Betänkande med förslag till lag om vård av sinnessjuka m. fl. författningar

ON o

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 2 3 : 74 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

LAG OM VÄRD AV SINNESSJUKA M. FL. FÖRFATTNINGAR AVGIVET DEN 26 NOVEMBER 1923 AV

TILLKALLADE SAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 19 2 3

Statens offentliga utredningar 1.923 Kronologisk 1. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e m a g i s t r a t e r n a s b e f r i a n d e i visst a v s e e n d e från a n s v a r för k r c m o u p p b ö r d e n no. m . N o r s t e d t . 57 s. F i . 2. F ö r s l a g till l a g o m l ö s d r i v a r e s b e h a n d l i n g m . fl. förf a t t n i n g a r . Del 5 av f a t t i g v å r d s l a g s t i f t n i n g s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e n . P a l m q u i s t . x j , 423 s. S. 3. S p a n n m å l s m a r k n a d s s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e . N o r s t e d t . 41 s. J o . 4. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag o m f ö r s a m l i n g s s t y r e l s e s a m t t i l l b e s t ä m m e l s e r o m f o l k s k o l e ä r e n d e n a s överflyttning från d e n k y r k l i g a till d e n b o r g e r l i g a k o m m u n e n m . m . P a l m q u i s t . v j , 304 s. K. 5. S k o l k o m m i s s i o n e n s b e t ä n k a n d e . 5. O r g a n i s a t o r i s k a ocb e k o n o m i s k a u t r e d n i n g a r . N o r s t e d t . 236 s. E . G. U t r e d n i n g a n g å e n d e vissa s p ö r s m å l r ö r a n d e s t ä d e r n a s d o m s t o l s v ä s e n . Av N . H e r l i t z . N o r s t e d t . 1(54 s. J u . 7. S t a t e n s s t ä l l n i n g t i l l j ä r n v ä g a r n a i o l i k a f r ä m m a n d e l ä n d e r . Av A. L i l i e n b e r g . T u l l b e r g . 411 s. K. 8. F o l k o m r ö s t n i n g s k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r a n g å e n d e r e f e r e n d u m i f r ä m m a n d e l ä n d e r . 4. F o l k o m r ö s t n i n g s i n s t i t u t e t i N o r d a m e r i k a s förenta s t a t e r . Av H. T i n g s t e n . T u l l b e r g , i v, 399 s. J u . 9. F ö r s l a g t i l l strafflag, a l l m ä n n a d e l e n , s a m t förslag t i l l lag a n g å e n d e v i l l k o r l i g frigivning j ä m t e m o t i v . M a r c u s , xiij, 534 s. J u . 10. F o l k o m r ö s t n i n g s k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r a n g å e n d e r e f e r e n d u m i f r ä m m a n d e l ä n d e r . 3. F o l k o m r ö s t n i n g s i n s t i t u t e t i d e n schweiziska d e m o k r a t i e n , d e s s f ö r u t s ä t t n i n g a r , f o r m e r o c h f u n k t i o n e r . Av A. B r u s e w i t z . T u l l b e r g . 381 s. J u . 11. U i r e d n i n g r ö r a n d e o m b y g g n a d av S t r ö m s h o l m s k a n a l s a m t u t s t r ä c k n i n g av k a n a l e n från S m e d j e b a c k e n t i l l L u d v i k a . M e d d e l a n d e från K u n g l . K a n a l k o m m i s s i o n e n . Nr 5. H i e g g s t r ö m . 133 s. 2 k a r t . K . 12. B e t ä n k a n d e o c h f ö r s l a g a n g å e n d e d e t e c k l e s i a s t i k a a r r e n d e v ä s e n d e t . B e c k m a n , x i j , 239 s. E . 13. V ä g k o n i m i s s i o n e i i s b e t ä n k a n d e n . 4. F ö r s l a g t i l l lag o m e n s k i l d a vägar ra. n i . M a r c u s . 147 s. K. 14.. B e t ä n k a n d e m e d förslag till avtal r ö r a n d e S t o c k h o l m s b a n g å r d s f r å g a . B e c k m a n . 4G s. 10 k a r t . K. 15—17. F ö r s v a r s r e v i s i o n e n s b e t ä n k a n d e . 3. B e t ä n k a n d e o c h förslag r ö r a n d e r e v i s i o n av Sveriges f ö r s v a r s v ä s e n d e . Del 1. I n l e d a n d e a v d e l n i n g , l a n t f ö r s v a r e t . viij, 661 s. Del 2. Sjöförsvaret, s a m m a n f a t t n i n g av r e v i s i o n e n s förslag, s ä r s k i l d a y t t r a n d e n . (2), 741 s. Del 3. Bilagor. (2), 90, 33, 28, 19, 53, 85, 4, 30, 2, 48, 30, 36, 6 s. B e c k m a n . F ö . IS. K o m m u n a l f ö r f a t t n i n g s s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e 4 m e d förslag till lag om l a n d s t i n g m. m . B e c k m a n . 235 s. S. 19. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e decisiv f o l k o m r ö s t n i n g , avgivet av f o l k o n i r ö s t n i n g s k o m m i t t é n . T u l l b e r g . 40 s. J u . 20. F o l k o m r ö s t n i n g s k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r a n g å e n d e refer e n d u m i f r ä m m a n d e länder. 5. F o l k o m r ö s t n i n g s i n s t i t u t e t u t a n f ö r Schweiz och F ö r e n t a s t a t e r n a . T u l l b e r g . 71 s. J u . 21. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e o r d n a n d e t av S t o c k h o l m s f ö r o r t s b a n e f r å g a . B l o m . 126 s. 11 k a r t . K. 22. B e t ä n k a n d e och förslag i fråga q m k v i n n o r s t i l l t r ä d e till s t a t s t j ä n s t e r . 3. K v i n n a s b e h ö r i g h e t a t t i n n e h a v a p r ä s t e r l i g och a n n a n kyrklig tjänst. M a r c u s . 51 s. J u . 23. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag o m ä n d r i n g i v i s s a delar av lagen den 25 m a j 1894 a n g å o n d e j o r d f ä s t n i n g m . nr, N o r s t e d t . 56 s. J u . 24. K u n g l . E l e k t r i f i e r i n g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . G. U t r e d n i n g a n g å e n d e l ä m p l i g a d i s t r i b u t i o n s s y s t e m för l a n d s b y g d s e l e k t r i f i e r i n g . B e c k m a n , v i i j , 192 s. J o . 25. I n v e n t e r i n g av o d l i n g s j o r d l ä n g s I n l a n d s b a n a n f r å n S t r ö m s s ö d r a s o c k e n g r ä n s till S t o r u m a n . T u l l b e r g . 30 s. 2 kart. J o . 26. 1921 å r s p e n s i o n s k o m m i t t é s b e t ä n k a n d e . 2. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e a v v e c k l i n g av d e n s t ä r b h u s efter p r ä s t tillf ö r s ä k r a d e f ö r m å n e n av tjänst- och n å d a r s a m t b e r e d a n d e i s a m m a n h a n g d ä r m e d av f ö r b ä t t r a d pens i o n e r i n g från p r ä s t e r s k a p e t s ä n k e - och p u p i l l k a s s a . T u l l b e r g . 100 s. E . 27. U n d e r d å n i g t b e t ä n k a n d e m e d förslag till l ö n e r e g l e r i n g för b e f a t t n i n g s h a v a r e i d o m s a g o r n a m . m . B e c k m a n . 85 s. J u . 28. U n d e r d å n i g t b e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l f ö r o r d n i n g a n g å e n d e t i l l v e r k n i n g av b r ä n n v i n m . m . B l o m . 67 s. F i .

förteckning 29—30. D e n i n d u s t r i e l l a d e m o k r a t i e n s p r o b l e m . 1. B e t ä n k a n d e j ä m t e förslag till lag o m d r i f t g h ä m n d e r . 240 s. 2. D e n i n d u s t r i e l l a d e m o k r a t i e n i u t l a n d e t . 267 s. T u l l b e r g . S. 31. T u l l - och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r o c h b e t ä n k a n d e n . 18. D e n s v e n s k a m e k a n i s k a v e r k s t a d s i n d u s t r i e n s u t v e c k l i n g i n t i l l k r i g s u t b r o t t e t . Av E . L i n d e r . T u l l b e r g , iv, 435 s. F i . 32. Tull- o c h t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r o c h b e t ä n k a n d e n . 19. Sveriges b r y g g e r i i n d u s t r i . Av A. L i l i e n b e r g . T u l l b e r g , iv, 40 s. F i . 33. T u l l - o c h t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r o c h b e t ä n k a n d e n . 20. G a r v e r i i n d u s t r i e n s p r o d u k t i o n s f ö r h å l l a n d e n . Av W. S m i t h . M a r c u s , iv, 175 s. F i . 34. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r o c h b e t ä n k a n d e n . 21. Kvalitetsfrågan h o s d e t s v e n s k a vetet. Av H. N i l s s o u - E h l e . M a r c u s . 16 s. F i . 35. S a m o r g a n i s a t i o n av r i k s d a g s b i b l i o t e k e t o c h d e n centrala statsförvaltningen i bok- och bibliotcksavseende. Av V. G ö d e l . M a r c u s . 54 s. F i . 36. B e t ä n k a n d e och förslag r ö r a n d e f ö r v a r i n g a v förm i n s k a t t i l l r ä k n e l i g a f ö r b r y t a r e j ä m t e förslag till i n t e r n e r i n g av farliga å t e r f a l l s f ö r b r v t a r e . L u n d , B o r l i n g . 116 s. J u . 37. T u l l - och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r o c h betänk a n d e n . 22. Ö v e r s i k t s t a b e l l e r a n g å e n d e d e n svenska i n d u s t r i e n s u t v e c k l i n g 1891—1920 j ä m t e a n m ä r k n i n g a r . M a r c u s , iv, 147 s. F i . 38. Efterskrift till Om r ö s t s a m m a n r ä k n i n g vid k o m m u n a l a v a l e n l i g t l a g a r n a d e n 9 j u n i 1922. Av E . v. H e i d e n s t a m . B e c k m a n , (s. 53—Cl.) S. 39. Om r ö s t s a m m a n r ä k n i n g v i d k o m m u n a l a v a l e n l i g t l a g a r n a d e n 9 j u n i 1922. Av E . v. H e i d e n s t a m . A n d r a u p p l a g a n . Med efterskrift. B e c k m a n . (4), 61 s. S. 40. J o r d k o m m i s s i o n e n s b e t ä n k a n d e n . 6. Om sociala ä r r e n d e b e s t ä m m e l s e r , a v l ö s n i n g av a r r e n d e j o r d b r u k , förek o m m a n d e av v a n h ä v d , u p p h ä v a n d e av fideikommiss i fast e g e n d o m , anskaffande av t o m t m a r k t i l l b o s t ä d e r m . m . M a r c u s . 505 s. J u . 41. S k o l k o m m i s s i o n e n s b e t ä n k a n d e . 6. Om r ä t t för elever, u t e x a m i n e r a d e från s t a t e n s h ö g r e l ä r a r i n n e s e m i n a r i u m , a t t v i n n a i n t r ä d e vid u n i v e r s i t e t och d ä r avlägga exam e n s a m t om f o l k s k o l l ä r a r e s f o r t b i l d n i n g i v e t e n s k a p ligt a v s e e n d e . N o r s t e d t . 63 s. E. 42. L a g e r h u s - och k y l h u s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 2. Lagerh u s v ä s e n d e t i Sverige och d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e f ö r h å l l a n d e n . N o r s t e d t , viij, 300 s. J o . 43. F ö r s l a g till t u l l s t a d g a j ä m t e m o t i v e r i n g . N o r s t e d t . (2), 134 s. F i . 44. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och b e t ä n k a n d e n . 23. De svenska j ä r n - och m e t a l l m a n u f a k t u r i n d u s t i l e r n a s u t v e c k l i n g m e d särskild h ä n s y n till förhålland e n a v i d t i d e n n ä r m a s t före v ä r l d s k r i g e t s u t b r o t t . Av G. Delling. T u l l b e r g , iv, 196 s. F i . 45. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och b e t ä n k a n d e n . 24. U n d e r s ö k n i n g a n g å e n d e jordegendoinsVärd e u a s u t v e c k l i n g i Sverige och vissa f r ä m m a n d e l ä n d e r . Av K. Amark. M a r c u s , i v , 93 s. F i . 4G. S a m m a n d r a g av y t t r a n d e n över s t a d s p l a n e l a g s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e m e d förslag till s t a d s p l a n e l a g och f ö r f a t t n i n g a r s o m d ä r m e d h a v a s a m b a n d s a m t bostadsk o m m i s s i o n e n s b e t ä n k a n d e m e d förslag till byggnadss t a d g a . P a l m q u i s t . 367 s. J u . 47. K o m m u n i k a t i o n s v e r k e n s l ö n e k o n i m i t t é . 5. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e b e r e d a n d e av s e m e s t e r å t v i s s icke-ordinarie p e r s o n a l i s t a t e n s tjänst. F a h l c r a n t z . 49 s. K. 48. A n v i s n i n g a r r ö r a n d e vissa å t g ä r d e r för m ö j l i g g ö r a n d e av ökad s p a n n m å l s b e l å n i n g från j o r d b r u k a r n a s sida. N o r s t e d t . 43 s. J o . 49. S t a t e n s s t ä l l n i n g t i l l j ä r n v ä g a r n a i Sverige m e d s ä r s k i l d h ä n s y n till i n l ö s n i n g s f r å g a n . Av A. L i l i e n b e r g . Tullb e r g , v j , 268 s. K. 50. R e d e g o r c l s e fra d e t av de d a n s k e , n o r s k e og svenske Kraftoverforingskommissioner nedsatte elektrotekniske U d v a l g a n g a # e n d e e l e k t r i s k Kraftöverföring fra Norge til D a n m a r k . K o b e n h a v n , J o r g e n s e n & C:o. 135 s. K .

Fortsättning å omslagets tredje sida.

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 2 3 : 74 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

LAG OM VÅRD AV SINNESSJUKA M. FL. FÖRFATTNINGAR AVGIVET DEN 26 NOVEMBER 1923 AV

TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1923 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [94 22]

k.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl, Socialdepartementet.

Genom nådigt beslut den 12 september 1913 har Knngl. Maj:t bemyndigat statsrådet och chefen för dåvarande civildepartementet att inom departementet tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att dels verkställa revision av gällande bestämmelser angående intagande å sinnessjukanstalt ävensom av gällande stadga angående sinnessjuka i övrigt, dels i sammanhang därmed verkställa utredning, huruvida och på vad sätt lindring i de mindre bemedlades kostnader för hospitalsvård må kunna åstadkommas, dels ock, efter utredning, avgiva förslag i fråga om förbättring av vården av sinnesslöa och inspektionen av sinnesslöanstalter. Jämlikt detta bemyndigande hava såsom sakkunniga tillkallats ledamoten av riksdagens första kammare, överinspektören för sinnessjukvården i riket, medicine doktorn Ål/red Petrén, förste stadsläkaren i Malmö, medicine licentiaten August FornmarJc, advokaten, vice häradshövdingen Gösta Huselius, ledamoten av riksdagens andra kammare, numera statsrådet David Pettersson och ledamoten av riksdagens andra kammare, borgmästaren Axel Rune, varjämte åt Petrén uppdragits att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete samt åt Huselius att tjänstgöra såsom sekreterare. Tillika hava de sakkunniga bemyndigats att, därest så befunnes önskvärt, för särskilda frågor rörande sinnessjuk-

IV

vården, till samråd med sig inkalla högst två hospitalsöverläkare. Med stöd av detta bemyndigande hava de sakkunniga för överläggning vid särskilda tillfällen inkallat överläkaren vid Stockholms stads sinnessjukhus vid Långbro, professorn Olof Kinberg och överläkaren vid Göteborgs hospital, medicine licentiaten Ernst Göransson. Sedan Huselius på begäran erhållit entledigande från uppdraget att vara sekreterare hos de sakkunniga, har till sekreterare från och med den 1 februari 1921 förordnats ombudsmannen hos Stockholms stads hälsovårds- och fattigvårdsnämnder, vice auditören Nils Hellichius. Till fullgörande av det lämnade uppdraget hava de sakkunniga till en början den 24 oktober 1914 avgivit utlåtande och förslag i fråga om förbättring av vården av sinnesslöa. Under den närmaste tiden därefter hava de sakkunniga dels kompletterat nyssnämnda utlåtande med ett den 19 februari 1915 avgivet yttrande angående förhållandet mellan vissa bestämmelser i lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 och frågan om statsunderstöd till sinnesslöanstalterna, dels ock till den medicin skt-psykiatriske inspektören för vården av bildbara sinnesslöa — med anledning av remiss från Kungl. medicinalstyrelsen till denne — avgivit yttrande den 15 maj 1915 angående särskilda villkor för åtnjutande av det utav 1914 års senare riksdag beslutade statsunderstödet till arbetshem, som anordnat kontrollerad familjevård för sinnesslöa. Under det fortsatta arbetet i och för uppgörande av förslag till författningar angående vården av sinnessjuka funno de sakkunniga, att detta arbete i viktiga delar icke kunde slutföras, förrän vissa andra härmed sammanhängande frågor vunnit sin lösning. Dessa voro dels frågan om uppförande av personalen vid hospitalen på ordinarie stat, i vilket ärende särskilt tillkallade sakkunniga hade avgivit betänkande, som i april 1914 överlämnats till löneregleringskommittén för yttrande, dels ock frågan om. uppdelning av sinnessjukvården mellan staten, å ena, och landstingen, eventuellt större kommuner, å andra sidan, varom svenska fattigvårdsförbundet i framställning den 14 februari 1914 till Kungl. Maj:t begärt utredning. Då det sålunda var uppenbart, att de sakkunnigas slutliga förslag icke kunde framläggas inom jämförelsevis lång tid, funno de sakkunniga

v sig böra uppgöra förslag till sådana ändringar i gällande stadga angående sinnessjuka, som vore av mera trängande natur och som kunde vidtagas utan att arbetet med det slutliga förslaget föregrepes. På grund härav avgåvo de sakkunniga den 7 augusi 1915 förslag till ändrade bestämmelser i sinnessjukstadgan angående sinnessjukas intagning och permitterande m. m. Vidare avgåvo de sakkunniga under samma år dels den 25 oktober utlåtande med förslag om tillägg till § § 3 8 och 42 i sinnessjukstadgan, alternativt till ändring av 9 § 4 stycket i lagen om allmän pensionsförsäkring och dels — på grund av remiss från Kungl. Maj:t — den 5 december förslag till sådana ändringar i sinnessjukstadgan, som påkallades med anledning av den nya äktenskapslagstiftningen. Härefter upptogo de sakkunniga arbetet med uppdraget att verkställa utredning angående lindring i de mindre bemedlades kostnader för hospitalsvård, rörande vilken fråga 1913 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t begärt utredning; och avgåvo de sakkunniga den 13 juni 1916 betänkande med förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård. På grund av särskilda remisser från Kungl. Maj:t avgåvo de sakkunniga den 30 april 1917 yttrande över medicinalstyrelsens underdåniga skrivelse angående ändring i gällande bestämmelser för intagning av sinnessjuka å hospital med hänsyn till vissa förhållanden vid mobilisering samt den 14 december 1918 yttrande över särskilda underdåniga framställningar om rättighet att få vårda mer än fem sinnessjuka utan iakttagande av de för enskild sinnessjukanstalt gällande föreskrifter. Vid 1918 års lagtima riksdag avgjordes frågan om hospitalspersonalens uppförande på ordinarie stat och den 12 oktober 1920 förelåg medicinalstyrelsens underdåniga utlåtande i anledning av svenska fattigvårdsförbundets ovanberörda framställning om utredning angående en uppdelning av sinnessjukvården mellan staten, å ena, och landstingen, eventuellt större kommuner, å andra sidan. Då de sakkunniga i princip helt anslöto sig till medicinalstyrelsens i nämnda utlåtande återgivna synpunkter, funno de sakkunniga sig kunna utan hinder därav, att Kungl. Maj:t ännu icke fattat beslut i

Yl

ärendet, utarbeta slutliga förslag till lagstiftning angående vården av sinnessjuka. Frånsett de remisser, som på sätt ovan angivits redan besvarats, hava till de sakkunniga, för att tagas i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag, överlämnats följande framställningar: 1) Medicinalstyrelsens remiss den 14 november 1913 med handlingar rörande utskrivning i visst fall från kommunal sinnessjukanstalt; 2) Kontrollantens av hospitalens ekonomiska förvaltning framställning den 14 januari 1914 angående hospitalssysslomans befogenhet att hos Konungens befallningshavande föra talan för hospital; 3) Medicinalstyrelsens remiss den 5 augusti 1914 av direktionens för Stockholms hospital skrivelse angående önskvärdheten av, att polisman vid införande av sinnessjuk vore iförd civil dräkt m. m.; 4) Medicinalstyrelsens remiss den 23 oktober 1914 med handlingar rörande förfarande vid bristande betalningsförmåga hos samhällsvådlig patient, som intagits å enskild sinnessjukanstalt; 5) Medicinalstyrelsens remiss den 2 november 1914 med provinsialläkarens i Stockholms län redogörelse för besök hos och undersökning av sinnessjuka och sinnesslöa inom Stockholms provinsialläkardistrikt under år 1913; 6) Kungl. lantförsvarsdepartementets remiss den 12 februari 1915 med marinläkaren H. Fröderströms skrivelse den 4 april 1911 till Kungl. lantförsvarsdepartementet angående vissa åtgärder i anledning av förekomsten av psykiska rubbningar hos personal, tillhörande armén och marinen; 7) Medicinalstyrelsens skrivelse den 12 mars 1917 med handlingar i fråga om utskrivning av samhällsvådlig person, som intagits å hospital utan att hava varit tilltalad för brott; 8) Medicinalstyrelsens skrivelse den 20 mars 1917 angående skyldighet vid permittering av sinnessjuk från hospital att om tiden för permissionen underrätta vederbörande målsman eller annan, som ansvarar för betalning av vårdavgiften; 9) Medicinalstyrelsens skrivelse den 25 april 1917 med handlingar rörande utskrivning från hospital av patient, som begått brott utomlands;

VII

10) Kungl. justitiedepartementets remiss den 7 januari 1918 med riksdagens skrivelse den 8 april 1908 angående undersökning av sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som av underrätt dömts till döden eller till straffarbete på livstid, jämte medicinalstyrelsens häröver avgivna yttrande; 11) Kungl. civildepartementets remiss den 10 september 1918 med länsstyrelsens i Värmlands län underdåniga framställning om föreskrift rörande kostnader för läkarundersökning genom polismyndighets försorg av person, vilken förmodas vara sinnessjuk; 12) Medicinalstyrelsens skrivelse den 28 februari 1919 med handlingar rörande en av överinspektören för sinnessjukvården den 28 mars 1918 verkställd inspektion av Katarina sjukhus i Stockholm; 13) Hospitalspersonalens förbunds framställning den 17 maj 1920 i fråga om rätt för sjukvårdspersonalen vid hospital att utse en medlem i hospitalsdirektionen; 14) Kungl. civildepartementets remiss den 29 juni 1920 med handlingar angående klagomål över vården å sinnessjukavdelning vid försörjningsinrättning ; 15) Psykiatriska föreningens skrivelse den 22 september 1920 angående ändrade bestämmelser i fråga om intagning å hospital av sinnessjuka med självmordsdrift; 16) Psykiatriska föreningens skrivelse den 25 september 1920 angående inrättande vid de större hospitalen av flera överläkartjänster; 17) Föreningen hospitalsförvaltningens tjänstemäns skrivelser den 14 mars och den 10 augusti 1921 med förslag dels till ändring i sysslomännens titel, dels ock ändring uti instruktionen för sysslomännen ävensom förslag till disciplinstadga för hospitalspersonalen; 18) Kungl. socialdepartementets remiss den 3 november 1922 med länsstyrelsens i Södermanlands län framställning den 11 augusti 1922 rörande viss undersökning beträffande utskrivning av kriminalpatienter från hospital. De sakkunniga, vilka slutfört det åt dem anförtrodda arbetet, få härmed vördsamt överlämna förslag till: 1) Lag om vård av sinnessjuka; 2) Lag om vad domstol har att iakttaga beträffande undersökningav sinnesbeskaffenheten hos person, som är tilltalad för brott;

VIII

3) Lag om ändrad lydelse av 1, 14 och 25 §§ i lagen om behandling av alkoholister den 30 juni 1913; 4) Lag angående ändrad lydelse av 7 § i lagen om lösdrivares behandling den 12 juni 1885; 5) Lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen, inkallade enligt lagen om vård av sinnessjuka; 6) Andrad lydelse av § 2 4:o tryckfrihetsförordningen; 7) Förordning med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m.; 8) Lag om vad iakttagas skall med avseende å införande av lagen om vård av sinnessjuka samt förordningen med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m.; 9) Kungörelse angående vissa handlingar, som om förmälas i lagen om vård av sinnessjuka; 10) Kungörelse om ändring i vissa delar av instruktionen för medicinalstyrelsen den 17 december 1914; 11) Instruktion för överinspektören för sinnessjukvården i riket; 12) Kungörelse angående ändrad lydelse av 8 § , 3 3 § 1 mom. och 48 § 2 mom. i läkarinstruktionen den 30 december 1911; 13) Kungörelse angående ändrad lydelse av § 4 i kungörelsen angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar den 17 december 1915; 14) Kungörelse med särskilda bestämmelser angående häktade och straffångar, som för observation eller vård intagas å sinnessjukavdelning ti llhörande fångvården; 15) Kungörelse om ändrad lydelse av kungörelsen angående meddelanden från domstol om omyndig- och myndigförklaringar m. m. samt om dödförklaringar den 3 december 1915; 16) Kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 9 och 15 i taxan för arvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare, fastställd den 8 november 1918; 17) Kungörelse angående resekostnads- och traktamentsersättning åt assistenten hos överinspektören för sinnessjukvården i riket; 18) Kungörelse om ändrad lydelse av 1 § 1 mom. i kungörelsen

IX

angående ersättning åt landsfiskaler för vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter ävensom för telefonavgifter den 14 juni 1918; 19) Kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 3, 5 och 7 i disciplinstadgan för befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen vid statens anstalter för sinnessjuka, fastställd den 22 april 1921; 20) Kungörelse angående ändring i den vid allmänna poststadgan den 21 maj 1918 fogade förteckning å de myndigheter, ämbets- och tjänstemän samt allmänna inrättningar, vilka berättigats att för postförsändelse i tjänsteärenden begagna tjänstefrimärken och tjänstebrevkort; Jämte dessa förslag överlämnas motiver till desamma; och biläggas tillika dels tabeller över till medicinalstyrelsen under åren 1909—1921 inkomna ärenden angående för brott tilltalade personer, som förklarats otillräkneliga, ävensom över under samma tid från hospital utskrivna och försökspermitterade otillräkneligförklarade, dels en av undertecknad Petrén utarbetad historik över vården av kriminalpatienter samt en av sekreteraren utarbetad redogörelse för vissa främmande länders lagstiftning om sinnessjukvård, vilken med hänsyn till de av Kung]. Maj:ts för kommittéer och sakkunniga i besparingssyfte givna direktiven icke överlämnats till trycket, dels och särskilda yttranden av undertecknade Huselius, Petrén och Rune. Till de sakkunniga remitterade handlingar överlämnas härjämte. Stockholm den 26 november 1923. ALFRED PETRÉN. AUGUST FORNMARK.

Gr. HUSELIUS.

DAVID PETTERSSON.

AXEL RUNE.

Nils

Hellichius.

XI

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Socialdepartementet

III

Författningsförslag. Förslag till Lag om vård av sinnessjuka L a g om vad domstol liar att iakttaga beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för brott tilltalad Lag om ändrad lydelse av 1, 14 och 25 §§ i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister Lag angående ändrad lydelse av 7 § i lagen om lösdrivares behandling den 12 juni 1885 L a g om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen, inkallade enligt lagen om vård av sinnessjuka Andrad lydelse av § 2 4:o tryckfrihetsförordningen Förordning med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m. Lag om vad iakttagas skall med avseende å införande av lagen om vård av sinnessjuka samt förordningen med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m Kungörelse angående vissa handlingar, som omförinälas i lagen om vård av sinnessjuka Kungörelse om ändring i vissa delar av instruktionen för medicinalstyrelsen den 17 december 1914 Instruktion för överinspektören för sinnessjukvården i riket Kungörelse angående ändrad lydelse av § 8, § 33 mom. 1 och § 48 mom. 2 i läkarinstruktionen den 30 december 1911 Kungörelse angående ändrad lydelse av § 4 i kungörelsen angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar den 17 december 1915 Kungörelse med särskilda bestämmelser angående häktade och straffångar, som för observation eller vård intagits å sinnessjukavdelning tillhörande fångvården Kungörelse om ändrad lydelse av kungörelsen angående meddelanden från domstol om omyndig- och myndigförklaringar m. m. samt om dödförklaringar den 3 december 1915 Kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 9 och 15 i taxan för arvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare för enskild sjukvård och för intyg, meddelade på enskild begäran, ävensom för tjänsteförrättningar, verkställda enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag, fastställd den 8 november 1918

o 21 23 24 25 26 27

63 64 78 81 84 86 87

XII Sid.

Kungörelse angående resekostnads- och traktamentsersättning åt assistenten hos överinspektören för sinnessjukvården i riket Kungörelse om ändrad lydelse av 1 § 1 mom. i kungörelsen angående ersättning åt landsfiskaler för vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter ävensom för telefonavgifter den 14 juni 1918 Kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 3, 5 och 7 i disciplinstadgan för befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen vid statens anstalter för sinnessjuka, fastställd den 22 april 1921 Kungörelse angående ändring i den vid allmänna poststadgan den 21 maj 1918 fogade förteckning å de myndigheter, ämbets- och tjänstemän samt allmänna inrättningar, vilka berättigats att för postförsändelser i tjänsteärenden begagna tjänstefrimärken och tjänstebrevkort

96 Motlver och reservationer. A. Allmänna delen. Inledning 101 1 Kap. Brister i gällande bestämmelser rörande sinnessjukvården 103 2 Kap. Om olika former av siunnessjukvård 127 3 Kap. Om intagning å sinnessjukhus 149 4 Kap. Om klagorätt 176 5 Kap. Om kuratel och förmynderskap 194 6 Kap. Om utskrivning från sinnessjukhus och tillstånd att försöksvis vistas utom sådant sjukhus 205 7 Kap. Särskilda bestämmelser om intagning för observation eller vård, pcrmittering och utskrivning av personer, som förövat brottslig gärning 216

B.

Speciella delen. Förslag till lag om vård av sinnessjuka: 1 Kap. 2 Kap. 3 Kap. 4 Kap. 5 Kap.

Om den allmänna plikten att t a g a vård om sinnessjuka 289 Om sinnessjukvårdens organisation 290 Om intagning å sinnessjukhus för vård 298 Om intagning å sinnessjukhus för observation 309 Särskilda bestämmelser om intagning för observation eller vård av häktade och straffångar 311 G Kap. Om klagorätt 315 7 Kap. Om kuratel och förmynderskap 317 8 Kap. Om utskrivning från sinnessjukhus och tillstånd att försöksvis vistas utom sådant sjukhus 318 9 Kap. Särskilda bestämmelser om utskrivning av häktade och straffångar 320 10 K a p . Om uppsikt över sinnessjukas vård hos enskilda och å fattigvårdsanstalter... 320 11 Kap. Om handräckning 324 12 K a p . Om denna lags tillämplighet beträffande sinnesslöa.. 325 13 Kap. Straffbestämmelser 327 Förslag till L a g om vad domstol har att i a k t t a g a beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för b r o t t tilltalad 331

XIII Sid.

Förslag till L a g om ändrad lydelse av 1, 14 och 25 §§ i lagen den 30 j u n i 1913 om behandling av alkoholister 332 Förslag till Lag angående ändrad lydelse av 7 § i lagen om lösdrivares behandling den 12 juni 1885 334 Förslag till L a g om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen, inkallade enligt lagen om vård av sinnessjuka 335 Förslag till ändrad lydelse av § 2 4;o tryckfrihetsförordningen 336 Förslag till förordning tion m. m.:

med närmare

bestämmelser

angående sinnessjukvårdens

organisa-

1 Kap. Den statliga sinnessjukvårdens organisation: A. Om anläggning av hospital och rikets indelning i hospitalsdistrikt . . . . 339 B. Om tillsättande och entledigande av befattningshavare vid hospital 343 C. Om medicinalstyrelsen såsom överstyrelse för hospitalen 354 D. Om överinspektören för sinnessjukvården 360 E. Om hospitalsdirektion 363 F. Om de vid hospital anställda läkarna 374 G. Om predikant och kontorspersonalen 383 H. Om befattningshavarnas allmänna skyldigheter 387 I. Om påföljd av fel eller försummelse i tjänsten 387 2 Kap. Om intagning och vistelse å hospital, om utskrivning därifrån samt om försöksvistelse utom hospital: A. Om intagning och vistelse å hospital 389 B. Om utskrivning och försöksvistelse utom hospital 401 3 Kap. Särskilda bestämmelser angående kontrollerad familjevård i anslutning till hospital 404 4 Kap. Om den kommunala och enskilda sinnessjukvården: A. Villkoren för godkännande av kommunala och enskilda sinnessjukhus samt av enskilda vårdhem 410 B. Om styrelse vid kommunala sinnessjukhus 412 C. Om tillsättning av läkare vid kommunala och enskilda sinnessjukhus ... 412 D. Om överinseende och inspektion 413 E. Om ansvarige läkarens åligganden 416 F. Särskilda bestämmelser angående kontrollerad familjevård i anslutning till kommunalt och enskilt sinnessjukhus 419 G. Särskilda föreskrifter angående enskilda vårdhem för sinnessjuka 419 H. Om skyldighet att lämna uppgifter till prästerskapet 421 I. Om vissa redogörelser angående uppsikten över sinnessjukvården hos enskilda och å fattigvårdsanstalter 422 5 Kap. Om biträde av polismyndighet samt om ersättning av statsmedel för vissa läkarundersökningar 423 6 Kap. Om vården av sinnesslöa 428 Förslag till lag om vad iakttagas skall med avseende å införande av lagen om vård av sinnessjuka samt förordningen med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m. 429 Förslag till kungörelse angående vissa handlingar, som omförmälas i lagen om vård av sinnessjuka 431

XIV Sid. Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av instruktionen för medicinalstyrelsen den 17 december 1914 437 Förslag till instruktion för överinspektören för sinnessjukvården i riket 440 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av § 8, § 33 mom. 1 och § 48 mom. 2 i läkarinstruktionen den 30 december 1911 445 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av § 4 i kungörelsen angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar den 17 december 1915 447 Förslag till kungörelse med särskilda bestämmelser angående häktade och strafffångar, som för observation eller vård intagas å sinnessjukavdelning inom fångvården 44c) Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av kungörelsen angående meddelanden från domstol om omyndig- och myndighetsförklaringar m. m. samt om dödförklaringar den 3 december 1915 454 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 9 och 15 i taxan för arvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare för enskild sjukvård och för intyg, meddelade p å enskild begäran, ävensom för tjänsteförrättningar, verkställda enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag, fastställd den 8 november 1918 ... 454 Förslag till kungörelse angående resekostnads- och traktamentsersättning åt assistenten hos överinspektören för sinnessjukvården i riket 455 Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 1 § 1 mom. i kungörelsen angående ersättning åt landsfiskaler för vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter ävensom för telefonavgifter den 14 j u n i 1918 455 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 3, 5 och 7 i disciplinstadgan för befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen vid statens anstalter, fastställd den 22 april 1921 45g Förslag till kungörelse angående ändring i den vid allmänna poststadgan den 21 maj 1918 fogade förteckning å de myndigheter, ämbets- och tjänstemän samt allm ä n n a inrättningar, vilka berättigats att för postförsändelser i tjänsteärenden begagna tjänstefrimärken och tjänstebrevkort 45g

C. Anslagsfrågor 1).

459 Reservationer. 1) Vid förslaget till lag om vården av sinnessjuka: vid 4 § av hrr Petrén och Rune » 4 § av hr Huselius » 14 § 1 mom. av hr P e t r é n » 14 § 2 mom. av hr P e t r é n » 15 § 3 mom., 23 § 1 mom. och 36 § av hr Petrén » 45 § 2 mom. av hr P e t r é n 2)

Vid förslaget organisation

till förordning m. m.

med närmare

angående ny § 35 av hr P e t r é n vid § 43 mom. 1 av hr Petrén » § 80 av h r Huselius 3) Särskilt yttrande av hr Petrén

bestämmelser

459 439 472 473 473 474 angående

sinnessjukvårdens 47g 477 477 479

XV Sid.

Bilagor: Bilagan »

»

1: Historik över vården om kriininalpatienter 485 2: Tabell över till medicinalstyrelsen under åren 1909—1921 inkomna ärenden angående för brott tilltalade personer, som förklarats otillräkneliga 535 3: Tabell över från hospital under åren 1909—1921 utskrivna otillräkneligförklarade 566 4: Tabell över otillräkneligförklarade, som vid 1921 års u t g å n g voro från hospital försökspermitterade, samt över otillräkneligförklarade, som under tiden för försökspermission måst till hospitalet återtagas 584

AVDELNING I.

FÖRFATTNINGSFÖESLAG.

-

3 Förslag till

Lag o m vård av sinnessjuka. 1 KAP. Om den allmänna plikten att taga Tård om sinnessjuka. i §• Förmärkes hos någon tecken till sinnessjukdom, åligger det förmyndare, god man, make, släkting, som bor å platsen, eller annan av den sjukes närmaste omgivning att skyndsamt föranstalta därom, att honom beredes vård på sätt i denna lag stadgas. Skulle nämnda personer sin plikt eftersätta eller sakna förmåga att den fullgöra, åligger det ordförande i hälsovårdsnämnd eller i fattigvårdsstyrelse eller polismyndighet att i deras ställe uppfylla densamma. I övrigt åligger det läkare att, där sinnessjuk genom hotfullt eller våldsamt uppträdande synes farlig för annans personliga säkerhet, omedelbart göra anmälan härom till polismyndighet. 2 KAP. Om sinnessjukrårdens organisation. 2 §.

Sinnessjukvården är antingen förenad med tvång till vistelse inom anstalt, sluten sinnessjukvärd, eller fri från dylikt tvång, öppen sinnessjukvård. 3 §.

1 mom. Sluten sinnessjukvård utövas a) å statens sinnessjukhus (hospital),

4 b) å sinnessjukhus, som upprättats av landsting eller kommun och godkänts av medicinalstyrelsen, c) å enskilt sinnessjukhus, som godkänts av medicinalstyrelsen. 2 mom. Såsom sluten sinnessjukvård anses även utackordering i familjevård av å sinnessjukhus intagen (kontrollerad familjevård). 3 mom. Med sinnessjukhus, som omförmäles i 1 mom. b), avses även av medicinalstyrelsen godkänd sinnessjukavdelning, som anordnats vid landsting eller kommun tillhörig sjukvårdsinrättning eller fattigvårdsanstalt. 4 mom. Sinnessjuk häktad, sinnessjuk straffånge samt sinnessjuk straffriförklarad må kunna vårdas, förutom å hospital, å sinnessjukavdelning tillhörande fångvården.

4§. öppen sinnessjukvård utövas a) å enskilt vårdhem, som godkänts av medicinalstyrelsen, b) hos enskild, som icke samtidigt till vård emottager flera än fem sinnessjuka eller flera än fem sjuka, då någon av dem är sinnessjuk, och som rörande denna verksamhet gjort anmälan hos medicinalstyrelsen. Därjämte må öppen sinnessjukvård tillfälligt utövas å lasarett eller sjukstuga. I övrigt må sinnessjuk kunna omhändertagas å fattigvårdsanstalt, där av medicinalstyrelsen godkänd sinnessjukavdelniDg icke finnes. 5

§

Godkännande, som i 3 § 1 mom. c) samt 4 § a) sägs, kan när som helst av medicinalstyrelsen återtagas.

6 §• Anmälan, varom i 4 § b) stadgas, är icke erforderlig, därest vården avser någon, som tillhör vårdarens familj eller husfolk.

i-i 1 mom. Medicinalstyrelsen är överstyrelse för hospitalen samt har överinseendet över såväl den av landsting och kommun anordnade som den enskilda sinnessjukvården. 2 mom. Inom medicinalstyrelsen skall finnas anställd en av Konungen förordnad överinspektör för sinnessjukvården i riket.

8§. 1 mom. ^ Vid varje hospital handhaves den närmaste förvaltningen av en direktion, bestående av ordförande och fyra ledamöter, vilka utses av Konungen för en tid fyra av år, samt hospitalets chefläkare. 2 mom. Chefläkaren är mellan direktionens sammanträden hospitalets styresman. Chefläkaren är å mindre hospital ensam ansvarig för sjukvården (överläkare). A större hospital, där sjukvården är uppdelad mellan chefläkaren och en eller flera överläkare, är var och en av dem ansvarig för sjukvården å honom tilldelad avdelning. 9 §• 1 mom. Vid sinnessjukhus, som upprättats av landsting eller kommun, ävensom vid enskilt sinnessjukhus skall finnas anställd legitimerad läkare, som är ansvarig för sjukvården. 2 mom. _ Enskilt sinnessjukhus skall därjämte stå under tillsyn av en utav medicinalstyrelsen till inspektör förordnad läkare. 3 mom. Jämväl enskilt vårdhem skall stå under tillsyn av inspektör, som i 2 mom. sägs. 4 mom. Enskild, som jämlikt 4 § b) till vård mottager sinnessjuk, skall, såväl när vården börjar som då den upphör, ofördröjligen därom göra anmälan till vederbörande provinsial-, extra provinsial- eller stadsläkare. Sådan anmälan skall även göras om vård, som i 6 § sägs. 10 §. Vid sinnessjukhus skall över envar där intagen föras sjukjournal enligt formulär, fastställt av medicinalstyrelsen. Den för sjukvården ansvarige läkaren skall tillse, att, senast inom en vecka efter intagningen, i journalen noga angives den sjukes tillstånd, och att däri sedermera göras erforderliga anteckningar rörande sjukdomens förlopp och behandling.

ii §• Därest beträffande sinnessjuk, som vårdas eller är omhändertagen på, sätt i 4 § sägs, det finnes nödigt att vidtaga inskränkning i hans vistelsefrihet genom isolering i stängt rum eller annorledes, skola ofördröjligen de i 3 kap. föreskrivna intagningshandlingar till sinnessjukhus ingivas.

G Avskrift av intagningshandlingarna skall förvaras, där den sjuke vistas. Rörande tvångsförfarande, som här sägs, skola anteckningar föras enligt formulär, fastställt av medicinalstyrelsen. 12 §. Sinnessjuk skall vårdas omsorgsfullt och behandlas med mildhet efter människokärlekens fordringar. Skyddsmedel, som innebära mekaniskt tvång, må användas endast då så oundgängligen erfordras för att sätta den sjuke ur stånd att skada sig eller andra eller för att hindra yttringar av hans förstörelselusta. Förteckning över fall, där skyddsmedel använts, skall föras enligt formulär, fastställt av medicinalstyrelsen. 13 §. Har enskilt sinnessjukhus upphört med sin verksamhet, skall den för sjukvården ansvarige läkaren ofördröj ligen göra anmälan härom till medicinalstyrelsen och dit insända alla sjukvården rörande handlingar.

3 KAP. Om intagning å sinnessjukhus för vård. 14 §. 1 mom. Ansökan om sinnessjuks intagande för vård å sinnessjukhus skall göras skriftligen och vara åtföljd av nedannämnda handlingar, avfattade enligt formulär, fastställda av Konungen. 1) prästbevis angående den sjuke, 2) av legitimerad läkare eller av medicine kandidat, som uppehåller provinsial- eller extra provinsialläkartjänst, utfärdat utlåtande, grundat på undersökning, som verkställts inom en månad före ansökningens ingivande, 3) uppgifter av trovärdiga personer rörande den sjuke. Avser ansökan, som här sägs, intagning å hospital, skall den ingivas till direktionen, i annat fall till den läkare, som är ansvarig för sjukvården å sinnessjukhuset. 2 mom. Det i 1 mom. 2) omförmälda utlåtandet skall vara avgivet av läkare, som icke står till den sjuke i släkt- eller svågerskapsförhål-

7 lande, vilket enligt lag utgör vittnesjäv; utlåtandet må icke heller vara avgivet av läkare, vilken är anställd vid det sinnessjukhus, dit ansökan ingives. Utan hinder av vad här stadgas må läkare, som ensam ombesörjer sjukvården vid fattigvårdsanstalt, avgiva det i 1 mom. 2) omförmälda utlåtandet, då fråga är om förflyttning inom fattigvårdsanstalt av där intagen till sinnessjukavdelning, godkänd av medicinalstyrelsen. 15 §. 1 mom. Ansökan, som i 14 § sägs, skall vara undertecknad av förmyndare, god man, make eller släkting, som bor å platsen. Kan underskrift ej erhållas av någon, som i första stycket sägs, må ansökningen undertecknas av annan utav den sjukes närmaste omgivning, av ordförande i hälsovårdsnämnd, av polismyndighet eller, när fråga är om medellös, av ordförande i fattigvårdsstyrelse. Uppstår fråga om intagning på grund av omständighet, som i 11 § sägs, skall ansökningen, därest underskrift av i första stycket omnämnd person eller i andra stycket omnämnd myndighet ej kan skyndsamt erhållas, undertecknas, om den sjuke till vård mottagits å lasarett eller sjukstuga, av vederbörande läkare, om han vårdas å enskilt vårdhem eller omhändertagits å fattigvårdsanstalt, av föreståndaren samt, om han vårdas hos enskild, som i 4 § b) sägs, av denne. Därest ansökan icke är undertecknad av någon, som i första stycket sägs, skall anledningen härtill uppgivas i ansökningen. 2 mom. Ansökan om intagande å sinnessjukhus av den, som fullgör militärtjänst, må även kunna undertecknas av vederbörande chef. 3 mom. Ansökan om intagande å sinnessjukhus av den, som' är intagen å tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, förbättringsanstalt eller annan dylik anstalt, skall undertecknas av vederbörande styrelse eller föreståndare. 16 §• 1 mom. Har i utlåtande, som i 14 § 1 mom. 2) sägs, intygats, att den sjuke är i trängande behov av vård å sinnessjukhus, erfordras för intagning, förutom nämnda utlåtande, endast ansökan. 2 mom. Kan sådant läkarutlåtande icke utan menlig tidsutdräkt anskaffas, må sinnessjuk ändock kunna, på skriftlig framställning av polismyndighet, intagas å sinnessjukhus, därest tillika dit ingivas dels intyg av legitimerad läkare, att den, som framställningen avser, är sinnessjuk och på grund därav farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv,

8 dels ock förhörsprotokoll, utvisande de omständigheter, som föranlett framställningen. I läkarintyget skola tillika angivas de iakttagelser, å vilka läkarens åsikt grundas. Med ingivande av förhörsprotokollet må kunna anstå till dagen efter intagningen. 3 mom. Vad i 2 mom. är stadgat om intagning å sinnessjukhus utan utlåtande, som i 14 § 1 mom. 2) sägs, gäller ock beträffande den, vilken anhållits såsom störande den allmänna ordningen, därest den till sjukhuset ingivna framställningen är åtföljd av intyg, vari legitimerad läkare förklarat den anhållne sinnessjuk, med angivande av de iakttagelser, å vilka läkarens åsikt grundas. 4 mom. För intagning å sinnessjukhus av mobiliserad erfordras, förutom skriftlig framställning av vederbörande chef, av militärläkare utfärdat intyg, att den mobiliserade är sinnessjuk, med angivande av de iakttagelser, å vilka läkarens åsikt grundas. Chefsämbetet har att, så snart ske kan, insända upplysningar angående den sjukes uppträdande under tiden närmast före framställningens ingivande. 5 mom. Har sinnessjuk intagits jämlikt 1, 2 eller 3 mom., åligger det den för sjukvården ansvarige läkaren att skyndsamt in förskaffa de i 14 § 1 mom. 1) och 3) omförmälda handlingar. " §• Önskar någon att för vård bliva intagen å sinnessjukhus, må han på skriftlig ansökan där intagas, såvida den för sjukvården ansvarige läkaren finner honom med hänsyn till sinnesbeskaffenheten vara i behov av vård. År prästbevis, som i 14 § 1 mom. sägs, ej bifogat ansökningen, skall det omedelbart införskaffas. År sökanden omyndig, erfordras förmyndarens samtycke till intagningen. 18 §. Ansökan om förflyttning av sinnessjuk från ett sinnessjukhus till ett annat skall åtföljas av såväl intagningshandlingar som sjukjournal i avskrift. 19 §. För vård å hospital erläggas de avgifter Konungen bestämmer. Ansvarsförbindelse för avgiftens gäldande skall vara avfattad enligt formulär, fastställt av Konungen.

4 KAP. Om intagning å sinnessjukhus för observation. 20 §. Önskar någon att för undersökning av sin sinnesbeskaffenhet bliva intagen å sinnessjukhus, må han på skriftlig ansökan, åtföljd av redogörelse för de omständigheter, som föranlett framställningen, samt av prästbevis, som i 14 § 1 mom. sägs, för observation å sjukhuset intagas, därest den för sjukvården ansvarige läkaren finner skäl därtill föreligga. 21 §. 1 mom. Finnes anledning förmoda, att någon, av vilkens uppträdande synes framgå, att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, är sinnessjuk eller psykiskt abnorm, skall han, på skriftlig framställning av polismyndighet, för observation intagas å hospital, därest legitimerad läkare i utlåtande, grundat på personlig undersökning och avfattat enligt formulär, fastställt av Konungen, intygat, att skäl finnas för sådan förmodan. 2 mom. Senast inom tjugufyra timmar efter intagningen skall överläkaren hava undersökt den intagnes sinnesbeskaffenhet. Finner överläkaren, att den intagne icke är sinnessjuk eller psykiskt abnorm, skall han ofördröj ligen underrätta polismyndigheten härom och, om denna icke finner anledning till åtgärd mot den intagne, föranstalta om dennes omedelbara skiljande från hospitalet. Finner överläkaren fortsatt undersökning erforderlig, skall han kvarhålla den intagne å hospitalet och genom polismyndigheten införskaffa dels prästbevis, som i 14 § 1 mom. sägs, dels ock från någon av de i 15 § 1 mom. första stycket omnämnda personer eller ordförande i hälsovårdsnämnd eller i fattigvårdsstyrelse uppgifter angående den intagne enligt formulär, fastställt av Konungen. 3 mom. Så snart ske kan och senast inom två månader efter intagningen skall överläkaren hava avslutat observationen. Har denna ådagalagt, att den intagne icke är i behov av vård å sinnessjukhus, skall överläkaren ofördröjligen underrätta polismyndigheten härom och, om denna icke finner anledning till åtgärd mot den intagne, föranstalta om dennes omedelbara skiljande från hospitalet. 94 22

10 Finner överläkaren, att den för observation intagne är i behov av vård å sinnessjukhus, skall han ofördröjligen till medicinalstyrelsen insända utlåtande rörande den intagnes sinnesbeskaffenhet. 4 mom. Medicinalstyrelsen har att avgöra, huruvida den intagne skall vårdas å sinnessjukhus, samt meddela polismyndigheten sitt beslut. 5 mom. 'Avser det i 1 mom. omnämnda utlåtandet militärperson i tjänst, har vederbörande chefsämbete att göra framställning, som där sägs. I dylikt fall har överläkaren att genom chefsämbetet införskaffa prästbevis och uppgifter, som omförmälas i 2 mom., samt lämna ämbetet de underrättelser, som jämlikt 2—3 mom. skola meddelas polismyndighet; medicinalstyrelsen har att delgiva ämbetet beslut, som i 4 mom. sägs. 22 §. 1 mom. Har domstol, jämlikt 1 § i lagen om vad domstol har att iakttaga beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för brott tilltalad, begärt medicinalstyrelsens yttrande om sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som är på fri fot, skall styrelsen, med översändande av samtliga handlingar i målet, förordna vederbörande tjänsteläkare att verkställa undersökning av den tilltalade. Läkaren skall skyndsamt avsluta undersökningen och insända utlåtande till medicinalstyrelsen. Har den tilltalade av medicinalstyrelsen förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus och varder han icke till ansvar fälld, åligger det Konungens befallningshavande att omedelbart ingiva ansökan om hans intagande å hospital. Ansökningen skall vara åtföljd av samtliga handlingar i målet. 2 mom. Där medicinalstyrelsen finner, att den jämlikt 1 mom. verkställda undersökningen icke är tillfyllest, äger styrelsen förordna om den tilltalades intagande å hospital för observation, varvid samtliga handlingar i ärendet skola till hospitalet översändas. Så snart ske kan och senast inom två månader efter intagningen skall läkaren hava avslutat observationen och insänt utlåtande till medicinalstyrelsen. Har den tilltalade av medicinalstyrelsen förklarats icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall styrelsen förordna om hans omedelbara skiljande från hospitalet. Förklaras den tilltalade vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall han å hospitalet avbida domstolens beslut. Förordnar domstolen om hans inställelse för rätten, skall han icke av denna anledning anses utskriven från hospitalet.

11 Varder tilltalad, som i nästföregående stycke sägs, icke till ansvar fälld, skall han för vård å hospitalet kvarbliva. 23 §. 1 mom. Finnes anledning förmoda, att någon, som är intagen å tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, förbättringsanstalt eller annan dylik anstalt, är sinnessjuk, må han, på skriftlig framställning av anstaltens styrelse eller föreståndare, för observation intagas å hospital, därest legitimerad läkare i utlåtande, grundat på personlig undersökning och avfattat enligt formulär, fastställt av Konungen, intygat, att skäl finnas för sådan förmodan. Framställningen skall vara åtföljd av de rörande jjersonen i fråga å anstalten befintliga handlingarna i avskrift. 2 mom. Finner överläkaren den för observation intagne icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall han föranstalta om dennes omedelbara återförande till anstalten. Finner överläkaren den intagne vara i behov av sinnessjukvård, skall denne för vård å hospitalet kvarbliva. Därest överläkaren finner anledning antaga, att den intagne kommer att vara i behov av sinnessjukvård utöver den tidpunkt, då han senast skolat utskrivas från den anstalt, från vilken han överflyttats till hospitalet, skall läkaren i god tid ingiva utlåtande rörande den intagnes sinnesbeskaffenhet jämte sjukjournalen till medicinalstyrelsen, som har att avgöra, huruvida den intagne fortfarande skall vårdas å sinnessjukhus. 5 KAP. Särskilda bestämmelser om intagning för observation eller yard ay häktade och straffångar. 24 §. Därest läkare vid häkte finner anledning förmoda, att för brott häktad är sinnessjuk eller psykiskt abnorm, skall han härom göra skriftlig anmälan till domstolen. 25 §. 1 mom. Har domstol, jämlikt 1 § i lagen om vad domstol har att iakttaga beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för brott tilltalad, begärt medicinalstyrelsens yttrande om sinnesbeskaffenheten hos häktad, skall denne för observation intagas å sinnes-

12 sjukavdelning tillhörande fångvården. För detta ändamål skola samtliga handlingar i målet av medicinalstyrelsen översändas till läkaren vid den sinnessjukavdelning, där den häktade enligt gällande bestämmelser skall intagas. Rörande observation av den, som är intagen i häkte inom Gottlands län, gäller vad härom finnes särskilt stadgat. Så snart ske kan och senast inom två månader efter intagningen skall fängelseläkaren hava avslutat observationen och insänt utlåtande till medicinalstyrelsen; på framställning av läkaren må dock styrelsen, där särskilda skäl äro, medgiva nödigt uppskov. Har den häktade av medicinalstyrelsen förklarats icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall han ofördröjligen till häktet återföras. Förklaras den häktade vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall han å sinnessjukavdelningen avbida domstolens beslut. Förordnar domstolen om hans inställelse för rätten, skall han icke av denna anledning anses utskriven från sinnessjakavdelningen. Varder häktad, som i nästföregående stycke sägs, icke till ansvar fälld, åligger det Konungens befallningshavande atr omedelbart ingiva ansökan om hans intagande å hospital. Ansökningen skall vara åtföljd av samtliga handlingar i målet. I avbidan å plats på hospitalet skall den straffriförklarade kvarbliva å sinnessjukavdelningen, utom i det fall, som i 40 § 2 mom. sägs. 2 mom. Där medicinalstyrelsen finner, att den jämlikt 1 mom. verkställda undersökningen icke är tillfyllest, äger styrelsen förordna om den häktades intagande å hospital för ytterligare observation, varvid samtliga handlingar i ärendet skola till hospitalet översändas. Rörande tiden för observation samt avgivande av utlåtande gäller vad i 22 § 2 mom. stadgas. Har den häktade av medicinalstyrelsen förklarats icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall han för återförande till häktet ofördröjligen överlämnas till Konungens befallningshavande. Förklaras den häktade vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall han å hospitalet avbida domstolens beslut. Förordnar domstolen om hans inställelse för rätten, skall han icke av denna anledning anses utskriven från hospitalet. Varder häktad, som i nästföregående stycke sägs, icke till ansvar fälld, skall han för vård å hospitalet kvarbliva. 26 §. 1 mom. Varder för brott häktad, om vilkens sinnesbeskaffenhet domstolen icke, på sätt i 25 § sägs, inhämtat yttrande, sinnessjuk, bör

13 han för vård överflyttas till sinnessjukavdelning tillhörande fångvården, och skola dit översändas läkarintyg, att den häktade är sinnessjuk, samt redogörelse för hans uppträdande i häktet jämte till saken hörande handlingar. 2 mom. Finnes anledning förmoda, att straffånge är sinnessjuk eller psykiskt abnorm, bör han överflyttas till sinnessjukavdelning tillhörande fångvården, och skola dit översändas läkarintyg angående fångens sinnesbeskaffenhet samt redogörelse för hans uppträdande i fängelset jämte samtliga handlingar i mål angående honom. 3 mom. Vad i 10 § stadgas om förande av sjukjournal, gäller ock vid sinnessjukavdelning tillhörande fångvården. 4 mom. Föreligger skäl, att för brott häktad, som i 1 mom. sägs, eller straffånge, som jämlikt 2 mom. överflyttats till sinnessjukavdelning tillhörande fångvården, intages för vård å sinnessjukhus, skall ansökan härom jämte samtliga handlingar i mål angående honom ävensom avskrift av den å sinnessjukavdelningen förda sjukjournalen av fångvårdsmyndigheten ingivas till vederbörande hospital. Därest sinnessjuk eller psykiskt abnorm straffånge kan antagas vid strafftidens slut vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall fångvårdsmyndigheten i god tid före strafftidens utgång vidtaga åtgärd, som i första stycket sägs. 6 KAP. Om klagorätt. 27 §. 1 mom. Envar å sinnessjukhus intagen äger rätt att över intagning eller kvarhållande skriftligen anföra klagomål hos medicinalstyrelsen. Klagoskrift skall av den för sjukvården ansvarige läkaren omedelbart insändas till medicinalstyrelsen, varvid skola bifogas såväl yttrande av läkaren som intagningshandlingar och sjukjournal. Har klagoskrift överlämnats till annan vid sinnessjukhuset anställd, skall den omedelbart befordras till den ansvarige läkaren. 2 mom. Klagomål över någons intagning eller kvarhållande å sinnessjukhus må jämväl kunna anföras av förmyndare, god man, make, släkting eller den, som undertecknat i 19 § omförmäld ansvarsförbindelse. 3 mom. Den, mot vilken tvångsförfarande, som i 11 § sägs, kommit till användning, äger att häröver hos medicinalstyrelsen skriftligen anföra klagomål. Klagoskrift skall jämte avskrift av intagningshandlingarna omedelbart insändas till medicinalstyrelsen, om den sjuke mottagits till vård å

14 lasarett eller sjukstuga, av vederbörande läkare, om han vårdas å enskilt vårdhem eller omhändertagits å fattigvårdsanstalt, av föreståndaren samt, om han vårdas hos enskild, som i 4 § b) sägs, av denne. 4 mom. Skyldighet att till medicinalstyrelsen insända klagoskrift föreligger icke, med mindre fyra månader förflutit efter det klagomål senast anförts. 5 mom. Önskar någon anföra klagomål med stöd av bestämmelserna i 1 eller 3 mom., skall möjlighet beredas honom till klagoskriftens uppsättande. 28 §. Därest medicinalstyrelsen for utredning i ärende, som i 27 § sägs, hos Konungens befallningshavande gör framställning om vittnesförhör eller om någons hörande upplysningsvis inför domstol eller polismyndighet, skall Konungens befallningshavande härom föranstalta. 7 KAP. Om kuratel och förmynderskap. 29 §. Är å sinnessjukhus för vård intagen, för vilken icke förmyndare eller god man förordnats, ur stånd att vårda sin egendom, skall, på framställning av den för sjukvården ansvarige läkaren, vid hospital direktionen samt vid annat sinnessjukhus styrelsen eller föreståndaren senast inom sex månader efter den sjukes intagning hos vederbörande domstol eller domare göra anmälan om behov av förmyndare för den sjuke. 30 §. 1 mom. Inom varje kommun skall finnas en kurator, som har att, på sätt nedan sägs, tillvarataga sinnessjuks rätt och bästa, där icke förmyndare eller god man är för den sjuke förordnad. Sålunda åligger det kurator att vid behov omhändertaga och vårda den sjukes tillhörigheter, att, där anstaltsvård icke synes erforderlig, söka förhjälpa den sjuke till annan lämplig vård, att öva tillsyn över sinnessjuk, som försöksvis vistas utom anstalt, samt att bistå den från sinnessjukhus utskrivne med anskaffande av bostad, arbetsanställning, verktyg, m. m. 2 mom. Kurator utses av hälsovårdsnämnden, denna dock obetaget att åt förening eller stiftelse lämna uppdrag att tillsätta kurator.

15 Inom kommun, där särskild kurator ej utses, skall hälsovårdsnämndens ordförande vara kurator. 3 mom. Kurator skall senast inom trettio dagar från den dag, han tagit vård om den sjukes tillhörigheter, ingiva förteckning över dessa till hälsovårdsnämnden eller, * därest kurator tillsatts av förening eller stiftelse, till denna. Finner kurator vården av den sjukes egendom fordra, att den sjuke erhåller förmyndare eller god man, skall han vidtaga härför erforderliga åtgärder. Har förmyndare eller god man förordnats, skall kurator, därest den sjuke är intagen å sinnessjukhus, underrätta den för sjukvården ansvarige läkaren härom. 31 §. Där någon, som icke har känd närmare anhörig och for vilken icke förmyndare eller god man förordnats, blivit å sinnessjukhus intagen, skall den för sjukvården ansvarige läkaren ofördröjligen göra anmälan härom hos kurator i den kommun, där den intagne har sitt hemvist.

8 KAP. Om utskrivning från sinnessjukhus och tillstånd att försöksvis vistas utom sådant sjukhus. 32 §. / mom. Intages för vård å sinnessjukhus någon, som befinnes icke vara i behov av dylik vård, skall den för sjukvården ansvarige läkaren ofördröjligen föranstalta om hans skiljande från anstalten. 2 mom. Har å sinnessjukhus intagen blivit till hälsan återställd, eller, ehuru icke återställd, dock så förbättrad, att han ej längre ar i behov av vård å sinnessjukhus, förordne den ansvarige läkaren om hans utskrivning. 33 §. Åven i andra fall än de i 32 § omnämnda äger den för sjukvården ansvarige läkaren att utskriva å sinnessjukhus intagen, när utrymme saknas för intagande av sinnessjuk, som är i större behov av vård, och läkaren anser utskrivningen kunna ske utan fara för annans personliga säkerhet eller den sjukes eget liv.

34 §. Där framställning om utskrivning av å sinnessjukhus intagen göres av förmyndare, god man, den, som gjort ansökan om hans intagande å sinnessjukhuset, eller den, som undertecknat i 19 § omförmäld ansvarsförbindelse, må den för sjukvården ansvarige läkaren besluta om utskrivning, såvida han anser denna kunna ske utan fara för annans personliga säkerhet eller den sjukes eget liv. 35 §. 1 mom. Har den, som jämlikt 17 § intagits å sinnessjukhus, gjort skriftlig framställning om utskrivning, skall den för sjukvården ansvarige läkaren ofördröjligen föranstalta härom, såvida han icke anser utskrivningen medföra fara för annans personliga säkerhet eller den sjukes eget liv, i vilket fall läkaren skall insända utlåtande jämte sjukjournal till medicinalstyrelsen, som har att avgöra, huruvida utskrivning må äga rum. 2 mom. Har den, som jämlikt 20 § intagits å sinnessjukhus, gjort skriftlig framställning om utskrivning, skall den för sjukvården ansvarige läkaren ofördröjligen föranstalta härom.

30 §. Vid utskrivning från sinnessjukhus av den, som överflyttats från tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, förbättringsanstalt eller annan dylik anstalt, skall återflyttning äga rum, därest han icke dessförinnan utskrivits från anstalten.

37 §. Fråga om utskrivning från sinnessjukhus av den, som jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen icke kunnat till ansvar fällas, eller den, som förövat, gjort försök eller förberedelse till brottslig gärning av beskaffenhet att innebära fara för annans personliga säkerhet, men icke blivit straffriförklarad, skall avgöras av medicinalstyrelsen. Avser utskrivningen å hospital intagen, skall överläkaren anmäla ärendet för direktionen, som har att med eget yttrande till medicinalstyrelsen insända utlåtande av läkaren jämte sjukjournal. Avser utskrivningen å annat sinnessjukhus intagen, skall den för sjukvården ansvarige läkaren till medicinalstyrelsen insända utlåtande jämte sjukjournal.

17 38 §. 1 mom. Den för sjukvården ansvarige läkaren äger medgiva stillsam sinnessjuk, å vilken bestämmelserna i 36 eller 37 § icke äro tilllämpliga, att, när han anser det kunna lända den sjuke till gagn, försöksvis vistas utom sinnessjukhuset för en tid av högst ett år och på villkor läkaren bestämmer. 2 mom. Fråga om försöksvistelse utom sinnessjukhus för sinnessjuk, som i 37 § sägs, skall avgöras av medicinalstyrelsen; i övrigt gäller vad i samma paragraf stadgas om handläggning av där omförmält ärende. 39 §. 1 mom. Överinspektören för sinnessjukvården äger förordna om utskrivning från sinnessjukhus utom i fråga om intagen, som i 37 § sägs, samt om försöksvistelse utom sinnessjukhus av annan sinnessjuk än den, som i 30 eller 37 § sägs. 2 mom. Beträffande å sinnessjukhus intagen, som i 37 § sägs, äger överinspektören göra framställning hos medicinalstyrelsen om såväl utskrivning som försöksvistelse utom sinnessjukhus.

9 KAP. Särskilda bestämmelser om utskrivning av häktade ocli straffångar. 40 §. 1 mom. Finnes för brott häktad, vilken för vård överflyttats till sinnessjukavdelning tillhörande fångvården, icke längre vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall han till häktet återföras, såvida icke domstolen efter överflyttningen begärt utlåtande om hans sinnesbeskaffenhet och observationen ännu icke avslutats. 2 mom. Konungens befallningshavande äger att från sinnessjukavdelning tillhörande fångvården lösgiva.straffriförklarad, som i infordrat yttrande av medicinalstyrelsen förklarats icke längre vara i behov av vård å sinnessjukhus. 41 §. Finnes straffånge, som intagits å sinnessjukavdelning tillhörande fångvården, icke längre vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall han återföras i fängelse. 94 22

18 42 §. 1 mom. För brott häktad eller straffånge, som för vård intagits å hospital, skall vid utskrivning överlämnas till Konungens befallningshävande för återförande till häktet eller fängelset. 2 mom. Försöksvistelse utom hospital må icke medgivas för brott häktad eller straffånge. 10 KAP. Oin uppsikt oyer sinnessjukas yard hos enskilda och å fattig vårtlsanstalter. 43 §. 1 mom. Enskild, som hos sig vårdar sinnessjuk, har att till hälsovårdsnämndens ordförande lämna skriftlig uppgift å den sinnessjukes namn, yrke, födelsedag, hemvist och kyrkoskrivningsort, ävensom å förmyndare eller god man. Sådan uppgift skall lämnas för varje sinnessjuk såväl omedelbart efter det vården börjat som sedermera årligen inom utgången av december månad, så länge vården varar. 2 mom. Samma anmälningsskyldighet åligger föreståndare å fattigvårdsanstalt, som i 4 § sägs, beträffande varje där omhändertagen sinnessjuk. 44 §. Det åligger ordförande i hälsovårdsnämnd, vilken mottagit anmälan, som i 43 § sägs, eller av nämnden utsedd person att minst en gångom året besöka den sjuke. Skulle därvid befinnas, att denne icke erhåller lämplig vård, har nämndens ordförande att utan uppskov vidtaga de åtgärder, som enligt 1 och 15 §§ ankomma på honom, eller, i fall omständigheterna därtill föranleda, göra anmälan hos polismyndighet för vederbörlig åtgärd. 45 §. 1 mom. Provinsial-, extra provinsial- eller stadsläkare, till vilken anmälan om vård av sinnessjuk jämlikt 9 § 4 mom. ingått, skall, därest icke samtidigt uppgift lämnats, att den sjuke står under läkartillsyn, ofördröj ligen besöka den sjuke. 2 mom. Därjämte skall provinsial-, extra provinsial- och stadsläkare, var inom sitt distrikt, årligen besöka varje å fattigvårdsanstalt, som i 4 § sägs, omhändertagen sinnessjuk samt varje hos enskild vårdad

19 sinnessjuk, därest det icke är läkaren bekant, att den sjuke erhåller lämplig vård. 3 mom. Finner läkaren vid besök, som i 1 eller 2 mom. sägs, att sinnessjuk icke erhåller lämplig vård, skall han därom ofördröjligen underrätta hälsovårdsnämndens ordförande. 11 KAP. Om handräckning. 46 §. 1 mom. Har medicinalstyrelsen jämlikt 22 § 1 mom. förordnat tjänsteläkare att verkställa undersökning av för brott tilltalad, som är på fri fot, och underlåter denne att på anm aning inställa sig hos läkaren skall polismyndighet, på anmodan av läkaren, lämna handräckning för den tilltalades inställelse. 2 mom. Vägrar den, om vilkens intagning för observation förordnats enligt 22 § 2 mom., att inställa sig å hospitalet, skall Konungens befallningshavande lämna handräckning för verkställande av förordnandet, därest medicinalstyrelsen härom gör framställning. Det åligger vederbörande chefsämbete att lämna sådan handräckning, när den avser militärperson i tjänst. 47 §. Avviker å sinnessjukhus intagen eller underlåter den, som försökvis vistas utom sinnessjukhus, att på anmaning åter där inställa sig, skall polismyndighet, på anmodan av den för sjukvården ansvarige läkaren, lämna handräokning för den sjukes återförande till anstalten. 12 KAP. Om denna lags tillämplighet beträffande sinnesslöa. 48 §. 1 mom. k hospital ävensom å sinnessjukhus, upprättat av landsting eller kommun, skall ock mottagas sinnesslö, som är samhällsfarlig eller för omgivningen störande. Även annan sinnesslö må, där så prövas nödigt, intagas å sinnessjukhus. 2 mom. Vad i denna lag stadgas, gäller i övrigt i tillämpliga delar jämväl sinnesslö.

20 13 KAP. Straffbestämmelser. 49 §. 1 mom. Överlämnar någon, utan den för sjukvården ansvarige läkarens vetskap, till den, som är intagen å sinnessjukhus, vapen eller livsfarligt verktyg eller gör försök härtill, straffes med böter, från och med femtio till och med ett tusen kronor, eller med fängelse i högst sex månader. 2 mom. Förhjälper någon den, som är intagen å sinnessjukhus, att avvika eller gör försök att förhjälpa härtill, straffes med böter, från och med femtio till och med ett tusen kronor, eller, där han vetat eller bort veta, att gärningen kunnat åstadkomma fara för annans personliga säkerhet, med fängelse i högst sex månader. 50 §. Mottager någon till vård sinnessjuk eller sinnesslö å sinnessjukhus, som i 3 § 1 mom. c) sägs, eller i enskilt vårdhem, som i 4 § a) sägs, utan att sinnessjukhuset eller vårdhemmet är vederbörligen godkänt, eller underlåter någon att göra sådan anmälan, som i 4 § b), 9 § 4 mom. och 43 § stadgas, att i fall, som i 11 § sägs, ingiva ansökan om intagande å sinnessjukhus, eller att föra anteckningar, som i 11 och 12 §§ sägs, eller underlåter föreståndare å fattigvårds anstalt eller å enskilt vårdhem för sinnessjuke eller enskild, som hos sig vårdar sinnessjuk, att jämlikt 27 § 3 mom. till medicinalstyrelsen insända klagoskrift, straffes med böter, högst ett tusen kronor. Förseelse, som här sägs, åtalas av allmän åklagare. 51 §. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, förvandlas de efter allmän strafflag.

21 Förslag till

Lag om vad domstol har att iakttaga beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för brott tilltalad. i §• Finner domstol anledning förmoda, att för brott tilltalad vid gärningens begående varit sinnessjuk eller psykiskt abnorm, skall domstolen, med översändande av samtliga handlingar i målet, begära medicinalstyrelsens yttrande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Domstolens beslut skall, därest den tilltalade är häktad, omedelbart delgivas häktets föreståndare. 2 §• Har den tilltalade av medicinalstyrelsen förklarats vid gärningens begående hava befunnit sig i sådant tillstånd, som i 5 kap. 5 § strafflagen sägs, samt vara i behov av vård å sinnessjukhus, må domstolen, endast där särskilda skäl äro, förordna om hans ytterligare inställelse för rätten. 3 §• Domstolen skall till medicinalstyrelsen översända slutligt utslag i mål, däri styrelsen avgivit yttrande. *§•

1 mom. Varder tilltalad, som är intagen å hospital, icke till ansvar fälld, skall domstolen till hospitalet översända samtliga handlingar i målet. 2 mom. Därest tilltalad, som icke är intagen å hospital, men som av medicinalstyrelsen förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, icke varder till ansvar fälld, skall domstolen till Konungens befallningshävande översända samtliga handlingar i målet.

22 3 mom. Varder tilltalad, som av medicinalstyrelsen förklarats vara i behov av vård å alkoholistanstalt, icke till ansvar fälld, skall domstolen till Konungens befallningshavande översända samtliga handlingar i målet. Därest den tilltalade är häktad, skall domstolen jämväl förordna om hans överlämnande till Konungens befallningshavande. Genom denna lag upphäves Kimgl. brevet den 2 mars 1826 angående undersökning av för brott tilltalad persons sinnesbeskaffenhet. Denna lag träder i kraft den 1 januari 192 .

23 Förslag* till

Lag om ändrad lydelse av 1, 14 och 25 §§ i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister. i §• 1 mom. År — — — — — alkoholister. 2 mom. Sådant — — — — — för fylleri. 3 mom. Sådant förordnande skall meddelas, där för brott tilltalad, åt dryckenskap hemfallen person, som av medicinalstyrelsen förklarats vara i behov av vård å alkoholistanstalt, jämlikt 5 kap. 5 § icke blivit till ansvar fälld. 14 §. 1 mom. Därest — — — — — beredas. 2 mom. Lag samma vare, därest beslut, som i första stycket sägs, meddelats jämlikt 1 § 3 mom. I dylikt fall skall Konungens befallningshävande till anstalten översända samtliga handlingar i målet. 3 mom. Kan plats å allmän anstalt för vård av alkoholister ej omedelbart beredas den, som i 1 eller 2 mom. sägs, äger Konungens befallningshavande, när skäl därtill äro, att draga försorg om hans omhändertagande och vårdande under tiden på annat lämpligt sätt; dock må sådan vård ej fortgå under längre tid än tre månader. 25 §. Den 20 §. Kostnad för vård, som meddelats enligt 10 §, skall statsverket vidkännas. Har statsverket i fall, som i 14 § sägs, förskjutit eller bestritt vårdkostnad, äger statsverket rätt till gottgörelse därför av den kommun, där den vårdade hade hemortsrätt vid den tid, då förordnandet meddelades. Därest den vårdade vid tiden för ansökningen oavbrutet under minst fem år vistats utom nämnda kommun, skall statsverket vidkännas kostnaden. På — — — eftergift. Denna lag träder i kraft den 1 januari 192 .

24 Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 7 § i lagen om lösdriyares behandling den 12 juni 1885. 7

§

1 mom. Den, som i följd av ålderdom, kroppssjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva, vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete, eller, om han börjat sådant undergå, därmed fortfara; och varde han, därest han tillhör annat län än det, där han vistas, av Konungens befallningshävande översänd eller förpassad till Konungens befallningshavande i det län, inom vilket han i fråga om fattigvård har hemortsrätt. 2 mom. Finnes anledning förmoda, att i tvångsarbetsantstalt intagen är sinnessjuk, skall anstaltens styrelse eller föreståndare ofördröjligen föranstalta om hans intagande å hospital. Denna lag träder i kraft den 1 januari 192 .

25 Förslag till

Lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen, inkallade enligt lagen om värd av sinnessjuka. Har någon enligt 28 § i lagen om vård av sinnessjuka blivit inkallad för att höras såsom vittne eller upplysningsvis inför domstol, njute han ersättning för inställelsen av allmänna medel efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål; skolande sådan kostnad alltid stanna å statsverket. Denna lag träder i kraft den 1 januari 192 .

9-1 2 2

•i

26 Förslag till ändrad lydelse av § 2 4:o tryckfrihetsförordningen.

§24:o. I grund av — — — — — som helst. Vid föregående tillåtelse skola följande undantag ovägerligen iakttagas : Att protokoll hållna — — — — — uppenbara. Att ej några — — — — — femtio riksdaler. Att mobiliseringsplaner — — — — — konfiskeras. Att, där underrätt — — — — — konfiskeras. Att, då i — — — — — sexton skillingar. Att, i vad — — — — — femtio riksdaler. Det skall — — — — — sexton skillingar. Att protokoll — — — — — sexton skillingar. Att ingen — — — — — sexton skillingar. Att läkares — — — — — sexton skillingar. Att handlingar — — -— — — sexton skillingar. Att för intagning å sinnessjukhus föreskrivna handlingar, i ärende angående sinnessjuka till Konungen eller medicinalstyrelsen inkomna handlingar, medicinalstyrelsens protokoll, utlåtanden, skrivelser och koncept samt läkares utlåtanden, journaler och anteckningar angående å sinnessjukhus intagna icke må, i andra fall än allmän lag eller författning stadgar, utlämnas eller utgivas av trycket. Den häremot bryter bote trettiotre riksdaler sexton skillingar. Att till Konungens — — — — — sexton skillingar. Att utdrag — — — — — femtio riksdaler. Att till försäkringsrådet — — — — — trehundra riksdaler. Att uppgifter — — — — — femtio riksdaler. Att för — — — — — trehundra riksdaler. Att följande — — — — — femtio riksdaler. Att ansökning — — — — — femtio riksdaler. Att i ärende — — — — — konfiskeras. Att av — — — — — konfiskeras. Att sådant, som — — — — — huvudsaken. I övrigt, och — —• — —• — stadgat är.

27 Förslagtill

Förordning m e d n ä r m a r e b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e s i i m e s s j vik v å r d e n s organisation m. m. 1 KAP. Den statliga sinnessjukvårdens organisation. A. Om anläggning av hospital och rikets indelning i hospitalsdistrikt.

§ i. Mom. 1. Vid anläggning av hospital iakttages: att läget är fritt och sunt, utan störande omgivning, i närheten av allmän trafikled och hälst nära större stad, om möjligt vid rinnande vatten, större sjö eller kanal samt skj^ddat mot kalla vindar; att jordutrymmet, med avseende å det för anstalten beräknade platsantalet, är tillräckligt ej mindre för byggnader och gårdar än även för planteringar och arbetsfält; att riklig tillgång finnes på gott vatten till dryck, matlagning, tvätt och andra hushållsbehov; samt att byggnadsplatsen "och dess närmaste omgivning må kunna med lätthet torrläggas och tillfälle till nödigt avlopp beredas, utan att därav vållas förorening; vare sig av marken i närheten av anstaltens byggnader eller av någon av de vattensamlingar, varifrån anstalten skall hämta vatten. Mom. 2. Hospital skall så inrättas, att de sjuka kunna efter olika kön och sjukdomsart fördelas samt från beröring med främmande avhållas, att lugna sinnessjuka och de, som äro under tillfrisknande, bliva fullständigt avskilda från oroliga sinnessjuka, samt att lämplig sysselsättning och förströelse kunna beredas de sjuka såväl inomhus som i fria luften. Mom. 3. Plan och ritning jämte kostnadsförslag för anläggning av nytt hospital ävensom för mera omfattande förändring av redan befintligt skola underställas Kungl. Maj:ts prövning. § 2. Mom. 1. Riket skall vara indelat i hospitalsdistrikt, till samma antal som det finnes hospital, enligt av medicinalstyrelsen uppgjord

28 tablå. Vid upprättandet av denna tablå bör tillses, att förhållandet mellan platsantalet å hospitalet och antalet innevånare inom distriktet överallt bliver, såvitt möjligt, detsamma. Mom. 2. Sinnessjuk bör intagas å det hospital, till vilket han med hänsyn till sin hemort hör; dock må den, som blivit i behov av hospitalsvård under vistelse å annan ort, samt den, vilkens hemort är tvistig, ävensom utlänning intagas å närmaste hospital, där plats kan beredas. Mom. 3. Från beläggning enligt den i mom. 1 omnämnda tablån äro undantagna dels avdelningar för sjuka tillhörande första betalningsklassen, dels ock vid vissa hospital anordnade avdelningar för särskilda slag av sinnessjuka såsom asociala, kriminella, särskilt farliga, till hospital anknuten koloni för familjevård o. s. v. Mom. 4. Överflyttning av sinnessjuk från hospital, där han redan vunnit inträde, till annat hospital, må äga rum först efter beslut av medicinalstyrelsen i varje särskilt fall. B. Om tillsättande och entledigande av befattningshavare vid hospital.

§ 3. Vid varje hospital anställas, enligt för hospitalet fastställd stat, läkare, predikant, sekreterare, kontorspersonal samt sjukvårds- och ekonomipersonal. § 4. För behörighet till befattning vid hospital gäller vad därom finnes särskilt stadgat. § &• Mom. 1. Vid hospital anställda läkare äro: chefläkare, överläkare, hospitalsläkare av första och av andra klass. Mom. 2. Chefläkare och överläkare utnämnas av Konungen efter förslag, upprättat av medicinalstyrelsen. 1 fråga om chefläkar- eller överläkartjänst, som är förenad med lärarebefattning i psykiatri, gäller vad därom finnes särskilt stadgat. Mom. 3. Hospitalsläkare tillsättas av medicinalstyrelsen efter förslagav vederbörande hospitalsdirektion, därest de prövas därtill behöriga, genom konstitutorial.

§ 6. Predikant tillsättes av medicinalstyrelsen efter förslag av hospitalsdirektionen genom förordnande på viss tid, högst tre år; innan förslaget upprättas, skall yttrande angående de sökande inhämtas från vederbörande konsistorium.

29 Sekreterare

§ 7. tillsättes av direktionen genom förordnande tillsvidare.

§ 8. Kontorspersonalen vid hospital utgöres av intendent, bokhållare, kassörska, kameralbiträde och kanslibiträde. Ordinarie befattningshavare, tillhörande kontorspersonalen, tillsättas av medicinalstyrelsen efter förslag av vederbörande hospitalsdirektion, därest de prövas därtill behöriga, genom konstitutorial. Extra befattningshavare, tillhörande kontorspersonalen, tillsättas av medicinalstyrelsen efter förslag av vederbörande hospitalsdirektion medelst förordnande tillsvidare. Förslag till besättande av bokhållare-, kassörske- och kameralbiträdebefattning skall vara åtföljt av intendentens yttrande.

§ 9Den vid hospital anställda ordinarie sjukvårdspersonalen utgöres av: uppsyningsman av första och av andra klass, förestånderska av första och av andra klass, överskötare och översköterska samt skötare och sköterska. Den ordinarie ekonomipersonalen utgöres av: maskinmästare av första och av andra klass jämte övrig i gällande avlöningsreglemente såsom ordinarie upptagen ekonomipersonal. Antalet av nu nämnda ordinarie befältningar vid rikets samtliga hospital bestämmes av Kungl. Maj:t och riksdagen. Dessutom kunna vid hospital antagas sjukvårdselever, extra skötare och extra sköterskor samt extra befattningshavare, tillhörande ekonomipersonalen. Antalet av nu nämnda extra befattningshavare vid rikets samtliga hospital, som icke uppehålla ordinarie tjänst, bestämmes av Kungl. Maj:t. Fördelningen av såväl de ordinarie som de extra befattningshavarna å de olika hospitalen bestämmes av medicinalstyrelsen.

§ io. Mom. 1. Uppsyningsman och förestånderska tillsättas av medicinalstyrelsen, sedan hospitalsdirektionen, efter att hava inhämtat yttrande av vederbörande överläkare, avgivit förslag till befattningens tillsättande. Mom. 2. Overskötare och översköterska antagas av direktionen efter förslag av vederbörande överläkare.

80 Mom. 3. Ordinarie skötare och ordinarie sköterska antagas av direktionen efter bemyndigande av medicinalstyrelsen och i enlighet med i § 1 2 mom. 2 givna föreskrifter. Mom. åi Sjukvårdselev samt extra skötare och extra sköterska antagas av chefläkaren, i fråga om befattning, som tillhör annan överläkares avdelning, efter inhämtande av dennes yttrande; dock må chefläkaren, om och i den mån han så finner lämpligt, överlåta åt överläkare att antaga sådan befattningshavare.

§ a. Mom. 1. Maskinmästare tillsättes av medicinalstyrelsen, sedan hospitalsdirektionen, efter att hava inhämtat yttrande av hospitalets intendent, avgivit förslag till befattningens tillsättande. Mom. 2. Annan befattningshavare, tillhörande den ordinarie ekonomipersonalen, antages av direktionen efter inhämtande av intendentens yttrande. Mom. 3. Extra befattningshavare, tillhörande ekonomipersonalen, antagas av chefläkaren efter inhämtande av intendentens yttrande; dock må chefläkaren, om och i den mån han så finner lämpligt, överlåta åt intendenten att antaga sådan befattningshavare. § 12. Mom. 1. Ordinarie befattningshavare, tillhörande sjukvårds- eller ekonomipersonalen, tillsättas genom konstitutorial. Mom. 2. Vid tillsättande av ordinarie skötare- och sköterskebefattning skall i övrigt förfaras på så sätt, att, när ordinarie befattning blivit ledig, till ordinarie uppflyttas den extra skötare eller sköterska, som är i tur till befordran och prövas lämplig, oberoende av vid vilket hospital den lediga platsen uppstått. § 13. Mom. 1. Avsked från befattning beviljas av den myndighet, som tillsätter densamma. Ansökan om pension skall ställas till statskontoret och ingivas till vederbörande hospitalsdirektion. Mom. 2. Beträffande avsked på grund av fel eller försummelse i tjänsten gäller, vad därom särskilt är stadgat.

31 C. Om medicinalstyrelsen såsom överstyrelse för hospitalen.

§ 14. Medicinalstyrelsen tillkommer såsom överstyrelse för hospitalen: 1) att hos Kungl. Maj:t föreslå behörig person till erhållande av förordnande såsom överinspektör för sinnessjukvården i riket; 2) att bevilja överinspektören för sinnessjukvården semester, att förordna vikarie för honom under tiden samt att ofördröjligen hos chefen för socialdepartementet göra anmälan om sålunda meddelat förordnande; 3) att, då direktion för hospital skall tillsättas, till Kungl. Maj: t avgiva förslag å fem personer till erhållande av förordnande att vara ledamöter i direktionen, ävensom att, då sådan ledamot avlidit eller önskar avgå, med anmälan därom hos Kungl. Maj:t föreslå annan person till ledamot; 4) att vid inträffande ledighet å chefläkar- eller överläkarbefattning förordna om befattningens uppehållande under ledigheten, att genom kungörelse, som bör i allmänna tidningarna tre gånger införas, tillkännagiva, att till Konungen ställd ansökan till nämnda befattning skall före klockan 12 å trettionde dagen efter den, då kungörelsen första gången varit offentliggjord, till medicinalstyrelsen ingivas, samt att efter ansökningstidens utgång pröva de sökandes behörighet och å förslag uppföra tre sökande, om så många anmält sig och funnits behöriga; börande i övrigt, därest chefläkar- eller överläkartjänst är med lärarebefattning i psykiatri förenad, iakttagas vad med avseende därå är särskilt stadgat; 5) att bevilja chefläkare och överläkare tjänstledighet, där det ej tillkommer direktionen att bevilja sådan, och ej heller fråga är om ledighet för längre tid än sex månader under samma år, i vilket fall ansökningen jämte yttrande av medicinalstyrelsen skall till Kungl. Maj:t ingivas; ägande styrelsen vid ledighet, som av Kungl. Maj:t elier styrelsen beviljats, att förordna om befattningens uppehållande; 6) att, på sätt i § 5 mom. 3 samt §§ 6 och 8, § 10 mom. 1 och § 11 mom. 1 sägs, tillsätta hospitalsläkare, predikant, intendent, bokhållare, kassörska, kameralbiträde och kanslibiträde samt uppsyningsman, förestånderska och maskinmästare; med skyldighet att beträffande befattningshavare, som av medicinalstyrelsen konstitueras, lämna styrelsen för civilstatens änke- och pupillkassa uppgift härom enligt av samma stja-else fastställt formulär. 7) att jämlikt § 9 sista stycket bestämma fördelningen å de olika hospitalen av de till sjukvårds- och ekonomipersonalen hörande befattningshavarna. 8) att med ledning av anmälningar från vederbörande chefläkare föra liggare över ordinarie skötare och sköterskor samt de extra skötare

32 och sköterskor, vilka fullgjort föreskriven tjänstgöring för vinnande av behörighet till ordinarie anställning, ävensom att vid uppkommen ledighet bemyndiga hospitalsdirektionen vid den anstalt, där den till befordran i tur varande finnes anställd, att för honom utfärda konstitutorial, därest han prövas lämplig; 9) att bevilja tjänstledighet och förordna vikarie för de befattningshavare, som av medicinalstyrelsen tillsättas, i fall där icke direktionen eller chefläkaren äger att dylik ledighet bevilja, samt att bevilja avsked åt sådana befattningshavare; 10) att, då befattningshavare, som blivit tillsatt av medicinalstyrelsen, från befattningen avgått, på anmälan och förslag av direktionen meddela föreskrift i avseende å befattningens uppehållande under ledigheten, utom i fall, där direktionen äger att förordna vikarie; 11) att ifråga om hospital, där annan överläkare än chefläkaren är anställd, bestämma, å vilken avdelning en var av dem skall fullgöra överläkares åligganden, ävensom att vid varje hospital fastställa fördelningen av göromålen mellan övriga där anställda läkare; 12) att utfärda allmän ordningsstadga för hospital samt instruktioner för läkare, predikant, sekreterare och kontorspersonal; 13) att fastställa plan för kurs för sjukvårdselever, ävensom för den högre utbildningskurs, som fordras för behörighet till befattning som överskötare och översköterska; 14) att fastställa formulär för de journaler, matriklar och räkenskaper, som vid hospitalen föras, ävensom för de berättelser och rapporter, som skola till medicinalstyrelsen avgivas; 15) att utlärda föreskrifter angående utspisning, beklädnad och sängutredning för hospitalen; 16) att, där sådant finnes lämpligt och större mängd avses, anskaffa för hospitalen erforderliga varor; 17) att bestämma tid för hospitalsdirektion och för chefläkare i fråga om de skyldigheter, som åvila dem i enlighet med vad i § 22 under 7), 18), 19), 20), 21) och 22) samt i § 24 under 13) finnes stadgat; 18) att årligen för varje hospital fastställa utgiftsstat ävensom besluta angående inkomna förslag till mindre nybyggnader, till förändringar av mindre omfattning än i § 1 mom. 3 avses och till erforderliga reparationer samt om tillfälliga utgifter; 19) att av därtill anvisade allmänna medel låta till vederbörande direktion, efter anmälan om behovet, översända vad till utgifters bestridande erfordras; 20) att låta hospitalens räkenskaper, sedan de till medicinalstyrelsen

33 inkommit, o fördröj ligen undergå vederbörlig granskning och i laga ordning pröva förekommande anmärkningar; 21) att vart tredje år, efter medelkostnaden vid samtliga hospital nnder nästförflutna tre år, uppgöra och Kungl. Maj:ts prövning underställa förslag till de avgifter, som enligt de i § 42 mom. 1 fastställda grunderna skola under nästföljande tre år för de sjuka erläggas; 22) att utfärda de bestämmelser, som i § 50 sägs. 23) att bestämma högsta belopp för dag av vid hospitalen enligt § 48 utgående flitpenning; 24) att i enlighet med stadgandet i § 61 fastställa plan för kontrollerad familjevård i anslutning till hospital; 25) att jämlikt § 66 beträffande varje hospital, som anordnar kontrollerad familjevård, utfärda närmare föreskrifter angående densamma ävensom fastställa i § 63 omförmälda formulär; 26) att årligen fastställa utgiftsstat för i anslutning till hospital anordnad familjevård; 27) att uppgöra i § 2 mom. 1 omnämnd tablå angående rikets indelning i hospitalsdistrikt; 28) att i fall, som i § 40 mom. 2 sägs, besluta om sinnessjuks intagning å hospital samt att jämlikt § 2 mom. 4 besluta angående överflyttning av sinnessjuk från ett hospital till ett annat; 29) att, då utlåtande, som i 21 § 3 mom. eller i 23 § 2 mom. i lagen om vård av sinnessjuka sägs, inkommit till medicinalstyrelsen, jämlikt stadganden i samma paragrafer avgöra, huruvida den intagne skall vårdas å sinnessjukhus, samt i förstnämnda fall enligt paragrafens 4 och 5 mom. delgiva vederbörande myndighet sitt beslut; 30) att efter framställning av domstol, varom förmäles i 1 § i lagen om vad domstol har att iakttaga beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för brott tilltalad, vidtaga åtgärder, som enligt 22 och 25 §§ i lagen om vård av sinnessjuka åligga medicinalstyrelsen, samt att i sitt yttrande över den tilltalades sinnesbeskaffenhet jämväl angiva, huruvida denne är i behov av vård å sinnessjukhus; 31) att till den eller de läkare, som avgivit utlåtande angående tilltalads sinnesbeskaffenhet, såväl översända protokollsutdrag över medicinalstyrelsens yttrande i ärendet som ock, när till styrelsen inkommit domstolens utslag i målet, lämna meddelande om innehållet i detsamma; 32) att upptaga och avgöra klagomål, som jämlikt 27 § i lagen om vård av sinnessjuka anföras hos medicinalstyrelsen; 33) att, därest medicinalstyrelsen vid behandling av klagomål, som nyss är nämnt, finner, att sådant för utredningen kräves, jämlikt 28 § 94 22

O

34 nämnda lag göra framställning om förhör inför domstol eller polismyndighet; 34) att avgöra fråga om utskrivning från hospital i fall, som i 35 § 1 mom. och i 37 § i lagen om vård av sinnessjuka sägs; 35) att jämlikt 38 § 2 mom. i samma lag avgöra fråga om försöksvistelse utom hospital i fall, som i 37 § sägs; 36) att i fall, som i 46 § 2 mom. i nämnda lag sägs, påkalla handräekningsåtgärd; 37) att till prövning upptaga klagan över beslut eller åtgärd av direktionen, ävensom i enlighet med § 37 i denna förordning och gällande disciplinstadga handlägga ärende angående fel eller försummelse i tjänsten; 38) att beträffande sinnessjuk, som är utländsk undersåte, fullgöra den anmälnings- och uppgiftsskyldighet, varom finnes särskilt stadgat. 39) att minst en gång årligen genom en sin ledamot eller därtill av styrelsen särskilt utsedd läkare låta inspektera varje hospital samt att, sedan berättelse om förrättningen inkommit, jämte det avskrift av densamma tillställes vederbörande direktion, vidtaga de åtgärder, vartill berättelsen må föranleda; 40) att årligen till Konungen avgiva och till tryck befordra berättelse över den statliga sinnessjukvården. Härjämte åligger det medicinalstyrelsen att avgöra sådana här ovan ej särskilt berörda frågor, som, enligt gällande föreskrifter rörande befattningshavares avlöningsförmåner, det tillkommer styrelsen att behandla. D. Om överinspektören för sinnessjukvården.

§ 15. Överinspektören for sinnessjukvården i riket åligger jämlikt av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion: 1) att efter resplan, godkänd av medicinalstyrelsen, minst en gång årligen inspektera varje hospital; 2) att vid inspektion av hospital göra sig noga underrättad om de intagnas behandling samt ägna särskild uppmärksamhet dels åt de efter senaste besöket intagna, i avseende å vilka han genom såväl personlig undersökning som granskning av intagningshandlingar och sjakjournaler bör pröva, huruvida de äro i behov av vård å sinnessjukhus, dels ock åt dem bland patienterna, vilkas utskrivning på grund av tillfrisknande eller förbättring eller med anledning av stadgandet i 33 § i lagen om vård av sinnessjuka kan ifrågasättas; ägande överinspektören att med de uti 39 § i nämnda lag föreskrivna undantagen förordna om utskrivning

35 och försöksvistelse utom hospitalet, med skyldighet att om sådant förordnande lämna överläkaren skriftligt besked; 3) att taga noggrann kännedom om användningen av sk}^ddsmedel, som innebära mekaniskt tvång, och tillse, att desamma ej missbrukas; 4) att pröva klagomål, som av de å hospitalet intagna till honom framställas, och med anledning därav vidtaga de åtgärder, som äro av behovet påkallade; 5) att till medicinalstyrelsen avgiva såväl redogörelse för varje inspektion som ock årligen berättelse över sin verksamhet beträffande hospitalen jämte förslag till de åtgärder, som må anses nödiga eller nyttiga för en ändamålsenlig utveckling av den statliga sinnessjukvården. För behörighet till befattningen såsom överinspektör gäller vad är föreskrivet för att kunna till chefläkare utnämnas. § 16. Såsom biträde åt överinspektören för sinnessjukvården skall inom medicinalstyrelsen finnas anställd en assistent. Denne befattningshavare förordnas av medicinalstyrelsen, som även utfärdar instruktion för honom. E. Om hospitalsdirektioii.

§ 17. Av de utav Kungl. Maj: t utsedda ledamöterna av hospitalsdirektion bör en vara läkare och en hava avla.gt juridisk examen. Hospitalsdirektion har att för ett år i sänder bland de av Kungl. Maj:t förordnade ledamöterna utse vice ordförande och kassakontrollant samt suppleant för den sistnämnde. Direktionen utser tillika två suppleanter för de av Kungl. Maj:t förordnade ledamöterna. Om samtliga dessa val skall anmälan ofördröj ligen göras hos medicinalstyrelsen. § 18. Direktionsledamot äger att för resor till och från direktionens sammanträden samt eljest i direktionens ärenden åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning i enlighet med vad därom är särskilt stadgat. Kassakontrollanten äger att uppbära arvode, vars storlek för varje hospital bestämmes av medicinalstyrelsen. § 19Direktion sammanträder på kallelse av ordföranden en gång varje månad eller oftare, om så erfordras. Sammanträdena hållas å hospitalet.

36 Där särskilda omständigheter sådant föranleda, må sammanträde äga rum utom hospitalet, dock skall åtminstone ett sammanträde i varje kvartal hållas å hospitalet. § 20. Direktion är behörig att fatta beslut, då förutom chefläkaren minst tre ledamöter äro tillstädes. Vid omröstning gäller den mening, varom de flesta ledamöterna förena sig, och, när rösterna äro lika delade, den mening, som ordföranden biträder. § 21. Hos direktion skola föras diarium över inkomna ärenden, utvisande bland annat när och huru de blivit behandlade, protokoll och registrator jämte minnesbok över beslut, som blivit till framtida efterrrättelse meddelade. Inkomna handlingar skola, sedan de blivit behörigen diarieförda, ofördröjligen tillställas chefläkaren. § 22. Direktion för hospital tillkommer: 1) att utöva tillsyn över hospitalet och handhava förvaltningen av detsamma i enlighet med denna förordning och i övrigt gällande föreskrifter, med rätt för ledamot av direktionen att besöka hospitalets särskilda lägenheter och om förhållandena inhämta kännedom; 2) att, då innehavare av befattning såsom hospitalsläkare, predikant, intendent, bokhållare, kassörska, kameralbiträde, kanslibiträde, uppsyningsman, förestånderska eller maskinmästare avgått, kungöra befattningen till ansökan ledig, samt att efter ansökningstidens utgång, jämlikt § 5 mom. 3, §§ 6 och 8, samt § 10 mom. 1 och § 11 mom. 1, uppgöra och till medicinalstyrelsen insända förslag i fråga om befattningens tillsättande; 3) att antaga sekreterare; 4) att, utan tjänstens kungörande, på sätt i § 10 mom. 2 sägs, antaga överskötare och översköterska, ävensom att efter bemyndigande av medicinalstyrelsen antaga skötare och sköterska i enlighet med vad i § 10 mom. 3 är föreskrivet, skolande direktionen, därest vederbörande prövas olämplig för befattningen, ofördröjligen efter erhållande av det i samma mom. omnämnda bemyndigandet lämna medicinalstyrelsen underrättelse härom; 5) att, utan tjänstens kungörande, på sätt i § 11 mom. 2 sägs, antaga befattningshavare, tillhörande den ordinarie ekonomipersonalen, med undantag av maskinmästare;

37 6) att beträffande befattningshavare, som av direktionen konstitueras, lämna styrelsen för civilstatens änke- och pupillkassa uppgift härom enligt av samma styrelse fastställt formulär; 7) att årligen till medicinalstyrelsen å tider, som styrelsen bestämmer, inkomma med uppgifter, huruvida ändring erfordras i det fastställda antalet befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen; 8) att, då hospitalsläkare, predikant eller befattningshavare, tillhörande kontorspersonalen, avgått, härom hos medicinalstyrelsen göra anmälan ävensom inkomma med förslag till befattningens uppehållande under ledigheten; 9) att, då uppsyningsman, förestånderska eller maskinmästare avgått, förordna om befattningens uppehållande under ledigheten, efter inhämtande av, i fråga om befattning såsom uppsyningsman eller förestånderska, vederbörande överläkares och, i fråga om befattningen som maskinmästare, intendentens yttrande; dock att, om i något fall vikarie icke kan erhållas bland personalen vid den anstalt, där ledigheten uppstått, ärendet underställes medicinalstyrelsens prövning; 10) att bevilja vid hospitalet anställda läkare och befattningshavare, tillhörande kontorspersonalen, semester ävensom annan tjänstledighet, för chefläkare, överläkare, hospitalsläkare och intendent under högst femton dagar av samma kalenderår, och för övriga befattningshavare, tillhörande kontorspersonalen, under högst två månader av samma kalenderår, ävensom att förordna om tjänstens uppehållande under tiden, dock under förutsättning att genom ledigheten statsverket icke tillskyndas någon ökad kostnad, skolande direktionen om sålunda beviljad ledighet åt chefläkare, överläkare och intendent samt förordnande om vikarie för dem ofördröjligen göra anmälan till medicinalstyrelsen; 11) att bevilja befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen, tjänstledighet, där det ej tillkommer chefläkaren att bevilja sådan, samt att — med det förbehåll dock, som under 9) är stadgat — förordna om tjänstens uppehållande under av direktionen sålunda beviljad ledighet, efter inhämtande av, i fråga om sjukvårdspersonal, vederbörande överläkares, och, i fråga om ekonomipersonal, intendentens yttrande; ävensom att bevilja avsked från befattning, som tillsatts av direktionen; 12) att, då ansökan om pension av befattningshavare ingivits till direktionen, däröver avgiva yttrande, innefattande jämväl utredning angående av sökanden åtnjuten tjänstledighet, samt överlämna ansökningen jämte yttrandet till medicinalstyrelsen;

38 13) att på anmodan av medicinalstyrelsen uppgöra förslag till allmän ordningsstadga för hospital och till instruktioner för läkare, predikant och befattningshavare, tillhörande kontorspersonalen; 14) att till medicinalstyrelsen avgiva förslag till fördelning av göromålen mellan hospitalsläkarna; 15) att i överensstämmelse med av Kungl. Maj:t lämnade föreskrifter bestämma arvode för såväl läkare som sjukvårdspersonalen tillhörande befattningshavare, vilka meddela undervisning vid de i § 14 under 13) omnämnda kurser; 16) att, efter förslag av chef läkaren, fastställa dagordning för hospitalet och instruktioner för sjukvårds- och ekonomipersonalen; 17) att i enlighet med § 37 samt gällande disciplinstadga handlägga där omnämnda ärenden; 18) att, på anmodan av medicinalstyrelsen, verkställa _ utredningar och uppgöra förslag i frågor, tillhörande anstaltsförvaltningens olika grenar, ävensom att årligen, på tid som medicinalstyrelsen bestämmer, till styrelsen inkomma med förslag till inkomst- och utgiftsstat för nästföljande budgetår; 19) att årligen genom sakkunnig person, i närvaro av chef läkaren samt någon annan ledamot av direktionen jämte intendenten, låta besiktiga hospitalets byggnader samt uppgöra förslag till sådana nybyggnader, förändringar och reparationer, som i § 14 under 18) sägs, och förslaget jämte yttrande däröver inom tid, som medicinalstyrelsen bestämmer, till styrelsen insända; 20) att årligen, enligt av medicinalstyrelsen utfärdade föreskrifter, låta verkställa dels inventering av hospitalets förråd, inventarier och persedlar, skolande bestyrkt instrument över dylik förrättning insändas till medicinalstyrelsen, dels ock besiktning av till kassering föreslagna inventarier och persedlar; 21) att årligen å tider, som medicinalstyrelsen bestämmer, till styrelsen jämte egna yttranden insända såväl översikt över hospitalets ekonomiska förvaltning som anslagsredovisning; 22) att å tider, som medicinalstyrelsen bestämmer, infordra anbud för leverans av proviantartiklar samt anbuden till medicinalstyrelsen insända; 23) att var tredje månad, efter verkställd utredning, hos medicinalstyrelsen göra anmälan om behovet av erforderliga medel för nästföljande tre månader; börande de medel, som icke äro för löpande utgifter behövliga, för hospitalets räkning uti bankinrättning insättas jämlikt därom gällande föreskrift;

39 24.) att vid slutet av varje månad genom den ledamot, som är utsedd till kassakontrollant, taga kännedom om kassaräkenskaperna samt verkställa inventering av kassan, skolande inventeringsinstrument enligt fastställt formulär, åtföljt av bankbesked, av inventeringsförrättaren så snart ske kan insändas till medicinalstyrelsen; 25) att granska ansvarsförbindelserna för de å hospitalet intagna; 26) att i enlighet med bestämmelserna i § 63 sluta skriftligt avtal angående utackordering i familjevård; 27) att, där familjevård är vid hospitalet anordnad, jämlikt § 68 i samband med förslag till utgiftsstat för hospitalet till medicinalstyrelsen ingiva förslag till utgiftsstat för familjevården; 28) att, i enlighet med dels bestämmelserna i 29 och 37 §§ samt 38 § 2 mom. i lagen om vård av sinnessjuka och dels bestämmelserna i §§ 47 och 58 i denna förordning, handlägga där omförmälda ärenden; 29) att besluta över ansökan om å hospital intagen persons överförande från en betalningsklass till en annan; 30) att, då klagan föres i fråga om behandlingen av å hospitalet intagen, handlägga sådant ärende; 31) att före april månads utgång till medicinalstyrelsen insända chefläkarens årsberättelse. Härjämte åligger det direktionen att avgöra sådana här ovan ej särskilt berörda frågor, som, enligt gällande föreskrifter rörande befattningshavares avlöningsförmåner, det tillkommer direktionen att behandla. § 23. Ändring i direktionens beslut må sökas hos medicinalstyrelsen inom den tid, vilken för besvärs anförande i mål, som handläggas av förvaltande myndigheter och ämbetsverk, är eller varder föreskriven. F. Om de vid hospital anställda läkarna.

§ 24. Såsom styresman för hospitalet ansvarar chefläkaren för ordningens upprätthållande. Hospitalets övriga befattningshavare äro honom hörsamhet skyldiga. Chef läkare åligger såsom sådan huvudsakligen följande: 1) att i direktionen vara föredragande, skolande chefläkaren för beredning av ärende, som angår den ekonomiska förvaltningen, dessförinnan hava av intendenten infordrat nödig utredning;

40 2) att vid direktionens sammanträden anmäla av honom efter näst föregående sammanträde vidtagna åtgärder i förvaltningsärenden och avlämna förteckning å alla under nämnda tid anmälda, intagna, försökspermitterade och utskrivna samt förelägga direktionen till granskning ansvarsförbindelserna för de intagna; 3) att antaga sjukvårdselever, extra skötare och extra sköterskor; 4) att antaga extra befattningshavare, tillhörande ekonomipersonalen; 5) att över befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen, låta föra matrikel enligt formulär, fastställt av medicinalstyrelsen; 6) att, då skötare- eller sköterskebefattning blir ledig, härom omedelbart göra anmälan hos medicinalstyrelsen; 7) att till medicinalstyrelsen göra anmälan, dels när extra skötare eller extra sköterska fullgjort för vinnande av behörighet till ordinarie anställning föreskriven tjänstgöring, dels ock när hos medicinalstyrelsen sålunda anmäld extra skötare eller extra sköterska avgått från sin befattning ; 8) att bevilja befattningshavare, tillhörande den ordinarie sjukvårdspersonalen, semester ävensom annan tjänstledighet under högst femton dagar av samma kalenderår och att bevilja befattningshavare, tillhörande den extra sjukvårdspersonalen, semester och annan tjänstledighet samt att förordna om tjänstens uppehållande under sålunda beviljad ledighet; 9) att bevilja befattningshavare, tillhörande den ordinarie ekonomipersonalen, semester ävensom annan tjänstledighet under högst femton dagar av samma kalenderår och att bevilja befattningshavare, tillhörande den extra ekonomipersonalen, semester och annan tjänstledighet samt att förordna om tjänstens uppehållande under sålunda beviljad ledighet; 10) att bevilja avsked åt befattningshavare, som antagits av chefläkaren ; 11) att i enlighet med gällande disciplinstadga handlägga där omförmälda, på chefläkaren ankommande ärenden; 12) att med biträde av hospitalets övriga överläkare samt intendenten uppgöra förslag till dagordning och instruktioner för sjukvårdsoch ekonomipersonal; 13) att å tider, som medicinalstyrelsen bestämmer, till styrelsen insända uppgift om antalet å hospitalet vårdade samt om antalet exspektanter; 14) att, då ansökan om sinnessjuks intagande å hospital blivit bifallen eller medicinalstyrelsen förordnat om sinnessjuks intagande, härom ofördröjligen underrätta sökanden, även i det fall då plats icke omedelbart kan beredas;

41 15) att, om å hospitalet inträffar fall av våldsam död, grovt brott, rymning av påtagligt samhällsfarlig person, svårt olycksfall, eldsvåda eller annan dylik händelse, härom omedelbart till medicinalstyrelsen insända meddelande; 16) att före mars månads utgång till direktionen överlämna årsberättelse enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär. De under 3), 4), 8), 9) och 10) omförmälda åtgärder skola av chefläkaren vidtagas, där fråga är om sjukvårdspersonal, tillhörande annan överläkares avdelning, först efter inhämtande av dennes yttrande samt, ifråga om ekonomipersonal, efter inhämtande av intendentens yttrande. I övrigt må chefläkaren, om och i den mån han så finner lämpligt, å vederbörande överläkare överlåta under 3) och 8) omförmäld befogenhet och å intendenten under 4) och 9) omförmäld befogenhet. § 25. Det åligger överläkare, vare sig han är chef läkare eller icke: 1) att tillse, att de' sjukjournaler, som omförmälas i 10 § i lagen om vård av sinnessjuka, vederbörligen föras, samt att låta föra intagningsjournal och diarium över inkomna ansökningar om intagning; 2) att enligt de i 3, 4 och 8 kap. i lagen om vård av sinnessjuka stadgade grunder besluta om intagning, utskrivning och försöksvistelse utom hospitalet ävensom att vidtaga jämlikt 16 § 5 mom., 21 § 2, 3 och 5 mom., 23 § 2 mom., 35 § 1 mom., 37 § och 38 § 2 mom. i samma lag överläkare åliggande åtgärder; 3) att på anmodan av medicinalstyrelsen verkställa undersökning och avgiva utlåtande, som föreskrivas i 22 § 2 mom. och 25 § 2 mom. i nämnda lag; 4) att vidtaga de åtgärder, som enligt 6 och 7 kap. i lagen om vård av sinnessjuka åligga honom; 5) att, då till fullo utrönts, att å hospitalet intagen är sinnessjuk eller sinnesslö, ävensom då utskrivning ägt rum, härom ofördröjligen underrätta kyrkoherden i den församling, där personen i fråga är k}a-kobokförd, med angivande av namn, yrke, födelsedag och hemvist samt ifråga om intagen, huruvida han är sinnessjuk eller sinnesslö, och vid utskrivning av för sinnessjukdom intagen, huruvida han är fri från symtom av sinnessjukdom; 6) att, då person, som är behörig att i riket utöva läkarkonsten eller som är legitimerad barnmorska, blivit å hospitalet intagen, härom ofördröjligen göra anmälan hos medicinalstyrelsen; 7) att, då fråga uppstår om försöksvistelse utom hospitalet eller ut94 22

42 skrivning av å hospitalet intagen person, som är behörig att i riket utöva läkarkonsten eller som är legitimerad barnmorska, i god tid före verkställande av beslutet till medicinalstyrelsen göra anmälan därom och samtidigt avgiva yttrande angående vederbörandes lämplighet med hänsyn till sinnesbeskaffenheten att utöva sitt yrke; 8) att, om för brott tilltalad, straffånge eller den, som i 37 § i lagen om vård av sinnessjuka sägs, avviker från hospitalet, härom omedelbart underrätta vederbörande polismyndighet; 9) att i god tid före utskrivning av till armén eller flottan hörande person, vilken intagits som mobiliserad, lämna vederbörande militärmyndighet meddelande om den förestående utskrivningen; 10) att, då utländsk undersåte intagits å hospitalet, därifrån utskrivits eller därstädes avlidit, härom ofördröjligen underrätta medicinalstyrelsen; 11) att i god tid före utskrivning av den, som erhållit vård för delirium tremens eller annan sinnessjukdom, vilken otvetydigt uppstått genom omåttligt bruk av rusdrycker, lämna meddelande om den förestående utskrivningen till rusdrycksförsäljningsbolaget i den utskrivnes hemort eller, i fall där ovisshet råder om rätt hemortsbolag, till Kungl. Maj:is befallningshavande i det län, inom vilket den utskrivne har sitt hemvist; 12) att, där kontrollerad familjevård är anordnad vid hospitalet, jämlikt § 62 besluta om utackordering samt om återförande av utackorderad till hospitalet; 13) att, innan sådan utackordering äger rum, vidtaga jämlikt § 63 överläkare åliggande åtgärd; 14) att jämlikt § 66 bestämma avgift för varje utackorderad. § 26. Överläkare, som icke är chef läkare, åligger beträffande sin avdelning: 1) att för upprättande av förslag till tillsättande av befattningarna som uppsyningsman och förestånderska jämlikt § 10 mom. 1 avgiva yttrande rörande de sökande; 2) att, då uppsyningsman eller förestånderska avgått, jämlikt § 22 under 9) avgiva yttrande angående befattningens uppehållande under ledigheten; 3) att jämlikt § 10 mom. 2 avgiva förslag ifråga om antagande av överskötare och översköterska; 4) att jämlikt § 10 mom. 4 avgiva yttrande angående antagande av befattningshavare, tillhörande den extra sjukvårdspersonalen; 5) att, då fråga uppstår om beviljande av semester eller annan tjänstledighet åt befattningshavare, tillhörande sjukvårdspersonalen, jämlikt § 22 under 11) och § 24 sista stycket, därom avgiva yttrande;

43 6) att biträda chefläkaren vid uppgörande av förslag till dagordning och instruktioner för sjukvårds- och ekonomipersonal; 7) att till chefläkaren inlämna de uppgifter, som erfordras för att denne må kunna fullgöra enligt § 24 under 2), 13) och 16) honom föreskrivna åligganden. Överläkare, varom här är fråga, är jämväl skyldig att efter beslut av direktionen meddela, av medicinalstyrelsen föreskrivna kurser för sjukvårdspersonal. § 27. Hospitalsläkare åligger: 1) att under överläkarens ledning handhava sjukvården å honom tilldelad avdelning; 2) att på anmodan av medicinalstyrelsen verkställa undersökning och avgiva utlåtande, som föreskrivas i 22 § 2 mom. och 25 § 2 mom. i lagen om vård av sinnessjuka; 3) att i den omfattning, gällande instruktioner bestämma, föra de sjukjournaler, som omförmälas i 10 § av samma lag; 4) att efter beslut av direktionen meddela av medicinalstyrelsen föreskrivna kurser för sjukvårdspersonal; 5) att kostnadsfritt lämna å hospitalet anställd befattningshavare ävensom, därest denne är boende å anstalten, hans hustru och hemmavarande minderåriga barn den läkarvård, som lämpligen kan därstädes beredas. § 28. A hospital, där utom chefläkaren annan överläkare är anställd, äger denne att övervara direktionens sammanträden med rätt att deltaga i överläggningarna, men ej i besluten, ävensom att få sin avvikande mening antecknad i direktionens protokoll. Detsamma gäller beträffande hospitalsläkare av första klass å hospital, där chefläkaren är ensam överläkare. § 29. Chefläkare och överläkare må icke utom hospitalet, chefläkaren vid Visby hospital icke utom Visby stad, utöva enskild praktik mot betalning utom vad rör nerv- och sinnessjukdomar. § 30. Chefläkare, överläkare och hospitalsläkare skola vara boende å hospitalet, om bostadslägenheter där finnas för dem inrättade, men eljest i dess närhet. Läkare, som här sägs, må icke hos sig till vård mottaga sinnessjuk.

u G. Om predikant och kontorspersonal.

§ 31. Predikant åligger att förrätta gudstjänst och besörja övriga prästerliga göromål vid hospitalet, att föra nödiga kyrkoböcker, att med iakttagande av de anvisningar, överläkare kan rinna sig föranlåten meddela, handleda de sjuka i religiöst hänseende, att meddela skolundervisning, där sådan förekommer, samt att hava vård om och föra förteckning över anstaltens bokförråd och undervisningsmaterial. § 32. Intendenten tillkommer att handhava till den ekonomiska förvaltningen hörande göromål och är den övriga kontorspersonalen ävensom ekonomipersonalen honom hörsamhet skydiga. A intendentsexpeditionen skola föras hospitalets räkenskaper, rulla över alla å hospitalet intagna samt matrikel över befattningshavarna vid hospitalet enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär. Intendenten åligger i övrigt huvudsakligen: 1) att leda och övervaka kontorsarbetet, utöva kontroll över den av kassörskan omhänderhavda kassarörelsen samt ansvara för att inom föreskriven tid ej erlagda sjukvårdsavgifter indrivas; 2) att i fall, som i § 46 andra och tredje stycket sägs, införskaffa ansvarsförbindelse samt att, då fråga uppstår om anskaffande av ny ansvarsförbindelse, vidtaga härför erforderliga åtgärder; 3) att, när å hospitalet intagen utskrivits, till annan anstalt överflyttats eller avlidit, därom underrätta den, som för avgiften ansvarar, i sistnämnda fall med anmodan att, därest denne icke själv tillhör den avlidnes närmaste, om dödsfallet underrätta någon av dessa; 4) att tillse, att förekommande utgifter äro hänförliga' till de för ändamålet beviljade anslagen, ävensom att noga följa de olika anslagens ställning och, i händelse överskridande skulle befinnas nödigt, därom omedelbart göra anmälan till direktionen; 5) att årligen å tid, som medicinalstyrelsen bestämmer, upprätta och till direktionen ingiva översikt över hospitalets ekonomiska förvaltning enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär; 6) att för upprättande av förslag till tillsättande av befattningarna som bokhållare, kassörska, kameralbiträde och maskinmästare jämlikt § 8 och § 11 mom. 1 avgiva yttrande rörande de sökande; 7) att angående antagande av annan befattningshavare, tillhörande ekonomipersonalen, jämlikt § 11 mom. 2 och 3 avgiva yttrande;

45 8) att, då maskinmästare avgått, jämlikt § 22 under 9) avgiva yttrande angående befattningens uppehållande under ledigheten; 9). att, då fråga uppstår om beviljande av semester eller annan tjänstledighet åt honom underordnad kontorspersonal eller befattningshavare, tillhörande ekonomipersonalen, jämlikt § 22 under 11) och § 24 sista stycket, därom avgiva yttrande; 10) att biträda chef läkaren med uppgörande av förslag till dagordning och instruktioner för sjukvårds- och ekonomipersonal. Intendenten är skyldig att å tid, som direktionen bestämmer, begagna sig av semester. § 33. Intendenten skall vara närvarande vid direktionens sammanträden för meddelande av upplysningar rörande hospitalets ekonomi, med rätt för honom att i fråga om sådana ärenden deltaga i överläggningarna, men ej i besluten, ävensom att få sin avvikande mening antecknad i direktionens protokoll. § 34. Intendenten skall vara boende å hospitalet, om bostadslägenhet där linnes för honom inrättad, men eljest i dess närhet. Han må icke hos sig till vård mottaga sinnessjuk. § 35. Övriga befattningshavare, tillhörande kontorspersonalen, åligger att verkställa den bokföring och det övriga arbete, som dem i vederbörlig ordning anvisas. Särskilt åligger det bokhållare och kameralbiträde att biträda intendenten vid dennes göromål såväl å intenclentsexpeditionen som utom densamma; kassörska att handhava och ansvara för anstaltens kassa samt i övrigt biträda intendenten vid å intendentsexpeditionen förekommande göromål samt kanslibiträde att utföra skrivarbete i första hand för läkarexpeditionerna och, i den mån tiden medgiver, för intendentsexpeditionen. Kassörska är skyldig att å tid, som direktionen bestämmer, begagna sig av semester. H. O ni befattningshavares allmänna skyldigheter.

§ 36. Befattningshavare skall ställa sig till noggrann efterrättelse för honom gällande instruktioner och särskilda i vederbörlig ordning meddelade föreskrifter.

46 I. Om påföljd av fel eller försummelse i tjänsten m. m.

§ 37. Mom. 1. Därest annan läkare än chefläkare eller predikant eller befattningshavare, tillhörande kontorspersonalen, befinnes vara försumlig eller eljest göra sig skyldig till fel i tjänsten, äger direktionen meddela den skyldige varning. Skulle denne därav icke låta sig rätta, har direktionen att därom göra anmälan hos medicinalstyrelsen. Varning, som här sägs, må ej överklagas. Beträdes intendent eller kassörska med oredlighet eller hava de eljest för egen vinning sin plikt eftersatt, skall direktionen omedelbart göra anmälan därom hos medicinalstyrelsen och må tillika genast avstänga den skyldige från tjänstens utövning, skolande direktionen tillse, att tjänsten vederbörligen uppehälles, till dess medicinalstyrelsens beslut i ärendet blivit meddelat. Förekommer anmärkning i ovanberörda hänseenden mot chef läkare, skall direktionen ofördröjligen därom göra anmälan hos medicinalstyrelsen. Mom. 2. Gör befattningshavare, som i mom. 1 sägs, sig skyldigtill sådan förbrytelse i tjänsten, som bör av domstol upptagas, skall medicinalstyrelsen efter härom erhållen kännedom vidtaga åtgärd för den felandes ställande under åtal. § 38. Rörande påföljd av fel och försummelser av befattningshavare, tillhörande sjukvårds- eller ekonomipersonal, lämnas föreskrifter i särskild av Kungl. Maj:t fastställd disciplinstadga. 2 KAP. Om intagning och vistelse å hospital, om utskrivning därifrån samt om försöksvistelse utom hospital. A. Om intagning- och vistelse å hospital.

§ 39. Vid intagning å hospital skall beträffande den ordning, i vilken till intagning anmälda eller eljest därtill berättigade skola mottagas, gälla, att de, som jämlikt 21 § 1 mom., 22 § 2 mom. och 25 § 2

47 mom. i lagen om vård av sinnessjuka skola intagas för observation, böra i första rummet ifrågakomma. I övrigt bör företrädesrätt till intagning bestämmas med hänsyn till den sjukes farlighet för sig eller andra, möjligheten av tillfrisknande eller förbättring samt andra omständigheter, som böra föranleda skyndsam intagning. Mobiliserad, som i 16 § 4 mom. i nämnda lag sägs, skall ofördröjligen intagas. Straffånge, som är i behov av vård å sinnessjukhus, skall senast vid strafftidens slut intagas.

§ 40. Mom. 1. Prövas ansökan om intagande ej kunna bifallas, böra handlingarna med underrättelse härom till sökanden återställas. Befmnes ansökningen gälla person, tillhörande annat hospitals distrikt, m å ' densamma återställas till sökanden med hänvisning till sistnämnda hospital. Mom. 2. Finner överläkaren, att ausökningen avser sinnessjuk, som bör intagas å sådan avdelning för särskilt slag av sinnessjuka, som i § 2 mom. 3 sägs, och är dylik avdelning icke å hospitalet inrättad, har han att hos medicinalstyrelsen med ansökningshandlingarnas översändande göra framställning om den sjukes intagande å dylik avdelning.

§ «• Då ansökan om sinnessjuks intagande å hospital blivit av direktionen bifallen eller medicinalstyrelsen förordnat om sinnessjuks intagande, skall överläkaren, så snart plats för den sjuke kan beredas, därom underrätta sökanden. Därvid skall denne tillika föreläggas att inom viss, efter förhållandena avpassad tid inställa den sjuke å hospitalet vid äventyr, om denna tid utan anmält giltigt förfall försittes, att den lediga platsen varder till annan upplåten.

§ 42. Mom. 1. Med avseende å de avgifter, som enligt 19 § i lagen om vård av sinnessjuka skola för de sjuka erläggas, indelas dessa i tre betalningsklasser och hänföras: till första betalningsklassen: de, som vårdas å särskild för dem anordnad avdelning samt erhålla kost efter särskild utspisningsstat, och för vilka betales hela kostnaden for vård och underhåll;

48 till andra betalningsklassen: de, som vårdas å allmän avdelning, och för vilka betalas två tredjedelar av kostnaden för vård och underhåll; till tredje betalningsklassen: de, som i avseende å förmåner äro likställda med sjuka i andra betalningsklassen men sakna tillgång att erlägga avgift i denna klass, och för vilka betales en tredjedel av kostnaden för vård och underhåll. Där sådant utan olägenhet för anstalten kan ske, må chefläkaren undantagsvis medgiva, att den, som tillhör andra eller tredje betalningsklassen, får åtnjuta kost enligt den för sjuka i första betalningsklassen fastställda utspisDingsstat emot gottgörelse till anstalten av den ökade kostnaden härför. Mom. 2. Varder sinnessjuk, som intagits till vård i andra betalningsklassen, utackorderad i familjevård i enlighet med bestämmelserna i 3 kap., utgår under utackorderingstiden för honom allenast den för tredje betalningsklassen stadgade avgiften. § 43. Mom. 1. 1 § 42 mom. 1 om förmäld avgift, skall, med iakttagande av stadgandet i § 44, erläggas förskottsvis vid den sjukes intagning för återstående delen av det löpande kvartalet, räknat från och med den dag, då intagningen skedde, och sedermera kvartalsvis, med skyldighet vid uraktlåtenhet härutinnan att från kvartalets början gottgöra hospitalet ränta efter sex för hundrade om året. Mom. 2. I fråga om sinnessjuk, som enligt bestämmelserna i 38 § i lagen om vård av sinnessjuka försöksvis vistats utom hospital och vid försökstidens slut där åter intagits, beräknas ej avgift för försökstiden, därest denna överstiger en vecka. I fråga om permitterad, som i detta moment sägs, skall iakttagas, dels att, vid erläggande av avgift för närmast följande kvartal, avdrag skall ske för tiden för försöksvistelsen, dels ock att, om försöksvistelsen fortsätter vid ett kvartals ingång, avgiften skall erläggas först vid den sjukes återkomst och endast avse återstoden av kvartalet. Mom. 3. Avlider eller utskrives sinnessjuk under vistelse å hospital, skall avgiften beräknas till och med dödsdagen eller dagen för utskrivningen. Avlider eller utskrives sinnessjuk under försöksvistelse utom hospital, beräknas avgiften endast till och med dagen för försökstidens början. Mom. 4. Vid dödsfall skall, till gäldande av erlagd kostnad för begravning, hospitalet tillgodoföras ett belopp, motsvarande trettio dagars avgift i den betalningsklass den avlidne vid sin död tillhört.

§44. Dearest å hospital intagen, tillhörande tredje betalningsklassen, blivit till intagning anmäld inom en månad från sjukdomens tillförlitligt styrkta första utbrott^ må under de två första månaderna av den sjukes vistelse därstädes befrielse från avgift äga rum. § 45. Avgift erlägges icke: l:o) för den, som är häktad eller straffånge eller tillhör tvångsarbetsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, förbättringsanstalt eller annan dylik anstalt; 2:o) för den, som intagits enligt 21 eller 22 § i lagen om vård av sinnessjuka, så länge vistelsen å hospitalet är beroende på att ärendet icke slutligen avgjorts; 3:o) för militärperson under tiden intill dess han tillfrisknat, dock att denna förmån icke må utsträckas för fast anställt manskap längre tid än ett år och för värnpliktige längre tid än sex månader efter I n tagningen å hospitalet.

§ 46. Den i 19 § i lagen om vård av sinnessjuka omnämnda ansvarsförbindelsen skall vid intagning enligt 14 § i samma lag bifogas ansöknmgeu. Vid intagning enligt 16 § 1—3 mom. eller 17 § i nämnda lag skall ansvarsförbindelsen ofördröjligen införskaffas av intendenten. Detsamma gäller införskaffande av ansvarsförbindelse för i § 45 i denna förordning omförmäld person, då skyldighet att erläffga ave-ift inträtt. **.'.* § 47. Sinnessjuk, som icke är svensk undersåte men intagits å hospital mom riket, skall vårdas inom den betalningsklass, direktionen bestämmer. § 48. ,_ Arbete, som av de sjuka förrättas, verkställes för hospitalets räkning; dock må, såsom uppmuntran för de arbetande, av hospitalets medel utanordnas flitpenningar. 91 22

50 §49. Å hospital intagen må icke i andra fall än i denna förordning sägs av någon besökas utan vederbörande läkares vetskap och samtycke; ej heller må brev eller andra handlingar den intagne tillställas eller från honom fortskaffas, med mindre överläkaren haft tillfälle att om dem taga kännedom och tillåtit deras vidare befordran, dock med iakttagande av vad i 27 § 1 mom. jämfört med 4 mom. i lagen om vård av sinnessjuka stadgas. § 50. För sinnessjuk må, om chefläkaren finner hinder därför icke möta, på den sjukes bekostnad anställas särskild skötare eller sköterska, vilken skall vara underkastad för sjukvårdspersonalen gällande föreskrifter; för av sådan befattningshavare åtnjutna naturaförmåner skall hospitalet erhålla full ersättning. Medicinalstyrelsen meddelar de närmare bestämmelser och villkor, som skola gälla för dylik anställning. § 51. Sjuk i första betalningsklassen äger nyttja egna gångkläder; övriga sjuka må icke utan överläkarens medgivande begagna audra kläder än dem, som av hospitalet tillhandahållas. § 52. Den sjukes förmyndare, gode man, make eller släkting, som underskrivit ansökningen om intagande, ävensom den, vilken undertecknat ansvarsförbindelsen, är obetaget att, efter anmälan hos överläkaren, inom hospitalet taga kännedom om där förda journaler, i vad de röra den sjuke. Enahanda rätt tillkommer denne, efter det han från hospitalet utskrivits. Likaledes äger den, vilken varit för observation å hospital intagen men befunnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, att taga kännedom om å hospitalet rörande honom förd journal. § 53. Vid sinnessjuks förflyttning från ett hospital till ett annat skola i avseende å hans behandling under resan iakttagas de föreskrifter, vilka vederbörande överläkare finner nödigt att meddela.

51 § 54. Då någon genom polismyndighets försorg införes till hospital eller därifrån avhämtas, skall polisman, därest hinder härför icke möter, vara iförd civil dräkt. B. Om utskrivning och försöksvistelse utom hospital.

§ 55. Mom. 1. Före utskrivning enligt 32 § 2 mom. eller 33 § i lagen om vård av sinnessjuka, skall överläkaren i god tid lämna meddelande om den förestående utskrivningen till förmyndare, god man, närmaste kände anhörig, i 30 § i samma lag omnämnde kurator eller ordförande i hälsovårdsnämnd. Finner överläkaren att den, som i första stycket sägs, icke utan tillsyn av annan kan färdas till bestämmelseorten, skall överläkaren förelägga den sjukes förmyndare, gode man eller den, som gjort ansökan om hans intagande å hospital, eller den, som undertecknat ansvarsförbindelsen, att inom viss, efter förhållandena avpassad tid avhämta den utskrivne vid äventyr, om denna tid försittes, att direktionen på vederbörandes bekostnad låter sända honom till hemorten. Mom. 2. Vid utskrivning enligt 34 § i lagen om vård av sinnessjuka äger överläkaren att av den, som gjort framställning om utskrivningen, fordra förbindelse att på lämpligt sätt vårda och övervaka den sjuke. Mom. 3. I fall, som i 37 § i nämnda lag sägs, skall i övrigt iakttagas vad medicinalstyrelsen må hava i avseende å utskrivningen förordnat. § 56. Innan beslut om försöksvistelse utom hospital går i verkställighet, skall, därest försöksvistelsen avser längre tid än en vecka, iakttagas vad som föreskrives i § 55 mom. 1; och skall beträffande fall, som omförmäles i 38 § 2 mom. i lagen om vård av sinnessjuka, därjämte iakttagas vad medicinalstyrelsen må hava i avseende å försöksvistelsen förordnat. § 57. Avser utskrivning eller försöksvistelse utom hospital person, som fullgör militärtjänst, skall underrättelse om beslutet tillika i god tid meddelas vederbörande chefsämbete.

52 § 58. Mom. 1. Medellös, vilken utskrives enligt 32 § 2 mom. i lagen om vård av sinnessjuka, men ännu ej så återvunnit krafter, att han kan genom arbete sig försörja, må av direktionen på överläkarens framställning tilläggas understöd i penningar eller klädespersedlar till belopp, ej överstigande avgiften för trettio dagar i tredje betalningsklassen. Mom. 2. Den, som försöksvis vistas utom hospital och anses kunna tillfriskna eller väsentligt förbättras, må under förutsättning i övrigt, som i mom. 1 sägs, av direktionen på framställning av överläkaren tilldelas sådant understöd, som där omförmäles, till belopp, ej överstigande avgiften för tre månader i tredje betalningsklassen. Sådant understöd utbetales för högst en månad i sänder, varje gång efter prövning, huruvida de för understödets erhållande uppställda villkoren äro' uppfyllda. § 59. Mom. 1. Avlider någon å hospital intagen, skall intendenten härom ofördröjligen underrätta den, som undertecknat ansvarsförbindelsen, och tillika, därest denne icke tillhör den avlidnes närmaste anhöriga, anmoda honom att lämna meddelande om dödsfallet till någon av dessa. I fråga om å hospital intagen, för vilken avgift jämlikt § 45 icke erlägges, skall underrättelse om dödsfallet av intendenten lämnas den myndighet, som gjort framställning om intagningen, ävensom någon av den avlidnes närmaste kända anhöriga. Mom. 2. Det åligger predikanten att om varje vid hospitalet inträffat dödsfall skyndsamt underrätta kyrkoherden i den församling, där den avlidne är kyrkobokförd, med översändande tillika av läkarens intyg om dödsorsaken. Mom. 3. Inträffar å hospital bland därstädes intagna olyckshändelse med dödlig utgång, skall chefläkaren härom göra anmälan hos polismyndigheten i orten med begäran om avgörande, huruvida rättsmedicinsk besiktning och undersökning skall anställas. 3 KAP. Särskilda bestämmelser angående kontrollerad familjevård i anslutning till hospital. § 60. Å hospital intagen, stillsam och renlig sinnessjuk, som icke anses vådlig för sig eller andra, må utackorderas till vård i enskilt hem (kontrollerad familjevård).

53 Sålunda utackorderad sjuk anses fortfarande tillhöra hospitalet, till vilket han, där så finnes nödigt, skall återföras. § 61. Innan kontrollerad familjevård anordnas, skall plan för densamma underställas medicinalstyrelsens prövning. § 62.' Överläkare äger att besluta om utackordering till familjevård ävensom angående återförande till hospitalet av utackorderad. § 63. Sinnessjuk må icke utackorderas hos annan än den, som av kyrkoherde, kommunalnämndsordförande eller annan trovärdig person vitsordats såsom för ändamålet lämplig, och ej heller förr än beskaffenheten av vårdarens bostad blivit granskad och godkänd av överläkaren samt skriftligt avtal rörande villkoren för utackordering enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär ingåtts mellan direktionen och vårdaren. § 64. Utackorderad bör minst en gång i månaden besökas av läkare från det hospital han tillhör. Därjämte skall tillsjm utövas minst en gång i veckan av för uppgiften lämpad, till sjukvårdspersonalen hörande befattningshavare, som därvid har att föra anteckningar angående den sjukes vård och befinnande. Hospitalet tillhöriga inventarier, vilka användas för familjevården, skola av intendenten eller annan befattningshavare, tillhörande kontorspersonalen, inventeras å tid, som chefläkaren bestämmer. § 65. Rörande utackorderad skall vederbörande läkare föra sjuk journal enligt de bestämmelser, som härom gälla vid hospital. Därest särskilt, hospitalet tillhörigt centralhem finnes å orten anordnat för tillfällig vård av utackorderad, skall sjnkjournal rörande sådan förvaras därstädes.

§ M. Närmare föreskrifter angående utackordering utfärdas av medicinalstyrelsen för värje^ hospital, som anordnar familjevård. Medicinalstyrelsen har tillika att vid varje hospital fastställa den högsta utackorderingsavgift, som får erläggas.

54 Överläkaren har att bestämma den avgift, som skall erläggas i varje särskilt fall. § 67. Befattningshavare, som icke uteslutande är anställd för familjevården, äger att för resa jämlikt § 64 erhålla fri skjuts genom hospitalets försorg eller på dess bekostnad samt åtnjuta traktamentsersättning enligt gällande resereglemente; dock att vid resa, vilken ej krävt tolv timmar, traktamentsersättning skall utgå med hälfteu av det för vederbörande befattningshavare i resereglementet angivna belopp. § 68. Beträffande utgiftsstat för kontrollerad familjevård, anställande och avlönande av personal för sådan vård, m. m. gälle de för hospital och personalen därstädes i förevarande hänseenden meddelade bestämmelser. 4 KAP. Om den kommunala och enskilda sinnessjukvården. A. Villkoren för godkännande av kommunala och enskilda sinnessjukhus samt av enskilda vårdhem.

§ 69. Ansökan om godkännande av sinnessjukhus, tillhörande landsting eller kommun, skall ingivas till medicinalstyrelsen och vara åtföljd av dels fullständig plan med beskrivning över anstalten till läge, område och byggnader samt anordningar för de sjukas sysselsättande m. m., dels ock uppgift å såväl vårdplatsernas som sjukvårdspersonalens beräknade antal. Ansökan om godkännande av redan befintligt sinnessjukhus må ej bifallas, med mindre sjukhuset blivit genom medicinalstyrelsens försorg besiktigat och därvid befunnits för sitt ändamål lämpligt samt på tillfredsställande sätt anordnat. Ar fråga om inrättande av sinnessjukhus, bör ansökan om godkännande göras, innan byggnadsarbetet påbörjas. Har planen för sjukhuset av medicinalstyrelsen godkänts och arbetet fullbordats, må sjukhuset dock icke till begagnande upplåtas förr än besiktning, på sätt nyss är sagt, ägt rum. § 70. Mom. 1. Vad i § 69 stadgas gäller även i fråga om enskilt sinnessjukhus och enskilt vårdhem för sinnessjuka. Ansökan om godkän-

55 nande, vilken skall innehålla uppgift om de ekonomiska förutsättningarna för företaget, skall tillika vara åtföljd, därest den sökande är enskild person, av prästbevis, innefattande de uppgifter, som i flyttningsbetyg skola meddelas, samt, därest sökanden är bolag, förening eller stiftelse, av gällande stadgar ävensom av uppgift å den, som äger att å sökandens vägnar tala och svara. Mom. 2. Godkännande, varom i mom. 1 sägs, innefattar rätt allenast för sökanden att utöva verksamheten och må denna icke utan medicinalstyrelsens medgivande till annan överlåtas. Mom. 3. Avlider innehavare av enskilt sinnessjukhus eller vårdhem, åligger det, i fråga om enskilt sinnessjukhus, ansvarige läkaren eller, om denne tillika är innehavare av sjukhuset, dess inspektör samt, i fråga om vårdhem, inspektören vid detsamma att ofördröjligen om dödsfallet göra anmälan hos medicinalstyrelsen med yttrande, huruvida verksamheten må tillsvidare uppehållas eller bör upphöra, skolande medicinalstyrelsen, intill dess frågan blivit i vederbörlig ordning avgjord, vidtaga åtgärder till betryggande av behörig vård för de sjuka. B. Om styrelse vid kommunala sinnessjukhus.

§ 71. Vid av landsting eller kommun upprättat sinnessjukhus, som icke är en avdelning av sjukvårdsinrättning eller fattigvårdsanstalt, skall finnas en styrelse, som handhar förvaltningen. Särskild styrelse må även utses för sinnessjukhus, som utgör avdelning av sjukvårdsinrättning eller fattigvårdsanstalt. Styrelsen skall utgöras av minst fem av landstinget eller kommunen utsedda ledamöter samt av den för sjukvården ansvarige läkaren. Av de utav landstinget eller kommunen utsedda ledamöterna bör, där så lämpligen ske kan, en vara läkare samt en hava avlagt juridisk examen. § 72. Styrelsen, som har att inom sig för ett år i sänder utse ordförande och vice ordförande, sammanträder på kallelse av ordföranden en gång varje kvartal eller oftare, om så erfordras, och skall åtminstone ett sammanträde varje år hållas å sjukhuset. Styrelsen är behörig att fatta beslut, då förutom den ansvarige läkaren minst tre ledamöter äro tillstädes. Vid omröstning gäller den mening, varom de flesta ledamöterna förena sig, och, när rösterna äro lika delade, den mening, som ordföranden biträder.

56 C. Om tillsättning av läkare vid kommunala och enskilda sinnessjukhus.

§ 73. År sinnessjukhus, upprättat av landsting eller kommun, avsett för minst tvåhundra sjuka, utnämnes den ansvarige läkaren av Kungl. Maj:t efter förslag av medicinalstyrelsen, sedan sjukhusets styrelse eller, där särskild styrelse icke finnes, vederbörande kommunala myndighet i ärendet avgivit yttrande. År platsantalet mindre än tvåhundra utses ansvarige läkaren av anstaltens styrelse eller vederbörande kommunala myndighet bland de sökande, som av medicinalstyrelsen förklarats kompetenta och för befattningen lämpliga; dock att vid sinnessjukhus, som utgör avdelning av sjukvårdsinrättning, befattningen som ansvarig läkare må innehavas av läkare vid sjukvårdsinrättningen.

§ **• Vid enskilt sinnessjukhus utses ansvarige läkaren av medicinalstyrelsen efter förslag av innehavaren. D. Om överinseende och inspektion.

§ 75. Vid utövande av överinseendet över den av landsting, kommuner och enskilda anordnade sinnessjukvården tillkommer det medicinalstyrelsen: 1) att godkänna sinnessjukhus, som upprättats av landsting eller kommun, enskilt sinnessjukhus samt enskilt vårdhem för sinnessjuka; . 2) att föra förteckning över dem, som, jämlikt 4 § b) i lagen om vård av sinnessjuka, anmält att de till vård mottaga sinnessjuka; 3) att, där ansvarig läkare vid sinnessjukhus, upprättat av landsting eller kommun, skall utnämnas av Kungl. Maj:t, upprätta förslag till befattningens tillsättande; 4) att, där ansvarig läkare utses av anstaltens styrelse eller vederbörande kommunala myndighet, avgiva yttrande rörande de sökandes kompetens och lämplighet för befattningen; 5) att utse ansvarig läkare vid enskilt sinnessjukhus; 6) att vid inträffande ledighet för ansvarig läkare vid enskilt sinnessjukhus förordna vikarie för denne; 7) att fastställa instruktion såväl för ansvarig läkare vid sinnessjukhus, upprättat av landsting eller kommun, som ock för ansvarig läkare vid enskilt sinnessjukhus;

57 8) att förordna inspektör vid enskilt sinnessjukhus och vid enskilt vårdhem för sinnessjuka samt utfärda instruktion för denne; 9) att i varje särskilt fall bestämma storleken av det till inspektören utgående arvodet; 10) att ^ i enlighet med stadgandet i § 79 fastställa plan för kontrollerad familjevård i anslutning till sinnessjukhus, upprättat av landsting eller kommun, eller till enskilt sinnessjukhus; 11) att upptaga och avgöra klagomål, som jämlikt 27 § i lagen om vård av sinnessjuka anföras hos medicinalstyrelsen; 12) att, därest medicinalstyrelsen vid behandling av klagomål, som nyss är nämnt, finner, att sådant foi utredning kräves, jämlikt 28 § i samma lag göra framställning om förhör inför domstol eller polismyndighet; 13) att avgöra fråga om utskrivning från sinnessjukhus, upprättat av landsting eller kommun, eller från enskilt sinnessjukhus i fall, som i 35 § 1 mom. och i 37 § i lagen om vård av sinnessjuka sägs; 14) att jämlikt 38 § 2 mom. i samma lag avgöra fråga om försöksvistelse utom sinnessjukhus i fall, som i 37 § sägs. 15) att beträffande sinnessjuk, som är utländsk undersåte, fullgöra den anmälnings- och uppgiftsskyldighet, varom finnes särskilt stadgat; 16) att i enlighet med 5 § i lagen om vård av sinnessjuka återkalla gokännande, som i 3 § 1 mom. och 4 § i samma lag sägs; 17) att översända avskrift av de jämlikt § 84 mom. 1 av provinsial- och extra provinsial- samt stadsläkare avgivna redogörelserna angående sinnessjuka till chef läkaren vid det hospital, de sjuka med hänsyn till sin hemort tillhöra; 18) att till socialdepartementet årligen före augusti månads utgång inkomma med^ uppgift å beloppet av de under föregående budgetår utbetalda ersättningarna för besök, som ägt rum jämlikt 45 § i lagen om vård av sinnessjuka; 19) att, då styrelsen erhåller kännedom om förseelse, som i 50 § i lagen om vård av sinnessjuka sägs, skyndsamt vidtaga åtgärd för vinnande av rättelse samt, i händelse så ej sker, hos allmän åklagare anmäla förseelsen till åtal; 20) att i samband med den berättelse, som det jämlikt § 14 under 40) åligger medicinalstyrelsen att årligen avgiva, lämna redogörelse över den av landsting, kommuner och enskilda anordnade sinnessjukvården. § 76. Överinspektören för sinnessjukvården Kungl. Maj:t utfärdad instruktion: 94 22

i riket åligger jämlikt

av 8

58 1) att efter resplan, godkänd av medicinalstyrelsen, minst en gång årligen inspektera såväl de av landsting och kommuner upprättade som de enskilda sinnessjukhusen; 2) att, när anledning därtill förekommer, verkställa inspektion av enskilt vårdhem för sinnessjuka eller eljes hos enskild eller å fattigvårdsanstalt, som icke har godkänd avdelning för sinnessjuka, utövad sinnessjukvård; 3) att vid de enligt 1) och 2) av honom företagna inspektioner i tillämpliga delar iakttaga vad i § 15 under 2), 3) och 4) finnes stadgat, med skyldighet för honom att vid förordnande om utskrivning eller försöksvistelse utom sinnessjukhus härom lämna ansvarige läkaren skriftligt besked; 4) att till medicinalstyrelsen avgiva såväl redogörelse för varje inspektion som ock årligen berättelse över sin verksamhet beträffande den av landsting, kommuner och enskilda anordnade sinnessjukvården. Inspektion, som i denna paragraf sägs, må även verkställas av överinspektörens assistent, vilken har att till överinspektören avlämna till medicinalstyrelsen ställd redogörelse för varje sådan inspektion. § 77. Det till inspektör för enskilt sinnessjukhus eller enskilt vårdhem för sinnessjuka utgående arvodet skall gäldas av statsmedel. E. Om ansvarige läkarens åligganden. .

§

-

Den för sjukvården ansvarige läkaren åligger: 1) att tillse, att de sjukjournaler, som omförmälas i 10 § i lagen om vård av sinnessjuka, vederbörligen föras, samt att låta föra intagningsjournal; 2) att enligt de i 3, 4 och 8 kap. i lagen om vård av sinnessjuka stadgade grunder besluta om intagning, utskrivning och försöksvistelse utom sinnessjukhuset ävensom att vidtaga de jämlikt 16 § 5 mom., 35 § 1 mom., 37 § och 38 § 2 mom. i samma lag ansvarig läkare åliggande åtgärder; 3) att på anmodan av medicinalstyrelsen verkställa undersökning och avgiva utlåtande angående å sinnessjukhuset intagen, för brott tilltalad person; 4) att vidtaga de åtgärder, som enligt 6 och 7 kap. i lagen om vård av sinnessjuka åligga honom;

59 5) att, då till fullo utrönts, att å sinnessjukhuset intagen är sinnessjuk eller sinnesslö, ävensom då utskrivning ägt rum, härom ofördröjligen underrätta kyrkoherden i den församling, där personen är kyrkobokförd, med angivande av namn, yrke, födelsedag och hemvist samt i fråga om intagen, huruvida han är sinnessjuk eller sinnesslö, samt vid utskrivning av för sinnessjukdom intagen, huruvida han är fri från symtom av sinnessjukdom; 6) att, då person, som är behörig att i riket utöva läkarkonsten eller som är legitimerad barnmorska, blivit å sinnessjukhuset intagen, härom ofördröjligen göra anmälan till medicinalstyrelsen; 7) att, då fråga uppstår om försöksvistelse utom sinnessjukhuset eller utskrivning av å sinnessjukhuset intagen person, som är behörig att i riket utöva läkarkonsten eller som är legitimerad barnmorska, i god tid före verkställande av beslutet till medicinalstyrelsen göra anmälan därom och samtidigt avgiva yttrande angående vederbörandes lämplighet med hänsyn till sinnesbeskaffenheten att utöva sitt yrke; 8) att, om å sinnessjukhuset inträffar fall av våldsam död, grovt brott, rymning av påtagligt samhällsfarlig person, svårt olycksfall, eldsvåda eller annan dylik händelse, härom omedelbart till medicinalstyrelsen insända meddelande; 9) att, om för brott tilltalad eller den, som i 37 § i lagen om vård av sinnessjuka sägs, avviker från sinnessjukhuset, härom omedelbart underrätta vederbörande polismydighet; 10) att, då utländsk undersåte intagits å sinnessjukhuset, därifrån utskrivits eller därstädes avlidit, härom ofördröjligen underrätta medicinalstjT-relsen; 11) att i god tid före utskrivning av den, som erhållit vård för delirium tremens eller annan sinnessjukdom, vilken otvetydigt uppstått genom omåttligt bruk av rusdrycker, lämna meddelande om den förestående utskrivningen till rusdryckförsäljningsbolaget i den utskrivnes hemort eller, i fall där ovisshet råder om rätt hemortsbolag, till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, inom vilket den utskrivne har sitt hemvist; 12) att, där kontrollerad familjevård är anordnad vid sinnessjukhuset, jämlikt § 79 besluta om utackordering samt om återförande av utackorderad till sinnessjukhuset; 13) att, innan sådan utackordering äger rum, vidtaga åtgärd, som jämlikt § 63 åligger överläkare vid hospital; 14) att före april månads utgång till medicinalstyrelsen avgiva årsberättelse enligt av styrelsen fastställt formulär.

60 Vidare åligger det ansvarige läkaren att i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse vad jämlikt §§ 49, 52, 55, 56, 57 och § 59 mom. 3 gäller för överläkare vid hospital. F. Särskilda bestämmelser angående kontrollerad familjevård i anslutning till kommunalt och enskilt sinnessjukhus.

§ 79. Vad i §§ 60—65 är stadgat om kontrollerad familjevård i anslutning till hospital, skall i tillämpliga delar gälla kontrollerad familjevård, som är anordnad i anslutning till kommunalt eller enskilt sinnessjukhus. G. Särskilda föreskrifter angående enskilda vårdhem för sinnessjuka.

§ 80. För utövande av sinnessjukvård å vårdhem, som i 4 § a) i lagen om vård av sinnessjuka sägs, skola följande föreskrifter lända till efterrättelse: 1) å hemmet må inga andra sinnessjuka vårdas än stillsamma; 2) å hemmet intagen sinnessjuk skall stå under tillsyn av läkare, som den sjuke själv, anhörig, förmyndare, god man eller den, som bekostar vården, äger utse; 3) om sinnessjuks intagning skall hemmets föreståndare ofördröjligen göra anmälan hos inspektören; 4) föreståndaren åligger vidare att föra dels förteckning över å hemmet vårdade sinnessjuka med angivande av namn, yrke, födelsedag, hemvist, kyrkoskrivningsort, förmyndare eller god man, den läkare, under vilkens tillsyn den sjuke står, samt dagen för den sjukes intagning och utskrivning, dels ock anteckningar rörande tvångsförfarande, som i 11 och 12 §§ i lagen om vård av sinnessjuka sägs; 5) läkaren skall skriftligen underrätta inspektören om den sinnessjukes tillstånd vid intagningen samt föra erforderliga anteckningar rörande sjukdomens förlopp och behandling ävensom på inspektörens begäran lämna meddelande därom; 6) inspektören äger att från vårdhemmet utskriva sinnessjuk, som av honom anses icke kunna lämpligen vårdas å hemmet. H. Om skyldighet att lämna uppgifter till prästerskapet.

§ 81. Föreståndare för vårdhem, som i 4 § a) i lagen om vård av sinnessjuka sägs, och enskild, som omförmäles i samma paragraf b), skall,

61 omedelbart efter det sinnessjuk till vård mottagits och efter det vården upphört, göra skriftlig anmälan till kyrkoherden i den församling, där den sinnessjuke är kyrkobokförd med uppgift å den sjukes namn, yrke, födelsedag och hemvist. § 82. ^ Anmälan, som i § 81 sägs, skall även göras av föreståndare för fattigvårdsanstalt, som icke har godkänd sinnessjukavdelning, rörande varje där omhändertagen sinnessjuk. I. Om vissa redogörelser angående uppsikten över sinnessjukvården hos enskilda och å fattigvårdsanstalter.

§ 83. Hälsovårdsnämnd åligger att i den skriftliga uppgift om allmänna hcälsotillståndet inom kommunen, som nämnden, enligt hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919, är skyldig att för varje år lämna vederbörande läkare, även intaga uppgift, enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär, å de hos nämndens ordförande enligt 43 § i lagen om vård av sinnessjuka anmälda fall av sinnessjukdom samt redogöra för de åtgärder, som i avseende å dem blivit av nämnden eller å dess vägnar vidtagna. § 84. Mom. 1. ^ Provinsial-, extra provinsial- och stadsläkare skola före den 1 februari till förste provinsialläkaren avlämna redogörelse enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär över de under näst föregående år jämlikt^ 45 § i lagen om vård av sinnessjuka företagna besöken hos sinnessjuka. Samtidigt med avlämnande av nämnda redogörelse skola provinsial och extra provinsialläkare till förste provinsialläkaren avgiva förslag till resplan för året rörande besök hos sinnessjuka jämlikt 45 § 2 mom. i ovannämnda lag. Förste provinsialläkaren skall senast den 15 februari, efter granskning av redogörelserna och med yttrande över resplanerna, översända handlingarna till Konungens befallningshavande, som har att fastställa resplanerna och till medicinalstyrelsen översända redogörelserna. Mom. 2. Reseräkningar för besök jämlikt 45 § i lagen om vård av sinnessjuka skola årligen, med bifogande av avskrift av den fastställda resplanen, ingivas till Konungens befallningshavande, som efter granskning av räkningarna har att insända dem, jämte nämnda avskrift, till medicinalstyrelsen.

62 § 85. Det åligger provinsial-, extra provinsial- och stadsläkare att vid sin årsberättelse foga bilagor, enligt av medicinalstyrelsen fastställda formulär, med dels sammandrag av de jämlikt § 83 honom tillställda förteckningarna över sinnessjuka och dels översikt över de under året besökta sinnessjuka. Förste provinsialläkare har att vid sin årsberättelse foga bilaga, enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär, med summarisk redogörelse angående sinnessjuka inom länet.

5 KAP. Om biträde av polismyndighet samt om ersättning av statsmedel för vissa läkarundersökningar.

§ 86. Läkare, som anmodats att företaga undersökning av sinnesbeskaffenhet, äger att, därest han finner sådant nödigt, till skydd för sin personliga säkerhet påkalla biträde av polismyndighet. § 87. För åtgärd, som läkare har att enligt lagen om vård av sinnessjuka vidtaga på förordnande av polismyndighet, äger läkaren, där han icke eljest enligt gällande bestämmelser är därtill berättigad, att åtnjuta provinsialläkare tillkommande rese- och traktamentsersättning enligt resereglementet samt arvode enligt den för undersökning av sinnesbeskaffenhet fastställda taxan. 6 KAP. Om värden av sinnesslöa. § 88. Vad i §§ 81—85 föreskrives beträffande uppgiftsskyldighet och uppsikt, gäller även i fråga om sinnesslöa.

63 Förslag till

Lag om Tad iakttagas skall ined avseende å införande av lagen om vård av sinnessjuka samt förordningen med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m.

i §• Lagen om vård av sinnessjuka samt förordningen med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m. skola lända till efterrättelse från och med den 1 januari 192 ; dock att ansökan om godkännande av sinnessjukhus, som i 3 § 1 mom. b) i samma lag sägs, må anstå, till dess sex månader förflutit från lagens ikraftträdande.

2§. Genom den i 1 § omnämnda lagen och förordningen upphävas: stadgan den 14 juni 1901 angående sinnessjuka; § 4 i lasarettsstadgan den 18 oktober 1901; kungörelsen den 11 oktober 1920 med bestämmelser angående godkännande såsom sinnessjukanstalt av kommunal anstalt, som avses i 40 § 2 mom. i lagen om fattigvården den 14 juni 1918; tillika med alla de särskilda föreskrifter, vilka innefatta ändring eller förklaring av bestämmelserna i stadgan angående sinnessjuka eller tillägg därtill; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens eller förordningens bestämmelser.

64 Förslag till

Kungörelse angående vissa handlingar, som omförniälas i lagen om Tärd av sinnessjuka. Härigenom förordnas som följer; I.

Prästbevis.

Prästbevis, som i 14 § 1 mom. i lagen om vård av sinnessjuka sägs, skall avfattas enligt följande formulär: Prästbevis enligt 14 § 1 mom. i lagen om vård av sinnessjuka. 1

2 3. 4 -

'; Z]^Z\"Z\2".'i är född den

år församling i

l

län, *• är vaccinerad, är 6. har inom svenska kyrkan konfirmerats med kristendomskunskap, 7. har inom svenska kyrkan begått H. Nattvard. 8. är till nattvardens begående oförhindrad. 9 10. 11 12.

(

döpt.

är ogift ["'" såsom värnpliktig R ä t t utdraget ur församlingsboken betygar:

II.

Läkarutlåtanden.

De i lagen om vård av sinnessjuka föreskrivna läkarutlåtandena skola avfattas enligt följande formulär:

65 Bilagan A I. LÄKARUTLÅTANDE angående sinnessjuk,

för vilken sökes vård å sinnessjukhus.

(Bilagan A I.)

Fullständigt n a m n : ... Födelseår och dag: Boningsort: Yrke eller samhällsställning: Identiteten intygas antingen av {personernas namn angivas): eller genom prästbevis: Plats för undersökningen: ,

Anm. 1. Anm. 2.

Före utlåtandets avgivande skall läkaren, där så ske kan, taga del av bilagan B. Har den sjuke förut varit intagen å det sinnessjukhus, dit ansökningen skall ingivas, erfordras i anamnesen uppgift endast om sådana omständigheter rörande den sjuke, som tillkommit efter senaste utskrivning.

ANAMNES. (Där uppgift ej är grundad på läkarens personliga kännedom, bör sagesman uppgivas: -\ 1) Har sinnessjukdom, sinnesslöhet, epilepsi, hysteri, eller annan neuros, karaktärsegenheter eller andra psykiska anomalier, alkoholism, kriminalitet eller självmord förekommit i den sjukes s l ä k t ? 2) Den sjukes habituella psykiska tillstånd (lynne, begåvning, karaktär): 3) Föregående sjukdomar med angivande av tidsuppgifter (akut infektionssjukdom, lues, nervsjukdom, sinnessjukdom, m. m.)? 4) Kraftnedsättning, (otillräcklig föda eller andra umbäranden, nattvak eller annat ohygieniskt levnadssätt, digivning m. m.)? 5) Missbruk av gifter (alkohol, morfin, opium, cocain, tobak, sömnmedel m. in.)? G) Kroppsligt trauma, (direkt eller indirekt trauma capitis, med eller utan medvetslöshet)? 7) Psykiskt trauma (chock eller långvariga olustaffekter)? 8) Könsliv (menstruation, aborter, barnsängar, ökad eller förvänd könsdrift, m. m.): 94 22

G6 9) Den nuvarande sjukdomens förlopp (tidpunkten för dess början; matlust, sömn, renlighet, stämning, sinnesvillor, tankevillor, allmänt uppträdande, självmordsdrift, förstörelselusta, benägenhet för våldsamhet, samhällsfarlighet m. m.): 10) Behandling (medikamentös behandling, isolering, tvångsmedel m. m.)? 11) Särskilda omständigheter av vikt för bedömande av vårdbehovet (familjeförhållanden, ekonomisk ställning, trångboddhet m. m.)? II. STATUS PRAESENS. A.

Somatiskt

tillstånd.

1) Allmäntillstånd (nutrition, temperatur m. m.)? 2) Symtom från nervsystemet (pupillernas form, storlek och reaktion, senreflexer, förlamningar, talrubbningar eller andra koordinationsrubbningar, anfall m. m.)? 3) Symtom från andra organ? JB. Psykiskt tillstånd. 1) Uppträdande (hållning, ansiktsuttryck, tillgänglighet, reaktion på undersökningen m. va..)? 2) Stämning (eufori, exaltation, retlighet, depression, ångest, villrådighet, misstänksamhet, apati m. m.)? 3) Psykomotilitet (hyperaktivitet, agitation, hämning, stupor, mutism, negativism, impulsivitet, stereotypier, tvångshandlingar, m. m.)? 4) Orientering (tid, rum, situation, omgivning, m. ni.)? 5) Minne (nutids- och fjärrtids-, amnesi, konfabulation, m. m.)? 6) Associationsförlopp (livligt, trögt, oordnat; klangassociationer, tvångsföreställningar, m. m.)? 7) Omdömesförmåga (sjukdomsinsikt, bedömande av den egna situationen, m. m.)? 8) Sinnesvillor (hörsel-, syn-, känselhallucinationer, m. m.)? Exemplifieras. 9) Tankevillor (åsyftningsidéer, fysikaliska eller andra förföljelseidéer, hypokondriska idéer, negationsidéer, m. ni.)? Exemplifieras. C. Vårdbehov. Särskilda omständigheter av vikt vid bedömande av vårdbehovet (näringsvägran, självmordsdrift, förstörelselusta, hotfullhet, våldsamhet, samhällsfarlighet, m. m.)?

67 UTLÅTANDE. På grund av anförda uppgifter och iakttagelser, gjorda vid den av mig senast den *) verkställda undersökningen, anser jag 2) från 3) 4 vara sinnessjuk och i ) behov av vård å sinnessjukhus; vilket härmed på heder och samvete intygas. den 19 Legitimerad läkare. ) Ar och dag. -) Den sjukes fullständiga namn. s ) Boningsort. 4 ) Där behovet är trängande, skall detta angivas. l

Bilagan A II. angående sinnesslö,

LÄKARUTLÅTANDE för vilken sökes vård å sinnessjukhus.

(Bilagan A I I . )

Full ständigt namn : Födelseår och -dag: Boningsort: Identiteten intygas antingen av (personernas namn angivas): eller genom prästbevis: Plats för undersökningen: Anm. 1. Anm. 2.

Före utlåtandets avgivande skall läkaren, där så ske kan, taga del av bilagan B. Har den sinnesslöe förut varit intagen å det sinnessjukhus, dit ansökningen skall ingivas, erfordras i anamnesen uppgift endast om sådana omständigheter rörande honom, som tillkommit efter senaste utskrivning. I.

ANAMNES. (Där uppgift ej är grundad på läkarens personliga kännedom, bör sagesman uppgivas: 1) Har sinnessjukdom, sinnesslöhet, epilepsi, hysteri eller annan neuros, karaktärsegenheter eller andra psykiska anomalier, alkoholism, kriminalitet eller självmord förekommit i den sinnesslöes släkt? 2) Utveckling under de tidigaste levnadsåren: 3) Föregående sjukdomar med angivande av tidsuppgifter (encephalit, meningit eller a n n a n akut infektionssjukdom, lues, nervsjukdom m. m.)?

68 4) Uppfostran och föregående vård? 5) Förmåga att sköta sig själv (vid måltid, klädsel m. ni.), arbetsförmåga, renlighet? 6) Driftliv (ökad eller förvänd könsdrift, grymhet, förstörelselusta, mordbrandsdrift, m. m.)? 7) Förefinnes epilepsi (anfallens art och frekvens)? II. STATUS PRAESENS. A. Somatiskt tillstånd. 1) Allmäntillstånd? 2) Symtom från nervsystemet (reflexer, tremor, kramp, förlamningar, atrofier, talrubbningar eller andra koordinationsrubbningar, anfall m. m.)? 3) Symtom från andra organ? B. Psykiskt tillstånd. 1) Uppträdande (sätt att skicka sig, m. m.)? 2) Lynne (fogligt, envist, retligt, uppbrusande)? 3) Psykoraotilitetj (agitation, stereotypier, impulsivitet, ni. m.)? 4) Orientering (tid, rum, situation, omgivning, m. m.)? 5) Uppmärksamhet, minne, tankeverksamhet (förmåga a t t fästa uppmärksamheten, att redogöra för vad som hänt eller blivit sagt eller läst; att bilda konkreta eller abstrakta begrepp, att bilda omdömen, att draga slutsatser, m. in.)? C. Vårdbehov. Särskilda omständigheter av vikt vid bedömande av vårdbehovet (oljud, osnygghet, förstörelselusta, våldsamhet, samhällsfärlighet, m. m.)? UTLÅTANDE. På grund av anförda uppgifter och iakttagelser, gjorda vid den av mig senast den 1 ) verkställda undersökningen, anser jag 2 ) ; från 3 ) vara sinnesslö och i 4 ) behov av vård ä sinnessjukhus; vilket härmed på heder och samvete intygas. den 19 Legitimerad läkare. J

) År och dag. 2 ) Den sinnesslöes fullständiga namn. 3 ) Boningsort. 4 ) Där behovet är trängande, skall detta angivas.

69 LÄKARUTLÅTANDE för intagning till observation

k hospital enligt 21 § i lagen om vård av sinnessjuka.

Fullständigt n a m n : Födelseår och -dag: Boningsort: Yrke eller samhällsställning: Uppgift å den person eller myndighet, som påkallat undersökningen: Plats för undersökningen: 1) Redogörelse för de omständigheter, som föranlett läkarens tillkallande: a) Av vilka omständigheter synes det framgå att personen i fråga är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv? b) Vad har givit den, som tillkallat läkaren, anledning förmoda, att personen ifråga är sinnessjuk eller psykiskt abnorm? 2) Läkarens egna iakttagelser: a) Personens allmänna u p p t r ä d a n d e ; reaktion på undersökningen ? b) Huru bedömer han sin situation? c) Huru ställer han sig till frågan om intagning å sinnessjukhus för observation? d) Vad har i övrigt iakttagits rörande hans psykiska tillstånd? 3) Skälen för läkarens förmodan att personen är sinnessjuk: psykiskt abnorm: 4 )

INTYG. Med stöd av mig meddelade uppgifter och på grund av iakttagelser vid personlig undersökning den 1 ) anser jag skäl finnes för förmodan, att 2 ) frän 3 ) äx sinnessjuk psykiskt a b n o r m : 4 ) vilket härmed på heder och samvete intygas. den

l

) Ar och dag. *) Fullständigt namn. 3 ) Boningsort. *) Det, som ej föreligger, strykes.

Legitimerad läkare.

70 LÄKARUTLÅTANDE för intagning till observation

k hospital enligt 23 § i lagen om vård av sinnessjuka.

Fullständigt n a m n : Födelseår och -dag: Yrke eller samhällställning: Uppgift på den anstalt, å vilken personen i fråga är intagen:

1) Anstaltsföreståndarens uppgifter angående de omständigheter, som givit anledning förmoda, att personen i fråga är sinnessjuk: 2) Läkarens egna iakttagelser:

3) Skälen för sinnessjuk:

läkarens förmodan

att

personen

är

INTYG. Med stöd av mig meddelade uppgifter och på grund av iakttagelser vid personlig undersökning d e n 1 ) anser jag skäl finnes för förmodan, att 2 ) > för närvarande intagen å 3 ) , är sinnessjuk; vilket härmed på heder och samvete intygas. den 19 Legitimerad läkare. x

) År och dag. — y Fullständigt. — ) Anstaltens namn.

III. Bilagan

Uppgifter av trovärdiga personer.

B. UPPGIFTER

av trovärdiga personer angående sinnessjuk eller sinuesslö, för vilken sökes vård å sinnessjukhus. (Bilagan IL) Anm. 1. Anm. 2. Anm. 3.

Beträffande sinnesslö besvaras nedanstående frågor i tillämpliga delar. Denna bilaga med ifyllda uppgifter skall, där så ske kan, företes för den läkare, som avgiver utlåtande enligt Bilagan A. Har den sjuke förut varit intagen å det sinnessjukhus, dit ansökningen ingives, erfordras uppgift endast om sådana omständigheter rörande den sjuke, som tillkommit efter senaste utskrivning.

1) Fullständigt n a m n : Födelseår och -dag: Födelseort: Bostad och hemort: Yrke eller samhällsställning: 2) Är den sjuke ogift, gift, änka, änkling eller frånskild? 3) Har den sjuke haft eller har b a r n ? I sådant fall deras antal och tiden för sista barnets födelse: 4) Föräldrarnas n a m n : » yrke eller samhällsställning: Äro de sinsemellan besläktade? 5) Har sinnessjukdom, sinnesslöhet, fallandesot, nervsjukdom, besynnerliga vanor, dryckenskap, brottslighet eller självmord förekommit h o s : fader? moder? faders föräldrar eller syskon? moders föräldrar eller syskon? den sjukes syskon? den sjukes b a r n ? 6) Fanns något anmärkningsvärt beträffande moderns havandeskap eller förlossningen? 7) Föregående levnad: den späda åldern (tidig eller sen utveckling)? uppfostran och skolgång? konfirmationstiden ? yrkesutbildning ? värnpliktstiden ? levnadssätt vid mognare ålder? ekonomisk ställning? äktenskapliga förhållanden? missbruk av alkohol, tobak, kaffe eller andra gifter? brottslighet? 8) Föregående kroppsliga sjukdomar (kramp, engelska sjukan, smittosamma sjukdomar m. m.)? 9) Har den sjuke förut varit sinnessjuk; om så är fallet: när, huru länge, sjukdomens yttringar, behandling och vård? 10) Finnes någon antaglig orsak till sjukdomen (umbäranden, yttre våld, febersjukdom, havandeskap, barnsäng, digivning, motgångar, sorg, skrämsel, religionsgrubbel m. m.)? 11) Vilka voro de första sjukdomstecknen? Från vilken tid kunna de spåras? 12) När blev det uppenbart, att sinnessjukdom förelåg? Skedde utbrottet plötsligt eller utvecklade sig sjukdomen så småningom?

72 13) Sjukdomens yttringar och förlopp? 14) Var har den sjuke vistats under sjukdomstiden"? Vilka åtgärder hava vidtagits för hans värd? 15) Har den sjuke god man eller förmyndare? I så fall vem ? 16) År i övrigt något känt, som kan lända till upplysning om sjukdomen och tjäna till ledning vid behandlingen ? (Underskrives av personer ur den sjukes närmaste omgivning, såsom fader, moder, syskon, svåger, make, god man eller förmyndare, husbonde, tjänare e t c ; önskligt är, att flera av ovannämnda personer underskriva denna bilaga. Deras förhållande till den sjuke bör angivas.) den 19 N. N

N. N.

N. N.

INTYG. Att ovanstående uppgifter meddelats av, såvitt mig bekant, trovärdiga personer, intygas. den 19

N. N. Präst, tjänstgörande i

församling.

Anm. Intyget skall vara utfärdat av kyrkoherden eller annan präst i den församling, de personer tillhöra, vilka underskrivit bilagan.

UPPGIFTER angående person, som intagits å hospital for observation vård av sinnessjuka. 1) Fullständigt n a m n : Födelseår och -dag: Födelseort: Bostad och hemort: Yrke eller samhällställning: 2) Är personen i fråga ogift, gift, änka, änkling eller frånskild? Har han haft eller har han barn? I sådant fall deras antal och tiden för sista barnets födelse:

enligt 21 § i lagen om

73 3) Föräldrarnas n a m n : » yrke eller samhällsställning: Aro de sinsemellan besläktade? 4) Har sinnessjukdom, sinnesslöhet, fallandesot, nervsjukdom, besynnerliga vanor, dryckenskap, brottslighet eller självmord förekommit hos: fader ? moder? faders föräldrar eller syskon? moders föräldrar eller syskon? den sjukes syskon? den sjukes barn? 5) F a n n s något anmärkningsvärt beträffande moderns havandeskap eller förlossningen? 6) Föregående levnad: den späda åldern (tidig eller sen utveckling)? uppfostran och skolgång? konfirmationstiden ? 3*rkesutbildning ? värnpliktstiden ? levnadssätt vid mognare ålder? ekonomisk ställning? äktenskapliga förhållanden? missbruk av alkohol, tobak, kaffe eller andra gifter? brottslighet? 7) Föregående kroppsliga sjukdomar (kramp, engelska sjukan, smittosamma sjukdomar, m. m.)? 8) Har personen varit sinnessjuk; om så är fallet: när, huru länge, sjukdomens yttringar; behandling och vård? 9) Har från någon viss tidpunkt en mera påfallande förändring visat sig i hans uppträdande eller levnadssätt? Om så är fallet, när och h u r u ? 10) Har han god man eller förmyndare? I så fall vem? 11) Är i övrigt något känt, som kan vara till ledning för bedömande av hans sinnesbeskaffenhet? (Underskrives av personer, som tillhört den intagnes närmaste omgivning, såsom fader, moder, syskon, svåger, make, god man eller förmyndare, husbonde, tjänare, etc; önskligt är, att flera av ovannämnda personer underskriva denna handling. Deras förhållande till den intagne bör angivas). den N. N.

94 '22

N. N,

19 N. N.

74 INTYG. Att ovanstående uppgifter meddelats av, såvitt mig bekant, trovärdiga personer intygas. den 19 N. N. Präst tjänstgörande i Anm.

församling

Intyget skall vara utfärdat av kyrkoherde eller annan präst i den församling, de personer tillhöra, vilka underskrivit handlingen.

III.

Ansvarsförbindelser för vårdkostnad.

Ansvarsförbindelser för vårdkostnad, som om förmälas i 19 § i lagen om vård av sinnessjuka, skola avfattas enligt följande formulär. Bilagan C 1. ANSVARSFÖRBINDELSE för vårdavgift i första och andra bctalniiigsklassen. Därest

från varder för vård å hospital intagen, ansvara ... undertecknad ... (i egenskap av förmyndare med myndlingens medel) — en för båda och båda för en — såsom för egen skuld, för betalningen i föreskriven ordning av den avgift, som skall för vården av bemälde till hospitalet erläggas den 19 1 'toto (namn).

(namn),

(yrke eller samhällsställning).

(yrke eller samhällsställning).

(hemvist och postadress).

(hemvist och postadress).

Egenhändiga namnteckning

bevittna:

75 VEDERHAFTIGHETSBEVIS. Att — var för sig — vederhäftig för fullgörandet av ovanstående förbindelse, betygar den 19.

Anm. 1. Hava två eller flera undertecknat ansvarsförbindelsen, skall särskilt uppgivas den av borgensmännen, till vilken hospitalet har att vända sig för utbekommande av avgiften. Anm. 2. Löftesmans vederhäftighet skall styrkas genom bevis, utfärdat av Kungl. Maj:ts befallningshavande, domhavande, borgmästare, magistrat, landsfiskal eller kyrkoherde.

Bilagan G II ANSVARSFÖRBINDELSE av enskild person för vArdavgift i tredje betaiuingsklassen. Därest

från varder för vård å hospital intagen, ansvara ••• undertecknad (i egenskap av förmyndare med myndlingens medel), — en för båda och båda för en — såsom för egen skuld, för betalningen i föreskriven ordning av den avgift, som skall för vården av bemälde till hospitalet erläggas den 19 (namn).

(namn).

(yrke eller samhällsställning).

(yrke eller samhällsställning).

(hemvist och postadress).

(hemvist och postadress).

Esenhändiffa n a m n t e c k n i n g . , bevittna:

VEDERHAFTIGHETSBEVIS. Att — var för sig — vederhäftig... för fullgörandet av ovanstående förbindelse, betygar den 19

76 INTYG. Att

•

från saknar tillgång att erlägga den för vård i andra betalningsklassen å hospital stadgade avgiften, om dagen, ävensom att bemälde icke har anhörig eller annan, som är pliktig och i stånd att för honom — henne — bekosta sådan vård, intygas härmed den 19 (namn).

(namn). (}Trke eller samhällsställning).

(yrke eller samhällsställning). (postadress).

Förestående

uppgift

(postadress).

BEVIS. angående medellöshet vitsordas den

19.

(myndighetens titel). Anm. 1. Hava två eller flera undertecknat ansvarsförhindelsen, skall särskilt uppgivas den av borgensmännen, till vilken hospitalet har att vända sig för utbekommande av avgiften. Anm. 2. Löftesmäns vederhäftighet skall styrkas genom bevis, utfärdat av Kungl. Maj:ts befallningshavande, domhavande, borgmästare, magistrat, landsfiskal eller kyrkoherde. Anm. 3. Medellösheten skall intygas av två trovärdiga personer, vilkas uppgifter skola vitsordas av stadsfogde, rotenian, landsfiskal eller kyrkoherden i församlingen.

Bilagan C

III. ANSVARSFÖRBINDELSE

jämlikt lagen

om lindring i mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka den 2 maj 1919)

siv fattigvårdsstyrolse för vårdavgift i tredje betalningsklassen för person, som icke åtnjuter fattigvård. Därest från för vård å hospital intagen, förbinder sig fattigvårdsstyrelsen i

varder

fattigvårdssamhälle, i enlighet med styrelsens därom fattade beslut, att i föreskriven ordning erlägga den avgift, som skall för bemälde till hospitalet utgöras kommun i län den 19 På fattigvårdsstyrelsens vägnar: (ordförande). (postadress\

77 INTYG. Att

från saknar tillgång att erlägga den för vård i andra betalningsklassen å hospital stadgade avgiften, om dagen, ävensom att bemälde icke har anhörig eller annan, som är pliktig och i stånd att för honom — henne — bekosta sådan vård, intygas härmed den 19 (namn).

(namn).

(yrke eller samhällsställning'.

(yrke eller samhällsställning).

BEVIS. Förestående

uppgift

angående meddellöshet vitsordas den

19.

(myndighetens titel). Anm. Medellösheten skall intygas av två trovärdiga personer, vilkas uppgifter skola vitsordas av stadsfogde, roteman, landsfiskal eller k3 r rkoherden i församlingen.

Bilagan C IV. ANSVARSFÖRBINDELSE av fattigfvårdsstyrclse för vårdavgift i tredje betaluingsklassen för person, som åtnjuter fattigvård. Därest från , vilken är berättigad till fattigvård, varder för vård å hospital intagen, förbinder sig fattigvårdsstyrelsen i fattigvårdssamhälle, att i föreskriven ordning erlägga den avgift, som skall för be malde till hospitalet utgöras kommun i län den 19 På fattigvårdsstyrelsens vägnar: (ordförande). (postadress'.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 192 .

78 Förslag till

Kungörelse om ändring i vissa delar av instruktionen för medicinalstyrelsen den 17 december 1914. Härigenom förordnas att 2, 21 och 25 §§ i instruktionen för medicinalstyrelsen den 17 december 1914 skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse: 2 §• Med avseende särskilt på den allmänna hälso- och sjukvården åligger det medicinalstyrelsen: att inflytande; att , — — — — — — — — — — föreskrifter; — — — — — — — — — inrättningar; ait att — — mängd; att ankommer; att anmäla; > — -— — — — — — — — laboratorier; att att vara överstyrelse för hospitalen samt hava överinseendet över såväl den av landsting och kommuner anordnade som den enskilda sinnessjuk vården; att, då styrelsen erhåller kännedom om förseelse, som i 50 § i lagen om vård av sinnessjuka sägs, skyndsamt vidtaga åtgärd för vin.nande av rättelse samt, i händelse sådan ej sker, hos allmän åklagare anmäla förseelsen till åtal; att i övrigt; att i övrigt; att — — — — — — — — verksamhet; att stadgat; att — — — — — — barnmorskor; att påkalla; att — — — förhållandet; samt erforderlig. att

79 21 §. Vetenskapliga — — — — — — — — — — — — styrelsen. Följande vetenskapsgrenar eller verksamhetsområden skola företrädas av minst nedanstående antal medlemmar, nämligen inom vetenskapliga rådet: psykiatri och rättspsykiatri av två, rättsmedicin av två, hygien av en, medicin av en, kirurgi av en, obstetrik av en, syfilidologi av en, farmaci och apoteksväsende av en ävensom juridisk teori och praxis av två; samt inom veterinärrädet: lantbruksnäringen av en och veterinärpraktisk verksamhet av en. Medlem — — — — — — — — — — — — veterinärväsendet. Då — — — — — — — — — — — — — protokollet. 25 §. 1. I handläggning av rättsmedicinska ärenden, i vilka medicinalstyrelsen har att avgiva utlåtande, skola deltaga generaldirektören, chefen för den b}^rå, till vars handläggning ärendet närmast hör, samt en rättsläkare i vetenskapliga rådet. I generaldirektörens ställe må ett av medicinalråden, som generaldirektören bestämmer, deltaga i handläggningen av ärendet. Ärendet föredrages av chefen för nämnda byrå, dock att generaldirektören må, när han därtill finner skäl, bestämma, att föredragningen i stället skall ske av rättsläkaren. Vid ärendets avgörande sker omröstning mellan de sålunda däri deltagande; yppas därvid skiljaktiga meningar, skall generaldirektören tillkalla ytterligare en rättsläkare i vetenskapliga rådet. Vid därpå följande omröstning gäller som styrelsens beslut den mening, varom flertalet förenar sig, samt vid lika röstetal för olika meningar, den mening generaldirektören biträder eller, om han ej deltager i ärendets avgörande, den mening, som biträdes av chefen för den byrå, till vars handläggning ärendet hör. Befinnes före avgivandet av rättsmedicinskt utlåtande nödigt att rådgöra med annan rättsläkare än den i första stycket omnämnde, äger generaldirektören tillkalla jämväl den andre rättsläkaren i vetenskapliga rådet. Denne äger deltaga i överläggningen, men ej i beslutet. Avviker hans mening från beslutet, äger han dock få densamma antecknad i protokollet. 2. I handläggning av rättspsykiatriska ärenden, i vilka medicinalstyrelsen har att avgiva utlåtande, skola deltaga generaldirektören, chefen

80 för hospitalsbyrån och överinspektören för sinnessjukvården i riket eller, vid förfall för honom, en rättspsykiater i vetenskapliga rådet. Ärendet föredrages av chefen för hospitalsbyrån, dock att generaldirektören må, när han därtill rinner skäl, bestämma, att föredragningen sker av överinspektören för sinnessjukvården eller rättspsykiatern. I övrigt gäller rörande handläggning av rättspsykiatriskt ärende vad ovan under 1 stadgas, med iakttagande att vad däri säges om rättsläkare i stället gäller rättspsykiater i vetenskapliga rådet. 3. Yppas vid granskning av protokoll eller attest angående rättsmedicinsk förrättning anledning till framställande av anmärkning, skall sådant ärende handläggas uti den under punkt 1 stadgade ordning. 4. Ärende, som i 21 § 4 mom., 22 § 2 mom., första stycket, 23 § 2 mom., sista stycket och 25 § 2 mom., första stycket i lagen om vård av sinnessjuka sägs, skall handläggas uti den under punkt 2 stadgade ordning. 5. I handläggning av ärende, som i 27 och 28 §§, 35 § 1 mom., 37 §, 38 § 2 mom. och 40 § 2 mom. i ovannämnda lag sägs, skola deltaga generaldirektören, chefen för hospitalsbyrån, överinspektören för sinnessjukvården eller, vid förfall för honom, en rättspsykiater i vetenskapliga rådet samt en representant för juridisk teori och praxis i samma råd. I generaldirektörens ställe må ett av medicinalråden, som generaldirektören bestämmer, deltaga i handläggningen av ärendet. Ärendet föredrages på sätt under punkt 2 finnes stadgat. Yppas vid ärendets avgörande skiljaktiga meningar, gäller vid omröstning den mening, varom flertalet förena sig, samt, vid lika röstetal, den mening generaldirektören biträder, eller, om han ej deltager i ärendets avgörande, den mening, som biträdes av chefen för hospitalsbyrån. 6. Vid handläggning av ärende, som i denna paragraf sägs, skall föras protokoll. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 192 .

81 Förslag till

Instruktion för överinspektören för sinnessjukTarden i riket.

§ i. Överinspektören för sinnessjukvården i riket skall minst en gång årligen _ efter resplaner, godkända av medicinalstyrelsen, inspektera statens sinnessjukhus (hospitalen) ävensom de av landsting och kommuner upprättade samt de enskilda sinnessjukhusen. När anledning därtill förekommer, har överinspektören jämväl att verkställa inspektion av enskilt vårdhem för sinnessjuka och eljes av den hos enskilda eller å fattigvårdsanstalter, som icke hava godkänd avdelning för sinnessjuka, utövade sinnessjukvården. § 2. Vid inspektion av sinnessjukhus skall överinspektören göra sig noga underrättad om de intagnas behandling samt ägna särskild uppmärksamhet dels åt de efter senaste besöket intagna, i avseende å vilka han genom såväl personlig undersökning som granskning av intagningshandlingar och sjukjournaler bör pröva, huruvida de äro i behov av vård å sinnessjukhus, dels ock åt dem bland patienterna, vilkas utskrivning på grund av tillfrisknande eller förbättring eller med anledning av stadgandet i 33 § i lagen om vård av sinnessjuka kan ifrågasättas. Med de uti 39 § i nämnda lag föreskrivna undantagen äger överinspektören förordna om utskrivning och försöksvistelse utom sinnessjukhus, med skyldighet att om sådant förordnande lämna den för sjukvården ansvarige läkaren skriftligt besked. Beträffande å sinnessjukhus intagen, som i 37 § i samma lag sägs, äger överinspektören göra framställning hos medicinalstyrelsen om såväl utskrivning som försöksvistelse utom sinnessjukhus. 2. Det åligger överinspektören att vid inspektion taga noggrann kännedom om användningen av skyddsmedel, som innebära mekaniskt tvång, och tillse, att desamma ej missbrukas, ävensom att pröva klagomål, som vid inspektion till honom framställas av de å sinnessjukhus intagna, å enskilt vårdhem eller eljes hos enskild vårdade, eller å fattig1.

82 vårdsanstalt, som icke har godkänd sinnessjukavdelning, omhändertagna, samt att med anledning därav vidtaga de åtgärder, som äro av behovet påkallade. 3. Överinspektören har att vid inspektion även i övrigt tillse, att bestämmelserna i lagen om vård av sinnessjuka och förordningen angående sinnessjukvårdens organisation m. m., i vad de röra sjukvården, varda noggrannt iakttagna. §3. Överinspektören har att till medicinalstyrelsen avgiva såväl redogörelse för varje inspektion som ock årligen berättelse över sin verksamhet beträffande såväl den statliga som den av landsting, kommuner och enskilda anordnade sinnessjukvården jämte förslag till de åtgärder, som må anses nödiga eller nyttiga för en ändamålsenlig utveckling av sinnessjukvården. § 4. Det åligger överinspektören att utöva närmaste tillsynen över anstalterna för obildbara sinnesslöa samt i medicinskt-psykiatriskt hänseende över anstalterna för bildbara sinnesslöa och över epileptikeranstalterna. Över sin verksamhet beträffande dessa anstalter har överinspektören att till medicinalstyrelsen årligen avgiva berättelse. §5. Överinspektören är berättigad att åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen i gällande resereglemente för av honom i tjänsten företagna resor, med rätt för honom att därvid begagna biträde, som äger att åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt fjärde klassen i samma reglemente.

§ 6. Inom medicinalstyrelsen skall överinspektören, därest han ej är av tjänsteresa eller annat laga förfall hindrad, deltaga i handläggningen av rättspsykiatriska ärenden ävensom i ärenden, som omförmälas i 21 § 4 mom., 22 § 2 mom., första stycket, 23 § 2 mom., sista stycket, 25 § 2 mom., första stycket, 27 och 28 §§, 35 § 1 mom., 37 §, 38 § 2 mom. och 40 § 2 mom. i lagen om vård av sinnessjuka. Där chefen för medicinalstyrelsen så bestämmer, har överinspektören även att vara föredragande i ärende, som här sägs.

83 § 7. Utöver vad i 7 § stadgas, åligger det överinspektören, att, i den mån hans tid så medgiver, på anmodan av chefen för medicinalstyrelsen verkställa utredning i ärende rörande vården av sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandessjuka samt biträda vid handläggning av sådant ärende, med rätt för honom att deltaga i överläggningen och, om han är av skiljaktig mening, få denna till protokollet anteckuad. Det åligger även överinspektören att vid behov, då så lämpligen ske kan, inträda såsom vikarie för chefen för hospitalsbyrån i medicinalstyrelsen. § 8. Den såsom biträde åt överinspektören inom medicinalstyrelsen anställde assistenten må i överinspektörens ställe verkställa inspektion, som i § 76 i förordningen med närmare bestämmelser om sinnessjukvårdens organisation m. m. sägs. Över varje sådan inspektion skall assistenten till överinspektören avlämna till medicinalstyrelsen ställd redogörelse. § 9. Semester må, när sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, årligen åtnjutas av överinspektören 45 dagar å tid, som medicinalstyrelsen bestämmer. Vikarie under överinspektörens semester förordnas av medicinalstyrelsen, skolande styrelsen om sålunda meddelat förordnande ofördröjligen göra anmälan hos chefen för socialdepartementet. Beträffande annan ledighet än semester göres ansökan hos Kungl. Maj:t. Ansökan ingives till medicinalstyrelsen, som med översändande av ansökningen har att hos Kungl. Maj:t föreslå lämplig person att uppehålla tjänsten.

§ io. Beträdes överinspektören med fel eller försummelse i tjänsten, sker åtal därför inför Svea hovrätt. Denna instruktion träder i kraft den 1 januari 192 .

84 Förslag till

Kungörelse angående ändrad lydelse av § 8, § 33 mom. 1 och § 48 mom. 2 i läkarinstruktionen den 30 december 1911. Härigenom förordnas, att § 8, § 33 mom. 1 och § 48 mom. 2 i läkarinstruktionen den 30 december 1911 skola erhålla följande ändrade lydelse: § 8. Förste provinsialläkare skall ägna tillsyn åt de av landsting, kommuner, föreningar eller enskilda upprättade sjukvårdsinrättningar och andra sådana anstalter såsom sjukhus — dock icke länslasarett eller på likartat sätt anordnade sjukvårdsinrättningar, ej heller sinnessjukhus eller sinnesslöanstalter — sjukstugor, sjukhem, tuberkulossjukvårdsanstalter, vård- och uppfostringsanstalter för blinda, dövstumma, lytta och vanföra, samt skolor, barnhem, barnkrubbor, räddningshem och anstalter, där barn mot ersättning fostras, ävensom åt de vid brunns-, bad- och andra dylika kuranstalter för hälso- och sjukvården vidtagna anordningar; och äger han, när han finner besiktning å stället nödig, upptaga sådan förrättning i den resplan, han skall årligen upprätta. § 33. 1. I enlighet med därom givna föreskrifter åligger det provinsialläkare att tillse, huruvida behörig vård ägnas åt sinnessjuka inom distriktet, som vårdas hos enskilda jämlikt 4 § b) i lagen om vård av sinnessjuka eller äro omhändertagna å fattigvårdsanstalt, som i samma paragraf sägs. § 48. 2. I överensstämmelse härmed åligger stadsläkare: l:o) att — — — — avgiva; 2:o) att i enlighet med därom givna föreskrifter tillse, huruvida behörig vård ägnas åt sinnessjuka inom staden, som vårdas hos enskilda

85 jämlikt 4 § b) i lagen om vård av sinnessjuka eller äro omhändertagna å fattigvårdsanstalt, som i samma paragraf sägs; 3:o) att — — — — — — stadsläkare; 4:o) att föreskrivet; 5:o) att — — — — — — magistraten; 6:o) att tillståndsbrev; 7:o) att — — — — sådan; 8:o) att — — — — — — recept; 9:o) att efterrättelse; 10:o) att — — — — — — förvarade; samt ll:o) att befordras. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 192 .

86 Förslag till

Kungörelse angående ändrad lydelse av § 4 i kungörelsen angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar den 17 december 1915. Härigenom förordnas att § 4 i kungörelsen den 17 december 1915 angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar skall erhålla följande ändrade lydelse:

§4. Mom. 1. För erhållande av konstitutorial såsom hospitalsläkare erfordras, förutom att vara legitimerad läkare: 1) att vid ansökningstidens utgång, före eller efter legitimation, hava tjänstgjort: a) under minst fyra månader såsom underordnad läkare vid lasarett eller vid medicinsk eller kirurgisk avdelning av sjukhus; b) under minst tre år såsom läkare vid hospital eller därmed jämförligt sinnessjukhus; samt 2) att under sistberörda tjänstgöring hava visat sig lämplig för läkarbefattning vid sinnessjukvården. Mom. 2. För behörighet till chefläkar- och överläkarbefattning vid hospital erfordras härutöver att genom tjänstgöring vid sinnessjukanstalt hava förvärvat skicklighet och omfattande erfarenhet i behandlingen av sinnessjuka; och bör vid tillsättande av chefläkarbefattning hänsyn jämväl tagas till ådagalagd förmåga att handhava förvaltningen av sådan anstalt. Mom. 3. För behörighet till läkarbefattning vid fängelse och vid kronohäkte erfordras att hava genomgått den rättspsykiatriska undervisningskursen vid Karolinska institutet med godkänt kunskapsprov. För behörighet till läkarbefattning vid sinnessjukavdelning inom fångvården gäller dessutom vad i mom. 1 under 1 b) och 2) sägs. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 192 .

87 Förslag till

Kungörelse med särskilda bestämmelser angående häktade och straffångar, som för observation eller vård intagas å sinnessjuka vdelning tillhörande fångvården. Härigenom förordnas som följer: § i. Undersökning rörande häktads sinnesbeskaffenhet (observation), som i 25 § 1 mom. i lagen om vård av sinnessjuka sägs, skall äga rum: å sinnessjukavdelningen vid centralfängelset ä Långholmen beträffande män, intagna i fängelse eller häkte inom Stockholms stad, Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län samt den del av Gävleborgs län, som omfattar Gästrikland; ä sinnessjukavdelningen vid kronohäktet i Västervik beträffande män, intagna i fängelse eller häkte inom Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län; a sinnessjukavdelningen vid centralfängelset i Malmö beträffande män, intagna i fängelse eller häkte inom Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län; å sinnessjukavdelningen vid central fängelset d Härianda beträffande män, intagna i fängelse eller häkte inom Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län; a sinnessjukavdelningen vid centralfängelset i Härnösand beträffande män, intagna i fängelse eller häkte inom Gävleborgs län, med undantagav Gästrikland, samt Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län; å sinnessjukavdelningen vid straffängelset i Stockholm beträffande kvinnor, intagna i fängelse eller häkte inom Stockholms stad, Uppsala, Södermanlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län samt den del av Gävleborgs län, som omfattar Gästrikland; å sinnessjukavdelningen vid centralfängelset i Växjö beträffande kvinnor, intagna i fängelse eller häkte inom Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs och Skaraborgs län;

88 å sinnessjukavdelningen vid centralfängelset i Härnösand beträffande kvinnor, intagna i fängelse eller häkte inom Gävleborgs län, med undantag av Gästrikland, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och. Norrbottens län samt å Visby hospital beträffande i häkte inom Gottlands län intagen person. § 2.

Mom. 1. Så snart domstols beslut angående undersökning av häktads sinnesbeskaffenhet delgivits föreståndare för häkte, skall denne omedelbart föranstalta om den häktades översändande till den sinnessjukavdelning, där jämlikt § 1 observationen skall äga rum. Mom. 2. Har den häktade av medicinalstyrelsen förklarats icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall föreståndaren för den anstalt, inom vilken observationen ägt rum, ofördröj ligen föranstalta om den häktades återförande till häktet. Mom. 3. Om överflyttningar, som i mom. 1 och mom. 2 sägs, skall vederbörande föreståndare omedelbart göra anmälan hos fångvårdsstyrelsen.

§3. Uppstår fråga om överflyttning jämlikt 26 § i lagen om vård av sinnessjuka till sinnessjukavdelning tillhörande fångvården av för brott häktad eller straffånge, skall anmälan härom skyndsamt göras till fångvårdsstyrelsen, som har att besluta, till vilken sinnessjukavdelning överflyttningen skall äga rum.

§4. Mom. 1. Vid återförande jämlikt 40 § i ovannämnda lag av häktad från sinnessjukavdelning tillhörande fångvården till häktet skall föreståndaren för den anstalt, till vilken sinnessjukavdelningen hör, härom göra anmälan hos fångvårdsstyrelsen. Mom. 2. Då fråga uppstår om återförande i fängelse jämlikt 41 § i nämnda lag av straffånge, som icke längre är i behov av vård å sinnessjukhus, skall föreståndaren för den anstalt, till vilken sinnessjukavdelningen hör, skyndsamt göra anmälan härom hos fångvårdsstyrelsen, som har att besluta, till vilket fängelse överflyttningen skall äga rum.

§5. Det åligger läkare vid sinnessjukavdelning tillhörande fångvården att, då till fullo utrönts, att å avdelningen intagen är sinnessjuk eller

89 sinnesslö, ävensom då utskrivning därifrån ägt rum, härom ofördröjligen underrätta kyrkoherden i den församling, där personen i fråga är kyrkobokförd, med angivande av namn, yrke, födelsedag och hemvist samt i fråga om intagen, huruvida han är sinnessjuk eller sinnesslö, och vid utskrivning av för sinnessjukdom intagen, huruvida han är fri från symtom av sinnessjukdom. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 192 .

94 22

90 Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av kungörelsen angående meddelanden från domstol om omyndig- och myndigförklaringar m. m. samt om dödförklaringar den 3 december 1915. Härigenom förordnas, att kungörelsen den 3 december 1915 angående meddelanden från domstol om omyndig- och myndigförklaringar m. m. samt om dödförklaringar skall erhålla följande ändrade lydelse: När — — — — — — — — — — — — — — kyrkobokförd. Har — — — •.— sagts. År den omyndigförklarade intagen å sinnessjukhus, skall meddelande om omyndigförklaringen, med uppgift å förmyndaren, ofördröjligen översändas till sinnessjukhuset. Har rätten förordnat god man för å sinnessjukhus intagen, skall meddelande härom, med uppgift å gode mannen, ofördröjligen översändas till sinnessjukhuset. Skyldigheten — — — protokollet. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 192 .

91 Förslag till

Kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 9 och 15 i taxan för arvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare för enskild sjukvård och för intyg, meddelade på enskild begäran, ävensom för tjänsteförrättningar, verkställda enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag, fastställd den 8 november 1918. Härigenom förordnas som följer: § 9. 1. För besiktning av levande person för utrönande av sinnesbeskaffenhet jämte däröver utfärdad attest njute läkaren ett arvode av 20 kronor. För annan besiktning å levande person jämte attest därutöver utgår arvodet med 3 kronor, där ej annat arvode är särskilt stadgat. 2. För — • kronor. 3. Har — — — — — — — — — — — — — stadgat. § 15. 1. För nedannämnda tjänsteförrättningar tillkommer läkaren, jämte ersättning enligt gällande resereglemente, där sådan jämlikt § 14 ifrågakommer, arvode med följande belopp: för rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp, med protokoll och utlåtande i två utskrifter 20 kronor; för undersökning till upptäckande av arseniksyrlighet i fast form, jämte protokoll i två utskrifter 5 kronor; för undersökning av levande person till utrönande av hans sinnesbeskaffenhet, jämte utlåtande i två utskrifter 20 kronor; samt för annan undersökning eller besiktning å levande person eller personer, jämte utlåtande i två utskrifter 5 kronor; beroende likväl dessa arvodens åtnjutande på de till förrättningen hörande handlingars godkännande vid den granskning, de i medicinalstyrelsen äro underkastade. 2. För — — — — — — — — — — — — — i frågakominer.

92 Förslag till

Kungörelse angående resekostnads- och traktamentsersättning åt assistenten hos överinspektören för sinnessjukvården i riket. Härigenom förordnas, att assistenten hos överinspektören för sinnessjukvården i riket skall för resor i och för tjänsten av femte huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen i resereglementet den 13 december 1907. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 192 .

93 Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 1 § 1 mom. i kungörelsen angående ersättning åt landsfiskaler för vissa av deras polisyerksamhet föranledda utgifter ävensom för telefonavgifter den 14 juni 1918. Härigenom förordnas, att 1 § 1 mom. i kungörelsen den 14 juni 1918 angående ersättning åt landsfiskaler för vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter ävensom för telefonavgifter skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse.

i §• 1. Mom. Då landsfiskaler företager tjänsteresa för — den 16 februari 1864, för — — — — — — — — — — gripande, för — — — — — — — — — — beivran, för — — — — — — — — — — anhållande, för åtgärd, som ankommer på landsfiskal enligt lagen om behandling av alkoholister den 30 juni 1913 samt lagen om vård av sinnessjuka den , för — — — — — — eller för — — — — lag utgår — — — — — — — — — — — — — beräknas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 192 .

94 Förslag till

Kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 3, 5 och 7 i disciplinstadgan för befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen vid statens anstalter för sinnessjuka, fastställd den 22 april 1921. Härigenom förordnas, att §§ 3, 5 och 7 i disciplinstadgan den 22 april 1921 för befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen vid statens anstalter för sinnessjuka, skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse: ö.

Extra — — — — ovan. Fråga, som i denna paragraf avses, handlägges, om befattningshavaren genomgått godkänd provtjänstgöring, av hospitalsdirektionen och eljest av chef läkaren. Åv chefläkaren meddelat beslut om skiljande från anställning eller suspension skall omedelbart anmälas för hospitalsdirektionen.

§ 5. Under utredning av ärende om fel eller försummelse av befattningshavare må vederbörande chefläkare, i avvaktan på beslut i ärendet, förordna om befattningshavares avstängning från tjänstgöring, då förhållandena det påkalla, och skall omedelbart anmälan härom göras till hospitalsdirektionen. Har kraft. Då — gång. Beslut — — — anstalten. Varder — — — — — — — — — — avlöningsförmåner.

95 § 7.

Om — — — — — — — — — — stadgat. Ändring i chefläkares beslut sokes hos vederbörande hospitalsdirektion före klockan tolv å trettionde dagen efter erhållen del av beslutet. Beslut — — — — — — — — — anförande. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 192 .

96 Förslag till

Kungörelse angående ändring i den Tid allmänna poststadgan den 21 maj 1918 fogade förteckning å de myndigheter, ämbets- och tjänstemän samt allmänna inrättningar, vilka berättigats att för postförsändelser i tjänsteärenden begagna tjänstefrimärken och tjänstebrevkort. På grund av vad Kungl. Maj:t i ärendet förordnat har generalpoststyrelsen beslutat, att uti den i § 56 i allmänna poststadgan den 21 maj 1918 om förmälda förteckningen å de myndigheter, ämbets- och tjänstemän samt allmänna inrättningar, vilka berättigats att för postförsändelser i tjänsteärenden begagna tjänstefrimärk en och tjänstebrevkort, skall raden Direktioner eller föreståndare för hospital, lasarett och kurhus erhålla följande ändrade lydelse: Direktioner, chefläkare eller överläkare för hospital, lasarett och kurhus.

AVDELNING II.

MOTIVER OCH RESERVATIONER.

94 22

A.

ALLMANNA DELEN.

101 Inledning. Till grund för bedömande av omfattningen av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget hava de sakkunniga haft att lägga departementschefens ovanberörda anförande i statsrådet den 12 september 1913. I detta anförande framhålles, bland annat, att nu gällande stadga angående sinnessjuka, ehuru av jämförelsevis sent datum, likväl vore i åtskilliga hänseenden föråldrad. Efter dess tillkomst hade infallit en period av hospitalsväsendets utveckling, varunder skapats flera tusentals nya vårdplatser å statens hospital. Fastän behovet ännu icke vore fyllt, hade dock följden av den ökade platstillgången blivit, att hospitalen i mycket högre grad än förut anlitades för vård av dessa sjuka och att sålunda en större allmänhet hade behov av att de stadganden, som reglerade denna vård, vore fullt tillfredsställande. Vid sidan av statsanstalterna funnes kommunala och enskilda anstalter, som upptoge ett betydande antal sinnessjuka. Många större kommuner hade funnit sig nödsakade att anordna särskilda slutna sinnessjukavdelningar. Fastän dessa visst icke användas enbart för personer, som redan före sjukdomens inträde varit intagna å försörjningsinrättning, utan — på grund av platsbristen å statens hospital — i mycket stor utsträckning bleve tagna i anspråk som upptagningsanstalter överhuvud för i samhället inträffande fall av sinnessjukdom, funnes dock inga som helst bestämmelser för intagning å dessa kommunala sinnessjukanstalter. Beträffande den enskilda sinnessjukvården hade de för densamma gällande bestämmelserna visat sig otillräckliga, i det att det vid sidan av de utav Kungl. Maj:t såsom enskilda anstalter för sinnessjuka godkända sjukhemmen, för vilka det funnes mycket stränga bestämmelser, vuxit upp en mängd smärre sjukhem, i fråga om vilka icke nödig kontroll vore föreskriven och å vilka vården icke heller alltid torde motsvara de krav, som såväl ur humanitär som medicinsk synpunkt kunde ställas å sinnessjukvård. Detta torde för övrigt även understundom gälla den kommunala sinnessjukvärden, i fråga om vilken för övrigt gällande bestämmelser om inspektion icke heller torde kunna anses tillfyllest. De förhållanden, som nu i korthet omnämnts, torde visa — yttrar departementschefen vidare — att sinnessjukstadgan vore i behov av revision. Härvid måste man taga i betraktande, att det allmänna kravet vuxit på garantier mot obehörigt inträng i den personliga friheten. Otvivelaktigt vore också, att intagande eller kvarhållande å sinnessjukanstalt

102 utan tillräcklig anledning medförde synnerligen kännbara och allvarliga verkningar såväl i rent personligt som rättsligt avseende. Den största omsorg borde alltså nedläggas på att skaffa trygghet mot att den personliga friheten härutinnan obehörigen kränktes. Detta den enskildes intresse måste dock vika för det allmänna intresset, att samhället mel kunna taga i förvar och effektivt skydda sig mot sådana sinnessjuka, som på grund av farliga böjelser eller eljest vådliga tendenser utgjorde en fara för sig och sin omgivning. Sammanfattas de skäl, departementschefen sålunda anfört till stöd för behovet av en ny lagstiftning å sinnessjukvårdens område, utgöra de i huvudsak följande: det ökade anlitandet av den statliga sinnessjukvården, vilket krävde modernare föreskrifter rörande denna, saknaden av bestämmelser för intagning å kommunala sinnessjukanstalter, bristen på kontroll över vården hos enskilda utom anstalt, nödvändigheten överhuvud av bestämmelser, vilka bättre än nu gällande realiserade de krav, som från såväl humanitär som medicinsk synpunkt måste ställas på den kommunala och enskilda sinnessjukvården samt slutligen allmänhetens anspråk på å ena sidan garantier mot obehörigt intrång i den personliga friheten vid vården av sinnessjuka och å andra sidan skydd mot allmänfarliga sinnessjuka.

103 I KAP. Brister i gällande bestämmelser rörande sinnessjukvården. Av bristerna i nu gällande lagstiftning rörande sinnessjukvården torde ingen vara mer i ögonen fallande än saknaden av stadganden om sinnessjukvärden å kommunala anstalter. De sakkunniga upptaga därför i första rummet denna fråga till behandling. Bestämmelserna i 1901 års stadga angående sinnessjuka gälla huvud- Bestämmelser sakligen vården å statens sinnessjnkanstalter samt den av enskilda utövade ^Zfafta^' sinnessjukvården. Därjämte innehåller stadgan emellertid vissa bestämmelser angående av landsting anordnad sinnessjukvård. Sålunda föreskrives i § 1 mom. 2, att tillfälle till vård av sinnessjuka skall inom varje län beredas vid något av dess lasarett, samt i § 46, att sinnessjuk, vilken är i trängande behov av vård å hospital, skall, till dess plats därstädes kan honom beredas, för någon kortare tid njuta vård å länslasarett, därvid det emellertid åligger den sjukes målsman eller annan vederbörande att, där sådant ej redan skett, o fördröj ligen göra ansökan om hospitalsvård, varjämte, i händelse ansökan ej göres, direktionen för lasarettet skall hos Konungens befallningshavande anmäla förhållandet för vidtagande av erforderliga åtgärder. Dessa bestämmelser kompletteras med vissa föreskrifter i lasarettsstadgan den 18 oktober 1901. I dennas § 4 är sålunda stadgat, att inom varje landstingsområde skall, såvida icke landstinget med Kungl. Maj:ts tillstånd anordnat särskild upptagningsanstalt för sinnessjuka, vid något av områdets lasarett finnas en på lämpligt sätt anordnad avdelning för sådan tillfällig vård av sinnessjuka, varom i stadgan angående sinnessjuka förmäles. Vad här är sagt gäller, enligt lasarettsstadgans § 1 mom. 2, även städer, som ej deltaga i landsting. Beträffande den av kommuner utövade sinnessjukvården finnas där- om tillsyn emot i sinnessjukstadgan inga andra bestämmelser än i fråga om tillsyn * kommunal av de inom kommunen befintliga sinnessjukas vård dels genom ordföranden " T S I " i kommunal- eller hälsovårdsnämnden (§ 68 mom. 1), dels ock, vad landsbyggden beträffar, genom vederbörande tjänsteläkare (§ 70), varjämte hit äro att hänföra vissa föreskrifter angående skyldighet att anmäla å försörjningsinrättning intagna sinnessjuka (§§ 66 och 69). Även i lagen om fattigvården den 14 juni 1918 finnas emellertid omgottgörcise vissa bestämmelser, som röra kommunernas förhållande till sinnessjukvård. av' landstin9 Av dessa må i detta sammanhang nämnas 40 § i fattigvårdslagen, vilken för vård™ i sin ursprungliga lvdelse föreskrev, att därest fattigvårdssamhälle för medMt>™ "

'

°

sinnessjuka.

104 person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, erlagt avgift för vård å statens anstalter för sinnessjuka eller å sinnessjukanstalt, vilken tillhör landsting eller stad, som ej deltager i landsting, då äger det samhälle, där den vårdade har sin hemortsrätt, att därför utfå gottgörelse av vederbörande landsting, i den mån ersättning ej kunnat uttagas av den vårdade eller för honom försörjningspliktig person och där ej sådana omständigheter äro för handen, att gottgörelse för vården enligt vad i 60 § sägs skall lämnas av staten. Genom en vid 1920 års riksdag på grund av enskild motion antagen, den 26 mars samma år utfärdad lag om ändring av 40 § i fattigvårdslagen erhöll denna paragraf ett andra moment, däri stadgas, att, därest åt sinnessjuk, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, beretts vård å kommunal anstalt, vilken godkänts såsom anstalt i den ordning Konungen bestämt, äger det fattigvårdssamhälle, som har att svara för vårdkostnaden, att under ovannämnda förutsättningar av vederbörande landsting erhålla gottgörelse med hälften av det belopp, vartill nämnda kostnad visas hava uppgått. Uti en den 11 oktober 1920 i anledning av denna lagändring utfärdad kungl. kungörelse har därpå föreskrivits, att sådant godkännande, som omförmäles uti fattigvårdslagens 40 § 2 mom., skall meddelas av medicinalstyrelsen, och att för sålunda godkända kommunala sinnessjukanstalter skola gälla vissa av sinnessjukstadgans bestämmelser rörande intagning och utskrivning. Härför skall närmare redogörelse lämnas nedan i de kapitel, där dessa frågor avhandlas. Såsom här nedan närmare utvecklas, utövas kommunernas sinnessjukvård dels å fattigvårdsanstalterna, dels ock genom utackordering av sinnessjuka hos enskilda. Denna senare form av kommunal sinnessjukvård är emellertid att likställa med enskild vård utom anstalt och behandlas nedan i sammanhang med frågan om denna. utredningar Det kan synas anmärkningsvärt, att i den nu gällande sinnessjuksiLesshika s t a d g a n i°ke kommo att inflyta andra bestämmelser än ovanberörda och om plats- angående den kommunala sinnessjukvården, fast denna redan då omfattade behovet. e n a vsevärd del av landets sinnessjuka. Tvivelsutan torde förklaringen till denna brist närmast kunna sökas i det förhållandet, att det vid tillkomsten av gällande stadga icke förelåg någon tillförlitlig utredning angående omfattningen och beskaffenheten av den kommunala sinnessjukvården. En sådan utredning har sedermera under åren 1901 och 1902 verkställts av medicinalstyrelsen dels med avseende å antalet sinnessjuka, dels ock med avseende å behovet av anstaltsvård, varjämte en del i sammanhang härmed stående förhållanden däri underkastats granskning. Denna utredning gav vid handen, bland annat, att den 31 december

105 1900 inom riket befintliga sinnessjuka beräknades till 17,300 eller 0,337 procent av rikets folkmängd, därav å landsbygden 13,600 och i städerna 3,700. Enligt samma utredning uppskattades totalbehnvet av anstaltsplatser till cirka 9,650 eller inemot 60 % av de sinnessjuka. En senare under år 1914 likaledes genom medicinalstyrelsens försorg verkställd utredning i nu berörda hänseende utvisar, att hela antalet sinnessjuka nämnda år utgjorde å landsbygden i städerna i hela riket

12,603 5,267 17,870.

Enligt denna utredning voro i behov av

anstaltsvård

av landsbygdens sjuka 9,771 eller c:a 77 Va % » städernas » 4,995 » s> 95 % » hela rikets » 14,766 )> )) 82 Va %. Av de anstaltsvärdbehövande voro: A landsbygden intagna å statsanstalter 6,196 eller c:a D D landstingsanstalter 993 » » utan anstaltsvård 2,582 )) » S:a I

63 Va % 10 % 26 Va %

9,771 eller

IÖÖ

%

2,099 eller c:a 2,337 )) » 559 » »

42 47 11

% % %

4,995 eller

IÖÖ

%

8,295 eller c:a 3,330 » » 3,141 » »

56 % 22 Va % 21 l '« %

städerna

intagna å statsanstalter )) )) landstings-eller kommunala anstalter utan anstaltsvård S:a riket

I hela intagna å statsanstalter )) )) landstings-eller kommunala anstalter utan anstaltsvård

S:a 14,766 eller

%

Som av denna tablå framgår, utgjorde år 1914 antalet sinnessjuka, som vårdades å anstalter, anordnade av landsting eller kommuner, 3,330. Då platsantalet å samtliga landstingsanstalter endast uppgick till omkring 600, funnos alltså över 2,700 sinnessjuka å kommunala anstalter. Därtill kommer, att över 3,000 anstaltsvärdbehövande sinnessjuka, av vilka en stor del givetvis ävenledes voro omhändertagna genom kommunens försorg, saknade anstaltsvård. 94 22 0

106 Bristen I detta sammanhang äger det sitt intresse att beröra förhållandet viateeralS~ m e ^ a n antalet platser å statens sinnessjukanstalter och behovet av anstaltsvård överhuvud taget. I trots av utvecklingen å hospitals väsendets område genom uppförandet av nya hospital och utvidgning av förut befintliga ävensom genom anordnandet av familjevård i anslutning till hospitalsvården var platsbristen å hospitalen vid den tidpunkt, ovanstående tablå avser, högst avsevärd. Av tablån framgår sålunda, att det för uågot mer än en femtedel av samtliga anstaltsvårdbehövande sinnessjuka icke gavs tillfälle att erhålla sådan vård. Åven nedanstående, tiden till 1922 års utgång omfattande siffror beträffande platsantalet å statens hospital samt angående antalet till erhållande av plats å hospital anmälda (exspektanter), äro härvid belysande:

3 Platsantalet

ä statens

hospital:

Ar

antal

Ar

antal

1900 1905 1910

5,016 6,244 7,197

1915 1920 1922

8,559 8,602 9,907

Jämsides med den ökning av platsantalet å statens hospital, som sålunda ägt rum sedan århundradets början, har emellertid exspektanternas antal under samma tid ökats i vida högre grad. Medan år 1899 antalet exspektanter utgjorde endast omkring 600, har deras antal sedan nämnda år mer än sjudubblats under i allmänhet ganska jämn stegring, som endast för något år hejdats, då nytt hospital öppnats. Antalet

exspektanter:

vid ingången av år

antal

vid ingången av år

antal

1902 1903 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912

1,267 1,698 1,968 2,126 1,848 2,178 2,404 2,554 3,064 2,807 2,694

1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923

3,299 3,293 3,297 3,185 3,524 3,084 2,272 2,773 3,674 4,189 4,589

107 Här lämnade uppgifter angående förhållandet mellan antalet platser å statens hospital och antalet av dem, som vänta på inträde å dessa, torde utan vidare giva vid handen, att bristen på erforderligt utrymme å hospitalen är så avsevärd, att den icke kan tänkas bliva uti en nära framtid fylld genom uppförandet av nya eller utvidgning av redan befintliga hospital. Vid sådant förhållande och då vidare denna stora platsbrist i endast ringa grad är avhjälpt genom den sinnessjukvård, som enligt gällande sinnessjuk- och lasarettsstadgor åligger landstingen, är det uppenbart, att kommunerna själva ännu för lång tid framåt bliva, såsom hittills, nödsakade att i ej obetydlig omfattning sörja för vården av sinnessjuka. Innan de sakkunniga gå att närmare belysa otillräckligheten av de för den kommunala sinnessjukvården nu gällande bestämmelserna, må här först nämnas några ord om beskaffenheten och omfånget av den utav landsting och kommuner anordnade sinnessjukvärden. Ett flertal landsting hava upprättat sådan särskild upptagnings- Landstingens anstalt, som med Kungl. Maj:ts tillstånd kan anordnas i stället för den " n J£| t t *" sinnessjukavdelning, som eljest skall finnas vid något lasarett inom landstingsområdet. Dessa särskilda ]änsupptagningsanstalter för sinnessjuka äro i regel förlagda till hospital, i vars organisation de därvid fullständigt infogats, så att de å upptagningsanstalten intagnas vård ombesörjes av hospitalets läkare och sjukvårdspersonal. Endast tvenne landsting hava från hospital fristående upptagningsanstalt för sinnessjuka, nämligen Stockholms län, vars sinnessjukanstalt är belägen i Ulvsunda, anordnad i samband med en annan sjukvårdsinrättning (för kroniskt sjuka), och Malmöhus län, som — förutom sin egentliga, till Lunds hospital förlagda upptagningsanstalt för sinnessjuka — sedan flera år haft en provisorisk sådan, som är belägen utanför Hälsingborg. Antalet platser i dessa särskilda länsupptagningsanstalter växlar mellan lägst 20 och högst 68. Vad beträffar de till länslasarett förlagda sinnessjukavdelningarna, vilka tidigare mestadels utgjorts allenast av ett antal celler, äro de numera i regel förlagda till särskild byggnad med i allmänhet någorlunda ändamålsenlig inredning och växlar deras platsantal mellan lägst 12 och högst 50. Sinnessjukavdelning, bestående av allenast en eller flera celler, finnes numera endast vid trenne lasarett, nämligen inom Norrbottens, Gottian ds och Blekinge län, vilket sistnämnda län emellertid därjämte har särskild, till Växjö hospital förlagd upptagningsanstalt för sinnessjuka, gemensam med Kronobergs län. Sammanlagda antalet platser å landstingens anstalter och avdelningar för sinnessjuka uppgick den 31 december 1922 till 663.

108 sinnessjukVad angår städer, som ej deltaga i landsting, hava de största av vård anord- ^essa e j inskränkt sie: till anordnande av avdelning vid lasarett eller naa av stader,

J

°

.

.

j

••

°

j

som ej deltaga upptagningsanstalt för sinnessjuka, utan hava de närmast pa grund av i landsting. pi a t s bristen å statshospitalen ävensom med hänsyn till det större antal platser å sinnessjukanstalt, som kräves för en större stads behov, därjämte nödgats anordna en ganska omfattande sinnessjukvård i samband med försörjningsinrättning. Sålunda har Stockholms stad, förutom ett större sinnessjukhus vid Långbro med 730 platser, vilket fungerar som upptagningsanstalt, dels en större sinnessjukavdelning vid stadens allmänna försörjningsinrättning, dels ock på skilda ställen i staden provisoriska avdelningar för sinnessjuka. Göteborgs stad har dels en upptagningsanstalt, omfattande 75 platser, förlagd till Göteborgs hospital, dels ett i samband med stadens försörjningsinrättning uppfört sinnessjukhus, omfattande omkring 200 platser, varjämte sinnessjukvård i ganska stor utsträckning anordnats uti andra, försörjningsinrättningen tillhörande, för understödstagare avsedda byggnader. Malmö stad har dels en sinnessjukavdelning vid stadens allmänna sjukhus, omfattande några och trettio platser, och dels vid stadens försörjningsinrättning särskilda sinnessjukavdelningar med sammanlagt omkring 200 platser. Av återstående här ifrågavarande städer hava Norrköping, Gävle och Hälsingborg i samband med försörjDingsrättning uppfört ändamålsenliga sinnessjukhus med i Norrköpiug och Hälsingborg omkring 100 platser — båda även upptagningsanstalter — samt i Gävle omkring 30 platser, varjämte Gävle stad gemensamt med Gävleborgs län förfogar över en mindre, vid Gävle ksarett belägen sinnessjukavdelning på 14 platser. Annan Åven åtskilliga andra större städer liksom även en och annan större kommunal iandslcommun hava på grund av platsbristen å statshospitalen sett sig vård. nödsakade att vid sin försörjningsinrättning lata anordna särskild avdelning för sinnessjuka, flerstädes inrymd i egen byggnad. Sådan särskild sinnessjukavdelning finnes numera i ett flertal av dessa städer, såsom Sundsvall (med omkring 80 platser), Eskilstuna (med omkring 50 platser), Örebro, Linköping, Jönköping, Kristianstad, Lund, Karlstad m. fl. Å dessa till försörjningsinrättning förlagda sinnessjukavdelningar intagas ej endast understödstagare från själva inrättningen, utan fungera de jämväl såsom upptagningsanstalt för överhuvud taget inom samhället inträffande fall av sinnessjukdom. Till utredning i sådant hänseende hava de sakkunniga införskaffat upplysningar från försörjningsinrättningarna i städer med särskild sinnessjukavdelning, vilken utredning här bifogas.

109 TABLÅ, utvisande antalet å sinnessjukavdelningar rid vissa städers försörjningsinrättningar under år 1922 intagna och utskrivna samt vid 1922 års slut kvarliggande sinnessjuka. 1

7 Under år 1922 å avdelningen intagna

S

i»

d-

•ån samommunen ommuner

er er »

Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Gävle Örebro Eskilstuna Jönköping Uppsala Borås Karlskrona Linköping lamd Landskrona Karlstad Halmstad Sundsvall Trollhättan Uddevalla Kristianstad Mölndal Falun Ystad Vänersborg Summa

P

O:

•< po

•<

CD

ta «j

Pv, B

B. 5H ' a era g: cl-

P

1 B

o: B

aH B2

i-i

er o p Ö a» CO '"l rtp« P CO3

1 2-SP S 3.

S"

•° i

CD CO

15 3

37 6

6 2

3 2 1

—

7 2 1 1 2 1

"ä o: P

o

Från andra (lasarett, fäng inko

Inkomna dire hället, den eg eller främman

Stad

hej H

>-(

107 27 66 57 16 16 36 9 3 15 24 10 17 9 6 32 21 5 4 6 8 10 7 7

73 18 4 11

518 B

1 3 6 3

2 2

2 2

2 1

2 1

—

—

3 3 9 2

2 1

1 2

—

40 Under år 1922 från avdelningen utskrivna

"

B P P B «;

P

B

crq

B

P

po

O:

i

CD

o: O.

5' £ S 3

p

CD

CO

P

B B

<1 a p

CD

er

ftCD

•4 Po

27 3 5 21

35 16 3 10

77 11 25 36

63 15 5 13

6 6

6 1

1 3

— 2

—

a 0

B

a

ö er p

4 5

—

3 4

1 5

2 3

—

o O

11 3 5 •

1 5 L

4 14 8

2 9 3

5 3

7 2 2

6 4

5 4

5 12 15

3 7 1

2 2

1 3 2 6

1 3 2 4

a

CD

CD

202 45 38 80 29 18 33 7 10 18 31 17 23 13 11 19 23 6 6 7 8 15 7 12

14 5 15 7

c?3'

er} p

p

B p B

232 54 70 78 26 20 39 11 5 20 34 14 21 13 11 36 21 5 7 13 18 14 8 13

2 1

p >-i

CO B

era

o

ö

to to er <i

CO

2. Ef

p: p

P

l-1 «£>

d

a' er

2 3

<

0 3

1 ii

<3 CO er H

CO B

499 116 107 95 41 30 51 28 28 25 23 20 34 31 22 44 83 15 28 17 10 17 19 12 1,345

Såsom av denna tablå framgår, har icke mindre än c:a 66 procent av de intagna kommit direkt utifrån, medan endast c:a 20 procent av dem blivit överflyttade från övriga avdelningar å försörjningsinrättningen. I fråga om nu nämnda sinnessjukavdelningar finnas uti sinnessjuk- Bristen på stadgan icke några som helst sinnessjukvården rörande bestämmelser, bestämmelser för kommuunder det att, såsom ovan nämnts, rörande de av landsting och städer, naia sinnessjukanstalter

110 som ej deltaga i landsting, anordnade upptagningsanstalter finnes föreskrift, att för å dessa vårdade ansökan om intagning å hospital inom viss tid skall ingivas. Genom ovannämnda kungl. kungörelse den 11 oktober 1920 hava visserligen bestämmelser om intagning m. m. erhållits beträffande sådana vid försörjningsinrättningar belägna, för vård av sinnessjuka anordnade avdelningar, vilka enligt denna kungörelse blivit godkända såsom kommunal sinnessjukanstalt. Emellertid finnes det åtskilliga sinnessjukavdelningar vid försörjningsinrättning, för vilka godkännande icke sökts (såsom i Linköping, Lund o. s. v.), och för intagning å dessa avdelningar erfordras inga intagningshandlingar och de sålunda intagna kunna här kvarhållas huru länge som helst, utan att ens ansökan om vård finnes ingiven till hospital. Härvid är i övrigt att märka, att bland dylika sinnessjuka även finnas sådana, vilkas vård bekostas av egna medel och vilkas försörjning således icke påvilar fattigvårdssamhället. Det nu nämnda missförhållandet, att patienter, till och med självbetalande sådana, kunna utan några som helst formaliteter intagas å dessa till försörjningsinrättning hörande sinnessjukavdelningar, framträder än skarpare i jämförelse med de ganska omfattande bestämmelser, som gälla rörande intagning å statens sinnessjukanstalter, varest garantierna mot oberättigat kvarhållande obestridligen måste anses vida större. Sålunda finnas å statsanstalterna psykiatriskt skolade läkare, som i regel minst två gånger dagligen besöka de olika avdelningarna, medan den å kommunal sinnessjukavdelning anställde läkaren i allmänhet icke är fackutbildad och vanligen avlägger besök å avdelningen allenast två eller tre gånger i veckan, understundom kanske ej ens så ofta. Det förhållandet, att i gällande stadga angående sinnessjuka icke finnes någon föreskrift angående intagning å kommunala sinnessjukanstalter, synes de sakkunniga alltså utgöra en anmärkningsvärd brist, och denna brist är, såsom av det ovan sagda framgår, endast till en del avhjälpt genom ovanberörda kungörelse. En annan brist i bestämmelserna rörande sinnessjukvård är, att det i fråga om de kommunala sinnessjukanstalterna saknas den beträffande statsanstalterna gällande föreskriften om förande av sjukjournal över envar intagen. Såvitt överinspektörens för sinnessjukvården årsberättelser angiva, hava visserligen dylika journaler förts vid åtskilliga, särskilt de största städernas sinnessjukanstalter, men vid många av dem torde några anteckningar rörande de sjukas förhistoria och tillstånd alls icke hava förekommit. Inträffar nu vid en sådan anstalt ombyte av läkare, saknar sålunda den tillträdande läkaren all kunskap om de pa-

Ill tienter, vilkas skötsel han får övertaga. Olämpligheten av ett sådant sakernas tillstånd torde ligga i öppen dag. Ett par härutinnan belysande exempel, hämtade ur överinspektörens inspektionsberättelser, torde vara av intresse att anföra: Vid inspektion av en försörjningsinrättning med särskild sinnessjukavdelning fanns bland de därstädes intagna sinnessjuka tvenne oroliga och för omgivningen synnerligen störande, vilka vårdats där sedan åratal utan att vara anmälda till hospital. Det upplystes, att orsaken härtill vore den, att man visste så föga om deras sjukhistoria, att man ej k u n n a t lämna de för intagning å hospital nödiga uppgifterna. Vid inspektion av en annan större kommunal sinnessjukavdelning framfördes klagomål av en lugn och formellt redig kvinnlig patient över intagningen och kvarhållandet å avdelningen. Då anteckningar om hennes tillstånd saknades samt med anledning härav anstaltens läkare anmodades att muntligen giva upplysningar om fallet, förklarade denne, att han icke kände några närmare detaljer om fallet, då intagningen skett före hans tillträde till tjänsten som anstaltens läkare.

Det ligger i sakens natur, att det i fråga om mången sinnessjuk kan vara nödvändigt att äga en noggrann kännedom om sjukhistorien för att kunna bilda sig ett säkert omdöme, huruvida fortsatt anstaltsvistelse är behövlig. Detta gäller särskilt sådana sinnessjuka, vilka i samhällsskyddets intresse behöva omhändertagas, enär de på grund av sjukdomsyttringarna äro samhällsvådliga eller i högre grad samhällsbesvärliga. Därom kan man nämligen icke alltid bilda sig en uppfattning enbart med stöd av den sjukes uppträdande å anstalten. Det nu sagda torde tillräckligt visa nödvändigheten av att det även i fråga om envar å kommunal sinnessjukanstalt intagen skall föras sjuk journal. De svåraste missförhållandena inom den kommunala sinnessjuk- Anordningar vården torde emellertid förekomma å försörjninqsinrättninqar, som icke f^»*"™»7

7 •/ 7

- 7 7 ; '

X

i

c

.

.

.

sjuka

inom

Hava särskild sinnessju kav delning. Även mycket stora försörjningsmrätt- fbrsöijningsningar sakna icke sällan ändamålsenliga anordningar för vård av sinnes- inrätt^war. sjuka. En väsentlig orsak till detta förhållande torde — frånsett den missaktning, för vilken de sinnessjuka ännu mångenstädes äro utsatta — vara att söka i den hos kommunala myndigheter så vanliga uppfattningen, att sinnessjukvården är en angelägenhet, som uteslutande tillkommer staten, och för vilken kommunerna därför ej skulle själva behöva vidtaga särskilda anordningar. Följden härav bliver då merendels den, att de sinnessjuka, som kommunen på grund av platsbristen å hospital nödgas omhändertaga, få vistas bland övriga understödstagare. Helt naturligt måste det ofta bliva förenat med obehag för dessa sistnämnda att leva tillsammans med sinnessjuka, vilka genom osnygghet eller högljuddhet kunna vara nog så störande för trevnaden. Åven hysa

112 imderstödstagarna ofta en viss fruktan för dessa sinnessjuka, en fruktan som understundom också kan vara fullt berättigad. Sålunda har det hänt, att en till synes oförarglig sinnessjuk helt oväntat blivit till fara för annans personliga säkerhet genom exempelvis eldsanlägguing, överfall å omgivningen o. d. Dylika utbrott kunna bero därpå, att de sinnessjuka — som väl icke sällan är fallet å försörjningsinrättning — bliva föremål för en olämplig behandling, som irriterar dem. Emellertid äro å en del försörjningsinrättningar, som icke hava särskild sinnessjukavdelning, dock vissa anordningar vidtagna för omhändertagande av sådana sinnessjuka, vilka icke utan fara för omgivningen kunna vistas tillsammans med andra understödstagare. Numera finnas sålunda å en del större försörjningsinrättningar ganska ändamålsenligt inredda förvaringsrum med fönster av vanlig höjd av den å hospital brukliga typen. Mångenstädes utgöras förvaringsrummen dock av celler av den gamla fängelseliknande typen, med små, gallerförsedda fönstergluggar och i övrigt med brutalt framträdande säkerhetsanordningar mot de sjukas verkliga eller förmenta våldsamhet. Dörrarna äro understundom översållade med järnbeslag samt försedda med bommar, regler, kedjor, hänglås o. d., allt av massivaste slag. Fönstergluggarna sitta högt uppe under taket, ofta föga mer än V«—V* meter i fyrkant och försedda med grova järnstänger, ståltrådsnät, perforerade plåtar o. d., så att den verkliga belysningsytan blir ganska minimal. Golvytan är på sina ställen blott 6—7 kvm. och luftkuben 20 kbm. eller mindre. Fasta klosetter, som sprida en vedervärdig lukt, finnas som regel i varje cell. Ventilationen är sällan tillfredsställande; ofta sker den i fråga om sådana celler endast genom matluckan på dörren. Vidare äro dessa celler merendels förlagda till byggnadens källarvåning, vilket medför bland annat den olägenheten, att de icke kunna få nödig uppvärmning. Å andra ställen åter äro cellerna visserligen inredda uti en särskild byggnad, uteslutande inrymmande dessa celler, men likväl icke — frånsett den bättre uppvärmningen — i avsevärd mån lämpligare än nyssberörda källarceller. För övrigt är tillsynen över de uti dessa celler förvarade sinnessjuka ofta otillfredsställande, och mångenstädes saknas särskilda inhägnade promenadgårdar, som möjliggöra för de sjuka att någon stund få motion i friska luften. Försörjningsinrättningar åter, som alldeles sakna särskilda förvaringsrum för sinnessjuka, bliva nödsakade att använda sig av provisoriska anordningar, då det gäller att åtskilja sinnessjuka från övriga understödstagare. Dessa anordningar äro ofta i hög grad oändamålsenliga och ej sällan på ett upprörande sätt bristfälliga. Stundom har man avbalkat

113 ett vanligt boningsrum medelst träväggar i två eller flera mindre, i andra fall hava avbalkningarna gjorts med störar, så att de likna burar. På ett ställe fann man ända till fem eller sex sådana träburar i samma rum. Ibland liar varje avbalkning en liten, väl förgallrad fönsterglugg, men ej sällan sakna burarna direkt belysning. Några särskilda ventilationsanordningar pläga ej vara för handen och snyggheten och ordningen lämna ofta mycket övrigt att önska. Golvytan är i en del fall ej stort större än att i avbalkningen rymmes en träbrits, och att det därbredvid linnes en smal gång, så att den sjuke nätt och jämnt kan stiga upp och vända sig. Stundom är i rummet utanför plats anordnad för en person, som har att utöva tillsyn över de sinnessjuka. Härtill sättes ofta en understödstagare eller en mera pålitlig sinnessjuk. Vanligen äro dock de sjuka lämnade åt sig själva. Vid ett inspektionstillfälle påträffades i ett rum å vindsvåningen till en större försörjningsinrättning vid rummets sidoväggar upptimrade burar av cirka tre meters längd och två meters bredd, avsedda för mera oroliga patienter, och hystes nattetid i burarna två manliga patienter, medan utanför i rummet voro sovplatser för tre kvinnliga patienter; sinnessjuka av olika kön voro sålunda här nattetid skilda allenast genom burarnas spjälverk. *) Sådan internering, som den här ovan beskrivna, har, enligt vad som framgår av överinspektörens för sinnessjukvården årsberättelser, understundom kunnat fortgå under åratal, ja, decennier, utan att ens ansökan om plats å hospital blivit ingiven. Sålunda funnos vid inspektion av en med ett flertal källarceller försedd försörinino-sinrättnine- i dessa instängda trenne sinnessjuka, av vilka den ene förvarats här i över tjugu år med kortare avbrott samt de två andra sedan respektive cirka 12 och cirka 2 år, utan att i något av dessa fall ansökan var ingiven till sinnessjukanstalt. Vid inspektion av en annan försörjningsinrättning med tvenne till en mindre byggnad förlagda celler av den äldre fängelseliknande typen, med små, högt uppe sittande fönster, inhämtades att i den ena av dessa celler en våldsam och av förstörelselusta behärskad sinnessjuk förvarats under åratal, innan ansökan till hospital för honom blev ingiven. I sakens natur ligger, att dessa missförhållanden inom den kommuaala sinnessjukvården icke kunna helt avhjälpas genom lagstiftning. Genom ovannämnda ändring i fattigvårdslagen, varigenom kommunala sinnessjukavdelningar, som äro så anordnade, att de kunna godkännas för sitt ändamål, erhålla landstingsbidrag, har emellertid vunnits att åtJ ) Denna framställning är h ä m t a d ur olika av överinspektören för sinnessjukvården till medicinalstyrelsen avgivna årsberättelser.

94 22

114 skilliga förutvarande kommunala sinnessjukavdelningar blivit avsevärt förbättrade och att nya mera ändamålsenligt inredda sinnessjukhusbyggnader tillkommit vid försörjningsinrättningar. Det har dock även förekommit, att man i valet mellan att företaga för godkännande nödigmodernisering av en försörjningsinrättnings sinnessjukavdelning eller att avstå från bidrag av landstinget till vårdkostnaden, föredragit det senare alternativet. Och med den allmänt rådande uppfattningen, att sinnessjukvården bör vara en statens angelägenhet, torde det knappast kunna ifrågasättas, att kommunerna förpliktigas vidtaga några mera omfattande anordningar för vården av sina sinnessjuka. Däremot kan genom lagbestämmelser vinnas, att icke — såsom i ovan omnämnda fall — en bristande vård eller direkt vanvård fortfar längre än nödigt. Bestämmelser med sådant syfte äro också upptagna i de sakkunnigas förslag. Nu gällande sinnessjukstadga uppdrager en skarp gräns mellan sinnessjukvård å enskilda anstalter och sinnessjukvård hos enskild person utom sådan anstalt. De förstnämnda avhandlas i kap. V, vård av sistnämnda slag åter i kap. VI av stadgan. Uti § 67 under sistnämnda kapitel stadgas, att såvida hos enskild person samtidigt vårdas flera än fem sinnessjuka eller idioter, bör vad i kap. V angående enskilda anstalter blivit föreskrivet lända till efterrättelse. Enahanda föreskrift gäller den, som hos sig till vård mottager flera än fem sjuka, av vilka någon är sinnessjuk eller idiot. Bestämmelser Vad de enskilda sinnessjukanstalterna beträffar, finnas för dem fölom enskilda j a n c je föreskrifter: tillstånd måste sökas hos Kungl. Maj:t och anstalten anstalter, skall genom medicinalstyrelsens försorg besiktigas och goakannas lore dess öppnande, för intagning å densamma fordras samma handlingar, som för intagning å statens hospital, och skola dessa handlingar fölen var nyintagen sjuk inom tre dagar insändas till medicinalstyrelsen, liksom också varje utskrivning skall dit anmälas. Slutligen är stadgat, att å anstalten skall finnas anställd icke endast läkare utan även särskild inspektör (§§ 57—64). Som synes äro de enskilda sinnessjukanstalterna underkastade synnerligen stränga kontrollföreskrifter. I ett hänseende finnes härvid dock en påtaglig brist. Ifrågavarande bestämmelser gälla nämligen endast sådana anstalter, som innehavas av enskild person eller av bolag, vadan det sålunda icke finnes något hinder för förening eller stiftelse att utöva sinnessjukvård oberoende av sinnessjukstadgans bestämmelser. Enskilda sinnessjukanstalter finnas också, som äro anordnade av stiftelser. E n av

115 dessa, som utövar en betydande sjukvård i övrigt, liar å sitt sjukhus länge haft en omfattande sinnessjukvård och under år 1918 för detta ändamål låtit inrätta en särskild byggnad för vård av sinnessjuka med icke mindre än 18 platser, utan att godkännande härför behövt sökas eller sinnessjukstadgans bestämmelser i övrigt ansetts tillämpliga å detta sinnessjukhus. De sakkunniga finna emellertid skäl icke föreligga att det för stiftelse eller förening göres undantag från de beträffande enskilda anstalter eljest gällande bestämmelser. Rörande antalet platser å de enskilda sinnessjukanstalterna och be- Platsantalet å de enskilda läggningen å desamma under senare år lämnas här en översikt: anstalterna

Närvarande vid utgången av år

Antal platser

Anstalt

Bagges sjukhem (Södertälje) Betaniastiftelsens sjukhem (GöteborgX I Hälledal (Tyringe) i Karlshäll (Stockholm) Katrinelund (Malmö) , Sigtuna sjukhem (Sigtuna) ; Solliden (Åkarp) j Solna sjukhem (Sundbyberg) | Peterska hemmet (Uppsala) : Vångelsta sjukhem (Uppsala) 1917 1921

1917 i 1918

20 19/26 x) 15/17 2) 14 12 23 16 34 15 19

18 10 6 13 7 9 3 32 10 17

17 13 10 13 7

15 14 14 12 9

17 21 13

12 16 13

13 13 15

5 33 7 17

9 33 7 17 17

9 31

14 27

j

j

x

) Platsantalet höjt år 1920.

)

).

»

Vad så angår vården hos enskilda utom anstalt, finnas samma kon- om tillsyn trollföreskrifter som de ovannämnda, vilka gälla i fråga om av kommun * värden hos utövad sinnessjukvård, nämligen tillsyn av de sinnessjuka, dels genom ""anstalt ^ ordföranden i kommunal- eller hälsovårdsnämnden (§ 08 mom. 1), gällande denna föreskrift såväl landsbygd som stad, dels genom provinsialeller extra provinsialläkare i resp. distrikt (§ 70), varemot icke finnes någon föreskrift om läkartillsyn av sinnessjuka, som inom stad vårdas i enskilda hem. Vidare är stadgat, att en var, som mottages till vård hos enskild utom anstalt, skall utan uppskov anmälas hos såväl kyrkoherden i församlingen som ordföranden i hälsovårds- eller kommunalnämnden (§ 66). Slutligen åligger det såväl kyrkoherden som ordföranden i kommunal- eller hälsovårdsnämnd att med ledning av dessa anmälningar årligen till vederbörande provinsial-, extra provinsial- eller

ne stadsläkare översända förteckning över de inom varje församling sålunda vårdade sinnessjuka (§ 69). otillräckligDessa bestämmelser kunna enligt de sakkunnigas förmenande icke anses paltande tillräckliga. Som framgår av i det föregående lämnade uppgifter bestämmelser, om anstå! tsbehövande, som sakna anstaltsvård, är antalet sinnessjuka, som vårdas hos enskilda utom anstalt, att räkna i tusental. Vad beträffar dem, som inom stad vårdas i enskilt hem, ger ju gällande sinnessjukstadga ingen som helst garanti för att de någonsin komma under läkartillsyn. De ä landsbygden enskilt vårdade skola visserligen enligt § 70 besökas av vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare, men kan sådant, besök dröja avsevärd tid efter det den sjuke blivit mottagen till vård, då tjänsteläkaren först genom ovannämnda, på nyåret inkommande årsrapporter får kännedom om vilka sinnessjuka, som under föregående år blivit inackorderade hos enskilda, eller vilka personer, som därunder börjat att för vård mottaga sinnessjuka. Givetvis måste det betecknas som en brist i gällande sinnessjukstadga, att däri icke finnas bestämmelser, som garantera, att en var sinnessjuk i enskild vård fortast möjligt kommer under läkartillsyn. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att vården hos enskilda utom anstalt icke alltid är av lämpligaste art. Till belysande av detta förhållande må här anföras följande av en förste provinsialläkare till medicinalstyrelsen insänd rapport, som överlämnats till de sakkunniga. »Angående besöket i fru A:s pensionat får jag meddela följande: fru A. mottager sjuka, lidande av varjehanda åkommor, och söker bota dem medelst böji och smörjande med olja. Någon kunskap om sjukvård i vanlig mening synes fru A. icke äga och hon torde icke mycket fråga efter, vilka sjukdomar patienterna lida av. Huvudsaken för henne är tydligen att få hjälpa så många som möjligt genom sin »starka tros kraft». Några anteckningar om patienterna föras ej, ej heller några räkenskapsböcker. För inackorderingen betalar en var som han tycker, penningar, in natura, ingenting. Fyra tjänarinnor och en manlig tjänare finnas; de erhöllo ej a n n a n ersättning än husrum och mat. 'Allt går trons väg'. Säkra underrättelser rörande patienterna voro i flera fall omöjliga att erhålla. Fru A. visste själv rätt litet om deras antecedentia, liksom hon svävade i ovisshet om den tid de vistats i pensionatet. Detta föreföll emellertid hållas mycket snyggt och någon egentlig vanvård av patienter förmärktes ej. Det var dock för närvarande överbefolkat, 20 personer (däribland även åtskilliga släktingar till patienter) i 8 tämligen små rum.»

Av patienterna befunnos icke mindre än 6 sinnessjuka, för vilka särskild redogörelse var bifogad rapporten. Då »pensionatet» emellertid upphörde någon tid efter det att denna rapport inkommit till medicinalstyrelsen, blev innehavarinnan av detsamma icke anmäld till åtal för det hon brutit mot sinnessjukstadgans bestämmelser.

117 Även en annan, från samme förste provinsialläkare ingiven rapport kan^ här vara av intresse att anföra. Denna rappört, vilken rörde ett i mindre stad öppnat sjukhem, hade följande förhistoria: Då ett fall av mässling inträffat å sjukhemmet, tillkallades stadsläkaren, vilken på grund av vad han vid detta besök iakttog, i juli 1921 för hälsovårdsnämnden anmälde, att hans ifrågavarande patient, en 13-årig sinnesslö gosse, icke å sjukhemmet kunde, erhålla nödig vård. Några dagar senare inkom från sjukhemmets närmaste granne (vilkens bostad var vägg i vägg med sjukhemmet) en skrivelse till hälsovårdsoch barnavårdsnämnden, däri bl. a. följande anfördes: »1 hemmet, som är inrymt i en 3-rumslägenhet, innebo 8 a 10 personer i olika åldrar och med olika lyten och sjukdomar, härav tvänne barn (pojkar) i 12-årsåldern. Uppträden mellan föreståndarinnan och hennes patienter liöra till ordningen såväl n a t t som dag. Understundom 1 u r a r t a dessa uppträden till vilda trätor med åtföljande råa svordomar och fula ord, vilket borde v ä t a borta från ett sådant hem. Den ene av pojkarna tyckes särskilt vara u t s a t t för föreståndarinnans behandling att döma av det skrik man hör Tid hennes försök att aga honom med tillhygge av olika slag samt på de tillmålen och svordomar, med vilka han återgäldar hennes aga.» Sedan i anledning av dessa rappörter upplysningar begärts av en person, som under tvänne år av sjukhemmets verksamhet (V10 1918—Viö 1 9 2 0 ) v a r i t v i c e värd för den lägenhet, i vilken detta var inryrht, meddelade denne följande: »Angående vården av patienterna anser jag den i vissa fall under all kritik; som exempel må nämnas, att föreståndarinnan oftast lägger an på att retas med dem och synnerligast med fröken B., vilken hön oupphörligt nekar att intaga sin måltid vid samma bord som övriga, vilket B. ähser vara det värsta hon kän råka ut för. Vid ett tillfälle gjorde en av pojkarna något ofog och dömdes att hållas i sängen två dagar; sådant har även inträffat senare att han fått kläda av sig på förmiddagen och ligga till morgonen därpå; något direkt våld har jag aldrig varit vittne till, fäst sådant nog har förekommit, ty vid flera tillfällen har B. kommit ritspringande och skrikande, än att hon blivit drageri i håret, än att hon blivit sparkad.» Påföljande månad, i augusti 1921, inspekterades sjukhemmet på begäran av hälsovårdsnämnden av förste provinsialläkaren, ur vars till Körningens befallningshävande ingivna rapport följande må anföras: »Hemmet, som öppnades år 1918, är i n r y m t i en villabyggnad i nedre botten, 3 rum (varav ett ganska stort) och kök, gärderober m. m., en veranda med glasväggar, intet badrum. Inredning enkel, i relativt gott skick. Mot ordning och renlighet intet särskilt att anmärka, I hemmet bodde utom föreståndarinnan: 1) fröken 8.J 79 år, syrites lida av andlig och kroppslig ålderdomssvaghet, sätt halvklädd i sin säng, bodde i rtim för sig; 2) fröken B., 52 år, inackordering mot betalning av 75 kr. pr månad och 'tjänstgöring som biträde vid bättre sysslor', syntes behandlas som tjänarinna, hade sängplats i köket, får tidtals även äta där; är psykiskt defekt, lär ibland vara häftig och bråkig, säger fula ord o. d.; hoii beklagar sig mycket över hemmet och säger sig vilja därifrån, säger att föreståndarinnan förr både luggat och slagit hehne, fortfarande ofta var häftig mot hehne, svor och gav henne fula n a m n ('luder' o. d.)j 3) C , 14 år, bildbar sinnesslö och 4) A., 14 år, obildbar sinnesslö; båda dessa gossar syntes hållas snygga, men den förste, som enligt uppgift éj behandlas särskilt väl, passar på att ivrigt bedja 'få komma härifrån'; 5) fröken M., stendöv, talar mycket otydligt, men förefaller éj psykiskt defekt; hacié annonserat, att 'en döv flicka önskar någon plats', Öch föreståndarinnan hade svarat och antagit

118 henne till barnflicka för sommaren; hon säger sig emellertid snarast vilja lämna platsen, då här är 'bråkigt' och föreståndarinnan 'ej är snäll'. Föreståndarinnan visar sig vid samtal h a en talande tunga och ett förbindligt sätt, något patetiskt. Hennes uppgifter förefalla föga pålitliga. Hon förklarade att de enda patienterna nu vore de båda gossarna. Fröknarna S. och B. blott 'bodde' här. Att den senare vore sinnesslö eller sinnessjuk hade hon ej observerat, hon var blott 'ful i munnen', varför hon ibland fick äta för sig själv i köket. C. var bråkig ibland och måste straffas, därav talet om skrik och oväsen. Då jag frågade efter »rännen, uppgav föreståndarinnan, att han rest bort och skulle återkomma först på kvällen. Omedelbart därpå anträffades herr B. å gårdsplanen. (Herr B. meddelade, att hemmet åstadkom allmän otrevnad för grannarna. Nästan varje dag hördes skrik och svordomar därifrån, ingalunda blott från patienterna, Vad han särskilt tyckte sig märka var, att föreståndarinnan fann ett nöje i att retas med sina patienter på ett synnerligen obehagligt sätt.) Föreståndarinnan äger ingen utbildning i sjukvård. Redan år 1918 besökte jag hemmet, även en övre våning hörde då dit. Dä anmärktes blott på en del brister i yttre renhållning, men en patient, en något psykiskt defekt dam, bad i enrum få säga, att allt ej var som sig borde. Mera önskade hon ej uttala. År 1920 besökte jag åter hemmet och syntes det fortfarande hållas i relativt god ordning, men fröken B. tog mig då avsides och uppgav, att hon av föreståndarinnan misshandlades, fick sparkar och lugg, varför hon ville bort. J a g meddelade stadsläkaren detta och anhöll, att han ville ha ett vaksamt öga på hemmet, helst han var ombedd att vid behov h a n d h a läkarvården där. Av bifogade handlingar och min inspektion synes tydligt nog framgå, att fröken S. är synnerligen olämplig som sjukhemsföreståndarinna, i all synnerhet där det gäller vård av psykiskt sjuka. Att patienterna å hemmet, möjligen med u n d a n t a g av A., icke erhålla lämplig vård, ligger i öppen dag. Hemmet är för övrigt överbelagt, särskilt vintertid, då verandan ej kan användas till sovrum, och biträdena tydligen allt annat än förstklassiga, Härtill kan läggas, att föreståndarinnan icke författningsenligt anmält sina patienter och visade sig okunnig om bestämmelser för sjukhem av detta slag samt sålunda, efter vad man nu kan se, gjort sig skyldig till uppenbar förseelse. På denna grund och då det torde vara lämpligt, att patienterna närmare undersökas av psykiater och lämpliga anordningar för deras vård vidtagas, får jag vördsamt hemställa, att samtliga handlingar i ärendet överlämnas till Kungl. medicinalstyrelsen för vidare åtgärder.» Vid besök å hemmet, som t. f. överinspektören för sinnessjukvården i anledning härav gjorde, kom denne till det resultat, att föreståndarinnan, vars obalanserade lynne vitsordades av ett flertal personer, icke besutte sådana egenskaper, som vore erforderliga för vård av psykiskt sjuka, varför han uppmanade henne att upphöra med sin verksamhet och underrättade de här vårdades anhöriga om bristerna i den vård, som kom dem till del.

En stor del av de enskilt vårdade sinnessjuka äro sådana, som måst omhändertagas av den allmänna fattigvården och för den skull på kommunens bekostnad utackorderats i enskilda hem inom kommunen. Inom denna enskilda sinnessjukvård, som alltså samtidigt är kommunal sinnessjukvård, är det nog i allmänhet icke så stor risk för svårare

119 missförhållanden. I dylika fall torde nämligen vederbörande kommunala myndighet — till skillnad mot vad fallet lärer vara i fråga om annan enskild sinnessjukvård — städse utöva den föreskrivna tillsynen och skulle därvid befinnas, att en sinnessjuk icke vårdas eller behandlas på lämpligt sätt eller att han är alltför svårskött för enskild vård, torde intagning på fattigvårdsanstalt, där kommunen äger sådan, bliva ombesörjd och anmälan till hospital ingiven. Annorlunda är förhållandet, när fråga är om sinnessjuka, vilka av sina anhöriga och på deras bekostnad inackorderas hos enskilda. Sådan inackordering äger ofta rum å smärre sjukhem, vilka anordnats för ändamålet och vilkas innehavare härav hava sin huvudsakliga utkomst. När ett sådant sjukhem icke står under direkt läkartillsyn, är det — enligt vad erfarenheten givit vid handen — mycket vanligt att här vårdas icke endast lugnare sinnessjuka, som lämpa sig för denna friare vårdform, utan även mera oroliga sjuka. Till belysande av de olägenheter detta medför må här anföras vad en å dylikt »vilohem» inlagd kvinnlig sinnessjuk efter tillfrisknande meddelat i en tryckt broschyr. »Anländ på kvällen, gick hon till sängs men vaknade mitt i natten vid de vildaste ångesttjut. Hon reste sig upp i bädden och frågade förskräckt, var hon var. En sköterska kom då in till henne och sade, att hon ej skulle vara rädd: det var blott någon sjuk, som var orolig. Av sådant tjutande och skrikande stördes hon ofta under den fortsatta vistelsen därstädes.»

Vårdandet av mera oroliga sinnessjuka hos enskilda utom anstalt är emellertid icke endast till nackdel för de å stället inackorderade lugnare sjuka, som därigenom bliva störda, så att de icke få den ro, som med inackorderingen avsetts, utan jämväl till skada för de oroliga sinnessjuka själva, vilka icke kunna få någon ändamålsenlig vård, då lägenheten saknar härför lämpliga anordningar. Sådana sinnessjuka bliva ofta å dessa smärre sjukhem instängda under lång tid utan att få komma ut i friska luften, ja, det har till och med förekommit, att patienter vid inträdande orostillstånd blivit belagda med fot- och handbojor, ett tvångsförfarande, som ju numera är fullständigt utdömt i den moderna sinnessjukvården. Även gentemot lugnare sinnessjuka kan emellertid å sjukhem av här ifrågavarande art ett olämpligt tvång förekomma. Detta framgår av följande utdrag ur nämnda broschyr: »I övrigt led hon mycket av att icke hava något arbete och, då hon begärde att få telefonera efter några dukar att sy, fick hon till svar, att det ej var tillåtet för patienterna att telefonera. När hon slutligen förklarade, att hon ej ville stanna på hemmet längre, tog man med våld av henne kläderna och hängde u n d a n dem

120 samt låste in henne i rummet. luften». *)

Under 3 månader fick hon ej komma ut i friska

Å andra sidan förekommer det också, att i enskilda hem inackorderade sinnessjuka, söm tillhöra de mera farligas kategori, på grund av vederbörandes bristande insikt om fallets art, få sin fulla rörelsefrihet. Sålunda hade överinspektören för sinnessjukvården vid inspektion av ett dylikt hem å den småländska landsbygden (vilket förestods av en äldre hushållerska utan vare sig bildning eller någon insikt i sjukvård) bland där inackorderade funnit en sinnessjuk, som uppträdde mycket hotfullt, och i ett annat sådant hem inträffade, att en patient dagen efter sin ankomst medelst en medhavd rakkniv tillfogade värdinnan ett djupt snitt i ansiktet. Ofta synas nämligen de sjuka mottagas i dessa »inackorderingshem» utan att dessförinnan några upplysningar om sjukhistorien inhämtas. Därför har det också upprepade gånger förekommit, att sålunda inackorderade sidnessjuka berövat sig livet, då inan i saknad av kännedom om deras självmordstendenser icke anordnat nödig övervakning. Det förhållandet, att i enskild vård utom anstalt ofta mottagas och behållas även sådana sinnessjuka, som alls icke passa för denna friare vårdform, beror icke alltid enbart på det ekonomiska intresse, hemmets innehavare kan häva av att icke lämna ifrån sig en patient, för vilken hän här göd betalning, utan bidrager till nämnda förhållande även den omständigheten, att de anhöriga till en sinnessjuk, söm i själva verket är i behov av vård å sluten anstalt, ofta icke inse, att verklig sinnessjukdom är för handen, utan förmena att det endast är fråga om mera höggradig »nervositet», varför de icke göra ansökan om intagning ä hospital. I dylika fall vänder man sig då ofta först till någon av de enskilda sinnessjukanstalterna, men då därifrån erhålles den upplysningen att för intagning å dessa erfordras samma formaliteter som för intagning å statens hospital, föredrager man ofta att inackordera den sjuke i enskilt hem eller å något mindre, för vård av sinnessjuka anordnat sjukhem. Följden härav har också blivit den, att det varit stor efterfrågan å plats i sådant sjukhem även för sinnessjuka, som ej alls passa för friare vårdform, medan det vid många av de enskilda sinnessjukanstalterna i rätt stor utsträckning stått platser lediga, såsom framgår av här ovan anförda tablå. x ) Nämnas må, att författarinnan av denna broschyr — enligt vad de sakkunnigas ordförande har sig personligen bekant — under hela sin sjukdom, som bestod uti en svår depression med självanklagelseidéer, hade väl bibehållen intelligens riied gott omdöme beträffande allt. som ej förde hennes sjukliga idéer, och att hon, som n u varit frisk i flera år, har gott minne från hela sjukdomstiden.

121 Ovan berörda missförhållanden inom enskild sinnessjukvård, vilken vård hos icke på samma gång är kommunal, förekomma, såsom redan antytts, i M n ^ * ^ a ) sådana fall, där sinnessjuka till vård mottagas, utan att läkare anmodas HUsyn. tillse dem. Emellertid finnes det åtskilliga enskilda hem och smärre sjukhem, vilka icke åtaga sig vården av någon sinnessjuk, med mindre denne står under läkares tillsyn. Antingen är därvid särskild läkare vidtalad att tillse samtliga i hemmet inackorderade sjuka, såsom fallet brukar vara, när hemmet är beläget i närheten av något landsortshospital — flera sådana »inackorderingshem» finnas i Vadstena och omkring Växiö — eller också är den ordningen rådande, att de sjuka kunna ha olika läkare, i det att dessa själva eller deras anhöriga få i varje fall välja läkare. Så är förhållandet vid en del av de smärre sjukhem, som till ganska stort antal rinnas kring Stockholm och i vilka de i staden praktiserande specialisterna i psykiatri och nervsjukdomar låta intaga och vårda de under deras tillsyn stående sjuka, däribland såväl lugnare sinnessjuka som nervsjuka. I dessa hem, där de sinnessjuka sålunda tillses av läkare, plägar icke någon sjuk mottagas utan att uppgifter inhämtats om sjukhistorien och den läkare, som skall sköta fallet, prövat dess lämplighet för denna friare vårdform. Om sålunda också vården av de sjuka under sådana förhållanden — då nödigt urval av de sjuka sker och dessa städse hava läkarvård — i och för sig är tillfredsställande, har det dock i dylika fall ofta brutits möt den regeln, att icke mer än fem sinnessjuka få mottagas eller endast fem sjuka av vad slag det vara må, därest en av dem är sinnessjuk. / sak är häremot intet att invända, när de sjuka få en ändamålsenlig vård. I själva verket är det naturligtvis bättre, att sinnessjuk vårdas å ett välskött och under ständig läkartillsyn stående sjukhem, även om där vårdas mer än 5 sjuka, än att han blir inackorderad i ett enskilt hem, där antalet sjuka visserligen är mindre men dessa icke besökas av någon läkare. Uppenbart är, att det från ekonomisk synpunkt är lättare att upprätthålla ett välordnat hem för sinnessjuka, om dessas antal är något större. De sakkunniga anse för den skull medgivande att mer än fem sinnessjuka få vårdas hos enskild utom anstalt vara en fördel. Villkoret härför måste dock vara, att nödiga garantier skapas för att icke sinnessjuka oberättigat kvarhållas i dylikt hem. Förslag i sådant avseende hava de sakkunniga framlagt redan uti ett den 14 december 1918 till Kuhgl. Mäj:t avgivet yttrande rörande ett flertal framställningar, som avsågo tillåtelse att i enskild vård få mottaga mer än fem sinnessjuka, 94 22

122 utan att de för intagning å anstalt nödiga handlingarna vore erforderliga. För detta yttrande lämnas närmare redogörelse i nästa kapitel. I föregående delar av detta kapitel hava de sakkunniga avhandlat de brister, som vidlåda gällande sinnessjuklagstiftning, i vad den avser kommunal och enskild sinnessjukvård. Icke heller nuvarande bestämmelser om vården av sinnessjuka å statsanstalter kunna emellertid anses tillfredsställande. De brister, som i detta avseende föreligga, avhandlas emellertid bäst i samband med vissa luckor i gällande sinnessjukstadga av den allmänna natur, att de röra såväl den statliga som den kommunala och den enskilda sinnes sjukvård en. Klar/orätt. Härvidlag hava de sakkunniga funnit det vara särskilt anmärkningsvärt, att nu gällande sinnessjukstadga saknar ett tydligt stadgande om rätt för å sinnessjukanstalt intagen person att utan hinder från anstaltens sida hos offentlig myndighet anföra klagomål över intagning eller kvarhållande å anstalten. För avhjälpande av denna brist hava särskilda bestämmelser om sådan klagorätt upptagits i det här framlagda förslaget. De sinnesI detta sammanhang må även framhållas, att de sakkunniga funnit sjukas ekonoden nuvarande lagstiftningen vara bristfällig i fråga om tillvaratagandet av miska intressen. sinnessjukas ekonomiska intressen samt överhuvud sakna bestämmelser om en ordnad verksamhet för sinnessjukas hjälp och understöd utom anstalt. Även dessa missförhållanden hava de sakkunniga sökt avhjälpa i sitt förslag. Skydd mot Liksom de sakkunniga sålunda funnit ökade garantier erforderliga samhällssåväl för den personliga friheten som för ett nöjaktigt tillgodoseende av farliga sinnessjuka. den sinnessjukes privaträttsliga ställning, anse de sakkunniga nya bestämmelser ävenledes vara av behovet påkallade för samhällets skyddande mot sinnessjuka med brottsliga tendenser. Visserligen är uti § 52 av sinnessjukstadgan föreskrivet, att beslut om utskrivning av den, som, tilltalad för brott, i anseende till sin sinnesbeskaffenhet icke kunnat till ansvar fällas, skall underställas medicinalstyrelsens prövning. Detta stadgande kan emellertid ej anses vara tillfyllest, enär det endast gäller statens sinnessjukanstalter, men någon bestämmelse icke finnes, att vårdbehövande sinnessjuka av det slag, varom här är fråga, städse skola intagas å hospital. BehandDen föreskrift, som finnes rörande behandlingen av s. k. otillräkneliglingen av förklarade, är innefattad uti ett kungl. brev den 9 mars 1926, däri förotillräkneligförklar ade. ordnas att »i det fall, att någon för brott tilltalad och därom övertygad person, såsom befunnen vansinnig, icke varder till ansvar fälld, domBrister av allmän natui i gällande bestämmelser.

123 stolen icke skall giva någon vidare föreskrift om hans framtida vårdande, än att till vederbörande överlämnas att om honom taga vård, så att han icke må bliva vådlig för allmänna säkerheten». Med vederbörande avses här Konungens befallningshavande i länet. På grand av nämnda föreskrift hava länsstyrelserna visserligen brukat ingiva ansökan till hospital för personer, vilka på grund av sinnessjukdom eller psykisk abnormitet blivit förklarade straffria för begånget brott, varemot förfarits olika beträffande dessa personers behandling under den ofta mycket långa tid det dröjt, innan den sökta platsen kunnat erhållas. I flertalet fall torde de under exspektanstiden helt enkelt hava kvarhållits i fängelserna. Understundom har det emellertid förekommit, att den otillräkneligförklarade blivit intagen å en landsting eller stad tillhörig sinnessjukavdelning. Från dylika anstalter kan emellertid — såsom av det ovan sagda^ framgår — utskrivning ske utan att frågan därom underställts medicinalstj^relsens prövning, vilket också upprepade gånger förekommit, detta även i fråga om personer, som begått brott av mera samhällsvådlig art, såsom mordbrand, resande av livsfarligt vapen o. s. v. Att det slutliga avgörandet av frågan om sådan persons utskrivning från sinnessjukanstalt skall kunna ligga hos en läkare, som saknar specialutbildning i psykiatri — vilket ju är fallet med de flesta länsupptagningsanstalters och kommunala sinnessjukanstalters läkare — gör denna ordning än mer otillfredsställande. Vidare har det icke så sällan förekommit, att den otillräkneligförklarade blivit hemsänd till sin kommun. I allmänhet har Konungens befallningshavande i dylikt fall först ombesörjt ansökan till hospital, men det synes också hava förekommit, att vederbörande kommun utan vidare fått sig ålagt att omhändertaga en otillräkneligförklarad, då det alltså blivit vederbörande fattigvårdsstyrelse som fått göra ansökan om hospitalsvård. Frågan om behandlingen av otillräkneligförklarade ävensom av sinnessjuka straffångar har under de senaste årtiondena varit föremål för särskild uppmärksamhet såväl från sinnessjukläkarnas och vederbörande myndigheters som från offentlighetens sida. På grund härav och särskilt med hänsyn till de olika förslag, som därvid blivit framställda till undanrödjande av härvidlag rådande missförhållanden, hava de sakkunniga ansett nödigt sammanfatta denna frågas utveckling i vårt land uti en särskild historik, vilken är fogad till detta betänkande som bilaga (Bil. 1). På sätt av denna historik framgår, hade det olika förfarande, som tillämpats i fråga om otillräkneligfÖrMarade, föranlett de för år 1899 ut-

124 sedda statsrevisorerna att i sin berättelse till riksdagen uttala önskvärdheten av, att »allmänna föreskrifter måtte givas rörande omhändertagandet av personer, som blivit för brott tilltalade, men i anseende till sinnessjukdom vid tiden för brottets begående icke ktinnat till ansvar fällas»:» (sid. 490—491). 1 anledning av detta statsrevisorernas uttalande beslöt 1900 års riksdag en skrivelse med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte taga denna fråga under övervägande, därvid särskilt framhölls, att dylika personer, som blivit till Konungens befallningshavandes förfogande överlämnade, icke borde återsändas till hemorten utan omhändertagas genom det allmännas försorg, vare sig genom deras kvarhållande i fängelset eller deras intagande på hospital eller på annat sätt (sid. 491—492). Medicinalstyrelsen avstyrkte emellertid uti sitt den 13 maj 1901 avgivna yttrande över denna framställning utfärdandet av föreskrifter av sådan art, som riksdagens skrivelse as}-ftade, med den motivering, att dylika lätteligen kunde bliva till skada för sirihessjukvården i dess helhet (sid. 493—495). Uti den i juni samma år utfärdade, nu gällande sinnessjukstadgan inflöto icke heller några allmänna föreskrifter rörande otillräkneligförklarades behandling. Som uti berörda historik närmare utvecklas, föreslog emellertid medicinalstyrelsen, som fann orsaken till det av statsrevisorerna anmärkta olikartade förhållandet ligga i det bristande utrymmet å statens anstalter för sinnessjuka, inrättandet vid Växjö hospital av en särskild för kriminalpatienter, i första hand otillräkneligförklarade, avsedd avdelning, vilken sedermera också blev av riksdagen beslutad och år 1Ö06 öppnades. Den lättnad, som härigenom vanns, blev emellertid av mycket kort varaktighet. Redan inom några få år var exspektanstiden för de otillräkneligförklarade åter ganska avsevärd. Frågan om närmare bestämmelser angående behandlingen såväl av brottslingar, som förklarats straffria på grund av sinnessjukdom, som av psykiskt abnorma brottslingar upptogs emellertid åter uti ett i oktober 1909 av särskilda inom medicinalstyrelsen tillkallade sakkunniga avgivet betänkande med anledning av en av 1908 års riksdag beslutad skrivelse rörande införande av obligatorisk undersökning av sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som av underrätt dömts till döden eller till straffarbete på livstid (sid. 512—514). Uti sitt i december 1917 över detta betänkande avgivna yttrande hemställde medicinalstyrelsen därpå, att åt de sakkunniga för revision av siiinessjukstadgan m. m. måtte lämnas i uppdrag att vid utarbetande av nytt förslag till dylik stadga taga under övervägande behovet av införände i densamma av bestämmelser angående behandlingen av brottslingar, som förklarats straffria på grund av sin-

125 nessjukdpm, och av psykiskt abnorma brottslingar (sid. 516—518). Sådant uppdrag hava de sakkunniga också erhållit genom remiss den 7 januari 1918 från statsrådet och chefen för justitiedepartementet. Vad sistnämnda kategori beträffar, hava de sakkunniga emellertid Psyki$kt kommit till den uppfattningen, att bestämmelser rörande psykiskt abnorma h"^Zh^L brottslingar hava sin plats i en lagstiftning om vård av sinnessjuka endast i den mån de vare sig hava till uppgift att reglera tillvägagångssattet för utrönande, huruvida den psykiska abnormiteten är att hänföra till de sjukliga tillstånd, som avses i strafflagens 5 kap. 5 och 6 §§, eller avse behandlingen av för brott tilltalade psykiskt abnorma, vilka av domstol förklarats i anseende till sin sinnesbeskaffenhet icke kunna till ansvar fällas. 1 detta sammanhang må också erinras därom, att de genom nådigt beslut den 21 februari 1920 för verkställande av utredning rörande vissa till strafflagstiftningen hörande ämnen tillkallade sakkunniga (den s. k. lika straff lagskommissionen), sedan de år 1922 avgivit förslag till lagstiftning rörande sådana farliga återfallsförbrytare, som funnits icke vara i saknad av full tilkäknelighet, jämväl utarbetat förslag till lagbestämmelser rörande behandlingen av psykiskt abnorma brottslingar, som höra till de s. k. förminskat tillräkneligas kategori (i Thyréns »Principer för en strafflagsreform)) benämnda: »halvabnorma))). Vad åter sinnessjuka brottslingar beträffar, kräves emellertid för till- Sinnessjuka godoseendet av samhällsskyddet 1 mot sådana, att lagstiftning rörande brott»Unffarvården av sinnessjuka innehåller närmare bestämmelser icke endast rörande behandlingen av otillräkneligförklarade utan även rörande sinnessjuka straffångars omhändertagande. Det synes nämligen under nuvarande förhållanden vara en ingalunda ovanlig företeelse, att sinnessjuka straffångar vid strafftidens slut utan vidare hemsändas. Av överinspektörens för sinnessjukvården årsberättelser hava de sakkunniga även inhämtat, att det icke sällan förekommit, att sinnessjuka straffångar, som vid strafftidens slut, i stället för att beredas nödig anstaltsvård, frigivits, inom kort ånyo begått brott. Kravet på samhällsskyddets tillgodoseende genom föreskrifter rörande sinnessjuka straffångars vård har också — såsom i meromnämnda historik närmare utvecklats — upprepade gånger blivit offentligen framfört och därvid närmare belyst. Till avhjälpande av den ofullständighet, som sålunda vidlåder gällande stadganden, i vad de avse samhällets skyddande mot sinnessjuka med brottsliga tendenser, hava de sakkunniga i sitt förslag upptagit särskilda bestämmelser rörande såväl intagning å sinnessjukanstalt som ock utskrivning därifrån av häktade sinnessjuka och sinnessjuka strafffångar.

126 En lag om Vid den revision av sinnessjukstadgan, som de sakkunniga fått i vård *uka uppdrag att verkställa, hava de kommit till den uppfattningen, att åtskilliga bestämmelser rörande sinnessjukvården, såväl nu gällande som nya, här föreslagna äro av den vikt och betydelse ej mindre för den enskilde än även för samhället, att de böra meddelas genom en av Kungl. Maj:t och riksdagen stiftad lag. Detta gäller särskilt såväl de bestämmelser, som beröra den enskildes personliga frihet, den sinnessjukes privaträttsliga förhållanden och garantierna för en ändamålsenlig vård av de sinnessjuka, som ock de bestämmelser, vilka ansetts nödvändiga till samhällets skydd emot den fara, som hotar från vissa sinnessjuka. De stadganden i övrigt, som i sammanhang härmed och till komplettering av en sådan lag ansetts erforderliga, särskilt med avseende å sinnessjukvårdens organisation, hava de sakkunniga sammanfattat uti förslag till förordning.

127 2 KAP. Om olika former av siunessjukvård. Såsom redan i det föregående framhållits, har lagstiftningen på sinnessjukvårdens område att såsom några av sina huvuduppgifter uppställa kraven på, å ena sidan, att vården icke föranleder större ingrepp i den vårdades personliga frihet än som är oundgängligen behövligt och, å andra sidan, att samhället beredes effektivt skydd mot de faror, vilka hota genom vissa yttringar av sinnessjukdom. Men jämbördigt med dessa krav gör sig gällande det anspråket på lagstiftningen i fråga, att därigenom inskärpes vikten av, att den, som drabbas av sinnessjukdom, också må utan dröjsmål komma i åtnjutande av den vård, varav han är i behov. At detta humanitetskrav gives även i nu gällande Binnessjukstadga Dm allmänna uttryck, i det att uti dess § 65 stadgas, att, där någon visar tecken till ta^Zd^om sinnessjukdom, åligger det hans målsman eller närmaste omgivning eller, sinnessjuka. där dessa sin plikt åsidosätta, ordföranden i kommunal- eller hälsovårdsnämnd eller ock polismyndigheten i orten, där den sjuke vistas, att föranstalta, att den sjukes tillstånd ofördröjligen varder av läkare undersökt samt de vidare åtgärder skyndsamt vidtagna, som må erfordras för beredande av ändamålsenlig vård åt den sjuke. Det synes de sakkunniga, att en motsvarande bestämmelse om den allmänna plikten att taga vård om sinnessjuka lämpligen bör inleda en ny lag och har därför en sådan bestämmelse insatts i första kapitlet av lagförslaget (1 §). Såsom i första hand vårdnadspliktiga hava här upptagits: förmyndare, god man, make, släkting, som bor på platsen, eller annan av den sjukes närmaste omgivning. I övrigt synes den nu gällande bestämmelsen, att den sjukes tillstånd ofördröjligen skall av läkare undersökas, böra erhålla en vidare avfattning och har fördenskull i dess ställe införts det stadgandet, att den vårdnadspliktige skyndsamt skall föranstalta därom, att den sjuke beredes vård, på sätt i lagförslaget stadgas. Sistberörda ändring har föranletts därav, att i vissa delar av landet, såsom i mera glest befolkade trakter, det vanligen icke är möjligt att få läkarundersökning omedelbart verkställd, utan kan det vara nödvändigt, att de första åtgärderna för den insjuknades omvårdnad vidtagas redan innan läkares medverkan kan erhållas. I åtskilliga fall förekommer det, att läkaren efter verkställd undersökning finner, att den sjuke på grund av sitt tillstånd och de lokala

sluten "SI" 7

förhållandena kan vårdas i hemmet. Med hänsyn till sjukdomsyttringarna (såsom oro, ej minst nattetid, osnygghet, förstörelselusta, våldsamhet, självmordstendenser o. s. v.) kunna emellertid de sinnessjuka mycket ofta icke kvarbliva i enskilt hem och icke heller vårdas å de vanliga sjukhusen utan äro i behov av en vård, som allenast kan meddelas dem å särskilda, för ändamålet anordnade anstalter. Förflyttning av de sjuka till dessa anstalter stöter i många fall icke på något motstånd från den sjukes sida, därför att han är så oredig, att han icke har någon klar uppfattning om, var han befinner sig, eller till sinnet så förslöad, att han är likgiltig härför, eller ock emedan han har insikt om sin sjukdom och om sitt behov av vård å anstalt. I andra fall åter har den sinnessjuke alls icke någon föreståelse för, att han är sinnessjuk, och är därför icke heller villig att låta sig intagas å sinnessjukanstalt. Därest det nu, av hänsyn till antingen den sjukes vårdbehov eller yttringarna av hans sjukdom, finnes av nöden, att han mot sin vilja intages å anstalt, måste vården av denne sjuke givetvis förenas med inskränkningar uti hans rörelsefrihet och anstalten fördenskull vara försedd med särskilda anordningar, såsom låsta dörrar, fönster av sådan konstruktion, att de ej kunna av den sjuke öppnas, särskilda inhägnader för de sjukas utevistelse o. s. v. — vilka anordningar äro nödvändiga för det stora flertalet av sinnessjuka, som äro i behov av vård å anstalt. Det ligger sålunda i själva sjukdomens väsen, att vården ej sällan måste vara förenad med ett tvång, som innebär inskränkning i den sinnessjukes personliga frihet, varför vårdanstalterna i viss mån få karaktären av slutna anstalter. Ovannämnda förhållanden giva vid banden, att sinnessjukvården i stort sett kan uppdelas uti sådan, som innebär en inskränkning i den enskildes rätt att fritt välja vistelseort, och sådan, där inskränkning i detta hänseende icke är erforderlig. Den förstnämnda vårdformen torde, såsom ofta medförande starkt ingrepp i den personliga friheten, av denna anledning vara förtjänt av lagstiftarens särskilda uppmärksamhet, så att nödiga garantier skapas till förhindrande av att den sinnessjukes frihet lider större inskränkning än hans tillstånd oundgängligen kräver. Vid uppgörandet av förslag till bestämmelser i detta syfte hava de sakkuniga funnit det ur lagteknisk synpunkt ändamålsenligt att — såsom framgår av lagförslagets 2 §, vilken inleder andra kapitlet: Om sinnessjukvärdens organisation — införa en särskild benämning för ifrågavarande vårdform: sluten sinnessjukvård. Såsom villkor för användande av denna vårdform erfordras enligt lagförslaget (3 kap.), att vissa i det

129 följande närmare omförmälda skriftliga handlingar, de s. k. intagningshandlingarna, äro upprättade och ingivna till den anstalt, där vården av den sinnessjuke skall äga rum. Med avseende å den slutna sinnessjukvården är emellertid att märka, att denna icke med nödvändighet behöver äga rum i slutna byggnader eller slutna avdelningar. Statens anstalter för sinnessjuka hava numera allmänt även någon öppen-dörr-paviljong eller öppen-dörr-avdelning för konvalescenter och andra patienter, vilkas tillstånd är sådant, att de kunna inom visst område medgivas större frihet. Åven för dessa gäller likvisst tvång till vistelse å platsen i fråga. Med hänsyn härtill har begreppet sluten sinnessjukvård bestäints sålunda, att därmed avses vård, som är förenad med tvång till vistelse inom den anstalt, där den sjuke intagits. Inom anstalten kan allt efter den sjukes tillstånd förflyttning äga rum från öppen avdelning eller byggnad till en sluten sådan, utan att det likväl för en sådan förflyttning erfordras några som helst av de formaliteter, som eljest ansetts nödiga vid förändring berörande personens frihetsförhållanden. Det tvång, som härvidlag avses, kan emellertid icke betraktas annorledes än såsom ett fakultativt tvång. Till ytterligare belysning av detta förhållande må här i korthet omnämnas den art av sinnessjukvård, som benämnes kontrollerad familjevård, beträffande vilken särskilda bestämmelser lämnats uti 3 kap. av förslaget till förordning angående sinnessjukvårdens organisation m. m. Jämlikt dessa särskilda bestämmelser kunna å statsanstalt för sinnesjuka intagna, stillsamma och renliga sjuka, som icke anses vådliga för sig själva eller andra, utackorderas till vård i enskilda hem, men anses de fortfarande tillhöra anstalten, till vilken de, då så finnes nödigt, när som helst kunna återföras. Härav framgår, att enligt de sakkunnigas mening även utackordering i familjevård av å anstalt för sinnessjuka intagen person är att betrakta såsom sluten sinnessjukvård, åt vilket förhållande jämväl givits uttryck i lagförslagets 3 § 2 mom. Vidkommande härefter frågan, å vilka anstalter det bör vara till- statens vård* låtet att utöva sluten sinnessjukvård, komma statens sinnessjukanstalter "%ia}f?Lllr törst och främst i betraktande. Enligt § 1 mom. 1 i sinnessjukstadgan utgöras statens anstalter för sinnessjuka av dels hospital eller kuranstalter, dels asyler eller vårdanstalter, dels ock anstalter av båda slagen i förening. I § 27 föreskrives vidare, att å hospital skola intagas dels sinnessjuka, som anses kunna till hälsan återställas eller förbättras, dels andra sinnessjuka, vilka visat sig vara farliga för sig själva eller den allmänna säkerheten och anses icke lämpligen kunna vårdas å asyl, dels slutligen de, vilkas sinnesbeskaffenhet, till följd av offentlig myndighets beslut, skall 94 22

130 för rättmedicinska frågors besvarande närmare undersökas, därest medicinalstyrelsen prövar sådan undersökning böra äga rum å hospital. Om asyl stadgas i § 28, att där skola intagas dels sådana å hospital vårdade obotliga, vilka böra till asyl förflyttas, dels sådana fallandesjuka, som till följd av tidtals påkommande sinnessjukdom äro för sig eller andra vådliga och anses icke kunna i hemmet behörigen vårdas, dels slutligen övriga sinnessjuka, som, utan att vara föremål för behandling å hospital, likväl äro i behov av vård å offentlig anstalt. Beträffande förhållandet mellan hospitals- och asylvård stadgas vidare i § 49, att å hospital intagen person, för vilken hospitalsvård icke vidare anses erforderlig men vilken dock fortfarande är i behov av vård å offentlig anstalt, bör till asyl förflyttas, för vilket ändamål direktionen har att årligen före april månads utgång till medicinalstyrelsen insända förteckning å dem, vilka böra överflyttas, samt även dessemellan, därest särskilda omständigheter därtill föranleda, hos medicinalstyrelsen göra enahanda anmälan. Ovan anförda indelning av statens vårdanstalter för sinnessjuka uti hospital och asyler leder sitt ursprung från 1879 års förslag till stadga angående sinnessjuka. Medan i sinnessjukstadgan av den 5 mars 1858 icke omnämnas andra sinnessjukanstalter än hospital, talas däremot uti 1883 års stadga angående sinnessjuka om två olika slag av statsanstalter för sinnessjuka, nämligen hospital eller kuranstalter och asyler eller vårdanstalter. Angående motivet till denna uppdelning uti hospital och asyler har den för granskning av 1858 års stadga tillsatta kommittén uti betänkande den 24 maj 1879 anfört, bland annat, att — medan enligt 1858 års stadga å statens anstalter för sinnessjuka endast emottagas sådana sinnessjuka, som ansåges kunna till hälsan återställas eller förbättras, och sådana, vilka visat sig vara farliga för sig själva eller den allmänna säkerheten, samt de, som för rättsmedicinska frågors besvarande förordnats skola för närmare undersökning intagas därstädes — man vid tiden för betänkandets avgivande hade anspråk därpå, att vård å offentlig anstalt borde vara tillgänglig för alla sinnessjuka, som därav vore i behov. För anskaffande av det stora antal platser, som för möjliggörandet av detta krav vore behövligt, föreslog ovannämnda kommitté uppförandet utav — vid sidan av hospital, avsedda huvudsakligen för sinnessjuka, som vore föremål för kurativ behandling — särskilda anstalter, benämnda asyler, för vård och förvar av det stora antal sinnessjuka, vilka med hänsyn till sjukdomens beskaffenhet och den ringa utsikten till förbättring icke vidare borde utgöra föremål för sådan behandling. Kommittén i fråga föreslog vidare, att sistnämnda slag av anstalt till nedbringande av kostnaderna lämpligen kunde förläggas i närheten av hospital, i vilket

131 fall ock styrelsen för de båda inrättningarna kunde bliva gemensam. I överensstämmelse med de av kommittén sålunda framstälda synpunkterna blevo sedermera större asyler uppförda vid tvenne hospital, Lunds och Uppsala, och föreskrevs det genom nådigt brev den 5 september 1890, att Lunds asyl tillsvidare skulle stå under förvaltning av direktionen för Lunds hospital och att överläkaren vid hospitalet tillsvidare skulle vara överläkare vid asylen mot åtnjutande av ett visst årligt arvode härför, liksom ock genom nådigt brev den 19 maj 1899 liknande föreskrifter lämnades beträffande Uppsala asyl. Å dessa asyler emottogos, i överensstämmelse med vad sålunda stadgats, under tiden för den första beläggningan av platserna kroniskt sinnessjuka från landets olika hospital, varemot, sedan asylerna en gång blivit fullbelagda, överflyttningar dit i regel ägt rum allenast från det hospital, till vilket de äro anslutna. Nu anförda åtskillnad mellan hospital, å ena, och asyl, å andra Upphävande sidan, visade sig emellertid mindre ändamålsenlig och medicinalstyrelsen a ^ S r t " ^ m ^ ingick med anledning härav den 16 november 1910 till Kungl. Maj:t hospital och asyl med en skrivelse, däri bland annat anfördes följande. Enligt den moderna sinnessjuk vårdens principer vore det i stort sett samma behandlingsmetoder, som komme till användning i fråga om såväl akuta som kroniska fall. Medan sålunda en efter patienternas tillstånd! lämpad arbetsterapi vore den vanliga behandlingsmetoden för såväl konvalescenter som sådana kroniskt sjuka, som äro lugna och i någon mån arbetsdugliga, vore också den för akut sjuka mimera allmänt brukliga behandlingsmetoden med sängläge å övervakningsavdelning, eventuellt i samband med långbad, den mest ändamålsenliga för kroniskt sinnessjuka under de orostider, som många av dessa allt emellanåt visa. Även för kroniskt sinnessjuka vore därför övervakningsavdelningar behövliga och hade sådana efter hand även anordnats vid såväl Uppsala som Lunds asyl, så gott de lokala förhållandena det tillåtit. Härtill komme, att det i vissa fall ännu efter många års sjukdom icke alltid är möjligt att säkert avgöra, om obotlighet föreligger eller ej. Som exempel härpå anfördes, att det såväl vid Lunds som Uppsala asyl förekommit, att där intagen från annan statens sinnessjukanstalt som obotlig överflyttad patient efter många års anstaltsvård (resp. 8V2 och bl/2 år) tillfrisknat. Vidare erinrades därom, att det vid statens övriga sinnessjukanstalter, som äro både hospital och asyl (Piteå, Vadstena och Vänersborg *), icke funnes till olika byggnader åtskilda hospitals- och asylavdelningar, i det dessa avdelningar i fråga om såväl Piteå hospital och asyl som Vänersborgs hospital och asyl redan från början varit sammanslagna till en gemensam anstalt, medan Vadstena hospital efter dess utvidgning med asyl förenades med denna till en anstalt jämlikt nådigt brev den 29 maj 1896. Upphävandet av den nuvarande skillnaden mellan hospital och asyl även vid Lunds och Uppsala sinnessjukanstalter, så att fri flyttning bleve medgiven icke endast från hospitalet till asylen utan även från asylen till hospitalet, skulle bliva till påtagligt gagn för sjukvården. Härigenom skulle det nämligen bliva möjligt, att *) Beträffande Piteå och Vänersborgs hospital, vilka öppnades resp. 1893 och 1905, alltså efter 1883 års stadgas tillkomst, bestämdes från början, att dessa anstalter skulle vara både hospital och asyl, medan beslut härom fattades i fråga om Vadstena bospital efter dess år 1895 vidta gna utvidgning.

132 mera koncentrera övervakningsavdelningarna till de byggnader, som äro bäst utrustade för denna uppgift, på samma gång de kroppsligt sjuka från hela anstalten kunde sammanföras i de för sådana sjuka lämpligaste lokalerna, varigenom bland annat vunnes, att, i stället för två endast ett sjukrum å vardera könssidan bleve nödigt för tuberkulösa sjuka, för vilka på senare tid, till förhindrande av smittans spridande, särskilda lokaler alltmer börjat anordnas å statens sinnessjukanstalter. Vidare skulle genom fri flyttning mellan ifrågavarande hospital och asyler även borttagas den nuvarande olägenheten, att å dessa asyler intagna, av periodisk sinnessjukdom lidande patienter med fria intervall, under dessa intervall icke kunde få komma i åtnjutande av den friare vårdformen å öppen-dörr-avdelning, då sådan vid såväl Uppsala som Lunds sinnessjukanstalt funnes endast å hospitalet. Upphävandet av skillnaden mellan hospital och asyl skulle med ett ord för sjukvården medföra den fördelen, att varje å anstalten intagen patient skulle vid varje tidpunkt kunna erhålla vård å den avdelning, som bäst lämpade sig för hans tillstånd. I fråga om den ekonomiska förvaltningen åter, vilken redan vore gemensam för hospitalet och asylen vid såväl Uppsala som Lunds sinnessjukanstalt, skulle n ä m n d a åtgärd icke fordra någon nämnvärd förändring, och vad läkarförhållandena beträffade skulle den uti dessa icke behöva medföra andra förändringar än sådana, som kunde regleras genom instruktioner för läkarna, vilkas utfärdande, jämlikt § 11 mom. 9 av stadgan angående sinnessjuka den 14 juni 1901, tillkomme medicinalstyrelsen.

På g n m d av medicinalstyrelsens i nu anförda skrivelse gjorda hemställan Lar Kimgl. Maj:t genom nådigt brev den 23 december 1910 bemyndigat medicinalstyrelsen, att utan hinder av § 49 i gällande stadga angående sinnessjuka medgiva fri förflyttning av patienter mellan hospitalet och asylen vid såväl Lunds som Uppsala sinnessjukanstalt. Då sålunda någon åtskillnad mellan hospital och asyl i själva verket icke längre förefinnes, hava de sakkunniga, som ansluta sig till ovan av medicinalstyrelsen anförda synpunkter, ansett denna indelning icke böra kvarstå i en ny författning angående vård av sinnessjuka, och har fördenskull i lagförslaget upptagits endast ett slag av statliga sinnessjukanstalter, som lämpligen böra benämnas hospital på grund av det burskap denna beteckning vunnit för dylika anstalter. Då det emellertid är av vikt, att det finnes en gemensam beteckning för samtliga anstalter för sluten sinnessjukvård, hava de sakkunniga såsom sådan föreslagit benämningen sinnessjukhus. Förutom ä hospitalen får enligt 3 § 1 mom. i lagförslaget sluten sinnessjukvård utövas dels å sinnessjukhus, som upprättats av landsting eller kommuner, och dels å enskilda sinnessjukhus, allt under förutsättning, att desamma godkänts av medicinalstyrelsen. Landstingens Såsom redan i det första kapitlet omnämnts, gäller nu, att varje och kommu- l a n c [ s t m g vid något dess lasarett skall anordna avdelning för tillfällig nemas vara-

,

°

,°

&

o

anstalter för vara av sinnessjuka eiler ock upprätta särskild upptagningsanstalt för sinnessjuka, ändamålet. Dessa bestämmelser, med vilka åsyftats att åstadkomma ett

133 omedelbart omhändertagande till vård av sådana sinnessjuka, som därav vore i trängande behov, men icke genast kunde bliva intagna å hospital, hava otvivelaktigt haft sin stora betydelse, då de akut insjuknade, vilka framför allt äro i behov av anstaltsvård, tidigare i allmänhet fingo vänta på inträde å hospital under ofta mycket lång tid. Anledningen härtill var den, att man till en början strängt tillämpade bestämmelsen i § 33 av sinnessjukstadgan, enligt vilken sinnessjuka, som vederbörligen förklarats berättigade till inträde å hospital eller asyl, skola, så snart utrymmet det medgiver, mottagas i den ordning, vari de blivit där anmälda. Även om emellertid de akut insjuknade under väntan på vård å hospital omhändertogos på lasarettens sinnessjukavdelningar, så blev dock nyttan härav förringad därigenom, att dessa i allmänhet saknade • resurser för åstadkommande av clen rationella vård, som redan då stod till buds å hospitalen och som särskilt för akut insjuknade är av så stor bet3Tdelse. För åtskilliga av dessa, särskilt dem, hos vilka självmordsdrift föreligger, erfordras en noggrann tillsyn och övervakning. Detta skulle emellertid i allmänhet icke kunna åstadkommas å lasarettens sinnessjukavdelningar utan alltför stora kostnader. Det har också förekommit, att läkaren vid sådan avdelning, till vilken ansökan ingivits för en sinnessjuk, som begått självmordsförsök, förklarat, att anstalten icke kunde till vård emottaga en sådan patient, utan hänvisat vederbörande att söka få denne omedelbart intagen å hospital. På grund av dylik erfarenhet har det sedan åtskilliga år tillbaka också blivit brukligt, att nyinsjuknade och botliga fall erhållit företrädesrätt till intagning å hospital, vilket ansetts kunna äga rum med stöd av senare delen av stadgandet uti ovannämnda § 33, vari föreskrives, att, där särskilda omständigheter föranleda avvikelse från den stadgade ordningen, överläkaren äger därom besluta; dock att skälet för dylik avvikelse alltid skall anmälas för direktionen vid dess nästa sammanträde. I själva verket lärer ävenledes vid flertalet hospital akut insjuknade numera i allmänhet emottagas omedelbart och, där detta ej alltid kan ske, är i varje fall exspektanstiden för dessa sjuka numera vanligen helt kort. Med häns}m till nu angivna förhållanden torde landstingens sinnes- Upphävande eiukavdelningar icke längre hava samma betydelse som tillförene. I de 4av landfi~ f'ii

•

•

i

•

i

i

i

i

o

tingens skijl-

lall, då akut insjuknade inkomma å sådan anstalt, är det pa grund av dighet att ovanberörda, numera rådande principer för intagning: å hospital vanligt, lt<dla uwia'{att dessa sjuka efter relativt kort tids vistelse a anstalten övernyttas till hospital, medan åter kroniskt sinnessjuka, vilka bliva intagna å länsanstalten, emedan de varit i trängande behov av anstaltsvård, kunna få

134 kvarstanna därstädes lång tid, ända till flera år, ett förhållande, som har sin grund däri, att exspektanstiden för intagning å hospital av kroniska fall med hänsyn till platsbristen ofta är synnerligen lång. Av sådan anledning hava också länens sinnessjukavdelningar efter hand kommit att mestadels utgöra vårdanstalter för kroniskt sjuka. Icke heller för denna uppgift äro de emellertid fullt lämpliga, då de, på grund av bristande resurser för beredande av sj^sselsättning av olika slag, icke i nödig utsträckning möjliggöra den vid vården av kroniskt sinnessjuka så viktiga arbetsterapien. Det är därför ett önskemål att å hospitalen måtte beredas plats för alla de sinnessjuka, som nu äro hänvisade till länsanstalterna, så att dessa i en framtid må kunna indragas. Ett ytterligare skäl för en framtida indragning av lasarettens sinnessjukavdelningar synes de sakkunniga med avseende å en del av dessa anstalter ligga däri, att de äro belägna inom lasarett, som ej äga medicinsk avdelning. Beträffande dessa fall, där läkarens verksamhet mestadels faller inom kirurgiens område, ligger det i sakens natur, att denne ej kan äga särskilt intresse för vården av sinnessjuka, och ofta står honom härför ej heller nödig tid till buds. Sr. FattigAtt landstingen skulle tilldelas en helt annan uppgift beträffande V äctsfförs]a'c v a r d e n a v sinnessjuka än den, som enligt nu gällande stadga åligger angåJäe9 dem, har emellertid ifrågasatts av Svenska Fattigvårdsförbundet i en till ippdebiing av g ^ g i , Maj:t i april 1914 ingiven framställning med begäran om utredsjukvårdm. ning rörande en uppdelning av sinnessjukvården mellan å ena sidan staten och å andra sidan landstingen, eventuellt större kommuner. Denna uppdelning hade fattigvårdsförbundet tänkt sig på så sätt, att staten själv droge försorg om sådana sinnessjuka, som krävde en mera kvalificerad vård, såsom nyinsjuknade samt ömtåliga eller svårskötta sjuka, medan landstingen och större kommuner skulle genom erhållande av statsbidrag till såväl byggnads- som driftkostnader förmås att anordna anstalter för sinnessjuka, som kommit i ett stadium, då de vore mera lättskötta. Då enligt framställningen statsanstalterna, vilka skulle vara skyldiga att omedelbart mottaga alla anmälda, för att kunna fullgöra denna skyldighet skulle äga rätt att till landstingsanstalterna evakuera för desamma lämpade fall, skulle det alltså tillkomma landstingen att övertaga asylvården, medan deras nuvarande skyldighet att hålla upptagningsanstalter, vilka bleve obehövliga, skulle upphöra. Syftet angavs vara att få den offentliga sinnessjukvården snarast möjligt så ordnad, att varje sinnessjuk omedelbart kunde erhålla den vård hans tillstånd krävde.

135 Medicinalstyrelsen, som fick i uppdrag att verkställa den sålunda begärda utredningen, avstyrkte emellertid förslaget uti sitt den 12 oktober 1920 till Kungl. Maj:t avgivna utlåtande i ärendet. Skälen härför voro i huvudsak följande. Det vore mycket problematiskt, om landstingen även med de föreslagna statsbidragen mera allmänt skulle på frivilligbetens väg anordna de i .förslaget åsyftade anstalterna för mindre svårskötta kroniskt sinnessjuka, och en lagbestämmelse om skyldighet i sådant hänseende kunde väl knappast ifrågasättas med hänsyn därtill, att landstingen under senaste tid betungats med en mängd stora, organisatoriskt invecklade och kostsamma företag, som omedelbart eller inom relativt kort frist skulle sättas i verket. Under sådana förhållanden torde någon enhetlighet i fråga om inrättandet av de ifrågasatta landstingsasylerna ej kunna vinnas. Frånsett att detta skulle få den orättvisan till följd, att de län, som iklätt sig minsta bördan, skulle få disponera större antal statsplatser, skulle även andra organisatoriska svårigheter uppstå. Det skulle sålunda bliva särdeles vanskligt att fastställa en gränslinje vid uppdelningen av vårdskyldigheten mellan stat och landsting och att avgöra statens och länens inbördes skyldigheter i fråga om nyanskaffuing av platser. Ytterligare svårigheter för förslagets realiserande vore, att hospitalens rayonger icke sammanfölle med länsgränserna, utan olika delar av ett län ofta tillhörde olika hospitals upptagningsområden, samt att befintliga statsanstalter för sinnessjuka icke vore inrättade för enbart svårskötta patienter utan även för lättskötta, varför det skulle behövas en omläggning av dessa anstalter, innebärande vittgående och kostsamma byggnadstekniska och anstaltsorganisatoriska förändringar. Medicinalstyrelsen uttalade sig fördenskull för, att bristen på anstaltsplatser för sinnessjuka borde avhjälpas, icke genom sinnessjukvårdens uppdelning på stat och landsting utan genom forcerad nyanskaffning av platser å hospital. Medicinalstyrelsen, som genom kungl. brev den 14 juni 1918 anbefalts att vid nämnda utredning jämväl taga i övervägande den av 1918 års riksdag beslutade skrivelsen angående bland annat statsbidrag för vård å sinnessjukhus, som tillhör landsting och de städer, som ej deltaga i landsting, avstyrkte vidare uti sitt här ifrågavarande u t l å t a n d e dylikt statsbidrag med det principuttalandet, att länens sinnessjukvård över h u v u d taget borde betraktas allenast som ett provisorium.

De sakkunniga ansluta sig till den av medicinalstyrelsen här uttalade uppfattningen, att sinnessjukvården bäst ordnas därigenom, att nödiga anstaltsplatser anskaffas genom statens försorg och att det icke ålägges landstingen någon ny uppgift i fråga om sinnessjukvården. På grund av de i det föregående av de sakkunniga anförda synpunkterna biträda de sakkunniga även medicinalstyrelsens mening, att landstingens nuvarande uppgift i fråga om sinnessjukvården icke bör bliva permanent. Fördenskull har i lagförslaget icke upptagits de nu gällande föreskrifterna om landstings skyldighet att bereda vård för sinnessjuka. Som emellertid, med hänsyn till den rådande platsbristen å hospitalen, många av länsanstalterna i allt fall äro för lång tid framåt erforderliga, intill dess platsbehovet å hospitalen genom statens försorg blir bättre

136 tillgodosett, hava de sakkunniga — som nämnts •— i 3 § av lagförslaget, som avhandlar de anstalter, å vilka sluten sinnessjukvård får utövas, upptagit även sinnessjukhus, upprättade av landsting (1 mom. b). Det därvid föreslagna villkoret, att sådana anstalter skola vara godkända av medicinalstyrelsen, gäller enligt lasarettsstadgan redan nu länsanstalterna för sinnessjuka. Förslag tin Skyldigheten att hålla av medicinalstyrelsen godkänd upptagningsmeise'mellan anstalt för sinnessjuka gäller även städer, som ej deltaga i landsting. De staten samt största av dessa städer hava emellertid — såsom redan i det första Qötebor™an- kapitlet omnämnts — sett sig nödsakade att vid sidan av upptagningsgåendesinnes- anstalt anordna sinnessjukvård i större omfattning även vid försörjningssjukvården

•

J

O

inrättning. Behovet av anstaltsplatser för sinnessjuka i dylika storstäder är nämligen proportionsvis avsevärt större än i andra samhällen. Fördenskull måste — även om det av de sakkunniga härovan uttalade önskemålet, att nödiga anstaltsplatser böra anskaffas genom statens försorg, en gång kommer att förverkligas — detta dock taga mycket längre tid för ifrågavarande storstäders vidkommande än för landet i övrigt. Dessa större städer måste därför för lång tid framåt räkna med behovet av egen sinnessjukvård. I detta sammanhang må framhållas, att medicinalstyrelsen uti sitt ovanberörda utlåtande den 12 oktober 1920 på anförda skäl föreslagit, att överenskommelse måtte träffas mellan staten samt Stockholm och Göteborg om dessa städers övertagande av hela sin sinnessjukvård mot gottgörelse av staten. Huru denna fråga, som för det närvarande är beroende av Kungl. Maj:ts prövning, än. må bliva löst, anse de sakkunniga emellertid, att det icke finnes skäl att genom lagstiftning ålägga städer, som ej deltaga i landsting, en skyldighet i avseende på sinnessjukvård, som saknar motsvarighet för landstingen. Icke heller beträffande dessa städer har därför i lagförslaget upptagits föreskrift om skyldighet att hålla upptagningsanstalt för sinnessjuka. Här må slutligen erinras om, att flera av dessa städer aldrig sökt godkännande av sina till försörjningsinrättning förlagda sinnessjukavdelniugar, enär sådant enligt gällande bestämmelser icke erfordrats. Här framlagda förslag innebär emellertid en reglering av detta förhållande, då de sakkunniga äro av den uppfattningen, att sluten sinnessjukvård icke bör få utövas å andra kommunala sinnessjukhus än dem, som blivit för ändamålet godkända. sinnessjukVidkommande åter städer, som deltaga i landsting, hava åtskilliga "vid6fattig- a v dessa liksom även några större landskommuner —• såsom i det förerårdsan- gående omnämnts — på grund av platsbristen å hospitalen vid sina

137 försörjningsinrättningar låtit uppföra särskilda byggnader eller anordna särskilda ' avdelningar, avsedda för sinnessjukvård. För anordnande av dessa sinnessjukhus eller avdelningar för sinnessjuka har godkännande av medicinalstyrelsen ej varit erforderligt, och har därför sådant icke heller av vederbörande kommun från början blivit sökt, om också understundom ritningar för dylika inrättningar blivit för granskning insända till medicinalstyrelsen eller i andra fall råd angående ritningar blivit inhämtade av överinspektören för sinnessjukvården vid dennes besök i orterna. Sedan emellertid genom den i det föregående omnämnda ändringen Kungörelse av 40 § i fattigvårdslagen landstingsbidrag erhållits till kostnaden för f™gUkZvård å av stad, tillhörande landsting, eller av landskommun anordnad nande av sinnessjukanstalt, som vederbörligen godkänts, har godkännande under sin^^k. de sista åren sökts för åtskilliga av de vid försörjningsinrättningar be- avdelning. fintliga sinnessjukhusen eller avdelningarna för sinnessjuka. Genom kungörelse den 11 oktober 1920 har Kungl. Maj:t — som ovan nämnts — överlämnat prövningen av dessa ärenden till medicinalstyrelsen. De sinnessjukhus eller avdelningar för sinnessjuka, som vid utgången av år 1922 voro godkända jämlikt denna kungörelse, tillhöra Sundsvall, Jönköping," Uppsala, Eskilstuna, Karlstad, Uddevalla, Kristianstad, Ystad, Falun, Grangärde, Ljusnarsberg, Stora Tuna och Norra Piåda. I en del fall har godkännandet ägt rum först efter det föreskrivna ändringar och förbättringar blivit vidtagna. I några fall har ansökning om godkännande avslagits med tillkännagivande, att för godkännande krävdes viss närmare angiven till- eller nybyggnad. Åven finnes det ett flertal till försörjningsinrättning förlagda sinnessjukhus eller avdelningar för sinnessjuka, för vilka godkännande icke begärts. I det härframlagda förslaget föreskrives emellertid, att godkännande av medicinalstyrelsen skall vara villkoret för utövande av sluten sinnessjukvård å sinnessjukhus eller avdelning för sinnessjuka, som upprättats av kommun (3 § 1 mom. b och 3 mom.). Vad slutligen beträffar enskild anstalt för sinnessjuka, föreskrives Enskilda uti § 57 av gällande sinnessjukstadga, att den, som vill inrätta sådan •J^JJg^' anstalt, skall därtill söka Kungl. Maj:ts tillstånd, ävensom att, därest ansökningen varder bifallen, anstalten dock icke får till begagnande upplåtas, förrän densamma genom medicinalstyrelsens försorg blivit besiktigad och godkänd. De sakkunniga, som ansett nödig garanti för att enskild anstalt skall bliva ändamålsenligt anordnad kunna vinnas, därest frågan om upprättande av sådan i sin helhet överlämnas till medicinalstyrelsens avgörande, hava med hänsyn härtill föreslagit, att det skall 94 22

1Ö

138 tillkomma denna myndighet att godkänna enskilt sinnessjukhus (3 § 1 mom. c), i likhet med vad som redan är föreskrivet om godkännande av kommunalt sinnessjukhus. öppen sinOm det också för det stora flertalet sinnessjuka under längre eller nessjui-vård. k o r t a r e ^el a v sjukdomstiden tarvas vård å sluten anstalt, gives det emellertid sinnessjuka, som med hänsyn till sjukdomens yttringar kunna vårdas under friare former och icke böra underkastas något tvång i avseende å vistelseorten. Beträffande formen för sådana sinnessjukas vård hava de sakkunniga såsom motsats till begreppet sluten sinnessjukvård uppställt begreppet öppen sinnessjukvård, vilket uti lagförslaget (2 §) bestämts såsom vård, fri från tvång till vistelse inom anstalt. De sakkunSåsom i det första kapitlet närmare angives, må enligt gällande tandcavdén stadga vård av sinnessjuka, vilken icke utövas å anstalt, handhavas av 14 december enskilda endast i det fall antalet av de sålunda vårdade sinnessjuka är 19 IS. begränsat till högst fem. Gäller vård hos enskild andra sjuka, varibland befinner sig någon sinnessjuk, må antalet sålunda vårdade sjuka ej heller överstiga fem. Angående olägenheterna av sålunda föreskriven begränsning i antalet av de hos enskilda utom anstalt vårdade hava de sakkunniga tidigare i detta betänkande i korthet yttrat sig. Mera fullständigt hava dessa olägenheter belysts uti ett av de sakkunniga den 14 december 1918 till Kungl. Maj:t avgivet utlåtande, avseende av Betaniastiftelsen, Adolfsbergs sjukhem i Orgryte, Peterska hemmet i Uppsala och fru Zotterman såsom innehavarinna av ett sjukhem å Lidingön hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar om tillstånd att utan intagningshandlingar få mottaga större antal sinnessjuka än fem. Ur detta utlåtande må här anföras följande: Rörande innebörden av n ä m n d a framställningar framhöllo de sakkuniga, att Betaniastiftelsen önskade att, trots sin natur av enskild anstalt, få dispens från de för dylika anstalter gällande bestämmelser om, dels att intagning av sinnessjuka ej finge ske utan ingivande av de uti § 29 eller § 31 mom. 1 av stadgan föreskrivna intagningshandlingar, dels ock att anstalten skulle, vad anginge de sjukas behandling, förestås av en utav medicinalstyrelsen förordnad läkare, samt att ansökningarna från Peterska hemmet, Adolfsbergs sjukhem och fru Zotterman avsåge tillstånd att å dessa hem få intaga mer än fem sinnessjuka utan att behöva underkasta sig de för enskild anstalt gällande bestämmelser om intagningshandlingar och särskild läkare såsom handhavande sjukvården. Antalet vårdade hade i ansökningarna föreslagits beträffande Adolfsbergs sjukhem till 14, beträffande Peterska hemmet till 6 och beträffande fru Zottermans sjukhem, där enligt vad som upplysts vårdades även konvalescenter och nervsjuka, sålunda att sammanlagda patientantalet skulle uppgå till 12.

139 Uti över framställningen avgivna yttranden hade överinspektören för sinnessjukvården framhållit, att erfarenheten hade givit vid handen, att nödvändigheten a t t av dem, som önskade få sinnessjuk intagen å enskild anstalt, fordra anskaffandet av de för intagning å hospital erforderliga handlingarna, ofta utgjorde ett hinder för platsernas fyllande, i det att framställandet av detta krav ej sällan hade till följd, a t t sökandena i stället vände sig till något mindre sjukhem, där intagning kunde ske utan dylika handlingar. Härigenom befrämjades å ena sidan upprätthållandet och uppkomsten av dylika mindre hem, där kontrollen vore betydligt mindre och där antalet vårdade ej sällan överstege fem, medan å andra sidan de enskilda anstalterna ofta komme att kämpa med ekonomiska svårigheter på grund av det ringa antalet patienter. Vidare anmärkte överinspektören i sina yttranden, att det visat sig, att den för de enskilda anstalterna gällande ordningen, att en bestämd läkare skulle omhänderhava läkarvården därstädes, vore till nackdel för dessa anstalters innehavare, enär en sinnessjuks anhöriga ofta önskade, att den specialist, som av dem rådfrågats, bleve i tillfälle att sköta patienten även efter intagandet å anstalten, något som läte sig göra vid sinnessjuks vårdande å de mindre sjukhemmen, vilka alltså även av denna anledning ej sällan hellre valdes av de sinnessjukas anhöriga, då det vore fråga om att placera de sjuka utom det egna hemmet. Enligt de sakkunnigas uti deras ifrågavarande utlåtande uttalade åsikt utgjorde samma skäl, som sålunda för Betaniastiftelsen talade för att anstalten skulle befrias från skyldigheten att fordra intagningshandlingar och att hava särskild läkare för anstalten, synbarligen grunden för att Peterska hemmet, Adolfsbergs sjukhem och fru Zottermans sjukhem icke vore benägna att söka Kungl. Maj:ts godkännande av dessa hem såsom anstalter. Enligt vad de sakkunniga hade sig bekant, vore det just kravet på intagningshandlingar och nödvändigheten av att hava såväl anstaltsläkare som ock en särskild inspektör — något som ju också fölle sig ganska ekonomiskt betungande för anstalter med ringare patientantal — som gjort, att ett sjukhem i Sigtuna, som tidigare idkat verksamhet såsom enskild anstalt, upphört härmed och inskränkt verksamheten att omfatta allenast 5 sinnessjuka. Med dessa omständigheter för ögonen skulle det — fortsatte de sakkunniga i sitt utlåtande — ligga nära till hands att besvara åtminstone de av Adolfsbergs sjukhem, Peterska hemmet och fru Zotterman gjorda framställningarna med en hänvisning till, att de borde inskränka antalet vårdade till högst fem, då de omtalade olägenheterna av kravet på intagningshandlingar och bekostande av anstaltsläkare och inspektör försvunne. Såsom emellertid — erinrade de sakkunniga vidare — redan medicinalrådet Schuldheis år 1908 uttalat, hade bestämmelsen, att anstalt för sinnessjuka skulle anses föreligga, om antalet vårdade överstiger fem, i praktiken utan tvivel sina olägenheter. Det ville, yttrade Schuldheis, synas, som det ekonomiskt sett knappast vore lönande att mottaga ett mindre antal patienter än 7, 8 å 10. A andra sidan ansåge Schuldheis det vara ekonomiskt omöjligt för hemmen att underkasta sig de fordringar, som ställdes på anstalt med ett patientantal under 10. Det syntes därför, framhölle han, förtjänt att tagas i övervägande, huruvida icke dessa enskilda hem mot vissa mindre betungande villkor för kontroll kunde erhålla rätt att mottaga högst 10 patienter. De sakkunniga ville också understryka såsom sin mening, att det måste anses förenat med verklig ekonomisk risk att upprätthålla ett välordnat hem för sinnessjuka med ett sådant fåtal patienter som fem samt att det från kostnadssynpunkt

140 torde vara ogörligt att anordna vård av sinnessjuka i form av anstalt för ett mindre antal patienter än 10 ä 12. Redan detta förhållande gjorde det önskvärt att finna en utväg, som medgåve vårdandet av ett större antal sinnessjuka än fem under mindre betungande former än dem, som vore förenade med inrättandet av en enskild anstalt. Men därtill komme, att det visat sig medföra avsevärda fördelar för de sinnessjuka själva, att de kunde påräkna vård å sådana hem som Adolfsbergs, fru Zottermans sjukhem med flera. Såsom överinspektören i sina yttranden angående dessa framhållit, komme de sjuka i dessa i åtnjutande av god vård, särskilt med hänsyn därtill, att de i allmänhet stode under tillsyn av fackutbildad läkare. Skulle sådana hem icke finnas, skulle de sinnessjukas anhöriga ofta föranledas att sända de sjuka till mindre sjukhem, som icke erbjöde samma vårdresurser. Vad särskilt anginge fru Zottermans hem, måste det anses vara en betydande fördel, att sjukhem funnes att tillgå, där jämte sinnessjuka även nervsjuka och konvalescenter kunde mottagas, detta framför allt av det skäl, att en gräns i n ä m n d a avseende i många fall icke läte sig uppdragas. Erfarenheten hade visat, att å sjukhem, vilka annonserade sig såsom hem för nervsjuka, även inlades sinnessjuka, något som icke heller från vårdsynpunkt mötte något hinder, när fråga vore om lugna sinnessjuka. Överinspektören hade också i sitt yttrande över fru Zottermans framställning, med betonande av nämnda synpunkter, uttryckligen förklarat, att det förelåge behov av den typ av sjukhem, som hemmet i fråga utgjorde. Emellertid ansåge de sakkunniga sig icke k u n n a tillstyrka bifall utan vidare till framställningarna. Det skulle utan tvivel innebära stora vådor att uppmuntra inrättandet av hem med större antal sinnessjuka eller med större antal sjuka, om däribland befunne sig någon sinnessjuk, utan att samtidigt uppställa garantier för att ingen utan skäl där intoges eller kvarhölles såsom sinnessjuk. De sakkunniga trodde emellertid, att dylika garantier kunde skapas. Sedan de sakkunniga i förbigående ei-inrat om, att den av Betaniastiftelsen gjorda ansökningen måste anses innebära, att dess ifrågavarande anstalt vid Jakobsdal i och med bifall till ansökningen skulle upphöra att vara anstalt, enär det icke läte sig göra att med bibehållande av anstaltstypen i övrigt befria de enskilda anstalterna från kravet på fullständiga intagningshandlingar och på anställande av särskild anstaltsläkare, samt att det förelåge behov även av enskilda anstalter för sinnessjuka, så organiserade att där kunde intagas andra sinnessjuka än sådana, som vore lugna, och att de sinncsssjuka, sedan de en gång blivit där intagna, kunde kvarhållas icke blott mot sin egen vilja utan i de fell, varom § 60 i sinnessjukstadgan handlade, även mot de anhörigas vilja, yttrade de sakkunniga angående i^ssnämncla garantier följande. Såsom garantier mot missbruk av en utsträckning av rätten för de ifrågavarande enskilda hemmen att med ökning av antalet vårdade få utan intagningshandlingar och utan anställande av särskild läkare för anstalten mottaga sinnessjuka, hade de sakkunniga framför allt t ä n k t sig följande. Ingen skulle få å dylikt hem intagas eller där vårdas utan att stå under behandling av särskild läkare; vidare skulle hemmet stå under närmaste tillsyn av en utav medicinalstyrelsen särskilt förordnad inspektör, och slutligen skulle — med nedan n ä m n t u n d a n t a g — ingen få såsom sinnessjuk ä hemmet intagas eller där kvarhållas mot sin egen vilja. Av uppfyllandet utav dessa villkor, närmare utvecklade här nedan, skulle ett bifall till framställningarna göras beroende, och vid bifallet skulle dessutom vara fästat det förbehåll, att ett överträdande av dem skulle omedelbart medföra förlust av den undantagsställning hemmet sålunda erhållit.

141 Vad därefter beträffade kravet på att varje i hemmet såsom sinnessjuk intagen person skulle vårdas av läkare, ansåge de sakkxmniga det kunna fordras, att denne läkare ägde särskild utbildning i psykiatri eller nervsjukdomar. Därav följde, att ett tillstånd, sådant som det i de underdåniga framställningarna ifrågasatta, icke kunde tänkas komma att meddelas åt andra än dem, som vore belägna på sådana platser, där dylika läkarkrafter funnes att tillgå. Den av medicinalstyrelsen förordnade inspektören, som skulle utöva tillsynen över hemmet, skulle enligt de sakkunnigas mening hava att fullgöra detta åliggande enligt särskild av medicinalstyrelsen för honom utfärdad instruktion, innehållande bland a n n a t följande. Inspektören skulle vara skyldig att besöka hemmet minst en gång var tredje månad eller oftare, om hemmets föreståndare, den vårdade själv, dennes läkare eller anhöriga så önskade. Därvid skulle inspektören tillse, att allt vad för den sinnessjukes behöriga vård är erforderligt befunne sig i god ordning samt alt snygghet och ordning i övrigt iakttoges; att endast lugna sinnessjuka vårdades i hemmet, samt att de sinnessjuka vårdades i noggrann överensstämmelse med § 4 i sinnessjukstadgan. Den riktiga principen vore enligt de sakkunnigas mening, att inspektören avlönades av staten men, innan medel för sådant ändamål blivit av riksdagen anslagna, måste hemmen givetvis själva bestrida ersättningen till honom. Den tredje och huvudsakliga garantien mot eventuella missbruk a r ett bifall till framställningarna hade de sakkunniga, såsom nämnt, trott sig finna i en föreskrift, a t t ingen finge å hemmet intagas eller där kvarhållas mot sin egen vilja. Naturligen krävdes, att denna vilja manifesterat sig på ett mera uttryckligt sätt. Det bleve emellertid vederbörande läkares sak att bedöma frågan härom; i tvivelaktiga fall hade han ju att h ä n v ä n d a sig till inspektören. Hade den intagne icke uppnått myndig ålder eller vore han förklarad omyndig, borde hans protest emot kvarhållandet icke tillerkännas ovannämnda verkan. Vad särskilt den omyndigförklarade beträffar, hade hans sinnesbeskaffenhet ju i regel redan i sammanhang med omyndighetsförklaringen varit underkastad domstols prövning. Med hänvisning till det sålunda anförda, hemställde de sakkunniga, att Kungl. Maj:t måtte förklara, att sökandena finge utan hinder av sinnessjukstadgans föreskrifter i § 67 vårda å Betaniastiftelsen 19, å Peterska hemmet 6, å Adolfsbergs sjukhem 14 och å fru Zottermans sjukhem å Lidingön 12 sinnessjuka utan intagningshandlingar och vad Betaniastiftelsen, Adolfsbergs och fru Zottermans sjukhem beträffade dessutom utan anställande av särskild anstaltsläkare, allt på villkor, som ovan nämnts.

De uti detta utlåtande anförda synpunkterna vunno Kungl. Maj:ts Kungl.Maj:ts beaktande, i det Kungl. Maj:t genom brev den 14 augusti 1920 med- brev den Ju •

! • ! •

givit, att å enskilt sjukhem, avsett för vård på en gång av högst tjugu personer, må, utan hinder av föreskriften i § 07 i stadgan angående sinnessjuka den 14 juni 1901, intagas, jämte andra sjuka, även stillsamma sinnessjuka. Därvid skola enligt brevet följande villkor och bestämmelser gälla. Ansökning om tillstånd att å enskilt sjukhem mottaga sinnessjuka skall göras hos medicinalstyrelsen och vara åtföljd av i § 57 i nämnda stadga angivna handlingar. Sådant tillstånd kan, när skäl därtill äro, av medicinalstyrelsen återkallas. Myndig person må icke mot sin vilja

au a K st i 19' U

142 intagas å dylikt sjukhem, ej heller där kvarhållas Längre än till dess åtgärder för hans erforderliga vård utom sjukhemmet kunnat vidtagas. Omyndig må icke utan målsmans medgivande intagas eller kvarhållas å sjukhemmet. Den närmaste tillsynen över sjukhemmet skall utövas av en utav medicinalstyrelsen förordnad inspektör. Om sjuk persons intagande å sjukhemmet skall dess föreståndare ofördröjligen göra anmälan hos inspektören, som skyndsammast bör göra sig underrättad om den sjukes tillstånd. Inspektören äger från sjukhemmet utskriva sjuk person, som av inspektören anses under förhandenvarande förhållanden icke kunna inom sjukhemmet beredas betryggande tillsyn eller lämplig vård. Å sjukhemmet intagen sjuk person skall stå under vård av läkare, som den sjuke eller hans målsman äger utse. Läkaren skall underrätta inspektören om den sjukes tillstånd vid intagandet samt om däri sedermera möjligen inträffande förändringar ävensom eljest på inspektörens begäran lämna denne meddelande om den sjukes befinnande. Det åligger hemmets föreståndare att föra förteckning över de å anstalten intagna sjuka med angivande av vars och ens fullständiga namn, födelsedag, hemort och målsman, den läkare, under vilkens vård den sjuke står, samt dagen för den sjukes intagning och utskrivning. Beträffande sjukhem, som här avses, skola i övrigt föreskrifterna i §§ 61—64 och 66 i stadgan angående sinnessjuka i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Enskilda Den form av enskild sinnessjukvård, som sålunda medgivits genom hxne7'-li-a berörda kungl. brev, hava de sakkunniga upptagit uti lagförslaget under beteckningen värd å enskilt värdhem (4 §). Vad åter beträffar frågan om det antal sinnessjuka, som må samtidigt vårdas i dessa vårdhem — vilket antal, som nämnts, genom det kungl. brevet fastställts till högst tjugu — hava de sakkunniga ansett sig böra frångå kravet på visst maximiantal, enär ju den öppna vårdformen innebär stora fördelar för de sjuka och det, med de av de sakkunniga föreslagna föreskrifterna angående kontroll och inspektion för vårdhemmen, torde vinnas trygghet för att karaktären av öppen vårdform därstädes upprätthålles, även om platsantalet icke begränsas. Dessa föreskrifter, vilka i viss mån avvika från de härutinnan uti det kungl. brevet stadgade bestämmelserna, finnas återgivna uti förslaget till förordning med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m. (§ 80). SinnessjukDå i lagförslaget inrymts nu avhandlade, med enskilda vårdhem vård hos betecknade typ av öppen vårdform, hava de sakkunniga beträffande e "övrigt. ' värde?i hos enskilda i övrigt utom sinnessjukhus ansett nuvarande bestämmelse i § 67 av sinnessjukstadgan, i vad den avser det antal sinnessjuka, som må till vård hos enskilda emottagas, icke påkalla ändring,

143 varför lagförslagets 4 § upptager jämväl den bestämmelsen, att öppen sinnessjuk vård må utövas hos enskild, som icke samtidigt till vård emottager flera än fem sinnessjuka eller flera än fem sjuka, då någon av dem är sinnessjuk. Då det emellertid torde finnas nödigt, att medicinalstyrelsen i varje fall har kännedom om, varest vård av sinnessjuka utövas, har tillika föreskrivits, att anmälan till medicinalstyrelsen skall göras före sådan enskild vårdverksamhets begynnande. Sådan anmälan hava de sakkunniga dock icke ansett erforderlig, därest vården avser någon, som tillhör vårdarens familj eller husfolk

( 6 §H

.

.

.

A lasarett, där det ej finnes särskild avdelning för sinnessjuka, får Sinnessjuk enligt lasarettsstadgan sjuk ej intagas för vård av sinnessjukdom. Genom i£££. detta stadgande är sålunda icke förbjudet att å vanlig lasarettsavdelning vårda sinnessjuk för tillfällig kroppslig sjukdom, vare sig invärtes eller kirurgisk, men väl att därstädes utöva sinnessjukvård. Emellertid lärer det dock understundom hava förekommit, att sådan vård lämnats å medicinsk avdelning av lasarett, i det att bland därstädes såsom nervsjuka intagna även funnits sådana, som i själva verket lidit av sinnessjukdom. I sakens natur ligger, att det härvid endast kunnat vara fråga om lugnare sinnessjuka, som icke varit störande för omgivningen. Det synes de sakkunniga icke vara tillräcklig anledning att upprätthålla förbudet mot dylik tillfällig sinnessjukvård å lasarett. Denna vård av lugnare sinnessjuka är naturligen av helt annan karaktär än den, för vilken sinnessjukavdelningarna vid lasarett äro avsedda, i det å dessa skola, i avvaktan på ledig plats å hospital, mottagas sinnessjuka, som äro i trängande behov av anstaltsvård, huru oroliga eller störande de än må vara. Enligt de sakkunnigas förslag kominer det alltjämt att finnas möjlighet till dylik sluten sinnessjukvård å särskild avdelning vid lasarett. Vad som nu ifrågasattes, är emellertid en öppen sinnessjukvård av tillfällig art å vanlig medicinsk avdelning, något som understundom — såsom nämnts — redan praktiserats. Givetvis bör en lasarettsläkare emellertid icke vara skyldig att mottaga en sinnessjuk å vanlig medicinsk avdelning. Att han äger rätt härtill kan emellertid hava sin stora humanitära betydelse. Därigenom vinnes nämligen den fördelen, att en av sinnessjukdom i allenast lindrigare grad lidande person, som av ena eller andra skälet icke kan vårdas uti hemmet och vilkens ekonomiska villkor å andra sidan ej medgiva vård å enskilt vårdhem eller eljest hos enskild utom anstalt, kan erhålla tillfällig vård å ett lasarett, och det sålunda, därest sjukdomen befinnes vara av övergående natur, undvikes att han intages å sinnessjukhus.

144 I fråga om större sjukvårdsanstalter med särskilda specialavdelningar, sådana som de i Stockholm, Göteborg och Malmö, vore otvivelaktigt det mest ändamålsenliga, att där även anordnades en mindre avdelning för vård av nervsjuka och för tillfällig vård av lugnare sinnessjuka. Det skulle nämligen vara till fördel även för själva sjukhusverksamheten, om inom sjukhusets område funnes en avdelning, till vilken å annan avdelning intagen person, som på grund av mer eller mindre tydliga sjukdomstecken å själslivets område behövde noggrannare övervakning, kunde utan dröjsmål och utan alla formaliteter överflyttas. Huru väl en större sjukvårdsanstalt i själva verket behöver en dylik avdelning, torde bäst framgå därav, att man vid sjukhus, där det finnes särskild avdelning för sinnessjuka, utnyttjat denna avdelning även för nu ifrågavarande ändamål. Så är t. ex. förhållandet vid Malmö stads allmänna sjukhus. Enligt vad som framgår av överinspektörens för sinnessjukvården årsberättelse för 1913 har överflyttning här alltsomoftast ägt rum till sinnessjukavdelningen från sjukhusets övriga avdelningar. Det har sålunda förekommit, att å den allmänna medicinska avdelningen intagna nervsjuka (exempelvis av hysteri lidande) vid påkommande orosutbrott för några dagar överflyttats till sinnessjukavdelningen, ävensom att dylik överflyttning för en eller annan vecka i flera fall ägt rum, då depressionstillstånd inträtt hos å andra sjukhusets avdelningar intagna kroppsligt sjuka. Givetvis är det emellertid ej lämpligt, att sådana i lindrigare grad sinnessjuka vårdas å en avdelning, vilken, såsom fallet är med en sinnessjukavdelning, som fungerar såsom upptagningsanstalt, jämväl mottager mera oroliga sinnessjuka. Däremot torde lugnare sinnessjuka utan olägenhet kunna vårdas tillsammans med nervsjuka. Att begränsa rättigheten att mottaga lugnare sinnessjuka för tillfällig- vård till sådana lasarett, som hava särskild nervavdelning, synes dock i betraktande av det anförda icke vara att förorda. Åven å sjukstuga är det för närvarande förbjudet att utöva sinnessjukvård. Emellertid anse de sakkunniga, att sådan vård bör få förekomma å sjukstuga under samma villkor som å lasarett, detta med hänsyn till den fördel sådan tillfällig vård kan medföra för en lugnare sinnessjuk, som saknar medel för eiTiållande av enskild vård. På här anförda grunder hava de sakkunniga uti lagförslagets^ 4 § upptagit även lasarett och sjukstuga bland de inrättningar, å vilken öppen sinnessjukvård må äga rum, fastän med den begränsning, att vården i fråga endast får vara av mera tillfällig art. De sakkunniga hava så mycket mindre hyst betänkligheter mot att detta slag av öppen sinnessjukvård medgives, som förhållandena vid dessa sjukvårdsanstalter

145 äro sådana, att läkarna måste hava det största intresse av, att sinnessjuka icke längre än nödigt kvarstanna därstädes. I 4 § av lagförslaget är slutligen införd en bestämmelse därom, Omhundc,-att sinnessjuka må kunna omhändertagas å fattigvårdsanstalt, där av taffande av medicinalstyrelsen godkänd sinnessjukavdelning icke finnes. Detta stad- "ftmffdsgande, som korresponderar med innehållet uti 32 och 35 §§ i lagen om anstalt. fattigvården den 14 juni 1918 — varom mera nedan — åsyftar icke egentlig sinnessjukvård, enär sådan merendels icke kan beredas å de anstalter, varom här är fråga, utan fastmera, såsom lagtexten uttryckligen angiver, allenast ett omhändertagande av vissa sinnessjuka. Härvid komma särskilt i betraktande sådana »obotligt sinnessjuka», som efter avlupen sjukdomsprocess icke förete några egentliga sjukliga symtom, men däremot vissa psykiska defekter såsom nedsatt omdömesförmåga, bristande företagsamhet, minskad eller upphävd arbetsförmåga o. s. v. och vilka alltså snarare äro att anse såsom psykiska invalider än i egentlig mening psykiskt sjuka. För denna kategori av sinnessjuka gäller, att de visserligen på grund av sina defekter icke kunna reda sig på egen hand, men att de dock knappast äro i behov av någon egentlig sinnessjukvård och fördenskull icke längre behöva kvarstanna å sinnessjukhus, utan böra kunna omhändertagas å fattigvårdsanstalt, blott de röna ett efter deras defekter och egendomligheter lämpat hänsynsfullt bemötande och erhålla nödig tillsyn under arbetet samt beredas eget rum nattetid. Även kroniskt sinnessjuka, som befinna sig i lugnt stadium men hava ännu kvarstående positiva sjukdomstecken, bliva emellertid fattigvårdsanstalterna, under nuvarande _ platsbrist ä hospitalen, icke sällan nödsakade att omhändertaga. Enligt § 50 i sinnessjukstadgan må obotligt sinnessjuk, som längre tid varit å hospital eller'asyl vårdad och ej visat sig vådlig för sig eller andra, när utrymme saknas för mottagande av sjuk, som är mer i behov av vård, av direktionen, på överläkarens anmälan, från anstalten utskrivas. Det stora flertalet av dessa sinnessjuka äro sådana, vilka måste omhändertagas av fattigvården, och i den mån det ej är möjligt att utackordera dem till enskilda, återstår givetvis endast att överlämna dem åt fattigvårdsanstalterna. Erfarenheten har emellertid visat, att sinnessjuka, som å sinnessjukanstalt under åratal uppträtt lugnt och stilla samt under ledning kunnat sysselsättas med arbete av ena eller andra slaget, efter utskrivning till hemorten icke sällan snart nog försämrats, i det att orostillstånd därefter ånyo inträtt, ofta nog kanske förorsakat av ett mindre lämpligt bemötande, eller — vad som är än vanligare — en allt större slöhet 94 22

l a

146 utvecklat sig, vartill den egentliga orsaken oftast torde hava varit, att de sjuka av brist på tillsyn och arbetsledning lämnats overksamma åt sig själva. Därest nu en sådan sinnessjuk skulle å fattigvårdsanstalten försämras därhän, att han icke mera lämpar sig för vistelse tillsammans med de övriga understödstagarna, skall jämlikt 35 § i fattigvårdslagen fattigvårdsstyrelsen vidtaga erforderliga åtgärder för att förskaffa honom inträde å anstalt för vård av sinnessjuka. Ifall sådan vård icke kan erhållas, skall den sinnessjuke enligt 32 § i samma lag vårdas å särskilt rum eller avdelning å fattigvårdsanstalten. I de fattigvårdsanstalter, som sakna särskild sinnessjukavdelning, hava emellertid de för de sinnessjuka avsedda förvaringsrummen icke alltid varit av lämpligaste beskaffenhet, såsom framgår av de skildringar, som härutinnan äro lämnade i det första kapitlet. Som däri nämnts hava sinnessjuka under åratal kunnat hållas inspärrade på det mest upprörande sätt utan att ens ansökan om deras intagande å sinnessjukanstalt blivit ingiven. Till förekommande av dylik vanvård av sinnessjuka, som fattigvårdsanstalterna nödgats omhändertaga, och till komplettering såväl av berörda stadganden uti fattigvårdslagen som av den nu avhandlade bestämmelsen i 4 § av lagförslaget, har i detta intagits ett stadgande av innehåll att, därest under omhändertagande av sinnessjuk, på sätt i 4 § sägs, det finnes nödigt att vidtaga inskränkning i den sjukes vistelsefrihet genom hans isolering i stängt rum eller annorledes, skola ofördröj ligen de i lagförslagets 3 kap. föreskrivna intagningshandlingar till sinnessjukhus ingivas (11 §). Givet är att, så länge det å sinnessjukhusen icke finnes tillräckligt antal platser, det kan bliva nödvändigt, att fattigvårdsanstalterna, även om de ej äga godkänd sinnessjukavdelning, för längre eller kortare tid måste behålla en vårdbehövande sinnessjuk, men med^ nu föreslagna lagbestämmelse skulle dock vinnas, att detta kvarhållande icke fortsatte längre tid än som vore oundgängligen nödigt. I mån som platsbristen å hospitalen bliver avhjälpt, skulle också sådan förvaring av sinnessjuk å fattigvårdsanstalt bliva allt kortvarigare och sällsyntare. I detta sammanhang må till sist nämnas, att det vid en del fattigvårdsanstalter finnas särskilda sinnessjukavdelningar anordnade, vilka icke äro av sådan beskaffenhet, att de kunna godkännas — i ett par fall har begäran om godkännande även blivit avslagen. Av den i 11 § föreslagna bestämmelsen följer nu, att även intagning å sådan icke godkänd avdelning, därest detta medför inskränkning i den sjukes vistelsefrihet, skall omedelbart efterföljas av ansökan om intagning å sinnessjukhus. I sakens natur ligger, att, därest behov av vård å sluten anstalt föreligger för å fattigvårdsanstalt omhändertagen sinnessjuk, ansöknings-

147 handlingarna i allmänhet ingivas till statens hospital, men enligt lagförslaget kunna de också ingivas till enskilt eller kommunalt sinnessjukhus, som godkänts av medicinalstyrelsen. Det senare har även allt emellanåt förekommit, i det att kommun, vilken har godkänd sinnessjukavdelning, i mån av utrymme till vård mottagit även sinnessjuka från andra fattigvårdssamhällen. Den föreslagna lagstiftningen har sålunda till syfte att bringa utvecklingen därhän, att sluten sinnessjukvård å fattigvårdsanstalter icke må äga rum utom i för ändamålet godkända lokaler. Bestämmelsen i den föreslagna 11 § avser emellertid icke allenast de Skyddsfall, där sinnessjuka omhändertagits å fattigvårdsanstalt, utan har även bestämmdi tillämpning på all öppen sinnessjukvård, den må utövas å lasarett eller sjukstuga, å_ vårdhem eller hos enskild. Med bestämmelsen i fråga åsyftas nämligen att erhålla garanti för, att det vid de olika slagen av öppen sinnessjukvård icke utövas tvång gentemot sinnessjuk längre tid än oundgängligen är nödigt. Så snart någon å enskilt vårdhem eller hos enskild eller å lasarett eller sjukstuga intagen sinnessjuks tillstånd är sådant, att inskränkning i hans vistelsefrihet är nödvändig, skola alltså intagningshandlingar ofördröjligen anskaffas och till sinnessjukhus ingivas. Till möjliggörande av kontroll däröver, att nu berörda föreskrifter efterlevas, har uti 11 § vidare stadgats, att avskrift av intagningshandlingarna skall förvaras, där den sjuke vistas, samt att rörande tvångsförfarande, varom i paragrafen omförmäles, anteckningar skola föras enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att dylika kontrollbestämmelser äro nödiga, Såsom belysande i detta hänseende må här anföras följande fall, omnämnt i handlingar, vilka, sedan överinspektören för sinnessjukvården avgivit utlåtande i ärendet, genom remiss från statsrådet och chefen för dåvarande civildepartementet överlämnats till de sakkunniga för beaktande. Fall 1. I skrivelse den 16 mars 1919 till justitieombudsmannen anförde arbetaren P. A. S. klagomål över den behandling, som kommit houom till del å försörjningsinrättning, i det att S. genom sysslomannens vid inrättningen föranstaltande skulle hava blivit flera gånger inspärrad i cell under sammanlagt 17 månader, därav 9 månader å rad, under vilken tid han icke skulle hava tillåtits att komma utomhus för att få frisk luft mera än 3 gånger samt helt och hållet varit i avsaknad av bad och varit nödsakad att göra sina naturbehov å ett i cellen stående kärl u t a n lock. S. hade i juli 1913 intagits å inrättningen samt därefter vistats å densamma över fem år. Vid tiden för ingivandet av denna klagoskrift var S. intagen å statens alkoholistanstalt vid Salbohed, där överinspektören för sinnessjukvården hade tillfälle att undersöka 8., varvid det kunde konstateras, att h a n tillhörde den typ av alkoholister, som i rusigt tillstånd uppträda på ett samhällsfarligt sätt, men att h a n icke före-

148 tedde symtom å sinnessjukdom. Vid denna undersökning uppgav 8., att han — som han själv uppfattar det — till straff för att han varit i staden och förtärt spritdrycker eller ock för att han gjort någon anmärkning mot förhållandena å inrättningen, upprepade gånger blivit instängd i cell å den s. k. dårstugan under veckor eller månader å rad, och att han under sin senaste vistelse å inrättningen blivit på så sätt isolerad: hösten 1913 cirka 5 veckor och senare på året ytterligare 15 dagar, vidare från mars 1914 till december samma år, alltså cirka 9 månader å rad, i juli 1915 i 16 dygn, i maj 1916 i cirka 18 dygn och en gång under 1917 ävenledes cirka 18 dygn, samt möjligen ännu några gånger under ett par eller några veckors tid. H a n fann denna isolering mycket pinsam, då han härunder ofta hörde skrik och skratt från i andra celler förvarade sinnessjuka, icke hade någon stol a t t sitta på och intet att sysselsätta sig med, icke fick skriva till sina anhöriga och icke erhöll något bad på månader utan »fick ligga som ett svin» på sin madrass, iklädd skjorta och byxor (ibland blott skjorta) i en lukt som på ett avträde, då rumsklosetten icke hade något lock och dörren till cellen (som var försedd med matin eka) ibland ej var öppen på 2 å 3 månader. Vid den inspektion, som överinspektören därpå verkställde å försörjningsinrättningen i fråga, bekräftades, att S. tidvis varit isolerad uti en av den gamla, till sin inredning fullkomligt antikverade sinnessjukavdelningens celler, vilka ej äga annan dagsbelysning än från takfönster. Emellertid kunde vid inspektionen icke kontrolleras varken huru ofta eller huru länge varje gång S. här varit isolerad. Även frågan, huruvida S. varit sinnessjuk under de tidsperioder han hållits i cell, måste lämnas öppen.

De sakkunniga, som finna de förhållanden, vilka belysas av här anförda fall, oefterrättliga, hava ansett ovanberörda bestämmelse rörande anteckning om tvångsförfarande vara av behovet påkallad. Vidkommande skyddsmedel av annan art än isolering, hava de sakkunniga uti 12 § i lagförslaget, i nära överensstämmelse med den nuvarande sinnessjukstadgans § 4, infört ett stadgande av innehåll, att dylika medel må användas endast då så oundgängligen erfordras för att sätta den sjuke ur stånd att skada sig eller andra eller för att hindra yttringar av den sjukes förstörelselusta. Vidare hava de sakkunniga i samma paragraf upptagit sinnessjukstadgans bestämmelse därom, att de sinnessjuka skola omsorgsfullt vårdas och behandlas med mildhet efter människokärlekens fordringar. Vad i denna paragraf finnes föreskrivet, är avsett att gälla alla slag av sinnessjukvård, såväl sluten som öppen.

149 3 KAP. Om intagning å sinnessjukhus. Uti lagförslagets 3 kap. hava upptagits bestämmelser rörande de handlingar, som böra krävas för intagning för vård å sluten anstalt för sinnessjuka (sinnessjukhus). Nu gällande sinnessjukstadga föreskriver — såsom redan i 1 kap. framhållits — sådana handlingar allenast i fråga om statens anstalter för sinnessjuka samt enskilda sinnessjukanstalter. De allmänna bestämmelserna om intagning å hospital återfinnas uti Gällande stadgans 2d §, däri föreskrives, att den skriftliga ansökan härom skall ^stäm^iser. vara åtföljd av: l:o prästbevis angående den sjuke, innefattande de upplysningar, mm i flyttningsbetyg skola meddelas; 2:o legitimerad vid hospitalet i fråga ej anställd läkares intyg, avfattat i enlighet med anvisningarna i bilagan A och grundat å undersökning, som verkställts inom en månad före ansökningens ingivande; 3:o utlåtande av trovärdiga personer rörande den sjukes förhållanden, innefattande, såvitt ske kan, svar på de i bilagan B upptagna frågor, jämte intyg av vederbörande prästerskap angående nämnda personers trovärdighet; och 4:o vederbörlig förbindelse å avgiften till anstalten, utfärdad i överensstämmelse med bilagan C. _ I den allmänna diskussionen rörande förutsättningarna för intagning ouka förslag å sinnessjukhus har understundom framförts krav på skärpning av in- om sIcärFn>ng tagningsbestämmelserna, därvid bland annat framställts såsom önskvärt, T Ä m T ' serna att ovanberörda läkarintyg skulle undertecknas av tvä i stället för, såsom hittills, av endast en legitimerad läkare. De sakkunniga äro emellertid av den^ uppfattningen, att en dylik bestämmelse ofta skulle bliva ett hinder för ett snabbt omhändertagande av den sjuke för vård. Särskilt skulle denna olägenhet göra sig kännbar i de vidsträckta, glest befolkade delarna av landet, där avstånden emellan de platser, å vilka läkare linnes, äro avsevärda, vartill kommer att kostnaderna för intagningen skulle bliva väsentligt ökade. I övrigt må här erinras därom, att gällande bestämmelser innebära, att den, som intages å hospital, i regel blir undersökt av tvänne läkare. Dels stadgar nämligen ovanberörda bestämmelse i § 29, att läkarintyget skall vara avfattat av vid hospitalet i fråga ej anställd läkare, och dels föreskrives genom bestämmelsen i stadgans § 48 mom. 1 att, därest någon för vård å hospital mottagen befinnes icke lida av sjukdom, som till dylik vård berättigar, överläkaren

150 ofördröj ligen skall vidtaga erforderliga åtgärder för dennes skiljande från anstalten. Sistberörda stadgande förutsätter givetvis en omedelbar undersökning genom vederbörande anstaltsläkare av den å hospitalet intagne och utgör alltså en säkerhetsåtgärd till rättelse av eventuellt misstag från den intygsgivande läkarens sida. Sinnessjukstadgan innehåller emellertid även den föreskriften, att det vid överläkarens expedition skall föras sjukjournaler (§ 9). Närmare bestämmelser angående dessa återfinnas nti § 3 av instruktionen för biträdande läkaren vid hospital, vari föreskrives, att denne har att föra de till överläkarens expedition hörande sjukjournalerna samt att därvid tillse, att för nyintagen sjuk senast inom första veckans förlopp i journalen noga angives den sjukes tillstånd vid intagningen (status praesens). Då en redogörelse för detta förutsätter en grundlig undersökning, ligger häri en ytterligare garanti gentemot felaktigt bedömande av den å hospital intagnes sinnesbeskaffenhet. De sakkunniga hava också ansett denna föreskrift om förande av sjukjournal och om den tid efter intagningen, inom vilken »status praesens» bör vara i journalen angiven — vilken föreskrift även gäller för läkare vid enskilt sinnessjukhus, men däremot, såsom i det föregående redan nämnts, icke vid kommunalt sinnessjukhus — vara av så grundläggande betydelse, att densamma bör inflyta i den föreslagna lagen om vård av sinnessjuka. Ett stadgande av likartat innehåll med det ovanberörda, uti läkarinstruktionen intagna, och avseende varje slag av sinnessjukhus, har därför införts i lagförslagets andra kapitel (10 §). Den intygsVidare har det understundom med avseende å den intygsgivande fluande läkarens kompetens ifrågasatts, huruvida envar legitimerad läkare bör kompetens, äga rätt att utfärda intyg för intagning å sinnessjukhus eller om sådan rätt bör förbehållas läkare med särskild utbildning- i nerv- och sinnessjukdomar. Icke heller i detta hänseende hava de sakkunniga funnit ett avsteg från hittills gällande bestämmelser lämpligt för vårt lands vidkommande, då allenast ett fåtal läkare med sådan utbildning finnas att tillgå. Närmare till hands låge det då att taga i övervägande lämpligheten av en sådan ordning, som den i Tyskland i föreliggande hänseende stadgade, nämligen att intyg för intagning å sinnessjukhus allenast få utfärdas av vederbörande tjänsteläkare, motsvarande för vårt land stadsläkare eller provinsialläkare. En bestämmelse av dylik innebörd skulle emellertid i många fall försvåra intagningen, i det att på åtskilliga orter i landet icke finnes tjänsteläkare men väl annan legitimerad läkare att tillgå, under det att det dock är av största vikt, att den vårdbehövande sinnessjuke snabbast möjligt omhändertages. I övrigt synes ej anled-

151 ning föreligga till dylik begränsning, enär i vårt land — i motsats till vad förhållandet är i Tyskland — den psykiatriska utbildningen är densamma för den enskilt praktiserande läkaren som för tjänsteläkaren. Av dessa skäl hava de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda en ändring av gällande bestämmelser i nu berörda riktning. I avseende å den intygsgivande läkarens kompetens hava de sakkunniga slutligen till behandling förehaft frågan, huruvida intyg för intagning å sinnessjukhus må kunna utfärdas av medicine kandidat, som forordnats att uppehålla provinsial- eller extra provinsialläkartjänst, alltså av en icke legitimerad läkare. Detta spörsmål har närmast uppkommit i anledning därav, att under senare årtionden legitimerade läkare ej funnits att tillgå för besättande av läkartjänster i ett flertal distrikt i de nordligare delarna av landet, utan hava dessa befattningar ofta under längre tider måst uppehållas på förordnande av medicine kandidater. Då nu enligt gällande sinnessjukstadga dessa, såsom icke legitimerade, sakna befogenhet att utfärda bilagan A för intagning å hospital, har man nödgats forsla de sinnessjuka en ofta lång väg för undersökning av legitimerad läkare. Även om det kan anses i viss mån betänkligt att frångå den garanti, som ligger däruti, att ett intyg med för den enskilde så ingripande betydelse som det här ifrågavarande utfärdas av en icke legitimerad läkare, synes dock starka skäl tala för ett undantag från denna regel i den riktning, som nu antytts. Först och främst måste härvid komma i betraktande vikten av att den insjuknade utan dröjsmål erhåller nödig vård. I detta hänseende har den bristande tillgången på legitimerade läkare i rikets nordligare delar varit föremål för befogade klagomål från befolkningens sida. Såsom en oeftergivlig fordran för att åt en såsom provinsial- eller extra provinsialläkare förordnad medicine kandidat skulle lämnas rätt att utfärda bilagan A, måste dock uppställas, att han skall hava genomgått den för medicine licentiatexamen stadgade kursen i psykiatri, varigenom hans utbildning bleve i förevarande hänseende lika med den legitimerade läkarens. Av det sagda framgår, att de sakkunniga utgått ifrån, att icke annan medicine kandidat, än den, som förvärvat berörda utbildning i psykiatri, bör erhålla förordnande såsom provinsialläkare eller extra provinsialläkare. Kan det alltså anses, att vägande skäl föreligga för nu avhandlade ändring av gällande bestämmelser beträffande de nordligare länen, synes det däremot tveksamt, huruvida den ifrågasatta befogenheten för tillförordnad läkare, som icke är legitimerad, bör utsträckas att omfatta även övriga delar av riket. Då det emellertid icke synes möjligt att

152 stadga olika bestämmelser i detta hänseende efter geografiska gränser samt det mera sällan torde förekomma, att en medicine kandidat erhåller förordnande såsom tjänsteläkare uti de södra delarna av landet, hava de sakkunniga funnit någon begränsning av befogenheten ifråga till viss del av landet icke böra uppställas. Däremot ifrågasätta de sakkunniga icke, att nu angivna undantag från den allmänna kompetensregeln skall avse annat läkarintyg än det, som utfärdas enligt formulär för bilagan A. Beträffande övriga, nedan närmare omnämnda läkarintyg, som enligt lagförslaget kunna ifrågakomma, gäller, att de skola vara utfärdade av legitimerad läkare. GiltighetsDe sakkunniga hava beträffande läkarintyget vidare till överläggnm låilrlnljget. g förehaft frågan, huruvida nu gällande bestämmelse i § 29 av sin(BiiaganA.j nessjukstadgan, att intyget skall vara grundat å undersökning, som verkställts inom en månad före ansökningens ingivande, borde kompletteras med en bestämmelse av innebörd, att läkarintyget skulle äga giltighet allenast viss kortare tid, samt att sålunda, elärest intagning ej ägde rum inom den angivna tiden, nytt läkarintyg skulle vara erforderligt. Ett dylikt villkor skulle emellertid — med den långa väntetid som nu ofta är rådande, innan de till hospital anmälda kunna där mottagas — icke sällan medföra två läkarundersökningar, något som särskilt å avlägsnare orter bleve förenat med kostnader och besvär. Visserligen har det förhållandet, att giltighetstiden för en utfärdad A-bilaga är obegränsad, haft till följd, att det i enstaka undantagsfall inträffat, att till hospital införd person, för vilken plats därstädes kunnat beredas först efter längre väntetid, under denna blivit så förbättrad, att han vid ankomsten till hospitalet befunnits icke vidare vara i behov av hospitalsvård. I detta sammanhang må emellertid framhållas, att de sakkunniga genom sitt förslag till § 39 av förordningen angående sinnessjukvårdens organisation m. m. velat införa en sådan ordning för emottagande av de till hospital anmälda, att jämte farliga sinnessjuka de, som kunna till hälsan återställas och förbättras, skola i första hand intagas. Därest det i allt fall någon gång skulle inträffa, att till hospitalet införes en person, som under väntetiden tillfrisknat, har vederbörande överläkare .enligt de sakkunnigas lagförslag (32 §), liksom enligt § 48 i nu gällande sinnessjukstadga, att ofördröj ligen vidtaga åtgärd för den intagnes skiljande från anstalten. I betraktande av nu anförda synpunkter hava de sakkunniga icke ansett sig böra upptaga något tillägg till nu gällande bestämmelse, att läkarutlåtandet skall vara grundat på undersökning, som verkställts en månad före ansökningens ingivande.

153 Med avseende å bilagan B, innehållande uppgifter av trovärdiga Uppgifter av personer angående den sjuke, har i årsberättelsen för 1903 dåvarande irovärdiffa överinspektören för sinnessjukvården i riket uttalat sig mot behövlig- (Bilagan B.) heten av en sådan handling bland annat därför, att denna bilaga under vissa omständigheter skulle vara ägnad att förringa värdet av de uti intagningshandlingarna meddelade uppgifterna. Bilagan B innehölle nämligen en del frågor om förekomsten av sjukdom, utsvävningar, egenheter m. m. i släkten, på vilka frågor man näppeligen hade rätt att vänta fullständiga och sannfärdiga svar, enär dessa skulle avgivas av vederbörande släktingar själva. Vidare kunde man lätt konstatera, att den intygsgivande läkaren ofta i A-bilagan utan noggrannare prövning avskreve det väsentligaste av B-bilagans berörda, i följd av sakens natur ofta synnerligen opålitliga uppgifter. E n del frågor i A-bilagan motsvarade nämligen, ehuru under annan form, B-bilagans frågor, och det låge på grund härav nära till hands, att läkaren av bekvämlighetsskäl förfore på antytt sätt. Från denna synpunkt vore det därför, enligt dåvarande överinspektörens uppfattning, önskvärt att B-bilagan avskaffades. De sakkunniga finna för sin del dessa anmärkningar icke av beskaffenhet att motivera ett avskaffande av B-bilagan. Den omständigheten, att de uppgifter, som i denna lämnas av såsom trovärdiga vitsordade personer, skola avgivas i skriftlig form, måste nämligen anses innefatta en viss garanti för deras riktighet. Vidare torde förutvarande överinspektörens anmärkningar delvis förfalla med hänsyn till den omarbetning av såväl A-bilagan som B-bilagan, som verkställts av de sakkunniga och varigenom likheten emellan de båda bilagorna blir väsentligt mindre än tillf orene. Förutom av ovanberörda läkarutlåtande (bilagan A) samt uppgifterna De sakkunfrån trovärdiga personer (bilagan B), skall enligt de sakkunnigas lag- n%uint^-9 lörslag (14 §) — i överensstämmelse med vad i nu gällande stadga är ningsbcstämföreskrivet — ansökan om intagning åtföljas av prästbevis, varemot de mdsersakkunniga funnit bestämmelsen om ansvarsförbindelse för vårdavgiftens erläggande icke vara av sådan beskaffenhet, att densamma bör upptagas i förslaget till lag. Bestämmelsen härom har fördenskull införts i förslaget till förordning angående sinnessjukvårdens organisation m. m. (§ 46), varest de i sammanhang härmed stående ekonomiska förhållandena finnas reglerade och där bestämmelser angående ansvarsförbiadelse sålunda hava sin naturliga plats. Enligt § 58 i stadgan angående sinnessjuka gäller för intagning å enskild sinnessjukanstalt samma villkor som för intagning å statens anstalter för sinnessjuka. Däremot är det, såsom i 1 kap. närmare u t 94 22

154 vecklats, en anmärkningsvärd brist uti stadgan, att någon bestämmelse i förenämnda hänseende icke finnes beträffande intagning å de av landsting och kommuner upprättade sinnessjukanstalterna, Då de sakkunniga anse, att för intagning å sistnämnda anstalter samma villkor böra uppställas som för intagning å statens hospital och å enskilda anstalter för sinnessjuka, har paragrafen rörande intagningshandlingar erhållit sådan formulering, att den gäller samtliga anstalter för sluten sinnessjukvård, vilka — som förut nämnts — erhållit den gemensamma benämningen sinnessjukhus. Lagförslagets 14 § 1 mom. stadgar alltså, att den skriftliga ansökningen om intagning för vård å sinnessjukhus skall vara åtföljd av l:o prästbevis angående den sjuke, 2:o av legitimerad läkare eller av medicine kandidat, som uppehåller provinsial- eller extra provinsialläkartjänst, utfärdat utlåtande, grundat på undersökning, som verkställts inom en månad före ansökningens ingivande (Bilaga A) samt 3;o uppgifter av trovärdiga personer rörande den sjuke (Bilaga B). Ansöknings- * Vidkommande ansökningsrätten hava de sakkunniga uti de bestämrätten. m e l s e r , som härutinnan införts i lagförslagets 15 §, allenast i oväsentliga delar avvikit från de hittills gällande. En närmare redogörelse härför lämnas uti den speciella motiveringen. Gällande Från de uti § 29 i sinnessjukstadgan lämnade generella bestämr S l e r melserna angående intagningshandlingar medgives uti stadgans § 31 vid trängande undantag för vissa särskilt angivna fall. Har sålunda läkaren i sitt Mh0 \vård e n % t bilagan A avgivna intyg förklarat den sjuke vara i trängande ' behov av hospitalsvård, må, efter inhämtad underrättelse att plats å hospital är ledig, vederbörande målsman, ordförande i kommunalnämnd eller polismyndighet, utan föregående ansökan, till hospitalet insända den sjuke jämte skriftlig anmälan, åtföljd av läkarbetyget, och skall i sådant fall direktionen på anmälan av överläkaren förelägga vederbörande att inom viss tid inkomma med övriga föreskrivna handlingar (Mom. 1). Skulle åter läkarbetyg icke utan menlig tidsutdräkt kunna anskaffas må den sjuke ändock genom polismyndighet inställas vid hospitalet och överläkaren, därest han prövar den sjuke vara för allmänna säkerheten vådlig, honom därstädes tillsvidare mottaga, varefter med avseende å föreskrivna handlingars införskaffande förfares såsom nyss är sagt (Mom. 2). - - :; . TMämpFrånsett Stockholms hospital, där särskilda förhållanden råda i fråga 'teZTbT- o m intagning, såsom i det följande närmare utvecklas, hava i allmänhet stänwielser.

155 fullständiga intagningshandlingar jämlikt sinnessjukstadgans § 29 förelegat, då intagning ägt rum å statens anstalter. Intagning i enlighet med bestämmelsen i mom. 1 av § 31 förekommer dock emellanåt, om också ej särdeles ofta. Då det torde vara av behovet påkallat, att i fall av trängande behov av vård å sinnessjukhus, intagning kan ske omedelbart efter det läkarundersökning ägt rum och läkarbetyget blivit utfärdat samt utan avvaktan på de övriga intagningshandlingarnas anskaffande, hava de sakkunniga uti lagförslaget upptagit ett med nämnda bestämmelse likartat stadgande, varigenom intagning medgives enbart på grund av ansökan samt läkarutlåtande i enlighet med 14 § 1 mom. (bilagan A), därest i detsamma intygats, att den sjuke är i trängande behov av vård å sinnessjukhus (16 § 1 mom.). Vad åter beträffar intagning enligt sinnessjukstadgans § 31 mom. 2, enligt vilket polismyndighet äger rätt att utan ingivande av bilagan A inställa sinnessjuk person å hospital, har dylikt förfarande, med undantagför Stockholms hospital, förekommit allenast i enstaka undantagsfall. Vid detta hospital har däremot sedan åtskilliga år tillbaka en mycket stor del av intagningarna ägt rum enligt ifrågavarande mom. 2, därvid emellertid städse vid polisremissen funnits fogat ett läkarbstyg, vilket i regel dock ej innehållit någon som helst upplysning om sjukdomssymtomen, utan endast haft formen av en attest av innehåll, att sinnessjukdom föreligger samt att trängande behov av vård å hospital är för handen. Förfarandet har varit detsamma, som mångenstädes tillämpas vid intagning å kommunala sinnessjukhus och sinnessjukavdelningar. Att av ett dylikt intyg bedöma grundligheten av den gjorda undersökningen är givetvis icke möjligt. Erfarenheten har ävenledes givit vid handen, att densamma i ett flertal dylika fall varit otillfredsställande. Det har sålunda — enligt vad som framgår av överinspektörens inspektionsberättelser — upprepade gånger inträffat, att å Stockholms hospital blivit intagna personer, som vid där företagen undersökning befunnits icke vara i behov av hospitalsvård, ehuruväl — som nämnts — läkarintyg om trängande behov därav förelegat. I en del av dessa fall har det varit fråga om alkoholister, som under rusets inflytande uppträtt på ett hotfullt sätt eller begått våldsamheter och därvid givit intryck av sinnesförvirring, men vilka, efter intagning å hospitalet och sedan ruset gått över, befunnits icke förete någon psykisk rubbning. Såsom belysande exempel härpå må följande ur överinspektörens för sinnessjukvården årsberättelser hämtade fall anföras:

156 Fall 2. R. intogs å Stockholms hospital den 30 oktober 1912 på grund av polisremiss jämte ett läkarintyg av innehåll att R. »lider av sinnessjukdom och är trängande behov av vård å hospital.» Någon polisrapport medföljde icke, varemot det omsider inkom en av hustrun underskriven, den 7 november 1912 daterad bilaga B, däri var uppgivet, att R. omkring åtta dagar före interneringen börjat visa sig nervös och orolig samt mycket häftig men ej försökt skada sig själv eller andra. Vid ankomsten till hospitalet var B. fullt redig, men visade sig något orolig och hade tydlig tremor (darrningar). Han sade sig aldrig ha haft vare sig delirium eller epileptiska anfall, men äga dåligt ölsinne och bli bråkig under ruset; likväl hade han aldrig slagit vare sig hustru eller barn. Anledningen till interneringen uppgav R. vara den, att han under ett par dagar förtärt mycket spritdrycker s a m t »skolkat» från arbetet, vilket hustrun förebrått honom. Detta gav anledning till ett uppträde, som slutade med att hustrun telefonerade efter en läkare, vilken då skrev »remissbetyg till polisen». Efter cirka ett par veckors observation blev R., såsom icke varande sinnessjuk, utskriven från hospitalet. Fall 3. V. hade under år 1914 två gånger (och förut upprepade gånger) varit intagen å Stockholms hospital, men blivit utskriven efter sex dagar respektive en dag enär han icke visade några symtom å sinnessjukdom. V. var en oförbätterlig alkoholist, som varit dömd till tvångsarbete och flera gånger varit intagen å stadens arbetsinrättning, men hellre syntes vilja till sinnessjukanstalt, n ä r han ej längre kunde reda sig på egen hand. Den första av ovannämnda intagningar hade i varje fall skett på hans egen vid besök å polisstation framställda begäran. Den andra intagningen hade — enligt hans egen uppgift — ägt rum efter det h a n av polisen anträffats sovande ute på en soffa, därvid det kommit till uppträde. Ingendera gången lämnades emellertid uti intagningshandlingarna, vilka hade den vanliga formen av en polisremiss och en läkarattest, innehållande allenast intyg om sinnessjukdom och trängande behov av hospitalsvård, några som helst upplysningar om vare sig anledningen till omhändertagandet eller den attesterade sjukdomens yttringar.

Givet är, att dylika till alkoholmissbruk hemfallna personer, som i nyktert tillstånd ej visa tecken på abnormitet, icke böra bliva föremål för behandling å sinnessjukhus. Sedan lagen om behandling av alkoholister den 30 juni 1913 år 1916 trätt i kraft, föreligger j u också möjlighet att på annat satt under längre tid omhändertaga under ruset farliga alkoholister. Efter nämnda tid har det icke heller så ofta som tillförene inträffat, att icke-sinnessjuka alkoholister blivit intagna å sinnessjukhus. I en del av de här åsyftade fallen har det visserligen varit fråga om konstitutionellt abnorma individer, ehuruväl abnormiteten vid närmare undersökning befunnits icke vara sådan, att densamma bort motivera omhändertagande till vård å sinnessjukhus. Följande i detta hänseende belysande exempel må här ur överinspektörens för sinnessjukvården berättelse för år 1916 anföras: gjort

Fall 4. En ung flicka R., född 1895, blev i augusti 1915 anhållen, emedan hon sig skyldig till åtskilliga bedrägerier. Hon blev emellertid icke åtalad härför,

157 u t a n intagen å kommunalt sinnessjukhus, sedan läkarattest utfärdats, av innehåll, att hon vore sinnessjuk och i trängande behov av hospitalsvård. Från sinnessjukhuset avvek hon i juli nästföljande år men blev, sedan hon åter förövat bedrägerier, redan i september samma år på n y t t anhållen av polismyndigheten, samt efter det läkarattest av ovan angivet innehåll ånyo utfärdats — därvid å attesten anmärktes, att de anhöriga motsatte sig häktningsåtgärd — remitterad till Stockholms hospital, varifrån hon (med diagnosen »Pathologisk svindlare» — Mythoman) efter en vecka blev överflyttad till vederbörande kommuns sinnessjukhus. Härifrån rymde hon ännu en gång, begick nya bedrägerier, men blev nu häktad, varpå rätten infordrade medicinalstyrelsens yttrande angående hennes sinnesbeskaffenhet. Sedan undersökning av denna därpå ägt rum å Uppsala hospital, kom medicinalstyrelsen till det resultat att tillräckliga skäl ej funnes för antagandet, att B. vid åtalade gärningars begående befunnit sig uti sådant sjukligt sinnestillstånd, som avhandlas i 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen.

Ehuruväl förevarande fall avsåg en i viss mån abnorm individ, synes det likvisst anmärkningsvärt, att en person kunnat intagas å sinnessjukhus och därstädes kvarhållas en längre tid, ehuru hennes själstillstånd därunder varit detsamma som vid de tillfällen, då hon begått brottsliga handlingar, för vilka hon enligt medicinalstyrelsens beprövande måste anses vara i lagens mening tillräknelig. Det har till och med, om också endast rent undantagsvis, förekommit, att fullt normal person blivit med tillämpning av mom. 2 i § 31 intagen å hospital. Följande exempel härpå förekommer uti överinspektörens för sinnessjukvården berättelse för år 1912. Fall 5. H., f. 1882, gift, infördes den 27 november 1912 till Stockholms hospital på grund av en polisremiss i förening med en läkarattest av följande lydelse: »Fru M. K. H., som lider av sinnessjukdom, är i trängande behov av hospitalsvårdy>. Sedermera erhölls en den 28 november 1912 daterad polisrapport, innehållande följande upplysningar: Den 26 i samma månad hade fru H:s man inkommit å detektivstationen och tillkännagivit, att hustrun den 2 sistlidne oktober utan känd orsak avvikit från deras i en a n n a n trakt av landet belägna hem, därvid hon medtagit makarnas två minderåriga barn, 2 och 3 J / 2 år gamla, och sedan icke låtit höra av sig. Genom efterforskningar h a d e mannen slutligen fått kännedom om, att hustrun och barnen vistades i Stockholm, intagna å Sabbatsbergs barnasyl. Han hade då begivit sig hit till staden och den 25 november å n ä m n d a barnasyl sammanträffat med hustrun och barnen, därvid den förra emellertid förklarat, att hon icke ämnade återvända till mannen och att hon ej vore villig att lämna barnen ifrån sig. Då hustrun följande dag avlägsnat sig från barnasylen med barnen utan att underrätta någon om vart hon ämnade begiva sig, misstänkte mannen, att hon vore sinnessjuk och att hon, utblottad som hon var, ämnade beröva sig livet, enär hon vid ett föregående tillfälle fällt sådana yttranden, och begärde mannen H. därför, att h u s t r u n och barnen måtte efterspanas. De anträffades nu hos en i Stockholm boende släkting till mannen. Å detektivstationen uppgav hustru H. att hon, som sedan fem månader vore havande, lämnat hemmet, därför att mannen ofta brukade berusa sig av starka drycker, varvid han vore brutal och elak mot hustrun och barnen, och hade han vid flera tillfällen misshandlat henne. Hon hade fördenskull, medtagande barnen, rest till Stockholm, för att här söka skaffa sig plats, men ej lyckats erhålla någon och, då hennes res-

158 kassa endast utgjort 30 kronor, snart blivit utblottad, varefter hon genom fattigvårdens försorg intagits å Sabbatsbergs barnasyl. Efter m a n n e n s besök därstädes hade hon emellertid lämnat denna, då hon fruktade, att han skulle taga barnen ifrån henne, och sökt husrum hos ovannämnda släkting till mannen. Med anledning av hustruns berättelse blev stadsfiskalen i hennes hemstad per telefon anmodad höra personer, vilka enligt såväl hustruns som mannens uppgift kunde lämna upplysningar om deras samliv och familjeförhållanden. Sedan detta skett, meddelades per telefon, att samtliga de hörda personerna intygat, att fru H. vid flera tillfällen visat sig besynnerlig till lynnet. Med anledning härav och på mannens uttryckliga begäran blev läkare tillkallad för att undersöka fru H:s sinnesbeskaffenhet, och avgav denne efter verkställd undersökning ovannämnda intyg. Emellertid kunde å hospitalet några symtom å sinnessjukdom hos fru H. icke konstateras, och uppgifter, som överläkaren erhöll från flera personer (däribland en advokat i hennes hemstad, till vilken hon vänt sig för att få skilsmässa), bekräftade fru H:s även å hospitalet lämnade uppgifter om mannens alkoholmissbruk och brutalitet. Med anledning av det resultat, en noggrannare undersökning av fallet sålunda givit, blev fru H. den 6 december 1912 utskriven från hospitalet, sedan hon fått löfte om att återkomma till Sabbatsbergs barnasyl, där hon sedermera fick plats, då man icke under hennes tidigare vistelse därstädes iakttagit något abnormt hos henne. Fru H., vilken sedermera erhöll laglig skilsmässa från sin åt dryckenskap hemfallne man, har under de gångna åren innehaft anställningar dels i Stockholm, dels i dess närhet. Därunder har hon ett flertal gånger besökt överinspektören för sinnessjukvården för att av denne få hjälp och rekommendationer, senast under år 1922 för erhållande av bemedling till sjukhusvård åt sitt yngsta barn, och har det vid dessa besök städse k u n n a t konstateras, att hon icke företett något som helst tecken på psykisk rubbning.

När, såsom i detta fall, intagning ägt rum på en statens anstalt för sinnessjuka, varest enligt gällande bestämmelser förnyad undersökning alltid verkställes av annan läkare än den, som utfärdat intagningsintyget, ligger häri en garanti, att ett misstag sådant som förevarande blir omedelbart rättat och. personen i fråga genast utskriven, sedan det efter någon kortare tids observation ådagalagts, att behov av vård å sinnessjukhus icke föreligger. Formen Vad åter beträffar de kommunala sinnessjukhusen, för vilka bestämpr intagning m e i s e r j förevarande hänseende helt och hållet saknas i nu gällande a kommunalt

T

-i

i on

i

•

sinnes- stadga, kan däremot risken för ett onödigt kvarnallande av intagen pei'sjukhus. g o n v a r a större, då sjukhusets läkare kan vara densamme, som utfärdat iutagningsintyget och en förnyad kontrollundersökning av annan läkare i dylikt fall — i motsats till vad å hospitalen alltid äger rum — icke verkställes. Olämpligheten av ett sådant förhållande framgår av följande ur överinspektörens för sinnessjukvården berättelse för år 1918 hämtade fall. Fall 6. H., en 50-årig änka, hade första gången blivit intagen å Katarina sinnessjukhus i Stockholm den 14 augusti 1917, därvid intagningen ägt rum på grund av

159 polisremiss med stöd av ett läkarintyg av innehåll, att H. vore sinnessjuk och i t r ä n g a n d e behov av hospitalsvård. Dagen därpå ingavs vidare till sjukhuset en polisrapport, däri meddelades, att H. på kvällen den 13 augusti blivit omhändertagen av polisen på anmälan av en man, hos vilken hon, enligt dennes uppgift, gjort upprepade »hemfridsbrott», i det hon hårt knackat på hans dörr och ryckt i dörrhandtaget samt försökt att intränga till honom, vartill anledningen vore den, att angivaren, till vilken hon tidigare stått i sexuellt förhållande, ej ville fortsätta detta. Sedan H. vid midnattstid enligt egen uppgift i öppen polisvagn i sällskap med flera poliskonstaplar, varöver hon ock beklagade sig, blivit införd till polisstationen, fick hon där tillbringa natten i sällskap med allehanda löst folk och blev påföljande dag (den 14 augusti) undersökt av överläkaren å Katarina sjukhus, som för detta ändamål tillkallats och vilken därpå utfärdade ovannämnda intyg. Överförd till n ä m n d a sinnessjukhus fick H. kvarstanna där tre dagar, varefter hon återfick sin frihet, sedan hon avgivit en skriftlig försäkran att icke vidare på något sätt trakassera angivaren. Någon sjukjournal angående hennes tillstånd uppsattes icke under tiden för denna hennes vistelse å Katarina sinnessjukhus. Sedan angivaren någon tid därefter meddelat dettas överläkare, vilken — som ovan nämnts — var den läkare, som utfärdat ovanberörda intyg för fru EL, att denna åter börjat att på sitt gamla sätt ofreda angivaren, utfärdade ifrågavarande läkare, efter det H. gjort ett besök hos honom, därvid hon visade sig mycket högljudd, upprörd och oresonlig, ånyo en attest av innehåll, att H. vore sinnessjuk och i trängande behov av hospitalsvård. D e n n a attest l ä m n a d e han därpå till angivaren, som begagnade sig av densamma, då han ett par dagar senare mötte H. på gatan utanför sin bostad, i det han med stöd av läkarattesten ifråga lät en poliskonstapel gripa henne och föra henne till polisstationen. Genom polisens försorg blev hon därefter den 21 oktober 1917 för a n d r a gången intagen å Katarina sinnessjukhus. I det polisprotokoll, som med anledning av detta polisens ingripande blev uppsatt, fanns emellertid icke några bestämda uppgifter om H:s uppförande efter förra utskrivningen från Katarina sinnessjukhus och den journal, som nu därstädes blev förd över henne, innehöll allenast följande: »Enligt uppgift skulle patienten under en längre tid på allt sätt trakasserat en manlig person i Stockholm, aldrig låtit honom vara i fred och stört honom dels vid hans tjänstgöring, dels i hans hem, utanför detsamma och på gatorna, gått upp till hans värd och förtalat honom, och skulle värden hava hotat honom med avflyttning, om detta icke upphörde. Likaså skulle patienten hava uppvaktat hans överordnade med diverse besök, så att personen ifråga skulle hava kommit mycket illa ut. Vid ankomsten till sinnessjukhuset är patienten mycket upprörd; säger att hon blivit lurad hit, att hon visst icke gjort något illa eller burit sig illa åt. 1 stället skulle det varit personen ifråga, som gjort henne illa och ställt till att hon internerats b å d e nu och förra gången. Patienten har skrivit ett brev, i vilket hon relaterar förhållandet enligt sin uppfattning. Likaså har hon översatt en epistel i en tidning för att visa, att hon är fullt frisk.» Någon kontrollundersökning, huruvida de av H. lämnade uppgifterna vore riktiga eller ej, synes sjukhusets överläkare, även denna gång densamme som den inremitterande läkaren, icke hava verkställt, utan blev EL, trots det att — som av det ovan anförda framgår — det av den vid Katarina sinnessjukhus över henne förda journalen alls icke framgick, att hon vore sinnessjuk eller i behov av hospitalsvård, den 7 november 1917, alltså efter 2 l/2 veckors vistelse å Katarina sinnessjukhus, därifrån överflyttad till Stockholms stads sinnessjukhus å Långbro.

160 Den över henne därstädes förda utförliga journalen gav vid handen, att H. är en hysterica ined en viss paranoisk läggning. På begäran av en gift dotter blev hon emellertid den 24 november 1917 utskriven från Långbro sjukhus. Då hade hon emellertid, på grund av sin av interneringen förorsakade bortovaro från sin plats, förlorat denna och stod nu på bar backe. Hon vände sig nu till överinspektören för sinnessjukvården med klagomål över den behandling hon fått undergå. Av den utredning, som med anledning därav verkställdes, framgick det, att i den å Långbro sinnessjukbus förda sjuk journalens anamnes influtna uppgifter, vilka enligt upplysning därifrån skulle telefonledes hava meddelats av överläkaren å Katarina sinnessjukhus, icke vore i allo korrekta. Sålunda uppgavs det i denna anamnes, att H. redan dagen efter den första utskrivningen från Katarina sinnessjukhus bröt sitt på heder och samvete givna löfte att icke vidare trakassera sin f. d. älskare, och att det inom kort var som förut: denne flyttade från plats till plats, men förgäves, medan överinspektören av denne själv fick riktigheten av den utav H. till överinspektören lämnade uppgiften, att han icke sedan den 1 november 1916 ändrat bostad, bekräftad. Huruvida överläkaren å Katarina sinnessjukhus, såsom från Långbro sjukhus uppgivits, lämnat n ä m n d a felaktiga uppgift — vilken för övrigt torde hava föranlett, att H. icke genast blev utskriven från Långbro sjukhus — sade han sig, vid av överinspektören framställd fråga härom, icke kunna säkert minnas. Av den kontrollnndersökning överinspektören verkställde, bl. a. genom hänvändelse till den förföljde mannens värdfolk, framgick, att H:s första omhändertagande varit befogat, men att det icke vore styrkt, att H. mellan första och andra intagningen å Katarina sjukhus uppträtt på ett sådant sätt, att hennes förnyade intagande å sinnessjukhus varit indicerat. Vid inspektion av Katarina sinnessjukhus, vars överläkare — som nämnts — var densamme, som utfärdat intygen att H. vore sinnessjuk och i behov av hospitalsvård, erhölls den upplysningen, att hans intyg grundats huvudsakligen på anamnesen men även på H:s vid undersökningstillfället visade upprördhet och häftighet samt oresonlighet, i det hon förnekat vad angivaren och dennes hyresvärd uppgivit. Den i det föregående återgivna, vid Katarina sinnessjukhus förda sjukjournalen rörande fallet gav emellertid överinspektören anledning att i sin inspektionsberättelse göra följande erinringar: »Att en person är upprörd över att ha blivit intagen på sinnessjukhus, på sätt som vid H:s andra internering skedde, finner jag helt naturligt. Hennes påstående, att hon blivit lurad dit, är ju nämligen alldeles riktigt, då man väl med fog kan så beteckna det sätt, varpå hennes gripande skedde, i det att hon ju genom tilltal av den, som hon önskade att få tala med, blev lockad att följa med och därpå av honom fördes rakt i armarna på polisen. Att så tillgick, har nämligen av mannen ifråga själv inför mig bekräftats. Huruvida H. efter första utskrivningen 'burit sig illa åt' mot mannen ifråga, är i varje fall icke styrkt. Vidare är det alldeles riktigt, att det båda gångerna är denne man, som genom att hänvända sig till polisen ställt om, att hon blivit internerad. När det slutligen, i tydlig avsikt att påvisa omdömesbrist hos H., i journalen anföres, att hon å sjukhuset översatt on artikel för att visa, att hon är frisk, är detta uppenbarligen en fullkomligt skev framställning av vad som förekommit. För mig har H. nämligen förklarat, att hon gjorde översättningen ifråga för att visa, att hon vore 'en perfekt översättarinna', och såmedelst styrka sin uppgift, att hon hade en korrespondentplats, som hon genom interneringen var ängslig att förlora.»

Här anförda fall belyser icke blott vådan av att den inremitterande läkaren tillika är läkare vid den anstalt, där intagningen sker, ntan visar

161 jämväl olämpligheten av att en person intages å sinnessjukhus, utan att det lämnas skriftliga upplysningar om hans uppträdande före intagningen och angående omständigheter i övrigt, som kunna hava betydelse för fallets bedömande och den sjukes behandling. I dylika fall blir anstaltsläkaren — såsom här också skedde efter överflyttningen till Långbro sinnessjukhus — nödsakad att muntligen söka av den inremitterande läkaren inhämta upplysningar om den intagne. Olämpligheten av ett sådant förfarande belyses av här anförda fall, där den inremitterande läkaren efteråt icke kunde bestyrka riktigheten av de uppgifter, vilka han, enligt anstaltsläkarens utsago, förut per telefon lämnat denne rörande fallet i fråga. De sakkunniga hålla före, att den principen bör upprätthållas, att upplysningar, som den intygsgivande läkaren har att meddela, städse böra lämnas skriftligen. A andra sidan torde det vara nödvändigt, att sinnessjuka personer, De sakkunnisom äro farliga för sin omgivning eller för sig själva, kunna omhänder- ffaa f^siag tagas till vård medelst ett mindre tidsödande förfarande än som är möj- t ! £ S ' ligt med de uti 14 § och 16 § 1 mom. av lagförslaget intagna bestäm- fl* farliga melserna, enligt vilka såsom huvudsakligt villkor för intagning uppställts ^n&JxTnft s tofordran på utförligt läkarutlåtande enligt särskilt formulär (Bilagan A). •»*»*«».»« esFör nu ifrågavarande sinnessjuka torde sålunda erfordras särskilda ***%£!? undantagsbestämmelser, som medgiva intagning å sinnessjukhus på skriftlig framställning av polismyndighet utan att bilagan A är bifogad. De sakkunniga anse dock, att intagning för vård å sinnessjukhus i dylika fall icke bör få äga rum utan varje läkarintyg. Som förut antytts har också intagning enligt sinnessjukstadgans § 31 mom. 2 i regel icke förekommit utan att därvid företetts en läkarattest, ehuruväl sådan ej finnes föreskriven i därvarande bestämmelse. Den sedvanliga formen för en dylik attest utgöres — som ovan nämnts — av intyg, att den ifrågavarande personen är sinnessjuk samt i trängande behov av hospitalsvård. Denna form synes de sakkunniga icke tillfredsställande, enär intagning enligt berörda bestämmelse icke får äga rum beträffande andra sinnessjuka än dem, som prövas vådliga för den allmänna säkerheten, men läkarattesten icke plägar innehålla något uttalande härom. Prövningen härav har enligt detta stadgande i stället ålagts anstaltsläkaren. Ett sådant bedömande torde emellertid för dennes vidkommande icke vara möjligt vid tidpunkten för intagningen å sinnessjukhuset, då han icke erhåller några närmare upplysningar om fallet. Det har ävenledes i ett flertal fall av intagning å Stockholms hospital jämligt § 31 mom. 2 förekommit, att av innehållet uti de sedermera — vanligen efter en eller annan vecka — erhållna B-bilagorna framgått, att något samhälls94 22

162 vådligt uppträdande från den intagnes sida icke förekommit, utan tvärtom har det ofta i bilagan B lämnats den upplysningen, att patienten ifråga varken försökt skada sig eller andra, och i flera av dessa fall har t. o. m. den positiva upplysningen lämnats, att patienten varit till lynnet foglig. De anförda förhållandena torde ådagalägga, att det bör åligga icke anstaltsläkaren utan den intygsgivande läkaren, som i första hand verkställer undersökning av fallet, att lämna intyg om den sinnessjukes samhällsvådlighet. Emellertid bör enligt de sakkunnigas uppfattning ett läkarintyg, avseende ifrågavarande fall, icke innehålla allenast ett naket attesterande av förekomsten av sinnessjukdom och samhällsvådlighet, utan måste, när fråga är om ett intyg av så vittgående betydelse för den enskilde, uppställas den fordran, att det även skall innehålla en om också helt kort motivering. I läkarintyget bör sålunda angivas något av undersökningens resultat, såsom de viktigaste sjukdomssymtomen, de omständigheter, på vilka omdömet om samhällsvådligheten grundar sig m. m. Då det vidare synes vara på sin plats, att polismyndighet uti varje fall lämnar upplysningar beträffande de omständigheter, som föranlett omhändertagandet av den sinnessjuke, torde föreskrift härom ävenledes böra införas. Den hittillsvarande praxis i detta hänseende har varit växlande, i det att uti en del städer emellanåt förekommit, att polisrapport i dylika fall uppsatts och ingivits till sinnessjukhuset, medan åter i andra städer i allmänhet icke förekommit vare sig skriftlig ansökan (polisremiss) eller polisrapport. De sakkunniga finna för sin del, att, såväl enligt ovanberörda princip om den enskildes säkerhet som ock från ren ordningssynpunkt, både skriftlig ansökan om intagning och polisförhörsprotokoll böra avlämnas till sinnessjukhuset, då av polismyndighet omhändertagen person dit införes. Nu anförda synpunkter hava föranlett de sakkunniga att uti lagförslaget upptaga en bestämmelse av innehåll att, därest läkarutlåtande i enlighet med 14 § 1 mom. (Bilagan A) icke utan menlig tidsutdräkt kan anskaffas, må sinnessjuk ändock kunna, på skriftlig framställning av polismyndighet, intagas å sinnessjukhus, därest tillika dit ingivas dels intyg av legitimerad läkare, att den, som framställningen avser, är. sinnessjuk och på grund därav farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, dels ock polisförhörsprotokoll, utvisande de omständigheter, som föranlett framställningen. I läkarintyget skall tillika angivas de iakttagelser, å vilka läkarens åsikt grundas (16 § 2 mom.). Förutom i fråga om sinnessjuka, som anses farliga för sig själva eller andra, åligger det polisir^ndigheten i egenskap av ordningsmakt

163 att ingripa gentemot sinnessjuka, som uppträda störande för den allmänna ordningen. Om dessa saknas särskild föreskrift i nu gällande sinnessjukstadga. Jämväl för dylika fall kan emellertid ett snabbare intagande å sinnessjukhus vara av nöden än det, som möjliggöres genom bestämmelserna i Jagförslagets 14 § och 16 § 1 mom. Beträffande sinnessjuka, som uppträda störande för allmän ordning, torde det emellertid därvid icke kunna anses erforderligt, att läkarintyget innehåller annat, än att personen ifråga är sinnessjuk med angivande av de iakttagelser, å vilka denna läkarens åsikt grundas. Att emellertid även i dylika fall polisförhörsprotokoll bör åtfölja ansökningen om intagning, framgår av vad ovan anförts i detta hänseende. De sakkunniga föreslå sålunda, att vad i 16 § 2 mom. är stadgat om intagning å sinnessjukhus utan utlåtande, som i 14 § 1 mom. sägs, skall, med ovan angivna olikhet i fråga om läkarintyget, gälla även beträffande sinnessjuk, vilken anhållits såsom störande för den allmänna ordningen (16 § 3 mom.). Såsom framgår av § 58 i sinnessjukstadgan är § 31 mom. 2 i denna stadga icke tillämplig beträffande intagning å enskild sinnessjukanstalt. Därest en samhällsvådlig person blivit omhändertagen av polismyndigheten, kan denne sålunda icke intagas å enskild sinnessjukanstalt utan att bilagan A utfärdats. Där det i dylikt fall förekommit, att de anhöriga velat hava den sjuke vårdad å enskild sinnessjukanstalt, har man fördenskull understundom använt sig av den utvägen, att den sjuke först intagits å hospital jämlikt stadgans § 31 mom. 2 eller å kommunalt sinnessjukhus, därifrån han, efter det bilagan A blivit utfärdad och övriga föreskrivna intagningshandlingar anskaffats, sedermera överflyttats till enskilt sinnessjukhus. Då det emellertid måste anses önskvärt, att intagning å enskilt sinnessjukhus kan äga rum omedelbart även i dylika fall, hava de sakkunniga genom ovanberörda mom. 2 och 3 av lagförslagets 16 §, som avse intagning å sinnessjukhus, velat möjliggöra att intagning i enlighet med dessa bestämmelser må kunna ske å samtliga de uti förslagets 3 § omförmälda anstalterna, å vilka sluten sinnessjukvård får äga rum, sålunda ej mindre statens än även kommunala' och enskilda sinnessjukhus.

Jämlikt ovan avhandlade bestämmelser i § 31 mom. 2 av nu gäl- intagning fär lande sinnessjukstadga äger polismyndigheten i själva verket rätt att observation av utan stöd av läkarintyg införa en samhällsvådligt uppträdande sinnes^Ugf^psjuk till hospital. Enligt den av de sakkunniga föreslagna, häremot trädande närmast svarande bestämmelsen i 16 § 2 mom. har emellertid polis- per*°n'

164 myndighets rätt härutinnan blivit betydligt inskränkt, i det att polismyndigheten enligt denna icke får inlägga någon till vård å sinnessjukhus, med mindre läkare konstaterat, att sinnessjukdom föreligger och därom avgivit intyg. Vid uppställande av denna strängare fordran hava de sakkunniga emellertid utgått från, att i den nya lagstiftningen skulle införas särskilda bestämmelser, innefattande rätt för polismyndighet att under vissa förutsättningar föranstalta om inläggande av omhändertagen person å hospital för observation. Behovet av en sådan form för intagning av samhällsvådligt uppträdande personer, som kunna misstänkas lida av sinnessjukdom eller psykisk abnormitet, är uppenbart. Den enligt sinnessjukstadgans § 31 mom. 2 polismyndighet tillkommande rätten att utan läkarintyg å hospital inlägga samhällsvådligt uppträdande person har tillämpning endast å sinnessjuk person. Vid sådant förhållande är det naturligt, att — såsom i det föregående är omnämnt — polismyndighet icke brukat tillämpa bestämmelsen ifråga utan att läkare intygat, att sinnessjukdom är för handen. Där läkaren, som tillkallats för undersökning av en för hotfullt uppträdande anhållen person, härvid icke kunnat konstatera sinnessjukdom, har denne sålunda, när han ej begått brottslig gärning, för vilken han kunnat häktas, utan vidare försatts i frihet, trots det misstanke om sinnessjukdom förelegat. Vådan av ett sådant förfaringssätt belyses klart genom följande fall: Fall 7. En godsägare F., som erhållit ett betydande arv, placerade större delen av detta i ett byggnadsföretag, vilket emellertid misslyckades, varvid F. förlorade alla sina här insatta penningar. Från denna tid började F. tala om, att han skulle hamnas på än den ene än den andre av de personer, som varit intresserade uti byggnadsföretaget ifråga, i det han var fullt och fast övertygad om, att han blivit bedragen av dem. Dessa hotelser fortforo under flera år. Sålunda skulle F. redan hösten 1908 under ett besök hos den byggmästare, som haft ovannämnda byggnadsföretag om hand, ha uppträtt synnerligen våldsamt och bl. a. y t t r a t : »Jag lever bara för att hämnas. Far min och bror min ha skjutit sig, och jag kommer också att göra det, men dessförinnan skall jag taga några andra med mig. J a g har sju revolvrar hemma — jag ruinerar mig på revolvrar». Även trenne andra personer hade F. upprepade gånger hotat, och det syntes ådagalagt, att han ständigt bar revolver på sig. Ett par av de för hans ideliga hotelser särskilt u t s a t t a personerna blevo också allvarligt uppskrämda och vände sig för att få honom intagen å sinnessjukanstalt dels till ett par släktingar till honom och dels till polisen. Denna hade med anledning härav i början av 1911 anhållit F. och tillkallat vederbörande tjänsteläkare, vilken emellertid efter verkställd undersökning förklarade sig icke kunna intyga, att sinnessjukdom förelåge. Vid sådant förhållande blev F. — då han endast kunde åtalas för hot, men straffet härför icke är så stort, att åklagarmakten har häktningsrätt — åter lössläppt. Några dagar senare, då han ute på allmän plats fick syn på nämnde byggmästare, en av de personer, som föranlett hans tillfälliga anhållande, nedsköt han denne och dödade omedelbart därpå även sig själv med ett revolverskott.

165 Vidare må i detta sammanhang erinras om de ganska talrika fall av sedlighetsförbrytelser mot minderåriga, vars förövare till väsentlig del utgöras av abnorma individer. Dessa personers abnormitet är emellertid oftast av sådan beskaffenhet, att den icke kan konstateras annorledes än efter en ingående och tidskrävande undersökning, som endast å anstalt låter sig genomföra. Endast i de fall, där bevisning är möjlig att förebringa gentemot dessa förbrytare samt sålunda åtal och häktning äger rum, vinnes under nuvarande förhållanden tillfälle till närmare undersökning av en dylik persons sinnesbeskaffenhet, varemot i de många fall, där bevisning ej föreligger, polismyndighet i regel finner sig nödsakad att frigiva den anhållne trots hans samhällsfarlighet, då läkaren, som kallas till polisstationen för verkställande av undersökning, huruvida sinnessjukdom är för handen, helt naturligt mera sällan kan under givna förhållanden komma till ett bestämt resultat. Då det med de sakkunnigas förslag under inga förhållanden blir tillåtet för polismyndighet att till värd inlägga någon å hospital utan läkarintyg om förhandenvaron av sinnessjukdom, blir det uppenbarligen nödvändigt att i samhällsskyddets intresse giva polismyndighet rätt att å hospital för observation, inlägga samhäll sv adligt uppträdande person, när det kan misstänkas, att samhällsvådligheten betingas av sinnessjukdom eller psykisk abnormitet, och häktning ej kan äga rum. Däremot bör åtal för brottslig gärning, som ej kan föranleda häktning, icke utgöra något hinder för polismyndighets ovannämnda rätt, ty om en till åtal angiven person, som vistas i frihet, befinnes under omständigheter, som giva anledning misstänka sinnessjukdom eller psykisk abnormitet, uppträda på ett samhällsvådligt sätt, är givetvis ett omedelbart omhändertagande för observation av nöden. Detta behöver på intet sätt hindra rannsakningens fortsättande i vanlig ordning. Intagning å hospital för observation bör emellertid kunna äga rum intagning för icke endast beträffande den, som är farlig för annans personliga säker- °^rsonZed het, utan även i fråga om den, som genom självmordsförsök visat sig tgäivmordsfarlig för eget liv. Exempel, som klart belysa detta förhållande, kunna anföras ur fackpressen. Ett sådant fall 1 ) gällde en person, som inom loppet av en månads tid begått två självmordsförsök, det ena genom intagande av gift, det andra genom revolverskott i hjärttrakten, men som båda gångerna, efter erhållen behandling och vård å sjukhus, blev därifrån utskriven, u t a n att hans sinnestillstånd blivit närmare undersökt. Fyra dagar efter det han sista gången blev utskriven, sköt han sig åter i hjärttrakten, nu med påföljd, att han omedelbart avled. r ) Anfört; i en av docenten V. Wigert i Svenska Läkartidningen 1911, nr 29 publicerad uppsats: »Behandlingen av självmordsförsök».

166 E t t a n n a t fall 1 ) av liknande art är följande: En person, vilken, efter att hava skjutit sig två skott genom ena lungan, intagits å lasarett, visade sig, sedan han, läkt från skottskadan, utskrivits därifrån till sitt å landet belägna hem, alltmer konstig och häftig till lynnet. Slutligen överföll han sin fader och tilldelade denne med en knytnävstor sten ett slag i huvudet, så att starkt blodflöde uppkom, varpå han, beväpnad med en lie och en knölpåk, gick runt omkring stugan i uttalad avsikt a t t söka slå ihjäl någon, »ty då skulle han ju också själv bliva dödad». Därefter sprang han bort och hoppade i en torvgrav, varifrån han dock blev uppdragen. Sedan han nu häktats, kom äntligen undersökning av hans sinnesbeskaffenhet till stånd.

Vikten av att vid en revision av gällande sinnessjukstadga nu påvisade förhållande vunne beaktande, har även framhållits av Svenska Psykiatriska Föreningen, som i skrivelse till de sakkunniga av den 22 september 1920 anfört bland annat följande: »En tyvärr alltför ofta återkommande psykiatrisk erfarenhet giver vid handen, att ett mycket stort antal självmord och självmordsförsök begås av psykiskt sjuka personer; det kan t. o. m. ifrågasättas, huruvida icke dessa utgöra det stora flertalet bland självmördarna. Vid bekämpandet av självmordet såsom social företeelse måste det därför vara en ytterst viktig samhällelig uppgift att genom rationella åtgärder för vård och omhändertagande av psykiskt sjuka med suicidaldrift förebygga självmordets verkställande. Uppgiften är socialt sett så mycket viktigare, som all erfarenhet lär, a t t suicidalfaran oftast förekommer i episodiska sjukdomstillstånd, från vilka den sjuke snart tillfrisknar, så att han åter kan upptaga sin samhälleliga verksamhet. Vid den ytterst stora frekvensen av psykiskt sjuka bland självmördarna är det ett önskemål, att envar, som genom ett allvarligt självmordsförsök eller annorledes visat sig ledas av suicidala drifter, underkastas fackmässig psykiatrisk undersökning i och för sjukdomens igenkännande och rationella behandling. Då en sådan undersökning ofta icke torde kunna åvägabringas a n n a t än genom observation på specialsjukhus för psykiska lidanden (t. ex. på grund av fortfarande överhängande självmordsfara), är det i högsta grad önskvärt, att den nya stadgan angående sinnessjuka kommer att innehålla bestämmelser, vilka icke blott möjliggöra för vederbörande myndigheter och läkare, u t a n även ålägga dem att för observation inlägga de fall, där fackmässig undersökning icke på annat sätt kan ernås — ett förfaringssätt som sedan lång tid tillämpats i en del europeiska storstäder. Exempel, som skulle kunna mångfaldigas, ådagalägga vikten av att ovan an givna åtgärder utan ringaste dröjsmål kunna verkställas. Beklagliga fall finnas, då konstaterat sinnessjuka under väntan på den för sjukhusintagningen erforderliga »polisremissen» hunnit beröva sig livet. Det är därför av vikt, att formaliterna för sjukhusintagningen göras så litet komplicerade och tidsödande som möjligt. Det må slutligen också framhållas, att nedgången i självmordsfrekvensen i Stockholm under de sista åren enligt vår mening i viss mån sammanhänger med den ökade intagningen på sinnessjukhusen, som tillämpandet av relativt enkla intagningsprocedurer möjliggjort». *) Omnämnt i en av Alfred Pelrén publicerad uppsats: »Om formerna för intagning å offentlig, enskild eller kommunal sinnessjukaiistalt», Svenska Läkartidningen 1914, sid. 967—68.

167 Med allt erkännande av de synpunkter, som här blivit anförda, anse de sakkunniga dock, att det vore att gå för långt att i lag föreskriva, att envar, som gjort självmordsförsök och som icke på annat sätt kan bliva föremål för sakkunnig undersökning, skall inläggas på sinnessjukhus för observation. Att möjlighet för sådan intagning efter självmordsförsök bör finnas, torde emellertid med det ovan sagda vara tillräckligt motiverat. Intagning för observation av personer, som uppträda på ett sam- intagning för hällsvådligt sätt eller begått självmordsförsök, bör dock, enligt de sak- tm7c7endast kunnigas mening, få äga rum endast å statens hospital, vilka undan- «statsanstalt. tagslöst förestås av fackutbildade läkare, och icke få förekomma vare sig å enskild eller kommunal sinnessjukanstalt, där läkaren ofta är mindre psykiatriskt skolad. Under nuvarande förhållanden förekommer det emellertid alltsomoftast, att intagning för observation äger rum å de kommunala sinnessjukanstalterna, enär sådant, med hänsyn till ovanberörda saknad av bestämmelser för denna vårdverksamhet, ansetts kunna opåtalt ske. Som exempel på olämpligheten härav må följande, ur överinspektörens årsberättelse för år 1913 hämtade fall anföras: Fall 8. E n typograf L. avlossade vid ett tillfälle strax före julen 1912 ett revolverskott mot en sin kamrat, vilken dock ej blev allvarligt skadad. Då L. av förmän och kamrater ansågs icke fullt normal, i det han visat sig tyst och sluten samt påstått sig motarbetad av sina kamrater, väcktes icke åtal mot honom för denna handling, utan tillkallades i stället stadsläkaren, som utfärdade följande intyg: »O. L. 32 år från är i följd av höggradig nervositet (sinnesjukdom?) oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras, vilket härmed på heder och samvete intygas». Med biläggande av detta läkarintyg ingavs därpå till fattigvårdsstyrelsen en polisremiss av följande lydelse: »Som typografen L., född den 24 maj 1881, och hemmahörande i synes lida av sinnessjukdom i så hög grad, att han är farlig för allmänna säkerheten och icke kan vårdas i sitt hem, hemställes vördsamt, att han måtte intagas å härvarande försörjningsinrättning; läkarbetyg bifogas». Å denna remiss var tecknat: »Får intagas å fattigvården 20 december 1912 P. A. P. (Fattigvårdsstyrelsens ordförande). På dessa handlingar blev L. så intagen å försörjningsinrättningens sinnessjukavdelning och där inlagd i cell. Läkaren å inrättningen kunde emellertid icke konstatera förhandenvaron av sinnessjukdom hos L., vilken i början av 1913 fick, i överensstämmelse med sin hustrus önskan, återvända till sitt hem. Två dagar efter hemkomsten begick L. självmordsförsök genom att skära sig i halsen. För denna skada vårdades han å lasarett, till dess såret var läkt, varefter han genom polisens försorg blev återförd till försörjningsinrättningens sinnessjukavdelning. Anledningen till självmordsförsöket uppgav L. hava varit den, att han fruktade för att bliva »internerad å hospital för livet». För sin del kom emellertid inrättningens läkare vid det fortsatta studiet av detta fall till det resultat, att han ej kunde utfärda en bilaga A., då han icke på heder och samvete kunde intyga, att L. vore sinnessjuk.

168 I anledning av läkarens anmälan om fallet verkställde överinspektören för sinnessjukvården inspektion av sinnessjukavdelningen i fråga, Därvid kunde denne icke med visshet konstatera förhandenvaron av sinnessjukdom, då L. icke yppade några föreställningar, som på grund av innehållet i och för sig kunde betecknas såsom paranoiska, i det L. över huvud taget icke anförde något, som låg utanför möjligheternas område. H a n ansåg nämligen fortfarande att förhållande existerade emellan hans hustru och den kamrat, på vilken h a n skjutit, och hade själv önskat att bliva h ä k t a d och åtalad härför, då »det i sådant fall måst bliva vittnesförhör i saken och denna sålunda k u n n a t bliva utredd», men protesterade han emot att »på detta sätt utan dom och rannsakan insättas i cell». Uti inspektionsberättelsen anfördes rörande fallet bl. a. följande: »I själva verket synes mig också det sätt, varpå L. — då målsäganden icke velat anmäla honom till åtal (enligt L:s tro för att slippa vittnesförhör angående förhållandet till L:s hustru) — blivit berövad sin frihet, högst betänkligt. Detta gäller såväl formaliteterna — som av det anförda framgår, göres nämligen i polisremissen det positiva uttalandet att sinnessjukdom föreligger, fast stadsläkaren ej ansett sig kunna bestämt intyga förekomsten av sådan — som och själva realiteten, i det att det dock är upprörande, att en person, som eventuellt icke är sinnessjuk, skall på obestämd tid kunna intagas å en cellavdelning bland oroliga sinnessjuka. För erhållande av full klarhet i detta fall hade ju — som saken låg — någon tids vistelse å hospital, där de lokala förhållandena medgiva nödig observation och där det finnes fackutbildade läkare, som ägna sin huvudsakliga tid åt anstalten, varit behövlig. Överflyttningen till sådan anstalt var emellertid nu icke möjlig, då L. icke blivit åtalad, och då icke heller läkarbetyg, utvisande att han vore sinnessjuk, kunde erhållas. Vid sådant förhållande ansåg jag det icke heller berättigat att i längden hålla honom internerad å försörjningsinrättningens sinnessjukavdeining.» Några dagar efter inspektionen blev L. därpå utskriven till sitt i annan trakt av landet belägna föräldrahem. Av därifrån sedermera inhämtade underrättelser framgick emellertid tydligt, att L. led av förföljelseidéer.

Som synes ägde i detta fall intagning rum för observation å kommunal sinnessjukavdelning på grund av remiss, utfärdad av fattigvårdsstyrelsens ordförande. Det har också förekommit, att intagning för observation å sådan avdelning ägt rum på remiss av vederbörande tjänsteläkare och detta även i fall, där samhällsvådligt uppträdande ej förekommit. Tre dylika fall finnas anförda i överinspektörens årsberättelse för 1918 angående inspektion av ett kommunalt sinnessjukhus. I två av dessa fall gällde det vanartade ynglingar, av vilka den ene upprepade gånger förövat tillgrepp från sina anhöriga, medan den andre, som hade ett mycket obehärskat tynne, med en kökskniv hotat sin mor och sina syskon. I båda dessa fall ägde utskrivning till hemmet rum 1 l/2 a 2 veckor efter intagningen, enär några tecken till sinnessjukdom ej kunde förmärkas. Det tredje fallet gällde en av neurasteni lidande sjukvårdskonstapel, som befanns hava simulerat för att undgå straff för det han sålt kronan tillhöriga persedlar; han blev efter tre dagar återsänd till kasernen. Läkarbetyg -p» • ^ j an ^ självfallet, att — frånsett där sa]s:]5;imnio.a som villkor

°

<J

.

för fråga är om under åtal ställda personer — intagning för observation °\ntaninlS' ^ e °ör få förekomma i fråga om andra för sinnessjukdom eller psykisk

169 abnormitet misstänkta, än sådana, som synas farliga för annans personliga säkerhet eller eget liv, och att rätten att ombesörja sådan intagning må tillkomma allenast polismyndighet. Som garanti gentemot missbruk av en sådan rätt anse de sakkunniga vidare böra stadgas, att intagning för observation icke må äga rum, med mindre läkarundersökning företagits och läkaren därpå avgivit intyg, att skäl för misstanke om sinnessjukdom eller psykisk abnormitet föreligger. I överensstämmelse med här anförda synpunkter hava de sakkunniga uti lagförslaget upptagit en bestämmelse av innehåll, att då anledning finnes förmoda, att någon, av vilkens uppträdande synes framgå, att han är farlig för. annans personliga säkerhet eller eget liv, är sinnessjuk eller psykiskt abnorm, skall han, på skriftlig framställning av polismyndighet, för observation intagas å hospital, därest legitimerad läkare i utlåtande, grundat på personlig Lindersökning och avfattat i enlighet med fastställt formulär, intygat, att skäl finnas för sådan förmodan (21 § 1 mom.). Påtagligen är det av största vikt att en person, beträffande vilken Föreskrifter det vid inläggning å hospital icke är fastställt, huruvida han lider av . röra"/? sinnessjukdom eller ej, icke onödigtvis kvarhålles därstädes. De sak- av den för kunniga hava fördenskull föreslagit, att överläkaren skall vara skvldis; ohsfvation •i

i •

(*

p

.

.

«/

o

intagne.

att senast inom tjugutyra timmar efter intagningen hava undersökt den intagnes sinnesbeskaffenhet. Finner överläkaren därvid, att sinnessjukdom eller psykisk abnormitet icke föreligger, skall han ofördröj ligen underrätta polismyndigheten härom, då personen ju omhändertagits såsom farlig och därför bör återremitteras till den myndighet, som föranstaltat om hans intagande. Det kan nämligen tänkas, att polismyndigheten för sådant fall har att vidtaga annan åtgärd beträffande den för observation å hospital inremitterade, t. ex. åtal vare sig med eller utan häktning, intagning å alkoholistanstalt, behandling enligt lösdrivarlagen eller annan dylik åtgärd. Finner polismyndigheten emellertid icke anledning till åtgärd mot den intagne, skall överläkaren föranstalta om dennes omedelbara skiljande från hospitalet (21 § 2 mom., första stycket). Finner däremot överläkaren, att fortsatt undersökning är erforderlig, skall han kvarhålla den intagne å hospitalet samt genom polismyndigheten införskaffa dels prästbevis angående honom och dels uppgifter av likartad beskaffenhet med dem, som enligt formulär till bilagan B erfordras för intagning å hospital för vård (21 § 2 mom., andra stycket). Observationen å hospitalet skall avslutas så snart ske kan och se- Kvarblivande nast inom två månader eller samma tid, som nu finnes föreskriven med för vfrd avseende å undersökning å hospital av häktad persons sinnesbeskaffenhet. Zeditinat st relsens Därest observationen ådagalagt, att den intagne icke är i behov av y *•* 94 22

°

'

°

prövning. 22

170 vård å sinnessjukhus, skall överläkaren ofördröj ligen underrätta polismyndigheten härom, och om denna myndighet icke finner anledning till åtgärd mot den intagne, föranstalta om dennes omedelbara skiljande från hospitalet. Har överläkaren däremot kommit till den uppfattningen, att den för observation intagne är i behov av vård å sinnessjukhus, äger överläkaren dock icke att själv besluta, att den sjuke skall kvarbliva å hospitalet. De sakkunniga anse nämligen, att den principen undantagslöst bör upprätthållas, att icke en läkare skall äga avgöra, huruvida en person är i behov av hospitalsvård. Då emellertid i dessa fall, där den sjuke redan vistas å sinnessjukhus, det icke synes böra ifrågakomma, att en läkare utom anstalten tillkallas för att avgiva utlåtande, hava de sakkunniga ansett en lämplig lösning av spörsmålet beträffande garanti i förevarande avseende kunna vinnas därigenom, att avgöranderätten lägges uti medicinalstyrelsens hand. För detta ändamål har överläkaren att avgiva utlåtande rörande den intagnes sinnesbeskaffenhet, vilket han o fördröj ligen skall insända till medicinalstyrelsen, som därpå har att avgöra, huruvida den intagne skall vårdas å sinnessjukhus (21 § 3 och 4 mom.). intagning för Förutom i fråga om personer, som ute i samhället uppträda på ett observation sam hällsvådli&-t sätt, hava de sakkunniga ansett, att intagning för frän vissa

.

o

,'

t<

°

..

'-,

, ..™

-, °

°

offentliga observation a hospital ma kunna aga rum även beträffande personer, anstalter, ^ j ^ » r 0 å t a g n a å tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, förbättringsanstalt eller annan dylik anstalt. Behovet av en dylik bestämmelse torde få anses motiverat därav, att den å anstalt av här ifrågavarande slag anställde läkaren vanligen icke har daglig tjänstgöring på anstalten utan endast besöker densamma med vissa mellantider, medan det i många fall torde vara nödigt, att en person, vilken misstankes vara sinnessjuk, upprepade gånger undersökes, innan det kan avgöras, huruvida sinnessjukdom är för handen eller icke. Klart är också, att det ofta kan vara till betydande olägenhet för anstalten, ja störande för dess verksamhet, att en dylik person för längre tid kvarstannar därstädes. De sakkunniga finna vidare att, då personer, varom här är fråga, i allt fall äro intagna å anstalt, det icke är nödvändigt att inskränka denna kategori att omfatta allenast dem, som äro farliga för annans personliga säkerhet eller eget liv, utan bör rätt medgivas att för observation å hospital inlägga envar å någon av ovannämnda anstalter intagen person, beträffande vilken legitimerad läkare i utlåtande, grundat på personlig undersökning och avfattat i enlighet med fastställt formulär, intygat, att det finnes anledning förmoda att sinnessjukdom föreligger.

171 Därest emellertid överläkaren efter intagningen å hospitalet skulle finna, att den intagne icke är i behov av vård å sinnessjukhus, skall han föranstalta om dennes omedelbara återförande till den anstalt, varifrån han inkommit. Finner överläkaren åter, att den intagne är i behov av sinnessjukvård, bör denne givetvis för vård kvarbliva å hospitalet. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör överläkaren dock icke äga rätt att utan vidare kvarhålla honom utöver den tidpunkt, då han senast skolat utskrivas från den anstalt, från vilken han överflyttats till hospitalet. Därest överläkaren finner anledning antaga, att sinnessjukvård är av behovet påkallad för än längre tid, bör fördenskull, liksom när fråga är om kvarstannande å hospital av enligt 21 § för observation intagen, avgörandet läggas i medicinalstyrelsens hand. För sådant ändamål skall överläkaren i god tid före utgången av ovannämnda tid ingiva utlåtande rörande den intagnes sinnesbeskaffenhet jämte sjukjournalen till medicinalstyrelsen, som därpå har att avgöra, huruvida den intagne fortfarande skall vårdas å sinnessjukhus. De av de sakkunniga i överensstämmelse med vad nu anförts föreslagna bestämmelserna finnas intagna uti 23 § i det föreliggande lagförslaget. Slutligen hava de sakkunniga även ansett sig böra föreslå be- Frivillig stämmelser avseende intagning å sinnessjukhus på egen begäran (s. k. %p£g£££m frivillig intagning). Denna intagningsform förekommer i ett flertal främmande länder såsom Frankrike, Preussen, Baden, Holland, Schweiz och vissa av Amerikas Förenta Stater och har även, ehuru ej författningsenligt reglerad, förekommit i vårt land, nämligen å de kommunala sinnessjukanstalterna, för vilka — som ovan nämnts —• några bestämmelser rörande intagning icke finnas. Även vid statens sinnessjukanstalter har det esomoftast hänt, att personer infunnit sig med anhållan att bliva till vård emottagna. I dylika fall har man nödgats att tillkalla annan läkare än de å hospitalet anställda för utfärdande av bilagan A samt anmoda vederbörande att insända skriftlig ansökan jämte övriga intagningshandlingar. Erfarenheten har sålunda givit vid handen, att även för vårt lands vidkommande bestämmelser äro behövliga i förevarande avseende. De fall, som härvid komma i fråga, gälla mestadels periodiskt sinnessjuka, vilka förut varit intagna å sinnessjukanstalt och vilka, då de få en förkänsla av att en ny sjukdomsperiod är i annalkande, ofta innan påtagliga symtom på nytt givit sig till känna, hänvända sig till den anstalt,

172 varest de förut åtnjutit vård och återvunnit hälsa, Den fördel, som vinnes genom en bestämmelse rörande frivillig intagning, är sålunda, att patienten kan intagas redan under det tidiga stadium, då han visserligen själv känner sig vara i behov av vård, men det ännu icke finnes så uppenbara sjukdomstecken, att läkare anser sig kunna utfärda bilagan A. Ett sådant tidigare ingående å sinnessjukhus för erhållande av vård har betydelse i det hänsendet, att sjukdomen härigenom kan få ett lindrigare förlopp än vad eljest möjligen bliver fallet. En ytterligare fördel av rätten till frivilligt ingående å sinnessjukhus är den, att en sinnessjuk kan få nödig hospitalsvård oberoende av hans anhörigas eventuella obenägenhet att ingiva ansökan till hospital, något som kan hava betydelse till förekommande av svårare följder av sjukdomen, såsom självmord, våldshandlingar o. d. Följande ur överinspektörens för siunessjukvården årsberättelse för år 1916 hämtade fall är i detta hänseende belysande. Fall 9. S. född 1879; intogs deu 19 april 1905 å hospital, sedan han på grund av sinnessjukdom blivit straffriförklarad för i mars s. å. begånget dråp å fader. Föregående höst hade han börjat klaga över nervsvaghet, sömnlöshet och nedstämdhet. Då hans tillstånd förvärrades, i det han led av mattighet och trötthet, saknade arbetsförmåga samt kände ängslan och oro, rådfrågade han läkare, vilken dock »ej fann någonting, som tydde på börjande sinnessjukdom», utan ställde diagnosen: neurasteni. Emellertid visade S. en alltmer framträdande depression, ansåg sig svårt sjuk och var övertygad om att alla människor visste om att han var sjuk. Den 21 januari 1905 konsulterade han en psykiater, vilken avrådde en påtänkt kur vid Tranås vattenkuranstalt och i stället rekommenderade vård å sinnessjukanstalt. Hemkommen besvarade S. frågan, vad besked han fått, att »det var det han trodde», och framställde till fadern önskan att få komma till hospital. Denna önskan blev emellertid ej uppfylld, då de anhöriga ej ansågo hans sjukdom så allvarlig. Den 6 februari for S. då i stället till Tranås, varifrån han några dagar senare återvände till föräldrahemmet, där man emellertid alltjämt icke trodde, att någon allvarlig sjukdom förelåg. Den 21 mars inträffade så, att S., då han i vedboden arbetade tillsammans med fadern, med yxa tilldelade denne tre dödande hugg; omedelbart därpå begav han sig till fjärdingsmannen, men var då så förvirrad, att denne av hans orediga prat endast kunde uppfatta, att han önskade bliva häktad. Efter straffriförklaring intagen å hospital, var han där till en början mycket orolig, plågades i hög grad av hallucinationer och visade stark förstörelselusta. Dessa symtom fortforo länge och först efter flera års förlopp blev hans tillstånd så förbättrat, att han kunde åter utskrivas. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, har han sedan alltjämt varit frisk och i full verksamhet. Hade denne person fått ingå å hospital, när han så önskade, hade han undgått olyckan att hava bragt sin fader om livet.

Till avhjälpande av den brist i gällande stadga, som sålunda kan anses ådagalagd, hava de sakkunniga föreslagit ett stadgande av innehåll att, därest någon önskar att för vård bliva intagen å sinnessjukhus, må han på skriftlig ansökan där intagas, såvida den för sjukvården ansvarige läkaren finner honom med hänsyn till sinnesbeskaffenheten vara i behov av vård (17 §).

173 Till vad sålunda föreslagits om frivilligt ingående för vård, hava de Frivillig sakkunniga emellertid även fogat en bestämmelse, avseende frivilligt in- ^JJJJJJ^J gående å sinnessjukhus för observation. Om det också mindre ofta förekommit, att någon begärt intagning för observation, synes en bestämmelse härom dock av behovet påkallad. Uti de fall, där dylik intagning kan ifrågakomma, torde det ofta vara fråga om personer, som tidigare varit intagna å sinnessjukhus och därunder förklarats omyndiga, men sedermera blivit utskrivna, innan de varit till hälsan så förbättrade, att de, då de lämnat sinnessjukhuset, kunnat få för omyndigförklaringens hävande nödigt läkarbetyg. Enligt vad erfarenheten visat, kan frivilligt ingående å sinnessjukhus vidare vara av behovet påkallat även för erhållande av det friskbetyg, som för äktenskaps ingående är behövligt beträffande den, som inom de närmaste tre åren varit sinnessjuk. Det har nämligen förekommit att till medicinalstyrelsen, jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelse den 3 december 1915 insänt läkarbetyg för vinnande av lysning till äktenskap varit av sådan beskaffenhet, att medicinalstyrelsen icke kunnat med ledning av detsamma bilda sig en bestämd uppfattning, huruvida personen i fråga vore fullt tillfrisknad. Slutligen kan intagning å sinnessjukhus för observation ifrågakomma beträffande personer, vilka efter genomgången sinnessjukdom icke få återinträda i sin tjänst med mindre de kunna förete friskbetyg. Att observation å hospital i nu nämnda fall kan vara behövlig, beror därpå, att det för den, som varit sinnessjuk, kan bliva förenat med mycket besvär och avsevärda kostnader att utan sådan observation erhålla friskbetyg. En undersökning, som avser att utröna, huruvida fullt tillfrisknande efter genomgången sinnessjukdom inträtt, kan nämligen ofta kräva en betydande tid och blir därför helt naturligt dyrbar, då den skall verkställas utanför sjukhus. I övrigt har det ofta visat sig svårt att överhuvudtaget få en sådan undersökning till stånd, då härför kompetenta läkare merendels äro obenägna att åtaga sig uppgiften, med mindre de erhålla tillfälle verkställa undersökningen å sjukhus eller sjukhem. Vilka olägenheter saknaden av rättighet till frivilligt ingående å hospital för observation kan medföra, belyses klart av följande fall. Fall 10. J. E. S., tjänsteman, hade i slutet av 1914 blivit tilltalad för tillgrepp och förskringring av tjänstemedel, men blev straffriförklarad härför, sedan medicinalstyrelsen, efter det S. varit intagen å Vänersborgs hospital för observation, förklarat honom vid tiden för åtalade brottets begående hava på grund av sinnessjukdom varit berövad förståndets bruk. Vederbörande myndighet beslöt därpå, att S. skulle vara tjänstledig, »intill dess han med intyg av hospitalsläkare styrker, att han blivit så återställd till hälsan, att han lämpligen kan inträda i tjänst».

174 Mot slutet av 1915 anhöll 8,, som nu kände sig fullt frisk, att få besöka överläkaren å ovannämnda hospital för erhållande av friskbetyg. Därtill svarade emellertid denne, att han icke u t a n vederbörligt förordnande ville avgiva ytterligare intyg rörande S:s sinnesbeskaffenhet, och att för avgivande av sådant någon tids observation å hospital vore nödvändig. S. vände sig då till annan psykiatriskt skolad läkare, som förut ägde kännedom om honom, och denne avgav, efter i sin bostad verkställd undersökning och efter att hava i n h ä m t a t upplysningar om 8. från dennes omgivning, det intyg, att han icke k u n n a t finna något, som talade för att S. numera vore sinnessjuk. Med stöd av detta intyg begärde S., som hade stor familj att försörja och därför hade svårt att reda sig med den under tjänstledigheten reducerade lönen, att åter få träda i tjänst. Vederbörande myndighet begärde i anledning härav, med handlingarnas översändande, y t t r a n d e av medicinalstyrelsen, huruvida S. nu blivit så återställd till hälsan, att han lämpligen kunde återtaga tjänsten. I anledning h ä r a v infordrades utlåtande av överläkaren vid Vänersborgs hospital. I detta utlåtande, som avgavs den 20 mars 1916, upplyste denne, att S. ett par gånger besökt honom för erhållande av friskbetyg, men att han därvid fått det intrycket, att S. företedde samma euphori och allmänna omdömessvaghet i uppträdande och tal som vid utskrivningen från hospitalet. Vidare förklarade ifrågavarande överläkare, att det lakar betyg, som låg till grund för begäran om återinträde i tjänst, grundade sig på alltför kortvarig undersökning och vore alltför allmänt hållet för att han, med sin föregående kännedom om fallet, skulle på grund av detsamma kunna med säkerhet antaga, att S. tillfriskuat, och gjorde till sist det uttalandet, att han icke utan längre ingående undersökning ansåge sig hinna närmare uttala sig om S:s sinnesbeskaffenhet. Därpå avgav medicinalstyrelsen den 31 mars 1916 det yttrande, att S. icke vore så återställd till hälsan, att han kunde göra fullgod tjänst. P å grund av detta yttrande avslogs S:s framställning att få inträda i tjänst. Sedan S., som på grund av gällande bestämmelser icke, som han önskat, k u n n a t få ingå för observation å Vänersborgs hospital, fått kännedom om, att hinder för sådant frivilligt ingående å kommunal sinnessjukanstalt ej förelåge, intogs S. i januari 1917 på egen begäran å Långbro sinnessjukhus för att där bliva underkastad närmare undersökning. Denna verkställdes av därvarande överläkare och gav till resultat, att denne i maj 1917 avgav ett utlåtande, däri intygades att S. icke företedde några psykiska rubbningar, på grund av vilka han kunde anses oduglig till arbete inom verket i fråga, men tillråddes förflyttning till mindre maktpåliggande tjänst. P å grund av detta yttrande fick S. i j u n i 1917 börja sådan tjänst (med bihehållande av sina förutvarande löneförmåner).

De sakkunniga finna det orimligt, att en person, som av det ena eller andra betydelsefulla skälet vill hava sin sinnesbeskaffenhet undersökt av en å hospital anställd läkare, skall hindras att få denna sin önskan uppfylld, därest läkaren anser sig icke kunna verkställa undersökningen utom hospitalet. Ett lagstadgande om dylikt frivilligt ingående för observation bör emellertid enligt de sakkunnigas förmenande omfatta även kommunala och enskilda sinnessjukhus. Dock bör det givetvis ej stadgas, att vederbörande läkare skall vara skyldig att under alla förhållanden bifalla en begäran om frivillig intagning för observation. Att överläkaren begagnar sig av rätten att medgiva sådan intagning,

175 därest han ^— såsom i här anförda fall — av medicinalstyrelsen blir anmodad avgiva yttrande om en persons sinnesbeskaffenhet, ligger i sakens natur. I enlighet med här anförda synpunkter hava de sakkunniga i lagförslaget intagit ett stadgande av innehåll att, därest någon önskar att för undersökning av sin sinnesbeskaffenhet bliva intagen å sinnessjukhus, må han på skriftlig ansökan, åtföljd av redogörelse för de omständigheter, som föranlett framställningen, samt av prästbevis, som i 14 § 1 mom. sägs, för observation å sjukhuset intagas, därest den för sjukvården ansvarige läkaren finner skäl därtill föreligga (20 §). Frågan om bestämmelser rörande intagning å sinnessjukhus av personer, som förövat brottslig gärning, avhandlas i 7 kap.

4 KAP. Om klagorätt. KontrollUti § 43 i gällande stadga angående sinnessjuka föreskrives, att bestämmelser ^vey e n e r a n c [ r a handlingar icke må tillställas å hospital eller asyl ina 'tai inta°gJn tagen sjuk person eller från honom fortskaffas, med mindre läkaren haft ver iTli-ifH ti&fflfe a t t o m dem t a g a kännedom och tillåtit deras vidare befordran. Växling Denna läkarens rätt att innehålla brev och andra skriftliga meddelanden från och till å hospital intagen person har sin givna grund däruti, att en del sinnessjuka, särskilt sådana, som lida av förföljelseidéer, pläga uti brev till anförvanter eller andra antingen utsätta dessa för ogrundade beskyllningar eller ock lämna av de sjukliga föreställningarna påverkade skildringar av behandlingen å hospitalet, allt av beskaffenhet att kunna verka upprörande på släktingar eller andra närstående personer till den sjuke. Å andra sidan förekommer det understundom även, att den sjukes anhöriga till denne avlåta brev av sådant innehåll, att det kan befaras verka skadligt å den sjukes sinnestillstånd. En obegränsad rätt för den sjuke att avsända och emottaga skriftliga meddelanden, oavsett deras innehåll, kan sålunda icke anses lämplig och bör fördenskull, på sätt skett genom nu avhandlade bestämmelse i sinnessjukstadgan, begränsas genom kontroll av vederbörande läkare. En bestämmelse härom bör emellertid gälla icke endast statshospitalen (§ 43) och enskilda sinnessjukanstalter (§ 43 jämfört med § 58), utan även av landsting och kommun upprättade sinnessjukanstalter, beträffande vilka för närvarande ej heller i detta hänseende något är stadgat. Vid lagstiftning å detta område gäller det emellertid tillse, att begränsningen i fråga icke får en sådan omfattning, att den betager den å sinnessjukhus intagne möjlighet att skriftligen hänvända sig till offentlig myndighet. De sakkunniga, som anse rätten att till offentlig myndighet framföra klagomal utgöra en betydelsefull garanti mot obehörigt kvarhållande å sinnessjukhus, hava fördenskull ansett det vara av synnerlig vikt, att en dylik rätt i lag stadfästes. Bestämmelser I vissa främmande länder hava också uti lagstiftningen införts beom klagorätt stämmelser, åsyftande att betrygga å sinnessjukhus intagen persons rätt lagstiftning, att föra klagan hos offentlig myndighet. Enligt den belgiska lagstiftningen äger sålunda envar å sinnessjukanstalt intagen eller annan i saken intresserad person (personne intéressée), som anser obehörigt kvarhållande föreligga, att när som helst påkalla undersökning inför

177 vederbörande domstolspresident, som äger att förordna om omedelbar frigivning. I den wiirtembergska lagstiftningen föreskrives, att klagomål av den å sinnessjukhus intagne eller av dennes ombud (Stellvertreter) skola av anstaltsdirektionen omsorgsfullt prövas och i vissa föreskrivna fall underställas medicinalkollegiets prövning. Vidare föreskrives uti ordningsstadgan för sinnessjukavdelningen för straffångar i Hohenasperg i samma land, att skriftliga klagomål och inlagor till myndigbeter från fångarna skola av överläkaren prövas och därpå — i den mån gällande bestämmelser så påfordra — med ett kort yttrande överlämnas till fängelsedirektionen. Den badensiska lagstiftningen medgiver rätt för envar å sinnessjukhus intagen myndig person eller för den, som föranstaltat om intagningen, att hos vederbörande distriktsdomare föra klagan över kvarhållande å sinnessjukhus. Emot distriktsdomarens beslut kan föras klagan i enlighet med allmänna administrativa bestämmelser. Distriktsdomaren är berättigad att omedelbart avvisa klagomål, som förut ogillats, därest nya omständigheter icke förebringats och det sakkunnigeutlåtande,- som alltid skall åtfölja klagomål, icke angiver någon förändring i den sjukes tillstånd. Såsom komplement härtill stadgas, att anstaltsdirektionen visserligen äger kontrollera den sjukes korrespondens, men att alla inlagor, som äro ställda till vederbörande distriktsdomare eller administrativa domstol, skola överlämnas till dessa myndigheter, liksom ock besvär och klagomål över distriktsdomarens beslut skola översändas till denne för vidare åtgärd. I England och Skottland föreskrives, att sinnessjuka personers brev till vissa myndigheter skola oöppnade fortskaffas. Den för staten Neiv York i Amerikas förenta stater gällande Insanity Law, vilken omfattar såväl offentliga som enskilda anstalter, föreskriver, att envar å anstalt intagen är berättigad att påkalla undersökning angående intagningen inför en ledamot av statens högsta domstol, som då skall inkalla en jury för besvarande av frågan, huruvida sinnessjukdom föreligger eller ej. Samma klagorätt är tillerkänd den intagnes anhöriga. Enligt ett av franska senaten år 1913 antaget lagförslag stadgas straff för undertryckande eller kvarhållande av till administrativ eller judiciell myndighet ställd anmälan eller ansökan från å sinnessjukhus intagen person. Den för revision av 1883 års sinnessjukstadga tillsatta kommittén Förslag av hade uti sitt år 1896 avgivna betänkande — till vinnande av trygghet att 18M års 94 22

178 å anstalt intagna personers meddelanden till utomstående och särskilt klagomål till myndigbeter icke obehörigen undertrycktes — föreslagit, att inom anstalterna skulle uppsättas brevlådor, avsedda för nedläggande av skrivelser, som av patienterna adresserats till personer eller myndigheter utom anstalten. Den av samma kommitté likaledes föreslagna lokala inspektionsnämnden, bestående av två utav Kungl. Maj:t utsedda ledamöter av hospitalsdirektionen jämte hospitalets överläkare, skulle vid besök å anstalten minst två gånger i månaden granska de till de sjuka ankomna eller av dem för avsändande avlämnade brev eller andra skrivelser, som överläkaren funnit ej böra befordras, ävensom genomse de uti ovanberörda brevlådor befintliga skrivelserna samt vidtaga de åtgärder, som i anledning av dessa undersökningar kunde anses vara behövliga. Detta förslag, som icke blev upptaget av Kungl. Majrt vid utfärdandet av nu gällande stadga, finna de sakkunniga opraktiskt och ej heller möjligt att konsekvent genomföra. Enligt de sakkunnigas uppfattning torde det vara tillfyllest att det Be sakkunnigas förslag i lag stadgas, att anstaltens för sjukvården ansvarige läkare är skyldig omlagstadc/ad att omedelbart till vederbörande myndighet översända klagoskrift från klagorätt. å sinnessjukhus intagen person. Underlåtenheten att fullgöra denna skyldighet kommer ju alltid att bliva uppenbar vid inspektion av anstalten, därvid de å densamma intagna ha tillfälle att meddela sig med inspektören samt till denne framställa anmärkningar och klagomål. Förslaget om införandet av klagorätt beträffande intagning å sinnesKl ägor ätt beträffande sjukhus har mindre betydelse såsom garanti mot att normala personer intagning å där intagas, vilket i vårt land torde hava förekommit endast uti enstaka sinnessjukhus. undantagsfall (ett sådant finnes anfört i 3 kap. under Fall <5), utan torde fastmer hava betydelse såsom garanti mot att en sinnessjuk person^ som ej är i behov av vård å sluten anstalt, bliver intagen å sådan. Åtskilliga sinnessjuka kunna ju, på sätt framgår av vad ovan under 2 kap. om de olika vårdformerna sagts, vårdas under den friare form, som erhållit benämningen öppen sinnessjukvård. Vidare är att märka, att personer, som visserligen visat sig abnorma i ena eller andra hänseendet, men dock icke företett symtom å sinnessjukdom, alltemellanåt blivit såsom sinnessjuka intagna å sinnessjukhus — såsom exempel härå må åberopas uti 3 kap. anförda Fall 6. För där ifrågavarande patient, vilken genom internering förlorade en god anställning, hade klagorätt över intagningen å sinnessjukhus givetvis varit av största betydelse. Vad härefter angår rätt till klagan över kvarhällande å sinnessjukhus, Klagorätt rörande kvar torde införande av detta institut i lagstiftningen angående sinnessjuka hållande å komma att bliva av än större betydelse. Det är nämligen att märka, att shmessjuksinnessjukstadgekommitté.

hus.

179 även om intagningen å sinnessjukhus på grand av sjukdomsyttringarna i det föreliggande fallet varit nödig och i allo befogad, så följer ej därav med nödvändighet, att den sjuke bör kvarbliva å anstalten intill dess alla symtom å sjukdomen försvunnit. Väl synes man tidigare hava skattat åt den uppfattningen, att utskrivning fråu sinnessjukhus i allmänhet ej borde äga rum, förrän den intagne blivit fullständigt återställd till hälsan. Denna uppfattning hade tydligen sin grund i erfarenheten därom, att det vid tidigare utskrivning icke sällan snart nog inträdde recidiv. Orsaken härtill torde emellertid i dylika fall ofta hava varit den, att den utskrivne icke erhållit den för en konvalescent nödiga vilan, utan varit nödsakad att genom arbete försörja sig, fast han icke haft tillräckliga krafter härför. Kan blott återvändandet till samhället äga rum under gynnsamma förhållanden, så att den utskrivnes försörjningsmöjligheter icke äro helt beroende av hans arbetsförmåga, befordras tillfrisknandet ofta i hög grad genom en utskrivning på ett tidigare stadium av konvalescensen. Enligt vad erfarenheten givit vid handen, förekommer det sålunda icke sällan att, sedan under anstaltsvistelsen förbättring till en viss grad ernåtts, det därefter uppstått ett långvarigt stationärt sjukdomstillstånd, vilket, sedan utskrivning ägt rum, inom kort upphört. Då det sålunda kan vara mycket svårt att i det enskilda fallet bedöma, vilken tidpunkt, som är den för utskrivning lämpligaste, ligger det i sakens natur, att olika meningar kunna uppstå beträffande denna tidpunkt. Med hänsyn härtill kan det hava sin stora betydelse, att en konvalescent har klagorätt i det fall, att läkaren icke tillmötesgår hans begäran om utskrivning. I detta hänseende äro följande ur överinspektörens årsberättelser hämtade fall belysande: Fall i l . R.( tjänsteman, född 1890, intogs å enskild sinnessjukanstalt den 1 mars 1918, där han även en gång fornt vårdats, nämligen från den 9/2 — 9 / 3 1917. Han hade vid sistnämnda intagning sedan nyåret varit exalterad och var, då han lämnade anstalten denna gång, ej tillfrisknad. Efter utskrivningen förbättrades emellertid hans tillstånd, så att han i maj 1917 åter kunde träda i tjänstgöring. Under sommaren s. å. fick han dock taga 3 veckors ledighet för att vila och i mitten av oktober sökte han på tillrådan av sin läkare tjänstledighet för ett år och bodde sedan dels å pensionat och dels hos släktingar. Enligt vad dessa uppgivit, började han vid jultiden 1917 åter bliva exalterad, reste i mitten av januari 1918 till Stockholm för genomgående av Påhlmans handelsinstitut, men besökte sällan detta utan ägnade sig mest åt restaurangliv. Vid besök hos släktingar i K. i slutet av februari 1918 ombesörjdes läkarundersökning, därvid han alltjämt företedde exaltation med starkt förhöjd självkänsla. Han blev då, som nämnts, återintagen å samma enskilda sinnessjukanstalt den 1 mars 1918. Här visade han sig irriterad, uttalade missnöje med interneringen och hotade a t t våldföra sig å läkaren, om han längre »holies inspärrad», ty då skulle han uppträda »som en verklig kriminaldåre». Till en början visade han en tydlig exaltation, vilken likväl snart alltmer avtog. Då han emellertid

180 begärde friskbetyg av läkaren men ej kunde få sådant, uttalade han önskan att bliva överflyttad till statshospital, synbarligen i förhoppning att där få det efterlängtade friskbetyget. Ansökan blev ock ingiven för honom till hospital, men erhölls svar, att det för närvarande ej funnes plats ledig därstädes. Då R. den 12 april 1918 fick meddelande härom, blev han mycket ond och hotade med våldsamheter, ville slå läkaren med en krocketklubba, vägrade att gå in efter promenadens slut och sade sig vilja vänta utanför sjukhuset, tills läkaren kom ut. Vid inspektion, som två dagar senare ägde rum med anledning därav, att en skrivelse med begäran om utskrivning översänts till överinspektören, uppträdde R. under det samtal, som denne hade med honom, fullt lugn och behärskad och var icke heller alldeles utan sjukdomsinsikt, i det han medgav, att han sistlidne vinter varit »nervös och överspänd», om han också icke ville gå in på, att han varit sinnessjuk. Angående fallet yttras vidare i inspektionsberättelsen: »I övrigt är det ju en ganska vanlig företeelse, att för den, som genomgått en manisk fas och i all synnerhet en lindrig, mera hypoman sådan, sjukdomsinsikten städse eller åtminstone länge blir ganska bristfällig. Graden av sjukdomsinsikt i och för sig kan ju därför i sådana fall icke få vara det utslagsgivande, när det gäller att avgöra, om utskrivning kan äga rum eller ej. Vid min undersökning av R. kom jag till det resultatet, att han var, om också icke fullt tillfrisknad, dock så väsentligt förbättrad, att det icke vore indicerat att längre kvarhålla honom å sinnessjukhus mot hans vilja, i all synnerhet som sådant^ förfarande säkerligen endast skulle vara ägnat att verka irriterande på honom och sålunda motverka en konvalescens, om vilkens vidare fortskridande det vore god förhoppning, därest för hans nuvarande tillstånd mera lämplig miljö kunde skapas. Fördenskull föreslog jag, att han skulle låta för den närmaste tiden inackordera sig å ett privat sjukhem på landet, ett förslag, som han för sin del icke hade något emot. På grund härav satte jag mig omedelbart efter inspektionen i förbindelse med R:s närmaste anhöriga, vilka jag meddelade resultatet av min undersökning, i övrigt hänvisande dem till överläkaren vid Växjö hospital, i vars närhet några sjukhem finnas^ över vilka denne övar tillsyn. Så snart besked kommit, att plats å sådant hem erhållits för R., som efter mitt besök uppfört sig lugnt och stilla, lämnade han ofördröjligen sinnessjukanstalten för att fara till sjukhemmet i fråga. Där uppförde han sig utan anmärkning, varför nämnde läkare, som emellanåt besökte honom, efter en tid lät honom fara till sina anhöriga i K., vilka nu ävenledes funno honom vara i god jämvikt.»

Uppenbart är, att i detta fall blotta löftet om utskrivning hade ett mycket gynnsamt inflytande, och att konvalescensen här i hög grad påskyndades genom överflyttning från den slutna anstalten till en friare vårdform. Enligt vad i nämnda berättelse vidare anfördes, torde det över huvud taget varit att befara, att en fortsatt internering skulle försämrat den sjukes tillstånd och framkallat ett irritationstillstånd med svåra vredesutbrott. På grund av klagomålet ägde inspektion av sinnessjukanstalten denna gång rum tidigare än som eljest hade skett. Därest klagoskriften icke blivit av sinnessjukhusets läkare vidarebefordrad till Överinspektören, hade följden uppenbarligen blivit den, att patienten nödgats kvarbliva å sjukhuset ännu någon tid, innan för honom tillfälle erbjudits att framföra sina klagomål över kvarhållandet. Klagoskriftens avsändande hade

181 sålunda i detta fall till resultat en tidigare utskrivning, och då konvalescensen härav befordrades, medförde den sålunda verkligt gagn för patienten. Fall 12. Änkefru S., född 1875, från Göteborg, intogs å en enskild sinnessjukanstalt den 22 augusti 1916. Några år före intagandet hade hon blivit opererad för struma och var de senare åren benägen för att använda starka drycker. De första tecknen på sinnessjukdom förmärktes hösten 1915, då hon började tycka, att folk talade ovanför och under bostaden. Hallucinationerna förvärrades sedan alltmera, hon hörde massor av folk dygnet om prata, sömnen blev dålig, matlusten mycket klen, ibland ren matvägran, trodde sig förföljd och ansåg, att grannarna hade »hörplåtar», med vilka de uppfångade hennes tankar, hotade a t t döda sig själv och yttrade även hot mot sin broder. Även å sinnessjukhuset plågades hon till en början mycket av röster, undrade om det fanns elektriska rnottagningsapparater, som man kunde fästa på folk u t a n att det märktes. Ibland var hon mycket orolig och så förskrämd, a t t hon ej vågade vara ensam på natten. Under år 1917 fortforo hörselvillorna; understundom h a d e hon även lukthallucinationer ock såg ofta blixtar, elektriska lågor och »ljusgubbar»^ påstod ibland, att hon blev bedövad med kloroform och utsatt för hypnotisk behandling. Hon var mycket förgrymmad över a t t hon skulle vara på sjukhuset, menade att »rösterna tillhörde huset», och att hon därför skulle bliva fri från dem, blott hon kom u t därifrån, visade sig hätsk mot sin broder och svägerska för att de ombesörjt hennes intagande, grälade på dem vid deras besök och hotade a t t hämnas på brodern, när hon kom ut, om hon så skulle komma på fängelse. I slutet av 1917 började hon bliva mera lugn och behärskad. Enligt journalanteckning av den 28 maj 1918 skulle hon emellertid då varit hypoman, retlig och »åter börjat tala om inspärrning». — Vid i juni 1918 verkställd inspektion erhölls av sjukvårdspersonalen den upplysningen, att fru S. börjat bliva lugnare i sitt uppträdande de sista månaderna av 1917, men att hon alltjämt varit ivrig att få komma hem. Vid inspektionstillfället uppgav hon sig hava varit fri från röster sedan c:a 1 års tid och sade sig förstå dessas sjukliga natur. Att förstnämnda uppgift dock icke kunde vara fullt riktig, framgick av journalen, däri var upplyst, att hon ännu i oktober 1917 hade hörselvillor. Anstaltens läkare var i övrigt benägen tro, att hon vid tidpunkten för inspektionen ännu icke vore fri från hallucinationer utan att hon sista halvåret, då hon påstått så vara fallet, dissimulerat. Som skäl för denna sin uppfattning anförde han bland annat, att fru S. ej uppförde sig så lugnt och behärskat som en vanlig konvalescent utan städse med påträngande iver yrkade att få komma ut. I inspektionsberättelsen gjorde överinspektören följande uttalande om fallet: »Att fru S. ej utan vidare kunde med lugn vänta på den dag, då läkaren skulle återgiva henne friheten, är väl emellertid helt naturligt, då hon säkerligen icke k u n n a t undgå att få det intrycket, att sjukhusets läkare ansåge henne fortfarande vara sjuk och i behov av anstaltsvård. Icke heller synes mig risken att hon åter komme att missbruka spritdrycker — vilket ock anfördes som skäl för fortsatt internering — kunna utgöra något skäl att kvarhålla henne å en sinnessjukanstalt, därest hon ej har några symptom på sinnessjukdom. Några bevis för att sådana sista tiden varit för handen, kunde jag emellertid ej finna, och i varje fall hade hennes tillstånd under det sista halvåret blivit så förbättrat, att det icke syntes mig rimligt att längre kvarhålla henne å sjukhuset.» Vid överinspektörens nästa besök i Göteborg fem veckor senare anmodades fru S:s broder, som blivit utsedd till hennes förmyndare, att vara följaktig till sjukhuset.

182 Den glada överraskning S. visade, då hon fick se brodern, vittnade oförtydbart om, a t t hon icke bar något h a t till denne. Enligt sjukvårdspersonalens upplysning hade fru S. icke blivit irriterad vid mottagandet av besked, att hon måste sättas under förmyndare, utan tvärtom blivit glad över detsamma, då hon därav fick den uppfattningen, att hon skulle bliva fri omedelbart efter förnyad inspektion. Sedan förra besöket hade hon också uppfört sig lugnt och stilla, till och med visat sig godmodig. Intet i hennes uppförande eller uttalanden hade t y t t på, att hon n u m e r a besvärades av några hallucinationer. På grund av vad sålunda i n h ä m t a t s föreslog överinspektören, a t t fru S. återstående delen av sommaren till en början för en och a n n a n dag skulle försökspermitteras till familjens sommarhem, samt lovade henne definitiv utskrivning till hösten, därest dessa permissioner förlöpte utan anmärkning och ingen försämring i hennes tillstånd åter inträffade. Även häri fann hon sig snart nog och förklarade sig nöjd. Efter vad sedermera inhämtats, utföllo permissionsförsöken väl och tydligt var, att fru S. blev som en vanlig människa, blott hon fick löfte om utskrivning och icke mera behövde pinas av ovissheten om, huruvida och när hon skulle återfå sin frihet.

Detta fall utgör ävenledes ett exempel på utskrivningens gynnsamma inflytande på konvalescensens fortskridande. Hade klagorätt för å sinnessjukhus intagen varit i lag stadgad, skulle här ifrågavarande patients begäran om utskrivning, som anstaltens läkare icke ansåg sig kunna bifalla, kunnat tidigare komma under överinspektörens prövning, vilket av allt att döma skulle hava förkortat hennes anstaltsvistelse. Nu anförda fall gälla sådana sinnessjuka, som kunde till hälsan återställas. Icke endast för konvalescenter utan även för kroniskt sinnessjuka kan emellertid rätten att till offentlig myndighet ingiva klagomål över kvarhållande å sinnessjukhus understundom få betydelse. Sådana sinnessjuka kunna nämligen icke sällan efter längre eller kortare tids vistelse å sinnessjukhus till hälsan så förbättras, att de böra utskrivas, även om det — med hänsyn till sjukdomens natur — icke finnes utsikt att de skola fullt tillfriskna. Bland de till denna kategori hörande böra först och främst beaktas dessa formellt rediga sinnessjuka, som hysa vissa tankevillor men i övrigt hava själsförmögenheterna relativt väl bibehållna och fördenskull lida av anstaltsvistelsen samt med hänsyn härtill så snart som möjligt böra utskrivas. I dylikt fall är det emellertid ofta nödvändigt att för den utskrivne åstadkomma en förändrad miljö, så att han kommer att vistas uti en helt ny omgivning i stället för den gamla, till vilken hans tankevillor äro knutna. Ett exempel härpå utgör följande fall: Fall 13. J., hemmansägare från Östergötland, född 1874; hade ansetts såsom en synnerligen driftig och förståndig jordbrukare. De första tecknen på sinnessjukdom hade visat sig omkring år 1914, då han började bliva mer och mer misstänksam samt fick för sig, att man talade illa om honom och ville skada honom; hans förföljelseidéer riktade sig mot vissa bestämda personer, ett par ämbetsmän och särskilt en av

183 hans grannar; en av dessa personer hade enligt hans förmenande skrivit om honom i tidningarna och även släppt in giftiga gaser i hans bostad; en annan av dem påstod han hava sökt förgifta hans kreatur o. s. v.; trodde även, att hans kläder och m a t blevo förgiftade. För att skydda sig mot sina förmenta förföljare anskaffade h a n revolver och gick omkring med denna skarpladdad samt hotade att skjuta men satte aldrig denna sin hotelse i verket; däremot hade han för ett par år sedan överfallit en granne, som h a n ansåg höra till sina fiender. Slutligen blev han alltmer orolig, kunde ej hålla sig stilla hemma utan for än hit och än dit samt led av sömnlöshet. Han blef då den 12 februari 1916 intagen å ett kommunalt sinnessjukhus. Där uppförde han sig lugnt och fogligt, visade utpräglad arbetslust och deltog i på arbetssalen förekommande arbeten men längtade efter jordbruksarbete; sina förföljelseidéer mot ovannämnda personer i hemorten vidhöll han men visade icke någon misstänksamhet mot personalen å sjukhuset. Den 1 maj 1916 blev han överflyttad till en enskild sinnessjukanstalt. Även här var han mestadels lugn och stillsam samt sysselsatte sig med arbete ute i parken, men ibland var h a n orolig några dagar för att han ej blev utskriven, därvid han brukade behandlas med sängläge, tills han kom i jämvikt. Sina föreställningar att ha varit u t s a t t för förföljelse av vissa personer i hemorten vidhöll han alltjämt. Vid inspektion av sinnessjukhuset uppgav han, att dessa förföljelser kunde spåras 4 år tillbaka, då församlingens kyrkoherde, en av hans förmenta förföljare, börjat »skälla» på honom från predikstolen, och att han sedermera blivit s å förgiftad av gas, att han kände sig alldeles yr i huvudet och knappt kunde stå på benen; ansåg det nödvändigt att ha gått beväpnad, då grannarna velat överfalla honom o. s. v. I anledning av detta undersökningsresultat yttrades i inspektionsberättelsen följande: »Att det vid det förhållandet, att J. alltjämt behärskas av den föreställningen, att han varit u t s a t t för förföljelser av vissa personer i hemorten, icke kan vara tillrådligt att låta honom återvända dit, är ju uppenbart. Då emellertid å andra sidan permanent anstaltsvistelse säkerligen skulle — som fallet i allmänhet brukar vara, när fråga är om en paranoiker med bibehållen intelligens — komma att verka alltmer irriterande på J., synes det mig böra tagas i övervägande, huruvida icke sådan skulle k u n n a undvikas därigenom, att J. flyttade till annan ort. J., som på det hela taget icke visade den hos paranoici så vanliga halsstarrigheten utan under sin anstaltsvistolse tvärtom visat sig ganska godmodig, förklarade sig icke hava något emot den föreslagna miljöförändringen, i det han förmenade, att det nog skulle vara bra att k o m m a bort från den ort, där han ej fick vara ifred, och skaffa sig jordbruk på annat håll i stället; ban uttalade emellertid önskan att få resa ned och tala med sin förmyndare om försäljning av sitt nuvarande hemman men fann sig uti mitt förslag, stt denne i stället reste upp till sjukhemmet och där talade med honom. Härom tillskrev jag fördenskull omedelbart efter inspektionen förmyndaren (vilken ock var kommunalordförande), och gjorde denne därefter besök såväl hos mig som å sjukhemmet. Enligt vad jag inhämtat, har J. nu också, sedan förmyndaren ordnat hans ekonomiska förhållanden efter hans önskan, blivit utskriven från sjukhemmet och till en början flyttat till en i Stockholm bosatt släkting.» Påföljande år hade överinspektören besök av J., som önskade att bliva myndigförklarad. H a n hade icke korrigerat sina gamla förfölj'elseidéer, men gentemot den nya omgivningen hade inga dylika uppstått. Han hade stannat i Stockholmstrakten, där han var sysselsatt med jordbruksarbete.

I detta fall hade sjukhusets läkare icke vågat påtaga sig ansvaret för bifall till patientens begäran om ut skrivning, men vid sin inspektion

184 kom överinspektören till det resultat, att personen i fråga under vissa betingelser borde kunna återvända till samhället. Lagstadgad rätt att avsända klagoskrift skulle givetvis haft till följd, att denna prövning här ägt rum åtskilligt tidigare. Begränsning Vid framläggandet av förslaget om klagorätt hava de sakkunniga aV e ratien°' J förbisett, att detta institut är av beskaffenhet att medföra ökat arbete för de myndigheter, som skola handlägga dessa ärenden. Att de å sinnessjukhus intagna mera allmänt skulle komma att begagna sig av klagorätt, är dock icke att antaga. Vid besök å olika hospital hava de sakkunniga nämligen funnit, att allenast ett ringa antal av de intagna klaga över att de nödgas vistas därstädes. I övrigt anse de sakkunniga, att klagorätten dock icke bör vara alldeles obegränsad, enär den i så fall skulle medföra ständiga upprepningar av obefogade klagomål från kverulanter och andra sinnessjuka, vilka så helt upptagas av föreställningen om orättvis behandling, att de ständigt och jämt syssla med uppsättandet av klagoskrifter. Uti den utländska lagstiftningen är detta förhållande icke heller obeaktat. Sålunda föreskrives — såsom ovan antytts — i den badensiska lagstiftningen, att distriktsdomaren är berättigad att omedelbart avvisa förnyade klagomål, därest nya fakta icke kunna göras gällande och det läkarutlåtande, som inhämtats, icke angiver någon ändring i den sjukes tillstånd. Denna uppfattning, att rätt till förnyad klagan bör medgivas allenast, sedan en förändring uti den intagnes sinnesbeskaffenhet inträtt, finna de sakkunniga i princip riktig. Emellertid torde det ej vara lämpligt att däråt giva uttryck på sätt skett i berörda utländska lagstiftning. Detta skulle nämligen innebära, att klagorätten bleve mindre effektiv, enär själva bedömandet av ändringen i det psykiska tillståndet lämnades åt den läkare, vilkens omdöme är underkastad prövning av högre instans. Med hänsyn härtill torde den nödiga begränsningen av klagorätten böra ske på så sätt, att en viss tid fastställes, inom vilken förnyad klagan ej må anföras. En sådan anordning strider ej heller mot ovanberörda princip, enär uti själva sinnessjukdomens väsen ligger, att förbättring i allmänhet icke inträder plötsligt utan först så småningom. E n tidsbegränsning, avseende rätten att ånyo anföra klagomål, torde med hänsyn härtill icke böra bestämmas alltför kort, och hava de sakkunniga övervägt, huruvida begränsningen borde sättas till sex eller fyra månader, men stannat vid sistnämnda tid. De sakkunniga hava därför föreslagit, att vederbörande läkare icke skall vara skyldig att befordra klagoskrift, med mindre fyra månader förflutit efter det klagomål senast anförts (27 § 4 mom.).

185 Emellertid torde rätten att föra klagan över intagning eller kvar- KiagoräH hållande å sinnessjukhus böra tillkomma icke allenast den intagne själv ^''^Ten ** utan även sådana personer, som i ena eller andra egenskapen stå den sjuke nära. Detta kan hava sin betydelse särskilt för de fall, där den intagne på grund av sjukdomstillståndet icke själv tager initiativ till förande av klagan. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att även i dylika fall tillfrisknande kan befordras genom att den sjuke får lämna sinnessjukhuset. Härpå torde följande fall, som delgivits de sakkunniga, utgöra ett belysande exempel. Fall 14. L., köpman, född 1873. Sjuknade i maj 1908 under inverkan av en ekonomisk kris; han blev sömnlös och var en tid exalterad, varefter stämningen slog om i depression. Efter någon tids förbättring i sjukdomstillståndet ökades åter depressionen alltmera. Han for då i mars 1909 till ett utländskt sanatorium, därifrån han efter sex veckor återkom till synes återställd. Så snart h a n börjat sitt arbete, gåvo sjukdomssymtomen sig emellertid åter genast till känna med ångest och självmordsdrift. Han begav sig då ånyo till samma sanatorium, varest han emellertid nattetid tände eld i sängen, där han låg, därvid han ådrog sig r ä t t svåra brännskador. Han överflyttades då till ett närbeläget sinnessjukhus, där han visade sig ganska orolig, i synnerhet nattetid, samt företedde självanklagelseidéer och andra tankevillor, såsom att hans närmaste vore döda m. m. I oktober 1909 hämtades han hem till Sverige och inlades här å en enskild sinnessjukanstalt. Under de c:a 2 år, han vårdades å denna, företedde tillståndet en viss periodicitet, i det han tidvis var mera orolig och ångestfull, då han vankade av och an, dessemellan åter mera lugn och stillsam, men även under dessa sistnämnda perioder kvarstod depressionen i förening med åtskilliga tankevillor; han förmenade, att han handlat orätt mot de sina, att han aldrig kunde få förlåtelse för sina synder u t a n vore evigt förtappad o. s. v. Då någon förbättring sålunda icke syntes inträda, begärde hustrun på eftersommaren 1911 hans utskrivning för att bereda honom vård annorstädes. Anstaltens läkare ansåg emellertid, att utskrivning icke kunde ifrågakomma. Hustrun vände sig då till överinspektören för sinnessjukvården med begäran a t t denne efter besök å anstalten m å t t e delgiva henne sin uppfattning i frågan. Då L. icke på länge visat några självmordstendenser, ansåg överinspektören efter verkställd undersökning, att försök med friare vårdform borde göras. I anledning härav blev L. i september 1911 utskriven till privat vård. I denna stannade han c:a 1/2 år, under vilken tid hans tillstånd stadigt förbättrades. Sedan han därpå fått återvända till sitt hem och återförenas med sin familj, tillfrisknade han inom kort fullständigt.

Betydelsen av, att icke endast den å sinnessjukhus intagne själv utan även dennes anhöriga få anföra klagomål över hans kvarhållande å sådan anstalt, har också beaktats av den utländska lagstiftningen. I Wiirtemberg äger sålunda även den sinnessjukes målsman rätt att föra sådan klagan, medan i Baden samma rättighet tillkommer den, som föranstaltat om intagningen, i staten New York den intagnes anhöriga över huvud taget och i Belgien en var i saken intresserad (personne intéressée). Att lämna klagorätt i så vid omfattning, som skett i den belgiska lag94 22

183 stiftningen, anse de sakkunniga icke vara lämpligt utan hålla före, att klagorätten i fråga bör vara medgiven endast de personer, som kunna anses närmast skyldiga att iakttaga den sjukes intressen. I överensstämmelse härmed hava de sakkunniga föreslagit, att klagomål över intagning eller kvarhållande å sinnessjukhus jämväl må kunna anföras av förmyndare, god man, make, släkting eller den, som undertecknat i 19 § omförmäld ansvarsförbindelse (27 § 2 mom.). KiagoVad härefter beträffar frågan, vilken myndighet som skall anses instans, fr^ skickad att till prövning upptaga klagomål över intagning eller kvarhållande å sinnessjukhus, hava de sakkunniga visserligen funnit, att denna prövning företrädesvis kräver medicinsk-psykiatrisk erfarenhet, men att härvid även den juridiska sakkunskapen bör lämnas tillfälle att göra sig gällande — detta med särskild hänsyn därtill, att avgörandet berör frågan om den medborgerliga friheten. Från dessa synpunkter torde medicinalstyrelsen vara den myndighet, i vars hand avgörandet av här ifrågavarande ärenden lämpligast bör läggas. Inom medicinalstyrelsen finnes nämligen en särskild nämnd, den s. k. rättspsykiatriska nämnden, vilken bl. a. har att handlägga ärenden rörande utskrivning i vissa fall från hospital, ärenden alltså, vilka äro av liknande beskaffenhet som klagomål över intagning eller kvarhållande å sinnessjukanstalt. Av de tre ledamöterna i denna nämnd äro de två psykiatriskt utbildade läkare. Vidare har medicinalstyrelsen numera i sitt vetenskapliga råd en representant för juridisk teori och praxis, som kan vid behov tillkallas att deltaga i avgörandet av frågor, där juridisk sakkunskap erfordras. Enligt de sakkunnigas mening är denna nämnd, förstärkt med representanten för juridisk teori och praxis, bäst lämpad att å medicinalstyrelsens vägnar behandla klagomål över intagning och kvarhållande å sinnessjukhus. Enligt det förslag till ny sinnessjukstadga, som avlämnades av den för revision av 1883 års stadga tillsatta kommittén, kunde å sinnessjukhus intagen person anföra klagomål hos den föreslagna lokala nämnd, inspektionsnämnden, som i det föregående om förmälts. Denna nämnd, som var avsedd att utgöra en delegation av hospitalsdirektionen, skulle bestå av tre ledamöter, nämligen dess juridiskt utbildade ledamot samt de två läkarledamöterna. Även de sakkunniga hava tagit i övervägande lämpligheten av att åt en på dylikt sätt sammansatt lokal nämnd överlämna prövningen av här ifrågavarande klagomål. Häremot talar emellertid först och främst det förhållandet att, då beslut om avslag å hos sådan nämnd förd klagan givetvis borde underställas medicinalstyrelsen, ett avsevärt dröjsmål skulle uppstå, innan ärendet kunde bliva slutligt

187 avgjort. Därtill kommer, att reglerna för klagorätten, enligt de sakkimnigas förmenande, böra göras likformiga för samtliga sinnessjukhus, såväl statens som kommunala och enskilda. En sådan ordning, som den ovannämnda kommitté föreslagit för hospitalen, låter sig emellertid ej genomföras för de sistnämnda slagen av sinnessjukhus. De enskilda anstalterna sakna nämligen i allmänhet särskild styrelse och vad de kommunala sinnessjukhusen beträffar sortera de ofta direkt under fattigvårdsstyrelsen, vilken ju icke ens genom en särskild delegation kan utgöra någon lämplig instans för klagomål över intagande och kvarhållande å sinnessjukhus. Syftet med ovanberörda kommittéförslag, nämligen att lämna även lekmannaelementet inflytande vid avgörandet av dessa huvudsakligen medicinska frågor, anse de sakkunniga emellertid bliva på ett bättre sätt förverkligat genom en sådan ändring uti instruktionen för medicinalstyrelsen, att — på sätt ovan angivits — uti avgörandet av ärenden angående klagomål av här ifrågavarande art skall deltaga en representant för juridisk teori och praxis inom styrelsens vetenskapliga råd. Genom denna anordning vinnes nämligen bland annat den fördelen, att representanten för lekmannaelementet erhåller vida större erfarenhet och insikt uti bedömandet av dylika ärenden, när dessa samlas till ett för hela landet gemensamt forum. I anslutning till här anförda synpunkter hava de sakkunniga föreslagit ett stadgande av innehåll, att envar å sinnessjukhus intagen äger rätt att skriftligen anföra klagomål hos medicinalstyrelsen över intagning eller kvarhållande (27 § 1 mom.) Den föreslagna klagorätten avser, på sätt ovan nämnts, intagning Klagorätt eller kvarhållande å sinnessjukhus, således i sluten sinnessjukvård om- vjd tvånffshändertagna personer. Vad åter beträffar öppen sinnessjukvård ligger iZmöppL det uti sakens natur, att klagorätt över intagning eller kvarhållande är sinnessJukobehövlig, då den sjuke har frihet att när som helst lämna det ställe, där han för vård mottagits. Allenast för det fall att det under vårdandet eller omhändertagandet av den sjuke skulle befinnas nödigt att företaga inskränkning uti hans rörelsefrihet, genom isolering i stängt rum eller annorledes, är fördenskull klagorätt påkallad. I sådan händelse bör den, mot vilket sådant tvångs förf äran de kommit till användning, jämväl äga att häröver hos medicinalstyrelsen skriftligen anföra klagomål. En bestämmelse av dylikt innehåll har fördenskull upptagits i det här framlagda förslaget (27 § 3 mom.). Förutom att skapa trygghet för att den å fattigvårdsanstalt omhändertagne eller hos enskild utom anstalt vårdade ^ sinnessjuke icke utan trängande nödvändighet blir föremål för isolering, torde en bestämmelse om klagorätt över sådant tvångsförfarande även kunna medföra den fördelen, att den ingivna klagoskriften

188 understundom föranleder, att den klagande tidigare än vad eljest skulle blivit förhållandet beredes plats å hospital till förekommande av den vanvård, som sinnessjuks isolering i olämplig lokal innebär. utredning De sakkunniga, som satts i tillfälle att taga del av handlingar i Mago- r örande å sinnessjukhus intagna, som till överinspektören för sinnessjukvården insänt klagomål över intagning eller kvarhållande, hava kommit till den uppfattningen, att dylika klagomål i det stora flertalet fall kunna avgöras med ledning av intagningshandlingarna och sjukjournalen samt vederbörande läkares yttrande. Där så ej kan ske, har medicinalstyrelsen jämväl den utvägen att anmoda överinspektören för sinnessjukvården att genom besök på platsen verkställa ytterligare utredning av fallet. Emellertid föreligga understundom fall, där man ej enbart av de å anstalten gjorda iakttagelserna kan avgöra, om anstaltsvård är behövlig eller ej, men riktigheten av de uti intagningshandlingarna Lämnade uppgifterna, varpå läkarintyget om behovet av anstaltsvård stöder sig, av den intagne helt och hållet förnekas. Detta förekommer framförallt vid sådan form av sinnessjukdom, där denna yttrar sig uti vissa tankevillor, såsom förföljelseidéer, svartsjukeidéer och dylikt, men personen i fråga i övrigt är formellt redig. I dylika fall är det av största vikt för bedömande av frågan, huruvida behov av vård å sinnessjukhus föreligger, att äga fullt säker kännedom om den sjukes handlingar och allmänna uppträdande före intagandet å sinnessjukhuset. Då nu sådana sinnessjuka icke sällan äro fullt arbetsföra och i stånd att själva sörja för sitt uppehälle, kan nämligen deras kvarhållande å sinnessjukhus icke anses erforderligt, med mindre de under inverkan av sina sjukliga idéer bliva till fara för sig själva eller sin omgivning. Uppgifterna härom äro således av avgörande betydelse för bedömande av vårdbehovet. Därest nu den intagne förnekar uppgifternas riktighet, sådana desamma lämnats uti intagningshandlingarna, är det fördenskull av nöden, att särskild undersökning verkställes för utrönande av, huru de omtvistade förhållandena i själva verket gestaltat sig. Till belysande av detta förhållande må här följande ur överinspektörens inspektionsberättelser hämtade fall anföras: Fall 15. P., f. 1860, folkskollärare, gift, intogs den 9 jnni 1913 å Lunds asyl, dit ansökan ingivits redan i maj 1908. I bilagan B, som var undertecknad av kommunalnämndens vice ordförande, jämte tvenne grannar samt daterad den 6 maj 1908, lämnades i huvudsak följande uppgifter: P. har varit mycket begåvad och läst mycket samt ej varit begiven på starka drycker, men alltid varit i högsta grad nervös samt visat utpräglad misstänksamhet.

189 Äktenskapet har fördenskull varit mycket olyckligt i det han »hyser den fixa idén», a t t h u s t r u n är honom otrogen, oaktat ingen som helst grund finnes för en dylik misstanke. Julen 1905 angreps han av fullt tydlig sinnessjukdom, så att han måste intagas å länets upptagningsanstalt för sinnessjuka, där han vårdades sex veckor, varefter han kunde återvända hem som förbättrad. Han har sedan varit svag och kraftlös samt haft tjänstledighet, »förefallit klok och k u n n a t resonera förståndigt om s n a r t sagt allting, utom då det gäller sådant, där han behärskas av tvångsföreställningar och fixa idéer». För hustrun, som han tidtals hållit instängd, har samlivet varit outhärdligt. I övrigt tror han, att alla vilja honom illa och att han beständigt är utsatt för förföljelse, varför han brukat bära revolver på sig; vid upprepade tillfällen har han även avlossat skott mot personer, som mött honom eller kommit i hans närhet, och då han därtill uttalat hotelser av svåraste art, såsom att spränga skolan i luften, gjordes anmälan hos Konungens befallningshavande om vidtagande av åtgärder mot honom såsom farlig för allmän säkerhet. Vid den polisundersökning, som med anledning härav den 12 mars 1908 ägde rum, konstaterades P:s samhällsvådlighet. Den 12 maj 1908 blev P. undersökt av läkare, som därvid omedelbart utfärdade bilagan A för hans intagande å hospital. Ur denna må följande anföras: Som tecken på börjande sinnessjukdom kan det förhållandet tydas, att P. i juli 1905 hotade att skjuta sin hustru och deras nyfödda barn (satte revolver för bröstet på hustrun). Den 25 december 1905 bröt sjukdomen tydligt ut, i det han då ej kände igen sin omgivning, sprang oklädd omkring i rummen och välte möblerna. Efter återkomsten från länsupptagningsanstalten, där han blivit lugnare, började han snart bliva orolig och, behärskad av sina föreställningar om hustruns otrohet, låste han in hustru och barn i ett särskilt rum, samt förde dagbok över de tillfällen, då hustrun enligt hans förmenande varit honom otrogen; det visade sig, att detta gällde sådana tillfällen, då h u s t r u n , hotad av mannen, måste r y m m a från huset. Även hade han hotat och skjutit efter andra personer, som han ansett förfölja honom; om nätterna hört röster och hur man smugit omkring honom; sovit mycket dåligt och använt mycket sömnmedel. Vid undersökningstillfället var han lugn och visade god uppfattning utanför området för sina sjukliga föreställningar. Läkarintyget gick ut på trängande behov av vård å asyl för sinnessjuka. På grund av bristande plats å Lunds asyl, dit ansökan blivit ingiven, intogs P. den 15 november 1908 ånyo å länsupptagningsanstalten, därifrån han först den 9 januari 1913 överflyttades till Lunds asyl. Här gav han uttryck åt den uppfattningen, att han i slutet av 1905 angripits av »hjärnhinneinflammation», i det han då led av mycket svår huvudvärk i förening med synhallucinationer; dessa fortforo även en tid efter utskrivningen från länsupptagningsanstalten, men försvunno så småningom, och hade h a n sedan endast varit »nervsvag», ej sinnessjuk; ansåge visserligen att hustrun varit honom otrogen, ty »hon är sedeslös», men förnekade bestämt, att han uppträtt hotfullt eller våldsamt på något sätt, om han ock erkände, att han burit revolver för a t t skydda sig mot sina fiender; till dessa räknade han framförallt »hustruns två älskare», vilka spritt ut många dylika rykten om honom. Den andra intagningen å sinnessjukhus ansåg han fullkomligt obefogad och begärde vid överinspektörens i december 1913 verkställda inspektion av Lunds hospital och asyl att bliva utskriven. Då P., som å anstalten visat sig lugn och foglig samt i allt skött sig själv — mest sysselsatte han sig med läsning — icke kunde anses behöva anstaltsvård, med mindre det vore bevisat, att han uppträtt på ett samhällsvådligt sätt, men han själv absolut förnekade detta, anmodades överläkaren att infordra protokollen över den polisunder-

190 sökning, vilken — som nämnts — föregått intagningen å sinnessjukhus, på det att full visshet måtte vinnas, huru med den uti intagningshandlingarna i allmänna ordalag omnämnda samhällsvådligheten i själva verket förhölle sig. Av ifrågavarande polisprotokoll framgick, att ett flertal personer blivit hörda, vilka samtliga intygade, att P., som under tjänstledigheten bott kvar uti sin i skolhuset belägna bostad, uppträtt på ett mycket hotfullt sätt, i det han överfaliit och med käpp slagit skolbarnen, vid något tillfälle skjutit efter läsbarnen, hotat a t t spränga hela skolhuset i luften, medan barnen voro där, emellanåt kört ut sin hustru och sina barn mitt i natten, så att de oklädda måste fly till grannarna, ävensom hotat att skjuta såväl kyrkoherden som vikarierande folkskollärarinnan. Tillfrågad om skottlossningen mot läsbarnen, uppgav P., att den ägt rum, därför att barnen hostat, då de mött honom, men att han endast skjutit i luften. P . fråntogs vid förhöret två revolvrar, som han innehade. Av dessa förhör hade sålunda tydligt framgått att P. u p p t r ä t t på ett i hög grad samhällsvådligt sätt. Fall 16. S., f. 1887, småbrukare, gift. Intogs den 27 maj 1919 å Lunds hospital på grund av i samma månad inkommen ansökan. Uti bilagan B, som var undertecknad av hustrun och dennas fader, var i huvudsak följande upplyst: S. tjänade i ungdomen som dräng, tills han for till Amerika. Efter 3 a 4 års vistelse därstädes kom han hem och köpte sig ett mindre hemman. Han har ej varit begiven på starka drycker men haft ett ombytligt lynne och varit överdrivet ekonomisk. Säkerligen har han varit sinnessjuk redan före sitt äktenskap. Vad som varit första orsaken till sjukdomen är ej känt, men en anledning till det sista utbrottet var den inbillningen, att han blivit gjord arvlös av sina svärföräldrar, till vilka han är fylld av hat. Han hyser en mängd tankevillor, vilka dels äro riktade mot hustrun och dennas föräldrar, dels röra sig om religiösa spörsmål, varmed han sedan några år tillbaka mycket sysslat. H a n anser sig vara ett utkorat Guds barn och kan göra vad han vill, ty när han ber Gud om förlåtelse, så får han sådan; han tvingar de sina att ligga på knä och bedja och att lyda hans nycker. Vid ett tillfälle överföll han sin hustru och släpade henne vid håret runt i stallet, allt under sång och med hot att det framdeles skulle bliva vida värre; ibland kastar han handlöst föremål mot hustrun och hotar att slå huvudet av henne. Helt plötsligt utlyste han auktion på sitt hemman mitt under vårbruket, utan att hava sörjt för blivande bostad, och hotade att, om hustrun ej följde med dit han ämnade begiva sig, skulle han beröva sig och henne livet. Han anser sig vara utsatt för intriger från sina svärföräldrar och låg en tid ständigt med revolver i sängen; bad en gång hustrun att taga hans och barnens liv. Då hustrun vid ett tillfälle måste fly till sina föräldrars hem, kom han strax dit och, då de ej vågade att öppna för honom, bröt han sig med våld in genom att slå sönder dörren och uppträdde mycket oregerligt. Utöver vad här är n ä m n t innehöll bilagan A följande uppgifter om sjukdomens utveckling och förlopp: Gift sedan 1912 har S. flera gånger under äktenskapet visat sig i viss grad abnorm, städse haft ett ojämnt lynne, som sista tiden blivit mera häftigt och våldsamt. I mars 1919 hade han ett svårt utbrott av sin sjukdom, men förbättrades kanske något i april för att emellertid i början av maj åter försämras, i det lynnet blev fullkomligt obehärskat och han begick de i bilagan B omnämnda våldshandlingarna. Sedan sjukdomens utbrott hava både sömn och matlust försämrats och sinnesstämningen har växlat mellan häftiga utbrott av glädje och svårmod; han har till stor del förlorat lust till arbete och annan sysselsättning. Från själva undersökningen är omnämnt, att han ibland blir häftig, att uppfattningen ofta är redig men att han ibland y t t r a r sig mindre redigt; han anser sig vara förföljd och orättvist

191 behandlad i fråga om arv; några religiösa tankevillkor kunde icke vid undersökningstillfället konstateras; dock uppgiver han sig hava förbindelse med Gud, som säger honom, huru han skall göra; så nämnde Gud, att han ej skulle taga under 14,000 kronor^ för sitt hemman, och då gjorde han som Gud ville. A hospitalet uppträdde S. lugnt och stillsamt, företedde inga egendomligheter i sätt a t t skicka sig och y t t r a sig, visade sig fullt redig. Några sinnes- eller tankevillor kunde icke påvisas. Av svärföräldrarna ansåg han sig hava blivit orättvist behandlad, varpå han anförde följande exempel: han hade blivit lovad 500 kronor i hemgift, men fick blott 125 kronor; han hade av svärföräldrarnas familj, av vilkas medlemmar ett par äro snickare, lovats hjälp med en ladas uppförande, men hade de ej hållit detta löfte; för en tid sedan sålde svärföräldrarna sitt hemman med lösören till sin son för 9,000 kronor, då det tillsammans var värt 24,000 kronor, varigenom hans hustru gick miste om en stor del av sitt arv. Han bad då hustrun gå till sina föräldrar och säga, att de handlat orättvist; då hon ej ville göra detta, tog han henne i armen och skakade henne med tillsägelse, att hon måste gå; hon gick då j ä m t e barnen men kom ej tillbaka, varför han senare på kvällen gick ned till svärföräldrarna för att lämna kläder till barnen; han förvägrades emellertid tillträde, varför h a n gick bort till en bakdörr, som han visste var dålig, »tog litet hårt i den och kom in». Han förnekar däremot bestämt, att han skulle ha släpat sin hustru vid håret eller att han hotat de sina; förnekar även, att han haft revolver hos sig i sängen, i det han uppger, att han visserligen haft en sådan hem med sig från Amerika, men att denna alltid legat i en chiffonierlåda. Han säger sig alltid ha varit religiöst intresserad, men förnekar bestämt att han står i något särskilt förhållande till Gud utöver det, vari alla troende stå till Gud; intet ställe i bibeln syftade på honom särskilt, utan vore Guds ord avsett för alla. Han ansåge sig ej sjuk; längtade mycket till hemmet och begärde vid överinspektörens i december 1919 verkställda inspektion av Lunds hospital att få bliva utskriven. Då i detta fall omdömet, huruvida behov av hospitalsvård förelåge eller ej, måste anses vara beroende av, om de av S. själv förnekade våldshandlingarna verkligen blivit begångna eller icke, anmodades vederbörande läkare att söka införskaffa närmare upplysningar härom. Detta resulterade uti dels en längre skrivelse från S:s hustru, dels en skrivelse från tvenne personer, som bevittnat uppträdet, då S. bröt sig in hos svärföräldrarna, och vilka intygat, att han därvid uppträdde mycket bråkigt och att han »uppfört sig ohyggligt» mot hustrun, dels slutligen en skrivelse från vederbörande kronofjärdingsman, som meddelade, att han av en kommunalnämndsledamot blivit anmodad att efterse S., enär denne uppförde sig hotfullt och våldsamt mot sin familj, och att han därför stannat i S:s hem ett par dagar; härunder vistades dock familjen hos hustruns broder och hustrun var endast hemma ett par tre g å n g e r o m d a e n för att £ ställa om mat, därvid ej något hotfullt yttrande mot henne förmärktes; S. hade tillfrågats, om han innehade revolver, därvid han framtog en sådan ur en byrålåda samt lämnade på anmodan både revolvern och ammunitionen till kronofjärdingsmannen, vilken själv icke iakttagit att S. hotat med revolvern. Hustrun vidhöll i sin skrivelse de i bilagan B lämnade uppgifterna om mannens hotfulla och våldsamma uppträdande samt lämnade därutöver nya uppgifter; en gång föreslog han att de skulle testamentera till missionen allt vad de ägde och sedan skjuta sig; hon såg flera gånger, när hon kom hem om kvällarna, att han hade revolvern i fickan och lade den på bordet; han sade därvid en gång, att hon skulle gå ut, ty han skulle skjuta sig; flera gånger såg hon honom taga revolvern med sig i sängen, då han lade sig; han sade flera gånger, att han bett till Gud, att Gud

192 skulle taga antingen hans eller hustruns liv; sade också, att om han visste, att h a n kunde göra av med henne och slippa straff, skulle han göra det, då hon vore värd att fara till helvetet; han hade också många gånger slagit henne; svärföräldrarna hade han sagt sig vilja fördärva, så länge där var en bit av dem kvar så stor som ett knappnålshuvud. Slutligen hade en morbroder till S. muntligen meddelat läkaren, att han också kunde giva en del upplysningar om hot med dragen kniv m. m., men att han av rädsla för S. ej vågade sätta det på papperet. P å grund av de sålunda erhållna upplysningarna, vilka tillställdes överinspektören, blev S:s begäran om utskrivning ej bifallen.

Som synes hade i det första av här anförda fall en noggrann polisundersökning ägt rum före intagningen å sinnessjukhus, därvid utförliga protokoll blevo uppsatta. Dessa, vilka tydligt utvisade riktigheten av såväl A- som B-bilagans uppgifter om personens i fråga samhällsvådliga uppträdande, hade emellertid icke blivit bifogade ansökningen utan erhöllos först sedan de av vederbörande läkare blivit på överinspektörens anmodan rekvirerade. I det andra av här ifrågavarande fall åter hade något polisförhör angående personens uppträdande icke hållits. Då vederbörande anstaltsläkare sedermera av överinspektören blev anmodad att söka införskaffa noggrannare upplysningar rörande de i ansökningshandlingarna uppgivna, men av den intagne själv bestämt förnekade våldshandlingarna och angående dennes uppträdande i allmänhet, erhöllos endast upplysningar frän enskilda personer. En dylik form för kontroll av omstridda uppgifter kan emellertid icke anses tillfredsställande, allra minst när — som i sistnämnda fall var förhållandet — de väsentliga uppgifterna lämnades just av en utav de personer, som undertecknat bilagan B, men det dock närmast gällde att kontrollera riktigheten av dessa personers uppgifter. Även om de personer, som undertecknat bilagan B, under alla förhållanden vore de, som haft mest att upplysa i frågan, torde dock den omständigheten, att uppgiften lämnas vid ett polisförhör, i och för sig innebära en större garanti för uppgifternas riktighet än då de meddelas allenast i enskild skrivelse till en läkare. Nu gällande sinnessjukstadga innehåller emellertid icke någon bestämmelse, som berättigar till begäran om polisförhör rörande en å sinnessjukhus intagen persons uppträdande före intagningen. Detta är enligt de sakkunnigas förmenande en brist, som bör avhjälpas. I detta sammanhang må erinras därom, att i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister finnes en bestämmelse, enligt vilken i det fall, att handlingarna rörande en persons intagande å alkoholistanstalt icke anses tillräckligt styrka behovet därav, Konungens befallningshavande för vinnande av närmare utredning härutinnan kan förordna om personers hörande vid domstol såsom vittne eller upplysnings-

193 vis. _ Den tankegång, som ligger till grund för detta förfaringssätt, eller att i och for kontroll av uppgifter, som föranleda iu tagning å anstalt, kunna erhålla närmare utredning genom offentliga förhör, bör enligt de sakkunnigas uppfattning vinna beaktande även vid lagstiftning angående vård av sinnessjuka. Emellertid torde det ligga i sakens natur, att förfaringssättet här icke kan vara behövligt i andra fall än där klagomål över intagande eller kvarhållande å sinnessjukhus anföres. Då sådana klagomål enligt de sakkunnigas förslag skola avgöras av medicinalstyrelsen, bör därför denna myndighet äga rätt att, när den i dylikt fall finner sådant behövligt, påkalla offentlig undersökning. I överensstämmelse härmod hava de sakkunniga föreslagit en bestämmelse av innehåll att, därest medicinalstyrelsen för utredning i ärende, som i 27 § sägs, hos Konungens befallningshavande gör framställning om vittnesförhör eller om någons hörande upplysningsvis inför domstol eller polismyndighet, skall Konungens befallningshavande härom föranstalta (28 §).

94 28

194 5 KAP. Om kuratel och förmyiiderskap. Uti 19 kap. 4 § Årvdabalken stadgas, att, om någon för vanvett, slöseri eller andra orsaker är ur stånd att vårda sitt gods, skall han ställas under förmyndare. Gällande icGällande lagstiftning å sinnessjukvårdens område befattar sig icke st '!Tfi!r-r i vidare mån med frågan om förmyndarvård för de sinnessjuka eller myndarvdrd överhuvud med spörsmålet om tillvaratagande av de sinnessjukas privat^riSte**" rättsliga intressen än att däri stadgas, huru skall förfaras från vissa sinnessjukanstalters sida beträffande förordnande av förmyndigare för dessa sjuka. Uti § 36 i gällande sinnessjukstadga föreskrives följande: År myndig person, vilken såsom sinnessjuk blivit å hospital eller asyl intagen, icke inom två månader därefter till hälsan så återställd, att han av överläkaren anses fortfarande kunna vara sin egen målsman, eller uppnår därstädes intagen minderårig person myndighetsåldern, skall direktionen, på framställning av överläkaren, skyndsamt göra anmälan om förhållandet hos vederbörande domare för laga åtgärd i avseende å förmyndarvård för den sjuke. Om överläkaren finner uppenbart, att den intagne ej kan inom ovan angivna tid till hälsan så återställas, att han kan vara sin egen målsman, bör dylik anmälan ske o fördröj ligen. Då enligt sinnessjukstadgans § 58 den för sjukvården vid enskild anstalt ansvarige läkaren har att i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse de vid statens anstalter för sinnessjuka gällande föreskrifter, åligger det sådan läkare att jämlikt § 36 göra anmälan hos vederbörande domare för laga åtgärd i avseende å förmyndaråtgärd för å anstalten intagna sjuka. Däremot finnes icke någon föreskrift, enligt vilken den vid kommunalt sinnessjukhus ansvarige läkaren har att fullgöra sådan skyldighet, ehuru — såsom i T.sta kapitlet är närmare omnämnt — å sådant sjukhus mottagas även sinnessjuka, som icke äro medellösa. Att föreskrifter rörande förmyndarvård för sinnessjuka böra gälla alla slutna sinnessjukanstalter, alltså icke endast hospital och enskilda sinnessjukhus utan även av landsting och kommuner upprättade sinnessjukhus, finna de sakunniga emellertid självklart. Vad därefter beträffar innebörden av de i sinnessjukstadgans § 36 lämnade föreskrifterna, finna de sakkunniga den princip, som ligger till grund för desamma, nämligen att den å sinnessjukhus intagne icke

195 under alla förhållanden skall omedelbart ställas under förmyndare, vara fullt riktig. Ty om också sinnessjukdom i allmänhet är mera långvarig, kan sådan sjukdom dock understundom gå till hälsa efter relativt kort tid. Kunna den sjukes ekonomiska angelägenheter tillgodoses på ett tillfredsställande sätt utan laga förmyndarvård, är detta i dylikt fall en bestämd fördel för den sjuke, då han därigenom undgår att i offentligt domstolsprotokoll bliva omnämnd som sinnessjuk och efter utskrivningen från sinnessjukhuset omedelbart inträder i full utövning av sina rättigheter i ekonomiskt hänseende, medan detta, därest han under sjukdomen blivit ställd under förmyndare, icke blir fallet, med mindre framställning om hans myndig förklaring till domstolen ingivits och av denna bifallits. Särskilt i de fall, där utskrivningen ägt rum, medan den sinnessjuke ännu icke var fullt återställd utan endast förbättrad, kan det emellertid — såsom redan i tredje kapitlet är omnämnt — möta svårigheter att av läkare erhålla det friskbetyg, som i dylikt fall är behövligt för att bliva förmynderskapet kvitt. Åven där sjukdomen kan väntas taga ett långvarigare förlopp innebär detta emellertid icke alltid omedelbart behov av förordnande av förmyndare, då det ju kan förekomma, att den å sinnessjukhus intagnes ekonomiska angelägenheter tillsvidare skötas på fullt tillfredsställande sätt av exempelvis hustru, närmare släkting eller prokurist. Skulle i dylikt fall omyndigförklaringen förorsaka den sinnessjuke lidande, finnes ju knappast någon anledning att göra anmälan om förordnande av förmyndare för honom. Med hänsyn till nu anförda synpunkter finna de sakkunniga önsk- Förmyndarvärt, att uti ny sinnessjuklagstiftning införas något mindre stränga före- 0&rd leh god' l •(«,

..

j

i

i

p..

t

o ~i n

•

-i

x n

manskap en-

s lufter rörande anordnande av förmyndarvård för sinnessjuka. I före- ligt de sakvarande lagförslag har fördenskull tiden för vistelse å sinnessjukhus, kimni^s för' efter vars förlopp — om den sjuke är ur stånd att vårda sin egendom — anmälan skall göras om förordnande av förmyndare, utsträckts till sex månader. Som i det föregående nämnts åligger det läkare vid enskild sinnessjukanstalt att göra sådan anmälan till vederbörande domstol. Enligt de sakkunnigas förmenande bör det emellertid icke tillkomma läkare, som har att utfärda det för omyndigförklaring nödiga läkarbetyget, att jämväl göra anmälan till domstol om förmyndarförordnande. Detta kan icke vara lämpligt redan från den synpunkten, att det icke av läkaren bör krävas en åtgärd, som kan göra den sinnessjuke fientligt stämd mot honom. Av detta skäl bör läkaren vid kommunalt eller enskilt sinnessjukhus göra framställning om behovet av förmyndare till anstaltens styrelse, som därpå har att hos domstolen göra anmälan härom. Där

196 vid enskilt sinnessjukhus särskild styrelse saknas, torde denna uppgift böra åligga föreståndaren. I enlighet med här anförda synpunkter har lagförslagets paragraf om förmynderskap erhållit följande lydelse: »År å sinnessjukhus för vård intagen, för vilken icke förmyndare eller god man förordnats, ur stånd att vårda sin egendom, skall på framställning av den för sjukvården ansvarige läkaren vid hospital direktionen samt vid annat sinnessjukhus styrelsen eller föreståndaren senast inom sex månader efter den sjukes intagning hos vederbörande domstol eller domare göra anmälan om behov av förmyndare för den sjuke (29 §). om god man Som synes vilar denna föreskrift bl. a. på den förutsättningen, att bcrSlmgcns de i 11 kap. av Lagberedningens förslag till lag om förmynderskap förslag tilllag m. m. intagna bestämmelserna »Om god mani) bliva lagfästa. Enligt infndc^skay & § n^ detta kapitel kan god man i vissa fall förordnas för sinnessjuk. m. m. ' Paragrafen i fråga har nämligen följande lydelse: »År någon för sjukdom, som kan antagas vara övergående, ur stånd att bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom, skall rätten, där så erfordras, förordna god man att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen; dock må sådant förordnande ej givas utan den sjukes samtycke, med mindre sjukdomen medför hinder mot samtyckes inhämtande.» Ur lagförslagets motiver till denna paragraf må anföras: »Då omyndighetsförklaring över huvud icke — enligt vad i motiven till 1 kap. anmärkts — bör ifrågakomma redan vid en mera tillfällig oförmåga hos en person att själv vårda sina angelägenheter, kräver följdriktigheten, att vid hinder av övergående natur ett godmanskap i stället för förmynderskap anordnas. Av de med omyndighetsgrunderna jämförliga förhållanden, som k u n n a komma i betraktande, synes knappast a n n a t än sjukdom här kunna i lagen beaktas. Endast vid sjukdom kan det med någon säkerhet på förhand bedömas, huruvida hindret kan förväntas vara av övergående natur. I enlighet härmed föreskrives i förevarande paragraf, att rätten skall, om så erfordras, förordna god man, då någon på grund av njukdom, som kan antagas vara övergående, är ur stånd att bevaka sin rätt eller v å r d a sin egendom. Av sjukdom kan såväl fysiskt som psykiskt lidande komma i betraktande. — — — — — — — — — — — — — — — Stadgandets huvudsakliga användningsområden äro emellertid sådana fall av psykiskt lidande, som kunna antagas vara övergående. Hit höra icke blott sådana former av sinnessjukdom, i vilka prognosen regelmässigt är övervägande gynnsam, utan även de flesta långsamt förlöpande sinnessjukdomars begynnelsestadier, så länge återgång till hälsa ännu kan förväntas. Även om sjukdomen kan antagas bliva långvarig, synes till en början godmanskapet kunna väljas, såframt omständigheterna det tillåta. Den begränsning, som härigenom sker i omyndighetsförklaringens tillämpningsområde, beror främst på nödvändigheten i vissa fall av en alldeles särskilt skonsam behandling av den sjukes person. Genom en omyndighetsförklaring och dess kungörande kan sjukdomen förvärras. Härtill kommer svårigheten att, då en gång på grund av sinnessjukdom omyndighetsförklaring skett, få denna åter upphävd. Härför erfordras läkareintyg om återvunnen

197 hälsa. Men innan sådant intyg kan erhållas, måste den oinyndigförklarade, även sedan anstaltsvård icke längre erfordras, leva under den nedtryckande känsla, som svårigheten a t t få omyndighetsförklaringen hävd kan framkalla.»

Förordnande av god man har för den sinnessjuke bl. a. de stora fördelarna framför förordnande av förmyndare, att lian formellt bibeIiålles i sin rättsliga ställning som myndig samt att godinansförordnande är lätt att få upphävt. I sistnämnda hänseende har i 11 kap. 10 § av Lagberedningens ifrågavarande förslag stadgats att, där behov av god man ej längre är för handen, skall han av rätten entledigas och att han, därest han förordnats enligt 3 §, städse skall entledigas, om den, för vilken han förordnats, det begär. I motiveringen till denna paragraf är i övrigt anmärkt, att det godmanskap, som i 3 § avses, icke bör fortsätt;;s utöver den tid, under vilken dess förutsättningar verkligen föreligga, så att när sjukdomen fortskridit så långt, att den icke vidare kan antagas vara övergående, bör omyndighetsförklaring ske och förmynderskap anordnas. I detta sammanhang må nämnas, att i 12 kap. 3 § av Lagberedningens lagförslag är bl. a. upptagen den bestämmelsen, att sinnessjuk, som åtnjuter vård å allmän anstalt, må ock förklaras omyndig på anmälan av anstaltens styrelse. Som synes saknas här bestämmelse rörande anmälan till förmyndarförordnande för sinnessjuk, som vårdas å enskild anstalt. Då emellertid även från sådan anstalt framställning om förmyndare för där vårdad kan vara av behovet påkallad, bör enligt de sakkunnigas förmenande ordet »allmän)) utgå i denna paragraf. Å andra sidan bör efter ordet »styrelse» tillfogas orden: »eller föreståndare», då enskild sinnessjukanstalt — som ovan antytts — oftar saknar styrelse. Frågan om tillvaratagande av sinnessjuks privaträttsliga intressen o,n behovet är emellertid icke löst med bestämmelser om förordnande av förmyndare av ^rateiför och god man, om vilka båda gäller, att de skola förordnas av myndig''JS"" het för varje särskilt fall, utan erfordras det en särskild institution, som är så organiserad, att den automatiskt träder i verksamhet för hjälp och understöd åt sinnessjuka. Det föreligger nämligen icke sällan behov av att dessas angelägenheter omhändertagas omedelbart efter insjuknandet. Särskilt är detta förhållandet beträffande personer, som sakna eget hem, såsom ogifta, vilka bo ensamma eller hyra rum tillsammans med kamrater. 1 dylika fall har det icke sällan förekommit, att den från sinnessjukdom tillfrisknade efter utskrivningen funnit sina kläder och arbetsverktyg, ofta hans enda egendom, förskingrade eller bortslarvade, panter förfallna på -grund av försummad omsättning eller inlösen eller, där egna möbler funnits, dessa mer eller mindre förstörda, då de utflyttats från

198 bostaden, när hyran för denna icke blivit erlagd på grund av det avbrott i förbindelsen med yttervärlden, som genom intagandet å sinnessjukhus plötsligt ägt rum, o. s. v. Klart är, att risken för återfall i sinnessjukdom blir större, när den tillfrisknade vid återvändande till samhället sålunda finner sig ställd så att säga på gatan, fullständigt utblottad. Av största betydelse är, att lagstiftningen söker genom förebyggande åtgärder förhindra, att den från sinnessjukhus utskrivne utsattes för en sådan belägenhet. I vissa fall bör denne givetvis även komma i åtnjutande av hjälp av ekonomisk art, såsom till hyra, arbetsverktyg, inlösen av panter, o. s. v. Den samhälleliga hjälpverksamheten med avseende ä sinnessjuka och från sinnessjukdom tillfrisknade bör emellertid icke enbart vara inskränkt till ombesörjande av ekonomiska angelägenheter under sjukdomen och ekonomiskt stöd efter utskrivningen, utan bör även vara av mera direkt personlig art. Sålunda kan det ofta vara av största vikt, att den från sinnessjukhus utskrivne erhåller hjälp till anskaffande av arbete eller lämplig sysselsättning, att han, när han saknar hem och familj, stödjes genom att vid personligt sammanträffande med hjälpverksamhetens representant erhålla cle råd och den uppmuntran, varav han J:an vara i behov, samt att, därest han ännu icke är fullt arbetsför, inträde å konvalescenthem åt honom förmedlas. Det gäller med ett ord att i görligaste mån söka underlätta övergången från anstalts vistelsen till livet ute i samhället. Denna i hög grad behövliga hjälpverksamhet innefattar, som synes, många olika uppgifter, som icke gärna kunna läggas på en förmyndare eller god man. Därtill kommer — såsom ovan sagts — att densamma, för att vara till fullt gagn, måste vara så ordnad, att den automatiskt träder i funktion, så ofta det är behövligt. Erfarenheter En på detta sätt organiserad hjälpverksamhet, tillkommen på förfrånden i j överläkaren för Stockholms stads sinnessjukhus, professor C). ay Stockholm av

o

,

«•

MT i

••

J

J

kurator och Kmberg, samt genom enskilda personers offervillighet, ar redan sedan WWvf.f*"åtskilliga år tillbaka anordnad i Stockholm. Från och med år 1914 har 2)sijkiskt sjuka

o

,

,

.

.

-i

A

j

utövade verk- nämligen här en s. k. kurator för de sinnessjuka verkat. Arten av denne samheten. k u r a t o r s verksamhet belyses kanske bäst genom återgivande av ett uttalande därom, som gjorts av professor Gadelius i årsberättelsen från Stockholms hospital för år 1914. Sedan i denna berättelse omnämnts, att innehavaren av platsen såsom kurator i Stockholm vore fröken G. Rodhe, som även förut med intresse ägnat sig åt socialt arbete, fortsätter professor Gadelius sålunda:

199 »Den hittills v u n n a erfarenheten av kuratorns verksamhet torde böra betraktas som i det hela synnerligen uppmuntrande. E t t verkligt behov av hjälp för ordnandet av de många olika ekonomiska och andra angelägenheter, från vilka sjukdomen ofta nog hals över huvud rycker den sjuke, har med kuratorn blivit fyllt, och området för dennes verksamhet har under det gångna året varit i ständig tillväxt. Kurator tager hand om de sinnessjukas tillhörigheter, ansvarar för desamma och förvarar i särskilt för ändamålet förhyrd lokal hans möbler, övervakar att ingenting av hans sparade medel av obehöriga tillägnas; kurator blir de sinnessjukas förmyndare och rådgivare, ser om deras barn, uppsöker deras anhöriga och förmedlar underrättelser eller upplysningar än om ett, än om ett annat, som under oro ligger den sjuke om hjärtat; kurator är sålunda i många fall vida mer än brom och narkotika ett medel till lugn, ro och tröst; kurator är med ett ord de sjukas 'goda försyn' i långt större och personligt mera iugripande mening än den med sjukvård och administrativa angelägenheter strängt upptagne läkaren förmår vara. Men har läkaren sinne för livets realiteter och deras återverkan på de sjukas sinne, blir kuratorn för honom till rik hjälp vid sjukvårdens individualisering. Det synes mig därför vara en utomordentligt behjärtansvärd sak, att kurators tillvaro för framtiden säkerställes genom tillmötesgåeade ej blott från enskildas och från stadens sida utan även från statens. Den i Stockholm vunna erfarenheten av kurators verksamhet är också sådan, att det synes mig även för landsortshospitalen böra vara ett önskemål att snarast möjligt anskaffa sig kuratorer.»

Anda till 1917 handhades denna kuratorsverksamhet med på enskild väg hopsamlade medel och med tillfälliga bidrag från fattigvården. Sedan emellertid sistnämnda år »Föreningen för hjälp åt psykiskt sjuka» bildats, har verksamheten i fråga säkerställts för framtiden. Denna förening, vilken åtnjuter ett årligt bidrag till sin verksamhet av Stockholms stad, har enligt § 1 i stadgarna för densamma till uppgift att i Stockholm utöva social hjälp och understödsverksamhet bland mindre bemedlade psykiskt sjuka, och enligt § 2 vill föreningen till främjande av denna sin uppgift 1) söka åstadkomma ett verksamt samarbete med de offentliga sjukhusen och med andra offentliga eller enskilda institutioner för social hjälpverksamhet; 2) medelst lipplysningsarbete under olika former söka bland allmänheten sprida en riktig uppfattning om de psykiska sjukdomarna; 3) under form av medicinskt ledd dispensärverksamhet med till buds stående medel understödja de psykiskt sjuka samt i fall, där så erfordras, verka genom lämplig tillsyn och övervakning. Sedan denna förening tillkom, har kuratorn för de sinnessjuka varit anställd i dess tjänst. Hon biträder alltså även vid den »Hjälpbyrå för psykiskt sjuka», som föreningen upprättat och vilken står under ledningav psykiatriskt skolad läkare, docenten V. Wigert. Enligt vad de sakkunniga inhämtat har antalet hjälpsökande å denna byrå varit

200 1917 (under de få veckor byrån var i verksamhet) 57 1918 162 (138 nyinskrivna) 1919 237 (205 » ) 1920 308 (227 > ) 1921 376 (263 i ). En sammanfattning av fröken Rodhos berättelser över sin kuratorsverksamhet kan återgivaSj sålunda, därvid siffrorna hämtats från berättelsen för år 1921: Kurator har under nämnda år besörjt om förmynderskap för 84 personer, rättegångsombud i mål angående skilsmässa för 5, ombesörjt bodelning för 4, bevakat hyresavtal för 2, haft tillhörigheter magasinerade för 75, omsatt och utlöst pantsatta saker åt 11, omhänderhaft penningar och bankböcker för 40, ombesörjt transport av flyttningar i 45 fall, ombesörjt anställning för 15 personer, inackordering å vilohem för 77 och i privata hem på landet för 11, ombestyrt intagning å ålderdomshem för 3, å epileptikerhem för 1 och i hem för sinnesslöa for 1, anskaffat kläder åt 14 och bostad åt 2, utdelat kontant understöd åt 118 personer, ombesörjt inbetalning till sjuk- och begravningskassa samt till livförsäkringsanstalt för 18 och lämnat diverse hjälp till 100. — Dessutom har —• såsom kurator i en av sina berättelser framhåller — den verksamhet, kurator haft till uppgift att fylla i egenskap av biträde vid läkarens mottagningar å hjälpbyrån för psykiskt sjuka, ökat kurators arbete i icke oväsentlig mån, därigenom att de hjälpsökande i vissa praktiska hänseenden förlitat sig till kurator. (Bl. a. har fröken Roclhe för ensamstående kvinnliga patienter årvis skött en skoaffär och ett bokbinderi samt för en kortare tid en modeaffär.) Av såväl kurators berättelser för cle olika åren som docenten Wigerts redogörelser för hjälpbyråns för de psykiskt sjuka verksamhet framgår, att det för att kuratorsverksamheten skall bliva i verklig mening välsignelsebringande fordras — förutom samarbete mellan läkaren, som handhar arbetet vid byrån (polikliniken) och kuratorn, som utövar den sociala verksamheten — även möjlighet att förskaffa dem, som vända sig till dessa institutioner, plats på vilohem eller inackordering hos enskilda. I Stockholm har man varit nog lycklig att erhålla ett dylikt vilohem, »Fannys Minne», tillkommet genom donation av ingenjör Oscar Hirsch. Klart är, att kuratorsverksamheten även kräver samarbete med sinnessjukhusens läkare, fattigvårdsmyndigheter m. fl. Ekonomisk Enligt gällande sinnessjukstadga kunna de från hospitalen utskrivna hjälp åt från erhålla visst ekonomiskt stöd. Stadgans § 55 medger nämligen för sinnessjukhus utskrivna.

201 hospitalsdirektion att tilldela de tillfrisknade understöd i form av penningar eller klädespersedlar. Såsom framgår av de sakkunnigas förslag till förordning med bestämmelser om sinnessjukvårdens organisation, hava de sakkunniga föreslagit en väsentligt vidare tillämpning av denna understöds verksamhet (§ 58). Den av enskilda redan 1868 stiftade Skyddsföreningen för sinnessjuka utdelar genom överläkarna vid rikets hospital tillfälliga penningunderstöd förutom till sinnessjuka, som äro intagna å hospitalen, även och i synnerhet till dem, som förbättrade eller återställda utgå från desamma. Medicinalstyrelsen har på senaste tid haft särskild anledning rikta Medicmatsin uppmärksamhet på frågan om understöd och hjälp åt psykiskt sjuka iJS5aS«°at och abnorma, vilka icke böra vara föremål för sjukhusvård. I ett den ytterligare 8 februari 1922 till Konungen efter remiss avgivet yttrande över en av firp8MsH skriftställaren G. Carry le hos statsrådet och chefen för dåvarande civil»i«*odepartementet gjord framställning i ämnet, har medicinalstyrelsen, efter att hava påpekat tillvaron av den med kommunalt anslag understödda hjälpbyrån för psykiskt sjuka i Stockholm, yttrat, att styrelsen funne inrättandet av dylika hjälpbyråer eller liknande anstalter sjmnerligen önskvärt, att dessa byråer icke borde sammankopplas med den statliga organiserade sinnessjukvården utan borde deras upprättande och drivande länmas åt kommunala organ, resp. åt enskild social hjälpverksamhet, att emellertid behovet av dylika byråer torde vara betydligt mera kännbart i de större städerna än på landsbygden, där en ändamålsenlig organisation av arbetet också säkerligen skulle bliva mycket vansklig att genomföra, att styrelsen därför ansåge, att hjälpbyråer i första hand borde inrättas i de större städerna samt att styrelsen i avsikt att fästa vederbörande kommunala myndigheters uppmärksamhet på önskvärdheten därav, tillställt hälsovårdsnämnderna i Göteborg och Malmö redogörelse för den i Stockholm arbetande hjälp föreningens för psykiskt sjuka verksamhet samt hemställt, att hälsovårdsnämnden ville taga i övervägande, huruvida icke en hjälpbyrå, liknande den i Stockholm inrättade, lämpligen ^kunde anordnas i Göteborg och Malmö. Även i andra länder har samma tanke som den, vilken ligger till Organiserad grund för bildandet i Stockholm av kuratorsinstitutionen och hjälpbyrån ^ Ä ^ ^ T * för psykiskt sjuka, slagit igenom. Sålunda berättar läkaren vid Visby nessjuka i fyc hospital, doktor Josef Lundahl, efter att hava företagit en studieresa \"-"dc till Amerika, i en artikel i Svenska Läkartidningen för 1920, om »Sinnessjukvården i Förenta Staterna)), bland annat, att det som mest imponerade på en främmande betraktare av den amerikanska sinnessjuk9i 22

202 vården vore den praktiska läggningen, vilken utanför anstalterna toge sig uttryck i det beundransvärt organiserade sociala arbetet (social service) med alla dess olika arbetsmetoder. Till varje sinnessjukbus i New York hör sålunda en eller flera polikliniker och vid sinnessjukhuset finnes anställd en särskild social funktionär (social worker), som närmast handhar det sociala arbetet. Doktor Lundahl anför exempel på olika typer av den »sociale funktionärens)) arbete, utvisande att såväl i sammanhang med intagning av de sinnessjuka å anstalt, som framförallt vid dessas permittering och utskrivning denne funktionär utför ett betydelsefullt arbete för utredning, där så behöves, av förhållanden, som kunna vara av vikt för bedömandet av fallet ifråga, beredande av permitterad patients mottagande ute i samhället, anskaffande av arbete åt honom o. dyl. Mellan den sociale funktionären, sjukhusläkarna och poliklinikläkarna råder i övrigt ett livligt samarbete. I Norge föreslås uti ett av en departementskommitté år 1917 uppgjort »Udkast til lov om sindsyke, deres behandling og forpleining)) bland annat följande. I varje stad och varje härad skall utses minst en hjaalpenawnd, som skall bestå av på landet lensmanden och i staden polismästaren eller en därtill särskilt förordnad annan polistjänsteman samt en man och en kvinna, utsedda av vederbörande helseraad. Hjoälpensevnden skall lämna råd och hjälp för att skaffa sinnessjuka ändamålsenlig behandling. Den skall tillse, att den, som enligt förslaget har att taga vård om den sinnessjuke, även fullgör detta värv. Om den finner, att vederbörande försummar sin plikt i nämnda hänseende eller saknar förmåga att draga försorg om den sjuke eller om det överhuvud icke finnes någon, som har att taga vård om honom, åligger det hja^lpenaevnden att göra det. Fattigvårdsstyrelsen och polisen äro pliktiga att på begäran av hjälpenasvnden lämna denna bistånd med upplysningar om sinnessjuka m. m. Har nasvnden ombesörjt den sinnessjukes intagande å hospital, skall underrättelse om hans avgång därifrån meddelas hjaslpenaävnden. Av detta utkast synes framgå, att hjaslpenEevndens verksamhet vore avsedd att omfatta en viss hjälpverksamhet åt sinnessjuka utom anstalt. I Danmark har sedan 1917 verkat en förening, benämnd ))Broen)), vars ändamål, bland annat, är att lämna hjälp och stöd åt sinnessjuka eller förutvarande sinnessjuka, särskilt att lägga tillrätta förhållandena för sådana, som utskrivits från hospitalen såsom till hälsan återställda eller förbättrade och »sålunda bygga en bro för dem från hospitalet till livet utanför)) genom att skaffa dem arbete och i det hela lämna dem

203 materiellt och moraliskt stöd i den omfattning, som kan anses ändamålsenligt. E n väsentlig del av det understöd föreningen lämnat har utgått i form av beklädnadshjälp och bostadshyra, det senare särskilt under den första svåra tiden efter utskrivningen från hospitalet. Ar 1921 har föreningen även öppnat en poliklinik. Förutom att lämna råd och vägledning till förutvarande patienter på hospital och deras familjer har där behandlats lindrigare fall av sinnessjukdom. Föreningen arbetar tillsvidare endast med rent privata bidrag. Det är uppenbart, att, när den nya sinnessjuklagstiftningen går att De saksöka lösa problemet om anordnandet utom anstalt av en understöds- 1:unni{Jas P*verksamhet av ovan angivna art för dem, som äro eller vant sinnes- bestämmelser r nd sjuka, den bör bygga på den grund, som redan är lagd genom kura^ t. torsverksamheten i Stockholm. En åttaårig erfarenhet har ju givit vid sinnessjuka. handen, att denna på ett synnerligen lyckligt sätt löser sin uppgift, och den har också vunnit gillande hos den högsta medicinska myndigheten i landet. Vid behandlingen av frågan, på vad sätt man genom lagstiftninglämpligast skulle trygga den fortsatta utvecklingen av kuratorsinstitutionen, hava de sakkunniga i första rummet övervägt, huruvida man skulle föreskriva anordnandet av en dylik understödsverksamhet endast för de större städerna eller även för landet i övrigt. Medicinalstyrelsen har i sitt ovan återgivna yttrande huvudsakligen berört, förutom betydelsen av upplysningsverksamhet på området, frågan om anordnandet av hjälpbyråer för psykiskt sjuka och därvid framhållit, att behovet av sådana byråer är betj r dligt mera kännbart i de stora städerna än på landsbygden, där en ändamålsenlig organisation av arbetet i fråga också skulle bliva mycket vansklig att genomföra. Så mycket synes dock vara uppenbart, att för landsbygden avsedda hjälpbyråer för psykiskt sjuka bäst anordnas i städer, till vilkas närhet hospital blivit förlagda, då för ledningen av en sådan byrå psykiatrisk sakkunskap är behövlig. Införandet av föreskrifter rörande hjälpbyråer för psykiskt sjuka anse de sakkunniga sig emellertid icke böra ifrågasätta på frågans nuvarande utvecklingsstadium. Annorlunda är däremot förhållandet med den egentliga kuratorsverksamheten. Angående denna bör enligt de sakkunnigas förmenande lagstadganden icke saknas, då det — såsom ovan utförligt framhållits — kan vara av den största betydelse, att en sinnessjuk eller en från sinnessjukhus utskriven erhåller den hjälp och det stöd, varav han kan vara i behov. För skapande av garanti att så alltid sker, torde det emellertid vara nödigt att det i varje kommun finnes någon, som har sig

204 denna uppgift i lag ålagd, då ett större verksamhetsområde for en kurator icke torde vara att förorda med hänsyn till den ingående kännedom om personer och lokala förhållanden, som dennes verksamhet fordrar. I lagförslaget har fördenskull upptagits den bestämmelsen, att inom varje kommun skall finnas en kurator, som har att på föreskrivet sätt tillvarataga sinnessjuks rätt och bästa, där icke förmyndare eller god man är för den sjuke förordnad (30 § 1 mom., första stycket). Då det emellertid i mindre kommuner icke kan vara nödigt, att särskild funktionär utses för kuratorsverksamheten, utan denna bör kunna utövas av en förutvarande kommunal institution, föreslås vidare, att inom kommun, där särskild kurator ej utses, hälsovårdsnämndens ordförande skall vara kurator (30 § 2 mom., andra stycket). De sakkunniga hava vid framläggandet av detta förslag haft en förebild i den uti lagen om behandling av alkoholister förekommande bestämmelsen, att i varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd, vilken, om ej särskild sådan blivit tillsatt, skall utgöras av kommunens fattigvårdsstyrelse. Vad verksamheten som kurator för sinnessjuka beträffar, måste emellertid denna anses ha mera beröring med hälsovårdsnämndens än med fattigvårdsstyrelsens uppgifter. Enligt lagförslaget skall det åligga kurator att vid behov omhändertaga och vårda den sjukes tillhörigheter, att, där anstaltsvård icke synes erforderlig, söka förhjälpa den sjuke till annan lämplig vård, att öva tillsyn över sinnessjuk, som försöksvis vistas utom anstalt, samt att bistå den från sinnessjukhus utskrivne med anskaffande av bostad, arbetsanställning, verktyg m. in. (30 § 1 mom., andra stycket). Däremot hava de sakkunniga icke föreslagit rätt för kurator att göra ansökan om intagning å sinnessjukhus, då det för kuratorns verksamhet och ställningtill de sinnessjuka torde vara av vikt, att icke sådan uppgift pålägges honom, utan han inför den stora allmänheten hålles fri från misstanken att vilja medverka till de sinnessjukas intagande å anstalt. Givetvis bör ett livligt samarbete äga rum mellan kuratorn och vederbörande anstaltsläkare. Sålunda skall enligt förslaget, där någon, som icke har känd närmare anhörig och för vilken icke god man eller förmyndare förordnats, blivit å sinnessjukhus intagen, den för sjukvården ansvarige läkaren ofördröjligen göra anmälan härom hos kurator i den kommun, där den intagne har sitt hemvist (31 §). A andra sidan skall kuratorn, där förmyndare eller god man förordnats för någon, som är intagen å sinnessjukhus, härom underrätta den för sjukvården ansvarige läkaren. Även med andra myndigheter bör kuratorn uppehålla nödigt samarbete. Sålunda har kuratorn att, där han finner vården av den sjukes egendom fordra, att han erhåller förmyndare eller god man, vidtaga härför erforderliga åtgärder (30 § 3 mom., andra stycket).

205 6 KAP. Om utskrivning från sinnessjukhus och tillstånd att försöksvis vistas utom sådant sjukhus. De nu gällande bestämmelserna angående utskrivning av sinnessjuka avse i huvudsak endast utskrivning från statens anstalter. På grund av innehållet uti § 58 av stadgan angående sinnessjuka hava bestämmelserna i fråga emellertid även tillämpning å utskrivning från enskilda anstalter. Däremot innehåller stadgan icke någon föreskrift rörande utskrivning från kommunala sinnessjukanstalter. Beträffande de kommunala sinnessjukhus, som blivit godkända i enlighet med kungl. kungörelsen den 11 oktober 1920 med bestämmelser angående godkännande såsom isinnessjukanstalt av kommunal anstalt, som avses i 40 § 2 mom. i lagen om fattigvården, är emellertid föreskrivet, att vissa av de bestämmelser, som gälla för utskrivning från statens anstalter, jämväl skola äga tillämpning vid utskrivning från dessa godkända kommunala sinnessjukanstalter. Emellertid bör liksom i fråga om intagningsbestämmelserna — närmare avhandlade i 3 kap. — även beträffande utskrivningsbestämmelserna fullständig likformighet råda vid samtliga slutna sinnessjuk anstalter, statens såväl som kommuners och enskilda — i denna lag, som ovan sagts, gemensamt benämnda sinnessjukhus. I det följande lämnas en redogörelse för nu gällande bestämmelser De sakrörande utskrivning och utvecklas i samband härmed skälen för de före- ^"""if a ^f '"' slagua ändringarna uti dessa stadganden. ändringar i De allmänna bestämmelserna om utskrivning återfinnas uti § 48 i bJ$mmeiser sinnessjukstadgan. Dessa äro av följande innehåll. Därest någon för om utskrivnu J vård å hospital mottagen befinnes icke lida av sjukdom, som till dylik "' vård berättigar, skall överläkaren ofördröj ligen vidtaga erforderliga åtgärder för dennes skiljande från anstalten (mom. 1). Har å anstalten intagen person blivit till hälsan återställd, skall överläkaren förordna om dennes utskrivning (mom. 2). År den intagne, ehuru ej till hälsan återställd, dock så förbättrad, att överläkaren anser honom ej vidare i behov av vård å hospital, skall överläkaren om förhållandet göra anmälan hos direktionen, som äger att i djdikt fall besluta (mom. 3). 1 motsvarande paragraf av lagförslaget (32 §) hava de sakkunniga icke gjort annan ändring uti ovan angivna bestämmelser än att i fall, varom i mom. 3 förmäles, det överlämnas åt vederbörande läkare att förordna om utskrivning, medan hitintills beslutanderätten — som nämnts

200 — legat kos direktionen för kospitalet. Då utskrivningen i detta fall måste anses såsom en ren sjukvårdsangelägenhet, bör nämligen •— enligt de sakkunnigas uppfattning — bedömandet av denna fråga tillkomma läkaren och icke direktionen, vars egentliga uppgifter ligga på den ekonomiska förvaltningens område. För övrigt tala även praktiska synpunkter för den av de sakkunniga föreslagna ändringen. Direktionen liar i regel sammanträde endast en gång i månaden, vadan onödigt dröjsmål med utskrivningen av en till hälsan förbättrad patient ofta kan bliva följden, därest utskrivningsfrågans avgörande uppskjutes till nästkommande direktionssammanträde. Slutligen är att märka, att denna ändring — att lägga beslutanderätten i vederbörande läkares hand — utgör förutsättningen för likformighet i bestämmelserna beträffande statens anstalter, å ena, samt de kommunala och enskilda, å andra sidan, enär beträffande båda de sistnämnda grupperna av anstalter icke hnnes uågon myndighet, vilken kan ifrågakomma såsom beslutande vid utskrivning, varför också vid dessa anstalter all utskrivningsrätt redan nu ligger i läkarens hand. 1 § 49 av stadgan angående sinnessjuka avhandlas överflyttning från hospital till asyl av å hospital intagen person, som prövas icke vidare vara föremål för behandling därstädes, men dock fortfarande är i behov av vård å offentlig anstalt för sinnessjuka. Då de sakkunniga på här ovan i kap. 2 angivna grunder funnit åtskillnaden mellan hospital och asyl böra upphävas, erfordras ej numera någon mot innehållet i berörda paragraf svarande bestämmelse. Den härpå följande § 50 av stadgan innehåller, att obotlig sinnessjuk, som längre tid varit å hospital vårdad, och ej visat sig vådlig för sig eller andra, må, när utrymme saknas för mottagande av sjuk, som är mera i behov av vård, av direktionen på överläkarens anmälan från anstalten utskrivas. Gentemot innehållet uti detta stadgande torde till en början kunna anmärkas, att uttrycket »längre tid» är av så svävande innebörd, att det icke lämpligen bör komma till användning uti ett nytt lagförslag. I övrigt kan någon tidsbegränsning över huvud taget icke vara lämplig, då en obotligt sjuk, som visat sig lugn och ofarlig, även efter en kortare tid bör kunna utskrivas, när platsen erfordras för annan sjuk, som är i trängande behov av anstalts vård. Åven i ett annat hänseende anse de sakkunniga, att en utvidgning av nu avhandlade stadgande bör äga rum. Vid utskrivning för beredande av plats åt sådana, som äro i större behov av anstaltsvård, torde det nämligen understundom vara påkallat, att urvalet icke inskränkes till dem, som kunna betecknas såsom obotliga, utan kan det på grund av den alltjämt rådande stora

207 platsbristeu å hospitalen vara behövligt att även utskriva sådana, om vilkas tillfrisknande kan finnas förhoppning, men vilka ännu icke äro så återställda, att deras utskrivning kan ske redan jämlikt den föreslagna 32 § 2 mom., vilken avser dem, som äro så förbättrade, att de ej vidare anses vara i behov av vård å sinnessjukhus. Med det sedan ett årtionde hos oss tillämpade systemet med bestämda upptagningsområden för de olika hospitalen har varje hospital att ansvara för att sinnessjukvården inom dess upptagningsområde blir så ordnad, att de, som äro bäst i behov av vård å hospital, städse i första hand komma i åtnjutande härav. Till förverkligande av detta syfte torde det vara erforderligt, att utskrivning för beredande av plats åt mera vårdbehövande må kunna äga rum i alla sådana fall, där utskrivning anses kunna ske utan fara för annans personliga säkerhet eller den sjukes eget liv. De sakkunniga hava fördenskull föreslagit en bestämmelse av dylikt innehåll (33 §). Även fråga om utskrivning enligt denna paragraf bör — av samma skäl som anförts här- ovan vid behandlingen av 32 § — avgöras av vederbörande läkare. Avfattningen av 33 § i de sakkunnigas förslag utgör givetvis ej hinder för att utskrivning av den för annans personliga säkerhet eller eget liv farlige kan äga rum i de fall, där utskrivningen blott avser en direkt förflyttning till annan sluten anstalt. Med hänsyn härtill har det icke synts erforderligt att bibehålla den uti § 60 i sinnessjukstadgan intagna bestämmelsen, enligt vilken sinnessjuk, som är för den allmänna säkerheten vådlig, icke får från enskild anstalt utlämnas, utan att plats är för honom beredd å allmän anstalt för sinnessjuka. Genom § 51 i sinnessjukstadgan har den sjukes målsman eller annan, som gjort ansökan om sinnessjuks intagande å anstalt eller som iklätt sig ansvarighet för sjukvårdsavgiften, berättigats att från anstalten uttaga den sjuke, även innan denne blivit från sinnessjukdomen återställd, om överläkaren anser sådant kunna ske utan våda för allmänna säkerheten och det behörigen styrkes, att sådan vård, som den sjukes tillstånd kräver, kan för honom i hemmet eller annorstädes beredas. De sakkunniga anse, att åt läkaren bör givas större frihet att tillmötesgå begäran om utskrivning än detta stadgande innebär. Vid vissa kommunala sinnessjukhus har den praxis utbildat sig, att läkaren avfordrar den, som gör framställning om en sinnessjuks utskrivning, en skriftlig förbindelse att efter utskrivningen på lämpligt sätt vårda och övervaka den sjuke. De sakkunniga, som finna ett sådant förfarande ägnat att för den, som begärt utskrivningen, framhäva det ansvar han ikläder sig genom att uttaga den sjuke, anse, att läkaren bör tillerkännas

208 författningsenlig ratt att såsom villkor för utskrivning i nu avhandlade fall uppställa avgivandet av dylik skriftlig förbindelse. E n sådan bestämmelse har fördenskull intagits i det förslag till förordning om sinnessjukvårdens organisation m. m. (§ 55 mom. 2), som avser att komplettera lagförslaget. I detta sistnämnda åter föreskrives icke annan inskränkning i läkarens rätt att på begäran utskriva en sinnessjuk än den, som påkallas av den sjukes eventuella allmänfarlighet. o»i utskrivVidkommande härefter de personer, som böra medgivas rätt att ni giranav fr&h sinnessjukhus uttaga där vårdad person, torde en sådan rätt icke annan än böra tillerkännas envar av den sjukes anhöriga eller varje för honom den vårdade. i n t r e s s e r a ( j person. Nödvändigheten av begränsning i detta hänseende framgår av följande fall:1) Fall 17. V,, f. 1882, tekniker, ogift, sjuknade i maj 1911 med självanklagelseidéer och hörselvillor; gjorde då ett självmordsförsök genom att skära sig i halsen med en rakkniv; vårdades därefter 14 dagar å kommunens sinnessjukhus. I augusti samma år begick h a n ånyo självmordsförsök genom att kasta sig i sjön. H a n blev nu för andra gången intagen å sinnessjukhus, där han denna gång vårdades 6 veckor. I mars 1912 började h a n åter lida av självanklagelseidéer och hörselvillor, vartill nu även kommo förföljelseidéer, varför V. n u för tredje gången blev intagen å kommunens sinnessjukhus. Då han emellertid här var lugn och sade sig icke hava några t a n k a r på självmord, blev han redan följande månad utskriven till hemmet. Sjukdomssymtomen fortforo emellertid och då h a n började besöka stadens kaféer och för att få medel härtill pantsatte sina tillhörigheter samt blev retlig och uppbrusande vid tilltal, inlades h a n i december 1912 för fjärde gången å sinnessjukhuset i fråga. Han yppade nu även storhetsidéer, ansåg sig »gudasänd» och jämförde sig med Kristus; hade ingen sjukdomsinsikt, utan ansåg sig orättvist internerad av sina anhöriga. Han beklagade sig häröver inför en bekant, som ett par månader efter senaste intagningen besökte honom. Denne fann V:s tillstånd så tillfredsställande, a t t han ansåg sjukhusvistelsen obehövlig, och erbjöd sig att i sitt hem bereda V. bostad och i övrigt sörja för hans uppehälle. Utan att någon den sjukes anhöriga erhöll något meddelande i saken, bifölls den sålunda gjorda framställningen att få uttaga V. omedelbart av vederbörande läkare mot skriftlig förbindelse att skaffa V. den vård hans hälsotillstånd krävde. Detta åtagande synes emellertid ej hava hållits, enär V. inom kort plötsligt uppträdde i föräldrahemmet, där man alltjämt varit i saknad av underrättelse om hans utskrivning. Vid sin återkomst till hemmet befann sig V. i ett eländigt tillstånd, u t m a t t a d och lidande, efter att det sista dygnet hava irrat omkring på vägar och gator. Då sjukdomssymtomen under vistelsen i hemmet ytterligare förvärrades, blev han åter intagen å sinnessjukhus och har sedan dess fått åtnjuta vård i sluten anstalt, dels å hospital och dels å kommunalt sinnessjukhus.

Här omförmälda utskrivning, vilken emellertid — som av det anförda framgår — ägde rum från kommunalt sinnessjukhus, torde ut*) Handlingarna rörande detta fall, som på grund av klagomål över utskrivningen av de n ä r m a s t anhöriga kommit under medicinalstyrelsens prövning, hava sedermera av styrelsen tillställts de sakkunniga, enär ärendet ansetts hava en viss principiell betydelse för sjukas utskrivning från kommunal sinnessjukanstalt.

209 göra ett synnerligen belysande exempel på olämpligheten av, att utskrivning från sinnessjukhus medgives på begäran av person, vilkens förhållande till den sjuke icke innebär någon garanti för att han drager försorg om denne. Det synes också lämpligast, att rätten att begära utskrivning av å sinnessjukhus vårdad person icke utsträckes till andra personer än dem, som enligt det nu gällande stadgandet redan äro tillerkända en sådan rätt i fråga om å hospital intagna. De sakkunniga föreslå alltså, att endast i det fall, där framställningom sinnessjuks utskrivning göres av förmyndare, god man eller den, som gjort ansökan om hans intagande å sinnessjukhuset, eller den, som undertecknat den i 19 § omförmälda ansvarsförbindelsen, må vederbörande läkare besluta om utskrivning, såvida han anser detta kunna ske utan fara för annans personliga säkerhet eller den sjukes eget liv & (34 §). Lagförslagets följande paragraf omfattar de fall, där fråga är om BestämmeU utskrivning av person, som på egen begäran intagits å sinnessjukhus. om utskriv: TJ~

° J

'

x

•

" j

•

I

^

T

.

-

•

-i

.

J

,.

ninq av

Mar sådan intagning agt rum i och för observation, kan det visserligen förefalla självklart, att den intagne skall utskrivas, så snart han därom framställer begäran, men finna de sakkunniga likväl, att bestämmelse härom bör inflyta i lagen, på det att icke tvekan må uppkomma därom, att # vederbörande läkare saknar befogenhet att kvarhålla den, som frivilligt ingått för observation, emot dennes önskan, detta även för det fall, att den begärda undersökningen ännu icke är slutförd. Den i sådant hänseende föreslagna bestämmelsen återfinnes uti lag-förslagets oö § 2 mom. Vid första påseende kan det synas lika självklart, att den, som på egen begäran intagits å sinnessjukhus för vård, ovillkorligen skall utskrivas, när han gör framställning härom. Så vitt möjligt bör naturligtvis också denna princip upprätthållas, men av hänsyn till sjukdomsyttringarna låter detta sig i själva verket icke alltid göra. 'Det kan nämligen förekomma, att den sinnessjuke, som vid sjukdomens inträde, under intryck av den då ofta starka sjukdomskänslan, själv begärt inträde å sinnessjukhus, sedermera, efter ätt hava förlorat sjukdomsinsikten, begär utskrivning, då sjukdomen nått en sådan utveckling, att den sjuke är farlig för sig själv eller andra. Ett exempel härpå är följande'fall. Fall 18. M., f. 1879, lärarinna. Varit mycket begåvad och trots ekonomiska bekymmer skaffat sig en tämligen hög bildningsgrad. Under de sista tvenne årtiondena periodiskt sinnessjuk. Första gången sjuknade hon hösten 1902 med höggradig depression och självanklagelseidéer; under denna sjukdomsperiod, som räckte c:a V 2 år, och under vilken hon delvis vårdades å ett kommunalt sinnessjukhus, gjorde 9-i 2 2

tyj

fri

villigt L9dendc -

210 hon ett par självmordsförsök. — Sommaren 1904 återkom sjukdomen med ungefär samma symtom, men fick denna gång ett lindrigare och kortvarigare förlopp — Våren 1906 sjuknade hon för tredje gången, visade därunder först en exalterad sinnesförfattning, som emellertid sedermera efterträddes av ett förvirringstillstånd med stark ångest, varunder hon ånyo försökte begå självmord. Hon blev med anledning därav i augusti samma år intagen å hospital; under vistelsen därstädes slog stämningen åter om i exaltation. I februari 1907 avvek hon från anstalten; hon var då väsentligt förbättrad, men ej fullt återställd. Sedan den vid hemkomsten ännu kvarstående exaltationen lagt sig, började hon emellertid så småningom åter visa depression och ångest med självmordstankar; skaffade sig i självmordssyfte både opiedroppar och sublimat. Hon blev då i september 1907 ånyo intagen å hospital. Där förbättrades hennes tillstånd, så att hon redan följande månad kunde utskrivas. — I augusti 1908 blev hon åter dyster och nedstämd, fick självanklagelseidéer och ansåg sig dödsdömd; sökte dränka sig i en å men blev uppdragen. Inlagd å hemstadens sinnessjukhus, begärde hon vid läkarens ronder ständigt att få komma hem, enär hon blott vore till besvär och som dödsdömd ej längre borde hava vård. Sedan hon i oktober 1908 överflyttats till hospital, var tillståndet här de första veckorna oförändrat, men slog depressionen sedan om i exaltation och oro, vilken emellertid så småningom minskades, så att hon i maj 1909 ånyo kunde utskrivas. — I augusti 1910 bröt sjukdomen åter ut och visade även denna gång en växlande sjukdomsbild. Hon vårdades nu å sinnessjukhus från den 15 augusti 1910 till mars 1911, då hon — som vanligt — utskrevs på ett tidigt stadium av konvalescensen. Framemot slutet av samma år började hon känna sig »trött och förbi» och, då hon nu förstod, att ett n y t t sjukdomsfall var i annalkande, besökte hon läkare för att få betyg för intagning å hospital, enär hon hoppades att anfallet skulle bliva lindrigare, om hon i tid finge vård. Då läkaren emellertid icke kunde konstatera några symtom å sinnessjukdom, ansåg han sig icke k u n n a utfärda det begärda intyget, varför hon då icke kunde få sin önskan att komma i åtnjutande av hospitalsvård uppfylld — för enskild vård hade hon icke tillräckliga medel. Emellertid försämrades hennes tillstånd, hon blev orolig och exalterad samt besökte i början av januari 1912 polisstationen för att anmäla sin värdinna, med vilken hon kommit i delo. Detta besök resulterade emellertid däruti, att hon, sedan läkare blivit tillkallad, inlades å hospital på polisremiss. Nu hade emellertid sjukdomen utvecklats därhän, att hon saknade insikt om sitt tillstånd, och ansåg sig fördenskull orättvist intagen samt yrkade på att bliva utskriven. Exaltationen och oron ökades alltmera och stegrades understundom till vredesparoxysmer, då hon rev sönder sitt linne, slungade nattkärlet omkring sig samt krossade dricksglas och fönsterrutor. I mars 1912 avvek hon från hospitalet i ett tillstånd av börjande konvalescens och blev då utskriven. — Redan i maj 1912 blev hon emellertid återintagen, var till en början deprimerad, men sedermera åter exalterad, fast exaltationen d e n n a gång höll sig inom måttliga gränser. Först i april 1913 hade hon dock återkommit i sådant jämviktsläge, att hon kunde utskrivas. — Därefter var hennes hälsotillstånd under flera år ganska tillfredsställande, i det hon ej hade något svårare sjukdomsutbrott, u t a n endast ett par lindrigare exaltationsperioder, under vilka hon kunde stanna kvar i sitt hem — hon hade efter erhållen pension h y r t bostad på landet. I december 1917 inträdde emellertid åter en svårare sjukdomsperiod. Sedan fullständiga intagningshandlingar anskaffats, reste hon till Stockholm och begav sig själv till hospitalet därstädes för att få vård. Denna sista sjukdomsperiod har alltjämt fortsatt med, som vanligt, växlande symtombild och vårdas hon alltjämt å hospital.

211 Som icke sällan är förhållandet med personer, som haft upprepade anfall av sinnessjukdom och härför vårdats å hospital, förekom ä^en i detta fall, att vederbörande själv vid inträdet av ny sjukdomsperiod begärde att få bliva intagen å hospital. Den anförda sjukhistorien visar ju emellertid tydligt, att det ej går för sig att den, som frivilligt inlagt sig å sinnessjukhus, undantagslöst får lämna detta, när han så önskar. Utskrivningen från sinnessjukhus bör nämligen icke under några förhållanden få komma i fråga därest sjukdomen under anstaltsvistelsen tagit en sådan utveckling, att vederbörande har starkare självmordsdrift, såsom i här anförda fall under flera sjukdomsperioder tidvis var förhållandet — under en dylik period synes hon i själva verket hava begärt utskrivning för att bliva i tillfälle att taga sitt liv. Ej heller torde utskrivning lämpligen böra äga rum, därest svårare oro med våldsamhetsutbrott inträtt, såsom i detta fall skedde just under det sjnkdomsanfall, vid vars annalkande hon — om också på grund av nu gällande bestämmelser förgäves — begärde att få bliva intagen å hospital. Det anförda fallet visar sålunda nödvändigheten av att den, som frivilligt ingått på sinnessjukhus, icke på egen begäran får lämna detta, därest utskrivningen anses medföra fara för annans personliga säkerhet eller den sjukes eget liv. Prövningen av frågan härom kan emellertid ej få läggas enbart i vederbörande anstaltsläkares hand, då enligt de sakkunnigas förmenande något undantag icke får göras från den principen, att vård å sinnessjukhus mot den sjukes egen vilja aldrig får äga rum allenast på grund av en läkares avgörande. Det har därför ifrågasatts, att i det fall vederbörande anstaltsläkare ansett, att den för vård frivilligt intagne icke utan fara kan utskrivas, denne skulle äga rätt tillkalla annan läkare. Då emellertid en sådan utväg icke kan anlitas av det stora flertalet sinnessjuka, som äro medellösa, kan frågan redan av detta skäl icke erhålla någon lämplig lösning efter denna linje. Det har fördenskull även tagits i övervägande, huruvida icke en lösning kunde vinnas på det sätt, att viss tjänsteläkare, t. ex. förste provinsialläkaren, skulle vara skyldig att besöka sinnessjukhuset i fråga för undersökning av fallet och bestämmande av, huruvida utskrivning skulle kunna äga rum eller ej. Emellertid kan det icke anses lämpligt, att avgörandet i dylika fall överlämnas åt en läkare, som ej äger samma specialutbildning som sinnessjukhusläkaren. Frågan torde därför bäst lösas på samma sätt, som föreslagits i fråga om bestämmandet, huruvida den, som av polisnryndighet inlagts för observation, skall kvarstanna å hospital eller icke, eller med andra ord så, att avgöranderätten lägges uti medicinalsty-

212 relsens hand. I fall en å sinnessjukhus på egen begäran för vård intagen gör skriftlig framställning om utskrivning, men den för sjukvården ansvarige läkaren anser utskrivningen medföra fara för annans personliga säkerhet eller den sjukes eget liv, skall läkaren fördenskull insända utlåtande i ärendet jämte sjukjournalen till medicinalstyrelsen, som därpå har att avgöra, huruvida utskrivning skall äga rum eller ej. En bestämmelse av här angivet innehåll finnes intagen i 35 § 1 mom. av lagförslaget. Inom medicinalstyrelsen bör dylikt ärende enligt de sakkunnigas förmenande handläggas i samma ordning, som klagomål över iutagning eller kvarhållande, alltså av rättspsykiatriska nämnden, förstärkt med representant för juridisk teori och praxis inom styrelsens vetenskapliga råd. I fråga om tillstånd att försöksvis vistas utom sinnessjukhus (permission) återfinnes regeln härom i gällande stadga angående sinnessjuka § 54, som innehåller, att stillsam sjuk må av överläkaren tillåtas att vistas utom anstalten under bestämd tid samt å uppgiven ort, när sådant anses lända den sjuke till förbättring och i övrigt lämpligen kan ske. De sakDen gräns, som genom detta stadgande är satt för rätt till försökskunnigaa vistelse utanför sinnessjukhus, synes vara onödigt snäv. Permittering f0 försöks°-m bör nämligen kunna ifrågakomma icke endast när den kan »lända den permission. g j u k e till förbättring» utan även om den, utan att kunna lämna ett sådant resultat, dock kan vara den sjuke till glädje eller tillfredsställelse. De sakkunniga föreslå fördenskull en utvidgning av ifrågavarande bestämmelse därhän, att ovanstående uttryck ersattes med uttrycket »lända den sjuke till gagn)). I sakens natur ligger, att det med hänsyn till den sjukes psykiska tillstånd ofta kan vara nödigt att uppställa särskilda villkor för permissionen, såsom exempelvis att den sjuke vistas i en viss miljö eller på en bestämd plats, att rusdrycker icke må utlämnas till honom, att han erhåller nödig tillsyn och, för den händelse han är i någon mån arbetsför, även får lämplig sysselsättning, enär sysslolöshet i dylikt fall ofta är till skada o. s. v. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör det fördenskull i lagen om vård av sinnessjuka även intagas ett stadgande av innehåll, att vederbörande läkare äger bestämma de villkor, under vilka försöksvistelse utom sinnessjukhus i det särskilda fallet kan medgivas. Maximitid. I den nuvarande bestämmelsen om permission finnes icke någon maximitid för permission fastställd. En begränsning av permissionstiden blir dock i verkligheten följden av bestämmelsen uti stadgans § 42,

213 andra stycket, som innehåller, att därest sjuk, vilken enligt § 54 samma stadga tillåtits vistas utom anstalten, blivit inom en månad från det han lämnade anstalten därifrån utskriven, skall sjukvårdsavgift för honom beräknas endast till och med den dag, då han lämnade anstalten. Av denna bestämmelse följer nämligen, att därest permission utsträckes för längre tid än en månad, avgift skall erläggas till hospitalet för hela permissionstiden vare sig den sjuke återkommer till anstalten eller ej. En dylik längre permission kommer alltså att förorsaka dubbla kostnader, nämligen dels för underhållet utanför anstalten och dels för den alltjämt utgående avgiften till denna. I fall där en längre permissionstid på ända till flera månader ansetts böra föregå utskrivningen, har därför vederbörande hospitalsdirektion understundom hos Kungl. Maj:t utverkat befrielse från hospitalsavgiften under permissionstiden. I sakens natur ligger emellertid, att ett dylikt förfarande kunnat komma till användning endast i enstaka undantagsfall. I allmänhet däremot har av ovan nämnda skäl permission från sinnessjukhus måst inskränkas till högst en månad. En så avsevärd begränsning i permissionstiden är emellertid ofta mindre ändamålsenlig. Sin största betydelse har permissionsinstitutet däri, att det gör det möjligt att låta med den definitiva utskrivningen från sinnessjukhus anstå, tills det genom en försöksvistelse utanför anstalten prövats, huruvida utskrivning lämpligen kan äga rum. Vid många sinnessjukhus har det också blivit brukligt att i allt större utsträckning låta utskrivning föregås av permission. Därvid möter emellertid nu den olägenheten, att en månads prövotid i många fall är för kort för ett säkert bedömande, huruvida en definitiv utskrivning är tillrådlig, enär konvalescensen efter en sinnessjukdom ofta fortskrider nog så långsamt. Med hänsyn härtill vore det alltså en fördel, om längre permission möjliggjordes. Vidare skulle möjligheten att kunna permittera för längre tid bliva till gagn för sådana periodiskt sinnessjuka, vilkas fria intervall icke sträcka sig över så lång tid, att utskrivning efter varje ny sjukdomsperiod kan ifrågasättas, utan allenast omfatta några få månader. Nuvarande permissionsbestämmelser medföra, att dylika patienter i allmänhet få permanent kvarstanna å hospitalen. Därest längre permissioner icke hindrades av ovan nämnda ekonomiska skäl, skulle dessa periodici ofta under sina symtomfria perioder kunna hemsändas på permission, som i jämförelse med utskrivning har den fördelen med sig, att den möjliggör, att återintagning utan alla formaliteter kan ske, så snart i det psykiska tillståndet inträtt en förändring, som påkallar anstaltsvård.

214 Anledningen till här avhandlade bestämmelse i § 42 har varit den, att man utgått ifrån att, när en patient varit permitterad, hans plats skulle stå ledig och icke få upptagas av någon ny patient — ett betraktelsesätt, som grundar sig på den uppfattningen, att platsantalet å ett hospital är absolut fixt. Nu förhåller det sig emellertid så, att det på våra hospital finnes reservplatser utöver det fastställda antalet, så att någon överbeläggning alltid är möjlig. Det är därför i allmänhet icke nödigt att hålla några platser inom det fastställda antalet öppna för permitterade patienter. Emellertid torde det dock vara nödigt att permissionstidens längd på något sätt regleras utan sammanhang med föreskrifterna om avgifts erläggande. Det kan nämligen icke vara lämpligt, att permission skal] kunna fortsätta huru länge som helst, så att ännu efter åratal återintagning å sinnessjukanstalten skall kunna ske på beslut av anstaltsläkaren, utan intyg av annan läkare och utan alla formaliteter i övrigt. Dylika långvariga permissioner hava emellertid understundom förekommit vid enskilda sinnessjukanstalter. Sålunda är i berättelsen över av överinspektören i juni 1919 verkställd inspektion av Solna sjukhem upplyst, att trenne patienter, som vårdats å anstalten, voro därifrån permitterade sedan längre tid. Antecknade såsom permitterade voro sålunda två kvinnliga patienter, av vilka den ena vistats utanför sjukhuset sedan i mars samma år och den andra sedan september föregående år, samt en manlig patient, vilken varit permitterad sedan december 1917, alltså sedan omkring 1 1/2 år, i det han först beviljats permission till 1918 års slut och denna sedan förlängts till 1919 års slut. Sistnämnde patient hade under permissionstiden bott uti en för ändamålet inköpt villa under tillsyn av en vårdare. Då h a n emellertid avvikit därifrån, hade hans förmyndare begärt, att han skulle återintagas å Solna sjukhem. Vid den strax därefter verkställda inspektionen förklarade sjukhemmets överläkare, att han ausåge sig berättigad att utan vidare tillmötesgå denna anhållan och återtaga patienten i fråga utan någon ny intagningshandling, då sinnessjukstadgan icke fastställde någon maximitid för permission. Överinspektören åter uttalade uti sin ifrågavarande inspektionsberättelse, att detta dock icke kunde anses innebära, att en gång meddelad permission genom förlängning år efter år kunde få fortsätta huru länge som helst, då ett sådant förfarande måste strida mot själva permissionsbegreppets natur. I fallet i fråga skedde icke heller återintagning å det enskilda sinnessjukhuset, utan återtog förmyndaren ansökan härom och gjorde i stället ansökan om intagning å hospital, sedan en ny bilaga A. blivit utfärdad.

Som synes utgör fallet en erinran om behovet av fastställande av en viss maximitid för permission. Denna föreslås av de sakkunniga till 1 år. Här anförda synpunkter hava kommit till uttryck i den föreslagna bestämmelsen angående läkares rätt att medgiva försöksvistelse utanför sinnessjukhus (38 § 1 mom.).

215 Slutligen må i detta sammanhang till behandling upptagas frågan utskrivningsom överinspektörens för sinnessjukvården befogenhet med avseende på ,0-^4«Ufö> utskrivning och permittering från sinnessjukhus. Enligt § 12 av nu överinspekgällande sinnessjukstadga äger överinspektören att förordna om utskrivning från hospital (utom beträffande otillräkneligförklarade), varemot där icke namnes något om rätt att medgiva permission. En dylik rättighet har emellertid i själva verket en mycket stor praktisk betydelse, då det ju ligger i sakens natur, att fall, där olika meningar uppstått emellan vederbörande läkare, å ena, och överinspektören, å andra sidan, huruvida en patient bör kvarstanna å sinnessjukhus eller icke, ofta äro av den beskaffenhet, att till en början endast försöksvistelse utom anstalten kan ifrågakomma. I detta hänseende belysande är t. ex. det i 4 kap. anförda Fall 12. Åven om den nämnda bestämmelsen angående rätt för överinspektören att besluta om utskrivning kan anses jämväl innefatta rätt för honom att medgiva tillstånd till försöksvistelse utom anstalt, torde ett uttryckligt stadgande härom dock böra finnas. Uti en i detta kapitel intagen paragraf rörande överinspektörens befogenheter (39 § 1 mom.) har därför upptagits den bestämmelsen, att överinspektören för sinnessjukvården äger förordna om utskrivning från sinnessjukhus utom i fråga om intagen, som i 37 § sägs, samt om försöks vistelse utom sinnessjukhus av annan sinnessjuk än den, som i 36 eller 37 § sägs.

Frågan om bestämmelser rörande utskrivning och permittering av personer, som förrövat brottslig gärning, avhandlas i nästföljande kapitel.

7 KAP. Särskilda bestämmelser om intagning' för observation eller yard, permittering och utskrivning av personer, som förövat brottslig gärning. Domstols beSom uti 1 kap. redan är omnämnt, hava de sakkunniga erhållit f föranSetaUa s a r s k i l t uppdrag att uppgöra förslag till bestämmelser angående behandom rätts- lingen av brottslingar, som förklarats straffria på grund av sinnessjukpsykiatrisk d 0 m, 8 . k. otillräkneligförklarade. Spörsmålet om dessas behandling undersökning.

,

„

•

.

.

i

j

i

i» •

i

i

-n

r>

r»

-i

K. brevet den s t a r 1 n a r a samband med iragan om, huru skall förfaras med för brott 9 mars 1826. tilltalade personer, vilkas sinnesbeskaffenhet synes tvivelaktig. Härom är uti det i 1 kap. berörda kungl. brevet av den 9 mars 1826 stadgat att, »enär en för brott tilltalad person uppgives vara eller vid gärningens begående hava varit vansinnig och fråga om hans befriande, på sådan grund, från ansvar uppstår, domstolen, jämte noggrann t iakttagande av vad i avseende å rannsakningar i brottmål, till vinnande av nödig fullständighet, är föreskrivet, skall, sedan vederbörande läkares betyg om den tilltalades sinnesbeskaffenhet blivit infordrat, överlämna detsamma tillika med rannsakningen till Sundhetskollegium (medicinalstyrelsen), vars utlåtande i ämnet bör avvaktas, innan domstolen sitt beslut meddelar.» Bristerna i Några närmare bestämmelser, som lämna anvisning, i vilka fall förfarandet, domstol bör föranstalta om undersökning av den tilltalades sinnesbeskaffenhet, finnas däremot ej. Att sådan läkarundersökning icke alltid ägt rum, där det kunnat vara anledning därtill, framgår därav, att icke blott mer eller mindre tydligt framträdande psykisk abnormitet utan även sinnessjukdom i egentlig mening ofta förbisetts under rannsakning med för brott tilltalad person. En undersökning i denna fråga, som för vårt lands vidkommande blivit verkställd 1 ), har givit vid handen, att under de första 30 åren av nu gällande strafflags tillämpning (1865 —1894) sannolikt i medeltal 17 personer årligen blivit dömda till straff, ehuru de vid åtalade gärningens begående varit »berövade förståndets bruk». Visserligen hava domstolarna under de senaste decennierna ägnat alltmera uppmärksamhet åt sådana omständigheter, som tala för att förövaren av en brottslig gärning varit sinnessjuk eller psykiskt abnorm. Att psykisk rubbning dock alltjämt förbises in foro, framgår bland annat av fångvårdsstyrelsens årsberättelser. Dessa utvisa nämligen, att l ) Av Georg Schuldheis, fångar.»

genom lians år 1898 publicerade avhandling:

»Om sinnessjuka

217 under tioårsperioden 1911—1920 icke mindre än 97 till fängelse eller straffarbete dömda personer vid strafftidens början varit sinnessjuka (eller sinnesslöa). Man kan tydligen utgå ifrån, att det stora flertalet av dessa vid strafftidens början sinnessjuka personer lidit av sinnessjukdom redan vid brottets begående. Följande i överinspektörens årsberättelse för år 1912 omnämnda fall må här anföras till frågans belysande: Fall 19. I. S., f. 1850; änka; haft 3 barn, av vilka det yngsta, som föddes 1888, avled 1891. Har ansetts som »enfaldig och trögtänkt»; hade i skolan svårt för att lära. Blev som äldre — liksom fadern varit det — begiven på starka drycker. Begick i berusat tillstånd otukt med sina båda söner, varför hon häktades den 18 september och den 9 oktober 1908 dömdes till 8 års straffarbete. Då hon 6 dagar senare anlände till Växjö centralfängelse för straffets avtjänande, var hon tydligt sinnessjuk, i det hon talade oredigt. Sedan förvärrades sjukdomen; hon fick syn- och hörselhallucinationer, trodde att hennes båda söner voro döda; sov dåligt och var orolig nattetid; sinnesstämningen var tämligen slö och lynnet i allmänhet fogligt, understundom Ikunde hon dock visa sig våldsam mot personalen. Först i juli 1910 ingavs ansökan till hospital. I det härför utfärdade läkarbet} T get upplyses, att hennes minne är m y c k e t dåligt (vet ej årtal, månad eller dag, ej heller sitt födelseår), anser att hon varit å fängelse endast några månader, men att hennes strafftid dock är slut, hon vill därför hem och ej stanna här, är nedstämd och orolig, i synnerhet nattetid. Det anmärktes särskilt, att det var oron nattetid, som föranledde ansökan till hospital. Den 29 juni 1912 blev hon intagen å Västerviks samma år öppnade hospital. U n d e r de år, hon vistats därstädes, har hon alltjämt besvärats av synoch hörselvillor; ser sina barn i taket och på golvet och vill lägga u t mat åt dem; hör och ser även mannen och andra avlidna släktingar och vill att mat skall sättas upp till dem på vinden; säger sig ha 156 barn och av dessa 140 styvbarn. Hon pratar högt och är störande på nätterna, men är på dagarna lugn samt foglig och beskedlig; kan sysselsättas med arbete.

På grund av sjukdomens symtom och utveckling är det uppenbart, att här var fråga om icke ett under rannsakningstiden akut uppkommet sjukdomstillstånd utan en kronisk obotlig sinnessjukdom av sådan art, som utvecklar sig så småningom och som sålunda med all säkerhet måste ha förefunnits redan vid brottets begående. Anmärkningsvärt är ock, att den ene av hennes söner, som för otuktsbrottet blivit dömd till 1 års straffarbete, enligt vederbörande pastors uppgift till bilagan B även var sinnessjuk. Att sinnessjuka sålunda alltjämt ådömas straff måste från humanitär synpunkt betecknas såsom synnerligen otillfredsställande och står dessutom i uppenbar strid med gällande lag. Förslag, avseende att råda bot för detta missförhållande, hava också Förslag om blivit framlagda. Sålunda föreslogs av de i 1 kap. omnämnda för visst ^llr^hnint ändamål inom medicinalstyrelsen tillkallade sakkunniga uti deras i oktober 91 22

218 1909 avgivna betänkande (närmare refererat i bifogade historik, Bilagan 1, sid. 512—514), att obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning borde stadgas i fråga om förövare av vissa grövre brott, såsom mord och barnamord, mordbrand (utan ekonomiskt motiv) ooh annan grövre skadegörelse samt sedlighetsbrott, ävensom i fråga om unga brottslingar och återfallsförbrytare. Detta förslag avstyrktes emellertid av medicinalstyrelsen uti dess i december 1917 över detta betänkande avgivna yttrande, därvid styrelsen som skäl för sin ståndpunkt anförde dels den stora mängd undersökningar, som förslagets realiserande skulle medföra — deras antal beräknades för år 1912 skola ha uppgått till 979 — dels nackdelen av förlängd rannsakniugstid för alla dem, hos vilka sinnessjukdom eller psykisk abnormitet befunnes icke föreligga. Då medicinalstyrelsen emellertid, i likhet med nämnda sakkunniga, var av den uppfattningen, att åtgärder borde vidtagas till förekommande av det missförhållandet, att förefintlig sinnessjukdom och psykisk abnormitet hos för brott tilltalade personer förbisåges vid rannsakning, framställde medicinalstyrelsen i stället det förslag, att fängelseläkarna borde åläggas att i varje fall, då en för brott häktad person införpassades i rannsakningsfängelse, verkställa en förundersökning rörande såväl hans kroppsliga som psykiska tillstånd och häröver uppgöra journal samt, i händelse misstanke om sjukligt tillstånd föreläge, göra anmälan härom till domstolen (sid. 516—518). Förslag om Medicinalstyrelsens sålunda framställda förslag, i vad det^ avser f %knin' obligatorisk förundersökning med ty åtföljande uppsättande av journal nng ' över envar häktad person, finna de sakkunniga innefatta ett alltför betungande och omfattande arbete för att rimligen kunna åläggas fängelseläkarna. Flertalet av dessa äro nämligen avlönade med ett jämförelsevis ringa årligt arvode och tjänsten torde i allmänhet icke kunna betraktas annorlunda än såsom en bisyssla. Härtill kommer, att det beträffande det ojämförligt större antalet häktade icke föreligger anledning misstänka sinnessjukdom, vadan således särskild undersökning med upprättande av journal för dessa fall skulle innebära ett onödigt arbete. De aakkun- ' De sakkunniga finna däremot den senare delen av medicinalstyrelnigas förslag. s e n s förslag, eller att fängelseläkaren, i händelse av misstanke om sinnessjukdom hos den häktade, härom skulle göra anmälan hos domstolen, värd beaktande. Redan nu har det emellanåt förekommit, att fängelseläkare, när misstanke i förevarande hänseende uppstått, skriftligen underrättat domstolen härom, medan åter andra fängelseläkare icke ansett sig berättigade att hos domstolen göra dylik anmälan. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör emellertid sådan skyldighet åläggas fängelse-

219 läkarna. Uti lagförslaget har fördenskull upptagits ett stadgande av innehåll, att, därest läkare vid häkte finner anledning förmoda, att för brott häktad är sinnessjuk eller psykiskt abnorm, skall han härom göra skriftlig anmälan till domstolen (24 §). Att domstol under alla omständigheter äger att, även utan sådan anmälan från vederbörande läkare, förordna om undersökning av tilltalad persons sinnesbeskaffenhet är givetvis icke genom detta stadgande uteslutet. Beträffande det hittills rådande förfaringssättet i fråga om rätts- Nuvarande psykiatrisk undersökning av häktad person, har detta ända till för kort ^-ftupsyMatid sedan bestått däri, att undersökningen städse ägt rum uti veder- *»*»«& underbörande häkte av den vid detta anställde läkaren. Att läkare vid stads- söMMaå\V häkte i allmänhet saknar specialutbildning i psykiatri, ligger ju i sakens natur. Detsamma gäller emellertid — med la undantag — i själva verket även fängelseläkarna. Vid sådant förhållande kan ju den hittillsvarande ordningen för rättspsykiatriska undersökningars verkställande icke vara den lämpligaste.. Förslag till en mera ändamålsenlig anordning härutinnan hava också blivit framlagda. Sålunda hava — såsom i ovannämnda historik är närmare omnämnt — flera fängelseläkare i sina yttranden över en av 1912 års riksdag beslutad skrivelse med begäran om utredning av frågan om fängelseläkarnas kompetens i rättspsykiatriskt hänseende framkommit med det förslaget, att det stora flertalet fängelseläkare skulle befrias från verkställande av rättspsykiatriska undersökningar därigenom, att dessa förlades till vissa fängelser, där särskild sinnessjukavdelning anordnades och där tillgång funnes på läkare med särskild utbildning i psykiatri (sid. 519—521). Åt detta förslag gav medicinalstyrelsen sin anslutning redan i sitt ovannämnda i december 1917 avgivna yttrande och har sedan i ett särskilt i februari 1922 avgivet utlåtande rörande ovannämnda riksdagsskrivelse tillstyrkt detsamma (sid. 530—532). Före avgivande av detta utlåtande hade medicinalstyrelsen infordrat yttrande i ärendet av dels överinspektören för sinnessjukvården (sid. 526—528), dels centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund (sid. 529—530), i vilka yttranden förslaget i fråga likaledes blev tillst}Trkt. I överinspektörens den 8 april 1921 avgivna yttrande, som innehöll en närmare utredning av det sätt, varpå fängelseläkarna hade fullgjort åliggandet att verkställa rättspsykiatriska undersökningar, anfördes en hel rad av exempel på utlåtanden rörande dylika undersökningar, som utvisade, hurusom bristande kompetens för uppgiften ofta förelåge hos fängelseläkarna. Till frågans belysande återgivas här följande fängelseläkarutlåtanden:

220 Fall 20 (som rör en för stöld häktad flicka, född 1896). »Den häktade har fått vanlig folkskolebildning och även genomgått en fortsättningskurs, allt med goda vitsord, har i allmänhet vistats i hemmet, ehuru hon även haft plats på flera ställen. Har under sin uppväxttid tydligen skött sig väl och varit allmänt omtyckt. Från och med mitten av 1912 tycks hon emellertid visat symtom på att vilja tillägna sig andras tillhörigheter, fastän något bestämt ej k u n n a t läggas henne till last, då hon ständigt visat sig sitta inne med förmågan att kunna klara sig. Våren och sommaren 1913 har hon tydligen visat tecken på sinnesrubbning, möjligen av melankolisk art enligt bifogade läkarbetyg. På hösten tyckes emellertid en förbättring ha inträtt, så att hon k u n n a t börja arbeta. Från denna tid tycks hon även ha börjat stjäla i mera stor stil. Hon har i likhet med raffinerade tjuvar nekat till allt från början och först så småningom bekant, ljugit i så gott som oändlighet, även använt den mystiska tredje och på alla sätt försökt att svänga sig. Hon har dock till slut erkänt alla stölder utom penningar, 'så pass väluppfostrad och bildad flicka är hon, att hon ej stjäl penningar'. Undersökningen av exploranden och vad beträffar hennes hereditära förhållanden har givit följande resultat: Fadern är efter vad jag k u n n a t förstå en person, som är begärlig på starka drycker. Han har avskedats från sin plats som apoteksdräng beroende på att han ständigt varit onykter (apoteksinnehavarens uttryck). För den som vet, huru lätt det är att komma åt sprit på ett apotek, torde reflektionerna göra sig själva. Vad modern beträffar är intet känt, rnen kan jag ej underlåta att säga, att hon på mig, de korta stunder jag träffat henne, gjort ett bestämt opålitligt intryck. Att hon ej skulle observerat, att hennes barn gjort sig skyldig till tjuveri, är mig oförklarligt, då hon, som hon säger, ständigt vakat över barnet. D e t skulle i så fall tyda på en långt gången indolens, men hon verkar alls ej så, när m a n kommer henne in på livet. Att hon städse lagt sitt barn på hjärtat att icke stjälai, gör åtminstone på mig intryck av att vara en händelse, som ser ut som en tanke- Expl., har en broder, som tyckes i alla avseenden sköta sig väl. Expl., som är en i kroppsligt hänseende särdeles utvecklad person och ger intryck av att vara betydligt äldre än hon är, företer i somatiskt hänseende inga brister. Huvudets omfång 57,5 0. Ingen olikhet i kraniets utveckling påvisbar. Sinnesorganen utan anmärkning. Ansiktsuttrycket övervägande glatt. Blicken livlig, ibland skälmaktig. Pupiller utan anmärkning. Hon har ett mycket ledigt uppträdande, synes glad och nöjd, ehuru hon ibland säger det vara ledsamt att »sitta så här inne». Vaken och klar uppfattning. Minnet delvis dåligt. Tankeverksamheten klar. Inga sinnes- eller tankevillor. Röst och uttal utan anmärkning. Eörelser utan anmärkning. Inga kramper eller i något avseende förändrade reflexer. Kunskaps- och intelligensundersökning: (Återgivandet av denna uteslutes här, då den ej visar något mera anmärkningsvärt.) På fråga huruvida hon masturberat eller idkat coitus, nekar hon bestämt, Undersökning visar deflorerad hymen, samt att hon ej är gravid. Upplyst om, att jag tagit reda på, att hon sprungit mycket ute med pojkar, svarar h o n : 'O har doktorn hört det', och vänder mig skrattande med en glimt i ögat ryggen. Med stöd av rättegångshandlingarna och vad min egen undersökning ger vid handen får jag härmed meddela följande: 1) att jag anser expl. vara hereditärt belastad, 2) att hon trots till tyckandes begåvad måste anses defekt i intelligent avseende, 3) att jag anser hennes uppträdande å poliskontoret icke rimligtvis kan betraktas som tjuvpojksstreck, utan måste ha ett djupare underlag och ses under annan synvinkel, 4) att hon efter vad jag tyckt mig

221 fiuna ej känner någon ånger eller ruelse över sitt brott u t a n härvidlag endast simulerar, 5) att hon är erotiskt anlagd, 6) att hennes skrivelser till rätten och mig vittna om en betänklig brist på logik med hänsyn till den uppfostran hon fått och den receptivitet en 17-årig bör besitta, 7) att hon med största sannolikhet under våren och sommaren 1913 varit psykiskt sjuk, och att sjukdomen möjligen kunnat vara en orsak till hennes senare uppträdande och begångna handlingar, 8) att hon är en notorisk tjuv, som stjäl, vad hon tycker om för att smycka sig och vara fin, samt att hon besitter den borne tjuvens egenskaper i hög grad. På grund av ovansagda får jag avge följande u t l å t a n d e : Att för stöld häktade E. M. A. enligt mitt förmenande är i betänklig grad moraliskt defekt och vid de begångna brottshandlingarna saknat förståndets fulla bruk, intygas härmed på heder och samvete.» Sedan A. blivit intagen å hospital för förnyad undersökning, utröntes genom deu noggrannare utredning av fallet, som där blev verkställd, att hon lidit av den form av sinnessjukdom, som benämnes nianico-depressiv psykos, i det hon våren 1913 sjuknat med den för ett depressivt sjukdomstillstånd vanliga symtombilden, vilken, som så ofta är fallet, sedermera efterföljdes av en manisk sjukdomsbild, under vilken de åtalade gärningarna (stölder) blevo begångna. Under den fortsatta hospitalsvården förbättrades hennes tillstånd så småningom, och kunde hon efter 1 års tid utskrivas tillfrisknad.

Som synes betecknades här av fängelseläkaren en i normalt tillstånd välartad flicka, som under en period av sinnessjukdom begått upprepade stölder, vara en notorisk tjuv och förklarades vid brottets begående hava befunnit sig i ett tillstånd av förminskad tillräknelighet. Hade detta utlåtande kommit att ligga till grund för domstolens utslag, skulle denna flicka, vilkens sinnessjukdom fortfor under hela rannsakningstiden och lång tid därefter, hava fått avtjäna fängelsestraff i stället för att erhålla den sjukhusvård, varav hou var i behov. Fall 21. »H. A. är född den 26 aug. 1855 och är konfirmerad med försvarlig kristendomskunskap. Hans föräldrar och syskon hava varit aktningsvärda och skötsamma människor, vilka aldrig varit för brott tilltalade eller straffade. En hans farbroder var däremot en odugling, som aldrig kunde sköta sig utan rymde från hustru och barn. A. skall redan i sin ungdom visat dåliga anlag, har aldrig någon längre tid k u n n a t kvarstanna i samma tjänst och har städse visat sig tämligen begärlig på starka drycker. Enligt ett vid rätten företett prästbevis har h a n undergått följande straff^ 1885 19 / 12 dömd till 2 mån. fängelse för vållande av eldskada; 1888 l 7 / 1 0 till 15 mån. straffarbete för andra resan stöld med inbrott och eldskada; 1892 2 % till 1 år 6 mån. straffarbete för tredje resan stöld och vållande av eldskada; 1894 till straffarbete i 3 mån.; 1895 till 3 års straffarbete för fjärde resan stöld»; 1897 21/12 till 4 års straffarbete för stöld med inbrott. En svåger till honom har uppgivit, att han, efter a t t i mars 1888 hava blivit frigiven, någon tid vistats i svågerns hem, emedan denne lovat att taga hand om honom, och hade han då visat sig ytterst slö och fullkomligt oduglig till arbete, samt så inbunden, att han nästan aldrig talat till någon utan att först bliva tilltalad samt stundom och särskilt vid ett tillfälle visat sig så orolig, a t t han på natten icke k u n n a t ligga stilla utan gått av och an i rummet. Sedan han en

222 tid vistats hos svågern, hade han plötsligt nattetid begivit sig bort, därvid tillgripande en del svågern tillhöriga klädespersedlar. Efter denna tid hade han aldrig låtit höra utav sig hos sina släktingar utan under de tider, då han varit fri, drivit omkring bettlande i hela landet. Enligt svågerns åsikt är han fullkomligt oduglig till ordnat arbete samt alldeles oförmögen att på hederligt sätt förtjäna sitt uppehälle. Den 8 sistlidne mars anmälde han sig hos länsmannen som vållande till eldsvåda, varigenom natten emellan den 5 och 6 mars en ladugård nedbrunnit. Sedan han förklarats häktad, rannsakades han första gången den 23 mars. Enligt de upplysningar h a n vid rannsakningen lämnade om sig själv, har han, sedan han efter att endast 3 terminer gått i skola konfirmerades, haft tjänst under kortare tider å många ställen i hemtrakten. De upplysningar han lämnade om sina brott stämde väl överens med uppgifterna i prästbeviset men dessutom uppgiver han sig hava år 1884 dömts till 8 mån. straffarbete för inbrottsstöld samt 1887 till fängelse i 5 mån. för grovt vållande till eldskada, De sista åren säger han sig ha drivit omkring i hela landet. Angående det brott, varför han nu rannsakats, uppgiver han, att han sent på kvällen den 5 mars ankommit till T. och, sedan han på flera ställen förgäves sökt erhålla husrum över natten, gått in i den sedan nedbrunna ladugården, tagit en halmkärve och lagt sig att sova. Då han efter en stund vaknat och frusit, hade han tänt en cigarr och därvid slängt tändstickan i halmen, som en stund legat och glött, och hade han därvid plötsligt kommit att tänka på att antända ladugården och därför satt ned den brinnande cigarren i halmen och hållit den där en stund, tills halmen fattat eld, så en stund suttit kvar och sett på lågorna, men när han hört folk komma tillstädes, skyndsamt begivit sig därifrån. Efter detta hade h a n tvenne dagar uppehållit sig i V. och trakten däromkring men sedan begivit sig till länsmannen för att angiva sig, 'så att ingen oskyldig skulle bli misstänkt för eldsvådan'. Han sade sig ej känna eller veta vem ägaren var till ladugården, så han hade icke handlat av hämndlystnad eller något liknande motiv utan endast kommit på tanken att tända på, kanske för att han frös, för resten var det likgiltigt, om han kom i fängelset, ty han kunde ju i alla fall ej försörja sig. Under rannsakningen visade han sig ytterst slö och ointresserad, gav endast korta och uttryckslösa svar, men syntes däremot så väl minnas sina föregående levnadsförhållanden, att han merendels kunde angiva dagarna för sitt frigivande. Av mina egna undersökningar framgår följande. Han är något under medellängd; intet abnormt finnes från de vegetativa organen; nutrition dålig; temperaturen afebril; syn och hörsel utan anmärkning; patellar- och pupillarrefiexer utan anmärkning; urinen fri från socker och äggvita. Han arbetar ordentligt, sover gott och har bra matlust. Hans sinnesstämning är apatisk, vid mina besök hos honom och samtal med honom står eller sitter han alldeles stilla med huvudet något framåtlutat och ett slött och stelt ansiktsuttryck med obetydligt minspel, blicken fixerande; h a n s rörelser äro sävliga. Han uppfattar frågor rätt väl och ger i allmänhet adekvata svar, men korta och först efter en stund, vilket dock mera förefaller bero på förlångsammad tankeverksamhet än på brist i själva uppfattningen av frågan, vilken sällan behöver upprepas. Han är väl orienterad till tid och rum samt fullt ordnad. H a n kan läsa hjälpligt, men ej skriva. Hans minne är ovanligt gott; kontrollbara data från sitt föregående liv anger han fullt korrekt; kan läsa upp långa psalmverser utan fel. Han kan huvudstyckena i katekesen och vet deras innehåll. Hans skolkunskaper därutöver äro så gott som inga. Intet i hans uttryck eller minspel tyder på att h a n ångrar sig eller att han har någon verklig känsla för sitt brott. Sammanfattningen av ovanstående torde bliva följande.

223 Redan vid unga år framträder en psykisk abnormitet, som sedan under hela hans liv fortfarit och som yttrat sig i oförmåga a t t sysselsätta sig med beständigt och ordnat arbete: första tiden byter han oupphörligt arbetsplatser och de sista 10 åren är han en typisk vagabond, som utan mål driver land och rike kring; han uppgives vara tämligen begärlig på starka drycker; han återfaller oupphörligt i brott, vid de flesta tillfällen bestående i vållande till eldsvåda och det är väl ganska antagligt, att dessa brott såväl som det nu åtalade delvis orsakats av tillfälligheter, han 'kommer på tanken' och han saknar förmåga a t t h ä m m a dessa impulser och att bedöma följderna av sitt handlingssätt. Under observationstiden iakttages en psykomotorisk hämning, intresse- och omdömeslöshet, och med u n d a n t a g av ett ovanligt gott minne stora luckor i hans intelligens. P å grund av vad sålunda förekommit får jag avgiva det utlåtandet, a t t f. strafffången H. A. vid det åtalade brottets begående på grund av sannolikt medfödd intellektuell och framför allt moralisk undermålighet saknat förståndets fulla bruk, vilket härmed på heder och samvete intygas.»

På grund av det därefter av medicinalstyrelsen inhämtade yttrandet blev A. emellertid förklarad straffri och därefter intagen å sinnessjukhus, där han sedan alltjämt vårdats, visande bilden av kronisk sinnessjukdom av obotlig art. Hade i detta fall domstolens utslag grundats på fängelseläkarens utlåtande, hade mannen åter blivit dömd till straff med ty efterföljande frihet och nya brott i stället för att som nu skedde omhändertagas på ett rationellt sätt. Slutligen må här även anföras ett fall, där ett av läkare vid stadshäkte avgivet utlåtande — enligt vad överinspektören för sinnessjukvården i ämbetsberättelse uppgivit — hade till följd, att medicinalstyrelsen felbedömde fallet. Utlåtandet hade följande lydelse: Fall 22. »E. B., av mig personligen känd sedan november 1919, är född den 11 oktober 1899, son till en grovarbetare och dennes hustru. Fall av sinnessjukdom hava icke förekommit i släkten. Han har blivit uppfostrad i hemmet, genomgått folkskola, men suttit 2 år i avgångsklassen och blivit konfirmerad. Han har alltid varit kroppsligen klen och ansetts svagt begåvad. Under första levnadsåret och ä n d a från 2 veckor efter födelsen hade han epileptiska anfall ett par gånger i månaden och under 3—4-års åldern liknande anfall några gånger. Han kunde gå först vid ll/2 år och under 2—3-årsåldern var han ofta så klen, att han ej orkade gå. Under skolåren var han någorlunda frisk. F r å n 15 till 20 års ålder hade han anställning som spinneriarbetare i en textilfabrik. Under de första åren trivdes han bra med sitt arbete, men efter hand led han enligt egen uppgift av den kvava'luften i fabriken och längtade efter arbete i det fria. Under sista året vid fabriken fick h a n fullständig leda vid arbetet, blev nervös, nedstämd och orolig och sömnen blev dålig. Till sist lämnade han sitt arbete i slutet av augusti 1919 och gick sysslolös i hemmet 'för a t t vila'. Han visade sig nervös, sade sig ej kunna tänka och hade mycket liten sömn. Den 15 oktober 1919 inställde han sig till värnpliktstjänstgöring såsom icke vapenför (på grund av klen kroppskonstitution), men visade sig nedstämd och nervös, grät ofta och ville ej äta samt kunde ej förmås att utföra något arbete, varför han redan på tredje

224 tjänstgöringsdagen intogs på regementssjukhuset, och den 24 oktober hemsändes han med ett års uppskov av tjänstgöringen på grund av sjukdom. Vid återkomsten till hemmet var han mera orolig än förut, sov ej om nätterna och hade ej ro att stanna i sängen, klagade över svår huvudvärk och stötte huvudet h å r t i väggen samt yttrade leda vid livet. Den 10 november sent på kvällen, då hans anhöriga sovo, öppnade han kokgaskranen i köket, där han och båda föräldrarna hade sin sängplats, enligt egen uppgift för a t t förkorta sitt liv. Föräldrarna blevo starkt gasförgiftade, men själv rönte han mycket liten påverkan. Dagen därpå blev h a n genom min försorg såsom sinnessjuk intagen å fattigvårdsanstaltens sinnessjukavdelning. Här tillfrisknade han ganska snart, fick arbetslust och tilläts efter 4 månader arbeta utomhus samt överflyttades i april 1920 till försörjningshemmets friskavdelning. F r å n denna rymde han emellertid i slutet av juli och har därefter mestadels vistats här i staden u t a n stadigvarande arbete och ej heller haft lust att söka sådant. Han har här innebott hos en ogift syster och mest drivit omkring på gatorna och i planteringarna. Sedan 16 års ålder har han haft begär efter starka drycker och ofta varit berusad. P å aftonen, då han begick det påtalade tjuvnadsbrottet, — h a n hade i ett cirkustält tillgripit några klädesplagg — var han berusad, när han vid 9-tiden visade sig i systerns hem. Vid företagen undersökning av E. S. har han befunnits vara av klen kroppskonstitution, men ej visat symtom av någon kroppslig sjukdom. Vid metodisk utförd intelligensprövning har intet mera anmärkningsvärt abnormt iakttagits, men han vet t. ex. ej var solen går upp eller ned, och känner ej dagarnas antal i månaderna. Sinnes- eller tankevillor hava icke kunnat påvisas. P å grund av vad jag sålunda anfört får jag på heder och samvete avgiva det utlåtande, att skäl kan anses föreligga för antagandet, att textilarbetaren E. S. vid tiden för åtalade brott varit i saknad av förståndets bruk.» Sedan medicinalstyrelsen på grund av detta utlåtande förklarat 8>. hava vid brottets begående »saknat förståndets bruk», blev han straffriförklarad ocri därpå intagen å Malmö asyl. Enligt vad som framgår av den över honom förda jsjukjournalen visade han därstädes icke några egentliga tecken till psykisk rubbning. Han hade emellertid intet emot att kvarstanna å anstalten, tills det blev bättre arbetsmöjligheter. I berättelse över inspektion av Malmö asyl den 5 februari 1921 yttrar dåv. t. f. överinspektören, professor Frey Svenson ang. S., att det ej finnes något i dennes tillstånd, som hindrar utskrivning, om ej att han synes böra ha h ä m t a t större kroppskrafter, innan han slappes. Så småningom började S. emellertid tröttna på anstaltsvistelsen, varför i slutet av 1922 framställning om hans utskrivning gjordes. I det av överinspektören för sinuessjukvården infordrade yttrandet, som denne i december 1922 avgav, efter att vid inspektion av Malmö asyl hava undersökt S., anfördes : »Min undersökning av E. S. gav till resultat, att det ej kan vara något tvivel om, att det vid tidpunkten för den brottsliga gärningens begående (september 1920) icke kvarstode några symtom av den sinnessjukdom, varav han hösten 1919 drabbades, och att det icke heller hos S. föreligger en sådan utvecklingshämning, att den kan motivera en straffrihets- eller strafflindringsförklaring, något som ju också framhållits av professor Svenson i berättelsen över den av honom i februari 1921 verkställda inspektionen av sjukvården å Malmö asyl. Uppenbart är alltså, att den läkare, vilkens utlåtande låg till grund för medicinalstyrelsens yttrande angående E. S:s sinnesbeskaffenhet vid åtalade brottets begående felbedömt fallet. Emellertid har S., frånsett att han understundom varit trotsig och retlig till humöret, på det hela taget

225 funnit sig tillrätta med att stanna på asylen med hänsyn till den under dessa år rådande arbetslösheten. Slutligen har dock hans tålamod brustit, så att han sistlidne september olovligen avvek från anstalten. Efter återförandet har han uppfört sig utan anmärkning. Han önskar nu få komma tillbaka till hemstadens försörjningsinrättning för att därifrån söka skaffa sig arbete. På grund av vad sålunda anförts får jag vördsamt tillstyrka godkännande av direktionens vid Malmö asyl beslut att utskriva E. S.»

De här anförda exemplen på rättspsykiatriska utlåtanden visa ju tydligt, huru olämpligt det är, att rättspsykiatriska undersökningar skola verkställas av läkare, som icke besitta den härför nödiga sakkunskapen. Det ovanberörda från fängelseläkarhåll framförda förslaget om de De uakkunnirättspsykiatriska undersökningarnas förläggande till vissa bestämda fän- vas försla9 gelser, innebar ju emellertid icke endast att få en sådan ordning till ^jkZfXsk under stånd, att dessa städse komme att verkställas av läkare med specialutbildning i psykiatri, utan även att Undersöknin garna i fråga skulle äga veltstmande å rum å särskild avdelning för sinnessjuka. sinnessjukSåsom närmare framgår av meromnämnda historik blev kravet på UwmTånganordnande av särskilda sinnessjukavdelningar inom fångvården under detta vården. sekels första årtionde gång på gång framfört (sid. 485—487, 498—499 och 503—505). Frågan upptogs också av fångvårdsstyrelsen, som år 1910 framlade förslag om dels omändrandet av en del av kronohäktet i Västervik till upptagningsanstalt för sinnessjuka manliga fångar från södra och mellersta delarna av landet (med c. 35 platser) och dels anordnandet av en mindre sinnessjukavdelning (med ett 10-tal platser) vid Härnösands centralfängelse för dylika fångar från de norrländska fängelserna (sid. 505—506 och 508). Sedan 1912 års riksdag på kungl. proposition i ämnet beviljat anslag till anordnandet av dessa sinnessjukavdelningar, blevo de båda under det följande året färdiga att tagas i bruk. Sedermera har även en större sinnessjukavdelning (med ett 30-tal platser) blivit anordnad vid Långholmens centralfängelse, vilken öppnades år 1921 (sid. 509). Möjligheter finnas sålunda numera att få rättspsykiatriska undersökningar av häktade personer utförda å sinnessjukavdelning inom fångvården. Till en del hava dessa resurser också blivit utnyttjade. Sålunda har det sedan åtskilliga år tillbaka, om också endast mera undantagsvis, förekommit, att häktade, beträffande vilka domstol förordnat, att deras sinnesbeskaffenhet skall närmare undersökas, för detta ändamål förflyttats till sinnessjukavdelningen vid Härnösands centralfängelse från häkten i övre ^ Norrland. Under de allra sista åren har förfarandet med rättspsykiatrisk undersökning å sinnessjukavdelning inom fångvården något oftare kommit till användning och överflyttning för ändamålet ägt rum 94 22

2 9

226 till samtliga ifrågavarande sinnessjukavdelningar. Anledningen härtill har varit ett av fångvårdsstyrelsen den 8 augusti 1921 utfärdat »cirkulär angående fördelning av undersökningarna rörande tilUatade personers sinnesbeskaffenhet», däri föreskrives, att för varje fall, då fängelseläkare, på grund av arbetets krävande art eller andra omständigheter, önskade befrielse från verkställandet av anbefalld undersökning och avgivandet av utlåtande rörande för brott tilltalad persons sinnesbeskaffenhet, undersökningsfångarna skulle enligt viss indelning för ändamålet förflyttas, de manliga till centralfängelserna å Långholmen, i Malmö, å Härianda och i Härnösand samt kronohäktet i Västervik, de kvinnliga till centralfängelserna i Växjö och Härnösand samt straffängelset i Stockholm (sid. 532—533). De sakkunniga anse dock, att frågan härigenom icke fått sin slutgiltiga lösning. Ty först och främst har genom fångvårdsstyrelsens ifrågavarande cirkulär någon ändring icke skett beträffande tilltalade, som tillbringa rannsakningstiden i stadshäkte. När undersökning av sådan häktads sinnesbeskaffenhet påkallas, sker den alltjämt i häktet, då i cirkuläret endast lämnas föreskrift om flyttning mellan fångvårdsanstalter — och annat har väl ej stått i fångvårdsstyrelsens makt —, men stadshäktena, där förhållandena icke sällan äro mycket primitiva och ständig tillsyn icke sällan saknas, äro givetvis ännu olämpligare platser för en rättspsykiatrisk undersökning än vad kronohäktena och strafffängelserna äro. Åven inom själva fångvården verkställas emellertid alltjämt de flesta rättspsykiatriska undersökningarna i häktena på de olika orterna. Därtill kommer att — enligt vad som från medicinalstyrelsen inhämtats — det visst icke alltid är de fängelseläkare, som visat sig minst skickade att verkställa rättspsykiatriska undersökningar, som begära befrielse från sådana. Enligt de sakkunnigas uppfattning tala många skäl för, att rättspsykiatrisk undersökning av häktad person alltid bör äga rum å särskild sinnessjukavdelning. Endast å en sådan avdelning, där i sinnessjukvård erfaren personal finnes anställd, kan en mera noggrann observation genomföras. Det har också upprepade gånger förekommit, att även de psykiatriskt skolade fängelseläkarna, när de varit nödsakade att verkställa rättspsykiatrisk undersökning av en i fångcell förvarad person, förklarat sig på grund av de för uppgiften ogynnsamma observationsförhållandena icke kunnat komma till något säkert resultat utan hemställt, att fortsatt undersökning å hospital måtte äga rum. Förvarandet i fångcell av en häktad sinnessjuk under den tid, han är föremål för rättspsykiatrisk undersökning, är också icke sällan förenat med

227 stora olägenheter för själva fängelset, varom fängelseläkarnas utlåtanden ofta lämna god upplysning. I ett dylikt, i december 1921 avgivet utlåtande rörande en våldsamt uppträdande sinnessjuk heter det sålunda: »Exploranden har till vårdare och kamrat i cellen» — den vanliga formen för sinnessjukvård inom fängelser, som icke ha sinnessjukavdelning — »fått en fånge (J.), en ovanligt präktig och pålitlig väktare, som på ett u t m ä r k t tålmodigt och lugnt sätt förstår att handskas med den sjuke. Exploranden kallar honom sin kusin och tycker mycket om honom. Detta hindrar emellertid inte expl. från att boxa honom, bita honom i fingrarna, han vill döda honom, h a n törstar efter blod och vill dricka hans blod. Expl. säger sig ha dödat sin far och mor. Han vill själv dö, han skall skära sig med en kniv och dö, 'när dragonerna slåss med sablar, så dör dom'. Han vill bita på allt möjligt, sina egna fingrar och andras fingrar, träbitar, käppar o. d. Han vill döda allt, som han ser. Så kramade han ihop ett par skor och 'dödade' dem, bröt sönder tvättfatet, förstörde sängen och 'dödade' den. För övrigt är han tämligen lydig, n ä r han får tillsägelse men får övervakas, ty han är ganska opålitlig.»

1 ett annat i februari 1923 avgivet utlåtande rörande en sinnessjuk med självmordsdrift läses följande: »Två gånger har han här försökt begå självmord. Då handlingarna visade, att han i ty hänseende var opålitlig, flyttades han genast i fönstercell med två kamrater. Under det dessa — strax i början av hans vistelse här — voro i gudstjänst, hade han rivit sönder ett lakan och av bitarna gjort en snara. P å natten steg han upp, men en av kamraterna vaknade. Han säger, att han minns, när h a n sönderrev lakanet och förfärdigade snaran, men att han intet vet om självmordsförsöket. Vid ett senare samtal säger han, att han icke heller minns, när han gjorde hop snaran. En av hans kamrater, en medelålders pålitlig man, säger, att expl. ibland om nätterna går upp, välter bordet och för oväsen. Den 27 januari berättar sagde man, att expl. åter rivit sönder ett lakan och med fragmenten sökt strypa sig. Då jag talade med expl. vidgår han, att så sig tilldragit. Han påstår, att han ligger mycket vaken om nätterna, och att han då har syner: han ser föräldrarna, hemmet och andar.»

Till ytterligare belysande av olämpligheten med den nuvarande ordningen, enligt vilken läkarna vid de olika häktena hava att verkställa de rättspsykiatriska undersökningarna (så vida de ej i det enskilda fallet begära befrielse därifrån), må nämnas, att det t. o. m. förekommer, att en häktad, som under raunsåkningen visat tydliga tecken på sinnessjukdom och fördenskull överflyttats till sinnessjukanstalt för erhållande av nödig vård, sedan domstolen begärt rättspsykiatri sk undersökning för utrönande av sinnesbeskaffenheten vid brottets begående, trots sin sinnessjukdom blivit återförd till fängelset för denna frågas utredning av fängelseläkaren. Ett dylikt fall finnes omnämnt i överinspektörens berättelse över i januari 1922 verkställd inspektion av Växjö kriminalasyl, däri om fallet bland annat yttras följande:

228 B., f. 1896, sjöinan; flera gånger straffad dels för rymning ur sjö- resp. krigs tjänst och dels för stölder; sista stölden begick han i Stockholm i maj 1921, m e n då han i rannsakningshäktet befanns sinnessjuk, överflyttades h a n till s t a d e n s sinnessjukhus. Härifrån återflyttades han emellertid i augusti, i och för rättspsykiatrisk undersökning, till rannsakningsfängelset å Kungsholmen, där han på g r u n d av sitt starkt maniska tillstånd — han var mycket bråkig, skrek och sparkade på dörren, kastade sin avföring i taket och på väggarna — måste förvaras i s. k. stormcell med m a t t glas uti fönstergluggen. B. klagade mycket över vistelsen därstädes, både över mörkret och över kölden, som där var rådande efter den kallare årstidens i n t r ä d e . Först i december blev han nämligen befriad därifrån genom att efter straffriförklaring intagas å kriminalasylen.

Åveri hänsynen till den sinnessjuke häktade kräver givetvis, att han icke skall behöva kvarstanna uti fångcell under den av domstol begärda undersökningerj, utan att denna äger rum å en plats, där han samtidigt kan få den värd, varav han är i behov. De skäl, som tala för att de rättspsykiatriska undersökningarna av häktade böra äga rum d särskild sinnessjukavdelning, äro alltså: 1) att å sådan erbjudas de bästa undersökningsmöjligheterna; 2) att häktade sinnessjuka därigenom samtidigt komma i åtnjutande av vård; och 3) att sinnessjukas vistelse inom själva fängelserna ofta blir störande för ordningen därstädes. På dessa grunder hava de sakkunniga i sitt lagförslag upptagit en bestämmelse av innehåll, att häktad, om vilkens sinnesbeskaffenhet domstol begärt yttrande, skall för observation intagas å sinnessjukavdelning tillhörande fångvården (25 § 1 mom., första stycket). KompetensAv det ovan anförda framgår, att enligt de sakkunnigas uppfattning villkor för j ^ j , v ^ s å d a n sinnessjukavdelning finnas anställd läkare, som har specialstiZssJitk- utbildning i psykiatri. Beträffande den tid, sådan läkare bör ha tjänstavdeining gjort vid sinnessjukanstalt, hava olika meningar gjort sig gällande. Båm mi-den!1 lunda har medicinalstyrelsen i sitt ovannämnda i februari 1922 avgivna yttrande uttalat sig för att som kompetensvillkor för läkare vid sinnessjukavdelning inom fångvården borde fordras ett års tjänstgöring såsom läkare vid hospital eller därmed jämförlig sinnessjukanstalt, medan centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund ansett denna utbildningstid vara för kort och läkaren vid sinnessjukavdelningen å Långholmens centralfängelse, professor O. Kinberg, påyrkat, att samma kompetens villkor uppställas som för fast anställda hospitalsläkare eller tre drs tjänstgöring såsom läkare vid hospital eller därmed jämförlig sinnessjukanstalt. De sakkunniga ansluta sig till sistnämnda uppfattning, då rättspsykiatriska undersökningar icke sällan kräva ingående psykiatriska kunskaper, som endast kunna förvärvas genom lång tids erfarenhet. En ändring med dylikt

229 innehåll är for den skull föreslagen i kungörelsen den 17 december 1915 angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar. 1 ) Givetvis är det mest lämpligt, att varje sinnessjukavdelning inom Eayongimieilangvården får sitt bestämda upptagningsområde, så att det icke i det **"* f?r *in" enskilda fallet behöver fattas särskilt beslut, till vilken sådan sinnesaSg^a sjukavdelning en häktad skall överflyttas för undergående av rättspsyki- inTJäncj' atrisk undersökning. De sakkunniga hava fördenskull som komplement till bestämmelsen, att rättspsykiatrisk undersökning städse skall äga rum å sinnessjukavdelning, vidare uppgjort förslag till en kungörelse, däri områdesindelning för fångvårdens sinnessjukavdelningar fastställes. Därvid hava de sakkunniga utgått ifrån, att det, utöver de redan befintliga sinnessjukavdelningarna för manliga fångar, anordnas ytterligare tvenne mindre sådana avdelningar, nämligen vid centralfängelserna å Härianda och i Malmö, och för kvinnliga fångar mindre sinnessjukavdelning vid centralfängelserna i Växjö och Härnösand samt vid strafffängelset i Stockholm. Då med den här föreslagna ordningen de rättsps}4datriska under- Domstolen sökningarna av # häktade skola fördelas på ett fåtal fängelseläkare och ^ £ « o ? - ° 8 sådan undersökning sålunda i allmänhet icke skall verkställas av läkaren styrelsen bevid det häkte, där den för brott tilltalade förvaras, till vilken läkare äära^randedomstolen hittills haft att vända sig, torde det bliva mest ändamålsenligt, att domstolen direkt hos medicinalstyrelsen begär yttrande över den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Så sker redan nu, när dylikt yttrande begäres av överdomstol, i vilket fall medicinalstyrelsen, innan den avgiver eget yttrande, anmodar vederbörande fängelseläkare att verkställa rättspsykiatrisk undersökning och däröver inkomma med utlåtande. En sådan ordning,^gällande för alla domstolar, finna de sakkunniga böra i lag stadfästas såsom från flera synpunkter varande den mest ändamålsenliga. Därigenom blir det nämligen möjligt för medicinalstyrelsen att öva omedelbar kontroll beträffande den tid, inom vilken läkarens undersökning verkställes, och domstolen undgår att mer än en gång behöva fatta beslut med begäran om rättspsykiatriskt utlåtande, medan underdomstolarna under nuvarande förhållanden måste två gånger fatta beslut härom, först för begäran om yttrande från vederbörande läkare och sedan för begäran om sådant från medicinalstyrelsen, ett förfarande alltså varigenom särskilt vad landsbygden beträffar onödig tidsutdräkt uppstår. x ) Såsom i historiken är närmare omnämnt, gälla särskilda kompetensbestämmelser för läkarbefattning vid sinnessjukavdelningen å Långholmens centralfängelse, vilken läkartjänst är förenad med befattningen såsom lärare i rättspsykiatri vid Karolinska institutet (sid. 523—525).

230 Av ovan anförda skäl hava de sakkunniga uppgjori förslag till en särskild lag om vad domstol liar att iakttaga beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för brott tilltalad, i vars 1 § föreskrives att, när domstol finner anledning förmoda, att för brott tilltalad vid gärningens begående varit sinnessjuk eller psykiskt abnorm, domstolen skall, med översändande av samtliga handlingar i målet, begära medicinalstyrelsens yttrande angående den tilltalades sinnesbeskarTenhet samt, därest den tilltalade är häktad, omedelbart delgiva häktets föreståndare detta beslut. I anslutning till detta stadgande hava de sakkunniga i förslaget till lag om vård av sinnessjuka upptagit bestämmelser av innehåll, att medicinalstyrelsen, när dess yttrande infordrats rörande tilltalad persons sinnesbeskarTenhet, skall, därest denne är häktad, översända samtliga handlingar i målet till läkaren vid den sinnessjukavdelning inom fångvården, där den häktade i enlighet med härom gällande bestämmelser skall för observation intagas (25 § 1 mom., första stycket), och, därest den tilltalade befinner sig på fri fot, med översändande av samtliga handlingar i målet, förordna vederbörande tjänsteläkare att verkställa undersökning av den tilltalade (22 § 1 mom., första stycket). Undersökning Några bestämmelser om inställelse av tilltalad, som är pä fri fot, för av tilltalad unc [ er p-ående av rättspsvkiatrisk undersökning finnas icke. I städerna som är pa

fri fot.

o

Jr v

...

, .

°

-,.

-,. i

torde därvid i allmänhet tillgå sa, att läkaren genom polismyndighet låter kalla den tilltalade till sitt ämbetsrum för en första undersökning, vid vilken tider för följande undersökningar avtalas. Merendels lära dessa äga rum i ämbets- eller mottagningsrummet men — enligt vad som meddelats de sakkunniga — har undersökning någon gång också företagits i den tilltalades bostad, när det ansetts vara av vikt att få kännedom om miljöförhållandena. Å landsbygden, där den tilltalade ofta kan vara bosatt på långt avstånd från läkarstationen, blir en rättspsvkiatrisk undersökning givetvis icke sällan förenad med mera besvär, och det har understundom yppat sig svårigheter att få sådan undersökning slutförd, i det att den tilltalade efter en första undersökning i hans bostad vägrat att efterkomma läkarens anmodan att infinna sig å hans mottagning för fortsatt undersökning. Det är sålunda av behovet påkallat, att tjänsteläkaren tillerkännes rätt att i dylikt fall anlita polismyndighet för hämtning av den tilltalade. I lagförslaget har fördenskull upptagits en bestämmelse av innehåll, att i det fall medicinalstyrelsen förordnat tjänsteläkare att verkställa undersökning av sinnesbeskaffenheten hos för brott tilltalad, som är på fri fot, och denne underlåter att på anmaning inställa sig hos läkaren, skall polismyndighet på

231 anmodan av läkaren lämna handräkning för den tilltalades inställelse (46 § 1 mom.). När fråga är om tilltalad, som vistas på fri fot, Lava de sakkunniga ej ansett nödigt, att någon särskild tid föreskrives, inom vilken undersökningen skall vara verkställd, utan har i 22 § endast upptagits det stadgandet, att läkaren skyndsamt skall avsluta undersökningen och insända utlåtande till medicinalstyrelsen (1 mom., första stycket). För närvarande finnes icke något stadgande, inom vilken tid läkare vid häkte skall hava verkställt undersökning av häktad persons sinnesbeskaffenhet. I allmänhet har sådan ägt rum inom rimlig tid, men i några fall har det förekommit, att fängelse läkare använt så lång tid för verkställande av rättspsykiatrisk undersökning — ända till flera månader —, att medicinalstyrelsen funnit det anmärkningsvärt. I dessa fall har medicinalstyrelsen i skrivelse till vederbörande fängelseläkare förklarat, att den tid, inom vilken överläkare vid hospital är skyldig att avgiva utlåtande angående tilltalad persons beskaffenhet, även bör anses vara tillräcklig för fängelseläkare för avfattande av sådant utlåtande. Rörande hospitalsöverläkares skyldighet i nämnda hänseende är i § 17 p. 4 i gällande sinnessjukstadga föreskrivet, att denne, då för brott tilltalad persons sinnesbeskaffenhet skall å anstalten undersökas, har att skyndsamt till medicinalstyrelsen insända utlåtande i ärendet, dock att, därest till följd av särskilda omständigheter bestämt yttrande rörande den tilltalades sinnesbeskaffenhet icke kan inom två månader efter intagningen avgivas, överläkaren har att med uppgivande av skälen härtill och bifogande av sjukjournalen hos medicinalstyrelsen anhålla om lämpligt uppskov med utlåtandets avgivande. Det har bland de sakkunniga ifrågasatts, huruvida icke det borde stadgas, att fängelseläkaren under alla förhållanden skulle inom två månader hava avslutat sin observation och till medicinalstyrelsen insänt utlåtande. Då undersökningen emellertid avser att utröna icke blott sinnesbeskaffenheten vid tidpunkten för observationen utan framför allt, vilket det psykiska tillståndet varit vid brottets begående, kan det understundom vara nödvändigt att ytterligare utredning härom verkställes, innan utlåtandet avgives. I dylika fall har läkaren brukat hemställa till medicinalstyrelsen att göra framställning till domstolen om anordnande av vittnesförhör med vissa personer för erhållande av mera noggranna uppgifter rörande den tilltalades tillstånd och uppförande vid tidpunkten för brottets begående. Där sådan ytterligare utredning igångsatts, kan det helt naturligt bliva omöjligt att inom en tid av två månader avgiva definitivt utlåtande, men enligt de sakkunnigas uppfattning bör utlåtandet i regel vara avgivet inom denna

232 tid, så att endast, där särskilda omständigheter det påfordra, skulle längre tid för observationen och utlåtandets ingivande kunna medgivas fängelseläkaren. I enlighet med dessa synpunkter har i lagförslaget upptagits den bestämmelsen att, så snart ske kan och senast inom två månader efter intagningen å sinnessjukavdelningen, skall fängelseläkaren hava avslutat observationen och insänt utlåtande till medicinalstyrelsen, vilken emellertid äger att, där särskilda skäl äro, medgiva nödigt uppskov på framställning av läkaren (25 § 1 mom., andra stycket). intagning Enligt sinnessjukstadgans § 27 c), jämfört med § 11 p. 18, äger "i^ktctVT medicinalstyrelsen att besluta om intagning å hospital av personer, vilobservation. kas sinnesbeskaffenhet, till följd av offentlig myndighets beslut, skall för rättsmedicinska frågors besvarande närmare undersökas. På grund av bristande sakkunskap hos de läkare, som under nuvarande förhållanden hava att i första hand avgiva rättepsykiatriska utlåtanden, har medicinalstyrelsen varit nödsakad att i mycket stor utsträckning begagna sig av den sålunda medgivna rättigheten att för ordna om tilltalad persons fortsatta observation d hospital, innan medicinalstyrelsen avger av domstol infordrat yttrande rörande sådan persons sinnesbeskaffenhet. Under år 1917 förekom dylikt förordnande sålunda i 47 fall, under år 1918 i 44 fall, under år 1919 i 48 fall, under år 1920 i ej mindre än 54 fall och under år 1921 i 45 fall, medan antalet av medicinalstyrelsen avgivna rättspsykiatriska utlåtanden i brottmål under samma år utgjorde respektive 132, 137, 141, 136 och 136. I alla de fall, där förnyad rättspsykiatrisk undersökning å hospital av häktad sålunda måst företagas, innebär detta emellertid en förlängning av rannsakningstiden och medför sålunda en avsevärd nackdel för den häktade, därest han, efter det undersökningen slutförts, av medicinalstyrelsen förklaras tillräknelig. Och att märka är, att dylikt resultat av dessa undersökningar ingalunda är ovanligt. 1 ) Sålunda blevo under år » » » » »

1916 av 31 för observation å hospital intagna 8 förklarade 1917 » 47 » » » » » 10 » 1918 » 44 » » » » » 15 » 1919 » 48 » » » » » 6 » 1920 » 54 » » » » » 15 » 1921 » 45 » » » » » 10 »

tillräkneliga » » » » »

Det måste j u betecknas såsom otillfredsställande, att häktningstiden icke sällan blir förlängd 'för sedermera tillräknelig förklarade, därför att uppdraget att verkställa rättspsykiatriska undersökningar lämnas dt läkare, x ) Av samtliga under åren 19L6—1921 rättspsykiatriskt undersökta, uppgående till ett sammanlagt antal av 784, blevo icke mindre än 230, eller något mer än 28 %, förklarade tillräkneliga.

233 som sakna den härför erforderliga sakkunskapen. Även för sinnessjukvården medför emellertid detta stora antal observationsfall å hospitalen avsevärda olägenheter. Frånsett att åtskilliga anstaltsplatser ständigt upptagas för detta ändamål till förfång för vårdbehövande sjuka, kommer därtill den betydande olägenheten, att dessa tätt påkommande rättspsykiatriska undersökningar, vilka ofta kunna vara mycket tidsödande, göra alltför mycket intrång uti hospitalsläkarnas egentliga uppgift, som dock är att ägna sig åt de sinnessjukas vård. De för såväl de häktade själva som för hospitalen menliga följderna av den nuvarande ordningen för rättspsykiatriska undersökningars verkställande äro ju ytterligare skäl för de sakkunnigas förslag, att dessa undersökningar förläggas till ett fåtal fångvårdsanstalter, där sinnessjukavdelning är anordnad och läkare med specialutbildning i psykiatri finnes anställd. Men om också efter införandet av en sådan ordning fortsatt observation å hospital helt naturligt icke kan komma att bliva behövlig i den utsträckning, som nu är förhållandet, torde det dock vara nödigt, att medicinalstyrelsen alltjämt äger befogenhet att förordna om intagning å hospital för rättspsykiatrisk undersökning. I nuvarande bestämmelser om intagning för observation å hospital, intagning av vilka bestämmelser för övrigt den ovannämnda i 8 11 p. 18 uti gällande å h°svtta\fö}' .

,

,

.

.

° ,

* 5 . , i

ö

observation

sinnessjukstadga ej tanns i stadgan av år 1883, är icke särskilt uttalat, av tilltalad, huruvida de hava avseende endast på häktade eller även på tilltalade, s7*/w*fo? som vistas pä fri fot. Då medicinalstyrelsen fördenskull var oviss om sin befogenhet i detta avseende, underställde den — med anledning av ett fall, där dess yttrande infordrats rörande en tilltalad, som vistades på fri fot, men detta yttrande icke kunde avgivas på grundval av det föreliggande läkarbetyget, vilket utfärdats efter ett kort besök hos den tilltalade, som därvid vägrat låta undersöka sig — i underdånig skrivelse den 6 maj 1895 Kungl. Maj:ts prövning, på vilket sätt den undersökning av läkare skulle kunna åstadkommas, som erfordrades, innan styrelsen kunde avgiva det av vederbörande myndighet infordrade utlåtandet rörande personens i fråga sinnesbeskaffenhet. Genom ecklesiastikdepartementets ämbetsskrivelse den 17 maj 1895 erhölls det besked, att den gjorda framställningen icke föranledde till vidare yttrande än att vederbörande ägde ställa sig till efterrättelse gällande föreskrifter om intagning på hospital av personer, vilkas sinnesbeskaffenhet, till följd av offentlig myndighets beslut, skall för rättsmedicinska frågors besvarande närmare undersökas, därest sådan undersökning prövas böra å hospital äga rum. Denna departementsskrivelse har ansetts utgöra ett prejudikat i den riktningen, att medicinalstyrelsen äger att för rättspsykiatrisk 9i 22

234 undersökning förordna om intagning å hospital jämväl av tilltalad, som vistas å fri fot. Så har också upprepade gånger skett. Särskilt har detta varit fallet under senare år, då medicinalstyrelsen i sitt vetenskapliga råd haft även en representant för juridisk teori och praxis, vilken brukat vara inkallad för deltagande i ärende, där sådan åtgärd ifrågasatts. De sakkunniga, som anse, att det bör tj^dligt stadgas, att medicinalstyrelsens befogenhet i här avhandlade avseende gäller icke endast häktad utan även för brott tilltalad, som vistas på fri fot, hava för den skull såväl uti lagförslaget 25 § 2 mom., första stycket som i dess 22 § 2 mom., första stycket infört bestämmelse av innehåll, att medicinalstyrelsen, där den finner den jämlikt 1 mom. verkställda undersökningen icke vara tillfyllest, äger förordna om intagande å hospital för observation. I de fall, där medicinalstyrelsen förordnat om sådan intagning av tilltalad, som vistas på fri fot, har styrelsen i allmänhet brukat att först göra sig underrättad om, huruvida denne frivilligt ville underkasta sig observation å hospital. Där den tilltalade ställt sig avvisande häremot, har medicinalstyrelsen i regel begärt handräckning i och för hans införande till hospitalet av Konungens befallningshavande eller, då fråga varit om person, som fullgjort militär tjänstgöring, av vederbörande befäl. Dock har sådan åtgärd icke ansetts under nuvarande förhållanden, då gällande författningar icke innehålla något särskilt stadgande härom, böra vidtagas, därest brottet i och för sig varit av mindre betydenhet. Nu förhåller det sig emellertid så, att behov av intagning å hospital för observation kan föreligga, även om brottet varit ringa. Ett synnerligen belysande exempel därpå må här anföras. Fiill 23. K. A. V. B., född 1864. Uppfödd i ett supigt hem, har han från ungdomen varit vanartig. Sedan han lämnat föräldrahemmet, har han knappast haft någon stadigvarande hemvist utan haft tillfälligt arbete å olika platser, därvid han ofta logerat i skogslador och uthus. Han har flera gånger varit i kollision med rättvisan. År 1900 dömdes han sålunda för första resan stöld till 1 års straffarbete, 1903 för andra resan stöld till 2 års straffarbete och 1906 för tredje resan stöld till 3 års straffarbete. I hemsocknen har han i allmänhet ingivit rädsla och ansetts icke vara vid normal sinnesbeskaffenhet. Från 1913 har han visat sjuklig misstänksamhet, i det han ansett sig trakasserad av vissa personer. I februari 1915 infann han sig hos länsmannen med yrkande, att denne skulle häkta ett par personer, av vilka h a n ansåg sig bestulen. Då länsmannen sade sig icke kunna villfara detta yrkande, blev B. ursinnig, utfor i ärekränkande beskyllningar, kallande honom »tjuv» och »djäfvul» samt slog honom över handen med sin käpp. Då länsmannen tillkallade ett par arbetare för att anhålla B., gjorde denne våldsamt motstånd, så att h a n måste bindas. B. blev därpå åtalad för hotelse och ärekränkning mot tjänsteman i tjänsteutövning. Emellertid blev B. icke häktad för brottet och då han av den provinsialläkare, från vilken infordrats utlåtande om hans sinnesbeskaffenhet, förklarats vid brottets begå-

235 ende hava »saknat förståndets fulla bruk» men omständigheter' talade för, att han vore sinnessjuk och borde såsom sådan omhändertagas i stället för att dömas till straff, förordnade medicinalstyrelsen om hans intagande å hospital för observation. Då B. emellertid icke godvilligt ställde sig detta beslut till efterrättelse och då medicinalstyrelsen (med nu gällande författning) »icke ansåg sig kunna påkalla tvångsinläggelse för ett brott av förevarande art», fann medicinalstyrelsen sig nödsakad att, u t a n föregående observation å hospital, avgiva y t t r a n d e i ärendet. Detta gick ut därpå, att B:s uppträdande vid den åtalade gärningens begående gåve stöd för det antagandet, att B. ej vore psykiskt frisk, utan att han vid tiden för brottets begående varit av sinnessjukdom berövad förståndets bruk. Efter härpå följande straffriförklaring togo B:s förföljelseidéer sig alltjämt farliga uttryck. Särskilt uppträdde han vid flera tillfällen synnerligen hotfullt mot tvenne personer, K. och A., av vilka han ansåge sig bestulen. Sålunda hade han i januari 1916 vid ett tillfälle sprungit efter K. med en yxa under y t t r a n d e : »Jag skall klyva dig, din djäkel — du har stulit nät från mig och m u t a t länsmannen». Då K. en månad senare mötte B., hade denne dragit kniv mot honom, under hot a t t döda honom. Den 25 april 1916 hade B., beväpnad med yxa och s. k. buskekniv, uppsökt K., då han befann sig på besök hos OArannämnde A., hotade därvid åter att döda K. och höjde yxan för att tilldela honom ett slag i huvudet, men lyckades K. vika undan så tillvida, att endast yxans h a m m a r e träffade honom i ryggen. Då B. därefter för andra gången höjt yxan mot K., hade A. emellertid rusat på B. och fällt honom till marken samt avväpnat honom. Sedan B. blivit häktad för det sålunda av honom begångna våldet och fängelseläkaren avgivit yttrande rörande hans sinnesbeskaffenhet, förordnade medicinalstyrelsen nu om hans intagande å hospital för observation. Sedan B. efter dennas avslutande i såväl utlåtande av överläkaren som y t t r a n d e av medicinalstyrelsen förklarats sinnessjuk och i anledning därav icke blev till ansvar fälld, fick han n u för vård kvarstanna å hospitalet, där han visat sig så farlig för omgivningen, att han måst förvaras i därvarande säkerhetspaviljong.

Då erfarenheten visat, att förordnande om intagning å hospital för observation av tilltalad, som ej är häktad, icke alltid gått i verkställighet ens i tall, där åtgärden varit i allra högsta grad av behovet påkallad, är ett bestämt stadgande om rättighet för medicinalstyrelsen att i dylikt fall vid behov erhålla handräckning för den tilltalades införande till hospitalet välbehövligt. I lagförslaget har därför upptagits en bestämmelse av innehåll att, därest den, om vilkens intagning för observation förordnats enligt 22 § 2 mom., vägrar att inställa sig å hospitalet, skall Konungens befallningshavande lämna handräckning för verkställande av förordnandet, därest medicinalstyrelsen därom gör framställning, samt att det åligger vederbörande chefsämbete att lämna sådan handräckning, när den avser militärperson i tjänst (4G § 2 mom.). Vad beträffar den tid, inom vilken observation cl hospital skall vara verkställd, torde det, med den av de sakkunniga föreslagna ordningen för rättspsykiatriska undersökningar inom fångvården, låta sig göra att bestämma denna tid till högst två månader utan att något undantag

Tiden för f),™"^'

236 härifrån medgives. Nämnda ordning innebär nämligen, att undersökningen i fängelset verkställes av läkare med specialutbildning i psykiatri, varför man torde kunna utgå ifrån, att denne, när så är behövligt, tager initiativ till ytterligare utredning genom vittnesförhör, medan under nuvarande förhållanden sådan åtgärd, där den förekommit, i allmänhet blivit vidtagen först efter den häktades intagande å hospital för observation. Att tiden för observation av tilltalad, som icke är häktad, ej får överskrida två månader, finna de sakkunniga självklart. P å här anförda skäl har i förslaget upptagits bestämmelser därom, att, när för brott tilltalad intagits å hospital för observation, skall läkaren, så snart ske kan och senast inom två månader efter intagningen, hava avslutat observationen och till medicinalstyrelsen insänt utlåtande (22 § 2 mom., andra stycket och 25 § 2 mom., andra stycket). Förfarandet För närvarande saknas bestämmelser, huru med för brott tilltalade tfter avslutad p e r s o n e r vilka för observation intagits å hospital, skall förfaras under å hospital tiden från det läkarens utlåtande avgivits till dess domstolens utslag fallit. Mer Beträffande tilltalad, som icke är häktad, innebär detta givetvis, att han undersökning

'

.

o

-0

.

°_ .

T\ x i

å sinnessjuk- omedelbart etter observationens slut skall aterla sm innet. Det nar avdeinmg dock i dylikt fall förekommit, att kvarhållande å hospital med stöd av 1)101)1

%J

i

fångvården, det rättspsykiatriska utlåtandet, när därav framgått, att den tilltalade vore i behov av hospitalsvård, av Kungl. Maj:t på framställning av medicinalstyrelsen medgivits. Detta förfarande har emellertid endast undantagsvis ägt rum. I regel har å hospital för observation intagen tilltalad, som ej varit häktad, fått lämna hospitalet omedelbart efter det undersökningen avslutats. Olämpligheten härav, när fråga är om personer med brottsliga tendenser, vilka härröra av ett sjukligt sinnestillstånd, belyses klart av nedanstående fall. Fall 24. A. R. L., f. 1885, statstjänare. H a r skött sig väl och icke företett några egenheter samt åtnjutit god hälsa, tills h a n 1918 angreps av »spanska sjukan». Sedan dess h a r han varken kroppsligt eller psykiskt känt sig fullt frisk. Under åren 1919—1920 fick h a n recidiv av samma sjukdom med svår huvudvärk, muskelryckningar i hela kroppen, värk i knäna, klen matlust och sömnlöshet samt t u n g s i n t h e t och oro. I april 1920 började h a n visa böjelse a t t inför kvinnor blotta sina könsorgan och därvid med handen gnida manslemmen. Sådana böjelser påkommo anfallsvis och föregingos av några dagars svår huvudvärk samt efterföljdes a v oro. Sedan h a n först tvenne gånger blivit dömd till böter för sina sedlighetssårande handlingar, nämligen dels i maj 1920 och dels i september samma år, beslöt domstolen, då L. i maj 1921 ånyo blev anmäld till åtal för det h a n vid flera tillfällen gjort sig skyldig till samma sedlighetssårande handlingar, a t t infordra y t t r a n d e om hans sinnesbeskaffenhet. Sedan sådant avgivits av vederbörande stadsläkare, blev L. på förordnande av medicinalstyrelsen den 18 november 1921 intagen för observation å hospital. Denna resulterade däri, a t t L. av hospitalets överläkare förklarades hava vid tiden

237 för de åtalade gärningarnas begående av en otvetydig psykisk abnormitet varit berövad förståndets bruk, men då L. icke var häktad, blev han efter observationstidens slut den 10 december 1921 utskriven, därvid han återvände till sin hemstad. Då hans sjukliga begär emellertid kvarstodo och det, trots behandling av nervspecialist, icke stod i hans makt att behärska dem, gjorde han sig åter gång på gång skyldig till blottande av sin manslem för unga flickor, som passerade förbi honom, varför polisen ånyo måste ingripa och anmäla L. till n y t t åtal. Detta skedde, innan det gamla målet ännu var avdömt, men då förseelserna voro av den art, att L., som ägde fast bostad, ej kunde häktas, fick h a n alltjämt vistas på fri fot, tills han, sedan domstolen på grund av medicinalstyrelsens y t t r a n d e i ärendet förklarat honom strafffri, den 12 mars 1922 blev intagen å hospital för erhållande av vård.

Påtagligen är det en brist i lagstiftningen, att en person, som begår brottslig gärning, för vilken han befinnes icke hava varit tillräknelig, måste efter undergången observation å hospital därifrån utskrivas, endast därför att han icke kunnat häktas, fastän vård å sinnessjukhus är nödvändig till förekommande av den brottsliga gärningens återupprepande. För avhjälpande av denna brist hava de sakkunniga föreslagit en bestämmelse, enligt vilken för observation å hospital intagen tilltalad, som ej är häktad, skall, därest han av medicinalstyrelsen förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, ä hospitalet "avlida domstolens beslut (22 § 2 mom., fjärde stycket). Även för de fall, där läkaren kommit till den uppfattningen, att den tilltalade icke är i behov av vård å sinnessjukhus, erfordras emellertid föreskrift angående det vidare förfarandet. Hittills har nämligen praxis i detta hänseende växlat, i det att läkaren understundom själv beslutat utskrivning omedelbart efter observationstidens slut, medan åter i andra fall läkaren avvaktat medicinalstyrelsens yttrande i ärendet. Då nu läkarens utlåtande alltid skall underställas medicinalstyrelsen, bör enligt de sakkunnigas förmenande utskrivning i dylikt fall beslutas icke av läkaren utan av medicinalstyrelsen. I enlighet härmed har i lagförslaget upptagits den bestämmelsen att, därest för observation å hospital intagen, som ej är häktad, av medicinalstyrelsen förklarats icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall styrelsen förordna om hans omedelbara skiljande från hospitalet (22 § 2 mom., tredje stycket). I fråga om häktad person, om vilkens intagande för observation å hospital medicinalstj^relsen förordnat, brukar numera medicinalstyrelsen städse föreskriva, att överläkaren efter undersökningens avslutande skall avvakta styrelsens meddelande, huruvida ytterligare undersökning erfordras. Därest medicinalstyrelsen vid ärendets prövning kommer till den uppfattningen, att den häktade icke är i behov av vård å sinnessjukhus, anmodar medicinalstyrelsen, i samband med yttrandets avgi-

238 vande till domstolen, Konungens befallningshavande att låta avhämta och till fängelset återföra den häktade. 1 överensstämmelse m<ed sålunda rådande praxis hava de sakkunniga föreslagit att, där häktad„ som varit intagen å hospital för observation, av medicinalstyrelsen förklarats icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall han för återförande till häktet ofördröjligen överlämnas till Konungens befallningshavande (25 § 2 mom., tredje stycket). I sådana fall åter, där medicinalstyrelsen finner den häktade vara i behov av vård å sinnessjukhus, underrättas Konungens befallningshavande därom, att medicinalstyrelsen icke har något att erinra motden häktades kvarstannande å hospitalet. Då det givetvis är olämpligt, att utan trängande skäl avbryta den häktades vistelse å hospital, när han är i behov av vård å sinnessjukhus, anse de sakkunniga, att ett återförande till häktet efter observationstidens slut icke bör äga rum, med mindre domstolen förordnar om hans inställelse för rätten. I lagförslaget har därför intagits den bestämmelsen att, där häktad, som varit intagen å hospital för observation, av medicinalstyrelsen förklaras vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall han å hospitalet avbida domstolens beslut (25 § 2 mom., fjärde stycket). Med den av de sakkunniga föreslagna ordningen för verkställande av rättspsykiatrisk undersökning inom fångvården, enligt vilken sådan aldrig får äga rum i häkte utan allenast å sinnessjukavdelning inom fångvården, erfordras även här bestämmelser, huru efter undersökningens avslutande skall förfaras. Under nuvarande förhållanden verkställas — som i det föregående framhållits — det stora flertalet rättspsykiatriska undersökningar i häktet, men där sådan undersökning på grund av framställning av häktets läkare, med stöd av fångvårdsstyrelsens ovanberörda cirkulär den 8 augusti 1921, ägt rum å sinnessjukavdelning inom fångvården, återföres den häktade alltid till häktet, så snart undersökningen avslutats. Detta förfarande, vilket med de sakkunnigas ovannämnda förslag skulle bliva förenat med avsevärda transportkostnader, kan ju emellertid i allmänhet icke vara behövligt, ja, icke ens lämpligt, där den häktade av medicinalst}a*elsen förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus. Enligt de sakkunnigas förmenande bör förfarandet med den häktade efter observationens slut vara detsamma, vare sig denna ägt rum å sinnessjukavdelning inom fångvården eller å hospital. I lagförslaget har därför upptagits bestämmelser av innehåll, att där häktad, som för observation intagits å sinnessjukavdelning inom fångvården, av medicinalstyrelsen förklarats icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall han ofördröjligen till häktet återföras (25 § 1 mom.,

239 tredje stycket), men att den häktade, om medicinalstyrelsen förklarar honom vara i behov av vård å sinnessjukhus, å sinnessjukavdelningen skall avbida domstolens beslut (25 § 1 mom., fjärde stycket). Det i 22 och 25 §§ av lagförslaget intagna stadgandet, att den tilltalade, som varit föremål för rättspsykiatrisk undersökning, i visst fall skall å den sinnessjukavdelning inom fångvården eller det hospital, där densamma ägt rum, avbida domstolens beslut, innebär givetvis icke någon föreskrift för domstol, utan avses därmed endast att lämna anvisning, huru vederbörande läkare och administrativa myndigheter hava att förfara i avbidan på domstolens beslut. I allmänhet har domstol i de fall, där medicinalstyrelsen förklarat den tilltalade vid den brottsliga gärningens begående hava befunnit sig i sådant tillstånd, som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, icke påfordrat den tilltalades inställelse inför rätten, utan avkunnat utslaget i den sinnessjukförklarades frånvaro. Att domstolen, som j u ingalunda är skyldig att följa medicinalstyrelsens yttrande, under alla förhållanden äger förordna om häktads inställelse för rätten, ligger i sakens natur. Enligt de sakkunnigas förmenande är det dock önskvärt, att detta beträffande den, som förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, icke sker endast och allenast för delgivande av utslag, vilket emellertid understundom förekommit, utan att den sinnessjukförklarades återförande till häkte icke påfordras, såvida ej åtgärden föranledes av särskilda omständigheter, såsom att den anses behövlig för målets vidare utredning o. d. I överensstämmelse med här anförda synpunkter har i förslaget till »lagom vad domstol har att iakttaga beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för brott tilltalad», intagits den bestämrnelsen att, därest den tilltalade av medicinalstyrelsen förklarats vid gärningens begående hava befunnit sig i sådant tillstånd, som i 5 kap. 5 § strafflagen sägs samt vara i behov av vård å sinnessjukhus, må domstolen, endast där särskilda skäl äro, förordna om hans ytterligare inställelse för rätten (2 §). Då en sinnessjuks förvarande i häkte icke bör fortvara längre an oundgängligen är nödigt, bör den sinnessjukförklarade, om vilkens inställelse för rätten domstolen förordnat, därest han icke blir till ansvar fälld, ofördröjligen återföras till den sinnessjukavdelning inom fångvården eller det hospital, varifrån han hämtats till häktet. För vinnande av garanti härför har dels i sistnämnda förslag till lag intagits det stadgandet (3 §), att domstolen skall översända slutligt utslag i mål, däri medicinalstyrelsen avgivit yttrande, till styrelsen, som enligt särskild föreskrift har att därom underrätta läkaren å hospitalet för vederbörlig åtgärd,

240 och dels i förslaget till lag om vård av sinnessjuka införts den bestämmelsen att, därest domstol förordnat, att tilltalad, som av medicinalstyrelsen förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall inställas för rätten, han icke av denna anledning skall anses utskriven från sinnessjukavdelning inom fångvården (25 § 1 mom., fjärde stycket) eller, om han för observation intagits å hospital, från detta (22 § 2 mom., fjärde stycket och 25 § 2 mom., fjärde stycket). Nuvarande Har för brott tilltalad på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke föif meTle blivit till ansvar fälld, skall han enligt det tidigare omnämnda kungl. otuiräkneiig- brevet den 9 mars 1826 överlämnas till Konungens befallningshavande, förklarade. ) ) s å a t t ^ ^ - ^ m £ b i i v a vådlig för den allmänna säkerheten». Såsom i 1 kap. närmare utvecklats, har denna bestämmelse visat sig icke vara tillfyllest, i det att praxis hos Konungens befallningshavande i detta hänseende varit växlande, ett förhållande, vilket också för mer än 20 år sedan påkallade statsrevisorernas och riksdagens uppmärksamhet och för vilket förhållande närmare redogörelse lämnas i meromnämnda historik (sid. 490—492). För erhållande av närmare kännedom om det sätt, varpå otillräkneligförklarade blivit omhändertagna, hava de sakkunniga verkställt en närmare utredning härutinnan, omfattande åren 1909—1921. Resultatet av denna utredning framgår av de såsom Bilaga 2 till detta betänkande fogade tabellerna, upptagande samtliga under nämnda år efter yttrande av medicinalstyrelsen otillräkneligförklarade, med angivande av brottets art, datum för medicinalstyrelsens utlåtande, det sjukliga tillståndets art (sinnessjukdom, imbecillitet, epilepsi o. s. v.) samt dag för intagning å hospital m. m. En sammanställning av de i dessa tabeller lämnade uppgifterna rörande otillräkneligförklarades intagning å hospital ger följande T A B L Å . 60 otillräkneligförklarade 46 intagna å hospital, därav 15 år 1909, 15 år 1910, 6 år Yr 1909: Av A v 60 1911, 9 år 1912 och 1 år 1913. 44 » » » » 18 år 1910, 6 år 1911, 15 år » 1910: »» 58 1912, 2 år 1913, 2 år 1914 och 1 år 1915. » 1911: » 53

»

»

»

» 1912: »> 54

»

»

»

» 1913: .» 63

»

»

»

>> 16 år 1911, 20 år 1912 och 4 år 1913. » 22 år 1912, 14 år 1913, 3 år 1914, 1 år 1916 och 1 år 1918. » 30 år 1913, 12 år 1914, 1 år 1915, 1 år 1916, 3 år 1917 och 2 år 1918.

241 Å r 1914: A v 56 otillräkneligförklarade 46 intagna å hospital, därav 29 år 1914, 9 år 1915 3 år 1916, 2 år 1917, 2 ar 1918 och 1 år 1919. " 1915: " 5 4 * 45 .. ,» » „ 28 år 1915, 13 år 1916, 1 år 1918 och 8 år 1919. " 1916: • 5 8 » 47 » » . „ 31 år 1916, 8 år 1917, 5 år 1918 och 3 år 1919. * 1917: " 7 7 " 56 » • » » 32 år 1917, 21 år 1918, 2 år 1919 och 1 år 1920. 7 2 ' 1918: ' 7 9 " ' » • » » 53 år 1918, 18 år 1919 och 1 år 1920. 59 " 1919: " 72 " » » » • 45 år 1919, 13 år 1920 och 1 år 1922. 51 ' 1920: ' 72 " • • • » 41 år 1920, 7 år 1921 och 3 år 1922. 8 19Sl * 70 " 46 » »> . „ 36 år 1921 och 10 år 1922.

Som synes har det stora flertalet under här ifrågavarande tidrymd otillräkneligförklarade blivit intagna å hospital, om också ofta först efter mycket lång exspektanstid. Att antalet å hospital intagna bland de under åren 1920—1921 otillräkneligförklarade är proportionsvis något mindre än de under föregående år otillräkneligförklarade sammanhänger tydligen med det förhållandet, att några av de under åren 1920—1921 otillräkneligförklarade, för vilka gjorts ansökan om intagande å hospital, ännu icke kunnat beredas den sökta platsen 1 ). Enligt från de olika hospitalen inhämtade uppgifter utgjorde den 1 september 1922 antalet otillräkneligförklarade bland samtliga hospitalens exspektanter icke mindre än 36 (därav flertalet dock anmälda under år 1922). En närmare granskning av tabellerna giver emellertid vid handen, att Konungens befallningshavande underlåtit att ombesörja intagning å hospital icke endast i sådana fall, där brottet i och för sig icke giver anledning antaga behov av vård å sinnessjukhus, såsom exempelvis olovligt undanhållande från eller rymning ur militärtjänst, förfalskning av läkarrecept, mened, falskt åtal, ärekränkning o. s. v., utan understundom även när brottet varit av mera samhällsvådlig beskaffenhet, såsom hemfridsbrott, misshandel, mordbrand o. s. v. De sakkunniga hava sökt att genom vederbörande polismyndighet ( inhämta närmare upplysningar om de sålunda av Konungens befallningshävande till vederbörande fattigvårdsstyrelser överlämnade otillräkneligiorklarades senare levnadsomständigheter. Av de därvid erhållna svaren, vilka i sammandrag äro införda i ovannämnda tabeller, framgår oförtydbart, att hemsändandet icke sällan varit en mindre lämplig åtgärd. Så *) Uppgifterna rörande intagning & hospital avse tiden till och med utgången av år 1922. 94 22

ol

242 t. ex. meddelas angående en för mordbrand otillräkneligförklarad, sinnessjukdom lidande kvinna (diar.-nr 72/18):

av

»H. P. J. har huvudsakligast vistats å okända orter utom B. socken. Vid ett tillfälle har hon, efter erhållen upplysning om vistelseorten, h ä m t a t s till B., varefter försök gjorts att bevaka henne, så att handlingar m. m. skulle bliva färdiga för hennes intagande å asyl. J. rymde emellertid kort därefter från B. Sedermera har hon, ävenledes efter upplysningar, av fjärdingsmannen i B. socken sökts i trakten k r i n g R., men ej anträffats. Hon vistas fortfarande å okänd ort och har således icke genom fattigvårdsstyrelsens i B. försorg kunnat för vård intagas å asyl.»

Ett annat meddelande, rörande en på grund av imbecillitet för tjuvnadsbrott otillräkneligförklarad (diar.-nr 15/16), lyder: »Den 23 mars 1916 avhämtades V. genom L. fattigvårdsstyrelses försorg å länsfängelset i Växjö samt inackorderades hos jordbrukare inom socknen, men kunde ej förmås stanna å dessa platser utan hade, sedan han från sina husbönder tillägnat sig diverse saker såsom kläder m. ni., avvikit från inackorderingsplatserna, Större delen av tiden sedan dess har han ej haft stadigt hemvist eller sysselsättning, utan g å t t omkring i orten och därunder upprepade gånger varit misstänkt för snatteri av m a t och klädespersedlar. Mannen i fråga borde rätteligen intagas å någon anstalt, enär h a n uppenbarligen ej kan låta bli att stjäla.»

Upprepade gånger har det under årens lopp förekommit, att otillräkneligförklarad e, som av Konungens befallningshavande blivit hemsända, ånyo begått brottslig gärning. Understundom har denna varit av mera samhälls vådlig beskaffenhet än det brott, för vilket han blivit otillräkneligförklarad. Härpå utgör följande fall (diar.-nr 74 12 och 108/17) ett exempel: Fall 25. A. J. F., f. 1882; har från barndomen haft stridigt lynne. Sedan han 1901 lämnat föräldrahemmet, strövade han under närmare ett årtionde mestadels omkring i olika delar av Sverige och Norge, försäljande ståltrådsarbeten o. o d. Ar 1906 dömdes han för misshandel och hemfridsbrott till 5 månaders fängelse.^ Ar 1910 återkommen till födelseorten, ansågs han här allmänt ej fullt tillräknelig, då han ofta uppträdde synnerligen egendomligt; han var mycket begiven på dryckenskap och då h a n i gårdarna påträffade ensamma kvinnor, hotade han dem med kniv för att tilltvinga sig spirituösa. Våren 1912 blev han häktad för ett flertal inbrottsstölder. Vid rättspsykiatrisk undersökning befunnen sinnessjuk, blev han av rätten förklarad straffri härför, varpå han omedelbart hemsändes, utan att ansökan till hospital blev för honom ingiven. Efter återkomsten till hemorten har han mest försörjt sig genom bettlande och vid flera tillfällen uppträtt hotande och pockande för att förskaffa sig mat och logi. H a n har varit en skräck för hela orten och särskilt för barn och kvinnor, vilka senare han hotat med kniv, om han ej fått vad han önskat. Vid åtskilliga tillfällen har han »sökt lägga sig i sängen hos ensamt boende kvinnor och detta på ett sa brutalt sätt, att de måst springa sig till räddning och ropa på hjälp». Sent på kvällen den 7 juli 1917 — han hade alltså då under 5 år efter straffriförklaringen haft sm fulla frihet — hade han brutit sig in i socknens ålderdomshem genom att slå sönder dörren till förstugan, från vilken han sedan begivit sig uppför trappan till ett rum,

243 som beboddes av eii 75-årig kvinna; då denna ej öppnade, slog han in dörrspegeln, kröp in i rummet, lade sig i hennes säng och gjorde försök till våldtäkt, men blev av tillskyndande personer å hemmet hindrad fullborda dådet. Sedan han nu efter n y rättspsykiatrisk undersökning med ty åtföljande förnyat yttrande av medicinalstyrelsen ånyo blivit straffriförklarad, ingavs äntligen ansökan till hospital av Konungens befallningshavande och erhöll F. nu vård å Västerviks kronohäktes sinnessjukavdelning, tills plats å hospital kunde beredas honom.

Till ytterligare belysande av bristfälligheten i de på förevarande område gällande bestämmelser må här även anföras ett fall (diar.-nr 90 10 och 95/13), där en på grund av epileptisk sjukdom otillräkneligförklarad, först efter det han tre gånger varit för brott tilltalad, blivit till Konungens befallningshavande överlämnad och för vård omhändertagen. Fall 26. N. M., f. 1887; sedan barndomen lidit av epileptiska anfall; även företett den vanliga epileptiska karaktärsförändringen med lättretlighet och häftighet, varjämte en tydlig nedsättning av själsförmögenheterna med åren inträtt. År 1906 blev han h ä k t a d för stöld men, sedan fängelseläkaren på begäran avgivit utlåtande om hans sjukdom, nedlade åklagaren målet med den motivering, att han funnit sig böra antaga, a t t M.o vid tillgreppets förövande icke ägt förmåga att bedöma handlingens brottslighet. Ar 1910 begick M. ånyo stöld, för vilken han blev häktad och åtalad. Rätten förordnade nu om undersökning av hans sinnesbeskaffenhet, vilken gav till resultat, a t t h a n av såväl fängelseläkaren som medicinalstyrelsen förklarades på grund av epilepsi hava vid gärningens begående varit förståndets bruk berövad. I anledning härav förklarade rätten honom fri från straff för åtalade brott och förordnade, att han ej vidare skulle i häkte hållas utan att dock förordna om hans överlämnande till Konungens befallning skav ande. Han blev sålunda frigiven och återvände till hemorten. Ar 1913 blev M. åter häktad, denna gång för det han i berusat tillstånd först av en person med kniv tilltvungit sig en kappsäck spritdrycker och därpå överfallit en annan person, med vilken han fått åka, i det han slagit denne med en gummibattong i huvudet, så att han avsvimmad fallit ur vagnen, varpå M. vält vagnen över den slagne och tagit hans plånbok. M. blev nu intagen för observation å Växjö kriminalasyl, där han, efter att ånyo hava på grund av yttrande av medicinalstyrelsen förklarats straffri, fick kvarstanna för erhållande av nödig vård.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att det i nu gällande Bilagan A sinnessjukstadga finnes en bestämmelse, som visat sig kunna bliva till f^Jasvt. hinder för att en otillräkneligförklarad får nödig vård. Här åsyftade otiiirahneiigbestämmelse är den i § 30 av stadgan intagna föreskriften, att för otillförkla™d\ räkneligförklarads intagande å hospital skall dit översändas, förutom *T5S?a5; protokollen i målet, ett av vederbörande läkare utfärdat intyg i enlighet med anvisningarna i bilagan A. Denna bestämmelse kan ju ej tillämpas i de fall, där häktad, som intagits å hospital för observation, är — såsom i flertalet dylika fall är förhållandet — kvar å hospitalet, då domstolens utslag om straffriförklaring avkunnas. Befinner sig däremot den för brott tilltalade i häkte vid tidpunkten för straffriförklaringen, kan han

244 på grund av nämnda bestämmelse ej bliva å hospital intagen, med mindre vederbörande läkare utfärdar intyg om behov av hospitalsvård. På grund av fängelseläkarnas i det föregående påpekade bristande psykiatriska sakkunskap inträffar det emellertid icke så alldeles sällan, att häktets läkare förklarar en tilltalad, som synes vara i uppenbart behov av hospitalsvård, sakna förståndets fulla bruk (5 kap. 6 § strafflagen). I dylika fall förordnar medicinalstyrelsen ofta, att den häktade skall intagas å hospital för observation, men det förekommer också, att fängelseläkarens misstag är så uppenbart, att medicinalstyrelsen utan sådan föregående åtgärd avgiver det yttrande, att den tilltalade vid tidpunkten för den brottsliga gärningens begående varit förståndets bruk berövad (5 kap. 5 § strafflagen). I detta fall befinner sig alltså personen i fråga vid tidpunkten för straffri förklaringen i häktet. Det blir då häktets läkare, som av Konungens befallningshavande, till vilken den straffriförklarade är överlämnad, anmodas utfärda den för intagning å hospital nödiga bilagan A. Det har nu emellanåt inträffat, att fängelseläkaren i denna situation böjt sig för medicinalstyrelsens uppfattning och utfärdat intyg om behov av vård å sinnessjukhus, fastän den tilltalades sinnesbeskaffenhet ej undergått någon förändring efter den undersökning, på grund av vilken läkaren avgivit ett utlåtande, vars konsekvens skulle blivit den, att den tilltalade dömts till straff. I andra fall har fängelseläkaren visserligen utfärdat bilagan A men ej på föreskrivet sätt avslutat denna med intyg, att han anser behov av hospitalsvård föreligga, utan med ändring i det stadgade formuläret inskränkt sig till att intyga, att den undersökte »enligt medicinalstyrelsens utlåtande vore psykiskt abnorm l ) och i behov av vård å hospital». I allmänhet hava överläkarna godtagit detta intyg och för vård å hospitalet mottagit den straffriförklarade, fast denna åtgärd i dylikt fall strängt taget varit i strid med sinnessjukstadgans 30 §. Det har emellertid också förekommit, att den av Konungens befallningshavande begärda intagningen ej bifallits, då fullt författningsenliga intagningshandlingar ju — som nämnts — ej förelegat. Slutligen må här nämnas, att det också förekommit, att otillräkneligförklarad, som uppenbarligen varit i behov av vård å sinnessjukhus^ ej kunnat bliva intagen å hospital, därför att vederbörande läkare förklarat, att hospitalsvård ej vore behövlig. Härpå utgör följande fall ett exempel: Fall 27. J. A. B., f. 1889; vistades i hemmet till 1904, varefter han innehade drängtjänst med täta byten av plats. I april 1911 började h a n värnpliktstjänstgöring Y ) Dessa fall gälla i allmänhet personer, som icke äro sinnessjuka i egentlig mening utan imbecilla eller eljest psykiskt abnorma.

245 vid Göta garde, varifrån han emellertid hemskickades efter 5 veckor på grnnd av visad sinnesslöhet. Efter återkomsten till hemorten strök han omkring utan sysselsättning och begick härunder ett flertal inbrottsstölder, för vilka han häktades. Efter verkställd rättspsykiatrisk undersökning förklarade fängelseläkaren i av domstolen begärt utlåtande den häktade vara slö och psykiskt undermålig, men avslutade detsamma med att tillråda en längre och noggrannare undersökning å hospital. Medicinalstyrelsen ansåg emellertid, med hänsyn till det föreliggande undersökningsresultatet, observation å hospitalet onödig och avgav därför, utan a t t först förordna härom, y t t r a n d e i ärendet. I detta förklarade medicinalstyrelsen, att det med stor sannolikhet kunde antagas, att B. vid åtalade brottens begående på grund av abnormt psykiskt tillstånd varit i saknad av förståndets bruk. Sedan B. därpå blivit straffriförklarad, anmodades fängelseläkaren av Konungens befallningshavande a t t utfärda bilagan A för B:s intagande å hospital. Detta uppdrag fullgjorde fängelseläkaren på så sätt, att han avslutade bilagan A med det intyget, att B. vore »slö och psykiskt undermålig men knappast i behov av vård å hospital eller asyl». Detta läkarutlåtande bifogades Konungens befallningshavandes ansökan om B:s intagande å hospital, vilken emellertid ej blev bifallen, då bilagan ej var avslutad med föreskrivet intyg om behov av hospitalsvård. Vid sådant förhållande återstod för Konungens befallningshavande endast att överlämna B. till vederbörande fattigvårdsstyrelse, genom vars försorg han därpå blev a v h ä m t a d från häktet. Efter återkomsten till hemorten visade han sig mycket underlig och rymde snart, men återfanns en dag i en ladugård, där han strypt en kalv och öppnat dess blodkärl. Sedan provinsialläkaren tillkallats och utfärdat stadgeenlig bilaga A, blev B. äntligen intagen på hospital.

I de fall, där Konungens befallningshavande kemsänt en otillräkneligförklarad utan att göra ansökan om vård å hospital, har möjligheten för ingivande av sådan helt och hållet varit beroende av, huruvida den läkare i hemorten, som blir tillkallad för avgivande av bilagan A, ansett sig kunna utfärda denna. Det har därvid förekommit, att läkaren, då han icke haft föregående närmare kännedom om den otillräkneligförklarade, efter verkställd undersökning förklarat sig ej kunna med säkerhet avgöra, huruvida sinnessjukdom förelåge eller ej, och därför funnit sig förhindrad att utfärda bilagan A. I ett fall, där så var förhållandet (diar.-nr 15 11), gjordes sedermera framställning till medicinalstyrelsen, att den otillräkneligförklarade måtte få intagas å hospital, oaktat föreskrivet läkarbetyg angående honom icke vore tillgängligt — en framställning, å vilken medicinalstyrelsen endast kunde giva det svar, att styrelsen »icke funne stöd i gällande sinnessjukstadga för bifall till framställningen)). Det må tilläggas, att det i detta fall liksom i det ovan anförda (fall 27) synbarligen icke hade inträtt någon förbättring i vederbörandes tillstånd under tiden mellan brottets begående och straffriförklaringen. Att när så är förhållandet, möjligheten för beredande av vård åt den otillräkneligförklarade skall vara beroende av, huruvida den ene eller andre läkaren, som efter straffriförklaringen blir anmodad utfärda bilagan A, anser sig

246 kunna godtaga den av medicinalstyrelsen i dess yttrande uttalade uppfattningen, kan ju icke vara lämpligt. Ovanberörda bestämmelse i sinnessjukstadgans § 30 har — enligt vad som framgår av det år 1896 avgivna betänkandet med förslag till revision av 1883 års sinnessjukstadga, vilken ej hade någon motsvarande bestämmelse— tillkommit med hänsyn därtill, att det inträffat, att för brott tilltalad person, som förklarats i anseende till sinnesbeskaffenheten icke kunna till ansvar fällas, tillfrisknat, innan han hunnit å anstalt intagas, varför bestämmelsen ansågs nödvändig för vinnande av visshet, att sinnessjukdomen fortfore vid sistnämnda tidpunkt. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör denna garanti vinnas på annat sätt än genom en föreskrift, som visat sig kunna medföra, att en otillräkneligförklarad, vilken fortfarande är i behov av vård å hospital, icke erhåller denna vård. De sakkunniMed de i det föregående närmare motiverade bestämmelserna i lagTc^äläVav förslagets 22 och 25 §§ blir det möjligt att förena garanti å ena sidan linnTssjtk- att varje otillräkneligförklarad, som behöver vård å sinnessjukhus, utan J,årÅ % . avbrott erhåller sådan vård, å andra sidan att ingen otillräkneligförklarad, 0Ti-tt7 Cl Kil CLl(j~

i i •

•

o i

" i

förklarade, som tillfrisknat, blir intagen a hospital. Där den tilltalade blivit å hospital intagen för observation, kommer han, därest han av medicinalstyrelsen förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, enligt de sakkunnigas förslag att befinna sig å hospitalet, då domstolen avkunnar sitt utslag, eller, om domstolen förordnat om hans inställelse för rätten, blir han, därest han ej varder till ansvar fälld, omedelbart återförd till hospitalet. Till säkerhet för att den otillräkneligförklarade erhåller den vård, varav han är i behov, hava de sakkunniga föreslagit det stadgandet att, därest den, vilken intagits å hospital för observation, icke varder till ansvar fälld, skall han för vård å hospitalet kvarbliva (22 § 2 mom., femte stycket och 25 § 2 mom., femte stycket). Genom denna föreskrift blir Konungens befallningshavande befriad från all befattning med en otillräkneligförklarad, om vilken här är fråga. För domstolen behöves i detta fall endast den föreskriften, att, där tilltalad, som är intagen å hospital, icke varder till ansvar fälld, samtliga handlingar i målet skola översändas till hospitalet. Sådan föreskrift är intagen i 4 § 1 mom. i "förslaget till »lag om vad domstol har att iakttaga beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för brott tilltalad». I alla de fall, där intagning för observation å hospital icke ägt rum, kommer åter — enligt de sakkunnigas förslag — den häktade, som av medicinalstyrelsen förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, att vid utslagets avkunnande befinna sig å sinnessjukavdelning tillhörande

247 fångvården eller, om domstolen förordnat om hans inställelse för rätten, blir han, därest han ej varder till ansvar fälld, omedelbart återförd till samma sinnessjukavdelning. Då sålunda den otillräkneligförklarade, som är i behov av vård å sinnessjukhus, befinner sig å en plats, där han åtnjuter nödig vård, finna de sakkunniga det vara mest ändamålsenligt att det föreskrives, att straffriförklarad, som är intagen å sinnessjukavdelning inom fångvården, skall kvarbliva å denna i avbidan å plats på hospital (25 § 1 mom., femte stycket). Med denna föreskrift blir ju det nuvarande stadgandet, att den straffriförklarade skall överlämnas till Konungens befallningshavande, överflödigt. Då det emellertid bör tillkomma Konungens befallningshavande att ingiva ansökan om intagning å hospital av en otillräkneligförklarad, som ej befinner sig där redan vid utslagets avkunnande, har uti »förslaget till lag om vad domstol har att iakttaga beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för brott tilltalad» intagits den föreskriften, att domstolen, därest tilltalad, som ej är intagen å hospital, men som av medicinalstyrelsen förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, icke varder till ansvar fälld, skall översända samtliga handlingar i målet till Konungens befallningshavande (4 § 2 mom.). Sistnämnda föreskrift gäller icke endast, när fråga är om häktad, som befinner sig å sinnessjukavdelning inom fångvården, utan även i fråga om tilltalad, som icke är häktad och icke intagen å hospital. Åven i fråga om denne, som sålunda vid utslagets avkunnande befinner sig å fri fot, bör det dock, därest han blir straffriförklarad, enligt de sakkunnigas förmenande, åligga Konungens befallningshavande att omedelbart ingiva ansökan om hans intagande å hospital och icke vederbörande ortsmyndigheter, åt vilka hittills denna uppgift icke sällan överlåtits. En bestämmelse om sådan skyldighet för Konungens befallningshavande är därför intagen i lagförslaget (22 § 1 mom., femte stycket). Åven rörande otillräkneligförklarad, som är intagen å sinnessjukavdelning tillhörande fångvården, har föreslagits, att Konungens befallningshavande omedelbart skall ingiva ansökan till hospital (25 § 1 mom., femte stycket). Om också med de sakkunnigas förslag den otillräkneligförklarade aldrig — såsom under nuvarande förhållanden icke sällan är fallet — kommer att i häktet avbida plats å hospital utan under avvaktan härpå alltid kommer att befinna sig å en sinnessjukavdelning, bör dock vistelsen därstädes icke bliva längre än nödigt, då vården av otillräkneligförklarad, principiellt sett, icke bör tillkomma fångvården. I sakens natur ligger att, därest den otillräkneligförklarade blir till om utskrivhälsan återställd under vistelsen å sinnessjukavdelning tillhörande fång- ninr9äklvehot!u' vården, skall han därifrån lösgivas. Såsom framgår av ovannämnda förklarad från

248 sinnessjuk- tabeller, har det också emellanåt förekommit, att Konungens befallningsavdeinvng^ n a v a n c l e a v denna anledning föranstaltat om den otillräkneligförklarades vården. hemsändande. Ibland har medicinalstyrelsens yttrande därvid först inhämtats, men mestadels synes Konungens befallningshavande hava grundat nämnda åtgärd allenast på int}^g av fängelseläkaren. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan detta emellertid icke vara lämpligt, då det under alla förhållanden bör underställas medicinalstyrelsens prövning, huruvida en i anledning av dess yttrande otillräkneligförklar ad lämpligen kan återvända till samhället. I enlighet med här anförda synpunkter hava de sakkunniga i lagförslaget upptagit en bestämmelse av innehåll, att Konungens befallningshavande äger att från sinnessjukavdelning tillhörande fångvården lösgiva straffriförklarad, som i infordrat yttrande av medicinalstyrelsen förklarats icke längre vara i behov av vård å sinnessjukhus (40 § 2 mom.). Om otiiiräkneVid genomgåendet av medicinalstyrelsens rättspsykiatriska diarier ligförkiamds i i a v a ^e sakkunniga inhämtat, att det understundom förekommit, att alkoholist- personer begått brott under en av alkoholmissbruk framkallad kortvarig anstalt. sinnessjukdom (såsom delirium tremens eller alkoholballucinos), varav symtomen varit helt försvunna redan vid tidpunkten för den rättspsykiatriska undersökningens verkställande, vadan behov av vård å sinnessjukhus ej förelegat. I dylika fall har medicinalstyrelsen, samtidigt med det att styrelsen till domstolen avgivit yttrande, att den tilltalade vid den brottsliga gärningens begående varit förståndets bruk berövad, meddelat Konungens befallningshavande, att den tilltalade är i behov av värd ä alkoholistanstalt. I de fall av denna art, som förekommit, har det i allmänhet varit fråga om personer, som begått svåra våldsdåd (såsom dynamitattentat och mordförsök), varför det varit möjligt för Konungens befallningshavande, som i samband med straffriförklaringen fått dem till sig överlämnade, att omedelbart omhändertaga dem och tvångsinternera dem jämlikt lagen om behandling av alkoholister den 30 juni 1913. Enligt denna lag (10 och 14 §§) äger nämligen Konungens befallningshavande att i fråga om den, som på grund av dryckenskap befinnes farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, både förordna om intagning å allmän anstalt för vård av alkoholister och föranstalta såväl därom, att plats beredes honom å sådan anstalt, som att han, i avvaktan på att detta kan ske, provisoriskt omhändertages. Detta provisoriska omhändertagande, vilket dock icke får utsträckas över längre tid än tre månader (14 §), sker givetvis, när fråga är om en otillräkneligförklarad alkoholist, som icke längre företer några symtom å sinnessjukdom och därför icke lämpligen kan överflyttas till sinnessjukavdelning, bäst genom hans kvarhållande i häkte under avvaktan på plats å alkoholistanstalt.

249 De sakkunniga finna det emellertid vara en brist i gällande bestämmelser angående behandlingen av alkoholister, att Konungens befallningshavandes befogenhet att å alkoholistanstalt tvångsinternera en otillräkneligförklarad alkoholist, som icke företer symtom å sinnessjukdom, är begränsad till sådana, som begått brott av beskaffenhet att innebära fara för annans personliga säkerhet eller eget liv. Även andra av alkoholmissbruk förorsakade brott kunna nämligen begås av en otillräknelig alkoholist. Därest nu en person, som av sitt spritbegär drivits till att begå ett tjuvnadsbrott, därvid företett symtom av sinnessjukdom, exempelvis s. k. alkoholhallucinos — en sådan sjuk är i allmänhet formellt redig — kan med nuvarande lagstiftning ingen åtgärd mot honom vidtagas, om han vid strafTriförklaringen är fri från symtom av sinnessjukdom och om han icke av annan anledning än sin brottsligliet kan omhändertagas jämlikt lagen om behandling av alkoholister. 1 ) Emellertid är det väl icke lämpligt, att en alkoholmissbrukare under några förhållanden skall kunna begå brott utan att detta leder till annan påföljd än häktning under själva rannsakningstiden. Har han ej varit sinnessjuk, då han begick brottet, blir han dömd till straff; har han varit sinnessjuk vid brottets begående och är sinnessjuk även vid tidpunkten för straffriförklaringen, får han vård å sinnessjukhus; har han återigen visserligen varit sinnessjuk vid brottets begående men tillfrisknat från denna sjukdom före målets avgörande, skall han efter strafTriförklaringen återfå sin fulla frihet, såvida han icke jämlikt lagen om behandling av alkoholister kan direkt överlämnas till Konungens befallningshavande (därest han är farlig) eller (i andra uti alkoholistlagen omnämnda fall) ställas under nykterhetsnämndens övervakning. Enligt de sakkunnigas förmenande är det en brist i lagstiftningen, att icke en var alkoholist, som för begånget brott blivit otillräkneligförklarad, men som vid tidpunkten för avkunnandet av detta utslag ej är i behov av vård å sinnessjukhus, skall kunna även mot sin vilja intagas å alkoholistanstalt. Tvärtom bör denna åtgärd alltid komma till användning ifråga om en alkoholist, som blivit brottslig, för att man genom lämplig anstaltsbehandling må söka undanröja orsaken till hans brottslighet. I enlighet med här anförda synpunkter föreslå de sakkunniga sådan ändrad lydelse av 1 § i lagen om behandling av alkoholister, att den*) Denna tillåter tvångsinternering- å allmän anstalt för vård av alkoholister av den, som är hemfallen åt dryckenskap och i följd därav är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller utsätter hustru och baru, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller ligger fattigvården eller familjen till last eller under de två senaste åren upprepade gånger blivit för fylleri till ansvar fälld. 94 22

250 samma erhåller ett tredje moment, innehållande den bestämmelsen, att förordnande om intagning å allmän anstalt för vård av alkoholister skall meddelas, där för brott tilltalad, åt dryckenskap hemfallen person, som av medicinalstyrelsen förklarats vara i behov av vård å alkoholistanstalt, jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen icke blivit till ansvar fälld. Detta stadgande förutsätter givetvis, att Konungens befallningshavande skall erhålla kännedom om varje sådan straffriförklaring. Fördenskull har i förslaget till ))lag om vad domstol har att iakttaga beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för brott tilltalad», införts den bestämmelsen (4 § 3 mom.), att därest tilltalad, som av medicinalstyrelsen förklarats vara i behov av vård å alkoholistanstalt, icke varder till ansvar fälld, domstolen skall översända samtliga handlingar i målet till Konungens befallningshavande. Vidare har här även upptagits det stadgandet att, därest den tilltalade är häktad, domstolen jämväl skall förordna om hans överlämnande till Konungens befallningshavande. Ett sådant stadgande är nämligen — där det ej är fråga om alkoholist, som är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv — behövligt för att Konungens befallningshavande skall äga rätt att kvarhålla den straffriförklarade i häktet, tills förordnande om hans intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister hunnit utfärdas och plats å sådan anstalt beredas honom. Om otuiI detta sammanhang må slutligen framhållas att, när en gång staten räkneiig- a n o r c l n a t eller förvärvat en epileptikeranstalt — hemställan om statens förklarad s

-r-r-n

M

M

*

I

I

I

intagande å övertagande av Vilhelmsro epileptikeranstalt har redan gjorts i en av epUeP tStr' sinnesslövårdssakknnniga till Kungl. Maj:t den 7 februari 1923 ingiven skrivelse. — böra även sådana författningsbestämmelser införas, att en epileptiker, som blivit för begånget brott straffriförklarad, men icke är sinnessjuk eller så psykiskt abnorm, att han är i behov av vård å sinnessjukhus, skall kunna tvångsinterneras å anstalt. För närvarande kan nämligen ingen åtgärd vidtagas mot en epileptiker, som begått brott — detta må ha varit hur svårartat som helst — under ett tillfälligt omtöckningstillstånd (vanligt vid denna sjukdom) men eljest icke företer någon utpräglad psykisk abnormitet. Här föreligger givetvis en lucka i lagstiftningen. Några särbestämmelser rörande behandlingen av otillräkneligförklarade fallandesjuka kunna emellertid ej lämpligen utfärdas, förrän statlig epileptikeranstalt kommit till stånd. Som i det föregående är nämnt, finnes inom fångvården i vårt land numera trenne sinnessjukavdelningar med sammanlagt c:a 75 platser.

251 Av dessa avdelningar anordnades de vid Västerviks kronohäkte och Härnösands centralfängelse med den dubbla uppgiften att utgöra upptagningsanstalter för otillräkneligförklarade och att lämna vård åt dem, som i fängelse drabbats av sinnessjukdom, medan den senast inrättade, den vid Långholmens centralfängelse, tillkom huvudsakligen för sistnämnda uppgift. Innan särskilda sinnessjukavdelningar anordnats inom fångvården, Tidigare vidtogs vanligen den åtgärden, när en fånge 1 ) blev sinnessjuk, att man (*'jjlj"^ placerade en medfånge i hans cell, eventuellt därjämte överflyttade honom sinnessjuka till s. k. fönstercell, d. v. s. rum av en cells storlek men med fönster fångar. av vanlig höjd. Sällskap i cellen och fullt dagsljus hava nämligen visat sig ofta kunna utöva en gynnsam inverkan å en av cellens ensamhet och halvmörker framkallad depression. I dylikt fall kan åtgärden därför alltjämt hava sitt berättigande. Däremot måste det betecknas som en synnerligen olämplig åtgärd att, när fråga är om en orolig, impulsiv eller hallucinerande sinnessjuk, i cell av ena eller andra slaget tillsammans med denne inlåsa en medfånge. Detta framgår ju tydligt redan av de fall, som i det föregående anförts såsom exempel på olämpligheten av att rättspsykiatrisk undersökning av sinnessjuk äger rum i häkte. Från tvenne synpunkter är dylikt sammanförande i en låst cell av en sinnessjuk med en medfånge olämpligt. Å ena sidan har man ingen garanti för att ej den sjuke blir illa behandlad av medfången; . i själva verket lära också av sinnessjuka fångar klagomål ofta hava framförts däröver, att de blivit brutalt behandlade, t. o. m. slagna av medfången, därvid denne kunnat som skäl för sitt handlingssätt anföra, att lian blivit irriterad över att hans nattro störts av den sinnessjukes oro. A andra sidan kan medfången naturligtvis löpa viss risk från den sinnessjukes sida. Överfall å den inlåste medfången hava också förekommit. I ett sådant fall hade våldet till och med dödlig utgång. Detta fall an föres här till belysande av olämpligheten utav den gamla formen för sinnessjukvård inom fångvården. Fall 28. K. J. A. W., f. 53. Gifte sig vid 21 års ålder och övertog ett torp. Sedan hustrun efter fyra års äktenskap avlidit, arbetade han på olika platser, tills han på n y t t ingick äktenskap och köpte en hemmanslott. I augusti 1905 avled hans andra hustru. E t t par månader därefter började han föröva otuktiga handlingar (beröring av genitalia) med sin då 13-åriga dotter; under våren och sommaren 1906 övade han även samlag med henne upprepade gånger. Häktad härför, uppgav han vid rannsakningen, att han sedan jultiden 1905, efter då genomgången rosfeber, känt sig »besynnerlig i huvudet». Dottern meddelade, att han haft ett häftigt och upp*) Med detta uttryck avses här såväl häktad som dömd.

252 brusande lynne. W. dömdes till 10 års straffarbete. I början av 1908 började han visa sig svårmodig, varför han flyttades till fönstercell och erhöll sällskap i cellen. Den straffånge, som de första månaderna av år 1909 bodde tillsammans med W., berättade, att denne uppförde sig besynnerligt, ofta talade för sig själv, gick uppe om nätterna, kröp omkring på golvet och letade under sängarna samt bultade stundom på dörren, sägande sig vilja ut. Då ifrågavarande fånge (L.) anmälde, a t t han icke vågade vara ensam med W., inflyttades på våren ytterligare en fånge i W:s cell (N). W. beskyllde nu båda sina medfångar för att hava bedrivit otukt med hans dotter. Längre fram på året befriades L. från att bo tillsammans med W. och inflyttades till denne i stället en a n n a n fånge (A.), vilken sålunda nu bodde tillsammans med W. och ovannämnde fånge, N. Denne hade den 6 september 1909 på kvällen kommit i gräl med W. Sedan alla tre gått till sängs i cellen och A. redan insomnat, väcktes han av ett dovt ljud som av ett slag. Han såg då i ljusskenet från fängelsegården W. stå framför N:s huvudgärd, hållande en stol med båda händerna i stolbenen. Omedelbart därefter tilldelade W. med stolsitsen N. ett kraftigt slag i huvudet. N. gav endast ett rosslande ljud ifrån sig och avled. W. kom därpå fram till A., som därvid sprang upp och tog nattkärlet framför sig som skydd och drog sig försiktigt bort mot ringledningen. W. sade då: »släpp pytsen, annars slår jag ihjäl dig». A. lyckades emellertid komma åt ringledningen och manskapet tillkom. Då dörren öppnades till cellen, där de tre fångarna förvarats, sprang A. genast ut i korridoren. W. stod på golvet med stolen lyft i högsta hugg under utrop: »den, som kommer in, slår jag ihjäl». Dörren låstes då, tills man fått fram en vattenledningsslang, varmed W. överspolades; han kunde nu övermannas och belades med tvångströja. W. uppgav, att N. hela tiden varit »besvärlig till lynnet» och ofta utan orsak grälat på W., som emellertid först samma kväll fått tanken att döda N. Vid förhör uppgav personalen, att W. visserligen stundom varit retlig till lynnet, men att han aldrig förut visat något tecken till våldsamhet. Sedan W. blivit åtalad för brottet, begärde domstolen utlåtande om hans sinnesbeskaffenhet av fängelseläkaren. I detta utlåtande upplystes, att W., som alltifrån början av strafftiden gjorde ett slött, senilt intryck, åtminstone från början av 1909 tydligen lidit av hörselhallucinationer, fast han alltid själv nekade därtill och sedermera även yppat en del tankevillor; sålunda hade han yttrat, att båda hans cellkamrater och andra fångar umgingos med skökor, vilka betjäningen sedan kastade i ångpannorna och kokade till mat, med vilken fångarna fingo nöja sig. På grund av fängelseläkarens utlåtande och medicinalstyrelsens därpå avgivna yttrande blev "W. av domstolen förklarad straffri för det begånga brottet. Därpå blev han i maj 1910 intagen å hospital, där han alltjämt vårdas såsom obotligt sinnessjuk.

Även om det numera ofta förekommer, att sinnessjuk fånge erhåller tvenne medfångar till sällskap i cellen, måste — frånsett cellens bristande utrymme för så mångas vistande i densamma dygnet om — åtgärden att i cell inlåsa andra fångar tillsammans med en sinnessjuk dock anses absolut förkastlig. I den för befattningshavare vid fångvårdsstaten gällande arbetsordning är också bland läkarens åligganden upptaget följande: »Finnes särskild avdelning för sinnessjuka fångar, skall läkaren, där han finner, att fånge, som visat tecken till sinnessjukdom, bör i och

253 för observation och vård där inläggas, anmäla förbållandet till direktören i och för hans beslut härom. Finnes icke sådan avdelning vid anstalten, äger läkaren, om så nödigt synes, göra framställning om fångens överflyttande till annan fångvårdsanstalt, där dylik avdelning är inrättad.» Alltsedan sinnessjukavdelningen vid Västerviks kronohäkte kom till sinnessjukavdelninstånd, har också överflyttning dit av sinnessjuka fångar ägt rum i garnas inom stor utsträckning. Där hava sålunda under åren 1914—1922 mot- fångvården tagits fångar från andra fångvårdsanstalter till följande antal 1 ) under i hittillsde olika åren: vändning. 1914 1915 1916 1917 1918 19191920 1921 1922

Från centralfängelse t å Långholmen » » i Malmö » » å Härianda » » i Mariestad » straffängelset Stockholm » » i Uppsala » » i Linköping » » i Jönköping L Kalmar L Karlskrona » » ; Kristianstad

» » »

17 5

B

» »

2 1

1 1

1 1

2 3 2

15 1

11 1

1 1 1

4 1 1

1 1

2 2 2

3 3

1 Karlstad Örebro » ] Gävle kronohäktet i Norrtälje » i Nyköping » i Ystad » i Varberg » i Luleå

» »

» » »

«

1 1

1 1 1

1 1

1 1 1

Summa

7 S:a

64 12 9 2 3 2 1 3 10 3 2 1 1 7 1 1 1 2 1 1 127

Vad den lilla sinnessjukavdelningen vid central fängelset i Härnösand beträffar, hava å densamma mottagits fångar huvudsakligen från fångvårdsanstalterna i Norrland. A den år 1921 öppnade sinnessjukavdelningen vid Långholmens centralfängelse ägde till en början de flesta intagningarna rum från samma fångvårdsanstalt, men har sedermera överflyttning dit från andra fångvårdsanstalter i landets olika delar blivit allt vanligare. Sålunda intogos här v

) Straffriförklarade ingå sålunda ej i dessa siffror.

254 Ar 1921

Ar 1922

27 1 — — — 2 1 — — — 1 3 — —

16 2 2 1 3 1 2 1 2 2 1 4 1 2

från centralfängelset å Långholmen » » i Malmö » » å Härianda ... » » i Mariestad..... » » i Härnösand . » straffängelset i Uppsala Linköping Kristianstad.... Vänersborg .... Örebro Falnn kronohäktet å Långholmen » i Norrtälje » i Nyköping Summa

l

) 35

) 40

Att emellertid ännu icke alla sinnessjuka fångar efter tillkomsten av sinnessjukavdelningar inom fångvården blivit överflyttade till sådan avdelning, framgår av en jämförelse mellan antalet av samtliga sinnessjuka fångar i riket och beläggningen å sinnessjukavdelningarna inom fångvården. Av fångvårdsstyrelsens årsberättelser framgår sålunda, att antalet sinnessjuka (och sinnesslöa) utgjorde vid utgången av

bland häktade » dömda .. Summa

Å sinnessjukavdelning däremot vid utgången av

År 1914

10 23

9 34

5 34

15 32

7 25

13 24

6 16

9 29

inom fångvården

intagna

År 1914 1915 1910 1917 å sinnessjukavdelningen vid kronohäktet i Västervik å d:o vid centralfängelset i Härnösand å d:o vid centralfängelset å Långholmen .. Summa

19 3 — 22

17 2 — 19

14 2 — 16

14 3 — 17

fångar utgjorde 1918 1919

1920 1921

13 2 — 15

14 2 — 16

15 3 —• 18

8 17 26

Här anförda siffror giva sålunda vid handen, att åtskilliga sinnessjuka alltjämt förvaras å själva fångvårdsanstalterna. J

) Av dessa 2 intagna för rättspsykiatrisk undersökning. ') Av dessa 7 intagna för rättspsykiatrisk undersökning.

255 Enligt de sakkunnigas förmenande borde förvarandet i fångcell av De taksinnessjuk icke vara tillåtet. Med den av de sakkunniga föreslagna *"nn*fl,°* f'6j3

•

c

i •

• i

i

i -

i

i

i

i

i

S a

^#

om

vara

ordningen lör rättspsykiatriska undersökningars verkställande komma av sinnessjuk haktad häktade, hos vilka finnes anledning förmoda sinnessjukdom, att i allmänhet bliva överflyttade till sinnessjukavdelning inom fångvården. Då det emellertid förekommer, att häktade, hos vilka det vid ankomsten till häktet icke förmärkts några tecken till sinnessjukdom, under rannsakningstiden bliva sinnessjuka och det i dylika fall icke alltid kan räknas med att domstolen förordnar om rättspsykiatrisk undersökning för utrönande av den häktades sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottets begående, erfordras ett särskilt stadgande till vinnande av säkerhet för att varje häktad, som lider av sinnessjukdom, far nödig värd. I lagförslaget har fördenskull intagits den bestämmelsen att, därest för brott häktad person, om vilken domstolen icke, på sätt i 25 § sägs, inhämtat yttrande, blir sinnessjuk, bör han för vård överflyttas till sinnessjukavdelning tillhörande fångvården (26 § 1 mom.). I sakens natur ligger att häktad, om vilkens sinnesbeskaffenhet domstol straffånge bör icke infordrat yttrande, ej kan överflyttas till sinnessjukavdelning, med J^TLnke mindre vederbörande läkare intygat, att den häktade blivit sinnessjuk. Vad om sinnesstraffangår!) beträffar, kan sådan överflyttning vara av behovet påkallad SJUli°™ jjJJr" icke blott då sinnessjukdom är tydligt konstaterad utan även då före- sinnessjukkomsten av sinnessjukdom endast är mer eller mindre misstänkt. Även iZfffdni fråga om straffånge kan det nämligen understundom tarvas närmare vården. undersökning av sinnesbeskaffenheten under gynnsammare observationsförhållanden än fångförvar i cell medgiver, då erfarenheten givit vid handen, att begynnande sinnessjukdom hos fånge, som förvaras i fångcell, icke sällan förbises. Det har sålunda upprepade gånger förekommit, att fänge ädömts straff för disciplinvidrigt uppträdande, som sedermera visat sig hava berott pä sjuklig sinnesbeskaffenhet. Som belysande exempel härpå må följande fall anföras: Fall 29. S. J. H., f. 1849; arbetsförman. Dömdes i december 1909 för mordbrand till straffarbete i 2 år och 1 års vanfrejd. Han började straffets avtjänande å straffängelset i Stockholm, men överflyttades efter någon tid till a n n a t straffängelse. Alltifrån början av sin vistelse därstädes talade han om »vrång dom», ansåg sig orättvist dömd och påstod att man förfalskat och undanhållit förhörsprotokoll. Till en början uppträdde han dock lugnt och behärskat samt arbetade flitigt med snickeri. Sommaren 1910 upphörde han emellertid att arbeta, började studera lagen och sysselsatte sig mest med att skriva klagoskrifter till myndigheter; även muntligen y t t r a d e han missnöje till fängelsets funktionärer och blev ohövlig i sitt uppträdande mot x

) Med detta uttryck avses här såväl straffarbets- som fängelsefångar.

256 personalen. Den 15 juli 1910 blev lian ådötnd sex dygns mistning av sängkläder för »försök till meddelande med medfånge, ohöviskt yttrande om fängelsepredikanten, skadegörelse å inventarier, sturskhet och otillbörligt uppförande mot bevakningen». Först i december 1911 avgav fängelseläkaren intyg, att H. vore sinnessjuk. P å g r u n d av detta intyg blev han återsänd till straffängelset i Stockholm, därifrån han vid strafftidens slut den 20 december 1911 överlämnades till överståthållarämbetet, på vars föranstaltande han den 1 januari 1912 blev intagen å hospital. Här förbättrades hans tillstånd snart, så att han efter några månader kunde utskrivas till anhöriga. Fall 30. K. V. A., tjänarinna, f. 1870. Alltifrån ungdomen haft ett nervöst temperament med periodiskt uppträdande sjukliga stämningsrubbningar, för vilka hon upprepade gånger vårdats å sjukhus. Under mellantiderna har hon försörjt sig med tillfälligt arbete men alltid haft svårt att draga sig fram. Slutligen började hon a t t i sin nödställda belägenhet begå stölder, därvid dock städse allenast föremål av ringare värde tillgrepos. Efter 1908 har hon fem gånger blivit dömd till fängelsestraff, till en början av kortare varaktighet, men de sista gångerna, trots det stulnas obetydliga värde, till resp. 1 och 1 V2 års straffarbete. Under dessa fängelsevistelser utvecklade sig hos henne en alltmer stegrad retlighet jämte en viss depression i förening med hypokondriska idéer. Särskilt under de två sista mera långvariga fängelsestraffen, över vilka hon mycket upprördes, framträdde dessa symtom starkt. Hon visade sig synnerligen bitter mot alla på fängelset och överhopade personalen och funktionärerna med grova skällsord. Hennes bitterhet var omöjlig att påverka vare sig genom vänlighet eller bestraffningar. Efter en eller annan dags vistelse i »dåreell» eller mörk cell var hon i allmänhet lugn och fredlig en vecka, men sedan började hon åter utfara i de grövsta otidigheter mot tjänstemännen, ibland kunde hon ligga och skrika både dagar och n ä t t e r och på så sätt störa tystnaden och ordningen inom fängelset. Trots det påtagligt sjukliga tillstånd, vari hon sålunda befann sig, gjordes emellertid icke någon ansökan om hospitals vård, utan blev hon alltjämt frigiven vid strafftidens slut, men då hon kort efter sista frigivandet åter blev häktad för en obetydlig stöld, begången i utblottat tillstånd, begärde domstolen utlåtande om hennes sinnesbeskaffenhet, vilket ledde till att hon såsom sinnessjuk befunnen blev otillräkneligförklarad och så äntligen kom i åtnjutande av hospitalsvård.

Givet är att, därest ifrågavarande kvinna blivit för närmare observation överflyttad till sinnessjukavdelning, skulle förekomsten av sinnessjukdom blivit ådagalagd redan under strafftiden. Fångvården är emellertid alltjämt i saknad av sinnessjukavdelning för kvinnliga fångar. Fallet ger en erinran om, vilken betydelse tillgång på sinnessjukavdelningar inom fångvården har för konstaterande av sinnessjukdom hos fånge med därav följande sjukbehandling i stället för fångbehandling. Det är emellertid av vikt att nödig uppmärksamhet ägnas straffånges sinnesbeskaffenhet icke endast till förekommande därav, att en sinnessjuk person ådömes diciplinstraff, utan även med hänsyn till fångvårdspersonalens säkerhet. Följande fall utvisar detta. Fall 31. E. T. P., f. 1888, ogift. Var först fabriksarbetare men gick sedan till sjöss; var eldare och maskinist på olika båtar. Dömdes år 1910 till böter för snatteri, år 1917 av krigsrätt för rymning till en månads fängelse, år 1918 till 6 månaders

257 straffarbete för första resan stöld samt i september 1919 till .1 års straffarbete för andra resan stöld. Den 22 oktober 1919 ankom P. till centralfängelset å Långholmen, därvid h a n hade intyg att han vore frisk och arbetsför. Den 23 oktober 1919 dömdes han till 8 dygns mistning av sängkläder för försök att vid ankomsten insmuggla en sägklinga. Den 29 september 1920 skulle han hava frigivits. I augusti s. å. hade h a n börjat klaga över sömnlöshet ävensom fällt yttrande, som kunde tyda på att han hade hallucinationer. Även dessförinnan hade han i allmänhet klagat över svåra obehag och väsande ljud i huvudet; åtskilliga gånger hade han inställt sig vid läkarmottagningarna för behandling av öronsjukdom medelst spolningar. Den 15 september 1920 — alltså 2 veckor före strafftidens slut — knivskar P. fyra konstaplar, vilket skedde under följande omständigheter: Då en vaktkonstapel \V. kl. 8,3 6 f. m. öppnat dörren till P:s cell och tillsagt honom om den sedvanliga promenaden, hade P. endast skakat på huvudet och ej gått ut, varför konstapeln åter stängt dörren. Efter en stund hade P. bultat på dörren och då konstapeln öppnat den, hade P. stått mitt i cellen och pekat mot golvet. Konstapeln hade sagt: »Jag ser att det är ostädat. Det blir väl att städa». I samma ögonblick hade P. skurit honom med en kniv i ena kinden och därefter tilldelat honom flera hugg, vilka han lyckades avvärja. Han lyckades därpå stänga dörren, på vilken P. därefter häftigt bultat. Då omedelbart därpå flera konstaplar tillkallats för att övermanna fången, h a d e denne barikaderat dörren med sängen, 2 säckar läderavfall m. m. Där bakom stod P. med kniven i högra handen. Då h a n övermannades, blevo ytterligare 3 konstaplar knivskurna. Kniven en vanlig skomakarekniv, hade han fastbundit vid högra handleden, varför den blev svår att fråntaga honom. Vid förhör uppgav P., att han i maj månad hade funnit kniven i en säck läderavfall, gömt den i sin cell och använt den till rakkniv. P. uppgav, att han redan från början av strafftiden hyst agg till konstapeln W., emedan han kommit underfund med att denne sökt taga livet av honom. Vid flera tillfällen hade h a n funnit koksbitar, pulvriserat glas och »krossad trippel» i maten. Han vore även fullt övertygad om att AV. inspirerat andra fångar att taga livet av honom under den dagliga promenaden eller under gudstjänsten. P. uppgav vidare, att han av andra fångar förstått, att han skulle bringas om livet. Av blinkningar, som de gjort, hade h a n dragit den slutsatsen, att de visste om saken. En fånge hade sagt till honom, a t t han skulle vara försiktig med maten, för att de hålla på att laborera med den. Vid ett tillfälle hade han av paltbröd fått brännande sveda i munnen och smärtor i magen, och, d ä han sett sig i spegeln, hade han varit blå i munnen, Av mat, som icke V/, serverat, hade P. ej haft något obehag. Även på andra sätt hade de sökt bringa honom om livet, så t. ex. hade de vid ett tillfälle sökt förmå honom att på fängelse gården gå upp på en stege för att störta ned honom, en annan gång hade man försökt få honom att förgå sig, så att de skulle få anledning föra honom till en isoleringscell i källaren för att där döda honom. Under fängelsevistelsen hade han sväljt 100 hoprullade papperslappar, på vilka han dag för dag nedskrivit anteckningar om den behandling, för vilken han varit utsatt. Hans avsikt hade varit, att dessa »depescher» skulle anträffats vid obduktionen och föranleda straff för de skyldiga. Kort tid före överfallet hade P. hört visslingar utanför fönstret och där sett den ena sidan av en man, som ropat: »Pelle, Pelle, nyp till utav h—e bara». Sedan P. blivit åtalad för det begångna brottet, begärde domstolen yttrande om hans sinnesbeskaffenhet av läkaren vid Stockholms stads rannsakningshäkte, dit P . blivit överflyttad. Vid den rättspsykiatriska undersökning, som nu blev verkställd, utröntes det, att P. varit sinnessjuk långt innan hän började avtjäna det sista fängelse91 22

258 straffet. En hustru A., hos vilken P. under åren 1913—1917 alltid bott, då han vistats i Stockholm, berättade, att P. på det hela taget uppträtt ordentligt och villigt, men vid vissa tillfällen, då han blivit störd i sitt arbete, häftigt brusat upp och utfarit i svordomar. Hon hade fått den uppfattningen att P. ansåge sig förföljd. E n n a t t i maj 1915 hade han sprungit upp ur sängen, hoppat omkring på golvet och slagit sig på kana u n d e r ihållande meningslöst skrattande. Fru A. hade aldrig sett honom onykter. I en till rådstuvurätten ställd skrivelse uppgav P. bl. a,, att han under sin senare levnad varit u t s a t t för förföljelse av olika slag. Under en resa på Medelhavet hade fyra tyskar försökt giva honom ett dråpslag, när h a n nattetid låg i sin koj, så a t t han skulle bliva bedövad och därefter kastas över bord, men misslyckades deras försök, emedan han alltid höll sig vaken. Senare samma år hade i Lubeck en fransyska, i vilkens sällskap han en tid varit, troligen på grund av svartsjuka sökt döda honom genom att giva honom gift i maten; han låg då svårt sjuk en vecka, innan han repade sig från förgiftningen. Vidare anförde P. i skrivelse, att han uppfunnit en fältskidsbår, som under senaste kriget kommit till stor användning inom sjukvården, samt en skrivmaskin för invalider och hade han, då h a n sista gången blev häktad, just avslutat arbetet med konstruerandet av en frankeringsmaskin och fått patentet sålt till ett bolag. Sedan han intagits på Långholmen, märkte han snart a t t bolaget gjorde försök att från honom komma åt en viss detalj i uppfinningen, som han ej lämnat ifrån sig, nämligen själva anordningen för blötning av frimärken. För sådant ändamål använde bolaget sig av 7 a 8 personer bland fångbevakningen, i syfte att dessa (bland vilka var den överfallne W.) skulle bringa honom om livet för" att bolaget ensamt skulle bliva herre över och utnyttja uppfinningen. Under vistelsen å Långholmen hade P. emellertid ej klagat över maten eller över bevakningspersonalen. I rannsakningshäktet hade han en dag planlagt ett överfall å konstaplarna med skruvar, som han tydligen kommit åt från cellens inredning, och av vilka han med trasor bundit en vid vardera handleden; han avväpnades emellertid, innan han hann åstadkomma någon skada och flyttades till cell utan möbler. Sedan den rättspsykiatriska undersökningen avslutats och P., efter utlåtande av medicinalstyrelsen, blivit straffriförklarad, intogs han i december 1920 å Säters hospital, där han alltjämt vårdas, på grund av sin farlighet förvarad å säkerhetspaviljongen.

Därest denne man i tid blivit överflyttad till sinnessjukavdelning för närmare observation, hade givetvis hans sinnessjukdom blivit konstaterad och därmed nödiga åtgärder för hans övervakande vidtagits, så att våldsgärningar mot omgivningen förekommits. Av det anförda torde med all tydlighet framgå, av vilken betydelse det är, att straffånge redan av den anledningen, att han misstankes vara sinnessjuk eller psykiskt abnorm, blir överförd från själva fångvårdsanstalten ' till avdelning, där han erhåller nödig vård och tillsyn samt hans sinnesbeskaffenhet kan bliva närmare undersökt av sakkunnig läkare. Fördenskull har i lagförslaget intagits den bestämmelsen, att där anledledning finnes förmoda, att straffånge är sinnessjuk eller psykiskt abnorm,

259 han bör överflyttas till sinnessjukavdelning tillhörande fångvården (26 § 2 mom.). I anslutning till den i det föregående lämnade redogörelsen beträffande olika indikationer för intagning å sinnessjukavdelning inom fångvården, må här nämnas, att i den paragraf uti lagförslaget, där det stadgas, v ar est sluten sinnessjukvård får utövas, även finnes infört ett moment av innehåll, att sinnessjuk häktad och sinnessjuk straffånge ävensom sinnessjuk straffriförklarad må kunna vårdas, förutom å hospital, å sinnessjukavdelning tillhörande fångvården (3 § 4 mom.). Före tillkomsten av sådana avdelningar inträffade det alltsomoftast, intagning å att häktad, som drabbats av sinnessjukdom, för erhållande av vård över- ^ktld fZ flyttades 1 ill hospital eller kommunalt sinnessjukhus, detta i synnerhet, vård. när sjukdomen företedde symtom, som krävde noggrannare skötsel eller tillsyn, såsom näringsvägran och självmordsdrift. Understundom förekom det, att åtalet i samband med sådan överflyttning nedlades. Olämpligheten av att åtal icke anställes eller anhäniggjort mål nedlägges på grund därav, att* sinnessjukdom utbrutit under vistelsen i häktet, framgår klart av följande fall. Fall 32. C. J. A. Å., född 1871. Dömdes 1893 för första resan stöld, 1897 för andra resan, 1900 för tredje resan och 1901 för fjärde resan stöld. Under tiden mellan avtjänande av dessa straff hade han för lösdriveri varit intagen å tvångsarbetsanstalt trenne gånger. Efter o att den 6 februari 1902 hava blivit frigiven efter sista straffets avtjänande, häktades A. den 25 i samma m å n a d för inbrottsstöld och våld mot polis. Under n ä r m a s t följande månad företedde han för bevakningspersonalen inga tydliga tecken av själslig eiler kroppslig sjukdom — endast »ett trotsigt lynne», yppande sig bland annat öäruti, att han envist nekade till brottet, i likhet med vad han plägat göra vid föregående dylika tillfällen. Den 30 mars 1902 blev han plötsligt våldsam, skrek och sökte slå sönder vad han kunde komma över; han infördes då i »dårcell» och låg sedan slö och dåsig samt vägrade att emottaga föda. I anledning härav intogs han efter några dagar å stadens sinnessjukhus, därifrån han följande månad överflyttades till hospital. Där förbättrades hans tillstånd så småningom, så att han i februari 1903 kunde utskrivas som tillfrisknad, därvid han överlämnades till stadens försörjningsinrättning. Från denna rymde han emellertid inom kort och blev den 26 mars 1903 åter h ä k t a d för inbrottsstöld. Några dagar senare visade han sig orolig med darrningar i hela kroppen, blev därpå liggande orörlig, svarade ej på tilltal och var i hög grad orenlig. Han överflyttades då åter till stadens sinnessjukhus. Här visade han ibland vredesutbrott och syntes besvärad av röster; enligt vad han uppgav, beskyllde dessa honom för att hava mördat en flicka och hånskrattade åt honom. Vid ett tillfälle rymde han från sjukhuset, men blev återförd av polisen, efter det han dragit kniv och uppträtt mycket våldsamt å polisvaktkontoret. I november 1903 blev han emellertid utskriven från sjukhuset som förbättrad.

260 Den 16 februari 1904 häktad för stöld och våld mot polis, blev h a n redan påföljande dag från h ä k t e t överförd till stadens sinnessjukhus, därvid h a n befann sig i samma tillstånd som vid förra intagningen därstädes. Efter några dagars vistelse här var han åter klar och redig; visade ibland vredesutbrott, därvid han vid ett tillfälle gav en medpatient ett så kraftigt knytnävslag för ena ögat, att detta blev förstört och måste uttagas. Den 5 juli 1904 utskrevs han från sjukhuset, där han två dagar senare försökte göra inbrott (!). Den 17 i samma månad häktades han som misstänkt för stöld, men kunde då ej redogöra för sig och visade »tecken till delirium tremens» med sinnesvillor och fruktan för förföljelse, varför han återfördes till stadens sinnessjukhus; var även under denna vistelse därstädes våldsam och slog ut fönsterrutor. Den 14 oktober 1904 utskrevs han »lugn». Den 10 november s. å. häktades han som misstänkt för stöld och var nu den första tiden i häktet nedstämd, sade sig vara dömd till döden och höra röster samt bliva ofredad av personer, som kommo in till honom i cellen och misshandlade honom. Efterhand blev han, liksom under flera föregående sjukdomsfall, liggande orörlig, u t a n att tala eller k u n n a förmås äta (stuportillstånd); han överflyttades därför den 5 december 1904 än en gång till stadens sinnessjukhus. Medan vid föregående tillfällen, då Å. blivit häktad, målen mot honom synas ha blivit nedlagda, föranledde däremot det i juli 1904 mot honom anhängiggjorda åtalet, att domstolen begärde yttrande om hans sinnesbeskaffenhet. Sedan han av medicinalstyrelsen förklarats vid tidpunkten för ifrågavarande brott (vilket förövades strax efter det h a n lämnat sinnessjukhuset) hava varit av sinnessjukdom förståndets bruk berövad, förklarades han straffri av rätten, som överlämnade honom till Konungens befallningshavande, så att h a n ej måtte bliva för allmänna säkerheten vådlig. Vid tidpunkten för detta utslags avgivande (den 14 januari 1905) var A., som av det ovan anförda framgår, intagen å stadens sinnessjukhus. Därifrån blev han emellertid sedermera utskriven utan medicinalstyrelsens hörande, vilket kunde ske, då värden j u ägde r u m å kommunal anstalt. År 1906 blev han ånyo häktad och dömdes nu för femte resan stöld till 14 månaders straffarbete, från vilket han frigavs den 6 maj 1907, utan att under hela denna strafftid hava visat några symtom å sinnessjukdom. Den 3 juni s. å. häktades h a n på n y t t såsom misstänkt för försök till inbrottsstöld. Vid förhör omedelbart härefter gav han rediga svar och gjorde ej intryck av att vara abnorm. I häktet var han mycket fåordig och blev inom kort åter fullständigt stuporös, låg orörlig u t a n att tala och kunde ej förmås att äta samt var osnygg. Den 25 juni 1907 blev han frikänd på grund av bristande bevisning och några dagar senare överflyttades han till hospital. Under vistelsen därstädes förbättrades han så småningom, men innan frågan om hans utskrivning kom före, avvek han i april 1908; han blev då utskriven från hospitalet. Den å hospitalet verkställda utredningen gav vid handen, att A. i allmänhet icke varit sinnessjuk de tider, han vistats på fri fot, och således ej heller vid brottens begående, utan att de sjukdomssymtom, som givit sig tillkänna i häktet, så småningom försvunnit, sedan överflyttning till sinnessjukhus ägt rum och målet i samband därmed nedlagts. Enligt från straff registret inhämtade upplysningar, har Å., efter det h a n lämnade hospitalet, ådömts följande straff: 1) i november 1908 en månads fängelse för våldsamt motstånd vid offentlig förrättning; 2) i juni 1909 två månaders fängelse för samma brott och två månaders straffarbete för våld å polisman stadd i tjänsteutövning; 3) i augusti 1910 ett år sex månaders straffarbete för sjätte resan stöld med inbrott; 4) i april 1912 tre månaders straffarbete för våldsamt motstånd vid offentlig

261 förrättning; 5) i april 1913 ett års straffarbete för sjunde resan stöld; G) i februari 1915 två års straffarbete för åttonde resan stöld; 7) i juni 1917 tre års straffarbete för nionde resan stöld med inbrott; 8) i oktober 1920 fyra månaders straffarbete för våld å polisman stad i tjänsteiitövning och två månaders fängelse för sedlighetssårande handling eller i ena bot fem månaders straffarbete; 9) i juli 1922 för samma brott i ena bot tre månaders straffarbete; 10) i juni 1923 tre år sex månaders straffarbete för tionde resan stöld. Då A. avtjänat samtliga dessa straff utan att under strafftiden ha blivit flyttad till vare sig sinnessjukavdelning inom fångvården eller hospital, synes han alltså icke ha fått något xitbrott av sinnessjukdom under alla dessa i fängelse tillbragta år. Synbarligen hade den av Å. gjorda erfarenheten, att åtal för begånget brott inställdes och straffrihet sålunda kunde vinnas genom sinnessjukdoms utbrytande i häktet, visat sig ägnad att vid förnyad häktning framkalla n y t t sjukdomsutbrott hos Å. Anmärkningsvärt är också, att A. efter den straffriförklaring, som medförde intagning å hospital, icke vidare sjuknade, då han blev insatt i häktet, och att han även väl fördrog t. o. m. mångåriga fängelsevistelser.

Om sinnessjukavdelning inom fångvården funnits vid den tid, då detta fall inträffade, och mannen i fråga vid sjukdomsutbrotten blivit dit överflyttad för att där vårdas, tills sjukdomssymtomen försvunnit, hade det nu tillämpade tillvägagångssättet att inställa åtal för begångna brott — ett tillvägagångssätt, vars olämplighet det anförda fallet klart belyser — givetvis icke kommit i fråga. Enligt de sakkunnigas förmenande är sinnessjukavdelning inom fångvården också rätta platsen för vården av sinnessjuk häktad. Dock bör möjlighet för överflyttning till hospital icke vara alldeles utesluten, då sinnessjukavdelningarna vid Långholmens och Härnösands centralfängelser icke äro uppförda för ändamålet och därför ej äga samma resurser att vårda en mera svårskött eller våldsam sinnessjuk som hospitalen, av vilka tvenne numera äro utrustade med s. k. säkerhetspaviljong. (Se meromnämnda historik sid. 502—503). Utan särskild anledning bör emellertid överflyttning av häktad sinnessjuk från sinnessjukavdelning inom fångvården till hospital icke äga rum. Under inga förhållanden bör enligt de sakkunnigas uppfattning överflyttning av häktad sinnessjuk få ske till av landsting, kommun eller enskild anordnat sinnessjukhus. Vad beträffar behandlingen av sinnessjuk straffånge hade man före intagning å anordnandet av sinnessjukavdelning inom fångvården icke annat val än avhZlffålige att antingen låta denne kvarstanna inom fängelset och sålunda lämna f» vård. honom i saknad av nödig vård eller ock att söka få honom överflyttad till hospital, vilket emellertid medförde den nackdelen, att straffången, därest han tillfrisknade, finge den tid, han vore sin frihet förlustig, förlängd ined tiden för vistelsen å hospitalet. I valet mellan dessa tvenne utvägar synes man ofta ha valt den förra. Det har sålunda icke

262 varit något ovanligt, att ansökan till hospital för en sinnessjuk fånge ingivits först lång tid, ända till åratal, efter sinnessjukdomens utbrott. Följande fall utgör exempel härpå. Fall 33. O. E. G. L., f. 1886, grovarbetare. Uppvuxen i ett dåligt hem, var han redan från ungdomen hemfallen åt dryckenskap och gick tidvis sysslolös. H ä k t a d för våldtäktsbrott mot minderårig flicka, blev han, sedan han av medicinalstyrelsen i av domstolen infordrat, den 13 februari 1911 avgivet yttrande förklarats tillräknelig, dömd härför till 6 1 / 2 års straffarbete. Då L. för avtjänande av detta straff den 1 .'3 mars 1911 överflyttades till centralfängelse, medföljde från häktets läkare ett intyg, att L. »till följd av simulerad sinnesförfattning en tid stått under bevakning». Alltifrån ankomsten till centralfängelset visade han deprimerad sinnesstämning, grubblade över syfilis, som han sade sig ha fått 1907 av en karl, ur vars glas han druckit. Sommaren 1911 började han lida av synhallucinationer och tankevillor, såg huggormar, ansåg sig vara dömd till döden och trodde, att konstaplarna ville skjuta honom. En dag fick han i arbetscellen, där han sysslade med snickeri, ett våldsamt orosutbrott, då han rev ned alla verktygen och skar sig själv i handen. Därefter blev han så småningom alltmer förvirrad och led av både syn- och hörselvillor. I april 1913 skar han sig ett par långa skråmor i pannan »för att få bort brännmärket, som den falske profeten ditsatt». Han hade emellertid alltjämt fått vistas i cell, i det enrumsstraffet avbröts först den 26 maj 1913, då han flyttades till gemensamhetsavdelning. Sedan ansökan till hospital i septeniber 1913 äntligen ingivits, blev h a n där omedelbart intagen. Sjukdomen visade ett progredierande förlopp och han avled år 1918 å hospitalet.

Då sjukdomen i detta fall var obotlig, blev det ju fullkomligt utan gagn att kvarhålla den sinnessjuke i fångcell under ett par års sjukdomstid. Den nackdel det å andra sidan medför, att en straffånge, som lider av en botlig form av sinnessjukdom, överflyttas till hospital, belyses av följande fall. Fall 34. J. A. H. f. 1877, grovarbetare. Uppvuxen i fattiga förhållanden, fick han som barn dålig vård, varjämte skolgången blev bristfällig. Vid 13 års ålder lämnade han hemmet och började föra ett kringstrykande liv i dåligt sällskap samt blev hemfallen till dryckenskap. Den 28 november 1902 dömdes han för inbrott, mordförsök och första resan stöld till 9 års straffarbete. Brottet var begånget under rusets inflytande och av h ä m n d (för anmälan av smuggling). Han började avtjäna straffet å centralfängelse den 6 december 1902 och skulle hållas i enrum till den 6 december 1905. Under de första åren av fängelsetiden visade han det bästa uppförande och arbetade flitigt. Den 5 december 1904 påstod han sig emellertid vara benådad och fordrade sin frihet, blev ursinnig, när hans önskan ej uppfylldes, skrek och tjöt »ohyggligt», varför han isolerades i »källarcell». Här fortsatte han att skrika och väsnas, var våldsam och även orenlig, fruktade för gift i maten, vilken han därför vägrade att förtära. Ansökan ingavs då till hospital, där han intogs den 21 januari 1905. Här blev han efter några månader lugnare, men visade alltjämt mycket retligt humör och vidhöll den uppfattningen, att man sökt förgifta honom i fängelset, medan han ej märkt något sådant efter överflyttningen till hospitalet. Hans affektlabilitet

263 och föreställning om förgiftning i fängelset kvarstodo emellertid länge och först under år 1908 började han korrigera sina förgiftningsidéer. Då ett fortsatt cellstraff i ett fall som detta, där en typisk fängelsepsykos förelegat, kunde antagas medföra stor risk för ett förnyat utbrott av sjukdomen, ingavs nådeansökan om befrielse från återstående strafftid. Denna blev emellertid avslagen av Kungl. Maj:t, varpå H. den 29 september 1908 blev xitskriven till fängelset, där han emellertid nu, på grund av läkarintyg om cellintolerans, blev intagen å gemensamhetsavdelning. Under^den fortsatta strafftiden förblev han frisk.

I detta fall blev sålunda den 9-åriga strafftiden förlängd med en frihetsförlust på 3 Va år med anledning av överflyttningen till hospital. Att tidpunkten för en straffclnges frigivning skall förlängas utöver den i domen fastställda tiden därför att nödig vård beredes honom för en sinnessjukdom, till vars utbrott formen för straffets verkställande ofta i hög grad bidragit, kan ju icke vara rimligt. För avhjälpande av detta missförhållande har tidigare av svenska psykiatriska föreningen (år 1908) framställts det förslaget, att den tid, sinnessjuk straffånge vårdas å offentlig anstalt utom fängelset, bör frånräknas strafftiden. Från denna tanke tager emellertid Thyrén i de av honom utarbetade »Principerna för en strafflagsreform I», bestämt avstånd. Han yttrar nämligen här (s. 157), att om något »avräknande)) på straffet utav hospitalsbehandlingen bör icke bliva tal, »då ett sådant avräknande skulle kunna föranleda simulation i syfte att förvandla en del av strafftiden till vistelse på hospital och asyl». De sakkunniga ansluta sig helt till denna uppfattning, men finna den bästa lösningen av frågan om sinnessjuka straffångars vård vare den, att en var dylik, så länge det ännu finnes någon utsikt till tillfrisknande, erhåller vård å sinnessjukavdelning inom fångvården, då vistelsen å sådan sinnessjukavdelning, såsom tillhörande själva fångvården, medräknas i strafftiden. Däremot finnes det ju ingen anledning att sinnessjuk fånge, därest det blivit uppenbart, att sinnessjukdomen är av obotlig art, kvarstannar inom fångvårdsanstalt, utan bör det tydligen anses vara den offentliga sinnessjukvårdens uppgift att bereda vård åt straffånge, som lider av obotlig sinnessjukdom. De sakkunniga finna emellertid ej nödigt att i lagtext giva uttryck åt denna helt naturliga avgränsning mellan fångvårdens och hospitalens uppgift med avseende å vården om sinnessjuka straffångar, och hava därför — jämväl med hänsyn till vad ovan är anfört om vården av häktad sinnessjuk — i lagförslaget endast upptagit den bestämmelsen att, där skäl föreligga, att för brott häktad person, som i 26 § 1 mom. sägs, eller straffånge, som jämlikt 2 mom. överflyttats till sinnessjukavdelning tillhörande fångvården, intages för vård å sinnessjukhus, skall ansökan härom av fång-

264 vårdsmyndigheten ingivas till vederbörande hospital (26 § 4 mom., första stycket). Av det ovan anförda framgår, att tillgängen pä sinnessjukavdelningar inom fångvården med psykiatriskt utbildad läkare medför följande fördelar. De rättspsykiatriska undersökningarna inom fångvården kunna städse bliva verkställda av sakkunnig läkare under gynnsamma observationsförhållanden. Häktad, som blivit sinnessjuk, kan omedelbart få erforderlig vård och behöver icke härför överflyttas till hospital. Straffånge kan komma under sakkunnig observation, så snart det finnes anledning förmoda, att han är sinnessjuk eller psykiskt abnorm, och samtidigt få nödig vård. Själva fängelserna behöva aldrig hysa någon sinnessjuk. Med införandet av en sådan ordning, att varje sinnessjuk eller för sinnessjukdom misstänkt straffånge överflyttas till sinnessjukavdelning inom fångvården, vinnes emellertid vidare ett förstärkt samhällsskydd gentemot sinnessjuka och psykiskt abnorma straffångar, då ju alla dylika därigenom komma under sakkunnig observation, så att de, därest vårdbehov föreligger, bliva vid strafftidens utgång intagna å hospital. Hittills har det missförhållandet varit rådande, att straffångar icke sällan frigivits trots kvarstående sinnessjukdom. Till belysande av detta missförhållande må här följande fall anföras, hämtade ur överinspektörens för sinnessjukvården inspektionsberättelser. Fall 35. A. G. A., f. 1885; skomakare. Har supit ganska mycket och berusat sig så ofta han haft tillfälle. En dag i juni 1912, då han u p p t r ä t t rusig och därför blivit förföljd av en gycklande pojkhop, hämtade ban sin bössa och sköt efter pojkarna, lyckligtvis dock utan att träffa någon. A. blev då häktad och dömdes för misshandel med livsfarligt vapen till 2 års straffarbete. Under de första 1V2 åren av strafftiden skötte A. sig synnerligen väl, arbetade flitigt och visade intet abnormt, Vid början av sista halvåret av fängelsevistelsen började han klaga över krämpor och kunde aldrig få nog medicin. Samtidigt härmed började han lida av hallucinationer; sade sig »i andanom hava sett en karl i hustruns sällskap» och vägrade a t t vidare skriva till »en sådan»; han »telefonerade» med hustrun och »samtalade genom trådtelegram» även med »Herren Glid Fader», vilken därvid berättade för honom att världens sista stund vore kommen, m. m. På kvällarna motsatte A. sig avklädning och stod hela nätter, utan att flytta sig, framför fönsternischen med hopknäppta händer. Trots det A. sålunda var uppenbart sinnessjuk, ombesörjdes emellertid icke hans intagande å hospital, utan översändes han vid strafftidens slut, sommaren 1914, till sin hemort, en mindre landskommun. De sjukdomssymtom, som utvecklat sig under vistelsen i fängelset, försvunno emellertid icke, sedan A. återfått sin frihet. Även efter hemkomsten sade han sig få meddelanden från Gud. I maj 1915 blev han h ä k t a d för stöld av ett jaktgevär, med vilket han skjutit i en spånhög. Han sade sig emellertid hava fått befallning av Gud att taga geväret och skjuta »en orm, som det vore nyttigt att döda». Efter vederbörlig straffriförklaring blev A. därpå i september 1915 intagen å hospital.

265 Anmärkningsvärt är i detta fall, att en för ett samhällsvådligt brott dömd person, som i fängelset blir sinnessjuk, vid strafftidens slut hemsändes, trots det hans samhällsfarlighet tydligtvis icke blivit mindre utan tvärtom större genom den utbrutna sinnessjukdomen. Följande fall gäller en person, som icke begått något brott före sinnessjukdomens början men som under dess inflytande blir vaneförbrytare. Full 30. N. A. K,, f. 1855; arbetare. Fadern »hade lust för ett kringflackande levnadssätt och plägade gå omkring och sälja småskräp». R. erhöll en dålig uppfostran och gick endast kortare tid i skolan. Efter konfirmationen arbetade han på olika platser, men »ville aldrig underkasta sig ordentligt arbete till försörjning, utan hade lust a t t ständigt flacka omkring i likhet med fadern». Hans hälsa var emellertid någorlunda god till omkring 1886, då han hade en kärlekshistoria, vilken föranledde grubbel. Under år 1889 vårdades han kortare tid å lasarett för melankoli; var under denna tid mycket ängslig och led av religionsgrubbel. Sedan dess har hans sinnesstämning växlat, i det han än varit upprymd och exalterad (maniskt sjukdomstillstånd) än ängslig och deprimerad (depressivt sjukdomstillstånd), mest det senare. Alltsedan n ä m n d a tid har han ock med kortare mellantider suttit i fängelse för begångna småstölder eller varit på tvångsarbete. Stölderna skedde ofta »på ett fjantigt sätt och u t a n beräkning»; mestadels begingos de i ett maniskt tillstånd. I fängelset blev han däremot deprimerad, ibland till den grad att han umgicks med självmordsplaner. Icke mindre än 11 gånger har han avtjänat fängelsestraff och varje gång vid strafftidens slut frigivits, trots de psykotiska symtomen, men då han 1917 — alltså vid 62 års ålder — blev h ä k t a d för 12:e resan stöld och domstolen nu begärde utlåtande om hans sinnesbeskaffenhet, blev det vid den i anledning h ä r a v verkställda undersökningen konstaterat, att R. från början varit psykiskt undermålig samt sedan lång tid tillbaka lidit av periodisk sinnessjukdom. På grund av detta undersökningsresultat straffriförklarad, fick han nu äntligen den hospitalsvård, varav han så länge varit i behov.

Bland straffångar, som sålunda från fängelse frigivits, fastän sinnessjuka, hava emellertid även funnits personer med från barndomen utpräglat kriminella tendenser. Härpå utgör följande fall ett exempel. Fall 37. K. A. B., f. 1880. Intogs vid 10 års ålder på uppfostringsanstalt. Blev tidigt begiven på dryckenskap. Dömdes för stöld 1897 och 1900. Undergick är 1902 fyra månaders tvångsarbete. Dömdes ånyo för stöld 1903, 1906 och 1908. Under avtjänande av sista straffet började han i januari 1909 visa tecken till sinnesoro; hade sedermera vid flera tillfällen anfall, varvid han hänsynslöst slog huvudet mot väggen eller sängkanten, klöste sig själv och andra och bet efter dem, som kommo i hans närhet. Han fick därför sällskap i cellen, men då h a n var mycket besvärlig som rumskamrat, t r ö t t n a d e den ene efter den andre att vistas hos honom. När han sedan dels överföll och bet en vaktkonstapel i fingret, dels hotade att kasta en konstapel över skyddsräcket i övre våningen, nerflyttades han i den s. k. dårcellen. Här gjorde han den 22 augusti 1909 självmordsförsök genom att tvärs över ena handleden tillfoga sig ett djupt sår med en ståltråd, som han tagit från ett klosettlock och slipat spetsig mot cementgolvet. En månad senare begick h a n n y t t självmords0i

266 försök genom att med en bit av honom på samma sätt slipad kopparplåt skära sig i det ännu oläkta såret. Sällskap i cellen knnde icke beredas B., emedan härtill lämpliga fångar bestämt vägrade att vistas i cell tillsammans med honom. Den 6 december 1910 sökte B. taga livet av sig genom strypniug medelst en tygremsa, som h a n lyckats lösslita från en vadmalströja. Följande m å n a d frigavs han emellertid, då strafftiden var slut. I början av år 1912 blev han åter för stöld dömd till straffarbete. Under första månaden av strafftiden hade han ofta återkommande anfall av epileptisk n a t u r och visade alltmer framträdande symtom av sinnessjukdom, vägrade intaga föda, rev sönder alla kläder, fick raseriutbrott, då han skrek och bet sig själv, o. s. v. B. blev då äntligen anmäld till hospital, där han intogs den 12 mars 1912. Här visade han sig så våldsam och farlig, att han blev överförd till säkerhetspaviljongen i Säter, vilken öppnades samma år.

Behövd

Att sinnessjuka fångar alltjämt i stor utsträckning frigivas, framgår fångvårdsstyrelsens årsberättelser. Sålunda blevo av de sinnessjuka vid simff- (och sinnesslöa) straffångarna vid strafftidens slut år

av l 9 av d hotpUai

tidens

slut.

överflyttade till hospital överlämnade till myndigheter i hemorten överlämnade till anhöriga

1913 — 5 6

1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 S:a 1 6 5 5 — 6 5 5 33 — 3

8 5

6 3

3 1

— 1

4 2

— 3

— 7

26 31

Att översändandet till hemorten ofta varit liktydigt med återgivande till full frihet, torde man kunna utgå ifrån. Detta gäller framför allt, när överlämnandet sker till enskilda personer. I sakens natur ligger nämligen, att det icke är möjligt för enskilda personer att på ett för samhället betryggande sätt kunna omhändertaga en sinnessjuk med kriminella tendenser. Något annorlunda kan det ställa sig, när överlämnandet äger rum till kommunal myndighet i stad, som äger med särskild sinnessjukavdelning utrustad försörjningsinrättning, då i dylikt fall den från fängelset frigivne sinnessjuke lärer bliva intagen därstädes. Åven om så sker, är det dock ingalunda säkert, att samhället därmed är skyddat för den kriminelle sinnessjuke. Som exempel härpå må anföras följande fall, omnämnt i överinspektörens årsberättelse för 1915: Fall 38. S. A. H. A., f. 1882. Dömdes 1903 för l:sta resan stöld, 1911 för våldtäktsbrott och 1914 för bedrägeribrott. Under sista straffets avtjänande började han i november 1914 visa tydliga tecken å sinnessjukdom (hallucinationer och tankevillor), men trots det han hunnit så tydligt ådagalägga sina kriminella tendenser, ombesörjdes icke hans intagande å hospital, u t a n överlämnades han vid strafftidens slut till vederbörande myndighet i hans hemortsstad, där h a n intogs å försörjningsinrättningens sinnessjukavdelning. Härifrån blev han emellertid efter ett par dagar utskriven till friheten, då läkaren därstädes fann honom »lugn och redig» och vid sin undersökning icke kunde konstatera några tankevillor. Synbarligen hade A. dock alltjämt varit behärskad av sådana, i det han omedelbart efter frigivningen reste för

267 att uppsöka »en på a n n a n ort bosatt rik änka», vars röst han i fängelset tyckt sig höra och av vilken han alltsedan sjukdomens början uppgivit sig hava fått äktenskapslöfte. I n n a n h a n under sin resa n å t t den ort, där kvinnan i fråga var bosatt, begick han emellertid en stöld, för vilken han omedelbart blev häktad. Vid den undersökning av hans sinnesbeskaffenhet, som nu på domstolens förordnande ägde rum, konstaterades, att A. företedde alldeles samma sjukdomsbild som under den senaste strafftiden. Sedan h a n på grund härav straffriförklarats, blev ansökan om hans intagande å hospital äntligen ingiven.

Nu anförda fall belyser vikten utav att samhällsfärliga sinnessjuka icke intagas å anstalt, vars läkare saknar den för utövande av sinnessjukvård nödiga fackutbildningen. Enligt de sakkunnigas förmenande bör varje sinnessjuk eller psykiskt abnorm fånge, som vid strafftidens utgång är i behov av sinnessjukvård, överflyttas till hospital. I enlighet härmed har i lagförslaget upptagits den bestämmelsen, att, därest sinnessjuk eller psykiskt abnorm straffånge kan antagas vid strafftidens slut vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall fångvårdsmyndigheten i god tid före strafftidens utgång ingiva sådan ansökan till vederhörande hospital (26 § 4 mom., andra stycket). I detta sammanhang må nämnas, att medicinalstyrelsen i sitt den 18 mars 1916 avgivna yttrande rörande de sakkunnigas skrivelse den 7 augusti 1915 med förslag till provisoriska ändringar i gällande sinnessjukstadga, lämnat det meddelandet, att beträffande sättet för intagning på hospital av straffånge, som vid tiden för frigivningen är sinnessjuk och i behov av anstaltsvård, sä plägar förfaras, att medicmalstjrrelsen på förfrågan av fångvårdsstj^relsen lämnar anvisning å det hospital, till vilket med hänsyn till i varje fall föreliggande omständigheter ansökning om vård bör göras, och samtidigt anmodar vederbörande hospitalsdirektion att vidtaga åtgärder för den sjukes intagning vid strafftidens utgång. För att bereda den offentliga sinnessjukvården ökade möjligheter att mottaga sinnessjuka av mera asocial typ, utan att belasta de vanliga sinnessjukavdelningarna med sådana, som icke lämpa sig för att vårdas tillsammans med andra sinnessjuka, har medicinalstyrelsen slutligen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 mars 1923 hemställt om uppdrag att uppgöra förslag till en ny paviljong för asociala manliga sinnessjuka med ett platsantal av högst 100, därav en mindre avdelning för särskilt farliga sinnessjuka (se historiken om vård av kriminalpatienter, sid. 511 —512). I lagförslagets 9 kap. finnas intagna särskilda bestämmelser om utskrivning av häktade och straffångar. Vad häktade beträffar, gälla dessa bestämmelser dock endast den, som för erhållande av vård intagits å

268 sinnessjukavdelning inom fångvården eller å hospital. Sålunda är i 40 § 1 mom. av lagförslaget den bestämmelsen intagen, att där för brott häktad, vilken för vård överflyttals till sinnessjukavdelning tillhörande fångvården, icke längre är i behov av vård å sinnessjukhus, skall han till häktet återföras, såvida icke domstolen efter överflyttningen begärt utlåtande om hans sinnesbeskaffenhet och observationen ännu icke avslutats. Beträffande återförande till häkte från såväl sinnessjukavdelning som från hospital av häktad, om vilkens sinnesbeskaffenhet domstol begärt utlåtande, är, såsom ovan nämnts, stadgat i 25 §. Rörande utskrivning av straffånge, som intagits å sinnessjukavdelning inom fångvården, har i förslagets 41 § intagits en bestämmelse av innehåll att, då han finnes icke längre vara i behov av vård, skall han återföras i fängelse. Utskrivning Beträffande utskrivning från hospital av för brott häktad eller straffånge fr&" Mj'fal"1 innehåller § 53 mom. 2 av gällande sinnessjukstadga den bestämmeleiier straff- sen, att »straff- eller rannsakningsfånge, som utskrives», skall till Kungl. fånge. Maj:ts befallningshavande överlämnas. En bestämmelse av samma innebörd är intagen i lagförslagets 42 § 1 mom. Som redan i det föregående är nämnt, finnes i lagförslagets 40 § 2 mom. stadgat om villkor för utskrivning av straffriförklarad från sinnessjukavdelning inom fångvården. Nuvarande Beträffande utskrivning av straffriförklarad från hospital finnes föreom'Swv- skrift i sinnessjukstadgans 52 §, vilken har följande lydelse: »Fråga om ning av otui- utskrivning av den som, tilltalad för brott, i anseende till sin sinnesförtiaraTär sjukdom icke kunnat till ansvar fällas, skall hänskjutas till direktionen, icke tillfyllest, vilken, därest utskrivning beslutes, åligger att underställa beslutet medicinalstyrelsens prövning. Därvid skall jämväl insändas avskrift av sjukjournalen jämte överläkarens på anförda grunder stödda intyg om personens närvarande tillstånd)). Med denna bestämmelse, vilken alltså hos medicinalstyrelsen lägger ansvaret för en otillräkneligförklarads återvändande till samhället, har givetvis avsetts att skapa en garanti för att den, som under sinnessjukdom begått brottslig handling, kvarhålles å sinnessjukanstalt, så länge detta kan vara behövligt. Ur samhällsskyddets synpunkt är bestämmelsen emellertid i tvenne hänseenden bristfällig. Såsom redan i l:sta kapitlet är framhållet, gäller stadgandet endast hospital och icke av landsting eller kommun upprättat sinnessjukhus, fastän det under nuvarande förhållanden allt emellanåt förekommer, att otillräkneligförklarad intages även å sådan anstalt. En ännu större brist i bestämmelsen är dock, att den icke har giltighet beträffande annan sinnessjuk än den,

269 mot vilken rättsligt förfarande inletts. Har en sinnessjuk begått brottslig gärning utan att bliva åtalad för densamma, i det man föredragit att ombesörja hans omedelbara intagande å hospital med stöd av vanliga ansökningshandlingar, gälla nämligen sinnessjukstadgans vanliga utskrivningsbestämmelser. Och enligt vad erfarenheten givit vid handen, förekommer dylikt tillvägagångssätt även i fall, där den brottsliga gärningen varit av svårare beskaffenhet. Några exempel härpå må anföras. Fall 39. K. O. A. B., f. 1886; jordbruksarbetare. Efter att under några månader hava visat sig inbunden, grubblande och misstänksam, fick han natten till den 29 april 1919 ett plötsligt utbrott, därvid han tillgrep en yxa och tilldelade alla i huset boende, fader, moder och två systrar, vied yxan hugg, delvis av svårartad beskaffenhet (om också ej dödande), varpå han sökte taga sig själv av daga genom att skära sig i strupen med en rakkniv. I starkt medtaget tillstånd infördes han till det närbelägna länslasarettets upptagningsanstalt för sinnessjuka. På ansökan av fadern och med stöd av en u t a v lasarettsunderläkaren utfärdad bilaga A, däri nödvändig, snar samt trängande behov av hospitalsvård intygades, blev B. därpå den 26 maj 1919 intagen å hospital. Något åtal för det begångna övervåldet ägde i detta fall icke rum. Fall 40. E. O. V., i . 1874, torpare. Efter att länge hava lidit av tungsinthet och sömnlöshet besökte han i början av 1914 läkare, därvid han visade sig mycket orolig och ängslig samt yppade självanklagelseidéer, ansåg sig vara en dålig människa o. s. v. Under därpå följande läkarbehandling förbättrades han visserligen, men hans grubbel fortfor dock. Helt oförmodat överföll han den 19 februari 1915 sin hustru och tillfogade henne med tillhygge sår i huvudet, varpå han hastade sig över sin fader och sökte strypa denne. H a n måste övermannas och fördes därpå till ålderdomshemmet, där han insattes i cell. Här visade han sig häftig och våldsam, rev av sig alla kläder och förstörde sängkläderna, sade sig ha fått lida oförskyllt och förmenade, att man velat döda honom. Något åtal mot V. anhängiggjordes icke, u t a n blev han på ansökan av fattigvårdsstyrelsen den 2 mars 1915 intagen å hospital. Fall 41. C. E. H., f. 1887, arbetarson. Mycket klent begåvad, så att han i skolan ej nämnvärt kunde tillgodogöra sig undervisningen. Så småningom försämrades hans tillstånd och han började uppträda alltmer samhällsfarligt. Ofta bar han på sig tillhyggen, såsom yxa, kniv, störar o. s. v. och sålunda beväpnad sprang han omkring på vägarna, upphävande höga tjut. Vid upprepade tillfällen utfor han i hot mot såväl gårdsfolket som personer, han mötte på vägarna, hotade under svordomar överhuvud taget alla, som icke gjorde honom till lags. Den 9 december 1916 sökte han strypa ett kvinnligt handelsbiträde av, som det antogs, h ä m n d för att han icke erhållit rekvirerade varor, som icke kunde anskaffas. Han talade om att anlägga eld i hölador med flera ställen och injagade hos byns befolkning stor skräck på grund av sin farlighet och sitt lömska uppträdande. Icke heller gentemot denne i hög grad samhällsvådligt uppträdande man, vilken — som nämnts — gjort sig skyldig till mordförsök, vidtogs någon åtgärd från polismyndighetens sida, utan ombesörjde fattigvårdsstyrelsen, a t t läkare blev tillkallad för undersökning av den livsfarlige mannen och att, sedan läkaren utfärdat bilagan A, ansökan ingavs till hospital, varest den sjuke därpå den 15 december 1916 blev intagen. Fall 42. G. I. G., f. 1884; elektrisk arbetare. Efter en huvudskada i början av 1920 grubblande och deprimerad. Mot slutet av samma år försämrades tillståndet. Den 30 december 1920 rusade han på en besökande vän, u n d r a n d e om denne »skickats

270 av satan». Påföljande n a t t gick han uppe och var orolig. På morgonen den 31 december frågade h a n hustrun, om hon lagt gift i den framsatta soppan, och y t t r a d e senare på dagen farhåga, att de ville skjuta honom. Läkare, som tillkallades, förordnade om intagning å sinnessjukhus, men rådet åtlyddes icke, utan avhämtades den sjuke av den på annat stället i staden boende modern, som trodde sig k u n n a lugna honom. Till läkaren hade han sagt, att han icke ville hava någon medicin, ty det vore »satans gift», men han ville ha »den Högstes». Förflyttningen till modern lugnade icke den sjuke utan ställde han till uppträde på natten uti moderns i vindsvåningen till ett 4-våningshus belägna bostad, därvid modern, förföljd av sonen, flydde ut på husets tak, från vilket hon föll ned och slog ihjäl sig. Den sjuke blev nu omhändertagen och inlagd å stadens sinnessjukhus, därifrån han — utan att något rättsligt förfarande inletts — efter några månader överflyttades till hospital, där han alltjämt vårdas.

Till sist må Lär anföras ett liknande fall, där intagning ägde rum å en länsiipptagningsanstalt utan att det sedermera skedde överflyttning till hospital, enär tillfrisknande inträdde, inuan den sökta liospitalsplatsen blivit ledig. Fall 43. A. E. A., f. 1881; arbetarhustru. Efter att 1901 och 1904 ha haft kortare perioder av sinnessjukdom (första gången efter förlossning), sjuknade A. för tredje gången i maj 1904, då hon blev sömnlös och förlorade all arbetslust, medan stämningen växlade mellan uppsluppenhet och dysterhet. Sedan hon gjort försök att strypa sitt sex månader gamla barn, blev hon den 3 juni 1904 intagen å länets upptagningsanstalt. Hon befann sig då i ett tillstånd av manisk exaltation med r ä t t höggradig omtöckning, men konvalescerade ganska hastigt och blev i september samma är utskriven som tillfrisknad. I maj 1908 sjuknade hon emellertid på n y t t och intogs åter å samma länsupptagningsanstalt. Hon var då mycket orolig, men tillfrisknade så småningom, så att hon i april 1909 kunde utskrivas. Därpå föreföll hon frisk till slutet av maj 1911, då hon började visa sig nedstämd och tala oredigt; i detta tillstånd avdagatog hon den 14 juni samma år sitt 6 månader gamla barn, genom att slå dess h u v u d i en gärdesgård. Hon blev emellertid icke h ä k t a d härför, utan intogs på grund av ett utav vederbörande stadsläkare utfärdat intyg följande dag å upptagningsanstalten. Här vårdades hon nu bortåt 2 år, varefter hon blev utskriven som tillfrisknad.

De tai-, kunnigas •orslag om ut-

som

Frågan, vilka utskrhmingsbestämmelser skola gälla beträffande den, begått kriminell handling, får enligt de saku n c | e r sinnessjukdom .

.«'

.

°

•i

i

i v•

•

°

i

skrivning ar kunnigas uppfattning icke göras beroende av, huruvida han blivit åtalad personer, som Q\[QT \G^Q. Givetvis har det ur samhällsskyddets synpunkt vida större brottslig betydelse, att det skapas garanti mot för tidig utskrivning från sinnesgarnmg. sjukhus av den, som begått brottslig gärning av svårare art, såsom mord eller mordförsök, men icke åtalats härför, än av den, som blivit förklarad otillräknelig för ett mindre samhällsfärligt brott, såsom stöld eller bedrägeri. Det måste fördenskull anses välgrundat föreskriva, att medicinalstyrelsen skall avgöra utskrivning från sinnessjukhus icke endast av

271 den, som i anseende till sin sinnesbeskaffenhet icke kunnat till ansvar fällas för begånget brott, utan även av den, som förövat brottslig gärning av beskaffenhet att innebära fara för annans personliga säkerhet, men mot vilken rättsligt förfarande icke inletts. Vidare bör emellertid avgörandet om utskrivning från sinnessjukhus läggas i medicinalstyrelsens hand icke endast då brottslig gärning blivit fullbordad utan även då den endast nått förberedelsens eller försökets stadium. Uppenbart är nämligen, att det förhållandet, huruvida en sinnessjuk fått tillfälle att utföra en planlagd brottslig gärning eller hindrats därifrån genom att i tid bliva omhändertagen, icke har någon som helst betydelse för bedömandet av den sinnessjukes farlighet. Till belysande av detta förhållande må följande fall anföras. Fall 44. K. E. A. D., f. 67; kontorist. Började år 1906 att lida av »förföljelsemani och fixa idéer». Särskilt sedan sommaren 1907 ansåg han sig vara föremål för en särskild uppmärksamhet. Högtstående personer passerade ständigt förbi utanför kontoret, där han var anställd; då de mötte honom, fixerade de honom alltid, men tilltalade honom aldrig. Ibland iakttog han om kvällarna ljussignaler från ifrågavarande personers bostäder. Då han förstod, att allt detta, som han iakttog, måste h a v a en särskild betydelse, och då han var övertygad om, att de med avsikt skickat till honom en kvinna, av vilken han för något år sedan blivit veneriskt smittad, var h a n betänkt på att uttaga stämning å flera av de högststående personerna i fråga och skrev även brev till justitieombudsmannen och andra myndighetspersoner. Slutligen beslöt han sig för att röja en av dessa personer ur vägen och den 15 oktober 1909 sökte han också denne i hans bostad för verkställande av sitt beslut. Lyckligtvis blev han emellertid omhändertagen av polis, innan han lyckats träffa den han sökte. Vid visitering befanns han innehava revolver och meddelade utan omsvep, a t t han haft för avsikt att skjuta personen ifråga. Den omhändertagne, vilken ju icke begått någon handling, för vilken han kunde åtalas, blev omedelbart intagen å stadens sinnessjukhus, därifrån han sedermera blev överflyttad till hospital. Från detta blev han några år senare utskriven som tillfrisknad, utan att frågan underställdes medicinalstyrelsens prövning.

Ätt en person, vilken i sitt sjukliga tillstånd visat sig så farlig, som här var fallet, icke borde få utskrivas utan medgivande av medicinalstyrelsen, finna de sakkunniga självklart. I enlighet med här ovan anförda synpunkter har i lagförslaget upptagits en bestämmelse av innehåll, att fråga om utskrivning av den, som jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen icke kunnat till ansvar fällas, eller den, som förövat, gjort försök eller förberedelse till brottslig gärning av beskaffenhet att innebära fara för annans personliga säkerhet, men icke blivit straffriförklarad, skall avgöras av medicinalstyrelsen (37 §, första stycket).

272 Avfattningen av sinnessjukstadgans 52 § har föranlett den praxis att, i fråga om en från hospital utskriven otillräkneligförklarad, som där ån}To intagits med stöd av vanliga intagningshandlingar, bestämmelsen i nämnda paragra! icke tillämpas vid förnyad utskrivning. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör emellertid en otillräkneligförklaring eller förövandet av en samhällsvåcllig gärning av brottslig art, vilken icke blivit föremål för rättsligt beivrande, för all framtid utgöra hinder för utskrivning utan medicinalstyrelsens prövning. Föreskriften i den föreslagna 37 § avser också envar, som någon gäng blivit otillräkneligförklarad eller som vid något tillfälle begått brottslig gärning av beskaffenhet att innebära fara för annans personliga säkerhet, gärningen må hava blivit begången i sjukligt tillstånd eller före sjukdomens utbrott. Härav följer, att densamma har tillämpning jämväl på åtskilliga, som efter avtjänat straff överflyttats till hospital eiler som tidigare blivit dömda för brott av ovannämnd beskaffenhet (f. d. straffångar). Enligt sinnessjukstadgans § 52 är förutsättningen för utskrivning i där omförmält fall, att liospitalsdirektionen beslutat utskrivningen, vilket beslut emellertid därefter skall underställas medicinalstyrelsens prövning. Om sålunda ett förslag av överläkaren rörande utskrivning av en otillräknelig förklarad icke bifalles av direktionen, skulle med ett bokstavligt tillämpande av föreskriften i § 52 denna utskrivningsfråga icke kunna komma under medicinalstyrelsens prövning. I ett dylikt fall, publicerat i överinspektörens årsberättelse för år 1913 (sid. 72—76), hänsköt emellertid direktionen, utan att själv för sin del vilja fatta beslut, frågan om utskrivning till medicinalstyrelsen, som därpå beslöt i överensstämmelse med överläkarens, av överinspektören tillstyrkta förslag. Då de sakkunniga äro av den uppfattningen, att direktionen icke bör äga befogenhet att hindra en av överläkaren föreslagen utskrivning, utan att varje av överläkaren väckt fråga om utskrivning enligt 37 § bör underställas medicinalstyrelsens prövning, har i lagförslaget en bestämd föreskrift härom upptagits. Uti 37 §, andra stycket stadgas sålunda att, där utskrivningen avser å hospital intagen, skall överläkaren anmäla ärendet för direktionen, som har att med eget yttrande till medicinalstyrelsen insända utlåtande av läkaren jämte sjukjournal. Emellertid kunna sinnessjuka, som avses i 37 §, i vissa fall — såsom vid förnyat sjukdomsutbrott hos den en gång otillräkneligförklarade eller där av sinnessjuk begången brottslig gärning ej åtalas — komma att intagas å annat sinnessjukhus än hospital. I dylikt fall bör enligt de sakkunnigas förmenande den för sjukvården ansvarige läkaren hänskjuta fråga om utskrivning enligt 37 § direkt till medicinalstyrelsen, då det

273 — såsom redan i 6:te kapitlet framhållits — icke bör ifrågakomma, att styrelse för kommunalt eller enskilt sinnessjukhus skall taga befattning med utskrivningsfrågor. Denna ståndpunkt står också i överensstämmelse med vad som stadgas i kungl. kungörelsen den 11 oktober 1920 med bestämmelser angående godkännande såsom sinnessjukanstalt av kommunal anstalt, som avses i fattigvårdslagens 40 § 2 mom. I § 5 av denna kungörelse är nämligen föreskrivet, att den i sinnessjukstadgans § 52 omförmälda rätten att meddela beslut i fråga om utskrivning av den, som, tilltalad för brott, i anseende till sinnessjukdom icke kunnat till ansvar fällas, vid kommunalt sinnessjukhus skall tillkomma läkaren, vilken, därest utskrivning beslutes, åligger att underställa beslutet medicinalstyrelsens prövning. I anslutning till den synpunkt, som ligger till grund för denna föreskrift, hava de sakkunniga i lagförslagets 37 §, andra stycket slutligen infört den bestämmelsen att, där utskrivningen avser å annat sinnessjukhus (än hospital) intagen, skall den för sjukvården ansvarige läkaren till medicinalstyrelsen insända utlåtande jämte sjukjournal. Den i sinnessjukstadgans § 54 överläkare lämnade befogenheten att Om permitumedgiva stillsam sjuk att försöksvis vistas utom anstalten gäller icke JJJ^ beträffande straff- eller rannsakningsfånge och ej heller beträffande sådan som förövat sinnessjuk, som omförmäles i § 52. Då fånge, som till vård intagits å JjJJJSf hospital, efter tillfrisknande icke får frigivas utan skall överlämnas till Konungens befallningshavande för återförande till häkte respektive fängelse, ligger det i sakens natur, att försöks vistelse utom hospital icke bör medgivas för brott häktad eller straffånge. Stadgande härom är intaget i 42 § 2 mom. Vad otillräknelig förklar ad beträffar, har bestämmelsen i stadgans § 5 4 tolkats så, att det överläkaren däri meddelade förbudet att medgiva försökspemiission icke ansetts utesluta sådan rätt för medicinalstyrelsen. Det har nämligen ansetts självklart, att den myndighet, som äger att i sista hand bestämma om utskrivning av otillräkneligforklarad, även skail kunna medgiva försökspermission i och för prövning, huruvida utskrivning sedermera lämpligen kan äga rum. Såsom framgår av den vid detta betänkande fogade förteckningen över de under åren 1909—1921 från hospital utskrivna otillräkneligförklarade (Bilagan 3), har utskrivningen av dessa i allt större utsträckning föregåtts av försökspermission. Detta förfarande är nämligen — såsom överinspektören i sina årsberättelser framhållit — av stor betydelse, när fråga är om psykiskt abnorm eller om sinnessjuk, som ej fullständigt tillfrisknat, då det, så länge permissionstiden fortfar, icke behöves någon bilaga A för återintagning å hospital, 94 22

274 utan återförande dit kan äga rum utan alla formaliteter, därest överläkaren finner ingångna meddelanden om den försökspermitterades tillstånd och uppförande ådagalägga behovet av fortsatt hospitalsvård. Som i det föregående nämnts, har i lagförslaget upptagits viss maximigräns för tid, under vilken den för sjukvården ansvarige läkaren äger att medgiva försöksvistelse utom hospital, i det sådan fastställts till högst 1 år. Av ovanberörda bilaga framgår, att den tid, medicinalstyrelsen medgivit otillräkneligförklarad försöksvistelse utom hospital, den första tiden, detta institut i dylika fall kom till användning, sträckte sig allenast över några få månader. Numera brukar medicinalstyrelsen emellertid ofta bestämma tiden för försökspermission för otillräkneligförklarad till 1 år och i flera fall har densamma förlängts år efter år, då erfarenheten givit vid handen, att det i vissa fall är av vikt, att den prövotid, som föregår den definitiva utskrivningen, blir så lång som möjligt. Ett härpå belysande exempel må anföras. Fall 45. R. J. P., född 1891, måleriarbetare. Alltid varit klen till hälsan och sedan barndomen lidit av »nervsvaghet». Understundom haft häftiga vredesutbrott, efter vilka mattighet och viljelöshet brukat inställa sig. Flera gånger hade P. inställt sig å stadens sjukhus och begärt hjälp för att han kände sig »konstig i huvudet» och grubblade över om han vore normal; anledningen härtill vore den, att han upprepade gånger förlorat orienteringsförmågan och måst fråga polisen efter vägen. Vid ett dylikt tillfälle år 1912 blev P. intagen å stadens sinnessjukhus men ntskrevs efter 3 dagar. Under vintern 1917—1918 vårdades han emellertid 1 / 2 år å samma sinnessjukhus under diagnosen melankölia; utskrevs återställd. Den 25 oktober 1917 förövade han otukt med en 5-årig flicka, som han påträffade i en portgång. Sedan domstolen begärt utlåtande om hans sinnesbeskaffenhet och fängelseläkaren avgivit sådant, blev han för observation intagen å hospital. Då P. efter observationstidens slut förklarats sinnessjuk och fördenskull icke blev till ansvar fälld, fick han därpå för vård kvarstanna å hospitalet. Sedan P. här under längre tid visat sig lugn och foglig samt villigt deltagit i arbete, gjorde direktionen i april 1920 på föräldrarnas begäran hemställan om försökspermission för honom, vilken av medicinalstyrelsen även beslöts för Y2 år. Efter förloppet av denna tid beslöt direktionen P:s utskrivning, vilket beslut emellertid med hänsyn därtill, att P. icke vore fullt tillfrisknad utan behäftad med psykisk defekt, icke blev godkänt av medicinalstyrelsen, som däremot beslöt förlängd permission. Denna har sedermera alltjämt förlängts med l/2 år i sänder, och har P., som bott i hemmet, under hela permissionstiden uppfört sig väl och, ända till dess större arbetslöshet började bliva rådande, haft sysselsättning i sitt yrke.

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida i fall som detta, där fråga är om en psykiskt defekt individ, vilken begått en svår kriminell handling, utskrivning överhuvudtaget någonsin bör ske, och om icke fastmer vistelse utanför anstalt aldrig borde förekomma i annan form än såsom försökspermission. Då alltså enligt de sakkunnigas förme-

275 nande sådan i fråga om den, å vilken 37 § är tillämplig, bör kunna bliva permanent, om så anses ändamålsenligt, innehåller lagförslaget icke någon maximigräns för försökspermission i dylikt fall, utan har i detsamma rörande försöksvistelse utom sinnessjukhus av den, å vilken 37 § är tillämplig, endast upptagits det stadgandet, att fråga härom skall avgöras av medicinalstyrelsen samt att i övrigt skall gälla vad i samma paragraf stadgas om handläggning av där omförmält ärende

(38 § mom. 2). För närvarande finnes intet stadgande, som ger överiaspektören för sinnessjukvården rättighet att göra framställning om utskrivning av otillräkneligförklarad. När överinspektören ansett sådan utskrivning böra äga rum, har han icke kunnat vidtaga annan åtgärd än att omnämna denna sin uppfattning i inspektionsberättelsen, men har detta icke kunnat få någon effekt, därest icke direktionen därpå för sin del beslutat utskrivningen i fråga. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör ett av överinspektören väckt förslag om utskrivning enligt 37 § eller om försöks viste] se utom sinnessjukhus enligt 38 § 2 mom. städse komma under medicinalstyrelsens prövning, i likhet med vad som föreslagits undantagslöst skola gälla för det fall, överläkaren väckt dylikt förslag. I lagförslaget har därför upptagits den bestämmelsen, att i fråga om den, som i 37 § sägs, äger överinspektören göra framställning hos medicinalstyrelsen om såväl utskrivning som försöksvistelse utom sinnessjukhus (39 § 2 mom.).

Om öro'Zrtfnhet3 ifråga om r 8 ^ S £ brotts^/' 9ärnin9-

Vad beträffar frågan vilken myndighet, som bör äga besluta om för- vilken myn* söksvistelse utom sinnessjukhus samt om utskrivning av personer, som förövat di?het bör bei

., 7 •

. . .

o

i ..

•

-i

r> „

.

.-,, i

sluta om ut-

brottslig gaming, ma har erinras om att denna fråga upptagits till be- skrivning av öva* handling av Thyrén i hans ovannämnda arbete: »Principerna för en ^cr8f"f' strafflagsreform». Där ifrågasättas olika alternativ, i det Thyrén uttalar "TJttliTg sig för att beslut om utskrivning av den, som under sinnessjukdom visat 0ming? sig samhällsvådlig, skulle läggas i händerna på antingen domstol eller regeringsmyndighet eller central rättsmedicinsk myndighet. För sin del ansluta sig de sakkunniga principiellt till den uppfattningen, att prövning av utskrivning från sinnessjukhus bör anförtros åt administrativ myndighet och under inga förhållanden bör tillkomma domstol, vilken väl har att pröva frågan om brottslighet, men å vilken ej bör läggas uppgiften att pröva frågan om behovet av sjukhusvård. Beträffande vilken administrativ myndighet, som bör äga att pröva frågan om försöksvistelse utom sinnessjukhus samt om utskrivning av personer, som för-

276 övat brottslig gärning, anse de sakkunniga att samma skäl, som i 4 kap. anförts for att medicinalstyrelsen bör vara instans i fråga om klagomål över intagande eller kvarhållande å sinnessjukhus, tala för att denna myndighet framdeles som hittills bör äga berörda prövningsrätt. HittillsTill bedömande av, huru medicinalstyrelsen fullgjort sin uppgift i rande ™ be fråga om utskrivning av kriminal patienter, hava de sakkunniga sökt att träffande tt- beträffande samtliga under åren 1909—1921 frän hospital utskrivna otillttiih-äkneiT- räkneligförklarade inhämta upplysningar om tillståndet, uppförandet och 0 förUa\naål levnadsförhållandena efter utskrivningen. I de fall, där icke fullständiga upplysningar härom kunnat erhållas från hemorterna, har uppgift från straffregistret inhämtats, huruvida återfall i brott ägt rum. Resultatet av denna utredning har sammanförts i en tabell, vilken är fogad som bilaga till detta betänkande (Bilagan 3). Vad beträffar de däri angivna tiderna för vistelse å hospital må nämnas, att siffrorna icke ange hela den tid, personerna ifråga varit omhändertagna efter straffriförklaringen, i det hospitalsvistelsen i regel föregåtts av en exspektanstid, som i många fall sträckt sig över ett par år — en exspektanstid som tidigare måste tillbringas i själva fängelset men under vilken det, sedan sinnessjukavdelningar blivit anordnade inom fångvården, mestadels beretts vård å sådan avdelning. Såsom framgår av tabellen ifråga (däri även särskilt angivits hur lång konvalescenstid vistelsen å hospitalet omfattat) har det också varit ganska vanligt att, då fråga varit om akut sinnessjukdom, symtonen försvunnit före intagningen å hospital, så att vederbörande därvid redan varit konvalescent. Där brottet varit av svårare beskaffenhet, har det dock i allmänhet avvaktats lång tid, ofta 1 å 2 år och t. o. m. ännu längre tid efter tillfrisknandet, innan utskrivning företagits, liksom även, där tillfrisknande ägt rum under själva hospitalsvistelsen, denna därefter förlängts ännu ett eller annat år. Dock har alltid noggrann individualisering ägt rum, så att fall hava även förekommit, där en för svårare brott på grund av sinnessjukdom straffriförklarad utskrivits efter relativt kort konvalescenstid. För belysande, hurusom detta understundom kan vara indicerat, må följande fall anföras. Fall 46. Signe M. K., änka, född 1887, intogs den 2 mars 1913 å hospital för observation och undersökning, efter det hon blivit h ä k t a d med anledning därav att hon sökt dränka sin lille son (samtidigt med sig själv). Enligt vad rättegångshandlingarna upplyste, hade K. efter föga mer än ettårigt äktenskap (däri hon födde ifrågavarande son) vid 21 års ålder blivit änka därigenom att mannen drunknade; vid underrättelsen om hans död hade hon blivit alldeles besinningslös, högljutt skrikit och ropat, att hon skulle gå i sjön och att det vore bäst att hon och pojken gjorde sällskap; hon fick då bevakas i flera dagar, innan hon lugnade sig. Hon hade sedan den tiden varit »tyst och sluten» och förefallit »grubblande», samt varit ömtålig till

277 humöret, så att hon kunde bliva ond och häftig av obetydliga anledningar, varför arbetskamraterna måste gentemot henne vara mycket försiktigare i sina yttranden än gentemot andra. Hon försörjde sig genom fabriksarbete, som hon skötte ordentligt, och betalte ensam inackorderingen för sin gosse, vid vilken hon var mycket v a r m t fästad; hon hade också skaffat honom mycket god vård och brukade taga honom hem till sig om lördagarna och behålla honom hos sig till måndagsmorgnarna. Sommaren 1912 gjorde hon bekantskap med en brädgårdsarbetare J., som snart började besöka henne om kvällarna, u t a n att det dock var tal om något äktenskap. I slutet av december 1912 hade hon börjat märka symtom, tydande på havandeskap. Då hon natten mellan den 1 och 2 januari, då J. var på besök hos henne, meddelade honom detta, visade h a n sig brutal, »kall och hjärtlös», omtalade även, att han förut hade ett oäkta barn, vilket grep henne djupt. Då hon förstod, att hon ingen hjälp hade att v ä n t a av J., blev hon förtvivlad, i det hon ej såg någon utväg att försörja sig och två barn. Sedan J. gått, låg hon påklädd hela natten och kunde ej sova, utan ruvade endast på att förkorta sitt och sonens liv. Följande dag (den 2 januari 1913) gick hon ej till sitt arbete, och en granne, som besökt henne, hade funnit henne »ovanligt tyst och sluten»; efter att först hava besökt läkare och fått konstaterat, att hon var gravid, gick hon på eftermiddagen och hämtade sin gosse, köpte några bakelser åt honom och åkte därpå r u n t staden med honom i spårvagn, »för att bereda honom ett sista nöje»; sedan de därpå stigit av spårvagnen, gick hon med gossen direkt till kajen och hoppade med denne i sin famn i strömmen. När hon drogs upp av tillskyndande personer, hade hon fortfarande barnet i famnen, var mycket uppskakad, stirrade rakt framför sig, rev sig i håret och ropade gång på gång: »Vad har jag gjort för illa, som ej kan få dö?» Å stadens sjukhus, där hon jämte gossen (som sedan intogs å barnasyl) vårdades l1/2 vecka, innan hon fördes till polisvaktkontoret, konstaterades att hon fått missfall. I rannsakningsfängelset var hon dyster och grubblande och syntes ibland gråta; en dag sökte hon, då hon skulle föras till rannsakningen och passerade genom fängelsets trädgård, som sträcker sig ned till strömmen, att springa ned i denna men hejdades. Även efter intagningen å hospitalet låg det över hennes väsen en viss tungsint bundenhet och visade hon sig för övrigt mycket känslig, så att det skenbara lugnet lätt bröts av våldsamma raptus av förtvivlan med förnyade yttringar av självmordsbegär. Sedan medicinalstyrelsen på grund av det resultat, undersökningen givit, förklarat K. hava befunnit sig i sjukligt depressionstillstånd vid begåendet av åtalade brottet (mordförsök), blev hon förklarad straffri för detsamma. På sommaren (1913) började hennes tillstånd förbättras, hon blev lugnare och kunde sysselsättas med handarbete men visade sig fortfarande mycket känslig. I juli fick hon ett n y t t raptus av förtvivlan med våldsamma gråtattacker, men var sedan i allmänhet lugn, fast känslig, så att hon lätt blev upprörd och grät. De sista månaderna av året var hon dock jämnare till humöret, men hade en svår hemlängtan och kände förtvivlan vid tanken att ho?i icke skulle få fira julen tillsammans med sin gosse. Då det därför syntes k u n n a vara till hennes skada att längre kvarhålla henne å hospitalet mot hennes vilja, gjorde överläkaren framställning om hennes utskrivning, och sedan denna av medicinalstyrelsen bifallits, lämnade K. den 21 december 1913 hospitalet. Enligt vad de sakkunnige inhämtat, har denna kvinna under de c:a 10 år, som nu förflutit efter utskrivningen, varit frisk och skött sig väl; hon är numera gift och har 2 barn med den man, som var anledning till det sjukliga depressionstillståndet, i vilket hon gjorde försöket a t t döda sig själv och sitt barn i föregående gifte.

278 Utgången visar, hurusom det var riktigt, att utskrivning i detta fall skedde efter kortare konvalescenstid än vad som är brukligt beträffande den, som under sinnessjukdom begått ett så svårt brott som mord eller mordförsök. Att å andra sidan kvarhållandet å hospital under än så lång tid efter konvalescensens inträde i och för sig alls icke inuebät något garanti mot ett förnyat utbrott av sjukdomen, utvisar följande fall. Fall 47. E. J., född 1847. Hade sedan 2 år lidit av sinnessjukdom (melankoli), då h a n i februari 1904 under inverkan av sina sjukliga föreställningar bragte sin h u s t r u om livet. Efter att ha fått tillbringa ett par års exspektanstid i fängelse intogs h a n i maj 1906 å Växjö kriminalasyl. Han befann sig då i tydlig konvalescens, fast h a n fortfarande var deprimerad, i det han ruvade över den sorg, som drabbat honom, och grämde sig över att lian ej erhållit vård under sjukdomen, så att olyckan förekommits. Därj ä m t e visade han redan från början stark hemlängtan till den långt ifrån anstalten belägna hemorten (Dalarne); blev sedan allt mera deprimerad, tyckte det vore bäst om han finge dö, då han ej mera hade något att leva för o. s. v. Sedan han i slutet av år 1907 fått komma i utearbete, började han emellertid visa förbättring, och fortskred denna sedan alltjämt, så att han i oktober 1909 fick rättighet att gå fritt på området; var allt sedan lugn och resignerad, snäll och arbetsam, varför han, då detta goda tillstånd varat ett par år, 1911 blev utskriven. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, insjuknade J. emellertid år 1913 åter med samma symtom som förut (melankoli), därvid emellertid hans intagande å hospital omedelbart ombesörjdes.

Ifråga om sådana otillräkneligförklarade, som haft flera sjukdomsanfall, brukar medicinalstyrelsen vid meddelande till vederbörande hospital, att styrelsen godkänt den av direktionen beslutade utskrivningen, samtidigt anmoda överläkaren att fästa vederbörandes uppmärksamhet därpå, att ansökan om hospitalsvård omedelbart bör ingivas, därest symtom å sinnessjukdom ånyo skulle giva sig tillkänna. I det stora flertalet fall, där brottslig gärning förövas under sinnessjukdom, är orsaken härtill uteslutande den, att den sjuke icke i tid berett s vård — sistnämnda fall är i detta hänseende synnerligen belysande — och gärningen bottnar alltså icke i några inneboende kriminella tendenser. Detta kan däremot i allmänhet sägas vara förhållandet beträffande psykiskt abnorma, som begå brott. Dessa måste fördenskull ofta kvarhållas å anstalt hela livet, liksom förhållandet vanligen blir i alla de fall, där den sinnessjukdom, under vilken brott blivit begånget, visar sig vara av obotlig art. Bland de imbecilla — den talrikaste gruppen av de psykiskt abnorma — finnas dock sådana, som efter i ungdomen begånget brott kunna med åren förbättras, så att de asociala egenskaperna alltmer träda tillbaka. Härför erfordras emellertid lång-

279 varig anstaltsbehandling. Såsom framgår av ovannämnda tabell (Bilagan 3) har också anstalts vistelsen i de fall, där imbecilla blivit utskrivna, i allmänhet sträckt sig över flera år. Detta har varit förhållandet icke endast beträffande imbecilla, som begått svårare brott, såsom mordbrand, där utskrivning icke ägt rum förr än efter en anstaltsvistelse av 6 å 10 år, utan även i fråga om imbecilla, som begått tjuvnadsbrott. Bland de från hospital utskrivna imbecilla finnas även sådana, som före strafffriförklaringen upprepade gånger blivit för stöld dömda till frihetsstraff, men vilka efter längre tids, av straffriförklaringen föranledd vistelse å sinnessjukhus skött sig ordentligt och ej vidare begått någon lagstridig handling. Som exempel härpå må följande anföras: Fall 48. J. A. H., född 1877. Sjuknade hösten 1899 under avtjänande av för 3:e resan stöld ådömt straff och intogs i december s. å, å Härnösands hospital; härifrån rymde han i mars påföljande år, vid vilken tid han var så förbättrad, att han fått gå fritt på området. Häktad för stöld blev h a n härför, såsom av viken från hospital, förklarad straffri och återfördes i juni 1900 till hospitalet. Sedan han på hösten s. å. åter fått rättighet att gå fritt på området, avvek han ånyo, begick ny stöld och förklarades åter straffri samt återfördes till hospitalet. I februari 1901 fick han ett anfall av hallucinatorisk förvirring, men var i april s. å. åter lugn och redig, så att han kunde sysselsättas och började i maj arbeta på skräddareverkstaden; om hans tillstånd vid denna tid är upplyst, att det »icke erbjuder a n n a t anmärkningsvärt än det som härflyter från hans imbecillitet». Under de följande åren av sin hospitalsvistelse, under vilken han alltjämt icke visade några tecken till sinnessjukdom utan allenast å imbecillitet, rymde h a n ytterligare tvänne gånger, varför han sedermera av säkerhetshänsyn fick ständigt vistas å den oroligaste avdelningen. Sedan han i maj 1907 blivit överflyttad till Växjö föregående år öppnade kriminalasyl, fick han här — där antalet skötare är propotionsvis talrikare och en bättre uppsikt över utearbetarna för den skull kan anordnas — inom kort komma ut i arbete; härunder blev hans förut retliga lynne allt bättre och han blev efter h a n d anstaltens dugligaste arbetare. Vid sådant förhållande och då han i alla hänseenden visade sig fullt pålitlig, blev han år 1911 — efter 12-årig anstaltsvistelse och uppnådda 32 år — utskriven från kriminalasylen. Enligt vad som inhämtats, har H. under de 12 år, som sedan dess förflutit, varit skötsam och icke begått någon lagstridig handling.

En sammanställning av de uti tabellen över de från hospital under åren 1909—1921 utskrivna otillräkneligförklarade lämnade uppgifterna ger följande

280 Tablå.') Av utskrivna :

år 1909 » 1910 » 1911 » 1912 » 1913 u 1914 » 1915 » 1916 .. 1917 >» 1918 »» 1919 » 1920 » 1921

självförsörjande

2 4 5 3 7 6 4 3 8 11 11 10 16

åter begått brott

3 1 1 1

— — — 1 1 3 2

—

hemfallit intagits åt lös- å fattigvårdsdriveri anstalt

— — — — 1

— — 1

— 1

— —

i vård hos enskild

— — — — — —

— — — —

— 1

— i

—

—

— 1

— 1

åter intagits å n ä r m a r e sinnes- levnadsöden sjukokända anstalt 2 1 1 1 o 4

— —

1 3

— 6 1 1 2 2 3

2 1 3 4

—

—

—

1 1

Summa 1 antal utskrivna | j

3 8 6 10 9 11 6 7 12 15 20 20 17

i

*) Då samme person kan förekomma i mer än en rubrik, i det han exempelvis tidvis ar frisk och självförsörjande, tidvis åter är i behov av vård å sinnessjukhus, är summan av de olika rubrikernas siffror ofta större än de utskrivnas antal.

Såsom framgår av denna tablå hava av de 144 otillräkneligförklarade, som under ifrågavarande 13 år utskrivits från hospital, endast 13 ånyo begått brott. Bland dessa kunna särskiljas två grupper, den ena — till antalet 8 — omfattande dem, vilka blivit dömda för brottet, den andra — till antalet 5 — omfattande dem, som blivit straffriförklarade jämväl för det efter utskrivningen begångna brottet. Av de till förstnämnda grupp hörande voro två vanetjuvar (K. F. A., utskriven 1917, och J. E. P. D., utskriven 1918), som under avtjänande av straff blivit sinnessjuka och trots kvarstående sinnessjukdom vid strafftidens slut frigivits, varför de för nästa stöld, begången i sjukligt tillstånd, förklarats straffria; dessa blevo utskrivna efter en c:a ettårig konvalescenstid, enär det ju icke kunde anses berättigat att i längden kvarhålla dem å hospital, då de icke företedde några symtom å sinnessjukdom. I ytterligare fyra av dessa fall av recidiv i brott hade den brottsliga gärning, för vilken straffr i förklaring på sin tid ägt rum, likaledes blivit begånget under en sinnessjukdom av övergående natur; i tre av dessa fyra fall hade detta brott, som alltså givit anledning till intagning å hospital, icke föregåtts av annat brott. I det ena fallet (C. O. B., utskriven 1910) bestod såväl det brott, för vilket straffriförklaring ägt rum, som det efterföljande brottet uti stöld — här låg dock en tid av 9 år mellan avgåendet från hospitalet och begåendet av den senare stölden — i det andra fallet (P. EL, utskriven 1910) voro båda brotten för-

281 falskning, medan i det tredje fallet det under sinnessjukdom begångna brottet var hustrumord och det efter utskrivningen förövade brottet otukt med egen dotter. Då detta fall är det enda, där svårare brott blivit begånget av någon under åren 1909 t. o. m. 1921 från hospital utskriven otillräkneligförklar ad, lämnas här en närmare redogörelse för detsamma. Fall 49. K. A. A., född 1869; statsanställd, gift. Han har alltid varit egoistisk och okänslig för a n n a t än det egna intresset sarnt ådagalagt stor råhet och brutalitet; i samlivet med h u s t r u n har han varit stridig, grälsjuk och kitslig. Dessa hans dåliga karaktärsdrag framträdde mera under inverkan av alkohol, som han i hög grad miss brukat. Under årens lopp utvecklade sig paranoiska idéer beträffande hustrun (Eifersuchtswahn); han hörde ofta kamraterna på verkstaden stå och tala om henne, misstänkte att hon mottog nattliga besök i deras gemensamma bostad, hörde ofta knackningar på fönstren nattetid, märkte en natt, att hustrun öppnade fönstret och hörde samtidigt bortgående steg utanför, iakttog vid ett tillfälle att en mansperson gömde sig i buskarna utanför byggnaden, då han kom hem, o. s. v. På grund av dylika iakttagelser, vilka gjort honom övertygad om att han ej vore fader till sista barnet, hade han strött aska på fönsterposterna och på förstugukvisten för att kontrollera, huruvida någon gått in genom fönstren på n ä t t e r n a eller genom dörren på dagen, då han varit borta; ofta hade han genom misshandel (sparkar och slag) sökt tvinga hustrun »till bekännelse» och slutligen berövade han hösten 1911 hustrun livet genom att med en rakkniv skära henne i halsen. Han blev då, efter avslutad rannsakning, intagen å hospital för observation och fick, sedan denna givit till resultat att brottet blivit begånget under sinnessjukdom och han i anledning härav blivit straffriförklarad, kvarstanna för vård å hospitalet. Under de första åren av vistelsen därstädes kvarstod h a n s paranoiskt färgade föreställning om hustruns otrohet, men bleknade denna så småningom och från år 1917 voro hans sjukliga idéer fullständigt korrigerade. Därmed inträdde även förbättring i hans förut retliga lynne; frånsett de tider, då h a n på grund av reumatisk värk låg till sängs, arbetade han flitigt med korgmakeri. Då han icke på ett par års tid visat några symtom å sinnessjukdom, blev han i januari 1919 (alltså c:a 7l/2 år efter häktningen) utskriven från hospitalet. Till en början var A. nu nykter och ordentlig och visade icke något egendomligt i sitt uppträdande, men i slutet av 1919 började han åter använda spritdrycker och därmed framträdde även de gamla karaktärsdragen: han blev missnöjd och bråkig, fick av obetydlig anledning vredesutbrott mot döttrarna, som hushållade för honom, och gjorde sig slutligen på våren 1920 skyldig till otukt mot den yngsta, ännu minderåriga dottern. Härför häktad blev h a n ånyo intagen å hospital för observation, men företedde nu icke — lika litet som vid utskrivningen därifrån — några symtom å sinnessjukdom. Återförd till fängelset för fortsatt rannsakning blev han därför dömd till livstids straffarbete.

Någon erinran mot utskrivningen torde i detta fall icke kunna göras, då den med anledning av det efter densamma begångna brottet företagna rättspsykiatriska undersökningen gav till resultat, att mannen därvid måste anses hava varit i lagens mening tillräknelig. Vad beträffar det återstående fallet, där brott blivit begånget under en övergående sinnessjukdom, och nytt brott förövats efter utskrivningen 94 22

282 från hospital, gällde detta en vanetjuv (N. E. EL, utskriven 1913), som upprepade gånger blivit dömd för stöld såväl före straffr i förklaringen som efter utskrivningen från hospitalet. Då ifrågavarande person befanns vara till en viss grad imbecill och därtill haft nytt utbrott av sinnessjukdom, skulle det möjligen kunna sättas i fråga, huruvida man icke varit berättigad att för alltid kvarhålla denne antisociale individ å sinnessjukhus. Av de två återstående till första gruppen hörande — de såsom till— räkneliga dömda — var den ene (E. A. T., utskriven 1911) en epileptiker, som tidigare haft omtöckningstillstånd, men icke under hela den 2 1 /såriga hospitalsvistelsen visat några psykotiska symtom, den andre en imbecill (J. A. G), vilken utskrivits efter c:a 7 1 Vårig hospitalsvistelse (år 1920). Av dessa har den förre, som efter utskrivningen dömts för tredje resan stöld (1913) till ett års straffarbete och för bedrägeri (1917) till en månads fäugelse, i allmänhet försörjt sig med gårdfarihandel, den sistnämnde åter haft sitt uppehälle med jordbruksarbete; denne gjorde sig emellertid i september 1922 skjddig till stöld, i det han för utfående av innestående lön uppbrutit en koffert och därur tagit pengar, varför han dömdes till 1 månad och 15 dagars fängelse. Av de 5, till andra gruppen hörande — de för det efter utskrivningen begångna brottet straffriförklar ad e — voro de tre periodici (G. F. J., utskriven 1910, P. 8. O., utskriven 1919, och M. L. M., likaledes utskriven 1919), vilka i sitt normala tillstånd aldrig gjort sig skyldiga till brottslig gärning, men under sina sjukdomsperioder (vilka visat bilden av ett maniskt tillstånd) förövat stölder. De två av dem vårdas fördenskull alltjämt å hospital, men den tredje, vilkens sjukdomsanfall varit av kortare varaktighet, har åter utskrivits. Av de två återstående till denna grupp hörande personerna var den ene en för stöld otillräkneligförklarad epileptiker (A. H. L., utskriven 1912), som efter 15 års hospitalsvistelse blev utskriven, då den epileptiska lynnesretligheten högst betydligt avtagit, men efter c:a 4 års vistelse i frihet åter begick stöld, den andra en för tjuvnadsbrott och vållande till eldskada otillräkneligförklarad sinnessjuk kvinna, hos vilken det vid den efter c:a 2-årig hospitalsvistelse företagna utskrivningen kvarstod en psykisk defekt och vilken något år senare ånyo begick stöld. Båda dessa vårdas efter den sista straffriförklaringen åter å hospital. FörsöksRedan i det föregående har framhållits, av vilken stor betydelse det liv-missionens [ m å u g a fall är, att utskrivning av otillräkneligförklarad icke äger rum fur frågan direkt utan föregås av längre tids försökspermission. Såsom framgår om ntskriv- a v ^år avhandlade tabell, har sådan under senare år också alltmera kommit till användning. Sålunda hade

283 av de » » » » » » » » » » » » » » » :> » » » » » » » »

3 år 1909 utskrivna 8 » 1910 » 6 »1911 » 10 » 1912 » 8 » 1913 » 12 » 1914 » 6 » 1915 » 7 » 1916 » 12 » 1917 » 15 » 1918 » 20 » 1919 » 20 » 1920 » 17 » 1921 »

otillräkneligförklarade » » » » » » » » » » » »

0 varit försökspermitterade 3 » » 1 » » 4 » » 3 » » 2 » » 4 » » 3 » » 7 » » 13 » » 17 » » 16 » » 16 » »

Enligt vad som framliålles i överinspektörens årsberättelser har medicinalstyrelsen, när den lämnat medgivande till försökspermission av otillräkneligförklarad imbecill, brukat som villkor för densamma föreskriva, att lämplig plats bleve anskaffad, då denna åtgärd är av stor betydelse till förekommande av återfall i brott. Där den sålunda försökspermitterade misskött sig, har han blivit återtagen till hospitalet, även om han icke förövat brottslig gärning. En särskild tabell (fogad vid detta betänkande som bilaga 4) är upprättad över otillräkneligförklarade, som under försökspermissionen mast till hospital återtagas, samt över otillräkneligförklarade, som vid 1921 års utgång voro från hospital försökspermitterade. Av dessa sistnämnda hava åtskilliga sedermera blivit utskrivna, varom anteckning för varje särskilt fall gjorts i tabellen. Som av denna framgår, hava av de före 1921 års utgång till ett sammanlagt antal av 125 försökspermitterade otillräkneligförklarade 19 blivit under tiden för försökspermissionen återtagna till hospital. 1 5 fall var anledningen härtill nytt utbrott av sinnessjukdom resp. försämring i det psykiska tillståndet, i 2 fall återfall i alkoholmissbruk och i 4 fall (gällande imbecilla) lättja i arbetet, trotsighet och odisciplinerbarhet, medan 3 (imbecilla resp. defektläkta) återvänt självmant, de två på grund av omöjlighet att vidare få arbete och den tredje — en för mordbrand straffriförklarad imbecill kvinna, som vistats å hospital över 38 år — emedan hon ej trivdes hos släktingarna, som omhändertagit henne. Av de 5 återstående personerna i fråga hade en, som tidigare upprepade gånger varit straffad för stöld och som under senaste fängelsevistelsen blivit sinnessjuk men å hospitalet förbättrats, blivit återtagen, enär han misstänktes för en inbrottsstöld, tre (därav två imbecilla) återtagits på grund av smärre stölder och en på den grund, att han knivskurit sin fästmö, utan att dock något varaktigt men därav följde. Den sistnämnde

284 är en till en viss grad imbecill person, som i ett sjukligt depressionstillstånd förövat mord å sin fästekvinna, och som efter c:a 5Va års vistelse å kriminalasylen, därunder han icke företett några symtom å sinnessjukdom, erhöll försökspermission. Under denna synes han ha kommit in i en ny depressionsperiod, under vilken det nämnda överfallet å den kvinna, med vilken han nu inlett förbindelse, ägde rum. Med hänsyn till den hos ifrågavarande person befintliga imbecilliteten, synes det kunna ifrågasättas, huruvida någon försökspermission bort medgivas honom. Då emellertid i detta fall misshandeln lyckligtvis blev av lindrigare art och de övriga av försökspermitterade förövade brotten voro smärre stölder, har sålunda icke något svårare brott blivit förövat av någon före år 1921 från hospital försökspermitterad otillräkneligförklarad, som sedan ej blivit utskriven. Däremot har en under år 1922 försökspermitterad otillräkneligförklarad under permissionstiden begått mord. För detta fall lämnas hälen närmare redogörelse. Fall 50. G. R. T., född 1865, ogift; haft olika anställningar, vid jordbruk, i affärer o. s. v. Efter faderns år 1911 tirnade död råkade T. i tvist rörande arvet med sina anhöriga, av vilka han ansåg sig förorättad; han fick nu dålig sömn och blev synnerligen retlig till humöret, tvingade modern, i vilkens hem han kvarbodde, under hot om våld att underskriva varjehanda handlingar. På grund av ett uppträde utanför svågerns bostad i se£>teniber 1911, därvid T. sökte med våld tränga sig in i denna och utanför fönstret hotade med skarpladdad revolver, blev T. omhändertagen av polisen, som omedelbart ombesörjde hans intagning å hospital. Till en början visade han sig där mycket affektlabil, men så småningom förbättrades hans tillstånd, så att han blev lugn och behärskad. Sedan han längre tid arbetat å hospitalskontoret och uppfört sig Titan anmärkning, blev han i december 1913 utskriven från hospitalet, därvid han återflyttade till modern. Någon konflikt med nämnde svåger hade T. därefter ej och hans uppträdande synes icke hava givit anledning till någon anmärkning, förr än han 1917 börjat bliva erotiskt intresserad för en dam, vilken han förföljde med giftermålsanbud, därvid han understundom hotade att skjuta både sig själv och henne, om hon ej uppfyllde hans önskan. Sedan n ä m n d a dam anmält, att T. uppkommit i hennes bostad och under hot med revolver gjort våldtäktsförsök mot henne, blev han i augusti samma år, sedan bilaga A för honom utfärdats, på vanliga handlingar ånyo intagen å hospital. Där förnekade han vad som lades honom till last, ansåg sig orättvist behandlad och visade en betydande självöverskattning, men uppförde sig lugnt och fogligt samt arbetade å hospitalskontoret. Redan vid nästa inspektion av hospitalet i fråga föreslog överläkaren T:s utskrivning, vilken enligt överinspektörens uppfattning dock icke borde äga rum, så länge n ä m n d a dam vore kvar i landet. Sedan denna emellertid återvänt till utlandet, där hon tidigare under många år haft verksamhet, blev T. efter längre tids försökspermission i juli 1919 utskriven från hospitalet. Kort därefter ingav T. till länsmannen en anmälan, att han icke återfått 17 kronor och ett brev, som fråntagits honom vid kroppsvisitation före sista införandet till hospital. Efter utskrivningen uttog T., som städse förnekat det anmälda våld-

285 täktsförsöket (angående vilket polisförhör aldrig blev hållet), vidare stämning å såväl modern som förre kommunalordföranden för att de uti den av dem i augusti 1917 underskrivna bilagan B »falskeligen beskyllt honom för försök till våldtäkt å sin fästmö». Då T. i september 1919 fick meddelande, att hans anmälan icke föranledde någon åtgärd, blev han så uppretad, a t t han våldförde sig å sin åldriga moder, hos vilken han hade sin bostad. T. blev med anledning av det sålunda av honom begångna våldet häktad. Vid den därpå av domstolen påkallade rättspsykiatriska undersökningen, som av fängelseläkaren verkställdes, kom denne till det resultat, a t t T. vore en paranoid karaktär, vars benägenhet för kverulerande på sista tiden tilltagit, och avgav för den skvdl det utlåtande, att T. vid brottets begående befunnit sig i sådant sjukligt tillstånd, som avses i 5 kap. 5 § strafflagen. Sedan medicinalstyrelsen avgivit y t t r a n d e av samma innebörd och T. med anledning därav blivit straffriförklarad, blev han i april 1920 intagen å Växjö kriminalasyl. Även under vistelsen därstädes arbetade h a n å hospitalskontoret samt uppförde sig oklanderligt och fogade sig lojalt i anstaltsordningen, fast han fann interneringen obefogad; spontant beklagade han sig sällan, men då samtalet kom in på de orättvisor, han ansåg sig ha lidit, talade han lugnt och till det yttre resignerat om dem; understundom uttalade han som sin avsikt att på rättslig väg göra sina anspråk gällande, men förnekade bestämt alla t a n k a r att tillgripa våldsåtgärder; sömnen var oftast dålig, men humöret var lugnt och j ä m n t . Vid överinspektörens besök å kriminalasylen i januari 1922 begärde T., vars moder då just avlidit, a t t få resa hem till begravningen och stanna hemma för boutredningen o. d. Med hänsyn därtill att anledningen till den senaste interneringen varit den fara för modern, som samlivet med T. inneburit, men detta skäl för T:s hospitalsvistelse med moderns död bortfallit, ansåg sig överinspektören k u n n a tillstyrka T:s av överläkaren förordade framställning om permission. Sådan blev ock av medicinalstyrelsen beviljad för en månad. Vid permissionstidens utgång meddelade T:s förmyndare, att T. låg sjuk i influensa med c:a 40° feber, och begärde att permissionen m å t t e förlängas, då T:s uppförande icke givit anledning till någon anmärkning. I anledning härav beviljades i vederbörlig ordning permission till årets slut på villkor, att förmyndaren till överläkaren ingåve månatliga rapporter. Enligt dessa hade T. först i april repat sig efter influensan, som komplicerats med symtom från lungorna, och hade han därefter börjat arbeta i sin trädgård. Enligt den sista rapporten, som var daterad den 30 juni 1922, hade någon anmärkning mot T. alltj ä m t icke kommit till förmyndarens kännedom. Den 21 juli s. å. hade T. med revolver hotat en hyresgäst under påstående att denne stulit en båt från honom. (I själva verket hade båten sålts av T:s moder). Då därefter tvänne polismän, med anledning av telefonbud från hyresgästen, infunno sig vid T:s bostad, nedsköt T. efter ett kortare meningsutbyte genom fönstret den ene av dessa.

I anledning av detta fall, som helt naturligt starkt upprört allmän- chefens för heten, har länsstyrelsen i Södermanlands län i skrivelse den 11 augusti s°t™™lfeatr~ 1922 hos Statsrådet och Chefen för Socialdepartementet hemställt, »huru- remiss den vida icke en undersökning kunde igångsättas, i vilken utsträckning de 3 n°^ll)er medicinska myndigheterna under de senare åren av brist på utrymme i hospitalen eller av andra skäl funnit sig föranlåtna att försätta ännu icke fullt botade kriminaldårar på fri fot, samt vilka åtgärder, som kunde vidtagas för att förhindra upprepandet av så sorgliga händelser

286 som den nu ifrågavarande)). Denna framställning överlämnades genom remiss den 3 november 1922 till de sakkunniga att tagas i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag. Redan innan de sakkunniga erhållit denna remiss, hade emellertid den ovanberörda utredningen rörande från hospital utskrivna och permitterade otillräkneligförklarade blivit igångsatt, men på grund av nämnda remiss har den fullständigats (med inhämtande av upplysningar från straffregistret). Såsom framgår av den ifrågavarande utredningen är det av länsstyrelsen åberopade fallet fullkomligt enastående och, så vitt de sakkunniga kunna finna, ger resultatet av utredningen vid handen, att tillbörlig försiktighet eljes iakttagits vid utskrivning av kriminalpatienter. Be sakkunniSom redan i det föregående nämnts, har från och med 1913 dessa gas fordag. trenden å medicinalstyrelsens vägnar handlagts av den rättspsykiatriska nämnden, vilken består av tre läkare, därav två med specialutbildning i psykiatri. Om också prövningen av utskrivning och försökspermission från sinnessjukhus av personer, som förövat brottslig gärning, företrädesvis kräver medicinsk-psykiatrisk erfarenhet, bör dock enligt de sakkunnigas förmenande härvid även den juridiska sakkunskapen lämnas tillfälle att göra sig gällande, då det vid prövningen av dessa frågor gäller att mot varandra väga de krav, som uppställas å ena sidan från den personliga frihetens och å den andra från samhällsskyddets synpunkt. I likhet med vad ovan föreslagits i fråga om handläggning av klagomål rörande intagning och kvarhållande å sinnessjukhus, hålla de sakkunniga alltså före, att medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd jämväl vid ärenden beträffande utskrivning och försökspermission från sinnessjukhus av personer, som förövat brottslig gärning, bör vara förstärkt med representant i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd för juridisk teori och praxis. De sakkunniga föreslå därför ändring i medicinalstyrelsens instruktion (25 §) i enlighet med nu angivna synpunkter.

B.

SPECIELLA DELEN.

289 Förslag till

Lag om vård ay sinnessjuka.

1 KAP. Om den allmänna plikten att taga yard om sinnessjuka. i §• Beträffande motiveringen till första stycket av denna paragraf, som motsvarar § 65 i nn gällande sinnessjukstadga, hänvisas till allmänna delen, sid. 127. Här må endast tilläggas, att det i stadgan angående sinnessjuka förekommande uttrycket: »målsman», med hänsyn till den efter stadgans tillkomst ändrade civillagstiftningen, ersatts med en uppräkning av de personer, som i stället för målsman böra anses vårdnadspliktiga. I nämnda paragraf av stadgan ålägges det vidare ordföranden i kommunal- eller hälsovårdsnämnd eller ock polismyndigheten i orten att föranstalta om vård av sinnessjuk, därest de personer, som enligt paragrafens stadgande i första hand hava sig detta ålagt, »sin plikt åsidosätta». Då det emellertid icke alltid är möjligt för den enskilde att komma till rätta med den sinnessjuke med hänsyn till yttringarna av dennes sjukdom, har uti andra stycket av denna paragraf tillagts, att det åligger ordförande i hälsovårdsnämnd eller i fattigvårdsstyrelse eller polismyndighet att föranstalta om vård, därest de i första stycket omnämnda personerna sakna förmåga att fullgöra sin plikt. Att här ordförande i kommunalnämd icke särskilt nämnts beror därpå, att det i den nya hälsovårdsstadgan av år 1919 är föreskrivet, att det inom varje kommun skall finnas hälsovårdsnämnd och att, där ej särskild sådan blivit utsedd, kommunalnämnden skall fullgöra hälsovårdsnämndens åligganden (35 och 36 §§). Att å andra sidan även ordförande i fattigvårdsstyrelse här upptagits, har sin grund däri, att denna styrelse, vilken 94 22

290 också enligt nu gällande sinnessjukstadga är tillerkänd ansökningslätt, närmast har hand om sinnessjuka, som äro medellösa. Slutligen har uti 1 § upptagits den bestämmelsen (tredje styclet), att det åligger läkare att, där sinnessjuk genom hotfullt eller våidsimt uppträdande synes farlig för annans personliga säkerhet, omedelbart göra anmälan härom till polismyndighet. Med hänsyn till nödvändigheter av att i största möjliga mån söka förekomma de olyckor, som enligt vad erfarenheten givit vid handen kunna inträffa genom att samhällsvådiga sinnessjuka icke skyndsamt nog erhålla vård, hava de sakkunniga nimligen ansett, att lagen bör innehålla detta åliggande för läkarna, vilka på grund av sin verksamhet ofta komma i beröring med sinnessjuka. Utan ett särskilt lagstadgande om sådan förpliktelse är det nämligen att befara, att läkarna, på grund av bestämmelsen i § 60 i läkarirstraktionen den 30 december 1911 om läkares tystlåtenhetsplikt, ofta skalle anse sig förhindrade att göra anmälan till polismyndighet, när till deras kännedom kommit, att sinnessjuk uppträder på ett sådant sätt, att han synes farlig för annans personliga säkerhet. Då läkarna, även om de icke äro särskilt psykiatriskt skolade, vanligen hava lättare än ardra att bedöma, huruvida en persons hotfulla eller våldsamma uppträdande har sin grund i sinnessjukdom, bör enligt de sakkunnigas förmenande samhället göra sig till godo detta förhållande till skydd mot våldshandlingar av farliga sinnessjuka.

2 KAP. Om siimessjukvårdens organisation. 2 §•

Beträffande motiveringen till denna paragraf hänvisas till allmänna delen, sid. 128—129 och 138. 3 §.

1 ock 2 mom. Till bestämmelserna i dessa moment finnes utförlig motivering i allmänna delen, sid. 129—138. 3 mom. Såsom framgår av vad i nämnda motivering blivit anfört (sid. 136—137) ävensom av de i betänkandets första kapitel lämnade upplysningarna (sid. 108—109), är den av kommuner utövade sinnessjukvården i allmänhet förlagd till för detta ändamål vid försörjningsinrättning anordnad särskild avdelning. Likaledes gäller om landstingens sinnessjuk-

291 vård, att den i regel utövas å en avdelning, som utgör en del av en annan anstalt, nämligen lasarett eller hospital (jämför sid. 107). För att det må vara fullt klart att med beteckningen sinnessjukhus avses icke endast fristående sådana utan att däri inbegripas jämväl dessa till andra anstalter förlagda sinnessjukavdelningar, har här upptagits det stadgandet, att med sinnessjukhus, som omförmäles i 1 mom. b), avses även av medicinalstyrelsen godkänd sinnessjukavdelning, som anordnats vid landsting eller kommun tillhörig sjukvårdsinrättning eller fattigvårdsanstalt. å mom. Beträffande motiveringen till detta moment hänvisas till allmänna delen, sid. 259.

*i Till denna paragraf finnes utförlig motivering i allmänna delen, sid. 141—145. Här må endast tilläggas, att den möjlighet för tillfällig sinnessjukvård å lasarett och sjukstuga, som här medgives, är utesluten enligt det uppgjorda förslaget till allmän sjukhusstadga, medan däremot en av d:r P. Clarholm avgiven, vid förslaget fogad reservation på denna punkt korresponderar med de sakkunnigas förslag.

5 §• I denna paragraf stadgas, att godkännande, som i 3 § 1 mom. c) samt 4 § a) sägs, kan när som helst av medicinalstyrelsen återtagas. Enligt § 62 i gällande sinnessjukstagda har medicinalstyrelsen att göra skyndsam anmälan till Kungl. Maj:t, därest något av de villkor, som blivit fastställda för enskild sinnessjukanstalt åsidosattes och uraktlåtenheten är sådan, att det för anstalten meddelade tillståndet anses böra återkallas. Då enskild sinnessjukanstalt enligt stadgans § 57 skall vara godkänd av Kungl. Maj:t, ligger det i sakens natur att för närvarande ingen annan myndighet än Kungl. Maj:t själv kan återkalla godkännandet. Enligt de sakkunnigas förslag tillkommer det emellertid medicinalstyrelsen att avgöra fråga om godkännande av enskilt sinnessjukhus och vid sådant förhållande har det ansetts även böra läggas i medicinalstyrelsens hand att besluta om återkallelse av godkännande, när skäl därtill föreligger. Vad som här är sagt om enskilt sinnessjukhus, gäller även om enskilt vårdhem för sinnessjuka.

292 I § 6 av kungl. kungörelsen den 11 oktober 1920 med bestämmelser angående godkännande såsom sinnessjukanstalt av kommunal anstalt, som avses i 40 § 2 mom. i lagen om fattigvården, är stadgat, att medicinalstyrelsen må, när skäl därtill föreligga, återkalla det anstalten meddelade godkännandet. Uti det här framlagda lagförslaget återfinnes icke något motsvarande stadgande, då man utgått ifrån, att de kommunala myndigheter, som anordnat sinnessjukhus eller avdelningar för sinnessjuka, äga sådan ansvarskänsla för sjukvårdens krav, att vid inspektioner eller eljest vederbörligen framställda anmärkningar till vinnande av förbättring av sjukvården varda beaktade. På grund av den stora platsbristen å hospitalen kommer ju också kommunal sinnessjukvård att under mycket lång tid framåt bliva nödvändig.

6 §• Denna paragraf innehåller den bestämmelsen, att anmälan, varom i 4 § b) stadgas, icke är erforderlig, därest vården avser någon, som tillhör vårdarens familj eller husfolk. Då skyldigheten för enskild, som utövar sinnessjukvård, att till medicinalstyrelsen göra anmälan härom avser, att styrelsen skall få kännedom om alla de personer, som mot betalning till vård mottaga sinnessjuka' och sålunda hava sådan vårdverksamhet till inkomstkälla, har nämligen undantag från anmälningsplikten ifråga ansetts kunna äga rum, när vården gäller en familjemedlem eller en person, som är i tjänst hos den, som lämnar vården. Däremot gäller även för detta fall den i 9 § 4 mom. stadgade skyldigheten att till vederbörande tjänsteläkare göra anmälan, när vården av en sinnessjuk börjar och då sådan vård upphör. 7 §•

1 mom. Enligt § 5 i gällande sinnessjukstadga är medicinalstyrelsen överstyrelse för statens anstalter för sinnessjuka. För åtskilliga år sedan var den frågan uppe till diskussion inom psykiatriska föreningen, huruvida det icke skulle vara mera ändamålsenligt, att medicinalstyrelsen befriades från denna sin uppgift och att det i stället inrättades en särskild styrelse för sinnessjukvården och abnormvården, då på båda dessa områden förelåge stort behov av en snabbare utveckling. Därvid uttalades sympatier för en sådan reform. Sedermera har emellertid medicinalstyrelsen omorganiserats och därvid erhållit byråsystem, varigenom arbetet i viss mån förenklats. För övrigt har tillkomsten av en särskild kameralbyrå — å vilken handläggas en del ärenden rörande

293 sinnessjukvård och abnormvård, nämligen de av ekonomisk art, men därjämte ärenden tillhörande andra grenar av medicinalstyrelsens förvaltning — otvivelaktigt försvårat avskiljandet av sinnessjuk- och abnormvården från medicinalstyrelsens verksamhet. Såväl på grund av nu nämnda förhållanden som ock med hänsyn till den nu rådande statsfinansiella situationen, vilken icke lärer medgiva inrättandet av ett nytt ämbetsverk, hava de sakkunniga utgått ifrån ett bibehållande av den nuvarande ordningen och har därför i detta moment upptagits den bestämmelsen, att medicinalstyrelsen är överstyrelse för hospitalen. Enligt sinnessjukstadgans § 61 skall enskild sinnessjukanstalt stå under inseende och kontroll av medicinalstyrelsen. I övrigt finnes i nuvarande sinnessjukstadga ingen bestämmelse beträffande förhållandet mellan medicinalstyrelsen och enskild sinnessjukvård än vad som är stadgat i § 73 om medicinalstyrelsens befogenhet att förordna om inspektion, där å plats, som ej är att hänföra till enskild anstalt, finnas flera sinnessjuka. Detta stadgande gäller även vård av sinnessjuka å kommun tillhörig inrättning. I övrigt finnes i sinnessjukstadgan ingen bestämmelse rörande förhållandet mellan medicinalstyrelsen och kommunal sinnessjukvård, trots det denna — som i det föregående är omnämnt — har en ganska stor omfattning. De sakkunniga finna det självklart, att medicinalstyrelsen, då den är överstyrelse för hospitalen, även bör hava överinseendet över såväl den av landsting och kommuner anordnade som den enskilda sinnessjukvården. En bestämmelse härom har fördenskull jämväl upptagits i detta moment. 2 mom. Uti § 7 av gällande sinnessjukstadga är föreskrivet, att vid samtliga anstalter för sinnessjuka skall tillsyn, att stadgans bestämmelser rörande sjukvården varda noggrant iakttagna, utövas av en utav Kungl. Maj:t förordnad överinspektör för sinnessjukvården. Ursprungligen var denne befattningshavare avlönad från anslaget till hospitalens underhåll. I själva verket har emellertid hans inspektionsverksamhet icke varit inskränkt till statens hospital utan även omfattat såväl kommunal som enskild sinnessjukvård, vartill kommer, att han, jämlikt sinnessjukstadgans § 12 punkt 6 är ålagd att, i den mån haus tid medgiver, biträda medicinalstyrelsen vid handläggning av hospitalsärenden och av rättsmedicinska frågor rörande sinnesbeskaffenhet. Vad sistnämnda frågor beträffar, har hans befattning med dem sedermera ökats, i det han, alltsedan en särskild nämnd från och med år 1913 inom medicinalstyrelsen blev inrättad för handläggning av ärenden rörande sinnesbeskaffenhet, varit ledamot av denna nämnd, den s. k. rättspsykiatriska nämnden. Numera är tjänsten också uppförd på medicinalsty-

294 relsens stat; 1922 års riksdag beslöt nämligen — i enlighet med vad Kungl. Maj.t föreslagit — att befattningen som överinspektör för sinnessjukvården i riket skulle hänföras till den medicinalstyrelsen tillhörande personalen. I enlighet med vad som alltså redan gäller, är i detta moment stadgat, att inom medicinalstyrelsen skall finnas anställd en av Konungen förordnad överinspektör för sinnessjukvården i riket.

s-i Enligt § 6 i nu gällande sinnessjukstadga skall den närmaste förvaltningen vid en var av statens sinnessjukanstalter handhavas av en direktion, i vilken landshövdingen i länet, i kraft av sitt ämbete, är ordförande, och vilken i övrigt utgöres av fyra ledamöter, som Kungl. Maj:t utnämner, därav en bör vara läkare och en, där så lämpligen ske kan, juridiskt bildad person, samt av anstaltens överläkare eller den hans tjänst förrättar. Bestämmelsen om landshövdings självskrivenhet som ordförande i hospitalsdirektion har medfört den olägenheten, att vid de hospital, som icke äro belägna vid residensstad, direktionens ordförande endast rent undantagsvis deltagit i något direktionssammanträde, utan har direktionens sammanträden i regel letts av vice ordföranden. De sakkunniga hava därför funnit det mera ändamålsenligt att Kungl. Maj:t även förordnar ordförande i hospitalsdirektion. Vid det förhållandet att landshövdingen i regel torde bliva förordnad till ordförande uti direktionen för vid residensstaden beläget hospital, såvida han icke önskar befrielse från uppdraget, anse de sakkunniga att förändringen i fråga icke behöver möta några betänkligheter. Enligt nuvarande bestämmelser gäller ett förordnande som ledamot av hospitalsdirektion för alltid. Utan egen avsägelse kvarstår alltså den en gång förordnade ledamoten, huru hög ålder han än uppnår. En sådan ordning kan givetvis vara förenad med vissa olägenheter. I fråga om de nya slag av statsanstalter, som under senaste årtiondena tillkommit — såsom statens uppfostringsanstalt för minderåriga förbrytare, statens alkoholistanstalt och statens sinnesslöanstalter — har också bestämts, att förordnande som ledamot i den styrelse, vilken handhar anstaltens förvaltning, gäller allenast för fyra år i sänder. Denna princip torde lämpligast böra tillämpas även vid framtida förordnanden av ledamot i hospitalsdirektion. På här anförda skäl har i 1 mom. av denna paragraf intagits den bestämmelsen, att vid varje hospital handhaves den närmaste förvalt-

295 ningen av en direktion, bestående av ordförande och fyra ledamöter, vilka utses av Konungen för en tid av fyra år, samt hospitalets chefläkare. Anledningen till att uttrycket överläkare här ersatts med uttrycket chefläkare är den, att det inom kort torde finnas hospital i vårt land, vid vilket mer än en överläkare är anställd, i det att man vid planläggning av Hälsingborgs hospital, som nu är under uppförande med 1 200 platser för sinnessjuka, utgått ifrån, att här skulle finnas 3 överläkare med fullt självständig sjukvårdsverksamhet å var sin »huvudavdelning» av hospitalet, av vilka den ene jämväl skulle inneha va det överläkare hittills tillkommande administrativa chefskapet. Då en blivande lagstiftning måste taga hänsyn till det ändrade förhållande, som sålunda är att förvänta, har man varit nödsakad att finna en annan benämning än överläkare på den, vilken är chef för ett hospital. Den naturligaste beteckningen å denne synes då vara chefläkare. I 2 mom. av denna paragraf är först och främst stadgat, att chefläkaren mellan direktionens sammanträden är hospitalets styresman, vilket stadgande motsvarar vad som i nuvarande stadgans § 17 är föreskrivet i fråga om överläkares befogenhet. Enligt nu gällande bestämmelser är hospitalets överläkare även ansvarig för sjukvården, vilken storlek anstalten än månde äga. I själva verket blir det emellertid på större hospital med 800 sjuka eller däröver omöjligt för överläkaren att fullt och i detalj kunna känna varje där vårdad persons sjukhistoria och tillstånd efter intagningen. Det torde därför föreligga behov av att chefen å dessa större hospital får sin sjukvårdande verksamhet inskränkt till endast en del av hospitalet och att det därjämte anställes särskild överläkare med ansvar för sjukvården å annan del av hospitalet. Förslag härom har också blivit framställt inom medicinalstyrelsen av chefen för hospitalsbyrån, medicinalrådet R. Stenbeck. Till detta förslag har Psykiatriska föreningen, som diskuterade detsamma vid sitt årsmöte 1915, enhälligt uttalat sin anslutning. I överensstämmelse med här anförda synpunkter har i 2 mom. av denna paragraf vidare intagits den bestämmelsen, att chefläkaren å mindre hospital är ensam ansvarig för sjukvården (överläkare) men att å större hospital, där sjukvården är uppdelad mellan chefläkaren och en eller flera överläkare, en var av dem är ansvarig för sjukvården å honom tilldelad avdelning. 9 §• 1 mom. Enligt sinnessjukstadgans § 58 skall enskild sinnessjukanstalt, vad angår de sjukas behandling, förestås av behörig läkare,

296 vilken är för sjukvården ansvarig. Med uttrycket behörig läkare torde avses jämväl icke legitimerad läkare, då sådan förordnats av medicinalstyrelsen. Om också de enskilda sinnessjukanstalterna oftast hava en ganska ringa storlek, bör enligt de sakkunnigas förmenande vid sådan anstalt befattningen såsom för sjukvården ansvarig läkare — icke minst med hänsyn till den ömtåliga ställning, sådan läkare har vid en sinnessjukanstalt, som äges av enskild person, vilken därpå skall ha sin utkomst — icke få innehavas av annan läkare än den, som vunnit legitimation. Beträffande läkarvården å • landstingens och kommunernas sinnessjukhus finnes, som förut anmärkts, icke någon bestämmelse i gällande sinnessjukstadga. Däremot är i § 2 av ovannämnda kungörelse den 11 oktober 1920 föreskrivet, att det vid godkänd kommunal sinnessjukanstalt skall finnas anställd läkare, vilken av medicinalstyrelsen förklarats kompetent och för uppdraget lämplig. De sakkunniga finna det självklart, att även den av landsting och kommun utövade sinnessjukvården städse förestås av legitimerad läkare. Den principen, att det alltid är en legiterad läkare, som är ansvarig för vården å ett sinnessjukhus, synes de sakkunniga så viktig, att en föreskrift härutinnan bör intagas i lagen om vård av sinnessjuka. I enlighet härmed stadgas i detta moment, att vid sinnessjukhus, som upprättats av landsting eller kommun, ävensom vid enskilt sinnessjukhus skall finnas anställd legitimerad läkare, som är ansvarig för sjukvården. 2 mom. Detta moment innehåller den bestämmelsen, att enskilt sinnessjukhus därjämte skall stå under tillsyn av en utav medicinalstyrelsen till inspektör förordnad läkare. En motsvarande bestämmelse finnes i § 61 av gällande sinnessjukstadga. 3 mom. Såsom i den allmänna delen sid. 141—-142 är omnämnt, är uti där berörda kungl. brev av den 14 augusti 1920 föreskrivet bland annat det villkoret för att å enskilt sjukhem skall få mottagas mer än 5 sinnessjuka, att den närmaste tillsynen över sjukhemmet utövas av en utav medicinalstyrelsen förordnad inspektör. Som förut nämnts, har den genom nämnda kungl. brev medgivna formen av enskild sinnessjukvård upptagits i lagförslaget under beteckningen vård å enskilt vårdhem. I överensstämmelse med ovannämnda föreskrift har i detta moment upptagits den bestämmelsen, att även enskilt vårdhem skall stå under tillsyn av en utav medicinalstyrelsen till inspektör förordnad läkare. 4 mom. I nu gällande sinnessjukstadga är följande anmälningsskyldighet föreskriven beträffande vård av sinnessjuk hos enskild person. Jämlikt § QQ skall skriftlig anmälan, med uppgift å den sjukes namn,

297 yrke, ålder, hemvist och kyrkoskrivningsort ävensom å hans lagliga målsman, utan uppskov göras dels hos kyrkoherden i församlingen, dels ock hos ordföranden i hälsovårdsnämnden eller, där hälsovårdsnämnd ej finnes, hos ordföranden i kommunalnämnden; och skall sådan anmälan årligen, så länge sjukdomen fortfar, förnyas inom utgången av december månad. I fall, där sinnessjuk åtnjuter enskild vård i annan församling än den, där han är kyrkobokförd, skall anmälan såväl om vårdens början som om vårdens upphörande utan uppskov lämnas till kyrkoherden i sistnämnda församling. Vidare föreskrives i § 69 dels att ordförande i kommunalnämnd, som mottagit anmälan enligt § 66, skall ofördröjligen insända samma anmälan till vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare, dels ock att årligen till vederbörande tjänsteläkare skall av kyrkoherde lämnas förteckning över de inom hans församling vårdade sinnessjuka och av kommunal- och hälsovårdsnämnden uppgift å de hos nämndens ordförande anmälda sinnessjuka. Fullgöras sålunda föreskrivna anmälningar punktligt såväl av den enskilde, vilken vårdar sinnessjuk, som ock av ordföranden i hälsovårdsnämnd, kommer vederbörande provinsial- och extra provinsialläkare städse att utan längre dröjsmål få kännedom om varje sinnessjuk, som inom hans distrikt åtnjuter vård hos enskild. Däremot erhåller stadsläkare uppgift å de i staden hos enskilda vårdade endast en gång årligen och icke någon särskild anmälan för varje fall. Detta synes de sakkunniga vara en brist, då enligt de sakkunnigas uppfattning det genom lagstiftningen bör skapas garanti för att varje hos enskild vårdad sinnessjuk ofördröjligen kommer under läkartillsyn, så att denna privata vårdverksamhet så vitt möjligt blir underkastad en sådan kontroll, att icke den enskildes ekonomiska intresse av verksamheten undantränger sjukvårdens krav. Även till stadsläkare bör därför anmälan utan uppskov göras rörande sinnessjuk, som vårdas hos enskild. Jämväl i ett annat hänseende synes den nuvarande ordningen mindre lämplig, nämligen därutinnan att anmälan till vederbörande läkare om vårdens början eller upphörande icke sker direkt utan skall gå genom vederbörande hälsovårdsnämnd. Skulle denna fullgöra sin ifrågavarande anmälningsplikt mindre punktligt, blir j u nämligen följden den, att sinnessjuk kan vårdas hos enskild person längre tid utan att tjänsteläkaren i fråga har kännedom härom. I enlighet med här anförda synpunkter har i detta moment upptagits den bestämmelsen, att enskild, som jämlikt 4 § b) till vård mottager sinnessjuk, skall, såväl då vården börjar som då den upphör, ofördröjligen därom göra anmälan till vederbörande provinsial-, extra provinsial- eller stadsläkare. Som redan i motiveringen till 6 § fram94 2 2

298 hållits, skall sådan anmälan göras även då vården avser någon, som tillhör vårdarens familj eller husfolk. 10 §. Beträffande motiveringen till denna paragraf hänvisas till allmänna delen sid. 150. i i §• Till denna paragraf finnes utförlig motivering i allmänna delen, sid. 146—147. 12 §. Genom cirkulär den 20 december 1905 har medicinalstyrelsen fastställt formulär för förteckning över vid sinnessjukanstalter använda skyddsmedel, som innebära mekaniskt tvång. Då det för möjliggörande av kontroll är av vikt, att sådan förteckning alltid föres, där dylika skyddsmedel användas å sinnessjuka, har en bestämmelse härom intagits i sista stycket av denna paragraf. Beträffande motiveringen till paragrafens första stycke hänvisas till allmänna delen sid. 148. 13 §. Denna paragraf innehåller den bestämmelsen, att, där enskilt sinnessjukhus upphört med sin verksamhet, skall den för sjukvården ansvarige läkaren ofördröj ligen göra anmälan härom till medicinalstyrelsen och dit insända alla sjukvården rörande handlingar. I nuvarande sinnessjukstadga finnes icke någon motsvarande bestämmelse, som emellertid tydligen är av behovet påkallad, då det under senare år — såsom i det föregående är omnämnt — i flera fall har förekommit, att enskilt sinnessjukhus upphört, och det ju icke kan vara lämpligt, att handlingar, som innehålla uppgifter av den mest intima art, såsom rörande ärftlighet, smittosam könssjukdom o. s. v., stanna i enskild persons ägo. 3 KAP. Om intagning å sinnessjukhus för vård. 14 §. 1 mom. Första stycket av detta moment innehåller föreskrift beträffande de handlingar, som böra erfordras för intagning å sinnessjukhus. Utförlig motivering härtill finnes i allmänna delen, sid. 149 —154.

299 Momentets andra stycke innehåller anvisning, till vem ansökan om intagande å sinnessjukhus skall ingivas. Den enligt sinnessjukstadgans § 29 nu gällande bestämmelsen att ansökan, där den avser intagning å hospital, skall ingivas till direktionen har här bibehållits, medan ansökan i annat fall skall ingivas till den för sjukvården ansvarige läkaren. Sistnämnda bestämmelse står i överensstämmelse med vad som redan nu gäller om godkänd kommunal sinnessjukanstalt jämlikt § 4 i ovannämnda kungörelse den 11 oktober 1920. 2 mom. Då det har förekommit, att läkare utfärdat bilagan A för sin sinnessjuka hustru, men det synes mindre lämpligt att den, som har att underteckna bilagan B, även utfärdar bilagan A, har här intagits den undantagsbestämmelsen, att det i 1 mom. 2) omförmälda utlåtandet skall vara avgivet av läkare, som icke står till den sjuke i släkt- eller svågerskapsförhållande, vilket enligt lag utgör vittnesjäv. I övrigt har här upptagits den bestämmelsen, att ifrågavarande utlåtande icke må vara avgivet av läkare, vilken är anställd vid det sinnessjukhus, dit ansökan ingives. Denna föreskrift står i överensstämmelse med vad som nu, jämlikt sinnessjukstadgans § 29 jämfört med § 58 gäller för hospitalen och de enskilda sinnessjukanstalterna. Någon bestämmelse om vare sig läkarutlåtande eller andra handlingar för intagande å kommunalt sinnessjukhus finnes, som redan i det föregående anmärkts, icke i nu gällande sinnessjukstadga. Däremot stadgas i § 4 av ovannämnda kungörelse den 11 oktober 1920 att det för intagning å godkänd kommunal sinnessjukavdelning skall fordras samma handlingar som de för intagning å hospital föreskrivna, med det undantag dock, att bilagan A kan utfärdas jämväl av den läkare, som är anställd vid anstalten. De sakkunniga finna ett dylikt generellt undantag beträffande kommunala sinnessjukhus stridande mot den principen, att det för en sinnessjuks intagande och kvarhållande å anstalt alltid skall krävas undersökning av tvänne av varandra oberoende läkare: den som utfärdar intyg om behov av vård å sinnessjukhus samt den å detta för sjukvården ansvarige läkare, som därpå har att avgöra, om den till sinnessjukhuset inremitterade är i behov av sådan vård. Det är nämligen att märka att, om också de flesta kommunala sinnessjukhus utgöra avdelningar av fattigvårdsanstalt, de dock alltid i huvudsak tjänstgöra som upptagningsanstalt för ute i samhället inträffande fall av sinnessjukdom. Enligt vad som framgår av den å sid. 109 anförda tablån över antalet av de under år 1922 å de vid vissa städers försörjningsinrättningar anordnade sinnessjukavdelningar intagna, hade nämligen icke mindre än cirka 66 % av dem inkommit direkt utifrån samhället (den egna kommunen eller främmande

300 kommuner), medan endast cirka 20 % överflyttats till sinnessjukavdelningen från övriga avdelningar å fattigvårdsanstalten. De sakkunniga finna det självklart, att det för intagning å ett kommunalt sinnessjukhus direkt utifrån samhället, även om sinnessjukhuset i fråga är anordnat vid en fattigvårdsanstalt, bör gälla samma bestämmelser som för intagning å varje annat sinnessjukhus. Däremot kunna skäl anföras för det medgivandet, att läkarutlåtandet, när fråga är om överflyttning till sinnessjukavdelningen av den, som redan är intagen å fattigvårdsanstalten, får avgivas av dennas läkare, även om han jämväl är läkare å sinnessjukavdelningen. Ty här gäller det ju dock personer, som redan äro omhändertagna av samhället, och det kan ju icke heller gärna ifrågasättas, att annan läkare än den vid inrättningen anställde skall äga att bestämma, å vilken avdelning en å inrättningen intagen person behöver vårdas. I överensstämmelse med här anförda synpunkter har i detta moment slutligen intagits den bestämmelsen, att utan hinder av vad som eljest är i momentet stadgat må läkare, som ensam ombesörjer sjukvården vid fattigvårdsanstalt, avgiva det i 1 mom. 2) omförmälda utlåtandet, då fråga är om förflyttning inom fattigvårdsanstalt av där intagen till sinnessjukavdelning, godkänd av medicinalstyrelsen. 15 §. 1 mom. Bestämmelser om befogenheten att göra ansökan om intagning å sinnessjukhus böra givetvis ansluta sig till vad som är stadgat om vårdnadsplikt. Då denna, jämlikt 1 § i lagförslaget, i första hand skall åligga förmyndare, god man, make och släkting, som bor på platsen, har här upptagits den bestämmelsen, att ansökan om intagning å sinnessjukhus skall vara undertecknad av någon av dessa personer. I anslutning till innehållet i 1 § är här vidare stadgat att, därest underskrift å ansökningen ej kan erhållas av någon av de nämnda personerna — för vilket fall anledningen härtill skall uppgivas — den må undertecknas av annan av den sjukes närmaste omgivning, av ordförande i hälsovårdsnämnd, av polismyndighet eller, när fråga är om medellös, av ordförande i fattigvårdsstyrelse. Då d e t . är av vikt, att intagningshandlingar, jämlikt stadgandet i I I §, ofördröjligen ingivas till sinnessjukhus rörande å vårdhem, hos enskild eller å lasarett eller sjukstuga vårdad sinnessjuk eller å fattigvårdsanstalt omhändertagen sinnessjuk, där det funnits nödigt att vidtaga inskränkning i den sjukes vistelsefrihet genom isolering i stängt rum eller annorledes, har i detta moment slutligen upptagits den före-

301 skriften att, därest i dylikt fall underskrift ej kan skyndsamt erhållas av i första stycket omnämnd person eller i andra stycket omnämnd myndighet, skall ansökningen undertecknas, om den sjuke till vård mottagits å lasarett eller sjukstuga, av vederbörande läkare, om han vårdas å enskilt vårdhem eller å fattigvårdsanstalt, av föreståndaren samt, om han vårdas hos enskild, som i 4 § b) sägs, av denne. 2 mom. I detta moment stadgas, att ansökan om intagande å sinnessjukhus av den, som fullgör militärtjänst, även må kunna undertecknas av vederbörande chef. Med detta stadgande avses att åstadkomma största möjliga skyndsamhet, då fråga är om beredande av anstaltsvård åt den, som under militärtjänstgöring drabbas av sinnessjukdom. Jämväl i dylikt fall skall, därest någon av de i första stycket av 1 mom. angivna personerna finnes att tillgå, ansökan enligt huvudregeln undertecknas av dessa. Då den, som insjuknar under militärtjänstgöring, emellertid ofta befinner sig avlägset från hemorten, bör för vinnande av skyndsam intagning även vederbörande militära myndighet medgivas ansökningsrätt. 3 mom. I detta moment föreskrives, att intagning å sinnessjukhus av den, som är intagen å tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, förbättringsanstalt eller annan dylik anstalt, skall undertecknas av vederbörande styrelse eller föreståndare. I dessa fall har det nämligen icke ansetts lämpligt att lägga ansökningsplikten på den sjukes släktingar eller andra personer, som icke hava direkt beröring med den sjuke, då det torde vara större garanti för att denne snarast möjligt erhåller nödig vård genom intagande å sinnessjukhus, därest skyldigheten att vidtaga åtgärd härför lägges å ledningen för den anstalt, å vilken den insjuknade är intagen. Det måste ju nämligen ligga i anstaltens intresse att så fort som möjligt bliva befriad från en sinnessjuk, för vars vård anstalten saknar resurser och vilken genom sjukdomens yttringar ofta blir störande för anstaltens verksamhet. Av här anförda skäl har också den praxis redan utvecklat sig att, då en å alkoholistanstalt eller allmän uppfostringsanstalt intagen person blir sinnessjuk, ansökan om hans intagande å hospital ingives av den ifrågavarande anstaltens styrelse eller föreståndare. Vad åter tvångsarbetsanstalt beträffar, har det hittills icke varit möjligt för sådan anstalts styrelse att ombesörja vård å sinnessjukhus av å anstalten intagen, som befinnes sinnessjuk, då det i lagen angående lösdrivares behandling den 12 juni 1885 är föreskrivet, att därest den, som undergår tvångsarbete, i följd av sinnessjukdom är oförmögen till arbete, skall han från anstalten genom Konungens befallningshavandes försorg översändas till

302 hemorten. Då det emellertid kan bereda en kommun stora svårigheter att omhändertaga en asocial sinnessjuk, hava de sakkunniga föreslagit en sådan ändring av 7 § i lösdrivarlagen, att överflyttning av sinnessjuk från tvångsarbetsanstalt kan ske direkt till sinnessjukhus. »Förbättringsanstalt)) har vidare medtagits i detta moment, då anordnandet av anstalt med detta namn, avsedd för dem, som begått brott mellan 18 och 21 års ålder, föreslagits i det den 18 oktober 1922 avgivna betänkandet med förslag till lag om tvångsuppfostran åt unga förbrytare, m. m. Med det i detta moment slutligen upptagna uttrycket: »eller annan dylik anstalt» syftas åter på de i den s. k. lilla strafflagskommissionens den 15 mars 1922 och den 31 maj 1923 avgivna betänkanden med förslag till ny lagstiftning rörande behandlingen av farliga återfalls förbrytare och av förminskat tillräkneliga förbrytare föreslagna nya anstalterna, nämligen interneringsanstalter för till förstnämnda kategori hörande förbrytare och förvaringsanstalter för förminskat tillräkneliga. Till sist må här anmärkas, att med uttrycket »styrelse eller föreståndare» avsetts ange, att styrelsen, å vilken ansökningsplikten i första hand lägges, kan uppdraga åt anstaltens föreståndare att fullgöra densamma. 16 §. 1—3 mom. Till de i dessa moment intagna bestämmelserna finnes utförlig motivering i allmänna delen, sid. 154—163. Här må endast tilläggas, att det i 2 mom. intagna stadgandet, att med ingivande av däri omförmälda förhörsprotokoll må kunna anstå till dagen efter intagningen, har ansetts av behovet påkallat, på det att den av polismyndighet omhändertagne sinnessjuke må kunna överföras till sinnessjukhuset omedelbart efter det läkarintyget utfärdats och icke behöva kvarhållas å polisstationen, till dess polisförhörsprotokollet hunnit uppsättas. Hitintills har det nämligen kunnat förekomma, att den sinnessjuke måst tillbringa natten å polisstationen tillsammans med varjehanda dit infört löst folk, varöver klagomål från den sjukes sida blivit till överinspektören framförda (jämför den i Fall 6 härom lämnade uppgiften). 4 mom. Detta moment innehåller stadgande rörande intagning å sinnessjukhus av mobiliserad. Denna fråga har redan tidigare utgjort föremål för de sakkunnigas behandling, i det att en av medicinalstyrelsen den 19 oktober 1916 till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse angående ändring i gällande bestämmelser för intagning av sinnessjuka å hospital med hänsyn till vissa förhållanden vid mobilisering till de sakkunniga remitterades för yttrande. I berörda skrivelse framhåller medicinal-

303 styrelsen, att även om militär personal, som drabbades av sinnessjukdom under mobilisering, med tillbörlig skyndsamhet skulle kunna intagas å hospital, torde det emellertid möta oöverstigliga svårigheter att anskaffa i sinnessjukstadgan föreskrivna intagningshandlingar, varför andra och mera bekväma former för intagning här borde medgivas. 1 detta hänseende föreslog medicinalstyrelsen, att för intagning å hospital i dylikt fall endast skulle erfordras företeende av vederbörlig avpolletteringssedel. De sakkunniga anförde i sitt häröver den 30 april 1917 avgivna yttrande bl. a. följande: »Vad vidare angår en förenkling av formerna för intagning å statshospitalen av personer, som under mobilisering befunnes sinnessjuka, instämma de sakkunniga med medicinalstyrelsen däruti, att utväg måste beredas att med största möjliga skyndsamhet få dem intagna å hospital. Vid sådant förhållande måste det anses uteslutet att för dylika fall fordra de i sinnessjukstadgans § 29 föreskrivna fullständiga intagningshandlingar, men icke ens de lättnader i intagningsformaliteterna, som för trängande behov av hospitalsvård medgivas i § 31 mom. 1 och 2, torde vid sjukdomsfall under mobilisering vara tillfyllest. Den sinnessjuke måste nämligen då omedelbart förflyttas från truppen till hospitalet, och de sakkunniga anse i likhet med medicinalstyrelsen, att man för den skull icke kan i dylika fall för den sjukes intagning därstädes fordra annat än vederbörande militära myndighets intyg om hans frikallande från vapentjänst (avpolletteringssedel) på grund av sinnessjukdom. Visserligen kan en till sådan grad förenklad form för intagning å hospital vid första påseende förefalla erbjuda alltför ringa trygghet för, att icke en vid krigsmakten fast anställd eller värnpliktig skulle kunna vid mobilisering bliva intagen å sinnessjukanstalt utan tillräcklig anledning. Vissa garantier emot ett dylikt missförhållande finnas dock. Dels måste naturligen fordras, att hospitalsdirektionen förelade vederbörande att inom viss tid insända de i § 29 föreskrivna intagningshandlingar, som k u n n a anskaffas (förutom prästbetyg och ansvarsförbindelse — Bil. B). Dels kommer ju även i dessa fall att tillämpas den av medicinalstyrelsen fastställda »instruktionen för biträdande läkare», som stadgar, att denne skall tillse, att för nyintagen sjuk senast inom första veckans förlopp i den vid hospitalet förda journalen noga angives den sjukes tillstånd vid intagningen (status praesens). Skulle det vid den givetvis noggranna undersökning, som föregår en dylik anteckning i journalen, visa sig, att den intagne icke lider av sinnessjukdom, som indicerar hospitalsvård, skall enligt § 48 mom. 1 sinnessjukstadgan överläkaren ofördröjligen vidtaga åtgärder för hans utskrivning från anstalten.»

I anslutning till det sålunda anförda förordade de sakkunniga ett nytt moment till sinnessjukstadgans § 31 av innehåll, att militärperson, som under mobilisering befinnes lida av sinnessjukdom, tillsvidare må intagas å hospital endast på intyg om frikallelse från militärtjänst på grund av sinnessjukdom, med skyldighet dock för direktionen att, på sätt i mom. 1 och 2 av samma paragraf stadgas, vidtaga åtgärd för införskaffande av de i § 29 mom. 1, 3 och 4 omförmälda handlingar. Sedermera har Kungl. Maj:t utfärdat bestämmelser i ämnet genom

304 brev till medicinalstyrelsen den 26 april 1918 av innehåll, att till armén eller marinen hörande personal, som under mobilisering finnes lida av sinnessjukdom, må mot företeende av allenast avpolletteringssedel, som i anledning av sjukdomen utfärdats av vederbörande militärläkare, intagas å statens anstalter för sinnessjuka. I nära överensstämmelse med vad sålunda redan gäller, har i detta moment intagits den bestämmelsen, att för intagning å sinnessjukhus av mobiliserad erfordras, förutom skriftlig framställning av vederbörande chef, av militärläkare utfärdat intyg, att den mobiliserade är sinnessjuk, med angivande av de iakttagelser, å vilka läkarens åsikt grundas. Sistnämnda tillägg, som har sin motsvarighet i stadgatidena i 2 och 3 mom., har skett, enär de sakkunniga under det fortsatta arbetet kommit till den uppfattningen,' att det icke får förekomma, att ett läkarintyg, varpå intagning å sinnessjukhus grundas, endast utgöres av ett naket attesterande av förekomsten av sinnessjukdom, utan att det alltid även bör innehålla en om ock aldrig så kort motivering med angivande av de viktigaste sjukdomssymtomen. Vidare har även för detta fall upptagits föreskrift om skriftlig ansökan, då enligt de sakkunnigas förmenande sådan ävenledes undantagslöst bör fordras för intagning å sinnessjukhus. Däremot hava de sakkunniga frånfallit det i ovannämnda yttrande framställda kravet på, att de eljest för intagning å hospital föreskrivna handlingarna — undantagandes bilagan A — efter intagningen skola införskaffas. Det är nämligen icke att räkna med, att man uti här ifrågavarande fall genom en från den sjukes hemort infordrad bilaga B erhåller någon upplysning om orsakerna till sjukdomen, dess utbrott och utveckling. A andra sidan kan det ju icke sättas i fråga att av vederbörande militära myndighet infordra så noggranna uppgifter som de med bilagan B avsedda. För den skull har här endast upptagits det stadgandet, att chefsämbetet har att, så snart ske kan, insända upplysningar angående den sjukes uppträdande under tiden närmast före framställningens ingivande. I detta sammanhang må nämnas, att medicinalstyrelsen i sin ovannämnda skrivelse även framhållit behovet av för krigstillfälle gällande förenklingar i fråga om överflyttning till hospital av sinnessjuka, som vore intagna å sjukhus och fattigvårdsinrättuingar, belägna i gränstrakterna eller i andra delar av landet, som hemsöktes av kriget, och föreslogs, att det för sådan förflyttning endast skulle behöva företes förteckningar å de sjuka i fråga samt de vid nämnda anstalter rörande dem möjligen förda journaler och andra där befintliga handlingar. Beträffande detta förslag anförde de sakkunniga i sitt ovannämnda, den 30 april 1917 avgivna yttrande följande:

305 »Vad först beträffar den kategori sinnessjuka, som vid hotande krigsutbrott redan kunna vara intagna å sjukhus och fattigvårdsinrättningar inom rikets gränstrakter, anse sig de sakkunniga utan vidare kunna instämma i medicinalstyrelsens hemställan. Såsom bekant saknar sinnessjukstadgan uttryckliga bestämmelser om vissa handlingar för intagande av sinnessjuka å dylika anstalter. Deras överflyttande till statshospitalen, på sätt medicinalstyrelsen föreslagit, kunde därför anses snarare erbjuda dem större garantier i fråga om den personliga säkerheten, särskilt med hänsyn till den större fackutbildningen hos å statshospitalen anställda läkare, här förekommande dagliga läkareronder o. s. v. Nämnda omständigheter, ävensom de i regeln bättre lokala förhållandena å statshospitalen torde dessutom för de dit överflyttade medföra en förbättring även i fråga om vården.»

Emellertid ansågo de sakkuniga icke, att här ifrågavarande förenkling i formaliteterna för intagning å hospital behövde föranleda något tillägg i gällande sinnessjnkstadga, då föreskrifter, gällande allenast för krigstillfälle eller krigsfara, icke hade sin plats i en allmän lagstiftning utan borde utfärdas temporärt vid förefallande behov. För den skull har icke heller något stadgande i ämnet intagits uti förevarande lagförslag. I övrigt må här framhållas, att i den mån överflyttningarna i fråga gälla sinnessjuka, som äro intagna å av landsting eller kommun vid sjukvårdsinrättning eller fattigvårdsanstalt auordnade sinnessjukavdelningar, skola såväl intagningshandlingar som sjukjournaler föreligga, och att enligt lagförslagets 18 § det vid förflyttning av sinnessjuk från ett sinnesjukhus till ett annat endast erfordras att å det förra befintliga, den sjuke i fråga rörande intagningshandlingar och sjukjournal medfölja. Vidare må i detta sammanhang även erinras därom, att sinnessjuka, som å fattigvårdsanstalt hållas instängda i särskilda förvaringsrum, enligt de sakkunnigas förslag undantagslöst skola vara anmälda till sinnessjukhus. 5 mom. De uti 1 — 3 mom. av denna paragraf stadgade förenklade förfaringssätten med avseende å intagning å sinnessjukhus hava betingats av syftet att vinna skyndsammast möjliga omhändertagande till vård av den sinnessjuke, där detta är av behovet påkallat. Så snart, detta ändamål^ ernåtts, finnes emellertid ej anledning att eftergiva fordran på att nödiga intagningshandlingar angående den sjuke skola till sinnessjukhuset ingivas. I den nuvarande sinnessjukstadgans § 31, som innehåller undantagsbestämmelser i fråga om intagning å hospital, är också föreskrivet, att direktionen skall efter sådan intagning, på anmälan av överläkaren, förelägga^ vederbörande att inom viss tid inkomma med övriga föreskrivna handlingar vid äventyr, att desamma eljest varda på den försumliges bekostnad genom Konungens befallningshavande infordrade. Den kommitté, som uppgjorde förslag till nu gällande sinnessjukstadga, hade

306 föreslagit, att bilagan A icke skulle infordras, när intagning ägt rum utan att sådan utfärdats. Som motiv härför anfördes, att den sjuke, som blivit å anstalt intagen, icke kan bliva föremål för en sådan undersökning av någon anstalten ej tillhörande läkare, som bör föregå utfärdandet av intyg enligt bilagan A. I den sedermera utfärdade stadgan gjordes emellertid icke någon sådan inskränkning i kravet på infordrandet av intagningshandlingar, utan bibehölls stadgandet i fråga i den form, det haft i den äldre sinnessjukstadgan av år 1883. Det synes emellertid de sakkunniga, att nämnda kommittés ovan anförda synpunkt är fullt befogad. Ty sedan intagning å sinnessjukanstalt ägt rum, tillkommer det vederbörande anstaltsläkare att göra den undersökning, som är erforderlig för bedömande, huruvida vård å sluten anstalt är behövlig, och vars resultat skall återgivas i den sjukjournal, som är föreskriven jämlikt lagförslagets 10 §. 1 övrigt må erinras, att d e t — till skillnad av vad förhållandet är vid intagning jämlikt 31 § 2 mom. i nuvarande sinnessjukstadga — enligt de sakkunnigas förslag undantagslöst kommer att föreligga ett läkarbetyg för intagning av sinnessjuk till vård å sinnessjukhus. De sakkunniga hava fördenskull ansett att, liksom då intagning skett jämlikt 1 mom. av denna paragraf, även efter intagning jämlikt 2 eller 3 mom. bör av de i 14 § 1 mom. föreskrivna mtagningsliandlingarna endast införskaffandet av prästbevis och bilagan B vara erforderligt. Enligt den i 5 mom. av förevarande paragraf intagna bestämmelsen skall det åligga den för sjukvården ansvarige läkaren att skyndsamt införskaffa dessa handlingar. De sakkunniga kunna nämligen icke finna det nödigt eller ens lämpligt att hospitalsdirektionen, såsom nu är fallet, skall behöva besväras med ombesörjandet av en dylik, till läkarens sjukvårdande verksamhet hörande expeditionsangelägenhet. 17 §• Första stycket av denna paragraf är utförligt motiverat i allmänna delen, sid. 171 — 172. Andra stycket innehåller det tillägg, att där den, som själv ansöker om inträde å hospital, är omyndig, erfordras förmyndarens samtycke till intagningen. 18 §. I nu gällande sinnessjukstadga finnes icke någon särskild föreskrift om, vilka handlingar som skola fordras för intagning å sinnessjukhus av den, som redan vårdas å sluten anstalt. På grund härav har det ansetts nödigt att fordra de vanliga intagningshandlingarna icke endast

307 vid överflyttning till hospital eller enskilt sinnessjukhus från kommunal sinnessjukavdelning — i vilket fall fordran i fråga med hänsyn till bristen på intagningsbestämmelser vid sådan varit fullt befogad — utan även såväl i de fall, då ansökan gällt intagning å hospital av en å enskild sinnessjukanstalt vårdad som ock i de fall, då vid utskrivning från hospital jämlikt sinnessjukstadgans § 50 fortsatt vård beredes den obotligt sjuke k enskild anstalt. I de båda sistnämnda fallen, där intagningshandlingar ju förelegat vid intagningen å det sinnessjukhus, där den sjuke först vårdats, finnes det emellertid icke någon anledning att nya intagningshandlingar skola anskaffas, då man genom en avskrift av de gamla intagningshandlingarna bäst erhåller upplysning om sjukdomens uppkomst och utveckling. Vad åter beträffar tillståndet efter den första intagningen skall detta ju vara noggrant angivet i den över den sjuke förda sjukjournalen. En avskrift av såväl denna som de ursprungliga intagningshandlingarna lämnar fördenskull vida bättre och fylligare upplysningar om sjukdomsfallet än de, som erhållas genom utfärdandet av nya intagningshandlingar. Då det enligt de sakkunnigas förslag undantagslöst fordras såväl vissa handlingar enligt av Kungl. Maj:t fastställda formulär för intagning till vård å sluten sinnessjukanstalt som ock förandet av sjukjournal rörande en var å sinnessjukhus vårdad, synes det därför mest ändamålsenligt att endast föreskriva, det ansökan om förflyttning av sinnessjuk från ett sinnessjukhus till ett annat skall åtföljas av såväl intagningshandlingar som sjukjournal i avskrift. En sådan bestämmelse är intagen i denna paragraf. Denna bestämmelse innebär alltså, att i de fall, då utskrivning från hospital enligt lagförslagets 33 § äger rum av den, som fortfarande är i behov av vård a sinnessjukanstalt, skola avskrifter av intagningshandlingarna och av den vid hospitalet förda sjukjournalen lämnas vederbörande, som begär sådana för ansökan till enskilt eller kommunalt sinnessjukhus. Under nuvarande förhållanden, då sådana avskrifter ej lämnas vid utskrivning enligt sinnessjukstadgans § 50, har man å fattigvårdsanstalternas sinnessjukavdelningar med fullt fog klagat över, att man ingen kännedom ägde beträffande det psykiska tillståndet hos dem, som från hospitalen hemsändas till fattigvården, i det att man ofta icke ens finge besked, huruvida den utskrivne fortfarande behövde vård å sinnessjukavdelning eller kunde omhändertagas å själva fattigvårdsanstalten. Med här föreslagna bestämmelse skulle denna olägenhet bliva undanröjd. I detta sammanhang må till sist nämnas, att det vid överflyttning från ett hospital till ett annat varit brukligt, att intagningshandlingar

308 och sjukjournal i original medföljt den sjuke, så att några handlingar rörande denne icke kvarstannat å det hospital, där han först intagits. Bestämmelsen i förevarande paragraf synes icke böra utgöra något hinder för att detta förfaringssätt fortfar, då flyttningar mellan olika hospital, varom medicinalstyrelsen beslutar, i regel icke ske på grund av ansökan. Någon ändring av nuvarande praxis är här icke heller önskvärd, då verkställande av avskrift av ifrågavarande handlingar skulle bliva ett mycket betungande arbete vid de massöverflyttningar från ett hospital till ett annat, som äga rum varje gång ett nytt hospital öppnas. 19 §. I sinnessjukstadgans § 37 finnas närmare bestämmelser, huru avgifterna för vård å hospital skola avvägas efter vårdkostnadernas storlek. I enlighet härmed har Kungl. Maj:t fastställt avgifterna för viss tidrymd — tidigare omfattande en 5-årsperiod men efter kristidens inträde kortare tid — beräknade efter medelkostnaden under motsvarande antal närmast föregående år. Det kan naturliven ifrågasättas, huruvida icke den myndighet, riksdagen, som har att bevilja medel till hospitalens verksamhet, också borde bestämma storleken av avgifterna till hospital. Erinras må också, att det är riksdagen och icke Kungl. Maj:t, som bestämt avgifterna vid åtskilliga andra statens vårdanstalter, såsom vid statens alkoholistanstalter och vid statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa. De sakkunniga anse sig dock icke böra föreslå en motsvarande ordning för hospitalens vidkommande, då den principen, att avgifterna böra avvägas efter vårdkostnaderna, synes riktig, men det med hänsyn till de täta ändringar uti avgifternas storlek, som därav kunna bliva följden, synes mer praktiskt, att Kungl. Maj:t alltjämt får beslutanderätten i denna fråga. I anledning härav har upptagits den bestämmelsen, att för vård å hospital erläggas de avgifter, Konungen bestämmer. Närmare bestämmelser rörande vårdavgifterna och deras erläggande hava icke ansetts böra inflyta i lagen om vård av sinnessjuka, utan tillhöra den förordning med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m., som kompletterar lagen. Fördenskull har i denna paragraf i övrigt endast upptagits den bestämmelsen, att ansvarsförbindelse för avgiftens gäldande skall vara avfattad enligt formulär, fastställt av Konungen.

4 KAP. Om intagning å sinnessjukhus för observation. 20 §. Beträffande motiveringen till denna paragraf hänvisas till allmänna delen, sid. 1 7 3 - 1 7 5 . 21 §. 1—4 mom. Till de i dessa moment intagna bestämmelserna finnes utförlig motivering i allmänna delen, sid. 163 —170. Här må emellertid tilläggas några ord angående anledningen till att bestämmelserna i denna paragraf hava avseende å icke endast sinnessjuk utan även psykiskt abnorm. Till en början må härvid framhållas, att sinnessjukdom och psykisk abnormitet äro två principiellt sett helt olika avvikelser från normen. Vid sinnessjukdom är det nämligen — liksom vid varje annan sjukdom — fråga om en aktiv process, medan psykisk abnormitet är en habituell egenskap. Med sinnessjukdom förstås sålunda ett sådant psykopatologiskt tillstånd, som inträtt på grund av en sjuklig process i hjärnan. Den innebär alltså en förändring uti det föregående psykiska tillståndet och visar ofta flera stadier med olika symtomkombinationer; vissa former av sinnessjukdom äro botliga, så att densamma efter längre eller kortare tid går till hälsa. Psykisk abnormitet åter är ett sådant psykopatologiskt tillstånd, som är uttryck för en abnorm hjärnbeskaffenhet, vilken antingen kan vara me ifödd, beroende på arv, eller vara uppkommen som resultat av en avlupen sjuklig process. Under det att anledningen till den sinnessjukes intagande å hospital i allmänhet är den, att han behöver vård för sin sjukdom, bör det givetvis icke ifrågakomma, att den psykiskt abnorme intages å sinnessjukhus i andra fall än där han begått brott eller uppträder på ett sådant sätt, att han synes farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Den vanligast förekommande formen av psykisk abnormitet är karaktäriserad av en — vare sig medfödd eller av en i barndomen genomgången svårare infektionssjukdom förorsakad — bristande psykisk utveckling, i den psykiatriska litteraturen benämnd idioti, då den är mera höggradig, och imbecillitet, då den är av lindrigare grad, men i den svenska lagstiftningen med ett gemensamt namn betecknad som sinnesslöhet. Särskilt de till de imbecillas kategori hörande uppträda icke

310 sällan på ett samhällsfarligt sätt. Åven vid åtskilliga andra former av psykisk abnormitet (såsom sexuell perversitet, paranoid karaktärsläggning, epileptisk karaktärdegeneration, o. s. v.) är ett samhällsvådligt uppträdande vanligt. Till förekommande av våldshandlingar från den psykiskt abnormes sida hava de sakkunniga därför ansett sig böra föreslå, att polismyndighet får befogenhet att för observation å hospital dit inremittera en samhällsvådligt uppträdande person, icke endast i de fall, då läkare funnit skäl misstänka förekomsten av sinnessjukdom utan även i de fall, då det av läkare intygas, att det finnes skäl förmoda, att psykisk abnormitet föreligger. Härvid må emellertid erinras om att — såsom av den i allmänna delen anförda motiveringen framgår — det till skydd mot missbruk av denna befogenhet lör dylikt fall föreskrivits en fortsatt procedur au samma art som den vid intagning av tilltalad i och för observation gällande. Vederbörande anstalts läkare äger sålunda icke att bestämma om den enligt 21 § för observation intagnes kvarstannande för vård utan har att — där han finner sinnessjukdom eller psykisk abnormitet föreligga — efter avslutad observation avgiva utlåtande om den sålunda undersöktes sinnesbeskaffenhet till medicinalstyrelsen, vilken därpå har att avgöra, huruvida den intagne skall vårdas å sinnessjukhus. I fråga om en psykiskt abnorm blir detta avgörande givetvis beroende av arten eller graden av den psykiska abnormiteten. 5 mom. År den, som uppträder samhällsvådligt, militärperson i tjänst, tillkommer det givetvis icke den civila polismyndigheten att ingripa, då ju militärmakten inom sitt område själv fungerar såsom polismyndighet. I detta moment har för den skull intagits en bestämmelse av innehåll att, därest det i 1 mom. omnämnda (läkar)utlåtandet avser militärperson i tjänst, har vederbörande chefsämbete att göra framställning, som där sägs. Som en konsekvens härav följer, att de i denna paragraf föreskrivna uppgifterna skola införskaffas genom chefsämbetet, liksom ock att detta skall erhålla de meddelanden, som eljest skola lämnas polismyndighet. Föreskrift härom är intagen i detta moment. 22 §. Denna paragraf är utförligt motiverad i allmänna delen, sid. 230— 231, 233—237 och sid. 240—247. Vid intagning å hospital enligt denna paragraf fordras inga intagningshandlingar utöver handlingarna i målet. 23 §. Beträffande motiveringen till bestämmelserna i denna paragraf hänvisas till allmänna delen sid. 170—171. För intagning enligt denna

311 paragraf äro de i 21 § föreskrivna handlingarna — undantagandes läkarbetyget — ersatta av de rörande personen i fråga å anstalten befintliga handlingar i avskrift, då dessa handlingar böra innehålla alla nödiga uppgifter såväl rörande förhistorien som beträffande uppträdandet å anstalten. I övrigt må här endast framhållas, att intagning å hospital lör observation enligt denna paragraf får äga rum endast då det föreligger misstanke om sinnessjukdom. Psykisk abnormitet i och för sig kan nämligen icke vara anledning till förflyttning till hospital av personer, som äro intagna å annat slag av anstalt, såsom tvångsarbetsanstalt och alkoholistanstalt. Såsom härovan framhållits, bör nämligen intagning å hospital av en psykiskt abnorm under inga förhållanden få äga rum i andra fall än där denne begått brott eller, utan att ännu ha förövat brottslig gärning, uppträder på ett samhällsfarligt sätt. Skulle en å annan anstalt än sinnessjukhus intagen person uppträda på ett sådant sätt, att han synes farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, och intygar i sådant fall läkaren, att det finnes anledning förmoda, att personen i fråga är icke sinnessjuk men väl psykiskt abnorm, kan ansialtens föreståndare sålunda icke själv föranstalta om dennes intagande å hospital för observation utan har i stället att vända sig till vederbörande polismyndighet, som även i sådant fall kan ingripa på grund av bestämmelserna, i 21 §. 5 KAP. Särskilda bestämmelser om intagning för observation eller vård ay häktade och straffångar. 24 §. Beträffande motiveringen till denna paragraf hänvisas till allmänna delen, sid. 217—219. 25 §. Denna paragraf är utförligt motiverad i allmänna delen, sid. 219 —248. Den i 1 mom. intagna undantagsbestämmelsen, att rörande observation av den, som är intagen i häkte inom Gottlands län, gäller vad härom finnes särskilt stadgat, har föranletts av praktiska hänsyn, då det — frånsett att kommunikationsförhållandena mellan Gottland och fastlandet vissa årstider kunna vara besvärliga — skulle medföra onödiga kostnader och olämplig tidsutdräkt att, i och för erhållande av rätts-

312 psykiatrisk undersökning, låta överföra häktad, som befinner sig å kronohäktet i Visby, till sinnessjukavdelning vid fångvårdsanstalt å fastlandet, då det finnes hospital på platsen. Uti det i det föregående omnämnda förslaget till kungörelse med föreskrift angående områdesindelning för fångvårdens sinnessjukavdelningar är därför den föreskriften intagen, att i häkte inom Gottlands län intagen person skall, då undersökning av hans sinnesbeskaffenhet påkallas, för observation intagas å Visby hospital. Vid intagning enligt denna paragraf fordras, liksom vid intagning enligt 22 §, endast handlingarna i målet. Här må till sist framhållas, att med paragrafens uttryck: »varder icke till ansvar fälld» avses icke endast den, som blivit straffri förklarad på grund därav, att medicinalstyrelsen avgivit det yttrande, att han vid tidpunkten för brottets begående varit förståndets bruk berövad, utan även den, vilken blivit förklarad strafflös på grund av bristande bevisning. Att en dylik person, då han av medicinalstyrelsen förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, efter straffri förklaringen bör för vård kvarstanna å hospitalet, när han blivit där intagen för observation, synes självklart. Åven där en på grund av bristande bevisning straffriförklarad sinnessjuk befinner sig å sinnessjukavdelning inom fångvården, synes det emellertid lämpligast, att han kvarstannar därstädes i avvaktan på plats å hospital, och att det även för detta fall åligger Konungens befallningshavande att göra ansökan om sådan plats. Under nuvarande förhållanden har det också i själva verket flera gånger förekommit, att domstolen beslutat, att för brott tilltalad, men på grtmd av bristande bevisning straffri förklarad sinnessjuk skall överlämnas till Konungens befallningshavande. Härpå utgör följande fall exempel. Fall 51. K. A. J., född 1867, ogift. Redan som barn besynnerlig, hade i skolan svårt för att lära, var loj och slö, drog sig mest undan från de andra barnen, mot vilka han visade sig lömsk och snarstucken; vid ett tillfälle hade han sålunda haft för avsikt att efter en ordväxling överfalla sin antagonist med yxa. Även som äldre visade han sig inbunden och konstig. Han ägde emellertid god arbetsförmåga, men underlät i allmänhet att söka arbete; då man begärde hans hjälp, åtog han sig arbete, men dessemellan kunde han långa tider gå sysslolös. Efter att hava erhållit ett arv inköpte han år 1907 en lägenhet, på vilken han sedan fick lagfart. I mars s. å. blev emellertid denna lägenhet tagen i mät för gäldande av ett inteckningslån, som han ej skött. Vid utmätningen var J. mycket uppretad, svor och skrek samt ville avlägsna sig före förrättningens slut, under påstående, att »hans rykte genom utmätningen blivit nedsatt både i in- och utlandet». Han tog därpå plats som kreatursskötare å en närbelägen gård. Natten mellan den 10—11 juni 1908 utbröt eld uti ett köksskåp i nedre våningen av den genom utmätning från honom tagna egendomen,

313 vars övre våning då beboddes av en ensam kvinna, medan lägenheten i nedre våningen stod tom. Elden observerades emellertid snart och blev släckt. Enär alla dörrar till lägenheten ifråga varit låsta, då elden upptäcktes, måste denna ha varit anlagd, och då J. innehaft nycklar till lägenheten och hade synts gå dit in köksvägen ett par timmar före eldens utbrott, blev han häktad såsom misstänkt för mordbrand. Han nekade emellertid under rannsakningen konsekvent till brottet. Domstolen begärde yttrande om hans sinnesbeskaffenhet och vid den i anledning härav å honom företagna undersökningen konstaterades tydligt uttalad sinnessjukdom. Därpå meddelade domstolen följande u t s l a g : »Ehuru synnerligen besvärande omständigheter i målet förekommit, vilka tyda på, a t t tilltalade K. A. J. gjort sig skyldig till det brott, varför han åtalats, likväl och då laga bevisning härom ej kunnat framtes, finner häradsrätten J. icke k u n n a förklaras saker till brottet samt förordnar, att han ej vidare må i häkte hållas. Då emellertid J., enligt vad Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande utmärker, lider av sinnessjukdom och i följd därav är berövad förståndets bruk, samt antagas må, att, därest han försättes på fri fot och lämnas utan vård, fara för allmänna säkerheten härav kan uppstå, överlämnas han till Konungens befallningshavande för beredande av sådan vård, att han ej må bliva vådlig för allmänna säkerheten.»

De sakkunnigas förslag, att samma bestämmelser skola gälla beträffande omhändertagande för vård av sinnessjuk, vilken förklarats straffri på grund av bristande bevisning, som av sinnessjuk, vilken förklarats straffri på grund av sin sjukdom, utgör sålunda i realiteten icke någon nyhet, då principen i praxis alltsomoftast blivit tillämpad. .Emellertid må i detta sammanhang uppmärksamheten fästas därpå, att i fråga om utskrivning av sinnessjuk, som straffriförklarats på grund av bristande bevisning, gälla enligt lagförslaget de vanliga utskrivningsbestämmelserna, då i 37 §, som avhandlar de fall, där fråga om utskrivning skall avgöras av medicinalstyrelsen, icke talas om annan straffriförklarad än »den, som jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen icke kunnat till ansvar fällas». 26 §. Åven denna paragraf är utförligt motiverad i allmänna delen, sid. 250—267. Här må därför endast några där ej omnämnda detalj föreskrifter beröras. 1—2 mom. De sakkunniga hava utgått ifrån, att det för häktads överflyttning för vård till sinuessjukavdelning tillhörande fångvården skall fordras ett läkarintyg, men hava icke ansett nödigt att det föreskrives särskilt formulär för sådant intyg, då fråga blott är om förflyttning till särskild avdelning inom fångvärdsanstalt. För sådan flyttning av häktad är därför beträffande läkarintyg endast föreskrivet, att i detsamma skall intygas, att den häktade är sinnessjuk (1 mom.). Detta är alltså förutsättningen för häktads överflyttning till sinnessjukavdelning 9 4 22

314 inom fångvården enligt denna paragraf. Överflyttning av häktad för undersökning, huruvida han är sinnessjuk eller psykiskt abnorm, kan nämligen endast ske, när domstol påkallar sådan undersökning, och angående vad därvid skall iakttagas är stadgat i 25 §. När fråga är om straffånge, kan däremot överflyttning till sinnessjukavdelning inom fångvården ske enligt 2 mom. av 26 § icke endast då sinnessjukdom är tydligt konstaterad utan även då det endast finnes anledning förmoda, att fången är sinnessjuk eller psykiskt abnorm. Åven för sådan överflyttning av straffånge måste ett läkarintyg ligga till grund men har icke heller i detta fall ansetts nödigt att något formulär föreskrives för läkarintyget, utan är här endast stadgat, att »läkarintyg angående fångens sinnesbeskaffenhet)) översändes till sinnessjukavdelningen. Förutom läkarbetyg fordras enligt 1 mom. att till sinnessjukavdelningen översändes dels en redogörelse för den häktades uppträdande i häktet — vilken redogörelse det givetvis bör åligga häktets föreståndare att lämna — och dels samtliga till saken hörande handlingar. Uttrycket »saken» har här valts i stället för »målet» med tanke på den möjligheten, att den häktade sj nknar, innan åtal anhängiggjorts. Enligt 2 mom. fordras likaledes att, förutom läkarbetyget, till sinnessjukavdelningen översändes dels en redogörelse för fångens uppträdande i 1 ängelset och dels samtliga handlingar i mål angående fången. Med uttrycket »mål» avses här, i det fall personen i fråga varit dömd flera gånger, icke endast handlingarna i det senast avdömda målet utan även handlingarna i alla de föregående målen. För fallets bedömande kan det nämligen vara av vikt att erhålla så noggranna upplysningar som möjligt om förhistorien. Detta är förhållandet icke minst när fråga är om psykiskt abnorma, då det här gäller att avgöra, om den psykiska abnormiteten är så höggradig och förenad med sådan samhälls fara, att vård å sinnessjukanstalt är indicerad, eller om frigivning vid strafftidens slut bör äga rum. 3—4 mom. I 3 mom. är den föreskriften intagen att vad som är stadgat rörande förandet av sjukjournal vid sinnessjukhus gäller ock vid sinnessjukavdelning inom fångvården. Denna föreskrift står i överensstämmelse med den praxis, som redan är rådande å dessa avdelningar. Däremot synes sjukjournal icke ha brukat föras rörande sinnessjuk fånge, som förvaras i själva fångvårdsanstalten. Enligt lagförslaget får emellertid en sinnessjuk fånge icke vara kvar inom denna utan skall städse flyttas till sinnessjukavdelning. För intagning av häktad eller straffånge för vård å hospital fordras enligt nu gällande sinnessjukstadga de vanliga i § 29 föreskrivna in-

315 tagningshandlingarna (undantagandes ansvarsförbindelse). Handlingarna uti vederbörande mål erhållas sålunda icke i dessa fall, vilket givetvis är en nackdel, då genom handlingarna ifråga i allmänhet skulle erhållits vida fjolligare upplysningar om den sinnessjuke fångens antecedentia än vad uppgifterna i bilagorna A och B hava att lämna. I 4 mom. av förevarande paragraf har fördenskull intagits den bestämmelsen, att ansökan för vård å hospital av häktad eller straffånge skall vara åtföljd av — i stället för de eljest för intagning å hospital föreskrivna handlingarna — samtliga handlingar i mål rörande personen i fråga ävensom .avskrift av den å sinnessjukavdelniugen förda sjukjournalen. Som synes är denna bestämmelse fullt analog med vad som i 18 § är stadgat beträffande ansökan om flyttning av sinnessjuk från ett sinnessjukhus till ett annat. 6 KAP. Om klagorätt. 27 §. 1—4 mom. Till bestämmelserna i dessa moment finnes utförlig motivering i allmänna delen sid. 176—188. Såsom där är närmare omnämnt, stadgas i 1 mom., att envar å sinnessjukhus intagen äger rätt att över intagning eller kvarhållande skriftligen anföra klagomål hos medicinalstyrelsen. Ansvaret för att sådan klagoskrift omedelbart dit insändes är lagt på den för sjukvården ansvarige läkaren. För den skull har vidare den kompletterande bestämmelsen här införts, att där klagoskrift överlämnats till annan vid sinnessjukhuset anställd, skall denne omedelbart befordra densamma till den för sjukvården ansvarige läkaren. År fråga om en enskild sinnessjukanstalt, gäller denna bestämmelse givetvis även anstaltens innehavare. Under nuvarande förhållanden lärer det förekommit, att innehavare av enskild anstalt själv avgjort, om de sjukas skrivelser skola få avgå. Läkare vid sådan anstalt synes nämligen icke alltid ha beaktat sinnessjuk stadgans 43 §, synbarligen på den grund att någon särskild instruktion för sådan läkare, med sammanfattning av hans åligganden, icke finnes utfärdad. I 1 mom. av här ifrågavarande paragraf stadgas vidare, att vid klagoskriftens insändande till medicinalstyrelsen skall läkaren bifoga dels eget yttrande, däri han givetvis har att närmare motivera sin uppfattning angående behovet av klagandens vård å sinnessjukhus, dels ock intagningshandlingarna och sjukjournalen rörande klaganden. Detta

*

316 stadgande kräver ju ingen särskild motivering, då det är självklart, att medicinalstyrelsen skall erhålla alla tillgängliga uppgifter om klaganden. Här är därför endast att nämna, att det till förekommande av en mängd onödigt renskrivningsarbete är föreskrivet, att intagningshandlingar och sjuk journal — och alltså icke avskrift av dem — skola med klagoskriften insändas till medicinalstyrelsen, som alltså har att efter ärendets avgörande återställa dessa akter till sinnessjukhuset. I 3 mom. är stadgat, att den, som i öppen sinnessjukvård eller å fattigvårdsanstalt bliver föremål för tvångsförfarande, jämväl äger rätt att hos medicinalstyrelsen häröver skriftligen anföra klagomål. Ansvaret för klagoskriftens omedelbara befordrande har, där klaganden befinner sig å lasarett eller sjukstuga, lagts på vederbörande läkare men, om han vårdas å enskilt vårdhem eller omhändertagits å fattigvårdsanstalt, på föreståndaren och, om han vårdas av enskild, som i 4 § b) sägs, å denne, och skall klagoskrift, varom här är fråga, vara åtföljd av avskrift av de ansökningshandlingar, som enligt stadgande i 11 § skola vara ingivna till sinnessjukhus och' varav en avskrift jämlikt samma paragraf skall förvaras, där den sjuke vistas. Däremot har det här icke upptagits föreskrift om bifogande av yttrande av läkare, då skyldigheten att befordra klagoskriften ju endast i det första av här ifrågavarande fall (vilket för övrigt säkerligen blir det sällsyntaste) åligger läkare. Skulle i fall, där ansökan till sinnessjukhus ingivits redan före vidtagande av tvångsåtgärder, kompletterande upplysningar befinnas erforderliga, står det ju i medicinalstyrelsens makt att infordra yttrande från vederbörande sjukhusläkare resp. inspektören för vårdhemmet i fråga eller vederbörande tjänsteläkare; den sistnämnde hade i så fall att på grund av stadgandet i 45 § 2 mom. besöka klaganden, därest så vore behövligt för yttrandets avgivande. 5 mom. Med stadgandet i detta moment avses att garantera, att den, som önskar anföra klagomål och icke är härtill oberättigad på grund av stadgandet i 4 mom., erhåller nödiga materialier, såsom papper, bläck och penna eller blyerts o. d. Däremot avses icke med stadgandet hjälp till skrivelsens uppsättande, vilket ej bör åläggas personalen. Här må till sist nämnas, att de sakkunniga på grund av införandet av lagstagad klagorätt icke ansett nödigt att bibehålla den i gällande sinnessjukstadga intagna föreskriften (§ 58), att anmälan till medicinalstyrelsen skall avlåtas beträffande varje å enskild sinnessjuk anstalt intagen senast inom tredje dagen efter intagningen, därvid jämväl skall insändas vederbörlig avskrift av de handlingar, på grund av vilka intagningen skett. Insändandet av dessa handlingar, jämte utlåtande av

317 den för sjukvården ansvarige läkaren, kommer ju nämligen att enligt lagförslagets 27 § äga rum, så snart någon å enskilt sinnessjukhus intagen anför klagomål över intagningen, och i alla de fall, där den intagne icke gör någon invändning mot den erhållna vården, är det ju obehövligt, att intagningshandlingarna insändas till medicinalstyrelsen. 28 §. Beträffande motiveringen till denna paragraf hänvisas till allmänna delen, sid. 188—193. 7 KAP. Om kuratel och förmynderskap. 29 §. Beträffande motiveringen till denna paragraf hänvisas till allmänna delen, sid. 194—196. 30 och 31 §§. Till dessa paragrafer finnes utförlig motivering i allmänna delen, sid. 197—204. Här är endast att tillägga, att det enligt de sakkunnigas förslag skall tillkomma hälsovårdsnämnden att utse kurator, nämnden dock obetaget att åt förening eller stiftelse lämna uppdraget (2 mom., l:sta stycket). Sistnämnda stadgande står i överensstämmelse med den i Stockholm rådande ordningen, där kuratorn i fråga är anställd hos den med kommunalt bidrag verkande ).>Föreningen för hjälp åt psykiskt sjuka)). I 3 mom., andra stycket, har den bestämmelsen intagits, att kurator senast inom trettio dagar från den dag, han tagit vård om den sjukes tillhörigheter, skall ingiva förteckning över dessa till hälsovårdsnämnden eller, därest kurator tillsatts av förening eller stiftelse, till denna. Någon annan redovisningsskyldighet har ej ansetts böra åläggas kurator, för att han ej genom alltför mycket skrivarbete må bliva hindrad uti det praktiska arbetet, vilket i en storstad blir mycket omfattande, om kurator rätt sköter sin uppgift. Skulle i övrigt den sjuke hava större tillgångar, vilkas omhänderhavande kräver mera tid och omsorg eller särskilda kvalifikationer hos förvaltaren, bör kuratorn enligt stadgandet i 3 mom., andra stycket, vidtaga åtgärder för förordnande av god man eller förmyndare. I betraktande av nu anförda synpunkter anse de sakkunniga icke heller nödigt att det för kuratorn föreskrives någon annan redovisningsskyldighet än den ovannämnda.

318 8 KAP. Om utskrivning från sinnessjukhus och tillstånd att försöksvis vistas utom sådant sjukhus. Dessa paragrafer 205—212.

3 2 - 3 5 §§. äro utförligt motiverade i allmänna delen, sid.

36 §. Denna paragraf handlar om utskrivning från sinnessjukhus av den, som överflyttats från någon av de i 23 § omförmälda anstalter. Några bestämmelser härom finnas icke i nu gällande sinnessjukstadga. Sådana äro emellertid av behovet påkallade, på det att den för sjukvården ansvarige läkaren må veta, huru han skall förfara vid utskrivning i dylika fall. För några år sedan blev en å statpns uppfostringsanstalt för minderåriga förbrytare intagen elev, som befunnits sinnessjuk, med Kungl. Maj:ts medgivande överflyttad till hospital. Därvid föreskrevs, att om han skulle tillfriskna före 20 års ålder, skulle han återföras till uppfostringsanstalten 0 ). Åt den princip, som ligger till grund för denna föreskrift, nämligen att å sinnessjukhus intagen elev från uppfostringsanstalt skall dit återföras, därest han utskrives från sinnessjukhuset, medan han ännu tillhör uppfostringsanstalten, bör enligt de sakkunnigas mening givas uttryck i lagstiftningen. För tillämpningen av en sådan bestämmelse kräves, att styrelsen eller föreståndaren för allmän uppfostringsanstalt i fråga om elev, som överflyttats från sådan anstalt till sinnessjukhus, lämnar meddelande till sinnessjukhuset, när utskrivning från uppfostringsanstalten ägt rum. Skulle överflyttning från skyddshem till sinnessjukhus — något som emellertid på grund av skyddshemselevernas ungdom alltid kommer att tillhöra de rena undantagen — någon gång äga rum, bör givetvis vid utskrivning från sinnessjukhuset av en sådan elev likaledes återflyttning till skyddshemmet äga rum, därest icke styrelsen för skyddshemmet dessförinnan beslutat utskrivning från detta. Under de år, lagen om behandling av alkoholister varit i tillämpning, har det ofta förekommit, att å alkoholistanstalt tvångsinterner ad be*) Denna föreskrift gavs, enär det i den ursprungliga lagen angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran var föreskrivet, att elev senast då han uppnått 20 år skulle utskrivas från anstalten. Efter sedermera skedd lagändring är den ålder, då utskrivning från tvångsuppfostringsanstalt senast skall ske, numera 21 år; om utskrivning dessförinnan äger dock anstaltens styrelse att under vissa förhållanden besluta.

319 funnits sinnessjuk, så att överflyttning till sinnessjukhus måst äga rum. I nämuda lag är viss maximitid för vistelsen å alkoholistanstalt fastställd och tillkommer det anstaltens styrelse att i enlighet med i lagen givna direktiv inom den sålunda givna tidsgränsen besluta om utskrivning. Så länge icke beslut om utskrivning från alkoholistanstalten av den därifrån till sinnessjukhus överflyttade föreligger, bör denne vid utskrivning från sinnessjukhuset återgå till alkoholistanstalten. Motsvarande förfaringssätt bör givetvis komma till användning, när överflyttning till sinnessjukhus kommer att äga rum från de nya anstalter, vilka — såsom i det föregående är närmare omnämnt — föreslagits uti nyligen avgivna betänkanden (förbättringsanstalter, förvaringsanstalter och interneringsanstalter). Vad tvångsarbetsanstalt beträffar, kan för närvarande överflyttning från sådan direkt till sinnessjukhus icke förekomma på grund av gällande bestämmelser i lagen angående lösdrivares behandling. Som ovan under 15 § är omnämnt, hava emellertid de sakkunniga föreslagit sådan ändring i lösdrivarlagstiftningen, att tvångsarbetsfånge, beträffande vilken finnes anledning förmoda, att han är sinnessjuk, skall kunna överflyttas till sinnessjukhus. När så har skett, måste naturligen vid utskrivning från sinnessjukhuset återflyttning till tvångsarbetsanstalten äga rum, därest någon del av det ådömda tvångsarbetet återstår att avtjäna. I enlighet med här anförda synpunkter har i denna paragraf den bestämmelsen intagits, att vid utskrivning från sinnessjukhus av den, som överflyttats från tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, förbättringsanstalt eller annan dylik anstalt, skall återflyttning äga rum, därest han icke dessförinnan utskrivits från anstalten. En konsekvens av denna princip blir, att försökspermission från sinnessjukhus icke får äga rum i fråga om den, å vilken 36 § är tilllämplig. Detta har också beaktats vid formuleringen av de paragrafer, som avhandla den för sjukvården ansvarige läkarens och överinspektörens befogenhet att medgiva försöksvistelse utom sinnessjukhus (38 § 1 mom. och 39 § 1 mom.). 37 §. Till denna paragraf finnes utförlig motivering i allmänna delen, sid. 268-273. 38 §. / mom. Beträffande motiveringen allmänna delen, sid. 212—214.

till detta moment hänvisas till

320 2 mom. Beträffande motiveringen till detta moment hänvisas till allmänna delen, sid. 273—275. 39 §. 1 mom. Beträffande motiveringen till detta moment hänvisas till allmänna delen, sid. 215. 2 mom. Beträffande motiveringen till detta moment hänvisas till allmänna delen, sid. 275. 9 KAP. Särskilda bestämmelser om utskrivning av häktade och straffångar.

4 0 - 4 2 §§. Beträffande motiveringen till dessa paragrafer hänvisas till allmänna delen, sid. 247—248 (40 § 2 mom.), sid. 267—268 (40 § 1 mom., 41 § och 42 § 1 mom.) samt sid. 273 (42 § 2 mom.). 10 KAP. Om uppsikt över sinnessjukas vård hos enskilda oeh a fattigvårdsanstalter. 43 §. / mom. Såsom under 9 § redan är omnämnt, skall enligt sinnessjukstadgans 66 § anmälan om vård hos enskild göras såväl till kyrkoherde som till ordförande i hälsovårdsnämnd (resp. kommunalnämnd) och hava dessa i sin tur båda att till vederbörande tjänsteläkare årligen ingiva förteckning över anmälda sinnessjuka. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan denna dubbelanmälning till tjänsteläkaren icke vara behövlig, så mycket mindre som tjänsteläkaren enligt lagförslagets 9 §, 4 mom. av den enskilde, som * vårdar sinnessjuk, omedelbart skall i varje särskilt fall underrättas såväl när vården börjat som då den upphör. Likväl bör anmälan till kyrkoherde rörande vård av sinnessjuk hos enskild alltjämt ske, då det, med hänsyn till vad som är stadgat om lysning i 3 kap. 2 § 4 mom. av nya giftermålsbalken, är av vikt att prästerskapet får kännedom öm varje fall av sinnessjukdom i och för anteckning i kyrkoböckerna. Föreskrift om sådan anmälan synes dock icke böra hava sin plats i en lag om vård av sinnessjuka, varför densamma i stället intagits i förslaget till förordning med närmare be-

321 stämmelser angående sinnessjukvårdens organisation, ni. m. (§ 81), varmed avsetts komplettera lagen. Däremot bör föreskrift om anmälan till hälsovårdsnämnden rörande vård av sinnessjuk hos enskild intagas i själva lagen, då med denna anmälan avses att sätta nämndens ordförande i tillfälle att kontrollera den sinnessjukes vård. 1 enlighet med här anförda synpunkter har i detta moment intagits den bestämmelsen, att enskild, som hos sig vårdar sinnessjuk, har att till hälsovårdsnämndens ordförande lämna skriftlig uppgift å den sinnessjukes namn, yrke, födelsedag, hemvist och kyrkoskrivniugsort, ävensom a förmyndare eller god man, samt att sådan uppgift skall lämnas för varje sinnessjuk såväl omedelbart efter det vården börjat som sedermera årligen inom utgången av december månad, så länge vården varar. Med enskild avses här icke enskild, som innehar sinnessjukhus eller vårdhem för sinnessjuka, enär anmälan till hälsovårdsnämnd'i dessa fall icke är behövlig, då särskild inspektör är förordnad för utövande av kontroll av vården å såväl enskilt sinnessjukhus som enskilt vårdhem. Däremot avses här även enskild, som hos sig vårdar någon, tillhörande hans egen familj eller hans husfolk. 2 mom. Jämlikt sista stycket av sinnessjukstadgans § 66, tillkommet (jämte några andra tillägg) genom en'kungl. kungörelse den 21 januari 1916, har föreståndare för försörjningsinrättning att rörande varje där befintlig sinnessjuk fullgöra samma anmälan, som den, vilken enligt samma paragraf åligger enskild, som hos sig vårdar sinnessjuk. Undantag från denna anmälningsskyldighet för föreståndaren gäller dock, där läkare är vid inrättningen anställd, i vilket fall det åligger denne att till kyrkoherde göra den anmälan, som för överläkare å statsanstalt för sinnessjuka är föreskriven. I nära överensstämmelse med vad som sålunda för närvarande gäller, har i detta moment intagits den bestämmelsen, att den i 1 mom. stadgade _ anmälningsskyldigheten åligger föreståndare å fattigvårdsanstalt, vid vilken icke finnes av medicinalstyrelsen godkänd sinnesjukavdelning, beträffande varje å anstalten omhändertagen sinnessjuk. 44 §. Såsom rubriken till föreliggande kapitel angiver, hava de sakkunniga med detsamma avsett att lämna regler för uppsikten över sinnessjukas vård hos enskilda och å fattigvårdsanstalter. Denna uppsikt skall — i överensstämmelse med vad som redan nu gäller — enligt förslaget utövas dels av ordförande i hälsovårdsnämnd och dels av vederbörande tjänsteläkare. 94 22

322 Förevarande paragraf innehåller föreskrift om vad ordförande i hälsovårdsnämnd i detta hänseende har att fullgöra. Enligt den här lämnade föreskriften skall det åligga denne att minst en gång årligen besöka varje sinnessjuk, rörande vilken han erhållit anmälan jämlikt 43 §, för såvitt ieke nämnden utsett särskild person för fullgörande av detta uppdrag. Tnom kommun, där särskild kurator för sinnessjuka blivit utsedd, torde det ligga närmast till hands, att denne erhåller uppdraget. Skulle vid dessa besök befinnas, att den sjuke icke erhåller lämplig vård, har hälsovårdsnämndens ordförande att utan uppskov vidtaga de åtgärder, som enligt 1 och 15 §§ ankomma på honom, det vill säga föranstalta om, att vården blir tillfredsställande, eventuellt ombesörja ingivande av ansökan om vård å sinnessjukhus. Skulle omständigheterna därtill föranleda, har hälsovårdsnämndens ordförande att göra anmälan hos polismyndighet för vederbörlig åtgärd. De anförda bestämmelserna i denna paragraf motsvara föreskriften i sinnessjukstadgans § 69 mom. 1. Därutöver är i mom. 2 av samma paragraf föreskrivet, att polismyndighet, som, vare sig genom anmälan eller annorledes, erhåller kännedom, att sinnessjuk vanvårdas eller misshandlas, skall, där rättelse eljest icke skyndsamt vinnes, o fördröj ligen föranstalta om den sjukes behöriga vård på den felandes bekostnad och, om läkarvård erfordras, därom göra framställning till vederbörande. Do sakkunniga finna det icke erforderligt att i lagförslaget upptaga en bestämmelse av dylikt innehåll, då det i 1 § är föreskrivet, att polismyndighet, därest de, vilka vårdnadsplikten närmast åligger, eftersätta denna eller sakna förmåga att fullgöra densamma, skall föranstalta. därom, att sinnessjuk beredes vård på sätt i denna lag stadgas. Dän ingår givetvis även skyldighet för polismyndighet att, där så finnes av behovet påkallat, vidtaga åtgärd för intagning å sinnessjukhus. Polismyndighets befogenhet härutinnan framgår av 15 och 16 §§. 45 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om den kontroll över vården av sinnessjuka hos enskild, som åligger tjänsteläkare. Enligt § 70 mom. 1 i nuvarande sinnessjukstadga skall provinsial- resp. extra provinsialläkare göra sig underrättad om samtliga inom hans distrikt befintliga sinnessjukas tillstånd samt årligen besöka dem, om vilka han icke har sig bekant, att de vårdas i enlighet med stadgans föreskrifter. Dessa bestämmelser finna de sakkunniga icke vara tillfyllest. Såsom redan i det föregående (sid. 116) anmärkts, måste det betecknas som en lucka i lagstiftningen, att det icke finnes något stad-

323 gande, som garanterar att sinnessjuka, vilka inom stad vårdas hos enskild person, komma under läkartillsyn. Den kontroll av vården av sinnessjuka hos enskild, som åligger provinsial- och extra provinsialläkare, bör därför enligt de sakkunnigas mening även tillkomma stadsläkare. Vidare anse de sakkunniga det vara en brist, att det icke finnes en föreskrift, som garanterar, att varje hos enskild vårdad sinnessjuk fortast möjligt kommer under läkartillsyn. Till fyllande av sistnämnda brist har i 1 mom. av förevarande paragraf upptagits den bestämmelsen, att provinsial-, extra provinsialeller stadsläkare, till vilken anmälan om vård av sinnessjuk jämlikt 9 § 4 mom. ingått, skall, därest icke samtidigt uppgift lämnats, att den sjuke står under läkartillsyn, o fördröj ligen besöka den sjuke. Momentet har erhållit denna formulering med hänsyn till det i det föregående jämväl omnämnda förhållandet, att å plats, där tillgång finnes på psykiatriskt skolade läkare, de enskilda personer, som för vård mottaga sinnessjuka, i allmänhet icke åtaga sig sådan vård utan att fackutbildad läkare anmodas tillse den sjuke och giva närmare föreskrifter om dennes vård. I dylika fall behöver givetvis tjänsteläkaren icke, i anledning av mottagen anmälan om vård hos enskild, göra besök hos den sjuke. I alla andra fall bör detta däremot ske snarast möjligt efter det anmälan inkommit från enskild person, att hos honom vårdas sinnessjuk. I 2 mom. av denna paragraf är intagen en bestämmelse motsvarande den ovanberörda i sinnessjukstadgan 70 §, i det att däri stadgas, att provinsial-, extra provinsial- och stadsläkare, en var inom sitt distrikt, skall årligen besöka varje å fattigvårdsanstalt, som i 4 § sägs, omhändertagen sinnessjuk och varje hos enskild vårdad sinnessjuk,' därest det icke är läkaren bekant, att den sjuke erhåller tillfredsställande vård. Begränsning till fattigvårdsanstalt, som icke har av medicinalstyrelsen godkänd sinnessjukavdelning, har här gjorts, då sådan avdelning i likhet med andra kommunala sinnessjukhus enligt lagförslaget skall stå under samma inspektion som hospitalen och de enskilda sinnessjukhusen. Uttrycket enskild har här samma betydelse som i 43 §. Vården å enskilt sinnessjukhus eller å enskilt vårdhem för sinnessjuka behöver nämligen icke kontrolleras av provinsial- eller stadsläkare, då för kontrollen å desamma är förordnad särskild inspektör. De i mom. 2 av sinnessjukstadgans § 70 intagna bestämmelserna ärö icke av beskaffenhet att böra intagas i en lag, utan hava sin naturliga plats i en kompletterande förordning. Däremot har en mot bestämmelsen i mom. 3 av § 70 svarande föreskrift intagits uti lagförslagets

324 45 §. I 3 mom. av denna paragraf stadgas nämligen, att där läkaren vid besök, som i 1 eller 2 mom. sägs, finner, att sinnessjuk icke erhåller lämplig vård, skall lian därom o fördröj Ii gen underrätta hälsovårdsnämndens ordförande. Att läkaren därvid skall meddela de anvisningar, han anser sig kunna lämna — såsom na är föreskrivet •— synes så självklart, att någon särskild bestämmelse härom icke torde behöva upptagas i lagen.

11 KAP. Om handräckning. 46 §. 1 mom. Beträffande motiveringen till detta moment hänvisas till allmänna delen, sid. 230—231. 2 mom. Beträffande motiveringen till detta moment hänvisas till allmänna delen, sid. 234—235. 47 §. I denna paragraf liar intagits en bestämmelse av innehåll, att om å sinnessjukhus intagen avviker eller om den, som försöksvis vistas utom sinnessjukhus, underlåter att på anmaning åter där inställa sig, skall polismyndighet, på anmodan av den för sjukvården ansvarige läkaren. Jämna handräckning för den sjukes återförande till anstalten. Detta stadgande avser icke att åstadkomma någon ändring i nu gällande praxis, enligt vilken anmälan till polismyndighet om avvikande från sinnessjukhus i allmänhet icke brukat ske i andra fall än där fråga är om kriminalpatient eller om sinnessjuk, som visat sig farlig för sig själv eller sin omgivning, utan har med stadgandet endast avsetts att få i lag fastslaget, att polismyndighet är skyldig medverka till återförandet av från sinnessjukhus avviken eller permitterad, när den för sjukvården ansvarige läkaren gör framställning därom. Särskilt när fråga är om enskilt sinnessjukhus (och kanske även beträffande »kommunalt sinnessjukhus) skulle möjligen tvivel om sådan skyldighet för polismyndighet eljest kunna råda. Det bör alltså fortfarande som hittills tillkomma den för sjukvården ansvarige läkaren att avgöra, när anmälan till polismyndighet bör ske rörande avvikande från sinnessjukhus eller om permitterad patients underlåtenhet att på anmodan åter inställa sig å sinnessjukhuset.

325 12 KAP. Om denna lags tillämplighet beträffande sinnesslöa. 48 §. 1 mom. Enligt sinnessjukstadgans 28 § må vid asyl, därest utrymmet det medgiver, intagas och vårdas sådana från barndomen sinnesslöa (idioter"), vilka såsom våldsamma ocli opålitliga icke kanna annorledes erhålla ändamålsenlig vård. Uti författningarna beträffande sinnesslöa avses med detta uttryck såväl obildbara sinnesslöa (idioter) som högre stående sinnesslöa (imbecilla). Å samtliga statens sinnessjukanstalter vårdades vid 1921 års utgång 199, tillhörande förstnämnda kategori, och 433, tillhörande gruppen imbecilla. Av de sistnämnda äro åtskilliga sådana, som begått brott, för vilket de emellertid blivit förklarade otillräkneliga på grund av sin psykiska defekt. Att dylika sinnesslöa böra omhändertagas inom den offentliga sinnessjukvårdens ram, ligger i sakens natur — må vara, att dessa asociala imbecilla ofta icke lämpa sig för vanliga sinnessjukavdelningar utan specialavdelningar äro för dem behövliga. En stor del av de å Växjö kriminalasyl vårdade tillhör också denna kategori. Vad åter beträffar de obildbara sinnesslöa har riksdagen redan år 1911 uttalat sig för att staten bör ombesörja vård för sådana, som vore för omgivningen vådliga. T enlighet härmed ingår i planen för det nya hospital, som nu är under uppförande vid Hälsingborg, även 200 platser för svårskötta obildbara sinnesslöa, förlagda till särskilda paviljonger, en för vardera könet. Om sålunda skyldigheten att för vård mottaga våldsamma och störande sinnesslöa närmast bör åligga statens sinnessjukanstalter, kan det dock på grund av den rådande platsbristen å dessa bliva nödvändigt även för andra sinnessjukhus att mottaga sådana sinnesslöa. Särskilt å fattigvårdsanstalternas sinnessjukavdelningar vårdas också åtskilliga sinnesslöa, i det att de bliva dit överflyttade, när de icke lämpligen kunna vistas å själva fattigvårdsanstalterna, vilka under nuvarande förhållanden måste omhändertaga en stor del av de till vuxen ålder komna sinnesslöa. Av här anförda skäl har i 1 mom. av förevarande paragraf intagits den bestämmelsen, att å hospital ävensom å sinnessjukhus, upprättat av landsting eller kommun, skall ock mottagas sinnesslö, som är samhällsIärlig eller för omgivningen störande. Redan under nuvarande förhållanden vårdas å fattigvårdsanstalternas sinnessjukavdelningar även andra sinnesslöa än sådana, som äro våldsamma eller störande. Då uti den nya fattigvårdslagen (32 §) är före-

326 skrivet, att för sinnesslöa, som måste intagas å fattigvårdsanstalt, skall beredas bostad i särskilda rum, torde det, sedan fattigvårdslagens bestämmelser om anstaltsväsendet trätt i kraft, komma att bliva än vanligare att vuxna obildbara sinnesslöa intagas å de kommunala sinnessjukhusen, så länge det icke är på annat sätt ordnat för denna grupp av sinnesslöa, vilka i allmänhet icke mottagas å länens sinnesslöanstalter, då dessa, med den organisation de erhållit i vårt land, knappast lämpa sig för vården av vuxna asylister. Härom yttra sinnesslövårdssakkunniga i sitt den 12 februari 1921 avgivna betänkande I följande: »Vad härefter beträffar de till den andra huvudgruppen av sinnesslöa hörande, de obildbara, framhölls det från medicinalstyrelsens sida*), då frågan om statsunderstöd till vården av dessa uppstod i vårt land, att någon skarp gräns icke kunde dragas mellan de båda kategorierna bildbara och obildbara sinnesslöa och att fördenskull asylerna för obildbara borde anordnas i omedelbart sammanhang med redan befintliga skolor och arbetshem för bildbara sinnesslöa samt underordnas en med dessa gemensam ledning. Enligt denna princip är asylvården också ordnad i Danmark, där sinnesslövården i sin helhet nått en vida större utveckling än hos oss. Såsom erfarenheten därifrån ger vid handen, är antalet obildbara sinnesslöa, vilka äro i behov av anstaltsvård, större än antalet bildbara sinnesslöa, med vilka detta är förhållandet. Principen, att asylerna för obildbara sinnesslöa skola anläggas i omedelbart samband med anstalterna för bildbara sinnesslöa, skulle därför i tillämpningen innebära, att — sedan nödigt antal platser för obildbara sinnesslöa anordnats — sinne^slöanstalterna komme att till övervägande del få karaktären av sjukvårdsanstalter. Detta skulle, därest anstaltens chef vore läkare, i och för sig icke innebära någon olägenhet, om blott sinnesslöskolan komme under särskild pedagogisk ledning. Så är också förhållandet i Danmark, där sinnesslövårdsfrågan lösts genom anordnandet av några få större centralanstalter under ledning av psykiatriskt skolade läkare. I vårt land åter, där sinnesslövården — såsom ovan nämnts — i stort sett ordnats av varje län för sig, har däremot uppstått en mängd relativt små sinnesslöanstalter med pedagogiskt utbildade ledare. Då det av ekonomiska skäl icke torde kunna ifrågasättas, att våra sinnesslöanstalter — ej ens efter den utvidgning, som kräves för anordnande av nödigt antal platser för alla vårdbehövande sinnesslöa — bliva ställda under direkt läkarledning, utan desamma säkerligen även för framtiden komma att stå under pedagogisk ledning, är det emellertid högeligen önskvärt, att sinnesslöanstalterna alltj ä m t få behålla en övervägande pedagogisk karaktär och i så ringa grad som möjligt få sjukvårdsuppgifter. Detta önskemål kan nås, därest den asylvård, som förlägges i organisatoriskt samband med anstalterna för bildbara sinnesslöa och i omedelbar anslutning till dessa, inskränkes till att omfatta vården om de obildbara sinnesslöa barnen. Från organisatorisk synpunkt torde detta icke heller behöva befaras medföra någon n ä m n v ä r d olägenhet, då det utbyte mellan anstalt för bildbara och anstalt för obildbara sinnesslöa, som ansetts som ett huvudskäl för en anordning, varigenom båda dessa kategorier omhändertoges vid samma anstalt — må vara i olika, på lämpligt avstånd från varandra belägna byggnader — i regel äger rum mellan skolhem och asyl, medan överflyttningar mellan arbetshem och asyl mera sällan lära förekomma.» *) Se medicinalstyrelsens underdåniga utlåtande den 17 september 1900, återgivet i styrelsens underdåniga berättelse angående undersökning av sinnessjuka och sinnesslöa. avgiven den 8 december 1902 (sid. 101 ff.)

327 Utgående ifrån här anförda synpunkter, enligt vilka det sålunda icke bör åläggas landstingen, vilka åtagit sig vården av de sinnesslöa barnen, att omhändertaga andra vuxna sinnesslöa än de till gruppen bildbara hörande, s. k. arbetshemselever, har medicinalstyrelsen hos Kungl. Maj:t begärt uppdrag att få verkställa utredning angående statens övertagande av vården av alla vuxna obildbara sinnesslöa, som behöva anstaltsvård. Sådant uppdrag har även meddelats styrelsen genom nådigt beslut den 12 augusti 1921. Då statens omhändertagande av nämnda stora grupp av sinnesslöa kan tänkas ske dels genom anordnande av särskilda anstalter, dels ock genom särskilda avdelningar vid hospital — såsom redan beslutats i fråga om våldsamma och störande sinnesslöa — måste den nya sinnessjuklagstiftningen taga hänsyn till en sådan eventualitet. På grund av det nu anförda har uti förevarande moment jämväl upptagits den bestämmelsen, att även annan sinnesslö (än samhällsfarlig eller för omgivningen störande) må, där så prövas nödigt, intagas å sinnessjukhus. 2 mom. Enligt sinnessjukstadgans § 74 gäller vad som är föreskrivet beträffande anmälan om och tillsyn å sinnessjuka även om sinnesslöa. Detta stadgande har här ersatts med den mera allmänna föreskriften, att vad i denna lag stadgas gäller i övrigt i tillämpliga delar jämväl sinnesslö. 18 KAP. Straffbestämmelser. Då det upprepade gånger förekommit, att personer försökt på ena eller andra sättet förhjälpa å sinnessjukhus intagna samhällsvådliga och kriminella sinnessjuka att avvika därifrån, finna de sakkunniga, att särskilda straffbestämmelser häremot äro erforderliga. Till frågans belysande må ett par dylika fall relateras. Här redogöres först för ett fall, där utbrgtarverktgg blevo insmugglade till en synnerligen samhällsfarlig sinnessjuk. Fall 52. P. G. H., född 1891; gift; agent. Har varit väl begåvad och haft mekaniska anlag. De första tecknen till sinnessjukdom visade sig omkring år 1914, då han sökte patent a en av honom gjord uppfinning, men fann att han blivit förekommen av annan med tillverkning av samma maskin. H a n trodde då, att någon berövat honom uppfinningen. Sedermera utvecklade sig så småningom även andra förföljelseidéer. Han ansåg sig sålunda förföljd av »en politisk liga», som på allehanda sätt spionerade på honom, censurerade hans post, avlyssnade hans telefonsamtal, gjorde titthål i väggarna för att observera honom, inmonterade lönnmikrofoner

328 i hans ruin och började slutligen lägga gift i hans mat för att lönnmörda honom; ligans verksamhet finansierades av de största bankerna och hade regeringens och de politiska partiledarnas gillande, då dessa i honom trott sig finna »ett genialt snille;;. Då han slutligen hotade att röja en högtstående person ur vägen och även sökte sätta denna sin plan i verket, blev han. i november 1921 omhändertagen av polisen och inlagd å stadens sinnessjukhus. Där ansåg han sig även utsatt för mordförsök, uppträdde ytterst hotfullt mot omgivningen samt våldförde sig även å läkare och sjukvårdspersonal. En dag i juni 1922 erhöll överläkaren telefonbud från en anhörig till den sjuke, a t t dennes moder troligen vidtagit åtgärder för att försöka hjälpa honom att rymma från sjukhuset. Vid den visitering, som med anledning härav omedelbart verkställdes, påträffades två skruvmejslar med lösbara h a n d t a g gömda uti kalsonger, som den sjuke fått löfte a t t ha på sig; dessutom påträffades i samma gömställe två hundrakrone sedlar. Vid samtal läkaren ett par dagar senare hade med modern, erkände denna, att hon givit sonen verktygen och pengarna samma dag de upptäcktes. Hade icke anstaltsledningen omedelbart blivit av a n n a n person varskodd härom, hade denne sällsynt samhällsvådlige sinnessjuke utan tvivel inom kort varit på fri fot med det ganska säkra resultatet att en katastrof inträffat. Till förekommande av rymningsrisk blev H. sedermera överflyttad till säkerhetspaviljongen vid Västerviks hospital.

Att icke straff skall kunna ådömas för ett förfarande som det en den sjukes anförvant här gjorde sig skyldig till, synes de sakkunniga vara en påtaglig brist i lagstiftningen. Till avhjälpande av .denna brist föreslå de sakkunniga, att i förevarande paragraf intages den bestämmelsen att, därest någon utan den för sjukvården ansvarige läkarens vetskap till den, som är intagen å sinnessjukhus, överlämnar vapen eller livsfarligt verktyg eller gör försök härtill, straffes med böter, från och med femtio till och med ett tusen kronor, eller med fängelse i högst sex månader (1 mom.). Uttrycket: »utan den för sjukvården ansvarige läkarens vetskap); har insatts med hänsyn därtill, att åtskilliga patienter, som kunna sysselsättas med arbete, tillåtas innehava verktyg. Följande fall gäller en för begånget brott otiUrähielig förklarad, som förhjälptes till rymning av sin sköterska. Fall 53. E. V. 8., f. 1900; visade sig som barn vanartad, i det han redan under skolåldern gjorde sig skyldig till både försök till rymning från hemmet, snatteri och en del andra oärliga handlingar. Hans sexuella instinkter vaknade mycket tidigt; redan som barn hade han förbindelse med kvinnor och, när tillfälle ej gavs därtill, onaniserade han flitigt. Efter att i hemstaden ha stulit en segelbåt, med vilken han strandade utanför en grannstad, blev han omhändertagen av polisen och av barnavårdsnämnden skickad till Halls uppfostringsanstalt, där han fick kvarstanna till november 1917. Under sin vistelse därstädes gjorde han sig upprepade gånger skyldig till snatteri av matvaror, vilket han fann helt naturligt. Efter att h a blivit konfirmerad å anstalten, anskaffades plats åt honom på landet, men det dröjde ej länge förrän han återvände till sin hemstad. Där begick han nu sommaren 1918 ett flertal inbrottsstölder, varför han dömdes till 6 månaders straffarbete, varjämte han för en förskingring erhöll 2 månaders fängelse. Frigiven i mars 1919 häktades han

329 i juli s. å. åter för i flera olika städer begångna inbrottsstölcler, för vilka han dömdes till ett års straffarbete. Frigiven den 14 augusti 1920, begav han sig nu till Stockholm, där han redan den 20 augusti begick ny stöld. Han dömdes härför till 10 månaders straffarbete, vilka han hade avtjänat den 12 juli 1921. Han begav sig då till sin hemstad, där han den 20 i samma månad förövade nytt inbrott, för vilket han dömdes till 1 års straffarbete. Samma dag domen avkunnades, sökte han beröva sig livet genom att med en glasbit avskära pulsådern å ena handleden. Frigiven den 8 september 1922, begick han två månader senare ny stöld. Rätten beslöt nu infordra y t t r a n d e om hans sinnesbeskaffenhet. Sedan detta avgivits av fängelseläkaren, intogs han i januari 1923 för observation å hospital. I enlighet med vad som intygats av såväl vederbörande läkare därstädes som fängelseläkaren, vilka båda k u n n a t konstatera åtskilliga psykopatologiska symtom hos S., förklarade medicinalstyrelsen, att S. vid brottets begående på grund av psykisk abnormitet varit förståndets bruk berövad. I anledning härav blev han straffriförklarad och fick kvarstanna för vård ä hospitalet. Där visade han sig som en synnerligen svårskött patient, var ofta hårdh ä n t mot medpatienter och har understundom även våldfört sig å dem samt varit ovettig och hotfull. Emellertid synes han haft förmåga att ställa sig in hos ett par sköterskeelever, vilka befunnos ett par gånger ha givit honom cigarretter. PZfter några månaders vistelse på anstalten befanns en morgon det enkelrum, däri han hade sin sovplats, tomt; därvid konstaterades, att dörrar och fönster voro reglade (patientens rum saknade för övrigt nyckelhål på insidan). Två dagar senare fanns han av polisen å ett hotell i grannstaden, där han tagit in tillsammans med en av de n ä m n d a sköterskeeleverna. Han erkände vid förhör, att sköterskeeleven släppt ut honom på natten och hållit honom dold i en kolonistuga, tills hon nästa eftermiddag, då hon var ledig från tjänsten, for med honom i bil till grannstaden, där han togs. I övrigt uppgav han, att han k u n n a t rymma redan 14 dagar tidigare, då sköterskeeleven i fråga velat giva honom en tapplåsnyckel, men att han då ej brydde sig om det, då han inga pengar hade. Sedermera blev denne psykiskt abnorme förbrytare, på grund av vad som förekommit, överflyttad till avdelning med uteslutande manlig personal.

Att ett dylikt tilltag av en sköterska att låta en å sinnessjukhus intagen, som är så utpräglat kriminell, rymma från anstalten, bör kunna bestraffas, finna de sakkunniga nödvändigt. I förevarande paragraf har därför vidare föreslagits den bestämmelsen att, därest någon förhjälper den, som är intagen å sinnessjukhus, att avvika eller gör försök därtill, straffes med böter, från och med femtio till och med ett tusen kronor eller, där han vetat eller bort veta, att gärningen kunnat åstadkomma fara för annans personliga säkerhet, med fängelse i högst sex månader (2 mom.). 50 §. Enligt § 75 i nu gällande sinnessjukstadga straffas överträdelse av den i § 67 intagna bestämmelsen om högsta medgivna antal vårdade hos enskild utom anstalt ävensom försummelse att göra den i § 66 föreskrivna anmälan med böter, högst etthundra kronor; upprepas förstnämnda slag av förseelse, kunna böterna höjas till femhundra kronor. 94 22

330 De sakkunniga, som ansett, att böter böra kunna ådömas för överträdelse av alla sådana bestämmelser, som avse att utgöra ett skydd för den personliga friheten, och att böterna böra kunna höjas så avsevärt, att strafFhotet blir effektivt, hava i enlighet med dessa synpunkter uti förevarande paragraf föreslagit bötesstraff till högst ett tusen kronor för den, som till vård mottager sinnessjuk å enskilt sinnessjukhus eller enskilt vårdhem för sinnessjuka, utan att detsamma är vederbörligen godkänt, för den, som i enskilt hem mottager sinnessjuk utan att fullgöra i lagen föreskrivna anmälningar, vidare för den, som underlåter att ingiva ansökan om intagande å sinnessjukhus, där inskränkning i den sjukes vistelsefrihet genom isolering eller annorledes vidtagits inom öppen sinnessjukvård eller å fattigvårdsanstalt, och för den, som underlåter att föra föreskrivna anteckningar om användandet av skyddsmedel, som innebära mekaniskt tvång. Samma bötesstraff föreslås slutligen för det fall föreståndare å fattigvårdsanstalt eller å enskilt vårdhem för sinnessjuka eller enskild, som hos sig vårdar sinnessjuk, underlåter att jämlikt 27 § 3 mom. insända klagoskrift. På grund av den rätt till indisciplinärt ingripande, som tillkommer medicinalstyrelsen gentemot läkare, har det icke ansetts nödigt att här införa straffbestämmelser för läkare, som underlåter att ställa sig föreskriften i 27 § om insändande av klagoskrift till efterrättelse. I likhet med vad som nu gäller, föreslås vidare i denna paragraf att här omnämnda förseelser åtalas av allmän åklagare. 51 §. I denna paragraf har intagits den bestämmelsen, att böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan, och att de, där tillgång till deras fulla gäldande saknas, förvandlas efter allmän strafflag. Med en bestämmelse av alldeles samma innebörd avslutas jämväl den nu gällande sinnessjukstadgan (§ 75, sista stycket).

331 Förslagtill

Lag om vad domstol har att iakttaga beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för brott tilltalad. i §• Beträffande motiveringen till denna paragraf hänvisas till allmänna delen, sid. 229—230. 2 och 3 §§. Beträffande motiveringen till dessa paragrafer hänvisas till allmänna delen, sid. 236 — 240. Beträffande motiveringen till denna paragraf hänvisas till allmänna delen, sid. 246—250.

332 Förslagtill

Lag om ändrad lydelse av 1, 14 och 25 §§ i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister. i §• Beträffande motiveringen till ändringen av denna paragraf hänvisas till allmänna delen, sid. 218—250. 14 §. 1 första stycket av denna paragraf i dess nuvarande lydelse stadgas att, därest slutligt beslut om någons intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister grundats därpå, att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, har Konungens befallningshavande att föranstalta om hans intagande å sådan anstalt, så snart platå kan beredas. Enligt de sakkunnigas förslag införes efter detta stycke, vilket erhåller beteckningen 1 mom., ett andra moment, däri stadgas dels att samma skyldighet åligger Konungens befallningshavande, då förordnande om intagning å alkoholistanstalt skall meddelas enligt stadgandet i det av de sakkunniga föreslagna 3 mom. av 1 § (gällande för brott otillräkneligförklarad alkoholist, som av medicinalstyrelsen förklarats vara i behov av vård å alkoholistanstalt), och dels att Konungens befallningshavande i dylikt fall skall till anstalten översända samtliga handlingar i målet. Dessa bestämmelser ansluta sig nära till den i förslaget till lag om vård av sinnessjuka intagna föreskriften för Konungens befallningshavande att för varje straffriförklarad, som av medicinalstyrelsen förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, ingiva ansökan till hospital. Enda skillnaden är, att bestämmelserna i fråga icke gälla på grund av bristande bevisning straffriförklarad alkoholist, som är i behov av vård å alkoholistanstalt. Slutligen föreslå de sakkunniga en sådan omformulering av den i det nuvarande andra stycket av 14 § intagna bestämmelsen om Konungens befallningshavandes befogenhet att, om plats å alkoholistanstalt ej omedelbart kan beredas en farlig alkoholist, under högst tre månader omhändertaga honom på annat lämpligt sätt, att densamma gäller även beträffande omhändertagande av för brott otillräkneligförklarad alkoholist.

333 som är i behov av alkoholist vård. I denna ändrade form föreslås stycket som ett tredje moment av 14 §. 25 §. Den i denna paragraf föreslagna ändringen består därnti, att uti andra st}Tcket orden: »då ansökning om förordnandet gjordes» ersatts med orden: »då förordnandet meddelades». Denna ändring är föranledd därav, att förordnande om intagning å alkoholistanstalt enligt bestämmelsen i det nya, av de sakkunniga föreslagna 3 mom. i 1 § skall äga rum utan någon föregående ansökan.

334 Förslagtill

Lag angående ändrad lydelse av 7' § i lagen om lösdrivares behandling den 12 juni 1885. Av skäl, som blivit anförda här ovan under 15 § i förslaget till lag om vård av sinnessjuka, linna de sakkunniga det vara av behovet påkallat, att å tvångsarbetsanstalt intagen, som befunnits sinnessjuk eller beträffande vilken finnes anledning förmoda, att han är sinnessjuk. blir överflyttad till sinnessjukanstalt. I 23 § i förslaget till nämnda lag har även upptagits en bestämmelse, som medger överflyttning från tvångsarbetsanstalt till hospital i och för observation. Direkt överflyttning från tvångsarbetsanstalt till sinnessjukhus kan emellertid icke ske med nu gällande lösdrivarlagstiftning, då det i 7 § av lagen angående lösdrivares behandling den 12 juni 1885 är föreskrivet, att därest den. som undergår tvångsarbete, i följd av sinnessjukdom är oförmögen till arbete, skall han från anstalten genom Konungens befallningshavandes försorg sändas till hemorten — en bestämmelse, som med allenast någon ändring i själva ordalydelsen jämväl influtit i det av fattigvårdslagstiftningskommittén den 21 december 1922 avgivna förslaget till ny lagstiftning rörande lösdrivares behandling (9 §). Då det enligt de sakkunnigas förmenande är av stor vikt, att tvångsarbetsfånge, som befunnits sinnessjuk eller misstankes vara sinnessjuk, icke blir hemsänd utan snarast möjligt överflyttas till sinnessjukhus, hava de sakkunniga föreslagit sådan ändring av 7 § i den nuvarande lösdrivarlagen, att den nuvarande 7 § kommer att utgöra 1 inom. uti samma paragraf, och att ordet »sinnessjukdom); här utgår, samt att paragrafen erhåller ett 2 mom., vari stadgas att, därest anledning tinnes förmoda, att ä tvångsarbetsanstalt intagen är sinnessjuk, skall anstaltens styrelse eller föreståndare ofördröjligen föranstalta om hans intagande å hospital. Detta stadgande korresponderar med dels ovannämnda bestämmelse i 23 § i förslaget till lag om vård av sinnessjuka och dels den i 15 § 3 mom. i samma lagförslag intagna föreskriften, att ansökan om intagande å sinnessjukhus av den, som är intagen å tvångsarbetsanstalt, skall undertecknas av anstaltens styrelse eller föreståndare.

335 Förslagtill Lagom ersättning i vissa fail av allmänna medel till vittnen, inkallade enligt lagen om vård av sinnessjuka. I fall, där domstol påkallat rättspsykiatrisk undersökning av tilltalad, liar det upprepade gånger hänt att medicinalstyrelsen, vare sig på grund av framställning från undersökningsläkaren eller på eget initiativ, begärt vittnesförhör med vissa personer för erhållande av närmare upplysningar rörande den tilltalades tillstånd och uppförande före och vid tidpunkten för åtalade brotts begående. Till vittnen, som av sådan anledningkallas inför rätten, utgår ersättning jämlikt lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål. Jämlikt 28 § i förslaget till lag om vård av sinnessjuka äger medicinalstyrelsen att, vid prövning av klagomål över intagande eller k varhållande å sinnessjukhus, påkalla vittnesförhör eller hörande upplysningsvis inför domstol eller polismyndighet. För dylikt fall kan ersättning icke utgå enligt ovannämnda lag. Det får emellertid icke anses vara mer än skäligt att även den, som jämlikt berörda stadgande i förslaget till ny sinnessjuklagstiftning, blir inkallad som vittne eller för att höras, erhåller ersättning härför av allmänna medel. En i sådan riktning prejudicerande lagstiftning finnes även redan nu genomförd. I samband med antagandet av lagen om behandling av alkoholister, utfärdad den 30 juni 1913, beslöts nämligen även en lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling av alkoholister, vilken lag jämväl utfärdades nämnda dag. I analogi med vad som där finnes stadgat, hava de sakkunniga föreslagit en särskild lag med föreskrift att, där någon enligt 28 § i lagen om vård av sinnessjuka blivit inkallad för att höras såsom vittne eller upplysningsvis inför domstol, har han att utfå ersättning för inställelsen av allmänna medel efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål, och att sådan kostnad skall stanna å statsverket.

330 Förslag' till

ändrad lydelse av § 2 4:o tryckfrihetsförordningen. Bestämmelserna i § 2 mom. 4:o av tryckfrihetsförordningen inledas av en huvudregel, som lämnar en var tillåtelse att taga del av »högre och lägre rätters, kollegiers, ämbetsverks, publika korporationers och alla ärnbets- och tjänstemäns relationerT memorialer och ämbetsbrev, ävensom alla societeters och verks samt enskilda personers memorialer, ansökningar, förslag, betankanden, besvär, jämte utslag och svar därå, till de delar därav, som till publika ämbetsmäns och verks handläggning komma». Genom denna regel ävensom genom stadgandet i samma paragraf 4:o sista stycket, att det i övrigt skall stå var och en fritt att i tryck allmänt kunnigt göra allt vad som i denna lag icke finnes uttryckligen förbjudet, är sålunda fastslaget, att till offentliggörande få utlämnas bl. a. intagningshandlingar och journaler rörande de å anstalter för sinnessjuka eller andra sjukvårdsinrättningar intagna personer ! ), i det att dessa handlingar icke äro berörda i de undantag från anförda generella bestämmelse i § 2 4:o av tryckfrihetsförordningen. Flera nya sådana undantag hava under den senare tiden tillkommit i samband med genomförandet av ny lagstiftning å olika områden. Vissa av dessa undantag ha haft till sylte att för obehörigt offentliggörande skydda sådana handlingar, som innehålla upplysningar om enskilda personers släktförhållanden, sjukdomar, intimare familjeförhållanden o. d. Sålunda föreslogs uti en vid 1917 års riksdag framlagd kungl. proposition sådan ändrad lydelse av § 2 4:o i tryckfrihetsförordningen, att läkares och medicinalstyrelsens utlåtanden, skrivelser, koncept och protokoll i mål eller ärende, som avses i lagen om äktenskaps ingående och upplysning, eller på läkares eller medicinalstyrelsens föranstaltande verkställd utredning i sådant mål eller ärende eller till Konungens befallningshavande eller Konungen inkomna handlingar i ärende om intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister, ävensom läkares utlåtanden och koncept i sådant ärende icke må, i andra fall än *) Se prejudikatet i Justitieombudsmannens berättelse 1904 s. 6. (J. O. föranstaltade om åtal mot en hospitalsöverläkare, som vägrat att låta utskriven patient t a g a del av de rörande honom å hospitalet befintliga handlingar).

337 allmän lag eller författning stadgar, utan medgivande av den eller dem, målet eller ärendet angår, utlämnas till annan eller utgivas av trycket. Vidare framlades vid 1919 års riksdag en kungl. proposition, däri påyrkades sådan ändring av samma paragraf, att handlingar i ärende, som avses i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, icke heller må, i andra fall än allmän lag och författningar stadgar, utlämnas eller utgivas av trycket. Dessa propositioner blevo av riksdagen antagna utan att därvid någon som helst meningsskiljaktighet gjorde sig gällande. Enligt de sakkunnigas förmenande finnes det minst lika stor anledning att mot obehörigt offentliggörande skydda de uti den här föreslagna lagen om vård av sinnessjuka föreskrivna intagningshandlingar (14, 16, 21 och 23 §§) och sjukjournaler (10 §). Sjukjournalen skall nämligen innehålla såväl en noggrann skildring av sjukdomssymtomen som ock en sammanfattning av innehållet uti intagningshandlingarna och i dessa lämnas ju upplysningar av den mest intima art rörande icke endast den sjuke utan även hans anförvanter. Sålunda skall i det för intagning å sinnessjukhus jämlikt 14 § i nämnda lagförslag föreskrivna läkarbetyget (Bil. A) bl. a. följande frågor besvaras: Har sinnessjukdom, sinnesslöhet, epilepsi, hysteri eller annan neuros, karaktärsegenheter eller andra psykiska anomalier, alkoholism, kriminalitet eller självmord förekommit i den sjukes släkt? Den sjukes habituella psykiska tillstånd (lynne, begåvning, karaktär)? Föregående sjukdomar med angivande av tidsuppgifter (akuta infektionssjukdomar, lues, nervsjukdom, sinnessjukdom m. m.)? Missbruk av gifter (alkohol, morfin, opium, kokain, tobak, sömnmedel m. ni.)? Könsliv (menstruation, aborter, barnsängar, ökad eller förminskad könsdrift m. ni.)? Den nuvarande sjukdomens förlopp (tidpunkten för dess början, matlust, sömn, renlighet, stämning, sinnesvillor, tankevillor, allmänt uppträdande, självmordsdrift, förstörelselusta, benägenhet för våldsamhet, samhällsfarlighet m. m.)? Behandling (medikamentös behandling, isolering, tvångsmedel m. ni.)? Särskilda omständigheter av vikt för bedömande av vårdbehovet (familjeförhållanden, ekonomisk ställning, trångboddhet m. m.)?

Uti de uppgifter av trovärdiga personer (Bil. B), som jämlikt samma paragraf i lagförslaget ävenledes skola bifogas ansökan om intagande å sinnessjukhus, skola svar på bl. a. följande frågor lämnas: Har sinnessjukdom, sinnesslöhet, fallandesot, nervsjukdom, besynnerliga vanor, dryckenskap, brottslighet eller självmord förekommit hos: fader? moder? faders föräldrar eller syskon? moders föräldrar eller syskon? den sjukes syskon? den sjukes barn? Fanns något anmärkningsvärt beträffande moderns havandeskap eller förlossningen? Levnadssätt vid mognare ålder? Ekonomisk ställning? Äktenskapliga förhållanden? Missbruk av alkohol, tobak, kaffe eller andra gifter? Brottslighet? Föregående kroppsliga sjukdomar (kramp, engelska sjukan, smittosamma sjukdomar m. m.)? Har den sjuke förut varit sinnessjuk, om så är fallet: när, huru länge, !!•! 2 2

338 sjukdomens yttringar; behandling och vård? Finnes någon antaglig orsak till sjukdomen (umbäranden, yttre våld, febersjukdom, havandeskap, barnsäng, digivning, motgångar, sorg, skrämsel, religionsgrubbel m. m.)?

Uppenbarligen äro de svar, som avgivas på frågor av nu angivna art, av sådan beskaffenhet, att det måste anses som ett väsentligt intresse att den sjuke och hans närmaste anhöriga erhålla skydd gentemot deras offentliggörande. Om också de handlingar, som äro föreskrivna för intagning å sinnessjukhus jämlikt 16, 21 och 23 §§ i ovannämnda lagförslag, äro mindre omfattande, böra de enligt de sakkunnigas förmenande dock vara skyddade för obehörigt offentliggörande, då även dessa handlingar kunna innehålla upplysningar av den mest intima, personliga art. Likaledes torde skydd mot obehörigt offentliggörande böra beredas de i 27 och 28 §§ av ifrågavarande lagförslag omnämnda handlingarna, då klagoskrift över intagande och kvarhållande å sinnessjukhus, som vederbörande läkare enligt i 27 § given föreskrift har att omedelbart översända till medicinalstyrelsen, därvid skall vara åtföljd av bl. a. såväl intagningshandlingar samt sjukjournal. I enlighet med här anförda synpunkter hava de sakkunniga sålunda föreslagit sådan ändring av § 2 4:o i tryckfrihetsförordningen, att för intagning å sinnessjukhus föreskrivna handlingar, i ärende angående sinnessjuka till Konungen eller medicinalstyrelsen inkomna handlingar, medicinalstyrelsens protokoll, utlåtanden, skrivelser och koncept samt läkares utlåtanden, journaler och anteckningar angående å sinnessjukhus intagen icke må, i andra fall än allmän lag eller förordning stadgar, utlämnas eller, utgivas av trycket. I förslaget till förordning med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation, m. m. har därpå intagits en bestämmelse angående de personer, som skola äga rätt att taga kännedom om å sinnessjukhus förda journaler (§ 52 jämförd med § 78, sista stycket).

339 Förslag till

Förordning med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation, m. m.

1 KAP. Den statliga sinnessjukvårdens organisation. A. Om anläggning av hospital och rikets indelning i hospitalsdistrikt.

§ i. Denna paragraf motsvarar mom. 1—3 av sinnessjukstadgans § 2, däri endast gjorts några mindre redaktionella ändringar samt i sak den ändringen, att det föreskrives, att hospital helst bör förläggas nära större stad. § 2. Såsom i det föregående är närmare omnämnt (sid. 130), hade man ursprungligen tänkt sig, att vid en utvidgning av statens skyldighet med avseende å sinnessjukvården till att omfatta alla, som vore i behov av anstaltsvård, lösa frågan om de kroniskt sinnessjukas värd genom att för dem anordna särskilda s. k. asyler. Vid öppnandet av de anstalter av detta slag, som blevo uppförda vid Lunds och vid Uppsala hospital, blevo också obotligt sinnessjuka dit överflyttade från övriga hospital och hänvisades sedermera ansökningar angående dem, som varit sinnessjuka mer än ett par år, i allmänhet till dessa s. k. asyler. Det visade sig emellertid snart, att detta system med ett par större anstalter för kroniskt sinnessjuka från hela landet — med hänsyn till det långa avstånd, varpå många av de sjuka därigenom kommo från sina hemorter — hade ett ogynnsamt inflytande på möjligheterna att kunna försökspermittera eller utskriva lugnare sinnessjuka för beredande av plats för mera vårdbehövande sådana. Då det även vid öppnandet av nya hospital varit brukligt, att överflyttning dit av patienter från förutvarande hospital ägde

340 rum oberoende av patienternas hemorter, hade det av samma anledning jämväl å hospitalen visat sig svårt att få nödig omsättning. Sedan sinnessjukstadgans åtskillnad mellan hospital och asyl, i och med det genom ovan (sid. 132) omnämnda nådiga brev den 23 december 1910 lämnade medgivandet av fri förflyttning av patienter mellan hospitalet och asylen vid såväl Lunds som Uppsala sinnessjukanstalt, de facto blivit upphävd, fanns det emellertid icke längre något hinder för bestämmande av särskilt upptagningsområde för varje statens sinnessjukanstalt. I skrivelse till medicinalstyrelsen den 31 maj 1911 föreslog fördenskull överinspektören för sinnessjukvården, att det i och med de nya hospitalens vid Säter och Västervik öppnande måtte bestämmas särskilt upptagningsområde för varje sinnessjukanstalt (gemensamt dock för Lunds hospital och asyl samt Malmö asyl) på så sätt, att proportionen mellan anstaltens platsantal och ifrågavarande rayongs befolkningssiffra överallt bleve densamma. Därpå uppgjorde medicinalstyrelsen en tablå över rikets indelning i hospitalsdistrikt, vilken tablå överlämnades till hospitalsdirektionerna i samband med ett den 11 december 1911 utfärdat cirkulär, däri anfördes, att styrelsen för att göra hospitalen lättare tilllgängliga för de sinnessjuka, för vilka vård där behövdes, vore betänkt på att så småningom söka få till stånd en sådan ordning, att varje hospital finge att betjäna företrädesvis det område av riket, som hade de jämförelsevis livligaste kommunikationerna med anstalten, och att det för åstadkommande och bibehållande av en sådan hospitalsområdesindelning vore nödvändigt, att den beaktades vid intagning i vanlig orduing av sinnessjuka. Fördenskull anmodades direktionerna att ombesörja, att inneliggande ansökningshandlingar angående vård av sinnessjuka, tillhörande andra hosjntalsområden, översändes — där icke särskilda förhållanden ansåges böra betinga undantag — till de hospital, vartill de sjuka med hänsyn till områdesindelningen hörde. I cirkuläret meddelades vidare följande bestämmelser angående tillämpningen av områdesindelningen: l:o) Sinnessjuk intages i allmänhet på den anstalt, till vilken han med hänsyn till sin hemort hör; dock intages den, som blivit i behov av hospitalsvård under vistelse å främmande ort, samt den, vars hemort är tvistig, ävensom utlänning på närmaste hospital, där plats kan beredas. 2:o) Områdesindelningen gäller endast sjuka av allmän klass. 3:o) Från beläggning enligt tablån äro u n d a n t a g n a : kriminalavdelningen vid Växjö hospital, de fasta paviljongerna vid Säters och Västerviks hospital samt familjevårdsanstalten vid Korsberga, där sjuka fortfarande mottagas oberoende av deras hemvist. 4:o) Överflyttning av sjuk från anstalt, där han redan vunnit inträde, men dit han enligt områdesindelningen ej hör, till den för hans hemort avsedda anstalten äger rum först efter beslut av medicinalstyrelsen i varje särskilt fall.

341 5:o) Vid insändande enligt § 34 hospitalsstadgan av ansökningshandlingar till medicinalstyrelsen skall av vederbörande läkare vid hospital å handlingarna antecknas, om sjuk tillhör annat hospitalsområde än det, dit ansökningen ursprungligen ingivits.

Systemet med bestämt upptagningsområde för varje hospital kräver givetvis, att ny rayongindelning äger rum, så ofta ett nytt hospital öppnas. Den nu gällande indelningen av hospitalsdistrikt fastställdes den 9 november 1921 i anledning av det då förestående öppnandet av det nya hospitalet vid Strängnäs. 1 de ovan anförda tillämioningsbestämmelserna har icke skett någon ändring. Uppenbart är, att rayongsystemet medför stora fördelar. Först och främst vinnes därmed, att varje nytt hospital kommer landet i sin helhet lika mycket till godo, i stället för att, såsom förut, särskilt gynna den landsända, i vilken nytt hospital uppförts. Vidare möjliggör det, att intagningarna å hospital kunna helt och hållet bestämmas efter vårdbehovet, så att de akuta fallen och de mera svårskötta eller farliga bland bland de kroniska fallen intagas med företrädesrätt. Ty därigenom att det område, varifrån patienter intagas å hospitalet och dit de sedermera permitteras eller utskrivas, blir mera begränsat, kan överläkaren skaffa sig en viss erfarenhet om förhållandena beträffande de sinnessjuka inom rayongen och får därigenom lättare att tillse, att nämnda princip, med vars tillämpning samhället får mest gagn av hospitalen, i största möjliga omfattning förverkligas. Av samma skäl underlättas även försökspermissioner och utskrivningar från hospitalet, varigenom återigen anstaltens förmåga att mottaga nyinsjuknade ökas. På grund av här anförda synpunkter hava de sakkunniga ansett, att föreskrift om rayongsystemet icke bör saknas i en ny författning rörande sinnessjukvård. I mom. 1 av förevarande paragraf är därför intagen en generell bestämmelse om rikets indelning i hospitalsdistrikt enligt den principen, att förhållandet mellan platsantalet å hospitalet och antalet innevånare inom distriktet såvitt möjligt överallt bliver detsamma. Paragrafens mom. 2, enligt vilket sinnessjuk i allmänhet — vissa undantag medgivas — skall intagas å det hospital, till vilket han med hänsyn till sin hemort hör, motsvarar med mindre redaktionell ändring den första av de tillämpningsbestämmelser, som medicinalstyrelsen utfärdat i samband med fastställandet av hospitalsdistrikt. Enligt dessa bestämmelser äro, såsom ovan nämnts, från beljiggning enligt den fastställda tablån med områdesindelning för hospitalen undantagna, förutom avdelningar för sinnessjuka, tillhörande första betalningsklassen, även familjevårdsanstalten i Korsberga, kriminalavdelningen vid Växjö hospital samt säkerhetspaviljongerna vid Säters och Västerviks

342 hospital. Dels med hänsyn därtill att familjevård snart torde kunna väntas bliva anordnad vid flera hospital och att intagning även i blivande, staten tillhöriga familjevårdskolonier bör kunna ske oberoende av de sjukas hemort (då ju icke på långt när alla hospital kunna få familjevård som annex), dels ock i betraktande därav att förslag till anordnande av ny specialavdelning för asociala och kriminella sinnessjuka blivit framställt, har föreskriften i mom. 3, som motsvarar 2:o och 3:o i de av medicinalstyrelsen utfärdade tillämpningsbestämmelserna, fått en generellare avfattning utan nämnande av några ortsnamn. Då en specialavdelning för asociala, kriminella eller särskilt farliga sinnessjuka är avsedd att mottaga sådana icke endast från det hospital, till vilket avdelningen är förlagd, utan från vilket annat hospital som helst, där det finnes någon till nämnda kategorier hörande, som icke lämpar sig för vård å vanlig sinnessjukavdelning, kommer ofta överflyttning till specialavdelning från annat hospital i fråga. I sakens natur ligger, att det måste tillkomma den centrala myndighet, som är överstyrelse för hospitalen, att avgöra, när sådan överflyttning skall ske. Lämpligast synes vidare vara, att medicinalstyrelsen, framdeles som hittills, beslutar om överflyttning, även när sådan av andra skäl ifrågasattes. I paragrafens mom. 4 har därför intagits en mot 4:o i nu gällande tilllämpningsbestämmelser svarande föreskrift, att överflyttning av sinnessjuk från ett hospital till ett annat må äga rum först efter beslut av medicinalstyrelsen i varje särskilt fall. Nuvarande tillämpningsbestämmelser innehålla även en femte punkt, i vilken föreskrives, att vid insändande enligt § 34 hospitalsstadgan av ansökningshandlingar till medicinalstyrelsen, skall av vederbörande läkare vid hospital å handlingarna antecknas, om sjuk tillhör annat hospitalsområde än det, dit ansökningen ursprungligen ingivits. I berörda paragraf stadgas att, där till direktionen inkommit ansökan om sinnessjuks intagande å anstalt, åligger det direktionen, såvida den tinner ansökningen kunna bifallas men utrymmet å anstalten redan är upptaget, att ofördröjligen insända handlingarna till medicinalstyrelsen. Dessa bestämmelser hava emellertid genom fastställandet av särskilda upptagningsområden för hospitalen blivit onödiga, då därigenom är på förhand bestämt, till vilket hospital en sinnessjuk hör. Efter rayongsystemets införande torde också ansökningshandlingar i allmänhet hava insänts till medicinalstyrelsen endast i de fall, där ansökan inkommit för sjuk, tillhörande annat hospitals upptagningsområde. En bestämmelse härom har emellertid icke upptagits uti här ifrågavarande förslag. Anledningen härtill är den, att det kan tänkas, att sökanden icke önskat den sjuke

343 intagen å annat hospital än det, till vilket ansökan ingivits, varför sökanden må få tillfälle att själv avgöra, huruvida han, när detta ej kan bifallas, vill ha ansökan ingiven till det hospital, den sjuke med hänsyn till sin hemort tillhör. Fördenskull hava de sakkunniga i stället föreslagit den bestämmelsen att, då ansökan befinnes gälla person, tillhörande annat hospitals distrikt, må densamma återställas till sökanden med hänvisning till sistnämnda hospital (§ 40 mom. 1, andra stycket). Endast för det fall ansökan om intagning å hospital gäller vare sig sinnessjuk, som synes olämplig för vanlig sinnessjukavdelning och därför bör intagas å specialavdelning, eller sinnessjuk, som synes lämplig för familjevård och därför icke bör upptaga plats å hospital, finnes enligt de sakkunnigas förmenande anledning att översända ansökningen till medicinalstyrelsen. I enlighet härmed har föreslagits att, där överläkaren finner, att ansökningen avser sinnessjuk, som bör intagas å sådan avdelning för särskilt slag av sinnessjuka, som i 2 § 3 mom. sägs, och sådan avdelning icke är å hospitalet inrättad, har han att hos medicinalstyrelsen med ansökningshandlingarnas översändande göra framställning om den sjukes intagande å dylik avdelning (§ 40 2 mom.). B. Om tillsättande och entledigande av befattningshavare vid hospital.

§ 3. Denna paragraf motsvarar nu gällande sinnessjukstadgas § 8, däri stadgas, att vid varje statens anstalt för sinnessjuka anställas de läkare och övriga tjänstemän, som finnas upptagna i den för vederbörande anstalt fastställda stat, ävensom uppsyningsmän, förestånderskor och erforderlig betjäning, tillika med biträden för handledning i slöjd och jordarbeten. Vid tidpunkten för sinnessjukstadgans utfärdande voro vissa läkare samt sysslomannen de enda ordinarie befattningshavarna inom sinnessjukvården. Till de tjänstemän, vilka icke voro ordinarie befattningshavare, utgingo emellertid arvoden med av riksdagen bestämda belopp, medan sjukvårds- och ekonomipersonalens löneförmåner bestämdes av medicinalstyrelsen. Detta förhållande fortfor ända till år 1918, då lönereglering blev av riksdagen beslutad för hela personalen vid statens hospital och asyler och i samband därmed såväl kontorspersonalen som en stor del av sjukvårds- och ekonomipersonalen uppfördes å ordinarie stat. Därutöver upptogos emellertid i de olika hospitalens lönestater extra befattningshavare, dels predikant och sekreterare, dels ock till sjukvårds- och ekonomipersonalen hörande befattningshavare.

344 I förevarande paragraf är nu den generella bestämmelsen intagen, att vid varje hospital anställes, enligt för hospitalet fastställd stat, läkare, predikant, sekreterare, kontorspersonal samt sjukvårds- och ekonomipersonal.

§4. För samtliga ordinarie befattningshavare vid hospital och asyler, undantagandes syssloman, finnas numera behörighetsbestämmelser. De för läkarna gällande äro intagna i § 4 av kungl. kungörelsen den 17 december 1915 angående villkor för behörighet till vissa läkarbefattningar. Häri stadgas, att för behörighet till befattning såsom läkare vid statens anstalter för sinnessjuka, vare sig med fast anställning eller med förordnande tillsvidare, erfordras, förutom att vara legitimerad läkare, att vid ansökningens utgång, före eller efter legitimationen, hava tjänstgjort under minst fyra månader såsom underordnad läkare vid lasarett eller vid medicinsk eller kirurgisk avdelning av sjukhus och under minst tre år såsom läkare vid statsanstalt för sinnessjuka eller därmed jämförlig sinnessjukanstalt, samt att under sistberörda tjänstgöring hava visat sig vara ägnad för läkarbefattning vid sinnessjukvården. Mot denna bestämmelse hava de sakkunniga ingen erinran. Vad åter beträffar de ytterligare villkor, som gälla för behörighet till överläkarbefattning vid statsanstalt för sinnessjuka, föreslås en ändring häri, vilken är föranledd därav, att anstaltens chef erhållit den nya benämningen chefläkare. Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av § 4 uti här avhandlade behörighetskungörelse är i det följande (sid. 447—448) närmare motiverad. Efter ovannämnda lönereglering vid 1918 års riksdag, i samband med vilken — såsom nedan är närmare omnämnt — en omorganisation av kontorspersonalen ägde rum, utfärdades behörighetsbestämmelser för denna personal genom kungl. brev till medicinalstyrelsen den 15 november 1918 angående ändrade bestämmelser för tillsättning av vissa befattningshavare vid statens hospital och asyler m. m. Sedan vid 1922 års riksdag ny definitiv lönereglering blivit beslutad för befattningshavare vid hospital och asyler, hava även nya behörighetsbestämmelser blivit utfärdade genom kungl. brev den 9 mars 1923. Enligt dessa, vilka beträffande kontorspersonalen innebära någon lindring mot de förutvarande, gäller för till densamma hörande ordinarie befattningshavare, att de skola hava viss skolunderbyggnad och viss praktisk utbildning, under minst ett år hava tjänstgjort vid någon statens anstalt för sinnessjuka och visat lämplighet för tjänstgöringen samt hava uppnått en levnadsålder av 24 år. (Som ovan antytts gälla dessa bestäm-

345 melser dock icke syssloman, för vilken inga särskilda behörighetsbestämmelser finnas.) Vad sjukvårds- och ekonomipersonalen beträffar, fastställdes efter förstnämnda lönereglering behörighetsbestämmelser för densamma genom kungl. brev den 18 december 1918. I allt väsentligt lika med dessa äro de behörighetsbestämmelser, som for denna personal utfärdades genom ovanberörda kungl. brev den 9 mars 1923. Beträffande all sjukvårdsoch ekonomipersonal gäller, att det för anställning som ordinarie befattningshavare erfordras att hava uppnått en ålder av minst 24 år samt vara vid fullgod andlig och kroppslig hälsa och fri från påvisbart sjukdomsanlag. I övrigt erfordras för behörighet: 1) till befattning, tillhörande ekonomipersonalen, förutgången, avslutad, fullgod yrkesutbildning samt dessutom ett års väl vitsordad föregående tjänstgöring vid någon av statens anstalter för sinnessjuka; 2) till skotar- eller sköterskebefattning att med gott vitsord hava dels genomgått minst tvåårig elevutbildning enligt av medicinalstyrelsen fastställd plan, dels tjänstgjort minst två år som extra ordinarie skötare respektive extra ordinarie sköterska (förkortning i denna utbildningstid är dock medgiven för i vissa hänseenden mera kvalificerad person); 3) till befattning som överskötare respektive översköterska att vara godkänd som skötare respektive sköterska och dessutom hava genomgått högre utbildningskurs i sinnessjukvård enligt av medicinalstyrelsen fastställd plan; 4) till befattning som uppsyningsman respektive förestånderska att hava förvärvat sistnämnda behörighet samt ådagalagt särskilt duglighet ävensom skicklighet i sinnessjukvård. De sakkunniga anse det icke vara lämpligt, att behörighetsbestämmelser intagas i förordningen, på det att icke ändring i denna må behöva ske, därest man finner, att bestämmelserna i fråga böra ändras på någon punkt. Fördenskull säges i förevarande paragraf allenast, att för behörighet till ordinarie befattning vid hospital gäller vad därom finnes särskilt stadgat.

§ 5Mom. 1. Nu gällande sinnessjukstadga omnämner följande läkare vid statens sinnessjukanstalter: överläkare, assylläkare, biträdande läkare och underläkare samt amanuens (dock förekommande endast vid klinik). I samband med en vid 1907 års riksdag genomförd lönereglering för asylläkare, biträdande läkare och underläkare inrättades en ny art tjänster: hospitalsläkartjänster, för vilka samma avlöning bestämdes som för asylläkartjänsterna. Såväl dessa sistnämnda som underläkartjänsterna 94 22

346 försvunno därpå vid den nya lönereglering för läkare vid hospital och asyler, som beslöts av 1913 års riksdag. Därvid ändrades nämligen asylläkartjänsterna till hospitalsläkartjänster — som i det föregående blivit närmare omnämnt, upphävdes samma år de facto skillnaden mellan hospital och asyl — och förvandlades underläkartjänsterna till biträdande läkartjänster (vilket sedermera även blev fallet med dåvarande amanuenstjänster). Med den definitiva lönereglering för befattningshavare vid statens hospital och asyler, vilken — som nämnts — skedde vid 1922 års riksdag, försvunno jämväl biträdande läkartjänsterna, i det att dessa erhöllo benämningen hospitalsläkartjänst av andra klass, medan de förutvarande hospitalsläkarbefattningarna blevo benämnda hospitalsläkartjänst av första klass. Utöver de nu vid hospital förekommande läkartjänsterna hava de sakkunniga — av skäl, som äro närmare anförda i motiveringen till 8 § i förslaget till lag om vård av sinnessjuka — föreslagit en tjänst, benämnd chef läkartjänst. I förevarande moment är därför den bestämmelsen intagen, att vid hospital anställda läkare äro: chefläkare, överläkare, hospitalsläkare av första och av andra klass. Mom. 2. Enligt sinnessjukstadgans § 8 utnämnes överläkare av Kungl. Maj:t efter förslag av medicinalstyrelsen. Detta moment innehåller föreskrift, att såväl chefläkare som överläkare skola tillsättas i denna ordning. Av de nuvarande överläkartjänsterna äro numera de tre, nämligen den vid Stockholms hospital, den vid Uppsala hospital och den vid Lunds hospital, förenade med professur i psvkiatri. För tillsättning av dessa tjänster äro särskilda bestämmelser utfärdade genom kungl. brev den 26 januari 1883 och den 15 juni 1922. Såsom uti motiveringen till 8 § i lagen om vård av sinnessjuka är närmare omnämnt, hava de sakkunniga utgått ifrån, att det vid de större hospitalen inrättas en särskild överläkartjänst vid sidan av chef läkartjänsten. Där så sker vid hospital med lärarbefattning i psykiatri kan det, med hänsyn till den stora administrativa börda, som åvilar chefläkartjänsten å en större sinnessjukanstalt, ifrågasättas, huruvida icke lärarbefattningen borde vara förenad med överläkartjänst i stället för med chef läkartjänsten. De sakkunniga anse, att denna fråga bör lämnas öppen, och hava därför i andra stycket av förevarande moment intagit den bestämmelsen, att i fråga om chefläkar- eller överläkartjänst, som är förenad med lärarbefattning i psykiatri, gäller vad därom finnes särskilt stadgat. Mom. 3. I gällande sinnessjukstadga är föreskrivet, att medicinalstyrelsen har att, efter förslag av vederbörande hospitalsdirektion, tillsätta samtliga läkare utom överläkare ( § 1 1 punkt 4 och § 13 punkt 2),

347 beträffande asylläkare medelst förordnande tillsvidare (§ 18) och i fråga om biträdande läkare och underläkare medelst förordnande för viss tid, varje gång ej över tre år (§ 19). Efter inrättandet av hospitalsläkartjänsterna förordnades genom kungl. brev den 1 november 1907, att vad i hospitalsstadgan är föreskrivet i fråga om tillsättande av asylläkare även skall gälla för hospitalsläkare. Om ändring i dessa tillsättningsbestämmelser förordnades emellertid genom ovannämnda kungl. brev den 15 november 1918. Häri bemyndigades medicinalstyrelsen att efter förslag av vederbörande hospitalsdirektion tillsätta hospitalsläkare och biträdande läkare (som då ännu fanns), därest de prövades därtill behöriga, genom konstitntorial samt i annat fall genom förordnande på viss tid, högst tre år. Detta tillägg — vilket ju gällde den, som ej kunde erhålla ordinarie tjänst — är dock borttaget i de genom ovannämnda kungl. brev den 9 mars 1923 utfärdade, för hospitalsläkartjänsterna nu gällande bestämmelserna. I enlighet med dessa stadgas i förevarande moment, att hospitalsläkare tillsättas av medicinalstyrelsen efter förslag av vederbörande hospitalsdirektion, därest de prövas därtill behöriga, genom konstitutorial.

§6. I denna paragraf lämnas föreskrift om tillsättande av predikant, vilken föreskrift fullständigt överensstämmer med nu gällande bestämmelser härom, vilka återfinnas i sinnessjukstadgans § 11 punkt 4, § 13 punkt 2 och § 20. § 7. Den här intagna bestämmelsen angående tillsättande av sekreterare innebär icke någon ändring uti vad som nu gäller jämlikt stadgans § 13 punkt 3.

§8. Av befattningshavare för fullgörande av kontorsgöromålen vid hospitalen äro i gällande sinnessjukstadga upptagna syssloman samt bokhållare »eller annat dylikt biträde». Som redan antytts, ägde i samband med den år 1918 genomförda löneregleringen en omorganisation rum av kontorspersonalen. Därvid upptogos följande till densamma hörande befattningshavare: syssloman, bokhållare av första graden, kassörska, bokhållare av andra graden och skrivbiträden. Vid 1922 års definitiva lönereglering för befattningshavare vid hospital och asyler ändrades benämningarna å sistnämnda tjänster, så att de till kontors-

348 personalen hörande befattningshavarna nu utgöras av syssloman, bokhållare, kassörska, kameralbiträde och kanslibiträde. Till de sakkunniga har överlämnats en avskrift av Föreningens hospitalsförvaltningens tjänstemän skrivelse till Konungen den 29 augusti 1919 med begäran om ändring av titeln hospitalssyssloman till hospitalsintendent. Såsom skäl härför anfores, att sistnämnda titel vunnit burskap såsom benämning på tjänstemän med åligganden att handhava ekonomisk förvaltning i viss mån likartad den, som tillkommer sysslomännen vid hospitalen; intendentstiteln förekommer sålunda inom fångvården, inom järnvägsförvaltningen och framför allt inom armén och flottan. Frågan var föremål för omnämnande i den kungl. propositionen till 1922 års riksdag med förslag till lönereglering för befattningshavare vid hospital och asyl, däri yttrades, att den begärda titelförändringen, »vilken måste anses vara av underordnad betydelse», icke lämpligen borde bringas till avgörande, förrän de sakkunniga för revision av sinnessjukstadgan avgivit sitt betänkande. Vid frågans övervägande hava de sakkunniga för sin del kommit till den uppfattningen, att titeln intendent torde bättre än titeln syssloman angiva arten av de åligganden, som äro förenade med befattningen i fråga. I förevarande paragraf har sålunda den bestämmelsen intagits, att kontorspersonalen vid hospital utgöres av intendent, bokhållare, kassörska, kameralbiträde och kanslibiträde. Beträffande tillsättande av kontorspersonal innehåller nu gällande sinnessjukstadga de bestämmelserna, att syssloman tillsättes av medicinalstyrelsen efter förslag av direktionen medelst förordnande tillsvidare ( § 1 1 punkt 4, § 13 punkt 2 och § 21) och att bokhållare tillsättes av direktionen, likaledes medelst förordnande tillsvidare ( § 1 3 punkt 3 och § 22). Efter kontorspersonalens ovannämnda omorganisation och uppförande å fast stat, utfärdades genom ovannämnda kungl. brev den 15 november 1918 nya bestämmelser angående till densamma hörande befattningshavares tillsättning. Häri bemyndigades nämligen medicinalstyrelsen att, efter förslag av vederbörande hospitalsdirektion, tillsätta sysslomän, bokhållare av första och andra graden, kassörska och skrivbiträden vid statens hospital och asyler, därest de prövades därtill behöriga, genom konstitutorial samt i annat fall genom förordnande på viss tid, högst tre år, därvid förslag till besättande av bokhållarbefattning av första och andra grad samt av kassörskebefattning skulle vara åtföljt av yttrande från anstaltens syssloman. Uti dessa bestämmelser skedde genom ovannämnda kungl. brev den 9 mars 1923 — vilket innehåller nu gällande tillsättningsbestämmelser jämväl rörande kontorspersonalen — frånsett den ändrade benämningen

349 å några av tjänsterna endast samma ändring som den ovannämnda beträffande hospitalsläkarnas tillsättning. I sistnämnda brev föreskrevs även, att sysslomansbefattningarna vid Visby hospital och Malmö asyl, vilka icke äro ordinarie, skola tillsättas medelst förordnande tillsvidare. Numera finnas ytterligare tvenne extra befattningshavare, tillhörande kontorspersonalen, i det Kungl. Maj:t medgivit inrättandet av två extra kameralbiträdesbefattningar. I enlighet med vad som redan nu gäller, har i denna paragraf föreskrivits, att ordinarie befattningshavare, tillhörande kontorspersonalen, tillsättas av medicinalstyrelsen efter förslag av vederbörande hospitalsdirektion, därest de prövas därtill behöriga, genom konstitutorial, extra befattningshavare åter medelst förordnande tillsvidare, samt att förslag till besättande av bokhållar-, kassörske- och kameralbiträdesbefattning skall vara åtföljt av intendentens yttrande.

§ 9Som under § 3 är omnämnt, uppfördes i samband med 1918 års lönereglering såväl sjukvårdspersonal som ekonomipersonal å fast stat. Vid den definitiva löneregleringen, som ägde rum år 1922, skedde någon inskränkning härutinnan beträffande ekonomipersonalen, varjämte vissa namnförändringar vidtogos. Jämlikt det för sjukvårds- och ekonomipersonalen nu gällande avlöningsreglementet finnas följande ordinarie befattningshavare bland sjukvårdspersonalen: uppsyningsman av första och av andra klass, förestånderska av första och av audra klass, överskötare och översköterska samt skötare och sköterska. E n uppräkning härav har intagits i förevarande paragraf. Vad beträffar ekonomipersonalen finnas numera bland denna följande ordinarie befattningshavare: maskinmästare av första och av andra klass, maskinist av första och av andra klass, hantverksföreståndare av första och av andra klass, trädgårdsmästare, befallningsman, magasinsföreståndare, hantverkare, chaufför, post- och stadsbud, eldare av första klass och av andra klass, föreståndare i stall, ladugård och svinstall, köksförestånderska av första och av andra klass, tvättförestånderska av första och av andra klass, bageriförestånderska och arbetsförestånderska. De sakkunniga hava emellertid icke ansett nödigt, att en uppräkning av dessa befattningshavare intages i förordningen, och anföres därför i förevarande paragraf beträffande den ordinarie ekonomipersonalen allenast, att densamma utgöres av maskinmästare av första och av andra klass (vilka i fråga om sättet för antagande bilda en grupp för sig) jämte

350 övrig i gällande avlöningsreglemente såsom ordinarie upptagen ekonomipersonal. Med denna formulering vinnes, att någon ändring i förordningen ej behöver ske, därest det framdeles skulle företagas någon ändring i fråga om den ekonomipersonal, som skall upptagas som ordinarie. Antalet ordinarie befattningshavare vid rikets samtliga hospital bestämmes av Kungl. Maj:t och riksdagen. Frånsett att en person kan tjänstgöra som extra å ordinarie befattning av den anledning, att till densamma icke funnits sökande, som uppfyller behörighetsvillkoren, finnas — som redan under § 3 är omnämnt — även extra befattningshavare, tillhörande såväl sjukvårds- som ekonomipersonalen, anställda vid hospitalen. Antalet sådana befattningshavare vid rikets samtliga hospital bestämmes numera av Kungl. Maj:t. Vad åter angår fördelningen å de olika hospitalen av befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen, bestämmes denna såväl beträffande de ordinarie som de extra befattningshavarna av medicinalstyrelsen. I enlighet med vad sålunda nu gäller, hava i förevarande paragraf jämväl intagits föreskrifter om bestämmandet av antalet här ifrågavarande befattningshavare och rörande dessas fördelning å de olika hospitalen. §§ 10 och 11. I dessa paragrafer äro intagna bestämmelser angående tillsättande av sjukvårdspersonal respektive ekonomipersonal. Enligt gällande sinnessjukstadga tillkom det direktionen att antaga uppsyningsmän och förestånderskor »samt den med dem i avseende å lönevillkoren likställda ekonomibetjäning)) ( § 1 3 punkt 3) och överläkaren att antaga »den lägre betjäningen» (§ 17). Sedan genom 1918 års lönereglering såväl sjukvårdspersonalen som ekonomipersonalen i stor utsträckning uppförts på fast stat, blevo nya bestämmelser för denna personals tillsättande fastställda genom ovannämnda kungl. brev den 18 december 1918. Häri stadgades, att uppsyningsman och förestånderska ävensom maskinmästare skola, efter yttrande av överläkaren beträffande de förra och av sysslomannen beträffande sistnämnda befattning samt efter förslag av direktionen, antagas av medicinalstyrelsen, att annan ordinarie befattningshavare skall, efter yttrande av överläkaren beträffande sjukvårdspersonal och av sysslomannen beträffande ekonomipersonal, antagas av direktionen — skötare och sköterska dock efter bemyndigande av medicinalstyrelsen och i en-

351 lighet med de föreskrifter, som av styrelsen utfärdas — samt att extra befattningshavare skall antagas av överläkaren, beträffande sådan, tillhörande ekonomipersonalen, efter yttrande av sysslomannen. I dessa bestämmelser har genom ovannämnda kungl. brev den 9 mars 1923, som jämväl innehåller föreskrifter om sjukvårds- och ekonomipersonalens tillsättande, icke gjorts annan ändring än att överläkaren erhållit befogenhet att, om och i den mån han så finner lämpligt, överlåta åt sysslomannen att antaga till ekonomipersonalen hörande extra befattningshavare. I fråga om tillsättandet av skötare och sköterskor föreslå de sakkunniga den ändringen (§ 10 mom. 3), att orden: »i enlighet med de föreskrifter, som av medicinalstyrelsen utfärdas» utbytas mot en hänvisning till § 12 mom. 2, däri finnes intagen en föreskrift om principerna för befordran av ifrågavarande befattningshavare. De i §§ 10 och 11 av förslaget till förordning intagna bestämmelserna om tillsättande av sjukvårds- och ekonomipersonal innehålla i övrigt ingen annan avvikelse från vad sålunda redan gäller än vad som betingats av de sakkunnigas förslag, att hospitalets chef benämnes chefläkare och att det vid de större hospitalen skall vid sidan av denne finnas särskild överläkare med självständig sjukvårdsverksamhet. Förutom att chef läkaren naturligen tillerkänts den anställningsrätt, som nu tillkommer överläkaren, har på grund av nämnda förhållande dels den bestämmelsen intagits, att sjukvårdselev samt extra skötare och extra sköterska, som icke tillhör chefläkarens utan annan överläkares avdelning, först efter inhämtande av dennes yttrande får av chefläkaren antagas (§ 10 mom. 4), dels ock föreskrivits, att vid tillsättande av uppsyningsman och förestånderska yttrande skall inhämtas av vederbörande överläkare (§ 10 mom. 1) samt att antagande av överskötare och översköterska får ske först efter förslag av vederbörande överläkare ( § 1 0 mom. 2). Sistnämnda bestämmelser innebära, att överläkare, som icke är che{'läkare, städse blir i tillfälle att yttra sig vid tillsättning jämväl av den mera kvalificerade personalen å hans avdelning. Att i fråga om sådan tillsättning även föreskriva yttrande respektive förslag av chefläkaren har icke ansetts nödigt, då denne såsom föredragande i direktionen dock alltid blir i tillfälle att tillkännagiva sin mening i frågan. Här må även nämnas, att Föreningen hospitalsförvaltningens tjänstemän till de sakkunniga ingivit en den 10 augusti 1921 dagtecknad skrivelse, däri bl. a. uttalats det önskemålet, att sysslomannen (intendenten) i blivande förslag till sinnessjukstadga måtte tillerkännas befogenhet att

352 antaga extra befattningshavare, tillhörande ekonomipersonalen. Vid frågans övervägande hava de sakkunniga emellertid funnit sig icke kunna tillmötesgå denna hemställan i vidare mån än som redan skett genom ovanberörda, i kungl. brevet den 9 mars 1923 lämnade medgivande åt hospitalets chef att å sysslomannen överlåta antagandet av ifrågavarande personal. Bestämmelse härom är sålunda intagen i § 11 mom. 3. I analogi härmed har chefläkaren genom stadgande i § 10 mom. 4 erhållit befogenhet att överlåta antagandet av extra sjukvårdspersonal på annan överläkares avdelning å denne. § 12Mom. 1. Uti de i ovannämnda kungl. brev den 18 december 1918 utfärdade bestämmelserna rörande tillsättning av sjukvårds- och ekonomipersonal stadgades, att befattningshavare, som uppfylla för behörighet till ordinarie tjänst föreskrivna villkor, tillsättas genom konstitutorial, medan befattningshavare, som ej uppfylla nämnda villkor, tillsättas medelst förordnande på viss tid, med rätt att efter föreskriven provtids slut och uppnådd stadgad ålder, om han befunnits för befattniugen lämplig, erhålla konstitutorial å densamma. Frånsett att detta tillägg — vilket ju i sin förra del avhandlar icke ordinarie befattningshavare — blev uteslutet, skedde ingen ändring i anförda stadgande genom ovannämnda kungl. brev den 9 mars 1923. I enlighet med vad sålunda redan nu gäller, har i förevarande moment intagits den bestämmelsen, att ordinarie befattningshavare, tillhörande sjukvårds- eller ekonomipersonalen, tillsättas genom konstitutorial. Mom. 2. Sedan sjukvårdspersonalen genom 1918 års lönereglering blivit uppförd på fast stat och ovannämnda tillsättningsbestämmelser rörande densamma därefter blivit utfärdade, föreskrev medicinalstyrelsen genom cirkulär till hospitalsdirektionerna den 15 februari 1919, att vid tillsättning av skotar- och sköterskebefattning vid statens anstalter för sinnessjuka skulle förfaras på så sätt, att, när ordinarie dylik befattningblir ledig, till densamma uppflyttas den extra skötare respektive sköterska, som är i tur till befordran och prövas lämplig, oberoende av, vid vilket hospital den lediga platsen uppstått. Föreskriften har upprepats i ett den 14 april 1923 (i anledning av ovannämnda kungl. brev den 9 mars 1923) utfärdat cirkulär. Bestämmelse om denna befordringsprincips tillämpning har intagits i förevarande moment, då den synts de sakkunniga vara av den vikt, att den bör ha sin plats i förordningen.

353 § 13Mom. 1. I enlighet med vad som nu gäller, har i denna paragraf intagits den generella bestämmelsen, att avsked från befattning beviljas av den myndighet, som tillsätter densamma. Genom kungl. kungörelse den 8 oktober 1918 angående prövning av frågor om avsked för vissa tjänstinnehavare förordnades, att ansökan om avsked av tjänstinnehavare ej må av ämbetsverk eller myndighet beviljas, innan frågan om sökandens rätt till pension enligt lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares pensionsrätt, avgjorts i därför stadgad ordning. Därefter har medicinalstyrelsen genom cirkulär till hospitalsdirektionerna den 15 februari 1919 föreskrivit, att ansökan om pension skall av all personal, såväl lakar- och kontorspersonal som sjukvårds- och ekonomipersonal, ställas till statskontoret (i enlighet med vad som är föreskrivet uti lagen den 8 oktober 1918 om ändrad lydelse av 13 § i ovanberörda lag av den 11 oktober 1907) och ingivas till vederbörande hospitalsdirektion. Bestämmelse härom har jämväl intagits i förevarande moment. Mom. 2. I enlighet med vad som redan gäller genom stadgande i ovannämnda kungl. brev den 9 mars 1923, har i detta moment intagits den bestämmelsen, att beträffande avsked på grund av fel eller försummelse i tjänsten gäller, vad därom särskilt är stadgat. Här åsyftade stadgande återfinnes i §§ 2 och 3 i den av Kungl. Maj:t den 22 april 1921 fastställda disciplinstadgan för befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen vid statens anstalter för sinnessjuka, vilken innehåller dels den generella föreskriften att, därest fel eller försummelse, vartill befattningshavare gjort sig skyldig, är av särskilt svår beskaffenhet, eller om befattningshavare, som dömts till suspension, ånyo begår tjänstefel, må den myndighet, av vilken han blivit tillsatt, kunna skilja honom från befattningen, dels den endast för sjukvårdspersonalen gällande föreskriften, att befattningshavare dock må av nämnda myndighet kunna skiljas från befattningen, därest med hänsyn till sinnessjukstadgans föreskrifter, att de sinnessjuka skola med mildhet efter människokärlekens fordringar behandlas, myndigheten finner befattningshavaren, till följd av förekomna omständigheter, icke kunna anförtros vård av sådana sjuka, dels slutligen den för extra befattningshavare gällande föreskriften att, därest sådan gör sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller eljest låter klandervärt uppförande i tjänsten komma sig till last eller befinnes oskicklig eller olämplig för arbete vid anstalten^ må han kunna omedelbart skiljas från sin anställning (därest varning eller suspension ej anses vara tillräcklig åtgärd). 94 22

354 C. Om medicinalstyrelsen såsom överstyrelse för hospitalen.

§ 14. I denna parapraf hava sammanförts samtliga uppgifter, som enligt de sakkunnigas förslag tillkomma medicinalstyrelsen i avseende å den statliga sinnessjuk vården; här hava sålunda upptagits även vad som i dylikt hänseende är stadgat i förslaget till lag om vård av sinnessjuka och i andra delar av föreliggande förslag till förordning. 1) Denna punkt är lika med punkt 1 i § 11 av gällande sinnessjukstadga. 2) Nu gällande bestämmelser angående medicinalstyrelsens befogenhet att bevilja överinspektören för sinnessjukvården semesterledighet och förordna vikarie för honom under sådan ledighet äro meddelade i kungi. brev den 13 november 1908 och den 11 juni 1915. De sakkunnigas i denna punkt intagna förslag härutinnan skiljer sig från innehållet i nämnda bestämmelser däri, att den i sistnämnda kungörelse föreskrivna begränsningen, att endast överläkare vid statsanstalt för sinnessjuka må av styrelsen förordnas till vikarie, här uteslutits. 3) Denna punkt motsvarar punkt 2 i sinnessjukstadgans § 11, med den ändring dock, att medicinalstyrelsen har att föreslå fem personer i stället för fyra till ledamöter i direktion, vilken ändring är föranledd av förslaget, att landshövdingens självskrivenhet som ordförande upphör och att Kungl. Maj:t utser även ordföranden. 4) Denna punkt motsvarar punkt 3 i stadgans § 11 med den ändring, att åtgärderna i fråga (vakansförordnande, ledigförklaring och förslags uppsättande) avse icke endast överläkarbefattning utan även chefläkarbefattning. 5) Denna punkt motsvarar punkt 5 i stadgans § 11, men innehåller icke endast den under 4) omnämnda ändringen (som är en konsekvens av lagförslagets bestämmelse om chefläkarbefattningen) utan dessutom en utvidgad befogenhet för medicinalstyrelsen att bevilja här ifrågavarande läkare tjänstledighet och att under sådan förordna vikarie. Enligt vad som nu gäller, äger medicinalstyrelsen att i de fall, där icke redan direktionen har rätt att medgiva överläkare tjänstledighet, bevilja honom sådan för högst två månader under samma år och att vid beviljande av ledighet förordna om tjänstens uppehållande. De sakkunniga hava i utlåtande den 7 augusti 1915 till chefen för dåvarande civildepartementet förklarat sig icke hava något att erinra mot ett av de för utarbetande av nj instruktion för medicinalstyrelsen tillkallade särskilda sakkunniga framlagt förslag, enligt vilket medicinalstyrelsen skalle äga

355 att bevilja överläkare tjänstledighet ända till sex månader under samma år ävensom att förordna vikarie för överläkare jämväl under ledighet, som av Kungl. Maj:t beviljats. I enlighet med sålunda redan tidigare av de sakkunniga uttalad mening har dylik bestämmelse här intagits, gällande såväl chefläkare som överläkare. 6) Denna punkt innehåller en sammanfattning av vad som enligt föregående paragrafer i förordningen tillkommer medicinalstyrelsen i fråga om tillsättande av personal (motsvarar delvis punkt 4 i stadgans § 11), ävensom en föreskrift att beträffande befattningshavare, som av medicinalstyrelsen konstitueras, lämna styrelsen för civilstatens änke- och pupillkassa uppgift härom enligt av samma styrelse fastställt formulär. 7) Denna punkt upptager det i § 9 i detta förslag medicinalstyrelsen givna bemyndigandet att bestämma fördelningen å de olika hospitalen av de till sjukvårds- och ekonomipersonalen hörande befattningshavarna. 8) Den här upptagna föreskriften att hos medicinalstyrelsen skall föras liggare över ordinarie skötare och sköterskor samt extra skötare och sköterskor, som uppfylla behörighetsvillkoren för ordinarie tjänst, är föranledd av den i § 12 mom. 2 stadgade befordringsprincipen beträffande dessa befattningshavare. 9) Denna punkt motsvarar punkt 6 i stadgans § 11, enligt vilken det tillkommer medicinalstyrelsen att upptaga och avgöra frågor dels om tjänstledighet och förordnande av vikarie för (asjdläkare och övriga) tjänstemän, i de fall, där direktionen icke äger att sådan ledighet bevilja, dels ock om avsked för tjänstemän, som blivit tillsatta av styrelsen. Enligt de sakkunnigas förslag i förstnämnda del skall det tillkomma medicinalstyrelsen att bevilja tjänstledighet och förordna vikarie för befattningshavare, som av medicinalstyrelsen tillsättes, i fall, där icke direktionen eller chef läkaren äger att dylik ledighet bevilja. 10) Denna punkt motsvarar punkt 7 i stadgans § 11, enligt vilken medicinalstyrelsen har att, då tjänsteman, som blivit tillsatt av medicinalstyrelsen, avgått från befattning, på anmälan och förslag av direktionen meddela föreskrift i avseende å befattningens uppehållande under ledigheten. Från denna bestämmelse skedde emellertid undantag genom ovannämnda kungl. brev den 18 december 1918, däri stadgades, att direktionen äger att förordna vikarie under vakans för uppsyningsman, förestånderska och maskinmästare (fastän dessa tjänster enligt samtidigt meddelade bestämmelser tillsättas av medicinalstyrelsen). Med hänsyn till den befogenhet direktionen sålunda erhållit — däri ingen annan ändring gjorts genom ovannämnda kungl. brev den 9 mars 1923 än att det häri föreskrivits att, om i något fall vikarie icke kan erhållas

356 bland personalen vid den anstalt, där ledigheten uppstått, ärendet skall underställas medicinalstyrelsens prövning — har i denna punkt upptagits den bestämmelsen, att medicinalstyrelsen vid vakans å befattning, som tillsättes av styrelsen, skall lämna föreskrift om befattningens uppehållande, utom i fall, där direktionen äger att förordna vikarie. 11) Av här upptagna bestämmelser är den första föranledd därav, att det enligt de sakkunnigas förslag vid de större hospitalen skall finnas i sjukvårdshänseende självständig överläkare vid sidan av chefläkaren, vid vilket förhållande det givetvis är erforderligt, att medicinalstyrelsen bestämmer, å vilken del av hospitalet en var av dem skall fullgöra överläkares åligganden. Därjämte har emellertid här intagits föreskrift, att det tillkommer medicinalstyrelsen att vid de olika hospitalen fastställa fördelningen av göromålen även mellan övriga där anställda läkare, vilket ansetts påkallat, då denna fördelning under nuvarande förhållanden är uppgjord efter mycket olika principer vid de olika hospitalen. 12) Denna punkt motsvarar punkt 9 i stadgans § 1 1 . 13) Denna punkt innehåller föreskrift för medicinalstyrelsen att fastställa plan för undervisningskurserna för sjukvårdspersonalen. Medel för detta ändamål har Kungl. Maj:t anvisat allt sedan 1906 och fastställde medicinalstyrelsen första gången plan för dylika kurser den 29 mars 1916. Sedan Kungl. Maj:t efter 1918 års lönereglering utfärdat de i det föregående omnämnda behörighetsbestämmelserna för ordinarie befattningshavare, tillhörande sjukvårdspersonalen, utfärdades nytt cirkulär i frågan den 15 februari 1919, vilket dock icke innebar någon förändring. Sedermera har medicinalstyrelsen emellertid den 23 mars 1921 fastställt ny »plan för undervisningskurser för sjukvårdspersonal vid statens anstalter för sinnessjuka». Enligt denna skola dessa kurser utgöras av dels den tvååriga elevkursen, som fordras för anställning som ordinarie skötare och sköterska, och dels en högre kurs — omfattande 30 lektioner om en timme vardera med högst två lektioner i veckan — för vinnande av behörighet till befattning som förste skötare resp. första sköterska. Efter 1922 års lönereglering (genom vilken sistnämnda befattningar erhållit benämningen överskötare och översköterska) har medicinalstyrelsen genom cirkulär den 14 april 1923 föreskrivit, att den ovannämnda, år 1921 fastställda planen tillsvidare skall gälla. 14), 15) och 16). Dessa punkter motsvara resp. punkter 10, 11 och 12 i sinnessjukstadgans § 11. 17) Jämlikt föreskrifter i nu gällande sinnessjukstadga åligger det direktionen att inom viss bestämd tid årligen företaga vissa åtgärder (såsom besiktning av hospitalets byggnader) resp. till medicinalstyrelsen

357 inkomma med vissa förslag och uppgifter (såsom förslag till inkomstoch utgiftsstat). Då emellertid en fixering av dessa tider medelst föreskrift i en kungl. förordning synes mindre lämplig, har här i stället intagits den bestämmelsen, att medicinalstyrelsen äger att bestämma tid för hospitalsdirektion och chefläkare i fråga om vissa dem åliggande skyldigheter, som angivas medelst paragrafhänvisning. 18), 19) och 20). Dessa punkter äro lika med resp. punkter 13, 14 och 15 i sinnessjukstadgans § 11. 21) Denna punkt motsvarar punkt 16 i stadgans § 11, däri är föreskrivet, att medicinalstyrelsen vart femte år skall, efter medelkostnaden vid samtliga hospital och asyler under nästförflutna fem år, uppgöra och Kungl. Maj:ts prövning underställa förslag till hospitalsavgifter för nästföljande fem år. Under senare tid hava emellertid avgifterna i fråga icke bestämts för så lång tidsperiod. Sedan de för femårsperioden 1914 —1919 fastställda hospitalsavgifterna för sistnämnda år blivit höjda på grund av de ökade kostnader för sinnessjukvården, som den år 1918 genomförda löneregleringen medförde, hava desamma sedan, på grund av de växlande prisen, särskilt å proviant, fastställts för allenast ett år i sänder. De sakkunniga hava utgått ifrån, att så täta ändringar framdeles icke skola bliva behövliga, sedan priserna blivit mera stabiliserade, men då det dock kan synas lämpligt att bestämma hospitalsavgifterna efter medelkostnaden för ett mindre antal år än vad nuvarande sinnessjukstadga föreskriver, hava de sakkunniga i denna punkt föreslagit, att medicinalstyrelsen vart tredje år skall, efter medelkostnaden under nästförflutna tre år, uppgöra förslag till hospitalsavgifter för nästföljande tre år. 22) I denna punkt har intagits det jämlikt § 50 medicinalstyrelsen lämnade bemyndigandet att meddela de närmare bestämmelser och villkor, som skola gälla för sjukvårdspersonal, som anställts på bekostnad av å hospitalet intagen. 23) I likhet med vad som nu gäller, har i de sakkunnigas förslag till förordning upptagits den bestämmelsen, att flitpenningar må utanordnas såsom en uppmuntran för arbetande patienter (§ 48). I denna punkt har det stadgandet intagits, att medicinalstyrelsen äger att bestämma högsta belopp för dag av vid hospitalen utgående flitpenning, detta i överensstämmelse med vad som hittills varit fallet. Angående flitpennings storlek har medicinalstyrelsen senast genom cirkulär den 16 februari 1921 lämnat föreskrift, därvid bestämts, att nitpenningar skola utgå med 10 till och med 25 öre om dagen, dock att för särskilt fall, då synner-

358 ligen uppmuntran anses böra ifrågakomma, nämnda belopp må höjas till 40 öre om dagen. 24), 25) och 26). Dessa punkter innehålla de åligganden, som äro föreskrivna medicinalstyrelsen uti kapitlet med särskilda bestämmelser angående kontrollerad familjevård i anslutning till hospital (3 kap.). 27) Denna punkt innehåller den i § 2 givna föreskriften angående uppgörande av tablå över rikets indelning i hospitalsdistrikt. 28) Denna punkt motsvarar punkt 17 i stadgans § 11, i det att den innehåller bestämmelser om medicinalstyrelsens befogenheter att besluta dels om sinnessjuks intagning å hospital i de fall, där ansökningshandling översänts till styrelsen jämlikt § 40 mom. 2 i detta förslag till förordning, dels ock om överflyttning av sinnessjuk från ett hospital till ett annat i enlighet med vad som är stadgat i § 2 mom. 4 i samma förslag. 29) Denna punkt utgör en sammanfattning av medicinalstyrelsens åligganden jämlikt i 21 och 23 §§ i förslaget till lag om vård av sinnessjuka i fall, där intagning å hospital för observation ägt rum av person, som icke är för brott tilltalad. 30) Denna punkt motsvarar närmast punkt 18 i stadgans § 11, däri sägs, att medicinalstyrelsen har att besluta, huruvida rättspsykiatrisk undersökning skall å hospital äga rum, men har erhållit en vidare omfattning, i det att här hänvisas till alla de åtgärder, som medicinalstyrelsen på grund av bestämmelserna i 22 och 25 §§ i ovannämnda lagförslag har att vidtaga, och därjämte föreskrives, att medicinalstyrelsen vid avgivande av yttrande, som av domstol infordrats rörande tilltalads sinnesbeskaffenhet jämväl skall angiva, huruvida denne är i behov av värd a sinnessjukhus. Denna föreskrift har betingats därav, att enligt nämnda paragrafer i lagförslaget bliva de åtgärder, som skola vidtagas med en tilltalad, vilken varit föremål för rättspsykiatrisk undersökning, beroende av medicinalstyrelsens uppfattning i berörda hänseende. 31) Tidigare var det ej brukligt, att den läkare, som avgivit ett rättspsykiatriskt utlåtande, erhöll kännedom om medicinalstyrelsens yttrande i ärendet. Sedan åtskilliga år tillbaka är det emellertid praxis, att vederbörande läkare erhåller avskrift av medicinalstyrelsens yttrande rörande tilltalads sinnesbeskaffenhet. Detta förfarande synes de sakkunniga av den betydelse, att stadgande härom intagits i denna punkt. Därjämte har här föreskrivits, att medicinalstyrelsen — som enligt 3 § i förslaget till lag om vad domstol har att iakttaga beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för brott tilltalad, skall delgivas utslag i mål, däri styrelsen avgivit yttrande — efter mottagande av utslaget skall lämna meddelande om innehållet i detsamma till veder-

359 börande läkare. Denna föreskrift i förening med anförda lagstadgande har upptagits på den grund, att det under nuvarande förhållanden kan förekomma, att överläkaren å hospital, där häktad, som varit föremål för rättspsykiatrisk undersökning, efter densammas avslutande fått kvarstanna, först avsevärd tid efter domstolens utslag erhåller kännedom om dettas innehåll. 32) och 33). 1 dessa punkter återgivas de medicinalstyrelsen gällande föreskrifterna i kapitlet om klagorätt i förslaget till lag om vård av sinnessjuka (27 och 28 §§). 34) och 35). Dessa punkter, av vilka den förra delvis motsvarar punkt 19 i stadgans § 11, innehålla de i 37 och 38 §§ av nämnda lagförslag intagna bestämmelserna rörande medicinalstyrelsens befattning med utskrivning resp. försökspermission från hospital. 36) I denna punkt, som korresponderar till stadgandet i 46 § 2 mom. i ovannämnda lagförslag, lämnas föreskrift, att medicinalstyrelsen skall påkalla handräckningsåtgärd för det fall, att å fri fot varande tilltalad, om vilkens intagning å hospital för observation styrelsen beslutat, vägrar att där inställa sig. 37) Denna punkt motsvarar punkt 20 i stadgans § 11. 38) I denna punkt erinras om den medicinalstyrelsen på grund av särskilt stadgande åliggande anmälnings- och uppgiftsskyldighet beträffande sinnessjuk, som är utländsk undersåte. Åsyftade bestämmelser äro meddelade dels genom ett kungl. brev den 24 februari 1911, däri föreskrivits, att då nederländsk eller tysk undersåte intoges å sinnessjukhus här i riket, därifrån utskreves eller därstädes avlede, underrättelse därom, avfattad efter visst formulär, skall av medicinalstyrelsen ofördröj ligen lämnas utrikesdepartementet för att genom dess försorg meddelas vederbörande lands härvarande beskickning, dels ock genom en kungl. kungörelse den 31 december 1921, däri förordnats att samma anmälan skall ske, när fråga är om brittisk, finsk, fransk, polsk, portugisisk, schweizisk eller tjeckoslovakisk medborgare, ävensom att, när fråga uppstode om återförande från Sverige till hemlandet av sådan å sinnessjukhus intagen utländsk medborgare, som i kungörelsen avsåges, medicinalstyrelsen skall angående den sinnessjuke infordra och till utrikesdepartementet överlämna uppgifter, likaledes enligt fastställt formulär, ävensom avskrift av journal, som å sjukhuset förts över den sinnessjuke. 39) Denna punkt motsvarar punkt 21 i sinnessjukstadgans § 11. 40) Denna punkt motsvarar punkt 22 i stadgans § 11, i vad densamma avser den statliga sinnessjukvården. Förevarande paragraf avslutas med det allmänna stadgandet, att det i övrigt åligger medicinalstyrelsen att avgöra sådana i paragrafens

360 olika punkter ej särskilt berörda frågor, som det enligt gällande föreskrifter om befattningshavares löneförmåner tillkommer styrelsen att behandla- Dessa föreskrifter återfinnas för närvarande i Kungl. Maj:ts kungörelse den 15 juni 1922 angående utsträckt tillämpning av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila förvaltningen, i vad denna kungörelse avser statens hospital och asyler. D. Om överinspektören för sinnessjukvården.

§ 15. I denna paragraf, som motsvarar punkterna 1~~5 samt 7 i gällande sinnessjukstadgas § 12, har ur förslaget till instruktion för överinspektören intagits dennes åligganden i fråga om den statliga sinnessjukvården. Därjämte har här till sist införts behörighetsbestämmelse för befattningen som överinspektör, av innehåll, att härför gäller vad som är föreskrivet för att kunna till chefläkare utnämnas. § 16Redan i det år 1896 av särskilt utsedda kommitterade avgivna betänkandet med förslag till ny sinnessjukstadga, däri bestämmelse om en överinspektör för sinnessjukvården infördes, upptogs till behandling frågan, huruvida en persons arbetskrafter och tid skulle vara tillräckliga för det honom meddelade uppdrag. Om också enligt kommitterades förslag överinspektören skulle besöka varje hospital minst två gånger om året, medan i den därefter utfärdade sinnessjukstadgan blev föreskrivet att sådana besök skulle företagas minst en gång årligen, har hans verksamhet dock blivit mera omfattande än vad vid tjänstens inrättande ifrågasattes. Enligt gällande sinnessjukstadga ( § 1 2 punkt 6) åligger det överinspektören att, i den mån hans tid medgiver, biträda medicinalstyrelsen vid handläggning av hospitalsärenden och av rättsmedicinska frågor rörande sinnesbeskaffenhet. Från att förut endast i enstaka fall hava deltagit i handläggning av ärenden av sistnämnda slag, har emellertid överinspektören från och med år 1913 varit ledamot av den särskilda nämnd, som alltsedan dess har att å medicinalstyrelsens vägnar avgiva yttranden rörande sinnesbeskaffenhet. Genom kungl. kungörelse den 6 december 1912 bestämdes nämligen, att i handläggningen av rättsmedicinska ärenden, som angå sinnesbeskaffenhet, skall förutom den styrelsens ledamot, till vars handläggning ärendet närmast hör, samt generaldirek-

361 tören (eller den av de övriga ledamöterna han bestämmer) jämväl överinspektören för sinnessjukvården deltaga (eller vid förfall för honom en psykiater i vetenskapliga rådet). Motsvarande bestämmelse intogs därpå i den nya, den 17 december 1914 utfärdade instruktionen för medicinalstyrelsen (§ 25). Här må vidare erinras om, att det efter inrättandet av befattningen som överinspektör tillkommit ett flertal nya anstalter, så att antalet platser å statens samtliga hospital sedan dess mer än fördubblats. Åven hava under denna tid åtskilliga kommunala sinnessjukhus och sinnessjukavdelningar blivit anordnade. Visserligen hava dessa, beträffande vilka — såsom i det föregående närmare berörts — i nu gällande sinnessjukstadga bestämmelser saknas, i allmänhet blivit inspekterade endast mera undantagsvis, innan den kungl. kungörelsen den 11 oktober 1920 med bestämmelser angående godkännande såsom sinnessjukhus av kommunal anstalt, som avses i 40 § 2 mom. fattigvårdslagen, blivit utfärdad. Sedan under de sista åren ett flertal kommunala sinnessjukavdelningar blivit godkända i enlighet med denna kungörelse, har emellertid mera tid måst ägnas även för inspektion av den kommunala sinnessjukvården. Slutligen må nämnas, att det i samband med den reglering av överinspektörens för sinnessjukvården löneförmåner, som beslöts vid 1922 års riksdag, blev bestämt, att till dennes åligganden jämväl skall höra att utöva den närmaste tillsynen i medicinskt-psykiatriskt hänseende över anstalterna för sinnesslöa, de bildbara såväl som de o bildbara, samt över epileptikeranstalterna. Visserligen har detta uppdrag sedan ett 20-tal år tillbaka på grund av särskilt, personligt förordnande de facto åvilat överinspektören för sinnessjukvården, men dennes arbete å sinnesslövårdens område bar under dessa två årtionden högst väsentligt ökats. Detta framgår bäst av det förhållandet, att antalet sinnesslö anstalter under denna tid fördubblats och att antalet platser å sinnesslö- och epileptikeranstalter därunder ökats från bortemot 800 till cirka 2,500. Har sålunda överinspektörens verksamhet blivit högst väsentligt utvidgad under den gångna tiden, kommer emellertid hans arbete med de sakkunnigas förslag att bli ytterligare avsevärt ökat. Detta gäller såväl hans inspektionsverksamhet som hans arbete uti den rättspsykiatriska nämnden. Enligt de sakkunnigas förslag skola nämligen även alla sinnessjukhus, som upprättats av landsting och kommuner, minst en gång årligen inspekteras, och vad den rättspsykiatriska nämnden beträffar, bliva dess uppgifter enligt förslaget ej så litet vidgade, i det att det skulle tillkomma denna icke endast att avgiva yttrande om sinnesbeskaffenhet 94 22

362 och besluta om utskrivning och försökspermission i vissa fall (för övrigt i avsevärt större utsträckning än hittills) utan även att besluta om kvarstannande å hospital i de fall, intagning å hospital av icke för brott tilltalad person ägt rum i och för observation, samt att avgöra alla från å sinnessjukhus intagna personer till medicinalstyrelsen ingivna klagomål över intagande eller kvarhållande. [Jppenbart är, att den person, som minst en gång årligen skall besöka alla rikets sinnessjukhus, de statliga såväl som de kommunala och enskilda, och därjämte har att vid förefallande behov inspektera sinnesslö- och epileptikeranstalter, icke kan få tid och tillfälle att i någon större utsträckning deltaga i den rättspsykiatriska nämndens, som nämnts, väsentligt vidgade verksamhet. A andra sidan torde det ej vara möjligt att begära, att psykiater i det vetenskapliga rådet alltför ofta skall tjänstgöra som överinspektörens ställföreträdare inom den rättspsykiatriska nämnden. Under nuvarande förhållanden brukar denna i allmänhet sammanträda å tider, då överinspektören icke är på resa, så att psykiater i det vetenskapliga rådet endast undantagsvis behövt inkallas i andra fall än där hans sakkunskap varit behövlig på grund av ärendets beskaffenhet. Ovannämnda kommitterade utgingo ifrån, att ytterligare en överinspektör för sinnessjukvården borde anställas, när det med befattningen förenade arbetet ökats därhän, att en person icke mera kunde fullgöra detsamma. Vid övervägandet av denna fråga hava de sakkunniga emellertid kommit till den uppfattningen, att det vore mindre lämpligt att inrätta två överinspektörsbefattningar inom sinnessjukvården. Att uppdela inspektionen av den statliga sinnessjukvården på två personer efter geografiska gränser låter sig icke göra, då strävandena till största möjliga individualisering inom densamma fört med sig inrättandet av specialavdelningar vid vissa hospital, dit överflyttning — oberoende av de sjukas hemort — sker från alla andra hospital efter överinspektörens hörande i varje särskilt fall, och då inspektionsverksamheten i övrigt bör utövas efter enhetliga principer. E n uppdelning av inspektionsverksamheten på så sätt, att en finge sig anförtrodd inspektionen av den statliga sinnessjukvården och en annan inspektionen av den kommunala och enskilda sinnessjukvården vore dock möjlig, men icke heller denna anordning vore fullt lämplig, då för utbyte av patienter mellan hospitalen (där alla mera svårskötta sinnessjuka böra vårdas) och de kommunala sinnessjukhusen (som mest lämpa sig för obotligt sinnessjuka i lugnare stadium) överinspektörens förmedling ofta kan vara behövlig. Då därtill kommer, att det för inspektion av den kommunala och enskilda sinnessjukvården icke erfordras lika kvalificerad

363 person som för inspektion av hospitalen, hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att här avhandlade fråga löses på ett både bättre och billigare sätt, om det i stället för inrättandet av två överinspektörsbefattningar an ställes en assistent hos överinspektören med uppgift att dels biträda denne och dels självständigt inspektera av landsting och kommuner upprättade sinnessjukhus samt enskild sinnessjukvård. På här anförda skäl har i förevarande paragraf intagits den bestämmelsen, att det inom medicinalstyrelsen skall såsom biträde åt överinspektören finnas anställd en assistent, vilken förordnas av medicinalstyrelsen, som för honom utfärdar instruktion. E. Om hospitalsdirektioii.

§ 17. I det första stycket av denna paragraf har intagits den i § 6 mom. 1 i nuvarande sinnessjukstadga förekommande föreskriften beträffande särskilda kvalifikationer hos två av direktionsledamöterna med den ändring dock, att uttrycket »juridiskt bildad», såsom varande alltför vagt, utbytts mot uttrycket »hava avlagt juridisk examen». Det andra stycket motsvarar § 6 mom. 2 i nuvarande stadga, men utöver däri omnämnda årliga val har här även upptagits val av kassakontrollant samt av suppleant för denne. § 18. I gällande sinnessjukstadga finnes icke någon bestämmelse om ersättning till direktionsledamot för resekostnader. På förekommen anledning ingick emellertid medicinalstyrelsen i skrivelse den 30 april 1920 till Kungl. Maj:t med hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga sådant tillägg till gällande resereglemente, att ledamot av hospitalsdirektion inrycktes bland de befattningshavare, vilka enligt reglementets § 1 medgåves rätt till ersättning enligt tredje klassen eller, därest sådan åtgärd ej skulle finnas lämplig, styrelsen måtte bemyndigas att låta utbetala rese- och traktamentsersättning enligt tredje klass i gällande resereglemente åt ledamot av hospitalsdirektion för i tjänsteärende såsom sådan företagna resor till sammanträde vid direktion eller för andra i tjänsten företagna nödvändiga inställelser vid hospitalet enligt vederbörligen attesterade räkningar. Över denna framställning inhämtades yttrande av de sakkunniga för revision av resereglementet, vilka föreslogo utfärdandet av särskilda bestämmelser i ärendet, tills nytt resereglemente blivit fastställt.

364 I enlighet med vad nämnda sakkunniga föreslagit, har därpå genom kungl. brev den 19 november 1920 förordnats, att ledamot av direktion för statsanstalt för sinnessjuka må äga att för resor till och från direktionens sammanträden samt för inställelser vid anstalten, som i direktionens ärenden eljest påkallas, åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning, ordföranden enligt andra klassen och annan ledamot enligt tredje klassen i gällande resereglemente, därest han icke eljest är berättigad till gottgörelse efter högre klass, dock med iakttagande av följande bestämmelser, nämligen: att, där anstalten för resan tillhandahåller transportmedel, resekostnadsersättning icke må utgå; att traktamentsersättning icke må utgå till ledamot, som är bosatt i anstalten närmast belägen stad eller där har sin verksamhet förlagd; och att räkning å ersättning, varom här är fråga, skall vara attesterad av ordföranden i direktionen för vederbörande anstalt. Då det icke synes lämpligt, att en dylik specialbestämmelse införes i förordningen, har den i denna paragraf intagna bestämmelsen om direktionsledamots reseersättning formulerats så, att direktionsledamot äger att för resor till och från direktionens sammanträden samt eljest i direktionens ärenden åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning i enlighet med vad därom är särskilt stadgat. I denna formulering erfordras icke någon ändring, därest bestämmelserna om reseersättniDg åt direktionsledamot framdeles komma att intagas i nytt resereglemente. I det ovannämnda yttrandet av de sakkunniga för revision av resereglementet, vilket avgavs den 15 oktober 1920, framhölls även såsom ett önskemål, att den ledamot av hospitalsdirektion, vilken tjänstgör såsom kassakontrollant, för fullgörande av detta tidsödande uppdrag måtte erhålla ersättning i form av särskilt arvode. De sakkunniga ansluta sig fullt till denna uppfattning och hava därför i förevarande paragraf även intagit den bestämmelsen, att kassakontrollanten äger att uppbära arvode, vars storlek för varje hospital bestämmes av medicinalstyrelsen. §§ 19 och 20. Dessa paragrafer motsvara § 14 i nu gällande sinnessjukstadga, men överensstämma till innehållet ej fullt med denna. Då det ifråga om vissa hospital lärer förekomma, att direktionssammanträdena endast mera undantagsvis äga rum å själva hospitalet utan i allmänhet hållas i den närbelägna staden, men det måste anses lämpligt, att den myndighet, som handhar den närmaste förvaltningen av ett hospital, så mycket som möjligt förvärvar personlig kännedom om detta, har i § 19 föreskrivits, att direktionen skall sammanträda å hospi-

365 talet minst en gång varje kvartal, men att även de övriga direktionssammanträdena skola hållas å hospitalet, där ej annat av särskilda förhållanden föranledes. Förstnämnda föreskrift överensstämmer med vad som är stadgat beträffande flera andra olika slag av statsanstalter, såsom statens alkoholistanstalt, uppfostringsanstalten för minderåriga förbrytare å Bona och statens uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa, beträffande vilka samtliga gäller, att styrelsen en gång varje kvartal skall sammanträda å anstalten. Vad åter beträffar bestämmelsen i § 20, avviker den från vad som nu gäller därutinnan, att däri stadgas, att direktionen är behörig fatta beslut, då förutom chefläkaren minst tre ledamöter äro tillstädes. § 21. Första stycket av denna paragraf motsvarar sista stycket av § 9 i nuvarande stadga, medan i paragrafens andra stycke intagits den första föreskriften i stadgans § 15. § 22. denna paragraf lämnas en sammanfattning av direktionens ålig-

I ganden. 1) Denna punkt motsvarar punkt 1 i § 13 av nu gällande sinnessjukstadga; den där förekommande bestämmelsen om utseende av kassakontrollant har dock här uteslutits, då den — såsom ovan nämnts — intagits redan i § 17. 2) T denna punkt stadgas, att direktionen har att ledigförklara de befattningar, som det tillkommer medicinalstyrelsen att tillsätta, varjämte här upptagits i föregående paragrafer meddelade föreskrifter för direktionen att uppgöra förslag till sådana befattningars tillsättande. (Motsvarar delvis punkt 2 i stadgans § 13.) 3) Denna punkt innehåller bemyndigande för direktionen att antaga sekreterare (motsvarar delvis punkt 3 i stadgans § 13). 4) och 5) I dessa punkter hava upptagits de i föregående paragrafer meddelade bestämmelser angående befogenhet för direktionen att antaga vissa befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen, varjämte här föreskrivits, att antagandet av sådana skall äga rum utan tjänstens kungörande. I förstnämnda punkt har slutligen även intagits den föreskriften, att direktionen skall lämna medicinalstyrelsen underrättelse, därest bemyndigande att antaga skötare eller sköterska gäller person, som prövas olämplig för befattningen, vilken föreskrift ju är en konsekvens av stadgandet i § 12 mom. 2.

366 6) Sedan såväl sjukvårds- som ekonomi personal i samband med 1918 års lönereglering blivit uppförd å ordinarie stat, föreskrev medicinalstyrelsen genom cirkulär den 18 januari 1919, bland annat, att hospitalsdirektion beträffande den personal, som konstituerades av direktionen, skulle lämna styrelsen för civilstatens änke- och pupillkassa de uti § 47 av det för kassan gällande reglemente omförmälda uppgifter. Bestämmelse härom har intagits i förevarande punkt. 7) I anledning av ovannämnda beslut vid 1918 års riksdag anmodade medicinalstyrelsen genom cirkulär den 15 februari 1919 hospitalsdirektionerna att årligen inkomma med uppgifter, dels före den 1 augusti, huruvida ändring krävdes uti det av KuogL Maj:t och riksdag fastställda antalet befattningshavare vid anstalterna, dels före den 1 oktober beträffande det erforderliga antalet befattningshavare, vilkas antal bestämmes av Kungl. Maj:t. I anledning av budgetårets omläggning har medicinalstyrelsen sedermera genom cirkulär den 28 juli 1923 föreskrivit, att framställning om ändring i antalet icke-ordinarie befattningshavare skall göras i särskild skrivelse i samband med ingivande av förslag till utgiftsstat före mars månads utgång. I frågan sålunda gällande bestämmelser hava upptagits i denna punkt i den ändrade form, att direktionen har att årligen till medicinalstyrelsen ä tider, som styrelsen bestämmer, inkomma med uppgifter, huruvida ändring erfordras i det fastställda antalet befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen. 8) och 9) I dessa punkter lämnas föreskrifter om de omedelbara åtgärder direktionen har att vidtaga vid ledighet å befattningar, som tillsättas av medicinalstyrelsen. 1 förstnämnda punkt stadgas sålunda att, när hospitalsläkare, predikant eller befattningshavare, tillhörande kontorspersonalen, avgått, tillkommer det direktionen att härom hos medicinalstyrelsen göra anmälan med ingivande av förslag till platsens uppehållande under ledigheten, medan enligt stadgandet i sistnämnda punkt direktionen, då uppsyningsman, förestånclerska eller maskinmästare avgått, har att själv förordna om befattningens uppehållande under ledigheten, i förstnämnda två fall efter yttrande av vederbörande överläkare och i sistnämnda fall efter yttrande av intendenten; dock att om vikarie i något fall icke kan erhållas bland personalen vid den anstalt, där ledigheten uppstått, ärendet underställes medicinalstyrelsens prövning. Dessa bestämmelser överensstämma med vad som härutinnan blev föieskrivet i ovannämnda kungl. brev den 9 mars 1923. 10) Denna punkt motsvarar närmast punkt 4 i stadgans § 13, enligt vilken direktionen äger att bevilja överläkare och asylläkare tjänstledighet under högst sju dagar varje gång, sammanlagt dock ej över

367 två veckor under ett kalenderår, samt för övriga tjänstemän under högst två måDader årligen, ävensom att i sistnämnda fall förordna om tjänstens uppehållande under tiden, med iakttagande dock att genom ledighet, varom här förmäles, icke tillskyndas anstalten någon ökad kostnad. Efter den år 1918 genomförda omorganisationen av kontorspersonalen förordnades genom ovannämnda kungl. brev den 15 november 1918, bland annat, att vad i sinnessjukstadgan är föreskrivet i fråga om tjänstledighet för syssloman, från och med ingången av år 1919 skall i tilllämpliga delar gälla även för bokhållare av första och andra grad samt för kassörska och skrivbiträde. I ovannämnda kungl. brev den 9 mars 1923 återfinnes motsvarande bestämmelse, vilken skiljer sig från den förutvarande endast ifråga om de vid 1922 års lönereglering beslutade namnförändringarna å vissa till kontorspersonalen hörande befattningshavare. I sålunda gällande bestämmelser har här föreslagits endast den ändring, att direktionen har att för intendent, liksom för chefläkare, överläkare och hospitalsläkare, bevilja — förutom semester — tjänstledighet endast under högst 15 dagar av samma kalenderår. Därjämte har det tillägg gjorts, att direktionen skall om sålunda beviljad ledighet åt chefläkare, överläkare och intendent samt förordnande om vikarie för dem ofördröjligen göra anmälan till medicinalstyrelsen. Denna föreskrift är hämtad ur ett den 26 september 1888, alltså redan före tillkomsten av nu gällande sinnessjukstadga, av medicinalstyrelsen utfärdat cirkulär av innehåll, att då någon av anstaltens läkare eller dess syssloman på grund av semester, tjänstledighet eller annan orsak är hindrad att sin tjänst förrätta, skall direktionen meddela medicinalstyrelsen uppgift om tiden såväl då sådant hinder börjar, som ock då detsamma skall upphöra. I fråga om insändande av uppgift rörande läkare beviljad ledighet hava de sakkunniga emellertid ansett detta endast behöva ske i fråga om chefläkare och överläkare. 11) Efter 1918 års riksdags beslut om sjukvårds- och ekonomipersonals uppförande å ordinarie stat föreskrevs genom ovannämnda kungl. brev den 18 december 1918, att överläkare ägde att bevilja tjänstledighet åt befattningshavare, tillhörande nämnda personal, för högst 15 dagar under samma kalenderår och att det tillkomme direktionen att bevilja ledighet och förordna vikarie för tid därutöver, med skyldighet för bådadera att ifråga om befattningshavare, tillhörande ekonomipersonalen, inhämta sysslomannens yttrande. I detta stadgande skedde genom ovannämnda kungl. brev den 9 mars 1923 endast den ändringen att, om i nåo-ot fall vikarie icke kan erhållas bland personalen vid den anstalt, där ledigheten uppstått, ärendet skall underställas medi-

368 cinalstyrelsens prövning. Bestämmelserna i förevarande punkt rörande beviljande av tjänstledighet och förordnande av vikarie överensstämma med vad som sålunda redan gäller, endast med den av de sakkunnigas förslag till läkarorganisation föranledda ändringen, att ifråga om befattningshavare, tillhörande sjukvårdspersonal, skall vederbörande överläkares yttrande inhämtas. I denna punkt har till sist även intagits erinran om den jämlikt § 13 direktionen givna befogenheten att bevilja avsked från befattning, som direktionen äger tillsätta. 12) Det i denna punkt intagna stadgandet har föranletts av den under § 13 omnämnda kungl. kungörelsen den 8 oktober 1918 angående prövning av frågor om avsked för vissa tjänsteinnehavare och överensstämmer med den av medicinalstyrelsen genom cirkulär den 15 februari 1919 lämnade föreskriften, att vederbörande hospitalsdirektion har att, efter mottagande av ausökan om pension, överlämna ansökningen till medicinalstyrelsen jämte eget utlåtande, innefattande jämväl utredning angående av sökanden åtnjuten tjänstledighet. 13) Denna punkt motsvarar förra delen av punkt 5 i sinnessjukstadgans § 13. 14) Den i denna punkt intagna bestämmelsen är föranledd av stadgandet under 11 i förslagets § 14, att medicinalstyrelsen skall vid varje hospital fastställa fördelningen av göromålen mellan de olika läkarna. Det har nämligen ansetts vara i sin ordning, att till grund för beslut om göromålens fördelning mellan hospitalsläkarna bör ligga ett av direktionen avgivet förslag. 15) I denna punkt är intagen den direktionen tillkommande uppgiften att i överensstämmelse med av Kungl. Maj: t lämnade föreskrifter bestämma arvode för såväl läkare som sjukvårdspersonalen tillhörande befattningshavare, vilka meddela undervisning vid kurserna för utbildning av sjukvårdspersonal. Här åsyftade föreskrifter pläga årligen meddelas och innehålla fastställande av dels maximiarvode för varje lektion och dels maximibelopp för varje kurs. 16) Denna punkt motsvarar senare delen av punkt 5 i stadgans § 13. 17) Denna punkt innehåller en hänvisning till särskilda bestämmelser angående vad direktionen har att iakttaga, då befattningshavare begår fel eller försummelse i tjänsten. Sådana bestämmelser finnas nu dels i sinnessjukstadgans § 26 — dessa äro i föga ändrad form upptagna i § 37 i detta förslag till förordning — och dels i den av Kungl. Maj: t den 22 april 1921 fastställda disciplinstadgan för befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen vid statens anstalter för sinnessjuka.

369 18) Denna punkt motsvarar punkt 6 i sinnessjukstadgans § 13 med de ändringar, att den i sin förra del fått en mera allmän formulering, att det i stället för föreskrift om viss tid för ingivande av förslås: till inkomst- och utgiftsstat intagits den bestämmelsen, att sådant förslagskall årligen ingivas ä tid, som medicinalstyrelsen bestämmer, och slutligen att förslaget till inkomst- och utgiftsstat skall gälla nästföljande budgetär. Dessa ändringar ansluta sig nära till vad som numera gäller. Enligt sinnessjukstadgans föreskrift skulle beräkning av anstaltens inkomster jämte förslag till utgiftsstat ingivas till medicinalstyrelsen före oktober månads utgång, men har ändring härutinnan skett genom medicinalstyrelsens cirkulär den 28 juli 1923, däri — med anledning av budgetårets omläggning att gälla tiden l T — 3 0 6 — föreskrivits, att förslagen till inkomst- och utgiftsstat för hospitalen skola vara ingivna före mars månads utgång och avse det därpå kommande budgetåret. 19) Denna punkt motsvarar punkt 7 i sinnessjukstadgans § 13 med den ändring, att däri föreskrivna åtgärder, för vilka tiden nu är bestämd till april månads utgång, skola vara vidtagna inom tid, som medicinalstyrelsen bestämmer. 20) I själva sinnessjukstadgan finnes icke någon bestämmelse om direktionens befattning med inventering, men i § 5 av den för sysslomannen av medicinalstyrelsen den 30 december 1885 fastställda instruktionen är anfört, att varje år å dag, som direktionen bestämmer, skall ske besiktning av anstalten tillhöriga inventarier och persedlar i närvaro av någon direktionens ledamot, och att besiktningsinstrumentet, »som upprättats av sysslomannen», skall föredragas vid direktionens nästa sammanträde. Sedermera föreskrevs genom cirkulär den 17 januari 1900, att inventeringsinstrumentet skall attesteras av den direktionsledamot, som närvarit vid besiktningen. Närmare bestämmelser rörande inventering äro < meddelade genom medicinalstyrelsens cirkulär den 18 december 1915 angående bokföring och redovisning vid statens anstalter för sinnessjuka, Däri föreskrives, att redovisning av förråd skall halvårsvis avgivas till medicinalstyrelsen, att inventering av samtliga inventarier, persedlar och verktyg skall företagas minst en gång årligen, och att vid inventering upprättat inventeringsinstrument skall översändas till medicinalstyrelsen, beträffande förrådsredovisning senast den 31 juli för första och senast den 31 januari för andra halvåret samt beträffande inventariercdovisning senast den 31 juli. Då enligt de sakkunnigas förmenande direktionens åliggande beträffande inventering bör angivas uti förordningen, har i denna punkt upptagits den bestämmelsen, att det tillkommer direktionen att årligen, enligt av medicinalstyrelsen utfärdade 94 22

370 föreskrifter, låta verkställa dels inventering av förråd, inventarier och persedlar, dels besiktning av till kassering föreslagna inventarier ocli persedlar, samt att till medicinalstyrelsen insända bestyrkt instrument över förstnämnda slag av förrättning. 21) Genom cirkulär den 31 december 1890 anmodade medicinalstyrelsen direktionerna att årligen före den 1 april till medicinalstyrelsen insända av sysslomannen upprättad översikt över anstaltens ekonomiska förvaltning, upptagande icke blott jämförelse mellan den fastställda utgiftsstaten och de utgivna anslagsbeloppen jämte belysniug av därmed sammanhängande frågor, utan även utredning över anledningen till statens överskridande, där sådant ägt rum, och därjämte över användandet av de för byggnads- och reparationsbehov anvisade medel, huruvida därmed avsedda arbeten blivit fullbordade samt huruvida något sådant anslag eller del av anslag ännu icke vid årets utgång blivit för avsett ändamål använt, jämte redogörelse för anledningen till arbetets uppskjutande. Sedermera har genom cirkulär den K) februari 1917 särskilt formulär för ifrågavarande översikt blivit av medicinalstyrelsen fastställt. Däremot har icke ändring i tiden för översiktens ingivande blivit med anledning av budgetårets omläggning bestämd. Slutligen är här att nämna, att medicinalstyrelsen genom cirkulär den 18 juli 1923 föreskrivit, att redovisning över användningen under det tilländagångna budgetåret av de till vederbörande anstalt anvisade anslag, såväl i utgiftsstaten som genom särskilda styrelsens beslut, skall årligen i samband med juni månads kassaredovisning avlämnas till medicinalstyrelsen. Då det icke synes lämpligt att medelst föreskrift i en kungl. förordningfixera tider, i vilka ändring möjligen kan av förhållandena påkallas, har den i denna punkt intagna bestämmelsen angående insändande till medicinalstyrelsen av dels översikt över hospitalets ekonomiska förvaltning, dels anslagsredovisning formulerats så, att detta skall ske å tider, som medicinalstyrelsen bestämmer. 22) Genom cirkulär den 11 juli 1911 föreskrev medicinalstyrelsen, att anbud å leverans av proviant till hospitalen skulle av direktionerna infordras årligen till medio av oktober månad, och att förslag till utgiftsstat, i vad det rörde utspisning, finge avgivas efter den i punkt 6 av sinnessjukstadgans § 13 angivna tiden, dock senast den 30 november. På grund av prisstegringen och leveranssvårigheterna under kristiden upphävdes nämnda bestämmelser genom cirkulär den 22 mars 1915, däri meddelades, att styrelsen tillsvidare icke komme att pröva anbud å proviant, utan att direktionen själv ägde att antaga anbud å eller under hand upphandla proviant. Inemot kristidens slut utfärdades emellertid

371 åter föreskrifter om anbuds infordrande å bestämda tider och om anbadens ingivande till medicinalstyrelsen för prövning. Genom cirkulär den 24 juli 1919 föreskrevs sålunda, att anbud å proviant skulle infordras kvartalsvis och ingivas till styrelsen 20:de dagen i månaden närmast före det kvartals ingång, anbudet avsåge. I dessa bestämmelser skedde emellertid ändring genom cirkulär den 19 maj 1923, däri föreskrivits, att anbuden ifråga skola infordras halvårsvis för december—maj och för juni—november samt ingivas till styrelsen å 2<):de dagen i månaden närmast före ingången av det halvår anbudet gällde. Det synes de sakkunniga mest ändamålsenligt att i förordningen endast stadgas, att infordrandet av anbud å proviant och dessa anbuds insändande till medicinalstyrelsen skall ske ä tider, som medicinalstyrelsen bestämmer. Ett stadgande av sådant innehåll har intagits i denna punkt. 23) Denna punkt är lika med punkt 8 i sinnessjukstadgans § 13, frånsett en mindre redaktionell ändrino-. 24) Enligt punkt 9 i stadgans § 13 tillkom det direktionen att inom en månad, efter det anstaltens räkenskaper till direktionen avlämnats, insända desamma till medicinalstyrelsen tillika med vederbörandes intyg om kassa- och inventariebehållningen. På grund av en kungl. förordning blevo emellertid nya bestämmelser i ärendet av medicinalstyrelsen utfärdade genom ovannämnda cirkulär den 18 december 1915 angående bokföring och redovisning vid statens anstalter för sinnessjuka. Enligt § 8 i detta cirkulär skall anstaltens kassarörelse redovisas genom månatliga kassarapporter, som jämte kassajournaler och kassaböcker med tillhörande verifikationer skola insändas till medicinalstyrelsen; och i dess § 9 är föreskrivet, att riktigheten av den i kassarapporten angivna kassabehållningen vid månadens slut skall bestyrkas för den kontanta kassan medelst ett av direktionens kassakontrollant upprättat inventeringsinstrument och för de i bank innestående beloppen medelst bankbesked, samt att inventeringsinstrument och bankbesked skola av kassakontrollanten så snart ske kan till medicinalstyrelsen insändas. 1 enlighet med vad sålunda redan gäller, har i denna punkt upptagits stadgande, att den av direktionen utsedde kassakontrollanten vid slutet av varje månad skall taga kännedom om kassaräkenskaperna och verkställa inventering av kassan samt till medicinalstyrelsen, så snart ske kan, insända inventeringsinstrument, åtföljt av bankbesked. 25) I punkt 7 av sinnessjukstadgans § 17 är föreskrivet, att vid varje direktionssammanträde skola handlingarna rörande inkomna sjuka föreläggas direktionen till granskning, och i punkt 10 av stadgans § 13 är anfört, att direktionen bl. a. har att handlägga i ovanberörda punkt

372 omförmälda ärenden. Emellertid torde det icke förekomma, att direktionerna granska de intagningshandlingar, som innehålla personliga uppgifter om de intagna: Bil. A och Bil. B. Granskningen av dessa handlingar är ju också en av överinspektörens för sinnessjukvården huvuduppgifter. Såsom närmast ansvarig för hospitalets ekonomiska förvaltning bör det däremot åligga direktionen att — såsom väl i allmänhet också sker - granska ansvarsförbindelserna för de å hospitalet intagna. Ett stadgande härom har i denna punkt intagits. 26) och 27) Dessa punkter innehålla de åligganden, som äro föreskrivna direktionen uti. kapitlet med särskilda bestämmelser angående kontrollerad familjevård i anslutning till hospital (3 kap.). 28) I förra deleu av punkt 10 i sinnessjukstadgans § 13 är — utöver det under 25) här ovan nämnda — föreskrivet, att direktionen har att i enlighet med bestämmelserna i punkt 5 i § 17 samt i kapitlen 3 och 4 av sinnessjukstadgan handlägga där omförmälda ärenden. Det i hänvisningen till nämnda punkt 5 åsyftade ärendet är att en ffånff var tredie månad granska de till överläkarexpeditionen hörande journalerna med anteckning i desamma för varje gång detta skett, Denna bestämmelse —- vilken i övrigt endast tillämpats så, att intagnings journalen var tredje månad företetts vid direktionssammanträde och anteckning härom i densamma gjorts av ordföranden — har såsom saknande all betydelse icke medtagits i de sakkunnigas förslag. Av de nyssnämnda kapitlen i sinnessjukstadgan innehåller kapitel 3 intagningsbestämmelser m. m. och kapitel 4 utskrivningsbestämmelser. Enligt bestämmelser i förstnämnda kapitel åligger det direktionen följande: att infordra felande intagningshandlingar (§ 31), att vid bristande plats å hospitalet till medicinalstyrelsen översända inkommen ansökan (§ 34), att göra anmälan hos vederbörande domare för laga åtgärd i avseende å förmyndarvård för å hospital intagen (§ 36), att — när fråga är om tid utöver tre månader — pröva, huruvida sinnessjuk, tillhörande andra eller tredje betalningsklassen, må erhålla kost enligt den för första klassens patienter fastställda utspisningsstat (§ 37), att bestämma, i vilken betalningsklass sinnessjuk, som icke är svensk undersåte men inom riket insjuknat, skall intagas (§ 40), samt att meddela de bestämmelser, enligt vilka anstalten skall åtnjuta ersättning för underhåll av den särskilda sjukvårdspersonal för i första betalningsklassen intagen sjuk, som med överläkarens medgivande på hospitalets bekostnad anställts (§ 44). Sistnämnda bestämmelse förföll med 1918 års lönereglering, enligt vilken all avlöning utgår i kontant form. I anledning härav föreskrev medicinalstyrelsen genom cirkulär den 15 februari 1919, att för skötare

373 eller sköterska, som privat anställts för sjuk av första betalningsklassen, skall till anstalten erläggas (förutom det belopp befattningshavaren i varje särskilt fall enligt gällande avlöningsstat äger uppbära som kontant avlöning) ersättning för åtnjutna naturaförmåner med belopp, som för varje år bestämmes av medicinalstyrelsen. Någon uppgift, motsvarande den i sinnessjukstadgans § 44 angivna, har direktionen sålunda icke numera. Vad åter beträffar de ovannämnda enligt stadgans § § 3 1 och 37 direktionen tillkommande uppgifterna hava dessa enligt de sakkunnigas förslag överflyttats å vederbörande överläkare jämlikt 10 § 5 mom. i förslaget till lag om vård av sinnessjuka och § 42 mom. 1 sista stycket i detta förslag till förordning. Slutligen har — av skäl som i det föregående närmare omnämnts — bestämmelsen i stadgans § 34 icke upptagits i de sakkunnigas förslag. Av de jämlikt bestämmelserna i sinnessjukstadgans kap. 3 direktionerna åvilande uppgifter hava sålunda i de sakkunnigas förslag endast bibehållits skyldighet för direktionen att till domstol göra anmälan om behovet av förmyndare för å hospitalet intagen — 29 § i nämnda lagförslag — samt uppgiften att bestämma i vilken betalningsklass utländsk undersåte skall vårdas — § 4 7 i förslaget till denna förordning. I förevarande punkt har hänvisning skett såväl till dessa paragrafer som till de paragrafer i de sakkunnigas förslag, vilka innehålla de enligt förslaget bibehållna uppgifterna för direktionen rörande utskrivning och försökspermission från hospital, nämligen 37 § och 38 § 2 mom." i förslag till lag om vård av sinnessjuka (gällande utskrivning resp. försökspermission av personer, som förövat brottslig gärning) samt § 58 i förslaget till denna förordning (gällande understöd åt utskriven eller försökspermitterad). 29) Denna punkt motsvarar den i senare delen av punkt 10 i sinnessjukstadgans § 13 intagna bestämmelsen. 30) Denna punkt motsvarar punkt 11 i stadgans § 13 med någon redaktionell ändring. 31) I punkt 12 i stadgans § 13 är föreskrivet, att direktionen årligen före april månads utgång skall till medicinalstyrelsen avgiva berättelse om förvaltningen under nästförflutna år. Denna föreskrift efterföljes emellertid i själva verket icke på annat sätt än att direktionen till medicinalstyrelsen insänder den av överläkaren enligt fastställt formulär avgivna årsberättelsen. I enlighet med den praxis, som alltså nu är radande, har i förevarande punkt, i stället för ovan berörda, nu gällande föreskrift, upptagits den bestämmelsen, att direktionen har att före april månads utgång till medicinalstyrelsen insända chef läkarens årsberättelse.

374 Förevarande paragraf avslutas med det allmänna stadgandet, att det i övrigt åligger direktionen att avgöra sådana i paragrafens olika punkter ej särskilt berörda frågor, som det enligt gällande föreskrifter om befattningshavares löneförmåner tillkommer direktionen att behandla. Dessa föreskrifter återfinnas för närvarande i Kungl. Maj:ts kungörelse den 15 juni 11)22 angående utsträckt tillämpning av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, i vad denna kungörelse avser statens hospital och asyler. § 23. Denna paragraf motsvarar § 16 i gällande sinnessjukstadga. F. Om de vid hospital anställda läkarna.

§ 24. Enligt § 14 punkt 12 i detta förslag tillkommer det medicinalstyrelsen att utfärda instruktion för vid hospital anställda läkare, predikant och kontorspersonal. Dessa befattningshavares viktigare åligganden hava dock ansetts böra intagas i förordningen. I inledningen till förevarande paragraf, som avhandlar chefläkarens åligganden, stadgas, att denne såsom styresman för hospitalet ansvarar för ordningens upprätthållande, ävensom att hospitalets övriga befattningshavare äro honom hörsamhet skyldiga. (Motsvarar delvis ingressen till § 17 i sinnessjukstadgan.) Beträffande paragrafens olika punkter är följande att anföra, 1) Den i denna punkt intagna bestämmelsen, att det åligger chefläkaren att vara föredragande i direktionen, motsvarar punkt 6 i sinnessjukstadgans § 17, men till bestämmelsen har fogats det tillägget, att chefläkaren för beredning av ärende, som angår den ekonomiska förvaltningen, skall dessförinnan hava infordrat nödig utredning av intendenten. (Motsvarar senare delen av stadgans § 15.) 2) Denna punkt motsvarar punkt 7 i stadgans § 17, i vars bestämmelser dock några ändringar vidtagits. Sålunda föreslås här, att vid direktionssammanträde förteckning skall avlämnas icke endast över de sedan närmast föregående sammanträde intagna och utskrivna utan även över dels försökspermitterade, vilket i själva verket redan nu sker, dels ock till intagning anmälda, varigenom vinnes, att en viss kontroll erhålles beträffande tillämpningen av de i § 39 intagna föreskrifterna rörande den ordning, enligt vilken de till hospital anmälda skola intagas.

375 A andra sidan har den nuvarande bestämmelsen, att handlingarna rörande inkomna sjuka skola föreläggas direktionen till granskning, av skäl, som anförts här ovan under punkt 25 i § 22, inskränkts att gälla ansvarsförbindelserna, vilka det enligt nämnda punkt skulle tillkomma direktionen att granska. 3) och 4) I dessa punkter har erinrats om den genom bestämmelserna i § 10 mom. 4 och § 11 mom. 3 chefläkaren lämnade befogenheten att antaga extra befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen. I det stycke, som avslutar paragrafen, återges stadgandet, att chefläkaren härvid har att först inhämta i fråga om sjukvårdspersonal vederbörande överläkares och ifråga om ekonomipersonal intendentens yttrande, samt att chefläkaren äger befogenhet att å överläkaren resp. intendenten överlåta antagandet av den extra personalen. 5) Genom cirkulär den 15 februari 1919 har medicinalstyrelsen föreskrivit, att det å hospitalens överläkarexpedition skall föras matrikel över skötarpersonal och elever enligt fastställt formulär. Vidare är uti den av Kungl. Maj:t den 22 april 1921 fastställda disciplinstadgan för befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonal, stadgat (§ 6) att, då befattningshavare meddelats varning eller enligt allmän lag eller eljest dömts till straff, anteckning härom skall göras i liggare, som vid vederbörande anstalt föres över befattningshavare. Då det torde vara lämpligast att dessa anteckningar föras och förvaras hos anstaltens chef, har i denna punkt föreslagits, att det skall åligga chefläkaren att låta föra matrikel över befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonal, enligt formulär, fastställt av medicinalstyrelsen. Såsom av det anförda framgår, bör i detta formulär finnas anmärkningskolumn, avsedd för införandet av eventuella bestraffningar. 6) och 7) Den första av dessa punkter innehåller föreskrift för chefläkaren att, då skötare- eller sköterskeplats blir ledig, härom omedelbart göra anmälan hos medicinalstyrelsen, medan chefläkaren i sistnämnda punkt ålägges att . till medicinalstyrelsen göra anmälan dels när extra skötare eller extra sköterska fullgjort för vinnande av behörighet till ordinarie anställning föreskriven tjänstgöring, dels när hos medicinalstyrelsen sålunda anmäld extra skötare eller extra sköterska avgått från sin befattning. Dessa redan nu gällande bestämmelser, vilka av medicinalstyrelsen meddelades genom ovan berörda cirkulär den 15 februari 1919, äro en konsekvens av den i § 12 mom. 2 föreskrivna befordringsprincipen för skötarpersonal, enligt vilken till ordinarie befattning på bemyndigande av medicinalstyrelsen uppflyttas den extra skötare eller

376 sköterska, sorn är i tur till befordran och prövas lämplig, oberoende av vid vilket hospital den lediga platsen uppstått. 8) och 9) Enligt de genom kungl. brev den 18 december 1918 fastställda bestämmelserna angående sjukvårds- och ekonomipersonal erhöll överläkaren befogenhet att bevilja ordinarie befattningshavare, tillhörande sådan personal, semester samt annan tjänstledighet under högst 15 dagar av samma kalenderår, ävensom att förordna vikarie under sålunda beviljad ledighet, med skyldighet dock att ifråga om ekonomipersonal inhämta intendentens yttrande. Vidare föreskrevs här, att ifråga om beviljande av tjänstledighet och semester samt förordnande av vikarie under tiden gäller ifråga om den extra sjukvårds- och ekonomipersonalen i tillämpliga delar vad som är stadgat för den ordinarie personalen. I dessa bestämmelser skedde genom det den 9 mars 1923 i ärendet utfärdade kungl. brevet den ändringen, att överläkaren i fråga om ekonomipersonalen må, om och i den mån han så finner lämpligt, å sysslomannen överlåta ifrågavarande befogenhet. Sålunda gällande bestämmelser hava, med den ändring att chefläkaren skulle äga bevilja extra befattningshavare tjänstledighet och förorda vikarie för dylik utan tidsbegränsning, intagits i dessa punkter — i punkt 8 i vad de röra sjukvårdspersonal och i punkt 9 i vad de avse ekonomipersonal — samt i paragrafens sista stycke, däri även upptagits den bestämmelsen, att chefläkaren i fråga om sjukvårdspersonal skall inhämta yttrande av vederbörande överläkare, å vilken han i övrigt även må, om och i den mån han så finner lämpligt, överlåta sin befogenhet att bevilja semester och tjänstledighet åt befattningshavare, tillhörande sjukvårdspersonalen, och förordna vikarie under sålunda beviljad ledighet. Detta tillägg har gjorts, då de sakkunniga utgått ifrån, att överläkare, som icke är chefläkare, bör i fråga om den till hans avdelning hörande sjukvårdspersonalen hava samma befogenhet som intendenten beträffande ekonomipersonalen. Bestämmelserna i dessa punkter korrespondera till det i punkt 11) i § 22 intagna stadgandet rörande sjukvårds- och ekonomipersonal. 10) I denna punkt har intagits en erinran om den jämlikt § 13 chefläkaren givna befogenheten att bevilja avsked åt befattningshavare, som han antagit, varjämte härtill i sista stycket fogats den bestämmelsen, att i fråga om sjukvårdspersonal å avdelning, tillhörande annan överläkare, dennes yttrande, och i fråga om ekonomipersonal intendentens yttrande skall inhämtas före dylik åtgärds vidtagande. 11) I denna punkt hänvisas till de åtgärder hospitalets chef har att vidtaga jämlikt bestämmelserna i disciplinstadgan för befattningshavare,

377 tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen. På grund av den ändrade benämningen å hospitalets chef, som det här framlagda förslaget till ny lagstiftning innebär, hava de sakkunniga föreslagit den ändring i gällande disciplinstadga, att ordet »överläkaren» överallt utbytes mot ordet »chefläkaren». 12) Det här intagna åliggandet för chefläkaren är en konsekvens av innehållet i punkt 16 i § 22 av detta förslag. Med hänsyn därtill, att även ekonomipersonal är skyldig att leda och hava tillsyn över de sjukas arbeten (å olika verkstäder, m. m.), har det ansetts lämpligt, att överläkare, vilken icke är chefläkare, och intendent tillsammans biträda chefläkaren vid uppgörandet av förslag till dagordning och till instruktioner för sjukvårds- oeh ekonomipersonalen. 13) I enlighet med vad som blev föreskrivet av Serafimerordensgillet genom cirkulär till hospitalsdirektionerna den 12 mars 1872, insändas till medicinalstyrelsen den 1 och 15 i varje månad uppgift å dels antalet patienter dels antalet exspektanter vid varje hospital. Föreskriften i fråga har här intagits i den ändrade form, att de nämnda uppgifterna skola å tider, som medicinalstyrelsen bestämmer, till styrelsen insändas. 14) I nu gällande sinnessjukstadga föreskrives (§ 35), att då ansökan om sinnessjuks intagande å hospital blivit bifallen eller medicinalstyrelsen förordnat om den sjukes intagning, skall, dä plats fur den sjuke kunnat beredas, överläkaren därom underrätta sökanden. Genom cirkulär den 7 augusti 1918 har medicinalstyrelsen emellertid föreskrivit, att, då ansökan om sinnessjuks intagande å hospital blivit bifallen eller medicinalstyrelsen förordnat om sinnessjuks intagande, skall sökanden ofördröjligen underrättas därom, även i det fall, då plats icke omedelbart kan beredas. Bestämmelse härom har i denna punkt intagits. 15) Genom cirkulär den 19 januari 1918 har medicinalstyrelsen föreskrivit, att vid rikets hospital och asyler inträffande fall av våldsam död, grovt brott, rymning av påtagligt samhällsfärlig sjuk, svårare olyckshändelse, eldsvåda o. d. meddelande därom ofördröjligen skall insändas till medicinalstyrelsen. En bestämmelse av detta innehåll har intagits i denna punkt. IG) Denna punkt motsvarar punkt 8 i sinnessjukstadgans § 17. Vad beträffar sista stycket i förevarande paragraf återfinnes motiveringen till däri lämnade föreskrifter under punkterna 3) och 4), 8) och 9) samt 10) här ovan. § 25, I denna paragraf upptagas de huvudsakliga skyldigheter, som åvila överläkare, vare sig han är chefläkare eller icke. 94 22

378 1) I denna punkt, som närmast motsvarar första delen av punkt b i sinnessjukstadgans § 17 och första stycket av dess § 9 , erinras om den i 10 § i förslaget till lag om vård av sinnessjuka intagna bestämmelsen, att den för sjukvården ansvarige läkaren har att tillse, att föreskrivna sjukjournaler vederbörligen föras, varjämte här stadgas, att överläkare skall låta föra mtagningsjournal och diarium över inkomna ansökningar om intagning. Sådant diarium föres redan nu i allmänhet vid hospitalen, fast någon föreskrift därom ej tinnes. 2) I denna punkt, som motsvarar punkt 1 i sinnessjukstadgans § 17, stadgas, att överläkare har att, i enlighet med de i förslaget till lagom vård av sinnessjuka stadgade grunder, besluta om intagning, utskrivning och försökspermission, varjämte här erinras om de åtgärder, överläkare härutinnan har att i vissa fall vidtaga. 3) Enligt punkt 4 i stadgans § 17 åligger det överläkare att, då för brott tilltalad person intagits å hospital för observation, efter verkställd undersökning avgiva utlåtande angående hans sinnesbeskaffenhet till medicinalstyrelsen. På grund av den mängd intagningar å hospital, som för dylikt ändamål numera äga rum (se sid. 232), har det emellertid varit omöjligt att ifrågasätta, att överläkarna skulle i alla dessa fall företaga den rättspsykiatriska undersökningen med ty åtföljande avgivande av utlåtande, utan har sådant uppdrag i stor utsträckning givits åt övriga vid hospitalen anställda läkare, närmast då hospitalsläkarna. Det är sålunda numera brukligt, att medicinalstyrelsen, vid beslut om tilltalad persons intagande å hospital för observation, samtidigt bestämmer vilken av hospitalets läkare, som skall verkställa undersökningen och avgiva utlåtandet, I denna punkt är nu intagen en bestämmelse, enligt vilken överläkaren — till skillnad mot vad som i nu gällande sinnessjukstadga är föreskrivet — har skyldighet att verkställa rättspsykiatri sk undersökning och över dess resultat avgiva utlåtande endast i de fall, då han anmodas härom av medicinalstyrelsen. 4) I denna punkt erinras om de åtgärder, överläkare har att vidtaga på grund av bestämmelserna i kapitlen om klagorätt samt om kuratel och förmynderskap i förslaget till lag om vård av sinnessjuka. 5) Denna punkt motsvarar, med smärre redaktionella ändringar, punkt 9 i sinnessjukstadgans § 17, vilken punkt tillkom genom en i anledning av den nya äktenskapslagstiftningens bestämmelse, att den, som vore sinnessjuk eller sinnesslö, ej finge träda i äktenskap, den 21 januari 1916 utfärdad kungl. kungörelse. 6) och 7) I anledning av 4 och 5 §§ i lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten — däri stadgas, bland annat, att,

379 då person, som är behörig att i riket utöva läkarkonsten, på grand av sinnessjukdom blivit ur stånd att utöva densamma, han förlorar denna behörighet, — föreskrev medicinalstyrelsen genom cirkulär den 14 april 1910, att överläkare vid hospital hade att ofördröjligen göra anmälan till styrelsen, när ansökan om intagning å hospitalet inkommit för person, som är behörig att utöva läkarkonsten i riket. Motsvarande anmälningsskyldighet föreskrevs i fråga om legitimerad barnmorska genom cirkulär den 30 april 1920, utfärdat i anledning av stadgandet i § 3 i reglementet för barnmorskor den 21 november 1919 om förlust av behörighet att utöva barnmorskeyrket;, då barnmorska på grund av sinnessjukdom blivit ur stånd att nöjaktigt utöva detsamma. Till fullständigande av stadgandena i nu nämnda cirkulär föreskrev slutligen medicinalstyrelsen genom cirkulär den 9 november 1920, att överläkare vid hospital hade att, då beslut fattats om permittering eller utskrivning av å hospitalet vårdad person, som är behörig att i riket utöva läkarkonst, eller av där vårdad legitimerad barnmorska, i god tid före verkställande av beslutet till styrelsen göra anmälan därom och samtidigt avgiva yttrande angående vederbörandes lämplighet med hänsyn till hälsotillståndet att utöva läkarkonsten, resp. barnmorskeyrket. Denna föreskrift föranleddes därav, att det syntes onödigt och i vissa avseenden olämpligt att återkalla legimitationen för en ä sinnessjukanstalt intagen läkare eller barnmorska, medan det å andra sidan vore av vikt för styrelsen att i god tid, innan sådan person lämnar hospitalet, erhålla kännedom härom och i vad mån han lämpade sig att fortfarande utöva sin konst resp. yrke. Dessa sålunda redan nu gällande bestämmelser äro intagna i förevarande punkter. 8) I denna punkt har intagits föreskrift för överläkare att omedelbart underrätta polismyndighet, när för brott tilltalad eller straffånge eller sinnessjuk, som i anseende till sin sinnesbeskaffenhet ej kunnat till ansvar fällas, eller annan samhällsfarlig sinnessjuk avvikit från hospital, där han varit intagen. Detta stadgande korresponderar till bestämmelsen i 47 § i förslaget till lag om vård av sinnessjuka, enligt vilken polismyndighet är skyldig att lämna handräckning, när hospitalsöverläkare begär sådan för återförande av av viken patient. 9) Genom i det föregående omnämnda kungl. brevet den 26 april 1918 angående undantag under mobilisering från gällande bestämmelser i fråga om sinnessjuks intagande å statens anstalter för sinnessjuka stadgas jämväl, att vederbörande militära myndighet i god tid förut skall underrättas om utskrivning från statens sinnessjukanstalt av till armén eller marinen hörande person, vilken intagits som mobiliserad. I denna punkt har föreskrivits, att överläkare skall fullgöra sådan anmälningsskyldighet.

380 10) Genom cirkulär den 28 januari 1922 har medicinalstyrelsen meddelat hospitalsöverläkarna innehållet av här ovan under punkt 38 i § 14 omnämnda kungl. brev och kungl. kungörelse samt i anledning av vad där stadgas föreskrivit, att överläkare ofördröjligen skall lämna medicinalstyrelsen underrättelse, då däri omförmäld utländsk undersåte intagits å hospitalet, därifrån utskrives eller därstädes avlider. En generell bestämmelse om sådan anmälan, gällande varje utländsk undersåte, har intagits i denna punkt. 11) I 37 § 3 i kungl. förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker är stadgat, att vederbörande läkare vid lasarett eller därmed jämförlig anstalt, sjukstuga eller allmän, kommunal eller enskild anstalt för sinnessjuka har att beträffande den, som utskrives från anstalten efter där erhållen vård för delirium tremens eller annan sinnessjukdom, som otvetydigt uppstått genom omåttligt bruk av rusdrycker, i god tid före utskrivningen insända uppgift till den utskrivnes hemortsbolag, eller i fall, där ovisshet råder om rätt hemortsbolag, till Konungens befallningshavande i det län, inom vilket den utskrivne har sitt hemvist. I denna punkt har intagits åliggande för överläkare att fullgöra sålunda föreskriven anmälan. 12), 13) och 14) Dessa punkter innehålla de åligganden, som äro föreskrivna överläkare uti kapitlet med särskilda bestämmelser angående kontrollerad familjevård i anslutning till hospital (3 Kap.). § 20. Denna paragraf innehåller en sammanfattning av de skyldigheter, som särskilt åvila överläkare, vilken icke är chefläkare. 1 - 5 ) I dessa punkter återgivas de i föregående paragrafer intagna bestämmelserna om skyldighet för överläkare att avgiva yttrande, innan befattningshavare, tillhörande sjukvårdspersonal å hans avdelning, tillsättes eller förordnas som vikarie. Såsom i motiveringen till §§ 10 och 11 samt till punkterna 3 och 8 i § 24 är närmare omnämnt, äger chefläkaren att å annan överläkare överlåta sin befogenhet att antaga extra befattningshavare, tillhörande sjukvårdspersonalen, samt att bevilja ledighet och förordna vikarie för befattningshavare, tillhörande sjukvårdspersonalen. 6) I denna punkt, som korresponderar till punkt 12 i § 24, föreskrives av skäl, som där äro anförda, att överläkare är skyldig att biträda chefläkaren vid uppgörande av förslag till dagordning och instruktioner för såväl sjukvårds- som ekonomipersonal. 7) I denna punkt stadgas, att överläkare är skyldig att beträffande sin avdelning lämna chefläkaren vissa uppgifter, vilka äro behövliga för

381 dennes föredragning i direktionen, för lians rapporter till medicinalstyrelsen och för hans årsberättelse. I sista stycket av denna paragraf stadgas, att överläkare, som icke är chefläkare, är skyldig att efter beslut av direktionen meddela av medicinalstyrelsen föreskrivna kurser for sjukvårdspersonal. Däremot hava de sakkunniga ansett, att meddelandet av sådana kurser icke bör kunna åläggas chefläkarc mot hans önskan. § 27. Denna paragraf avhandlar hospitalsläkares åligganden. l ) D e n i denna punkt intagna bestämmelsen, att hospitalsläkare har att under överläkarens ledning handhava sjukvården å honom tilldelad avdelning, överensstämmer med vad som enligt § 18 i sinnessjukstadgan gällde för asylläkare. 2) Under punkt 3 i § 25 har närmare utvecklats, hurusom det ofta varit nödvändigt att uppdraga utförandet av rättspsykiatrisk undersökning å hospital åt annan läkare än överläkaren. I anslutning till sålunda redan nu gällande praxis har här intagits den bestämmelsen, att jämväl hospitalsläkare är skyldig att på anmodan av medicinalstyrelsen verkställa undersökning och avgiva utlåtande rörande sinnesbeskaffenheten hos för brott tilltalad person, som intagits å hospitalet för observation. 3) En av hospitalsläkarnas viktigaste uppgifter är att föra sjukjournaler över de å hospitalet intagna. Skyldighet att fullgöra sådant åliggande har i denna punkt föreskrivits med hänvisning till de läkarinstruktioner, som det tillkommer medicinalstyrelsen att fastställa, rörande fördelningen av detta arbete å de olika hospitalsläkarna vid anstalten. 4) Då cb ef läkaren, som ovan nämnts, enligt de sakkunnigas förmenande icke bör kunna åläggas att meddela utbildningskurs för sjukvårdspersonal, måste sådan skyldighet åvila hospitalsläkare å alla de hospital, där chefläkaren är ende överläkaren. Även å hospital, där det linnes annan överläkare än chefläkaren, kan det emellertid naturligen ofta bliva behövligt, att hospitalsläkare håller den lägre kursen. I denna punkt har därför stadgats, att hospitalsläkare är skyldig att efter beslut av direktionen meddela av medicinalstyrelsen föreskrivna kurser för sjukvårdspersonal. 5) Enligt det för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, gällande avlöningsreglementet erhåller tjänsteman vid skada till följd av olycksfall i tjän-

882 sten på vederbörande myndighets bekostnad erforderlig läkarvård jämte läkemedel. Genom kungl. kungörelse den 15 juni 1922 angående utsträckt tillämpning av nämnda avlöningsreglemente är vidare förordnat, dels att befattningshavare, tillhörande någon av 1—7 lönegraderna under avdelning B eller 1 — 6 lönegraderna under avdelning C enligt avlöningsreglementets 9 §, finge även i andra fall än vid skada till följd av olycksfall i tjänsten under vissa förutsättningar erhålla erforderlig läkarvård jämte läkemedel på vederbörande hospitals bekostnad, dels att även andra inom hospital eller asyl boende befattningshavare i händelse av sjukdom därstädes skulle kostnadsfritt åtnjuta den vård, varav de vore i behov och som lämpligen kunde dem vid anstalten beredas. Slutligen har genom kungl. brev den 8 juni 1923 föreskrivits, dels att andra inom hospital eller asyl boende befattningshavare än de ovannämnda lönegrader inom avdelningarna B och C tillhörande må vid sjukdom, som icke förorsakats av skada, ådragen vid olycksfall i tjänsten, kostnadsfritt erhålla allenast den läkarvård, som kan beredas dem av vederbörande anstalts läkare, jämte läkemedel från anstaltens förråd, dels att de vid hospital och asyler anställda läkarna skola vara skyldiga att med den fördelning dem emellan, som kan komma att av medicinalstyrelsen fastställas, utan särskild ersättning bereda befattningshavare vid ifrågavarande anstalter den läkarvård, som dem enligt gällande bestämmelser tillkommer och lämpligen kan dem av vederbörande läkare beredas. Här må vidare erinras därom, att i sinnessjukstadgans § 24 stadgas, att inom anstalten boende tjänstemän och betjäning äga, i händelse av sjukdom, att därstädes kostnadsfritt njuta den vård, varav de äro i behov och som lämpligen kan dem vid anstalten beredas. Slutligen må även nämnas, att det numera icke gällande avlöningsreglementet för sjukvårdsoch ekonomipersonalen vid statens anstalter för sinnessjuka, som godkändes i samband med 1918 års lönereglering, innehöll den bestämmelsen (§ 12), att icke endast befattningshavare skulle äga att kostnadsfritt åtnjuta den läkarvård, som lämpligen kunde beredas honom av anstaltens läkare, utan att sådan vård skulle tillkomma jämväl den befattningshavares hustru och hemmavarande oförsörjda barn, som hade bostad i anstaltens hus. De sakkunniga finna det rimligt, att sådan förmån medgives, och hava därför i denna punkt upptagit den bestämmelsen, att det åligger hospitalsläkare att kostnadsfritt lämna å hospitalet anställd befattningshavare ävensom, därest denne är boende å anstalten, hans hustru och hemmavarande minderåriga barn den läkarvård, som lämpligen kan därstädes beredas.

38;5 § 28. Beträffande asylläkare var i sinnessjukstadgans § 18 stadgat, att sådan läkare ägde närvara vid direktionens sammanträden med rätt att deltaga i överläggningarna, i vad de avsåge asylen, men ej i besluten. Samma rättighet har ansetts tillkomma hospitalsläkare beträffande avdelning, därå han tjänstgjorde, på grund av kungl. brev den 1 november 1907 med stadgande rörande hospitalsläkares likställighet med asylläkare i flera avseenden. Enligt de sakkunnigas förmenande bör rättigheten att deltaga i direktionens förhandlinger tillkomma varje överläkare utan någon begränsning till vissa ärenden och med rättighet att få sin avvikande mening antecknad i direktionens protokoll. Bestämmelse härom har införts i denna paragraf med det tillägg, att detsamma gäller hospitalsläkare av första klass å hospital, där chefläkaren är ensam överläkare. Ifrågavarande rätt har nämligen ansetts alltid böra tillkomma den läkare, som under chefläkares ledighet förordnas att uppehålla dennes befattning. § 29. I sinnessjukstadgans 17 § är bl. a. föreskrivet, att överläkare icke må utom anstalten utöva enskild praktik mot betalning, med undantagav vad som rörer sinnessjukdomar. Genom kungl. brev den 4 juli 1910 ändrades emellertid denna bestämmelse därhän, att överläkare icke må utom hospital och asyl samt läkaren vid Visby hospital icke utom Visby stad utöva enskild praktik mot betalning utom vad rör nerv- och sinnessjukdomar. Detta stadgande, med giltighet för såväl chefläkare som överläkare, har intagits i förevarande paragraf i oförändrad form. § 30. I denna paragraf har intagits dels den redan nu (enligt sinnessjukstadgans §§ 17, 18 och 19) gällande bestämmelsen, att samtliga vid hospital anställda läkare skola vara boende å anstalten, om bostadslägenheter där finnas för dem inrättade, dels den nu för överläkaren (jämlikt stadgans § 17) gällande föreskriften, att han ej får hos sig till vård mottaga sinnessjuk, utvidgad att gälla samtliga läkare vid hospital. G. Om predikant och kontorspersonal.

§ 31. Predikantens åligganden äro i nu gällande sinnessjukstadga angivna i dess §§ 9 och 20. Vad där stadgas har intagits i denna paragraf med

384 allenast den ändring, att häri säges, att predikanten har att handleda de sjuka i religiöst hänseende, medan uttrycket ))i moraliskt hänseende» uteslutits, då den moraliska fostran, varav sinnessjuk eventuellt kan vara i behov, bör ingå i läkarens psykiska behandling av den sjuke. § 32. Ingressen till denna paragraf, som innehåller en sammanfattning av intendentens viktigaste åligganden, motsvarar till innehållet första stycket av sinnessjukstadgans § 21. Paragrafens andra stycke motsvarar tredje stycket i stadgans § 9, däri sägs, att å sysslomanskontoret skall föras anstaltens räkenskap, rulla över alla intagna sjuka samt förteckning över inventarierna. 1 stället för nämnda förteckning, som ju kan anses tillhöra räkenskaperna, har satts »matrikel över hospitalets befattningshavare». I detta hänseende gäller för närvarande — förutom det här ovan under punkt 5 i § 24 anförda — en av medicinalstyrelsen genom cirkulär den 18 januari 1919 utfärdad föreskrift, att direktionerna skola låta föra den uti § 10 av kungl. kungörelsen den 11 oktober 1907 med föreskrifter om verkställighet av lagen angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension om förmälda matrikel beträffande ordinarie och extra såväl lakar- och kontorspersonal som sjukvårds- och ekonomipersonal. Det torde vara lämpligast, att denna matrikel föres å intendentsexpeditionen. Angående paragrafens olika punkter är i övrigt följande att anföra. 1) Denna punkt motsvarar förra delen av tredje stycket i § 21 av gällande sinnessjukstadga med vissa ändringar, som äro föranledda av den år 1918 genomförda ändrade organisationen av kontorspersonalen. 1 anledning av denna omorganisation utfärdades nämligen genom kungl. brev den 15 november 1918 ändrade bestämmelser om arbetsfördelningen inom kontorspersonalen. Däri föreskrevs bl. a., att det skulle åligga sysslomannen att utöva kontroll över den kassörskan anförtrodda kassarörelsen. Denna bestämmelse har jämte stadgandet, att det åligger intendenten att leda och övervaka kontorsarbetet — i stället för stadgans föreskrifter om förandet av räkenskap och ombesörjandet av övrig bokföring — intagits i denna punkt. Slutligen har här intagits den nuvarande stadgans föreskrift om indrivandet av sjukvårdsavgifter, som ej inom föreskriven tid blivit erlagda. Om sistnämnda skyldighet har medicinalstyrelsen på sin tid särskilt erinrat genom en cirkulärskrivelse den 31 oktober 1887, däri sägs, att sysslomannen vore ansvarig för den förlust, som kunde drabba anstalten, därest han försummade att vidtaga sådan indrivning.

385 2) I denna punkt återges den i § 46 av detta förslag intagna föreskriften att ansvarsförbindelse skall införskaffas i de fall, där intagningägt rum, utan att sådan varit bifogad ansökningen, eller då skyldighet att erlägga avgift för å hospitalet intagen inträtt under dennes vistelse därstädes, varjämte här stadgas, att, då fråga uppstår om anskaffande av ny ansvarsförbindelse, härför erforderliga åtgärder skola vidtagas. Skyldigheten att tillse, att ansvarsförbindelse förnyas innan preskriptionstidens utgång skall alltså åvila intendenten. 3) Denna punkt motsvarar den i slutet av tredje stycket i sinnessjukstadgans § 21 intagna föreskriften, med en ändring beträffande underrättelse vid dödsfall, som är närmare motiverad under § 59 mom. 1. 4) I denna punkt har intagits den bestämmelse, att intendenten — såsom varande närmast ansvarig för den ekonomiska förvaltningen — har att tillse, att förekommande utgifter äro hänförliga till de för ändamålet beviljade anslagen, samt att noga följa de olika anslagens ställning och, i händelse överskridande skulle befinnas nödigt, därom omedelbart göra anmälan till direktionen. 5) Den i denna punkt intagna bestämmelsen om skyldighet för intendenten att uppgöra översikt över hospitalets ekonomiska förvaltning är en konsekvens av stadgandet i punkt 21 i § 22 i detta förslag, varför här kan hänvisas till motiveringen till densamma. 6)—9) I dessa punkter återgivas de i föregående paragrafer intagna bestämmelserna om skyldighet för intendenten att avgiva yttrande, innan annan befattningshavare, tillhörande kontorspersonalen, eller befattningshavare, tillhörande ekonomipersonalen, tillsättes eller förordnas som vikarie. Såsom i motiveringen till §§ 10 och 11 samt till punkterna 4 och 9 i § 24 är närmare nämnt, äger chefläkaren att å intendenten överlåta sin befogenhet att antaga extra befattningshavare, tillhörande ekonomipersonalen, samt att bevilja ledighet och förordna vikarie för befattningshavare, tillhörande ekonomipersonalen. 10) I denna punkt, som korresponderar till punkt 12 i § 24, föreskrives av skäl, som där äro anförda, att intendenten är skyldig att biträda chefläkaren vid uppgörande av förslag till dagordning och instruktion för såväl sjukvårds- som ekonomipersonal. Genom kungl. brev den 4 juli 1910 och den 30 juni 1913 har föreskrivits, att syssloman är pliktig att å tid av året, som direktionen bestämmer, begagna sig av semester. Denna sålunda redan gällande bestämmelse är intagen i sista st}^cket av denna paragraf.

<M 22

38G § 33. Denna paragraf motsvarar andra stycket i sinnessjukstadgans § 21. Uti den i motiveringen till §§ 10—11 omnämnda, till de sakkunniga av »Föreningen hospitalsförvaltningens tjänstemän)) ingivna skrivelsen uttalades bl. a. även det önskemålet, att sysslomannen icke endast måtte ha rättighet att deltaga i direktionens överläggningar utan även få rätt att anteckna sin avvikande mening till protokollet. De sakkunniga, som funnit denna hemställan befogad, hava i denna paragraf infört bestämmelse om sådan rätt för intendenten, liksom rättigheten i fråga enligt § 28 tillerkänts överläkare och i visst fall hospitalsläkare. § 34. I denna paragraf har intagits enahanda bestämmelser, som de enligt § 30 för läkarna vid hospital gällande. Av dessa återfinnes stadgandet, att sysslomannen icke må till vård hos sig mottaga sinnessjuk, även i nu gällande sinnessjukstadga (§ 21, fjärde stycket). § 35. Beträffande de göromål, som tillkomma annan till kontorspersonalen hörande befattningshavare än sysslomannen, innehåller § 22 i nu gällande sinnessjukstadga den bestämmelsen, att det åligger bokhållare »eller annat dylikt biträde)) att verkställa den bokföring och övrigt skrivarbete å sysslomanskontoret, som dem av sysslomannen med direktionens godkännande anvisas, ävensom att i övrigt biträda sysslomannen. Detta stadgande kompletterades genom det ovannämnda kungl. brevet den 15 november 1918 med bestämmelser beträffande den i samband med samma års lönereglering nytillkomna kontorspersonalen. Däri föreskrevs sålunda, att det åligger kassörska att handhava och ansvara för anstaltens kassa samt i övrigt biträda sysslomannen vid å sysslomanskontoret förekommande göromål samt skrivbiträde att utföra renskrivningsarbeten i första hand för överläkarexpeditionen och, i den mån tiden det medgåve, för sysslomanskontoret. Dessa för kassörska och kanslibiträde (vilken benämning å förutvarande skrivbiträdesbefattning — som ovan nämnts — infördes vid 1922 års lönereglering) gällande föreskrifter äro införda i förevarande paragraf jämte föreskrift för bokhållare och kameralbiträde att biträda intendenten med dennes göromål såväl å intendentsexpeditionen som utom densamma. Endast dessa generella bestämmelser har man ansett böra inflyta i förordningen, då det tillkommer medicinalstyrelsen att utfärda instruktioner för kontorspersonalen med närmare föreskrifter om arbetsfördelningen inom denna vid de olika hospitalen.

387 Paragrafen avslutas med den bestämmelsen, att kassörska — i likhet med vad fallet är med intendenten — skall vara skyldig att å tid, som direktionen bestämmer, begagna sig av semester. Denna bestämmelse står i överensstämmelse med det i § 21 av för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, gällande avlöningsreglemente intagna generella stadgandet, att tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd, är pliktig att begagna sig av semester å tid, som bestämmes av vederbörande överordnade myndighet. H. Om befattningshavares allmänna skyldigheter.

§ 36. Denna paragraf är till innehållet lika med § 23 i gällande sinnessjukstadga. I. Om påföljd av fel eller försummelse i tjänsten m. m.

§ 37. Mom. 1. Första stycket i detta moment motsvarar första stycket i § 26 mom. 1 av gällande sinnessjukstadga med endast några smärre redaktionella ändringar. I andra stycket har den i reglementen vanliga bestämmelsen, att varning ej må överklagas, intagits. 1 tredje stycket, som motsvarar andra stycket i stadgans § 26 mom. 1 ? har där förekommande stadgande med några redaktionella ändringar intagits och utvidgats att gälla icke endast intendent utan även kassörska. Innehållet i fjärde stycket motsvarar tredje stycket i stadgans § 26 mom. L Den formella olikheten, att bestämmelsen här gäller »chefläkaren», medan den i stadgan har avseende å »överläkaren», beror allenast därpå, att de sakkunnigas förslag innebär denna ändring i benämningen på anstaltens chef. Mom. 2. Detta moment motsvarar mom. 2 i § 26 av sinnessjukstadgan, men företer i tvenne hänseenden olikhet med därvarande stadgande. Sålunda har den i förevarande moment intagna bestämmelsen icke avseende å hospitalets hela personal — såsom fallet är med sinnessjukstadgans motsvarande bestämmelse — utan endast å läkare, predikant och befattningshavare, tillhörande kontorspersonalen, detta beroende därpå, att särskild paragraf finnes rörande påföljd av fel och

388 försummelser av befattningshavare, tillhörande sjukvårds- eller ekonomipersonal. Vidare har den ändringen företagits, att direktionen icke — såsom nu är föreskrivet — skall göra anmälan om i detta moment avhandlad förbrytelse till Konungens befallningshavande utan till medicinalstyrelsen, som det tillkommer att avgöra, huruvida åtgärd skall vidtagas för den felandes ställande under åtal. § 38. I denna paragraf hänvisas till de föreskrifter, som rörande påföljd av fel och försummelser av befattningshavare, tillhörande sjukvårds- eller ekonomipersonal, äro utfärdade i en särskild av Kungl. Maj:t den 22 april 1921 fastställd disciplinstadga. Angående de i denna disciplinstadga intagna bestämmelserna, när befattningshavare, tillhörande sjukvårds- eller ekonomipersonal, kan från tjänsten skiljas (§§ 2 och 3) hänvisas till motiveringen under § 13 mom. 2, där de äro återgivna. De viktigaste bestämmelserna i disciplinstadgan äro i övrigt följande: Beträdes befattningshavare, tillhörande sjukvårds- eller ekonomipersonal vid statens anstalter för sinnessjuka, med fel eller försummelse i tjänsten eller har sådan befattningshavare eljest låtit klandervärt uppförande i tjänsten komma sig till last, äger den myndighet, av vilken han blivit tillsatt, att efter omständigheterna tilldela honom varning eller döma honom till mistning av befattningen under viss tid, högst tre månader, vilket för honom medför förlust under denna tid av de rättigheter och förmåner, som medfölja befattningen (§ 1 mom. 1). Utan hinder av vad i mom. 1 föreskrivits, må av vederbörande hospitals direktion varning kunna tilldelas befattningshavare, som tillsatts av medicinalstyrelsen. Anser sig direktionen icke k u n n a låta bero vid varning, har direktionen att överlämna ärendet till medicinalstyrelsens avgörande (§ 1 mom. 3). Är tjänstefel av beskaffenhet, att därå enligt allmän lag kan följa fängelse eller straffarbete, eller innefattar det kränkning av annans rätt, så att skadestånd därför kan ifrågakomma, eller finnes annan anledning att draga saken under domstols prövning, äger medicinalstyrelsen, efter anmälan av vederbörande myndighet eller eljest, förordna om den felandes ställande under åtal vid domstol (§ 4). Under utredning av ärende om fel eller försummelse av befattningshavare må vederbörande överläkare, i avvaktan på beslut i ärendet, förordna om befattningshavares avstängning från tjänstgöring, då förhållandena det påkalla, och skall omedelbart a n m ä l a n härom göras till hospitalsdirektionen. Har beslut meddelats om befattningshavares suspension eller skiljande från befattningen, äger den beslutande myndigheten, då omständigheterna därtill föranleda, avstänga den felande från tjänstgöring, till dess beslutet vunnit laga kraft. Då medicinalstyrelsen förordnat om befattningshavares ställande under åtal vid domstol, äger styrelsen att avstänga honom från tjänstgöring i avbidan på åtalets utgång (§ 5). Beslut om avstängning från tjänstgöring går i verkställighet utan hinder av besvärs anförande (§ 7).

Av de sakkunniga föreslagna ändringar i berörda disciplinstadga äro redan omnämnda under 11 i § 24.

389 2 KAP. Om intagning och vistelse ä hospital, om utskrivning därifrån samt om försöksvistelse utom hospital. A. Om intagning och vistelse å hospital.

§ 39. Uti § 33 av gällande sinnessjukstadga föreskrives, att de sjuka, som vederbörligen förklarats berättigade till inträde å hospital, skola, så snart utrymmet det medgiver, mottagas i den ordning, vari de blivit där anmälda, såvida icke särskilda omständigheter må föranleda avvikelse, därom överläkaren äger besluta, dock att skälet för dylik avvikelse, alltid skall för direktionen vid nästa sammanträde anmälas och i protokollet antecknas. Såsom redan i allmänna delen (sid. 133) antytts, tillämpades denna bestämmelse tidigare mera rigoröst, så att intagning å statens sinnessjukanstalter i regel skedde i tur efter anmälningsdatum. Följden härav blev emellertid den, att icke endast vid asylerna,' vilka voro avsedda för kroniska fall och dit alla, som vid ansökans ingivande varit sjuka mer än ett par års tid, brukade hänvisas, utan även vid hospitalen de sjuka i allmänhet inkommo först sedan sjukdomen varat under längre tid, då den permanenta platsbristen med därav följande anhopning av exspektanter förorsakade en avsevärd väntetid. Där länen icke hade upptagningsanstalt för sinnessjuka förlagd till hospital, måste därför de akut insjuknade under hela eller större delen av sjukdomstiden vårdas å lasarettens sinnessjukavdelningar. Detta var emellertid en påtaglig olägenhet, då dessa avdelningar icke hava samma vårdresurser som hospitalen men det just i fråga om botliga fall är av vikt att vården blir den mest ändamålsenliga^ Vad åter beträffar de kroniska fallen, medförde intagningssystemet i fråga, att våldsamma och mera svårskötta sinnessjuka kunde under åratal få vänta på intagning å hospital, enär lugnare kroniskt sinnessjuka, som tidigare blivit anmälda, fingo företrädesrätt. Sedan rayongsystemet blivit — på sätt ovan under § 2 är närmare omnämnt — genomfort, har emellertid efterhand den praxis utbildat sig, att å ^ hospitalen i första hand mottagas de botliga fallen samt av de kroniska fallen de för omgivningen farliga eller eljest mera svårskötta. Genom denna nya intagningsprincip, som icke ansetts strida mot ordalydelsen i ovanberörda bestämmelse i sinnessjukstadgans § 33, om den ock gör undantagen till regel, har i själva verket vunnits, att

390 hospitalen bliva till största möjliga gagn för sina resp. upptagningsområden, varjämte omsättningen å hospitalen ökats därigenom att flera kunnat utskrivas som tillfrisknade eller förbättrade. De sakkunnigas förslag innebär i huvudsak, att den praxis, vilken alltså redan nu är rådande, blir stadfäst. Efter en inledande bestämmelse, att de, vilka skola intagas för observation på grund av samhälls farligt uppträdande eller efter åtal, i första rummet böra ifrågakomma till intagning å hospital — däremot icke de som för observation överflyttas till hospital från annan anstalt, då behovet av omedelbar intagning i sådana fall icke är lika trängande - - har nämligen i förevarande paragraf intagits det huvudstadgandet, att i övrigt bör företrädesrätt till intagning bestämmas med hänsyn till den sjukes farlighet för sig eller andra, möjligheten av tillfrisknande eller förbättring samt andra omständigheter, som böra föranleda skyndsam intagning. Uttrycket »andra omständigheter» har här avseende icke endast å sjukdomsyttringarna utan även å miljöförhållandena, i det att det kan vara befogat, att företräde beviljas sinnessjuk, som är föremål för svårare vanvård, där denna icke på annat sätt kan avhjälpas. Genom nådigt beslut den 12 februari 1915 har till de sakkunniga överlämnats ett av marinläkare H. Fröderström framlagt förslag angående vissa åtgärder vid förekomsten av psykiska rubbningar hos personal, tillhörande armén och marinen. Detta förslag innehöll bl. a. anordnandet av mindre upptagningsavdelningar för sinnessjuka (å högst 10 platser) vid de större garnisionssjukhusen. Uti sitt den 23 januari 1915 över detta förslag "avgivna yttrande har medicinalstyrelsen ifrågasatt, huruvida icke frågan om sinnessjuka militärpersoners vård hellre borde lösas på så sätt, att företrädesrätt till intagning å hospital och asyl medgåves personal tillhörande armén och marinen. Med de ovannämnda, av de sakkunniga föreslagna intagningsbestämmelserna, torde det emellertid icke bliva behövligt, att särskild föreskrift rörande intagning å hospital lämnas beträffande sådan personal, i annat fall än då densamma är mobiliserad. Då det givetvis är av vikt, att den, som under mobilisering drabbas av sinnessjukdom, utan dröjsmål beredes vård å sinnessjukhus, har uti förevarande paragraf också intagits den specialbestämmelsen, att mobiliserad skall ofördröjligen intagas. Denna bestämmelse korresponderar till innehållet uti 16 § 4 mom. i förslaget till lag om vård av sinnessjuka, som medgiver intagning av mobiliserad under enklare formaliteter än de eljest föreskrivna. Uti 26 § 4 mom. andra stycket i nämnda lagförslag är stadgat att, därest sinnessjuk eller psj^kiskt abnorm straffånge kan antagas vid straff-

391 tidens slut vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall fångvårdsmyndigheten i god tid före strafftidens utgång ingiva ansökan om intagning å hospital. Detta stadgande, som är närmare motiverat uti allmänna delen (sid. 2 6 4 - 2 6 7 ) , kompletteras här med bestämmelsen att straffånge, som är i behov av vård å sinnessjukhus, skall senast vid strafftidens slut intagas (sista stycket uti § 39). § 40. Till denna paragraf har redan i det föregående under § 2 utförlig motivering anförts i samband med avhandlandet av bestämmelserna om rikets indelning i hospitalsdistrikt. §41. Denma paragraf motsvarar sinnessjukstadgans några redaktionella ändringar vidtagits.

§ 35, däri endast

§ 42. Mom. 1. Detta moment motsvarar med vissa ändringar innehållet i sinnessjukstadgans § 37. Uti denna är föreskrivet, att med avseende å de avgifter, som skola för de sjuka erläggas, indelas dessa i tre klasser och hänföras: till första betalningsklassen de, som hava enskilt rum samt kost efter särskild utspisningsstat och för vilka betales hela kostnaden för vård och underhåll, till andra klassen de, som vårdas å allmän avdelning och för vilka betales kostnaden för föda, gång- och sängkläder samt bevakning; och till tredje klassen de, som i avseende å förmånerna äro likställda med sjuka av andra klassen, men sakna tillgång att erlägga avgift i samma klass och för vilka betales kostnaden endast för föda. De i enlighet med dessa principer fastställda hospitalsavgifterna hava efter den nu gällande sinnessjukstadgans tillkomst utgjort I l:sta klass.

till och med år 1904 åren 1905—1909 » 1910—1914 » 1915—1918 år 1919 » 1920 » 1921 » 1922 » 1923

2.25 kr. 2.25 » 2.25 » 2.25 » (3.2 5) 4.2 0 » (5.2 0) 6.50 »

8.oo 8.oo 7.oo

» » »

I 2:dra klass.

I 3:dje klass

kr. » » » » » » 4.oo » 3.40 »

0.5 5 k r . 0.6 0 » 0.G0 » 0.6 0 » 0.9 0 » 1.50 » 2.00 » 1.50 » 1.10 »

0.85 1.0 0 1.10 1.10 1.70 2.75 4.00

392 Som synes har proportionen mellan avgifterna i 2:dra och i 3:dje betalningsklassen numera blivit en helt annan än den var under den första tiden efter den nuvarande sinnessjukstadgans tillkomst, i det att avgiften i 2:dra betalningsklassen då icke ens var dubbelt så stor som den i 3:dje betalningsklassen, medan den numera är mer än tredubbelt större. Denna ändrade proportion beror tydligen i huvudsak därpå, att vårdpersonalen — vilkens avlöning som av det ovan anförda framgår, skall täckas av avgiften i 2:dra betalningsklassen, men till vilken intet utgår av avgiften i 3:dje betalningsklassen — under årens lopp blivit talrikare och fått avsevärt bättre löneförmåner. Därigenom har med nu gällande bestämmelser avgiften i 2:dra betalningsklassen blivit alldeles för hög. De sakkunniga finna det också riktigare, att vid fastställandet av avgifterna hänsyn tages, icke endast till vissa kostnader, utan till samtliga kostnader för vården och att avgiften för den, som vårdas å allmän avdelning, sättes till viss del av vårdkostnaden. I enlighet härmed föreslå de sakkunniga, att avgiften i andra betalningsklassen skall utgöra två tredjedelar och i tredje betalningsklassen en tredjedel av kostnaden för vård och underhåll, medan däremot den nu gällande principen för beräknande av avgiften i första betalningsklassen bibehållits. Med tillämpande av här föreslagna grunder skulle avgifterna till andra och tredje betalningsklasserna, beräknade efter medelkostnaden för samtliga hospital under år 1921, utgörande 5.62 kr. per vårddag, bli resp. 1.55 och 3.10 kr. Såsom framgår av en jämförelse med ovan anförda tablå innebär förslaget med nuvarande prisnivå å livsmedel en höjning av avgiften i tredje betalningsklassen och någon sänkning uti avgiften i andra betalningsklassen. Uti sista stycket av sinnessjukstadgans § 37 är en bestämmelse intagen, enligt vilken överläkaren — där särskilt ömmande omständigheter därtill föranleda och sådant utan olägenhet för anstalten kan ske — undantagsvis må förordna, att sinnessjuk, tillhörande andra eller tredje betalningsklassen, får under tid, då sådant befinnes nödigt, åtnjuta kost enligt den för första klassens portion fastställda utspisningsstat emot gottgörelse till anstalten av den ökade kostnaden härför, dock att sådan förmån ej må, utan direktionens medgivande, utsträckas över tre månader. De sakkunniga hava icke ansett så många inskränkningar uti den här medgivna förmånen vara av behovet påkallade, då beviljandet av densamma icke medför någon kostnad för hospitalet, utan upptagit bestämmelserna i den ändrade formen, att förmånen undantagsvis må av chefläkaren beviljas utan någon tidsbegränsning, blott sådant kan ske utan olägenhet för anstalten.

393 Mom 2. I detta moment har intagits en bestämmelse av innehåll, att under tid, som sinnessjuk, vilken intagits till vård i andra^betalningsklassen, är utackorderad i staten tillhörande familjevård, utgår för honom endast den för tredje betalningsklassen stadgade avgiften. Anledningen till denna bestämmelses införande är den, att avgiften till andra betalningsklassen under de sista åren stigit till högre belopp än medelkostnaden för de i statens familjevård utackorderade sinnessjuka, såsom av nedanstående tablå framgår: 1917 1918 1919 1920 1921

Avgift i Medeltal i statens 2:dra klassen. familjevård. 1.10 kr. 1.25 kr. l.io » 1,50 » 1.70 » 1.68 » 2.75 1.74 » 4.00 » 1.82 »

Såsom av denna tablå synes, har staten såväl under år 1920 som 1921 haft en icke obetydlig inkomst utöver kostnaden för varje i andra betalningsklassen intagen, som utackorderats i statens familjevård. Att staten på detta sätt får ren vinst på vården av en sinnessjuk, hava de sakkunniga ansett mindre lämpligt, om ock de fall, varom här är fråga, äro relativt få. § 43. Mom. 1. Detta moment motsvarar sinnessjukstadgans § 37, dock med den ändring att hospitalsavgiften enligt förslaget skall erläggas vid intagningen för återstående delen av löpande kvartalet och sedermera kvartalsvis, medan nu gäller, att inbetalningarna skola ske halvårsvis i förskott. Om också den föreslagna ändringen skulle komma att medföra avsevärt ökat arbete för kontorspersonalen, finna de sakkunniga den dock vara nödvändig, då den börda, som ålägges den enskilde, vilken har att i förskott betala en halvårsavgift för vård i första eller andra betalningsklassen, säkerligen i många fall är alltför tryckande. Mom. 2. Såsom redan i allmänna delen är närmare omnämnt (sid. 212—214), gäller för närvarande, att, därest permission från hospital utsträckes för längre tid än en månad, skall avgift erläggas för hela permissionstiden, vare sig den sjuke återkommer till anstalten eller ej, vilket medfört den stora olägenheten, att längre tids permissioner, som ofta kunna vara önskvärda, i allmänhet icke kunnat komina till användning. För att de sakkunnigas förslag, att försöksvistelse utom sinnessjukhus skall kunna utsträckas ända till ett år (38 § 1 mom. i förslaget till 94 28

394 lag om vård av sinnessjuka), skall kunna få någon praktisk betydelse, erfordras givetvis, att hospitalsavgiften icke behöver erläggas under permissionstiden. I förevarande moment är därför intagen den bestämmelsen, att ifråga om sinnessjuk, som varit försökspermitterad och inom försökstidens utgåDg återintagits, beräknas ej avgift för permissionstiden, därest denna överstiger en vecka. Detta undantag från regeln, att avgift ej skall erläggas för permitterad patient, har gjorts av den anledningen, att det emellanåt förekommer att å hospital intagen sinnessjuk får permission för en eller annan dag i och för besök i hemmet eller hos anhöriga, men det ej kan anses nödigt att för så kort tids bortovaro från hospitalet göra avräkning i den för kvartalet erlagda avgiften, något som skulle medföra avsevärt besvär vid räkenskaps- och bokföringen. Mom. 3. Detta moment motsvarar förra delen av första stycket i sinnessjukstadgans § 42 med det tillägget att — i enlighet med den under mom. 2 uttalade principen, att avgift till hospital ej bör erläggas för därifrån för längre tid permitterad patient — för det fall, sinnessjuk avlider eller utskrives under försöksvistelse utom hospital, avgiften skall beräknas endast till och med dagen för försöksvistelsens början. Mom. 4. Detta moment motsvarar senare delen av första stycket i sinnessjukstadgans § 42, däri lämnas föreskrift om gottgörelse åt hospitalet för bestridd begravningskostnad. § 44. Denna paragraf är, frånsett någon redaktionell ändring, lika med sinnessjukstadgans § 4 1 . Den där intagna bestämmelsen om två månaders avgiftsfrihet för i tredje betalningsklassen vårdad sjuk, som blivit till intagning anmäld inom en månad från sjukdomens tillförlitligt styrkta första utbrott, har nämligen ansetts böra bibehållas, då det, när fråga är om botliga fall, kan vara av betydelse, att den sjuke redan från sjukdomens första början får sakkunnig vård. Åven från den synpunkten, att bestämmelsen ifråga för att kunna åstadkomma största möjliga gagn måste vara allmänt känd, bör den komma till användning i varje fall, där den är tillämplig, och icke endast i de fall, där särskild framställning härom gjorts, såsom åtminstone tidigare understundom varit fallet. § 45. Denna paragraf motsvarar sinnessjukstadgans § 39, vari lämnas föreskrift rörande de fall, då avgift till hospital icke skall erläggas för därstädes vårdad.

395 Därvid namnes i första rummet straff- och rannsakningsfånge. Avgiftsfrihet bör emellertid gälla icke endast beträffande den, som för erhållande av vård eller undergående av observation överflyttats till hospital från fångvårdsanstalt, utan även den, som för vård eller observation överflyttats från annan statsanstalt, där avgift ej erlägges tor de å donsamma intagna. Av sådana anstalter må först och främst nämnas tvångsarbetsanstalt, varifrån enligt de sakkunnigas förslag överflyttning skulle kunna ske direkt till hospital — i motsats mot vad nu är förhållandet. Sådan överflyttning för vare sig vård eller observation skulle vidare kunna äga rum från alkoholistanstalt, skyddshem, uppfostringsanstalt, förbättringsanstalt eller annan dylik anstalt (15 § o mom. och 23 § 1 mom. i förslaget till lag om vård av sinnessjuka). Såsom ovan (sid. 302) är närmare omnämnt, åsyftas med uttrycket: »annan dylik anstalt» i förslag till ny lagstiftning å området upptagna interneringsanstalter för farliga återfall sförbry ta re och förvaringsanstalter för förminskat tillräkneliga. För de å dessa två slag av anstalter intagna kommer givetvis ingen avgift att erläggas. Vad beträffar statens uppfostringsanstalt, är i lagen angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran stadgat (10 §), att anstalten äger att för elevs vård och underhåll inom anstalten av elevens egna medel eller hos hans föräldrar uttaga gottgörelse intill ett belopp av 40 öre för varje dag, dock icke för längre tid än till dess eleven uppnått 18 år. Emellertid är det ytterst sällan statens uppfostringsanstalt kan utfå någon avgift för där intagen elev. Praktiskt taget råder därför avgiftsfrihet vid denna anstalt. I enlighet med här anförda synpunkter stadgas i förevarande paragraf, att avgift icke skall erläggas för den, som är häktad eller straffånge eller tillhör tvångsarbetsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, förbättringsanstalt eller annan dylik anstalt. Enligt sinnessjukstadgans § 39 gäller vidare, att avgift icke skall erläggas »för den, som, efter att hava tilltalats för brott men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet icke kunnat till ansvar fällas, blivit till hospital eller asyl överlämnad och saknar tillgång till gäldande av den för sjuk i andra betalningsklassen stadgade avgift». Någon häremot svarande bestämmelse har icke upptagits uti de sakkunnigas förslag, vilket sålunda innebär, att avgift enligt eljest gällande bestämmelser skall erläggas även för medellösa otillräkneligförklarade. Att avgiftsfrihet icke bibehållits för dessa, beror därpå, att de sakkunniga ansett skäl saknas för att fattigvårdsberättigade, som förklarats otillräkneliga, skola i avgiftshänseende ställas i annan kategori än andra fattigvårdsberättigade sinnessjuka. Detta nu rådande förhållande synes så mycket mindre riktigt, som det ofta är fattigvårdssamhällets försumlighet att i tid taga

396 vård om den sinnessjuke, som leder till att han begår den brottsliga gärning, för vilken han sedermera förklaras straffri. Ett par exempel härpå må till frågans belysande anföras: Fall 54, A J. J., f. 1857, ogift, arbetare. Har varit väl begåvad och åtnjutit vanlig skolgång, efter vilkens avslutande han konfirmerades rned högt betyg. Därpå lämnade han föräldrahemmet, som var fattigt, oeh hade under följande år anställning dels som måleriarbetare, dels vid jordbruk. 1 samband med arvskifte efter moderns död 1902 började han bli underlig till lynnet, folkskygg och misstänksam. Då han även begynte att handskas vårdslöst med skjutvapen, gjordes ansökan för honom till Uppsala hospital, där han ock intogs år 1903. Efter några års vård blev han emellertid i september 1906 utskriven såsom »föga förbättrad». Efter hemkomsten visade han sig också, liksom tillförene, folkskygg och misstrogen, ville ej stanna hos sina släktingar u t a n begav sig till skogs, där han tog bostad i en riskoja. Under vistelsen här blev han alltmera underlig och skygg, dessutom osnygg och oordentlig i klädseln, i det han ofta i stället för kläder använde bitar av mattor samt klädestrasor bundna om fötterna och huvudet. Sitt livsuppehälle skaffade han sig i allm ä n h e t genom att biträda med skogsarbete, för vilket han erhöll dels föda, dels understundom även reda penningar, vilka han dock gärna omvandlade i spirituösa, varpå han under sin sjukdom blivit i hög grad begiven, medan han tidigare varit »mycket nykter». Då han i slutet av år 1907 och under de två första månaderna av år 1908 nattetid förövat diverse stölder av matvaror ur källare och matbodar, blev han häktad och åtalad. Sedan J. efter å honom företagen rättspsykiatri sk undersökning blivit förklarad straffri, blev han i juni 1909 intagen å Växjö kriminalasyl och har alltsedan dess avgiftsfria vårdats å statens sinnessjukhus. Fall 55. A. W. D., f. 1873, grovarbetare, ogift. Född utom äktenskapet b l e r h a n vid 5 års ålder, då modern avled, omhändertagen av fadern, som sammanbodde med en ogift kvinna. Efter slutad skolgång, under vilken han lärde sig läsa och skriva, blev han konfirmerad, varpå han till en början hade anställning som grovarbetare på skilda ställen. Sedermera var han emellertid utan »stadig sysselsättning» och förde mest vagabondliv, strövande omkring här och var i landet. År 1903 blev han antagen till ingeniörssoldat, men fick efter en m å n a d sluta, då h a n ej lämpade sig härför. I januari 1906 dömdes han för första resan stöld och i november s. å. för andra resan stöld. Efter avtjänandet av dessa straff återvänd till hemorten, visade han sig nu sinnessjuk, »led av storhetsvansinne», i det han ur kyrkoböckerna ville hava bevis på att hans fader vore någon framstående man, på det a t t han måtte kunna göra arvsanspråk gällande efter avlidna rika personer; även hade ban om sin moder uppgivit, ibland att hon vore drottning, ibland att hon vore prinsessa. Oaktat han företedde dylika sjukliga symptom och visade sig sakna all arbetslust, vadan han var oförmögen att försörja sig, blev han dock icke omhändertagen av kommunen, utan fick åter begiva sig u t på vandring. Därunder gjorde han i november 1908 inbrott i en fäbodstuga, där han tillgrep en skinnväska och två påsar, innehållande kaffe, m. m. Häktad och åtalad härför förklarade han sig vid rannsakningen vara född å »gamla himlavalvet» och till fader hava »storkonungen». Sedan D. efter å honom företagen rättspsykiatrisk undersökning blivit förklarad strafflös, intogs han i oktober 1909 å Växjö kriminalasyl och har sedan avgiftsfritt vårdats å statens sinnessjukhus.

I båda de nu anförda fallen var det ju uppenbarligen fråga om sinnessjuka, som sedan länge varit i behov av att omhändertagas för /

397 vård, när de gjorde sig skyldiga till stöld.av några matvaror — med resultat att de sedan fingo vård på statens bekostnad för all framtid. Det tredje fallet, i vilket avgift enligt sinnessjukstadgans § 39 icke äger rum, är då för brott tilltalad blivit intagen å hospital för observation. Att avgift icke skall erläggas för häktade, som intagits å hospital, vare sig detta skett för vård eller observation, är — som av det ovan anförda framgår — stadgat redan under l:o) av förevarande paragraf. Under 2:o) av paragrafen stadgas däremot, att avgift icke skall erläggas för den, som för observation intagits å hospital efter att dessförinnan ha blivit för brott tilltalad, men ej häktad, eller utan åtal omhändertagits såsom farlig. Att härvid icke medtagits den, som intagits för observation jämlikt 23 § i lagförslaget, d. v. s. från annan anstalt för ändamålet överflyttad, beror därpå att i de flesta av dessa fall — nämligen när överflyttningen skett från tvångsarbetsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, förbättringsanstalt eller annan dylik anstalt — avgiftsfrihet vore tillfinnandes redan på grund av stadgandet under l:o), medan de sakkunniga ansett, att avgift bör erläggas för den, som överflyttas från anstalt, på vilken vården icke är avgiftsfri, såsom alkoholistanstalt och skyddshem — överflyttningens syfte må sedan hava varit observation eller vård. Avgiftsfriheten enligt stadgandet under 2:6) i förevarande paragraf avser endast den tid, vistelsen å hospitalet fortfar på grund därav att ärendet icke är slutligen avgjort. Kvarstannar den för observation enligt 21 eller 22 § i lagförslaget intagne för vård, skall sålunda avgift erläggas. Detsamma gäller i själva verket även den enligt 25 § i lagförslaget å hospital för observation intagne, fast därom intet särskilt sagts under l:o), då sådant stadgande icke är behövligt, enär häktad person, sedan han blivit i anledning av sinnessjukdom strafTriförklarad, icke längre tillhör kategorien häktade utan kategorien otillräkneligförklärade, för vilka — såsom ovan nämnts — avgift enligt de sakkunnigas förslag skall erläggas. Under 3:o) i förevarande paragraf är slutligen stadgat, att avgift icke skall erläggas för militärperson under tiden intill dess han tillfrisknat, dock att denna förmån icke må utsträckas för fast anställt manskap längre tid än ett år och för värnpliktige längre tid än sex månader efter intagningen å hospitalet. Detta stadgande har upptagits med anledning av den genom Kungl. kungörelsen den 4 april 1922 utfärdade föreskriften att, därest fast anställd av manskapsklassen erhåller avsked ur tjänsten eller värnpliktig frikallas från värnpliktens vidare fullgörande, medan han ännu åtnjuter vård å sjukvårdsinrättning, skall han fortfarande åtnjuta fri sjukvård och fria läkemedel, intill dess han varder till hälsan så återställd, att

398 han kan utskrivas från sjukvårdsinrättningen, dock att denna förmån ej må åtnjutas av fast anställt manskap längre än ett år och av värnpliktig längre än sex månader efter intagandet å sjukvårdsinrättningen. På grund av denna föreskrift erlägges sålunda avgiften för militärpersons vård å hospital under nämnda tid av vederbörande militära myndighet. Då det ju sålunda dock blir staten, som får bekosta vården ifråga, har det synts de sakkunniga vara mest ändamålsenligt, att avgiftsfrihet stadgas jämväl för detta fall. § 46. I sinnessjukstadgans § 29 har föreskrivits, att till de handlingar, som skola åtfölja ansökan om intagande å hospital, även hörer »vederbörandes förbindelse å avgiften till anstalten». Motsvarande föreskrift finnes icke — av skäl som redan avhandlats i den allmänna delen (sid. 153) — uti den paragraf i förslaget till lag om vård av sinnessjuka (14 §), däri stadgas om ansökningshandlingar, utan har i lagförslaget rörande förbindelse för avgiftens gäldande endast föreskrivits, att densamma skall vara avfattad enligt formulär, fastställt av Konungen (19 § i ovannämnda lagförslag). Uti förevarande paragraf av förslaget till förordning har emellertid upptagits den bestämmelsen, att ansvarsförbindelse av ovan berörda beskaffenhet skall vid intagning enligt 14 § i lagförslaget bifogas ansökningen. I likhet med vad som nu gäller vid intagning enligt sinnessjukstadgans undantagsbestämmelser (i 31 §), behöver däremot ansvarsförbindelse ej vara bifogad ansökan vid intagning enligt 16 § (gällande trängande behov) och ej heller vid intagning enligt 17 § (gällande frivilligt ingående). I dylika fall (undantagandes vid intagning enligt 16 § 4 mom.) skall däremot, enligt vad i § 46 av förslaget till förordning vidare stadgas, ansvarsförbindelse ofördröjligen infordras av intendenten. Slutligen stadgas i förevarande paragraf, att detta åligger intendenten jämväl, då skyldighet att erlägga avgift för person, vilkens vistelse å hospitalet till en början varit avgiftsfri (vilket även är fallet vid intagning enligt 16 § 4 mom. i lagförslaget), jämlikt § 45 i förslaget till förordning inträtt. § 47. Denna paragraf motsvarar med mindre redaktionell ändring § 40 i gällande sinnessjukstadga. § 48. Denna paragraf motsvarar sinnessjukstadgans § 3 mom. 2. Frågan om bestämmandet av nitpenningarnas storlek har avhandlats under punkt 23 i 8 14.

399 §49. Det i denna paragraf intagna stadgandet motsvarar föreskriften i sinnessjukstadgans § 43, vari dock gjorts den ändring, som är påkallad av de sakkunnigas förslag om lagstadgad klagorätt. Att det erfordras en bestämmelse, som för andra fall, än där fråga är om klagoskrift, som i 27 § i förslaget till lag om vård av sinnessjuka omförmäles, ger hospitalets läkare rättighet att kontrollera den å hospitalet intagnes förbindelse med yttervärlden, har redan i allmänna delen framhållits (sid. 176). § 50. Denna paragraf motsvarar sinnessjukstadgans § 44 första stycket, med den ändring, att förmånen att hålla egen skötare eller sköterska må kunna medgivas även annan sjuk än den, som vårdas i första betalningsklassen, och att det icke är direktionen utan medicinalstyrelsen, som har att meddela närmare bestämmelser för dylik anställning. Sistnämnda ändring står i överensstämmelse med vad som redan gäller, i det medicinalstyrelsen genom cirkulär den 15 februari 1919 fastställt grunder beträffande anställande och underhåll av privatskötare. § 51. Denna paragraf är lika med sista stycket av § 44 i sinnessjukstadgan. § 52. Denna paragraf motsvarar § 45 i gällande sinnessjukstadga, däri sägs, att den sjukes målsman såväl som den, vilken för avgiften ansvarar, vare obetaget att, efter anmälan hos vederbörande, inom anstalten taga kännedom av där förda journaler i vad de röra den sjuke. Uti det av särskilda kommitterade den 20 december 1912 avgivna betänkandet med förslag till ny tryckfrihetsförordning citeras denna sinnessjukstadgans föreskrift med den erinran, att densamma tydligen icke kan verka inskränkning i tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Såsom i det föregående är närmare omnämnt (sid. 336), föreligger det också ett prejudicerande utslag, att såväl intagningshandlingar som journaler rörande å hospital intagna på grund av bestämmelserna i § 2 4:o) av tryckfrihetsförordningen äro offentliga handlingar. I anledning härav hava de sakkunniga på i det föregående närmare anförda skäl (sid. 336—338) föreslagit sådan ändring i nämnda paragraf av tryckfrihetsförordningen, att för intagning å sinnessjukhus föreskrivna handlingar samt journaler och anteckningar angående å sinnessjukhus intagna icke

400 må, i andra fall än allmän lag eller förordning stadgar, utlämnas eller utgivas av trycket. Först med en sådan undantagsbestämmelse i tryckfrihetsförordningen kan en föreskrift som den i sinnessjukstadgans § 45 intagna få laga verkan. I förevarande paragraf av förslaget till förordning har också en liknande paragraf intagits. Uti denna har emellertid uttrycket målsman, som icke förekommer i den nya civillagstiftningen, ersatts med följande uppräkning: förmyndare, god man, make eller släkting, som underskrivit ansvarsförbindelsen. Förutom den utvidgning i rätten att taga del av handlingarna rörande en å hospitalet intagen sjuk, som denna ändring innebär, har rättigheten ifråga även utsträckts att tillkomma den sjuke själv, efter det han från hospitalet utskrivits, ävensom den, vilken varit för observation intagen men befunnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus. § 53. Denna paragraf är, frånsett mindre redaktionella ändringar, lika med § 47 i gällande sinnessjukstadga. § 54. Det i denna paragraf intagna stadgandet att, då någon genom polismyndighets försorg införes till hospital eller därifrån avhämtas, polisman skall, därest hinder icke möter, vara iförd civil dräkt, har tillkommit med anledning därav, att det från Stockholms hospital klagats över att vid omhändertagandet av sinnessjuka genom polismyndighetens försorg — vilket i Stockholm vore vanligt — den tjänste förrättande polismannen vore iförd uniform, varigenom åtgärden dels ofta väckte onödigt uppseende bland allmänheten, dels till skada för den sjuke själv och till obehag för hans närmaste finge skenet av att vara av straffrättslig natur. De sakkunniga hava ansett en ändring i detta förhållande vara av den vikt, att de redan uti sitt den 7 augusti 1915 avgivna utlåtande med förslagtill vissa provisoriska ändringar i sinnessjukstadgan, medtogo ett stadgande av följande lydelse: »Vid införande genom polismyndighets försorg av sinnessjuk till hospital, skall tjänste förrättande polisman vara iförd civil dräkt». I yttrande, som av polismästaren i Stockholm avgavs över nämnda utlåtande, anförde denne emellertid följande synpunkter i frågan. Polismyndighetens åliggande att omhändertaga sjnka personer för att bereda dem vård måste i regel utföras av den i polisdistrikten tjänstgörande personalen, som anbefallts att i tjänstgöring vara iklädd uniform, som tillhandahålles densamma kostnadsfritt. Att vid avförande av sinnessjuk till hospital den patrullerande polismannen skulle i sitt hem ombyta dräkt, kunde ofta vara förenat med tidsutdräkt. Den polis-

401 man, som civilklädd till hospital avförde sinnessjuk, kunde, om denne under transporten bleve våldsam eller gjorde rymningsförsök, hava svårighet att inför allmänheten legitimera sig för att erhålla hjälp eller hindra, a t t allmänheten toge parti för den sinnessjuke. Av dessa skäl avstyrktes den föreslagna bestämmelsen av polismästaren, som emellertid samtidigt meddelade, att distriktens poliskommissarier under h a n d anmodats tillse, att då sådant utan olägenhet kunde ske, polisman, som till hospital avförde sinnessjuk, vore iförd civila kläder.

I anledning av detta polismästarens yttrande, vilket jämväl åberopades av överståthållarämbetet uti dess utlåtande i ärendet, hava de sakkunniga givit stadgandet i förevarande paragraf sådan form, att användandet av civil tjänstedräkt icke gjorts obligatoriskt utan påbjudits endast för det fall hinder därför icke möter. B.

Om utskrivning och försöksvistelse u t o m hospital.

§ 55. I denna paragraf föreskrivas vissa åtgärder, vilka skola vidtagas av överläkaren vid utskrivning från hospital. Mom. 1. Första stycket av detta moment motsvarar närmast förra delen av mom. 1 i sinnessjukstadgans § 53, däri föreskrives, att överläkaren skall, därest han prövar den till hälsan återställde, kunna tilllåtas att, uttan tillsyn av annan, lämna anstalten, i god tid förut underrätta vederbörande målsman eller den, som ansvarar för avgiftens betalning, om dagen för utskrivningen. Den av de sakkunniga föreslagna föreskriften i fråga har dock fått en mera generell avfattning, i det överläkaren, enligt densamma skall beträffande varje utskrivning, som sker på hans initiativ — det må gälla tillfrisknad, förbättrad eller den som utskrivas för att bereda plats åt mera vårdbehövande — i god tid lämna meddeLande om den förestående utskrivningen, i första hand till förmyndare eller god man, eller, då ingendera förordnats, till närmaste kände anhörig eller, då sådan icke heller finnes, till kurator eller ordförande i hälsovårdsnämnden. I fråga om den, vilken är tillfrisknad eller så förbättrad, att han prövas kunna färdas till bestämmelseorten, utan sällskap, har överläkaren icke någon ytterligare åtgärd att vidtaga. Kan åter den utskrivne icke lämna anstalten utan tillsyn, skall överläkaren, enligt stadgandet i andra stycket av förevarande moment, förelägga den sjukes förmyndare, gode man, eller den, som gjort ansökan om hans intagande å hospital, eller den, som undertecknat ansvarsförbindelsen, att inom viss, efter förhållandena avpassad tid, avhämta den utskrivne vid äventyr, om denna tid försittes, att direktionen på vederbörandes bekostnad låter sända honom till hemorten. Detta stadgande motsvarar mom. 3 i sinnessjukstadgans § 53. 94 22

402 Mom. 2. Till den i detta moment intagna bestämmelsen har motivering anförts redan i allmänna delen (sid. 207—208). Mom. 3. Detta moment — däri stadgas, att i de fall, där medicinalstyrelsen beslutat utskrivning, skall iakttagas vad styrelsen må hava i avseende å utskrivningen förordnat — motsvarar senare delen av mom. 1 i sinnessjukstadgans § 53, därvid emellertid är att märka, att medicinalstyrelsens befattning med utskrivning från hospital enligt de sakkunnigas förslag skall gälla icke endast — såsom nu är förhållandet — de otillräkneligförklarade utan även andra, som tillhöra de allmänfarliga sinnessjukas kategori. Något moment motsvarande moment 4 av sinnessjukstadgans § 53, vilket tillkom genom den under punkt 5 i § 25 av detta förslag till förordning omnämnda Kungl. kungörelsen och vilket innehåller föreskrift för överläkaren att ofördröj ligen lämna vederbörande kyrkoherde underrättelse, då utskriven person avgår från hospitalet, har icke medtagits i denna paragraf, enär denna föreskrift inrymmes under punkt 5 i § 25. § 56. I gällande sinnessjukstadga finnes icke någon föreskrift om vad överläkare har att iakttaga vid permission från hospital. Detta torde hava sin förklaring däri, att permission från hospital vid tidpunkten för sinnessjukstadgans utfärdande icke alls spelade den roll som i vår tid, då det blivit en allt vanligare praxis att låta försökspermission föregå den definitiva utskrivningen från hospital. Givetvis böra samma försiktighetsåtgärder vidtagas vid försökspermission som vid utskrivning. I enlighet härmed stadgas i förevarande paragraf att, innan beslut om försöksvistelse utom hospital går i verkställighet, skall, därest försöksvistelsen avser längre tid än en vecka, iakttagas vad som föreskrives i § 55 mom. 1. Undantaget för mera kortvarig permission har gjorts, enär det synes obehövligt föreskriva att, när fråga är allenast om tillfälligt besök i hemmet för en eller annan dag, underrättelse härom i varje fall skall lämnas i god tid förut. Då de sakkunnigas lagförslag — till skillnad mot vad förhållandet aimed nu gällande sinnessjukstadga — innehåller särskild bestämmelse därom, att medicinalstyrelsen jämväl äger bevilja försökspermission i sådana fall, där det tillkommer" styrelsen att besluta om utskrivning, har i förevarande paragraf slutligen upptagits den föreskriften, att vid av medicinalstyrelsen beslutad försöksvistelse utom hospital skall iakttagas vad styrelsen må hava i avseende å försöksvistelsen förordnat.

403 § 57. Genom det under punkt 9 i § 25 omnämnda Kungl. brevet den 26 april 1918 angående undantag under mobilisering från gällande bestämmelser i fråga om sinnessjukas intagande å statens anstalter för sinnessjuka m. m. har bl. a. även föreskrivits, att vederbörande militära myndighet i god tid skall underrättas om utskrivning från statens sinnessjukanstalt av till armén eller marinen hörande personal, vilken såsom mobiliserad blivit där intagen. Detta stadgande har upptagits i förevarande paragraf i den utvidgade formen, att vederbörande chefsämbete under alla förhållanden skall i god tid underrättas om militärpersons såväl utskrivning som försökspermission från hospital. § 58. Mom. 1. Stadgandet i detta moment motsvarar bestämmelsen i sinnessjukstadgans § 55, men har fått en vidare a v fattning än denna, i det att här föreslagits, att understöd skall av direktionen på överläkarens framställning kunna lämnas icke endast den, som utskrives tillfrisknad, utan även den, som vid utskrivningen allenast är förbättrad. Som redan i allmänna delen har framhållits (sid. 179), befordras tillfrisknandet från sinnessjukdom icke sällan genom utskrivning på ett tidigt stadium av konvalescensen, om denna blott kan äga rum under gynnsamma förhållanden, så att den utskrivnes försörjningsmöjligheter icke äro helt beroende av hans arbetsförmåga. Vid sådant förhållande kan det uppenbarligen vara av största vikt för möjliggörande av tidig utskrivning, att den meddellöse kan erhålla understöd, redan innan han blivit fullt frisk. Mom. 2. Förutom olägenheten av att vid utskrivning understöd ej kan lämnas till annan än den, som är tillfrisknad, finnes för närvarande även den stora olägenheten, att understöd får beviljas endast vid utskrivning och ej vid försökspermission. Olämpligheten av detta förhållande har framträtt allt starkare under årens lopp, i mån som det blivit allt vanligare att låta utskrivningen föregås av försökspermission. För avhjälpande av denna brist har i förevarande moment intagits den bestämmelsen, att den, som försöksvis vistas utom hospital och anses kunna tillfriskna eller väsentligt förbättras, må under förutsättning i övrigt, som i mom. 1 sägs, av direktionen på framställning av överläkaren tilldelas understöd i penningar eller klädespersedlar, och har sådant understöd föreslagits kunna utgå ända till belopp, som motsvarar avgiften för tre månader i tredje betalningsklassen, medan uuderstödet vid utskrivning enligt förslaget skulle, liksom nu är fallet, kunna utgå alle-

404 nast med belopp, motsvarande samma avgift för en månad. Dock må, enligt vad som stadgas i sista stycket av förevarande moment, understödet till försökspermitterad utbetalas endast för högst en månad i sänder och varje gång först efter prövning, huruvida de för understödets erhållande uppställda villkoren äro uppfyllda. § 59. Mom. 1. Stadgandet i detta momeut motsvarar den i sinnessjukstadgans § 56 för sysslomannen givna föreskriften angående underrättelse om dödsfall å hospital, men innehåller den utvidgning av hans skyldighet härutinnan, att han skall lämna meddelande om dödsfallet icke endast till den, som undertecknat ansvarsförbindelsen, eller då någon å hospitalet intagen, för vilken avgift icke erlagts, avlidit, icke endast till den myndighet, som gjort framställning om intagningen, utan i bådadera fallen jämväl till någon av den avlidnes närmaste anhöriga. Föreskrift härom har upptagits i förslaget av den anledningen, att erfarenheten givit vid handen, att i de fall, där fattigvården ansvarat för avgiften till hospitalet, och underrättelsen om dödsfallet sålunda gått till denna, de närmaste anhöriga icke alltid fått kännedom om dödsfallet. Sålunda lärer det t. o. m. hava inträffat, att hustrun till en å hospital intagen infunnit sig därstädes för att besöka honom — långt sedan han varit både död och begraven. Mom. 2. Detta moment motsvarar senare delen av sinnessjukstadgans § 56, däri lämnas föreskrift om predikantens skyldighet att skyndsamt lämna vederbörande kyrkoherde underrättelse om varje å hospitalet inträffat dödsfall med översändande av läkarens intyg om dödsorsaken. Mom. 3. Genom cirkulär den 13 april 1908 har medicinalst}a-elsen fäst uppmärksamheten på åliggande för vederbörande läkare vid sinnessjukanstalt att, då patient eller annan person tilläventyrs omkommit genom eget eller annans förvållande eller döden eljest icke varit naturlig, göra anmälan om dödsfallet hos polismyndighet med begäran om avgörande, huruvida rättsmedicinsk besiktning och undersökning kommer att anställas. Föreskrift om sådan anmälan har i något ändrad form upptagits i detta moment. 3 KAP. Särskilda bestämmelser angående kontrollerad familjeyård i anslutning till hospital. Sedan början av detta århundrade är familjevård för sinnessjuka knuten såsom annex till Växjö hospital. Denna familjevård är huvud-

405 sakligen förlagd till Korsberga församling i Jönköpings län. Här hade sedan lång tid tillbaka privat sinnessjukvård utövats i åtskilliga hem, och från olika trakter av landet sändes sinnessjuka hit. Då dessa ingalunda alltid lämpade sig för vård i enskilt hem, inträffade det ej sällan, att ansökan måste göras till hospital för de inackorderade sinnessjuka. Då överläkaren vid Växjö hospital d:r Emil Lindeli fann, att många av dem, som intogos å hospitalet, förut vårdats i enskilda hem i Korsberga, fastän de ej alls lämpade sig för privat vård, kom han på den tanken att i stället söka få en sådan ordning till stånd, att överflyttning från hospitalet till familjevård i Korsberga ägde rum av sådana patienter, vilka kommit i ett lugnare stadium av sjukdomen, varigenom ett större antal av hospitalets platser skulle bliva disponibla för akut insjuknade, vilka endast å anstalt kunna få en tillfredsställande vård. Sedan d:r Lindelis tanke att i Korsberga anordna en i anslutning till Växjö hospital organiserad och kontrollerad familjevård för sinnessjuka vunnit anslutning hos dåvarande överinspektören för sinnessjukvården Bror Gadelius, som upptog frågan i berättelse över en av honom verkställd inspektion av den privata sinnessjukvården i Korsberga, hemställde medicinalstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 februari 1902 om bemyndigande att, i överensstämmelse med skrivelsen bifogat förslag, inom Korsberga socken anordna en under förvaltning av direktionen för Växjö hospital samt tillsyn och ledning av överläkaren vid samma hospital stående koloni för vård i enskilda hem av sinnessjuka, tillhörande Växjö hospital, samt om medgivande att av förslagsanslaget till hospitalets underhåll bestrida de för ifrågavarande koloni nödiga utgifter. Sedan 1903 års riksdag bifallit i ärendet framlagd propositiou, utfärdade medicinalstyrelsen den 14 september 1903 särskilda föreskrifter för familjevård av sinnessjuka i Korsberga. De viktigaste punkterna i dessa föreskrifter voro i deras sedermera något ändrade form följande: 1) Från Växjö hospital utackorderas genom dess direktion, så långt tillgången på lämpliga hem i Korsberga det medgiver, sådana stillsamma, om möjligt snygga och i någon mån arbetsföra kroniskt sinnessjuka, vilka icke k u n n a anses vådliga för sig själva eller andra och vilka i övrigt, efter överläkarens beprövande, befinnas lämpligen kunna vårdas i enskilda hem. Sålunda utackorderade patienter anses fortfarande tillhöra hospitalet, dit de, när så finnes nödigt, kunna återföras. För dem till hospitalet utgående avgifter uppbäras således fortfarande av direktionen. Likaså böra över de sjuka vid Korsberga förda anteckningar så ordnas, att de sedan k u n n a biläggas deras vid hospitalet kvarstannande journaler. Utskrivning av patient från Korsberga skall ske enligt bestämmelserna i nådiga stadgan ang. sinnessjuka, 2) I n n a n sjuk utlämnas till vård, skall, sedan vårdaren och hans familj av vederbörande kyrkoherde eller annan känd person vitsordats såsom för ändamålet lämplig, nykter och ordentlig och beskaffenheten av hans bostad av överläkaren

406 granskats och godkänts, kontrakt mellan hospitalsdirektionen och honom avslutas, vilket tills vidare m å ske i överensstämmelse med ett fastställt formulär. 4) Läkartillsynen över de utackorderade sjuka utövas av hospitalets överläkare, som för ändamålet skall, så ofta behovet det påkallar och i regel minst en gång i månaden, besöka kolonien i Korsberga och därvid tillse alla de där vårdade sjuka. Då överläkaren företager sådan resa, skall han därom u n d e r r ä t t a direktionens ordförande. 5) Skulle u n d e r tiden mellan överläkarens besök vid Korsberga någon patient drabbas av olycksfall eller kroppslig sjukdom, må ortens provinsialläkare tillkallas. I varje fall skall överläkaren snarast möjligt därom underrättas. 6) Vid kolonien skola anställas dels en förestånderska med vana vid sinnessjukas vård, dels en sköterska och ett manligt biträde — de båda senare helst ett gift par — samt därutöver det tillfälliga biträde, som direktionen kan finna erforderligt. 7) Den i föregående punkt n ä m n d a personalen skall hava sin bostad i ett centralhem inom Korsberga, där även utväg skall beredas att tillfälligtvis hysa dem bland de utackorderade sjuka, vilka på grund av antingen kroppsliga sjukdomar eller utbrott av psykisk oro icke lämpligen kunna kvarvara hos sina vårdare. Beträffande sjuks intagande på centralhemmet förordnar överläkaren; dock må i trängande fall även föreståndarinnan giva föieskrift i sådant hänseende, men skall då omedelbart u n d e r r ä t t a överläkaren om den vidtagna åtgärden och inhämta hans vidare föreskrifter. Under den tid utackorderad sinnessjuk vårdas på centralhemmet utgår ingen ersättning till vårdaren. Även patient, som skiljes från försumlig vårdare, kan å centralhemmet inhysas, intill dess att ny vårdare erhållits eller annorlunda förordnats. 8) Förestånderskan, vars befattning skall motsvara uppsyningsmans och förestånderskas på hospitalen, åligger att besöka de hem, varuti de från hospitalet utackorderade sjuka vårdas, minst två gånger i veckan, såvida icke överläkaren för särskilt fall annorlunda förordnar eller förestånderskan finner tätare besök av särskilda omständigheter påkallade. 11) Förslag till särskild utgiftsstat för kolonien vid Korsberga uppgöres av direktionen årligen i sammanhang med motsvarande förslag för hospitalet och bifogas detta senare, då det till medicinalstyrelsen insändes.

Till en början utflyttades till statens familjevård i Korsberga endast patienter från Växjö hospital, men, sedan överinspektören för sinnessjukvården jämlikt honom lämnat uppdrag vid sina besök å de olika hospitalen gjort sig underrättad om, huruvida det bland de å dessa intagna funnes några patienter, som lämpade sig för familjevård, samt föreslagit sådanas överflyttning till Korsberga, började här att i ganska stor utsträckning mottagas patienter även från andra hospital. Därigenom kunde denna statliga familjevård få vida större omfattning än vad eljest varit möjligt. Numera uppgår antalet till densamma hörande patienter till cirka ett par hundra. Det stora flertalet av dessa äro inackorderade inom Korsberga socken, fast rayongen för familjevården ifråga numera är utsträckt även till angränsande socknar. Genom Kungl. brev den 18 juli 1913 har nämligen medgivits att, i den mån medicinalstyrelsen

407 finner lämpligt, den inom Korsberga socken anordnade familjevården av sinnessjuka må utsträckas till de från centralhemmet i Korsberga lätt tillgängliga delarna av Bäckseda och Myresjö socknar. Redan några få år efter det statens familjevård i Korsberga börjat, ifrågasatte förutvarande överinspektören för sinnessjukvården medicinalrådet Georg Schuldheis anordnande av familjevård jämväl i anslutning till andra hospital. I anledning av detta initiativ gjorde medicinalstyrelsen i skrivelse den 13 september 1907 framställning hos Kungl. Maj:t om att ett visst belopp av förslagsanslaget till hospitals underhåll måtte ställas till medicinalstyrelsens förfogande till utsträckt anordnande, försöksvis, av familjevård för sinnessjuka. Kungl. Maj:t återförvisade emellertid ärendet och anbefallde medicinalstyrelsen inkomma med en detaljerad plan för sådan familjevårds anordnande vid eller omkring de av rikets anstalter för sinnessjuka, som därvid lämpligen kunde ifrågakomma. Sedan frågan varit föremål för utredning av inom medicinalstyrelsen särskilt tillkallade sakkunniga, hemställde styrelsen den 27 november 1911 i ny skrivelse i ärendet till Kungl. Maj:t om bemyndigande att vid varje statshospital, där sådant ansåges möjligt och lämpligt, anordna en under förvaltning av vederbörande direktion samt tillsyn och ledning av vederbörande överläkare stående vård i enskilda hem av vederbörande anstalt tillhörande sjuka av allmän betalningsklass samt om medgivande att kostnaderna härför måtte bestridas av förslagsanslaget till hospitals underhåll. Då emellertid denna framställning icke föranledde någon åtgärd, väcktes vid 1922 års riksdag motion av nuvarande överinspektören för sinnessjukvården Alfred Petrén (F. K. n:r 68), däri hemställdes att riksdagen ville besluta, att medel från hospitals förslagsanslag jämväl måtte få användas för bestridande av utgifter för i anslutning till hospital anordnad familjevård av sinnessjuka. Denna framställning bifölls av riksdagen. Sedan överinspektören för sinnessjukvården därpå med skrivelse den 31 augusti 1922 till medicinalstyrelsen ingivit förslag till allmänna föreskrifter angående familjevård i anslutning till hospital och medicinalstyrelsen i yttrande till Kungl. Maj:t den 7 december 1922 tillstyrkt detta förslag med några smärre ändringar, utfärdade Kungl. Maj:t genom brev den 8 juni 1923 följande bestämmelser i ärendet: 1) A hospital eller asyl intagna, stillsamma och renliga sjuka, som icke anses vådliga för sig själva eller andra, kunna utackorderas till vård i enskilda hem. Därvid skola de dock anses fortfarande tillhöra anstalten. 2) I n n a n familjevård av sinnessjuka anordnas vid anstalt, skall plan för dens a m m a av direktionen underställas medicinalstyrelsens prövning.

408 3) Överläkaren vid vederbörande anstalt äger besluta om sinnessjuks utackordering i familjevård ävensom angående återförande av utackorderad till anstalten. 4) Utackordering av sinnessjuk må icke äga rum till annan än den, som av kyrkoherde, kommunalnämndsordförande eller annan trovärdig person vitsordats såsom för ändamålet lämplig, och ej heller förrän beskaffenheten av vårdarens bostad blivit granskad och godkänd av överläkaren samt skriftligt avtal rörande vården av den sinnessjuke enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär ingåtts mellan direktionen och vårdaren. 5) De utackorderade böra minst en gång i månaden besökas av läkare från den anstalt, de tillhöra. Därjämte bör tillsyn utövas minst en gång i veckan av för uppgiften lämpad, till sjukvårdspersonalen vid anstalten hörande befattningshavare, som därvid har att föra anteckningar angående de sjukas vård och befinnande. 6) Rörande de utackorderade skola sjukjournaler föras av vederbörande läkare i enlighet med de bestämmelser, som gälla för förandet av sjukjournaler vid statens anstalter för sinnessjuka. Är centralhem anordnat för den till viss anstalt anslutna familjevården, skola sjukjournalerna rörande de utackorderade förvaras därstädes. 7) Läkare ävensom annan befattningshavare, som icke uteslutande är anställd för familjevården, äger att vid resa, som företages på grund av i detta brev meddelad bestämmelse eller eljest i familjevårdens intresse, erhålla fri skjuts genom vederbörande anstalts försorg eller på dess bekostnad samt åtnjuta traktamentsersättning enligt gällande resereglemente; dock att vid resa, vilken ej krävt 12 timmar, traktamentsersättning skall utgå med hälften av det för vederbörande befattningshavare i resereglementet angivna belopp. 8) Beträffande utgiftsstat för i anslutning till hospital eller asyl anordnad familjevård för sinnessjuka, anställande och avlönande av personal för sådan vård m. m. gälla de för ifrågavarande anstalter och personalen därstädes i förevarande hänseenden meddelade bestämmelser. 9) Närmare föreskrifter angående utackordering av sinnessjuka i familjevård meddelas av medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen har tillika att för varje anstalt, som anordnar dylik vård, bestämma det belopp för dag, varmed avgift för utackorderad högst må erläggas. Med iakttagande härav äger vederbörande överläkare bestämma avgiften för varje särskild utackorderad.

I samband med utfärdandet av dessa allmänna bestämmelser upphävdes de förut gällande särskilda föreskrifterna för familjevården i Korsberga med angränsande socknar. Enligt de sakkunnigas förmenande bör uti en ny förordning rörande sinnessjukvård bestämmelser rörande kontrollerad familjevård icke saknas. Sådana hava fördenskull intagits i detta kapitel, som fått sin plats efter de kapitel, som avhandla den statliga anstaltsvården, men före kapitlet rörande kommunal och enskild sinnessjukvård. De av de sakkunniga sålunda föreslagna »Särskilda bestämmelserna angående kontrollerad familjevård i anslutning till hospital» överensstämma i huvudsak med de redan nu jämlikt ovannämnda Kungl. brev den 8 juni 1923 gällande. I den mån avvikelse skett, anföres detta här nedan under de olika paragraferna i kapitlet.

409 § 60. Bestämmelserna i denna paragraf motsvara punkt 1 i det Kungl. brevet med det tillägg, att utackorderad sjuk skall återföras till hospitalet, där så finnes nödigt. § 61. Denna paragraf motsvarar punkt 2 i det Kungl. brevet. § 62. Denna paragraf är lika med punkt 3 i det Kungl. brevet. § 63. Denna paragraf är, frånsett en mindre redaktionell ändring, lika med punkt 4 i det Kungl. brevet. § 64. Första stycket av denna paragraf motsvarar punkt 5 i det Kungl. brevet. Till där intagna bestämmelser har i andra stycket fogats det stadgandet, att hospitalet tillhöriga inventarier, vilka användas för familjevården, skola av intendenten eller annan befattningshavare, tillhörande kontorspersonalen, inventeras å tid, som chefläkaren bestämmer. Föreskrift om inventering har nämligen synts de sakkunniga vara av sådan vikt, att den ej bör saknas bland de i förordningen intagna bestämmelserna på området. § 65. Denna paragraf motsvarar punkt 6 uti det Kungl. brevet. § 66. Denna paragraf motsvarar punkt 9 samt sista stycket i det Kungl. brevet. § 67. Denna paragraf motsvarar punkt 7 uti det Kungl. brevet, men har fått något ändrat innehåll. Enligt vad i nämnda punkt sägs, skall »läkare ävensom annan befattningshavare, som icke uteslutande är anställd för familjevården», för tillsynsresor förutom fri skjuts erhålla viss tv aktamentser sättning. Bestämmelsen har tillkommit med tanke därpå, att familjevård, som anordnas i närheten av hospital, så att särskilt centralhem icke blir behövligt, till en början, medan familjevården ännu har ringare omfattning, skall kunna tillses av befattningshavare, som äro 94 22

410 anställda vid själva hospitalet och som i övrigt hava sin tjänstgöring vid detta. Det måste nämligen vid sådant förhållande anses skäligt, att den, som tillser de från hospitalet utackorderade, får någon ersättning för detta sitt extra arbete. Att den personal, som blir anställd enbart för familjevården och har sin avlöning för arbetet vid denna, icke skall hava någon ersättning för tillsynsresor, synes självklart. Med den formulering här avhandlade bestämmelse fått i det Kungl. brevet skulle emellertid läkare under alla förhållanden erhålla traktamentsersättning för sådan resa. Skulle emellertid en i anslutning till hospital organiserad familjevård få sådan omfattning, att det erfordrades, att en läkare anställdes särskilt för tillsynen av densamma utan annan tjänstgöring, borde emellertid enligt de sakkunnigas förmenande sådan läkare lika litet som annan befattningshavare, vilken är utetlutande anställd för familjevården, erhålla traktamentsersättning. Uti förevarande paragraf hava för den skull de första orden i punkt 7 i det Kungl. brevet: »Läkare ävensom annan» uteslutits. I övrigt har endast gjorts en mindre redaktionell ändring. § 68. Denna paragraf motsvarar punkt 8 i det Kungl. brevet. 4 Kap. Om den kommunala och enskilda siimessjukTården. A. Villkoren för godkännande av kommunala och enskilda sinnessjukhus samt av enskilda vårdhem.

§ 69. Såsom i den allmänna delen är närmare omnämnt (sid. 103—104) utfärdades — i anledning av en lagändring, genom vilken fattigvårdssamhälle tillerkändes gottgörelse av landsting för vård, som bekostats för sinnessjuk å kommunal sinnessjukanstalt, vilken blivit vederbörligen godkänd — den 11 oktober 1920 en Kungl. kungörelse med bestämmelser angående godkännande såsom sinnessjukanstalt av kommunal anstalt, som avses i 40 § 2 mom. i lagen om fattigvård. Denna kungörelses § 1 innehåller de närmare villkoren för sådant godkännande. Dessa bestämmelser hava i nästan oförändrad form upptagits i förevarande paragraf av förslaget till förordning, men med giltighet för varje sinnessjukhus, tillhörande landsting eller kommun, då det för sådant sinnessjukhus' verksamhet enligt de sakkunnigas förslag alltid erfordras godkännande av medicinalstyrelsen.

411 § 70. Mom. 1. Detta moment motsvarar, i vad det rör enskilda sinnessjukhus, § 57 i gällande sinnessjukstadga, men har erhållit något ändrat innehåll. Då de sakkunniga av skäl, som finnas anförda i den allmänna delen (sid. 137—138), föreslagit, att frågan om godkännande av enskilt sinnessjukhus skall avgöras av medicinalstyrelsen i stället för — såsom nu är fallet — av Kungl. Maj:t, har nämligen i enlighet härmed i förevarande moment genom hänvisning till vad som stadgas i § 69 föreskrivits, att ansökan om godkännande skall ingivas till medicinalstyrelsen. Denna bestämmelse har avseende även å enskilt vårdhem, något som emellertid icke innebär någon förändring uti vad som redan nu gäller, då det jämlikt det i allmänna delen omnämnda Kungl. brevet den 14 augusti 1920 (sid. 141 — 142) föreskrivits, att det tillkommer medicinalstytelsen att pröva ansökning om tillstånd att å enskilt sjukhem vårda mer än fem sinnessjuka. Utöver vad som stadgats i 69 § i fråga om godkännande av sinnessjukhus, tillhörande landsting eller kommun, har i förevarande moment beträffande ansökan om godkännande av enskilt sinnessjukhus eller enskilt vårdhem vidare föreskrivits, att ansökan skall — i enlighet med vad som gäller beträffande ansökan om anordnande av enskild alkoholistanstalt — innehålla uppgift om de ekonomiska förutsättningarna för företaget ävensom vara åtföljd av, därest sökanden är enskild person, prästbevis, innefattande de uppgifter, som i flyttningsbetyg skola meddelas, samt, därest sökanden är bolag, förening eller stiftelse, av gällande stadgar ävensom uppgift å den, som äger att å sökandens vägnar tala och svara. Sistnämnda föreskrift återfinnes även i sinnessjukstadgans § 57, medan de båda andra här anförda föreskrifterna äro nya. Mom. 2. Detta moment motsvarar närmast första stycket i sinnessjukstadgans § 64, däri föreskrives, att, därest ägaren av enskilt sinnessjukhus önskar överlåta detsamma till annan, skall Kungl. Maj:ts tillstånd därtill sökas. Frånsett den ändringen i sak, att medicinalstyrelsen skall avgöra sådant ärende, vilken ändring är en konsekvens av stadgandet i mom. 1, har bestämmelsen ifråga här meddelats i den ändrade form, att det tydligt utsäges, att godkännandet innefattar rätt allenast för sökanden att utöva verksamheten. I övrigt gäller även denna bestämmelse jämväl enskilt vårdhem. Mom. 3. Detta moment motsvarar, i vad det avser enskilt sinnessjukhus, sista stycket i sinnessjukstadgans § 64 och gör häri endast den ändringen, att, därest den ansvarige läkaren är ägare av sjukhuset, det

412 skall tillkomma inspektören att fullgöra vad som enligt stadgandet ifråga eljest åligger läkaren. Vad beträffar enskilt vårdhem, skall åläggandet ifråga även fullgöras av inspektören. B. Om styrelse vid k o m m u n a l a sinnessjukhus.

§ 71. Genom de i denna paragraf intagna bestämmelserna hava de sakkunniga sökt att åt de av landsting och kommuner anordnade sinnessjukanstalterna giva en ledning, som motsvarar direktionerna vid hospitalen. § 72. Stadgandet i denna paragraf rörande styrelsens arbetsordning och dylikt motsvarar vad som i §§ 19 och 20 är föreskrivet om hospitalsdirektion. C. Om tillsättning av läkare vid kommunala och enskilda sinnessjukhus.

§ 73. Genom Kungl. kungörelse den 23 oktober 1914 infördes uti § 31 i lasarettsstadgan av den 18 oktober 1901 den tilläggsbestämmelsen, att vid lasarett, där särskild avdelning för sinnessjuka är anordnad och lasarettsläkare för invärtes sjuka ej finnes anställd, kan vården å nämnda avdelning anförtros åt särskild, av lasarettsdirektionen för viss tid antagen läkare, som av medicinalstyrelsen förklarats därtill kompetent och lämplig; och uti den under § 69 omnämnda kungörelsen angående godkännande av kommunal sinnessjukanstalt är bland annat stadgat (§ 2), att å godkänd anstalt skall finnas anställd av kommunen antagen läkare, vilken av medicinalstyrelsen förklarats kompetent och för uppdraget lämplig. Att det vid varje sinnessjukhus, som upprättats av landsting eller kommun, skall finnas anställd legitimerad läkare, som är ansvarig för sjukvården, är föreskrivet i förslaget till lag om vård av sinnessjuka (9 § 1 mom.). Förevarande paragraf i förslaget till förordning innehåller bestämmelser om tillsättande av sådan läkare. Då det enligt de sakkunnigas förmenande är av stor vikt, att det till ansvarig läkare vid ett större sinnessjukhus utses den för uppgiften mest kvalificerade, oberoende av om han förvärvat sin psykiatriska erfarenhet under tjänstgöring å kommunalt eller statligt sinnessjukhus, har här

413 föreslagits, att vid sinnessjukhus, avsett för minst tvåhundra sinnessjuka, skall Knngl. Maj:t utnämna den ansvarige läkaren efter förslag av medicinalstyrelsen, sedan sjukhusets styrelse eller, där särskild styrelse icke linnes, vederbörande kommunala myndighet i ärendet avgivit yttrande. Förslaget, att Kungl. Maj:t skall utnämna läkare vid en icke statlig sjukvårdsanstalt, är ingalunda någon nyhet. Sålunda tillsättas ju lasarettsläkarna i samma ordning, som av de sakkunniga här föreslagits ifråga om förordnande av ansvarig läkare vid större kommunalt sinnessjukhus. Tillsättandet av ansvarig läkare vid sinnessjukhus, vars platsantal ej uppgår till nämnda siffra, skulle däremot enligt den i andra stycket av förevarande paragraf intagna föreskriften ske i enlighet med vad som jämlikt ovanberörda kungörelse redan gäller i fråga om godkänt kommunalt sinnessjukhus. Med hänsyn därtill, att det endast undantagsvis förekommer, att särskild läkare jämlikt ovanberörda bestämmelse i lasarettsstadgan tillsättes vid sinnessjukavdelning, som är förlagd till länslasarett, i det att sinnessjukvården därstädes i allmänhet bestrides av någon utav lasarettets läkare, har emellertid det tillägget gjorts, att vid sinnessjukhus, som utgör avdelning av sjukvårdsinrättning, må befattningen som ansvarig läkare innehavas av läkare vid sjukvårdsinrättningen. § 74. Stadgandet i denna paragraf överensstämmer i sak med vad som i första stycket av § 58 i sinnessjukstadgan är föreskrivet om tillsättande av läkare vid enskilt sinnessjukhus. D. Om överinseende och inspektion.

§ 75. I denna paragraf hava sammanförts samtliga uppgifter, som enligt de sakkunnigas förslag tillkomma medicinalstyrelsen med avseende å den kommunala och den enskilda sinnessjukvården. 1) Denna punkt har tillkommit med anledning av stadgandet i 3 och 4 §§ i förslaget till lag om vård av sinnessjuka, att sinnessjukhus, som upprättats av landsting eller kommun, enskilt sinnessjukhus samt enskilt vårdhem för sinnessjuka skola vara godkända av medicinalstyrelsen. 2) I denna punkt lämnas föreskrift för medicinalstyrelsen att med ledning av de anmälningar, som jämlikt 4 § i förslaget till nämnda lag skola ingå till styrelsen, föra förteckning över dem, som utöva enskild sinnessjukvård utom anstalt eller vårdhem.

414 3—6) I de tre första av dessa punkter lämnas en sammanfattning av vad som enligt bestämmelserna i §§ 73 och 74 åligger medicinalstyrelsen i fråga om tillsättande av ansvarig läkare vid sinnessjukhus, upprättat av landsting och kommun, och vid enskilt sinnessjukhus, medan i den sista punkten stadgas, att medicinalstyrelsen — såsom redan nu utan särskilt stadgande sker — har att förordna vikarie för ansvarig läkare vid enskilt sinnessjukhus. 7) I sinnessjukstadgans § 58 finnes det allmänna stadgandet, att läkaren vid enskilt sinnessjukhus har att i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse de för statens anstalter för sinnessjuka gällande föreskrifter, men någon bestämmelse om utfärdande av särskild instruktion för sådan läkare är icke intagen i nämnda stadga. I fråga om särskilt för sinnessjukavdelning vid lasarett antagen läkare gäller, jämlikt ovannämnda Kungl. kungörelse den 23 oktober 1914, att han har att ställa sig till efterrättelse dels i tillämpliga delar vad i lasarettsstadgan den 18 oktober 1901, stadgan angående sinnessjuka samt övriga författningar angående sinnessjukas vård är föreskrivet, dels ock särskild instruktion, som medicinalstyrelsen äger utfärda. Sådan instruktion blev fastställd den 15 december 1915. Genom den under punkt 5 i § 25 omnämnda Kungl. kungörelsen den 21 januari 1916 infördes vidare i sinnessjukstadgans § 46 ett tredje moment av innehåll, att den överläkare vid hospital åliggande skyldigheter i fråga om anmälan till kyrkoherde även gäller för läkare vid de i lasarettsstadgan omnämnda upptagningsanstalter för sinnessjuka. Genom berörda kungörelse föreskrevs även, att samma skyldighet jämväl åligger läkare, som är anställd vid försörjningsinrättning (sista stycket av sinnessjukstadgans § 66). Slutligen är här att nämna, att vad beträffar av kommun anordnat sinnessjukhus är i ovannämnda Kungl. kungörelse den 11 oktober 1920 angående godkännande av sådant sjukhus bland villkoren härför den bestämmelsen upptagen (§ 2), att instruktion för läkaren skall fastställas av medicinalstyrelsen. Den sålunda föreskrivna instruktionen för läkare vid av styrelsen godkänd kommunal sinnessjukanstalt utfärdades den 27 april 1921. En föreskrift om utfärdande av instruktion för den ansvarige läkaren, generellt gällande såväl sinnessjukhus, tillhörande landsting eller kommun, som ock enskilt sinnessjukhus har intagits i förevarande punkt. 8) I denna punkt återges den jämlikt 9 § 2 och 3 mom. i förslaget till lag om vård av sinnessjuka medicinalstyrelsen tillkommande uppgiften att förordna inspektör vid såväl enskilt sinnessjukhus som enskilt vårdhem för sinnessjuka.

415 9) Jämlikt sinnessjukstadgans § 61 tillkommer det medicinalstyrelsen att bestämma arvodet till inspektör för enskilt sinnessjukhus. Denna bestämmelse har, utvidgad att gälla även inspektör för enskilt vårdhem för sinnessjuka, upptagits i denna punkt. 10) Denna punkt har tillkommit med anledning av stadgandet i § 79, att medicinalstyrelsen skall fastställa plan för kontrollerad familjevård, jämväl när sådan anordnas i anslutning till kommunalt eller enskilt sinnessjukhus. 11—12) I dessa punkter återgivas de för medicinalstyrelsen gällande föreskrifterna i kapitlet om klagorätt i förslaget till lag om vård av sinnessjuka (27 och 28 §§). 13—14) Dessa punkter hava influtit på grund av det i allmänna delen närmare berörda förhållandet (sid. 209—212 och 272—273), att medicinalstyrelsens befattning med utskrivning och permission — jämlikt 35 § 1 mom., 37 § och 38 § 2 mom. i nämnda lagförslag — kan gälla jämväl å annat sinnessjukhus än hospital intagna. 15) Denna punkt har medtagits, då det kan förekomma, att utländsk undersåte blir intagen å annat sinnessjukhus än statens hospital. Beträffande motiveringen till densamma hänvisas till vad som är sagt under 38 i § 14 och under 10 i § 25. 16) Denna punkt motiveras av stadgandet i 5 § av förslaget till lag om vård av sinnessjuka, däri medicinalstyrelsen meddelas befogenhet att återkalla godkännande av enskilt sinnessjukhus och av enskilt vårdhem för sinnessjuka. 17) Under senare år har medicinalstyrelsen brukat att till hospitalens överläkare översända vederbörande tjänsteläkares redogörelse för besök hos sinnessjuk, där denne varit utsatt för vanvård eller eljest varit i särskilt stort behov av anstaltsvård. För att hospitalsöverläkarna må bliva i tillfälle att så noggrannt som möjligt vid intagningarna följa den princip, som ligger till grund för bestämmelserna i § 39, nämligen att de mest vårdbehövande skola hava företrädesrätt, synes det emellertid erforderligt att överläkarna få del av samtliga ifrågavarande redogörelser. I förevarande punkt har för den skull upptagits det stadgandet, att avskrift av de redogörelser som provinsial-, extra provinsial- och stadsläkare jämlikt § 84 mom. 1 äro skyldiga avgiva, skola sändas till det hospital, de sjuka med hänsyn till sin hemort tillhöra. 18) Genom kungl. brev den 4 april 1902 har föreskrivits, att medicinalstyrelsen årligen inom utgåugen av mars månad skall inkomma med uppgift å beloppen av de ersättningar, som under föregående år utbetalts för de besök hos sinnessjuka, provinsial- och extra provinsialläkare

416 verkställt i enlighet med vederbörligen fastställda resplaner. Denna föreskrift har här upptagits med ändring, som påkallats av budgetårets omläggning. 19) I denna punkt har ur förslaget till ändring i medicinalstyrelsens instruktion (2 §) intagits den föreskriften, att medicinalstyrelsen skall, därest rättelse ej vinnes, göra anmälan hos allmän åklagare angående underlåtenhet att iakttaga sådan bestämmelse i förslaget till lag om vård av sinnessjuka, vars överträdande är belagt med straff. 20) Denna punkt motsvarar punkt 22 i sinnessjukstadgans § 1 1 , i vad densamma avser den icke statliga sinnessjukvården. § 76. I denna paragraf har ur förslaget till instruktion för överinspektören intagits dennes åligganden i fråga om den kommunala och enskilda sinnessjukvården. Därjämte har till sist stadgats, att inspektion rörande sådan sinnessjukvård må i överinspektörens ställe verkställas av dennes assistent, vilken i sådant fall har att till honom avlämna sin till medicinalstyrelsen ställda inspektionsberättelse. § 77. Enskilt sinnessjukhus är för närvarande skyldigt att av egna medel betala arvodet till inspektören. Om också på grund av ovanberörda bestämmelse i sinnessjukstadgans § 61 medicinalstyrelsen har att bestämma arvodets storlek i dylikt fall, synes det likväl de sakkunniga mindre lämpligt, att inspektören skall ha ersättning av den, över vilkens verksamhet han har att öva tillsyn. I förevarande paragraf har därför införts den bestämmelsen, att det till inspektör för enskilt sinnessjukhus eller enskilt vårdhem för sinnessjuka utgående arvodet skall gäldas av statsmedel. E. Om ansvarige läkarens åligganden.

§ 78. Enligt stadgande i punkt 7 av § 75 tillkommer det medicinalstyrelsen att utfärda instruktion för den ansvarige läkaren vid såväl sinnessjukhus, tillhörande landsting eller kommun, som enskilt sinnessjukhus. Dennes viktigaste åligganden hava dock ansetts böra intagas i förordningen. 1) Den här intagna bestämmelsen överensstämmer med den i punkt 1 av § 25 för överläkare vid hospital meddelade föreskriften, med ået undantag att den däri stadgade skyldigheten att föra exspektansdiarium ej medtagits.

417 2) Denna punkt motsvarar punkt 2 av § 25 och överensstämmer till innehållet helt med denna, frånsett att hänvisning till § § 2 1 och 23 i förslaget till lag om vård av sinnessjuka uteslutits, då intagning enligt dessa paragrafer endast kan äga rum å hospital. 3) Undantagsvis har det kunnat förekomma, att läkare å kommunalt sinnessjukhus anmodats avgiva utlåtande rörande sinnesbeskaffenheten hos tilltalad. Detta har skett i fall, där tilltalad, som vistats på fri fot, under rannsakningstiden företett sådana symtom å sinnessjukdom, att han blivit i behov av anstaitsvård och därvid, på grund av bristande plats å hospital, intagits å kommunens sinnessjukhus. Enligt 22 § 1 mom. i förslaget till lag om vård av sinnessjuka skall medicinalstyrelsen, när domstol begärt styrelsens yttrande om sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som är på fri fot, förordna vederbörande tjänsteläkare att verkställa undersökning av den tilltalade. I sådant fall är vederbörande tjänsteläkare i allmänhet provinsial-, extra provinsial- eller stadsläkare. För det undantagsfall, där tilltalad, som ej är häktad, blivit intagen å kommunalt sinnessjukhus, är det givetvis lämpligast, att den ansvarige läkaren vid sjukhuset ifråga verkställer av domstolen påkallad undersökning. För tydliggörande av att det i 22 § av lagförslaget med vederbörande tjänsteläkare i dylikt fall avses nämnde läkare, har i denna punkt intagits den bestämmelsen, att ansvarige läkaren vid sinnessjukhus, tillhörande landsting eller kommun, är skyldig att på anmodan av medicinalstyrelsen verkställa undersökning och avgiva utlåtande angående å sinnessjukhuset intagen, för brott tilltalad person. 4—7) Dessa punkter äro lika med motsvarande punkter under § 25 rörande hospitalsöverläkares åligganden, varför kan hänvisas till motiveringen under dessa punkter. De under punkterna 6 och 7 i berörda paragraf omnämnda cirkulären gälla, förutom hospital dels enskilda sinnessjukhus, dels ock upptagningsanstalter eller däremot svarande anstalter. Föreskrift angående anmälan om intagning av läkare eller barnmorska är emellertid intagen i den sedermera utfärdade instruktionen för läkare vid godkänt kommunalt sinnessjukhus. 8) Den här intagna föreskriften gäller beträffande hospital icke överläkare utan chefläkare. Under punkt 15 i § 24 är innehållet i det cirkulär, som givit anledning till att stadgandet där införts, återgivet. Enligt cirkuläret skulle däri omförmäld anmälan endast lämnas från statens sinnessjukhus, men det synes de sakkunniga vara på sin plats, att det angående sådana händelser, varom här är fråga, lämnas meddelande till medicinalstyrelsen även från kommunalt och enskilt sinnessjukhus. 9) Denna punkt motsvarar punkt 8 i § 25 och skiljer sig från innehållet i denna endast därutinnan, att straffånge ej är medtagen bland 94 22

418 dem, vilkas rymning skall anmälas för polismyndighet, något som emellertid beror därpå, att enligt förslaget till lag om vård av sinnessjuka skall straffånge icke vårdas å — frånsett sinnessjukavdelning inom fångvården — annat sinnessjukhus än hospital. 10—11) Dessa punkter äro lika med punkterna 10 och 11 i § 25. 12—13) Dessa punkter motsvara punkterna 12 och 13 i § 25. 14) På grund av bestämmelsen i sinnessjukstadgans § 58, att läkaren vid enskild sinnessjukanstalt har att i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse de vid statens anstalter för sinnessjuka gällande föreskrifter, har sådan läkare jämväl skyldighet att avgiva årsberättelse. Då motsvarande stadgande är intaget i ovannämnda kungl. kungörelse den 11 oktober 1920, gäller samma skyldighet för läkare vid godkänd kommunal sinnessjukanstalt, Jämlikt den instruktion, som utfärdats för särskild för sinnessjukavdelning vid lasarett antagen läkare, har sådan läkare att till lasarettets läkare lämna de uppgifter angående sjukvården vid avdelningen, som skola åtfölja dennes årsberättelse. Då denna berättelse emellertid ingår till annan byrå av medicinalstyrelsen än den, å vilken ärenden rörande sinnessjukvård handläggas, och det därför synes mest ändamålsenligt, att särskild årsberättelse uppgöres rörande sinnessjukavdelning, som är förlagd till lasarett, har i denna punkt intagits ett generellt stadgande att ansvarig läkare vid icke-statligt sinnessjukhus skall avgiva årsberättelse till medicinalstyrelsen, därvid tiden, inom vilken densamma skall vara ingiven, är fastställd till april månads utgång eller samma tid, inom vilken hospitalsdirektion skall hava insänt chefläkarens årsberättelse. I paragrafens sista stycke stadgas, att den ansvarige läkaren vid icke-statligt sinnessjukhus har att i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse, vad som enligt vissa paragrafer i detta förslag till förordning åligger överläkare vid hospital. Dessa paragrafer gälla rättighet att, med visst, närmare angivet undantag, kontrollera den å sinnessjukhuset intagnes förbindelse med yttervärlden (§ 49), skyldighet att låta den från sinnessjukhuset utskrivne eller den där vårdades förmyndare, godo man, make eller släkting, som underskrivit ansökningen om intagande, ävensom den, som ansvarar för avgiftens erläggande, inom sinnessjukhuset taga kännedom om där förda journaler rörande den sjuke (§ 52), vidare skyldighet att vid utskrivning och försökspermission iakttaga vad som härvid är föreskrivet för överläkare å hospital (§§ 55, 56 och 57) och slutligen skyldighet att, då olyckshändelse med dödlig utgång inträffat å sinnessjukhuset, därom göra anmälan hos polismyndigheten å orten med begäran om avgörande, huruvida rättsmedicinsk besiktning och undersökning skall anställas (§ 59, mom. 3).

419 F) Särskilda bestämmelser angående kontrollerad familjevård i anslutningtill kommunalt och enskilt sinnessjukhus.

§ 79. Hittills har icke någon kontrollerad familjevård blivit anordnad i anslutning till kommunalt eller enskilt sinnessjukhus. Vad särskilt kommunalt sinnessjukhus beträffar, torde det emellertid icke vara uteslutet att vid sådant någonstädes kommer att anordnas familjevård såsom ett annex. Skulle det i allmänna delen (sid. 136) omnämnda förslaget till överenskommelse mellan staten och de båda största städerna angående dessas övertagande av hela sin sinnessjukvård bliva realiserat, vore det snarast en brist, om icke kontrollerad familjevård bleve anordnad i anslutning till dessa städers sinnessjukhus. De sakkunniga hava utgått ifrån, att planen till sådan familjevård bör underställas medicinalstyrelsens prövning, och att vid denna samma principer, som de för statlig familjevård gällande, böra tillämpas beträffande urvalet av patienter och dessas förhållande till sinnessjukhuset, ävensom beträffande fordran på vårdare och deras bostäder samt ifråga om tillsyn av de utackorderade och förande av sjukjournal rörande dessa. Härom är stadgat genom hänvisning till §§ 60—65 i kapitlet med särskilda bestämmelser angående kontrollerad familjevård i anslutning till hospital. Däremot har ingen hänvisning här skett till §§ 66 — 68, då däri intagna bestämmelser gälla ekonomiska förhållanden, om vilka det bör tillkomma vederbörande kommunala myndigheter eller innehavare av enskilt sinnessjukhus att själva bestämma. G) Särskilda föreskrifter angående enskilda vårdhem for sinnessjuka.

§ 80. Redan uti allmänna delen (sid. 141—142) har redogjorts för de villkor och bestämmelser, som enligt kungl. brevet den 14 augusti 1920 skola gälla för enskilt sjukhem, som fått tillstånd att vårda mer än fem sinnessjuka. Såsom därvid även framhållits, avvika de här föreslagna föreskrifterna för utövande av sinnessjukvård å enskilt vårdhem något från vad som nu gäller jämlikt berörda kungl. brev. Under erinran att dessa vårdhem — såsom i den allmänna delen (sid. 138—141) närmare avhandlats — äro avsedda för såväl stillsamma sinnessjuka som andra sjuka och konvalescenter, må nämnas, att den huvudsakliga skiljaktigheten mellan^ innehållet i det kungl. brevet och de sakkunnigas förslag är den, att åtskilliga bestämmelser — såsom att den intagne skall stå under

420 tillsyn av läkare, att hemmets föreståndare skall ofördröjligen om intagning göra anmälan till inspektören samt över de vårdade föra förteckning, innefattande vissa närmare angivna uppgifter, och slutligen, att läkare skall underrätta inspektören om de intagnas tillstånd, m. m. — enligt det kungl. brevet gälla alla å vårdhemmet intagna, sinnessjuka såväl som andra sjuka eller konvalescenter, men enligt de sakkunnigas förslag endast de sinnessjuka. Anledningen till att de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna äro begränsade att gälla de sinnessjuka, är dels den mera formella, att det synts oriktigt att i en sinnessjuklagstiftning intaga bestämmelser, som gälla andra personer än sinnessjuka, och dels den rent sakliga, att endast kontrollen av sinnessjukas vård bör utövas av psykiatriskt skolad läkare, medan sådan icke kan anses vara den lämpligaste' för kontrollerande av annan sjukvård. Hittills har emellertid städse en psykiater utsetts till inspektör for den typ av sjukhem, varom här är fråga. Där huvudsakligen sinnessjuka mottagits för vård, har detta ju enbart varit till gagn. Där även andra slag av sjuka och konvalescenter brukat mottagas, har följden understundom blivit den, att dessa icke velat kvarstanna å sjukhemmet, Nyligen har medgivande att jämlikt ovanberörda kungl. brev vårda mer än fem sinnessjuka länmats ett privat sjukhem, som förutom sinnessjuka mottager icke endast personer lidande av sjukdom, tillhörande invärtes medicinens område, utan även kirurgiska och gynekologiska fall, och som slutligen jämväl är ett förlossningshem. Det synes de sakkunniga egendomligt, att tillsynen över alla dessa olika slag av sjukvård skall — som här sker utövas av psykiater. Då bestämmelsen om inspektion ju tillkommit för erhållande av kontroll, att de sinnessjuka få en ändamålsenlig vård, så att icke tvångsförfarande mot dem användes utan trängande grund, hava de sakkunniga funnit, att iuspektörsfrågan bäst löses därmed, att inspektörens verksamhet endast omfattar de sinnessjuka. Slutligen må nämnas, att den i Kungl. brevet förekommande föreskriften, att myndig person icke må mot sin vilja intagas å dylikt sjukhem, och ej heller där kvarhållas längre än till dess åtgärder för hans erforderliga vård utom sjukhemmet kunnat vidtagas, i de sakkunnigas förslag ersatts av den bestämmelsen, att anteckningar skola föras såväl rörande använda skyddsmedel, som innebära mekaniskt tvång, som ock rörande vidtagen inskränkning i den intagnes vistelsefrihet genom isolering i stängt rum eller annorledes. Uppenbart är att sådana åtgärder kunna bliva nödvändiga att tillgripa beträffande sinnessjuk, som intagits å vårdhem, därest dennes tillstånd under vistelsen å detta blir så försämrat, att han icke längre lämpar sig för öppen sinnessjukvård, men

421 vård å sluten anstalt icke omedelbart kan beredas honom. Genom det i 11 § i förslaget till lag om vård av sinnessjuka införda stadgandet, att ansökan om intagning å sinnessjukhus ofördröjligen skall ingivas för å enskilt vårdhem befintlig sinnessjuk, beträffande vilken ovannämnt tvångsförfarande kommit till användning, är dock sörjt för att detta tvångsförfarande får så kort varaktighet som möjligt. Då det emellertid kan bliva nödvändigt, att sinnessjuk under alla förhållanden utskriyes från vårdhemmet, har i de sakkunnigas förslag även upptagits den i det Kungl. brevet (i något annorlunda form) förekommande bestämmelsen, att inspektören äger att utskriva sinnessjuk, som av honom anses icke kunna lämpligen vårdas å hemmet. H) Om skyldighet att lämna uppgifter till prästerskapet.

§§ 81 och 82. Av de i sinnessjukstadgans § 66 för enskild person, som hos sig vårdar sinnessjuka, och för föreståndare vid försörjningsinrättning föreskrivna anmälningar har den, som skall ingivas till hälsovårdsnämndens ordförande, av skäl, som i det föregående nämnts (sid. 3 2 0 - 3 2 1 ) , intagits i själva lagförslaget (43 §). Enligt ovannämnda paragraf i sinnessjukstadgan skall den enskilde, som till vård mottager sinnessjuk, göra' anmälan om varje sådan till kyrkoherden i församlingen och i fall, där vården åtn jutes i annan församling än den, där den sjuke är kyrkobokförd, jämväl till kyrkoherden i sistnämnda församling. Sistnämnda stadgande tillkom genom den under punkt 5 i § 25 omnämnda Kungl. kungörelsen den 21 januari 1916, genom vilken i övrigt bestämmelserna i sinnessjukstadgans § 66 även ändrades i det hänseendet, att skyldigheten att göra anmälan till kyrkoherden i församlingen rörande varje å försörjningsinrättning befintlig sinnessjuk ålades föreståndaren endast där läkare icke vore anställd vid inrättningen. Den dubbelanmälning till kyrklig myndighet rörande privat vårdad sinnessjuk, som blev införd genom den år 1916 sålunda företagna ändringen av § Q(^ synes emellertid obehövlig. Då det ju icke kan ifrågasättas, att det skall tillkomma kyrkoherden att öva någon tillsyn över vården — sådant åliggande åvilar ordföranden i hälsovårdsnämnden — finnes det nämligen ingen anledning, att anmälan göres rörande privat vård av sinnessjuk till kyrkoherden i den församling, där vården utövas, därest denna är en annan än den, i vilken den sjuke är kyrkobokförd. På grund av vad som är stadgat om lysning i 3 kap. 2 § 4 mom. av nya giftermålsbal ken bör däremot anmälan om sinnessjuk, som vårdas privat,

422 ingivas till kyrkoherden i den församling, där den sjuke är kyrkobokförd. Föreskrift om att sådan anmälan skall av såväl föreståndare för vårdhem som av den enskilde, vilken till vård mottager sinnessjuk, göras omedelbart, efter det sinnessjuk till vård mottagits och efter det vården upphört, har intagits i § 8 1 , medan i § 82 samma anmälningsskyldighet ålagts föreståndare vid fattigvårdsanstalt, som icke har godkänd sinnessjnkavdelning. Härvid må erinras därom, att beträffande sinnessjuk, som intages å vid fattigvårdsanstalt anordnad sinnessjukavdelning, åligger den ifrågavarande anmälningsskyldigheten ansvarige läkaren jämlikt stadgandet under punkt 5 i § 78. 1) Om vissa redogörelser angående uppsikten över sinnessjnkvården hos enskilda och å fattigvårdsanstalter.

§ 83. Såsom under 43 § i förslaget till lag om vård av sinnessjuka är omnämnt, hava de sakkunniga funnit den i gällande sinnessjukstadga föreskrivna dubbelanmälningen till tjänsteläkare obehövlig. Den i sinnessjukstadgans § 69 mom. 1 intagna föreskriften för kyrkoherde att årligen till tjänsteläkaren översända förteckning å de inom församlingen vårdade sinnessjuka har därför icke medtagits i de sakkunnigas förslag. Icke heller den i mom. 2 av samma paragraf intagna föreskriften för ordföranden i kommunalnämnd (hälsovårdsnämnd) att efter mottagen anmälan om sinnessjuks vårdande inom kommunen insända denna anmälan till vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare har ansetts behövlig, då enligt de sakkunnigas förslag den enskilde, som till vård mottager sinnessjuk, är skyldig att göra anmälan direkt till vederbörande provinsial-, extra provinsial- eller stadsläkare, såväl när vården börjar som då den upphör (9 § 4 mom. i förslaget till lag om vård av sinnessjuka). Av de bestämmelser, som innehållas i sinnessjukstadgans § 69, har sålunda i de sakkunnigas förslag medtagits endast den i mom. 3 intagna föreskriften för hälsovårdsnämnd att i den skriftliga uppgift om allmänna hälsotillståndet inom kommunen, som nämnden är skyldig att för varje år lämna vederbörande läkare, även intaga uppgift, enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär, å de hos nämndens ordförande anmälda sinnessjuka samt redogöra för de åtgärder, som i avseende å dem blivit vidtagna. § 84. Mom. 1. Detta moment motsvarar mom. 2 i sinnessjukstadgans § 70. Några ändringar äro emellertid vidtagna, åsyftande att möjlig-

423 göra ett tidigare fastställande av resplanen för året. Sålunda liar tiden för insändandet av redogörelsen för föregående års besök hos sinnessjuka, något som nu skall ske före den 1 april, framflyttats till den 1 februari. Vidare har här stadgats, att redogörelserna ifråga skola insändas — vad provinsial- och. extra provinsialläkares redogörelser beträffar åtföljda av förslag till resplan för det innevarande året — till förste provinsialläkaren istället för, såsom nu sker, till Konungens befallningshavande, vilken enligt nuvarande bestämmelse före resplans fastställande skall höra förste provinsialläkaren. Slutligen har föreskrivits viss tid, inom vilken förste provinsialläkaren skall insända redogörelserna med resplaner till Konungens befallningshavande, som därpå har att fastställa dessa och insända redogörelserna till medicinalstyrelsen. Mom. 2. Den i detta moment intagna föreskriften finnes icke i nu gällande sinnessjukstadga, utan har vad som nu gäller om insändande av reseräkningar för här ifrågavarande tjänsteresor föreskrivits av medicinalstyrelsen genom cirkulär den 12 april 1916. § 85. Första stycket av denna paragraf motsvarar sinnessjukstadgans § 72, men har fått annan formulering, som ansluter sig till medicinalstyrelsens cirkulär den 12 april 1916 med fastställande av formulär till bilagor. Den i andra stycket a\~ förevarande paragraf intagna föreskriften, att förste provinsialläkaren vid sin årsberättelse skall foga bilaga med summarisk redogörelse angående sinnessjuka inom länet, återfinnes icke i nu gällande sinnessjukstadga men överensstämmer med vad medicinalstyrelsen föreskrivit genom cirkulär den 12 april 1916 med fastställande av formulär för sådan redogörelse. 5 Kap. Om biträde av polismyndighet samt om ersättning av statsmedel för vissa läkarundersökningar. § 86. På grund av stadgande i § 5 mom. 2 i lagen om behandling av alkoholister den 30 juni 1913 äger polismyndighet att omedelbart omhändertaga en hotfullt uppträdande alkoholist, innan han begått någon våldshandling, och även innan han blivit av läkare undersökt. Någon

424 motsvarande bestämmelse rörande samhällsvådligt uppträdande person, som är misstänkt för sinnessjukdom, finnes icke i nuvarande sinnessjukstadga, och vad beträffar de sakkunnigas förslag är att märka, att det inläggande för observation, som i 21 § av lagförslaget är omförmält, icke kan äga rum förr än efter verkställd läkarundersökning. Nu kan det väl icke råda mer än en mening därom, att den läkare, som blir anmodad att undersöka en samhällsvådligt uppträdande person, bör vid fullgörande av denna uppgift vara tillförsäkrad skydd mot våldshandling. Under nuvarande förhållanden finnes emellertid icke någon garanti härför. Gäller det en för sinnessjukdom misstänkt person, som uppträder störande å allmän plats, blir han givetvis införd till polisstationen och vederbörande tjänsteläkare kallad att där undersöka honom. Däremot torde polismyndighet i allmänhet icke anse sig ha rätt att omhändertaga för sinnessjukdom misstänkt person, som i hemmet eller eljest inomhus uppträder hotfullt. År en person uppenbart sinnessjuk, har polismyndighet visserligen, jämlikt sinnessjukstadgans § 31 mom. 2, befogenhet att inställa honom å hospital utan läkarbetyg, när d}dikt »icke utan menlig tidsutdräkt kan anskaffas», men det finnes intet stadgande, som säger, att polismyndighet har rättighet att, då läkare står till förfogande för verkställande av undersökning, införa den sjuke å polisstationen, på det undersökningen må äga rum därstädes. Det har också förekommit, att en anhållan härom från vederbörande läkares sida av polismyndighet avslagits. Följande exempel härpå, meddelat av stadsläkare i en mindre stad, må anföras: Fall 56. En 25-årig man, som varit sinnessjuk sedan omkring 4 års tid, hade ibland hotat modern, varför ansökan om hans intagande å hospital ingivits efter ett par års sjukdom, men, då h a n åter blivit bättre, återtagits. I april 1923 försämrades emellertid hans tillstånd ånyo, och en dag blev han plötsligt våldsam, hotade ruodern till livet och, då han stängdes in i rummet, slog han ut dörren och sökte skada modern, som fick söka skydd i angränsande hus. Vid läkarens ankomst till den sjuke var denne mycket orolig och sade sig ha för avsikt att döda modern. På läkarens anmodan anhöll modern då om polishjälp för undersökning av den sjuke, men förklarade stadsfiskalen sig ej kunna ingripa. Trots att det upplystes, att plats var beredd för den sjuke å hospital och att det blott gällde att taga honom i förvar, tills undersökningen var verkställd och läkarbetyg blivit utfärdat, ansåg sig stadsfiska len dock icke kunna omhändertaga mannen.

Ur överinspektörens årsberättelser må vidare anföras några fall, som visa, för vilken risk en läkare kan bliva utsatt, när han har att undersöka en sinnessjuk för avgivande av det för intagning å hospital erforderliga läkarbetyget.

425 Fall 57. För undersökning av en å landsbygden boende person, som visat samhällsvådligt uppträdande och vilkens intagande på hospital för den skull blev ifrågasatt, hämtades vederbörande provinsialläkare. Den, som skulle undersökas, »nötte emellertid läkaren på förstugukvisten, beväpnad med skjutvapen och under hot att skjuta en var, som vågade n ä r m a sig honom. Läkaren fann sig då nödsakad att återvända hem med oförrättat ärende. Någon tid därefter knivskar mannen i fråga en a n n a n person, och nu äntligen ingrep polismyndigheten, i det mannen blev åtalad och, sedan det vid den rättspsykiatriska undersökningen konstaterats, att han led av sinnessjukdom, förklarad strafflös och intagen å hospital för erhållande av vård. Fall 58. Den 23 augusti 1914 kallades en extra provinsialläkare att undersöka en person, som under sista året blivit allt mera folkskygg och som, enligt meddelade upplysningar, på långa tider ej lämnat sin bostad, från vilken han emellertid ofredat förbipasserande, t. o. m. hotat dem till livet. Vid läkarens besök hade mannen stängt in sig i bostaden och hotade att använda våld mot den, som sökte intränga till honom. Undersökningen måste därför ske under den förvisso icke minst för läkaren osympatiska tormen, att samtal mellan läkaren och den hotfulle mannen ägde rum »genom en liten öppning i fönstret». Sedan läkaren, på grund av vad han vid detta samtal inhämtat, utfärdat intyg om sinnessjukdom, blev den sjuke följande dag omhändertagen av polismyndigheten, vilken därvid höll förhör, av vilket framgick, att den sjuke sista veckan varit »så våldsam, att man icke utan att riskera överfall och livsfarlig misshandel eller att bliva skjuten, k u n n a t närma sig hans hemvist», att han en vecka före läkarundersökningen misshandlat och sökt strypa sin hustru, att han, då närboende personer på hennes rop skyndat till hjälp, med skarpladdad revolver hotat skjuta vem som helst, samt att han på sistone visat så fientliga avsikter mot alla, som kommit i hans närhet, att kommunalnämnden nödgades anlita polismans hjälp för att få den sjuke infångad. Slutligen meddelas i polisförhörsprotokollet, att den sjuke vid anhållandet var så vildsint, att han »måste beläggas med både hand- och fotbojor och därtill ytterligare bevakas av tvenne handfasta karlar».

Som synes hade läkaren i detta fall nödgats utsätta sig för livsfara, innan den sjuke omhändertogs av polismyndigheten. Slutligen må här anföras ett fall, där den undersökande läkaren verkligen blev svårt misshandlad. Fall 59. För undersökning av en person, som tidigare varit intagen å sinnessjukhus, därifrån han blivit utskriven efter rymning, kallades vederbörande provinsialläkare. Vid läkarens ankomst till stället i fråga befann sig den, som skulle undersökas, ute å gårdsplanen. Denne, som synbarligen blivit underrättad om läkarens ankomst, drog, då läkaren gick fram för att hälsa på honom genom att räcka fram sin hand, ögonblickligen fram en kniv, och läkaren, som n ä t t och jämt h a n n vända sig om, råkades av ett svårt knivhugg, som genomträngde ryggmuskulaturen intill revbenen. Läkaren inbars i en närbelägen bostad, där han lades på en säng, i avvaktan på annan läkare, som hämtades för att hopsy det starkt blödande såret. Den sjuke följde emellertid med in i stugan och gick omkring i rummet, där läkaren låg u t m a t t a d av blodförlusten, under svärjande och gormande samt hotande att döda alla. Detta uppträde fortsattes, tills eftersänd länsman anlände, vilken omedelbart omhändertog gärningsmannen, då läkaren på grund av vad han iakttagit kunde intyga, att mannen vore sinnessjuk. Vid därefter verkställd undersökning av den anhållnes bostad fann man i denna en käpp, som kunde delas i två delar och vars 94 22

^4

426 övre del hade en i handtaget fastgjord grov stilett, vilken var instucken uti käppens nedre del. Mannen uppgav, a t t han skaffat sig detta vapen för att därmed skydda sig, därest man åter skulle vilja internera honom.

Det nu anförda torde vara tillräcklig motivering för det i förevarande paragraf intagna stadgandet, att läkare, som anmodats företaga undersökning av sinnesbeskaffenhet, äger att, därest han finner sådant nödigt, till skydd för sin personliga säkerhet påkalla biträde av polismyndighet. § 87. I en till de sakkunniga remitterad underdånig skrivelse från Konungens befallningshavande i Värmlands län av den 29 juni 1918 har framhållits, att det föreligger behov om föreskrift rörande kostnader för läkarundersökning genom polisu^ndighets försorg av person, vilken förmodas vara sinnessjuk. Skrivelsen i fråga hade följande lydelse: »Uti 65 § av nådiga stadgan angående sinnessjuka den 14 juni 1901 föreskrives, att, där någon visat tecken till sinnessjukdom, det åligger målsman eller närmaste omgivning eller, där dessa åsidosätta sin plikt, ordföranden i kommunalnämnd eller hälsovårdsnämnd eller ock polismyndighet i orten, där den sjuke vistas, att föranstalta, att den sjukes tillstånd ofördröjligen varder undersökt av läkare samt de vidare åtgärder skyndsamt vidtagna, som må erfordras för beredande av ändamålsenlig vård åt den sjuke. Då i fall, varom här är fråga, åtgärder vidtages av enskild person eller kommunal myndighet, lärer icke råda tvekan om vilken det tillkommer att svara för av sådana åtgärder föranledda kostnader. Såvitt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kunnat finna, saknas däremot fullt tydliga bestämmelser om gäldandet av kostnader, som uppstå, för den händelse i enlighet med berörda föreskrifter genom polismyndighets försorg föranstaltas om läkareundersökning å person, vilken förmodas vara sinnessjuk, men icke erhållit därav påkallad vård. I fråga härom får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande redogöra för ett här förekommet fall. En lägenhetsägare här inom länet hade en längre tid uppträtt egendomligt, bland a n n a t genom att under uppseendeväckande former oroa grannar, vilka begagnat sig av en förbi hans lägenhet gående hemmansväg, och särskilt mot en av dessa grannar förhållit sig på ett sätt, som synes tyda på sinnessjukdom. Närmaste anhöriga (syskon) hade emellertid icke ansett sig böra ingripa, liksom icke heller, oaktat gjord anmälan, ordföranden i vederbörande kommunalnämnd, jämväl hälsovårdsnämnd, ansett omständigheterna påkalla någon dennas åtgärd. Under åberopande härav hemställde slutligen dåvarande länsmannen i orten om föranstaltande genom länsstyrelsens försorg av läkarundersökning å omförmälde lägenhetsägares sinnestillstånd, eventuellt om vidtagande av åtgärder till beredande av erforderlig vård åt den sjuke. I anledning härav och då därjämte ett flertal grannar till den anmälde uti avgivet intyg förklarade, att de på grund av den anmäldes uppträdande och handlingssätt kommit till uppfattningen, a t t han icke vore vid sina sinnens fulla bruk, och a t t det ur säkerhetssynpunkt vore rådligast, att han ställdes under lämplig uppsikt och vård, förordnade länsstyrelsen vederbörande provinsialläkare att verkställa undersökning om den anmäldes sinnestillstånd samt däröver avgiva utlåtande. Vid sådant utlåtande fogade provinsialläkaren särskilda kostnadsräkningar, som för be-

427 redande av ersättning därför härifrån befordrades till Kungl. medicinalstyrelsen. Sedan därpå bemälda styrelse uti hit avlåten skrivelse förklarat berörda kostnader icke vara av beskaffenhet att böra bestridas av något under styrelsens vård ställt statsanslag, sökte länsstyrelsen utfå betalning för räkningarna av vederbörande kommunalnämnd, vilken dock vägrade gälda några kostnader i ärendet, därvid uttalande, att kommunalnämndens ledamöter, som personligen kände lägenhetsägaren i fråga, icke ansåge honom vara i behov av hospitalsvård. Såsom belysande i saken torde jämväl böra nämnas, att provinsialläkaren avgav det slutomdömet, att den av honom undersökte icke vore sinnessjuk eller farlig för allmänna säkerheten, ehuru vissa egenheter i hans karaktär föranledde, att han verkade som ett s. k. original, men att möjligen torde vara erforderligt, att han intoges å någon statens anstalt under tillräcklig tid för att underkastas observation, under det att dels överläkaren vid Kristinehamns hospital, som på förste provinsialläkarens i länet inrådan hördes i ärendet, ansåg handlingarna giva stöd för uppfattningen, att den undersökte vore sinnessjuk och i behov av hospitalsvård dels ock kungl. medicinalstyrelsen, vars utlåtande jämväl inhämtades, anförde, att av vad i ärendet blivit upplyst syntes med sannolikhet framgå, att den undersökte vore sinnessjuk och i behov av anstaltsvård, att emellertid, då den undersökte icke blivit för brott tilltalad, hans omhändertagande å hospital endast kunde äga rum, därest ansökan därom gjordes enligt bestämmelserna i 29 § av hospitalstadgan, för vilket ändamål erfordrades vederbörligt läkarebetyg, och att styrelsen, som i ärendets dåvarande läge saknade befogenhet gå i författning om vidare nödig undersökning, förmenade, att föranstaltande därom torde böra ske i enlighet med föreskrifterna i 65 § av åberopade stadga; och torde här även böra anmärkas, att, sedan meranämnde lägenhetsägare avspärrat ovanangivna hemmansväg för att därigenom hindra andra att använda sig av densamma, länsstyrelsen på gjord framställning i ämnet och efter vederbörlig skriftväxling och utredning förordnat om handräckning för undanröjande av vidtagna avspärrningsanordningar, vilket länsstyrelsens beslut lärer, efter däremot förd besvärstalan, hava av vederbörande hovrätt fastställts. Frågan om ersättning för provinsialläkarens kostnader i ärendet har sedermera blivit löst så, att en enskild person, utan skyldighet därtill, hit inkommit med medel till gäldande av berörda kostnader samt jämväl tillförbundit sig gottgöra kostnaderna för än vidare läkarundersökning, som av Kungl. medicinalstyrelsen ansetts erforderlig, varefter förordnande i sådant hänseende meddelats. Andra liknande fall k u n n a emellertid komma före, där enskild utomstående icke befinnes benägen träda emellan för gäldande av kostnaderna för verkställd läkarundersökning; och fullt tydliga bestämmelser om sättet för gäldandet av kostnad för erforderlig ansedd läkarundersökning m. m. synes därvid vara av nöden. Efter Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande bör länsstyrelsen vid anmälan därom, att en person uppträder på sådant sätt, att han sannolikt är sinnessjuk och i behov av hospitalsvård, och än mer där omständigheterna häntyda att sådan person kan befaras bliva farlig för allmänna säkerheten, äga befogenhet föranstalta om läkarundersökning på bekostnad av allmänna medel, såsom gäller beträffande anmälan enligt § 71 i hospitalstadgan. Länsstyrelse bindes eljest allt för mycket i sitt handlingssätt, där skyndsamma åtgärder, i första hand verkställande av läkarundersökning, äro av behovet påkallade. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har för den skull ansett sig böra i underdånighet göra anmälan i saken till det nådiga avseende, Eders Kungl. Maj:t därvid kan finna förhållandena föranleda.»

-428 Till avhjälpande av den här påvisade bristen i gällande bestämmelser har i förevarande paragraf intagits ett stadgande, varigenom en var läkare tillerkännes att för åtgärd, han enligt förslaget till lag om vård av sinnessjuka vidtager på förordnande av polismyndighet, åtnjuta provinsialläkare tillkommande rese- och traktamentsersättning enligt resereglementet samt arvode enligt den för undersökning av sinnesbeskaffenhet fastställda taxan. Stadgandet har erhållit denna vidare formulering för att möjliggöra att polismyndighet för undersökning av en person, som uppträder på samhällsvådligt sätt, kan anlita en psykiatriskt skolad läkare, när sådan finnes på orten, som icke är tjänsteläkare. 6 KAP. Om vården av siimesslöa. § 88. I sinnessjukstadgans § 74 är föreskrivet, att i denna intagna bestämmelser rörande anmälan om och tillsyn å sinnessjuka även gäller om sinnesslöa. Samma stadgande är intaget i förevarande paragraf av förslaget till förordning.

429 Förslag till

Lag om vad iakttagas skall med avseende å införande av lagen om värd av sinnessjuka samt förordningen med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m. i §• Såsom i den allmänna delen är närmare omnämnt (sid. 137), äro numera åtskilliga av kommunernas sinnessjukavdelningar godkända av medicinalstyrelsen, men alla sådana, som anordnats av kommun, lära icke vara i det skick, att godkännande kan meddelas utan att förbättringar i de lokala förhållandena Andtagas. Vid sådant förhållande torde det vara nödvändigt medgiva, att den i 3 § 1 mom. b) i lagen om vård av sinnessjuka meddelade föreskriften, att sinnessjukhus, som upprättats av kommun, skall vara godkänt av medicinalstyrelsen, icke gäller redan från den dag, då lagen i övrigt träder i kraft. De sakkunniga föreslå för den skull i denna paragraf, att ansökan om godkännande av sinnessjukhus, som i 3 § 1 mom. b) i nämnda lag sägs, må anstå till dess sex månader förflutit från lagens ikraftträdande.

§ 2I denna paragraf förordnas, att genom de i rubriken nämnda författningarnas ikraftträdande upphävas, förutom stadgan den 14 juni 1901 angående sinnessjuka, vilket ju är självklart, jämväl § 4 i lasarettsstadgan den 18 oktober 1901 och kungörelsen den 11 oktober 1920 ined bestämmelser angående godkännande såsom sinnessjukanstalt av kommunal anstalt, som avses i 40 § 2 mom. i lagen om fattigvården den 14 juni 1918. Förslaget om upphävande av sistnämnda kungörelse har föranletts därav, att dess bestämmelser upptagits i de n}^a författningsförslagen. Vad beträffar den anförda paragrafen i lasarettsstadgan, innehåller densamma tvenne stycken. I det första stycket stadgas skyldighet för landsting att anordna antingen särskild upptagningsanstalt för sinnessjuka eller särskild sinnessjukavdelning vid något lasarett inom länet. På skäl, som äro närmare anförda i allmänna delen (sid. 132—135), hava de sak-

430 kunniga i sitt lagförslag icke upptagit den nuvarande sinnessjukstadgans föreskrift om landstings skyldighet att bereda tillfällig vård för sinnessjuka. Som en konsekvens härför följer, att motsvarande bestämmelse i lasarettsstadgan utgår. Det andra stycket i § 4 i lasarettsstadgan innehåller den föreskriften, att å lasarett, där avdelning för sinnessjuka ej finnes inrättad, må sjuk för vård av sinnessjukdom ej intagas. Då de sakkunnigas förslag — av skäl, som äro närmare utvecklade i den allmänna delen (sid. 143—145) — emellertid medger tillfällig vård av lugnare sinnessjuk å lasarett, är konsekvensen härav, att berörda föreskrift i lasarettsstadgan upphäves.

431 Förslag: till

Kungörelse angående vissa handlingar, som omförmälas i lagen om värd av sinnessjuka. Enligt 14, 21 och 23 §§ i förslaget till lag om vård av sinnessjuka skola de handlingar, som där omförmälas för intagande å sinnessjukhus, vara avfattade enligt formulär, fastställda av Konungen. Nu gällande formulär för dylika intagningshandlingar äro intagna som bilagor till sinnessjukstadgan. Då emellertid antalet dylika formulär enligt de sakkunnigas förslag bliva vida fler, hava dessa icke intagits såsom bilagor till förslaget till förordning med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m., utan föreslå de sakkunniga i stället utfärdandet av en särskild kungörelse, i vilken samtliga formulär, som enligt ovanberörda lagförslag skola av Konungen fastställas, äro intagna. I.

Prästbevis.

Det av de sakkunniga föreslagna formuläret till prästbevis, som jämlikt 14 § 1 mom. i ovanberörda lagförslag skall åtfölja ansökan om sinnessjuks intagande å sinnessjukhus, innebär, att prästbeviset skall innehålla de upplysningar, som förekomma i av pastorsämbete utfärdat flyttningsbevis. Detta överensstämmer med vad som i nu gällande sinnessjukstadga (29 §) är föreskrivet beträffande prästbevis för intagning å hospital. II.

Läkarutlåtanden.

I de sakkunnigas förslag ingår ett flertal formulär för läkarutlåtande. I sakens natur ligger, att formulär för läkarutlåtande i och för en persons intagande för värd och formulär för läkarutlåtande, avsett att ligga till grund för framställning om en persons intagande för observation, måste få helt olika innehåll. Även beträffande läkarutlåtande för förstnämnda ändamål hava emellertid tvenne formulär uppgjorts, nämligen ett avseende sinnessjuk och ett avseende sinrwsslö. Såsom bilaga till nu gällande sinnessjukstadga finnes intet annat formulär till läkarutlåtande än sådant, som avser sinnessjuk, varför detta måste användas, även då läkare skall utfärda utlåtande för intagning av sinnesslö å en statens anstalt för sinnessjuka, fastän detta formulär med frågor rörande sinnes-

432 sjukdomens början och förlopp m. m. icke lämpar sig, när fråga är om sinnesslö. Såsom i det föregående är närmare omnämnt (speciella delen, sid. 325—327), liar det blivit nödvändigt att i ganska stor utsträckning mottaga sinnesslöa å sinnessjukhusen, de statliga såväl som de kommunala, då landstingens sinnesslöanstalter icke hava resurser för vården av mera svårskötta vuxna sinnesslöa, Med den organisation, sinnesslövården sålunda erhållit i vårt land, torde man också för framtiden ha att räkna med, att en del av sinnesslövården blir knuten till sinnessjukhusen. Vid sådant förhållande bör givetvis - då, på grund av stadgandet i lagförslagets 48 § 2 mom., föreskrifterna i lagförslagets 14 § även gälla i fråga' om sinnesslö — den här föreslagna kungörelsen jämväl innefatta formulär till läkarutlåtande för sinnesslös intagande å sinnessjukhus. Med hänsyn därtill att det vunnit allmän burskap att med uttrycket »bilagan A» beteckna läkarutlåtande, utfärdat för sinnessjuks intagande å hospital, och med uttrycket »bilagan B» beteckna de uppgifter, som för samma ändamål skola' lämnas av trovärdiga personer, hava de sakkunniga, för att icke någon ändring härutinnan skall behöva göras, för läkarutlåtande, avsett för sinnessjuks intagande å sinnessjukhus, föreslagit benämningen Bilagan A I» ocli för läkarutlåtande, avsett för sinnessliis intagande å sinnessjukhus, föreslagit benämningen »Bilagan A I L . Vad formuläret till bilagan A I beträffar, företer det i flera hänseenden skiljaktigheter från det nuvarande formuläret til] läkarutlåtande. För att underlätta läkarens arbete hava de olika frågorna i allmänhet fått en mera begränsad omfattning och för varje fråga hava inom parentes exempel anförts på vad frågan avser. Till grund härför har även legat syftet att få så fylliga upplysningar som möjligt, så att svaren på de olika frågorna icke — som med nuvarande formulär ej sällan blir fallet ifråga om »status presens > — bliva avfärdade med ett eller annat ord. Tiirförekommande av att frågorna i »status pratens» rörande förekomsten av sinnesvillor och tankevillor icke inskränkas blott och bart till ett »ja>, där dylika sjukdomstecken förekomma, har särskilt anmärkts, att exempel på dessa böra anföras. I >anamnesen» har efter frågan om den nuvarande sjukdomens förlopp upptagits tvenne frågor, en rörande den dittills varan de behandlingen och en rörande sådana omständigheter, som kunna vara av vikt för bedömande av vårdbehovet, och i > status presens» har även i ett särskilt stycke intagits fråga rörande vårdbehovet. Det har nämligen ansetts vara av stor vikt, att så noggranna upplysningar som möjligt lämnas for bedömande av vårdbehovet, detta med hänsyn därtill, att graden härav enligt de sakkunnigas förslag bör

433 vara den avgörande faktorn vid bestämmandet av den ordning, i vilken de till hospital anmälda skola intagas. Slutligen må här nämnas, att anledningen till att den anmärkningen införts å formuläret att, för det fall den sjuke förut varit intagen å det sinnessjukhus, dit ansökniugen skall ingivas, i anamnesen erfordras uppgift endast om sådana omständigheter rörande den sjuke, som tillkommit efter senaste utskrivning, varit den, att det ju är onödigt att ånyo lämna redogörelse för den tidigare anamnesen, då uppgifter rörande denna redan finnas å sinnessjukhuset i de därstädes förvarade äldre intagningshandlingarna, medan det däremot är av vikt att få så fylliga upplysningar som möjligt rörande det nya sjukdomsutbrottet. Skildringen av detta blir emellertid ofta mycket kortfattad med nuvarande, hela anamnesen omfattande formulär till läkarutlåtande rörande från sinnessjukhus utskriven person, för vilken på grund av nytt sjukdomsutbrott ansökan dit åter ingives. Beträffande formuläret till Bilagan A II, som avser sinnesslö, må här endast nämnas, att detsamma gjorts så kortfattat som möjligt och att tyngdpunkten lagts på erhållande av så noggranna upplysningar som möjligt för bedömande, huruvida vård å sinnessjukhus (eller å ett såsom del av sådant ingående annex för svårskötta sinnesslöa) är erforderlig. Enligt 16 § 2—4 mom. i förslaget till lag om vård av sinnessjuka kan i vissa undantagsfall intagning å sinnessjukhus för vård äga rum utan sådant läkarutlåtande, som upprättas enligt formuläret till bilagan A. För intagning enligt nämnda moment erfordras nämligen endast det kortare intyg, som i momentet närmare angives. Något formulär för dylikt läkarintyg har icke ansetts erforderligt. Däremot har ett formulär ansetts böra fastställas för det läkarutlåtande, som enligt 21 § i lagförslaget erfordras för intagande för observation. Anledningen härtill har varit den, att man genom att fordra besvarandet av vissa frågor i detta formulär velat förekomma, att läkarna av bekvämlighetsskäl eller för långt driven försiktighet intyga behovet av observation i fall, där visserligen ett snabbt omhändertagande är behövligt, men någon tvekan ej råder om diagnosen: sinnessjukdom. Då det emellertid är av vikt, att även läkarutlåtandet rörande en samhällsvådligt uppträdande person, som visserligen icke är påtagligt sinnessjuk men dock misstankes vara sinnessjuk eller psykiskt abnorm, kan utfärdas utan onödig tidsutdräkt, har formuläret för sådant läkarutlåtande icke gjorts allt för omfattande. Det upptager sålunda allenast följande punkter, nämligen 1) redogörelse för de omständigheter, som föranlett läkarens tillkallande, i vilken redogörelse särskilt skall angivas de omständigheter, av vilka synes framgå, att personen i fråga är farlig för annans personel ->2 55

434 liga säkerhet eller eget liv, och vad som givit den, vilken tillkallat läkaren, anledning förmoda, att personen i fråga är sinnessjuk eller psykiskt abnorm; 2) läkarens egna iakttagelser; samt 3) skälen för läkarens förmodan att personen är antingen sinnessjuk eller psykiskt abnorm. I detta sammanhang må erinras om att läkare, som blir kallad att undersöka en samhällsfarligt uppträdande person, jämlikt § 86 i förslaget till förordning med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m., äger att till skydd för sin personliga säkerhet påkalla biträde av polismyndighet. Jämlikt 23 § i ovanberörda lagförslag erfordras jämväl för intagning å hospital i och för observation av den, som därvid överflyttas från annan anstalt, läkarutlåtande enligt visst formulär. Även förslaget till sådant formulär upptager allenast tre punkter, nämligen 1) anstaltsföreståndarens uppgifter angående de omständigheter, som givit anledning förmoda, att personen ifråga är sinnessjuk; 2) läkares egna iakttagelser; samt 3) skälen för läkarens förmodan, att personen är sinnessjuk. III. Uppgifter av trovärdiga personer.

Som här ovan nämnts, har uttrycket: »Bilagan B» bibehållits som benämning å den handling med »uppgifter av trovärdiga personer», som jämlikt 14 § i ovanberörda lagförslag fordras för intagning å sinnessjukhus för vård. Särskilt formulär till sådan bilaga, avseende sinnessjuk, och till sådan bilaga, avseende sinnesslö, har emellertid ej föreslagits, enär detta möjligen skulle kunnat ge anledning till förväxling, då kännedomen om skillnaden mellan begreppet sinnessjuk och begreppet sinnesslö icke torde vara allmänt känt. Kungörelsen innehåller sålunda ett formulär för »uppgifter av trovärdiga personer angående sinnessjuk eller sinnesslö, för vilken sökes vård å sinnessjukhus (Bilagan B)». A denna bilaga är emellertid anmärkt, att beträffande sinnesslö besvaras de upptagna frågorna endast i tillämpliga delar. Även här har i övrigt, liksom å bilagorna A I och A II, den anmärkningen intagits att, för det fall den sjuke förut varit intagen å det sinnessjukhus, dit ansökningen ingives, erfordras uppgift endast om sådana omständigheter rörande den sjuke, som tillkommit efter senaste utskrivning. För att underlätta frågornas besvarande hava flera av dessa uppdelats i ett flertal olika punkter. Därmed har även avsetts att genom denna bilaga få fylligare upplysningar beträffande sådana förhållanden, som föregående levnad m. m., vilka icke närmare beröras i formuläret till läkarutlåtande, vars anamnes huvudsakligast rör sig om sådana omständigheter, som kunnat hava betydelse för sjukdomens utbrott.

435 Har någon blivit intagen å hospital för observation jämlikt 21 § 1 mom. i ovanberörda lagförslag och finner överläkaren det vara erforderligt att personen ifråga kvarstannar för undersökning, skola jämlikt stadgande i 2 mom. av samma paragraf uppgifter införskaffas angående den intagne enligt formulär, som är fastställt av Konungen. Sådant formulär är jämväl intaget i detta förslag till kungörelse. De första nio punkterna i bilagan B äro, med den skillnad allenast att uttrycket »den sjuke» ej använts, i det närmaste ordagrant intagna i detta formulär, vars åtta första punkter de motsvara. Efter dessa följer därpå, i stället för B-bilagans punkter om sjukdomens orsaker, yttringar och förlopp, allenast en punkt, däri frågas, huruvida det vid migon viss tidpunkt visat sig en mera påfallande förändring i vederbörandes uppträdande eller levnadssätt, samt om så är fallet, när eller huru. Även å denna handling skall, liksom å bilagan B, finnas intygtecknat av präst i församlingen, att de lämnade uppgifterna meddelats av, såvitt han känner, trovärdiga personer. IV. Ansvarsförbindelser för vårdkostnad. Enligt 19 § i förslaget till lag om vård av sinnessjuka skall ansvarsförbindelse för gäldande av den för vård å hospital fastställda avgiften vara avfattad enligt formulär, som fastställts av Konungen. Fyra dylika formulär äro här intagna, nämligen^ 1) till ansvarsförbindelse för vårdavgift i första och andra betalningsklassen; 2) till ansvarsförbindelse av enskild person för vårdavgift i tredje betalningsklassen; 3) tdl ansvarsförbindelse av fattigvårdsstyrelse för vårdavgift i tredje betalningsklassen för person, som icke åtnjuter fattigvård; och 4) till ansvarsförbindelse av fattigvårdsstyrelse för vårdavgift i tredje betalningsklassen för person, som åtnjuter fattigvård. Formulär, motsvarande de under 1, 2 och 4 anförda, finnas som bilagor till nu gällande sinnessjukstadga, medan formulär, motsvarande det under 3 anförda, blivit fastställt i samband med utfärdandet av lagen om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka den 2 maj 1919. Frånsett ändringar i formellt hänseende innehåller de sakkunnigas ifrågavarande förslag till formulär jämväl den ändringen i sak, att uti de under 1 och 2 anförda formulären, gällande ansvarsförbindelser, som utfärdas av enskilda personer, inom parentes införts orden: »i egenskap av förmyndare med myndlingens medel)». Detta har skett på det att det

436 må vara fullt klart att, då en förmyndare undertecknar ansvarsförbindelse för sin myndling, han därmed ikläder sig ansvarighet icke med egna medel utan allenast med myndlingens medel. Då detta i nuvarande formulär till ansvarsförbindelser icke är särskilt uttalat, hava svårigheter understundom yppat sig för beredande av vård åt en sinnessjuk, som har egna medel, då förmyndaren icke ansett sig kunna underskriva nu gällande formulär.

437 Förslag: till

Kungörelse om ändring i vissa delar av instruktionen för medicinalstyrelsen den 17 december 1914. 2 §• Uti denna paragraf i medicinalstyrelsens instruktion har bland styrelsens uppgifter, i enlighet med § 5 i gällande sinnessjukstadga, intagits även den att vara överstyrelse för hospital och asyler. Ifrågavarande punkt har här, i överensstämmelse med innehållet i 7 § 1 mom. i förslaget^ till lag om vård av sinnessjuka, fått den ändrade lydelsen, att det åligger medicinalstyrelsen »att vara överstyrelse för hospitalen samt att hava överinseendet över såväl den av landsting och kommuner anordnade som den enskilda sinnessjukvården)}. I sin nu berörda egenskap tillkommer det medicinalstyrelsen bl. a. att vaka över att lagar och författningar rörande sinnessjukvården tilllämpas. Särskilt har styrelsen härvidlag att beivra förseelser mot lagen om vården av sinnessjuka, därest rättelse ej skyndsamt vinnes. Då det ansetts lämpligt, att detta åliggande särskilt framhålles i instruktionen för styrelsen, har en ny punkt härom intagits efter ovanberörda punkt i denna paragraf. 21 §. På sätt i den allmänna delen närmare utvecklats (sid. 186—187, 212 och 286) innebär de sakkunnigas förslag, att representant för juridisk teori och praxis i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd skall deltaga i vissa ärenden, tillhörande den rättspsykiatriska nämndens prövning. Dessa ärenden äro klagomål över intagning eller kvarhållande å sinnessjukhus, framställning om utskrivning från sinnessjukhus av den, som ingått frivilligt, när sådan framställning jämlikt bestämmelsen i 35 § 1 mom. i förslaget till lag om vård av sinnessjuka hänskjutits till medicinalstyrelsen, samt frågor om utskrivning eller försökspermission av personer, som förövat brottslig gärning. Vilken omfattning ärenden av här ifrågavarande art komma att få kan givetvis icke förutsägas, men med all säkerhet komma de att bliva så talrika, att deltagande i dem alla icke kan medhinnas av en person,

438 för vilken uppdraget endast är en bisyssla och vilkens egentliga uppgift är annat juridiskt arbete. Det torde därför bliva nödvändigt, att medicinalstyrelsen tillhandagås av tvenne juridiskt bildade personer, vilka alternerande kunna deltaga i den rättspsykiatriska nämndens handläggning av här omförmälda ärenden. I anledning härav har i denna paragraf den ändringen föreslagits, att inom vetenskapliga rådet skola finnas tvenne representanter för juridisk teori och praxis. Med häns}Tn därtill att de ps} r kiatriska medlemmarnas i vetenskapliga rådet verksamhet inom medicinalstyrelsen hirvudsakligast gäller rättspsykiatriska ärenden, har vidare den ändringen här föreslagits, att efter ordet: :>>psykiatri» insatts orden: »och rättspsykiatri». 25 §. Få grund av den förändrade sammansättning den rättspsykiatriska nämnden vid handläggning av en del densamma tillkommande ärenden, enligt de sakkunnigas förslag, skulle erhålla, har denna paragraf för ernående av bättre överskådlighet uppdelats i olika med siffror angivna punkter. Den första punkten innehåller de nu gällande bestämmelserna för handläggning av rättsmedicinska ärenden, som icke angå sinnesbeskaffenhet, motsvarande de första fem styckena i gällande paragraf, undantagandes vad i dessa säges om rättspsykiatriska ärendens behandling. Den andra punkten innehåller bestämmelserna om handläggning av rättspsjddatriska ärenden, i vilka medicinalstyrelsen har att avgiva utlåtande, i vilka bestämmelser det icke föreslagits någon ändring. Den tredje punkten motsvarar första delen av den nuvarande paragrafens sjätte stycke, handlande om granskning av protokoll eller attest angående rättsmedicinsk förrättning. I den senare delen av samma stycke av den nuvarande paragrafen lämnas föreskrift om sättet för handläggning av dels fråga om undersökning å hospital av person, angående vilkens sinnesbeskaffenhet styrelsen har att avgiva utlåtande, dels ock fråga om utskrivning från hospital av person, som tilltalats för brott, men i anseende till sinnessjukdom icke kunnat till ansvar fällas. Då dessa två olika slag av ärenden enligt de sakkunnigas förslag skola handläggas i olika ordning, i det att representant i det vetenskapliga rådet för juridisk teori och praxis skall deltaga i handläggningen av sistnämnda ärende, men ej i fråga om förstnämnda, har denna del av ifrågavarande stycke uppdelats i tvenne punkter. Av dessa punkter innehåller den fjärde den föreskriften, att fråga rörande tilltalad persons intagande å hospital för observation ävensom

439 fråga om för observation å hospital intagen icke-tilltalad persons kvarstannaode därstädes för vård skola handläggas i samma ordning som rättspsykiatriska ärenden, i vilka medicinalstyrelsen har att avgiva utlåtande. 1 den femte punkten åter äro bestämmelser intagna rörande handläggning av sådana ärenden, däri representant i det vetenskapliga rådet för juridisk teori och praxis skall deltaga. Dessa ärenden äro närmare omnämnda uti motiveringen till 21 §. Den sjätte punkten slutligen motsvarar det sista stycket uti den nuvarande paragrafen, innehållande föreskritt om protokolls förande vid handläggning av samtliga i denna paragraf omförmälda ärenden.

440 Förslagtill

Instruktion för överinspektören för sinnessjukvärden i riket. Överinspektörens ursprungliga åligganden äro intagna i sinnessjukstadgans § 12. Sedermera har — såsom redan i motiveringen till § 16 i förslaget till förordning med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m. är närmare omnämnt — hans verksamhet genom särskilda Kungl. brev utvidgats att omfatta nya uppgifter. Då dessa emellertid icke röra vården av sinnessjuka utan gälla dels ledamotskap i medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd och dels tillsyn av sinnesslö- och epileptikeranstalter, hava de icke sin plats i en författning rörande sinnessjukvård. Det synes därför vara av behovet påkallat, att en särskild instruktion utfärdas för överinspektören för sinnessjukvården, upptagande samtliga hans åligganden. Förslag härtill har för den skull uppgjorts av de sakkunniga. Angående de olika paragraferna i detta förslag är följande att anföra.

§ ii punkt 1 av sinnessjukstadgans § 12 är föieskrivet, att överinspektören en eller flera gånger årligen skall inspektera »anstalterna för sinnessjuka», och i § 61 är stadgat, att det åligger denne att inspektera enskild sinnessjukanstalt på sätt om hospital och asyl är föreskrivet. Slutligen finnes i sinnessjukstadgans § 73 den bestämmelsen att, där å plats, som ej är att hänföra till enskild anstalt, finnes flera sinnessjuka, må särskild inspektion jämväl kunna verkställas av överinspektören (eller, på medicinalstyrelsens förordnande, av annan läkare). Dessa sinnessjukstadgans bestämmelser hava blivit ersatta med den i förevarande paragraf av förslaget till instruktion intagna föreskriften, att överinspektören skall minst en gång årligen inspektera såväl hospitalen som övriga sinnessjukhus samt, när anledning därrill förekommer, även vårdhem för sinnessjuka och eljest den hos enskilda eller å fattigvårdsanstalter, som icke hava godkänd avdelning för sinnessjuka, utövade sinnessjukvården. Vad här sålunda är föreskrivet, har även intagits uti de paragrafer i ovanberörda förslag till förordning, som avhandla överinspektörens åligganden (se § 15 punkt 1 samt § 76 punkter 1 och 2).

441 § 2. De två första punkterna i denna paragraf, som avhandla Överinspektörens närmare åligganden och befogenheter vid inspektion, motsvara punkterna 3—5 i sinnessjukstadgans § 12, med vars innehåll de också i det närmaste överensstämma. Frånsett smärre ändringar, som betingats av innehållet i 39 § i förslaget till lag om vård av sinnessjuka, har nämligen endast den ändringen vidtagits, att den nu gällande föreskriften att överinspektören, då han förordnar om utskrivning eller försöksvistelse utom sinnessjukhus, omedelbart skall i särskild skrivelse underrätta medicinalstyrelsen härom, blivit utesluten. Det har nämligen ansetts tillräckligt att skriftligt besked om sådant förordnande omedelbart lämnas den för sjukvården ansvarige läkaren, vilken har att ombesörja den föreskrivna åtgärdens verkställande, då medicinalstyrelsen under alla förhållanden erhåller besked om sådant beslut av överinspektören genom den berättelse över inspektionen, som denne har att till styrelsen ingiva. I den tredje punkten av förevarande paragraf har vidare intagits den allmänna bestämmelsen, att överinspektören har att även i övrigt tillse, att bestämmelserna i lagen om vård av sinnessjuka och i förordningen angående sinnessjukvårdens organisation m. m., i vad de röra sjukvården, varda noggrant iakttagna. § 3. Denna paragraf, vari avhandlas skyldighet för överinspektören att avgiva berättelser m. m., motsvarar punkt 7 i siunessjukstadgans § 12. Paragrafens bestämmelser återfinnas ock i ovanberörda förslag till förordning (se § 15 punkt 5 och § 76 punkt 4).

§4. Uti 2 § av Kungl. kungörelsen den 24 oktober 1919 angående understöd av statsmedel åt anstalter för obildbara sinnesslöa är stadgat, att sådan anstalt, för att kunna komma i åtnjutande av statsunderstöd, skall stå under medicinalstyrelsens överinseende samt under närmaste tillsyn av överinspektören för sinnessjukvården, och jämlikt Kungl. kungörelsen den 9 november 1922 om ändrad lydelse av 2, 4, 5 och 10 §§ i Kungl. kungörelsen den 24 oktober 1919 angående understöd av statsmedel åt anstalter för bildbara sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka, och åt epileptikeranstalter, skola sådana anstalter, för att komma i åtnjutande av statsunderstöd, vara underkastade medicinskt-psykiatrisk in94 22

442 spektion av överinspektören för sinnessjukvården. I enlighet med vad sålunda redan gäller har i denna paragraf föreskrivits, att det åligger överinspektören att utöva närmaste tillsynen över anstalterna för obildbara sinnesslöa samt i medicinskt-psykiatriskt hänseende över anstalterna för bildbara sinnesslöa och över epileptikeranstalterna. Därjämte har här intagits den föreskriften, att överinspektören årligen har att till medicinalstyrelsen avgiva berättelse över sin verksamhet beträffande ifrågavarande anstalter.

§ 5. Innehållet i denna paragraf motsvarar de i Kungl. brevet den 14 juni 1901 angående överinspektör för sinnessjukvården i riket intagna bestämmelserna om reseersättning för överinspektören, om rätt för denne att under tjänsteresor på allmän bekostnad begagna biträde samt om reseersättning för sådant biträde. § 6. Jämlikt bestämmelserna i 25 § av medicinalstyrelsens instruktion åligger det överinspektören att, därest han ej är av tjänsteresa eller annat laga förfall hindrad, deltaga i handläggningen av alla ärenden inom den rättspsykiatriska nämnden samt att, när chefen för medicinalstyrelsen så bestämmer, jämväl vara föredragande i rättspsykiatriskt ärende. Föreskrift härom är även intagen i förevarande paragraf i förslaget till instruktion för överinspektören. § ?• Innehållet i första stycket av denna paragraf motsvarar den i sinnessjukstadgans § 12 punkt 6 intagna föreskriften, att överinspektören, i den mån hans tid medgiver, skall biträda medicinalstyrelsen vid handläggning av hospitalsärenden. Då denna bestämmelse tillämpats så, att yttrande brukat infordras av överinspektören i sjukvårdsfrågor, som kräva närmare utredning-, och då vidare, som ovan nämnts, även vården av sinnesslöa och fallandesjuka numera står under överinspektörens tillsyn, har stadgandet i fråga här erhållit den vidare formuleringen, att det åligger överinspektören att, i den mån hans tid medgiver, verkställa utredning i ärende rörande vården av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka samt biträda vid handläggning av sådant ärende. Den i samband härmed intagna bestämmelsen, att han därvid äger rätt att deltaga i

443 överläggningen och, om han är av skiljaktig mening, få denna till protokollet antecknad, är ävenledes hämtad ur sinnessjukstadgans § 12 punkt 6. Genom Kungl. brev den 28 mars 1914 föreskrevs, att överinspektören vore skyldig att ntan särskild ersättning vid behov, när så lämpligen kunde ske, inträda såsom vikarie för den ledamot i medicinalstyrelsen, som har att handlägga ärenden angående hospitalsväsende och sinnessjukvård. Föreskrift härom återfinnes även i Kungl. brev den 30 december 1922 angående ersättning i visst fall till vikarie för överinspektören. Föreskriften ifråga har intagits i andra stycket av förevarande paragraf. § 8. Såsom ett komplement till bestämmelserna i första paragrafen har här intagits den i sista stycket av § 76 i ovanberörda förslag till förordning meddelade föreskriften, att den såsom biträde åt överinspektören inom medicinalstyrelsen anställde assistenten må i överinspektörens ställe verkställa inspektion av sinnessjukhus, som upprättats av landsting eller kommuner, av enskilda sinnessjukanstalter, av enskilda vårdhem för sinnessjuka eller eljes av hos enskild eller å fattigvårdsanstalt, som icke har godkänd avdelning för sinnessjuka, utövad sinnessjukvård, därvid assistenten har att över varje sådan inspektion till överinspektören avlämna till medicinalstyrelsen ställd redogörelse.

§ 9. Genom Kungl. brev den 13 november 1908 har medgivits, att överinspektören får å tid, som medicinalstyrelsen äger bestämma, åtnjuta semester en och en halv månad årligen. Sedermera har denna rättighet tillerkänts honom genom Kungl. kungörelsen den 15 juni 1922 angående vissa ändringar i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk tillhörande den civila statsförvaltningen. Vidare har genom Knngl. brev den 11 juni 1915 medicinalstyrelsen erhållit bemyndigande att förordna överläkare vid statsanstalt för sinnessjuka att under tid, då överinspektören åtnjuter semester, uppehålla dennes befattning med skyldighet att om sålunda meddelat förordnande hos chefen för civildepartementet omedelbart göra anmälan. Här anförda bestämmelser hava intagits i förevarande paragraf i den ändrade form, att valet av vikarie icke behöver vara begränsat till

444 hospitalsöverläkare. Därjämte hava i paragrafen intagits föreskrifter angående sättet för sökande och för beviljande av annan ledighet än semester. § 10. I denna paragraf har slutligen intagits den om ämbetsmän i motsvarande ställning gällande bestämmelsen, att vid fel eller försummelse i tjänsten åtal därför sker inför Svea Hovrätt.

445 Förslagtill

Kungörelse angående ändrad lydelse av § 8, § 33 mom. 1 och § 48 mom. 2 i läkarinstruktionen den 30 december 1911. § 8. Uti § 8 av gällande läkarinstruktion, däri angivas de olika anstalter, över vilka förste provinsialläkaren skall äga tillsyn, äro även upptagna vård- och kuranstalter för sinnessjuka samt vård- och uppfostringsanstalter för sinnesslöa, som äro upprättade av landsting, kommuner, föreningar eller enskilda personer. Det synes emellertid obehövligt att förste provinsialläkaren skall öva tillsyn över dessa slag av anstalter, då enligt de sakkunnigas förslag, varje av landsting, kommun eller enskild upprättat sinnessjukhus skall årligen inspekteras av överinspektören för sinnessjukvården eller dennes assistent, och då de statsunderstödda sinnesslö- och epileptikeranstalterna äro underkastade inspektion såväl av överinspektören för sinnessjukvården som av särskild förordnad pedagogisk inspektör. Här föreslås för den skull sådan ändring uti förste provinsialläkarens instruktion, att hans skyldighet att öva tillsyn över nämnda slag av anstalter upphör. § 33. I denna paragraf av läkarinstruktionen är stadgat, att det åligger provinsialläkare att i enlighet med därom givna föreskrifter tillse, huruvida behörig vård ägnas inom distriktet befintliga sinnessjuka, vika icke aro intagna å offentlig eller med Kungl. Maj:ts tillstånd inrättad enskild anstalt för sådana sjuka. Då det icke synes behövligt, att sinnessjukhus, som upprättats av landsting eller kommun, underkastas annan inspektion ån den, som enligt de sakkunnigas förslag årligen skall verkställas av överinspektören för sinnessjukvården eller dennes assistent, och då det iake heller synes nödigt att provinsialläkaren övar tillsyn över enskilda vårdhem för sinnessjuka, för vilka särskild inspektör skall vara förordrad, föreslå de sakkunniga den ändring uti förevarande paragraf, att provinsialläkaren har att — i enlighet med därom givna föreskrifter — tillse endast vården av sådana sinnessjuka inom distriktet, som vårdas tos enskilda jämlikt 4 § b) i förslaget till lag om vård av sinnessjuka, eller äro omhändertagna å fattigvårdsanstalt, som i samma paragraf sägs.

446 § 48. I denna paragraf, som avhandlar stadsläkares åligganden, finnes icke någon föreskrift, att stadsläkare är skyldig tillse vården av de sinnessjuka inom staden. Enligt 45 § i förslaget till lag om vård av sinnessjuka skall emellertid stadsläkare hava samma skyldigheter i fråga om tillsyn av sinnessjuka som de, vilka tillkomma provinsialläkare. Fördenskull har uti ifrågavarande paragraf av läkarinstruktionen införts en ny punkt, däri intagits en föreskrift av motsvarande innehåll med den ovan i § 33 föreslagna.

447 Förslag till

Kungörelse angående ändrad lydelse ay § 4 i kungörelsen angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar den 17 december 1015. § 4. För innehållet uti den nuvarande § 4 av här ifrågavarande kungörelse har redan i det föregående redogjorts (speciella delen, sid. 344). På grund av det tillägg, som föreslås av de sakkunniga, har paragrafen för vinnande av större överskådlighet uppdelats i flera moment. Ingressen till det första momentet, i vilket upptages bestämmelser för behörighet till hospitalsläkartjänst, har formulerats annorlunda än den nuvarande paragrafens ingress, vilket betingats av de i samband med de senaste löneregleringarna beslutade ändringarna ifråga om benämning och beträffande formen för tillsättning, för vilka ändringar närmare redogjorts under § 5 i förslaget till förordning med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m. Det andra momentet innehåller behörighetsbestämmelser rörande chefläkar- och överläkarbefattning vid hospital. I vad som nu gäller om behörighet till sistnämnda befattning har den bestämmelsen borttagits, att det vid tillsättande av överläkare jämväl bör tagas hänsyn til] ådagalagd förmåga att handhava förvaltningen av sinnessjukanstalt. Då enligt de sakkunnigas förslag icke varje överläkare — såsom nu är fallet — kommer att utöva administrativt chefskap, blir behörighetsbestämmelsen ifråga icke erforderlig, när fråga är om överläkarbefattning, utan endast beträffande chefläkarbe fatt ning. För sistnämnda befattning föreslås därför de nu för överläkarbefattning gällande behörighetsbestämmelserna. Efter tillkomsten av den i historiken över vården av kriminalpatienter närmare omnämnda befattningen som lärare i rättspsykiatri (sid. 523—525) har genom Kungl. brev den 5 mars 1920 föreskrivits, att årligen tvenne kurser i rättspsykiatri skola hållas vid Karolinska institutet, vilka kurser närmast äro avsedda för utbildning av fängelseläkare. Uti det i berörda historik refererade yttrande, som överinspektören för sinnessjukvården avgav rörande riksdagens skrivelse med begäran om utredning av frågan om fängelseläkarnas kompetens i rättspsykiairiskt

448 hänseende (sid. 526—528), föreslogs, att det som kompetensvillkor för läkare vid central fängelse eller straftangelse skulle fordras att hava genomgått nämnda rättspsj^kiatriska kurs med godkänt kunskapsprov. Härtill anslöt sig även medicinalstyrelsen uti sitt i ärendet i februari 1922 avgivna yttrande. Av fängelseläkarna själva hava ett flertal uttalat sig mot detta krav, medan däremot centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund funnit det i princip välgrundat (se ovanberörda historik sid. 529—530). För sin del fmna de sakkunniga, att kompetens villkoret i fråga även bör gälla läkare vid kronohäkte, då det med hänsyn till bestämmelsen i 24 § i förslaget till lag om vården av sinnessjuka har sin betydelse, att läkare vid häkte icke saknar rättspsykiatrisk utbildning. I tredje momentet har för den skull intagits den bestämmelsen för behörighet till läkarbefattning vid fängelse och vid kronohäkte, att det erfordras att hava genomgått den rättspsykiatriska undervisningskursen vid Karolinska institutet med godkänt kunskapsprov. För läkare, som har att avgiva rättspsykiatriskt utlåtande, bör, såsom redan i den allmänna delen framhållits (sid. 219—229), fordras en grundligare psykiatrisk utbildning. På där anförda skäl anse de sakkunniga, att denna utbildningstid icke bör vara kortare än den för hospitalsläkare föreskrivna, d. v. s. 3 år. Uti detta moment är därför den bestämmelsen intagen, att vad som beträffande tjänstgöring å sinnessjukhus är stadgat för behörighet till hospitalsläkartjänst gäller även för behörighet till befattning såsom läkare vid sinnessjukavdelning inom fångvården.

449 Förslag till

Kungörelse med särskilda bestämmelser angående häktade och straffångar, som för observation eller vård intagas å sinnessjukavdelning inom fån g värd en. Denna kungörelse är föranledd av de sakkunnigas förslag att rättspsykiatrisk undersökning inom fångvården alltid skall ske å sinnessjukavdelning (25 § 1 mom. i förslaget till lag om vård av sinnessjuka), och att till sådan avdelning jämväl bör överflyttas såväl häktad, vilken blivit sinnessjuk, även om domstol ej begärt utlåtande om hans sinnesbeskaffenhet, som ock straffånge, vilken förmodas vara sinnessjuk eller psykiskt abnorm (26 § 1 och 2 mom. i samma lagförslag). För de förflyttningar, som bliva en följd av dessa bestämmelser, äro nämligen särskilda regler erforderliga.

§ i. Som i den allmänna delen framhållits (sid. 229), är det mest lämpligt, att varje sinnessjukavdelning inom fångvården får sitt bestämda upptagningsområde, så att det icke i det enskilda fallet behöver fattas särskilt beslut, till vilken sinnessjukavdelning en häktad skall överflyttas för undergående av rättspsykiatrisk undersökning. En sådan anordning är i själva verket redan införd genom ett i augusti 1921 av fångvårdsstyrelsen utfärdat cirkulär, vari föreskrives att förflyttning i enlighet med viss områdesindelning skall äga rum, där läkare vid fängelse eller kronohäkte begär befrielse från verkställande av begärd undersökning av häktads sinnesbeskaffenhet (se historiken över vården av kriminalpatienter sid. 532—533). Den områdesindelning, som föreslagits i § 1 av här föreliggande förslag till kungörelse, skiljer sig från den sålunda för det närvarande av fångvårdsstyrelsen fastställda endast däri, att rayongen för Västerviks kronohäktes sinnessjukavdelning vidgats med Jönköpings och Kronobergs län. I övrigt innebär föreskriften i denna paragraf den väsentliga avvikelsen från bestämmelserna i berörda cirkulär, att förflyttningarna ifråga skola vara obligatoriska samt äga rum icke endast från fängelse och kronohäkte utan från varje häkte. Vidare 94 22

450 förutsattes att sinnessjukavdeming skall vara ordnad å varje fängelse, till vilket förflyttning sker för rättspsykiatrisk undersöknings utförande. Härvid hava de sakkunniga dock icke tänkt sig, att särskilda byggnadseller ombyggnadsarbeten med nödvändighet skulle erfordras för detta ändamål, utan att härför vore tillfyllest, att inom här ifrågavarande fängelser, som icke hava särskild sinnessjukavdelning, några rum avskildes och inrättades så, att de bleve lämpliga för förvaring av sinnessjuka. Från bestämmelsen att häktad, rörande vilkens sinnesbeskaffenhet domstol begärt yttrande, skall intagas å sinnessjukavdelning inom fångvården, har undantag gjorts för Gotlands län, i det att uti förevarande paragraf till sist är föreskrivet, att rättspsykiatrisk undersökning av person, som är intagen i häkte inom detta län, skall äga rum å Visby hospital. Denna föreskrift korresponderar med sista punkten i första stycket av 25 § 1 mom. i förslaget till lag om vård av sinnessjuka, däri sägs, att rörande den, som är intagen i häkte inom Gotlands län, gäller vad härom finnes särskilt stadgat.

§2. Mom. 1. Då det är önskvärt, att överflyttningar, som enligt § 1 skola äga rum, verkställas fortast möjligt, på det att icke häktningstiden må förlängas, har i 1 § av förslaget till lag om vad domstol har att iakttaga beträffande undersökniug av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för brott tilltalad, stadgats, att domstols beslut om rättspsykiatrisk undersökning av häktad omedelbart skall delgivas häktets föreståndare. Samma syfte ligger till grund för den i detta moment intagna föreskriften, att häktets föreståndare, så snart sådant domstolsbeslut delgivits honom, omedelbart skall föranstalta om den häktades översändande till den sinnessjukavdelning, där observationen enligt den fastställda områdesindelningen skall äga rum. Mom. 2. Enligt stadgande i 25 § 1 mom. i förslaget till lag om vård av sinnessjuka skall den häktade, som för observation blivit intagen å sinnessjukavdelning inom fångvården, i avbidan på domstolens beslut, kvarstanna därstädes, om han av medicinalstjrrelsen förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus. I motsatt fall skall han utan dröjsmål återföras till häktet. Föreskrift för föreståndaren för den anstalt, inom vilken observationen ägt rum, att föranstalta härom har intagits i detta moment. De sakkunniga hava utgått ifrån att nämnde föreståndare genom vederbörande läkare omedelbart skulle erhålla kännedom om inne-

451 hållet i medicinalstyrelsens yttrande om häktads sinnesbeskaffenhet, då medicinalstyrelsen — enligt stadgande under punkt 31 i § 14 i förslaget till förordning med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m. — har att till den eller de läkare, som avgivit utlåtande angående tilltalads sinnesbeskaffenhet, översända protokollsutdrag över styrelsens yttrande. Lämpligen kunde ju i instruktionen för läkare vid sinnessjukavdelning inom fångvården intagas den föreskriften, att han vore skyldig att till fängelsets föreståndare omedelbart meddela innehållet av sålunda erhållet protokollsutdrag. Mom. 3. Att fångvårdsstyrelsen omedelbart bör få kännedom om häktads förflyttning till sinnessjukavdelning i och för observation och om återflyttning till häktet efter observationens avslutande ligger i sakens natur. Föreskrift för vederbörande föreståndare att till fångvårdsstyrelsen omedelbart ingiva anmälan om dylika överflyttningar har intagits i detta moment.

§ 3. Där fråga är om överflyttning till sinnessjukavdelning inom fångvården av straffånge eller häktad, som i häktet blivit sinnessjuk och därför är i behov av vård, gäller icke den i § 1 föreskrivna områdesindelningen, som endast har avseende å sådana fall, där häktad skall intagas å sinnessjukavdelning för observation. De sakkunniga hava nämligen utgått ifrån, att man för sistnämnda ändamål skulle, där särskild sinnessjukavdelning icke finnes, kunna nöja sig med enklare anordningar än som erfordras för en mera långvarig vård av sinnessjuka. Den egentliga sinnessjukvården inom fångvården, i vad den avser manliga fångar, skulle med andra ord alltjämt utövas å de särskilda sinnessjukavdelningar, som för detta ändamål anordnats, nämligen vid centralfängelserna å Långholmen och i Härnösand samt vid kronohäktet i Västervik. För vården av sinnessjuka fångar av kvinnligt kön vore inrättandet av en mindre sinnessjukavdelning vid centralfängelset för kvinnor i Växjö önskvärt. Då sålunda särskild föreskrift, varthän överflyttning från de olika fängelserna skall ske för beredande av vård åt sinnessjuka fångar, icke lämnas, måste det givetvis läggas i fångvårdsstyrelsens hand att avgöra, till vilken sinnessjukavdelning inom fångvården överflyttning i det enskilda fallet skall äga rum. I denna paragraf har fördenskull föreskrivits, att, då fråga uppstår om överflyttning jämlikt 26 § i lagen om vård av sinnessjuka till sinnessjukavdelning tillhörande fångvården

452 av för brott häktad eller straffånge, skall anmälan härom skyndsamt göras till fångvårdsstyrelsen.

§4. Mom. 1. Jämlikt 40 § 1 mom. i förslaget till lag om vård av sinnessjuka skall för brott häktad, vilken för vård överflyttats till sinnessjukavdelning tillhörande fångvården, återföras till häktet, när han icke längre är i behov av vård i sinnessjukhus. I sakens natur ligger, att det tillkommer vederbörande läkare att avgöra, när utskrivning från sinnessjukavdelningen kan ske, varom denne givetvis bör underrätta fängelsets föreståndare. Föreskrift härom synes lämpligen böra intagas i instruktionen för läkare vid sinnessjukavdelning inom fångvården. Då häktad, som icke längre är i behov av vård å sinnessjukhus, ofördröjligen skall återföras till häktet, synes det lämpligast, att vederbörande fängelseföreståndare föranstaltar härom, så snart han av läkaren erhållit meddelande, att å sinnessjukavdelningen vårdad häktad kan från densamma utskrivas, utan att framställning angående återflyttningen till häktet först ingår till fångvårdsstyrelsen. Fördenskull har här endast intagits den föreskriften, att vid återförande, varom i detta moment är fråga, skall vederbörande föreståndare härom göra anmälan till fångvårdsstyrelsen. Mom. 2. I fråga om straffånge, som intagits å sinnessjukavdelning tillhörande fångvården, har icke stadgats att han, när han icke längre är i behov av vård å sinnessjukhus, skall återföras till det fängelse, från vilket han kommit, utan endast att han skall återföras »i fängelse» (41 § i förslaget till lag om vård av sinnessjuka). Denna formulering har föranletts därav, att det ofta torde vara mest ändamålsenligt, att den från sinnessjukavdelning utskrivne straffången kvarstannar i det fängelse, inom vilket sinnessjukavdelningen är belägen, enär återintagning å sinnessjukavdelningen i händelse av ett nytt utbrott av sinnessjukdom då kan ske, utan att någon transport behöver äga rum. Det synes därför lämpligast att lägga i fångvårdsstyrelsens hand att avgöra, varthän å sinnessjukavdelning intagen straffånge, som icke längre är i behov av vård därstädes, skall förflyttas. För den skull har här intagits den föreskriften, att, då fråga uppstår om återförande i fängelse jämlikt stadgandet i 41 § *i förslaget till lag om vård av sinnessjuka, skall vederbörande fängelseföreståndare skyndsamt göra anmälan härom till fångvårdsstyrelsen.

§ 5. Hittills har icke funnits någon föreskrift för fängelseläkare att till vederbörande kyrkoherde göra anmälan rörande fånge, som befunnits sinnessjuk eller sinnesslö. Föreskrift om sådan anmälan har här intagits, då det på grund av den nya äktenskapslagstiftningens bestämmelser angående lysning är önskvärt, att det icke finnes någon lucka uti den anmälningsskyldighet till kyrkoherde, som avser att i kyrkoböckerna få anteckning om varje fall av sinnessjukdom och sinnesslöhet.

454 Förslag til]

Kungörelse om ändrad lydelse av kungörelsen angående meddelanden från domstol om omyndig- och myndighetsförklaringar m. m. samt om dödförklaringar den 3 december 1915. Såväl enligt gällande sinnessjukstadga (§ 36), som enligt förslaget till lag om vård av sinnessjuka (29 §) skall för vissa fall anmälan göras hos vederbörande domare i och för förordnande av förmyndare för å sinnessjukhus intagen person. Givetvis är det av vikt, att den för sjukvården ansvarige läkaren erhåller meddelande om vilken person, som blivit förordnad till förmyndare eller god man. Då det emellertid ingalunda är ovanligt, att denne icke lämnar läkaren underrättelse om förordnandet, har det ansetts nödigt stadga skyldighet för domstolen i detta hänseende. Förslag* till

Kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 9 och 15 i taxan för arvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare för enskild sjukvård och för intyg, meddelade på enskild begäran, ävensom för tjänsteförrättriingar, verkställda enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag, fastställd den 8 november 1918. Vid 1918 års riksdag beslöts ny taxa för läkararvoden, enligt vilken dessa i allmänhet blevo förhöjda. Någon ökning av arvodet för undersökning av en persons sinnesbeskaffenhet i och för utfärdande av bilagan A för intagning å hospital ägde emellertid därvid icke rum, utan bibehölls arvodet härför vid det gamla beloppet, 10 kronor. Enär detta arvode emellertid bestämts vid en tid, då penningvärdet var ett helt annat än vad det numera är, och alls icke kan anses motsvara det arbete, som kräves för undersökning av en persons sinnesbeskaffenhet och upprättande av utlåtande däröver, hava de sakkunniga föreslagit, att arvodet härför höjes till 20 kronor, undersökningen må hava skett i enskild sjukvård (§ 9) eller hava varit tjänsteförrättning, som verkställts enligt instruktion eller på myndighets uppdrag (§ 15).

455 Förslag till

Kungörelse angående resekostnads- och traktamentsersättning åt assistenten hos överinspektören för sinnessjukvården i riket. Den i enlighet med § 16 i förslaget till förordning med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m. såsom biträde åt överinspektören anställde assistenten äger att, på sätt här ovan närmare angivits, verkställa vissa inspektioner av den kommunala och den enskilda sinnessjukvården. Då dessa skola företagas av honom i överinspektörens ställe, har det ansetts lämpligt, att han för dylika tjänsteresor tillerkännes resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen i gällande resereglemente.

Förslag

till

Kungörelse om ändrad lydelse av 1 § 1 mom. i kungörelsen angående ersättning åt landsfiskaler för vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter ävensom för telefonavgifter den 14 juni 1918. Det föreslagna tillägget hänför sig till de fall, där enligt lagen om vård av sinnessjuka polismyndigheten å landet kan anses pliktig verkställa utredning eller vidtaga annan åtgärd i ärende rörande sinnessjuka, såsom meddelande av handräckning m. m. Utredning, som här åsyftas, kan påkallas på grund av bestämmelserna i 28 § av förslaget till lag om vård av sinnessjuka. Om polismyndighets skyldighet att lämna handräckning för persons införande till sinnessjukhus är stadgat i 46 § av samma lagförslag.

456 Förslag till

Kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 3, 5 och 7 i disciplinstadgan för befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen vid statens anstalter, fastställd den 22 april 1921. Såsom redan i det föregående omnämnts (speciella delen, sid. 376— 377), innebär detta förslag icke någon annan ändring i gällande disciplinstadga än att ordet »överläkare» överallt utbytts mot ordet »chefläkare».

Förslag till

Kungörelse angående ändring i den vid allmänna poststadgan den 21 maj 1918 fogade förteckning å de myndigheter, ämbets- och tjänstemän samt allmänna inrättningar, vilka berättigats att för postförsändelser i tjänsteärenden begagna tjäustefrimärken och tjänstebrevkort. Med de av de sakkunniga föreslagna ändrade bestämmelserna angående läkare vid hospital, enligt vilka anstaltens chef erhåller benämningen chefläkare, men det å de större hospitalen kommer att vid sidan av denne finnas annan överläkare, vilken är ansvarig för sjukvården å särskild avdelning av hospitalet, har det ansetts nödigt att sådan läkare erhåller självständig tjänstebrevsrätt i och för besvarande och utfärdande av skrivelser och meddelanden i fråga om sjukvården. För den skull har såväl chefläkare som överläkare upptagits i förteckningen över dem, som äga tjänstebrevsrätt.

C.

94 22

ANSLAGSFRÅGOR.

459 De sakkunniga hava slutligen ansett sig böra yttra sig i fråga om de statens kostnader, som föranledas av den här ovan föreslagna lagstiftningen. Härvid är först och främst att beakta, att de sakkunniga hava föreslagit en ny ordning för rättspsykiatriska undersökningars verkställande inom fångvården, i det att sådan undersökning enligt 25 § 1 mom. i förslaget till lag om vård av sinnessjuka städse skall verkställas å sinnessjukavdelning inom fångvården. För närvarande finnes sådan avdelning för manliga fångar vid centralfängelserna å Långholmen och i Härnösand samt vid kronohäktet i Västervik. De sakkunniga hava emellertid — såsom framgår av motiveringen till § 1 i förslaget till kungörelse med särskilda bestämmelser angående häktade och straffångar, som för observation eller vård intagas å sinnessjukavdelning inom fångvården, (sid. 449—450) — tänkt sig ytterligare några smärre sinnessjukavdelningar inom fångvården, nämligen för manliga fångar vid centralfängelserna i Malmö och å Härianda och för kvinnliga fångar vid centralfängelserna i Växjö och Härnösand samt vid straffängelset i Stockholm. De rättspsykiatriska undersökningarna av manliga häktade skulle sålunda, i enlighet med den i nämnda paragraf upptagna områdesindelningen, äga rum vid centralfängelserna å Långholmen, i Malmö, å Härianda och i Härnösand samt vid kronohäktet i Västervik och undersökningarna ifråga, vad kvinnliga fångar beträffar, vid centralfängelserna i Växjö och Härnösand samt vid straffängelset i Stockholm. Till bedömandet av, huru de rättspsykiatriska undersökningarna skulle fördela sig å dessa fångvårdsanstalter med tillämpande av den av de sakkunniga föreslagna områdesindelningen, kunna åberopas de uppgifter rörande antalet inom de olika länen avgivna utlåtanden om häktade personers sinnesbeskaffenhet, som blivit lämnade av överinspektören för sinnessjukvården i hans den 8 april 1921 avgivna yttrande över 1912 års riksdags skrivelse med begäran om utredning rörande frågan om fängelseläkarnas kompetens i rättspsykiatriskt hänseende. Enligt där lämnade uppgifter fördelade sig de under år 1920 avgivna rättspsykiatriska utlåtandena med hänsyn till den domstol eller myndighet, som begärt utlåtandet, på följande sätt:

460 Beträffande Beträffande Beträffande Beträffande män: kvinnor : män: kvinnor: Stockholms stad ... 28 (därav 4 av krigsrätt) 8 Älvsborgs län 8 — Stockholms län 5 2 Skaraborgs län 1 — Uppsala län — — Värmlands län 5 — Södermanlands län 2 (därav 1 av krigsrätt) 1 Örebro län 1 — Östergötlands län... 2 — Västmanlands län 6 — Jönköpings län 2 3 Kopparbergs län... 4 1 Kronobergs län ... — — Gävleborgs län 5 (därav 2 Gästrikland Kalmar län 4 1 och 3 Hälsingland) — Gottlands län 2 1 Västernorrlands län 4 — Blekinge län 6 (därav 1 av krigsrätt) 1 Jämtlands län 2 1 Kristianstads l ä n . . . 2 — Västerbottens län... 3 — Malmöhus län 8 1 Norrbottens län ... 6 — Hallands län —• — ~ ~Z ~~— S u m m a 116 20 Göteborgs- och Bohus län 7 —

Som av de anförda siffrorna framgår, skulle, med tillämpande av de sakkunnigas förslag, av ifrågavarande rättspsykiatriska undersökningar 50 hava verkställts å centralfängelset å Långholmen, 21 å centralfängelset å Härianda, 19 å centralfängelset i Härnösand, 16 å centralfängelset i Malmö, 12 å straffängelset i Stockholm samt 6 å centralfängelset i Växjö och 6 å kronohäktet i Västervik. (3 av undersökningarna skulle enligt förslaget ha ägt rum å Visby hospital). De arvoden, som för närvarande utgå till läkarna vid här ifrågavarande fängvårdsanstalter äro följande: till läkaren vid Långholmens sinnessjukavdelning 3,000 kronor (till den andre läkaren vid Långholmens central fängelse 5,304 kronor), till läkaren vid Västerviks kronohäkte (som har den största sinnessjukavdelningen) 3,972 kronor, till läkarna vid Malmö, Härianda och Härnösands centralfängelser 2,916 kronor vardera (varjämte den förstnämnde har ett personligt lönetillägg å 500 kronor), till läkaren vid Växjö centralfängelse 1,560 kronor samt till läkaren vid straffängelset i Stockholm 1,056 kronor. Vad beträffar läkarbefattningen vid Långholmens sinnessjukavdelning, är — såsom i historiken över vården av kriminalpatienter närmare omnämnts (sid. 523—525) — bestämt, att densamma skall vara förenad med befattningen som lärare i rättspsykiatri vid Karolinska institutet, å vilken tjänst utgår ett arvode å 3,000 kronor. Uppenbart är att med det betydligt ökade arbete, som innehavaren av dessa båda befattningar med de sakkunnigas förslag erhåller, kunna desamma icke längre skötas som bisysslor utan komma att helt kräva sin man. Vid sådant förhållande och då innehavaren av de förenade tjänsterna ifråga måste äga lärarkompetens i rättspsykiatri, bör han enligt de sakkunnigas förmenande uppföras på fast stat och erhålla samma löneförmåner som hospitalsöverläkare, vilkens tjänst som sådan är förenad med lärarbefattning i psykiatri. Med den vid 1922 års riksdag för statens hospital och

461 asyler genomförda löneregleringen har överläkare av första klass avlöning enligt lönegrad B 19 jämte fri bostadsvåning med bränsle ävensom elektrisk belysning, vartill för professor i psykiatri kommer ett arvode å 3,000 kronor. I enlighet härmed föreslå de sakkunniga, att innehavaren av de förenade befattningarna som läkare vid Långholmens sinnessjukavdelning och lärare i rättspsykiatri erhåller avlöning på stat å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll enligt lönegrad B 19 jämte ersättning för bostad, lyse och ved, vilken ersättning icke torde kunna sättas lägre än 2,500 kronor, ävensom ett arvode för under visningen a 3,000 kronor å Karolinska institutets stat. Detta förslag innebär en ökning i löneförmånerna med cirka 9,500 kronor. Även läkarbefattningarna vid centralfängelserna i Malmö, å Härianda och i Härnösand torde lämpligen böra uppföras å fast stat, med hänsyn såväl till den ökning i arbetet, som dessas innehavare med de sakkunnigas förslag skulle erhålla, som ock till de kompetensvillkor för läkartjänst vid sinnessjukavdelning inom fångvården, som föreslagits. Då enligt dessa erfordras lika lång tjänstgöring å sinnessjukhus som den för erhållande av behörighet till hospitalsläkartjänst föreskrivna, torde löneförmånerna icke kunna sättas lägre än de, som gälla för hospitalsläkare av andra klass. De sakkunniga föreslå för den skull, att läkarna vid centralfängelserna i Malmö och å Härianda samt i Härnösand uppföras i lönegrad B 1 6. Detta innebär en ökning i löneförmånerna med sammanlagt cirka 15,000 kronor. Som av de ovan anförda siffrorna framgår, torde det antal rättspsykiatriska undersökningar, som med de sakkunnigas förslag komma att verkställas å centralfängelset i Växjö och å straffängelset i Stockholm, icke bliva mera avsevärt. Ökningen i arbetet för läkarna vid dessa fångvårdsanstalter blir därför ej så stort, att uppförandet av deras tjänster å fast stat kan anses påkallat. Även torde det vara lämpligare att särskilt arvode bestämmes för läkararbetet vid dessa fångvårdsanstalters sinnessjukavdelningar även från den synpunkten, att man vid ifrågavarande fängelser icke torde kunna räkna med att få läkare, som fylla de föreslagna kompetensvillkoren för läkartjänst vid sinnessjukavdelning inom fångvården, varför det kan bliva behövligt att dessa fångvårdsanstalter (vilka båda äro belägna å plats, där det finnes sinnessjukanstalt) disponera särskilt psykiaterarvode. Detta torde icke behöva sättas högre än 500 kronor vid vardera fångvårdsanstalten, då här endast behöves mindre sinnessjukavdelning. Vad slutligen beträffar läkarbefattningen vid Västerviks hospital, synes de sakkunnigas förslag icke böra föranleda någon ökning i löneförmånerna å densamma.

462 Den ökning i till fängelseläkare utgående löner, som med realiserandet av de sakkunnigas förslag rörande de rättspsykiatriska undersökningarnas verkställande inom fångvården skulle erfordras bleve, som av de ovan anförda siffrorna framgår, cirka 25,500 kronor. Då emellertid enligt de sakkunnigas förmenande det jämlikt kungl. brev den 4 augusti 1922 för varje vid fängelse eller häkte verkställd rättspsykiatrisk undersökning utgående särskilda arvodet å 70 kronor (jmfr ovannämnda historik sid. 522— 523) icke vidare borde utgå till läkare, som uppförts å fast stat, komme denna kostnadsökning i själva verket att minskas med 7 a 8,000 kronor. I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga finna det vara skäligt, att nämnda arvode även finge utgå till läkare vid kommunalt sinnessjukhus, som enligt § 78 punkt 3 i förslaget till förordning med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m. är skyldig att på anmodan av medicinalstyrelsen verkställa undersökning och avgiva utlåtande angående å sinnessjukhuset intagen för brott tilltalad person. Då dylika fall bli sällsynta undantag, kommer en dylik utvidgning av bestämmelsen i ovannämnda kungl. brev icke att medföra någon nämnvärd kostnad. Såsom framgår av § 16 i ovanberörda förslag till förordning, hava de sakkunniga föreslagit, att inom medicinalstyrelsen skall såsom biträde åt överinspektören för sinnessjukvården finnas anställd en assistent, vilken har till huvudsaklig uppgift att biträda överinspektören samt i sådan egenskap äger att enligt § 76 i samma förordning jämväl själv verkställa inspektion av såväl de av landsting och kommuner upprättade som de enskilda sinnessjukhusen. I betraktande av den särskilda utbildning, som är erforderlig för en sådan uppgift, torde det, om tillräckligt kvalificerad sinnessjukläkare skall kunna påräknas för denna befattning, vara nödvändigt, att löneförmånerna icke bliva mindre än de, som tillkomma hospitalsläkare av första klass. De sakkunniga föreslå fördenskull, att på medicinalstyrelsens lönestat upptages en assistent hos överinspektören för sinnessjukvården med avlöning enligt lönegrad B 18. Med den ändrade ordning, i vilken åtskilliga av de till rättspsykiatriska nämndens verksamhet hörande ärendena enligt de sakkunnigas förslag skola handläggas, måste vidare utgifterna för medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, som enligt förslaget skulle erhålla tvenne representanter för juridisk teori och praxis bliva något större. Av medlemmarna i det vetenskapliga rådet hava hittills endast de två — förutom den jämväl till övriga medlemmar utgående ersättningen med högst 25 resp. högst 75 kronor för varje ärende, i vilket de deltagit resp. verkställt utredning —

463 uppburit ett fast årsarvode, nämligen den ene psykiatern och den ene rättsläkaren. Då anslag år 1912 första gången beviljades till vetenskapligt råd, bestämdes att arvode finge utgå till nämnda två medlemmar med tillsammans 2,600 kronor om året att fördelas efter medicinalstyrelsens bestämmande. Häri beslöts en höjning av 1921 års riksdag, som bestämde årsarvodet för rättsläkaren till 2,000 kronor och för psykiatern till 1,500 kronor (Kungl. Maj:t hade begärt resp. 3,000 och 2,000 kronor). Det högre arvodet för rättsläkaren motiverades därmed, att denne vore den ojämförligt mest anlitade medlemmen av det vetenskapliga rådet, i det han ofta varje vecka deltoge i handläggningen av rättsmedicinska ärenden. För dessa två medlemmar i det vetenskapliga rådet bestämdes samtidigt ersättningen för sammanträde till 40 kronor och för utredning till högst 100 kronor, medan ersättningen för övriga medlemmar i det vetenskapliga rådet vid samma riksdag höjdes till högst 50 kronor för sammanträde inom styrelsen och högst 150 kronor för särskild utredning. Då enligt de sakkunnigas förslag representant i det vetenskapliga rådet för juridisk teori och praxis skall deltaga i avgörandet av klagomål över intagning och kvarhållande å sinnessjukhus, ävensom i avgörandet av frågor, som röra utskrivning eller försökspermission av personer, som förövat brottslig gärning, torde sådan representant i allmänhet komma att varje vecka behöva anlitas för den rättspsykiatriska nämndens verksamhet. Då det icke är att antaga, att den, som har annat viktigt juridiskt arbete till huvudsyssla, skall medhinna att vid sidan härav varje vecka deltaga i den rättspsykiatriska nämndens arbete, torde man kunna räkna med att de båda juristerna i det vetenskapliga rådet komma att alternerande deltaga i nämndens sammanträden. Vid sådant förhållande måste givetvis båda erhålla ett fast arvode, vilket icke torde kunna sättas lägre än det nu till den ene psykiatern i det vetenskapliga rådet utgående eller 1,500 kronor. Härtill kommer den ökning i utgifterna för det vetenskapliga rådets verksamhet, som betingas av ersättningarna till representant för juridisk teori och praxis för sammanträden och för särskilda utredningar. Hittills har det varit ett relativt fåtal sammanträden, vari juristen i det vetenskapliga rådet deltagit, men med de sakkunnigas förslag torde man, som nämnts, böra räkna med att en av representanterna för juridisk teori och praxis i allmänhet varje vecka kommer att deltaga i sammanträden. Då även något arvode till sådan representant torde böra beräknas för särskild utredning, torde*man kunna räkna med att här ifrågavarande ersättningsbelopp komma att uppgå till c:a 2,000 kronor. De sakkunniga föreslå alltså, att anslaget till det vetenskapliga rådet inom medicinalstyrelsen ökas med 5,000 kronor, därav 3,000 kronor till fasta arvoden åt två representanter för juridisk teori och praxis.

464 I enlighet med § 17 i ovanberörda förslag till förordning skall hospitalsdirektion bland de av Kungl. Maj:t förordnade ledamöterna av direktionen utse en att vara kassakontrollant vid hospitalet och enligt § 18 i samma förordning äger denne att uppbära arvode. I allmänhet torde åt den direktionsledamot, som är kassakontrollant, lämnas uppdraget att å direktionens vägnar verkställa den inventering och besiktning av hospitalets egendom, som är föreskriven i § 22 punkter 19 och 20 i ovanberörda förslag. Då omfattningen av kassakontrollantens arbete är beroende av hospitalets storlek, synes det icke lämpligt att fastslå ett visst belopp såsom arvode åt kassakontrollant, utan har i ovanberörda § 18 intagits den bestämmelsen, att kassakontrollantens arvode bestämmes särskilt för varje hospital, och föreslå de sakkunniga i sådant hänseende ett belopp av lägst 500 och högst 1,000 kronor att fastställas av medicinalstyrelsen vid uppgörande av stat för hospitalen. Då denna utgift, som enligt nämnda grunder torde kunna beräknas komma att uppgå till c:a 12,000 kronor, bör bestridas av förslagsanslaget till statens hospital, behöves intet särskilt anslag för ändamålet. Såsom framgår av 8 § i förslag till lag om vård av sinnessjuka har chefen å ett hospital erhållit benämningen chefläkare i stället för den i nuvarande sinnessjukstadgan förekommande benämningen överläkare, vilken benämning emellertid i förslaget bibehållits för annan läkare, som utövar självständig sjuk vårdande verksamhet å hospital. Enligt de sakkunnigas förslag skulle chefläkaren å de mindre hospitalen jämväl vara ansvarig för sjukvården, medan denna å de större hospitalen, där chefläkarens tid i ganska stor utsträckning blir upptagen av administrativa ärenden, skulle delas mellan denne och överläkare. Sådan delning torde, där vid sidan av chefläkaren finnes en överläkare, bäst ske på det sättet, att chefläkaren blir ansvarig för sjukvården å den ena könsavdelningen och överläkaren å den andra. Det nya hospitalet vid Hälsingborg, som är avsett för 1,200 sinnessjuka (och 200 sinnesslöa), är planlagt så, att det kommer att, så att säga, omfatta ett mindre hospital med 400 platser för båda könen tillsammans, å vilken del av anstalten chefläkaren är avsedd att bliva ansvarig för sjukvården, och ett större hospital med 400 platser för vardera könet (jämte ovannämnda platser för sinnesslöa), å vilket skulle finnas tvenne överläkare, därav en ansvarig för sjukvården å vardera könsavdelningen. De sakkunniga ifrågasätta icke, att chefläkare vid mindre hospital skall hava andra löneförmåner än de för överläkare fastställda, men finna det skäligt, att vid de hospital, där förutom chefläkare även finnes överläkare, någon åtskillnad dem emellan fastställes i avlöningshänseende.

465 Detta torde lämpligen knnna ske i form av särskilt arvode till chefläkaren såsom ersättning för den större arbetsbörda och det större ansvar, som i denna hans egenskap åvilar honom. Dylikt arvode torde till beloppet böra sättas olika alltefter hospitalets storlek, och föreslå de sakkunniga härutinnan högst 2,000 och lägst 1,000 kronor att fastställas av Kungl. Maj:t och riksdagen samt att utgå av förslagsanslaget till hospitalens underhåll. Kostnaderna torde kunna beräknas komma att uppgå till sammanlagt c:a 10,000 kronor. Härtill kommer emellertid, att enligt de sakkunnigas förslag skulle vid de större hospitalen med 800 platser eller därutöver en hospitalsläkartjänst ändras till över läkartjänst. Då antalet dylika hospital för närvarande uppgår till 8, skulle härigenom förorsakas en ytterligare ökad utgift å c:a 4,000 kronor, förutom den kostnad för staten, tillhandahållandet av bostad, lyse och ved fritt till dessa överläkare, innebure. Uti 9 § av förslaget till lag om vård av sinnessjuka har föreskrivits, att enskilda sinnessjukhus och enskilda vårdhem skola stå under tillsjm av en utav medicinalstyrelsen till inspektör förorduad läkare, vilkens arvode enligt § 75 punkt 9) i förslaget till förordning med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m. skall i varje särskilt fall bestämmas av medicinalstyrelsen samt jämligt § 77 i samma förordning gäldas av statsverket. Dessa arvoden, vilka hittills erlagts av respektive anstalter eller vårdhem och växlat mellan 300 och 600 kronor, uppgingo för året 1922 till 5,900 kronor, därav 2,800 kronor till arvoden åt inspektörer vid 7 enskilda sinnessjukanstalter och 2,400 till inspektörer vid 4 vårdhem. Under 1923 har en enskild sinnessjukanstalt och ett vårdhem tillkommit, och då det torde vara att räkna med tillkomsten av ytterligare vårdhem, efter det den nya lagstiftningen trätt i kraft, torde ett förslagsanslag å 8,000 kronor bliva behövligt för ändamålet. Enligt 28 § i förslaget till lag om vård av sinnessjuka äger medicinalstyrelsen, när sådant erfordras för utredning i ärende angående klagomål över intagning eller kvarhållande å sinnessjukhus, påkalla vittnesförhör eller persons hörande upplysningsvis inför domstol. Dessa vittnen skola i enlighet med förslaget till lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen, inkallade enligt lagen om vård av sinnessjuka, åtnjuta ersättning för inställelsen efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål, och skall denna kostnad stanna å statverket. Givetvis skulle det vara förenat med svårigheter att på förhand beräkna den årliga kostnaden för dessa vittnesersättningar. Föranstaltande om vittnesförhör torde emellertid förekomma allenast i undantagsfall, vadan kostnaderna 94 22

466 härför ej torde komma att bliva betydande. Ett förslagsanslag å 1,000 kronor torde vara tillfyllest. Vidare äger, enligt § 87 i ovanberörda förslag till förordning, läkare att för åtgärd, som han har att enligt lagen om vård av sinnessjuka vidtaga på förordnande av polismyndighet, åtnjuta arvode enligt den för undersökning av sinnesbeskaffenhet gällande taxan. Enligt de sakkunnigas förslag till ändring av §§ 9 och 15 i taxan för arvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare m. m. skulle ersättning för varje dylik undersökning utgå med 20 kronor. Även för detta ändamål torde ett förslagsanslag å 1,000 kronor vara tillfyllest. Som av det här anförda framgår, beräkna de sakkunniga, att det framlagda förslaget till ny sinnessjuklagstiftning skall betinga nya utgifter till följande belopp:*c. 18,000 + 9,540 + 5,000 + 12,000 + c. 10,000 + 4,000 + c. 8,000 + 1 , 0 0 0 + 1,000 eller sammanlagt c.68,500 kronor årligen (oavsett eventuella dyrtidstillägg). Emellertid innebär de sakkunnigas förslag i själva verket en icke obetydlig besparing i statens utgifter för sinnessjukvården. Såsom i motiveringen till § 42 i förslaget till förordning med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m . m , framhållits, kommer nämligen med de föreslagna grunderna för avgifternas fastställande avgiften i 3:dje betalningsklassen att bli väsentligt högre än vad den är efter nu gällande beräkningsgrund. Medan avgiften för 1923, som är beräknad efter medelkostnaden för år 1921, i tredje betalningsklassen varit l,io kronor per dag, skulle den med de sakkunnigas förslag blivit 1,55 kronor per dag, innebärande en minskad utgift för staten av 0,45 kronor per underhållsdag å hospital. Då antalet underhållsdagar i tredje betalningsklassen numera uppgår till över 3,000,000, skulle sålunda minskningen i statens utgifter till hospitalens driftkostnader belöpa sig till c:a lVa miljon kronor årligen. Visserligen skulle med de sakkunnigas förslag avgiften i andra betalningsklassen bli något lägre än med nu gällande beräkningsgrund, men detta mer än uppväges därav, att för det övervägande flertalet av dem, som nu vårdas fritt på hospitalen, nämligen för alla s. k. otillräkneligförklarade, skulle avgift erläggas. Besparingen för staten blir därför i själva verket något större än den ovan angivna. De sakkunniga vilja till sist uttala önskvärdheten därav, att det, som sålunda sparas å statens utgifter för hospitalens driftkostnader, i stället måtte användas för anordnandet av nya vårdplatser för sinnessjuka, varav det •— såsom i det föregående påvisats (sid. 106) — finnes så ytterligt stort behov. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör nämligen detta vårdbehov i huvudsak tillgodoses genom statens försorg.

D.

RESERVATIONER.

Rättelse. år \ £ t h 6 6 - r ? 4 , r P P i f l " å n "' UPPgiV6t ' ^ 9 2

3 M d

6fter

aVgifteU i 3:d e

J' betalningsklassen för

1' ; - e l k o s t n a d e n för år 1921, med de sakknnnigas förslag n 1 skulle blnat 1,55 kr. per dag, vilken siffra emellertid skall vara 1,81, varav folier att den mmskade ntgiften för staten sknlle blivit icke 45 öre utan 21 öre per underd r i t W n ^ f n 1 T r \ a t t m i D S k n i ^ e n i S t a t e n s **»> utgifter till hospitalens driftkostnader sknlle belöpt sig, icke såsom nppgivits till cirka 1 >/2 miljoner kronor utan allenast till bortåt 700,000 kronor. '

•

i) R e s e r v a t i o n e r v i d f ö r s l a g e t till lag* o m vård a v s i n n e s s j u k a . Vid 4 § av hrr Petrén och Mune genom följande yttrande: Enligt de sakkunnigas förslag skulle icke annat vårdhem än enskilt få förekomma. Enligt vårt förmenande borde det emellertid icke vara något hinder för en kommun att upprätta ett vårdhem. För en storstad, som är nödsakad att själv ordna en omfattande sinnessjukvård, synes upprättandet av ett vårdhem för lugnare sinnessjuka kunna vara ägnat att något minska behovet av platser å sluten anstalt. Därigenom bereddes också en förmån för lugnare sinnessjuka i mindre god ekonomisk ställning. De enskilda vårdhemmen med sina höga avgifter komma helt naturligt endast ekonomiskt mera välsituerade sinnessjuka till godo. Där det funnes kommunalt vårdhem, skulle det emellertid även för fattiga sinnessjuka, vilka på grund av förhållandena icke lämpligen kunna kvarstanna i sina hem, men vilka dock icke med nödvändighet behöva intagas å sluten anstalt, bliva möjligt att komma i åtnjutande av förmånen att få vård under friare, mera hemliknande förhållanden. På här anförda skäl föreslå vi alltså, att första delen i § 4 får följande lydelse: Öppen sinnessjukvård må utövas a) å vårdhem, som godkänts av medicinalstyrelsen. Som konsekvens av denna ändring följer motsvarande ändring i 9 § 3 mom. och 50 § av lagförslaget samt i §§ 70, 75, 76 och 77 och i rubrikerna A och G under 4 kap. i förslaget till förordning med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation, m. m. ävensom i § 1 av förslaget till instruktion för överinspektören för sinnessjukvården i riket. Vid 4 § av herr Huselius, som anförde: Förslaget att öppen sinnessjukvård må tillfälligt utövas å lasarett eller sjukstuga, har j a g icke kunnat biträda. Såsom uti motiveringen till lagförslaget i denna del (allmänna delen, sid. 143 och 144) erinras, är det enligt gällande lasarettstadga förbjudet att å lasarett, där ej finnes särskild avdelning för sinnessjuka, intaga person för vård av sinnessjukdom. Enahanda förbud har upptagits uti det av 1920 års lasarettstadgekommitté avgivna förslaget till allmän sjukhusstadga m. m. ( § 1 3 mom. 4 e), dock har en av kommittéledamöterna, lasarettsläkaren Clarholm uti avgiven reservation föreslagit, att endast

470 sådana fall av sinnessjukdom, som erfordra vård å sluten anstalt, icke finge vårdas å lasarett. Redan den omständigheten att i gällande lasarettstadga och ett helt nyligen avgivet förslag till ny sjukhusstadga lämnas förbud mot vård av sinnessjukdom å lasarett (utom å vid lasarettet befintlig sinnessjukavdelning) bör väcka betänksamhet mot att i en lag om sinnessjukvården bryta mot den sålunda uppställda principen. Emellertid tillkomma andra skäl, som enligt min mening göra ett stadgande, sådant som ovannämnda i 4 § av lagförslaget, mindre lämpligt. De motiv, som ligga till grund för stadgandet, återfinnas i den allmänna motiveringen till förslaget (sid. 143 o. ff.). Därigenom vunnes — säges det — den fördelen, att en av sinnessjukdom i allenast lindrigare grad lidande person, som icke kunde vårdas i hemmet och vilkens ekonomiska villkor å andra sidan ej medgåve vård å enskilt vårdhem eller eljes hos enskild utom anstalt, kunde erhålla tillfällig vård å ett lasarett och det sålunda, därest sjukdomen befunnes vara av övergående natur, undvekes att han intoges å sinnessjukhus. (Kurs. av mig.) Som bekant, råder hos en ganska stor del av allmänheten den uppfattningen, att sinnessjukdom är något för den sjuke nedsättande och att det sålunda är av vikt att så mycket och så länge som möjligt förhindra, att den sinnessjuke underkastas sådan vård, som kan »stämpla» eller »märka» honom såsom lidande just av sådan sjukdom. Det är emellertid en sedan länge, icke minst av sinnessjukläkare omfattad strävan att söka motarbeta och om möjligt utrota denna fördom. Uti nu föreliggande förslag till lagstiftning å sinnessjukvårdens område har denna strävan funnit stöd, bland annat, genom upptagande av stadganden om s. k. frivillig intagning å sinnessjukhus såväl för vård (17 § i lagförslaget) som för observation (20 § i samma förslag). Det är min övertygelse, att man genom att medgiva lasaretten rätt att för tillfällig vård mottaga sinnessjuka tager ett steg, ägnat att motverka ovan angivna strävanden. De av mig härovan kursiverade orden i motiveringen till lagförslaget, utvisa, att stadgandet för sin tillkomst i själva verket och framförallt har att tacka det motivet, att den sinnessjuke skall undgå — när sjukdomen är av tillfällig art — att genom omhändertagande i sluten sinnessjukvård stämplas såsom sinnessjuk. Ty det är att observera, att de i motiveringen anförda hindren av ekonomisk art, som kunde föreligga för den sinnessjukes vårdande å enskilt vårdhem eller hos enskild utom sådan anstalt, ju icke föreligga beträffande hans vård å statens eller kommunalt sinnessjukhus. Det är uppenbart att, om det föreslagna stadgandet blir lag, det ofta blir mycket frestande för de sinnessjukas anhöriga att försöka utvägen, att få dem

471 intagna å lasarett i stället för å sinnessjukhus. Visserligen hava lasarettsläkarna enligt förslaget rätt att avböja framställning härom, men i den allmänna opinionen torde den lasarettsläkare, som av andra än utrymmesskäl — och dessa senare kunna ju med förbättrade sjukhusförhållanden minskas i betydelse — skulle använda sig av denna rätt, lätt komme att betraktas såsom byråkratisk eller mindre tillmötesgående, och så småningom förmåddes säkerligen lasarettsläkarna, för att undgå klander, att i allt större utsträckning å lasaretten mottaga patienter för sinnessjukvård. Såsom av motiveringen till lagförslaget synes, har de sakkunniges majoritet vidare tänkt sig en utveckling av stadgandets användning, som detta i och för sig måhända icke behövde innebära, nämligen inrättandet vid lasaretten av mindre avdelningar för vård av »nervsjuka och för tillfällig vård av lugnare sinnessjuka)). Visserligen talas här endast om sådana avdelningar, dit kroppsligt sjuka kunde överflyttas från andra avdelningar inom lasarettet vid tillfälliga utbrott av sinnessjukdom. Men i varje fall ser jag uti dessa uttalanden, ställda i belysning av vad som strax förut sagts om fördelarna i allmänhet av tillfällig sinnessjukvård å lasarett för de medellösa eller mindre bemedlade, en strävan att öka möjlikheten till användandet av öppen sinnessjukvård överhuvud. Ty naturligtvis kan det icke hava varit förslagets mening, att dessa avdelningar, om de en gång komme till stånd, skulle förbehållas endast de fall av lindrigare sinnessjukdom, som inträffat inom lasarettet. Det är emellertid ytterst sannolikt, att om lasaretten på denna punkt på grund av förhållandenas natur komme att så att säga upptaga konkurrensen med statens, landstingens och kommunernas sinnessjukhus, den faran uppstode, att den slutna vårdformen med dess intagningsformaliteter allt mer och mer bringades i misskredit, under det att anloppen mot lasaretten att få de sinnessjuka intagna som »nervsjuka)) bleve allt starkare. Men endast under den förutsättningen, att vården å dylika avdelningar utövades med vederbörlig sakkunskap och underkastades viss kontroll, kunde det enligt min mening vara tillrådligt att låta utvecklingen gå i nyss angiven riktning. Härom finnes emellertid intet utsagt varken i lagtext eller motivering, och det är ganska visst, att skulle förslaget givit sig in på frågor om läkarkompetens och kontroll beträffande detta slags sinnessjukvård, skulle lasarettsläkarna allmänt motsätta sig den föreslagna anordningen. Kvar står i varje fall, att allmänhetens fördom mot sinnessjukhusen genom en utsträckt öppen sinnessjukvård å lasaretten säkerligen skulle i stället för att minskas vinna i styrka. Emot det nu sagda kan invändas, att de sakkunniges majoritet endast tänkt sig sinnessjukvård å lasarett såsom något rent tillfälligt.

472 Frågan om sinnessjukdoms tillfälliga natur är kanske dock, särskilt då det är fråga om fall, som komma utifrån samhället, icke alltid så lätt att avgöra, i synnerhet då avgörandet ofta måste läggas i en läkares hand, som har annan utbildning än psykiaterns. Stadgandet om öppen sinnessjukvård å lasarett synes också hava mindre fog för sig, då den föreslagna s. k. frivilliga intagningen å sinnessjukhus för vård säkerligen kommer att användas i många fall, där vård å lasarett enligt majoritetens åsikt vore den önskvärda formen. Häremot kan icke invändas, att 17 § i lagförslaget endast kan komma till tilllämpning, då den sökande själv inser sitt vårdbehov. Ty icke heller intagning å lasarett kan ske utan att den sjuke ger sitt medgivande därtill. Det ligger nämligen i den öppna sinnessjukvårdens natur, att den, som skall behandlas enligt densamma, både kan börja och sluta därmed, när han själv så önskar. Vill man emellertid befordra den anordning, som avses med 17 § i lagförslaget, bör man säkerligen icke samtidigt tillskapa ett sådant institut, som frivillig intagning för sinnessjukvård å lasarett. Vad jag härovan yttrat gäller i allt väsentligt även om förslaget i vad det avser utövandet av öppen sinnessjukvård å sjukstuga. Med hänvisande till det sålunda sagda, anser jag, att i 4 § av förslaget till lag om vård av sinnessjuka det stycke, som handlar om utövandet av öppen sinnessjukvård å lasarett eller sjukstuga, bort utgå. Vid 14 § 1 mom. av hr Petrén genom följande yttrande: Enligt vad i denna paragraf stadgas, skall ansökan om sinnessjuks intagande för vård å hospital ingivas till direktionen. J a g kan emellertid icke finna något skäl för bibehållandet av denna ur nu gällande sinnessjukstadga hämtade bestämmelse, då direktionens egentliga uppgift ju ligger på den ekonomiska förvaltningens område. Detta är i de sakkunnigas förslag ytterligare framhävt därigenom att direktionens befattning med utskrivning, som nu gäller alla, vilka icke utskrivas som tillfrisknade, inskränkts att gälla personer, som begått brottslig gärning. Då det jämlikt § 25 i förslaget till förordning med närmare bestämmelser angående sinnessjuk vårdens organisation m. m. tillkommer vederbörande läkare att besluta om intagning, synes det mig vara alldeles onödigt att intagningshandlingarna, innan de komma den läkare tillhanda, som har att i enlighet med de i förordningen angivna grunderna bestämma om ordningen för intagning, först skola ingå till direktionens sekreterare för att av honom diarieföras. De sakkunnigas förslag om ansökans ingivande till hospitalsdirektionen ter sig också

473 egendomligt vid sidan om bestämmelsen, att ansökan om vård å ett icke statligt sinnessjukhus skall ingivas till den för sjukvården ansvarige läkaren. Ordagrant samma föreskrift passar dock icke i fråga om hospitalen, då de större av dessa enligt de sakkunnigas förslag komma att få mer än en läkare med självständig sjukvårdsverksamhet (överläkare), och allmänheten givetvis icke kan ha kännedom om, till vilken av dessa ansökan i det enskilda fallet skall ingivas. Frågan synes mig därför bäst lösas på så sätt, att ansökan om intagande å hospital ingives till chefläkaren. Från honom böra de ansökningar, rörande vilka annan överläkare skall besluta, utan dröjsmål knnna befordras till denne. På grund av vad sålunda blivit anfört får j a g föreslå, att 14 § 1 mom. sista stycket erhåller följande lydelse: Avser ansökan, som här sägs, intagning å hospital, skall den ingivas till chef läkaren, i annat fall till den läkare, som är ansvarig för sjukvården å sinnessjukhuset. Vid 14 § 2 mom. av hr JPetrén genom följande yttrande: De sakkunniga hava upptagit den nuvarande sinnessjukstadgans bestämmelse, att läkarbetyg för intagning å hospital icke lar utfärdas av läkare, vilken är anställd vid det hospital, dit ansökan ingives. 1 1883 års sinnessjukstadga gällde detta förbud endast för hospitalets överläkare. Det synes mig också vara tillfyllest, därest läkare å sinnessjukhus, som är ansvarig för sjukvården och sålunda har att besluta om utskrivning, saknar rättighet att utfärda läkarbetyg för intagning å sinnessjukhuset i fråga. Att icke denna rättighet medgives övriga läkare å ett sinnessjukhus, är i övrigt till direkt olägenhet, då på de orter, där hospital äro belägna, man, när en person drabbas av sinnessjukdom, helt naturligt ofta helst rådfrågar någon av hospitalets läkare och det i sådant fall blir en ökad kostnad för erhållande av bilagan A, då denne icke kan utfärda sådan, utan man för erhållandet av densamma måste vända sig till ännu en läkare. På grund härav får j a g föreslå, att 14 § 2 mom., första stycket erhåller följande lydelse: Det i 1 mom. 2) omförmälda utlåtandet skall vara avgivet av läkare, som icke står till den sjuke i släkt- eller svågerskapsförhållande, vilket enligt lag utgör vittnesjäv; utlåtandet må icke heller vara avgivet av överläkare vid det sinnessjukhus, dit ansökan ingives. Vid 15 § 3 mom., 23 § 1 mom. och 36 § av hr Petrén följande yttrande: 94 22

genom 60

474 Sedan betänkandets allmänna del slutjnsterats, har jag under min ämbetsverksamhet fått kännedom om fall, utvisande behövligheten av att intagning å hospital för observation kan ske även genom överflyttning från i fattigvårdslagen omförmält arbetshem. En ändring i sådan riktning av 23 § medför som konsekvens dels en bestämmelse om rättighet för styrelse resp. föreståndare för arbetshem att, då därstädes intagen är i behov av att bliva överflyttad till sinnessjukhus, ingiva ansökan härom, dels ock föreskrift därom, att vid utskrivning från sinnessjukhus av den, som överflyttats från arbetshem, återflyttning skall äga rum, därest han icke dessförinnan utskrivits från arbetshemmet. På här anförda grunder får j a g alltså föreslå dels att 15 § 3 mom. erhåller följande lydelse: Ansökan om intagande å sinnessjukhus av den, som är intagen å tvångsarbetsanstalt, arbetshem, alkoholistanstalt, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, förbättringsanstalt eller annan dylik anstalt, skall undertecknas av vederbörande styrelse eller föreståndare; dels att 23 § 1 mom. erhåller följande lydelse: 1 mom. Finnes anledning förmoda, att någon, som är intagen å tvångsarbetsanstalt, arbetshem, alkoholistanstalt, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, förbättringsanstalt eller annan dylik anstalt, är sinnessjuk, må han, på skriftlig framställning av anstaltens styrelse eller föreståndare, för observation intagas å hospital, därest legitimerad läkare i utlåtande, grundat på personlig undersökning och avfattat enligt formulär, fastställt av Konungen, intygat, att skäl finnas för sådan förmodan. Framställningen skall vara åtföljd av de rörande personen i fråga å anstalten befintliga handlingarna i avskrift; dels ock att 36 § erhåller följande lydelse: Vid utskrivning från sinnessjukhus av den, som överflyttats från tvångsarbetsanstalt, arbetshem, alholistanstalt, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, förbättringsanstalt eller annan dylik anstalt, skall återflyttning äga rum, därest han icke dessförinnan utskrivits från anstalten. Vid 45 § 2 mom. av herr JPetrén genom följande yttrande: Vid utfärdande av nya bestämmelser rörande vederbörande tjänsteläkares tillsyn av sinnessjukas vård, synes mig hänsyn böra tagas till de ändrade förhållanden, som kunna inträda genom riksdagens skrivelse (nr 172 år 1922) med begäran om utredning angående utsträckt skyldighet för landsting att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av fattigvårdsberättigad sinnessjuk (eller sinnesslö). I mitt den 18 augusti

475 1923 till medicinalstyrelsen avgivna yttrande rörande denna riksdagsskrivelse har jag på anförda grunder föreslagit den ändrade lydelsen av 40 § i lagen om fattigvård den 14 juni 1918, att densamma skulle erhålla två nya moment (3 och 4) av följande lydelse: 3 mom. H a r för person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, beslut fattats om intagande å en statens anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, men hans intagande å dylik anstalt på grund av bristande platsutrymme ej k u n n a t ske, äger det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara för vårdkostnaden, att under de förutsättningar, som för erhållande av ersättning enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting erhålla gottgörelse för vården av sådan person, därest han vårdas hos enskild och vården av vederbörande tjänsteläkare intygats vara tillfredsställande, från den dag, då beslut om intagning ägt rum, och så länge vården enligt intyg från denne är behövlig, med belopp, som motsvarar avgift å billigaste betalningsplats å den anstalt, där plats beviljats. Lag samma vare beträffande gottgörelse för vård av sinnessjuk, för vilken beslut fattats om intagande å landsting tillhörigt sinnessjukhus, men vars intagande därstädes på grund av bristande platsutrymme ej kunnat ske. 4 mom. Har sinnessjuk, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, utskrivits från staten eller landsting tillhörigt sinnessjukhus för beredande av plats å anstalten för mera vårdbehövande sinnessjuk, äger det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara för vårdkostnaden, att under de förutsättningar, som för erhållande av ersättning enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting erhålla gottgörelse för vården av sådan person, därest han vårdas hos enskild och vården av vederbörande tjänsteläkare intygats vara tillfredsställande från utskrivningsdagen och så länge vården enligt intyg från denne är behövlig, med belopp, som motsvarar avgift å billigaste betalningsklass å den anstalt, från vilken utskrivningen ägt rum.

Uppenbart är, att det måste finnas kontroll över att den sinnessjukvård, till vilken bidrag av offentliga medel utgår, är tillfredsställande. Kommer riksdagens ovannämnda skrivelse att få till resultat en lagändring i den föreskrivna riktningen, bör givetvis intyg av vederbörande tjänsteläkare bliva erforderligt för erhållande av landstingsbidrag till vålden av sinnessjuk, som inackorderats i enskilt hem. Vid sådant förhållande blir det ju nödvändigt, att tjänsteläkaren årligen besöker alla i hans distrikt hos enskilda personer vårdade sinnessjuka., Men även frånsett de lagbestämmelser, som kunna bliva en följd av ovanberörda av riksdagen begärda utredning, synes det mig önskvärt, att tjänsteläkaren årligen besöker alla inom hans distrikt befintliga sinnessjuka, som vårdas hos enskild eller äro omhändertagna å fattigvårdsanstalt, som saknar särskild sinnessju k avdelning. På grund härav får j a g föreslå, att 45 § 2 mom. erhåller följande lydelse: Därjämte skall provinsial-, extra provinsial- och stadsläkare, var inom sitt distrikt, årligen besöka varje å fattigvårdsanstalt, som i 4 § sägs, omhändertagen sinnessjuk, samt varje hos enskild vårdad sinnessjuk.

476 Den bär föreslagna ändringen i de sakkunnigas förslag har givetvis till konsekvens en ökning i statsverkets utgifter, i det större anslagbleve behövligt för provinsialläkarnas och extra provinsialläkarnas besök hos sinnessjuka. 2) R e s e r v a t i o n e r v i d förslaget till förordning m e d n ä r m a r e bestämmelser angående sinnessjnkvårdens o r g a n i s a t i o n m. m . Angående ny § 35 av herr Petrén genom följande } 7 ttrande: I till de sakkunniga ingiven framställning har styrelsen för hospitalspersonalens förbund gjort framställning om rättighet att få representant i hospitalsdirektionerna. I likhet med de sakkunniga anser jag, att en sådan ordning icke vore lämplig, då en anstaltsstyrelse enligt mitt förmenande bör bestå av medlemmar, som gentemot de olika grupperna av befattningshavare hava en fullt opartisk ställning. Däremot synes det mig rimligt, att representant för de olika grupperna av befattningshavare äger närvara vid hospitalsdirektionens sammanträden, när ärenden, som beröra deras intresse, handläggas. Enligt de sakkunnigas förslag hava endast läkarna och befattningshavare tillhörande kontorspersonalen — de förra genom chefläkaren och överläkare eller hospitalsläkare, de senare genom intendenten — representant närvarande vid direktionens sammanträden. Det torde kunna sättas i fråga, huruvida övriga befattningshavare vid hospital lämpligen borde uppdelas i olika grupper (allteftersom de hava förmansställning eller ej, tillhöra sjukvårdspersonalen eller ekonomipersonalen o. s. v.) med rätt för varje grupp att utse sin representant. Enklare synes mig dock vara, att alla befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen, gemensamt utse en representant. En bestämmelse härom behöver ej öka antalet paragrafer, därest de två sista paragraferna, som röra intendenten, sammanslås till en paragraf. I anslutning till vad sålunda blivit anfört, får j a g föreslå att bestämmelserna i § 34 intagas i § 33, att förslagets § 35 blir § 34 och att en ny § 35 införes av följande lydelse: Av de sjukvårds- och ekonomipersonalen tillhörande befattningshavarna utsedd representant äger att vid direktionens handläggning av ärende, som berör deras intressen, vara närvarande vid direktionens sammanträden med rätt för sådan representant att i fråga om dylikt ärende deltaga i överläggningarna, men ej i besluten, ävensom att få sin avvikande mening antecknad i direktionens protokoll.

r

477 En konsekvens av denna bestämmelses införande bleve, att rubriken G under 1 kap. måste ändras, och föreslår jag, att densamma får följande lydelse: DÖni övriga befattningshavare vid hospitah. Vid § 43 mom. 1 av herr JPetrén genom följande yttrande: Såsom i de sakkunnigas motivering till detta moment är anfört, har den ändringen, att hospitalsavgiften skall erläggas kvartalsvis i stället för — såsom nu är fallet — halvårsvis, vidtagits för att mildra bördan för den enskilde, som har att erlägga avgiften. I ännu ett hänseende synes mig dock denna börda böra mildras. I de sakkunnigas förslag har medtagits den nu gällande bestämmelsen, att hospitalsavgiften skall erläggas »vid den sjukes intagning)). Det synes mig dock vara bra hårt, att den som drabbats av olyckan, att en nära anhörig blivit sinnessjuk, och därför haft att föranstalta om anskaffandet av de handlingar, vilka äro erforderliga för intagning å sinnessjukhus, samtidigt med dessa bekymmer skall vara nödsakad att ombesörja inbetalning av det belopp, som skall erläggas i förskott, ett belopp, vars anskaffande kan för den enskilde bliva nog så betungande. Det synes icke heller vara nödvändigt att föreskriva en ovillkorlig förskottsbetalning, då ansvarsförbindelse vid intagning enligt huvudregeln (14 § i lagförslaget) skall vara bifogad ansökningen (jämlikt föreskrift i 46 § i förslaget till förordning). Nu lärer förhållandet också vara, att bestämmelsen om förskottsbetalning i allmänhet ej torde tillämpas så strängt, att icke avgiftens erläggande kan få anstå något. Författningen bleve därför också i mera överensstämmelse med gällande praxis, därest orden: ))vid den sjukes intagning)) utginge ur momentet. I anslutning till vad sålunda blivit anfört får jag föreslå, att § 43 mom. 1 erhåller följande lydelse: I § 42 mom. 1 omförmäld avgift skall, med iakttagande av stadgandet i § 44, erläggas förskottsvis för återstående delen av löpande kvartalet, räknat från och med den dag, då intagningen skedde, och sedermera kvartalsvis, med skyldighet vid uraktlåtenhet härutinnan att från kvartalets början gottgöra hospitalet ränta efter sex för hundra om året. Vid § 80 av herr Huseliiis, som anförde: Då de sakkunniga, såsom av den allmänna delen (sid. 138—141) framgår, uti sitt den 14 december 1918 till Kungl. Maj:t avgivna utlåtande yttrade sig över av Betaniastiftelsen m. fl. gjorda framställningar om tillstånd att utan intagningshandlingar få mottaga större antal sinnessjuka än fem, återgåvo de sakkunniga däri ett av medicinalrådet Schuldheis på sin tid gjort uttalande, vari framhölls, bland annat, att det synes förtjänas att tagas i övervägande, huruvida icke de enskilda

478 hemmen för vård av sinnessjuka skulle mot vissa mindre betydande villkor för kontroll (än de för enskild sinnessjukanstalt föreskrivna) kunna erhålla rätt att mottaga högst 10 patienter. De sakkunniga hade vid avgivande av sitt berörda yttrande icke att i annan mån taga ställning till frågan om det högsta antal patienter, som borde kunna mottagas i dylika hem, än att, som den av Betaniastiftelsen gjorda framställningen kunde anses gälla 19 platser, de sakkunniga måste pröva lämpligheten av att ett så högt antal finge mottagas. Och, som bekant, tillstyrkte de sakkunniga framställningen i denna del. Genom kungl. brev den 14 augusti 1920 medgavs sedermera att å enskilt sjukhem, avsett för vård på en gång av högst tjugu personer, finge intagas jämte andra sjuka, även stillsamma sinnessjuka. Redan vid de överläggningar, som resulterade i de sakkunnigas utlåtande av 1918 var j a g av den åsikten, att ett undantag från föreskrifterna i § 67 i gällande sinnessjukstadga måste begränsas att gälla endast enskilda hem med inalles högst 20 patienter. Naturligtvis kan det sägas, att denna övre gräns för patientantalet är godtycklig. Men dylika invändningar kunna göras nära nog mot varje begränsning av dylikt slag (jfr § 73 i förslaget till förordning med närmare bestämmelser om sinnessjukvårdens organisation m. m.), och siffran 20 såsom maximum har ju redan av Kungl. Maj:t godtagits. Min nyssnämnda åsikt grundas på tvenne omständigheter. Enskilda vårdhem med större antal patienter skulle kunna antagas komma att i viss mån konkurrera med enskilda sinnessjukanstalter, där ju även stillsamma patienter kunna mottagas, en konkurrens, som vore mindre önskvärd, då de sistnämnda anstalterna, vilka säkerligen fylla ett verkligt behov, därigenom kunde få sin ekonomi rubbad och sålunda tvingas att inskränka sin verksamhet eller alldeles upphöra därmed. Vidare kunde det befaras, att om antalet patienter bleve alltför stort, kontrollen från den av medicinalstyrelsen förordnade inspektörens sida, särskilt då även andra sjuka, däribland ofta sådana, som ledo av sjukdomar, till arten gränsande till sinnessjukdomarna, vårdades å hemmet, bleve försvårad. Av de sakkunnigas nu avgivna förslag framgår, att inspektören icke har att utöva tillsyn över andra å hemmet vårdade patienter än de, som av föreståndaren anmälts såsom sinnessjuka och över vilka denne för förteckning. Vidare skall enligt förslaget varje läkare, som har en patient å hemmet, hålla inspektören underrättad om patientens sjukdomstillstånd. Men genom dessa bestämmelser torde icke tillräckliga garantier hava vunnits att icke på hemmet inlades patienter, som t. ex. ledo av lindrigare sinnessjukdom, änskönt de av föreståndaren och den enskilde läkaren betraktades såsom icke sinnessjuka. I och för sig behövde så-

479 dant måhända icke föranleda större olägenheter vare sig för den sjuke själv eller övriga patienter å hemmet. Det gäller emellertid härvidlag även att icke genom lagstiftningen försätta den inspekterande läkaren i sådan ställning, att det möter svårigheter för honom att fullgöra sina plikter. Men blir patientantalet å ett vårdhem alltför stort, tvingas utan tvivel inspektören att med större tveksamhet än eljes godtaga de anmälningar om fall av sinnessjukdom, som föreståndaren delgiver honom. Här kan utan tvivel föreligga en källa till konflikter mellan inspektören, å ena, samt föreståndaren, patienterna eller deras läkare, å andra sidan, t. ex. beträffande frågan, huruvida patienten vore endast nervsjuk och sålunda undantagen från inspektörens tillsynsverksamhet eller sinnessjuk och sålunda underkastad densamma. Anledning till dylika konflikter bör inspektören i största möjliga mån besparas, och detta kan enligt min uppfattning knappast ske annorledes, än genom föreskrift om en sådan begränsning av patientantalet, att inspektören utan svårighet kan överblicka sjukdomsfallen och kontrollera riktigheten av till honom gjorda meddelanden. Med hänsyn till vad ovan nämnts, anser jag, att § 80 i förslaget till förordning bort erhålla en första punkt så lydande: 1) A hemmet må på en gång vårdas högst tjugu personer, varefter naturligen numren på de efterföljande punkterna skulle ändras i förhållande härtill. 3) S ä r s k i l t y t t r a n d e a v herr P e t r é n . I anledning därav att det, sedan den allmänna delen av detta betänkande slutjusterats, av den s. k. lilla strafflagskommissionen framlagts förslag till lag om obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning av vissa grupper av brottslingar — vars innehåll är närmare omnämnt i historiken över vården av kriminalpatienter, sid. 534 — anser j a g mig böra yttra några ord angående de förändringar i de sakkunnigas författningsförslag, som en dylik lag måste medföra. Som medicinalstyrelsen uti sitt den 12 oktober 1923 avgivna yttrande över nämnda lagförslag framhållit, skulle detsammas genomförande få till följd, att antalet av domstol begärda undersökningar av tilltalade personers sinnesbeskaffenhet skulle komma att stiga till ett så avsevärt antal, att det icke bleve möjligt för styrelsen att med dess nuvarande organisation handlägga ett så stort antal rättspsykiatriska ärenden. Då det redan av kostnadshänsyn icke synes mig kunna ifrågasättas att för ändamålet skapa ett särskilt ämbetsverk, måste införandet av en lag om obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning av vissa brottslingar uppenbarligen göra det nödvändigt, att icke alla rättspsykiatriska utlåtanden underställas medicinalstyrelsens prövning.

480 Under hittillsvarande förhållanden, då de Läkare, som haft att verkställa rättspsykiatriska undersökningar, på få undantag när, icke haft specialutbildning i psykiatri, har givetvis den nuvarande ordningen med medicinalstyrelsen som högsta rättspsykiatriska instans i brottmål varit för rättssäkerheten nödvändig, men då enligt de sakkunnigas förslag alla rättspsykiatriska undersökningar av häktade skola verkställas av läkare, som längre tid tjänstgjort å sinnessjukhus och därtill fått särskild rättspsykiatrisk utbildning, synes det mig efter denna reforms genomförande icke böra möta några betänkligheter att, vad angår häktade, upphäva den nuvarande föreskriften för domstol att inhämta medicinalstyrelsens yttrande om rättspsykiatriska utlåtanden. Skulle domstol i något fall finna fängelseläkarens utlåtande icke vara tillfyllest, kunde väl för sådant fall den bestämmelsen gälla, att domstol ägde att, när så prövades nödigt, hos medicinalstyrelsen begära förordnande om den häktades intagande å hospital för fortsatt observation. Då rättspsykiatriska undersökningar av tilltalade, som vistas på fri fot, enligt de sakkunnigas förslag, i likhet med vad nu är fallet, skola verkställas av vederbörande tjänsteläkare (provinsial-, extra provinsial- och stadsläkare) och dessa helt naturligt i regel sakna den för uppgiften nödiga kompetensen, måste givetvis de av dem avgivna rättspsykiatriska utlåtandena under alla förhållanden underställas medicinalstyrelsens prövning. Även med en lag om obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning av vissa brottslingar torde antalet rättspsykiatriska utlåtanden rörande tilltalade, som vistas på fri fot, icke bliva större, än att den rättspsykiatriska nämnden skulle kunna medhinna att avgiva yttranden över sådana utlåtanden, därest den ökning i nämndens arbete, som realiserandet av de sakkunnigas förslag om lagstadgad klagorätt kommer att medföra, åtföljdes av den minskning i arbetsbördan, som befrielse från uppgiften att avgiva yttranden rörande rättspsykiatriska undersökningar av häktade innebure. Borttagandet av föreskriften för domstolarna att av medicinalstyrelsen inhämta yttrande om vederbörande läkares utlåtande rörande häktads sinnesbeskaffenhet skulle — förutom ändring i den föreslagna avfattningen av 25 § i medicinalstyrelsens instruktion — medföra flera andra ändringar i de sakkunnigas författnings förslag, nämligen uti 25 § i förslaget till lag om vård av sinnessjuka och i samband därmed uti § 14 punkt 30 i förslaget till förordning med närmare bestämmelser om sinnessjukvårdens organisation m. m. och i förslaget till ändrad lydelse av lagen om behandling av alkoholister samt slutligen uti förslaget till lag om vad domstol har att iakttaga beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för brott tilltalad. Skola bestämmelser om

481 obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning av vissa häktade utfärdas, bör nämligen föreskriften om, i vilka fall detta skall ske, införas i 1 § av ovanberörda lag. Av det anförda torde med all tydlighet framgå, att det råder ett så intimt samband mellan en lag om obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning av vissa grupper av brottslingar och lagstiftningen rörande sinnessjukas vård, att dessa frågor böra lösas i samband med varandra. Såsom framgår av de sakkunnigas förslag om ändring i den för medicinalstyrelsen gällande instruktionen, innebär detta bl. a., att styrelsens vetenskapliga råd skall erhålla tvenne represensanter för juridisk teori och praxis (21 §) vilket föranletts därav, att sådan medlem av det vetenskapliga rådet enligt de sakunnigas förslag skall deltaga uti handläggningen av ett stort antal av de ärenden, som det skall tillkomma den rättspsykiatriska nämnden att avgöra (25 §). Enligt mitt förmenande kan det t. o. m. sättas ifråga, huruvida icke det arbete, som enligt förslaget ålägges juridiskt utbildad medlem av det vetenskapliga rådet, blir så omfattande, att icke ens tvenne personer, som alternera med varandra, kunna sköta det vid sidan av sina huvudsysslor, utan att ett särskilt ämbete för uppgiften i fråga blir behövligt. I så fall borde innehavaren av detta ämbete, vilken lämpligen kunde benämnas överkurator för sinnessjukvården, jämväl hava den vidare uppgiften att öva allmän tillsyn däröver, att de sinnessjukas rättsliga och ekonomiska intressen bliva behörigen tillgodosedda. Inrättandet av en dylik tjänst skulle medföra den stora fördelen, att den jurist, som hade att deltaga i den rättspsykiatriska nämndens handläggning av klagomål över intagande och kvarhållande å sinnessjukhus och av framställningar om utskrivning eller försökspermission av personer, som förövat brottslig gärning, ofta komme att äga personlig kännedom om den person, dylikt ärende gällde. Ty i sakens natur ligger, att en överkurator för sinnessjukvården borde — om möjligt i samband med överinspektörens för sinnessjukvården inspektioner — besöka de olika sinnessjukhusen, därvid han ock borde äga att taga del av samtliga handlingar rörande de sinnessjuka. Att j a g emellertid, trots den fördel, som skulle vinnas med här antydda anordning, dock icke avgiver någon reservation i dylik riktning, beror därpå, att j a g anser, att det icke utan trängande nödvändighet bör inrättas någon ny statstjänst — en synpunkt som är värd beaktande icke minst i nuvarande statsfinansiella situation. J a g har därför ansett, att den av de sakkunniga föreslagna ordningen först borde prövas. 94 22

Gl

482 Från ovanberörcla synpunkt hade det varit önskvärt, om man även knnnat undvika inrättandet av den av de sakkunniga föreslagna assistentbefattningen hos överinspektören för sinnessjukvården. Detta låter sig emellertid icke göra, med mindre inspektionen av såväl de av landsting och kommuner anordnade som de enskilda sinnessjukhusen uppdrages åt hospitalens chefläkare. Förslag härom har också framställts inom Psykiatriska föreningen och otvivelaktigt skulle en sådan anordning få den stora fördelen med sig, att varje chef å ett hospital erhölle personlig kännedom om, vilka av de å de kommunala och enskilda sinnessjukhusen intagna, som vore bäst i behov av att intagas å hospitalen. Då emellertid intagandet av dylika mera svårskötta sinnessjuka i utbyte med lugnare sinnessjuka är förenat med ej ringa olägenhet för hospitalen, har det dock ansetts mera lämpligt att inspektionen av de kommunala och enskilda sinnessjukhusen, genom vilken kontrollen av att dylikt byte vid behov äger rum bäst utövas, blir verkställd genom opartisk, inom medicinalstyrelsen anställd psykiater. J a g har emellertid ansett mig böra nämna, att även den andra utvägen varit diskuterad.

BILAGOR.

485 Bilaga

/.

Historik över

vården av krimiiialpatieiiter. Under begreppet kriminalpatienter sammanfattas uti den medicinska litteraturen vanligen tre grupper av sinnessjuka, nämligen l:o för brott tilltalade personer, som vare sig för observation eller vård intagits å hospital, 2:o för brott tilltalade personer, som i anseende till sin sinnesbeskaffenhet icke kunnat till ansvar fällas, samt 3:o sinnessjuka strafffångar. Rörande vidtagande av särskilda åtgärder for vård av nu omförmälda sinnessjuka hava i vårt land under de senaste decennierna ett flertal initiativ tagits. Dessa hava utgått dels från sinnessjukläkarna, dels från fångvårdsstyrelsen och dels från riksdagen. Uti sitt år 1900 utgivna arbete »Vården av sinnessjuka förr och nu» Ur pr0fessu har Bror Gadelius såsom ett särskilt missförhållande framhållit våra hospi- GadeUns tals överhopande av kriminalpatienter samt vidare, att enligt sinnessjuk- lten aVitinne. stadgan samhällsvådligheten ansåges vara en egenskap, som berättigade v»*a fötr till vård å hospital även för sjuka, som under andra förhållanden endast vore berättigade till asylvård 1 ). Denna stadga — skriver Gadelius — syntes alltså förutsätta, att hospitalen vore bättre rustade med de fängelseliknande anordningar, som borga för samhällets skydd mot antisociala individer. Men nutidens omsorg om hospitalens inredning och resurser ginge i en helt annan riktning, och man sökte med alla möjliga medel att reda sig utan tvångsåtgärder; m a n gjorde behandlingen så fri, så värdig den sjuke som möjligt och även så värdig läkarens uppgift som möjligt — att vara läkare och icke fångvaktare. Stadgan för hospitalen representerade således en mycket föråldrad ståndpunkt, och dess formriktiga tillämpning vore ett hinder för hospitalens utveckling. Men icke nog därmed a t t samhällsvådligheten, där den genom ett begånget brott blivit ovedersäglig, gjorde de kroniskt sinnessjuka, idioter och epileptici berättigade till vård å de till kuranstalter avsedda hospitalen, denna samhällsvädlighet tilltvingade dem under nuvarande förhållanden plats å hospitalen före alla andra. Sålunda kunde det hända och det hände ävenledes icke sällan, a t t en akut, i högsta grad svårskött och till vård å anstalt trängande sinnessjuk finge stå tillbaka för — exempelvis en imbecill pojke, som stulit en rock, eller en dement epileptiker, som slagit polisen. Det kunde i sanning se ut, som om brottsligheten i och för sig gåve en första rangs värdighet åt den hjälpbehövande och ett frikort på medlidande. 1 I delta hänseende skedde ingen ändring ined utfärdandet av nu gällande sinnessjukstadga av år 1901: emellertid liar den däri sålunda u p p t a g n a åtskillnaden mellan hospital och asyl — såsom i det föregående omnämnts — sedermera de facto blivii upphävd.

486 Att sinnessjuka straffångar oftare nu än förr intoges a anstalt, vore visserligen ett vackert bevis för vetenskapens mildrande inflytande på åskådningssätt och sedvänjor. Det vore, liksom överhuvud taget vår tids uppfattning om förhållandet mellan sinnessjukdom och brott, ett tecken på en fortskridande humanitet. Denna uppfattning vore ägnad att reformera fängelsevården, att, om man så vill, delvis inrätta fängelserna som hospital, men alltför abstrakt, ja, missriktad tedde sig denna humanitet, om man därvid glömde hänsyn av vida mer tvingande och ömmande art och gjorde hospitalen till fängelser genom att dit överflytta varje straffånge, som visade tecken till sinnessjukdom. Även i ett a n n a t avseende vore sinnessjuka straffångars inlämnande ä hospitalen en åtgärd av abstrakt humanitet. Man hade sett för litet på deras egen verkliga fördel. De voro för så och så lång tid dömda till straffarbete, så avbrytes deras avtjänande av straffet av sinnessjukdom och de interneras för månader och år på hospital, kanske ock för hela livstiden. I bästa fall bleve de utskrivna som tillfrisknade, men måste då återvända till fängelset för att avtjäna den resterande strafftiden, som icke avkortades med den tid de varit ä hospitalet.

Professor Gadelius omnämner härefter, hurusom vissa länder hava särskilda kriminalanstalter, medan åter andra länder, såsom Skottland och Tyskland, hava sinnessjukavdelningar anordnade vid fängelserna^), samt förordar i första hand sistnämnda system. Dylika till fångvården hörande hospital skulle emellertid icke undanröja behovet i vårt land av en kriminalanstalt, där även en del på grund av sinnessjukdom frikända, men högeligen sam hällsvådliga individer (vissa paranoici, epileptici) lämpligen borde vårdas. Professor Vid samma tid, som Gadelius ovan anförda arbete utkom, upptogs r:l an även av ^s&vsSa"' f g dåvarande överinspektören för sinnessjukvården i riket, anordningar'professorT. Nerander, den förste innehavaren av denna befattning, vilken ^XrimliaT l s * n ^ e r ä t t e ^ s e ^ medicinalstyrelsen över sin verksamhet under året patienter. '/•", 1899— 30 t 1900 framhöll, att, i samband med frågan om beredande från statens sida av behövligt antal platser, borde ock det spörsmålet tagas under omprövning, vilka särskilda anordningar, som vore av nöden med hänsyn till det alltjämt växande antal kriminalpatienter, som till anstalterna överfördes. Nerander yttrade härom föliande. Det kunde visserligen tyckas, att om hospital och asyler i tillräckligt antal uppfördes, så skulle en av olägenheterna, över vilka det nu klagas, bortfalla, nämligen den, att kriminalpatienterna, som vanligen vore behäftade med kroniska, obotliga sinnessjukdomar, skola intagas före andra sjuka, till stort men för mången nyinsjuknad, vilken särskilt såsom botlig vore i trängande behov av tidig vård. Spörsmålet vore emellertid, såsom varande av mera komplicerad natur, ej löst genom an skaffande av ett tillräckligt antal platser. Vissa av kriminalpatienterna och framför v

) Kursiveringarna här och i det följande äro i allmänhet gjorda av historikens författare.

487 allt ett stort antal av de sinnessjuka straffångarna utgjorde nämligen genom sina ofta framträdande dåliga böjelser, genom vilka de utan tvivel kunde utöva ett skadligt inflytande på andra sjuka, samt genom sina ofta förekommande samhällsfientliga tendenser ett bestämt hinder för utvecklingen av den relativa frihet, av vilken anstaltsvistelsen borde präglas. Utan tvivel skulle hospitalen vinna väsentligt på att befrias från vissa av kriminalpatienterna, och först därigenom torde de i högre grad kunna utveckla sig i den moderna riktning, varpå även vårt lands anstalter slagit in. Tack vare dessa modernare strömningar hade så småningom vissa avdelningar inom hospitalen fått utseende av vanliga sjuksalar. Varje åtgärd, som bidroge att åt anstaltsvistelsen giva en friare form, borde hälsas med bifall och på så vis skulle småningom den hos allmänheten inrotade avogheten mot dessa anstalter försvinna. Därför vore frågan om lämpligaste sättet för internering av vissa bland kriminalpatienterna en fråga av synnerlig vikt, som snarligen krävde sin lösning; speciellt torde för de sinnessjuka straff ån g ar an, i likhet med vad som förekomme flerstädes utomlands, anordnandet av särskilda avdelningar, under sakkunnig ledning, vid en eller annan av de större straffanstalterna hava goda skäl för sig.

Samtidigt med nu nämnda reformkrav från psykiatriskt håll togs Fångvårdsett annat initiativ i förevarande fråga av fångvårdsstyrelsen, som uti **jJ^J5er™ cirkulär den 14 september 1899 anmodade föreståndarna vid rikets central- tagandet av fängelser samt läns- och kronocellfängelser att till styrelsen inkomma ^rUga frimecl anmälan, huruvida fall iakttagits, då fånge, utan att lida av sådan givna straffsinnessjukdom, att inträde å hospital eller asyl kunnat honom beredas, /A"9<" dock synts vara av sådan sinnesförfattning, att han efter utståndet straff, därest han återginge till full frihet, med all sannolikhet skulle bliva axvåda för samhället, och förty önskligt skulle varit, att han vid strafftidens slut kunnat förflyttas från fängelset till någon för ändamålet avsedd isoleringsanstalt eller eljest så omhändertagas, att faran för det allmänna förebyggdes. I cirkuläret framhölls jämväl, att det vore axvikt för styrelsen att känna, huru talrikt sådana fall förelåge. Sedan svaren på detta cirkulär inkommit, remitterade styrelsen desamma till sin biträdande läkare, professor R. Tigerstedt, för erhållande av hans uttalande angående lämpligheten av inrättande utav dels en under fångvården lydande, för sinnessjuka och ej fullt normala fångar avsedd anstalt, dit de omedelbart vid sjukdomens konstaterande kunde utan medicinalstyrelsens hörande överflyttas för erhållande av fullständig hospitals- och asylvård, dels ock en under medicinalstyrelsens inseende ställd asyl, där dylika fångar, som till fullo undergått ådömd bestraffning men på grund av sitt sinnestillstånd vore för det allmänna farliga, kunde genast efter strafftidens slut förflyttas för observation och vård tills vidare. N Det av professor Tigerstedt häröver avgivna utlåtandet innehöll Professor bland annat föliande. Tigerstedt* •J

förslag i frågan.

488 Det syntes vara i hög grad önskligt och av behovet påkallat, att en asyl inrättades, i vilken fånge, som utstått sitt straff men, efter omsorgsfull prövning befunnits vara för samhället vådlig, utan vidare kunde upptagas och sålunda oskadliggöras. Att denna asyl borde sättas under medicinalstyrelsens och icke under fångvårdsstyrelsens inseende, syntes vara det naturligaste, enär de där intagna personerna redan utstått sitt straff och endast såsom varande psykiskt abnorma eller rent av sinnesrubbade berövats friheten. T denna asyl borde rum beredas för sådana per söner, vilka begått brott av svårare art men vid verkställd undersökning icke befunnits hava varit tillräkneliga och i följd därav frikänts från ansvar, förutsatt nämligen, att deras sjukdom och därav beroende vanföreställningar vore av den beskaffenhet, att de kunde anses såsom samhällsvådliga och därför icke borde bliva föremål för vård å hospital eller asyl, avsedd för sinnessjuka personer, som icke egentligen äro samhällsvådliga. Enligt professor Tigerstedts mening borde nämligen hospital och asyler helt och hållet befrias från åliggandet att lämna vård åt sinnessjuka brottslingar, vare sig att dessa redan vid brottets begående varit sinnessjuka eller att de under vistelsen i fängelset blivit det. För dessa sistnämnda, d. v. s. för fånge, som under vistelsen i fängelse angripits av sinnessjukdom och ännu icke u t s t å t t sin strafftid, vore emellertid en asyl, sådan som den ovan föreslagna, icke någon fullt lämplig upptagningsanstalt redan på grund därav, att i denna principiellt plats skulle beredas endast ät individer, med vilka fångvården icke hade något direkt att skaffa. Såsom ock i remisskrivelsen frarnhölles, behövdes därför en under fångvårdsstyrelsens inseende ställd anstalt, avsedd för fångar, som under fängelsetiden angripits av sinnessjukdom. Förutom den n y t t a hospitalen skulle röna därav, att sinnessjuka fångar icke mera remitterades till dem, skulle även fångvården vinna en mycket avsevärd fördel genom inrättandet av ett uteslutande för sådana bestämt och under fångvårdsstyrelsens inseende stående hospital. Till detta kunde nämligen utan några omgångar överföras alla sinnessjuka fångar, som icke lämpligen kunde vårdas i fängelserna. Professor Tigerstedt framhöll i detta sammanhang, att om fånge insjuknade i någon sjukdom, för vilken han behandlades inom fängelset, förlängdes icke hans strafftid därigenom. Men drabbades han av sinnessjukdom av sådan beskaffenhet, a t t han icke kunde vårdas inom fängelset utan måste överföras till hospital, så finge han enligt gällande bestämmelser sin strafftid förlängd med den tid, han vistats å hospital. Denna förlängning av strafftiden, vilken vore så mycket orättvisare, som vistelsen mom fängelset ofta nog icke vore alldeles utan skuld Ull sjukdomens utbrott, skulle tydligen bortfalla, om ett under fångvårdsstyrelsens inseende stående hospital eller med andra ord ett fängelse för sinnessjuka fångar funnes att tillgå.

På grund av det anförda hemställde Tigerstedt: 1) att en under medicinalstyrelsens inseende stående asyl inrättades, i vilken dels sådana samhällsvådliga sinnessjuka individer, som på grund av sinnessjukdom förklarats otillräkneliga, dels ock sådana frigivna fångar. som på grund av sinnessjukdom eller abnorm sinnesförfattning prövats vara för samhället vådliga, skulle intagas; 2) att ett under fångvårdsstyrelsens inseende stående hospital inrättades, till vilket dels sådana fångar, som inom fängelserna angripits av sinnessjukdom men där icke lämpligen kunde vårdas, dels ock rannsaknings-

489 fångar, beträffande vilkas sinnestillstånd en närmare undersökning ansåges nödig, skulle remitteras; 3) att för begge dessa anstalter en gemensam överläkare anställdes, vilken skulle äga grundlig utbildning i psykiatri och åtnjuta samma löneförmåner, som övriga hospitalsöverläkare i riket; 4) att för sökande till läkartjänsterna vid de centrala fångvårdsanstalterna ävensom vid läns fängelserna såsom kompetensvillkor G månaders tjänstgöring såsom underläkare vid här ifrågasatta hospital och asyl skulle fordras. Med överlämnande av Tigerstedts utlåtande samt övriga handlingar i ärendet anhöll fångvårdsstyrelsen i skrivelse den 12 juni 1900 till medicinalstyrelsen, att medicinalstyrelsen ville avgiva utlåtande över de framställda förslagen samt frågan i övrigt. I den skrivelse av den 17 oktober 1900, som medicinalstyrelsen i anledning härav avlät till fångvårdsstyrelsen, framhölls till en början, att de skäl, på vilka styrelsen ansåge en särskild kriminalanstalt önskvärd, vore i korthet följande: l:o) För sinnessjukvårdens utveckling i en mera tidsenlig riktning och hospitalens förändring till verkliga sjukhus vore det hiuderligt, att sådana samhällsvådliga individer där vårdades, för vilka samhällets anspråk på skydd och säkerhet krävde dessa fängelselika anordningar, som voro utdömda ur sinnessjukvården och vilkas återinförande alltså måste betraktas såsom en tillbakagång. 2:o) Det torde på allmänhetens uppfattning av hospitalen och de sinnessjuka — en uppfattning, som ännu vore behäftad med en mängd gamla djupt rotade fördomar — hava inverkat menligt, att hospitalen titt och ofta tagas i anspråk för kriminalpatienter av mera samhällsvådligt slag, för sinnessjuka straffångar och för observation av till sinnesbeskaffenheten tvivelaktiga grövre brottslingar. 3:o) Till sist torde det, såsom professorn Tigerstedt framhåller, vara ur rättvisans synpunkt i hög grad önskvärt, att en fånge, som i fängelset blir sinnessjuk, sluppe avbryta avtjänandet av sitt straff genom att på obestämd tid förflyttas till hospital. För sådana i fängelset insjuknade och för ovannämnda s. k. observationspatienter komme det i punkt 2 av professor Tigerstedts förslag om förmälda hospitalet att väsentligen avhjälpa de betänkliga olägenheter, som vidlådde nuvarande förhållanden, på samma gång det skulle medföra en stor lättnad för sinnessjukvården. Styrelsen vore sålunda ense med fångvårdsstyrelsen däri, att särskilda anstalter för vissa s. k. kriminalpatienter vore av behovet påkallade — därvid styrelsen dock

490 funne nödigt framhålla, att av de på grund ar sinnessjukdom såsom oUUräkneliga förklarade endast de mest samhällsvådliga borde å kriminalanstalt vårdas, medan de övriga allt framgent borde åtnjuta hospitalsvård — men funne styrelsen, med avseende å organisationen av dylika kriminalanstalter, lämpligt att för närvarande ej uttala sig på ett mera bindande sätt, då styrelsen hyste vissa betänkligheter mot att fördela inseendet över tvenne med varandra intimt förbundna och under samma läkare lydande anstalter på två förvaltande myndigheter, fångvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen, och dessutom funne vissa andra olägenheter komma att vidlåda de föreslagna anstalterna, olägenheter, vilka möjligen genom ett annat organisationssätt kunde undvikas. Det syntes styrelsen bättre, att fängelsehospital och kriminalasyler anlades oberoende av varandra på det sätt, att de förra inrättades inom fängelseområde, de senare såsom kriminalavdelningar vid ett eller flera av statens hospital. En sådan anordning vore även lämpligare från den synpunkten, att läkaren då ägde tillfälle att omedelbart, där så behövdes, förflytta den sjuke från den ena avdelningen till den andra, varigenom bäst skulle undvikas, att någon annan kriminalpaticnt än den, som verkligen visade sig vara i behov av den strängare vården, bleve föremål för sådan vård. De för brott häktade rannsakningsfångar, vilka, på grund av tvivel angående deras sinnesbeskaffenhet vid brottens förövande, behövde underkastas någon tids observation och undersökning genom kompetent läkare, borde inläggas å sådana till hospital hörande kriminalavdelningar, medan å andra sidan intagning å fängelsehospital borde inskränkas till straffångar och rannsakningsfångar, vilka under vistelsen å fängelset blivit sinnessjuka. Dylika fängelsehospital, avsedda för ett mindre antal sjuka, borde då lämpligen inrättas ej blott vid ett av statens fängelser utan vid flera, varigenom transporten av de sjuka från olika delar av landet kunde ske med mindre tidsutdräkt och kostnad än förhållandet bleve, därest ett centralt fängelsehospital funnes.

Fångvårdsn v ar.

A denna medicinalstyrelsens skrivelse lämnade fångvårdsstyrelsen i skrivelse den 9 november 1900 svar, däri fångvårdsstyrelsen, som förklarade sig i väsentliga delar ense med medicinalstyrelsen i fråga om sättet för inrättande av kriminalanstalter, hemställde, att medicinalstyrelsen måtte föranstalta om utredning för frågans allsidiga bedömande samt därpå överlämna ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande.

*899 års Redan innan denna skriftväxling mellan fångvårdsstyrelsen och merevisorers dicinalstyrelsen begynt, hade medicinalstyrelsen emellertid, på grund av anmärkning en av riksdagen beslutad, skrivelse till Kungl. Maj:t, fått i uppdrag att vården av utreda frågan om vård av otillräkneligförklarade. Denna riksdagens otuiräkneUg- skrivelse föranleddes av statsrevisorernas berättelse för är 1899. däri utförklarade. talades önskvärdheten av, att allmänna föreskrifter måtte givas rörande omhändertagandet av personer, som blivit för brott tilltalade men i anseende till sinnessjukdom vid tiden för brottets begående icke kunnat till ansvar fällas. Förfarandet härvid hade nämligen varit olika inom olika län, i det att inom en del län ifrågavarande sinnessjuka kvarhållits å centralfängelse i avvaktan på plats å hospital, medan åter inom andra län dessa

491 sinnessjuka, sedan domstolens beslut om straffrihet kommit till vederbörandes kännedom, oaktat sin samhällsvådligiiet blivit sända till sina hemorter, och hade det understundom inträffat, att dessa otillräkneligförklarade under väntetiden på hospitalsplats begått n}^a brott. Med anledning av denna statsrevisorernas framställning anförde Fångvårdsfångvårdsstyrelsen, som anbefallts att i frågan avgiva yttrande, i skrivelse at%^ede din 9 januari 1900 till Kungl. Maj:t bland annat följande. härom. Fångvårdsstyrelsen hade från de olika länsstyrelserna infordrat upplysningar i ärendet, vilka utvisade, att i sexton län ingen otillräknelig krhninalpatient under år 1899 förekommit, att i åtta län 16 sådana personer förvarats i länens fängelser ocli att av dessa personer 14 fått kvarsitta i fängelse, till dess plats erhållits å hospital eller asyl, medan de två överlämnats till vederbörande fattigvård. Genom iakttagelser vid förrättade inspektioner hade det väl blivit styrelsen bekant, hurusom till Kungl. Maj-.ts befallningshavandes förfogande överlämnade sinnessjuka fått stundom r ä t t länge i fängelserna kvarsitta, men hade styrelsen, enär de sjuka varit enligt domstols utslag överlämnade till Konungens befallningshavandes förfogande och då, med hänsyn till det otillräckliga utrymmet å rikets hospital, det varit nödvändigt att i varje fall, där plats å dem för den sjuke ej k u n n a t med önskvärd skyndsamhet erhållas, bereda den sjuke sådan vård, som lämpligast stått till buds, funnit sig icke böra i dylika fall ingripa. Vidkommande revisorernas uttalande om önskvärdheten därav, att allmänna föreskrifter måtte givas, om vad i förevarande avseende i fråga om förvaringssätt bör iakttagas, ville styrelsen med instämmande här uti endast påpeka olämpligheten av att behöva till skada för den t y s t n a d och ordning, som inom fängelserna bör vara rådande, under längre eller kortare tid efter domstolarnas beslut där behålla sinnessjuka av ifrågavarande slag, med vilka fångvården efter domstolsbeslutens avkunnande egentligen icke vidare hade att taga befattning.

Härefter beslöt riksdagen den 9 maj 1900 med anledning av revi- woo års sorernas berättelse att till Kunql. Maj:t avlåta ovanberörda skrivelse, vari •"*•*»*•. bland annat anfördes. ' frågan. Genom vad fångvårdsstyrelsen i ärendet meddelat hade ytterligare bekräftelser vunnits å förefiutligheten av det utav revisorerna anmärkta missförhållandet, att inom särskilda län olika förfaringssätt iakttoges ifråga om förvaring av s. k. kriminaldårar. Enligt vad revisorerna ifrågasatt och fångvårdsstyrelsen jämväl tillstyrkt, syntes alltså föreskrifter böra utfärdas till åstadkommande av likformighet i förenämda avseende. Härvid hade riksdagen emellertid velat uttala den mening, att då för brott tilltalade personer av domstol förklarades på grund av sinnessjukdom otillräknelig a, men på samma gång såsom farliga för allmänna säkerheten överlämnades till Kungl. Maj:ts befallningshavandes förfogande, de icke borde återsändas till hemorten utan omhändertagas genom det allmännas försorg, vare sig genom deras kvarhållande i fängelset eller deras intagande å hospital eller på annat sätt. Kommunerna saknade

492 nämligen i de flesta fall möjlighet att bereda sådana sinnessjuka den vård och tillsyn, som satte dem ur stånd att skada. I sammanhang härmed erinrade riksdagen, att det vore av vikt, att vid utfärdande av föreskrifter angående förvaring av kriminaldårar tillse, att endast sådana, vilkas sinnesbeskaffenhet uppenbarligen gjorde dem vådliga för den allmänna säkerheten, bereddes vård genom det allmännas försorg, på det ej kommuner skulle söka att utan trängande behov få skyldigheten att taga vård om sinnessjuka överflyttad på det allmänna. På grund av vad sålunda blivit anfört anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida allmänna föreskrifter må utfärdas om vad som borde iakttagas i fråga om förvarande av sådana häktade och för brott tilltalade personer, vilka på grund av sinnessjukdom förklarats otillräkneliga för begångna brott men på samma gång, såsom vådliga för den allmänna säkerheten, av domstol överlämnats till Kung]. Maj:ts befallninghavandes förfogande. Kungl. Maj.-ts I uddigt brev den 8 juni 1900 anbefallde Kungl. Maj:t härpå medicil ,icinai- nalstyrelsen att, efter inhämtande av yttranden från överståthållarämbetet styrelsen, och Konungens befallniugshavande i rikets samtliga län, inkomma med underdånigt utlåtande med anledning av riksdagens ovanberörda framställning. De flesta av de på grund härav av medicinalstyrelsen hörda myndigheterna förordade förfaringssättet att låta kriminalpatienterna kvarstanna i fängelset, till dess plats för dem kunde erhållas å hospital eller asyl, och betonade, att största vikten borde läggas på beredande av skyndsam vård annorstädes än i fängelset, att därföre borde ordnas så, att platser för kriminalpatienter alltid holies tillgängliga å statens anstalter för sinnessjuka vare sig genom att reservera platser, genom att utskriva mindre farliga sinnessjuka, genom att lämna kriminalpatientcr företrädesrätt till platser framför andra sinnessjuka eller genom att utvidga anstalterna. De flesta av dessa myndigheter funne det betänkligt att sända kriminalpatienter till hemorten, där sällan anordningar av betryggande beskaffenhet vore för ändamålet att tillgå. Då emellertid någon bestämd föreskrift för användande av det ena eller det andra förfaringssättet icke funnes, ansåge de, att allmänna föreskrifter i detta hänseende vore behövliga. Konungens befallniugshavande i Skaraborgs län erinrade däremot, att kriminalpatienterna kunde vara, i avseende på sinnesbeskaffenheten och den därav beroende vådligheten för allmän säkerhet, varandra mycket olika och att behandlingen i följd härav måste lämpas efter omständigheterna; att, då inom olika län olika förfaringssätt använts,

493 detta i och för sig icke utmärkte, att ett missförhållande ägt rum, men att det måste anses såsom ett missförhållande, att staten hitintills icke kunnat fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla tillräckligt stort antal hospitals- och asylplatser för sinnessjuka samt att, om detta missförhållande bleve avhjälpt, frågan om kriminalpatienters vård och underhåll kunde ordnas utan att särskilda bestämmelser därom behövde meddelas. Då statens anstalter för sinnessjuka vore så upptagna, att kriminalpatienter mycket ofta i avvaktan på plats därstädes måste till men för den tystnad och ordning, som borde råda i ett fängelse, och till skada för patienterna själva kvarstanna alltför länge i fängelset, föresloges såsom åtgärder till att avhjälpa dessa olägenheter följande. Konungens befallningshavande i Västerbottens, Västernorrlands, Älvsborgs, Hallands och Kristianstads län föresloge, att särskilda anstalter för mottagande av kriminalpatienter måtte anordnas, samt Konungens befallningshavande i Blekinge län, att genom utvidgandet av något eller några befintliga hospital eller genom inrättande av ett nytt dylikt, vilket möjligen torde kunna ske genom upplåtande därtill av någon bland de centrala straffanstalterna, ett visst antal platser måtte avses uteslutaude åt kriminalpatienter. För egen del anförde medicinalstyrelsen i sitt utlåtande av den 13 maj 1901 följande. Ett flertal av Konungens befallningshavande hade framhållit, att den egentliga orsaken till den anmärkta olikheten voro att söka i bristande utrymme å statens anstalter för sinnessjuka. Medicinalstyrelsen delade denna uppfattning liksom även den i samband härmed uttalade åsikten att, om plats å hospital eller asyl genast efter vederbörande domstols utslag kunde beredas de på grund av sinnessjukdom otillräknelige, så bleve därigenom särskilda föreskrifter med avseende på förfarandet med dem obehövliga. Så länge däremot bristen på utrymme å statens anstalter för sinnessjuka ej bleve väsentligen avhjälpt, kunde enligt medicinalstyrelsens förmenande bestämmelser av den art, som riksdagens skrivelse åsyftade, lätteligen bliva till skada för sinnessjukvården i dess helhet. Några av Konungens befallningshavande hade för minskande eller hävande av de missförhållanden, som riksdagens skrivelse omförmäler, föreslagit, att plats å statens anstalter för sinnessjuka borde beredas de av domstol otillräkneliga förklarade sinnessjuka framför andra sådana sjuka. Medicinalstyrelsen hade väl beaktat obilligheten av, att personer, vilka på grund av sinnessjukdom ej k u n n a t till ansvar fällas för begången lagstridig handling, likväl, på grund av bristande u t r y m m e å sinnessjukanstalterna, måste kvarhållas i fängelse, och hade ej sällan, med h ä n s y n härtill och då övriga omständigheter synts sådant påfordra, förordnat om sådan persons intagande å hospital eller asyl med förbigående av andra sökande; men förslaget att göra ett sådant förfarande till regel kunde medicinalstyrelsen ej biträda. Erfarenheten hade visat, att ifrågavarande otillräkneliga sinnessjuka ofta — om ej oftast — lede av sådana medfödda psykiska defekter respektive abnormiteter eller sådana förvärvade kroniska sinnessjukdomar, att m a n på förhand kunde utesluta

494 möjligheten av ett återställande till hälsan. De vore därför i allmänhet frän ren sjnkvårdssynpnnkt icke i något trängande behov av anstaltsvård. Bland den stora mängd övriga sinnessjuka däremot, vilka, utan att hava varit i konflikt med rättvisan, genom målsmän eller anhöriga ansökte om plats å statens anstalter för sinnessjuka, funnes det relativt många, vilka på grund av sjukdomens natur och med hänsyn till möjligheten av hälsans återvinnande måste anses vara i synnerligen trängande behov av snar vård å anstalt. »Sådana sjuka finge redan nu i regeln vänta veckor eller månader på inträde vid hospital. Att för dem ytterligare förlänga väntetiden genom att fastslå företrädesrätt för de otillräkneliga sinnessjuka, borde så mycket mindre ifrågakomma, som de vanligen befunne sig i vida ogynnsammare yttre förhållanden än de sistnämnda, En i fängelse förvarad sinnessjuk kunde m å h ä n d a ej där få den för honom mest lämpliga vården, men han kunde dock p å r ä k n a en mänsklig behandling samt åtnjöte vid behov tillsyn av läkare. En person, som bleve sinnessjuk i sitt hem, kunde däremot ofta ej alls få någon egentlig vård och ej heller tillräcklig läkaretillsyn och bleve, om han vore orolig eller bråkig, lätteligen föremål för grovt mekaniska tvångsåtgärder, vilka kunde hava ett ödesdigert inflytande pä sjukdomens vidare förlopp. Men även med hänsyn till de faror och obehag för omgivningen, som en sinnessjuk kunde förorsaka, det vill säga från den allmänna säkerhetens synpunkt, måste en i fängelset vårdad otillräknelig sinnessjuk anses vara mindre i behov av vård å offentlig anstalt än en sjuk av jämförligt slag, som vistades i sitt hem. Den förre kunde väl vara störande för stillheten och ordningen inom fängelset, men han borde u t a n svårighet k u n n a hindras från att begå nya våldshandlingar; den senare förorsakade säkerligen ofta sin omgivning obehag och lidanden, i jämförelse med vilka en sinnessjuks störande uppträdande i ett fängelse knappast kunde komma i betraktande, och genom sina vårdares oförstånd eller försumlighet kunde han, om ej alltför omänskliga tvångsmedel tillgripits, lätt bereda sig tillfälle att utöva våldsdåd, som föranledde hans häktande och sakförande. Medicinalstyrelsen måste således på det bestämdaste avstyrka varje åtgärd, som kunde komma att på något sätt försvåra tillträde till hospital och asyler för det säkerligen ej obetydliga antal sinnessjuka, som för närvarande nödgades vistas i egna eller andras hem, ehuru de på grund av sjukdomens natur eller i följd av samhällsvådlighet vore i trängande behov av anstaltsvård.

På grund av det sålunda anförda hade emellertid medicinalstyrelsen ansett sig böra söka en utväg, varigenom å ena sidan lättare tillträde till offentlig sinnessjukanstalt skulle kunna beredas de sinnessjuka, som i riksdagens skrivelse avsåges, utan att, å andra sidan, därigenom övriga sinnessjukas berättigade intressen lede skada, och ansåge medicinalstyrelsen sig hava funnit en sådan utväg i inrättandet av särskilda, för kriminalpatienter avsedda avdelningar vid något eller några av statens hospital. Dessa avdelningar skulle vara avsedda dels för sådana sinnessjuka, vilka förklarats för begånget brott otillräkneliga och vilka skulle å nämnda avdelningar kvarbliva, såvida de ej efter närmare observation befunnes kunna och böra utskrivas eller till vanliga hospitals- eller asylavdelningar överflyttas, dels ock för sådana för brott häktade, vilkas sinnesbe-

495 skaffenhet prövats kräva noggrannare observation (sådan observation borde dock liksom hittills kunna utföras även å andra hospital); dels slutligen för sinnessjuka straffångar, vilka avtjänat sitt straff eller vilka på grund av särskilda omständigheter under strafftiden ej utan svårare olägenhet kunna inom fängelserna vårdas. Sådana kriminalavdelningar borde icke beräknas för flera än högst 100 sjuka och planen borde omfatta en sådan avdelning på vartdera av tvenne hospital, belägua i olika delar av riket. Byggdes till en början den ena anstalten och begagnades den så, att huvudsakligen nyinsjliknade mottoges, under det att flertalet av de på hospital redan förut intagna kriminalpatienterna finge kvarbliva där de vore, skulle denna enda anstalt under många år kunna avhjälpa de svåraste olägenheterna. För de sydligare provinserna hade medicinalstyrelsen funnit Växjö hospital vara den lämpligaste platsen för en kriminalavdelning och begärde medicinalstyrelsen för den skull hos Kungl. Maj:t att få utarbeta förslag till uppförande vid denna anstalt av en avdelning för högst 100 manliga kriminalpatienter. Den för planens fullbordande erforderliga andra anstalten för manliga kriminalpatienter borde, enligt medicinalstyrelsens uppfattning, förläggas till något hospital i övre delen av landet och skulle, då ny hospitalsanläggning i denna del av riket under de närmaste åren säkerligen behövde planläggas, lämpligen kunna däruti inrymmas. Finge denna anläggning en något större omfattning, kunde där jämväl beredas rum för en mindre avdelning för kvinnliga kriminalpatienter. I anledning av fångvårdsstyrelsens ovannämnda skrivelse till medi- Medieinaicinalstyrelsen av den 9 november 1900 avgav medicinalstyrelsen därpå stlJrcjsens J

#

o

.

J

L

skrivelse om

den 20 september 1901 svarsxkrivelse, däri till en början omnämndes den inrättandet av härovan refererade framställningen från riksdagens revisorer samt redo- fancJdscö

o

gjordes för det av medicinalstyrelsen i anledning härav framlagda förslaget angående anordnandet av en kriminalasyl. Medicinalstyrelsen framhöll, att fångvårdsanstalterna genom inrättande av denna kriminalanstalt skulle bliva i tillfälle att utan tidsutdräkt avskilja sådana sinnessjuka personer, vilka icke rätteligen tillhörde fångvårdsanstalterna, varigenom den ena punkten av fångvårdsstyrelsens program för kriminalpatienters vård bleve realiserad. I fråga åter om den andra punkten av berörda program, nämligen inrättande av under fångvården lydande hospital, förlagda inom fängelseområde, anfördes att medicinalstyrelsen, som saknade närmare kännedom om alla på denna fråga inverkande omständigheter och särskilt om det antal sjukplatser, som för den närmaste framtiden kunde anses behövligt,

hospital.

496 för närvarande icke kunde åstadkomma någon fullständig- utredning. Av medicinalstyrelsens referent för hospitalsärenden hade visserligen uppgjorts ett program, innefattande de viktigaste allmänna fordringar, som från sjukvårdssynpunkt borde ställas på en anstalt av detta slag, men skulle ett i alla detaljer tillfredsställande resultat ernås, syntes det medicinalstyrelsen ändamålsenligt, att ett direkt samarbete ägde rum mellan målsmän för å ena sidan fångvårdens och å den andra sjukvårdens krav. Medicinalstyrelsen föreslog därför, att delegerade från fångvårdsstyrelsen och från medicinalstyrelsen måtte sammanträda för ärendets vidare behandling. Sedan denna skrivelse avlåtits, avstannade emellertid förhandlingarna emellan medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen. Däremot föranledde medicinalstyrelsens ovan refererade utlåtande till Kungl. Maj:t en Jcungl. proposition vid 1902 års riksdag, vari äskades anslag för uppförande av en kriminalavdelning å 100 platser vid Växjö hospital, vilken framställning av riksdagen bifölls. Uti denna proposition omnämndes emellertid icke kategorien strafffångar, utan talades här endast om sådana sjuka, »som riksdagens omförmälda skrivelse den 9 maj 1900 avser», alltså om för brott tilltalade personer, vilka av domstol förklarats på grund av sinnessjukdom otillrcikneliga. I överensstämmelse härmed har också å Växjö kriminalasyl, förutom en del s. k. observationspatienter, intagits huvudsakligast till nämnda kategori hörande kriminalpatienter, varemot straffångar endast mera undantagsvis blivit här mottagna. Vid kriminalasylens öppnande år 1906 överflyttades hit sammanlagt c:a ett 30-tal mer eller mindre svårskötta o tillräknelig förklarade från de olika hospitalen, medan anstalten i övrigt fylldes med exspektanter, vilka efter straflriförklaringen under längre tid — i åtskilliga fall ända till 3 års tid — fått kvarstanna i fängelse i avvaktan på plats å hospital. Såsom i det föregående är omnämnt, skulle enligt medicinalstyrelsens plan kriminalasj^len tjänstgöra som upptagnings- och sorteringsanstalt, så att här icke skulle kvarbliva sådana kriminalpatienter, som efter närmare observation befunnes kunna överflyttas till vanliga hospitals- eller asylavdelningar. Genom en dylik sortering skulle givetvis antalet svårskötta patienter å kriminalasyieu alltmer ökas, men det visade sig snart, att ett hopande härstädes av flera svårskötta otillräkneligforklarade icke skulle vara möjligt, då anstalten saknade de härför nödiga säkerhetsanordningarna. Det befanns nämligen, att redan vården av det antal svårskötta patienter, som inkommit vid den första beläggningen, var förenad med stora svårigheter, varför under de första åren av anstaltens verksamhet åtskilliga förstärkningsarbeten be-

497 träffande fönster, dörrar, promenadgårdar o. s. v. måste vidtagas till förhindrande av rymningar. På grand av de sålunda vanna erfarenheterna framlades icke, såsom ursprungligen var tänkt, förslag om anordnande vid Säters hospital av en kriminalasyl av Växjötypen. Emellertid upptogs frågan om vården av kriminalpatienter till be- Frågan om handling i hela dess vidd vid Psykiatriska föreningens i juni 1907 hållna "^^Lrfårsmöte, därvid förhandlingarna i frågan inleddes med ett föredrag av patienter Olof Kinberg, vilken till en början redogjorde för de olika system, som ^f^, ' i främmande länder föl its vid ordnandet av vården av kriminella sinnes- föreningens Sjuka.

ärsmötel907.

Ett system, vilket särskilt vunnit tillämpning i England och Nordamerikas Förenta stater, vore anordnandet av särskilda anstalter för kriminalpatienter. A dessa anstalter, som vore av en betydande storlek, intoges icke endast de mera samhällsvådliga utan även en mängd mindre farliga kriminal patienter. Därigenom bleve det möjligt att gentemot de farligaste individerna tillämpa den s. k. ntspädningsmetoden, d. v. s. fördela dem på olika avdelningar bland relativt ofarliga sinnessjuka. Detta system, som vore ägnat att förekomma sammangaddningar och revolter, hade visat sig väl tillgodose samhällsskyddet, såsom minskande rymningsfaran. Emellertid hade systemet med särskilda kriminalanstalter dock vissa olägenheter. Framför allt komme därvid i betraktande det förhållandet, att anstalterna vore avsedda allenast för personer, vilka begått brott, som lagligen beivrats, medan sinnessjuka, som icke vore i formell mening kriminalpatienter, ej kunde därstädes intagas, h u r u farliga de än månde vara. A andra sidan vårdades här en mängd kriminalpatienter, som med hänsyn till sitt psykiska tillstånd väl kunde vårdas å vanlig sinnessjukavdelning. Gränslinjen ginge alltså icke efter psykiatriska utan efter formellt juridiska synpunkter. Även i Italien och Norge funnes självständiga anstalter för kriminalpatienter. Den norska år 1896 öppnade kriminalasylen i Trondhjem, vilken är av vida mindre omfattning än motsvarande anstalter i de anglosachsiska länderna, vore emellertid icke som dessa avsedd för alla slag av kriminalpatienter, oberoende av graden av farlighet, utan mottagas å densamma endast följande två kategorier: straffarbetsfångar, som förklarats sinnessjuka, och andra manliga sinnessjuka, som förövat brottsliga handlingar, och som äro så moraliskt urartade eller så samhällsfärliga, att de icke ansåges lämpade för behandling å vanlig sinnessjukanstalt. Ett a n n a t system, som sedan flera år tillbaka förekommit i Tyskland vore för kriminalpatienter avsedda annex i anslutning till sinnessjukanstalter. Erfarenheten hade emellertid givit vid handen, att sammanförandet på ett ställe av en större mängd samhällsvådliga sinnessjuka krävde så stränga säkerhetsåtgärder, att desamma i icke oväsentlig grad berövade dessa anstalter deras karaktär av sjukvårdsinrättningar och komme dem att i många avseenden likna straffanstalter. Dylika annex borde därför byggas betydligt mindre än vad som skett i Tyskland, så att ej ett så stort antal farliga individer sammanfördes å samma avdelning. I övrigt hade fördelarna av dessa tyska kriminalasylers egenskap av att vara annex till sinnessjukanstalt i hög grad neutraliserats därigenom, att annexet betraktades som en självständig an94 22

498 stalt, avsedd för endast en viss juridisk kategori av sinnessjuka och försedd m e d särskilda, mer eller mindre omständliga formaliteter beträffande in- och utskrivning, över vilka dessutom ej anstaltens överläkare utan administrativa nryndigheter ägde att bestämma. För a t t kunna vara till fullt gagn borde dylika annex kunna mottaga även farliga sinnessjuka, som icke vore kriminalpatienter, och borde de i övrigt icke hava någon administrativ självständighet, utan utgöra en avdelning bland övriga avdelningar å e t t hospital, så a t t överläkaren ägde rätt a t t bestämma både om intagning å annexet och om flyttning från detsamma till andra avdelningar^ Vad de lokala förhållandena beträffar, borde, frånsett a t t de ej bleve för stora, särskilt beaktas, a t t patienterna kunde sysselsättas med lämpligt arbete. I enlighet med h ä r anförda principer hade paviljonger för särskilt farliga sinnessjuka såsom annex till hospital börjat uppföras i Frankrike Ett tredje system vore tinnessjukavdelningar vid fångvårdsanstalter, vilket system även tillämpas i Tyskland, där det första fängelsehospitalet öppnades redan 1876 (vid Waldheims straffanstalt i dåvarande konungariket Sachsen), och där sedermera sådant annex anordnats vid ett flertal straffanstalter. Dessa sinnessjukavdelningar utgjorde upptagnings- och observationsavdelningar, där intagning ägde r u m utan alla formaliteter, och vore avsedda icke endast för fångar, hos vilka sinnessjukdom konstaterats, utan även för sådana fångar, som endast vore misstänkta för sinnessjukdom. Då erfarenheten givit vid handen, a t t från sinnessjukdom tillfrisknade fångar, sedan de blivit utskrivna från hospitalet, där de under sin sjukdom vårdats, och återvänt till fängelset, h ä r ofta inom kort ånyo sjuknade med symtom å sinnessjukdom, användes fängelsehospitalet vidare även såsom en upptagningsanstalt för från hospital utskrivna fångar. Ifrågavarande slag av anstalt hade visat sig väl fylla sin uppgift.

Som en sammanfattning av sina synpunkter framhöll Kinberg, att kriminella sinnessjuka böra behandlas enligt allmänna psykiatriska principer, och att för detta ändamål dels bör anordnas sinnes*jukavdelning vid, en eller flera större straffanstalter och dels vid större hospital i mån av behov inrättas smärre avdelningar för särskilt farliga patienter, oavsett om de äro kriminalpatienter eller icke1 medan det stora flertalet kriminella sinnessjuka kunde, såsom från anstaltssynpunkt ofarliga, vårdas å vanliga hospitalsavdelningar. psykiatriska I anslutning till Kinbergs yrkande på inrättandet av sinnessjukavforemnrjens delningar såsom annex till straffanstalt beslöt psykiatriska föreninqen att skrivelse till

o

o

_

<

Jf J #

J

if #

fångvårds- till jangvardsstyr elsen ingiva en skrivelse, vari föreningen uttalade sig för styreisen om nödvändigheten av att vid önågot eller några av de större central fängelinrattandet

.

°

i i

•

,>

•

•

av fängelse- serna inrättades avdelningar för sinnessjuka fångar, hospital. d e n n a s i n uppfattning anförde föreningen följande.

n°

i

r

basom stöd för

En mängd undersökningar från olika land hade visat, a t t bland fängelsernas innevånare finnes ett stort antal sinnessjuka, i allmänhet uppgående till omkring 5 procent av hela antalet fångar. Detta förhållande medförde givetvis mycket stora olägenheter såväl för straffanstalterna själva som för de sinnessjuka fångarna, vilka under nuvarande i vårt land rådande förhållanden icke erhölle den vård, deras tillstånd krävde. För a t t råda bot på detta missförhållande vore det nödvändigt, a t t

499 det, såsom flerstädes i Tyskland skett, vid själva straffanstalten inrättades en särskild sinnessjukavdelning. Alla de dröjsmål, som nu förorsakades av de för intagning å vanligt hospital föreskrivna formaliteterna samt därav, att den sinnessjuke fången enligt gällande bestämmelser icke ägde företräde framför andra sinnessjuka, utan måste invänta sin tur (ofta under en mycket lång tid, varunder alltså den för honom skadliga cellbehandlingen alltjämt fortsattes), skulle härigenom undanröjas, i det a t t varje sinnessjuk fånge skulle utan alla formaliteter intagas å detta fängelsehospital omedelbart efter det sjukdomen blivit konstaterad. Emellertid vore det varken nödvändigt eller lämpligt, att alla sinnessjuka fångar kvarstannade här under hela sin fängelsetid, utan borde alla kroniska, obotliga fall (utom möjligen enstaka, särskilt svårskötta och farliga individer) överflyttas till vanlig sinnessjukanstalt, när man kommit till insikt om sjukdomens obotlighet. Däremot borde alla sådana fångar, vilkas sinnessjukdom vore att anse som botlig, under hela sjukdomstiden, i den mån denna fölle inom fängelsetiden, fortfara att vårdas å fängelsehospitalet. Härmed skulle nämligen för den sinnessjuke straffången den stora fördelen vinnas, att han finge räkna sig till godo sjukdomstiden, medan under nuvarande förhållanden hans frihetsförlust bleve förlängd med den tid, han vistades å hospital, en tid, som dessutom ofta måste bli åtskilligt längre än själva sjukdomstiden, då erfarenheten visade, att rediciv mycket lätt inträffade, om en under cellvistelse insjuknad person alltför snart efter inträdd symtomfrihet återsändes till fängelsecellen. För övrigt funnes det helt säkert individer, som över huvudtaget vore intoleranta mot cellbehandling, och vilka sålunda efter en avlupen psykos till förebyggande av rediciv alltjämt behövde kvarstanna å fängelsehospitalet, vilket därför borde vara försett även med en konvalescentavdelning. Efter att därpå hava erinrat om tidigare förslag och initiativ i frågan, framhöll föreningen, att det första fängelsehospitalet lämpligen borde förläggas vid Långholmens centralfängelse, och a t t vid denna straffanstalt sedan borde anställas en läkare, som icke endast vore skolad hospitalsläkare utan därjämte även förskaffat sig speciell rättspsykiatrisk utbildning, så att, i händelse — som önskligt vore — Karolinska institutet kunde utverka anslag till undervisning i rättspsykiatri för blivande fängelseläkare, innehavaren av denna plats, som ju finge det bästa materialet för en sådan undervisning, vore kompetent även för denna uppgift. Med påpekande av att ordnandet av vården för de otillräkneligförklarade kriminalpatienterna på intet sätt sammanhängde med frågan om akut insjuknade straffoch rannsakningsfångars vård, framställde föreningen sålunda till fångvårdsstyrelsen en anhållan, det styrelsen ville med det snaraste åter taga initiativ till inrättande av fängelsehospital vid en eller, om så skulle visa sig behövligt, vid flera av rikets större straffanstalter, med början vid Långholmens centralfängelse.

Beträffande Kinbergs övriga yrkanden ansåg föreningen sig icke för det dåvarande kunna taga ståndpunkt, men beslöt att upptaga frågan l ••

,.11

. -,

i

i

IT

'

i

i

^

cl

i=>

O

Fråga om ***•? av farliga

härom till vidare behandling vid nästkommande årsmöte samt utsåg då- sinnessjuka varande läkaren vid Växjö kriminalasyl Einar Lauritzen till inledare. i"fö)' psfäa

m j±•i i •

c

i

i

oi

i i

•ii-»-!-

-i

n

friska

fbre-

i det lnlednmgsloredrag denne sålunda höll vid Psykiatriska förenm- ningens årsgens sammanträde i juni 1908 anförde han, att han till vinnande av en möfe 100Söverblick över frågans läge här i landej till läkarna vid statsanstalterna för sinnessjuka framställt förfrågan, vilka å anstalten intagna manliga sinnessjuka ansåges vara till sådant men för anstalten eller så svåra att

500 hindra från rymning, att deras överflyttande till specialanstalt vore av nöden, samt för varje patient anhållit dels om uppgift å hans egetiskap av otillräkneligförklarad, rannsakningsfånge, straffånge eller icke kriminalpatient, dels om ett närmare angivande av motiverna, därvid som förslagsgruppering anförts: »Manifest eller antaglig benägenhet för: planlagt överfall, svårartad våldsamhet eller förstörelsedrift, kverulans av vådlig art, uppvigling och komplottmakeri, olidlig cynism eller sexuellt depraverande inflytande på medpatienter, rymningsvana, o. s. v.» Från samtliga överläkare hade fullständiga svar ingått på denna fråga. Resultatet vore i korthet följande: / behov av specialvård på grund av farlighet Av samtliga otillräkneligförklarade » » rannsakningsfångar » (( straffångar )) )> kriminalpatienter alltså » » icke kriminalpatienter Inalles sålunda Farligheten yttrade sig i: Våldsamhet av olika art Rymningsvana Uppvigling och komplottmakeri På annat sätt Rymmare äro av kriminalpatienterna » icke kriminalpatienterna

voro: 22 ( 9,73 %) 1 ( 7,2 %) 14 (22,0 %) 37 (12,37 %) 81 ( 2,71 %) 118 ( 3,68 %) i 68 fall, i 52 fall, i 16 fall, i 6 fall. 17 (6 %) 35 (1,17 %)

Lauritzen framhöll, att dessa siffror visade, att nöden icke vore avhjälpt med byggandet av specialavdelningar för kriminalpatienter allenast. För närvarande funnes dubbelt flera farliga icke-kriminalpatienter. Denna proportion skulle helt visst komma att väsentligen ändras, om kriminalpatienterna, med sin höga farlighetsprocent, komme att ökas i antal genom omedelbart beredande av plats för dem ä hospitalen och genom inrättandet av fängelsehospital. Vad farlighetens art beträffade visade ovanstående utredning, att våldsamhet och rymningsvana kvantitativt dominerade bilden. Särskild uppmärksamhet förtjänade emellertid rubriken »uppvigling och komplottmakeri» med 16 fall. Det funnes kriminella patienter av en alldeles säregen typ, ofta vaneförbrytare men sällan grova brottslingar; psykopatiska individer, vilkas sinnessjukdom ofta vore av tämligen obestämd paranoid art, med bibehållen intelligens, detaljerad sakkunskap i fängelsers och hospitals organisation och disciplinära resurser, med en virtuosmässig förmåga att upphetsa medpatienterna, förande klagomål över mat, behandling o. s. v., därvid snokande r ä t t på varje liten avvikelse från dagordningen, varje förbiseende från läkares eller betjänings sida, förklarande alla tillmötesgåenden som tecken till rädsla och

501 därmed uppeggande modet hos de missnöjda: ögonblickligen spårade en dylik patient upp eventuellt liktänkande eller övertalningsmöjliga, i all stillhet förberedde han komplotter för överfall, därvid han alltid förstod att skjuta andra framför sig, eller för rymning. Det vore dessa patienter, vanligen tillhörande de stora städerna, som vore sinnessjukhusens värsta plågoris; också vore det på en del håll (Paris, Berlin) med särskild hänsyn till dem som man i n r ä t t a t särskilda säkerhetsavdelningar. De vore å våra hospital, som synes, fåtaliga; säkerligen vore långt ifrån alla de ovann ä m n d a 16 att hit hänföra; G av dem tillhörde sålunda icke-kriminalpatienterna.

Lanritzeii sammanfattade sitt anförande i följande punkter: Den allmänna sinnessjukvården, eventuellt understödd av fängelsehospital, borde omhänderhava vården av alla kriminalpatienter efter vanliga psykiatriska grunder och å de vanliga anstalterna för sinnessjuka. Ätt inrätta specialanstalter eller avdelningar för kriminalpatienter vore onödigt och för sjukvården direkt olämpligt; Växjö hospitals kriminalavdelning borde därför icke bibehållas som sådan. Stadgandeua angående kriminalpatienter borde ändras därhän, att beträffande straffångar vistelse å hospital inräknades i strafftiden, att otillräkneligförklarade alltid shdle intagas ä hospital och att detta borde ske med företräde framför andra sjuka, att de matte kunna villkorligt utskrivas och ställas under uppsikt, att de icke måtte vårdas avgiftsfritt. xi.ven b oträffande vid strafftidens slut sinnessjuka fångar borde samma bestämmelser gälla som för otillräkneligförklarade. För vården av farliga sinnessjuka, kriminalpatienter eller icke, borde hospitalen utrustas med små »fasta» avdelningar. I anslutning till Lauritzens föredrag beslöt psykiatriska föreningen att göra följande uttalande: 1) S. k. kriminalpatienter (d. v. s. sinnessjuka rannsaknings- eller straffångar samt sådana, som på grund av sinnessjukdom icke kunnat fällas till ansvar) borde utom i de fall, där vård å fängelsehospital ägde rum, omhändertagas av den allmänua sinnessjukvården. För dessa patienter som sådana borde särskilda anstalter eller avdelningar icke inrättas. För vården av särskilt farliga sinnessjuka, om lagförda för brott eller icke, vore inrättandet av smärre s. k. fasta avdelningar vid större hospial önskvärt. 2) Den tid, sinnessjuk straffånge vårdades å offentlig anstalt utom fängelset, borde frånräknas strafftiden. 3) Bestämmelsen i § 30 i stadgan angående sinnessjuka, att Bil. A. fordras för intagning å hospital av otillräkneligförklarad, loorde upphävas: 4) En allmän revision av bestämmelserna rörande behandling av kriminalpatienter särskilt med hänsvn till samhällets säkerhet vore önskvärd.

502 1907 års Redan innan psykiatriska föreningen gjort ovanstående uttalande, statsrevisohade emellertid medicinalstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t förordat rers anmärkning rörande det däri föreslagna systemet med smärre, s. k. fasta avdelningar för särvården av sinnessjuka som annex till hospital. Detta skedde nämligen vissa krimi- skilt farliga nalpatienter. uti ett den 15 januari 1908 avgivet yttrande över i statsrevisorernas berät-

telse för är 1907 gjord anmärkning beträffande vården av vissa kriminalpatienter på hospitalen. I anledning därav att upprepade rymningar av å hospital intagna straffångar ägt rum, hade i nämnda revisionsberättelse anförts följande. För att omedelbart kunna bereda vård ät sådana personer, vilka blivit för begångna brott förklarade otillräkneliga, hade förlidet år öppnats en kriminalasyl i Växjö. De brottslingar, som under strafftiden blivit sinnessjuka, förvarades däremot i fängelserna, intill dess att plats på något hospital kunde beredas dem. Förvaring av brottslingar å hospital vore emellertid förenad med stora svårigheter. Cellsystemet vore i det stora hela avskaffat å sinnesvårdsaiistalterna, vilka numera vore inrättade snarare som sjukhus än som fängelser, och desamma syntes ej förfoga över de säkerhetsanordningar, som vore erforderliga för vården av kriminaldårar. Det borde alltså, enligt revisorernas mening, ifrågasättas, huruvida icke vid något eller några av rikets hospital borde vidtagas åtgärder i ändamål att där kunde interneras sinnessjuka straffångar, så länge desamma voro farliga för den allmänna säkerheten. MedicinalUti ovannämnda häröver avgivna yttrande erinrade medicinalstyrelsen till en börstyrelsens fur- jan, hurusom riksdagens framställning den 9 maj 1900 resulterat uti uppförandet av slag om in- en avdelning för 100 manliga kriminalpatienter vid Växjö hospital och att man urrättandet av sprungligen tänkt sig anordnandet av en liknande avdelning vid ett n y t t hospital säkerhetspaviljonger. för övre delen av landet, men att erfarenheten från Växjö kriminalavdelning visat, att det vore förenat med avsevärd risk att i en byggnad och på en sjukvårdsanstalt hopa allt för stort antal av dessa i många fall mycket farliga och svårskötliga patienter. Med denna erfarenhet för ögonen hade medicinalstyrelsen kommit till den uppfattningen, att smärre, starkt byggda avdelningar, förlagda invid olika hospital, säkerligen bättre skulle fylla sitt ä n d a m å l ; och hade styrelsen för den skull, när under förra året kommitterade från Kopparbergs läns landsting hos medicinalstyrelsen gjort förfrågan angående villkoren för tillstånd att för landstingets räkning få uppföra en upptagningsanstalt för 30 sinnessjuka från länet å Säters hospitals område, uti sitt svar härå framhållit, att en paviljong för länets räkning, för att av medicinalstyrelsen kunna tillstyrkas, borde uppföras i form av en sluten, starkt byggd paviljong för 80 sjuka, innehållande celler och isoleringsruin, fördelade i 4 ä 5 avdelningar.

1 detta sammanhang må nämnas, att en dylik för särskilt farliga och rymning sly stna manliga sinnessjuka avsedd paviljong även blev uppförd vid Säters hospital på bekostnad av Kopparbergs läns landsting, mot det att detta fick disponera 30 platser å hospitalet för sådana sinnessjuka, som omförmälas i 46 § av sinnessjukstadgan. Under enahanda villkor uppfördes sedermera på bekostnad av Kalmar läns båda landsting en fullkomligt likartad säkerhetspaviljong vid Västerviks hospital med samma uppgift. Av dessa paviljonger blev den vid Säters hospital

503 färdig år 1912 och den vid Västerviks hospital år 1913. Vid öppnandet av förstnämnda paviljong överflyttades till densamma de 12 farligaste av de å Växjö kriminalasyl vårdade patienterna och hava sedermera från denna anstalt överflyttningar upprepade gånger ägt rum till säkerhetspaviljongerna, vilka i övrigt mottagit mera samhällsvådliga manliga patienter även från landets övriga sinnessjukanstalter. Efter tillkomsten av dessa säkerhetspaviljonger — vilkas konstruktion visat sig ändamålsenlig, i det att de kunnat väl fylla sin uppgift — har Växjö kriminalasyl använts för sådana otillräkneligförklarade, vilka, utan att vara så farliga, att vård å säkerhetspaviljong vore behövlig, dock voro störande för sjukvården å vanlig sinnessjukavdelning och i behov av en mera disciplinerande behandling än den å sådan rådande. En stor mängd av dessa patienter äro icke sinnessjuka i egentlig mening utan tillhöra kategorien imbecilla med asociala tendenser. Utan att vara i formell mening kriminalpatienter ha dylika för vanlig sinnessjukavdelning olämpliga fall dock endast undantagsvis kunnat (såsom övertaliga) intagas å kriminalasylen på grund av för denna gällande bestämmelser, medan däremot intagningen å säkerhetspaviljongerna sker uteslnande efter psykiatriska indikationer. Vad beträffar vården av sinnessjuka straffångar anfördes härom uti Medidnaimedicinalstyrelsens ovannämnda yttrande av den 15 januari 1908 föliande. styrelsen uppJ

'

-'

Att vårda kriminalpatienter tillsammans med hospitalens övriga patienter medförde stora svårigheter, särskilt när det gällde sinnessjuka straffångar. Erfarenheten hade nämligen visat, att de från fängelserna till hospitalen överförda patienterna ofta vore av en indisciplinabel, opålitlig eller våldsam karaktär och att deras närvaro å hospitalen för dessa utgjorde en tunga; de verkade där såsom ett band på hospitalens utveckling. A andra sidan kunde straffånge, som drabbades av sinnessjukdom, ej inom fängelset erhålla lämplig vård; fängelsets resurser vore i detta avseende mycket små och dess utrustning synnerligen dålig, vilket förhållande medförde stort men, eftersom väntetiden å hospitalsplats med den nuvarande platsbristen vanligen bleve ganska lång. Dessa ölägenheter skulle k u n n a övervinnas genom uppförande vid de centrala fängelserna av särskilda sinnessjulmvdelningar, ställda under ledning av psykiatriskt utbildade läkare. Genom sådana avdelningar bleve hospitalen befriade från individer, som ej lämpade sig för friare vård, och den inom fängelset insjuknade fången kunde där beredas fullgod vård.

repar sitf

förslag om fängelsehospital.

Betydelsen av dylika sinnessjukavdelningar utvecklas vidare uti ett Föredrag vid föredrag vid fängvärdssällskapets årsmöte år 1908 av numera överinspek- fångvärdstören för sinnessjukvård en A. Petrén, vilken därvid anförde, bland annat, årsmöte wos om beho et föliande. ^ J

Anordnandet av fängelsehospital skulle medföra stora fördelar icke endast för våra sinnessjukanstalter utan i ännu högre grad för såväl fängelserna som för de sinnessjuka fångarna själva.

av fängelse -

hospital.

504 Medan dessa, n ä r de under nuvarande förhållanden vore störande för sin omgivning, icke sällan under lång tid måste försmäkta i s. k. källarceller i avvaktan på plats å hospital, kunde de omedelbart och utan alla formaliteter förflyttas från fängelsecellen till fängelsehospitalet, så snart sjukdomssymtom givit sig tillkänna. För intagning å fängelsehospital behövdes nämligen icke de för intagning å vanligt hospi tal nödiga in tagnings handlingarna., då ju någon säkerhetsåtgärd till förhindrande av oberättigat ingrepp i den personliga friheten härvid icke vore av behovet, när vistelsen å fängelsehospitalet ej gällde för längre tid än högst till strafftidens slut. Denna frihet från alla formaliteter medförde också den stora fördelen, att å fängelsehospitalet kunde intagas även sådana straffångar, vilkas själstillstånd vore av tvivelaktig beskaffenhet och beträffande vilka därför en under en längre tid fortsatt metodisk undersökning vore behövlig. Under nuvarande förhållanden måste emellertid dylika straffångar kvarstanna i fängelsecellen, varigenom varje noggrannare observation vore utesluten, då förflyttning till vanligt hospital ju först kunde äga rum, sedan en sinnessjukdom vore så uppenbar, a t t ett läkaibetj 7 g i överensstämmelse med det i gällande sinnessjukstadga fastställda formuläret till Bil. A kunde utfärdas. Vidare framhölls, att fånge, vilken för sjukdom av vare sig kroppslig eller psykisk art vårdades inom fängelse, vare sig i cell eller å fängelselasarett, finge medräkna sjuktiden uti strafftiden, varemot detta icke vore fallet när sjukvården förlades utanför fängelseområdet, såsom exempelvis till en kirurgisk lasarettsavdelning eller till en sinnessjukanstalt. I senare fallet vore detta till så mycket större olägenhet, som en från sinnessjukdom nyligen tillfrisknad individ i allmänhet icke så snart fördroge cellbehandling, om vilkens skadlighet för psykiska invalider numera endast en mening vore rådande bland psykiatrici. För närvarande befunne sig hospitalsläkaren därför i en mycket svår dilemma, så ofta han hade att avgöra om en tillfrisknad straffånges utskrivning, ty sände h a n denne alltför fort tillbaka till fängelsecellen, vore risken för recidiv mycket stor, medan å andra sidan frihetsförlusten bleve ytterligare förlängd, i samma mån som konvalescenstiden å hospitalet utsträcktes. En sådan förlängning av strafftiden vore emellertid, som redan professor Tigerstedt framhållit, så mycket orättvisare, som vistelsen inom fängelset ofta nog ingalunda vore utan skuld till sjukdomens utbrott. Möjlighet att befria en konvalescerande straffånge från återstående strafftid hade man visserligen genom att söka nåd, men det låge ju uti sakens natur, att detta vore en utväg, som endast i yttersta nödfall tillgrepes och som i varje fall aldrig kunde bliva regel, liksom den överhuvud taget icke lämpade sig uti alla fall. Anordnandet av hospitalsavdelning inom fängelseområde medförde n u den stora fördelen, att den tid, som sinnessjuk fånge vårdades här, bleve medräknad i strafftiden. På grund därav kunde han också här kvarhållas, så länge cellbehandling icke utan stor risk för recidiv kunde ånyo inledas. Straffånge, som upprepade gånger blivit sinnessjuk efter återsändande till fängelsecellen och vilken alltså visat sig intolerant mot cellbehandlingen, borde till och med för hela återstående strafftiden få kvarstanna å fängelsehospitalet, där han ju lämpligen kunde sysselsättas med handräckningsarbeten. Även syntes den bestämmelsen av behovet påkallad, att en för brott tilltalad, men på grund av sinnessjukdom otillräkneligförklarad individ, vilken vore att betrakta som samhällsvådlig, icke finge hemsändas, u t a n att varje sådan måste kvarstanna å fängelse, tills för honom vid offentlig sinnessjukanstalt sökt plats blivit ledig, under vilken exspektanstid han ju lämpligast kunde vårdas å fängelsehospital. Dessa syntes vidare böra k u n n a användas även till vård av sinnessjuka rannsakningsfångar och för observation av för sinnessjukdom misstänkta sådana.

505 Bestämmelsen att även rannsakningsfångar finge intagas å fängelsehospitalen skulle för övrigt medföra den stora fördelen, att här i allmänhet skulle kunna företagas undersökningar av s. k. observationspatienter, så att intagning å vanlig sinnessjukanstalt, varigenom frågans avgörande ju alltid måste bliva fördröjd, endast skulle bli behövlig i mera tvistiga fall, där medicinalstyrelsen kunde önska utlåtande av mer än en sakkunnig, innan den fattade sitt beslut i frågan. Anordnandet av hospitalsavdelningar vid ett tillräckligt antal straffanstalter skulle sålunda från flera synpunkter bliva till mycket stort gagn. Överallt, där man ägde någon erfarenhet om fängelsehospital, ansåge man dem också vara oumbärliga såsom utgörande ett ovärderligt led mellan fångbehandlingen och sinnessjukvården.

Sedan Konungens befallningshavande i Ålvsborgs län i underdånig Fångvård»skrivelse den 16 september 1909 — i anledning av att ett flertal sin- ^siag^i nessjuka fångar då förvarades å länsfängelset i Vänersborg — hemställt, frågan. att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida icke åtgärder borde vidtagas därhän, att å fångvårdsanstalterna intagna sinnessjuka finge utan dröjsmål överflyttas till hospital, vilken skrivelse remitterades till fångvårdsstyrelsen, upptog denna till behandling frågan om inrättandet av fängelsehospital. Uti en den 11 januari 1910 dagtechiad skrivelse till Kungl. Maj:t anförde fångvårdsstyrelsen härom i princip följande. Även efter öppnandet av kriminalavdelningen vid Växjö hospital — vilken avdelning j u för övrigt visat sig icke k u n n a mottaga alla, för vilka den vore avsedd — kvarstode för fängelserna olägenheten att nödgas bland övriga fångar för lång tid, ofta över ett helt år, förvara sinnessjuka, som vore dömda till undergående av straff och för vilka plats ej k u n n a t erhållas vid rikets hospital. Efter att h a v a erinrat om medicinalstyrelsens här ovan omförmälda yrkande a t t för de sinnessjuka straffångarna måtte beredas vård å särskilda sinnessjukavdelningar vid de centrala fängelserna, framhöll fångvårdsstyrelsen emellertid, att styrelsen icke kunde förorda inrättande' vid ett eller flera fängelser av fullständiga hospitalsavdelningar, där de dömda sinnessjuka skulle förvaras under strafftiden. Ty det måste väl erkännas, att deras behandling snarare vore att hänföra till sinnessjukvård än till fångvård och att i följd därav medicinalstyrelsen måste besitta bättre förutsättningar än fångvårdsstyrelsen att övervaka deras skötsel. Emellertid kunde det ej alltid låta sig göra att till en kriminalavdelning vid något av rikets hospital genast överflytta en fånge, som visade sig vara i behov av sinnessjukvård. En sådan överflyttning måste i regel föregås av en noggrann undersökning, som alltså måste ske i fängelset. I många fall vore sjukdomen övergående och det vore för sådan händelse olämpligt att genast överföra den sjuke till hospitalet. Likaså intoges fortfarande vid fängelserna en hel del rannsakningsfångar, vilkas undersökning i psykiatriskt hänseende uppdroges åt fängelseläkarna. Det syntes fångvårdsstyrelsen med avseende härå synnerligen önskvärt, att, h u r u än kunde komma att ordnas med de sinnessjuka fångarnas definitiva hospitals vård, vissa anordningar vidtoges vid lämpliga fängelser för att d ä r genast efter sjukdomsfallets inträffande eller den sinnessjukes intagande kunna bereda denne tjänlig vård och sätta läkaren i tillfälle att, under gynnsammare förhållanden än för närvarande vid fängelserna kunde ske, hålla den sjuke under observation. Styrelsen hade fördenskull vidtagit förberedande åtgärder för att vid vissa centralfängelser kunna anvisa lokaler för en rationellare vård av sinnessjuka fångar u n d e r 9d 22

506 tiden intill dess sjukdomen hunne närmare undersökas och plats å hospital kunde erhållas. Om — anförde fångvårdsstyrelsen härefter — de sinnessjuka finge utan tidsutdräkt överföras till hospital, skulle berörda olägenheter vara av övergående art, men så länge u t r y m m e t inom rikets hospital och asyler vore så begränsat, att väntetiden, när inträde för en fånge sökts, ej sällan måste räknas till ett å två år eller därutöver, hade fångvårdsstyrelsen funnit sig nödsakad att, på samma gång medicinalstyrelsens ingripande påkallats för avhjälpande av de angelägnaste behoven av verklig sinnessjukvård, söka utväg för avskiljande av de svåraste sinnessjuka under väntetiden på det sätt, att de samlades å särskilda upptagningsanstalter, medan återstående antalet eller de lugnare patienterna finge tillsvidare kvarsitta i de allmänna fångvårdsinrättningarna. Härefter uttalade sig fångvårdsstyrelsen närmare om syftet med de föreslagna åtgärderna och om de anordningar, som enligt styrelsens förmenande ytterligare kunde böra vidtagas till åstadkommande av bättre vård om de sinnessjuka fångarna. Styrelsen anförde i dessa delar: Med nu ifrågasatta åtgärder ansåge sig styrelsen kunna genom ett avskiljande av de svårast sjuka åvägabringa en avsevärd lättnad i fängelseförvaltningen. E t t flertal sådana sjuka, vilka för närvarande betungade länens fängelser, vore häktade personer, som varit för brott tilltalade men i saknad av förståndets bruk förklarats ej kunna till ansvar fällas och därefter till vederbörande ortsmyndigheter överlämnats för sådan vård, att de ej måtte bliva vådliga för allmänna säkerheten. För denna kategori av sinnessjuka, vilka ej kunde anses tillhöra fångvården i annan mån än att de i brist på lämpliga anstalter för deras övervakande fått i fängelserna kvarstanna, syntes i främsta rummet få påräknas plats vid de nya allmänna hospitalen. Vid fångvårdens upptagningsanstalter skulle således huvudsakligen förvaras till straff dömda sinnessjuka för observation och i avvaktan på plats å allmänt hospital.

På nu anförda skäl framlade fångvårdsstyrelsen förslag om inrättandet vid kronohäktet i Västervik av en upptagningsanstalt för manliga sinnessjuka fångar från de olika straffängelserna och kronohäktena i mellersta och södra Sverige, varjämte föreslogs anordnandet av en mindre sinnessjukavdelning vid Härnösands centralfängelse för manliga sinnessjuka fångar från de norrländska fångvårdsanstalterna. Emellertid framhöll fångvårdsstyrelsen därvid, att det kvarstode som ett önskemål, att även vid central fängelset å Långholmen och möjligen vid det å Härianda vidtaga en del anstalter för att sinnessjukvården för fångarna vid de centrala anstalterna kunde bliva fullt tillfredsställande. I slutet av sin skrivelse sade sig fångvårdsstyrelsen vilja ytterligare betona, att med de föreslagna åtgärderna endast avsåges beredandet av sådan tillfällig vård, som kunde åligga fångvården gent emot fångarna under den för konstaterande av verklig sinnessjukdom erforderliga tiden, ävensom i övergående fall men att, enligt styrelseus åsikt, under medicinalstyrelsens ledning stående hospital vore lämpligare att mottaga även till straff dömda fångar, så snart en varaktig sinnessjukdom ådagalagts.

507 T y beträffande dem vore ej vidare fråga om straffverkställighet utan om sinnessjukvård och därför syntes medicinalstyrelsen och ej fångvårdsstyrelsen vara den sakkunniga centralmyndighet, som borde över dem bestämma. Den olägenheten, att för närvarande strafftiden ansåges löpa, om fången vårdades vid en fångvårdsanstalt men ej, då han vore intagen å allmänt hospital, syntes båda kunna och böra i lagstiftningsväg avhjälpas. Över denna fångvårdsstyrelsens framställning avgåvos utlåtanden av medicinalstyrelsen ävensom av överinspektören för sinnessjukvärden i riket. Den senare förklarade, att han, i likhet med fångvårdsstyrelsen, ansåge det icke böra tillkomma denna myndighet att ä n d a till strafftidens slut bereda vård åt alla sinnessjuka straffångar utan att han till fullo biträdde dess uppfattning, att alla såd a n a fall, där varaktig eller bättre uttryckt, obotlig sinnessjukdom blivit konstaterad, borde omhändertagas av den allmänna sinnessjukvården. Även sedan denna h u n n i t utveckla sig därhän, att den fullt mäktade sin uppgift, kvarstode emellertid alltjämt för fångvårdsstyrelsen de uppgifter, för vilkas fullgörande de ifrågavarande åtgärderna föreslogos, nämligen beredande av vård dels i fall, där straffånges sinnestillstånd vore av tvivelaktig beskaffenhet, under den för konstaterande av verklig sinnessjukdom erforderliga tiden, dels även därefter i övergående eller bättre uttryckt botliga fall. Då fångvårdsstyrelsen betonade, att härvid endast avsåges tillfällig vård, vore häremot att erinra, att icke alla botliga fall vore hastigt övergående och att, så länge icke vårdtiden å ett vanligt hospital finge inräknas uti strafftiden (meningarna om lämpligheten av en lagändring i detta hänseende vore delade), det vore önskvärt, a t t alla av botlig sinnessjukdom lidande, alltså även fall, där denna bleve mera långvarig, finge kvarstanna å fängelsehospitalet under hela sjukdomstiden i den mån denna fölle inom strafftiden, enär under nuvarande förhållanden den till vanligt hospital överflyttade straffången, som här tillfrisknade, finge sin frihetsförlust förlängd med den tid han vistats å hospitalet, en tid, som, med hänsyn till den recidivrisk ett återvändande till fängelsecellen ofta innebure, i allmänhet måste utsträckas över en icke alltför kort konvalescensperiod. Då — fortsatte överinspektören — från fängelsehospital, med vilka nu avhandlade ändamål avsåges, utskrivning av tillfrisknad fånge i och för fortsatt straffverkställighet ofta komme att ske, likasom å andra sidan även återintagning därstädes på grund av recidiv, vore det givetvis, till förekommande av alltför talrika transporter av insjuknade respektive tillfrisknade straffångar, mest ändamålsenligt att förlägga fängelsehospitalen till de största fångvårdsanstalterna, där u t r y m m e t även kunde tillåta do från andra fängelser dit överförda sinnessjuka straffångarna att efter eventuellt tillfrisknande avtjäna återstående strafftid.

Överinspektören tillstyrkte dock den ifrågasatta sinnessjukavdelningen vid Västerviks kronohäkte, då den för lång tid framåt komme att bliva behövlig för såväl av kronisk, obotlig sinnessjukdom lidande straffångar som otillräkneligförklarade, vilka väntade på inträde å hospital. Medicinalstyrelsen hänvisade till det yttrande, styrelsen i den föreliggande frågan avgivit till fångvårdsstyrelsen, och tillade, att medicinal-

508 styrelsen visserligen funne, att det skulle vara lämpligare, om ifrågavarande upptagningsanstalter blivit förlagda till de största fängelserna, men att styrelsen, utan kännedom om de lokala och andra på ärendet inverkande förhållanden, icke ville härutinnan göra något bestämt uttalande. FångvårdsSedan från fångvårdsstyrelsen infordrats utlåtande i anledning av sittUgaTievi- v a ( * medicinalstyrelsen och överinspektören i ärendet anfört, inkom fångstäiian i vårdsstyrelsen med ny skrivelse i ärendet den 11 december 1911, i vilken ca nu et. skrivelse styrelsen yttrade: Den ena av ifrågavarande anstalter skalle visserligen icke förläggas till ett av tle större fängelserna, vars sinnessjuka fångar kunde utan transport överflyttas till anstalten, men, såsom styrelsen redan framhållit, hade det visat sig för fångvården angelägnare att bereda en upptagningsanstalt för de sinnessjuka, som n u förvarades spridda i länens mindre fängelser, än att på samma sätt sörja för de sinnessjuka vid de två centralfängelserna å Långholmen och Härianda, där i allt fall redan n u funnes större möjlighet till de sjukas vård än vid småfängelserna,

Fångvårdsstyrelsens slutliga hemställan i ärendet innefattade, att Kungl. Maj:t måtte till anordnande av tvä upptagningsanstalter för sinnessjuka fångar till riksdagen avlåta framställning om anvisande av medel för ändrings- och tillbyggnadsarbeten i enlighet med uppgjorda ritningar vid kronohäktet i Västervik och vid central fängelset i Härnösand. Kungl.propoFörslaget upptogs av Kungl. Maj:t, som avlät proposition i frågan anordnåmic ^ ^ ^ års riksdag. I sitt utlåtande över denna proposition anförde av sinnessjuk- statsutskottet, att utskottet ansett det förhållandet, att några bestämvidfångTrL- m e l s e r o m de sinnessjuka fångarnas uppdelning mellan hospitalen och anstalter, fängelserna ännu icke förelåge, ej vara av beskaffenhet att böra medföra uppskov med inrättandet av sådana sinnessjukavdelningar, varom nu vore fråga, då behovet av dessa syntes vara till fullo ådagalagt, huru än nämnda uppdelning komme att gestalta sig. Statsutskottet tillstyrkte för den skull propositionen, som ock blev av riksdagen bifallen. Redan följande år voro båda sinnessjukavdelningarna i fråga färdiga att tagas i bruk. Av dessa rymmer den vid Västerviks kronohäkte, vars tvenne nedre våningar omändrats för ändamålet, varjämte uppförts en mindre tillbyggnad, icke mindre än c:a 35 platser, medan den vid Härnösands hospital, som anordnats inom en mindre annexbyggnad, endast har ett 10-tal platser. Vad särskilt beträffar den större sinnessjukavdelningen vid Västerviks kronohäkte, har den varit till stort gagn, i det den, förutom att lämna vård för sinnessjuka straffångar, vilka hit översänts från de olika fångvårdsanstalterna (undantagandes de norrländska), även tjänstgjort som en upptagningsanstalt för otillräkneligförkla-

509 rade, så att dylika efter denna avdelnings tillkomst i allmänhet icke behövt kvarstanna i fängelsecell under den ofta mycket långa väntan på plats å hospital eller å kriminalasylen. I samband ined förslag rörande en genomgripande ombyggnad av centralfängelset å Långholmen föreslog fångvårdsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Majit den 27 september 1912 anordnandet i en förut befintlig byggnad av en särskild avdelning för fångar, som till sin sinnesbeskaffenhet ej vore fullt normala. I fråga om behovet av denna avdelning anfördes här följande. Sedan Kungl. Maj:t och riksdagen till styrelsens förfogande ställt erforderliga belopp för anordnande av sinnessjukavdelningar vid centralfängelset i Härnösand och kronohäktet i Västervik, vore visserligen sörjt för det beräknade antalet sinnessjuka fångar, som i avbidan på plats å allmänt hospital hittills förvarats spridda i länens fängelser. Men för de sinnessjuka å Långholmen vore icke platser vid n ä m n d a sjukavdelningar att påräkna. Och såväl i fängelset å Långholmen som i andra fängelser funnes ett betydande antal fångar, som icke vore i direkt behov av vård å allmänt hospital, men som dock icke vore fullt normala och vilka, för att ej förfalla i verkligsinnessjukdom, behövde särskild behandling, avvikande från den, som komme andra fångar till del. Antalet sådana vid Långholmen och vid centralfängelset i Malmö, dit en grupp dylika från Långholmen förflyttats, utgjorde åtminstone ett trettiotal. Med fördel kunna fångar av liknande beskaffenhet, vilka ej lämpade sig för anstalterna i Härnösand och Västervik, till Långholmen överflyttas jämväl från andra fängelser för erhållande av bättre vård. Från centralfängelset å Långholmen, där det ojämförligt största antalet av landets straffångar i gemensamhet förvarades, skulle anordnande av ifrågavarande avdelning innebära den allra största fördel. Det bleve möjligt att utgallra de element, som icke utan skada för sig själva och andra kunde arbeta under fängelsets vanliga förhållanden. Utan transportolägenheter kunde överflyttning av en fånge ske till eller från avdelningen, allt efter vad hans tillstånd för tillfället gjorde önskligt.

Sedan fångvårdsstyrelsen i en ny skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 september 1913 framhållit behovet av den föreslagna abnormavdelningen vid Långholmens centralfängelse, framlades vid 1914 års förra riksdag proposition i frågan, vilken ock blev av riksdagen bifallen. På grund av den av världskriget förorsakade kristiden med dess enorma stegring av byggnadskostnader blevo emellertid de beslutade ändringsarbetena i fråga uppskjutna under flera år, så att sinnessjukavdelningen vid Långholmens centralfängelse, vilken rymmer ett 30-tal platser, först sommaren 1921 var färdig att tagas i bruk. Sedan Långholmens sinnessjukavdelning, som huvudsakligen är av- Ben offentliga sedd för sinnessjuka och abnorma straffångar, tillkommit, hava dylika i s"^rdens allt mindre utsträckning överflyttats till sinnessjukavdelningen vid Väster- bristande viks kronohäkte, vilken därför under dessa sista år nästan uteslutande rcsurserme? .

'

_

avseende a

>

blivit en upptagningsanstalt för otillräkneligförklarade.

Denna har så-

vården av kriminal patienter.

510 lunda i själva verket blivit förlagd inom fångvården, inedan Växjö kriminalasyl — såsom av det ovan anförda framgår — ursprungligen var avsedd för ändamålet. Uppgiften att vara upptagningsanstalt för otillräkneligförklarade kunde kriminalasylen emellertid fylla endast under själva beläggningstiden, i det att den evakuering till hospitalen, som varit nödvändig för uppgiftens fortsatta fyllande, icke kunde åstadkommas, då lediga platser å hospitalen givetvis i första hand blivit upptagna av utifrån anmälda. Överflyttningar från kriminalasylen till statens övriga sinnessjukanstalter hava sålunda i allmänhet icke ägt rum i arman mån än vad som föranletts därav, att å dessa anstalter funnits sådana otillräkneligförklarade, vilkas överflyttning till kriminalasylen varit indicerad, därvid byte skett med sådana å sistnämnda anstalt intagna, vilka befunnits utan olägenhet kunna vårdas å vanlig sinnessjukavdelning. Den lättnad i bördan för fångvårdsstyrelsen att behöva behålla otillräkneligförklarade, som man avsett skulle vinnas med tillkomsten av Växjö kriminalasyl, blev sålunda av mycket kort varaktighet. Inom några år var exspektanstiden för otillräkneligförklarade därför åter avsevärd och nådde i åtskilliga fall ända till ett par år. Med öppnandet av säkerhetspaviljongerna vid Säters och Västerviks hospital, till vilka — som nämnts — åtskilliga överflyttningar från kriminalasylen ägde rum, blevo emellertid möjligheterna för fångvården att bliva befriade från otillräkneligförklarade för en tid åter större. Inom kort voro dock förhållandena enahanda som förut. Detta gav fångvårdsstyrelsen anledning att i skrivelse till medicinalstyrelsen den 20 januari 1917 fästa uppmärksamheten därpå, att omhändertagandet av otillräkneligförklarade rätteligen icke borde tillkomma fångvärden, och att dessa, på vederbörande länsstyrelses förordnande, kvarhållits vid fångvårdsanstalt såsom en nödfallsåtgärd vid bristande möjlighet att på annat håll för dem bereda vård. överinapekUnder de därpå följande åren har den tid, de å sinnessjukavdelningen torens for sinnessjuk-

y^

y a s t e r v i k s kronohäkte intagna otillräkneligförklarade måst kvarstanna ö

.o

.

>

i t• •

vården förslag därstädes under avvaktan på plats å hospital eller kriminalasyl, blivit al7einincialför a ^ ' ^ n g r e . Enligt en i september 1922 av överinspektören för sinnesasociaia vid sjukvården verkställd utredning funnos vid denna tidpunkt bland de JwTftaT m a i i n g a exspektanterna till statens hospital icke mindre än 36 otillräkneligförklarade. Av dessa voro anmälda 1914 och 1915 vardera 1, 1916 och 1918 vardera 2, 1919: 3, 1920: 5, 1921: 10 och 1922: 12, och härvid är att märka, att åtskilliga av dessa otillräkneligförklarade måst kvarstanna uti själva fångvårdsanstalterna, då alla platser å Västerviks kronohäktes sinnessjukavdelning numera vore upptagna.

511 Samtidigt inhämtades från de olika hospitalen upplysningar om antalet manliga sinnessjuka, som enligt vederbörande överläkares uppfattning icke lämpade sig för vård å vanlig hospitalsavdelning, och befanns dessas antal utgöra icke mindre än 24, för vilka vård å specialavdelning icke kunnat beredas, då alla platser å de båda säkerhetspaviljongerna vid Säters och Västerviks hospital sedan länge plägat vara upptagna och Växjö kriminalasyl under de sista åren städse varit överbelagd med cirka 10 % av platsantalet. I anledning av detta utredningsresultat ingick överinspektören för sinnessjukvärden den 18 december 1922 med en skrivelse till medicinalstyrelsen, däri hemställdes, att styrelsen måtte gå i författning om uppgörande av förslag till en ny paviljong för asociala manliga sinnessjuka, omfattande även en mindre säkerhetsavdelning för särskilt farliga sinnessjuka, och föreslogs att denna paviljong skulle förläggas till Strängnäs hospital. I denna överinspektörens skrivelse framhölls, att ett avsevärt större antal platser å specialavdelning, än vad de anförda siffrorna utvisa, torde bliva behövliga, därest det av de för revision av sinnessjukstadgan tillkallade sakkunniga uppgjorda förslaget till allmänna bestämmelser för behandlingen av otillräkneligförklarade komme att bifallas, då enligt detta förslag ingen otillräkneligförklarad skulle få återvända till samhället, så länge han vore i behov av vård å sinnessjukhus, medan detta under nuvarande förhållanden allt som oftast ägde rum. Angående den uppgift, som borde tillkomma' en specialanstalt som den här föreslagna, anfördes i skrivelsen följande: »Vad därefter beträffar indikationerna för intagning å en sådan anstalt, böra de enligt mitt förmenande icke begränsas att omfatta allenast sådana patienter, som äro i formell mening kriminalpatienter. En sådan begränsning har ju icke ägt rum i fråga om säkerhetspaviljongerna. Efter dessa paviljongers tillkomst har Växjö kriminalasyl blivit ett mellanled mellan dessa och de vanliga hospitalsavdelningarna, i det kriminalasylen användes för sådana otillräkneligförklarade (ävensom sinnessjuka straffångar), vilka på grund av sin asocialitet behöva en mera disciplinerande behandling utan att dock vara så farliga, att deras intagning å säkerhetspaviljong är behövlig. Av samma karaktär äro emellertid alltsomoftast även sinnessjuka, som icke äro i formell mening kriminalpatienter. Enligt gällande bestämmelser kunna dylika icke intagas å kriminalasylen. Undantagsvis har detta dock i mera trängande fall skett på övertalig plats. Lämpligast är emellertid, som sagt, att indikationerna för intagning å specialavdelning städse bestämmas uteslutande efter patienternas psykiska tillstånd med bortseende från formellt-juridiska synpunkter.»

Sedan medicinalstyrelsen i underdånig skrivelse den 12 mars 1923 biträtt överinspektörens ifrågavarande hemställan, har Kungl. Maj:t genom beslut den 8 juni 1923 uppdragit åt medicinalstyrelsen att inkomma

512 med förslag till en vid Strängnäs hospital förlagd specialanstalt för asociala manliga sinnessjuka, omfattande jämväl en mindre säkerhetsavdelning för särskilt farliga sinnessjuka, med det antal platser, som under utredningen kan visas erforderligt och lämpligt, dock högst 100.

RiksdagsFörutom de uti det föregående omförmälda av .riksdagens revisorer skrivelse om p-iorda framställningarna till riksdagen hava även initiativ i frågor rörande obligatorisk

&•>

.<=>.

o

.

,°

.

undersökning behandling av knmmalpatienter tagits genom enskilda motioner i riksav vissa (Jagen. Sålunda väcktes vid 1908 års riksdaq av borgmästare Neiqlich dömda-

~

.

•

.

"

motion om införande av obligatorisk undersökning av sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som av underrätt dömts till döden eller till straffarbete på livstid. Anledningen till denna motion var närmast ett fall, där en person, som för hustrumord blivit två gånger av underdomstol och en gång av hovrätt dömd till döden, av medicinalstyrelsen, vars utlåtande sedermera av hovrätten infordrats, efter undergången observation blivit förklarad hava vid brottets begående saknat förståndets fulla bruk. Med anledning av denna motion avlät riksdagen en den 8 april 1908 dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj:t, däri riksdagen anhöll om framläggande för riksdagen av förslag till lagbestämmelse därom, att, då tilltalad person blivit av underdomstol dömd till döden eller till straffarbete på livstid och saken fördenskull underställts högre domstols prövning, utlåtande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet skall, därest sådant icke till underdomstolen av medicinalstyrelsen avgivits, infordras från denna myndighet, innan den högre domstolen företager målet till prövning. inom mediGenom nådig remiss den 12 juni 1908 blev medicinalstyrelsen befalld, CXq mkaiiadT a^ avgiva underdånigt utlåtande angående denna riksdagens skrivelse, varsakkuhnigas efter medicinalstyrelsen anmodade överinspektören för sinnessjukvården harder6 a *t jämte tvänne sakkunniga, läkaren vid Malmö central- och länsfängelse Thure Petrén samt överläkaren vid Stockholms stads sinnessjukhus å Långbro Olof Kinberg, biträda vid ärendets handläggning. De sålunda tillkallade sakkunniga avgåvo i oktober 1909 yttrande i ärendet, däri anfördes bland annat följande. Då det i motionen föreslagna förfaringssättet, att först överrätt skulle hava skyldighet att infordra utlåtande angående brottslingens sinnesbeskaffenhet, skulle leda till onödig tidsutdräkt, vore det mera praktiskt, att underdomstolen före utslagets avkunnande infordrade utlåtandet i fråga. Emellertid måste det anses såsom principiellt oriktigt att, såsom i motionen i fråga skett, lägga en bestämd straffart eller straffgrad till grund för kravet på obligatorisk undersökning. Det vore nämligen

513 tydligt, att straffets beskaffenhet svårligen kunde lämna någon ledning, då det gällde att uppskatta sannolikheten av en psykisk rubbning, enär straffmätningen nu i ganska stor utsträckning skedde efter rent yttre omständigheter vid brottets förövande, såsom den åstadkomna skadan o. s. v., varav följde att brott, som i och för sig stode varandra helt nära, bestraffades mycket olika alltefter för brottets natur likgiltiga omständigheter, under det att å andra sidan för psykologiskt alldeles olikartade brott samma straff ådömdes. En annan brist hos motionen i fråga vore, att den endast toge hänsyn till den individuellt humanitära synpunkten, individens rätt gent emot samhället, men däremot alls icke beaktade samhällets rätt och skyldighet att skydda sig gent emot farliga samhällsmedlemmar. I detta sammanhang erinrades därom, att personer, som begått sådana brott, vilka eljest bestraffas med dödsstraff eller livstids straffarbete, enligt strafflagens paragraf angående s. k. förminskad tillräknelighet kunde ådömas endast 6 å 10 års straffarbete. Hade sålunda den bekante massmördaren Nordlund, som år 1900 å en Mälarbåt dödade flera personer, blivit underkastad sakkunnig psykiatrisk undersökning och därvid tilläventyrs förklarats »sakna förståndets fulla bruk» samt på grund därav dömts i enlighet med strafflagens kap. 5 § 6, skulle han — trots sin enastående samhällsfarlighet — senast efter 10 års förlopp åter måst släppas lös på samhället. T själva verket hade den ifrågavarande strafflagsparagrafens ensidiga hänsynstagande till individens intressen med förbiseende av samhällets rätt att skj'dda sig mot farliga brottslingar — oavsett deras sinnesbeskaffenhet — haft till följd, att psykiskt abnorma personer, huru samhällsfarliga de än visat sig, icke k u n n a t definitivt oskadliggöras. Så t. ex. funnes bland dem, som under ett enda år (1903) blevo förklarade »sakna förståndets fulla bruk» och på grund därav dömdes efter kap. 5 § 0, icke mindre än 4, som begått mord och en, som gjort mordförsök. Enligt samma paragraf dömdes år 1906 bl. a. en person, som begått mord tre dagar efter det han avslutat honom för dråp ådömt straffarbete. Det låge också i sakens natur, att en straff lin dr ing, som bestode i minskning av interneringstiden, icke kunde vara någon ändamålsenlig behandling av psykiskt abnorma förbrytare av mera samhällsfarlig beskaffenhet, då det ju i dylika fall i regel vore just den psykiska abnormiteten, som vore den egentliga orsaken till samhällsfarligheten, och denna abnormitet oftast vore av bestående art. Denna synnerligen viktiga sida av frågan om behandlingen av grova brottslingar vore emellertid, som nämnts, alls icke beaktad uti här ifrågavarande motion. Av det sålunda anförda torde framgå, att antagandet av en sådan isolerad lagändring som den, motionen i fråga avsåge, utan att samtidigt en lagstiftning genomfördes, som möjliggjorde en mera rationell behandling av de psykiskt abnorma brottslingarna, i kriminalpolitiskt hänseende skulle verka skadligt, då det otvivelaktigt skulle minska samhällsskyddet mot åtskilliga av landets farligaste brottslingar, men en förhandenvarande sinnessjukdom eller psykisk abnormitet under inga förhållanden finge tjäna såsom fribrev för begående av brottsliga handlingar.

På nu anförda skäl kunde de sakkunniga ej tillstyrka, att lagförslag i motionens syfte framlades för riksdagen. Däremot föreslogo de sakkunniga, att i fråga om vissa grövre brottslingar ävensom beträffande unga brottslingar samt återj'allsförbrytare obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning borde stadgas. De grova brott, vid 94 22

514 vilka sådant stadgande borde gälla, vore mord och barnamord samt vissa slag av mordbrand, annan skadegörelse och sedlighetsbrott, som skäl vartill anfördes, att vid dessa brott procenten av sinnessjuka och psykiskt abnorma är särskilt stor. På grund av det stora antalet minderåriga brottslingar föreslogs att den obligatoriska undersökningen endast skulle gälla de av dem, som begått grövre brott av någon art, medan densamma av enahanda skäl skulle inskränkas till sådana recidivister, som minst två gånger återfallit i brott. I fråga om dessa två grupper betraktades denna undersökningsfråga icke som en uteslutande rättspsykiatrisk utan framfor allt som en allmänt kriminalpolitisk, i det att det är just i behandlingen av de unga brottslingarna och recidivisterna, dessa kriminalitetens rekrytkår och stamtrupper, som kriminalpolitiken har sina betydelsefullaste uppgifter. I samband härmed framhöllo de sakkunniga en del andra reformkrav, vilkas samtidiga genomförande vore nödvändigt. Dessa voro följande: 1) Omorganisation av fängelseläkarkåren därhän, att det för läkare vid central- och länsfängelserna stadgades särskild rättspsykiatrisk utbildning, vilket reformkrav, såsom ovan nämnts, redan år 1900 framställts av professor Tigerstedt; 2) Inrättande av en särskild kommission som högsta instans i rättspsykiatriska ärenden; 3) Utfärdande av allmänna bestämmelser angående behandlingen av brottslingar, som, förklarats strå fria på grund av sinnessjukdom, i vilket hänseende bland annat föreslogs, att varje sådan sinnessjuk skulle kvarhållas i fängelset, till dess plats å någon anstalt eller avdelning för sinnessjuka erhållits; 4) Borttagandet av § 6 i strafflagens 5:e kapitel och utfärdande i dess ställe av allmänna bestämmelser angående behandlingen av psykiskt abnorma brottslingar. Professor Redan året före avgivandet av detta sakkunnigutlåtande hade en Kiubergskrav a v ^e ifrågavarande sakkunniga, nuvarande läraren i rättspsykiatri vid t wish under- Karolinska institutet, professor Olof Kinb erg uti sin gradualavhandling: sökning av ) } Q m j e t rättsliga förfaringssättet i Sverige rörande för brott tilltalade personer av tvivelaktig sinnesbeskaffenhet samt om behandlingen av kriminella sinnessjuka», framställt kravet pä obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning i något vidare utsträckning. Däri påyrkades nämligen, att sådan undersökning städse borde äga rum: 1) beträffande alla personer, som tilltalats för mened (13 kap. 1 och 2 §§), mord och dråp eller försök därtill (14 kap. 1, 2, 3, 18, 19 och 35 §§), barnamord och därmed psykologiskt likartat brott (14 kap. 22—25 §§), våldtäkt (15 kap. 12— 15 §§), falsk angivelse och ärekränkning (16 kap.), sedlighetsbrott (18 kap. 1, 2, 3, 6, 7, 8 och 10 §§), mordbrand och annan skadegörelse å egendom (19 kap. 1—3, 5—7', 9 — 18, 20 och 22—23 §§) samt rån (21

515 kap.); 2) vid återfall i brott; 3) i alla fall, där brott första gången begås i en ålder av mellan 15 och 18 år eller över 60 år; 4) av alla för lösdriveri häktade; 5) i de fall, där den kriminella handlingen tydligen är Uttryck för en personlighetsförändring hos den tilltalade; samt 6) i de fall, där misstanke föreligger om patologiskt motiv till brottet. Kinberg framhöll att, medan av dessa indikationer de imder 1 — 4 anförda vore av så objektiv natur, att de kunde direkt införas i en lagstiftning, vore de två sistnämnda av mindre objektiv karaktär, varför här i varje .särskilt fall erfordrades ett subjektivt bedömande, som borde tillkomma fängelseläkaren; en av denne utförd förundersökning borde fördenskull här föregå beslutet om rättspsykiatri sk undersökning. I detta sammanhang betonar Kinberg vidare, att ett rättspsykiatriskt utlåtande icke bör innehålla allenast en redogörelse för undersökningsresultatet (beträffande såväl det kroppsliga som det psykiska tillståndet) utan även en fullständig anamnes med uppgifter om ärftlig belastning, utvecklingen under barna- och ungdomsåren, begåvning, karaktär, uppfostran och levnadsförhållanden, kort sagt, alla de uppgifter, som skola besvaras i bilagan B för intagning å sinnessjukhus, jämte en noggrann redogörelse för kriminella antecedentia. Då emellertid rättegångshandlingarna ofta lämna mycket bristfälliga upplysningar om de nämnda förhållandena (frånsett den föregående kriminaliteten) och då de tilltalades egna uppgifter om sin föregående levnad ofta äro mycket otillförlitliga, föreslår Kinberg, att det åt åklagarmyndigheten borde uppdragas att söka erhålla närmare upplysningar härom dels av den tilltalades anhöriga och andra personer, som hava kännedom om förhållandena, dels av prästerskapet i den tilltalades hemort och dels av lärarna i den skola, vari den tilltalade gått. Av det sålunda uppsatta utlåtandet med fullständiga data rörande såväl förhistoria som nuvarande tillstånd skulle vidare enligt Kinbergs förslag ett exemplar insändas till justitiedepartementet för inregistrering och förvaring. Genom inrättandet av en sådan central kriminalbyrä, till vilken domstolen varje gång en rannsakning anhängiggjordes kunde göra förfrågan, huruvida därstädes funnes någon akt rörande den tilltalade skulle den omständliga proceduren med anskaffande av anamnestiska uppgifter åtminstone i regel icke behöva företagas mer än en gång för en och samma person. Givetvis skulle alla nya upplysningar av betydelse beträffande en redan förut inregistrerad person, som på nytt tilltalades för brott, insändas till kriminalbyrån i fråga för att bifogas den förutvarande personalakten rörande honom. Kinberg betonar slutligen, hurusom genomförandet av dessa reformförslag skulle genom att vidga vår kännedom om olika förbrytarkate-

510 gorier bliva av stort värde för kriminalpsykölogien och kunna få betydelse för framtidens kriminalpolitik. inrättandet av Uti nämnda arbete hade Kinberg bland annat även påyrkat e n s ä r av rätts- gkjid ordning för handläggningen av de rättspsykiatriska ärendena inom nämntinom medicinalstyrelsen, så att dessa avskildes från övriga ärenden och övermedicinai- jämnades till en särskild sakkunnige-institution. Detta krav på inrät$yre tandet av en särskild kommission som högsta instans i rättspsykiatriska ärenden blev, som nämnts, även upptaget i ovannämnda sakkunnigutlåtande. Redan dessförinnan hade det emellertid blivit, officiellt framfört, i det att den av Kungl. Maj:t tillsatta kommittén för omorganisation av medicinalstyrelsen uti sitt i september 1909 avgivna betänkande föreslagit inrättandet' av en särskild rättspsykiatrisk nämnd för handläggning av ärenden rörande sinnesbeskaffenhet. Sedan 1912 års riksdag beviljat medel till inrättandet av det jämväl av nämnda kommitté föreslagna vetenskapliga rådet inom medicinalstyrelsen, blev nämnda önskemål också realiserat. Genom kungl. kungörelsen den 6 december 1912 ano-åendc handläggningen av rättsmedicinska ärenden hos medicinalstyrelsen blev nämligen föreskrivet, att gälla från och med ingången av år 1013, att rättsmedicinska utlåtanden rörande sinnesbeskaffenhet skulle å medicinalstyrelsens vägnar avgivas av en hämnd, bestående av den styrelsens ledamot, till vilkens handläggning enligt för styrelsen gällande instruktion ärendet närmast hör, generaldirektören eller den av de övriga ledamöterna, som generaldirektören bestämmer, samt överinspektören för sinnessjukvården eller vid förfall för denne en psykiater i det vetenskapliga rådet, Detta stadgande har sedermera influtit uti den nya, den 17 december 1914 utfärdade instruktionen för medicinalstyrelsen (§ 25). MedicinalRörande det ovannämnda i oktober 1909 avgivna sakkunnigutlåtandet styrelsens för- a v g a v medicinalstyrelsen den 8 december 1917 yttrande till Kungl. Maj:t. iZeZknhig Däri anfördes bl. a. följande. Enligt den erfarenhet, som vunnits, har den nyskapade anordningen för de rättspsykiatriska ärendenas behandling hus styrelsen visat sig fungera pä ett gett sätt, och torde denna anordning även för framtiden vara tillfyllest, under förutsättning att antalet ärenden rörande sinnesbeskaffenhet icke alltför mycket ökas. Ett antagande av det utav de sakkunniga framlagda förslaget angående obligatorisk undersökning av vissa kategorier brottslingar skulle emellertid utan tvivel komma att medföra en högst betydlig sådan ökning." Enligt av medicinalstyrelsen, med ledning av från fångvårdsstyrelsen inhämtade och i medicinalstyrelsen tillgängliga uppgifter, uppgjorda beräkningar skulle med detsammas genomförande under år 1912 icke mindre än 979 rättspsykiatriska ärenden hava hänskjutits till medicinalstyrelsen för avgivande av utlåtande. Att det för medicinalstyrelsen icke skulle vara möjligt att med sin nuvarande organisation behandla ett så stort antal rättspsykiatriska mål, torde ligga i öppen dag, utan skulle härför erfordras inrättande av en helt ny institution.

517 Härtill komnie, att många av de fall, som med tillämpning av de saklumnigas förslag skulle bliva föremål för undersökning, torde kräva observation å hospital med hänsyn därtill, att de tillhöra de imbecillas kategori eller utgöras av nervösa eller andra gränsfall. Det kunde nämligen icke förutsättas, att dessa i flera avseenden svårtydda fall skulle kunna utredas av fängelseläkare med de lokala förhållanden, som för närvarande råda vid länsfängelserna, vid vilka de sakkunniga syntes förutsätta, a t t undersökningarna skulle ske. Redan nu vore dylika undersökningar ganska betungande för läkarna vid hospitalen och genom den ökning av observationsfallen, som sålunda skulle uppstå, komme läkarnas tid att tagas i anspråk i så stor utsträckning, att deras arbete i betydlig grad skulle tagas från deras egentliga verksamhet, varigenom fara nppstode för att anstalternas administration och sjukvården vid desamma skulle bliva i hög grad lidande, vartill komme, att den nu rådande stora platsbristen pä hospitalen skulle än ytterligare ökas, om ett stort antal platser upptoges av observationspatienter.

På nu anförda grunder fann medicinalstyrelsen, som i övrigt delade de sakkunnigas åsikt, att lagförslag uti det i riksdagens skrivelse framhållna syftet icke borde framläggas för riksdagen, sig ej heller kunna tillstyrka det av de sakkunniga framlagda förslaget. Då styrelsen emellertid i likhet med de sakkunniga ansåge, att det stode i uppenbar strid med gällande lag, att personer, som under sinnessjukdom begått brott, ådömdes straff, och att det vore stridande mot humanitetens fordringar, att sinnessjuka underkastades den vanliga straffrättsliga behandlingen, och då erfarenheten visat, att förefintlig sinnessjukdom och psykisk abnormitet hos för brott tilltalade personer blivit vid rannsakningar förbisedd, syntes dock åtgärder böra vidtagas i syfte att förekomma dylika missförhållanden. Styrelsen hade vid övervägandet av, vilka andra åtgärder än de ovannämnda kunde vara ägnade härtill, fäst sig vid den nu förefintliga bristen på samverkan mellan vederbörande domstolar och fängelseläkare uti ifrågavarande ärenden. En ökad dylik skulle, enligt styrelsens förmenande, i hög grad bidraga till vinnande av berörda önskemål. Styrelsen ansåge därför, att fängelseläkarna för sådant ändamål borde åläggas att i varje fall, då en för brott häktad person införpassades i rannsakningsfängelse, omedelbart göra en undersökning rörande såväl hans kroppsliga som psykiska tillstånd, häröver uppgöra journal samt under tiden för hans vistelse i rannsakningsfängelse noga följa och anteckna hans tillstånd, ävensom att, om därvid misstanke nppstode, att han vid brottets begående eller därefter befunnit sig uti ett sjukligt sinnestillstånd, därom göra skriftlig anmälan hos vederbörande domstol, som därefter hade att jämlikt nådiga brevet den 9 mars 1826, med iakttagande av vad i avseende å rannsakningar i brottmål till vinnande av nödig fullständighet är föreskrivet, förordna om rättspsykiatrisk undersökning

518 av vederbörande fängelseläkare. Härigenom skulle naturligtvis icke uteslutas möjligheten och skyldigheten för domstolen att även utan föregående anmälan från. fängelseläkaren, jämlikt sistberörda nådiga brev, förordna om dylik undersökning. Genom anordnande av en d)dik förundersökning omedelbart efter den tilltalades införpassande i rannsakningshäkte och genom stadgande av skyldighet för fängelseläkare att till domstol göra anmälan om misstanke om sjukligt sinnestillstånd hos den tilltalade hyste medicinalstyrelsen förhoppningar, att ovan antydda missförhållanden skulle i väsentlig mån minskas. Detta förfaringssätt skulle även medföra den fördelen framför det av de sakkunniga föreslagna, att i de fall, då ingen misstanke om psykisk abnormitet funnes, någon undersökning icke skulle bliva behövlig, vilket däremot vore fallet, om den av de sakkunniga föreslagna obligatoriska undersökningen stadgades. I många fall skulle sålunda styrelsens förslag bidraga därtill, att rannsakningar icke onödigtvis förlängdes. På grund av det anförda hemställde styrelsen, att åtgärder måtte vidtagas för att undersökningar av för brott tilltalade personers sinnesbeskaffenhet måtte ske på av styrelsen härovan antytt sätt samt att åt de för revision av siunessjukstadgan tillkallade sakkunniga måtte lämnas i uppdrag att vid utarbetande av nytt förslag till dylik stadga taga under övervägande behovet av införandet i densamma av bestämmelser angående behandlingen av brottslingar, som förklarats straffria på grund av sinnessjukdom, och av psykiskt abnorma brottslingar.

Kravet på specialutbildning för fängelseläkare väcktes — som av det ovan anförda framgår — redan för mer än tvenue årtionden sedan av fångvårdsstyrelsens dåvarande biträdande läkare, professor Tigerstedt, vilken därvid föreslog 6 månaders hospitalstjänstgöring som kompetunsvillkor för läkartjänsterna vid såväl centralfängelserna som länsfängelserna. Frågan berördes därefter av medicinalstyrelsen uti en den 6 maj 1908 till Kungl. Maj:t avgiven skrivelse, däri styrelsen uttalade sig för att vid ansökan till fängelseläkartjänst den borde äga företräde, som minst 4 månader med gott vitsord tjänstgjort som amanuens, underläkare eller biträdande läkare vid något av rikets hospital eller asyler för sinnessjuka. Över detta förslag infordrade Kungl. Maj:t fångvårdsstyrelsens yttrande, som avgavs den 11 september 1908 och vilket gick ut därpå, att fångvårdsstyrelsen väl funne nämnda tjänstgöring synnerligen önskvärd för sökande av fängelseläkartjänst, men likväl ej ansåge det lämpligt, att

519 styrelsen frånkändes fri prövningsrätt genom att dylik tjänstgöring fastställdes som kompetensvillkor eller att den, medicinalstyrelsen föreslagit, ovillkorligen borde hava företräde. Därpå upptogs frågan åter av Alfred Petrén uti en vid 1912 års riksdag väckt motion. Med påpekande bl. a., hurusom av tillgängliga uppgifter framginge, att sinnessjukdom allt som oftast blev under rannsakning förbisedd och att det upprepade gånger inträffat, att samhällsvådliga personer, som ledo av typisk sinnessjukdom, efter avtjänat straff släppts lösa på samhället, hemställdes häri, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda frågan om fängelseläkarnas kompetens i rättspsykiatriskt avseende samt därefter vidtaga de åtgärder, som av utredningen kunde föranledas. Denna motion bifölls av riksdagen, som beslöt en skrivelse till Kungl. 1912 års HksMaj.i med begäran om utredning i ärendet. I denna skrivelse anfördes, (la9j*f^™ehe att det syntes vara nödvändigt, att fängelseläkarna ägde icke alltför ringa psykiatriska insikter och erfarenheter, vilket borde vara fallet beträffande icke endast läkare vid rannsakningsfängelser, vilka hade att avgiva utlåtande i fall av tvivelaktig sinnesbeskaffenhet, utan med minst lika mycket skäl jämväl läkare vid straff- och centralfängelser samt tvångsarbetsanstalter, på vilka sistnämnda läkares sakkunskap det närmast berodde, om vid rannsakningen förbisedd sinnessjukdom under strafftiden bleve upptäckt, ävensom huruvida symtomen på en i fängelse så småningom sig utvecklande sinnessjukdom bleve riktigt tydda och de för den sjukes vård och samhällets skydd nödiga åtgärderna vidtagna. Vidare framhölls i skrivelsen, att en så kortvarig kurs som den för medicine licentiatexamen föreskrivna tvåmånaderskursen i psykiatri, bestående allenast i åhörande av föreläsningar med demonstrationer, icke kunde vara tillfyllest för bibringande av de kunskaper en fängelseläkare behövde för att i rättspsykiatriskt hänseende kunna fylla sin uppgift, utan krävdes härför tydligen därjämte någon tids verklig läkartjänstgöring å sinnessjukanstalt. Nödiga teoretiska insikter i psykiatri hos fängelseläkaren och en ej alltför ringa praktisk erfarenhet å det psykiatriska området syntes riksdagen vara av stor betydelse ej blott för hans direkta uppgifter utan även för det allmänna. Genom nådig remiss den 17 maj 1912 överlämnade Kungl. Maj:t riksdagens skrivelse till fångvårdsstyrelsen, som därpå anmodade dels fängelseläkarna i riket och dels sin biträdande läkare professor J. E. Johansson att i ärendet avgiva yttrande. Flertalet fängelseläkare vitsordade behovet av bättre psykiatrisk ut- Från bildning för fängelseläkare. Detta behov framhölls icke minst av de J[£%£ain. fordradr yttranden.

520 langelseläkare, vilka genom längre tids tjänstgöring å sinnessjukhus förvärvat sig större psykiatrisk sakkunskap. Emellertid syntes man inom fängelseläkarkåren vara tämligen ense därom, att frågan ieke kunde lösas med att som kompctensvillkor för fängelseläkartjänst fordra några månaders läkartjänstgöring vid sinnessjukhus eller psykiatrisk klinik, då å ena sidan ett sådant krav skulle göra det omöjligt att i allmänhet få fängelseläkartjänsterna besatta utan en genomgripande förändring av deras karaktär och avlöningsförhållanden, och å andra sidan en dylik kortare tids hospitalstjänstgöring knappast vore tillfyllest att skaf a den psykiatriska sakkunskap, som i mänga fall vore behövlig för avgivande av rättspsykiatriskt utlåtande. Några fängelseläkare fram kom mo emellertid med ett annat uppslag till frågans lösning, vilket förslag gick ut på att befria flertalet fängelseläkare från avgivandet av rättspsykiatriska utlåtanden. Fängelseläkaren i Mariestad, doktor Lindencrona, framhöll sålunda, att det bästa sättet för avhjälpande av de nuvarande missförhållandena vore, att särskilda hospitalsavdelningar anordnades vid några av centralfängelserna och att dit finge transporteras de fångar, Över vilkas sinnesbeskaffenhet yttrande infordrats av myndighet, samt att för läkartjänsterna vid dessa fängelser skulle fordras speciell utbildning i psykiatri. Åt samma tanke gav fängelseläkaren i Örebro, doktor Emanuel Larsson, uttryck, i det han klagade över, alt det skulle vara fängelseläkarnas uppgift att utreda de svåraste gränsfallen, och i samband därmed uttalade sig för, att undersökningarna bleve förlagda till särskilda »observationsanstalter». Åven fängelseläkaren i Linköping, doktor Theorell, ututalade sig för anordnandet av sinnessjukavdelningar vid några större, lämpligt belägna straffanstalter, dit brottslingar med misstänkt sinnesbeskaffenhet eller konstaterad sinnessjukdom skulle remitterns för observation och vård; som skäl härtill framhöll han även det förhållandet, att utrustningen och hjälpmedlen vid ett vanligt straff ang else i alla händelser vore otillräckliga för genomförandet av en mera detaljerad observation. Utförligast utvecklades förslaget i fråga av fängelseläkaren i Malmö, doktor Thure Petrcn. Efter att hava framhållit, att man i någon mån kunde vara tveksam, om det vore lämpligare att uppställa en kortare tids tjänstgöring vid sinnessjuk,anstalt som kompetensvillkor för alla langelseläkare eller att endast för vissa större fängelser kräva en längre tids dylik tjänstgöring, kom han vid sina överväganden dock till det resultat, att det senare alternativet vore att föredraga, och ansåg, att tjänstgöringstiden å hospital för dessa mera kvalificerade fängelseläkare borde sättas till minst ett år i likhet med de kompetensvillkor, som av medicinalstyrelsen föreslagits för läkaren vid Västerviks kronohäktes sinnessjuk-

521 avdelning. Beträffande antalet fängelser, vid vilka dylik kompetens borde krävas av läkaren, framhölls av doktor Thure Petrén följande synpunkter. I fråga om behandlingen av redan dömda fångar, som förete mer eller mindre tydliga tecken till sinnessjukdom, torde det vara tillräckligt, om på några få fängelser funnes icke blott kompetent läkare utan även lämpliga anordningar för vård av sinnessjuka, emedan helt säkert var och en fängelseläkare, som ej har tillräcklig psykiatrisk erfarenhet skulle, så snart misstanke om sinnessjukdon hos en fånge nppstode, vara angelägen om att hos Kungl. fångvårdsstyrelsen anhålla om fånges förflyttning till ett dylikt fängelse. I fråga åter om undersökningen av sinnesbeskaffenheten hos rannsakningsfångar torde det ej heller vara omöjligt att ordna saken så, a t t dylika fångar hänvisades till vissa bestämda fängelser. »Så torde redan i åtskilliga fall ske, såsom då dylik undersökning kräves angående rannsakningsfånge, som förvaras i ett stadshäkte. ' Det hade icke heller vållat svårigheter, att Kungl. medicinalstyrelsen i ett avsevärt antal fall låtit förflytta dylika fångar till ett eller annat hospital för närmare undersökning. J det hela kunde man således tryggt fastslå, att det är bättre, att ett fåtal fängelseläkare hava den lästa möjliga rättspsykiatriska kompetens än att alla eller ett stort 'flertal hava en mindre, ofta kanske otillräcklig dylik kompetens.

Ytterligare ett flertal fängelseläkare ville, särskilt för erhållande av en bättre sinnessjukvård inom fångvården, uppställa kravet på psykiatriskt fackutbildade läkare vid centralfängelserna eller de större fängelserna samt förordade, att till dessa fångvårdsanstalter översändes alla sinnessjuka eller för sinnessjukdom misstäukta fångar. 1 denna riktning uttalade sig fängelseläkarna i Norrköping, Uppsala, Karlstad och Västerås (vilken senare förordade, att även för svårare brott, såsom mord, mordbrand och vissa sedlighetsbrott dömda fångar översändes till dessa fängelser) ävensom läkarna vid Eskilstuna och Ängelholms kronohäkten samt läkaren vid Svartsjö tvångsarbetsanstalt. För sin del framhöll fängelseläkaren i Norrköping, doktor J. Hellström därvid — i likhet med de här först citerade fängelseläkarna — att dessa fängelser med psykiatriskt utbildade läkare för vård av sinnessjuka fångar och för undersökning av fåny-ar med tvivelaktig sinnesbeskaffenhet för detta ändamål borde vara försedda med särskild hospitalsavdelnmg. Kravet på specialutbildning i psykiatri för samtliga läkare vid fångvårdsanstalter avstyrktes sålunda allmänt av fängelseläkarna. Även fångvårdsstyrelsens nuvarande biträdande läkare, professor J. E. Johansson, uttalade sig häremot i sitt den 30 oktober 1912 avgivna yttrande i ärendet. Däremot föreslog han såsom en lämplig åtgärd, att särskilda kurser anordnades för de nuvarande fängelseläkeirna, vilka ~kmsei: borde vara kostnadsfria, varjämte deltagarna borde åtnjuta dagtraktamente och reseersättning. Vidare ifrågasatte han åtgärden att bereda en eller annan av fängelseläkarna tillfälle att med understöd av stats-

522 medel någon tid idka studier vid någon psykiatrisk klinik antingen här hemma eller i utlandet. Slutligen framhöll professor Johansson, att det borde tillerkännas fängelseläkarna ersättning för vart och ett av medicinalstyrelsen godkänt rättsmedicinskt utlåtande angående sinnesbeskaffenhet, då detta skulle vara ägnat att uppmuntra dem att genom självstudier öka sin rättspsykiatriska utbildning. FångvårdsDärpå avgav fångvårdsstyrelsen den 11 november 1912 yttrande i ärend e t tiU K u n L M a : t ^ufandef g j 7 d a r i styrelsen hemställde, att Kungl. Maj.t behagade ' frågan, i anledning av riksdagens ifrågavarande skrivelse utfärda nådig föreskrift av förslagsvis följande innehåll: dels såsom tillägg till 6 § av Kungl. Maj:ts nådiga instruktion för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten den 16 december 1910, att: över de vid vissa fängelser inrättade avdelningar för sinnessjuka eller abnorma fångar tillkommer det överinspektören över sinnessjnkvården i riket att utöva tillsyn; finnes något att erinra mot sådan avdelning eller dess skötsel, bör hos vederbörande göras framställning om erforderlig åtgärd; dels såsom tillägg till 23 § i instruktionen att: fångvårdsstyrelsen må ock medgiva läkare vid fångvårdsanstalt att företaga resa i tjänsten för genomgående av sådan studiekurs i rättspsykiatri, som säges i § 5G; dels även såsom tillägg till 56 § av clen nådiga instruktionen att: för behörighet till befattning såsom läkare skall fordras, jämte vad i allmänhet är föreskrivet för rätt till utövande av läkaryrket, för läkare vid fångvårdens sinnessjuka v delning vid kronohäktet i Västervik att hava med gott vitsord tjänstgjort vid allmän sinnessjukanstalt i ett år, samt för läkare vid annan fångvårdsanstalt, där särskild avdelning för sinnessjuka eller abnorma fångar finnes inrättad, att, i händelse han icke fullgjort sådan tjänstgöring eller genomgått för ändamålet godkänd kurs i rättspsykiatri, så snart ske kan efter anställningen fullgöra vad i sådant avseende må prövas erforderligt. Fångvårdsstyrelsen påpekade slutligen, att jämväl läkare vid annan fångvårdsanstalt borde finna angeläget att genom deltagande i särskild studiekurs eller annorledes vinna sådan rättspsykiatrisk utbildning, som kan visa sig för tjänsten fördelaktig, i vilket avseende han ägde hos fångvårdsstyrelsen göra framställning för erhållande av uppdrag, som säges i § 23. Redan före avgivandet av detta yttrande hade fångvårdsstyrelsen i skrivelse den 21 oktober 1912 till Kungl. Maj:t hemställt, att det måtte utgå en ersättning till fängelseläkare med 35 kronor för varje slutförd rättspsykiatrisk undersökning. Denna framställning bifölls jämlikt nådigt brev den 7 mars 1913. Sedermera har ersättningen i fråga genom nådigt

523 brev den 12 december 1919 höjts till 70 kronor samt genom nådigt brev den 4 augusti 1922, från att förut endast hava utgått till läkare vid fängelse eller kronohäkte, utsträckts att gälla även läkare, som äro anställda vid stads- eller därmed jämförligt häkte eller anlitats för rättspsykiatrisk undersökning av i sådant häkte insatt, för brott tilltalad person. Då förutsättningen för anordnande av särskild undervisning i rättspsykiatri för fängelseläkare och blivande fängelseläkare vore inrättandet av en lärarbefattning i ämnet, väckte professor Gadelius vid Karolinska institutets lärarkollegiums första sammanträde hösten 1914 förslag, att lärarkollegiet skulle hos Kungl. Maj:t göra framställning om proposition till riksdagen angående anslag till inrättande av en biträdande lärarbefattning i rättspsykiatri vid Karolinska institutet. Enligt förslaget skulle denna lärarbefattning vara förenad med en ny läkarbefattning vid centralfängelset å Långholmen. Denna läkarbefattning skulle inrättas, sedan den i det föregående omnämnda avdelningen för sinnessjuka och abnorma fångar vid detta fängelse kommit till stånd. På detta sätt skulle lämpligt material för undervisningen i rättspsykiatri kunna ställas till den rättspsykiatriske lärarens förfogande. I anledning av detta förslag utsagos förslagsställaren och dåvarande professorn i rätts- och statsmedicin vid institutet professor Key-Äberg att ägna ärendet erforderlig förberedande behandling och därvid, i den mån sådant visade sig nödigt, i ämnet samråda med vederbörande myndigheter. Därvid inhämtades av fångvårdsstyrelsen, som visserligen livligt behjärtade förslaget, att detta dock icke kunde omedelbart realiseras, då ovannämnda byggnadsfråga på grund av rådande statsekonomiska förhållanden för tillfället undanskjutits. Vid sådant förhållande beslöt lärarkollegiet den 25 november .1915, att någon åtgärd i ärendet icke för det dåvarande skulle vidtagas. I början av höstterminen 1916 anmälde delegerade hos lärarkollegiet, att frågan om det nya fängelsehospitalet vid Långholmen fortskridit så långt, att den fängelseläkartjänst, med vilken den ifrågasatta lärarbefattningen vid institutet skulle vara förenad, kunde väntas bliva erforderlig från och med år 1918. I följd härav hemställde lärarkollegiet i skrivelse den 14 september 1916 till kanslern för rikets universitet om utverkande av anslag till avlöning åt en biträdande lärare i rättspsykiatri vid institutet, vilken lärare tillika skulle vara fängelseläkare å Långholmen och äga att såsom kliniskt materiel för sin undervisning begagna sig av därstädes förvarade abnorma och sinnessjuka fångar.

524 Denna lärarkollegiets skrivelse med tillhörande handling-ar överlämnades av universitetskanslern med utlåtande den 22 september 1916 till Kungl. Ma,j:t. Kanslern hänvisade till den i ärendet förebragta utförliga och övertygande motiveringen, och då de grunder, vilka av lärarkollegiet förordats beträffande kombinationen av de två föreslagna nya tjänsterna, syntes tillfredsställande, tillstyrkte kanslern proposition till riksdagen i enlighet med lärarkollegiets hemställan. Ärendet remitterades till utlåtande av fångvårdsstyrelsen, som å sin sida begärde yttrande av sitt biträde i hälsovårdsärenden, professorn vid Karolinska institutet J. E. Johansson, som tillstyrkte förslaget. Med överlämnande av detta yttrande anförde fångvårdsstyrelsen i underdånig skrivelse den 11 november 1916 bl. a. följande. Behovet av en ökad vetenskaplig insikt i psykiatriska frågor hade för fängelseläkarna alltmer gjort sig kännbart, i samma mån som uppmärksamheten blivit kraftigare inriktad å brottslingarnas psykiska tillstånd samt å nödvändigheten för såväl domare som straffverkställare av tillförlitlig utredning därom. Erforderlig utbildning för den svåra uppgiften att bedöma själsförmögenheterna, sinnestillståndet och till räkneligheten hos den, som begått en brottslig gärning, torde icke kunna vinnas utan direkt iakttagande av sådana personer, helst under erfaren lärares ledning. Visserligen kunde fängelseläkare utan andra förstudier än som nu bedrivas under någon kort tid vid universiteten småningom under tjänstgöringen förvärva en erfarenhet, som gjorde dem dugliga för den n ä m n d a uppgiften. Men i betraktande av den stora betydelsen av möjligast riktiga utlåtande beträffande brottslingens själsbeskaffenhet måste det dock vara ett synnerligen viktigt intresse, att dessa läkare bibringas redan under studieåren eller eljest därefter verklig lindervisning i ämnet med tillgång till studiematerial. Av Kungl. Maj:t och riksdagen hade medel beviljats för inrättande vid central fängelset å Långholmen av en särskild avdelning för sinnessjuka fångar. Dit komme att överflyttas sådana dömda personer, som visa tecken till begynnande sinnessjukdom eller ådagalagt andliga defekter eller eljest påkalla sinnessjukläkares vård. Konstaterades under vistelsen på avdelningen verklig, ej övergående sjukdom, torde fången komma att överföras till allmänt hospital eller i avbidan därå till någon av fångvårdens övriga avdelningar för sinnessjuka, i Västervik eller Härnösand. Långholmsavdelningen bleve således närmast en undersökningsanstalt i förening medförvar av sådana, vilkas sjukdom anses av övergående art. Huruvida avdelningen kunde användas även för undersökning av icke dömda personer för utrönande av deras sinnesbeskaffenhet vid brottets begående, torde bliva beroende av medicinalstyrelsens beslut beträffande de särskilda fallen. Det syntes emellertid styrelsen knappast lämpligt, att dylika undersökningar i allmänhet hänskötes till läkaren å Långholmen. Denne bleve törh ä n d a i så fall alltför ensidigt bestämmande i frågor av n ä m n d a art. Huru härmed än ordnades, bleve dock avdelningen av den betydelse, att en rättspsykiatrisk fullt utbildad läkare borde där anställas och synnerligt lämpligt vore, att denna befattning förenades med den föreslagna lärartjänsten vid Karolinska institutet.

Den 30 december 1916 anmäldes ärendet inför Kungl. Maj:t, som fann den gjorda framställningen icke föranleda någon Knngl. Maj:ts åtgärd.

525 Anledningen härtill var, att frågan om inrättande av det tillämnade fängelsehospitalet vid Långholmen ånyo blev undanskjuten. Frågan om undervisning i rättspsykiatri upptogs emellertid efter något år på nytt av Karolinska institutets lärarkollegium, som i skrivelse till universitetskanslern av den 6 juni 1918 återkom med framställning om beredande av medel till arvode åt en biträdande lärare i rättspsykiatri. Framställningen gick liksom den föregående ut på, att denna lärarbefattning skulle förenas med en läkarbeiattning vid Långholmen och åberopades innehållet av handlingarna i det äldre ärendet. Med skrivelse den 16 augusti 1918 hänsköt kanslern kollegiets nya framställning till KungL Majit under uttalande, att den i ärendet förcbragta utredningen syntes Övertygande och de grunder, som av lärarkollegiet förordats beträffande kombinationen av de föreslagna nya tjänsterna, tillfredsställande. Kanslern tillstyrkte därför proposition till riksdagen i överensstämmelse med lärarkollegiets framställning. Fångvårdsstyrelsen anbefalldes nu ånyo att yttra sig i frågan. Dess utlåtande avgavs i skrivelse den 21 september 1918, däri styrelsen, under förmälan, att sinnessjukavdelningen vid Långholmens centralfängelse torde bli färdig att öppnas under år 1919, tillstyrkte bifall till universitetskanslerns gjorda hemställan. Kungl. Maj:t föreslog därpå i proposition till 1919 års riksdag, att å Karolinska mediko-kirurgiska institutets stat uppfördes ett arvode åt en lärare i rättspsykiatri, vilken tillika skulle, enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser, innehava en på stat å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll uppförd biträdande sinnessjukläkarbefattning vid centralfängelset å Långholmen. I motiveringen till detta förslag erinrade departementschefen — efter att hava framhållit, att ifrågavarande läkarelärares ställning vid central fängelset och hans förhållande till andra vederbörande därstädes onekligen syntes innebära vissa svårigheter — hurusom det emellertid vore av vikt, att han ej lämnades utan inflytande i fråga om de fall, vilka skola intagas å hospitalet och där komma att tjäna undervisningen, och att hans mening ej saknade gehör beträffande fängelsehospitalets beläggning, så att önskligt nytt material i lämpligom fattning kunde tillföras detta. Propositionen bifölls av riksdagen och följande år blev platsen tillsatt men kunde, såsom ovan nämnts, sinnessjukavdelningen vid Långholmens centralfängelse först 1921 tagas i bruk.

520 överinspekSedan fångvårdsstyrelsen avgivit sitt ovannämnda yttrande rörande törens för J^Q^CTQUQ skrivelse med begäran om utredning rörande frågan om sinnessjuk-

&

.

.. •

; •

• 7

7 ••

•..

i

••

J i

.-rJrrfcH ut- fängelseläkarnas kompetens i rättspsykiatris/et hänseende, remitterades ärendet redning om ^j] medicinalstyrelsen, som härpå överlämnade handlingarna i ärendet fängelse-

.,,

.

.

^

;,

.

.

i

,

«..

•,

r-,,., "

., .,..

P

„

wtarnoa till överinspektören för sinnessjukvarden tor yttrande, htter att tor frågans kompetens. u tredning hava genomgått samtliga under ett flertal år av fängelseläkarna avgivna utlåtanden angående för brott tilltalade personers sinnesbeskaffenhet, avgav denne den 8 april 1921 sitt yttrande i ärendet, Häri framhölls till en början, att de fängelseläkare, vilka genom längre tids tjänstgöring vid sinnessjukanstalt förvärvat sig djupare psykiatriska insikter, i allm ä n h e t lämnat de värdefullaste utlåtandena, medan bland de övriga fängelseläkarna funnes åtskilliga, som visat en sådan brist på kompetens i rättspsykiatriskt hänseende, att det icke kunde vara lämpligt att de användes som sakkunniga på detta område, varpå åtskilliga belysande exempel anfördes. I själva verket hade en mycket stor del av fängelseläkarnas rättspsykiatriska utlåtanden icke varit av den art, att därpå kunde grundas ett säkert omdöme om den undersöktes sinnesbeskaffenhet. Under senare år hade medicinalstyrelsen sålunda i ända till Va 'A 2 /s a v de fall, i vilka dess utlåtande angående för brott tilltalad persons sinnesbeskaffenhet begärts, förordnat om intagning å hospital för observation. Under 1917 skedde detta sålunda i 47 fall, under 1918 i 44 fall, under år 1919 i 48 fall och under år 1920 i ej mindre än 54 fall, medan antalet av medicinalstyrelsen avgivna rättspsykiatriska utlåtanden i brottmål under samma år utgjorde respektive 132, 137, 141 och 136. För hospitalens skötsel vore det emellertid till stort men, att dess läkare bleve alltför mycket upptagna med undersökning av dessa s. k. observationspatienter. P å grund av vad som anförts i här ovan berörda yttranden över riksdagens ifrågavarande skrivelse frånföll överinspektören emellertid kravet på speciell psykiatrisk utbildning för samtliga fängelseläkare och anslöt sig till det av ett flertal sådana framförda förslaget, att de rättspsykiatriska undersökningarna av för brott häktade personer skulle förläggas till ett mindre antal med särskild sinnessjukavdelning försedda fångvårdsanstalter, vilka jämväl hade tillgång på psykiatriskt skolade läkare, därvid erinrande om att även Psykiatriska föreningen, som vid sitt årsmöte 1913 diskuterat frågan, uttalat sig för denna lösning samt att fångvårdsstyrelsen uti sitt y t t r a n d e i frågan framhållit, att där fängelseläkare icke har tillräckliga specialkunskaper, rannsakningsfånge, vars sinnesbeskaffenhet skall undersökas, lämpligen borde härför nyttas till fängelse, där för uppgiften fullt kompetent läkare vore anställd. Överinspektören framhöll emellertid vidare, att även om fängelseläkarna i allm ä n h e t befriades från skyldigheten att avgiva rättspsykiatriska utlåtanden, bleve därför icke psykiatriska kunskaper utan betydelse för innehavaren av sådan befattning, då det även av den vanlige fängelseläkaren måste krävas, att hans insikter i psykiatri äro tillräckliga för att han skall förstå, när man på grund av en fånges uppträdande har anledning misstänka förekomsten av sinnessjukdom. Under nuvarande förhållanden förekomme det emellanåt, att en sinnessjuk straffånge upprepade gånger ådömts extra judiciell bestraffning, såsom mistning av sängkläder, innan vederbörande fängelseläkare kommit till insikt om, att dessa förseelser berodde på en abnorm sinnesbeskaffenhet, och för den skull slutligen utfärdat det för fångens överflyttande till hospital nödiga läkarbetyget. Icke endast av hänsyn därtill, att en sinnessjuk fånge icke måtte bliva u t s a t t för en behandling, som endast kan vara ägnad att förvärra h a n s tillstånd,

527 vore det emellertid av vikt, att de första symtomen av en sinnessjukdom, vilka ofta uppträda på ett mycket smygande sätt, igenkännas. Även låge det i fångvårdens intresse att själva fängelset omedelbart bleve befriat från varje straffånge, vars uppträdande gav anledning misstänka förekomsten av sinnessjukdom. I och med det att det inom fångvården funnes tillgång på tillräckligt antal platser å sinnessjukoch observationsavdelning, kunde ett sådant krav också lätteligen uppfyllas. Med införandet av en sådan ordning, genom vilken varje sinnessjuk eller för sinnessjukdom misstänkt straffånge skulle komma under vård och observation av psykiatriskt skolad läkare, enär sådan ju skulle vara anställd vid varje sinnessjukavdelning inom fångvården, skulle också vinnas den fördelen, a t t samhällsskyddet gentemot sinnessjuka och psykiskt abnorma straffångar bleve bättre. För närvarande rådde det missförhållandet, att sådana ofta — trots samhällsfarlighet — utan vidare frigåves, när strafftiden vore slut. Härom hade överinspektören nog så riklig erfarenbet såväl från sina inspektioner å hospitalen som från sitt arbete inom den rättspsykiatriska nämnden. Vid granskning av intagningshandlingarna å de olika hospitalen hade nämligen alltsomoftast iakttagits, att sinnessjukdomen hos en patient, som tidigare varit dömd till fängelsestraff, börjat redan under strafftiden och sedan alltjämt kvarstått, liksom det av protokollen i mål, där utlåtande begärts från medicinalstyrelsen rörande för brott tilltalad, understundom framgått, att denne förut blivit, fastän redan då sinnessjuk, dömd och även fått tillbringa sin strafftid i fängelse, utan att ansökan till hospital ingivits. Även om det också — såsom det från flera håll framhållits — icke gärna läte sig göra att fordra tjänstgöring vid sinnessjukhus som kompetensvillkor för varje fängelseläkartjänst, vore det dock, med hänsyn till de i det föregående framhållna uppgifter, som böra tillkomma varje fängelseläkare, mycket önskvärt, om en var sådan kunde bliva i tillfälle att förvärva någon utbildning i psykiatri utöver den för medicine licentiatexamen obligatoriska kursen i psykiatri. Detta torde lämpligast k u n n a realiseras genom de av professor J. E. Johansson framlagda och av fångvårdsstyrelsen tillstyrkta förslagen om anordnande av särskilda kurser i rättspsykiatri med reseersättning och dagtraktamente för de fängelseläkare, som däri deltaga, samt om understöd åt fängelseläkare för studieresa, i syfte a t t öka sin rättspsykiatriska utbildning. Vad förstnämnda förslag beträffar, vore att märka att, sedan nu en lärarbefattning i rättspsykiatri blivit inrättad vid Karolinska institutet, kurser i rättspsykiatri på 2 månader, jämlikt nådigt brev den 5 mars 1920, skola hållas tvenne gånger årligen för läkare och medicine kandidater, med företrädesrätt att deltaga i kursen för fängelseläkare och dem, som skola utbilda sig för fängelseläkartjänst.

På grund av det anförda hemställde överinspektören: överinspekatt det utfärdades föreskrift därom, att de undersökningar rörande för tö™?s förslaff brott näktad persons sinnes beskaffenhet, som av domstol eller myndighet nisation av begäras, bleve, vad manliga rannsakningsfångar beträffar, förlagda till f^jJ^iL sinnessjukavdelningarna vid Härnösands och Långholmens centralfängelser förfarandet. samt Västerviks kronohäkte, ävensom till centralfängelserna vid Malmö och Göteborg enligt rayongindelning (däri dock ej Gottland ingår), som av fångvårdsstyrelsen bestämmes, och i fråga om kvinnliga rannsakningsfångar till Växjö centralfängelse och Stockholms centralfängelse enligt av samma styrelse bestämd rayongindelning (vari dock ej ingår Gottland samt övre och mellersta Norrland);

528 att vid de av ovannämnda fångvårdsanstalter, som ännu sakna särskild sinnessjukavdelning, vidtoges sådana anordningar i lokalt hänseende och sådan ökning av personalen, att den för observation och undersökning nödiga övervakningen kunde genomföras; att det vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet inrättades en professur i rättspsykiatri, som förenades med den psykiatriska läkarbefattningen vid Långholmens central fängelse; att innehavaren av dessa förenade tjänster erhölle samma löneförmåner som hospitalsöverläkare, vilkens tjänst som sådan är förenad ined lärarbefattning i psykiatri; att fängelseläkartjänsterna vid centralfängelserna i Göteborg och Malmö bleve fasta med pensionsrätt och med samma avlöningsförmåner som de för hospitalsläkare bestämda; att särskilt arvode ansloges till psykiatrisk läkare vid Härnösands och Växjö centralfängelser och vid Stockholms straffängelse; att anslag beviljades för genomgående av rättspsykiatrisk kurs åt 10 fän o-elseläkare årlieren till reseersättning, dagtraktamente och vikariatsersättningar; att ett stipendium åt fängelseläkare å 1,000 kronor för en månads studieresa inom eller utom riket inrättades; att det som kompetensvillkor för ny läkare vid centralfängelse (utom Långholmen) och straffängelse föreskreves att hava genomgått en 2 månaders rättspsykiatrisk kurs med godkänt kunskapsprov; att det som kompetensvillkor för fängelseläkare, som har till åliggande att även avgiva psykiatriska utlåtanden, dessutom skulle gälla ett års tjänstgöring vid sinnessjukanstalt; att sådant" tillägg gjordes till fängelseläkares (läkare vid kronohäkte häri inbegripen) instruktion, att han d 4 s i och för överflyttning till sinnessjuk- eller observationsavdelning inom fångvården skulle vara skyldig göra anmälan till fångvårdsstyrelsen, så snart fånge visade tecken till sinnessjukdom eller på grund av misstanke om sinnessjukdom vore i behov av särskild observation, och dels även skulle vara skyldig att, så snart en för brott tilltalad person införpassats i rannsakningsfängelse, omedelbart göra undersökning rörande såväl hans kroppsliga som psykiska tillstånd och, där han funne sjukligt sinnestillstånd vara att misstänka, därom göra skriftlig anmälan till domstolen; att i samband härmed fängelseläkarnas arvoden finge nödig reglering; samt att det föreskreves, att överinspektören skulle vara skyldig att på anmodan av fångvårdsstyrelsen verkställa inspektion av sinuessjukavdelning inom fångvården.

529 I detta sammanhang må nämnas, att beträffande frågan om sinnes- Motion vid 1916 års sjuka straffånga?^ omhändertagande hade vid 1916 års riksdag väckts riksdag om motion av Alfred Petrén, däri hemställdes, att riksdagen ville besluta om sinnessjuka skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att det täcktes Kungl. Maj:t straffångars omhändertaga i övervägande lämpligheten av en sådan föreskrift, att fängelse- tagande. läkare bleve skyldig att i fråga om varje sinnessjuk straffånge före strafftidens slut avgiva utlåtande rörande behovet av anstaltsvård. Syftet med denna motion var att få garanti för, att sinnessjuka straffångar, som äro samhällsvådliga, icke — såsom hittills allt emellanåt hänt, enligt vad som framginge av fångvårdsstyrelsens berättelser — bliva frigivna utan i stället beredas nödig anstalts vård. Motionen blev remitterad till Första kammarens första tillfälliga utskott, som emellertid avstyrkte densamma under motivering bl. a., att skyldighet för fängelseläkaren att i fråga om sinnessjuk straffånge före strafftidens slut avgiva utlåtande rörande behovet av anstaltsvård kunde anses framgå av instruktionens för fängelseläkare nuvarande lydelse i 63 § av instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten den 16 december 1910. I enlighet med utskottets hemställan blev motionen av riksdagen avslagen. I själva verket förekommer det emellertid alltjämt, att sinnessjuka straffångar, trots samhällsvådlighet, vid strafftidens slut få återvända till samhället, varpå även ett flertal belysande exempel anfördes uti överinspektörens ovan refererade yttrande rörande riksdagens skrivelse med hemställan om utredning rörande fängelseläkarnas kompetens i rättspsykiatriskt avseende. Sedan överinspektörens ovanberörda yttrande inkommit till medici- Centralför nalstyrelsen, blev ärendet remitterat till centralstyrelsen för Sveriges läkar- styrelsens Sveriges förbund, som därpå lämnade samtliga innehavare av fängelseläkarbefatt- läkarförbund yttrande i ningar inom riket tillfälle att avgiva yttrande. fängels eläkarI likhet med det övervägande flertalet fängelseläkare, vilka yttrade frågan. sig i ärendet, biträdde centralstyrelsen på det livligaste förslaget, att de undersökningar rörande för brott häktad persons sinnesbeskaffenhet, vilka av domstol eller myndighet begäras, förlades till vissa fängelser, där tillgång till psykiatrisk sakkunskap funnes. Centralstyrelsen ansåge det vidare vara för undervisningen i rättspsykiatri synnerligen betydelsefullt, att en ordinarie, pä stat upptagen befattning för detta ändamål inrättades. Likaledes syntes det centralstyrelsen, såväl med hänsyn till omfattningen av den arbetsbörda, som komme att påvila denne befattningshavare, som ock för säkerställandet av att väl kvalificerad person för befattningen måtte kunna erhållas, angeläget, att han erhölle samma löneförmåner som hospitalsöverläkare, vilkens tjänst såsom sådan är förenad med lärarbefattning i psykiatri. 94 22

530 Centralstyrelsen funne det lämpligast, att all sjukvård, såväl för kroppssjukdom som för sinnessjukdom, inom respektive fängelse, där så är möjligt, handhaves av en och samma läkare. — Beträffande kravet på särskild utbildning utöver vad den allmänna läkarutbildningen lämnade för den förstnämnda av läkarens uppgifter (kroppssjukvården), vilken enligt centralstyrelsens mening i betydelse icke borde ställas tillbaka för sinnessjukvården, ville centralstyrelsen framhålla såsom önskvärt, att även fängelseläkare underkastades de bestämmelser, som angående ett flertal civila läkarbefattningar funnes stadgade i kungl. kungörelsen den 17 december 1915. Vad anginge kravet på speciell utbildning i rättspsykiatri för nyantagna läkare vid straffängelser och de ceutralfängelser, där rättspsykiatriska undersökningar skola verkställas — mot vilket förslag åtskilliga fängelseläkare ställt sig avvisande — ville centralstyrelsen framhålla detta krav såsom principiellt välgrundat. Beträffande genomförandet av detta krav ansåge centralstyrelsen sig kunna ansluta sig till ett av fängelseläkaren Goldkuhl framställt förslag, nämligen att kravet icke behövde göras till oundgängligt villkor för antagande till dylik tjänst, men att nyantagen läkare, som saknade sådan utbildning, skulle förbinda sig att mom viss tid efter tjänstens tillträdande hava genomgått en sådan kurs med godkänt kunskapsprov. Centralstyrelsen ville därjämte tillstyrka förslaget om särskild utbildning vid sinnessjukanstalt för de fängelseläkare, som få till åliggande att avgiva rättspsykiatriska utlåtanden, men ansåge den av överinspektör Petrén föreslagna tiden av ett år icke tillräcklig. Centralstyrelsen tillstyrkte vidare förslaget om statsanslag till resestipendium och till genomgående av rättspsykiatriska kurser för fängelseläkare samt förordade, att statsbidraget till deltagare i nämnda kurser utginge efter samma grunder som de, vilka tillämpas för deltagare i förste provinsialläkarkurser. Slutligen tillstyrkte centralstyrelsen förslaget, att det i instruktionen för }äng elselakarna skulle göras sådant tillägg, att läkaren i och för överflyttning till sinnessjuk- eller observationsavdelning inom fångvården skall vara skyldig göra anmälan till fångvårdsstyrelsen, så snart fånge visar tecken till sinnessjukdom eller på grund av misstanke om sinnessjukdom är i behov av sådan särskild observation. Därpå avgav medicinalstyrelsen den 11 februari 1922 utlåtande i ärendet. Däri framhölls till en början, att styrelsen redan i sin ovanberörda skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 december 1917 uttalat sin anslutning till förslaget, att de undersökningar rörande för brott häktad

531 persons sinnesbeskaffenhet, vilka av domstol eller myndighet begäras, förläggas till vissa, speciellt för ändamålet utrustade fängelser, där tillgång till psykiatrisk sakkunskap finnes. Mot förslaget till organisation av denna anordning hade styrelsen ingen annan erinran att göra än att styrelsen fortfarande ville hänvisa till möjligheten av ett samarbete mellan hospital och fängelse å sådana platser, där endast små sinnessjukavdelningar för fångar vore behövliga. Förslaget om inrättande av en professur i rättspsykiatri vid Karolinska institutet berörde närmast de akademiska myndigheterna, men hade styrelsen intet att erinra mot detsamma. Medicinalstyrelsen anslöt sig vidare till centralstyrelsens för Sveriges läkarförbund förslag, att fängelseläkarna skulle vara underkastade bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 17 december 1915 angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar. Överinspektör Petréns förslag, att läkare vid centralfängelse (atom Långholmen) och straffängelse skola hava genomgått en två månaders rättspsykiatrisk kurs med godkänt kunskapsprov, syntes medicinalstyrelsen vara gott och för övrigt praktiskt genomförbart, eftersom kurser i rättspsykiatri på två månader funnes anordnade (jämlikt kungl. brev den 5 mars 1920) två gånger om året vid Karolinska institutet. Styrelsen hade ej heller något att invända mot bestämmelser i fängelseläkares instruktion, att sådan läkare skall vara skyldig, dels att i och för överflyttning till sinnessjuk- eller observationsavdelning inom fångvården göra anmälan till fångvårdsstyrelsen, så snart fånge visade tecken till sinnessjukdom eller på grund av misstanke om sinnessjukdom vore i behov av särskild observation, dels ock att, då en för brott tilltalad person införpassats i rannsakningsfängelse, snarast möjligt därefter göra undersökning rörande såväl hans kroppsliga som psykiska tillstånd och, där han finner sjukligt sinnestillstånd vara att misstänka, därom göra skriftlig anmälan till domstolen. I likhet med Petrén vore styrelsen även övertygad om, att den psykiatriska utbildningen hos läkarna vid de föreslagna förenämnda sinnessjukavdelningarna för fångar icke kunde bestå av allenast förenämnda två månaders kurs, men ville gentemot centralstyrelsen för sin del dock stanna vid fordran på ett års tjänstgöring vid sinnessjukanstalt. På grund av det anförda hemställde medicinalstyrelsen: att åtgärder måtte vidtagas för att undersökningar av för brott tilltalade personers sinnesbeskaffenhet måtte ske på ovan antytt sätt, att föreskrift måtte utfärdas rörande fängelseläkares kompetens i enlighet med vad styrelsen ovan föreslagit, samt

532 att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att bevilja dels ett anslag å 1,000 kronor till fängelseläkare för en månads studieresa inom eller ntom riket, dels ock ett anslag å 5,000 kronor till stipendier för legitimerade läkares deltagande i rättsspsykiatrisk kurs m. m. under två månader. FångvårdsÄrendet har sedermera blivit återremitterat till fångvårdsstyrelsen, •irimit/dtn s o m emellertid redan dessförinnan vidtagit åtgärd i frågan. Den 8 s augusti augusti 1921 hade fångvårdsstyrelsen nämligen utfärdat ett »Cirkulär 192L angående fördelning av undersökningarna rörande tilltalade personers sinnesbeskaffenhet», däri bl. a. anfördes följande: »Då det visat sig, att behovet av sakkunnig undersökning och utredning av sådaua tilltalade personers sinnesbeskaffenhet, beträffande vilka omständigheterna h ä n t y d a på psykisk sjukdom eller undermålighet, ej alltid kunnat utan stor svårighet tillgodoses vid en del ortsfängelser, där fångvårdens läkare funnit sig sakna tillräcklig tid eller nog psykiatrisk erfarenhet för dessa betydelsefulla undersökningars verkställande, har fångvårdsstyrelsen de senaste åren, så snart läkaren på platsen önskat befrielse från fullgörandet av den rättspykiatriska undersökningen, låtit transportera för sinnessjukdom misstänkta fångar till något av de fängelser, varest sinnessjukavdelningar med särskilt utbildade hospitalsläkare finnas förlagda. Till undvikande av alltför långa transporter samt eventuell överbeläggning av vissa sådana avdelningar hade styrelsen ansett lämpligt, att de sjukdomsfall, som av ovannämnda skäl ej utan svårighet eller med fördel låta sig behandlas i närmaste fängelse, distriktsvis sammanföras vid några centrala anstalter, varest psykiatriskt skolade läkare kunna påräknas för deras omhändertagande.»

I anslutning till denna motivering föreskrev fångvårdsstyrelsen, att för varje fall, dä vederbörande läkare i orten på grund av arbetets krävande art eller andra omständigheter önskade befrielse från verkställandet av anbefalld undersökning och avgivandet av utlåtande rörande för brott tilltalad persons sinnesbeskaffenhet, undersökningsfången skulle för ändamålet förflyttas enligt följande indelning: DManliga fångar sändas: från straffängelserna i Stockholm, Uppsala, Linköping, Örebro, Västerås, Falun och Gävle samt kronohäktena i Norrtälje, Nyköping, Eskilstuna och Norrköping till sinnessjukavdelningen vid centralfängelset å Långholmen, från centralfängelset i Växjö, straffangelserna i Karlskrona och Kristianstad samt kronohäktena i Karlshamn, Ängelholm och Ystad till centralfängelset i Malmö, från centralfängelset i Mariestad, straffängelserna i Jönköping, Vänersborg och Karlstad, kronohäktena i Halmstad, Varberg och Uddevalla samt arbetskolonien å Singeshult till centralfängelset å Härianda, från kronohäktena i Hudiksvall, Sundsvall, Östersund, Umeå, Lycksele, Luleå och Haparanda till centralfängelset i Härnösand samt

533 från straffängelset i Kalmar till krcmohäktet i Västervik. Kvinnliga fångar sändas från rikets norra delar till central fängelset i Härnösand, från mellersta delen till straffängelset i Stockholm, för eventuell undersökning genom sinnessjukläkaren vid centralfängelset å Långholmen, och från de södra delarna till centralfängelset i Växjö, där läkare vid Växjö hospital må vid behov kunna anlitas för undersökningens verkställande.» I det förnyade yttrande i frågan, som fångvårdsstyrelsen den 27 Fångvård»februari 1923 avgav, hemställde styrelsen, bl. a., att Kungl. Maj:t täcktes smafte'yttdels godkänna vidtagna anordningar beträffande förläggningen av r"*nde » rättspsykiatriska undersökningar, som på grund av vederbörande dom- ZågJn™ stolsbeslut skola utföras, dels ock finna de av styrelsen meddelade föreskrifterna rörande fängelseläkares åligganden i fråga om undersökning och vård av nyankomna fångar samt sinnessjuka och undermåliga personer för ändamålet tillräckliga. I övrigt hemställde fångvårdsstyrelsen i denna skrivelse, att, därest vissa kompetensvillkor ansåges böra uppställas för vissa fängelseläkarbefattningar, det föreskreves att för behörighet till sådan befattning, varmed tjänst vid sinnessjukavdelning är förenad, skulle erfordras att hava genomgått minst två månaders utbildningskurs i rättspsykiatri samt tjänstgjort minst ett år vid hospital eller annan sinnessjukanstalt, att hos riksdagen måtte utverkas ej mindre ett anslag å högst 5,000 kronor årligen till bekostande av reseersättning, dagtraktamente och vikariatsersättning åt fängelseläkare, som bevista de kurser i rättspsykiatri, som jämlikt nådiga brevet den 5 mars 1920 meddelas å sinnessjukavdelningen vid centralfängelset å Långholmen, än ock ett anslag å 1,000 kronor årligen såsom resebidrag åt fängelseläkare för en månads studium inom eller utom riket, samt att framkomna förslag till omreglering av vissa läkarbefattningar samt beviljande av särskilda eller förhöjda arvoden för en del sådana tjänster icke för närvarande måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Som av det ovan anförda framgår, har fångvårdsstyrelsen sålunda icke velat vara med om den principen, att rättspykiatrisk undersökning inom fångvården verkställes endast av psykiatriskt skolade läkare och städse äger rum å sinnessjukavdelning, utan ansett den av styrelsen redan genomförda ordningen vara till fyllest, fastän en så i ögonen fallande brist vidlåder densamma som den, att i stadshäkte förvarad

534 rannsakningsfange, angående vilkens sinnesbeskaffenhet domstol begärt yttrande, fortfarande skall i häktet undersökas. Detta ärende är för närvarande beroende på Kimgl. Maj:ts prövning. Lilla straffSlutligen må här nämnas, att den s. k. lilla strafflagskommissionen lagskommis- e n ä r m a r e omnämnd å sid. 125) i samband med sitt den 31 maj 1922 SIOUB71S

1 OY~

\

'

.

slag om avgivna betänkande med förslag till lag om förvaring av förminskat till— m!d!rsb°knt räkneliga förbrytare även framlagt förslag till en »lag om skyldighet i av vissa vissa fall för domstol att låta verkställa undersökning om tilltalads sinneshäiäade. beskaffenhet». Sådan skyldighet skulle enligt förslaget (1 §) föreligga, där någon åtalas för mord eller enligt 19 kap. 1, 2, 3 eller 5 § strafflagen för mordbrand, eller där någon, som genom tvenne laga kraft ägande domar blivit till straffarbete dömd, åtalas för därefter förövat brott, som icke är i lag belagt med mindre straff än straffarbete; eller där någon, som dömts till straffarbete för brott, som omförmäles i 18 kap. 7, 8 eller 10 § strafflagen, åtalas för att efter domens meddelande ånyo hava begått sådant brott. Alfred Petrén.

535 Bilaga

2,

Tabell över till Medicinalstyrelsen under aren 1909—1921 inkomna ärenden angående för brott tilltalade personer, som förklarats otillräkneliga.

Namn.

Brottsart.

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

1 W., H. A.

Tjuvnadsbrott

1909 3/2

Idioti

2 Ö.,

Hemfridsbrott

1909 »Vi

Sinnessjukdom

1910 Vo

4 A., S. S.

Mordbrand

1909 »»/i

Imbecillitet

1909 14/o

5 P., J. G.

Hemfridsbrott och 1909 27 /i stöld

6 M., M . L .

Misshandel och tjuvnadsbrott

7 X, A . W .

Tjuvnadsbrott och 1909 Vi trolöshet mot huvudman

9 B., L., f. P. Mord

1909 25 /i

Sinnessjukdom

10 E., K . E .

1909 24/s

Imbecillitet

Med.styrelsens diarienummer.

Det sjukliga tillståndets art.

År G.Å.

Tidelag

1909 2 7e

15 Datum för intagning å hospital.

1909.

—

Sinnessjukdom

»

lExspektant till Växjö kriminalasyl d. 5/s 1909. Då platsen i sept. s. å. var ledig, < syarade Konungens befallningshavande, att P. ej behövde den och att han var \ frigiven. 1910 Via

Epileptisk sin- 1910 2/io nessjukdom 1909 Va 2

0., A.

Mord

1909 /s

Sinnessjukdom

1911 Vs

12 E., J.

Skadegörelse

1909 14/7

Imbecillitet

1909 80/D

s., c. v.

Misshandel

1909 6/s

Sinnessjukdom

1909 23/e

H

1909 Vio

15 16

D., A. V.

Tjuvnadsbrott

1909 K., T. A.

Bedrägeri

1909 »V»

17 G., J. P.

Våld mot tjänste- 1909 10/a man vid offentlig förrättning

20 B., N. E. S.

Tjuvnadsbrott

22 A., K.

Mord

23 B., 0 .

Mordbrand

/2

Psykisk abnormitet

1909 24/s

Sinnessjukdom

1910 18/4

1909 28/T

Psykisk abnormitet

1909 2 / 5

1909 16/o

Imbecillitet

1909 7/4

22 Sinnessjukdom

1911 22/8

» »

1911 17/s

Imbecillitet

1912 3A>

1909 /s

24 A., A. P.

»

1909 /4

0., J . A .

Misshandel

1909 2/4 3

29 K., A . H .

Tjuvnadsbrott

/6

30 J., F. E.

Misshandel

1909 9/e 3

Anmärkningar.

1911 9/3

Sinnessjukdom

—

»

1909 18/i2

31 Ö., K. A.

Mord

1909 %

34 B.-S., V . J .

Tjuvnadsbrott

1909 11/8

Imbecillitet

35 H.,0.

Djurplågeri

1909 24,5

Sinnessjukdom

— —

fHar försörjt sig med arbete å olika platser \ i Norrland.

(Juni 1909 till 17/8 1911 å Hallands läns \ upptagningsanstalt. (A Västerviks kronohäktes sinnessjukavdel\ ning Vll 1909— s / 2 1912. Uppgivits vara avliden.

Avled 5/T 1915.

53G Medstyrelsens diarieniiTnmer.

Namn.

Brottsart.

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

2 Det sjukliga tillståndets art.

36 W., J. E.

Tjuvnadsbrott

37 J., E . B . D .

Tjuvnadsbrott och 1909 24/5 misshandel

0., A . J .

Dråp

0., J . E .

Tjuvnadsbrott

40 L., J.

Mordförsök

1909 Ve

Sinnessjukdom

Datum föiintagning å hospital.

2 Imbecillitefc

1912 Ve

Sinnessjukdom

1909 8/io

1909 Ve

»

1910 •/»

1909 Ve

Epileptisk sinnessjukdom

1909 Ve

u

ATimärkningar.

(Släpptes efter straffriförklaringen. 1 juli 1 1911 nytt brott, för vilket han synes ha j bliyit straffriförklarad utan att medicinall styrelsens yttrande infordrats.

IBlev exspektant till Växjö kriminalasyl men \ avled den Va 1910. 1912 2Vio fint. å Örebro länslasaretts upptagningsan\ stalt för sinnessjuka a/i 1909- 1 0 /5 1910.

»

42 J., K . V .

Vållande till eld- 1909 /e skada

46 S., H . W .

Mordbrand

1909 2Ve

47 W., J . V .

Misshandel

1909 16/T

49 K., K . E .

Mordbrand

1911 Vio

H., H . P .

Tjuvnadsbrott

1909 «/T 1909 2Vo

Imbecillitet

50 Sinnessjukdom

1909 15/T

51 S., J.

Misshandel

1909 Vt

»

(Tillfrisknad i fängelset. Frigavs efter ytt\ rande av medicinalstyrelsen.

53 J,, E . L .

»

1909 27/8

Epilepsi

55 L., K. 0 . E.

1909 13/s

Dipsomani

(Frigavs några veckor efter straffriförkla1 ringen från fängelset och vistades sedan | i föräldrahemmet tills han i dec. 1917 l avled.

Sedlighetsbrott

4 I., J. V.

Misshandel

59 Ö., E . J .

Tjuvnadsbrott

1909 Vs

62 J., G . F .

63 J., H. J. L. änka Tjuvnadsbrott

57 Bedrägeri

»

/s

u

1909 / 8 1909 13/s 6

fExspektant vid Kristinehamns hospital 1909. \ Ansökan återkallad utan angivande av skäl.

»

fNytt utbrott av sinnessjukdom 1915 (jfr \ nr 6/15).

—

1909 2Ve

Epileptisk sin- 1910 «/» nessjukdom Sinnessjukdom

1910 »/*

* »

1909 Vio

Även år 1908 otillräkneligförklarad.

1909 2Vio

67 C , J. A.

68 H., P . P .

Misshandel

1909 /e 1909 1B/0

Imbecillitet

1910 2Ve

69 E , F. 0 .

Förfalskning

1909 10/o

Sinnessjukdom

1912 2Ve

JA Göteborgs försörjningsinrättning, då han \ begick brottet.

75 L., J. A.

Skadegörelse

1909 24/o

•

—

[Å Kalmar fängelse till den 23/Ö 1910, da \ han utskrevs frisk (jfr nr 10/11).

78 E., F. 0 .

Tjuvnadsbrott

1909 20/io

Imbecillitet

1913 " / M

»

1910 Va

»

1909 Vio

Epilepsi

n

1912 Vo

(Före intagningen å hospital på fri fot, varJ under han begick ett flertal tjuvnadsbrott, som ej åtalades. Intogs på ansökan 1909 Vi* l av fattigvårdsstyrclsen. Avliden 1918.

79 A., A. G.

80 L., 0 .

Dråp

87 T., K . A .

Mord

1909 /io

Sinnessjukdom

89 H., N . E .

Tjuvnadsbrott

1909 27/io

»

92 B., J . M . A .

Misshandel

1909 12 /n

n

1910 l / n 1912 15/io

94 J..-E.

»

1909 17 /n

»

1912 10/4

1911 V* 1910

/n

Avliden 1912.

537 Med.styrelsens diarienummer.

Namn.

95 G., B . K .

96 P., 0 .

97 100

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

Det sjukliga tillståndets art.

Datum för intagning å hospital.

Mordbrand

1910 " A

Imbecillitet

1912 2 %

Mord

1910 Vo

Sinnessjukdom

1910 2 4 / 3

»

1910 2 4 / 5 1910 17 /3

Brottsart.

W., K. J. A. D r å p G-., A.

Misshandel

i

Delir. t r e m e n s

n

/5

E p i l e p t i s k s i n - 1910 " A nessjukdom

, i2

105 P., K. 0 .

»

106 E., G. E .

Tjuvnadsbrott

107 D . , E . V.

»

/i2

»

108 P., E. M. J.

Barnamord

1910 28 /'i

»

E.,

T j uv n a d s b ro t t

1910 *A

Psykisk abnormitet

1910 " A

»

1909 M / u 1909

27 Sinnessjukdom

År 2

O.W.

1910 29 /o 1912

/5

—

1910.

o

0., A.

1910 22 A

Sinnessjukdom

1910 1 0 / 2

6 L., A . A .

Djurplågeri

1910 31 ,8

7 J., A . E .

Resande farligt

1910 13 / B

» »

1910 1 0 / 3

8 T., J .

Tjuvnadsbrott

»

—

0.

av livsvapen

2 T j u v n a d s b r o t t och hemfridsbrott

/s

Sinnessjukdom (periodisk)

A

0.,

12 K., A .

Misshandel

1910 18 /2

Sinnessj ukdom

15 S., P . E .

Tj u v n adsbro t t

1910 18 /s

)>

1910 »/«

» »

17 W.,

19 K., P . W .

O.M.

Misshandel

1910 »A

20 K., K . G.

Mord

1910 »A 29

—

1910 Från Finland.

/3 f Vistades först ett par år hos en broder, sedan åter i hemmet. Fortfarande sin\ nessjuk och de sista åren ej kunnat försörja sig utan fått hjälp ay fattigvården.

1914 Ve 1912 » A 1912 29 /io

»

% 24

21 L., G.

Förfalskning

1910 Imbecillitet

23 I., J .

Dråp

1910 V*

Sinnessjukdom

1912 1 0 /i

24 J., A . S.

Barnamord

1910 »As

»

1910 10 /4

25 S , A. N .

Misshandel

1910 » A

E p i l e p t i s k omtöckning

26 K., E . A .

»

1910 18 A

Sinnessjukdom

A

fFöre intagningen vårdad \ sinnessjukavdelning.

å Gävle

stads

(Var anmäld till Lunds hospital redan 1908. 1 Exspektansplatsen flyttad till Västerviks l hospital Vi 1912.

/io

Begick självmord 1912. 1910 " / e

32 J.,

Sedlighetsbrott

%

»

1910 Vi2

35 J., E .

Mord

1910 10 Ö

»

1911 »°/s

38 Q., P . J .

Sedlighetsbrott

1910 26 /s

Ålderdomsslöhet

1910 18 /G

39 N., J. 0 .

Mordbrand

1910 » A

Imbecillitet

1912 " / e

C.E.

Anmärkningar.

| Ilade anmälts till hospital redan i februari \ 1909, c. ett år före åtalade gärningen.

538 Med.styrclscns diarienummer.

40 L.,

Namn.

Brottsart.

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

Det sjukliga tillståndets art.

O.T.

Tjuvnadsbrott

1910 " A

Sinnessjukdom

41 A., H.

Mordbrand

42 M., O . O .

Misshandel

43 B . , A.

Mord

1910 »/«

44 P,

Hemfridsbrott

1910 •/•

K.

46 K,

47 S., E . J .

0.

/s

Imbecillitet

1912 » A

Sinnessjukdom

1914 15 A

» » »

1910 2 / n

Mordbrand

1910 »A

/«

1910 2 7i2 1912

Sinnessjukdom (processförryckt)

"

20 A

48 E., B . M .

Mord

1910 •/•

Sinnessjukdom

5 A

50 M., L .

Mordbrandsförsök

1910 » A

Imbecillitet

/3

52 N., A. It.

Mordbrand

1910 » A

Sinnessjukdom

1912 n / i o

53 H.,

Falskt

1910 V*

Sinnessjukdom (processförryckt)

55 N . , G. A . G. S e d l i g h e t s b r o t t

1910 » A i

Imbecillitet

1910 30 A

0., B . S .

Barnamord

1910 10 /s

Sinnessjukdom

60 Ö., N .

Tjuvnadsbrott

1910 »/»

63 B.,

T j u v n a d s b r o t t o c h 1910 mordbrsförsök

65 E., A . C.

Sedlighetsbrott

1910 10/8

0.,

K.A.

Mordförsök

67 H.,

J.J.

68 G.,

69 K.,

73 K., I .

74 P., K . A .

Misshandel

1910 " A

75 H., P . 0 .

»

1910 » A

E p i l e p t i s k s i n - 1912 15 A nessjukdom

76 M., T .

Barnamord

1910 " A

Imbecillitet

P., M.

Hemfridsbrott

1910 " A

Epilepsi

77 C.A.

C.L.

åtal

5 Anmärkningar.

( I juni 1913 ånyo ) nr 87/13).

%

Falskt

åtal

Datum föiintagning å hospital.

häktad för stöld (jfr

(Under exspektanstiden å Fala lasaretts upp\ tagningsavdelning.

(Efter straffriförklaring intagen för obser/io < vation rörande vårdbehov, efter vilkens [ avslutande hon utskrevs. (Vårdades till sin död (år 1915) å fattig\ vårdsanstalt.

A

1912 »Ai Idioti

1915 13 A

1910 19 A

Sinnessjukdom

1910 Vio

Mened

1911 »/«

Imbecillitet

1910 27Ao

CY.

Misshandel

1910 » A

Sinnessjukdom

1 9 1 1 °/io

A.V.

Tjuvnadsbrott

1910 " A

»

»

1910 °A

» »

79 S., G.

Misshandel

1911 » A

Sinnessjukdom

85 J . , C.

Fadermord

1910 10 /io

»

87 N., A.

Bedrägeri

1910 2G/io

Psykisk abnormitet

(Under exspektanstiden å Stockholms läns \ upptagningsanstalt.

(Efter straffriförklaringen ej varit intagen i å anstalt och ej begått brott. Har försörjt sig själv och är numera gift.

—

Från Ryssland.

1913 15 /s

3 A (Ånyo häktad för snatteri och bedrägeri (jfr \ nr 74 11).

1910 " A o 1912

Vu

1911 » A i

539 Med.styrelsens diarienummer.

Namn.

Brottsart.

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

Det sjukliga tillståndets art.

Datum för intagning å hospital.

1910 1 0 /ii

89 J., K . E .

Mordförsök

1911 2 %

Sinnessjukdom

90 M., N .

Tjuvnadsbrott

1910 «/n

Epilepsi

/ A r 1913 åter häktad 1 95/13). 9

93 A., A. G.

Misshandel

/i2

Sinnessjukdom

94 J., J . M .

Mordbrand

1911 8/3

I m b e c i l l i t e t 0. senilitet

1910 V12

S., G. A .

Tjuvnadsbrott

1910 Imbecillitet

1913 22/7

97 J.,

Mordbrand

1910 28/n

Sinnessjukdom

99 S., P . A . L .

Tjuvnadsbrott

1910 » / u

%2

2 Från Tyskland.

—

[Efter straffriförklaringen vårdad å fattig< vårdsanstalt, ingen anmärkning i sexuellt hänseende därstädes.

Sedlighetsbrott

1910 16 /i2

102 E., A . H .

Tjuvnadsbrott

1911 V»

Imbecillitet

1911 28/2

103 E.. K. E .

"

1911 24 /s

Sinnessjukdom

1912 19 /s

3 N . , K. 0 .

Å r 1911 21/7 5

4 H.,

Tjuvnadsbrott

5 L., F . 0 .

Våldtäkt

1911 1 6 /i

CO.

/7

7 S., G.

Misshandel

1911 25/1

10 L., J . A .

Skadegörelse

13 L., F .

Tjuvnadsbrott

1911 15/* 1911

/a

» » )) » "

1911 17 /5 1911 2/ 5 1911 17 /s 1912 22/8 1912 2/3 1912

/5 /Bil. A. för intagning å hospital kunde ej \ erhållas.

J., J . E .

19 H., E . E .

Misshandel och tjuvnadsbrott

1911 28/6

»

1912 21A>

20 N-, T . E . G.

Mordbrand

1911 28/6

» »

1911 20 /4

/s

21 J., P . A .

Tjuvnadsbrott

1911 2</7

22 W.,

Mordförsök

1911 " / •

Sinnessjukdom (periodisk)

1912 »/«

25 L., K. G . W .

Tjuvnadsbrott

1911 20/4

Imbecillitet

1912 15/7

26 M., E . T .

S t ö l d o. m o r d b r a n d

1911 19/«

»

1913 10 /s

27 W.,

1911 ">/•

Sinnessjukdom

1911 26/4

29 S., D . L .

V ä g r a n a t t l y d a i 1911 militärtjänst given befallning

"

1911 25/5

30 H., K. J.

Mordbrand

Tvångsimpuls

1911 22 /6 1911 10/6

E.A.J. Resande farligt

av livsvapen

VA

1912 M / i 8

Intagen på ansökan av fattigvårdsstyrelsen.

1 9 1 1 .

Sinnessjukdom

15 CJ.

nr !

—

F., A. K.

Skottlossn. i stad

stöld (jfr

/2

100 B

för

/2

96 G.E.

Anmärkningar.

31 B., O . L .

Sedlighetsbrott

/9

Sinnessjukdom

35 K., E . G.

Hemfridsbrott

1911 28/7

P e r i o d i s k sinnessjukdom 0. i m b e c i l l i t e t

1911 274

(Efter straffriförklaringen varit intagen å fat\ tigvårdsanstalt och ej begått nytt brott.

540 Med.styrelsens diarienummer.

Namn.

36 N . , K- 0 .

40 42 45

A., P . A . M.,

Brottsart.

Rånmord

Det sjukliga tillståndets art.

Datum tor intagning å hospital.

19112Vio

Psykisk

defekt

1911 15/7

Sinnessjukdom

1913 22 /G

Imbecillitet

1913 10 /e

1911 /V

Misshandel

E . O . E . Tjuvnadsbrott

»

A., C.

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

»

/7 /8

Sinnessjukdom

—

Var ej häktad.

—

(Var ej häktad. Inducerad psykos (hustru \ till den förre).

46 A., M .

1911 »/a

i)

50 S., N . C. G.

Mord

1911 S0 / 8

51 S., A . P . A .

Hemfridsbrott

1911 1G/8

» »

1912 » %

52 E., C. G. W . M i s s h a n d e l

1911 16/8

n

1912 2 3 / 3

/8

»

—

/8

1911 18/8

» " »

53 C , V. E .

"

2S

55 L . , Iv. 0 .

56 A., A .

60 P . , I. L .

Mordbrand

1911 •/•

61 B., J. A.

Tjuvnadsbrott

1911 1 3 /n

63 L.,

64 L., G . L .

65 Tjuvnadsbrott

»

O.L.

S., J . V .

» ,

/3

1912 °/ 3

Skadegörelse

Psykisk abnormitet

—

Imbecillitet

19112Vio

»

1911 24 /io

Sinnessjukdom

1912 28 /5

/io

Älderdomsslöhet

1912 Ve

Sinnessjukdom

1911 19 /io

—

67 A.,

Misshandel

1912 1 9 /i

L., J .

(Efter straffriförklaringen överlämnad till \ fadern. Begick ånyo stölder (jfr nr 30/12). l 2 7 /iol911exspektansplats åLunds asyl.Handl lingarna återkallade av Konungens befall[ ningshavande 15 /i 1912. [intyg om behov av hospitalsvård kunde ej 1 erhållas av fängelseläkaren. Efter ny kriminell gärning Bil. A. av provinsiall läkaren.

/n

%

—

23 Mordbrand

0.

/ A r 1913 åter häktad för misshandel (jfr l nr 124/13).

1911 M., P .

/io

/Omhändertogs av mannen och har ej bc\ gått nytt brott.

70 J., H .

»

/io

• »

73 B., J. E.

Sedlighetsbrott

1912 3 1 /i

Psykisk

d e f e k t 1911 2 4 / n

74 P . , M.

Tjuvnadsbrott

1911 25 /io

Epilepsi

1912 1 3 / 3

Jfr nr 77/10.

76 A., H . 0 . V.

»

1911 27 /io

Sinnessjukdom

—

Från Danmark.

78 B., J.

H e m f r i d s b r o t t och misshandel

79 H., V.

Falsk

1912 M / i

80 E., A. 0 .

Anläggande skogseld

83 B., H . N .

Misshandel

1912 12 A

85 W., J.

Trolöshet mot huvudman

86 L.-A., N . E .

Misshandel

1911 2 2 /ii

Tjuvnadsbrott

angivelse av

/n

•/«

/e

Processförryckthet.

1912 Ve

M

66 Anmärkningar.

1911 Psykisk abnormitet

/n

/2

»

— —

Patologiskt rus

1912 18 /i

Sinnessjukdom

—

»

1912 2 0 / 7

Sinnessjukdom

/Efter straifriförklaringen ej begått nytt < brott, men under 1915 en tid å anstalt, eljest i hemmet till sin död (1919). (Intogs för observation och utskrevs efter \ straffriförklaringen. Yar ej häktad (jfr nr 51/21).

541 Med.styrelsons diarienummer.

Namn.

Brottsart.

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

Det sjukliga tillståndets art.

Datum för intagning å hospital.

87 L., B . L .

Tjuvnadsbrott

1911 24 /n

Sinnessjukdom

1912 23 /i

90 F., F. L.

Imbecillitet

1912 6 / 2

92 S., H. W.

94 J., K. A.

97 98

/l2

Förfalskning

/4

Misshandel

/l

Sinnessjukdom

1913 29/7

M., N. M. G. Sedlighetsbrott

1912 V»

»

1912 4 / 5

G., A. L.

1912 Vi

»

1912 2B, ii

Tjuvnadsbrott

1911 29/l2

År 1

E., P. E.

Tjuvnadsbrott

/s

»

2 Förfalskning

4 E., K . A .

Misshandel

5 N., N.

Mordbrandsförsök

1912 81/,

Imbecillitet

11 P., A. M.

Tjuvnadsbrott

/2

Sinnessjukdom

17 W., B.

Falskt åtal

1912 2 6 /2

» (processförryckthet)

19 H., J. 0 . J.

Tjuvnadsbrott

1912 1 4 /6

Psykisk abnor- 1912 15 /n mitet

23 P., D. 0 .

/i

/8

Sinnessjukdom

/a

1 Omhändertagen å fattigvårdsanstalt till sin \ död (1915). (Efter strafFriförklaringen åter tjänstgjort som \ lärarinna och ej begått nytt brott.

—

1913 V« 1912 18/e

24 Å., A . E .

Mordbrand

1912 B., P.

Tjuvnadsbrott

/4

27 J., 0 .

Hemfridsbrott och 1912 misshandel

/3

28 E., E. J.

Mord

1912 1 8 /3

Sinnessjukdom

—

30 A., A.

Tjuvnadsbrott

1912 20 /s

»

1912 28/i2

34 J., J. 0 .

»

40 P., K. 0 .

Hemfridsbrott

1912 2 4 A

41 G , K. S.

Modermord

45 P., P.

46 L., J.

48 Ö., E. L. A.

Mordbrand

/7

1912 Ve Imbecillitet

1912 Vn

Sinnessjukdom

1913 30/io

»

1913 18/9

V»

Tjuvnadsbrott

n

/n

/5

49 L.. I.

Myntförfalskning

1912 l 7 / 5

D., J.

Tjuvnadsbrott

1912 13 /s

»

1916 22/9

52 B., M.

1912 2%

))

1913 29/io

54 J., G. A.

» »

57 H„ G.

Misshandel

/8

1912 Vt

(Emigrerade \ Amerika.

sommaren

1912 till Nord-

Åtgärd för utvisning.

(Under exspcktanstiden 3 Västerås lasaretts \ upptagningsanstalt för sinnessjuka.

/5

fA Norrköpings stads sinnessjukavdelning \ V» 1912—16/2 1913 och 14/5—*/s 1913.

Från Finland.

Imbecillitet

1912 IT/ f

| Intagen för observation och blev efter dennas \ slut utskriven som tillfrisknad.

/s

1912 Intogs på ansökan av fattigvårdsstyrelsen.

Sinnessj ukdom 1912 27A

J., P . H .

/<

(Ar 1908 yarit intagen för observation å Stockholms hospital; efter straffriförkla| ring kvar för vård, men avvek den 17A l 1909.

1912.

24 Anmärkningar.

1912 "Ii

Imbecillitet

1912 17/e

Omtöckningstillstånd

—

(Intogs å Västerviks kronohäktes sinnessjuk\ avdelning, där han avled. (Den långa \ fängelse.

exspektanstidcn tillbragtes i

Från Tyskland.

542 Med.styrelscns diarienummer.

Namn.

59 K., J. K.

Brotts art.

Mordbrand

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

Det sjukliga tillståndets art.

Datum för intagning å hospital.

1912 «*/a

Sinnessjukdom

» »

/u

60 P.. B . E .

Hemfridsbrott

1912 "/o

64 S., A.

Dråp

1912 2Vo

B., E. E.

Tjuvnadsbrott

1912 VT

Imbecillitet

1912 29/s

A, S E .

Modermord

1S

/T

Sinnessjukdom

1912 17A>

/T

67 69

/io

1914 16/i

70 W., H. E.

Tjuvnadsbrott

1912 Imbecillitet

1913 Va

71 A., K. A.

Mord

1913 28 /i

Sinnessjukdom

1912 Vs

72 K., A.

Mordbrand

1913 Vi

1912 a %

74 P., A. J.

Tjuvnadsbrott

1912 "A

» »

76 J., E.

Sedlighetsbrott

1912 Vio

Psykisk abnor- 1912 " / i i mitet samt senilitet

77 B., A. H. S. Mordbrand

1912 19/7

Sinnessjukdom

1912 »A.

78 N., L . J .

Mordförsök

1912 2VT

1913 2 Vn

82 P., K.

Hemfridsbrott

1912 Va

» »

85 J., B. J.

Bån

1912 12/s

87 B., I. M.

Sedlighetsbrott

90 S., G. E.

Tjuvnadsbrott

1912 16/o

Mordbrand

/9

4 Epileptisk sinnessjukdom Imbecillitet

94 J., K. A.

1913 " / i

Imbecillitet

95 P., N . P .

Sedlighetsbrott

1912 30/8

Sinnessjukdom

96 K., A. T.

Misshandel

1912 16Ao

»

/e

1912 12/io

Tj uvnadsbrott

M., B.

»

1912 18 /n

» »

1913 2Vs

103 K., G. A.

» » »

1913 28/i

»

107 B., O.B.

108 A., K . E .

Mordbrand

A

7 A

Imbecillitet

u

/s

»

1913 Va

— 5

/5

1912 Vi2

Sinnessjukdom

26 A

110 L., P . E .

Våldtäkt och tjuv- 1913 Ve nadsbrott

Imbecillitet

112 H., J. T.

Misshandel

1913 Va

Sinnessjukdom

1913 Hh

115 J., A.

»

1913 Vi

»

1914 1B/7

116 C, G. V.

Sedlighetsbrott

1913 2 %

(Vistades i hemmet (gårdsägare) och begick \ ej nytt brott. Avled 1914.

1913 2 Vn

8 B., A.

B., E. E,

JRedan i maj 1911 hade gjorts ansökan om \ hospitalsvård. (Under exspektanstiden mestadels å Ilalm\ stads sinnessjukavdelning.

Psykisk defekt 1912 Vio (alkoholdemens)

102 105

[Efter straffri förklaringen frigiven trots kvarstående sinnessjukdom; sedan vagabonj derat och 1917 häktad för hemfridsbrott l och våldtäkt (jfr nr 108/17).

("Intagen å fattigvårdsanstalt till 1919, där] efter innehaft tjänst; ingen anmärkning i sexuellt hänseende, ej begått brott.

—

1913 Under exspektanstiden å fattiggård.

fBlev 1918 ånyo häktad för olovligt till\ grepp (jfr nr 109/18).

A., K. 0 .

/3

1912 »/e

»

1913 Anmärkningar.

Imbecillitet

/2

1913 22/2

(Har försörjt sig själv genom tillfälliga ar\ beten och ej begått nytt brott.

543 Med.styrelsens diarienummer.

Namn.

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

Brottsart.

T-. , . . , . Det siukliga tillståndets art.

l r 2

A . : J . S.

Misshandel

»A

Tjuvnaclsbrott

12 S., J . A .

Fadermord

1913 2 9 / i

13 K., K . A .

Tidelag

28 M., P . E .

Hemfridsbrott

1913 h

17 V.. A . M .

Mordbrand

21 L., K . K.

Vållande skada

22 K.,

S.M.

M o r d f ö r s ö k (å e g e t 1913 2 0 / 6 barn

23 B.,

O.V.

Mordförsök

1913 20/6

24 B., K . V.

Mordbrand

1 9 1 3 1 8 /2

26 K.,A.L.E.A.

eld-

»

/2

Imbecillitet

1913 E., H .

Mord

28 Q., E . N .

Sedlighetsbrott

1913 K-, K . J . E .

R y m n i n g u r militärtjänst

/s

»/« "/« 20

/6

n

/i2

— c

/io

— 1913 w/4

4 Sinnessjukdonf

» »

/3

1913 15 /s

— 1913

/8

Sinnessjukdom

/s

Sinnessjukdom

»

31 E., F . E .

Mord

»

v«

D., K . G.

/lO

Imbecillitet

34 E.-R,

Tjuvnadsbrott

/4

Sinnessjukdom

39 K , K. E.

Mord

1913 »/«

P s y k i s k a b n o r - 1913 mitet

41 S., C.

Barnamord

Imbecillitet

42 J.,

Mordförsök

1913 13/5 1913 29/4

Sinnessjukdom

/io

44 J., P . M .

Sedlighetsbrott

»•/«

Imbecillitet

/s

47 L.,

Olovligt xindan- 1913 hållande från militärtjänst

Vi

Sinnessjukdom

48 G., 0 . G . M . S t ö l d o. m o r d b r a n d

1913 2 7 /5

50 A., J . E .

1913 w / a

G.H.

CM.

Hemfridsbrott

»

52 L.,

53 J., J . P .

B e d r ä g e r i o. m e n e d 1913

56 H., E.

Mordbrand

D.A.

/5

•/a

%

/•På grund av sin sjukdom ej kunnat försörja sig själv och varit begiven på starka < drycker men ej begått nytt brott. Kortare tid (1920—1921) å kommunal sinnessjukl avdelning. (Intogs å Karlstads sinnessjukavdelning, där \ hon 1914 avled.

— —

33 A.P.

[A Västerviks kronohäktes sinnessjukavdelj ning 9 / n 1912— M /e 1913. då han enligt I Konungens befallningshavandes beslut blev [ hemskickad för vård i hemmet.

/e

Imbecillitet

Idioti

Avled 1918. JA Västerviks kronohäktes sinnessjukavdell ning V* 19 L4—°/io 1917.

1913 »/«

"

1913 1 9 /8

• »

A

u

till

» •

%

N., K. E.

Anmärkningar.

1913.

Sinnessjukdom

9 Datum för . . ,m*gn?« a hospital.

%

1913 16/o

— 3

%

—

[De första åren efter straffriförklaringen ini tagen å fattigvårdsanstalt, men sedan försörjt sig själv, ej begått nytt brott. [Intagen å fattigvårdsanstalt, där det ej varit i någon anmärkning mot hennes uppförande ( i sexuellt hänseende.

»

» »

JA Västerviks kronohäktes sinnessjukavdel/ i 2 \ ning 1 2 / — 1 0 / 4 1 2 1913. 1913 /i2 lObs. ej sinnessjuk, tillfälligt rus, därunder — \ han ej insett edens betydelse.

Rusigt tillstånd vid brottens begående Sinnessjukdom

«/4 u

1913 25 /i2

544 |

Med.styrelsens 1 diaric! nummer.

Namn.

Brottsart.

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

Det sjukliga tillståndets art.

Datum för intagning å hospital.

Sinnessjukdom

1913 30/7

57 A., A.

Mordbrand

58 K., V. A. E.

Hemfridsbrott

1913 Vi

•

61 J., C.

Mord (å eget barn) 1913 1 4 /7

»

1914 »»/•

62 X, S . P .

Mord å eget b a r n 1913 2 7 / l 2

»

1913 18/s

64 A., J. 0 .

Tjuvnadsbrott och 1913 1 7 /7 vållande till eldskada

Imbecillitet

65 P., A.

Vållande till skogs- 1913 IT/, brand

»

66 A., K . E .

Bånmordsförsök

1913 Vll

/l0

68 J., A. B.

Mordbrand

1913 31/ 7

70 I., A . D . E .

Tjuvnadsbrott

72 K., G.L.

73 P., H. V.

76 S., A.

e

/u

JA Västerviks kronohäktes sinnessjukaYdel1914 »Vi \ ning fl/ -23/9 1914. 5 1913 14/s

Sinnessj ukdom 1913 2 %

»

1917 19/o 8

"/•

Imbecillitet och epilepsi

1916 Mordförsök

1913 1 2 /8

Sinnessjukdom

1914 " / •

Misshandel

/s

/8

1913 »/•

»

1913 »/•

1918 28/T

N., O . N .

Tjuvnadsbrott

1913 19/s

79 A., A . J .

Mordbrand

80 A., A. P.

Sedlighetsbrott

/8 29 1913 /8

81 L., 0 .

Misshandel

83 G., K . A . E .

Mordbrand

84 K., K. V.

Misshandel

23 V« 22

/I

/o

/2

Anmärkningar.

|Å Västerviks kronohäktes sinnessj iikavdel\ ning »/« 1914—19/i 1917. JA Västerviks kronohäktes sinnessjukavdel\ ning " / • 1914—Vs 1916.

Imbecillitet

/A Västerviks kronohäktes sinnessjukaydel\ ning */« 1914—»Vi 1918. Blev frikänd på grund av bristande bevisning, men blev dock överlämnad till Konungens befallningshavando och fick 1914 10/2 kvarstanna i fängelset, tills plats å hospital 1913 »/«. kunde beredas. 18 1914 /o

Sinnessjukdom

1913 27Ao

Imbecillitet Sinnessjukdom

Psykisk defekt 1913 28/io Sinnessjukdom

»

1913 19 /« 1913 »9/io

85 B., B.

Tjuvnadsbrott och 1914 våldtäktsförsök

87 L., O.T.

Tjuvnadsbrott

89 J., E.

»

95 M., N.

»

99 T., G. P.

Misshandel

1913 VlO

Epileptisk sin- 1913 26/i2 nessjukdom

102 T., A.

Mordbrand

1913 3 1 / l 0

Sinne s sj ukdom 1914 25/8

106 P., E . M .

1914 W>/4

»

1914 »/i

107 N., G.E. G.

Misshandel

Imbecillitet

1917 »Vi

108 B., I. K.

Tjuvnadsbrott

1913 Vll 1913 6 / l l

1913 23/o

/0

-

1914 M/t

Epilepsi

— 1913 "/ii

1914 »Va

(Efter straffriförklaring frigiven från fängelset j den »Vio 1913 såsom tillfrisknad, dock ) utan medicinalstyrelsens hörande (jfr l nr 40/101 (Avled å Vänersborgs stratfängelse i slutet \ av 1915. Jfr nr 90/10-

fA Västcryiks kronohäktes sinncssjukaydel\ ning 22/7 1913—»Vi 1917.

545 •

Med.styrelscnsj diarienummer, i

]

Xamn.

N.

6 Det sjukliga tillståndets art.

Datum för intagning å hospital.

Misshandel

/n

Imbecillitet

1915 28 /Ö

114 B., J .

Sedlighetsbrott

1913 *°/ii

Alderdomsslöhet

—

115 W , A.

Tjuvnadsbrott

1914 » / s

Imbecillitet

1913 8/i-2

Sinnessjukdom

/i

/i

116 118 119

K.

J.

ISrottsart.

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

J. v.

L , K. A. A.

E.M.

i P., J. M.

a, V . E .

127 H.

.,

w

/n

Imbecillitet

1918 Tjuvnadsbrott

/s

Sinnessjukdom

1914 Mord

1913 18 /i2

Misshandel

1913 1 8 / i 2

Sedlighetsbrott

E. F .

/n

.

ö

» ,, »

/i

•

Anmärkningar.

(Fick 20, ii 1 9 1 3 slaganfall; sköttes sedan i \ hemmet, tills han 1918 ayled.

(A Västerviks kronohäktes sinncssjukavdel\ ning */• 1914— 2 2 /i 1918.

Vi

1914 " / a

— _

Jfr nr 5 3 / 1 1 .

Avliden.

(Vistats hemma, varit \ utan anmärkning.

frisk och skött sig

Ar 1914. 1

N., 0 .

Mordförsök

5 A., A . E .

Tjuvnadsbrott

1914 » i / ,

10 A.JT.N.T.A.

Förfalskning

1914 12/ a

a

—

1ST., P . E .

Mordbrand

1914 B

1914 16/4

,i

/2

13 A., J . A .

Misshandel

/2

14 H., C A . F .

Mord

/s

17 N., J . V.

Mordförsök

/3

19 B., E . M .

Mord

/e

/3

20 A., J . G. V.

21 G., K . E .

22 N . , A . V.

24 S.-B., S . V .

26 M., S.

28 29

31 32

Tjuvnadsbrott

" » ))

Sinnessjukdom

» » » Imbecillitet

1914 •»/, 2

's

1914 " / 4 1914 10/4 1915 »/« 1914 10 /io 1914 10 / 6

.

7.'-

«/8

Sinnessjukdom

1914 2 8 /i

21 Imbecillitet

1914 25 /o

Sinnessjukdom

1915 10 /a

/7

»/B

Hemfrids brott

1914 23/ 4

S., K . V.

»

A., J . E .

Sedlighetsbrott

1914 Vio 1914 28/,

A., K . F .

Tjuvnadsbrott

12 V., K . 0 .

Misshandel

35 S., A .

Tjuvnadsbrott

38 A., S. J . G.

Mordbrand

1914 M

/l

41 J., T .

Sedlighetsbrott

/6

Imbecillitet

1914 23 /i2

42 Å , A. M.

Mordbrandsförsök

/6

Sinnessjukdom

/e

»

44 91 22

E., V.

Hemfridsbrott

»

1914 1 9 /Ö

Psykisk abnormitet

—

/o

Sinnessjukdom

1914 10 /e

/n

"

/s

» "

I (Intagen å fattigvårdsanstalt, ej begått nytt \ brott.

1918 1 4 / n

||Ä Västerviks kronohäktes sinnessjukavdel\ ning 2 8 / 7 1914— 13 /n 1918.

1915 V«

| (Vistades under exspektanstiden å fattigvårds| \ anstalt.

1916 «/io 8

/8

1914 V7 69

546 Med.styrelsens diarie1 nummer.

Namn.

Brottsart.

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

i l _Det. sjukliga . ,,. Datum för . . *-n +« J I art. _* •, - intagning tillståndets ., , ! å ,hospital.

Anmärkningar.

i 45

S., E . T .

Tjuvnadsbrotfc

1914 »Ao

Sinnessjukdom

»

1914 "/•

» »

1914 14A 1914 »/u | /A Västerviks kronohäktes sinnessjukavdel1915 »V» \\ ning »/s 1914—29/o 1915. (A Västerviks kronohäktes sinnessj ukavdel! 1918 w /a \ ning »/, 1914—'*, 8 1918. 8 1914 / 9

46 S., A . J . B.

47 S., I. 0 .

E å n o. misshandel 1914

w

49 Hemfridsbrott Misshandel

8., K. A. L., I . H .

51 S., J. P.

Mord o. mordbrand 1915 Vi

Imbecillitet

1914 31/ia

52 N„ K . E .

1914 Vi Misshandel och anläggande av eld

Sinnessjukdom

1916 »Ve

54 A., G.

Mordförsök

»

—

55 L., H. 0 .

Falsk angivelse 1914 o. ärekränkning

VT

»

—

8., K.

»

—

58 E,, V. S.

Försök till förgift- 1914 " A ning 8 Hemfridsbrott 1914 /s

•

—

59 J., c. s.

Mordbrand

1914 8/«

63 S.,'J.L.

Sedlighetsbrott

8 M., F. A.

Förskingring

1914 1914

/e /G

VI

1914 •V» 2

|(Vistades under oxspektanstiden a fattig; ^ vårdsanstalt.

; (Efter straffriförklaringen försörjt sig själv -{ som sömmerska, ej fött barn, ej heller j [ begått lagstridig handling. JExspektant till Säters hospital. Vistas i \\ hemmet. i i (Efter straffriförklaringen försörjt sig själv \\ som skräddare, varit nykter och skötsam. (A Västerviks kronohäktes sinnessj ukavdel\\ ning 12/i—13A 1916, då han avled.

1917 "A

—

/8

Imbecillitet

/ll

Sinnessj ukdom 1914 »A

|A Västerviks kronohäktes sinnessj ukavdel\ ning Vs 1915—17/s 1917. [Försörjt sig med tillfälliga arbeten och ej K begått nytt brott men varit anhållen för lösdriveri.

L., A. A. B., G . E . J .

Misshandel 1914 / 8 Eesande av livs- 1914 *A farligt vapen mot förman i militärtjänst

» »

:IA Västerviks kronohäktes sinnessjukaYdcl1917 Va \\ ning Vi 1915- 3 1 A 1917. 1914 Vio

73 K., A. A., P. G.

Tjuvnadsbrott Mordbrand

1915 **/* 1914 2 2 / l 2

» »

'• /Intagen för observation; efter dess avslutande 1914 16/i2 \\ utskriven och hemsänd. 1914 9/io

74 H., K. A.

1914 "A

75 Våld å förrättn.ngsman W „ G . O . E . Tjuvnadsbrott

4 A

Psykisk abnor- 1914 Vio mitet

76 L., J. 0 .

Misshandel

»h

Psykisk abnor- 1914 mitet

65 70

0., I. M.

Mord

1914 VlO

80 H. ; M . P .

Eån

1915 Mord

1915 1 6 /3

81 , J., J. K.

4 A

1914 18/i2 1

Sinnessjukdom

-

/io

•

Psykisk abnor- 1915 19/i mitet Sinnessjukdom

1914 »Ai

Intagen å fattigvårdsanstalt.

547 , Med.styrclscns diarienummer.

i Nanus.

Brottsart.

i

medicinalstyrelsens utlåtande.

Det sjukliga tillståndets art.

Datum föiintagiiing : å hospital. ,

Sinnessjukdom

1914 28 /io

»

1915 2 0 5

88 A., O . J .

R y m n i n g u r m i l i - 1915 19 /i tärtjänst

85 F., J . A .

Tjuvjiadsbrott

1914 10 /io

8G

N. A.J.

Mordbrand

1915 Ve

88 S.. J . E .

T j u v n a d s b r o t t o c h 1915 •/« förskingring

92 J., J . A. 0 .

Tj n v n adsbrott

P s y k i s k a b n o r - 1914 mitet

Vu

Sinnessjukdom

Vi

»

1914 1 7 / n 17

98 A.-N., J . P .

Förfalskning

/n

»

95 J., A . E .

Misshandel

1914 2 8 / n

H

97 Or., A . H .

Sedlighetsbrott

»

102 S.-B. ; K.A.V.

Tjuvnadsbrott

1914 2 8 i 2 i I m b e c i l l i t e t

103 P . , 0 . G.

Misshandel

1915 i e / 3 j S i n n e s s j u k d o m

2 D., J . E . E .

Tjuvnadsbrott

1915 1 9 /i

Vu

Ar

3 E., P . G.

Hemfridsbrott

4 S., A .

Misshandel

i q i q so/ /Å Västerviks kronohäktes sinnessjukavdel' 3 t ning Va 1 9 1 5 - 2 % 1 9 1 9 . 1916 l 4 /i2 fDömdes u 0 / n 1915 för tredje resan stöld J till 10 månaders straffarbete och den 8 / t | 1918 för fjärde resan stöld till 1 års 1915 5 / n l straffarbete. Avled 25 /i2 1918. — i q i r , 8/

' 1915 2Vo

Psykisk abnormitet

1915 V»

>9

Sinnessjukdom

/2

»

/2

8 G

W., J . V.

Bedrägeri

"t

A., A . H .

Tjuvnadsbrott

2 2

9 J., L . J .

Mord

12 P . , 0 . E.

Tjuvnadsbrott

1915 »/«

Imbecillitet

IB

B., A .

Mord

1915 2S/2

Sinnessjukdom

/2

•

i2

/4

— 1915 »/«

— 1915 22/n

14 J , K . A.

Tjuvnadsbrott

16 S., A. E .

Barnamord

1915 Va

A b n o r m t psyk i s k t till s t å n d

1915 2 8 7

17 M.| E . P .

Tjiwnadsbrott

\'i

Imbecillitet

1915 18/4

18 O., K . A .

1915 Vi

-

20 J., K . H .

Mordbrand

/3

%

Imbecillitet

—

'

W;, C O .

Tjuvnadsbrott

1915 15 A

Sinnessjukdom

Sedlighetsbrott

1915 29 /io

O r g a n is k h j ä r n - 1916 u / c sj u k d o m

31 H , M. C.

Mordförsök

1915 Ve

S i n n e ssj u k d o m

1915 16/o !

»

1915 1G/7 i

Tj u v n a d s b r o t t

1915 Ao

Exspektant

(Efter straifriförklaringen å Malmö arbetsi inrättning till 10/5 1918. I nov. s. å, ånyo häktad för stöld (jfr nr 120/18). )

Avliden 1916. a

J , A.

0 . , P . S.

Intagen å fattigvårdsanstalt. till Strängnäs hospital.

-,„« r , . , (A Västerviks kronohäktes sinnessiukavdel11915 9 1 5 1"7/fai ! { ning io/ _»/o 1915.

33 Var efter stralfriförklaringen en tid intagen å sin hemstads sinnessjukavdelning. Begick sedermera ånyo stöld (jfr nr 153/18V

..„,,. 17... '• fA Västerviks kronohäktes sinnessjukaavdel11915 9 1 0 17/u /o K ning »/• 1915-w/ 1915.

(Ej begått nytt brott. Tidvis varit intagen ! å Stockholms stads försörjningsinrättning l c h c r dess arbetsinrättning.

1915.

Imbecillitet

/i

2 Anmärkningar,

548 Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

Med.styrelscns diarienummer.

Namn.

84 L., O . F .

Underhåll ande 1915 Viz från krigstjänstgöring

36 T., N. E.

Förfalskning

1915 3%2

Abnormt psy- 1915 w / i kiskt tillstånd

38 A.. A. G.

Tjuvnadsbrott

1915 22,G

Sinnessjukdom

1915 14 /«

41 V., J. H.

Bymning ur mili- 1915 "/» tärtjänst

Övergående förvirringstillstånd

J915 17V?

44 J., H.

Mordbrand

Brottsart.

Datum för intagning å hospital.

Sinnessjukdom

1915 4*

e

/n

Imbecillitet

1915 3 1 8

n

Psykisk abnormitet

1915 28 .

1915 »/•

Imbecillitet (blind)

1915 V2i8

1915 16 7

Imbecillitet

1916 »/.

Sinnessj uk dom 1915 "h

45 S., K . J .

47 A., K. A.

53 M. ; N. A. A. Sedlighetsbrott

54 P., E . B .

Misshandel

1915 16A

55 B., J. A.

„

1916 "A

„

Bet sjukliga tillståndets art.

/s

„ »

1915 l s / u 1918

56 A.. P.

Mordbrand

59 B., K. A.V.

Hot och ärekränk- 1916 V» ning mot tjänsteman i tjänsteutövning

»

1915 2 0 / l 0

60 N., G.H.

Tjuvnadsbrott

1916 10/«

1916 Vi

61 J., H.

Djurplågeri

1915 ° o

1919 20/ f l

0/8

62 N., J.

Förfalskningsbrott

1915 %2

0., M.

Misshandel

1915 19,a

0., A.

Mordbrand

1915 19/s

65 A., K. A.

Hem fridsbrott

1915 10/8

» • » » ,.

67 E . M.E.

Sedlighetsbrott

1915 19/io

•

69 L., L.

Mordbrand

1915 "/»

Psykisk defekt 1916 1 8 / ,

71 73

J., J. J., K. F.

»

1915 "/« 1915 »/w

Sinnessjukdom Imbecillitet

Tjuvnadsbrott

)>

74 J., G. F.

77 A., O.M. B. Sedlighetsbrott

78 A., F . 0 .

Misshandel

/s

1916 »Vi 1916

2 Anmärkningar.

JA Västerviks kronohäktes sinnessj ukavdel\ ning »/«—»«/• 1915. (Intagen för observation, efter vilkens av\ slutando han bl er utskriven.

(A Västerviks kronohäktes sinnessjukavdel\ ning 9/i2 1915—9/8 1918. JVar ej häktad. Begick inom kort nvtt brott. \ (jfr nr 81/16).

fintagen å fattigvärdsanstalt och ej begått \ nytt brott.

1915 /u 1916 3 9 / 3 JA Västerviks kronohäktcs sinnessj ukavdel\ ning 10/i—s,6 1916.

1916 1915 »o/u

1919 1919

v* 7

. 2

Sinnessjukdom Imbecillitet

1915 1 6 / l l

Sinnessjukdom

1915 " / i l

fÅ Västerviks kronohäktes sinncssjukavdolning 30/ia 1915— 22 / 3 1918, då han överl lämnades till överståthållarämbetet, som ombesörjde hans intagande å Katarina l sjukhus i avvaktan på plats å hospital. JA Västerviks kronohäktes sinnessj ukavdel\ ning 30/i2 1915—7/2 1919.

549 i

Med.styrelsens diariei nummer.

Namn.

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

Brottsart.

i

Bet sjukliga j »»™« » * tillståndets art. , „ ln , ta S m "° • a nospnai.

Barnamord

/s

Sinnessjukdom: 1915 n n

80 K., L . J . 8., J . K.

Missliandel

1915 18/i2

83 N., B.

Bedrägeri

1915 18/n 1916 ie t

84 K., E. O. L.

Tjuvnadsbrott

1915 •/« Imbecillitet < 1915 ° ii Sinnessjukdom :

i

Anmärkningar.

1 4

i

1916 16/o j j/Efter straffriförklaringen ej varit intagen pål ) anstalt, ej begått nytt brott.

86 K., 0 .

Mordbrand

87 91

N., F. A. (i., K. B.

Skadegörelse Mordbrand

92 T., E.

Brott mot offent- 1916 28/e lig nryndighet

95 97

H., G. E. I). L., M. V.

Tjuvnadsbrott Mordbran d

101 A., A.

Hemfridsbrott och 1916 Ifl o sedlighetsbrott

Tmbecillitet

1916 V*

105 P., C. F.

Hemfridsbrott

Sinnessjukdom

(Sattes av domstolen på fri fot. Intogs å 1916 Vi < hospitalet på ansökan av fattigvårdsstv[ relsen.

1915 *%i 1916 ' %

Imbecillitet

'(Innehaft tjänster och försörjt sig själv. Arl \{ 1918 begått stöld, för vilken han ej| 1916 Vi ( åtalades.

Sinnessjukdom

1916 Ve

»

1915 18/i2 1915 18/ia

1916 Vi

»

År

—

(Intogs å Västerviks kronohäktes siunessjukl avdelning 31/a 1916. Exspcktant till Växjö i 1916 Ve ( kriminalasyl.

1916.

1 L., G.

Tjuvnadsbrott

1916 Vi

Imbecillitet

,2

(A Västerviks kronohäktes sinnessjukavdel\ ning »A 1915—7/2 1919.

2 H , (i. M.

Tidelag

1916 »Va

Sinnessjukdom

1916 "A

{Intagen för observation, efter vilkens av\ slutande han blev utskriven.

27 K., A. J., K.

Tjuvnadsbrott Mord

5 6

P., N.

Våldtäktsförsök

1916 10A

7 Gk, E.G.

10 B., J. 0 .

11 B., K.

12 J., p . G .

/5

1916 20/i

Hemfridsbrott och 1916 och misshandel

22 A

Misshandel

1916 Vi

i)

1916 Vs

i

Tjuvnadsbrott

1916 Vi

» .»

/8

1916 »/« 2

Imbecillitet

1916 Sinnessjukdom

1916 Vio

». »»

1916 »/i

Imbecillitet

'2

1916 Va

—

Jfr nr 26/17.

14 A., K. A.

15 V., B. T.

16 E., E. L. N., K. A,

»

18 Mordbrand

1916 -'• -t

Sinnessjukdom

1916 1 2 a

Imbecillitet

1916 »/i 1916 »/«

Sinnessjukdom

1917 »/B :

»

1916 »/4

i

Under cxspcktanstiden i hemmet.

/s

—

(Intagen för observation, efter vilkens avl slutande han, såsom tillfrisknad, blev utskriven. (Inackorderades i hembygden, men stannade l ej; har mestadels vagabonderat och förövat flera stölder.

550 Med.styrelsens diaricnuminer.

Nam n.

Brottsart.

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

Det sjukliga tillståndets art.

Datum för intagning å hospital. >

19 H.. !•:.

Tjuvnadsbrott och 1916 12A mordbrand

Sinnessjukdom' 1916 31/3

24 D., J . E . P .

Tjuvnadsbrott

1916 1 8 3

1916 19/r,

/s

Imbecillitet

26 A., T. Y.

.Sedlighetsbrott

29 J., G.A.

Mordbrand

1916 31 / 3

Sinnessjukdom

31 T., N . P .

Sedlighetsbrott,

1916 31 / 3

»

32 N., A.

Tjuvnadsbrott

34 N-, F . J .

Mordförsök

1916 "V7

/o

1917 3 % 1916

3 Anmärkningar.

I Efter straffriförklaringen bott i föräidra| hemmet, varit arbetsam och ej gjort sig skyldig till lagstridig handling.

/7

Psykisk abnormitet

1916 28,'4

Sinnessjukdom

b

36 J., J. A. I.

Misshandel

0., 0.

Tjuvnadsbrott

1916 27/4

•

/t fintagen å Västerviks kronohäktes sinncs/io \ sjukavdelning 10/e 1916—5/io 1919. 1918 23/i

42 L., H. M. E.

»

1916 Vo

»

1916 23/o

46 A , H.

Sedlighetsbrott

26 A

/8

Imbecillitet

1916 3 %

51 B. ; G.A.

Mord

w

/e

Epileptisk sin-j 1916 28 V nessjukdom '

52 K., A . J .

Misshandel

1916 B

/n

Sinnessjukdom

1916 12/s

j . , A.

Tjuvnadsbrott

1916 C

'T

Psykisk abnormitet

—

56 A., H.

1916 Vio

Psykisk abnormitet

1916 27A

58 K., K.

1916 Sinnessjukdom

1918 Mordbrand

60 P., (i. L. M. Ärekränkning Barnamord P., 0 .

61 A., B . H . J .

62 63 65

H., E . V .

j 1916

% 15

Homsänd efter yttrande av medicinalstyrelsen.

/s

/T

i 1916 15/V

»

Mordbrand

1916 1&/7

Imbecillitet

E., E.

Mened

1916 15A

E., J.

»

1916 15/7

»

—

Tjuvnadsbrott

i 1916 22 / 7

Sinnessjukdom

1917 31 / 3

A., A. V.

Sedlighetsbrott

70 F.. K . E .

Mordbran d

1917 4 /i 1916 29/s

73 B., A . H .

Tjuvnadsbrott

74 S., E. A.

i)

81 B., K. A. V. Misshandel

1916 1917 1917

83 Ö. ; E. T.

Mordbrand och tjuvnadsbrott

1917 P.. A. K.

Mord å barn

1916 «•/,. | Sinnessjukdom] 1916 "Ac

Imbecillitet

—

fA Västerviks kronohäktes sirmessjuknvdel\ ning 31/s 1 9 1 6 - 7 3 1918. (Efter straffriförklaringen självförsörjande < och ej begått lagstridig handling. Ingick äktenskap 1918. (Intogs å Västerviks kronohäktes sinncs! sjukavdelning 27/i 1917. Exspektant till Västerviks hospital.

1916 15/e iqiQ 7/ ! iA Västerviks kronohäktes sinnessjukavdelivvt n «- n i n g 2 7 / n 1 9 1 6 _ 7 / 2 1 9 1 9 . l o i s 7' '/A- Västerviks kronohäktes siniicssjukavdeliyiö /8 \ ning » / u 1916—c/a 1918. 1916 8/io

Sinnessjukdom; 1916 »fa ! Jfr nr 59/15. 4

/i j Psykisk abnormitet

1916 Vio (Intagen för observation, efter vars slut hon

i f ' ^ ^ ^

551 Med.istyrelsens diarienuinnier.

89 Xamn.

90 F , 0. E., G.I.

91 Brottsart.

Tjuvnädsbrott

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

1916 19/i2

Det sjukliga tillståndets art.

Sinnessjukdom

20 J., J . E .

Misshandel och tjuvnädsbrott Mord

1916 2 %

Tjuvnädsbrott

1917 "A

" »'

1916 12/io

Imbecillitet

1916 20/io

»

1916 A>

Datum för intagning å hospital.

1918 1917 l c / i

" »

93 L., A. H. M , F.

99 B. ; K A.

100 A., K. T. L.

Mordbrand

1917 2/V

Sinnessjukdom

102 P-S., P . L .

Våldtäkt

1917 31A

104 N., E. A.

Misshandel

1916 26/io /io

» ,, .

1917 »/,

1917 S1/s

•

1916 2 0 / l l

105 N., J. A.

110 J., I.

>Mordbrand

111 E-G-A..B M. Sedlighetsbrott

115 P., P . E .

Tjuvnädsbrott

1917 »/«

117 J., P . E .

Misshandel

1916 n / n

118 B., K . A .

»Skadegörelse

1916 17 /u

121 L., J . F .

Mordbrand

1917 23/2

2 G., K . J .

Hemfridsbrott

1917 l9 /i

ii

[Först intagen å hospital för observation, men efter dess avslutande utskriven, trots! vårdbehov. Efter straffriförklaringen intagen å Västerviks kronohäktes sinnes[ sjukavdelning " / • 1917— 13 / 2 1918.

1916 28 /lO

26 Anmärkningar.

1916 3 0 / l 0

—

Jfr nr 135/17.

v.

/ll

1916 2 2 / l l 1917 1 0 /2

Imbecillitet Sinnessjukdom

»

Efter straffriförklaringen vistats å okänd ort. 1916

/l2

1917 »/•

jÄ Västerviks kronohäktes sinnessjukavdell ning 23/ia 1916—29/i2 1917, då han hämta( des av sin fader för att vårdas i hommet. Under exspektanstiden i hemmet.

1916 S 1 /l2

i

År

1917. i Efter straffriförklaringen intagen å alkoholist\ anstalt.

Sinnessjukdom (på grund av alkoholmissbruk)

8 V., M.

Ärekränkning

1917 10/i

Sinnes sj ukdom

4 K., K. 0 . S.

Tjuvnädsbrott

1917 »A

Imbecillitet

1917 3 0 /3

12 X, K.

Dråp

1917 20/T

Jmfr 10/18.

Sinnessjukdom

1917 31 /s

/5

Imbecillitet

1917 22 /s

s

/3

»

14 E., E. V.

Rymning ur mili- 1917 tärtjänst

18 G., K.

Hemfridsbrott

19 L. ; E . H .

Rymning ur mili- 1917 tärtj ii nst

26 J., 0 . G.

Tjuvnädsbrott

27 S., M.K.

Rymning ur mili- 1917 tärtjänst

28 E., J.

Vägran att full- 1917 13,6 göra förmans i militärtjänst givna befallning

/o

(Efter straffriförklaringen vistats i föräldra\ hemmet och ej begått lagstridig handling.

Sinnessjukdom

1917 Imbecillitet

1917 V*

Sinnessjukdom

/5

8 A \

i

!

1917 16,3 2

/v

! fintagen för observation, efter vilkens av-; slutande han blev utskriven.

552 Med.styrelsens diarienummer.

Namn.

Brottsart.

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

Det sjukliga tillståndets art.

29 P., P . A.

Tjuvnadsbrott

1917 3, /s

Sinnessj ukclom 1918

3 Imbecillitet

/0

Psykisk abnormitet

1917 •/«

/4

Imbecillitet

— 1917 27 4

31 P., E. E.

Mordbrand

15 A

8., P. V.

Bedrägeri

35 M., N.

Tjuvnadsbrott

2G

36 L., M. K.

Misshandel

37 H., M.

Mordbrand

1917 "A

38 L., P. W.

E y m n i n g nr mili- 1917 17A tärtjänst

39 H., N. M. L. Tjuvnadsbrott

40 J., J. A.

41 H., O.M.'M. Förfalskning av K., f. K. morfinrecept A , A. K. E, Bedrägeri

42 45

L., G.

Skadegörelse

Tjuvnadsbrott

/c

1917 Ve 1917

/s

1917 15/r,

* Sinne ssj ukdom

7 8

/s

»

/s

52 M., A. 0 .

Eymning u r mili- 1917 25/r, tärtjänst

53 H., S. J. K.

Hustrumord

Imbecillitet

54 P., H.

Mened

8., P . K.

Tidelag

1917 »A 18

jEftcr straftriförklaringen hemsänd. Ar 191£ \ häktad för ny stöld (jfr nr 113/18).

— — 1917 3 % 1917

»A

/o

—

»

1917 15/s

Imbecillitet » Sinnessjukdom

[Efter straftriförklaringen försörjt sig själv l och ej begått lagstridig handling (men synes ej fullt normal).

— — 1917 Vn

År 1919 häktad för stöld (jfr nr 123/19j

J., S. 0 .

Mordbrand

58 A., E. E.

Vägran att full- 1917 15/9 göra förmans i militärtjänst givna befallning

59 W., A . E .

Tjuvnadsbrott

1917 26/c

Imbecillitet

—

60 J., N.

Misshandel

1917 "Ao

)>

1917 10/7

0., A. V.

Tjuvnadsbrott

1917 20/G

»

fintagen å Västerviks kronohäktcs sinnes1918 "Ai \ sjukavdelning */»— "Al 1918.

62 a)

L , H.E.

Mordförsök

1917 2(i/o

Sinnessjukdom

62 b)

s., v.

Sedlighetsbrott

1917 20 / 8

"

B.

N.A.

64 H., T.

Tjuvnadsbrott

/6

) Under exspektanstiden å sinuessjukavdcl\ ningen vid Härnösands oentralfiingelso.

/o

1917 " A

Sinnessjiikdom

1917 22/i2 5

/s

A

Sinnessj ukdom 1918 "A —

1917 P., A . K .

Anmärkningar.

Imbecillitet

Kronisk morfinförgiftning Sinnessjiikdom

..

Epilepsi

Datum för intagning å hospital.

/o

Eymning ur mili- 1917 1&A> tärtjänst

1917 29/o

Psykisk abnormitet

[Frigiven av Konungens befallningshavande efter yttrande av medicinalstyrelsen. Åi 1 1919 ånyo häktad för stöld (jfr ni l 97/18).

fUndor hela den mor än treåriga exspektans1920 */• \ tiden i fängelse. (Efter straftriförklaringen först hos en broder i därefter självförsörjande, ej begått lagstridig handling. 1917 »A

S i nne s sj ukdom 1917 »A

(Intagen för observation, efter vilkens sim \ han blev utskriven.

553 Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

Med.styrelsens diarienummer.

Namn.

65 B., ft. F.

Misshandel å för- 1918 11/, rättningsman

67 X, ().

Förfalskning

1917 2 VlO

69 A., J. L.

Tjuvnadsbrott

1918 »Vi

71 P., B . M .

,.

1917 1 3 7

73 S., K . V . P .

Tjuvnadsbrott och 1918 »V» förfalskning

77 A., K. V.

Tjuvnadsbrott

78 E., N. A. J.

Mened

1917 Vt

79 V., M.K.

Sedlighetsbrott-

80 J., F. 0 .

84 P., I. A.

Brottsart.

1917 Vl2

1917 Vi

Misshandel Tjuvnadsbrott och 1917 vållande till brandskada

8 Det sjukliga tillståndets art.

Datum för intagning å hospital.

Psykisk abnormitet

1918 ]2/r,

Sinnessjukdom

1917 10/8

»

1917 " / t

Imbecillitet

1919 20/s

Sinnessjukdom

1917 22/io

-

1917 28/o

Anmärkningar.

(Vårdades a hospital " / t 1903—Ve 1917- In< tagen å Västerviks kronohäktes sinnesl sjukavdelning 28 /n 1917—20 3 1919.

Imbecillitet

„

j

1917 Vu

/Inga upplysningar om hans förhållanden! \ efter straffriförklaringen.

Sinnessjukdom 1917 »/t

" Imbecillitet

86 L., O . H .

Tjuvnadsbrott

1917 »/u

91 H., A. A.

Skadegörelse

92 L., K . E .

Mordbrand

V» Sinnessjukdom 1917 Vu 1918 Vi 1917 Vt »

98 D., H. G.

94 B., E. A.

Underlåtenhet att 1918 Vi fullgöra förmans i militärtjänst givna befallning Tjuvnadsbrott 1917 Vt

96 H., A. A.

Hemfridsbrott

97 C, A.J.

Sedlighetsbrott

98 W. f ft.

Tjuvnadsbrott

99 E„ C.V.

Tj uvn adsbrott

100 Mordbrand

101 N., S. T., A . H .

kronohäktes sinnessjukavdelV " (A Västerviks \ ning M/i—V11 1918. (Förut för observation å Vadstena hospital l /Psyksisk ab- 1 22 1917 Vn \ normitet / 1918 /T \ (1917). Under väntetiden i hemorten. fintagen å enskild anstalt. Vårdades ål fÅlderdoms- 1 1917 15/o \ hospital *>/t—»Vit 1916. \ slöhet j (Intagen å Västerviks kronohäktcs sinnes1917 15 e Sinnessjukdom 1919 10/« \ sjukavdelning 28/i2 1917—10/e 1919. /Frigiven av Konungens befallningshavande u 1917 / 9 Imbecillitet \ efter yttrande av medicinalstyrelsen. 1917 W/M 1917 2 2 / l 2 »

Tjuvnadsbrott

102 A., A. B.

103 N., N.

Psykisk abnormitet Sinnessjukdom

1917 2 2 /l2

Psykisk abnormitet

1917 «/io

» »

1917 VlO

Sinnessjukdom

1918 21/7

1917 Vn

Imbecillitet

1917 23/io

1917 VlO

Sinnessjukdom

104 V., N. O.

Sedlighetsbrott

107 L., N. A.

Våldsamt mot1917 2 4 / i o stånd vid offentlig förrättning

108 F., A. J.

Hemfridsbrott och 1917 2 VlO våldtäkt

94 22

1917 Vt

—

%

/Kan ej försörja sig själv och anses för allmänna säkerheten vådlig. Ansökan om I hospitalsvård ingiven av vederbörande fattigvårdsstyrelse.

kronohäktes sinnessjuk1918 w/ii fintagen å Västerviks \ avdelning 28/2 1918— u /u 1918. 70

554 Med.styrelscns diarienummer.

Namn.

Brottsart.

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

Det sjukliga tillståndets art.

Datum föiintagning å hospital.

Anmärkningar. I

i

110 Å., A. F. G.

112 Å., K . H . A . Sedlighetsbrott

/n

113 N-, S. 0 . H. Tjuvnadsbrott

/n

L.;P.

1917 Vn

116 E. ; K. G. H.

8., J.

125 J., S. G.

126 I , T.

Tjuvnadsbrott

1918 »/i

» » » Misshandel

18 Sinnessjukdom

1917 °/n

Imbecillitet

1918 1 D /o

•

/Erhöll efter straffriförklaringen tjänst, som; \ han skötte väl. Avled "/o 1920. Sinnessjukdom

/6

Jlntagen å Västerviks kronohäktes sinnessjuk\ avdelning 16 /i— 8 /Ö 1918.

/u 8

/i2 /s

: 1918 2 1 / l

/i2

127 L., J. A.

Tjuvnadsbrott

1917 Imbecillitet

128 A., J . L .

Mordbrand

1917 22/i2

Sinnessjukdom

1918 1 4 / l l

fintagen å Västerviks kronohäktes sinnessjuk\ avdelning 28 / 2 — 13 /u 1918.

132 M., E. H.

Bedrägeri

1917 "/ii

»

1918 2 6 /2

134 N., P. K.

Tjuvnadsbrott

1918 25/s

J Intagen å Västerviks kronohäktes sinnessjuk\ avdelning 1 6 / 2 - 2 6 /2 1918.

Psykisk abnormitet

185 M., F.

1917 31 ,i2

Imbecillitet

1918 M / l l

fintagen å Västerviks kronohäktes sinnessjuk-\ avdelning 2*/2—13/n 1918.

136 V., V. A.

1918 Sinnessjukdom

137 S-L.

Imbecillitet

1918 u/ 4

(Intagen å Västerviks kronohäktes sinnessjuk-; \ avdelning Vs—Vi 1918.

/i2

/i

»

1918 Vi

Tj uvnadsbrott

1918 28/i

År 3

S., A.M.

4 K., K. 0 .

Misshandel

9 L., L. T. S.

Mord å eget, barn 1918 28/i

10 D., M.

Ärekränkning

1918 12/2

12 Ö., J . F .

Tjuvnadsbrott

1918 13/5

0.,' A . H .

Sedelförfalskning

w., a. A.

Tjuvnadsbrott

17 A.. G. H.

18 F., G.

/i

/2

/l

«/4

1918. 31

A

Imbecillitet

1918 Sinnessjukdom

1918 **/•

1918 16 U Psykisk abnormitet

1918 Psykisk abnormitet

1918 a 5 /5

1918 I8/2

Sinnessjukdom

1919 25/ 4

1918 18 / 2

»

1918 * / n

1918 »/«

Imbecillitet

/c

/D

%

•

•/«

»

1919 1 0 /6

•

19 21

„

G.. A . L . G., F. O.

-

1918 25 / 2 1918

/s

(Efter straffriförklaringen hushållat för eiv : gårdfarihandlandc och ej hegått lagstridig! handling. Jfr nr 3/17.

,

(Förut intagen för ohservation, men efter; \ dess avslutande utskriven. 1 (Intogs å hospital, sedan fängelseläkarcn avl givit sitt utlåtande, utan avvaktan på; 1 utslaget. (Vårdad å Uddevalla försörjningsliem sedan \ 25/c 1914. (Intagen å Västerviks kronohäktes sinnessjuk\ avdelning 5 / 9 1918—9/s 1919. I Intagen å Västerviks kronohäktes sinnessjuk\ avdelning 20,8 1 9 1 8 - 9 / 5 1919. j Intagen å Västerviks kronohäktes sinnessjukl avdelning 3 % 1918—10/6 1919.

555 :

Med.styrelsens : diarienummer.

Namn.

Brottsart.

Datum föimedicinalstyrelsens utlåtande.

Det sjukliga tillståndets art.

i

25 27

YY, A.

Tjuvnadsbrott

H. ; J. K

28 L., K . K .

» ><

/3

1918 18/s

Imbeeillitet

25 Bedrägeri Tjuvnadsbrott

1918 /s 1918 «/s

35 T., N . E .

Spioneri

/7

J., E. H. E.

* Rymning ur mili- 1918 tärtjänst

/s

Tjuvnadsbrott

1918 Vo

Olovligt undanhål- 1918 lande frän militärtjänst

c, (.;.

Mordbrand

1918 UU

50 S., K. A. Y.

Sedlighetsbrott

1818 22/4

Tjuvnadsbrott

1918 **U

T\ „ I . M .

1 Intagen å Västerviks kronohäktcs sinnessjuk-, 1917 l 8 /u \ avdelning Vs 1918—10/G 1919. 1918 ,9/a

1918 16A 1918 25/4

j

»

1918 18/4

"

—

!

0., X. Y. E.

53 Sinnessjukdom Imbeeillitet i föreningmed epilepsi fPsykisk ab- \ \ normitet | Sinnessjukdom

1918 17/4

•

44 T

1918 Vo

Sinn essj ukdom 1918 17/s

L., J. 0., E.

P., E . V .

Imbeeillitet

1918 18/s

29 30

41 Anmärkningar.

40 Datum för intagning å hospital.

/4

2 Imbeeillitet

1918 »/i

»

1918 27/D

"

1918 Ve

Sinnessjukdom

—

54 L., H . Y .

Barnamord

55 B., K. Y.

Tjuvnadsbrott

1918 29/4

56 L., P . A.

Mordbrand och 1918 13/s tjuvnadsbrott

Imbeeillitet

(Intogs å Västerviks kronohäktes sinnessjuk-i | avdelning 8 /s 1918. Exspektant till Vad-j 1918 •/• ( stena hospital.

57 T.. H. T. V.

Tjuvnadsbrott

1918 V«

58 J., B.

Misshandel

1918 13/f>

Psykisk abnormitet Sinnessjukdom

(Förut intagen för observation, men efter! 1918 30 /n \ dennas avslutande utskriven. i 1918 21/9

0., I.

Mord

1919 10/2

62 B., K . J . A.

Tjuvnadsbrott

1918 Vo

Imbeeillitet

1918 Ve

j

65 W., F A.

Misshandel

1918 27/s

Sinnessjukdom

1918 Va

i

68 A,, H. G.

Förfalskning

1918 27/r.

^

1918 15/T

69 J., P. J.

S e dlighe tsbro tt

1918 Vo

72 X. H . P .

Mordbran d

1918 20/o

73 H., K. 0 .

»

1918 2 %

78 P-S.,K.G.A. Mord

1918 20,'ii

80 K., J. E.

1918 21/io

82 87 90

!

Tjuvnadsbrott

%

[Intogs å Västerviks kronoliäktes sinnessjuk-i I avdelning 3 % 1918. Exspektant till Vad-j \ stena hospital.

»

(imbecill) 1918 Ve

»

1918 19/c

/s

Mordbrand

1918 VT

•

C, L.E.

Tjuvnadsbrott

1918 3 %

Sinnessjukdom

1918 10/s

IV K. 0 .

»

,,

1918 22/i2

/T

i

("Av Konungens befallningshavande sänd till hemorten, rymdo hon därifrån och sedanj l vistats å okänd ort, varför fattigvårds-j Sinn essjukdom styrelsen ej kunnat göra ansökan om hennes; \ intagande å hospital. Jlntagen å Västerviks kronohäktcs sinnessjuk-1 » 1918 Vn \ avdelning «/ —7u 1918. 8 Imbeeillitet 1918 20 /T

Imbeeillitet

A., A. G-.

i

/o

556 i

Med.styrelsens diarienummer.

Namn.'

Brottsart.

Datum för medicinal; styrelsens : utlåtande.

91 L., A H .

Våldtäktsförsök

95 96

H., C H . M., O.

Tiuvnadsbrott

1918 " / t o

97 98 99 100 103 104 109 110

W., A. B. Ö., B.E. V. A., G.V. K., P. E. S., G. E., S. V. 8., G.E. E., V. V.

»

113 114 115 116

M,

i\ r .

A., G.E. S., E. G. S., A. C.

»fi

&/ /Ä Västerviks kronoliäktes shniessiukavdel/il K . „/ c,, mio l ning V a — V n 1918. j Intagen på ansökan av Konungens befalll ningsliavande, innan medicinalstyrelsen av-

/n

Psykisk abnormitet

1918 2 p 's

'

/o

Imbecillitet

1918 Sinnessjukdom

1918 V» 1

ll

/n

1918 Va

Mord

1919 »%

»

IQIQ tyiO

Anmärkningar.

1918 uli

1918 Psykisk abnormitet

Datum för intagning å hospital.

Sinnessjukdom

Skadegörelse

Tjuvnadsbrott

Det sjukliga tillståndets art.

/s

1918 13 /s

sitt

yttKm,1°-

Vo • Jfr nr 5 9 / 1 7 .

1Q10 28'

/o

B

givit

U^- Västerviks kronoliäktes siniussjukavde]\ ning 1 7 / 5 - 2 8 / 8 1919. 1918 » / « !

l y l J

Imbecillitet B

» »

/8

%

/r.

l8 10

/u

T r o l ö s h e t m o t h u - 1918 vudman

,8

Sinnessjukdom

1918 Tjuvn adsbrott

1918 V«

Imbecillitet

1918 19 /io | Jfr nr 3 5 / 1 7 .

Sedlighetsbrott

25 Falskt

1919 20 'i

åtal

/n

»

1918 27 /o

1919 V*

»

25 Imbecillitet

18 Sinnessj ukdom

1918 " / u

Psykisk abnormitet

1919 18 o

1919 29 i

Sinnessjukdom

1918 » io

1918 3 0 / 9

Imbecillitet

1918 Sinnessjukdom

1918 Vu

/io

1919 Va

1918 »Vto

1919 Va

Tjuvnadsbrott

1918 Mordbrand

1918 2 5 / 9

A., A. A.

Tjuvnadsbrott

124 125 126 129 134 136 137 139 140

W., P. A. Ö., H.J. A., N.M. S., H. S., J. A. L. L , H. F. A, T-L., E.G. A., S.J. S., L. M.

141 144

0., K. 0. N., A.L.

Våldtäktsförsök

/9

I3

/s

%

w

Tjuvnadsbrott

»

1919 Förfalskning

/9

/9

4 P., E. J. J., K. A. S., K.

Mordbrand

—

119 120 122 123

» »

1918 Sinnessjukdom

F ö r s ö k till s k a d e - 1918 görelse Sedlighetsbrott

»

/o

/io /io

Vi 24

Imbecillitet

/n

»/«

1919 " A 1918

V4

Imbecillitet

1918 Vta

1919 Tjuvnadsbrott

1918 2 0 / n j

„

»

1918 » / u

Psykisk abnormitet

1919 * / i 1919

(Intagen ii Västerviks kronoliäktes sinnessjuk-] \ avdelning 1 6 / i 2 1 9 1 8 — " / i 1919.

/n

Sinnessj u k d o m

Förfalskning och förskingring

/s

/io

A

fintagen å Västerviks kronoliäktes sinncssjuk\ avdelning Vto 1918—Vi 1919.

557 Med.styrelsens diarienummer.

Namn.

Brottsart.

146 S., H.F.

Tjuvnadsbrott

147 153 154 155

v., A.H. A., A. H. H., A. S. A, K. G.

158 161

E., K..I. K, J . F .

164 165

L., I. E. V. 1919 l*h T., G. A. E. j Tjuvnadsbrott och 1919 10/6

Datum för medicinal- ! Det sjukliga styrelsens ! tillståndets art. utlåtande, i

Tjuvnadsbrott

1919 10/2 | Imbecillitet

1918 7M (A Västerviks kronohäktes sinnessjukavdel1920 \ ning "/B 1919-V* 1920 (jfr nr 7/15). 1918 IA Västerviks kronohäktes sinnessjukavdel1919 \ ning 12/i2 1918- 1 8 /io 1919.

/n

;

Sinnessjukdom

1918 25 /n 1918 « ii ! 1919 10Ai ; Imbecillitet

23 24 25 28 29

R., M. K., P . A . V .

Tjuvnadsbrott i Mordbrand Tjuvnadsbrott

J

Ej häktad. Intagen för observation, efter vilkens slut han blev utskriven. Efter straffriförklaringen exspcktant till Växjö l kriminalasyl.

1919 10/4

1919 Sinness.j ukdom Psykisk abnormitet Ar

G., J .

Ä Västerviks kronohäktes sinnessjukavdelning 10/81918—B/21919 (först för observation, sedan för vård).

förfalskning

3 4 9 11 17 18 21 22

1919 Vs

Imbecillitet

1919 2 %

Sinnessjukdom; 1919

s

Imbecillitet

ll

28 A

| 1919 "Va j 1919

/s k

1919 »A

Sinnessjukdom] 1919 22/3

J., C V. S. | Tjuvnadsbrott

1919 tys

Imbecillitet

' 1919 15/s | 1919 18/o

/s

1919 24/s

Sinnessjukdom! 1919

P-B., E. A. I Bedrägeri

1919 so/o

Psykisk abnormitet

G , F. O.

1919 2Vs

Sinnessjukdom; 1922 Vs

G., K. G.

P., F. L.

: Förfalskning

Mord Tjuvnadsbrott

S., A. A. O.

/3

Imbecillitet

/7

j 1919

1919 *>/»

Imbecillitet

S., F. O.

B r o t t emot offent- 1919 " / • lig myndighet

32 33 34

P., P . E.

Tjuvnadsbrott

1919 l l / s

P., A.

Mened

1919 " / a

Imbecillitet

S., M. E.

Bedrägeri

1919 28 / 8

Psykisk' abnormitet

j J., N. A.

Tjuvnadsbrott

1919 18,5

41 N., O. A.

Sinnessjukdom

!

JÄ Västerviks kronohäktes sinnessjukavdel\ ning- so/6 1919-Vo 1922.

/s

Sinnessjukdom! 1919 28/3

Barnamord

Västerviks kronohäktes sinnessjukavdelning »/B—18A> 1919.

' 1919 lbU

1919 3 I /3

G., E. V.

I Mord

(Intagen först å länsupptagningsanstalt och, l därpå å kommunal sinnessjukavdelning. [ Exspektant till Vadstena hospital.

1919.

1919 20/i

A., K . A . K . I Mordbrand L., B. V.

Anmärkningar.

1918 2 Vn i Psykisk abnormitet 1918

J Misshandel [ Sedlighetsbrott

Datum för intagning å hospital.

1919 26A 1920 13/i2 1919 24 / 9 1919 w / 6

1919 16/io | Epileptiskt om-; 1919 tye I töckningstillst.'

[Efter straffriförklaringen vistats hos sina! ! föräldrar, tills han i januari 1920 avled: [ i lungsot.

558 Med.styrclsons i diarie: nummer.

Namn.

"Brottsart.

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

Det sjukliga tillståndets art.

Sinnessjukdom

Datum föiintagning å hospital

42 W., S.

Sedlighetsbrott

1919 3 %

•43

E., F. O.

Tjuvnadsbrott

1919 28 , 8

1919 25/o

44 P., K. O.

1919 28/s

1919 15/o

46 L., N. O.

Misshandel Tjuvnadsbrott

/9

1919 22/c

18 A>

Imbecillitet i! 1920 */• förening me dl sinnessjuk- i dom

L.. E. G-.

51 53 54 55 56 57 58 59 62 63 64 65

H.; M. N , P. S., L . A . V.

A., T . E .

Förfalskning-

AV., M.

Falsk beskyllning 1919 «/ 8

66 P - D ; J. E.

Tjuvnadsbrott

67 J., E. A.

70 E., A. H.

72 J., S.J.

Sedlighetsbrott

74 P., J. A.

Tjuvnadsbrott

X.. H. G.

Mordförsök

B., K, A.

Tjuvnadsbrott

1919 »Ve

1919 lfl/s

Sinnes sj ukdom 1919 Ve

Sedlighetsbrott

1919 30 / 6

Imbecillitet

Tjuvnadsbrott

1919 28/s

%

1919 B., E. F.

3 S., T . J .

1919 3 %

L.. A. F.

1919 K., A. V.

1919 Vv

A., Gh A.

1919 VT

1919 VT

K., A. G. V.

A., A.

Fosterfördrivning

%

io

/s

Sinnessjukdom! 1919 14/8 1919 2Vs

.7

1919 '/»

1919 30/8

Imbecillitet

1920 27 /T Sinnessjukdom Imbecillitet

1919 23/T

Sinnessjukdom: (imbecill) Sinnessjukdom

1919 »/,

Imbecillitet

1919 27/o

|

Var ej häktad. Blev i mars 1919, då lian även var tilltalad för stöld, av medicinalstyrelsen förklarad tillräknelig. , (Medicinalstyrelsen förklarat värd å hospital \ icke behövlig. Intagen för /Intagen fö observation, efter vilkens av\ slutande hon blev utskriven.

ab- \ 1919 8 /2 \/Psykisk normitet ( 15 18/, Sinnessjukdom 1919 /o 1919 Imbecillitet 1919 / l 0 1919 u /a 1919 M/8 Sinnessj ukdom 1919 » / 1 0 Å Västerviks kronohäktes siniiessjukavdel1919 U / M JÄ Västervik Psykisk ab1919 8 20 - n /i2 1919. 1920

2S

\

normitet

1919 Sinnessjukdom

83 J., E.

85 N., E. C. V.

Barnamord

1919 2 7 / l 0

88 B., N. J .

Mened

1919 2 5 ; 9

Psykisk defekt

89 G., N . L .

1919 25 /t>

Imbecillitet

90 G., E.

1919 2 5 /o

92 K., K. O.

Sedlighetsbrott

Var ej häktad.

1919 2Vs

•/« 3

Anmärkningar.

/12

/l2

Sinnessjukdom

1920 1919

2G

/2

/8

1920 12

ning

/n

559 MecLstyrelsens diarienummer.

Datum för medicinalDet sjukliga styrelsens tillståndets art. utlåtande, i

Datum fölintagning å hospital.

Tjuvnadsbrott

1919 3 % !

Namn.

Brottsart.

93 B., G.

j F., G E .

Rånmord

1919 18/o

! E., K. V.

Mordförsök

-. S., C. E.

Sedlighetsbrott

99 D., J. A.

104 106 107

S., K . J .

i Dråp

i

IM., O.K.A.V.I Tjuvnadsbrott O., N. Sedlighetsbrott

%

Psykisk abnormitet

Sinnessjukdom! 1919 3%o \

/o

1919 3 %

Imbecillitet

%

1920 10/i 12

A |

1919 24/o ] Psykisk abnormitet

' 1920

/i2 /u

3 Anmärkningar.

1919 18/u ' 5

, 1920

Sinnessjukdom;

,i

Efter yttrande av medicinalstyrelsen överlämnad till anhöriga. Exspektant till Vänersborgs hospital.

—

Sinnessjukdom 1 1919

3 Imbecillitet

/n

109 A.. C.

Mordbrand tidelag

110 A., A.

Ärekränkning

1920 28 ,i ! Sinnessjukdom

113 A., B. M.

Tjuvnadsbrott

1920 23/2 : Psykisk abnormitet

. L-S., K. M.

Hustrumord

1919 16/io ' Sinnessjukdomj 1919 VM !

118 V., B. O. OJ Våldtäkt

1919 27/io

Imbecillitet i 1919 29,'o förening rned i sinnessjukdom

119 120

G , E. V.

Mord

1920 28 /i

Imbecillitet

L. L. L. E.

Tidelag

1919 27/io

121 P. G. A.

Tjuvnadsbrott

1919 27/io

122 E. O.

1919 27/io

8., P. K. E , M.

126 127

och

1920 »/ii

Vn

/io . Var ej häktad.

1919 17 /n I

1920 :

1920 Vi

Sinnessjukdom; 1919 27 /n 7

1920 Imbecillitet

1919 "Ai

Sinnessjukdom Imbecillitet

/s |

1920 Vi | Jfr nr 56/17. —

Förskingring

131 J; E. G. J-, B . H .

Tjuvnadsbrott

/2

149 K. K.

Skadegörelse

/i2

8., G.

Tjuvnadsbrott

1920 19A

Psykisk abnormitet

8., N . F .

Sedlighetsbrott

1920 29A

Sinnessjukdom 1 1920 "A

8., E.

Sedlighetsbrott

1920 5 / 2

Al- 1 9 2 0 . Imbecillitet

—

i

6 O., G. A

Tjuvnadsbrott

1920 12A

Sinnessjukdom

1920 20A

i

7 G.-A., K. G.

»

1920 28/i

» » »

Vn

8 T., G. E.

Misshandel

1920 A

9 S., C L.

Tjuvnadsbrott

1920 18A

1920 8/i i 1919 30 /n ! if Avled den 21 /i 1921 a straffängclsct i Väners11 borg. 1919 29/i2

Ä Västerviks kronohäktes sinnessjukavdelning

i /s— /s 1920. 1920 A 1920 »/a 8

1920 18/s

u

560 Med.styrelseiif diarie; nummer.

brottsart.

Ntimii.

Tjuvnadsbrott

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

Det sjukliga tillståndets art.

Datum för intagning å hospital.

Anmärkningar.

1920 Vi

Sinnessjukdom

1920 Ve

i J Under exspektanstiden vid Härnösands cen i \ tralfängelsc.

10 J., N . M .

11 S., B . H .

15 L. : K. E.

Tidelag

1920 10/2

16 H., P

Tjuvnadsbrott

1920 19/4

m o r d - 1920

Ilntogs å Västerviks kronohäktes sinnessjuk { avdelning 2 5 /31920. Exspektant till Säters ;( hospital.

h

| Imbecillitet

1922 30 /4

; S i n n e s s j u k d o n r 1921 10 s 1920 25 /2

:

17 J., E . L .

M o r d och försök

18 L., H. A.

Tjuvnadsbrott

19 S., L . A .

S e d l i g h e t s s å r a n d e ! 1921 »Vi handling

20 J.. G. M.

Pesande farligt

22 26

J., E. M. D., G. G.

Ärekränkning

30 33

E., G. S., A. V. H

Mordbrand

1920 Va

| S i n n e s s j u k d o m 1920 1 0 / 8

Tjuvnadsbrott

j Psykisk abnormitet

1920 22 /2

35 A.. A.

Mordbrand

1920 »Vi

; Psykisk abnormitet

1920 »/B

36 N . , G. B .

1920 »V«

Imbecillitet

1922 »Vi

37 H . , I. J .

/Ö

1920 29 /io

1920 30 /c

av livs-j 1920 7c vapen 1920 Ve

(k Västerviks kronohäktes sinnessjukavdelning \ 2 5 / 3 1 9 2 0 - 3 0 / * 1922. I Under exspektanstiden å ålderdomshem.

Psykisk abnormitet ! Sinnessjukdom;

1920 Va ' Var ei häktad.

Imbecillitet

J

i

Utlänning.

D e l a k t i g h e t i m o r d j 1920 » / i 1

1920 1 3 /T

1920 » %

M., A . 1.

1920 19 /4

S i n n e s s j u k d o m j 1920 28 /5

39 P . , G. A . V. T j u v n a d s b r o t t

1920 1 S /T

Psykisk abnormitet

1920 29 A

41 L., L . E .

Våldtäktsförsök

1920 20 / 7

Imbecillitet

1920 VB

47 O., K . J .

Sedlighetsbrott

1920 22 /Ö

48 H . , J . O.

Våldtäktsförsök

1920 17 /s

1920 V-o

49 P . , J . G.

Ärekränkning

1920 2 7 n i S i n n e s s j u k d o m

1920 »V»

50 N . , A.

Misshandel

1920 30 /c

54 K., O

T.

R y m n i n g u r mili-j 1920 8»/e t är tjänst

Imbecillitet

56 B., K . A .

V å l d å p o l i s m a n il 1920 19 /e tj ä n s t e u t ö v n i n g

Sinnessjukdom

59 S., I. L . E .

Mordbrand

Mord

! 1920 31/s

»

Imbecillitet

i 1920 12 /D

\

{A

sinnessjukavdelningen vid Härnösands centralfängelse under exspektanstiden.

| A Västerviks kronohäktes sinnessjukavdelning I 10, io 1 9 2 0 - 1 5 / o 1922.

(Först intagen för observation, men efter || dennas avslutande på domstolens rekvisition återförd till häktet. jlEj häktad. Utskriven efter observationsj \ tidens slut. !(Ej häktad. Utskriven \\ tidens slut.

efter

obscrvations-

[Periodvis sinnessjuk och liera gånger vårdats | å hospital; vid tiden för medicinalsty| relsens utlåtande ansågs hospitalsvård ej behövlig. 1920 »%

561 Med.styrclsens diarienummer.

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

Det sjukliga tillståndets art.

Mordbrand

1920 "As

Sinnessjukdom

Tjuvnadsbrott

1920 e/e

Namn.

Brottsart.

60 K.

65 J., K. E.

67 B., .). T. H

1920 6/«

71 K. K. Y. O. P. S. \Y , o. E.

72 B.. c.

69 K.

i-:.

Sedlighetsbrott

9 Datum för intagning å hospital.

Intogs å Västerviks kronohäktes sinnessjukavdelning % 1920. Exspcktant till Västerviks hospital. 1920

c

1920 30/o

1920 9 /u

1920 Undanhållning ur 1920 18/a militärtjänst

.).. A. A. fe. Mord A eget barn

1920 i«/io

.).. K. J.

Mordbrandsförsök

1920 M/e

79 L., A. A.

Tjuvnadsbrott

1920 Vio

82 S., J . P .

»

; 1920 2 0 -

(intagen för observation, efter vilkens a Vain1920 »VT ly tände hon utskrivits som tillfrisknad. Imbecillitet 1920 Psykisk abnormitet

87 J.. T. B. E.

Sedlighetsbrott

91 K., (i. O. E.

Tjuvnadsbrott

1920 -G v Imbeeillitef 1920 '•> io Psykisk abnormitet

92 S., ,).

Mordbrand

1920 Vio

93 L., H. C.

Giftmord

I 1920 9/u

i Sinnessj uk dom

1920 »/a

96 X..

Tjuvnadsbrott

; 1920 lVa

98 J., ,

Mordförsök

I 1920 17/s

99 A.,

Mordbrand och hemfrids brott

| 1920 -8 B

101 H. K. F. .V. L. .1.

Misshandel

]

1920 */a

1920 Vio

Mordförsök

| 1920 "A.

1920 24/io

106 V

Mordbrand

K. O. V.

| 1921 »•/« Rymning ur mili- 1920 2:1A tärtjänst

1922 »Va

107 111

L., K.

Skogsaverkan

1920 Vw

118 M. M. L.

Tjuvnadsbrott

1921 Vi

J. .).

1921 »/i

Psykisk abnormitet

1920 M io

A. .1. P. Misshandel

1921 V i

Imbecillitet

1920 28/io

Mordbrand

1921 10/s

•V O. E.

122 R

124 R., P..

Dråp

Misshandel

1920 Vn

Av fängelseläkarcn förklarad allenast »sakna, förståndets fulla bruk» (5 kap. 6 § straff-; lagen). Efter straffriförklaring intagen å ålderdomshem, där hon i januari 1922 avled.

Intogs ä Västerviks kronohäktes sinnessjukavdelning 15 /u 1920. Utskriven därifrån w/s 1921. Skött sig efter utskrivningen/

1920 M/ io 1920 20/i2

»

Intogs å länsupptagningsanstalten vid Eksjö lasarett i november 1920. Exspcktant till Västerviks hospital.

1920 Vn

Imbeeillitef

y* as

1920 Vn

1920 /i«

8., £.

125 Sinnessjukdom

> (Intogs å Västerviks kronohäktes sinnessjuk< avdelning l7l\% 1920. Exspcktant till Vänersborgs hospital.

1921 Imbecillitet

102 Anmärkningar.

1920 10 /n Sinnessjukdom

(Ej häktad. Intagen för observation, efter I vilkens slut han blev utskriven, men efter I straffriförklaring intagen å Västerviks; kronohäktes sinnessju k a vdelning(20/31921).!

1920 I0/ia 71

562 Med.styrelsens I diaric- : nummer. .

Namn.

Brottsart.

134 Sedlighetsbrott N., A. Tjuvnadsbrott ()., H. K. O., O. M. S e d l i g b e t s b r o t t Tjuvnadsbrott S , J. E. K., F. G. L. M o r d b r a n d

137 J., K. E. V.

138 L., A. V.

141 N., J. K.

143 B..

149 J-, O. A.

»

151 J-, G. F.

152 B., C. G.

153 T*., E. W .

128 129 132 133

.). R.

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

l)

Det sjukliga tillståndets art.

n

Et. N E.

(Enligt läkareintyget ^ å sinnessjukhus.

1921 2 2 /s | I m b e c i l l i t e t

1921 1 0 / 2 !

1921 n/% 1 9 2 0 " . ii

Intogs å Västerviks kronohäktes sinnessjukavdelning 2 5 / n 1920. Exspektant till Växjö kriminalasyl.

Hemfridsbrott

1920 '-Via

Tjuvnadsbrott

1921 *U

Imbecillitet

Intogs å Västerviks kronohäktes sinnessjukavdelning n / 3 1921. Exspektant till Vadstena hospital.

Missil andel

1921 Va

Epilepsi i för- 1921 Vi ening med imbecillitet

1921 2 0 /i

1921 Vs

Sinnessjukdom

1921 u / i

Bedrägeri

1921 Vi 1921 "Vs

» »

1901 »/i

Förfalskning,' Sedlighetsbrott

1921 "h

Tjuvnadsbrott

1921 18/i

Psykisk abnormitet

1921 »/•

/i

Imbecillitet

1921 30 /4

1921 " / i

11 B..

s. A. E.

»

1921 »Vs

Psykisk abnormitet

1921 "A

15 X, E. G V.

"

1921 22,4

Psykisk abnormitet

1921 12/2

16 K.

1921 10/s

Sinnessjukdom

1921 28A

Imbecillitet

1921 22/4

17 L., N. P.

Bedrägeri

1921 /r,

Psykisk abnormitet

1921 Va

28 Sedlighetsbrott

/2

; c.

K

G.

Tjnvnadsbrott

1921 in/a

Sinnessjukdom

! H. J

E.

Misshandel

1921 »/»

»

j I *T

B.

Tjuvnadsbrott

1921 2274

Imbecillitet

1 N. F. N.

» •

1921 »/•

Sinnessjukdom

1921 M /i

Psykisk abnormitet

1921 is /s

| B. S. N.

/7

; •

I Ej

häktad. Exspektant till Vänersborgs* hospital. Intagen å Giöteborgs stads för-j sörjningsinrättnings sinnessjukhus.

19 21.

Sinnessjukdom

A. E. A.Y.

I- M.

I

Intogs å Västerviks kronohäktes sinnessjukavdelning " A 1 9 2 1 . Exspektant till Västcr-j viks hospital.

1920 23 /n

4 F , K.

icke i behov av vård

\ S i n n e s s j u k d o m ; 1920

» "

o

Anmärkningar.

Sinnessjukdom!

År 2

Datum för intagning å hospital.

1921 29/c

11 Intogs å Västerviks kronohaktes sinnes' !] sjukavdelning 17 /s 1921. Exspektant til Uppsala hospital. ! (Förvaras å straffångelset i Vänersborg. Eli \\ spektant till Vänersborgs hospital.

563 :

Med.styrelsens! (liarienummer. ! 28

Brottsart.

B., H.

j Tjuvnadsbrott

Datum för I medicinal- | Det sjukliga styrelsens j tillståndets art. utlåtande, i 1921 */»

Datum for intagning å hospital.

:

Imbecillitet

1921 1 8 /s

i

30 P.. G.

: Rymning ur mili- 1921 */* tärtjänst

.}., D.

'[ Tjuvnadsbrott

1921 22 / 3

Sinnessjukdomi

33 K., K.

i Sedlighetsbrott

1921 22/s

Imbecillitet

38 N., T.

< Tjuvnadsbrott

1921 80 / 7

1921 25/5

44 H., E.

Eån

1921 »As

Sinnessjukdom; 1921 %

a, É. i ; .

Mord

1921 2 %

49 51

p., i. A. \v.. .1

Tjuvnadsbrott 1921™U Trolöshet mot hu- 1921 w/9 vudman

52 A . A. H.

Besande av livs- 1921 2,i/r, farligt vapen

54 K. -V.

Sedlighetsbrott

56 60

L, A L. S.

s.. ]<

63 H., N. L.

i Mordbrand

66 L,

Tjuvnadsbrott

68 A., L. L.

S. H.

F. V.

Tjuvnadsbrott

Mordbrand

Från Norge. 1922 20/4

»

1921 /s — ' 1921 "/o

Imbecillitet

1921 10/6

Sinnessjukdom

1921 w/,

Imbecillitet

1921 27/s

Psykisk abnormitet

1921 17/o

Delirium tremena

1922 "Vi

E., V. J.

Hemfridsbrott

1921 / 7

1921 /s

H., A. B. L

Barnamord

1921 25/s

1921 29/T

71 A., C. A.

Falskt åtal

1921 24/io

1921 8/o

le

().. A.

Hemfridsbrott

75 V., S. F.

Tjuvnadsbrott

1921 Vu

Psykisk abnormitet

1922 27/s

76 E., E.

1921 Vi

Imbecillitet

1921 13/io

77 K., O. T.

1921 8 / 7

78 K., K. O.

Sedlighetsbrott

1921 / 7

81 L., J. O.

Tjuvnadsbrott

1921 »/T

1921 26/7

io

8 L., K. L.

Mord

1921 /7

P., K. A.

Misshandel och hemfridsbrott

1921 26 /7

Jfr nr 85/11.

fintagen å Västerviks kronohäktes sinnes-i \ sjukavdelning 2 /o- 2 3 /o 1921.

I

Intogs å Västerviks kronohäktes sinnes-: sjukavdelning 30/7 1921. Exspektant till Västerviks hospital.

I/Efter straffriförklaringen vistats i sin hcmor 1 (Hade av annan lockats till gärningen).

84 Ej häktad.

Blev efter straflriförklaringen intagen å alko-i holistanstalt, tvångsintcrnerad jämliktalkoholistlagen.

12 Jfr nr 84/17.

sinnesjukavdelnin" | Sinnessjukdom 1922 "/« ! f A25Västerviks kronohäktes j\ /s 1921— 23 / 2 1922.

82 Intogs å Västerviks kronohäktes sinnessjuk- 1 avdelning 10 /7 1 9 2 1 . Exspektant " ti i! Västerviks hospital.

1921 Vo

1921 »/•

ä4

{

1921 26 /5

i 1921 8/i

Anmärkningar.

/Ej häktad. Intagen för observation. Efter \ dennas slut omedelbart utskriven.

I

Under 1921 intagen för observation å annan sinnessjukanstalt, därifrån han utskrevs. då rätten förordnade om hans inställelse för utslagets delgivande.

I Av medicinalstyrelsen förklarats kunna vår\ das i hemmet.

1921 /8 Sinnessjukdom

1922 24At 1921

(Överlämnades till fattigvårdsslyrelsen, som \ gjorde ansökan om hans intagande å hospital.

/s :A Västerviks kronohäktes sinnessjukavdell ning «/0 1921.

564 Mcd.styrelsons diarienummer.

Datum för medicinalstyrelsens utlåtande.

Brottsart.

Namn.

Våldtäkt

Det sjukliga tillståndets art.

B.

E. G. L.

86 P.

<:. A. .1. T.juvnadsbvott

88 E.

A. F.

Skadegörelse A 1 i n n a,g

1921 Vio • I m b e e i l l i t e t

1).

H. J.

Mordbrand

1921 »/a

7 A

S i n n e s s j u k d o m ' 1921 u / a

L. F.

0.

Misshandel

1921 16/s

Sinnessjukdom

s.. E. A.

Mordbrand

1921 18/s

"

K. E. H. Mord

95 L.

96 L. K. E.

.!., E.

98 A. H

100 101

»

1921 M / n

» »

1921 »*Ao

•

1922 " / i

1922 »Vi

Psykisk abnormitet

1921 28,'i2

A Västerviks kronohäktes ning 1 2 / i o - 2 8 / 1 2 1 9 2 1 .

K., K. O.

j Mordbrand

1921 " / t o

Psykisk abnormitet

b . . K. K .

J Sedlighetsbrott I Sedlighetsbrott

1921 " A o

Imbeeillitet

110 J., G. A.

T.juvnndshrott

B., E. Fi.

V., A. M.: b .

:

1921 " i

1922 Ni 1921

B

Ai

Sinnessjukdom

/n

Psykisk abnormitet

/n | Psykisk abnormitet

118 119

1921»%)

Förut intagen för observation å Stockholms hospital 1 8 / i i — 1 % 2 1922. Var ej häktad och utskrcvs därför efter observationstidens slut men begick nya sedlighetsbrott under den fortsatta rannsakningstiden.

104 P.-I) , J. E.

1921 » A i

ImbeciUitet

L.. A. R.

1921 " / •

Efter 8traffriförklaruigeii vistats hos sina morföräldrar utan att utföra något egentligt arbete.

u

1921 8 /o

io

1931 G.. H". V.

1921 u , n

1921 8 Ai

Hemfridsbrott

1921 H/i

1922 Sinnessjukdom

S.. A. V.

124 E., A . E .

Våldtäkt I M o r d & sina i barn

/n | Imbeeillitet

t v å 1922 l 8 / 8

| Psykisk abnormitet

126 N., H.

.Tjuvnadsbrott

1921 12 ii ; S i n n e s s j u k d o m 1922 Vio

131 B., E. V.

| Förfalskning av lakarrecept

/i

sinnessjukavdel-

Intogs å Västerviks kronohäktes sinnessjukavdelning 16 /a 1922. Dessförinnan på fri fot och ånyo begått stöld samt 23 /a 1922 av medicinalstyrelsen förklarad förståndets bruk berövad. Exspektant till Växjö kriminalasyl. Under exspektanstiden i hemmet. (Vistats i föräldrahemmet, ej haft stadigvarande sysselsättning och åtnjutit försörjning av föräldrarna. Uppförandet h a r såväl inom som utom hemmet varit gott.

! 121

[Intogs å Västerviks kronohäkt niuessjukavdelning 12 /io 1 9 2 1 . Exspektant till Västerviks hospital.

1921 »6/o

1922 «/«

Sedlighetsbrott

0 . , A G.

Exspektant till Malmö asyl.

/i 2

Tjuvnadsbrott Mord

J.

' 1921 " a

Psykisk abnormitet

10 Anmärkningar,

1921 Psykisk abnormitet

1921 Datum föiintagning å hospital.

565 Med.styrelsens diarienummer.

Xamn.

Brottsart.

j Datum för i mcdicinal; styrelsens ; utlåtande.

... Datum för Det sjukliga tillståndets art. ' intagning i å hospital.

1 132

s. o. .). E. Mordbrand

1921 i e /n

Sinnessjukdom

133 P. -P., P. A. Sk;ide»'öivlse

i 1922 ,G/2

Delirium tremens

s. s. E.

Tjuvnadsbrott

| 1921 18 /u | Sinnessjukdom

j Falskt åtal

i 1921 23/i2 !

137 B. G. P. L. E.

139 P. J. E.

Misshsmdel

Tjuvnadsbrott

j 1922 9 /i j 1922 Vi \

" » »

Anmärkningar.

| (Intogs å Västerviks kronohiiktes sinnessjuk-' avdelning "/i 1922. Exspcktant till Lunds1 ( asyl. jIntogs efter straffriförklaringen å alkoholist-: l anstalt som tvångsinternerad jämlikt alko-l holistlagcn.

— 1922 »/» . —. 1922 »VJ

i Exspcktant till Lunds asyl.

560 Tabell oyer från hospital un der åren

Brot t B art

N a in n

:

Ungefärlig Det sjukliga tillståndets art • vistelsetid a hospital

JJärav konvalesceustid

1 år

3 å i år

J. B

Skadegörelse (dy-j Sinnessjukdom namitattentat^ Periodisk sinnessjukdom Misshandel

2 »

Konvalescent vid intagn.

3 Lisa B

Mord

Periodisk sinnessjukdom!

»/• »

c. 6 mån.

•i

A. J

Tjuvnad

Sinnessjukdom (på grund av alkoholmissbruk)

2 -

Konvalescent vid intagn.

5 P. H

Förfalskning och i Alkoholism med fängeltjuvnad sepsykos

G

S. A. A. L.

Mordbrand

7 C. O. B.

Tjuvnad

i

K. V - J . .....

;

; Utskrivningsår

i

»

c. 1 år

Sinnessjukdom (på grund; av alkoholmissbruk^

6 »

Flerårig

Akut sinnessjukdom

3 »

Konvalescent före avvikandet

IVI

}1909

to

K. J. ...

Mordförsök

Sinnessjukdom

9 »

! N å g r a åi.' (något i hypokondrisk);

(*. F. J.

Förfalskniiu

Periodisk sinnessjukdom

V« »

I Konvalescent före avvikandet i

O. A. K.

Dråp (å eget barn)! Sinnessjukdom (med depressiv symtombild

1 •

i Konvalescent vid intagn.

1 »>

! Flera mån. I i Konvalescent vid intagn.

ii

Karin A.

Mord å eget barn! Sinnessjukdom

18 B. J

Hustrumord

.1. P . S

i Misshandel

il

J. A. H

lö

E. A. T.

i

I Sinnessjukdom iined depressiv symtornbild) Sinnessjukdom

j Tjuvnad

Sinnessjukdom (som bör- ; j a t under avtjänande; av fängelsestraff)

i Tjuvnad

Epileptisk omtöckning

5 » 10 » 11 •

8VJ

»

i Flerårig i A hospitalet ingen annan ! 1911 abnormitet an ! imbecillitet i Symtomfri un- j der helahospi- l tals vistelsen

567 Bilaga

S.

1909—1921 utskrivna otillräkneligförklarade. 8

15 Åter inIntagei | LevÅnyo ; i vård jtagen å Lös- a fattig nadsbegått S hos J sinnesdrivare vårdsöden brott j enskild! sjukanstalt okända ! anstalt

—

—

—

—

—

—

—

—

—

6 mån. J

—

—

3 mån.

—

_

_

—

—

—

—

—

—

— —

_

— j —

4 mån.

~~

~

—

—

l

—

1 Avflyttad från hemorten. Enligt uppgift från straffregistret ej begått brott.

4 I maj 1917 dömd för förfalskning. Efter slut anställning såsom bokhållare.

' 1

—

Lunds

hospital

strafftidens

Avrest till släktingar i Amerika.

6 Avvikcn juni 1908—mars 1910. Synes i allmänhet ha skött sig efter utskrivningen; enligt uppgift från straffregistret 1917 dömd till 2 månaders straffarbete för l-.sta resan stöld.

7 Efter

utskrivningen frisK, skötsam och ordentlig.

—

Avvek i jan. 1910 och utskrevs därefter på faderns begäran. Begick under nya sjukdomsanfall tjuvnadsbrott å r 1915 och 1920. Ånyo å hospital 1 9 2 1 — 2 2 .

1 Inga upplysningar efter utskrivningen, men enligt uppgift från straffregistret ej begått brott.

— —

Försörjt sig som sömmerska och är numera gift.

11 Insjuknade åter 1913 och intogs å Säters hospital.

—

Efter utskrivningen frisk, (mindre hemmansägare).

skötsam

18 Efter utskrivningen skötsam. begått upprepade stölder.)

(Före hospitalsvistclsen ! 14

~ 1

-

Eljest ingen upplysning.

Intogs ånyo å hospital 22 /i2 1909. Utskrevs frisk I 19 /i 1911. Därefter haft tjänst hos olika personer, j

— — —

4 1912.

—

—

— —

i

!

t

Ingick äktenskap 1913. Vårdad å "%— 2 8 /7 1920. Utskrevs frisk.

:

—

—

j

Upplysningar efter utskrivningen

—

\

i

••

—

-

l

j

—

3 mån-

IG

u t s kr i T ningen

För hållande i tiden efter

Pennis sionstid förp Självutskriv- försörningen jande

i

I

-

i

och

oi-dentlig

—

—

—

—

Efter utskrivningen i allm. försörjt sig som gårdfari1 handlande. Enligt uppgift från straffregistret år 1913 j dömd för 3:dje resan stöld till 1 års straffarbete i och år 1917 for bedrägeri till en månads fängelse.

15 l

i

568 Brottsart

X ;i m n

IG

Sedlighetsbrott

i K. D E. L

Ungefärlig Det sjukliga tillståndets art; vistelsetid å hospital

Sinnessjukdom (på g r u n d av alkoholmissbruk! \

Därav konvalescenstid

2 ar

Symtomfri under hela hospitalsvistelsen

17 I K. V. B.

Dråp

: Parakut

sinnessjukdom

l*/« »

Konvalescent redan i fängelset (där han i 3 år väntat pä plats)

18 Tjuvnad

Epilepsi (med övergående fängelsepsykoser vid avtjänande av straff)

15 »

Det epileptiska humöret förbättrats

Mord å egna barm Sinnessjukdom (med depressiv symtombild)

8Vi »

Konvalescent vid intagn.

A. H. L

Lydia B. A. 0 X. E. S. B 22 ! O. L. B.'

i Tjuvnad

Sinnessjukdom

: Tjuvnad

Periodisk sinnessjukdom

IV* •

i Sedlighetsbrott

Arteriosclerotisk sinnessjukdom

1 »

N. E. O

Hemfridsbrott

5Vi »

P. P. ...

M i s s h a n d e l och j Sinnessjukdom hemfridsbrott

11 »

K. O. F,

Misshandel

K. O. N

Sinnessjukdom Skottlossning å öppen gata j Mordförsök å sini Sinnessjukdom (på grund hustru av alkoholmissbruk) I* '' Tjuvnad i Periodisk sinnessjukdom

K. O. H

Epilepsi

i

2 •

Sinnessjukdom

E. A.

'•

M. S.

I Dråp å sin fader i Sinnessjukdom

F. E. M

I Misshandel

Affektlabil och paranoid (ej sinnessjuk i egentlig mening)

Ida B.

! Tjuvnad

Periodisk sinnessjukdom

K. A. Ö.

Mord å sin hustru; Sinnessjukdom (med deoch två b a r n pressiv symtombild A

2 »-

Dt- | skriv ningi ax

1 åiKonvalescent före avvikandet c. 9 mån. 1912 c. 1 åx

Anfallen borta från mars 1911

*/« » 4 »»

2 »

Över 1 ar

7*/* år

c. 1V« år

1913 : Konvalescent vid intagn. 3Vs

3 år

569 « 1

!)

17 F öi- kallande i tiden eft e r u t s k r i v n i n g e n

Permissionstid före Själ vutskriv- försörningen jande

o

Äter in- LevIntagen 1 vård tagen å , l,, i Los- å fattignadsbegatt ! j . hos sinnes- öden , ,, drivarc vårdsbrott enskild sjukanstalt okända anstalt

—

—

—

—

1 år

—

—

-

6 mån.

—

—

—

—

—

-

—

—

—

—

—

—

—

—

Upplysningar etter utskrivningen

! Efter utskrivningen ingått äktenskap samt varit frisk oeh skötsam.

,.

Efter utskrivningen frisk och skötsam. Gift sedan 1914.

—

Efter ånyo begånget tjuvnadsbrott återintagen å hospitalet d. , 2 /io 1916.

—

1 Inga upplysningar efter utskrivningen, men enligt uppgift från straffregistret ej begått brott.

—

—

Avviken sept. 1911—jan. 1912. Efter utskrivningen skötsam. Emigrerade till Amerika 1913.

—

—

Avviken juni 1910—dce. 1 9 1 1 . frisk oeh skötsam.

—

—

Efter utskrivningen skötsam.

—

—

—

—

—

—

—

~

—

—

—

1 Avviken frän sept. 1906 B, 1 2 /s år. Inga upplysningar därefter, men enligt uppgift från straffregistret ej begått brott.

—

—

1 Ingen upplysning efter utskrivningen, som begärdes av välbärgade anförvanter. (Var förslöad.)

ti m å n .

—

—

—

—

_

—

1 1

—

—

~

—•

94 22

—

—

1 Inga upplysningar efter utskrivningen.

—

—

—

1 Sannolikt återvänt till Amerika, där lian varit bosatt oeh hade familj.

1 Inga upplysningar efter utskrivningen, vilken iigde rum på begäran av hustrun; enligt uppgift från straffregistret ej begått nytt brott.

—

—

—

•

1 år

—

6 mån.

1 år

Efter utskrivningen

— —

Efter utskrivningen frisk och skötsam. Gift sedan 1917.

—

Efter utskrivningen frisk oeh skötsam; innehar numera ordinarie statstjänst.

1 Utflyttade i februari 1914 till Amerika, där han tidigare vistats i flera år.

so

—

—

Ingick 1915 äktenskap. Sjuknade ånyo 1916 efter förlossning; vårdad å Vänersborgs hospital till okt. 1919. Självmord i dec. s. å.

—

—

—

Efter utskrivningen frisk och skötsam.

:

570 Namn

83 Brotts ar t

Karolina A. 0 . .. . i Mordförsök man

å sin

Ungefärlig i Det sjukliga tillståndets art , vistelsctid a i hospital

Sinnessjukdom (med de- j pressiv symtombild)

3 år

.Signe M. K

. ! Mordförsök å sitt barn

Sinnessjukdom (med depressiv symtombild)

*/* »

35 N. E. H.

l Tjuvnad

Imbecillitet i förening med periodisk sinnes- | sj u k d o m ;

8 »

86 J. G E.

j Bedrägeri och misshandel . i Mordbrand

Sinnessjukdom (paranoia)

G »

Sinnessjukdom

7 » lVs »

P. E. P . A.

i

,

c

.... Därav ,

,. ,

l 1 ,* åi-

H913

88 F. L

! Olovligt tillgrepp av skog

Sinnessjukdom

89 D. Å. L.

! 'Hemfridsbrott och misshandel

S i n n e s s j u k d o m (på g r u n d av alkoholmissbruk)

K o n v a l . v i d intagn.

Cl. J . J.

i Mordförsök å egna barn

Sinnessjukdom (med de- j pressiv symtombild)

d:o

E. J. Ö. N. 0 . S.

Tjuvnad . ! Hemfridsbrott

Utskrivnings-

Imbecillitet c. 1 a r

Periodisk sinnessjukdom

>1914 •1 8

E m m a M. A

Tjuvnad

Periodisk sinnessjukdom i

1 O. K

| Mordförsök å styvfadern

Sinnessjukdom

l

15 Sigrid S

' Misshandel

Sinnessjukdom

67a

16 A n n a S. J .

! Mord A eget barn I Sinnessjukdom (med de-j pressiv symtombild)

4V4

! Mord å eget barn

Sinnessjukdom (med de- i pressiv symtombild)

l 1 /*

P . G. N .

i Mordbrand

Periodisk sinnessjukdom I

K. J. H .

Mordbrand

Tvångsimpuls

2:i j i »

50 ! E . A , K

Misshandel

Sinnessjukdom

3Vs »

4 7 I Signe P. J

49 U

3 »

Konvalescent vid intagn.

c. 1 a å r

| c. 2*/i å r Symtomfri u n d e r hospitalsvistelsen

[l9!5

571 8

in

ii

ii

! 1

För hållande i tiden sionstid fört' Självutskri v försörningen jande

eft er

utskrivningen

Äter in° 1 i Intagen LevI vård tagen å . \,, Lös- åfattig-b nadshos bcgatt 1 , . ! o •, sinnesöden , , ! drivare! vurdsbrott , ,, enskild sjukokända i austalt anstalt

Upplysningar efter utskrivningen

i

•

—

_

Efter utskrivningen frisk och skötsam.

_

Har alltjämt varit frisk samt skött sig väl; är numera gift med faderu till första barnet.

1 Äter vårdad å sinnessjukhus 1914—1916. Under åren 1917 — 1920 dömd för 3:dje t. o. m. 6:te resan stöld; frigavs senast i scpt. 1921.

—

Efter utskrivningen kverulerat och väckt processer.

—

Ilade de fyra första åreu efter utskrivningen arbetsanställning och var därunder ordentlig och skötsam.

37 Har under arens lopp försämrats och blivit betydligt slöare men ej varit omhändertagen utan flackat omkring; bor numera i hemorten i en jordkoja ensam.

—

I n y o intagen å hospital l ä / i 1915— 1 7 /i2 1916. Utskriven frisk. Sedan frisk och försörjt sig själv.

—

Efter utskrivningen frisk och skötsam.

—

Avvek i juni 1910. Arbetsförmågan nedsatt på grund av den psykiska defekten.

41 Intagen å hospital 23 /e 1916—Vs 1917. Utskrevs frisk. Efter sista utskrivningen ej varit arbetsför; har understöd av fattigvården.

—

Ingick äktenskap 1916; sedermera nytt utbrott av sjukdomen och oförmögen att sköta sitt hem.

1 Inga upplysningar efter utskrivningen.

1918 inträdde 1920.

intagen ä hospital

45 Försörjt sig själv genom sömnad (med tillhjälp av äldste sonen), men är misstänksam och trätgirig samt verkar konstig.

4G

_

—

i 1 " 1 år

6 man.

~

|6 m å n .

—

—

—

—

—

_ ~

" —

—

—

—

—

—

—

—

—

—

_ 1

—

—

—

—

—

3 mån.

1 1

-

försämring.

Anvo

—

—

—

—

Under kortare tid sinnessjuk och vårdad å hospital. Eljest varit frisk och skött sitt hem.

| 1 år

—

—

—

—

Efter utskrivningen 1919.

9 ä 10 mån.

•

—

lifter utskrivningen frisk och skötsam.

1 år

—

—

Efter utskrivningen frisk och skötsam.

—

—

frisk

och

skötsam.

Gift

sedan

"

572 N a in n

B r o t t s ar t

Ungefärlig Det sjukliga tillståndets art ! vistelsetid å hospital

Ve år

51 J. V. V. .

i Bedrägeri

Periodisk sinn essjukdom !

52 H. B

; Tjuvnad

mbecillitet

53 O. V. B

54 E. M. P.

; Mordförsök fästmö Mordbrand

å sin; Sinnessjukdom (efter alkoholmissbruk) Sinnessjukdom

55 J. E. W

Tjuvnad

Imbeeillitet + alkoholism

56 J. H. P

Tjuvnad

Sinnessjukdom

1 »

Lovisa .). I*.

Barnamord

Sinnessjukdom (med depressiv symtombild':

1 »

57 T. A. K

| Bedrägeri

Psykisk abnormitet (pseudologia phantastioa)

F. O. E

! Förfalskning

Arterioselerotisk sinnessjukdom

60 P. G. Å

Mordbrandsförsök

Sinnessjixkdom

61 A. J

Sedligbetssårande handlingar

Arterioscleros

62 A. A

63 K. A. A

64 E. T

65 A. P. A

66 G. O. E. W.

58 59

;....

Tjuvnad Mordbrandsförsök

Prisande av brottslig handling

6» 8

,.

Konv descent vid intagn.

—

c. i1,4 är l * / s • >»

lVs »

3Ve »

Konvalescent vid intagn.

7 l /e •

4 » 1SA

»

Sinnessjukdom

3»/e »>

Imbeeillitet i samband med depression

v> »

! c. 4 mån.

c. 1 åiInga symtom å sinnessjukdom under hospitalsvistelsen

Periodisk sinnessjukdom 'psykisk abnormitet)

Mordbrand

Periodisk sinnessjukdom (undermålig)

7SA »

över 1 år

Tjuvnad

Sinnessjukdom (på grund av alkoholmissbruk)

2 3 /4

över 1 "

»

,1917

573 8

12 Föi- h å l l a n d e i t i d e n e f t e r

l-l

iPermis! sionsÅter in- 1 o Intagei itid före Själv- Anvo ] I vård tagen å : LovT.. , i,. Los- åfattig: nadsutskriv- försör- begått , . hos : sinnes, ,. , drivare ; vårdsöden i ninarcn jande brott enskilt sjuk\ anstalt okiinda j anstalt |

—

~~ 9 mån.

"

, 1 ar

5-

—

—

—

• Inga upplysningar efter utskrivningen, men enligt uppgift från straffregistret oj begått brott.

: Någon tid anställd som trädgårdsdräng vid hospitalet, därunder han varskötsam och ordentlig; sedan intet bekant, men enligt uppgift från straffregistret ej begått brott.

ni

—

—

Bötfälld för fylleri (avtjänat böter 2 1 dagar). Eljest till belåtenhet utfört honom anförtrott arbete.

—

! Inga upplysningar efter utskrivningen, men enligt uppgift från straffregistret ej begått brott.

i Efter utskrivningen vistats i hemmet c. 2 år och därunder ingen anmärkning. Sedermera flyttat till annan ort samt där fött ett barn.

—

—

—

—

—

—

—

på

olika

—

—

Efter utskrivningen försörjt sig genom arbete.

—

—

Efter utskrivningen intagen å Göteborgs försörjningsinrättning, varest han vistades jämväl vid brottets begående.

59 Efter utskrivningen vistats i hemmet under tillsyn och där »visat sig lugn».

GO

—

Förut bosatt i stad; efter utskrivningen flyttat till landet, varit skötsam och ej begått lagstridig handling.

1 mars 1920 återintagon å Säters hospital, fortfarande vårdas.

där han

G2

Försörjt sig med borst-

|

orter i landet och även

—

l l i

Försörjt sig själv varit i Norge.

—

_

—

—

| 1 Ar

Inga upplysningar efter utskrivningen.

—

-

—

1 Upplysningar efter utskrivningen

-

j 1 At

1 17

—

"

3 mån.

—

6 n i An.

1 Ar

i

ntsk rivningen

Efter utskrivningen skötsam. binderi (är blind).

-

—

rorsorjde sig etter utskrivningen i sitt yrke men åter- i (14 föll i tidigare kvorulerando och återintogs i okt. ' 1920 å hospital, där han 1921 avled.

1 1

1 Efter att ånyo hava insjuknat begick han i jan. 1921 i 05 självmord.

i

Fick åren 1917 och 1918 arbete genom Skyddsvärnet. 60 Var därunder nykter och skötsam. Sedermera ingen • upplysning, men enligt uppgift från straffregistret : ej begått brott.

i

574 X a m 11

69 70

N. M

Ungefärlig i Det sjukliga tillståndets art i vistelsetid å , hospital

Brottsart

Misshandel

Sinnessjukdom

Matilda O

i Misshandel

Sinnessjukdom

Konvalescent vid intagn. l 2 /3 »>

d:o

Tjuvnad

S i n n e s s j u k d o m (som u t b r u t i t u n d e r avtjän a n d e av straffarbete)

§Vi

J . V. N.

Mordförsök

Siunessjttkdom (pågrund av alkoholmissbruk)

!*/• »

F. J. N.

Mordförsök

Dlo

»

6V« •

K. R. L.

V å l l a n d e till e l d - j S i n n e s s j u k d o m (på g r u n d skada av alkoholmissbruk)

3V« »

J . K . S.

Misshandel j Tjuvnad

Sinnessjukdom

2 Sinnessjukdom

41/4

Sinnessjukdom

5V/6

.

4V/ 0

»

K . G. P

Hemfridsbrott

:

H e d d a V. E .

Mord

S Periodisk sinnessjukdom undermålig)

F . O. A

-

SO

A . G.

i Misshandel

j Delirium tremens (undermålig)

7 SI

K. J. J.

j Mordbrand

j Imbecillitet

i)1 i 2

»

21/a

»

f)1 8

»

S3

I Mordbrandsförsöki

J. A. L.

Mordförsök mot fästmö

Imbecillitet (var b e r u s a d vid brottets begående) I Sinnessjukdom

U n d e r 3 c:a s y m t o m fri

år

o:a V» åi

Konvalescent vid intagn. d:o

M i s s h a n d e l å ognal S i n n e s s j u k d o m (med debarn pressiv symtombild)

K. H . J

Konvalescent vid i n t a g n . d:o

i Periodisk sinnessjukdom

I ) . O. P

H917

c: a 1 å r

K . F . A.

! Hemfrids-och i tjuvnadsbrott

konvai'escenstifi

2 3/ 4 å r

i Olovligt tillgreppj Epilepsi av spritdryckeri och misshamlelj av ägaren till dem

J. O. B.

O. O

Utskrivnings- : år

DäiaT

fl<J18

11 Föi hällande

i tiden efter

15 IG

Permis l sions! Äter in- T ? Intager T o J 1, o Leyjtid före Själv- Ånyo L »Tf. T .. e n a . , ,,, Losi a fattignadsl vare ^ utskriv- försör- i begått , . »j t sinnes- .., , ° ,, ; drivare vards. , oaen hos ningen jande 1 »rott ; 1 i sjuk... , J i anstalt enskik , ., okända anstalti

- -i "

1 år

—

i

-

'

Inga upplysningar efter utskrivningen, men enligt uppgift från straffregistret ej begått brott.

_

j Efter utskrivningen och skötsam.

-

•

•

" M.

—

"

"

—

—

/8 1916

— 1

juli i1913l . april i 1915

1 Ar

6 mån.

—

—

—

_

! —

—

—

—

—

— i

—

—

»

—

—

—

.

—

—

1 årj 1

l&rj

i 1 Ar j

8 iiiAn.

'

G mån.

—

•

—

—

—

—

'

—

—

•

— !

j

—

—

i

"

\

[

1 GS

Tidvis tjänat, eljest vistats i hemmet.

09 I september 1918 åter dömd för stöld til! 8 månaders straffarbete.

70 Återfallit i spritmissbruk och lösdriveri, men enligt uppgift från straffregistret ej begått brott.

71 Såsom finsk undersåte vid utskrivningen hemsänd till Finland.

72 Efter utskrivningen skötsam och ej begått lagstridig handling, men tidvis visat sig orolig, dock ej så, att hospitalsvård behövts.

73 Har arbetat olika å platser och varit skötsam.

74 Varit skötsam men visat sig egendomlig (innehar jordbruk).

75 Varit frisk och skötsam.

77 Vistats å fattigvårdsanstalt. Tidvis retlig till lynnet. 1 slutet av 1920 sinnessjuk och våldsam samt isolerad 3 veckor.

—

Efter utskrivningen frisk och skötsam.

—

Inneboende hos sin moder. fälligt arbete i trakten drycker.

— —

Efter utskrivningen tjänat som dräng och skött sig väl.

SJ

Vistats i hemmet och varit föräldrarna behjäplig med varjehanda småsysslor.

' —

haft tjänst på landet, varit frisk

67 Varit frisk och skötsam.

i

! 6 mani

Upplysningar efter utskrivningen

l

l

1 Ar

! 17 ;

i

uts kr ivn in g o n

i Uppehåller sig med tillmen begiven på sprit-

Efter sinnessjukdomen psykiskt defekt, men liar efter i S3 hemkomsten försörjt sig själv och uppfört sig | i mycket väl.

570 N a in n

Brottsart

Det sjukliga tillståndets art

84 |

K . V. R . S

Förfalskning

A kur sinnessjukdom

85 J . E. P . - D .

Tjuvnad

Sinuessjukdom (som utbrutit under avtjänan-1 do a v s t r a f f a r b e t e )

-4 Ar

21 i »

Däruv konvalesceiistid

över 1 år

,1918

Imbecillitet

över 6 »

| Sinnessjukdom

9 Lovisa M

ST

K. A. J

| Tjuvnad

A. .1. V.

i Mordförsök

P e r i o d i s k si m i e s s j u k d o m

sy

K. .i

| D r ä p a fader

S i n n e s s j u k d o m (på g r u n d av alkoholmissbruk)

90 N a n n y M. H

| Tjuvnad

Imbecillitet i föreningni ed s i n n e s s j u k d o m

IVa >'

—

ii l

Utskrivmnes-

Konvalescent vid intagn.

sr,

»3

M o r d b r a n d s försök;

Ungefärlig vistclsetid å hospital

c:a o V» ar

51,

„

Symtomfri

18/«

åi-

Konvalescent vid intagn.

K. O. P

Hemfrids- och tjuvnadsbrott

Periodisk

sinuessjukdom

4V> »

o:a 2 - s ar

A n n a E. S.

Barnamord

O m t ö c k n i n g efter för-; lossningen (undermålig)

21 t »

Icke visat annan abnormitet än en viss nndermålighet

G. L .

...

Tjuvnad

Sinnessjukdom

IVa »

1 år

P . S. O.

Tjuvnad

Periodisk sinnessjukdom!

3 »

1 Va år 1919

Augusta

K.

96 I O. J .

Tjuvnad

Förfalskning

Alkoholism psykos)

fängelse-

Sinnessjukdom som börjat under avtjänand e t av fängelsestraff)

22 a »

Inga symtom å sinnessjukdom i egentlig mening

Va »

Inga symtom a sinnessjukdom men psykopat.

J . A. K

Misshandel

Sinnessjukdom

c:a 1 å r

9S

C

Mordbrand

Sinnessjukdom

Konvalescent vid i n t a g n .

99 K. A. A.

Hustrumord

S i n n e s s j u k d o m Q)ä g r u n d av alkoholmissbruk^

A. K. A .

6V3

över 2 år

577 18 Törhållande

Pcrmis-i sions'tid före! Självutskriv- försörningen jande

i tiden

efter

utskrivningen

I Äter in-

Intagen LevÅnyo Lös- å fattig- I vård tagen å nadsbegått hos i sinnesdrivare vårdsöden brott anstalt enskild I sjuk- okända anstalt

Upplysningar efter utskrivningen

Vistats i hemmet, sig ordentligt.

utbildat sig till montör och skött

Efter utskrivningen begått nya stölder och dömts för 6:e resan stöld. I slutet av 1921 åter begått stöld, för vilken han förklarats otillräknelig. Vistas i avvaktan på hospitalsplats å Västerviks kronohäktes 8innessjukavdelning. 5 mån.

85 Haft tjänst hos en anförvant och skött sig väl.

6 inan.

Intogs okt. 1919 ånyo å Säters hospital, där han fortfarande vårdas (är dövstum).

2 år

Aterintogs den »/* 1920 fortfarande vårdas.

1 år

Varit frisk och skötsam.

1 år

Försörjt sig själv och uppfört sig mycket väl.

1 år

Uppfört sig väl och varit frisk till jultiden 1920, då han sjuknade på nytt, men vistas hemma.

1 år

Vistats i hemmet och uppfört sig utan anmärkning.

4 mån.

Varit frisk och skötsam.

0 mån.

—

febr. 1918— sepfc. 1919 1 åimån.

å Säters hospital, där han

93 Var frisk och skötsam de två första åren efter utskrivningen men därefter under ny sjukdomsperiod åter begått stöld och intagits å hospital.

94 Försörjt sig med handel och skött sig bra.

95 Avvek från hospitalet i febr. 1918 och blev då på hustruns begäran permitterad. Aterintogs i sept. 1919 för undersökning. Efter utskrivning i nov. 1919 inga upplysningar, men enligt uppgift från straffregistret ej begått brott.

96 Ej fullt tillfrisknad, men försörjt sig någorlunda; tidvis haft någon hjälp av modern. Vistats hos modern och arbetat i jordbruk samt varit frisk. Våren 1920 dömd för otukt med minderårig dotter till livstids straffarbete. 1921 intagen å sinnessjukavdelningen vid Långholmens centralfängelse.

578 Ungefärlig vistelsetid a hospital

Därav konvalescenstid

Brottsart

Det sjukliga tillståndets art

A. J. K.

Hustrumisshandel

Sinnessjukdom (på grund av alkoholmissbruk)

2 år

Konvalescent i början av hospitalsvistelsen

A. J. S. S

rjuvnad

Alkoholism (fängelsepsykos)

ett par år

D:o

102 M. L. M

Misshandel

Periodisk sinnessjukdom (undermålig)

95/o år

A. B. E. I

Epilepsi i förening med imbecillitet

2 2 /3

2 l /w »

Namn

10G

»

I n g a epilektiska anfall under hospitalsvistelsen.

Mordbrand

Arteriosclerotisk sinnessjukdom

P. A. W .

Tjuvnad

Sinnessjukdom (luetisk?)

T. S.

Tjuvnad