm: Uppläggandet och förandet av en sådan längd i den utsträckning, som omförmäldes i § 4 mom. 6 komme att draga både lång tid och vara förenat med avsevärda kostnader. Skulle arbetet utföras för sig, jämsides med det under uppläggande varande fastighetsregistret för städerna, komme härigenom onödigt dubbelarbete att äga rum. Med något enstaka undantag torde icke fastighetsregister för stad hunnit längre framåt än att detsamma mycket väl borde kunna kompletteras med de uppgifter, som skulle ingå i den längd, som nu föresloges rörande ersättning för gatumark m. m. Utöver den vinst i arbete och kostnader, som härigenom skulle erhållas, syntes det stadsingenjören att en sådan anordning vore till fördel för den byggande allmänheten, vilken på ett och samma ställe skulle få alla uppgifter, som anginge fastigheten och som vore av natur att ekonomiskt influera på dess bebyggande. Det torde utan vidare vara klart, att förandet av tre olika längder över stadens fastigheter, i rätt stor utsträckning upptagande samma uppgifter, en i fastighetsböckerna, en i fastighetsregistret och en i den längd, som nu föresloges till förande av byggnadsnämnden, om möjligt borde undvikas. Sålunda innehölle de nuvarande fastighetsböckerna 1) tomternas eller stadsägornas olika beteckningar, längden på de olika sidorna, arealen samt beslut om tomtens bildande m. m., 2) vem som vore ägare av tomten ävensom uppgift på alla inteckningar, som graverade fastigheten, samt 3) intecknade servitut, som graverade fastigheten. Enligt fastighetsbildningslagen skulle fastighetsregistret även innehålla alla under 1) nämnda uppgifter, men dessutom uppgifter om stadsplan, byggnadsbestämmelser samt vissa data när tomten bildats. Då varje tomt eller stadsäga i fastighetsregistret skulle upptaga ett helt upplägg, borde utan större svårigheter fastighetsregistret sålunda kunna kompletteras med de uppgifter, som skulle tillkomma i byggnadsnämndens längd, så mycket mera som själva fastighetsregistren i de flesta städer knappast torde vara påbörjade. Även där registret vore upplagt, borde uppgifter, huruvida ägaren vore pliktig att till staden utgiva ersättning för gatumark, gatans anläggning eller kloakledning, kunna införas under rubiken särskilda anteckningar. Om icke ifrågavarande bestämmelser ansåges böra ingå i fastighetsregistret för städerna, torde åtminstone möjlighet böra beredas att kunna i visst fall utverka medgivande att det register, som omförmäldes i § 4 mom. 6, endast behövde omfatta de tomter i staden, för vilka markägare hade skyldighet att vid desammas bebyggande till staden utgiva ersättning för gatumark, gatas anläggning eller kloakledning. I motsatt fall skulle åtminstone för Stockholm, på registrets uppläggande komma att nedläggas en hel del improduktivt ar-
216 bete ävensom kostnader, som bleve till ingen nytta, då registret endast behövde omfatta c:a 10 % av alla fastigheterna. Stadsarkitekten i Stockholm: Den enligt denna paragraf byggnadsnämnden tillagda skyldigheten att föra register över stadens samtliga i byggnadskvarter ingående fastigheter inom stadens planlagda område, innefattande anteckningom en hel del uppräknade förhållanden, syntes allt för krävande. Vad som därvidlag kunde vara av behovet påkallat borde införas i fastighetsregisterboken. Möjligen kunde en särskild förteckning ifrågasättas över sådana fastigheter, som besvärades av skyldighet att till staden utgiva ersättning för gatumark, gatas anläggning och kloakledning. Lämpligast syntes dock vara att även i dessa hänseenden överlåta åt vederbörande samhälle att tillvarataga sina intressen på sätt, som kunde finnas ändamålsenligt, varför hela punkt 6) torde böra utgå. Byggnadsnämnden i Uppsala: I 4 § 6 mom. hade kommitterade föreslagit, att byggnadsnämnd särskilt med hänsyn till de i stadsplanelagen omnämnda ersättningarna för gatumark skulle föra ett fastighetsregister över — såvitt möjligt — stadens samtliga fastigheter. Denna bestämmelse innebure, att utöver de nu erforderliga fastighetslängderna, fastighetsböckerna och fastighetsregistret ytterligare en längd skulle uppläggas. Uppläggandet och förandet av ett dylikt register torde förorsaka högst avsevärda kostnader och svårigheter, vilka knappast kunde uppvägas av de praktiska fördelar, som därigenom vunnes. Det syntes därför böra ifrågasättas, om en föreskrift av denna art över huvud taget borde intagas i byggnadsstadgan. En förteckning över fastigheter, för vilka gatumarksersättning skulle utgå, kunde däremot lämpligen föras av drätselkammaren, som ju enligt stadsplanelagens 12 § erhölle tillfälle att yttra sig vid tomtindelning och i samband därmed kunde till byggnadsnämnden göra förslag och påminnelser om eventuell gatumarksersättning. Byggnadsnämnden i Lund, vars yttrande åberopats jämväl av stadsfullmäktige: Under åberopande av vad nämnden anfört beträffande 5 kap. 8 § tredje stycket av förslaget till ändrad lydelse av fastighetsbildningslagen, funne nämnden i förevarande paragrafs 9 moment orden: »att avstyckning, som finnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, ej sker, innan stadsplan för området blivit fastställd» böra utgå. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: I 6 mom. stadgades dels att byggnadsnämnden skulle registrera de i fråga om fastigheter inom stadens planlagda område ägarna åliggande förpliktelser r att till staden utgiva ersättning för gatumark, gatas anläggning och kloakledning samt dels att nämnden så vitt möjligt skulle för sådant ändamål föra längd över stadens samtliga i byggnadskvarter ingående fastigheter, i vilken skulle antecknas övriga för fastigheten i fråga om dess utnyttjande gällande villkor och bestämmelser m. m. Då skyldighet enligt stadsplanelagen att utgiva ersättning för gatumark etc. ej hänförde sig till andra fastigheter än rättsligt bildade tomter, borde i momentets början orden »fastigheter inom stads planlagda område» utbytas mot »tomter». Stadgandet om förande av längd över samtliga i byggnadskvarter ingående fastigheter syntes allt för omfattande. Det ojämförligt största antalet stadsägor inom planlagt område torde nämligen på grund av gällande byggnadsförbud ej komma att bebyggas såsom sådana, utan först sedan tomtindelning skett och tomterna blivit rättsligen bildade. Bebyggandet av stadsägor torde
217 sålunda i regel bliva mindre ofta förekommande inom än utom stadsplanen. Under sådana förhållanden syntes man, med hänsyn till de därmed förknippade kostnaderna, ej böra fordra förandet av längd över stadsägorna inom stadsplanen, i synnerhet som kommittén ej funnit tillräcklig anledning att ifrågasätta uppläggandet av dylik längd inom det ej planlagda området. Det föresloges därför, att 6 mom. erhölle följande lvdelse: 6) »att registrera de i fråga om tomter ägarna åliggande • börande föra längd över tomterna, i vilken för varje tomt jämväl antecknas övriga för tomten i fråga i tomtboken, beslut, som nämnden fattat rörande tomten, ävensom annat dylikt, som för tomtens bebyggande införa jämväl stadsägor och sådana upplysningar, som bihang B.» I sista momentet av denna paragraf erinrades byggnadsnämnden bl. a. om sitt å annat håll (kungl. kungörelsen den 31 december 1920) stadgade åliggande att i brandfri lokal förvara kartor och handlingar rörande stadsplan, tomtindelning, tomtmätning, avstyckning och arealavmätning, så ock kartor och handlingar rörande andra mätningsförrättningar, som anginge ägogränser. Då kartor och handlingar rörande omläggning av fastighet sålunda ej berördes av stadgandet i detta moment, borde kungl. kungörelsen av den 31 december 1920 därför ändras till att omfatta även denna form av laga förrättningar rörande städernas jord. Ännu lämpligare vore att direkt i byggnadsstadgan införa bestämmelserna om kartors och handlingars förvarande. Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Åskersund: Bestämmelserna syntes vara väl mycket betungande. Så gott som samtliga omförmälda förhållanden funnes redan skriftligen behandlade i stadens fastighetsregister och rådstuvurättens fastighetsböcker, vadan genom bestämmelsernas antagande endast skulle åvägabringas onödigt mångskriveri. Länsarkitekten i Kopparbergs län beträffande paragrafens punkt 1): Det hade visat sig, att förteckning över av byggnadsnämnderna handlagda ärenden — diarium, dagbok — icke allestädes fördes. Praktiskt uppställd vore sådan till synnerlig nytta och oundgängligen nödvändig för att snabbt kunna följa ett ärendes gång. Detta syfte vunnes, om punkten finge följande lydelse: »1) att upptaga prövning och däröver föra löpande förteckning — dagbok». Jämväl byggnadsnämnden i Säter har föreslagit stadgande om skyldighet för byggnadsnämnd att föra dagbok.
5§. Medicinalstyrelsen: Anmärkningar hade framställts, gående ut på att bostadskommissionens förslag (i § 7) vore att föredraga framför stadsplanekommitténs med hänsyn till läkares ledamotskap i byggnadsnämnden. Då emellertid skillnaden mellan de båda förslagen icke vore synnerligen stor, enär man torde kunna förutsätta att, om hälsovårdsnämnden "valde läkarledamot, nämnden till sådan ledamot utsåge den lämpligaste, hade styrelsen intet att erinra mot kommitténs förslag. Förste provinsialläkaren i Jönköpings län: I fråga om byggnadsnämnds sammansättning syntes kommissionens förslag till bvggnadsstadga vara att föredraga, enär där uttryckligen föreslagits, att en läkare skulle vara ledamot i byggnadsnämnden. Lämpligast syntes vara ett stadgande därom att läkarledamoten i byggnadsnämnden borde vara den av stadsläkarne, som 28—22523.
218 vore ledamot av hälsovårdsnämnden. Funnes bostadsinspektör, som vore läkare, borde denne vara ledamot. Förste stadsläkaren i Norrköping: Den hygieniska representanten i byggnadsnämnden borde vara den av stadsläkarne, som vore ledamot av hälsovårdsnämnden, och läkarinstruktionen ändras i enlighet härmed. Länsarkitektinstitutionen borde utbyggas enligt bostadskommissionens förslag. Hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd borde sammanslås till ett organ. Bostadsinspektören i Stockholm: I fråga om byggnadsnämndens sammansättning särskilt med hänsyn till hygieniska sakkunskapens tillgodoseende syntes kommissionens förslag sådant det återfunnes i §§ 7 och 9 vara att föredraga. Det syntes icke vara tillräckligt att, såsom kommittén föresloge, den av hälsovårdsnämnden valde ledamoten skulle vara läkare; man torde böra fordra av denna ledamot speciell utbildning i hälsovårdsärenden, och då kommittéförslaget upptoge kommissionens förslag om bland annat sättet för slutlig besiktning av byggnader, innan dessa toges i bruk, syntes kommissionens förslag att denna ledamot skulle utgöras av den läkare, som vore hälsovårdsnämndens bostadshygieniska tjänstebiträde, vara lämpligast. 1 Byggnadsrådet Lilljekvist: Byggnadsnämnden skulle enligt förslaget bestå av fem ledamöter, där ej i byggnadsordningen bestämdes, att antalet skulle vara sju. Ehuru detta högre antal endast undantagsvis torde komina i fråga, kunde, då intet påbud därom förelåge, bestämmelsen härom kvarstå. Gällande stadga bestämde antalet ledamöter till fem eller tre; ifrågasättas kunde, om icke för mindre samhällen detta mindre antal fortfarande skulle kunna anses tillfyllest, då det ofta visat sig svårt att för även detta lägre antal erhålla lämpliga ledamöter och suppleanter. Önskemålet att en av ledamöterna såvitt möjligt skulle vara läkare syntes, därest antalet ledamöter vore fem, vara lämpligt, men ville Lilljekvist föreslå såsom än lämpligare, att i stället för »läkare» infördes orden »i bostadshygieniska frågor förfaren», vilken formulering kunde hänvisa till läkare eller annan sakkunnig. Svenska teknologföreningen: Med hänsyn till önskvärdheten av att mom byggnadsnämnden plats kunde beredas någon målsman för hembygdsvården ville föreningen föreslå, att bland de ledamöter, vilka skulle utses av stadsfullmäktige, någon borde såvitt möjligt äga insikt i och intresse för hembygdsvård. Stockholms stads byggnadsnämnd: Byggnadsnämndernas sammansättning skulle enligt kommitténs förslag undergå förändring. Nämnden ansåge emellertid för sin del, att den byggnadstekniska sakkunskapen icke blivit tillbörligt tillgodosedd genom bestämmelserna i 5 §. Endast beträffande den ledamot, som nämnden ägde själv välja, föreskreves sålunda, att han skulle vara »byggnadssakkunnig». Givetvis kunde, enligt nämnda § sådan densamma här lydde, stadsfullmäktige tillse, att de ledamöter i byggnadsnämnd, som de ägde att utse, vore i besittning av sådan sakkunskap, men då ett uttryckligt stadgande härom icke funnes, torde detta icke alltid bliva fallet. Därest byggnadsnämnd skulle kunna på ett tillfredsställande sätt avgöra de ärenden, som fölle under dess prövning, torde enligt nämndens åsikt också vara erforderligt, att sakkunskapen funnes representerad hos nämnden såvitt möjligt på olika områden inom byggnadsfacket. Med anledning härav ansåge nämnden, att ett tillägg borde göras till ifrågavarande paragraf innefattande bestämmelse om att någon eller några av de ledamöter, som utsåges av stadsfullmäktige, skulle vara byggnadssakkunniga. Därest fullmäktige hade att utse fyra ledamöter, borde lämp1
Se även yttranden ovan sid. 12—13.
219 ligen två ^av dessa vara fackmän inom byggnadsyrket och, därest två utsåges, en äga sådan kompetens. I detta sammanhang ville nämnden framhålla, att misstydning av 1 mom. av förevarande paragraf möjligen kunde förekomma därigenom, att 98 § stadgade, att »de åligganden, vilka enligt denna stadga tillkomme magistraten, tillhörde i Stockholm överståthållarämbetet». Detta stadgande borde tvdligen icke gälla 5 §. Stads ingenjören i Stockholm: I 5 § hade i fråga om byggnadsnämnds sammansättning väl liten hänsyn tagits till behovet av lagfarna ledamöter. Även om vederbörande tjänstemän, stadsarkitekt, stadsingenjör eller stadsplanetekniker, måste förutsättas äga erforderlig kännedom om tolkningen av gällande författningar, inträffade dock mycket ofta fall, då den direkta tillämpningen av lagbestämmelserna vore mycket vansklig, och detta vanligen berörande rent ekonomiska spörsmål angående gatumarksersättning m. m. Stadsingenjören ansåge därför, att åtminstone i de fall, då antalet ledamöter i byggnadsnämnden bestämdes till sju, två av dessa borde vara lagfarna. Stadsarkitekten i Stockholm: Nu gällande byggnadsstadga bestämde antalet ledamöter i byggnadsnämnd till 5 eller 3. Bostadskommissionens förslag angåve minst 5 och stadsplanelagskommitténs förslag innefattade 5 eller 7 ledamöter. Det sistnämnda antalet torde endast böra ifrågakomma för det fall, att byggnadsnämnd, enligt vad i 7 § sades, fördelades på avdelningar. Båda förslagen överensstämde däruti att magistraten utsåge endast en ledamot i stället för såsom nu två och att en ledamot skulle utses av hälsovårdsnämnden; dock att enligt bostadskommissionens förslag hälsovårdsnämndens bostadshygieniska tjänsteman vore självskriven, där läkare funnes med sådan anställning. Genom att i kommitténs förslag 1 mom. andra stycket utbyta »hygieniska krav» mot bostadshygieniska krav torde önskemålet kunna tillgodoses utan att hälsovårdsnämndens val allt för mycket bundes. Att hälsovårdsnämndens representant i byggnadsnämnden tillika hade att företräda allmänna hygieniska krav, torde utan särskilt stadgande vara självklart. I allmänhet hyste stadsarkitekten den uppfattningen, att bättre resultat vunnes genom ett ordnat samarbete mellan tjänstemännen hos vederbörande myndigheter än genom tjänstemännens självskrivna ledamotskap inom nämnderna. Det kunde ifrågasättas, om den juridiska sakkunskapen i större städer kunde anses nöjaktigt företrädd av endast en ledamot och dennes suppleant. Särskilt de ärenden, som rörde tillämpning av fastighetsbildningslagen och även åtskilliga andra frågor, som byggnadsnämnden hade att handlägga, krävde dock sådan sakkunskap. Ett önskemål, som i detta sammanhang framförts och som syntes värt beaktande, vore att intresset för hembygdsvården såvitt möjligt måtte bliva representerat inom byggnadsnämnderna. Vikten härav syntes i själva verket så stor, att detta krav väl kunde likställas med andra här uppräknade. Då minst två ledamöter skulle utses av stadsfullmäktige, borde därför såsom direktiv för valet upptagas föreskrift, att någon av dessa såvitt möjligt skulle äga insikt i och intresse för hembygdsvård. Den byggnadstekniska sakkunskapen hade kommittén tänkt sig i sista hand tillgodosedd därigenom att en så kvalificerad ledamot alltid skulle utses av de övriga, av vederbörande myndigheter valda, en utväg som väl kunde ha sina fördelar, men som för den en gång valde i regel torde medföra ledamotskap på livstid. Med hänsyn därtill att för ett samhälle, som funne sig bättre betjänt av
220 en sammansättning av byggnadsnämnden, som något avveke från den här föreskrivna, hinder ej torde möta att hos Kungl. Maj:t utverka rätt att förfara därefter, hade stadsarkitekten ej ansett sig böra påyrka någon annan förändring av de föreslagna bestämmelserna än den, som kunde erfordras för tillgodoseendet av hembygdsvärdens intresse. Länsstyrelsen i Östergötlands län: Bestämmelsen i 5 § av byggnadstadgan om behörighet för gift kvinna, som stode under mannens målsmanskap, att vara ledamot i byggnadsnämnd, torde av förbiseende hava bibehållits i förslaget även sedan mannens målsmansrätt över hustrun numera upphört. Byggnadsnämnden i Linköping: I 5 § föreskreves bland annat byggnadsnämnds sammansättning. Då det av flera skäl syntes vara mindre lämpligt att, såsom i 1 mom. andra stycket föreskreves, den i byggnadsfrågor sakkunnige ledamoten jämte suppleant för honom invaldes av nämnden, torde denne ledamot och suppleant i stället böra väljas av stadfullmäktige och de av fullmäktige valda således utgöra 3 resp. 5 ledamöter och lika antal suppleanter. Stadsfullmäktige i Vadstena hava på motivering, som anförts under § 7 i bostadskommissionens förslag, hemställt om följande ändrade lydelse av andra punkten i förevarande paragrafs första moment: »Av nämndens ledamöter skall en utses av och inom magistraten eller stadsstyrelsen och bland dess lagfarna ledamöter, där sådana finnas, att vara nämndens ordförande under tjänsteansvar. En ledamot nämnden.»; och av nästföljande paragrafs första moment: »Byggnadsnämnden utser inom sig vice ordförande för ett år i sänder. Äro både tillfället.»; samt mom. 5 i sistnämnda paragraf: »Vid nämndens sammanträde skall genom ordförandens försorg och på hans ansvar föras protokoll granskning.» Här må ock nämnas, att magistraten och byggnadsnämnden i Vadstena erinrat, att i stad, där borgmästare vore enda lagfarna ledamoten av magistraten, denne skulle vara självskriven ordförande och ledamot i byggnadsnämnden. Byggnadsnämnden i Mjölby: Börande byggnadsnämnds sammansättning hade erfarenheten visat, att för mindre stadsplanesamhällen en byggnadsnämnd bestående av tre personer varit en till antalet lämplig sammansättning, varför det syntes nämnden som om frihet i detta avseende fortfarande borde givas att använda detta mindre antal, om vederbörande kommunalmyndigheter så funne lämpligt och praktiskt. Länsstyrelsen i Kalmar län: I 5 § 4 mom. föreskreves, att gift kvinna ej på grund därav att hon stode under mannens målsmanskap skulle vara obehörig att utöva uppdrag som ledamot eller suppleant i byggnadsnämnd. Med hänsyn till ändrad lagstiftning torde denna föreskrift böra ur förslaget utgå. För övrigt delade länsstyrelsen den i yttrandet från stadsfullmäktige i Kalmar framförda meningen, att kvinna, som valts till ledamot eller suppleant i nämnden, icke i andra fall än som gällde för män skulle äga avsäga sig uppdraget. Stadsfullmäktige i Kalmar: I 5 § funnes intagen bestämmelse om att, därest kvinna valdes till ledamot eller suppleant i byggnadsnämnd, hon finge när som helst avsäga sig uppdraget. Kvinnan syntes i detta avseende icke böra intaga någon undantagsställning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län beträffande 5 mom.: Bätt att avsäga sig uppdraget såsom ledamot i byggnadsnämnd syntes icke böra tillkomma av hälsovårdsnämnd utsedd ledamot, i fall denne vore i stadens tjänst anställd läkare eller innehade anställning hos hälsovårdsnämnden.
221 Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Enligt nu gällande byggnadsstadga skulle antalet ledamöter i byggnadsnämnden vara minst 3, högst 5. Bostadskommissionen hade föreslagit att nämnden skulle bestå av minst 5 ledamöter, under det att stadsplanelagskommittén satt antalet till 5 eller 7. Anledningen till att kommissionen endast bestämt minimiantalet torde bero på den föreslagna möjligheten att uppdela nämnden på avdelningar. Att samma skäl varit bestämmande för kommittén, då den satt maximiantalet till 7, syntes sannolikt. Då emellertid varje avdelning av byggnadsnämnd självständigt beslutade i till densamma hänskjutna frågor och då det kunde vålla svårigheter att anordna avdelningarna med ett flertal gemensamma ledamöter, borde råda samma bestämmelser om sammansättning och antal ledamöter för icke uppdelad nämnd som för avdelning inom nämnd. Vid sådant förhållande torde man varken böra som stadsplanelagskommittén begränsa antalet ledamöter inom nämnden i dess helhet till 7 eller som bostadskommission endast angiva minimiantalet. Några betänkligheter mot att fixera antalet torde man således ej behöva hysa. _ Det föresloges därför, att antalet ledamöter fixerades till 5 och att i 7 § sådant stadgande infördes, att avdelning av nämnd skulle sammansättas på enahanda sätt som ej uppdelad nämnd. Magistraten och byggnadsnämnden i Lysekil: Det torde vara tvivelaktigt, huruvida det vore lämpligt att, på sätt som skett i 5 §, föreskriva att av byggnadsnämndens ledamöter en skulle vara läkare. Där en läkare genom studier å och intresse för detta område förvärvat sig kännedom om bostadshygien, vore utan tvivel hans ledamotskap av stor betydelse för nämndens verksamhet. I större och medelstora städer, där tillgång till sådana läkare funnes och medel till deras avlöning kunde anslås, torde nog också ledamotskap beredas åt en läkare i nämnden. Men i de mindre städerna vore förhållandena ofta sådana, att en vanlig intresserad ledamots insats skulle bli av större värde än läkarens, vartill komme att läkarens ledamotskap skulle ådraga samhället en ej obetydlig utgift. Byggnadsnämndeti i Skärhamn: Nämnden ansåge, att bestämmelsen att läkare skulle vara ledamot i byggnadsnämnd icke borde tillämpas på mindre samhällen i annat fall än där läkare utan arvode åtoge sig nämnda uppdrag. Eljest kunde det bli betungande för mindre samhällen att avlöna läkare, isynnerhet som övriga uppdrag icke avlönades, utan betraktades som förtroendeuppdrag. Byggnadsnämnden i Skövde, med vilken stadsfullmäktige och magistraten instämt: Förslaget till byggnadsstadga fastställde i 5 § 1 mom. beträffande byggnadsnämndens sammansättning, att en ledamot jämte hans suppleant skulle väljas av hälsovårdsnämnden och att dessa skulle »så vitt möjligt vara läkare», för att de hygieniska kraven måtte i möjligaste grad bliva tillgodosedda. En sådan bestämmelse borde vara så mycket mindre påkallad som det redan genom nu gällande byggnadsstadgas § 27 ålegat nämnden att taga hänsyn till hälsovårdsstadgans bestämmelser. I de få fall, då hälsovårdsnämndens yttrande kunde vara av behovet, torde framgent som hittills en remiss till denna nämnd vara att föredraga. Det kunde också ifrågasättas, om i ett mindre samhälle kunde påräknas, att läkaren disponerade erforderlig tid att övervara byggnadsnämndens sammanträden för att handlägga ett antal ärenden, som för honom, i hans egenskap av hygieniker, oftast saknade intresse. Byggnadsnämnden ville fördenskull föreslå, att, i stället för den av hälsovårdsnämnden valde ledamoten, byggnadsnämnden valde ytterligare en ledamot jämte. suppleant.
222 Byggnadsnämnden i Askersund: Den föreslagna sammansättningen av byggnadsnämnd torde ej komma att väl tillgodose sakkunskapen. Nämnden ansåge det vara att föredraga, att byggnadsnämnd bestode, utom av de två av magistraten och hälsovårdsnämnden utsedda ledamöterna, av fyra respektive sex av stadsfullmäktige valda ledamöter, men att två respektive tre av dessa skulle vara byggnadskunniga, varjämte med hänsyn till eventuellt proportionellt val, och då anledning till successiv förnyelse av nämnden ej torde böra föreligga, bestämmelsen i förslagets 5 § 2 moment utginge. Vidare syntes bestämmelsen i samma § 4 momentet stycket a skäligen omotiverad och kunde för mindre samhällen, där sakkunskapen ej alltid vore till finnandes hos flere, lätteligen leda till diskvalificering av lämpligaste person. Länsarkitekten i Kopparbergs län: Det kunde ifrågasättas, om hälsovårdsnämnden behövde vara representerad i byggnadsnämnden. En annan utväg att tillgodose de hygieniska kraven hade under åratal praktiserats exempelvis i Örebro; när det gällde ansökningar om sådana byggnader, varom hälsovårdsstadgan lämnade särskilda föreskrifter, såsom om stall, avträden m. fl., hade nämligen ritningarna först uppvisats för hälsovårdsnämnden och därefter med påteckning om nämndens granskning inlämnats till byggnadsnämnden. Beträffande de hygieniska förhållandena i bostads- och affärshus m. fl. torde de fullt väl kunna" bedömas utan specialkunskaper i hygien. Tvärtom kunde befaras, att hälsovårdsnämnden skulle komma att behärska en nämnd, i vilken den härvidlag viktigare sakkunskapen, den byggnadstekniska, icke vore starkare företrädd än så som föreslagits. Då emellertid även läkaren representerade bildningen och kunde förutsättas företräda den skolade smaken, så torde han väl fylla sin plats, även om han ej direkt representerade hälsovårdsnämnden. För stadsfullmäktiges representanter torde även en karakterisering vara motiverad. Slutligen syntes epitetet byggnadssakkunnig vara väl svävande och ge stöd för att byggmästareintresset bleve allt för mycket tillgodosett. Det borde därför ersättas med något bestämdare uttryck. Nämnda önskemål kunde måhända vinnas därigenom att 1 mom. andra stycket av förevarande paragraf erhölle följande ändrade lydelse: »Av ledamöterna väljes lagfarna. Tre ledamöter eller, om nämnden skall bestå av sju ledamöter, fem jämte deras ersättare väljas av stadsfullmäktige bland personer, kända för god omdömesförmåga och smak, och skall så vitt möjligt en vara läkare. Den återstående ledamoten jämte ersättare för honom, vilka skola om möjligt vara byggnadstekniskt eller konstnärligt skolade, väljas av dem, som, efter vad ovan sagts, invalts i nämnden.» Stadsfullmäktige i Boden: Byggnadsnämnd borde tillsättas på sätt bostadskommissionen föreslagit. Ett bifall till stadsplanekommitténs förslag skulle — åtminstone i städer, där byggnadsnämnden bestode av blott 5 ledamöter — frånhända stadsfullmäktige det absoluta inflytande, som dessa borde hava över alla kommunala styrelser och nämnder, och vore därför olämpligt och icke till gagn för städernas utveckling och förvaltning. 6§. Medicinalstyrelsen: Enligt bostadskommissionens förslag (§ 9 mom. 2) skulle sammanträde med byggnadsnämnden hållas även då förste provinsialläkaren påkallade sådant, men enligt stadsplanekommitténs förslag skulle förste provinsialläkaren icke äga dylik befogenhet. Det syntes likväl som om ifrågavarande rättighet gärna kunde tillerkännas förste provinsialläkaren.
223 Förste provinsialläkaren i Uppsala län: Sammanträde med byggnadsnämnden skulle enligt bostadskommissionens förslag hållas även på yrkande av förste provinsialläkaren, som däremot enligt stadsplanekommitténs förslag vore utesluten från sådan befogenhet. Ehuru saken icke torde vara av större betydelse, bland annat därför att förste provinsialläkaren i senare fallet kunde hemställa hos Konungens befallningshavande eller magistraten om påkallande av sammanträde, syntes det dock som om den ifrågavarande rättigheten gärna kunde tillerkännas förste provinsialläkaren, åtminstone så vitt det gällde andra samhällen än städer med egen stadsläkare. Förste provinsialläkaren i Västerlottens län har föreslagit, att till denna paragraf fogades 2 stycket i mom. 4 av § 9 i bostadskommissionens förslag till byggnadsstadga: »Därest vid sådan besiktning» etc. Motivet härför vore, att i annat fall åt hälsovårdsintressena inom byggnadsnämnden ej enligt hans mening tillräckligt inflytande bleve berett. Bostadsinspektören i Stockholm har anmärkt, att i paragrafens 7 mom. ordet »eller» borde utbytas mot »och». Byggnadsrådet Lilljekvist: Stadgandet att länsarkitekt ägde påkalla sammanträde med byggnadsnämnd syntes välbetänkt, då det i många fall kunde vara &v nöden, att länsarkitekten bereddes möjlighet att å tjänstens vägnar samråda med byggnadsnämnderna särskilt å mindre orter, municipalsamhällen och dylikt; denna rättighet komme säkerligen ej att missbrukas till byggnadsnämndernas betungande. Ett kallande av nämnderna till sammanträde kunde visserligen ske genom Konungens befallningshavande, men rättighet för länsarkitekten att själv påfordra sammanträde kunde i många fall, vid resor och dylikt, vara synnerligen tidsbesparande. Enligt 7 mom. skulle länsarkitekt, provinsialläkare samt stadsläkare äga att närvara vid byggnadsnämnds sammanträde. Enligt Liljekvists mening borde byggnadsnämnd, då så erfordrades, äga befogenhet att kalla dem till sammanträde, beträffande länsarkitekt och provinsialläkare mot ersättning. Samma rätt och skyldighet borde tillkomma samhällets brandchef. Av Kungl. Maj:t tillsatta sakkunniga för revidering av brandstadgan för rikets städer m. m. hade i underdånig skrivelse den 16 april 1921 bland annat gjort framställning, att Kungl. Maj:t vid prövning av de föreliggande förslagen till byggnadsstadga täcktes taga i övervägande, huruvida icke brandchef borde upptagas bland dem, som ägde närvara vid byggnadsnämnds sammanträde och i överläggningarna men ej i besluten deltaga, ävensom, där så önskades, få sin mening till protokollet antecknad. Denna framställning syntes Liljekvist böra beaktas under förutsättning, att brandchefs yttranden endast avsåge brandsäkerhetsfrågor. Svenska kommunaltekniska föreningen har anfört: 2 mom. Då Konungens befallningshavande ägde påkalla byggnadsnämnds sammanträdande, ansåge föreningen det överflödigt, att i byggnadsstadgan gåves samma befogenhet åt länsarkitekten, som vore Konungens befallningshavandes sakkunniga biträde och sålunda genom hänvändelse till Konungens befallningshavande därom kunde göra framställning. Orden »eller länsarkitekt» borde sålunda utgå. 6 mom. Då frågor om fastigheters uppmätning, gränser och registrering, om bildande av nya fastigheter samt om byggnads utstakning och kontroll ofta på det intimaste sammanhängde med ärenden, som byggnadsnämnden hade att behandla, syntes önskvärt att även stadens mätningsman vore tillstädes vid nämndens sammanträden. Momentet föresloges få följande lydelse:
»Tjänsteman, som har ledningen av stadsplane-, byggnads- eller mätnings-väsendet inom staden, så ock tjänsteman, åt vilken uppdragits att till föredragning hos nämnden bereda vissa inkommande ärenden, skall — i byggnadsordningen.» Svenska teknologföreningen: 2 mom. Att upptaga länsarkitekten bland de myndigheter, som ägde rätt att påkalla sammanträde av byggnadsnämnd, syntes knappast behövligt, då denne, därest ett sammankallande av byggnadsnämnd syntes honom nödigt, torde kunna vinna sitt syfte genom bemedling av sin närmaste förman, Konungens befallningshavande. 6 mom. Nuvarande byggnadsstadga föreskreve, att stadsbyggmästaren, där sådan funnes, skulle vara tillstädes vid nämndens sammanträden med rätt att deltaga i överläggningarna, men ej i besluten samt att, där han äskade, få sin mening antecknad till protokollet. Detsamma gällde om stadsingenjören, där särskild sådan vore antagen, i avseende å de frågor, som hörde till hans befattning. De stadganden, som i stället för denna bestämmelse föreslagits av bostadskommissionen och kommittén, funne föreningen •ej fullt tillfredsställande. I likhet med kommissionen funne föreningen nämnda skyldighet och rättighet böra föreskrivas för stadsarkitekt eller motsvarande tjänsteman. Detsamma borde vara fallet med annan tjänsteman, som hade till uppdrag att till föredragning hos nämnden bereda inkommande ärenden. Vad däremot anginge tjänsteman, åt vilken ledningen av ortens stadsplaneväsen kunde vara anförtrodd, ansåge föreningen, i motsats mot såväl kommissionen som kommittén, denne icke utan vidare böra åläggas sådan skyldighet. Med hänsyn till lokala förhållanden kunde nämligen detta stundom tänkas vara mindre lämpligt, så t. ex. i Stockholm, där stadsplanefrågorna, frånsett den rent formella behandlingen, handhades av en särskild nämnd. Vad nu sagts gällde även det av kommissionen föreslagna motsvarande stadgandet om ortens mätningsman. Om de nu sist omförmälda eller andra tjänstemän å viss ort ansåges böra underkastas motsvarande skyldighet, syntes detta böra ske genom stadgande i byggnadsordningen. 7 mom. Då enligt 5 § hälsovårdsnämnden ägde utse en ledamot jämte suppleant i byggnadsnämnden, vilka såvitt möjligt skulle vara läkare, syntes tillräcklig anledning saknas att, såsom föreslagits, bereda vederbörande förste provinsial-, provinsial- eller extra provinsial- och stadsläkare rätt att deltaga i byggnadsnämndens överläggningar. Stadsingenjören i Stockholm: Stadsingenjören ville framhålla önskvärdheten av att i 6 mom. även intoges bestämmelse om att tjänsteman, som hade ledning av fastighetsbildningen och mätningsväsendet inom staden, skulle vara tillstädes vid byggnadsnämndens sammanträden med samma rättigheter, som i denna paragraf stadgades för övriga tjänstemän. Angående bestämmelserna i övrigt ansåge stadsingenjören sig ej behöva ingå på någon detaljgranskning, men det syntes stadsingenjören, som om byggnadsstadgans bestämmelser blivit allt för utförliga och med fördel kunde betydligt koncentreras. Stadsarkitekten i Stockholm: Befogenheten för länsarkitekt att påkalla byggnadsnämnds sammanträde vore en nyhet, som knappast torde grunda sig på något verkligt behov, men som för byggnadsnämnderna skulle innebära ett rätt besvärande ingrepp. Skulle verkligen någon gång ett behov yppa sig, torde länsarkitekten lätt kunna vinna sitt syfte genom framställning under hand eller i nödfall till Konungens befallningshavande, som också med större fog erhållit samma bemyndigande. Bostadskommissionen hade gått ännu ett
225 steg längre, då den tillerkänt även förste provinsialläkaren samma rätt, vilket syntes än mer obefogat. Beträffande byggnadsnämndens tjänstemän hade kommittén genom omskrivningar undvikit benämningarna stadsarkitekt och stadsingenjör, under det att bostadskommissionen i sistnämnda avseende betjänat sig av benämningen .stadsplanetekniker. Denna titel torde vara mindre lämplig, men beträffande stadsarkitekt borde denna benämning otvivelaktigt införas i byggnadsstadgan såsom ersättning för nuvarande stadsbyggmästare. Titeln stadsingenjör vore däremot mångtydig och syntes därför ej böra upptagas i byggnadsstadgan. I manga städer vore stadsarkitekten den, som hade ledningen av stadsplaneväsendet, i andra vore denna uppgift förenad med mätningsmannens. I Stockholm vore stadsplaneväsendet lagt under en särskild nämnd med sina tjänstemän, vilkas närvaro icke i allmänhet påkallades vid byggnadsnämndens mera formella behandling av dessa ärenden. Svårigheten att här uppställa en generell regel talade för att närmare bestämmelser om vilka tjänstemän skulle vara tillstädes vid nämndens sammanträden borde hänföras till byggnadsordningen, varför 6 inom. torde böra givas ungefär följande lydelse: »Stadsarkitekt eller motsvarande tjänsteman så ock annan tjänsteman, åt vilken uppdragits att till föredragning hos nämnden bereda inkommande ärenden, skall vara tillstädes vid nämndens sammanträden med rättighet att i överläggningarna men ej i besluten deltaga och att, där han det begär, få sin mening till protokollet antecknad. I byggnadsordning må intagas de ytterligare föreskrifter, som finnas erforderliga i hithörande avseende.» Rättigheten för länsarkitekt att närvara vid byggnadsnämndens sammanträden kunde måhända vara befogad med hänsyn till denne tjänstemans åliggande att öva den allmänna tillsynen över byggnadsväsendet inom sitt distrikt. Däremot torde tillräcklig anledning saknas att tillerkänna samma befogenhet åt vederbörande provinsial- och stadsläkare. Redan byggnadsnämndens sammansättning, sådan den föreslagits, syntes tillförsäkra de hygieniska intressena vederbörligt inflytande, och vad som därutöver i enstaka fall kunde finnas önskvärt torde lämpligen åvägabringas genom hälsovårdsnämndens förmedling. / mom. torde alltså böra erhålla följande avfattning: »Länsarkitekt äger likaledes att vara närvarande vid byggnadsnämndens sammanträden och i överläggningarna men ej i besluten deltaga, ävensom att, där han så önskar, få sin mening till protokollet antecknad.» Byggnadsnämnden i 1'ppsala: Den i 6 § 2 mom. föreslagna bestämmelsen, att länsarkitekt skulle äga påkalla byggnadsnämnds sammanträde, syntes överflödig. Funne länsarkitekt, att nämnden tredskades att sammanträda, torde lian genom Konungens befallningshavande kunna ernå rättelse. Magistraten och byggnadsnämnden i Växjö hava beträffande 2 mom. gjort enahanda anmärkning som kommunaltekniska föreningen. Byggnadsnämnden i Visby, ined vilken stadfullmäktige och magistraten instämt: Stadgandet i B § 2 och 7 mom. angående länsarkitekt borde givetvis ej äga tillämpning beträffande sådana städer, där särskild stadsarkitekt funnes hos byggnadsnämnden anställd. Denna paragraf borde därför kompletteras i detta avseende. — I 7 mom. borde även åt brandchef inrymmas rätt att deltaga i byggnadsnämnds sammanträden och överläggningar samt att till protokollet anteckna sin mening. Arkitekten Berglund, vars yttrande åberopats av magistraten och byggnadsnämnden i Kungsbacka: I denna paragraf hade medgivits rättighet för en hel del myndigbeter att påkalla sammanträde med byggnadsnämnd. Med den 29—a$ss3.
226 sammansättning, nämnd enligt förslaget skulle komma att få, torde de hygieniska synpunkterna vara tillräckligt representerade, så att de olika läkames rätt i detta avseende torde kunna utgå, och beträffande de övriga torde denna rättighet kunna inskränkas att gälla sådana byggnadsnämnder, som ej hade mera än ett sammanträde i månaden. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i (röteborg hava beträffande 2 och 6 mom. framfört enahanda erinran och förslag som kommunaltekniska föreningen samt i fråga om 7 mom. anfört: I detta moment hade bl. a. föreslagits, att vederbörande förste provinsialläkare, provinsial- eller extra provinsialläkare samt stadsläkare skulle äga att närvara vid byggnadsnämndens sammanträden. Med den sammansättning, som föreslagits'för byggnadsnämnden, torde emellertid de hygieniska intressena vara tillförsäkrade vederbörligt inflytande, varför tillräcklig anledning ej syntes föreligga att lämna dylik befogenhet åt nyssnämnda tjänstemän. Även syntes det vara mindre lämpligt, att länsarkitekten utan vidare skulle äga rätt att deltaga i nämndens förhandlingar. Visserligen vore det sant, att särskilt mindre samhällen, som ej alltid hade tillgång till lämplig sakkunskap, ofta vore i behov av råd och upplysningar från kompetent håll, men detta borde snarare utgöra ett motiv för att nämnden skulle äga rättighet att tillkalla länsarkitekten än för att länsarkitekten skulle äga rätt att närvara vid nämndens sammanträden. Man kunde dessutom tänka sig, att en länsarkitekt kunde finna lämpligt att ingripa i så gott som alla stadsplane- och byggnadsfrågor inom visst samhälle, varigenom byggnadsnämnden skulle påtvingas ett inflytande, som ej alltid vore önskvärt. Då byggnadsnämnds rättighet att begära råd och upplysningar av länsarkitekt borde vara självfallen, syntes ifrågavarande moment utan olägenhet kunna utgå och lämpligen ersättas med bestämmelse i denna tjänstemans instruktion. Byggnadsnämnden i Lidköping, med vilken stadsfullmäktige och magistraten förenat sig: Då ett av byggnadsnämnden fattat beslut ej kunde överklagas hos annan myndighet än Konungens befallningshavande, borde denna myndighet ensam vara behörig påkalla byggnadsnämndens sammanträdande. Sista meningen i 2 mom. borde lämpligen därför erhålla följande lydelse: »Sammanträde skall ock äga rum, då Konungens befallningshavande eller nämndens ordförande i varje särskilt fall sådant bestämmer.» Magistraten och byggnadsnämnden i Umeå: Den i 2 mom. förekommande bestämmelsen om att byggnadsnämnden skulle sammanträda, så ofta Konungens befallningshavande, magistraten, stadsfullmäktige eller länsarkitekten det påkallade, syntes utan olägenhet kunna utbytas mot föreskrift att sådant sammanträde skulle äga rum, när sådant påkallades av de tre förstnämnda myndigheterna. Se jämväl av stadsfullmäktige i Vadstena under 5 § framställd anmärkning mot förevarande paragraf.
7§. Byggnadsrådet Lilljekvist: Början av 3 mom. borde hellre lyda: »I byggnadsordning skola meddelas bestämmelser» etc. Ett tillägg enligt bostadskommissionens förslag, att orts beslutande myndighet vore skyldig att ställa till byggnadsnämnds förfogande medel för inhämtande av sakkunnigs utlåtande, syntes lämpligt. Stadsarkitekten i Stockholm: Om byggnadsnämndens fördelning på avdelningar meddelades i 1 mom. några anvisningar. Huruvida stadgandet i verklig-
227 heten komme till användning syntes tvivelaktigt, men någon olägenhet av dess införande torde icke kunna befaras, då detaljerna i varje fall skulle regleras genom byggnadsordningen och alltså, enligt vad som förut föreslagits, komme under Kungl. Majts prövning. Bestämmelsen i 3 mom. motsvarades i huvudsak av 5 § 2 mom. i bostadskommissionens förslag, vari dock stadgades, att ortens beslutande myndighet vore skyldig att för av byggnadsnämnden tillkallad särskild sakkunnig ställa erforderliga medel till förfogande. Då detta tillägg syntes ha en viss betydelse och då stadgandet i övrigt borde vara fullt allmängiltigt och alltså ej göras beroende av byggnadsordning, syntes bostadskommissionens formuleringvara att föredraga. Helst torde dock momentet som sådant böra utgå och dess innehåll, i den mån det uttrycktes genom här berörda tillägg, överföras till nästa paragraf, dock under mindre imperativ form. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Här gåves bl. a. rätt för stad att uppdela byggnadsnämnden på avdelningar, vilka var för sig skulle handhava i byggnadsordningen närmare fixerade uppgifter. Under hänvisning till vad som framhållits vid 5 § föresloges, att i 1 mom. 2 punkten inskötes ordet »sammansättning» omedelbart före' »åligganden och befogenheter». Länsarkitekten i Kopparbergs län: Det hittills oftast brukliga förfarandet vid besiktningar, alt hela nämnden eller åtminstone två av dess medlemmar förrättade dem, torde med sin omständlighet väl motivera följande förenkling av stadgandet i 7 §:s 2 moment: »I byggnadsordning ledamot eller tjänsteman att verkställa nämnden åliggande besiktningar och däröver utfärda bevis samt att rörande ansökning nästinfallande sammanträde. Anses prövning. Ej må vite föreläggas.» Byggnadsnämnden i Säter har här föreslagit stadgande rörande rätt för byggnadsnämnd att utse besiktningsman.
8 §. Vattenfallsstyrelsen: Här föreslagen bestämmelse, att innan tjänsteman ät vilken ledningen av stadens stadsplane- och byggnadsväsen skulle anförtros, tillsattes, sökandenas kompetens skulle prövas av byggnadsstyrelsen, syntes vattenfallsstyrelsen, åtminstone när det gällde större samhällen,' icke vara av behovet påkallad. Svenska kommunidtrkniska föreningen: 2 mom. Den byggnadsstyrelsen här tillerkända rätten att öva inflytande på tillsättande av städernas'tjänstemän kunde starkt ifrågasättas. Icke utan skäl torde städerna lägga svnnerlig vikt vid att bevara sin fria ställning i dylika angelägenheter. Om svårighet i något fall skulle yppa sig att bedöma de sökandes kompetens, torde hinder icke mota för vederbörande samhälle att hos byggnadsstyrelsen eller från annat sakkunnigt håll införskaffa yttrande i frågan. Vad som här föreslagits rörande byggnadsstyrelsens befogenhet torde alltså böra utgå. Det stora intresse, som byggnadsnämnden för fullgörandet av sina uppgifter hade att bevaka vid besättande av de tjänster, som här närmast avsåges, talade for att valet borde förbehållas byggnadsnämnden ensam, varför föresloges att momentet måtte undergå förändring även i denna riktning. Inom föreningens kommitterade har stadsingenjören John F. Petterson be-
228 träffande förevarande paragraf avgivit följande särskilda yttrande: Enligt denna paragraf skulle vid tillsättandet av tjänsteman för handhavandet av ledningen av stadsplane- eller byggnadsväsendet i stad inhämtas byggnadsstyrelsens utlåtande angående de sökandes kompetens, varefter byggnadsnämnd eller annan vederbörande stadsmyndighet bland de kompetenta sökandena skulle förrätta valet. I lag eller författning intagna bestämmelser rörande kompetensvillkor för dessa tjänstemän funnes som bekant icke, i olikhet med vad numera vore fallet beträffande städernas mätningsmän. Då dylika bestämmelser rörande mätningsmannen intogos i lagen om fastighetsbildning i stad, fylldes därigenom ett länge känt behov. Det syntes böra vara ett viktigt stadsintresse, att även beträffande de tjänstemän, som hade ledningen av stadsplaneeller byggnadsväsendet, bestämmelser infördes, som så vitt möjligt förhindrade, att dessa tjänster besattes med personer med bristande kompetens. Att, såsom föreningens kommitterade föreslagit, lägga tillsättandet av dessa tjänstemän helt och hållet i händerna på byggnadsnämnderna syntes icke välbetänkt; dessa torde i allmänhet sakna härför erforderliga kvalifikationer. Fastmer syntes stadsplanelagskommitténs förslag väl motiverat, då det ville tillerkänna den myndighet, byggnadsstyrelsen, som i stor utsträckning hade att granska av ifrågavarande tjänstemän handlagda ärenden, den rätt, som i nämnda paragraf omförmäldes. Den föreslagna bestämmelsen kunde icke heller anses i högre grad komma att inskränka byggnadsnämndernas befogenhet vid tillsättandet av tjänstemän för ledningen av stadsplane- eller byggnadsväsendet än gällande fastighetsbildningslag inkräktade på deras befogenhet vid tillsättandet av städernas mätningsmän. Stadsingenjören Petterson hemställde därför, att i det yttrande, som komme att avgivas, icke påyrkades någon förändringav den förevarande paragrafen. Svenska telmologföreningen: Att, såsom i 2 mom. föreslagits, åt byggnadsstyrelsen inrymma medbestämmanderätt vid tillsättning av stadsarkitekter eller andra här avsedda tjänstemän syntes knappast vara tillrådligt. Vad det här gällde vore framför allt att väcka städernas intresse för anställande av tjänstemän av här ifrågavarande kategori. Detta intresse torde dock näppeligen befordras genom föreskrifter sådana som den här föreslagna. Den ledningför sitt omdöme, varav ett samhälle onekligen beträffande kompetensen hos eventuella sökande stundom kunde hava behov, torde ändock kunna utan svårighet vinnas genom hänvändelse till byggnadsstyrelsen eller annat sakkunnigt håll. Föreningen föresloge därför, att här avsedda föreskrifter bleve uteslutna. Byggnadsrådet Lilljekvist: I 2 mom. föreskreves, att då tjänsteman, vilken skulle tillkomma ledningen av stadens stadsplane- och byggnadsväsen, skulle tillsättas, skulle, där ej byggnadsstyrelsen annat medgåve, så förfaras att, sedan kungörelse om ledigheten utfärdats på i paragrafen angivet sätt, ansökningshandlingarna skulle insändas till byggnadsstyrelsen för inhämtande av dess utlåtande om de sökandes kompetens. Sedan sådant utlåtande avgivits förrättades valet av byggnadsnämnd eller annan i byggnadsordning angiven myndighet, vilket i senare fallet enligt bostadskommissionens förslag finge ske först efter byggnadsnämndens hörande. Lämpligheten av den byggnadsstyrelsen här tillerkända rätten att öva inflytande på tillsättandet av städernas tjänstemän kunde enligt vad av kommunaltekniska föreningen härom framhållits starkt ifrågasättas. Icke utan skäl torde städerna — framhölles det — lägga synnerlig vikt vid att bevara sin fria ställning i dylika angelägenheter. Om svårighet i något fall skulle yppa sig att bedöma de sökandes kompetens,
229 torde hinder icke möta för vederbörande samhälle att hos byggnadsstyrelsen eller från annat sakkunnigt häll införskaffa yttrande i frågan. Enligt föreningens mening borde vad som föreslagits rörande denna byggnadsstyrelsens befogenhet utgå. Föreningens berörda utlåtande vore avgivet enligt förslag av särskilda kommitterade, och hade mot förslaget i denna punkt avvikande mening uttalats av en av de kommitterade. Då förslaget endast innebure, att byggnadsstyrelsen skulle avgiva yttrande beträffande de till berörda tjänster sökandes lämplighet, men icke att styrelsen skulle tillsätta dem, vore föreningens ställning svårförståelig. Det syntes som om omsorgen att »bevara städernas fria ställning» drivits så långt, att en förberedande opartisk granskning av de sökandes meriter och kvalifikationer i övrigt vore föreningen obekväm. Beservanten hade däremot utgått från vad han ansett vara till samhällenas fördel. Förfrågningar under hand från byggnadsnämnder gjordes då och då hos byggnadsstyrelsen vid tillsättande av stadsarkitekter, någon gång även beträffande stadsingenjörer. Styrelsen hade då lämnat begärda råd. Att styrelsens utlåtande borde inhämtas syntes Lilljekvist riktigt, men enligt hans mening borde styrelsens rådgivande verksamhet härvidlag kunna inskränkas till stadsarkitektsbefattningar samt, beträffande stadsingenjörsbefattningar, till sådana städer eller samhällen där stadsarkitekt ej funnes och där stadsingenjören sålunda kunde förutsättas få i större utsträckning sysselsätta sig med stadsplaneuppgifter. Tillsättandet av berörda stadstjänstemän borde ske av byggnadsnämnderna, som bure ansvaret för att tjänstemännen i fråga nöjaktigt uppfyllde sina åligganden; där så ej skulle visa sig vara fallet, borde givetvis även ligga i nämndernas hand att vidtaga utbyte. Ändring av 8 § 2 mom. i denna riktning syntes därför önsklig, varför orden »eller annan i byggnadsordning angiven myndighet» borde utgå. Skulle emellertid, såsom föreslagits, även annan myndighet erhålla rätt att förrätta dylikt val, borde i varje fall byggnadsnämndens yttrande infordras före valet. Stadsarkitekten i Stockholm: 1 mom. torde böra kompletteras på ungefär följande sätt: »Frågor, huruvida deras innehavare, om arvoden åt sakkunniga, som nämnden i särskilda fall kan finna nödigt tillkalla, samt om nämndens övriga utgifter avgöras av stadsfullmäktige.» Lämpligheten att, såsom i 2 mom. föresloges, tillerkänna byggnadsstyrelsen rätt att öva inflytande på tillsättande av städernas tjänstemän kunde starkt ifrågasättas. Icke utan skäl torde städerna lägga synnerlig vikt vid att bevara sin fria ställning i dylika angelägenheter. Om svårighet i något fall skulle yppa sig att bedöma de sökandes kompetens, torde hinder icke möta för vederbörande samhälle att hos byggnadsstyrelsen eller från annat sakkunnigt håll införskaffa ett yttrande i frågan. Vad som här föreslagits rörande byggnadsstyrelsens befogenhet torde alltså böra utgå. Det stora intresse, som byggnadsnämnden för fullgörandet av sina uppgifter hade att bevaka vid besättande av de tjänster, som här närmast avsåges, talade för att valet borde förbehållas byggnadsnämnden ensam, varför föresloges att momentet måtte undergå förändring även i denna riktning. I detta sammanhang hade bostadskommissionen upptagit en redogörelse för de åligganden och befogenheter, som med avseende på byggnadsväsendet tillkomme Konungens befallningshavande och länsarkitekt. Otvivelaktigt hörde denna redogörelse bättre hemma inom vederbörande myndighets instruktion, varför densamma ej syntes böra ingå i byggnadsstadgan.
230 Länsstyrelsen i Kalmar län: 8 § förutsatte, att tjänsteman, vilken skulle tillkomma ledningen av stadens stadsplane- och byggnadsväsen, kunde, därest byggnadsordningen så bestämde, tillsättas av annan än byggnadsnämnden. Länsstyrelsen, som tagit del av det utav kommunaltekniska föreningen avgivna yttrandet i ärendet, delade emellertid den av föreningen uttalade mening, att ifrågavarande val med hänsyn till det stora intresse, som byggnadsnämnden för fullgörandet av sina uppgifter hade att bevaka vid besättandet av dylik tjänst, torde böra förbehållas byggnadsnämnden ensam. Länsstyrelsen i Gottlands län: Enligt denna paragraf skulle, innan tjänsteman för ledning av stadsplane- och byggnadsväsendet tillsattes, inhämtas byggnadsstyrelsens utlåtande rörande sökandenas kompetens. Det komme alltså att överlämnas åt byggnadsstyrelsen att avgöra, under vilka villkor kompetens till dylik befattning skulle anses föreligga. Följden härav kunde möjligen bliva att byggnadsstyrelsen uppställde så stränga kompetensfordringar, att det för ett mindre samhälle bleve svårt eller kanske omöjligt att utan jämförelsevis mycket stora ekonomiska uppoffringar erhålla en dylik tjänsteman samt att samhället därför, då föreskrift om ovillkorligt anställande av sådan tjänsteman saknades, avstode från att anställa en sådan. Om byggnadsstyrelsen skulle erhålla berörda befogenhet, torde det därför vara lämpligt att i allmän författning lämnades bestämmelser angående de minimifordringar, som skulle uppställas för kompetens till tjänster av berörda slag. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: I denna paragraf föreskreves, att »tjänsteman, vilken skall tillkomma ledningen av stadens stadsplane- och byggnadsväsen,» ej finge tillsättas, med mindre byggnadsstyrelsen förklarat honom kompetent. Då emellertid stadsfullmäktige ägde att avgöra, huruvida dylik tjänsteman skulle tillsättas eller ej, syntes konsekvensen bjuda, att stadsfullmäktige även finge fria händer vid tillsättandet. För övrigt syntes kommitténs förslag innebära en betänklig inskränkning i städernas hävdvunna rätt att själva bestämma om tillsättandet av sina rent kommunala tjänstemän. Stadsfullmäktige borde därför äga rätt att efter fri prövning och utan inblandning från central myndighets sida själva avgöra, när en sökande kunde anses äga erforderlig kompetens. Då det vore ställt utom allt tvivel, att man varken kunde eller ens borde fordra samma kompetens hos t. ex. en stadsarkitekt i Stockholm eller Göteborg som hos sådan tjänsteman i någon av våra minsta städer, så måste understundom den nu föreslagna officiella kompetensförklaringen komma att verka vilseledande vid platsers tillsättande, såvida ej infördes en viss gradering i fråga om kompetens. Som emellertid en sådan gradering torde vara hart när omöjlig att rättvist genomföra, utgjorde detta ytterligare ett skäl mot byggnadsstyrelsens inblandning i kommunernas tjänstetillsättningar. Magistraten och byggnadsnämnden i Umeå: Föreskriften i 8 § 2 mom. om huru tjänsteman, som hade ledningen av stadens stadsplane- och byggnadsväsen, skulle utses förefölle såväl obehövlig som onödigt omständlig. Dä städerna själva skulle avlöna ifrågavarande tjänsteman, syntes de böra ha full frihet att själva utse desamma, helst som det icke torde kunna påstås att städerna hittills på ett olämpligt sätt handhaft sin rätt att fritt utse dylika tjänstemän. Föreskriften i fråga syntes kunna ersättas med en bestämmelse om skyldighet för byggnadsnämnden att till byggnadsstyrelsen insända uppgift ä i staden anställd tjänsteman, som tillkomme ledningen av stadens byggnadsoch stadsplaneväsen.
231 2 KAP. Om stadsplan. 9§. Här må hänvisas till det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjorda uttalande, som återgivits under rubriken »uttalade önskemål i samband med den föreslagna lagstiftningen» (ovan sid. 11). Vitterhets historie- och antikvitetsakademien har — med uttalande av önskvärdheten av att i den blivande byggnadsstadgan infogades en erinran om bevarandet av fasta fornlämningar och andra ur kulturhistorisk synpunkt värdefulla platser och minnesmärken — föreslagit, att en sådan erinran bleve införd i förevarande paragraf närmast efter det moment, som börjar med orden att historiskt eller estetiskt värdefulla byggnader», samt erhölle följande lydelse: »Detsamma gäller ock fasta fornlämningar samt andra ur kulturhistorisk synpunkt värdefulla platser och minnesmärken såsom gravhögar, rosen, stensättningar, gravfält, runstenar och ruiner samt naturföremål, vid vilka märkliga åldriga sägner eller bruk äro fastade.» Byggnadsrådet Lilljekvist har, efter samråd med t. f. riksantikvarien och chefen för byggnadsstyrelsens kulturhistoriska byrå, gjort enahanda förslag. Stadsarkitekten i Stockholm: De allmänna grunderna för stadsplanens beskaffenhet hade i denna paragraf erhållit en synnerligen god utformning. Vad stadsplanelagskommittén velat utsäga med satsen »att skönhetssinnets fordringar beaktas skulle dock lämpligen kunnas givas något fylligare uttryck exempelvis på följande sätt: »att, såvitt på stadsplanen ankommer, ett tilltalande utseende ernås och att de möjligheter till skönhet, som områdets läge och terrängförhållanden besitta, noga tillvaratagas». 10 §. Byggnadsrådet Lilljekvist: I 1 mom. borde första meningen givas följande ändrade lydelse: »Gator etc. — — — — — beredas till goda dager- och nivåförhållande samt till skydd mot förhärskande vindar.» Svenska teknologföreningen: Enligt sista punkten i 1 mom. borde avståndet mellan byggnader å ömse sidor om gata i allmänhet ej vara mindre än 12 meter. Då i synnerhet vid revision av äldre stadsplaner anledning ofta torde föreligga till avvikelse från denna regel — och detta även i fall, som ej kunde hänföras under 13 §:s undantagsföreskrifter för gammal stadsdel — syntes för undvikande av missuppfattning punkten böra givas exempelvis följande modifierade avfattning: »Där ej befintliga förhållanden eller andra omständigheter annat föranleda, bör avståndet mellan byggnader å ömse sidor om gata i allmänhet ej vara mindre än 12 meter.» Stadsarkitekten i Stockholm: 1 mom. torde böra avfattas så, att särskild tonvikt icke lades på den relativt oväsentliga omständigheten beträffande vindförhållandena. Det ville emellertid synas som om orden »till skydd mot förhärskande vindar samt» utan olägenhet kunde helt utgå. Byggnadsnämnden i Skärhamn: Bestämmelse hade föreslagits därom att gatas bredd icke borde våra mindre än 12 meter; denna bredd vore nog passande i större samhällen, där byggnader uppfördes i 3 och 4 våningar och där
232 större markområden funnes. Inom mindre samhällen och särskilt i Bohuslän, där marken bestode av otillgängliga berg, bleve det stora kostnader att få en så stor gatubredd, och i många fall komme dyrt inköpt mark att förspillas. Även borde det tagas i övervägande, om det vore nödvändigt med 12 meters breda gator i mindre samhällen, där byggnader uppfördes i en ocb två våningar. — Byggnadsnämnden ansåge, att gatans bredd inom mindre samhällen borde sättas till 9 meter med villkor att byggnader icke finge uppföras till större höjd än 6 meter. Uppfördes högre byggnader, borde 12 meter tillämpas. Byggnadsnämnden i Skövde, med vilken stadsfullmäktige och magistraten instämt, har beträffande bestämmelsen om gatas bredd framhållit såsom iindamålsenligast, att siffran 12 fastsloges såsom minimum. 11 §• Svenska kommunaltekniska föreningen: I kommitténs allmänna motiveringtill byggnadsstadgeförslaget framhölles, att genom stadsplanebestämmelser borde regleras bl. a. arten av det byggnadssätt, som finge tillämpas inom kvarteren. Man hade därför väntat, att denna uppfattning skulle komma till synes i föreliggande paragraf, som ju innehölle regler för stadsplanens utformande i fråga om byggnadskvarter. Att så ej skett, vore så mycket mera anmärkningsvärt som även kommissionen principiellt stode på samma ståndpunkt med avseende å byggnadssättets reglering, vilket tydligt framginge av 45 § i dess förslag till byggnadsstadga. Föreningen hade därför ansett sig böra föreslå en komplettering av 11 § genom att som tillägg till 2 mom. dit överföra en del av innehållet i nyssnämnda 45 §. Detta tillägg borde ingå som första stycke i momentet och erhålla följande lydelse: »För varje kvarter eller del av kvarter skola bestämmelser meddelas i stadsplanen angående storleken av område, som skall lämnas obebyggt, samt byggnads läge, höjd och antal våningar.» Börande 4 mom. borde beaktas, att det ofta förekomme, att inre område i kvarter, som ej finge bebyggas, hade den beskaffenhet, att det ej utan oskäliga kostnader kunde planteras. Sista delen av momentet borde därför modifieras i ungefär följande ordalag: » och äger byggnadsnämnden, om skäl därtill äro, förelägga tomtinnehavare att anlägga och vidmakthålla plantering å sådant område». Ehuru kommittén på flera ställen i sin motivering såväl av stadsplanelagen som byggnadsstadgan med styrka framhållit behovet av civilrättsligt underlag för stadsplanebestämmelser av olika slag, hade dock kommittén, vid omnämnande av vad som borde vara föremål för sådana bestämmelser, underlåtit att särskilt angiva en för ett samhälles utbyggande så viktig faktor som användning för visst ändamål av byggnader inom kvarter eller del därav. Bestämmelse härom torde lämpligen införas i 5 mom., där orden »byggnads användning för visst ändamål» borde inskjutas omedelbart före ordet »byggnadsmaterial». Där i stadsplan intagits föreskrift, att viss mark skulle avsättas för allmän byggnad, vore denna föreskrift till skillnad från motsvarande föreskrift rörande boningshus eller fabrik icke att anse såsom ovillkorlig. Enligt 16 § i stadsplanelagsförslaget kunde byggnadsförbud å sådan mark meddelas intill 2 år från stadsplanens fastställande. 6' mom. i förevarande paragraf avsåge att reglera de förhållanden, som uppstode, då sådant byggnadsförbud icke meddelats eller tiden därför utgått och ägaren önskade använda marken för annat
233 ändamål. I detta syfte stadgades, att alternativplan borde upprättas, där marken tillhörde annan än staden. Då emellertid tvekan kunde uppstå rörande rätten till markens användning, där sådan alternativplan icke upprättats, torde stadgandet om sådan plan böra vara ovillkorligt för det fall, att markens reserverande för allmän byggnad skedde mot ägarens önskan. Momentet torde alltså böra undergå den förändring, att orden »bör, där marken tillhör annan än staden» utbyttes mot » skall, då markens ägare det begär eller staden så finner nödigt ». Byggnadsrådet Lilljekvist: Kommunaltekniska föreningens erinringar rörande mom. 1—5 torde böra beaktas såsom förtydligande och kompletterande. Med hän visande till sitt yttrande vid granskningen av 16 § i kommitténs förslag till stadsplanelag, vilken paragraf Lilljekvist ansett böra utgå, föresloge han att jämväl 6 mom. i förevarande paragraf måtte utgå. Svenska teknologföreningen: I 11 § hade angivits vissa frågor, som ansetts särskilt ägnade att göras till föremål för reglering genom stadsplanebestämmelser. Bland dem saknades emellertid vissa frågor, som med väl så goda skäl kunnat göra anspråk på att medtagas, såsom om byggnads läge, höjd och antal våningar samt om byggnads användning för visst ändamål. Bestämmelser i förstnämnda hänseenden syntes lämpligen kunna inarbetas i 2 mom. och bestämmelse om byggnads användning för visst ändamål i 5 mom. I 4 mom. torde, såsom en erinran om att obebyggt område i kvarters inre icke alltid lämpade sig för plantering, slutorden böra omformuleras exempelvis sålunda: »och äger byggnadsnämnden, om skäl därtill äro, förelägga tomtinnehavare att anlägga och vidmakthålla plantering å sådant område.» I 6 mom. stadgades, att, där å mark inom kvarter, som i stadsplanen upptages såsom avsedd för allmän byggnad, sådan byggnad icke funnes vid tiden för stadsplanens antagande, borde, där marken tillhörde annan än staden, planen jämväl upptaga bestämmelser angående markens användande, därest den icke bleve för dylikt bebyggande utnyttjad. Beträffande motiven till detta stadgande lämnade kommittén redogörelse under 16 § i förslaget till stadsplanelag. För undvikande av tvekan syntes bestämmelsen böra så avfattas, att markens ägare tillerkändes ovillkorlig rätt att påfordra sådan alternativplan, exempelvis genom att orden »bör, där marken tillhör annan än staden» utbyttes mot: »skall, då markens ägare det begär eller staden så finner nödigt». Stadsarkitekten i Stockholm: Den utvidgade och fördjupade betydelse, som kommittén i sitt lagförslag inlagt i stadsplanebegreppet, varigenom stadsplanen i äldre mening oskiljaktigt förbundits med bestämmelser om användningen av all däruti ingående mark, hade i byggnadsstadgeförslaget kommit till uttryck inom 11 och 12 §§. Av särskild betydelse måste 11 § anses vara, då däri vore att söka de grundläggande reglerna för kvarterens bebyggande. Det framginge med all tydlighet icke blott av den allmänna motiveringen till byggnadsstadgeförslaget utan även av redogörelsen för kommitténs uppfattning av själva stadsplanebegreppet, att kommittén såsom en integrerande del av stadsplanen förutsatte mer eller mindre detaljerade bestämmelser för beskaffenheten av de byggnader, som skulle uppföras inom varje kvarter, som inginge i planen. Även bostadskommissionen, som dock icke haft att räkna med det nya förslaget till stadsplanelag, utginge från denna förutsättning enligt vad som framginge av § 45 i dess stadgeförslag. Det syntes då egendomligt, att dessa viktiga bestämmelser icke återfunnes bland de föreskrifter i 11 § i kommitténs förslag, som beträffande kvarter skulle lända till efterrättelse vid uppgörande av stadsplan. Otvivelaktigt borde paragrafen kompletteras med 3 0 — 22Ö33.
234 ett stadgande, som lämpligen torde böra inarbetas i 2 mom., vars två första stycken alltså skulle erhålla följande lydelse: »För varje kvarter eller del av kvarter skola erforderliga bestämmelser meddelas i stadsplan angående storleken av område, som skall lämnas obebyggt, samt byggnads läge, höjd och antal våningar. Bestämmelser må jämväl meddelas angående höjdläge för område, som icke får bebyggas, eller för dess särskilda delar.» Ännu en viktig faktor, som spelade in vid ett samhälles eller en stadsdels utbyggande och som icke beaktats vid kommitténs uppräkning av vad som borde vara föremål för stadsplanebestämmelser, vore användning för visst ändamål av byggnader inom kvarter eller kvartersdelar. Att kommittén ansett dylika bestämmelser böra givas civilrättsligt underlag framginge dock på flera ställen, exempelvis i 6 mom. i förevarande paragraf rörande allmän byggnad, och framhölles med eftertryck i motiven till 16 § i stadsplanelagsförslaget även rörande byggnader för bostads- och industriändamål. Bestämmelse härom torde ha sin plats i .-) mom. där orden — — — — byggnads användning för visst ändamål» borde inskjutas framför »byggnadsmaterial». Där i stadsplan bestämts, att viss mark skulle avsättas för allmän byggnad, vore denna föreskrift till skillnad från motsvarande föreskrift rörande boningshus eller fabrik icke att anse såsom ovillkorlig. Enligt 16 § i stadsplanelagsförslaget kunde emellertid byggnadsförbud ineddelas för mark, som avsatts för allmän byggnad, gällande intill 2 år från stadsplanens fastställande, på det samhället eller den, i vars intresse bestämmelsen eljest tillkommit, kunde hinna vidtaga åtgärder för markens förvärvande eller på annat sätt säkerställa användningen för avsett ändamål. G mom. i förevarande paragraf avsåge att reglera de förhållanden, som uppstode då sådant byggnadsförbud icke meddelats eller tiden därför utgått och ägaren önskade använda marken för annat ändamål. I detta syfte stadgades, att alternativplan borde upprättas, där marken tillhörde annan än staden. Då emellertid tvekan kunde uppstå rörande rätten till markens användning, där sådan alternativplan icke upprättats, torde stadgandet om sådan plan böra vara ovillkorligt för det fall, att markens reserverande för allmän byggnad skedde mot ägarens önskan. Momentet torde alltså böra undergå den förändring, att orden »bör, där marken tillhör annan än staden» utbyttes mot »skall, då markens ägare det begär eller staden så finner nödigt — — —». 4 mom. torde möjligen böra kompletteras så, att sista satsen erhölle följande lydelse: »— • och äger byggnadsnämnden, öm skäl därtill äro, förelägga tomtinnehavare att anlägga och vidmakthålla lämplig plantering på sådant område». Det kunde nämligen inträffa, att områdets beskaffenhet eller andra omständigheter lade hinder i vägen eller vållade oskäligt stora svårigheter för plantering. Bygnadsnämnden i Uppsala: 11 § 2 mom. innehölle bland annat bestämmelser, att begränsningslinje för del av kvarter, som icke finge bebyggas, skulle förläggas på sådant sätt, att så långt som möjligt förhindrades uppförande av byggnad, som icke medgåve inredandet av lägenheter med tvärgående luftväxling och dubbelsidig belysning. Ett stadgande av denna art syntes icke erfordras bland byggnadsstadgans bestämmelser rörande stadsplan, då det givetvis ålåge byggnadsnämnden att beakta dessa synpunkter vid behancling av ärenden rörande tomtindelning och vid granskning av ritningar till bostadslägenheter.
235 Länsstyrelsen i Gottlands län: Länsstyrelsen hemställde, huruvida icke vad kommunaltekniska föreningen föreslagit rörande överflyttande till denna paragraf av vissa bestämmelser i § 45 i bostadskommissionens förslag till byggnadsstadga borde vinna beaktande. Vidare föresloge länsstyrelsen, att föreskriften i 6 mom. om uppgörande av alternativplan bleve ovillkorlig och att alltså ordet »bör» framför »där marken tillhör» utbyttes mot ordet »skall». Magistraten och byggnadsnämnden i Halmstad hava beträffande 5 mom. hemställt att, då det syntes olämpligt att bestämmelse meddelades om det antal lägenheter, som finge i byggnad inredas, den föreslagna bestämmelsen härom måtte uteslutas. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg hava på enahanda skäl, som av kommunaltekniska föreningen anförts beträffande överförandet till denna paragraf av viss del av innehållet i § 45 ay bostadskommissionens förslag, föreslagit att till förevarande 11 § fogades såsom nr 3 ett nytt moment av följande lydelse: »För varje kvarter eller del av kvarter skall genom stadsplanebestämmelser fastslås erforderliga föreskrifter med avseende å gårds storlek och byggnads läge å tomten, byggnads höjd och antalet våningar. Vid uppgörandet av stadsplanebestämmelser, varom här är fråga, skall i tillämpliga delar iakttagas vad i §§ stadgas, såvida icke avvikelse härifrån betingas antingen av särskilda fördelar med hänsyn till bebyggandet eller av lokala förhållanden såsom belägenhet i gammal stadsdel, gators korsning i olika plan, terrängens beskaffenhet o. d.» 12 §. Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län: Det vore önskligt att här meddelades bestämmelse därom att, innan områden avsedda till begravningsplatser finge tagas i bruk för liks jordande, desamma, på sätt hittills varit föreskrivet, bleve av sakkunnig person undersökta beträffande deras användbarhet samt åtgärder vidtoges för att siitta dem i lämpligt skick och så, att deras användande till begravningsplatser icke kunde medföra några olägenheter i hälsovårdshänseende för närboende eller det allmänna. Järnvägsstyrelsen: I sitt utlåtande av år 1916 hade styrelsen beträffande ur stadsplanen uteslutet, för trafikändamål påtänkt område uttalat, att på det styrelsen icke skulle vara förhindrad att pä erforderligt sätt disponera dylikt område, blivande byggnadsföreskrifter syntes böra fastställas att gälla endast tills vidare och intill dess området toges i anspråk för järnvägens behov. I anslutning härtill vore intet att erinra mot lydelsen av första momentet i förevarande §, och ville styrelsen här särskilt betona vikten därav att rörande dylika ej för ändamålet i bruk tagna områden icke stipulerades föreskrifter, som ekonomiskt komme att hårt drabba statens järnvägar vid blivande inlösen av marken. Mot ifrågavarande paragraf i övrigt hade styrelsen med åberopande av vad som anförts rörande den föreslagna utvidgningen av stadsplanebegreppet intet att erinra. Svenska kommunaltekniska föreningen: Vad vid nästföregående paragraf anmärkts rörande alternativplan för mark avsedd för allmän byggnad ägde motsvarande tillämpning inom 12 § beträffande sådana slag av områden, som där a.ngäves och som i förslaget till stadsplanelag jämställdes med förstnämnda områden. Ordet »bör» i 1 mom:s andra stycke torde därför lämpligen ut-
236 bytas mot » — skall, då markens ägare del begär eller staden sa finner nödigt, • >. Svenska teknologiÖreningen: Här gällde mutatis mutandis vad av föreningen anförts beträffande 11 § 6 mom. Stadsarkitekten i Stockholm: Vad vid nästföregående paragraf anmärkts rörande alternativplan för mark avsedd för allmän byggnad ägde motsvarande tillämpning inom 12 § beträffande idrottsplats och andra slag av områden, som där angåves och som i 17 § i förslaget till stadsplanelag jämställdes med förstnämnda områden. Ordet »bör» i 1 monr.s andra stycke torde därför i analogi med föregående lämpligen utbytas mot »skall, då markens ägare det begär eller staden så finner nödigt, — — —». Länsstyrelsen i Gottlands län: För samma ändamål, som beträffande 11 § vore sagt, torde i 1 mom. 2:a stycket av förevarande paragraf ordet »bör» utbytas mot »skall». Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Hade i stadsplan bestämts, att visst område skulle intagas såsom idrottsplats, trafikområde, säkerhetsområde eller begravningsplats, finge, såvida område, som nu sagts, för sitt ändamål tagits i bruk, ej där utan tillstånd av Konungen företagas annan nybyggnad än som med områdets användande för sitt ändamål hade samband. — Användes däremot icke dylikt område för sitt ändamål, när området intoges i stadsplan, ägde Konungen, intill dess så skedde, meddela förbud mot nybyggnad, dock högst under två år efter det stadsplanen fastställdes. Funnes ej något byggnadsförbud, kunde markägare emellertid ej utnyttja sitt område för bebyggande, med mindre staden godkänt plan därför. Med tanke härpå hade kommittén i 2 mom. andra punkten föreslagit, att stadsplan jämväl borde upptaga planläggning av dylikt område att tillämpas, intill dess detsamma bleve för sitt ändamål taget i anspråk. Något tvång för staden att uppgöra alternativ plan förelåge således icke, och detta syntes ej heller böra ifrågakomma för den händelse staden själv vore ägare av all mark inom området. Tillhörde däremot området helt eller delvis enskild markägare, borde denne hava möjlighet att framtvinga alternativ plan för sitt område. Med anledning härav föresloges, att andra punkten i 1 mom. erhölle följande lydelse: »Användes icke område, som nu sägs, för sitt ändamål, när området intages i stadsplan, skall, då markägare det begär eller staden så finner nödigt, stadsplanen jämväl taget i anspråk.» 11 och 12 §§. Byggnadsnämnden i Linköping: I anslutning till vad förut anförts i anmärkningen mot 16 och 17 §§ i lagförslaget borde 6 mom. i 11 § och 1 mom:s andra stycke i 12 § helt utgå, enär i stadsplanen upptagen mark för här angivna ändamål borde göras ovillkorlig. Magistraten i Norrköping: Magistraten hade ansett sig böra påpeka, att enligt dess förmenande tillämpning av föreskrifterna i byggnadsstadgans 11 § 6 mom. samt 12 § 1 mom. andra stycket mången gång skulle kunna komma att utan motsvarande nytta vålla vederbörande stora utgifter och obehag. Enligt vad erfarenheten gåve vid handen utlades nämligen ofta med tanke på framtiden ganska omfattande stadsplaner, vilka emellanåt först efter förloppet av flera årtionden komme att genomföras och vilka ibland på grund av förändrade förhållanden komme att dessförinnan i större eller mindre mån
omarbetas. Om sålunda de enligt 9 § i förslaget till byggnadsstadga vid uppgörandet av stadsplaner för allmänna byggnader, parker, idrottsplatser m. ni. avsatta platser först sent omsider eller eventuellt aldrig komme att för dylika ändamål tagas i anspråk, skulle ju kostnaderna för en interimistisk planläggning av områdena enligt byggnadsstadgeförslagets 12 4; ofta befinnas vara till större eller mindre del bortkastade, och de enligt förslagets 11 § i planen upptagna bestämmelser angående användande av staden ej tillhörig mark, därest den icke bleve för uppförande därå av allmän byggnad utnyttjad, kunde lägga hinder i vägen för framtida ändamålsenligt användande av sagda mark. — På grund härav hölle magistraten före, att det skulle vara önskvärt, om förstberörda två stadganden ur byggnadsstadgeförslaget uteslötes" eller ock underkastades omarbetning. 13 §. Byggnadsrådet Lilljekvist: Här lämnades medgivande, att för visst planlagt område, som förklarats utgöra gammal stadsdel, finge i byggnadsordning meddelas lindrigare bestämmelser än vad stadgan fordrade i fråga om gårdsutrymme, gårdsöverbyggande, byggnads läge å tomt, byggnads höjd och våningsantal, bonings- och arbetsrum samt fönster mot byggnad å egen tomt eller grannes tomt. Enligt Lilljekvists bestämda mening borde begreppet gammal stadsdel helt borttagas ur stadgan. Byggnadsstyrelsen hade i samband med den revidering av äldre stadsplaner, som i stor utsträckning vidtagits efter stadsplanelagens tillkomst, vid varje tillfälle sökt ur stadsplanerna avlägsna denna beteckning och i stället föreslagit för dessa äldre kvarters bebyggande lämpade särskilda bestämmelser. Begreppet äldre stadsdel infördes vid byggnadsstadgans tillkomst 1874 för sådana äldre delar av stad, där på grund av tomternas ringa storlek, gatornas ringa bredd m. m. byggnadsstadgans föreskrifter och fordringar ej skulle medgiva ett nybyggande. Då de i byggnadsordningarna generellt givna tillåtelserna till eftergifter ofta utnyttjats på ett otillbörligt sätt, hade styrelsen ansett att de eftergifter, som erfordrades, skulle grunda sig på i stadsplanen givna anvisningar och bestämmelser, noga avvägda kvarter för kvarter efter de förefintliga förhållandena. Härigenom kunde utnyttjandet av tomterna ske på ett ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt utan att rimliga fordringar på ljus och luft åsidosattes. Svenska kommunaltekniska föreningen: Rörande gammal och ny stadsdel avveke de av kommittén föreslagna bestämmelserna i någon mån från kommissionens. Sålunda angåves i kommitténs förslag redan i detta sammanhang, i vilka avseenden byggnadsordningen finge för gammal stadsdel innefatta lindrigare bestämmelser än för ny, då kommittén ansett att de av kommissionen i annat sammanhang härom meddelade detaljbestämmelserna borde utgå, en uppfattning, som syntes fullt riktig. Likaså torde det vara lämpligt att uttryckligen tillkännagiva, att vid överförande av gammal stadsdel till ny skulle förfaras så, som om stadsplan vore stadgat. Däremot syntes det olämpligt att i byggnadsstadgan förutsätta, att ny stadsdel skulle kunna överföras till gammal. Om på grund av stadens utveckling för något område behov av ett intensivare utnyttjande av byggnadsmarken i ett eller annat avseende skulle yppas, borde ett eventuellt medgivande härtill ske genom stadsplanebestämmelser, icke genom att falla tillbaka på generella lindringar för gammal stadsdel. Orden »eller ny till gammal» borde alltså utgå ur :2 mom. Svenska teknologföreningen Ur 2 mom. syntes orden: »eller ny till gammal»
238 böra utgå. Hade ett område en gång kommit att utgöra ny stadsdel, syltes det icke lämpligt att överföra detsamma till gammal stadsdel. Skulle för dylikt område yppa sig behov av lindrigare bestämmelser än de för ny stadsdel gällande, kunde detta behov utan svårighet tillgodoses genom efter förhållandena lämpade stadsplanebestämmelser. Enligt 4 mom. skulle, där gammal stadsdel helt och hållet eller till letydande del avbrunnit, det avbrunna området automatiskt övergå till ny stidsdel. Från denna bestämmelse, som överensstämde med gällande byggnadsstadga, hade kommittén dock velat medgiva undantag, då i anledning av förslag, som blivit hos stadsfullmäktige väckt inom tre månader efter branien, Konungen' annorlunda förordnade. Föreningen funne lämpligheten av lela denna bestämmelse kunna ifrågasättas. Ett överförande av visst område rån gammal till ny stadsdel innebure i regel en inskränkning i förut gällande rätt att utnyttja tomterna. Sådan inskränkning finge i vanliga fall icke ske itan iakttagande av det förfarande, som vore stadgat i fråga om stadsplan. Den omständigheten, att området avbrunnit, syntes icke utgöra giltig anledninj att beröva tomtägarne det skydd för deras intressen, som detta förfarande iinebure och för vilket det föreslagna undantaget i förevarande moment uppenbarligen innebure en mycket ringa ersättning. Med hänsyn härtill och då i följe av brandskyddsteknikens utveckling det här förutsatta fallet, att ett större omrkde avbrunne, numera knappast torde vara att räkna med på samma sätt >om vid tillkomsten av 1874 års byggnadsstadga, ansåge sig föreningen kuina föreslå, att hela 4 mom. uteslötes. Fråga hade väckts, huruvida icke såsom villkor för ett områdes överföraide från gammal till ny stadsdel borde föreskrivas, att tomtägare, som därav ede men, skulle äga att därför bekomma ersättning av staden. Föreningen lade emellertid stannat vid sin uppfattning, att det knappast torde låta sig föra att statuera en dylik ersättningsskyldighet för samhällena. Såvitt föreniigen kunde finna, förelåge här endast ett specialfall av den allmänna regeln, att tomtägare måste i det allmännas intresse underkasta sig vissa inskränkniigar i rätten att förfoga över sin mark utöver dem, som själva stadsplanens ippdelning av marken medförde. Beträffande sådana inskränkande bestämnelser, vare sig de meddelades genom byggnadsstadga och byggnadsordning dier genom stadsplanebestämmelser resp. utomplansbestämmelser, hade hittills eke ansetts möjligt att bereda tomtägarne någon lagstadgad ersättningsrätt. )en prövning, som ägnades dylika bestämmelser, torde hava ansetts innebära tillräcklig garanti mot att tomtägaren pålades inskränkningar utöver vad .om rimligen kunde av honom fordras. Funnes vid denna prövning ett samhilles önskemål träda markägarens berättigade intressen för nära, torde samhlllet de facto icke kunna genomdriva sina anspråk annorledes än genom atl på ett eller annat sätt hålla markägaren skadeslös för intrånget. Att nu en viss punkt bryta mot det hävdvunna åskådningssättet härutinnan torde eke låta sig göra utan att frågan om samhällenas ersättningsskyldighet i liknaide fall i hela dess vidd upptoges till prövning, något som föreningen, såsom brut nämnts, icke ansett sig kunna siitta i fråga.1 En ändring allenast i fråga om överförande av gammal stadsdel till ny syntes så mycket mindre äga fog, om ju den föreslagna nya byggnadsstadgan just i detta fall för tomtägarne imebure ökade möjligheter att göra sina intressen gällande vid ärendets behmdling. Föreningen ville således i detta hänseende endast uttala den förhippning, att de prövande myndigheterna måtte i dylika fall taga all vederbirlig 1
Jfr ovan sid. 163.
239 hänsyn till markägarnes befogade anspråk att icke utan tvingande skäl berövas sina välförvärvade rättigheter. Inom föreningens kommitterade hava två ledamöter, byggnadsingenjören Fr if hi of Dahl och arkitekten J. Albin S:son Stark, avgivit särskilt yttrande av följande lydelse: De hade icke i allo kunnat instämma i kommitterades uttalanden beträffande 60 § i förslaget till stadsplanelag och 13 § i stadsplanelagskommitténs förslag till byggnadsstadga. Enligt deras mening borde en tomtägare, som en gäng vare sig genom stadsplanebestämmelser eller genom byggnadsförfattningarna tillerkänts rätt att på visst sätt bebygga sin tomt, icke behöva underkasta sig någon inskränkning i denna rätt, med mindre än att samhället därför lämnade full ersättning, vare sig nu detta skedde genom att samhället inlöste fastigheten eller genom att samhället betalade full gottgörelse för värdeminskningen. En motsatt anordning syntes medföra alltför stor osäkerhet i fråga om fastighetsvärdena, vilket kunde tänkas drabba ej endast fastighetsägaren själv utan jämväl tredje man, som tilläventyrs lämnat lan mot säkerhet i fastigheten. Frågan vore alltså av stor vikt med hänsyn till fastighetskrediten, vilken ju vore av grundläggande betydelse för all byggnadsverksamhet. Stadsarkitekten i Stockholm: Börande gammal och ny stadsdel avveke de av stadsplanelagskommittén föreslagna bestämmelserna i någon mån från bostadskonimissionens. Sålunda angåves i kommitténs förslag redan i detta sammanhang, i vilka avseenden byggnadsordning kunde för gammal stadsdel innefatta lindrigare bestämmelser än för ny, då kommittén ansett att de av bostadskommissionen i annat sammanhang härom meddelade detalj bestämmelserna borde utgå, en uppfattning, som syntes fullt riktig. Likaså torde det vara lämpligt att uttryckligen tillkännagiva, att vid överförande av gammal stadsdel till ny skulle förfaras så, som om stadsplan vore stadgat. Däremot syntes det olämpligt att i byggnadsstadgan förutsätta, att ny stadsdel skulle kunna överföras till gammal. Om, på grund av stadens utveckling, för något område behov av ett intensivare utnyttjande av byggnadsmarken i ett eller annat avseende skulle yppas, borde ett eventuellt medgivande härtill ske genom stadsplanebestämmelser, icke genom att falla tillbaka på generella lindringar för gammal stadsdel. Orden »eller ny till gammal» böra alltså utgå ur 2 mom. För övrigt skulle i detta sammanhang åtskilligt vara att säga om begreppet »gammal stadsdel» och dess bibehållande även i en ny byggnadsstadga. Begreppet infördes i dess nuvarande betydelse vid utfärdandet av 1874 års byggnadsstadga och ansågs då betingat av det mer eller mindre oreglerade bebyggande, som ofta kännetecknade städernas centrala delar. Huruvida åtgärden var välbetänkt eller icke, finge lämnas därhän, men säkert vore att städerna i allmänhet och Stockholm i synnerhet i otillbörlig utsträckning begagnade sig av den rätt, som tillerkändes samhällena att på detta sätt undandraga vissa områden tillämpningen av några bland byggnadsstadgans viktigaste bestämmelser. Följden hade också blivit, att många kvarter under årens lopp helt och hållet nybyggts på ett sätt, som ingalunda svarade mot tidens fordringar och som ails icke kommit i fråga, därest byggnadsstadgan i full utsträckning tillämpats. Att den generella rätten till vissa undantag för gammal stadsdel kom att inrymmas i byggnadsstadgan, berodde helt säkert på att man då icke ägde de möjligheter att reglera städernas bebyggande, som stadsplanelagen sedermera skänkte. Då det nu föreliggande stadgeförslaget grundade sig på en ny stadsplanelag, som ytterligare utvidgade dessa möjligheter, och
240 då förslaget utginge ifrån att de medel till åstadkommande av ett lämpligt bebyggande, som sålunda erbjödes, också i största möjliga utsträckning skulle utnyttjas, kunde det starkt ifrågasättas, huruvida begreppet gammal stadsdel längre borde bibehållas i byggnadsförfattningarna. Icke genom generella bestämmelser i byggnadsordningarna, utan endast genom individuella stadsplanebestämmelser kunde på nöjaktigt sätt förhållanden regleras av så olikartad beskaffenhet som städernas gamla områden erbjöde. I denna riktning syntes utvecklingen föra och mot detta mål pekade med all tydlighet de föreliggande stadgeförslagen. Byggnadsnämnden i Uppsala: I 13 § meddelades föreskrifter rörande område, som skulle anses som »gammal stadsdel». Det vore beklagligt, att detta begrepp, såsom det funnes definierat i 1874 års byggnadsstadga och som väl där närmast vore att anse som en benämning på en övergångsform, även upptagits i detta stadgeförslag. Såsom förut beträffande förslaget till stadsplanelag påpekats, nåddes givetvis den största redan och den bästa översikten över byggnadsmöjligheterna, såväl för nya som gamla byggnadsområden, om byggnadskuben vore å stadsplanekartan utmärkt till sin yta och i därtill hörande stadsplanebestämmelser till sina övriga mått beskrivna. Ett bestämmande på detta sätt av möjligheterna för bebyggande gjorde stadganden av den speciella natur, som rubricerades under ny och gammal stadsdel, överflödiga i byggnadsstadgan. Ett uteslutande av dylika innebure dock ingalunda, att icke en stadsplan med stadsplanebestämmelser, som medgåve ett lika tätt bebyggande som det, vilket för närvarande gällde för gammal stadsdel, kunde vinna Konungens fastställelse, men innebure däremot en ökad garanti för att interimsbyggnadssättet enligt 1874 års stadga icke i onödan vid om- och nybyggnader tillämpades. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: För gammal stadsdel borde i byggnadsordningen i vissa fall kunna medgivas lindrigare bestämmelser för bebyggandet än som stadgades i byggnadsstadgan. I vilka fall lindring kunde medgivas, därom gåves bl. a. besked i föreliggande paragraf. På grund av vad förut sagts under 1 §, om vad i byggnadsordningen borde upptagas, torde byggnadsordningen i regel ej vara rätta platsen för meddelandet av stadganden om gårds storlek, byggnads läge å tomt, byggnads höjd och våningsantal. Dylika stadganden borde i stället ske i form av stadsplanebestämmelser; och hänvisade Samuelson och Södergren härvidlag till vad de anfört under 11 §. Bostadskommissionen hade i sitt förslag till byggnadsstadga infört åtskilliga detaljerade bestämmelser rörande bebyggandet inom gammal stadsdel. Då emellertid förhållanden i gammal stadsdel vore högst variabla t. o. m. inom samma stad, syntes det som om lämpliga allmängiltiga bestämmelser knappast i detta fall kunde uppställas. De av bostadskommissionen föreslagna förefölle mindre lämpliga. Samuelson och Södergren kunde således ej annat än ställa sig på stadsplanelagskommitténs sida, då den framhölle, att byggnadsstadgan ej borde innehålla några detaljerade bestämmelser angående gammal stadsdel, utan endast angiva de fall, då lindring finge meddelas i byggnadsordningen, som sålunda komme att upptaga alla de särbestämmelser rörande dylik stadsdel, som ej reglerades genom stadsplanen. I mom. 2 förutsattes, att ny stadsdel skulle kunna överföras till gammal. Skulle man t. ex. på grund av stads utveckling önska friare händer vid utnyttjandet av viss byggnadsmark inom ny stadsdel, kunde detta syfte uppnås
241 genom stadsplanebestämmelser, helst som bebyggandet bättre torde kunna regleras i önskad riktning genom särskilda stadsplanebestämmelser än genom de allmänna bestämmelserna för gammal stadsdel. Orden »eller ny till gammal» borde därför utgå ur ifrågavarande moment. 14 §. Byggnadsrådet Lilljekvist: I denna paragraf föreskreves, att förslag till stadsplan skulle »i den mån planen icke utgöres av skriftligen avfattade stadsplanebestämmelser» avfattas å stadsplanekarta i skala, ej understigande 1 : 2,000. Formuleringen av den citerade mellanmeningen syntes svårförståelig, då en stadsplan väl knappast kunde enbart utgöras av »skriftligen avfattade bestämmelser»; denna mellanmening torde böra bortfalla. Även om stadsplaneändringen endast avsåge bestämmelseförslag eller ändring av tidigare1 bestämmelser, torde erfordras en karta, till vilken bestämmelserna hänförde sig; härom borde i paragrafen givas anvisning. Beträffande den skala, i vilken stadsplan borde utföras, vore det ett önskemål att erhålla en viss enhetlighet, varför skalan 1 : 2,000 borde påfordras, eventuellt med tillägg att för mindre områden även skalan 1 : 1,000 medgåves. Här borde även påfordras, att för stadsplaneändringar rörande mindre delar av plan, dessa områdens läge borde angivas å bifogad uppställningskarta, utförd i mindre skala. Beträffande den terrängkarta, som enligt föreskrift skulle åtfölja stadsplanekarta, syntes det vara av behovet påkallat, att denna karta, som utgjorde stomkarta för stadsplanen, bleve noggrann. Vissa föreskrifter av mätningsteknisk natur rörande kartas uppgörande borde därför här inflyta. Ifrågasättas kunde även, om ej vissa kompetensvillkor borde uppställas för dem, som ägde rätt uppgöra dylik stomkarta. De svårigheter, som uppstode till följd av mindrevärt kartmaterial, vore ofta betydande; särskilt missvisande vore ofta de inlagda nivåkurvorna. Lilljekvist ville emellertid även framhålla, att inläggningen av nivåkurvorna betydligt fördyrade kartmaterielet, varför vid mindre samhällen med ringa ekonomisk bärkraft, en bestämd påfordran om nivåkurvors inläggning ofta visat sig omöjliggöra tillkomsten av stadsplan. Trots byggnadsförbud växte sålunda samhället fram utan plan. En planuppmätning av terrängen kunde däremot i regel åstadkommas; om i sådan karta vägnätet inlades efter dess föregående utstakning på marken, kunde en god stomkarta erhållas, även om nivåkurvor saknades. Enligt Lilljekvists mening borde därför i vissa fall, där ekonomiska förhållanden därtill föranledde, nivåkurvor kunna få utelämnas under förutsättning, att vägnätet inlagts efter utstakning; dock borde härtill länsstyrelsens medgivande erhållas. Svenska kommunaltekniska föreningens kommitterade: Sedan riksdagen genom nyligen fattat beslut bifallit Kungl. Maj:ts proposition om ändring i vissa delar av lagen om fastighetsbildning i stad, torde det få anses definitivt fastslaget, att såväl stadsplan som tomtindelning kunde verka avstyckande å fastighet, d. v. s. direkt fastighetsbildade. Då gällande lagstiftning krävde viss kompetens hos den, som ägde att upprätta tomtindelningskarta, syntes konsekvensen således bjuda, att motsvarande kompetens fordrades vid upprättandet av grundkarta till stadsplan. Av skäl, som anförts i samband med granskningen av stadsplanelagsförslagets bestämmelser om tomtindelning, borde ett dylikt kompetensstadgande hava
242 civillags natur, varför föresloges, att i stadsplanelagen infördes bestämmelse i detta svfte. Föreningen har härutöver anfört: Beträffande 14 § 3 mom. i stadsplanelagskommitténs förslag till byggnadsstadga, jämfört med samma förslags 18 §, ville föreningen som sin mening framhålla, att redan i samband med stadsplans utarbetande för ett område en fullständig avloppsplan för detsamma borde uppgöras och åtfölja stadsplaneärendet till Kungl. Maj:t. Byggnadsstyrelsen borde också vid sin granskning av stadsplaneförslag hava tillgång till sakkunnigt biträde med avseende på förslagens avloppsförhållanden, vilket nu knappast vore fallet. Svenska teknologföreningen: I fråga om mark, som vore till bebyggande mindre tjänlig, hänvisades till vad därom yttrats under 1 § i förslaget till stadsplanelag. Bestämmelsen om terrängkarta torde böra kompletteras i syfte att å nämnda karta även skulle utsättas markbeteckningar. Enligt kommitténs förslag (sista punkten av 14 §) skulle stadsplanekarta åtföljas av utredning angående förefintliga möjligheter för vattnets avledande. Först sedan stadsplan fastställts, skulle fullständig avloppsplan för området ifråga uppgöras. Emellertid torde erfarenheten hava visat, att allvarliga misstag kunde begås, därest icke redan i samband med stadsplanens uppgörande en utredning skedde icke endast angående förefintliga möjligheter för vattnets avledande, utan även angående det sätt, varpå dessa möjligheter vid planens genomförande skulle begagnas. Särskilt torde gatuprofilerna ofta svårligen kunna slutgiltigt bestämmas utan föregående undersökning angående kloakledningars profilering. Om man ock ej ansåge nödigt att stadga, att fullständig avloppsplan skulle redan då föreligga, syntes dock sista punkten i 14 § böra ändras därhän, att stadsplanekartan skulle åtföljas av »sådan utredning angående sättet för vattnets avledande, som erfordras till stadsplaneförslagets prövning». Måhända torde det ej vara obefogat att i detta sammanhang erinra om vikten av att byggnadsstyrelsen vid sin granskning av stadsplaneförslag ägde tillgång till full sakkunskap för bedömande av förslagens lämplighet med hänsyn till avloppsförhållandena, något som hittills knappast i önskvärd mån varit fallet. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i. Goteborg hava avgivit enahanda yttrande rörande denna paragraf som kommunaltekniska föreningens kommitterade. Byggnadsnämnden i Borås har anmärkt, att det särskilt ur prövningssynpunkt måhända vore lämpligare, att stadsplan alltid åtföljdes av särskilda gatuprofiler än att höjdlägena angåves endast genom siffror å stadsplanekartan. Här må jämväl hänvisas till vad fastighetsregisterkommissionen och lantmäteristyrelsen anfört rörande önskvärdheten av ett tillfredsställande kartmaterial såsom grundval för stadsplan och tomtindelning (se ovan sid. 43). 15 §. Järnvägsstyrelsen: I denna paragraf föreskreves, att, därest inom område, som i förslag till stadsplan innefattades, funnes mark, som tillhörde kronan eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits såsom trafikområde, skulle handlingarna till förslaget i erforderliga delar, i kopia och avskrift, av byggnadsnämnden tillställas den, som hade att företräda kronan eller det
243 enskilda trafikföretag, varom fråga vore, med skyldighet för denne att inom av nämnden angiven tid, minst en månad efter handlingarnas delfående, till nämnden inkomma med yttrande över förslaget. I motiveringen nämndes, att dylikt tillställande skulle ske rörande trafikområde vare sig såsom redan för dylikt ändamål använt eller såsom avsett att framdeles därför tagas i anspråk. Själva lagtextförslaget borde ju ock tydligen angiva detta. Då hänvändelse till trafikförvaltning borde ske även beträffande säkerhetsområden, föresloges att efter ordet »trafikområde» infördes orden: »eller säkerhetsområde». Kommittén hade infört en författningsmässigt fastslagen skyldighet för trafikförvaltning att inom viss förelagd tid yttra sig över förslaget. Detta motiverades sålunda, att härmed avsåges att göra slut på det hittills, särskilt ifråga om statens järnvägar, praktiserade förfarandet att först sedan stadsplaneförslaget blivit av stadens myndigheter slutbehandlat däröver höra järnvägsstyrelsen och att i stället indraga vederbörande trafikförvaltning såsom intresserad part i stadsplaneärendet å sådan tid, att det med fog kunde krävas, att trafikförvaltningen skulle framkomma med sina anmärkningar och krav mot förslaget, innan det ännu av stadsfullmäktige prövats. För det åsyftade ändamålet syntes vara lämpligt, att, där så erfordrades, redan före formellt föreläggande av nämnden företaget ifråga skulle kunna beredas tillfälle verkställa erforderliga utredningar i dessa ofta nog svårlösta frågor, som kunde beröra mark ej blott inom området utan även intill eller i närheten av detsamma. Enligt styrelsens mening borde stadgandet i fråga lämpligen så avfattas: »Finnes inom, intill eller i närheten av området mark, som tillhör kronan eller enskilt företag, och kan i följd härav del av området tänkas bliva erforderligt som trafik- eller säkerhetsområde, skola handlingarna till förslaget i erforderliga delar i kopia och avskrift av byggnadsnämnden tillställas den, som har att företräda kronan eller det enskilda företag, varom fråga är, med skyldighet för denne att inom av nämnden angiven tid av minst fyra månader efter handlingarnas delfående till nämnden inkomma med yttrande över förslaget, därest icke den, som har att företräda företaget, före det slutliga föreläggandet beretts tillfälle att under någon del av ovan angivna tid vidtaga för slutliga yttrandets avgivande erforderliga utredningar. Tiden för yttrandets avgivande bör dock icke bestämmas kortare än två månader efter ovan angivna handlingars delfående, och må i fall, då förslaget är av större omfattning eller då för yttrandets avgivande kräves mera avsevärda utredningar, på framställning av den, som har att företräda företaget, eller, i händelse av skiljaktiga meningar, genom avgörande av Konungens befallningshavande ovan angivna tid av fyra månader utsträckas till sex månader.» Vattenfallsstyrelsen: I likhet med vad som föreslagits beträffande trafikområde torde det böra stadgas skyldighet för byggnadsnämnden att beträffande i stadsplaneförslag intaget säkerhetsområde inhämta markägarens resp. vederbörande kraftverksföretags yttrande. Det syntes vattenfallsstyrelsen angeläget, att förevarande paragraf kompletterades med ett stadgande av sådan innebörd. Byggnadsrådet Lilljekvist: Då föreskriften om utställning av stadsplaner före deras antagande innebure förnyad utställning även av de mindre ändringar, vilka oftast vidtoges i det ursprungliga förslaget och som medförde en ofta ovälkommen tidsutdräkt, syntes någon förlängning av klagotiden utöver utställningstiden ej böra ske.
244 Svenska teknologf öreningen: I första stycket syntes sista punkten böra utgå. Ingen anledning syntes föreligga att bestämma olika tider för förslagets tillhandahållande och' för anmärkningars ingivande. För båda dessa ändamål syntes den nu stadgade tiden av en månad vara tillfyllest. ' Stadsarkitekten i Stockholm: Angående den formella behandlingen av forslag till stadsplan innehölle 15 § en del skiljaktigheter i förhållande till vad som nu gällde. I första stycket stadgades, att kungörelse om förslagets utställande "skulle innehålla uppgift dels angående den tid, förslaget holies for allmänheten tillgängligt, dels om att eventuella anmärkningar skulle ingivas inom viss tid, ej understigande 8 dagar, därutöver. Fördelen för markägarne, som skulle vinnas genom den förlängda tidsfristen, torde vara illusorisk. Om den kortaste medgivna utställningstiden, en månad, ansåges vara för knapp för anmärkningars ingivande, kunde ju denna tid förlängas med ytterligare en vecka. Någon anledning för byggnadsnämnden att undanhålla den intresserade allmänheten förslaget under den tillagda tidsfristen, då förslaget i allt fall måste finnas hos nämnden, förefunnes icke. Det enda, som för allmänheten eller markägaren hade betydelse — förutom själva utställningstidens längd — vore, att kungörelsen tydligt gåve tillkänna att anmärkningar skulle ingivas inom viss bestämd tid. Denna tid borde lämpligen sammanfalla med själva utställningstiden, och någon anledning att utsträcka minimitiden utöver nu gällande en månad torde icke föreligga. Under åberopande av vad sålunda anförts föresloges, att slutet av första stvcket måtte erhålla följande lydelse: » som i 2 § sägs, med tillkännagivande tillika, att anmärkningar mot förslaget må till byggnadsnämnden inom samma tid avlämnas.» Bestämmelsen, att kallelsebrev i anledning av förslagets utställande skulle tillställas intressenterna under rekommendation, vore likaledes ny. Huruvida erfarenheten givit vid handen, att det nu tillämpade enklare förfarandet icke vore tillfyllest, hade stadsarkitekten sig icke bekant och saknade därför anledning att påvrka någon ändring i det nu allmänt brukliga tillvägagångssättet för delgivningen, i följd varav orden »under rekommendation» syntes böra utgå ur andra stycket. Stockholms stads byggnadsnämnd: I fråga om den formella behandlingen av stadsplane- och tomt'indelningsarenden, varom stadgats i 15 och 21 §§, syntes en del ändringar behövliga dels beträffande sättet för markägarnas underrattande och dels ifråga om den tid, inom vilken eventuella anmärkningar skulle ingivas. Det kunde synas som om dessa ändringar, vilka närmare angives i stadsarkitektens utlåtande, icke hade någon större betydelse, men nämnden ville därvid framhålla, att bestämmelserna i fråga, såsom de nu lydde i berörda delar, i tillämpningen säkerligen skulle komma att visa sig onödigt besvärliga och tidsödande, vilket torde vara särskilt olämpligt i de fall, som här avsåges. 16 §. Byggnadsrådet Lilljekvist: Föreskriften, att, sedan stadsplan fastställts, planen ined' därtill hörande handlingar skulle, i kopia och avskrift, insändas till byggnadsstyrelsen, borde kompletteras med föreskrifter, att kopias och avskrifts likhet med originalakten skulle vara behörigen styrkt samt att karta skulle vara utförd å hållbart material samt ritad eller tryckt, så att teckningen ej utplånades. Föreskrift om tid, inom vilken dessa kopior shille
245 insändas, borde ock angivas, exempelvis tre månader efter det fastställelse av plan blivit vederbörande delgiven. 18 § (jfr 14 §). Byggnadsrådet Lilljekvist: Byggnadsstyrelsen borde vid sitt granskningsarbete, då förhållanden därtill kunde föranleda, hava befogenhet att införskaffa avloppsplan för planlagt område eller viss del därav. Byggnadsnämnden i Lidköping, med vilken stadsfullmäktige och magistraten förenat sig, har ansett att sista punkten i förevarande paragraf borde erhålla följande avfattning: »Planen skall bringas i verkställighet, i den mån sådant genom bebyggande, kvarter efter kvarter, varder erforderligt.» Byggnadsnämnden i Arboga, i vars yttrande stadsfullmäktige instämt: Av den erfarenhet, som vunnits under byggnadsnämndens arbete med reviderandet av stadsplanen, framginge såsom alldeles nödvändigt, att plan för vattenoch avloppsledningar upprättades i omedelbart sammanhang med utarbetandet av stadsplan. Skedde ej detta, komme det säkerligen i ett stort antal fall att^ bliva nödvändigt att vidtaga jämkningar i stadsplanen, vilka förorsakade både tidsutdräkt och onödiga kostnader.
3 KAP. Om tomtindelning. (Jämför 8—12 §§ i stadsplanelagsförslaget och de yttranden, som däröver avgivits.) 19 §. Svenska kommunaltekniska föreningen: Med hänvisning till vad föreningen anfört rörande tomtindelning i stadsplaneförslaget skulle 1 mom. av denna paragraf överföras till stadsplanelagen, varför momentet här borde utgå. Något bärande motiv att bibehålla nu gällande, i paragrafens 3 mom. upptagna bestämmelse beträffande klyvning eller minskning av tomt, som en gång fått sina gränser bestämda, hade föreningen ej kunnat finna, och då föreningen ansåge, att byggnadsnämnden borde hava fria händer att sakligt pröva varje förslag till ändrad tomtindelning, föresloges att 3 mom. helt utginge. Förevarande paragraf skulle sålunda komma att endast omfatta förslagets 2 mom. Vtdtenfullsstyvelsen: I sitt utlåtande hade kommunaltekniska föreningen såsom sin mening framhållit, att de konstitutiva bestämmelserna för tomtindelning borde vara civilrättsligt fastslagna med fullt ut samma fog som motsvarande bestämmelser rörande t. ex. avstyckning, vilka utan undantag torde vara att återfinna i lag och ej i en kunglig förordning. Då föreningen ansett förslagets 19 § 1 mom. och 22 § innehålla sådana för tomtindelning konstitutiva bestämmelser, hade föreningen föreslagit dessa bestämmelsers överflyttande till stadsplanelagen. Vattenfallsstyrelsen ville för sin del på av föreningen anförda grunder instämma i vad sålunda föreslagits. Byggnadsrådet LJlljekvist: I nuvarande byggnadsstadga förefintliga bestäm-
246 melsen, att byggnadstomt, som en gång blivit till sina gränser bestämd, icke utan att synnerliga skäl därtill förelåge, borde klyvas till smärre delar eller genom marks förläggande därifrån till annan tomt minskas, hade ofta verkat hindrande för styckning, även där sådan utan olägenhet kunnat ske. Lilljekvist ansåge sig därför kunna instämma i kommunaltekniska föreningens förslag, att 3 mom. av 19 § finge utgå. Svenska teknologf öreningen: I slutet av 1 mom. syntes ordet »bebyggas» böra utbytas mot »utnyttjas», då ju tomter stundom kunde erfordras ej endast till bebyggande utan även till andra ändamål. I 3 mom. äterfunnes gällande byggnadsstadgas förbud mot klyvning eller minskning av befintlig tomt »utan att synnerliga skäl därtill äro». Då denna bestämmelse kunde tänkas lägga hinder i vägen för en eljest lämplig ändring i tomtindelningen och då något särskilt skäl att just i detta hänseende binda de prövande myndigheterna knappast torde föreligga, syntes detta moment kunna utgå. Stadsarkitekten i Stockholm: Till förevarande paragraf hade överflyttats huvudsakliga innehållet i 5 § i fastighetsbildningslagens 1 kap. Då denna åtgärd icke vore ägnad att befästa tomtindelningens fastighetsbildande verkan, syntes åtgärden mindre lämplig utom i fråga om 2 mom., som vore av mera instruktioneli natur. 1 mom. torde alltså böra överföras till stadsplanelagen, varvid sista ordet »bebyggande» borde ändras till utnyttjande med tanke därpå att omständigheterna stundom föranledde behov av tomter för annat ändamål än till bebyggande. I olikhet moV samtliga övriga föreliggande förslag till ny byggnadsstadga hade stadsplanelagskommittén upptagit en i nu gällande stadga förefintlig bestämmelse av innehåll, att byggnadstomt, som en gång blivit till sina gränser bestämd, icke utan att synnerliga skäl därtill vore, borde klyvas i smärre delar eller genom marks förläggande därifrån till annan tomt minskas. Något bärande motiv att såsom generell regel upptaga detta stadgande syntes icke föreligga. Byggnadsnämnden torde böra äga oinskränkt rätt att till saklig prövning upptaga varje förslag till ändring av tomtindelning, oavsett om ändringen medförde sammanläggning eller uppdelning av befintliga tomter. 3 mom. borde alltså utgå. Byggnadsnämnden i Visby, med vilken stadsfullmäktige och magistraten instämt, har beträffande paragrafens 3 mom. anfört: Om en tomt vore tillräckligt stor att styckas och på tomten befintliga byggnader ej härför lade hinder, borde sådan"styckning vara tilläten. (Se även anm. till 11 § i stadsplanelagen.) Detta moment borde därför helt utgå. 20 §. Stadsarkitekten i Stockholm: Under hänvisning till vad under 19 § och tidigare anförts torde denna paragraf böra överflyttas till stadsplanelagen. 21 § (jfr 15 §). Svenska teknologf öreningen: Liksom beträffande utställandet av stadsplan syntes i fråga om tomtindelning någon särskild tid för anmärkningars ingivande utöver den tid, förslaget holies tillgängligt, icke erforderlig. Denna tid syntes för övrigt utan olägenhet kunna förkortas till 14 dagar. Att markägarna genom brev underrättades torde icke böra fordras, om de eljest bevisligen erhölle underrättelse om förslaget.
247 I enlighet med det nu 'sagda torde 21 § första punkten böra erhålla ungefär följande lydelse: »Då förslag till tomtindelning uppgjorts, låter byggnadsnämnden genom brev, som med posten under rekommendation avsändas, eller eljest bevisligen underrätta samtliga ägare av mark, som skall ingå i indelningen, samt drätselkammaren, att förslaget finnes hos nämnden tillgängligt under viss bestämd tid, minst 14 dagar, efter det breven blivit till posten avlämnade eller delgivning eljest ägt rum, och att anmärkningar mot förslaget må till byggnadsnämnden inom samma tid avlämnas.» Stadsarkitekten i Stockholm: Rörande kommitténs förslag till kungörande och delgivande av förslag till tomtindelning gällde i viss mån vad som anförts ifråga om förslag till stadsplan. Därvid vore dock att märka dels att ett tomtindelningsärende icke i allmänhet samtidigt berörde ett så stort antal markägare, som fallet ofta vore med ett stadsplaneärende, dels att markägarens intresse av och inflytande över tomtindelning i många fall vore väsentligt större än beträffande stadsplan. Vikten av att utfärdad kallelse verkligen nådde intressenten vore därför större i förra fallet än i det senare, något som också uppmärksammats i samtliga övriga stadgeförslag. I såväl bostadskommissionens som tidigare förslag hette det beträffande tomtindelning, att markägaren skulle bevisligen underrättas om förslagets utställande, vilket uttryck icke återfunnes i motsvarande stadgande rörande förslag till stadsplan. Med hänsyn till dessa omständigheter torde intet vara att erinra mot att med posten utfärdad kallelse, som avsåge förslag till tomtindelning, skedde under rekommendation, vilket dock icke borde utesluta ett annat förfarande, endast markägaren och drätselkammaren bevisligen erhölle kallelsen. Med stöd av vad sålunda anförts, och då den av stadsplanelagskommittén föreslagna tidsfristen syntes innebära ett onödigt fördröjande av ärendenas behandling, föresloges att första stycket måtte erhålla ungefär följande lydelse: »Då förslag till tomtindelning uppgjorts, låter byggnadsnämnden genom brev, som med posten under rekommendation avsändas, eller eljest bevisligen underrätta samtliga ägare av mark, som skall ingå i indelningen, samt drätselkammaren, att förslaget finnes hos nämnden tillgängligt under viss bestämd tid, minst 14 dagar, efter det breven blivit till posten inlämnade eller delgivning eljest ägt rum, och att anmärkningar mot förslaget må till byggnadsnämnden inom samma tid avlämnas. Är markägare etc.» Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Mot bestämmelsen att markägare skulle underrättas om tomtindelning genom rekommenderat brev vore intet att invända; dock borde detta ej utesluta annat förfarande, blott vederbörande därigenom bleve bevisligen kallade. För att möjliggöra en snabbare behandling av tomtindelningsärende än kommitténs förslag innebure, vilket utan tvivel vore synnerligen önskvärt, torde den tid, under vilken tomtindelningsförslaget skulle finnas hos nämnden tillgängligt, utan olägenhet kunna inskränkas till två i stället för föreslagna tre veckor, vilken tid även borde anses tillräcklig för att hinna inlämna eventuella anmärkningar mot förslaget. Följande lydelse föresloges: »Då förslag till tomtindelning uppgjorts, late byggnadsnämnden genom brev, som med posten under rekommendation avsändas, eller eljest bevisligen underrätta samtliga ägare av mark, som skall ingå i indelningen, samt drätselkammaren, att förslaget finnes hos nämnden tillgängligt under viss bestämd tid, minst 14 dagar, efter det breven blivit till posten inlämnade eller delgivning eljest ägt rum, och att anmärkning mot
248 förslaget må till byggnadsnämnden inom samma tid avlämnas. Är markägare etc. .» Detta uttalande har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarat sig biträda. Magistraten och byggnadsnämnden i Umeå hava funnit förevarande paragraf onödigt omständlig samt ansett, att de av bostadskommissionen föreslagna bestämmelserna i ämnet vore att föredraga. 22 §. Lantmäteristyrelsen: Styrelsen funne sig böra framhålla, att bestämmelse syntes böra ineddelas därom att tomtindelningskarta även skulle utvisa de områden, av vilka tomt bestode, samt att någon tveksamhet i tillämpningen försports i fråga om bestämmelsen att tomtkarta skulle vara »upprättad av förrättningsman för tomtmätning». Tveksamheten hade gällt, huruvida bestämmelsen vore att fatta såsom ett generellt kompetensvillkor eller om under densamma endast fölle inom samhället tjänstgörande förrättningsman eller för visst fall särskilt förordnad sådan. Svenska kommuncdtekniska föreningen: Denna paragraf hade av föreningen föreslagits överförd till stadsplanelagen, varför den borde här utgå. Byggnadsrådet Lilljekvist: Här borde tillägg göras att å tomtindelningskarta för kvarter de vid tiden för tomtindelningen inom kvarteret befintliga byggnader skulle å kartan till sitt läge noga angivas; för bedömandet av tomtindelningens lämplighet vore sådan åtgärd erforderlig. Stadsarkitekten i Stockholm: Samma skäl, som talade för överflyttande av en del av 19 § till stadsplanelagen, gällde även beträffande förevarande paragraf, . som alltså här torde böra utgå. Byggnadsnämnden i Lund, vars yttrande åberopats jämväl av stadsfullmäktige: En "jämförelse med stadgandena under 1 kap. 3 § i förslaget till ändrad lydelse av fastighetsbildningslagen gåve anledning ifrågasätta, huruvida icke tomtindelningskarta, åtminstone för kvarter inom nya obebyggda områden, borde hänföra sig till sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, varom talades i 5 kap. 11 § av gällande fastighetsbildningslag. Länsarkitekten i Kopparbergs län har föreslagit, att orden å andra och tredje raderna av paragrafen: »i så stor skala utvisar» bleve utbytta mot: »i skala 1 : 400 och tydligt utvisa», samt såsom motivering härför anfört: Tomtindelningskartor plägade förekomma i skalor från 1 : 1000 till 1 : 200. Den förra vore allt för otydlig och den senare gjorde kartan ohanterlig. För hela riket likformig skala vore önskvärd. Erfarenheten hade visat, att ovan föreslagen skala vore den lämpligaste och även mest använda. Tomtkarlan kunde därifrån direkt kopieras och kartbladen få en storlek, som medgåve, att de kunde förvaras plana och orullade utan att kräva allt för stort utrymme. Byggnadsnämnden i Säter har föreslagit stadgande i denna paragraf därom, att kvarterskarta borde upprättas i skala 1 : 400.
249 4 KAP. Om byggande inom stadsplan. 24 §. Svenska kommunaltekniska föreningen: Denna paragraf torde böra innefatta en såvitt möjligt fullständig förteckning över vad som ifråga om byggnadsåtgärder o. d. obligatoriskt skulle prövas av byggnadsnämnden. Fördenskull föresloges, att en del av innehållet i 33 § hit överflyttades i delvis omarbetad form. Ett sådant förfarande sammanhängde i viss mån med den utvidgade omfattning av nybyggnadsbegreppet, som föreningen i likhet med bostadskommissionen ansett böra inläggas i den i 92 § angivna definitionen av detta begrepp, i vilket avseende hänvisades till vad under 83 § stadsplanelagen anförts. Någon anledning att uppdraga en gräns mellan »byggnadslov» meddelat enligt 24 § och »tillstånd» enligt 33 § förefunnes icke, i all synnerhet som tiden för medgivandets giltighet enligt föreningens mening borde vara densamma i ena som i andra fallet. Till denna paragraf borde alltså hänföras vad som stadgades om användning av byggnad eller del därav till väsentligen annat ändamål än det, vartill den förut varit använd eller som funnes angivet å fastställd byggnadsritning, varvid dock en begränsning syntes böra ske så tillvida, att ovillkorlig fordran på byggnadsnämndens tillstånd borde gälla bonings- och arbetsrum, för vilka slag av lokaler föreningen ansett särskilda stadganden böra införas i byggnadsstadgan. En lokal borde alltså icke utan byggnadsnämndens lov få tagas i anspråk för dessa ändamål, om den ej uppfyllde de i byggnadsstadgan angivna fordringarna härför. I byggnadsordningen finge sedan intagas de bestämmelser, som funnes erforderliga för tryggande av nödig kontroll över andra slag av lokaler. Vidare borde till denna paragraf överföras stadgandet rörande delning eller sammanläggning av lägenheter och slutligen föreskrifter, att förändring av fasads arkitektur eller färg eller anordningar i reklamsyfte eller eljest av betydelse för byggnadens utseende eller stadsbilden skulle underställas byggnadsnämndens prövning. 24 § skulle alltså erhålla ungefär följande avfattning: »Å i stadsplan intaget område må byggnadsföretag, som enligt 92 § är att hänföra till nybyggnad, ej företagas utan byggnadsnämnds lov. Byggnadsnämnds lov skall jämväl inhämtas: för användning till bonings- eller arbetsrum av lokal, som förut ej varit för samma ändamål använd eller såsom sådant å fastställd ritning angiven; för förändring av byggnads yttre eller för anordningar i reklamsyfte av betydelse för byggnads utseende eller stadsbilden; samt för delning av lägenhet eller sammanläggning av lägenheter och för annan förändring af byggnad, som icke är att hänföra till nybyggnad, varom närmare skall stadgas i byggnadsordning.» I detta föreningens uttalande har länsstyrelsen i Kalmar län förklarat sig instämma. Byggnadsrädet Lilljekvist: Kommittén hade föreslagit, att beträffande i stadsplan intaget område byggnadsföretag, som enligt 92 § av stadgeförslaget vore 3 2 — 22S23.
250 att hänföra till nybyggnad, ej finge företagas utan byggnadsnämndens lov. I sistnämnda paragraf hade kommittén i huvudsakligt oförändrad form följt kungörelsen den 18 januari 1908 angående vad vid tillämpning av lagen angående stadsplan och tomtindelning är att till nybyggnad hänföra. Givetvis måste de byggnadsföretag, för vilka byggnadslov skulle inhämtas, omfatta en mängd åtgärder, som enligt nämnda kungörelse ej räknades till nybyggnad. Med hänvisning till vad Lilljekvist rörande 83 § i förslaget till stadsplanelag härom yttrat, ville han helt instämma i vad kommunaltekniska föreningen härom framhållit' och biträda dess förslag till formulering av 24 §. Tillägg borde därjämte här göras beträffande anordningar, som berörde eller förändrade byggnadens konstruktion. Svenska teknologioreningen: Kommittén skilde i sitt förslag mellan »byggnadslov», varom stadgades i 24 § och vilket erfordrades för byggnadsföretag, som vore att hänföra till nvbvggnad, och sådant »tillstånd», som enligt 33 § 1 mom. i vissa fall krävdes, »ändå att icke byggnadslov enligt 24 § erfordras». Båda dessa former av tillstånd avsåge emellertid åtgärder beträffande byggnads uppförande eller ändrande eller ock dess användning. Någon anledning att upprätthålla en partiell åtskillnad mellan dem torde därför näppeligen förefinnas. Vid sådant förhållande torde vad därom stadgades böra sammanföras till en paragraf, helst då 24 § såsom den inledande bestämmelsen i kapitlet. Härvid torde emellertid böra iakttagas, att för användning av lokal till väsentligt annat ändamål icke obligatoriskt förutsattes byggnadsnämnds lov i annat fall än då fråga vore om användning till bonings- eller arbetsrum av lokal, som förut ej varit för samma ändamål använd eller såsom sådant angiven å fastställd ritning. Om liknande bestämmelser för någon ort skulle finnas erforderliga beträffande andra lokaler, torde sådana böra inrymmas i bvggnadsordningen. "Till 24 § syntes också böra från 33 § 2 mom. överflyttas bestämmelsen om förändring av byggnad, som icke vore att hänföra till nybyggnad. Stadsarkitekten i Stockholm: Stadsplanelagskommittén hade i sitt förslag till skillnad från bostadskommissionens och tidigare stadgeförslag hänfört redogörelsen för begreppet nybyggnad till allmänna avdelningen, 92 §, vilket betingades av stadgeförslagets uppställning, och i förevarande paragraf endast stadgat skyldighet att hos byggnadsnämnden begära tillstånd till byggnadsföretag, som enligt nyssnämnda paragraf vore att hänföra till nybyggnad. De förhållanden, som härmed sammanhängde, gåve anledning till följande erinringar. I vad mån ett byggnadsföretag fölle under byggnadsnämndens^ prövning reglerades i nu gällande byggnadsstadga genom bestämmelser i §§ 37 och 42. Förstnämnda paragraf stadgade i detta avseende, att ny byggnad ej finge uppföras och till nvbvggnad hänförlig förändring av gammal byggnad ej verkställas utan att byggnadsnämnden därtill givit lov. I den senare paragrafen stadgades, att byggnadsordningarna skulle innehålla nödiga bestämmelser, i vad mån i avseende å sådana reparationer eller ändringar, vilka ej vore hänförliga till nybyggnader, byggnadsnämndens lov fordrades. Något behov även närmare redogörelse för vad som avsågs med till nybyggnad hänförlig forändring av gammal byggnad förelåg icke, då det lämnades varje samhälle frihet att genom bestämmelser i bvggnadsordningen indraga varje byggnadsåtgärd, även den obetydligaste, under byggnadsnämndens prövning. Vare sig byggnadsföretaget fölle under bestämmelserna i § 37 byggnadsstadgan eller under de på § 42 i samma författning grundade bestämmelser i byggnadsord-
251 ningen, erfordrades byggnadsnämndens »lov». Någon saklig åtskillnad mellan tillståndet i ena och andra fallet förefunnes icke, och förfarandet vore i båda fallen detsamma med de modifikationer, som betingades av omständigheterna, icke av företagets hänförlighet till ena eller andra paragrafen i byggnadsstadgan. Först vid utarbetandet av stadsplanelagen framträdde behov av att närmare fixera vad som vore att anse såsom nybyggnad. Lagen kom nämligen att innefatta åtskilliga bestämmelser, som hänförde sig till vissa slag av byggnadsåtgärder, vilka för enkelhetens skull sammanfattats under benämningen nybyggnad. Av denna anledning utfärdades i samband med stadsplanelagen en kungl. kungörelse, innefattande ett stadgande om vad vid tillämpning av denna lag vore att hänföra till nybyggnad. Till grund för detta stadgande hade icke legat byggnadstekniska synpunkter, utan allenast hänsyn till innebörden av och ändamålet med de bestämmelser i stadsplanelagen, där begreppet nybyggnad kommit till användning och som huvudsakligen återfunnes i kapitlet om förbud mot nybyggnad och om tomtägares skyldighet att ersätta värdet av gatumark. Det gällde då att från begreppet nybyggnad avskilja dels sådana byggnadsåtgärder, som icke kunde avsevärt öka en byggnads räntabilitet och dymedelst fördröja byggnadens borttagande eller för samhället fördyra dess eventuella inlösen, dels sådana, som på grund av sin ringa omfattning i förhållande till byggnadens värde icke rimligen kunde föranleda krav på utgivande av ersättning för gatumark. Så långt detta över huvud taget vore möjligt hade kungörelsen också löst denna uppgift. Huruvida vid kungörelsens utfärdande avsikten varit, att vid en framtida omarbetning av byggnadsstadgan dess innehåll borde dit överföras, hade stadsarkitekten sig icke bekant. I varje fall hade 1907 års byggnadsstadgekommitté ansett att så borde ske, då den i § 28 av sitt förslag i oförändrad form intagit stadgandet i fråga. En reservant, stadsarkitekten Salin, ansåg dock att den del av stadgandet, som otvetydigt hänsyftade på förhållanden, som reglerades genom stadsplanelagen, bort utgå. Såväl överintendentsämbetet som bostadskommissionen hade i sina stadgeförslag upptagit kommitténs tanke att i byggnadsstadgan intaga redogörelse för vad som vore att till nybyggnad hänföra, dock båda i den av reservanten förordade formen. Stadsplanelagskommittén hade däremot helt ställt sig på byggnadsstadgekommitténs ståndpunkt och alltså i sitt stadgeförslag intagit den kungl. kungörelsen i väsentligen oförändrad form. Några särskilda motiv för åtgärden att i byggnadsstadgan intaga stadganden i förevarande avseende anfördes icke av stadsplanelagskommittén, och något praktiskt behov därav syntes heller icke föreligga, men möjligen kunde formella skäl tala därför. Däremot grundade kommittén sitt förslag att i oavkortad form, alltså med bibehållande av det speciellt på stadsplanelagen syftande undantagsstadgandet, upptaga kungörelsens bestämmelse på farhågan för missförstånd och oreda, som kunde uppstå, därest i stadsplanelagen ett visst slag av byggnadsåtgärder och i byggnadsstadgan ett annat mera omfattande slag av dylika åtgärder skulle hänföras till nybyggnad. Kommittén förbisåge möjligheten av att i byggnadsstadgan intaga den" del av kungörelsen, som innefattade den generella, i och för sig fullt tillfredsställande redogörelsen för vad som vore att till nybyggnad hänföra, och att i stadsplanelagen införa allenast en hänvisning till detta stadgande med den reservation, som betingades av lagens syftemål. Ordet nybyggnad användes då i de skilda författningarna i samma vidsträckta betydelse, men i lagen inginge ett undantagsstadgande för visst slag av nybyggnad. Någon oreda kunde därav icke vållas,
252 men däremot kunde kommitténs förslag i denna punkt icke helt fritagas från en sådan beskvllning. Då i första paragrafen av detta kapitel stadgades, att visst byggnadsarbete icke finge företagas utan byggnadsnämndens lov, väntade man att detta stadgande skulle vara uttömmande i fråga om vad som obligatoriskt skulle underställas byggnadsnämndens prövning. Så vore emellertid icke fallet. I 33 § stadgades ånvo, att vissa andra åtgärder lika ofrånkomligt skulle prövas av byggnadsnämnden. En åtgärd av senare slaget kunde vara precis lika med ett byggnadsföretag av förra, endast åtgärden vore av ringa omfattning i förhållande till den ifrågavarande byggnadens måhända mycket stora värde, vilken omständighet enligt kommitténs förslag innebure, att åtgärden, även om den i och för sig vore betydande nog, dock icke vore hänförlig till nybyggnad. Även om denna oegentlighet undandröjdes genom att från definitionen av nybyggnadsbegreppet avskilja sistnämnda undantagsbestämmelse och därigenom vidga dess omfattning, såsom under 92 § föresloges, kvarstode dock önskemålet att redogörelsen för vad som i fråga om byggnader eller deras användning med nödvändighet skulle hänskjutas till byggnadsnämnds prövning måtte sammanföras till en paragraf, som lämpligen borde vara den första i detta kap. Med hänsyn härtill hade stadsarkitekten funnit sig böra föreslå, att en del av 33 § i" omarbetad form överfördes till denna paragraf, och ville han rörande de vidtagna förändringarna hänvisa till vad som under förenämnda paragraf längre fram anfördes. 25 §. Svenska kommunaltekniska föreningen: Börande de handlingar, som enligt förslaget skulle åtfölja ansökan om byggnadslov, ville föreningen föreslå några mindre förändringar. Punkt d). I likhet med kommissionen funne föreningen det nödvändigt, att ritningarna angåve de tillämnade lokalernas användning, så mycket iner som byggnadsnämnden vid prövning av ansökningar hade att taga hänsyn till de i byggnadsstadgan uppställda fordringarna på vissa slag av lokaler. Till punkten borde sålunda göras följande tillägg: »Ritningarna skola tydligt angiva, för vilket ändamål varje särskilt rum i byggnaden är avsett att'användas, och i övrigt så upprättas, som i byggnadsordningen närmare bestämmes.» Punkt e). Kommittén hade ansett skyldigheten att vid ansökan om byggnadslov förete bevis om att stadgade prestationer fullgjorts beträffande ersättning för gatumark, gatas anläggning eller kloakledning böra tillkomma den sökande, och otvivelaktigt skulle ett ärendes behandling därigenom underlättas, men då det tillkomme byggnadsnämnden ensam att avgöra, huruvida byggnadsföretaget vore av beskaffenhet att ovan nämnd ersättning skulle utgå, torde regeln bliva den, att nämnden själv från vederbörande myndighet införskaflade nödiga upplysningar. Med hänsyn därtill torde punkt e) såväl som paragrafens sista stycke löra omarbetas och bilda en ny paragraf av ungefär följande lydelse: »Innan byggnadsnämnden meddelar tillstånd att utföra nybyggnad å tomt, för vilken skall utgå ersättning för gatumark, gatas anläggning eller kloakledning, skall nämnden från vederbörande myndighet införskaffa bevis, att sådan ersättning blivit gulden eller säkerhet därför ställd eller uppgörelse därom annorledes träffad, såvida bevis därom ej medföljt ansökningshandlingarna.
253 Är frågan om byggnad å tomt, som icke är belägen vid för allmänt begagnande upplåten gata och från vilken icke finnes anordnad farbar utfartsväg och nödigt avlopp, skall byggnadsnämnden, därest bevis icke finnes fogat till ansökningshandlingarna att staden erhållit nöjaktig säkerhet för att sådan anordning varder ofördröjligen efter byggnadens uppförande vidtagen, frän vederbörande myndighet införskaffa sådant bevis, innan byggnadslov meddelas.» Svenska teknologföreningen: Beträffande de byggnadsritningar, som skulle åtfölja ansökningen om byggnadslov, torde i överensstämmelse med bostadskommissionens förslag böra stadgas, att av desamma skulle tydligt framgå, för vilket ändamål varje särskilt rum i byggnaden vore avsett att användas. Stadsarkitekten i Stockholm: Att redogörelsen för de handlingar, som enligt kommitténs förslag skulle åtfölja ansökan om tillstånd att utföra nybyggnad, efter den av stadsarkitekten föreslagna utvidningen av näst föregående paragraf jämväl komme att avse åtgärder, som icke vore hänförliga till nybyggnad, innebure enligt stadsarkitektens förmenande ingen olägenhet, då det i varje fall borde tillkomma byggnadsnämnden att bedöma, huruvida ärendet kunde avgöras en eller annan av dessa handlingar förutan, varom ett stadgande här nedan föresloges till införande. I likhet med bostadskommissionen fordrade stadsplanelagskommittén ej endast tomtkarta för nybyggnad utan även situationsplan. På tomtkartan och den därtill hörande beskrivningen ställdes i punkt b) vissa fordringar utöver vad som för närvarande i allmänhet torde vara brukligt. Sålunda skulle gatas såväl bredd som höjdläge finnas utmärkt, vilket syntes ändamålsenligt, och därjämte avstånd till motliggande byggnadslinje. I sistnämnda avseende torde dock böra lämnas någon frihet med hänsyn till uppgiftens obehövlighet vid öppna platser och i många andra fall. Huruvida tomten tillhörde ny eller gammal stadsdel, vore givetvis en viktig och nödvändig uppgift, nämligen inom sådana områden, där gammal stadsdel över huvud kunde ifrågakomma. Att för helt nya områden belasta beskrivningen till tomtkartorna med den ständigt återkommande upplysningen, att tomten läge i ny stadsdel, syntes dock ganska onödigt. Uppgiften borde alltså icke vara obligatorisk annat än för områden, där gammal stadsdel kunde ifrågakomma. Avgränsningen torde i regel vara lätt att åstadkomma och borde bestämmas i byggnadsordningen eller genom beslut av byggnadsniimn den att lända till efterrättelse vid utfärdande av tomtkarta för nybyggnad. Det borde härvid ihågkommas, att enligt vad som förut framhållits inga nya områden framdeles borde hänföras till gammal stadsdel. — För övrigt hänvisades till vad som under 13 § anförts rörande begreppet gammal stadsdel. Att beskrivning till tomtkarta för nybyggnad skulle innehålla uppgift om befintligt eller för utförande fastställt avlopp, dess beskaffenhet, höjdläge och avstånd från tomtgräns, kunde synas vara en väl långt driven fordran med hänsyn till alla de fall, då dylika uppgifter vore obehövliga för ett ärendes behandling, men å andra sidan undvekes därigenom i andra fall tidsutdräkt genom uppgifternas införskaffande på annat sätt. Man finge dock icke glömma, att tomtkarta för nybyggnad vore en handling, som erfordrades för prövningav de flesta, även relativt obetydliga byggnadsärenden och som alltså borde kunna skyndsamt utfärdas. Med hänsyn därtill skulle möjligen någon större frihet kunna medgivas ifråga om beskrivningens innehåll, varigenom byggnadsnämnden bereddes möjlighet att för tomtkarta, som erfordrades vid ansökan rörande smärre byggnadsåtgärder, medgiva att från beskrivningen uteslötes uppgifter, som för prövning av sådan ansökan påtagligen saknade betydelse.
254 Att såsom bilaga till ansökan om byggnadslov jämte tomtkarta fordra situationsplan hade icke varit brukligt i Stockholm, men förekomme redan nu i vissa städer, exempelvis i Göteborg. Vad man med situationsplan ville vinna vore huvudsakligen en redovisning för å tomten befintliga byggnader och den nya byggnadens läge i förhällande till dessa. Denna redovisning plägade i Stockholm ske medelst inritande på tomtkartan av byggnadernas plankonturer eller, då fråga vore om uppförande av nybyggnad, genom samtliga byggnaders upptagande på ritningen över bottenvåningens plan. Utan tvivel innebure dock en särskild situationsplan vissa fördelar, och formellt måste det anses mindre lämpligt, att den byggande i ena eller andra avseendet kompletterade och dymedelst i viss mån förvanskade en under stadsingenjörens ansvar utfärdad offentlig handling. Särskilt ur denna synpunkt torde den nu föreslagna föreskriften om situationsplan vara befogad. Med den vidgade omfattning, som här föresloges för undantagsbestämmelsen i slutet av paragrafen, torde hinder ej möta att eftergiva fordran på situationsplan, där byggnadsritningarna innefattade en bottenplan av beskaffenhet att fullt ersätta en sådan. Stadsplanekommittén hade rörande beskaffenheten av byggnadsritningar uteslutit ett av bostadskommissionen föreslaget stadgande, som otvivelaktigt ägde betvdelse och som syntes värt att införas i byggnadsstadgan, nämligen att ritningarna skulle ange de tillämnade lokalernas användning. Detta stadgande betingades särskilt av den här ovan föreslagna omflyttningen av bestämmelsen rörande tillstånd till ändrad användning av befintliga lokaler. Bland övriga handlingar, som obligatoriskt skulle åtfölja ansökan om byggnadslov, hade kommittén upptagit bevis av vederbörande myndighet att frågan om ersättning för gatumark, gatas anläggning eller kloakledning nöjaktigt ordnats. Att byggnadsnämnden befriats från prövningen av säkerhet för sådan ersättning eller fastställandet av ersättningsbeloppets storlek, sjntes fullt riktigt. Däremot kunde byggnadsnämnden ej undgå att pröva frågan, huruvida byggnadsföretaget vore "av den art, att ersättning skulle utgå eller säkerhet ställas. Skulle detta finnas, vara fallet utan att bevis om uppgörelse åtföljt ansökningshandlingarna, kunde ärendet icke upptagas till behandling förrän sådant bevis förelåge, och torde i sådant fall byggnadsnämnden vara oförhindrad att, om så funnes lämpligt, själv införskaffa beviset från vederbörande kommunala förvaltningsorgan. Med hänsyn till önskvärdheten att från allmänheten avlyfta allt det besvär, som med fördel kunde övertagas av vederbörande myndigheter, och då det kunde förutses, att en föreskrift av ifrågavarande slag endast undantagsvis skulle komma att iakttagas, torde såväl punkt e) som hela sista stycket med däri förekommande likartade bestämmelser böra utgå ur förevarande paragraf och i ändrad form överföras till en särskild paragraf. De sålunda framställda erinringarna skulle alltså föranleda vissa ändringar av 25 § jämte tilläggande av en ny paragraf, och föresloges i sådant avseende följande formulering: »Ansökan om byggnadslov skall göras skriftligen och åtföljas av: a) bevis, att sökanden e t c ; b) tomtkarta för nybyggnad, ävensom, då anledning därtill finnes, avstånd till motliggande byggnadslinje; och skall till dylik karta finnas beskrivning innefattande i mån av behov de uppgifter, som i övrigt äga betydelse för tomtens bebyggande, såsom dess egenskap att tillhöra gammal eller ny stadsdel, för tomten gällande stadsplanebestämmelser eller enligt äldre
255 lag meddelade byggnadsbestämmelser, tomtägares skyldighet att gälda ersättning för gatumark, gatas anläggning eller kloakledning samt beskaffenheten av befintligt eller för utförande fastställt avlopp, dess höjdläge och avstånd från tomtgräns; c) situationsplan av tomten, utvisande ej mindre den tillämnade byggnaden än även a tomten befintliga byggnader; d) byggnadsritningar etc. Där fråga är etc. Byggnadsritningarna skola tydligt angiva, för vilket ändamål varje särskilt rum i byggnaden är avsett att användas, och i övrigt så upprättas som i byggnadsordningen närmare bestämmes. Är ärendet av den beskaffenhet, att dess prövning kan ske utan vissa här uppräknade handlingar, vare byggnadsnämnden oförhindrad att verkställa sådan prövning.» Ny §: »Innan byggnadsnämnden meddelar tillstånd » etc. (av enahanda lydelse som den av kommunaltekniska föreningen föreslagna nya paragrafen). Civilingenjören Kinnman i Saltsjöbaden: Kinnman ville framhålla, att de i 25 § lämnade föreskrifterna om tomtkarta för nybyggnad, ehuru synnerligen önskvärda, syntes honom kräva så många upplysningar på kartan, att denna nödvändigtvis måste bliva ett rätt dyrbart dokument. Fråga vore väl också, om så detaljerade upplysningar, som här föreslagits, kunde anses erforderliga för varje samhälle, och om icke fastmer bestämmelse om sådan karta borde avpassas för varje särskild stads behov och därför införas i dess byggnadsordning. Länsstyrelsen i Östergötlands län: I denna paragraf hade föreskrifter lämnats rörande beskaffenheten av den tomtkarta med tillhörande beskrivning, som skulle åtfölja ansökan om byggnadslov. Flere av de upplysningar, som enligt förslaget skulle lämnas i beskrivningen, syntes dock avse förhållanden, som redan vore för byggnadsnämnden kända elier rörande vilka byggnadsnämnden genom sina tjänstemän lätteligen kunde förskaffa sig kunskap. Vid sådant förhällande torde det i många fall vara onödigt att betunga den enskilde tomtäganm med anskaffande av upplysningar i berörda ämnen. Enligt förslaget hade dispensrätt tillerkänts byggnadsnämnden från företeende av byggnadsritningar, vilka icke ansåges vara av nöden vid prövningen av något visst byggnadsärende, och torde denna dispensrätt utan olägenhet kunna utvidgas att omfatta även åtskilliga av de upplysningar, som enligt förslaget skulle innefattas i beskrivningen över tomtkartan. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Punkt b). Då byggnadslov fordrades ej blott för helt ny byggnad utan även för till-, på- eller ombyggnad av befintlig byggnad, dess inredning till väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut varit använd m. m., syntes de här uppställda kraven på vad tomtkarta skulle innehålla ej böra ovillkorligen fasthållas under alla omständigheter. För t. ex. en ändring i inredningen av en byggnad vore i regel åtskilliga av de uppgifter, som tomtkartan skulle innehålla, utan värde för ärendets behandling. Det borde sålunda medgivas en viss frihet i fråga om tomtkartans och den därtill hörande beskrivningens innehåll. Det borde emellertid å såväl kartan som beskrivningen tydligt angivas, i vilka hänseenden ofullständighet rådde, ty i annat fall skulle byggnads-
256 nämnden lätt kunna bli vilseledd vid bedömandet av viss fråga. — ifrågavarande moment borde därför få ett tillägg av följande ungefärliga lydelse: »Från tomtkarta för nybyggnad med tillhörande beskrivning må uteslutas sådana uppgifter, som sakna betydelse för bedömandet av ansökan om byggnadslov, varom fråga är, om väsentlig lättnad därigenom vinnes och tydligt angivande om uteslutningen sker. Punkt c). Här torde ordet »förut» böra utgå. Punkt d). Bostadskommissionen hade föreslagit, att av byggnadsritningarna tvdligt skulle framgå, för vilket ändamål varje särskilt rum i byggnaden vore avsett att användas. Även om 33 § 1 mom. finge anses innebära, att ritningarna skulle lämna upplysning i detta hänseende, vore dock saken av den betydelse, att i byggnadsstadgan borde intagas en bestämmelse av ungefär följande lydelse: »"Ritningarne skola tydligt angiva, för vilket ändamål varje särskilt rum i byggnaden är avsett att användas, samt i övrigt så upprättas, som i byggnadsordningen närmare bestämmes.» Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Lidköping beträffande punkt b): Med hänsyn till de höga kostnader, som genom stadgandets bibehållande komme att åligga vederbörande byggnadssökande, ansåges stadgandet böra uteslutas. Beträffande mindre städer vore föreskriften överflödig, och för de större städerna kunde den lämpligen intagas i byggnadsordningen. Byggnadsnämnden i Arboga, med vilken stadsfullmäktige instämt: Bestämmelserna, som föresloges i punkt b), torde både kunna och böra betydligt förenklas till fromma för den, som ärnade uppföra byggnader, och, så vitt nämnden kunde finna, utan olägenhet eller skada för det allmänna. Byggnadsnämnd hade nämligen i sitt och vederbörande mätningsmans eller stadsingenjörs arkiv förvarade så gott som alla de i momentet omförmälda handlingar, varför det torde vara onödigt att betunga en sökande med deras anskaffande och framläggande för nämnden. Länsarkitekten i Kopparbergs län beträffande punkt d): Byggnadsnämnderna, särskilt i de smärre samhällena, hade hittills icke ansett sig haft fullt slöd j författningen för krav på tekniskt riktigt utförda ritningar och än mindre på fackmässigt utförda sådana, utan hade ofta tvingats att godtaga ritningar, utförda av oövade händer. Vidare hade nämnderna som regel icke ansett sig kunna ställa bestämda krav på material, vara ritning utförts, och i arkiven funnes därför såväl ritningar å papper och väv som endast s. k. vit- eller blåkopior. För att ernå större likformighet vore önskvärt, att följande tillägg gjordes till punkt d): »Byggnadsritningar, tydligt och tekniskt riktigt utförda, omfattande planir ar källare, våningar och vind med åsätt användning för varje utrymme, skärning och fasader, allt i två exemplar, av vilka det ena, utfört å väv, skall förtar-as i nämndens arkiv, samt därjämte beskrivning av de använda materialem art och mått enligt formulär, likaledes i två exemplar; och, återfås, sedan avsökningen godkänts, ett exemplar av ritningar och beskrivning, försett med påteclmng om fastställelse». Länsarkitekten har vidare anfört: I bostadskommissionens motivering för dess stadgeförslag framhölles nyttan av att den hygieniska sakkunskapen bleve företrädd vid nämndens sammansättning. Som förut påpekats torde^ emellertid de hygieniska krav författningen ställde på bostad m. m. vara så alluänt kända, att nämnden själv borde kunna därom döma. Däremot syntes rissa särkrav böra bevakas av hälsovårdsnämnden i dess helhet, vartill denna torde
257 genom ytterligare bestämmelser tillförsäkras rätt. Det föresloges därför ett tillägg av följande lydelse: »fj bevis från hälsovårdsnämnd eller motsvarande myndighet om dess godkännande av byggnadsärende, som avser avträde, stall, slakteri, kött- och mjölkförsäljningslokal eller dylik, för vilken särskilda stadganden finnas». Dessutom har länsarkitekten i avsikt att genom särskild bestämmelse möjliggöra, att verklig sakkunskap användes i och för konstruktioner, föreslagit jämväl följande tillägg: >>g)^ hållfasthetsberäkningar, åtföljda, om så prövas nödigt, av specialritningar tdl sådana konstruktioner, som icke äro angivna i beskrivningen». Länsarkitekten har härefter yttrat: Om ovan nämnda tillägg till 25 § ansåges vara av sa speciell art, att de i stället borde tillhöra byggnadsordningen, °så torde dock, i likhet med vad nu vore fallet, i stadgan införas någon bestämmelse, som gjorde, att så verkligen skedde, måhända genom tillägg av ett så lydande moment: »I byggnadsordningen må intagas bestämmelser om byggnadsritningarnas omfattning och utförande, om beskrivningens formulering och om övriga handlingar såsom särskilda bevis, konstruktionsritningar och beräkningar in. m., som kunna erfordras för att fullt bedöma en byggnadsansökan.» För vinnande av likformighet för hela riket torde dock vara att föredraga, att bestämmelserna infördes redan i byggnadsstadgan. Byggnadsnämnden i Säter har föreslagit ett stadgande rörande byggnadsritnings utförande och omfattning. Här må jämväl hänvisas till vad som under 35 § anförts av länsstyrelsen i Jämtlands län. 27 §. Svenska kommunaltekniska föreningen: Paragrafen syntes onödig, då man utan vidare torde kunna förutsätta, att byggnadsnämnden beredvilligt'och utan särskilt åläggande skulle lämna sökanden alla erforderliga upplysningar rörande åtgärder, som krävdes för att avlägsna formella hinder för byggnadslov. Stadsarkdekten i Stockholm: Bestämmelsen i denna paragraf syntes tämligen överflödig och kunde endast motiveras med den säkerligen obefogade misstanken, att byggnadsnämnden skulle önska fördölja de möjligheter, °som stode sökanden till buds, att undanröja hinder för byggnadslov. De upplysningar, som sökanden i detta avseende kunde önska erhålla, komme säkert att lämnas av byggnadsnämnden utan särskilt stadgande. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stads ingenjören Södergren i Göteborg: Givetvis borde byggnadsnämnd så långt möjligt bistå allmänheten med råd och upplysningar, men det syntes som om tillräckliga skäl ej förelåge att stadga ovillkorlig skyldighet för nämnden att anvisa åtgärd för undanröjande av byggnadsförbud, även om begäran i dylikt syfte ej framställts, i all synnerhet som det understundom kunde inträffa, att hävandet av ett byggnadsförbud kunde vara mindre önskvärt från stadens svnpunkt, änskönt det för den enskilde skulle innebära vissa fördelar. — Det föresloges därför, att paragrafen i sin helhet måtte utgå.
ii
- -Hö?:,.
258 28 §. Svenska kommunaltekniska föreningen: Då nybyggnad inom stadsplan kunde förekomma å såväl tomt som stadsäga, borde i första punkten ordet tomt utbytas mot »plats» eller dylikt. Byggnadsrådet Lilljekvist: Vid granskning av ansökan om tillstand att uppföra' nybyggnad borde även tillses, »att byggnaden är utförd i enlighet med i stadsplanen givna anvisningar och med de för denna gällande bestämmelser». Svenska teknologföreningen: Av i huvudsak redaktionella skal foresloges en omformulering av paragrafen på ungefär följande sätt: »Då byggnadsnämnden prövar ansökan om tillstånd att uppföra nybyggnad, bör tillses: „ . att byggnaden överensstämmer med stadsplanens fordringar och med ovnga för densamma gällande bestämmelser; att byggnaden är lämplig för den plats, å vilken den skall uppforas; att byggnaden är konstruktivt tillfredsställande och erbjuder tillräckligt skydd mot kyla och fukt; att byggnadens yttre i arkitektoniskt avseende fyller berättigade anspråk såväl i och för sig som med hänsyn till belägenhet och förhållande till närliggande byggnader; „ . , ' • • n att de byggnadsformer och material, som äro for trakten säregna eller av ålder brukliga och som kunna bidraga till att förläna intresse åt stadens utseende, i möjligaste mån komma till användning; att byggnaden med hänsyn till sitt ändamål får sunt läge och mot sundhetens fordringar svarande inredning; att byggnaden ej förlägges så, att den onödigtvis förorsakar men for granntomter eller försvårar deras bebvggande på lämpligt sätt; samt att byggnaden erhåller sådant läge och så anordnas, att den erbjuder skälig trygghet mot eldfara.» Stadsarkitekten i Stockholm har framställt ett liknande förslag. Byggnadsnämnden i Visby, med vilken stadsfullmäktige och magistraten instämt: De i denna paragraf givna föreskrifter angående byggnadsnämndens prövning av ansökning om tillstånd att utföra nybyggnad vore icke sa milständiga som önskligt vore. De synpunkter, som låge till grund för 36 § i bostadskommissionens förslag syntes nämnden vara värda allt beaktande. Bestämmelser motsvarande de i sistnämnda paragraf innefattade borde a.ltsa enligt nämndens mening inryckas i eller efter 28 §. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Sodergren i Göteborg hava såsom egen anmärkning framställt kommunaltekmska förenngens ovan upptagna erinran. 28 och 31 §§. Länsstyrelsen i Gottlanäs län: Dessa paragrafer innefattade bland anna, bestämmelser, avsedda att möjliggöra bevarandet av en stads historiska, konstnärliga eller eljest intressanta prägel. Bestämmelser i samma syfte aterfmmes i § 36 av bostadskommissionens förslag. Med hänsyn särskilt till Visby stad med dess genom läge och stadsplan samt genom ruiner och aldercomliga b y ^ n a d e r ur såväl estetisk som historisk synpunkt värdefulla prägel
259 ansåge länsstyrelsen det vara högeligen önskligt att bestämmelser, avsedda att tillvarataga och bibehålla en sådan prägel, förefunnes i så stor utsträckning, som läte sig göra utan att den enskildes ekonomiska intres-se därav lede något avsevärdare intrång. I berörda hänseende syntes länsstyrelsen vad bostadskommissionen föreslagit erbjuda något större möjligheter än stadsplanelagskommitténs förslag. 29 §. Medicinalstyrelsen: Denna paragraf torde böra förtydligas genom att avfattas enligt § 37 mom. 1 i bostadskommissionens förslag. Förste stadsläkaren i Norrköping: I denna paragraf borde bestämt föreskrivas, att vid byggnadslovs meddelande skulle tillses, att åtgärder vore vidtagna för tillräckligt antal av avträden och sopplatser och deras lämpliga förläggande på tomten. Där kloakledning i gata funnes, borde fastigheten åläggas att vara försedd med avloppsledning. Länsarkitekten i Koppar-bergs län: Paragrafen syntes måhända överflödig, om föreskrift angående bevis från hälsovårdsnämnd infördes. Då emellertid nämnden hade att känna och tillämpa hälsovårdsstadgans allmänna bestämmelser med avseende på byggnadsväsendet, torde den i ' allt fall kunna bibehållas. 30 §. Byggnadsnämnden i Uppsala: I 30 § föreskreves, att vid byggnadsnämnds handläggning av vissa ärenden de kommunala brandmyndigheternas yttrande skulle inhämtas. Det förefölle som om vad som i 6 § 7 mom. föreslagits om länsarkitekts, provinsial- och stadsläkares närvaro vid byggnadsnämnds sammanträde och rätt för dem att få sin mening antecknad "till protokollet även kunde utsträckas till brandchefen. 31 §. Stadsarkitekten i Stockholm: Byggnadsnämndens skyldighet att vid prövning av tillämnat byggnadsföretag tillvarataga vissa estetiska och kulturella intressen hade i bostadskommissionens förslag behandlats synnerligen utförligt med upptagande av synpunkter, som framhållits redan i "stadsplanekapitlet och som där syntes ha sin rätta plats. Stadsplanelagskommittén hade i förevarande paragraf givit stadgandet en knapp form, som dock inrymde det väsentliga. — Man kunde ställa sig tveksam till det reella värdet av stadgandet i sista stycket, att byggnadsstyrelsens yttrande skulle inhämtas, då byggnadsnämnden funne en ifrågasatt byggnadsåtgärd betänklig med hänsyn till det historiska eller konstnärliga värdet hos en befintlig byggnad. Sin verkliga betydelse komme stadgandet att få först i den mån en tillämnad lagstiftning i ämnet^ kunde giva stöd åt detsamma, vilket kommittén i sin motivering även påpekat. Någon anledning att motsätta sig bestämmelsens införande torde emellertid ej finnas. 33 §. Förste stadsläkaren i Norrköping har anmärkt, att tillsynen över tillkomsten av avloppsledningar borde läggas under hälsovårdsnämnden.
260 Svenska kommunaltekniska föreningen: Under 24 § hade anförts de skal, som föranlett föreningen att till sagda paragraf överflytta det huvudsakliga innehållet i 33 §. Endast 2 mom. kvarstode med undantag för sista punkten. Någon anledning att hänföra underhållsarbete uteslutande till byggnad, som ej vore att anse som nybyggnad, torde ej finnas. Paragrafen skulle alltså fa följande lvdelse: »I byggnadsordningen må bestämmelser meddelas, huruvida och i vad man byggnadsnämndens tillstånd erfordras: "för anläggning bör föreskrivas; samt för underhållsarbete.» Svenska teknoloqföreningen: Därest i enlighet med vad förut anförts en del av innehållet i 33 § överfördes till 24 §, skulle 33 § erhålla följande ly»I byggnadsordningen må bestämmelser meddelas, huruvida och i vad man byggnadsnämndens tillstånd erfordras: 'för anläggning bör föreskrivas; samt för underhållsarbete å byggnad, som icke är att hänföra till nybyggnad., Stadsarkitekten i Stockholm: Bestämmelserna rörande sådana åtgärder, som utan att vara hänförliga till nybyggnad borde falla under byggnadsnämndens prövning överensstämde i det närmaste med motsvarande stadganden i bostadskommissionens förslag jämväl i så måtto, att paragrafen vore uppdelad i två moment, av vilka det första avsåge sådana åtgärder, som enligt i byggnadsordningen meddelade detaljbestämmelser obligatoriskt skulle provas av byggnadsnämnden, medan det andra avhandlade åtgärder, som det stode samhällena fritt att genom bestämmelser i byggnadsordningen indraga under byggnadsnämndens kontroll. Under 24 § hade angivits de skäl, som föranledde ett överflyttande av förstnämnda slag av bestämmelser till nämnda paragraf. Dessa bestämmelser sammanfölle dock icke helt med dem, som kommittén har infort i 1 mom Till första kategorien hade till en början hänförts användning av byggnad eller del därav till väsentligt annat ändamål än det, vartill den förut vari I använd eller som funnes angivet å fastställd byggnadsritning. Denna fordran syntes allt för vittgående för att uppställas såsom obligatorisk. Vad som vore av vikt och som betingades av de särskilda föreskrifter, som vore avsedda att intagas i byggnadsstadgan rörande bonings- och arbetsrum, vore att lokaler ej utan byggnadsnämndens tillstånd toges i anspråk for dessa andamål om de förut använts för andra. Det vore klart att byggnadsnämndens tillstånd krävdes även i många andra fall rörande lokalers användning for särskilda ändamål, men föreskrifter härom torde tillhöra byggnadsordningarna, där de ej inginge i andra författningar. Vidare hade till 1 mom. hänförts delnino- av lägenhet eller sammanläggning av lägenheter, varpå yrkande framställts 0 från hygieniskt håll. Slutligen hade i 1 mom. inbegripits förändring av fasads arkitektur eller färg eller anordningar i reklamsyfte eller eljest av betydelse för byggnads utseende eller stadsbilden. Stadgandet härom torde behöva något modifieras, dock med bibehållande av byggnadsnämndens provningsrätt beträffande anordningar av verkligt estetisk betydelse. Däremot torde sista delen av 2 mom, som talade om förändring av byggnad som icke vore att hänföra till nybyggnad, böra hänföras till det, som med nödvändighet skulle prövas av byggnadsnämnd, givetvis med den begränsning, varom byggnadsordning kunde stadga. Även med den utvidgade omfattning som längre fram föresloges åt det av kommittén i 92 § definie-
261 rade nybyggnadsbegreppet, inneslötes däruti ingalunda alla sådana byggnadsåtgärder, som självfallet borde tillhöra byggnadsnämndens prövning. Sedan dessa delar av paragrafen överförts till 24 §, kvarstode endast 2 mom. i väsentliga delar, vadan paragrafen skulle erhålla följande lydelse: »I byggadsordning må bestämmelser meddelas, huruvida och i vad mån byggnadsnämndens tillstånd erfordras: för anläggning etc. ; samt för underhållsarbete.» Stadsfullmäktige i Kalmar: Denna paragraf innehölle bestämmelser rörande de fall, då tillstånd av byggnadsnämnden skulle inhämtas, ändå att byggnadslov icke erfordrades. Det kunde ifrågasättas, huruvida, såsom föreslagits, för delning av lägenhet eller sammanslagning av lägenheter det vore nödvändigt att härom inhämta nämndens tillstånd. I samma paragraf stadgades, att i byggnadsordning kunde meddelas bestämmelser om att byggnadsnämndens tillstånd erfordrades för anläggning eller ändring inom tomt eller byggnad av ledning för hushålls- eller spillvatten, gas och elektricitet och liknande ändamål, men syntes det stadsfullmäktige icke behövligt att en sådan bestämmelse intoges i byggnadsordningen, då det vore tillräckligt att dessa frågor prövades av vederbörande vattenverks- och belysningsstyrelser. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stads-ingenjören Södergren i Göteborg: Denna paragraf behandlade de fall, då byggnadsnämndens tillstånd skulle inhämtas, ändå att icke byggnadslov erfordrades. Härvid hade skett en uppdelning så, att 1 mom. upptoge de fall, då nämndens tillstånd ovillkorligen erfordrades, och 2 mom. de fall, då det låge i stadens eget skön att genom byggnadsordningen bestämma om dylikt tillstånd. Att nämndens tillstånd skulle inhämtas för användning av byggnad till väsentligt annat ändamål än det, vartill den förut varit använd, liksom för delning och sammanslagning av lägenheter, däremot torde intet vara att invända. Men att ovillkorligen fordra dylikt tillstånd för ändring av byggnads färg eller för anordningar i reklamsyfte torde vara att skjuta över målet. Härigenom skulle nämnden säkerligen bli belastad med ett högst betydande antal ärenden, som lika bra och på ett enklare sätt skulle kunna avgöras i annan ordning. Otvivelaktigt borde emellertid nämnden, där så erfordrades, kunna ingripa även i dessa frågor och något hinder torde ej heller möta att så formulera momentet, att detta möjliggjordes. Vidare kunde anmärkas därpå att paragrafen talade om förändring av arkitektur (dier färg, under det att 28 §, som angåve vad nämnden i fråga om byggnadslov borde tillse, begagnade uttrycket »byggnadens yttre», vilket uttryck torde vara det ur alla synpunkter lämpligaste. Med den i 92 § givna definitionen på nybyggnad vore förändringar av befintlig byggnad i vissa fall att räkna som nybyggnad. I andra fall åter skulle fullständigt lika ändringsarbete ej räknas som nybyggnad. Ansåges nämndens tillstånd i ena fallet böra vara obligatoriskt, måste samma synpunkt hävdas även i andra fallet. På grund härav borde sista delen i 2 mom. uppflyttas till 1 mom. Även om begreppet nybyggnad, såsom längre fram komme att föreslås, gåves en annan betydelse, torde sådan uppflyttning likväl böra ske. Paragrafen föresloges erhålla följande lydelse: »I mom. Byggnadsnämndens tillstånd inhämtas: för användning av byggnad angivet å fastställd byggnadsritning; för delning av lägenheter; för förändring av byggnads yttre eller för anordningar i reklamsyfte av betydelse för byggnads utseende eller stadsbilden; samt
262 för förändring av byggnad, som icke är att hänföra till nybyggnad. Närmare föreskrifter i byggnadsordning: 2 mom. I byggnadsordning må tillstånd erfordras: för anläggning eller ändring — • bör föreskrivas; samt för underhållsarbete.» 35 §. Byggnadsnämnden i Uppsala: Denna paragraf stadgade, att, i den mån sådant funnes erforderligt, »till byggnadsnämnden skall ingivas handlingar för byggnadsföretagets konstruktiva prövning, särskilt med hänsyn till hållfasthet och brandsäkerhet». Mången gång kunde ett nybyggande innebära stor våda för det goda beståndet av grannhus, såsom vid dåliga grundförhållanden m. m , eller innebära en ökad brandfara för dylika. Det syntes därför som om ett tillägg till ifrågavarande bestämmelse av orden »även i den mån intilliggande grannbyggnader därigenom beröras» kunde stödja nämndens rätt att i vidsträcktare omfattning infordra sådana handlingar och bidraga till att rikta uppmärksamheten på förhållanden av nu berörd art. Länsarkitekten i Kopparbergs län: Orden å tredje raden »till hållfasthet och» borde utgå, under förutsättning att förut av länsarkitekten föreslagna tilllägg till 25 § gjordes. Länsstyrelsen i Jämtlands län: I 28 § föreskreves, att byggnadsnämnden vid prövning av ansökan om byggnadslov skulle tillse att byggnaden vore konstruktivt tillfredsställande, och "i förevarande paragraf utsädes, att erforderliga handlingar för prövning härav skulle ingivas till byggnadsnämnden. Sist berörda föreskrift torde böra föras till 25 §, som syntes avse att fullständigt angiva de handlingar, som borde bifogas ansökan om byggnadslov.
Byggnadsrådet Lilljekvist: Den här stadgade tiden, inom vilken ansökan om byggnadslov skulle avgöras, syntes icke förenlig med föreskriften i samma paragraf om skyndsam behandling. I de byggandes intresse borde här en ändring ske. Då i regel finge förutsättas, att även i mindre samhällen byggnadsnämnderna, därest ärenden förelåge, sammanträdde varje månad, syntes föreslagna 60 dagar kunna inskränkas till 30. Därvid borde dock tilläggas: »såvida ej särskilda förhållanden nödvändiggöra uppskov med ärendes slutliga avgörande». Svenska teknologföreningen: Tvekan hade yppats, huruvida icke den här stadgade tiden av 60 dagar, inom vilken besked å ansökan om byggnadstillstånd skulle lämnas, kunde inskränkas till 30 dagar. Då särskilt hos byggnadsnämnden i mindre samhällen med relativt fåtaliga sammanträden svårighet kunde möta att under alla förhållanden iakttaga denna tid, hade föreningen dock icke velat föreslå någon ändring härutinnan. 38 §. Buggnadsrådet Lilljekvist: Här föreslagna olika giltighetstider för byggnadslov 'beträffande byggnadsföretag av olika art, syntes vara av ringa gagn: ej heller syntes behov att minska den nuvarande giltighetstiden av fem år föreligga i annat fall än där efter byggnadslovs meddelande förändrade bestäm-
263 melser blivit för byggnadsområdet antagna, eventuellt i samband med att området, för vilket byggnadslov givits, ingått i planlagt område. Då under dylika förhållanden bebyggandet eventuellt skulle menligt avvika från närliggande bebyggande, sådant detta blivit genom de särskilda byggnadsbestämmelserna fastställt, syntes talande skäl föreligga för att, därest byggnadsföretag ej igångsatts inom tre år från byggnadslovets utfärdande, byggnadslovet skulle anses vara utan giltighet. Ett tillägg rörande byggnadslovs giltighet under endast tre år, vid här berörda förhållande, torde vara ur det allmännas synpunkt berättigat Svenska teknologföreningen: Då något bärande skäl för åtskillnad mellan här berörda former av byggnadstillstånd i fråga om tillståndets giltighetstid icke syntes kunna påvisas, föresloge föreningen, att i detta hänsende gemensamma regler tillämpades. Denna tid syntes i enlighet med nu gällande rätt böra sättas till fem år. Det syntes dock skäligt, att tiden skulle kunna ytterligare förlängas, därest dröjsmål med arbetet föranletts av offentlig myndighets åtgärd eller eljest av force majeure. I stället för de första två styckena skulle alltså inflyta ett stadgande av följande innehåll: »Byggnadslov eller annat av byggnadsnämnden meddelat tillstånd äge ej giltighet för längre tid än fem år. Har arbetets utförande under viss tid fördröjts genom offentlig- myndighets åtgärd eller annan åtgärd av högre hand, skall denna tid avräknas från giltighetstiden.» Svenska kommunaltekniska föreningen: Något verkligt behov att frångå nu gällande bestämmelser om byggnadslovs giltighet i 5 är torde knappast föreligga. I intet fall borde någon tidsskillnad göras för byggnadsföretag av olika art. Andra punkten vore dessutom oklart formulerad, dä den lämnade rum för den tolkningen, att ett av byggnadsnämnden med stöd av 33 § lämnat tillstånd att använda byggnad till väsentligen annat ändamål än det, vartill den förut varit använd, ej ägde giltighet mer än 3 år, varefter byggnaden måste användas för sitt ursprungliga ändamål, såvida ej ny hänvändelse till nämnden skedde, vilket givetvis ej vore meningen. Paragrafens andra stycke borde därför utgå och första stycket givas följande lydelse: »Byggnadslov eller annat av byggnadsnämnden meddelat tillstånd vare förfallet, såvida icke — —». I detta yttrande har länsstyrelsen i Kalmar län förklarat sig instämma. Stockholms stads byggnadsnämnd: Nämnden ville beträffande byggnadslovs giltighetstid framhålla, att vissa betänkligheter mötte mot en begränsning därav till tre år. Vid planerandet av större byggnadsföretag kunde en sådan begränsning vålla svårighet, och nämnden funne för sin del ingen anledning till ändring av nuvarande bestämmelse om 5 års giltighet för byggnadslov. Stadsarkitekten i Stockholm: Att, såsom förutsattes i denna paragraf, uppdraga en bestämd gräns mellan byggnadslov meddelat enligt 24 § och annat av byggnadsnämnden meddelat tillstånd av den art, som kommittén angivit i 33 §, torde icke vara möjligt. I själva verket existerade ingen sådan gräns, utan avgörandet, där ett sådant behövde träffas, måste ofta nog bero på myndighetens eller tjänstemannens subjektiva uppfattning, vilket icke kunde vara lämpligt i fråga om tiden för ett meddelat tillstånds giltighet. Därest 33 § reducerades på sätt förut föreslagits, förelåge i varje fall ingen anledning att införa viss kortare giltighetstid för tillstånd till däri avhandlade åtgärder än för andra. Länsstyrelsen i Gottlands län: I anslutning till vad kommunaltekniska föreningen anmärkt ansåge länsstyrelsen, att tiden för giltighet av byggnadslov
264 eller tillstånd lämpligen borde bestämmas lika för alla de fall, då giltigheten skulle vara bunden vid viss tid. I följd härav och jämväl med avseende å den mindre lyckliga avfattningen av paragrafens andra stycke torde en omarbetning av paragrafens innehåll böra äga rum. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Av ordalydelsen i andra punkten att döma skulle t. ex. av byggnadsnämnden med stöd av 33' § lämnat tillstånd att använda byggnad till väsentligt annat ändamål än det, vartill den förut varit använd, ej äga giltighet mer än 3 år, varefter byggnaden måste användas för sitt ursprungliga ändamål, såvida ej ny hänvändelse till nämnden skedde. Då en sådan tolkning givetvis ej vore avsedd, borde formuleringen ändras. Vidare syntes den här uppdragna gränsen mellan byggnadslov och annat av nämnden meddelat tillstånd sakna egentlig betydelse och för övrigt bliva svår att i praktiken följa. Därjämte syntes näppeligen motiverat att frångå nuvarande byggnadsstadgas tidsbegränsning. Samuelson och Södergren hade därför funnit en formulering av ungefär följande innehåll önskvärd: »Byggnadslov eller annat av byggnadsnämnden meddelat tillstånd vare förfallet, såvida ej inom 5 år byggnad i fråga är uppförd eller begärt tillstånd utnyttjat. Om arbetet avstannat etc. — —» Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förklarat sig biträda vad i sistnämnda yttrande anförts. Byggnadsnämnden i Säter har föreslagit ett tilläggsstadgande rörande skyldighet' att fullfölja påbörjat byggnadsföretag, inklusive dess avfärgning och målning. 39 §. Förste provinsialläkaren i Blekinge län: Vid avfattandet av andra stycket kunde måhända ännu bestämdare krav ställas i fråga om avträdeshus, pudrettlådor, kloaker m. m. för att skydda de olika platsernas myndigheter för onödiga, ofta ganska dryga utgifter för att göra icke självförvållade hygieniska olägenheter åtminstone drägliga. Bostadsinspektören i Stockholm: Till denna paragraf anmärktes, att man med glädje kunde hälsa att vederbörande samhälle beretts möjlighet att genom byggnadsnämnden göra sin röst hörd i fråga om för statens räkning uppförda byggnader. Järnvägsstyrelsen har efter återgivande av innehållet i andra och tredje styckena av förevarande paragraf anfört: Innan styrelsen närmare inginge på förslaget under denna paragraf, torde böra erinras om vad styrelsen i sitt utlåtande av år 1916 i ämnet anfört. Styrelsen hade därvid framhållit de skäl, som påkallat enligt Kungl. Maj:ts brev den 5 november 1875 för statens järnvägar undantag från eljest erforderliga tillstånd av byggnadsnämnd att utföra byggnad inom stadsplan. Styrelsen hade erinrat, att såväl allmänna som särskilda föreskrifter i ämnet vore av beskaffenhet, att de syntes styrelsen icke böra tillämpas i avseende ä de byggnader, som för statens järnvägars trafik uppfördes, enär hos styrelsen" vore anställd särskild arkitekt, vilken enligt utfärdad nådig instruktion hade att uppgöra ritningar och kostnadsförslag till nya byggnader och förändringar av äldre sådana ävensom årligen inspektera vården om de redan befintliga. I allmänhet torde väl, anförde styrelsen, få anses såsom
265 givet, att denna arkitekt vore i vetande och skicklighet överlägsen vederbörande stadsarkitekter eller byggnadsnämnder, varför någon vidare granskning av hans ritningar, sedan dessa blivit av styrelsen prövade och godkända, icke torde vara erforderlig. Härtill komme, att intet skäl till misstanke torde finnas att icke statens järnvägstrafik i avseende på sina byggnaders prydlighet och skyddande mot eldfara vore lika mån som varje annan myndighet att iakttaga det allmännas fordringar; att behovet av byggnaderna oftast blivit av Kungl. Maj:t på förhand prövat och bekräftat; samt att det speciella ändamål, för vilket byggnaderna understundom borde uppföras, betingade en skyndsamhet, som icke vore med de i byggnadsstadgan föreskrivna omgångar förenlig. Vidare hade styrelsen påvisat, att behovet av det i berörda brev lämnade medgivande finge anses i själva verket numera vara större än förr. Tidsutvecklingen samt de stegrade fordringar på kommunikationsinrättningarna, som dessa medfört, gjorde det nämligen nu för tiden mera än förr nödvändigt för statens järnvägar att kunna utan omgång och tidsutdräkt genomföra de anordningar och anstalter, som funnes vara erforderliga för tillgodoseende av trafikens krav. Att vid uppförande av byggnader för statens järnvägars räkning brandsäkerhetens och hygienens krav icke skulle hava blivit vederbörligen tillgodosedda, syntes icke kunna med fog påstås. På grund av den tillgäng på sakkunskap, som stode statens järnvägar till buds, och med hänsyn till den noggrannhet och omsorg samt den kontroll, som i avseende å upprättandet av planer och ritningar till samt utförandet av statens järnvägars byggnader ägde rum, borde det givetvis icke heller förhålla sig på annat sätt. Det syntes styrelsen icke vara anledning antaga, att en förändring härutinnan skulle komma att ske. Styrelsen tilläte sig därjämte i förevarande avseende vädja till det omdöme, som kunde bliva en följd av en granskning av statens järnvägars husbyggnader vid stationssamhällen i jämförelse med byggnadsverksamhet i genomsnitt inom ett dylikt samhälle. Styrelsen ansåge sig utan förmätenhet dessutom kunna påstå, att statens järnvägars byggnadsverksamhet vore av en synnerligen uppfostrande verkan, ett förhållande som med mycken tydlighet kunde skönjas vid nybyggnader i trakter, där nya statsbanor framdroges. En föreskrift om skyldighet för statens järnvägar att med bifogande av ritningar och karta hos byggnadsnämnden göra anmälan om blivande byggnadsföretag samt en bestämmelse om viss procedur för slitande av eventuella meningsskiljaktigheter mellan styrelsen och vederbörande byggnadsnämnd skulle förvisso förorsaka en med hänsyn till trafikens fordringar menlig omgång och tidsutdräkt i avseende å utförandet av erforderliga byggnader. Med anförda exempel hade styrelsen påvisat, att med önskvärd tydlighet framginge vilka krav som skulle komma att ställas på statens järnvägar, om resp. samhällen ägde byggnadskontroll å järnvägens område, samt de svårigheter, ökade kostnader och tidsutdräkt, som för ett arbetes utförande härigenom skulle uppstå. Icke u,tan att därtill hava grundad anledning framställde styrelsen yrkande om vissa områdens uteslutande ur stadsplan; och vid Kungl. Maj:ts behandling av förekommande stadsplaneärenden bleve dylika yrkanden givetvis föremål för nogggrann prövning. Styrelsen hade på grund av det anförda icke ansett sig kunna biträda ett av svenska stadsförbundets styrelse då väckt förslag om vissa åtgärder, åsyftande upphävande i viss utsträckning av berörda nådiga brevs bestämmelser. Vad styrelsen sålunda då anfört, finge styrelsen i huvudsak nu vidhålla. Ur trafikintressets synpunkt måste styrelsen inlägga sin bestämda gensaga 34—22523.
mot att utförande inom av detta intresse förestavad tid av nödvändiga byggnadsföretag vid statens järnvägar skulle kunna förhindras eller åtminstone försvåras genom en byggnadsnämnds hänskjutande till Kungl. Maj:ts avgörande av måhända en alldeles betydelselös detaljfråga rörande planer och ritningar till ett byggnadsföretag. Detta syntes vara uppenbart orimligt. Styrelsen vore ej utan "erfarenhet därom att redan under nuvarande förhållanden oskäligt dröjsmål uppkommit genom inkomna framställningar om ändring i styrelsens byggnadsföretag, vilka ju måst tagas i övervägande, men ofta nog visats sakna allt fog för sig. Skulle nu i lag fastslås rätt för en var byggnadsnämnd — såväl vid de stora stadssamhällena, där ju verklig sakkunskap på byggnadsområdet måste anses vara för handen, som vid andra samhällen, exempelvis å landet vid uppväxande stationssamhällen eller eljest, där fråga om stadsplan uppstode — förutsåge styrelsen med bestämdhet och med stöd av redan vunnen erfarenhet, att ett synnerligen oskäligt fördröjande av uppförande av för trafiken nödvändiga byggnader skulle i en mängd fall uppstå. Byggnadsnämndens framställning till Kungl. Maj:t i ämnet skulle ju vederbörligen remitteras till styrelsen, och efter styrelsens utlåtande följde troligen remiss till byggnadsstyrelsen och måhända påminnelseskrifter från nämnden med förnyade remisser o d, innan Kungl. Maj:t kunde företaga saken till slutligt avgörande. Med den mångfald samhällen, över vilka statsbanenätet utgrenade sig, vore att befara att dessa ärenden komme att bliva ganska talrika och betydligt öka vederbörande departements arbetsbörda. Ofta nog kunde det vara endast en smakfråga, huruvida det ena eller andra byggnadssättet vore det lämpligaste; men så snart en byggnadsnämnd vore i en än aldrig så liten detaljfråga av annan mening än styrelsen, som dock hade sakkunnigt organ på området till sitt förfogande, skulle vädjan till Kungl. Maj:t enligt lagförslaget vara ett veto for påbörjande av byggnadsföretaget. Styrelsen hade låtit sig angeläget vara att genom standardtyper söka hålla kostnaden för statens järnvägars byggnadsverksamhet inom skäliga gränser, men med antagande av det föreslagna stadgandet vore att förutse, att anspråk komme att framställas, som pekade hän på ett fördyrande av denna verksamhet. Icke heller hade påvisats, att med statens handhavande av byggnadsverksamhet följt skadliga avsteg från eljest gällande byggnadsrättsliga regler. Tvärtom syntes bostadskommissionen, som i detta hänseende ville gå än längre och vars förslag alltså icke alls kunde av styrelsen godtagas, vilja vitsorda, att så i allmänhet ej varit fallet. Även stadsförbundets styrelse syntes, såsom förut redan berörts, hava huvudsakligen avsett statens järnvägars byggnadsföretag av större omfattning. Då alltså styrelsen måste bestämt motsätta sig det i uppkommet medlingsförslag föreslagna förbudet för påbörjande av statens järnvägars byggnadsföretag innan på talan av byggnadsnämnd Kungl. Maj:t träffat avgörande, hade styrelsen samtidigt härmed haft att överväga, huruvida ej på lämpligare väg skulle ernås en för samtliga vederbörande antagbar lösning av dessa frågor. Till en början förutsatte styrelsen härvid, att redan på förberedande stadium vederbörande linjemyndighet vid statens järnvägar samrådsvis inhämtade byggnadsnämndens uttalanden rörande, såsom påfordrades, byggnads rätta läge å marken, dess rätta höjdläge, riktig anslutning till avlopps- eller annan ledning, nöjaktigt krav på sundhet, säkerhet mot eldfara och prydlighet samt om anledning funnes till erinran i fråga om byggnadens ändamål och dess inverkan på grannes rätt; och komme styrelsen, i händelse dess förslag här nedan antoges, att om dylikt samråd utfärda order till linjeförvaltningarna. Därefter skulle
267 det officiellt åligga linjemyndigheten eller — där frågan skulle enligt gällande bestämmelser bringas under styrelsens avgörande — styrelsen att delgiva nämnden ritningarna med beskrivningar och situationsplan. Funne nämnden byggnaden ej motsvara nöjaktiga krav i nyss berörda hänseenden, hade nämnden att en månad efter delfåendet inkomma med sina officiella erinringar. Myndigheten skulle sedan pröva, i vad mån av nämnden eventuellt uttalade önskningar lämpligen kunde tillgodoses, och därefter fatta beslut om byggnadens uppförande. På enahanda skäl, som anförts mot det föreslagna förbudet mot byggnads uppförande, kunde styrelsen icke heller godtaga föreslagna sista stycket i förevarande paragraf, innefattande kontroll och övervakande från nämnden. Härigenom skulle oskälig tidsutdräkt uppstå samt vittomfattande och kostsamma, ofta nog onödiga utredningar igångsättas utan motsvarande nytta och styrelsen med organ inom sig med sakkunskap på området och med offentligt ansvar för byggnadernas rätta och bästa ekonomiska utförande komma under kontroll och ingripande av än den ena än den andra av dessa otaliga nämnder med deras måhända vitt skilda åsikter om vad som krävdes rörande utförande av byggnadsföretag och kontrollen däröver. Detta moment borde därför helt utgå. Enligt styrelsens förslag skulle alltså förevarande paragrafs två sista stycken ersättas av ett stycke av följande lydelse: »Skall för statens räkning uppföras ny byggnad, vartill ritning icke prövats av Konungen, skola ritningar med beskrivningar och situationsplan av vederbörande statsförvaltning delgivas nämnden. Finner nämnden byggnaden ej motsvara nöjaktiga krav på sundhet, säkerhet mot eldfara eller prydlighet, eller är anledning till erinran i fråga om byggnads ändamål, läge eller inverkan på grannes rätt, har nämnden att en månad efter delfåendet till berörda förvaltning inkomma med sina erinringar. Förvaltningen må sedan pröva i vad man av nämnden eventuellt uttalade önskningar lämpligen kunna tillgodoses samt därefter fatta beslut om byggnadens uppförande.» Med antagande av detta styrelsens förslag i ämnet skulle skapas i flertalet fall eller måhända på få undantag när ett biläggande redan på förberedande stadium av uppkomna meningsskiljaktigheter, medan åter kommitténs förslagskulle så att säga uppamma otaliga ständiga tvister med alla dessa kostnader och svårigheter för statens järnvägsbyggnaders förvaltning. Vattenfallsstyrelsen: Enligt gällande byggnadsstadga, § 43, erfordrades icke byggnadsnämnds tillstånd till byggnadsföretag »för statens under överintendentämbetets vård ställda byggnader», ej heller för andra allmänna byggnader, vartill ritningarna skulle enligt gällande författningar av Kungl. Maj:t prövas; men anmälan om byggnadsföretaget skulle, innan arbetet påbörjades, göras hos nämnden, som hade att i avseende på sådan byggnad tillse, att den finge sitt läge å därför bestämd plats, samt iakttaga vad i byggnadsstadgans §§ 39 och 41 vore föreskrivet. Enligt nådigt brev den 5 november 1875 gällde dessa undantagsbestämmelser även för statens under järnvägsstyrelsens vård ställda byggnader. Vattenfallsstyrelsen gjorde i underdånig skrivelse den 30 mars 1917 framställning, att Kungl. Maj:t täcktes förklara, att byggnadsnämnds tillstånd ej skulle erfordras i avseende på byggnader, som uppfördes för anläggning eller drift av de kanaler och kraftverk med tillhörande distributionsanläggningar, som vore ställda under styrelsens förvaltning. Denna framställning remitterades den 5 juni 1918 till stadsplanelagskommittén för avgivande av underdånigt yttrande,
268 vilket även omnämndes i den underdåniga skrivelse, som inledde kommitténs betänkande. Däremot hade kommittén ej särskilt i själva betänkandet yttrat sig om vattenfallsstyrelsens framställning, utan synbarligen ansett denna detaljfråga besvarad genom den allmänna motiveringen till dess förslag till byggnadsstadgans 39 §. Enligt denna paragrafs första stvcke bibehölles i huvudprincip nuvarande bestämmelser beträffande byggnad, vartill Kungl. Maj:t prövade ritningar. Förslaget innebure vidare, att sådan statens nybyggnad, vartill ritningar ej provades av Kungl. Maj:t, skulle anmälas hos byggnadsnämnden, som, om densamma funne vissa samhälleliga krav ej vara tillbörligen tillgodosedda, ägde att inom en månad påfordra, att frågan underställdes Kungl. Maj:ts prövning. Visserligen ansåge vattenfallsstyrelsen, att anmälan till byggnadsnämnden i dylika tall knappast kunde vara för betryggande av hänsynen till de samhälleliga intressena behövlig, men, under förutsättning att byggnadsnämndens handläggande av ärendet, såsom föreslagits, föreskreves skola vara fullgjort inom en månad, ville dock vattenfallsstyrelsen ej motsätta sig ifrågavarande bestämmelse om anmälningsskyldighet. Ehuru i fall, som berördes i paragrafens första stycke, byggnadsnämndens utlåtande icke skulle, utan endast borde åtfölja handlingarna till Kungl. Maj:t, syntes det vattenfallsstyrelsen önskvärt, att bestämmelsen kompletterades därhän, att även i sådant fall byggnadsnämnden bleve skyldig lämna utlåtande inom en månad. Byggnadsrådet Lilljekvist: I denna paragrafs första mening syntes lydelsen i § 43 i gällande byggnadsstadga böra bibehållas och orden »statens under byggnadsstyrelsens vård ställda byggnader samt» införas framför orden »allmän byggnad, vartill etc.» I övrigt torde paragrafen på ett lämpligt sätt och i anslutning till de åsikter, som från byggnadsstyrelsen uttalats, uppklara byggnadsnämndernas ställning till det statsliga bebyggandet inom stadsområde samt giva anvisning på vilka skyldigheter som tillkomme den byggande myndigheten. I stället för i paragrafen angivna vissa förhållanden, som skulle berättiga byggnadsnämnderna att underställa ärenden Konungens prövning, nämligen att' byggnad ej motsvarade nöjaktiga krav på sundhet, säkerhet mot eldfara eller prvdlighet etc, vilka förhållanden knappast torde få anses förekomma, syntes" det vara av större vikt, att orden »med hänsyn till stadsbilden och till de ortliga förhållanden, som vid bebyggande böra iakttagas» bar infördes. Svenska teknologföreningen: Mot här föreslagna bestämmelser funne föreningen ej annat att erinra än att, i ändamål bland annat att inskärpa vikten av att i dylika fall hänsynen till ortens lokala förhållanden ej försummades, andra punkten i andra stycket lämpligen syntes kunna givas ungefär följande ändrade lydelse: »Finner" nämnden byggnaden ej motsvara berättigade krav på sundhet, säkerhet mot eldfara eller hänsyn till platsens arkitektoniska betingelser eller är anledning» etc. Stadsarkitekten i Stockholm: Kommittén syntes här hava funnit en lycklig lösning av frågan om de lokala myndigheternas ställning till statens och ar.dra allmänna byggnadsföretag, i det att vederbörande samhälle beretts tillfälle att genom byggnadsnämnden göra sina synpunkter gällande vid planerande av sådana byggnadsföretag. Kommittén hade visserligen, som det ville synas av formella skäl, undvikit ett uttryckligt stadgande, att gällande byggnadsförätt-
269 ningar skulle följas, men bestämmelserna syntes dock i övrigt vara så avfattade, att de erbjöde nöjaktig garanti i detta avseende. En obetydlig förändring av andra stycket torde dock böra vidtagas dels av språkliga skäl, dels för att fästa byggnadsnämndernas uppmärksamhet på en eventuell uraktlåtenhet, som stundom av ganska naturliga skäl särskilt i mindre städer givit anledning till anmärkning mot dylika byggnadsföretag, till vilka ritningar uppgjorts av en med förhållandena på platsen mindre väl förtrogen arkitekt. Det torde också vara större utsikt för vederbörande byggnadsnämnd att vinna gehör för sina anmärkningar, om dessa grundade sig på hänsyn till lokala betingelser, än om de riktade sig mot bristande »prydlighet» hos den av en arkitekt med erkänd skicklighet uppgjorda ritningen. Andra punkten i andra stycket torde därför böra givas ungefär följande lydelse: »Finner nämnden byggnaden ej motsvara berättigade krav på sundhet, säkerhet mot eldfara eller hänsyn till platsens arkitektoniska betingelser eller är anledning» etc. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Då det vore önskvärt, att byggnadsnämndens arkiv bleve så fullständigt som möjligt i fråga om uppförda byggnader, borde även byggnadsritningar över allmänna byggnader överlämnas till förvaring hos nämnden; och då formuleringen beträffande ritningarna vore något oklar i detta avseende föresloges, att till sista punkten i paragrafens första stycke fogades orden »att där förvaras». 40—68 §§. (Jfr sid. 363—366.) Svenska kommunaltekniska föreningen: Med 39 § hade stadsplanelagskommittén avbrutit sitt stadgeförslag under förmälan, att i efterföljande 40—68 §§ borde inrymmas de tekniska bestämmelser angående byggandet, å vilka kommittén ansett sig ej böra närmare ingå. Kommittén påpekade emellertid, att vid den bearbetning, som de olika nu föreliggande förslagen till byggnadsstadga i dessa delar borde undergå, borde uppmärksammas, att enligt kommitténs förslag till stadsplanelag (15 §) del av tomt kunde undantagsvis komma att självständigt bebyggas och att härför avpassade bestämmelser, i den mån sådana kunde finnas erforderliga, borde inflyta i nu ifrågavarande delar av byggnadsstadgan. Då emellertid av vad föreningen anfört vid 13 och 15 §§ av stadsplanelagen framginge, att ett bebyggande av tomtdel ej borde ifrågakomma, hade föreningen vid behandlingen av bostadskommissionens förslag ej funnit anledning taga någon hänsyn till kommitténs sistnämnda uttalande. Stockholms stads byggnadsnämnd: Beträffande de delar av bostadskommissionens förslag, som av stadsplanelagskommittén icke gjorts till föremål för bearbetning, ville nämnden göra några allmänna uttalanden. Kommissionen utginge från att byggnadsverksamheten inom allt stadsplanelagt område skulle regleras medelst stadsplanebestämmelser, men påyrkade för den tid, som kunde förflyta, innan sådana hunnit införas, att byggnadsstadgans nuvarande bestämmelser rörande tomternas bebyggande ersattes med andra. Dessa nya, av kommissionen föreslagna bestämmelser innebure i flera hänseenden vittgående inskränkning i den nuvarande rätten att utnyttja tomtmarken för bebyggande och skulle sannolikt av sådan anledning vara ägnade att påskynda ett allmänt genomförande av stadsplanebestämmelser.
270 Nämnden hade emellertid kommit till den uppfattningen, att genomförandet av dylika helt nya bestämmelser skulle förorsaka den byggande allmänheten allt för stora svårigheter. Då härtill komme, att införandet av dessa interimsbestämmelser skulle för många samhällen medföra avsevärda ekonomiska rubbningar, syntes ett bibehållande i stort sett av de nu gällande vara att föredraga, intill dess stadsplanebestämmelser bleve genomförda. Vissa allmänna regler och begreppsförklaringar, som inginge i denna del av bostadskommissionens förslag, ägde dock otvivelaktigt stort värde och torde med fördel kunna vinna omedelbar tillämpning. Likaså funne nämnden de av kommissionen föreslagna bestämmelser, som rörde bonings- och arbetsrum, i allmänhet förtjäna att upptagas i en ny byggnadsstadga. Nämnden ville dock här liksom i allmänhet erinra om de olägenheter, som lätt uppkomme genom en allt för långt driven schematisering av detaljbestämmelser. Otvivelaktigt borde en övergång till stadsplanebestämmelser för städernas planlagda delar föranleda en betydande förenkling av byggnadsstadgan, särskilt i de delar, som av stadsplanelagskommittén förbigåtts under hänvisningtill bostadskommissionens förslag. En genomgripande omarbetning av detta förslag torde alltså även ur denna synpunkt bliva erforderlig, innan detsamma lämpligen kunde tjäna till underlag för en ny byggnadsstadga. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Då stadsplanelagskommittén ansett, att de delar av byggnadsstadgan, som närmast följde efter 39 § och som huvudsakligen berörde det rent tekniska i bebyggandet, endast hade ringa samband med stadsplanelagen, hade kommittén funnit sig sakna befogenhet att närmare ingå på sagda delar av stadgan. För sin del ansåge Samuelson och Södergren däremot, att det rådde ett intimt samband mellan nämnda delar och stadsplanelagen, varför de beklagade att kommittén här avbrutit sitt stadgeförslag. Härigenom hade uppstått avbrott i kontinuiteten och svårighet att fullt överblicka konsekvenserna av kommitténs förslag till stadsplanelag. 69 §. Stadsarkitekten i Stockholm: En motsvarighet till här föreslagna stadgande rörande vården av obebyggda områden inom stadsplanen återfunnes i bostadskommissionens förslag i annat sammanhang. Mot den av stadsplanelagskommittén föreslagna formuleringen syntes intet vara att erinra.
5 KAP. Om byggande utom stadsplan. 70—76 §§. (Se även de särskilda paragraferna här nedan.) Vattenfallsstyrelsen: Såsom vid 7 § i stadsplanelagsförslaget anförts hade vattenfallsstyrelsen ej funnit, tillräckliga skäl förebragta för utomplansbestämmelsernas samordnande med vanliga stadsplanebestämmelser. Att emellertid behov av byggnadsbestämmelser och byggnadskontroll utom stadsplaneområde ofta
271 kunde förefinnas, torde å andra sidan få anses obestridligt. Huru dessa behov skulle tillgodoses, syntes dock vara svårt att fastställa på ett för alla fall lämpligt sätt. Förhållandena varierade nämligen i mycket hög grad såväl i avseende på samhällenas utvecklingstendenser som beträffande vederbörande samhällens förmåga att rationellt tillämpa utfärdade bestämmelser samt att utöva tillräcklig och sakkunnig kontroll. Om ej samhället hade eller vore villigt bekosta en tillfredsställande organisation för övervakande av utomplansbestämmelsernas efterlevnad, kunde de bliva till mera skada än gagn. I själva verket hade ej exempel saknats på att byggnadsnämnd ej kunnat ordentligt fullgöra sina maktpåliggande uppgifter ens inom stadsplanelagt område. På grund härav syntes lämpligen utomplansbestämmelsernas innehåll och omfattning böra göras beroende av vad som i varje särskilt fall kunde befinnas motsvara behovet och möjligheterna. Vad nu anförts talade visserligen ej direkt mot sladsplanelagskommitténs förslag till bestämmelser i förevarande avseende, men torde kunna motivera, att ifrågavarande paragrafer i vissa avseenden modifierades och gjordes mindre detaljerade. Önskade ett samhälle fastställa, att visst utom stadsplan beläget område skulle reserveras för visst slag av bebyggande, t. ex. som industriområde eller villaområde, borde, om icke godvillig överenskommelse kunde träffas med vederbörande markägare, samhället vara hänvisat till att söka stadsplan för området. Däremot måste ju ur allmän synpunkt anses fullt befogat att med hänsyn till sanitära krav, eldfara o. s. v. pålägga markägare visst tvång. Stadsarkitekten i Stockholm: Kontrollen över byggnadsverksamheten i städerna vore anförtrodd åt byggnadsnämnderna. Byggnadsnämndernas befogenhet grundade sig på bestämmelser i byggnadsstadgan, närmare utformade i byggnadsordningarna. Byggnadsordnings giltighetsområde sammanfölle med byggnadsstadgans och vore begränsad till stads planlagda område. Emellertid ägde Konungen att med stöd av 46 § i 1 kap. fastighetsbildningslagen, här kallad stadsplanelagen, på framställning av samhälle utfärda särskilda bestämmelser med avseende på byggnadsverksamhetens ordnande utom stads planlagda område. Avsikten med dylika bestämmelser vore i första hand att utsträcka gränserna för byggnadsnämndens kontrollerande verksamhet, som alltså i sådant fall komme att omfatta jämväl stads icke planlagda område, helt eller i viss utsträckning. Någon skyldighet för stad att tillämpa detta förfarande beträffande sitt område utom stadsplanen förefunnes icke. Såväl stadsplanelagskommittén som bostadskommissionen hade på goda grunder ansett, att allt område inom städerna vore i behov av byggnadskontroll, och båda förslagen till byggnadsstadga utginge från att en sådan kontroll infördes. Beträffande sättet för åvägabringande av denna kontroll skilde sig emellertid de båda förslagen icke oväsentligt. Enligt båda förslagen vore särskilda bestämmelser intagna i byggnadsstadgan, avsedda att gälla för stads icke planlagda område, men under det att bostadskommissionen åt dessa bestämmelser ville giva i huvudsak samma innebörd, som nu plägade tillkomma särskilda föreskrifter, meddelade enligt 46 § i stadsplanelagen, och därigenom göra dessa senare obehövliga, ville stadsplanelagskommittén låta dessa föreskrifter ersättas av ett nytt institut, utomplansbestämmelser, som dock så till vida överensstämde med det äldre förfarandet, att dess tillämpande vore beroende av framställning från vederbörande samhälle och endast behövde avse viss begränsad del av området utom stadsplanen. En annan skiljaktighet mellan de' båda förslagen vore, att bostadskommissionens förslag inrymde möjlighet för samhället att beträffande icke planlagt område i dess helhet medelst byggnads-
ordningen komplettera byggnadsstadgans bestämmelser, under det att stadsplanelagskommittén begränsade denna befogenhet till sådant område, för vilket utomplansbestämmelser gällde. Betraktade man så arten av de bestämmelser, som alltså enligt de skilda förslagen skulle intagas i byggnadsstadgan att gälla för hela området utom stadsplanen, skulle man finna", att de av bostadskommissionen föreslagna vore vida mer ingående än fallet vore med stadsplanelagskommitténs. Sålunda gällde enligt bostadskommissionens förslag, att all byggnadsverksamhet oavsett dess art eller ändamål skulle underkastas byggnadsnämndens kontroll, varvid endast i fråga om ansökningshandlingarnas beskaffenhet viss frihet medgåves för mindre betydande byggnadsföretag samt för ekonomibyggnad å jordbruksfastighet och i "allmänhet för mindre byggnad, som ej vore avsedd till bostad; vidare skulle vid prövning av ansökan och vid övervakande av byggnadsarbete i tillämpliga delar gälla vad som för planlagt område vore stadgat, och slutligen lämnades vissa föreskrifter om minimistorlek för tomtplats, som finge användas för bebyggande, om byggnadssätt, som finge tilllämpas m. m, allt föreskrifter av den art, som plägade meddelas enligt 46 § i stadsplanelagen. Då därtill komme, att samhället vore oförhindrat att medelst. byggnadsordningen komplettera dessa bestämmelser, rådde intet tvivel att fullt effektiv kontroll över byggnadsverksamheten å allt område utom stadsplanen kunde ernås enligt bostadskommissionens förslag. Något annorlunda förhölle det sig med stadsplanelagskommitténs stadgeförslag. Där gjordes åtskillnad mellan område, för vilket utomplansbestämmelser gällde, och anna område utom stadsplanen så till vida, att i senare fallet endast nybyggnad för bostadsändamål vore underkastad byggnadsnämndens kontroll, under det att all annan byggnadsverksamhet där lämnades fri. De regler, som gällde för denna kontroll' och som icke kunde utvidgas eller skärpas genom byggnadsordningen, vore därtill av synnerligen enkel beskaffenhet och kunde" ingalunda sägas medföra samma trygghet för ett tillfredsställande bebyggande, som fallet vore med bestämmelser utfärdade enligt 46 § i stadsplanelagen. De vore ej heller avsedda att utgöra någon ersättning för sådana, vilket däremot vore fallet med de ifrågasatta utomplansbestämmelserna. Av den i motiven lämnade redogörelsen för syftet med dessa utomplans bestämmelser, som icke ginge ut på områdets uppdelning i gatumark och kvartersmark, framginge, att detta syftemål i allt väsentligt sammanfölle med vad som plägade söka åstadkommas medelst särskilda föreskrifter å icke planlagt område enligt stadsplanelagen. Endast i ett avseende vore de nya bestämmelserna tänkta att gå utöver vad man med sådana föreskrifter plägade uppnå, nämligen i fråga om ett områdes utnyttjande till bebyggande för visst ändamål såsom för bostäder eller industri. Att en dylik mera ingripande begränsning av dispositionsrätten skulle kunna med dessa nya bestämmelser påläggas markägaren måste alltså härledas ur det formella förfarandet vid bestämmelsernas antagande och fastställande, som i alla avseenden skulle sammanfalla med behandlingen av ett stadsplaneärende. Det torde emellertid vara tvivel underkastat, huruvida fastställelse av en sådan bestämmelse kunde ernås utan markägarnes medgivande, om man betänkte, att utomplansbestämmelser icke medförde några sådana förpliktelser från stadens sida, som eljest följde av stadsplans fastställande. I varje fall måste man betvivla, att staden kunde vara skyddad för ersättningsanspråk från markägaren, därest fastställelse meddelades mot hans bestridande. Låt vara att
273 sådana anspråk med fog kunde framställas även där särskilda bestämmelser av liknande art meddelades i samband med stadsplan; för staden torde dock frågan intaga väsentligt fördelaktigare läge, om staden till sin fördel kunde åberopa de förpliktelser, som för densamma vore förknippade med stadsplans fastställande och som komme markägaren till godo, än om ingen sådan kompensation lämnades. Huru som helst inställde sig dock det spörsmålet, om en i sådant avseende ökad möjlighet till byggnadsverksamhetens reglerande utom stadsplanen vore av den betydelse, att den kunde motivera införande av det nya institutet. Enligt stadsarkitektens mening vore detta icke fallet. Otvivelaktigt kunde staden ha intresse av att vissa områden utanför stadsplanen reserverades för särskilda ändamål, men där ett sådant intresse funnes torde också i de allra flesta fall behov av stadsplan föreligga. Det borde här erinras om att genom den av stadsplanelagskommittén föreslagna ändringen av fastighetsbildningslagen, gående ut på att avstyckning, som funnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, ej finge verkställas, innan stadsplan för området blivit fastställd, ett så kraftigt verkande medel skapats till framtvingande av stadsplan inom städernas områden, att något ytterligare stadgandet liknande syfte knappast syntes av behovet påkallat. Det vore för övrigt icke uteslutet, att den föreslagna övergångsformen från mera lantliga bestämmelser till stadsplanebestämmelser i stället för att befordra skulle komma att fördröja övergången till stadsplan. I varje fall kunde de föreslagna utomplansbestämmelserna icke anses utgöra någon fullgod ersättning för stadgandet i stadsplanelagens 46 §. Detta stadgande hade i många städer bland andra Stockholm kommit till användning för stadens hela område utom stadsplanen eller väsentlig del därav, vilket ingalunda vore avsett att bliva fallet beträffande utomplansbestämmelser, om vilka kommittén i sitt betänkande \ tirade, att de borde givas allenast med mycken varsamhet och då synnerliga skäl därtill förelåge. Den olikhet, som i förevarande avseenden rådde mellan de båda stadgeförslagen, återspeglade en viss skiljaktighet mellan stadsplanelagskommitténs och bostadskommissionens uppfattning rörande behovet av byggnadskontroll inom städernas icke planlagda delar, sådan denna uppfattning givit sig till känna i betänkandena. Kommittén funne icke, att för sådant område i allmänhet påkallades annat än vissa elementära föreskrifter i byggnadsstadgan angående bebyggande för bostadsändamål. Skulle något därutöver finnas behövligt, kunde staden alltid i sådant hänseende anlita utomplansbestämmelser. Endast i senare fallet ansåge kommittén skäl kunna föreligga att jämväl tillämpa byggnadsordningen. Bostadskommissionen åter ansåge ett tämligen ensartat behov föreligga för alla stadssamhällen av föreskrifter för byggnadsverksambetens ordnande utom stadsplanen, och av samma skäl som varje dylikt samhälle i lag ålagts att med stadsplan reglera bebyggandet inom sitt område syntes det ock kommissionen böra åläggas samhället att tillämpa vissa i byggnadsstadgan intagna byggnadsföreskrifter för det icke planlagda området med i huvudsak enahanda syfte och innehåll som de särskilda föreskrifter, vilka för närvarande meddelades enligt 46 § i stadsplanelagen. Därutöver finge det stå samhället fritt att medelst byggnadsordning komplettera dessa föreskrifter. Det torde framgå av det sagda, att bostadskommissionens förslag närmare sammanfölle med stadsarkitektens uppfattning i denna fråga än fallet vore med stadsplanelagskommitténs. Till de anmärkningar mot detta senare, som redan framställts, kunde läggas ytterligare en. Under det behovet av förenk35—22523
lade metoder vid byggnadsförfattningarnas tillämpande gjorde sig starkt gällande, skulle kommitténs förslag verka i motsatt riktning. Att det relativt enkla' förfarandet enligt stadsplanelagens 46 § skulle upphöra, innebure ingen tillfredsställande kompensation. Även bostadskommissionens förslag lede i viss mån av samma fel. Kommissionen funne avskaffandet av sistnämnda förfarande innebära en rätt avsevärd förenkling, men bortsåge från det faktum, att tillämpandet av dylika bestämmelser i själva verket innebure den högsta grad av förenkling, som vara byggnadsförfattningar för närvarande kunde uppvisa. Inom de områden, där dylika, ofta -i ett fåtal punkter avfattade föreskrifter tillämpades, gällde dessa och inga andra. Fördelen härav kunde icke överskattas. Denna fördel skulle enligt "kommissionens förslag försvinna, då man måste räkna med att byggnadsordningarna komme att utöver och vid sidan av de generella bestämmelserna i byggnadsstadgan innefatta sådana, som betingades av lokala förhallanden. Én sådan splittring svntes dock icke behövlig. Kommissionen hade utgått från att det väsentliga av vad som erfordrades i fråga om byggnadsföreskrifter för städernas icke planlagda områden vore gemensamt för alla stadssamhällen och därav dragit den slutsatsen, att dessa föreskrifter borde tillhöra byggnadsstadgan i överensstämmelse med vad fallet vore eller ansetts böra vara för planlagda områden. Något hinder mot att till byggnadsordningarna överföra även dessa gemensamma bestämmelser och i byggnadsstadgan bibehålla allenast vad som erfordrades såsom direktiv i sådant avseende och alltså saknade praktisk användning vid själva bebyggandet eller vid bestämmelsernas direkta omsättande i praktiken, torde dock icke förefinnas. Kommissionen hade, med framhållande av att byggnadsordningarna enligt dess förslag skulle fastställas av Kungl. Maj:t, själv ansett det vara av underordnad betydelse, huruvida den erforderliga kompletteringen av de gemensamma bestämmelserna i byggnadsstadgan skedde genom tillämpning av stadsplanelagens 46 § eller genom byggnadsordningarna, men av praktiska skäl stannat vid de senare. Dessa kompletterande bestämmelser måste dock förutsättas vara av precis samma art som de gemensamma och fullt lika ingripande som dessa. Under sådana förhållanden torde inga berättigade invändningar kunna framställas mot den fördelning av bestämmelserna, som stadsarkitekten här ifrågasatt. Fördelen härav skulle bli, att alla för byggnadsverksamhetens direkta ordnande och övervakande utom stadsplanen erforderliga föreskrifter fortfarande skulle finnas samlade inom en enda författning, vilken lämpligen borde vara stadens byggnadsordning. Skillnaden mellan denna och nuvarande anordning vore endast den, att det hädanefter icke såsom nu skulle bero av städernas gottfinnande, huruvida byggnadsverksamheten inom deras icke planlagda delar skulle underkastas offentlig kontroll eller om den skulle lämnas fri, utan att sådan kontroll bleve i byggnadsstadgan påbjuden och grunderna för densamma bleve i byggnadsordningarna närmare angivna. 70 §.
Byggnadsrådet LiUjekvist: I förevarande paragraf klargjordes vad som begreppet »utomplansbestämmelser» avsåge att omfatta, och lämnades de anvisningar, som svnts erforderliga för bestämmelsernas utformande i praktiken. Utomplansbestämmelseinstitutet avhandlades i stadsplanelagsförslagets 7 §, och borde de i byggnadsstadgan föreslagna anvisningarna för vinnande av reda överföras till denna paragraf i stadsplanelagen. Beträffande utomplans-
275 bestämmelsernas behövlighet, därest byggnadsordningarnas giltighet utsträckts även till icke planlagt stadsområde, samt den omfattning och innebörd, de borde få, hade Lilljekvist vid granskning av nyssberörda 7 § i stadsplanelagen uttnlal sig, och finge han hänvisa härtill. 7 § avsåge att ersätta 41 § i 1907 ars stadsplanelag, vilken paragraf tillkom för att å områden, där byggnadsstadga och byggnadsordning ej vore gällande, förhindra okontrollerad byggnadsverksamhet. Bestämmelser, antagna enligt denna paragraf, hade i regel fatt byggnadsordnings karaktär, och torde därför, därest byggnadsordning utsträcktes att gälla även för stads icke planlagda områdesbestämmelserna komma till mindre användning. I de fall, där utomplansbestämmelserna avsåge markens användning för visst ändamål och sålunda ingrepe i markägarnes rätt att förfoga över sin mark, förelåge dock verkligt behov av utomplansbestämmelser. Lilljekvist hade förut gjort gällande, att bestämmelsernas användning borde kunna utsträckas att förhindra bebyggandet av mark, som vore nödvändig för gemensamma trafikbehov, sa att trygghet härför, åtminstone i viss utsträckning, kunde erhållas utan att expropriation behövde tillgripas annat än i vissa särskilda fall. Lilljekvist ansåge sålunda, att bestämmelserna i 70 § borde i sådant avseende kompletteras. På samma gång borde vissa föreskrifter av byggnadsordnings natur, som beträffande icke planlagda områden borde givas mer smidighet, undantagas. Först sedan förslag till byggnadsordning för icke planlagt stadsområde förelåge, kunde de särskilda bestämmelsernas omfattning avgöras. Svenska kommunalt ek ni skaföreningen: Börande föreningens uppfattning om behovet och lämpligheten av utomplansbestämmelser med den av föreningen avsedda innebörden hänvisades till vad därom under 7 § i förslaget till stadsplanelag yttrats. Byggnadsnämnden i Åskersund: Ehuruväl 70 § i förslaget till byggnadsstadga omnämnde utfartsvägar bland de bestämmelser, till vilka häns°yn vid uppgörande av förslag till planer för byggnadsomraden utom stadsplan skulle lagas, syntes dock i förslaget böra tydligen angivas, att i dylika utomplansbestämmelser borde upptagas reserverandet av områden för blivande trafikleder, enär eljest hänsynen till detta det allmännas behov torde bliva mindre väl tillgodosett, vilket kunde leda till obotliga skador i framtiden. Länsarkitekten i Kopparbergs län: Efter ordet »bostadsbyggnad» i tredje stycket borde inskjutas följande: -varvid tomtarealen i allmänhet ej hör göras mindre än 400 kvadratmeter». Denna areal vore av bostadskommissionen föreslagen och torde kunna anses som lämpligt minimum. Jämväl byggnadsnämnden i Säter har föreslagit ett tillägg till denna paragraf rörande minimistorlek av tomt, vilken ej borde få vara mindre än 400 kvm. 71 §• Svenska kommunaltekniska föreningen: Då utomplansbestämmelser icke avsåge att liksom stadsplan avgränsa vissa områden för bebyggande och andra för trafik etc, utan endast att i mera allmänna drag angiva markens utnyttjande och sättet för bebyggande, syntes de uppställda kraven på den karta,' som skulle åtfölja förslag till utomplansbestämmelser, vara onödigt stränga. Säkerligen kunde i många fall en översiktskarta av tämligen enkel beskaffenhet vara tillfyllest, och i varje fall syntes särskild beskrivning till karta vara obehövlig, i all synnerhet som sådan ej fordrades för stadsplan åtföl-
jande terrängkarta. Beskrivning över själva förslaget borde däremot vara obligatorisk. — Det föresloges följande lydelse: »Förslag till utomplansbestämmelser avses. Sådan karta — i befintligt skick och där så finnes erforderligt upptaga vägar, ägogränser tydliggöras. Till kartan beskrivning över förslaget.» Byggnadsrådet Lilljekvist: I likhet med kommunaltekniska föreningen ansåge' Lilljekvist de i denna paragraf uppställda fordringarna på kartmaterialet vara väl stränga. En översiktskarta torde i regel vara tillräcklig för att utvisa de områden, som i bestämmelserna berördes. Byggnadsstyrelsen borde dock äga befogenhet att i vissa fall, då bestämmelsernas art så krävde, infordra större karta, å vilka ägoområden m. m. tillfyllest klargjordes. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg hava såsom eget anförande framfört kommunaltekniska föreningens yttrande rörande denna paragraf. Byggnadsnämnden i Trollhättan: I förevarande paragraf stadgades, att torslag till utomplansbestämmelser skulle åtföljas av karta över det område, som förslaget avsåge, och fordrades, att å denna utmärktes vägar, ägogränser, byggnader, trädbestånd, vatten- och huvudsakliga höjdförhållanden. Dessa fordringar torde få anses vara onödigt stora, varför stadgandet borde ändras därhän att endast en översiktskarta över området fordrades, och skulle å kartan därjämte utmärkas gränserna för det område, som bestämmelserna avsåge. „ Bi/ggnadsnämnden i Borås: Fordringarna på den karta, som skulle attolja förslag till utomplansbestämmelser, nämligen att sådan karta skulle upptaga vägar, ägogränser, byggnader, trädbestånd, vatten- och ^ huvudsakliga höjdförhållanden, vore onödigt betungande; för sådant ändamål torde i allmänhet såsom hittills vara tillräckligt med allenast en översiktskarta, vara tydligt angåves gränserna för det område, bestämmelserna avsåge, åtminstone såvida samma bestämmelser icke innefattade områdets indelning för olika slags bebyggande. 73 §. Svenska kommunaltekniska föreningen: Här hade i fråga om byggnadslov uppdragits en bestämd gräns mellan sådant område, för vilket utomplansbestämmelser gällde, och annat område utom stadsplanen. För område av förstnämnda slag finge nybyggnad ej företagas utan byggnadsnämndens lov, under det att för annat område utom stadsplanen dylikt lov erfordrades blott då fråga vore om nybyggnad för bostadsändamål. Rent principiellt sett vore det önskvärt, att all byggnadsverksamhet inom landet, som hade till ändamål att bereda bostäder och arbetslokaler för människor, bleve underkastad viss officiell kontroll. Ett sådant önskemål torde emellertid för närvarande av flera orsaker ej kunna genomföras bl. a. pa grund av brist på lämpliga kontrollerande myndigheter. Inom städerna, som i sina byggnadsnämnder redan hade organ för dylik kontroll, borde däremot denna princip kunna genomföras. Det syntes därför föga motiverat ait begränsa nämndens kontroll å byggnadsverksamheten inom det från stadsplan och utomplansbestämmelser fria området till att omfatta endast nybyggnad för bostadsändamål. Även fabriksbyggnader, ja över huvud alla byggnader, där människor bodde eller arbetade, möjligen med undantag för jordbrukets, borde vara av nämnden godkända, innan de finge uppföras.
277 Enligt 70 § borde utomplansbestämmelser för ett område innehålla stadganden om bl. a. storlek av byggnadsplats, utfartsväg därifrån samt byggnads läge å densamma, eller med andra ord om vissa förhållanden, som intimt berörde de i området ingående fastigheternas gränser, delägarskap i vägar och rättsliga ställning i övrigt. Dessa rättsliga förhållanden kunde således ofta bli avgörande vid utomplansbestämmelsernas tillämpning och borde följaktligen vara att inhämta från officiella handlingar. Det borde därför i regel fordras, att ansökan om byggnadslov skulle åtföljas av i vederbörlig ordning upprättad karta. Paragrafen torde därför böra få ungefär följande lydelse: »Inom område byggnadsnämndens lov. Lag samma vare i fråga om nybyggnad inom annat område utom stadsplan, dock att sådant lov ej erfordras för ekonomibyggnad å jordbruksfastighet samt för mindre byggnad, som ej är avsedd till bostad eller arbetslokal. Ansökan om byggnadslov byggnadsritningar med situationsplan och tillhörande beskrivning återfå det ena, samt i vederbörlig ordning upprättad karta över byggnadsplatsen, utvisande dess storlek, gränser och utfartsväg. För ekonomibyggnad etc. — — — —.» Byggnadsrådet Lilljekvist: Skyldighet att vid byggnads uppförande å icke planlagt stadsområde söka byggnadslov borde föreligga oberoende av om för området gällde utomplansbestämmelser eller ej, och borde dylik skyldighet avse ej blott bostadsbyggnader utan även annat bebyggande. Då, såsom kommittén föreslagit, fordringar på ritningar för ekonomibyggnad å jordbruksfastighet kunde eftergivas, syntes vid övrigt bebyggande bestämmelsen vara befogad. Vid ansökan om byggnadslov borde biläggas karta, utvisande den tilltänkta byggnadens läge å området. Stadsarkitekten i Stockholm: För stadgandet i 73 §, att byggnadslov erfordrades endast för boningshus, hade kommittén enligt stadsarkitektens mening icke anfört några vägande skäl. Det läte i varje fall icke förena sig med stadsarkitektens förut uttalade uppfattning att, där samhället ägde medel lill byggnadsverksamhetens övervakande, dessa medel också borde användas i full utsträckning. Inom samma paragraf rådde oklarhet om vilka områden som åsyftades med de givna föreskrifterna beträffande byggnadslov. Undantagsstadgandet rörande ekonomibyggnad å jordbruksfastighet samt mindre byggnad, som ej vore avsedd till bostad, kunde endast åsyfta utomplansområde, vilket bort utsägas för undvikande av missförstånd. Länsstyrelsen i Kalmar län har förklarat sig instämma i vad kommunaltekniska föreningen rörande denna paragraf anfört. Länsstyrelsen i Gottlands län: Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida icke tillstånd till nybyggnad inom område, för vilket ej funnes stadsplan eller utomplansbestämmelser, borde fordras, utom för bostadsbyggnad, även för byggnad av sådant slag som fabriker och verkstäder. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg hava upptagit kommunaltekniska föreningens här återgivna anförande såsom eget yttrande. Byggnadsnämnden i Säter har föreslagit, att efter förevarande paragraf måtte tilläggas en ny rörande rättighet att inom vissa smärre städer uppföra byggnader för hysande av boskap.
278 75 §. Svenska kommunaltekniska föreningen: Dä stadgandena i denna paragraf borde hava sin plats i byggnadsordning, föresloges, att paragrafen gåves följande lydelse: »För prövning av ansökan om byggnadslov inom område, för vilket utomplansbestämmelser icke gälla, skola i byggnadsordning finnas intagna härför nödiga föreskrifter. Stadsarkitekten i Stockholm: De regler, som i 28 § uppställdes med avseende på nybyggnad och till vilka 74 § hänvisade i fråga om utomplansområde, vore av" så allmängiltig innebörd, att de mycket väl kunde tillämpas även för de mest lantliga områden inom städerna. Vad som för sådana områden stadgades i 75 § vore ett underbjudande av dessa minimifordringar, som syntes skäligen opåkallat. Undantagsstadgandet, som gåve byggnadsnämnden rätt att å sådant lantligt område medge större hushöjd än som svarade mot två våningar även för annan byggnad än sådan, som tillgodosåge »ett ändamål av allmän betydelse», öppnade dörren på vid gavel till ett bebyggande, som det borde vara byggnadsförfattningarnas sak att i första rummet förhindra. Effekten av den uttalade förutsättningen, att medgivandet lämnades endast då »synnerliga skäl» förelåge, vore allt för väl känd för att inge ens en skymt av förtroende till detta villkor såsom garanti mot missbruk. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Då inom vissa städer allmän väg förekomme i endast ringa utsträckning eller t. o. m. helt saknades, och då det för övrigt ej torde vara någon anledning att här skilja på allmän väg och andra för allmänt begagnande upplåtna vägar, föresloges att uttrycket allmän väg utbyttes mot väg. Som konsekvens av den av Samuelson och Södergren föreslagna ändringen i fråga om byggnadslov borde orden »byggnadens höjd» utbytas mot »bostadsbyggnads höjd». 76 §. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Jämväl i fråga om byggnad av tillfällig beskaffenhet inom stadsplan syntes byggnadsnämnden böra äga göra de eftergifter, som vore påkallade med hänsyn till byggnadens ändamål och kunde ske utan att sundheten och brandsäkerheten inom samhället därigenom äventyrades. Vid sådant förhållande borde paragrafen icke inrymmas under 5 kapitlet, vilket handlade om byggande utom stadsplan. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i (röteborg: Utan olägenhet borde för byggnad av tillfällig beskaffenhet kunna gälla samma regler inom stadens hela område, och borde på grund härav 36 § gälla såväl inom som utom stadsplan. Under hänvisande till uttalandet under 73 § om önskvärdheten av byggnadskontrollens utsträckande över hela stadsområdet föresloges även, att såväl 35 § i stadsplanelagskommitténs stadgeförslag angående granskning av byggnads hållfasthet som även 40—44 §§ i bostadskommissionens förslag innefattande utstakning och kontroll av byggnads rätta läge, byggnadsarbetes övervakande och ledning, försiktighetsmått vid byggnadsarbete samt byggnads underhåll mätte vinna tillämpning å hela stadsområdet.
279 I fråga om 5 kap. i dess helhet har av byggnadsnämnden i Arboga, med vilken stadsfullmäktige instämt, yttrats: Hänvisande till vad kommunaltekniska föreningen anfört angående här berörda förhållanden ville byggnadsnämnden ytterligare påpeka följande. För städer, däribland Arboga, med inom stadens jurisdiktion liggande områden, vilka, ehuru de nominellt utgjorde stadsområde, likväl i själva verket vore att betrakta på alldeles samma sätt som kringliggande landsbygd, torde det näppeligen få anses vara lämpligt att stadga sådana bestämmelser som de här föreslagna. De skulle bliva alldeles för betungande för dem, vilka på grund av en eller annan särskild omständighet ville slå sig ned på från stadens planlagda och tätt bebyggda område avlägsen plats för att under överkomliga villkor bygga sig ett eget hem. Nämnden ansåge därföre dessa bestämmelser böra utgå eller åtminstone högst väsentligt modifieras. Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört: Beträffande de i 5 kap. föreslagna föreskrifterna »om byggande utom stadsplan» hade länsstyrelsen allenast att anmärka, att det syntes väl strängt att fordra byggnadslov för hus till bostadsändamål även med avseende å område, där utomplansbestämmelser ej gällde. Det finge i fråga härom bemärkas, att till vissa städer hörde stora områden på landet, till och med hela med staden införlivade socknar eller sockendelar, vilka vore att hänföra till ren jordbruksbygd. Av motiven framginge, att avsikten vore att förhindra tillkomsten av stora bostadshus och hyreskaserner, avsedda för mänga familjer, och dylikt. Men föreskriften härom syntes böra och kunna avfattas så, att sådant hindrades, utan att bördan med sökande av byggnadslov med vad därtill hörde pålades det egentliga jordbruket även med avseende på bostadshus av än så enkel beskaffenhet.
Avdelning II.
Bestämmelser angående viss landsbygd. 6 KAP. Om stadsplanesamhällen. 77 och 78 §§. Byggnadsrådet Lilljekvist: I sin granskning av kommitténs förslag till stadsplanelag hade Lilljekvist beträffande 62 och 63 §§ i nämnda förslag, vilka innehölle bestämmelser om vilka samhällen på landet, som vore underkastade stadsplanelagen, framhållit såsom sin åsikt, att föreskrifterna rörande köpingar och munieipalsamhällen såsom varande att hänföra till stadsliknande samhällen helst borde överföras till lagens första avdelning under rubrik »stadsliknande samhällen på landsbygd». För undvikande av upprepande av de skäl, som Lilljekvist ansåge föreligga för en dylik överföring, ville Lilljekvist hänvisa till vad han där framhållit. Avdelning II skulle då omfatta all verklig landsbygd, som icke ännu fått samhälles karaktär, men där behov förelåge att bebyggandet ordnades efter viss plan. Denna avdelning skulle då omfatta i första hand vad som avhandlades i 7 kap. om byggnadsplaneområden.
280 Förste provinsialläkaren i Blekinge län har funnit önskvärt, att i sista stycket av 78 § efter orden »samhällets beslutande myndighet» tillades orden »och underställas Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning». Han ansåge nämligen, att ett val av samhällets beslutande myndighet icke lämnade tillräcklig säkerhet utan Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning. 7 KAP. Om byggnadsplaneområden. 82 §. Svenska teknologi'öreningen: I fråga om mark, som vore mindre tjänlig för bostadsändamål, hänvisades till vad föreningen yttrat beträffande 1 § i stadsplanelagen. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Under hänvisning' till vad som under 71 § anförts i fråga om beskrivning till karta för utomplansbestämmelser föresloges, att till punkt tre i denna paragraf lades orden »över förslaget». 83 §. Byggnadsrådet Lilljekvist: Beträffande den i 83 § angivna tid för anmärkningars ingivande hänvisades till vad som anförts rörande utställandet av stadsplaneförslag. Svenska teknologföreningen har i fråga om berörda tid för sin del gjort enahanda hänvisning. 84 §. Byggnadsrådet Lilljekvist: I fråga om kopia, som i 84 § omnämndes, gällde vad som anförts beträffande kopia av stadsplan. 88 §. Vattenfallsstyrelsen: I konsekvens med vad av vattenfallsstyrelsen anförts rörande fastställande av byggnadsordning för stadsplaneområde torde byggnadsordning för byggnadsplaneområde böra fastställas av Kungl. Maj:t i stället för, såsom här föreslagits, av byggnadsstyrelsen. Särskilt syntes detta böra gälla i de fall, då kronan vore markägare. Byggnadsrådet Lilljekvist: Beträffande i 88 § omförmälda utfärdande av byggnadsordning torde, därest byggnadsstadga (byggnadsordning) för landet upprättades, behov av sådan åtgärd ej förefinnas i samband med att förordnande om byggnadsplan visade sig behövligt. Svenska teknologf öreningen: Även i här förevarande fall borde enligt föreningens mening fastställandet av byggnadsordning uppdragas åt Kungl. Maj.-t. 89 §. Svenska teknologf öreningen: Här borde ytterligare understrykas vikten av att byggnadsfiskalen om möjligt vore i besittning av teknisk utbildning. Den
281 i 90 § 2 mom. anvisade utvägen att tillkalla sakkunnigt biträde torde endast i undantagsfall kunna anlitas. Bitningarna till byggnad, som här avsåges, torde böra förvaras hos Konungens befallningshavande. 90 §. Länsarkitekten i Kopparbergs län: I konsekvens med vad för byggnadsnämnd föreslagits torde till 1 mom. punkt 1) böra göras följande tillägg: »samt över dessa ärenden föra löpande förteckning — dagbok — med angivande av sitt beslut». Här må jämväl hänvisas till yttranden under 72 § i förslaget till stadsplanelag.
Avdelning III.
Allmänna bestämmelser. 92 §. (Se anföranden under 83 § i stadsplanelagsförslaget.) Svenska kommunaltekniska föreningens kommitterade: För att tveksamhet ej skulle rada därom att även ny byggnad av mera tillfällig art vore att hänföra till nybyggnadsbegreppet enligt föreliggande paragraf, kunde i paragrafens början efter orden »helt ny byggnad» följande tillägg lämpligen göras: »av bestående eller mera tillfällig art» . Under åberopande av vad under 83 § i stadsplanelagsförslaget anförts rörande begreppet nybyggnad och med framhållande av att kontroll och tillsyn over ett byggnadsföretag ingalunda borde betingas av dess relativa värde utan av dess konstruktiva art, dess omfattning och ändamål, hemställdes, att från den föreslagna paragrafen uteslötes sista delen, som började med »dock att därest sådan förändring» etc. Utöver detta yttrande har föreningen påpekat lämpligheten av att den gamla hotellstadgan liksom ock de under utarbetande varande garage-, och teaterstadgorna bringades, vad nybyggnadsbegreppet beträffade, i överensstämmelse med förslaget i förevarande paragraf. Byggnadsrådet Lilljekvist: Beträffande bestämmelsen om vad som vore till nybyggnad att hänföra, ville Lilljekvist hänvisa till vad han härom yttrat vid 83 § i kommitténs förslag till stadsplanelag samt 24 § i förslaget till byggnadsstadga, därvid jämförelse borde göras med hans yttrande under 20 I i stadsplanelagsförslaget. Svenska teknologf öreningen: Stadsplanelagskommittén hade i 83 § i förslaget till stadsplanelag uppdragit åt Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter om vilka byggnadsföretag, som vore att hänföra till nybyggnad. I anslutning härtill hade kommittén i byggnadsstadgans 92 § upptagit en definition å vad som vore att till nybyggnad hänföra. Denna definition anslöte sig till den 36 —32522
282 föreskrift, som nu gällde enligt kungl. kungörelsen den 18 januari 1908. Härvid hade jämväl bibehållits det i sagda kungörelse medgivna undantag avinnebörd, att förändringar av viss närmare angiven ringare omfattning i förhållande till byggnadens värde icke skulle betraktas såsom nybyggnad. Såväl överintendentsämbetet som bostadskommissionen hade erinrat, att denna nu gällande och av kommittén bibehållna anordning medförde, att nybyggnadsbegreppet erhölle en begränsning, som väl syntes lämplig dä det gällde att bedöma frågor om de ekonomiska verkningarna av en stadsplan, men däremot icke då fråga vore om skyldigheten att underkasta sig erforderlig tillsyn å nya byggnadsföretag. Denna brist syntes avhjälpas, om det undantag, som gällde nybyggnad av ringa omfattning, inskränktes till att gälla endast i fråga om stadsplanens verkningar. Definitionen å nybyggnad enligt byggnadsstadgan borde alltså innehålla endast följande: »Till nybyggnad är att hänföra ej blott uppförande av helt ny byggnad utan även till-, på- eller ombyggnad av befintlig byggnad, dess inredande, helt eller delvis, till väsentligen annat ändamål än det^ vartill byggnaden förut varit använd, så ock andra förändringar i avseende å byggnads inredning av den genomgripande beskaffenhet, att de kunna anses jämförliga med ombvggnad.» Därjämte skulle i stadsplanelagen intagas ett motsvarande stadgande, men med tillägg av det undantag, som, såsom ovan nämnts, här syntes väl på sin plats. . Stadsarkitekten i Stockholm: Beträffande stadgandet i 92 § hänvisades till vad som i detta ämne anförts under 24 §, varav följde, att sista delen »dock att» etc. enligt stadsarkitektens mening borde utgå och överföras till stadsplanelagen, där det i något omredigerad form föreslagits att ingå i 83 § i det föreliggande lagförslaget. Stadsfullmäktige i Kalmar: I fråga om bestämmelserna om vad som vore att hänföra till nybyggnad ville stadsfullmäktige framhålla önskvärdheten av att tydligare bestämmelser utfärdades härom, då erfarenheten givit vid handen att de kunde ge rum för olika tolkningar. Länsstyrelsen i Gottlands län: Då, även om förändring av en byggnad vore av ringa omfattning i förhållande till byggnadens värde, en dylik förändring, avseende exempelvis allenast fönsteranordning, kunde i hög grad förändra och kanske förvanska en bvggnads prägel, torde det, såsom kommunaltekniska föreningens kommitterade framhållit, vara önskligt att även smärre förändringar komme under byggnadsnämndens kontroll. Arkitekten Berglund, åberopad av magistraten och byggnadsnämnden i Kungsbacka: I de föreliggande förslagen vore under begreppet nybyggnad indraget snart sagt alla förekommande byggnadsarbeten. Om detta i de större staderna med sina utvecklade inspektionsorgan och mera krävande konstruktioner kunde vara nödvändigt, så erbjöde det i små städer med sin mångfald av uthus och byggnader av sekundär betydelse stora svårigheter, vartill komme att småstäderna i allmänhet saknade sakkunnigt tillsyningsorgan. Av denna anledning skulle det vara önskvärt, att det i byggnadsstadgan inrymdes en möjlighet att i ett samhälles byggnadsordning begränsa nybyggnadsbegreppet så att mera avsevärda förändringar kunde få företagas, för så vitt de ej ingrepe i gårdsrum, höjd, hållfasthet och arkitektur mot gata eller all- • män plats. . . Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stads ingenjören bodergren i Göteborg: Under åberopande av sin framställning under 83 § i stadsplane-
283 lagsförslaget och med framhållande av att kontroll och tillsyn över ett byggnadsföretag ingalunda borde betingas av dess värde i relation till annan byggnad, utan av dess konstruktion, omfattning och ändamål, föresloge Samuelson och Södergren att från den föreslagna paragrafen uteslötes sista delen, som började med »dock att, därest sådan förändring etc.» Då ordet nybyggnad innebure något olika begrepp i stadsplanelagen och i byggnadsstadgan, vore utan tvivel önskvärt om de olika begreppen kunde erhålla skilda uttryck, t. ex. »nybyggnad» i stadsplanelagen och »byggnadsföretag» i byggnadsstadgan. Länsarkitekten i Kopparbergs län: Slutmeningen »dock att, därest nybyggnad betraktas» borde utgå såsom skäligen svårtolkad. Bostadskommissionen hade också i sitt förslag, § 28, uteslutit denna mening, vilken aterfunnes i kungl. kungörelsen den 18 januari 1908 angående vad vid tilllämpning av lagen angående stadsplan och tomtindelning är att till nyby°gnad hänföra. Byggnadsnämnden i Säter har uttalat önskvärdheten av en förenkling av den i paragrafen intagna definition å vad som är att hänföra till nybyggnad. 93 §. Byggnadsnämnden i Uppsala: I de allmänna bestämmelserna om byggnadsarbetes ledning i 93 § syntes ett noggrannare preciserande av arbetsiedarens kompetens och ansvarsförpliktelser böra ske. Den praxis, att byggnadsnämnden vid större nybyggnader och mera omfattande ändringsarbeten påfordrade, att en av nämnden känd byggmästare iklädde sig ansvar för arbetets behöriga utförande, hade i allmänhet tillämpats, och bestämmelser därom hade i en del fall intagits i städernas byggnadsordningar. Det ville synas som om ett direktiv i denna riktning, angivande dels byggnadsarbetets beskaffenhet, dels de erforderliga kvalifikationerna hos arbetsledare och dels skyldighet för byggnadsnämnden att föra förteckning över godkända arbetsledare, borde inflikas i denna paragraf i byggnadsstadgan, på det att bestämmelser i dessa avseenden alltid måtte upptagas i byggnadsordningarna. (Se jämväl § 42 i bostadskommissionens byggnadsstadgeförslag.) 94 §. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: De här avsedda böter och viten skulle enligt förslaget tillfalla det samhälle, inom vilket förseelsen ägt rum. Emellertid torde vid tillämpning av bestämmelsen uttrycket samhälle lätteligen kunna föranleda tvekan, då detta begrepp vore rätt svävande. Därför torde det vara lämpligast, att i författningsrummet tydligen angåves, att dessa böter och viten skulle, därest förseelsen ägt rum inom ett stadsplanesamhälle, tillfalla detta, men i annat fall den kommun, inom vilken förseelsen timat. 96 §. Byggnadsrådet Lilljekvist: Beträffande överklagande av byggnadsstyrelsens beslut i ärende angående fastställelse å eller utförande av byggnadsordning hänvisades till vad Lilljekvist härom anfört vid 2 § av stadgeförslaget. Därmed borde även jämföras yttrandet vid 88 § i samma förslag om utfärdande av byggnadsordning.
284 Svenska kommunaltekniska föreningen: I överensstämmelse med vad föreniingen anfört vid 2 § rörande byggnadsstyrelsens befogenhet att fastställa byggnadsordning borde sista stycket av 2 mom. utgå. Enahanda erinran har framställts av vattenfallsstyrelsen samt stadsarkiteMen i Stockholm. Länsstyrelsen i Östergötlands län: Det erinrades, att i 96 § föreskrift meddelats rörande sättet för anförande av besvär mot byggnadsstyrelsens besllut i ärende angående fastställelse å eller utfärdande av byggnadsordning, men att motsvarande bestämmelse icke återfunnes i 97 § med avseende å diäri omförmälta, av byggnadsstyrelsen meddelade föreskrifter. Därest kommitténs avsikt vore, att mot sistberörda föreskrifter talan icke skulle få föras, torde detta böra uttryckligen angivas, då regeln eljest torde vara, att klagan fimge fullföljas till högsta administrativa instans mot varje av underordnad myndighet meddelat beslut, beträffande vilket annorlunda icke stadgats. 97 §. Byggnadsrådet Lilljekvist: Denna paragrafs 2 mom. innehölle de närmare föreskrifter, som klargjorde Konungens befallningshavandes ställning i dess egenskap av övervakande tillsyningsmyndighet över stadsplane- och byggnadsväsendet, i huvudsak motsvarande föreskrifterna i §" 49 i nu gällande byggnadsstadga. Som tillägg till 1 mom. i 97 § hade kommittén velat få den allmänna uppsikt, som byggnadsstyrelsen redan nu kunde anses utöva genom det inflytande, som stvrelsen hade å stadsplaneärendenas slutliga avgörande, i stadgan tydligt angiven. På samma gång kommittén ansett sig böra bibehålla Konungens befallningshavande ställning såsom närmaste uppsiktsmyndighet över byggnadsväsendet och givit den fylligare form åt stadgandet härom, som betingades av nutida krav, hade kommittén ansett en centralledning av och tillsyn över det samhälleliga bebyggandet vara ur flera synpunkter nödvändig. Pä samma gång som till byggnadsstyrelsen tänktes överfört prövningen av de olika samhällenas byggnadsordningar (eventuellt med fastställelsen förlagd till Kungl. Maj:t), hade det även synts kommittén lämpligt att åt byggnadsstyrelsen genom ett allmänt stadgande anvisa dess ställning som tillsyningsmyndighet över byggnadsväsendet i städer och stadsliknande samhällen. Med anledning av riksdagens skrivelse n:r 321 den 17 juni 1920, vari uttalats att, på grund av det nära sambandet mellan stadsplaneväsendet och stadsmätningar av olika slag, det borde tillkomma byggnadsstyrelsen att utöva uppsikt över städernas mätningsväsen, hade kommittén ansett lämpligt, att i 97 § intoges en allmänt hållen bestämmelse om byggnadsstyrelsens ställning jämväl i förevarande hänseende, där fråga ej vore'om förrättning enligt 6 kap. i lagen om fastighetsbildning i . stad eller enligt de för landsbygden gällande jorddelmngsförfattningar. Kommitténs förslag i först berörda avseende måste anses vara av största vikt och av behovet påkallat. Lika väl som i författningen Konungens befallningshavandes åliggande närmare angivits, syntes det Lilljekvist emellertid önskligt att detta även skedde beträffande byggnadsstyrelsens allmänna uppsikt i anslutning till för styrelsen gällande instruktion. Härvid torde även vara önskligt, att byggnadsstyrelsens och Konungens befallningshavandes ställning till varandra något uppklarades i dessa avseenden. Då båda myndigheterna på detta område i stort sett hade likartad uppgift och byggnadssty-
285 relsen även skulle äga att i hithörande ämnen meddela erforderliga föreskrifter, (modeller?) råd och anvisningar, borde även angivas på vad sätt dessa anvisningar skulle meddelas vederbörande ortsmyndigheter, huruvida det skulle ske genom befallningshavanden eller i vissa fall kunna ske direkt till orten o. s. v. Då byggnadsstyrelsens uppsiktsåliggande i många fall måste medföra skyldighet att åstadkomma rättelse, borde även klargöras vilka åtgärder som kunde åligga byggnadsstyrelsen, därest rättelse ej iakttoges. I kommitténs motiv till 1 § i stadsplanelagsförslaget framhölles, att föreskriften i denna paragraf att »för stads ordnande och bebyggande skall finnas stadsplan» samt att »i den mån stadens utveckling det påkallar, skall för del av stadens område, som ej är i stadsplan intagen, stadsplan uppgöras icke hade betydelse endast såsom en maning åt de kommunala myndigheterna, utan torde dessutom åt de offentliga myndigheterna, som hade att övervaka stadsplaneväsendet, Kungl. Maj:t, Konungens befallningshavande och byggnadsstyrelsen, giva en även formellt oomtvistlig rätt att med lämpliga medel påverka samhälle, som ådagalade försumlighet. Denna påverkan — sade kommittén — torde kunna i sista hand erhålla karaktär av ett från Kungl. Maj.t eller Konungens befallningshavande meddelat föreläggande för staden att vidtaga nödiga åtgärder. Här torde böra förtydligas i vad utsträckning byggnadsstyrelsen ägde rätt att »med lämpliga medel påverka samhälle», vilka medel som därvid styrelsen ägde använda samt, därest åtgärderna skulle utmynna i något föreläggande, anvisning om i vilka fall anhållan därom skulle göras till Kungl. Maj:t och i vilka fall till Konungens befallningshavande samt om styrelsen själv i vissa fall genom direkt hänvändelse till ort enkunde påfordra rättelse. Vid byggnadsstyrelsens inspektioner i samband med granskning av föreliggande stadsplaneärenden upptäcktes ofta förseelser mot gällande stadsplan och bestämmelser, i det gatumark blivit bebyggd, tillåtna hushöjder överskridits o. s. v. Byggnadsstyrelsens skyldighet och rätt att beivra dylika fall, där byggnadsnämnderna visat försumlighet vid eller bevisligen självrådigt medgivit sådant olagligt bebyggande, borde närmare angivas, så ock vilka åtgärder styrelsen därvid hade att vidtaga. Svenska kommunaltekniska föreningen: Sedan 1920 års riksdag i skrivelse till Konungen uttalat önskan om ytterligare utredning av frågan om städernas mätningsväsen, hade Kungl. Maj:t numera tillkallat sakkunniga för att i samråd med byggnadsstyrelsen taga hand om dylik utredning, som givetvis även komme att omfatta tillsynen och överinseendet över mätningsväsendet. Till följd härav borde med den slutliga redigeringen av denna paragraf anstå i avvaktan på utredningens resultat. Enahanda uttalande har gjorts av vattenfallsstyrelsen samt av förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg. Länsstyrelsen i Gottlands län: Då bestämmelser rörande mätningsväsendet för närvarande förefunnes i särskild författning och det, såsom stadsplanelagskommittén i sin motivering (sid. 326) framhölle, vore sannolikt att så även framdeles bleve fallet, torde det måhända ej vara behövligt att låta bestämmelser härom inflyta i byggnadsstadgan.
286 Övergångsbestämmelser. Vattenfallsstyrelsen: Därest man utginge från uppfattningen att detaljerade bestämmelser, anknutna till varje särskild stadsplan, skulle i huvudsak ersätta byggnadsstadgebestämmelserna rörande sättet för bebyggande — frånsett föreskrifter av mera allmän art till skydd för eldfara, sanitära vådor o. d. — syntes en flerårig övergångstid nödvändig. Utarbetande och granskning av dylika bestämmelser skulle eljest ej kunna medhinnas, åtminstone ej utan en forcering, som ingalunda bleve till gagn för saken. Någon avsevärd olägenhet av att under en mellantid låta nuvarande byggnadsstadga äga fortsatt giltighet torde knappast vara att befara, då kompletterande bestämmelser i mån av behov givetvis komme att successivt utfärdas. Svenska kommunaltekniska föreningens kommitterade: Varken stadsplanelagskommittén eller bostadskommissionen hade lämnat några direktiv för en lämplig övergång från den gamla byggnadsstadgan till den nya. Bostadskommissionen, som räknade med ett interimstillstånd, varunder förslagets nya bestämmelser rörande gård och byggnads läge å tomt samt byggnads höjd och antal våningar skulle gälla för kvarter, som ännu icke erhållit stadsplanebestämmelser i dessa avseenden, förutsatte dock, att en fördelning av det stadsplanelagda området ägde rum i fråga om de tre föreslagna byggnadssätten, sammanträngt, radstående och fristående, för vilka skilda bestämmelser i nu nämnda avseende föresloges. Föreningens kommitterade ville däremot förorda, att nu gällande byggnadsstadga i dessa delar måtte få oförändrad bestå, intill dess att stadsplanebestämmelser i full utsträckning blivit genomförda, då behovet av generella bestämmelser av denna art upphörde och bestämmelserna alltså kunde ur byggnadsstadgan avföras. Att med någon grad av säkerhet angiva en viss tidpunkt, inom vilken en sådan åtgärd kunde beräknas vara genomförd, vore knappast möjligt. Förslagsvis torde tiden fyra år kunna nämnas. 1 Ett övergångsstadgande av förslagsvis följande innehåll skulle alltså erfordras: »Denna stadga skall lända till efterrättelse från och med den , dock att vad som stadgas i 00—00 §§ (närmast motsvarande 23—28 §§ i nu gällande stadga) skall gälla allenast intill dess att för byggnadskvarter blivit fastställda erforderliga stadsplanebcstämmelser i avseende å gård och byggnads läge samt byggnads höjd och antal våningar, skolande dylika bestämmelser vara av stadsfullmäktige antagna före den — — — —.» Till förekommande av att arbetet med stadsplanebestämmelsers genomförande allt för mycket stördes eller försvårades genom ett utnyttjande i spekulationssyfte av den nödvändiga tidsfristen för dess utförande, torde slutligen det av stadsplanelagskommittén föreslagna övergångsstadgandet rörande byggnadslov, som vid den nya byggnadsstadgans ikraftträdande redan blivit meddelade, böra erhålla följande kompletterade innehåll: »Har, före denna stadgas ikraftträdande, i vederbörlig ordning ingivits ansökan om byggnadslov, må denna ansökan behandlas enligt hittills gällande byggnadsstadga. Sålunda meddelat byggnadslov så ock byggnadslov, som meddelats efter denna stadgas ikraftträdande och som avse gårds och byggnads läge, byggnads höjd eller antal våningar, vare förfallet, om arbetet ej i väsentliga delar påbörjats, innan stadsplanebestämmelser i dessa avseenden blivit för kvarteret fastställda.» 1
Jfr yttrande å sid. 301—303.
287 Stadsarkitekten i Stockholm har i denna del avgivit ett yttrande av enahanda innehåll som kommunaltekniska föreningens här ovan återgivna. Byggnadsrådet Lilljekvist: Kommunaltekniska föreningen påpekade i sitt utlåtande, att varken stadsplanekommittén eller bostadskommissionen lämnat något direktiv för en lämplig övergång från den gamla byggnadsstadgan till den nya. Beträffande det interimstillstånd i fråga om föreskrifter, som skulle uppstå för kvarter, som ännu icke erhållit stadsplanebestämmelser, under liden till dess dylika bestämmelser hunnit antagas, hade föreningen föreslagit, att den nuvarande stadgans föreskrifter om gård, byggnadshöjd m. m. skulle iiga giltighet. Lilljekvists avvikande åsikt härom framginge av hans utlåtande vid §§ 45—62 i bostadskommissionens förslag (om sätt för bebyggandet) och de interimsföreskrifter 1, 2 och 3, som han där föreslagit. Såsom sista moment i sitt stadgeförslag gjorde stadsplanelagskommittén gällande att, om ansökan om byggnadslov eller annat tillstånd ingivits före den nya stadgans trädande i kraft, borde densamma prövas efter äldre stadgan. Vad anginge giltighetstiden för byggnadslov, ansåge kommittén naturligt, att denna tid vore att räkna efter äldre bestämmelser för byggnadslov, som meddelats före den nya byggnadsstadgans ikraftträdande, d. v. s. 5 år, varför kommittén ej ansett bestämmelse härom nödig. Beträffande denna detalj ville Lilljekvist hänvisa till sitt yttrande över 38 § i kommitténs stadgeförslag, där byggnadslovs giltighet i vissa fall föresloges ändrad till 3 år. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: För att den nya byggnadsstadgan skulle kunna i alla delar tilllämpas för stad i dess helhet fordrades, såsom förut framhållits, att stadsplanebestämmelser med avseende å gård och byggnads läge å tomten, byggnads höjd och antalet våningar blivit fastställda för samtliga byggnadskvarter inom stadsplanen. Så snart ett byggnadskvarter fått dylika bestämmelser fastställda, kunde den nya stadgan tillämpas. Till dess så skett måste emellertid nuvarande byggnadsstadga lända till efterrättelse beträffande de rent tekniska anordningarna vid bebyggandet. För att ej göra övergångstidens längd allt för mycket beroende av samhällets eget gottfinnande borde bestämmas viss tid, inom vilken stadsplanebestämmelserna skulle vara antagna. Som lämplig tid föresloges fyra år, eller två år längre tid än i 3 § föreslagits för omarbetande av byggnadsordningarna. Följande lydelse föresloges: »1. Denna stadga skall träda i kraft den 1 januari 192 , dock att byggnadsnämnden och byggnadsfiskalen enligt stadgan skola utses så tidigt, att de nämnda dag kunna träda i utövning av sina åligganden; samt att vad som stadgas i 00—00 §§ ej skall gälla innan för byggnadskvarter blivit fastställda stadsplanebestämmelser i avseende å gård och byggnads läge å tomten, byggnads höjd och antalet våningar, skolande dylika bestämmelser vara av stadsfullmäktige antagna före den 1 januari 192 . 2. Genom — upphävda bestämmelser. 3. Har före denna stadgas ikraftträdande — — — — enligt sistnämnda stadga, som även skall tillämpas beträffande gård och byggnads läge å tomten, byggnads höjd och antalet våningar och vad därmed kan hava samband intill dess stadsplanebestämmelser, som under 1. sagts, blivit fastställda.»
288 Bostadskommissionens förslag till
Byggnadsstadga. KAP. 1.
Om särskild tillsyn å vissa orters byggnadsväsen samt om de myndigheter, som denna tillsyn åligger. Stadgans tillämpningsområde. § I-
Om byggnadsordning.
§3. Byggnadsnämnden i Malmköping: Enligt nu gällande byggnadsstadga skulle samhällenas byggnadsordningar och ändringar däri granskas och fastställas av vederbörande länsstyrelse; enligt det föreliggande förslaget skulle denna angelägenhet komma att överflyttas på Kungl. Maj:t. De skäl, som anförts för en dylik ändring, verkade icke fullt övertygande. Den nu gällande ordningen för dylika ärendens behandling torde icke kunna frånkännas vissa fördelar, vadan byggnadsnämnden ansåge, att den föreslagna ändringen icke borde komma till stånd. Stadsfullmäktige i Mjölby: Börande städernas byggnadsordningar hade av bostadskommissionen föreslagits, att desamma skulle av Kungl. Maj:t prövas och fastställas. Därest någon förändring i hittills gällande bestämmelser komme att ske, ansåge stadsfullmäktige i likhet med stadsplanelagskommittén, att fastställelse av byggnadsordningar borde kunna ske genom byggnadsstyrelsen. Byggnadsnämnden i Koskullskulle har beträffande paragrafens mom. 3 anmärkt, att det i fråga om smärre platser syntes tillfyllest att kungörelse intages »i någon eller några» av de omförmälda tidningarna.
289 Om byggnadsnämnd och byggnadsfiskal.
§4. Stadsfullmäktige i Mjölby: För kontrollen å byggnadsplaneområden (s. k. bondplan) hade föreslagits ett tillsyningsorgan, nämligen byggnadsfiskal. Stadsfullmäktige ville ifrågasätta, huruvida det vore nödigt att för denna kontroll skapa detta nya organ med sina kostnader, även om dessa till en början beräknades att icke bliva av så betungande art. Det borde även å dessa områden, lika så väl som å stadsplanesamhällen på landet, kunna uppbringas byggnadsnämnder, som utövade denna kontroll. Särskilt med den sakkunniga hjälp, som genom länsarkitekters anställande borde kunna stå till buds för de mindre sakkunniga byggnadsnämnderna, syntes det vara obehövligt med förslaget om byggnadsfiskaler. §5. Byggnadsnämnden i Koskullskulle har beträffande sista punkten i paragrafens mom. 2 anmärkt, att forntuleringen »det åligger ortens beslutande myndighet» etc. vore väl kategorisk.
§7. Förste provinsialläkaren i Stockholms län: Beträffande sammansättningen av byggnadsnämnd vore kommissionens förslag bättre än kommitténs i vad anginge den hygieniska sakkunniges tillsättande. Att endast uppställa fordran på »läkare» gåve ingen garanti för att kunskap i sanitära frågor i den grad, som här behövdes, förefunnes. Förste provinsialläkaren i Uppsala län: Beträffande byggnadsnämnds sammansättning skulle enligt bostadskommissionens förslag hälsovårdsnämndens bostadshygieniska tjänstebiträde, där sådan läkare funnes, vara självskriven ledamot. Detsamma gällde, när läkare, som nyss nämnts, ej funnes. Endast om flera sådana läkare funnes eller om tvärtom ingen sådan funnes, skulle hälsovårdsnämnden utse läkareledamot i byggnadsnämnden. Stadsplanelagskommittén nöjde sig med att föreslå, att hälsovårdsnämnden skulle välja en ledamot av byggnadsnämnden jämte hans suppleant, båda såvitt möjligt läkare. Stadsplanelagskommitténs förslag syntes fullt tillräckligt betryggande för de hygieniska kravens tillgodoseende. Endast inom ett fåtal städer komme att finnas särskild läkare-bostadsinspektör eller dylikt, och man torde kunna förutsätta, att hälsovårdsnämnderna under alla förhållanden skulle välja den lämpligaste och i bostadshygien mest erfarna läkare, som funnes att tillgå, till ledamot av byggnadsnämnden. Förste provinsialläkaren i Kalmar län: Kommissionen hade (till skillnad från kommitterade) sökt åstadkomma nödig samverkan mellan de kommunala byggnads- och hälsovårdsmyndigheterna, vilket, som kommissionen sade, »utgör en oundgänglig förutsättning för de hygieniska synpunkternas behöriga beaktande vid den lokala ledningen av stadssamhällens bebyggande». I § 7 mom. 1 stadgades sålunda, att en av byggnadsnämndens ledamöter skulle vara i hälsovårdsärenden kunnig. Enligt § 9 mom. 3 skulle denne ledamot deltaga i sådan besiktning, som omförmäldes i § 41 mom. 4, och enligt § 9 mom. 4 skulle han därvid äga särskild befogenhet. Kommissionen hade 37—22523.
290 emellertid själv framhållit, att, när ett hus stode färdigt, möjligheterna till ett verksamt inskridande för begångna felaktigheters avhjälpande vanligen vore försuttna. Det syntes då vara angeläget att tillse, att den i hälsovårdsärenden kunnige ledamoten verkligen och från början komme att bevaka de hygieniska intressena, och att det följaktligen borde stadgas, att sagda ledamot skulle vara närvarande, då byggnadslov meddelades, eller, om han därtill skulle vara förhindrad, att han, innan byggnadslov meddelades, finge taga del av ansökningshandlingarna och däröver avgiva yttrande. Förste provinsialläkaren i Gottlands län: I § 7 mom. 2 stode, bland annat, att suppleant för läkare, som vore självskriven ledamot av byggnadsnämnden, skulle utses av hälsovårdsnämnden. Då det vore av vikt, att bostadshygienen alltid och så mycket som möjligt tillgodosåges, vore önskligt att till nämnda punkt gjordes följande tillägg: »och bör så vitt möjligt även denne vara läkare». Förste provinsialläkaren i Blekinge län: Då hälsovårdsnämnden utsåge annan lämplig person än läkare, borde ett dylikt val prövas av Konungens befallningshavande efter förste provinsialläkarens hörande. Denne ledamot finge nämligen ett stort inflytande i byggnadsnämnden; han skulle vara närvarande vid besiktning, som omförmäldes i § 41 mom. 4, o.ch vid byggnads slutbesiktning, varom förmäldes i § 10 mom. 2. Han benämndes i § 9 mom. 4 andra stycket »den i hälsovårdsärenden kunnige ledamoten», och det förutsattes, att han skulle kunna förstå »att påkalla viss åtgärd», som kunde tillmätas så stor betydelse, att han skulle anmäla det till protokollet för att påyrka Konungens befallningshavandes särskilda prövning. Förste provinsialläkaren i Malmöhus län: Där flera tjänsteläkare vore anställda borde den, som handhade samhällshygienen, vara självskriven ledamot av byggnadsnämnden. Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län: Uttrycket »hälsovårdsnämndens bostadshygieniska tjänstebiträde» vore ganska oegentligt, då därmed i regel torde avses den tjänsteläkare, som vore självskriven ledamot i hälsovårdsnämnden. I städer, som tillhörde landsdistrikt, borde det vara provinsialläkaren. Förste stadsläkaren i Stockholm: Det vore tveksamt, huruvida det skulle vara obetingat lämpligt, att hälsovårdsnämndens bostadshygieniska biträde ovillkorligen skulle vara den hygieniskt sakkunnige ledamoten i byggnadsärenden. Det kunde ju tänkas, att en väl rutinerad bostadsinspektör bleve antagen till stadsläkare och den förstnämnda befattningen besattes med en ny och oerfaren innehavare. Enligt förslaget skulle då stadsläkaren ovillkorligen avträda ur byggnadsnämnden och ersättas med en skäligen oerfaren kraft. Till förekommande härav vore bättre, att hälsovårdsnämnd finge rätt att till sådan ledamot utse antingen den ena eller den andra. Byggnadsnämnden i Malmköping har ansett det i § 7 mom. 2 föreslagna antal suppleanter onödigt stort. Stadsfullmäktige i Vadstena: Mera bestämda föreskrifter än de föreliggande vore behövliga angående ansvaret för handhavandet av byggnadsnämnderna påkommande verksamhet. I mindre städer torde det oftast vara så, att magistratens eller stadsstyrelsens ordförande vore den enda lagfarne ledamoten, varför det lämpligen borde ingå i hans tjänsteåliggande att under ämbetsansvar också vara byggnadsnämndens ordförande. Det kunde nämligen vara mycket svårt i ett litet samhälle att få lämplig ordförande i byggnadsnämnden, där så många frågor av rent juridisk art mötte, och en självskrivenhet i detta
291 fall för borgmästaren skulle säkerligen vara av stort värde för samhället. Tiden räckte helt visst också till för en småstadsborgmästare att såsom ordförande leda byggnadsnämndens arbete och ombesörja dess skrivelser. Mom. 2 i § 7 av bostadskommissionens förslag ansåge stadsfullmäktige alltså lämpligen böra få följande lydelse: »Av byggnadsnämndens övriga ledamöter skall — där sådana finnas, att vara nämndens ordförande under tjänsteansvar.» Och i § 9 mom. 1 skulle då första punkten omredigeras sålunda: »Byggnadsnämnden utser inom sig vice ordförande för ett år i sänder. Äro både — för tillfället.»; samt mom. 5 i samma § 9: »Vid nämndens sammanträde skall genom ordförandens försorg och pä hans ansvar föras protokoll, vars riktighet granskning.» Stadsfullmäktige i Mjölby: I fråga om byggnadsnämndernas sammansättning vore föreslaget, att antalet ledamöter skulle vara minst fem och kunna genom föreskrift i byggnadsordningen höjas till sju. Den nuvarande bestämmelsen föreskreve såsom minimiantal tre ledamöter. Anledningen härtill syntes vara, att kommittén velat i byggnadsnämnden inrymma en speciell representant för hälsovården. Det senare vore givetvis ett viktigt skäl, men stadsfullmäktige ville ifrågasätta, huruvida icke detta kunde nås även genom den nuvarande bestämmelsen om tre ledamöter i byggnadsnämnd. I hälsovårdsstadgan föreskreves såsom självskriven ledamot i hälsovårdsnämnd polismästaren eller den ledamot av magistraten, som förestode stadens polis. Genom sistnämnda bestämmelse komme såsom regel i de mindre städerna magistratens eller stadsstyrelsens ordförande att ingå i hälsovårdsnämnden, och då kunde samma bestämmelse inryckas i byggnadsstadgan, varigenom ett fast samband funnes mellan dessa nämnder. Visserligen bleve då icke en läkare ledamot i byggnadsnämnden, men för de mindre städerna torde det vara tillräckligt, att ett fastare samarbete åstadkommes, och samtidigt vore det då möjligt att de städer, som önskade bibehålla det mindre antalet ledamöter i byggnadsnämnden, kunde få göra detta. Önskvärt vore alltså, om antalet fastställdes till minst tre och högst sju ledamöter i byggnadsnämnd. Stadsfullmäktige i Örebro: I § 7 mom. 4 föreskreves, att länsarkitekt ävensom vederbörande förste provinsialläkare, provinsial- eller extra provinsialläkare skulle äga, även om de icke vore ledamöter av byggnadsnämnden, att. närvara vid dess sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten samt att, där de så önskade, få sin mening till protokollet antecknad. Då enligt mom. 1 av samma § en av byggnadsnämndens ledamöter skulle vara i hälsovårdsärenden kunnig samt vara »den läkare, som är hälsovårdsnämndens bostadshygieniska tjänstebiträde» eller ock stadsläkaren, samt då byggnadsnämnden i allmänhet hade särskild byggnadstekniskt sakkunnig tjänsteman att tillgå, torde det vara onödigt att i stad, där dylika sakkunniga funnes, länsarkitekt eller provinsialläkare närvore vid byggnadsnämndens sammanträden. Stadsfullmäktige i Luleå: Det vore ett oavvisligt krav, att i byggnadsnämnden jämväl insattes person eller personer, vilka kunde sägas »äga känsla för enhetlighet och skönhet, evad det rör byggnadsverksamheten». Även om det på en del platser kunde uppstå svårigheter att erhålla dylika kompetenta krafter, torde detta dock icke bliva fallet inom större eller medelstora samhällen. Genom en utökning av nämnden i berörda riktning komme även de under senare åren tillsatta skönhetsråden och stadsvårdsnämnderna att bliva överflödiga.
292 §8. Förste provinsialläkaren i Blekinge län: Det borde stadgas, att en kvinna alltid skall vara ledamot av byggnadsnämnden. Vid granskning av ritningar till ett hems inredning kunde genom ett duktigt kvinnligt inflytande fel undvikas, som eljest under åratal förbittrade trevnaden i ett hem. Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län har funnit det fördelaktigt att det uttryckligen nämndes, att kvinnor kunde vara ledamöter och att även gift kvinna kunde vara ledamot. Byggnadsnämnden i Lidköping, med vilken stadsfullmäktige och magistraten instämt, har ansett att stadgandet i § 8 mom. 2 d) borde helt utgå. Byggnadsnämnden i Koskullskulle har föreslagit stadgande därom att person vid 67 års ålder väl skulle vara valbar till ledamot i byggnadsnämnd, men äga rätt att avsäga sig uppdraget. § 9 (jfr 7 §). Förste provinsialläkaren i Blekinge län (betr. mom. 2): Bestämmelse borde införas, att vid kallelse till sammanträden mellan ordinarie sammanträden ärendet skulle uppgivas. Detta skulle medföra en viss säkerhet för att ej sammankallande skedde i onödan. Byggnadsnämnden i Malmköping: I § 9 mom. 2 föreslagna bestämmelser, att byggnadsnämnd skulle sammanträda minst en gång i månaden samt dag och tid för nämndens ordinarie sammanträden annonseras i ortstidning, torde få anses olämpliga för mindre samhällen. Byggnadsnämnden i Lund, med vilken stadsfullmäktige förenat sig: Enligt § 9 mom. 2 ägde jämväl länsarkitekt påkalla sammanträde med byggnadsnämnd. Nämnden funne det ej lämpligt, att denna tjänsteman skulle erhålla sådan befogenhet och ej heller behövligt, då han vore Konungens befallningshavandes sakkunniga biträde och möjlighet för honom således förefunnes att, om han så funne önskvärt, genom Konungens befallningshavande få sammanträde med byggnadsnämnd till stånd. Nämnden föreställde sig alltså, att ur denna paragraf och moment ordet »länsarkitekt» borde utgå. Stadsfullmäktige i Luleå: Stadsfullmäktige ville framhålla vikten av att i byggnadsnämndernas instruktioner intoges bestämmelser för åvägabringande av ett intimt samarbete mellan nämnd och vederbörande lärsarkitekt i frågor av hithörande art, synnerligast i Norrland, där tillgång på sakkunniga personer å detta område vore synnerligen minimal. Byggnadsnämnden i Koskullskulle har framhållit, att föreskriften om kungörelses angående byggnadsnämnds sammanträde införande »i den eller de tidningar » kunde vara väl betungande för små samhällen. (Jfr § 3). § IL Stadsfullmäktige i Örebro: Föreskriften om att vid tillsättande av stadsarkitekt eller motsvarande tjänsteman eller av stadsplanetekniker ansökningshandlingarna skulle insändas till byggnadsstyrelsen för inhämtande av upplysningar rörande de sökandes kompetens syntes icke vara av behovet påkallad; stadsfullmäktige, vilka väl vanligen tillsatte dessa tjänstemän, torde nämligen, såsom vore fallet vid tillsättande av byggnadschef, stadsingenjör, ra. fl., kunna själva bedöma de sökandes kompetens och lämplighet.
293 Om Konungens befallningshavande och om länsarkitekt. §§ 13 och 14. Förste provinsialläkaren i Blekinge län: Förslaget beträffande länsarkitektsämbetet vore väl motiverat och borde genomföras i stor utsträckning, även om det icke behövdes en länsarkitekt för varje län. Enligt förste provinsialläkarens mening skulle det bliva en så stor fördel för rikets landsting, att dessa borde bidraga till avlönandet av denna nya tjänsteman. Inom Blekinge län t. ex. hade ett större lasarettsbygge pågått nu ett par år. Att man måste vända sig till arkitekt långt utanför länets gräns vore ju intet att anmärka mot, då man ju vid ritningens uppgörande toge endast det bästa. Men att man måste vända sig lika långt för nödig kontroll m. m. fördyrade ju i onödigt hög grad landstingets utgifter; och i följd av avståndet vore det ju uteslutet, att den kontrollerande myndigheten kunde göra sig lika bra gällande. Vore en länsarkitekt till finnandes, hade åtminstone detta län kunnat göra en ej obetydlig besparing häri. Och under de närmaste årens lopp torde det bliva många landsting, som finge tillfälle att göra samma erfarenhet. Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län: Ett avgjort framsteg vore länsarkitektsinstitutionen, som säkerligen komme att verka synnerligen fördelaktigt. I likhet med kommissionen ansåge förste provinsialläkaren, att en länsarkitekt borde erhålla goda villkor; det föresloges förste provinsialläkares löneförmåner. Med det ringa anslag, som riksdagen beviljat, kunde hans intresse för arbetet ej bli stort. Kanske kunde landstingen förmås att bidraga till avlöningen. Byggnadsnämnden i Katrineholm: Enl. § 14 mom. 2 hade länsarkitekt befogenhet att hemställa om förnyad prövning av ett av vederbörande i laga ordning fattat beslut. För undvikande av dels ärendets fördröjande och dels upphävandet av ett tidigare fattat beslut vore önskvärt, om mom. 2 finge följande lydelse: »Finner länsarkitekt sig icke kunna tillstyrka fastställelse i oförändrat skick av kommunalt beslut i ärende, som tillhör hans befattning, äger han, såvida han icke tidigare av vederbörande myndigheter blivit anmodad giva de upplysningar, vilka vid ärendets förarbete kunna varit av behovet påkallade, att hos vederbörande hemställa om förnyad prövning av beslutet.» Med denna formulering skulle helt säkert ett intimare samarbete kunna åstadkommas mellan länsarkitekter och kommunala myndigheter.
KAP. 2.
Om byggnadsverksamhetens ordnande inom stadsplan. Om grunderna för stadsplan. § 17Byggnadsnämnden i Katrineholm: Det torde kunna ifrågasättas lämpligheten av att i byggnadsordning, som väl närmast angåve vad byggnadsnämnden hade att övervaka, införa bestämmelser om gatas anläggning och underhåll,
294 vilket i första hand ålåge drätselkammaren eller stadsingenjören. Helt säkert komme denna punkt att förorsaka tvistigheter mellan byggnadsnämnden och den myndighet, som handhade stadens allmänna arbeten. § 18. Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län: I denna paragraf föreskreves, att särskild plan för avloppsvattnets avledande skulle antagas, innan område finge bebyggas. Detta vore givetvis i sin ordning, men borde det liksom i hälsovårdsstadgans § 16 ha stått »underjordisk avloppsledning». Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län har föreslagit, att i mom. 2 ordet »otjänligt» bleve utbytt mot orden »mindre tjänligt». Byggnadsnämnden i Katrineholm: Det vore önskvärt, om mom. 1 bleve kompletterat med följande: »I byggnadsordning må upptagas av hälsovårdsnämnden antagna bestämmelser beträffande anordnande av W. C , ventilation och hygieniska anordningar i allmänhet vid byggnader.» Byggnadsnämnden i Lidköping, med vilken stadsfullmäktige och magistraten förenat sig: I slutet av sista meningen av mom. 1 borde efter ordet »bebyggandet» inflikas orden »kvarter efter kvarter». Om stadsplanekarta. § 22. Byggnadsnämnden i Tumba: Beträffande byggnadsstadgan vore § 22 i vad det gällde municipalsamhällen och andra enklare samhällen och särskilt dem bland dessa, vilkas bevillningskronor närmats och uppginge till tvåsiffriga tal, allt för rigoröst avfattad. Det hemställdes därför, att undantag gjordes för förberörda samhällen beträffande stadsplaneområdets nivåomläggning så till vida, att i enlighet med motsvarande bestämmelser i nu gällande stadga höjdlägena endast angåves i gatukorsningar och stigningar å gata dels genom särskild profilkarta och dels medelst siffror å plankartan. Byggnadsnämnden i Lund, med vilken stadsfullmäktige instämt. Beträffande bestämmelsen i andra stycket av § 22 angående gatuhöjd m. m. funne nämnden, då det torde vara regel att vid gatas utläggning ändringar av å fastställd stadsplan angivna höjder måste göras, önskvärt att paragrafen så avfattades, att möjlighet till sådan ändring inom vissa gränser bereddes utan att hfirå skulle behöva sökas ny fastställelse. Nämnden ansåge sig icke i detta stycke kunna avgiva förslag till formulering. Då vidare uppgörande av profilritningar medförde såväl stort besvär som kostnader, ansåge nämnden sådana ritningar böra krävas endast då så vore oundgängligen nödvändigt. I sådant syfte ansåge nämnden önskvärt, att i tredje punkten av nämnda stycke efter orden »buktiga linjer» fogades orden »och äro terrängförhållandena särskilt svåra». Om behandlingen av förslag till stadsplan. § 23. Byggnadsnämnden i Koskullskulle har beträffande denna paragraf framställt samma anmärkning som vid § 9.
295 Om tomtindelning. § 25. Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund: I förevarande paragraf torde lämpligen, för upplysning, efter uttrycket »särskilt stadgat» tilläggas orden »i lagen om fastighetsbildning i stad». Om byggnadslov. § 28. Byggnadsnämnden i Katrineholm: Det torde vara lämpligt att i mom. 2 införa en kompletterande punkt, nämligen »d) uppgift på den ansvarige ledaren för arbetets ändamålsenliga utförande enligt ritningarna». Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Lidköping hava beträffande sista stycket av mom. 2 i denna paragraf hänvisat till sitt yttrande vid 25 § i stadsplanelagskommitténs förslag till byggnadsstadga. § 29. Byggnadsnämnden i Lund: I förevarande paragraf torde lämpligen uttrycket »uppsättande av skyltar» ändras till »anbringandet av skyltar». På samma gång denna paragraf måste anses alltför detaljerad och upptaga mindre väsentliga saker, saknades andra efter nämndens mening betydelsefullare, såsom t. ex. förändring av en lägenhets inredning utan att detta innefattade delning eller sammanslagning, förändring av rökgångar eller eldstäder, uppsättande av staket mot gata, utförande av byggnadsarbete överhuvud, som kunde inverka på stadsbilden, eller läggande å tomt av från gata synligt upplag, som ej vore av endast tillfällig art. Denna paragraf torde enligt nämndens mening i sin ingress böra avfattas mera kollektivt och först därefter en del viktigare detaljbestämmelser anföras. Bestämmelsen, att byggnadsnämnds tillstånd skulle inhämtas för »förändring av fasads färg», torde böra begränsas till fall, då förändringen avsåge en betydande avvikelse från byggnadens förutvarande färg eller skulle medföra störande inverkan på stadsbilden. Därest fjärde stycket angående förändring av byggnad eller del därav skulle kvarstå, torde bestämmelsen böra så formuleras, att den endast avsåge fall, då den nya användningen påkallade förändring av byggnadens konstruktion eller inredning. Stadsfullmäktige i Lund hava instämt i byggnadsnämndens yttrande med den jämkning, att föreskriften om byggnadslov för förändring av fasads färg förordades bliva begränsad till fall, då förändringen avsåge en betydande avvikelse från byggnadens förutvarande färg eller skulle medföra störande inverkan på byggnadens utseende, varjämte stadsfullmäktige ville framhålla önskvärdheten av lagstiftning för reglering av rättsförhållandena mellan ägarna till fastigheter, som gränsade intill varandra, för det fall att byggnadsåtgärd å ena fastigheten krävde förstärkning eller omläggning av grunden till i gränsen belägen byggnad å den andra fastigheten.
296 Om prövning av ansökan om byggnadslov. § 33. Stadsstyrelsen i Boden: Beträffande bestämmelsen om tid för byggnadsnämnden att avgiva beslut syntes denna tidrymd vara väl så drygt tilltagen. Stadsstyrelsen ansåge att en tidrymd av intill fyrtiofem dagar borde vara fullt tillräcklig. För byggherren kunde det vara av allra största betydelse att få ett byggnadsärende avgjort så omedelbart som möjligt, och inga "skäl talade för nödvändigheten av ett ärendes behandling i så långsamt tempo som den i förslaget angivna tiden gåve vid handen. § 34. Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund: I mom. 1 torde ordet »byggnadsordning» böra utgå, enär ju denna vore gällande för en stad i dess helhet och ej borde för ett eller annat speciellt fall förändras. § 35. Förste provinsialläkaren i Stockholms län: Här borde även införas något om att i rum, avsedda till uppehållsort för människor, goda dagerförhållanden bleve rådande. Detta vore lika viktigt som att fukt och kyla utestängdes. § 36. I fråga om denna paragraf må hänvisas till vad länsstyrelsen i Gottlands län ävensom byggnadsnämnden i Visby anfört vid 28 och 31 §§ av stadsplanelagskommitténs förslag till byggnadsstadga. Undantag från byggnadslov. § 39. Byggnadsnämnden i Östersund: I förevarande paragraf stadgades undantag från byggnadslov för statens under byggnadsstyrelsens vård ställda byggnader och andra byggnader, för vilka ritningar eniigt gällande föreskrifter skulle prövas av Konungen. Om sådant byggnadsföretag skulle endast anmälan ske, åtföljd av sådana handlingar, som skulle åtfölja ansökan om byggnadslov, och skulle nämnden övervaka byggnadsarbetets utförande med anmälningsskyldighet då gällande föreskrifter åsidosattes. Med undantag för det fall, då byggnad skulle förläggas på område, som vore ur stadsplanen uteslutet, borde i denna sak givetvis stadgas, att byggnadsnämnds yttrande skulle över byggnadsföretag av byggnadsstyrelsen inhämtas, innan det ginge till fastställelse. Att vid statens byggnadsföretag alldeles åsidosätta den lokala myndigheten syntes ej vara rätt, så länge denna myndighet tillades ansvar och stadens utveckling ginge efter av densamma utpekade linjer. Å andra sidan syntes ej byggnadsstyrelsen böra undandragas den lokalkännedom, byggnadsnämnden i varje fall besutte, eller kännedomen om byggnadsnämnds planer och synpunkter med avseende på stadsplan och byggnadsbestämmelser för områden, som gränsade till eller å annat sätt kunde inverka å ett statens byggnadsföretag.
297 Om utstakning av byggnad. § 40. Byggnadsrådet TMljekvist: Andra stycket av § 40 torde kunna utgå, då fastighetsbildningslagens 2 kap. gåve erforderliga anvisningar. Svenska teknologf öreningen: Med avseende å andra stycket anmärktes, att, då kommissionen här velat, såsom i motiven uttalades, göra byggnadsnämndens befogenhet att i fall, som här avsåges, förordna om nymätning av tomt beroende av viss förbindelse från dens sida, som framställt anmärkning mot läget av tomtgräns, kommissionen syntes komma i strid med 2 kap. 1 § fastighetsbildningslagen, som beredde byggnadsnämnden befogenhet att förordna om tomtmätning i varje fall, då nämnden funne sådan nödig. Då frågan dessutom icke syntes vara av den vikt, att särskilda föreskrifter därom i detta sammanhang behövde åvägabringas, torde detta stycke lämpligen kunna utgå. I tredje stycket syntes böra införas, att den däri omförmälda besiktningen skulle ofördröjligen äga rum. Stadsarkitekten i Stockholm: Den i andra stycket av denna paragraf avhandlade relativt oviktiga detaljen angående förfarandet vid av tomtägare påkallad ommätning av tomt, rörande vilken åtgärd ett stadgande i något ändrad form överförts från överintendentsämbetets förslag, torde knappast förtjäna upptagas i byggnadsstadgan, särskilt sedan 2 kap. av fastighetsbildningslagen numera i allt väsentligt fastslagit villkoren för och förfarandet vid tomtmätning. Kostnadsfrågan vid fall, som här avsåges, torde utan svårighet regleras genom överenskommelse. Andra stycket torde därför kunna utgå. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stads ingenjören Södergren i Göteborg: Då byggnad inom stads planlagda område understundom uppfördes å ej till tomt indelat område, borde denna paragraf upptaga även andra fastighetsgränser än tomtgränser. Andra stycket torde dessutom knappast stå i full överensstämmelse med 2 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad, som tydligt angåve dels när bestämmande av tomtgräns skulle ske och dels hur kostnaderna härför skulle gäldas. Gällande bestämmelser rörande gränsförrättningar i förening med det av Samuelson och Södergren under mom. 1) föreslagna tillägget till 13 § i stadsplanelagen borde enligt deras förmenande göra vidare bestämmelser om gränsutstakning överflödiga i byggnadsstadgan. Däremot syntes tredje stycket angående kontroll av byggnads rätta läge böra kompletteras med bestämmelse därom att byggnadsarbete ej finge fortsättas, om byggnadens läge vid kontrollen visat sig felaktigt. Paragrafen föresloges få följande lydelse: »Då byggnadsnämnden beroende av fastighetsgräns, skall vederbörande granne kallas till utstakningsförrättningen. Sedan grundläggningen blivit verkställd och stenfotens huvudpunkter fastmurade, må ej byggnadsarbetet fortsättas förrän vederbörande förrättningsman efter undersökning meddelat bevis om att byggnaden erhållit sitt rätta läge i såväl plan som höjd. Dylik undersökning skall efter anmälan från byggnadsledningen av förrättningsmannen företagas så fort ske kan och senast inom viss i byggnadsordningen närmare angiven tid. Vad ovan sagts om byggnads utstakning och kontroll härå skall i tillämpliga delar gälla även för hägnad.» 38—22523
298 Om byggnadsarbetes övervakande. § 41. Byggnadsrådet Lilljekvist: I stadgan borde införas föreskrift, att i byggnadsordning närmare skulle angivas på vad sätt eller genom vem byggnadsnämnds övervakande verksamhet skulle utövas, särskilt med hänsyn till att byggnadsarbete ej utfördes utan byggnadslov. Svenska kommunaltekniska föreningen: Föreningen hade funnit önskvärt, att mom. 2 av förevarande paragraf finge följande, från kommissionens förslag något avvikande formulering: »att fastställda ritningar och i övrigt meddelade föreskrifter noggrant följas; att byggnad uppföres på betryggande sätt och att ändamålsenliga materialier komma till användning; att upplagrade materialier och under byggnad varande byggnadsdelar väl skyddas mot väta; att betryggande isoleringsåtgärder mot fukt i därför utsatta byggnadsdelar vidtagas; att uttorkning av byggnad genom lämpliga åtgärder befrämjas; samt att vad eljest kan förorsaka fara för byggnadens bestånd eller medföra olägenhet för i huset boende undvikes.» Till mom. 3 föresloges följande tillägg: » och skall anmälan om byggnadsarbetets avslutande göras hos byggnadsnämnden, innan lokalerna tagas i bruk.» ' Genom sålunda föreslagna förändringar och tillägg torde jämväl de i mom. 4 avhandlade önskemålen få anses nöjaktigt tillgodosedda, varför detta moment borde kunna utgå. Om förfarandet vid byggnadsnämndens besiktningar och om vad därvid särskilt borde beaktas torde lämpligen böra stadgas i byggnadsordning. Svenska teknologföreningen: Mom. 1. Då ändring av en lokals inredning uppenbarligen vore att hänföra under byggnadsarbete och sålunda innefattades under bestämmelsen, att byggnadsarbete icke finge ske utan byggnadsnämndens tillstånd, syntes det mindre lämpligt att därefter särskilt upptaga frågan om inredningen. Orden »inredning eller» syntes därför kunna utgå. Mom. 2—4. Av mom. 4 syntes bestämmelserna om byggnads uttorkande och om anmälningsskyldighet vid byggnadsarbetes avslutande böra överföras till mom. 2 resp. 3. Av återstående stadganden i mom. 4 syntes slutorden, som hänvisade till en av stadsplanelagskommittén utesluten bestämmelse, vars återupptagande föreningen ej heller ville förorda, lämpligen böra utgå. Återstoden av momentet syntes ej vara förtjänt av att upptagas i byggnadsstadgan. Föreningen föresloge därför, att mom. 2, som jämväl i övrigt syntes böra något omformuleras, erhölle ungefär följande lydelse: »Byggnadsnämnden skall med uppmärksamhet följa byggnadsföretag och därvid bland annat tillse: att fastställda ritningar och i övrigt meddelade föreskrifter noggrant följas; att ändamålsenligt och så vitt möjligt mot väta skyddat byggnadsmaterial användes; att betryggande isoleringsåtgärder mot fukt i därför utsatta byggnadsdelar vidtagas; att uttorkning av byggnad genom lämpliga åtgärder befrämjas; samt
299 att vad eljest kan förorsaka fara för byggnadens bestånd eller medföra olägenhet för i huset boende undvikes.» att mom. 3 erhölle följande tillägg: »och skall anmälan om byggnadsarbetets avslutande göras hos byggnadsnämnden, innan lokalerna tagas i bruk.» samt att mom. 4 utginge. Stadsarkitekten i Stockholm har framställt enahanda förslag som teknologföreningen. Byggnadsnämnden i Uppsala: Bland de allmänna bestämmelserna i § 41, om byggnadsarbetes övervakande, funnes stadgat, att byggnadsnämnden skulle övervaka »att upplagrade byggnadsmaterialier och under byggnad varande byggnadsdelar väl skyddas mot väta». Emellertid måste man anse, att tillsynen därå vore ett så påtagligt intresse för den byggande själv, att en föreskrift vore alldeles onödig. Denna komme säkerligen också att stanna på papperet, då byggnadsnämnden väl svårligen förfogade över tillräcklig personal för att vid regnig väderlek kunna utöva sådan ingående kontroll. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Med hänsyn till i 28 § i stadsplanelagskommitténs förslag till byggnadsstadga upptaget stadgande om isolering, och då av Samuelson och Södergren i det följande föreslagits särskild paragraf härom, ansåge de att dylikt stadgande borde utgå ur mom. 2. Då med byggnadsmaterial i regel menades det huvudsakliga material, varav byggnaden vore uppförd, t. ex. sten, trä etc, hade de trott, att »materialier» bättre skulle beteckna vad som här avsåges. I mom. 4 hade en mindre ändring föreslagits för att möjliggöra byggnads tagande i bruk, innan byggnadsarbetet i avseende å alla detaljer vore fullt avslutat. Paragrafen föresloges alltså erhålla följande lydelse: »Mom. 1. Byggnadsnämnden — ändras. Mom. 2. Byggnadsnämnden tillse: att fastställda ritningar och i övrigt meddelade föreskrifter noggrant följas, att byggnad uppföres på betryggande sätt och att ändamålsenliga materialier komma till användning, att upplagrade materialier och under byggnad varande byggnadsdelar väl skyddas mot väta, samt att vad eljest kan förorsaka fara för byggnadens bestånd eller medföra olägenhet för i huset boende undvikes. : Mom. 3. I byggnadsordning skall föreskrivas, de färdiga lokalerna. Mom. 4. Innan. lokal i byggnad tages i bruk, skall till byggnadsnämnden göras anmälan i och för besiktning, som därpå verkställes till utrönande, — utfärdande uppfyllts. Vid besiktningen skall jämväl tillses, att — — — vidtagits.» Stadsfullmäktige i Örebro: Det syntes vara olämpligt att, såsom i mom. 2 föreskreves, ålägga byggnadsnämnd att övervaka vården av enskildas egendom, t. ex. »att upplagrade byggnadsmaterialier väl skyddas mot väta». Länsarkitekten i Kopparbergs län: Orden å tredje och fjärde raderna av mom. 3 »sedan byggnaden blivit intäckt» borde utbytas mot: »sedan byggnadens yttre blivit färdigt». När det gällde mindre byggnader, torde i regel intäckning ske, så snart takstolarna rests och innan skorstensstockarna blivit uppförda. Då besiktning av byggnadsstommen omfattade bland annat såväl skorstensstockar som bjälk- och taklag, så skulle ofta nämnda besiktningar
300 av stomme och intäckning komma att sammanfalla, under det att besiktning av byggnadens yttre bortfölle, vilket givetvis icke vore avsikten. Vidare föresloges, att i samma moment efter orden »de färdiga lokalerna» tillades följande: »innan de tagas i bruk, i vilken besiktning ett av hälsovårdsnämnden utsett ombud skall deltaga»; samt att mom. 4 ändrades så, att meningen började med orden »Anmälan om besiktning skall göras hos byggnadsnämnden, vilken äger att utröna, huruvida byggnadsarbetet utförts bevisets utfärdande uppfyllts». Givetvis måste detta utrönas vid varje besiktning och ej endast, såsom förslagets ordalydelse angåve, då slutlig besiktning verkställdes. Slutmeningen borde få följande lydelse: »Vid slutbesiktningen skall åtgärder vidtagits». Om ledning av byggnadsarbete. § 42. Förste provinsialläkaren i Blekinge län: Bestämmelserna i denna paragraf om byggnadsarbetets övervakande och ledning syntes kunna giva anledning till en' alltför fri tolkning av vad som skulle menas med fackutbildad. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: För tillfredsställande ledning av byggnadsarbete inom stad torde i regel fordras såväl teoretisk kunskap som praktisk erfarenhet. För ledare av schaktnings- och sprängningsarbeten torde däremot intyg om teoretiska •kunskaper i allmänhet ej vara erforderligt, varför föresloges, att orden »samt schaktning eller sprängning för byggnadsföretag» måtte uteslutas. Byggnadsnämnden i Borås: Den i förslaget uppställda fordran på styrkt jämväl teoretisk kunskap för utövandet av ledning av byggnadsarbete förefölle, åtminstone för närvarande, medföra utestängandet av ett flertal praktiskt svnnerligen väl förfarna yrkesutövare inom byggnadsfacket, varför möjlighet "tills vidare borde beredas byggnadsnämnden att för sådana fall medgiva undantag, exempelvis genom lämpliga övergångsbestämmelser. Om byggnads underhåll. § 44. Bostadsinspektören i Stockholm: Enligt andra stycket i denna paragraf ägde byggnadsnämnden låta utföra rivning av bofällig byggnad, som ansåges medföra fara för människor, på den tredskandes bekostnad. Om den tredskande saknade tillgångar — hur skulle då byggnadsnämnden förfara? Byggnadsnämnden i Askersund: Bestämmelsen i 44 § av kommissionens förslag syntes böra kompletteras med bestämmelse, att byggnadsnämnd ägde låta riva fastighet, som ej efter föreskrift underhölles. Om gård samt om byggnads höjd och antal våningar. §§ 4 5 - 6 2 . Vattenfallsstyrelsen: För stadsplaner, som hädanefter upprättades, torde bestämmelser av förevarande slag i byggnadsstadgan endast få betydelse som
301 ett slags vägledande grundnormer, då en modern stadsplan alltid åtföljdes av fullständiga byggnadsbestämmelser för samtliga kvarter, anpassade efter olika behov och lokala förhållanden. För »gammal stadsdel» liksom beträffande i övrigt redan bestående stadsplaner torde säkerligen särskilda byggnadsbestämmelser med tiden komma att antagas. Det syntes därför kunna starkt ifrågasättas, huruvida verkligen något vore att vinna med införande av de nu av bostadskommissionen föreslagna detaljföreskrifterna, som rätt avsevärt avveke från de i nuvarande byggnadsstadga intagna. Svenska kommunaltekniska föreningens kommitterade: Den avdelning, som här följde och som innefattade regler för tomternas bebyggande såväl i fråga om areal som hushöjd och våningsantal, stode i närmaste samband med stadsplanen sådan denna borde uppfattas enligt det föreliggande förslaget till stadsplanelag. Alla dessa för bebyggandet grundläggande faktorer skulle nämligen ingå i stadsplanen, vid vilket förhållande de i första rummet måste anses tillhöra sådana bestämmelser, som erfordrades för fastställande av i stadsplanen ingående områdes användande och alltså såsom stadsplanebestämmelser vore oskiljaktigt förbundna med planen. En stadsplan, upprättad efter det föreliggande lagförslaget, kunde sålunda icke fastställas utan att nöjaktig redovisning för kvarterens användande förebragts i dessa avseenden. I verkligheten innebure detta ej någon nyhet, då ingen stadsplan sedan flera år tillbaka torde hava fastställts utan att kvarterens tillämnade användning genom särskilda bestämmelser varit klarlagd i avseende på arten och omfattningen av deras bebyggande. Så fullständigt hade nämligen insikten trängt igenom om att ett fullgott bebyggande icke tryggades genom byggnadsstadgans och byggnadsordningens generella bestämmelser för tomternas utnyttjande, utan att därtill krävdes speciella bestämmelser grundade på ett noggrant studium av områdets olika delar och av varje särskilt kvarter. Då kommissionen i sitt stadgeförslag intagit detaljerade bestämmelser i här berörda avseende, kunde dessa icke tillmätas någon betydelse för nya stadsplaneområden, alldenstund bebyggandet borde helt och hållet regleras genom stadsplanen. Däremot kunde de nya bestämmelserna tänkas få betydelse för äldre områden, där bebyggandet skedde enligt byggnadsstadgans och byggnadsordningens allmänna regler, och kommissionen hade också räknat härmed åtminstone för en tid framåt. Det inginge emellertid icke i kommissionens planer, att bebyggandet av städernas äldre områden för all framtid skulle regleras på ett sätt, som för nya områden befunnits otillfredsställande. Även för dessa äldre områden borde enligt kommissionens mening särskilda bestämmelser införas av samma art, som för de nya, och i själva verket innefattade det föreliggande stadsplanelagsförslaget en ovillkorlig fordran härpå. Då i detta förslag stadsplanen givits den innebörd, att den ofrånkomligt inbegrepe dylika särskilda bestämmelser för bebyggandet, och då ingen åtskillnad gjorts mellan nya och gamla stadsplaneområden, följde därav att bestämmelser skulle meddelas även för de äldre områden, som för närvarande saknade sådana och där stadsplanen alltså icke motsvarade de fordringar, som enligt lagen borde ställas på densamma. Kommitterade hade icke tvekat att ansluta sig till dessa förslag, som syntes innebära den enda tillfredsställande lösningen av frågan om det framtida bebyggandet inom städernas äldre områden. I själva verket torde just dessa områden med sina sins emellan olikartade förhållanden, sina mer eller mindre oregelbundet och planlöst bebyggda kvarter vara minst lika mycket i behov
av individuella bestämmelser för kvarteren som de nya stadsplaneområdena. Utan tvivel komme stora svårigheter att möta vid genomförandet av dessa nya grunder för bebyggandet av de gamla stadsområdena, men svårigheterna torde dock vara överkomliga. Kommissionen hade ej angivit någon viss tid för stadsplanebestämmelsernas genomförande, utan nöjt sig med en anmaning till byggnadsnämnderna att påskynda arbetet härmed. Kommitterade ansåge dock, att en bestämd tid borde föreläggas städerna, och hade i sådant avseende i övergångsbestämmelserna föreslagit 4 år såsom lämplig tidsfrist.1 Det skulle sålunda bliva under denna övergångsperiod, som de av kommissionen föreslagna nya bestämmelserna i avseende å de grundläggande reglerna för bebyggandet skulle komma att gälla. Den frågan inställde sig då, huruvida anledning funnes, att för en så kort tid vidtaga så väsentliga förändringar i bestående förhållanden, som dessa nya bestämmelser skulle medföra. Kommitterade kunde för sin del ej finna detta vara fallet, utan föresloge, att nu gällande byggnadsstadga måtte i dessa delar oförändrad bestå, intill dess stadsplanebestämmelser blivit helt genomförda. Emellertid hade kommissionen tänkt sig, att denna avdelning av stadgan skulle tjäna även ett annat ändamål, nämligen alt lända till efterrättelse vid utarbetandet av stadsplanebestämmelser för bebyggandet av kvarter. Även kommitterade funne det önskvärt, att byggnadsstadgan måtte innefatta vissa riktlinjer i detta avseende, men kunde av flera skäl icke förorda kommissionens förslag såsom grundval för stadsplanebestämmelser. Det hade redan framhållits, att mellan de regler, som å ena sidan byggnadsstadgan och byggnadsordningen och å andra sidan stadsplanen i här gällande mening uppställde för bebyggandet, rådde en grundväsentlig olikhet. De förra kunde endast räkna med tomten som enhet, en viss byggnadsrätt måste tillförsäkras tomterna, gällande lika för alla inom ett kvarter och i regel med möjlighet att på flera olika sätt utnyttja tomtarealen, den ena tomtens bebyggande kunde icke göras beroende av huru byggnadsrätten utnyttjats eller komme att utnyttjas på övriga tomter. Om endast tomtens bebyggande i och för sig icke gåve anledning till anmärkning, vore också byggnadsstadgans och byggnadsordningens fordringar tillgodosedda. Stadsplanen däremot räknade med större enheter. Där gällde det att trygga ett gott bebyggande av kvarteren och för sådant ändamål räckte icke generella bestämmelser för tomterna, nämligen då fråga vore om ett tätare bebyggande. Det vore därför icke möjligt att uppställa regler, som skulle dels lända till efterrättelse vid tomternas bebyggande inom områden, som saknade stadsplanebestämmelser, dels läggas till grund för utarbetande av sådana bestämmelser. Även ur denna synpunkt måste sålunda denna del av stadgeförslaget tillmätas ganska ringa värde. Såsom ett viktigt led i de föreslagna bestämmelserna hade kommissionen i anslutning till tidigare stadgeförslag infört en uppdelning av byggnadssätten i tre särskilda slag, sammanträngt, radstående och fristående, och för vart och ett av dessa byggnadssätt föreslagit skilda bestämmelser. Kommitterade hölle före, att en dylik fördelning icke vore möjlig att fullt konsekvent genomföra, och ville i varje fall erinra därom att en sådan uppdelning av städernas områden, vilken skulle vara förutsättningen för bestämmelsernas tillämpning och alltså måste föregå stadgans ikraftträdande, stötte på mycket stora svårigheter. Ehuru kommitterade alltså funnit hela denna avdelning av stadgeförslaget ' Se ovan sid. 286.
föga användbar, hade det dock befunnits nödvändigt att underkasta de skilda bestämmelserna någon granskning med hänsyn till möjligheten av en partiell ändring av nu gällande byggnadsstadga med utbytande av nuvarande mot här föreslagna bestämmelser. Föreningen har utöver detta kommitterades uttalande gjort följande yttrande: I anslutning till sitt allmänna uttalande rörande §§ 45—62 av bostadskommissionens förslag till byggnadsstadga hade föreningens kommitterade hemställt, att i övergångsbestämmelserna skulle fastställas viss tidsfrist, förslagsvis 4 år, för utarbetande av nödiga stadsplanebestämmelser för stadsplanelagd mark. Föreningen, som icke funne den föreslagna tiden för ändamålet tillräcklig, ansåge sig böra kraftigt framhålla nödvändigheten av att detta tidsödande och med avseende på våra äldre stadsbilder viktiga arbete icke onödigtvis forcerades genom olämpliga tidsbestämmelser. Byggnadsrådet Lilljekvist: Det faktum, att numera knappast någon stadsplan fastställdes utan att samtidigt särskilda bestämmelser i avseende å sättet för kvarterens användning fastsloges, hade varit grundläggande för stadsplanekommitténs lagförslag. Även bostadskommissionen baserade sitt stadgeförslag på detta förhållande och framhölle, att ett tillfredsställande uppordnande av det samhälleliga bebyggandet måste ske genom byggnadsbestämmelseinstitutets utvidgning därhän att byggnadsbestämmelser med avseende å gård och byggnads läge å tomt, byggnads höjd och antal våningar bleve obligatoriska för varje i stadsplan ingående kvarter eller del därav. Kommissionen ansåge även, att vissa grundtyper för bebyggandet skulle utformas och att samhällsområde skulle uppdelas med hänsyn till dessa byggnadssätt. Denna kommissionens åsikt vore även baserad på den praxis, som vid uppgörandet av stadsplan för obebyggda stadsområden gjort sig gällande. Kommissionen framhölle emellertid, att det vore tydligt, att dylika byggnadsbestämmelser icke i en handvändning kunde åvägabringas för de ofta betydande delar av stadssamhällenas områden, som vore intagna i äldre stadsplan, till vilken icke några som helst eller blott ofullständiga bestämmelser i berörda hänseenden funnes anknutna. För sådana fall måste särskilda regler uppställas. Det vore detta som skett i och med utformandet av de grundtyper för bebyggandet, som av kommissionen angåves. Dessa grundtyper och de i detalj gående föreskrifter, som förknippats med desamma, vore alltså att betrakta huvudsakligast såsom en interimistisk anordning, avsedd att normera bebyggandet intill dess, efter närmare stadsplanestudium, särskilda byggnadsbestämmelser bleve utfärdade och avlöste de generella föreskrifterna. Denna deras uppgift — framhölle kommissionen — avspeglade sig ock i ifrågavarande stadgepartier. Hänsyn hade sålunda icke kunnat tagas till allehanda modifierande omständigheter, vilkas förhandenvarande kunde eller borde öva inflytande på byggnadssättets bestämmande. För att vara på den säkra sidan och äga betryggande garantier mot fortsättning av sådana missförhållanden av mer allvarlig beskaffenhet, som erfarenhetsmässigt visat sig hava fått allmännare insteg vid bebyggandet, hade det ansetts nödvändigt, att de generella föreskrifterna holies relativt stränga. Kommissionen framhölle slutligen, att en nödvändig betingelse för att detta program skulle kunna vidmakthållas, vore att de avvikelser, som funnes av behovet påkallade och sakligt grundade, kunde genomföras utan onödig omgång i bekväma och lämpliga former. Härmed avsåge kommissionen antagande av särskilda byggnadsbestämmelser, som skulle för varje fall modifiera de allmänna normerna. Kommissionens tanke vore utan tvivel teoretiskt sett
304 tilltalande, men Lilljekvist fruktade, att dess tillämpning skulle möta stora svårigheter, särskilt med hänsyn till omöjligheten att hänföra det olikartade bebyggandet inom äldre stadsområdens kvarter till någon viss byggnadsgrupp. Enligt Lilljekvists mening vore förslaget även onödigt omfattande och detaljerat, om dess uppgift endast vore av tillfällig art. Förslagets omfattning vore berättigat, om det, likt nuvarande byggnadsstadga före stadsplanelagens tillkomst, skulle helt reglera stadsbebyggandet, men borde ej få denna vidlyftiga utformning, då samtidigt i stadsplanelagen bestämdes, att kvarterens användning skulle regleras genom stadsplanen och dess bestämmelser. De motsägelser, som skulle uppstå mellan dessa och stadgan, skulle åstadkomma större förvirring än vad tillvaron av de olika författningarna för närvarande framkallat. Kommissionen hade emellertid även tänkt sig, att denna avdelning skulle kunna lända till efterrättelse vid utarbetandet av stadsplanebestämmelser för nya stadsområden. Lilljekvist funne det visserligen riktigt, att vissa grundlinjer härför framlades, men såsom normerande härför behövde förslaget i flera avseenden omarbetas och borde då ingå i stadsplanelagen. Vad Lilljekvist här ansett sig böra framhålla torde utgöra ett det bästa bevis på nödvändigheten av att stadsplanelag och byggnadsstadga hoparbetades till en lag. Hade stadsplanelagskommittén och bostadskommissionen utfört sitt arbete gemensamt, skulle säkerligen denna tanke hos dem hava mognat, och ett sådant lagförslag kanske redan förelegat färdigt. Kommunaltekniska föreningen hade i sitt utlåtande beträffande föreskrifterna i dessa paragrafer framhållit synpunkter, i huvudsak överensstämmande med vad Lilljekvist här framhållit. De av föreningens styrelse utsedda kommitterade för avgivande av förslag till berörda utlåtande hade — med påpekande att bostadskommissionen ej angivit någon viss tid, inom vilken de särskilda bestämmelserna för äldre stadsområden skulle vara genomförda, utan nöjt sig med en anmaning till byggnadsnämnderna att påskynda arbetet härmed — ansett, att en bestämd tid härför borde föreläggas städerna, och hade föreslagit 4 år såsom en lämplig tidsfrist. De hade då framkastat den frågan, huruvida anledning förefunnes att för en så kort tid vidtaga så väsentliga förändringar i bestående förhållanden, som de föreslagna nya bestämmelserna skulle medföra. De hade för sin del ej funnit detta vara fallet, utan föresloge, att nu gällande byggnadsstadga måtte i dessa delar oförändrat bestå, intill dess stadsplanebestämmelser blivit helt genomförda. Föreningen hade biträtt detta kommitterades förslag, ehuru föreningen icke funnit den föreslagna tiden för bestämmelsernas antagande, 4 år, tillräcklig, utan ansett sig böra kraftigt framhålla nödvändigheten av att detta tidsödande och med avseende på våra äldre stadsbilder viktiga arbete icke onödigtvis forcerades genom olämpliga tidsbestämmelser. Med kännedom om den tid, som för samhällena i regel erfordrades för att åstadkomma beslut om bestämmelser, måste Lilljekvist helt instämma med föreningen, att en tid av fyra år vore väl knappt tillmätt; men härmed gjorde sig ock behovet av interimsbestämmelser gällande. Vid det övervägande flertalet av förslag till revidering eller utvidgning av stadsplaner, som remitterades till byggnadsstyrelsen för underdånigt utlåtande, vore för nyare delar i regel särskilda bestämmelser antagna, under det att förut fastställda delar av stadsplaneområden, även där desamma förändrades, nästan utan undantag saknade bestämmelser; bebyggandet vore sålunda avsett att fortfarande regleras endast av byggnadsstadga och byggnadsordning. Då byggnadsordning-
305 arna, särskilt med avseende på byggnads höjd, sällan vore avvägda efter de ortliga förhållandena, vilket givetvis varit avsikten, hade ofta s. k. skandalhus uppstått, förstörande den förut goda stadsbilden. Ehuru byggnadsstyrelsen nästan utan undantag återremitterade dylika planer till orten för att åtminstone få lämplig bestämmelse för byggnadshöjden antagen även för de äldre stadsplaneområdena, uppnåddes sällan något resultat; de enskilda ekonomiska intressen, som fastighetsägarna vid torg och huvudgator representerade, lade ofta hinder härför. Skulle någon gräns sättas för dylikt otjänligt bebyggande, syntes det nödvändigt, att vissa bestämmelser i de nya byggnadsförfattningarna omedelbart reglerade dessa missförhållanden, intill dess de särskilda bestämmelser, som påfordrades, kunde bliva genomförda. Sålunda borde i första hand föreskrivas, att beträffande fastställt stadsplaneområde, för vilket ej särskilda bestämmelser vore gällande, skulle efter de nya författningarnas trädande i kraft byggnadsnämnderna hava att ombesörja, att särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens inom området användande, avvägda efter de ortliga förhållandena, snarast möjligt bleve antagna. Vidare borde föreskrift givas, att för nybyggnad å dylikt område skulle intill dess berörda särskilda bestämmelser" antagits och vunnit fastställelse beträffande gårdsrum gälla föreskrifterna i nuvarande byggnadsstadgas §§ 23—25 samt för bebyggandet i övrigt §§ 32—36. Beträffande byggnads höjd och byggnadslov skulle följande bestämmelser gälla: 1. Byggnad får ej uppföras med större våningsantal än som inom kvarteret huvudsakligen kommit till användning och som kan anses utgöra ett riktigt uttryck för de ortliga normala förhållandena. Enstaka byggnader, som inom kvarter uppförts till större höjd, få därvid ej tagas som norm. 2. Byggnadslov må ej meddelas, därest det föreslagna bebyggandet störande avviker från det byggnadssätt, som inom kvarteret i övrigt är förhärskande; särskilt skall byggnadsnämnd äga tillse, att icke vanprydande brandgavlar uppkomma mot grannes tomt. 3. Är dylikt kvarter till större utsträckning obebyggt, får bebyggande ej ske, utan att plan för kvarterets rationella bebyggande uppgjorts. Att i interimsbestämmelser medtaga flera och mer i detalj gående föreskrifter syntes olämpligt och även obehövligt. Genom här föreslagna föreskrifter, som skyddade mot de större olägenheterna, torde de särskilda bestämmelserna snart tvinga sig fram; om däremot, såsom kommunaltekniska föreningen föreslagit, byggnadsstadgan bleve gällande även beträffande byggnadshöjd, skulle något intresse att påskynda de särskilda bestämmelsernas antagande ej vara att förvänta. Nämnda interimsföreskrifter borde, syntes det, meddelas genom kungl. kungörelse eller förordning, varifrån dispens i särskilda fall kunde vinnas. Beträffande bostadskommissionens förslag till föreskrifter om byggnadssätt och därmed sammanhängande detalj föreskrifters lämplighet att tjäna till ledning vid uppgörandet av stadsplanebestämmelser för nya områden, ville Lilljekvist betona, att de gåve synnerligen värdefulla direktiv för stadsområdens planläggning och vidare utbyggande enligt moderna priciper; de utgjorde ett slags stadsbyggnadslära, vars innehåll borde komma till användning, dock ej i den form de nu fått. Anvisning för stadsplanebestämmelser borde vara kortfattad och tillhöra stadsplanelagen. Bestämmelser rörande det tekniska bebyggandet, bostadsrummets anordnande, brandsäkerhet o. s. v. kunde få sin användning vid blivande föreskrifter rörande byggnadsordnings innehåll. 39—22523
306 Det samhälleliga bebyggandets uppordnande i vissa olika byggnadssätt vore en åtgärd, som framkommit i samband med modernare stadsbyggnadsprinciper. Grundtypen för bebyggandet, det fristående huset, hade vid det sammanträngda samhället ändrat sig till ett hopbyggande av husen i större eller mindre utsträckning och slutligen urartat till kvarterens kringbyggande, det slutna byggnadssättet, där jämväl kvarterens inre belamrats med flygelutbyggnader och uthus, en naturlig följd av den mänskliga strävan att isolera sig från granne och att samtidigt utnyttja sin mark till det yttersta. De föga hygieniska och ur eldfaresynpunkt mindre goda förhållanden, som härigenom uppstått, sökte den moderna stadsanläggaren motarbeta på olika sätt, genom att frilägga gårdsrummen, genom att göra vissa avbrott i kvarterens slutenhet, genom att endast gruppvis sammanbygga gatuhusen eller genom att inom vissa områden endast tillåta fristående, eventuellt två och två kopplade hus. De sålunda uppkomna olika typerna, som mycket varierade, hade fått olika benämningar. Någon enhetlighet hade dock härvid aldrig uppnåtts. Det tillkomme emellertid den nya lagstiftningen att fastslå lämpliga benämningar, som såvitt möjligt baserade sig på vunnen hävd, eller ock föreslå andra benämningar, som syntes tjänligare. Bostadskommissionens förslag härutinnan hade ej vunnit någon allmän anslutning, om än stadsplanelagskommittén ej funnit skäl att föreslå ändring. Benämningen »sammanträngt byggnadssätt» måste, ehuru fullt riktigt, anses mindre tilltalande; »tätare bebyggande» skulle möjligen vare bättre. Det ifrågasattes dock, om icke det hävdvunna uttrycket »slutet bebyggande» kunde bibehållas. »Radstående byggnadssätt» kunde med kommissionens förklaring även vara »slutet» och innebära ett bebyggande med sammanhängande hus utefter kvarterets gator; det karaktäriserades huvudsakligast genom mindre byggnadsdjup och frilagda gårdsrum. I regel vore detta byggnadssätt dock ej slutet utan bestode av gruppvis sammanbyggda hus, radhus. Sådan byggnadsgrupp borde avse minst tre hopbyggda hus. Två och två hopbyggda hus hade fått namn »kopplat byggnadssätt», vilket ej borde framhållas såsom särskilt byggnadssätt, då det i alla hänseenden kunde likställas med fristående bebyggande. Då detta senare byggnadssätt, det fristående, även fått benämning »öppet byggnadssätt», kunde det »radstående» byggnadssättet med fog kallas »halvöppet byggnadssätt», en benämning, som fått rätt stor användning. — Benämningarna »slutet», »halvöppet» och »öppet» byggnadssätt, syntes Lilljekvist bättre än »sammanträngt», »radstående» och »fristående». Beträffande de olika byggnadssättens användning vid stadsplaneområdes ordnande hade det blivit vanligt att fördela dem inom det planlagda området. Detta hade tyvärr ofta skett schablonmässigt och utan tillräcklig hänsyn till stadsbildens fordringar eller till ortens tradition. Inom byggnadsstyrelsen hade därför försök gjorts att giva bestämmelserna sådan form, att bebyggandet trots den gjorda uppdelningen ej behövde stelt följa det angivna byggnadssättet, utan kunde inom den givna ramen anpassa sig efter ortens kynne. Det kunde synas som om ett inordnande av bebyggandet under de tre grupperna därmed vore meningslöst, men man erhölle därigenom reda i planen, trots att en viss frihet vid tillämpningen blivit möjliggjord. Svenska teknologföreningen: I fråga om dessa paragrafer, innehållande bestämmelser om gård samt om byggnads höjd och antal våningar, avsåge desamma, enligt vad kommissionen uttalat, icke sådana områden som planlades efter den nya stadgans trädande i kraft, enär byggnadsverksamheten å dessa områden lämpligen borde i dessa avseenden regleras genom stadsplanen och
de därtill hörande stadsplanebestämmelserna. Paragraferna i fråga komme sålunda att få egentlig tillämpning endast å de vid stadgans ikraftträdande redan stadsplanelagda områdena. Även för dessa avsåge emellertid kommissionen att stadsplanebestämmelser skulle, så snart ske kunde, utarbetas. Endast intill dess så skett skulle alltså här ifrågavarande paragrafer gälla för dylika områden. Till grundtanken i detta kommissionens förslag ville föreningen obetingat ansluta sig. Vikten av att stadsplanebestämmelser för sistnämnda områden skyndsamt antoges synes i själva verket så stor, att en viss tid syntes böra utsättas, inom vilken detta skulle vara verkställt. Om denna tid, såsom inom kommunaltekniska föreningen föreslagits, sattes till fyra år, torde det kunna ifrågasättas, huruvida ej under denna korta övergångstid förhållandena ordnades bättre genom att den gamla byggnadsstadgans regler fortfarande finge bestå, intill dess de nya stadsplanebestämmelserna blivit fastställda. Föreningen ville för sin del föreslå en ändring i denna riktning. Ett tillvägagångssätt sådant som det nu förordade torde medföra, att även begreppen gammal och ny stadsdel erhölle karaktär av övergångsföreteelser, vilka så fort ske kunde och senast inom den föreslagna övergångstiden av fyra år skulle bli föremål för stadsplanebestämmelser, som helt ersatte såväl den gamla som den nya byggnadsstadgans särföreskrifter härom. Även en sådan konsekvens ansåge föreningen vara ägnad att hälsas med tillfredsställelse. Stadsarkitekten i Stockholm: Hade man vid studiet av stadsplanelagskommitténs betänkande stannat i tvivelsmål rörande kommitténs avsikt med det framtida reglerandet av byggnadsverksamheten inom städernas redan planlagda områden med deras helt eller delvis bebyggda kvarter, kunde någon sådan ovisshet icke råda i fråga om bostadskommissionens mening. Det framginge nämligen fullt tydligt, särskilt av motiven till detta kapitel, att kommissionen icke dragit i betänkande att grunda det framtida bebyggandet av städernas redan planlagda område helt och utan inskränkning på av Kungl. Maj:t fastställda, civilrättsligt bindande byggnadsbestämmelser, av stadsplanelagskommittén och här nedan benämnda stadsplanebestämmelser. En så genomgripande förändring av grunderna för städernas bebyggande tarvade en utförlig motivering, och bostadskommissionen hade också till förevarande avdelning fogat en synnerligen god orientering. Redan under 13 § i kommitténs förslag hade på tal om begreppet gammal stadsdel av stadsarkitekten framhållits svårigheten att medelst generella bestämmelser på tillbörligt sätt trygga ett gott bebyggande av områden, där ett mera intensivt utnyttjande av tomterna kunde påräknas. Antingen måste dylika bestämmelser göras ytterligt rigorösa och alltså avpassade så, att de nådde varje tänkbart fall, där tomtens form eller andra omständigheter kunde giva upphov till ett för grannarna eller för kvarteret i dess helhet ur trevnadseller hygienisk synpunkt ogynnsamt bebyggande, eller också finge man åtnöjas med regler, som för normala fall kunde anses betryggande för varje tomt i och för sig. Det förra sättet ledde ofelbart till ett onödigt och olämpligt beskärande av rätten att utnyttja tomtmarken, det senare förde icke till målet, som måste vara kvarterets säkerställande mot ett olämpligt bebyggande, även då byggnadsrätten inom detsamma fullt utnyttjades, icke endast tomtens skyddande mot de olägenheter, som å densamma kunde uppstå genom en allt för vidsträckt rätt att använda den för bebyggande. Tomten kunde nämligen ofta bebyggas på ett i och för sig fullt tillfredsställande sätt, som likväl för grannarna medförde ödesdigra verkningar.
308 Insikten härom hade för länge sedan slagit igenom och kommit till uttryck i det moderna stadsplaneväsendet, som icke stannat vid markens fördelning mellan byggnadskvarter och trafikleder med överlämnande av omsorgen om de skilda tomternas bebyggande till byggnadsstadgan och byggnadsordningen, utan där stadsplanen med sina bestämmelser på ett avgörande sätt grepe m i själva bebyggandet och där varje kvarter betraktades och behandlades såsom en enhet, vars uppdelande i tomter på intet vis finge föranleda ett bebyggande, som lämnade kvarteret såsom sådant ur räkningen. Lika otänkbart som det numera förefölle att utan särskilda bestämmelser för kvarterens bebyggande, alltså endast med byggnadsstadgans och byggnadsordningens generella föreskrifter som rättesnöre, till exploatering utlämna nya stadsplaneområden, lika ofruktbart skulle det befinnas vara att med sådana allmänna föreskrifter söka rätta äldre och förebygga framtida missförhållanden inom redan stadsplanelagda områden, som saknade särskilda bestämmelser. Om man vid tiden för byggnadsstadgans utfärdande och ännu långt senare satt ifråga att utbyta författningens allmängiltiga bestämmelser rörande grunderna för tomtmarkens utnyttjande mot individuella bestämmelser för varje nytt kvarter, som kom att intagas i stadsplanen, skulle en sådan tanke säkerligen avfärdats som en utopi och förklarats omöjlig att omsätta i verkligheten. Då det nu föreliggande förslaget till ny stadsplanelag kategoriskt uppställde samma fordran, torde denna åtgärd ganska allmänt betraktas såsom självfallen, då den endast innebure legaliserandet av ett förfarande, som utvecklingen redan hunnit befästa. Det nya byggnadsstadgeförslaget hade följt de riktlinjer, som utvecklingen sålunda anvisat, och utsträckt fordran på individuella bestämmelser jämväl till alla gamla kvarter, oberoende av huruvida de redan vore helt eller delvis bebyggda eller om de räknades till ny eller gammal stadsdel. Säkert skulle detta förslag på många håll betraktas såsom outförbart icke minst på grund av de svårigheter av ekonomisk art, som mötte vid dess genomförande, och det intrång i den bestående rätten att utnyttja tomterna, som därvid i mänga fall måste ske. Likaså kunde man motse, att starka betänkligheter skulle resas mot det omfattande arbete från myndigheternas sida, som ett sådant förfarande förutsatte. Det skulle villigt erkännas, att dessa invändningar ägde fog; och likväl kunde tanken icke avvisas, ty den innebure, såvitt man kunde se, den enda rationella lösningen av ett viktigt problem, som icke i längden kunde undanskjutas. Om det lämpliga tillvägagångssättet och om principerna för detta vore för närvarande icke möjligt att uttala någon mening; men om än för en stad med Stockholms utsträckning företaget vore vittutseende, torde det dock icke ligga utom det möjligas gränser. Det hade redan anmärkts, att stadsplanelagskommitténs betänkande in?ave en viss tvekan angående kommitténs ståndpunkt i denna viktiga fråga. Man syntes hava kunnat förvänta, att, därest kommittén åsyftat denna vittgående verkan av lagförslaget, den också skulle hava ingått på prövning av de srörsmål, som därigenom måste uppkallas. Den tystnad, kommittén härutirnan iakttagit, skulle eljest lätt kunna tolkas så, att kommittén avsett att hålla redan befintliga stadsplaneområden utom räckhåll för det nya stadsplanebegreppets verkningar. En sådan tolkning måste då bekräftas eller vederläggas redan av bestämmelserna i lagförslagets 1 §, där kravet på stadsplan framställdes och stadsplanebegreppets innebörd angåves. Däri sades, att för stads ordnande och bebyggande skulle finnas stadsplan, och vidare att stadsplan skulle dels till sina gränser angiva vissa uppräknade slag av områden, dels upptaga böjd-
309 lägen i nödig omfattning, dels ock meddela de ytterligare bestämmelser, som funnes erforderliga angående användande av i stadsplanen ingående områden (stadsplanebestämmelser). Den omfattning, som här gåves åt stadsplanebegreppet, måste vara allmängiltig, och kommittén hade på det kraftigaste betonat det oupplösliga samband, som rådde mellan de faktorer, som konstituerade begreppet stadsplan i dess nya betydelse. Man kunde svårligen tänka sig, att kommittén underförstått, att begreppet i dess sålunda angivna omfattning endast, skulle gälla för de områden, som hädanefter komme att läggas under stadsplan, medan för de redan planlagda områdena en annan betydelse skulle inläggas däri. En så viktig inskränkning hade, därest den varit avsedd, ej kunnat undgå att finna uttryck i detta sammanhang, och då så icke vore fallet, måste man alltså härav sluta, att kommitténs ståndpunkt i denna fråga vore densamma som bostadskommissionens. Visserligen hade kommittén avbrutit sitt stadgeförslag just på den punkt, där konsekvenserna skulle dragas ur det nya stadsplanebegreppet i fråga om dess tillämpning vid bestämmande av sättet för städernas bebyggande, och därigenom undvikit att taga positiv ståndpunkt i frågan, men då detta skett utan reservation mot en av bostadskommissionen föreslagen så betydelsefull åtgärd av stadsplans natur, vilken dessutom måste synas vinna stöd i kommitténs eget lagförslag, vore det svårt, att tolka tystnaden såsom annat än ett biträdande i princip av detta förslag. Kommissionen hade icke räknat med en viss tid, inom vilken de nya stadsplanebestämmelserna skulle vara införda, utan i stället valt utvägen att medelst ytterst stränga generella interimsstadganden påskynda och framtvinga stadsplanebestämmelser, varjämte byggnadsnämnderna anbefallts att vaka över att sådana utan onödig tidsutdräkt komme till stånd. Då stadsarkitekten på denna punkt icke kunnat följa kommissionens förslag, utan ansett att en bestämd tid borde föreläggas städerna för antagande av stadsplanebestämmelser, följde därav, att behovet av särskilda interimsbestämmelser enligt hans mening starkt kunde ifrågasättas. Deras införande skulle sannolikt vara till ringa nytta och endast vålla oreda under den relativt korta tiden av deras giltighet. Lämpligare syntes vara att låta nu gällande byggnadsstadga i förevarande delar bestå, intill dess att stadsplanebestämmelser blivit antagna. Deras uppgift vore emellertid även en annan. Enligt stadgande i § 45 skulle de sålunda föreslagna interimsbestämmelserna, som återfunnes i §§ 47—62, jämväl läggas till grund för utarbetande av sådana stadsplanebestämmelser, varom här vore fråga, och det vore alltså, efter vad som här blivit sagt, uteslutande från den synpunkten de här borde bedömas. Då man emellertid måste räkna med ett förkastande av tanken på stadsplanebestämmelser för gamla områden och ett godtagande av dessa nya stadganden såsom definitiva, hade stadsarkitekten emellertid ansett sig böra ägna dem någon granskning jämväl ur denna synpunkt. Här måste dock en stark reservation uttalas mot dessa bestämmelser. Kommissionen syntes icke fullt hava beaktat den principiella skillnad, som rådde mellan å ena sidan bestämmelser av byggnadsstadgas och byggnadsordnings natur och å andra sidan stadsplanebestämmelser. De förra måste på grund av sin karaktär hänföra sig till de skilda tomterna inom kvarteren, rätten att till bebyggande utnyttja tomtmarken måste under i övrigt liknande förhållanden vara densamma för en tomt som för en annan inom kvarteret, den tilllåtna graden av tomternas utnyttjande måste vara densamma med bortseende från vissa minimifordringar å gård, utsträckningen av bebyggandet måste bero av tomtens areal, tomtens bebyggande kunde icke i kraft av sådana bestäm-
310 melser göras beroende av huru grannarna bebyggt eller komme att bebygga sina tomter; med ett ord, tomten vore den enhet, som låge till grund för sådana föreskrifter. Annorlunda vore förhållandet med stadsplanebestämmelser. På grund av deras civilrättsliga verkan kunde tomtägaren icke gent emot dessa åberopa någon allmängiltig rätt att bebygga tomten, och det vore därför möjligt att till grund för dessa bestämmelser lägga icke de skilda tomterna inom kvarteret utan kvarteret i dess helhet. Det vore klart och hade redan framhållits, att endast under denna förutsättning kunde ett fullgott resultat säkerställas. Det hade också varit insikten härom som på sin tid föranlett den förändring av stadsplanelagen, att vad som ursprungligen kommit att heta särskilda bestämmelser med avseende på tomternas bebyggande därefter skulle benämnas särskilda bestämmelser med avseende på kvarterens bebyggande. Att under dessa förhållanden uppställa en serie bestämmelser, avsedda att dels utgöra regler för tomternas bebyggande, gällande med byggnadsstadgas verkan, dels tjäna till normer för utarbetande av stadsplanebestämmelser för kvarterens bebyggande, vore en uppgift, som torde vara olöslig. Då kommissionen i de föreslagna reglerna genomgående räknat med de faktorer, som vore bestämmande för de skilda tomternas bebyggande, och då det måste förutsättas, att de stadsplanebestämmelser, som kommissionen åsyftade såsom det slutliga målet och för vilkas utarbetande dessa regler skulle tjäna till rättesnöre, borde gälla kvarterens rationella utnyttjande, vore det klart, att en granskning från den utgångspunkt, som ovan angivits såsom den där här ensamt bort ifrågakomma, nämligen de uppställda reglernas lämplighet som normer för stadsplanebestämmelser, måste bliva synnerligen ofruktbar och i stort sett endast kunde leda till negativt resultat. Enligt stadsarkitektens mening kunde, och borde vissa allmänna regler för utarbetande av stadsplanebestämmelser införas i byggnadsstadgan beträffande själva bebyggandet. Dessa regler borde avse kvartersmarkens lämpliga disponerande vid olika art av bebyggande samt vissa anvisningar rörande våningsantalet och däremot svarande hushöjder. Därutöver torde ganska litet vara att tillägga. I vad mån dylika allmänna regler kunde äga något värde för den art av stadsplanebestämmelser, som här närmast avsåges, där det i stor utsträckning komme att gälla redan bebyggda kvarter, vore svårt att avgöra. Möjligen kunde vissa anvisningar om det lämpliga tillvägagångssättet tänkas bliva till nytta, men borde sådana, hellre än att införas i en allmän författning, utarbetas av byggnadsstyrelsen och såsom cirkulärskrivelse tillställas vederbörande samhällen eller byggnadsnämnder. Att stadgandena i §§ 47—62 i bostadskommissionens stadgeförslag icke lämpade sig som normer vare sig för stads: planebestämmelser i allmänhet eller än mindre för det särskilda slag av sådana, som här närmast avsåges, låge i öppen dag Det förefölle som om kommissionen först i ett relativt sent skede av sitt arbete kommit till insikt om att obligatoriska stadsplanebestämmelser även i fråga om redan befintliga stadsplaneområden vore den enda möjliga lösningen av frågan om städernas framtida bebyggande, och att mycket av vad som här föreslagits stammade från en tidpunkt, då denna tanke ännu icke hunnit mogna. Det vore annars svårt att förklara den ohjälpliga dualism, som rådde inom detta avsnitt av förslaget. En grundlig omarbetning av hela denna avdelning med anläggande delvis av helt nya synpunkter syntes stadsarkitekten därför vara absolut nödvändig, därest det av kommissionen åsyftade resultatet skulle ernås. I § 45 stadgades, att för varje kvarter skulle i samband med byggnadsbestämmelser fastslås, huruvida byggnadssättet skulle vara sammanträngt, Tad-
311 stående eller fristående. Efter denna indelningsgrund vore stadgandena i ovannämnda paragrafer fördelade med ett tillägg för gemensamma bestämmelser. Förrän en sådan fördelning av stadsområdet genom byggnadsbestämmelse ägt rum, kunde alltså stadgandena för de skilda byggnadssätten icke tillämpas. Men enligt § 46 skulle dessa stadganden likväl tillämpas »intill dess» alltså redan innan byggnadsbestämmelser hunnit meddelas. Redan här stode man således inför en motsägelse, som visade ohållbarheten hos den av kommissionen valda utgångspunkten. Men antag, att man frigjorde denna gruppindelning från stadsplanebestämmelser av annan art och att man omedelbart skrede till en sådan uppdelning av stadsområdena. Det skulle då visa sig, att en sådan åtgärd i inånga fall förutsatte ett stadsplanearbete av ingående art, och det skulle vidare framgå, att den valda indelningsgrunden i själva verket vore omöjlig att upprätthålla. Att de föreslagna benämningarna vore olämpliga och delvis missvisande spelade därvid mindre roll; värre vore att någon klar avgränsning mellan de åsyftade byggnadssätten icke vore möjlig att uppdraga. Kommissionen hade ej heller vågat sig på någon definition av dessa begrepp, utan nöjt sig med att låta avgörandet i varje fall vara beroende av hela komplex av bestämmelser. I verkligheten överginge det sammanträngda byggnadssättet — i och för sig en osympatisk benämning — omärkligt i det radstående — en benämning, som lätt förväxlades med det redan vedertagna begreppet radhus, d. v. s. i längor sammanbyggda enfamiljshus — och detta radstående byggnadssätt överginge i sin tur i det öppna eller här s. k. fristående byggnadssättet utan att en bestämd gräns kunde angivas dem emellan. Enligt stadsarkitektens övertygelse vore varje försök att i författningarna uppdraga en gräns mellan skilda byggnadssätt dömt att misslyckas, och en sådan gruppering torde ej heller vara behövlig. En viss differentiering av bestämmelserna behövde därför icke vara utesluten, utan läte sig lätt genomföras på de punkter, där behov därav förelåge. — Härav framginge, att värdet av en granskning av förslaget i denna del än ytterligare minskades och att en sådan granskning måste begränsas till de detaljer, som kunde skärskådas utan tanke på den ram, i vilken de blivit infogade. Byggnadsnämnden i Hälsingborg har åberopat kommunaltekniska föreningens kommitterades utlåtande utom såvitt anginge den däri föreslagna övergångstid av fyra år för genomförande av i § 46 omförmälda stadsplanebestämmelsers antagande, i vilket hänseende nämnden i likhet med bostadskommissionen ansett att någon tidsfrist icke borde stadgas. Länsstyrelsen i Hallands län: Rörande de närmare föreskrifterna i den av stadsplanelagskommittén föreslagna byggnadsstadgan och de delar av bostadskommissionens förslag, som av kommittén ansetts böra efter ytterligare bearbetning ingå i den nya byggnadsstadgan, hade länsstyrelsen särskilt uppmärksammat vad i avgivna yttranden anförts i fråga om bestämmelserna om gammal stadsdel. Då förhållandena inom de med detta namn betecknade områdena vore av synnerligen olikartad beskaffenhet i de olika städerna, delvis väl även inom en och samma stad, torde de näppeligen kunna regleras genom gemensamma bestämmelser. De bestämmelser, som i avseende å sådan stadsdel funnes upptagna under §§ 48, 50, 65 och 67 i bostadskommissionens förslag, syntes länsstyrelsen fördenskull böra utgå. Vad stadsplanelagskommittén i 13 § 1 mom. av sitt förslag stadgat i avseende å bebyggandet av dylika områden, nämligen att i byggnadsordning kunde meddelas lindrigare bestämmelser än som i byggnadsstadgan innehölles i fråga om gårdsutrymme och dess överbyggande, byggnads läge å tomt, byggnads höjd och
312 våningsantal, bonings- och arbetsrum samt fönster mot byggnad å egen eller grannens tomt, torde härutinnan vara till fyllest. I detta sammanhang ville länsstyrelsen jämväl påpeka att, därest, såsom i 2 mom. av sistnämnda paragraf förutsattes, anledning skulle förekomma att överföra ny stadsdel till gammal — något som väl endast i sällsynta undantagsfall kunde tänkas inträffa — sådant överförande, vilket ju skulle innebära ett medgivande att i större utsträckning än den i allmänhet tillåtna utnyttja byggnadsmarken, borde ske genom ändrade stadsplanebestämmelser. Arkitekten Berglund, åberopad av magistraten och byggnadsnämnden i Kungsbacka: Beträffande de bestämmelser angående gårdsrum m. m., som komme till synes i bostadskommissionens förslag, § 47 och följande, torde dessa leda till en byggnadstäthet, som för mindre städer knappast vore önskvärd. I varje fall förhindrades med dessa bestämmelser icke åstadkommandet av ytterst olämpliga byggnadskroppar, som i större städer med deras dyrare tomtmark och husens skiftande ändamål kunde tolereras, men som i mindre samhällen till förmån för bostadshygienen gott kunde vara strängare eller åtminstone så beskaffade, att ett bebyggande av tomt med lägre och mot sydliga väderstreck öppna gårdar premierades framför andra. Dessa förhållanden kunde visserligen ordnas med stadsplanebestämmelser, enligt förslagets mening, men då dessa, enligt § 45, skulle uppgöras med ledning av ovannämnda föreskrifter, torde de anförda synpunkterna förtjäna beaktande. Vidare torde det vara svårt att utan synnerliga olägenheter i äldre stadsdelar gå fram med generella och indispensabla byggnadsbestämmelser, då husen vore uppförda efter nu gällande mycket rymliga bestämmelser. Fastighetsdirektören i Göteborg: Förslaget till byggnadsstadga upptoge vissa bestämmelser angående byggnadssättet, vilka vore avsedda att vara normerande för blivande stadsplanebestämmelser och vilka skulle iakttagas, till dess stadsplanebestämmelser bleve antagna. Vid bedömande av frågan om byggnadssättet vore det givetvis nödvändigt att taga i betraktande icke blott sanitära och sociala önskemål, utan även önskvärdheten av att byggnadsmarken utnyttjades på sådant sätt, att utnyttjandet lämnade ett skäligt ekonomiskt resultat i förhållande till de kostnader, som måste nedläggas för markens iordningställande till sagda ändamål. En förutsättning härför torde med de höga kostnader, gator och ledningar numera betingade, vara ett jämförelsevis intensivt utnyttjande av byggnadsmarken. Med hänsyn härtill ansåge fastighetsdirektören sig böra uttala tvivelsmål om lämpligheten av den i förslaget uppställda regeln om undvikande av gårdsbyggnader. Det omdöme, som i motiveringen till förslaget fälldes om gårdsbyggnaders förkastlighet ur social och sanitär synpunkt, torde ej heller knappast vara fullt riktigt. Sant vore visserligen att så, som gårdsbyggandet på ett tidigare skede praktiserats, det icke inbjöde till efterföljd. Men att det ginge att anordna gårdsbyggnader på ett sätt, att. de i sanitärt och socialt avseende bleve fullt tillfredsställande, torde vara otvivelaktigt, och exempel härpå saknades ej heller i de på senaste tider uppgjorda stadsplanerna. Ur ekonomisk synpunkt vore det givetvis ett önskemål att befrämja uppförandet av gårdsbyggnader på grund av den utväg att nedbringa gatukostnaderna, som gårdsbyggandet erbjöde. Härigenom komme nämligen kvarteren att bliva större och gatuytorna mindre. Fastighetsdirektören ansåge därför, att förslagets bestämmelser i detta avseende borde omarbetas så, att angivna möjlighet att ekonomisera stadsplanen icke avvisades. Av ovan angivna anledning syntes det också kunna ifrågasättas, huruvida
313 någon jämkning borde göras i förslagets bestämmelser om byggnads maximihöjd. Med den tolkning av gällande byggnadsstadga och byggnadsordning, som i Göteborg under en följd av år tillämpats, vore högsta tillåtna byggnadshöjden i Göteborg sex våningar, därav fem våningar finge inredas för bostadsändamål. Dessa hus hade så gott som undantagslöst inretts med större bostadslägenheter om 4—7 eller flera rum. Någon olägenhet av detta byggnadssätt i ena eller andra hänseendet hade veterligen icke försports. Däremot hade det för staden såsom markägare varit i högsta grad fördelaktigt, då de tomter, som varit avsedda för sådana hus, betingat betydligt högre pris än tomter, avsedda för lägre hus. Vid underhandlingar om tomtförsäljningar hade vederbörande spekulanter som regel fäst mycket stort avseende vid huruvida tomten finge bebyggas med 6-våningshus eller ej. På dessa tomter torde till stor del det ekonomiska resultatet av stadens fastighetsförvaltning hava vilat, och det vore säkerligen ingen överdrift att påstå, att dessa tomter i väsentlig mån bidragit till att göra det ekonomiskt möjligt för staden att avsätta betydande områden till egnahemsbyggnader. På dessa sistnämnda områden torde nämligen staden som regel göra förlust. Om typen sexvåningshus skulle slopas, komme därför stadens fastighetsförvaltning säkerligen att giva ett betydligt sämre ekonomiskt, resultat än hittills, och fastighetsdirektören hölle icke för osannolikt, att därigenom en begränsning i egnahemsbyggandet komme att nödvändiggöras. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: I sista stycket av § 46 framhölles, att §§ 47—62 vore att betrakta som interimsbestämmelser, avsedda att gälla, intill dess stadsplanebestämmelser av viss art 1 hunnit bliva vederbörligen fastställda. Bestämmelserna i §§ 47—62 hade emellertid även ett annat ändamål att fylla. De skulle nämligen enligt bostadskommissionens förslag utgöra den norm, enligt vilken stadsplanebestämmelserna skulle utarbetas (se 45 § sista stycket). Hur bestämmelserna i fråga lämpligen skulle kunna fylla sitt dubbla ändamål, vore emellertid svårt att inse. För att dessa paragrafer över huvud skulle kunna tillämpas vid avgörandet av ett byggnadsärende fordrades först och främst, att något av de tre föreslagna byggnadssätten komme till användning. Då emellertid hänförandet till någon av dessa tre grundtyper skulle fastslås genom stadsplanebestämmelse, fordrades därjämte sådant fastslående, ty man torde ej gärna åt t. ex. byggnadsnämnden kunna lämna avgörandet beträffande byggnadssättet, som ju ansåges vara av så ingripande betydelse för markens utnyttjande, att åt detsamma borde beredas civilrättsligt skydd. Såvida ej åt stadsplanebestämmelserna givits den form, att visst i byggnadsstadgan upptaget byggnadssätt skulle tillämpas, kunde således ej stadgandena i §§ 47—62 träda i kraft. Intill dess stadsplanebestämmelser med avseende å gård etc. 1 blivit fastställda, måste den nuvarande byggnadsstadgans rent tekniska bestämmelser rörande bebyggandet fortfara att gälla. De närmare bestämmelserna härom tillhörde givetvis övergångsbestämmelserna. Det egentliga värdet hos bestämmelserna i §§ 47—62 skulle alltså ligga i deras egenskap av norm för stadsplanebestämmelsernas utarbetande. Att vissa normgivande bestämmelser vore erforderliga, kunde ej bestridas, och det av Samuelson och Södergren föreslagna nya momentet i 11 § av stadsplanelagskommitténs stadgeförslag förutsatte också, att sådana bestämmelser upptoges i byggnadsstadgan. 1
Se Samuelsons och Södergrens yttrande nsdan under § 46.
40—22Ö23.
314 Bostadskommissionen ansåge, att avvikelser från dessa bestämmelser ej finge göras (se § 45 sista stycket), såvida ej särskilda fördelar med hänsyn till bebyggandet därigenom vunnes. Detta stadgande hade tydligen möjliggjorts därigenom att kommissionen upptagit särskilda detalj bestämmelser för gammal stadsdel. Med den av Samuelson och Södergren förut under 13 § (i nyssnämnda förslag) hävdade ståndpunkten, att några detalj bestämmelser om gammal stadsdel ej borde upptagas i byggnadsstadgan, kunde de givetvis ej härvidlag följa kommissionen. Men även bortsett från gammal stadsdel syntes dem stadgandet väl strängt och knappast ägnat att giva stadsplaneraren den frihet i fråga om stadsplanebestämmelsernas utformning, som understundom kunde vara önskvärd. Såsom ett genomgående drag hos de föreslagna bestämmelserna rörande byggnadssättet vore att anteckna den vitt gående befogenhet, som lagts i byggnadsnämndens händer. Visserligen vore det sant, att t. ex. viss dispensrätt kunde vara lämplig och understundom nödvändig, men å andra sidan borde byggnadsnämndens befogenhet ej sträcka sig så långt, att ett ändamålsenligt bebyggande härigenom äventyrades. I våra större städer, där byggnadsnämnden väl i regel bestode av fullt kvalificerade personer och där nämndens tjänstemän finge anses besitta erforderlig sakkunskap, torde faran för att byggnadsnämnden på olämpligt sätt begagnade sin makt vara jämförelsevis liten. Inom de mindre städerna vore däremot förhållandet ett annat. Här kunde ofta vara svårt att till ledamöter eller tjänstemän i byggnadsnämnden förvärva lämpliga personer. Härigenom och då fastighetsägareintresset ofta vore starkt representerat inom nämnden, kunde givetvis uppstå missbruk i nyssnämnda hänseende. Bland de stadganden, som måste väcka särskilt starka betänkligheter på grund av byggnadsnämndens här medgivna dispens- och bestämmanderätt, borde framhållas dels det i § 47 mom. 2 tredje stycket om vad som skulle medräknas vid bestämmande av gårds storlek, dels de i § 49 mom. 2 och § 50 mom. 2 tredje stycket om bestämmande av byggnads höjd och därigenom även antalet våningar, dels ock det i § 60 om när källare skulle anses som våning. Som ett belysande exempel på vart en allt för stor befogenhet hos byggnadsnämnden kunde leda torde kunna anföras de norska städerna, där bebyggandet åtminstone å vissa platser blivit mindre lämpligt till följd av den vittgående dispensrätt, som lagstiftningen lagt i byggnadsnämndens händer. Med den principiella skillnad, som rådde mellan å ena sidan stadsplanelagskommitténs samt Samuelsons och Södergrens egen och å andra sidan bostadskommissionens uppfattning om vad i byggnadsordning borde upptagas, vore det självfallet, att Samuelson och Södergren ansåge de grundläggande föreskrifterna rörande gård samt byggnads höjd och antalet våningar ej böra såsom föreslagits i §§ 49, 50 och 62 upptagas i byggnadsordning, utan, i den mån de vore konstitutiva för någon av de tre grundtyperna för byggnadssättet, införas i byggnadsstadgan. Byggnadsnämnden i Östersund: Genom stadgandet, att byggnadsbestämmelser skulle meddelas i samband med stadsplanen med avseende å gård och byggnads läge å tomten, byggnads höjd och antal våningar m. m., hade stadgeförslaget kunnat förenklas vad beträffade de rena byggnadsföreskrifterna. Med avseende å byggnadssätt skilde förslaget på sammanträngt, radstående och fristående. Det sammanträngda byggnadssättet motsvarade det för större städer nu vanliga byggnadssättet med gatuhus och gårdshus kring en relativt
315 trång gård. Lämpligheten torde kunna ifrågasättas om detta byggnadssätt, närmast avsett för våra storstäder, allt fortfarande borde bli normgivande för mindre städer, köpingar, municipalsamhällen etc. och om inte detta byggnadssätt till sin tillämpning borde begränsas till städer eller till städer av viss storlek. Särskilt nyblivna samhällen torde vara väl betjänta med tilllämpandet av radstående och fristående byggnadssätt. Vad det fristående byggnadssättet beträffade syntes stadgeförslaget ge alltför trånga gränser. Att tillåta bebyggande av friliggande hus till endast Vs av tomts areal torde vara alltför snävt. Det för en småstad så karakteristiska och lämpliga bebyggandet med friliggande längor i gatulinjen, sparande utrymme mellan husen för luft och grönska, erbjudande såväl sunda bostäder som vackra gatupartier i lugn omväxling, omöjliggjordes härmed. En 36 meter lång och 24 meter djup mellantomt bebyggdes exempelvis med ett 24 meter långt och 12 meter brett bostadshus, liggande i gatulinjen och med 6 meter till vardera tomtgränsen. Den bebyggda ytan utgjorde i detta fall Vä av tomtens areal, en siffra som överintendentsämbetet i sitt stadgeförslag föreslagit, men som kommissionen utan till synes tillräckliga skäl frångått. För friliggande byggnadssätt syntes dock även stadgande erfordras om reserverande av ett tomtområde med minimibredd och djup 12 meter — eller stadgande att byggnads avstånd till inre tomtgräns skulle vara minst 12 meter — med undantag föreskrivet för mindre uthus. I stadgeförslaget hade plats beretts för landshövdingehuset. Med tanke på att denna hustyp vore fullkomligt främmande för stora delar av vårt land, och då skäl ej torde förefinnas att utbreda densamma, syntes bestämmelsen härom ur stadgeförslaget böra utgå och i stället bestämmelse böra intagas, att föreskrifter härom finge meddelas i de lokala byggnadsordningarna eller i stadsplan åtföljande byggnadsbestämmelser. Inledande bestämmelser. § 45. Svenska kommunaltekniska föreningen: Efter överförandet av huvudsakliga innehållet i denna paragraf till 11 § i stadsplanelagskommitténs förslag till byggnadsstadga (se under 11 §) skulle av § 45 endast kvarstå andra stycket. Då detta emellertid innehölle ett stadgande, som, om det över huvud borde upptagas, syntes hava sin plats bland bestämmelserna om sammanträngt byggnadssätt, torde paragrafen i sin helhet kunna utgå. Stadsarkitekten i Stockholm: Första stycket i denna paragraf innefattade bl. a. det stadgande om obligatoriska stadsplanebestämmelser, varom av stadsarkitekten förut talats, och syntes ha sin rätta plats bland övergångsbestämmelserna. Motsvarande stadgande för nya kvarter hade i stadsarkitektens utlåtande införts i 11 §. Även tredje stycket borde tillhöra övergångsbestämmelserna. Andra stycket tillhörde påtagligen bestämmelser för s. k. sammanträngt byggnadssätt. — Paragrafen torde alltså böra såsom sådan utgå. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg hava samma anförande som kommunaltekniska föreningen. Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Lidköping: Föreskriften, att tomt ej finge bebyggas till större djup än 15 meter från gatufasadlinjen, omöjliggjorde i många fall uppförandet av ekonomibyggnader till erforderlig utsträckning.
316 § 46. Byggnadsrådet Lilljekvist: Med hänvisning till vad Lilljekvist ovan anfört, ansåge han icke, att § 46 borde utgå. Första stycket borde dock ändras i anslutning till det anförda och andra stycket innehålla föreskrift att §§ 23—25 och §§ 32—36 i nuvarande byggnadsstadga jämte de tre bestämmelser, som Lilljekvist under punkt 1, 2 och 3 ovan (sid. 305) förslagsvis uppgjort, skulle gälla intill dess särskilda bestämmelser för bebyggandet antagits. Svenska kommunaltekniska föreningen: Här återfunnes förut omnämnda åliggande för byggnadsnämnden att vaka över stadsplanebestämmelsers antagande. I utbyte mot detta stadgande föresloges, såsom förut blivit nämnt, till införande i övergångsbestämmelserna ett förständigande för vederbörande samhällen att inom viss tid hava antagit erforderliga stadsplanebestämmelser. Även denna paragraf borde således utgå. Ett liknande uttalande har gjorts av stadsarkitekten i Stockholm. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Vad här i första stycket stadgades om byggnadsnämnds skyldighet att tillse, att byggnadsbestämmelser för kvarteren utan onödig tidsutdräkt bleve antagna, borde enligt Samuelsons och Södergrens förmenande utbytas mot ett stadgande av innehåll, att erforderliga stadsplanebestämmelser med avseende å gård och byggnads läge å tomten, byggnads höjd och antal våningar skulle vara av stadsfullmäktige antagna inom viss tid, som lämpligen torde böra fixeras i de övergångsbestämmelser, som bleve nödvändiga för reglerandet av sättet för den nya byggnadsstadgans ikraftträdande. Samuelson och Södergren hänvisade i övrigt till vad de i denna fråga anfört vid övergångsbestämmelserna. 1 Sammanträngt
byggnadssätt.
§ 47. Förste provinsialläkaren i Uppsala län (beträffande mom. 4): I intetdera förslaget syntes tillräckliga föreskrifter vara upptagna i syfte att undvika de i städerna så ofta förekommande vanprydande, fristående brandgavlarna, som stundom funnes under sådana förhållanden, att man kunde förutse deras fortsatta befintlighet i samma vanprydande skick under mansåldrar. Vad som härom vore stadgat i denna paragraf syntes ej vara tillfyllest. Svenska kommunaltekniska föreningen: Genom föreskrifterna i mom. 1 hade nu gällande bestämmelser om gårds storlek m. m. helt uteslutits och ersatts med att en eller flera gårdar skulle vid tomts bebyggande undantagas. Om tomten genom att fullbyggas kunde ändamålsenligare utnyttjas eller om den vore huvudsakligen avsedd för andra än bostadsändamål, ägde byggnadsnämnden på vissa villkor medgiva, att densamma i sin helhet bebyggdes. I mom. 2 angåves de närmare grunderna för gårdsarealens beräkning. Samtliga dessa bestämmelser och villkor vore så allmänt avfattade och ofta nog så svåra att tyda, att ett bibehållande av nuvarande visserligen föga tillfredsställande, men dock enkla och rediga stadganden vore att föredraga, vartill komme, att de föreslagna gårdsbestämmelserna innebure en ej oväsent1
Se ovan sid. 287.
317 lig inskränkning av tomtmarkens utnyttjande utan att uppförandet av olämpligt förlagda gårdshus förhindrades. Det syntes föga sannolikt, att man på den av kommissionen föreslagna vägen uppnådde ett tillfredsställande disponerande av tomtmarken. Fasthölle man vid tanken på stadsplanebestämmelsens genomförande även inom redan bebyggda kvarter, torde de nuvarande gårdsbestämmelserna utan större olägenhet kunna bibehållas, intill dess så skedde. De fördelar, som de nya bestämmelserna besutte, uppvägde icke nackdelarna, bland vilka särskilt borde framhållas svårigheten för en tomtägare att på grund av dessa bestämmelser avgöra, i vilken utsträckning tomten finge bebyggas. Svenska teknologföreningen: I fråga om mom. 1 skulle endast understrykas, hurusom ett bebyggande av tomt i dess helhet måste betraktas som ett förfarande av så extraordinär natur, att detsamma näppeligen borde tillåtas utan att vägande skäl därför kunde anföras. Helst borde givetvis ett dylikt bebyggande regleras genom särskild stadsplanebestämmelse. Mom. 2, som innehölle närmare regler om sättet för beräknande av gårdsrums areal, torde för de byggande och måhända även för de tillämpande myndigheterna erbjuda avsevärda svårigheter i tolkningsväg. Önskvärt vore, att stadgandet, i den mån det över huvud skulle vinna tillämpning, kunde erhålla ett något förenklat innehåll. Stadsarkitekten i Stockholm: Mom. 1 i denna paragraf innefattade vissa allmänna stadganden om rätten att utnyttja tomtarealen för bebyggande eller om upprätthållande och eftergivande av fordran på gård vid s. k. sammanträngt byggnadssätt. Kravet på en sammanhängande gård av viss storlek i förhållande till den bebyggda tomtarealen, som uppställdes i nu gällande byggnadsstadga, hade här uppgivits. Rätten att fullbygga tomt hade bibehållits utan att förbindas med nu stadgade villkor, att tomten skulle upptagas av en enda byggnad. I stället förutsattes, att tomten därigenom skulle kunna ändamålsenligare utnyttjas — ett synnerligen tänjbart villkor — eller att den övervägande skulle vara avsedd för andra än bostadsändamål samt att tillräcklig tillgång på ljus och luft genom fönster åt gatan bereddes varje inom byggnad å tomten beläget bonings- eller arbetsrum. Dessa bestämmelser vore svåra att tyda, om de sammanställdes med den omedelbart därpå följande bestämmelsen, att gård ej finge överbyggas eller övertäckas, och med stadgandet i § 50, att byggnad eller byggnadsdel, belägen mer än 15 meter från gatufasadlinjen, ej finge uppföras till större höjd än 8 meter eller med flera än 2 våningar. Det torde bliva svårt att avgöra, huruvida å en tomt, bebyggd med ett hus vid gatan och en därinnanför belägen 8 meter hög, hela återstående tomtarealen upptagande byggnad, någon del av denna senare skulle betraktas såsom gårdsöverbyggnad och som sådan förbjudas, eller om tomten skulle anses i sin helhet bebyggd och byggnadsföretaget alltså tillstädjas. Ändamålsenligheten torde den byggande i varje fall vitsorda. Likaså vore det i senare fallet svårt att förstå, vartill gatuhusets övre, inåt tomten vettande partier skulle användas, då bonings- och arbetsrum å en sålunda utnyttjad tomt ovillkorligen måste belysas av fönster mot gatan. Exemplet visade vanskligheten av generella bestämmelser, då man med dem sökte nå missförhållanden, som berodde av en mångfald omständigheter skiftande från fall till fall; och liknande exempel kunde framdragas rörande flera av de inom denna avdelning förekommande allmängiltiga detaljbestämmelserna. Så vore förhållandet även med de ytterst viktiga bestämmelserna inom mom. 2, som angåve grunderna för gårdsarealens beräkning. De utginge
318 från de i överintendentsämbetets förslag uppställda principerna och vore otvivelaktigt teoretiskt välgrundade och rättvisa, men vid deras omsättande i verkligheten skulle man snart stöta på fall, då man måste säga sig, att de gamla enkla och klara stadgandena i all sin ofullkomlighet varit att föredraga. Det vore säkert i känslan härav som kommissionen sett sig tvungen att tillgripa en så drakonisk åtgärd som den nyss omnämnda, att nedpressa hushöjden innanför de 15 meterna från gatufasadlinjen till högst 8 meter. Kommissionen hade liksom förut överintendentsämbetet velat medels nya gårdsbestämmelser, gällande dock liksom nu för varje tomt, stor eller liten, av ena eller andra formen, skapa goda betingelser för tomternas utnyttjande urhygienisk och trevnadssynpunkt. Man hade icke lyckats, och därom vore intet att säga, ty uppgiften vore olöslig, för så vitt man ej ville förhindra allt bebyggande i kvarterens inre, men därmed hade man också skjutit långt över målet. De föreslagna gårdsbestämmelserna betraktade i och för sig innebure, ehuru de ej förhindrade uppförande av gårdshus, en icke oväsentlig inskränkning av rätten att utnyttja tomtmarken utan att man likväl med visshet kunde säga, att byggnadernas önskvärda förläggande därigenom gynnades vare sig med hänsyn till den egna tomten eller till granntomternä. I förra fallet finge ju rätten till gårdsrummets fördelning anses som en fördel, som dock endast vid mycket stora tomter kunde tillgodogöras, varemot det väckte betänklighet, att intet minimimått på gårdsareal fastslagits; i senare fallet kunde med dessa bestämmelser icke förhindras uppförande av flygelbyggnader i tomtgräns, även där dessa uppenbarligen vållade skada för grannarna. Man kunde ej heller förbise de svårigheter, som de nödvändiga arealberäkningarna medförde vid oregelbundna tomter eller komplicerat bebyggande med flera gårdar, och framför allt måste man överväga svårigheten för tomtägaren att på förhand bedöma möjligheterna till tomtens bebyggande. Allt detta gjorde, att man nödgades avstå från försöket att på den av kommissionen föreslagna vägen nå fram till verkligt goda garantier för en tillfredsställande disposition av tomtmarken. Fasthölle man vid tanken på stadsplanebestämmelsers genomförande även inom redan bebyggda kvarter, torde de nuvarande gårdsbestämmelserna utan större olägenhet kunna bibehållas, intill dess så komme att ske. De fördelar, som de nya bestämmelserna i visst avseende besutte, uppvägde icke nackdelarna. Riktig vore däremot bestämmelsen, att hörntomt i sammanträngt byggnadssätt borde få bebyggas till full utsträckning i gatulinjerna utan hänsyn till bristande gårdsutrymme. Mindre lyckligt vore stadgandet om rätt för byggnadsnämnd att vid gårdsarealens beräkning bortse från bl. a. mindre uthus. Man skulle ihågkomma, att alla dessa bestämmelser avsåge ny stadsdel, där man ogärna ville återse de numera åtminstone i Stockholm avskaffade mindre uthusen på gårdarna. Då i mom. 5 stadgades, att vid bestämmande av byggnads läge å tomt viss hänsyn skulle tagas till den höjd, som vore medgiven för byggnader i närheten, kunde detta icke betraktas såsom annat än en uttalad förhoppning. Att göra dylika hänsyn gällande vid prövning av en byggnadsfråga torde tyvärr icke vara möjligt, isynnerhet som ingen med visshet kunde förutse, huru granntomternä i framtiden komme att bebyggas. Byggnadsnämnden i Tumba har hemställt, att till § 47 mom. 1 tredje stycket måtte fogas följande tillägg: »För affärs- och fabriksbyggnader äger byggnadsnämnd att göra undantag.»
319 Byggnadsnämnden i Halmstad, med vilken magistraten instämt: Måttbestämmelsen 15 meter i mom. 2 syntes utan olägenheter kunna ökas till 18 meter. För att smala tomter ändamålsenligt och med ekonomisk fördel skulle kunna bebyggas vore det nödvändigt, att en trappa eller köksflygel finge utbyggas åt gårdssidan. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: I denna paragraf intagna bestämmelser om gårdsrum ginge ut på att i förhållande till gällande stadga avsevärt öka gårdarnas storlek och inskränka byggandet av gårdshus. Vilken synnerligen stor betydelse detta komme att få för kvarter med redan bebyggda tomter, när till nybyggnad hänförlig förändring av byggnad skulle företagas, vore självklart. Gårdsrummet måste, när sådana ändringar företoges, bringas i överensstämmelse med de nya stadgandena. I annat fall skulle man få anlita dispensvägen i utsträckt omfattning eller kanske nödgas avstå från ändringars vidtagande. Den närmaste utvägen vore att då genom stadsplanebestämmelser erhålla befrielse från byggnadsstadgans bestämmelser. Vilketdera sättet att komma ifrån stadgandet som än valdes, innebure detta i de flesta fall ett fastslående av redan befintliga förhållanden. Utan tvivel torde stadsplanebestämmelser lämna den bästa garantien för ett fortsatt bebyggande enligt stadgans grundprinciper, då man för varje kvarter kunde taga hänsyn till de speciella förhållandena. För att med ett exempel tydliggöra, vad Samuelson och Södergren menade med sådana speciella förhållanden, ville de påpeka en i Göteborgs byggnadsordning intagen och i praktiken i rätt stor omfattning tillämpad bestämmelse om s. k. koppling av gårdar, varigenom i verkligheten vunnits beaktansvärda fördelar för gårdshusen ur hygienisk synpunkt. Byggnadsstadgan, som ej hade något motsvarande stadgande, skulle alltså i sin tillämpning kunna innebära en försämring av de hygieniska förhållandena inom sådana kvarter. Även under andra speciella förhållanden, såsom att ett kvarter endast delvis vore bebyggt eller att tomterna av någon anledning ej blivit fullt utnyttjade, erfordrades ett visst hänsynstagande till befintliga anordningar för att erhålla enhet i bebyggandet, och även i detta fall torde regleringen bäst kunna åvägabringas genom stadsplanebestämmelser. Med stöd av det ovanstående ansåge Samuelson och Södergren, att bestämmelserna i denna paragraf i stor utsträckning ej lämpligen kunde eller borde tillämpas inom redan bebyggda kvarter. Det återstode då att betrakta bestämmelserna dels såsom interimsstadganden och dels såsom normer för stadsplanebestämmelserna inom ej bebyggda kvarter. Som interimsstadganden hade de kanske ännu mindre betydelse än som bestämmelser för de bebyggda kvarteren. Man finge nämligen, som förut framhållits, räkna med att efter stadgans fastställande tillämpningen av densamma ej kunde ske, förrän samhällena genom stadsplanebestämmelser fastslagit, inom vilka kvarter de olika typerna för byggnadssättet skulle gälla. Detta krävde ett stadsplanearbete, som intimt sammanhängde med övriga stadsplaneutredningar, vilka enligt såväl den föreslagna stadsplanelagen som det föreliggande byggnadsstadgeförslaget ålåge samhällena. Man kunde därför ej förvänta ett väsentligt tidigare allmänt fastställande av byggnadssättet för de bebyggda kvarteren än av de ålagda övriga stadsplanebestämmelserna. Då därför den nuvarande stadgan i vissa avseenden måste gälla under övergångstiden, kunde det ej innebära någon större fara, om giltighetstiden utsträcktes, till dess stadsplanebestämmelser uppgjorts för samhället i dess helhet.
320 Som normer för stadsplanebestämmelserna torde paragrafens stadganden hava sin största betydelse, men då finge särskilt understrykas, att man oberoende av föreslagna typer borde hava frihet att skapa enkla gårdsbestämmelser, som toge sikte på de förut framhållna grundprinciperna för bebyggandet. De i föreliggande paragraf intagna stadgandena torde, trots att de blivit ganska omständliga, tarva ytterligare utvidgningar, för så vitt man ställde sig på kommissionens ståndpunkt om deras mera vittomfattande giltighet. Sålunda saknades en definition på vad som menades med helt bebyggd tomt. Erfarenheter hade visat, att nuvarande stadganden i ett flertal samhällen tolkades så, att om gårdsrummet vore överbyggt med exempelvis endast en våning, tomten betraktades som helt överbyggd, ehuruväl ovanför det lägre byggnadspartiet bildades ett utrymme jämställt med kringbyggd gård. Detta utrymme kunde emellertid ej betraktas som gård och stadgans bestämmelser om gårdsrum följaktligen ej tillämpas, ty i mom. 1 stadgades att »gård ej må överbyggas eller övertäckas». Då det vanligaste sättet att helt överbygga en tomt just vore det nu nämnda, borde även hänsyn därtill tagas i byggnadsstadgan. Kommissionen hade visserligen gjort delta i fråga om gammal stadsdel genom att införa ett stadgande om att gård finge överbyggas, men detta tillstånd borde kunna utsträckas även till ny stadsdel. Tvenne vägar kunde då tänkas. Den ena vore att mildra bestämmelsen att gård ej finge överbyggas sä till vida, att överbyggnad under vissa förhållanden kunde tillåtas, varjämte i detta fall skulle införas en definition, att med helt överbyggd tomt menades en till full höjd över hela tomten uppförd byggnad. Den andra vägen skulle vara att låta bestämmelsen om att gård ej finge överbyggas kvarstå oförändrad, och att överbyggande av tomten i dess helhet tillätes till olika höjder; men dä borde bestämmelsen kompletteras med stadgande, hur ett sådant överbyggande borde ske. Om det varit kommissionens mening med sista punkten i mom. 2 att byggnadsnämnden skulle kunna medgiva undantag för gårds överbyggande i dess helhet, vore detta dock ej fullt tydligt uttryckt. I varje fall vore det av skäl, som förut framhållits, olämpligt att avsluta en bestämmelse med angivande av möjlighet för nämnden att medgiva undantag, vilka lätt kunde bli regel och göra bestämmelserna själva utan värde. Mom. 2 innefattade för övrigt stadgande om hur gårdsrummet skulle beräknas. Samuelson och Södergren hade förut framhållit betydelsen av denna nya bestämmelse för redan bebyggda kvarter samt påpekat, att dess egentliga värde skulle ligga i ökande av gårdsrummet och inskränkning av gårdsbyggnadernas storlek. Då beräkningen av gårds storlek här liksom i gällande byggnadsstadga uteslutande ställts i beroende av förhållandena å den tomt. varom fråga vore, komme själva sättet för bebyggandet att bliva detsamma som nu, nämligen med flygelbyggnader i tomtgränserna, vilket ej kunde sägas vara det lyckligaste sättet för bebyggande inne å en tomt. Skulle man, där tomterna vore breda, vilja bygga exempelvis en flygelbyggnad mitt på tomten i vinkel mot gatuhuset, vore detta knappast möjligt enligt bestämmelserna. Trots att sådana byggnader på grund av bl. a. möjligheten till genomluftning vore gynnsammare än byggnader i gränslinjerna, bleve de avsevärt ogynnsammare ställda vid gårdsrummets beräkning. Dels skulle vardera gården hålla i bredd minst 12 meter, och dels måste beräkningen av förhållandet till den bebyggda ytan ske för vardera gården. Alltså måste i dylikt fall
321 den obebyggda delen av tomten, som beräknades med hänsyn till gårdsbyggnaden, göras dubbelt så stor som då byggnader i gränslinjen komme till användning. Det syntes dock som om ett bebyggande med dylika gårdsflyglar i stället borde uppmuntras, och detta kunde ske genom att bestämmelserna även toge hänsyn till granntomternä, sålunda att intill varandra liggande gårdar kunde på ett eller annat sätt få samverka vid beräknandet av gårds storlek. Oavsett vad ovan sagts, funne Samuelson och Södergren det föreslagna sättet för gärdsrummets beräkning något väl tillkrånglat och därigenom ägnat att förorsaka feltolkningar av den byggande allmänheten. I andra stycket av momentet avsåges möjlighet till undantag från bestämmelserna för hörntomt, men meningen behövde i ett par avseenden kompletteras. Bestämmelser om när och hur sådana undantag kunde medgivas borde inryckas i byggnadsordning. Dessutom borde även i sådant fall, då tomten hade ringa djup och endast gatuhus förekomme, undantag kunna ske från 12 meters bredden å gårdsrum samt sättet för beräkning av gårdsrummets bredd vid hörntomt ytterligare förtydligas. Mom. 3 angåve smyg såsom »invikning i byggnadskropp». Uttrycket syntes olyckligt valt. Dessutom vore det ej övertygande, att smygens djup under alla förhållanden borde begränsas till högst "dess djup vid yttre delen. Begränsningen kunde möjligen i stället göras beroende av fönsters befintlighet eller placering till bonings- och arbetsrum. Då i § 67 lämnades möjlighet för anordnande av ljusbrunnar vid sammanträngt byggnadssätt, borde redan i denna paragraf om gårdsrum föreskrivas, att ljusbrunn vid gårdsrummets beräkning skulle anses som byggnad. Vad i mom. 4 stadgades om hänsyn till fristående brandmurar borde naturligtvis gälla lika väl brandmurar å egen som å grannes tomt. Uttrycket naturlig belysning i mom. 5 vore kanske ett väl svävande begrepp och kunde lämpligen både här och på andra ställen, där det förekomme, utbytas mot dagerbelysning. Det bleve därigenom även konsekvent i förhållande till uttrycken »dagerbrunn», »himmelsdager» etc. Iijiggnad.sjiämnden i Lysekil, med vilken magistraten instämt: Av de tre i förslaget upptagna byggnadssätten skulle det sammanträngda bliva det, som i huvudsak komme till användning i Lysekil, på grund av den möjlighet det beredde att utnyttja den där sparsamt förekommande tomtmarken. Beträffande bestämmelserna om sammanträngt byggnadssätt borde dock anmärkas, att föreskriften om ett minimiavstånd av 4,5 meter mellan byggnad och gräns mot grannes tomt förefölle obefogad. Varför skulle i stadsdel, där tomtägare hade rätt att uppföra byggnad i tomtgräns, denne icke också kunna liigga densamma å kortare avstånd från tomtgräns än 4,5 meter? Ju mindre avståndet vore, ju mindre vanprydande bleve den brandmur, som ändock måste uppföras även på 4,5 meters avstånd. Ett maximiavstånd hade snarare bort stadgas för att bevara det typiska byggnadssättet i sammanträngd stadsdel. Föreskrifterna om gårdsbredd syntes böra modereras såsom uppenbarligen tillkomna med hänsyn till byggnadsförhållandena i större städer. Detsamma gällde även fönsterrätten beträffande byggnader å samma tomt och mot granntomt. Det borde dock kunnat av vederbörande uttänkas, att samma skärpta bestämmelser med avseende å utrymme, luft och ljus, som funnits nödvändiga för en trångt bebyggd storstad, skulle kunna mildras i fråga om en liten fritt belägen kuststad, omvärvd av havsvindarna. 41—22523.
322 Vad anginge fönsterrätten kunde uttrycket »vetter åt annan byggnad» missförstås. Ett fönster kunde vetta åt en byggnad, men ligga så högt, att det icke rönte någon inverkan av den motstående byggnaden. I sådant fall skulle väl ej fönsterförbudet upprätthållas? Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Lidköping: Uttrycket »i gräns mot grannes tomt» i mom. 4 andra stycket kunde bliva föremål för olika tolkning och torde till följd härav böra utbytas mot orden »i gräns mot intill liggande tomt». Stadsfullmäktige i Örebro: Mom. 1 stycket 2 föreskreve, att gärd ej finge överbyggas eller övertäckas. Denna bestämmelse skulle omöjliggöra anordnande, såsom ofta vore brukligt, av bank- och andra affärslokaler i överbyggd gård. De särskilda kommitterade hade motiverat denna föreskrift huvudsakligen ur brandskyddssynpunkt. De skäl, som anförts för bestämmelsen, syntes dock icke vara sådana, att man för deras skull måste bortse från den ekonomiska synpunkten, d. v. s. utnyttjande av dyrbara tomter med fördelaktig! affärsläge. Mom. 2 syntes något oklart till sin avfattning och borde fördenskull förtydligas. Mom. 3 föreskreve, att avståndet mellan skilda byggnader å samma tomt ej finge understiga 12 meter. Då med byggnad kunde förstås även mindre uthus e. d., torde uttrycket »skilda byggnader» närmare böra preciseras. Något hinder att förlägga en mindre byggnad på kortare avstånd än 12 meter från annan byggnad syntes icke kunna förefinnas. Byggnadsnämnden i Örebro har likaledes funnit, att avfattningen av mom. 2 vore oklar och borde förtydligas. Länsarkitekten i Kopparbergs län beträffande mom. 2: Orden i tredje styckets andra rad »överbygges med» borde ändras till upptages av, enär eljest bestämmelsen möjligen skulle kunna så tolkas, att även den yta, som överbyggdes av burspråk, vilket ej ginge helt ned till marken, borde frånräknas. Detta torde sannolikt icke vara meningen. Efter orden i samma styckes fjärde rad »mindre uthus» borde tilläggas: av högst tre meters höjd, räknad till taknocken, emedan eljest lätt olika uppfattning skulle ge anledning till skilda tolkningar. § 48. Svenska kommunaltekniska föreningen: Denna paragraf avsåge gammal stadsdel och innehölle bestämmelser av liknande art som närmast föregående paragraf. Med hänsyn till vad som yttrats under 13 § och då förhållandena inom dylika områden vore alltför olikartade inom olika städer för att kunna regleras medelst gemensamma bestämmelser, torde denna paragraf böra utgå. Svenska teknologföreningen: Enligt denna paragraf skulle, beträffande tillämpningen å gammal stadsdel av bestämmelserna i § 47, i byggnadsordning meddelas bestämmelser om och i vad mån byggnadsnämnd ägde medgiva överbyggnad av gård, varvid skulle iakttagas, att det förhöjda gårdsplanet ej finge ligga mer än Vs meter över golvet i våningen närmast över bottenvåningen i vidliggande byggnad. Denna regel om gårdsplanets läge syntes skäligen godtycklig och torde böra utgå. Stadsarkitekten i Stockholm: Förevarande paragraf avsåge gammal stadsdel och innehölle bestämmelser av liknande art som närmast föregående paragraf. Med hänsyn till vad som yttrats under 13 § i kommitténs förslag, och då för-
323 hållandena inom dylika områden vore alltför olikartade inom olika städer för att kunna regleras medelst gemensamma bestämmelser, torde denna paragraf böra utgå. Mag/draten och byggnadsnämnden i Halmstad: Det i tredje stycket angivna avståndet 15 meter borde ökas till 18 eller helst 20 m. Skulle 15 m. bibehållas, kunde ytterst få mellantomter i Halmstads gamla stadsdel bebyggas med bus, som i varje våning inrymde en ändamålsenlig lägenhet, oaktat manga av dessa smala tomter hade betydande djup och areal. För att dessa tomter skulle kunna ändamålsenligt bebyggas, vore det likaledes nödvändigt, att gårdsbredden, 9 m.. nedsattes till 5 m. Sagda tomter hade nämligen ej sä stor bredd som 16 m., vilken bredd skulle vara erforderlig, om gårdsrummet skulle hava en bredd av lJ m. StadsfuUmäktige. magistraten och byggnadsnämnden i Varberg: Uti § 48 upptagna bestämmelser angående minsta bredd å gård samt avståndet mellan skilda byggnader å samma tomt syntes allt för stränga, åtminstone dä fråga vore om äldre städer, ofta med mycket små tomter uti de äldre och centrala stadsdelarna. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Hela denna paragraf gällde gammal stadsdel och skulle enligt Samuelsons och Södergrens vid 13 § (stadsplanelagskommitténs förslag) intagna ståndpunkt bortfalla. Ansåges det i motsats till denna uppfattning nödvändigt att i byggnadsstadgan inrycka normalbestämmelser även för gammal stadsdel, torde böra undersökas, huruvida det ej vore lämpligt att på ett ställe sam• manföra vad som i fråga om gammal stadsdel stadgades beträffande såväl gårdsrum som byggnadshöj d och antal våningar. Byggnadsnämnden i Falun, med vilken stadsfullmäktige och magistraten instämt, har uttalat, att bestämmelserna i förevarande paragraf om gårdsrum i gammal stadsdel — likasom vissa andra detaljer i förslagen — syntes vara av beskaffenhet att bliva för samhället och den enskilde nog så betungande. § 49. Byggnadsrådet Lilljekvist: Vid ifrågavarande paragraf borde klargöras vad som menades med våning, så att exempelvis skillnaden mellan envåningshus med inredd vindsvåning och tvåvåningshus klargjordes e t c ; felaktigheter och missförstånd härom uppstode ofta även inom byggnadsnämnderna. (Som jämförelse hänvisades till § 61 mom. 2 samt även § 64 mom. 2 andra stycket, berörande envåningshus inrett med vindsvåning och rum även däröver, således ett envåningshus med tre inredda våningar; denna typ bleve ofta kallad tvåvåningshus med inredd vind.) Svenska kommunaltekniska föreningen: Kommissionen föresloge här en gruppindelning med hänsyn till byggnads höjd och våningsantal, avsedd att tillämpas intill dess stadsplanebestämmelser, som reglerade dessa förhållanden, trätt i kraft. Några bärande skäl, varför en sådan gruppindelning skulle vara erforderlig under övergångstiden, hade emellertid icke angivits. För en eventuell tillämpning av stadgans övriga paragrafer syntes den icke nödvändig. Dess berättigande skulle möjligen vara att söka däri, att härigenom ett visst tillrättaläggande av byggnadssättet skulle kunna ske i avvaktan på utarbetandet av stadsplanebestämmelserna. Som förut framhållits vore emellertid bestämmelser om byggnads höjd och antal våningar av så grundläggande betydelse för byggnadsmarkens utnyttjande, att de borde givas civillags kraft
324 och följaktligen ej intagas i byggnadsordning. Såsom anvisningar för utarbetande av stadsplanebestämmelser kunde de möjligen äga något värde, men icke såsom generella stadganden. Än mindre borde man, såsom i 2 mom. stadgades, åt byggnadsnämnd giva befogenhet att avgöra, till vilken höjd och med vilket antal våningar byggnad finge uppföras. En så vittgående befogenhet skulle uppenbarligen försätta byggnadsnämnden i en ytterst svår ställning och dessutom i betänklig grad äventyra städernas bebyggande. Samma skäl, som talade för att nuvarande gårdsbestämmelser borde gälla intill dess att stadsplanebestämmelser trätt i kraft, förelåge också rörande byggnads höjd och våningsantal, varför enligt föreningens förmenande gällande byggnadsstadga tillsvidare borde äga tillämpning även ifråga om dessa förhållanden, och några interimsbestämmelser syntes ej nödiga eller ens önskvärda. Paragrafen torde därför böra utgå. Svenska teknologföreningen: I denna paragraf föresloge kommissionen, att, intill dess för resp. samhällen fastställts stadsplanebestämmelser rörande byggnads höjd och våningsantal, samhällets byggnadsordning skulle meddela föreskrifter därom. Samhällets område skulle härvid indelas i särskilda zoner, envar med viss hushöjd och visst våningsantal enligt en av kommissionen föreslagen gruppindelning. Intill dess sådana föreskrifter hunnit intagas i byggnadsordningen, skulle byggnadsnämnden äga bestämma hushöjd och våningsantal, dock under hänsynstagande till blivande gruppindelning och med ett maximum, motsvarande det för den fjärde (högsta) gruppen gällande (18 meters höjd och 5 våningar). Föreningen hade redan uttryckt den meningen, att, intill dess stadsplanebestämmelser för resp. samhällen hunnit utarbetas, den gamla byggnadsstadgans bestämmelser borde gälla. Under sådana förhållanden skulle den föreslagna gruppindelningen givetvis ej vara behövlig. Därest emellertid en sådan gruppindelning skulle anses erforderlig, ville föreningen ifrågasätta lämpligheten av de föreslagna normerna för denna. I det i och för sig lovvärda syftet att hindra olämpligt bebyggande syntes kommissionen inom varje grupp hava satt hushöjderna något för snäva i förhållande till våningsantalet. Antingen syntes höjdbestämmelserna böra (frånsett en viss maximigräns) helt utgå och endast våningsantalet fixeras, eller ock kunde möjligen våningsantalet göras till det primära och den motsvarande hushöjden endast ungefärligt angivas, exempelvis sålunda: »Grupp I: högsta tillåtna våningsantal 2, motsvarande en hushöjd av ungefär 7 V« meter.» Att under tiden, intill dess gruppindelning blivit fastställd, åt byggnadsnämnden lämna så fri prövningsrätt, som kommissionen avsåge, syntes i allt fall mindre lämpligt. Ett rätt handhavande av denna prövning torde väl överstiga många byggnadsnämnders krafter, och även de övriga torde vid fullgörandet härav ofta komma att finna situationen svår och ömtålig. Dessa svårigheter undginges genom att under mellantiden de nuvarande bestämmelserna fortfarande finge gälla. Stadsarkitekten i Stockholm: I § 49 stadgades, att i byggnadsordningarna skulle införas bestämmelser om hushöjd och våningsantal i enlighet med angivna normer, varvid valfrihet lämnades mellan fyra grupper innefattande fastslagna höjdmått för 2-, 3-, 4- och 5-våningshus och avsedda att tillämpas intill dess stadsplanebestämmelser bleve genomförda. De föreslagna höjdmåtten syntes lämpligt avvägda, om än en avrundning uppåt för de båda mellersta grupperna utan olägenhet borde kunna ske.
325 Stadgandet torde vara en kvarleva från ett skede av kommissionens arbete, då man ännu icke uppställt kravet på stadsplanebestämmelsers genomförande å allt stadsplanelagt område. Det grundade sig på överintendentsämbetets förslag, vilket i sin tur utgick från ett motsvarande stadgande i det ursprungliga byggnadsstadgeförslaget, som förutsatte, att varje stad till hela sitt område skulle hänföras till en viss grupp. Denna gruppindelning i all sin schematiska ofullkomlighet vore dock jämte försöket att i författningen karakterisera olika slag av byggnadssätt det första varslet om en tendens till individualisering av städernas områden i byggnadshänseende, som under det fortsatta arbetet med byggnadsstadgans utformande allt mera framträtt för att slutligen utmynna i kravet på stadsplanebestämmelser såsom det enda slutgiltiga mål, vid vilket man kunnat stanna. Såsom ett surrogat för sådana bestämmelser ägde gruppindelningen, även i den av överintendentsämbetet förordade och av bostadskommissionen än vidare utvecklade formen, ringa värde; och såsom interimsbestämmelse skulle den endast ytterligare öka den oreda och förvärra det osäkerhetstillstånd, som åtskilliga andra här såsom sådana föreslagna stadganden vore ägnade att framkalla. Vad som föresloges i mom. 2, att frågan om våningsantal och hushöjd inom hela områden i vissa fall skulle överlämnas till byggnadsnämndens fria bedömande, behövde icke närmare karakteriseras; denna tanke borde helt och hållet förfalla. Byggnadsnämnden i Norrköping: Största tillåtna hushöjd för grupperna II, III och IV vore föreslagen till respektive 10 3 /i, 14 V* och 18 meter. Med hänsyn dels till bestämmelsen i § 65, att boningsrums golv skulle ligga minst 40 centimeter högre än angränsande mark, och dels till normal tjocklek för bjälklag syntes rumshöjden i byggnad med högsta tillåtna våningsantal icke kunna överstiga 3,15 meter för varje våning. Byggnadsnämnden ansåge emellertid det vara önskvärt, att byggnadsföretagare, därest han så funne lämpligt, lämnades möjlighet till större rumshöjd, förslagsvis intill 3,30 meter; och torde för sådant ändamål största tillåtna hushöjden för ovannämnda grupper ökas därhän att en rumshöjd av intill 3,30 meter för varje våning faktiskt kunde ernås. Stadsfullmäktige i Söderköping hava uttalat enahanda önskemål. Stadsfullmäktige i Kalmar: I de §§, som avhandlade de tekniska bestämmelserna angående byggandet, vore åtskilliga mått intagna, som syntes vara förvandlade från fot till meter. En del av dessa mått torde dock kunna utjämnas till motsvarande hela meter. Så hade t. ex. föreslagits, att största tillåtna hushöjd för grupp I, II, III och IV skulle vara resp. 7 Vs, 10 3A, 14 Vt och 18 meter. LJtan någon som helst olägenhet torde dessa mått kunna utjämnas till resp. 8, 11, 14 och 18. Härigenom skulle dessa mått mera överensstämma med bestämmelserna i § 50 mom. 3. Byggnadsnämnden i Halmstad, med vilka magistraten förenat sig. De i denna § föreslagna hushöjderna syntes vara för knappt tilltagna. Det förekomme ofta, att källaren till följd av grundvattnet ej kunde förläggas tillräckligt djupt i marken för att möjliggöra uppförandet av högsta tillåtna antalet våningar inom den föreskrivna höjden, om icke en våning skulle göras till mansardvåning. Med utgång från källarens högsta tillåtna höjd över marken, 1,2 m., eller första våningens golv, 1,5 m. över marken, ville nämnden föreslå, att högsta tillåtna hushöjden sattes för: Grupp I till 9,7 m. » II » 13,3 » » III » 16,9 » IV » 20,5 »
326 Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Kommissionen föresloge här en gruppindelning med hänsyn till byggnads höjd och våningsantal, avsett att tillämpas intill dess stadsplanebestämmelser, som reglerade dessa förhållanden, trätt i kraft. Några bärande skäl, varför en sådan gruppindelning skulle vara erforderlig under övergångstiden, hade emellertid icke angivits. För en eventuell tillämpning av stadgans övriga paragrafer syntes den icke nödvändig. Dess berättigande skulle möjligen vara att söka däri, att härigenom ett visst tillrättaläggande av byggnadssättet skulle kunna ske i avvaktan på utarbetandet av stadsplanebestämmelserna. Som förut framhållits vore emellertid bestämmelser om byggnads höjd och antal våningar av så grundläggande betydelse för byggnadsmarkens utnyttjande, att de borde givas civillags kraft och följaktligen ej intagas i byggnadsordning, såsom kommissionen föreslagit. Än mindre borde man, såsom i mom. 2 stadgades, åt byggnadsnämnd giva befogenhet att avgöra, till vilken höjd och med vilket antal våningar byggnad finge uppföras. En så vittgående befogenhet skulle uppenbarligen kunna missbrukas på ett för städernas bebyggande högst menligt sätt. Innan stadsplanebestämmelser rörande byggnads höjd och våningsantal trätt i kraft, borde enligt Samuelsons och Södergrens förmenande gällande byggnadsstadga äga tillämpning i fråga om dessa förhållanden, och några interimsbestämmelser syntes dem därför ej här nödiga eller ens önskvärda. Ej heller syntes den föreslagna indelningen lämplig som norm vid utarbetandet av stadsplanebestämmelser, framför allt på den grund att grupperna med sina detaljerade siffror förefölle väl schablonmässigt tillkomna. Stadsfullmäktige i Örebro: I fråga om byggnads höjd och antal våningar syntes den i paragrafen gjorda gruppindelningen beträffande största tillåtna hushöjd i förhållande till våningsantal vara mindre lämplig. Av motiveringen framginge, att de särskilda kommitterade föreslagit en genomgående reduktion av höjdmåtten å byggnader i förhållande till överintendenlsämbetets förslag. Kommitterade syntes hava strävat efter att förminska rumshöjderna, vilket dock torde vara mindre lyckligt. En lämplig byggnadshöjd torde erhållas, därest varje våning bestämdes till 3 V* meter, inklusive bjälklag, jämte 1 Va meter för första bjälklaget över marken samt ytterligare '/* meter över sista bjälklaget till skärningspunkten mellan översta väggytan och taket. Med denna beräkning skulle de i paragrafen angivna måtten bliva: Grupp » » »
I största tillåtna hushöjd 8 V* meter, 2 våningar II » » » 12 Va » 3 » III » » » 15 Vi » 4 » IV » » » 19 Vi » 5 »
En dylik avfattning av paragrafen medförde självfallet motsvarande ändringar i efterföljande paragrafer. Byggnadsnämnden i Falun har uttalat, att den funne föreskrifterna i denna paragraf om byggnads höjd vara för snävt tilltagna. § 50. Svenska kommunaltekniska föreningen: I överensstämmelse med den allmänna regeln om 45 graders vinkel såsom norm för belysningsförhållandena stadgades här, att hushöjden ej finge vara högre än gatubredden, vilket alltså inne-
327 bure en reduktion av nu gällande byggnadsrätt med 1,6 meter. Därom torde intet vara att säga, och ej heller i allmänhet om de detaljbestämmelser, som meddelades rörande hushöjdens beräknande i olika fall. Vissa av dessa bestämmelser vore dock av så allmän natur, att de borde hava sin plats icke under visst bvggnadssätt, utan under gemensamma bestämmelser. Andra åter, särskilt de i slutet av mom. 2, vore av stadsplanenatur och lämpade sig icke för generella stadganden i byggnadsstadga eller byggnadsordning. Den redan förut omnämnda, särskilt för de större och medelstora städerna synnerligen ingripande bestämmelsen, att byggnad eller byggnadsdel, belägen mer än 15 meter från gatufasadlinjen, ej finge uppföras till större höjd än 8 meter eller med flera än 2 våningar, återfunnes här i mom. 3, kompletterad med föreskriften att taknock i gräns mot grannes tomt icke finge överstiga 11 meter. Dessa stadganden torde icke kunna betraktas annat än som fruktlösa försök att medelst generella bestämmelser för tomterna skapa trygghet mot missförhållanden, vilken dock endast kunde nås medelst individuella bestämmelser för kvarteren. De bleve värdelösa i samma mån som övergång skedde till sistnämnda förfaringssätt. Om dem gällde för övrigt detsamma, som blivit sagt om andra föreslagna, mera kännbara ingrepp i det bestående, nämligen att de vore ägnade att välla oreda under den relativt korta tid, de vore avsedda att gälla. Gärdshusens nackdelar berodde icke endast av deras höjd, utan i än högre grad av deras förläggning, och i detta avseende skänkte stadgeförslaget ingen trygghet. Mom. 4 innebölle regler för gammal stadsdel och torde av skäl, som förut anförts, här icke behöva upptagas till granskning. Svenska teknologföreningen: Mom. 2. Kommissionen föresloge, att i visst fall, då å hörntomt de olika gatornas bredd eller lutningsförhållanden betingade olika hushöjd, den högre byggnadens tvärsektion finge bliva bestämmande för fasaden å närmaste delen av huset vid den smalare eller lägre belägna gatan, d. v. s. framdragas till denna gata i form av en gavel. För undvikande av att denna gavel gåves en av tvärsektionen betingad olämplig form syntes bestämmelsen kunna omformuleras exempelvis sålunda: » eller ock må, där arkitektoniska skäl därtill föranleda, den högre byggnaden avslutas med ett gavelparli mot den smalare eller lägre belägna gatan.» Mom. 4. Även om dessa bestämmelser skulle bliva gällande, vilket enligt föreningens förut uttalade uppfattning ej borde bliva fallet, föresloges i alla händelser uteslutande av sista stycket, som i visst fall medgåve byggnadsnämnd rätt till undantag från bestämmelserna om gårdshus' höjd och väningsantal i gammal stadsdel. De skäl, kommissionen härför anfört, syntes icke tillräckliga, varjämte även här borde beaktas önskvärdheten att icke utan nödtvång tilldela byggnadsnämnden en befogenhet, som kunde tänkas stundom försätta den i en kinkig situation. Stadsarkitekten i Stockholm: Förevarande paragraf inrymde, jämte den även i tidigare stadgeförslag förekommande bestämmelsen om att hushöjden ej finge vara större än gatans bredd, en del detaljer rörande hushöjdens beräknande i olika fall, mot vilka i sak intet väsentligt syntes vara att erinra. Vissa av dessa bestämmelser vore dock av så allmän natur, att de bort ha sin plats icke under visst byggnadssätt, utan under gemensamma bestämmelser. Andra åter, särskilt de i slutet av mom. 2, berörde sådana förhållanden, som endast genom stadsplanebestämmelser kunde nöjaktigt regleras. Som direktiv för sådana bestämmelser lämpade de sig väl, som interimsbestämmelser däremot icke.
328 En detaljföreskrift av ringa betydelse rörande rätten att i ett gatuhörn med sluttande eller olika breda gator framföra den högre byggnaden i form av en gavel till den gata, som betingade en lägre hushöjd, hade formulerats så, att den högre byggnadens tvärsektion skulle kunna åberopas som försvarför en olämplig gavelform, vilket naturligtvis icke hade varit författarens mening. I mom. 3 återfunnes det förut omnämnda stadgandet, att byggnad eller byggnadsdel belägen mer än 15 meter från gatufasadlinjen, ej finge uppföras till större höjd än 8 meter eller med flera än 2 våningar, vartill lades att taknock i gräns mot grannes tomt icke finge överstiga 11 meter, allt detta där ej genom byggnadsbestämmelser eller eljest annat föreskreves. Vad eljest än byggnads- eller stadsplanebestämmelser skulle kunna upphäva detta stadgande vore svårt att se, då väl icke byggnadsordningarna kunde tillåtas ingripa i en sä viktig angelägenhet. På annan plats hade den förmodan uttalats, att detta för de större och medelstora städerna så ingripande stadgande tillkommit i avsikt att framtvinga antagande av stadsplanebestämmelser, som säkert i många fall utan olägenhet skulle möjliggöra ett effektivare utnyttjande även av kvarterens inre än fallet kunde bli enligt vad som här föresloges. Bättre än att på denna konstlade väg söka nå sitt syfte syntes dock vara att i direkt form framställa kravet och i ett slag inom rimlig tid genomföra detsamma. I och för sig och i stort sett kunde det ju icke vara annat än önskvärt, att, så länge det gamla sättet för kvarterens bebyggande tillämpades, den tillåtna höjden för gårdshus nedbringades. Det vore ju icke minst dessa bvggnader, som bringat det slutna byggnadssättet i vanrykte ända därhän, att en kungl. kommission velat åsätta det benämningen sammanträngt; men felet vore icke endast den stora höjden, utan långt mera bristen på ordning och svstem vid gårdshusens förläggning. Kunde endast ordning och reda genomföras, funnes ingen anledning att påfordra väsentligt mindre höjd för husen i kvarterens inre än för husen vid gatan. Denna ordning och reda vunnes icke med bostadskommissionens gårdsbestämmelser för tomterna och icke heller med andra mer eller mindre liknande; den ernåddes endast medelst stadsplanebestämmelser för kvarteren. För ett kvarter med stor tillåten hushöjd utmed gatorna erbjöde kommissionens förslag knappast någon fördel. Den skada, som gatuhusens övre våningar måste tillskynda de i kvarterets innandöme, på dess botten liggande tvävåningshusen genom att beröva dem sol och dager, skulle dessa återgälda med röken från sina skorstenar. Mom. 4 innehölle regler för gammal stadsdel och torde av skäl, som förut anförts, här icke behöva upptagas till granskning. Byggnadsnämnden i Norrköping: Förslaget angåve, att de i § 50 mom. 3 och ij 52 mom. 3 avsedda byggnaders höjder, resp. 11 och 3 meter, skulle räknas från marken till taknocken. För vinnande av mera likformighet borde lämpligen samtliga hushöjder bestämmas genom användande av samma uttryckssätt som förekomme i § 51, där höjden räknades från marken till skärningslinjen mellan fasadytan och byggnadens takyta. Byggnadsnämnden i Halmstad, med vilken magistraten instämt, har här föreslagit att i mom. 1 15 m. ökades till 18 m., att i mom. 3 15, 8 och 11 m. ökades till resp. 18, 9,7 och 12,7 m. samt att i mom. 4 15 m. ökades till högst 20 ra., 11 m. till 13,3 m. och 14 m. till 16,3 m. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Enligt kommissionens motivering skulle föregående § 49 innehålla de
329 allmänna normer för hushöjdens bestämmande och § 50 tjäna som komplement samt upptaga vissa detaljföreskrifter. I anslutning till ståndpunkten, att t? 49 borde utgå, borde i stället under § 50 införas vissa stadganden om begränsning av byggnads höjd och våningsantal. Andra stycket i mom. 1 innehölle en definition på vad som menades med gatas bredd. Likaväl hade i detta sammanhang fordrats definition på vad som menades med byggnads höjd. Samuelson och Södergren ansåge dock, att de definierande stadgandena rätteligen borde komma under rubriken gemensamma bestämmelser och de, som avsåge byggnads höjd och gatubredd, närmast då i sammanhang med § 59. I mom. 2 vore i slutet av första punkten intagen en bestämmelse, som skulle ge möjlighet att i vissa fall anordna gavelhus. Däremot syntes ej annat vara att invända än att anslutningen till den högre byggnadens tvärsektion ej under alla förhållanden skulle lämna ett lyckligt resultat i arkitektoniskt hänseende. Skulle bestämmelse om motsvarighet mellan gaveln och byggnadens tvärsektion över huvud intagas i sammanhanget, borde den senare formuleras så, att gaveln finge tillåtas när byggnadens tvärsektion vore så beskaffad, att gaveln kunde arkitektoniskt väl ansluta sig till densamma. Andra stycket av mom. 2 hade i annat sammanhang av Samuelson och Södergren föreslagits att överflyttas till 11 § i stadsplanelagskommitténs stadga. Sista stycket i momentet torde helst böra utgå. Om man i enstaka fall framför gatumynning skulle vilja giva en byggnad större höjd än vad som med hänsyn till bredderna för anslutande gator tillätes, borde detta ordnas genom stadsplanebestämmelser. En höjning av byggnaden å en dylik plats kunde naturligtvis endast medgivas under förutsättning, att en god samverkan med angränsande byggnader åstadkommes och byggnaden över huvud kunde på ett tilltalande sätt anordnas i stadsbilden. Detta berodde av ett flertal samverkande omständigheter och måste undersökas i varje speciellt fall samt säkerställas genom stadsplanebestämmelser. Vad Samuelson och Södergren allmänt framhållit under § 47 om gårdsrum angående bestämmelsernas tillämpning gällde även i fråga om de i mom. 3 inryckta bestämmelserna om gårdsbyggnaders höjd. Det kunde nämligen knappast ifrågasättas, att för varje till nybyggnad hänförlig förändring av ett gårdshus byggnaden skulle sänkas till den i detta moment föreskrivna höjden. Man måste nämligen räkna med att redan uppförda gårdsbyggnader enligt gällande byggnadsordningar uppförts till väsentligt större höjd. Med tillämpning av de under § 47 framhållna skälen skulle därför även höjdbestämmelser för gårdshus huvudsakligen ha betydelse som norm för stadsplanebestämmelser inom ej bebyggda eller delvis bebyggda kvarter. Ställde man sig på den ståndpunkten, att i sådana fall bebyggandet av kvarteren skulle ordnas så, att gårdsbyggnader ej finge förekomma, kunde bestämmelsen helt utgå. Samuelson och Södergren vore emellertid av den uppfattningen, att man även borde räkna med gårdshus i nya kvarter. Gatukostnaden torde för framtiden alltjämt bliva så betydande, att gatumarken måste inskränkas, vilket hade till följd att kvarteren måste bliva större, vilket återigen i sin tur medförde ett vidsträckt utnyttjande av kvarterens inre. Samuelson och Södergren ansåge ej heller, att gårdshus, om blott de grundläggande principerna för byggnadsstadgandena tillämpades, behövde bliva sämre ställda i brandtekniska, hygieniska eller sociala avseenden än gatuhus, snarare i vissa fall tvärtom. Som norm för stadsplanebestämmelserna borde således ett stadgande om gårdshus' höjd kunna vare berättigat, men borde den grundläggande principen för beräkning
330 av denna höjd vara avståndet mellan byggnaderna, gärna något skärpt i förhållande till gatuhus, men med samma översta gräns som för de senare. Angående mom. 4 hänvisades till vad förut framhållits om gammal stadsdel samt om byggnadsnämnds rätt till dispens från bestämmelserna. Stadsfullmäktige i Örebro: Den föreslagna sträckan av 15 m. för den högre hushöjden vid hörntomt mot angränsande gator av olika bredd eller lutningsförhållanden syntes böra ökas till 18 m. § 61. Svenska kommunaltekniska föreningen: Den här lämnade redogörelsen för vad som vore att anse såsom en byggnads höjd borde liksom andra förekommande begreppsförklaringar hänföras till de för de olika byggnadssätten gemensamma bestämmelserna. I sak torde intet annat vara att erinra än att den långt mera preciserade form, bestämmelsen här fått, än vad fallet vore i nu gällande byggnadsstadga, ovillkorligen krävde ett tillägg, varigenom byggnadsnämnden tillerkändes en ganska vidsträckt rätt att medgiva gavlar och andra rent arkitektoniska anordningar, utan att därav behövde föranledas någon sänkning av hushöjden. Svenska teknolog fö reningen: Beträffande andra stycket skulle framhållas önskvärdheten av att fortfarande som hittills hava ganska fria händer i fråga om den arkitektoniska gestaltningen av gavelpartier och dylika anordningar. Byggnadsnämndens prövningsrätt syntes i detta hänseende icke böra inskränkas i så hög grad som kommissionen här föresloge. Stadsarkitekten, i Stockholm: Den här lämnade redogörelsen för vad som vore att anse såsom en byggnads höjd borde liksom andra förekommande begreppsförklaringar hänföras till de för de olika byggnadssätten gemensamma bestämmelserna. I sak torde intet annat vara att erinra än att den långt mera preciserade form, bestämmelsen här fått, än vad fallet vore i nu gällande byggnadsstadga, ovillkorligen krävde ett tillägg, varigenom byggnadsnämnden tillerkändes en ganska vidsträckt rätt att vid beräknande av hushöjden frånräkna gavlar och andra rent arkitektoniska anordningar. Bestämmelsen att fasadens höjd ingenstädes finge överskrida den största tillåtna medelhöjden med mer än Vs vore skäligen godtycklig. Om måttet avsåge att utgöra norm för gavelpartier, vore det olämpligt. Om det däremot, vilket vore mer antagligt, avsåge att reglera hushöjden vid starkt lutande gator, borde utgångspunkten vara en normal våningshöjd, som kunde sättas till 3 meter, så att en avtrappning skulle kunna ske i jämna våningar. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Enligt vad förut framhållits borde denna paragraf flyttas till gemensamma bestämmelser. Mot den av kommissionen givna formuleringen och sättet för höjdens beräkning kunde framställas vissa anmärkningar. Andra stycket behövde i sin nuvarande form ytterligare förtydligas; det kunde annars lätt giva rum för feltolkningar. Dessutom syntes däri rent av förutsättas som regel en byggnadskontur med uppbyggda gavlar och dylikt, under det att sådana uppbyggnader borde vara relativt sällsynta undantag. I detta senare fall borde de kunna medgivas utöver den tillåtna fasadhöjden. Utgående från att man så långt möjligt ville åstadkomma jämnlöpande taklister, på lämpliga ställen avbrutna av arkitektoniska partier, skulle det vara
331 oriktigt att uppmuntra fasadanordningar med grupperingar och avsatser kanske invid C brandmurarna, vilket faktiskt skulle bliva följden med den nuvarande lydelsen av paragrafen. Den kunde visserligen i denna form tillämpas för att reglera bebyggandet vid en sluttande gata och åstadkomma anslutning till ovanför och nedanför liggande byggnader; men önskvärt vore, om noggrannare anvisning om hur anslutningen borde ske hade intagits. I regel ville man undvika avsatserna i själva övergången mellan husen, då missprydande brandmurar därigenom skulle störa gatubilden. Den i regel bästa anslutningen vid övergången mellan byggnaderna i en sluttande gata åstadkommes, då den nedanför liggande byggnaden i höjd anpassade sig till en kortare avsats i den ovanförliggande, exempelvis motsvarande ett rum i längd (c:a 4 å 5 m.). För att uppmuntra en sådan lösning kunde en kompensation för sänkningen beredas på det sätt, att höjden finge mätas å mitten av byggnadens övriga del. Som grundprincip för böjdberäkningen vore det nämligen bäst att bibehålla nuvarande sätt att mäta höjden å fasadens mitt. Det mera tillkrånglade beräkningssättet, som kommissionen föreslagit, sammanhängde med den utgångspunkt, kommissionen anlagt, att fasaden kunde erhålla vilken gruppering som helst, blott kompensation för de uppbyggda partierna erhölles genom sänkning av andra partier. Enligt Samuelsons och Södergrens uppfattning, att bebyggandet över den tillåtna höjden endast borde ske i undantagsfall och då oberoende av denna höjd, kunde beräkningssättet betydligt förenklas. De ansåge emellertid, att i vissa andra hänseenden paragrafen i stället borde något utvidgas. Förslagsvis så: att gavlar och andra arkitektoniska partier i särskilda väl motiverade fall kunde, om byggnaden eller stadsbilden i arkitektoniskt hänseende vunne därpå, av byggnadsnämnden medgivas; att vid övergången till grannes byggnad anordningar borde vidtagas till förhindrande av missprydande brandgavlar, exempelvis genom den högre belägna byggnadens sänkning till den lägre liggandes höjd upp till en sträcka av 4 ä 5 m., samt i avsikt att förtydliga tillämpningen vid ett speciellt fall, där tolkningarna kunde gå i sär; att om byggnad uppfördes vid en bredare och en smalare gata och byggnaden till en längd av 15 m. vid den senare finge uppföras till samma höjd som vid den bredare, denna längd av 15 m. skulle, när den smalare gatan vore lutande, kunna fråndragas byggnaden vid tillämpningen av medelhöjdberäkningen. Radstående
byggnadssätt.
§§ 52 och 53. Svenska kommunaltekniska föreningen: Någon bestämd åtskillnad mellan det s. k. radstående byggnadssättet och de båda andra förefunnes icke. Ett kvarter inom område, där det sammanträngda byggnadssättet vore föreskrivet, kunde med fördel bebyggas enligt de regler, som gällde för det radstående, och likaså funnes intet som hindrade, att ett kvarter, avsett för det radstående byggnadssättet, bebyggdes i full överensstämmelse med vad som gällde för det fristående. Kommissionen hade sökt karakterisera det radstående byggnadssättet dels genom en till 3 våningar begränsad hushöjd, dels genom förbud mot gårdshus. Det sistnämnda behövde dock icke nödvändigt förändra arten av det bebyggande, som här åsyftades. Ett stort kvarter kunde mycket väl till sitt inre
332 tänkas upptaga en huslänga, som i allo fyllde kraven på ett radstående byggnadssätt och som icke förryckte karaktären hos ett sådant. Däremot kunde denna karaktär mycket lätt förryckas genom den för detta byggnadssätt medgivna allt för stora husbredden 15 m., som lätt skulle föranleda flyglar och varjehanda utskjutande byggnadspartier. De i mom. 3 av i; 52 angivna maximimåtten för tillåtna uthus torde icke böra upptagas i en allmän författning. Svenska teknologi'öreningen: I likhet med kommunaltekniska föreningen ville teknologföreningen framhålla svårigheten att utskilja det s. k. radstående byggnadssättet såsom en särskild art av bebyggande med sina särskilda regler i fråga om byggnadshöjd o. d. Mom. 3 i §*52 syntes böra utgå, i alla händelser de där föreslagna reglerna om uthus' areal", vilka särskilt i vissa landsdelar icke torde vara lämpliga. Beträffande § 53 hänvisade föreningen till sin förut uttalade mening rörande höjdbestämmelserna i § 49. Stadsarkitekten i Stockholm: I §§ 52 och 53 avhandlades det s. k. radstående byggnadssättet. Någon distinkt åtskillnad mellan detta byggnadssätt och de båda andra förefunnes icke. Ett kvarter inom område, där det. sammanträngda byggnadssättet vore föreskrivet, kunde med fördel bebvggas enligt de regler, som gällde för det radstående, och likaså funnes intet som hindrade, att ett kvarter, avsett för det radstående byggnadssättet, bebvggdes i full överensstämmelse med vad som gällde för det fristående. Kommissionen hade sökt karaktärisera detta byggnadssätt dels genom att begränsa våningsantalet till tre, dels genom förbud mot gårdshus. Användningen av sådana hus behövde dock icke nödvändigt förändra arten av det bebyggande, som här åsyftades. Ett stort kvarter kunde mycket väl till sitt inre tänkas upptaga en huslänga, som i allo fyllde kraven på ett radstående byggnadssätt och som icke förryckte kvarterets karaktär eller förtoge den avsedda verkan av dess bebyggande. Däremot kunde denna verkan mycket lätt förryckas genom den medgivna, för detta byggnadssätt allt för stora husbredden 15 meter, som lätt skulle föranleda flyglar och varjehanda utskjutande byggnadspartier. För ekonomisering med gatumarken kunde det i övrigt stundom finnas önskvärt att utnyttja kvartersmarken för bebyggande med gårdshus, naturligtvis så förlagda, att de icke gåve intryck av ett sammanträngt eller eljest olämpligt bebyggande. De i mom. 3 av 52 § angivna maximimåtten för medgivna uthus borde icke upptagas i en författning av byggnadsstadgans art. Magistraten och byggnadsnämnden i Halmstad hava i anslutning till sitt tidigare anförande uttalat, att maximihöjden enligt § 53 borde ökas frän 10 3A m. till 13,3 m. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Beträffande det radstående byggnadssättet framhölles, att det knappast funnes några kvarter, bebyggda på sådant sätt, att bestämmelserna i i? 52 kunde tillämpas, där ej bebyggandet redan ordnats genom stadsplanebestämmelser. Där endast nuvarande byggnadsstadga och byggnadsordningar tilllämpats torde nämligen i de flesta fall flygelbyggnader eller gårdshus ha kommit till användning. Därmed torde paragrafens betydelse liksom vid sammanträngt byggnadssätt vara begränsad att utgöra norm för stadsplanebestämmelser vid hittills obebyggda kvarter eller kvartersdelar. Vilken tillämpning paragrafen än kunde få syntes emellertid ett bvggnadsdjup av 15 m. från gatan ej vara riktigt valt. Till radstående byggnadssätt
333 skulle nämligen enligt § 53 räknas byggnader med högst 3 våningars höjd, och dessa komme vanligen att bestå av trähus eller s. k. landshövdingehus, d. v. s. hus med mindre bredd, vanligen mellan 10 och 11 m. Femton meters gränsen skulle därför med all säkerhet medföra kortare flygelbyggnader om 4 ä 5 m., vilket skulle förrycka grundprincipen för byggnadssättet. Detta hade i viss mån sin tillämpning även för sammanträngt byggnadssätt, särskilt om man, som förut framhållits, dit finge räkna det vanligaste i landsorten förekommande byggnadssättet. I § 52 mom. 2 stadgades om avstånd mellan skilda byggnader å samma tomt, varvid skulle tillämpas de under § 47 mom. 3, 4 och 5 intagna bestämmelserna. De senare gällde såväl avstånd mellan skilda byggnader som avstånd till grannes tomt. Detta finge anses innebära, att till radstående byggnadssätt kunde räknas även fristående byggnader, blott de ej sträckte sig djupare inåt tomten än 15 m. Att så ej bleve ovanligt, torde framgå därav att vid radstående byggnadssätt tillätes bebyggande till hälften av tomtens areal, under det vid fristående endast en femtedel finge bebyggas. Därigenom torde ett kringgående av bestämmelserna för fristående byggnadssätt direkt uppmuntras. Byggnadsnämnden i Östersund: Under rubriken radstående byggnadssätt hänvisades i § 53 andra stycket till § 50 mom. 1 angående bestämmande av byggnads höjd, vilken sistnämnda bestämmelse stode i strid med vad i § 53 första stycket sades. Hänvisningen till § 50 mom. 1 syntes ur § 53 alldeles böra utgå. Fristående
byggnadssätt.
§§ 54 och 55. Svenska kommunal tekniska föreningen: Dessa båda paragrafer gällde s. k. fristående byggnadssätt, varuti inbegripits det kopplade byggnadssättet. Hushöjden vore här begränsad till 2 våningar och det medgivna bebyggandet till en femtedel av tomtens yta. I mera centrala stadsdelar och särskilt vid användande av kopplat byggnadssätt torde man dock stundom få åtnöjas med mindre obebyggd yta och medgiva ett bebyggande ända till en tredjedel av tomten. Mot de uppställda reglerna torde i övrigt intet annat kunna anmärkas än att den medgivna hushöjden i fall, då ett inbördes avstånd mellan husen generellt tillätes nedgå till 9 m., blivit satt till 6 m., ett mått som lämpligen borde sänkas till 4,6 m., vilket väl fyllde behovet vid envåningshus, samt att samma anmärkning beträffande uthus, som ovan framställts rörande radstående byggnadssätt, även gällde här. Liknande yttrande har avgivits av stadsarkitekten i Stockholm. § 54. Byggnadsnämnden i Halmstad, med vilken magistraten instämt: Att tomt ej skulle få bebyggas till mer än x/& av sin areal syntes vara allt för strängt. Med denna bestämmelse skulle för större fristående villor erfordras allt för stora och dyrbara tomter. Nämnden ville föreslå, att bestämmelsen ändrades därhän, att tomt ej finge bebyggas till mer än V* av sin areal.
334 Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län: Markförhållandena inom vissa samhällen inom länet torde i verkligheten lägga hinder i vägen för genomförande av bestämmelsen i första momentet av denna paragraf, att vid fristående byggnadssätt tomt icke skulle få bebyggas till mer än V» av sin areal. Också hade med hänsyn härtill en del av de byggnadsnämnder, som i ärendet vttrat sig, framställt anmärkning häremot. En omarbetning av ifrågavarande bestämmelse torde enligt länsstyrelsens uppfattning därför vara påkallad. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Med fristående byggnadssätt syntes kommissionen hava avsett egnahemskvarterens och villaområdenas typiska byggnadssätt, alltså de friliggande enfamiljshusen. Med denna utgångspunkt torde något väsentligt ej vara att invända mot de paragrafer, som innefattades under detsamma. Dock torde nedanstående påpekanden vara på sin plats. För fristående byggnadssätt hade satts Vä av tomtens yta som gräns för den bebyggda delen av densamma. Detta torde vara lämpligt, för så vitt man frånräknade fristående hus i mera centrala stadsdelar, där nog proportionerna , i flera fall hittills nedgått ända till Vs av bebyggd yta. För såväl detta byggnadssätt som för radstående hade intagits en bestämmelse att byggnadsnämnden ägde rätt medgiva, att uthus ej överstigande 12 kvm. skulle få uppföras längre in på tomten än 15 m. från gata. Härtill borde invändas, att uthusets storlek varierade så väsentligt för olika landsdelar, att ett generellt maximimått ej lämpligen kunde uppställas. Magistraten och byggnadsnämnden i Lysekil: Det erinrades om det yttrande, som år 1910 avgavs av stadsfullmäktige över 1909 års byggnadsstadgeförslag. Häri hade anmärkts mot bestämmelserna om att rikets städer skulle med avseende å byggnadshöjden indelas i grupper och att Lysekil skulle tillhöra den grupp, inom vilken det icke vore tillåtet att bygga hus i flera än två våningar. Sådana bestämmelser förekomme ej i den nya stadgan, där våningsantalet lämnats fritt i stadsdel med sammanträngt byggnadssätt och fastställts till högst tre våningar i stadsdel med radstående och två våningar i stadsdel med fristående byggnadssätt, lika för alla städer. Vad anginge de anmärkningar, som i nämnda yttrande framställts i fråga om vissa bestämmelser för det öppna byggnadssättet, så hade i det nya lagförslaget dessa bestämmelser visserligen något mildrats i fråga om den s. k. fönsterrätten och avståndet mellan byggnad och grannes tomt, men däremot skärpts genom föreskrifter om att i stadsdel med fristående byggnadssätt blott V» av tomten finge bebyggas. Denna skärpning innebure, vad Lysekils stad beträffade, att användandet av fristående byggnadssätt bleve fullständigt uteslutet. Om byggnadernas areal å tomt i stadsdel med detta byggnadssätt beräknades så lågt som till i medeltal 130 kvm., skulle tomtarealen uppgå i medeltal till 650 kvm. Dylika rymliga tomter kunde icke kvarters- eller gatuvis beredas i Lysekil, där på grund av de omgivande bergformationerna tillgången å lämplig tomtmark vore synnerligen liten och där tomterna ofta med stor kostnad måste rensprängas. Önskligt vore om förslaget i denna del kunde ändras så, att tomterna finge på sätt överintendentsämbetet föreslagit utnyttjas intill Vs av sin areal. Det kunde ju sedan stå vederbörande kommun, där förhållandena sådant medgåve, fritt att genom särskilda bestämmelser stadga ett lägre maximum för bebyggandet. Magistraten och byggnadsnämnden i Strömstad hava uttalat, att den i mom. 1 angivna högsta tillåtna del av tomt, som finge bebyggas, lämpligen borde sättas något högre.
335 Byggnadsnämnden i Skärhamn: I mom. 1 bestämdes angående fristående byggnadssätt, att tomt ej finge bebyggas till mer än Vfi av sin areal. Tomterna inom Skärhamns samhälle och särskilt i den nu bebyggda delen hade en areal av 150—300 kvm. Byggnaderna, som bestode av envåningshus om 1 till 3 rum och kök, upptoge i flesta fall 50—70 kvm., vilket gjorde mer än Vi av nämnda tomtareal; och skulle dessa tomtägare icke få bebygga eller ombygga byggnader på sina tomter, utan skulle de få inköpa andra tomter och "därigenom åsamkas förluster. Följden bleve ett lappande av gamla byggnader och därigenom uppstode otrevliga och osunda byggnader i stället för ett väl ordnat byggnadsförhållande med mindre mellanrum. Mom. 1 borde om möjligt ändras till V* i stället för Vs av tomtarealen. I mom. 2 bestämdes avståndet mellan skilda byggnader till 9 m., och byggnad finge icke uppföras närmare grannens tomt än 4 Va m. utan att den uppfördes av eldsäkert material. Byggnadsnämnden ville här påpeka, att med detta avstånd bleve det omöjligt att uppföra byggnader till boningshus på så små tomter som 150—300 kvm. Nämnden skulle här vilja uttala sig för 7 m. eller 3 Va m. från grannens tomt i mindre samhällen, när byggnader uppfördes till 6 m. höjd i fristående byggnadssätt; uppfördes byggnader i större höjd, borde 9 m. tillämpas. Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Lidköping: Föreskrifterna i mom. 2 torde beträffande mindre egnahemstomter vara onödigt stränga, enär därigenom egnahemsbildandet komme att försvåras. Byggnadsnämnden i Örebro: Enligt § 54 finge vid fristående byggnadssätt tomt ej bebyggas till mer än en Vs av sin areal. Ett bebyggande av tomten intill Vs av dess yta borde dock vid detta byggnadssätt kunna tillåtas, utan att områdets öppna karaktär förvanskades, i likhet med vad överintendentsämbetet föreslagit. Det vore av betydelse, att tomterna inom ett område, planerat för friliggande byggnader, ej behövde vara för stora, enär tomtkostnaderna eljest komme att bliva alltför betungande för den egnahemsbyggande. I ett stadssamhälle vore det även nödvändigt att ej i onödan ödsla med marken, som utlades mellan dyrbara gator. I stadgan borde i varje fall som minimum ej fastställas ett mått, som icke vore absolut nödvändigt; och borde en ändring i detta fall göras. § 55. Stadsfullmäktige i Kalmar: Å tomt, där fristående byggnadssätt finge användas," finge byggnad enligt förslaget ej uppföras till större höjd än 7 Va rn. eller med flera än två våningar. Denna bestämmelse syntes för sträng och torde böra ändras antingen till 11 m. med tre våningar eller åtminstone till 9 m. med två våningar, vilket senare förslag överensstämde med de bestämmelser, som tillämpades i Kalmar. Magistraten och byggnadsnämnden i Halmstad hava föreslagit, att maximihöjden 7 V* m. ökades till 9,7 m. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Bestämmelsen om sättet för beräkningen av byggnads höjd borde, såsom förut framhållits, komma under allmänna bestämmelser. För fristående byggnadssätt hade föreslagits, att höjden borde beräknas »från den av byggnaden upptagna tomtytans medelnivå». Lämpligare torde detta uttryckas så, att höjden borde beräknas efter »medelnivån av det plan, vara byggnaden uppföres».
336 (Svenska teknologföreningen har här hänvisat till sin förut uttalade mening rörande höjdbestämmelserna i § 49.) Gemensamma bestämmelser. §56. Svenska teknologföreningen: Här föreslagna stadganden om körbar förbindelse mellan gård och gata syntes i och för sig mindre lämpliga och dessutom obehövliga, då denna fråga hellre torde böra regleras genom byggnadsordningarna. Paragrafen syntes därför kunna utgå. Stadsarkitekten i Stockholm: I denna paragraf uppställdes fordran på körbar förbindelse mellan gård och gata. Såsom regel vore föreskriften påtagligen icke lämplig, då här omständigheter av varjehanda art och av avgörande betydelse spelade in, och såsom olämpligt måste det också anses att låta en" regel omedelbart åtföljas av en i praktiken obegränsad rätt för byggnadsnämnd att medgiva undantag. Byggnadsnämnden i Katrineholm: I sista meningen borde inrymmas ett bemyndigande för brandstyrelsen enligt följande: »Därest hinder möter mot anordnande av inkörsväg, som ovan sagts, må byggnadsnämnden, efter vederbörande brandmyndigheters hörande, medgiva de undantag, som av omständigheterna betingas.» Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stads ingenjören Södergren i Göteborg: Det här upptagna stadgandet om att gård skulle äga körbar förbindelse med gata hade enligt motiveringen tillkommit ur brandskyddssynpunkt; men måste betraktas som allt för strängt. Visserligen mildrades stadgandet genom den byggnadsnämnden medgivna dispensrätten, men man måste tvivla på lämpligheten att i lagstiftningen intaga ett positivt stadgande, som för hela kategorier av gängse byggnadstvper ej kunde fullföljas. Här syftades närmast på radstående, mindre enfamiljshus, där körbar portgång ej gärna kunde komma ifråga och ej heller ur brandsynpunkt torde vara erforderlig. Vid öppet byggnadssätt syntes brandsäkerheten än mindre kräva någon körbar förbindelse, och det "torde på den grund vara synnerligen olämpligt att söka framtvinga dylika förbindelser, som särskilt i kuperad terräng med murar och terrasser mot gatan skulle ställa sig oproportionerligt dyra. Huruvida man vid sammanträngt bvggnadssätt borde fordra körbar förbindelse eller ej, berodde ytterst på hur stadens brandväsende vore ordnat. Någon allmän regel att gård skulle hava körbar förbindelse med gata borde således ej upptagas i byggnadsstadgan, där ett stadgande om nöjaktig förbindelse torde vara till fyllest. Skulle någon stad anse strängare bestämmelser erforderliga, kunde ju sådana intagas i byggnadsordningen. Byggnadsnämnden i Örebro: Det ovillkorliga stadgandet i denna paragraf angående körbar förbindelse mellan gård och gata torde böra utgå nr förslaget, helst som enligt samma paragraf byggnadsnämnden ägde rätt att medgiva de undantag, som av omständigheterna betingades, vilket sannolikt komme att verka därhän, att inkörsport i regel ej utfördes.
337 § 57. Svenska teknologföreningen: I denna paragraf föresloges regler om burspråk, utbyggda fönster o. d. Byggnadsnämnds rätt att medgiva dylika anordningar hade gjorts beroende av att sådant krävdes med hänsyn till byggnads utseende. Dylika utsprång krävdes emellertid ej endast av utseende, utan jämväl ofta av utrymmesskäl eller andra dylika fullt legitima orsaker och borde även då kunna medgivas. Däremot borde naturligtvis fordras, att anordningen icke vore av den art, att ur utseendesynpunkt hinder därför mötte. Det föresloges alltså, att paragrafens början ändrades ungefär sålunda: »Där med hänsyn till byggnads utseende hinder ej möter, äger byggnadsnämnden» etc. Stadsarkitekten i Stockholm: Här stadgades bl. a. om rätt att i byggnadsordning medgiva, att portomfattning o. d. finge springa utanför fastställd byggnadslinje. Stadgandet torde böra förtydligas så, att därav framginge, att medgivandet avsåge vissa byggnadspartiers utskjutande på gatumark och på sådan kvartersmark, som enligt stadsplanen vore avsedd att lämnas obebyggd, varigenom stadgandet tydligt komme att ansluta sig till 14 § i stadsplanelagen med det innehåll, som enligt vad av stadsarkitekten föreslagits, skulle komma att givas åt denna paragraf. — Mot bestämmelserna i övrigt syntes intet vara att erinra. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Gröteborg: Med den möjlighet till bebyggande å gatumark m. m., som öppnats genom stadsplanelagens 14 § sådan den föreslagits, borde byggnadsstadgan givetvis upptaga bestämmelser härom. Ifrågavarande paragrafs bestämmelser om huru mycket burspråk, utbyggt fönster eller annan liknande byggnadsdel finge utskjuta över fasadyta, kunde nämligen ej innebära något tillstånd att bygga ut över gata eller kvartersdel, som enligt stadsplan ej tinge bebyggas. Vad som avsåges med att i byggnadsordning intaga bestämmelser om huru långt listverk, portomfattning o. d. finge springa utanför fastställd byggnadslinje, vore ej fullt klart, då ju byggnadslinjerna i regel torde vara fastställda genom stadsplanen, varifrån någon dispens ej kunde givas i byggnadsordning. Vid utarbetandet av hithörande bestämmelser borde fästas särskilt avseende vid utsprång över gata. Byggnadsdelar, som låge på större höjd över marken än ett viss fixerat mått, exempelvis 3 m., borde kunna få springa längre ut än sådana byggnadsdelar, som låge under samma fixerade höjd och som i regel ginge ända ner till marken. Utsprång av sistnämnda slag såsom portomfattningar, vissa pilasteranordningar o. d. borde därjämte stå i viss relation till bredden av den gata, där de förekomme. § 58. Byggnadsrådet Lilljekvist: Beträffande mom. 2 ville Lilljekvist påpeka det mindre lämpliga i att i stadgan särskild tillåtelse lämnades till uppförandet av byggnader med bottenvåning av sten eller annat eldsäkert material samt två våningar däröver av trä, s. k. landshövdingshus. Denna på grund av särskilda lokala förhållanden i Göteborg och trakten däromkring tillkomna byggnadstyp vore enligt Lilljekvists åsikt så föga tilltalande, att den endast undantagsvis och efter noga prövning av skälen borde komma till användning i riket i övrigt. Eventuellt medgivande borde ske genom stadsplanebestämmelse och då för visst angivet område. 4 3 — 22S23.
338 Svenska teknologföreningen erinrar, att beträffande denna paragraf gällde vad förut av föreningen yttrats under § 49. Stadsarkitekten i Stockholm: I äldre författningar plägade byggnader av trä sammanställas med korsvirkeshus. Så hade även här skett, vilket icke syntes lämpligt, då sistnämnda slag av byggnader tillhörde ett föråldrat och numera i vårt land så gott som aldrig förekommande byggnadssätt. För s. k. landshövdingshus stadgades den goda regel, att från förstuga eller trapplan i varje våning icke finge leda ingångar till flere än två, för familj avsedda lägenheter, från vilken regel dock undantag medgåves för byggnad å hörntomt. Rätten till undantag torde böra begränsas till den del av huset, som omfattade själva hörnet, då missbruk eljest kunde befaras vid hörnhus med stor utsträckning. Magistraten och byggnadsnämnden i Halmstad hava jämväl här föreslagit att maximihöjden 7,5 m. måtte ökas till 9,7 m. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: I denna och följande paragrafer hade använts uttrycket »för familj avsedda lägenheter». Med bestämmelsen avsåges tydligen lägenhet, som innehölle kök, alltså lägenhet för hushåll. Det låge då närmast till hands att utbyta ordet »familj» mot »hushåll» såsom varande mera betecknande. Beträffande sista meningen i mom. 2 borde framhållas, att i hörnhus åtskilliga lägenheter ej alls influerades av de svårigheter, som medföljde bebyggandet i själva hörnet. Detta vore naturligtvis särskilt fallet med sådana byggnader, som hade avsevärd utsträckning åt någon sida från hörnet räknat. Dylika lägenheter borde givetvis falla under paragrafens allmänna bestämmelse och byggnadsnämndens rätt att medgiva, att tre för hushåll avsedda ägenheter finge hava ingång från samma förstuga eller trapplan, inskränkas till att omfatta endast i själva hörnet befintliga lägenheter. § 59. Svenska kommunaltekniska föreningen: Förutsatt att detaljer av den art, som avhandlades i denna paragraf, borde intagas i byggnadsstadgan, vilket kunde sättas ifråga, torde bestämmelserna i stort sett kunna godtagas. Det stadgande, som inrymde möjlighet att vid fristående envåningshus höja den eljest medgivna taklutningen ända till 75 grader, borde dock utgå. Icke minst för dessa byggnader torde en sådan taklutning vara ur utseendesynpunkt mindre tilltalande, och en sådan byggnadstyp borde ingalunda uppmuntras genom författningarna. Svenska teknologföreningen: Den lutning, byggnadsnämnden skulle kunna medgiva å takfall, syntes böra bestämmas till i regel högst 60 grader. Medgivandet att i vissa fall å envåningshus anordna 75 graders lutning borde uteslutas. Den byggnadstyp, som genom sistnämnda bestämmelse främjades, syntes icke vara av den art, att dess användning borde uppmuntras. Å andra sidan borde uppenbarligen möjlighet till starkare lutning än 45° föreligga ej endast, såsom kommissionen föresloge, om huset uppförts med största tillåtna antal våningar, utan jämväl i andra fall. Stadsarkitekten i Stockholm: Mot de här angivna maximivinklarna för takresningen, 45° och 60°, syntes intet vara att erinra, förutsatt att dylika detaljbestämmelser skulle ingå i byggnadsstadgan, vilket kunde sättas i fråga. Däremot torde det föreslagna undantaget, att å byggnad, som endast uppfördes med en våning, takresningen finge givas 75° vinkel, vara olämpligt och ägnat
339 att framkalla en allt annat än önskvärd byggnadstyp. En annan oegentlighet, som insmugit sig i detta sammanhang, borde likaledes avlägsnas. Som förutsättning för tillämpande av 60° takvinkel hade angivits, att byggnad skulle vara uppförd med största tillåtna antal våningar, vilket påtagligen vore meningslöst. Om våningsantalet vore lägre, borde ju detta ej anses såsom någon försvarande omständighet. Bland byggnadspartier, som finge överskjuta takkonturen, omnämndes icke takkupor, vilket dock torde vara behövligt. Däremot syntes ett särskilt stadgande om skorsten och genombrutet skyddsräcke överflödigt. I stället för detta och stadgandet om tornpartier borde ett bemyndigande lämnas byggnadsnämnden att till den utsträckning, som nämnden kunde finna förenlig med fordran på ett tilltalande utseende, medgiva vindskupor och andra arkitektoniska partier samt uppbyggnader mot gårdssidan, inrymmande hiss eller trappa, utan att därav behövde föranledas en motsvarande sänkning av hushöjden. För takkupor vore detta av vikt, då dessa i motsatt fall lätt skulle ersättas av innanför takytan indragna fönster, vilket för utseendet i regel vore vida ofördelaktigare än till måttlig utsträckning använda takkupor. Byggnadsnämnden i Norrköping: I första styckets andra punkt torde orden »med största tillåtna antal våningar» böra utgå för att det åt byggnadsnämnden i denna punkt inrymda medgivandet skulle kunna omfatta även byggnad, som icke uppfördes med största tillåtna antal våningar. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Mot den föreslagna maximikonturen för byggnader vore enligt deras mening intet att invända. I andra punkten av första stycket borde dock för byggnadsnämndens medgivande av brantare lutning än 45° inryckas bestämmelse att sådant medgivande finge ske, då synnerligen viktiga skäl föreläge och endast under förutsättning att i arkitektoniskt hänseende god anslutning till grannhusen kunde ske och gatubilden ej bleve lidande därpå. Tredje meningen att »härvid medräknas icke tornpartier och dylikt» vore synnerligen olämpligt formulerad och kunde ge anledning till snart sagt vilka uppbyggnader som helst. I denna form borde den därför utgå. Det vore dock klart att arkitektoniska partier i vissa fall borde kunna få anbringas å byggnaderna utöver den fastslagna höjden. Samtidigt finge dock framhållas, att man med största varsamhet borde överlåta avgörandet av dessa undantag åt byggnadsnämnden, varför undantagsbestämmelsen borde formuleras så, att tillstånd till anbringande av uppbyggda partier starkt begränsades. Beträffande arkitektoniska partier kunde detta möjligen ske därigenom, att bestämmelsen upptoge som förutsättning för sådana partiers anordnande, att stadsbildens helhetsverkan ej bleve lidande därpå, samt att uppbyggda partier endast finge upptaga en viss del av fasadens längd, då de uppfördes intill en viss höjd, exempelvis 1,6 m., och, då de överstege denna höjd, utsträckningen av de sammanlagda partierna endast finge upptaga en mindre längd av kvarterets utsträckning mot den ifrågavarande gatan. För rent praktiska uppbyggnader såsom kringklädnad av hiss, trappa och dylikt torde den i andra stycket av paragrafen intagna formuleringen i stort sett vara tillfyllest genom sin begränsning av dessa partier till gårdssidan. Dock torde en bestämmelse om visst avstånd från gräns mot grannes tomt böra införas, exempelvis i proportion till höjden av uppbyggnaden i fråga. Det kunde emellertid ej förnekas, att i vissa fall tillstånd till kupors anordnande även mot gata borde kunna tillåtas. Förutsättningen därför skulle
340 vara att de ej finge anordnas, där samtidigt arkitektoniska partier tillätes, och att de dessutom endast finge upptaga en mindre del av fasadens längd. Arkitekten Lundahl i Stockholm: Utav de bestämmelser i den nya byggnadsstadga, som kanske inom näraliggande framtid av Kungl. Maj:t stadfästes, bleve den paragrafen synnerligen viktig, som måttsatte yttertakens maximivinkel. Ty om stadgan, som avsett vore, godkände vindens utnyttjande till bostäder, arbetslokaler och andra utrymmen, så följde också den påträngande byggnadsspekulationen medgivandets gräns, och därmed bleve maximivinkeln i praktiken ganska ofrånkomlig. Men om vinkelmåttet således hade stor betydelse som en formande funktion, så hade det på samma gång en ojämförligt större och djupare betydelse för taket självt som det intäckande elementet, d. v. s. för taktäckningsmaterialierna. Passade maximivinkeln därför dem, kunde det först sägas, att det primära vore i god ordning. Fylldes jämväl alla andra krav och förhindrades icke trolig utveckling, förelåge takfrågan desssutom välordnad alltigenom. Granskades emellertid den maximivinkel, som deducerats med huvudsaklig hänsyn till dagerns 45-gradiga infallsvinkel mot husväggarne och nu underställts Kungl. Maj:ts prövning i samband med föreliggande förslag till ny byggnadsstadga för riket, förefölle densamma absolut förkastlig. 45°-vinkeln vore olämplig för viktiga taktäckningsmaterial. Sålunda bleve plåt, av vad sort det än vore, onödigt oekonomisk på det 45-gradiga takets stora ytor, och asbestskiffern och dylika, som vore tegelpannan tekniskt vida överlägsna men av en estetisk opinion bekämpades såsom ohjälpliga skandalmaterial, kunde inte göra sig rättmätigt gällande på 45°-takets framträdande branter, och takpapp, som nu vore tekniskt finfin, ytterst billig och estetiskt fullgod, bleve ur alla synpunkter ganska olämplig i 45°. Stadfästes därför en sådan maximivinkel, komme faktiskt föreliggande materialresurser att delvis läggas för fäfot eller felaktigt användas. En felaktig och ofrånkomlig maximivinkel skulle omöjliggöra, att en i och genom byggnadsförfattningen rättvis och förståndigt dirigerad materialkonkurrens toges i bruk. En missriktad konkurrens skulle uppstå, vari expensionskraftiga och billiga material komme att tvinga sig till användning på felaktiga lutningar; en förbistring bleve följden med svåra tekniska, ekonomiska och estetiska vådor och förluster. Det vore därför en bjudande uppgift att eftersöka en annan och en sådan maximivinkel, som låge hjälpligt till för så många material som möjligt. Det gällde då ett vinkelmått, icke mindre än att det vore lämpligt för det brantaste materialet och icke större än att det passade också det flackaste materialet. Detta vinkelmått torde bli 30°, ty härför passade tegel, skiffer, eternit, plåt, papp. Granskades nu denna här föreslagna lutningsminskning ur takfrågans allmänna synpunkter, styrktes också anbefallandet av densamma Byggnadssektionens koncentration närmare den rektangulära nyttofiguren vore i god överenstämmelse med en allmän strävan efter rationell form och ekonomi, och förminskandet av det eldfarliga träkonstruktionsområdet, vilket återigen sträckt upp sig däruppe, hotande, om än inte med eld till grunden, så dock — om släckvattnet orkade upp — med djupgående vattenskador, det vore en vällovlig gärning! Sympatiskt vore också takytornas ökade gångbarhet. Dessutom nåddes kanske det utvecklingsläget, vilket, anslutande sig till föreliggande tekniska möjligheter, även ekonomiskt möjliggjorde ett övervägande och väljande mellan taktriangelns utnyttjande eller slopande i och för takytornas användning för välfärdsändamål i st. f. skräpbodar. Skulle emellertid
341 en stadsplanekonstnär önska laborera med takformer efter sitt huvud, underställande dem Kungl. Maj:ts prövning, eller gällde det tak på hus, som hade att taga hänsyn till någon befintlig form, inom samma gruppering, torde något som helst vinkelmått icke böra fixeras. Men som generell maximivinkel underställdes 30°-vinkeln härmed Kungl. Maj:ts prövning. § 60. Svenska kommunaltekniska föreningen: Här återfunnes ett stadgande, som visat sig i hög grad av behovet påkallat och som fyllde en verklig brist i nu gällande byggnadsstadga, nämligen att källare skulle inräknas i våningsantalet, om den allt för mycket sköte över marken. Härigenom förhindrades för framtiden ett kringgående av gällande bestämmelser om visst medgivet antal våningar, som flerstädes insmugit sig och särskilt i de större städerna vållat stora olägenheter. Den angivna begränsningen syntes väl funnen och överensstämde med vad som numera ofta plägade fastställas' genom byggnadsbestämmelser. Stadsarkitekten i Stockholm: Stadgandet i denna paragraf rörande våningsantalets beräkning vore, till synes självfallet och menlöst, dock i högsta grad ingripande och betydelsefullt. Det återfunnes numera i de flesta stadsplanebestämmelser för nya områden, liksom en del städer varit nog förtänksamma att låta det ingå i byggnadsordningen, och innebure ingenting mindre än den s. k. undervåningens avskaffande. Dess införande i byggnadsstadgan borde hälsas med odelad tillfredsställelse. En detalj torde böra justeras. Grundvattenförhållandena borde i regel icke vara bestämmande i förevarande avseende. Där detta undantagsvis vore oundgängligt, kunde ett medgivande mycket väl inrymmas under stadgandet rörande terrängförhållanden i allmänhet och borde icke särskilt framhållas, då fara för missbruk icke vore utesluten. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stads ingenjören Södergren i Göteborg: Mot det allmänna stadgandet i denna paragraf vore intet att erinra. Däremot syntes byggnadsnämndens rättighet att bevilja dispens böra begränsas till de fall, då terrängens lutningsförhållanden motiverade ett frångående av det allmänna stadgandet. Att grundvattensförhållandena vore ogynnsamma, borde ej utgöra skäl för ett bebyggande, som ansåges mindre lämpligt, då ju förbättring i avloppshänseende i regel torde vara möjlig att vinna och ur hygienisk synpunkt önskvärd att framtvinga. Samuelson och Södergren föresloge alltså, att orden »terräng- och grundvattenförhållandena» utbyttes mot »terrängens lutningsförhållande». § 61. Svenska kommunaltekniska föreningen: Mom. 1 i denna paragraf innefattade regler om vad som i en byggnad vore att anse såsom vind. Föreskriften att vindsgolvet ej finge ligga lägre än 1 meter under yttertakets skärning med fasadytan borde dock så tillvida förändras, att detta sätt att konstruera en byggnad, vilket dock icke kunde anses förkastligt, endast borde föranleda att vinden inräknades i väningsantalet, även om den vore oinredd. Mom. 2 hade tillkommit av den anledning, att bestämmelsen om vinds inredande påverkade själva metoden för våningsantalets beräknande. Kommis-
342 sionen framhölle i sin motivering, att den i sitt förslag i förhållande till överintendentsämbetets företagit avsevärda inskränkningar beträffande vindens utnyttjande. Emellertid borde framhållas, att de inskränkningar, kommissionen i detta hänseende företagit, ej drabbade det byggnadssätt, där det ofta i väl så hög grad som för sammanträngt byggnadssätt vore nödvändigt att vinden holies fri från inredda rum eller lägenheter, nämligen det radstående. Om vinden finge inredas i sådana byggnader, skulle synnerligen stora vådor såväl i brand- som hygieniskt och socialt hänseende kunna uppstå. Det syntes därför nödvändigt, att vid radstående byggnadssätt inredd vind borde inbegripas i beräkningen av våningsantalet. Svenska teknologföreningen: I andra stycket av mom. 1 föresloge kommissionen, att vindsgolv ej finge förläggas högre än den största för byggnad medgivna höjden och ej heller, där vinden inreddes med boningsrum, högre än yttertakets skärning med fasadytan. Föreningen ville föreslå, att möjlighet till undantag härutinnan gåves och att i delta syfte bestämmelsen ändrades sålunda: »Vindsgolv må i regel ej förläggas» etc. Stadsarkitekten i Stockholm: I denna paragraf lämnades vissa tekniska och andra regler rörande vind. Hit borde också enligt stadsarkitektens förmenande överföras innehållet i § 64 med de förändringar, som däruti föresloges. Beträffande de i dessa paragrafer införda bestämmelser torde följande böra anföras. Mom. 1 i § 61 innefattade regler för vindsgolvets läge, vilka föranletts av svårigheten att under alla förhållanden med säkerhet avgöra, huruvida ett utrymme vore att anse såsom vind. Då vinden för sin belysning icke borde vara beroende av fönster belägna under takfoten, beredde föreskriften, att vindsgolvet i visst fall ej finge förläggas lägre än 1 meter under densamma, i regel inga svårigheter. Stundom inträffade dock, särskilt vid fristående hus, då man ville vinna största möjliga utrymme i vinden utan att tillgripa brutet tak, att takfoten förlades på avsevärd höjd över vindsgolvet och att vindsrummen belystes uteslutande medelst fönster å husets gavlar. Detta byggnadssätt kunde icke sägas vara förkastligt, och i och för sig innebure takfotens förläggande på större höjd över vindsgolvet än 1 meter icke heller någon konstruktiv felaktighet. Att giva bestämmelsen formen av ett förbud syntes därför mindre lämpligt, i all synnerhet för fristående hus, men däremot skulle ett stadgande vara fullt på sin plats, att vinden, om den konstruerades på detta sätt, skulle inräknas i våningsantalet, även om den icke inreddes med bonings- eller arbetsrum, detta i full analogi med vad som stadgades om källare, då bottenvåningens golv lades mer än 1,5 meter över marken. Återstående bestämmelser i mom. 1 lämpade sig bättre än den föregående att i den föreslagna formen ingå såsom allmänna regler. Dock syntes någon möjlighet till undantag beträffande läget av vindsbjälklaget böra beredas t. ex. för det fall, att man önskade giva något rum i undervarande våning större höjd än övriga utrymmen. Mom. 2 i samma paragraf inrymde huvudstadgandet rörande rätten till vindsinredning. Liksom i nu gällande byggnadsstadga gjordes här ingen annan inskränkning i sådant avseende än att vinden skulle räknas såsom våning. om den inreddes med bonings- eller arbetsrum. Däremot gåves det medgivande, att i envåningshus och vid de radstående och fristående byggnadssätten inredd vind ej behövde inräknas i våningsantalet. Att kommissionen i huvudsak bibehållit författningens gamla stadgande kunde ju i första ögonblicket synas ganska självfallet, men borde icke desto mindre räknas den till stor förtjänst. De tidigare stadgeförslagen hade icke gent emot
343 en inrotad praxis på denna punkt förmått hävda nuvarande stadgas klara och utan tvivel fullt riktiga ståndpunkt. I själva verket hade grunden för den övertaliga vindsvåningen undanryckts i samma ögonblick som möjligheten till anordnande av en s. k. undervåning bortfallit, i vilket avseende hänvisades till den av kommissionen lämnade motiveringen. Stadgandet innebure ju ingalunda något förbud mot vindsinredning, endast ett hävdande av att det stadgade våningsantalet skulle respekteras. Enligt stadsarkitektens mening hade förslagets ståndpunkt i denna fråga varit fullt klar och oantastlig, om kommissionen avstått från de nyssnämnda undantagsbestämmelserna, som endast vallade oreda utan att medföra några fördelar. Vad envåningshuset beträffade vore ju undantagsstadgandet, att inredd vind .ej inberäknades i våningsantalet, fullkomligt överflödigt, då hinder för vindsinredning inträdde endast om ett uttryckligt stadgande funnes, att hus icke finge innehålla mer än en våning och om intet funnes stadgat om rätt till vindsinredning, i vilket fall redan nu gällande byggnadsstadga utgjorde hinder för sådan inredning. Skulle sådan inredning anses önskvärd, funnes intet som hindrade att i byggnadsordning intaga bestämmelse härom. Vid tillämpande av stadsplanebestämmelser bortfölle ju för övrigt alla bekymmer i förevarande avseende. Undersökte man stadgandets verkningar för de skilda byggnadssätten funne man, att vid det sammanträngda byggnadssättet ett absolut hinder för vindsinredning inträdde först om byggnader uppfördes med 5 våningar under vinden. Vid det radstående byggnadssättet kunde enligt bestämmelse i § 64 gavelrum inredas å vinden även om huset vore uppfört med 3 våningar. Detta medgivande förefölle onödigt och rätt betänkligt, då det allt för lätt kunde missbrukas och vore ägnat att förrycka karaktären hos det avsedda byggnadssättet. För det fristående byggnadssättet lämnades däremot rätten till vindsvåning helt obeskuren, alltså även för tvävåningshus. Detta ginge utöver vad som vore brukligt och syntes icke tillrådligt. Endast enfamiljshuset borde äga denna rätt, eljest borde den begränsas till Vs av ytan, såsom också här stadgades för det radstående huset med 2 våningar. För det fristående enfamiljshuset förelåge emellertid alltså ett verkligt behov av undantag från regeln, att inredd vind skulle räknas såsom våning, nämligen om man utginge från den av kommissionen uppställda regeln att våningsantalet vid frislående byggnadssätt ej finge överstiga 2. Formulerades i stället denna regel så, att 3 våningar medgåves, av vilka dock endast 2 finge inrymmas under vinden, skulle behovet av undantag från den då allmängiltiga regeln bortfalla. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Mom. 2 i denna paragraf hade tillkommit av den anledning, att bestämmelsen om vinds inredande påverkade själva metoden för våningsantalets beräknande. Kommissionen framhölle i sin motivering, att den i sitt förslag i förhållande till överintendentsämbetets företagit avsevärda inskränkningar beträffande vindens utnyttjande. Samuelson och Södergren ville emellertid framhålla, att de inskränkningar, kommissionen i detta hänseende företagit, ej drabbade det byggnadssätt, där det i väl så hög grad som för sammanträngt' byggnadssätt vore nödvändigt, att vinden holies fri från inredda rum eller lägenheter, nämligen det radstående. De i Göteborg sä vanliga landshövdingehusen (två våningar trä på undervåning av sten) skulle, där gårdsbyggnader ej förekomme, falla inom denna senare kategori. Om vinden finge inredas i dessa byggnader, skulle synnerligen stora vådor
344 saval i brand- som hygieniskt och socialt hänseende uppstå; och bl. a. med hansyn härtill måste påyrkas, att vid radstående byggnadssätt inredd vind borde inbegripas i beräkningen av våningsantalet. §62. Byggnadsnämnden i Örebro: Till de i § 62 avsedda byggnader måste väl även räknas s. k. kontors- och affärshus; men då de icke blivit särskilt angivna torde till förekommande av tvekan förtydligande böra göras.
Om bonings- och arbetsrum. § 63. Bostadsinspektören i Stockholm: Här hade gjorts en definition på bonino-srum,o som i stort sett kunde godtagas. Däremot syntes det förtydligande, som darpa följde och som lydde: »Såsom boningsrum räknas alltså jämväl kök jungfrukammare, hall och dylika rum», mindre lyckligt. Bostadsinspektören kunde icke dela kommissionens uppfattning att i fråga om »hall och dylika rum» skulle gälla samma ordningar på exempelvis dagerförhållanden som for boningsrum i allmänhet. Den >.mörka hallen» inom den stora, för övrigt välskötta bostadslägenheten ingåve inga betänkligheter, och i smålägenheter vore det omöjligt att uppdraga någon gräns mellan »hallen» och tamburen Att i varje fall såsom kommissionen föresloge fordra, att »hall och dylika rum» skulle rikligt belysas av direkt himmelsdager, torde vara ogenomförbart och onödigt. Den hygieniska olägenheten uppstode genom utrymmets användande på ett olämpligt sätt, och regulativ häremot funnes i hälsovårdsstadgan § 8. Förevarande paragraf borde därför ändras sålunda: »Med dygnet Såsom boningsrum räknas jämväl kök, som tillhör bostadslägenhet eller "som användes såsom bostad. Med o. d.» Svenska kommunaltekniska föreningen: I denna paragraf definierades begreppen boningsrum och arbetsrum, vilka i följande paragrafer ofta jämställdes i fråga om hygieniska fordringar. I det föreningen delade kommissionens uppfattning, att arbetsrum i regel borde likställas med boningsrum ville föreningen särskilt framhålla den betydelse detta komme att få för hittillsvarande forsok att kringgå byggnadsordningen, i synnerhet beträffande vindsinredninoMot kommissionens formulering skulle möjligen kunna anmärkas, att framhållandet av exempel lätt kunde vid tolkningen av paragrafen avvända uppmärksamheten från andra lika viktiga tillämpningar. Stadsarkitekten i Stockholm: I denna och närmast följande paragraferna hade bostadskommissionen lämnat ett antal rätt detaljerade föreskrifter rörande bonings- och, arbetsrum. Till en början angåves vad som däruti inbegrepes, varvid särskilt påpekades, att jungfrukammare vore att-betrakta såsom boningsrum liksom även hall. Med hänsyn till de fordringar särskilt på dagerbelysning, som gällde för boningsrum, och därtill att ett utrvmme som hall endast plägade förekomma inom större lägenheter, torde dvlika utrymmen, där direkt dager mera sällan kunde åstadkommas, icke böra innefattas under
345 benämningen boningsrum, vilket däremot vore fallet med jungfrukammare t. o. m. i så hög grad, att påpekandet därom verkade överraskande. Lämpligast torde vara att i överenstäinmelse ined hälsovårdsstadgans 8 § endast omnämna kök tillhörande bostadslägenhet, vilken senare begränsning vore erforderlig med tanke på restaurangkök och andra. Orden »kök, jungfrukammare, hall och dylika rum» borde därför utbytas mot »kök tillhörande bostadslägenhet». Att kommissionen i likhet med förut byggnadsstadgekommittén och överintendentsämbetet men på ett mera ingående sätt än dessa upptagit frågan om beskaffenheten av arbetslokaler, måste betraktas såsom en ytterst betydelsefull åtgärd, värd att hälsas med tillfredsställelse. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg hava såsom eget yttrande upptagit kommunaltekniska föreningens uttalande vid denna paragraf. Byggnadsnämnden i Örebro: Enligt § 63 skulle hall räknas till boningsrum. Byggnadsnämnden hyste den uppfattningen, att mindre stränga fordringar borde uppställas för ett dylikt rum och att det finge ankomma på byggnadsnämnden att avgöra beträffande dessa. § 64. Bostadsinspektören i Stockholm har funnit, att i mom. 1 ordet »eller» i sammanställningen »bonings- eller arbetsrum» borde utbytas mot »och». Svenska kommunaltekniska föreningen: Rörande vad som borde stadgas beträffande vindsinredning vid radstående byggnadssätt hänvisades till vad redan under § 61 anförts. Därtill torde böra läggas, att rätten till vindsinredning vid fristående byggnadssätt även syntes böra i någon mån begränsas, så att endast enfamiljshuset tillförsäkrades obetingad frihet i detta avseende. Stadsarkitekten i Stockholm: Stadgandena i denna paragraf borde, enligt vad av stadsarkitekten under § 61 anförts, överföras till sistnämnda paragraf efter vidtagande av de förändringar, som redan föreslagits, och med tydligt angivande av att vad som här stadgades för boningsrum även gällde arbetsrum. Härifrån torde dock ett undantag böra göras, nämligen för byggnader, som endast inrymde affärs- eller arbetslokaler, alldenstund de skäl, som starkast talade mot ett obetingat medgivande till vindsinredning, i allmänhet icke här förelåge. Byggnadsnämnden i Uppsala: 64 § beträffande boningsrum å vinden hänförde sig i mom. 1 till de förutnämnda bestämmelserna om byggnadssätt och torde därmed ha erhållit en väl speciell karaktär. Föreskriften »att för boningsrum ä vind endast må anviindas utrymmet närmast över undervarande våning» torde däremot vara en lämpligare formulering än de nu i byggnadsordningarna brukliga förbuden mot boningsrums inredande å hanbjälkarna. Det vore önskvärt, att i detta sammanhang bestämmelser meddelades av innehåll, att boningsrum å vinden icke finge genom snedtak eller liknande anordning erhålla mindre kubikinnehåll iin som beträffande vanligt bostadsrum bestämts och att dess fönster icke finge på så sätt placeras (genom långa kupor, smygar eller dylikt), att själva rummet icke erhölle direkt solljus. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Kommissionen hade i sin motivering till stadgandena om inredningav vind givit en uttömmande och i huvudsak övertygande framställning av 44—2äö23.
346 de olika faktorer, som talade mot en allmännare användning av vinden till bostads- eller arbetsrum. Beträffande de inskränkningar, kommissionen föreslagit i föreliggande paragraf, ansåge Samuelson och Södergren sig skyldiga att ej blott understödja desamma, utan även framhålla att konsekvensen bjöde att i någon mån ytterligare utvidga dem. Skulle kommissionens förslag bliva gällande, att i radstående hus med tre våningar enstaka gavelrum för bostadsändamål finge inredas å vind, vore fältet öppet för en mera fri tolkning och därigenom övergången till ett vidsträcktare utnyttjande av vinden vid ifrågavarande byggnadssätt lagd. Vilken fara detta innebure hade redan förut framhållits under § 61 vid tal om de s. k. landshövdingehusen. I fråga om fristående enfamiljshus torde det i och för sig hava en mindre väsentlig betydelse, om vinden även i sin helhet inreddes. Diiremot kunde den yttre aspekten härigenom komma att röna en mindre tilltalande inverkan, varpå flera av våra villasamhällen lämnade talande, om än ej efterföljansvärda exempel. Det vore därför önskvärt, om denna punkt kunde kompletteras med stadgande om hänsynstagande till arkitektoniska krav. Paragrafens formulering lämnade i övrigt endast skäl till några påpekanden av mera redaktionell art. I mom. 1 borde det i analogi med uttrycket »sammanträngt byggnadssätt» även heta radstående byggnadssätt och fristående byggnadssätt. Sista punkten av momentet borde, med hänsyn till att uppräkningar i detta fall kunde vara motiverade, eftersom de innebure det väsentliga av användningen, även upptaga tvättstugor samt lämpligare formuleras sålunda: »Eljest må vind blott inredas till förvaringsrum, tvättstuga, torkrum och utrymmen för de i huset boendes gemensamma behov.» Mom. 2 borde innefatta ej blott bostads- utan även arbetsrum. Länsstyrelsen i Jämtlands län: Bostadskommissionen hade i sitt byggnadsstadgeförslag infört såsom tekniska termer beteckningarna: sammanträngt, radstående och fristående byggnadssätt; vilket av stadsplanelagskommittén bibehållits. I § 64, som även upptagits uti sistberörda kommittés förslag, talades emellertid om »radstående» och »fristående hus». För så vitt ingen olikhet i betydelsen avsåges, syntes termen böra genomgående vara lika lydande. § 65. Medicinalstyrelsen: Styrelsen instämde i bostadsinspektörens i Stockholm anmärkning, att det vore olämpligt att fordra ett avstånd av 3 meter från golvets ytterkant; markförhållandena kunde vara sådana, att detta avstånd vid vissa tillfällen vore för litet, vid andra åter onödigt stort. Följande lydelse av mom. 1 föresloges därför: »Boningsrums golv skall ligga minst 40 centimeter högre än angränsande markens yta inom ett avstånd från grundmuren, som prövas erforderligt.» Bostadsinspektören i Stockholm: Något vägande skäl för att i fråga om gol' vets läge i förhållande till angränsande markens yta ändra nu gällande bestämmelser bland annat i den nyligen antagna hälsovårdsstadgan syntes icke föreligga; 30 centimeter såsom minimimått syntes därför kunna bibehållas. I de fall, då källare icke funnes under lägenheten, vore detta mått säkerligen för lågt, men genom bestämmelserna i § 71 andra stycket torde i sådana fall ohygieniska förhållanden kunna undanröjas.
347 Då det icke torde vara avsikten att giva stadgandet retroaktiv verkan, borde orden »skall ligga» utbvtas mot »skall läggas». Vidare torde det vara olämpligt att fordra ett avstånd av 3 meter från golvets ytterkant; markförhållandena kunde vara sådana, att detta avstånd vore vid vissa tillfällen för litet, vid andra åter onödigt stort. Mom. 1 föresloges erhålla följande lydelse: »Boningsrums golv skall läggas minst 30 centimeter högre än angränsande markens yta inom ett avstånd från grundmuren, som prövas erforderligt.» Svenska kommunaltekniska föreningen: Av rent praktiska skäl vore det ofta önskvärt att förlägga butikslokaler med ingångarna i plan med gatan, varigenom vid lutande gator någon del av golvet kunde bliva liggande under gatans nivå. I vissa fall borde detta kunna medgivas och med anledning därav andra punkten av mom. 2 erhålla följande lydelse: »Byggnadsnämnden äger dock att för arbetsrum, som upptager någon mindre del av byggnadens bottenyta, samt för butiker medgiva undantag härifrån, därest detta med hänsyn till' terrängförhållandena eller av för användningen praktiska orsaker finnes påkallat och tillfredsställande isolering mot fukt och kyla åvägabringas.» Kommissionen syntes ej hava tagit i betraktande svårigheten att under alla förhållanden åstadkomma ett plan om tre meters bredd och 40 cm. under golvet framför varje bostadsrum. I detta avseende borde uppmärksamheten fästas på det fall, att en byggnad uppfördes intill en tillsvidare obebyggd tomt, varest terrängen vore högre belägen än fastställda gatu-, eventuellt gårdshöjder, och så beskaffad, att den måste avsprängas, när byggnad sedermera skulle uppföras. För att den först uppförda byggnaden skulle kunna bringas i överensstämmelse med stadgandet i mom. 1 krävdes antingen att bostadsrummen tillsvidare ej finge inredas närmare brandmuren än 3 m. inom byggnaden i den eller de våningar, som låge med golvet lägre än 40 cm. över terrängen å angränsande tomt, eller också att grannen redan nu skulle nedspränga terrängen på 3 meters bredd till fastställd höjd eller lämna tillstånd till sådant arbetes utförande. Vilkendera lösningen man än ifrågasatte, torde det för den byggande förorsaka alltför kännbara olägenheter. Med hänsyn till "att fönster ej finge anbringas åt den sida, där terrängen tillsvidare skulle få överskjuta den fastställda höjden, borde undantag i det relaterade fallet kunna medgivas under förutsättning att fullt effektiv isolering anbringades å brandmuren. Svenska teknologföreningen: Mom. 1. Kommissionen föresloge här en skärpning av nu gällande regler om höjdläget av golv i boningsrum. Vad först anginge den av kommissionen föreslagna höjdskillnaden 40 cm. ansåge föreningen icke, att kommissionen anfört tillräckliga skäl för den föreslagna ändringen, utan funne nuvarande mått 30 cm fullt tillräckligt. Kommissionen hade vidare ansett det ej vara nog, att golvet låge å den stadgade höjden i förhållande till »angränsande jordyta», såsom stadgandet nu lydde, utan fordrade att marken inom ett avstånd av 3 meter från golvets ytterkant icke skulle få överstiga den sålunda bestämda nivån. Med hänsyn till de svårigheter, som härav kunde föranledas, särskilt då angränsande tomt låge högre, syntes det lämpligare att även i detta hänseende bibehålla nu gällande regel, men komplettera denna med föreskrift, att i dylikt fall skulle anordnas betryggande isolering vid den mot den högre granntomten vettande muren. Mom. 2. Beträffande arbetsrum i gammal stadsdel syntes villkoren för dess inrättande i de fall, andra stycket avsåge, böra överföras till byggnadsordningarna. Stvckets lvdelse skulle alltså kunna bliva ungefär följande: »I gammal
348 stadsdel må under de villkor, byggnadsordningen föreskriver, arbetsrum inrättas jämväl» etc. Stadsarkitekten i Stockholm: Rörande innehållet i och formuleringen av mom. 1 i denna paragraf syntes åtskilligt vara att erinra. Nu gällande byggnadsstadga föreskreve i § 32, att i boningsrum, som hädanefter inrättades, skulle golvet läggas minst 30 cm högre än angränsande jordyta. Kommissionen ville utbyta detta stadgande mot bestämmelsen att boningsrums golv skulle ligga minst 40 cm högre än undervarande och angränsande mark inom ett avstånd från golvets ytterkant av 3 meter. Det syntes hava undgått kommissionen, att bestämmelsen i den föreslagna formen måhända skulle kunna tilläggas retroaktiv verkan, vilket säkerligen icke varit avsikten. Vad vidare beträffade golvets läge i förhållande till angränsande mark medgåves villigt, att det föreslagna höjdmåttet vore fördelaktigare än det gamla. Då det här gällde ett minimimått krävdes dock som motiv för en ändring, att det gamla måttet visat sig otillräckligt. Där golvet vilade på träbjälkar vore måttet 30 cm onekligen synnerligen knappt, men några större tekniska svårigheter att även i sådana fall åstadkomma nöjaktig isolering funnes dock icke, och i de fall, där olägenheter kunde påvisas, berodde nog dessa i regel av andra samverkande orsaker, som kunde uppträda även vid ett något högre golvläge. Skulle emellertid från hygieniskt håll framställas ett bestämt krav på ett större höjdmått än det nu medgivna, finge ju andra mindre viktiga hänsyn vika. Intill dess torde det sedan gammalt vedertagna måttet kunna godtagas. Vad som däremot icke kunde godtagas vore att förlägga golvet så nära undervarande mark som 40 cm. Det torde också vara obehövligt att här fastställa ett minimimått, alldenstund den i § 71 föreslagna bestämmelsen om ventilation av utrymmet under bottenvåningens golvbjälklag i sådant avseende syntes fylla behovet. Att ställa »golvets ytterkant» i relation till angränsande mark torde i och för sig vara mindre lämpligt. Även med bortseende från det mindre lyckliga ordvalet vore bestämmelsen väl sträng och i ett visst fall hart när omöjlig att följa, nämligen om marken på angränsande tomt låge högre än bottenvåningens golv i den byggnad, som skulle uppföras. Att här påfordra en nedschaktning eller avsprängning å granntomten intill 30 å 40 cm under bottenvåningens golv på tre meters bredd läte sig i allmänhet icke göra och vore ej heller behövligt med hänsyn därtill att fönster icke finge anbringas ditåt, men otvivelaktigt borde denna viktiga detalj uppmärksammas i författningen. Grannen borde vara skyldig lämna den byggande tillfälle att vidtaga nödiga skyddsåtgärder mot fukt, vartill fordrades ett fritt utrymme tillräckligt stort för isolering medelst asfaltstrykning, och vidare att detta fria utrymme allt framgent vidmakthölles, så att uppkommande brister i isoleringen kunde avhjälpas. Att stadga ett visst mått torde icke vara lämpligt, då detta vore beroende av höjdskillnaden och av markens beskaffenhet, varemot ett stadgande om att granne icke ägde att kräva ersättning^ för det intrång, som gjordes på hans område, torde erfordras. Ett annat förhållande, som kommissionen icke beaktat, vore det som inträdde, då källare funnes under gård och gårdsplanet alltså icke i regel kunde betraktas som markyta. För sådant fall kunde det icke vara behövligt att upprätthålla den allmänna fordran på golvets läge över detta plan, men en viss gräns borde dock sättas med hänsyn till de obehag som uppstode, därest fönstrets underkant låge allt för nära gårdsplanet. — Mom. 1 torde alltså böra formuleras på ungefär följande sätt:
349 »I boningsrum skall golvet läggas minst 30 cm högre än angränsande mark inom ett avstånd från rummet, som prövas erforderligt. Lägges boningsrum i gräns mot grannes tomt, där marken ligger högre än boningsrummets golv, behöver avståndet icke vara större än att väggen kan i tomtgränsen på tillfredsställande sätt isoleras och att hinder icke uppstår för isoleringens vidmakthållande. Granne vare skyldig att utan ersättning tåla det intrång, som därigenom kan vållas på hans område. Om källare finnes under gård intill boningsrum, må boningsrummets golv förläggas lägre, dock icke mer än 20 cm under gårdsplanet, därest detta är för vatten ogenomträngligt och boningsrummet väl isolerat.» Beträffande golvets läge i arbetslokaler hade kommissionen i mom. 2 skilt mellan ny och gammal stadsdel. I intet fall påfordrades högre läge för golvet än angränsande markens, men däremot inrymdes viss rätt för byggnadsnämnden att medgiva ett djupare läge. Med kännedom om den myckenhet underjordiska lokaler, som för närvarande användes till arbetsrum även i ny stadsdel, och med hänsyn till svårigheten att i den utsträckning, som helt visst vore önskvärd, för framtiden genomföra ett förbud häremot, torde dock rätten till undantag böra i någon mån utvidgas med den ökade garanti mot hälsofara, som hälsovårdsnämndens hörande i varje fall kunde innebära. Denna lindring hade för övrigt även kommissionen velat möjliggöra genom det mera omfattande undantagsstadgandet i § 70, som emellertid här föresloges att utgå, och som alltså i fråga om golvets läge torde böra i förevarande mom. ersättas med ett tillägg till första stycket av ungefär följande lydelse: »Då arten av den verksamhet, för vilken lokalen är avsedd, sådant kräver, må byggnadsnämnden jämväl i andra fall medgiva, att arbetsrum inrättas med golvet liggande lägre än angränsande mark, dock endast om hälsovårdsnämnden förklarat hinder ej möta.» Ur första stycket borde av skäl, som anförts under mom. 1, uteslutas orden »inom det avstånd — — — sagts.» Sista delen av mom. 2 innefattade regler för gammal stadsdel, vilka enligt den uppfattning, som förut uttalats, icke borde tillhöra byggnadsstadgan, utan borde ersättas med ett stadgande, att byggnadsordningarna skulle innehålla nödiga föreskrifter i hithörande avseende för gammal stadsdel. I sammanhang hiirmed och i analogi med andra stadganden, från vilka rätt till undantag inrymdes för gammal stadsdel, borde begynnelsen av första stycket ändras till: »Arbetsrum må ej inrättas så» etc. Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund: Bestämmelsen i mom. 1 torde så begränsas, att den angivna höjdskillnaden avsåge angränsande mark endast å egna tomten eller angränsande gata. Mot grannes tomt skulle ju enligt lag vara uppförd brandmur, och torde nutida byggnadsteknik besitta medel att isolera boningslägenhet mot granntomt. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg hava gjort enahanda uttalande som kommunaltekniska föreningen här ovan. Byggnadsnämnden i Falun: I fråga om bestämmelsen i mom. 1 att boningsrums golv skulle ligga minst 40 centimeter högre än marken funne byggnadsnämnden den föreslagna höjningen från 30 till 40 cm. ej vara av behovet påkallad.
350 § 66. Medicinalstyrelsen: Styrelsen instämde i bostadsinspektörens i Stockholm anförande rörande denna paragraf1. Denne hade i frågan anfört, att den enligt mom. 1 medgivna rätten till lägre rumshöjd av 2,4 m. syntes icke böra inskränkas allenast till byggnader vid fristående eller radstående byggnadssätt och ej heller i varje särskilt fall göras beroende av byggnadsnämndens prövning. Däremot torde en rumshöjd av allenast 2,i m. böra i varje fall underkastas byggnadsnämndens prövning; i sådana fall, där det gällde att tillgodose behovet av extra sov- eller isoleringsrum t. ex. å vinden till en smålägenhet eller ett liknande rum i en sommarstuga, syntes denna ringa rumshöjd kunna försvaras, om endast luftkuben ej minskades. Den hygieniska fördel, som låge däri, att smålägenheten framför allt hade ett dylikt litet, billigt sovrum till sitt förfogande för skiljande av könen eller för vården av en sjuk (smittsam eller ej) syntes ej böra underskattas. Mom. 1 syntes därför böra ändras sålunda: »Bonings- eller arbetsrum skall givas en höjd av minst 2,7 m.; dock att i rum inom byggnad, avsedd för ett eller två hushåll, ävensom i vindsrum höjden må nedgå till 2,4 m.; påbyggnadsnämndens prövning må ankomma att i enstaka fall, och då särskilda skäl föreligga, medgiva en rumshöjd av allenast 2,1 m.» Förste provinsialläkaren i Stockholms län: Ett flertal utländska byggnadsstadgar hade som höjdminimum 3 m., och man borde väl hos oss sträva mo( detta mål. Vi, som levde så mycket inomhus på grund av klimatet, borde kanske än mera än sydligare boende folk anstränga oss att få våra boningshus sanitärt fullt tillfredsställande. Någonstans borde utsägas, att 3 m. vore en lämplig och önsklig rumshöjd, om ock 2,7 m. finge bli minimum. Höjden 2,1 m. hade förste provinsialläkaren ej sett tillåten annorstädes, ej ens i undantagsfall. Det vore hans bestämda övertygelse, att denna rumshöjd aldrig borde tillåtas. Han hade en viss erfarenhet särskilt genom sina bostadsundersökningar i Sundsvall (hälsovårdsnämndens berättelse 1903) om följderna av dylika låga rum. I dem komme oftast att bo mindre bemedlade, vanligen med föga utvecklade begrepp om snygghet och renlighet, vilket gjorde situationen så mycket sämre. — Intet nämndes om vindskupor med sneda tak. I England t. ex. fordrades vanligen, att 2/s av taket vore minst 8 fot och ingen del lägre än 5 fot över golvets nivå. Att hos oss liknande bestämmelser vore behövliga, torde ej kunna förnekas. Förste provinsialläkaren i Jönköpings län: Då det borde eftersträvas, att nybyggnader gjordes så sunda som möjligt, hade det varit önskligt, att rumshöjden ej medgivits vara lägre än 2,7 m. Någon bestämmelse om höjden i rum med snett tak, såsom å vindar och dylikt, saknades alldeles. Vattenfallsstyrelsen: Den föreslagna normala minimihöjden för bonings- eller arbetsrum, 2,70 meter, syntes i många fall onödigt stor. Utan olägenhet torde reducering ned till åtminstone 2,50 meter kunna medgivas, åtminstone i vissa fall, t. ex. för vindsrum. Svenska kommunaltekniska föreningen: Med rätta likställde kommissionen arbetsrum med boningsrum i fråga om anspråk på rumshöjd och bibehölle i huvudsak nuvarande, för boningsrum gällande bestämmelser. Rätten att inom byggnader, som inrymde lägenheter för endast en eller två familjer, tillämpa en rumshöjd ned till 2,5 m. torde dock icke böra förbehållas allenast 1 Bostadsinspektörens anförande har här uteslutits likasom rid efterföljande paragrafer, då medicinalstyrelsens yttrande i allo överensstämmer med detsamma.
351 de fristående och radstående byggnadssätten, och ej heller syntes det nödvändigt att göra denna rätt beroende av byggnadsnämnds prövning i varje särskilt fall. Vidare torde denna reducerade höjd böra gälla även för vindsrum i enlighet med vad för åtskilliga städer redan nu vore fallet. Ett slag av rum, som förtjänade att särskilt uppmärksammas, vore sådana som endast användes sommartiden. Att ställa samma fordringar på t. ex. en sommarstuga som på en bostad, som användes året om, vore icke lämpligt och heller icke brukligt. Otvivelaktigt borde denna omständighet komma till synes i författningen. För dylika rum liksom för enstaka rum i bostadslägenheter eller arbetslokal syntes en rumshöjd kunna medgivas ned till 2,2 m. Ordet golv i mom. 2 torde böra utbytas mot bjälklag. Svenska teknologföreningen: Mom. 1. Möjlighet att anordna lägre rumshöjd än 2,70 meter syntes för vindsrum kunna medgivas även i andra fall än paragrafen avsåge, exempelvis genom följande omformulering av andra punkten: »Byggnadsnämnden må dock för byggnad, som två familjer, ävensom i övrigt för vindsrum, medgiva» etc. Stadsarkitekten i Stockholm: Nu gällande byggnadsstadga lämnade rätt stor frihet i fråga om rumshöjden. Lika litet som beträffande golvets läge i förhållande till marken lämnades där några föreskrifter rörande rumshöjden i arbetslokaler. Bostadskommissionen jämställde med rätta arbetsrum med boningsrum i detta avseende och bibehölle i huvudsak nuvarande, för boningsrum gällande bestämmelser. Lämpligt syntes också kommissionens förslag i så måtto vara, att den rätt till mindre rumshöjd, som kommissionen för vissa fall velat inrymma, kunde grundas direkt på byggnadsstadgan utan att stadgande därom behövde intagas i byggnadsordningen. I någon mån torde dock de föreslagna bestämmelserna böra förändras och kompletteras. Sålunda syntes rätten att inom byggnader, som inrymde lägenheter för endast en eller två familjer (ett uttryck, som här och på andra förekommande ställen lämpligen torde utbytas mot hushåll), tillämpa en rumshöjd ned till 2,40 eller hellre 2,so meter icke böra förbehållas allenast de fristående och radstående byggnadssätten, och ej heller syntes det nödvändigt att göra denna rätt beroende av byggnadsnämndens prövning i varje särskilt fall. Vidare torde denna reducerade höjd böra gälla även för vindsrum i enlighet med vad för Stockholm och för många andra städer nu vore fallet. Ett slag av rum, som förtjänade att särskilt uppmärksammas, vore sådana som endast användes sommartiden. Att ställa samma fordringar på t. ex. en sommarstuga som på en bostad, som användes året om, vore icke lämpligt och heller icke brukligt. Otvivelaktigt borde denna omständighet komma till synes i författningen och för dylika rum liksom för enstaka rum i bostadslägenhet eller arbetslokal en rumshöjd medgivas ned till 2,20 meter. Detta mått torde icke böra underskridas, och medgivandet därtill borde underkastas byggnadsnämndens prövning. I mom. 2 torde ordet golv böra utbytas mot bjälklag, och även i övrigt erfordrades något förtydligande av stadgandet. I enlighet med dessa erinringar torde paragrafen böra avfattas på ungefär följande sätt: »Mom. 1. Bonings- och arbetsrum skall givas en höjd av minst 2,70 m.; dock att i rum inom byggnad, avsedd för ett eller två hushåll, ävensom i vindsrum höjden må nedgå till 2,50 m.; samt att på byggnadsnämndens prövning må bero, huruvida i rum, som endast användes sommartiden, och i en-
352 staka rum inom bostadslägenhet eller arbetslokal höjden må vara mindre, likväl ej under 2,20 meter. Mom. 2. I byggnad, innehållande bonings- och arbetsrum, skola väggar och bjälklag bestå av torrt, för hälsan oskadligt och i övrigt tjänligt material, och skall särskilt tillses, att bostadslägenhet erhåller nöjaktigt skydd mot dunster, buller och andra obehag från angränsande lägenheter.» Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Med hansyn till att mom. 2 i denna paragraf huvudsakligen skulle utgöra ett påpekande och ett stöd för byggnadsnämnderna i deras övervakningsverksamhet torde en något utförligare formulering av detta moment kunna vara berättigad. Motiveringen torde direkt framgå ur lydelsen av följande förslag till formulering: »I byggnad skola väggar och golv utföras på sådant sätt, att de erbjuda nöjaktigt skydd mot dunster, buller och andra olägenheter, samt bestå av torrt för hälsan oskadligt eller i övrigt tjänligt material. Härvid skall hänsyn tagas till att bostadslägenhet i nämnda avseenden blir tillfredsställande skild från annan bostadslägenhet, arbetsrum eller annan lokal.» § 67. Medicinalstyrelsen: I likhet med bostadsinspektören i Stockholm finge styrelsen anföra, att bestämmelserna i mom. 1 första stycket av denna paragraf borde överensstämma med motsvarande bestämmelser i gällande hälsovårdsstadga. ^ För vissa arbetsrum torde undantag dock behöva göras. Momentet borde sålunda få följande ändrade lydelse: »Varje bonings- och arbetsrum skall förses med fönster. Fönster i dylikt rum skall vara tillräckligt stort och lämpligt anbragt samt vetta omedelbart åt det fria ävensom vara så anordnat, att rummet erhåller god dager och att nödig luftväxling genom fönstret kan åstadkommas. Vad här stadgats skall dock icke äga tillämpning i fråga om s. k. hall i boningsrum eller beträffande arbetsrum, som på grund av sin användning skall skyddas för dager. Trapphus naturlig belysning och ventilation. Vid 2,5 m.» ' Förste provinsialläkaren i Stockholms län: Här borde intagas någon bestämmelse om minsta tillåtna fönsteryta. Detta vore rätt vanligt i utlandsbestämmelser, och särskilt nödvändigt syntes det vara i vårt långa tider av året relativt mörka klimat. Härtill komme, att herrar arkitekter nu för tiden gärna syntes konstruera boningshus med få och små fönster, något som ur hygienisk synpunkt borde i viss grad motarbetas. Enligt förste provinsialläkarens erfarenhet torde man böra sätta minimum fönster- (glas-) yta till åtminstone V10 av golvytan. Denna bestämmelse funnes i England ävensom i Bayern m. fl. länder. I England brukade man även fordra, att fönster skulle nå minst 2,1 m. i höjd över golvet, men dylikt mått kunde möjligen få plats i byggnadsordning. Förste provinsialläkaren i Jönköpings län har uttalat, att det varit önskligt, att något visst mått på fönsterytan i förhållande till golvytan angivits, t. ex. minst V20. Förste provinsialläkaren i Kronobergs län har funnit det behövligt, att en siffra utsattes (minimital), angivande förhållandet mellan fönster och golvyta, enär det i paragrafen förekommande uttrycket »väsentlig och lämplig del" av rummet» helt visst komme att giva anledning till avsevärt skilda meningar i
353 saken mellan hygienici och arkitekter samt eventuellt domare och möjligen även mellan hygienens målsmän inbördes. Svenska kommunaltekniska föreningen: Innehållet i mom. 1 och 2 gåve anledning till nedanstående erinringar. I första punkten av mom. 1 kunde med fördel »väsentlig och lämplig del av» utgå. Att, såsom i mom. 2 avsåges, lämna vissa lättnader i bestämmelsen för gammal stadsdel vore självfallet nödvändigt, men i anslutning till den av föreningen intagna ståndpunkten, att byggnadsstadgan ej borde innehålla detaljbestämmelser om gammal stadsdel, borde här blott intagas stadgande om att i byggnadsordningen finge medgivas lindring i föreliggande fall. Då genom stagsplanebestämmelser hänsynstagande till lämpliga belysningsförhållanden måste förutsättas, borde det i slutet av meningen införda måttet om minst 12 m. ersättas med uttrycket »tillfredsställande avstånd till byggnad å grannes tomt». I detta sammanhang ville föreningen jämväl framföra det önskemålet, att vid badrums utförande i bostadsvåningar tillfredsställande anordningar för belysning och ventilation av dessa rum vidtoges. Svenska teknologföreningen: Ifrågasättas kunde, om ej möjligheten att anordna ljusbrunnar borde begränsas endast till gammal stadsdel. Vidare syntes tvekan kunna råda om lämpligheten av att, såsom här skulle bliva fallet, bestämmelser i väsentligen samma ämne skulle komma att inflyta såväl i byggnadssom i hälsovårdsstadgan, ehuruväl det finge erkännas, att stor svårighet rådde att särskilt i avseende å bostadshygienen finna en lämplig avgränsning mellan dessa två författningar. Stadsarkitekten i Stockholm: De föreskrifter av hygienisk art, som komme att inrymmas i byggnadsstadgan, borde otvivelaktigt bringas i överensstämmelse med vad som därutinnan funnes stadgat i den nyligen omarbetade hälsovårdsstadgan. Särskilt gällde detta om förevarande paragraf, där regler uppställdes för dagerbelysningen i boningsrum. I detta avseende innehölle hälsovårdsstadgans 8 § 2 mom. det stadgande, att varje boningsrum skulle förses med fönster. Fönster i dylikt rum skulle vara tillräckligt stort och lämpligt anbragt samt vetta omedelbart åt det fria ävensom vara så anordnat, att rummet erhölle god dager och att nödig luftväxling genom fönstret kunde åstadkommas. Det ville synas som om detta stadgande tillämpat även på arbetsrum inbegrepe just vad som i en allmän författning borde sägas och som om det borde kunna tillfredsställa skäliga hygieniska krav. En hänvisning till denna bestämmelse eller, om detta icke funnes lämpligt, ett återgivande av dess innehåll kompletterat med ett undantagsstadgande för lokal, som på grund av sin användning icke finge utsättas för dagsljus, torde här vara tillfyllest. Den föreslagna bestämmelsen i mom. 1, att svåråtkomliga, ej öppningsbara fönster icke finge medräknas, förefölle absurd, särskilt om man betänkte, att stadgandet avsåge även arbetslokaler, där som bekant takdager för många ändamål utgjorde en synnerligen god belysning och där den huvudsakliga luftväxlingen åstadkommes på mekanisk väg. Däremot innehölle tredje stycket i samma mom. ett stadgande, som icke gåve uttryck för några överdrivna hygieniska krav, nämligen medgivande att även inom ny stadsdel — låt vara under vissa förbehåll — anordna s. k. ljusbrunn. De' erfarenheter, man vunnit om dylika anordningar, manade icke till ett ökat användande av dem, och särskilt i boningshus torde de kunna 45—22S23.
354 betecknas såsom förkastliga. Bäst torde vara att dessa ljusbrunnar, liksom nu vore fallet, icke omnämndes i byggnadsstadgan, vadan tredje stycket syntes böra utgå. Rätten till fönster å boningsrum, vettande mot granntomt eller byggnad å egen tomt sammanhängde nära med de förhållanden, som plägade regleras genom stadsplanebestämmelser. I händelse av ett allmänt genomförande i städerna av sådana bestämmelser torde därför stadganden av den art, som innefattades i mom. 2, bliva överflödiga utom måhända såsom direktiv för nya stadsplanebestämmelser. Kommissionen hade, enligt vad som syntes av sista punkten i första stycket av detta moment, ansett sig böra begränsa fönsterrätten även där sådana bestämmelser förelåge, vilket torde vara minst sagt överflödigt. Varje stadgande av denna art vore för övrigt osympatiskt. Ett bebyggande borde givetvis icke tillstädjas, som icke möjligjorde anbringande av fönster å yttervägg — naturligtvis med undantag för brandmur i tomtgräns — varhelst ett sådant vore behövligt för ett utrymmes belysning. Allra minst borde några restriktioner ifrågakomma vid de byggnadssätt, som kommissionen benämnt fristående och radstående. Dessa byggnadssätt förtjänade icke sina namn, om bebyggandet vore sådant, att fönster icke utan sanitära olägenheter kunde anbringas var helst de erfordrades för rummens belysning eller för luftväxlingen, och beträffande det s. k. sammanträngda byggnadssättet innefattade stadgeförslagets § 47 mom. 3 sådana bestämmelser med avseende på gård och byggnads läge, att varje inskränkning i fönsterrätten även här syntes överflödig. De påpekanden i förevarande avseende, som möjligen kunde finnas lämpliga, borde enligt stadsarkitektens förmenande och i enlighet med uppställningen av nuvarande byggnadsstadga överföras till bestämmelser om byggnads läge. För gammal stadsdel borde särskilt stadgas i byggnadsordning och momentet alltså i dess helhet här utgå. Även mom. 3 torde böra utgå, då hälsovårdsstadgans §§ 13 och 17 innehölle erforderliga föreskrifter i dessa stycken och då det torde tillkomma urinkurarna att lämpa sig efter boningshusens läge, icke tvärt om. Magistraten och byggnadsnämnden i Halmstad hava föreslagit, att i mom. 2 »9 m. nedsättes till 5 m.» Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: I mom. 1 och 2 av denna paragraf intagna fönsterbestämmelser syntes tillfredsställa även långt gående krav i hygieniskt hänseende. Några berättigade anmärkningar ur principiell synpunkt torde ej heller kunna framställas mot desamma. Innehållet i dessa båda moment lämnade dock anledning till en del påpekanden. I första punkten av mom. 1 kunde med fördel »väsentlig och lämplig del av» utgå. Att, såsom i mom. 2 avsåges, lämna vissa lättnader i bestämmelsen för gammal stadsdel vore självfallet nödvändigt, men i anslutning till ståndpunkten att byggnadsstadgan ej borde innehålla detaljbestämmelser om gammal stadsdel borde här blott intagas stadgande om att i byggnadsordningen finge medgivas lindring i föreliggande fall. Då genom stadsplanebestämmelser hänsynstagande till lämpliga belysningsförhållanden måste förutsättas, borde det i slutet av meningen införda måttet om minst 12 meter ersättas med uttrycket »tillfredsställande avstånd till byggnad å grannes tomt». Beträffande fristående hus borde bestämmelsen i andra stvcket av mom. 2
355 innefatta, att det minskade avståndet finge tillämpas endast dä byggnaderna vore förlagda med kortsidorna mot varandra. Mom. 3 hade fått en formulering, som i praktiken skulle leda till en av kommissionen säkerligen ej avsedd tolkning. Då boningshus nybyggdes, skulle nämligen detta bliva beroende av till exempel avträde eller urinkur å grannes tomt, så att om dylika byggnader vore uppförda i gränslinjen mellan tomterna, boningshuset antingen ej finge förläggas närmare gränsen än 6 meter eller ' ock fönster till boningsrum etc. ej anbringas inom detta avstånd. Antingen borde momentet helt utgå eller en form givas detsamma, som gåve uttryck för den antagligen av kommissionen åsyftade tillämpningen, att när boningshus nybyggdes, redan befintligt avträde, urinkur eller dylikt skulle bringas i överensstämmelse med hälsovårdsstadgans bestämmelser. § 68 (jfr § 69). Medicinalstyrelsen: Även i avseende å § 68 finge medicinalstyrelsen instämma i vad bostadsinspektören i Stockholm anfört. Styrelsen funne det sålunda icke lämpligt att uppställa såsom fordran på alla boningsrum, däri inbegripna kök, att de skulle hava en golvyta av minst 9 kvm. I enlighet med°vad bostadsinspektören föreslagit hemställdes, att denna paragraf erhölle följande ändrade lydelse: »Bonings- och arbetsrum må ej inrättas med mindre rymd än 20 kbm. och mindre golvyta än 9 kvm.; på byggnadsnämndens prövning må ankomma att i enstaka fall och då särskilda skäl föreligga medgiva en rymd av allenast 15 kbm. och 6 kvm. golvyta. Sådant utom öppningsbart fönster, i — luftningsanordning.» VattenfaUssti/relsen: Angående storleken av bostadsrum kunde visserligen den av bostadskommissionen föreslagna minimiarealen, 9 m a , vilken ju även vunnit viss hävd, anses i allmänhet väl avvägd. Önskvärt torde dock vara, att undantagsvis en areal av ned till 7 n r kunde av byggnadsnämnd medgivas, exempelvis för rum åt tjänare till undvikande av köks användande som sovrum. Svenska kommunaltekniska föreningens kommdterade: I enlighet med kommissionens motivering rörande boningsrums minsta storlek och med hänsyn till vad ovan vid § 66 anförts i fråga om sommarstugor o. d. ville kommitterade föreslå, att första punkten i § 68 finge följande ändrade lydelse: »Bomngsoch arbetsrum må ej inrättas med mindre volym än 20 kbm. och ej med mindre golvyta än 9 kvm., dock att på byggnadsnämndens prövning må bero, huruvida rum, som endast användes sommartiden, och enstaka rum inom bostadslägenhet eller arbetslokal må vara mindre, volymen likväl ej mindre än 15 kbm. och golvytan ej mindre än 6 kvm.» Föreningen har härutöver föreslagit sådan tilläggsföresknft, att minsta bredd å bonings- eller arbetsrum bestämdes till 2 meter. Svenska teknologföreningen: Mom. 1. Även här funnes anledning erinra om hälsovårdsstadgans bestämmelser i samma ämne. Dessa bestämmelser innehölle endast vissa allmänna föreskrifter om boningsrums beskaffenhet i fråga om luftkub o. d. Att, såsom kommissionen här föresloge, i byggnadsstadgan meddela vissa bestämda mått i dessa hänseenden samt att låta reglerna gälla även arbetsrum syntes vara mycket lämpligt. Därvid borde man dock, syntes det, icke förbise, att i vissa fall kunde föreligga ett legitimt behov att minska måtten något under de av kommissionen föreslagna. För tillgodose-
356 ende av detta behov föresloges enahanda formulering som den av kommunaltekniska föreningen föreslagna. Stadsarkitekten i Stockholm: I denna paragraf stadgades ett visst minimimått, 9 kvm., för golvytan hos ett bonings- eller arbetsrum. Att uppställa denna regel såsom allmängiltig utan möjlighet till undantag torde vara synnerligen vanskligt. Visserligen hade denna regel i Stockholm sedan längre tid tillbaka upprätthållits beträffande bostäder, dock icke i full utsträckning, i det att ofta nog kök med mindre golvyta godtagits, och även såsom jung frukammare i ett anspråkslösare enfamiljshus hade ett avskilt rum — låt vara av mycket små dimensioner — ansetts vara att föredraga framför det eljest oundvikliga alternativet, en mot köket öppen alkov. Därvid hade det även av kommissionen i dess motivering såsom minsta tillrådliga rumsvolym angivna måttet 15 kbm. plägat uppställas såsom yttersta gräns. Slutligen hade i sommarstugornas oansenliga lägenheter stundom förekommit rum, som icke hållit det eljest vedertagna minimimåttet för golvyta, och ävenså — måhända allt för ofta — inom affärs- och kontorslokaler. Hälsovårdsstadgans 8 § 2 mom. nöjde sig i förevarande avseende med en allmän föreskrift, att varje boningsrum skulle, med hänsyn till storlek och beskaffenhet i övrigt, tillgodose minst en persons luftbehovj varvid med »beskaffenhet i övrigt» i främsta rummet torde avses förefintliga anordningar för luftväxling. Utan tvivel vore det dock av värde att i byggnadsstadgan erhålla några fasta hållpunkter i fråga om såväl luftvolymen som golvytan. I förstnämnda avseende torde de av kommissionen i motiven anförda måtten 20—15 kbm. kunna tjäna till utgångspunkt och för golvytan 9—6 kvm., vilken sistnämnda areal med en rumshöjd av 2,50 m. gåve en rumsvolym av 15 kbm. Med hänsyn härtill och i anslutning till vad som föreslagits ovan vid § 66 beträffande rumshöjden föresloges, att första punkten i förevarande paragraf utbyttes mot ett stadgande, vars innehåll var lika lydande med det av kommunaltekniska föreningen föreslagna. Stadsfullmäktige i Kalmar: Bestämmelsen i § 68 om minsta golvyta syntes väl sträng och borde kunna undvaras, så mycket mer som i § 69 lämnades bestämmelser om minsta golvyta för lägenheter om 1, 2 och 3 rum. Minimiytan för en tvårumslägenhet, som i förslaget bestämdes till 29 kvadratmeter, torde böra höjas till 30 kvadratmeter och för trerumslägenhet från föreslagna 38 kvadratmeter till 40 kvadratmeter. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg hava med instämmande i kommissionens motivering föreslagit, att § 68 finge följande ändrade lydelse av första punkten: »Bonings- eller arbetsrum må ej hava mindre volym än 15 m s och ej mindre golvyta än 6 kvadratmeter. » § 69 (jfr § 68). Medicinalstyrelsen: Då ifrågasatta bestämmelser borde gälla lägenhet, som användes till familjebostad, vare sig den varit avsedd därtill eller icke, föresloges att mom. 1 ändrades sålunda: »Lägenhet, avsedd för eller använd till familjebostad, skall — föreskrivet.» Förste provinsialläkaren i Stockholms län: Uttrycket »lägenhet, avsedd för» borde ändras till: »Till familjebostad använd lägenhet». Ingen kunde garantera, att bostad ej användes för familj, fastän den å ritningen ej avsetts därför. Att, då familj en gång inhysts i för liten bostad, få den med hälso-
357 vårdsstadgans hjälp bort därifrån mötte vanligen nästan oöverstigliga hinder. För övrigt syntes i paragrafen angiven bestämmelse om minsta familjebostad föga tilltalande. Kommissionen framhölle också önskvärdheten av att måtten i praktiken utökades. I lagtexten borde på något sätt angivas vad som framhölles i motiven, nämligen beräkningen 20 m 3 för vuxen och 10 m 8 för barn, minimum. Detta vore i och för sig små mått. Fliigge angåve i ett nyligen utgivet arbete, efter »talrika praktiska försök» i Tyskland, minimiböstad för familj beräknad till 5 personer: 2 rum och kök med 50—60 m2 golvyta och 3 m. höjd, således cirka 30 m 3 per person, oavsett ålder. Genom angivande av visst minimimått kunde man sedan även erhålla välbehövlig hållpunkt för hälsovårdsstadgans § 8 mom. 2 angående »luftbehov», om vilket uttryck nu dessvärre ingen enighet rådde. Förste provinsialläkaren i Blekinge län: Ville påpeka vikten av att, i synnerhet vid små lägenheter, för sundhetens och trevnadens skull hava väl ventilerade garderober; man borde ihågkomma den luktande arbetsdräkten. Naturligtvis kunde sådant angivas i byggnadsordning, men då bleve det så att säga »valfritt». Stadsarkitekten i Stockholm: Denna paragraf innehölle en del anvisningar och föreskrifter rörande bostadens beskaffenhet och dess tillbehör i fråga om utrymmen, vilket allt syntes väl på sin plats i byggnadsstadgan. Därjämte angåves vissa minimimått å golvytan i lägenheter om 1, 2 och 3 rum, kök däruti inberäknat. Dessa mått syntes icke överdrivet stora och väl lämpade såsom minimimått för dessa slag av lägenheter. Även här borde dock viss hänsyn tagas till sommarbostäder. En principfråga, som kunde diskuteras, vore däremot huruvida dylika minimimått och i andra fall maximimått borde upptagas i byggnadsstadgan. Man borde ihågkomma, att sådana mått, för såvitt deras tillämpande funnes medföra ekonomisk fördel för den byggande, lätt tenderade till att bliva regel i stället för undantag och därigenom stundom komme att verka i motsatt riktning mot den önskade. Denna fråga, som stadsarkitekten här icke ville söka besvara, torde noga böra prövas i varje särskilt fall. § 70.
•
Svenska kommunaltekniska föreningen har för denna paragraf föreslagit följande ändrade lydelse: »Från vad ovan stadgats rörande arbetsrum äger byggnadsnämnden bevilja undantag, då arbetets eller verksamhetens egenart det oundgängligen kräver och hälsovårdsnämnden så medgiver.» Stadsarkitekten, i Stockholm: Såsom ovan under § 65 anförts hade stadsarkitekten ansett, att denna paragraf borde uteslutas. Dess innebörd vore alltför omfattande och skulle lätt äventyra den vinst i form av förbättrade villkor för arbetslokaler, varom de nya bestämmelserna i övrigt ingåve förhoppning. Under §§ 64, 67 och 69 hade ovan föreslagits införande av de undantagsstadganden, som verkligen vore av behovet påkallade, varemot ett utnyttjande av denna paragraf t. ex. för inredande av arbetslokaler i sådana vindar i boningshus, där bostäder icke finge förekomma, vilket ingalunda vore uteslutet, skulle medföra beklagliga verkningar. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg hava framställt samma förslag som kommunaltekniska föreningen.
358 Om beskaffenheten av andra lokaler än bonings- och arbetsrum. §71. Medicinalstyrelsen: Tredje stycket syntes böra förtydligas sålunda: »Källares botten och väggar skola, i den mån grundvattenståndet så påkallar, beläggas ämne.» Bostadsinspektören i Stockholm har uttalat, att tredje stycket av paragrafen borde förtydligas på följande sätt: »Källare skall, där grundvattenståndet eller andra förhållanden så påkalla, skyddas med ämne.» Svenska kommunaltekniska föreningen har yttrat, att bestämmelsen om källargolvets isolering borde avfattas sålunda: »Källares botten skall, där grundvattenståndet så påkallar, göras ogenomtränglig för vatten.» Stadsarkitekten i Stockholm: Första stycket syntes ej giva full klarhet, huruvida oputsade trätak i källare kunde tillåtas. En sådan rätt borde dock inrymmas särskilt för de låga enfamiljshusen. Då i hus, som saknade källare, fara för buller och eld underifrån torde vara ringa i vårt från jordbävningar förskonade land, borde i andra stycket efter »källares tak» inskjutas orden »i tillämpliga delar». Efter detta stycke torde ett nytt sådant böra införas av följande innehåll: »Marken under och invid källare skall, då behov därav föreligger, väl dräneras, och skola källares ytterväggar, i den mån de äro belägna under marken, väl isoleras mot fukt.» Tredje stycket borde avfattas sålunda: »Källares botten skall, där grundvattenståndet sådant påkallar, göras ogenomträngligt för vatten». Fjärde stycket torde såsom icke åsyftande källare böra uteslutas. Föreskriften i fråga innefattades i det allmänna stadgandet om isolering, som inginge i § 41. I sista stycket syntes uttrycket »naturlig belysning» böra liksom annorstädes utbytas mot dagerbelysning. Byggnadsnämnden i Uppsala: I denna paragraf föreskreves att, även där källare ej anordnades, bottenvåningens bjälklag skulle motsvara vissa beträffande källares tak uppställda fordringar. Detta syntes förutsätta, att bottenvåningen alltid skulle hava golvbjälklag, vilket dock ingalunda vore vanligt. Ofta plägade i fabriks- och andra liknande arbetsrum golvet läggas direkt på marken medelst betonggjutningar med isolerande lager, vilket förfaringssätt i många fall lämnade ett både billigt och hygieniskt fullt tillfredsställande resultat. Det borde påpekas, att den föreslagna stadgan icke innehölle någon bestämmelse angående byggnadsmaterial ur enbart hygienisk synpunkt eller vad därom kunde i byggnadsordning förordnas. Under det senaste årtiondet hade en hel del nya s. k. besparingsmaterial uppstått, om vars egenskaper och användbarhet man ännu hade rätt liten erfarenhet. Detta materials form och sammansättning överensstämde ofta icke alls med det material, som för byggnadsordningarnas bestämmelser utgjort den gängse normen, den vanliga tegelstenen. Det syntes lämpligt, att i stadgan intoges en bestämmelse, att byggnadsordning skulle innehålla närmare föreskrifter om de materialier, som vid byggande av olika slags hus skulle användas, med särskilt aktgivande på att till bonings- och arbetslokaler nöjaktigt värmeisolerande sådana, anpassade efter ortens klimatiska förhållanden, nyttjades. Byggnadsnämnden i Visby, med vilken stadsfullmäktige och magistraten förenat sig: I näst sista stycket stadgas: »Tegelmurar skola genom för fukt
359 ogenomträngligt ämne väl isoleras från grundmurarna.» Denna föreskrift borde givetvis även och i minst lika hög grad gälla för betong- och kalkstensmurar. . Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Goteborg: Denna paragraf innehölle bestämmelsen om isolering. Den borde gälla i fråga om byggnaden i sin helhet och således även innefatta bonings- och arbetsrum. Det lämpligaste vore ^ därför, om den finge en särskild rubrik: »om isolering» och flyttades efter § 73. 1 huvudsak kunde den givna avfattningen bibehållas, dock borde tredje stycket få följande formulering: »Källares botten skall, där grundvattenståndet så påkallar, på betryggande sätt isoleras.» Sista stycket borde, såsom ej tillhörande isoleringen, flyttas förslagsvis till § 73. I stället borde införas ett stadgande att yttermurar, som omgåve lokaler av något slag, skulle på betryggande sätt isoleras mot fuktighet från omgivande mark, fyllning eller trängre schakt. § 72. Meäicinalsturelsen: För varje familjelägenhet borde finnas ett avträde, och till följd härav föresloges, att denna paragraf erhölle följande ändrade lydelse: »Till avträden. För varje familjelägenhet skall finnas tillgång till eget avträde. Om föreskrivet.» Förste provinsialläkaren i Stockholms län: Numera borde man kunna begära ett avträde till varje familjelägenhet. Få anordningar verkade så störande för trevnad, renlighet och snygghet-som detta medeltida »delande» av avträde. För ensamboende kunde det gå an, för familjer med barn vore det oftast snart sagt outhärdligt. Då felaktigheter eller bristande renlighet påträffades å ett sådant delat avträde, vore det även merendels svårt att få missförhållandena avhjälpta, enär ingen ville taga skulden på sig. Förste provinsialläkarna i Jönköpings och Gottlands län hava gjort uttalanden i enahanda riktning. Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län: I hus med smålägenheter finge ofta ett avträde begagnas av en mängd hushåll, varigenom smitta kunde spridas; hälsovårdsstadgan saknade bestämda krav i detta avseende. Om hönshus saknades bestämmelser, och de i hälsovårdsstadgan upptagna vore synnerligen knapphändiga. Särskilt borde stadgas, att sådana ej finge liiggas för nära grannens tomt; 6 m. borde vara minimum, då det gärna bleve snuskigt i hönshus. Svenska kommunaltekniska föreningen har anfört, att denna paragraf, som anslöte sig till hälsovårdsstadgans 13 §, borde givas följande lydelse: »Till varje hus, som innehåller bonings- och arbetsrum, skall finnas lämpligt antal avträden. Ett avträde må i regel ej betjäna mer än en lägenhet för hushåll. Om beskaffenheten etc.» Svenska teknologföreningen ävensom stadsarkitekten i Stockholm hava gjort enahanda uttalande som kommunaltekniska föreningen. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren t Göteborg: Av skäl, som torde framgå ur formuleringen, föresloges, att ifrågavarande paragraf erhölle följande lydelse: »Till varje hus, innehållande bonings- eller arbetsrum, skall finnas lämpligt antal avträden. Ett avträde må i regel ej betjäna mer än en hushållslägenhet. Om beskaffenheten — — — — — är föreskrivet.»
360 § 73. Stadsarkitekten i Stockholm har ansett, att följande förändring av formuleringen kunde ifrågasättas: »För sådana lokaler för människor, skola beträffande belysning, ventilation och byggnadshygieniska anordningar i övrigt föreskrifter meddelas i byggnadsordning.» Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg hava anfört, att denna paragraf för att stå i överensstämmelse med byggnadsstadgans övriga föreskrifter borde få följande lydelse: »För sådana — skola beträffande — — i övrigt föreskrifter införas i byggnadsordning.» Om åtgärder till skydd mot eldfara. § 74. Svenska kommunaltekniska föreningen: De i denna paragraf föreslagna bestämmelser om brandmur innebure en högst avsevärd skärpning av nu gällande föreskrifter. Sålunda framställdes krav på brandmur i alla de fall, då fönster å bonings- och arbetsrum, vettande mot annan byggnad, vare sig å egen eller granntomt enligt § 67, av hygieniska och trevnadsskäl icke medgåves. Föreningen hölle före, att en betydande överdrift här vidlådde förslaget och ville tillika erinra om att fordringarna på brandmurs beskaffenhet vållade stora praktiska svårigheter, som icke torde motsvaras av ökad trygghet mot brandfara. De föreslagna bestämmelserna torde alltså böra i flera avseenden mildras. Svenska teknologföreningen: De här föreslagna bestämmelserna syntes i vissa hänseenden för stränga. Särskilt borde påpekas, att, då bjälkändar skulle inläggas i brandmur, dennas tjocklek måste minskas under vad som eljest fordrades. Det syntes tillräckligt, om på dylika punkter muren bibehölle hälften av den eljest föreskrivna tjockleken. Stadsarkitekten i Stockholm: De i denna paragraf ingående föreskrifterna om brandmur vore värda all uppmärksamhet. De sammanhängde nära med det i hög grad osympatiska förbudet mot att i vissa fall anbringa fönster å yttervägg till bonings- och arbetsrum. Kommissionen hade icke ansett nödigt att beledsaga denna del av förslaget med några kommentarer, utan nöjt sig med upplysningen att dessa bestämmelser i sak sammanfölle med de av överintendentsämbetet föreslagna, en uppgift som emellertid icke vore med verkliga förhållandet fullt överensstämmande. Det vore uppenbart, att nu gällande byggnadsstadgas inskränkningar i fråga om rätt till fönster å boningsrum icke vore förestavade av hänsyn till brandfara; de utginge helt visst från en helt annan synpunkt, nämligen skapandet av goda förutsättningar för hygien och trevnad inom bostäderna. Eljest kunde rätten till alla andra slag av fönster och muröppningar, begränsad endast genom stadgandet om brandmur i tomtgräns och indirekt genom de föreskrivna minimimåtten för avstånd mellan byggnad och grannes tomt, icke nöjaktigt förklaras. Då nu bostadskommissionen i likhet med vad som'i viss mån gällde om byggnadsstadgekommittén och överintendentsämbetet med full rätt i allmänhet jämställde arbetsrum med boningsrum i fråga om hygieniska
361 fordringar, följde därav, att också kravet på fritt område framför fönster i båda fallen borde vara detsamma. Detta krav hade kommissionen väl tillgodosett genom bestämmelser om gårdsbredd och byggnads läge å tomt och därutöver föreslagit särskilda bestämmelser om fönsterrätt, som emellertid, enligt vad av stadsarkitekten ovan under § 67 anförts, syntes helt överflödiga. Kommissionen anlade i nu förevarande paragraf jämväl en annan synpunkt på fönsterrätten, nämligen brandskyddets, och fordrade brandmur i alla de fall, då fönster till bonings- och arbetsrum av hygieniska skäl icke vore medgivna. Detta krav vore enligt stadsarkitektens uppfattning fullkomligt obefogat och borde icke göras gällande i byggnadsstadgan. Allt vad som i detta avseende erfordrades torde vara ett stadgande, att byggnad, som uppfördes i gräns mot grannes tomt, skulle förses med brandmur, och att byggnadsordning skulle innefatta bestämmelse om att även byggnad, som i gammal stadsdel uppfördes närmare grannes gräns än 4 V* m., för så vitt detta medgåves, skulle förses med sådant brandskydd. Den senare föreskriften skulle visserligen innebära en skärpning av nu gällande bestämmelser i så måtto, att nuvarande stadga krävde brandmur i gammal stadsdel först vid avstånd, som understege 3 meter, men en sådan skärpning kunde måhända dock vara befogad och hade också föreslagits av överintendentsämbetet. Rörande brandmurs beskaffenhet stadgades bl. a. i mom. 1, andra stycket, att muren icke genom inlagda bjälkar, spärrar o. dyl. finge göras tunnare än det i byggnadsordningen stadgade måttet. Denna bestämmelse vore synnerligen besvärande och omöjliggjorde praktiskt taget brandmurars användande såsom upplag för golvbjälkar. Det ville dock synas som om en inmurad bjälkände icke skulle erbjuda någon farlig angreppspunkt för elden, nämligen om den icke inlades djupare i muren än att en halv sten återstode på yttre sidan. Då två brandmurar uppfördes intill varandra, skulle även i det ogynnsamma fall, att två bjälkändar bleve belägna mitt emot varandra, dessa dock komma att åtskiljas av två halvstensmurar, motsvarande en brandmurs tjocklek, vilket torde vara tillfyllest. Givetvis borde detta medgivande icke lämnas vid gemensam brandmur. I tredje stycket förekomme vissa stadganden rörande s. k. ljusbrunn, ett slag av gårdar, för vilka, enligt stadsarkitektens förut uttalade mening, inga bestämmelser torde inrymmas i byggnadsstadgan. Stadgandet i mom. 2 första stycket vore oklart, men syntes åsyfta möjlighet till befrielse från skyldighet att uppföra brandmur i tomtgräns under vissa angivna villkor vid radstående och kopplat byggnadssätt. Någon erfarenhet av ett dylikt medgivande funnes icke från Stockholm, men från Göteborg hade försports, att detta byggnadssätt med stöd av stadsplanebestämmelser kommit till användning och lämnat gott resultat. I varje fall torde stadgandet böra omformuleras. Byggnadsnämnden i Uppsala: Det vore önskligt att ordet »massivt» tillades bestämmelsen »att brandmur skall uppföras av sten eller annat eldsäkert — material». Fall hade förekommit, då de byggande velat göra gällande, att något uttryckligt förbud mot uppförande av brandmur av s. k. håltegel eller andra liknande fabrikat icke förefunnes. Byggnadsnämnden i Uppsala hade i ett fall föreskrivit rivande av sålunda uppförd brandmur, och nämndens beslut hade efter överklagande blivit av Konungens befallningshävande fastställt. Om brandmur stadgades, »att brandmur icke må, vare sig genom insättningar eller genom i densamma inlagda bjälkar, spärrar eller dylikt, göras 46—22523.
362 tunnare än det i byggnadsordning stadgade mått». Den senare delen av ovan citerade bestämmelse torde komma att medföra, att brandmur icke längre, såsom nu vore tillåtet och brukligt, kunde användas som upplag för golvbjälkar m. m. Det innebure emellertid ett onödigt fördyrande att i en byggnad antingen på andra murar upplägga sådana eller också att utöver stadgade mått göra brandmuren tjockare för erhållande av upplagspunkter därför. Ur brandsynpunkt torde säkerligen beträffande de för elden små angreppspunkter, som bjälkändar erbjöde, det vara fullt tillräckligt, om brandmuren vid dessa endast hölle hälften av sin stadgade tjocklek, i likhet med vad som i samma paragraf bestämdes om rök- och luftkanaler. Vid gemensam brandmur kunde risken därvid ökas endast genom en sådan tillfällighet att tvänne bjälkändar möttes i brandmuren, men risken måste dock anses synnerligen obetydlig, och av ekonomiska skäl torde man få bortse från densamma. Byggnadsnämnden i Halmstad, med vilken magistraten förenat sig: Nämnden funne bestämmelserna i mom. 2 om byggnadernas sammanlagda fasadlängd och sammanlagda byggnadsyta allt för stränga och ville föreslå, att 20 m. ökas till 40 m. och 175 kvm. till 600 kvm. Dessutom funne nämnden olämpligt, att bestämmelse gåves om lägenheternas antal. Byggnadsnämnden i Varberg, med vilken magistraten instämt, har ansett, att rök- och luftkanaler borde få anbringas i brandmur endast därest denna hölle en tjocklek av minst 2 sten. — Även stadsfullmäktige hava anslutit sig till byggnadsnämndens uttalande, dock med ytterligare tillägg »att en sten alltid skulle finnas i rökgången mot grannens tomt». Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: Stadgandet i mom. 1 första stycket om brandmur å uthus torde kunna lindras så till vida, att det avstånd till grannes tomt, inom vilket brandmur måste uppföras, sattes till 3 i stället för föreslagna 4,5 meter. Enligt mom. 2 kunde i byggnadsordning medgivas vissa undantag från regeln att uppföra brandmur mot angränsande tomt. Detta stadgande hade sin stora betydelse för att minska byggnadskostnaderna, särskilt i fråga om radstående och kopplade enfamiljshus. I Göteborg hade t. ex. redan införts betydande lindringar i fråga om uppförande av brandmur, vilket möjliggjorts genom stadsplanebestämmelser. Sålunda hade Kungl. Maj:t för dylika byggnadstyper medgivit, att brandmur ej behövde i tomtgräns uppföras, såvida husens sammanlagda fasadlängd ej överstege 22 meter. Då emellertid en dylik måttbestämmelse i flera fall visat sig mindre lämplig, hade man i stället numera övergått till att endast stipulera en viss maximibyggnadsyta (300 kvadratmeter) mellan brandmurarna. Då från i brandfrågor sakkunnigt håll, så vitt vore bekant, ej framförts några betänkligheter mot en sådan bestämmelse rörande brandmurar, syntes det som om man lämpligen kunde stryka bestämmelsen om fasads maximilängd och öka upp byggnadsytan till 300 kvadratmeter. Härigenom skulle man också ernå en bättre överensstämmelse med stadgandena i mom. 3, vilket med hänsyn till enhetligheten vore önskvärt och även ur brandsynpunkt torde få anses fullt berättigat. Byggnadsnämnden i Örebro: I paragrafens mom. 2 vore uttrycket »byggnadernas sammanlagda fasadlängd» otydligt. Meningen torde vara »byggnadernas sammanlagda längd». Byggnadsnämnden i Askersund: Då det syntes nämnden önskvärt, att det bibehölles under byggnadsnämnds rätt att, oavsett grannes medgivande, tillåta anordnande av dörr eller fönster i brandmur, föresloge nämnden att bestämmelsen om grannes tillstånd måtte utgå.
363 Byggnadsnämnden i Luleå, med vilken stadsfullmäktige instämt: Förslaget, som', liksom alla nya lagförslag, tydligtvis vore utarbetat med hänsyn till större, mera framåtgående städer, innehölle en hel del nya bestämmelser, vilka ej funnits i den gamla byggnadsstadgan och av vilka en del syntes väl stränga. Så stadgades i § 74, att »byggnad, som är så belägen, att jämlikt § 67 mom. 2 fönster ej må anbringas i densamma emot grannes tomt, skall avskiljas från denna tomt genom av sten eller annat eldsäkert material utförd hel och ogenombruten s. k. brandmur», under det att i den gamla stadgan i § 34 stadgades, att sådan byggnad, som vore av annat ämne än sten eller annat därmed jämförligt brandfritt ämne, icke finge uppföras närmare grannes tomt än fyra och en halv meter, med mindre den förseddes med brandmur. Det l i § 74 åberopade § 67 mom. 2 hade följande lydelse: Av dessa paragrafer framginge således, att en stad som Luleå i dess centrala del antingen skulle erhålla en del för vårt klimat otjänliga, överbyggda portar eller ock en hel del vanprydande brandmurar. Byggnadsnämnden protesterade förty mot § 74 sådan den föreslagits och föresloge i stället, att den erhölle likadan lydelse som § 34 i den gamla stadgan eller möjligen med den ändring, att avståndet ökades till 6 meter. §77. Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Lund: Bestämmelsen i mom. 2 angående brandfri inklädnad av hisstrumma torde angivas att gälla även hisstrummans avslutning mot vind eller yttertak.
§§ 4 0 - 7 8 . (Se även sid. 269-270.) Byggnadsnämnden i Uppsala: De partier av byggnadsstadgan, som icke varit föremål för stadsplanelagskommitterades omarbetning och vartill förslag endast utarbetats av bostadskommissionen, omfattade rubrikerna »utstakning av byggnad, om byggnadsarbetes övervakande, om ledning av byggnadsarbete, om försiktighetsmått vid byggnadsarbete, om byggnads underhåll, om gård samt om byggnads höjd och antal våningar (med därtill hörande underavdelningar för olika byggnadssätt), om bonings- och arbetsrum, om beskaffenheten av andra lokaler än bonings- och arbetsrum samt om åtgärder till skydd mot eldfara». Dessa delar hade erhållit ett väl stort utrymme på grund av en, som det syntes, i vissa avdelningar alltför långt gående detaljering. Byggnadsstadgan tycktes i dessa delar snarast böra tjänstgöra som en vägledare, innehållande allmänna anvisningar för de båda direkt på platsen utarbetade förordningarna: stadsplanen med dess bestämmelser och byggnadsordningen. Det kunde därför ifrågasättas, om det vore lämpligt, att i en sådan stadga inlägga ingående bestämmelser med angivande, även beträffande detaljer, av maximi- och minimimått. Stadganden sådana som de av bostadskom1
Det i yttrandet återgivna stadgandet har här uteslutits.
364 missionen föreslagna kunde tänkas komma att leda till en stark schematisering av landets byggnadsverksamhet, som lätt nog medförde ett förkvävande av de å särskilda orter gängse och ekonomiskt lämpliga byggnadsformerna. En del av dessa stadganden kunde därför sägas stå i uppenbar kontrast till det av kommissionen själv i § 35 omnämnda skyddandet av »byggnadsformer och materialier, som äro för trakten säregna eller av ålder brukliga, och som kunna bidraga till att förläna intresse åt ortens utseende». Det hade ju i allmänhet visat sig svårt att förutse och i ord uttrycka alla de eventualiteter, som kunde inträffa vid ett bebyggande. Vid ett husbygge gjorde ofta kontrollanten och anvisaren på platsen byggherren de största tjänsterna, liksom ett strikt följande av det på förhand uppgjorda entreprenadkontraktet ej alltid gåve det bästa byggnadsresultatet. I viss mån gällde även detsamma i stort vid en stads bebyggande. Ortsmyndigheterna kunde genom stadsplanen med därtill fogade bestämmelser, genom byggnadsordningen och genom byggnadsnämnden med dess sakkunniga biträden ofta lättare och ändamålsenligare reglera ett bebyggande av den art, som berördes i de föreslagna §§ 47—62. Sedan kunde dessa ortsmyndigheters förslag och åtgärder på betryggande sätt prövas och övervakas dels vid Konungens fastställande av stadsplan med därtill hörande särskilda bestämmelser (stadsplanelagens 4 §), dels vid byggnadsstyrelsens fastställande av byggnadsordning (2 § i stadsplanelagskommitterades förslag till ny byggnadsstadga), dels ock genom länsarkitektens direkta kontroll över byggnadsnämnden. Detta möjliggjorde, att byggnadsstadgan i avsevärd mån kunde befrias från alla detaljerade bestämmelser, vilka för övrigt genom allt för ofta och flitigt angivna maximi- och minimimått i praktiken visat sig fresta till ett användande av dessa ytterligligheter. En del av våra städer erbjöde sorgliga exempel på hus, där den tillåtna byggnadskuben utnyttjats så långt gällande föreskrifter medgåve, och om dessa byggnader kunde man säga, att de snarare blivit genom förordningar skrivna än med smak ritade. Den starka begränsning av byggnadsformer, som kommissionen föresloge i bestämmelserna om sammanträngt, radstående och fristående byggnadssätt med därtill hörande gruppindelningar, syntes olämplig och torde i praktiken föranleda till tvekan vid tolkningen. Det torde även bliva svårt att uppdraga gränser för de olika byggnadssätten, då man mången gång inom samma kvarter kunde vilja använda samtliga byggnadssätt och dessutom anknyta dem sinsemellan genom lämpliga övergångsformer. Fasthölle man vid tanken på genomförandet av särskilda bestämmelser med avseende på bebyggandet i samband med stadsplanen även för bebyggda kvarter, syntes fullkomligt onödigt, att stadgan lämnade några detaljerade byggnadsbestämmelser av detta slag. Det ville synas som om dessa delar av byggnadsstadgan skulle kunna inskränkas till att innehålla en definition av begreppet hushöjd med angivande av huru denna skulle räknas, bestämmelser rörande högsta mått och högsta våningsantal samt angående gårdsrum. All gruppindelning, vare sig efter hushöjd eller byggnadssätt, borde därför hänföras antingen till stadsplanen med dess bestämmelser eller till byggnadsordningen. Såsom ledning vid uppgörande av särskilda stadsplanebestämmelser eller byggnadsordningar kunde nog innehållet av nu berörda paragrafer om olika byggnadssätt ha sitt intresse, men borde detta då lämpligen bringas till vederbörandes kännedom exempelvis genom cirkulärskrivelse från byggnadsstyrelsen. Även om så skedde, förelåge risk att dylika normer kunde förorsaka schematisering och leda till att ortens speciella byggnadskaraktär ej nog beaktades.
365 Länsstyrelsen i Gottlands län: Vidkommande de under §§ 40—78 i bostadskommissionens förslag innefattade bestämmelser, till vilka motsvarighet ej funnes i stadsplanelagskommitténs förslag, vore dessa i huvudsaklig del av teknisk art, varför länsstyrelsen i fråga om dem i den mån så vore fallet ansett sig icke böra ingå i något detaljerat bedömande. Vad särskilt anginge dem av sagda paragrafer, som innefattade bestämmelser om sätt för bebyggande, anslöte sig emellertid länsstyrelsen till det av Svenska kommunaltekniska föreningen gjorda principuttalande. 1 Kungl. Maj:ts befallningshavande ansåge alltså, att bestämd övergångstid borde stadgas, inom vilken stadsplanebestämmelser skulle antagas och träda i tillämpning för de äldre delar av stad, för vilka stadsplan redan förefunnes vid ikraftträdande av stadsplanelagen, men för vilka dylika bestämmelser saknades, samt att under övergångsperioden gällande byggnadsstadga i vad den innehölle sådana bestämmelser fortfarande borde tillämpas å dessa delar av stad. Förste stadsarkitekten Samuelson och andre stadsingenjören Södergren i Göteborg: De bestämmelser i bostadskommissionens förslag till byggnadsstadga, som behandlade det rent tekniska förfarandet i fråga om bebyggandet och som återfunnes i §§ 40—78, hade i föregående underkastats en granskning, som likväl på grund av den begränsade tid, som stått till Samuelsons och Södergrens förfogande, ej kunnat bli så grundlig, som önskvärt varit. Granskningen hade emellertid, såsom syntes, givit anledning till åtskilliga anmärkningar och påpekanden, vilka till stor del hade sin grund i den enligt Samuelsons och Södergrens förmenande mindre lyckliga uppdelning av byggnadssättet, som kommissionen genomfört. Förutsättningen för att en lämplig gruppindelning skulle kunna genomföras vore först och främst att ett fåtal byggnadstyper med väsentligen olika byggnadssätt kunde uppställas. Härjämte borde grupperna omfatta de i landet allmännast förekommande och för detsamma karakteristiska byggnadssätten. Slutligen borde vid grupperingen tagas sikte på de nya lämpliga byggnadssätt, som hölle på att arbeta sig fram. Kommissionen komme i sin motivering till den slutsatsen, »att de hos oss gängse byggnadsformerna, om hänsyn toges till samtliga huvudfaktorer, som vore bestämmande för byggnadstomternas utnyttjande . i yt- och höjdled, kunde sägas förete tre väsentligen skiljaktiga typer: det sammanträngda byggnadssättet, det radstående byggnadssättet och det fristående byggnadssättet». Då kommissionen emellertid uppställt särskilda regler för sammanträngt byggnadssätt i gammal stadsdel, hade stadgan strängt taget kommit att upptaga fyra olika grundtyper, vilket antal dock i och för sig ej borde anses för stort. Att den av kommissionen sålunda föreslagna gruppindelningen ej torde fylla de krav, som man, enligt vad nyss sagts, borde uppställa, ville Samuelson och Södergren söka visa med ett par exempel. Karakteristiskt för en stor del av våra småstäder vore ett byggnadssätt med sammanhängande eller fristående bostadshus om två eller tre våningar längs gatan och tomterna i övrigt mer eller mindre bebyggda med uthus och i vissa fall även boningshus. I landets nordligare delar, där behovet av uthus vore större, vore gårdarna ofta t. o. m. helt kringbyggda med uthuslängor. Att ett sådant byggnadssätt med relativt stora tomter ej borde hänföras till sammanträngt byggnadssätt vore uppenbart, och till radstående kunde det ej 1
Se ovan sid. 301 o. f.
366 räknas, då tomterna vid sådant ej finge bebyggas på längre avstånd från gata än 15 meter. Liknande vore förhållandet med det för Göteborg karakteristiska byggnadssättet med s. k. landshövdingehus. Hela stadsdelar med dylika byggnader skulle, med hänsyn till att tomterna vore bebyggda över 15-metersgränsen, sålunda ej kunna inrangeras under någon av grupperna. Genom de högst betydande kostnader, som utbyggandet av en nutida gata medförde, hade allt mer och mer den strävan gjort sig gällande att söka inskränka på gatumarken »relativt byggnadsmarken». En följd härav bleve givetvis, att kvarteren komme att göras större och deras inre i högre grad än i de moderna stadsplanerna hittills varit fallet utnyttjas för bostadsändamål. En sådan utveckling syntes fullt naturlig och även värd att understödjas, likväl under förutsättning att bebyggandet skedde efter rationella principer. Emellertid syntes kommissionen i sin gruppindelning ej hava tagit önskvärd hånsyn till detta förhållande, utan snarare genom stadgandet om 15-metersgränsen vid radstående byggnadssätt gjort sitt till för att förhindra dylikt bebyggande. Beträffande slutligen de föreslagna beteckningarna på de olika byggnadssätten kunde Samuelson och Södergren ej underlåta att framställa ett par erinringar. Sålunda torde ordet »sammanträngt» ifråga om byggnadssätt otvivelaktigt giva intryck av något olämpligt, som endast i nödfall borde komma till användning. Ej heller kunde »radstående» och »fristående» anses betecknande för de med dessa ord karakteriserade byggnadssätten, ty även fristående byggnader måste under vissa förhållanden vara att hänföra till »radstående» byggnadssätt. På grund av vad nu sagts måste Samuelson och Södergren anse den föreslagna uppdelningen i byggnadssätt olämplig, och de ginge t. o. m. så långt, att de ansåge det ogörligt att på ett tillfredsställande sätt typisera bebyggandet ur de synpunkter, som kommissionen föreslagit, särskilt för ett land så vidsträckt som vårt och med samhällen, som utvecklats efter så olika förutsättningar. Samuelson och Södergren finge därför föreslå, att bostadskommissionens förslag till byggnadsstadga i de delar, som här närmare berörts, måtte genomgå en grundlig omarbetning i syfte att, med undvikande av byggnadstypernas inrangering i vissa grupper, söka uppställa så vitt möjligt allmänna normer för utarbetandet av stadsplanebestämmelser särskilt med avseende å gårds storlek och byggnads läge ä tomten, byggnads höjd och antalet våningar. KAP. 4.
Allmänna föreskrifter. § 89. Byggnadsnämnden i Luleå, med vilken stadsfullmäktige instämt: I förevarande paragraf mom. 2 funnes stadgat, att över byggnadsnämnds beslut besvär finge föras hos Konungens befallningshavande inom trettio dagar efter erhållen del av beslutet; men som vilken medborgare i staden som helst hade rätt att överklaga byggnadsnämnds beslut, även om han ej vore part, och tiden för delfåendet således, då besluten ej kungjordes, vore mycket obestämd, bleve ock den
367 tid, som skulle förflyta innan sökanden vore säker på beslutets laga kraft, synnerligen obestämd, varför ett tillägg torde behövas så att momentets slut bleve inom trettionde dagen efter det sökanden erhållit del av beslutet. Byggnadsnämnden i Koskullskulle: En bestämmelse om klagotid av trettio dagar efter erhållen del gjorde att besluten egentligen aldrig bleve lagliga.
övergångsbestämmelser. (Jfr sid. 286—287.) Medicinalstyrelsen: Efter ordalydelsen att döma syntes det som om en del i stadgan intagna bestämmelser, som avveke från nu gällande, skulle tillämpas även på nu befintliga byggnader. Med anledning härav torde i övergångsbestämmelserna uttryckligen böra utsägas att, då i stadgan meddelade föreskrifter innefattade skärpning av hittills gällande stadganden, dessa föreskrifter ej vore tillämpliga på vid stadgans ikraftträdande befintliga byggnader, men att vid ändring av sådan byggnad eller del av sådan byggnad den nya stadgans bestämmelser skulle tillämpas, dock med rätt för byggnadsnämnden att härifrån medgiva undantag, då så prövades skäligt. Slutligen (inge styrelsen fästa uppmärksamheten på ett av förste stadsläkaren i Stockholm gjort uttalande 1 att, om förslagen till stadsplanelag och byggnadsstadga bleve gällande, stadsläkarna i så gott som alla Sveriges städer komme att påläggas en ny förpliktelse. Han påpekade därjämte, att de fått sig ålagt övervakandet av åtgärder mot könssjukdomar i städerna, vidare förelåge förslag om den offentliga barnavården, varjämte vore att förvänta en livsmedelslag, allt med förpliktelser för stadsläkarna. Med anledning härav ifrågasatte han, huruvida icke i blivande lagar eller förordningar med nya förpliktelser för stadsläkarna eller motsvarande funktionärer kunde införas ett stadgande, att de härför skulle åtnjuta särskild ersättning av kommunen med belopp, som i brist på åsämjande kunde bestämmas av Konungens befallningshavande. På grund av förste stadsläkarens förenämnda uttalande finge medicinalstyrelsen erinra, att styrelsen i underdånigt utlåtande den 1 september 1919 över en av svenska stadsläkarföreningens styrelse gjord underdånig framställning om ersättning för den med lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar den 20 juni 1918 stadsläkarna ålagda befattningen såsom sundhetsinspektör tillstyrkt, att viss ersättning för sagda uppdrag måtte dem tillerkännas. Det syntes styrelsen jämväl billigt, att särskild ersättning utginge till stadsläkare eller annan läkare för uppdrag såsom ledamot av eller suppleant i byggnadsnämnd, därest ifrågavarande förslag till byggnadsstadga bleve gällande.
1 Anmärkt ovan å sid. 12.
Statens offentliga utredningar 1923 Systematisk
förteckning
(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)
Allmän lagstiftning.
Rättskipning.
Fångvård.
Utredning rör. städernas domstolsväsen. [1923: 6] Förslag till strafflag, allmänna delen, samt till lag ang. villkorlig frigivning. [1023:9] Betänkande och förslag rörande förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare m. m. [1923: 36] Sammandrag uv yttranden över stadsplanelagskommittens samt bestadskommissionens betänkanden. [1923: 46] Statsförfattning.
Allmän
statsförvaltning.
Folkomröstningskommitténs utredningar. 3. Folkomröstningsinstitutet i den schweiziska demokratien. [1923:10] 4. Folkomröstningsinstitutct i Nordamerikas förenta stater. [1923:8] 5. Folkomröstningsinstitutet utanför Schweiz och Förenta staterna. [1923: 20] Folkomröstningskomrnitténs betänkande ang. decisiv folkomröstning. [1923: 10] Betänkande och förslag i fråga öm kvinnors tillträde till statstjänster. 3. Kvinnas behörighet att innehava prästerlig och annan kyrklig tjänst. [1923:22] Betänkande med förslag till lönereglering for befattningshavare i domsagorna m. m. [1923: 27] Kommunalförval tning. Kommunalförfattningssakkunnigas betänkande. 4. [1923: 18] Ef torskri ft till Om röstsammanräkning vid kommunala val. [1923: 38] Om röstsammanräkning vid kommunala val. Andra upplagan. [1923: 39j
Allmänt näringsväsen. K. Elektrifieringskommitténs meddelanden. Fast egendom.
6. [1923: 24]
Jordbruk med binäringar.
Spnnnmålsmarknadssakknnnigas betänkande. [1923: 3] Betänkande ang. det ecklesiastika arrendeväsendet. [1923: 12] Inventering av odlingsjord längs Inlandsbanan. [1923: 25] Jord k om missionens betänkande. 6. [1923: 40] Lagerhus- och kylhuskoinmitténs betänkande. 2. [1923: 42] Vatten väsen.
Skogsbruk.
Bergsbruk.
Industri. Handel o c h sjöfart. Kommunikations väsen. Statens ställning till järnvägarna i främmande länder. [1923:7] Utredning rörande Strömsholms kanal. [1923: 11] Vägkommissionens betänkanden. 4. [1923: 13] Förslag till avtal rör. Stockholms bangårdsfråga. [1923: 14] Betänkande ang. Stockholms förortsbanefråga. [1923: 21] Bank-, kredit- o c h pemiingväsen. FÖrsäkringsväsen.
Kyrko väsen. Undervisningsväsen. Andlig Statens och kommunernas finansväsen. odling i övrigt. Magistraternas befriande från au svan. för kronouppbörden m. m. [1923: i] Betänkande med furslag till lag om forsarnlingsstyrolse m. m. Tull- och traktatkommittens utredningar och betänkanden. [1928: 4] 18. Den svenska mekaniska verkstadsindustriens utveckSkolkommissionens betänkande. 5. Organisatoriska och ekoling intill krigsutbrottet. [1923: 31] 19. Sveriges brygnomiska utredningar. [1923: 5] 6. Om rätt for elever, geriindustri. [1923:32] 20. Garveriindustriens produkutexaminerade från statens högre lärarinneseminarium, tionsförhållanden. [1923:33] 21. Kvalitetsfrågan hos att vinna inträde vid universitet och där avlägga examen det svenska vetet. [1923: 34] 22. Tabeller ang. industriens samt om folkskollärares fortbildning i vetenskapligt avutveckling. [1923: 37] 23. De svonska järn- och mctallseende. [1923: 41] luunufakturindnstriernas utveckling. [1923:44] 24. UnFörslag till ändringar i jordfästningslagen m. m. [1923: 23] dersökning ang. jordegendomsvärdenas utveckling i Sve1921 års pensionskommittés betänkande 2 ang. beredande av rige ocb vissa främmande länder. [1933:45] förbättrad pensionering från prästerskapets änke- och Förslag till tullstadga. [1923:43] pupillkassa m. m. [1923: 26] Samorganisation av riksdagsbiblioteket och den centrala statsförvaltningen i bok-och biblioteksavseende. [1923:35] Politi. Förslag lill lag om lösdrivares behandling. [1923: 2] Betänkande med förslug till förordning ang. tillverkning av brännvin in. m. [1923:28] Socialpolitik. Den indnstriellademokratiensproblem. 1. [1923: 29] 2. [1923: 30] Hälso- och sjukvård.
Förs vars väsen. Försvarsrevisionens betänkande. 3. Del 1. Inledande avdelning, lantförsvaret. [1923: 15] Del 2. Sjöförsvaret, sammanfattning av revisionens förslag, särskilda yttranden. [1923: lfi] Del 3. Bilagor. [1923: 17] Utrikes ärenden.
Stockholm 1923. P. A. Norstedt & Söner. 231742
Internationell rätt.