Malmkommissionens slutbetänkande utredning angående nyttiggörandet av statens norrländska malmfyndigheter

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 2 4 : 32 HANDELSDEPARTEMENTET

MALMKOMMISSIONENS

SLUTBETÄNKANDE

UTREDNING ANGÅENDE

NYTTIGGÖRANDET IV STATENS NORRLÄNDSKA MALMFTNDIGHETER

S T O C K H O L M 19 2 4

Statens offentliga utredningar 1924 Kronologisk

1. A n g å e n d e o r d n a n d e t av s t a t e n s k o m m e r s i e l l a informat i o n s v e r k s a m h e t . P r o m e m o r i a , avgiven av chefen för utr i k e s d e p a r t e m e n t e t s speciella h a n d e l s a v d e l n i n g . M a r c u s . 28 s. U. 2. D e t svenska l a n t b r u k e t s p r o d u k t i o n s k o s t n a d e r . 2. Bokf ö r i n g s å r e n 1920—1921 och 1921—1922. Av L. N a n n e s o n . M e d d e l a n d e från K u n g l . L a n t b r u k s s t y r e l s e n n r 247 (nr 6 1923). S v a n b ä c k . (6), 107 s. J o . 3. K u n g l . E l e k t r i f i e r i n g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . 12. Utr e d n i n g beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av landsb y g d e n i n o m K o p p a r b e r g s l ä n . B e c k m a n . 47 s. 2 k a r t . Jo. 4. S u p p l e m e n t n r 2 till Sverges f a m i l j e n a m n 1920. Stat. K e p r . - a n s t . 10 s. J u . 5. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e det fria och frivilliga folkbildning sarbetet. E k l u n d , v i j , 208 s. E. , C. U t r e d n i n g r ö r a n d e n y v a t t e n v ä g m e l l a n Östersjön och V ä n e r n , Göta k a n a l , j ä m t e b i h a n g , i n n e f a t t a n d e p r e l i minär utredning rörande vattenväg mellan Hjälmaren och Vänern, Svea k a n a l . M e d d e l a n d e n från K u n g l . Kanalk o m m i s s i o n e n . Nr 4. Hasggström. 173 s. 3 k a r t . K. 7. B e t ä n k a n d e och förslag a n g å e n d e l ä r o v e r k s - och l a n d s b i b l i o t e k . U p p s a l a , A l m q v i s t & Wiksell. xj, 511 s. E. 8. K u n g l . E l e k t r i f i e r i n g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . 13. Utr e d n i n g beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av l a n d s b y g d e n i n o m A ' a s t m a n l a n d s l ä n . B e c k m a n . 36 s. 2 k a r t .

Jo. 9. K u n g l . E l e k t r i f i e r i n g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . 14. Utr e d n i n g beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av l a n d s b y g d e n i n o m V ä r m l a n d s län. B e c k m a n . 52 s. 2 k a r t . J o . 10. K u n g l . E l e k t r i f i e r i n g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . 11. Utr e d n i n g beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av l a n d s b y g d e n i n o m B l e k i n g e l ä n . B e c k m a n . 32 s. 2 k a r t . J o . 11. K u n g l . E l e k t r i n e r i n g s k o n n n i t t é n s m e d d e l a n d e n . 15. Utr e d n i n g beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av l a n d s b y g d e n i n o m J ä m t l a n d s l ä n . B e c k m a n . 32 s. 2 k a r t . J o . 12. K u n g l . E l e k t r i f i e r i n g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . 18. Utr e d n i n g beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av l a n d s b y g d e n i u o m G o t l a n d s l ä n . B e c k m a n . 19 s. 1 k a r t a . J o . 13. F ö r s l a g till l ö n e r e g l e r i n g för b e f a t t n i n g s h a v a r e vid r i k e t s a l l m ä n n a l ä r o v e r k s a m t v i d folk- och s m å s k o l o r m . fl. l ä r o a n s t a l t e r . T u l l b e r g . 413 s. K. 14. I a k t t a g e l s e r r ö r a n d e s o c i a l i s e r i n g e n i Österrike 1918— 1922. Av N i l s K a r l e b y . Tiden, v i j , 111 s. F i . 15. Det s v e n s k a t o b a k s m o n o p o l e t . E n u n d e r s ö k n i n g av d e s s v e r k s a m h e t 1915—1922. Av M. M a r c u s . Tiden v i j , 106 s. F i . 16. B e t ä n k a n d e m e d förslag till g r u v l a g . N o r s t e d t . 400 s. J u .

förteckning

17. K u n g l . E l e k t r i f i e r i n g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . 19.' Il r e d n i n g beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av landi b y g d e n i n o m V ä s t e r n o r r l a n d s l ä n . B e c k m a n . 77 s. 2 k a r Jo. 18. K u n g l . E l e k t r i f i e r i n g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . 9. U r e d n i n g beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av landi b y g d e n i n o m H a l l a n d s län. B e c k m a n . 146 s. 3 k a r t . J ( 19. A n v i s n i n g a r r ö r a n d e v ä g v ä s e n d e t och a u t o m o b i l t r a f i k e i B l o m . 24 s. K. 20. S k e p p s t j ä n s t k o m m i t t e r a d e s b e t ä n k a n d e . 3. F ö r s l a g ti! lag om s ä r s k i l d p e n s i o n s f ö r s ä k r i n g av sjöfolk. Marcui 123 s. 1 t a b . - b i l . H. 21. F a s t i g h e t s r e g i s t e r k o m m i s s i o n e n s m e d d e l a n d e n . 13. S a n m a n d r a g av i n k o m n a y t t r a n d e n ö v e r fastighetsregiste) k o m m i s s i o n e n s förslag d e n 25 a u g u s t i 1923 a n g å e n d tillsynen å fastighetsregistreringen m. m. Palmquisl 79 s. J u . 22. S t a t e n s j ä r n v ä g a r . Kortfattad ö v e r s i k t av d e r a s t i l k o m s t , e k o n o m i och o r g a n i s a t i o n . Av M. Marcus Tiden, v i j , 149 s. F i . 28. H a n d l e d n i n g v i d u t a r b e t a n d e t av b r a n d o r d n i n g a r fö l a n d s k o m m u n e r . M a r c u s . 16 s. K. 24. K. .skolöverstyrelsens u t l å t a n d e över s k o l k o m m i s s i o n e n b e t ä n k a u d e n 1—5. N o r s t e d t . 346 s. E . 25. N o r m a l b e s t ä m m e l s e r för l e v e r a n s och p r o v n i n g av ce m e n t ( c e m e n t b e s t ä m m e l s e r ) s a m t för b y g g n a d s v e r k a' b e t o n g och a r m e r a d b e t o n g ( b e t o n g b e s t ä m m e l s e r ) . Nor s t e d t . 42 s. K. 26—27. B e t ä n k a n d e m e d förslag till e t t s y s t e m a t i s k t u t f o r s k a n d e av d e n svenska a l l m o g e k u l t u r e n . 1. H u v u d b e t ä n k a n d e och förslag, viij, 156 s. 1 p a t . - t a b . 2. All m o g e f o r s k n i n g e n i Sverige och d e s s n o r d i s k a g r a n n l ä n d e r , iv, 204 s. V. P e t t e r s o n . E . 28. Ivungl. E l e k t r i f i e r i n g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . 16. Ut r e d n i n g beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av l a n d s b y g d e n i n o m N o r r b o t t e n s l ä n . B e c k m a n . 21 s. 2 k a r t Jo. 29. K u n g l . Ele-ktrifieriiigskommitténs m e d d e l a n d e n . 20. U t r e d n i n g beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av l a n d s b y g d e n i n o m V ä s t e r b o t t e n s l ä n . B e c k m a n . 29 s. 2 k a r t Jo. 30. S t a t e n s j ä r n v ä g a r som a l l m ä n t affärsverk. T i d e n . 411 s, Fi. 31. U t r e d n i n g r ö r a n d e k u n g l . t e a t e r n s e k o n o m i o c h k o n s t n ä r l i g a v e r k s a m h e t . N o r s t e d t . (2), 63, 27 s. E . 32. M a l m k o m m i s s i o n e n s s l u t b e t ä n k a n d e . U t r e d n i n g angåe n d e n y t t i g g ö r a n d e t av s t a t e n s n o r r l ä n d s k a malmfyndigh e t e r . B e c k m a n . 340 s. H . 33. M a l m t i l l g å n g e n i N o r r b o t t e n s l ä n . U t r e d n i n g , i n g å e n d e i m a l m k o m m i s s i o n e n s b e t ä n k a n d e den 31 m a r s 1923. Av E d w . S. B e r g l u n d . B e c k m a n . 130 s. H.

0 m ... A n m s ä r s k i l d t r y c k o r t ej angives, ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil utgöra b e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a till d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E . = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . = j o r d b r u k s departementet. E n l i g t k u n g ö r e l s e n den 3 febr. 1922 a n g . s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g ( n r 98) u t g i v a s u t r e d n i n g a r n a i o m s l a g m e d e n h e t l i g färg för varje d e p a r t e m e n t . •

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 2 4 : 3 2 HANDELSDEPARTEMENTET

MALMKOMMISSIONENS

SLUTBETÄNKANDE

UTREDNING ANGÅENDE

NYTTIGGÖRANDET AY STATENS NORRLÄNDSKA MALMFYNDIGHETER

STOCKHOLM 1924 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [468 24]

3 INNEHÅLLSFÖKTECKNING. Sid.

I ni cd ning

5 Utredningsuppgifter

7 Arbetets allmänna gång

11 Malmtillgångar och m a l m b e h o v Mellansvenska malmtillgången och Norrbottensmalmen som reserv för den mellansvenska järnhanteringen Malmtillgången i Norrbottens län: historik och beskrivning

11 S ä r s k i l d a f ö r u t s ä t t n i n g a r för m a l m t i l l g å n g a r n a s u t n y t t j a n d e Träkolstillgången Tillgången å elektrisk kraft Brytnings- och framforslingsförhållanden för Mertainenmalm

22 23 24 24

Olika m ö j l i g h e t e r för u t n y t t j a n d e a v s t a t e n s m a l m t i l l g å n g a r i N o r r botten Tänkbara alternativ för malmens tillgodogörande Tidigare åtgärder för Luossavaaras utnyttjande Malmens nedforsling till och tillgodogörande vid de mellansvenska bruken Malmens tillgodogörande vid järnverk i Norrland: tillverkning av handelsjärn, tillverkning av kvalitetsstål, tillverkning av exporttackjärn Malmens export Sammanfattning

11 15

26 26 26 29 31 40 41

BILAGOR: A. Mellansvenska malmtillgångarne och järnverkens malmbehov. Av bergmästaren C. O. Norelius ' ' B. Malmtillgången i Norrhottens lan: inledning, historik, specialbeskrivningar över malmfälten. Av förste byråingenjören Edw. S. Berglund C.

Vattenfallsstyrelsens

skrivelse den IS januari

1921 rörande kraftpris

43 65 193

I). Anläggnings- och produktionskostnader rid Mertainens gruvfält och Kalixfors anrikningsverk. Av bergmästaren C. O. Norelius 196 E. Järnvägsstyrelsens skrivelse den 28 september 1922 rörande anläggningskostnad för järnväg mellan Kiruna och Mertainen samt fraktsatser för malm och tackjärn 208 F. Utredning rörande möjligheten av en järniiUverkning i norra Sverige, grundad pä Norrbottensmalm. Av professorn Arvid Johansson och överingenjören Axel Wahlberg • 215 G. Världens järnmalmstillgångar samt produktion och konsumtion av järnmalm. Av t. f. byrådirektören S. E. Österberg och förste byråingenjören Edw. S. Berglund 3oo

TILL KONUNGEN.

Enligt nådigt beslut den 24 oktober 1913 har Kungl. Maj:t uppdragit Inlednnig. åt en kommission att verkställa en allsidig utredning angående det lämpligaste sättet för nyttiggörande av statens norrländska malmfyndigheter. Till ord-

6 förande i kommissionen, som sedermera antog namnet Malmkommissionen, förordnades dåvarande extra föredraganden i Kommerskollegium, numera verkställande direktören i Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, kommerserådet Knut Abel Gunnar Dillner samt till ledamöter dåvarande docenten, numera professorn fil. d:r Sven Bernhard Brisman, direktören Bengt Olof Hjort, bergmästaren Carl Oskar Norelius samt dåvarande ingenjören lios Jernkontoret Erik Nyström. Sedan Hjort anhållit om entledigande från uppdraget, förordnades den 2 april 1914 i hans ställe till ledamot av kommissionen dåvarande bruksdisponenten, numera överingenjören Axel Fredrik Wahlberg. Efter Dillner, som på därom gjord anhållan entledigats från sitt uppdrag, förordnades den 17 juni 1916 till ordförande i kommissionen generaldirektören Karl Axel Fryxell. På därom gjord framställning entledigades Nyström från ledamotskapet i kommissionen den 24 januari 1919. Som sekreterare hos kommissionen hava tjänstgjort efter varandra i nedan nämnda ordning dåvarande t. f. sekreteraren i Kommerskollegium, numera direktören i Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund Berndt Forsgrén, bergsingenjören Arvid Hemming, dåvarande t. f. bergmästaren, numera kommerserådet Karl Sidenvall och numera förste byråiiigenjören i Kommerskollegium Edw. S. Berglund. Som biträdande sekreterare har sedan den 14 juni 1917 tjänstgjort t. f. byrådirektören i Kommerskollegium S. E. Österberg. Jämlikt givna bemyndiganden har Malmkommissionen under arbetets gång tillkallat personer med speciell sakkunskap på de områden, vilka beröras av kommissionens uppdrag, samt för vissa ändamål anlitat särskilda biträden Som sakkunniga för utredning rörande virkestillgången för träkolning inom övre Norrland och för utredning om kolugnars lämpligaste förläggning, deras driftkostnader m. m. tillkallades sålunda den 29 mars 1916 jägmästaren Paul Bellander, ingenjören hos Jernkontoret Hilding Bergström och direktören Jonas Jonsson. Vid nämnda utredning medverkade dessutom jägmästarna Wilhelm Trahn och Birger Ärvas, varjämte Malmkommissionen samarbetade med Jernkontoret och dess träkolskommitté. Som speciellt sakkunnig för utredning av frågan om järnverk i Norrbottens län tillkallades den 25 oktober 1920 professorn vid Tekniska högskolan Arvid Johansson. Vid nämnda utredning hava dessutom biträtt bergsingenjörerna Lennart von Friesen och Gustaf Odqvist. Vid upprättandet av beskrivningen över statens malmfyndigheter i Norrbotten har medverkat professorn vid Tekniska högskolan Walfrid Petersson. Särskilda utredningar hava gjorts av Järnvägsstyrelsen och Vattenfallsstyrelsen. För den statistiska utredningen om den svenska järnhanteringen har kommissionen samverkat med Kommerskollegium. Under den tid Malmkommissionen arbetat, har kommissionen erhållit ett antal remisser för yttranden över olika frågor berörande kommissionens verksamhetsområde, varjämte kommissionen avgivit i huvudsak följande utlåtanden, skrivelser och betänkanden. Underdånig skrivelse den 16 december 1913 angående verkställande under år 1914 genom Kommerskollegii näringsstatistiska byrå i samråd med Malmkommissionen av en statistisk utredning angående den svenska järnhanteringen; Underdånigt utlåtande den 23 mars 1914 i anledning av remiss å ansökan av E. och S. Lagerlöf om koncession å järnvägsanläggning från Stora station till Strassa gruvor; Underdånigt utlåtande den 2 mars 1916 angående Vattenfallsstyrelsens framställning om utredning rörande ugnskolning för malmförädling inom övreNorrland; Underdåniga skrivelser angående Malmkommissionens träkolsutredning den 24 april, 31 maj, 3 juli och 18 oktober 1917, 2 april och 14 augusti 191K samt 20 juli 1920;

7 »Utredning angående kolvedtillgången i Norrland och Dalarna m. m.», verkställd av Malmkommissionen och Jernkontoret; befordrad till trycket och till Kungl. Maj: t överlämnad med underdånig skrivelse den 1 december 1919; Underdånig skrivelse den 30 mars 1916 angående anvisande av medel för verkställande av undersökningar av statens fyndigheter i Luossavaara och Mertainen m. m.; Underdånig skrivelse den 25 januari 1917 angående undersökningar efter utvidgad plan i Luossavaara och Mertainen; Underdånig skrivelse den 26 januari 1917 angående avtal med Luossavaara— Kirunavaara Aktiebolag, Aktiebolaget Gellivare Malmfält och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund om brytning i Luossavaara m. m.; Vördsam P. M. till Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet den 11 september 1917 angående undersökningar i Mertainen utan kostnad för statsverket; Underdånigt utlåtande den 20 mars 191S angående ansökan av Norrbottens Järnverksaktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund om rätt till brytning i Luossavaara; Utlåtande till Kommerskollegium den 15 februari och 29 maj 1917 samt den 20 mars 1918 angående ansökningar av Aktiebolaget Porjus Smältverk om rätt att bryta, respektive köpa bruten malm i Luossavaara; Utlåtande till Kommerskollegium den 20 mars 1918 angående ifrågasatt rätt för Kungl. Maj:t att utan riksdagens hörande bryta eller låta bryta malm i Luossavaara; Utlåtande till Kommerskollegium den 20 januari 1920 i anledning av ansökan från Norrbottens Järnverksaktiebolag om uppskov med tillämpligheten av ett kontrakt mellan bolaget Och Vattenfallsstyrelsen angående leverans av elektrisk energi; samt Utlåtande till Kommerskollegium den 19 december 1921 angående en av nämnden för djupundersökningar vid Kirunavaara och Gellivare malmfält gjord framställning om uppskov med nämnda undersökningar samt om fortsatta sådana undersökningar. Sedan Malmkominissionens arbeten n u slutförts, får kommissionen härmed i det följande sammanfatta resultaten av de i övrigt verkställda utredningarna. Vid föredragningen i statsrådet den 24 oktober 1913, då beslutet fattades Utredning om Malmkommissionens tillsättande för att verkställa en allsidig utredning WPM**1 angående det lämpligaste sättet för nyttiggörande av statens norrländska malmfvndigheter, anslöt sig dåvarande chefen för Finansdepartementet — enligt till Malmkommissionen överlämnat utdrag ur statsrådsprotokollet — med avseende a skälen och riktlinjerna för utredningen till den av Kommerskollegium den 26 september 1913 gjorda framställningen i ämnet. Kollegium anförde däri i huvudsak följande. »Då frågan om en ökad malmexport vid 1907 ars Riksdag vann sin lösning anfördes såsom ett huvudskäl mot en sådan ökning kraftiga farhågor, att därigenom den svenska järnhanteringen skulle i framtiden komma att lida brist på malm. Genom de betydande gruvförvärv, som staten genom den med de norrländska malmbolagen träffade överenskommelsen gjorde, lugnades dessa farhågor, så mycket mera som staten dessutom erhöll inlösningsrätt till samtliga malmbolagens gruvfyndigheter. De malmfyndigheter, staten sålunda erhöll, ökades följande år avsevärt genom inköpet för statens räkning av Svappavaara och Leveäniemi gruvfält jämte några andra mindre betydande fyndigheter. Av Eders Kungl. Maj:ts propositioner i dessa frågor till 1907 och 1908 års Riksdagar liksom av den med anledning av propositionerna förda debatten

8 framgår tydligt, att de gruvrjndigheter, till vilka staten genom de träffade överenskommelserna blev ägare eller erhöll dispositionsrätt, vid denna tid avsägos till reserv för den svenska järnhanteringen att tillgripas, då densamma genom minskning av de mellansvenska malmtillgångarna därav hade behov. Sedermera verkställde Jernkontoret år 1908 på Eders Kungl. Majrts uppdrag genom särskilda sakkunniga en utredning angående lämpligheten att påbörja brytning av malm i Luossavaara för användning vid de mellansvenska järnverken. Denna undersökning gav såsom resultat i korthet, att, även om Luossavaaramalm försåldes till självkostnadspris, densamma dock med de vid denna tid i bergslagen gällande malmprisen skulle på grund av den dryga transportkostnaden ställa sig så dyr, att en sådan brytning icke vore att förorda. Sedan dess hava emellertid förändrade förhållanden i liera avseenden inträtt med avseende på de mellansvenska malmtillgångarna och deras utnyttjande. De utdrag ur den officiella statistiska berättelsen över bergshanteringen under åren 1907—1912, som utvisa sålunda, att tackjärnstillverkningen i mellersta Sverige under denna tid endast ökats från 615,778 ton till 699,810 ton eller med 13,6 procent, under det att malmbrytningen stigit från 1,831,787 ton till 2,433,405 ton eller med 32,8 procent. Denna ökning i malmbrytningen har sin förklaring i en ökad malmexport. Under åren 1907—1912 har nämligen malmexporten från mellansvenska gruvor stigit från 965,384 ton till 1,315,585 ton eller med 36,3 procent. Trots denna avsevärda ökning av malmexporten torde man dock kunna antaga, att den årliga avsänkningen av de mellansvenska järnmalmsgruvorna icke i motsvarande mån tillvuxit. Däremot hava genom införandet i stor skala av anrikning med eller utan påföljande brikettering ett stort antal gruvor upptagits, vilka till följd av malmens låga järnprocent eller för hög halt av föroreningar förut icke ansetts brytvärda • Vad som under den nu berörda tidsperioden särskilt medverkat till en ökning av malmexporten, är det förhållandet, att under de senaste åren ett avsevärt antal mellansvenska gruvor försålts till utlänningar, vilka utföra malm till sina järnverk i utlandet. Denna export från mellersta Sverige kan antagas bliva ytterligare ökad under de närmaste åren. I proposition nummer 173 till innevarande års Eiksdag (1913) anförde sålunda chefen för Finansdepartementet, att enligt en på hans föranstaltande verkställd utredning exporten från sex av de större mellansvenska gruvfälten kunde under den närmaste tiden förväntas bliva ökad från nuvarande 147,000 ton till 460,000 ton per år. Om sålunda å den ena sidan den mellansvenska järnhanteringen genom tillämpning i stor skala av anrikning och brikettering vunnit ett mycket avsevärt tillskott i användbara järnmalmstillgängar, har också en icke oväsentlig minskning i dessa tillgångar skett genom nämnda utländska gruvköp. Då emellertid utöver den export, som äger rum från de av utlänningar disponerade gruvfälten, en betydande malmexport sker även från andra mellansvenska gruvfält, får man därav det intrycket, att malmtillgången för de mellansvenska bruken numera bör kunna anses mera betryggad, än vad vid malmexportfrågans avgörande antogs. För att utröna det verkliga sakläget i detta avseende anser Kommerskollegium det önskvärt, att en undersökning, utgående från nu existerande förhållanden, anställdes därom, huruvida de norrländska malmfyndigheter, som staten disponerar, i hela sin utsträckning fortfarande kunna anses behövliga såsom reserv för den mellansvenska järnhanteringen, eller om desamma utan skada för denna hantering helt eller delvis kunna inom den närmaste tiden göras till föremål för bearbetning.

9 Skulle en dylik utredning utfalla så, att en bearbetning av statens norrländska fyndigheter kan anses tillrådlig, anser kollegium därnäst böra utredas, vilken den lämpligaste formen för en sådan bearbetning bör vara. Enligt de med malmbolagen gällande överenskommelserna äger staten icke rätt att i de förvärvade gruvorna bryta malm annat än för järn- eller ståltillverkning inom Sverige, förrän staten senast år 1938 fattat beslut angående begagnandet av den i överenskommelserna medgivna inlösningsrätten till gruvbolagens övriga gruvor. Att döma av den genom Jernkontorets försorg på sin tid föranstaltade utredningen, vilken dock i samband med övriga utredningar torde böra granskas med hänsyn till nuvarande förhållanden, synes tillsvidare föga utsikt föreligga att erhålla någon avsevärd avsättning av malm till mellersta Sveriges bruksdistrikt. Vid sådant förhållande torde den fortsatta utredningen böra inriktas på att undersöka betingelserna för en järntillverkning pä basis av nämnda malmtillgångar. Utan tvivel vore det mest önskvärt, om en sådan förädling kunde anordnas genom samverkan mellan svenska ståltillverkare, vilka hade för avsikt att vidare förarbeta det erhållna tackjärnet vid egna verk. Först i det fall att undersökningen skulle utvisa, att även detta sätt att nyttiggöra statens norrländska malmfyndigheter för den svenska järnhanteringen skulle stöta på oöverkomliga ekonomiska hinder, anser kollegium det böra utredas, huruvida en tillverkning av fosforrent exporttackjärn av nämnda malmer kan ställa sig ekonomiskt lönande. Om nämligen fraktförhållandena även efter största möjliga nedsättning omöjliggöra att med ekonomiskt tillfredsställande resultat leverera icke blott malm utan även tackjärn till de mellansvenska verken, föreligger dock möjligheten att en med erforderlig försiktighet företagen successiv överflyttning av exporttackjärnstillverkningen till Norrland i omedelbar närhet av därvarande stora tillgångar på fosforren malm och de ofullständigt utnyttjade tillgångarna på avfallsvirke, lämpligt för kolning, skulle i motsvarande grad minska brytningen av de mellansvenska malmtillgångarna, varvid desamma sålunda under längre tid skulle kunna förse stålverken med den malm de behöva för tillverkning av det för deras förädling behövliga tackjärnet. Visserligen är det kollegium bekant, att den utländska marknaden för fosforrent exporttackjärn är begränsad. Tillkomsten av en mera omfattande tillverkning av sådant järn i Norrland skulle därför kunna befaras leda därhän, att åtskilliga av de masugnsverk i mellersta Sverige, som nu bedriva tackjärnstillverkning för export, skulle komma att visa sig obehövliga och därför nödgas nedlägga sin rörelse. Sker emellertid igångsättandet av tillverkningen av exporttackjärn i Norrland icke i konkurrens med de nuvarande tillverkarna av sådant järn, utan i samarbete med dessa, torde den olägenhet, som vållas av nedläggandet av flera eller färre masugnsverk, få betraktas såsom mindre betydande i jämförelse med de svårigheter, som skulle uppstå, om de i anläggning ojämförligt dyrbarare stålverken skulle börja lida brist på för dem erforderlig malm. I övrigt synes det svårt att överskåda, i vad mån den tillväxt av den utländska konsumtionen av svenskt tackjärn, som under de senaste åren visat sig, är av tillfällig natur eller kommer att fortsätta. Det synes emellertid kollegium i varje fall icke vara välbetänkt att genom konstlade medel söka begränsa tackjärnsexporten i avsikt att därmed söka stärka vår stålexports konkurrensmöjligheter. Erfarenheten torde hava visat, att om köpbehov av en viss vara förefinnes och svårigheter uppstå att från sedvanliga leverantörer erhålla densamma, köparen i de flesta fall finner utvägar att på annan väg fylla den uppkomna bristen. I föreliggande fall, då avsevärda fyndigheter av svensk fosforren malm övergått i utländsk ägo, torde det ligga nära till hands att antaga, att i de fall, då svenskt tackjärn är oundgängligen erforderligt och

K)

de svenska leverantörerna av tackjärn icke äro i stånd motsvara utlandets köpebeliov, detta kan giva anledning till, att en tackjärnstillverkning igångsattes ii]om Sverige på basis av dessa av utlänningar disponerade malmtillgångar, vilket av vissa skäl måhända icke vore önskvärt. Beträffande den form, under vilken en järnförädling på basis av statens norrländska malmförekomster och med utnyttjande av de resurser i markområde, elektrisk kraft och kolvirke, som staten där har att erbjuda, torde det böra anses lämpligt, att en sådan tillverkning organiseras så, att densamma icke får möjlighet att bedrivas enbart från privatekonomisk synpunkt, utan att särskilt med hänsyn till den nuvarande järnindustrien upplåtelsen av nyttjanderätten till statens nämnda naturtillgångar sker under sådana former, att staten bibehåller i sin hand att reglera driften så, att allmänna och berättigade enskilda intressen icke trädas för nära. En form för denna statens medbestämmanderätt angives av den med de norrländska malmbolagen träffade överenskommelsen; i vilken utsträckning de där uppställda principerna kunna tillämpas på nu föreliggande fall, torde böra bero på den blivande utredningen. I det föregående har behandlats frågan om utnyttjandet av de norrländska malmförekomster, som nu sta till statens disposition och som väsentligen bestå av malm med låg fosforhalt. Då emellertid inom en icke alltför avlägsen framtid frågan om begagnandet av statens inlösningsrätt till de norrländska malmbolagens övriga gruvor måste avgöras, torde bland annat även bliva behövligt att vinna kännedom angående möjligheten att på basis av de mera fosforhaltiga malmer, som nu av dessa bolag exporteras, kunna grunda en inhemsk förädlingsindustri särskilt i avsikt att, onödiggöra den nuvarande importen av byggnads- och konstruktionsjärn. Även denna m}Tcket omfattande och svårlösta fråga torde därför redan nu böra utgöra en del av den blivande utredningen. Med ovanstående har kollegium icke avsett att framlägga alla detaljer av den utredning, som kollegium anser böra verkställas för klarläggande av det lämpligaste sättet för disponerandet av statens malmtillgångar men väl att påpeka nödvändigheten av en planmässig undersökning av hela frågan.» Enligt de riktlinjer, som sålunda uppdragits för Malmkommissionens utredningsarbeten, skulle kommissionen i första hand inrikta sig på att söka åvägabringa en så vitt möjligt slutlig utredning angående frågan, huruvida behov kan anses föreligga att i hela sin utsträckning reservera de malmfvndigheter i Norrbotten, som staten disponerar, för den mellansvenska järnhanteringens malmbehov. Om något dylikt behov icke förelage, sluille kommissionen undersöka, om de lappländska fyndigheterna kunde bearbetas utan skada för den ifrågavarande järnhanteringen. Befunnes så kunna ske, hade kommissionen att taga under övervägande olika former för malmens tillgodogörande, varvid särskilt skulle beaktas möjligheten att nedforsla malm frän Lappland till de mellansvenska bruken, varefter skulle undersökas möjligheterna för en tillverkning av fosforrent tackjärn i Norrland antingen för leverans till mellansvenska ståltillverkare eller också för export. Slutligen hade kommissionen att undersöka möjligheterna för en inhemsk förädlingsindustri på grundval av de mera fosforhaltiga malmerna. Tid planerandet av Malmkommissionens utredningar och efter hand, i den mån utredningsarbetet fortskridit, har kommissionen funnit, att vissa frågor utöver de sålunda angivna måste tagas under omprövning för att det spörsmål, som innefattas i kommissionens uppdrag, skulle kunna vinna en möjligast allsidig belysning. Till en början visade det sig erforderligt att genom närmare undersökningsarbeten erhålla en säkrare kännedom om vissa av de lappländska fyndigheterna och särskilt om dem, som förmodats innehålla fosforfattig malm i större utsträckning. Yidare har kommissionen, i samband med

utredningen av möjligheterna för en järntillverkning i Norrbotten, ansett nödvändigt ;itt verkställa en ingående undersökning av tillgången å för kolved lämpligt virke inom övre Norrland ävensom om kostnaderna för utvunnet träko], varjämte kommissionen naturligen kommit in på bland annat frågan om tillgång och pris å elektrisk energi samt om järnvägsförhållanden och fraktfrågor. Slutligen har kommissionen jämväl måst taga i betraktande möjligheten av export av malm från statens fyndigheter. Det ligger i sakens natur, att utredningar av den art, Malmkommissionen Arbetets allhaft sig förelagda, vilka innefatta ett bedömande av synnerligen komplicerade männa gäng. ekonomiska och tekniska problem, i hög grad förhindrats och delvis omöjliggjorts på grund av de av världskriget orsakade förhållandena inom det ekonomiska livet såväl under själva kriget som under den därefter förflutna tiden. Under krigsåren fanns av påtagliga skäl ingen möjlighet att bilda sig en uppfattning rörande den framtida utvecklingen över huvud taget och ännu mindre att avgöra, efter vilka principer staten lämpligen borde anpassa sina åtgärder för malmtillgångarnas utnyttjande. Malmkommissionen inskränkte sina arbeten under denna tid huvudsakligen till utredningar rörande de faktiska förutsättningarna i olika avseenden för malmens tillgodogörande, såsom utredningar om malmtillgångarnas storlek och malmens kvalitet, om träkolstillgången i Norrland m. m. Men även under senare år, som å ena sidan icke medfört någon stabilisering av det ekonomiska läget men a andra sidan skapat en i många avseenden ändrad situation för svensk järnhantering och för järnmalm sfrågan i allmänhet, hava givetvis betydande svårigheter alltjämt förelegat för fullföljande av kommissionens uppdrag.

Malmtillgångar och malmbehov.

Som framgår av det ovan anförda referatet av Kominerskollegii framställning Mellanom Malmkommissionens tillsättande gjorde sig vid tiden för 1907 och 1908 svenska malmårs avtal mellan staten och malmbolagen den meningen på vissa håll, bland angången och annat inom Riksdagen, gällande, att den mellansvenska järnhanteringen vore _,_/„ , ' . '"„, i behov av malmreserver utöver Mellansveriges malmtillgångar. Efter hand reserv för trängde emellertid den uppfattningen allt mera igenom, att de mellansvenska (irn mellanmalintillgångarna vore av sådan omfattning, att behov knappast förefanns av svenska järnatt bibehålla de norrländska, fälten som en reserv för järnhanteringen i mel- hanterm9enlersta Sverige. I 1913 års beslut rörande avtal om ökad malmbrytning och export från de norrländska fyn digheterna gavs också ett positivt uttryck för denna ändrade uppfattning rörande malmpolitiken. Då nu Malmkommissionen hade att bilda sig ett omdöme i denna fråga, som kunde ligga till grund för ett slutligt ställningstagande, fann kommissionen till en början erforderligt att äga tillgång till en allsidig statistisk utredning angående den svenska järnhanteringen. Utredningen borde för att lämna material för spörsmålets fullständiga belysande avse såväl gruvbrytningen som malmbehovet i masugnar och stålverk. Yid övervägandena rörande lämpligaste sättet för verkställande av en dylik utredning fann kommissionen, att densamma kunde utföras i huvudsaklig överensstämmelse med de inom Kommerskollegium då pågående produktionsstatistiska specialundersökningarna, varför kommissionen gjorde framställning hos Kungl. Maj: t om verkställande genom Kommerskollegium i samråd med kommissionen av en dylik undersökning. Kungl. Maj:t biföll framställningen och efter den 30 januari 1914 erhållet uppdrag utförde Kommerskollegium undersökningen i fråga. Den blev färdig under 1917, befordrades till trycket under titel > Sveriges bergshantering 1913», och överlämnades till Kungl. Maj:t med skrivelse den 1 november 1917. •

1 T

T»*--|T

•

«

_^

*—'

'llKllllli

II

S 11 III

12 Den utredning om den svenska bergshanteringen, som sålunda föreligger, erbjuder ett möjligast fullständigt statistiskt material för belysande av dels gruvdriftens och järnhanteringens utveckling från iildsta tider fram till år 191(5, dels läget inom bergs- och brukshanteringen år 1913. I syfte att erhålla särskilda uppgifter rörande den mellansvenska grav* och brukshanteringen närmast ifråga om tillgång å samt konsumtion av malm utöver vad som kunde komma att innefattas i nyssnämnda genom Kommerskollegium verkställda specialundersökning om bergshanteringen i allmänhet, fann Malmkommissionen erforderligt att själv gå i författning om inhämtande av uppgifter från bruk och gruvor. I detta syfte upprättades och utsändes särskilda förfrågningar. Genom en sådan undersökning skulle man bland annat vinna ett fullständigande av hittills gjorda uppskattningar av järnmalmstillgången i mellersta Sverige. Den sista detaljerade uppskattningen, som skedde år 1909 och var avsedd att framläggas för 1910 års internationella geologkongress i Stockholm, hade givit till resultat, att arean av nämnda malmtillgångar skulle uppgå till i runt tal 300,000 kvm. Malmkommissionens undersökning avsåg för järngruvornas vidkommande tiden 1909—1913, varjämte för jämförelse med den tidigare utvecklingen jämväl medtogs år 1903. Frågorna avsågo dels brytningen respektive produktionen per år av styckmalm samt slig och briketter ävensom exporten därav i sin helhet och uppdelad på malm, respektive slig och briketter med olika fosforhalt, dels utsikterna för ökning i brytningen och produktionen av slig eller briketter under de närmaste åren, dels ock malmareans storlek vid varje gruvfält (i jämförelse med 1908 års uppskattning av den fullt kända malmarean) ävensom medelavsänkningen vid gruvorna under 1913. Undersökningen har enbart omfattat sådana fyndigheter, som under åren 1909—1913 varit belagda med arbete, jämte några andra fyndigheter i landet med undantag av Norrland. Frågorna till järnverken innefattade uppgifter om malmförbrukningen under 1913 och avsågo uppgifter om dels huruvida malmen (inklusive slig och briketter) hämtats från egna gruvor eller inköpts, dels huru stor konsumtionen varit av slig och briketter, dels ock huru stor malmkvantitet, som använts för tillsats i martinugn. Härtill knöts en förfrågan rörande brukens egen uppfattning om, huruvida de malmtillgångar, varpå deras tillverkning baserades, vore av sådan storlek, att den tryggade den av respektive bruk avsedda framtida utvecklingen. Om sistnämnda fråga besvarades nekande, skulle upplysning också lämnas om, å vilket slag av malm brist kunde anses komma att föreligga. Det i anledning av nämnda förfrågningar influtna materialet underkastades en första bearbetning inom Malmkommissionen, varefter de sammanställningar, som gjordes på grundval av de från gruvorna inkomna svaren, överlämnades till respektive bergmästare för granskning. I de inkomna svaren från 84 bruk hava 59 bruk svarat jåkande på kommissionens fråga rörande tillräcklig malmtillgång, 17 bruk hava lämnat frågan obesvarad, upplyst att de icke äga egna gruvor eller svarat obestämt, och 8 bruk hava svarat nekande på samma fråga. Av de sistnämnda bruken uppgåvo tre stycken att de ledo brist på kvalitetsmalm. Den slutliga bearbetningen av materialet har verkställts inom kommissionen, närmast av ledamöterna Norelius och Wahlberg, i samband varmed på grundval av den officiella bergsstatistiken de särskilt infordrade uppgifterna för åren 1909—1913 kompletterats med avseende på åren 1914—1920. Resultaten härav framläggas i bilaga A: »Mellansvenska malmtillgångarne och järnbrukens malmbehov.»

13 Angående de resultat, vartill kommissionen kommit genom sina ifrågavarande utredningar om den mellansvenska malmtillgången ocli järnhanteringens malmfövbrukning, har Malmkommissionen redan i sina tidigare avgivna utlåtanden och framställningar, särskilt i underdåniga skrivelsen den 26 januari 1917, haft tillfälle att preliminärt göra vissa uttalanden. I nämnda skrivelse omnämnde kommissionen, att den sammanlagda malmarean enligt de gjorda undersökningarna borde uppskattas till 600,000 kvm eller i runt tal dubbelt så stor som den år 1(,)09 angivna. Som ovan nämnts omfattade kommissionens undersökningar endast de fyndigheter, som under åren 1909—1913 varit belagda med arbete jämte vissa andra. Härutöver finnes emellertid en stor mängd fyndigheter, som genom magnetiska undersökningar eller annorledes äro kända men som icke bearbetas och som därför undandragit sig beräkningöver malmareans storlek. Sistnämnda malmareor äro jämväl av mycket stor utsträckning. I sin skrivelse den 26 januari 1917 uttalade Malmkommissionen vidare, att relationen mellan produktionen 1913 eller 2,561,968 ton och den då under brytning varande malmarean 331,470 kvm, avsänkt 3,5 meter, visar, att per kvm malmarea, avsänkt 1 meter, erhölls 2,18 ton färdig produkt. Den nu inventerade malmarean, 600,000 kvm, avsänkt 100 meter, skulle sålunda lämna 130 miljoner ton och. avsänkt 200 meter, 260 miljoner ton färdig produkt. Även med en väsentligt ökad årsproduktion skulle sålunda, enligt vad kommissionen då uttalade, den mellansvenska järnhanteringens behov av malm vara tryggat för lång tid framåt, utan att man behöver taga i anspråk de reserver, som, enligt vad som ovan antytts, äro förefintliga inom de gamla bergslagerna. Den slutliga bearbetningen av Malmkommissionens undersökningsmaterial från den 1914—1915 företagna inventeringen har icke — lika litet som utvecklingen under tiden efter kommissionens år 1917 gjorda preliminära uttalanden — medfört någon ändring i kommissionens uppfattning rörande nu ifrågavarande spörsmål. Resultaten av den slutliga bearbetningen äro i huvudsak följande. Ar 1909 producerades i mellersta Sveriges gruvor 1,293,534 ton styckmalm och 213,777 ton slig, under det att produktionen 1913 uppgick till 1,936,660 ton styckmalm och 625,308 ton slig. Såväl av styckmalm som av slig och därav tillverkade briketter har en avsevärd del exporterats. Sålunda exporterades 1909 av mellansvensk malm 701,491 ton styckmalm och 28,983 ton slig samt 1913 1,148,942 ton styckmalm och 292,626 ton slig. Sammanlagda exportkvantiteten blev sålunda 1909 730,924 ton och 1913 1,441,568 ton. Sättes exporten 1909 till 100 hade den till och med 1913 för båda malmslagen tillsammans stigit till 197,2, det vill säga i det närmaste fördubblats. För styckmalmen ensamt var motsvarande siffra 163,7 samt för slig 1,009,6. Vad malmkvaliteten beträffar var av hela produktionen 1909 33, i procent malm med en fosforhalt lägre än 0,on procent, 16,8 j)rocent malm med en fosforhalt mellan 0,011 och 0,05o procent samt 50,i procent malm med en fosforhalt högre än 0,0 5 0 procent. Ar 1913 var motsvarande relativtal 34,9, 17,5 och 47,6 respektive. Uti de exporterade kvantiteterna ingingo de olika kvaliteterna med nedannämnda relativa mängder, nämligen 1909 av fosforhalt lägre än 0,0il procent 10,5 procent, av fosforhalt 0,on—0,050 procent l,o procent samt av fosforhalt högre än 0,05o procent 88,5 procent av hela kvantiteten. Ar 1913 var motsvarande siffror 15, o procent, 10,3 procent och 74,7 procent respektive. Kvantiteten av för förbrukningen inom landet tillgänglig malm från mellansvenska gruvor uppgick 1909 till 810,008 ton samt 1913 till 1,203,689 ton. Av utredningarna framgår för övrigt, att av de olika kvaliteterna den fosforfatti-

gaste till största delen, omkring 80 procent, kommit till användning inom den svenska järnhanteringen och endast omkring 20 procent exporterats. Av mellankvaliteten var produktionen jämförelsevis obetydlig, och även av denna kvalitet har endast en mindre del exporterats. I motsats härtill exporterades av den mest fosforhaltiga malmen största delen. För järn till verkningen i landet har förutom de mellansvenska malmerna även använts malm från Tuolluvaara malmfält. Den under femårsperioden 1909 — 1913 tillgängliga kvantiteten malmmaterial utgjorde enligt utredningen 5,080,217 ton. Om malmåtgången per ton tackjärn beräknas utgöra 1,8 ton, skulle för den under perioden tillverkade tackjärnsmängden, 3,112,168 ton, åtgått 0,603,702 ton malm. För ståltillverkningen i martinugn har dessutom åtgått approximativt 70,000 ton malm. Den totala malmåtgången skulle sålunda utgöra omkring 5,680,000 ton, och hela den under femårsperioden tillgängliga kvantiteten malm har alltså åtgått för järnverkens behov. Under tidsperioden 1914—1920 uppgick produktionen av malm i mellersta Sverige till 18,390,876 ton. Endast åren 1915—1918 uppvisa en stegring i jämförelse med 1913, under det att produktionen 1919 var ungefär lika stor som 1910. Ar 1920 hade den nedgått nästan till 1909 års kvantitet. Största produktionen ägde rum 1916, då den var 25.3 procent högre än 1913. Om man liksom förut beräknar, att 1,8 ton malm åtgår till 1 ton tackjärn, skulle under perioden för tackjärnstillverkningen hava åtgått 7,753,145 ton malm. Skillnaden 10,037,731 ton torde hava exporterats. E n sammanställning av siffrorna för den totala malmproduktionen och exporten för hela landet tyder på, att utom denna malmmängd även vissa kvantiteter från äldre upplag av sekunda och tertia malm hava exporterats. Av de utförda utredningarna framgår, att såväl den betydligt ökade exporten som även den större järnproduktionen under åren 1915—1918 kunnat försiggå utan allt för stor påfrestning på gruvornas produktionsförmåga, tack vare den ökade sligtill verkningen, som delvis hämtat råmaterial från äldre varp samt även från sådana upplag av sämre malm, som under vanliga konjunkturer äro för dyra såväl att anrika som att förhytta. Härvid inverkar också den gynnsamma omständigheten, att sligens fosforhalt blir mindre än det i anrikningsverket ingående godsets. Om man bortser från smärre variationer, kan man säga, att den svenska järnproduktionen varit i jämnt stigande allt sedan mitten av 1800-talet. I förhållande till hela världens tackjärnsproduktion har emellertid den svenska järnhanteringen i kvantitativt avseende gått allt mer och mer tillbaka. Anledningen till denna relativa tillbakagång är närmast beroende på världens oerhört stegrade behov av järn och stål men även därpå, att vårt land saknar större tillgångar av fossilt bränsle. Huru den svenska järnhanteringen kan komma att utveckla sig i framtiden, är synnerligen svårt att förutse. Man torde dock, bl. a. på grund av de begränsade möjligheterna att anskaffa för tackjärnstillverkningen erforderliga mängder träkol, näppeligen inom överskådlig framtid hava att räkna med större malmförbrukning för tackjärnstillverkningen än under åren närmast före världskrigets utbrott, det vill säga omkring 1,200,000 ton styckmalm, slig och briketter per år. Härtill kommer högst 100,000 ton för andra tillverkningar, varför den totala förbrukningen inom landet kan uppskattas till högst 1,300,000 ton per år. Beträffande exporten är det för närvarande omöjligt att erhålla en tillförlitlig bild, hur denna i framtiden kan komma att ställa sig. Man torde dock väl kunna utgå ifrån, att exporten från Grängesbergsfälten ungefärligen skall uppnå den numera tillåtna maximikvantiteten av 800,000 ton per år. Yad

15 exporten från de övriga mellansvenska fälten angår är det föga sannolikt, att den under en överskådlig framtid kommer att överskrida 500,000 a 600,000 ton per år. För inhemsk förbrukning och för export skulle man enligt denna uppskattning hava att räkna med en kvantitet av tillsammans 2,700,000 ton per år från mellansvenska gruvor. Om utvinningen per kubikmeter brutet berg antages till i medeltal 2,0 ton malm för samtliga fyndigheter, skulle per sänkmeter av den vid inventeringen funna malmarean, 000,000 kvadratmeter, erhållas 1,200,000 ton malm. För en årlig produktion motsvarande den inhemska förbrukningen och exporten skulle då erfordras en årlig avsänkning av den totala, nu inventerade malmarean av 2,2 5 meter. 100 meters avsänkning av malmarean skulle sålunda motsvara det angivna malmbehovet för en tidrymd av 44 år. Av hela malmarean torde enligt Sveriges geologiska undersöknings uppskattning 1908—1900 34,9 procent innehålla malm med en fosforhalt lägre än 0,oio procent, 17,54 procent malm med en fosforhalt mellan 0,010 och 0,oco procent samt 47,4 6 procent malm med en fosforhalt högre än 0,0 6 0 procent. Denna proportion torde ock kunna antagas gälla för den nu inventerade malmarean. Av intresse är att erhålla en föreställning om, huru brytningen av olika kvaliteter, särskilt den fosforrenaste, ställt sig i förhållande till tillgången. Jämför man de olika brytningssiffrorna för åren 1913 och 1910, vilka år hava valts, 1913 emedan alla infordrade uppgifter hänföra sig till detta år och 1916 därför att under det året hittills största produktionen ligt rum, kommer man till följande resultat. M e il

f o s t' o r Ii a 1 t

lägre än 0;on %

mellan Ooii och 0050 %

1916 i 1913 ' 1916

Prima styckmalm i procent av hela prima styckmalmsproduktionen : 26-3 j 26'9 Anrikningsgods i procent av totala mängden anriknin gsgods 85'3 19(3

17-2

13i

56-5

60-o

40-<J

53'2

23-8

27-2

högre än 0050

%

De statistiska uppgifterna synas tyda därpå, att prima malm och anrikningsmalm med den lägsta fosforhalten brutits i mindre utsträckning än som motsvarar andelen i den samlade malmarean, och skulle sålunda fyndigheter innehållande den fosforfattigaste malmen hava blivit mindre ansträngda än övriga fyndigheter. Som ett viktigt led i Malmkommissionens utredningsuppgifter framstod givetvis ett sammanförande och fullständigande av uppgifterna om tillgången ä järnmalm i statens fyndigheter i Norrbotten i kvalitativt och kvantitativt avseende. Som en bakgrund för förslagen om eventuellt tillgodogörande av malmtillgången på- ett eller annat sätt var även önskvärt erhålla en översikt över malmfyndigheternas upptäckt, hittillsvarande försök till malmens utnyttjande samt över utvecklingen i allmänhet av den s. k. norrbottniska malmfrågan. Sist angivna historiska översikt finnes intagen i det följande i bilaga B : »Malmtillgången i Norrbottens län». I samma bilaga lämnas under rubriken »Specialbeskrivningar över malmfälten» även en redogörelse för resultaten av kommissionens sammanfattnings- och

Malmtillgången i Norrbottens län.

L6 undersökningsarbeten beträffande de olika fyndigheter inom Norrbottens län, i vilka staten på ett eller annat sätt är intresserad. Ursprungligen hade Malmkommissionen tänkt sig, att i nämnda beskrivning jämväl skulle innefattas andra än statens fyndigheter, som vore mindre kända, samt förekommande kalk- ocli dolomitfyndigheter. Då de malmtillgångar, som kunna finnas uti av enskilda helt ägda fyndigheter, måste anses vara av ringa betydelse med hänsyn till de stora kvantiteter, varuti staten äger större eller mindre del, hava några beskrivningar över dessa enskilda fyndigheter icke ansetts erforderliga. Av de inom Norrbottens län belägna något närmare kända järnmalmsareorna, innehållande direkt användbar malm, som i runt tal torde utgöra omkring 900,000 kvadratmeter, utgöra de av enskilda ägda högst l/10. Vad beträffar kalk- och dolomitförekomster inom Norrbottens län har en beskrivning av dessa utförts av statsgeologen d:r Fredr. Svenonins samt intagits i Sveriges geologiska undersöknings årsbok 1915. Vid sådant förhållande har någon beskrivning över dylika fyndigheter genom kommissionens försorg icke ansetts behövlig. Vissa av förekomsterna omnämnas här nedan i bilaga F i samband med utredningen om järn tillverkning. Specialbeskrivningarna hava ifråga om flertalet malmfält grundats på tidigare verkställda undersökningsarbeten och uppskattningar av malmtillgången såsom blivit angivet i en inledning till bilaga B. Beträffande Mertainens malmfält innefattar beskrivningen häröver jämväl resultaten av under Malmkommissionens kontroll företagna undersökningsarbeten. Redan på ett tidigt stadium av sina utredningsarbeten framlade Malmkommissionen för Kungl. Maj:t förslag om verkställande av lindersökningar i vissa malmfält för vinnande av en närmare kännedom om desamma. Ett första förslag härom gjordes i underdånig skrivelse den 30 mars 19IG. Under kommissionens övervägande rörande möjligheterna av ett tillgodogörande av Lapplandsmalmen hade nämligen framstått som en nödvändighet att erhålla en säkrare uppfattning om förefintliga tillgångar i statens fyndigheter särskilt av fosforfattig malm. Visserligen kunde vid ett tillgodogörande av malmtillgångarna genom förädling inom landet, vilket sätt för nyttiggörande ansågs vara i första hand önskvärt, även mera fosforhaltiga malmer i viss mån komma till användning, men då av verkställda utredningar hade framgått, att så stora mängder av dessa malmer redan voro påvisade, att de icke torde kunna komma att utbrytas inom överskådlig tid, under det att kvantiteterna av de närmare kända fosforfattiga malmerna voro jämförelsevis små, ansåg sig kommissionen icke böra taga initiativ för vidare undersökning av fosforrika malmer, utan härvid endast hålla sig till de fosforfattiga. Dessa malmer utgöra ett lämpligt råmaterial för såväl elektrisk tackjärnstillverkning i Norrbotten som för tillverkning av finare järnprodukter i mellersta Sverige. Malm med fosforhalt av 0,oio procent eller därunder skulle kunna erhållas direkt som styckmalm eller genom anrikning. Styckmalm med nämnda låga fosforhalt kunde, enligt vad Malmkommissionen då av olika skäl antog, endast finnas i vissa delar av Tuolluvaara, Luossavaara, Mertainen och Leveäniemi. Skulle anrikad malm läggas till grund för en tackjärnstillverkning, torde endast de fosforrika malmerna från Gellivare kunna ifrågasättas att komma till användning för dylik anrikning. Kommissionen ansåg dock, att möjligheterna att erhålla en för en tackjärnstillverkning lämplig malm från statens egna fyndigheter borde undersökas. Ifråga om den bland de ovan nämnda fyra fyndigheterna, som därvid i första hand borde bliva föremål för undersökning, fann kommissionen, att Leveäniemi och Tuolluvaara icke borde ifrågakomma, den förra på grund av fyndighetens avsides belägenhet och malmens förekomstsätt — malmen ligger under en jordbetäckning mellan 3 och 15 meter samt till stor del i myr —

den senare på grund av den omständigheten, att densamma redan var föremål för brytning för den mellansvenska järnhanteringens räkning. Kommissionen stannade alltså vid att föreslå undersökningar i Luossavaara och Mertainen. Därjämte föreslogs anrikningsförsök med Gellivare C-malm. På grundval av de erfarenheter kommissionen sedermera gjorde, särskilt under en på sommaren 1916 företagen resa till bl. a. ifrågavarande fyndigheter i Lappland, fann sig kommissionen emellertid följande år — i underdånig skrivelse den 25 januari 1917 — böra framlägga förslag om undersökningar i Luossavaara och Mertainen efter en avsevärt bredare plan, än som innefattades i 1916 års förslag. Kommissionen föreslog nu, att i båda dessa fyndigheter skulle företagas — utom jordrymnings-, skärpnings- och provskrädningsarbeten samt diamantborrningar — jämväl stoll- och ortdrivningar. Endast genom dylika undersökningar ansåg kommissionen, att man kunde erhålla en så tillräcklig kännedom om fyndigheterna och malmens förekomst, att man bestämt kunde uttala sig om brytvärdheten och om det sätt, på vilket gruvbrytningen bör anordnas for att den fosforfattiga malmen lättast skall kunna tillvaratagas. Förutom ifrågavarande undersökningsarbeten skulle företagas anrikningsförsök samt verkställas ingående analyser. Kostnaderna för de senast föreslagna undersökningsarbetena beräknades till 370,000 kronor, varav 165,000 kronor för Luossavaara och 205,000 kronor för Mertainen. De ditintills verkställda undersökningarna rörande malmtillgången i Luossavaara och angående avsättningsmöjligheterna för malmen hade emellertid redan från början gjort det klart för Malmkommissionen att —• även om fortsatta undersökningar skulle giva de gynnsammaste resultat — det likväl vore tvivelaktigt, huruvida det skulle visa sig möjligt att på ett för staten ekonomiskt fördelaktigt sätt nyttiggöra malmtillgången i Luossavaara, så länge staten vore utestängd från möjligheten att exportera någon del av malmen. Kommissionen ansåg sig därför, samtidigt med att kommissionen planlade ovan angivna undersökningsarbeten i Luossavaara, böra göra preliminära beräkningar angående möjligheterna att inom landet få avsättning för de olika malmkvaliteter, som man i gynnsammaste fall kunde tänkas utvinna ur nämnda fyndigheter. Dessa beräkningar gåvo vid handen, att kommissionens farhågor varit mycket befogade, i det att man vid en brytning i större skala i Luossavaara icke kan tänkas få avsättning för all den brutna malmen inom landet. Helt andra möjligheter skulle yppa sig, om möjlighet kunde öppnas till export av en del av den utbrutna malmen, nämligen den fosforrikare, och Malmkommissionen vidtog därför anstalter för att genom avtal med malmbolagen möjliggöra en sådan lösning av frågan. Den tanke, som sålunda blivit väckt av Malmkommissionen och framfördes till Kungl. Maj:t i skrivelse den 2(5 januari 1917, med förslag om avtal mellan staten och malmbolagen rörande Luossavaaras utnyttjande, ledde visserligen icke till omedelbart resultat. Den låg emellertid i huvudsak till grund för det avtal, som sedermera år 1918 träffades mellan å ena sidan staten och å andra sidan Norrbottens Järnverksaktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund om rätt till brytning av malm i Luossavaara m. m. Till detta avtal och till frågan om avsättningsförhållandena för bland annat Luossavaaramalmen blir tillfälle att nedan närmare återkomma. Varför saken redan i detta sammanhang blivit omnämnd, beror därpå, att genom en brytning i Luossavaara i dylik omfattning frågan om sådana undersökningar av fyndigheten genom statens försorg, som Malmkommissionen tidigare föreslagit, givetvis förfallit. I 1917 års förslag till avtal om Luossavaaras utnyttjande hade överenskommits, att erforderliga undersökningar skulle inom vissa gränser utföras och bekostas av respektive bolag enligt anvisningar och kontroll från statens sida. I detta avtalsförslag innefattades även det villkoret, 4G8 24

18 att bolaget skulle inom vissa gränser utföra och bekosta undersökningarna i Mertainen. I det slutliga avtalet av den 1 juli 1918 finnas några motsvarande bestämmelser icke intagna, men bolagen förbundo sig att sörja för en i allo rationell malmbrytning samt att för sådant ändamål vidtaga lämpliga anstalter och nedlägga erforderliga kostnader. Därjämte liar staten berättigats att taga del av alla undersökningar bolagen komma att anställa rörande malmtillgången i Luossavaara ävensom att själv låta anställa sådana undersökningar, i den mån det ske kan, utan att arbetet i gruvorna därigenom Lindras eller uppehälles. Frågan om undersökningarna i Mertainen fick en annan utveckling. I en till chefen för Finansdepartementet den 11 september 1917 ingiven promemoria betonade Malmkommissionen vikten av att de av kommissionen förut ifrågasatta undersökningarna i malmfälten komme till stånd. Utöver de tidigare utvecklade skälen för undersökningarnas snara genomförande, vilka skäl närmast hänfört sig till statens intresse av att vinna en mera fördjupad kännedom om sina malmfyndigheter och därmed om möjligheterna för deras tillgodogörande, hade, enligt vad Malmkommissionen framhöll i sin promemoria, den svenska järnhanteringens intresse av undersökningarnas genomförande i skärpt grad gjort sig gällande. Kommissionen syftade härvid på den inom Norrland då uppkomna och planerade järntillverkningen, som representerades av Aktiebolaget Porjus Smältverk och av Norrbottens Järnverksaktiebolag. Det vore av synnerlig vikt speciellt för sistnämnda företag att snarast erhålla kännedom om möjligheten att från statens gruvor i Norrbotten erhålla fosforren malm. Beträffande Luossavaara hänvisade kommissionen till sitt ovan omnämnda förslag till avtal mellan staten och malmbolagen rörande Luossavaaras utnyttjande, i samband varmed enligt avtalsförslaget erforderliga undersökningsarbeten skulle komma till utförande. För Mertainens vidkommande vore frågan om undersökningar genom statens försorg däremot så mycket mera aktuell som — i motsats till vad fallet är ifråga om Luossavaara — man syntes i Mertainen kunna redan på högre nivåer räkna med brytning av huvudsakligen fosforrena malmer, varför tillgodogörandet av detta fält kunde ske utan hinder av bestämmelserna i statens kontrakt med Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag rörande export av malm från statens gruvor i Norrbotten. Under framhållande av vikten av att förberedande åtgärder för undersökningsarbetets igångsättande snarast vidtoges, ifrågasatte Malmkommissionen, att kommissionen finge bemyndigande att utföra undersökningsarbetet. På grund av inträdda förändringar i prisnivån hade någon förskjutning inträtt i de beräknade kostnaderna, som nu antoges uppgå till ett belopp av 250,000 kronor. Efter Malmkommissionens nämnda framställning inkom Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag till chefen för Finansdepartementet med erbjudande att utan kostnad för staten utföra undersökningar av malmtillgången i Mertainen enligt den av Malmkommissionen förut framlagda planen samt enligt de anvisningar rörande utförande och kontroll, som kommissionen inom ramen av berörda undersökningsplan kunde komma att lämna. Kungl. Maj:t antog erbjudandet den 14 september 1917 och uppdrog åt Malmkommissionen att på sätt ovan nämnts låta genom Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag utan kostnad för staten utföra den avsedda undersökningen i Mertainen. Sedan Malmkommissionen därefter avslutat kontrakt med bolaget rörande arbetets utförande (kontrakt av den 29 oktober 1917 jämte P. M. av samma dag), vartill sedan anslöt sig en tilläggsöverenskommelse av 16 april 1920, vidtogo omedelbart erforderliga förarbeten, och undersökningarna hava seder-

19 mera fortgått fram till 1922. Den närmare kontrollen över bolagets arbeten har för kommissionens räkning handhafts av ledamoten Norelius jämte kommissionens sekreterare, bergsingenjören E. S. Berglund. Undersökningsarbetena hava huvudsakligen koncentrerats på att såväl i dagen som på djupare nivåer bestämma storleken och beskaffenheten av den av de två i dagen påträffade huvudmalmerna, som att döma av tidigare utförda undersökningar hade den lägsta fosforhalten, och som låg bäst till för undersökning medelst en stoll utifrån bergssluttningen. Arbetena hava bestått uti jordrymningar, sprängningar i dagen, diamantborrningar, stoll- och ortdrivningar samt malmanalyser. De hava omfattat tillsammans 800 kubikmeter jordschaktning, 647 kubikmeter bergstrossning, 806 meter diamantborrhål samt 522 meter stoll- och ortarbeten. För undersökning av malmens beskaffenhet äro en stor mängd prover tagna, vara analyser å järn och fosfor samt i vissa fall även andra ämnen blivit utförda. I stollen och orterna har sålunda efter varje skjutning tagits prov, så att det malmhaltiga berget är undersökt medelst ett prov på ungefär varannan meter. På detta sätt har endast härå erhållits över 200 analyser. Även å borrkärnorna från diamantborrhålen äro ett stort antal prover uttagna, vara analyser verkställts. Med diamantborrningarna har man avsett dels att genom i stollnivån horisontalt borrade hål konstatera malmlinsens omfattning i denna nivå, dels att genom lodräta hål undersöka malmens utsträckning på djupet. Den undersökta malmens area har i stollnivån befunnits uppgå till omkring 5,200 kvadratmeter. Då arean i dagen uppskattats till ungefär 3,600 kvadratmeter, har malmen sålunda vidgats betydligt mot djupet. E t t av de lodräta diamantborrhålen har påträffat malmens hängvägg på 92,6 meters djup i borrhålet samt liggväggen på 140,7 meters djup. Malmens mäktighet är här cirka 25 meter. Ett annat borrhål har träffat malmen på 182,7 meters djup och genomgått densamma till 243,5 meters djup. På denna nivå torde mäktigheten vara cirka 30 meter. Resultatet av dessa båda borrhåll synes tyda på, att ökningen av malmarean även på djupare under stollen belägna nivåer fortsätter, men då malmen i ett tredje från stollnivån borrat hål har en mindre mäktighet, kan något säkert omdöme härom icke avgivas. I stollen är den samlade malmen rik med i regel låg fosforhalt, men här och var förekomma också höga fosforhalter, beroende därpå, att malmen genomdrages av apatitådror. De fosforrika partierna, som i stollnivån hava ringa utsträckning, borde dock genom särskilda åtgärder vid brytning och utfrakt kunna frånskiljas. Den på 140 meters maximidjup genomgångna malmen är högprocentig och fosforren. Ungefär 100 meter djupare ned är den närmare hängandet befintliga malmen visserligen rik på järn men har en variabel fosforhalt, mycket överstigande 0,01 o procent, under det att den nedre hälften av malmen åt liggandet till är såväl rik som synnerligen fosforren. Genom arbetena har en större sammanhängande malm med hög järnhalt, nämligen 60 ä 70 procent, och med övervägande låg fosforhalt undersökts. Malmens djupgående har konstaterats till betydligt över 200 meter. Dessutom har påvisats en annan malm med hög järnhalt och låg fosforhalt, vars dimensioner dock ej varit föremål för närmare undersökning. Utom de samlade malmerna förefinnes i Mertainen ett stort område, uppskattat till 75,000 ä 100,000 kvadratmeter, som innehåller malmbreccia, bildad därigenom, att magnetit tjänat som bindemedel för porfyrstycken. Malmbreccians järnhalt växlar mycket men torde i stort sett dock uppgå till över 40 procent.

20 Genom försöksanrikningar har det utrönts, att av denna malmbreccia kan erhållas en malmrik och fosforren slig. Med stöd av resultaten från undersökningarna samt på grund av magnetiska och geologiska observationer ävensom med hänsyn till andra omständigheter har det slutligen beräknats, att malmfältet ned till 250 meters djup under dagytan innehåller minst 15 miljoner ton styckmalm samt att från fältet, om man räknar med styckmalm och slig tillsammans, torde kunna erhållas en malmkvantitet av 40 a 50 miljoner ton, varav 35 ä 40 miljoner ton med en fosforhalt av mindre än 0,01 o procent. Till följe av en hel del svårigheter, beroende på malmfältets avlägsna läge, vattenbrist och knapphet på lämpliga arbetare under vissa tider, ofullständiga anordningar för luftväxling i den långa stollen och så vidare hava undersökningsarbetena tagit längre tid i anspråk, än som från början antogs. För erhållande av ytterligare kännedom om Luossavaara har Malmkommissionen under åberopande av vederbörande bestämmelser i 1918 års avtal häiivänt sig till Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund med anhållan om upplysningar rörande de rön i avseende å malmens kvalitet och kvantitet, som blivit gjorda under brytningsarbetet. Därvid har upplysts, att avsändning av malm, som pågått under 1921 och 1922, har skett i nedanstående omfattning. I tabellen angivas de olika malmareorna och deras analyser, vad beträffar järn- och fosforhalten. 1921

A-malm B-inalm (J-nialm S i n ima avsändning

ton

j ärn

fosfor

ton

järn

fosfor

50 931-4 13 830-3 120 797-3

68-2 67-4 67-2

0-028 0-059 0-158

49 748-2 104 613-7 • 22 947-0

67-2 67-8 66-7

0021 0-05G 0151

—

177 808-9

185 559-o

•

—

—

Dessutom har brutits cirka 10,400 ton malm med endast cirka 55 procent järn och växlande, i regel hög (0,16 ä 0,3 0 procent) fosforhalt, vilken malm tillsvidare lagts i upplag. "Vid brytningen har icke kunnat utvinnas någon malm med så låg fosforhalt som 0,oi5 procent. Särskilt framhålles, att det endast genom att dagligen följa brytningen med provtagningar och analyser samt kontrollering av varje järnvägsvagn varit möjligt att utvinna någon malm med under 0,0 5 procent fosfor. Brytningen har under båda åren pågått i de högsta partierna av Luossavaara, eller över 50 meters avvägning. I detta sammanhang torde jämväl böra omnämnas de av malmbolagen — jämlikt 1913 års avtal om ökad malmbrytning och malmexport — under statens kontroll företagna djupundersökningar i Kirunavaara och Gellivare. Med nämnda undersökningar, som ursprungligen beräknades vara avslutade i sådan tid, att resultaten kunnat föreläggas 1919 års riksdag, hava bolagen upprepade gånger erhållit uppskov, senast genom Kungl. Maj:ts beslut den 23 december 1921, vilket blev för riksdagen anmält i proposition 38/1922 och därvid av riksdagen lämnades utan erinran. Enligt den anordning, som då godkändes, behöva undersökningsarbetena, för vilkas fortsättande och ytterligare utvidgande bolagen i samband med senaste uppskovet ställde till förfogande ytterligare 200,000 kronor, icke slutföras tidigare än att redogörelse för de vunna resultaten kan föreläggas 1924 års riksdag.

21 For dessa djupundersökningar, vilka stå under kontroll av en särskild nämnd, hava lämnats vissa redogörelser, vilka finnas intagna som bilagor till ovanberörda proposition 38/1922. P å grund av de av Malmkommissionen gjorda sammanställningarna av tidigare framkomna undersökningsresultat ocli med hänsyn till resultaten av ovan angivna undersökningsarbeten, vilka senare företagits, har kommissionen ansett sig kunna sammanfattningsvis göra följande uttalanden rörande de lappländska malmtillgångarnas storlek samt ifråga om de i fyndigheterna förekommande malmkvaliteterna. Som ovan antytts, torde den samlade arean av direkt användbara malmer inom samtliga i Norrbottens län belägna, något närmare kända järnmalmsfyndigheter uppgå till omkring 900,000 kvadratmeter. Läggas härtill sådana områden, som antingen innehålla endast anrikningsmalmer eller vilka, ehuru inom desamma äro påvisade direkt användbara malmer, dock äro mindre noggrant undersökta, torde hela malmarean uppgå till omkring 1,240,000 kvadratmeter. Häruti ingår dock då även Ruotivare med 135,000 kvadratmeter, om vilken fyndighet man vet, att dess djupgående är i medeltal endast 25 meter. Frånräknas denna area, skulle sålunda hela malmarean utgöra i runt tal 1,100,000 kvadratmeter. Att med någon noggrannhet beräkna hela den samlade malmkvantiteten är icke möjligt, då de flesta fyndigheterna äro ofullständigt undersökta på djupet. Om det emellertid antages, att per kubikmeter av inom denna malmarea brutet berg erhålles i medeltal 3,5 ton malm, skulle en meters avsänkning av hela arean motsvara 3,850,000 ton malm. Då i den totala arean av 1,100,000 kvadratmeter Kirunavaara och Gellivare ensamma ingå med tillsammans icke mindre än 642,000 kvadratmeter, är hela den samlade malmkvantiteten synnerligen beroende av dessa fyndigheters djupgående. Det har tidigare beräknats, att i Gellivare ned till 500 meters nivån finnes att tillgå omkring 232,000,000 ton malm samt i Kirunavaara ned till 300 meters djup under Luossajärvis yta 740,000,000 ton. De senare utförda djupundersökningarna i Kirunavaara hava påvisat malm även på betydligt djupare belägna nivåer. Sålunda har fyndighetens liggvägg träffats i Zenobiaprofilen på 739,o meter, i Gregoriusprofilen på 446 meter samt i Hjalmarprofilen på 431 meter under Luossajärvis vattenyta.I den i ovannämnda proposition 38/1922 intagna redogörelsen, som lämnats av den för övervakande av djupborrningarna tillsatta nämnden, uttalar denna, att kännedomen om fyndigheten, om ock betydligt vidgad genom de utförda undersökningarna, dock ännu är rätt ofullständig och ojämn. Det är därför omöjligt att med bestämdhet avgöra, huruvida fyndigheten i sin helhet tenderar att öka eller minska, eller om den förblir konstant ned till 500 meter under Luossajärvi eller det djup, som tydligen avsetts i riksdagens direktiv. Några tillförlitliga kvantitetsberäkningar ned till sagda djup kunna under sådana förhållanden icke utföras. Om man dock, för att få en föreställning om, vilka malmkvantiteter kunna vara att påräkna, gör det antagandet, att fyndigheten fortsätter mot djupet 500 meter under Luossajärvi med ungefär samma area som i Luossajärvis nivå, vilket är sannolikt och icke motsäges av vid djupundersökningarna hittills erhållna resultat, skulle här erhållas en malmkvantitet av ytterligare omkring 350,000,000 ton. Övriga fyndigheter utom Ruotivare hava tillsammans en malmarea av omkring 450,000 kvadratmeter. Om det antages, att malmernas djupgående inom denna malmarea är i medeltal 200 meter, och att 3,5 ton malm erhållas per kubikmeter berg, skulle från dessa fyndigheter kunna vinnas tillsammans 315,000,000 ton malm. Härtill kommer Ruotivares 14,000,000 ton.

22 Tillsammans skulle då under ovannämnda förutsättningar i Norrbottens län vara att påräkna i runt tal 1,650,000,000 ton malm. Den ojämförligt största delen av Norrbottens järnmalmer utgöres av sådana med högre fosforhalter. Av utförda undersökningar synes det dock framgå, att även fosforfattiga malmer finnas att tillgå uti tämligen stora mängder i fyndigheterna Tuolluvaara, Luossavaara, Mertainen och Leveäniemi. I Kirunavaara har under djupborrningarna i flertalet borrprofiler konstaterats en anmärkningsvärd ökning av fosforfattig malm. Detta gäller icke blott norra delen av fyndigheten, där redan i dagen fosforfattig malm brutits i vissa områden, utan jämväl den södra delen, där dylik malm förut är känd endast i jämförelsevis underordnad mängd. Liksom i dagen omväxla även på djupet fosforrika och fosforfattiga malmpartier. Någon uppskattning av mängden fosforfattig malm är ännu icke möjlig att utföra. Av den hittills brutna malmen i Tuolluvaara har nära 40 procent utgjorts av sådan med en fosforhalt av högst 0,oi5 procent. Då hela malmkvantiten i detta fält torde uppgå till minst 5,500,000 ton, är här att påräkna över 2,000,000 ton fosforfattig malm. I Luossavaara finnes enligt av bergmästaren Asplund gjord uppskattning ovan Luossajärvis nivå 500,000 ton malm med en fosforhalt av högst 0,oio procent och dessutom 3,500,000 ton med en fosforhalt mellan 0,oio och 0,0 5 0 procent samt 1,000,000 ton med en fosforhalt mellan 0,05 0 och 0,0 7 5 procent. I Mertainen torde, som ovan framhållits, om man räknar med såväl slig som styckmalm, kunna erhållas en kvantitet fosforren malm om 35,000,000 a 40,000,000 ton. Vad slutligen Leveäniemi beträffar, hava ännu icke sådana detaljundersökningar utförts, att man med säkerhet kan yttra sig om de olika malmkvaliteternas fördelning, men på goda grunder kan det antagas, att även här förefinnas avsevärda kvantiteter fosforfattig malm. Så påvisar professor Petersson, att ungefär två tredjedelar av den till 30,000 a 32,000 kvadratmeter uppgående malmarean, motsvarande, om hänsyn tages även till mindre kända men dock genom diamantborrning påvisade malmpartier, till 200 meters djup 30,000,000 ton malm, utgöres av sådan med låg fosforhalt.

Särskilda förutsättning-ar för malmtillgångarnas utnyttjande. Då Malmkommissionen konstaterat, att den mellansvenska järnhanteringens behov av malm vore, även med en ökad årsproduktion, tryggad för en överskådlig tid framåt genom de i mellersta Sverige påvisade malmtillgångarna, hade kommissionen att taga under övervägande de lämpliga formerna för Norrbottensfyndigheternas tillgodogörande. Avgörande för ett omdöme liärutinnan vore givetvis i första hand resultaten av kommissionens ovan refererade sammanställnings- och undersökningsarbeten i syfte att erhålla möjligast ingående kännedom om malmtillgångarnas storlek och beskaffenhet. Beträffande vissa andra faktorer behövde emellertid jämväl särskilda utredningar verkställas, innan kommissionen kunde taga slutlig ståndpunkt till själva huvudfrågan. Dylika faktorer voro — vad beträffar malmens tillgodogörande inom landet — tillgången på träkol och träkolsprisets sannolika utveckling samt tillgången och priset på elektrisk kraft. Därjämte borde också verkställas undersökningar över brytningsförhållandena i Mertainens malmfält och över möjligheterna för framforsling av denna malm samt över fraktförhållandena för Norrlandsmalmen i allmänhet. Ifråga om en eventuell export av malm från statens

23 fyndigheter, vilken fråga på grund av gällande avtal icke ännu vore av full aktualitet men likväl inom Malmkommissionen måst tagas i betraktande, vore önskvärt erhålla en överblick över tillgängliga uppgifter om världens järnmalmstillgångar samt produktion och konsumtion av järnmalm m. m. Sistnämnda sammanställning behandlas i det följande i samband med malmexportfrågan. För de övriga specialutredningarna lämnas här nedan kortfattade redogörelser. Beträffande träkolsfrågan har Malmkommissionen med skrivelse den 1 de- Träkols cember 1919 överlämnat till Kungl. Maj:t de av Malmkommissionen och Jern- '*%<*»?« kontoret härom verkställda utredningarna, vilka gemensamt blivit befordrade till trycket. 1 Malmkommissionens specialutredning, som omfattar nordligaste Norrland, grundade sig på systematisk taxering av kolvedsförrådet och avsåg närmast att konstatera tillgången av detsamma samt utreda frågan om ugnskolning för eventuell järntillverkning i Norrland. Jernkontorets utredning omfattade hela Norrland och Dalarne samt hade till syfte att fastställa, huru stora de å Norrlands och Dalarnes skogsmarker befintliga kolvedsmängderna äro ävensom huru stor del av dessa kolvedsmängder, som till viss kostnad kan tillgodogöras genom kolning och kolens avsättning till bruken i mellersta Sverige. Beträffande dessa utredningar i allmänhet och deras olika resultat hänvisas till ifrågavarande betänkande. Här må endast angivas följande huvudsakliga slutsatser av utredningarna. De verkställda undersökningarna visa, att i Norrland och Dalarne finnas betydande mängder kolved. Kostnaderna för Norrlandskolen bliva dock rätt avsevärda. Endast hälften av tillgångarna kunna utnyttjas genom skogskolning längs järnvägarna, varför kolningsplatser och kolugnar måste komma till stånd för att den andra hälften skall kunna utvinnas. Kolvedstillgången är uppdelad i tvenne grupper, engångsförrådet och den uthålliga avkastningen. Den förra är en sedan lång tid hopsparad tillgång, vars förefintlighet beror på att tidigare saknats avsättningsmöjligheter för densamma. Då detta förråd en gång konsumerats, förnyas det icke och är sålunda en tillgång av enbart tillfällig natur. Den del av skogens uthålliga avkastning, som kan disponeras för koltillverkning, är däremot av mera stadigvarande natur, dock ingalunda konstant, då dess storlek är beroende av konkurrenskraften hos andra träförbrukande industrier. Man torde dock kunna förutsätta, att för överskådlig tid framåt icke alltför stora variationer i denna konkurrens skola uppstå, och att järnindustrien i den uthålliga avkastningen skall kunna påräkna en säker råvarutillgång. Den del av Norrlands och Dalarnes träkolsproduktion, som enligt Jernkontorets utredning bör kunna utnyttjas av den mellansvenska järnhanteringen, har beräknats gälla en trettioårig övergångstid med 1,400,000 läster per år, varav endast 400,000 läster utgör uthållig avkastning. Så snart förrådet är uttaget, skulle i anslutning härtill en minskning med icke mindre än 1,000,000 läster per år vara att förvänta. Det torde emellertid dröja ganska länge, innan hela den beräknade kvantiteten, 1,400,000 läster, behöver uttagas från Norrland och Dalarne och härigenom kommer exploateringstiden av förrådet att kunna utsträckas väsentligt längre, än som ovan antagits. Den beräknade uthålliga avkastningen, 400,000 läster, är vidare den som nu kan uttagas. Helt säkert torde emellertid denna kvantitet komma att bliva väsentligt större i samma mån, som Norrlands skogar övergå till välskötta kulturskogar. Den nuvarande virkestillgången i Norrbottens län medger, att under en övergångstid av 40 år minst 250,000 läster träkol tillverkas årligen, varav om1 »Utredning angående kolvedstillgången i Norrland ocli Dalarne m. m.», verkställd av Malmkommissionen och Jernkontoret. Stockholm 1919.

kring 44,000 läster av uthållig avkastning. Härtill kommer ribbkol, som i Norrbottens län tillverkas till en kvantitet av cirka 25,000 läster per år. Förutsättning för malmförädling i Norrland finnes sålunda, för så vitt beror på möjligheten att anskaffa träkol. Vid ett pris av kronor 5 ä 5: 60 per mans- och kronor 15 ä 17 per kördagsverke kan genom milkolning i Norrbottens län vid ett kolpris av intill 25 kronor per läst i Gellivare erhållas ett produktionsöverskott över den hittillsvarande konsumtionen, ungefär 75,000 läster, av cirka 190,000 läster träkol per år, vilket överskott skulle kunna påräknas för nya järnverk i Norrland eller för mellersta Sveriges järnhantering. Från en kolugnsanläggning vid Luleälvens mynning med en årlig kapacitet av 40,000 läster per år skulle, om endast Sangis, Kalix, Tore, Råne, Lule, Pite, Aby och Byske floddalars områden utnyttjas för anskaffande av kolveden, kolen kunna erhållas till en högsta kostnad av 23 kronor per läst i Gällivare. Kostnaderna per läst träkol torde kunna nedbringas, om skogsområdena i Skellefte och Torne älvdalar även utnyttjas. Härvid har räknats med 25 procents högre arbets- och materialkostnader än under år 1914. Tillgången å Beträffande tillgången till och priset å elektrisk kraft, varom Malmkomelektriik missionen i skrivelse den 3 augusti 1920 hänvänt sig till Vattenfallsstyrelsen, kraft. upptages detta spörsmål, som ju ingår som en integrerande del i frågan om en järn tillverkning i Norrland, till närmare behandling här nedan i samband med den särskilda tekniska och ekonomiska utredningen rörande anläggningen av ett järnverk för en sådan tillverkning. Vattenfallsstyrelsens svar, som avgavs den 18 januari 1921, finnes fogat härvid som bilaga C. BrytningsVad angår brijtningsförhåUandena för malmen har Malmkommissionen verkoch fram- ställt tekniska och ekonomiska beräkningar för bearbetning av Mertainens /oi-siings/or-^ malmfält, som, enligt vad som efter hand framgått under kommissionens arbete, 'Mertainen-1 s v n e s vara den av statens fyndigheter, i vilken man i första hand kan tänka malm. sig en brytning i större skala av fosforfattig malm. Denna utredning innefattas i bilaga D : »Anläggnings- och produktionskostnader vid Mertainens gruvfält och Kalixfors anrikningsverk». Anläggningskostnaden vid malmfältet har beräknats till kronor 2,600,000. För förräntning och amortering härav antages vid en brytning av 100,000 ton malm per år åtgå kronor 200,000. Brytningskostnaderna skulle per ton malm bliva kronor 8:86. Detta pris gäller vid djupbrytning å under stollen belägna nivåer. Under de tio år, som brytningen skulle kunna pågå ovan stollens nivå blir kostnaderna lägre och malmen antages då komma att kosta kronor 7: 21 per ton på gruvbäcken. För anrikning av malmbreccian räknas med ett anrikningsverk för 100,000 ton färdig produkt per år. Härför åtgår 180,000 ton malmbreccia. Då tillräcklig vattenmängd icke finnes att tillgå vid fältet, har föreslagits att verket skulle förläggas invid Kalix älv i närheten av Kalixfors station. Anläggningskostnaden beräknas till kronor 1,700,000. Rågodset antages kosta vid gruvan kronor 4:50 ä 5 samt vid verket kronor 6 a 7 per ton, sligen vid verket kronor 17: 70 och i Luleå kronor 22 per ton. Vid beräkningarna ha använts 1922 års priser på material och arbetskraft. För att erhålla material för bedömande av framforslingsmöjligheterna för Mertainenmalmen har Malmkommissionen i skrivelse den 15 mars 1921 hänvänt sig till Järnvägsstyrelsen, som, enligt vad kommissionen hade sig bekant, redan låtit utföra okulärundersökningar för en järnvägslinje från Kiruna österut förbi Mertainens malmfält. De av Malmkommissionen framställda frågorna innefattade dels storleken av anläggningskostnaderna för en järnväg mellan Kiruna och Mertainen, dels storleken av fraktsatserna vid olika fraktade kvan-

25 titeter malm från Mertainen till respektive Kiruna, Porjus, Gellivare, Luleå och Riksgränsen. Kommissionen anhöll därjämte dels om upplysningar om storleken av ovan angivna anläggningskostnader och fraktsatser, beräknade i 1913 års priser, dels om meddelande, huruvida och på vad sätt frakterna komme att undergå förändring, när 1907 års avtal mellan staten och bolagen upphörde att gälla. Slutligen förfrågade sig kommissionen rörande den tid, som skulle åtgå för järnvägens färdigbyggande. Med hänsyn till den omständigheten att de av Malmkommissionen omfrågade fraktsatserna måste bliva beroende av en del bestämmelser i mellan staten och bolagen existerande avtal rörande transporten å linjen Riksgränsen— Svartön, kunde Järnvägsstyrelsen icke lämna de begärda upplysningarna, förrän det nya avtal, varom utredning pågått, blivit avslutat. Styrelsens svar avgavs därför icke förrän den 28 september 1922 (bilaga E). I sin skrivelse kommer styrelsen till i huvudsak följande resultat beträffande anläggningskostnad för järnväg mellan Kiruna och Mertainen samt fraktsatser för malm och tackjärn. Anläggningskostnaden för järnvägen uppgår enligt det kortaste alternativet till kronor 2,300,000 med 1913 års priser och med de prisförhållanden, som man torde kunna tänka sig omkring år 1924, till kronor 4,000,000. Härtill för eventuell elektrifiering kronor 300,000 vid sistnämnda prisnivå, För- rullande materiell beräknas en anskaffningskostnad, vars storlek, beroende på transportkvantiteten, varierar från kronor 185.000 för en kvantitet av 50,000 ton till kronor 670,000 för 250,000 ton, räknat med 1913 års priser. Motsvarande siffror med 1924 års priser äro kronor 333,000 och kronor 1,170,000 respektive. Fraktsatserna för malmtransporten å de bansträckor, varöver malmen kan tänkas bli försänd, angivas av styrelsen sålunda: Vid beräknade framtida prisförhållanden ocli transport av

50 000 t o n 100 000 150 000 200 000 250 000

Från

Mertainen

RiksKiGellii'orjus Luleå i gränruna 1 sen 7-00 11-61 3'9 0 8-51 2-80 7-41 2-25 (V8G 2 - i o 6'71

Från

till Vid 1913 års prisförhållanden och transport av

9'18 l l - 5 2 ; 10'43 50 000 t o n 6'08 8'42; 7-33 100 000 » 4'98 7-321 6'23 1 5 0 0 0 0 .. » 4'43 6'77 5*68 200 000 » 4 2 8 (V62i 5'53 2 5 0 0 0 0

Mertainen

til

! RiksGelliKi.. Porjus Lule • granvare runa

4-oo J 2-20 l-oo ! 1-25 i 1-16

7-20 5'4 0 4" 80 4'45 4"35

5'G8 3'88 328 2É 9 3 2-83

7-48 5 6S ;) - 08 4-73 4-G3

()G4 4'8 4 424 389 3'7 9

För tackjärn uppgiver styrelsen nedanstående fraktsatser för de särskilda bansträckor, å vilka järnet kan komma att försändas. Kiruna—Luleå : vid 1913 års prisförhållanden kr. 4:10 » framtida » » 6:90

Porjus—Piksgränsen : vid 1913 års prisförhållanden kr. 5: 60 » framtida » »9:40

Kir un a—Pålesgr än sen: vid 1913 års prisförhållanden kr. 3: 19 » framtida » » 5:50

Gellivare—Luleå: vid 1913 års prisförhållanden kr. 3: 20 » framtida » » 5:50

Porjus—Luleå : vid 1913 års prisförhållanden kr. 4: 90 » framtida » • » 8: 20

(iellivare—Piksgränsen: vid 1913 års prisförhållanden kr. 3: 90 » framtida » » 6: 70

26 O v a n s t å e n d e fraktsatser b a s e r a sig p å de b e s t ä m m e l s e r , som det u n d e r 1922 mellan s t a t e n och m a l m b o l a g e n träffade, till d e n 31 d e c e m b e r 1923 g ä l l a n d e avtalet innehålla. O m förhållanden efter n ä m n d a t i d p u n k t kan s t y r e l s e n för n ä r v a r a n d e icke u t t a l a sig. Beträffande den tid, som t o r d e åtgå för att bygga den ifrågasatta järnvägen, angiver s t y r e l s e n d e n n a till i g y n n s a m m a s t e fall 2 Va år m e n anser, a t t m a n b ö r r ä k n a m e d 3 ä 3 '/, år, för a t t a r b e t e n a icke skola fördyras g e n o m forcering.

Olika möjligheter för utnyttjande av statens malmtillgångar i Norrbotten. Tänkbara D e olika t ä n k b a r a a l t e r n a t i v e n för u t n y t t j a n d e av s t a t e n s m a l m f y n d i g h e t e r alternativ för i N o r r b o t t e n u t g ö r a s av malmens tillj ^ M a l m e n s nedforsling till j ä r n v e r k e n i m e l l e r s t a Sverige, g og i g j M a l m e n s t i l l g o d o g ö r a n d e vid j ä r n v e r k i N o r r l a n d för tillverkning av a) e n b a r t tackjärn: 1) för export, 2) för försäljning till j ä r n v e r k e n i m e l l e r s t a Sverige; b) tackjärn i k o m b i n a t i o n m e d t i l l v e r k n i n g av: 1) kvalitets stål, 2) vanligt h a n d e l s j ä r n v a r e sig för i n h e m s k f ö r b r u k n i n g eller för export; C) M a l m e n s export. Givet är a t t m a n vid ö v e r v ä g a n d e t av d e s s a olika a l t e r n a t i v icke får u t g å från, a t t e t t av d e m skulle h e l t u t e s l u t a de a n d r a . T v ä r t o m ligger d e t m e d h ä n s y n till m a l m e r n a s olika beskaffenhet m y c k e t n ä r a till h a n d s a t t t ä n k a sig k o m b i n a t i o n e r av de olika m ö j l i g h e t e r n a för a t t d ä r m e d nå fram till ett exploat e r i n g s p r o g r a m , som kan a n s e s möjligt och lämpligt. Tidigare åtTill en början får M a l m k o m m i s s i o n e n e r i n r a o m d e t av k o m m i s s i o n e n tidi!/ärder för gare framlagda förslaget till L u o s s a v a a r a s u t n y t t j a n d e och den s e d e r m e r a beLuossaraaras träffande n ä m n d a malmfält å r 1918 träffade ö v e r e n s k o m m e l s e n mellan å ena ' ».'/ i?a« • s i ( i a n s t a t e n och å a n d r a s i d a n N o r r b o t t e n s J ä r n v e r k s a k t i e b o l a g och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund. Avsikten m e d s t a t e n s förvärv av n y t t j a n d e r ä t t e n till L u o s s a v a a r a liksom m e d övriga gruvförvärv, som s t a t e n gjorde g e n o m 1907 å r s och senare avtal, var a t t p å e t t tillfredsställande s ä t t tillgodose de a n s p r å k på m a l m från n ä m n d a malmfält, s o m k u n d e bliva f r a m s t ä l l d a från den svenska järnförädlingsindus t r i e n s sida. E m e l l e r t i d h a r n å g o n l e v e r a n s av m a l m från L u o s s a v a a r a icke blivit påkallad. T v ä r t o m h a s e n a r e v i d t a g n a u n d e r s ö k n i n g a r och u t r e d n i n g a r — b l a n d a n n a t den av J e r n k o n t o r e t s så kallade L o u s s a v a a r a k o m m i t t é år 1908 gjorda u t r e d n i n g e n — givit vid h a n d e n , a t t d e n svenska j ä r n h a n t e r i n g e n i s t o r t sett icke ägde b e h o v av n å g o n m a l m från d e n n a fyndighet, varjämte utr ö n t s , att m a l m e n s kvalitet v o r e s å d a n , a t t n å g o n leverans till svenska järnverk av för d e m lämplig m a l m e n d a s t i r i n g a u t s t r ä c k n i n g och genom samtidig b r y t n i n g av a n n a n m a l m vore möjlig. D e t var m e d u t g å n g s p u n k t från dittills gjorda u t r e d n i n g a r i ä m n e t som M a l m k o m m i s s i o n e n i u n d e r d å n i g skrivelse den 26 j a n u a r i 1917 u p p t o g möjl i g h e t e r n a för L u o s s a v a a r a s u t n y t t j a n d e till förnyad g r a n s k n i n g . Beträffande d e n av k o m m i s s i o n e n då gjorda u t r e d n i n g e n h ä n v i s a s till p r o p o s i t i o n e n till r i k s d a g e n 433/1918, vari d e n s a m m a i allt v ä s e n t l i g t finnes återgiven. U t r e d n i n g e n gav till resultat, dels a t t n å g o t b e h o v av a t t b e v a r a L u o s s a v a a r a s å s o m

27 malmreserv för den svenska järnhanteringen icke förefunnes, dels att för det dåvarande en brytning i Luossavaara i större omfattning enbart för järn- och ståltillverkning i Sverige icke kunde bliva lönande. Helt andra möjligheter för Luossavaaramalmens tillgodogörande skulle — enligt vad Malmkommissionen uttalade i sin ifrågavarande skrivelse — erbjuda sig, därest export av malmen vore tillåten. Med hänsyn till de pris, som Luossavaaramalmen skulle kunna betinga på världsmarknaden, skulle nämligen en för staten lönande brytning kunna åstadkommas, därest en väsentlig del av den brutna malmen skulle kunna få avsättning genom export. Med en sådan omfattande brytning skulle även vinnas den fördelen, att priset å den malm, vilken avsattes inom landet, kunde sättas lägre, därigenom att brytningskostnaderna då bleve lägre och någon vinst icke behövde beräknas å den för inhemsk förbrukning avsedda malmen, då vinsten kunde uttagas å den del av malmen, som exporterades. Härigenom borde möjligheterna att använda Luossavaaramalmen inom landet komma att ökas. Kommissionen tog härvid främst sikte på den visserligen jämförelsevis ringa kvantitet «-malm, som kan vid brytningen utvinnas för sig, och som borde kunna få användning antingen i mellansvenska järnverk eller framdeles vid en eventuell tillverkning av exporttackjärn. Men dessutom torde en sådan anordning med lågt pris å den malm, som kan vinna avsättning inom landet, underlätta uppkomsten av en tillverkning i Norrbotten av tackjärn, lämpligt för basisk martin, därest förutsättningarna i övrigt visa sig lämpliga för en sådan tillverkning. Såvitt kommissionen kunde finna, vore en kombinering av export och avsättning på den inhemska marknaden den enda väg, på vilken man kan hoppas att kunna framkalla ett småningom ökat behov inom landet av Luossavaaramalm och framdeles av malmer från statens övriga fyndigheter i Norrbotten. P å grund av det resultat, vartill Malmkommissionen sålunda kom beträffande möjligheterna för Luossavaaras utnyttjande, framlade kommissionen därefter förslag till ett avtal med Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag, varigenom i fråga om Luossavaara den ovannämnda kombinationen mellan export av malm och malmens reserverande för den inhemska järnhanteringen kunde genomföras. Enligt detta förslag skulle Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag äga rätt att i Luossavaara under åren 1918—1937 bryta och tillgodogöra sig 350,000 ton malm årligen mot att bolaget erlade till staten dels 350,000 kronor årligen, oberoende av om bolaget tillgodogjort sig någon malm eller ej, dels ock 2 kronor för varje ton för bolagets räkning bruten och bortfraktad malm, sålunda sammanlagt 3 kronor per ton, för den kvantitet, som brytes. Härutöver skulle bolaget vara skyldigt att dels för statens räkning årligen bryta och till ett pris motsvarande brytningskostnaderna, ökade med 10 procent, tillhandahålla staten intill 100,000 ton malm från Luossavaara malmfält av samma malmsorter, bolaget eljest därifrån levererade, dels leverera till staten årligen 50,000 ton Gellivareslig, hållande högst 0,oi5 procent fosfor och efter ett pris fritt banvagn Malmberget av 8 kronor per ton torr vikt basis 65 procent järnhäl t med 35 öres skala. Överenskommelsen innehöll vidare bestämmelser angående rationell malmbrytning, angående undersökningar i Luossavaara och Mertainen med mera. Slutligen var från bolagets sida vid överenskommelsen knutet det villkoret, att exporten av malm från Grängesbergsfältet måtte få ökas. Malmkommissionens förslag härutinnan avsåg en ökning av denna export från och med 1918 till högst 800,000 ton. Detta förslag från Malmkommissionens sida till Luossavaaras utnyttjande föranledde icke några omedelbara åtgärder, varför den preliminära uppgörelsen med malmbolaget förföll. Mot slutet av 1917 bildades emellertid av flertalet av de mellansvenska stålverken ett särskilt aktiebolag — Norrbottens Järnverksaktiebolag — för

28 att börja tillverkning av fosforrent tackjärn i Norrbotten. Orsakerna till denna åtgärd från de mellansvenska brukens sida voro flera. Ett viktigt skäl var den befarade träkolsbristen i mellersta Sverige. Ett annat var att genom ett på dylikt sätt åstadkommet utnyttjande av de norrbottniska malmerna spara på tillgången på fosforren malm i mellersta Sverige. Det malmfält i Norrbotten, som man närmast åsyftade, var Luossavaara. Som förut framhållits krävde ett rationellt utnyttjande av denna fyndighet emellertid brytning av såväl fosforfattig som fosforrikare malmer, vilket förutsatte en kombination mellan export av malm och avsättning på den inhemska marknaden, i detta fall till det planerade nya järnverket i Norrland. Då staten på grund av 1907 års avtal icke ägde bryta eller låta bryta malm i Luossavaara för annat än järn- och ståltillverkning i Sverige, trädde Norrbottens Järnverksaktiebolag därför i förbindelse med det Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag närstående Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund i syfte att genom en överenskommelse mellan å ena sidan bolagen och å andra sidan staten ordna frågan om Luossavaaras utnyttjande på grundval av principen om kombination mellan export och avsättning inom Sverige. Bolagen ingingo sedermera till Kungl. Maj:t med en ansökan om brytningsrätt i Luossavaara, grundad på nämnda princip. Med anledning härav och sedan bland annat Malmkommissionen tillstyrkt den gjorda framställningen under hänvisning till densammas överensstämmelse i huvudsak med kommissionens förut refererade förslag, tillkom därefter 1918 års avtal mellan å ena sidan staten och å andra sidan Norrbottens Järnverksaktiebolag samt Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund om brytning i Luossavaara. Avtalet innehöll i huvudsak följande. Brytningsrätten omfattar 350,000 ton årligen mot erläggande av en årlig ersättning av 350,000 kronor, oavsett om brytning äger rum eller ej samt dessutom 2 kronor, i vissa fall 3 kronor per ton bruten och bortfraktad malm. Av den brutna malmen skall järnverksaktiebolaget erhålla den malm, som håller högst 0,oi5 procent fosfor och Grängesbergsbolaget den fosforrikare. Den fosforfattiga malmen får endast användas för järn- och ståltillverkning inom landet. Den fosforrikare får exporteras. Då det kunde förväntas, att endast en mindre del av den brutna Luossavaaramalmen skulle enligt bestämmelserna i detta avtal komma att stanna inom landet, innefattades i avtalet ytterligare garantier för att säkerställa tillgången på järnmalm inom landet. Det överenskoms sålunda, att Grängesbergsbolaget årligen skall ställa till statens disposition 350,000 ton Grängesbergsmalm. Denna malm skall levereras till självkostnadspris, men staten avstår då å sin sida från avgift för Luossavaaramalm, dock högst intill 3 kronor per ton levererad Grängesbergsmalm. Denna överenskommelse innebär alltså, att staten alltid kan disponera 350,000 ton Grängesbergsmalm till självkostnadspris, oavsett om någon brytning skett i Luossavaara eller ej, under det att Grängesbergsbolaget erhåller ersättning utöver självkostnaden å angivna kvantitet Grängesbergsmalm, som till staten levererats, endast och i den mån bolaget bryter och exporterar Luossavaaramalm. I gengäld har dock Grängesbergsbolaget beretts den förmånen, att, om vid 1937 års utgång befmnes, att staten från Grängesbergsfältet erhållit mera malm än som från och med det år, då rätten till malmleveransen först begagnas, av bolagen brutits och bortfraktats från Luossavaara, staten skall för överskottet betala ett tillägg av 10 procent av självkostnadspriset, beräknat efter medeltalet för hela nämnda brytningsperiod. Staten äger icke begagna sin rätt till Grängesbergsmalm annat än för tillgodoseende av malmbehov vid nytt företag för järn- eller ståltillverkning eller för utvidgning av redan förefintligt sådant företag.

29 Utöver den malm, som genom ovannämnda utbyte kan ställas till den inhemska järnhanteringens disposition, hava bolagen utfäst sig att för järn- och ståltillverkning i Sverige tillhandahålla staten intill 100,000 ton Luossavaaramalm till pris motsvarande självkostnaden, ökad med 10 procent. Även beträffande denna malmkvantitet förband sig staten, att den ej finge begagnas för annat än järn- och ståltillverkning inom landet. Förbindelsen gäller emellertid icke beträffande ur malmen framställt tackjärn. Ungefär samtidigt som nu ifrågavarande överenskommelse förbereddes, hade även inkommit ansökning från Aktiebolaget Porjus Smältverk om rätt att köpa malm från respektive bryta malm i Luossavaara. I samband med avslutandet av avtalet mellan staten och Norrbottens Järnverksaktiebolag samt Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund medgavs också Porjus smältverk rätt att i viss utsträckning tillgodose sitt malmbehov från Luossavaara. Den tanke, som sålunda låg till grund för avtalet år 1918 om Luossavaaras exploatering, har emellertid icke kunnat realiseras. Detta har berott dels på den utveckling de ekonomiska konjunkturerna tagit under senare år, varigenom det planerade järnverket icke kommit till utförande, och driften vid Porjus smältverk har blivit tills vidare nedlagd, men också på de erfarenheter man gjort vid brytningen i Luossavaara. Det har nämligen, som redan ovan blivit omnämnt, visat sig, att under den tid brytning pågått — det har skett under åren 1921 och 1922 — man icke kunnat utvinna någon malm med så låg fosforhalt som 0,015 procent. Endast genom att dagligen följa brytningen med provtagningar och analyser samt kontrollering av varje järnvägsvagn har det i själva verket varit möjligt att utvinna någon malm med under 0,0 5 procent fosfor. Malmkommissionen övergår nu till att — så vitt ske kan under nuvarande förhållanden — angiva sin slutliga ståndpunkt till de olika möjligheterna för utnyttjande av statens malmtillgångar i Norrbotten. Ovan har lämnats en redogörelse för Malmkommissionens utredningar be- Malmens träffande malmtillgångarna i mellersta Sverige, och det har på grund av re- nedforsling sulfaten av nämnda utredningar konstaterats, att dessa malmtillgångar äro av tlH "rh hlI~ sådan storlek, att några särskilda åtgärder i syfte att — såsom tidigare blivit'•l'l!'n{"JJ',""!/!! ifrågasatt under diskussionen om det norrländska malmproblemet — spara de lansvenska norrländska malmerna för den svenska järnhanteringens behov under en över- bruken. skadlig framtid icke äro erforderliga. Denna slutsats gäller malmtillgångarna i allmänhet och de olika malmkvaliteternas förekomst rent kvantitativt sett. En annan fråga är, huruvida på grund av med malmprisen sammanhängande förhållanden det kan visa sig ekonomiskt möjligt och i övrigt vara fördelaktigt att i större eller mindre utsträckning taga de norrländska malmfyndigheterna i anspråk för den mellansvenska järnhanteringens behov. Denna fråga om Norrbottensmalmens nedforsling till mellersta Sverige är alltså ett rent ekonomiskt spörsmål och såsom sådant naturligen icke sammanfallande med, huruvida kvantitativt sett dessa malmer behövas som reserv för den mellansvenska järnhanteringen. Frågan om den norrländska malmens nedforsling till mellersta Sverige var föremål för bedömande av Jernkontorets förutnämnda s. k. Luossavaarakommitté. Kommittén kom till det resultatet, att a-malm vore möjlig att använda vid mellersta Sveriges järnbruk, om dess pris fritt å vagn vid Kiruna icke överstege 4: 50 kronor per ton. Beträffande fi- och ^-malmerna uttalade kommittén, »att flertalet svenska järnverk skulle åtminstone inom den närmaste tiden eller med andra ord, så länge riklig tillgång funnes av Grängesbergsmalm, icke kunna tillgodogöra sig Luossavaaramalmen, även om den erhölles till endast brytnings- och fraktkostnaderna».

30 Malmkommissionen har i sin skrivelse den 26 januari 1917 om Luossavaaras utnyttjande även behandlat möjligheten av Luossavaaramalmens nedforsling till mellersta Sverige. Kommissionen har därvid uttalat, att Luossavaarakommitténs beräkningar beträffande ^-malmen syntes vara för pessimistiska. Ifråga om övriga malmer uttalade Malmkommissionen, att malmprisen, sedan Luossavaarakommittén gjorde sina beräkningar, visserligen stigit, även om man bortsåge från då — 1917 — rådande onormala förhållanden, men på samma gång hade också materialpriser och arbetslöner stegrats, så att även brytningskostnaderna ökats. Malmkommissionen ansåg det under dåvarande förhållanden icke vara lämpligt att söka göra en direkt omräkning av Luossavaarakommitténs beräkningar, då det icke vore möjligt att förutsäga vilka materialpriser, arbetslöner och frakter, som komme att råda, när mera normala förhållanden åter inträdde. Malmkommissionen har nu verkställt en förnyad utredning över frågan om de ekonomiska möjligheterna till nedforsling av malm från Norrbotten till mellersta Sverige. Beträffande de fosforrikare malmerna har kommissionen därvid funnit sig kunna utan vidare konstatera, att en beräkning, sådan som den av Luossavaarakommittén tidigare utförda, numera på grund av den inträdda förskjutningen mot högre frakter i än högre grad skulle ådagalägga omöjligheten ur ekonomisk synpunkt utav att använda dessa malmer för järn tillverkning vid bruken i mellersta Sverige. Ifråga om den fosforfattiga malmen hade Luossavaarakommittén, såsom ovan nämnts, kommit till den slutsatsen, att det vore ekonomiskt möjligt att använda fosforfattig Luossavaaramalm vid mellansvenska bruk, om malmens pris fritt å vagn i Kiruna ej överstege 4: 50 kronor per ton. Vad beträffar Mertainen och Leveäniemi, som äro de statens fyndigheter i Lappland, varifrån en försäljning av fosforfattig malm skulle kunna komma ifråga, bör man, för att ernå en jämförelse i nu förevarande avseende mellan Luossavaaramalmen och malm från nämnda fyndigheter, för sistnämnda malm jämväl beräkna fraktkostnad till Kiruna. Denna skulle före kriget ha uppgått till 2: 20 kronor under förutsättning av en brytning av 100,000 ton. Det är tydligt, att brytningskostnaden för Mertainenmalm — och även för Leveäniemimalm —• under angivna förhållanden icke skulle fått överstiga 4: 50—2: 20 = 2: 30 kronor per ton, om möjlighet skolat föreligga för malmens användning vid mellansvenska bruk. Även med hänsyn till prisförhållandena före kriget skulle en dylik låg brytningskostnad icke kunnat uppnås, varför denna malm icke då kunnat finna användning i mellersta Sverige. Samma omdöme gäller även för det fall, att järnvägen skulle dragas fram över Kalixfors i stället för till Kiruna, varigenom frakten skulle blivit cirka 25 öre per ton lägre. För att vinna en på aktuella data grundad uppfattning rörande avsättningsmöjligheterna för den fosforfattiga malmen i nu förevarande avseende har Malmkommissionen sökt få fram malmkostnaden per ton rent järn i malmen vid olika bruk i mellersta Sverige vid användning av malmer dels från Mertainen eller Tuolluvaara i Norrland, dels från de mellansvenska gruvfälten Nyberget, Kiddarhyttan och Stripa. Malmprisen ha ifråga om Mertainenmalmen kalkylerats fram på grundval av de av kommissionens ledamot Norelius gjorda beräkningarna rörande brytningskostnaderna för nämnda malm. Därvid har man utgått dels från en årlig brytning av 50,000 ton, dels från en årlig brytning av 100,000 ton malm. För övriga malmer ha vid beräkningarna använts de för närvarande gällande marknadsprisen, varom vissa uppgifter kunnat under hand inhämtas av kommissionen. Fraktkostnaderna ha beräknats efter nu gällande järnvägs- och sjöfrakter. Det har antagits, att Mertainenmalmen skulle komma att försändas sjöledes Luleå—Gävle, Luleå—

31 Västerås och Luleå—Köping samt Tnolluvaaramalmen sjövägen Narvik— Trollhättan och Narvik—Vänernhamn. Beräkningarna ha omfattat malmkostnaden per ton rent järn i malmen å följande platser, nämligen Sandviken, Domnarvet, Fagersta, Avesta, Köping, Västerås, Trollhättan och Hagfors. De vid beräkningarna ernådda resultaten giva vid handen, att det för närvarande i regel icke heller torde vara ekonomiskt att använda fosforfattig malm från Norrbotten vid järnbruken i mellersta Sverige. Detta gäller i stort sett även för de bruk, som ligga närmast kusten, beträffande vilka torde kunna sägas, att de icke få någon nämnvärd fördel av att taga dylik malm. Beträffande Tnolluvaaramalmen så liar visserligen denna under en följd av år före kriget funnit användning i mellersta Sverige, i främsta rummet för martinugnar men även i några fall för tackjärnstillverkning. Nämnda förhållande torde emellertid bero på särskilda omständigheter, sammanhängande därmed, att konsumenterna av denna malm själva ägt fyndigheten. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida det ens före kriget annat än i undantagsfall var lönande att i blästermasugnarna använda dylik malm för tackjärnstillverkningen, och för framtiden torde utsikterna, för att så skall kunna ske, icke vara mycket större. Beträffande Mertainenmalmen utvisa visserligen de gjorda beräkningarna, att malmkostnaden per ton rent järn i malmen torde vara nära nog lika hög vid vissa mellansvenska bruk vid användning av en del mellansvenska malmer som vid användning av Mertainenmalm under förutsättning av en brytning av 100,000 ton dylik malm. Men man torde utan vidare kunna antaga, att en brytning och avsättning av Mertainenmalm i denna omfattning icke har stora utsikter att komma till stånd, varjämte bör framhållas, att malmpriset vid gruvan blivit beräknat utan vinst. Vid en brytning i Mertainen av 50,000 ton framvisa de gjorda beräkningarna under förhandenvarande förutsättningar en uppenbar omöjlighet för Mertainenmalnien att konkurrera med de mellansvenska malmerna. En bekräftelse på riktigheten av dessa resultat ifråga om Mertainenmalnien får man genom att med utgångspunkt från priset vid gruvan å Tuolluvaaramalmen beräkna, vartill malmkostnaden per ton rent järn i malmen skulle uppgå för Mertainenmalm. Under förutsättning av 100,000 tons brytning och avsättning skulle denna malmkostnad med nära 6 kronor per ton i enbart fraktkostnad överstiga kostnaden för Tuolluvaaramalm. Då, såsom ovan nämnts, användningen av Tuolluvaaramalm i mellersta Sverige torde sammanhänga med särskilda omständigheter och utsikterna för framtiden torde vara mycket små för att dylik malm skall komma att i någon större utsträckning användas för tackjärnstillverkningen vid mellansvenska bruk, är det med hänsyn till ovan angivna kostnadsdifferens per ton rent järn vid användning av Mertainenmalm uppenbart, att förhållandena ifråga om denna malm skola komma att ställa sig än sämre. Av den i bilaga B lämnade historiken framgår, att bruksdrift förekommit Malmens i Norrbottens län ända sedan slutet av 1600-talet. Emellertid förde den- tillgodogösamma en tynande tillvaro och hade alldeles upphört vid sekelskiftet 1900. rande vid Numera rinnas i nordligaste Sverige endast tvenne järnverksanläggningar, ^m^rland* Luleå järnverk och Porjus smältverk, vilka tillkommit under senare år. Av dessa är det sistnämnda, som anlades under kriget, sedan ett par är tillbaka ur drift. Ovan har i samband med redogörelsen för tidigare åtgärder för Luossavaaras utnyttjande nämnts Norrbottens Järnverksaktiebolag. Detta bolag bildades under kriget av de mellansvenska järnverken i syfte att anlägga ett

32 verk för tillverkning av fosforfattigt tackjärn i Norrland. Anläggningen liar emellertid icke kommit till stånd. Frågan om, huruvida malm från statens fyndigheter i Norrbotten skall kunna komma till användning för järn till verkning i Norrland, liar varit en av huvudpunkterna i Malmkommissionens utredningsuppgifter. De olika alternativ, som varit föremål för överväganden och utredningar, äro följande. 1) Anläggning av ett större järnverk för såväl fyllande av vårt lands importbehov av tyngre valsprodukter och handelsjärn som för export av dylika produkter. 2) Anläggning av ett järnverk för fyllande av vårt importbehov av järn och stål. 3) Anläggning av enbart ett tackjärnsverk för tillverkning av tackjärn för export eller för förädling vid järnverken i mellersta Sverige. 4) Anläggning av ett kvalitetstackjärnsverk i förening med stålverk för tillverkning av kvalitetsprodukter, företrädesvis för export. I första hand har Malmkommissionen, enligt de åt kommissionen lämnade direktiven, haft sin uppmärksamhet riktad på frågan om möjligheten att på grundval av de i fyndigheterna förefintliga fosforfattiga malmerna åstadkomma en tillverkning av fosforrent tackjärn i Norrbotten, särskilt för leverans till stålverken i mellersta Sverige. Det var särskilt med detta syfte för ögonen, som kommissionen bedrivit sina omfattande utredningar rörande förekomsten i statens fyndigheter av fosforfattig järnmalm och rörande möjligheterna för densammas brytning. Vid utredningarna hava jämväl beaktats möjligheterna av en tackjärnstillverkning för export. Därjämte har kommissionen verkställt en ingående teknisk och ekonomisk utredning om möjligheterna för en anläggning i Norrland för tillverkning av vanligt järn och stål i sådan omfattning, att vårt importbehov därutav bleve fyllt. Vid ifrågavarande utredningar har kommissionen biträtts av professorn vid Tekniska högskolan Arvid Johansson som särskild sakkunnig. Utom av honom ha utredningarna närmast handhafts av kommissionens ledamot Wahlberg. Resultaten av de sålunda verkställda utredningarna återfinnas i bilaga F : »Utredning rörande möjligheterna av en järntillverkning i norra Sverige, grundad på Norrbottensmalm». I huvudsak innehåller denna utredning följande. De förslag, som framställts om anläggning av ett större järnverk i Norrland enligt alternativ 1 här ovan, hava baserats på att såsom bränsle vid tackjärnets framställning skulle användas koks. Så länge det internationella utbytet av råvaror var obeskuret, kunde dylika förslag, baserade på importerade bränslen, diskuteras. Sedan världskriget emellertid dragit ett brett streck över den ekonomiska stabiliteten, kan tanken på ett tillgodogörande av Norrbottensmalmerna efter en sådan bred linje avskrivas. Skulle för övrigt ett dylikt verk komma till stånd, borde det förläggas till mellersta Sverige, dit stenkol eller koks kunna införas utifrån successivt under hela året. I utredningen, som ju avser frågan om järn verksanläggningar i Norrland, behandlas emellertid icke detta spörsmål. Den omständigheten, att behovet av bränsle i och med den elektriska masugnens tillkomst nedbringas till 40 procent, innebär ej heller någon möjlighet att på våra egna bränsletillgångar, det vill säga träkol, uppbygga en järnindustri efter de mått, med vilka man har räknat, då det gällt en tillverkning, baserad på koksen som masugnsbränsle. E t t kvalitets järn verk i Norrland (alternativ 4) efter mönster av vara mellansvenska exporterande stålverk måste bliva en konkurrent till de senare, då det blir hänvisat till att tillverka samma kvaliteter och avyttra dem på samnia marknader. Världsmarknaden för svenskt kvalitetsstål måste nämligen anses rätt begränsad och blir kanske i framtiden ytterligare minskad, sedan man i

33 utlandet i den elektriska stålsmältningen fått en metod, som möjliggör framställning av en bättre kvalitet i större skala än som förut med de äldre stålframställningsmetoderna varit möjligt. En bevarad ocli möjligen vidgad marknad för värt kvalitetsjärn är givetvis i hög grad beroende av, att vi hålla vår kvalitet på en tillräckligt hög, efter de olika kraven avpassad nivå och tillverka den till ett pris, som är konkurrensmäktigt med de utländska kvaliteter, vilka närma sig våra. Kan på dessa grunder en vidgning av vår kvalitetsmarknad vinnas, böra dess gynnsamma verkningar för vår järn till verkning icke äventyras genom ökad konkurrens från nytillkomna verk utan fastmera utnyttjas till avlastning av den inbördes konkurrens, som förefinnes mellan redan befintliga tillverkare. Även ifråga om en större kvalitetstackjärnstillverkning i Norrland för export måste invändningar göras. Det för export tillverkade svenska träkolstackjärnet har hittills icke till synes vållat den förädlande svenska kvalitetsstålindustrien något avbräck genom att på utländsk botten upparbetas till ett med inom vårt land tillverkat konkurrerande stål, men då nu dess huvudsakliga användningsområde — för krigsmaterial — är ställt på avskrivning, är en dylik utveckling icke utesluten. En sådan konkurrens bör till sin omfattning åtminstone icke förstoras genom införandet på världsmarknaden av en ökad kvantitet fosforrent träkolstackjärn. Dess uppträdande vid sidan av det nuvarande mellansvenska exporttackjärnet skulle verka prisnedsättande och därigenom ej blott försvåra ställningen för tackjärnstillverkare i mellersta Sverige utan jämväl skärpa utländska ståltillverkares konkurrenskraft. Av de olika alternativen för tillgodogörandet inom landet av Norrbottens järnmalmer och denna landsändas rika tillgångar på skog, lämpad för träkolsberedning, kvarstå därefter spörsmålen om ett järnverk i Norrland för fyllandet av vårt importbehov av järn och stål och ett verk för tillgodoseende av de mellansvenska stålverkens tackjärnsbehov. För de tekniska och ekonomiska utredningarna rörande dylika järnverk lämnas här nedan närmare redogörelse. Så länge man var hänvisad till att i masugnen alstra allt erforderligt värme med träkol, var det ofruktbart att diskutera frågan om ett järnverk av den förstnämnda omfattningen. Efter den elektriska masugnens framträdande och möjligheten att i densamma ersätta cirka 60 procent av träkolet med till värme omvandlad energi, har detta spörsmål vunnit i aktualitet, i synnerhet som de rika Norrbottensmalmerna äro särskilt och bättre lämpade för elektrisk masugnsdrift än för nedsmältning i blästermasugnar, och i Norrland den erforderliga vattenkraften borde ställa sig jämförelsevis billig. En tackjärnstillverkning i Norrland för de mellansvenska stålverkens behov, innebärande i realiteten en överflyttning av en del av tackjärnstillverkningen i Bergslagen till Norrland, synes också med fullt fog kunna ifrågasättas med hänsyn till den utveckling, som träkolsfrågan i mellersta Sverige fått särskilt sedan sekelskiftet. Träko!spriserna hava enligt den officiella statistiken utvecklat sig sålunda: År 1900—1904, medelpris för träkol vid järnverken kronorO'5 0 0 per hektoliter » 1905—1910, » » » » » » 0-546 » » » 1910—1914, » » » » » » 0-6 64 » » Stegringen beror av det kända förhållandet, att tillgången på kolved i Bergslagen alltjämt minskas, och att man därvid tvingas att i allt större omfattning tillföra träkolen från Norrland under ständigt växande avstånd med stigande fraktkostnader. En förflyttning i viss omfattning av tackjärnstillverkningen norrut innebär sålunda en reglering av tillgång och efterfrågan på träkol, varigenom dess prisstegring i någon mån borde hejdas till förmån för prisbild4G8 24

34 ningen å tackjärnet och de av detsamma framställda produkternas konkurrenskraft. Förskjutningens omfattning är dock icke enbart ett vanligt ekonomiskt spörsmål utan bestämmes givetvis jämväl av, huruvida ett elektriskt tackjärn av Norrbottensmalmer kan ur kvalitetssynpunkt ersätta tackjärn, tillverkat av de mellansvenska kvalitetsmalmerna. Betingelserna för en tillverkning av gjuttackjärn motsvarande den hittillsvarande importen av dylikt järn, hava av olika skäl icke gjorts till föremål för någon undersökning. Dels har för Dågra år sedan tillkommit koksmasugnsverket i Oxelösund, vars tillverkningskapacitet motsvarar större delen av vårt behov av importerat gjuttackjärn, dels lämpar sig den nuvarande elektriska masugnen icke för framställning av kiselrikt tackjärn, utan detta framställes bättre, i den mån det gäller tillverkning i elektrisk ugn, i en dylik utan schakt. Sådan tillverkning har under krigsåren ägt rum såväl i övre Norrland som i Mellansverige i samband med tillverkning av olika slags järnlegeringar. Som nämnts har man ifråga om anläggningen för tillverkning av vanligt järn och stål utgått ifrån en så stor årlig tillverkning, som motsvarade vårt lands nuvarande import per år av dylika produkter. Tillverkningen skulle omfatta: Räls cirka 40,000 ton Balkar, faconjärn och stångjärn » 42,000 » Band- och finjärn » 6,000 » Tråd » 12,000 » Någon tillverkning av grov- och tunnplåt har icke medtagits, då inom landet redan finnas verk, mer än tillräckliga för att producera järn vid den kvantitet härav, som nu importeras. De befintliga grovplåtverken ligga också närmare sina avnämare, skeppsbyggerierna och de mekaniska verkstäderna. Järnverkets läge skulle bliva Luleå. Tillverkningen skulle baseras på Thomasprocessen, kombinerad med elektrostålugnar. Anläggningen skulle omfatta 8 stycken elektriska masugnar av Elektrometalltyp, vardera tor 4,500— 5,500 kilowatt, tackjärnsblandare, stålverk (thomasverk och elektrostålverk), valsverksanläggningar ävensom erforderliga hjälpavdelningar med mera. Som råvaror skulle användas fosforhaltiga Norrbottensmalmer, manganmalm från södra Sverige, Gottlandskalk och träkol. Anläggningskostnaderna för ett dylikt verk skulle nppgå till enligt 1913 års prisnivå kronor 29,037,000: — » 1923 » » » 46,268,000: — Tillverkningspriserna per ton för de olika mellan- och färdigprodukterna ställa sig sålunda: 1923 års pris

1913 års pris

Tackj ärn Göt Eäls Balkar och faconjärn, grövre D-.o, mindre Pacon- och stångjärn, grövre D:o, medelgrovt D:o, mindre Band- och finjärn Tråd

rn , Th onias

Elekirothomas

Thomas

Elektrothomns

kronor

kronor

kronor

kronor

70 05 90 75 124 40 124 — 127 '25 134 75 136 25 143 95 169 75 147 65

97 2oJ 133 9 0 _ !_ I

144 115 145 160 153 55 179 i30 157 !30

110 40 133 75 188 45 187 76 192 204 206 219 261 226 75 1

141 50 200 75 216 10 218 35 231 70 273 75 238 '95

35 Vid jämförelse mellan dessa priser och priserna på importerat järn i svensk hamn har man att tillägga nedtransportkostnaden från Luleå. Någon lagring i större utsträckning av de olika valsprodukterna, utom möjligen för räls, kan givetvis icke förekomma, utan nedfrakten får på vintern ske per järnväg och sjöledes under den tid, Luleå hamn är öppen. Enligt 1913 års prisnivå äro fraktsatserna följande: Sjötransport Luleå—Stockholm kronor 8 : - - per ton » » —Göteborg > 10: — » » Järnvägstransport Luleå—Stockholm... » 19:20 » » (år 1923 kronor 31: 70 per ton) » » —Göteborg ..'. » 22:60 » » (år 1923 kronor 37: 10 per ton) Medeltransportkostnaden blir kronor 13: 05 per ton, därvid 61 procent av järnet antages fraktat sjövägen och 39 procent per järnväg, varjämte valsjärnet antages lika fördelat mellan Stockholm och Göteborg. Dessa procenttal motsvara den del av året, då Luleå hamn efter anskaffande av en havsisbrytare beräknas vara öppen respektive stängd. Vid 1923 års prisnivå blir medelkostnaden, om sjöfrakten räknas 30 procent högre än 1913, kronor 20:55 per ton. Sjöfrakterna gälla för nu disponibelt tonnage och järnvägsfrakterna utan nedsättning. Skulle järnverket komma till stånd, kommer givetvis ett mera lämpligt tonnage att anskaffas och transporterna ordnas fullt rationellt, varigenom kostnaderna för desamma böra utfalla lägre, än som här beräknats. Ifråga om järnvägsfrakterna bör man jämväl kunna räkna med en nedsättning i den ordinarie avgiften, då varumängden är så pass stor och transporterna genomgående över större sträckor. För ett fullständigt järnverk med uppgift att täcka vårt nuvarande importbehov av valsat järn ställer sig anläggningskostnaden synnerligen hög, vilket får tillskrivas dels verkets storlek i och för sig, dels det förhållandet, att ett nytt konkurrensmäktigt verk måste vara utrustat med anordningar för billig drift. Därtill kommer, att utbyggnaden här skall ske på en plats, där material och arbetslöner ställa sig icke oväsentligt högre än i landets mera centralt belägna delar. I fråga om de olika valsprodukternas tillverkningskostnad intaga också räntor och amortering å utbyggnadskapitalet en synnerligen markerad plats, även om de i väsentlig grad kompenseras av besparing i arbete. De erhållna tillverkningspriserna ligga över hela linjen högre än priset på motsvarande importerade val spröd ukter. (i öras en jämförelse med dessa vid 1913 års prisnivå finner man, att priset på tysk thomasräls, fritt svensk hamn, understiger det härovan beräknade med något över 30 procent, därvid till det erhållna tillverkningspriset, kronor 124: 40, Lagts dels räntekostnad för lagringunder fem månader med kronor 0: 65 per ton, dels ock medelsjöfrakten, kronor 9: — per ton. Härigenom erhålles ett thomasrälspris i mellersta och västra Sverige av i medeltal kronor 134:05 per ton. Balkar, som åtnjuta tullskydd, ställa sig cirka 5 procent lägre än det pris, vartill ett järnverk i Luleå kan leverera dylikt material i nämnda delar av landet. En jämförelse vid det nuvarande prisläget kan icke tillmätas någon betydelse vid ett ställningstagande till det föreliggande spörsmålet, då detsamma är tillfälligt och i alldeles särskild grad påverkas av världskrigets efterdyningar. I ett enstaka fall såsom ifråga om balkar har emellertid en jämförelse givit samma resultat som för 1913 års nivå. Då i det fullständiga järnverket 40 procent av tillverkningen skulle utgöras av räls, blir det möjligheten att tillverka en sådan till konkurrenskraftigt pris som får avgörande betydelse ifråga om verkets tillkomst. Detta betyder, att

36 verket vid 1913 års prisnivå och under förutsättning att tullskydd fortfarande saknas, skall kunna leverera tliomasräls i mellansvensk hamn till kronor 90: — per ton. Räknas med att rälsen lagras under fem månader och således all utfrakt i stort sett sker sjöledes, har man att minska detta pris dels med räntekostnader, vilka komma att belöpa sig till kronor 0:50 per ton, dels med fraktkostnaden, vilken tankes reducerad med 20 procent, det vill säga 9 X 0:80 = kronor 7:20. Det mot kronor 90: — i mellansvensk hamn svarande tillverkningspriset får sålunda ej överstiga kronor 82: 30 per ton. Detta pris innebär, att med samma omkostnader för tillverkningen, som här ovan beräknats, priserna på malm, kol och kraft måste reduceras med något mera än hälften av de värden — för malm kronor 13: 30 per ton, för träkol kronor 18: 40 per läst, för kraft kronor 52: 50 per kilowattår — som lagts till grund för beräkningarna för att få en räls, som kan konkurrera med den tyska. En så kraftig beskärning av råvarupriset synes knappast möjlig och därför måste man anse, att förutsättningarna för ett järnverk med den här ifrågasatta uppgiften icke nu föreligga. Vid ställningstagandet ifråga om detta järnverks tillkomst bör också ihågkommas, att ett dylikt verk skulle komma att behöva all i Norrbotten befintlig kolved och således omöjliggöra tillkomsten av ett verk, arbetande på det kvalitativa området av landets järnhantering, detta såvida icke träkolsbehovet kan reduceras ner mot hälften genom införandet av koks i form av träkoks. Utredningen om ett fristående tackjärnsverTc innefattar, att ett dylikt verk lämpligen bör förläggas till Luleå samt bestå av 4 stycken elektriska masugnar av samma storlek som vid det fullständiga järnverket. Tillverkningskapaciteten har beräknats till 60,000 ton tackjärn per år. Anläggningskostnaden för ett dylikt verk uppgår till: enligt 1913 års prisnivå » 1923 » »

kronor 5,763,000: — » 9,309,000: -

Produktionspriset för tackjärn skulle bliva respektive kronor 80: 70 och kronor 122: 95 per ton. Frakten under seglationstiden till mellersta och södra Sverige skulle, därest nedforslingen verkställes i större pråmlaster, uppgå till följande belopp, nämligen : 1913 1923 kronor 6: — per ton till Gävle kronor 5: — per ton » Västerås » 6:25 » » » 7:50 » » » Göteborg » 10: —• » * » 12:— » Tackjärnet skulle sålunda betinga följande priser: 1913 i Gävle kronor 85: 70 per ton » Västerås » 86:95 » » » Göteborg » 90:70 » »

1923 kronor 128: 95 per ton » 130:45 » » » 134:95 » »

Härtill komma lossnings- med flera kostnader. Besvarandet av frågan, huruvida ett dylikt fristående verk för tillverkning av fosforrent tackjärn för inhemsk förbrukning är ekonomiskt möjligt, ligger med hänsyn till de faktorer, som härvid äro att taga i betraktande, på enklare li n jer, än vad fallet är ifråga om det större järnverket. Om, såsom det är att hoppas, vår järnhantering går oskadd genom de kriser av skilda slag, varmed den under åren efter världskriget haft att kämpa,

37 och kan återtaga sin kvantitativa ställning, far man ans.i det tämligen säkert, att den stegring i träkolspriserna, som kännetecknade normalåren 1900—1914, icke avstannar ntan kommer att fortsätta. Hittills har man i viss mån kunnat kompensera stegringen med en sänkning av kolförbrukningen per ton tackjärn bland annat genom lämplig preparering av malmen och användandet av järnrikare beskickningar. Gränsen för kolförbrukningens nedbringande i våra blästermasugnar torde dock snart vara nådd, i synnerhet som man har skäl att gå varligt fram, då det blir fråga om att pressa ned den till det yttersta. Det tillverkningspris å tackjärn, som nu uppges gälla i Bergslagen, får givetvis icke tillmätas någon avgörande betydelse i fråga om ett ställningstagande i ena eller andra riktningen till en tackjärnstillverkning i Norrbotten, eftersom en del av den mellansvenska tillverkningen för närvarande arbetar å ena sidan med i viss mån relativt låga kolpriser och å andra sidan tynges av • fraktkostnader, representerande en avsevärt högre nivå än det allmänna prisläget. Under mera normala förhållanden torde tillverkningskostnaden i Bergslagen komma att ligga på en sådan nivå, att det härovan beräknade tillverkningspriset å Norrbottenstackjärn med tillägg av nedfraktkostnaden till Bergslagen måste anses ligga icke alltför ogynnsamt, och priset ställer sig gynnsammare, i mån som träkolspriserna i mellersta Sverige bliva högre._ Det torde dock under förhandenvarande förhållanden icke vara att räkna med, att kapitalet vill taga steget till och risken av en större tackjärnsanläggning i Norrbotten, i synnerhet som det för närvarande är omöjligt förutse, när den under krigsåren utbyggda anläggningen i Porjus ånyo kan komma i drift och masugnsanläggningen i Luleå kan upptaga sin tillverkning i full omfattning. Och givet är, att ett dylikt steg, om och när det tages, kommer att grundas på den förutsättningen, att priserna på malm, kol och kraft icke bliva underkastade rubbningar, som äventyra en solid ekonomisk ställning för företaget. Härutinnan kommer det enskilda initiativet att i stor utsträckning bliva beroende av statsmakternas stöd och medverkan. Erinras bör att staten redan äger och kan komma att äga större delen av malmerna, att den jämväl är ägare till 55 procent av den produktiva skogsmark, som levererar ved för den beräknade träkols tillgången, samt att all den vattenkraft, som är utbyggd eller kan inom överskådlig tid tänkas utbyggd däruppe, är i statens ägo. Av det anförda framgår, att herrar Johanssons och Wahlbergs utredning utmynnat däri, att ett större järnverk i Norrbotten för täckandet av importen av valsat järn icke inom överskådlig tid äger förutsättningar för sin tillkomst. Däremot synas förutsättningar kunna uppkomma för ett enbart tackjärnsyerk därstädes. " Dess betydelse för den svenska järnhanteringen komme att ligga däri, att träkolsprisets höjning vid järnbruken i mellersta Sverige kommeratt i viss grad hejdas och att de svenska stålverken därigenom kunna få tillgång till ett billigare tackjärn än det som vid sådan tidpunkt eljest stode till förfogande, om fortfarande hela tackjärnstillverkningen vore förlagd till mellersta Sverige. För egen del får Malmkommissionen anföra följande i anledning av de sålunda gjorda utredningarna om möjligheten av en järn tillverkning i Norrland. Omöjligheten ur ekonomisk synpunkt utav att anlägga och driva ett järnverk av stora dimensioner för tillverkning av grövre valsprodukter även för export torde enligt Malmkommissionens mening vara uppenbar. Till belysande härav behöver endast hänvisas till att vårt land är nära nog i avsaknad av egna stenkolstillgångar och hänvisat till att i detta avseende vara beroende av import från utlandet. Det ligger i öppen dag, vilka svårigheter demm omständighet drager med sig, då det gäller att på nu ifrågavarande produktions-

38 område upptaga konkurrensen med de Hinder, som aga rikliga tillgångar både på stenkol och järnmalm och härpå kunnat grunda en järntillverkning efter stora mått. Därtill kommer att produktionskostnaderna vid ett eventuellt järnverk i Norrland i flera avseenden böra beräknas högre än vad fallet är ifråga om anläggningar i sydligare trakter. Beaktas bör också att utfraktningen sjöledes från ett verk i Norrland endast kan ske under viss begränsad tid av året, varför man är nödsakad att den övriga delen av produktionsåret antingen tillverka på lager eller taga i anspråk den väsentligt dyrare järnvägsfrakten. Lagerhållning vid denna tillverkning är dessutom i vissa fall icke möjlig, enär en del valsverksprodukter endast tillverkas efter order i bestämda dimensioner. Vad beträffar en anläggning i Norrland för tillverkning av kvalitetstackjärn i förening med kvalitetsstålverk i och för export av dylikt stål, anser Malmkommissionen för sin del på av herrar Johansson och Wahlberg anförda skäl, att planer härpå böra uppgivas. Ifråga om en tillverkning av fosforrent tackjärn för export kunna meningarna härom måhända vara delade. Av Kommerskollegii här ovan refererade skrivelse av den 26 september 1913 framgår, att Kollegium icke var främmande för tanken på en dylik anläggning i Norrland för utnyttjande av de lappländska malmfyndigheterna. De farhågor, åt vilka man i" första hand givit uttryck, då fråga varit om en mera omfattande export av svenskt exporttackjärn, liava hänfört sig till den ökade konkurrens, som därigenom kunde komma att uppstå med svenskt kvalitetsstål. Kollegium uttalade härom i sin ovan åberopade skrivelse, att en begränsning av den svenska tackjärnsexporten i angivna syfte icke syntes välbetänkt, och framhöll, att om köpebehov av en viss vara förefunnes och svårigheter uppstå att från sedvanliga leverantörer erhålla densamma, köparen i de flesta fall rinner utvägar att på annan väg fylla den uppkomna bristen. För sin^ del är Malmkommissionen i denna fråga av samma uppfattning, som kommit till uttryck i den av herrar Johansson och Wahlberg verkställda utredningen. Särskilt med hänsyn till det deprimerade läge, vari vår järnoch stålindustri numera råkat, och de svårigheter av allehanda slag, som möta vid export av svenskt kvalitetsstål, finner sig kommissionen — oavsett om ett dylikt tackjärnsverk är att anse som ekonomiskt möjligt — icke kunna tillråda, att åtgärder vidtagas från det allmännas sida, vilka med stor sannolikhet komma att medföra en ytterligare stegring av angivna svårigheter. Vad därefter angår de tvenne alternativ till järntillverkning i Norrland, som i de verkställda utredningarna gjorts till föremål för mera ingående beräkningar av teknisk och ekonomisk natur — ett järnverk för tillverkning av vanligt järn och stål, motsvarande vårt importbehov därav, samt ett tackjärnsverk för leverans av tackjärn till mellansvenska bruk — kan Malmkommissionen även härutinnan giva sin anslutning till de förut angivna slutledningar, som dragits av de verkställda utredningarna. Ifråga om det större järnverket innebära dessa i själva verket, att en anläggning av ett sådant verk. bör, så vitt för närvarande kan bedömas, anses som ekonomiskt omöjligt. Även om den verkställda utredningen hade givit ett ^ motsatt resultat, skulle Malmkommissionen emellertid varit böjd för att avråda från att åtgärder i denna riktning vidtoges för nyttiggörande av de lappländska malmerna. Ur nationalekonomisk synpunkt är det nämligen icke tillräckligt, att man av planerade företag kan med viss sannolikhet påräkna vinst, utan krav måste uppställas på att sådana dispositioner göras, vilka med hänsyn till samtliga inverkande faktorer kunna anses komma att medföra största möjliga vinst. Redan ur denna synpunkt, oavsett andra, måste planerna på

39 en större järaverksanläggning av här ifrågavarande slag inge viss tvekan, då det i vart fall icke är förenligt med största möjliga ekonomiska fördel att förbruka träkol och elektrisk kraft för tillgodogörande av fosforrik malm. Det torde också böra framhållas, att tillskapandet av ett sådant större järnverk i Norrbotten, varom nu närmast är fråga, utesluter möjligheten att anlägga ett mindre tackjärnsverk enligt det senare alternativet, medan träkolstillgången icke förslår för båda verkens behov. Den utredning, som sålunda verkställts rörande en större järnverksanläggning, har endast avsett ett verk, baserat på träkol. Emellertid finner sig Malmkommissionen böra framhålla, att de resultat, som härvid ernåtts, även äro att anse som tillämpliga ifråga om en dylik tillverkning, baserad på koks. Om en sådan anläggning överhuvudtaget skall komma till stånd, bör den dessutom av flera skäl hellre förläggas till mellersta Sverige och -baseras på Grängesbergsmalm som råmaterial. Vad slutligen beträffar anläggningen för tillverkning av fosforrent tackjärn för leverans till de mellansvenska stålverken, så är ju detta en eventualitet, som — enligt vad som förut omnämnts — genom bildandet av Norrbottens Järnverksaktiebolag, — utan att ännu ha förverkligats — blivit planerad under form av ett samgående mellan de huvudsakliga avnämarna av tackjärnet. I sitt utlåtande den 20 januari 1920 till Ivommerskollegium i anledning av ansökan från Norrbottens Järnverksaktiebolag om uppskov med tillämpligheten av ett kontrakt mellan bolaget och Vattenfallsstyrelsen angående leverans av elektrisk energi har Malmkommissionen närmare berört denna fråga och därvid särskilt understrukit betydelsen utav att järnverket kommer till stånd. Av de verkställda utredningarna vill det också synas, som om det icke vore ekonomiskt omöjligt att under vissa betingelser bedriva en dylik tillverkning i Norrland. För sin del har Malmkommissipnen dock icke funnit sådana betingelser för närvarande vara för handen. Åtminstone förefinnes enligt kommissionens uppfattning för närvarande ingen anledning för staten att själv uppträda som företagare för åstadkommande av en dylik tillverkning, särskilt med hänsyn till förhandenvaron av de förut omnämnda planerna, som tagit sig uttryck i bildandet av Norrbottens Järnverksaktiebolag. Malmkommissionen är av den uppfattningen, att, när betingelserna för tillverkning av tackjärn i Norrbotten för de mellansvenska brukens behov visa sig vara för handen, en sådan tillverkning skall genom det enskilda initiativet bliva igångsatt, evad det nu sker genom ett fullföljande av planerna med Norrbottens Järnverksaktiebolag eller på annat sätt. I detta sammanhang vill Malmkommissionen framhålla, att tillvaron av Luleå järnverk icke bör inverka på bedömandet av det nu ifrågavarande spörsmålet, vilket avser tillkomsten av ännu ett och ett större tackjärnsyerk i Norrbotten. Överhuvudtaget får förekomsten av ett relativt litet verk icke anföras som bevis för att även ett större verk skulle bliva ekonomiskt lönande. Tillverkningen vid Luleå järnverk bedrives dessutom icke i sådan omfattning, att förbrukningen av träkol vid detta verk kan öva någon större inverkan på träkolspriset, varjämte bör ihågkommas, att Luleå järnverk vid driftens igångsättande haft förmånen av fördelaktig uppgörelse rörande leverans av anrikningsmalm från Malmberget. Med hänsyn till den uppfattning, vartill Malmkommissionen sålunda kommit även ifråga om möjligheterna av en tackjärnstillverkning i Norrland för de mellansvenska brukens behov, har kommissionen funnit frågan om lämpliga former för samgående mellan staten och järnhanteringen för bedrivande av ifrågavarande tillverkning för närvarande sakna aktualitet. Kommissionen har med hänsyn härtill icke funnit sig äga anledning ingå på detta spörsmål.

40 Malmens export.

Utan att vilja närmare ingå på ett bedömande av de framtida avsättningsmöjligheterna för svensk järnmalm på olika främmande marknader har Malmkommissionen likvisst ansett lämpligt att lämna en kortare översikt över en del omständigheter, som i detta avseende kunna vara att taga i betraktande. Till sin väsentligaste del innefattar denna översikt, som innehålles i bilaga G, rent statistiska data beträffande världens järnmalmstillgångar och malmens avsättningsförhållanden. I anslutning därtill lämnas emellertid även en del uppgifter om malmernas kvalitet. Vad särskilt beträffar möjligheten att utnyttja statens järnmalmsfyndigheter i Norrbotten genom att exportera malm, må till en början bringas i erinran, att staten genom de med malmbolagen träffade överenskommelserna är förhindrad att, så länge nämnda överenskommelser äga giltighet, bedriva någon export från sina fyndigheter. Oavsett nämnda omständighet, har Malmkommissionen, särskilt som övriga tänkbara vägar för malmens tillgodogörande i någon större utsträckning för närvarande icke synas visa sig framkomliga, ansett sig böra göra vissa uttalanden rörande lämpligheten av en ökad export av malm från Norrbotten. Beträffande frågan om huruvida en sådan ökad malmexport överhuvudtaget kan anses lämplig, torde böra skiljas på den fosforfattiga malmen och den fosforrikare. Ifråga om den fosforrika malmen finner sig Malmkommissionen böra göra det uttalandet, att det icke synes föreligga några skäl för att begränsa denna export. Omständigheterna synas tvärtom mana till att söka avsättning för dylik malm i så stor utsträckning, som marknadsförhållandena lämpligen medgiva. Att för en dylik ökad export öppna brytning i några nya fyndigheter synes likväl för närvarande icke tillrådligt och torde inom överskådlig tid väl icke heller bliva behövligt. Alldeles uteslutet är, att staten skulle från sina egna fyndigheter eventuellt jämsides med malmbolagen exportera järnmalm. En dylik åtgärd skulle utan att gagna någondera parten medföra de mest avsevärda svårigheter för en rationellt bedriven försäljningspolitik. Om på grund av statsfinansiella skäl det skulle visa sig önskligt för staten att erhålla större avkastning av sina intressen i de norrbottniska malmfälten, torde otvivelaktigt en ny överenskommelse med malmbolagen rörande rätt för dem att mot vederlag till staten öka sin export ur de fyndigheter, som hittills i detta syfte bearbetats, vara den väg, som ur alla synpunkter är att förorda. Vad återigen beträffar de fosforfattiga malmerna har Malmkommissionen icke ansett påkallat att för närvarande göra något uttalande rörande lämpligheten av att exportera dylik malm. Förhållandena ligga här delvis annorlunda till än i avseende å en export av fosforrikare malmer. Visserligen finnas, såsom Malmkommissionens utredningar givit vid handen, avsevärda kvantiteter även av fosforfattiga malmer i Norrbotten och de lära, även om avsättning för desamma eventuellt skulle vinnas vid ett nytt järnverk i Norrland, lämna möjlighet jämväl till export. Men å andra sidan synas, så vitt nu kan bedömas, åtskilliga omständigheter — särskilt en befarad starkare konkurrens från utlandet med de svenska kvalitetstillverkningarna — tala emot att från statens sida åtgärder vidtagas för att släppa den fosforfattiga Norrbottensmalmen till utlandet. Malmkommissionen har sålunda som resultat av sina utredningar kommit till den negativa ståndpunkten, att det för närvarande och, så länge inga väsentliga förändringar i en eller annan av här ovan berörda förutsättningar inträffa, icke är ekonomiskt fördelaktigt att vidtaga några särskilda åtgärder för utnyttjande av statens järnmalmsfyndigheter i Norrbotten. Ehuru det

alltså icke föreligger tillfälle att frän Malmkommissionens sida framkomma med något positivt förslag, liar kommissionen likväl velat framhålla, att, därest förhållandena i en framtid förändras, läget kan bliva väsentligen annorlunda och exploateringsåtgärder möjligen bliva ekonomiskt fördelaktiga och eljes lämpliga. Det är därför av vikt, att det statsorgan, åt vilket uppdrag lämnas att omhändertaga vården av statens norrländska malmfyndigheter, med uppmärksamhet beaktar hithörande förhållanden och till Kungl. Maj:t inkommer med de förslag i ämnet, som av förhållandena påkallas.

Sammanfattning'. Malmkommissionens utredningar hava utmynnat i följande slutsatser: a) Tillgångarna å järnmalm i mellersta Sverige äro av sådan omfattning, att det inom överskådlig tid icke torde bliva behov av att vidtaga särskilda besparingsåtgärder beträffande malmtillgångarna i Norrbottens län i syfte att hålla dem som reserv för den mellansvenska järnhanteringen. b) Järnmalmstillgångarna i Norrbottens län äro av avsevärt större omfattning än som hittills i allmänhet antagits. Den verkställda utredningen har givit vid handen, att där torde vara att påräkna över 1,5 miljarder ton malm, varav relativt betydande kvantiteter fosforfattig malm. c) Det är icke ekonomiskt möjligt att tillgodogöra de fosforrika norrbottensmalmerna genom nedforsling till mellansvenska bruk. Detta torde ej heller i regel vara ekonomiskt möjligt ifråga om de fosforfattiga malmerna i statens fyndigheter. d) Det är ur ekonomisk synpunkt omöjligt att anlägga ett stort järnverk i Norrland för tillverkning såväl för hemmamarknaden som för export av valsverksprodukter och dylikt. Det kan icke heller anses lämpligt att där anlägga vare sig ett tackjärnsverk i förening med ett kvalitetsstålverk för export eller ett enbart tackjärnsverk för export. e) Det torde inom överskådlig tid icke förefinnas förutsättningar för tillkomsten i Norrland av ett järnverk för täckande av vårt importbehov av valsat järn. f) Beträffande en anläggning i Norrland för tillverkning av fosforrent tackjärn för de mellansvenska brukens behov vill det synas, som om det icke vore ekonomiskt omöjligt att under vissa betingelser bedriva en dylik tillverkning därstädes. För närvarande hava sådana betingelser dock icke befunnits vara för handen. Åtminstone förefinnes enligt kommissionens uppfattning för närvarande ingen anledning för staten att själv uppträda som företagare för åstadkommande av en dylik tillverkning. g) Ifråga om export av malm har kommissionen uttalat, att det icke synes föreligga några skäl för att begränsa exporten av fosforrika malmer. Omständigheterna synas tvärtom mana till att söka avsättning för dylik malm i så stor utsträckning, som marknadsförhållandena lämpligen medgiva. Emellertid har det synts uteslutet, att staten skulle jämsides med malmbolagen bedriva dylik export, varjämte ansetts för närvarande icke vara tillrådligt och inom överskådlig tid icke heller behövligt att för ändamålet öppna brytning i några nya fyndigheter. Beträffande den fosforfattiga malmen har Malmkommissionen visserligen konstaterat, att det finnes så stora tillgångar därav i Norrbotten att de lämna möjlighet jämväl till export, men kommissionen har icke ansett det påkallat att for närvarande göra något uttalande rörande lämpligheten utav att exportera dylik malm.

42 De av Malmkommissionen verkställda utredningarna hava sålunda givit vid handen, att det för närvarande icke finnes anledning att från statens sida vidtaga några åtgärder för utnyttjande av statens malmtillgångar i Norrbottens län. Stockholm den 31 mars 1923. Underdånigst: K. A. F B Y X E L L . SVEN BRISMAN.

C. OSKAK NORELIUS.

AXEL WAHLBERG.

Edw. S. Berglund.

43 B Hay a A.

Mellansvenska malmtillgångarne och järnverkens malmbehov. Av Bergmästaren C. O. Norelius. Tid efter annan liar man sökt uppskatta Sveriges järnmalmstillgångar, först under senare tider Lava emellertid närmare utredningar i detta avseende blivit verkställda. En beräkning över kvantiteterna blir dock alltid ganska approximativ pä grund av svårigheterna att bestämma dimensionerna å malmerna, vilket äter sammanhänger med de geologiska förhållandena, varunder desamma uppträda. De mellansvenska järnmalmerna äro nämligen så gott som uteslutande bundna vid urformationen och huvudsakligen vid dess yngre del, leptitområdena, vilkas gränser nära sammanfalla, med de gamla bergslagsområdena. I de stora dislokationer leptitavlagringarna undergått hava tydligen även järnmalmerna måst deltaga. Oftast äro fyndigheterna ganska brant stående och fläkt fallande fyndigheter äro mera sällsynta. Kommer vidare härtill veckningar, förkastningar och andra störningar i de ursprungliga lagren framgår härav, att stora svårigheter förefinnas för att även approximativt kunna uppskatta en fyndighets storlek. Den mest svårbestämbara dimensionen är djupgåendet. I slutet av förra århundradet funnos de, som uttalade den åsikten, att våra svenska järnmalmer i allmänhet icke skulle hava större djupgående än högst ett par hundra meter. Denna pessimistiska uppfattningdelas numera icke av fackmännen. Utan att ingå på närmare redogörelse härutinnan må dock erinras om att en inom Grängesbergsfältet gjord undersökning påvisat större malmarea på 500 meters djup än i dagen och att flera av våra gruvor nu brutits till 400 meters djup och därutöver, utan att malmtillgångarne uttömts. De dimensioner, man med största sannolikhet kan beräkna, äro längden och bredden. Vid de fyndigheter som äro fullt lodrät stående utgör bredden jämväl ett mått på den s. k. mäktigheten av fyndigheten, cl. v. s. vinkelräta avståndet mellan sidobegränsningarne. I den mån stupningen mot horisontalplanet minskas blir den horisontala bredden större än mäktigheten och således den horisontala arean större än arean vinkelrät mot fyndigheten. Såsom mått å fyndigheten kan den horisontala arean lika väl användas som arean vinkelrät mot stupningsriktningen, då volymen till ett visst djup blir densamma, enär volymen i ena fallet är lika med produkten av den horisontala arean och lodräta djupet och i andra fallet lika med produkten av den mot stupningen vinkelräta arean och fyndigbetens djup räknat utefter stupningsriktningen. Såsom allmän mätare användes numera alltid malmarean. Även vid enstaka gruvfält får fackmannen lättare en föreställning om en fyndighets utsträckning, då han får uppgift om malmarean, än om vikt eller volym å fyndigheten uppgives, då han alltid måste förutom dessa tal hava uppgift till vilket djup malmarean beräknats fortsätta, malmens egentliga vikt m. m. Vid inventering av malmfyndigheterna inom ett visst större område är också sammanfattningen av de olika malmareorna den grundläggande och har vid senare inventeringar alltid använts och befunnits lämna bästa föreställningen om malmtillgångarne. Den första mera tillfredsställande utredningen om de svenska järnmalmsfältens malmareor är den professor G. Nordenström år 1893 publicerade i

44 Jernkontorets annaler. Han beräknade där för 15 gruvfält, som under år 1891 varit i verksamhet inom de egentliga bergslagerna, en malmarea av 108,370 kvadratmeter och beräknade på grund av brytningens storlek malmarean i de övriga 59 gruvfälten till 64,000 kvadratmeter, eller sammanlagt 230,000 kvadratmeter. Utgående från en erfarenhetssiffra mellan de brutna och de ödeliggande gruvornas malmarea erhåller han de ödeliggande gruvornas malmarea till 46,000 kvadratmeter och således totalarean 276,000 kvadratmeter, vilken han anser mycket väl kan avrundas till 280,000 kvadratmeter. Ar 1899 framlägger han vid Jernkontorets diskussionsmöte en reviderad framställning, varvid han kommer till en malmarea .i de år 1897 arbetade järngruvorna i mellersta Sverige, Grängesberg undantaget, till 208,544 kvadratmeter och i en del år 1897 icke arbetade gruvor till 33,600 kvadratmeter, samt tillägger för övriga gruvor cirka 50,000 kvadratmeter, varigenom han anser, att malmarean bör upptagas till 300,000 kvadratmeter eller med tillägg av malmarean i Grängesberg till 390,000 kvadratmeter. Omkring ett decennium senare skedde genom Sveriges geologiska undersökning en inventering av mellersta och södra Sveriges malmtillgångar, varav resultatet publicerades år 1912 i Sveriges geologiska undersöknings avhandlingar ser. Ca nr 8. Denna inventering var byggd på en bredare basis än den Nordenströmska och grundar sig på ett individuellt studium av de olika gruvorna, i den mån sådant varit möjligt. Eesultatet av detta studium har sammanförts i olika tabeller och utredningar. I sin helhet lämnar denna publikation en mängd upplysningar och detaljer rörande gruvorna av synnerligt stort intresse och av bestående värde. Börande själva inventeringen utfördes denna åren 1908—1909, varefter arbetets fullbordande fördröjdes. Hörande resultatet av själva malminventeringen gjordes en hel del tungt vägande anmärkningar från gruvägares och fackmäns sida och även den, som hade detta arbete om hand, har givit uttryck åt, att arbetet, redan då det framträdde i tryck, hunnit bliva i visst avseende föråldrat, men att en kostsam och tidsödande revision icke då ansåges kunna företagas. På ett annat ställe i samma arbete säges, att nya blottningar, som blivit gjorda sedan 1908, tyckas giva ett kraftigt stöd åt den uppfattningen, att ännu inom Sveriges leptitterränger linnes en mångfald fyndigheter, som ännu ligga orörda. Särskilt framhålles, att de siffror, som meddelas, ingalunda finge betraktas som ett slutgiltigt uttryck för bergslagernas totala järnmalmstillgångar utan sannolikt endast representera den del av desamma, som år 1908 var åtkomlig för beräkningar. Bland gruvhanteringens män var det också en allmän åsikt, att denna inventering givit betydligt för låga siffror. Undersökningen gav till resultat följande malmareor: area förande malmer med fosforhalt mindre än 0'0i % 122,455 kvm » » » » » mellan Ooi—0o6 % • 95,710 » » » » » » större än 0'06 % 90,740 » eller tillsamman 308,905 kvm De för malmkommissionens utredning infordrade uppgifterna rörande malmareorna skulle avse såväl de verkligen kända som ock den sannolika ökningen av desamma. Sedan dessa uppgifter inkommit och delvis sammanställts, hava uppgifterna och sammanställningen varit föremål för granskning av bergmästarne, som däröver avgivit yttrande. Vid förnyad sammanställning av de sålunda rättade uppgifterna erhållna siffror och resultat äro sammanförda i efterföljande tabeller:

45 Gruvor som under 1913 varit i arbete sannolik känd area ökning kvm kvm

Län

Kopparbergs Örebro Västmanlands Uppsal a Värmlands Stockholms Södermanlands Gävleborgs Östergötlands

i

Övriga gruvor för vilka uppgifter lämnats

kvm

sannolik ökning kvm 41600 3 500 900

känd area

152 570 81720 61680 13 950 10 100 5 420 4 600 1250 180

59 550 30 530 42 370 200 3 000 720 5 500 350

30 080 2 610 350

150 200

'350 650

331 470

142 220

33 520

47 600

130 600

Sveriges geologiska undersöknings ovannämnda arbete över malmtillgångarna i Sverige upptager en del fyndigheter, för vilka uppgifter nu icke inkommit. Dessa kunna angivas till följande storlek för de olika länen: Kopparbergs län Örebro län Värmlands län Stockholms län Västmanlands län ... Transport

18,000 kv.-meter 14,900 » 7,300 » 5,200 » 3,700 » 49,100 kv.-meter

Transport 49,100 kv.-meter Gävleborgs län 2,000 » Uppsala län 300 » Södermanlands län 300 » Östergötlands län ••• 300 » eller tillsamman 52,000 kv.-meter

I enlighet härmed får man den fullt kända malmarean till 416,990 kvadratmeter och den sannolika ökningen till 189,820 kvadratmeter. Den för kommande brytning disponibla arean överstiger sålunda 600,000 kvadratmeter. Ingen av de ovan anförda olika arealinventeringarne har medtagit det stora Tabergsfältet i Jönköpings län, vars malmarea är omkring 260,000 kvadratmeter. Tabergsmalmens låga jämhalt och beskaffenhet i övrigt gör, att den sedan lång tid tillbaka icke varit direkt användbar för masugnsprocessen, och icke heller lämpar sig malmen för anrikning. En viktig faktor för bedömande av utsikterna för en framtida brytning är den årliga medelavsänkningen av malmarean. För de olika gruvfälten, inom vilka arbete ägt rum, hava ock uppgifter lämnats härom. Alla dessa uppgifter äro säkerligen icke fullt korrekta, i det att en del uppgiftslämnare uppgivit hela avsänkningen på året utan att fördela den på malmarean. Dessa fel inverka dock på det sättet, att medelavsänkningen blir större än den egentligen varit, och lämna sålunda ett för gruvornas uthållighet mindre gynnsamt resultat än det verkliga. Efterstående tabell visar, huru medelavsänkningen ställer sig för olika län och den på grund härav beräknade utbrutna volymen berg under redogörelseåret.

41 i

Medelaysäiikii i ny

1/ ii n

4'158 ! 2*886 2'HIO 1-817 1'95 6-118 i 3-107 ! 28-0 4

Örebro Västmanlands Uppsala Stockholms Södermanlands Gävleborgs Östergötlands

. ...

medeltal och summor

Malmarea

Utbrutna volymen i kubikmeter

o-

152 570 81 720 61 680 13 950 10100 5 420 4 600 1 250 180

634 445 235 760 173 327 25 340 19 690 33 160 14 560 35 800 0

3'5 3G

331 470

1 172 082

Medelavsänkningen utgör sålunda i runt tal 3'6 meter. Om man bortser från Gävleborgs och Stockholms län, där tydligen tillfälliga stora avsänkningar ägt rum, och Östergötlands län, där malmen vunnits ur varp, har man den största medelavsänkningen i Kopparbergs län med 4-2 meter. I Örebro och Västmanlands län är avsänkningen nära lika eller omkring 2'9 meter i det förra och 2'8 meter i det senare. Därefter har Värmlands län en avsänkniug av nära 2 meter, i Uppsala län är avsänkningen lägst med l - 8 meter. En föreställning om vilka malmkvantiteter per kvadratmeter man kan påräkna lämnar brytningskvantiteten för ar 1913 eller samma år Malmkommissionens inventering ägde rum. Under detta år uppfordrades 4,342,289 ton berg och malm tillsammans å en malmarea av 331,470 kvadratmeter och en utbruten volym av 1,172,082 kubikmeter. En kubikmeter malmhaltigt berg vägde sålunda i genomsnitt 3-7 ton. Samma år erhölls 1,930,660 ton styckmalm och 625,308 ton slig, motsvarande den förra 446 % och den senare 14-4 % av brutet berg eller tillsamman en malmprocent av 59. Per kvadratmeter malmarea erhölls i genomsnitt l - 6 5 ton styckmalin och 0'5 3 ton slig eller tillsamman 2 i 8 ton malm. I dessa siffror ingå Grängesbergsfältet och även några andra fält med hög styckmalmsprocent och hög vikt per kubikmeter malm. I allmänhet för övriga mellansvenska fält böra dessa siffror något sänkas. Vidare ingår den slig, som tillverkats av äldre varp, vilket något höjer malmprocenten. Vid fält, som brytes endast på anrikningsmalm, kan den utvunna sligen sättas till 1/5 a 18 ton per kubikmeter. I den mån sligtillverkningen utgör större procent i jämförelse med styckmalmsproduktionen bör därför siffran 2'18 reduceras. År 1913 var förhållandet mellan styckmalm och slig som 3 : 1 . Innan man ingår på närmare redogörelse för malmareornas betydelse och den sannolika uthålligheten av järnmalmsfyndigheter i mellersta Sverige lämnas en framställning av produktionens nuvarande storlek, och huru den sannolikt kan komma att gestalta sig i framtiden. Denna redogörelse avser brytningen dels under femårsperioden 1909—1913 eller den som närmast föregick och sammanföll med tiden för malminventeringen, dels för åren 1914—1917, under vilken tid resurserna för produktion av järnmalm togos synnerligt hårt i anspråk, dels och slutligen för åren 1918 — 1920, under vilken tid en nedgång i brytningen ägt rum- För den förstnämnda perioden ligga såväl den officiella statistiken som särskilt infordrade uppgifter till grund, för den senare perioden uteslutande den officiella statistiken, lledogörelsen avser förhållandena inom mellersta Sverige och de norrländska beröras endast i den mån de hava direkt inflytande på bergshanteringen inom Mellansverige.

47 Enligt bergsstatistiken för åren 1909-1913 kava tabellerna 2, 3 ocli 4 upprättats. De med a betecknade tabellerna, ange produktionen i absoluta tal och de med b betecknade produktionens förhållande till produktionen under år 1911. Ar 1909 var produktionen betydligt mindre än närmast föregående år, beroende på den under detta år pågående storstrejken. (Ar 1907 framställdes 1,787,393 ton styckmalm och slig. Motsvarande siffra var för år 1908 1,885,260 ton.) Under periodens sista år hämmades tillverkningen genom den vattenbrist, som då var rådande, och varigenom en del gruvor och anrikningsverk måste inskränka på driften. Tabellerna visa emellertid under denna femårsperiod en oavbruten produktionsstegring, vilken dock till största delen beror på ökning i sligtillverkningen. Denna uppgick år 1913 till en tredjedel av styckmalmsproduktionen. Tah. 2 a. l:a

Brytning

av styckmalm i ton. Ar 1909

malm

Forsforhalt 0 till och med OoiO % ... 0-01.1—0*050 % större än 0'or>o %

307 341 \ 226 911 693 831 j

Summor

1228 083

Summor

1293 534

2:a malm ... .

65 451 j

År 1910

Ar 1911

Är 1912

365 160 256 265 963 410

425 935 215 503 989 925

490 306 229 689 1 064 597

461 933 302 222 992 964

1 584 835

1 631 363

1 784 592

1757119 Ar 1913

120 466

169 150

158 838

179 541

1 705 301

1 800 513

1943 430

1 938 660

Tah. 2 h. Sättes 1911 års brytning till 100 erhållas följande relativtal för följande år: År 1910

År 1911

År 1912

År 1913

72-2 105-8 70i !

85-8 118-9 97-3

100 100 100

115-1 106-6 107-5

108-5 140-2 100-3

75-3

97i

109-3

107-7

2:a malm l:a och 2:a malm

38-7 71-8 !

71'§

94-7

93-9 107-9

106.4 107- c

Tab. 3 a.

av slig i ton. År 1910

År 1911

År 1912

År 1913

V.a malm Fosforhalt 0 till och med 0'010 % ... 0-011—0-050 % större än 0-05o % .. medeltal

ha

Tillverkning

År 1909

År 1909

malm

Fosforhalt 0 til. och med 0'010 % ... 0-011—0-050 % större än 0'050 %

169 860 15 347 28 570

267 438 34 487 | 30 807 |

280 421 35 558 36 551

350 741 62 314 75 920

369 512 115 699 140 097

Summor

213 777

332 732

352 530

488 975

625 308

48 Tah. 3 b. Sättes 1911 års tillverkning till 100 erhållas för de övriga åren följande relativtal:

l:a

Fosforhalt 0 till och ined Ooio % ... O-oii— 0-050 % större än 0-05o % medeltal

Tab. 4 a. gjort i ton:

År 1911

År 1912

År 1913

l

l

60-<; 43-2 78-2 |

95-4 : 96-9 1 84-3 i

100 i 100 ! 100 i

125'0 j 175-2 j 207-7 !

131 7 325-4 311-9

60-o

100-0

138-7

177-4

Sammanlagda produktionen av prima malm ocli av slig liar ut-

l:a malm. och slig Fosforhalt 0 till och ined 0'010 % ... 0-011— 0050 % större än 0'050 % Summor 1

År 1910

År 1909

malm

2:a malm

År 1909 477 201 242 258 ! 722 4 0 l | 1441860 65 451 :

Summor

1507 3 1 1 ;

År 1910 632 598 j 290 752 j 994 217 1 1917 567 120 466 : 2 038 033

År 1911

År 1912

Ar 1913

706 356 251061 ' 1026 476 j

841047 \ 292 003 j 1140 5 1 7 ;

831445 417 851 1133 061

1983 893

2 273 567

2 882 357

158 838

179 541

2 432 405

2 561 898

169150 \ 2153 043

Tab. 4 b. Efterföljande tabell anger relativa talen för de olika åren i förhållande till år 1911, vars produktion betecknats med 100.

l:a malm och slig

År 1909

År 1910

År 1911

År 1912

Ar 1913

1 Fosforhalt 0 till och med 0'010 % ... 0-011—0'050 % större än 0'050 % 2:a malm

67-5 96-5 7U-4 38-7

89r» i 115-s i 96-9 i 71-2 i

100 \ 100 100 \ 100

119o 1163 llli 93-9

117-7 1664 121-5 106 i

medeltal av totala produktionen

70-0

94-7 1

1U0 !

119-0

Anrikningsförfarandet daterar sig från sista decennierna av föregående århundrade. Dess snabba utveckling beror på att därigenom erhålles en produkt, som i regel har hög järnhäl t med en ofta låg fosforhalt och som sålunda är synnerligen ekonomisk för hyttdriften. Emellertid är tillsatsen av slig i masugnarne på grund av dess pulverform begränsad till en relativt mindre del av beskickningens storlek. Genom brikettering av sligen eller sintring av densamma erhålles ett för masugnen väsentligt bättre material och har därigenom anrikningsprodukterna fått betydligt ökad användbarhet. Även för gruvbrytningen har anrikningen sin mycket stora betydelse. Större delen av det vunna rågodset kan därigenom användas. Skrädningen kan dessutom verkställas så, att högre järnhalt erhålles i styckmalmen, vars värde sålunda höjes, samtidigt med att järnhalten i återstående gods tillvaratages. Slutligen hava fyndigheter, vilka på grund av sin låga järnhalt och delvis även andra egenskaper förut icke varit brytvärda, genom anrikningsförfarandet kunnat med fördel tillgodogöras.

49 Av den brutna mellansvenska malmen och av tillverkade slig och briketter har en avsevärd del exporterats. De av Malmkommissionen från gruvägarne infordrade uppgifterna härom för nämnda femårsperiod eller åren 1909—1913 hava sammanställts i efterföljande tab. 5 a, 5 b, Ha, 6 b och' 7 a och 7 b, varvid a-tabellerna angiva den absoluta myckenheten och b-tabellerna kvantiteterna i förhållande till motsvarande kvantitet för år 1911. Dessa siffror bliva av flera anledningar något olika dem som angivas i statistiken över export. Dels gälla dessa siffror den under året för export från gruvor och verk avfraktade styckmalmen respektive sligen och briketterna, oberoende av om en del härav vid exporthamnen lagrats, dels torde i exporten jämväl ingå under rubriken malm de briketter av purpleore som exporterats från Hälsingborg. (Däremot går den exporterade sligformiga delen av purpleore under annan rubrik i exportstatistiken.) Tillverkningskvantiteterna av dessa briketter voro under femårsperioden i medeltal nära 60,000 ton per år. Vidare har en del delvis mullformig malm, vilken i exportstatistiken upptagits som slig, här upptagits bland malmen, till vilken den rätteligen hör. Slutligen har det genom det från gruvägarne inhämtade materialet möjliggjorts att följa exporten av produkter med olika fosforhalter, vilket är av synnerlig stor vikt, då vår järnhantering i hög grad är baserad på låg fosforhalt hos malmmaterialet. Det har därför ansetts vara riktigast att använda de infordrade uppgifterna med de korrektioner, som gjorts på grund av inhämtade upplysningar. Av dessa tabeller framgår att exporten av styckmalm ökats under hela perioden och att största ökningen kommer på malm med en fosforhalt av mellan 0 ' o u och 0*0 5 0 96. Betydligt större ökning än i fråga om styckmalmen har exporten av slig erhållit. För år 1913 utgjorde den ej mindre än 10 gånger exporten år 1909 och över 4 gånger så stor som år 1911. Största ökningen ligger även här vid fosforhalter mellan Ooii och OOÖO %. I sin helhet nådde exporten år 1913 i det närmaste dubbelt så stor siffra som år 1909 och halvannan gång så stor som år 1911. Tah. 5 a.

Export ar stychmqlm i ton. År 1910

År 1911

År 1912

År 1913

57 689 7185 i 637 067 i

69 233 49 194 809 282

79 364 25 510 819 095

122 725 42 711 903 765

92 939 56 235 999 768

927 709

923 969

1 069 201

1148 942

År 1909 F o s 1 o r Ii a It 0 till och ined 0'010 % ... 0-011 — 0'050 % större än 0 050 % »Summor

Tab. ~> b. Sättes exporten under år 1911 till 100 erhållas följande relativtal: År 1909

Ar 1910

Ar 1911

Ar 1912

År 1913

F o s for Ji aJ t 0 till och med Ooio % ... 0'OU-OOoO % större än 0'050 %

72-7 28-2 77-8

87-2 192-s 98-s

100 100 100

154-0 167-4 110-:s

117-1 220-4 122-1

medeltal

76-o

100-4

115-7

124-3

50 Tab. 6 a.

Export av slig liar uppgivits till: Ar 1909

År 1910

Ar 1911

År 1912

Ar 1913

Fosforhalt 0 till och med O'OiO % ... O o i i — 0-050 % större än 0-050 %

18 613 295 10 075

25 188 33 642

34 275 4 063 29 731

67 955 16 995 39 975

123 657 92 644 76 325

Summor

28 983

58 830

68 069

124 925

292 626

Tab. 6 b. Sättes exporten under år 1911 till 100 erhållas följande relativtal: År 1909

Ar 1910

År 1911

Ar 1912

Ar 1913

Fosforhalt 0 till och med O'Oio % ... O-oii—0-050 % större än 0-050 %

54-3 7-3 33-9

73-5 118-2

100 100 100

1US-3 418-3 134-5

360-8 2 280-2 256-7

medeltal

42-c

86-4

183-5

4299 År 1912

År 1913

Tab. 7 a.

Sammanlagda exportkvantiteten blir sålunda: År 1909

År 1910

År 1911

F o s f o r h alt 0 till och med 0-oio % ... 0'011—0050 % större än 0'050 %

76 302 7 480 647 142

94 421 49194 842 924

113 639 29 573 1 848 826 i

190 680 59 706 943 740

216 596 148 879 1 076 093

Summor

730 924

986 539

992 038 ;

1194 126

1 441 568

Tab. 7 b. Sättes exporten under år 1911 till 100 erhållas följande relativtal: År 1909

Ar 1910

År 1911

År 1912

År 1913

Fosforhalt 0 till och med OoiO % ... 0-0U—0-050 % större än 0'050 %

67-i 25-3 76-2

83-i 166-3 99-3

100 100 100

167-s 201-9 111-7

190-6 503-4 126-8

medeltal

73-7

99-4

123-4

1453 De kvantiteter, vilka erfordrats för den inhemska förbrukningen, utgöra tydligen skillnaden mellan produktionen och vad som utförts från landet, då import av järnmalm praktiskt taget icke ägt rum. Från Tuolluvaara över Narvik till Sverige sänd malm förekommer vissa år bland de statistiska uppgifterna över importen. Under senare år har den dock endast anmärkningsvis upptagits bland import och export. Inverkan av Tuolluvaaramalmen och anrikningsgods från Gellivare för den mellansvenska järntillverkningen anges i annat sammanhang. Tab. 8, 9 och 10 angiva för järnhanteringen tillgänglig malm och slig (i sligkvantiteten är även kvantiteten briketter här som överallt eljest inräknad). I likhet med föregående tabeller över produktion och export angivas i a de absoluta talen och i b de relativa talen hänförda till år 1911. Härvid bor anmärkas, att i fråga om styckmalm har 2:a malmen måst upptagas särskilt, då fosforhalterna i denna icke äro kända.

51 Tab. 8 a.

Styckmalm, för förbrukning inom landet. År 1909

F o s I'orh al t, 0 till och med Ooio % 0-011-0-050 %

större än 0-or>o % Sammor

År 1910

Ar 1911

Ar 1912

Är 1913

249 652 219 726 56 764

296 927 207 071 154 128

346 571 189 993 170 830

367 581 186 978 160 832

368 994 245 987 — 6 814

526 142

658 126

707 394

715 391

608 167

Tab. 8 b. Sättes förbrukningen relativtal:

under år 1911 till 100 erhållas följande

År 1909

År 1910

År 1911

År 1912

Är 1913

Fos forhal t 0 till och med 0'010 % .. 0'on—0'oso % större än O-oso %

72-o 115-6 33-8

85-7 109-0 90-2

100 100 100

106-1 98-4 94i

106-5 129-5 4-o

medeltal

74-4

92-2

101-1

86o

År 1911

År 1912

År 1913

Tab. 9 a.

81ig, för förbrukning inom landet. År 1909

F o s l o r h a It 0 till och med 0'010 % 0-011 — 0-050 % större än 0050 % Summor

År 1910

151 247 15 052 18 405

242 250 34 487 — 2 835

246 146 31 495 6 820

282 786 45 319 35 945

245 855 23 055 63 772

184 794

273 902

284 461

364 050

332 682

Tab. 9 b. Sättes förbrukningen relativtal:

under år 1911 till 100 erhållas följande

År 1909

Ar 1910

År 1911

Är 1912

År 1913

Fosforhalt 0 till och med O'oio % ... 0-011—0-050 % större än 0'0 5 0 %

61-4 47-8 27-i

98-4 109-5 - 41-6

100 100 100

114-9 143-9 527-1

99-9 73-2 935i

medeltal

65-o

96-3

128o

117-0

Tab. 10 a. sim i ton.

För den inhemska förbrukningen

År 1909 F o s I'orh al t 0 till och med 0'010 % ... 0-011—0-050 %

större än 0*060 % Summor

; Ar 1910

tillgängliga styckmalm och

År 1911

År 1912

Ar 1913

400 899 234 778 75 259

539 177 241558 151293

592 717 221 488177 650

650 367 232 297 196 777

614 849 269 042 56 958

710 936 ;

932 028

991 855

1 079 441

940 849

Härtill skall läggas förut angivna sekundamalmskvantiteter.

52 Total produktion,

export

och inhemsk

förbrukning

ai'järnmalm\.

g.Knn.nnn

LUJJ

I I

s.soo

1 ii 1 1 1 1 [1 1 IIIII1 I1 1 1 1 1 I

I

^_1'_1

i

2.400.

..-•'"

2.300.

^ ^ 1

2.B00.

.

-~l-

i

,

,

,

,

2.t00.

___^

.^__1^

e.ooo.000

i

••'

IffOS

i

I

I9f0

Produktion

IBM

av p-rtma

styckem

a

och sekimda.

o

o

I9IE

a/m •styck.em atrrt

" '«* "

" privncL

Export

9 "

"

ooH sekixyvctaL styckema-tiTi

etycficrrvalTn. «lig

w stycfcemaZm,

Förbr-zikn,i,f-if/

ai> sty c kem

'<

<i

tZiq

'<

II

slychemalm.

ocTi. slig al-m, och.

slig

sa-m-t s/zg

l»1S.

r>:-i

Produktion,

export och 177/1 emsk förbrizkning 7?ied olika fosfo7Jialter. i

»/

/*v

i<i

^

( ffi °/n

J/n r «

..4--

i.-\

. .-["

X

•^Z.

Az

.—!•••-

A ..

ar malm

•

•

'

"

JT-

1** •J-f

!*]

i |

• s«-

j=:«

T T - aft

,X

•&**-

tiv

I

r

^_ _ 8 =\=- -. •~= ^ —i i

M**r—

j -j r

-„i:

.

.

^ b * j 'fl

V/ r V

(7

- f 0 fl?

^

—c

>*•

>OW

ö-

. • • -

1 A- -« —

, 0 -

•* -« ~4," '

t.

r

••

"

•

~-4~^

!

|

400.000 .300.

-

ff5

• - •

BOO.

i

1 p

=_.|—

- b—

-— — — ^=

B

M

£ F^

~^

c-

£

n>

__

"-• i

.•

-•

... |

1 F*

7»i

In

*?fr

nr

rr>

... .•;•• r1

°H~

D=o

•«

-oe 0 -

**>

<*>•=

r* ,———

-

1 oo-

o -

_o

l - -u

.. •__ - -

j

_u

- -

_ L -

—i

-° E l

o -

-

" T —•« "'"

jj—

—

-4-

~ "~

Produktion, ai' styckemal-m. s2i

"

"

"

"

stycha-rrvalm

n

stycTicma.lTn.

"

*Uff

II

F-

a —

-0,

D?

!—

i •

J^jepoT^t

==

=1_^_-

—

9 II stycÅ-cyn-a-Zm.

FÖT^br-u^k-n.i-ng cuv

ooh. tUg

och fiZ-iff

sCycA.e-ma.Zm

n

II

Ä^iy

n

n

sty ekcrrt.rtlrrj^

och <?Zzg

* |

-

O

>..

54 Tab. 10 b. relativtal:

Sättes förbrukningen

under år 1911 till 100 erhållas följande

År 1909

År 1910

År 1911

Ar 1912

Ar 1913

Fosforhalt 0 till och mod O'Oio % ... O-oil -0-050 % större än 0'050 %

67-6 106-0 42-4

91-0 109-i 85-2

100 100 100

109-7 105o 110-8

103-7 121-5 32-i

medeltal

71-7

94-o

108-i)

94- si

En föreställning om de olika fosforhalterna av det inom Sverige använda malmmaterialet har särskilt stor betydelse. Dylika uppgifter finnas ock, som av tabellerna synes, för den väsentligaste delen av produktionen. Den relativt obetydliga sekundamalmen har därför tillagts slutkvantiteterna. Vidare har icke någon uppgift förelegat över det inventarium, som vid gruvor och järnverk legat inne vid 1909 års början. Så småningom har detta utjämnats och torde icke väsentligt hava inverkat på slutresultatet. De negativa siffror, som på ett par ställen förekomma, angiva, att förutvarande upplag under året anlitats. Av tabellerna framgår att i fråga om produkter med större fosforhalt än 0 0 5 0 % sligproduktionen varit obetydlig i förhållande till styckmalmen och att största delen av produktionen exporterats. I fråga om fosforhalt mellan 0-ou och 0-050 % är såväl styckmalm som sligproduktionen betydligt mindre än vid högre eller lägre fosforhalter. Endast en mindre del har exporterats, vadan största delen använts för den inhemska järntillverkningen. I motsats till förhållandet vid fosforhalter högre än OOÖO '% har produktionen av malm och slig med fosforhalter upp till Ooio % till största delen eller omkring 80 % absorberats av den svenska järn tillverkningen och sålunda endast en mindre del exporterats. Produktion, export och förbrukning åskådliggöras genom de grafiska framställningarna å sid. 52 och 53. Den svenska järntillverkningen har haft ett tillskott från Norrland dels från Tuolluvaara malmfält, vars fosforfattiga malm tillgodogjorts vid en del bruk, dels har Luleå järnverk så gott som uteslutande producerat tackjärn av slig, tillverkad av (lellivaremalm. En redovisning av malmmaterialet för den svenska järnhanteringen skulle då få följande utseende under femårsperioden 1909—1913.

År 1909 » 1910 ., 1911 >, 1912 • 1913

Ovan angivna Slig, tillverkad i tillgängliga vid Luleå kvantiteter järnverk från Mellan(Karlsvik) sverige

Tuolluvaara fosforfattiga malm

776387 1052494 1161005 1238279 1120390

12 206 33 253 28 660 31 735 32 668

25 415 28 286 40 071 48 737 50 631

814 008 1114 033 1 229 736 1318 751 1 203 689

5 348 555

138 522

193 140

5 680 217

i ... i Summor

Samma

Om man sätter malmåtgången vid tillverkning av tackjärn till i medeltal 1:8 per ton tackjärn skulle för denna tillverkning åtgått:

55 År 1909 » 1910 » 1911 » 1912 » 1913

444,764 ton tackjärn, vartill åtgått 800,575 ton malmmaterial 603,939 » >> » » 1,087,090 » » 634,392 » » » 1,141,906 » » 699,816 » » » » 1,259,668 » » 730,257 1,314,4(13 » » 3,113,168 ton tackjärn, vartill åtgått 5,603,702 ton malmmaterial

Förutom till tackjärnstillverkningen har malm även använts i martinugnarae. Statistiken redovisar icke dessa kvantiteter under ifrågavarande år. Enligt av Malmkommissionen infordrade uppgifter från hyttägarne användes år 1913 följande kvantiteter: Malm med fosforhalt 0 till och med O'Oio % 13,608 ton » mellan 0'on—0'050 % 2,111 » » » » större än 0'OftQ % 365 » eller tillsamman 16,084 ton. I bergsstatistiken redovisas sedan år 1919 malmåtgången vid martinugnarne och har för åren 1919 och 1920 angivits till respektive 10,965 och 11,672 ton. Om man sätter åtgången per år till 15,000 ton, torde i medeltal mera icke hava använts. Slutligen har under denna period tillverkningen av järnsvamp tagit sin början eller närmare bestämt år 1911. Under de tre åren 1911, 1912 och 1913 har sammanlagt tillverkats 13,824 ton. Till en ton järnsvamp kan beräknas 1,6 ton slig, vadan sligåtgången skulle bliva omkring 22,000 ton. Denna slig har dock icke tillverkats av malm från Mellansverige, vadan den icke ingår i ovan i tabellerna angivna tillverkning. Under femårsperioden 1909—1913 kan sålunda beräknas hava åtgått av malmmaterial: för tackjärnstillverkning 5,604,000 ton » martintillverkningen högst 75,000 » Summa 5,679,000 ton. Då den under samma period tillgängliga kvantiteten enligt ovanstående utgjorde 5,680,217 ton synes, att all utöver exporten tillgänglig malmprodukt under denna period åtgått för järnverkens behov. Man får dock erinra sig, att användningen av malmen och produktionen av densamma icke till tiden sammanfalla, utan att den förra först kominer en tid efter den senare, vilket alltid förskjuter resultatet. För hel femårsperiod bör denna förskjutning dock icke så avsevärt inverka som för enstaka år, och vid uppåtgående konjunkturer ligger produktionen och användningen till tiden närmare varandra än eljest. Slutligen må anmärkas, att under år 1909 produktionen av hyttprodukter var i förhållande till föregående år mycket låg. Uppfordringen av malm var 17'6 % mindre än föregående år 1908 och malmfångsten hade icke varit så låg allt sedan år 1903. Tillverkningen av tackjärn var 21'" % mindre år 1909 än närmast föregående år och så låg tackjärnstillverkning hade förut icke ägt rum sedan år 1890. Efter år 1913 närmast följande fyra år kännetecknas av en synnerligen livlig verksamhet inom bergshanteringen på grund av de under världskriget allt högre priserna å hithörande produkter. Kedan under år 1918 gick dock avsättningen tillbaka, vilket ger sig tillkänna i ökade lager. Under år 1919 minskades tillverkningen, men lagerbehållningen ökade, något som även, ehuru i mindre omfattning, var förhållandet under år 1920.

56 För åren 1914—1920 augives i tab. I l a och 11b produktionen i Sverige med undantag för Norrbottens län. Siffrorna äro hämtade från bergsstatistiken. Tab. 11 a. Produktion av malm och slig i Mellansverige åren 1914—1920. Styckmulni

Sinn ma l:a styckmalm och slig

Summa produktion

527 529 846 423 907 674 857 592 750 373 524 184 111 396

2 177 362 2 917 774 2 995 657 2 876 707 2 421 646 1 915 296 1 684 333

2 343 114 3 107 312 3 219 313 3 153 848 2 647 166 2 079 128 1 840 995

4 525 171

16 988 775

18 390 876 ••

Slig l:a År » » » » » »

1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920

2:a 165 752 189 538 ' 223 656 I 277 141 225 520 163 832 156 662

1 649 833 2 071 351 2 087 983 2 019 115 1 671 273 1 391112 1 572 937 Summa

12 463 604

1 402 101

Tab. lib. Ovanstående siffror i förhållande till produktionen 1911, vilken här betecknas med 100. Styckmalm

År 1914 » 1915 »> 1916 » 1917 » 1918 » 1919 » 1920

l.a.

2: a

101-1 127-0 128-0 123-8 102-4 85-3 96-4

98o 112-1 132-2 163-8 133-3 96-9 92-6

Slig

Summa 1:8 styckmalm och slig

q Summa produktion

149-6 240-1 257-5 243-2 212-9 148-7 31-c

109-8 147-1 150-i 145-0 122-1 96-5 84-9

108-9 144-3 149-5 146-5 122-9 96-6 85-5

Av ovanstående tabell framgår, att produktionen under nämnda år icke varit så väsentligt högre än produktionen år 1913, som man kunnat vänta sig. Endast åren 1915, 1916, 1917 och 1918 förete en stegring, under det att 1919 å r s p r o duktion var ungefär lika stor som 1910 års och 1920 års produktion nedgått nära nog till produktionen år 1909. Största produktionen ägde rum 1916 och var då 657,345 ton eller 25s % högre än år 1913. Av denna ökning faller 282,368 ton på sligtillverkningen, som därvid hämtat större delen av sitt material från äldre varp. Härvid är vidare att märka, att under nämnda ålen stor del malm av sekunda kvalitet erhållits genom omskrädning av äldre malmupplag eller skratts ur äldre varp. För att närmare klargöra åtgången för järnhanteringen av material från de mellansvenska malmfälten och deras bidrag till exporten under åren 1914— 1920 hava efterstående beräkningar utförts. I dessa har förbrukningen av malm för järnsvampstillverkningen icke upptagits, då densamma uteslutande erhållits från de norrländska malmfälten. Vid beräkningarne ha lagts till grund malmåtgång av 1'8 ton till en ton tackjärn. Malmåtgången till framställning av martingods har för åren 1914—1918 här uppskattats efter tillverkningsstorlek. För åren 1919 och 1920 har malmåtgången angivits enligt de statistiska uppgifterna härom. Nämnda uppgifter finnas icke för åren före 1919. Malmförbruk# Vid en del ferrolegeringsverk hava järnprodukter framställts. ningen vid dessa är dock relativt liten.

57 Beräkning av malmmaterial från Mellansverige för järnhanteringen åren 1914—1920. År 1914: Till 639,718 ton tackjärn har åtgått 1,151,492 ton malm Vid martinverk » » 15,000 » » » ferrolegeringsverk » » 4,500 » » 1 170 992 ton Avgår Karlsvikslig 33,265 ton » Tuolluvaaramalm 28,740 » 62,005 » 1,108,987 ton År 1915: Till 760,718 ton tackjärn har åtgått 1,369,262 ton malm Vid martinverk » » 17,000 » » » ferrolegeringsverk » » 5,000 » » i 391 9(52 ton Avgår Karlsvikslig 44,261 ton » Tuolluvaaramalm 34,400 » 78,661 » 1,312,601 » År 1916: Till 732,734 ton tackjärn har åtgått 1,318,921 ton malm Vid martinverk » » 18,000 » » » ferrolegeringsverk » » 5,500 » » 1 342,421 ton Avgår Karlsvikslig 58,422 ton » Tuolluvaaramalm 36,933 » 95,355 » 1,247,066 » År 1917: Till 828,969 ton tackjärn har åtgått 1,492,144 ton malm Vid martin verk » » 15,000 » » » ferrolegeringsverk » » (5,000 » » 1513 144 ton Avgår Karlsvikslig 66,006 ton » Tuolluvaaramalm 25,463 » 91,469 » 1 491 ft7n År 1918: Till 761,822 ton tackjärn har åtgått 1,371,280 ton malm Vid martinverk] » » 12,000 » » » ferrolegeringsverk » » 3,500 > » 1,386,780 ton Avgår Karlsvikslig 59,007 ton » Tuolluvaaramalm 28,212 > 87,219 » 1999 561 År 1919: Till 493,701 ton tackjärn har åtgått Vid martinverk » » » ferrolegeringsverk » » Avgår Karlsvikslig » Tuolluvaaramalm

858,846 ton malm 10,965 » » 3,053 » 22,066 ton 4(5,331 »

872,864 ton

År 1920: Till 470,550 ton tackjärn har åtgått Vid martinverk » » » ferrolegeringsverk » » Avgår Karlsvikslig » Tuolluvaaramalm

606,438 ton malm 11,672 » » 1,634 » » 17,259 ton 43,697 »

619,744 ton

68,397 »

60,956 »

804 46

58 Om från de enligt tab. 11 a angivna totala producerade malmkvantiteterna avdragas här ovan angivna som åtgången inom Mellansverige för järn tillverkningen därstädes erhålles följande överskott: för nr 1914 » » 1915 » » 1916 » » 1917

1,234,127 ton 1,794,711 » 1,972,247 » 1,732,173 »

för år 1918 > » 1919 » » 1920

1,347,605 ton 1,274,661 » 1,282,207 »

Under aren 1914—1917 torde detta överskott hava exporterats. Men icke allenast detta överskott utan därutöver måste såsom nedan närmare visas av äldre upplag av 2:a och 3:a malm intill år 1917 avsevärda kvantiteter hava exporterats. Till detta resultat kommer man genom att närmare utreda totala produktionen och exporten från hela landet, vilket för åren 1914—1920 sammanställts i tab. 12, där jämväl produktionsöverskottet angivits. Tab. 12. Sveriges totala produktion av malm, totala exporten och skillnaden mellan produktionen och exporten för vartdera av åren 1914—1920. E x p o r t i ton

Produktion i ton

Summa

Summa

Ar styekmalmj

slig

stvckmalm!

slig

Skillnad mellan produktion och export styckmalm

Summa

si ig

1914 % 990 828 620 591 6 586 630 4 478 572 308 742 4 787 314 1 512 256 311 849 1 824105 900 101 1915 % 871 821 1 020 495 6 892 316 5 550 459 441 756 5 992 215 321 362 578 739 1916 5 861651 1 124 647 6 986 298 4 953 016 583 625 5 536 641 908 635 541 022 1 449 657 3 398 674 1917 5 115 728 1101 444 6 217 172 5 303 171 515 327 5 818 498 )-187 443 586117 1918 5 738 991 884 670 6 623 661 4 058 624 405 136 4 463 760 1 680 367 479 534 2 159 901 1919 4 290 324 690 786 4 981110 2 223 249 193 607 2 416 856 2 067 075 497 179 2 564 254 791 251 1920 4 946 337 573 537 4 519112 2 171 452 557 171 3 728 623 ' 774 885 16 366 r ) Häri ingår 24,789 ton importerad malm. — 2) Häri ingår import, 9,008 ton. — 3) Detta år liar exporten av styckmalm måst ske från äldre lager, då produktionen icke varit tillräcklig. — 4) Häri 762 ton import.

Om man sammanför de för järn till verkningen inom hela landet erforderliga kvantiteterna (se föreg. sid.) för åren 1914—1917 erhålles för år 1914 1,170,992 ton » » 1915 1,391,262 » » » 1916 1,342,421 » » » 1917... 1,513,144 » eller tillsamman 5,417,819 ton. Härtill skall läggas den för produceringen av järnsvamp erforderliga malmkvantiteten. Sammanlagda kvantiteten järnsvamp för åren 1914—1917 utgör 36,120 ton och härför använt malmmaterial utgör efter beräkning av 1"6 ton slig per ton järnsvamp 57,792 ton. För svenska järnhanteringen skulle sålunda under nämnda tidsperiod hava åtgått 5,475,611 ton i runt tal. Sammanräknas skillnaden mellan produktion och export för åren 1914—1917 i tab. 12 erhålles 4,572,537 ton. Här föreligger sålunda en brist av 903,074 ton. Faktiskt har emellertid icke en sådan brist kunnat föreligga. Förhållandet har varit att förutom från äldre upplag vid de norrländska malmfälten från liera av de mellansvenska malmfälten under nämnda år exporterats av förut i upplag varande malm av sämre kvaliteter, vilka icke kunnat för vår järnhantering utnyttjas. Dessa kvaliteter hava under äldre tider uppgivits till bergs-

59 statistiken och hava därför icke under nu ifrågavarande år blivit redovisade i densamma. Ser man åter på åren 1919 och 1920 erhålles däremot på analogt siitt som förut en upplagring för år 1918 av » » 1919 » » » 1920 »

763,361 ton 1,689,259 » 165,402 » Summa 2,618,072 ton.

Största delen av denna upplagring kommer naturligtvis på de norrländska malmfältens räkning, men även inom Mellansverige har densamma varit avsevärd. Skillnaden mot före kriget är, att upplagen i Mellansverige äro i genomsnitt av bättre beskaffenhet än före kriget. Av nu lämnade utredningar framgår att såväl den betydligt ökade exporten som ock den ökade tillverkningen under åren 1914—1917 kunnat ske utan allt för stor påfrestning på gruvornas produktionsförmåga, tack vare dels den ökade sligtillverkningen, som delvis hämtat material från äldre varp, dels ock de lager av sämre malm, vilka under vanliga konjunkturer äro för dyra vare sig att anrika eller förhytta, men vilka nu fått användning genom att avyttras till utlandet. Av det föregående framgår att våra tillgångar på lämpligt malmmaterial för den inhemska järntillverkningens ständigt ökade behov hittills varit tillräckliga och att dessutom från de mellansvenska malmfälten kunnat exporteras betydande kvantiteter. Av betydelse är emellertid att söka bilda sig en upp-: fattning om huru malmbehovet kommer att ställa sig för framtiden, en uppgift som dock är allt annat än lätt. Beträffande i första hand den inhemska malmförbrukningen, framgår »v den granska framställningen här nedan, att den svenska tackjärnsproduktionen i stort sett varit i jämnt stigande allt sedan mitten av 1800-talet. De mera väsentliga avvikelserna markeras av den tvära nedgången under storstrejksåret 1909 samt de rent abnorma förhållanden, vilka rådde under och åren närmast efter världskriget.

.t oo. o nu

60 I förhållande till hela världens tackjärnsproduktion har emellertid den svenska järnhanteringen i kvantitativt avseende gått allt mer och mer tillbaka. Liksom Sverige, historiskt sett, haft en storhetstid — längesedan svunnen — så intog även vårt land närmare ett helt sekel en dominerande ställning inom världens järnindustri, ej blott kvalitativt utan även kvantitativt. Omslaget skedde då mot slutet av 1700-talet puddelprocessen uppfanns, varigenom det blev möjligt att framställa dugligt, smidbart järn även ur tackjärn tillverkat med fossilt bränsle. Dittills hade man varit hänvisad till medelst träkol framställt tackjärn. Puddelprocessens införande markerar i själva verket en vändpunkt inom hela världens järnindustri, och under det världsproduktionen av järn och längre fram även stål ökades med förvånande hastighet, utvecklades vår svenska järnindustri så sakta,1 att dess tillverkningar i förhållande till hela världens järnproduktion ständigt visat en avsevärd tillbakagång. Sålunda utgjorde den svenska tackjärnsproduktionen år 1871 endast 2'3 % av världsprocluktionen. Men denna siffra hade redan år 1900 sjunkit till l - 3 % och 1917 till I i % och detta i trots av att vår inhemska tackjärnsproduktion just detta sistnämnda år uppgick till omkring 830,000 ton, vilket representerar hittillsvarande rekord. Anledningen till vår järntillverknings relativa tillbakagång är som bekant att söka i det kända förhållandet, att vårt land praktiskt taget saknar fossilt bränsle samt att vår tackjärnstillverkning i stort sett baseras på det dyrbara bränslet, träkol, varav för övrigt tillgångarne äro starkt begränsade. Emellertid har även i vårt land tackjärn tillverkats med koks, dels vid Domnarvet och ett par andra järnverk i anslutning till jämsides bedriven stålframställning, som dock varit avsedd för inhemskt behov, dels vid Oxelösund, där emellertid uteslutande gjuteritackjärn producerats. Intill världskrigets utbrott synes sålunda framställning av ordinärt handelsjärn för inhemskt behov med ekonomisk fördel kunnat ske med s. k. kokstackjärn, men världskriget har medfört en omkastning på detta som på så många andra områden, och för närvarande produceras icke något kokstackjärn inom landet för att därav tillverka stål. Huruvida stenkolsprisen framdeles ånyo skola möjliggöra en återgång till den här omnämnda, vid bland annat Domnarvet tillämpade metoden är icke möjligt att för närvarande bedöma. Vilka kvantiteter tackjärn, som med koks uteslutande som bränsle framställts efter år 1910, från vilken tid detta i statistiken redovisats, framgår av nedanstående siffror. År 1910 54,029 ton År 1913 100,685 ton ' År 191(5 5G,592 ton » 1911 72,138 » » 1914 82,989 » » 1917 79,759 » » 1912 86,853 » » 1915 76,592 » » 1818 74,140 » Beträffande åter gjuteritackjärns tillverkande med koks, som bedrevs vid Oxelösund under åren 1917—1920, men som för närvarande ävenledes ligger nere, kommer det ytterst att bliva beroende på rådande konjunkturer, om och när denna tillverkning ånyo kan upptagas. Emellertid torde man hava goda skäl antaga, att den svenska tackjärnstillverkningen framdeles, liksom hittills till ojämförligt största delen måste baseras på träkol såsom bränsle samt att vårt land med anledning härav säkerligen alltid måste intaga en mycket blygsam ställning i kvantitativt avseende i förhållande till hela världens tackjärnsproduktion. Här föreliggande utredning avser emellertid närmast att söka klarställa den inhemska järnhanteringens framtida malmbehov samt utsikterna för malmexport från mellersta Sverige. Beträffande det förra har man närmast tvenne faktorer att räkna med, nämligen tillgång på träkol till rimligt pris samt de framtida avsättningsmöjligheterna för såväl fosforrent tackjärn som järn och stål av hög kvalitet.

()]

Genom Jernkontorets och Malmkomnnssiönens utredningar rörande träkolsvedstillgången i Norrland och Dalarne torde vara fastställt, att vi för mycket lång tid framåt kunna erhålla tillräckligt med träkol för att driva vår tackjärnstillverkning i samma omfattning som åren närmast före världskrigets utbrott, d. v. s. omkring 3/4 miljon ton per år. Men det är icke uteslutet, att en viss förskjutning geografiskt sett får lov att ske, d. v. s., att en del av tillverkningen förlägges till övre Norrland, där rikliga kolvedstillgångar finnas, och där en relativt billig vattenkraft möjliggör elektrisk tackjärnstillverkning i avsevärd omfattning. De förhoppningar man på sin tid hyste vid den elektriska tackjärnssmältningens genomförande, nämligen att småningom kunna i våra mellansvenska bergslager mera allmänt införa denna metod, hava i första hand strandat på den grund, att billig vattenkraft i tillräcklig omfattning icke förefinnes. Betydelsen av metoden ifråga ligger framför allt däri, att densamma kräver vida mindre träkol. Under det att träkolsförbrukningen i masugn håller sig omkring 55 ä 60 hektoliter per ton tackjärn, utgör densamma vid den elektriska processen 23 ä 26 hektoliter eller icke fullt hälften. Framställningen av elektriskt tackjärn daterar sig från är 1908, och tillverkningen har sedan dess oavbrutet stegrats, såsom framgår av följande siffror. År 11)08 72 ton År 1913 31,966 ton År 1918 75,(584 ton > 1909..... 302 » » 1914 2(5,854 » » 1919 (54,420 » » 1910.:.... 890 » > 1915 35,075 » * 1920 82,575 » - 1911 5,786 » » 1916 44,782 » 1912 17,561 » » 1917 67,059 . . Huru denna tillverkning kan komma att vidare utveckla sig är närmast beroende på möjligheten att erhålla billig kraft. I detta sammanhang kan vara av intresse att omnämna, att ett antal mellansvenska järnverk år 1916 inköpte de bekanta Krångedefallen uteslutande i syfte att kunna förse den mellansvenska järnhanteringen med riklig kraft till rimligt pris. Enligt en preliminär utredning lära från Krångede — efter vattenområdets reglering — kunna erhållas omkring 140,000 elektriska hästkrafter, nedförda till exempelvis Norbergstrakten. Om hela denna kraftmängd kunde utnyttjas för elektrisk tackjärnsframställning, skulle den årliga tillverkningen bliva omkring 400,000 ton, varvid en träkolsbesparing (i jämförelse med den vanliga masugnsprocessen) av c:a 12,000,000 hektoliter träkol erhölles. Emellertid torde utsikterna för dessa planers realiserande för närvarande vara ganska ringa, och detta av flera skäl, för vilka det här ej behöver närmare redogöras.. Det synes därföre mera sannolikt, att den elektriska tackjärnsframställningens vidare utveckling förlägges till övre Norrland. Den andra huvudfaktorn, som inverkar på vår inhemska järnhanterings malmbehov, är denna industris avsättningsmöjligheter såväl inom som utom Sverige. I det föregående har påvisats hurusom var järnhantering absolut sett hittills (undantagandes de sista åren) oavbrutet gått framåt, men relativt hela världens järnproduktion ständigt visat tillbakagång, och detta i så avsevärd grad, att vårt land för närvarande endast representerar c:a 1 % av världens tackjärnsproduktion. Kvantitativt sett spela vi sålunda ej längre någon som helst roll — men dess bättre i kvalitativt avseende. Visserligen har metallurgien under de senaste 25 åren gjort en mängd oanade landvinningar dels genom införandet av helt nya tillverkningsmetoder såsom färskning eller enbart omsmältning uti elektriska stålugnar, dels genom införandet av allehanda s. k. specialstål av hög kvalitet — vilka landvinningar

(»2

medfört det svenska stålets utdrivande på många områden, men jämsides härmed har maskinteknikens snabba utveckling medfört ökade krav p å s t å l av hög kvalitet, och vi hava som redan nämnts kunnat konstatera en ständigt växande avsättning för vår järnhanterings produkter. Världskriget har emellertid medfört allvarliga rubbningar även på detta område. Inom vårt eget land har avsättningen nedgått på grund av rådande depression, speciellt inom den mekaniska verkstadsindustrien, och i utlandet hava hela länder, såsom Ryssland, Österrike och Tyskland, så gott som fullständigt upphört att köpa vårt järn och stål, under det avsättningen på övriga exportmarknader högst betänkligt nedgått, med undantag för Nordamerikas Förenta Stater. En omständighet, som ävenledes inverkar hämmande på vår järn- och stålexport äro de efter världskrigets upphörande beslutade avrustningarna, såväl till lands som vatten. Härvid må särskilt framhållas reduceringen av den engelska flottan, som före kriget väl i stort sett varit vår järnhanterings bästa kund, speciellt för tackjärn. Av det föregående torde framgå att framtidsutsikterna för vår järnhantering för närvarande äro allt annat än ljusa, även om man har anledning att hoppas på en småningom sig bättrande konjunktur. Här föreliggande spörsmål är emellertid ett försök att klargöra malmavsättningsmöjligheterna inom vårt land, och torde man med avseende härpå näppeligen inom överskådlig framtid hava att räkna med större malmförbrukning för vår tackjärnstillverkning än under åren närmast före världskrigets utbrott, d. v. s. omkring 1,200,000 ton styckmalm, slig och briketter. Enligt det föregående användes emellertid malm ej blott för tackjärnsframställningen utan därjämte dels uti martinugn, dels för framställning av järnsvamp. De kvantiteter, som härför åtgå, äro emellertid oväsentliga och torde man vara på den säkra sidan, om man uppskattar den totala förbrukningen av malm, slig och briketter till 1,300,000 ton per år. Det återstår nu att söka bilda sig en föreställning om exportmöjligheterna från mellersta Sverige. Malmexporten från Lappland lämnas i detta sammanhang alldeles ur räkningen. Av det föregående framgår att malmexporten från mellersta Sverige omfattar såväl styckmalm som slig och briketter, varjämte bör ihågkommas, att såväl fosforhaltiga som fosforrena produkter utskeppas. Denna vår export nådde under världskriget ett kraftigt maximum för att sedan plötsligt avtaga och har sedan ett par år varit så pass obetydlig, att driften vid flera av våra exportfält helt eller delvis legat nere. Att för närvarande erhålla en tillförlitlig bild, hur exporten i framtiden kommer att ställa sig, är omöjligt. Allt för många omständigheter utöva sitt inflytande. Emellertid torde man väl kunna hoppas, att exporten från Grängesbergsfälten ungefärligen skall uppnå den numera tillåtna maximikvantitetem av 800,000 ton per år. Beträffande exporten av styckmalm, slig och briketter från de övriga mellansvenska fälten synes föga sannolikhet för att den under överskådlig framtid kommer att överskrida 5 ä 600,000 ton per år. På grund av denna utredning skulle man alltså för framtiden hava att räkna med följande årliga kvantitet styckmalm, slig och briketteiför inhemsk förbrukning 1,300,000 ton » export 1,400,000 » Summa 2,700,000 ton.

63 F ö r den inhemska förbrukningen ocli exporten skulle då erfordras en årlig avsänkning av totala, nu inventerade malmarean av något över 2 meter och 200 meters avsänkning motsvarar sålunda det angivna malmbehovet för en tidsrymd av inemot 100 år. Flera gånger har framhållits den stora roll tillgången på fosforfattiga malmer spelar för den svenska järnhanteringen. Det är därför av intresse att erhålla föreställning om huru brytningen hittills ställt sig i förhållande till tillgången av de fosforrenaste malmerna. Enligt Sveriges geologiska undersöknings inventering (sid. 44) skulle malmarean fördela sig å fyndigheter med mindre än O-oio % till 34'9 %, på fyndigheter med fosforhalt mellan 0*010 % och 0'060 % till 17*5 4 % och slutligen på fyndigheter med högre fosforhalt än 0'0 5 0 % till 47'5 6 % av malmarean. Denna proportion torde ock kunna bibehållas vid den nu inventerade malmarean. Beräknar man brytningen av styckmalm och produktion av slig, kommer man till följande resultat för åren 1913 och 1916. Året 1913 har valts emedan alla infordrade uppgifter hänföra sig till detta är och 1916 emedan under det året hittills största produktion ägt rum. Ar 1913 utgjorde brytningen av l:a styckmalm: med fosforhalt » » » »

till och med 0*oio % 26'3 % av hela l:a styckmalmsbrytningen mellan 0-oii—0'05 0 % 17"2 % » » » » över 0'0&o$ 56*6 % » » » »

För år 1916 voro motsvarande procenttal respektive 26*9, 13'i och 60'o %. Härav framgår att styckmalmsbrytningen i fyndigheter med lägsta fosforhalter skett i relativt mindre utsträckning än vad som motsvarar andelen i den samlade malmarean. I fråga om sligtillverkningen föreligger den gynnsamma omständigheten, att sligens fosforhalt blir mindre än hos det i anrikningsverket ingående godset. Nedanstående sammanställning visar, att en väsentlig förskjutning i detta avseende äger rum. Procent slig av hela sligtillverkningen

Fosforhalt

0 till och med Ooio % 0 ' 0 1 1 — 0'050 %

större än OoöO %

år 1913 59l 18'5 22'4

Procent anrikningsgods av totala mängden anrikningsgods

r 1916

år 1913

år 1916

70-5 23-2 63

35-3 40-9 23'8

53-2 27-2

19-G

I likhet med vid styckmalmsbrytningen hava sålunda vid anrikningen fyndigheter med de högre fosforhalterna lämnat mesta tillskottet av råmaterial. Förestående siffror visa, att vid järnmalmsproduktionen inom Mellansverige fyndigheter med fosforhalter till och med 0'0io % bliva relativt mindre ansträngda än övriga fyndigheter. Slutligen förtjänar i detta sammanhang att omnämnas, det bruken till stor del hämtar sitt malmbehov från egna gruvor eller från gruvor, vari bruken äro delägare. Det har i regel varit bruken, som nedlagt arbete och kostnader på upptäckande av nya fyndigheter eller närmare undersökning av äldre, liksom ock av andra upptäckta fyndigheter, vilka fört för hanteringen lämpliga malmer, blivit av bruken inköpta. Malmkommissionen har infordrat uppgifter rörande myckenheten av bruken inköpta malmer under år 1913. Svaren härå hava ämnat till resultat att under detta år inköpts sammanlagt:

64 Av malmmaterial med fosforhalt till och med Ooio % 268,156 ton » » » fosforhalt mellan Ooii—O050 % 153,873 » » » » » större än 0"050 % 76,451 > eller tillsamman 498,480 ton Denna summa utgör omkring 40 % av hela den kvantitet, som år 1913 beräknats vara tillgänglig för den svenska järntillverkningen. Då ett bruks delaktighet i visst gruvfält helt naturligt ej motsvarar brukets behov av den malmkvantitet, som därifrån erhålles, utan i regel är än större än mindre har överskott eller brist ofta utjämnats genom köp av meddelägare. Brukens innehav av gruvor är därför större än vad som på grund av ovan angivna inköpssiffra framgår. Man bör med säkerhet kunna antaga, att av vid bruken förarbetat malmmaterial minst 2/3 erhålles från gruvor, som ägas av bruken. I fråga om gruvornas uthållighet är denna omständighet av särskilt stor betydelse. Särskilt våra rangmalmer erfordra på grund av deras förekomstsätt ständiga undersökningsarbeten samtidigt med brytningen, och härpå hava bruken nedlagt och nedlägga omsorg och kostnader, vilka enskild gruvägare icke skulle finna med sin fördel förenligt att göra. Det kan icke förnekas, att det är tack vare denna omständighet, som vår gruvhantering står på den höga ståndpunkt som den nu gör, och att våra resurser i den vägen äro så gynnsamma som de nu äro. C. O. Norelius.

65 Bilaga B.

Malmtillgången i Norrbottens län. Av förste byråingenjören Bdw. S. Berglund.

Inledning-. De järnmalmsfält inom Norrbottens län, i vilka staten på ett eller annat satt ar intresserad, kunna med avseende härpå uppdelas i följande olika kategorier, nämligen: 1. malmfält, till vilka staten praktiskt taget ensam är ägare; 2. malmfält, i vilka staten är delägare; 3. malmfält, till vilka staten innehar nyttjanderätt. Till den första kategorien höra följande fält, vilka åter kunna indelas i skilda grupper på grund av deras olika beskaffenhet och den kännedom man har om dem. 1 a. Ekströmsberg, Svappavaara, Leveäniemi och Mertainen, som alla otvivelaktigt hava ett stort värde, och vilka blivit jämförelsevis noggrant undersökta. 1 b. Laukujärvi, Bakkurijoki, Tansari, Salmivaara, Nokutusvaara och Painirova, vilka hittills icke blivit undersökta i sådant omfång, att man kan uttala sig om deras beskaffenhet, utsträckning och värde. • l i S " H a u k i v a a r a ' Syväjärvi, Toppi och Tuollujärvi, vilka, enligt vad genom hittills utförda undersökningsarbeten kunnat konstateras, synas vara icke brytvärda eller av mindre värde. o Till den andra kategorien höra Kirunavaara och Gellivare, i vilka staten såsom innehavare av aktier är delägare, och som i en framtid kunna övergå i statens ägo, samt Koskullskulle, Tuolluvaara, Ruotivare, Vallatj, Vietovaara, bautusvaara, Vathanvaara, Pellivuoma, Käyrivaara, Njuotjamavaara, Tarrekaisse och Ruonkatjåkko. Till den tredje kategorien hör Luossavaarafyndigheten ensam. Genom 1907 års avtal erhöll staten uteslutande nyttjanderätt till detta fält, vilken rätt emellertid for viss tid och på vissa villkor ånyo överlåtits. Staten är dock på grund av sitt aktieinnehav i Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag även delägare i Luossavaara. Alla dessa malmfält hava vid upprepade tillfällen varit föremål för mer eller mindre vidlyftiga undersökningar, beskrivningar och utlåtanden. Det här nedan följande är en sammanfattning av det viktigaste av vad med avseende pa respektive malmfält genom dessa arbeten framkommit. De berättelser, uppsatser och utlåtanden, som — utom riksdagstryck och kommissionens egna handlingar — kommit till användning vid sammanfattningens utarbetande, äro följande. 1. Bergverksrelationer från Väster- och Norrbottens bergmästaredöme, senare benämnt l:sta bergmästaredistriktet och norra bergmästaredistriktet. 2. Berättelse om Norrbotten och dess lappmarker enligt Kongl. Maj:ts och Bakets Höglon. Bergscollegii Beslut, utgivna av Abraham Boman år 1818. 6 Underdånig berättelse om en på nådig befallning år 1875 företagen undersökning av malmfyndigheter inom Gellivare och Jukkasjärvi socknar av Norrbottens län, avgiven av chefen för Sveriges geologiska undersökning. 4. »Undersökningar rörande järnmalmstillgångarna i Kirunavaara och Luossavaara, verkställda på grund av Kungl. Maj:ts nådiga beslut den 28 maj 1897.» 468 24

r

66 5. »Underdånig berättelse om en undersökning av mindre kända malmfyndigketer inom Jukkasjärvi Malmtrakt och dess omgivningar», verkställd av Sveriges geologiska undersökning på grund av Kungl. Maj:ts nådiga beslut den 19 maj 1899. 6. Otryckt berättelse över verkställd utredning angående Mertainens Gruvaktiebolags gruvor, avgiven år 1903 av professor Helge Bäckström. 7. Otryckt rapport över resultatet av undersökningsarbeten vid fyndigheter i Norrbotten, avgiven av bergsingenjören Carl Ericsson (1904). 8. Otryckt »Utredning rörande malmtillgångarna inom Leveäniemi malmfält i Norrbottens län, utförd under år 1907 av Walfr. Petersson». 9. Otryckt berättelse över undersökningar rörande Luossavaara malmfält, avgiven i februari 1908 till chefen för Civildepartementet av dåvarande gruvingenjören C. I. Asplund. 10. Yttrande till Herrar Fullmäktige i Jernkontoret av en av Jernkontoret tillsatt kommitté, daterat den 10 dec. 1908, angående möjligheten att tillgodogöra malm från Luossavaara malmfält för svenska järntillverkningen. 11. »The Iron ore Eesources of the World», utgiven 1910. 12. »Järnmalmsförekomsterna vid Euoutevare och Vallatj», av F. 11. Tegengren i Sveriges geologiska undersöknings årsbok 1910. 13. »Tuolluvaara. En gruvfältsbeskrivning», av Georg Fagerberg i Blad för bergshanteringens vänner 1913. 14. Otryckt sammanfattning om »Svenska statens järnmalmsfält i Norrbotten», utförd i jan. 1917 av professor Walfr. Petersson på begäran av Malmkommissionen. 15. »Tuolluvaara malmfälts geologi», av P. Geijer i Sveriges geologiska undersöknings årsbok 1919. Dessutom hava beskrivningar, utförda av professor Petersson att biläggas Kungl. Maj:ts nådiga propositioner till 1907, 1908 och 1913 års riksdagar samt sådana, utförda av 1917 års mineralkommission, blivit använda.

07 Historik. Upptäckten av malmfälten. Vid vilken tid de stora järnmalmsfälten i Lappland först upptäcktes är icke med säkerhet känt. Lapparna hava förmodligen vid sina färder mycket tidigt iakttagit dessa malmfält, ehuru de — av fruktan för att de genom en upptäckt skulle berövas någon del av sina betesmarker samt tvingas till malmforsling — icke meddelade något härom förrän under loppet av 1600- och 1700-talen och då först efter påtryckningar från statsmyndigheternas sida under löfte om belöning. Om sålunda ovisshet råder rörande tiden för upptäckten av malmfälten, vet man dock, att bergsbruksrörelse i Norrbotten bedrevs redan på 1600-talet! Kengis bruk med gar- och kratsugn, kopparhamrar med två härdar samt tre järnhamrar med vardera två härdar anlades sålunda redan 1645. I en berättelse om bergverken i Torneå och Luleå lappmarker, som 1699 avgavs, av bergmästaren Adam Leijel Hendriksson, meddelas, att detta bruk låg i Over-Torneå socken, 16 mil norr om Torneå stad, vid den strida strömmen Kengis. Olägenheterna av isgången och vårfloden hade man undvikit genom att förlägga bruket vid en sidofåra av strömmen, där de naturliga förhållandena medförde ett visst skydd. Den ursprunglige anläggaren av bruket var en viss Arendt Graap, som emellertid efter några år ingick delägareskap med Abraham och Jacob Keenstierna. Enligt en bergmästareberättelse råkade delägarna i slutet på 1670-talet i oenighet »om sielfwa Dispositionen», och bruksdriften synes sedermera allt mera hava gått tillbaka. Den årliga tillverkningen vid fyra härdar uppgick icke till mer än 300 ä 400 skeppund, beroende av brist på »nödigt förlag, smedernas oduglighet och att hela wärcket warit bofälligt». Under följande år sjönk produktionen än mer; år 1698 uppgav bergmästaren, att endast 80 skeppund blivit smitt. De i relationen omnämnda herrarna Eeenstierna voro Abraham och Jacob Momma, adlade med namnet Keenstierna. Abraham Eeenstierna började enligt flera uppgifter i äldre berättelser år 1654 å det av lappen Olof Tolck angivna Svappavaara malmberg undersökningsarbeten för tillgodogörande av den upptäckta kopparfyndigheten, vilka utförligt beskrivas i en av lagman Jacob Bure 1692 till Kungl. Bergskollegium ingiven relation och även beröras i Leijels ovannämnda berättelse. Att järnmalmen å Svappavaara av Eeenstierna iakttogs samtidigt med kopparmalmen är tämligen säkert, då den går upp i dagen, men i tillgängliga bergsrelationer omnämnes den först av Jacob Bure 1692, då denne framhåller, att malmen är så stor, att det största järnbergslag därav för all framtid skulle kunna få sin nödtorft. Det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida icke upptäckten av Svappavaara och arbetenas påbörjande där skedde tidigare än 1654. I 1746 års bergmästarerelation omtalar nämligen bergmästaren Pehr Adlerheim ett fynd, som gjorts där på orten, bestående av en »plåt af Swappawara koppar med åhrtal 1653 och med de herrar Mommors inbundna namn uti stämpeln, som warit werkets upptagare, hwilken, om den får intyga att plåtmyntningen redan åhret 1653 warit inrättad, lärer tillika gifwa tillkänna, att kopparwerket dessförinnan warit uti någorlunda färdig och god gång kommit». Beträffande upptäckten av Gellivare synes det vara lika tvistigt vem upptäckaren är, som när upptäckten skedde. Detta framgår av de från olika håll framställda kraven på åtnjutande av »hittelön». I den ovannämnda bergmästarerelationen från 1746 lämnas en närmare redogörelse härför. Tvenne bönder, bröderna Jons Persson i Orrby och Anders Persson i Prestholm, påstodo sålunda, att deras avlidne fader Pehr Andersson i Prestholm varit den förste

08 »uppfinnaren», samt att lian upprepade gånger burit provstenar frän Gellivare till kyrkoherde Blix i Eåneå. Härigenom skulle en löjtnant Ilungwall fått reda på saken och närmare efterforskat fyndet samt tagit mutsedel pa detsamma. På samma gång som bönderna gjorde sina framställningar om »liittelön», framfördes motsvarande krav även från personer l A n g s a by i Över-Kalix socken, vilka menade, att deras avlidne fader Johan Grilsson skulle hava varit den första »angifwaren» av malmberget. Som särskild talesman för dessa framträdde kyrkoherden i Over-Kalix socken, magister Jonas ^lordwall vilken meddelade, att sökandena till och med kunde visa, att Johan Grilsson avyttrat sin »uppfinnarerätt» till bergmästaren Unaeus i Luleå tor 300 E d r — förutom hemmansfrihet — med förbehåll från bergmästarens sida att »höga Öfverheten efter mitt andragande warder honom vid en sådan ratt confirmerandes». Sökandena hade likväl varken fått sma 300 E d r eller den utlovade skattefriheten och »således ei den ringaste formon til follie af Kongl. förordningar». , ' „ Bergmästare Adlerheim finner själv det icke vara alldeles utan grund, att liera upptäckare framställde krav på liittelön för denna fyndighet, då malmberget, som än kallats Gelliwara och än Jlluwara, redan länge syntes hava varit kant Det omnämndes redan i 1704 års relation under namnet Illuwara såsom ett »iernmalmstrek 1V2 famn bredt», och det vore då troligt, att under tiden 1/04 —1736 olika personer kunnat upptäcka de mäktigare delarna av fyndigheten. Den förutnämnde bergmästaren Unaeus begärde och erhöll tillstånd, att tvisten om malmfältet skulle få upptagas och avgöras vid urtima bergsting. Saken blev dock icke fullföljd på detta sätt, utan undersökning om anläggande av masugnar och två stångjärnshammare blev på Thmgwalls ansökning verkställd år 1736, varpå privilegier å dessa anläggningar erhollos 1738. Enligt vad som framgår av en reseberättelse av övermasmastaren Ixarney år 17925 förordnade bergskollegiet 1749, att bergmästaren skulle inkomma med yttrande rörande rätta »uppfinnaren» till Gellivare. Någon utredning kunde clock icke åstadkommas, lika litet som man kunde få någon upplysnmg o om när och till vem liittelön utbetalats. Antagligen hade det skett vid något tillfälle under åren 1755-1767, då ingen ordinarie bergmästare tjänstgjorde, varför belöningen torde sänts till landshövdingen i orten eller till någon av »vicarierne, hwilkens handlingar igenom ständiga flyttningar torde till stor del hafwa blifwit förskingrade». Luossavaara och Kirunavaara omtalas första gängen i en promemoria, upprättad någon gång under tiden 1696-1727 av en bokhållare Samuel Mört vid Kengis bruk, som däruti skriver: »på wästra sidan om Jukkasjart ar ^:ne järnberg belägna när vid elfven af lapparne nembde Lusawaara» 1 ett betänkande avgivet av en kommission, bestående av landshövding Gyllengrip samt assessor Kahlmeter och bergmästaren Swanberg, vilken kommissioS blivit tillsatt år 1736 för »undersökningar om skogar, mineralier ocli mera som landsculturen kan förbättra i Västerbottens höfdmgadome», lämnas vissa'närmare uppgifter beträffande Luossavaara och Kirunavaara som daruti även benämnas det förra Ulrica Eleonorae och det senare Friednchs berg. Detta betänkande är även av intresse så tillvida, som det giver en ganska god bild av de svårigheter man på den tiden hade att kampa med tor att erhålla lapparnas medverkan vid uppdagandet av nya fyndigheter. Landshövding Gyllengrip meddelar beträffande Kiruna och Luossavaara, att tyndigheterna först »wid noga efterfrågan och tienliga gjorda föreställningar» b l e w anvisade av en lapp benämnd Amund Amundsson Mangi, mom vars »Lappeland» fyndigheterna voro belägna. Lappen Mangi blev nu tillförsäkrad skattefrihet - vilken enligt vad som uttalades i betänkandet, »i sig sielf är ganska ringa men hos dem mvcket anses» — samt »& Kongl. Maj:ts nådigaste och höga beskydd tagen», var-

69 jämte ytterligare vedergällning och belöning skulle sökas för honom. Vederbörande kronobefallningsman anbefalldes uppläsa det öppna brevet på alla tingsställen inom fögderiets lappmarker ävensom Bergskollegiets kungörelse rörande »hittelöner». Han skulle också »i anledning däraf Lappalmogen tienlig föreställning göra» samt underrätta landshövdingen »hwad därmed till metallers och mineraliers widare upptäckande uträttas kunnat». Beträffande malmfälten och deras beskaffenhet meddelas i betänkandet, att det »till söder längst belägna Kieruna Waara har en synlig strekgång uti dagen till något mer än 4,000 alnars längd och 2, 3 till 400 alnars bredd samt till en mächtig höjd strykande i norr och söder, och ställes malmen ifrån ^ wäster till öster». Det konstaterades, att den del av fyndigheten, som läge i dagen, bestode av »reen lösbruten malm utan minsta bergart derhos». Enligt av bergmästare Swanberg gjorda undersökningar skulle malmen hålla 62—68 % järn. Den finaste och tätaste malmen funnes uti högsta bergkullen. Fyndigheten vore rikare på södra sidan än på den norra. Hela östra sidan bestode av »pipsten till mer än 300 alnars bredd». Luossavaara hade malm i dagen endast å södra delen av berget till ungefär 170 alnars längd och 100 alnars bredd. Enligt analysbeviset av bergmastaren vore denna malm »något magnet achtig» samt höll 61 % järn. Hela den övriga delen av berget, som vore rätt stort i dagen, bestode av kalkoch stallsten. Järnmalmfläckar kunde dock skönjas på några ställen vid bergets fot i norr. I en bilaga till betänkandet har bergmästare Swanberg' gjort vissa närmare uttalanden om dessa fyndigheter. Han synes särskilt ha tagit intryck av Kirunafyndighetens mäktighet och anser, »att den sen knappast står till att uttömma, ehuru många masugnar man därå inrätta wille». Om Svappavaara uttalas i kommissionens betänkande, att »det hafwer sitt strykande i norr och söder och fäller sin malm. ifrån väster till öster så nära in på kopparmalmsstreckets östra sida, att det ei allenast på samma sida kopparmalmen ifrån gråberget åtskilier, utan ock densamma därstädes mycket trycker, särdeles uti dagen. Det är fullkomligt stort och dess malm nog ymnig och ej ringhaltig. I dagen är det synligt till 40 fambnar ungefär i bredd och 200 i längd från bergets norra ända; förutom den del som de af koppargrufyorna samblade stora gråbergsvarp i söder öfverhölja.» Efter upptäckten av Kirunavaara och Luossavaara dröjde det många år, mnan något nytt större järnmalmsfält ånyo upptäcktes i Norrbotten. Först i början av 1800-talet omtalas Ekströmsberg, vilket fält likväl då genast synes hava blivit avglömt för att först 1895 återupptäckas. Då frågan om järnvägsanläggningen från Kiruna till norska kusten i början av 1890-talet på allvar togs upp, började emellertid genom överste C. O. Bergmans initiativ ett ivrigt letande efter nya fyndigheter inom de områden, som järnvägen skulle passera. Han utsände under åren 1895—1898, de första åren ensam och senare i förening med konsul G. E. Broms och häradshövding K. Tillberg, ett flertal expeditioner, av vilka en 1895 återfann Ekströmsberg. 1897 upptäcktes bland andra fält Mertainen, Salmivaara och Painirova samt 1898 bl. a. Laukujärvi, Rakkurijoki, Syväjärvi och Toppi. Samtidigt med dessa undersökningar bedrevos sådana även av andra inmutare, av vilka dåvarande huvuddelägaren i Svappavaara malmfält, direktör Gust. Thisell, år 1897 inmutade Leveäniemi malmfält. Vid 1907 års riksdag väcktes åtskilliga motioner om utredning beträffande tillgången i vårt land av malm- och mineralfyndigheter, särskilt rörande malmförekomster kring den ifrågasatta inlandsbanan. I sistnämnda hänseende blevo motionerna tillstyrkta av statsutskottet, och riksdagen beviljade 11,000 kronor för sådan undersökning.

70 En av friherre Adelswärd i Andra kammaren i ämnet väckt motion innehöll bl. a. begäran om utredning rörande bildandet av en fond för utlåning åt personer, som vore villiga företaga planmässig försöksbearbetning av bl. a. järnmalmsfyndigheter. En år 1904 av motionären i liknande syfte till Kungl. Maj:t gjord framställning hade efter Kommerskollegii avstyrkande icke lett till någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Det tillfälliga utskott, som behandlade motionen, ansåg avstyrkandet mera vara grundat på formella än reella skäl. Med hänsyn till det intresse, som vore förknippat med att direkta försöksarbeten av olika slag företogos vid vissa malmfält för erhållande av mera tillförlitliga och noggranna resultat än vad en utredning eljest kunde uppnå, tillstyrkte utskottet motionärens förslag i denna del. Utskottets hemställan blev emellertid av kammaren avslagen.

Malmens tillgodogörande inom landet. Vill man därefter efterforska vilka försök, som under gångna tider gjorts för tillgodogörande i Norrland av malmen i de lappländska fyn digheterna, möter man först de meddelanden, som lämnats angående tillkomsten av Kengis bruk, varom här ovan lämnats några korta upplysningar. I bilagorna till det förut omtalade kommissionsbetänkandet från 1736 hava även gjorts en del uttalanden rörande bruksdriften. Härav och av den tio år senare — år 1746 — ingivna relationen av bergmästare Adlerheim framgår, att till kopparverket räknades Svappavaara malmberg, som vid tiden omkring 1746 endast bearbetades för tillgodogörande av koppar, ävensom smälthyttan vid Svappavaara by. Järnverket bestod av två hamrar vid Kengis samt Junosuanclo och Tornefors masugnar. Svappavaara koppargruvor hade 1687 blivit ödelagda genom vattenfyllning, varefter produktionen alltmer gått tillbaka — ned till 8 skeppund koppar årligen. Efter 1724 synes dock en viss uppryckning av driften hava ägt rum och även vissa anstalter företagits för vattnets bortskaffande ur gruvorna. Bruksdriften vid Kengis, som, enligt vad ovan nämnts, alltmera nedgått mot slutet av 1600-talet, höll sig även i början av 1700-talet på en låg nivå. År 1724 utgjorde tillverkningen endast 100 skeppund. Vid tiden omkring 1736 hade den emellertid ökat till 700 a 800 skeppund och kunde väl, säger bergmästare Swanberg, »ännu förökas något högre i anseende till malmens tillräcklighet vid Jonussuando grufvor, allenast godt förråd på folck och annan timlig förnödenhet wore att tillgå». För det tackjärn, som användes for smidet vid Kengis bruk, begagnades tidigare malm endast från Junosuando gruvor. Dessa upptäcktes 1644 och brötos först av landshövding Krusbiörn samt därefter en tid av Torneå stads borgare för att 1647 övertagas av Arendt Graap, som då »på Fransöskt maner» lät uppföra en masugn invid gruvorna. Denna masugn nedrevs dock 1723 och ersattes med en ny. Senare användes vid Junosuando även Svappavaaramalm, dels enbart dels i blandning med Junosuandomalmen, då »Swappawaara jernmalm är nyttig till blandning för nyssberörda Jonuswando- och Pulkapole malmer såsom varande av kallbräckt art, istället at de förra för sig sielfva gifwa et jern, som gierna will stödia på rödbräckt». Av 1736 års kommissionsbetänkande inhämtas en del närmare upplysningar om utnyttjandet av Svappavaaranialmen i blandning med Junosuandomalmen. År 1707 hade gjorts försök med olika sådana blandningar. Härom lämnas följande redogörelse. »Visst är af detta malmstrek år 1707 malm tillsammans med Jonussuando järnmalm således försökt, att först blifwit upsatta 7 skåflar utaf Swappawaara och 4 utaf Jonussuando, i andra upsättningen 8 skåflar Swappawaara till 3 utaf Jonussuando, 3:dje upsättningen 9 Swappawaara till 2 Jonussuando, 4:de

71 uppsättningen 10 Swappawaara till 1 Jonussuando, 5:te upsättningen 14 skåflar utaf Swappawaara malm allena, då den befunnits väl flyta och smälta ocli i masugnen gifwit ifrån sig qwick slagg grön till färgen, och tackjärnet helt qwiokt ur ugnen släpts, hafwandes efter hwar 5:te upsättning av 55 skåflar a 3 L'a skåflen ugnen blifwit utstucken och i hwar utstickning vunnits 3 V2 SkS tackjärn, som med en stångjärnshammare funnits godt och smidigt samt likaledes gifwit godt och smidigt stångjern.» Ar 1699 bildade Kungl. Bergskollegium ett särskilt bergslag för de västerbottniska bergverkens förräntande och bedrivande på ett mera effektivt sätt. Härunder lades även alla metall- och mineralfyndigheter, som upptäckts i Västerbotten och Lappland, vilka skulle upplåtas åt delägarna på fördelaktiga villkor. Bland de verk, som härav berördes, var även Svappavaara kopparverk. Under 1700-talets första hälft tillkom sedermera för malmens tillgodogörande ett flertal anläggningar. Tornefors masugn, tillhörande såsom förut nämnts Kengis bruk, började sålunda byggas 1706 och var fullt färdig 1709. Meldersteins järnverk erhöll sina första privilegier 1738 samt nya sådana 1740, och Strömsunds masugn privilegierades i juli 1742. Första blåsningen skedde dock icke här förrän 1745, då Gellivaremalm i blandning med malm från Koslagen utgjorde beskickningen. Denna blåsning pågick på grund av fel vid påblåsningen icke mer än 12 dygn, och de följande årens blåsningar blevo icke heller långvariga. 1746 blåstes sålunda endast 6 V2 vecka, 1748 5 veckor och 1750 6 veckor. Tillverkningarna blevo därför ganska ringa. Under 1750-talet uppgick tackjärnstillverkningen 1751 till 545 skeppund, 1752 till 410 skp., 1753 till 445 skp., 1754 till 530 skp., 1756 till 516 skp., 1757 till 563 skp., 1758 till 624 skp. och 1759 till 270 skp. I 1746 års bergverksrelation meddelar bergmästaren Pehr Adlerheim om dessa anläggningar samt om försöken med malm från Gellivare, att sedan denna fyndighet blivit angiven 1736 och »dess jernmalm blifvit nyttig och tillräcklig befunnen», utfärdade Kungl. Bergskollegium den 24 mars 1738 ett öppet privilegium för anläggande av dels en masugn vid Lappträskforsen i Råneå socken och dels tvenne stångjärnshammare vid Djupträskbäcken. Sedermera erhölls tillstånd att förflytta dessa verk till mera lämpliga platser, nämligen masugnen till Degersels by vid Korpforsen och hamrarna till nedersta forsen av Hemträskälven på Orrby bys ägor. Kollegium gav dessutom verken skattefrihet under 20 års tid och lämnade tillstånd att till blandning med Gellivaremalmen använda malm från Fageråsen och Bjälmorkläpp i Luleå socken ävensom malm från tidigare försök vid Bygdsiljums by i Bygde socken, såvida överenskommelse kunde träffas med upptäckaren eller jordägaren. År 1742 erhöll ytterligare ett bergverk vid Donträskbäcken i liåneå socken 20 års skattefrihet, varjämte lämnades tillstånd till inrättande av ett »Kniphammarverk — vid stångjärnshammarna att därvid till ortens och landets betjäning utaf stångjern tillverka och förfärdiga allehanda de mindre manufactvir sorter, som därigenom åstadkommas kunna». Till följd av dessa privilegier och tillstånd blevo — meddelar bergmästaren — bruksanläggningarna efter hand omändrade, så att vid tiden för berättelsens avgivande 1746 man hade fått i gång masugnen vid Donträskbäcken och Strömsundet samt en stångjärnshammare med två härdar och knipphammarverket vid Orrby Hemträsk. I brist på egen tackjärnstillverkning hade smidet dock ditintills måst bedrivas med köptackjärn från Norbergs- samt Öster- och VästerBergslagerna. Angående smältningen av Gellivaremalm berättar bergmästaren en del om härvid gjorda erfarenheter. I stället för att använda en blandning av »Långskiärs och Lappgrufwemalmer» hade man försökt smälta Gellivaremalmen ensam för sig. Det hade visserligen, enligt vad hyttfolket berättade, gått »qwickt», men man fann, att malmen var så järnrik, att stället, som förut

72 hade kunnat delvis hållas öppet, blivit fullt av järn, som på grund av bristande värme stelnat och omöjliggjort utslag. Det som nedkommit för forman hade svartnat och stelnat därstädes samt hindrat all blaster. — Man h;ide sedermera gjort försök att av denna smälta tillverka stångjärn och därvid erhållit sådant, som var »ganska godt och välartadt». Emellertid synes man icke hava varit säker på, att det försökta tackjärnet varit av Gellivaremalm. Efter detta misslyckade försök synas sådana fortsatts vid Strömsund, och bergmästare Adlerheim berättar 1751, att Gellivaremalm från Kammarherregruvan givit ett något rödbräckt järn och fördenskull icke ännu blivit nyttjad till mer än hälften i blandningar med andra malmer. Samma år omnämner bergmästaren, att brukspatron Steinholz i flera år ämnat göra försök med Kiruna- och Luossavaaramalmerna, men att dessa ännu icke blivit utförda. Beträffande Kirunamalmen omtalar bergmästaren i 1751 års relation, att han i denna funnit »gnistror av grön Kys». Härav och av malmens utseende fann han anledning göra försök för att se, »om någon Koppargalt skulle kunna utbringas». Han hade dock icke hunnit konstatera detta med säkerhet. Bergmästaren gör därefter en jämförelse mellan Kiruna- och Luossavaaramalmerna samt den Svappavaaramalm, som brukats till blandningar. Vissa likheter konstateras, men Kirunamalmen vore överallt av tätare art samt mera grå och stålfärgad än Svappavaaramalmen. Luossavaaramalmen återigen var »af en mycket grövre blandning samt merendels spatartad och grofgläntsande och kanhända mindre kallbräckt». Bergmästaren ansåg det vara otvivelaktigt, att dessa malmer skulle förhålla sig annorlunda i blandningar än Svappavaaramalm. 1759 omtalas, att Luossavaaramalm av brukspatron Steinholz, som den 30 juni samma år erhållit mutsedlar på »Lutzawaara», Kiruna och Haukivaara, blivit försökt vid tvenne blåsningar i Junosuando masugn med gott resultat, varvid malmen visat sig utan oart och givit i mindre prov 65,7 6 % järn. Om Kiruna- och Haukivaaramalmerna namnes, att dessa väl icke ännu vore nyttjade vid blåsningarna, men att de gåvo gott hopp om sig. Om malmernas användning meddelas sedan uti 1764 års relation, att de förnämsta malmsorterna, som då nyttjades, vore i synnerhet Junosuando, Luossavaara och Svappavaara, vilka »alla äro ganska rikhaltiga och efter viss proportionerad blandning med hvarandra välartade, ty Junosuando- och Luossavaaramalmerna äro rödbräckta, men Svappavaara kallbräckt». Om Luossavaara säger bergmästaren, att hela »öfwersta afsättningen af Berget» bestode av ren järnmalm utan den minsta blandning av bergart. Malmen vore så lätt brytbar, att man med endast »hammarslag och kallkilning kan förrätta hela brytningen». Brukspatron Steinholz hade »i anseende till malmens tillräcklighet och wälartighet» avsett att ansöka om tillstånd att anlägga en masugn vid Kurravaara nybygge omkring en mil från berget, och hade han uppgivit sig redan »undfått Högl. Kongl. Coll. höggunstiga remis till mig at undersöka om byggnadsstället och vattenmängden m. m.». I 1766 års relation omtalas ånyo planerna på denna masugnsanläggning för smältning av Luossavaaramalmen. Saken tycktes dock icke hava förts något vidare framåt sedan 1764. Liknande planer på anläggande av masugnar för smältning av Luossavaaraoch Kirunavaaramalm på närmare håll kommo flera gånger upp, och 1769 undersöktes på Kungl. Bergskollegii föranstaltande tvenne byggnadsplatser för nya masugnsanläggningar inom Jukkasjärvi socken, den ena belägen vid Vuolosjokki och benämnd Liljensfors samt den andra vid Luongasjokki, under namn av Abrahamsnäs. I synnerhet Liljensfors, som låg närmast gruvorna, väntades komma att sätta bruksägaren i stånd att mera än dittills använda sig av de stora malmtillgångarna, så snart masugnarna voro privilegierade och byggda.

73 Samma år rapporterar bergmästaren, att man med Luossavaaramalm utan minsta blandning kan erhålla ett gott tackjärn, som varken under eller efter smidningen visar sig hysa minsta oart, varken av röd- eller kallbräcka. 1772 erhölls vid Éobertsfors masugn under en blåsning på 146 dygn 1,922 skeppund tackjärn, och var detta den största blåsning, som dittills förekommit inom bergmästaredömet. För att någorlunda visa vilka beskickningsblandningar, som användes, och de resultat, som uppnåddes vid masugnarna under denna tid, lämnas i efterföljande tabell utdrag ur blåsningsjournalen vid Junosuando masugn ar 1803.

Dygnet

6:e 9:e ll:e 12:e 15.-e 21:a 23:e 26:e

•

Sättningen

11 12 12 11 13 11 12 13

Kalk

Jnnosuandomalm

Haukivaara

Svappavaara

Luossavaara

skövlar

skövlar

skövlar

skövlar

skövlar

11 12 12 17 20 22 24 26

57 Va 72 Va 75 Va 61 V» 89 86 Va 84 95

17 Va 24 Vs

1 12 13

26 V» 27 Va 30 Va 31 24 26

3 9 Va 13 11 12 13

Vid denna blåsning erhölls under 30 dygn endast 294 skeppund tackjärn, vilket likväl var ganska godartat. Då malmerna voro mycket olikartade från samma gruvor, blev järnet dock icke alltid gott med dessa proportioner mellan de olika malmerna. Är 1804 var tackjärnstillverkningen inom bergmästaredömet vid Éobertsfors ( 85 blåsningsdygn) 685 skp. tackjärn » Selet (124 » ) 1,382 » ' '» » Torneåfors 43 » ) 288 » > » Junosuando (38 » ) 326 » » Vid Robertsfors användes malm från Norberg, Utö och Herräng samt från några i orten belägna obetydliga gruvor och vid Selet huvudsakligen malm från Robsahmgruvan i Gellivare i blandning med Utömalm samt något litet från Anna Johannas gruva, belägen i närheten av Dannemora. Under de därefter följande åren avtog tackjärnstillverkningen mer och mer för att under kriget alldeles avstanna. Bergmästare Quensel säger också i sin i augusti 1814 avgivna berättelse, att han nödgas konstatera bergverkens fullkomliga förfall. Ingen gruva var under år 1813 arbetad och ingen masugn i gång. Några stångjärns verk drevos för att sysselsätta arbetarna, men tillverkningen var ytterst ringa. Stångjärn och spik måste uppföras från Stockholm, emedan tillverkningspriserna voro så höga, att bruksägarna icke kunde sälja till samma pris, som de från Stockholm erhållna varorna kostade, sedan frakt och risker pålagts. Orsakerna härtill angiver Quensel i följande ordalag: »Folkbristen förökad genom ryska kriget, epedemier, spannmålsprisernas uppstegrande öfver all vanlig proportion till jernet, tillgången af jern till ett lägre pris i Jernvågarne än hwartill det här kan tillwerkas, och de nu på blott ett par år öfver femtio procent höjda tackjernspriserne, gjöra tillgången på betjening vid Bruken med kohl och körslor ganska mycket mindre och försvåra Bruksrörelsen, hvilken, i stället att som förr gynnas och upphjälpas, dessutom tryckes af utlagor och inskränkes till den grad, att Bruksägare, som

74 dyrt tillhandlat eller med omsorg och betydelig kostnad sjelfva bygt och inrättat större eller mindre jernverk, finna sig nödsakade, att h äldre låta det på fastigheten använda Capitalet ofruktbärande, än de våga att genom anskaffade Förlager hålla werk i rörelse, som ingenting gifva i af kastning utan tvärtom icke ersätta förlaget.» Ännu 1817 var verksamheten vid Kengis och vid samtliga gruvor icke återupptagen. Detta år tillsattes av Kungl. Maj:t på Bergskollegii hemställan en kommission, som skulle undersöka möjligheterna för bergshanteringens upplivande i Norrbotten genom kommunikationers öppnande samt genom masugns- och bruksanläggningar och i samband härmed upptaga frågan om organiserandet av en allmän bergslag inom det i Över-Torneå socken belägna Kengis bruksdistrikt. Under den året därpå följande riksdagen upptogos även hithörande angelägenheter till behandling, varvid framfördes klagomål över bergsmännens i andra delar av landet underlåtenhet uti skyldigheten att tillverka tackjärn och på dessa anmärkningar grundade förslag att överflytta en del bergsmannaprivilegier därifrån till Norrbotten för att genom inrättandet av en ny bergslag uti västliga delen av Över-Kalix socken samt den sydliga och östliga delen av Gellivare socken uppmuntra tackjärnstillverkningen därstädes. Såsom förberedelse härtill föreslogs, att undersökning beträffande utsikterna för malmfrakt å Lina och Ängeså älvar från Gellivare till Över-Kalix kyrka skulle företagas, varvid man skulle söka bestämma dels möjligheten av forsarnas upprensande, så att de kunde befaras med båtar av 50 till 100 skeppunds dräktighet, dels kostnaden härför och för slussbyggnad vid Bautaskoski. Dessutom föreslogs, att, om planen visade sig utförbar, såväl arbetena i älvarna som masugnsbyggnad vid Gylgen och vägbyggnad från masugnsstället till kusten skulle utföras på statens bekostnad. Detta förslag tillstyrktes av vederbörande utskott, under det att förslaget om inrättande av en ny bergslag även i Jukkasjärvi och Över-Torneå socknar, varvid inköp av Kengis bruk var en förutsättning, däremot icke fann gillande av utskottet, som ansåg saken böra uppskjutas. Beträffande resultaten av dessa undersökningar meddelas i 1827 års relationer, att strömrensningar i Kalix och Pite älvar samt undersökningar i Lule älv pågått i fyra år, men att intet härigenom vunnits för bergshanteringen. Detta år inköptes för Karl XIV Johans räkning Meldersteins bruk för 35,000 Biksd. Banco, sedan redan tidigare Selets masugn och en del andra anläggningar övergått i hans ägo. Dessa inköp, som gjordes för att upphjälpa den tynande brukshanteringen, synas dock icke synnerligen hava bidragit härtill. Bergmästaren Quensel skriver nämligen i sin berättelse samma år: »Mutsedlar på Gelliware malm äro ännu ämnen för speculationer. Så länge odisponerade skogar finnas, torde denna speculationsifver ej lätteligen stanna. Som Hans Maj:t Konungen behagat för nog betalning inhandla ett eller annat sågverk, som ägarne ej velat behålla och derför deråt skaffat ett apparent värde genom en ansökning att der anlägga en masugn, så hafva flera ansett sig böra begagna samma inkomstkälla. Snart eller sent skola väl dessa speculationer misslyckas, men sålänge företaget ej kostar mer än lösen för en mutsedel och besväret att skrifva en ansökning, så är risken så obetydlig, men hoppet om vinst så lockande, att man ej kan undra på de många dels i orten boende dels aflägsnare speculanter, som visa nit och håg för jernhanteringens upphjelpande; emellertid förfaller den ena mutsedeln efter den andra, och den ena efter Bemiss bestämda undersökningen för nya verk efter den andra blir på sökandens begäran uppskjuten — — — — — — — — Då flera gruvor på Gelliwara finnas, som tillhöra särskilda ägare, och dessutom en stor del af berget ej är undersökt, ehuru mutsedlar därpå äro tagne,

75 så synes en noggrann Obarta med livarje arbetsrum ocli dess utmål vara alldeles oumbärlig; men huru förmå de kungl. förvaltarne till sådana kostnader? De vilja lysa med stor tillverkning för godt köp och anse tvisters förekommande af ingen betydenhet, emedan de tro, att deras Höga Principals Namn är ensamt nog att af skrämma alla pretentioner så lagliga som olagliga; ehuru Hans Maj:ts Nådiga Instruktioner uttryckligen stadga, att i händelse af strid emellan Hans Maj:t Konungen och andras intresse det förra alltid skall cederas, så framt ej lagar och författningar odisputabelt skydda detsamma. Tackjärnstillverkningen inom Bergmästaredömet står på samma punkt, som den länge stått. Då Hans Maj:t Konungen för enskild räkning här låter tillverka tackjärn vid Två masugnar inom Bergmästaredömet, som inalles ej har mer iin fyra masugnar i stånd att begagnas, och för dessa 2 masugnars med tillhörande werkens drift aflönas, som jag tror, 2 Öfverstar, en öfverjägmästare, en löjtnant samt vid de tre jernverken dessutom 8 Bruksinspektörer och Bokhållare, så synes det tydligt, att Hans Maj:t är högst benägen att göra uppoffringar, på det tillsyn vid werken ej må saknas. Emedan sågwerken och Swartlå nedlagda bruk ha hvar sin Inspector utom de förr uppräknade, och ansenliga kostnader uppkomma för Gourirers och särskilda Revisorers resor, så synes 1,750 Skeppund Stångjernssmide nog drygt dermed belastadt, men alla dessa stora kostnader oaktadt, hafva vi ej ännu sett att tillverkningssätt och oeconomie något dervid vunnit.» Försök med att öka proportionen av de rika Lapplandsmalmerna i förhållande till Junosuando- och Roslagsmalmerna fortgingo under 1800-talet alltjämt och omnämnas av bergmästarna då och då i deras relationer. Resultaten av försöken synas hava utfallit olika, vilket man förstår, då man nu vet huru växlande speciellt malmernas apatithalter äro. I 1817 års relation får man sålunda veta, att ett gott och tätt stångjärn för sågbladstillverkning icke allenast ofelbart erhålles av Gellivare- och XJtömalmerna, så framt de icke misshandlas, utan även att vid sista blåsningen i Tornefors 1807 av Junosuando-, Svappavaara- och Luossavaaramalm erhållits ämnesjärn, vars like i godhet erfarna smeder försäkrade sig aldrig förr hava bearbetat. 1824 utfördes under bergmästaren Quensels tillsyn en smältning av Gellivaremalm vid Selets masugn, och med stöd av de därvid erhållna resultaten ansåg han bevisat, att Gellivaremalm med stor vinst och utan skada för tackjärnets art och pipans bestånd kan blåsas ensam. Han omnämner emellertid, att, ehuru tackjärnet icke är odugligt för gjutning, det dock var nästan omöjligt att få alla utslag av lika beskaffenhet, och trodde han detta berodde på kolen, rostningsgraden samt andra tillfälliga orsaker. I samma års relationer förekommer om smältningarna även följande: »Man har ansett åtskilliga af de rika malmsorterna i Lappland icke kunna gifva godt jern, till och med Gellivaramalmen från de rikare skärpningarne är i äldre relationer angifven som oartad. Äfven den tid Melderstein ägdes af Brukspatron Bedoire, vågade man ej tillsätta Blåsningar af Gellivaramalmen utan blandning af Utö eller andra magrare malmer. Denna Bruksägare tillkallade dåvarande Direkteuren för Tackjernsblåsningarne den oförgätlige Garnej, som gaf Bruksägaren mod att i nödfall blåsa Gellivaramalmen ensam; men också blott i nödfall — ännu under den tid framlidne Herr Bergsrådet Friherre Hermelin egde Melderstein och Selet, trodde man sig ej säker om godt jern och om pipans bestånd, när man ej fick tillsätta Utömalm. Vid Selet däremot har erfarenheten lärt mig, att man, utan att skada masugnspipan, af Gellivaramalmen ensam kan tillverka det bästa tackjern, som någon kan önska sig, och att hela hemligheten för att få godt jern af Gellivaramalmen består uti dess röstning, hvilken bör ske med yttersta omsorg. Gellivaramalmen bör ej uppsättas på rosten i större bitar än gåsäggs storlek och brännas så

76 att den rusar ihop; när så skett, och man har goda kohl och god blaster, så behöfves ej mera än Y,8 högst 7™ kalk i vigt mot malmen påsättas, och man är säker om god gång och så godt tackjern, att stångjernet deraf kan användas till livad manufaktur som hälst samt utsmidas med god besparing för smeden så på jern som kohl. Denna erfarenhet har hos mig stadgat den öfvertygelsen, att de stora jernbergen, der hvarken koppar eller svafvel synes vara i trakten, säkert hålla sådan malm, att godt jern deraf kan fås, blott man iakttager en rigtig procedur — Vid Selet skall, heter det, nu mera endast nyttjas Gellivaramalm. Då ej mera än en sådan blåsning skett och den ej eller till fulla 1,240 skeppund Tackjern, kan deraf ej hämtas någon rätt säker grund för att bedöma en medeltillverkning. Då masugnen under denna blåsning gaf som mast, erhöllos 22 skeppund Tackjern på dygnet med 18 Tolf Tunnstigar kohl af 30 skeppund Gellivaramalm och vid pass Va skeppund vaskmull från Rostugnarne. Under en blåsning, som skulle räcka halfåret eller mera, borde man således kunna förmoda minst ett skeppund Tackjern af 1 1/2 skeppund Gellivaramalm samt 10 a 11 Tunnor kohl. Fördelaktigare blåsning torde ej vara att vänta knapt vid Masugnarna i Roslagen. — — — — — — — — Vid Strömsund har Utömalmen alltid varit begagnad jämte Gellivara malmen. Af brist på kohl eller malm eller af misshushållning har ej mera än en blåsning gifvit 1,045 skeppund Tackjern under senaste ägarnas besittningstid, för öfrigt har årliga tillverkningen gjort 6 högst 8 hundrade skeppund Tackjern, utan att någonsin vissa förhållanden mellan malmsorterne blifvit iakttagne. I medeltal har något mindre än dubbelt så många skeppund Gellivaramalm blifvit använd mot Utömalmen. Kohlåtgången har här varit vid pass 19 Tunnor pr skeppund Tackjern, och 12 till 13 skeppund har vunnits på dygnet.» 1826 berättas, att ägaren av Kengis Bruk funnit, att fördomarna mot Svappavaaramalmens användande äro ogrundade, och att därför Svappavaaramalmen mer och mer undantränger Junosuandomalmen, ehuru Svappavaaramalmen måste fraktas längre väg; 1828 åter att samma ägare iakttagit, att Svappavaaramalmen för sin kallsköra oart ej är tjänlig att använda ensam eller som huvudmalm, varför han tvingas att förse sig med andra malmer dels från Luossavaara dels från Junosuando. 1832 uppsattes en rapport om blåsning av Gellivaremalm av övermasmästaren S. J. Cleophas, som bl. a. berättar, att genom den rika beskickningen skullningar uppstodo i masugnen, varför slagg uppsattes, då tillgång på tjänlig biandsten saknades. Härigenom nåddes mera jämn ungsgång, samt att tackjärnet blev grått och mera kvickflutet. 1865 omtalar bergmästaren Trysén, att endast Tornefors och Rosfors masugnar hava begagnat sig av ortens malmer, samt att i beskickningen vid Tornefors har ingått 45 % Gellivaremalm, 15 % Svappavaara, 18 % Luossavaara, 22 % Kirunavaara, samt 7 % Kalk. 1834 finner bergmästaren Ekenstam, att samtliga malmsorter från Ridderstolpes, Dennewitz' och Alliansens gruvor äro mer eller mindre insprängda med apatit, vilket förorsakade, att den kvantitet tackjärn blev kallbräckt, som erhölls under en blåsning vid Avafors, innan han hunnit med att nedförskaffa biandsten från Kaptensgruvan. Vid Selet gjordes 1825 början med uppbyggandet av en s. k. schweizisk kolugn, och meddelas att »förmånligheten av dessa ugnar lärer vara utan tvifvel, isynnerhet när biprodukterna av kolveden kunna användas i handel». 1872 utfördes vid Teknologiska Institutet i Stockholm analyser å Kirunavaara- och Luossavaaramalm, varvid den förra gav 66,6 % tackjärn och 1,6 2 % fosfor samt den senare 68,9 % tackjärn och 0,0 3 % fosfor, och 1875 utfördes

77 i s a m b a n d m e d d e t t a å r s s t o r a u n d e r s ö k n i n g a r av d e l a p p l ä n d s k a malmfälten en m ä n g d a n a l y s e r å g e n e r a l p r o v från d e s s a fält av C. A. Dellwik och A. Hasselbom. E f t e r b e r g m ä s t a r e n P e h r A d l e r h e i m s r e l a t i o n 1751 l ä m n a s h ä r n e d a n en förteckning över t i l l v e r k n i n g a r n a vid K e n g i s och M e l d e r s t e i n s j ä r n v e r k s a m t S v a p p a v a a r a k o p p a r v e r k u n d e r å r e n 1686—1750.

Å r

1686 98 99 1700 1 3 5 6 7 8 9 10 12 13 14 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50

Tackjärn

Svappavaara

Melderstein

Kengis

Ska

La • j ska

145 163

80 La

Ska

Koppar

Stångjärn

Tackjärn

Stångjärn

La

Ska

584 441

153 160 213 587 443 800 514 822 824 830 701 972 643 1049 853 288 741 581 600 447 729 559 600 600 548

a

6 6 19 17

18 11 13 3

250 576

450 633 576 1019 960 820 885

La

ska

La

22 493 505

2 12

11 13 1

18 8 13 23 4 13 14 9 4 11 1 5 13

31 28 35 153 117 122 160 300 430 487 600 800 780 661 607 715 658 690 879 843 860 674 C94 657 568 665 400 382 571

13 16 9 10 15 17

4 4

7 6 2

3 4

4 5 4 6

8 4 12 5

7 18 12 5 10 2 15 13 10 15

\

=} 248 162 26 195

—

220 220 246 150 205 276 515

14 10

7 6 5 9 9 9 13 12

14 9 6 1 17

7 8 15 15 10 11 5 19 1 2 16

78 Huru järnhanteringen utvecklade sig senare, under tiden efter 1875, framgår av nedanstående tabell, utvisande tillverkningen av de viktigaste produkterna inom hela norra bergmästaredistriktet bruksåret 1875, i medeltal under bruksåren 187(3 och 1877 samt kalenderåren 1878-1880, kalenderåren 1881—1885, 1886—1890, 1891—1895, 1896—1900 samt 1901—1905.

Medeltal för femårsperioden Bruksåret 1875

Järnmalm ton Tackjärn » Gjutgods » D:o efter omsmältning... » Smältstycken och råstängei' » ; Stång- och ämnesjiirn ... » Manufakturer och maskinerier » Kopparmalm » Metallgjutgods » Använda masugnar antal » gj uterier » » stångjärnsverk »

Bruksåren 1876—77 o. kalenderåren 18811878—80 188f

833 i 111 i 248!

JM»

3 340 4 442

6 441 3 890

6 078 3 053

2 003

3 632 40 1

14 3

449 3 10a 4-8

—

1891 189.r

1901 190:"

33 958 353 723 821 171 | 1859 113 8 353 3 762 13 618 10 309 52 i 23 188 79 226 104 586 444

1446 1 555 166 57 Värde kr. Varde kr. 295 113 254 94 107 5 483 6 136 2'2 0-4 2-8 0-8 2-8 1-8 0-8 2'8

8'2 6-o

6 1 5s 7-4 13o

9-8

6-o

32-2

16-2

10G

24 5'4

17-6

13-8

10-4 2 010

4-8 2 633

»

härdar

»

25 39

21-8 45-8

16-4 39-4

»

manufakturverk arbetare

» »

21 832

22 867

19 810

»

91 13 413 320 528

872 086

363 9 936 1008

Kalenderåren

r

Såsom framgår av tabellen, uteblev helt och hållet det uppsving i bruksdriften, som väntades bliva en följd av järnvägsanläggningarna, i det att driften istället mer och mer gick tillbaka. Meldersteins järnverk anmäldes också år 1900 till nedläggning, sedan tillverkningen där i flera år varit inställd. Frågan om inhemsk järnförädlingsindustri i större skala har efter sekelskiftet varit föremål för initiativ i riksdagen. Är 1907 väckte sålunda herr A. Bergström i Första kammaren motion om skrivelse till Konungen med begäran om utredning och förslag till åstadkommande för statens räkning vid den blivande inlandsbanan av ett järnverk, avsett att av Norrlandsmalmer och med inhemskt bränsle samt med tillhjälp av elektrisk kraft åstadkomma räls och plåt m. m. samt möjligen gjuttackjärn. Ursprungligen avsett för produktion av 100,000 ton, skulle möjlighet finnas att producera den dubbla kvantiteten. Motionären påpekade den stora importen av grövre järngods och tackjärn samt framhöll, att man genom anläggande av ett järnverk för tillverkning av sådant järn i betydlig mån skulle upphjälpa vår handelsbalans utan att därigenom skada den förut inom landet befintliga järntillverkningen. Detta vore så mycket mindre att befara, om verket baserades på Norrlandsmalmer, och om det förlades så, att det ej konkurrerade med de befintliga järnverken om bränsle, exempelvis i Norrland vid den tilltänkta inlandsbanan och i statens

79 med avseende å bränsletillgångarna otillgodogjorda skogsområden. Motionären föreslog Harsprånget som lämplig plats. Av många skäl ansåg motionären, att verket ej borde anläggas av enskilda utan av staten. Utom att ett privat konknrrensintresse då ej skulle göras gällande, spelade bränsle- ocli malmtillgången här en avgörande roll, varjämte med hänsyn till den brytningsperiod, vari vår järnhantering befunne sig, det vore lämpligast, om staten, som hade de bästa och mest mångsidiga krafterna att göra sig den nya utvecklingen till godo och inleda den på den för nationen fördelaktigaste vägen, finge företaget om hand. Det tillfälliga utskott, som behandlade motionen, sade sig dela motionärens önskan, att statens tillgångar i övre Norrland ju förr dess hellre kunde på ett för staten vinstgivande sätt tillgodogöras, men kunde likväl icke instämma med motionären i sättet för vinnande av detta mål. Redan från principiell synpunkt höll utskottet före, att staten icke borde inlåta sig på ett dylikt företag. Staten borde i regel icke uppträda såsom industriidkare i konkurrens med enskilda sådana. Dessutom hade utskottet funnit, att motionären väl mycket räknat med faktorer, som ännu icke förefunnes. Inlandsbanan vore sålunda icke beslutad och uppenbart vore dessutom, att tillkomsten av en dylik bana skulle, oberoende av ett där beläget statens järnverk, föranleda tillvaratagande av nu obegagnat skogsavfall och andra bränsletillgångar till gagn för den svenska järnhanteringens utveckling i den riktning, att de norrländska malmerna mer och mer kunde inom landet förädlas. Det syntes utskottet slutligen, som vore i den brytningsperiod, varuti den svenska järnhanteringen för närvarande befunne sig, den möjligheten icke utesluten, att ett enskilt järnverk, långt innan inlandsbanan kommit till utförande, upptagit en tillverkning av de av motionären omtalade järneffekter, som vore i stånd att fylla statens och landets behov. Motionären reserverade sig och framhöll ytterligare Harsprånget som lämplig plats för ett statens järnverk särskilt med hänsyn till den myckenhet av elektrisk kraft, som där kunde utvinnas. Första kammaren avslog emellertid motionen. Andra gången frågan bragtes på tal var år 1910 genom en i Andra kammaren av herr Johansson med åtskilliga instämmanden från socialdemokratiskt håll väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning angående förutsättningarna för befintliga malmtillgångars tillgodogörande inom landet, så att exporten av malm kunde i görligaste utsträckning ersättas med förädlade varor, samt med anhållan att, om utredningen därtill gåve_anledning, Kungl. Maj:t måtte förelägga riksdagen förslag om huru staten antingen själv eller gemensamt med andra intressenter måtte på lämpligt sätt upptaga verksamhet med förädling av inom landet befintliga järnmalmer. Den närmaste orsaken till motionen var den av ingenjörerna Grönwall, Lindblad och Stålhane gjorda uppfinningen att i elektrisk ugn framställa järn direkt ur malm till avsevärt lägre priser än enligt förut kända elektriska malmsmältningsmetoder. Denna uppfinning gåve, enligt motionärens förmenande, långt rikare möjligheter än därförinnan kända metoder att i Sverige framställa järn till priser, som kunde uthärda konkurrensen på världsmarknaden. Uppfinningens värde framginge enligt motionärens förmenande bäst därav, att Jernkontoret av det bolag — Elektrometall — som ägde uppfinningen, skyndat att tillförsäkra sig rätten till densammas utnyttjande i Sverige. Jernkontoret hade därefter vidtagit anstalter för anläggande av en försöksugn i stor stil vid Trollhättan och ingått preliminära avtal med Vattenfallsstyrelsen om leverans av kraft under två års tid till lågt pris, varför staten i ersättning skulle få rätt att använda uppfinningen för smältning av sina malmer på samma villkor, som Jernkontoret kontrakterat med Elektrometall.

80 Motionären ifrågasatte emellertid nu, om det inte vore lämpligare, att staten själv eller till en början gemensamt med andra intresserade, exempelvis rättsinnehavare till patentets utnyttjande eller de norrländska malmbolagen, beslutade sig att driva sådan verksamhet i stor stil. Härför talade många skäl. Utom det att staten här finge en lämplig placering för sin vinstandel av malmexporten, framhöll motionären sakens betydelse för skapandet av nya arbetstillfällen och levnadsmöjligheter. Vidare hade staten de ojämförligt största tillgångarna på malm, kraft och bränslen. På tal om den exportindustri, som möjligen jämväl skulle kunna åstadkommas, vände sig motionären mot uttalade farhågor, att den gamla masngnsdriften på platser, där vattenkraft icke funnes tillgänglig, skulle bliva utträngd genom den nya metoden. Enligt motionärens åsikt vore detta ej en nödvändig följd. Det kunde nämligen tänkas, att de vid de nya anläggningarna framställda järnprodukterna kunde genomgå ytterligare förädling vid de gamla till enbart manufakturverk omändrade järnverken. Det Andra kammarens tillfälliga utskott, som behandlade motionen, ställde sig mycket välvilligt till densamma. Utskottet gav en redogörelse för innebörden och betydelsen av den elektriska malmförädlingsmetoden, särskilt med hänsyn till torv såsom bränsle, samt omnämnde de i Canada och Norge i denna fråga verkställda utredningar. Utskottet förordade för Sveriges del en utredning rörande inhemsk järntillverkning medelst elektrisk energi och med torv. En nödvändig förutsättning för en varaktig framgång för en inhemsk förädlingsindustri vore emellertid — även om det tekniskt ekonomiska problemet blivit fullständigt löst — att det förefunnes en gynnsam marknad för produkterna av denna industri. Ej heller denna sida av saken ansåg utskottet vara så utredd, som ärendets stora betydelse krävde. Det vore storleken och beskaffenheten av denna marknad, som bestämde, om en storindustriell förädling av malm kunde förekomma hos oss, samt hur många anläggningar för stål- och järnframställning, som kunna ekonomiskt bära sig. Utredningen borde således omfatta den inhemska marknadens stabilitet, utvecklingsförmåga, behov av olika slags produkter och överblick över på vad sätt de för närvarande fyllas, samt möjligheten av export på världsmarknaden. Skulle också möjlighet till malmförädling i stor skala yppa sig, borde emellertid samtidigt utrönas, huru vi på bästa sätt skulle hushålla med vårt nationalkapital av malmtillgångar: om mellersta Sveriges eller Lapplands malm företrädesvis bör användas för detta ändamål eller direkt exporteras, samt om exporten borde småningom förminskas eller till en tid ökas för att tillföra landet kaj)ital till förädlingsindustrien. Utskottet påminde om Jernkontorets den 30 december 1908 till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse angående möjligheten att tillgodogöra malmen i Luossavaara malmfält för den svenska järnhanteringen. I denna skrivelse hade ansetts, att Luossavaaramalmen icke för en rätt lång tid framåt kunde komma till användning, varför anledning till brytning därav icke förefanns. Det borde enligt Jernkontorets förmenande i stället tillses, att Grängesbergsmalmerna icke exporterades i så stor utsträckning. Skrivelsen hade icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Även den andra delen av motionärens hemställan om statens bedrivande av järnförädlingen blev av utskottet tillstyrkt. Som ett av de främsta skälen för en _ dylik statens verksamhet anförde utskottet, att, om denna förädlingsindustri skall komma till stånd, den sannolikt, åtminstone vad beträffar stålproduktion, måste utgå från förutsättningen att till väsentlig grad behärska den inhemska marknaden, varigenom det enskilda bolaget såväl i förhållande till staten som till övriga konsumenter komme uti en ställning, som kunde

81 utnyttjas till nackdel för dessa. Sådant borde undvikas, och detta kunde bäst ske därigenom, att staten själv bleve intressent i företaget. Enligt utskottet funnes det bruk i Bergslagen, som med ekonomisk vinst hämtade såväl malmen som kolen från Norrland. Emellertid vore det bättre att dit ned frakta ett vid järnverk i norr framställt järn. Den invändningen, att en sådan anordning komme att orsaka masugnsdriftens nedläggande vid mellersta Sveriges järnbruk, kunde bemötas därmed, att detta med all sannolikhet ändå bleve en följd av de nya metodernas införande. Staten skulle sålunda genom sina åtgärder kunna främja en varsam övergång till järnförädling på de ställen, där masugnsdrift förekomme uti Bergslagen. Utskottet hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående förutsättningarna för tillgodogörande inom landet av befintliga malmtillgångar, så att exporten av malm kunde i görligaste utsträckning ersättas med förädlade varor, samt, om utredningen därtill gåve anledning, förelägga riksdagen förslag om huru staten antingen själv eller gemensamt med andra intressenter skulle på lämpligt sätt upptaga verksamhet med förädling av inom landet befintliga järnmalmer. Utskottets hemställan bifölls därefter av Andra kammaren. •Frågan förföll emellertid på motstånd från Första kammaren, vars tillfälliga utskott hade avstyrkt bifall till det av Andra kammaren fattade beslut. Utskottet, som instämde med Andra kammarens utskott däri, att en utsträckt förädling inom landet av dess malmtillgångar är en fråga av största vikt, ansåg nämligen, att man borde avvakta utgången av de påbörjade försöken med den nya metoden, innan någon utredning sattes i gång genom Kungl. Maj:ts försorg. Den största svårigheten vid tillgodogörandet av malmen från de norrbottniska malmfälten har naturligtvis legat i dessas avskilda läge långt från havet samt från segelbara floder, och strävandet att finna ett sätt att för rimlig kostnad i någon större mängd kunna transportera malmen till järnverken eller till kusten var länge förgäves. Hedan i början av 1700-talet upptogos försöken och fortsattes sedermera alltjämt, varvid olika anordningar för transporten kommo till användning. En föregångare vid dessa försök var brukspatron Jonas Meldercreutz, som anlade vägar och grundade en mängd nybyggen i de trakter, malmforslorna måste framföras. Dessa arbeten fortsattes sedermera med stor energi av friherre "S. G. Hermelin, vilken under åren 1797—1808 gjorde stora ansträngningar för att åstadkomma en omfattande järnindustri och då i första hand måste tänka på ordnandet av transportfrågan. Hermelin fortsatte vägbyggnaderna, bildade en mängd nybyggen samt bidrog högst väsentligt att höja kulturnivån i denna avlägsna landsända. Alla ansträngningar att här uppe grunda en järnindustri av något större omfång blevo dock ständigt fruktlösa beroende på transportsvårigheterna, och när äntligen järnvägarna anlades, var därmed icke mycket vunnet, emedan då många nya omständigheter ur konkurrens- och kvalitetssynpunkt tillkommo. Det tidigast använda sättet för malmtransporten var att begagna renar som dragare, och senare gjordes försök med såväl oxar som hästar. På Hermelins tid transporterades malmen först med häst till Lule älv vid Edefors och därpå i mindre forsbåtar till masugnen vid Selet. Förslag om regleringar och slussbyggnader i älvarna, med ändamål att använda dessa för transporterna, framkommo allt emellanåt, och undersökningar härför företogos. Så utfördes 1819 den förut omtalade officiella undersökningen beträffande möjligheten ,att anordna en vattenled mellan Gellivare och Over-Kalix, vilket emellertid visade sig omöjligt, och 1825 föreslogs en reglering av Eåne älv med lika litet resultat. Även planer på anläggande av smalspåriga järnvägar med hästar som dragare 4C8 24

82 samt användande av motorslädar framlades, ocli experiment med sistnämnda transportmedel utfördes. På 1860-talet gjordes en allvarlig ansträngning att åstadkomma en kombinerad järnvägs- och kanalkommunikation mellan Gellivare och kusten, utan att i detta, lika litet som i något föregående fall, ändamålet uppnåddes. Alla försök att till masugnarna kunna framföra större mängder malm misslyckades sålunda, och hyttorna måste ofta i brist på sådan nedblåsas. I sina årsberättelser omnämna bergmästarna ofta svårigheterna med malmtransporterna samt försöken att upphjälpa desamma. I 1767 års berättelse klagar bergmästaren sålunda över, att tackjärn sblåsningen måst upphöra i förtid på grund av brist på Gellivaremalm till blandning. Denna brist kunde ej hävas, därest icke »Lappallmogen warder behörigen tillhållen ätt årligen betiena ägaren med malms nedförande åtminstone för den summa, som är svarande mot deras skatt, och hwartill är så mycket mera skiäl, sedan Bruksägaren mot slikt wilkor årligen utbetalar samma skatt». Bergmästaren föreslår, att bergsting skall kunna hållas utan särskilt förordnande därom, så att tillfälle kunde beredas att lagfora lappallmogen för dess motsträvighet att fullgöra transporterna. 1 de följande årens berättelser framhållas ånyo svårigheterna att få dessa malmtransporter verkställda, Meldersteins bruk hade ofta o måst sakna »"ett mindre men för blandning högst oundgängligt quantum». Ar 1770 hölls ett urtima bergsting rörande lappallmogens försummelser i detta hänseende, och flera personer blevo sakfällda. Arbetena på vägarnas förbättring bedrevos alltjämt, särskilt genom Meldercreutz' tillskyndan, och åtskilliga nybyggare utplacerades, vilka kunde lämna biträde vid malmtransporterna. I 1792 års berättelse meddelar Garney resultatet av en del av honom gjorda undersökningar rörande möjligheten att nedforsla Gellivaremalm antingen på. älven eller landvägen för användande vid de utmed kusten belägna masugnarna, vilka då måste nyttja endast Utö- och Herrängsmalmer, »hwarigenom tillverkningarne i anseende till dessa malmers swagare jernhalt mer än tillförene blifwa mycket kostsamma och litet lönande». Först omnämnes Linaälven, som Höte förbi berget på ungefär en halv mils avstånd. Till en början vore denna älv för smal, men ytterligare en halv mil längre ned, något ovanför Sackas nybygge finge den tillopp av Vasaraälven, som i äldre berättelser varit känd under namn av Watjirjocki. Älven tilltog sedermera i bredd och djup, passerade nybyggena Eoutirova och Narakselet, där Angesån stötte till, samt innöte slutligen vid Över-Kalix kyrka i Kalix älv, som efter två mils lopp förde ut i Bottniska viken. Vattenledens längd från berget ned till havet uppskattade nybyggarna till 30 ä 40 mil. Den var »behäftadt med ganska många wattenfall, af hwilka några med strömbåt swårligen och några icke förutan lifsfara kunna passeras». En annan tänkbar vattenled vore Råne älv. Oavsett att denna älv icke nådde upp till själva berget samt hade en längd av ungefär 40 mil, vore stora svårigheter förenade med transporter å älven på grund av de många och stora forsarna. Vid nedresan på älven säger sig Garney ha räknat icke mindre än 4 mindre och 10 större forsar på en sträcka av 4 mil. Nedanför Meldersteins bruk komme en mycket stenig fors mitt för Prestholms by och en framför Råneå by, vid vilka forsar brukspatron Bedoire »redan börjat med kostsamma slussars anläggande till sina varors transporterande till och ifrån Bruket, och på hwilka slussars färdiggörande han med all ospard möda och drift låter arbeta». Som ett tredje alternativ namnes Lule älv, som Garney själv visserligen endast farit över med färja, men om vilken han hört berättas, att den skulle vara bredare och djupare än de förut nämnda älvarna samt icke bemängd med så många och svåra forsar utan mera långsluttande. Emellertid ut-

83 talar han att flera forsar dock torde vara sådana, »at de icke med Lastbåt kunna nuförtiden befaras». Därav skulle följa att dyrbara slussar i varje fall måste anläggas för en eventuell malmfrakt. Som slutsats av sina undersökningar uttalar Garney, att »svårigheter ögonskenligen finnas at för det närvarande eller ännu på lång tid kunna erhålla någon malm» från Gellivare till andra masugnsägare än innehavaren av Meldersteins bruk. Denne skulle i sin tur »swårligen finna sig wid at aflåta malm till andra, förrän han sjelf fått fullt till eget behof och då först kan gjöra det med någon uträkning». I fortsättningen av sin berättelse framhåller Garney det förtjänstfulla arbete, som brukspatron Bedoire — innehavaren av Meldersteins bruk — nedlagt till brukets utveckling och till fromma för allmogen i trakten. Han hade förbättrat nybyggarnas ställning, så att de »kommit sig för med hästars underhållande till malmens förande från berget till Strömsunds masugn». Där hade till följd härav kunnat verkställas blåsning, ehuruväl densamma utfallit mindre val på grund av masugnens bristfällighet, Den sades dock »wara den största och längsta, som någonsin där blivit på en gång åstadkommen». Samme brukspatron sades även skola anlägga så många nybyggen utefter malmtransportvagen, att nödiga raste- och viloställen kunde bliva tillgängliga för en ordentlig sommarkörning. Av 1826 års berättelse framgår, att vintern 1825/26 i fråga om malmtransporten varit den livligaste, som någon kunde påminna sig. »Landsbygdens innevånare», säger bergmästaren, »hade fått en särdeles håg att förtjena med forslmg, och hwad som aldrig förr hänt, mera malm nedfördes med Landsbygdens hästar än med Lappmarkens renar. Likwäl kom ej mer än wid pass 5000 skS malm till Landsbygden under loppet av samma winter; ett oemotsägligt erfarenhetsbewis att nuwarande transportmedlens otillräcklighet sätta en trång gräns för ortens Tackjernstillwerkning». I 1866 års relation framhålles, att det viktigaste företag till järnhanteringens befrämjande, varom förslag hade väckts sedan bergshanteringens begynnelse i dessa nordliga trakter, vore kanaliseringen av Lule älv. Detta arbete hade under 1865 bedrivits med en betydlig arbetsstyrka. Arbetet å järnvägsförbindelsen mellan nämnda älv och Gellivare malmfält hade till följd av brist på medel hos bolaget The Gellivare Company Limited under bruksåret helt och hållet avstannat. Huru snart detta arbete åter skulle komma att upptagas bleve beroende av förändrade konjunkturer inom såväl järn- som penningmarknaden. Bergshanteringen inom Norr- och Västerbottens län hade under detta århundrade gått föga framåt. Försök hade visserligen åtskilliga gånger blivit gjorda att befordra densamma, men de senaste tiderna hade dock visat, _ att detta ändamål ej vunnits. Otvivelaktigt skulle ett förändrat förhållande inträffa, om en gång den påbegynta kommunikationsleden mellan havet och Gellivare malmfält komme till stånd, men under väntan härpå vore föga att uträtta för en bergstjänsteman i distriktet. I 1868 års berättelse meddelas, att The Gellivare Company Limited under bruksårets lopp blivit försatt i konkurs. Ingen rörelse hade bedrivits vid något av till detta bolag hörande bruk, liksom ej heller något blivit gjort vid det utefter Lule älv påbörjade kanaliseringsarbetet. Under vintern 1875 gjordes försök att från Gellivare till den omkring 15 mil därifrån belägna Avafors masugn framforsla malm, men ehuru ända till 6:44 kronor betalts i forlön för ett skeppund, hade dock ej mer än 650 centner på detta sätt kunnat framskaffas.

84 Malmens export. Frågan om export av malm upptogs första gången 1825, då brukspatron Ekström å Kengis bruk anhöll att få exportera malm från Luossavaara. och Kirunavaara över Norge. Ansökningen, som remitterades till bergmästaren för yttrande, avstyrktes av denne, då han ansåg, att transporten å såväl dienna led ' som på varje annan var omöjlig att utföra i någon större skala mewl då tillgängliga och brukliga transportmedel. Tidigt insågs sålunda, att någon vidsträcktare användning av malmen icke skulle kunna erhållas, med mindre än att malmfälten sattes i direkt järnvägsförbindelse med kusten. D e n n a fråga väcktes också 1874 av landshövdingen i Norrbottens län, och var det med anledning härav, som Kungl. Maj:t den 29 januari 1875 beslutade, att en noggrann 'undersökning av malmfälten skulle företagas. I avvaktan på resultatet av denna malmfältsundersökning uppsköts däremot på järnvägsstyrelsens tillrådan den föreslagna undersökningen för järnvägs anläggning. En okulär undersökning av linjen till norska gränsen hade då redan utförts av kaptenen B. Schoug, och sträckningen från Gellivare till Bottniska naken hade flera år förut undersökts och stakats av kapten Gestrin. Samtidigt,, som malmfältsundersökningarna pågingo, samt under hösten 1875 företogs även på uppdrag av The New Gellivare Company 1 ) undersökning för en järnvägslinje mellan'Gellivare och Luleå av ingenjören J. Danielson. Nämnda bolag ansökte 1879 om erhållande av vissa förmåner från statens sida för att sättas i stånd att bilda bolag med ändamål att bygga järnväg samt bearbeta Gellivare malmfält, dock utan att frågan blev avgjord, Eorst år 1882 blev koncession å en järnvägsanläggning från norska gränsen förbi Kirunavaara och Gellivare till Luleå beviljad åt fullmäktigen i_ riksbanken J. W Arnber" fullmäktigen i riksgäldskontoret friherre C. G. Hierta samt medicine doktorn A. Ljunggren, och 1884 fastställde Kungl. Maj:t byggnadsplan för denna järnväg. Följande år erhölls även koncession för banans fortsättning till norska kusteii och då engelskt kapital var intresserat i företaget, överlätos båda, koncessionerna på engelska bolaget The Northern of Europe Railway Company Limited, vars namn sedermera förändrades till The Swedish and Norwegian Railway Company Limited. Byggnadsarbetet påbörjades därefter såväl i Sverige som i Norge av ingenjörsfirman "Wilkingson & Jarvis i London samt var 1887 färdigt så långt, att malm kunde fraktas från Gellivare till Luleå. I samma års relation skriver bergmästaren, att den länge efterlängtade tidpunkt, då Norrbottens lappmarkers rika malmtillgångar skulle bliva tillgängliga för industrien, under detta år kommit ett stort steg närmare. Bergmästaren ansåg sig icke kunna inleda sin berättelse på bättre sätt än genom omnämnandet, att i början av december månad 188<> det första lokomotivet infördes på Gellivare kyrkoplats, och att sålunda lösningen av denna för det övre Norrland viktiga fråga vore att motse under närmast kommande år. . Emellertid saknades tillräckligt kapital, och arbetet kunde icke drivas i önskvärd skala. Under 1888 blevo sålunda av sträckan n o r r o m Gellivare endast 20 km brutna och skenlagda, och följande år avstannade arbetet fullständigt. .. Redan 1888 hade bolaget emellertid väckt förslag, att staten matte förvärva järnvägen, och Kungl. Maj:t framlade också för 1890 års riksdag proposition om inköp därav för statens räkning. Densamma var då till väsentliga delar färdigbyggd mellan Luleå och Gellivare. Kostnaden för förvärvandet och fullbordandet av banan till Gellivare beräknades till 11,723,000 kronor. I prol

) Närmare om detta bolag se nedan.

85 positionen framhölls bl. a. banans utomordentliga betydelse för tillvaratagandet av de rika malmtillgångarna i trakten av Gellivare. Vidare betonades, att, utom skälen för banans snara 'fullbordan, det funnes andra skäl, som gjorde det särskilt önskvärt, att banan komme i statens ägo. Endast härigenom kunde nämligen vinnas, att taxe- och trafikförhållandena ordnades på det för landets utveckling fördelaktigaste sätt, och så att de skilda intressen> som av banan berördes, blevo i lika mån tillgodosedda. Det' antyddes vidare i propositionen och i debatten i riksdagen, att staten kunde tänkas använda sitt innehav av järnvägen till att reglera malmutförseln; Förslaget rönte dock starkt motstånd i riksdagen. Under debatten i kamrarna uttalades bland annat farhågor för att malmexporten skulle skada den svenska järnindustrien. Huvudsakliga motståndet torde dock berott på tvekan inför den stora utgiften. Riksdagen biföll emellertid propositionen,' och banan förvarvades i sin helhet samt fullbordades sedermera till Gellivare. Vid 1893 års riksdag väckte friherre Klinckowström och herr Reuterswärd motion om riksdagsskrivelse med begäran, att Kungl. Maj: t icke utan riksdagens föregående hörande måtte meddela koncession å järnvägsanläggning inom Norrbotten. Orsaken till motionen låg däri, att ansökning gjorts om koncession å bansträckan från Kiruna till norska gränsen, och att Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle hava föreslagit villkor för eventuellt bifall. I motionen anföres: » klart synes, att statens äganderätt till hela banan från Luleå till norska, gränsen är oomtvistlig, att stor nationalekonomisk, politisk och strategisk våda kan uppstå genom att ånyo en större eller mindre del av denna järnväg kunde råka i utländsk hand, samt att ett bifall till sökt koncession därå bleve till största skada för svensk järnhantering — särskilt för den del därav, som med visshet motser sin snara uppblomstring inom det övre Norrland — för Luleå stad etc.» Under debatten i kamrarna gjordes gällande, att det väsentligaste skälet till motionen torde varit farhågor för ökad malmexport, vilken förmenades vara till skada för svensk järnhantering. Detta gendrevs livligt, och man framhöll med styrka, att nedgången i den svenska järnhanteringen vore beroende på helt andra orsaker, att den norrländska malmexporten bleve relativt obetydlig i förhållande till världsproduktionen av malm m. m. Motionen bifölls emellertid så till vida, att riksdagen anhöll, att, innan koncession meddelades å järnväg inom Norrbottens län av annan än lokal betydelse, riksdagen måtte lämnas tillfälle att yttra sig i frågan. Den i nyssberörda motion omförmälda koncessionsansökan blev av sökandena återkallad. Emellertid ingåvo landshövdingen P. J. Bråkenhielm, grosshandlaren G. E. Broms, kammarherren C. Cedercrantz, v. häradshövdingen Knut Tillberg och v. häradshövdingen C. J. Ljunggren år 1896 anhållan om koncession å järnväg från Gellivare till norska gränsen. I koncessionsansökningen framhölls återigen banans betydelse för tillvaratagandet av de ofantliga malmtillgångarna i Kirunavaara och Luossavaara, vilka lågo utan användning och nytta för vare sig det allmänna eller gruvägarna. Vidare gendrevs påståendet, att export av denna malm skulle medföra allmän nedgång i järnmalms- eller järnpriser. Det anfördes sålunda, att de senare årens prisreduktioner berodde på järnhanteringens förbättrade teknik samt de väsentligt nedsatta frakterna. Vidare ansågs, att med den bestämda tendens till ökning, som järnkonsumtionen visade, marknadspriset på järn icke skulle kunna väsentligt influeras av, att 1,000,000 a 1,200,000 ton kunde komma att exporteras. Däremot låge en fara i dröjsmål, emedan under tiden genom teknikens ytterligare framsteg malmens nuvarande till följd av dess järnrikedom höga värde kunde förringas. I koncessionsansökan förutsattes, att staten eventuellt skulle förbehålla sig inlösningsrätt till järnvägen.

86 Koncessionsansökningen tillstyrktes av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län ocli Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som dock påyrkade, att staten skulle förbehålla sig rätt att, när den så önskade, inlösa banan. Järnvägsstyrelsen framhöll betydelsen av att banan bleve en statsbana. T. f. chefen för generalstaben betonade vikten av att Norrlands försvar ordnades jämsides med banans anläggande. Trots att sökandena i ny skrivelse anhöllo få bidraga med 2,000,000 kronor till Norrlands försvar, fann departementschefen dock ej lämpligt tillstyrka koncessionen ntan hemställde i stället, att Kungl. Maj:t måtte hos riksdagen begära anslag till förnyad undersökning och upprättande av förslag till anläggning av statsbana från Gellivare till norska gränsen. Departementschefeus hemställan synes icke hava grundat sig på strävan att kontrollera malmexporten. Han framhöll bl. a., att den i ärendet förebragta utredningen gåve vid handen, att å ena sidan ifrågavarande malmtillgångar vore högst betydande, men att å andra sidan vad sökandena anfört angående världsmarknadens behov av järnmalm torde ådagalägga, att samma malms utsläppande, även till den utsträckning sökandena ifrågasatt, icke borde kunna utöva någon menligare inverkan på den övriga inhemska bergsmannanäringen, i allt fall icke i sådan grad, att därur kunde hämtas någon anledning, att staten skulle äga befogenhet att förhindra tillgodogörandet av dessa malmrikedomar. Han anförde vidare, att, då banans ekonomiska resultat bleve helt och hållet beroende av att malmtransporten bleve verklighet, det kunde ifrågasättas, om ej försiktigheten bjöde, att de enskilda själva fingo bygga banan. Denna olägenhet ansåg departementschefen dock kunna övervinnas genom en sådan överenskommelse, att en malmexport i tillräcklig omfattning komme till stånd. Däremot ansåg departementschefen, att, såsom 1893 års riksdag framhållit i sin förut omförmälda skrivelse, politiska och militära skäl talade för att staten redan från början ägde en sådan bana som den ifrågavarande, vilken genomginge en gränsprovins, och att således dess anläggning skedde genom statens försorg. Detta vore så mycket mera önskvärt, som svårigheter kunde möta att förhindra, att utländskt kapital bleve intresserat i järnvägen. I enlighet med departementschefens hemställan föreslog också Kungl. Maj:t 1897 års riksdag att anslå 40,000 kronor till undersökningen. Statsutskottet avstyrkte bifall till proj)ositionen. Utskottet ansåg väl, att banans politiska och strategiska betydelse samt dess egenskap av förbindelse med Norge gjorde det synnerligen angeläget, att den icke befunne sig i annans hand än svenska statens. Men utskottet ansåg, att, innan förberedande åtgärder vidtogos, överenskommelse borde vara träffad med ägarna till Luossavaara och Kirunavaara gruvor, som lämnade staten säkerhet för malmtransporterna å den ifrågasatta järnvägen och på samma gång trygghet, att trafikinkomsterna å Luleå—Gellivare-banan ej minskades genom denna banas fortsättande till västerhavet. Därjämte ansåg utskottet, att banan ej borde byggas under de nämnda åren, då två andra stora banbyggnader förestodo. Tio reservanter inom utskottet, herrar Lundeberg, frih. von Otter, H. Tamm, Billing, Fosser, Wijk, Kerfstedt, Thornérhjelm, S. Tham och D. Persson i Tallberg yrkade bifall till propositionen. Efter framhållande av järnvägens betydelse direkt för malmbrytningen och indirekt för hela landets bästa anfördes, att denna järnväg, som obestridligen komme att få en internationell karaktär, och som utgjorde fortsättningen av en statsbana, dock ej borde få byggas av enskilda dels av politiska skäl, dels emedan svårighet alltid funnes att förebygga banans övergång i utländska händer. Staten borde dock skaffa sig garanti, att malmbrytningen icke inskränktes eller avstannade. A. P. Danielsson och Persson i Stallerhult reserverade sig blankt.

ST

Under debatten i kamrarna framträdde oppositionen mot propositionen från två håll. A det ena hållet önskade man bifall till koncessionsansökningen, å det andra avslag å hela banbyggnadsprojektet. Den sistnämnda ståndpunkten synes varit förhärskande i Första kammaren, där det även framkastades, att staten borde verkställa undersökning om förvärvandet av gruvorna, hindra malmutförseln och på sådant sätt skapa möjligheter för en svensk storindustri. Faran för den svenska järnhanteringen framfördes också, men svagare. I Andra kammaren voro sympatierna för privatbana starkare. Det talades även livligt för bevarande av malmtillgångarna. Det rena sparsamhetsintresset hade icke heller få företrädare. Likväl bifölls kungl. propositionen i bägge kamrarna. Till följande års riksdag framlades proposition om byggande av statsbana Gellivare—Riksgränsen för en beräknad kostnad av något över 21,000,000 kronor. I utredningen ingick bl. a. dels utlåtande från Kommerskollegium angående malmtillgångarna, grundat på undersökningar av geologen Hj. Lundbohm, dels förslag till fraktavtal med Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag, som sedermera framlades för riksdagen i särskild proposition. Malmtillgångarna uppskattades av Lundbohm till omkring 215 miljoner ton i Kirunavaara och 18 miljoner ton i Luossavaara, vid bägge ovan Luossajärvis vattenyta, varjämte beräknades, att ofantliga kvantiteter funnes under sjöns nivå. Kommerskollegium framhöll, att malmfältens ringa tillgång på malm med låg fosforhalt upphävde den fara, som kunde synas ligga i exporten, då den måttliga export av sådan malm, som tillgången torde medgiva, icke kunde hava någon märkbar inverkan på den svenska järnhanteringen. Enligt fraktavtalet mellan staten och bolaget åtog sig staten bl. a. att frakta 1,500,000 ton malm om året; bolaget skulle med obetydligt undantag betala statens utgifter för driften jämte underhåll samt 3,8 % årligen å anläggningskostnaderna; bolaget skulle därjämte ställa viss säkerhet samt överlämna fyra aktier till staten som garanti för att ändring i bolagsordningen ej ange ske utan statens medgivande; aktie i bolaget finge ej ägas eller innehavas av utlänning. Statsutskottet avstyrkte propositionen. Hänsynen till övriga pågående järnvägsb}'ggnader var den helt framträdande avslagsorsaken. Dock antyddes, att såväl kostnad som kontrakt syntes kunna framkalla berättigade anmärkningar. Vidare tillades, att frågans uppskjutande borde åtminstone ur statsekonomisk synpunkt icke kunna anses innebära någon förlust, enär malmtillgångarna i dessa orter säkerligen komme att framdeles å världsmarknaden betinga högre försäljningspris än för närvarande, varjämte icke borde lämnas obeaktat, att i en framtid åtgärder, i syfte att inom landet tillgodogöra sig en del av dessa malmer, torde kunna med utsikt till framgång vidtagas. Tio reservanter, huvudsakligen desamma som 1897 utom herrar Wijk och Lundeberg, yrkade dock bifall till propositionen. De framhävde, att exporten av Norrlandsmalmerna till följd av dessas höga fosforhalt ej kunde tillskynda gruvdriften i det övriga Sverige förlust. Malmexporten kunde anses tryggad även å banan Gellivare—-Luleå, där en del malm säkert alltid komme att transporteras. Trafiköverenskommelsen vore betryggande; dock borde bolaget endast få frakta 1,200,000 ton. För transport härutöver borde staten uppbära särskild avgift. Herr Bohnstedt, med vilken herr Lundeberg instämde, yrkade utredning om järnväg endast mellan Kirunavaara och Gellivare för att draga exporten över svenska hamnar och bereda större möjlighet för förädling av en del malmer inom Sverige. En särdeles livlig debatt utspann sig i kamrarna. Oppositionen anförde en mångfald skäl för avslag: de av utskottet anförda sparsamhetsskälen; bristande utredning; faran, att malmen skulle uttömmas; önskvärdheten att åstad-

88 komma en förädling inom landet; strävan att bevara exporten åt svenska fartyg genom att draga den till ostkusten; tanken, att Norge skulle göra för stor vinst; farhågor för internationella konflikter och militära skäl. De malmpolitiska avslagsskälen klargjordes och bemöttes utförligast av dåvarande chefen för Kommerskollegium Åkerman. Efter att i sitt anförande mera flyktigt vidrört orsakerna, varför en tackjärnsberedning i världsskala ställde sig för dyr, upptog han särskilt till bemötande ett under debatten flera gånger framkommet påstående, att, om än en tackjärnstillverkning i världsskala ej vore lönande,. därav icke följde, att man ej i Sverige av ifrågavarande malmer skulle kunna i världsskala med fördel framställa färdiga effekter. Han påvisade därvid, att de jämförande siffror angående tyska och eventuella svenska järnéffekter, varpå denna förhoppning vore grundad, voro fullständigt felaktiga, i det att vid beräkningarna ej tagits hänsyn till frakt och tull. Vid den närmare granskning av denna sida i spörsmålet, som han därefter företog, framhöll han, att en fördyring av täckjärnet tynger på därav beredd smidbar produkt icke blott med eget belopp, utan, till följd av tackjärnsavfallet, med minst 15—20 procent större. Förhoppningen att med framgång kunna använda torv vore icke stor, då torven krävde mycket arbete, särskilt i Norrland med dess korta sommar och stora fuktighet i marken. Vad vattenfallen anginge, funnes visserligen god tillgång på kraft, men om ock god tillgång på vattenkraft vore en stor fördel, betingade dock vattenkraften' icke proportionsvis liknande företräde, när jämförelse göres mellan järnverk å ena sidan drivet med vattenkraft och å den andra med en förmedelst från närbelägna stenkolsgruvor hämtade stenkol åstadkommen ångkraft. De svenska järnverk, som använda sig av vattenkraft, kunde därför icke heller, på grund av vårt allt för dyra tackjärn, framställa ett på långt när så billigt stångjärn som stenkolsländerna, särskilt England. Enligt talaren vore det otvivelaktigt, att allra minst den med Luleåtackjärnet förbundna högre tillverkningskostnaden oförändrad komme att åtfölja även därav beredda järneffekter. Detta allt gällde ett tillgodogörande i världsskala. Att järnverk i svensk skala för avsättning i orten förr eller senare skulle komma till stånd i Luleå vore ju icke osannolikt. Vad beträffade o den förut' ofta framhållna faran för den inhemska järnhanteringen påpekade Åkerman, att de fosforfattiga malmerna i Luossavaara visat sig opålitliga och på ett för malmsovraren omärkligt och oberäkneligt sätt övergående i fosforförande. Det hade på sista tiden också påståtts, att den basiska martinmetodens utveckling i Sverige skulle lida avbräck av malmexporten. Därmed förhölle sig så, att huvudmassan av ifrågavarande malmer syntes vara så fosforförande, att, om blandningen icke skulle bliva alltför fosforrik för att ens passa för basisk bessemer, det ej syntes gå an att avskilja någon större del för basisk martin. Det övertag basisk martin i Sverige hade att glädja sig åt berodde på att träkolstackjärn med lätthet kan fås så gott som svavelfritt utan att ändock hålla mycket kisel. Såge man på järnmalmtillgångarna i Förenta staterna vid Lake-Superior, så fördes malmen därifrån till framför allt Pittsburgtrakten, som är rikast på stenkol, och icke stenkolen till malmen. Men liksom amerikanarna inom Lake-Superior-distriktet i träkolsmasugnar tillgodogjorde sig en liten del av dess malmtillgångar, så kunde även vi i Norrbotten till järn omvandla, vad som där och även inom andra län avsattes. I frågan angående malmexportens inverkan på mellansvenska järnhanteringen anfördes från oppositionen, att tillgången på fosforren malm icke heller i mellersta Sverige vore outtömlig, och att denna del av landet därför mer och mer bleve hänvisad till att använda fosforrika malmer, som endast kunna tillgodogöras på basisk metod. Herr Lundeberg framhöll dock, att man vid en undersökning inom Jernkontoret kommit därhän, att exploateringen av ifrågavarande norrländska malmtillgångar »ansågs komma att hava ringa in-

89 verkan på fortgången av mellersta Sveriges bergshantering, kanske snarare kunna bliva ett stöd på många håll, ifall malmen kunde föras österut». Man hade härvid även kommit till en bestämd uppfattning, som ovillkorligen måste tränga sig på varje fosterlandsvän, den nämligen, att om ock mellersta Sveriges bergshantering i någon mån komme att bliva lidande av bergsbrukets utveckling uppe i det övre Norrland, så vore det en faktor, som icke kunde få tagas med i beräkningen vid avgörandet av en så viktig och för hela landets väl så betydelsefull fråga. I Andra kammaren framförde herr Lindhagen yrkandet, att staten borde få del i bolagets viiist, samt föreslog tillägg till kontraktet, varigenom staten skulle berättigas att efter viss tid tillgodogöra sig jordägareandelen, dock endast ifråga om den malmbrytning, som överstiger en miljon ton om året. ^ Vid omröstningen i frågan, vilken av statsminister Boström gjorts till kabinettsfråga, bifölls propositionen. 1897 verkställdes genom direktör G. Thisells initiativ stakning av en järn 1 vägslinje från Gellivare förbi Svappavaara och Mertainen till Kiruna, vilken man ville hava byggd i stället för den sträckning längre västerut, som sedermera blev framdragen. 1898 års riksdag överlämnade till regeringen att välja det lämpligaste alternativet, och så valdes då det västligaste, emedan sträckningen över Svappavaara nödvändiggjorde en dyrbar övergång av Lina älv. Dessutom blev denna något längre. Senare sökte Thisell m. fl. koncession å den del av den projekterade banan, som sträcker sig från Ylipääsnjaska malmfält förbi Painirova och Mertainen till Kiruna med bispar till Svappavaara. Som villkor för koncession sattes bl. a., att Thisell skulle visa sig hava i svensk bank tillgängliga 6 milj. kr. för byggandet. Detta villkor uppfylldes 1907, men koncessionen förföll, då staten 1908 inköpte Svappavaara m. fl. malmfält. I sammanhang med frågan om exporten av järnmalmen och härför planerade och byggda järnvägar torde också böra nämnas några ord om de förslag rörande exporttull å järnmalm, som voro föremål för riksdagsbehandling. Vid 1896 års riksdag väcktes två motioner (den ena av herr Ljungberg) om införande av exporttull å järnmalm uppgående till 30 a 50 öre per 100 kg. Förslaget motiverades av hänsynen till de nedåtgående konjunkturerna för den svenska järnexporten. Maimutförseln skadade järntillverkningen bl. a. därigenom, att då utlänningen finge den yppersta malm till lågt pris', förädlade han malmen med sin goda tillgång på billigt bränsle och undersäljer oss därefter både utomlands och i vårt eget land. Sverige borde spara på järnmalmen, i synnerhet då det vore fråga om ett sällsynt gott material, som efter all sannolikhet med varje år skulle stiga i pris. I motionerna erinrade man vidare om att intill 1858 funnits utförselförbud å malm, vilket då utbyttes mot exporttull, gällande till 1864, då exporten blev fri. Bevillningsutskottet avstyrkte motionen. Utskottet ansåg, att nedgången i järnexporten ej berodde på den stegrade utförseln av järnmalm utan på allmänt tryckta konjunkturer å järnmarknaden samt stenkolets användning för järnframställning. Malmtillgångar funnes å flerfaldiga ställen och kunde möjligen upptäckas på andra håll i sådan myckenhet, att den svenska malmen bleve överflödig för utlandets behov. Tillgångarna på svensk järnmalm åter syntes vara nära nog outtömliga. Slutligen skulle den föreslagna tullsatsen antagligen verka såsom ett exportförbud för mellersta Sverige till stor förlust för gruvägarna och gruvarbetarna samt järnvägar, som ombesörjde transporten. Motionerna avslogos av bägge kamrarna utan votering. Ar 1905 framkommo åter motioner om exporttull å järnmalm. Motionerna grundade sig på de vid flerfaldiga föregående tillfällen framförda skälen för en sådan tull. Frågan ansågs nu så tillvida hava kommit i ett annat läge, som de lappländska malmfälten kommit i händer på andra ägare, vilka för-

90 menades vid köpets avslutande icke kunnat förbise och visserligen icke heller förbisett den tämligen vissa utsikten, att de svenska statsmakterna, med de maktmedel de ägde, skulle komma att reglera förhållandet mellan exporterad och hemma i Sverige förädlad järnmalm. Bolaget hade visserligen icke heller saknat förutseende att i sina leveranskontrakt skydda sig mot följderna av en exporttull. Bevillningsutskottet avstyrkte motionerna men föreslog i stället riksdagsskrivelse med anhållan om utredning, huruvida, vare sig med hänsyn till omfattningen av landets förråd av järnmalm och möjligheter av dess förädling inom landet eller för tillvaratagande av landets ekonomiska intressen i övrigt, särskilda åtgärder till malmexportens reglerande kunde anses vara påkallade. Vid utskottets utlåtande voro fogade utlåtanden från Sveriges geologiska undersökning, professor Hj. Sjögren och disponenten Hj. Lundbohm angående tillgången på järnmalm i landet jämförd med tillgången på sådan malm inom andra länder. Sveriges geologiska undersökning framhöll till en början svårigheten att fastställa järnmalmstillgången, då dels malmfyndigheterna vore till stor del obetydligt kända och svårberäkneliga, dels de tekniska framstegen kunde möjliggöra användning av malm från fyndigheter, som med teknikens dåvarande ståndpunkt icke kunde tagas med i beräkningen. Geologiska undersökningen uppskattade malmtillgångarna till: i Norrland: Kiruna—Luossavaara Gellivare Ekströmsberg.. Mertainen—Laukujärvi Övriga gruvor

793 milj. ton 128-5 » » 100 » » 5 » » TO » » Summa i Norrbotten 1,09G'5 milj. ton

samt i övriga Sverige

105 » » Summa inom landet 1,201 '5 milj. ton

Häri voro dock ej inräknade de betydliga men titanhaltiga fyndigheterna i Ruotivare och Taberg. Efter att hava berört de viktigaste utländska malmfyndigheterna uppställer Sveriges geologiska undersökning följande satser: 1) I fråga om de tre nu förnämsta järn tillverkande länderna, Nordamerika, Tyskland och England, kan med visshet förutses, att deras järnmalmer komma att, praktiskt taget, uttömmas inom ett a två århundraden och de rikare malmerna långt förut. 2) En tillbakagång eller ett upphörande av järnindustrien blir härav en följd endast i England, emedan där stenkolen samtidigt bliva utbrutna. (Man hade beräknat, att stenkolsfälten i Durham och Northumberland äro uttömda om 100 år, övriga engelska stenkolsfält om 250 a 350 år.) 3) I Tyskland och Nordamerika kommer bristen i den inländska malmproduktionen att täckas genom import, enär dessa länders kolförråd anses uthålliga, och det är en känd regel, att järnmalmen reser till kolet, ej kolet till järnmalmen. 4) Utom de nutida industriländerna äger —. så vitt känt — endast Nordkina (provinsen Shansi) nu nödiga betingelser för uppkomsten av en stor järnindustri, emedan endast där både kol och järn förekomma jämte varandra. Men skulle framtidens fullkomnade teknik möjliggöra utbringandet av järnet ur malmerna utan eller med endast obetydlig tillhjälp av kol, bleve naturligtvis förhållandena på ett nu fullkomligt oberäkneligt sätt omgestaltade.

1)1 5) Det synes sannolikt, att det nästa århundradets järnproduktion väsentligen kommer att basera sig på dels sådana i de nuvarande kulturländerna befintliga malmer, som i följd av fattigdom eller oarter hittills lämnats obeaktade, och dels på nya fyndigheter i för närvarande geologiskt mindre kända länder. Att sådana fyndigheter komma att bliva tillgängliga är högst sannolikt, ty järnmalmsförekomsternas utbredning kan svårligen antagas sammanfalla med den nutida kulturens. 6) Platserna för framtidens järntillverkning komma att bestämmas av koltillgångarnas läge och av transportförhållandena. Dessa båda faktorer, jämte metallurgiens framsteg i fråga om malmernas tillgodogörande, bliva de avgörande för framtidens järnproduktion. Tillgång på järnmalm att fylla världens järnbehov kommer sannolikt aldrig att saknas. I motsats till Sveriges geologiska undersökning gjorde professor Sjögren gällande, att malmkvantiteten i Sverige kan uppskattas till allenast: i Norrbotten i övriga Sverige

500 milj. ton 100 » » Summa 600 milj. ton

Även beträffande de utländska malmförekomsterna har professor Sjögren en väsentligt mindre optimistisk syn ifråga om deras varaktighet än'Sveriges geologiska undersökning. Under åberopande av åtskilliga exempel såsom masugnarna i Stettin, Pauillac nära Bordeaux, Bilbao och New Jersey, söker professor Sjögren påvisa ohållbarheten av satsen att »malmen går till kolet», samt att utvecklingen av en järnindustri är beroende även av andra faktorer än tillgångenpå bränsle, nämligen tillgång på järnmalm, dennas järnhalt, avsättningsmöjligheter för produkterna, fraktkostnader för malm, kol och järnprodukter, tullsatser o. s. v. Yid granskning av de gjorda beräkningarna av malmtillgången i Sverige fann bevillningsutskottet, att någon överhängande fara för att landets förråd av järnmalm skulle uttömmas icke förelåg, så länge utskeppningen icke antoge större dimensioner, än som med då befintliga exportleder och under nu gällande avtal kan ske. Om exporttull sålunda då ej vore oundgängligen behövlig, borde dock frågan om en sådan tull såsom en regulator ej helt avvisas, men borde dess införande föregås av en utredning, särskilt angående möjligheten av en inhemsk förädling av malmen. Vid bevillningsutskottets betänkande voro fogade ett flertal reservationer avseende å ena sidan rent avslag, å den andra åsättande av exporttull om 50 öre resp. 1 kr. per ton. I en utförlig reservation tog frih. Klingspor livligt till orda för införande av exporttull till skyddande och utvecklande av den inhemska järnhanteringen. Denna järnindustri hade, anfördes i reservationen, dock sin plats i kulturdejarna ay vårt land och icke i ödemarkerna. Såsom erfarenheten redan visat, möjliggjorde den rika järnhalten i den norrländska malmen, att den nedfördes och användes i den mellansvenska järnindustrien. Inkomsterna av exporttullen skulle användas att betala inlandsbanan. Beträffande svårigheterna att erhålla en_ lösning av förevarande fråga anförde reservanten, hurusom vid uttalanden i malmfrågan man ständigt för på läpparna talet om det önskvärda av malmens inhemska förädling. Då någon åtgärd ifrågasattes till vinnande ay detta syfte, resas dock otaliga hinder och påfordras utredningar i alla 'riktningar såsom om möjligheten att med ekonomisk fördel förädla exportmalmen inom landet, om en eventuell exporttulls verkningar på utländska malmförbrukare och på den förutvarande järnhanteringen, om tillgången på

92 arbetare och på träkol vid (leii blivande inlandsbanan, om avsättning för produkterna m. m. i 'i Riksdagen biföll emellertid varken utskottets hemställan eller motionerna. De. senare- blevo efter gemensam votering i enlighet med första kammarens mening avslagna med 2K) röster mot 146. Frågan ; om•• exporttull återkom emellertid även vid följande riksdag genom i ämnet väckta motioner, i vilka föreslogos tullsatser växlande från 20 öre upp till 3. lav per ton. L likhet med statsutskottet, som behandlat vissa av motionerna, avstyrkte bevillningsutskottet bifall till de gjorda förslagen med hänvisning till: den med Tyskland avslutade handels- och sjöfarts traktaten, enligt vilken exporttull å järnmalin icke finge åsiittas gentemot Tyskland och såsom en följd därav icke heller mot något annat land, som ätnjöte mest gynnad nations behandling. ' ' Reservationer hade avgivits av herrar friherre Klingspor, Wennberg, Åkerberg, Rylaiider, Håkansson, 0. A. Ericsson, Almcpvist, Lindblad, Bran ting och Lyckhoim med hemställan om en exporttull av 50 öre per ton samt av herr Nisser, som protesterade mot den ordning, i vilken traktatsfrågan och tullfrågan behandlats inom utskottet. Riksdagen biföll iitskottets hemställan.

Förhandlingar och avtal rörande äganderätt, export och fraktfrägor. Så länge malmerna från malmfälten endast kunde användas för järnframställning vid de norrbottniska bruken, fanns ingen anledning att på allvar upptaga frågan om äganderätten till dessa malmfält, dels därför att det allmänt ansågs, att tillgångarna på malm voro så rikliga, att de aldrig till någon större del skulle kunna tillvaratagas, och dels emedan alla försök att tillgodogöra malmerna vid bruken slutade med större eller mindre förlust för bruksägaren, varför någon större konkurrens om malmen icke förefanns. Visserligen visade sig vid vissa tillfällen en större benägenhet att taga inmutningar, men berodde detta då på särskilda förhållanden. Så påvisar som förut nämnts bergmästaren Quensel, att inmutningarna under 1820-talet blevo talrika i samband med konung Carl XIV Johans inköp av Meldersteins bruk, emedan inmutarua enligt hans mening medelst uttagna mutsedlar och därpå grundade ansökningar om tillstånd för bruksanläggningar ämnade skaffa sig inkomst därigenom, att rättigheterna efter koncessionernas beviljande skulle överlåtas. Då svårigheterna med malmtransporterna voro så stora, tillgrepo 1828 de bruksägare, som redan clrevo tackjärnstillverkning, inmutning av hela berget i Gellivare för att därigenom utestänga nya företagare, som kunde komma att konkurrera om de knappa transportmedlen. De tillfälliga inmutningarna försvarades i regel icke, varför de tackjärnstillverkande bruken i allmänhet ensamma voro innehavare av utmål. Bergmästaren Quensel meddelar i sin berättelse 1825, att varje bruk hade sin särskilda bergsprängare för att tävlan skulle uppkomma, vilkendera skulle kunna avsända mest med malm. Under åren närmast före berättelsens avgivande hade, ehuru bruken Melderstein och Selet tillhört särskilda ägare, malmbrytning och avsändning av malm dock kunnat besörjas av en och samma person, varför sprängning också endast skett i Kaptensgruvan. Bergmästaren framhåller, att de talrika inmutningarna i Gellivare — de voro ^ då 56 — säkerligen tillkommit i spekulationsavsikt. Man hade sökt inmutning överallt i förmodan, att hela berget innehölle järnmalm. Det vore av särskilt intresse för malmlagrets utforskande, säger bergmästaren, om arbete

93 på alda dessa ställen påbörjades under följande sommar såsom funnes föreskrivet i mutsedlarna. Han fruktade dock, att detta syfte ej kunde nås, då malmen sannolikt liksom förut komme att hämtas från de gruvor, som låge mest tillgängligt, oavsett vem som inmutat eller på annat siitt förvärvat dem. F ö r s t i samband med planerna på export av malmen med tillhjälp av järnvägsanläggningar vidtogos några kraftigare åtgärder för att komma i besittning av största möjliga del av de kända malmfälten och att genom malmletningsexpedi tioner påträffa nya sådana. P å J860-talet innehades största delen av Gellivare malmfält av Gellivare Bolag, som ägde »Gelliwareverken» samt mindre delar av Kengis och Gyljens bruk, men efter hand tillkommo en mängd inmutningar, som tagits av enskilda personer. \\ Gellnvarewerken, som sedan 1827 ägdes av konungen, bestodo av Meldersteiivs bruk med stångjärnsverk, sågar och skogar samt Selets, Edefors, Avafors och Gyljens masugnar. Egendomarna såldes 1855 till en norsk sammanslutning och 1801 till ett svenskt bolag. Detta i sin tur sålde år 1864 verk och gruvor m. m. till ett engelskt bolag, The. Gellivare Company Ltd., för <£ 172,570, varav hälften belöpte på gruvorna. Det var detta bolag, som sedan med tillhjälp av ett statslån ämnade bygga den förut omnämnda järnvägen till Storbacken vid Lule älv, varifrån malmen på älven skulle fraktas ned till kusten. Sedan bolaget 1868 på grund av misslyckandet med järnvägsbyggandet och kanaliseringsarbetet blivit försatt i konkurs, övertogos bolagets tillhörigheter 1869 av ett nytt engelskt bolag samt slutligen efter många transaktioner och processer av Gellivare Aktiebolag med till största delen engelskt kapital. Ar 1889 påbörjades mellan bolaget och överstelöjtnanten C. O. Bergman rättegång om gruvorna, som i häradsrätten utföll så, att Bergman tillerkändes större delen av fältet. Genom en särskild överenskommelse kom han därefter i full besittning av detsamma. Av konsul Broms och överste Bergman bildades sedan 1891 Aktiebolaget Gellivare Malmfält, som då förvärvade samtliga mutsedlar samt den därpå grundade rätten till malmfältet. Ar 1892 övergick genom köp av aktiemajoriteten i Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag även äganderätten till Kirunavaara och Luossavaara lnalmfyndigheter till samma bolag. Av ovannämnda C. O. Berginan, G. E. Broms och K. Tillberg tillhandlade sig Aktiebolaget Gellivare Malmfält därefter år 1898 samtliga av dessa under de närmast föregående årens nialmletningsexpeditioner upptäckta och inmutade malmfyndigheter. Genom överenskommelse mellan konsul Broms och direktör G. Thisell hade en del tvistiga äganderättsförhållanden dem emellan ordnats så, att konsul Broms bl. andra fyndigheter skulle äga Gellivare, Ekströmsberg, Painirova, Haukivaara och Mertainen samt direktör Thisell bl. andra Svappavaara och Salmivaara. Då emellertid Aktiebolaget Gellivare Malmfält enligt sin dåvarande bolagsordning ej fick bedriva gruvdrift utom Gellivare socken, bildades år 1898 ett bolag, Förenade Gruvintressenters Aktiebolag, som av Aktiebolaget Gellivare Malmfält köpte alla av ovannämnda personer tidigare innehavda inmutningar. Dessutom förvärvades fyndigheten Nokutusvaara samt 4 utmål å Luossavaara, som ägdes av överste Bergman, vilken köpt dem av rektor Fredholm. Alla aktier i detta nya bolag ägdes av konsul Broms. Övriga inmutningar å Luossavaara och Kirunavaara malmfält hade på 1880-talet innehafts äv major Schough, doktor Ljunggren och iDgenjör Wibel men övergingo 1890 i det då nyss bildade Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolags ägo. Konsul Broms och hans bolag hade under de senare åren av 1890-talet haft stora finansiella svårigheter att bekämpa, och många utvägar försöktes för att undvika en katastrof. År 1900 upplöstes sålunda Förenade Gruvin-

94 tressenters Aktiebolag och uppgick i Lappmarkens Gruvintressenters Aktiebolag, vilket senare bolag dock hade samma styrelse och samma aktiekapital som det förra. Under det därpå följande året höjdes aktiekapitalet i flera omgångar, och ny styrelse valdes. Alla försök, som av konsul Broms gjordes för att åt sig rädda ställningen, misslyckades dock, och i september 1900 nödgades han utgå ur styrelserna för såväl Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag som Aktiebolaget Gellivare Malmfält, i vilket senare bolag han varit verkställande direktör. Alla de gruvor, som ägts av Lappmarkens Gruvintressenters Aktiebolag, togos nu av Aktiebolaget Gellivare Malmfält såsom likvid för en personlig skuld, som konsul Broms hade hos bolaget. Å dessa gruvegendomar bildades därpå 1901 Mertainens Gruvaktiebolag och 1903 beslöts, att Lappmarkens Gruvintressenters Aktiebolag skulle träda i likvidation. Detta senare år inköptes såväl Aktiebolaget Gellivare Malmfält som Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, som då redan ägde Grängesbergs malmfält, och som härigenom sattes i stånd att leda produktionen vid alla de stora exportfälten inom landet. Eedan 1890 hade det erbjudits svenska staten att förvärva de stora malmfälten i Lappland, men erbjudandet antogs icke. Beträffande de vidare underhandlingar, som förekommit rörande statens förvärvande av norrbottniska malmfält samt rörande de avtal, som härom slutits, inhämtas följande ur riksdagshandlingarna. På grundval av år 1901 inledda förhandlingar träffades år 1902 preliminära avtal mellan å ena sidan svenska staten samt å andra sidan Luossavaara— Kirunavaara Aktiebolag, Aktiebolaget Gellivare Malmfält och Mertainens Gruvaktiebolag angående statens förvärv av gruvorna. Då emellertid bolagen som villkor vid sitt godkännande av avtalet uppställt den fordran, att detsamma skulle accepteras av 1902 års riksdag, men proposition icke avläts till nämnda riksdag, förföll frågan, och underhandlingarna med bolagen blevo icke fortsatta. Grundtanken i det upprättade avtalsförslaget var den, att staten skulle förvärva gruvorna för en köpesumma av 21,600,000 kronor, som skulle amorteras på en tid av 40 år. Amorteringen skulle verkställas med den arrendeavgift och royalty, som bolaget skulle erlägga för bolaget tillerkänd brytningsrätt intill 2,000,000 ton om året i vissa av gruvorna under de 40 åren. Frågan om statens förvärvande av de norrländska malmfälten framkom dock vid 1902 års riksdag, nämligen i form av interpellation av S. A. Hedin. Hedin, som betonade lämpligheten av statsförvärv, framställde förfrågan rörande regeringens ställning till utlänningars förvärv av malmfälten. Interpellationen besvarades av statsminister von Otter med förklaring bland annat, att regeringen, som på grund av inträffade förhållanden funnit det kunna ifrågasättas, om ej staten lämpligen själv borde söka förvärva äganderätten till de båda stora norrbottniska gruvfälten, för ändamålet inlett förhandlingar. Statsministern antydde en möjlighet av att framställning härutinnan kunde komma att göras till då pågående — d. v. s. 1902 års — riksdag. Att så emellertid icke blev fallet har redan ovan nämnts. Vid följande — 1903 års — riksdag kom frågan emellertid före, fast under annan form. Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, som förvärvat över 90 % av aktierna i de båda norrländska malmbolagen Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag och Aktiebolaget Gellivare Malmfält, hade nämligen i en till Kungl. Maj: t ställd skrift, under framhållande av önskemålet om samarbete mellan de norrländska och de mellansvenska malmbolagen, hemställt om

95 Kungl. Maj:ts medverkan i åtskilliga betydelsefulla hänseenden för ordnandet av de norrländska bolagens affärer. Sålunda gjordes framställning om ingående av avtal rörande malm frakten, om nedläggande av mellan staten och Aktiebolaget Gellivare Malmfält pågående rättegång rörande vissa utmål 1 } samt om ett statslån till ett belopp av 20 miljoner kronor, varförutom staten bl. a. skulle förbinda sig att icke pålägga exporttull å malm eller om så skedde medgiva bolagen restitution av tullen. I huvudsaklig överensstämmelse med bolagets hemställan avläts proposition i ämnet till 1903 års riksdag. Statsutskottet ställde sig emellertid avvisande. De anspråk, som ställdes på staten som part i förevarande transaktion, fann utskottet synnerligen stora. E t t beviljande av låneunderstöd till enskilda industriella företag borde under inga förhållanden beslutas, så vida man ej vore fullt förvissad, att för staten synnerligen viktiga .ändamål därigenom skulle vinnas. De skäl, som anförts för att detta nu vore fallet, fann utskottet icke vara synnerligen kraftiga. Reservationer avgåvos av nio ledamöter. Med bifall till utskottets hemställan avslog riksdagen iDropositionen. Redan vid samma års riksdag väcktes motioner om utredning angående statens förvärv av de norrländska malmfälten, vilka motioner av statsutskottet avstyrktes med motivering, att ett riksdagsbeslut i dylik riktning icke syntes skola befrämja syftet att till skäligt pris komma i besittning av ifrågavarande egendom. Motionerna avslogos också av riksdagen. Samma öde rönte tvenne vid 1904 och 1905 ars riksdagar i huvudsakligen samma syfte väckta motioner. Först år 1906 blev frågan genom regeringens initiativ åter upptagen i hela dess vidd. Trahkaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund hade nämligen år 1905 gjort framställning om ett mera varaktigt ordnande av förhållandet mellan staten och malmbolagen särskilt med avseende å frågan om exporttull och om malmfrakterna. Det var resultatet av de i anledning härav inledda underhandlingarna, som förelades 1906 års riksdag. I propositionen i ärendet framhölls, att vid underhandlingarna från statens sida _ särskilt hade framstått vikten av att staten i så stor omfattning som möjligt skulle kunna förvärva de norrbottniska gruvfälten. Då ett kontant köp icke kunde komma ifråga, hade det redan från början stått klart, att man måste låta bolagen tillgodogöra sig en del av malmtillgångarna. Villkor för att bolagen skulle acceptera en sådan lösning hade emellertid varit, att staten gjorde medgivanden ifråga om exporttullen och malmtransporterna. Detta syntes föredragande departementschefen med avseende på tullen så mycket lättare, som frihet härifrån med visshet varit Tysklands främsta krav vid avslutandet av samma års handelstraktat. I det uppgjorda förslaget till överenskommelse (Staaffska förslaget) voro de ömsesidiga utfästelserna i huvudsak följande. Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag och Aktiebolaget Gellivare Malmfält hade att efter 50 år överlämna all sin egendom utan ersättniug till staten, som emellertid redan efter 1924 skulle hava lösningsrätt till densamma efter vissa bestämda grunder. Vidare hade bolagen att årligen till staten avstå viss del (omkring % av utdelningen till aktieägarna) av den genom malmbrytningen uppkomna vinsten, varför staten emellertid senare skulle lämna viss gottgörelse. Slutligen tillförsäkrades staten av bolagen viss minimivinst av malmtransporterna å järnvägen Luleå—Riksgränsen. *) Ifrågavarande r ä t t e g å n g gällde yrkande från statens sida, att bolaget, på grund av vissa formella felaktigheter vid inleverering av jordlösen, måtte beträffande 100 utmåli dömas förlustig sin på mutsedlarna grundade rätt.

96 Staten å sin sida skulle först och främst nedlägga den mot bolagen pågående rättegången. Därjämte skulle bolagen under ovannämnda tidrymd hava rätt att fritt tillgodogöra sig ungefär Vä a v malmtillgången, dock högst 187,500,000 ton. Vidare skulle bolagen hava rätt till successiv ökning i malmtransporterna till Kiksgränsen upp till 3 miljoner årligen och under vissa förhållanden 3,8 miljoner ton. Vid transporterna skulle gälla en efter vissa bestämda grunder bunden fraktsats. Staten skulle slutligen tillförsäkra bolagen frihet från exporttull samt garanti mot ökning i inkomstskatten efter annan grund än för bolag i allmänhet. Slutligen funnos vissa bestämmelser för att tillgodose den inhemska järnhanteringens behov samt för att skydda A-malmen mot export. I anledning av propositionen väcktes motioner av hr Branting om förnyad utredning, av hr Nordström om omedelbart förvärv och av hr Ödman angående företrädesrätt för svenska rederier vid malmfrakter. Statsutskottet avstyrkte bifall till såväl propositionen som motionerna med motivering, att den korta tid, som stått utskottet till buds för frågans behandling, icke medgivit ett bedömande av densamma i hela dess vidd. Det kunde dessutom från statens synpunkt icke anses vara av omständigheterna påkallat, att en reglering av förevarande förhållanden omedelbart komme till stånd. Eeservation hade avgivits av herrar H. P. B. Tamm, Taube, Bohnstedt, friherre N. A. H. Palmstiema, Swartz, D. Persson, Starbäck, Hammarskjöld och Hammarlund. Med ett par ändringar, innefattande ytterligare garanti för staten samt för tryggandet av den inhemska järnhanteringens malmbehov, hemställde de om bifall till den Kungl. propositionen. Eiksdagen följde emellertid majoriteten inom utskottet, och propositionen blev sålunda avslagen. Meningarna voro dock mycket delade, särskilt inom Andra kammaren, där beslutet fattades med pluralitet av endast tre röster. Största betänkligheterna syntes hava förefunnits beträffande bestämmelsen om frihet från exporttull och fastlåsandet av fraktsatsen, medan man med avseende å garantierna för tillgodoseendet av den svenska järnförädlingens malmbehov syntes, åtminstone med hänsyn till dåvarande förhållanden, varit tillfreds. E n härifrån avvikande mening förfäktades av hr Kjellén. Han ansåg, att kontraktet just i förevarande punkt hade sin avgörande svaghet. Man hade avsett att göra en förmånsrätt åt den inhemska efterfrågan på malm, men talaren misstänkte, att denna inhemska efterfrågan icke skulle komma förrän en malmtull åsattes. Först då skulle bolagens intresse för export slappas och bolagen själva i främsta rummet efterfråga malmen för inhemsk tillverkning. Före åsättandet av en malmtull skulle en inhemsk förädling sålunda aldrig uppstå. På hösten 1906 återupptogos förhandlingarna ånyo, och genom Kungl. proposition den 21 mars 1907 förelades resultatet (Lindmanska förslaget) för riksdagen. De medgivanden, som staten nu måst lämna, voro i huvudsak desamma som 1906, främst sålunda frihet från exporttull, ökad malmexport, nedläggande av rättegången mellan staten och Gellivarebolaget samt begränsning av inkomstskatten. Olikheten låg huvudsakligen i den ersättning staten skulle erhålla. De väsentligaste punkterna i överenskommelsen voro i detta hänseende följande. Aktiebolaget Gellivare Malmfält skulle överlåta sina tillgångar på Luossavaara— Kirunavaara Aktiebolag, av vars till 80 miljoner kronor utökade aktiekapital staten i preferensaktier skulle bekomma hälften såsom ersättning för statens till bolaget överlåtna jordägareandel i utmal och gruvor inom malmfälten i Luossavaara, Kirunavaara och Gellivare.

97 Staten skulle vidare med äganderätt bekomma samtliga tillgångar i Mertainens Gruvaktiebolag oeli alla Luossavaara—•Kirunavaara Aktiebolag tillhöriga gruvor och inmutade områden i malmfälten Syväjärvi, Nokutusvaara och Haukivaara. Dessutom skulle staten under åren 1908—1937 få uteslutande dispositionsrätt till Luossavaara malmfält och efter nämnda tid, om staten så ville, äganderätt till inom nämnda malmfält nu befintliga gruvor och inmutade områden. Beträffande samtliga ifrågavarande fyndigheter skulle dock statens brytningsrätt intill 1933 respektive 1938 icke få användas för annat ändamål än järn- eller ståltillverkning i Sverige. Statens preferensaktier skulle med företrädesrätt intill år 1938 berättiga till en på hälften av den i bolagets gruvor i Kirunavaara och Gellivare brutna och bortförda malmen beräknad royalty, som så småningom skulle ökas från 1 kr. och 0,6 kr. per ton malm respektive från Kirunavaara och Gellivare till respektive 2 kr. och 1 kr. Först från och med 1938 skulle preferensaktierna berättiga till utdelning och då i likhet med stamaktierna. Ar 1938 var för övrigt den tidpunkt, då staten skulle inträda i fullt utövande av sina rättigheter och skyldigheter som aktieägare i bolaget. Den bolaget medgivna rätten till malmbrytning i de gruvor, till vilka staten icke iinge dispositionsrätt, omfattade en kvantitet av 75 milj. ton i Kirunavaara och 18,7 5 milj. ton i Gellivare under tiden 1908—1932. Av den förra kvantiteten skulle bolaget mot en frakt av 2,6 4 kr. per ton årligen få frakta 1,5 milj. ton upp till 3,3 milj. ton på järnvägen till Eiksgränsen samt mot en frakt av 3,48 kr. per ton 1,2 milj. ton till Svartön, dock sammanlagt högst 3,5 milj. ton. Den i Gellivare brutna malmen skulle få fraktas till Svartön för 2,7 5 kr. per ton. Vid utgången av 1932 skulle staten ha lösningsrätt till stamaktierna i Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag. Lösesumman skulle fastställas av en kommission på grundval av bolagets vinst under de sista 10 åren. Begagnades icke lösningsrätten vid nämnda tid, skulle bolaget hava rätt att till utgången av år 1942, då lösningsrätten ånyo av staten skulle kunna göras gällande, ytterligare bryta och på ovannämnda villkor befrakta 15 milj. ton malm i Kirunavaara och 3,7 5 milj. ton i Gellivare. Beträffande utförseln från de mellansvenska malmfälten förpliktade sig Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund att förminska exporten från Grängesberg till 0,65 milj. ton per år från och med år 1908 och till 0,45 milj. ton per år från och med år 1917. För att trygga tillgodoseendet av den svenska järnhanteringens malmbehov lämnades föreskrifter i fiera avseenden. Ovan har redan nämnts, att staten under kontraktstiden i de nyförvärvade malmfälten endast finge bryta malm för den svenska järn- och ståltillverkningens behov. Dessutom stadgades emellertid en företrädesrätt för svenska malmkonsumenter att framför utländska köpare erhålla malm till betydande mängder från Luossavaara— Kirunavaara malmfält till de priser, som, efter vid köpet i allmänhet gällande prisläge, voro skäliga. Leveransskyldigheten, som gjordes beroende av att köparen ställde nöjaktig bankgaranti, omfattande under första året, då leverans av malm sålunda komme att äga rum, högst 200,000 ton och under nästpåföljande år högst 400,000 ton. Därefter skulle leveransskyldigheten så småningom stiga, dock under iakttagande av att den under ett år icke ökades med mer än 150,000 ton utöver vad bolaget under nästföregående år levererat. Med hänsyn till leveransens storlek skulle ock tiden för rekvisitions verkställande i viss mån normera leveransskyldigheten. Tvist angående pris skulle, om Kungl. Maj:t så fordrade, hänskjutas under skiljemän. En annan bestämmelse, avseende att trygga tillgodoseendet av den inhemska järnhanteringens malmbehov, var den, att från vissa utmål i Kiruna4G8 24

98 vaara — nr 1(5, 17, 27 (Vaktmästarens kulle) — export av s. k. A-malm icke finge äga rum utöver den kvantitet av 0,7 milj. ton, som sålts för leverans från och med 1908. Slutligen skulle staten, om så befunnes lämpligt, kunna medgiva lägre frakt vid. transport av malm avsedd för inhemsk förädling än vad i övrigt i kontraktet bestämts för Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolags transporter. Med avseende å den bolaget tillförsäkrade friheten från exporttull stadgades, att därest under den tid, ifrågavarande avtal ägde bestånd, sådan tull eller annan pålaga eller avgift av vad slag det vara månde av svenska staten pålades järnmalm, som brötes eller exporterades, staten skulle under förra hälften av nästpåfoljande kalenderår gottgöra Trafikaktiebolaget Grängesberg— Oxelösund och Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag vad de av sagda grund måst slutligen vidkännas för malm, som brutits uti någon uti överenskommelsen avsedd fyndighet. I avtalet infördes även bestämmelser avseende att skydda ifrågavarande bolag mot särskild direkt beskattning. Såsom bilaga till propositionen var fogat ett av d. v. överingenjören vid -Ternkontoret fil. d:r J. A. Brinell avgivet yttrande rörande förevarande frågas inverkan på den svenska järnhanteringen. Häri framhöll Brinell bland annat, att de norrländska malmerna voro med några få undantag av så hög fosforhalt, att de endast kunde användas för tillverkning av mindre högvärdiga fabrikater. Då dessa icke mäktade draga de höga malmfrakterna till de i drift varande, mestadels på långt avstånd från sjöhamn belägna svenska järnverken, funnes ringa utsikter för användning i stort av Norrbottensmalm vid ifrågavarande järnverk, detta så mycket mindre, som i mellersta Sverige fosforrik malm kunde fås till avsevärt billigare pris från Grängesberg än från Norrbotten. Den naturligaste gången för utvecklingen av vår järnhantering syntes vara, att de gamla verken ägnade sig huvudsakligen åt tillverkningen av mera högvärdigt kvalitetsjärn och stålmanufaktur, under det att de för tillverkning av räls, balkar och grövre artiklar avsedda verk, som kunde basera sin tillverkning på Norrbottens- eventuellt Grängesbergsmalmer och importerat stenkol, borde söka sig plats vid kusten, dit frakterna för malm och kol voro billigare och avsättningsmöjligheterna gynnsammare. Hela den kvantitet malm, som enligt Brinells förmenande skulle åtgå för en på Norrbottensmalm och stenkolsbränsle baserad tillverkning av järnvaror, ersättande vår nuvarande import, utgjorde icke mer än 250,000 ton. En järntillverkning för export borde lämpligast förläggas till Göteborg. Skulle en sådan tillverkning, baserad på Kirunamalm och importerade stenkol, emellertid bära sig, fordrades, att malmen kunde erhållas till billigare pris, än de utländska konkurrerande järnverken måste betala. Beträffande utsikterna för en järntillverkning på grundval av elektrisk energi från vattenfall eller med torv eller skogsavfall såsom bränsle eller med tillämpning av nya järntillverkningsmetoder anförde Brinell bland annat, att även om det första framställningssättet kunde fabriksmässigt utnyttjas, skulle, då endast cirka hälften av den nu använda kolkvantiteten kunde inbesparas, vi likväl i allt fall vara i hög grad beroende av importerat bränsle, om en avsevärd del av nu exporterad malm skulle inom landet förädlas. Beträffande torven hade erfarenheten från Tyskland visat, att man visserligen kunde använda torv för järnframställning i masugn, men att annat bränsle på de flesta platser bleve billigare. Träkol vore oklokt och orätt att använda till förädling av norrländska fosforhaltiga malmer, då de väl kunde ersättas av den billigare koksen. Nyare tillverkningsmetoder behövde, anmärkte Brinell, väl ett tiotal år på sig för att kunna uttränga förut använda metoder.

99 Brinell framliöll slutligen, att lian väl trodde på ett framåtskridande av vår j ärnhantering, men att lian likväl ansåg en rätt avsevärd malmexport från Norrbotten böra äga rum såsom en lämplig ekvivalent för vår stenkolsimport. Skulle framdeles nya, dä ej anade möjligheter för malmens förädlande uppstå, vore det önskligt, att exporten då kunde återföras till mera blygsamma dime.nsioner. Den kungl. propositionen föranledde åtskilliga motioner. I de i Första kammaren väckta motionerna riktades särskilt anmärkningar mot bestämmelsen om frihet från exporttull. Sålunda föreslogs dels, att statens bundenhet härutinnan skulle upphöra efter tio år utom vad beträffade en kvantitet av 1,2 milj. ton, dels att ersättningsskyldighet till bolagen icke skulle åvila staten under den tid, då tarifftraktat med tyska riket icke förefunnes. I Andra kammaren motionerade hr Branting om fastställande av maximum för den lösesumma staten skulle erlägga för stamaktierna. Avslagsskälen framhöllos särskilt i en av hr Kjellén i Andra, kammaren väckt motion. Han framställde tre huvudanmärkningar mot det framlagda förslaget. Den första hänförde sig till den s. k. Svappavaarafrågan. Motionären påminde om den av riksdagen 1901 tillstyrkta koncessionen å järnväg mellan Kirunavaara och Svappavaara. Skulle Svappavaarabolaget fylla de uppställda koncessionsvillkoren, måste man också vara beredd att medge bolaget rätt till transport å linjen Kiruna—Riksgränsen. Då emellertid denna bana i sitt dåvarande skick icke tålde en ökad trafik, skulle staten ställas inför alternativet att antingen inköpa Svappavaara eller att göra banan dubbelspårig. Övriga anmärkningar avsågo exporttullen och exportens ökning. Motionären ansåg statens eftergift mot malmbolagen ifråga om frihet från tullen tillika innebära en på förhand gjord eftergift gentemot de tyska underhandlarna, då fråga 1910 uppstår om handelstraktatens förlängning. Den största betänkligheten mot förslaget uppväcktes emellertid av ökningen i exporten. Vid reglerandet av denna fråga hade visserligen hänsyn tagits till stadig Ullgång av malm för den svenska järnhanteringens behov, men man hade, förbisett att trygga efterfrågan på denna hanterings produkter. Den enda möjliga efterfrågaren på svensk järnmalm till svensk förädling, under de genom det föreslagna kontraktet skapade förhållanden, vore nämligen, enligt motionärens förmenande, det stora malmbolaget självt, och detta skulle icke slå sig på förädling, så länge den genom export lättfångna vinsten vore åtkomlig. Ett annat skäl mot exportens ökning vore, enligt motionärens åsikt, den konkurrens, som det i utlandet av svensk malm framställda järnet skulle driva med vår inhemska tillverkning, en konkurrens, som kunde bliva nog så ödesdiger för den svenska järnhanteringen. På sålunda anförda skäl hemställde motionären om uppskov till nästa år, då, förslaget, med hänsyn tagen till de framställda synpunkterna, kunde ånyo föreläggas riksdagen. Statsutskottet ansåg den av Kungl. Maj:t förebragta lösningen av frågan på det hela taget vara för det allmänna tillfredsställande och hemställde om bifall till propositionen. I de mot förslaget gjorda anmärkningarna kunde utskottet icke instämma. De av staten gjorda medgivandena voro visserligen av betydande värde för bolagen men kunde icke anses innebära större uppoffring för staten än som väl motsvarades av de vunna fördelarna. Beträffande särskilt frågan om ökad malm export ansåg utskottet det vara ådagalagt, att malmtillgångarna voro så betydande, att de väl tålde vid en export av den myckenhet i kontraktet avsåges, utan att vare sig den svenska järnförädlingsindustrien skulle bliva strandsatt på råmaterial, eller möjlighet till fortsatt export skulle äventyras. Beträffande de av hr Kjellén yppade betänkligheter, att en ökad export skulle skapa och understödja en för vår

100 egen järnhantering farlig utländsk konkurrens, ansåg utskottet det icke vara en klok politik att låta farhågor i berörda hänseende utgöra hinder för tillgodogörande av landets naturtillgångar. Givetvis borde den inhemska industriens behov av råvara i första hand tillgodoses — något som också skett i kontraktet. — Men det torde, enligt utskottets mening, vara uppenbart, att åtminstone under den närmaste framtiden endast en mindre betydande mängd av ifrågavarande malmer kunde på detta sätt få användning. För att tillgodogöra sig större malmkvantiteter hade man ej annan utväg än avsättning till utlandet. Lika litet som England av ifrågavarande skäl förbjudit stenkolsexport, syntes vårt land böra förhindra en järnmalmsexport, som i förhållande till landets malmtillgångar icke kunde anses vara överdriven. I fråga om friheten från exporttull framhöll utskottet, att värdet för staten av denna tull måste anses vara underordnat i förhållande till de fördelar staten genom uppgörelse med malmbolagen skulle bereda sig. Dessutom syntes det vara uppenbart, att bolagen icke kunde acceptera förevarande kontraktsförslag, om de icke för hela kontraktstiden tillförsäkrades trygghet mot tyngden av sådan tull. Beträffande de framförda betänkligheterna, att särskilt Svappavaarabolaget skulle beredas transportsvårigheter genom medgivandet av transport av de i kontraktsförslaget upptagna myckenheter, jmpekade utskottet bland annat möjligheten att göra banan dubbelspårig eller utöka antalet mötesplatser. För övrigt borde denna fråga icke sammanblandas med beslutet angående den föreliggande överenskommelsen, en anmärkning, som, enligt utskottets mening, också gällde en motionsvis gjord framställning om fraktnedsättning vid transport av malm för inhemsk förädling. Reservation hade, i anledning av hr Brantings motion, gjorts angående bestämmandet av den lösesumma staten skulle erlägga vid det slutliga inlösandet. Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen, i Första kammaren med 112 röster mot 10, i Andra kammaren med 134 mot 80. Oppositionen mot propositionen hänförde sig framför allt till de av hr Kjellén i hans motion framförda synpunkterna, nämligen frågan om Svappavaara, om exporttullen och om den svenska järnhanteringens malmbohov. Utskottsreservanternas mening, som i princip överensstämde med den herr Branting framfört i sin motion, utgjorde i Andra kammaren kontraproposition vid voteringen. Av under debatten gjorda uttalanden kan anmärkas hr Bergendahls i Första kammaren önskemål, att den inkomst staten skulle få genom uppgörelsen måtte användas till näringarnas, särskilt järnhanteringens, upphjälpande. Statsminister Lindman bemötte hr Kjelléns betänkligheter rörande den svenska järnhanteringens framtid, om exporten ökades. Det vore visserligen så, att tyskarna trängt ut vårt stål och järn från vissa områden där de förr voro oundgängliga, men behovet av detta stål och järn hade samtidigt växt på andra nyare områden. Statsministern påpekade vidare, att det billigaste järnet (framställt av Luxemburgs minettmalm) producerades utan inblandning av svensk malm, samt att Sverige blott fyllde cirka 6 % av den tyska järnhanteringens malmbehov. »Ingen», yttrade statsministern i Andra kammaren, »som är förtrogen med de villkor, under vilka vår järnhantering arbetar, och med avsättningsmöjligheterna i utlandet av svensk järnmalm, kan påstå, att vi i reglerandet av vår malmexport hava ett medel att öka och minska efterfrågan på svenskt järn». Herr Kjellén, som kraftigt hävdade sin ståndpunkt, och som jämte nio andrakammarledamöter reserverade sig mot kammarens beslut, påpekade bland annat särskilt gentemot utskottets jämförelse mellan den svenska malm-

101 exporten ocli Englands stenkolsexport, att numera starka röster höjts mot denna Englands politik, och detta just med hänsyn till att man lägger vapen i händerna på en konkurrenskraftig industri. Den sålunda åstadkomna uppgörelsen mellan staten och malmbolagen undergick redan vid påföljande riksdag — 1908 — en del förändringar. Avsikten var att genom medgivande av ökad brytningsrätt åt malmbolagen bereda staten medel att avsluta Svappavaaraköpet, varom särskild redogörelse lämpas härnedan. Ökningen omfattade 9 milj. ton. Utfraktningen av denna malmkvantitet skulle fördelas sålunda, att under 1915—1917 skulle få fraktas 150,000 ton, under 1918—1920 450,000 ton och under 1921—1932 600,000 ton årligen, dock att de i 1907 års kontrakt angivna maximikvantiteterna för utfrakt i de olika riktningarna icke tinge överstiga 3,7 5 milj. ton från Kiruna till Riksgränsen, 1,4 milj. ton från Kiruna till Svartön eller 1 milj. ton Gellivaremalm från Gellivare till Svartön. I ersättning härför skulle staten erhålla dels ett kontant belopp av 3,5 milj. kronor, dels en royalty utgående med 3 kronor per ton av hälften av den kvantitet, som bolagen ytterligare skulle äga bryta. I denna royalty inberäknades den i 1907 års kontrakt överenskomna utdelningen. Bland de övriga lindringarna, som innefattade en konsekvent tillämpning och utsträckning av i 1907 års kontrakt förekommande bestämmelser, märkes särskilt den av staten avgivna förbindelsen att intill 1933, eller om staten då icke begagnat sin lösningsrätt enligt § 9 i 1907 års avtal, intill 1938 inom Svappavaara, Leveäniemi, Tansari eller Salmivaara malmfält icke bryta eller låta bryta järnmalm annat än för järn- och ståltillverkning inom Sverige. Mot detta förslag till kontraktsändring framställdes genom motioner en del anmärkningar. Man ansåg, att bolagen skulle kunna tillgodogöra sig allt för stor vinst, och att i följd därav slutliga inlösningssumman komme att ökas. Vidare framhöllos från socialdemokratiskt håll förutom vissa malmekonomiska s}7npunkter, som återgivas i samband med redogörelsen för Svappavaaraköpet i övrigt, bland annat olämpligheten av att staten ända till 1933 — eventuellt 1938 — icke efter eget gottrinnande kunde tillgodogöra sig de nyförvärvade malmfyn digheterna, samt att staten icke borde avhända sig sin konkurrensrätt vid malmexport. I statsutskottet voro meningarna delade. Majoriteten ansåg överenskommelsen innebära sådana fördelar för staten, att den väl kunde förordas under förutsättning, att köpet komme till stånd. Fyra reservanter däremot, herrar P. Pehrson, O. Persson, J. A. Sjö och G. Odqvist, gjorde de framställda anmärkningarna till sina egna och hemställde på grund härav och med hänsyn till den bristande utredningen om Svappavaaras m. fl. malmfälts värde om avslag på propositionen. I denna hemställan instämde herrar J. T. Larsson och F. W. Thorsson. Jämväl herr Boman reserverade sig. Biksdagens kamrar följde emellertid utskottsmajoriteten och biföll propositionen. Oppositionen framhöll framför allt de av motionärerna påpekade, av utskottsreservanterna upptagna anmärkningarna mot kontraktsändringen. Förhistorien till detta förslag att lösa frågan om Svappavaara, som syntes hava utgjort grunden för en av betänkligheterna vid antagandet av 1907 års kontraktsförslag, var i korthet följande. Genom tvenne särskilda ansökningar under år 1899 anhöllo direktör G. Thiseli, v. häradshövding P. H. Santesson, ingenjör G. A. Granström och auditor E. D. W. Martin om koncession dels å järnväg från Kiruna station å den då under byggnad varande statsbanan

102 mellan Gellivare ocli riksgränsen förbi Mertainen till Svappavaara, dels å bibana från nämnda järnväg till Ylipääsnjaska. Kungl. Maj:t, som med hänsyn till att samlad malm icke anträffats i järnmalmfyndigheterna vid Ylipääsnjaska, icke ansåg koncession böra lämnas å denna bibana, gav däremot 1901 års riksdag tillfälle yttra sig i anledning av koncessionsansökan i övrigt. — Kiksdagen, som icke ansåg tillräckliga skäl tala för ifrågavarande banas anläggande av staten, tillstyrkte koncessionens beviljande under vissa villkor, bland annat att sökandena styrkte sig förfoga över nödigt penningbelopp för järnvägens byggande oeli anskaffandet av rullande material. Ärendet vilade sedan till 1907, då Aktiebolaget Svappavaara Malmfält inkom med bevis rörande erforderlig kapitaltillgång. Redan 1902 bade emellertid från bolagets sida fråga väckts om statens övertagande av bolagets fyndigheter bl. a. i Svappavaara ocli Leveäniemi, och hade sedermera flera framställningar blivit gjorda i enahanda syften, senast år 1907. De förda underhandlingarna hade slutligen resulterat i det förslag till inköp av ifrågavarande malmfält, som förelades 1908 års riksdag. Det sålunda ifrågasatta köpet skulle omfatta Svappavaara, Leveäniemi, Tansari och Salmivaara malmfält. Av professor W. Petersson uppskattades malmtillgångarna i dessa malmfält till i Svappavaara (ovan den projekterade järnvägens nivå) 15 milj. ton i Leveäniemi (intill 100 m:s djup) 15 » » Rörande Tansari och Salmivaara kunde prof. Petersson icke lämna något omdöme. Malmen i såväl Svappavaara som Leveäniemi vore mycket järnrik, i allmänhet överstigande 60 %. Svappavaaramalmen innehöll 0,6 o a 0,7 o % fosfor. Leveäniemimalmen var däremot fosforfattig; fosforhalten uppgick i allmänhet till 0,0 0 5—0,OÖO %. Avsikten med statsförvärvet skulle vara att undandraga malmfälten utländskt inflytande samt att för framtida behov kunna spara de betydliga malmtillgångarna i Svappavaara och Leveäniemi såsom en i statens ägo befintlig reserv. De av staten nu och förut erhållna malmtillgångarna skulle hava. till ändamål bl. a. att sätta staten i stånd att genom tillhandahållande av malm höja och utveckla den svenska järnförädlingsindustrien. Särskilt skulle förvärvet av Leveäniemi malmfält bliva av ovärderlig nytta för den inhemska förädlingsverksamheten, när inom längre eller kortare tid dess malmbehov komme att stiga. Vidare skulle staten genom inköpet bättre kunna reglera malmexporten. Det vore i detta hänseende nationalekonomiskt riktigast, att brytningen tillsvidare koncentrerades till de redan under brytning varande gruvorna, särskilt som dessa lågo närmast den befintliga järnvägen. Avtalsförslaget gick ut på att Aktiebolaget Svappavaara Malmfält till svenska staten med full äganderätt skulle överlåta samtliga bolaget tillhöriga fastigheter, utmål och inmutningar m. m. för en köpeskilling av 8,5 milj. kronor Därav beräknades 1,5 milj. kronor för Leveäniemi samt för övriga 7 milj., därvid dock från statens sida intet värde beräknats för Tansari och Salmivaara, med hänsyn till den ringa kännedom man ägde om dessa. Köpeskillingen för Leveäniemi skulle gäldas först sedan vissa tvistiga anspråk avgjorts. Hela köpeskillingen skulle gäldas på följande sätt. Enligt den ovan omtalade överenskommelsen med Grängesbergsbolaget och Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag skulle sistnämnda bolag för ökad brytningsrätt erlägga dels 3,5 milj. kontant dels en royalty. Utöver nyssnämnda 3,5 milj. skulle av statsmedel sålunda behöva anvisas 5 milj. Detta belopp jämte räntor beräknades bliva täckt genom ovannämnda royalty.

103 Enligt den med sistnämnda bolag träffade överenskommelsen skulle staten intill! är 1933, eventuellt 1938 icke äga inom ifrågavarande malmfält bryta eller låta bryta järnmalm annat än för järn- och ståltillverkning inom landet. I en av hrr Carlsson i Malmberget och Branting avgiven motion framhölls, att de geologiska undersökningarna syntes hava givit vid handen, att en stor del av malmerna i såväl de nu till inköp ifrågasatta fälten som i Luossavaara m. fl. av de under statens nyttjanderätt varande gruvorna innehålla sådana kvaliteter, som ej lämpa sig för förädling inom landet enligt någon av nu i bruk varande förädlingsmetoder. Däremot ansågs Grängesbergsmalmen, som vore belägen i hjärtat av den svenska järnindustrien, men som nu exporterades, till större delen vara lämplig för inhemsk förädling. En framsynt malmpolitik syntes dä, enligt motionärernas förmenande, böra inriktas på att söka åt den mellansvenska järnindustrien förvärva lämplig malm från Grängesberg, medan där ännu funnes någon malm kvar. Detta kunde ske därigenom, a t t ' staten satte ett flertal av sina gruvor i Norrbotten under uthållighetsbrytning och från dessa ställde till Grängesbergsbolagets förfogande ett mot Grängesbergs nuvarande export svarande tontal av sådana malmer, som ej lämpa sig för inhemska förädlingsmetoder men för export. Genom ett sådant arrangemang kunde staten bland annat dels reglera exporten så, att endast för den inhemska järnförädlingen mindre lämpliga malmer bleve exporterade, dels bereda mellansvenska järnindustrien malm till rimligare pris på nära håll. Det föreslagna inköpet vann, som redan omtalats, efter statsutskottets tillstyrkan i huvudsak riksdagens bifall. I sitt utlåtande framhöll statsutskottet bl. a*, att med exploaterandet av de nya malmfälten "borde tills vidare anstå. De utskottsreservanter, som på grund av den bristande utredningen om malmfyndigheternas värde och den ovisshet, som rådde beträffande rätten till Leveäniemi malmfält, yrkade avslag å propositionen, förmådde icke samla majoritet. E n av utskottet föreslagen och av riksdagen godtagen förändring i förslaget avsåg köpeskillingens fördelning å de olika malmfälten. Medan i propositionen för Leveäniemi utsatts en summa av 1,5 milj. kronor, ansåg utskottet det vara lämpligare att sätta nämnda pris till 5 milj. kronor. Leveäniemi, som enligt de verkställda undersökningarna hade ungefär lika stor malmtillgång som Svappavaara, vore nämligen av särskilt värde för staten, emedan den där förekommande fosforfattiga järnmalmen företrädesvis lämpade sig för den inhemska förädlingsindustrien. För en dylik uppdelning av köpeskillingen talade ock den ovannämnda omständigheten, att vissa anspråk beträffande Leveäniemi ännu icke hade slutgiltigt avgjorts. Genom ett år 1911 avslutat kontrakt, som gäller i ill 1932 ars utgång, hava bestämmelser träffats rörande Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolags rätt att tillgodogöra sig samt bortfrakta s. k. varpmalm. I enlighet med proposition till 1913 års riksdag beslöts sedermera en ytterligare ökning i malmbrytningen. Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag erhöll då rätt att under åren 1913—1932 utföra ytterligare högst 31 milj. ton, varav högst 21.c milj. ton inom Kirunavaara malmfält och högst 9,4 milj. ton inom Gellivare malmfält. Brytningen skulle ske med viss stegring i de årliga kvantiteterna, så att år 1913 skulle få fraktas 300,000 ton, vilken kvantitet därefter skulle få ökas med omkring 250,000 ton årligen. För hälften av den ökade brytningen skulle staten uppbära nettovinsten, vilken vinst efter verkställda undersökningar fastställdes till 6 kr. per ton. Härifrån skulle dock avräknas den avgift, som staten såsom preferensaktieägare ägde utbekomma. Om staten begagnade sig av sin inlösningsrätt enligt

104 1907 års kontrakt, skulle vid därvid föreskrivna uppskattningar av medelvinsten hänsyn icke tagas till försäljningsprisen å nu ifrågavarande malmkvantitet. Vidare skulle vid beräkning av inlösningssumman visst avdrag göras för minskningar av malmtillgången. Då man sålunda frånträdde de vid 1907 och 1908 års riksdagar uppstakade gränserna för malmbrytningen, berodde detta på att de då accepterade skäl för brytningens och exportens begränsande — den inhemska järnförädlingsindustriens framtida behov samt möjlighet till större avkastning vid ett framtida tillgodogörande — nu ansågos i viss mån hava bortfallit. Propositionens motivering grundade sig därvid väsentligen på tvenne utlåtanden, det ena av professorn "W. Petersson angående järnmalmstillgången, det andra av överingenjören vid Jernkontoret fil d:r J. A. Brinell. Tankegången i motiveringen var i huvudsak följande. Enligt ^vad vunnen erfarenhet och verkställda undersökningar under tiden efter 1907 års överenskommelse givit vid handen, voro malmtillgångarna väsentligt större än som förut var känt. Den totala malmtillgången beräknades sålunda av professor "W. Petersson nu utgöra i Kirunavaara i Gellivare i Grängesberg: intill . 500 m:s gränsen » 1,000 » »

740 milj. ton 233 » » samt 67-5 » 142 »

» »

Därjämte uppskattades statens norrländska malmtillgångar utöver Kirunavaara och Gellivare till vida över 100 miljoner ton. Vad beträffade den mellansvenska järnhanteringens malmbehov ansågs en begränsning av den norrländska malmexporten lända till mer skada än gagn. Nödvändigheten för utlandet, särskilt Tyskland, att skaffa järnmalm hade tvingat den utländska järnindustrien, då den ej fick tillräckligt med malm från Norrland, att ersätta Norrlandsmalmen dels med annan utländsk malm, dels genom järnmalmer från mellersta Sverige. Den senare exporten överensstämde icke alltid med god hushållning; sålunda beräknades endast från sex gruvfält exporten komma att ökas från 147,000 ton till 460,000 ton per årAnläggning av svenska verk för att av Norrbottens fosforrika malmer framställa massprodukter för avsättning på världsmarknaden ansågs nu liksom år 1907 uteslutet. Den kvantitet Norrlandsmalm, som eljest skulle kunna tillgodogöras inom landet, vore så obetydlig, att den ej kunde inverka på exportfrågan. Därest den mellansvenska järnhanteringen, vilken nu huvudsakligen vore inriktad på användning av fosforfattiga malmer, framdeles av brist på sådan malm skulle övergå till användning av fosforrik malm, hade järnverken tillgångtill de stora fyndigheterna av sådan malm i Grängesberg, där dessutom nya stora förråd därav konstaterats. Man ansåg sig icke heller hava anledning antaga, att malmpriset framdeles skulle komma att stiga i den grad, att prisstegringen uppvägde den ränteförlust, som uppstode genom uppskov i brytningen. Tvärtom ansågos mycket starka skäl finnas att befara, att avsättningsmöjligheterna skulle komma att minskas, därest icke ökningen i exporten snart ägde rum. Om malmexporten fortfarande strängt begränsades, vore det fara för att den tyska järnindustri, som nu begagnade sig av den s. k. Thomasmetoden, vartill den norrländska malmen med fördel kunde användas, överginge till den s. k. basiska Martinmetoden, för vilken den norrländska malmen icke hade samma betydelse. Slutligen framhölls i proposition den ökade malmexportens betydelse för handelsbalansen samt statens finanser. Finansministern förutsatte därvid, att

105 den ^ ökade statsinkomsten upptogs under rubriken »i anspråk tagna kapitaltillgångar», samt att ett motsvarande belopp användes till statens »utgifter för kapitalökning», varigenom upplåningar i motsvarande grad kunde minskas. Statsutskottet tillstyrkte bifall till propositionen, dock med tillägg av ett av greve Wachtmeister motionsvis förordat villkor, att bolaget åtoge sig vissa undersökningar rörande malmkvantiteterna. I sitt utlåtande framhöll utskottet statens intresse av att malmexporten såsom affär bedrives på bästa sätt. Den vid 1907 års uppgörelse i första hand beaktade synpunkten, att malmfältens nuvarande exploatering ej finge föregripa deras fortsatta utnyttjande i framtiden, vore visserligen av avgörande betydelse, men syntes full enighet råda därom, att malmtillgångarna voro så rika, att den föreslagna ökningen i brytningen ej kunde innebära ett överdrivet utnyttjande av gruvfälten till men för kommande generationer, även om i framtiden inhemsk järnförädling i större skala skulle komma till stånd. Beträffande affärssynpunkten syntes den i propositionen förebragta utredningen giva vid handen, att förslaget om ökad malmexport vore grundat på fullgoda principer. Eiksdagens kamrar biföllo utskottets hemställan. I debatten framhölls dock särskilt betydelsen av att en inhemsk järnförädling komme till stånd samt den roll en medgiven ökning i malmexporten skulle spela vid blivande traktatsförhandlingar. I förra avseendet påpekade herr Lindman den stora importen av tackjärn, balkar, räls och gjutna rör samt plåt, vilken uppginge till över 17 milj. kronor. Talaren, som trodde, att ett verk för framställning av dessa järnvaror numera kunde anläggas i vårt land, omnämnde, att i Liibeck blivit anlagt ett järnverk, som med koks, tillverkad utav från England importerad stenkol, och med malm från Bilbao och Algier tillverkade tackjärn, som sedan försåldes till Smedjebacken. Talaren vädjade till regeringen att försöka se till, om icke ett inhemskt järnverk kunde komma till stånd exempelvis i Oxelösund. Ett sådant verk kunde nog icke skapas av sig självt, det behövde nog mycket hjälp. Finansministern, friherre Adelswärd, genmälde härtill, att han ansåg det lyckligare, om dylika företag komme till på en naturlig väg och icke blevo framtvingade. Han meddelade dessutom, dels att det inom regeringen varit föremål för behandling ett förslag om anläggande av ett större sådant verk, dels att Grängesbergsbolaget självt bedreve underhandlingar om anläggande av ett verk i Oxelösund, avsett för ganska stor tillverkning av gjuttackjärn utav Grängesbergsmalm. Därjämte vore ett förslag uppe att använda Luossavaaramalm till elektrisk smältning. I övrigt rörde sig debatten huvudsakligen om frågan, huruvida man icke helst bort uppskjuta frågan om ökning av malmexporten till efter de blivande handelstraktatsunderhandlingarna med Tyskland med hänsyn till vikten av att vid dessa förhandlingar äga fria händer i nämnda avseende. Genom »tilläggsavtal» av den 1 juli 1918 träffades överenskommelse mellan staten och malmbolagen om leverans efter skedd statsinlösen av de malmkvantiteter, som blivit brutna under kriget men därunder icke blivit bortfraktade. Genom ett annat avtal av samma dag — 1 juli 1918 — träffades anordningar för utnyttjande av Luossavaara, Staten ingick nämligen då överenskommelse med Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund och Norrbottens Järnverksaktiebolag därom, att den uteslutande nyttjanderätten till Luossavaara malmfält — som enligt 1907 års avtal tillkom staten — skulle överlåtas på bolagen för tiden 1919—1930 med rätt för bolagen att mot vissa avgifter där bryta 350,000 ton om året samt med rätt för trafikaktiebolaget att under åren 1919 — 1930 från Luossavaara och gruvorna i Grängesberg under vissa förutsättningar exportera vissa myckenheter utöver förut bestämda kvantiteter.

106 Den framställning om rätt till brytning i Luossavaarä, som närmast lagtill grund för nämnda avtal mellan staten ocli de två ifrågavarande bolagen, anslöt sig i huvudsak till den plan för Luossavaaras utnyttjande, som blivit av Malmkommissionen framlagd den 26 januari 1917. Denna plan, som utmynnade i ett förslag till avtal mellan staten och malmbolagen, hade emellertid förfallit, då proposition i ämnet — såsom förutsattes i det preliminärt uppgjorda avtalet — icke avläts till 1917 års riksdag. Grundtanken i planen var den, att — då Luossavaarafyndigheten å ena sidan icke behövdes som reserv för den svenska järnhanteringen och å andra sidan icke kunde på grund av malmens art och förekomstsätt rationellt utnyttjas, utan att möjlighet förelåge att jämsides med tillvaratagandet av den fosforfattigare malmen exportera den utfallna fosforrikare malmen — man skulle åstadkomma en kombination av export och avsättning på den inhemska marknaden. I de båda bolagens ansökan förutsattes i anslutning till tankegången i Malmkommissionens ifrågavarande plan, att, medan Norrbottens Järnverksaktiebolag skulle använda den fosforfattiga malmen från Luossavaarä för tillverkning av fosforfattigt tackjärn vid ett planerat järnverk i Norrbottens län, trafikbolaget skulle exportera' den fosforrikare malmen. Norrbottens Järnverksaktiebolag är bildat av flertalet svenska ståltillverkare, och avsikten har varit att använda det i Norrland framställda tackjärnet i första rummet för vidare förädling vid stålverken i Mellansverige. På detta sätt skulle den fosforfattiga Luossavaarä malmen komma den svenska järnhanteringen tillgodo. I avtalet stadgas, att av de årligen brutna 350,000 ton malm skall den malm, som håller högst 0,015 % forsfor, gå till Norrbottens Järnverksaktiebolag; resten skall av trafikbolaget kunna exporteras. De ovan angivna förutsättningarna för trafikbolagets rätt enligt avtalet att exportera ytterligare malm voro avsedda att utgöra garantier för tillgodoseendet av järnhanteringens behov av dylik malm. Det föreskrevs nämligen att intill 350,000 ton Grängesbergsmalm'skulle ställas till statens disposition på vissa villkor att av staten användas för tillgodoseende av malmbehov vid nytt företag för järn- eller ståltillverkning eller för utvidgning av redan förefintligt sådant företag. För det fall och i den mån staten icke begagnar sig av sin dispositionsrätt, skulle inträda rätt för trafikbolaget att exportera även denna malmkvantitet. — Som en ytterligare garanti för tillgodoseende av järnhanteringens malmbehov bestämdes dessutom i avtalet, att bolagen hade att för järn- och ståltillverkning i Sverige tillhandahålla staten intill 100,000 ton Luossavaaramalm till pris motsvarande självkostnaden, ökad med 10 %. Vid 1922 års riksdag träffades avgörande om vissa ändringar i det på tidigare avtal grundade rättsförhållandet mellan staten och malmbolagen. Förberedelser härför hade pågått sedan 1920, då särskilda personer erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda frågan om tillvaratagandet av statens inlösningsrätt till malmfyn digheterna ävensom i samband därmed uppkommande spörsmål. Det av riksdagen då godkända avtalet mellan staten och bolagen innefattar anordningar, som medföra bättre förutsättningar för staten i avseende å inlösningssummans erläggande och å ett eventuellt övertagande av malmförsäljningsrörelsen. Sett ur bolagens synpunkt medför avtalet fördelen av en förskjutning av den tidsperiod, efter vars driftresultat lösesumman skall beräknas, varjämte den tidpunkt, då staten första gången kan fordra inlösen av stamaktierna i malmbolaget, förskjutits fyra år. Även vissa förhållanden, som stå i samband med Järnvägsstyrelsens krav mot bolaget om s. k. frakttillägg, hava genom avtalet blivit reglerade. Slutligen hava i avtalet intagits bestämmelser, som garantera dels ett fortsatt upprätthållande av gruvdriften i Gellivare. dels vissa gottgörelser till Luleå stad i fall av minskad eller upphörd malmskeppning över stadens hamn.

107 Specialbeskrivningar över malmfälten. I. Fyndigheter av klass la. Ekströmsberg. Ekströmsbergs malmfält ligger på nordvästra sluttningen av fjället Pidjastjåkko, vid Kalix älvs övre lopp, strax söder om sjön Laukujärvi, inom Gellivare socken av Norrbottens län. Från närmaste järnvägsstation, Kalixfors, på riksgränsbanan är avståndet till malmfältet ungefär 3 mil, och längden av den projekterade banan till Kiruna malmbangård är 38,9 km. Avståndet från malmfältet till sjön är 5 km. Fjällets högsta spets befinner sig 1,013 meter över havet samt 545,5 meter över sjön Laukujärvis yta. Malmfältets högst på sluttningen belägna sydöstra ända ligger cirka 230 meter och den nordvästra, nedersta ändan cirka 115 meter över sjön. Malmfältet, som tillhör Ekströmsbergs statsgruvefält, omfattar 16 utmål, av vilka 15 lades 1902 och 1 1903. Fyndigheten kom genom 1907 års avtal i statens ägo. I fältets närhet finnas inga större bebyggda platser utan endast enstaka nybyggen. De närmaste av dessa äro Patjaluspa och Laukuluspa, som båda ligga vid Kalixälven ungefär (5 km från fältet. Pidjastjåkkos top]) når icke upp till den eviga snöns område, ehuru denna dock längre tid på försommaren än flertalet omkringliggande fjällberg är prydd med snöfläckar. Söder och väster från malmfältet sträcka sig väldiga myrmarker och fjällslätter, vilka alla ligga ovan trädregionen. De högst belägna delarna av fältet äro endast beväxta med en torftig björkskog. Men alltmer, som terrängen i en jämn sluttning sänker sig ned mot älven, blir växtligheten allt rikare. Bergets hela nedre parti ligger med i allmänhet djup jordbetäckning inom en yppig björkregion, och på 40 ä 50 meters höjd över Laukujärvis yta påträffas de första furorna. Nere vid sjöstranden finnas på flera ställen rätt vacker furuskog. Ekströmsbergs malmfält har varit känt sedan lång tid tillbaka. Första gången det med säkerhet omtalas i tryck är år 1818 i Abr. Romans »Berättelse om Norrbotten och dess Lappmarker». Fältet beskrives där sålunda: »Så kallas af bönderna i Tärendö by ett berg, som skall ligga vid södra stranden af Kalix Träsk nära mynningen af Kalix älf, hvilket under kommitterades resa i Torne Lappmark omtaltes såsom ägande ett utomordentligt stort och rikt förråd af järnmalm. För några år sedan har brukspatron Ekström företagit en resa till detta berg, och efter hans beskrivning skall det vara af ansenlig storlek och allt ifrån foten till högsta toppen däraf i flera avsättningar utgöra en efter utseendet sammanhängande massa af bara järnmalm, som icke skall bilda någon strykande gång af en homogen sammansättning utan bestå af omväxlande lager af de mest olika järnmalmssorter. Denna malmstock skall vara så ansenlig eller åtminstone i dagen visa sig till sådan vidd, att den efter Ekströms försäkran öfverträffar själva Kiruna och Luossavaara.» Ehuru, såsom nedan skall påvisas, malmtillgångarna här äro högst ansenliga, är dock denna beskrivning icke fullt riktig, då en stor del av berget, och särskilt dess övre parti, utgöres av fullkomligt ofyndiga bergarter. Roman åberopar sig visserligen på brukspatron Ekström, men man vet ej, om någon större del av uppgifterna härleda sig direkt från denne, eller om de äro i större eller mindre mån förvanskade genom tradition av sagesmannen, bönderna i Tärendö by.

108 Efter den nämnda brukspatron Ekströms tid synes emellertid malmfältet under någon tid fallit i glömska och kunde sedan icke återfinnas. Den i 1875 års undersökning av Norrbottens malmförande område deltagande gruvingenjören O. Gunnelius förnekar till och med malmfältets tillvaro. Allt för kort tid stod tydligen vid denna undersökning till förfogande, och Gumeelius sökte förmodligen malmfältet alldeles för bokstavligt efter den av Roman lämnade berättelsen, således för högt och på den ofyndiga sidan av berget. Ingenjör Gumselius yttrar i sin rapport efter att hava citerat Romans ovan anförda beskrivning av fältet, som följer: »Redan den beskrifning, som gifves på berget, förefaller något osannolik. Ännu osannolikare blir den, om man tager i betraktande, att ingen annan, såvidt man vet, har eller haft någon kännedom om detta berg. Det finnes icke omnämnt i någon af de i f. d. bergskollegii arkiv förvarade relationerna med undantag af den för år 1860, i hvilken nuvarande bergmästaren i d istriktet meddelar, att inmutningar till ett antal af 8 stycken tagits å ett berg, 'Hauikiovaara', beläget vid södra stranden af Kalasjärvi och dess utlopp genom Kalis elf, utan att läget närmare angifves, och hvilket skulle vara det gamla Ekströmsberg. Inmutningarne förnyades en eller två gånger och fingo derefter förfalla, utan att en enda malmbit från berget blifvit förevisad, och utan att det är kändt, att inmutaren sjelf någonsin sett berget. I Gellivare visste ingen någonting om detta berg. Af ven i nybyggen, som under vägen passerades, var hvarje järnberg invid källsjöar obekant. Då vi kommo till Kalis elfs utlopp ur Kalasjärvi erhöls lika liten upplysning. Man hänvisades dock till öfre änden af Kalasjärvi der, efter vad äldre personer berättat, någon sprängning skett 'för länge sedan'. H ä r u p p e vid Kalasvuoma, der Holmasjärvi med några forsar faller i Kalasjärvi, hänvisades man till ett 3/8 mil derifrån vid södra stranden af Holmasjärvi liggande berg Piedjanen, på hvilket fanns en topp, Routanen (järnspetsen), såsom det, der sprängningen skett. Detta berg bestod af röd granit, genomsatt af svarta diabasgångar i rigtning från öster till vester, hvilka bilda tämligen höga af satser eller lodräta väggar. Sannolikt var det dessa, som förvexlats med jernmalm. I dem syntes likväl endast några gnistor af svafvelkis. Då det ej kunde vara expeditionens ändamål att resa omkring för att leta efter mer eller mindre tvifvelaktiga malmförekomster, ansågs ej skäl vara att uppoffra mera tid och kostnad, än som redan skett på det s. k. Ekströmsberg.» Det var sedan först år 1895, som den i Norrbottens kartverks historia väl bekanta fjällappen Nila Ribbja genom ett oförtrutet letande på uppdrag av överste C. O. Bergman äntligen lyckades återupptäcka huvudmassan av detta malmfält, varpå fältet är 1896 inmutades av samme överste Bergman. Efter återupptäckten företogs under åren 1899—1903 en del undersökningsarbeten vid fältet, och för resultaten av dessa undersökningar har bergsingenjör Carl Ericsson avgivit en utförlig rapport. På grund av Kungl. Maj:ts nådiga brev av den 19 maj 1899 utfördes under sommaren samma år genom Sveriges geologiska undersöknings försorg undersökningar av mindre kända malmfyndigheter inom Jukkasjärvi malmtrakt. A sid. 114 i den häröver avgivna tryckta berättelsen återfinnes d:r Er. Svenonii redogörelse beträffande de dä utförda undersökningarna vid Ekströmsberg. I samband med undersökningarna äro en stor mängd malmblottningar utförda och en geologisk karta upprättad över fältet. Ar 1900 upprättades även en magnetisk karta över fyndigheten. Större delen av det malmförande området är täckt av gruslager, vilkas mäktighet växlar mellan 0,5 och 10 meter. Jordbetäckningen är djupast i norra delen av fältet, avtager mot söder, så att hällen går i dagen 250 meter från baslinjens ändröse, liggande nära bäcken Rattejokk, men blir ännu längre söderut åter djupare.

109 På grund av jordbetäckningens mäktighet i de nordligaste och sydligaste delarna av fältet hava malmgränserna här icke kunnat närmare bestämmas. De geologiska förhållandena förete en viss likhet med dem, som förefinnas å Kirnmavaara och Luossavaara, i det att malmerna även å Ekströmsberg ligga i en iporfyr, som har en stor likhet med hängväggsporfyren å Kirunavaara. Ek;strömsbergs malmfyndighet består av långsträckta, linsformigamalmpartier, innehiållande dels svartmalm, dels blodsten, inbäddade i kvartsporfyr. Strykningen är NV—SO och stupningen i stort sett lodrät. Tvenne stora huvudmalmer kunna särskiljas, nämligen en stor svartmalmslins i nordost med en känd längd av 930 meter och en bredd, som växlar mellan 22 och 52 meter, samt en stor blodstenslins i sydväst, vars kända längd är 420 meter och bredd! 7 ä 21 meter. Mellan dessa ligga på en sträcka av 500 meter i längd flera långsträckta linser av såväl svartmalm som blodstensmalm med ända till 10 meters mäktighet. I fältets nordöstra del finnes öster om den stora svartmalmslinsen en malmlins av 170 meters längd och 13 meters maximibredd. Malmfältets hela längd uppgår till nära 1,500 meter. Madmens järn- och fosforhalter äro, såsom framgår av nedanstående tabell, upptagande partiella analyser från Ekströmsberg, särskilt vad beträffar fosforhalten ganska varierande, och detta gäller även för prover tagna i närheten av va.randra. Stora blodstenslagret

Småmi lmerna

S t o r a svartin a l m s Lagret

Fosfor

Järn

Fosfor

Järn

Fosfor

,) ärn

Fosfor

Järn

Fosfor

%

%

%

%

%

%

%

%

%

2-332 2'006 1'920 1-170 1-438 2-148 1-584 1-664 1-522 1-200 1-320 1444 0-792 lT.74 1-398 1-666 1-874 1-484 0-936 1-340

64-18 64-41 59-7 4 61'9 6 61-71 60 88 59 7 0 65-60 6614 64'6S 62-2 8 66-oo 64-29 688B 59-54 61-68 64-69 65'3 0 642 9 67-7 6

1-180 1-240 0*458 1"288 1'290 1-9 7 0 1210 1*066 0608 1*088 1-522 0-9 24 1'140 1-4111 1*848 1*608 1-240 1*002 1-130 0-716

62 65 62-61 62-82 67-48 64 0 2 58'4 3 61*87 62*48 66-19 6167 65'io 60-19 66-io 6104 60-14 65*84 67*47 65-4 0 6766 65-7 5 66*00

1'7 90 1-720 1*878 0-8 2 0 1*848 2-368 1*110 1370 0-3 2 0 2-a os 1-104 2-2 9 2 1*144 1390 1*840 0-922 0-748 1*012 0-086 0-831 0-770

63*62 60-36 62-83 62 16 54' 9 9 61*96 64-71 60-05 54-00 59-68 6083 — — — — — — — — — —

1-400 1-240 1-304 1*200 1-130 1-600 1-206 1'640 1*156 1*54 4 1'156 — — — — — — — — — —

60- 9 b 67-3 5 60-55 64-59 56-7 1 60-6 9 64-91 59-91 60-48 62-16 67-85 6544 — — — — — — —

0.648 0-730 1548 1'098 0'SOO 0874 1'280 — 1-780 0'690 0338 0238 — — -—

—

— — —

64-ioo

1-270

61'07

1*464

63*18

1*094

S t o r a sv a r t malnaslagret

Stora blodstens a g r e t

Järn

Fosfor

Järn

%

%

%

62-08 67- 4 C 64-31 64-4i 64-8a 65-74 6254 62-5 9 63-2 5 63- 7 3 63-4 0 66-3 « i 59 68 ; 63- o« \ 63-9 3 ; 66-01 68-6 8 1 65 - 7 "i ! 65-90 | 61'49

1866 0-071 1-578 1-450 0-458 0968 1"820 1-764 1'804 1-156 1-810 0-762 2-42 0 1510 1-530 0-584 0'280 1-256 0-662 1-820

60-7 6 58-9 3 61-18 62-39 6364 59- 6 8 61-68 59-7 8 61-71 63-r,i 64-is 60-4 8 659 4 59-43 6l08 58-5 3 58-38 5774 64-7 7 63-71

IV[ed e l t a l

Sinåma

merna

— •

I regel överstiger järnhalten såsom synes 60 %. Fosforhalten ligger i genomsnitt mellan 1,0 och 1,6 %. Medeltal för hela malmfältet är 62,9 % järn och 1,2 7 % fosfor. Svavelhalten har undersökts i 13 prov och visat sig växla mellan 0,0 3 0 och 0,0 6 9 %. Titansyrehalten har i ett generalprov, representerande», all svartmalm i Ekströmsberg, visat sig uppgå till 0,5 6 % och i ett annat prov till 0,17 %. Härnedan meddelas även tvenne fullständiga analyser å malm från Ekströmsberg.

110 Prov av Stora svartmalmslasrret Järnoxid Järnoxidul Lerjord Maiiganoxidul Kalk Kiselsyra

4'23 82-28 0T,I

0-18 0-50 5-33

Prov av Prov från Stora svartmalms- alla svartna almerna Laeret

Prov från alla svartmalmerna 409 HO'12 0-88 0-25 0-73 4-21

Titansyra Fosforsyra Svavel Järn Fosfor

j

ej best. 2'5 2 0'OR

0'17 3*48 0*08

99-55

98" G 8

62-54 l-io

60-88 1-51

Fältets malmarea liar av Ericsson upjDskattats till 50,000 m2, varav 43,500 m 2 äro säkert kända till sina gränser. Även av Svenonius liar malmarean beräknats uppgå till 40,000 a 50,000 m2. Vad malmfyndighetens djupgående angår, hava inga särskilda arbeten blivit utförda för att undersöka denna, om man undantager ett enda diamantborrhål, som övertvärar malmen på cirka 40 meters djup under dagen. Emellertid synas samtliga fackmän, som yttrat sig om fyndigheten, vara eniga därom, att de magnetiska och geologiska förhållandena vid fältet tyda på, att malmen är mycket djupgående. Beträffande malmmängden hava olika författare yttrat sig i olika riktningar. I ett utlåtande om vissa malmfyndigheter, bland andra Ekströmsberg, som professor Helge Bäckström år 1903 avgav på uppdrag av styrelsen för Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, kommer denne till det resultatet, att fältet med en sannolik malmkvantitet av 100 miljoner ton malm är av synnerligt stort värde samt enligt hans åsikt kan ställas före Svappavaara såsom det tredje i ordningen av de lappländska malmfälten. Enligt en sammanställning från olika undersökningar vid malmfälten i Norrbotten, utförd för en proposition till 1907 års riksdag av professor W. Petersson, uppskattar denne den malmkvantitet, som kan uttagas ned till den norr om fältet framrinnande bäcken Rattejokks nivå, cirka 80 meter under fyndighetens högst belägna del, till ungefär 10 miljoner ton och kvantiteten ned till cirka 140 meter under dagen till ungefär 30 miljoner ton. I det år 1910 utkomna verket »The Iron Ore Resources of the World» angiver W. Petersson hela den sannolika malmmängden till 50 miljoner ton och säger sig hava stannat vid denna kvantitet endast därför, att inga mera ingående undersökningar över malmens djupgående hava utförts. Allt talar emellertid enligt hans åsikt för, att malmmängden är ansenligt mycket större. Vad man med tämligen stor säkerhet vet är att vid Ekströmsborg för varje avsänkt meter kan erhållas en malmkvantitet av 200,000 ton, efter beräkning av 4 ton malm per utbruten m 3 och 50,000 m 2 malmarea. Då det dessutom kan antagas, att malmen har ett stort djupgående, föreligger här en betydande tillgång av högprocentig järnmalm med i medeltal ungefär 63 % järn och 1,J I fosfor samt med ringa svavel- och titansyrehalter. Svappavaara. Mitt emellan Torne och Kalix älvar, 2,6 km V om byn med samma namn och 40 km OSO om Luossajärvi, ligger Svappavaara gruvfält. Detta malmfält omfattar 27 utmål, tillhör Svappavaara statsgruvefält och kom genom 1908 års avtal i statens ägo. Fyndigheten, som är den tidigast kända av malmbergen i denna trakt, antages vara upptäckt år 1654 av en lapp Olov Tålck, vilken här fann en kopparmalm, som visade sig hålla 18 % koppar. Malmberget är på alla håll omgivet av skogiga trakter och höga berg, höjer sig nära 100 meter över de

Ill närmast liggande myrmarkerna och utgöres till stor del av malm i dagen. Bergshöjden stupar brant mot norr men övergår mot söder så småningom till en bred ås med sträckning i norr och söder. Denna ås kallas Danelivaara. Omedelbart efter upptäckten börjades här en ansenlig gruvbrytning, i det att en mängd gruvor upptogos. En del av dessa lämnade ymnigt med malm, varför tillverkningen av koppar snart blev ganska betydlig, och skall den hava stigit till 800 skeppund om året. Av olika anledningar synes dock denna blomstringstid icke hava räckt längre än till år 1670, varefter det vid Kengis bruk anlagda kopparverkets drift alltmera minskades. Malmtillgången i gruvorna avtog nämligen, och dessutom synas svårigheter med undanhållandet av vattnet tillika med ekonomiskt trångmål för ägaren hava föranlett, att gruvorna alldeles övergåvos. Efter år 1086 synes malmen för koppartillverkningen huvudsakligen hava vunnits genom skrädning ur varpen, och produktionen nedgick till endast några få skeppund per år. Efter år 1780 finnes ingen koppartillverkning omnämnd. Under förra hälften och mitten av 1800-talet gjordes flera undersökningar och inmutningar vid fältet, men torde dock dessa icke hava lett till något resultat. De flesta av koppargruvorna äro numera och hava i över tvåhundra år varit otillgängliga genom is, vatten och ras. Då därtill kommer, att endast få och ofullständig-a berättelser finnas om dem, vet man icke mycket om deras äldre historia, om gruvornas utsträckning etc. Av tillgängligt material framgår dock, att en del av gruvorna hava uppnått ett ganska stort djup, och uppgives den djupaste vara 312 fot. Vid malmens brytning synes egentligen endast lodräta schakt kommit till användning men däremot icke fältarbeten, utan har malmens fortsättning i stället öppnats medelst nya sänkningar från dagen. Varje gruva har därför en ringa utsträckning utom på djupet. »Malmgångarne» uppgivas hava varit från 5 a 6 kvarter till 2 famnar mäktiga. Järnmalmen på Svappavaara upptäcktes naturligtvis på samma gång som kopparmalmen, då den går upp i dagen på stora sträckor, men blev då icke föremål för någon vidare uppmärksamhet. (De äldsta koppargruvorna anlades intill järnmalmen och sänktes utefter denna, varför man antagit, att kopparmalmen är en s. k. kontaktbildning.) Järnmalmen tyckes sålunda icke hava blivit använd, förr än koppargruvornas tid redan var förbi, och först år 1707 företogs en försökssmältning av malmen. Med resultatet av denna blev man emellertid mindre nöjd, emedan järnet visade sig vara kallbräckt, varför brytningen åter skulle inställas. Ar 1741 uppgives dock, att 300 a 400 renlass malm brötos årligen för blandning med en annan rödbräckt malm. Senare finner man även i relationer uppgifter om att malm brutits och bortfraktats, dock endast i mindre mängder. Största kvantiteten torde hava brutits år 1843, då den uppgick till 700 skeppund. Malmfältet har under de sista årtiondena för statens räkning blivit undersökt och beskrivet upprepade gånger, nämligen 1875 av O. Gumaslius och C. A. Dellvik m. fl., 1890 av Hjalmar Lundbohm och W. Petersson samt 1899 av den sistnämnde. Dessutom har åren 1897 och 1898 företagits jordrymningar för gruvägarens räkning samt senare under åren 1899 — 1905 utförts undersökningsarbeten, över vilka berättelser avgivits av G. I. Asplund 1904, G. Köhler 1899 och 1905 samt Hj. Nordqvist 1906. Slutligen är fältet beskrivet av W. Petersson 1910 i »The Iron Ore Resources of the World». Genom 1908 års avtal blev staten ägare till malmfältet. Svappavaara järnmalmsförekomst sträcker sig i nord-sydlig riktning från åsen Danelivaara över det högre malmberget, vars högsta topp och norra branta sluttning utgöras av malm, samt fortsätter vidare norrut under myrmarken omkring 100 meter. Malmfyndighetens nordligaste del liksom också norra delen av åsen täckes av mäktiga jordavlagringar, och har det därför

112 icke varit möjligt att exakt angiva gränserna för fyndigheten i dessa delar av fältet. A själva Svappavaaraberget, som till största delen icke är täckt av jord, samt å malmberget i övrigt och södra delen av Danelivaara, där jordbetäckningens djup i allmänhet icke överstiger en meter, hava däremot så talrika undersökningar kunnat utföras, att malmgränserna blivit bestämda med stor noggrannhet. Malmfyndigheten utgöres av ett antal större och mindre efter varandra liggande linser. Av dessa bestå en del av enbart svartmalm och en del av endast blodstensmalm, under det att några innehålla såväl svartmalm som blodsten, vilka övergå i varandra i strykningsriktningen. Svartmalmen intager norra delen av fältet, blodstensmalmen den södra. Linsernas längd varierar mellan 450 och 80 meter, bredden mellan 75 och 10 meter. Hela fyndigheten har en längd av cirka 1,300 meter och en medelbredd av 40 meter. Strykningen är nord-sydlig, sidostupningen 70 a 75° mot öster. Malmernas kemiska karaktär framgår av nedan följande analyser (se närmare W. Peterssons beskrivning i »Jukkasjärvi Malmtrakt» sid. 45 och följ.). Den oskrädda svartmalmen liar visat sig hålla 57,2 % järn, 1,6 5 % fosfor och 0,0 2 2 % svavel. Vid skrädningsförsök av svartmalm från norra sluttningen av malmberget har erhållits 48 % prima malm med 64,18 % järn och 0,9 8 % fosfor samt 50 % sekunda malm med 59,7 4 % järn och 0,8 4 % fosfor. Nuvarande bergmästaren Hj. Nordqvist beräknade vid sina undersökningar 1906 genomsnittshalten för hela svartmalmsområdet till cirka 60, c i % järn och 0,9 2 % fosfor. Den oskrädda blodstensmalmen håller enligt år 1899 tagna prov i medeltal 59,4 % järn och 1,14 % fosfor. Försöksskrädning av blodstensmalmen år 1898 gav såsom resultat, att som medeltal av 10 prov erhölls 61,c 7 % järn och 0,8 G % fosfor. Vid år 1904 företagna skrädningsförsök av blodstensmalm från huvudlagret erhölls 61,1 % prima malm med 58,6 5 % järn och 0,31 % fosfor samt 31,6 % sekunda malm med 47,3o % järn och 0,4 5 % fosfor. Hj. Nordqvist fann 1906, att järnhalten i blodstensmalmerna växlar mellan 54,9 o och 64,8 0 % samt fosforhalten mellan 0,2 7 och 1,2 o % samt beräknar medelhalten för hela blodstensområdet till 61,55 % järn och 0,48 % fosfor. Järnhalten tilltager och fosforhalten avtager i stort sett i riktning från söder mot norr till ett ställe omedelbart nedom södra sluttningen av malmberget, varpå fosforhalten åter synes stiga och järnhalten sjunka, För övrigt synes malm med hög fosforhalt och sådan med låg fosforhalt förekomma blandade om varandra över hela fältet. Svavelhalten växlar mellan 0,0 2 och 0,0 8 %. Yid brytning i stort av Svappavaaramalmen torde man enligt det ovan anförda kunna räkna med att erhålla en malm, som håller 61 ä 62 % järn och 0.6 0 a 0,7 0 % fosfor. Kalkhalten uppgår till cirka 3 %. Ehuru det på grund av den delvis djupa jordbetäckningen icke varit möjligt att fullt exakt angiva gränserna för fyndigheten vid Svappavaara, hava dock olika fackmäns på gjorda iakttagelser grundade uppskattningar av malmarean vid fältet kommit varandra mycket nära. Sålunda har den befunnits utgöra respektive 50,000, 50,000, 52,800, 50,000 och 48,800 m2. Man torde därför med stor säkerhet kunna antaga, att malmarean är omkring 50,000 nr. Yad fyndighetens utsträckning mot djupet beträffar, hava för utrönande av denna icke några mera omfattande undersökningar blivit gjorda. Endast ett fåtal diamantborrhål hava utförts och har därigenom konstaterats, att malm finnes på respektive 62,5, 150,7 och 168,24 meters djup under malmbergets högsta topp. Några tillräckliga hållpunkter för bedömande av huruvida malmarean på djupare nivåer är oförändrad, erbjuder dessa undersökningar dock icke, liksom icke heller frågan om malmens beskaffenhet på djupare

113 Air då

p r o v e t togs

(Jeneralprov av skrädd is" eller oskrädd (o) malm

darn

Fosfor

Svavel

Titansyra

Kolsyrad kalk

%

%

%

%

%

0-027 0'020 0'027 0-019 0-018 0 044 0-060

0-2 5 0-2 0 0-40

491 1'91 2"40

0l5

8-21

— — — — — — — —

— — — 20-66 10-7 9 1215 12-3 2 16-91

0-4 5

0-18

_ — — — —

— — — — —

2-52 943 2-25 1-13 581 2-40 712 11-76 2-09 225 2-52

Svartmalmen. 1 890

» » )> »

» » » »

6f>- 8 5

•i

» »

1897 1898 1899

» » » »

s

o a j)

») )>

65-84 61-73 61-40 65-13

64-is 6144 43-2 0

54*98 58" 3 2 49-2 0 48-9 3

1-81 0-715 0-650 224 0-682 1-140 0-670 0-9 5 3-188 2'484 1-362 2-9l3 1-573

— — — — — —

—

Blodstensmalme n. 1890

O

)> »

» » »

u

1897 1898

» )) » » »

s

»

„ )> )) » » )) » »

58-98 63-56 49i)4 634 2 70-0 9 61-86 58-8 0 61-44 69-30 625 2 60-24 67-92 61-35 6648 60-24 58-9 2 61-80 48-12

o

» »

»

55-94 59i5

B

» » »

67-os

•

»

» » » )> J>

»

a

a

» » » »

61-ii 64-20 63-49 58-90 60GO 60-9 9 61-29

O'GOS 0-90 1-18 1-88 0-045 l) 0-67 103 0-9 0 0-033 l ) 0-9 0 0-57 0-26 0-3 8 1-20 1-04 l-26 1'05 3'088 1-389 0-917 0-074 x) 0-579 1-055 0-357 0-151 1-512 1-473 0"857

0-027 0012 0-017 0-007 0-038 0-030 0-024 0'009 0-020 0'009 0-016 0'013 0'008 0'027 0'022 0'016 0'019

—

—

0-9 9

— — — — — —

— — — — —

0-0 6

nivåer varit föremål för utredning. Ehuru sålunda undersökningarna äro mycket bristfälliga, torde man likväl med stöd av de geologiska förhållandena och på grund av fyndighetens betydande dimensioner i dagen vara berättigad att antaga, att denna har ett stort djupgående. x ) Dessa prov härröra från ett parti järnsand, omedelbart nedanför stora varphögar från kopparmalmsbrytnvngen; tydligtvis har vid dessa varps vittring bildats svavelsyrehaltigt vatten, som utlöst kalkspat och apatit i den nedanför belägna järnmalmen. Den mullformiga beskaffenheten hos malmen räcker till mera än 9 meters djup.

468 24

114 Av 1 m 3 brutet berg torde erhållas 3,8 ton malm, och skulle man sålunda per avsänkt meter av hela fyndigheten kunna utvinna omkring 190,000 ton malm. Vid hittills utförda beräkningar av den sannolika malmkvantiteten har man på grund därav, att någon på direkt undersökning grundad kunskap om fyndighetens djupgående icke förefinnes, endast tagit hänsyn till den malmmängd, som antages kunna uttagas ovan den omgivande slättens nivå ungefär 88 meter under malmbergets topp, med utgående från det antagandet, att malmen ned till denna nivå har samma dimensioner som i dagen. Vid dessa beräkningar hava olika geologer uppskattat denna malmkvantitet till 13,000,000, 16,000,000, 19,800,000 och 15,500,000 ton respektive. Med stöd härav torde det kunna antagas, att ned till 88 meters djup skall kunna erhållas 15,000,000 ton malm. Då det är högst sannolikt, att även under denna nivå förefinnas betydande malmmängder, måste Svappavaarafyndigheten räknas till en av de mest betydelsefulla av statens norrländska malmfyndigheter. Leveäniemi. Detta malmfält, som upptäcktes år 1897 av F. A. Falk i Svappavaara, är beläget i Mattsmyran, ungefär 2 km SSV om denna by. Liksom Svappavaarafältet tillhör det Svappavaara statsgruvefält. Staten blev genom 1908 års avtal ägare till fältet, som omfattar 17 utmål, men l 57 av jordägareandelen däruti är dock fortfarande i enskild ägo. Malmfältet har varit föremål för undersökning i flera olika repriser. Eedan år 1898 utfördes sålunda en magnetisk undersökning under bergsingenjör P. E. Johanssons ledning, och sommaren 1899 företogos diamantborrningar inom det område av cirka 400,000 m2, som visat sig magnetiskt, med det resultat, att av 23 utförda borrhål ej mindre än 19 st. kunde uppvisa samlad malm. Under år 1904 igångsattes sedermera ytterligare undersökningsarbeten medelst diamantborrning, till stor del dock endast inom ett utmål. Över dessa arbeten är ingen redogörelse offentliggjord, och synas de icke heller mycket hava bidragit till utredningen av frågan om malmfältets storlek och beskaffenhet. Sommaren 1907 utfördes av professor AV. Petersson med biträde av bergsingenjörerna K. Sidenvall och Alf Grabe en ingående undersökning av fältet, vars resultat är framlagt i en berättelse avgiven i januari 1908. Tryckta redogörelser för utförda undersökningsarbeten återfinnas i »Jukkasjärvi Malmtrakt», i Kungl. Maj:ts proposition nr 170 till 1908 års riksdag samt i »Iron Ore Eesources». Såsom resultat av de hittills utförda undersökningarna vid Leveäniemi framgår, att fyndigheten i sin helhet bildar en mot söder konvex båge med i N—S riktade skänklar. Berggrunden, som består av grå syenitgranulit, är dold av lösa jordavlagringar av 3 till 15 meters mäktighet, delvis bestående av torv, dy och lera. En stor del av fältet är myrlänt. På grund härav hava undersökningsarbetena i hög grad försvårats, och då tydningen av de magnetiska mätningarnas resultat på grund av närvaro av magnetitrik leptit mött stora svårigheter, är det huvudsakligen genom diamantborrningsarbeten, den kännedom om fältet vunnits, som man nu har. Fast häll har blottats endast i ett par jordrymningar i fältets nordvästligaste del. Kompassdraget, som är vidsträckt samt delvis starkt och jämnt, delvis oregelbundet, förorsakas till stor del av magnetitrik, skiffrig syenitleptit, som innehåller magnetit och hornblende, dels fint insprängd och dels med större och mindre klumpar eller skikt av växlande mäktighet. Enligt professor Peterssons uppfattning förekommer inom Leveäniemi malmfält samlad malm i form av en serie större och mindre, i stort sett linsformiga

115 parties, inbäddade i mer eller mindre magnetitrik leptit och stundom innehållande inlagringar av magnetithaltig leptit av olika mäktighet. Inom fältet kunna, 11 st. malmlinser särskiljas, av vilka dock flera äro ofullständigt kända. Beträiffande dessa partier av samlad malm anför professor Petersson i sin berättelse följande: »ii-malmen: strykning i N—S, sidostupning 60° mot öster, cirka 20 meter bred och eirka 300 meters längd; malmarea cirka 5,000 kvadratmeter. Malmen håller 61,09-66,47 procent järn och 0,056—0,013 procent fosfor. ft-mialmen: generella strykningen O—V, sidostupning cirka 43° N, malmbredd cirka 40 meter, längd cirka 150 meter, malmarea cirka 3,000 kvadratmeter. Malmen håller 65,0 7—68,6 5 procent järn och 0,0 3 6—0,oo5 procent fosfor. Y'fmcdm&n: generella strykningen NO—SV, sidostupningen nära dagen 35—40°, mot djupet cirka 55° och därutöver — allt mot NV, malmbredd cirka 50 meter, avsmalnande åt bägge ändar; längd cirka 225 meter; malmarean cirka 8,000 kvadratmeter. Malmen håller i borrhål G 75*7 1—70*89 procent järn och 0*024—0*008 procent fosfor » » B 62'30—68*85 » » » 0'017—-0*009 » » » » B, undre delen: 69,0 5 procent järn och 0*04 4 » » d-malmen: generella strykningen NNO —SSV; stupningen ganska brant västlig; malmbredden cirka 25 meter i genomsnitt, längden cirka 250 meter och malmarean cirka 5,000 kvadratmeter. Malmen håller 63,4 8—68,8 5 procent järn och 0,18 — 0,07 procent fosfor; fattigare malmpartier hålla 50,3 6—56,12 procent järn och 0,12—0,65 procent fosfor. s-malmen: till storlek ofullständigt känd; malmen håller i ett analyserat prov 67,0 6 procent järn och 0,0 81 procent fosfor. c-malmen: likaledes till storleken ofullständigt känd. Malmen höll omedelbart under jordbetäckningen 63,68 procent järn och 0,2 9 procent fosfor, och på 15,6 meters djup 42,69 procent järn och 1,40 procent fosfor. ^ y-malmen: är likaledes till sin utsträckning ofullständigt känd. Malmen håller 65,47—67,46 procent järn och 0,55—0,47 procent fosfor. V-malmen: strykning NO—SV, malmbredd maximum 35 meter avsmalnande åt bägge ändar, längden cirka 170 meter; malmarean cirka 3,000 kvadratmeter. Malmen håller 63,18—69,65 procent järn och 0,56—0,33 procent fosfor. i-malmen: strykning N—S, sidostupning cirka 70°, malmbredd 18—23 meter, längden cirka 300 meter och malmarean cirka 5,000 kvadratmeter. Malmen är i fyndighetens norra ände blottad genom jordrymning och sprängning samt övertvärad cirka 20 meter under jordytan genom ett 45° lutande diamantborrhål. Malmen håller enligt generalprov ur sprängningen 68,85—69,75 procent järn och 0,0 0 6—0,015 procent fosfor och i borrkärnan vid 20 meters djup 67,2 6 procent järn och 0,0 0 9 procent fosfor. Malmen är något blodstensblandad. i-malmen: samlad malm träffad med diamantborrhål, men alltför ofullständigt känd att kunna upptagas bland de kända malmtillgångarna. ' l-malmen: är en närmast dagen blodstensblandad malm, hållande i ett analyserat prov 68,8 5 procent järn och 0,41 procent fosfor. Ehuru ofullständigt undersökt synes här föreligga en malmförekomst av cirka 20 meters maximibredd och cirka 100 meters längd samt en beräknad malmarea av cirka 1,000 kvadratmeter.» Förutom dessa samlade malmer hava på flera ställen inom fältet genom diamantborrningarna påvisats andra malmpartier, vilkas storlek dock genom hittills utförda undersökningar icke kunnat ens tillnärmelsevis angivas/ De olika malmlinsernas längd växlar mellan 300 och några tiotals meter och bredden mellan 50 och 20 meter samt därunder. Sidostupningen synes vara ganska brant, 60° ä 70° i fältets västra och östra delar; i de västra de-

11C larne är den mot öster, i de östra sannolikt mot vaster. I fältets sydliga delar är stupningen närmast jordytan tämligen flack, 35° a 40° mot norr, men på djupare nivåer brantare, 55° ä 60°. Malmen är synnerligen järnrik, 63 ä 70 % och däröver samt består huvudsakligen av svartmalm, som endast på några ställen i fältets norra del är' något blodstensblandad. Fosforhalten är mycket varierande inom olika delar av fältet. Medan en del malmlinser hava en fosforhalt av endast 0,oo5 ä0,05G %, hålla andra 0,18 a 0,G7 % fosfor och mer. Den fosforfattiga malmen förekommer mest inom fältets södra och västra delar, den fosforhaltigare inom de östra delarna. Högre fosforhalter än 1 % förekomma endast i undantagsfall, under det att ungefär två tredjedelar av malmarean utgöres av malm med låg fosforhalt, i medeltal 0,014 %. Malmens svavelhalt är låg, 0 , o n ä 0,03 0 %. Titansyrehalten är 0,io ä 1,3 5 %. Liksom Svappavaaramalmen innehåller även Leveäniemimalmen delvis kalkspat, i vissa partier i mycket riklig mängd. I generalprov av borrkärnor har halten av kolsyrad kalk växlat mellan 1,9 3 och 14,5 9 % samt uppgick i ett prov ända till 33,5 9 %. E n vanadinhalt, som stundom uppgår till 0,2 o % V 2 0 5 , förtjänar även omnämnas. Generalprov av malm från borrkärnor från olika delar av fältet hava vid analys givit följande resultat: V-

Järnoxiduloxid Järnoxidul Järnoxid Lerjord Man°:anoxidul Kalk Magnesia.. Kiselsyra Titansyra Vanadinsyra Fosforsyra Svavel Glödgningsförlust

t

Järn Fosfor

malmen

malmen

92-80

94-55 0-87

ef. malmen

m almen

92-44

89-90

0-80 0-72 0-23 0-80 Oss 1-92 1-34 0-20 O-oio 0-030 0-io

1*20 Oio 0.44 0-78 1-35 0-41 0-17 0'032 0'013

1-76 0-34 Oio 1*64 1-34 1-75 0-io ej best. 0-69 Oou

4" 14 0-35 0l8 2l2 0-97 1-38 005 ej best. l-oo 0017

99-015

100-171

67-76 0'005

69i3 0-214

68-oc 0-30

68-oo 0-49

Härnedan lämnas en tabellarisk sammanställning av analyser å generalprov av borrkärnor, som togos av professor Petersson vid 1907 års undersökningar. a) Analyser av samlad malm. Malmlins

«

Borrhålets beteckning

Ii e

>' "

Borrhålets läge1)

170 100 v 150

P r o v e t s läge i borrhålet; djup i meter under jordytan.

Malmpartiets längd i borrhålet

0—15-2

15-2 -

6s

Järn

Fosfor

Titansyra

%

%

66-47

0-013

ö

4-3-11-1 ll-i—17-c

14-3

64-08 61-09

0-045 0-050

»

20-2—40-4

20-2

61*09

0'048

*) Angivet i avstånd från baslinjens nollpunkt i baslinjen. avstånd från baslinjen vinkelrätt åt ö eller v.

l - 35

117 ! Borr- ! Malm-- i h å l e t s Borrhålets lins beteckläge :) ning

P

o AV U

160 60 ö 200-3 90-3 "ö 200-2 120 ö

G

200-7 61-8 ö

200-7 G

7 III b I H

61-88 240-2 67-18 299 7 70-28

299 50-98 200-3 34-7 8

Järn

Fosfor

Titansyra

o/ /o

%

%

0-16-1

16-i

67-46

0 005

1-84

0-3-0 3 6-7i

3-G 3" 5

68-47 68 65

0 005 O-oio

O—19-o

19-o

66-08

0'036

38-5-46-0

7-5

65'07

0-oii

46-0—54-3

8-3

67-S6

0 006

62-7—73-0

10-3

51" 1 9

0-007

79-4-83-4

4-o

66-0 7

0'008

0-8—12-4

11-6

65-17

()'014

59-87—69-8

—

69-05

0 036

O-28-o

28-o

69-15

0'014

2-5-14-7

12-2

0-009

13-7 5

68'GO

0'030

—

0-012

—

0'025

8-5-162

7-7

66-4 G

0-009

15-6—21-«

6-o

68-85

0-009

„

21-6-30T,

9-o

64-18

0-012

„

30-6—332 33-2-3^-3 35-3-40-7 40-7—60-3 62-3-63-4

26 2i 5-4

62- 8:S

0-017 O'OIG 0-015 0044 0'015

200-2 i

m R

0 5 v

299-s 40-28

300 30" i

R

» » » I

» » » » » » » )> » l

Malmpartiets längd i borrhålet

Stuff vid 58 m .. 6 0 9 »

K

å

P r o v e t s läge i b o r r h å l e t ; djup i meter under jordytan

299-7 70-2 ö

0—13-75 53-6-610

19G

stuff

85*67 62.80 69-05

1 —

31-5—45-4

13-9

66-17

0 17

45-4—52-r> 54 o—59-o 61 0—67-6 67-6-78-4 78-4—84-1 84-1—86-1 87-5-895 95-3—108-7 109-3—1330

7-2

57-51 51-8 0 53i3 65-G7 50-70

0-42 0-4 5 0-38 0-49 0-36 0-34 0'044 0-18 0l4

5o 6-6 10-s 57

2o 2-o 13-4 2o7

51-oo 56-51 57-81 66G7

) Angivet i avstånd från baslinjens nollpunkt i baslinjen, avstånd från baslinjen vinkelrätt åt ö eller v.

1'25

0-41

118 Malm lins

'• B o r r hålets beteckning

Provets läge i borrhålet: djup i -meter u n d e r jordytan

Borrhålets l ä g e »)

„ j)

B

299-8 100 ö

N ii M

»

400 70-1 ö

X

» d

400 50 ö

z 0

» " » )) 8

Malmpartiets längd i borrhålet

1H o s f o r

Titauisj'ra j

%

%

%

T"

Järn

133-0—137-8 140-7—148-2 150-0—154-0

4-8 7-5 4o

62-G8 68-06 65-0 7

0-is 0'068 0-16

0-2-5

2-5

67-0G

0-24

9—31-7 31-7—42-1 42-1—44-2

22-7 10-4 2-i

6647 50-3 5 634 8

0-18 0-G5 0-70

5-G—9-2

3-6

67-66

0"067

11-0-18-6

7-G

68-56

0-3 0

4-7—9-8

5-1

56-12

0-12

21-0—350 35-0—72-8 72-8-91-0 91-0—116-6 116-6-121-6 121-6 ~ 125-8

14-o 37-8 18-2 25-5 5o 42

644 8 68-06 68" 8 5 66-6 6 63'88 53 53

0-20 0-30 0 23 0-67 0-30 0-52

I

4565 48-2 ö

102-25-103o

stuff

—

0-24

i-

T

400 105 ö

0-5—1

5i

67-06

0'081

c

Y

0-15-6

15'6

33-G 8

0-29

v

A

&

500-5 105-2 ö 600-2 53 ö

3-8--20-0

16-2

6r46

0-5 5

6-5

65' 4 7

0-47

8-2

68-46

0-38

0-6-3

6-3

67-0G

0-41

7-4-11-2 12-3-38-9 440—54-3 54-3—59-0 59-0-64-0 67-0—82-3 5

38 10-3 4-7 5o 15'3 5

68-8 5 68-oo 6627 67-86 63i8 64-87

0-3 3 0-49 0-56 0-48 0-4 4 0-53

2-2

0-34

»

»

23-1—29 6

Ö

600 25 ö

4-3-12-5

d

„ » » » » »

700-4

0—2-2

26G

I

Oio

50 v

J

k

Jord rymning omkring 700 500 V Borrhål p n 810 11j O V

l

,

19- 23 —

' 22—38-2

16-2

/ \

68-85

0-006

697 5 6945

0-016 0'009

67-26

0009 1

0-5-93

5'93

68-85

) Angivet i avstånd från baslinjens nollpunkt i baslinjen, avstånd från baslinjen vinkelrätt åt ö eller v.

0-41

•

119 b) Analyser av malm från »anrikningsberg». Borrhålets beteckning

Borrliålets läge

Provets läge i borrhålet; djup i meter under jordytan

Malm partiets längd i borrhålet

Järn

Posfor

%

%

F

99-7 140 ö

15-5—19'9

42 o

0-u

X

299-8 100 ö

59-7—606

0-9

50-0 5

0-68

z .

400 50 ö

13-7-18-6

39 61

1'83

Y

500-5 105-2 ö

15-6-20-G5

5-05

42-69

1'40

L

300 5 155 ö

0-12-3

12-3

42-19

O-oio

S

200 165 ö

7-1 — 17 2

10-i

65'0 7

0-007

457 7 42-oo

0-020 0-27

w

21-5—30-o

iT5

.

35-2—48-4

13 2

Fastställandet av malmtillgångarna vid Leveäniemi liar på grund av markens beskaffenhet och de lösa jordlagrens djup mött stora svårigheter. Det malmförande området har en utsträckning av cirka 1,200 meter i längd i N—8 och 700—300 meter i bredd. Den totala arean av den genom hittills utförda undersökningsarbeten till sin beskaffenhet och utsträckning någorlunda kända malmen uppgår till omkring 32,000 m2. Därtill kommer en icke ringa kvantitet malm, vars befintlighet konstaterats genom diamantborrningarna, men vilken antingen icke blivit sä undersökt, att en uppskattning därav kunnat ske, eller ock förekommer i jämförelsevis smala lager tillsammans med magnetitrik leptit på sådant sätt, att dess tillgodogörande endast torde kunna ske i samband med magnetisk anrikning. Beträffande malmens utsträckning mot djupet har det påvisats, att malm finnes på ett djup av ungefär 150 meter under dagen, och att den där, vad järnhalten beträffar, är oförändrad. Det har, med den omfattning undersökningarna hittills erhållit, icke varit möjligt att avgöra, huruvida en ökning eller minskning av malmernas mäktighet mot djupet föreligger. Medelst en del borrhål har nämligen på djupare nivåer konstaterats större tillgångar av samlad malm, än som förhållandena närmare dagytan givit anledning att antaga, under det att på andra ställen ett avtagande av mäktigheten kunnat iakttagas. Det torde emellertid^ på grund av borrningarnas resultat samt med hänsyn till fyndighetens geologiska förekomstsätt kunna antagas, att den totala malmarean inom ifrågavarande område till de hittills genom borrning nådda djupen i stort sett är oförändrad. Då malmen har en så hög järnhalt, kan man beräkna att av 1 m 3 brutet berg erhålla 4 ton malm. En meters avsänkning av den ovan omtalade malmarean om 32,000 m 2 skulle sålunda motsvara 128,000 ton malm. Om man förutom denna malmarea även tager hänsyn till de ovannämnda visserligen mindre kända men dock påvisade malmpartierna, torde det kunna antagas, att ned till 100 meters djup kan vinnas 15,000,000 ton malm. Då såväl de undersökningar, vilka hittills blivit gjorda, som också de geologiska förhållandena vid fältet tyda på ett betydligt större djupgående, bör man kunna räkna på,

120 att malmen även under 100 meters nivån skall hava ungefar samma utsträckning, så att ned till 200 meters djup torde kunna erhållas 30,000,000 ton malm. Förmodligen är den inom fältet befintliga malmkvantiteten ännu större. Beträffande de förnämsta av de i fyndigheten befintliga malmlinserna med fosforren malm föreligger dock ett ganska ofullständigt undersökningsmaterial. Yid tillgodogörandet av fyndigheten kunna tyvärr svårigheter väntas uppstå därav, att fältet till stor del ligger under en stor myr. Dessutom kan även den livliga växlingen mellan ren malm och malmrik eller malmfri lejitit komma att bereda en del ölägenheter. Av den malmhaltiga leptiten torde dock en avsevärd del lämpa sig för magnetisk anrikning, varvid av allt att döma bör erhållas en fosforren, järnrik slig. Under alla förhållanden torde av vad ovan anförts framgå, att vid Leveäniemi finnas högst avsevärda tillgångar på rik malm med låg fosforhalt, varför här föreligger en fyndighet, som är av stor betydelse, då det är fråga om anskaffande av fosforrena malmer. De hittills utförda undersökningarna synas också, som ovan nämnts, giva vid handen, att den fosforrena malmen kan brytas för sig, skild från den fosforrika re. Mertainen. Lågfjället Mertainen, å vilket malmfältet med samma namn är beläget, ligger omkring 14 km NV om Svappavaara by och 29 km SO om Kirunavaara. Fjället, som är synligt från hela östra delen av Jukkasjärvi socken och består av tre olika toppar, av vilka den östligaste kallas Liikavaara, är till större delen omgivet av vidsträckta myrmarker. Den högst belägna punkten på malmfältet ligger ungefär 115 meter över den lägsta och 120 a 130 meter över den omgivande myrmarkens nivå. Malmfältet upptäcktes 1897 av dåvarande gruvingenjören C. I. Asplund, som på Liikavaara påträffade ett vidsträckt kompassdrag. Det belades år 1899 med 15 utmål och övergick genom överenskommelsen av år 1907 i statens ägo. E n hel del undersökningsarbeten har företagits vid fältet. Åren 1897 — 1899 gjordes malmblottningar i och för utmals erhållande, och 1899 utfördes en mycket ingående detaljundersökning för statens räkning av professor Walfr. Petersson, som härom avlämnat berättelse i »Jukkasjärvi Malmtrakt». Senare hava vid fältet år 1901 utförts stora blottningsarbeten, diamantborrningar och andra undersökningsarbeten av ingenjör K. F. Johansson, vilka finnas beskrivna i Carl Ericssons ovannämnda redogörelse av år 1904. För Malmkommissionens räkning utfördes under åren 1918—1920 jordrymningar, pallsprängningar i dagen, diamantborrningar och stollarbeten, för vilkas resultat här nedan skall redogöras. (Se pl. 1.) Kompassdraget sträcker sig från östra sluttningen av Mertainens högsta topp över den högsta punkten på Liikavaara samt vidare utför dettas södra sluttning i nordost-sydvästlig riktning ned mot myrmarken i Mertasenodalen. Dessutom förekomma ett par smärre kompassdrag på den nordöstra sluttningen av Liikavaara. Dessa kompassdrag hava tillsammans en längd av nära 1,500 meter och en bredd av omkring 400 meter. Hela området för kompassdraget är betäckt av lösa jordlager av varierande djup. Uppe på toppen av Liikavaara är mäktigheteii endast 0,5 meter och därunder, å sluttningarna i fältets sydvästra del 1 ä 2 meter samt i östra delen och ned emot bergets fot 5 meter och däröver. Den det malmförande området omgivande bergarten är syenitporfyr, och uti denna förekommer malmen dels samlad, så att den utgör verkliga större eller mindre malmlager, dels såsom bindemedel för skarpkantiga brottstycken av porfyren, varigenom en malmbreccia bildas, och slutligen i form av fina ådror i porfyren. Stundom äro också större och mindre klumpar av magnetit inneslutna i porfyren.

121 De geologiska förhållandena inom fältet äro för övrigt i hög grad invecklade. Samlad malm omväxlar ofta med rikare och fattigare malmbreccia och även med malmfattig porfyr och ren sådan. Dessutom uppträder ett större antal skolar, efter vilka malmen på en del ställen synes vara förkastad. Tillräckligt omfattande undersökningar för att kunna avgöra, om detta verkligen är fallet, äro dock icke utförda, men endast om så är, kan en del eljest svårförstådda företeelser inom fältet förklaras. Tvenne större linser av samlad malm hava påträffats, nämligen en i fältets nordöstra del om cirka 375 meters längd och en medelbredd av omkring 10 meter samt en sydligare, som är 200 meter lång och har en bredd av i medeltal 18 meter. Söder om denna sistnämnda finnes ett vidsträckt område med en mycket järnrik blandning av magnetit, hornblende och porfyr, inom vilket även samlad malm förekommer. Malmbreccians område är mycket stort och har uppskattats till 75,000 ä 100,000 m2. Malmen består i dagytan i regel av magnetit; endast på ett ställe inom fältet är denna obetydligt uppblandad med blodsten. På djupare nivåer hava däremot i diamantborrhalen påträffats större mängder av detta malmslag. Malmen är finkornig, nästan tät samt genomsatt av fina sprickor, som göra, att den stundom, om den någon längre tid utsattes för luftens inverkan, faller sönder till grus. Inom vissa delar av fältet förekommer, ehuru sparsamt, i malmen apatit i makroskopiskt skönjbara korn, inom andra delar är malmen åter nästan fullständigt fosforfri. Svavelhalten är genomgående låg. De vanligaste skarnbergarterna äro hornblende, biotit och kalkspat, varjämte även i malmen förekomma större eller mindre partier av porfyr. De större malmlinsernas strykningsriktning är NO—SV, men det kan icke, med det omfång undersökningarna hittills fått, avgöras, huruvida denna strykning gäller för hela fältet. Stupningsförhållandena äro så oregelbundna, att någon mera allmän stupningsriktning icke heller kan angivas. Den sydligaste av huvudmalmerna stupar ungefär 50 ° åt väster Genom tidigare undersökningar har utrönts, att malmen i det nordöstra lagret har en järnhalt av i medeltal 63 %. Fosforhalten, som i detta lager i stort sett är den högsta inom malmfältet, växlar mellan 0,013 och 0,3 2 2 % samt är i medeltal i alla prov av oskrädd malm 0,13 0 %. De prov, som förut utförts å alla övriga malmer och å breccian, hava givit under 0,0 3 % fosfor och i de flesta fall under 0,0 2 %. Järnhalten inom det sydvästra lagret är något lägre än inom det nordöstra, och även fosforhalten är här i regel lägre. Fosforhalten synes för övrigt avtaga mot söder och är lägst i sydligaste delen av fältet. Den oskrädda malmbreccians järnhalt är mycket växlande, dock i allmänhet över 40 %. Fosforhalten är i allmänhet låg. Den magnetitrikare malmbreccian omväxlar med fattigare partier utan någon bestämd lag. De samlade malmernas area vid Mertainens malmfält har tidigare uppskattats till 10,000 m 2 men kan efter de senaste undersökningarna skattas till minst 15,000 m2. De av Malmkommissionen utförda undersökningarna hava huvudsakligen koncentrerats på att såväl i dagen som å djupare nivåer närmare bestämma storleken och beskaffenheten av den sydligare av de båda ovannämnda i dagen påträffade huvudmalmerna. Undersökningarna hava, som ovan nämnts, bestått uti jordrymningar, sprängningar i dagen, diamantborrningar och ortarbeten. Jordrymningarna hava utförts å den nämnda malmens utgående i dagen för närmare undersökning om dennas gränser, och dessutom hava skärningar upptagits tvärs över hela fyndigheten. I limningarna hava ett fyratiotal prover

122 tagits för analysering, och liar malmens järnhårt i de flesta av tlessa hållit sig mellan 63 och 66 %. I de stora tvär skärningarna har omkring 100 meter väster om huvudmadmen anträffats en malm av ungefär 30 meters bredd med hög järnhäl t samt med i regel låg fosforhalt. E n dagstoll påbörjades 1918 i bergssluttningen omkring 200 meter söder om ovan nämnda huvudmalms sydliga ända och indrevs på en nivå, belägen ungefär 50 meter under den nivå, å vilken malmens sydliga del uitgår i dagen. Stollen, som i sin helhet har indrivits 390,6 meter i nordostlig riktning, påträffade, sedan den genomgått porfyren, först malmbreccia och snaärre malmlinser samt därpå den samlade malmen, vilken den följde 150 meter för att därefter åter inkomma i breccian. (Se pl. 3.) För undersökning av malmens area på denna nivå hava från huvudstollen drivits tvärorter samt 5 st. diamantborrhål, och har arean befunnits uppgå till omkring 5,200 m2. Malmens längd i ortnivån är icke med full säkerhet känd men torde uppgå till ungefär 200 meter. Bredden växlar mellan 19 och 30 meter med en medelbredd av omkring 25 meter. Då arean i dagen uppskattats till ungefär 3.(500 ni2, har malmen sålunda vidgats betydligt mot djupet. Dels från dagen och dels från stollnivån hava för malmens undersökning på ännu djupare nivåer utförts 5 st. diamantborrhål, varav 4 st. från dagytan och 1 från stollen. Borrhålen M, och M2, det förra 110,7 meter och det senare 126,6 meter djupt, ansattes i närheten av tvärlinjen 1000.' I borrhålet M, anträffades en malm, som började vid 46,5 meters djup i hålet och fortsatte till 54,5 meters djup. Borrhålet M2 åter genomgick en sammanhängande malm mellan 76,3 och 93,3 meters djup och en annan mellan 102,2 och 109,7 meters djup. I båda borrhålen påträffades dessutom en mängd smärre malmränder, och utgjordes bergarten för övrigt omväxlande av breccia och porfyr. Intill tvärlinjen 1050 har även borrats tvenne hål, M 3 och M4, varav det sistnämnda är ett äldre sådant, vilket nu fortsatts. M3, som är 148,9 5 meter djupt, har påträffat malm på 92,6 meters djup, varefter borrhålet genomgått malmen och passerat kontakten mellan malmen och liggandet på 140,7 meters djup. Malmens mäktighet är här ungefär 25 meter (den horisontella bredden c:a 30 meter). Borrhålet M4 var påbörjat 62 meter väster om M 3 och träffade, då det fortsattes, malmen på 182,7 meters djup samt kom in i hängväggens brecciazon på 243,5 meters djup, varefter det fortsattes till 263,5 meters djup. Malmens mäktighet torde på denna nivå vara cirka 30 meter (den horisontella bredden c:a 35 meter). Av detta borrhål att döma synes malmen sålunda även på djupare, under stollen belägna nivåer vidgas nedåt. (Se pl. 5.) Av borrhålen från stöllen har hålet 0 5 , som påsatts från en tvärort västerut, ungefär i tvärlinjen 1100 och nedgått lodrätt, påträffat malmen på ett djup av ungefär 26 meter under stollnivån. Malmen är i detta hål dock icke så väl samlad som i djupborrhålen M3 och M4, och mäktigheten är här även mindre. Medelst de i stollnivån horisontellt borrade hålen hava malmens gränser blivit tämligen noggrant kända, då hålen genomgått malmen och inkommit i brecciazonen. Borrhål 0 9 , som i tvärlinjen 1200 är borrat västerut, har på ett avstånd av 30 meter från stollen genomgått även en annan, 15 meter bred malm, som möjligen motsvarar den i dagen i tvärlinjen 1100 med skärningarna övertvärade malmen. Undersökningsarbetena hava tillsammans omfattat 806 meter diamantborrhål, 522 meter stoll- och ortarbeten, 647 m 3 bergstrossning samt 800 m 3 jordschaktning. Borrkärnornas beskaffenhet i de olika borrhålen framgår av nedanföljande utdrag ur borrprotokollen.

123 B l ä g e , m e t e r frän hålets angreppspunkt

o

r

r

k

ä,

r

n

d

e

e

n

halt

länpd meter

beskaffenhet

Fe

P

%

33-5 44-9

Spår O'OO»

36-4

0-002

39-3 37-7 43-8 44-4

Spår

Borrhål Mi. O'OO— 3l9 3l9— 4'50 4o0— 6"28 6"28— 8'53 8 ' 5 3 — 8-70 8-709-44 9 - 4 4 - 10-53 1 0 - 5 3 - 14-67 14-67— 18-27 18-27— 19-42 19-42— 2 l l 7 21-17— 21-70 21-70— 22-78 2 2 - 7 8 - 23-51 2 3 - 5 1 — 26-oo 26-00— 29-50 2 9 5 0— 30-27 30-27— 31-72 31-72— 32-22 32-2 2— 33-ao 33-30— 33-60 3 3 ' G O — 35"oo 35-00— 37-12 37 1 2 - 37-88 3 7 8 8 — 38-io 3 8 l o — 39-70 39-70— 41-96 41-9G— 43-80 4 3 8 0 — 44-io 44-10— 46'5o 46-50— 49-92 4 9 9 2 — 50-50 50-50— 54-25 54 2 5— 55-66 55-66— 57-83 57-83— 62-2 9 62-29— 64-76 6476— 6694 6 6 9 4 — 68-58 6 8 - 5 8 - 70-20 70-20— 77-20 77-20— 77-40 77-40— 84-85 84-85— 86-23 86-23— 87-33 87-33— 89-61 8 9 - 6 1 - 94-30 9 4 3 0 — 95-20 95-20— 9 7 i o 9 7 - 1 0 - 97-62 9 7 - 6 2 - 98-15 98-15— 98-5 5 9 8 - 5 5 - 98-85 9 8 8 5 — 99-22 99-22—100-74

3l9 1-31 1-78 2-2 5 0-17 0-71 1-09 4-11 3*60 1-15 1-75 0-53 l-08 0-73 2-4 9 3 50 0-77 1-45 0-50 1-08 0 30 1'40 2l2 0-76 0-22 1'60 226 1-81 0-30 2-40 3-42 0-58 37 5 1-41 2-17 4-4 6 2'4 7 2-18 1-64 1"62

» Porfyr Breccia imager) Porfyr Breccia

Mull

0-003 0-004

_ Breccia

Breccia

32-4 58-9 41i 37-3 45 6 43-4

0-005 0'003 0'007 0-013 0-002 0-00G

458 Spår

40-5 47-s 45i

Spår 0'OOG 0-007

46-3 465

0003 Spår

35-5 54 1

Spår 0 002

61-7 31-4 35-2

0'002 Spår

Porfyr

» Porfyr Breccia Malm Porfyr med något malm Malm Breccia... . ...

0-002

36s

Breccia

33-5

25-4

O-oio

Porfyr

7-oo 0'20 7-4 5 i'38 1 10 2'28 4'69 0-90 1'90 0-52 0-53 0-40 0-30 0-37 l-52

0-006

Spår

» Breccia

»

34-7

Spår

31i 30i

0'002 0-0 6 5

18-6

0 - 005

44-9

0-062

m e d något, m a l m

Breccia Porfyr : » med malmränder

» Breccia

124 B

o

r

r

k

ä

r

n

cl

e

1 e

läge, m e t e r från hålets angreppspunkt

längd meter

100-74 — 104-GO 104-GO-107-00 107-00—109-17 109-17 —110-73

3-S6 2-40 2-17 156

Breccia Porfyr . ined nå "rot malm » Porfyr

3-15 4-35 4'55 4'80 5 - 50 600

3-15 1-20 0-2 0 0-25 0-70 0 - 50

6oo—

9oo

9-00— 9-10— 11-82 — 12-10— 12-50— 12-85 — 13-00 — 13-15— 13-75— 13-94— 14-10— 1445—

9-io 11-88 12-10 12-50 12-85

3-oo 0-io

Jord Breccia Porfyr Breccia Porfyr med något malm Breccia Porfyr Breccia Porfyr något malm Breccia (mager) Porfyr Breccia Porfyr Breccia Porfyr Breccia Porfyr Malm (mager)... Porfyr med något malm » med malm Breccia Porfyr med något malm Breccia Porfyr med något malm

n

s halt

beskaffenhet

Fe

1"

% 31-9

Sp&r

29-8

0-W04

0-0)08

45-7

Oo»04

45'4

0-CJ06

41-9

0-O04

43i

Spår

49-7 62-2 34-7 39-6 57-7

0-005 0-060 0-007 0-006 0-005 0-009 0-005

Borrhål Ms. Ooo— 3l5— 4 35— 4*55—

4so— O-50—

13-oo 13-15 13-75 13-94

14'io

14-45 15'90 15-yo — 17-07 17-07 — 18-55 18'55— 18-95 1 8 - 9 5 - 20-3 0 20-30- 2105 2 1 0 5 — 22 oo 22-00— 22-90 22-90— 23-15 23-15— 25-ii 25ii — 2536 25'36 — 26-75 2 6 7 5 — 27-00 27-00 — 27-87 27-87 — 29-67 29-67 — 31oo 3 1 - 0 0 - 32-68 32-68 — 3 3 i 3 33-13— 34 2 5 34-25 — 34-8 7 84-87 — 35-28 3 5 2 8 — 36-3S 3 6 3 8 — 40-18 4 0 - 1 8 - 40-7 5 40-75 — 41-45 41-45 — 4 2 3 5 42-35 — 43'7 7 43-7 7 — 4 6 3 8 46-38 — 49-48 49-48— 50-41 50-41 — 53-0 2 53-02— 54-6 9 54-69 — 56-13

272 0-28 0-40 0-35 0-15 0-15 0-60 0-19 0-16 0-35 1-45 1 17 1'48 0-40 1-85 0-7 5 0-95 0*90 0-25 1-90 0-25 139 0-25 0-87 1-80 1-33 1'68 0-7 5 0-82 0-62 0-41 l-io 3-80 0-57 0'70 0-90 1-42 2-61 3-io 0-93 2-61 l-67 P44

»

med något malm

Breccia.. Porfyr .. Breccia.. Porfyr . Breccia . Porfyr med malm. med malm. Breccia Porfyr Breccia Porfyr Breccia Porfyr med något malm Breccia Malm Breccia Malm Malm

57-o 64-o

IHge, meter från h å l e t s angreppspunkt 5 6 i 3 - 57-80 5 7 ' 8 6 - • 59-08 5 9 * 0 8 - 59'2 4 5 9 ' 2 4 - 60-09 8 0 - 0 9 - G0-27 60-27- 6009 6 0 - 6 9 - • 60-9 3 6 0 - 9 3 - 61-85 6 1 - 8 0 - • 63-oo 63-00- • 63-3 2 6 3 3 2 - - 64-65 6 4 ' G 5 - • 65-20 6 5 - 2 0 - - 66-oo 6 6 - 0 0 - - 66-80 66-30- - 6 6 5 1 6 6 - 6 1 - - 66-74 6 6 7 4 - - 70-oo 70-00- - 71-52 7 1 - 5 2 - - 71-87 7 1 - 8 7 - - 73-7i 7 3 - 7 1 - - 75-95 75 - 9ft- - 76-32 76-3 2 - - 78-44 78-44- - 81-18 8 1 - 1 8 - - 81-41 8 1 - 4 1 - 81-51 93 2 7 81-519327- - 97ii 9 7 - 1 1 - -102-25 102-25- -109-09 109-G9- -112-22 112-22- -113-79 113-79- -113-89 113-89- -115-4 2 115-42- -115-55 115-55- -116-24 116-24- -116-34 116-34- -118-56 118-r.G- -119-40 119-40- -120-40 120-40- -122-8 5 122.S5- - 1 2 3 0 0 123-00- -124-00 124-00- -124-25 124-25- -126-20

1-73 1-22 O-io 0-85 0-18 0-42 0-2 4 0-92 1-15 0'32 1-33 0-55 0-80 0-3 6 0-15 0-23 3-20 1-52 0-35 1-84 2-24 039 2-12 2-74 0-23 0-io 11-76 3-84 5l4 7-44 2-53 1-57 O-io 1-53 013 0-69 0-io 2-22 0-84

loo 2-45 0-15 l'OO 0-25 2-oi

64o

0'004 0 006

59-7

0-025

59-7 41-6

0'009 0-005

57-3

0-004

62-o

O'OOl

43-3 60i

0006 0"004

32-9 48-8

Spår 0-003

55-3 63-i

0-003 0 003

64-7 23-4 64-7 28-4

0-002 0'006 0 025 0-020 0 003

35-1

0 050

50-3

0'008

19-4

0'0 9 5

42-6

0-017

41-8

Breccia Malm

Porfyr Malm

Porfyr Breccia Porfyr Malm Breccia \ Porfyr Malm ' Breccia Malm Breccia Malm Porfyr Breccia Malm Porfyr med något Breccia

malm

(mager; Malm . Porfyr . Breccia. Malm . Breccia.

32-o

Malm Breccia

Porfyr Breccia Porfyr Breccia Porfyr Malm Breccia Porfyr Breccia Porfyr Breccia Porfyr Breccia Porfyr med något

malm

Borrhål Ms. 0 - 1-12 1-12— 2-oo

2-oo — 2 os 208— 273 2-73— 3-39 2-39— 4-20 4'20— 4 - 35 4-35- 5 l 6 5-16— O06 6 o o — 6'90

1-12 0-88 0'08 0-65 0'6 6 0-8i 0'15 0'8i 0'90 0'84

| Jord Porfyr Breccia Porfyr Breccia Porfyr m e d något malm Breccia Porfyr med något malm. i Breccia ' Porfyr

126 B läge, m e t e r från h å l e t s angreppspunkt

längd meter

6-90- 9io 9-10- - 1 0 - 4 0 10-40- - 1 1 - 7 5 11-75 - 1 2 - 0 0 12-00- - 1 2 - 9 0 12-90- - 1 3 - 0 5 13-05- — 14-20 14-20- — 16'oo 16-00- - 1 8 - 4 0 18-46- - 1 9 - 0 0 19oo -19-55 19-55- - 2 0 - 0 0 20-0 0-- 2 0 - 2 5 20-2 5-- 2 0 - 5 0 20-50- - 2 1 - 4 0 21-40- - 2 5 - 6 0 25-60- - 2 5 - 9 5 2Ö9 5-- 2 6 ' 3 0 26-30- - 2 6 - 6 5 26-65- - 2 6 - 8 8 26-88- - 2 7 ' 5 o 27-50- - 2 7 - 8 0 27-80- - 2 8 - 0 0 28-00- - 2 8 - 5 9 2 8 5 9--29-10 29-10- - 2 9 4 5 29-45- - 3 2 - 7 5 3 2 7 5 -- 3 3 - 1 5 3 3 - 1 5 - -34-20 34-20- - 3 4 4 5 34-45 -35-10 3 5 i o - -35'30 35-30- 3 5 5 0 35-50- 35'8o 3 5 - 8 0 - -36-85 36-85- -37-IO 37-10- - 3 7 30 3 7 - 3 0 - -38-9 5 8 8 9 5 --41-40 4 1 - 4 0 - -41-78 41-78- -44'95 4 4 ' 9 5 - -46-2 5 4 6 - 2 5 - -51-10 ö T i o - -53 8 4 5 3 - 8 4 - - 5 5 96 55-9 6 -- 5 6 68 56-08- -56'78 5 6 - 7 8 - -60-54 60-54- - 6 0 8 1 6 0 - 8 1 - -62-29 62'29- -6327 6 3 2 7 - -63-57 63 - 5 7 -- 6 3 9 2 6 3 - 9 2 - -64-09 64 - 0 9 --65-18 6 5 - 1 8 - -70-2 2 7 0 - 2 2 - -70-32 7 0 - 3 2 - -72-50

2-20 1'30 1'35 0-2 5 0-90 0l5 ll5 1'80 2-46 0-54 0-55 0-45 0-25 0-25 0 90 4'20 0-35 0-35 035 0-23 028 0-30 0-20 0-59 0-5 1 0-35 3 - 30 0 40 1(.5 0-2 5 00 5 0-20 020 030 1-05 0-2 5 0-20 1-66 245 0-38 3l7 1 30 4-8 5 2-74 2l2 072 OlO 3'76 0 27 1-48 0-98 0 30 0 35 0 17 1 09 5'04 0-io 2l8

o

r

r

k

ii

r

n

d

e

beskaffenhet

1 e

n

s halt Fe

% Breccia. Porfyr Malm Porfyr Malm Breccia Porfyr med något malm Breccia Porfyr med något malm Breccia Porfyr Breccia Porfyr med något malm

41-6 46-1

43i

0-0107 00'03 0-0>0 3

51-e

0 ouo

56-7 39 o

Oou

42-9

Oooi

46-0

O002

0'0'03

Breccia. Porfyr . Breccia Poriyr Breccia Porfyr » med något malm Breccia Porfyr Breccia Porfyr Breccia Porfyr med något malm Breccia Porfyr Breccia Porfyr med något malm Breccia Porfyr Breccia Porfyr med något malm Breccia Porfyr med något malm Breccia I Porfyr med något malm ! Breccia j Porfyr med något malm 1 Breccia Porfyr med något malm Breccia (mager) Porfyr med något malm. Breccia i Porfyr Breccia (mager) | Malm ! Porfyr med något malm. i Breccia ! Porfyr I Breccia

— 39-7

0ö02

42-3

O-ooi

44-o 37-8 34-8

0-002 0'002 0-005

40i

0-002

31-8

0'003

36-3

O-ooi

42i

Oooi

!

liige. m e t e r frun hålets angreppspunkt 7 2 - 5 0 - - 73-oo 7 3 - 0 0 - - 81-71 8 1 - 7 1 - - 84-2 7 8 4 2 7 - 84-4 2 84-42 - .17-4 5 8 7 4 5 -- 87-G5 87-65- - 8890 8 8 - 9 0 - - 89-20 8 9 . 8 0 - - 89-50 8 9 - 5 0 - - 92 os 9 2 0 3 - - 92-31 92-si- - 92-c 5 92-66- - 93-7 4 ys-7 4 -- 94-GO i ) 4 c o - 95-4 3 95'48-- 9628 9 6 - 2 8 - - 97-2 0 97-20-- 990 5 9 9 - 0 5 - -100(13 100- G 3 --101-17 10117 -10*84 1 0 2 - 8 4 - -103-2 0 1 0 3 - 2 0 - -104-51 1 0 4 - 5 1 - - 1 0 5 33 1 0 5 - 8 8 - -105-98 1 0 5 - 9 8 - -106-7 8 1 0 6 ' 7 8 - -107-38 107-88- -107-92 1 0 7 9 2 - -108-76 108-7 5 109-4 3 1 0 9 - 4 3 - -110-79 110-79 111 75 111-75- -113*80 113-80" 114 0 7 114-07- -115-96 U 5 i 9 6 117- os 117-08- -118-51 118-51- - 1 1 9 50 119 50 -119-99 119-92- -121-04 121-04 -121-03 1 2 1 6 3 - -122-77 122-77- •124-4 2 124-42- -126ie 126-16- -127-32 127-32- 130 90 130-9 0--131-66 131-66- -133-58 133-58- -136-50 136 50--137-54 137-54 -139-3 0 139-so--140-7 2 140-72- -144-8 0 144-80- -148-48 148-48- -148-70 148-7G- -148-95

halt

längd meter

0-50 8-71 2 66 0l5

3 03 020

1-26 0-3 0 0-3 0 2.5 3 0-2 8 0-3 4 1-0 9 O-si; 0-S3 0-86 0-92 1-85 1-58 0-5 4

beskaffenhet

Porfyr Breccia Porfyr Breccia Porfyr med något malm K v a r t s med kalk Porfyr med något malm Breccia Porfyr Breccia Porfyr med något malm. Breccia

Malm

0-86 1-31 0-8 2 0-65 O-so O-oo 0 54 0 S3 0-0 8 1-36 0 9G 206

0-87 1-29 112

1-48 0-99 0-4 2 1-12 0-5 9 111

1-65 1-74 1-16 3 58 0-7 0 1-92 2'92 1-04 1 7G 1-4 2 4-08 3 58 0-2 8 019

Breccia Porfyr med något Breccia Porfyr med något

malm. malm.

34-

0'002

39 i

66-8 65-8 68-6 67-9 662 67-i 68-1 69-4 69-t 69-4 662 67-8 65 3 65-9 67-2 66-c 68-2 69i 65i 65-o (il-i 65 - 2 66*6 66a 68i 67 5 68 s (58-o 67 4 64-5 67-8 69 4 68-9 66-3 67-3 65-7 65'6 68-9 59-i 56i 38-8

Oooi O-ooi 0002 0 008 0-002

O-ooi 0002 0-002 0'002

O-ooi 0 ooi 0'002 0'002

O-ooi 0'003 0-00 3 OOOG 0023

O'ooi 0 002

O-ooi 0 004 0'OOS 0 004 0 008 O-ooi 0002 O-ooi O-ooi 0 ooi 0 ooi 0 ooi Oooi O-ooi 0-0 7 4 0-003 0 002 0002 0-002 0 217 0 032

128 B o r r läge, m e t e r från hålets angreppspunkt

k ä r

n

d e l e n s halt

längd meter

beskaffenhet

Fe

I"

0-0)14

48-o

0-113 9

62-5

0-1 92

62-9

0-4 14

55-4

0'7 98

48-i

0-351

42-2

0G13

42-2 54-9 65-8 53-0 62-3 60-9 62-1 62-2 61-2 52-8 56-5 63-4 61-4 61-9

0 :!8i Oo42 0-72 lo 4 0-78 00 7 0-7 3 0-7!» 1-91 0-68 0-88 0-70 045

59o

2o6

64-4 00 8 59-2 58-7 55-2

1-31 2-74 2-43 2-4 7 Ooi

Borrhål M*. 123-C2- - 1 2 4 - 2 2 124-2 2- - 1 2 5 - 4 5 125*6-—125-70 125-70- - 1 2 7 - 8 8 127-88- - 1 2 9 - 5 8 129-58- -129-88 129-88- - 1 3 1 - 7 9 131-79- - 1 3 5 - 7 3 135-73 - 1 4 0 - 2 6 140-26- - 1 4 1 - 2 0 141-20- - 1 4 2 - 3 0 142-30- - 1 5 1 - 3 1 161-81- - 1 5 2 - 5 0 152-50- - 1 5 2 - 6 0 152-60- - 1 5 2 6 7 152-67- - 1 5 3 - 2 8 153-28- - 1 5 4 - 6 0 154-so-- 1 5 5 - 9 8 155-98- - 1 5 6 - 2 0 156-20- - 1 5 6 - 9 5 156-95- - 1 5 7 - 2 5 157-2 5-- 1 5 7 - 4 0 157-40- - 1 6 2 - 8 4 162-84- -163-04 163-04- -166oo 166-00- - 1 6 7 - 6 9 167-69- - 1 6 8 1 8 168-18- -169-40 169-40- - 1 6 9 - 5 5 169-55- -169-90 169-90- -177-10 177-10- -178-23 1 7 8 - 2 3 - -178-4 0 178-40- -178-7 5 178-75- -179-4 4 179-44- -179-59 179-89- -182-71 1 8 2 - 7 1 - -183-22 183-2 2 --184-30 1 8 4 . 3 0 - -185-8G 185-86- -186-01 1 8 6 - 6 1 - -187-20 1 8 7 - 2 6 - -188-29 1 8 8 - 2 9 - -189-20 1 8 9 - 2 0 - -190-0 9 1 9 0 - 0 9 - -190-9 0 190-9 0 --191-71 1 9 1 - 7 1 - -192-fio 192-G6- -193-57 1 9 3 - 5 7 - -195-00 195-00- -196-45 1 9 6 - 4 5 - -197-92 1 9 7 - 9 2 - -198-80 198-80--199S7 199-8 7 --200-70 200-7 0 --201-34

0-co 1-23 0-25 2-18 1-70 0-30 1-91 3'94 4-5 3 0-94 lio

9-oi 1-19 OlO 007 Ooi 1'32 1-38 0-2 2 0-7 5 030 015 5'4 4 O-JO

2-96 1-69 049 1-2 2 015 0-3 5 7-20 1-13 0l7 0-3 5 0-69 0l5 282 0-51 1-08 1-56 075 0-0 5 1*08 0-91 0-89 0-87 0-75 0'96 0-9 1 1-43 1-45 1-47 0-8 8 1-07 0-83 0-64

Malm Porfyr med något Malm Porfyr med n å g o t Breccia Porfyr med n å g o t Breccia Porfyr » med n å g o t Breccia (mager) Porfyr » med nå<;ot

malm. malm. malm.

malm.

malm.

Malm Porfyr Malm Porfyr med n å g o t malm. Malin Breccia Porfyr Breccia Porfyr » med n å g o t malm. Breccia Porfyr med n å g o t malm. Breccia Porfyr Breccia Porfyr Breccia Porfyr med n å g o t malm. Breccia Porfyr

Breccia Porfyr med n å g o t malm. Breccia

Malm

In

129 B

o

r

r

k

ii

r

n

<1

e

e

n

8 halt

ltlge, meter från hålets angreppspunkt

längd möter

201-3 1-- -202-26 202-86- -203-48 203" 4 2- -204-4 9 204-49- -205-06 205-05- -206-52 206-68- -211*58 211-58- -212 20 212-80- -213-02 218-08- -214-4 3 214-43- -215-2 4 215-24- -215*99 215*99- -216-68 216-68- -218-30 218-86- -220-48 220-48 -221-4 8 221-48- -223-88 223-88- -225-34 2 2 5 3 4 - -226-7 3 226-73- -227-65 227-66- -228-57 228-67- -229-95 229-95- -230-61 230-61- -233-8 0 233-80- -235-35 235*86- -237-3 8 2 3 7 3 8 - -238-04 238-04- -239-09 239-0 0- -240*90 240*9 0- -241*0 5 241-0 5- -243-53 243-53- -246*78 246-73- -251-2 5 251-2 5- -251-45 251*46- -259*80 259-20- -260-10 260-10- -260-8 9 260-89- -261-89 261-29- -262-81 262-81- -262-51 262-51- -263-51

0-9 Ii 1*0 0-5 1-4 5-o 0-6 0-8 1-4 0-8 0-7 0-6 1-6 2-o l-o 2-4 1-4 Ta 0-9 0-9 1-3 0-6 3i 1-5 2-o 06 l-o 1-8 0-i 2-4 3-2 4-5 0-2 7-7 0-9 0-7 0-4 l-o 0-2 l-o

Malm

0-2 3 0-57 0-35 0-80 062 0-78 0-71 0-29 0-82 1-49 1-11 0-74 0-30 0-65 0-84

Malm

beskaffenhet

Ke

55i» 63*3 639 64 7 62-9 65-3 68-6 69o 68-i 69-8 69 7 69-3 68-3 68i 68-7 68-8 69-5 66-8 65-o 69o 66o 69-3

Porfyr Malm

58-3 60-4 62-2 60-6 55-6

P o rf y r Malm Breccia Porfyr med något malm Breccia Porfyr » med något malm. »

med något malm.

»

med något malm.

34-7

B o r r h å l 04.

—

0-23 0-23 — 0*80 0-80 — 1-15 1 1 5 — 1-95 1-95 — 2-57 2-57 — 3 3 5 3-35 — 4OG 4'06 — 4'35 4- 8 5 — 5"17 B'17— 6-66 6'66— 7'77 7-77 — 8-51 8-61— 8-81 8-81 — 9 4 6 9-46 — 10-30 46S 24

» » » » » )) » »> » » » »

Breccia

59-2 54i 50-4 54-5 53i 53-8 45-8 59-5 502 45-i 51-4 45 3 54-6 37-4 35-7

130 •B läge, m e t e r frun hålets angreppspunkt

längd meter

10-30- -11-05 11-05 -11-25 11-25- -12-00 12-00- -13-80 13 80 15-18 15-18- -15-49 15-49- 15-54 15-54- -19-00 19-00- 19-42 19-42- -20-3 3 20-33- -20-53 20-53- -20-68 20-68- -21-24 21-24- -21-40 21-40- -22-05 22-05- 22-30 22-30- -22 93 22 9 3 - -23-3 0 23-30- - 2 3 8 5 23-8 5 - -24-60 24-60- - 2 4 9 3

0-76 0-2 0 0-75 1 80 1-88 0-31 005 3'46 0-42 0-91 0-20 0l5 0-56 016 0-65 025 0-63 0-37 0-55 0-75 0-33

0-63 0-45 0-30 0-86 0-26 0-60 l-02 065 0-80 0-31 1-63 104

o

r

r

k

il

r

n

d o l e

n 8 halt

beskaffenhet

Breccia P o r f y r m e d nå£:ot m a l m Breccia Porfyr m e d något malm Breccia P o r fyr Malin Porfvr m e d något malm Malm Porfyr med något malm

Malm » Porfyr med något Breccia Porfyr m e d något Breccia (mager) Porfyr med något Breccia (mager) Porfyr m e d något »

P ''o 42-9

42-8

O-oio

50-7

0-002

50-9

0-002

51i 40-7 46i 38-9 36-i 26-3

0-008 0003 0003 0003 0-004

42-1 49o 48i 43-6 30-5 30-8 23-5

Spår Oooi Spår Oooi Oooi

55B

S]iår

41-4 41-8

» » » )> ..

malm malm malm malm

med något malm

Borrhål Or, - - 0-63

0-63 - 1-08 1 0 8 - - 1-38 1-38- - 2f24 2'24- - 2-5 0 2-50- - 3 i o 3-10- - 4'12 4-12- - 4 7 7 4'77- - 5 5 7 5'57- - 5'88 5 ' 8 8 - - 7-41 7-41- - 8-45 845- - 975 9 7 5 - -10 04 10-04- -ll!-16 11 1 5 - -11-34 11-34- -11-86 11-86- -12-62 12-62- - 1 3 8 4 13-84- -15-00

15oo- - l ö n

16-11- -1603 1 6 - 9 3 - -18-04 18-04- -18-89 18-89- -19-95 19 9 5 - -20-94 20-94- -21-12 2 1 - 1 2 - -23-01 2 3 - 0 1 - -23-14 2 3 - 1 4 - -25-5 3 2 5 - 5 3 - -26-10 2 6 - 1 0 - -26-3 0 2 6 - 3 0 - -26-61 2 6 - 6 1 - -27-8 9

Tso 0-29 111 0l9 052 076 1'22

Malm Breccia

»

Porfyr ined något malm. Breccia

» » Porfyr med något malm. Malm Breccia

» Malm ?".'..Z...""."!'.!!!

lie lu

Breccia

0-82 111 0-85 1-06 0-99 0l8 1'89 0-13 239 0-57 0-20

»

Osi 1-28

»

o

Porfja- m e d n å g o t Breccia Porfyr med något Malm Porfyr med något Breccia Porfyr med något Malm

Oou

0-007 0 002

43i 43-6 42-7 43-8 299 32-5 34-o

Spår

57r3 57-6

0ci7 0(02

Oooi 0-003 0-009

malm. malm. malm. malm.

B l ä g e , m e t e r från h å l e t s angreppspunkt

Jilngd meter

27-89-28-99 28-99—30-56 30-56 —31-52 31-52—31-86 31-86—33l9 3319—33-89 33-89—35-12 35-12—35'8i 35-81—37-26 37-2 6—37-7 0 37-70—38-28 38-2 8—39-10 39-io-39-7 4 39-74—40-82 40-82—41-75 41-75—42-3 9 42-39—42-83 42-83—43-20 43-2 0—44-3 4 44-34—46-22 46-2 2 — 46-85 46 - 85 — 47-22 47-22—48-60 48-6o 50-io 50-10—52-33 52-33-53-40 53-4 0—54-3 5 54-3 5—55-2 5 55-2 5—56-8 2 56-82—57-28 57-2 8—57-7 7 57-7 7—58-2 9 58-2 9—60-2 8 60'2 8 60'64 60 - 64—60-85 60' K 5—61'25 61-25—61-73 61-7 3—62'0 7 62-07—63-27 63-27—64-oo 64-oo-64-22 64-22-65i6 65i6—65-92 65 - 8 2 66-0 2 66-02—66 99 6699—6805 6805—68-35 68-35—68'65 68-65—68-78 68-78—68-93 68-93—69-3 5 69-35-69-75 69-75 — 69-85 69-85—70-2 0 70-20—70-Go 70-60—70-90 70-90—71-03 7 1 0 3 — 7 1 54

l-io 1-57 0-96 0-3 4 1-33 0-70 1-23 0-6 9 1'45 0-44 0-5 8 0-82 0-64 1*08 0-93 0-64 0-44 0-37 1-14 188 0-63 0-37 1-38 1-50 2-23 1'07 0-95 0-90 1-5 7 0-46 0-49 0-5 2 1'99 0-36 0-21 0-40 0-48 0-3 4 1-20 0-73 0-22 0-94 0-66 0-2 0 0'9 7 1'06 0-30 0-30 0-13 0l5 0-42 0-40 Oio 0-30-4C 0-30 0l3 0-51

o

r

r

k

ä

r

n

<1 e

1 e

n

halt beskaffenhet

Malm

» Malm . . . . Breccia

„ » Malm Breccia Malm ...

„ „ » » » » » „ „ » Breccia Malm

„ „ » » » „ Breccia... Porfyr med n å g o t malm .

Fe

P

%

%

54" 3 43-2 48-5 54-2 43-8 29-5 32-9 62-8 45-6 65-3 66i 65-8 66-6 66i 67-2 61-6 60s 59-3 60-6 64-5 39o 66-8 67-9 67-2 63-9 67-i 64-5 66-6 59-9 50-5 33-6

0'002 0'003 0-003 0-002 0'00 2 0-030 0-033 0-003 0-003 0'004 0-002 0"002 0002 0-005 0014 0006 0004 0'003 0002 0 004 0'005 0'007 0002 0003 0004 0'002 0-003 0-003 0060 0-056 0 7 50

29o 33-o

0006 0-016

23-6 38-5

0-003 0-002

»

Breccia.. Porfyr med n å g o t malm .

»

Breccia (mager) Porfyr Breccia (mager) Mull (mörkgrå) Breccia.... Porfyr med n å g o t malm .

»

» med n å g o t m a l m . . Mull (mörkgrå) . Breccia Porfyr med n å g o t malm . Malm med n å g o t porfyr Breccia (mager) Porfj'r med n å g o t malm .. .

» Breccia Porfyr Malm (mull) Porfj^r Breccia Porfyr

132 B läge, m e t e r fråa hålets angreppspunkt

längd meter

71-54 — 71-67 71-67—71-96 71-96—72-06 72-06—72-20 72 2 6 — 7 3 o o 73*00—73*60

0l3 0-29 0-io 0-20 0-74 0-60

o

r

r

k

il

r

ii

d e l e

n

s halt

beskaffenhet

Fe

P

%

%

•

i Breccia Porfyr med något malm 1 Breccia i Porfyr med något malm Breccia Porfyr med n å g o t malm

__ — 44*5

—

0-004

-

Borrhål 0 6 . 0'00— 1-95 1-95— 2*85 2*85— 2-65 2 ' 6 5 — 3*16 3*16— 3'82 3 8 2 — 4"33 4-33— 4'92 4-9 2— 5 - 2 7 5 2 7 — 5 61 5 ' 6 1 — 5-84 5'84— 6-(U 6'64— 7 - 09 7'09— 8 0 7 8-07— 8-54 8-54— 9-30 9 - 3 0 - 11-78 H ' 7 8 — 13-90 13-90 — 14-15 14-15 —15 41 15*41—17*68 17-63 — 19-95 19-9 5—20-9 3

li)5 0-40 0-30 0-50 0-67 0-51 0-59 0-3 5 0-34 0-2 3 0*80 0*45 0-98 0-47 0-76 2-48 2l2 0-25 1-2 6 2-22 2-32 0-98

0 - 00— 1-40 8*04— 2-30 2-30— 3-18 3 - i s — 4-19 4-19— 5-20 5 - 2 0 — 6'14 6*14— 6 5 6 6-36— 7 - 60 7 - 60— 8-04 8'04— 8"96 8*96— 9 - 13 9 ' 4 3 — 9'88 9-88—10-59 10*59-11-14 11-14—12-81 12-81—13-54 13-54—13-82 13-82—14*80 14-80 — 15*42 15-42 — 15-77 15*77—16-35 16-35—16*62 16-62—16-87 16'87—18'05

1-40 0-90 0-88 1*01 l-oi 0-94 042 1*04 0-44 0-92 0-47 0-45 0*71 0-55 1*67 0-73 0*28 0-98 0-62 0-35 0-58 0*27 0-25 1*18

Porfyr med n å g o t malm »

med n å g o t malm

»

med något malm

„

Breccia

„ „ „ „ „ 8

31-3 30*6 34'8 34-5 38-5 31*9 39-2 31-5 39-4

0-002 0-002 0-003 0'002 0-003 0'006 0-op2 0-003 0 - 002

66-i 65-9 65-6 64i 65*o 67*2 64-6 66-3 66-4 55*9 60-3 51i 49o 56o 61*5 59-3 64*5 56-4

0-460 0-030 0-003 O0O2 0'002 0-002 0 002 0-002 0c03 0(02 0-002 0'(02 0(04 0(02 0*(18 0*(02 0 - (02 0 (03

45-7 38-4

0(02 0(02

Porfyr med n å g o t malm

»

»

»

»

Porfyr med n å g o t malm »

med n å g o t malm

Borrhål 0?. Malm „ »

„

„ „ „ „ » „ „

Breccia Malm

» Porfyr Malm med något porfyr Breccia (mager) Porfyr med n å g o t malm Breccia Porfyr med n å g o t malm Breccia

»

133 B o läge, m e t e r från hålets angreppspunkt

längd meter

1805—19'54 19-54—20-07 2007—20-27 20-27—20-80 20-80—22-31 22-31—22-48 22-48—24-u 24-11—25-31 25-31—26-20 26-20—26-62 26-62-28-4 5 28-45—28-90 28-90—29-32 29-3 2—30-2 6 30-2 6—30-95 30-95 — 32-48 32-48—33-59 33-59-35-00 35-00—36-64 36-6 4—37-15 37-15—38-12 38-12-39-16 39-16—40-03 40'03—40 - 6 6 40-66—41-46 41-46—42-90 42-90—43-20 43-20—44i2 44-12—44-3 2 44-3 2—44-7 5 44-7 5—45-03 45-03—4603 46-03—46-64 46-64—47-34 47-3 4—47-7 3 47-73—48-13 • 48i3-48-3i 48-31-48-75 48-7 5—49-9 7 49-97—50-51 50-51—50-90 50-90—51-80 51-80—52"i5 5215—52-60 52-60—53-30 53-30—54'oo 5400—55-44 55-44—55-60 55-60—55-80 55-80—56-09 56-0 9—56-7 5 56-75—56-87 56-87—57-20 57-20—57-71 57-71—58-3 7 58-37—58-57 58-5 7—59-04 59-04-59-41

0-49 0-53 0-20 0-53 1-51 0l7 1-63 1-20 1-89 0-42 1-83 0-45 0-42 0-9 4 0-67 1-55 1 11 1-41 1-64 0-51 0-97 1-04 0-87 0-63 0-8 0 1'44 0-30 0-92 0-20 0-43 0-28 1'00 0-61 0-70 0-39 0-40 0-18 044 1-22 0-54 0-39 0-90 0-35 0-45 0-70 0-70 1'44 016 0-20 029 0-66 0-12 0-33 0-51 0-66 0-20 0-47 0-37

r

r

k

a

r

n

d e l e

n halt

beskaffenhet

Fe

P

%

%

47-5

„

48o 42-s 46-9

0-002 0-003 0-466

Porfyr Breccia

48-8

648 46-2

0-005 O'OOS

55-8 38-5 38-5 34-9 62-4 318 37-8

0002 0-002 0-002 0002 0'003 0-002 0-003

Porfyr med något malm

» Breccia

Porfyr

Malm Breccia Porfyr med något malm

„ B

Malm . Porfyr med något malm

_

Malm Porfyr med något malm

40-5 42-5 58-i

_ 0-002 0-002 0-003

Porfyr med något malm Porfyr med något malm

z

Porfyr med något malm Breccia (mager) 45-2 47-5

0-004 0002

37-7 33i

0004 0003

35'8 38-2

0'003 0-002

46i

0-003

Porfyr med något malm

_ »

(mager)

»

med något malm

....

» »

med något malm

Porfyr

» Porf3'r Breccia (mager) Porfyr med något malm Breccia (mager) Porfyr Breccia

.-

134 B läge, m e t e r från hålets angreppspunkt 59-41 —60-69 60-5 9—61-25 61-25-61-76 61-76—6200 62-00—62-30 62-3 0—63-5 0 63-50—63-88 63-88—65'oo -

65"oo—66 oo 66 - oo—66 - 45 66-45—67-56 67-56—68-06 68-06—68-84 68-84—70-80

O

r

r

k

ii

r

ii

e

l

e

n

halt

längd meter

beskaffenhet

1'18 0-66 0-51 0-24 030 1'20 0-3 8 1-12 l'OO 0-45 111 0-50 0-78 1'96

Breccia Porfyr Breccia Porfyr med något malm Breccia Porfyr med något malm Breccia

0-4 2 0-21 0-51

Porfyr Breccia

OGO

'" »

0-52 0-84 0-9 0 0-86 0-63 1-30 0-88 1-35 0-53 0-21 0-29 0-26 0-50 0-60 3-90 0-80 0-45 0-40 0-75 0-3 5 0"29 0-66 2-io 0-61 1-71 0-88 0-30 2-39 0-61 0-34 0-56 0l5 5 - 45 1-28

Porfyr med något malm Breccia Porfyr med något malm Breccia Malm

Fe

P'

%

%

46-3

0'0»03

45-7 33-8

0-Q03 0O02

55-4 42-4 39-9

0'002 0-083 0'002

52-3 50i 40-i 45-8 66-5 53o

0-0 0 3 0-016 0-094 0-035 0-038 0'005

55-3 44-5 43-7 39-6

0 003 0-005 0-018 0-002

45-i 42-9 37-8

0-005 0-006 0-003

22-i

0'003

Porfyr med något malm Breccia Porfyr med något malm

„ »

med något malm

Borrhål 0 0 0 — 0-42 0-42— 0-63 0-63— 1-14 I ' l l — 1-74 1-74— 2-26 2 2 6 — 3-10 3-10— 4'00 4oo— 435 4-35— 4'98 4-98— 6-28 6-28— 7-10 7-16— 8-51 8 - 5 1 — 9-04 9-04— 9-25 9-25— 9'54 9-54— 9-80 9-80 — 10-30 10-30—10-90 10"90 —14'80 14-80 —15-60 15'60—1605 16-05 — 16-45 16-45—17-20 17-20-17-55 17-55—17-84 17-84-18-50 18-50 — 20-60 20-60—21-21 21-21—22-92 22-92—23-80 23-80—24-10 24-10—26-49 26-4 9—27-10 27-10—27-44 27-44—28-00 28-00—28-15 28-15—33-00 33-60—34-88

d

0«.

Breccia Malm Breccia Breccia Porfyr med något malm Breccia (mager) Porfyr med något malm Breccia Porfyr med något malm Malm Breccia

„

„

P o r f y r mod n å g o t m a l m Breccia

„

Porfyr med något malm Mull Porfyr Mull (breccia?) Mull (breccia?) Porfyr med något malm

„

.... .... ...

135 B l ä g e , m e t e r från halats angreppspunkt

o

r

f

k

ä

T

n

d

e

e

n

8 halt

längd meter

beskaffenhet

Fe

Borrhål 0«. 0-oo

1-50 1*50- 2 2 5 2'*6— - 2-70 8 - 7 0 - - 2-84 2'84— - 3-16 3 l 6 - - 3'84 3 ' 8 4 ~ - 4'39 4- y 9 -- 4-68 4 ' G S - - 4'96 4'96— - 5 4 4 5 ' 4 4 - - 7-16 7 - 1 6 - - T70 7 - 7 0 - - 8-07 8 - 0 7 - - 8-56 8'56-- 9 l 6 9 l 6 - - 9-5 0 9-50- - 9 8 2 9-82--1085 1 0 - 8 5 - -11-80 1 1 - 8 0 - -l2-4'0 1 2 - 4 0 - -12-55 • 1 2 - 5 5 - -13-50 1 3 - 5 0 - -14-60 1 4 - 6 0 - -15-3 0 1 5 - 3 0 - -15'9 4 1 5 - 9 4 - -16-72 1 6 - 7 2 - -17-45 1 7 - 4 5 - -18-29 18-29- -18-76' 18-7 6 --19-49 1 9 - 4 9 - -20-43 2 0 - 4 3 - -21-92 2 1 - 9 2 - -22-5 0 2 2 - 5 0 - -22-70 22-7 0 --23-35 23-3 5 --23-60 23-6 0 --27-16 2 7 - 1 6 - -27-80 2 7 - 8 0 - -28-10 2 8 - 1 0 - -28-4 5 28-4 5 - -28-65 2 8 - 6 3 - - 2 9 52 2 9 5 2 - -30-6 6 30-6 6--31-86 3 1 - 8 6 - -32-0 7 32-0 7-- 3 2 4 2 32-42- - 3 3 2 3 3 3 - 2 3 - -34-01 34-01- - 3 4 5 5 34-5 5--35-96 3 5 9 6--36-23 36-23- -37-12 37-12- - 3 7 6 4 37-64- -38-16 38-16- - 3 9 5 4 3 9 5 4 - -40-50

1-6 0 0-75 0-45 0-14 0-32 0-68 055 0-29 0-28 0-48 1'72 0-54 0-37 0-49 0-60 0-3 4 0-32 1"03 0-95 0-60 0-15 0-95 l-io 0-70 0-64 0-78 0-7 3 0-84 0-47 0-73 0-94 1-49 0-58 0-20 0-65 0-25 356 0-64 0-30 0-35 0l8 0-89 1-14 1-20 0-21 0-35 0-81 0-78 0-54 1-41 0-27 0-89 0-52 052 1-38 0-96

Malm Porfyr med iiAgot malm Breccia Malm

Breccia. Malm .. Breccia. Malm .. Breccia. Malm ..

Breccia. (mageri Porfyr med något malm Breccia Malm .. Porfyr . Breccia. Malm .. Breccia.

51-5 60-7 55-9 64-8 66o 67-i 46-6 52-9 41-5 65" 7 65-o 48-8 58-8 64-3 53-7 58-7 63-4 554 42-9

Ooio ()0 03 0-005 0-002 0'002 0-002 0-002 0002 0'002 0-0 0-2 0002 0-0 0 2 0'00 2 0-002 0'007 0-006 0'002 0-002 0'00 3

45o 40-5 51-6

0003 0-002 0-030

44-5 503 42-3 42-2 42-6 49o

0"002 0002 0-002 0-002 0'005 0-002

52-7

0'003

Porfyr med n å g o t m a l m . Breccia (mager). Malm Breccia (mager). Malm

59-6 58-3

53o Breccia. Malm ...

Breccia. Malm ..

43-8 53-3 63-4 53-4 55'2 58-3 53-9 63-8 64-6 49-i 52-3 68-5 69-9 70-3

0 - 002 0 - 002 0'004 0'002 0-oii 0-002 0'002 0002 0-023 0'003 0'003 0002 0-008 0'002 0'002 0'002 0-004

136 B läge, m e t e r frän hålets angreppspunkt

längd meter

40-50—40-63 40-63—42-20 42-2 0—43-3 2 43S2—44-35 44-35—44-69 44'69—45'39 45'3il—45-96 45'96—46'60 46-60—47-40 47 - 4o—48'4o 48-4 0—48-95 4895—49-10 49-10—49-59 49-59—49-90 49'90—51-oo 51-00—5117 51-17-53-40 53-40—53-67

0-13 1-57 1-12 1-03 0-34 0-70 0-57 064 0-80 loo 0-55 0l5 0-49 0-31 l-io 0l7 223 0-27

o

r

r

k

ä

r

n

d

e

l

e

n

s halt

beskaffenhet

Malm Breccia Malm Breccia 8

„ B

„ Porfyr med n å g o t malm Breccia Porfyr med n å g o t malm Malm Breccia (mager)

. .

„

Fe

V

%

%

573 45-a 64-8 41-3 15-9 30-3 34-2 42-2

0>-oo:i 0>-0 0 2 0>002 0>-00 2 0»'0 0 2 0>"009 0*-003 0''002

41-2

0-00 2

51-7 49 s

0002 0002

44-s 41-7

0'002 0-002

Porfyr

För undersökning av såväl malmens som breccians kemiska beskaffenhet äro en stor mängd prover tagna, vara anlyser å järn och fosfor utförts. I stollen och tvärorterna har sålunda efter varje skjutning tagits prov, så att det malmhaltiga berget är undersökt medelst ett prov på ungefär varannan meter. Av borrkärnorna äro även ett stort antal prover uttagna, vara analyser verkställts. F ö r överskådlighetens skull äro dessa analyser införda dels i tabellerna över borrkärnorna och dels i sådana avseende stoll- och ortarbeten. Dessutom meddelas härnedan resultaten av några fullständiga analyser å stuffmalm och slig samt några analyser å kisels}-ra m. m. å 7 st. prover från huvudstollen. Analyser av prover tagna vid stoll- och ortarbeten. 11

t

Provställets avstånd från punkt 0 i meter

Fe

P

%

%

13 11 7 4 0 1 3 5 9. 12 15. IS. 21. 23. 25.

46-2 54-8 44-6 57-9 53-7 52-3 56-i 55-8 44-7 47-2 46-6 40-2 37-7 44-6 54-4

0'002 0-019 0003 O-ooi O-ooi 0'002 O-ooi O'ooi spår 0-007 spår 0-012 spår O'OOl

o

1 e

ii

Provställets avstånd från punkt 0 i meter 26 27 28 29 30 31 33 34 35 36 37 38 39 40 41

i

j 1 I i | 1

Po % 55o 46-5 53-9 63-9 61-8 41-3 45-3 58-3 53-i 34-5 38-8 46-5 36-6 38-8 38-5

0012 O-ooi 0-oii 0-003 0-015 0-0G2 0-0:5 8 spår

137 H

u v

u

(1 s

Provställets avstånd från punkt 0 i meter

Fe

P

%

%

43 45 46 47 ... 49 50 51 53 55 56 58 60 62 .... 64 66 68 70 72 74 76 78 80 82 84 86 88 90 92 93 95 97 99 101 103 105 107 109 Ill 113 115 117 119 .. 121 123 125 127 129 131 133 135 137 139 141 143 145 147 149 151 153 155 157 159 161

33-o 36-5 36 G 35 5 40-9 41-9 45-s 44-2 37-c 46-5 43-9 38-o 368 36-7 42-3 38-3 39o 29-4 48-4 40-3 42-6 36-3 29-5 55-3 61-3 567 47-o 40-4 34-9 453 44-7 45-2 40-3 39-3 357 43i 47-7 48-s 527 54-2 52-8 44-c 43-o 43-7 46-2 48-3 56-8 53-7 57-5 55-2 40-8 64-i 68-4 69i 63-7 68-8 69-o 68G 67-I 67-9 67-5 56-2 67-i

spår 0003 0-004 0'003 0-005 0-003 1-003 0.009 0-003 0'003 0'003 0-004 0-002 0-002 0-005 0-035 0-005 0-002 0-003 0003 0003 0-003 0'005 0-005 0'002 0-003 0'048 0-014 0-018 0-007 0-002 O-ooi 0005 0-005 0-025 0-021 0-096 0l21 0-0G0 0-003 0005 0-004 0-030 0-008 0-014 0-018 0-oii O-oi» 0'004 0-003 0-028 0'234 0-002 0-009 1-460 0-208

O-oio 0-004 0 0 03 0-005 0-118 0-017 0-067

t

o

e

u

Provställets avstånd från punkt 0 i meter 163 165 167 169 171 173 .... 175 177 179 181 183 185187 189 191 193 195 197 199 .. 201

203 205 207 209

211 213 215 ... 217 219 221 223

225 227 229 231 ..

233 235 . 237 239 ... 241 243

245 247 249 251 253 255 .. 257 .

259 261 263 265 267 ... 269 271 273 275 ... 277 279 281 283

285 287

Fe

P

%

%

68-6 67 6 64 6 64 8 66 3 65 5 66 1 65 7 66 4 66 4 66 0 51 6 51 2 66 1 66 9 67 9 65 8 66 3 57 1 67 8 62 8 67 8 56 6 58 8 61 3 65 3 66 1 63 9 53 8 63 8 62 29 5 44 0 49 3 57 7 64 8 9 61 3 67 2 68 0 67 8 67 7 67 2 67 8 67 7 67 8 68 4 66 4 65 5 65 9 9 69 3 68 0 66 6 66 9 43 5 26 1 67 1 67 3 51 3 41 8 39 8 40 0

0'003 0-002 0-005 0-248 0'006 0'003 0-0 0 4

0042 O-oio 0-008 0-00 5 0-005 0'006 0-006 0-015

0028 0 318 0020 0-014 0-005 0-006 0-002 0'007 0-122 0-003 0-002 0-004 0-020 0002 0-003 0-003 0-ioo 0-014 0'021 0 005 0-002 0-005 0-004 0-0 02 0007 0 068 0-021 0-064 0003 0-024 0-oii 0'012 0-018 0-005 0002 0'002 0-002 0-006 0-002 0 002 0'002 0'200 0-005 0-003 0-003 0-021 0-003 0002

138 Tvärort » o

^

en

<rt-

3.

p

Tvärort 2

Tvärort 3

a?

OS

p

p g;

B^

1%

p

Fe

^ P° -" B

P°

„. P°

po -• 3

%

8 & B

%

0 2 4 6 8 10 12 14 15 17 19 21 23 25 26

45-6 0-009 35-o 0'002 3 9 i 0'014 39-5 0'0G3 38-9 0 0 1 7 34-9 0-112 53-5. 0-025 48-7 0-023 52-5 0'009 60-1 0-008 61-5 0-003 51-9 0-007 45-7 0'005 51 i Ooio 35-2 O-oii

2 4

64-i 0'009 52-2 0'003

%

O g.

%

%

3 g°

57-6 0 0 0 3 42-s 0'002 46-3 0-002 42-8 0'002 44-2 0'003 64s) 0'002 51-4 0 0 0 2 56-8 0'002 57-2 0-002 61-4 0-003 56-4 0 0 0 2 5 8 i 0-002 15-6 0-003 25-s 0'004 21-5 0-005

2 4 6 8 10 12 14 16 18 20 24 26 29 30 32 34 36

66-91 0-023

6 8 i 0-002 6 68'3 0-003 8 68-2 0-003 10 67-6: 0-004 12

69'oi O-oio 14 6 7 - 7 , 0 0 0 2 16 66-510-002 18 6 7 i 0-003 .20 6 5 9 0'002 22 66 - 7 ( 0'004 24 64-3 0-021 26 65-6i O o i 8 28 68-81 0-050 30 4 5 i 0 ' 0 i 2 32 32-7! 0-004 22-5 0 004

%

H

3 Fe

P

p

%

S- 3

1" % Fe -.

P

B |

• B • j, J

S- "T

% § 1° %

re po >-< B

%

2 4 6 8 9 12 14 15 17 19 21

67'6 0-003 69-o 0-003 65-i 0'0 0 2

i

m

Po

Po •*• B B * s

3 ^

<-!- <~i

%

Fe

i-S

* • %

cn

3 <

P

B J»

f

03 Fe

3 ^ o

i-i

re o | B < '

re O 3 <

m

Fe

Tvärort 6

Tvärort 5

o '"i

5- H

O o B -^ a

Tvärort 4

t-H

°

0 2

o/ /o

67-0 0-002 68-2 0-002

6 5 G 0-003 67-7 0'002 67-5 0-002 60-4 0-004

29-7; 0-024 31'2 0-007 34'5 0'0 0 3 32-2 0-006

Fullständiga analyser å stuffmalm och slig. Prov av borrkärnor

Slig Prov ur erhållen vid huvudprövanrikstöden M 3 92, 65— nirig i 137'54 m 146—281 m Pershyttan v38 st bitar) ur

borrhål

76-io

Järnoxid Järnoxidul M a n ganoxi dul Kalk Magnesia Alkälier räknade s. 8. K s O . Lerjord Ti tansyra Va 11 a dinsyra Kiselsyra Fosforsyra Svavel Vatten

17-52 0l3 2-22 0-C2

—

0-5 5 0-8 0

—

2-3 8 0-014 0-016

61-69 26-47 0-23 353 1*73

—

0-8 5

0-88

—

4'4 3 0-057 0-028

— 100-35 0 66-90 0-io

Järn Mangan Vanadin Fosfor

—

0-006

99-890 63-7 8 0l8

—

0-025

64 i

26 2 019 04 04 08 16 02 015

6o 0016 0005

On 100171 653 015 009 0007

A n a l y s e r å k i s e l s y r a , mangan e t c å ]prover från h u v u d s t o l l e n Provställets avstånd 1'rån p u n k t 0 i meter 138—139 144-145 148-149 154—155 160—161 166—167 172-173

1 1 1

Si 0 2

S

Mn

Fe

P

%

%

%

%

%

a

0-003

5-36

O-ooi O-ooi 0'006 0'009 0'003

64i 63-7 69-o 679 67-i

0234 146

2-03 1-96

0-23 0-26 0-21 0-2S 0l7 0-i7 0-26

2 - 23

224 32 7

O-ooi

Ooio 0005 0067

64-c

Oooo

65-5

:

139 Av tabellerna framgår, att den å 150 meters avvägning genomgångna malmen är en liögprocentig, fosforren malm. Vid 250 meters avvägning däremot är den närmare hängandet befintliga malmen visserligen rik men har en variabel fosforhalt väsentligt överstigande 0,01 o %, under det att den nedre hälften av malmen åt liggandet till är såväl rik som synnerligen fosforren. I stollen är malmen norr om tvärlinjen 1050 rik med i regel låg fosforhalt, men här och var förekomma också höga fosforhalter. Dessa senare bero därpå, att malmen genomdrages av apatitådror. De fosforhaltiga partierna, som i stollnivån hava ringa utsträckning, borde dock genom särskilda åtgärder vid brytning och utfrakt kunna frånskiljas. Genom försöksarbeten har sålunda påvisats en större sammanhängande malm med hög järnhalt och med övervägande låg fosforhalt. Malmens djupgående har konstaterats till åtskilligt över 200 meter. Vidare synes den i hängandet liggande brecciazonen jämväl, liksom den samlade malmen, tilltaga i mäktighet mot djupet. Slutligen har påvisats tillvaron av en annan malm med hög järnhalt och låg fosforhalt, vars dimensioner i längdutsträckning och mot djupet dock icke äro kända. I och för utredning huruvida och i vad mån en järnrik och fosforren malm genom sovring eller anrikning kunde erhållas ur breccian, hava sovrings- och anrikningsförsök verkställts. Sovringsförsöken, som under ingenjör G. Brings ledning utfördos i Malmberget i mindre skala, hava lämnat som resultat, att den ur breccian medelst sovring utvunna malmens järnhalt blir ganska låg, nämligen endast omkring 53 %. Dessutom synas de i breccian här och var förekommande apatitränderna göra, att vid sovringen ingen fosforren malm kan påräknas, utan håller sig fosforhalten alltid över 0,oio %. Då vid en mindre försöksanrikning i Malmberget utröntes, att, om breccian nedkrossades till en kornstorlek under 1 mm och underkastades magnetisk anrikning, en såväl järnrik som fosforren slig kunde erhållas, blev det önskvärt att i ett anrikningsverk, där fosforfattig malm behandlas, kunna utföra ett anrikningsprov med ett större parti breccia. Detta anrikningsförsök, som förlades till Pershyttans anrikningsverk, bekräftade förhoppningarna om erhållande av en järnrik och fosforren slig, i det att den vid försöket erhållna sligen höll 65,3 ä (!8,6 % järn och endast 0,006 ä 0,0 0 8 % fosfor. Härnedan lämnas fullständiga redogörelser för de vid båda försöken erhållna resultaten. Med ledning av resultaten från undersökningarna kan man göra ganska sannolika beräkningar över de malmkvantiteter, som finnas inom fältet. Den av kommissionen undersökta malmlinsen kan ned till det med diamantborrhålen uppnådda djupet beräknas innehålla 5 miljoner ton malm. Dessutom äro liera samlade malmer att påräkna med en sannolik malmkvantitet ned till 250 meters djup under resp. malmers utgående i dagen av minst 10 miljoner ton, sammanlagt sålunda för hela fältet 15 miljoner ton. I Mertainen finnas också mycket stora kvantiteter breccia, ur vilken genom anrikning kan erhållas en järnrik och fosforren slig, och borde i Mertainen, om man räknar med stj^ckmalm och slig tillsammans, kunna erhållas en malmkvantitet av 40 ä 50 miljoner ton, varav 35 ä 40 miljoner ton med en fosforhalt av mindre än 0,oio %. Av det ovan anförda torde framgå Mertainens malmfälts stora betydelse vad såväl kvantitet som kvalitet beträffar, då det är fråga om för svenska förhållanden lämpliga, fosforrena malmer. Försökssovring och anrikning av Mertainenbreccia i Malmberget. Försöken utfördes enligt följande plan. Godset krossades under 50 mm i tuggare och klasserades i 50—30, 30—20,

140 20—10 och 10—0 mm korn. Varje kornklass separerades å sovringsseparator med stark magnetism för erhållande av rent gråberg samt mettanproduM. Mellanprodukten omsej)arerades med svagare magnetism. Vid denna andra separering erhölls malm och mellanprodukt. Då det emellertid visade sig, att den erhållna malmen var fattig, omseparerades denna med ytterligare försvagad magnetism. Av den därvid erhållna mellanprodukten maldes en del i kulkvarn under 1 mm. En annan del finmaldes under c:a 0,3 mm likaledes i kulkvarn. Båda posterna anrikades å våt magnetisk separator. Utom dessa försök gjordes en undersökning, huruvida det skulle löna sig att nedkrossa de grövsta mellanprodukterna ännu ett steg före anmälning. För detta ändamål nedkrossades mellanprodukt av 50—30 och 30—20 mm storlek under 20 mm och omseparerades med svag magnetism. E n post av ingående godset maldes direkt i kulkvarn dels under 1,0 mm och dels under c:a 0,3 mm samt separerades å en våt magnetisk separator. K) -ossning och klasset • ing. Av det från Mertainen erhållna malmpartiet krossades 2,2 ton. Då krossningen försiggick i malmfältets makadamkross, där i vanliga fall fosforlialtigt gråberg krossas, är det troligt, att en del gråbergsdamm trots iakttagna försiktighetsmått kommit att förorena Mertainenmalmen. En hel del oregelbundenheter i fosforhalt visade sig nämligen i de olika produkterna vid sovringen, och dessa hava ej kunnat på annat sätt förklaras 1 ). E n del fosforanalyser i det följande äro därför uteslutna och de, som medtagits, meddelas för sovringens vidkommande under stark reservation. Skall full säkerhet rörande produkternas fosforhalter erhållas, måste ytterligare försök göras å ställe, där garanti finnes, att intet förorenande med främmande fosforlialtigt material kan äga rum. De i det följande meddelade järnhalterna torde däremot få anses fullt tillförlitliga. Vid krossningen fördelade sig godset på följande sätt på olika kornldasser, Kornklass 50—30 30—20 20—10 10— 0

a

Vikt

,,

%

o2

., %

35-4 23-9 21-9 ll)i

45-8 47-5 47-7 46-4

0'048 0'030 0-051 0-114

0-057

Magnetisk sovring, llesultatet av separeringarna av ovanstående kornklasser framgår i detalj av bifogade tabell I—III. I sammandrag ställer det sig som följer. Vid 2:ne efter varandra följande separeringar erhöllos följande kvantiteter produkter räknat i procent av ingående. Kornklass mm 50-30 30-20 20—10

Malin 22-7 16o 17-2

Vikt % av allt ingående Mellanprodukt Berg 7-9 4-8 5i 2-8 2-7 1-7

10— 0

Kvo

2_o

ri

71-9

17-7

10-4

354 23-9 21-6

192 100

eller 71,9 ?6 malm, 17,7 % m e l l a n p r o d u k t och 10,4 % g r å b e r g . D e s s a p r o d u k t e r s j ä r n h a l t e r voro i o r d n i n g 52,2, 34,9 och 23, i % Fe. 1N ! Senare vitförda analyser å prover tagna från den okrossade brecciahögen vid malmfältet tyda därpå, att så icke varit fallet utan att breecians fosforhalt är ojämn.

141 Nedanstående sammanställning visar halterna i detalj Kornklass mm

Malm

Mellanprodukfc

50—30 30—20 20—10 10— 0

51-3 54-4 523 . 51-2

37-6 36i 29-2 29-4

Halt Fe % Berg 27-6 23-4 18-9 8-9

34-9 23-i 52Järnhalten är alltså lägst vid 50—30 och 10—0 mm korn, beroende i första fallet på otillräcklig krossning eller för stor kornstorlek, i senare på bristfällig separering. Korn 10—0 mm låta sig nämligen endast med svårighet behandlas å torra separatorer. Bergets järnhalt sjunker regelbundet med ökad finkrossning. Då malmen omseparerades, föll malmprocenten till 58,2 96, och malmens halt steg endast till 52,9 %. Mellanproduktkvantiteten ökades till 31,4 %, och dess järnhalt ökades till 39,5 %. Någon fördel av omsepareringen kan sålunda ej förmärkas. För jämförelse meddelas här nedan resultatet av omsepareringen i detalj uträknat på ursprungligt ingående. Koraklass mm

Malm

Vikt % av allt ingående Mellanprodukt Berg

Stimma

14i 9-8 23-9 55

35-4 23-9 21-6 19 i

50—30 1(5-5 30—20 11-3 20—10 14-4 10— 0 (ej oms.) . IG-o 58-2 Kornklass mm

2-o

31-4

4 2 1 1 10

lOOo

Halt Fe % Malm

Mellanprodukt 42-2 40-2 35i 29-4

Berg

27-6 53-6 23-4 54-9 18-9 52-7 8-9 51-2 52-9 39-5 23i och Mellanprodukterna 50—30 och 30—20 mm omkrossades under 20 klasserades på 10 mm sikt. Härvid erhölls 20—10 mm korn 71a % 10— 0 » » 28-8 Summa 100" o % Vid separering av de grova kornen erhölls 13, o % malm (se tabell III) med 55,fi % Fe. Detta ökar den utvunna totala malmkvantiteten 2,2 % till 60,4 % och ger en slutlig järnhalt i malmen av 53,o % Fe. Omkrossningen av de grova mellanprodukterna har alltså ej givit något nämnvärt utbyte. I nedanstående tabeller visas resultatet av mellanproduktens omkrossning mera i detalj.

50-30 30—20 20—10 10— 0

Vikt ., , Malm

Produkter från den ursprungliga separeringen 58-2 D:o från omkrossad mellanprodukt 20—10 mm 2 2 10— 0 » — 60-4

av ursprungligt ingående Mellan^ Summa , T. Berg prodnkt

7-5 14-8 69

10-4 — —

76-i 17-o 69

29-2

10-4

lOOo

142 M a hi i

Halt Fe % Mellanprodukt

Berg

33fl

23l

Produkt från den ursprungliga separeringen 529 D:o från omkrossad mellanprodukt 20—10 mm 55" 6 10— 0 » Summa 53' o Finmalning

38-8 41-4 38-1

23i

och separering.

Mellanprodukten finmaldes i kulkvarn under l,o resp. 0,3 mm. och separerades 2 gånger å våt magnetisk separator. Resultatet av separeringen visas i detalj å tabell IY. Yid krossning under 1 mm erhölls 72,4 % slig med 54, i % Fe och 0,oo 9 % P samt 27,6 % avfall med 15,6 % Fe och 0,152 % P. Yid krossning under 0,3 mm erhölls 63,8 % slig med 64,7 % Fe och 0 o o 4 % P samt 36,2 % avfall med 5,7 % Fe och Oj 83 % P. Sammanställes resultatet för sovring och anrikning, blir det som följer. Vid målning av mellanprodukten under 1 mm. Malm Vikt % Halt Fe %

Sovringen, summa för 50—0 mm korn 58*2 Anrikningen 22'7 80'9

Mellanprodukt BergSlamma Vikt& Halt Fe % Vikt % Halt Fe % Vikt %

52'9 54'i

10-4 8-7

23i 15-6

68-6 311-4

53'2

19i

19-

lOO-o

Vid målning av méllanproduMen under 0,s mm. Malm Vikt % Halt Fe %

Melianprodukt Berg Vikt % Halt Fe % Vikt % Halt Fe %

Summa Vikt %

Sovringen, summa för 50—0 mm korn 58" 2 Anrikningen 20'o

52'9 64'7

10-4 11'4

23i 5'7

68'6 31'4

78'2

OO'9

21'8

14'0

100 Yid målning under 1 mm erhölls alltså 80,9 % malm av ingående med i genomsnitt 53,2 % Fe. Yid finmalning av mellanprodukten däremot 78,2 % malm med 55,9 % Fe. Då sovringen som resultat ger malm med låga järnhalter, maldes 2:ne poster ingående direkt under 1 mm resp. 0,3 mm och underkastades separering. Resultatet framgår av tabell Y. Sligen uppgår till 76,o resp. 68,8 % av ingående. Sligens halt blev resp. 62,9 och 66,6 % Fe samt 0,0 0 4 och 0,ooe % P. Att ur de erhållna resultaten uträkna järnutvinningen är ej lämpligt, då försöken ju utförts i rätt liten skala. För jämförelse skola emellertid förlustsiffrorna för järn i avfallet angivas i % av ingående järn vid olika behandlingsmetoder.

143 Järnförlust i % av ingående Fe

Vid endast sovring med 2 separeringar » >• » - » 3 » » sovring med 3 separeringar och målning av mellanprod. <l 1 mm » d:o d:o men målning av mellanprod. under 0,3 mm » direkt krossning av ingående <C 1 mm »

»

»

»

»

<

18'4 % 31'7 » 8'i » 65 » 7'3 »

0,3 »

4'3

»

E n undersökning av sligen kornklass för kornklass visar (tabell VII och VIII) att först vid långt gående finmalning år malmen renkrossad i den mån, att en slig med liög järnlialt erliålles. Relativt rent gråberg kan däremot uttagas på ett rätt tidigt stadium. Av de bifogade tabellerna visas även avfallets järnlialt i olika kornklasser. Tabell I. H a 1 t

V i k t

%

% per separering

av k o r n klassens hela vikt

av u r sprungligt ingående

Fe

P

Separeringar av 50—30 mm korn. I (2 - a amp.}

Separering

Summa 1 Separering

II

4-8

48-2 27-6

22-4

7-9

37G

72-6 27-4

46-5 176

16-5 6-2

53-6 48-i

0-029

100-0

lOO-o

35-4

88-2 11-8

2-s

49-3 23-4

—

11-8

21-4

5i

54 - 4 36-i

70s 29 2

47-3 19-5

11-3 4-7

54-9 44c

lOO-o

lOO-o

23-9

74i 25-9

1 Summa III

100-o

(1*85 a m p . )

Malm 1 Mrllnnnrodukt

i Separering

—

13-5

86-5 13-5

B nrff

51-3

100-0

(l'O a m p . )

O m s e p ' av m a l m 1. Malm Mellanprodukl Summa

Separering av 30—20 mm korn. Separering

I (2'8 a m p . )

Mellanprodukt 1 B erjg Summa Separering

lOO-o

II (1*0 a m p . )

O m s e p ; a v m e l l a n p r o d u k t 1. Malm 1 . . .. Mellaniirodukt

75-7 24-3 Summa

Separering

III

lOO-o

(0"76 a m p . )

O m s e p , a v m a l m 1. M a 1 ni ... Mellannrodukt

!

~

Summa

0'025

!

144 Tabell II.

pex separering

V i k t % av kornav urklassens sprungligt! ' hela vikt ingående

H a 1 t

Fe

Separering av 20—10 mm korn. Separering

I

2-2 amp.) 92-8

Mellanprodukt 1 Berg Summa Separering

II

50-o 18-9

1-7

7-7

lOOo

l o amp.'

Om sep. av mellanprodukt 1. Malm 1 Mellanprodukt

86-7 13-8 Summa

Separering III (0'76 amp. Omsep. av malm 1. M a 1 ni Mellanprodukt Summa

52-3 29-2

12 3

lOO-o

84-o 16-o

67-2 12-8

14-4 2-8

100'0

lOOo

21.6 I !

52-7 40-8

0-oi«

Separering av 10—0 mm korn. Separering

I (2"2 amp.) 94-4 5-6

Mellanprodukt Berg Summa i Separering

Ii

47-9 8-9

51-2 29-4

100o

II.

Omsep. av mellanprodukt 1. Malm Mellanprodukt Summa

89o ll-o

84-o 10-4

16o 2-2

lOOo

lOO-o

19-3

0'03 9

T a b e l l III.

per separering

V i k t

11 a 1 t

%

%

av urav kornklassens sprungligt hela vikt ingående

Fe

P

0'020

0-O13 •

Omkrossning av mellanprodukt 50—30 och 30—20 under 20 mm1) Separering

av korn 20—10

Separering

I v 075 amp.)

mm.

: 55-2 44-8

Malm 1 Mellanprodukt Summa Separering

II

v 03 5

44-8

7-6

48-1 31-8

13o 42-2

2-2 7-2

55-6 46i

-

lOO-o

amp.)

Omsep. av in alm 1. Malm Mellanprodukt

23r, 76-5

Summa lOO-o lOO-o *) krossningens resultat Korn 20—10 mm 71 "2 % = 17o % av ursprungligt ingående. » 10—0 ». 28-8 » = 6 9 » » Summa 100'o %

23-9 »

»

17-o

145 Tabell IV.

Anrikning av mellanprodukt mald under 1 mm. Separering

H a 1 t

%

%

av urav kornper sepa- klassens sprungligt rering hela vikt ingående

Fe

P

T To amp.) 7'4

60-6 111

0-014 0 175

94-7 5-3

72-4 4-i

22-7 1-3

54-1 42-4

0'009 0'019

100-o

100-0

31-4

65-8 34 2

34-2

10-7

62-9 5-i

0'008 0 - 190

97-0 3o

63-8 2-0

20o

64-7 16i

0 004 0-072

100-0

100-0

31-4

23T.

Summa II

23-5

76-5

Slie 1 A v fa 11 Separering

V i k t

lOOo

0'8 amp.

Omsep. av slig 1. Slig Summa

Anrikning av mellanprodukt finmald under 0'3 mmSeparering

I To amp

Slig 1 Avfall Summa Separering

100-0

IT (I/O amp.

Omsep. av slig 1. Slig Avfall Summa

0-7

|

Tabell V.

Anrikning av ingående malt under l o mm. Separering

H a l t

%

%

av urav kornklassens sprungligt hela vikt ingående

Fe

P

I (l'O amp.] 21-4

2W

61-1 13-3

0-007 0-214

96-7 3'3

7G-o 2-G

76-o 2'fi

62-9 22-G

0'004 0-050

lOOo

100-0

lOOo

70-i 29-9

29-9

65 G 5-9

0'oos

29-9

98-2 1-8

68-8 1-3

68-8 1-3

66c 18-2

0'006 0-199

100-0

100-0

100-0

78-c 21-4

Slig 1 A v l a 11 Summa Separering

per separering

V i k t

100-0

II (0'8 amp.'

Omsep. av slig 1. Slig Avfall Summa

Anrikning av ingående finmalt under 0'3 mm. Separering

I

l'O amp."

Slig 1 Avfall Summa Separering

Omsep. av slig 1. Sli g Avfall Summa 408 24

100-0

II (l'O amp.

LO

146 T a b e l l VI. S i k t a n a l y s å: Ingående gods. Kornklass mm 50—30 20 10 4'7 2-1 0-83 0-59 0-3 0 0-15 007 0-07--0

Vikt % 35 - 4o 23-9 0 21-60 4'59 4'52 3'6 3 0-72 1 14 1 33 l - 39 1-78

Halt Fe % 45'8 47-5 47-7 48-3 4(3o 44-6 45-5 479 49-3 48-i 40-9

Summa 100'o o

T a b e l l VII. Siktanalys å: Mellanprodukt mald < 1 mm. Oseparerad Kornklass j

Slig från 2:dra separeringen

Vikt %

Halt %

Vikt %

Avfall från l:sta separeringen

1-17 0-83 059 042 Oso 0-21 0l5 0-io 007 <007

1-46 3-ic 596 6 64 7-oo 6 56 17-16 13-14 11-26 27-G G

16-70

Summa

lOO-oo

lOO-oo

0-59 0-42 030 0-21 0-15

0-2G 0-18

0-28

O'90 8-24 10-48 11-90 10-90 9 88 12-76 8-5 6 6'62

37 8 38i 40-7 43-8 49-2 55-8 59-3 62-9 65-5 69-i

Halt %

Vikt %

Fe

F, 2-eol 0-026 0-015 0 012 O'oio 0 - 007 0-006 0 006 0'005 0-003

5-76jl 7'92 i 8-981!

15-3

0'080

12 s

0-108

11-2

0-184

6-68\! 12-90); 12-401 11-64/1

12-0

0-209

9-3

0-124

23-4 0 :

0-140

4-7

0 - 015

4-i

0-230

7-ocf

lOO-oo

Mellanprodukt finmald.

0-io 0-07 0-05 0-04 <0-04

Summa .

— —

0-68 0-9G 0 98 5-68 14-40 19-9 2 11-74 11-70 34 66

lOOoo

lOOoo

Oso 116 7-92 15-40 21-86 5272

47-7 49-2 547 65-6

0'009 0-00G 0 004

68-4

0 004

69-G

0l2| 0-20 0-70 i 13GO I

24 5 i \! 23*68j lOooi; ll-io/l 1576 !

100-oo I

5-3

0-193

7-3

0-138

147 Tabell V I I I . Siktanalys å: Ingående malt < 1 mm. Omsej arerad Kornklass

Slig från 2:dra separeringen

Vikt %

l-88 2 70 4-30 5GO 8-30 15 - 46 12-80 11-72 31-08

Summa

lOO-oo

Or. 9 0-42 0-3 0 0-21 0l5 0-io 0-07 005 OM

Halt %

Vikt %

1-17 0 83 0-59 OM 2 0-30 0-21 0-15 0-io 0-07 <0-07

!

lGO ) 3 04 | 4-50 ( b 90

' Ii 7-04 j ;

6-io

Fe

P

46-0

1 Ooii< |

KA.B

0'009

j i G

<>• 1 1 i 6-3G|

0'003|

21-52

70-1

lOOoo

—

—

100-oo

°

'

finmalt.

43-9

-

0-oo I

59 oi

1-G4 \ 7-88 I 14-70 \ 20 2 0 | 6-40 1

< Oo-i

_

1260 | 35-7 s

Summa

lOO-oo

100-oo

OOOÖ]

Ingående 0-20

'

2-44) 3 72 4'90|

67 b 3

63 Halt %

Vikt, %

7-34 1 15-44) 15io\ 14-30) .24-20

17-oo 1 13-co t io-8o r

—

0-12 0-24 0-32 6-78 13-58 19-9 2

Avfall från l:sta sej areringen

57e

1 0-o u |

54-4

0007<

65i

0007<

69'9

0-000

0l4) 0-20 0-40l 0-Gl\ 10-20/ 1824\ 24-34 1 13-50 \ 10-40 1 21-94

Fe

P

17-i

0-118

14-9

12-4

0'2G0

10-2

0-237

13-5

12-7

—

5-8

0'454

5o

0'490

0-4 5 7

7-5

0-31G

lOOoo

Provanrikning av malmbreccia från Mertainen vid Pershytte anrikningsverk. Den å järnväg anlända malmen — 11,11.0 kg — underkastades först liandskrädning, varvid frånskildes 1,280 kg skölig, på grund av vita beläggningar å skölarna för större apatithalt misstänkt malm (prov C). Återstoden — 9,830 kg — krossades i tnggare till max. c:a 35 mm grovlek och sorterades å en Allians malmskiljare, magnetiserad med 40 volt 2 amp., varvid erhölls 7,140 kg omagnetiskt (prov A) och 2,690 kg magnetiskt (prov B). Provet A om 7,140 kg maldes å Gröndals kulkvarn, försedd med 3 mm sikt i uttaget (varest prov Al togs) och anrikades å Gröndals separator till förslig (prov A3) och avfall (prov A5). Försligen maldes i rörkvarn och anrikades ytterligare å tvenne Gröndals separatorer i serie. Härvid erhölls färdig slig (prov A2) och avfall. Avfallet från den första av dessa båda separatorer i serie fick följa avfallet från förseparatorn ut ur verket (och ingår alltså i prov A5) medan avfallet från den andra (prov A4) återleddes till rörkvarnen och separatorerna. Prov B å ovannämnda 2,690 kg malm från malm skilj aren behandlades därefter på enahanda sätt som prov A, varvid togos följande mindre prover: B l . Kulkvarnsmalet ingående gods. B2. Färdig slig. B3. Förslig från första separatorn.

148 B4. Avfall från sista separatorn, återmatat. 335. Avfall från förseparatorerna, utgående ur verket. Prov C å 1,280 kg skölig malm krossades härpå i tuggen och inmatades i kulkvarnen utan föregående sortering å malmskiljare. Efter kulkvarnsmalningen behandlades även detta malmprov efter samma schema som proven A och B. Prover å produkterna togos sålunda: Cl. Kulkvarnsmalet ingående gods. C2. Färdig slig. C3. Förslig från första separatorn. C4. Avfall från sista separatorn, återmatat. C5. Avfall från förseparatorerna, utgående ur verket.

Schema

för

anrikningen.

Från järnvägen 11,110 kg ;

HandskfäHnine;

Skölig -nalm 1,280 rg

Malm 9,830 kg i

i

Grovtugg till max 35 mm

Grovtugg till max. 35 mm

| Allians malmskiljare 40 volt 2 amp Magnetiskt 2,690 kg

Omagnetiskt 7,140 kg Kulkvarn 3 mm sikt

Kulkvarn 3 mm sikt

Gröndals separator

Lika föres;.

Avfall

Förslig i* — Rörkvarn Gröndals sep. Avfall

Sli-

Gröndals sep. Färdig slig Utg. ur verket

Utg. till upplag

Avfall

Kulkvarn 3 nm sikt Lika fire":.

149 Vikter och analysresultat.

Prov A

i

t

5 Ingående

Färdig slig

Förslig

Ommatat avfall

Utgående avfall

Vikt kg

Fe

P

Fe i P % %

P

Fe

P

Fe

P

%

Vikt kg

Fe

%

%

%

%

%

%

%

7 140

39-6

0 - 064

2 258

65 - 5 | 0-007

56-4

0'017

36-7

0-035

0-017

O-oio

32-1

0'025

10-7

0-130

P r o v B ...

2 690

46-6

0-031

66-3

59-s

P r o v C ...

44-8

0-064

68-5

0-006

62-7

O-oio

50-6

O'OIO

12-3

0 210

Summa

—

4 333

—

—

—

-

—

-

—

—

Viktresultaten stämma ej med beräkningar ur analyserna beroende därpå, att en hel del gods torde' kvarstannat i kulkvarnen. Denna var omedelbart före provanrikningen omrostad och således fullkomligt ren från gods. Efter varje prov maldes c:a 7s timme utan matning för att i görligaste mån få kvarnar och separatorer rena från gods. Av den å malmskiljaren frånseparerade malmen (B 1) uttogs ett stickprov, som sållades genom en sikt med 20 mm hål för att utröna järnhalten å grövre och finare malm. Det visade sig därvid att 36 % av malmen hade en kornstorlek av > 20 mm samt höll 57,6 % Fe och 0,030 % P. K -o 64 % av malmen hade en kornstorlek av < 20 mm samt höll 50,3 % Fe och 0,02 5 % P.

II. Fyndigheter av klass 1 b. Laukujärvi. På norra stranden av Laukujärvi, ungefär 5 km norr om Ekströmsbergs malmfält upptäcktes år 1898 denna malmfyndighet, som år 1902 belades med 6 utmål. Genom 1907 års avtal kom fältet, som numera tillhör Ekströmsbergs statsgruvefält, i kronans ägo. Kompassdraget har en utsträckning av cirka 800 ä 900 meter i längd och 300 a 400 meter i bredd samt förorsakas utom av den samlade malmen även av en zon av i bergarten fint insprängd eller såsom ådror tillsammans med kiser och apatit förekommande magnetit. Den samlade malmen bildar ett stockformigt parti av ungefär 150 meters längd och 30 meters maximibredd. , Det utom den samlade malmen liggande magnetiska området håller icke malm i tillräcklig mängd och av sådan beskaffenhet, att denna skulle kunna tillgodogöras. Den fasta hällen går på några ställen upp i dagen, men för övrigt är fyndigheten täckt av lösa jordavlagringar av växlande djup. Åren 1901 och 1902 utfördes en del undersökningsarbeten i form av jordrymningar vid fältet. Malmen, som är finkornig, utgöres av en blandning av magnetit och blodsten. Järnhalten är på grund av kalkhalt relativt låg, och i malmen förekommer något svavelkis insprängd. Fosforhalten är ojämn men i allmänhet låg, dock icke tillräckligt för att malmen skall kunna anses som kvalitetsmalm. Enligt analyser utförda å generalprov från olika delar av malmstocken håller malmen 56,85 ä 59,98 % järn, 0,oi3 a 0,336 % fosfor och 0,016 äO,ois % svavel. Malmarean torde uppgå till omkring 2,500 kvadratmeter.

150 Då några mera omfattande undersökningar rörande malmens utsträckning mot djupet icke utförts, kan den inom fältet befintliga malmmängdem icke beräknas. Någon mera betydande malmkvantitet torde dock icke h ä r förefinnas men möjligt är, att malmen på grund av kalkhalten kan komina att i en framtid tillgodogöras antingen i ocli för sig själv eller i samband meed en brytning i det närbelägna Ekströmsberg. Rakkurijoki. Rakkurijoki malmfyndighet liar fått sitt namn efter den häck, som rinner från sjön Matta Rakkurijoki. Fältet ligger på ömse sidor av bäcken, 2 km från dess utlopp ur sjön samt ungefär 7 km rakt söder om Statsrådstoppen i Kiruna och 1 km från närmaste punkt på riksgränsbanan. Fyndigheten, som är belägen inom Kiruna statsgruvefält, upptäcktes å r 1898 och tillhör sedan år 1907 staten. Det magnetiska området, inom vilket kompassdraget är ganska starkt och jämnt, har en längd av inemot 700 meteu- och en bredd av omkring 100 meter samt är belagt med 6 utmål. Fältet är till stor del beläget i myr och kärr med mindre vattensamlingar. Fyndigheten är överallt jordbetäckt. Endast på ett par ställen inom norra delen av fältet å en ur myren uppstickande mindre ås har det varit möjligt att blotta berggrunden genom jordrymningar. En mängd dianiantborrn ingår hava däremot utförts. Även dessa undersökningar hava dock lämnat föga resultat till följd av svårigheter på grund av bergets vittrade beskaffenhet. Ehuru man alltså hittills icke kunnat utröna något närmare om fyndighetens storlek och beskaffenhet, framgår dock av undersökningarna, att inom fältet förekommer såväl samlad malm som med magnetit impregnerad bergart. Den malm, som kunnat provtagas, har visat sig bestå av ganska fink.ornig magnetit med hornblende, apatit och svavelkis. E t t prov av en något vittrad, ganska lös och sönderfallande malm gav vid analys 42,31 % järn och 0..2 5 % fosfor. Detta prov kan dock icke anses vara typiskt för fyndigheten, då det är ett stuffprov taget från ett enda ställe. Såsom framgår av ovanstående är fyndigheten, som har ett gynnsamt läge i järnvägens omedelbara närhet, ännu för litet undersökt, för att dess värde skall kunna bedömas. Tansari. Inom Svappavaara statsgruvefält, 3 km VNV om Svappavaara malmberg ligger vid Tansarijokis utflöde i Liukattijoki en fyndighet, som benämnes Tansari. o Fyndigheten, som tillhör kronan sedan J908, är belagd med 3 utmål men så litet undersökt, att något uttalande om dess beskaffenhet, utsträckning och värde icke kan göras. Enligt uppgift hava 4 stuffprov av malm härifrån visat sig hålla 69 ä 71 % järn, 0,0 3 ä 0,7 o % fosfor och 0,7 5 ä 1,46 % titansyra. Salmivaara. Omkring 30 km NNO om Gellivare malmberg, 3 km V om den vid Kaitumälven belägna byn Neitisuando upptäcktes år 1897 ett starkt kompassdrag. Fyndigheten, som 1904 belades med 4 utmål, ligger på kronomark inom Salmivaara statsgruvefält och kom i statens ägo genom 1908 års avtal. Det magnetiska området är omkring 1 km långt samt bildar en mot sydväst konvex båge. Den magnetiska vertikalintensiteten är mycket regelbunden och jämn. Berggrunden är överallt täckt av ända till över 12 meter djupa jordavlagringar, vilket mycket försvårat undersökningsarbetena och gjort, att berget ingenstädes är blottat.

151 År 1904 utfördes en del diamantborrhål inom fältet, vilka neddrevos till ett maximidjup av 10,8 meter i fasta berget. Dessa borrhål genomgingo dels svart malm och dels malmblandat skarnberg med svavelkis och kopparkis men även ofyndiga bergarter. Undersökningarna, vilka liksom de magnetiska förhållandena tyda på, att här tinnes såväl samlad malm som magnetitrika bergarter, äro icke tillräckligt omfattande för ett bedömande av malmfältets beskaffenhet och värde. Nokutusvaara. Nokutusfältet sträcker sig från norra ändan av Nokutusjärvi fram till den lilla sjön Syväjärvi, cirka 3 km NNO om Luossavaaras topp. Fyndigheten, som inmutades 1888 samt belades med utmål 1890, ligger inom Kiruna statsgruvefält och kom genom 1907 års avtal i kronans ägo. I geologiskt avseende överensstämmer området med Haukivaara och östra sluttningen av Luossavaara. Kompassdraget, vars strykning är NO—SV, är ungefär 1 km långt samt 125 a 150 meter brett, och inom detta område uppträda malmerna i flera från varandra skilda partier. Fyndigheten, som helt och hållet är jordbetäckt, ehuru jordlagrens djup är ganska ringa, har blivit undersökt bland annat av 1899 års malmfältsexpedition samt av ingenjör Carl Ericsson. Malmen består av svartmalm och blodstensmalm, uppträdande såväl var för sig som i blandning. Den förekommer dels som ränder, vars mäktighet växlar från endast några centimeter upp till en eller annan meter, dels såsom impregnering av skiffern. Malmen är oftast förorenad av inblandningar av fältspat, kvarts, kalkspat och hornblende. Ej sällan är också magnetiten tillfölje av kisimpregnation rostig. Apatit förekommer ofta synlig i form av kristaller. På grund av malmens förekomstsätt kan den icke genom skrädning bringas upp i någon högre järnhalt. E t t generalprov från det rikaste svartmalmspartiet, som blottades under undersökningarna 1899, gav vid analys 55,4 7 % järn. Blodstenarna äro delvis hårda och fasta med en järnhalt av omkring 60 %, delvis ftnfjälliga samt förekomma i senare fallet ofta såsom fattiga impregnationsmalmer liknande Haukivaaramalmen. Fosforhalten är mycket varierande. Å malm skrädd till omkring 55 % järnhalt hava erhållits fosforhalter växlande från 0 till 3 %. Enstaka stuffer hava dock påträffats, som hållit ända till 27 % fosfor. Enligt undersökningar företagna av statsgeologen d:r P. Geijer under åren 1917 och 1918 i samband med utredning beträffande apatittillgångarna i Norrbottens län innehåller fältet en malmarea av minst 10,000 m 2 därav 3,000 ä 4,000 med en fosforhalt uppgående till över 4,6 %. Av de talrika prover d:r Geijer tagit hava flera visat en järnhalt av 60 % och däröver. Painirova. Painirova malmfyndighet är belägen 8 km väster om Svappavaara by och ungefär lika långt söder om Mertainens malmfält. Fältet upptäcktes år 1897 samt belades åren 1899 och 1902 med 14 utmål. Sedan 1907 är staten ägare till detsamma. Det magnetiska området utgöres av tvenne skilda, tydligt markerade kompassdrag, vilka tillsammans hava en längd av omkring 1 km i nord-sydlig riktning och en maximibredd av 800 meter i ost-västlig. Kompassdragen upptaga tillsammans en yta av 270,000 m2, men vertikalintensiteten är i regel ganska svag. Berggrunden är till största delen täckt av morängrus, endast på några ställen går hällen upp i dagen; dock äro de lösa avlagringarnas djup i allmänhet ringa. I västra delen av fältet uppgår grusbetäckningens djup

152 likväl på några ställen ända till 3 meter, och en del av det sydvästra området ligger dessutom i blötmyr. Denna fyndighet är i stort sett av samma natur som Mertainen, i det att berggrunden består av delvis breccieartad syenitporfyr, varuti malm förekommer såsom sammankittningsmassa mellan porfyrstyckena. Malmådrornas tjocklek växlar från ett par millimeter till 1 ä 2 meter, och malm förekommer även i form av större och mindre klumpar inneslutna i breccian. Vid Painirova hava undersökningsarbetena utförts dels av dåvarande gruvingenjören C. I. Asplund under åren 1897—1902 och dels av professor Walfrid Petersson under statens malmfältsundersökningar 1899. Talrika jordrymningar äro därvid utförda för att utröna malmens beskaffenhet. Malmen utgöres av finkornig magnetit, som delvis är ganska porös, förmodligen beroende därpå, att någon eller några mineralbeståndsdelar blivit utlösta. Järnhalten är inom fältets nordvästra del ganska hög, i det att den växlar mellan 60,6 9 och 69,31 %, och fosforhalten är här lag, 0,014—0,061 %. I sydvästra och östra delarna av fältet är järnhalten lägre, nämligen 50 l\66 %, och fosforhalten tämligen hög, varierande mellan 0,2 44 och 1,587 %. En del av malmbreccian är ganska fosforrik, beroende därpå, att i sammankittningsmassan tillsammans med magnetiten även ingår apatit. Apatithalten är dock mycket varierande, varför också fosforhalten är mycket ojämn. Kesultaten av de hittills utförda undersökningarna synas tyda på, att någon större tillgång på samlad malm icke tinnes inom fältet. Icke ens inom de rikaste partierna stiger järnhalten i det brutna berget inom ett större område så högt som hos malmbreccian i Mertainen, och inom större delen av det magnetiska området är järnhalten låg på grund därav, att sprickfyllnaderna av magnetit äro få och obetydliga.

III. Fyndigheter av klass 1 c. Haukivaara. ^ Haukivaara järnmalmsfyndighet, som tillhör Kiruna statsgruvefält, är beläget på nordvästra delen av samma bergshöjd, Haukivaara, varpå Kiruna gruvsamhälle till väsentlig del är planlagt. Större delen av det malmförande området är sedan gammalt utmålslagd, och dessa utmål ägas av d:r A. Ljunggrens stärbhus. P å södra, östra och delvis norra sidan är denna utmålskomplex omgiven av 7 st. utmål, vilka genom 1907 års avtal övergått i statem ägo. Fyndigheten är känd sedan år 1759, då den upptäcktes och tinnes omnämnd i årets bergmästarerelation. Malmen försöksmältes vid Kengis brul men övergavs, emedan den var för fattig och därför blev för dyr i transport. Fältet är undersökt och beskrivet flera gånger, däribland år 1899 i samband med statens övriga malmfältsundersökningar detta år samt senare av ingenjö: Carl Ericsson. Huvudmassan av berggrunden är porfyrskiffer i olika varieteter s. k. Haukivaaraskiffrar). Skiffrarna äro ofta impregnerade med blodsten, så alt alla övergångar finnas mellan rena skiffrar och mer eller mindre oren malm och i dessa skiffrar ligga malmerna i form av långsträckta körtlar, av i allminhet ringa mäktighet. Malmen, som nästan uteslutande består av blodsten, är av låg järihalt, endast 35 ä 40 %, och fältet torde, såväl på grund härav som därför att inga malmer av större mäktighet blivit blottade, under nuvarande förhållander vara tämligen värdelöst.

153 Sy väj är vi. Detta malmfält omfattade tidigare flera inmutningar liggande norr och nordost om sjön Syväjärvi, men de flesta av dessa hava sonats på grund av de föga uppmuntrande resultat, vilka erhållits vid de ganska omfattande undersökningsarbeten, som därstädes bedrivits. Numera återstår endast ett enda utmål, Kalix, liggande NO om sjön, 4 km NNO om Luossavaara. Detta område inmutades 1888 och utmalslad.es 1900. Såväl utmålet som de sonade inmutningarna, vilka senare upptäcktes 1898, undersöktes år 1899 av malmfältsexpeditionen och 1900 av ingenjör Ericsson. Fyndigheten ligger inom Kiruna statsgruvefälts område och äges sedan 1907 av staten. Då jordbetäckningen å inmutningarna är ganska djup, nämligen 5 a 6 meter, hava undersökningsarbetena måst utföras medelst jord- och diamantborrningar. Kompassdraget å dessa inmutningar är vidsträckt men svagt och förorsakat av magnetitimpregnation i bergarten. Malmen inom utmålet Kalix utgöres av en linfjällig, delvis mycket kvartsrik blodsten, bildande smärre inlagringar i skiffern. Ett vid 1899 års undersökningar taget generalprov gav vid analys 57,0 2 % järn och 0,105 % fosfor. Fyndigheten torde under nuvarande förhållanden icke vara brytvärd. Toppi. Denna lilla fyndighet, som utgör Toppi statsgruvefält, är belägen invid sjön Njuotjamajärvi, endast 1 km från riksgränsbanan samt cirka 3 mil NV om Kirunavaara. Den upptäcktes 1899, belades 1903 med 2 utmål och kom genom 1907 års avtal i kronans ägo. Det magnetiska området är litet, nämligen endast 250 meter långt och 25 meter brett. Strykningen är nordost-sydvästlig, och draget har i längdriktningen flera mindre avbrott, vilket tyder på körtelnatur hos fyndigheten. Vertikalintensiteten är i mitten hög men avtager hastigt åt sidorna. Berggrunden är överallt täckt med mycket mäktiga jordavlagringar, vilket gjort, att man trots en mängd försök endast på tre ställen lyckats blotta denna. I en av jordrymningarna träffades en mycket basisk eruptiv bergart, ur vilken malmen möjligen är en utsöndring, i de tvenne andra erhölls malm. Malmen utgöres av en delvis rik, tät, starkt förklyftad samt apatit- och kisblandad svartmalm. Fyndigheten torde såväl på grund av sin ringa storlek som sin beskaffenhet i övrigt vara av mindre värde. Tuollujärvi. Detta malmfält är beläget strax söder om sjön Tuollujärvi, 1,5 km NO om Tuolluvaara järnmalmsfält och 5 km O om Luossavaara. Fältet upptäcktes år 1898, och genom 1907 års avtal blev staten ägare till detsamma. Området, som omfattar 4 utmål, tillhör Kiruna statsgruvefält. Kompassdraget, vars längd är omkring 1,000 meter och bredd 400 ä 500 meter, är vidsträckt och jämnt men svagt. Det magnetiska området ligger till större delen i en myr, och jordbetäckningen är så djup, att det icke varit möjligt att nå det fasta berget medelst jordrymningsarbeten. En del diamantborrningar hava i stället utförts, vilka visat, att kompassdraget förorsakas av magnetit, som förekommer såsom varandra korsande smalare eller bredare ådror samt även i form av klumpar eller mandlar i den av porfyr och syenitgranulit bestående bergarten. De hittills utförda undersökningarna hava icke påvisat samlad malm. Något större värde torde fyndigheten icke äga.

154 IV.

Fyndigheter av klass 2.

Kirunavaara. Kirunavaara stora malmberg är beläget nästan mitt emellan Kalix och Torne älvar, ungefär 15 km frän vardera, vid södra ändan av sjön Luossajärvi. Statsbanan Luleä—Riksgränsen stryker förbi malmfältet, och frän Kiruna station utgä spårs} r stem till malmberget samt in nti detsamma. Malmfyndigheten å Kirunavaara torde säsom ovan framhållits hava varit känd redan i slutet av 1600-talet men blev något närmare bekant först genom den ovan omnämnda 173(5 års kommission, och det torde i dennas beskrivning över berget vara första gången, namnet Kieruna framkommer. Berget blev påvisat 1730 av en lapp Amund Amundsson Mangi, vilken för landshövding Gyllengrip yppade sin vetskap om detsamma. 1751 års bergmästarerelation innehåller en beskrivning över malmfältet, däri det heter: »Friedrichs berg eller Kenma stryker med några höga klintar ungefär i Nord och Söder eller N. N. O. och S. S. W. och sluter sig under samma sträckning såväl som å sidorna uti dälder, hvarest det af jord med massa och gräsväxt blir öfverhöljt och omsider med buskar och någon skogsväxt; på des norra och östra sidor är det något twärt sluttande men på de öfriga mycket långslutt, och, längst efter detta bergs klintar är det på ungefär 1,400 famnars längd mast bart men på sluttningarne af bemälta klintar ganska litet och sällan något utom dem; dessa höga klintar tillika med tracterne mellan dem som ej för mycket äro med Damjord och lösa stenar öfverhölgda finnas alla uti berörda hela fält af 1,400 famnar icke af annat bestående än af jernmalm och det på en bredd som öfwer de högsta klintarne är ungefär 100 famnar, men på andra ställen synes större, och ytterst i söder störst, h wares t malm synes uti 2:ne något atlägsne kullar, men man dock icke kan weta om den icke därstädes torde wara grenad genom något mellan kullarne inträngt gråberg: på ömse sidor om denna malm widtager bergart af en grå och tät men något kalkhaltig flintart, som med röda eller bleka och stundom hwita korn och particlar af fältspat är inblandad, och därtill, stundom med fin mörk skimmer och med grönacktig asbest; och utgiör altså denna malm en särdeles mäcktig och widlyftig gång som finnes icke allenast i dagen med åtskilliga krökningar och buktar wara slängande utan ock arta sig, at likaledes under des sättiande på djup sig förhålla; ty wid högsta klinten, gifwer ej allenast malmens ramlingar åt östra sidan utan ock några Bergarters aflösningar på samma sida tillkänna at gångens donläger där är till Wäster hvilken ock efter bergartens anledning är ungefär 18: grader; men något i söder därifrån och på samma sida, tyckes malmgångens aflösnmg från bergarten wara tydelig med donläger till Öster, af ungefär 38 grader från lodlinien. Inom hela denna gång är mallmen öfweralt befunnen enahanda, ganska tät, ren och rik; på högsta bergspetsen tyckes den wäl något tätare, hälst den därstädes finnes på några ställen i dagen speglande men någon märkelig des inwärtes skillnad, är dock icke ännu befunnen, såsom allestädes något magnetisk samt grå finsandig och tät med rödaktiga bleka strimor och fläckar som mästdels äro något kornigt och skimrigt gläntsande, men stundom så täta och till des particlar fina, at de gläntsa och skymta i brottet. Drushohl äro mycket sällsynta men dock äro sådana träffade hwaruti funnits utom rost och wittringar också något jernmalm som warit figurerad. Denna har dels artat sig till Ottsidiga små gläntsande tärningar, och dels till små besynnerliga skiärfwor, som äro runda eller mångkantiga, mycket hwassa utuppå upphögda och kulriga, samt på ena sidan helt släta men på den andra, med åtskilliga planer skinande och med åtskilliga färgor skymtande.

155 Hwad bergarter angår är bemälta malm så ren frän dem inom hela des gång, att man näppeligen på något ställe, utan att noga efterspana dem blifwer warse det lilla däraf som befunnits, är isynnerhet en ganska fin, sandig och skifrig gråbergsart, på de ställen där malmen faller något skifrig och des skifwor icke alt för täta och fasta utan något sliippande. Därtill äro och några små strimor befundna af vittrad kalk samt skimmer och grönacktig asbest. Äfwen finnes korn och gryn i malmen instänckta af spat och kalk, dels hwita dels rödacktiga och ofta wittrade, och stundom äro små hwita qwartskorn i samma malm inblandade.» I slutet av 1750-talet synes fältet hava blivit kartlagt. Malmfältet inmutades första gången 1759 av brukspatronen Abraham. Steinholz vid Kengis, som då företog en resa hit. Denne sökte och erhöll även privilegier på anläggning av tvenne masugnar, vilka skulle förläggas vid Vuolosjoki och Luongasjoki, och varuti malm härifrån skulle smiiltas. Steinholz dog emellertid innan hans planer hunnit förverkligas, och dessa föllo i glömska, Under 1700- och 1800-talen var malmberget sedermera många gånger föremål för ommutningar, utan att någon egentlig malmbrytning där förekom. Eoman berättar sålunda 1818, att någon malmavhämtning av betydenhet dittills icke blivit företagen. Under nämnda tidrymd omnämnes malmfältet vid upprepade tillfällen i rapporter och berättelser, men någon noggrannare kännedom om detsamma erhölls dock icke förrän 1875, då genom detta års expedition en undersökning omfattande uppmätning, kartläggning, provtagning och analysering företogs. Några egentliga sprängningsarbeten verkställdes clock icke. I 1886 års bergverksrelationer meddelas, att å Kirunavaara 26 utmål ägdes av majoren B. Schough och 13 utmål av med. d:r A. Ljunggren. 24 områden voro inmutade av ingenjören S. R. Wibel, men någon underrättelse, att försvarsarbeten utförts inom dessa områden, hade icke erhållits. Bland andra malmfält, som under åren 1890 och 1891 besöktes av den s. k. apatitkommissionen, var även Kiruna. Ar 1897 beviljade riksdagen i samband med utredning för föreslagen järnväg från Gellivare förbi Kirunavaara till norska gränsen även medel för undersökning beträffande malmtillgångarna å Kirunavaara. Detta arbete utfördes på uppdrag av kommerskollegium av dåvarande statsgeologen d:r Hjalmar Lundbohm, som däröver avlämnade en utförlig redogörelse, åtföljd av plan- och profilkartor. En del mindre sprängningsarbeten hade visserligen då tidigare gjorts, men först nu utfördes några sådana av större omfattning, varförutom även djupundersökningar medelst diamantborrning företogos. I juli månad 1899 påbörjades dessutom en dagort i gruvingenjörens kulle på 157 meters avvägning under fältets nollpunkt för dessa djupundersökningar. Någon egentlig malmfångst har icke ägt rum vid fältet förr än år 1900, då en mindre försöksbrytning igångsattes, vilken därefter övergick i den kontinuerliga gruvbrytning, som allt sedan fortgått. 1903 utfördes försök med borrmaskiner från Ingersoll och Morgårdshammar med ånga som drivkraft, och visade sig maskinborrning i öppna pallar i denna hårda malm vara fördelaktig. Kiruna malmberg utgöres av en bergsrygg med en nästan rak rad olika höga toppar, som sträcker sig i ungefär nord-sydlig riktning samt har en längd av omkring 3 km. Varje kulle har fått sitt särskilda namn, och dessa äro begynnande med den sydligaste: Jägmästaren, Professorn, Landshövdingen, Kapten, Pojken, Direktören, Bergmästaren, Statsrådet, Geologen, Gruvingenjören och Vaktmästaren. Den högsta av kullarna, »Statsrådet», nådde tidigare

156 en höjd av 748 meter över havet ocli 248 meter över den mellan Kirunavaara och Luossavaara liggande dalens botten, men själva toppen är numera bortbruten. Hela bergsryggen består av en nästan oavbruten stock av järnmalm, som antingen ligger alldeles bar utan någon jordbetäckning eller också endast är täckt av ett jämförelsevis tunt lager av morängrus. Malmen består av en ytterst finkristallinisk blandning av magnetit och apatit i mycket växlande proportioner. Blodsten tinnes endast i underordnad mängd, mest i södra delen av fältet. Övriga mineral, som utom magnetit och apatit förekomma i malmen, nämligen kvarts, glimmer, hornblende, talk och kalkspat ingå däri i så ringa mängd, att halten därav sällan uppgår till mera än 2 a 4 %. Malmens järnhäl t är på grund härav mycket hög. Fosforhalten är mycket växlande, i det att den på några ställen i fältet endast uppgår till någon hundradels procent men på andra kan stiga till 4 ä 5 procent och däröver. Den är lägst i fältets båda ändar, och här förekommer malm med så låg fosforhalt, att den kan användas för sur bessemer- och sur martinprocess, under det att den i de mellersta delarna i regel är mycket hög. Ehuru sålunda i stort sett en viss regelbundenhet finnes i apatitens förekomstsätt, växlar dock malmens fosforhalt i varje del av fältet mycket hastigt och i hög grad. Apatiten är också ofta så fint insprängd i magnetiten, att den icke med blotta ögat kan iakttagas, och de olika malmkvaliteterna få härigenom ett så likartat utseende, att de icke kunna skiljas medelst skrädning eller sortering. För att för försäljning kunna erhålla önskade malmkvaliteter med tillräckligt likartad sammansättning har det på grund härav blivit nödvändigt att istället tillgripa sammanblandning av de olika kvaliteterna uti för den önskade fosforhalten lämpliga proportioner. Vid brytningen går man fördenskull så till väga, att en mängd prover tagas i de öppna pallarna, å vilka fosforanalyser utföras. Analysvärdena markeras å en karta i stor skala, och de punkter, som utmärka samma fosforhalter, sammanbindas. Härigenom erhållas kurvor, vilka utvisa fosforhaltens fördelning inom arbetsplatsen, och med kartans hjälp ledes sedan brytningen och sammanblandningen. Malmens svavelhalt är låg — i allmänhet ej över 0,0 5 % — och titaasyrehalten växlar mellan 0,0 4 och 0,8 o %. Huvudsakligen med hänsyn till fosforhalten klassificeras malmen fcr försäljning i nedanstående olika kvaliteter: A-malm med högst 0-05 % fosfor samt omkring 69- -70 jam S 0-3 % C°- » » » » » 67- -68 % 1 0-3- -0-6 % C- » » » » » 66- -67 0-6- - l o » % » » :> 64- -66 C11- » D- » » l - o - -2-0 . % » » » 62- -64 G- » » mer än 2-o % » » mindre i m 62 Ehuru järnhalterna sålunda växla, är malmen dock så tillvida likartad, att man med kännedom om fosforhalten med tämligen stor säkerhet kan räkna sig till malmens järnhäl t och omvänt. Följande tabell visar olika malmkvaliteters järn- och fosforhalter i medeltal enligt skeppningsanalyserna för åren närmast före 1910.

157 Medeltal K v a 1i t e t

1903—1909 ! 1905-1909 ' 1904-1909 i 1903—1909 ! 1901-1905 1903—1909

A B1) C D F1) G J

År

) Produceras

icke

Antal laster

Ton

378 22 132 1388 87 186

1 141 302-16 67 387-4G ' 371 854-53 ! 7 00315853 278 966-93 708 636-7 3 .

1 %

järn

% fosfor !

69-63 69-2 5

0024 00G7 0-1G2 1'88 2-78 309

68 co 62-4 8 59-34 57-7?

längre.

Under femårsperioderna 1911—1915 ocli 1916—1920 hava de olika malmkvaliteterna enligt de statistiska uppgifterna beträffande brytningen fördelat sig som följer. Medeltal K v a l i t e t

Ar

Ton %

A C D G A

1911—1915 » 1916-1920

C° Cl

C 11 D G

n

.

» » » »

238 991 | 1598 923 l 7161639 4 449 831 j 59 572 i 733 460 163188 271835 2 754 532 4 141 936

järn

6943 67-G4

62-is 58-ÖG 69-37 68-o G

68-ii 66-50 62-31 57-4 7

%

fosfor 0'02G 0-21G 1.81 2-77 0'012 0-203 0-428 0-75 1-67 2-74

Det malmhaltiga porfyr-syenitområdet, inom vilket Kirunamalmen förekommer, liar en längd av 12 ä 15 km och en bredd av 3 ä 4 km. Malmen uppträder häri såsom ett stockformigt parti strykande NNO—SSV och med varierande stupning åt öster, vilket, även om de mindre kända delarna därav, som ligga söder om »Jägmästaren» och norr om »Vaktmästaren» icke medräknas, har en sammanhängande, endast på två ä tre ställen avbruten längd av omkring 3,000 meter samt en bredd i dagytan varierande mellan 70 och 200 meter. De nämnda avbrotten förekomma mellan »Jägmästaren» och »Professorn» samt mellan »Geologen» och »Gruvingenjören» och äro resp. 50 och 15 meter breda. Möjligen linnes också ett avbrott i en jordtäckt sänka mellan »Bergmästaren» och »Direktören». Om hänsyn tages även till ovannämnda ofullständigt kända malmer, av vilka de nordliga att döma av resultaten från magnetiska mätningar och diamantborrningar fortsätta under Luossajärvi, där på en holme malm påträffats, så uppgår hela den sammanlagda längden av samtliga malmer inom fyndigheten till över 5 km. Malmstocken är omgiven av eruptiva bergarter, vilka förete en del olikheter i hängandet och liggandet om malmen. Hängväggen består av porfyrer med en ytterligt finkornig, vanligen rödbrun grundmassa med talrika spridda korn av mikroklin. I denna porfyr kunna ofta iakttagas fragment av porfyr med en annan struktur samt av järnmalm av samma slag som i själva malmstocken. Liggväggen åter utgöres av grå eller brungrå syenitporfyr av mycket växlande

158 utseende. På ett avstånd av 400 å 500 meter från malmen övergår denna porfyr till syenit med utpräglad kornigbet. Gångar av kvartsporfyr och syenitporfyr förekomma i liggandet, och en del av dessa intränga även i malmen. Såsom underlag för beräkning av den kvantitet malm, som linnes inom Kirunavaarafyndigheten. bar en ingående examination av malmens utgående i dagen samt ett stort antal djupborrningar med diamantborrmaskin utförts. Malmarean å den omkring 3,000 meter långa bergsryggen bar mycket noggrant kunnat bestämmas, då malmens västra gräns kunnat följas nästan fullständigt utefter hela berget, och den östra gränsen, som är jordbetäckt, blivit blottad på en stor mängd ställen medelst jordrymningar. Malmens horisontella bredd är här i medeltal 96 meter och mäktigheten räknad vinkelrätt mellan hängoch liggvägg 78 meter. Maximibredden träffas vid »Geologen», där den mätt horisontellt är 196 meter, motsvarande en mäktighet av 164 meter. Mellan södra stranden av sjön och järnvägen i norra ändan av berget varierar den horisontella bredden mellan 20 och 100 meter och är i medeltal 50 meter. Medelmäktigheten är här 41 meter. Professor Walfr. Petersson, som för statens räkning 1907 utförde en sammanställning av resultaten från alla då utförda undersökningar och beräkningar, uppskattade den säkert kända malmarean i dagen, om de jordtäckta delarna av fyndigheten norr och söder om malmberget lämnades ur räkningen, till 286,000 m2. Disponenten d:r Hj. Lundbohm har i »Iron Ore Eesources of the World» 1910 gjort följande uppställning över malmareorna: Blottad elier på annat sätt väl känd malm mellan järnvägen vid bergets norra ända och den södra ändan av »Jägmästaren» samt de isolerade fyndigheterna vid sydöstra ändan av Kirunavaara kända genom magnetiska mätningar och diamantborrningar omkring 329,000 m 2 Fyndigheterna mellan järnvägen vid norra ändan av berget och norra ändan av fyndigheterna nedom sjön kända huvudsakligen genom magnetiska mätningar och diamantborrningar omkring 107,0(0 » Summa omkring 436,000 m 2 För undersökning av malmernas stupningsförhållanden samt dess djupgående hava, som ovan nämnts, utförts en hel del diamantdjupborrningar. Med stöd av resultaten från dessa undersökningar beräknade professor Petersson 1907, att den sannolika malmmängd, som förefanns inom de utmål, vilka tillhörde ensamt Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag, uppgick till i runt til 480 miljoner ton, varav omkring 200 miljoner ton ovan Luossajärvis nivå, samt uttalade dessutom den åsikten, att det är föga sannolikt, att en fyndighet med sådana dimensioner skulle hastigt utkila mot djupet. Då dessutom de magnetiska undersökningarna antyda ett mycket stort djupgående, ansåg professor Petersson det i hög grad sannolikt, att betydande malmtillgångar funnes rnder de nivåer — i medeltal cirka 200 2iieter under sjöns yta —, där den rndre gränsen av malmen inom dessa utmål antagits ligga. D:r Lundbohm meddelar i ovannämnda publikation 1910, att diamanlborrhålen genomgått kontakten mellan hängande väggen och malmen på 8 olika punkter under Luossajärvis vattenyta, av vilka 3 ligga på ett djup av resp. 146,7, 205 och 236,7 meter därunder. Begränsningsytan mellan liggviggen och malmen hade träffats på 6 olika ställen, av vilka 2 ligga på resp. 106,3 och 144,3 meter. Den djupast belägna kända punkten inom fyndigheten låg då i utmålet Zenobia, varest diamantborrhålet slutade på ett djup av 300,6 neter under sjön och sålunda 548 meter under bergets högsta topp. Borrhåletgick, då det avslutades, fortfarande i malm, och här måste malmen hava en b-edd,

159 som är avsevärt större än i dagytan. D:r Lundbolim uttalar även, att man genom resultaten av borrningarna kommer till den slutsatsen, att malmen fortsätter till ett mycket stort djup, samt att detta antagande har ytterligare ett starkt stöd i de magnetiska mätningar, som utförts av d:r V. CarlheimGyllensköld. D:r Lundbolim anser det därför vara ett mycket moderat antagande, om under Luossajärvis yta påräknas én kubikmassa, vars storlek erhålles, om arean i sjöns nivå multipliceras med 300. Det är visserligen möjligt, att arean vid ett djup av 300 meter under sjön icke är av.alldeles samma storlek som i sjöns nivå, men å andra sidan är det bevisat, att malmen på flera ställen fortsätter under detta djup. Då malmmängden är beroende av malmens egentliga vikt, är denna noga undersökt samt kontrollerad vid brytningen. Den sålunda funna egentliga vikten uppgår till i medeltal 4,5, vilken siffra därför använts vid kvantitetsberäkningarna. Under ovannämnda antagande beräknades det, att Kirunavaara innehöll följande malmkvantiteter: Över Luossajärvis yta 240,000,000 ton Under sjöns yta då hela malmarean med undantag av de isolerade fvndigheterna sydöst om berget medräknas 559,000,000 ton eller avrundat 500.000,000 » Tillsammans omkring 740.000,000 ton. Sedan 1914 hava på grund av överenskommelse mellan staten och malmbolagen nya djupundersökningar medelst diamantborrning pågått inom malmfältet. Dessa undersökningar, som ännu icke äro avslutade, stå änder kontroll av en särskild nämnd. Över hittills utförda arbeten har nämnden avlämnat vissa redogörelser, vilka intagits som bilagor till Kungl. Maj:ts prop, nr 38 år 1922. Häruti uttalas, att kännedomen om fyndigheten, ehuru den genom de utförda undersökningarna blivit betydligt utvidgad, dock ännu är rätt ofullständig och ojämn. Det är därför omöjligt att med bestämdhet avgöra, huruvida fyndigheten i sin helhet tenderar att öka eller minska, eller om den förblir konstant ned till 500 meter under Luossajärvi. Några fullt tillförlitliga kvantitetsberäkningar ned till sagda djup kunna under sådana förhållanden icke utföras. Antages dock fyndigheten fortsätta till detta djup med ungefär samma area som i Luossajärvis nivå, skulle här kunna erhållas en } r tterligare malmkvantitet av approximativt 350,000,000 ton. Gellivare. Gellivare malmberg är beläget 7 km nordväst om Gellivare järnvägsstation på riksgränsbanan. Från Gellivare järnvägsstation går järnvägen till Malmbergets station och härifrån till en terrass nedom berget, varifrån sidolinjer äro dragna till de olika delarna av fältet. Malmberget var redan i 1700-talets början, då det omnämnes av bergmästaren Sadlin, bekant under namnet Illuwara. ehuru det snart åter synes hava råkat i glömska. Först på 1730-talet fästes uppmärksamheten ånyo på detsamma, och uppgivas, som ovan nämnts, i berättelserna olika upptäckare. Emellertid gjorde löjtnant Thingwall år 1735 inmutningar på berget, som då kallades Giällivari. Ar 1736 utfördes av bergmästaren undersökningar å malmfältet, varvid på sju olika ställen påträffades rik järnmalm. I berättelsen härom omtalas särskilt, att på Välkommans kulle påträffades en sprängning, där 30 lass malm lågo överväxta med mossa.

160 Med anledning av denna undersökning erhöll löjtnant Thingwall, som förut framhållits. 1738 privilegium på anläggning av en masugn och två stångjärnshammare i Råneå socken. Dessa rättigheter överlätos sedan på direktör Abraham Steinholz, vilken i förening med kapten Jonas Meldercreutz anlade Meldersteins bruk i Råneå. Från denna tid bröts under hela 1700-talet nästan årligen något malm, vilken nedfördes till Strömsunds masugn, som låg 1 1 / 4 mil från Melderstein. Malmtransporten, som måste utföras med renar, var dock i allmänhet obetydlig. Den uppgick endast någon gång till 1,000 skeppund och svarade aldrig mot masugnens eller brukets behov, varför malm, delvis nödvändig som blandningsmalm, även hämtades från Roslagen. De gruvor, vilka vid denna tid mest bearbetades, voro Kammarherregruvan, senare kallad Kaptensgruvan, Bergmästaregruvan, Vidkomman, Johannes lnalmbrott, Fredrikas skärpning och Thingvalls kulle. I många av de äldre bergverksrelationerna påträffar man meddelanden om brytningarna på Gellivare. Bergmästaren Adlerheim berättar sålunda 1751, att på Gellivare utom Meldersteins rymning även tvenne andra arbeten voro anlagda, nämligen Kammarherregruvan och Adlerheimgruvan. Dessutom voro även några skott skjutna å ett ställe kallat Fredrikas skärpning. Namnen hade blivit isatta vid ett besök 1745 av kammarherren och assessorn Tilas. Meldersteins rymning är det ställe på berget, där arbete först utförts. 1751 var rymningen upptagen på en längd av 10 a 12 famnar efter bergets sluttning samt med ungefär samma bredd. Arbetet var dock egentligen endast påbörjat, så att skärpningens djup var obetydligt. Adlerheimgruvan Yar 4 famnar lång, 3 famnar bred och 1 aln djup och Kammarherregruvan 4 famnar lång, 3 famnar bred och 2 famnar djup. 1759 års relation innehåller följande beträffande gruvarbetena å Gellivare. »Af de arbeten som här drifvits finnas följande hwarifrån malm blifvit till Strömsunds masugn förd och nyttiad nämligen 1) Fredericas skärpning belägen vid nordvästra sidan af detta Ber* uptogs 1757 och har arbetet liärtils varit ganska litet; gången sträcker sig i Norr och Söder. På västra sidan om gången är malmen hel lös och faller så mycket sönder att then måste inpackas i fierdingar då then skall föras aeder till masugnen; här finnes på åtskilliga ställen små koppargnistror insprängda isynnerhet där malmen är helren. Bergarten, som är på en del ställen ifven i sielfwa malmen inblandad, består af en röd och lrwitgrå bergart; wid östra wäggen finnes åter ej annat än ett slag spegelmalm, uti hwilken en hwit qwartsart finnes lika som insprängd. 2) Meldersteins Rymning belägen x/4 mil i fullt öster ifrån den förri har nu grofgrynig malm. Bergarten är ock här alldeles lika med hwad wid förra stället är anmärkt, och strecket är 10 famnar brett men arbetet har varit ganska ringa af orsak att Berget är ganska otiitt och skatten, som här amtälts således skedt utan wärkan. 3) Cammarherregrufvan en half mil öster om Meldersteins rymning ir nu 11 Va °^n diup, 12 alnar bred och 22 Va alnar lång; härifrån har alltid större delen af malmbehofvet blifvit tagit, dock låg ännu, så mycket malm upbiuten, att det lärer på flera år ej mera hinna upbrukas. Dessa äro väl the arbeten som härtils blifwit nyttiade, dock i anseence till widden af thetta Berg och det stora förråd af malm, som här finnes ehvarest man och vill arbeta, skulle flera brytningar om nödvändigheten thet forlrade kunna anläggas.» 1769 meddelas, att brytningen blivit inställd såväl i Fredrikas skärpning som i Meldersteins rymning, emedan malmen i den förra var så lös, och lerget

161 i den senare var så ötätt, att sprängning med krut ej åstadkom synnerlig verkan. Däremot hade malmfångsten i Kammarherregruvan pågått, så att denna då var 7 famnar djup. 1792 företog övermasmästaren J. C. Garney en resa i Norrbotten samt avlämnade en berättelse härom. I denna yttrar han beträffande Gellivare följande: »Thingvalls grufva belägen på norra sidan af berget och dess där ägande största höjd visar uti en ringa bearbetad skärpning malmen på olika sätt i dagen; pa flera famnar i längd och bredd och är malmen här af en fingrynig tät och fast samman sättning. Uti nästan rätt söder härifrån är Fredrikas skjärpning men som skjärpningen var liten och damjord af sand nedliutit, kunde dess rätta läge ej så noga märkas. Captainsgrufvan som består af en genom 3 qwartar djup af grof sand och klapar bestående damjord nedslagen grufveöpning af 19 alnars diameter något trängre åt botten och 3 famnars djup uti sjelfva malmen, som ännu på intet ställe hvarken å botten eller sidorna blifvit genombruten utom en 3 alnar bred nästan med botten af grufvan jämn gjord öpning ut åt sidan af bergets stupning till malmens utförsel — af alla här befintliga malm anledningar är denna den enda som blifvit något synnerligen bearbetad — —- — Gelliwara berg har uti äldre handlingar blifvit kalladt Illuwara fjäll. Antingen •dess namn härleder sig från Finska eller Lapska språken är owisst, då man icke har sig bekant hwilketdera språket Illu tillhörer, Invad det följaktligen kan betyda, eller om det så rätteligen bör skrifwas, men endast at berg heter på Lapska Ware och finska Wuori: Litet berg på Lappska Warats; at Lappska orden Jelletet betyder försörja, Jelet lefwa och Jelhajet begynna få lif, item tillfriskna, samt at Lappen då han klappar och smeker sin Ren tilltalar honom: Mojelli min lefwande eller Raske Ren, är nog bekant, men därifrån kan ingen säker slutsats till bergets benämning dragas.» Garneys berättelse innehåller även nedanstående redogörelse för laboratorieundersökningar, som av honom utförts å prov av Gellivaremalm. »1) Bergmästaregrufwan. 1 centner rostades 1 tima, förlorade därunder 1 proc.; Rostgodset brunt till färgen lades på stybbehärd och täcktes med borax. Efter 20 min. påblåsning ficks uti en svart slagg en Regulus af 08 proc:ts halt i tackjärn, som gjort till smidigt jern (med tillsats af 1/t Crocus martis) lät wäl smida sig kallt. 2) Välkomman, Blodstensmalmen. 1 Centner rostades i 3/4 tima, hade då förlorat 2 proc. och blef till färgen brun. Efter l/2 timas påblåsning gaf en Regulus som vägde 78 5/8 pre. Stångjärnet blef smidigt. 3) Johannisberg. 1 centner rostades 1/2 tima. Rostgodset blef rödt, drogs ej af magneten och hade förlorat 1 3/8 P r c - Efter 1 / s timas påblåsning ficks en Regulus som vägde 62 1/a pre. Slaggen var svartfärgad. Stångjärnet blef kallbräckt. 4) Thingwalls kulle. 1 centner rostades 1 tima. Rostgodset var svartbrunt, retractoriskt och hade förlorat 1 3 / 8 pre. Efter l / 2 timas påblåsning ficks en tackjärnsregulus om 67 3 / 4 pre. wigt. Slaggen war otät och pipig, svartgrå : drogs ej af magneten. Stångjärnet blef smidigt. 5) Fredrikas skjerpning. 1 cent. rostades 1 tima, förlorade 2 3/8 pre. Godset blef swartbrunt, gnistrande. Efter x/2 timas påblåsning ficks 68 1/2 pre. tackjärn i en grå slagg, som ej drogs af magneten. Stångjärnet blef smidigt. 6) Capitains grufwan. 1 centner rostades 1 tima, förlorade 1 pre. Godset blef svartbrunt och drogs litet af magneten. Efter l/2 timas blåsning ficks 61 V4 pre. i tackjärn. Slaggen war half klar, blågrå och stångjärnet blef kallbräckt. » 468

162 Är 1797 började tack vare friherre Hermelins outtröttliga bemödanden en livligare verksamhet vid gruvfältet. Flera nya gruvor upptogos nu för Hermielins räkning av bergsrådet liobsahm, och 2,000 ä 3,000 skeppund brötos årltigenT vilka nedfraktades till Strömsunds och Selets masugnar. Malmtranspiorten avtog dock snart åter, så att den år 1818 endast uppgick till några få skepppund. Den år 1817 utsända kommissionen besökte även Gellivare, och i den över undersökningarna avgivna relationen uttalas, att Gellivare borde anses vara ett berg av malm, om också däruti framdeles skulle upptäckas större och mindre gångar av bergarter, samt att malmen är fri från alla ämnen, som kunna giva ett oartat järn, ehuru man i äldre tider i brist på kännedom om malimens rätta behandling på masugnen ansett den vara av rödbräckt natur. Detta år inmutades under namn av Koskulls kulle den trakt av berget r som ligger mellan Bidderstolpefvndigheten och Lina älv, och denna del har sedan alltjämt tillhört andra ägare än det övriga berget. I början av 1800-talet betraktades berget nästan som en allmänning, så att den, som hade behov av malm, sprängde där det för transporten och malmens beskaffenhet bäst lämpade sig. Omkring 1825 började emellertid inmutningarna bliva talrika i samband med rykten om anläggning av transportled. Detta år anmäldes sålunda 56 nya ställen. 1823 pågick gruvbrytningen fortfarande i Kaptensgruvan och utfördes av en enda bergsprängare, som försåg både Meldersteins och Selets masugnar med den malm, vartill vinterforor kunde erhållas. På grund av stora snöfall kunde dock endast 1,000 skeppund bortföras. Från Koskulls kulle nedfördes 1826 för Gyljens bruks räkning, som då var under anläggning, 5,000 skeppund malm. Denna gruva och Kaptensgruvan voro sedan under en följd av år de egentliga arbetsplatserna inom fältet. Det sätt, på vilket malmfångsten fortfarande utfördes, kunde dock knappast få namn av gruvbrytning. Arbetet fortsattes nämligen så, att sidan av berget avpallades, varvid brottets botten hölls i det närmaste horisontell. Malmen upplades i brottet, och formännen hämtade malmen härinne. Beträffande själva borrningsarbetet omnämner bergmästaren Quensel, att i Gellivare ännu fortsattes med användning av grova borrar och 3 mans borrlag. Ehuru detta sätt sannolikt icke vore för denna malm det mest ekonomiska, ansåg han dock, att saken ej vore av den vikt, att arbetarna mot sin vilja borde tvingas göra nya försoök, varav de ej insåge fördelarna. År 1827 påpekar Quensel, att inmutningarna voro så många, att det ej funnes en fotsbredd av berget, som ej komme att inläggas på de blivande utmålen, samt att det vore nödvändigt att få till stånd en kartläggning. Dessutom förordades en geologisk undersökning av berget. Ar 1829 funnos 42 arbetsrum med ordentliga utmål, och 1837 indelade geschworner Baer de 42 utmålen i följande: Kaptens-, Bolags- och Töreforsutmålen, som brötos på rik och god malm, vidare 10 st. icke namngivna utmål med stora och rika malmlager med lös och grynig malm, 19 st. även med god tillgång på mer eller mindre rik malm av något fastare art samt slutligen 10 st. med föga eller ingen malm. Ar 1833 besiktigade bergmästaren Ekenstam malmberget och konstaterade därvid, att å betydande områden fattig malm och ofyndigt berg förekommo. I juli 1842 omnämnes att utmålsläggning ägt rum för Selets räkning på 6 nyao gruvor. 1847 lades 40 st. utmål och 1850 ytterligare 33 st. Ar 1861 ägdes större delen av malmfältet eller 171 utmål av Gellivare bolag; 16 utmål ägdes dock av Gyljens masugn och Kengis bruk. Detta år besöktes berget av direktör Dellwik, som för Jernkontorets räkning från fem skilda ställen inom fyndigheten tog generalprover, å vilka direk-

163 tör Rinman sedan utförde fullständiga analyser. Resultaten av dessa analyser rinnas införda i Jernkontorets Annaler 1862. På grund av analysresultaten ansägos de betänkligheter skingrade, vilka man dittills hyst med avseende på malmens användbarhet till följd av apatitinblandningarna. Det konstaterades nämligen nu, att fosforhalten på flera ställen ej var större än den som förekommer i flera av de bättre malmerna i sydligare delar av landet. Då trots detta olika meningar yppade sig, verkställdes 1862 på uppdrag av det engelska bolag, som då ägde berget, av föreståndaren för Sveriges geologiska undersökning, j>rofessor A. Erdman, en geologisk undersökning av fältet. Dessutom anordnades en del undersökningsarbeten för att utröna beskaffenheten och utsträckningen hos ett malmlager. För arbetena utvaldes det malmstreck, som sträcker sig genom Kaptensgruvan och Fredrikas skärpning. Planen var nämligen den, 'att från botten av de i båda dessa förekomster redan befintliga gruvöppningarna skulle avsänkas schakt, varefter dessa skulle förbindas med fältort. För utrönande av malmlinsernas mäktighet skulle dessutom tvärorter drivas från fältorten. Arbetet påbörjades hösten 1862, och schaktarbetet drevs till påföljande vår, då det dock avstannade, sedan det visat sig omöjligt att få den uppfordrade malmen nedtransporterad till de i kustlandet befintliga masugnarna. Den vid undersökningarna blottade malmen befanns vara särdeles ren och fri från gråberg samt endast förorenad av ett och annat korn apatit. Av den år 1863 ingivna berättelsen över resultaten framgick för övrigt huvudsakligen följande: att berget icke helt och hållet består av samlad malmmassa; att där befintliga malmer icke genom endast dagbrytning kunna åtkommas, utan att man måste använda vanlig gruvbrytning; att malmen förekommer i vissa uti bestämd riktning, här i nordnordost till nordost fortlöpande parallellstreck eller linsformiga lager, skilda från varandra av mellanliggande, mer eller mindre mäktiga band av ofyndigt berg; att malmrikedomen dock är ofantlig, enär de särskilda malmparallellerna vanligen icke blott fortlöpa betydliga sträckor på längden, innan de upphöra eller utkila, utan även tyckas äga en ganska ovanlig mäktighet av 100 fot och därutöver; att de också sannolikt äga ett stort djup; att malmen i det allra närmaste är fri från all större inblandning av ofyndiga bergarter; att malmen är dels blodsten, dels svartmalm utan någon för ögat synbar inblandning av svavelkis; att däremot apatit förekommer i flera malmparalleller; att detta i synnerhet är förhållandet i Kungsryggen; att den i Kaptenshöjden är mindre märkbar och till en del nästan saknas; att den apatithaltiga malmen vanligen förekommer samlad för sig i egna band inom de större malmparallellerna, oftast utmed den ena eller andra långsidan; samt att det är lika stor sannolikhet för att apatithalten mot djupet skall avtaga eller upphöra, som att den skall fortfara, Ar 1864 funnos inom Gellivare malmfält 543 inmutningar. Endast 520 centner malm brötos detta är, varav icke mer än 156 centner nedfraktades till Törefors masugn. Gellivare bolag hade redan 1862 gjort ommutningar för att bevara sin rätt till malmfältet, och 1866 ommutade Gellivare Company Limited 529 gruvor och malmanledningar inom fyndigheten. F ö r , grosshandlanden Y. Kjellbergs räkning påbörjades under september 1867 av bergmästaren Try sen en undersökning för upprättande av karta över

164 fältet. Arbetet fortsattes sommaren 1868 men upphörde då, emedan uppdragsgivaren icke vidare ville bekosta detsamma. På grund av bergmästarens undersökning påbörjades 1872 en ny utmålsläggning, vilken dock blev avbruten med anledning av tvist mellan jordägaren och innehavaren av malmberget. Vid 1875 års kommissions besök å malmberget utfördes en geologisk undersökning samt togos 41 st. generalprover, å vilka analyser utfördes. Av denna undersökning framgick i huvudsak, att inom ett och samma lager eller lagersystem funnos både fosforfattiga och fosforrika malmer, men att vardera arten dock förekom någorlunda samlad för sig. År 1883 ägdes inmutningarna inom fältet av följande personer och firmor: Grosshandlanden V. Kjellberg enl. mutsedel u t i 21/8 1867 210 st. Bergman, Hummel & C:o » » » 13/8 1873 12 » Disponent J. A. Vikström » » » l*/10 1874 och 6 /n 1875 52 » Brukspatron C. J. Sohlberg » » » u / 3 och V* 1882 4 » Överstelöjtn. C. O. Bergman » » » 29 / l2 1883 361 Summa inom Gellivare malmfält 639 st. Ar 1887 upprättades av ingenjör H. von Post en magnetisk karta över malmfältet. Då man tidigt insett, att någon större malmbrytning icke skulle kunna åstadkommas utan att malmfältet sattes i järnvägsförbindelse med kusten, väcktes redan i början av 1870-talet frågan om en sådan förbindelse. Många svårigheter restes dock häremot, och först i mars 1888 var järnvägen efter upprepade tidigare försök att få den till stånd så pass färdig, att det första malmtåget kunde nedföras till Luleå hamn. Under året nedforslades sedan 1,874,236,6 centner malm, vilken var tagen från utmålen Kapten nr 3 och 4, Fredrikas skärpning nr 2, Selet nr 2 och Hertigen av Östergötland nr 3. Den livliga verksamhet, som inträdde med avseende på brytningen i och med järnvägens fullbordande till Gellivare, avtog dock snart, så att under senare hälften av år 1889 gruvarbetet ånyo inskränkte sig till försvar av de talrika inmutningarna. Detta år undersöktes fältet av den s. k. Apatitkommissionen. Under år 1890 råkade järnvägsbolaget, som i Gellivare bolags namn idkade gruvdriften, på obestånd, och med anledning härav upphörde såväl järnvägsbyggnaden som gruvarbetet. E n härtill bidragande orsak var även, att tvistigheter uppstått beträffande äganderätten till gruvorna. Den 1 oktober 1891 övergick emellertid på initiativ av konsul G. E. Broms och överste Bergman till ett under benämningen Aktiebolaget Gellivare Malmfält bildat bolag äganderätten till alla Gellivare Aktiebolags inmutningar och utmål enligt mutsedlar utfärdade å V. Kjellberg, J. A. Vikström, Hans von Post, Gustaf Thisell, H. Regnänder, Gellivare Aktiebolag, W. Sahlin och J. A. Jungner ävensom de mutsedlar, som blivit utfärdade å C. O. Bergman och A. O. Bergman. I Aktiebolaget Gellivare Malmfälts ägo kommo genom denna överlåtelse: 597 mutsedlar som tillhört Gellivare Aktiebolag 359 » » » C. O. och A. O. Bergman Summa 956 mutsedlar. Ar 1892 var malmbrytningen åter i gång och har sedermera fortgått utan avbrott. Detta år brötos 178,862 ton malm, varav till Luleå nedfördes 1^9,193

165 ton. Av malmen förädlades ingen del inom landet, utan alltsammans exporterades. Hela malmfältet omfattade nn 139 ntmål, och av dessa ägde Aktiebolaget Gellivare Malmfält 133 st. samt dessutom 3 inmutningar. Ar 1893 utfördes för fyndighetens undersökning på djupare nivåer diamantborrningar inom fältet, och 1897 verkställdes av dåvarande gruvingenjören B. Kjellberg en triangelmätning över hela malmberget. Malmbrytningens storlek under de första tio åren efter järnvägens färdigbyggande framgår av nedanstående tabell. s A r

1888 1889 1890 1891 1892

Bruten malm, ton

92,516 67,063 (5,139 180 178,802

AI

1893.... 1894 1895 1896 1897

Bruten malm. ton

30(5,594 (555,401 (524,709 004,357 023,110

Aktiebolaget Gellivare Malmfält fortsatte gruvbrytningen i sitt namn till år 1907 men överlät då i samband med överenskommelsen mellan staten och malmbolagen alla sina gruvegendomar till Luossavaara—Kirnnavaara Aktiebolag. I denna överenskommelse bestämdes, att i Gellivare under 25-årsperioden 1908—1932 skulle få brytas tillsammans högst 18,750,000 ton järnmalm, vilket per år motsvarade 750,000 ton. Gellivare malmberg består av tvenne bergsryggar, vilka sammanhänga och omfatta en däld, som lik en vik inskjuter i berget. Den största av bergsryggarna, Kungsryggen, sträcker sig omkring 5 km i ungefär öst-västlig riktning. Den är tvärbrant på norra och nordöstra sidorna samt till en del även på den södra. Bredden är nära 2 km. Den mindre ryggen, Kaptenshöjden, som går i nord-sydlig riktning, är omkring 3 km läng samt mera långsluttande åt alla sidor. Kungsryggen avslutas i öster av Thingvalls kulle, och i fortsättningen åt väster ligger Välkommans kulle, bergets högsta topp, vilken dock är skild från Kungsryggen av en lägre höjdsträckning. Större delen av berget är täckt av lösa jordavlagringar, som delvis äro mycket djupa. Berggrunden består huvudsakligen av en röd, gneislik, finkornig bergart genomsatt av stora och små gångar av granit. I denna bergart ligga malmerna i form av linser, övertvärade av talrika granitgångar. Malmerna äro i sitt förhållande till den omgivande bergarten mycket oregelbundna. I vissa fall och särskilt i hängande väggen äro de skarpt avgränsade mot gneisen, i andra åter äro de omgivna av skarn bestående av hornblende, magnetit och apatit samt stundom även av fältspat, kvarts och andra mineral. Icke sällan övergår också malmen gradvis i sådant skarn, som stundom är breccieartat. Malmen består dels av svartmalm dels av blodsten. Svartmalmen, som är övervägande, har vanligen en grovkristallinisk textur och består huvudsakligen av kantiga, mindre och större, löst sammanfogade magnetitkorn. Blodstenen är finkornigare men lika lös som svartmalmen. Båda äro de blandade med apatit i mycket växlande proportioner, dock är blodstenen i regel mindre fosforhaltig men ofta också järnfattigare på grund av kvartsinblandning. Då apatiten oftast uppträder i malmen i tydliga skikt, får denna härav ett typiskt randigt utseende. Malmerna utmärkas för övrigt av en hög järnhalt, 60 ä 70 %, låg svavelhalt samt låg titanhalt.

166 Då malmerna äro mer eller mindre uppblandade med granit och sskarnbergarter, är den vid brytningen erhållna malmprocenten endast omkring 70. Dessutom måste därvid medtagas ansenliga mängder av gråberget i hänjg- och liggväggarna. Malmen skrädes för hand och skiljes med avseende på siin fosforhalt i följande olika kvaliteter: A-malm med max. O026 % fosfor C^malm » » O35 » » C 1 '-malm » » 0'8 0 » » D-malm » min. 0'8 o » » De största och viktigaste av malmkomplexen inom fältet äro Stora malmen och Kaptenslagret samt ehuru icke tillhörande samma storleksklass som dessa Norra Alliansen, Södra. Alliansen, Dennewitz och Hvitåfors. På östra sidan av berget ligga Koskullskullemalmerna, och mellan Stora malmen och Kaptenslagret finnas en del malmer, av vilka den största är Selet. Då de olika malmernas längd och bredd variera mycket, äro även deras areor mycket olika, nämligen från 20 a 25,000 m 2 till endast några hundra m 2 eller ännu mindre. Stora malmen har en längd av omkring 4,500 meter och sträcker sig från Thingvalls kulle till Yälkommans kulle. Såväl västerut som österut från ändarna av denna huvudmalm finnas ytterligare större och mindre ansamlingar av malmlinser till en längd av omkring 1,500 meter i vardera riktningen. Kaptenslagret har en längd av över 1,000 meter och består av malm med jämförelsevis låg fosforhalt. I Kaptenslagrets strykningsriktning åt sydväst finnes ett starkt kompassdrag inom utmålet Hertigen av Dalarne, varför det kunde antagas, att Kaptenslagret fortsatte åt detta håll. Genom diamantborrningar har det också blivit konstaterat, att samlad malm finnes här. De största malmernas bredd växlar vanligen mellan 40 och 70 meter men går på en del ställen upp till 100 meter. Strykningen är i huvudsak ostvästlig och stupningen 30° ä 80°, i regel mot söder eller sydsydost. Fältstupningen är i allmänhet 60° åt väster. Alla malmerna hava varit utsatta för stark pressning, varför de ofta äro mycket veckade. Vid olika tidpunkter har man sökt att med tillhjälp av geologiska undersökningar och magnetiska mätningar angiva de olika fyndigheternas läge och utsträckning samt sålunda få en uppfattning av fältets malmarea. På grund av jordlagrens tjocklek, malmernas olika grad av magnetism samt markens lutningsförhållanden och de härigenom uppkomna svårigheterna att tyda observationerna har dock uppskattningen av malmarean icke kunnat bliva tillförlitlig förrän på senare åren, då berggrunden genom blottningar blivit mera tillgänglig för undersökning. Det har sålunda vid senare detaljundersökningar visat sig, att den magnetiska intensiteten inom stora områden beror icke på samlad malm utan på förekomsten av magnetiska bergarter av olika slag samt på bergart rik på magnetit. På grund av dessa inom fältet förekommande magnetiska bergarter har tidigare, då uppskattningarna av malmarean inom fältet endast baserades på gruvkompassens utslag, denna angivits betydligt större än den som motsvarar den samlade malmen. Så uppskattades malmarean av 1875 års kommission till 650,000 m2. Berggrunden var då blottad endast på några få ställen, så att närmare undersökning icke kunde utföras. Med ledning av 1875 års karta samt av den magnetiska karta, som ingenjör von Post utförde 1887 efter observationer med Tibergs inklinationsvåg, vilket instrument ger mycket tydligare utslag än den 1875 använda gruvkompassen, upprättade d:r Hj. Lund-

167 bohm i samband med de undersökningar, som företogos av apatitkommissionen 1889, en översiktskarta, enligt vilken malmarean var omkring 440.000 m 2 . Då med anledning av tvist mellan Gellivare Aktiebolag och dåvarande överstelöjtnanten C. O. Bergman ett flertal jordrymnings- och sprängningsarbeten utfördes, vilka tilläto ett ytterligare studium av berggrunden, företogs under åren 1890 och 1891 av d:r Hj. Lundbohm och d:r W. Petersson inmätning av samtliga i malmgränserna blottade punkter. Med ledning härav upprättades en geologisk karta, vilken senare kompletterades med användande av •de i samband med gruvbrytningen erhållna upplysningarna rörande berggrunden. Med stöd av denna karta uppskattades malmarean år 1893 till cirka 245,000 m 2 . I mån av gruvdriftens framskridande har ovannämnda karta sedermera ytterligare kompletterats och i detta skick offentliggjorts i en uppsats i Järnkontorets Annaler 1906 av gruvingenjören A. Dellwik. All den malm, som finnes inom nämnda area, är dock icke under vanliga förhållanden brytvärd sådan. I »Iron Ore Eesources of the World» uppskattar d:r Lundbohm, utgående från gruvingenjör Delhviks uppgifter, den area, inom vilken malmerna äro kända genom 'jordrymningar, diamantborrningar, magnetiska mätningar och gruvbrytning samt befunnits bryfcvärda, till 181,420 m2. Även denna summa innefattar dock några mindre malmareor om tillsammans 10,000 ni2, som med hänsyn till storlek och läge för närvarande icke kunna brytas. Härtill kommer 25,000 m 2 mindre rika malmer, vilka endast kunna tillgodogöras i samband med magnetisk anrikning. För denna uppskattning av malmarean samt för beräkning av malmkvantiteten har fältet indelats i fyra särskilda delar, nämligen; l:o) Östra fältet, beläget på östra sluttningen av berget och innefattande fyndigheterna Hvitåfors, Alliansen, Dennewitz m. fl.; 2:o) Östra delen av Stora malmen med fyndigheterna Norrbotten, Thingvallskulle, Sofia m. fl.; 3:o) Västra delen av Stora malmen från Uppland till Yälkomman och Johan samt de mindre malmerna i den längst västerut liggande delen av fältet; samt 4:o) Södra fältet innehållande Kaptenslagret, Selet och en del andra fyndigheter. Som underlag för beräkningarna hava en mängd undersökningar medelst diamantborrningar utförts. Det största djup, som därvid före 1910 års beräkningar uppnåddes, var 250 meter under dagen. Samtidigt med de senaste djupdiamantborrningarna i Kiruna hava sådana även utförts i Gellivare. Härvid har neddrivits 8 st. borrhål, varav 4 i Välkommangruvan, 3 i Kaptenslagret och 1 i Tingvallskullelagret. I Välkommangruvan har en fullständig profil uppborrats till 540 meters avvägning, Av de uti Kaptenslagret drivna borrhålen påträffade ett fyndighetens hängvägg på 408 meters avvägning och, sedan det genomgått malmen, liggväggen på 568 meters avvägning. Det i Tingvallskullelagret borrade hålet påträffade en malm mellan 287 och 332 meters avvägning och en annan mellan 359,0 och 368,4 meters avvägning. Genom undersökningarna har konstaterats, att malm areorna vid de djup, som uppnåtts vid gruvbrytningen och diamantborrningen, i regel äro lika stora som i dagen och icke sällan större. Med stöd av detta faktum samt av andra omständigheter, bland annat malmernas geologiska förekomstsätt, är man berättigad antaga, att malmen med samma area fortsätter ned till 500 meters nivån 1 ). Denna nivå var 1909 i medeltal 382 meter under medelnivån för bottnarna i gruvorna och icke arbetade fyndigheters dagyta. v

) Alla nivåsiffror räknas från nollpunkten belägen å bergets högsta topp 016,4 meter över havet och beteckna sålunda djupet i meter under denna punkt.

168 Beräkningarna äro i övrigt baserade på den uppmätta och i vissa fall anttagna arean för de särskilda fyndiglieterna, vidare på den malmprocent, som erhållits vid brytningen, och slutligen på den egentliga vikt, som bestämts för de olika malmerna genom direkt vägning. I Östra fältet och östra delen av Stora malmen hava de malmkvantilteter, som finnas dels från dagen och från bottnarna i gruvorna ned till utfraktstunneln i Thingvallskulle och Hvitåfors, dels mellan denna och 500 meters nivån, beräknats. Malmmängden i västra delen av Stora malmen har beräknats dels från gruvornas bottnar, där dessa befunno sig i början av 1909, till Hernnelinsstollen belägen på 200 meters nivån och dels från denna nivå till 500 mieters nivån. I Södra fältet har malmkvantiteten slutligen blivit beräknad från dagsytan och från gruvbottnarna till 357 meters nivån samt mellan denna och 50(/meters nivån. De kvantiteter, som enligt denna uppskattning vid tidpunkten för beräkningen skulle finnas i Gellivare malmberg, voro följande: I Östra fältet: till 253 meters nivån mellan 253 och 500 meters nivån

4,381,400 ton. 19,752,100 »

I östra (leleu av Stora malmen till 253 meters nivån mellan 253 och 500 meters nivån

34,499,400 » 45,894,600 »

I västra delen av Stora malmen till 200 meters nivån mellan 200 och 500 meters nivån

23,111,400 » 79,747,200 »

I Södra fältet: till 357 meters nivån mellan 357 och 500 meters nivån Mindre rika malmer

9,774,800 » 9,180,600 » 226,341,500 tom 6,300,000 » Summa 232,641,500 ton.

Koskullskulle. Under detta namn inmutades, som ovan nämnts, redan 1817 den östligaste delen av Gellivare malmberg. Fyndigheten täckes för närvarande av 8 utmål T vartill inmutarerätten innehaves av Bergverksaktiebolaget Freja. Av utmålen lades 2 st. 1888, 4 st. 1889 och 2 st. 1902. Malmbrytningen påbörjades år 1898. I de två senast lagda utmålen äger staten jordägareandelarna, som vid utmålsförrättningen bevakades och anmäldes utarrenderade till bolaget intill utgången av år 1921. Arrendet förnyades därpå för en period av fem år. Inom fyndigheten uppträda tvenne malmlinser, en större och en mindre. Den större, vilken stryker i NO—SV och stupar 45° a 55° mot S, har en liingd av 250 meter och en maximibredd av 130 meter. Den mindre malmlinsen, som ligger väster om den större och har en area av omkring 2,000 m2, sträcker sig in uti det angränsande Gellivare malmfälts område.

169 Bergarten i hängandet om liuvudmalmen består av leptit, vilken i västra delen av fältet har ett porfyrartat utseende. Mellan liggandet, som utgöres av metabasit, ock denna malm går en granitgång, ocli sådana gångar av stor mäktighet liksom också gångar av metabasiten genomstryka dessutom malmen i olika riktningar. Även den mindre malmlinsen genomsättes av ofyndiga gångar. För fyndighetens undersökning hava diamantborrningar företagits, varvid borrhål till en sammanlagd längd av 1,383 meter utförts. Uti ett av borrhålen är malmen konstaterad på ett djup av 140,8 meter. Malmen består nästan uteslutande av magnetit. Den skrädes i A-malm med en järnhalt av 06 ä 67 % och en fosforhalt av maximum 0,0 2 6 % samt i tvenne C-kvaliteter med lägre järnhalt och upp till 0,r % fosfor. Den fosforfattiga Koskullskullemalmens ungefärliga sammansättning framgår av följande analys. Fe003 6S.-83 % Si02 276* FeO 2925 » 8 0i3 » MnO 0-19 » Ti02 l)'2i » MgO 0-92 » P20. 0-02 » ?f£ g' 9 5 * 100-88 % Al 2 (J 3 2i2 » Fe 67-43 % P 0-009 » I sin helhet kan malmen anses hålla: Fe 65-5 % P S

Si02

0'020 ä 0-70 » ()15 ä 0"22 »

6-o

»

Malmfältets sammanlagda malmarea uppgår till omkring 27,000 m2, varav dock 7,000 m 2 äro mindre väl kända. Då per avsänkt meter 100,000 ton malm beräknats kunna erhållas, skulle ned till det med diamantborrning uppnådda maximidjupet från brytningens början räknat 14,000,000 ton malm hava varit att påräkna. Till 1920 års slut har erhållits 4,274,779 ton malm. Då liuvudmalmen nu kan anses utbruten till cirka 90 meters avvägning (cirka 60 meter under malmens utgående i dagen) synes malmmängden hava skattats något för högt. Antagligen sträcker sig dock malmen till ett vida större djup än det hittills konstaterade. De tvenne utmål, Elise och Gottfried, i vilka staten äger jordägareandelarna, äro belägna i hängandet om utmålen Koskullskulle och Försöket, som innehålla huvuddelen av fyndighetens övre partier. Först på ett djup av 100 meter under malmens utgående i dagen räknat vid hängandet och ungefär 200 meter vid liggandet kommer malmen inom gränserna för de sistnämnda utmålen. Inom dessa har därföre hittills endast en obetydlig mängd malm brutits. Malmbrytningen försiggick före 1919 endast i öppna dagbrott, men detta år infördes magasinsbrytning för uttagande av de mot hängväggen kvarstående partierna. Samtidigt började tillredning för skivbrytning med étagebottnen liggande på 135 meters avvägning. Möjligen kommer på denna nivå även magasinsbrytning att delvis användas. Den djupast belägna pallsulan ligger på 106 meters avvägning, vilket motsvarar 75 meter under utgåendet i dagen. Ar 1898 bröts i Koskullskulle 11,904 ton malm, 1900 127,360 ton, 1905 164,876 ton, 1910 266,970 ton, 1915 326,841 ton och 1920 93,800 ton.

170 Tuolluvaara. Tuolluvaara malmfält är beläget 4" 5 km öster om Kiruna, invid den däirifrån till Jukkasjärvi kyrkoby ledande stora landsvägen. Fältet täcker större delen av bergshöjden Tuolluvaara, vars topp ligger omkring 70 meter över die omkringliggande myrmarkerna. Malmfyndigheten upptäcktes 1897 av dåvarande statsgeologen d:r Hj. Xundbohm. Ar 1898 upprättades av disponenten E. Bosseus en magnetisk karta över densamma, och under åren 1900 c och 1912 utfördes magnetiska mätningar av professor Carlheim-Gyllensköld. År 1906 utlades av dåvarande gruvingenjören C. I. Asplund med teodolit det fixpunktsnät, som senare lagts till grund vid gruvkartans upprättande. Malmfältet, som ligger på kronomark inom det 1910 utlagda Kiruna statsgruvefält, är belagt med 17a) utmål, av vilka 11 lades år 1902, 5 år 190l3 och 1 år 1904. Inmutareandelarna innehavas av Tuolluvaara Gruvaktiebolag, vars aktieägare äro ett antal mellansvenska järnverk. I samtliga utmål har kronan bevakat sina jordägareandelar samt utarrenderat dessa till bolaget för en tid av 19 kalenderår utöver det, varunder utmålen lades, alltså intill utgången av resp. 1921, 1922 och 1923 mot en avgift av en trettiofemtedel av den brutna och uppfordrade malmens bruttovärde på gruvbäcken. Enligt ett under 1922 mellan kronan och bolaget ingånget avtal är arrendet av samtliga utmäl förlängt till utgången av år 1931. Berggrunden i Tuolluvaara består av ljusröd leptitisk porfyr med strökorn av fältspat. Grundmassans huvudbeståndsdelar äro fältspat och kvarts i samma proportioner som i Kiruna hängväggsporfyr, och Tuolluvaaraporfyren liknar också till utseendet denna. Det magnetiska området är ganska vidsträckt. Det har sålunda en längd av 1,200 meter och en bredd av 750 meter. Inom detta område uppträder malm på spridda ställen, men de största malmerna ligga samlade inom en över toppen i nordost-sydvästlig riktning framgående zon av omkring 600 meters längd och 25 meters bredd. Malmerna, som bestå av finkristallinisk magnetit, understundom impregnerad med större korn av järnglans, äro av eruptivt ursprung och bilda gångformiga kropj)ar i porfyren. Invid de samlade malmerna är porfyren vanligen genomsatt av en mängd större och mindre malmgångar av varierande mäktighet, varigenom en malmbreccia bildas. P å en del ställen övergår malmen successivt i denna malmbreccia, och gäller detta i synnerhet om malmernas spetsar, men i regel finnes en bestämd gräns mellan den rena malmen och malrnbreccian. Någon gång är malmen sammanväxt med porfyren, men oftast är den skild från densamma genom en släppa eller sköl. Malmförekomsten är nästan fullständigt fri från gråbergsinblandningar. Inom Tuolluvaara malmfält uppträda en mängd stora förkastningar, som äro skarpt markerade, och som framkallat betydande rubbningar inom fyndigheten. Den mycket komplicerade förkastningstektoniken har ingående studerats av statsgeologen d:r Per Geijer och hänvisas beträffande dessa förkastningar liksom angående malmfältets geologi i allmänhet till dennes arbeten »Igneous Kocks and Iron Ores of Kirunavaara—Luossavaara and Tuolluvaara» Stockholm 1910 samt »Tuolluvaara malmfälts geologi» i Sveriges geologiska undersöknings årsbok 1919. De genom brytningsarbetena närmare kända malmerna äro följande: Yästra Siammalmen med strykning i N—S och en oregelbunden brant stupning. Dess längd är 95 meter och medelbredd 25 meter; J ) Dessutom ett utmål, Hadvig, som lades 1904 så, att det sammanbinder dessa utmål med u t m å l e n inom Tuollujärvi malmfält. Inmutareandelen äges av Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag, och jordägareandelen är u t a r r e n d e r a d till detta bolag till u t g å n g e n av år 1936.

171 Choulalongkorn-Östra Siammalmen strykande i NO—SV och med en tämligen regelbunden stupning av omkring 60° mot SO. Sammanlagda längden är 315 meter och medelbredden 20 meter; Ararat-Emilmalmen, vars västliga hälft stryker i ONO—VSV och har en stupning av cirka 60° mot SSO, men som österut gör en skarp böjning först åt SO och därefter åt NNO och där får en nästan lodrät stupning. Denna malm har en längd av minst 1(50 meter och en medelbredd av 20 meter. Utom dessa större malmer äro ytterligare tvenne avsänkta från dagen, nämligen Bråkmalmen och Östra Siarns parallellmalm. Dessutom har blottats tre malmer, en inom utmålet Snorre och två inom utmålet Finis. Bråkmalmen har en längd av cirka 70 meter och en medelbredd av 15 meter. Östra Siarns parallellmalm har i dagen en obetydlig utsträckning men är medelst ortdrivning -öppnad på 36 meters avvägning och har där en längd av 83 meter och en medelbredd av 9 meter. Snorremalmen är omkring 50 meter lång och har en medelbredd av 10 meter. Finismalmerna hava i dagen en obetydlig area. Flertalet malmer hava en fältstupning av 50° a 55° mot S. För undersökning av malmernas förhållande på djupare nivåer hava diamantborrningar företagits, vilka dock, med den utsträckning de hittills fått och •delvis på grund av förkastningarna, icke tillfredsställande klarlagt dessa frågor. Att döma av resultatet av ett av borrhålen, som neddrivits till ett djup av 250 meter, skulle emellertid den största malmen, Choulalongkorn-Östra Siarn, utkila på omkring 230 meters avvägning. Huruvida detta är fallet beträffande hela denna malm kan utan kompletterande undersökningar icke avgöras. Tuolluvaaramalmen utmärkes av en mycket hög järnhalt och en i allmänhet låg fosforhalt. I underordnad mängd förekommer däri apatit och amfibol samt lokalt biotit och serpentin. Apatiten är vanligen så fint insprängd, att den ej med blotta ögat kan iakttagas, dock uppträder den i vissa delar av fyndigheten mera samlad i form av långsträckta korn och ränder, parallella med malmernas stryknings- och stupningsriktning. Med undantag för några mindre partier, som hava en högre fosforhalt, skrädes malmen inom malmfältet huvudsakligen i s. k. A-malm med en maximihalt av 0,015 % fosfor och C-malm med upp till 0,6o % fosfor. En del B-malm med maximum 0,0 3 5 % fosfor har dock även avskilts. Den fosforhaltiga malmen förekommer i stort sett samlad i zoner, så att den kan biktas skild från den mera fosforfattiga. De båda kvaliteterna äro dock icke skilda från varandra genom någon sköl, släppa eller dylikt utan övergå omedelbart i varandra. Då fosforrikare partier stundom även uppträda inne i de fosforfattiga, måste brytningen noga följas och kontrolleras medelst provtagning och analysering. I dagbrotten söker man hålla de olika varieteterna åtskilda därigenom, att brytningen ordnas så, att A-malm och C-malm uttagas växelvis i pallarna. Av den hittills brutna malmkvantiteten har nära 40 % utgjorts av A-malm. Malmens svavelhalt är låg. Vid brytningen urskiljes malmbreccia, som i genomsnitt håller 37 % järn, och upplägges för framtida sovring. Härnedan meddelas såsom exempel på malmernas sammansättning tre st. analyser, av vilka de två första äro utförda å prov av A-malm och det tredje av C-malm. Fe304 Fe 2 0. 5 MnO' MgO CaO Al., O, Si 0 9

9005 4-6 0 0-i2 1-83 0-42 0' 3 4 2-14

88-97 3'85 0'18 1'89 0-74 0-84 1-60

% >; » » » » »

89-3 9 2'8 5 0-12 l-94 0-81 0-48 3-66

172 Ti O, S P2 0 5

Fe P

On % 0'059 » 0*016 »

1-14 % O'0G2 » O• 01 6 »

99-686 %

99-288 %

68*48 » 0-007»

67*0.9 » O- 0 0 7 »

O H7 % ()-(046 » 0-119 » 990565 "

$

66-772 » 0(085 »

De samlade malmernas area liar i dagen uppgått till omkring 14,00(0 m% varav 13,070 m 2 äro väl kända. På 36 meters avvägning äro fyra av malmerna nämligen Västra Siarn, Choulalongkorn-Östra Siarn, Ararat-EmiE och Östra Siarns parallellmalm genom pall- och ortarbeten i det närmaste kända till hela sin utsträckning. Dessa malmer hava här tillsammans en area av minst 11,260 m2. Huru stor malmkvantitet fyndigheten innehåller torde med de ofullständiga djupundersökningar, som hittills utförts, icke med säkerhet kunna bedomas. Skulle samtliga malmer utkila på 230 meters avvägning, beräknas malmlkvantiteten räknat från dagen hava utgjort 6,850,000 ton, varav t. o. m. 192'0 utbrutits 1,397,000 ton. Den från början använda brytningsmetoden har varit pallbrytning i dagbrott, och 3 pallnivåer hava i det närmaste uttagits. Från ett huvudschakt och från ett därifrån å 74 meters avvägning drivet ortsystem har fyndigbeten sedan tillretts för underjordsbrytning, varvid med hänsyn till de olika malmkvaliteternas fördelning skivrasbrytning börjat användas, då härigenom de olika malmsorterna kunna hållas skilda från varandra. Från pallarna utfraktas malmen genom en från väster in till Siammalmerna å 36 meters avvägning indriven stoll. Den under tiden 1902—1920 brutna malmkvantiteten 1,397,057 ton fördelar sig sålunda på de olika kvaliteterna: A-malm 419,311) ton B- » 25,450 » C- » 032,529 » Före 1909 bruten, ej specificerad malm 319,759 » Från gruvfältet fraktas malmen medelst en 3,7 km lång linbana till en punkt cirka 2 km söder om Kiruna järnvägsstation, där en fickkaj är anlagd vid ett kort stickspår från linjen Kiruna—Gellivare. All A-malmen förädlas inom landet, varemot C-malmen exporteras. Ruotivare. Malmfältet Kuotivare är beläget på berget Euotivare, 11 km NN V om Kvikkjokks kyrkoplats. Till närmaste punkt på den föreslagna inlandsbanan blir avståndet från Kvikkjokk antingen 115 km eller 77 km, beroende på om banan dragés över Jokkmokk eller mellan sjöarna Eandijaure och Parkijaure väster därom. Till isfri hamn vid Lerfjorden i Norge är avståndet 110 km räknat över fjällen efter en där utförd stakning för järnväg. Fyndigheten, som ligger på kronomark, är känd ända sedan 1700-talet. Den besiktigades första gången 1796 av en kommission, som för friherre Hermelins räkning inmutade densamma. Liksom på så många andra håll synes friherre Hermelin även här hava ämnat igångsätta en storartad bruksdrift. Planer uppgjordes för malmbrytning i stor skala, kanalisering av Lilla Luleälv för möjliggörande av malmtransport samt anläggning av masugnar invid forsarna i närheten av Jokkmokk.

173 Dessa planer blevo dock aldrig realiserade, och det hela stannade därvid, att •endast obetydliga försöksarbeten verkställdes. L nder 1800-talet återkom frågan om malmförekomstens tillgodogörande vid •olika tillfällen. Fyndigheten inmutades och sonades upprepade gånger, och även kanaliseringsplanerna återupptogos på 1860-talet på initiativ av Konung Carl XV, utan att projekten i något avseende fullföljdes. Icke ens några undersökningsarbeten gjordes under denna tid, och det var först år 1892, som några mera omfattande sådana blevo utförda. På uppdrag av konsul Rob. Asplund i Luleå verkställdes nämligen då en noggrannare undersökning och kartering av bergsingenjör J. G. Jungner. Med stöd av <lessa sina undersökningar skattade Jungner malmtillgångarna i Ruotivare ned till o 40 meters djup under utgåendet till 50,000,000 ton. Aret förut hade Ruotivare inmutats av tre malmletare, och på deras uppdrag hade dåvarande gruvingenjören J. Carleson upprättat en kartskiss över malmfältet i samband med en besiktning, varöver han avgivit ett mycket gynnsamt utlåtande. Malmförekomsten har vidare besökts av professor Hj. Sjögren samt tre särskilda gånger av statsgeologen d:r F. Svenonius, vilken i en del uppsatser beskrivit densamma. I slutet av 1890-talet inköptes inmutarerätten av överste C. O. Bergman, som därpå verkställde för utmals erhållande erforderliga försvarsarbeten. Vid utmålsförrättningen, som ägde rum 1902, belades fältet med 32 utmål, varvid kronan bevakade sina jordägareandelar samt anmälde att dessa utarrenderats till överste Bergmans stärbhusdelägare intill utgången av år 1921. Arrendeavgiften bestämdes till V45 av värdet av alla inmutningsbara mineral, som uppfordrades ur gruvan, dock minst 25 kr. per utmål och år. Arrendet har sedermera icke förnyats. Bland dem, som efter denna tid besökt malmfältet, kunna nämnas bergsingenjörerna F . Vanjura och O. Rodhe, vilka 1907 besiktigade detsamma. Vanjura ansåg, att förekomsterna voro horisontellt liggande lager av liten mäktighet, varför malmmängden icke kunde skattas till mer än 500,000 ton. Genom undersökning av malmprover tagna av Rodhe konstaterades dessutom, att_ malmens järnhalt var mycket växlande och icke så hög, som tidigare antagits. P å grund av dessa resultat, som så mycket skilde sig från de av Jungner erhållna, utfördes för Metallurgiska Patentaktiebolagets räkning tvenne diamantborrhål och fältet besiktigades av C. Morton. Med ledning av resultatet härav uttalade Morton som sin mening, att icke allenast den av Jungner angivna malmkvantiteten var konstaterad, utan att det även därutöver fanns betydliga tillgångar, av honom uppskattade till 35,000,000 ton. Slutligen företogos sommaren 1909 med av riksdagen beviljade medel undersökningar av jämförelsevis stor omfattning. Härvid upprattades en detaljkarta över fältet, varjämte diamantborrningar utfördes för att möjligast tillförlitligt kunna fastställa fyndighetens djupgående och därmed malmtillgångarna. Undersökningarna handhades av statsgeologen F. R. Tegengren, som däröver avlämnat en redogörelse, intagen i Sveriges geologiska undersöknings årsbok 1910, vilken till stor del ligger till grund för denna beskrivning. Ruotivare ligger inom ett av de områden, vilka 1910 förklarades utgöra statsgruvefält. Berggrunden i Ruotivare utgöres av mycket omvandlad och starkt förskiffrad anortosit. Tidigare hade det antagits, att de däri förekommande malmerna voro gångbildningar eller lager, men med tillhjälp av mikroskopiska undersökningar av malmstuffer kommo d:r Walfrid Petersson och professor Sjögren

174 1892 oberoende av varandra till det resultat, att de voro magmatiska urskiljningar i den basiska eruptivbergarten. Den sydostliga delen av fyndigheten liar genom en förkastning blivit i-sänkt i förhållande till de övriga delarna, varigenom en tvärbrant, till 40 ä 50 m.eters höjd, tvärs över malmområdet gående vägg, den s. k. Hermelinska väsggen, uppkommit. Det malmförande området, som har en längd av omkring 1,500 meter och en medelbredd av något över 200 meter, sträcker sig i en mot SY konkav båge, vars norra och södra ändar äro jordbetäckta. Jordlagrets tjocklek överstiger sällan 1 meter, och inom de jordbetäckta områdena uppsticka här och där malmhiillar. Inom detta område uppträda malmerna såsom långsträckta partier, i regel strykande NNV—SSO. Sidostupningen är i stort sett mot VSV och varierar mycket, från nästan horisontell till brant upprest. Fältstupningen är iflack, 10° a 20° mot NNV. Gångformiga partier av mörk gabbro genomsätta på flera ställen malmförekomsterna. Till sin kemiska sammansättning är järnmalmen inom fyndigheten av i stort sett tvenne olika typer, nämligen rikare malm hållande något över 50 % järn samt fattigare sådan med en järnhalt av 30 ä 40 %. Dessutom finnas stora partier järnfattigare produkter av den magmatiska differentiationen, magnetit-anortosit och malmbreccia, vilkas järnhalt, omkring 20 %, är så låg, att de knappast kunna anses vara järnmalmer. Den rikare järnmalmen är en vanligen finkristallinisk, titanhaltig magnetit, innehållande ilmenit i ärtstora individer samt spinell och stundom olivin. Accessoriskt uppträda magnetkis och svavelkis, i regel dock mycket underordnat. Malmen är tämligen hård men vanligen tätt förklyftad och därför här och där på ytan sönderfallen i mindre stycken. Den fattigare malmen skiljer sig från den rikare huvudsakligen därigenom, att såväl järnhalten som titanhalten är lägre. Fältspat uppträder dock här i kristaller och rundade korn av upp till 1 cm storlek. Även denna fattigare malmtyp är tätt förklyftad och sönderfaller ännu lättare än den rikare. Malmens titansyrehalt, som håller sig mellan 9 och 13 %, är högre ju järnrikare malmen är. Fosforhalten är ojämn, i det att en del prover knappast visa spår av fosfor, under det andra innehålla 0,io %. Någon lagbundenhet i fosforns fördelning kan icke påvisas. I medeltal torde den hålla sig omkring 0,oi ä 0,02 %. Svavelhalten är även mycket varierande, beroende på kisernas oregelbundna förekomstsätt. Malmen håller även några tiondels procent vanadinsyra. Om ingen rikare malm efter brytningen urskrädes, blir den genomsnittliga järnhalten, sedan det ofyndiga avskilts, ungefär 47 % och titansyrehalten omkring 11 %. Medelst anrikningsförsök har konstaterats, att man ur denna råmalm genom magnetisk separering kan erhålla en slig, innehållande 60 a 65 % järn och omkring 5 % titansyra. Mängden slig motsvarar 40 ä 50 % av ingående rågodsets mängd. Det vid anrikningen erhållna avfallet får en titansyrehalt av 14 ä 20 % och kan eventuellt utgöra utgångsmaterial vid framställning av titanprodukter. Härnedan meddelas tvenne av A. Grabe utförda analyser, den ena å råmalm från Hermelinska väggen och den andra å därav framställd slig.

175 Råmalm

Slig

Feo0 3 FeO....Cr„0 3 MiiO MgO CaO

4o-oi 28-29 0i4 0-30 4'26 0-20

% » » » » »

54-85 : 26-23 O-is 0'25 263 O-is

Alo03 SiOo TiOÖ Va2Ö5 S PoO,^

9"05 » 2-41 » ll-io » 0-26 » 0*016 » (J-013 »

5'40 1-45 8-38 0-32 — 0-009

Glödningsförlust

lis » 100-199 % 52-n % 0'23 » 0"006 »

0'64 100-519 % 58-80 % 0'20. » 0'004 »

Fe Mn P

De magnetiska förhållandena inom malmfältet äro så växlande och förvirrade, att man av magnetiska mätningar knappast kan erhålla någon ledning vid bedömandet av fyndighetens utsträckning. Observationerna antyda dock, att förekomsten utgöres av ett stort antal från varandra av ofyndiga bergmassor åtskilda malmpartier, vilket även bekräftas av de geologiska iakttagelserna och diamantborrningarna. Vid de redan ovan nämnda, sommaren 1909 för statens räkning företagna diaman tborrningarna utfördes 5 borrhål med en sammanlagd längd av 300,7 meter. De enskilda hålen voro respektive 74,5, 72,8, 74,4, 47,5 och 31,5 meter långa och avsågo att utröna förhållandena mot djupet. Tre av borrhålen genomgingo malm, som upphörde på ett djup av resp. 48,4, 27,9 och 25,9 meter under utgåendet, men i de två andra påträffades inga rikare malmpartier av större dimensioner. I ett av borrhålen, ansatt i Hermelinska väggen, visade malmprov taget av borrkärnor från de första tio meterna en järnhalt av 44,3 5 % samt från 16,5—34,1 meters djup 41,3 3 % och synes härav framgå, att malmen här är fattigare djupare ned än i Hermelinska väggen. Även analyser å borrkärnor från ett annat borrhål tyda därpå, att malmens järnhalt avtager mot djupet. Prov från 1,1 —13,1 meters djup i detta hål gav nämligen 47,98 % järn och från 14,o—27,6 meters djup 45,9 6 % järn. Euotivarefältets malmarea är enligt samstämmiga omdömen av de experter, vilka besökt malmberget, cirka 300,000 nr, men då det inom denna areal finnes betydande vidder, som innehålla mindervärdig malm eller ofyndiga bergmassor, torde arean av användbar malm enligt doktor Tegengrens beräkningar icke böra skattas högre än till sammanlagt 135,000 m2. Denna area fördelar sig på de olika delarna av fältet sålunda: Blottad malm inom mellersta delen av fältet cirka 20,000 m 2 Sannolik malm (känd med ledning av ur jordtäcket uppstigande hällar): inom nordvästra delen av fältet 50,000 » inom sydöstra delen av fältet 65,000 » 135,000 m 2 Någon fullt säker uppskattning av malmkvantiteten inom Euotivarefyndigheten kan icke med tillhjälp av hittills verkställda undersökningsarbeten utföras,

170 beroende på malmens mycket oregelbundna förekomstsätt, utan skulle härför mycket mera omfattande sådana arbeten erfordras. Malmtillgångarna bliva dock, på grund av malmens vid undersökningarna funna ringa djupgående, icke så stora, som man med hänsyn till den väldiga malmarean kunde hava anledning att antaga. Doktor Tegengren beräknar, under antagande att malmens medeldjupgående uppgår till 25 meter, varvid dock undantag göres för Hermelinska väggens malm, vars djupgående är större, följande malmtillgångar inom hela Euotivarefåltet: Nordvästra delen av fältet 5,000,000 ton Saturnusmalmerna 2,000,000 » Hermelinska väggens malm 6,000,000 » Sydöstra delen av fältet 6,000,000 » Summa oskrädd malm 19,000,000 ton Huru mycket skrädd malm skulle kunna uttagas ur denna kvantitet kan icke med säkerhet avgöras, men då det kan antagas, att malmprocenten icke kommer att överstiga 75, torde högst 14,000,000 ton färdigskrädd malm vara att påräkna. Skulle råmalmen underkastas anrikning, torde de angivna malmtillgångarna komma att lämna 7,000,000 ä 8,000,000 ton slig med omkring 65 % järn och 5 % titansyra. Malmens relativt höga halt av lerjord och magnesia gör, att den är synnerligen svårsmält, varför en betydande mängd kalksten och kvarts måste tillsättas, om malmen skall kunna smältas utan föregående anrikning. Fyndighetens värde torde på grund av dels malmens beskaffenhet och dels malmfältets avskilda läge vara ganska tvivelaktigt. Om malmens användning inom landet yttrar disponenten Aug. Herlenius i ett utlåtande angående malmtransporter å inlandsbanan följande: »Beträffande önskvärdheten af en afvikning af banans norra del längre åt väster för att erhålla en utfartsväg från Euotivaara malmfält, beläget cirka tio mil väster om banans nu föreslagna sträckning, anser jag, att mycket mindre sannolikhet förefinnes för denna malms användning i mellersta Sverige än för flertalet andra lappländska malmer, emedan Euotivaaramalmen dels ä: jämförelsevis fattig, dels icke har sådan kemisk sammansättning, att man kan vänta, att densamma kommer till användning förr än verklig brist på bättre malmer yppar sig — en tid som synes mig vara mycket avlägsen.» Vallatj. Detta lilla malmfält ligger endast 2 km NV om Euotivare, på sydvästsluttningen av berget Vallatj vare tjah. Fältet upptäcktes i början av 1890-talet av J. A. Falk, N. E. Nreselius_ och A. A. Wedin, vilka då idkade malmletning i trakterna omkring Euctivare och bland andra fyndigheter även inmutade Vallatj. Malmfältet har sedan dess vanligen besökts och beskrivits i samband med Euotivarefältet. Denna fyndighet, som ligger inom Euotivare statsgruvefälts område belades 1902 med tio utmål. Kronans jordägareandelar bevakades vid utmilsförrättningen och anmäldes vara utarrenderade till samma personer Ofh på samma villkor som utmålen i Euotivare. I geologiskt avseende liknar Vallatj fullkomligt Euotivare, då båd?. förekomsterna tillhöra samma eruptivområde.

177 I fältets nordvästra och sydöstra ändar är malmen blottad, och dessutom uppsticka här och där berghällar, innehållande malmsliror. Inom alla utmålen förekomma rätt starka kompassdrag. Av tvenne analyser å malm från utmålen Zeus och Themis har den ena givit 45,84 % järn, 10,41 % titansyra, 0,on % fosfor och 0,105 % svavel, den andra 48,5 8 % järn, 10,8 5 % titansyra, 0,0 7 9 % fosfor och 0,0 81 % svavel. Fyndighetens malmarea är föga känd men torde kunna antagas uppgå till 4,000 a 5,000 m 2 . Malmtillgångarna äro i förhållande till Ruotivares synnerligen obetydliga, och fältet är säkerligen av ringa värde. Vietovaara. Denna fyndighet är belägen 2 mil fågel vägen V om Kirunavaara, i sluttningen mot Holmajärvi, mellan Puoltsavaara och Aitijoki, 8 km NO om Ekströmsberg. Malmfältet upptäcktes i augusti 1914 av d:r B. Högbom. Av denne samt konsul A. Johnson inlämnades i februari 1917 ansökan om koncession för undersökning av järnmalmen, vilken ansökan dock blev avslagen. Magnetisk karta upprättades under våren 1918, och fältet inmutades i juni samma år av d:r Högbom på svavelkis. Sju utmål täckande större delen av fältet lades den 9 mars 1919 samt ett den 4 juli samma år. Kronans jordägareandelar äro ännu icke tagna i bruk. Anmälningstiden utgår för ett utmål den 22 september och för de övriga den 30 december 1923. E n baslinje är dragen över fältet, vars 0-punkt är belägen vid bäcken Aitijoki, ungefär 2 km från dess utlopp i Adjolahti, och framgår från denna punkt i västsydvästlig riktning över fältet. Det utmålslagda området, som börjar mitt för en punkt på baslinjen, belägen ungefär 350 meter från nollpunkten, ligger till huvudsaklig del utanför baslinjen på södra sidan om denna och har efter baslinjen en utsträckning av 1,300 meter. Den magnetiska vertikalintensiteten uppgår till 70° på en längd av cirka 1,300 meter, dock med tvenne avbrott om respektive 150 och 200 meter, samt en bredd varierande mellan 20 och 60 meter. Strykningen på kompassdraget är V—O, och malmerna stupa förmodligen åt N. Dessa äro dock ännu för litet undersökta, för att man med någon säkerhet skall kunna bestämma stupningen. Fältet, som delvis är myrlänt, är fullständigt täckt av lösa jordavlagringar bestående av myrjord och morängrus. Jordavlagringarnas djup hava, där de hittills undersökts, visat sig växla mellan 2 och 10 meter. Under vintern 1918—1919 utfördes undersökningsarbeten bestående av jordrymnmgs- och diamantborrningsarbeten inom fältet. Malmen blottades genom fyra jordrymningar, och diamantborrhål om respektive 100,35, 61,vi, 64,09 och 103,2 5 meters längd neddrevos. Resultatet av dessa borrningar framgår av följande borrningsprotokoll. Borrhål nr 1. 0*oo— 3'o o jord 3-oo— 7'2o syenitporfyr 7-2 0— 25*8 0 grönskarn med järnmalmsimpregnation 25-8 0— 33"5 o syenitporfyr 33'5 0— 38-oo grönskarn 38-0 0— 43 IO syenitporfyr 43-IO— 48" oo järnmalm med grönskarn och stark kisimpregnation 48-oo— 50'8 5 » » kisimpregnation 50-8 5— 52-6 0 » » ofyndigt berg 468 24

-t..

178 52*6 0— 53'4 0 syenitporfyr 53'4 0— 56*6 0 j ä r n m a l m 56 - 6 0— 58-3 0 klorit 58*80— 60'o o syenitporfyr 60"oo— 62" o o j ä r n m a l m m e d k l o r i t i n b l a n d n i n g a r 62-0 0— 73*10 syenitporfyr 73-10— 7 3 7 0 klorit 73-7 0 —100-3 5 syenitporfyr. Borrhål nr 2. O-oo— 9'6o j o r d 9-6 0— 23"3o syenitporfyr 23-3 0— 25-2 0 k l o r i t 25*2 0— 42 - 7 0 j ä r n m a l m delvis m e d s t a r k k i s i m p r e g n a t i o n 42*7 0— 4 9 o o klorit 49*00— 57*60 j ä r n m a l m m e d s t a r k k i s i m p r e g n a t i o n 57*60— 61 - 7i klorit. Borrhål nr 3. O-oo— 11*00 j o r d 11*00—• 19-50 j ä r n m a l m 19"6o— 21'3o » med kisimpregnation 21-30— 24-oo » 24 - oo— 40'oo * » » 40'o o— 49'0 0 » » » och ofyndigt b e r g 49'o o— 64" o 9 syenitporfyr och klorit. Borrhål nr 4. 0*00— 9'4 5 j o r d 9'4 5 — 27*o o syenitporfyr 27*oo— 29*3 0 j ä r n m a l m m e d s t a r k kisinrpregnation 29'3 0— 31*70 l e p t i t 31 - 7 0— 40'9o j ä r n m a l m » » > och ofyndigt 40*9 0— 41'4 0 klorit 41'40— 46*50 j ä r n m a l m » » » 46*5 0— 52'7 o klorit 52'7 o— 58*4 0 j ä r n m a l m » » » 58*4 0— 59'5o klorit 59' 5 o—103' 2 5 syenitporfyr. D e n fyndigheten o m g i v a n d e b e r g a r t e n är porfyr. I d e n n a ligger m a l m e n o m v ä x l a n d e m e d g r ö n a skapolitförande s k a r n b e r g a r t e r och l e p t i t eller leptitiskporfyr. M a l m e r n a b e s t å av s v a r t m a l m , s t a r k t förorenad av svavelkis, varförutom svavelkis även f ö r e k o m m e r i s k a r n b e r g e t . Svavelkisen s y n e s v a r a ganska j ä m n t fördelad i n o m h e l a fyndigheten, m e n h ä r och var träffas dock ställen, d ä r d e n är m e r a samlad. I två av j o r d r y m n i n g a r n a hava av i n m u t a r e n tagits prover, vilka efter sammanb l a n d n i n g u p p d e l a t s i en m a l m m e d h ö g r e och en s å d a n m e d l ä g r e j ä r n h a l t . D e n förra m a l m e n gav vid a n a l y s e r i n g 65,2 % järn, 0,021 % fosfor och 4,2 6 % svavel, d e n s e n a r e 55,2 % j ä r n , 0,13 0 % fosfor och 5,8 5 % svavel. V i s s a särskilda stuffer t o r d e dock k u n n a u p p v i s a svavelhalter, som äro b e t y d l i g t högre. I en del av m a l m e n förekomma körtelformiga inlagringar av apatit, och t o r d e d e n h ö g r e fosforhalten i d e t sist anförda p r o v e t vara b e r o e n d e p å

179 sådana. Analys å malm, vari dessa äpatitinlagringar icke kunnat iakttagas, har givit endast 0,0 0 4 % fosfor. Fyndighetens malmarea beräknas till omkring 10,000 m2. Beträffande malmtillgångarna är det, med det omfång undersökningarna hittills fått, ännu icke möjligt att med någon bestämdhet yttra sig. Medelst diamantborrningarna är emellertid malm påvisad på ett djup av cirka 40 meter under dagen. För utrönande av huruvida ur råmalmen kan erhållas en fosfor- och svavelfattig slig, hava anrikningsförsök anställts å en del kärnor från borrhål nr 2. Försöken, som utförts av Aktiebolaget Gröndals Patenter, hava lämnat följande resultat. Generalprov av borrkärnor från 25,6—42,7 meters djup i borrhål nr 2. Ingående malm Järn Posfor Svavel

51-o

%

Avfall

Slig

Utvinning

67-3

%

11-3 äl4-3 %

0024 0-38

» »

j 5'24 å 8'7 1 »

89-9 »

Oil 8 » 2-G3 »

%

Generalprov av borrkärnor från 49—58 meters djup i borrhål nr 2. Ingående malm Järn Fosfor Svavel

Avfall

Slig

60-6

%

70i

%

0'320 451

» »

' 0'020 0X7

» »

Utvinning i %

92-i %

ll ooä25 Oi »

97-o »

18-o ä25'5 -

É

Försök att genom finmalning till Vio m m samt förnyad anrikning ytterligare nedbringa fosfor- och svavelhalterna i sligen hava visat, att härigenom icke mycket är att vinna. Fyndigheten är inmutad på svavelkis, och anrikningen borde därför avse att erhålla kis i säljbar form. Av vaskningsförsök å tallrik att döma synes också svavelkisen lätt avskilja sig ur avfallet. Några vidare undersökningar, varigenom siffror för utvinningen vid denna anrikning kunnat erhållas, synas dock icke hava blivit gjorda. Innan något bestämt omdöme beträffande resultaten vid en kommande anrikning i stort kan avgivas, måste mera ingående försök i större skala anställas. Malmfältet har otvivelaktigt ett visst värde, men någon betydelse kan det dock få, först sedan överenskommelse träffats med kronan, som förbehållit sig uteslutande rätt till järnmalmen, så att båda malmmineralen samtidigt kunna tillgodogöras. Sautusvaara. På Palo Sautusvaara, 8 km Ö om Jukkasjärvi kyrkoby hava vid olika tillfällen järnmalmsanledningar iakttagits, bland andra den här nedan beskrivna, som i maj 1921 inmutades på svavelkis för Aktiebolaget Nordsvenska Malmfälts räkning. Samma år belades fyndigheten med 5 utmål. Kronans jordägareandelar äro ännu icke tagna i bruk, och utgår anmälningstiden för 4 utmål den 17 maj samt för 1 utmål den 11 augusti 1926. Malmen består av svartmalm av grönskarnstyp i blandning med svavelkis, liggande i leptit. Strykningen är i NV—SO, stupningen brant.

180 Kompassdraget liar en längdutsträckning av cirka 1,000 meter med flera avbrott och rätt hastiga växlingar; 70° kurvan omsluter ett område om cirka 8,000 m2. Den hittills blottade malmen är nästan genomgående vittrad till mull intill ett par meters djup. I de fasta partierna förekommer rik inblandning av svavelkis, dels i klumpar och ådror, dels som impregnation. Utan separation kan varken användbar kis eller järnmalm påräknas, men har ett laboratorieförsök å ett mindre prov givit vid handen, att en fosforren och svavelfattig järnmalmsslig bör kunna erhållas vid anrikning, samtidigt som avfallets svavelhalt blir så hög, att därur en duglig svavelkis torde kunna utvinnas. E t t malmprov taget vid utmålsförrättningen höll 9,6 2 % svavel. Ett annat prov gav vid analys 57,6 % järn och 3,2 % svavel. För ett säkert omdöme om fyndighetens brytvärdhet erfordras såväl ytterligare undersökningar å densamma som ock försöksanrikningar. Vathanvaara. Vathanvaara kis- och järnmalmsfyndighet ligger 20 km NV om Vittangi by å mark, som, då fyndigheten 1911 inmutades, tillhörde Jukkasjärvi sockens allmänning, men som före utmålsläggningarna övergått till kronojord. Ar 1916 lades 5 utmål, och bevakade kronan därvid sina jordägareandelar men har icke utarrenderat dessa. Ar 1921 beviljades ytterligare 2 utmål, vilka lades på blottningar av svavelkis i järnmalm. Kronans jordägareandelar i dessa utmål äro ännu icke tagna i bruk. Anmälningstiden utgår för det ena den 3 juli 1923, för det andra den 5 december 1924. Kompassdraget är konvext mot NO och tämligen regelbundet; 70° kurvan omsluter 13,000 m2. Malmen utgöres av en starkt skarnblandad, kisig svartmalm inlagrad i leptiter, kalksten och grafitskiffer. Stupningen är brant. Då jordbetäckningen är djup å de viktigare partierna av fältet, äro dessa endast ställvis blottade, och malmarean ofullständigt känd. Malmen torde på grund av låg järnhalt och hög svavelhalt böra rlknas som anrikningsmalm. Pellivuoma. Denna fyndighet, som ligger i Pajala socken, 12 km O om Palokorvi by, inmutades 1919 för Aktiebolaget Nordsvenska Malmfälts räkning. 2 utmål lades 1921. Kronans jordägareandelar äro ännu icke tagna i bruk, och aimälningstiden härför utgår den 18 juli 1924. Utmåleii täcka ett cirka 200 meter långt, något ojämnt kompassdrag, vars 70° kurva innesluter ett område om 5,000 m2. Malmfältet är helt och hållet jordbetäckt, och då marken är myrlänt, nöta svårigheter vid utförandet av undersökningsarbeten. Fyndigheten är dirför blottad endast på ett ställe och sålunda föga känd. Malmen utgöres på det blottade stället av en vittringsbreccia med hopsintrade bitar och block av magnetit, svavelkis och magnetkis. Enstaka stänk av kopparkis förekomma även. På grund av den hittills anträffade malnens vittrade och rostiga beskaffenhet hava inga analyser utförts därå. Käyrivaara. Käyrivaara malmfält ligger 5 km N om Krokviks station å riksgränsbtnan samt 2 km N om den vid Rautasälven belägna byn Käyrivuopio.

181 F ä l t e t b e l a d e s 11)04 m e d 4 utmål. K r o n a n s j o r d ä g a r e a n d e l a r b e v a k a d e s i 3 u t m å l och u t a r r e n d e r a d e s till i n m u t a r e n intill utgången av 1923. I 1 u t m å l blev k r o n a n s a n d e l d ä r e m o t ej bevakad, vadan i n m u t a r e n äger a t t b e g a g n a d e n n a intill u t g å n g e n av 1923 m o t en avgift av en sjuttiofemtedel av m a l m e n s bruttovärde å gruvbäcken. I n m u t a r e a n d e l a r n a inneliavas av d:r Carl Setterberg, som beredvilligt l ä m n a t n e d a n följande uppgifter om malmfältet. I n o m d e t m a l m f ö r a n d e o m r å d e t förekommer ett flertal s t ö r r e och m i n d r e m a l m l i n s e r s t r y k a n d e N N O — S S Y samt s t u p a n d e cirka 70° m o t V. M a l m e r n a b e s t å av t ä t magnetit, m y c k e t u p p b l a n d a d med gröna b e r g a r t e r och svavelkis. E n m a g n e t i s k karta, som u p p r ä t t a t s över malmfältet, a n t y d e r n ä r v a r o n av t v e n n e s t ö r r e och flera m i n d r e malmlinser, u p p t r ä d a n d e i t v e n n e parallella streck. D e t östligaste av d e s s a u p p v i s a r i sin nordliga del s y n n e r l i g e n likformiga, l å n g s t r ä c k t a m a g n e t i s k a kurvor. I n o m d e t t a s i s t n ä m n d a k o m p a s s d r a g äro u n d e r s o m m a r e n 1912 en del jordr y m n i n g s - och s c h a k t s ä n k n i n g s a r b e t e n s a m t d i a m a n t b o r r n i n g a r utförda. H ä r v i d h a r m a l m e n b l o t t a t s i t r e j o r d r y m n i n g a r och i dessa befunnits hava en b r e d d av r e s p . 19,9 och 17 meter. E t t schakt är avsänkt i m a l m e n till ett djup av 5,7 m e t e r . T r e d i a m a n t b o r r h å l om r e s p . 90,5o, 123,7 7 och 97,0 5 m e t e r s längd äro nedd r i v n a och l ä m n a s h ä r n e d a n r e d o g ö r e l s e över resultaten av u n d e r s ö k n i n g a r å de d ä r v i d e r h å l l n a b o r r k ä r n o r n a . Borrhål 57"8—68'8 68-8—76-8

ni- 1.

H o m e t e r malm m e d 39-2 % järn. 8-Q » » » 42-7 » ^ _ S u m m a 19'0 m e t e r malm m e d 4(>0 7 % j ä r n . Borrhål

-

97 5 — 1 0 2 9 104-5 —107.5 108-0 —110-76 HO'75—113'3

n:r 2.

5"4 m e t e r malm m e d 3"0 » » » 2-75 » » » 2"55 » » »

32*2 51-2 50-4 2Ö5

% järn. » » » » > »

S u m m a 13'7 m e t e r malm m e d 39 - i6 % järn. Borrhål 7765—8065 80'65—82'10 82"io—84-85 84"85— 85'40 85'40—86'85

nr 3.

3 o m e t e r malm med 52'7 % j ä r n . 1'45 » » » 23-2 » » 2'75 » » » 46'5 » » 0'55 » » » 4-8 » » 1'45 » » » 45'0 » » S u m m a 9'2

m e t e r malm m e d 42"i % j ä r n .

E t t p r o v av rikare malm, som å kungl. tekniska h ö g s k o l a n s materialprovn i n g s a n s t a l t u n d e r k a s t a t s u n d e r s ö k n i n g , gav vid analys: Järn Fosfor Svavel

52'2 % 0'043 » 1-02 »

samt vid p r o v a n r i k n i n g : 71 % slig m e d 29 » avfall m e d

69'5 % järn. 8" 9 » »

182 Sligen från ett annat anrikningsprov visade sig hålla 73,3 % järn, 0,0 0 6 % fosfor och 0,0 61 % svavel. En fullständig analys å ett malmprov har givit följande resultat: Fe203 48-35 % SiOo i 14*«o % FeO 2roo » FeS" 2 3'07 » MnO 0-28 » P 2 (>. 0'16 » Al2 0 3 2 - IO » CaO 5-80 » MgO 4-06 » 99*»i % Fe 52-22 % P 0-067 » S 1-96 » Med tillhjälp av den magnetiska kartan samt erfarenheterna från försöksarbetena har den undersökta största malmens längd uppskattats till 350 meter och medelbredden till 16 meter. Denna malms mäktighet synes emellertid att döma av de utförda undersökningarna avtaga mot djupet, så att den 100 meter under utgåendet är endast 11 meter. Den näst största malmen är liksom övriga icke undersökt men anses betydligt mindre än den ovan omnämnda. Möjligen kan dess area uppgå till 1,000 m2. Då malmen i medeltal håller endast omkring 40 % järn och dessutom hög svavelhalt, måste den underkastas anrikning för att bliva användbar. Malmfältets läge endast 3,5 km från riksgränsbanan och 15 km från Kiruna är gynnsamt. Njuotjamavaara. På ett avstånd av 1 km ONO om Rensjöns station på riksgränsbanan ligger en liten järnmalmsfyndighet med ovanstående namn. Fyndigheten belades 1903 med 3 utmål. Då kronan därvid icke bevakade sina jordägareandelar, äger inmutaren att begagna dem till utgången av 1922. Inmutareandelarna ägas av Bergverksaktiebolaget Freja i Koskullskulle, genom vars gruvingenjör M. E. Almin nedan följande uppgifter erhållits. Malmerna utgöras av små körtlar av magnetit, som endast i enstaka fall äro över 1 meter breda. Strykningen synes vara i N—S. Analyser saknas. Några djupundersökningar äro icke gjorda, och då fältet även för övrigt är föga undersökt, kunna malmarea och malmtillgång icke angivas. Fältet torde vara av ringa betydelse. Tarrekaisse. I Tarrekaisse magnesitfält innehålla 4 utmål, lagda 1902, och 3 utmål, lagda 1920, en obetydlighet järnmalm. Kronans jordägareandelar i de senare äro ännu ej tagna i bruk. Anmälningstiden utgår för 2 utmål den 30 juni och för 1 utmål den 9 september 1924. Ruonkakaisse. Fyndigheten, som ligger på en av topparna i Tarrekaissemassivet, är inmutad på magnesit och 1920 belagd med 1 utmål. Kronans jordägareandel är ännu icke tagen i bruk. Anmälningstiden utgår den 9 september 1923. Jämte magnesit uppträder en rik magnetit. Då denna dock endast har en bredd av högst 0,5 meter, är den icke brytvärd. Den får dessutom i likhet med järnmalmen inom svavelkisinmutningarna av inmutaren icke utan särskild uppgörelse med kronan tillgodogöras på grund av bestämmelserna i ligen den 31 maj 1918.

183 V.

Fyndigheter av klass 3.

Luossavaara. Malmberget Luossavaara är beläget vid riksgränsbanan, mitt emot Kirunavaara och skiljes från detta genom den dalgång, i vilken sjön Luossajärvi ligger. • # Berget omtalas, som förut är nämnt, första gången i en promemoria skriven någon gång under tiden 1696—1727 av en bokhållare Samuel Mört vid Kengis bruk:. Under 1700- och 1800-talen besöktes berget i och för undersökningar upprepade gånger av bland andra den tidigare omnämnda 1736 års kommission. Ar 1764 säger bergmästaren Dan. Lithander i en berättelse, att malm från Luossavaara hämtas med renar till Jimosuando, men att den är röd bräckt. H a n omtalar dessutom, att översta, avsättningen är ren malm utan bergart, och, att brytningen sker medelst hammarslag och kallkilning. Ar 1804 avhämtades malm härifrån för Kengis bruks räkning, och år 1817 uttogs mutsedel av förre ägaren av Kengis O. Ekström »för att bearbeta Lövenskiölds gruva», vilken gruva dock icke kunnat påträffas. Inmutningar gjordes även av andra personer under 1800-talets lopp. Koman berättar 1818 om detta berg, att högsta kullen »är helt och hållet bar och består utan undantag af en derb och svartblå, starkt attractorisk järnmalm, hvars halt man skattat till 64 procent. Af en djup damjord, som betäcker sluttningarna af denna kulle, hindras man att med säkerhet bestämma vidden av malmstocken». Under större delen av 1800-talet bortfördes från fältet malm i mängder varierande mellan 94 och 600 skeppund per år för smältning vid Kengis bruk, varvid malmen bröts loss med spett av formännen, som hämtade densamma. År I860 sändes en del av den lösbrutna malmen till Edskens bruk för att provas såsom bessemermalm, men då det vid undersökning medelst degelprov befanns, att malmen gav 70 % tackjärn med 0,2 4 5 % fosforsyra, samt att den erhållna slaggen höll 11,7 % titansyra, blev den tillämnade provblåsningen icke verkställd. Härom upplyser ett protokoll från ett sammanträde med herrar fullmäktige i Jernkontoret den 16 oktober 1861, däri det heter: »S. D. Jämte anmälan att direktören L. Einman nu mera verkställt analys å den malm från Luossavara grufvefält, som, till följd af herrar Fullmäktiges beslut den IT) maj nästlidne år, blifvit till Edskens masugn försänd; att erforderlig tillgång på kol för malmens afblåsnmg där funnes, men att bruksbetj aningen på stället ansett sig icke kunna under ägarens frånvaro upplåta masugnen till försöks anställande hade, uti ingifven skrift, direktören A. Grill fästat uppmärksamheten därå, att utsikterna till vinnande af ett fördelaktigt resultat af en dylik blåsning voro föga lofvande, enär af den verkställda analysen sig visade, att ifrågavarande malm innehölle 0,2 4 5 procent fosforsyra och i degelprof gåfve svart slagg hållande icke mindre än 11,7 procent titansyra, eller ungefär dubbelt så stor kvantitet som slaggen af Tabergsmalm, vilken dock utgjorde en af våra mest hårdsmälta malmer, varförutan Luossavaraslaggens ringa belopp af endast omkring 4 procent ovillkorligen påkallade godartad slagg. Med af seende å livad sålunda blivit angående Luossavaramalmens beskaffenhet upplyst funno herrar Fullmäktige ej skäl förordna om försöks anställande med denna malms afblåsning, varom Direktören Grill skulle underrättas. Ut supra. Ex protokollo. F. Eichter.»

184 Å protokollet finnas följande anteckningar: »Analysen finnes intagen i J. C:s Annaler 2:dra häftet 1861. Föregående beslut finnes i J. C:s Annaler 2:dra häftet 1860. Andreas Grill» samt följande av bergmästaren: »Obs. Fosforhalten mindre än Dalkarlsbergs. Tabergsmalm ger 50 % slagg med 8 % titansyra, således i malmen 4 %. L-malm ger 4 % slagg med 12 % titansyra, således i malmen l/a %. Hvilken jämförelse.» Efter detta misslyckade försök, som synes icke hava blivit fullföljt, emedan man med anledning av ofullständiga undersökningar erhöll malm med relativt hög fosforhalt och även på grund av överdriven rädsla för titansyrehalten, blev det alldeles tyst om Luossavaara ända till 1872, då ivern att inmuta ånyo började visa sig i samband med frågan om järnvägs byggande. 1887 skriver bergmästaren i bergverksrelationerna angående inmutningar å Luossavaara: »Bland nyupptäckta fyndställen föreligger intet skäl särskilt omnämna andra än de för Rektor Fredholm å järnmalm i Luossavara malmfält utfärdade. Malm lärer därstädes gå upp i dagen, och lär densamma därför och tillfölje af sitt läge hafva att påräkna en ej ringa uppmärksamhet.» Följande förteckning över ägarna till inmutningarna' lämnas även: »8 utmål innehafves af K Schoug, 1 > , lagt 1884, innehafves af dr Ljunggren, 14 områden, som 1884 inmutades af Wibel, 3 » _ » 1887 > rektor K. A. Fredholm.» Genom 1907 års avtal med Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag, Aktiebolaget Gellivare Malmfält och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund kom staten i besittning av uteslutande nyttjanderätt till malmfältet under åren 1908— 1937, och skulle staten äga att vid utgången av sistnämnda år efter gottfinnande antingen behålla gruvfältet med full äganderätt utan lösen eller mot återlämnande av gruvorna erhålla ersättning för alla vid malmfältet nedlagda kostnader för anordningar, byggnader etc. Någon ordnad brytning har förut icke förekommit vid fältet, utan hava arbetena inskränkt sig till vanliga försvars- och undersökningsarbeten. I samband med frågan om anskaffande av fosforfattig malm för svenska järnhanteringens behov träffades dock under år 1918 en uppgörelse, varigenom nyttjanderätten till fältet för åren 1919—1930 överlämnades till Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund och Norrbottens Järnverksaktiebolag. Genom dessa bolags försorg har nu ett rationellt tillgodogörande av fyndigheten påbörjats, varvid Norrbottens Järnverksaktiebolag skall erhålla den vid brytningen fallande fosforfattiga malmen och trafikaktiebolaget den fosforrikare. Malmfältet har, som ovan nämnts, under årens lopp många gånger varit föremål för undersökningar och beskrivningar. De viktigaste av dessa äro utförda 1875 av geologen O. Gumaslius, 1897 av d:r Hj. Lundbohm samt 1907 av dåvarande gruvingenjören C. I. Asplund. Fältet har dessutom i Kangl. Maj:ts proposition nr 107 till 1907 års riksdag beskrivits av professor TYalfr. Petersson. Kompassdraget börjar vid en punkt omkring 800 meter norr om Luossajärvis strand och sträcker sig uppför bergets delvis branta södra sluttning samt vidare fram över den högsta toppen, som ligger 229 meter över sjöns yta. Norr om toppen fortsätta starka och vidsträckta kompassdrag pi en längd av närmare 400 meter, och ännu längre mot norr finnes ett svagare drag om 300 meters längd, vilket dock ännu icke blivit undersökt. Smärre malmfyndigheter — de s. k. Rektorsmalmerna — förekomma också på beigets östra sluttning. Dessa äro mindre kända men anses vara kvalitativt sLmre än huvudmalmerna. Strykningen inom malmfältet är NNO—SSY, och genom diamantborrniigar har utrönts, att stupningen håller sig mellan 60° och 70° mot Ö.

185 Fyndigheten omgives av eruptiva bergarter, vilka äro av något olika natur i hkngväggen och liggväggen. Östra sluttningen, som utgör hängande sidan, består av porfyr med en finkornig, rödbrun grundmassa med talrika inströdda korn av rnikroklin. Liggandet åter utgöres av en grå eller brungrå syenitporfyr av mycket varierande utseende. Malmen består av en mycket finkristallinisk till tät blandning av så gott som uteslutande magnetit med apatit. Stundom är svartmalmen dock något blodstensblandad. Apatiten förekommer i regel i liten mängd men undantagsvis även rikligare. Kalkspat träffas i vissa djupare partier tämligen rikligt, och har den pipighet, som ofta observeras, måhända uppkommit genom utlösning av detta mineral. Då malmen för övrigt är ren, utan inblandning av bergarter, utmärkes den av en mycket hög järnhäl t (något högre än Kirunamalmen). I allmänhet har den en låg fosforhalt, låg svavelhalt och en titansyrehalt, som uppgår till omkring 1 %. Titanhalten har endast blivit undersökt genom ett fåtal prov, men föreligger det ingen anledning att frukta, att denna är så hög, att malmens värde därigenom anmärkningsvärt förringas. Malmen är hård men förklyftad, så att den vid sprängning faller sönder i små bitar, dock utan att bilda mull. Den översta toppen av Luossavaara ligger blottad, utan någon jordbetäckning, men för övrigt är malmen täckt av morängrus samt skiktade grus- och sandlager. Den obetäckta delen har en längd av cirka 150 meter och en bredd av något över 50 meter. Genom jordrymningar har man påvisat malmens förekomst på en längd av ytterligare 750 meter, och att döma av kompassdraget torde hela längden uppgå till omkring 1,300 meter. De svagare dragen längst norrut äro likväl då oräknade. Malmens bredd växlar mellan 23 och 58 meter och är inom den del av fyndigheten, som blottats genom jordrymningar, i medeltal 28 meter. Den säkert kända malmarean är alltså omkring 25,000 m2. Härtill torde enligt professor Petersson kunna läggas 3,000 ä 4,000 m 2 ej blottad men av allt att döma med säkerhet förefintlig malm, varför professor Petersson med stöd av senaste undersökningar skattar hela malmarean till 28,000 ä 29,000 m2. Då per kubikmeter brutet berg torde kunna erhållas 4,5 ton malm, skulle således med 1 meters avsänkning av hela malmarean vinnas omkring 130,000 ton malm. För undersökning av malmens stupningsförhållanden samt dess fortsättning mot djupet hava diamantborrningar företagits, varvid sex stycken borrhål neddrivits. Av dessa har ett övertvärat malmen och tvenne andra träffat malmen så, att häng- och liggväggarnas lutningsförhållanden kunnat fastställas. Härvid har det visat sig, att häng- och liggväggarna inom fältet, där undersökningarna ägt rum, konvergera mot djupet, så att malmens mäktighet avtager. Huruvida detta är fallet inom hela fyndigheten kan dock icke avgöras. Malmbredden är nämligen så växlande i dagen, att det är nära till hands att antaga, det oregelbundenheten även på djupet är så stor, att en undersökning på endast ett par punkter inom fyndigheten ingenting bevisar. Om emellertid häng- och liggväggarna överallt hava de lutningar, som av borrningarna synas framgå, skulle malmen utkila enligt resultatet från det ena borrhålet i Luossajärvis nivå och enligt de båda andra 60 a 70 meter under sjöns yta. Under antagande av en avsmalning mot djupet har professor Petersson beräknat, att Luossavaarafyndigheten ovan Luossajärvis yta innehåller omkring 22,500,000 ton malm. Vid denna beräkning har dock icke hänsyn tagits till de 3,000 a 4,000 m2 malmarea, som enligt senare undersökningar borde kunna tilläggas, utan motsvarar denna malmkvantitet endast en malmarea av 25,000 m 2 . Icke heller hava då medräknats de sannolikt ganska betydande mängder malm,

180 som torde finnas inom de ofullständigare undersökta, jordtäckta delarna av fyndigheten ocli de smärre sidomalmerna. I sin år 1897 avgivna berättelse om Luossavaara angiver d:r Lund.bohm malmkvantiteten under de minst gynnsamma förhållandena, nämligen att hängoch liggväggarna överallt skulle konvergera så, att malmen spetsar ut i Liuossajärvis nivå, till 18,000,000 ton. Beträffande malmens beskaffenhet hava före år 1907 detaljerade undersök ningar utförts av Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag. Därvid togos från den malm, som går i dagen å Luossavaaras topp, nära 300 smärre prov och dessutom ett hundratal sådana, som lössprängts å olika över den blottade malmen spridda punkter. I allt erhöllos sålunda över 400 st. mindre prov, vilka analyserats för fosforhaltens bestämmande. Härvid har det visat sig, att denna halt växlar mellan 1,8 84 och 0,0 04 %. Medeltalet av alla analyserna å proven från toppen är 0,0 5 6 %, men om tvenne prov, vilka tagits nära hängande kontakten, och som hållit höga fosforhalter, nämligen 1,384 och l , i i 6 % , franräknas, blir medeltalet 0,04 9 % fosfor. I blottade partier å andra delar av malmen voro variationerna i fosforhalt ganska stora. Så erhöllos i en del prov mycket höga fosforhalter exempelvis 2,5 94 och 4,9 2 %, men i stort växlade fosforhalterna i olika delar av fiiltet mellan 0,0 4 och 0,7 81 %. Anmärkas bör, att alla dessa prov hava tagits av ytberg, varur en del apatit möjligen kan hava blivit urlakad, och att de dessutom mera motsvara stuffprov än genonisnittsprov å till storleken bestämda partier av malmen. Efter statens övertagande av malmfältet utfördes av dåvarande gruvingenjören C. I. Asplund i samråd med professor Petersson och d:r Lundbohm under sommaren 1907 på statens bekostnad en tämligen noggrann undersökning medelst diamantborrningar, sprängningsarbeten, provbrytningar m. m., varöver en detaljerad berättelse i februari 1908 avlämnades till chefen för Civildepartementet. Den 30 december samma år avgav Jernkontoret i samband härmed ett av civilministern begärt yttrande angående möjligheten av att tillgodogöra malmen i Luossavaara malmfält för den svenska järn tillverkningen. Undersökningen 1907 avsåg att bland annat lämna material för bedömande av huru stora kvantiteter, som skulle kunna brytas av de olika malmkvaliteter, som finnas i fältet. Då analyserna å de före 1907 tagna proven å malmen icke ansågos kunna läggas till grund för några beräkningar, emedan de tagits av ytberget samt i form av stuffprov, blev det nödigt att för undersökning av malmens fosforoch järnhalter taga nya prov. För detta ändamål sprängdes vinkelrätt mot strykningsriktningen tvärt över malmens hela bredd 30 st. diken med i regeln 20 meters mellanrum till 0,7 ä 1,0 meters djup under den fasta hällens yta, och dessutom gjordes särskilda provsprängningar på tre olika ställen inom fältet. 4 st. diamantborrhål om tillsammans 290 meters längd utfördes även för att undersöka och erhålla prov från djupare nivåer. Varje skärning uppdelades i två meters långa sektioner, och i varje sektions botten togs ett generalprov om 15 a 20 kilograms vikt. Pä analogt sätt togos även prov av borrkärnorna från såväl de nu drivna diamantborrhålen som från äldre sådana, så att varje prov i regel motsvarade två meters borrhålslängd. Med material från provpallarna utfördes skrädningsförsök för att utröna, huruvida och i vad mån malmsorter med olika fosforhalt vid brytning i större skala genom skrädning skulle kunna särskiljas. Resultatet av alla dessa undersökningar har ingenjör Asplund sammanfattat i följande uttalande: »Av hittills utförda undersökningar å Luossavaara har framgått:

187 att malmens fosforhalt varierar högst betydligt, från 0,002 % ända upp till 6 %, i enstaka stuffprov ända till 9%; att omedelbart intill varandra ofta uppträda kvaliteter av mycket olika fosforhalt, t. ex. i borrhål Odin 5,0, 1,9, 0,060 och 0,oog % å resp. 4, 8Y2, 11 och 15 meters djup; att i stort sett likväl de olika kvaliteternas huvudmassor ära mera samlade inom vissa delar av fältet, sålunda mellan tvärlinj. 260—620 och 740—800 företrädesvis fosforrika d- och ^-malmer, mellan tvärlinj. 640—720 och 820— 1180 övervägande de fosforfattiga «-, /S- och /-kvaliteterna; att det på grund härav sannolikt skall vara möjligt att genom koncentration av brytningen till vissa delar av fältet kunna erhålla en eller flera inom landet användbara kvaliteter såsom huvudmalm; att det vid provbrytningen lyckats utan nämnvärda kostnader erhålla olika malmsorter i ungefär samma förhållande, som på grund av s. k. dikesanalyser beräknats för samma områden, samt att före pallskrädningens början sammanblandad fosforfattig och fosforrik malm kunnat genom grovskrädning ganska väl åtskiljas från varandra; att man därför har grundad anledning förmoda, att åtskiljande av olika fosforkvaliteter vid gruvbrytning i stort sett icke skall möta alltför stora svårigheter. De över tillgången av olika malmkvaliteter gjorda beräkningarna, som äro grundade på kända kvalitetsförhållanden uti trettioen på skilda ställen av malmen sprängda övertvärningar samt uti fem på djupet gående borrhål och omfatta en undersökt fältutsträckning av 960 meter och ett medeldjup under dagytan av ungefär 100 meter (det genom diamantborrningar undersökta djupet) hava givit såsom sannolikt resultat: att två tredjedelar av det undersökta malmpartiet eller i runt tal fem millioner ton utgöres av sådan fosforfattig malm, som är användbar vid nu befintliga svenska järnverk, därav dock endast Y10 till sur bessemer eller sur martin ( = eller •< 0,01 o % fosfor) de övriga 9/io till lancashire och basisk martin; att för övrigt torde finnas inom den undersökta delen av malmen ungefär 1,800,000 ton malm av högre fosforhalt, som för närvarande icke torde vara enbart användbar vid nuvarande svenska järnverk; samt att återstående cirka 800,000 ton undersökt malm utgöres av fosforrik malm, användbar till s. k. basisk bessemer, men att tillgången därav torde vara alltför liten, för att man uteslutande på densamma skulle kunna basera något för en sådan tillverkning avsett, större modernt järnverk.» Ingenjör Asplund uppskattar malmtillgångarna i den undersökta delen av fältet ned till i medeltal 98 meters djup under dagytan till följande kvantiteter: «-malm (högst 0'0io % fosfor) ^-malm (0-o lo-O-oöo » » ) r-malm (0-050—0-07 5 » » ) d-malm (0-075— l.-oo » » ) f-malm (mer än Too » » )

500,000 ton 3,500,000 » 1,000.000 » 1,800,000 » 800,000 » Summa 7,600,000 ton

Av dessa kvaliteter är enligt Jernkontoret a lämplig för sur bessemer och sur martin, JS för lancashire, y för basisk martin, s för basisk bessemer och d att eventuellt användas som blandningsmalm. Kvantitets siffrorna å de olika kvaliteterna äro, som ovan nämnts, grundade på trettioen övertvärningar och fem diamantborrhål. För övrigt äro de baserade på sannolikhetsberäkningar, och ingenjör Asplund framhåller, att det

188 därför är möjligt, att de vid en fortsatt oeli mera i detalj driven undersökning eller vid framtida brytning kunna komma att i viss mån ändras. För en noggrannare beräkning av den samlade malmtillgången ned till ett större djup anser Asplund, att de hittills utförda borrningarna äro alldeles för fåtaliga. Beträffande utsikterna att vid brytning i stort kunna hålla de olika malmkvaliteterna åtskilda eller att genom skrädning särskilja dem. synes meningarna vara delade bland de auktoriteter, som därom yttrat sig. Ingenjöir Asplund säger härom i sin berättelse vid redogörelse för provbrytningarna: »Från början utgick man från det antagandet, att någon skrädning egentligen icke vore möjlig vid brytning i stort, utan att man vore hänvisad till att söka bryta varje kvalitet för sig, såsom förfarandet är vid Kirunavaara och Tuolluvaara. Detta kunde utan tvivel på flera ställen av fältet gå för sig ganska lätt, om man ginge med hängväggspallen före, så att malmen kunde angripas från två sidor. Men den korta tiden medgav icke att först bryta bort hängberget. Pali 175 Här förefanns under större delen av arbetstiden endast de två fosforrika kvaliteterna d och e, och någon svårighet att hålla dessa åtskils uppstod aldrig. Dels lågo de tämligen väl skilda, /-malmen vid liggandet, d-malmen vid hängandet, dels kunde de tämligen lätt åtskiljas från varandra genom sitt yttre utseende. Apatiten i ^-malmen förekommer så rikligt, att malmen ofta liknar granulit; d-malmen har däremot vanligen tät, stålliknande tämligen ljus brottyta, i-malmen är betydligt lättare och vanligen av skiffrigt utseende. Först mot slutet av brytningen började mitt uti d-malmen att uppträda fosforfattigare kvaliteter /?- och /-malm i form av körtlar med ett par kvadratmeters genomskärning. Begränsningen mot d-malmen var skarp, den fosforfattiga malmen hade kristallinisk struktur och betydligt mörkare färg än d-malmen. Denna malm grovskräddes för hand till /-malm, och för skrädningen betalades 10 öre extra per /-vagn, beräknad till 1,7 ton, således per ton j-malm ungefär G öre extra. I pall 175 har sålunda genom skrädningen erhållits följande kvantiteter: ung. 3,180 ton e-malm med 56'10 % järn 3*01 % fosfor 3,800 » d- » » 07'2 » » 0'3i » » 270 » y- » » (58" 5 » » 0'0 5 7 » » Summa 7,250 ton. Om man jämför — — finner man, att ur en bruten malmmassa av 1,570 ton har utskrätts 270 ton /-malm med en medelhalt av 0,0 5 7 % fosfor och att återstoden 1,300 ton d-malm haft en medelhalt av ung. 0,5 8 % fosfor. Genom försöken i denna pall torde sålunda vara visat, att även där de fosforrika kvaliteterna äro övervägande, kan en mindre förekomst av fosforfattig malm genom grovskrädning utvinnas utan stora, kostnader. Pall 145. Även i denna pall sökte man från början bryta de olika kvaliteterna var för sig utan att inlåta sig på någon skrädning. Det visade sig emellertid, att man på detta sätt måste taga en stor del /?-malm med i /-malmen, för att ej den förra skulle förorenas. Därför övergavs denna metod, och den 7 oktober började man skräda malmen.

189 Det diagram, som uppgjorts över fosforhaltens dagliga variationer hos de olika brutna kvaliteterna i pall 145, visar, hurusom fosforhalten förr shrädningens början skilde sig relativt obetydligt i /2- och d-tippen, men däremot efteråt differerade högst väsentligt. Att malmens fosforhalt vid tre särskilda tillfällen steg betydligt över maximigränsen, beror nog icke därpå, att skrädningen varit svår. På grund av att det trånga utrymmet ej medgav inläggning av spårväxlar, måste transporten av d-malm ske med plåtkärror en betydligt längre väg än fallet var med /S-malmen, som transporterades på rälsbana. Då såsom framgår av fosforhalten i småproven 380 (pall), d-malmen mot slutet av brytningen blev övervägande, förleddes arbetarna, som för övrigt icke förut arbetat i gruvor, att ibland slarva med skrädningen och köra en del av d-malmen på /J-tippen. Dennas genomsnittshalt har därför gått upp till 0,0 6 6 %, så att därav blivit /-malm. Omshculningsförsök. För att ytterligare pröva möjligheten av skrädning anställdes ett försök å den del av d-tippen, som utfraktats före pallskrädningens början. Här voro sålunda lössprängd JS- och d-malm blandade om varandra. En kvantitet av ungefär 150 ton grovskräddes, och dagliga prov av fosforhalten hos de olika kvaliteterna gjordes. Av det med ledning härav över fosforhaltens dagliga variation uppgjorda diagrammet synes, att den utskrädda ^-malmen aldrig överskridit tillåtna gränsen, fastän d-malmen stundom varit mycket fosforhaltig. I allmänhet gick den stora styckmalmen till /?, småmalmen till d. Av de omskrädda 150 ton erhölls ung. 100 ton /S-malm med i genomsnitt (58'2 % Fe, Ooi7 % P, » 50 » d- » » » » 65'-i » » , 0'3 2 » ». y-mabnen. Diagrammet över fosforhaltens variation hos den utskrädda /-malmen ger t}rdligt vid handen, att där denna förekommer i underordnad mängd, det icke lönar sig att hålla denna kvalitet, som enligt de dagliga arbetsprovens utslag varit än d än /S, men aldrig /. Medelhalten 0,0 94 % är även något högre än /-malmens tillåtna maximihalt. Liknande har förhållandet varit med /-malmen i pall 175, där endast 3 av de 15 arbetsprovens fosforhalter ligga inom /-gränserna. Däremot torde man vid brytning i stort ofta komma att erhålla denna kvalitet av /3-malmsvagnar, som överskridit tillåtna maximigränsen eller av d-vagnar, vars fosforhalt understiger d-malmens undre gräns. I pall 145 hava brutits följande kvantiteter med å bergshögskolan bestämda genom snittshalter. 1,700 ton /$ (/)-nialm med 68'i o % järn, 0-0 6 6 % fosfor 1,410 » ö- » » 65-2 » » 0'2o » » 500 » / [ty- * »67*1 » » 00 9 4 » » Ur d-malmen utskrädda 100 ton /S-malm 68,20 % järn, 0,017 % fosfor. Pall 85. Brytningen har här anordnats i syfte att uttaga den vid liggandet befintliga a-malmen ensamt för sig. Såsom det över fosforhaltens variation hos den brutna malmen uppgjorda diagrammet utvisar, har fosforhalten hos de första 1,100 ton kunnat hållas under den tillåtna gränsen. Därefter har vid två tillfällen fosforhalten avsevärt stigit till resp. 0,0 2 5 och 0,03 0 %. Yid stuffanalys har det visat sig, att en i närheten av /tf-malmen förekommande rand av malm med mörkt glänsande brott, som lätt går att skilja från den skarnliknande «-malmen, håller mera fosfor, i ett stuffprov 0,02o %. Det torde icke möta någon svårighet att frånskilja denna kvalitet vid brytningen. Under

190 de sista dagarna brytningen pågick, frånskräddes också ung. 40 ton /?-imalmA bergshögskolan utförda analyser å genomsnittsprov av de brutna lmalmkvaliteterna ha givit uti ung. 1,466 ton a-malm 64• 9 % järn, O007 % fosfor » » 40 » fl- » 62'3 » » 0'0i4 » » Ben kvarts/w] tiga a-malmen tordepå grund av sitt egendomliga utseende yanska lätt hinna skrädas ut från den för övrigt fosforfattiga [i-malmen, i vars- närhet den förekommer. Vill man med ledning av här ovan relaterade skrädningsresultat bedöma möjligheten att vid en brytning hälla de olika malmkvaliteterna isär, må man ihågkomma, att förhållandena då ställa sig betydligt fördelaktigare i vissa avseenden. Man behöver ej då omedelbart lägga malmen pa upplag, varvid genom slarvig skrädning vid ett enstaka tillfälle hela upplagets kvalitet kan försämras, utan malmen blir i vanliga fall fördelad uti vagnslaster, vilkas fosforhalt bestämmas var för sig, och tillfälliga fel i skrädningen inverka da endast på enstaka sådana, vilka med ringa kostnad, sedan felet konstaterats, kunna skrädas om.» Ingenjör Asplund synes sålunda anse, att ett särskiljande medelst skrädning eventuellt med omskrädning väl går för sig. Han anser också, att det på flera ställen av fältet utan tvivel vid brytning i stort är möjligt att bryta varje kvalitet skild från de övriga. D:r Lundbohms omdöme i »Iron Ore Resources of the World» om Luossavaara är åter, att där visserligen finnas kvaliteter med mycket låg fosforhalt, men att dessa icke kunna brytas särskilt utan måste frånskiljas genom en svår och osäker handskrädning. Professor Petersson anser, att provbrytningar och provskrädningar visa, att en för sur bessemer och sur martin användbar malm kan erhållas i Luossavaara, men att genom utredningen i övrigt är konstaterat, att utvinnandet av sådan malm förutsätter samtidig brytning av betydande mängder av undra malmkvantiteter, och att vid en rationellt ordnad brytning produktionen av förstnämnda malmkvalitet måste bliva jämförelsevis ringa. Däremot kunna enligt hans åsikt betydande mängder malm med en fosforhalt mellan 0, o i och 0,0 7 5 % erhållas, varvid samtidigt en del fosforrenare och en del fosforrikare malm torde kunna vinnas. I Jernkontorets utlåtande till civilministern yttras beträffande kvalitetsfrågan följande: »Asplunds beskrivning har bekräftat det förut kända förhållandet, att den i stort sett fosforfattiga malmen här och var innehåller större och mindre partier av fosforrikare malm, samt att någon större malm med konstant låg fosforhalt icke finnes. För att utröna huruvida det är möjligt att erhålla en sådan genom skrädning, har Asplund låtit utföra mycket omfattande försök. Härav har framgått, att en för sur bessemer och sur martin användbar malm kan erhållas, och på de utförda försöken har Asplund baserat sin beräkning, att malmfältet till 98 meters djup innehåller sammanlagt omkring l/2 miljon ton sådan malm. Av beskrivningen och de åtföljande kartorna framgår emellertid med all önskvärd tydlighet, att utvinnandet av denna kvantitet sur bessemer- och sur martinmalm förutsätter samtidig brytning av högst betydande massor av andra malmkvaliteter, och att den årliga produktionen av den förstnämnda, såvida en rationell brytning skall utföras, måste bliva jämförelsevis ringa. Då dessutom erfarenheten från de närliggande malmfälten Kirunavaara och Tuolluvaara giver vid handen, att malmens sortering alltid är förknippad med stora vanskligheter och ofta är omöjlig, samt att en betydande del av den fosforfattiga malmen måste offras för att undvika risken ar för-

191 orening, så anse vi, att en regelbunden produktion av enbart sur bessemer- och sur martinmalm, användbar för svenska järnverk, är utesluten. Yid en eventuell brytning av andra malmkvaliteter bör dock den a-malm, som finnes, särskilt tillvaratagas. Huru stor mängd sådan, som därvid kan erhållas, är för närvarande omöjligt att förutsäga. Ingenjör Asplunds utredning visar, att betydande kvantiteter J3- och ^-malmer med en fosforhalt varierande mellan 0,oi och 0,0 7 5 kunna erhållas, och brytningen bör sålunda huvudsakligen baseras på denna för lancashire och basisk martin användbara kvalitet.» Av Asplunds utredning framgår, att visserligen de fosforfattigare och de fosforrikare kvaliteterna i stort sett var för sig äro förhärskande i vissa delar av fältet, men också att den fosforfattiga malmen här och var innehåller större och mindre partier av fosforrikare malm och tvärtom, samt att någon större malm med konstant låg fosforhalt icke finnes. Det torde därför vara sannolikt, att om en brytning av de olika kvaliteterna var för sig skulle försökas, en stor procent^ av den fosforfattiga malmen skulle få offras i den fosforrikare, för att man skulle kunna vara säker på den fosforfattiga kvaliteten. Tillgången av fosforfattig «-malm, som är relativt liten, skulle sålunda minskas än mera vid brytning enligt en sådan plan. En del av den fosforfattiga malmen är visserligen till utseendet ganska avvikande från den fosforrikare och kan sålunda avskiljas vid skrädning, men det torde dock vara sannolikt, att vid brytning i stort även denna metod för utvinnande av den fosforfattiga malmen skulle erbjuda vissa svårigheter. Att döma av vad hittills framkommit beträffande utsikterna att vid brytning i Luossavaara erhålla fosforfattig malm, så synes det framgå, att en för sur bessemer- och sur martinjärntillverkning användbar malm visserligen bör kunna erhållas, men att kvantiteten av sådan malm torde bliva relativt liten, samt att produktionen härav synes bliva osäker och möta svårigheter vid brytning i stort.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Inledning . . Historik Upptäckten av malmfälten

...

Sid. 65 67 (37

Malmens tillgodogörande inom landet Malmens export

70 84

Förhandlingar och avtal rörande äganderätt, export och fraktfrågor

92 S p e c i a l b e s k r i v n i n g a r över m a l m f ä l t e n I. Fyndigheter av klass l a Ekströmsberg Svappavaara Leveamemi Mertainen

107 107 107 HO 444 120

II. Fyndigheter av klass I b Laukuj ärvi Eakkurijoki Tansari balmivaara Nokutusvaara Painirova III. Fyndigheter av klass 1 c Haukivaara Syväjärvi Toppi Tuollujärvi

149 14y 150 150 130 151 151 152 452 15;; 15Ö 153

IV. Fyndigheter av klass 2 Kirunavaara Gellivare Koskullskullc Tuolluvaara Ruotivare Vallatj Vietovaara Sautusvaara Vathanvaara Pellivuoma Käyrivaara Njuotjamavaara Tarrekaisse Ruonkakaisse

I54 154 159 468 170 472 476 477 47;) igQ 4g0 4g( 1 482 482 482

V. Fyndigheter av klass 3 Luossavaara

183 483

PI./

STATENS REPRODUKTIONSANSTALT

JPl.Z ^Allmänning

jyertainens

malmfält

Skala 1:8000 =r trtrrvåjZsgrafts er OTrvräöLe "inom, åZen magnetiska, inéensiåeéewsGO* ~kizrv€L ^ OrrvråéLe inom 70 ° Jizcrvan,

STATENS REPROOUKTIONSANSTAIT

JP1.3 8SO

OOO

9S0

100O

10&0

1ZOO

Dagstoll vid

J[fer£azne?zs Skala

malmfält /.'SOo

CTeLmmaZTn,

l=£

JPoTfyi*.

JtöttZmsJb^eccia,

o = Di, a,marv£b07*7*71 ciZ 800

A

STATENS REPRODUKTIONSANSTALT

jn.v

LängdprofiZ efter Zzrifem^rB*pl.3

STATENS REPROOUKTtONSANSTAlT

Bil. 6.

^rsmm \lfoma\i£

Täwi;

7 , V „

VV, „ „ ,

V

3*s£S %$; Vfll-t/UKu'l'f.,,,,,,,,*,'

Ii

('."bl.ipo^o

.,W

/.//7-Jv;

:

! ?.->* ': 1

- : > V Y ••'.'•-,

y . * i ' ' SAA/IHIA vnotpa

r^ssyt.

5 * V >'Ä*»^

*»*s* - J R I A /.Vw^wwAÄ

? /• ^^sÄfo

%UÖSSAVAÄRÄ ,. :

,.V^i

Läukrjäryr i.Vietovaafa^-i'

SMg.1

^S5¥M

JÄRNMALMSFYNDI6HETER NORRBOTTENS LÄN Skala 1:200.000

^a ,,<yyi^^,,

> MERTAINEN

S

Ä

* Sautusvaara

findre hand

betydande eller föga Jarnmalmsfyndlghet

"

".;• tSUior-V-' .': '•- '-

A

& STATENS REPRODUKTIONSANSTALT

193 Bilaga C.

Vattenfallsstyrelsens skrivelse den 18 januari 1921 rörande kraftpris. Stockholm den 18 januari 1921. Generaldirektören m. m. Herr K. A. FrycceU, 'Birger Jarlstorg 3, Stockholm.

Beträffande kraftpris för statligt järnverk i Norrland. I skrivelse av den 3 augusti 1920 liar Malmkommissionen begärt uppgift om dels de platser i Norrland, som med hänsyn till krafttillgången kunna tänkas ifrågakomma för en statens järnverksanläggning om intill 60,000 kilowatt, dels ungefärliga kraftpriset för en dylik anläggning. Vi få med anledning härav lämna följande meddelande. Malmkommissionen har ifrågasatt tre alternativa förläggningsmöjligheter: a) Förläggning av järnverket i Luleåtrakten. b) » » » i Umeåtrakten. c) » » » inom Härnösands—Sundsvallsområdet. Med hänsyn därtill, att statens största krafttillgångar äro koncentrerade till Lule älv, Ume älv samt Indalsälven och Ångermanälven, är det givetvis lämpligt att i första hand tänka på dessa områden. Därvid kan man, om Luleå skulle bliva förläggningsorten, mycket väl tänka sig, att järnverket förlägges några mil norr eller söder om Luleå, emedan en kraftledning frän Harsprånget får ungefär samma längd, vare sig den framdrages till Luleå eller exempelvis Piteå. Vid Umeå ligger Vattenfallsstyrelsens största krafttillgång så omedelbart invid staden, att det i enlighet med Malmkommissionens uppfattning icke torde kunna ifrågasättas annan förläggning än Umeå stad med omgivningar eller Holmsund. Därest slutligen verket förlägges i Sundsvalls— Härnösandsdistriktet, torde man kunna avpassa det blivande ledningsnätet så, att kostnaden för energien blir ungefär densamma, varhelst järnverket förlägges mellan Härnösand och Sundsvall. Vattenfallsstyrelsen har hittills räknat med, att det stora järnverk, som projekterats för övre Norrland, skulle förläggas till Luleåområdet. Vattenfallsstyrelsen har antagit, att detta skulle med hänsyn till de billigare malmfrakterna och med hänsyn till den rikliga tillgången på träkol i Norrbottens län vara det lämpligaste. Redan en förflyttning av järnverket söderut till Umeå synes ju medföra icke oväsentligt ökade malm- och träkolsfrakter. För Vattenfallsstyrelsen har dylik förläggning av järnverket även synts vara önskvärd ur den synpunkten, att staten i Lule älv förfogar över oerhörda krafttillgångar, som man har svårt att rationellt utnyttja och som enklast kunna komma till användning, ifall industriell verksamhet uppstår inom Norrbottens 4C8 24

194 län. En överföring från Lule älv till exempelvis mellersta Sverige är visserligen tekniskt möjlig och kan i en framtid bliva ekonomiskt berättigad, men synes dock mindre tilltalande på grund av de oerhörda kapital, den erfordrar, än användning av kraften inom övre Norrland. De likaledes stora tillgångar, som staten disponerar inom Ume älv, därav till väsentlig del i Norr- och Sörforsen vid Umeå, har Vattenfallsstyr elsen ansett lämpligen böra användas för sådan elektrokemisk industri som alumii liumtillverkning eller dylikt, där råvarorna hämtas söderifrån. Energien skulle därjämte användas för lokala behov, för järnvägselektrifiering och för cellulosaindustrien. Eventuellt överskott skulle i viss mån utgöra reserv för mellersta Sverige. Ume älv ligger nämligen rätt väsentligt mycket närmare mellersta Sverige lin Lule älv, och en kraftöverföring från Ume älv till mellersta Sverige låter sig därför mycket lättare tänkas. Norr- och Sörforsen beräknas vid fullständig utbyggnad och vid fullständig reglering av Ume- och Vindelälven kunna lämna i genomsnitt per år c:a 75,000 kilowatt. Då hänsyn tages till de ytterligare, visserligen mindre krafttillgångar, som Vattenfallsstyrelsen äger i Ume älv, så är det möjligt att tillgodose de kraftbehov, som Malmkommissionen tänkt sig för det blivande statliga järnverket, men måste i så fall varje tanke på kraftöverföring söderut avskrivas. Man kan emellertid finna sig däri pä grund av att staten under de sist förflutna åren lyckats skaffa sig relativt goda reservtillgångar pä kraft i Indalsälven och Ångerman älven. Vattenfallsstyrelsen anser det sålunda vara utan påvisbara ölägenheter möjligt att leverera de ifrågasatta stora kraftbeloppen i Umeåtrakten, men anser dock, att vissa skäl tala för att Lule älvs stora kraftkällor utnyttjas för järntillverkningen. Det föreligger icke någon exakt uppgift om den krafttillgång, staten numera har inom Indalsälven och Ångermanälven. Dels äro äganderättsförhållandena, på vissa punkter något ovissa, dels saknas klara utredningar om huru vattenmängden kommer att ställa sig oefter vattendragens reglering. Ungefärligen torde staten efter regleringen av Ångermanälven och Indalsälven kunna erhålla. c:a 150- ä 200,000 kilowatt ur de staten tillhöriga fallen i älvarnas nedre delar (nedanför Storsjön och Junsele). Dessa vattenfall hava närmast inköpts med hänsyn till det trängande behovet att skapa reservkraftmöjligheter för konsumenterna inom mellersta och södra Sverige, där vattenkrafttillgången om c:a 15 år torde vara utnyttjad praktiskt taget helt och hållet. Vattenfallsstyrelsen har visserligen räknat med den eventualiteten, att vissa måttliga kraftbelopp skola även reserveras för lokala behov, men anser det verka i hög grad förryckande på dess planer, om ett nytt kraftbehov på 60,000 kilowatt skulle skapas i Sundsvallsdistriktet och taga så betydande del i anspråk av statens krafttillgång. Det synes Vattenfallsstyrelsen" ävenledes som om skillnaden i överföringskostnad, vad beträffar avståndet från Indalsälven till Bergslagen, och överföring från vattenfallen till kusten icke skulle vara av så stor betydelse, att man i valet mellan dessa båda alternativ skulle allvarligt reflektera på överföring till kusten för järnbruksdrift, då man dock vid överföring till mellersta Sverige kan ernå väsentliga fördelar genom att driften förlägges till föregående järnbrukscentra. Det är sålunda visserligen icke omöjligt att leverera de stora 'kraftbelopp, som erfordras för ett statligt järnverk, om detta förlägges i Sundsvalls—Härnösandstrakten, men det synes som om en dylik förläggning ur allmän synpunkt vore mindre gynnsam. " Kraften från Porjus och Harsprånget har räknats till 35 kr. per kilowatt och år efter 1913 års penningvärde. Med samma penningvärde har kostnaden för upptransformering, överföring och nedtransformering beräknats till 20—15 kr. per kilowattår, då, belopp om 30,000—60,000 kilowatt skola överföras. Kostnaden för kraft från Harsprånget skulle sålunda vid Luleå betinga ett pris

195 av e:a 50 ä 55 kr. per kilowattår enligt 1913 års penningvärde. Om dessa anläggningar skulle utföras vid nuvarande konjunkturer, så skulle sannolikt kostnaden för kraften vid Harsprånget ökas till e:a 85 å 90 kr., under det att kostnaden för överföring och omtrausformering på grund av det relativt låga kopparpriset icke ökas till mer än c:a 30 å 40 kr. Kraftkostnaden vid Luleå skulle alltså bliva 115 å 130 kr. per kilowattår. Man torde väl dock snart kunna räkna med en minskning av byggnadskostnaderna, och är det sålunda antagligt, att det framtida priset för kraft vid Luleå kommer att utfalla lägre. För Norr- och Sörforsen har kraftpriset, baserat på 1913 års kostnader, enligt hittills gjorda approximativa beräkningar visat sig bliva c:a 45 kr. per kilowattår. Därest kraften överföres till Holmsund, tillkommer för överföring samt omtransformering c:a 10 kr., vadan priset för den vid Holmsund levererade kraften skulle uppgå till c:a 55 kr. per kilowattår, alltså exakt samma pris, som beräknats för den vid Luleå levererade kraften. Någon beräkning har ännu icke verkställts om hur dessa pris skulle komma att förändras, om anläggningarna byggdes vid nuvarande konjunkturer. I den mån man på grund av bristande reglering i Ume- och Vindelälvarna måste tillgripa kraft från andra vattenfall [in Norr- och Sörforsen, måste man räkna med ett väsentligt höjt kraftpris. Kraften från de i mellersta delen av Ume älv belägna vattenfallen torde, överförd till kusten, komma att betinga ett pris av uppskattningsvis 75 kr. per kilowattår, allt efter 1913 års pris. Vattenfallsstyrelsen har slutligen icke varit i tillfälle att ännu utarbeta byggnadsprojekt för de inköpta vattenfallen i Indalsälven och Angermanälven annat än vad angår Stadsforsen i Indalsälven. Då detta vattenfall är förhållandevis gynnsamt att utbygga, men då detsamma torde, innan något järnverk ännu hunnit komma till utförande, tagas i anspråk för överföringen till mellersta Sverige, borde man vid beräkning av kraftpriset för järnverk närmast utgå från kraftkostnad vid övriga vattenfall. Kostnaden för kraften från dessa torde bliva dyrare än kraften från Norr- och Sörforsen och torde uppskattningsvis bliva vid kusten enligt 1913 års penningvärde c:a 65 kr. per kilowattår. Ovan angivna uppgifter äro synnerligen approximativa och vi kunna beklagligtvis icke för närvarande stå till tjänst med några mera exakta siffror. Vattenfallsstyrelsen skulle emellertid sätta stort värde på att få med Malmkommissionen diskutera denna viktiga fråga, och skulle man möjligen efter denna diskussion kunna avgöra, i vad man det är nödvändigt att framräkna mera exakta siffror. Stockholm som ovan. F. W. HANSEN. W . BOKGQUIST.

196 Bilaga I).

Anläggnings- och produktionskostnader vid Mertainens gruvfält och Kalixfors anrikningsverk. Av Bergmästare C. O. Norelius.

A. Brytning" av direkt användbar malm. Detta gruvfälts från nuvarande kommunikationer avlägsna läge nödvändiggör anordnandet av brytning i relativt stor skala redan från början. Avståndet från gruvfältet till för järnväg från fältet lämplig anknytningspunkt på Eiksgränsbanan är omkring 30 kilometer. Från början liar man tänkt sig järnvägen dragen till Kiruna, men av vissa skäl, som sedermera komina att beröras, torde Kalixfors station vara lämpligare. Fraktberäkningarna äro emellertid utförda för sträckningen till Kiruna. Väsentliga skiljaktigheter i fraktkostnaderna synas ej föreligga, om än desamma i sin helhet äro något gynnsammare vid utfrakt till Kalixfors. Enligt järnvägsstyrelsens uppgifter skulle fraktkostnaden Mertainen—Kiruna vid 50,000 tons transport bliva 7 kronor och för 100,000 tons transport kronor 3: 90 per ton. Tillkommer frakten Kiruna—Luleå kronor 4: 52, vadan frakterna bliva Mertainen—Luleå respektive för nämnda kvantiteter per ton kronor 11: 52 och 8: 42. Fraktskillnaden per ton är sålunda avsevärd. Vid högre fraktkvantiteter sjunker fraktkostnaden dock icke i samma proportion. För 150,000 ton utgör den för bandelen Mertainen—Kiruna endast kronor 1: 10 per ton lägre än då 100,000 ton fraktas. Vidare är clet tydligt, att administrationsoch s. k. allmänna omkostnader skola per ton bliva avsevärt lägre vid en brytning av 100,000 ton än vid brytning av halva denna kvantitet. Det har därför ansetts lämpligt att göra en överslagsräkning för en brytning av 100,000 ton årligen och detta vid djupbrytiling, d. v. s. vid brytning under vid undersökningsarbetena drivna stollens nivå. Ovan denna nivå slipper man nämligen från uppfordring av godset. Göras beräkningar för sagda kvantitet har man också lättare att göra sig en föreställning om kostnaderna vid större och mindre brytningskvantiteter. De båda faktorer, som vid en viss storlek å malmbrytning ha det huvudsakligaste inflytandet på anläggningens storlek äro malmprocenten och effekten per arbetare. Vad den förstnämnda befträfiar kan man förutse, att densamma skall bliva större än den för de mellansvenska gruvorna vanliga och bör ligga mellan 70 och 80. För att erhålla 100,000 ton malm är det därför tillräckligt att bryta 140,000 ton malm och berg tillsamman. Effekten per arbetare under jord bör här uppgå till 1,600 ä 1,800 ton berg och sålunda arbetareantalet under jord i runt tal kunna beräknas till 80. Vid alla moderna anläggningar har man sökt genom lämpliga maskinella anordningar nedbringa antalet arbetare i dagen, och räknar man vid fält, där nyare anordningar utförts, hälften eller under hälften av antalet arbetare under jord. Då vid ett nytt gruvfält under första tiden erfordras arbetare utöver det för själva gruvdriften erforderliga, har det emellertid ansetts riktigast att räkna med något större antal arbetare i dagen. Hela antalet arbetare har därför antagits uppgå till 140 man. Då tillfälle bör finnas att antaga så många gifta arbetare som möjligt har beräknats, att lägenheter böra finnas för omkring 100 arbetarefamiljer. "Ungkarls-

197 bostäder skulle då behöva anordnas för -10 man. För de gifta arbetarna skulle lägenheterna vara dels lägenheter om två rum och kök, dels lägenheter om ett rum och kök, de förra för äldre och barnrikare familjer, de senare för yngre familjer. Antalet av de större lägenheterna borde exempelvis sättas till b0, av de senare således 40. Två och två lägenheter skulle sammanbyggas, så att i varje byggnad inrymmas två familjer. Dessutom är det synnerligen lämpligt, att ett vindsrum inredes i en del byggnader, där ungkarlsarbetare kunna bo såsom exempelvis, då en familj har vuxen son eller släkting, som är arbetare vid fältet. Det torde emellertid vara nog att från början endast inreda sådana rum i ett 20-tal arbetarebostäder, men ytterligare ett 20-tal byggnader uppföras sä, att ett enkelrum å vinden kan inredas, om det skulle visa sig erforderligt. Enligt detta förslag skulle arbetarebostädernas antal bliva 50, varav 40 stycken med 3 rum och 2 kök och 10 stycken med 4 rum och 2 kök. Under samtliga byggnader inredas källare, vedbodar och matkällare. Förläggningen av bostäderna bör ej ske alltför nära gruvorna. Mellan gruvfältet och en öster därom belägen höjdsträckning ligger en stor och ganska djup dalgång. På östra sluttningen av gruvfältet skulle nog en del arbetarebostäder kunna förläggas. Emellertid stiger terrängen i sin helhet tämligen starkt i nordostlig riktning, varigenom bostäderna komma att ligga mycket högt, vilket i flera avseenden är olämpligt. En del av denna terräng kan ock i en framtid bliva erforderlig för själva gruvdriften för gråbergsupplag' m. m. Fördelaktigaste läget för bostäderna är västra sluttningen av ovannämnda, å andra sidan dalgången liggande höjdterrängen. Bostäderna komma dock att taga större utrymme i anspråk än vad som kan beräknas vara lämplig och tillgänglig terräng a det för gruvorna avsatta området, varför ännu ett område kominer att erfordras å don som samfälld vid senaste lantmäteriförrättningen avsatta marken, vilken mark tydligen avsatts för bostadsändamål. Därest för varje bostadshus beräknas ett tomtområde om \) ar och gatorna mellan tomterna tagas 5 meter breda, skulle för 50 bostäder fordras något över 5 hektar. Det är lämpligt att varje tomt omgives av gata, då därigenom kan anordnas sa, att varje lägenhet kan förses med särskilda ingångar i ill kök och till rummen och samtidigt varje lägenhets innehavare fritt förfoga över sin hälft av tomten. Tad förmansbostäderna beträffar har ansetts riktigast att förlägga desamma något avskilda från arbetarebostäderna. Dä tre förmän torde komina att anställas, varav en är övergruvfogde, kan lämpligen dessa placeras i två bostadshus. Det ena för förste förmannen eller övergruvfogden med fyra rum och kök. Det andra skulle byggas med två lägenheter, vardera om tre rum och kök. Tomterna böra här göras något större än för arbetarnas bostäder. Även ungkarlsbostäderna skulle förläggas i närheten av bostadsområdet för övrigt. Dessa ungkarlsbostäder skulle anordnas med bostad for 20 man i vardera. Huset kan lämpligen byggas i två våningar och med korridor i mitten. På vardera sidan om en 2 meter bred korridor förläggas 5 rum. 3 x 4 meter torde vara lämplig rumsstorlek, då en del av rummet kommer att upptagas av garderob och skåp. Dessutom bör för varje bostadsrum finnas en mindre skrubb, exempelvis på vinden, för förvaring av sådana effekter, som mera sällan komma till användning. I ungkarlsbostädernas närmaste grannskap förlägges en byggnad inrymmande å nedra botten matsal och läsrum samt köksavdelning. Om matsalen göres 12 x 8 meter och läsrummet (i X H meter med sigutdörrsvägg dem emellan, kan vid behov erhållas en större samlingssal med en längd av 18 meter och en bredd av 8 meter. Lämpligt är att i denna byggnad iiven inrymmes bostad för en familj jämte rum för förestånderskan för mathållningen och hennes biträde. I fråga om befälet vid gruvfältet blir nog nödvändigt att anställa en överingenjör, som samtidigt är chef för företaget, och en ingenjör med huvudsaklig uppgift att utföra mätningar och analyser.

198 Vi

é

s a

^ ti

Cg

*9 •»o

v? ^

<>>

:

^

X

Oj

K Ä

ä

* fc. 9}

*

%

s "v

•f<0

Ö

k >

iililMiliiiilililiiiiii'lilih'ilililiiiliihiilililili

199 För kontorsgöromålen torde en kamrer och två yngre kontorister bliva tillräckligt. För de tre förstnämnda böra beredas familjebostäder, exempelvis om 7, 5 och 5 rum jämte kök respektive. Kontoristerna torde i regel vara ogifta och för dem kan lämpligen beredas bostäder i samma byggnad som kontoret. Bostäderna för befälet synas lämpligen kunna förläggas öster om arbetarebostäderna å ovannämnda till stadsplan avsedda området. Det totala område, som skulle för samtliga bostadsbyggnader erfordras utanför det för gruvorna avsatta området, torde böra anslås till omkring 10 hektar. Då marken härstädes icke har stort värde, bör inköpssumman icke bliva avsevärd. I sammanhang härmed bör från början ordnas ett egnahemsområde för dem, som härav önska begagna sig. Kontorslokalen kan förläggas i södra delen av fältet och något norr om landsvägen och järnvägen. Kontoret skulle byggas i två våningar och kunna anordnas på följande sätt. Å nedra botten ett större och ett mindre rum för den egentliga bokföringen, ett rum för vardera ingenjören, varav ett större, så att detsamma jämväl användes till ritrum. Vidare ett arkivrum, beläget mellan bokförings- och ingenjörsavdelningen, och ett större och ett mindre rum för laboratoriet. Slutligen en matsal och läsrum. A övre våningen skulle inredas två rum för kontoristerna samt tre stycken gästrum. Vidare ett rum för hushållerska och ett för hennes biträde. I närheten av kontoret skulle anordnas en mindre sjukstuga med två rum samt ett mottagningsrum för läkaren, då han besöker fältet. Därjämte erfordras ett bostadsrum för sjuksköterska. Vidare är det lämpligt att i samma byggnad anordnas en arbetarelägenhet. Denna skulle vara skild från sjukrummen dels genom sköterskans rum och dels genom mottagningsrummet. Invid sjukstugan uppföres ett mindre varmbadhus med 3 stycken badkar. I fråga om byggnadsmaterial torde i regel endast trä komma till användning, dock bör lämpligen sten användas vid byggandet av arkivrummet i kontoret och laboratorierummen. I allmänhet förutsattes att ved och matbodar inredas i källarvåningen, varigenom s. k. uthus kunna inskränkas till ett minimum. Här nedan är en sammanställning gjord över kostnaderna för ovannämnda bostads- ocli administrationsbyggnader. Till grund för beräkningarna har lagts kostnaderna för motsvarande byggnader under år 1922 i Stockholm med tilllägg av omkring 30 procent för större transportkostnader och för fördyrande omständigheter på grund av gruvfältets nordliga läge. Säkerligen bliva beräkningarna på detta sätt betrvggande, i all synnerhet om byggnadernas uppförande överlåtes genom entreprenad i tillräckligt god tid före den tid, de skola vara färdiga. I kostnaderna äro inräknade kostnader för mindre uthus. Kostnadsberäkning för bostads- och administrationsbyggnader. a) Ingenjörsbostad om 7 rum och kök 40,000 kr. b) Ingenjörsbostad om 5 rum och kök 35,000 » c) En kämrersbostad lika med föregående 85,000 » d) En förmansbostad om 4 rum och kök 30,000 » e) Byggnad, innehållande 2 lägenheter, vardera om 3 rum och kök, avsedda för förmän 40,000 » f) 20 st. bostadshus, vartdera om 2 lägenheter, en med 1 rum och kök och en med 2 rum och kök • ••• 400,000 » g) 20 st. bostadshus lika med föregående, men med ett rum inrett å vinden 420,000 » h) 10 st. bostadshus med två lägenheter, vartdera om 2 rum och kök 240,000 » Transport 1,240,000 kr.

200 Transport 1,240,000 kr. i) 2 st. ungkarlsbostäder med 20 rum i vardera 120,000 » k) Byggnad för matsal och läsrum, huvudsakligast avsedda för ungkarlar, jämte bostadslägenhet och 2 rum därutöver 40.000 » 1) Kontorsbyggnad, omfattande mnalles 16 rum 85,000 » m) Sjukstuga jämte en bostadslägenhet m. m. enligt föregående, inalles 7 rum 32,000 » n) Ett mindre varmbadhus 15,000 » o) Brandstation med torktorn för slangar 8,000 » Härtill komma vägar och planeringar. (På grund av belägenheten och markens hårda beskaffenhet i allmänhet torde dessa ej bliva avsevärt kostsamma.) Härtill kan anslås 54,000 » Summa 1,600,000 kr. För driften avsedda byggnaders placering beror i första hand på uppfordringsschaktets förläggning. Platsen för schaktet måste givetvis rätta sig efter fyndighetens läge och för att vara fullt skyddat mot sättningar helst läggas på liggande sidan om malmens utgående. Vidare bör om möjligt platsen väljas så, att malmen kan på enklaste sätt transporteras till upplagsplatsen för densamma, vilken åter bör vara lämpligt belägen för dess vidare transport från fältet. Vid Mertainen kunna dessa villkor bäst up2>fyllas, om schaktet förlägges öster om den nuvarande stollen och j)å 20 meters avstånd i sydlig riktning, räknat från den brytvärda malmens södra fältbegränsning, samt 15 meter öster om malmens östliga begränsning. Enligt av jarnviigstekniker uttalat omdöme kan bangården inom ganska vida gränser rätta sig efter vad som kan passa för anläggningarna vid fältet, då terrängen är synnerligen lämplig. Från schaktet sluttar terrängen hela tiden ned mot den tänkta järnvägslinjen, vadan malmen lätt kan transporteras till bangårdsområdet. Skrädningen av malmen sker billigast genom plockning på band, sedan det malmhaltiga berget först blivit nedkrossat till lämplig storlek, omkring 150 millimeter stora stycken. Därefter sker transporten av direkt användbar malm till bangården, ofyndigt till upplagsplats och mellanprodukterna likaledes till lämplig upplagsplats för att sedermera transporteras till anrikningsverk. Alla dessa transporter kunna till följd av terrängens beskaffenhet verkställas på bromsbanor. Schaktet drives lodrätt, vilket på grund av malmens ringa stupning från vertikal/planet här är lämpligast. Det inbygges för berguppfordring medelst s. k. skippar, med hissar för personbefordran samt en avdelning för stegväg med utrymme för elektriska ledningar, för stigrör för vattenuppfordringen och för luftrör. I samband med laven bygges en grovkross, vilken matas från en ficka rymmande 15 ä 20 ton, i vilken ficka det uppfordrade berget direkt tömmes från skipparna. Grovkrossen bör ha en intagsöppning av 900 X 750 millimeter. Det krossade godset går genom en matareanordning direkt på plockband till det invid belägna skrädhuset. I samband med laven anordnas ett rum för torkning av gruvarbetarnas kläder och med tillräckligt antal tvättställ. Vidare anordnas bredvid detta rum ett rum med bord och sittpla:ser för dem, som där önska intaga sin måltid. Detta rum förses med anordning för uppvärmning av maten, dock ej kokspis. Vidare erforderliga byggnader för driften är ett maskinhus, inrymmande två spel och två stycken luftkompressorer med tillhörande motorer, och i s.unband därmed ett mindre rum för smärre reparationer, vilka kunna av masiinpersonalen utföras samtidigt med tillsyn av maskineriet. En verkstadsbyggnad blir ock nödvändig. Denna avdelas i tre avdelningar, en för smiden och borrvässning, en för järnarbeten samt en för snickeri-

201 arbeten. Denna verkstad är avsedd för reparationsarbeten ocli kan därför till en början göras med mindre dimensioner men bör byggas sä, att densamma i män av behov kan utvidgas. I närheten av bangården anläggas en materialbod och ett virkesskjul. Dessa förbindas med verkstadsbyggnaden genom spår i och för materialtransport. Dör dynamitens förvaring erfordras en större källare belägen på tillräckligt avstånd från fältet och från vilken dagsbehovet hämtas. Dynamitens förvaring och aptering sker i en mindre byggnad av sten med fullständig brädinfodring i särskilt rum för aptering av sprängämnena. Som byggnadsmaterial användes i allmänhet trä. Verkstadsbyggnaden ävensom maskinhuset bör dock helst uppföras av sten. Laven kan byggas med järnstomme och infodras med trä. På grund av de klimatiska förhållandena torde dock lave av armerad betong vara att föredraga, ehuru den nog ställer sig omkring 50 % dyrare än med förstnämnda material. Dynamitkällaren bygges givetvis av sten och omgives av jordvall. E n överslagsräkning för kostnaderna skulle erhålla följande utseende: Kostnadsberäkning för driftsbyggnader. a) Lavebyggnad av betong jämte tillbyggnad av trä för mat- och torkrum samt grunder för krossen 160,000 kr. b) Skrädhus av trä med mindre fickor samt spåranordningar 25,000 » c) Maskinhus av sten jämte tillbyggnad av sten för transformatorhus ' " K0,000 » d) Verkstadsbyggnad av sten 60.000 » e) Materialbod 20,000 » f) Virkesskjul 84)00 » g) Transportbanor jämte eventuellt fickor, vilka nu icke kunna bestämmas, torde ej behöva sammanlagda upptagas högre än ... 70,000 » h) Dynamitkällare och särskild byggnad för sjuängämnenas aptering 7,000 » Summa 430,000 kr. Vid fullständig underjordsbrytning kan erforderligt maskineri upptagas till följande, vari ingår frakt- och monteringskostnad, där ej annorlunda är utsatt. Kostnadsberäkning för erforderligt maskineri. a) I lave och skrädhus: 2 st. släppar för berguppfordringen 15,000 kr. 2 » stjälpanordningar för föregående 10,000 » 2 » personhissar 11,000 » 4 » linskivor 10.000 » 1 » grovkross 900 X 750 mm intagsöppning 40,000 » 1 » 90 hkrs motor till föregående 4,000 » 90,000 kr. b) I maskinhuset: 1 st. spel för berguppfordring med motor 40,000 kr. 1 » » » personbefordran med motor 35,000 » 1 » kompressor å 7'7 m 3 fri luft, mottryck 7 kg per cm2 5.600 » 1 » 53 hkrs motor till densamma 3,000 > 1 » kompressor om 18 ni 3 10,000 » Transport 93,600 kr. 90,000 kr.

202 Transport 93,600 kr. 90,000 kr. 1 st. 124 likrs motor till densamma 4,500 » frakt, uppsättning och remmar 11,900 » j 10,000 c) I reparationsverkstaden: Travers med liissblock m. m 8,000 kr. maskiner för järnbearbetning, hyvelmaskin, svarvar, borrmaskiner m. m 18,000 » maskiner för träbearbetning _ ••• 5,000 » » i grovsmedian, plåtsax, plåtbockniiigsmaskiii m. m 8,000 borrvässningsapparater, 2 st 6,000 » handverktyg o. d 5,000 » frakter 4,000 » motorer i järnreparationsverkstaden 1 st. ä 30 nkr 1J00 kr. motorer i snickarverkstaden 1 st. ä 10 likr 600 » motorer i grovsmedjan 1 st. ä 12 likr 700 » frakter ocli montering 1,000 » 4(000 » remmar ocli axelledningar 6,000 » (,4,000 kr. d) Diverse maskineri 10.000 Summa 274,000 kr. Kostnadsberäkning för inventarier och diverse inredningar, vilka ej ingå i husbj/ggnadskostnadema. a) Inredning ocli inventarier i gruvstugan, torkskåp, tvättställ. bänkar, bord m. m 5,000 kr. b) I kontorsbyggnaden: I egentliga "kontorsrummen inklusive skriv- ocli räknemaskiner, kassaskåp m. m _. •_ • 8,000 kr. < I ingenjörernas kontorsrum inklusive ritattiralj och mätinstrument ;• 7,500 » I laboratoriet inklusive enklare vågar och övriga attiraljer • 6,000 » I arkivrummet, hyllor, bord m. m. 1,000 » Matsalsinredning'inklusive servis, duktyger o. d 6,500 » Läsrummet 2,500 1 de båda bostadsrummen för kontoristerna 7,000 » Köksinredning jämte inventarier 2,000 » 3 st. gästrum ä 2,000 kr 6,000 » 2 » rum för betjäning 2,000 » 48,500 kr. c) I ungkarlsbostäderna 40 st. rum ä cirka 400 kr • 15,000 » d) I ekonomibyggnad för föregående, matsals- och läsrumsinredning, porslin och köksattiralj samt 2 st. rum för betjäningen 8,000 » e) I sjukstugan o,000 » f) I varmbadhuset ^oQQ » Summa 86,000 kr. Rullande materiel, såsom vagnar, luftlokomotiv för transport nere i gruvan, vändskivor o. s. v. ävensom virke och förråd av järn, uppfordringslinor m. m. d. har icke upptagits, då dessa i allmänhet påföras driften direkt på grund av den korta tid, varunder de skola amorteras.

203 Huruvida för samhällets förseende mod vatten kan påräknas tillräckligt givande källor i närheten är icke utrönt. Troligast är, att den huvudsakligaste vattentillgången måste tillgodoses från den söder om fältet framrinnande Mertaseno. Härför erfordras pumpanläggning jämte vattentornsbyggnad och rörledningar. Vidare erfordras avloppsledningar från bostäderna. Om vattenförbrukningen per dygn sättes så högt som till 80 liter per innevånare och innevånareantalet skulle uppgå till 1,000 personer blir dygnsförbrukningen 80 kubikmeter. Sättes en förbrukning av 20 kubikmeter per dygn för andra ändamål, skulle totalförbrukinngen uppgå till 100 kubikmeter. För eventuella utvidgningar böra dock tilläggas 20 kubikmeter. Sammanlagda kapaciteten per dygn på vattenledningen siad le då bliva 120 kubikmeter. Uppfordringshöjden kan sättas till 80 meter. Därest reservoar bygges med en rymd av omkring 100 kubikmeter, kan tydligen pumpningen inskränkas till högst ett skift om dygnet. Den härför erforderliga kraften skulle utgöra omkring 15 hästkrafter. För sagda anläggning med pumpstation och vattenreservoar samt för avloppsledningar måste nog anslås 180,000 kronor, vari jämväl inbegripes kostnaden för brandstation med inredning och inventarier. Till belysningsanläggningar såväl i driftsbyggnaderna som i bostads- och andra lägenheter jämte tillhörande ledningar äro säkerligen 30,000 kronor tillräckliga. Härför erforderliga kraftbeloppet kan sättas till 40 hästkrafter. Sammanställes vad här ovan angivits, skulle anläggningskostnaderna belöpa sig till: 1. 2. 3. 4. 5. 6.

Bostads- och administrationsbyggnader Driftsbyggnader Maskineri Inventarier Vatten- och avloppsledningar Elektriska ledningar ,

1,600,000 kr. 430,000 » ' 274,000 » 86,000 » 180,000 >30,000 » Summa 2,600,000 kr.

Lämplig amorteringstid torde vara för grupperna 1, 2 och 5 30 år och för övriga grupper 10 år. Den årliga annuiteten för förräntning och amortering blir för grupperna 1, 2 och 3 tillsaminan efter 6 % ränta och efter 5 % och för övriga grupper efter 6 % ränta och efter 5 % eller tillsamman i avrundade summor efter 6 % och efter 5 %

160,570 kr. 143,760 » 52,991 » 50,507 » 213,000 » 194,300 »

För förräntning och amortering skulle sålunda i runt tal erfordras 200,000 kronor. Den för gruvfältet erforderliga kraftåtgången blir enligt föregående: i laven motor om 90 hkr för krossen » maskinhuset motor om 90 » » bergspelet » » » » 40 » » personspelet » » » » 53 » » mindre kompressor » » » » 124 » » större » » » » » 40 » » belysning » reparationsverkstaden motor om 30 »

204 i reparationsverkstaden motor om 10 hkr vid pumpverket motor om 20 » i gruvan motor om 30 » for länshållning Summa 11 motorer om 537 hkr. Då samtliga dessa maskinerier endast undantagsvis samtidigt äro i gång, torde erforderliga kraftbeloppet icke överskrida 500 kilowatt. Enligt av driftchefen i Porjus G. Dahlbäck gjorda beräkningar skulle kostnaden per kilowatt och år utgöra omkring 125 kronor vid gruvfältet, inberäknat amortering och underhåll av anläggningarna samt kraftavgift. För 500 kilowatt gör detta 62,500 kronor per år. Brytningskostnaderna kunna med 1922 ars priser beräknas per ton berg till: administration 0: 40 kr. arbetsavlöningar inklusive förmän 2:80 » förberedande- och undersökningsarbeten 0:15 » sprängämnen 0: 20 » annan materiel 0:45 » byggnaders underhåll och utvidgning 0:20 » kraft 0:45 » diverse 0—° » Summa 4: 90 kr. motsvarande per ton malm 6: 86 kronor, enligt ovan angivna malmprocent. Härtill kommer 2 kronor per ton för ränta och amortering av anläggningskostnaderna, varför malmens pris å gruvbäcken blir 8: 86 kronor. Då fraktkostnaderna enligt järnvägsstyrelsens utredning belöpa sig till 3: 90' kronor för sträckan Mertainén—Kiruna och till 8: 42 kronor från Mertainen till Luleå, skulle malmen kosta i Kiruna respektive Luleå 12: 76 kronor och 17:28 kronor per ton. Ovanstående beräkning är såsom ovan angivits baserad på fullständig djupbrytning och med 1922 års priser. Liksom ock strax i början framhållits kan den del av malmen, som är belägen ovan stollnivan. uttagas till största delen med dagbrytning. Den ovan stollen varande malmen har en höjd över sulan i södra ändan av omkring 50 meter och i norra ändan av omkring 80 meter. Då malmarean är 5,200 kvadratmeter, och man kan beräkna inemot 4 ton malm per kubikmeter, utgör denna malmkvantitet över en miljon ton. Yid brytning av densamma måste en del kvarsättas. Detta oaktat räcker med en brytningskvantitet av 100,000 ton per år denna del av fyndigheten omkring 10 år. Effekten per arbetare blir vid denna brytning större än vid djupbrytning, och uppfordring av malmen erfordras icke. Malmen utfraktas genom stollen och föres direkt på krossverket och över plockband. En grovskrädning äger rum redan vid malmens utlastning i de öppna pallarna, och plockningen på bandet blir i regel endast en kontrollering, vadan skrädningskostnaderna bliva obetydliga. För malmens transport från dagpallarna drives tillräckligt antal störtschakt, vilka medelst tappningsanordningar stå i förbindelse med stollen. Brytningspriset för denna malm blir icke så oväsentligt lägre än här ovan angivna pris för djupbrytningen. Arbetsavlöningarna kunna nedsättas till 2 kronor per ton. Kraftkostnaden kan nedsättas med 5 öre, då kraftåtgangen kan sättas till åtminstone 100 hästkrafter mindre. Direkt proportionell mot minskningen blir den icke, då amortering och underhåll å elektriska anläggningen blir densamma i båda fallen. Det för anläggningen erforderliga kapitalet blir minskat, då från början icke så stort antal arbetarebostäder erfordras som eljest, och lavebyggnad samt motsvarande del av maskinhuset med maskineri icke behöver anskaffas före brytningens början. Ovannämnda

205 anläggningskostnader få därför minskas med cirka 15 %. Brytningskostnaden kan under denna period beräknas till 1 krona mindre per ton berg än vid djupbrytning eller till 3:90 kronor. Malmens brytningskostnad skulle då bliva 5:46 kronor. Amorteringen kan här sänkas till 1:75 krona per ton malm. Pa gruvbäcken skulle då malmen kosta 7: 21 kronor och med tillagd frakt i Kiruna 11:11 kronor och i Luleå 15:63 kronor.

B. Tillgodogörande av brecciamalmen och övrigt anrikningsgods. Inom fältet finnes en betydande malmarea, beräknad till 75,000 ä 100,000 kvadratmeter, hållande en malm, brecciamalm kallad, med i allmänhet låg fosforhalt och i regel ganska hög järnhalt. Denna sistnämnda torde kunna hållas mellan 40 ä 45 %, därest vid brytningen alltför fattiga partier kvarlämnas. Tillgångarnas storlek tillåter följaktligen en mycket stor brytning, men då efterfrågan på därur framställd slig torde bliva begränsad, har dess tillgodogörande beräknats för en kvantitet av 100,000 ton färdig produkt per år, och detta för att ge en föreställning om anläggningskostnader m. m. För en hälften så stor tillverkning kunna anläggningskostnaderna beräknas till 70 % av den vid 100,000 tons tillverkning, och vid tillverkning av större kvantiteter komma anläggningskostnaderna att i det närmaste ökas i samma proportion .som tillverkiiingsmängden ökas. För en tillverkning av 100,000 ton slig åtgå omkring 180,000 ton brecciamalm. Rörande förläggningen av anrikningsverket kan cletta icke ske omedelbart intill gruvfältet, då vattentillgången här är för liten. Då man i första hand tänkt sig utfartsvägen från Mertainen till Kiruna, har ett förslag att lägga anrikningsverket vid den nedersta av Aptasjärvisjöarna tagits i övervägande. Dessa sjöars vattenområde utgör dock endast 40 kvadratkilometer och torde för den skull även för ovannämnda tillverkningskvantitet vattentillgången ej vara tryggad och är vid eventuell större tillverkning för liten. Det torde ock vid Aptasjärvi bliva ganska svårt att på bekvämt sätt bliva utav med avfallet. Av dessa skäl hava även andra platser undersökts, och har man därvid i första hand räknat med en förläggning av anrikningsverket i närheten av Kalix älv. Då det emellertid skulle bliva synnerligen kostsamt att bygga särskild transportväg till lämplig punkt vid älven, har man kommit att tänka på att förlägga järnvägen från Mertainen på så sätt, att den skulle träffa Riksgränsbanan vid Kalixfors. Vid närmare undersökning har det visat sig, att denna sträckning av järnvägen även för styckmalmens transport från Mertainen skulle ha minst lika stora fördelar som en järnväg från fältet till Kiruna. Anläggningskostnaderna skulle antagligen bliva något större per kilometer på grund av terrängens beskaffenhet, men i dess ställe blir banan ett par kilometer kortare. Då man därjämte väl får förutse, att den fosforfattiga malmen i allmänhet skall komma att transporteras åt öster eller åt Luleåhållet till, blir transportlängden på Riksgränsbanan 14 kilometer kortare, än om sträckningen Mertainen—Kiruna väljes. Därest utfartsvägen väljes från Mertainen direkt till Kalixfors, skulle den i närheten av Kalixfors station komma mycket nära Kalix älv. Erforderliga vattenkvantiteten för anrikningsverket är därigenom tryggad, terrängen är synnerligen lämplig och avsevärt bättre än vid Aptasjärvisjöarna, och det torde icke möta några svårigheter att utan avsevärda kostnader bliva utav med avfallet. Rörande själva anordningen utav verket kan det schema, som vid våtmagnetiska anrikningsverk i allmänhet är vanligt, icke följas. Enligt de undersökningar, som utförts, kan användbart gods först erhållas vid en långt gående nedkrossning, och det synes icke föreligga någon möjlighet att vid grövre

206 kornstorlek än under en millimeter avskilja användbar produkt. Härav följer att allt gods måste rörkvarnsmalas. Rörkvarnarnas antal i verket blir därför relativt större än i allmänhet är händelsen. Det från gruvan kommande anrikningsgodset förutsattes nedkrossat till en storlek av 150 millimeter maximum. Detta gods nedkrossas vid anrikningsverket till största kornstorlek av 30 millimeter i en särskild krossningsavdelning med vanliga käftkrossar. Från denna krossningsavdelning föres godset på stålband över en lång ficka eller behållare, från vilken godset inmatas på kulkvarnar. Frän kulkvarnarna går allt gods till rörkvarnar, varvid godset får passera tromlar i och för godsets avrättning, innan detsamma inkommer i rörkvarnarna. Från rörkvarnarna går godset över tillräckligt antal separatorer. Sligen samlas i så kallade skakskopor och föres därifrån till upplag. Avfallet utföres ur verket. Skulle ett separatorssystem väljas så att mellanprodukt uppkommer, återgår densamma till rörkvarnarna. Ehuruväl byggandet av anrikningsverk icke kan komma i fråga förrän en tid efter det gruvdriften kommit i gång och efterfrågan på slig därtill givit anledning, vilken tidpunkt nu icke kan förutses, men som torde vara ganska avlägsen, meddelas dock för fullständighetens skull en ungefärlig kostnadsberäkning med nuvarande priser å en anläggning för en tillverkning av 100,000 ton slig per år. Verket kommer då att bestå av 6 enheter varav en i reserv. Maskineri: 2 st, krossar 24,000 kr. Fickbyggnad till kulkvarnarna 9,000 » 6 st. kulkvarnar med infodring (1 i reserv) 95,000 » 6 » avvattningstromlar 4,000 » 12 » rörkvarnar (2 i reserv) 120,000 » 12 » Brings separatorer 48,000 » 24 » skakskopor med drivanordningar 53,000 » 12 » matarapparater 30,000 » Transportband, 2 st. med tunnel för ena bandet ... 25,000 » Transmissioner 6,000 »

414 000 kr.

Elektriska motorer och apparater: 2 st. motorer ä 30 hkr för krossarna 6 » » » 80 » » kulkvarnarna 12 » » » 40 » » rörkvarnarna 2 » » » 10 » » separatorerna Diverse småmotorer för transportband, matarapparater m. m Belysningsmotorer med ledningar m. m Magnetiseringsledningar m. m Omformare med tillbehör

109,000 kr.

4,000 kr. 30,000 » 35,000 » 2,000 » 15,000 » 12,000 » 5,000 » 6,000 »

Summa Byggnader: Anrikningsverket med krosshus samt grunder för samtliga maskiner har beräknats till 270,000 kr. Viadukter och transportbanor 25,000 » Pumpstation med pumpar och motor 80,000 » Vattenledningar till verket och i detsamma jämte bassäng 20,000 » Transport 395,000 kr.

523,0(X) kr.

207 Transport 395,000 kr. Husbyggnader för 1 ingenjör, 2 kontorsmän, 1 verkmästare och 20 män 300,000 » Ett mindre kontor ocli laboratorierum 30,000 » En mindre reparationsverkstad med motorer m. m. 45,000 » Materialbod, våghus, magasin m. m 50,000 » Vattenledning, planering m. m 50,000 » 870,000 kr. Oförutsett • •" 30,700 » Summa 1,700.000 kr. Erforderligt hraftbelopp: För krossverk 30 hkr » kulkvarnarna 400 » » rörkvarnarna 400 » separatorerna 20 » » skakskoporna 15 » » matarapparaterna 20 » » transportbanden .20 » » belysning inom och utom verket 25 » » magnetiseringsström ined omformare 35 » > pumpstation 50 » » diverse småmotorer 35 » Summa 1,050 hkr Arbetspersonal: 1 ingenjör och chef 3 förmän 1 kamrer och 1 kontorsbiträde 18 man fördelade på tre skift 1 verkmästare 2 reparatörer Framställningskostnad: Största delen av anrikningsgodset måste direkt brytas. Då brytningen anordnas i samband med styckmalmsbrytningen, kan den utföras för 4: 50 a 5 kronor per ton inklusive krossning och erforderlig skrädning. Anrikningsgodset skall sedan transporteras till anrikningsverket och bör kostnaden härför ligga mellan 1: 50 ä 2 kronor per ton. Sättes fraktkostnaden till 2 kronor, blir rågodskostnaden 6 ä 7 kronor per ton. Övriga kostnader skulle för närvarande ställa sig på följande sätt: kronor per ton rågods

Avlöningar (inklusive förvaltning) Kraft Materiel Reparationer å byggnader och maskineri Uppvärmning Diverse

0:70 0:40 0:80 0: 20 0:10 0:20 Summa 2:40

Sålunda tillsamman med råvarupriset kronor 8: 40 ä 9: 40 per ton eller i medeltal kronor 8: 90 motsvarande 16 kronor per ton slig. Med en amortering och förräntning å anläggningskostnaderna av 10 % gör detta kronor 1: 70 per ton slig, vadan totala kostnaden gör kronor 17: 70. Då fraktkostnaden Kalixfors—Luleå är kronor 4: 28 per ton. skulle sligen i Luleå kosta omkring 22 kronor per ton. Denna slig håller minst 65 % järn med endast ett par tusendels procent fosfor och svavel. C. O. XORELIUS.

208 Bilaga E.

Järnvägsstyrelsens skrivelse den 28 september 1922 rörande anläggningskostnad för järnväg mellan Kiruna och Mertainen samt fraktsatser för malm och tackjärn. Till Ordföranden i Malm kommissionen Herr Generaldirektör K. A. Fryxell. I skrivelse av den 15 mars 1921 har Malmkommissionen begärt en del upplysningar rörande byggnadskostnaderna för en järnvägslinje mellan Mertainen och Kiruna samt beräkningsbara fraktsatser mellan Mertainen och vissa angivna stationer. Då ifrågavarande fraktsatser måste bliva beroende av en del bestämmelser i mellan Staten och Lnossavaara—Kirnnavaara Aktiebolag ni. fl. existerande avtal rörande transporter å linjen Riksgränsen—Svartön, har det icke varit järnvägsstyrelsen möjligt lämna de begärda upplysningarna förr än det nya avtal, varom utredning pågått, numera blivit träffat. Styrelsen ber att nedan punkt för punkt få besvara de framställda frågorna i den utsträckning detta under nuvarande tidsförhållanden låter sig göra. Styrelsen får därvid redan från början starkt betona, att samtliga framtiden avseende siffror äro betydligt osäkra, och att uppgifterna måste lämnas utan någon förbindelse från styrelsens sida. 1.

Huru stor blir approximativt beräknat anläggningskostnaden för en järnväg mellan Kiruna och Mertainens malmfält?

Järnvägssträckningen mellan Kiruna och Mertainens malmfält ingår som del i en ifrågasatt malmbana mellan Kiruna och Junosuando. För ifrågavarande delsträckning ha tre olika alternativ varit under diskussion. Den väsentligaste och kortaste linjen (väster om Aptasvaara) är endast 31 km men berör ej Torne älv eller Jukkasjärvi by. Ett östligare i enlighet med en framställning från Laxforsens sågverk ifrågasatt alternativ skulle framgå utmed södra stranden av Jukkasjärvi. Banlängden bleve omkring 10 km större och tracén väsentligt ogynnsammare (ca 40 m större höjdskillnad) än enligt förstnämnda alternativ. Ett mellanalternativ kan tänkas från Koiva Kuosanen (c:a x \2 mil NV Mertainen) förbi Hanhijärvi norr om Aptasvaara till Lombolo vid det första alternativet. I jämförelse med detta bleve förlängningen endast 2 km. Vid Laxforsens sågverk uppdragas i regel ur Torne älv de virkesmängder, som framflottas från det dock rätt obetydliga skogbärande området norr om Jukkasjärvi. Tillverkningen synes normalt böra upptagas till c:a 1,800 stds sågat virke samt 800 m 3 ved. Jukkasjärvi by har en folkmängd av omkring 300 personer. Önskvärt vore, om banan kunde fullt nöjaktigt tillgodose berörda industris och befolknings behov, utan att banans karaktär av för fram-

20Ö tida masstrafik avsedd malmbana därigenom skadades. Emellertid kan det ovan anförda andra alternativet, vilket går ned till SJÖD och kommer sågverket 1'5 km nära, ej gärna ifrågasättas, enär det medför för stor vagförlängning och försämring av tracén. De båda övriga alternativen iiro äter med varandra i berörda hänseenden tämligen likvärdiga. Det kortaste av dessa, huvudalternativet, skulle, som nämnt, få en längd av omkring 31 km samt kosta med 1913 års priser i runt tal 2,300,000 kronor och med de priser, som man torde kunna tänka sig omkring år 1924, kronor 4,000.000. Banan är tänkt byggd på enkelt sätt men dock så, att den framdeles kan förstärkas för möjliggörande av intensivare trafik. Man har tänkt sig den byggd med räler av 34 kg:s vikt per meter, enär malmvagnarna torde kräva minst denna skenvikt. Skall banan elektrifieras, och detta torde trots den relativt svaga trafiken vara lämpligt, enär man eljest blir nödsakad hålla särskilda lokomotiv och särskild personal för densamma, tillkommer för ledningar m. m. 300,000 kronor vid den tänkta framtida prisnivån. I förenämnda kostnadsuppgifter ingår ej kostnaden för rullande materiel. Ehuru sådan kan — åtminstone till en början och så länge trafikomfattningen vid statens järnvägar icke motsvarar redan anskaffad lok- och vagnpark — överflyttas från andra bandelar, måste man emellertid räkna med att banans tillkomst förr eller senare föranleder ökning av materielen. Under förutsättning av tåg varannan dag vid upp till 100,000 ton samt vid högre transportkvantiteter daglig trafik erhållas följande beräkningsbara kostnader härför Vi.l 1913 ars Vid 1924 års p r i s t' ö r Ii å l i a n d e n kr. kr.

50,000 ton loo.ooo 150.000 » 200,000 » 250,000 » 2.

180,000 320,000 445,000 545.000 070,000

330,000 560,000 790,000 960,000 1,170,000

Vilka fraktsatser Inräknar styrelsen för malmtransporter från nedan angivna bansträckor änder förutsättning att den framforslade malmkvantiteten årligen utgör resp. 50,000, 100.000, 150,000, 200,ooo och 250,000 ton: Mertainen—Kiruna » — Porjus » —Gällivare

Mertainen—Luleå » —liiksgränsen

De nu tillämpade fraktsatserna iiro som bekant provisoriska, och saknar styrelsen givetvis möjlighet att med någon större säkerhet uttala sig om, vilka fraktsatser vid ett i en viss framtid stabiliserat ekonomiskt jämviktsläge kunna komma att erfordras för att statsbaneaffären och särskilt de norrbottniska malmbanorna skola lämna skälig avkastning på det insatta kapitalet. Uppgifter angående framtida fraktsatser lämnas därför med all reservation. Vad personalkostnaderna beträffar har därvid räknats med nuvarande fasta avlöningar utan dyrtidstillägg, ifråga om de sakliga kostnaderna räknas med för närmaste tiden förutsebar prisnivå. De begärda parallelluppgifterna, av468 2.t

seende 1913 års prisförhållanden, torde vill vara relativt säkra, men deras användbarhet synes på grund av ändrade förhållanden vara tämligen liten. Ifrågavarande transporter skalle framföras dels å den nya järnvägen Mertainen—Kiruna enligt huvudalternativet 31 km, dels å malmbanan Luleå— Riksgränsen, dels slutligen till en del å banan mellan Gällivare och Porjus. Enligt år 1922 ingånget avtal med Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag m. fl. skall malmbanan Luleå—Riksgränsen i bokföringshänseende avskiljas från statens järnvägar och bilda en särskild ekonomisk enhet, för vilken malmbolagen ha att täcka uppstående brist. Den merinkomst, som kan erhållas till följd av n)' trafik, tillfaller alltså under avtalets giltighetstid och så hinge man har att räkna med brist de facto ej statens järnvägar utan nämnda bolag. Förutsättningen för att låga fraktsatser skola kunna medgivas å sträckan Luleå—Riksgränsen för malm från Mertainen blir då, att ii ven Mertainenbanan liksom Porjusbanan betraktas som ekonomiskt fristående företag, vilkas godstratik i Kiruna resp. Gällivare underkastas omexpedition. För transporter Mertainen—Porjus får man härvid en fraktsats Mertainen—Kiruna, » * Kiruna—Gällivare och » » Gällivare—Porjns. Börjar med a) Sträckan Mertainen—Kiruna. Skall denna bana byggas ensam, far densamma tänkas trafikerad på enklast möjliga sätt, närmast som ett sidospår till Kiruna malmbangård. Elektrifiering torde då vara nödvändig. Vid utsträckning till Junosuando ställer sig däremot ångdrift förmånligare, om trafiken icke blir stor. De verkställda beräkningarna avse förstnämnda alternativ, och förutsattes därvid, att inkomsterna skola täcka jämväl räntekostnaderna för i banan nedlagt kapital Normala frakten för ett avstånd av 31 km utgör enligt 1913 års taxa kronor 1:30 per ton malm » nuvarande » » 2: 70 » » » I sistnämnda belopp ingår emellertid en fast tilläggsavgift avsedd att delvis täcka terminalkostnaderna. Yid direkta försändningar bortom Kiruna torde denna tilläggsavgift ej behöva tagas ut. I likhet med vad nu sker vid linjen Gällivare—Porjus torde man därför som normal frakt få räkna med allenast ordinarie avgift + procentiskt tillägg d. v. s. i ifrågavarande fall kronor 2: 10 per ton malm. Någon nedsättning av denna normalfrakt kan styrelsen icke ställa i utsikt. För att statens järnvägar överhuvud taget skall bygga och trafikera förevarande linje, måste styrelsen fastmer fordra, att vederbörande malmbolag förbinder sig att förutom anförda frakt erlägga eventuellt frakttillägg motsvarande det belopp, varmed driftkostnader + räntor må överskjuta inkomsterna. Yid högsta anförda transportkvantitet 250,000 ton torde ifrågavarande räi tegaranti med säkerhet icke komma att medföra någon kostnad. Samma kan möjligen komma att gälla vid en transportmängd av 200,000 ton. Då huvudparten av kostnaderna äro fasta, blir däremot vid de lägre transportkvantiteterna frakttillägget betydligt. Totala fraktkostnaden har vid motsebara prisförhållanden beräknats till

211 m ,, ,., , Iransiiortkvamitct

Motsebar frakt . . . . ,, ....... trakt -f- frakttulagg

50,000 kronor 7:00 per ton 100,000 » 3:90 » » 150,000 » 2:80 » » 200,000 » 2:25 >^ » 250,000 » 2:10 » » Vid 1013 års prisnivå skulle, även om ingen hänsyn tagits till ökad vinst å linjen Luleå—Riksgränsen, c:a 10 procents nedsättning å normala frakten d. v s. till kr. 1: 15 per ton kunnat medgivas. Summa frakt + frakttillägg skulle då bliva m ,, ... , Iransportkvantitet

Ar 1913 behövlig frakt „ , , , ,, , ,.?.... irakt -f irakttillagg

50,000 kronor 4:00 per ton 100,000 » 2:20 » » 150,000 » 1:60 » » 200,000 » 1:25 » » 250,000 » 1:15 » » Härtill är ytterligare att anmärka, att, då malmbanorna år 1913 lämnade staten ett överskott, som genom Mertainenbanans tillkomst skulle ytterligare stegras, än lägre fraktsatser skulle kunnat ifrågakomina. Övergår därefter till b) Sträckorna Kiruna—Riksgränsen, Kiruna—Gällivare och Kiruna—Luleå. Då hela linjen Luleå—Riksgränsen är elektrifierad, förorsaka nytillkommande transportkvantiteter endast en relativt obetydlig kostnadsökning. Man liar därför tämligen fria händer beträffande fraktsatserna. Normerande torde emellertid de av Luossavaara —Kirunavaara Aktiebolag erlagda fraktsatserna böra vara. Desamma utgöra för sträckan Kiruna—Riksgränsen kronor 2:04 per ton » » » —Luleå » 3:48 » » För sträckan Kiruna—Gällivare finnes i avtalet ingen fraktavgift fastställd. Som den avtalsenliga frakten för såväl hela sträckan Kiruna—Svartön som för delen Gällivare—Svartön utgör avgiften enligt tar. 12, minskad med 40 % för resp. avstånd, synes det motiverat att även för Kiruna—Gällivare räkna med en avgift motsvarande 60 % av den ordinarie tar. 12 vid 100 km, d. v. s. kronor 1: 68 per ton. Härtill kommer för Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag kontrakterat frakttillägg, vilket för innevarande år beräknas till c:a 50 procent av erlagd frakt. Yid ovan antagen prisnivå torde däremot ett tillägg av 30 procent vara tillräckligt. Övriga trafikanter torde icke, utom i undantagsfall, böra beviljas lägre frakt än vad som motsvarar Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolags beräknade frakt -f frakttillägg 1 . För förevarande transporter skulle följaktligen fraktsatserna kunna sättas till 1 Beträffande förestående fraktsatser är ytterligare att märka, att statens järnvägar enligt nu gällande kontrakt icke är berättigad låta annan trafikant frakta för export avsedd malm fur lägre avgifter än vad som motsvarar L. K. A. B. för varje år faktiskt debiterad frakt -f- frakttillägg. Statens järnvägar måste följaktligen vid beviljande av fraktnedsättning för exportmalm avfordra vederbörande trafikant förbindelse, att därest summan av den frakt och det frakttillägg, som Luossavaarabolaget kan komma att per ton erlägga för under resp. år i motsvarande stationsförbindelser utförda transporter, skulle överstiga den beviljade nedsatta frakten, erlägga skillnaden såsom frakttillägg. Någon motsvarande förbindelse vid transporter av malm för inhemsk förbrukning erfordras icke.

212 Kiruna—Riksgränsen » —Gällivare » —Luleå

kronor 3:43 per ton » 2: 18 » » » 4:52 » »

Vid 1913 ars prisnivå har man att räkna med nyss angivna kontraktsenliga fraktsatser. c) Sträckan Gällivare—Porjus, Beträffan dt1 bandelen Gällivare— Porjus föreligga samma hinder för tillämpande av direkt samtrafik med genomgående fraktberäkning som för Kiruna— Mertainen. Såsom redan nämnts, fraktdebiteras transporterna till Porjus alltsedan banans öppnande för provisorisk trafik med tariffgräns i Gällivare. Med hänsyn till avtalet med Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag anser styrelsen denna ordning tillsvidare böra bibehållas. För transport av malm å ifrågavarande sträcka (53 km) utgör normala fraktavgiften 1913 nuvarande exkl. fast tillägg

kronor 1:90 per ton » 3:04 » »

I dessa fraktsatser synes 20 % nedsättning kunna ifrågakomma, varvid erliålles vid 1913 års prisnivå kronor 1:52 per ton » framtida » » 2:43 » » Följande lunda:

preliminära beräkning av fraktsatserna

I- r a n

Vid beräknade framtida prisförhdllanden och transport ac: 50 000 ton 100 000 » 150 000 » 200000 » 250 000 » Vid 19*18 ars prisförhållanden transport av: 50 000 ton 100 000 » 150 000 » 200 000 » 250000 »

Vilka bli fraktsatserna

Kiruna

1'orjus

Kronor

Kronor

7 3 2 2 2

11 8 7 6 6

för malm erhålles så-

til 1

M e C i a i nc n Gällivare Kronor

Luleå

Riksgränsen

Kronor

Kronor

9 64 4 4

11 8 7 6 C

52 42 32 77 62

LO i, 6 5i 5

43 83 23, 68 i 53

7 5 5 4 4

48 68 08 73 63

6 4 4

64 84 24 89 79

. 90 80 25 10

01 51 41 86 71

18 08 98 43 28

och •

4 2 1 1 1

20 60 25 15

7 5

\ 4

20 40 80 45 35

5 3 3 2 2

68 88 28 93 83

för tackjärn a sträckorna

a. Kiruna—Luleå. Normala avgiften för tackjärn utgör 1913 för närvarande

i

kronor 6: K) per ton » 11:50 » . »

g

213 Då det gäller att understödja den inhemska järnindustrien, torde dessa frakter kunna nedsättas i samma grad som 1913 ars fraktavgift för malm eller med 40 %. Avgifterna bli härvid 1913 framtida

kronor 4: 10 per ton » 6:90 » »

h. Kiruna—Riksgränsen. Nedsättningen för de inom avtalet fallande malmkvantiteterna utgör 20 %, En lika. stor nedsättning torde även kunna medgivas för tackjärnstransporterna, for vilka den ordinarie avgiften utgör kronor 3: 90 och nuvarande avgift kronor 6: 90 per ton. Sålunda vid 1913 ars prisförhållanden » framtida »

kronor 3:10 per ton » 5:50 »

C. Por jus—Luleå. För sträckan Pörjus—Gällivare torde frakten jämväl kunna sättas c:a 10 % högre än frakten för malm, dä den ordinarie frakten för tackjärn överstiger avgiften för malm med ungefär detta, procenttal. Sålunda vid 1913 års prisförhållanden » framtida »

kronor 1:70 per ton » 2:70 » »

För OJälliv.ire— Luleå beräknas liksom i malmfrakten 40 % nedsättning a normala frakten nämligen 1913 kronor 5:30 per ton och nuvarande kronor 9:10 per ton. d. v. s. vid 1913 ars prisförhållanden » framtida »

kronor 3:20 per ton » 5:50 » »

(I. Por jus—Riksgränsen. Porjus—Gällivare: se föregående punkt. För Gällivare—lliksgränsen innebär den avtalsenliga malmfrakten 30% nedsättning, vilken alltså torde kunna ställas i utsikt även för tackjärn. Normala fraktsatser äro 1913 kronor 5:60 per ton och nuvarande kronor 9: (K) per ton. Sålunda nedsatt frakt vid 1913 års prisförhållanden kronor 3:90 per ton » framtida » >> 0: 70 » » e. Gällivare—Luleå. Se punkt 3 c. / . (i all i i -tire—K iksgränsen. Se punkt 3 d. 4.

Huru skulle i ovanstående frågor berörda anläggningskostnader och fraktsatser håra ställt sig. otn 1913 års priser fortfarande varit gällande? Dessa frågor äro besvarade under punkt 1, 2 och 3 här ovan.

214 5.

Komma de sålunda beräknade frakterna att underkastas förändring, när statens kontrakt med L. K. A. B. m. ft. av den 7 mars 1907 upphör att gälla, och i sådant fall i vilken utsträckning eller efter vilka grunder? I det förestående har som nämnts helt räknats med det under innevarande år ingångna avtalets bestämmelser. Detta avtal innebär som bekant väsentliga avvikelser från förut gällande bestämmelser och medför bl. a. en förlängning av kontraktstiden till den 31 december 1936 från samma tidpunkt år 1932. I det nya avtalet kvarstå emellertid de i 1907 års kontrakt stadgade avgifterna oförändrade, varför dessa och därför även ovan anförda avgifter i varje fall komma att gälla t. o. m. år 1936. Om förhållandena efter nämnda tidpunkt vill eller kan styrelsen däremot f. n. icke uttala sig, då dessa förhållanden givetvis äro beroende av en mängd faktorer, som ännu ej kunna överblickas. 6.

Huru lång tid åtgår för den ifrågasatta järnvägens utbyggande därhän, att lokomotiv å densamma kunna• framfraktas mellan Riksgränsbanan och Mertainen? Detta beror i första hand av tillgången på arbetare. I allra gynnsammaste fall torde åtgå 2 '/ 2 år för att banan skall bliva fullt färdig, varvid man möjligtvis omkring 3 månader tidigare skall kunna trafikera banan med lokomotiv. Dock torde, för att arbetena ej skola behöva forceras och därigenom fördyras, böra räknas med en byggnadstid av 3 ä 3 \\ år. Givetvis skulle man kunna bygga banan på ännu kortare tid, om man använde samma byggnadssätt som för banan Gällivare—Porjus, men då får man bereda sig på, att de totala kostnaderna stegras högst avsevärt, och att banan efter färdigställandet skulle kräva avsevärda kompletteringsarbeten. 7.

Huru lång tid måste beräknas innan järnvägen i sin helhet kan tagas i anspråk för allmän trafik? Detta torde framgå av svaret å förestående fråga.

Till slut vill järnvägsstyrelsen ännu en gång betona, att här lämnade uppgifter givetvis icke äro några utfästelser, av vilka styrelsen under alla förhållanden anser sig bunden för det fall, att den ifrågasatta banan skulle komma till stånd. Det ligger nämligen i sakens natur, att styrelsen på frågans ännu tidiga stadium icke kan så i detalj fatta ståndpunkt till do av kommissionen framställda frågorna, vilket dessutom ytterligare förhindras såväl av konjunkturernas nuvarande växlingar som av svårigheten att ännu riktigt överblicka verkningarna av det nya kontraktet mellan staten och Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag. Styrelsens här ovan meddelade upplysningar äro sålunda endast att anse som ett försök att efter bästa förmåga lämna svar på de av Malmkommissionen framställda frågorna. Stockholm den 2X september 1922. Kungl. Järnvägsstyrelsen. AXEL

GRANHOLM. K.

Thorset Tjf.

215 Bilaga /*'.

Utredning rörande möjligheten av en järntillverkning i norra Sverige, grundad på Norrbottensmalm. Av Arvid Johansson och Axel Wahlberg.

Inledning. De metallurgiska processer, vilka inom den större järnindustrien kommit till användning för framställning av smidbart järn och stal i flytande form, äro bessemer- och martinprocesserna. Bessemermetoden daterar sig frän mitten av 1850-talet. Före denna tid byggde järnhanteringen i stort sett på det i degigt tillstånd framställda smidbara järnet eller det s. k. välljärnet i form av puddel-, lancashire- och wallonjärn, det senare dock endast som råmaterial för tillverkning av det i flytande tillstånd framställda, degelstålet. Det var emellertid förenat med stora svårigheter och kostnader att tillgodose den maskinindustri, som uppbyggdes på ångan som drivkraft, med järn och stal av erforderliga dimensioner och hållfasthetsegenskaper; ångfartygen och järnvägarna behövde ett mera homogent material och med högre hållfasthet än vad puddeljärnet, det kvantitativt mest betydande av välljärnen, kunde uppvisa, och ett billigare än vad det i mera begränsad omfattning tillverkade degelstålet erbjöd. Genom bessemerprocessen kunde det smidbara järnet erhållas i flytande form till ett pris, som gjorde det möjligt att i större skala framställa mera homogena och pålitliga smidesdelar och valsprodnkter såsom axlar, plåt, räls etc. än vad förut varit möjligt. Utan svårighet kunde också med denna metod framställas smidbart järn med högre kolhalter i mån som material med högre hållfasthet krävdes. Under de första tjugo åren genomfördes bessemerprocessen i ugnar med sur, d. v. s. kiselsyrerik infodring. Då något fosforavlägsnande vid dylik infodring icke äger rum, och fosfor i större halter är en fiende till all götinetall genom att den gör stålet sprött, måste man utgå från relativt fosforfria malmer. Icke dess mindre vann processen särskilt genom kommunikationsväsendets utveckling hastigt insteg såväl i Sverige, där den för (ivrigt först tekniskt löstes, som i de större järnproducerande länderna i Europa och Amerika. Medan bessemerstålet i de senare fick användning till företrädesvis sådana grövre behov som räls, axlar, hjulringar och andra konstruktionsdelar, vann det svenska bessemerstålet, framställt av träkolstackjärn med låg fosforhalt, från början en god marknad jämväl som en i många fall fullgod ersättning för degelstålet till stålprodukter av högre kolhalt eller de egentliga verktygsstålen. Och än i dag åtnjuter svensk bessemer med rätta högt anseende bland de framstående stälkäimarna och fabrikanterna i Sheffield för sin renhet och sin höga »body». Sedan det år 1878 lyckats engelsmännen S. Thomas och P. C. Gilchrist att genomföra bessemerprocessen i en med basiskt i stället för surt material infodrad ugn med användande av ett tackjärn, där kisel till väsentlig del ersatts med fosfor och därvid den senare i likhet med den förra avlägsnades ur stälbadet genom den vid processen bildade slaggen, kunde fosforrika malmer jämväl få användning vid den nya götmetallsprocessen. Den basiska bessemerprocessen eller som den vanligen benämnes thomasprocessen har nått sin

216 största utveckling i Tyskland och den del därav — Elsass-Lothringen — som genom världskriget övergått till Frankrike. I dessa Länder är den utbyggd på därvarande tillgångar av de s. k. minetterna, fosforrika, men järnfattiga malmer, förstärkta med import av järnrika, fosforlialtiga malmer från Sverige. Även i sitt hemland, England, har thomasprocessen nått en viss utveckling, varemot den icke förekommer i Amerika, alldenstnnd detta land saknar större tillgångar på malmer, tillräckligt fosforrika för att lämna den erforderliga fosforhalten — cirka 2 % — i tackjärnet. Då bessemerprocessen utgår från enbart tackjärn och endast i en mycket begränsad omfattning medgiver omsmältning av det skrot, som faller vid järnets förädling till färdiga smicles- och valsprodukter, blev järnhanteringen snart i behov av en metallurgisk process, som kunde omsmälta såväl detta skrot som det järn, vilket i form av skrot avgår från förbrukningen. Till en början löstes denna fråga pä det sätt, att skrotet i en viss utsträckning uppsattes på niasugnen och återfördes till tackjärn eller hoplagt i paket, välldes och valsades ut ånyo. Det var dock först sedan fransmannen P. Martin under senare delen av 1860-talet lyckats genomföra den efter honom benämnda martinprocessen som det blev möjligt att i den omfattning förhållandena krävde tillgodogöra sig skrotet genom omsmältning med en större eller mindre mängd tackjärn. Även martinprocessen genomfördes till att börja med i ugnar med sur infodring, varför endast ett relativt fosforrent tackjärn, framställt av fosforfattiga malmer, kunde användas. Sedan man även här lyckats genomföra processen i ugn med basisk infodring, varigenom fosforn liksom vid thomasprocessen avlägsnas med slaggen, kunde ett tackjärn med högre fosforhalt få användning och därmed också mera fosforlialtiga malmer. Av ovan utvecklade skid har martinprocessen vunnit insteg inom alla järnproducerande hinder, i synnerhet den basiska metoden, vilken jämte thomasprocessen är den kvantitativt mest betydande av världens ståltillverkningsmetoder. Största utvecklingen har den basiska martinprocessen nått i Amerika, där den jämte den sura bessemern bildar underlaget för dess väldiga stålproduktion. Man kan säga, att i stort sett har i varje land, där någon järnhantering av betydelse bedrives, dess karaktär och metallurgi bestämts av fosforhalten hos landets egna malmer. Så är fallet som ovan nämnts i Tyskland, så i England och på samma sätt i Amerika. I vårt land hava våra fosforfattiga malmer sedan ålder satt sin prägel på vår järnhantering, och först i den mån de basiska metoderna, såsom varande de billigaste stålframställningsmetoderna, vunnit inträde, hava jämväl mera fosforlialtiga malmer fatt en plats i dess utveckling. Det är dock huvudsakligen endast de av dessa malmer, som giva ett för den basiska martinprocessen mera allsidigt användbart tackjärn, vilka kommit till någon större användning, medan de fosforrikaste tillgodogöras vid endast två för thomasprocessen utbyggda verk. Vår förbrukning av malm är emellertid ringa i förhållande till våra malmtillgångar; det är vår bränslefr&ga, som står hindrande för vår järnhanterings kvantitativa utveckling i en mot dessa tillgångar svarande skala. De nu behandlade stålframställningsmetoderna äro från metallurgisk synpunkt sett s. k. färskningsprocesser, d. v. s. de innebära, att man kan ur det smälta järnbadet, vare sig detta, består av enbart tackjärn, såsom i bessemerprocessen, eller av en blandning av tackjärn med relativt koifattigt järn — martinprocessen —, avlägsna vissa ämnen, i främsta rummet kol, men jämväl sådana, vilka icke som regel få ingå annat lin i mera underordnade mängder i det färdiga stålet, såsom kisel, mangan och fosfor, och vilkas uppgift är att helt såsom i bessemerprocessen eller delvis såsom i martinprocessen genom sin oxidation tillhandahålla det för processens genomförande erforderliga

värmet.

217 Med den oerhörda, förbrukning av järn och stål, som kännetecknar samhällslivets utveckling sedan bessemer- och martinprocesserna framträdde, har också tillgängen på förbrukat järn i form av skrot gradvis ökat. Den har sedan sekelskiftet nått en sådan höjd, att »järnets cirkulation blivit ett mer och mer uppmärksammat spörsmål. Behovet av en stålsmältningsprocess, däri skrot kan omsmältas utan tillsats av tackjärn, har därför gjort sig alltmera gällande. Genom den elektriska stålsmältningen har denna fråga blivit löst pä sa sätt, att järnet smiiltes med tillhjälp av den elektriska ljusbågen eller medelst en induktionsström. Förutsättningarna för denna process äro tillgång pä billigt skrot och billig kraft. Ur kvalitativ synpunkt äger processen den fördelen, att fosfor och svavel kunna avlägsnas i högre grad än i någon av de äldre metallurgiska processerna, och att den möjliggör framställning av stålkvalitéer med de mest olika sammansättningar och egenskaper. Om också dess kvantitativa betydelse icke torde uppnå någon paritet med bessemer- och martinprocesserna, kommer den elektriska smältningen helt visst att i framtiden få en befästad plats vid sidan av dessa för framställning såväl av vanlig götmetall, där betingelserna billigt skrot och billig kraft äro för handen, som kvalitéstål, speciellt sådant, där andra metaller säsom krom, nickel, wolfram etc. legeras med järnet. Såsom färskningsprocess lämpar sig densamma däremot icke. I d<> med större stenkolstillgångar lyckliggjorda länderna är koks det bränsle, som användes i masugnen för järnmalmens reduktion. Förbrukningen av koks är i stort sett lika, med det erhållna tackjärnets vikt. I vårt land har tackjärnstillverkningen i brist på fossilt bränsle utbyggts på träkolet. Åtgången härav är i blästermasugnar 50—(50 hl pr ton tackjärn eller i vikt räknat Os—I/O gånger tackjärnets vikt. i den elektriska masugnen är kolförbrukningen endast 22—25 hl pr ton, medan det övriga värmebehovet täckes med till värme omsatt elektrisk energi. Åtgången härav är 2,200—2,700 kilowatttimmar pr ton tackjärn. Kokstackjärnet ställer sig avsevärt billigare än träkolstackjärn, beroende därpå, att värmeenheterna i koksen ställa sig i pris ungefär endast hälften mot träkolets värmeenheter. I de tid efter annan framförda planerna, på ett tillgodogörande i större skala inom landet av järnmalmstillgångarna i Norrbotten hava följande olika förslag behandlats. 1. Ett större järnverk för såväl fyllandet av importbehovet av tyngre valsprodukter och handelsjärn som för export av dylika produkter. 2. Ett järnverk för enbart fyllande av värt importbehov av järn och stål. 3. Ett enbart tackjärnsverk med tackjärn för export eller dess förädlingvid mellansvenska järnverk. 4. Ett kvalité tackjärnsverk i förening med stålverk för tillverkning av produkter företrädesvis på export. Härtill bör läggas nedforsling av malmen till Bergslagen och dess smältning vid därvarande järnverk i blandning med de mellansvenska malmerna. Detta alternativ äger en viss betydelse för de mellansvenska järnverk, som ligga nära kusten; för de i det inre av Bergslagen belägna masugnarna stå fraktkostnaderna hindrande i vägen. Förslaget om ett större järnverk har baserats på koks som bränsle vid tackjärnets framställning. Sä länge det internationella utbytet av råvaror var obeskuret, vilket i fråga om bränsle tog sig uttryck däri, att stenkolspriset i Sverige, under perioden 1885—1910 företedde en ökning med endast 8 % — strejkåret 1900 i England därvid undantaget —, kunde d}dika förslag, baserade på importerade bränslen, diskuteras. Sedan världskriget emellertid dragit ett brett streck över den ekonomiska stabiliteten och i alldeles särskild grad

218 understrukit betydelsen av att en järnindustri med bärkraft måste, för att kunna bestå och göra sin insats i landets självförsörjning jämväl under kritiska förhållanden, bygga på inhemskt bränsle, kan tanken på tillgodogörande av Norrbottensmalmerna efter en sådan bred linje avskrivas. Skulle för övrigt ett dylikt verk komma till stånd, borde det förläggas till mellersta Sverige, dit stenkol eller koks kunna införas utifrån successivt under hela året. Det saknas emellertid anledning att ingå på denna fråga här, då föreliggande utredning avser järnverksanläggningar i Norrland. Och det till 40 % minskade behovet av bränsle i och med den elektriska masugnens tillkomst innebär ej heller någon möjlighet att på våra egna bränsletillgångar, d. v. s. träkol, uppbygga en järnindustri efter de mått, som man tänkt sig utbyggd på koksen som masugnsbränsle, eftersom våra tillgångar på träkol, såsom i det följande framgår, även med denna besparing icke medgiver en järntillverkning efter större mått. Ett kvalitéjärnverk i Norrland efter mönster av våra mellansvenska exporterande verk måste bliva en konkurrent till de senare, då det blir hänvisat till att tillverka samma kvalitéer och avyttra dem på samma marknader. Världsmarknaden för svenskt kvalitéstål måste nämligen anses rätt begränsad och blir kanske i framtiden ytterligare minskad, sedan man i utlandet i den elektriska stålsmältningen fått en metod, som möjliggör framställning av en bättre kvalité i större skala än som förut med de äldre stålframställningsmetoderna varit möjligt. En bevarad och möjligen vidgad marknad för vårt kvalitéjärn är givetvis i hög grad beroende av att vi hålla vår kvalité på en tillräckligt hög, efter de olika kraven avpassad nivå och tillverka den till ett pris, som är konkurrensmäktigt med de utländska kvalitéer, vilka närma sig våra. Kan på dessa grunder en vidgning av vår kvalitémarknad vinnas, böra dess gynnsamma verkningar för vår järnhantering och för vår handelsbalans icke äventyras genom ökad konkurrens från nytillkomna verk utan fastmera utnyttjas till avlastning av den inbördes konkurrens, som förefinnes mellan redan befintliga tillverkare. Även ifråga om en större kvalitétackjärnstillverkning i Norrland för export måste invändningar göras. Det för export tillverkade svenska träkolstaekjärnet har hittills icke till synes vållat den förädlande svenska kvalitéstålindustrien något avbräck genom att på utländsk botten upparbetas till ett med inom vårt land tillverkat konkurrerande stål, men då nu dess huvudsakliga användningsområde — för krigsmaterial — är ställt på avskrivning, är en dylik utveckling icke utesluten. En sådan bör till sin omfattning åtminstone icke förstoras genom införandet på världsmarknaden av en ökad kvantitet fosforrent träkolstackjärn. Dess uppträdande vid sidan av det nuvarande mellansvenska exporttackjärnet skulle verka prisnedsättande och därigenom ej blott försvåra ställningen för tackjärns tillverkare i mellersta Sverige, utan jämväl skärpa utländska ståltillverkares konkurrenskraft med landets egna. Av de olika alternativen för tillgodogörandet inom landet av Norrbottens järnmalmer och denna landsändas rika tillgångar på skog, lämplig för träkolsberedning, kvarstå således spörsmålen om ett järnverk i Norrland för fyllandet av vårt importbehov av järn och stål och ett verk för tillgodoseende av de mellansvenska stålverkens tackjärnsbehov, något som för övrigt överensstämmer med de riktlinjer, vilka av Kungl. Maj:t anvisats i det Malmkommissionen givna direktivet. Så länge man var hänvisad till att i masugnen alstra allt erforderligt värme med det för reduktionen använda träkolet, var det ofruktbart att diskutera frågan om ett järnverk av den förstnämnda omfattningen. Efter den elektriska masugnens framträdande och möjligheten att i densamma ersätta cirka 60 % av träkolet med till värme omvandlad energi, har detta spörsmål vunnit i aktualitet, i synnerhet som de rika Norrbottensmalnierna

219 äro särskilt och bättre lämpade för elektrisk masugnsdrift än för nedsmältning i blästermasugnar, och i Norrland den erforderliga vattenkraften bör ställa sig jämförelsevis billig. Genom hög järnhalt hos malmen minskas nämligen slaggmängden, och då denna i den elektriska masugnen icke har samma betydelse att skydda järnet för oxidation som i blästermasugnen, och gången i den förra blir jämnare vid en till en viss gräns minskad slaggmängd, äro rika malmer att föredraga framför mera järnfattiga vid elektrisk masugnsdrift. I den vanliga blästermasugnen åter måste en viss, ej för ringa slaggmängd åtfölja det smälta järnet vid dess passage förbi blästerformarna för att skydda detsamma och föreligga, att tackjärnet genom en delvis oxidation blir av sämre kvalité. Rika malmer av Norrbottenstyp kunna därför icke smältas enbart i blästermasugnar, utan måste till väsentlig del uppblandas med fattigare malmer av den ty}) och järnhalt, som utmärka vara mellansvenska järnmalmsfyndigheter. Medan slaggmängden vid elektrisk masugn sålunda, med fördel begränsas till cirka 200 kg pr ton tackjärn, uppgår den vid våra mellansvenska blästermasugnar till i regel 400 kg och däröver. En tackjärnstillverkning i Norrland för de mellansvenska stålverkens behov, innebärande i realiteten en överflyttning av en del av tackjärnstillverkningen i Bergslagen till Norrland, synes också vara berättigad att diskuteras med den utveckling, som träkolsfrågan i mellersta Sverige fatt särskilt sedan sekelskiftet. Träkolspriserna hava nämligen enligt den officiella statistiken utvecklat sig sålunda: Ar 1900—1904, medelpris för träkol vid järnverken kr. 0'5 0 0 pr hl » 1905—190*), » » » » » » 0-546 ». » » 1910—1914, » » » » 0-664 » » Stegringen beror av det kända förhållandet, att tillgången på kolved i Bergslagen minskar alltjämt, och att man därför tvingas att i allt större omfattning tillföra träkolen från Norrland under ständigt växande avstånd med stigande fraktkostnader. En förflyttning i viss omfattning av tackjärnstillverkningen norrut innebär sålunda en reglering av tillgång och efterfrågan på träkol, varigenom dess prisstegring i nä gon mån borde hejdas till förmån för prisbildningen å tackjärnet och de av detsamma framställda produkternas konkurrenskraft. Förskjutningens omfattning är dock icke enbart ett vanligt ekonomiskt spörsmål utan bestämmes givetvis jämväl av, huruvida ett elektriskt tackjärn av Norrbottensmalnmr kan ur kvalitetssynpunkt ersätta tackjärn tillverkat av de mellansvenska kvalitetsmalmerna. Den utredning angående eventuella järnverksanläggningar i Norrland, som här nedan följer, begränsas därför till moment 2 och 3 här ovan, d. v. s. dels till ett fullständigt järnverk för tillverkning av grövre och mindre valsdimensioner av handelsjärnskvalité för inhemsk förbrukning, dels ett masugnsverk för framställning av tackjärn för den mellansvenska järnhanteringens behov. En järntillverkning i Norrland enligt det förra alternativet måste anses eftersträvansvärd, då den å ena sidan innebär en avsevärd förbättring av vår handelsbalans, å andra sidan skulle genom sin omfattning få en synnerligen stor betydelse för övre Norrlands ekonomiska och kulturella utveckling, om den förlägges dit. Även ett enbart tackjärnsverk i övre Norrland har liknande betydelse men givetvis icke så omfattande. Betingelserna för en tillverkning av gjuttackjärn motsvarande den hittillsvarande importen hava icke gjorts till föremal för någon undersökning. Dels har för några år sedan tillkommit koksmasugnsverket i Oxelösund, vars tillverkningskapacitet motsvarar större delen av vårt behov av importerat gjuttackjärn, dels lämpar sig den nuvarande elektriska masugnen icke för framställning av kiselrikt tackjärn, utan detta fram ställes bättre, i mån det gäller

tillverkning i elektrisk ugn, i en dylik utan schakt. Sådan tillverkning har under krigsaren ligt rum såväl i övre Norrland som i Mellansverige i samband ined tillverkning av olika slags järnlegeringar l.

Fullständigt järnverk för tillverkning av grövre och mindre valsprodukter. I tal). I och tab. I I återfinnas dels uppgifter om var järnhantering aren 1910—1921, dels var import av järn och stål under samma tid. Av dessa utdrag ur var statistik framgår, att för femårsperioden 1910—14 var import av varm valsat järn inom de stora grupperna var: Eäls ' 49.100 ton I>alk-, vinkel- och annat varmvalsat järn 38,400 » Valstråd 3,490 Kallvalsat eller kalldraget järn och stål över 10 mm i diam. eller bredd 1.470 Kallvalsat eller kalldraget järn om högst 10 mm diam. eller bredd 2,740 Tabell I. S v e r i g e s t ill v•rk ni i g a v j ä r ii och st 8 1. 1910

•

T

•

(l

D

i Tackjärn i blästermas603 049 628 606,682 255698 291612 864 725 626 687 952 761 910 686 138 429 231 387 975 309 05( ugn D:o i elektrisk 890 5 786 17 561 31966 26 854 35 075 44 782 67 059; 75 684 64 470 82 575 • 4 02 ugn S u m m a 60-3 939634 392 699 816 730 257 639 718 760 701 732 731 828 969 761 822 493 701 470 550 313 08(

Järnsvamp ... Kiseljärn Kiselrnangan" järn Kiselaluminiumjärri med eller utan mangan Manganjärn .. - Ferrokrom

4 242 5!)

3 772! 3 979 3 828 5 906 151

6 073 9 863

6 394 9 350 10 397 9 979 6 100 1 .332 4 263 8 732 11819 18 452 19 240 10 705 11 705 6 281

3 44J

1 375

2 711

52(

2 328

3 196

4 367

1 305

l 136

,

572 293 1 300

1 131 1355 947 1 096 654 242

2 332 1182 802

823 2 123 258

343 1 005 239

10 2 866 1 054

29J 67i 72E

(Juten. Besse97 583 93 853 107 254 115 839 93 210 91 070 76 031 77 854 66 155 57 593 53 340 33 06 mer » Martin ...372 451 372 705 404118 469 387 409 528 503 766 528 689 491 257 465 016 420 547 370 232 16.414j | 2 275 2 656 3 385 2 826 3 395 2 743 1 225 1 239 1308 1 546; 1 03{ » Degels tål 2 215 » Elektro| 2 034 j 1285 2 276 1768 2 187 6 648 10 664 13 089 11 818 12 356 13 36 stål

S u m m a 472 219 470 867 515 313 590 887 507 332 600 418 614 111 581 000 545 499 491 266 437 474i21160S

Smältstycken och råskenor 151 713 146 722 148 828 158 472 116 074 119 629 119 156 114 429 92 823 63 629 60 516 24 35J 1 Nedanstående utredningar och förslag äro utarbetade av professor Johansson med civilingenjör (i. Ödqvist som biträde. Visserligen hava professor J. och j a g ingående samrått om såväl riktlinjer som ett stort antal detaljer, men mina till utlandet förlagda officiella uppdrag under de senaste åren hava omöjliggjort ett deltagande uti själva utredningsarbetet. Ax. W—q.

221 Tabell ti Sveriges

import

1910:191111912

uv j ä r n 1914

och 1915

stål. 1916

1917 : 1918

1919i 1920

Balk-,hörn.- och annat varmvalsat järn ... 85104 31 421 39 071 45 734 40 556 55 502 80 551 20 733 30 844 20 556 54 383 27 119 J ä r n v ä g s - och spårvägsskenor 30 692 41659 i 60 337 58 715 54 108 23 466 34 415 1 626 21 418 33 58959 461J42 503 Syllar. skarvjärn, bottenplåtar 2 131 2 892 4 742 4 852 5 287, 2 619 2 738: 528 1697 5384 7 318 4 404 170 56 1239 12 378 6 804 Valstråd 1 753 2 194 3 358 3 894 6 265 3 904 8 555 Plåt. varmvalsad (14 091 9 992 14 187 16 936 16 780 26 789 41 894 15 941 16 412 24 547 48 724 23 436 Min-, valsade eller 7 159 5982 8 411 14 762 7 659 vaxmdragna 10 369 K Kallvalsat eller kalldraget j ä r n över 10 inni diam. eller 2 368 2 380 460 953 1 201 1516 3 104 575 217 440 2128 1 198 bredd Kallvalsat eller källdraget järn, högst 10 mm diam. eller bredd 1969 2 161! 1737 3 41!) 4399 3151 3805 2 184 1 265 1 298! 4 054 3 20;} Plåt, kallvalsad, galvaniserad, förtent 7 790 8 5411 8 879 10 589] 8 779 7 708 6 934 467 604 8 839 11968 6 484 ni. in Tackjärn Manganjärn och spegeljärn Kiseljärn

i

42 841 16 783 26 779 35 031 10 884 "O 07573 393 84 472 94 675|l04 748 111 965 92 524 1

724| 3 098 5 061j 2 579

2 988 2 8631 652 1 294 2 658 1 709

och kisel-

m ånganjärn

2 5621 2 760' 2 402 2 685! 1 965i

917;

; 7'

i

!

7;

120!

221 De båda posterna 7 och 8 motsvaras av c:a 5,000 ton varmvalsat material. Det bör bemärkas, att under rubriken »Balk-, vinkel- och annat varmvalsat järn» ingår en i importstatistiken särskilt redovisad, från tull befriad post, omfattande allt järn med en vikt av över 60 kg pr m. Denna post torde väsentligen utgöras av I-balkar N P 32 och däröver. Av hithörande balkar kan det i det följande ifrågasatta valsverket endast valsa N P 32 och 34; för tyngre balkar erfordras ett grövre valsverk. Nämnda post belöpte sig till c:a 7,000 ton pr fir före kriget. Med utgångspunkt av dessa importkvantiteter har följande program uppgjorts för ett järnverk, tillverkande ordinär handelskvalité. Tillverkningens art och storlek. Kals Balkar, faconjärn och stångjärn Band- och finjärn Tråd

i

c:a 40,000 ton » 42,000 » » 6,000 » » 12,000 » Summa tillverkning 100,000 ton pr år

Tillverkning av grov- och tunnplåt är icke upptagen, då vi redan äga verk, mer tin tillräckliga för att bestrida jämväl den import, som nu äger rum. De befintliga grovplåtverken ligga också närmare sina avnämare, skeppsbyggerierna och de mekaniska verkstäderna.

>)>)•)

Tillverkningsmetod. Den metallurgiska process, som bör bilda grundvalen för en järnindustri i Norrland, bör bestämnias av malmens sammansättning, de tillverkade produkternas art och möjligheten att framställa dessa med minsta kostnad. Med de stora tillgångar av fosforrika malmer, vi äga i Norrbotten, och då var import av valsat järn till största delen är sådant järn, som framställas enligt den basiska bessemer- eller thomasprocessen, synes denna process vara den, som främst bör komma ifråga, så mycket mer som härigenom fosforsyran i malmen kan tillgodogöras i form av thomasfosfat och komma vårt jordbruk till godo. Martinprocessen kan icke ifrågakomma åtminstone som huvudprocess, då den icke i tillnärmelsevis samma grad som bessemer är lämplig som färskningsprocess för enbart tackjärn. Och en martinprocess med proportionen mellan tackjärn och skrot så avpassad, att färskningen kan genomföras på kortast möjliga tid och med minsta bränsleförbrukning, förutsätter en tillgång på skrot, som icke förefinnes i Norrland, utan måste tillföras söderifrån. Tackjärnsförbrukningen och därmed malmkonsumtionen skulle också bliva så ringa, att det nationalekonomiska kravet på en järnindustri i Norrland, d. v. s. största möjliga utnyttjande av dess malmtillgångar, icke fylles. Fristående elektrostålprocesser kunna ännu mindre komma i fråga, då de icke äro färskningsprocesser och således varken malmen, oj heller kolveden, utan endast den norrländska vattenkraften komme till vidgad användning. Under de senaste åren hava ett flertal direkta järnframställningsmetoder blivit framlagda, Utan tvivel är den rika Norrlandsmalmen den enda malm, som lämpar sig för dylik järnframställning. Men ingen av de framställda metoderna synes äga betingelser för att kunna göra någon mera vägande insats i en norrländsk j ärn tillverkning, och det torde med den kännedom man nu i varje fall förvärvat beträffande en järnmalmsreduktion i fast form till järn med förbigående av masugnsprocessen kunna fastslås, att direkta järnframställningsmetoder icke kunna komma i fråga vid framställning av några större kvantiteter järn. Den direkta järnframställningen arbetar för långsamt och i viss mån nyckfullt, och gäller det vanligt handelsjärn, skalle härför krävas anläggningar, vilka i kostnad skulle belasta driften så starkt, att dess ekonomi bleve omöjlig. En järnindustri i Norrland, som tillgodoser de nationalekonomiska intressena såväl ur råmaterialets som de framställda produkternas synpunkt, bör därför baseras på thomasprocessen. Det synes dock lämpligt, att den kombineras med elektrostålugnar dels för framställning av den högre kvalité och de högre kolhalter, som icke kunna tillverkas enligt den rena thomasprocessen, dels för omsmältning av det vid tillverkningen fallande skrotet. I fråga om räls fyller visserligen den vanliga thomaskvalitén de fordringar, vi i vårt land hittills ställt på denna vara. Det låter dock tänka sig, att utvecklingen kommer att gå i samma riktning hos oss som i Amerika, där man numera föredrager martinrälerna framför bessemerrälerna på grund av de förras styrka vid den tunga trafiken och möjligheten att med en hög kolhalt vid intensiv trafik förhindra en för hastig avnötning. I avsikt att möta dessa krav är det här tänkt, att hälften av den tillverkade rälsen skulle utgöras av thomaselektrostål. I det följande är ett på dessa grunder byggt tillverkningsprogram framlagt. Det bör dock. betonas, att uppdelningen är mycket approximativ, (livet är, att man utnyttjar det rena thomasmaterialet så långt det är möjligt, då man härigenom får en billigare produkt. Genom kombinationen av thomas och elektrostål vinnes en smidighet i tillverkningen, som vid behov kan lätt utnyttjas för en väsentlig förstoring av tillverkningen av thomasmetall, så långt kvalitativa skäl det medger.

A.

Tillverkningsprogram:

a) Thomasmateriäl. Räls Balkar och faconjärn, grövre och mindre Faconjärn och stångjärn, grövre, medelgrovt och mindre Band- och finjärn Tråd Summa Erforderlig götvikt Erhållet skrot b) ThomaseleMroståJmaterial. Båls Faconjärn och stångjärn, grövre, medelgrovt och mindre Band- och finjärn Tråd

20,000 ton 20,000 » 12,000 » 2,000 » 8,000 » 62,000 ton 75,050 » 10,250 »

Erforderlig götvikt Erhållet skrot

20,000 ton 10,000 » 4,000 » 4,000 » 38,000 ton 47,550 » 7,850 »•

Den sammanlagda götvikten uppgår således till Det erhållna skrotet uppgår till

122,600 » 18,100 »

Summa

För framställning av ovannämnda produkter åtgår av tackjärn och skrot a) För framställning av thomasgöt (skrot och avbränning c:a 13 %). Tackjärn ' 84,700 ton Skrot 1,500 » b) För framställning av thomaselelctrostålgöt. Tackjärn 37,300 ton Skrot 16,600 » För tillverkning av de färdiga produkterna åtgå alltså 122,000 ton thomastaekjärn. Anläggningens omfattning. a) Masugnar: 8 st. elektriska masugnar av Elektrometalltyp, vardera för 4,500-5,500 kW. Malmer: Fosforhaltiga Norrbottensmalmer, manganmalm från södra Sverige. Kalksten: Gotlandskalk. Bränsle: Träkol. b) TacJejärnsblandare: 2 st. rullblandare, vardera på 400 ton och eldade. c) Stålverk bestående av: 1. T h o m a s v e r k , inrymmande 3 st. konvertrar ä 25 ton, varav 1 st. i reserv. 2. E l e k t r o s t å l v e r k , inrymmande 3 st. 25 tons ugnar av förslagsvis Elektrometalltyp. d) Valsverk omfattande: A. G ö t v e r k . 750 mm duoreversirverk med ett stolpar. B. Kals- och g r ö v r e b a l k v e r k . 750 mm trioverk med tre stolpar. c. G r o v v e r k . 550 mm trioverk med tre stolpar och ett stolpar triouniversal. i). M e d i u m verk. 430 mm trioverk med fem stolpar, varav ett universalpar.

•224

430 mm förverk med ett stolpar. 250 » sträcka » sex » 430 mm förverk med två stolpar. 250 » sträcka » sju »

K.

B a n d - och fin verk

F.

Trådverk

Till respektive verk höra erforderliga hjälpavdelningar, för vilka kommer att närmare redogöras här nedan i samband med beskrivningar av de olika verken. Efter denna allmänna översikt över järnverkets arbetsuppgift och härför erforderliga anläggningar övergås till en undersökning av förutsättnin.garjia för dess tillkomst, varvid början göres med råvarnproblemet. Sedan detta är behandlat, skall en undersökning göras över lämpligaste platsen för verket, varefter följer en mera ingående beskrivning av detsamma och kostnaderna för dess byggande. Till sist följer en undersökning av tillverkningskostnaden förde olika valsprodukter, som verket är avsett att tillverka. Tabl Analyser å Norrbottens m. f

Provel

M a 1 ni

utfcirt

av K l a s s VeA U Fe,.( h

1 Gellivare.

3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 18 11 15 16 17 18 19 20 2 1 22 28 24 25 26 •_'7

0-1 94-8i^ 0-4 A Cl 91-52 0-99 — 0-i 0 2 83-09 9-26 — 0i 78-45 8"72 D — o-i I) m u l l 78-34 8-88 — o-i 94-2 5 0-93 0-3 9 0-2 A C 92 09 0-0 2 0-3G 0 i SS-0 8 3'81 0-19 0-a CD 84-31; 2-7 8 0-42 ( ) 1 US2 O-i 89-39 — Kiruna lab. 75-81; 1 1 2 1 1) „ — 0i — 68-81 29-3 3 Oo L u l e å J ä r n v e r k A slig n » — 1 08-24 2 9 9 4 0 3 K i r u n a Inb. A ( i r a b e &, P e t r é n — (it)'4 3 29-5 7 0-a 9 5 i 6 0-70 0-2 K i r u n a lab. » C 68-48 25-71 0 i Gr. & 1'. Oi 86-61 9-8C 0° K i r u n a Lab. » (!' SB'4 c 8 l 7 — 0-2 71-14 18-51 0 i 1) Or. & P. 70-3 5 Ifroo Kiruna lab. o-i 68-15 16-07 )) » — 0-a f)7-43 22 3 7 0-i G (Jr. & P. o-i 6 3 0 2 16-96 Kiruna lab. » 85-29 2-87 )) — 0-2 56-46 37-16 » — 0i 0-2 Statens Pr.-anst. — 52-9 22-4 » — 64-i 26-2 0-i 5-oo fr oi 19-4

G e n e r a l p r o v från 1904 å r s b r y t - M a l m b e r g e t s l a b . n i n g å t i l l s a m m a n s 943 380 t o n

* »

» 1910 . » 1911 » 1911 » P r o v från L u l e å , a u g u s t i 1920 „ „ „ o a ,) » vid L u l e å J ä r n v e r k , 1911 ... „ » M a l m b e r g e t , 1920 » Kiruna. < r e n e r a l p r o v , 1912 n " å 1919 å r s s k e p p n i n g 1912 » å 3,500 t o n , s e p t 1920 » .H.ÖOO » » 1920 » 1912 )> » å 1918 å r s s k e p p n i n g » s k e p p n . Vi 81 /a 1920 )> » 1912 )) » å 1919 å r s s k e p p n i n g P r o v f r å n d r i f t s p r o v e r i stöll I . . . Mertainen. » » d i a m a n t b o r r h å l n r .3... » F ö r s l i g A n r 3 av m a l m b r e c c i a . . » F ä r d i g slig A n r 2 »28 Pnrjasvaai a 28 Ånimskog- ( D a l s l a n d 1 K e s e b o l , g e n e r a l p r o v . . . 1 1 H. Olausson, 3o; » » » » Trollhättan 31 » Strandhem » Viken » 32 Medeltal för Tttnäberg.

FeO M n C

AnimsTtog

(Södermanland} Erulysit från S t o r a U t t e r v i k s h a g e

1 Mauzelius

s

—

— 1

— — — : — — —

35a — 35-5 — 24-2 — 26-9 — 30a

l - i o 24-00 20-2

225 Av råvarorna hava vi att företrädesvis behandla malm, bränsle, kraft, kalksten och dolomit. B. R å v a r o r . Malmer och beskickningar. Thomastackjärnet antages hava följande sammansättning: Kol c:a 3-o % Mangan » Ii » Kisel » 0'5 » Fosfor » 2"o » Svavel » 0'0 3 » I tab. I I I återfinnes en sammanställning av analyser å olika Norrbottensmalmer samt å en del manganmalmer frän mellersta Sverige.

j ä r n - ocli man g anm al mer. M a l

CaO MgO AlsOa Or. 6 1-71 1-94 4l3 4'17 0-46 1-52 1-87 3'5 8 2-44 3-54 0-18 0-68 0-87

1-ié 0'93 1-40 228 fr oo 6'55 7-21 9io 9-82 3-58 2-22 11 0-4 4'48 13-60 13-50

12-oo

0-74 0-83 0-60 0o5 0-61 0-98 1-41 0 84 1-31 1'46 1-79 0-14 0-47 0-ci l-02 0'98 0-67 0-84 0-2 4 1-11 1-15 0-3 8 1-12 1'7 3 0-02 1-3 O-i 0-2 9 893 2-56 3-6 0

1-08 0-9 C 0-99 1-37 134 l-io 0-84 0-69 1-15 1-24

SiO-2

e n s

TiOs

0-2 9 0l5 0-21 0-3 4 0-3 0 0-41 0-38 0-13 0-3 5 0-3 0 0-2 3 0-28 0-85 0-5 5 4-2 1-6 97 9 7-73 2-52 16-40 7-30

1'62 2-73 2-67 349 3-7 9 1-50 2-82 2'85 3-0 4 4-2 2 ej 4-84 0-6 4 0-42 ej 1-84 0-7 5 2-02 O-oo 0-72 0-40 0'8 0 1-20 1'54 1-24 44 3 2-3 8 14-8 6-o 48-70 27-60 24-08 38-60 3270

Oeo

13-2 0

—

13-o

5-0

8-5

30-7

7'87

5-8 0

2-oi

38i2

4 6 8 24

m

0-44 0-3 8 0l2 0-21 0-17 0-4 8 0l3 0-06 082 best.

.)

0-3 4 best. 0-30 0-4 3 0-6 2 0-5 2 0-52 0-04 0-2 5 0-25 0-02 0-18 0 88 0-80 0-5 0-2

— — —

0'03

h a 1 t

PsOfi

V*0B

004 0-65 1-21 2-80 2-95 0-07 050 1-21 2-22 0-6 6 1-89 0-015 0-039 0'048 0 - 0 3 4 ej 0-3 6 0-4 5 ej lio 3-84 3 - 8 9 ej 5'13 6-99 6'4Ö ej 0-057 0 014 0-0 3 3 0 016 0-034 0-0 6

— — — —

-—

—

O-ni best. 0-20 best.

»

0-2 0 best.

»

0-15 best.

— —

0-15 0-15

— — — — — —

0-44 ej best.

a v

S

S:ma

Fe

0-0 5 0-0 5 0-08 0-05 0-0 4 0-05 0-0 2 0-04 0-06 0-0 0 3 0'033 O-ooi 0'004 0-088 0 ' 0 28 0-004 0-009 0 010 0'018 0-025 0-013 0'018 0-019 (C.) 2 3 0 016 0-005 0-0 0 5 0-015

999 3 99-99 100-10 99-91 999 100-42 99-81 99-84 99-80 99-92 99-84 99-83 100-2 8 99-81 99-82 99-7 7 100-7 2 100-6 8 99-7 0 99-50 99-67 98-4 4 98-79 99-8 9 10035 97-62 9926 92-80

69o 67-o 66-7 62-9 G2-6 69-2 67-o 66:2 63-3

— — — — —

—

0-0 9

—

MD

j

P

s

0 l 2 0-017 0 - 0 5 0-13|0-28 00 5 O i l 0-53 0 0 8 0 - 1 1 1-22 0-05 0-12 1-29 0-04 0-16 0 ' 0 2 9 0 0 5 0 - 0 8 0-22 0-0 2 0 1 6 0 5 3 0-04 0-12 0-97 0-06 Bö-o 0-16 0 - 2 9 0 - 0 0 3 62-7 0-io 0 - 8 3 0-033 71-o 0 0 6 O o o s O-ooi 71i 0-27 0 0 1 7 0 - 0 0 4 69-5 0-16 0-021 0-023 69-4 0-16 0 0 1 5 0-028 67-9 0-1 8 0 l 6 0-004 69-e 0 - 1 4 0-20 0 - 0 0 9 68-s 0 l 6 0 - 4 8 O o i o 0 l 2 1-67 H4-2 0-018 0'0 2 5 62-i 0-13 1-70 BO-6 0 1 6 2-24 0-013 57-o 0-15 3 - 0 5 0 - 0 1 8 0 l 4 2-82 57-5 0-019 638 0-18 0 - 0 2 5 0 0 2 3 66'9 0-io 0 - 0 0 6 0 - 0 1 6 54-4 0-18! 0-014 0 - 0 0 5 65-3 0 l 4 0-007! 0-005 7-4 15-1 ! 0-014 0-015 4-o 27-36 — ! — 6-4 27-40 — i — 3 ' 3 18-79 — 2-4 20-901 — 1 —

V

— — — — — . — — — — — — 0-09

— Ou

— — 0-u

— —

O-os

— — — . 0-08 0-08

—

—

—

— —

i » . 15-7 J0-19

0-09

—

4-o 23-60

!

Ni

i 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 0 - 0 4 14 15 0-0 5 16 17 18 0 - 0 4 19 20 21 003 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32

— — — — — — —

—

—

— — — —

— — — — —. — — —

Ooi

1)

226 E t t g e m e n s a m t d r a g h o s N o r r b o t t e n s j ä r n m a l m e r , såväl de fosforrika som de fosforfattiga, är, a t t de i n n e h å l l a helt o b e t y d l i g t m e d m a n g a n . Ej h e l l e r h a r m a n h i t t i l l s i N o r r l a n d funnit n å g r a självständiga malmfyndigheter, vilka k u n n a t i l l h a n d a h å l l a d e n mangan, som är erforderlig i b e s k i c k n i n g e n . F y n d i g h e t e n P o r j u s v a a r a , vars malm enligt tab. I I I visar en m a n g a n h a l t av 15"l %, a n s e s k n a p p a s t b r y t v ä r d l. M a n är därför h ä n v i s a d till a t t å t m i n s t o n e tillsvidare tillföra d e n erforderliga m a n g a n m a l m e n från m e l l e r s t a Sverige och därvid t o r d e främst b ö r a k o m m a ifråga m a l m e n vid A n i m s k o g i D a l s l a n d . D e n håller i m e d e l t a l 23'6 % m a n g a n och är i övrigt sur, varigenom d e n från bes k i c k n i n g s s y n p u n k t b i l d a r en motvikt m o t de basiska, fosforrika N o r r b o t t e n s m a l m e r n a . M a l m e n i n n e h å l l e r m a n g a n m i n e r a l e n r o d o n i t , polianit och haussm a n n i t j ä m t e granat. D e n h a r u n d e r s e n a r e år varit b r u t e n för t i l l v e r k n i n g av k i s e l m a n g a n j ä r n . B r y t n i n g e n h a r u p p g å t t till 10,000 ton p r år, varav: 5 i % l:a malm 35'8 » 2:a » 29*0 » 3:e » 27" 9 » s m å m a l m 2"2 » m u l l

mangan » » » »

46"4 % 34'8 » 21/6 » 24" 6 » 21 '8 »

I m e d e l t a l h a r den b r u t n a m a l m e n hållit: Mangan Järn CaO Si02

26"5 % 2—5 » 12'8 » 22-3 »

D ä r j ä m t e h a r p r år erhållits c:a 3,000 ton m e d 13 % m a n g a n . D e n k ä n d a m a l m a r e a n u p p g i v e s till 600 m 2 . E n a n n a n m a n g a n m a l m , som på g r u n d av g y n n s a m t läge kan t ä n k a s k o m m a ifråga vid tackjärnstillverkning i N o r r l a n d , är b e r g a r t e n eulysit från T u n a b e r g invid B r å v i k e n . D e n är fattigare p å m a n g a n m e n häller s a m t i d i g t järn, varj ä m t e den genom sin h ö g a k i s e l s y r e h a l t l ä m p a r sig i b l a n d n i n g m e d de kalkrika, fosforhaltiga N o r r b o t t e n s j ä r n m a l m e r n a . D e s s analys återfinnes i tab. I I I . I den föreliggande u t r e d n i n g e n f ö r u t s ä t t a s e n d a s t de N o r r b o t t e n s m a l m e r k o m m a till a n v ä n d n i n g , vilka för n ä r v a r a n d e ä r o u n d e r b r y t n i n g och n å s av järnväg, d. v. s. K i r u n a och Gellivare. P å g r u n d av tackjärnets höga fosforh a l t k o m m a av d e s s a e n d a s t D- och G-kvalitéerna i fråga. F ö r beskickningsb e r ä k n i n g a r n a hava följande medelanalyser, e r h å l l n a u r g e n e r a l p r o v i tab. I I I , använts. Tabell

IV.

Slaggbildare

Kiruna D G Gellivare D

CaO

MgO

TiOa j

Fe

M11

P

S

%

%

%

%

%

%

%

%

%

6-2 5 9-21 3'83

0-88 0-75 0-93

(>2 6 0-2 5 1'20 8-5 2-oi

0-80 lMO 3 - 26 30-7 38'12

0-18 0-io

623 57-5 63-i 4-o 19-5

0-14 0 14 0-ii 23-6 15-7

1*87 2-93 l-io

0-018 0 018 0 - 055

0-19

13-o Enlvsit

Malmens halt av

7-87

5-o 5'so

AhOs i S i 0 2

0-30 0-03

E n l i g t d e utförda b e r ä k n i n g a r n a åtgår för 1,000 kg tackjärn m e d en manganh a l t av I i % (ej under) och 2*0 % fosfor: 1

Redogörelse för densamma, se Sv. Geol. Unders, årsbok 1918.

227 Kiruna G Gellivare D Ånimskog

195 kg 12 3 % 1,315 » 83-6 » 65 » 4i » Summa 1,575 kg 100"o %

För en silikatgrad hos slaggen av 1*5 %, därvid lerjorden räknas som neutral, måste 1'8 % kvarts (Si0 2 = 95 %) eller 28 kg pr ton tackjärn tillsättas. Bortsett från en mindre halt FeO, får denna slagg följande sammansättning: SiO„ 39-o % TiO, 2-o » AljOj, 10-7 » MnÖ 3-9 » CaO 3(5-4 » MgO • s-o : 100- o % Järnprocent av malm = 63'5. Slaggmängd pr ton tackjärn = 212 kg. Då Gellivaremalmen mullar ganska starkt och avsevärt mera än Kirunamalmen med motsvarande fosforhalt, kan det vara rådligt att minska på Gellivare genom att ersätta Kiruna G med den fosforfattigare Kiruna D. Beskickningen får då följande utseende: Kiruna D 450 kg 28'8 % Gellivare D 1,050 » 67"i » Ånimskog 65 » 4-i Summa 1,565 kg 100'o % För 1'5 silikatgrad får här påsättas 2"2 % kvarts eller 34 kg. Slaggen får, bortsett från FeO, följande sammansättning: Si02 39-o % TiO; :. 2-o » AloÖ3 9-7 » MnO 3-9 CaO 37-3 » MgO 8-1 100-0 % Järnprocent av malm = 63'9. Slaggmängd pr ton tackjärn = 208 leg. Det bör anmärkas, att analyser från senare är å Gellivare D-malm visa på mera kiselsyra och mindre fosforsyra än som angives i tab. IV. Utgår man från dessa, undergår beskickningen den ändringen, att Kiruna D ökar och Gellivare D minskar. Räknas exempelvis vid den senare med analysen i augusti 1920, visande Si0 2 = 4'84 % och P = 0'88 %, komma ungefär lika delar av de båda malmerna att ingå i beskickningen, medan den erforderliga kvartspåsättningen blir nära oförändrad eller 2'5 %. Som de båda malmerna ställa sig i pris lika, inverkar dock icke den avsevärda förskjutningen på den genomsnittliga malmkostnaden (se kalkylerna för tillverkningspriset). Om eulysit ingår som manganmalm, får beskickningen följande utseende: Kiruna D 475 kg 30 o % Gellivare D 1,000 > 63-3 » Eulysit 105 » 6'7 Summa 1,580 kg 100'o %

228 För 1/5 silikatgrad begränsas kvartspåsättningen här till 1 %, d. v. s. 16 kg pr ton tackjärn. Slag-gen får i stort sett samma sammansättning som vid CaO föregående beskickningar. Förhållandet , , .- sjunker dock till 3-9. o o MgO J Den erhållna slaggen är tämligen lättsmält, och den låga titansyrehalten torde härvid icke inverka menligt. Emellertid äro titansyrehalterna enligt analyserna mycket varierande, vilket måhända får tillskrivas svårigheten att exakt utföra dessa, liäknas med de högsta värdena å funnen titansyra, kominer likvid halten härav att i slaggen icke överskrida 5 %, vilken halt ej heller enligt uppgifter i litteraturen torde bereda några svårigheter, eftersom slaggerna här i och för sig äro lättsmälta. Den här antagna utreduktionen av mangan — G5 % — kommer att vid normal hyttgång ställa sig högre — c:a 70 % —vilket framgår av beräkningar från beskickningar vid försöksmasugnen i Trollhättan. Malmåtgången pr år blir alltså: Kiruna D 54,900 ton GellivareD 128,100 » Ånimskog 7,950 Summa 11*0,950 ton Kvarts 4,150 Tillverkat tackjärn 122,000 » Bränsle. Träkolsbehovet pr ton tackjärn beräknas bliva 23 hl, inkl. avstybbning. P r ar alltså = 122,000 X 2'8 = 280,600 m3 = 140,300 läster. Härvid är antaget, att kolen komma att bestå av en tredjedel björkkol, eftersom kolveden i Norrbottens län utgöres till en tredjedel av björk, huvudsakligen koncentrerad till älvdalarna och kusttrakterna (se kolvedsutredningen sid. 175). Eldigt den av Malmkommissionen verkställda utredningen kan man i Norrbottens län under fyrtio ar uttaga kolved till minst 250,000 läster träkol årligen, därav 44,000 läster av uthållig avkastning. Nu befintliga anläggningar förbruka c:a 75,000 läster pr år. Detta betyder alltså, att man för nyanläggningar disponerar 175,000 läster pr år eller att det nuvarande förrådet jämte tillväxt räcker i minst femtio år. Kol bör därjämte kunna erhållas från delar av Västerbottens län, där tillgångarna äro c:a 25 % större än i Norrbotten. Även från Finland torde betydande mängder kol kunna påräknas. Träkolsbehovet måste därför anses fullt säkerställt för den ifrågasatta förbrukningen. I den elektriska masugnen har det icke visat sig hittills möjligt att arbeta med koks på grund av dess relativt starka ledningsförmåga, varigenom den icke bjuder det för reduktions- och smältningstemperaturen erforderliga motståndet. Det synes likvid icke uteslutet, att den produkt s. k. träkoks, som blivit framställd av en blandning av stenkolsstybb och träflis genom koksning i gasverksretort, borde erbjuda ett tillräckligt motstånd för den elektriska strömmen och därigenom bliva användbar som bränsle i elektrisk masugn. Enligt de meddelanden angående denna produkt, som lämnades av ingenjör Hj. Boström vid Jernkontorets diskussionsmöte år 1907 (se J. K. A. s. ii. sid. 488), framställes densamma av en volym stenkol och två volymer trä eller i den färdiga produkten lika volymer koks och träkol. Stenkolen krossas liksom vid koksning i allmänhet och veden utgöres av dels sågspån, dels flis, vilken senare framställes av avfallsved genom dess styckning till små bitar i en kraftig tugg. Ingenjör B. uppger, att svavelhalten hos träkoksen är 0'34— 0'5 %, medan enbart koks från samma stenkol håller 1—1'5 % svavel.

229 A fig. 1 visas ett stycke träkoks. Den är hård och fast och bör kunna väl motstå trycket och övrig mekanisk åverkan i masugnspipan. E n svavelhalt av 0*6 % i bränslet medför givetvis en ej obetydlig svavelhalt i tackjärnet. I den elektriska masugnen är i regel temperaturen icke så hög, att redets svavelhalt kan överföras i slaggen i samma omfattning som i blästermasugnen. En av förf. gjord utredning i fråga om svavelavlägsnandet i den elektriska masugnen, baserad på uppgifterna från Jernkontorets försöksmasugn i Trollhättan, har visat, att vid en beskickning med ungefär samma slaggmängd och samma kiselhalt i tackjärnet som i föreliggande fall återfinnes i slaggen c:a 30 ?6 av beskickningens svavelhalt. Användes denna siffra här, skulle således tackjärnet med användning av träkoks med en svavelhalt av 0ö % ge ett thomastackjärn med c:a O n % svavel, vartill kommer (Yoi % från malmen och elektroderna, d. v. s. inalles 0'15 % i tackjärnet. Om härav (50 % bortgå i taekjärnsskänken och biandaren, återstår c:a 0"06 % vid tackjärnets raffinering i konvertern. Da även här ett svavelavlägsnande äger rum, bör man jämväl med träkoks kunna framställa en nöjaktigt svavelren slutprodukt. Träkoks bör ställa sig avsevärt billigare iin det rena träkolet. Stenkol har ju före kriget ställt sig i pris ungetar hälften mot träkol. Och styckning av ved i större stycken till rlis göres numera för en ringa, kostnad i de moderna tuggarna med deras stora avverkningsförmåga. De vid kolningen erhållna biprodukterna kunna i vänligordning tillgodogöras. Skäl synes därför föreligga for en närmare undersökning av detta problem i samband med frågan om utnyttjandet i större skala av våra norrländska malmer och skogar för inhemsk järnframställning. Dessa undersökningar böra, såsom framgår av det nu anförda, inriktas på frågan om träkoksens användbarhet som reduktionsmedel i den nuvarande elektriska masugnen utan någon väsentlig omkonstruktion av densamma och möjligheten att i tillräcklig grad behärska svavelhalten hos det framställda tackjärnet. De stora tillgångar av grafitskiffer, som finnas i Norrbotten, hava under senare år varit föremål för stort intresse. I brutet skick håller densamma 30—35 % kol och c:a 2 % svavel. Genom anrikning har man visserligen lyckats höja kolhalten till 65—75 % under samtidig minskning av svavelhalten till under 0'5 %, men dessa resultat äro icke sådana, att man ännu kau skönja någon utsikt för grantskifferns tillgodogörande för metallurgiska ändamål. Genom den långt drivna krossningen med åtföljande anrikning blir detta bränsle dyrt, och den stora slagghalten förorsakar en extra värmeförbrukning vid dess smältning. Därtill kommer dess pulverform och höga svavelhalt pr enhet kol, som omöjliggör dess användning som masugnsbränsle åtminstone för kiselfattigt tackjärn. Största intresset har nog grafitskiffern för framställning av gjuttackjärn och kiseljärnslegeringar i låga elektriska ugnar. Ar 1920 framställde bergsingenjör A. Grönwall vid aktiebolaget Alos smältverk i Arboga några ton gjuttackjärn med en blandning av grafitskiffer och träkol som bränsle, i vilken hälften av

230 den annars behövliga träta »Inmängden var ersatt med grafitskiffer av 40 % kolhalt. Energiåtgången var emellertid betydande, ocli även om man numera lyckats reducera slaggmängden till ungefär hälften, åtgår dock sä mycket energi för dess smältning, att man alltjämt måste rubricera grafitskifferns användning för bränsleändamål som en ren kristidsfråga. Kraft. Enligt meddelande från K. Vattenfallsstyrelsen kunna följande staten tillhöriga kraftkällor komma ifråga för de olika förslag till förläggning av ett järnverk i Norrland, som av Malmkommissionen angivits. a) Vid förläggning till Luleätrakten räknas med kraft från Porjus och Harsprånget. Den beräknas kosta efter 1913 ars penningvärde 35 kr. pr kW-år, fritt kraftverket, vartill kommer kostnaden för upptransformering, överföring och nedtransformering eller 20—15 kr. pr kW-år vid en överförd effekt av 30,000-00,000 kW. Priset i Luleatrakten skulle således ställa sig 50—55 kr. pr kW-år. b) Vid förläggning till Umeåtraleten kan kraft påräknas från Norr- och Sörforsen i Umeälv invid Umeå stad. Enligt approximativa beräkningar blir kraftpriset c:a 45 kr. pr kW-år. Skall överföring ske till Holmsund, tillkommer för omtransformering och överföring c:a 10 kr. eller sammanlagt 55 kr., d. v. s. samma kraftpris som för Luleå. Skulle kraftbehovet överstiga c:a 75,000 kW eller det vid Norr- och Sörforsen vid fullständig utbyggnad och reglering av Ume- och Vindelälven disponibla kraftbeloppet, måste man emellertid räkna med ett avsevärt högre kraftpris. Kraft måste då överföras från i mellersta delen av Umeälv belägna vattenfall och, överförd till kusten, kommer denna att betinga ett pris av uppskattningsvis 75 kr. pr kW-år, allt efter 1913 års pris. c) Vid förläggning till Härnösands--Sundsvattsområdet kan kraft erhållas från statens vattenfall i Indalsälven och Ångermanälven. Efter reglering beräknas fallen i älvarnas nedre delar giva 150,000—200,000 kW. Något kraftpris har Vattenfallsstyrelsen i det outredda sldck, frågan om dessa falls bebyggande befinner sig, icke ansett sig kunna framlägga, Kalksten. Av utredningen om den erforderliga masugnsbeskickningen framgår, att någon kalk icke är behövlig vid malmernas smältning. Däremot kräver thomasprocessens genomförande avsevärda mängder kalk. Denna skall vara väl bränd och möjligast fri från kiselsyra och magnesia. Den senare, liksom järnoxiden, minskar fosforavskiljandet ur järnet, medan kalk och järnoxidul äro de härvid aktiva baserna. Enligt B. Osann, Lehrbuch der Eisenhuttenkunde, kan man räkna med en förbrukning av 14 % bränd kalk av tackjärns vikten. P r år åtgår således 0 i 4 X 122,000 = 17,000 ton bränd kalk eller c:a 31,500 ton kalksten. Härtill kommer för elektrostålverket c:a 4,500 ton kalksten, cl. v. s. inalles 3(5,000 ton. Tillgången på rena kalkstenar är i Norrland rätt knapp. I Norrbotten finnas sådana endast i Pajala socken vid Huuki och Käymäjärvi. Övriga förekomster innesluta dolomitiska, mer eller mindre kiselsyrerika kalkstenar. Den stora kalkförekomsten vid Masugnsbyn har år 1916 undersökts av fil. dr B. Högbom. Den synes hava en utsträckning av c:a 10 km. Den nu blottade arealen — c a 9 hektar — med en bredd av 350 m har genom en serie analyser konstaterats bestå till övervägande delen av ren dolomit, därjämte kalkrikare dolomit och en mindre del någorlunda magnesiafri kalksten. I avsaknad av kommunikationer kan denna fyndighet icke tänkas tillgodogjord,

231 förrän den föreslagna järnvägen Kalix—Kiruna kommer till stand. Avståndet till kusten är emellertid c:a 250 km, och det kan därför ifrågasättas, om denna fyndighet även efter tillkomst av järnväg kan bliva av någon betydelse för industrier, belägna i Norrbottens kustland. I Yästerbottens kustland finnes jämväl en del större kalkstensförekomster. De mest kända äro Bergsbyn vid Skellefteå och Kågedalen två mil norr om järnvägslinjen Bastuträsk—Skellefteå och två mil ovanför Kåge hamn. Bergsbyns kalkstenar äro förorenade av kiselsvra och svavel. Kågedalens äro också kiselsyrelialtiga men att döma av de prov, som i form av stickprov tagits från olika delar av fyndigheten, finnas jämväl flera partier med 90—95 % kolsvrad kalk. Magnesiahalten är låg och svavelhalten obetydlig. Tillgångarna äro mycket stora. Enligt beräkningar, utförda av överdirektör A. (lavelin, kan genom dagbrott utvinnas 4 milj. och genom djupbrytning ytterligare (5 milj. ton. Fyndigheten ligger högt över Kågedalen, så att djupbrytning kan lätt ordnas. Det är icke uteslutet, att här kan brytas en för järntillverkning i Norrland fullt användbar kalksten, men förutsättningen härför är givetvis, att den rena kalkstenen förefinnes samlad i stora partier och att den mängd mindre ren kalksten, som eventuellt måste medtagas vid brytningen, får användning exempelvis som jordbrukskalk. Behovet härav uppskattas till c:a 35,000 ton pr år, medan den kalkhungriga åkerjorden i dessa trakter hittills fått nöja sig med endast en tiondedel av denna kvantitet. Tid de nuvarande masugnsanläggningarna i Norrbotten, Luleå järnverk och Porjus smältverk, har den erforderliga kalkstenen tillförts såväl från Jämtland som Gotland. Den senare är synnerligen ren och av jämn beskaffenhet. Då denna kalksten också, trots den långa sjöfrakten, ställer sig synnerligen billig i Norrbotten, antages att det erforderliga behovet täckes av densamma. En översikt av anaryser å de kalkstenar, som här berörts, lämnas i tabell Y. Tabell V. IHCl FesOs olöst + O a C 0 3 MgCOs (Si 0 2 AhOs in. m.)

%

%

%

%

8-2 3-o 1-8

88-4 95-6 83-4

2*

OM

80-o 94-8

8-4

H a l t av S

Snna

C a O M g O CO2

%

% \ %

98-8 100-0 95-1

49-5 53-5 46-7

0-5 3-8

40-i 42-o 40-9

103-6

45-3 53-i

4-o 0-6

35i 42-3

54-2

1-3

44-0

50-6

lo

40-8

%

Provets art

Norrbotten: M a s u g n s b y n , J u n o s u a n d o s:n H u u k i , Pajala »

Käymäjärvi, Pajala

...

»

2-1

1-1

8-o

lo

Västerbotten: B e r g s b y n , Skellefteå Kågedalen, » Sandberget »

»

Brandbergs-

10-4 4.3

3-o

OS

2"7

Kågedalen, Skellefteå I n r e Björk90-4

8-i

dal...

1-2

96-8 2-o

l-i

0-o 0-o 0-o

100-3 99-8 100-5

Gotland: Storugn Furillen

1-5 0-6

0-8 0-5

97i 97-9

l-o 0-9

0'OOG 0013

100-4 99-9

54-4 54-8

0-6 OS

44-2 43-4 G e n . - p r o v

2i

1-2

93-9

2-6

0-08

99-8

52-6

1-2

42-4 .

Jämtland:

I Mällby

»

»

232 Dolomit. Ken dolomit bestar av 22 % MgO, 30 % CaO och 48 % C0 2 . Den inom järnhanteringen för beredning av basiskt, eldfast material använda dolomiten haller en eller annan procent kiselsyra samt något järnoxid och lerjord. Dessa främmande inblandningar äro av fördel så tillvida,' att de vid dolomitens bränning befordra en viss sintring, varigenom dödbränningen blir fullständigare ocli den brända dolomiten mera hållbar för lagring. Då dolomiten i regel förekommer , i kalkstensfyndigheter, är den ofta uppblandad med det senare mineralet. Även en rätt ringa kalkstensprocent försvårar ofta sinterbränuingen och ger en från eldfasthetssynpnnkt undermålig dolomit. I tab. VI meddelas några analyser å dolomit från Norrbotten ocli mellersta SveriaeTabell VI. I HO]

PesOa + Si Os J AlsOs CaCOs MeCOs S:ma

nlnvt

Provets ursprung

CaO

Norrbotten: Masugnsbyn Lutskäret, X. Kalix s:n Tärendö älv vid Palovaara .

1*8 49 2*8

Mellersta Sverige : Sala ; 3"2 Larsbo,Guldsmedshyttan8 s:n 1*4 Järnboås j l-o Skatviken, Grythytte s:n ... 4'2

1-7 0-5

3-s 1-2 2-o

1-8

54-2 529 55'4

44-2 41-3 42-y

99-9 100-3 101-1

30-3 29-6 31-o

21-i 19-7 20-4

47-o 449 469

1-44 1-51 1-52

57-2 55-5 55-6 59-o

35-s 99-9 42-2 , 100-3 42-3 t 100-9 35-o lOOo

32-o 31o 31-2 34-Ö

16-9 20-2 20-3 17-5

45i 46-3 46-2 42-2

1"89 1-53 1-68 P»7

Av Norrbottensförekomsterna äro de vid Masugnsbyn och Tärendö älv ur räkningen på grund av sitt läge. Lutskäret i skärgården vid Kalixälvens utlopp synes kunna lämna en användbar dolomit, ehuru kiselsyrehalten är väl hög. Förekomsten torde enligt Fr. Svenonius icke äga någon större mäktighet. Den har dock givetvis intresse på grund av sitt gynnsamma läge. Behovet av dolomit får således tillsvidare tänkas tillgodosett från mellersta Sverige och lämpligast från Sala, som förser bruken i Östra Bergslagen med denna råvara. Utfrakten sker pr järnväg till Gävle och sedan sjöledes. Behovet av rå dolomit för infodring och bottnar i thomaskonvertern antages uppgå till 45 kg pr ton flytande thomasmetall, d. v. s. pr år c:a 5,(00 ton. I de elektriska stålugnarna räknas med 12 kg pr ton stål, d. v. s. c:a 600 ton. Sammanlagda behovet blir alltså 5,600 ton rå dolomit pr år. C.

Järnverkets

förläggning.

En större järnindustri i Norrland, grundad på dess tillgångar på malm och kolskogar, kan man tänka sig förlagd antingen till närheten av malmfälten och där befintliga kraftkällor eller också till kusten med nedtransport av malm och delvis kol och kraft. Den enda plats av det förra slaget, som tan komma ifråga, är Gellivare. För en järntillverkning av den här förutsatta beskaffenheten och uppgiften är Gellivaremalmen huvudmalm. Genom sitt läge vid Inlandsbanans ändpunkt på Riksgränsbanan är koltillförseln här i ett gynnsamt läge, och närheten till den redan utbyggda eller under utbyggmd

233 varande kraften vid Porjus och Harsprånget möjliggör ett relativt lågt kraftpris. Skall järnindustrien förläggas till kusten, kan man tänka sig någon plats mom Luleå-, Skellefteå-, Umeå-, Härnösands- eller Sundsvallsdistrikten. Ses de bada alternativen från enl »art synpunkten av transport- och kraftkostnader, visar en överslagsberäkning, att dessa kostnader för ett verk i Gellivare ställa sig något lägre än för ett verk i Luleå. De avsevärt billigare kostnaderna för kraft och malmtransport på förra platsen motvägas i stor utsträckning av att kalkstenen och diverse förbrukningsämnen måste uppfraktas från kusten pr järnväg, och att från tillverkningsplatsen måste till kusten fraktas de färdiga produkterna, valsat järn och thomasfosfat. De klimatiska förhållandena, i det inre av Norrbotten äro emellertid sådana, att de måste anses utgöra hinder för en mera utvecklad järnindustri därstädes. Liksom järnindustrien ej blott i vårt land utan jämväl i alla andra, länder genom sin förläggning till mera centrala delar star'i samhällslivets mitt, och närheten till jordbruk och andra näringar bereder dess personal billigare levnadsomkostnader jämte åtskilliga andra fördelar, kan en järnindustri i Norrland icke tänkas förlagd till annan plats än där klimatet och levnadsförhållandena äro möjligast gynnsamma. Det förhållandet, att arbetslönerna i Gellivare i stort sett ställa sig 25 % högre än i Luleå, visar inflytandet av den ogynnsamma ställning en industri i det inre av Norrbotten har att räkna med." En järnindustri i Norrland, arbetande efter större mått, måste därför förläggas till kusten. De platser, som ur kraft- och kommunikationssynpunkt kunna komma ifråga, äro följande: Luleå, Kallhölmen (Skellefteå), Holmsund (Umeå), Härnösand, Sundsvall. Körande fraktkostnaderna för de olika platserna har bergsingenjören L. von Friesen verkställt en utredning, vars slutresultat återfinnes i tabell VII (se i övrigt bil. 1). Tabell Luleå

VII.

Kallliolnii'ii

Holmsund

Härnösand

Sundsvall

Järnmalm Manganmalm, kalk sten och dolomit Diverse gods Valsjärn Thomasfosfat

12 5 45 8

11 4 42 8

10 4 37 7

10 4 38 8

9 4 34 7

8 4 30 7

7 4 26 6

8 3 29 7

7 3 25 6

Relativtal o. s:ma

100 Fraktkostnader pr år (1913 års prisnivå) kr.

2 996 620

3319 845

3 375 850

3 460 220

3 506 470

Dessa relativtal vila på följande förutsättningar: 1. Frakterna för träkolen antagas lika, till vilket distrikt järnverket än förlägges. 2. Järnmalmen från Norrbotten fraktas till de olika förläggningsplatserna dels enbart å järnväg (Luleå, Kallholmen, Holmsund), dels kombinerad järnvägs- och sjötransport (Härnösand, Sundsvall) med lagring vintertid. 3. Kalksten och dolomit fraktas sjövägen till samtliga platser. 4. Diverse gods beräknas för sjöfrakt Stockholm—resp. förläggningsplatser.

234 Fig. 2.

Karta över nordliga Sveric*

¥

ji * ™

•

• '

Fig. 3. Förslag till masugnsanläggning.

Skala 1: 500.

,

235 5. Valsjärnet beräknas till 50 % fraktat till Stockholm, 50 % till Göteborg. Under seglationen sker transporten sjöledes, under övrig del av året pr järnväg. Resp. torlaggningsplatser antagas genom havets tillfrysning vara avstängda i medeltal: Nuvarande forhåttandeti: Luleå 172 dagar = 47 % av året Kallholmen... 1(51 » = 44 » » Holmsmid ... 140 » = 38 » » » Härnösand... 106, » = 29» » » Smids vall 103 » =28 * » »

Efter anskaffning av havsisbrytare: 144 dagar :== 39 144 dagar 39 % av året

133 105 71 68

» » T>

»

= = = =

36 29 19 18

I ovanstående kalkyler har räknats med förhållandena efter anskaffandet av isbrytare. Ur transportkostnadssynpunkt ställer sig alltså Luleå fördelaktigast. I fråga om kraftpriset har förut framhållits, att man vid platser söder om Luleå icke kan räkna på något lägre pris än vid nämnda plats. Och då inga åtgärder äro vidtagna för de sydligare älvarnas utbyggande och reglering, medan i Luleälv kraftstationer äro utbyggda eller under utbyggnad och reglering andess vatten är påbörjad, visar också kraftfrågan hän på Luleå som den lämpligaste platsen för ett större järnverk. Arbetslönerna på de olika platserna torde icke förete sådana skiljaktigheter, att de kunna givas något bestämmande inflytande vid valet av förläggningsplats. Till dessa skäl, som sålunda tala för Luleå som plats för ett järnverk i Norrland, om förutsättningarna för dess tillkomst visa sig bäriga, bör läggas den betydelse för det nordligaste Sveriges ekonomiska och kulturella utveckling, som en större järnindustri på denna plats helt visst skulle komma att få. Järnverksanläggningen. Vid uppgörande av det förslag till en järnverksanläggning i Norrbotten enligt det föreliggande programmet, som här nedan följer, har hållits i sikte att få ett verk med största möjliga konkurrenskraft. Anläggningarna äro sålunda vad ugnar beträffar utförda med hittills använda maximienheter, och mekaniska hjälpmedel hava tillgripits i största möjliga utsträckning vid all tyngre hantering, allt för att spara på arbetslöner och övriga, omkostnader genom verket. I fråga om driftspersonalen har det strävats att så begränsa, densamma, att den skall vara väl sysselsatt under arbetstiden och därigenom prestera en arbetskvantitet, som kan i motsvarande grad värdesättas. En plan över verket i sin helhet visas å fig. 4. I. Masugnsanläggningen. Denna del av järnverket (se fig. 3) omfattar som förut nämnts 8 st. elektriska masugnar av Elektrometalltyp, vardera för 4,500/5,500 kW och tillsammans förbrukande 34,500 kW. De äro uppställda på två linjer med 4 st, ugnar. Avståndet mellan raderna är 21 m och mellan varje ugn = 10 m. Uppställning i två rader avser dels att underlätta tillförseln av malm och kol samt bortfrakt av tackjärn och slagg, dels att få en koncentration av ugnarna, varigenom utrymme sparas och bättre skydd erhålles mot den långa vinterkylan. Masugnsbyggnaden är utförd i ett större mittskepp med 72 m längd, 33 m bredd och höjd till takfoten 22 m. Detta skepp är vertikalt uppdelat i trenne delar, de båda yttre 12 m breda avdelningarna för masugnspiporna, den inre

236 avdelningen med 9 m bredd för högspäimingsrum, transformatorer etc. Till mittskeppet ansluta sig å båda sidor tvenne mindre skepp med 15 m bredd ocli 8"5 m takhöjd, inrymmande dels spår för transport av det flytande tackjärnet till stålverket, dels galtsängar för det kalla tackjärnet med kran för dess hantering och spår för dess bortfrakt. På masugnskransen är mellan de båda pipraderna ordnat med ett förhöjt golv, vara är utlagt ett sparsystem för fördelning av malmen till de olika ugnarna. Malmens hantering. Malmen från gruvorna inkommer pa 2 st. högspår, vilka gå in över fickorna i det överbyggda grovmalnihuset. Dess längd är 37 m, bredd 17 m och takhöjd 14 ni. Spårens höjd över marken 9*5 m. Malmhuset rymmer 12 st. fickor, 6 under vardera spåret, i vilka den vid gruvorna grovkrossade malmen lossas frän de med bottenlossning försedda vagnarna. Varje ficka har en inv. bredd av 5 m och en effektiv rymlighet av 120 m 3 eller c:a 350 ton malm. Av fickorna utnyttjas sommartid 3 st. för Kiruna D, 6 st. för Gellivare D, 1 st. för manganx I malm och 1 st. för kvarts. Då förbrukningen pr dygn av Kiruna D och Gellivare D är resp. K)0 och 3(50 ton, rymma alltså fickorna av dessa huvudmalmer 6 dygns förbrukning. Vintertid, då manganmalm och kvarts hämtas från upplag, disponeras 4 st. fickor för Kiruna D och x O 8 st. för Gellivare D. Då de olika huvudmalmerna variera som ovan nämnts rätt avsevärt i fosforhalt, kan genom en malmsorts uppdelning på flera fickor beskickningens fosforhalt bättre regleras i syfte att få möjligast jämn fosforhalt i tackjärnet. För skydd mot längre uppehåll i malmtillförseln än vad som motsvarar fickornas rymlighet ordnas med reservupplag längs högspårsbanan. Här upplägges också vinterförrådet av manganmalm, kvarts, kalksten och dolomit. Från fickorna tappas malmen i vagnar med lossning åt båda sidor och rymmande c:a 3 ton. De transj^orteras med elektriskt lokomotiv till de båda i grovmalmhusets fortsättning uppställda krossarna. Dessa äro till antalet två av Blakes typ och till sin storlek och konstruktion i övrigt av Morgårdshammars malmkrossar nr 3. De hava ett gap av 600 x 400 mm storlek och krossa malmen till c:a 50 mm grovlek. Produktionen beräknas till 40 ton pr timme. Då pr dygn skall krossas c:a 500 ton malm och kvarts, behöver alltså en kross vara i gång i 14 timmar. Krossningsarbetet fördelas på

237 två skift a 8 timmar. Malmens lossning sker från spår, som gå mitt över fickan till krossen. Malm och kvarts från högbanans upplag lastas i mindre tippvagnar ocli transporteras med elektriskt lokomotiv genom grovmalmliuset till krossen. Den krossade malmen lagras i ett sj'stem fickor, uppställt mellan krossarna och masngnsbyggnaden. Under varje kross är ordnat med en mindre ficka, varifrån malmen tappas i nppfordringslmnden, rymmande 1*5 ton. Uppfordringsbanan Intar (50°, dess längd är 23 m ocli uppfordringshastigheten 0'7 5 m sek. Med en hund varannan minut kan alltså vardera banan uppfordra 45 ton pr timme eller drygt den kvantitet, som krossen lämnar. Hunden stjälper sitt innehåll i en över fickorna gående vagn, som har en hastighet av 1*0 m/sek. och för tömning i de olika fickorna användes en längs densamma förflyttbar tratt. Uppfordring och lossning ske fullt automatiskt med pådragsanordningen placerad intill krossen. Krosshunden stjälpes i en ficka med botten så ordnad, att malmen kan överföras till vilken som helst av de båda över fickorna gående banorna. Krossmalmfickorna äro till antalet 22 st., varav 14 större för huvudmalmerna och 8 mindre för manganmalm, kvarts och eventuellt malmer för fosforhaltens reglering. De större fickorna hava en längd av 3'o m, bredd 2"2 m och effekt. djup 22 m, d. v. s. en rymlighet av c:a 40 ton eller tillsammans 14 x 40—560 ton. Då medelåtgången pr dygn av huvudmalmerna är 520 ton, rymma de således drygt ett dygns behov eller fullt tillräckligt under åttatimmarsuppehållet i krossen. De mindre fickorna äro Tö m långa och rymma c:a 15 ton eller dygnsbehovet av manganmalm och kvarts. Krossarna och krossmalmhuset jämte tillhörande banor och uppfordringsanordningar hava en enkel överbyggnad i ett skepp med 12 m spännvidd och en takhöjd, som över krossarna är 4 5 och över krossmalmfickorna 6" 5 m. I krossmalmhuset uppväges varje sättning i en tippvagn, stående på en elektriskt driven, med våg utrustad traverstralla, vilken transporterar vagnarna fram till fyra st. vertikala hissar vid masugnsbyggnadens gavel. Med dessa befordras de till det spårbelagda övre kransgolvet och föras vidare med elektriskt lokomotiv fram till resp. masugnspipor, där malmsättningen tömmes i en mindre ficka. Från denna tappar uppsättaren malmen å det långsamt roterande uppsättningsmålet ss. enbart inursättning. Yid en årsproduktion av 122,000 ton tackjärn, en kolåtgång av 22 hl pr ton (enligt uppsättning) och storleken av en kolsättning = 16 hl blir sättningarnas antal = 167,700 pr år. Då den årliga malm- och kvartsförbrukningen uppgår för samma tid tiU 195,100 ton, blir godspåsättningen 1 165 kg pr kolsättning. Räknas med att dämning sker under de större helgerna, d. v. s. inalles sju dygn och att var och en av de åtta masugnarna gar 11 mån. på året, blir antalet masugnsd}Tgn pr år — 2,625 och tillverkningen pr masugnsdygn 46'ö ton tackjärn. Antal sättningar pr masugnsd}-gn = - ^ ' . =

64 st. P r dygn skall således göras 8 X 64 = 512

sättningar, d. v. s. på vardera sidan 256 sättningar eller pr timme c:a 11 sättningar. Varje hiss tager två sättningar, d. v. s. uppfordringshissen skall göra en resa sex gånger i timmen eller var 10:e minut. Uppfordringshöjden är 20 m och hastigheten = 0"2 m/sek., d. v. s. varje uppfordring tager för uppoch nedgång i anspråk 3 l/3 min. eller en tredjedel av den disponibla tiden. Hissen nr 2 behövs således egentligen endast som reserv men bör ju i reguljär drift användas alternerande med hiss nr 1. Hissarna äro försedda med automatiskt verkande stoppanordningar i högsta och lägsta läget. För att i görligaste mån hindra en sammanfrysning av malmen i fickorna vintertid, särskilt i krossmalmfickorna, uppvärmes malmhuset i sin helhet medelst varm masugnsslagg', som för ändamålet tappas på vagnar, vilka införas

238 i en under krossmalmfickorna anordnad tunnel. Medelst en dubbelnäkt pressas luft fram över slaggvagnarna, varefter den varma luften via krosshuset strömmar in i grovmalmhuset. Från dess bakre ända suges den avkylda luften tillbaka först mellan dubbla bottnar under grovmalmfickorna och sedan i ett par golvkanaler under krossmalmfickorna åter till fläkten. Utförda beräkningar tyda på att temperaturen i malmhuset bör på detta sätt kunna som regel hållas över fryspunkten. Denna uppvärmningsanordning förutsätter givetvis, att tak, väggar, dörröppningar och fönster från början utföras med tanke på att luftvolymen i malmhuset kan i görligaste mån innestängas. Lanterninen över krossmalmfickorna utföres med enbart fönster. Kolens hantering. För kolens förvaring uppföras dels av lokala skäl, dels på grund av den risk för hela verket, som en kolhusbrand innebär, tvenne kolhus, ett på vardera sidan om högbanorna till malmhuset. Yarje hus beräknas rymma c:a 30,000 läster eller behovet för fyra masugnar under 4'/ 2 mån. Kol, motsvarande förbrukningen under övriga månader, tänkas tillförda från en kolugnsanläggning vid Luleå, frän platskolning vid vissa ställen i det inre av landet eller från upplag i mindre kolhus längs järnvägslinjerna. Kolhusen (se fig. 5) hava en längd av 165 m och en bredd av 36 m. Vagnarna införas på tvenne järnvägsspår 8 m över marken och på 15 m avstånd från varandra. Kolen lämpas i mitten av huset till en höjd av 2 m över vagnsgolvet. Infraktsbanorna utföras av armerad betong. I övrigt utföres huset helt av trä med papp som taktäckningsmedel. Framför kolhuset är ordnat med tvenne ficksystem, ett under vardera spåret. De äro avsedda att förbilliga uppfatningen av kolen under de tider av aret, då tillförseln är lika med eller överstigande förbrukningen. Yarje system har

239 en längd av 60 m, bredd upptill 10 m, i botten 3 2 m och djup 6 m. Vid lossning på stup samt överkastning rymmas i de båda ficksystemen tillsammans 2.400 läster motsvarande 12 dygns förbrukning för 4 masugnar. Genom luckor på ytterväggarna och lämpliga avbalkningar i det inre är det sörjt för erforderlig ventilation, och att utfatning kan ske under samtidig lossning. Vid fatningen matas kolen ut på 2 st, längs fickorna gående stålbandstransportörer av 64 m längd. Dessa föra kolen fram till två i rummet mellan kolfickorna och kolhuset uppställda Kreiss' kolrissel. De rena kolen föras med en 20 m horisontal transportör till ena sidan av huset och här över en tredje stigande transportör, som förer dem till en mindre fickanläggning vid sidan av stora kolhekhuset. Från dessa fickor fyllas kolen direkt i linbanekorgarna till masugnskransen. Fatningsfickornas dimensioner äro: längd 20 m, bredd 2 m, höjd till transportörens undre part 2 m. Rymligheten är alltså 80 m3 motsvarande c:a 5 timmars förbrukning. I mån av behov kunna fickorna förlängas. Transportören till fickan har en bredd av 400 mm och kan transportera 120 m 3 pr timme, alltså fullt tillräckligt. Fatning i husen sker med Johanssons kolfatningsmaskiner i de på fasta tvärhängbanor löpande korgarna. Korgarna överföras medelst en flyttbar inkopplingsanordning på den längs husets ena sida gående linbanan. På masugnskransen överföras korgarna från linbanan till en fast hängbana gående längs ena sidan och med växlar intill banan över uppsättningsmålen. Vid bortre gaveln är en tvärhängbana anordnad, varigenom "kolen kunna vid behov föras över frän ena sidan till den andra eller m. a. o. fatningen kan göras oberoende av, vilka masugnspipor som äro i gång. Masugnarnas dimensioner och utrustning m. m. Dimensioner: Smältrummets inre diameter » » höjd i pipans centrum Schaktets inre diameter (helcylindriskt) (xodspelarens höjd i schaktet Elektrodernas antal » diameter öppsättningsmål: dubbelslutande och roterande

6,300 mm 2,300 » 2,900 » 8,000 » 8 st. 600 mm

Den elektriska utrustningen för samtliga ugnar består av: 16 st. dubbeltransformatorer för 3-fas/2-fas koppling ä 3,500 kVA för 50 perioder, max. 20,000 volts högspänning och en lågspänning, reglerbar mellan 60 till 120 volt pr strömserie (2 elektroder) i 9 steg, 1 » omformare för 300 kW likström, 8 » likströmsmotorer ä 40 hkr för gasventilatorer, 8 » trefasmotorer ä 30 hkr för reservgasfiäktar samt motorer för uppsättningsmålets rotation, höjning och sänkning, för pumpar m. m. Kraften inkommer på den malmhuset motsatta gaveln i ett över transformatorrummet befintligt högspänningsrum. Transformatorerna äro på vanligt sätt uppställda på hjul och kunna föras över till en i golvet ordnad traverstralla. För kommunikationen mellan marknivån och transformatorernas uppställningsplats är innanför gaveln under högspänningsinledningen uppsatt en kran, vilken därjämte ombesörjer elektrodernas transport till den golvnivå, där de skola inmonteras. För att få för tackjärnet och slaggens bortfrakt gynnsamma nivåförhållanden är masugnsställets botten förlagd 3 m över marknivån. Tackjärnet tappas i

240 skänkar om 15 tons rymd. De äro löst uppställda på en ackumulatordriven vagn och försedda med lämpligt anbragta krokar för att kunna lyftas och tömmas i tackjärnsblandaren med den i blandarhuset inmonterade tvätrolleykranen. Slaggen tappas medelst ränna i lämpligt konstruerade tippvagnar, vilka äro uppställda på smalspår emellan ugnarna. Dessa spår sammanföras till 2 st. huvudspår i rummet under transformatorerna, vilka spar förmedla dels förbindelsen med malmhuset, när slaggen skall användas för dess varmhållning, dels förbindelsen med det stora smalspårsystemet inom verkstadsområdet i och för slaggens borttransport till sjön. Gasen från masugnarna uppsamlas i en klocka om 10,000 m 3 rymd. Om 450 m 3 gas erhålles pr ton tackjärn och pr timme tillverkas 14'2 ton, blir medelgasproduktionen pr timme c:a (5,400 m3. Gasklockan rymmer alltså all den gas, som tillverkas under c:a 1 1 / 2 timmar. II. Stålverksanläggningen. Denna avdelning av verket (se tig. 6) inrymmer: 2 st. tackjärnsblandare, vardera på 400 ton, 2 » thomaskonvertrar för 25 tons charge jämte plats för en tredje, 3 » elektriska stålugnar ä 25 ton. Stålverksbyggnaden har en total längd av 150 m. Den består av tre olika avdelningar: 1. Blandarehuset med en längd av 40 m, bredd 18'2 m och höjd till takfoten 16 m. 2. Thomasverket, längd 40 m, bredd 33'5 m, därav ett mindre sidoskepp med 7 m bredd. Höjd till takfoten är för större skeppet 19 m och för det mindre 13'5 m. 3. Elektrostålverket jämte tappningsavdelningen för thomasverket, längd 70 m, bredd 30 m och en takhöjd = lö m. Längs hela huset går en taktraversbana med 15'6 m spårvidd, å vilken 3 st. 40 tons traverskranar löpa, betjänande samtliga i verket uppställda ugnar. Tackjärnsblandare. Deras rymlighet är bestämd med hänsyn till att i stålverket och valsverket är ett söndagsuppehåll på 24 tim. Under söndagsdygnet tillverkas i masugnarna 8 X 4(r5 = c:a 375 ton tackjärn, varför biandaren måste vara praktiskt taget tömd, när stålverket slås igen på lördag e. m. Biandaren nr 2 repareras och ställes på reserv. Bländarna äro av den helcylindriska typen med en inre diam. av 3'4 m och längd 8'i m. Motsvarande yttermått äro 4'3 m och 9 m. Infodringen utgöres av magnesiategel överallt, där tackjärnet och slaggen komma i beröring med densamma. Bakom det på högkant inmurade magnesiateglet — 230 mm — kominer ett liggande skift magnesiategel — 115 mm — och närmast plåtmanteln en av kvarts och tegelavfall instampad massa. Valvet muras av högeldfast chamottetegel. Eldningen sker med kall masugnsgas, medan förbränningsluften förvarmes i regeneratorer. Tackjärnet intappas i ena ändan och avtappas på motsatta sidan i andra ändan. För bländarnas stjälp ning användes elektrisk motor med skruvanordning. Bländarna betjänas som nyss nämnts med samma traverskranar som thomasverket och elektrostålverket. De hava ea lyftkraft av 40 ton, fördelad på två trallor ä 20 ton. Genom anordningen med två trallor vinnes, att kranen kan användas för stjälpning av tackjärnsskänkarna såväl i bländaren som i kon-

•-</• HHf'f if

A o\[

I !

Ö

q

:X

468 24

242 vertern. Förflyttningen av tackjärnsskänken från biandaren till konvertera sker likaledes med kranen i st. f. med skänkvagn. Under tömningen från biandaren hänger skänken i kranen och kan således sänkas allt efter biandarens rörelser, varigenom stänk av tackjärn undvikes. Under normal drift kommer alltså tackjärnet att stanna i biandaren i medeltal c:a tjugo timmar. Erfarenheten från Tyskland pekar emellertid på att tackjärnets genomgångstid icke bör vara större än tio timmar. Blir omsättningen långsammare, kallnar tackjärnet, likaså slaggen, svavelavlägsnandet minskar och utkoket i konvertera ökar. Dimensioneringen av en bländare med hänsyn till under söndagsdygnet fallande tackjärn kommer alltså i konflikt med spörsmålet om den gynnsammaste genomgångstiden. Lösningen kan ske exempelvis på så sätt, att man dimensionerar huvudblandaren med hänsyn till den senare och har för söndagsjärnet en mindre, intermittent arbetande bländare.

Fig. 7.

Taclrjänisblaudare, gaseldad.

Denna anordning för dock med sig den olägenheten, att infodringen i den mindre bländaren förstöres mycket fort genom de ofta återkommande temperaturväxlingarna. Ett annat sätt som föreslagits är, att den efter söndagsuppehållet dimensionerade bländaren tömmes genom täta blåsningar under första och andra dygnet i veckan så långt, att i biandaren kommer att förbliva så mycket tackjärn, som motsvarar 10 tim. genomgångstid. I föreliggande fall betyder detta, att de under söndagsdygnet intagna 375 ton skulle snabbast möjligt reduceras till c:a 180 ton, upptagande endast en tredjedel av bländarens sektion. Då inströmningsöppningen för lågan härigenom kommer att ligga högt öyer badytan, blir värmemeddelningen dålig och gasätgången relativt stör. Forceringen i stålverket i början av veckan inverkar också ofördelaktigt i valsverket, dit tillförseln av göt bör i stort sett vara jämn såväl för arbetets skull som för en jämn kraftkonsumtion. En till det dubbla utökad genomgångstid för tackjärnet torde i fråga om en ofördelaktig inverkan på tackjärnets temperatur här motvägas av den höga förbränningstemperatur, som åstadkom mes av den elektriska masugnsgasens

243 förbränning med den förvärmda förbränningsluften. Badytan bör kunna avsevart överhettas, så att, då det relativt kalla elektrotackjärnet intappas, dess temperatur hastigt liöjes vid sjunkningen genom det varma ytlagret. Genom omkastning av lagan finnes också möjlighet att koncentrera förbränningen antingen till mtappningsöppningen en stund före intappningen av ett utslag från masugnen eller till uttappningsöppningen en viss tid före tappning till konvertern. Thomasverket. De två 25 tons konvertrarna äro uppställda på 10 m avstånd från varandra och i en linje på c:a 3'2 m avstånd från inre kranrälsen, varigenom de i liggande ställning kunna mottaga chargen från den i traverskranen upphängda tackjarnsskanken. Under passagen från biandaren väges tackjärnet på en i övre konvertergolvet inlagd våg. Konvertrarna hava en inre diam. av 2 c m och höjd från botten till skorstenens undre kant = 4' 8 m, d. v. s. pr ton en rymlighet av 11 m3. Yttre diam. i baltet är 3o m . Bottens minsta diam. är 1 • 7r» m och tjocklek 0'9 m. Infodnngen är utförd av dolomittegel av varierande storlek i olika delar av konvertern. För en 2» tons konverter användas exempelvis sex olika tegel av piptegelformat med inre radien 1,000—1,700 mm, längd 300—400 mm och tjockl e k . = 115 mm. Plåtmanteln utföres av 25—28 mm plåt och bältet av stålgiut&J gods. Konverteras vändning sker på vanligt sätt, d. v. s. med en vertikal kuggstang, som äverkar ett vid bältets ena tapp fastkilat kugghjul. Kuggstången drives med en hydraulisk cylinder. Tryckvattnet till den senare erhålles från ett med en ackumulator samarbetande pumpverk. För tillvaratagande av utkoket är framför konvertermynningen anbragt ett golv med skärmar. Tillsats av kalk och skrot sker från "en brygga, anordnad strax under taket, dit kalken föres med linbana och skrotet med en hiss. Från bryggan störtas kalken och skrotet genom tvenne mot konvertermynningen vettande rör. Den kalk, som tillsättes efter avslutad blåsning, inkastas för hand trän konverterbryggan. Det färdigblåsta järnet u p p k o k s med kokspulver. Som metalliska tillsatser användas 80 %-igt manganjärn och 50 %-igt kiseljärn. Det förra smältes i en mindre elektrisk ugn uppställd på konverterbryggan, under det att kiseljärnet tillsattes kallt i pulveriserad form, medan stålet tömmes från konvertern i skänken. Stålskänken med en rymlighet av 30 ton är placerad på en skänkvagn av den vid de tyska thomasverken använda konstruktionen. Skänkens höjning och sänkning sker hydrauliskt genom en på vagnens mitt anbragt cylinder. Vagnens rörelse, skänkens svängning och rörelse i och ut på skänkgaffeln sker elektriskt. Största avståndet från svängcentrum till skänkens mittlinje ar 4-o m och skänkvagnens spårvidd är 3" 7 m. På vagnen äro installerade motorer om sammanlagt 260 hkr, därav för skänkvagnens åkning 130 hkr — åkhastigheten = 80 m/min. — för skänkens åkning och stjälpning resp. 15 och 10 hkr, för svängningen 30 hkr och för det på vagnen installerade pumpverket 65 hkr. Strömmen — växelström — tillföres genom en under skänkbanan löpande tunnel. Bland övriga i stålverket befintliga hjälpapparater må nämnas en vagn med hj-drauliskt lyftbord för insättning av konverterbottnarna och en hydrauliskt driven apparat för rensning av konvertermynningen. Sedan stålskänken mottagit sitt innehåll, överföres den medelst skänkvagnen till gjuthallen under en svängning av 180 °. Tappningen sker i kokiller, uppställda på vagnar, två på varje vagn. Den skötes från en brygga med lämpligt

244 avpassad höjd. De färdigtappade vagnarna överföras med ett elektriskt lok successivt till valsverket. Den tömda skänken återföres in i thomasverket och skjutes från skänkvagnen över på ett fast spar, där don rengöres och iordnmgstalles för en nv charge. Konverterslaggen eller thomasslaggeii får avrinna i en under konvertern uppställd vagn, vilken med elektriskt lokomotiv bortföres till thomasfosfatverket, på vars upplag den lossas med tillhjälp av där befintlig travers. Thomasverket tillföres under sex dygn den kvantitet tackjärn, som i masugnen tillverkas under sju. Maximiaiitalet blåsningar pr vecka blir således 465 X 7 X 8 __ 1 0 4 g t ^ d y s ^låsning var «S():e minut. Blåsningstiden an25 , . .. tao-es till 20 min. Iordningställandet av konvertern for en ny eliarge kräver 40 min., d. v. s. för varje blåsning behövs c:a 1 timme. En konverter at gången

är sålunda tillräcklig. Konvertern nr 2 står under tiden på reparation och uppvärmning. Nytt konverterfoder beräknas kunna inmuras på sex dygn, och konverterns förvärmning kräver två dygn. Konverterfodrets varaktighet beräknas till c:a 200 blåsningar, d. v. s. ca tvä veckor. De av dolomitmassa stami)ade bottnarna räcka 40—60 blåsningar. Blästern till konvertrarna lämnas av en elektromotor-zetakompressor med en kapacitet av 600 m 3 insugen luft pr minut av 0° och 700 mm tryck. Kompressionen sker till 2 atm. med en kraftförbrukning av 2,o00 hkr. Elektrostålverket. Ugnarna äro uppställda på en linje i fortsättningen av gjutkallen till thomasverket och med ett inbördes avstånd av 13 m. De äro tänkta att utföras av A.-B. Elektrometalls tvp med fyra rörliga toppelektroder, försedda med teleskopiska tuber till skydd mot deras förbränning vid ugnsvalvet. Ugnsbotten utföres med basisk infodring av magnesiategel och magnesiadolomitstampmassa, Den göres elektriskt ledande medelst inbäddade kopparskenor, vilka anslutas till transformatorernas återgångslednmg. Ugnarnx ut-

245 föras stjälpbara dels åt tappningssidan för stålets urtappning, dels bakåt för slaggens avtagning. Det flytande thomasstålet intappas genom utslagsöppningen, och det kalla skrotet chargeras genom två sidoluckor och från baksidan i skopor medelst en vanlig chargerkran. Det kalla materialet tillföres medelst en lutande bana vid husets gavel. Enligt programmet skall i ugnarna 37,300 X Os? = 32.450 ton flytande och 16,600 ton fast metall i form av valsverksskrot behandlas pr år eller efter 300 arbetsdygn = c:a 165 ton pr dygn. För två ugnar gör detta en chargering var sjunde timme. Vid arbete med enbart flytande insats går denna till en enda ugn, vid samtidig nersmältning av skrot är den tänkt att fördelas lika på bada ugnarna. I förra fallet beräknas chargen icke behöva längre tid än 3—4 tim. för att färdigställas, d. v. s. sex charger pr dygn, i senare fallet räknas med fyra charger på samma tid. P r ar far man således av blandade charger enbart kräver

•' • — c:a 1,1 SO, vilka för två ugnar taga i anspråk 150 dygn. Av 14-1 flytande metall återstår 32,450 — 12,850=19,600 ton, vars behandling

= 75 dygn. Två av ugnarna äro således upptagna 225 dygn. 2 X 6 X 21-7 Övriga 75 dygn kunna disponeras för enbart skrotsmältning av utifrån tillfört skrot och bör tillverkningen härav, om insättningen är 20 ton pr charge och chargeantalet 3 pr dygn, kunna uppgå till 3 X 20 X 2 X 75 = c:a 9,000 ton göt pr år. Den tredje ugnen står som reserv under reparationer, men bör givetvis även hinna med nedsmältning av en del inköpt skrot. Elektrostålugnarna hava egen tappningsbrygga efter ytterväggen i kranskeppet. Detta fortsätter 10 m utanför elektrostalverket för att giva plats för gjutning av större valsar, vilka icke kunna gjutas från den i stälgjuteriet uppställda ugnen. Kalkens bränning. I stålverket skall pr år användas c:a 20,000 ton bränd kalk. Då denna vikt motsvaras av 36,000 ton kalksten, vore det givetvis riktigast, att kalkstenen brändes på brytningsplatsen. Skall den brända kalken fraktas över havet från Gotland, är dock risken för stor och därtill kommer, att den bör användas snarast möjligt efter bränningen, då den måste vara fri från kolsyra och fuktighet. Bränningen sker i en roterande ugn av samma konstruktion som för cementbränning. Den å fig. 9 visade ugnsanläggningen utföres av firma F. L. Smidth & C:o, Köpenhamn. Ugnen har en invändig diam. av 22 5 m och längd 41 m. I den egentliga brännzonen är diam. = 2*6 ni. Efter bränningen avgår kalken till en undre roterade trumma av 16 m längd, där den l<yles med luft från en fläkt. Den på så sätt uppvärmda luften avgår till den övre cylindern för att där tjänstgöra som förbränningsluft. Kalkstenen fraktas från upplaget vid högbanorna till en invid kalkbränningsanläggningen uppställd kross av Morgårdshammars modell nr 0, i vilken den krossas till c:a 30 mm grovlek. Genom ett uppfordringsverk spelas krossgodset upp i ett magasin vid intaget i d e n roterande ugnen, varifrån det sedan successivt inmatas i densamma. Efter bränningen och avkylningen faller kalken i en hängbankorg, vilken föres direkt på linbana till kransbryggan i thomasverket. Vid sidan av den direkta transporten är ordnat med upplag i en silo, uppförd av armerad betong. Den rymmer 350 m3, motsvarande c:a 2 veckors förlag att användas vid ugnens stillestånd för reparation, ommurning etc. Bränningen sker med masugnsgas eller med gas från den intill ugnen uppförda generatorn.

246 Beteckningar: 1. Kross och elevator för kalksten. 7. Fläkt för förbränningsluft. 2. Silo för kalksten. 8. Elevator för kol. 3. Inmatningsskiva 9. BehAllare för kol. 4. Roterande ugn. 10. Gasgenerator. 5. Kylare. 11. Skorsten. 6. Fläkt för kylluft. Fig. 9. Kalkbränningsanläggning.

Dolomitverkstad. Fig. 10.

Bränningen av dolomiten sker i schaktugn, gående med drag och eldad med masugnsgas. Inre diam. är 1*8 m och höjd till insättningsöppning = To m. Gasen insläppes 1'6 m över ugnsgolvet och förbränningsluften under ugnsbotten, där den silar igenom den rost, över vilken den brända dolomiten utdrages. Antages ugnen bränna 500 kg rå dolomit pr timme, blir åtgången pr år om 300 arbetsdygn = 3,600 ton. Då förbrukningen av rå dolomit är beräknad till 5,600 ton, behöver alltså jämväl ugn nr 2 drivas en avsevärd del av året. Den dödbrända dolomiten krossas i 2 st. Gateskrossar av Aktiebolaget Arboga Mekaniska Verkstads typ 3. Den dolomit, som skall pressas till konvertertegel, blandas i en kneter med vattenfri tjära. Dolomiten för bottentillverkningen uppfordras från krossen i en ficka, varifrån den överföres till en kollergång med 4,000 kg tunga rullar, där den ytterligare males under tillsättning av tjära. Tjäran måste vara absolut vattenfri. Dess kokning sker i 2 st. kokare med direkt eldning jämte erforderlig apparatur för överhettning, kylning och av-

247 y , '?

j»

*» / * * -

Beteckningar: 1. 2. 3. 4. 5. 6.

Dolomitugnar. Dolomitkrossar. Ficka för krossad dolomit. Kollergång. Kneter. Tegelpress. Fi#. 10.

7. Press för bottnar. 8. Brännugn för tegel. 9. » » bottnar. 10. Skorsten. 11. Tjärkokeri. Dolomitverkstad.

skiljning. Destillationstemperaturen är 240° för den tjära, som skall användas för bottnarna — tunntjära —; för dolomitteglet sker destillationen vid 280°, då tjäran blir avsevärt tjockare. For bottnarnas tillverkning användes en bottenstampmaskin av Eduard Laeis & C:os i Trier konstruktion. I en konisk tackjärnsring av den blivande bottens yttre konturer instampas tjärdolomitmassan i tunna skikt medelst en stamp, vars slag framkallas medelst en kraftig fjäder. Stampen är anbragt på en arm. som kan vridas samtidigt som formen är i sakta rotation. Formhålen åstadkommas medelst underifrån inpressade järntenar. Dessa pressas successivt upp medelst en skruv och så, att deras spets alltid ligger några centimeter under den övre med stampen bearbetade ytan. En botten stampas på c:a 4 timmar; erforderlig personal = 3 man. Efter färdigstampningen fyllas formhålen med tränålar och formen jämte tackjärnsbotten överföras till bränningen medelst en vagn med hydraulik, som avlastar botten på ett par längsgående plintar. Ugnen eldas med koks, bränningstemperaturen är 700— 800 Och bränningstiden Fig. 11. Bottenstampmaskin.

248 c:a 40 timmar, varav halva tiden åtgår för en långsam upphettning till sluttemperaturen. Svalningen tager tre dygn, d. v. s. bränningen inklusive avsvalning fem dygn. Ugnen bränner tre bottnar samtidigt. Förl »rakningen av bottnar är 2 — 2'5 pr vecka. Efter uttagning ur ugnen borttages formen jämte bottenplattan och formhålen rensas. Dolomitteglet tillverkas i en hydraulisk press, modell H D (se fig. 12), med vridbart bord, vari tre tegelforFig. 12. Hydraulisk dolömittegelpress. mar äro inrymda, och arbetande med 300 atm. tryck. Till pressen hör pumpverk för 35 atm. tryck, en multiplikator 35/300 atm. och en mindre viktsackumulator. Pressen levererar c:a 600 tegel pr dag och för tillverkning av erforderligt tegel för murning av en konverter åtgå c:a 4 dagar. Bränningen av teglet sker i en ugn eldad med koks och kräver c:a två dygn. Thomasfosfatverket. Pig. 13. Den för tillverkning av thomasfosfat från konvertera fallande slaggen uppgår till 25 % av erhållen vikt götmetall eller 0-2 5 x 122,000 X 0«7 = 26,500 ton pr år.

Fiy. 13.

Thomasfosfatverk.

w

Fig. 14. Förslag till valsverk.

Skala 1 :1,500.

249 En normal thomasslagg från ett till stål överfört thomastackjärn med c:a 2 % fosfor liar följande sammansättning: P,05 17-5 % A1.,03 2-o % CaO 49e » MnO 4o» MgO 4-7 > 8 0-5 » • FeO 9-3 » SO;1 0-2 Fe203 4-i » SiÖ 2 7'5 » 99'4 % Fordringarna på thomasslaggen som gödningsmedel äro, att den håller största möjliga mängd — 85 ä 90 % — av fosforsyran i citronsyrelöslig form (2 % citronsyra), och att den är mald till sådan finlek, att fosforsyran snabbast möjligt löses av i jorden befintliga, humussyror. Finleken bestämmes därav, att av det färdiga mjölet skall 75 % gå igenom en normalsikt nr 100 med maskavständ = 0 17 mm, d. v. s. en maskstorlek av 0-3 mm 2 ; siktningstid = 15 min. För att ernå högsta möjliga citratlöslighet skall slaggen hålla fosforsyran i form av ett dubbelsalt av kalciumtetrafosfat (4 CaO, P 2 0 3 ) o c n kalciumortosilikat (CaO, SiOJ. I detta salt är SiOo = 0'42 x Po0 5 . Håller thomasfosfatet 175 % P 2 ( \ , bör alltså S i 0 2 uppgå" till 0'42 X 17ö = 7'8 %\ således god överensstämmelse med ovanstående normalanalys. I ett tackjärn med 2% fosfor och (V 5 % kisel blir emellertid förhållandet ^—^T endast = 0'2 3; alltså måste här kiselsyra tillföras till den smälta slaggen för att nå upp till förhällandet 0-42. Kiselsyran tillsättes i form av sand, som skyfflas i slaggstrålen under tömningen i slaggvagnen. Slaggens temperatur måste vara tillräckligt hög, sä att sanden smälter och ingår i det erforderliga kalksilikatet. Smältningen befordras genom en särskild omrörare i slaggen under dess avsvalning. E t t annat tillvägagångssätt att befordra sandens assimilering är att införa densamma med en sandbläster. Slaggvagnen har formen av ett nedåt vidare kar av tackjärn, som står på en lös, på vagnen placerad, tegelinfodrad gjutjärnshäll. Karets dimensioner vid en 25 tons konverter är: medellängd = 1"85 ni, medelbredd = 1*20 m och djup = 1'2 5 ni. Slaggupplaget rymmer c:a 1,000 ton slagg eller två veckors produktion. Detsamma är överbyggt för att hindra slaggen att bliva fuktig av smältande snö. Den fullständigt kallnade slaggen slås sönder för hand och överföres med en i kranen anbragt skopa till en ticka, varifrån den uppfordras till verket för förmalning. Målningen sker först i 2 st. kulkvarnar med en sammanlagd produktion av 12 ton malgods pr timme. Från kvarnarna föres detsamma medelst snäcktransportör till en under befintlig rörkvarn av 8 o m längd och 1*8 m inre diameter, där den egentliga anmälningen äger rum. Härifrån föres malgodset till en säckningsapparat för att vägas och sackas. Dygnsproduktionen blir c:a 90 ton eller, då en säck väger 100 kg, 900 säckar pr dag. III.

Valsverksanläggningen. Fig. 14.

Anläggningen omfattar 6 st. valsverk. De äro samtliga inrymda i en enda byggnad med en bredd av 172 m fördelad på 6 skepp med resp. 30, 24, 25, 30, 30 och 33 m spännvidd. Två av skeppen, som befinna sig i stålverkets fortsättning, hava en längd av 350 m, de övriga hava längder varierande från 315 till 140 m. I den mot stålverket vettande ändan äro dessa fyra skepp sammanbundna med ett tvärskepp, 118 m långt och 13'5 m brett.

250 A. Götvalsverk. Detta valsverk är avsett uteslutande för utvalsning av ämnen til] övriga valsverk. Götena hava en standarddimension av 550 x 450 i bottenändan (storändan) och en vikt av 2'6—2'8 ton. Varje blåsning frän thom as verket kommer således att uppdelas på 8 st. göt, från elektrostålugnarna erhållas 9 st.

Fig. 15 a.

Pig. 15 b. Stripperkran i arbete-

Pig. 16.

Götvalsverk, duoreversir.

251 .. Götena utvalsas till de i varje särskilt fall erforderliga ämnesdimensionerna. Ämnena för verket B äro för räls max. 225 X 225 mm, för balkar och grövre vinkeljärn från 340 x 300 mm ned till 230 X 210 mm. För grovvalsverket C är ämnesdimensionen 200 X 200 mm, för mediumvalsverket D 150 X 150 mm och 100 X 100 mm, för finverket E 100 X 100 mm och 75 X 75 mm och för trådverket F 90 X DO mm och 75 X 75 mm. Götvalsverket (se fig. 16) är ett duoreversirverk bestående av ett stolpar med stålvalsar av 750 mm diameter och 2,200 mm längd. Undervalsen är fast lagrad, övervalsen manövreras med en 60 hkr elektrisk motor. Koppeltrillorna äro här liksom vid samtliga verk inkapslade. Valsmotorn är en likströmsmotor på 3,800 hkr, som drives medelst ett Leonard-Ugners omformareaggregat med en trefasmotor på 2,H00 hkr. Hastigheten kan uppdrivas till max. 120 varv pr minut.

Pig. 17. Drivmotor för reversirvalsverk, system Leonard-Ilgner. De frän stålverket kommande götena införas på vagnarna jämte kokillerna under en stripperkran (A26), vilken lyfter kokillerna från vagnen (se fig 15). Det frigjorda götet överföres medelst 'en gropkran till de icke eldade värmegroparna (A,7), där de få helt stelna under samtidig utjämning av temperaturen i götets hela sektion. De bada groparna innehålla vardera nio celler, d. v. s. varje grop kan bereda plats för göten från en tappning. Därjämte finnas tvenne med masugnsgas eldade värmegropar (Ao8) med plats för 16 göt i vardera. Från värmegroparna överföres det färdigvärmda götet till en götstol (A-J och därifrån på rullbana (Afi) till valsverket. Med tillhjälp av de å båda sidor installerade drivna rullbanorna och i dem anordnade vändapparater manövreras götet under nedvalsningen. De utvalsade ämnena för å ena sidan valsverk B och a andra sidan valsverken C, D, E och F skola levereras på olika ställen i verket, varför deras bortfrakt sker på olika sätt. Ämnena för verk B, vilka äro relativt grova och av en längd av högst 8 m, föras tillbaka på rullbanorna A7 eller A9 samt

252 överföras medelst släpanordningen A23 till den drivna rullbanan A24 och till saxen A, 5 samt vidare till valsverk B för färdigvalsning. Ämnena för de övriga färdigverken, vilka äro utvalsade till klenare dimensioner och av en längd upp till 65 m, fortsätta på den drivna rullbanan A M till saxen A ]5 , där ändarna avklippas och uppdelning sker i för resp. valsverk lämpliga längder. Efter klippningen fortsätta ämnena jämte skrotet på den med tätt liggande rullar försedda rullbanan A16. Skrotandarna avskjutas på den lutande rosten A17 och falla i nedanför stående lastkorgar, vilka bortfraktas medelst den elektriska taktraversen A20. Valsämnena fortsätta på den drivna rullbanan A18 och avskjutas på svalbädden Al9< varifrån de antingen uppläggas med tillhjälp av en i taktraversen upphängd lastmagnet på upplagsplatsen A21 eller också lastas direkt på vagnar för att föras till det för deras vidare valsning till färdig produkt avsedda valsverket. För att underlätta reparationer och förkorta tiden vid valsombyten är över själva valstränen anordnad en 20 tons elektrisk taktravers med 12 m spännvidd. Den är avsedd att användas jämväl vid valsverk B samt bestryker det stora valsupplaget, som befinner sig i förlängningen av detta tvärskepp. När så är möjligt, valsas vartannat göt till ämnen för valsverk B och vartannat till ämnen för de övriga valsverken. B. Räls- och balkvalsverk. I detta valsverk skola valsas följande dimensioner: Bals med en vikt av resp. 435, 41'2, 34-5, 27'8, 25 kg pr meter samt spårvägsräls. I-balkar IP 34, 32, 30, 29, 28, 27, 26, 25, 24, 23, 22, 21, 20, 19, 18, 17, 16, 15. Dbalkar » 24, 22, 20, IS, 16, 14, 12. Z-järn » 20, 18, 16, 14. T-järn » 16/14, 12/12, 10/10. » 20/10, 18/9, 16/8, 14/7, 12/6. Bulbjärn | fP 24, 22, 20, 18, 16t, 15, 14, 13. \ » 20, 18, 161, 15, 14. 13. » 7 » 20, 18, 161, 15. L-järn, liknänsiga IP 16, 15, 14, 13, 12. » , olikfiänsiga » 10/20, 8/16, 10,15. f|| järn från 130 mm till 85 mm. cjyjärn » 120 mm » 70 mm. Platiner » 150 mm » 100 mm bredd. Skarvjärn. Numera börjar man alltmera använda sig av de brednänsiga I-balkarna (Differdingenbalkar) på grund av deras jämnare motståndsmoment vid böjning i olika plan. Dessa balkar måste valsas i ett speciellt konstruerat universalvalsverk. Beträffande statens järnvägars 41 kg räls med bred fot ha- det ifrågasatts, om den kan valsas i ett verk med verket B:s valsdiameter Ett grövre verk — 850 mm — skulle emellertid kosta c:a 30 % mera än elt 750 mm verk. Verket B är trio med tre stolpar, valsdiameter 750 mm och valslängd 2,000 mm. Valsverksmotorn är en asynkron trefasmotor på 3,600 hkr, direkt kopplad till tränen, med konstant eftersläpningsmotstånd, och utförd för två Lastigheter, 75 och 100 varv pr minut. Motorn samarbetar med ett svänghjul B 5 å 80 ton. Under valsningen manövreras ämnet med två transportabla vickbord, B 7 , B 8 , ett på vardera sidan av tränen, 20 m långa och försedda med drivna rullar och vändapparat. Från dessa löper hetan ut på fasta rullbanor i golvet, an-

253 ordnade på båda sidor mitt för varje stolpar. Av dessa äro B n , B 12 , B 15 , B n drivna, B 9 , B, 0 , B 13 , B 14 , Biti icke drivna. P å de från valsverk A till saxen A,,, kommande ämnena avklippas först skrotändarna, varefter ämnet, om det är avsett för räls eller grova balkar, går

Fig. IS.

Bals och balkverk, trio. med transportabelt vickbord.

direkt till verket B utan någon ny uppvärmning. Ämnen för klenare dimensioner måste för att vid ntvalsningen ej bliva för långa och kalla uppdelas i två eller flera delar. En sådan del går direkt till utvalsning, medan de övriga

Fig. 19.

Slä<lsåg vid räls- och balkverk.

inläggas i den masugnsgaseldade lialvregenerativa vällugnen B 34 . Inläggning och uttagning verkställas med den elektriskt drivna ehargerkranen B 3 5 ; vid uttagningen transporteras ämnet med kranen fram till den drivna rullbanan B 15 , från vilken det går över pä traversvickbordet, som för ämnet fram till första stolparet.

254 Efter avslutad valsning i tredje paret överföres rälen eller balken via rullbanan B 17 in på rullbanan B l s och B 19 till sågarna B 20 och B,„ av vilka den senare ar fast, den förra förskjutbar, alltefter den "längd, söm skall sagas. Efter sågningen fortsätter valsgodset på rullbanorna B2.„ B0., och överföres från dessa medelst släpare in på svalbädden B.M. Sedan valsgodset under avkylnmgen förts fram över denna, fortsätter det på rullbanorna B 2 -, B 26 , B.,7 och överföres för hand på tvärgående räls och ej drivna smårullar till'riktmaskinen B 28 . Efter riktningen föres detsamma ut pä bädden B 29 för syning. Vid räls fräsas ändarna i fräsmaskinerna B 30 , placerade till höger och vänster om rittmaskinen och så uppställda, att rälen icke behöver ändvändas. Därefter borras hålen i rälslivet i de 3-spindliga borrmaskinerna B 31 , för att slutligen medelst en 5 tons elektrisk traverskran B 3 2 föras till upplagsplatsen B 33 eller lastas direkt på vagn för utskeppning. Vinterupplaget av räls och eventuellt en del balkar anordnas i rids- och balkverksskeppets fortsättning. Det torde lämpligast överbyggas och betjänas av traversen B 32 . Platsen B 34 är reserverad för eventuella anordningar för seghärdning av räls. C. Grovvalsverk. I detta valsverk skola följande dimensioner valsas: I-balkar fP 15, 14, 13, 12, 11. 10, 9, 8. C-balkar » 10, 8, G i. Z-järn » 12, 10, 8. Tjärn » 9/9, 8 8, 7 7, 6/6. » » 10/5, 9 4.1, 12, 8 4. L-järn likfiänsiga HP 11, 10, 9, 8, 7>, 7, 6J, 6. j> olikilänsiga » 8/12, Gj/13, 5/10, 6£/10, 5/7f Räls med en vikt av 18-5, 9" 5, 8'5 kg pr meter. [|j-järn från 85 mm till 40 mm. CD-järn » 70 >^ » 40 » Plattjärn» 100 » » 60 » bredd. Universaljärn. B and järn. 8 kar v järn. Verket är ett 550 mm trioverk med fyra stolpar. Det drives av en till verket direkt kopplad asynkron trefasmotor på 1,200 hkr med konstant inkopplat eftersläpningsmotstånd och en hastighet av c a 90 varv pr minut. Svänghjulet har en vikt av 45 ton. Första stolparet har valsar med 550 mm diam. och 1,650 mm längd. Det är på båda sidor utrustat med i golvet infällda elektriskt manövrerade vickbord. Andra stolparet har samma valsdiameter och längd samt anordning för ämnets hantering. På grund av ämnets längd kompletteras vickborden med de drivna rullbanorna C7 och C?. Tredje stolparet har 550 mm valsar med 1,000 mm längd och är på framsidan försett med en golvbana C10 med drivna rullar. Fjärde stolparet utgöres av ett triouniversalverk med 550 mm valsar. På framsidan är anordnad en golvbana C12 och på baksidan ett vickbord C13, som fortsätter med golvbanan C 14 ; samtliga" med drivna rullar. Överföringen av ämnet från ett stolpar till ett annat sker medelst en på framsidan anbragt släpanordning. Från tredje stolparet förer en 60 m lång, driven rullbana C21 ett därintill liggande med sträckmaskin försett riktplan C22 samt den drivna" rullbanan C23 fram till varmsågen C24, varefter det färdiga järnet fortsätter ut på den drivna

255 rullbanan C25 och från denna in på svalbädden C M . Vid dess andra sida förer en driven rullbana C27 järnet vidare till eller förbi kallsaxen C28 och ut på den drivna rullbanan C29 till riktpressen C30. Här hämtas sedan valsjärnet medelst 5 tons taktraversen C31 till upplaget C32 eller lastas direkt på vagn för utskeppning. Vid C33 är plats reserverad för ett eventuellt, riktverk. .. Vällugnarna C,8 och C,9 äro halvregenerativa och eldas med masugnsgas. Ämnena inmatas direkt från vagnen från valsverket A, som för ändamålet under inmatningen står på en höj- och sänkbar plattform. Härigenom kunna de i vagnens längdriktning med plattjärn mellan varje varv uppstaplade äm-

Pig. 20.

Grovvalsverk, trio, med fasta vickbord.

nena skjutas direkt in i ugnen medelst den bakom ugnen placerade elektriskt drivna inskjutningsanordningen. Från vällugnen föres ämnet fram till valsverket på den i golvets nivå löpande rullbanan C20. D. Mediumvalsverk. I detta valsverk skola följande dimensioner valsas: C-balkar fP 5, 4, 3. Z-järn » G, 5, 4, 3. T-järn » 5/5, 4 J/4 i. » 7/31, 6/3. L-järn likflänsiga tP öl, 5, 4 | , 4. >> olikflänsiga » 4/8, 4/6, 3 6 . 3 4 | . [|j-järn från 40 mm till 25 mm. cb-järn » 40 » » 25 » Plattjärn » 60 > » 40 » Universaljärn. Bandjärn. Skarv järn.

256 Valsverket är ett 430 ram trioverk med fem stolpar, varav 3 st. äro trio med en valslängd av 1,200. mm, ett stolpar D 2 är ett 430 mm triouniversalverk och ett stolpar D- är trio med en valslängd av 800 mm. Motorn är en trefas asynkronmotor på 800 hkr direkt kopplad med resp. 30 och 20 polpar, svarande* mot 100 och 150 varv pr minut. Svänghjulet har en vikt av 35 ton. Första stolparet är på vardera sidan försett med ett fast vickbord med drivna rullar. Därjämte finnes en på framsidan i golvet anordnad släpare för överföring av ämnet från ett stolpar till nästa. Vid valsning i övriga par sker lyftning av ämnet för hand. Från femte stolparet föres järnet medelst den 80 m långa drivna rullbanan D 12 , det bredvid befintliga med sträckraaskin försedda sträckplanet D, 3 samt den drivna rullbanan D l 4 fram till saxen D, 5 och därifrån vidare på den drivna rullbanan D, 6 ut på svalbädden D 17 . Vid dennas andra sida föres järnet medelst rullbanan D1S till saxen D 19 och vidare på rullbanan D 20 till riktmaskinen

Pig. 21- Mediumvalsverk, D 21 och härifrän ut pä den likaledes drivna, rullbanan D 22 , där järnet avsynas och förmedelst en 5 tons elektrisk taktravers D 23 föres vidare till upplagsplatsen D 2I eller för direkt skeppning. Vällugnarna äro halvregenerativa, eldade med masugnsgas och med i övrigt samma mekaniska anordningar för insättning och uttagning av ämnena som vid verket C. E- Band- och finvalsverkI detta valsverk valsas följande dimensioner: L-järn likflänsiga fP 31, 3, 2>, 2, 14, » olikflänsiga » 2/4, 2/3. T-järn ^P 4 4 , 3i 31, 3/3, 2 1 2 i , 2/2. ||j järn från 25 mm till 5 mm. cb-järn » 25 » » 5 » Plattjärn » 40 » »10 » Bandjärn. Valsverket består av: 1) förvalsverk med ett stolpar, 2) sträcka med sex stolpar.

257 Förvälsverket ar ett trioverk med 430 mm stålvalsar och en valslängd av 1,700 mm. Från förverket går en driven rullbana E 4 fram till första stolparet i sträckan. Sträckan, som befinner sig på 20 m:s avstånd från förverket, är ett trioverk med 200 mm valsar och valslängden 800 mm. överföringen från ett valspar till ett annat sker på baksidan, i den mån det låter sig utföras, medelst om förare. Valsverksmotorn utgöres av en huvudmotor med kaskadkopplad bimotor å max. 1)00 hkr och givande tre hastigheter, 375, 250 och 187 varv pr minut. Den är kopplad direkt till sträckan, och kraft till förverket överföres medelst linor till dess som linskiva utformade svänghjul, vägande 30 ton. Sträckan har ett svänghjul om 8 tons vikt. För valsslingorna äro anordnade tvenne golvrännor, E, 0 och E n . Mitt för sjätte stolparet utgår en 100 m lång driven rullbana E 12 förande till det med

Fig. 22.

Fiiivalsverk.

sträckmaskin försedda sträckplanet E 13 samt svalbädden E 14 med mekanisk anordning för valsjärnets förflyttning till rullbanan E J5 , som förer järnet fram till kallsaxen E1(i. För transport till lagerplatsen E 18 eller för direkt lastning tjänstgör en 5 tons elektrisk taktravers E 17 . Vällugnarna äro här som vid föregående verk halvregenerativa och eldade med masugnsgas. Från vällugnen E 19 löper en driven golvrullbana E 21 och från ugnen E 20 bakom den förra en takbana fram till förverket. F. Trädvalsverk. Verket är avsett för valsning av tråd ned till 5 mm diameter från ämnen dels 90 X 90 dels 75 X 75 mm. Valsverket består av: 1) förvalsverk med två stolpar, 2) sträcka med sju stolpar. Förvalsverket är ett trioverk med 430 mm stålvalsar, vilka i första paret hava en längd av 1,200 mm, i andra paret 800 mm. Verket drives från sträckan medelst linor, vilka löpa på det som linskiva utformade svänghjulet, som har en vikt av 30 ton. 468 24

258 Sträckan, som befinner sig 15 m från förverket, liar valsar med diametern varierande mellan 225 och 250 mm och största valslängden är 600mm. Koppeltrillorna äro här liksom vid övriga verk inkapslade och hava liksom vid finverkets sträcka skurna kuggar, raka och uppdelade pa två banor, samt rikligt dimensionerade lagergångar. Verket är utrustat med omförare på fyrkantsidan och har två golvrännor, F n och F 12 för trådslingorna. Valsmotorn, direkt kopplad till sträckan förmedelst mellan axeln F s , ar en trefas asynkronmotor på 1,200 hkr och med dubbla lindningar för 500 och 300 varv pr min. På valsverksaxeln är anbragt ett svänghjul om 5 ton. Den färdigvalsade tråden upplindas pä 3 st. automatiska trådhasplar F 1 3 samt överföres därpå till transportbanan P l l , varefter den efter syning och avklippning av ändarna samt knippning i de uppställda knippningsmaskinerna överföres till lagerplatsen F l p medelst en 5 tons elektrisk taktravers F 1 3 eller lastas direkt på vagn för avsändning. IV. Hjälp avdelningen. De till denna avdelning hörande byggnaderna äro förlagda bakom stålverket och valsverket och utgöras av : mekanisk verkstad, smedja och plåtslagarverkstad, tack j ärnsgj uteri, stålgj uteri, snickarverkstad jämte modellbod. Mekaniska verkstaden är inrymd i en byggnad av 05 ni längd och to m bredd. Den är utrustad med för reparations- och mindre ny- och ombyggnadsarbeten erforderliga arbetsmaskiner. Valssvarvningen är också tillsvidare förlagd hit. Golvytan bestrykes av en 20 tons elektrisk taktravers. Smedjan och plåtslagarverkstaden i en byggnad av 60 m längd och 15 m bredd inrymmer erforderliga smideshammare och ugnar samt pressar ni. m. för mindre plåtslageriarbeten. I plåtslageriavdelningen' är inmonterad en mindre löpkran, som manövreras för hand. Tackjärnsgjuteriet är inrymt i en byggnad av 65 m längd och 15 m bredd jämte kupolugnsläktare. Det inrymmer en kupolugn, erforderliga formningsanordningar, torkugn för kärnor, metallugn samt renseri inklusive kompressoranläggning. Arbetsgolvet bestrykes av en 15 tons elektrisk taktravers. Här gjutas för stålverket erforderliga kokiller, tackjärnsvalsar samt i övrigt for de olika verken erforderligt tackjärnsgods. Till gjuteriet hör också en hejare. Stålgjuteriet med renseri är förlagt till en byggnad av 00 m längd o<h 15 m bredd. För smältning är installerad en 5 tons elektrisk stålugn, från vilken gjutes allt erforderligt stålgjutgods utom större stålvalsar, vilka gjutas i den härför avsedda avdelningen i elektrostålverket. Förutom erforderliga anordningar för formning etc. inrymmas här glödgugn, varmsåg, smärgelmaskiner, svetsningsanordningar etc. I stålgjuteriet bestrykes arbetsgolvet axen 15 tons och i renseriet av en 10 tons taktravers. Över flasktorget är här liksom vid tackjärnsgjuteriet installerad en 5 tons elektrisk travers. Den nödvändiga utrustningen av stålgjuteriet torde jämväl medgiva tillverkning av stålgj utgods för avsalu. Snickarverkstaden inrymmer arbetsmaskiner av olika slag och är i firsta hand avsedd för tillverkning av modeller för gjuterierna. Därjämte har den att ombesörja mindre reparationsarbeten å kontor, bostäder etc. Verkstäderna förses med vatten från ett centralt beläget vattentorn, vilket matas från en under detsamma installerad pumpstation. Denna är föl tillsynens och skötselns skull sammanbyggd med blåsmaskinhuset för them asverket.

259 Verket har egen liamn med kajanläggningar och tidsenliga lossnings- och lastningsanordningar. Den för verket erforderliga elektriska transformatorstationen förutsattes byggd av Vattenfallsstyrelsen, som jämväl bekostar dess drift. V. Byggnader för förvaltning, driftsledning m. m. Huvudkontoret innesluter erforderliga lokaler för förvaltningen, inköp, försäljning m. m. samt ritkontor. För kontorsarbeten, som nära sammanhänga med driften, äro kontor ordnade på lämpliga platser inom resp. avdelningar. Laboratoriet inrymmer kemiskt och metallografiskt laboratorium samt material] >ro VJ i ingsavdelning. Det för verket gemensamma förrådet är inrymt i en centralt belägen byggnad av 60 m längd och 15 m bredd. Brandstationen innehåller nödvändiga brandredskap under tillsyn av en brandmästare och med befäl över en mindre brandkår, rekryterad från den icke skiftgående arbetarpersonalen. Av verkstäderna äro endast kolhusen, snickarverkstad, modellbod och förrad brandförsäkrade. Av allmänna avdelningen äro huvudkontor, laboratorium etc. försäkrade. Ifråga om bostäderna är järnverket sin egen assuradör. Utom verkstadsområdet är ordnat med en arbetarrestaurant, hotell, samlingslokal samt ett badhus. VI. Eventuell utvidgning av järnverket. I det föregående har påvisats, att elektrostålverket kan, i mån som det icke behöver samarbeta med thomasverket, åstadkomma en avsevärt större produktion. Av valsverken kan götverket A mottaga en ökad produktion av göt, och valsverken C, D och E äro icke mera sysselsatta, än att de med det nuvarande valsningsprogrammet arbeta med en mellan de olika verken ambulerande personal. Huruvida en ökad götproduktion skall bygga på enbart tackjärn — thomas, enbart skrot — elektrostål, eller tackjärn och skrot — martin, kan här icke upptagas till diskussion. I händelse någon av de båda senare processerna väljes, finnes utrymme härför på platsen framför stålverket med god kommunikation till valsverket. I fråga om valsverket kan även en utvidgning av detsamma ifrågasättas, närmast för valsning av de alltmer efterfrågade bredäänsiga I-balkarna. Masugnsgasen. För stålets uppvärmning under dess vidare bearbetning i valsverket samt för i övrigt föreliggande värmebehov, där de icke ombesörjas av träkol och omsättning av energi i värme, skall masugnsgasen användas så långt den räcker. Följande sammanställning anger gasbehovet pr timme för de olika verken, därvid första siffran anger produktionen i ton, den andra gasåtgången pr ton värmt material. För kalkbränning 5 X 750 = 3,750 m 3 » dolomitbränning 0 75 x 0 0 0 = 450 » » tackjärnsblandaren och skänkar m. m 15"5 X 100 = 1,550 » » värmegroparna m. m. vid valsverk A 17 X 27 = 460 » » valsverk B (varmhållning) 6"7 x 4 0 = 270 » C 7-6 x 2 1 5 = 1 , 6 3 5 » F 1-9 x 3 2 0 = 610 » Summa 8,725 m 3

260 Valsverken D och E, vilka förbruka resp. 4'2 x 2 6 0 = 1 , 0 9 5 m3 och I s X 320 = 575 m 3 gas, hava icke upptagits här, då endast ett av verken C, D och E är i gång samtidigt med övriga verk. . „ . 011 ,. 40-6 x 8 X 450 Då alla åtta masugnarna aro i gang, erhalles pr timme ^Ä — 6,975 m 3 gas, vid sju masugnar 6,100 m 3 gas. Gasen räcker således icke för alla behov. Kalkbränningsugnen är emellertid utrustad med generator, varför masugnsgasen här kan användas som hjälpbränsle. Vid drift av samtliga masugnar täcker masugnsgasen c:a 55 % och vid sju ugnar c:a 30 % av kalkugnens värmebehov. Generatorn eldas med träfiis och sågspån eller med stenkol. Valsverken C, D och E arbeta som nyss nämnts alternerande och med resp. 14, 18 och 18 veckors drift pr år. ' Ökas tillverkningen genom elektrostålugnarnas fulla utnyttjande för nedsmältning av utifrån tillfört skrot, komma valsverk C och D att vara i gång samtidigt och masugnsgasbehovet för samtliga ugnar utom kalkugnen att uppgå till 6,070 m 3 pr timme. Vid åtta masugnars drift kan således i detta fall kalkugnen erhålla en del masugnsgas; vid sju masugnar räcker gasen jämt för alla ugnar utom kalkugnen. Om masugnarna drivas så, att dygnstillverkningen blir densamma vare sig åtta eller sju ugnar äro i gång, uppgår gasproduktionen pr timme till 6,400 m3. Gasförbrukningen för resp. ugnar är i de följande ekonomiska kalkylerna upptagen något högre, beroende därpå, att i densamma ingår jämväl den kvantitet gas, som fordras för ugnarnas varmhållning under sön- och helgdagsdygn. D.

Anläggningskostnad.

Denna har beräknats för såväl 1913 som 1923 års prisnivå. Det har antagits, att den senare är b75 ggr den förra i fråga om byggnader, 1-5o ggr vid maskiner m. m. Undantag har gjorts beträffande valsverksbyggnaden såsom varande utförd helt av järn; för densamma har förhållandetalet enligt vad erfarenheten visat s a t t s = l " 5 0. För varje kostnadsberäknad enhet har till de egentliga l^ggnadskostnaderna lagts c:a en procent för ritningar och byggnadskontroll. Byggnadstiden har beräknats till två år, varför ränta pålagts under ett år. Vid enheter, där lätt inmonterade maskiner etc. ingå till avsevärdare del, har räntan räknats under kortare tid, då det måste förutsättas, att dylika leveranser icke fullgöras förrän byggnaderna äro färdiga för deras installation. Vid kolhusen, där virke måste i god tid inköpas, beräknas räntorna för längre tidrymd. En mera detaljerad redogörelse för verkets anläggningskostnad återfinnes i bil. 2 och för bostäderna i bil. 3. I. Masugnar. 1. Masugnsbyggnad med ugnar, 1913 års pris. Anläggning omfattande ugnshus med grunder, 8 st. masugnar ä 4,500/5,500 kW med erforderlig utrustning, 16 st. transformatorer, 1 st. gasklocka om 10,000 m 3 rymd, 4 st. malmhissar, hiss för elektroder, kranar m. m. ... kr. 2.

Malmupplag, 1913 års pris. Fickor för okrossad och krossad malm, krossar, motorer, banor m. m » Transport kr.

5,945,000: —

655,000: — 6.600,00): —

261 3.

4.

Transport kr. Kolhus, 1913 års pris. 2 st. kolhus a 30,000 läster inkl. fickor, transportörer, rissel, linbanor till kransen, diverse redskap m. m. ... » Spår, lokomotiv och vagnar, 1913 års pris » kr.

6,600,000: —

870,000: — 222,000:7,692,000: —

E n överföring till 1923 års prisnivå ger följande byggnadssummor: Masugnsbyggnad med ugnar kr. 9,181,000: — Upplag för okrossad och krossad malm » 1,119,000: — Kolhus » 1,496,000: — Spår, lokomotiv och vagnar » 342,000:kr. 12,138,000: — 5. Bostäder, 1923 års pris » 1,578,000: — II. 1.

2.

Stålverk.

Thomasstålverk, 1913 års pris. Anläggning omfattande byggnad, traverskranar, 2 st. tackjärnsblandare, 2 st. konvertrar, 1 st. blästerkompressor, skänkvagnar, skänkar, kokiller, kokillvagnar, div. grunder, transportanordningar m. m kr.

2,480,000: —

EleTctrostålverTc, 1913 års pris. Byggnad, 3 st. stålugnar, 3 st. transformatoraggregat, skenor, uppfordringsbana, chargerkran m. m

»

932,000: —

3.

Doloniitverhstad, 1913 års pris. Byggnad, 2 st. dolomitugnar, 1 st. travers, brännugnar, div. anordningar, tjärkokningsanläggning m. m

»

320,000: —

4.

Kalkbränningsanläggning, 1913 års pris. Byggnad, rullugn, kross, silo, transportör, linbana, tippvagnar in. m

»

300,000: —

» » krl

384,000: — 152,000: — 4,568,000: —

» » » » » » kr.

3,942,000: — 1,455,000: — 527,000: — 494,000: — 647,000: — 233,000: — 7,298,000: -

»

1,268,000: —

5.

6.

Thomasfosfatverk, 1913 års pris. Byggnad, slaggficka och uppfordringsanordning, travers, kranar, 2 st. kulkvarnar, 1 st. rörkvarn, transportanordningar, säckningsapparat, motorer m. m Spår, lokomotiv och vagnar, 1913 års pris Överföring till 1923 års pris ger: ThomasstAlverksbyggnad med konvertrar etc Elektrostålverk Bolomitverkstad Kalkbränningsanläggning Thomasfosfatverk Spår, lokomotiv och vagnar

7.

Bostäder, 1923 års pris

1. 2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

III. Valsverksbyggnad, 1913 ars pris

kr.

2,462,000: —

Valsverk A, 1913 års pris. 1 st. duoreversirstolpar med valsar, koppeltrillstol, rullbanor, saxar och kranar, omformareaggregat, motorer, värmegropar etc

>

1,565,000: —

Valsverk B, 1913 års pris. 3 st. triostolpar med valsar, koppeltrillstol, svänghjul, traversvickbord, rullbanor, svalbädd, kranar, motorer, vällugn etc

»

2,840,000: —

Valsverk C, 1913 års pris. 3 st. triostolpar, 1 st. triouniversal, valsar, koppeltrillstol. svänghjul, vickbord, rullbanor, sträckplan, svalbädd, sågar, kranar, motorer, vällugnar etc

»

1,010,000: —

Valsverk I), 1913 års pris. 4 st. triostolpar, 1 st. triouniversal, valsar, koppeltrillstol, svänghjul, sträckplan, rullbanor, svalbädd, saxar, kranar, motorer, vällugnar etc

»

635,000: —

Valsverk E, 1913 års pris. Förverk: 1 st. triopar. Sträcka: 6 par valsstolar, valsar, koppeltrillstolar, svänghjul, rullbanor, sträckplan, svalbädd, saxar, traverser, motorer, vällugnar etc

»

410,000: —

Valsverk F, 1913 års pris. Förverk: 2 st. triopar. Sträcka: 7 par valsstolar med valsar, koppeltrillstolar, svänghjul, saxar, trådhasplar och traverser, motorer, vällugnar etc

»

400,000: —

kr.

275,000: — 9,597,000:

Spår, lokomotiv, vagnar, 1913 års pris Överföring till 1923 års pris ger: Valsverksbyggnaden Valsverk A. B » C D E F Spår, lokomotiv, vagnar

9.

Valsverk.

Bostäder, 1923 års pris

kr. 3,693,000 » 2,347,000 » 4,260,000 » 1,515,000 » 952,000 » 615,000 » (500,000 » 410,000 kr. 14,392,000 =>

3,185,000:

1.

2.

3.

4.

5. 6.

IV. Hjälpa vdelningen. Mekanisk verkstad, 1913 års pris. Byggnad, (5 st. valssvarvar, svarvar, borrmaskiner, liyvel-, fräs- och slipmaskiner, transmissioner, motor, verktyg etc, 1 st. travers kr.

225,000: —

Smedja och plåtslagarverkstad, 1913 ars pris. Byggnad, 3 st. hammare, 2 st. värmugnar, ässjor, städ, 1 st. löpkran, div. maskiner och verktyg etc

»

90,000: —

Stålgjuteri, 1913 års pris. Byggnad, 1 st. elektrisk stålugn å 5 ton, torkugnar, div. maskinerier, traverser, materialbod etc

»

265,000: —

.Tackjärnsgjuteri, 1913 ars pris. Byggnad, 1 st. kupolugn, torkugnar, blåsmaskin, luftkompressor, div. maskiner, traverser, kran etc

»

210,000: —

»

00,000: — 40,000: — 890,000

Snickarverkstad, 1913 ars pris. Byggnad, maskiner, verktyg, modellbod m. m Ritningar, byggnadskontroll och räntor, 1913 års pris

kr. Överföring till 1923 års pris ger: Mekanisk verkstad Smedja och plåtslagarverkstad Stålgjuteri Tackjärnsgjuteri Snickarverkstad Ritningar, byggnadskontroll, räntor 7.

Bostäder, 1923 års pris

kr. » » » » kr. »

V. Allmänna avdelningen. 1. Gemensamma byggnader, 1923 års pris. Verkstadstomten kr. Inhägnad och vaktstugor » Områdets planering, vatten- och avloppsledningar » Elektriska kraftledningar och belysning utomhus » Huvudkontor » Laboratorium .• » Badhus och arbetarrestaurant » Huvudförråd, brandattiralj '» Järnvågar, vagnar och lokstall » Hamn- och kaj anläggning med lossnings- och lastningsanordningar » Pumpstation, vattentorn och huvudvattenledningar » Räntor under byggnadstiden » kr. 2. Bostäder m. m., 1923 års pris »

350,000 145,000 420,000 340,000 100,000 68,000 1,423,000 906,000

350,000 45.000 250,000 100,000 150,000 180,000 160,000 145,000 480,000 500,000 100,000 110,000 2,570,000 1,510,000

264 Masugnar Stålverk Valsverk Hjälpavdelningen Allmänna avdelningen Bostäder

Sammanställning. mi3 års pris kr. 7,692,000 » 4,568,000 » 9.597,000 » 890,000 » 1,470,000 kr, 24,217,000 4,820,000 Summa kr. 29,037,000

1923 års pris

kr. 12,138,000 7,298,000 14,392,000 1,423,000 2,570,000 kr. 37,821,000 8,447,000 kr. 46,268,000

E. T i l l v e r k n i n g s p r i s . Dessa beräknas såväl för 1913 som 1923 års prisnivå. I. Tackjärnspriset. Malmer. a) 1913 års priser: Kiruna D, vid gruvan kr. frakt Kiruna—Luleå 5*80 X0*6 » Gellivare D, vid gruvan frakt Malmberget—Luleå 4*6 0x0*6 . Animskog, hamn vid Vänern frakt Vänern—Luleå Genomsnittligt malmpris b) 1923 års priser: Kiruna D, vid gruvan frakt Kiruna—Luleå 3 ' i 8 x l ' 3 Gellivare D, vid gruvan frakt Malmberget—Luleå 2 , 76Xl'3.. Animskog. hamn vid Vänern 15x1 75 frakt Vänern—Luleå 1 3 x L 5 Genomsnittligt malmpris. Kvarts. a) 1913 års pris b) 1923 års pris

9: — 3:48 = kr. 12: 48 pr ton

krTlO: — » 2: 76= kr. 15: » 13:

kr. » kr. » kr. »

12: — 4:52 13: — 3:59 26:25 19:50

= =

» 12: 76 »

»

28:— » » » 13:30 » »

» 16:52 » 16: 59 » 45: 75 » * 17:80 » 6: 10:

3.

Träkol, a) 1913 års pris: Med den förbrukning — c:a 140,000 läster pr år — som här är beräknad, bör man enligt den förebragta utredningen över kolvedstillgången kunna rikna med ett pris av kr. 23: — pr läst i Luleå. Härvid liar då räknats med 25 % högre arbets- och materialkostnader än före kriget. Alltså blir 1913 års 23 pris F i j T " k r ' *®: *0 P r ^ist d. v. s. = » 0:92 » hl b) 1923 års pris: Räknas med en prisnivå av 175, blir priset 18*40 x l ' 7 5 = kr. 32:20 pr läst d. v. s. = » 1:61 » hl

265 4. Elektrisk kraft. a) 1913 års pris: Enligt vad som ovan nämnts har K. Vattenfallsstyrelsen meddelat, att kraft från Porjus och Harsprånget beräknas kosta vid resp. kraftverk kr. 35: — pr kW-år. Kostnaderna för upptransformering, överföring till Luleå och nedtransformering beräknas till kr. 15:— ä 20:— pr kW-år, cl. v. s. kraften skulle vid nämnda plats kosta kr. 50: — ä 55: — eller kr. 52: 50 pr kW år. b) 1923 års pris: E n stabiliserad prisnivå torde ifråga om utbyggnad av vattenkraft och den elektriska kraftens överföring ställa sig lägre än 1 • 75 ggr 1913 års nivå därigenom, att maskinerier synas gå ned till en avsevärt lägre index och överföringen likaledes ställa sig på en lägre nivå på grund av det relativt låga världsmarknadspriset å koppar. Därför räknas här med ett kraftpris 50 X 1*7 o eller kr. 85: — pr kW-år. Vad detta pris beträffar bör bemärkas, att Vattenfallsstyrelsen i januari 1921 uppgivit detsamma till kr. 115:— ä 130:— med tillägg, att man snart bör kunna räkna med en minskning av byggnadskostnaderna, varför det är antagligt, att det framtida priset för kraft vid Luleå kommer att utfalla lägre. I fråga om kraftens utnyttjande räknas med, att masugnarna dämmas under de större helgerna, inalles sju dygn pr år. Driftstiden blir alltså 8.592 tim. pr år. Om vidare varje masugn står en månad om året för reparation, erhålles pr masugn 7.876 driftstimmar pr år. Utnyttjningsgraden blir således 7,876 8 760 ~ ° 9 ' ? %. Med en kraftförbrukning av 2,200 kW-timmar blir tillverk.w 7.876 nmgen pr kW-är 9 900 = 3'6 9 ton tackjärn, d. v. s. pr ton förbrukas 0'2 7 8 kW-år. I verkligheten torde dock tillverkningen pr k AV år bliva större genom att när en masugn är avställd för reparation, de övriga kunna belastas i motsvarande grad högre. 122,000 Erforderlig smältkraft blir således g.1 = 34,000 kW. För motorer och belysning åtgå c:a 500 kW, d. v. s. för masugnarnas behov krävas sammanlagt 34,500 kW. 5.

Elektroder. Förbrukningen 1913 års pris 1923 » »

antages uppgå till 6 kg pr ton tackjärn. Kr. 300:— pr ton » 350:— » »

6. Diverse material och reparationer. a) 1913 års pris: Diverse material beräknas till Kr. 200,000:— pr år Keparationer » » (se bil. 4) » 70,000:— » » b) 1923 års pris: Här räknas med resp. 350,000 och 115,000 kr. 7. Drifts-ledning och kontorspersonal. Personalen utgöres av: 1 chefsingenjör, 1 biträdande ingenjör, 1 masmästare, 2 bokhållare och 1 springpojke.

266 1913 års pris, avlöningar 1923 » » »

Kr. 27,500: — »48,200: —

8. Förmän och arbetare. Personalen utgöres vid 48 timmars arbetsvecka av: 8 förmän, 175 arbetare. Deras sammanlagda avlöning uppgår enligt 1913 års pris till 1923 » » »

•

Kr. 346,001 >: » 605,600; —

Vid den senare prisnivån beräknas förmännens årsinkomst uppgå till i medeltal kr. 4,200: — pr år, arbetarnas till kr. 3,200: — ä 3,500: —. Förmän och arbetare betala en hyra, uppgående till två tredjedelar av kostnaderna för ränta och amortering a deras bostäder. 9.

Bäntor. Å samtliga anläggningar m. m. räknas med 6 % ränta med iakttagande av vad som ovan är nämnt om bostäder. Därjämte skall tackjärnet påläggas ränta å för dess tillverkning erforderligt förlagskapital. För det senares beräkning utgås ifrån, att av träkol och elektroder måste finnas åtta månaders, av manganmalm sex månaders förlag. Därjämte förlag av eldfast tegel, reserver och diverse material. Förlagskapitalet för tackjärnstillverkningen kommer sålunda att uppgå till Träkol Manganmalm Elektroder Eldfast tegel, reserver etc

1913 års pris

1923 års pris

kr. 1,700,000:— 111,000:» 146,000: — 228,000:—

kr. 3,000,000: — 182,000: — 170,000: — 347,000: —

Räntorna komma således att pr år uppgå till följande belopp: 1913 ars pris

Byggnader, maskiner m. m Bostäder m. m Förlagskapital

kr. » kr.

461,500:— 25,400:66,100:— 553,000:—

1923 års pris

kr.

kr.

728.300: — 44,400:113,000: — 885,700: —

10.

Amortering. Å byggnader i verket räknas med 3 %. å maskiner etc. 5 %. I fråga om bostäder räknas med 3 % å tjänstemannabostäder, 4 % å arbetarebostäder. Å de senare antagas två tredjedelar täckas med betalda hyror. För planeringar m. m. räknas 2 %. Fördelningen av anläggningskostnaden för byggnader och maskiner etc. ställer sig sålunda: Byggnader Maskiner etc.

1913 års pris

1923 års pris

kr. 2,224,000: — >^ 5,468,000:-

kr. 3,900,000: — » 8,238,000:-

267 Amorteringarna komma således att uppgå till: 1913 åra pris

Byggnader Maskiner Bostäder m. m

1923 års pris

kr. »• »

66,700:— 273,400:— 14,000/—

kr. »

117,000: 412,000: 24,400:

kr.

354,100:—

kr.

553,400:

Förvaltning och allmänna omkostnader. För ar 1923 äro kostnaderna härför beräknade sålunda: Andel i verkets allmänna omkostnader (se bil. 5) kr. Kontorskostnader, brandförsäkring, olycksfallsförsäkring m.m..

287,000: 38,000:

11.

kr. För år 1913 räknas * ~°\ _'•

325.000: —

= kr. 185,000:—.

12.

Masugnsgas. P r ton tackjärn erhålles 450 m 3 gas ä 2,200 v. e. Den värdesättes efter ett stenkolspris av resp. kr. 20: — och kr. 30: — pr ton. Om 1 kg stenkol ger i generatorgas 5,900 v. e., motsvaras 1 m3 masugnsgas av (V3 7 3 kg stenkol och gasens värde blir: enligt 1913 års pris 0"7ö öre pr m 3 » 1923 » » 1-12 » » » Masugnsgasen tankes använd så långt den räcker för tackjärnsblandarens värmning, i valsverkets vallagnar, för bränning av kalk och dolomit m. m. Räknas med att valsverk och övriga gasförbrukande avdelningar äro i gång 300 dygn om året, och att härunder tillverkas c:a 102,000 ton tackjärn, er,Ä11 .. , , 102,000 • 450 • 2,200 hålles en gasmangd motsvarande ~l3~9ÖÖ ~~ = 1 7 , 1 0 0 to 11 stenkol. Under årets övriga dygn användes gasen för varmhållning av resp. ugnar, därvid räknas med, att förbrukningen uppgår till en fjärdedel mot under full drift utom för tackjärnsblandaren, som jämväl under söndagsdygn eldas för fullt. En på dessa grunder utförd beräkning ger till resultat, att gasförbrukningen för varmhållning motsvarar 1,750 ton stenkol pr år. Värdet av den tillgodogjorda masugnsgasen motsvarar alltså 18,850x30 = kr. 565,500: Vid 1913 års prisnivå blir värdet 18,850x20 = » 377,000: — Sammanställning av tackjärnspriset. Pr 1,000 kg tackjärn:

1913 å rs pris

1923 års pris

Malmer: Kiruna D, 450 kg Gellivare D, 1,050 kg Ånimskog, 65 kg

kr. 5:62 kr. 7:43 » 13:40 » 17:45 » 1:83 » 2:97

Kvarts, 34 kg Träkol, 23 hl Elektrisk smaltkraft, 02 7 8 kW-år motorkraft och belysning Elektroder, 6 kg

kr. 20:85 » 0:20 » 21:15 » 14:60 » 0:20 » 1:80

kr. 27:85 » 0:35 » 37: — » 23:65 » 0:35 » 2:10

Transport kr. 58: 80 kr.

91: 30

268 Diverse material och reparationer Driftsledningm.ni Arbetslöner Kantor Amorteringar Förvaltning och allmänna omkostnader

Transport kr. 58:80 kr. 91:30 » 2:30 » 3:90 » 0:25 » 0:40 » 2:85 4:9;) » 4:55 » 7:30 « 2:90 » 4:55 » 1: 50 » 2: 65 kr. 73:15 kr. 115:05

Avgår för masugnsgas

» 3: 10 » 4:6o kr. 70: 05 kr. 110: 40

II. Thomasgötpriset. Dess fastställande grundas på särskilt beräknade kostnader för dolomit, kalksten och thomasfosfat. De på stålverket fallande allmänna omkostnaderna fördelas på dessa samt. på thomas- och elektrostålverken i förhållande till antalet arbetare. 1. Driftsledning och kontorspersonal. Utgöres av: . 1 chefsingenjör, 2 bitr. ingenjörer, 3 bokhållare och 1 springpojke, 1913 års pris, avlöningar kr. 32,600: — 1923 » » » » 57,200: — 2. Förmän och arbetare. förmän och bessermerblåsare, Förmän: » i elektrostålverket, förman i dolomitverket och kalkbränningen, » i thomasfosfatverket. Avlöonmgar : 1913 års pris 1923 » » Arbetare: Avlöningar thomas verket och blandarehuset elektrostålverket dolomitverkstaden kalkbränningen thomasfosfatverket

48 st. kr 33 » 13 » 24 » 21 » S:ma 139 st.

kr. 21,700: 38,000: 1913

91,500 65,500 24,300 44,400 38,600

kr. 159,600 114,900 42,600 77,700 67,800

3. Räntor och amorteringar. Med samma beräkningsgrunder som vid masugnarna uppgå dessa till följande belopp. För den detaljerade beräkningen hänvisas till bil. 9. 19 13 Räntor Amorteringar kr. kr.

Thomasverket Elektrostålverket Dolomitverkstaden Kalkbränningen Thomasfosfatverket

159,200: — 62,700: — 22,300: — 23,400: — 27,600: —

112,900 — 46,200 — 14,000 — 14,800 — 16,300 —

Räntor kr.

19 2 3 Amorteringar kr.

254,400 — 99,000 — 36,700 — 38,300 — 46,400 —

177,000 71,900 22,800 23,900 27,000

269 4. Förvaltning och allmänna omkostnad er. För år 1923 äro kostnaderna härför beräknade sålunda: Andel i verkets allmänna omkostnader Kontorskostnader, försäkringar m. m Motsvarande kostnader för 1913 =

.,

kr. 227,000: — » 20,000: kr. 247,000: —

= kr. 141,000: —.

1 75

Fördelningen enligt antalet arbetare ä resp. avdelningar ger följande resultat : Thomasverket kr. 48,700:— kr. 85,200 Elektrostålverket » 33,500:— » 58,500 Dolomitverkstaden » 13,200:— 23,200 Kalkbränningen > 24.300:— 42,700 Thomasfosfatverket » 21,300:— 37,400 kr. 141.000:— kr. 247.000 5. Dolomit och kalksten. Kostnaderna hava beräknats för: (se bil. 0) a) Dolomit (Sala) med en förbrukning pr år av 5.000 ton (rå) till enligt 1913 års pris kr. 35:90. enligt 1923 års pris kr. 00:35 pr 1,000 kg. b) Kalksten (Gotlands-) med en förbrukning pr år av 30,000 ton till enligt 1913 års pris kr. 15:25, enligt 1923 års pris kr. 23: 05 pr 1,000 kg. c) Thomasfosfat med en tillverkning pr år av 20,500 ton till enligt 1913 års pris kr. 9:50. enligt 1923 års pris kr. 14:00 pr 1.000 kg. Nettot vid försäljning fritt verket av thomasfosfat med 14 — 15 % eitronsyrelöslig fosforsyra ställer sig enligt 1913 års pris till kr. 23: 75. enligt 1923 års kr. 70:45 pr 1,000 kg, varmed thomas tillverkningen krediteras. P r ton götmetall krediteras: v i 1Q1Q s • 2 3 : 7 5 > 26,500 . . (... Vid 1913 ars pris ——. . ,,4 = kr. o: 90 10(), 140

70: 45 • 20,500 * 1923 ' * 106,140 • = k l ' 1 9 1 ( J Thomasfosfatet bör dock kunna rinna full avsättning i Norrland, vars jordbruk skulle väsentligt höjas, om fosforsyra liksom kalk tillfördes i avsevärt större utsträckning än vad nu är fallet. Den påförda fraktkostnaden bortfaller härvid till största delen, och thomas till verkningen kan krediteras med ett ej oväsentligt högre belopp. Thomasmetallens tillverkningspris. P r 1,000 kg g ö t :

Tillverkning 100,140 ton. 1913 års pris

Tackjärn, 1,150 kg kr. 80: 55 Dolomit, 47 kg » 1:70 Kalksten, 297 kg » 4:50 Elektrisk kraft och belysning » 0:40 Masugnsgas för bländare, skänkar etc. 120 m 3 a resp. 0"75 och 1'i2 öre » 0:90 Transport kr. 88: 05

1923 års pris

kr. » »

120:95 pr ton 2:85 » » 7:00 » » 0:65 » »

» kr.

1:35 » » 138: 80 pr ton

270 Transport kr 88:05 Tillsatser, i medeltal 0 95 % manganjärn och 0*8 % kiseljäm samt kokspulver 2:70 Reparationer, res]). 45,000 och 75,000 > 0:45 Diverse material och varor > 0: (35 Kokiller m. m. » 0: G5 Driftsledning » 0:15 Arbetslöner, resp. 100,100 och 174,000 » 0:95 Eäntor » 1:50 Amorteringar » . 1:'05 Förvaltning och allmänna omkostnader » 0:50 kr. 96: (55 Avgår för thomasfosfat

» 5:90 Summa götpris kr. 90: 75

kr.

138: 80 pr ton

kr.

4:50 » » 0:70 » » 1:00 » » 1:10 » » 0:25 » » 1:65 » » 2:40 » » 1:65 » » 0:80 » » 152: 85 pr ton

> kr.

19:10 » » 133: 75 pr ton

» » »

För thomasmetall, som överföres till elektriska stålugnarna, bortfaller kokillkostnadcn. Kostnaden för tillsatserna, som här utgöras av 0'-i % manganjärn, uppgår till resp. 0:90 och 1: (50 kr. pr 1,000 kg götmetall. Priset för den flytande, överförda thomasmetallen blir således: enligt 1913 års pris 1923 » » Elektrothomasmetallens tillverkningspris. P r 1,000 kg göt:

kr. 88:30 pr ton » 129:75 » » Tillverkning 47,550 ton. 1913 års pris

Flytande thomasmetall, 680 kg kr. (!0: 05 Skrot, 350 kg ä resp. 00:— och 80:— - 21:00 Dolomit, 1 2 G kg » 0:45 Kalk, 94 kg 1:40 Järnmalm » 0: 35 Elektrisk smältkraft, 500 kWh ä resp. 0-74 och 1"2 öre » 3:70 Elektroder, grafit, 2'5 kg ä resp. kr. 0: 70 och 1:— » 1:75 Manganjärn, kiseljärn, fiusspat m. m » 2:00 Diverse material och reparationer » 0:95 Kokiller > 0:85 Driftsledning » 0: 15 Arbetslöner, resp. kr. 74,100: — och 129,900: — » 1: 55 Räntor > 1:35 Amorteringar » 0: 95 Förvaltning och allmänna omkostnader » 0:70 Summa götpris kr. 97: 20

1923 års pris

88 20 p r t o n 28 00 » » 0 75 » » 2 25 » » 0 45 » » 0:00

2:50 2: 85 1: 50 1:25 0:25 2:70 2: 10 1:50 1:20 kr.

141: 50 pr ton

I I I . Tillverkningspriser för valsprodukter. Beräkningen av detta sker för de olika valsverken och för olika utgångsmaterial, thomas eller elektrothomas. Den grundar sig på de olika ämnespriser, som erhållas vid verket A.

1. Driftsledning och kontorspersonal. I tgöres av: 1 chefsingenjör, 3 biträdande ingenjörer, 3 verkmästare, 12 bokhållare och 2 springpojkar. 1913 ars pris, avlöningar kr. 77,000: — 1923 » » » »134,400: — 2. Förmän och arbetare. Personalen i de olika valsverken och till densamma utgående avlöningar(bil. 7 och 10) Valsverk A 09 man Avlöningar: » B 111 man » » C| I » D> gemensamt 90 man] » » E J ( » » F 57 man » Allmänt arbete 27 man. Summa 354 man.

1913 års pris

1923 års pris

kr. 126,000: — » 192.000:— » 40,100:— » 58,800:— » 4ö,400:— » 104,000:—

kr. 220,800: — » 330,000:» 80,040 » 103,080 » 79,490 » 182,400

3. Kraftkostnad. Det utgås ifrån, att för samtliga valsverksmotorer disponeras ett kraftbelopp av 5,500 kW. Är priset resp. kr. 52:50 och 85:— pr kW-år, blir således kraftkostnaden pr år resp. kr. 288,750: — och kr. 407,500: —. Vidare antages, att totala kraftbehovet pr ton utvalsat är följande: Valsverk A: Utvalsning vid valsning av ämnen för räls och balkar 55 kWh, 03.300 ton » » » » » grovverket C 00 » 15.370 » » » » » » mediumverket D 70 » 11,040 » » » » » » finverket E 80 » 4,680 » » » » trådverket F 80 » 13,300 » Valsverk B : medelkraftåtgång 90 » 60,000 » » 0: » 100 » 14,000 » D: » ' 120 » 10,000 » » F: 220 » 4,000 » F: » 200 » 12,000 » Förbrukade kilowattimmar pr år blir således 17,899,700. Priset pr kW-• ur 288,750-100 , .. . 467,500 timme blir resp. , 7 W ; ) J ( ) ( ) = Ul ore och y ^ . ^ y = * e i ore. Om vidare valsverket är igång 300 dygn om året med en effektiv valsningstid pr dygn av 20 timmar, blir utnyttjningsgraden av kraften = él7—' -*1' ' J

J

o b

= 54 %

3 0 0 - 2 0 •;).;)()()

4. BränsJcliOstnad. Räknas med följande bränsleförbrukning: Valsverk A — värmegroparna = 1 % nedsatt götvikt + söndagsvärmning = 1,285 ton stenkol » B — påvärmning = 3 % av halva ämnesvikten för mindre balkar och faconjärn -f söndagsvärmning = 245 » »

272 Valsverk C — omvärmning = 8 % + söndagsvärmning... = 1,285 ton stenkol D — » =10% + » ... = 1 , 1 5 0 » » » E — » = 12 % + ... = 595 » » » F — » = 12 % + » ... = 1,725 » Överföring sker till m3 masugnsgas med 1 in3 gas motsvarande 0'87S kg stenkol. 5. Diverse material och reparationer. Beträffande denna post hänvisas till bil. 8. 6. Räntor och amorteringar. Beräknas efter samma grunder som vid masugnar och stålverk. visning till bil. 9 uppgå de i sammandrag till följande belopp: Räntor kr.

Valsverk A » B C D E » F

19 13 Amorteringar kr.

145,000:— 226,500:— 87,200:— 72.400:— 50,200:48,300: —

Räntor kr.

Med hän-

19 2 3 Amorteringar kr.

107.100:— 220.400:— 102,200: — 172,21)0:— 344.300:— 260,800: — 04.400:— 131.700:— 97,000: — 49,400:— 109,800:— 74,700: — 33,700:— 70,700: — 51,300: — 32,900: — 74,800: — 50,500: —

7. Banta å rörelsekapital. Det antages att samtliga leveranser göras mot 3 mån. kredit, varför i tillverkningskostnaden ingår ränta ä (5 % å ett kapital svarande mot tillverkningsvärdet under denna tid. 8. Förvaltning och allmänna omkostnader. För år 1923 äro kostnaderna härför beräknade sålunda: Andel i verkets allmänna omkostnader kr. 501,000: — Allmänt arbete, kontorskostnader, försäkringar m. m. i valsverket » 203,000: — kr. 704,000 — Motsvarande kostnader för 1913 beräknas till ——•

=

kr. 437,000: —

1"75

och fördelas sålunda mellan de olika verken i förhållande till utbetalda arbetslöner, dock med någon förskjutning åt valsverk B. 1913 1923 Valsverk A kr. 97.000:— kr. 170,000: — B, räls » 111,700:— » 196,000: — grova balkar » 28,000:— » 48,000: — mindre balkar » 20,000:— » 36,000: — C, grövre » 25,600:— » 45,000: — medelgrovt » 10,700:— » 18,500: — D » 41,500:— » 72,500: — E » 30,800:— '» 54,000: — F » 71,100:— » 124.000:kr. 437,000: — kr. 764,000: —

273 Valsverk A. G ö t v a l s v e r k . Ämnesvikt = . 107,750 ton, fördelad sålunda: ämnen för verket B, räls 42,000 ton » balkar m m. 21,300 C 15,370 D 11,040 » E 4,680 » F 13,360 » 1.

Ämnen för räls för valsverk B. a) T h o m a s j ä r n . 1913

1,130 kg göt ä kr. 90:75 och 133:75 pr ton Arbetslöner £ra±t Bränsle 32 m 3 gas ä kr. 0:75 och 1:12 Diverse material och reparationer Driftsledning Kantor Amortering Förvaltning och allmänna omkostnader Avgår: skrot Prton

kr. 102:55 » 1:05 0:90 0:25 1: (55 » Q: 10 , 1:25 » 0:95 » 0:90 kr. 109: 60

113 kg ä resp. kr. 60:— och 80: — • >• 6:80 kr. 102:80

kr » » » » » > kr.

151-15 1:85 1-45 0:35 9- (35 ö : 15 j . 99 1:40 1:60 162:50

9:05 kr. 153: 45

b) E l e k t r o t h o m a s j ä r n . 1913

1,150 kg göt ä kr. 97:20 och 141:50 pr ton Övriga kostnader (se a) Avgår: skrot P r tl)U

kr. 111:80 » 7 : 05 kr. 118: 85

kr

162* 75 11-35 kr. 174: 10

8:kr. 110:85

•• IQ; 60 kr. 163:50

133 kg ä resp. kr. 60:— och 80: —

2.

Ämnen för balkar och faeonjärn för valsverk B. Tho masjärn.

....

1923 U 3 0 kg got -••-•••••••• kr. 102:55 Arbetslöner, kraft, bränsle, div. material och reparationer, driftsledning , 3.95

kr. 151:15

jäntor Amortering .b orvaltnmg och allmänna omkostnader

-.

1:25

,

» »

0:90

» »

(J: 90

kr. 109:55 Avgår: skrot 113 kg

6:80 kr. 102:75

4G8 24

,

,

6.45 V90

1:35 1 : 60

kr. 162:45 »

9:05

kr. 153:40 JQ

274 3.

Ämnen för faeon- och stångjärn för valsverk C. a) T l i o m a s j ä r n . kr

1,130 kg göt Arbetslöner Kraft Bränsle ; Div. material oeli reparationer Driftsledning Räntor Amortering Förvaltning och allmänna omkostnader Avgår: skrot 113 kg.

-

kr. 151:15

*

15 95 25 75 10 40 00 90

1:55 0:35 2: «S0 0: 15 2: 10 1:50 1: 60

kr. 110: 05 » 6: 80 kr. 103:25

kr. 163:20 9: 05 kr. 154:15

b) E l e k t r o t l i o m a s j ä r n . kr

1,150 kg göt

-

1923 U :

kr. 162: 75 » 12:05 kr. 174:80 » 10:60 kr. 164:20

i ?S

Övriga kostnader (se a) kr. 119:30 8: —

Avgår: skrot 133 kg

kr. 111:30 4.

Ämnen för facon- och stångjärn samt bandjärn för valsverk T). a) T l i o m a s j ä r n .

1,130 kg göt Arbetslöner Kraft Bränsle Div. material oeli reparationer Driftsledning

Kantor Amortering Förvaltning och allmänna omkostnader. Avgår: skrot 113 kg.

kr. 102: 55 1:30 1:15 0:25 1:95 0: 10 1:50 1:05 0:90 110: 75 6:80

kr. 151: 15 2: 30 1: 85 0: 35 3: 10 0 15 2: 30 1 65 1: 60 kr. 164: 45 9:05 kr. 155:40

kr. 103:95 b) E l e k t r o t l i o m a s j ä r n . 1913

1,150 kg göt Övriga kostnader (se a) Avgår: skrot 133 kg .. ;

kr- H l 80 • » 8 20 kr. 120 8 kr. 112

kr. 1(32:75 » 13:30 kr. 176:05 10: 65 kr. 165: 40

275 5.

Ämnen för band- och finjärn för valsverh E. a) T h o m a s j ä r n . 1913

1,130 kg göt Arbetslöner Kraft Bränsle Div. material och reparationer DriftsledningKantor Amortering Förvaltning och allmänna omkostnader

kr. 102:55 » 1:55 » i:30 » 0:25 » 2:10 » 0: 10 » 1:70 » 1:20 » 0:90

Avgår: skrot 113 kg

kr. 111:65 » 6:80

kr 151:15 » 2:70 » 2:10 » 0:35 » 3:40 » 0: 15 » 2:60 » . 1:85 » 1:60 kr. 165: 90 » 9: 05 kr. 156:85

kr. 104:85 b) E l e k t r o t h o m a s j ä r n . 1913

1,150 kg göt Övriga kostnader (se a)

kr. 111:80 » 9:10

kr. 162:75 » 14:75

Avgår: skrot 133 kg

kr. 120:90 » 8:—

kr. 177:50 » 10:65

kr. 112:90

kr. 166:85

6.

Ämnen för tråd för valsverk F. a) T h o m a s j ä r n . 1913

1,130 kg göt Arbetslöner Kraft Bränsle Div. material och reparationer Driftsledning Räntor Amortering Förvaltning och allmänna omkostnader Avgår: skrot 113 kg

kr. 102:55 » i : 55 » 1:30 * 0:25 » 2:10 » 0:10 » i:70 » 1:20 » 0:90 kr. 111:65 • » 6:80

kr. 151:15 2-70 Ä * 2:10 0:35 » 3:40 » 0:15 » 2:60 1:85 » 1:60 kr. 165:90 > 9:05

kr. 104:85

kr. 156:85

b) E l e k t r o t h o m a s j ä r n . 1,150 kg göt Ovnga kostnader (se a) Avgår: skrot 133 kg

kr. 111:80 » 9 : i() kr. 120:90 8:—

kr. 162:75 » 14. 75 kr. 177:50 » 10:65

kr. 112:90

kr. 166:85

•271»

Valsverk

B.

R ä l s - o c h b a l k v a l s verk. 40,000 ton 12,000 » 8.000

Årstillverkning: Räls » Balkar och faconjärn, grövre » » » , mindre

Summa 60.000 ton 1.

Bals.

a) T l i o m a s j ä r n . 1,040 kg ämnen ä kr. 102: 80 och 153:45 Arbetslöner Kraft Bränsle Diverse material ocli reparationer Driftsledning Räntor Amortering Ränta å rörelsekapital • •••• Förvaltning ocli allmänna omkostnader Avgår: skrot 31 kg ä resp. kr. G0:— ocli 80: pr ton

kr. 106:90 » 3:40 » 1:45

kr. 159:60 5: 95 2: 35

40 80 90 85 80

4:50 0: 70 5: 75 4:40 2: SO 4: 90

kr. 126 S2D

kr. 190:95

1: 85 kr. 124:40

2:50

b) E l e k t r o t h o m a s j ä r n . 1,060 kg ämnen ä kr. 110:85 och 163:50 Ränta å rörelsekapital Övriga kostnader (se a)

kr: 117: 50 -.l^n

kr. 173:35 2:95 » 28:55 kr. 204:85 4: 10 kr. 200:75

kr. 136:95 » 3:05 kr. 133:90

Avgår: skrot 51 kg

2.

Balkar och faconjärii. grövre. Tliomasjärn.

1,050 kg ämnen ä kr. 102:75 och 153:40 Arbetslöner Kraft Bränsle • Diverse material och reparationer Driftsledning Räntor Amortering Ränta å rörelsekapital Förvaltning och allmänna omkostnader Avgår: skrot 32 kg

kr. 188:45

kr. 107 90 55 45

kr. 161:10 4: 50 2:35

75 40 80 90 85 30

4: 50 0: 70 5: 75 4:40 2: 80 4: -

kr. 125 90 1 90 kr. 124

kr. 190: 10 2: 55 kr. 187:75

277 3.

Balkar och faoonjärn,

mindre.

Thomas järn. 1,080 kg ämnen a kr 102:75 och 153:40 Arbetslöner Kraft Bränsle, 80 m 3 gas ä kr. 0:75 och 1: 12 Diverse material och reparationer Driftsledning'

.

Räntor Amortering Banta å rörelsekapital Förvaltning- och allmänna omkostnader Avgår: skrot 54 kg

Valsverk

kr. 111: — 3: 15 » 1:45 » 0: 60 2: 75 » 0:40 » 3:80 » 2:90 » 1:90 » 2:55 » kr. 130:50

kr 165: 70 5: 50 » 2:35 » 0: 90 » 4:50 » 0:70 » 5: 75 » 4:40 » 2:90 » 4: 50 kr. 197:28

3:25 kr. 127:25

4:30 kr. 192:90

C. G r o v v a l s v e r k .

Arstillverkning: Facon- och stångjärn, grövre » medelgrovt

1.

10,000 ton 4,000 » Summa 14,000 ton

Facon- och stångjärn, grövre. a) T h o m a s j ä r n .

1,090 kg ämnen ä kr. 103:25 och 154:15 Arbetslöner Kraft Bränsle, 245 m3 gas ä kr. 0:75 och 1: 12 Diverse material och reparationer Driftsledning Räntor Amortering... Ränta å rörelsekapital Förvaltning och allmänna omkostnader Avgår: skrot 54 kg

kr. 112:55 • 3: 20 1:60 1:85 » 2: 6o » 0: 75 » 6:25 » 4:60 » 2: — 2: 55 kr. 138:— 3:25 kr. 134: 75

kr 168: 05 » 5:60 » 2:60 ;> 2:75 » 4:30 » 1:30 » 9:40 » 6:95 3:05 » 4:50 kr. 208:50 » 4:30 kr. 204: 20

b) E l e k t r o t h o m a s j ä r n . 1,100 kg ämnen ä 111:30 och 164:20 Ränta å rörelsekapital Övriga kostnader (se a) Avgår: skrot 64 kg

kr. 122:45 » 2: 10 23:45 kr. 148:— -• 3: 85 kr. 144: 15

kr 180:65 3:15 37: 40 kr. 221:20 5: 10 kr. 216: 10

278 2.

Facon- och stångjärn,

medelgrovt.

a) T h o m a s j ä r n . 1,100 kg ämnen ä kr. 103:25 och 154:15 Arbetslöner Kraft Bränsle Diverse material och reparationer Driftsledning Räntor Amortering Ränta å rörelsekapital Förvaltning och allmänna omkostnader Avgår: skrot 55 kg

kr. 113:60 » 3:55 * 1:60 » 1:85 » 2:65 > 0:75 » 6:25 » 4:60 » 2:— » 2:70 kr. 139:55 » 3:30 kr. 136:25

kr. 169:55 » B: 20 » 2:60 » 2:75 » 4:30 » 1:30 9:40 » 6:95 » 3:05 » 4:60 kr. 210:70 » 4:40 kr. 206:30

b) E l e k t r o t h o m a s j ä r n . 1,110 kg ämnen ä kr. 111:30 och 164:20 Ränta å rörelsekapital Övriga kostnader (se a) Avgår: skrot 65 kg

Valsverk Arstillverkning: »

J).

kr. 123:55 » 2:05 » 23:90 kr. 149:50 » 3:90 kr. 145:60

kr. 182:25 » 3:10 » 38:20 kr. 223:55 » 5:20 kr. 218:35

Mediumvalsverk.

Facon- och stångjärn, mindre Bandjärn

8,000 ton 2,000 » Summa 10,000 ton

a) T h o m a s j ä r n . 1,100 kg ämnen ä kr. 103: 95 och 155: 40 Arbetslöner Kraft Bränsle, 310 m 3 gas ä kr. 0:75 och 1: 12 Diverse material och reparationer Driftsledning Räntor Amortering Ränta å rörelsekapital Förvaltning och allmänna omkostnader Avgår: skrot 55 kg

kr. 114: 35 » 5:90 , 1:95 » 2:35 s 3:15 » 1:15 » 7:25 » 4:95 » 2:05 » 4:15 kr. 147:25 » 3:30 kr. 143:95

kr. 170: 95 » 10:40 » 3:15 » 3:50 » 5:10 » 2:05 » 11: — » 7:45 » 3:30 » 7:25 kr. 224:15 » 4:40 kr. 219:75

279 b) E l e k t r o t h o m a s i ä r n . ' 1913 • 1,110 kg ämnen ä kr. 112:— och 165:40 kr. 124:35 Ränta A rörelsekapital » 2:25 Övriga kostnader (se a) • » &>'• H o kr. 157:45

1923 kr. 183:60 » f. 40 4 J : )U ' kr. 236:90

3: 9Q • » kr. 153:55

5: 2Q » kr. 231:70

Avgår: skrot 65 kg

Valsverk

E.

Finvalsverk.

Årstillverkning: Band- och finjärn 4,000 ton. a) T h o m a s j ä r n . 1923

)13

1,170 kg ämnen ä kr. 104:85 och 156:85 Arbetslöner Kraft Bränsle, 400 m 3 gas ä resp kr. 0: 75 och 1: 12 Diverse material och reparationer Driftsledning Räntor Amortering Ränta å rörelsekapital Förvaltning och allmänna omkostnader

22:70 kr. 122:70 >: 11:35 3:55 * 3: — « 3:60 1:40 ' 12:55 8:40 2:50 7:70 • kr. 176:75 7:

Avgår: skrot 117 kg

— kr. 169:75 b)

kr. 183: 50 » » » » » » » ».

19:90 5:75 4:50 5:85 2:45 19:15 12:80 3:80 13:50

kr. 271:20 9:35 » kr. 261:85

Elektrothomasiärn.

'

1,170 kg ämnen a kr. 112:90 och 166:85 Ränta å rörelsekapital Övriga kostnader (se a)

kr. 132:10 » K 2 : ^? » 51:55 kr. 186:30

kr. 195:20 OQ" on » 83: 90 kr. 283:10

Avgår: skrot 117 kg

?: ~ kr. 179:30 Valsverk

F.

9: 3

^ kr. 273:75

Trådvalsverk.

Årstillverkning: Tråd 12,000 ton. a) T h o m a s j ä r n . 1,110 kg ämnen ä kr. 104:85 och 156:85 Arbetslöner Kraft Bränsle, 390 m3 gas ä resp. kr. 0:75 och 1:12 Diverse material och reparationer Driftsledning

kr. 116:40 » 8:70 » 3:20 » 2:95 » 3:60 » 1:30

kr. 174:10 » 15:20 » 5:20 4:40 5:85 2:30

280 Kantor Amortering Ränta å rörelsekapital Förvaltning och allmänna omkostnader

kr. » »

Avgår: skrot 55 kg b)

4:— 2: 70 2: 20 5:90

kr.

0:25 4: 20 3:35 10:30

kr. 150:95 » 3:30

kr. 231:15 4:40

kr. 147:05

kr. 22(5: 75

E1 e k t r o tli o m a s j är n. 1913

1,120 kg ämnen ä kr 112:90 och 166:85 Ränta å rörelsekapital Övriga kostnader (se a)

kr. 126:45 » 2:40 » 32:35

Avgår: skrot 05 kg

kr. 101:20 » 3 : QQ

kr. 180: 90 3:55 53: 70 kr. 244: 15 5^20

kr. 157:30

kr. 238:95

Fristående tackjärns verk. Verket antages förlagt till Luleå ocli bestå av 4 st. elektriska masugnar av samma storlek som vid det fullständiga järnverket och tillverkande 60,000 ton tackjärn pr år. Tackjärnet skall hålla c:a Os % mangan och c : a l o % kisel. Det skall huvudsakligen användas för sur martin och måste därför hava möjligast låga fosforoch svavelhalter. Med de för närvarande till buds stående malmerna bör tackjärnets fosforhalt kunna som regel hållas under O08O %, även om träkolen genom inblandning av lövvedskol hava en genomsnittlig högre fosforhalt än vad som i allmänhet är fallet ined våra träkol. Malmernas svavelhalt är så låg. att tackjärnets halt av denna förorening icke behöver överstiga Oois %. Masugnsanläggningen tankes utförd enligt samma" linje som i förslaget till fullständigt järnverk. Av ugnshuset utföres endast ena halvan jämte avdelningen för transformatorer, högspänningsrum etc. Anordningen för transport av tackjärnet i flytande form bortfaller, då allt järnet antages uppsamlat i galtsängar och där omhändertaget med i traverskran anordnat slagverk och lastmagnet. Upplaget för grovkrossad malm utföres med ett högspår och en enda rad fickor. För den krossade malmen utföres likaledes endast en rad fickor; för dess uppfordring på kransen två hissar. Å kransen skjutas malmvagnarna för hand. Endast ett kolhus uppföres och utrustas i och för kolens lossning och uppfatning på samma sätt som i föregående förslag. Tackjärnet upplägges med tillhjälp av en på en bockbana gående travers, vilken också användes för dess lastning på vagn antingen till hamnen eller borttransport pr järnväg. Hjälpavdelningen utgöres av en mindre mekanisk verkstad, smedja och plåtslagarverkstad, gjuteri och snickarverkstad. Dess storlek är bestämd med hänsyn till att den bör uppföras först och utnyttjas i största möjliga utstrickning under verkets byggnad. Sedan verket är färdigt, torde det lokala utrymmet och arbetsmaskinerna icke kunna fullt utnyttjas för verkets beliov, varför plats finnes för smärre beställningar utifrån. 'Den i kostnadsberäkningarna upptagna personalen är avpassad endast efter verkets eget behoT av reparationer och smärre ombyggnadsarbeten.

281 Till allmänna avdelningen höra kontor, laboratorium, förråd, badhus m. m. Verket antages hava egen hamn med efter behovet avpassade lossnings- och lastningsanordningar. Verket tillhandahåller bostäder åt samtliga arbetare, vilka härför erlägga en hyra uppgående till tvä tredjedelar av ränta och amortering å det i bostaden nedlagda kapitalet. Varje gift arbetare har en lägenhet på ett rum och kök, de ogifta ett rum. Förmän hava lägenheter på två rum och kök och betala härför hyra enligt samma grunder som arbetarna. A.

Anläggningskostnad. 1913 års pris

1923 års pris

Masugnsbyggnad med ugnar, malm- och kolhus, spar, lokomotiv och vagnar kr. 4 , 0 4 0 , 0 0 0 : • Mek. verkstad, smedja och plåtslagarverk stad, tackjärnsgjuteri, snickarverkstad 227,000:Tomter, vatten och avlopp etc, huvudkontor, laboratorium, förråd, badhus, lokstall, hamn- och kajanläggning, pumpstation 565,000: -

kr. (5,375,000 r 366,000:

940,000: kr. 7,681,000:

kr. 4,832,000: — Bostäder för tjänstemän, förmän och arbetare, planering, vatten och avlopp etc.

931,000; _

»

S:a kr. 5,763,000: B.

T i l l v e r k n i n g s p r i s för

1,628,000:

kr. 9,309,000:

tackjärnet.

Det antages, att tillsvidare endast de fosforfattiga malmer, som nu äro tillgängliga genom brytning och kommunikationer, komma till användning. Dessa malmer äro: Kiruna A, Luossavaara, Tuolluvaara och Gellivare A-slig. Luossavaara Kiruna A

Tuolluvaara

A-slig

bas FeaOs

Fe O MnO MgO CaO AlaOa SiOa . TiC>2 P2O5 VSOB .

S .... Glöde

66' 4 3 % \ 29-5 7 0-21 0-Gi 0-3 7 0-21 184 0-3 0 0-048 0-1(5 0-023

6.V0 267 0-i 1-9 0-5 11 55 0-8 1 » 0-o 16 » 0-i 6 » Oo 0 9 »

59-71

förlust Summa

28-so 0-31 2-5 3 0-99 008 3-73 0-97 0-020 0-13 0.0 59 2-02

67-4 3 25-7i 0l4 1-7 5 0-G0 0-92 302 0-3 0 0-027 0'007

6824 2994 0-34 0-47 0-68 0-15 042

spår

0'004

997 7

100-37 %

99-95

%

99-90

Fe .

69-5

MD

0-16 0'021 0'023

61-9 0-i 5 » Oo 0 7 » Oo 0 9 »

64'2 » 0-27 » 0"009 B 0'059 »

67-2 On 0 - 012

P. . S ..

Gellivare

spår

0'039

%

100-28 % 71l

..

0-2 6 » 0'017 » 0'004 »

282 Som manganmalm användes Ånimskog. Eulysit från Tunaberg kan icke ifrågakomma på grund av dess höga fosfor- och svavelhalter. Dessa malmer kunna kombineras till olika beskickningar, for vilka det; ar gemensamt, att de äro av mycket hög järnhalt och således giva obetydligt med slagg. För att få en tillräcklig kvantitet härav och möjliggöra den avsedda utreduktionen av kisel måste slaggbildande ämnen, kvarts och kalksten tillsättas. E n ökning av slaggmängden är också nödvändig vid en större procent Luossavaara i beskickningen för att undvika för hög titan syrehalt i slaggen. Följande beskickningar hava undersökts: , ___ B P r 1000 kg tackjärn kg

P r 1000 kg tackjärn kg

%

300 750 405

Kiruna A Luossavaara A, sur 1 . Tuolluvaara Gellivare A-slig (torr) Ånimskog Summa Kvarts Kalksten (Gotland).... Järnprocent av malm » » gods Slaggmängd

Slaggens sammansättning (utom FeO, CaS m. m. Si02 Ti02 MnO ALO,

CaO MgO

B 40-6 4-4 3-3 9-5 28-2

A 41-3

24 37 8-5 30-7 13-4

14-o

100-o %

100-o %

Malmåtgången pr år blir: Besk. A

Kiruna A Luossavaara Tuolluvaara Gellivare A-slig Ånimskog Kvarts Kalksten

17,400 ton 56,100 » 11,400 » 2,700 > Summa 87,600 ton 2,400 » 3,900 »

Besk. B

18,000 ton 45,000 » 24,300 » 2,700

»

90,000 ton 1,350 » 4,200 »

1 Enligt 1918 års avtal mellan Staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund och Norrbottens J ä r n v e r k s Aktiebolag äga de båda senare r ä t t att mot en viss royalty varje år under åren 1919 — 1930 bryta och tillgodogöra sig 350 000 ton Luossavaaramalm, därav all malm med en fosforhalt under 0'015 % tillfaller det senare bolaget i och för inhemsk järnoch ståltillverkning. Därjämte hava nämnda bolag skyldighet att åt staten eller åt den, till vilken staten överlåter sin rätt, bryta intill 100,000 ton i de proportioner, varav de olika malmsorterna falla vid brytningen, allt för ett pris av självkostnaden ökad med 10 %. Även denna malm får användas endast för järn- och ståltillverkning inom landet.

283 1.

Malmen. a) 1913 å r s p r i s : Kiruna A, vid gruvan frakt Kiruna—Luleå

kr. 14: — » 3:48

Luossavaara och Tuolluvaara Gellivare A-slig, fritt Malmberget „ frakt Malmberget—Luleå Animskog b) 1923 å r s p r i s : Kiruna A, vid gruvan frakt Kiruna—Luleå

i in »a = kr. 17:48 pr ton » 17:48 » »

kr. 14:80 » 2:76= ,

» 17:56 » » 28:— »

» »

=

m ^n » 21: o2 » » 21:52 »

» »

=

»

kr. 17: — » 4:52

Luossavaara och Tuolluvaara Gellivare A-slig, fritt Malmberget frakt Malmberget—Luleå

kr. 15:30 » 3 - 59

o

10 on l o : oy

»

»

» 45:75

»

»

Animskog 2. Kvarts. 1913 års pris 1923 » »

kr. 6:— pr ton » 10:— » »

3. Kalksten. 1913 års pris 1923 » »

> »

Kostnaden pr 1,000 kg tackjärn för malm blir: Vid 1913 års prisnivå besk. A = kr. 26: — » 1923 » » » » = » 32:—

6:15 9:25

» »

» »

besk. B = kr. 26:70 » » = » 33:35

4. Träkol. Kolåtgången beräknas bliva 24 hl pr ton tackjärn (inkl. avstybbning) och pr år således 72,000 läster. Härvid antages, att en mindre del utgöres av björkkol. Det förutsattes vidare, att av detta kolbehov 40,000 läster fyllas av den av Malmkommissionen kalkylerade kolugnsanläggningen i Luleå till ett pris av kr. 20:90 pr läst (inkl. rotvärdet = kr. 1: — pr l.-m3). Återstoden — 32,000 läster — erhålles genom plats- och skogskolning till ett pris av 19—20 kr. pr läst, därvid utgås ifrån att för detta pris disponeras en kvantitet av 100,000 läster i Luleå, varav 50,000 läster kunna konsumeras av redan befintliga anläggningar och således en lika stor kvantitet finnes disponibel för ett nytt verk. Medelpris för kolen således kr. 20: —. Man får alltså: 20 1913 års pris ,—j= = kr. 16: — pr läst = kr. 0: 80 pr hl 1923 » 5.

Elektrisk

»

=

» 28: — >

» =

» 1:40

» »

kraft.

Enligt det föregående kan man enligt K. Vattenfallsstyrelsen räkna med ett pris av kr. 35:— pr kW-år vid Porjus och Harsprånget. För en överföringskostnad av kr. 17: 50 har som nedre gräns för det överförda kraftbeloppet

284 satts 30,000 kW. Då det här rör sig om ett kraftbehov av högst 20,000 kW, antages att överföringskostnaden ökas med kr. 5: — pr kW-år, d. v. s. priset skulle bliva i Luleå vid 1913 års prisnivå kr. 57:50 pr kW år för överförd och nedtransf ormerad kraft. För 1923 räknas med 55 X l ' 7 = k r . 1)3:50 pr kW år. I fråga om kraftens utnyttjande räknas med, att varje masugn är avställd en månad om året för reparation m. m. Vidare räknas med, att under nämnda, tid belastningen å de tre igårjg varande ökas med 10 %. Utnyttjningsgraden av den inköpta kraften blir clå 94 %. Om pr ton tackjärn åtgå 2,200 kWh, blir alltså utbytet J lpr kW och år — ~-z-- • 0'94 = 3'74 ton tackjärn eller 0'2 6 7 2,200 kW-år pr ton. För smältningen erfordras således c:a 10,000 kW. Smältkraft: 1913 års pris 57:50 x 0-267= kr. 15:35 pr ton tackjärn 1923 » » 9 3 : 5 0 x 0 - 2 6 7 = » 24:95 » » För motorkraft och belysning åtgår c:a 200 kW. 6. Elektroder. Förbrukning = 6 kg pr ton tackjärn. 1913 års pris kr. 300:— pr ton eller kr. L: 80 pr ton tackjärn 1923 » » :> 350:— » » » » 2:10 » » 7. Diverse material och reparationer. Diverse material och förbrukningsartiklar beräknas: vid 1913 års prisnivå till kr. 85,000:— pr år » 1923 » » » » 155,000:— » » Den å hjälpavdelningen — reparationsavdelningen anställda personalen utgörande 1 ingenjör, 1 bokhållare, 1 springpojke, 2 förmän och 20 arbetare uppbär i avlöningar: 1913 års nivå kr. 52,800: — 1923 » » » 92,100: — Summa kostnader 1913 137,800: — 1923 » 247,100: — 8) Driftsledning och kontorspersonal. Personalen utgöres av: 1 chefsingenjör, 1 bitr. ingenjör, 2 bokhållare och 1 springpojke. 1913 års avlöningar kr. 19,000: — 1923 » » - 33,200: — 9. Arbetslöner. a) Vid masugnarna utgör vid 48 timmars arbetsvecka personalen: 4 förmän och 103 arbetare. Deras sammanlagda avlöning uppgår enligt: 1913 års pris till kr. 190,000: — 1923 » » » » 334,500: — b) vid allmänna avdelningen utgår avlöning til] följande förmän och arbetare: 1 byggmästare och förman för utearbetarna, 1 lossnings- och lastningsförman, 10 diversearbetare, 4 portvakter och 1 nattvakt

285 med en sammanlagd avlöning- år 1913 » 1923 Summa arbetslöner: 1913 års pris 1923 » »

kr. 28,000 » 49,200 » 218,000 » 383,700

10. Räntor. A det i anläggningen nedlagda kapitalet räknas med 6 % ränta med undantag för bostäder för arbetare, för vilka som ovan nämnts räntekostnaden täckes till två tredjedelar genom inflytande hyresbelopp. Vidare skall å tillverkningen läggas ränta å erforderligt förlagskapital dels för råvaror och diverse förbrukningsartiklar, dels för lagring av tackjärnet under den tid, då sjöfarten är stängd. Förlags- och rörelsekapitalet beräknas uppgå till följande belopp: 1913 års piis

1923 års pris

Träkol 8 män. förlag f. milkol kr. 340,000:- kr. 600,000: Manganmalm l) » » » » » 38,000:— » 62,000 Kalksten 6 » » » » » 11,000:» 16,000 Elektroder 8 » » » » » 72,000:— » 83,000 Eldfast tegel, reserver m. m » 185,000:— » 270,000 Tackjärnets lagring under 7 mån. c:a » 2,800,000:— » 4.300,000 Kredit vid tackjärnets försäljning, 3 mån. ... » 1,200,000:— » 1,850,000 Tillverkningen belastas således med följande räntor: 1913 års pris

Ränta å byggnader och maskiner .» » bostäder m. m

1923 års pris

kr. 289,900:— kr. 460,900 » 31,800:— » 55,900 kr. 321,700: kr. 516,800 » 95,300:— » 147,600

lian ta a förlags- och driftskapital

11. Amorteringar. A byggnader i verket räknas 3 %, å maskiner etc. 5 %. För tjänstemannabostäder räknas med 3 %, för arbetarbostäder med 4 % och för planering etc. 2 %. Som ovan nämnt bestridas två tredjedelar av amorteringen å arbetarnas bostäder med betalda hyror. Fördel ningen av byggnader och maskiner ställer sig sålunda: 1913 års pris Byggnader Maskiner ' kr. kr.

Masugnarna 1,247,500:— Hjälpavdelningen 103,000:— Allmänna avdelningen... 250,000:kr. 1,600,500:— Amorteringarna bliva alltså: Byggnader Maskiner Bostäder m. m.

1923 års pris Byggnader Maskiner kr. kr.

2,792,500:— 124,000:— 315,000:— 3,231,500:—

2,186,000:— 181,000:— 410,000:— 2,777,000:-

4,189,000 185,000 530,000 4,904,000

1913 19 23 kr. 48,000:— kr. 83,300 » 161,600:— » 245,200 » 16,700:— » 29,300 kr. 226,300: — kr. 357,800

286 12. Förvaltning och allmänna omkostnader. Beräknas uppgå till följande belopp: 1913

1923 Löner till tjänstemän m. fl. kr. 56,000:— Kontorskostnader, skatter, brand- och olycksfallsförsäkring m. m » 87,000:— kr. 143,000: —

kr.

97,000: —

» 127,000: — kr. 224,000: —

Tjänstemän m. fl. utgöras av: 1 disponent och överingenjör, 1 kamrer och kassör, 1 bokförare, 2 bokhållare, 1 korrespondent, 1 vaktmästare, 2 kemister, 1 ritare, 1 biträde, 1 förrådsförvaltare, 4 biträden å laboratorium och förråd, 1 springpojke. 13. Masugnsgasen. Vid en fristående blästermasugnsanläggning får masugnsgasen i regel användning endast för masugnens eget behov såsom för blästerns upphettning, malmens röstning eller dess agglomerering genom brikettering eller sintfcring. Där vattenkraft saknas eller icke förefinnes i tillräcklig mängd, förbrännas återstoden — 30 ä 40 % av totala gasmängden — under en ångpanna för gener ering av kraft till blåsverk, spel etc. Vid en fristående elektrisk masugnsanläggning förefinnes i regel ringa eller ingen användning av gasen för masugnens eget behov. Ingen blaster användes, man håller sig till tillräckligt svavelrena styckmalmer, vilka icke behöva rostas, och där agglomerering av slig förekommer, sker den numera enligt Greenawalts metod, vilken förbrukar helt obetydligt med gas. Och ett tillgodogörande av gasen för kraftändamål genom dess förbränning i gasmaskiner torde nog vara uteslutet, då härför krävas dyrbara anläggningar, medförande ett högt kilowattimmepris. Vid föreliggande anläggning förutsattes som ovan nämnts, att något mer än hälften av träkolsbehovet framställes i en kolugnsanläggning vid verket. Utgår man ifrån, att för eldning av kolugnarna och för ånga till destinations- och reningsverk åtgår 0'9 m 3 ved pr läst träkol, utvecklande ett brännvärde av 0*9 -375-2,900 = 980,000 v. e., kan denna vedmängd ersättas med 440 m 3 elektrisk masugnsgas. För gasens värdesättning utgås ifrån, att stenkolspriset är resp. kr. 20: — och kr. 30: — pr ton och att 1 m 3 gas i värde motsvaras av 0"325 kg stenkol. En m 3 masugnsgas har således ett värde av resp. 0-66 och 0'9 3 öre pr m3. Värdet av den för kolugnarna använda gasen blir således: Enligt 1913 års pris: 40,000 X 440 X 0-0065 = kr. 114,400: —. P r ton tackjärn = kr. 1: 90 Enligt 1923 års pris: 40,000 X 440 X 0-0098 = kr. 172,500:—. P r ton tackjärn = kr. 2: 90 Då tillverkningen i masugnarna uppgår till 164 ton tackjärn pr dygn, erhålles för samma tid en gasmängd av 73,800 m3. Framställas 133 läster kol pr dygn i kolugnsanläggningen, förbrukas härför 58,500 m 3 gas. Således utnyttjas av den erhållna gasmängden c:a 80 %. Sammanställning av tackjärnspriset. P r 1,000 kg tackjärn (besk. A)

Malmer, 1,460 kg Kvarts, 40 kg Kalksten, 65 kg

1913 års pris 1923 års pris

kr. 26:— » 0:25 * 0:40

kr. » »

32: — 0:40 0:60

287 Träkol, 24 hl Elektr. smältkraft, 0-267 kW-år » motorkraft och belysning Elektroder, (5 kg _ Diverse material ocli reparationer Driftsledning Arbetslöner Räntor å anläggningen » » rörelsekapital Amorteringar Förvaltning och allmänna omkostnader

kr. 19:20 kr. 33:60 » 15:35 » 24:95 0:20 » 0:30 » 2:10 1:80 » » 4:15 2: 30 » » 0:30 » 0:55 * 3:65 » 6:40 * 8:65 5: 35 » » 1:60 » 2:45 » 5:95 3:80 » » 3:75 2:40 » » 125: 85 kr. 82: 60 kr. 2:90 1:90

•_

Avgår för masugnsgas

S:ma kr. 80: 70

kr. 122: 95

Detta pris gäller fob. Luleå eller på järnvägsvagn vid verket. För beskickning B bliva motsvarande pris kr. 81:30 och kr. 124:15 pr ton.

Sammanfattning och slutledningar. E t t fullständigt järnverk i Norrbotten med uppgift att ersätta det nuvarande importbehovet av vanligt järn och stål kommer alltså att i anläggning kosta: enligt 1913 års prisnivå kr. 29,037,000: — 1923 » » » 46,268,000: — de olika mellanoch färdigprodukterna Tillverkningspriserna pr ton för ställa sig sålunda: 1913 års pris Thomas Tackjära

kr.

Göt Räls Balkai och faconjärn, grövre D:o, mindre Facon- och stångjärn, grövre

» » » » »

D:o, medel grovt D:o, mindre Band- och Tråd

» » » »

finjärn

70 05 90 751 124 40 124 127 25 134 75! 136 25 143 95 169 75i 147 65!

1923 års pris

Elektro- Thomas Elektrothomas thomas

97 133 144 145 15355 17930 157 30

110140 133175 188| 45 18775 192190 204120 206[30 219J75 261J85 22675

141 200 216 218 231 273 238

Yid en jämförelse mellan dessa priser och priserna på importerat järn i svensk hamn har man att tillägga nedtransportkostnaden från Luleå. Någon lagring i större utsträckning av de olika valsprodukterna utom för räls kan givetvis icke förekomma, utan nedfrakten får på vintern ske pr järnväg och sjöledes under den tid, Luleå hamn är öppen. Enligt bil. 1 äro vid 1913 års prisnivå fraktsatserna följande: Sj ötransport Luleå— Stockholm kr. 8: — pr ton » » —Göteborg » 10 Järnvägstransport Luleå—Stockholm » 19 20 22 60 —Göteborg År 1923 resp kr. 31:70 och 37 10

288 Medeltransportkostnaden för här ifrågavarande platser blir kr. 13: 65 p r ton, därvid 61 % av valsjärnet antages fraktat sjövägen och 39 % pr järnväg samt lika fördelat mellan dem. Nämnda procenttal motsvara den del av aret Luleå hamn efter anskaffandet av en havsisbrytare beräknas vara öppen, resp. stängd. Vid 1923 års nivå blir medelkostnaden, om sjöfrakterna räknas 30 % högre än 1913, kr. 20:55 pr ton. Sjöfrakterna gälla för nu disponibelt tonnage och järnvägsfrakterna utan nedsättning. Skulle järnverket komma till stånd, kommer givetvis ett mera lämpligt tonnage att anskaffas och transporterna ordnas fullt rationellt, varigenom kostnaderna för desamma böra utfalla lägre än som här beräknats. Ifråga om järnvägsfrakterna bör man jämväl kunna räkna med en nedsättning i den ordinarie avgiften, då varumängden är så pass stor och transporterna genomgående över större sträckor. För ett fullständigt järnverk med uppgift att täcka vårt nuvarande importbehov av valsat järn ställer sig anläggningskostnaden synnerligen hög, vilket får tillskrivas dels verkets storlek i och för sig, dels det förhällandet, att ett nytt konkurrensmäktigt verk måste vara utrustat med anordningar för billig drift. Därtill kommer, att utbyggnaden här skall ske på en plats, där material och arbetslöner ställa sig icke oväsentligt högre än i landets mera centralt belägna delar. I fråga om de olika valsprodukternas tillverkningskostnad intaga också räntor och amortering å utbyggnadskapitalet en synnerligen markerad plats, även om de i väsentlig grad kompenseras av vinster i arbete. De erhållna tillverkningspriserna ligga över hela linjen högre än priset på motsvarande importerade valsprodukter. Göres en jämförelse med dessa vid 1913 års prisnivå finner man, att priset på tysk thomasräls, fritt svensk hamn, understiger det härovan beräknade med något över 30 %, därvid till det erhållna tillverkningspriset kr. 124: 40 lagts dels räntekostnad för lagring under fem månader med kr. 0: 65 pr ton och dels medelsjöfrakten kr. 9: — pr ton, varigenom erhålles ett thomasrälspris i mellersta och västra Sverige av i medeltal kr. 134: 05 pr ton. Balkar, som åtnjuta tullskydd, ställa sig c:a 5 % lägre än det pris, till vilket ett järnverk i Luleå kan leverera dylikt material i nämnda delar av landet, och varvid räknats med ovan anförda medeltransportkostnad, kr. 13: 65 pr ton. En jämförelse vid det nuvarande prisläget kan icke tillmätas någon betydelse vid ett ställningstagande till det föreliggande spörsmålet, då detsamma är tillfälligt och i alldeles särskild grad påverkats av världskrigets efterdyningar. I ett enstaka fall såsom ifråga om balkar har emellertid en jämförelse givit samma resultat som för 1913 års nivå. Då i det fullständiga järnverket 40 % av tillverkningen skulle utgöras av räls, blir det möjligheten att tillverka en sådan till konkurrenskraftigt pris, som får avgörande betydelse ifråga om verkets tillkomst. Detta innebär, att verket vid 1913 års prisnivå och under förutsättning att tullskydd fortfarande saknas, skall kunna leverera thomasräls i mellansvensk hamn till kr. 90: — pr ton. Räknas såsom nyss med att rälsen lagras under fem månader och således all utfrakt i stort sett sker sjöledes, har man att minska detta pris dels med räntekostnaden för lagringen, vilken kommer att belöpa sig till kr. 0: 50 pr ton, dels med fraktkostnaden, vilken tankes reducerad med 20 % d. v. s. 9 X 0: 80 = kr. 7: 20 pr ton. Det mot ett leveranspris av kr. 90: — i mellansvensk hamn svarande tillverkningspriset måste sålunda stanna vid kr. 82: 30 pr ton. Detta pris innebär, att med samma omkostnader för tillverkningen, som härovan beräknats, sammanlagda kostnaden för malm, kol och kraft måste reduceras med något mera än hälften av de värden — för malm kr. 13: 30 pr ton, för träkol kr. 18: 40 pr läst, för kraft kr. 52: 50 pr kW-år, vilka legat till grund för beräkningarna, för att få en räls, som kan konkurrera med den tyska. En så kraftig beskärning av råvarupriset synes knappast möjlig, och därför måste man anse, att förutsättningarna för ett järnverk med

289 den här ifrågasatta uppgiften icke nu föreligga. Yid ställningstagandet i frågan om detta järnverks tillkomst bör också ihågkommas, att ett dylikt verk skulle komma att förbruka så mycket av den tillgängliga kolveden, att tanken på ett tackjärnsverk med uppgift att täcka en del av tackjärnsbehovet för de på kvalité arbetande mellansvenska stålverken blir utesluten, detta såvida icke träkolsbehovet kan reduceras ned mot hälften genom införandet av koks i form av träkoks, en fråga, som dock ännu är enligt det föregående outredd. Ett enbart tackjärnsverk kostar i utbyggnad: enligt 1913 års prisnivå kr. 5,763,000: — >> 1923 i » >' 9,309,000: — och det tillverkade tackjärnet resp. kr. 80:70 ocli kr. 122:95 pr ton, fritt verket. Nedfrakten under seglationstiden kostar i större pråmlaster enligt erhållna uppgifter: till Gävle år 1913 kr. 5:— pr ton, år 1923 kr. 6:— pr ton » Västerås » » » 0:25 » » » » » 7:50 » » » Göteborg » » » 10:— » » » » » 12:— » » Tackjärnet skulle således betinga följande priser: I Gävle år 1913 kr. 85:70 pr ton, år 1923 kr. 128:95 pr ton » Västerås » » » 86:95 » » » » » 130:45 » » » Göteborg» » » 97:70 » » » » » 134:95 » » Härtill komma lossnings- m. fl. kostnader. För det fosforrena tackjärnet för inhemsk förbrukning ligger frågan om en norrländsk järntillverkning med hänsyn till de faktorer, som härvid aro att taga i betraktande, på enklare linjer än vad fallet är ifråga om det stora järnverket, Om, såsom det är att hoppas, vår järnhantering går oskadd genom de kriser av skilda slag, varmed den under åren efter världskriget haft att kämpa, och kan återtaga sin kvantitativa ställning, får man anse det tämligen säkert, att den stegring i träkolsprisen, som kännetecknade normalåren 1900 —1914, icke avstannar, utan kommer att fortsätta. Hittills har man i viss mån kunnat kompensera stegringen med en sänkning av kolförbrukningen pr ton tackjärn bl. a. genom lämplig preparering av malmen och jämlikare beskickningar. Gränsen för kolförbrukningens nedbringande i våra blästermasugnar torde dock snart vara nådd, i synnerhet som man har skäl att gå varligt fram, då det blir fråga om att pressa ned den till det yttersta. l)et tillverkni ngspris å tackjärn, som nu uppges gälla i Bergslagen, får givetvis icke tillmätas någon avgörande betvdelse ifråga om ett ställningstagande i ena eller andra riktningen till en tackjärnstillverkning i Norrbotten på den grund, att en del av den mellansvenska'tillverkningen för närvarande arbetar å ena sidan med relativt låga priser på träkol, beroende på att åtgången härav på grund av järnindustriens betryck är synnerligen ringa, å andra sidan tyngas av fraktkostnader, representerande en avsevärt högre nivå än det allmänna prisläget. Under mera normala förhållanden torde tillverkningskostnaden i Bergslagen komma att ligga på en sådan nivå, att det härovan beräknade tillverkningspriset å Norrbottenstackjärn med tillägg av nedfraktkostnaden till Bergslagen måste anses ligga icke alltför ogynnsamt och gynnsammare i mån som trakolspriserna i mellersta Sverige ställa sig högre. Det torde under för handen varande förhållanden icke vara att räkna med, att kapitalet vill taga steget till och risken av en större tackjärnsanläggning i 4G8

290 Norrbotten, i synnerhet som det f. n. är omöjligt förutse, när den under krigsåren utbyggda anläggningen i Porjus ånyo kan komma i drift och inasungsanläggningen i Luleå kan upptaga sin tillverkning i full omfattning. Och givet är, att ett dylikt steg, om och när det tages, måste grundas på den förutsättningen, att priserna på malm, kol och kraft icke bliva underkastade rubbningar, som äventyra en solid ekonomisk ställning för företaget. Blir företagaren ett enskilt bolag, måste bolaget i detta hänseende kunna räkna med statsmakternas välvilliga stöd och medverkan. Staten iiger redan och kan komma att äga större delen av malmerna, den är jämväl ägare till 55 % av den produktiva skogsmark, som levererar ved för den beräknade träkolstillgången, och all den vattenkraft, som är utbyggd eller kan inom överskådlig tid tänkas utbyggd däruppe, är i statens ägo." Det stöd, som statsmakterna lämna en tackjärnstillverkning i Norrbotten, kommer att till fullo återgäldas genom ökade möjligheter för ett framgångsrikt kolonisationsarbete därstädes. Av det anförda framgår, att ett större järnverk i Norrbotten för täckandet av importen av valsat järn icke äger inom överskådlig tid förutsättningar för sin tillkomst, hur önskligt det än vore såväl ur rent nationalekonomisk synpunkt genom importminskningen som för det nordliga Sveriges utveckling. Däremot synas förutsättningar kunna uppkomma för ett enbart tackjärnsverk därstädes. Dess betydelse för den svenska järnhanteringen kommer att ligga däri, att träkolsprisets höjning vid järnverken i mellersta Sverige kommer att i viss grad hejdas, och de svenska stålverken kunna få tillgång till ett billigare tackjärn än det, som vid sådan tidpunkt eljest stode till förfogande, om fortfarande hela tackjärnstillverkningen vore förlagd till mellersta Sverige. För Norrland innebär en dylik utveckling ett bättre tillvaratagande av malmtillgångarna och av vad skogen ger samt ökade förvärvsmöjligheter för dess befolkning. Stockholm den 23 mars 1923. AEVID JOHANSSON. Axel

Wahlberg.

Bil. 1.

Jämförelse ur fraktsynpunkt mellan olika för järnverket.

förläggningsplatser

Transporten Ull järnverket. Till järnverket skall pr år transj)orteras: a. Kiruna D-malm 54,900 ton b. Gellivare D-malm 128.100 » c. Animskog manganmalm 7.950 » d. Kalksten 36,000 » e. Dolomit 5,600 » f- Träkol 140,300 läster g. Diverse (elektroder, tegel, ferrolegeringar, koks, stenkol, m. m.) c:a 15,000 ton Transporter från a. b.

Valsjärn Thomasfosfat

järnverket. 100,000 ton 26,500 »

291 Alternativa förläggningsplatser för järnverket. Med hänsyn till vattenkrafttillgångarna torde följande distrikt inom Norrlands kusttrakter kunna ifrågakomma: Distrikt

Förläggningsplats

Luleå Skellefteå Umeå Härnösand Sundsvall

Luleå Kallholmen Holmsund Härnösand Sundsvall Råvarutränsporter.

V&d

ol

n

betrUffar

torde

i A^ S frakterna, sedan inlandsbanan och dess tvärbanor fullbordats, bliva ungefärligen desamma inom vilket av dessa distrikt järnverket an förlägges. Järnmalmen fraktas från Kiruna resp. Gellivare till de olika förläggningsplatserna dels medelst enbart järnvägstransport och dels medelst Jjärnvågs- och sjötransport. ^ Kalkstenen fraktas sjövägen från Gotland och dolomiten på järnväg Sala— Gävle och därefter sjövägen. Manganmalmen fraktas sjövägen från hamn ?id Vänern Diversegodset kommer givetvis att hämtas från skilda platser. I dessa jämjorande kalkyler torde det vara tillfyllest antaga, att allt sådant gods kommer att transporteras sjövägen från Stockholm eller annan i frakthänseende unge& färligen likställd hamn. , Samtliga råvaror, som fraktas sjövägen, måste transporteras under sådana årstider, da sjöfarten ar öppen. Med anledning därav måste upplagsplatser anordnas och lagring ske av kalksten, dolomit, manganmalm och diversegods vid samtliga föreslagna förläggningsplatser. Malm måste lagras vid de platser som aro beroende av sjötransport för malmfrakterna. (Härnösand och Sundsvall.) Transporter av färdiga produkter. De färdiga produkterna (valsjärnet och thomasfosfatet) komma att få sin huvudsakliga avsättning i de sydligare delarna av landet. I dessa kalkyler raknäs med transporter till Stockholm och Göteborg, 50 % till vardera stället t o r valsjarnet, som åtminstone ej i större utsträckning kan tillverkas på lager måste man räkna med oavbruten transport hela året. De årstider, som hamnarna aro tillfrusna, måste därför transporterna ske å järnväg. Transporterna av thomastosfat torde däremot kunna ordnas så, att de uteslutande komma att ske• sjoledes Thomasfosfatet antages i likhet med järnet bliva transporterat till Stockholm och Göteborg. Vid fördelningen av valsjarnet mellan sjötransport och järnvägstransport måste hansyn tagas till de tidslängder, under vilka hamnarna äro öppna eller Lx tillfrusna. I nedanstående tablå är det antal dagar, som resp. hamnar äro tillfrusna angivet. ' Luleå hamn tillfrusen i medeltal 172 dagar eller 47 % av året Skellefteå » » » » 161 » » 44 » » » Holmsunds » » 140 » » 38 » » » Härnösands » » » » 106 » » 29 » » » Sundsvalls » » » » 103 » » 28 » » » Gei C n i ! ? 1 i a n s k a f f a i l d e t a v e n h a v sisbrytare är sjöfarten beräknad att kunna upprätthållas under inalles 5 veckor längre tid årligen söder om Kvarken x\orr om Kvarken blir ökningen något mindre, antagligen 4 veckor.

292 Under förutsättning att en dylik isbrytare anskaffas, skulle alltså de nämnda hamnarna ej behöva vara stängda mer än nedan angivna antal dagar årligen: Luleå i medeltal 144 dagar eller 39 % av året Skellefteå » » L33 » » 36 » Holmsund » » 105 » » 29 » Härnösand » » 71 » »• 19'ö » Sundsvall » » 6<s » » 18' 6 » I nedanstående kalkyler liar räknats med dessa sistnämnda siffror. Prisnivå = 1913 års. Fraktkostnader för järnmalmstransporter. A. Luleå. a. 54,900 ton Kiruna D-malm. Järnväg Kiruna —Luleå. Kr. 5:80 pr ton kr. 318,420c — b. 128,100 ton Gellivare D-malm. Järnväg Gellivare—Luleå. Kr. 4:50 pr ton _» 576,450: — ] a . B. Kallholmen. a. 54,900 ton Kiruna D-malm. Järnväg Kiruna —Kallholmen. Kr. 8:40 pr ton kr. b. 128,100 ton Gellivare D-malm. Järnväg Gellivare—Kallholmen. Kr. 7:10 pr ton... »

894,870: —

461,160: — 909,510: — „ 1,370,670: —

C. Holmsund. a. 54,900 ton Kiruna D-malm. Järnväg Kiruna —Holmsund. Kr. 9:70 pr ton kr. 532,530: — b. 128,100 ton Gellivare D-malm. Järnväg Gellivare—Holmsund. Kr. K: 20 pr ton ... > 1,050,420: — „ i £82,950: — D. Härnösand. a. 54,900 ton Kiruna D-malm. Järnväg Kiruna —Luleå. Sjöväg Luleå—Härnösand. Kr. 11: 80 pr toii kr. (547,820: — b. 128,100 ton Gellivare D-malm. Järnväg Gellivare—Luleå. Sjöväg Luleå—Härnösand. Kr. 10:50 pr ton » 1,345,050: —

Ä

1,992,870: —

E. Sundsvall. a. 54,900 ton Kiruna D-malm. Järnväg Kiruna —Luleå. Sjöväg Luleå —Sundsvall. Kr. 12:30 pr toii kr. 675,270: — b. 128,100 ton Gellivare D-malm. Järnväg Gellivare—Luleå. Sjöväg Luleå—Sundsvall. Kr. 11:— pr t o n . . ' » 1,409,100:—

,

2,084,870: —

Fraktkostnader för manganmalms-, kalkstens- och dolomittransporter. A. Luleå. a. 7,950 ton Ånimskogs manganmalm. Sjöväg Vänerliamn—Luleå. Kr. 13:— pr ton kr. 103,350: — b. 36,000 ton kalksten. Sjöväg Gotlandshamn —Luleå, Kr. 6 : — p r ton » 216,000: — c. 5,600 ton dolomit. Järnväg Sala—Gävle. Sjöväg Gävle—Luleå. Kr. <S: — pr ton ... » 44,800:— k r 364150: —

293 B. Kallholmen. a. 7,950 ton Änimskogs manganmalm. Sjöväg Vänerhamn—Kallholmen. Kr. 12: 50 pr ton kr b. 36,000 ton kalksten. Sjöväg Gotlandshamn —Kallholmen. Kr. 5:— pr ton » c. 5,600 ton dolomit. Järnväg Sala—Gävle. Sjöväg Gävle—Kallholmen. Kr. 7:50 pr ton » C. Holmsund. a. 7,950 ton Ånimskogs manganmalm. Sjöväg Vänerhamn—Holmsund. Kr. 12:— pr ton kl 1). 36,000 ton kalksten* Sjöväg Gotlandshamn —Kallholmen. Kr. 4:50 pr ton > c. 5,000 ton dolomit. Järnväg Sala—Gävle. Sjöväg Gävle—Holmsund. Kr. 7:— pr ton < D. Härnösand. a. 7,050 ton Ånimskogs manganmalm. Sjöväg Vänerhamn—Härnösand. Kr. 11:50 pr ton kr 1). 36,000 ton kalksten. Sjöväg Gotlandshamn —Härnösand. Kr. 3:50 pr ton » c. 5.(500 ton dolomit. Järnväg Sala—Gävle. Sjöväg Gävle—Härnösand. Kr. 6:50 pr ton » E. Sundsvall. a. 7,050 ton Ånimskogs manganmalm. Sjöväg Vänerhamn—Sundsvall. Kr. 11:50 pr ton kr. b. 30,000 ton kalksten. Sjöväg Gotlandshamn - S u n d s v a l l . Kr. 3: — pr ton » c. 5,600 ton dolomit. Järnväg Sala—Gävle. Sjöväg Gävle —Sundsvall. Kr. 6: 50 pr ton »

99,375: — 180,000: — 42,000:-^

321o75

95,400: — 162,000: — 39,200: — ,

296,600: —

91,425: — 126,000: — 36,400:

253,825:

91,425: — 108,000: — 36,400: —

>}

235,825: —

Fraktkostnader för transport av diversegods. A. Luleå. 15,000 ton diversegods. Sjötransport ä kr. 9:— pr ton

kr.

135,000: —

B. Kallholmen. 15,000 ton diversegods.

Sjötransport ä kr. 8:50 pr ton

»

127,500: —

C. Holmsund. 15,000 ton diversegods

Sjötransport ä kr. 8:— pr ton

»

120,000: —

I). Härnösand. 15,000 ton diversegods

Sjötransport ä kr. 7:— pr ton

»

105,000: —

E. Sundsvall. 15,000 ton diversegods

Sjötransport ä kr. 6:50 pr ton

»

97,500: —

294 , r 7 „ Fraktkostnader för transport av valsjärn A. Luleå. I. (il % av valsjärnet eller 61,000 ton transporteras sjövägen: a. 30,000 ton Luleå—Stockholm. Sjötransport a kr. 8:— pr ton .' kr. 244,000: b. d0,o00 ton Luleå—Göteborg. Sjötransport ä ler. 10:— pr ton .' , 305,000: — II. 3(.) % av valsjärnet eller 39,000 ton transporteras pr järnväg: a. 19,500 ton Luleå—Stockholm. Järnvägstransport a kr. 19: 20 pr ton » 374,400: — b. 19,500 ton Luleå-Göteborg. Järnvägstransport ä kr 22:ö0 pr ton » 440 700 — i 1 **"''""' kr. 1,364,100: B. Kallholmen. I. 64 % av valsjärnet eller 64,000 ton transporteras sjövägen : a. 32,000 ton Kallholmen—Stockholm. Sjötransport ä kr. 8: — pr ton kr 256000 — b. 32,000 ton Kallholmen—Göteborg. Sjötransport ä kr. 10:— pr ton » 320,000: — II. 36 % av valsjärnet eller 3(5,000 ton transporteras pr järnväg: a. 18,000 ton Kallholmen—Stockholm. Järnvägstransport a kr. 17:40 pr ton » 313 200 — b. 18,000 ton Kallholmen—Göteborg. Järnvägstransport ä kr. 20:70 pr ton .-... » 372 6 0 0 — , ,. ! :— » 1.201.800: C. Holmsund. I. 71 % av valsjärnet eller 71,000 ton transporteras sjövägen: a. 35,500 ton Holmsund—Stockholm. Sjötransport ä kr. 8:— pr ton kr. 284.000: — b. 35,000 ton Holm smid—Göteborg. Sjötransport ä kr. 10: — pr ton...: » 355,000: — II. 29 % av valsjärnet eller 29,000 ton transporteras pr järnväg: a. 14,500 ton Holmsund—Stockholm. Järnvägstransport ä kr. 15:50 pr ton » 224,750: — b. 14,500 ton Holmsund—Göteborg. Järnvägstransport ä kr. 18: 90 pr ton » 274,050:— . 19TQftfl —

D. Härnösand. I. 8()-6 % av valsjärnet eller 80,500 ton transporteras sjövägen: a. 40,250 ton Härnösand—Stockholm. Sjötransport ä kr. 7:— pr ton kr. b. 40,250 ton Härnösand—Göteborg. Sjötransport ä kr. 9:— pr ton »

»

281,750: — 362,250 —

l,Io<,öOU:-

295 I I . 19*5 % av valsjärnet eller 19,500 ton transporteras pr järnväg: a. 9,750 ton Härnösand—Stockholm. Järnvägstransport ä kr. 11: 10 pr ton kr. b. 9,750 ton Härnösand—Göteborg. Järnvägstransport ä kr. 14:80 pr ton » E. Sundsvall. I. SI-5 % av valsjärnet eller 81,500 ton transporteras sjövägen: a. 40,750 ton Sundsvall—Stockholm. Sjötransport ä kr. 7: — pr ton kr. b. 40,750 ton Sundsvall—Göteborg. Sjötransport k kr. 9:—• pr ton » II. 18'6 % av valsjärnet eller 18,500 ton transporteras pr järnväg: a. 9,250 ton Sundsvall—Stockholm. Järnvägstransport ä kr. 10:30 pr ton » b. 9,250 ton Sundsvall—Göteborg. Järnvägstransport ä kr. 14:— pr ton »

108,225: — 144,390: — kr.

89(3,525: —

285,250: — 36(5,750: —

95,275: — 129,500: —

Fraktkostnader för transport av thomasfosfat. A. Luleå. a. 13,250 ton thomasfosfat Luleå—Stockholm. Sjötransport ä kr. 8:— pr ton kr. 106,000: — b. 13,250 ton thomasfosfat. Luleå—Göteborg. Sjötransport ä kr. 10:— pr ton » 132,500: — B. Kallholmen. Samma fraktkostnad som från Luleå C. Holmsund. Samma fraktkostnad som från Luleå

870,775:

238,500: 238,500: 238,500:

T). Härnösand. a. 13,250 ton thomasfosfat Härnösand—Stockholm. Sjötransport ä kr. 7:— pr ton kr. b. 13,250 ton thomasfosfat Härnösand—Göteborg. Sjötransport ä kr. 9:— pr ton »

92,750: — 119,250: —

E. Sundsvall. Samma fraktkostnad som från Härnösand

212,000: 212,000:

Sammanställning över fraktkostnaderna vid de olika förläggningsplatserna. Plats

Luleå Kallholmeii.. H( lmsund ... Härnösand... Sundsvall ...

Diversegods

Valsjärn

Thomasfosfat

Summa

kr.

Manganmalm, kalksten och dolomit kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

894 870 1 370 670 1 582 950 1 992 870 2 084 370

364 150 321 375 296 600 253 825 235 825

135 000 127 500 120 000 105 000 97 500

1 364 100 1 261 800 1137 800 896 525 876 775

238 500 238 500 238 500 212 000 212 000

2 996 620 3 319 845 3 375 850 3 460 220 3 506 470

Järnmalm

296 1913 års fraktsatser

i kronor pr ton för nedanstående vagsträckor och varuslag. (s = sjöfrakt; j = järnvägsfrakt) Dolomit och kalksten kr.

Malm

Vägsträcka

kr. Gellivare—Luleå > —Kallholrnen » —Holmsund

j 4 j 7 j 8

> —Kallholmen ••> — H o l m s u n d Luleå—Härnösand » —Sundsvall Gotland—Luleå » —Kallholrnen » — H o l m s u nd

j j s s

r> 8 9 6 6

> —Sundsvall Gävle—Luleå » —Kallholrnen »

50 10 20 80 40 70

Sala—Gävle Vänerhanm—Luleå

s. s. s. s. s.

»

»

—Stockholm

Sundsvall — Göteborg »

—Stockholm

— — _

50 50 50 s. s. s. s. s.

—

-Stockholm

—Stockholm

kr.

50 50

— »

kr.

=1 -1

6 5 4 3 3

i

-

kr.

—Stockholm

Kallholmen—Göteborg

Thomas- ; fosfat

"i

L u l e å — Gröteborg »

*\r alsjärn

s. 4 s. 4 s. 3 s. 3 i. 3

—Härnösand....:

Manganmalm

13 12 12 11 11

i 50 50 50

— s. 10 j - 22 s. 8 j - 19 s. 10 j - 20 s. 8 j - 17 s. 10 j - 18 s. 8 .i- 15 s. 9 j . 14 7 s j - 11 9 s j - 14 s. 7 10

60 20 70 40 90 50 80 10

s. 10 j - 20 s. 8 ,i- 17 s. 10 j - IS s. 8 ,i- 15 s. 10 j - 16 8 s .i 13 9 s j 12 7 s j- 9 s. 9 j - 11 7 s 8

50 1

jö 60 80 80 40 70

90 20

De i ovanstående tabell upptagna fraktsatserna äro grundade på inhämtade uppgifter angående 1913 års frakter. Järnvägsfrakterna äro meddelade av Statens järnvägars inrikes taxebyrå ocli utgöra de ordinarie satserna beräknade under förutsättning av Ostkastbanans tillkomst. Sjöfrakterna hava meddelats dels av Stockholms Transport och Bogserings A.-B. samt dels av Kederiaktiebolaget Svea. Fraktsatserna äro här de av nämnda bolag år 1913 tillämpade. För råvarorna har man räknat med primtransport och för de färdiga produkterna med transport å kustångare.

•297 D e t är sannolikt, att vid regelbundna transporter och speciella uppgörelser särskilt sjöfrakterna kunna komma att justeras avsevärt nedåt, men för här ifrågavarande ändamål — nämligen en jämförelse mellan de olika förläggningsplatserna för järnverket ur fraktsynpunkt — torde de ovan angivna fraktsatserna vara tillfyllest. Bil. 2. Anläggningskostnad. I. 1.

Masugnar.

Masugnsbyggnad med ugnen'. 1913 Urs pris

1'gnslms med grunder kr. 680,000: — 5 st. masugnar för 4,500/5,500 kW, inberäknat grunder, järnmantlar, tegelinfodring, elektrodanordning, roterande dubbelslutande uppsättningsmål, gasventilatorer, reservgasfläkt, gasreningsapparater, gas- och vattenledningar 1,800,000: — 16 st. transformatorer för 50 perioder med kopparskenor samt erforderliga motorer enligt förut given specifikation » 2,500,000: — 1 st. gasklocka för 10,000 m 3 rymd, bestående av tre lyftringar med c:a 20 m diameter, inkl. ventiler ocli tillbehör » 300,000: — 4 st. malmhissar » 90,000: — 1 » hiss för elektroder 18,000: — 2 » 10 tons kranar över galtsängarna » 30,000: — Galtsängar med tillbehör » 32,000: — Spårsystem å kransen 5,000: — Ritningar och byggnadskontroll » 6( 1,000: — Räntor under byggnadstiden » 175,000: — Diverse 255,000: — kr. 5,945,000: — 2. Ujyplag för ohrossad och krossad malm. 12 st. fickor för okrossad malm, armerad betong, järnöverbyggnad •• kr. 140,000: 22 st. nckor för krossad malm, armerad betong, järnöverbyggnad » 88,000: — 2 st. uppfordringsbanor med hundar och spel » 30,000: — 2 » malmkrossar med motorer samt fickor » 22,000: 6 » malmvagnar, 3 tons, till krossen » 3,600: 3 » vågvagnar 45,000: 1 » dubbelfiäkt för varmhållning » 7,000: 2 » högbanor » 220,000: — Ritningar och byggnadskontroll » 10,000: — Räntor under byggnadstiden » 36,500: Diverse •• 52,900: — kr. 655,000: — 3. Kolhus. 2 st. kolhus ä 30,000 läster kr. 285,000: — 2 » kolfickor ä 1,200 » » 85,000: — 2 » fatningsfickor 5,000: Transport kr. 375,000: —

298 4 st. stålbandstransportörer ä 04 m längd 2 » d:o »20 » » 2 d:o » 55 » » 2 » d:o » 25 » » 4 > Kreiss' kolrissel med grunder 4 » Johanssons rissel 8 » elektriska motorer 2 » linbanor för koluppfordring till kransen 4 > högbanor 32 » kolkorgar samt diverse redskap Ritningar och byggnadskontroll Räntor under byggnadstiden Diverse 4. Spår, lokomotiv och vagnar. Bredspåriga banor, 2,600 m ä kr. 20:— » växlar, 9 st. » » 700:— Smalspåriga banor, 2,300 m » » 9: — växlar, 7 st. » » 400:— Korsningar, 5 st. ä kr. 800:— 1 st. bredspårigt elektr. accumulatorlokomotiv 4 > smalspåriga » » . 12 » specialvagnar för masugnsslagg 10 » kransvagnar 1 > 80 tons vagnvåg med våghus Diverse

Transport kr. » » » » » » » » » » » » »

375,000: — 13,500: — 3,700: — 7,000: — 4,5(00: — 10,000:— 5,000: — 4,800: — 54,000: — 240,000: — 6,000: — 8,000: — 08,5*00: — 70,000: —

kr.

870,000: —

kr. » » » » » » » » » » kr.

52,000: — 6,300: — 20,700: — 2,800: — 4,000: — 25,0»JO: — 48,000: — 24,()()0: — 6,000: — 10,500: — 22,700: — 222,000: —

En överföring till 1923 års prisnivå ger följande byggnadssummor: Masugnsbyggnad med ugnar kr. 9,181,000: — Upplag för okrossad och krossad malm » 1,119,000: — Kolhus »• 1,496,000: — Spår, lokomotiv och vagnar » 342,000: — kr. 12,138,000: — 5. Bostäder. 1923 års pris

Bostäder för tjänstemän och kontorspersonal » » förmän och arbetare Planering, vatten och avlopp etc

II. 1.

kr. » » kr.

121,000: — 1,257,000: — 200,000: — 1,578,000:-

Stålverk.

Thomasstålverlcsbygynaä med konvertrar, shänhvagnar m. m. 1913 års pris

Byggnad för tackjärnsblandare och konvertrar 3 st. traverskranär ä 40 ton (2 trallor ä 20 ton) 1 » d:o » 15 » :

kr. » » Transport kr.

650,000: — 120,000: — 17,000: — 787,000: —

299 Transport kr. 2 st. tackjärns bländare a 400 ton med regeneratorer och ventiler m. m „ 2 st. skorstenar, gasledningar >, 2 * konvertrar a 25 ton jämte manövreringsmaskineri » 1 » elektromotor — Zetakompressor med grunder jämte blästerledning y/ Blåsmaskinlms » 2 st. 15 tons tackjärnsskänkvagnar » 1 » 30 » hydr. stålskänkvagn >, Tackjärns- och stålskänkar, kokiller, kokillvagnar » 2 st. 40 tons vägar » 1 tons elektr. ugn för smältning av tillsatser » 1 » hydraulisk vagn för insättning av bottnar och rensning av konvertermynning » Div. grunder » » transportanordningar » Ritningar och byggnadskontroll » Räntor under byggnadstiden » Diverse kr. 2. Elektrostålverh. Byggnad kr 3 st. stålugnar ä 25 ton, inkl. stjälpningsanordniiig och arearegulatorer y, 3 st. aggregat av 2 st. enfas transformatorer i Scotts koppling om 3,500 kVA pr aggregat för 10,000 volts trefasspänning, 50 per. Lågspänning = 140 volt, reglerbar ned till 70 volt i 7 steg. Till varje aggregat uppställas frånskiljare, oljeströmbrytare, omkopplare för nedreglering av spänningen, ampere-, voltoch wattmeter för högspänningssidan, ampere- och voltmeter för lågspänningssidan samt överspänningsskydd. 3 st. stjälpmotorer med kontrollers och motorskåp, allt sammanlagt » Koppar-skenor mellan ugnar och transformatorer » Uppfordringsbana för skrot m. m., tappningsbrygga » 1 st. chargerkran » Ritningar och byggnadskontroll » Räntor under byggnadstiden >, Diverse .' kr. 3. Dolomitverkstad. Byggnad med grunder 2 st. dolomitugnar med gasledningar samt hiss 1 '" travers, 15 ton Brännugnar för bottnar och tegel, jämte skorsten 2 st. dolomitkvarnar, Gates typ 1 » kollergång och 1 st. kneter 1 » bottenstampare

kr » » » » » » Transport kr.

787,000: — 600,000 17,000 140,000 175,000 15,000 40,000 72,500 140,000 11,500 20,000 10,000 20,000 30,000 35,000 153,000 214,000 2,480,000 225,000: 345,000:

210,000 30,000 13,000 20,000 10,000 24,000 55,000 932,000 95,000: 28,000: 20,000: 32,000: 3,000: 9,000: 16,000: 203.000: —

300 Transport kr.

2O3.00O: 7.S0O: » 12,500: • 3.200: » 5,000: » 6,300: 3,000: 20,000: » o,000: » IS,000: 36,200: kr. 320,000: ;>

1 st. dolomittegelpress Pump, accumulator, multiplikator 4 st. motorer å sammanlagt 67 hkr Transmissioner och transportanordningar Formar ocli övriga verktyger Grunder för motorer ocli maskiner Tjärkokningsanläggning llitningar ocli byggnadskontroll Räntor under byggnadstiden Diverse ' 4. Kalkbränningsanläggning. Byggnad med grunder Rullugn jämte skorsten med grunder Kross ocli elevator för kalksten Motorer Silo för bränd kalk, rymmande c:a 800 ton 1 st. stålbandstransportör, längd 62 m Linbana till tliomasverket samt liängbanor 15 st. tippvagnar Ritningar ocli byggnadskontroll • Räntor under byggnadstiden Diverse

kr. » » » » '• kr.

5. Th omasfosfatverk. Byggnad med grunder Ficka ocli uppfordringsanordning för slagg 1 st. 5 tons travers, 2 st. 10 tons 2 » kulkvarnar jämte inmatningsapparater 1 » rörkvarn 1 * säckningsapparat 1 » stoftsamlare Div. transportanordningar vid malapparaterna 3 st. elektriska motorer Grunder för maskiner Ritningar och byggnadskontroll Räntor under byggnadstiden Diverse

kr. » » » » » »

kr. 6. Spår, lokomotiv och vagnar. Bredspåriga banor, 1,000 m ä kr. 20: — växlar, 6 st. » »700:— Smalspåriga banor, 2,230 m » » 9:— växlar, 23 st. » » 400:— Korsningar, 9 st. ä kr. 800:—.-. • 1 st. bredspårigt elektriskt accumulatorlokomotiv 3 » smalspåriga elektriska accumulatorlokomotiv 5 » specialvagnar för flytande thomasslagg 7 » vagnar för olika ändamål Diverse..

kr. » » » » » » » •••• » :>

kr.

80,000: 101,000: 7.000: 2,500: 40,000: 4.000: i»,000: 10.500: 5,000: 20.000: g ^ 300,000: 200.000: S.oOO: 45,500: 30,800: 15 -?^: 1,700: ^ ()(>(): 7,000: 5,500: o.000: 4,000: 22,000: 34.300: 384,000: 20,000: 4,200: 20,000: 9,200: 7,200: 25,000: 36,000: 10,000: 4,900: i^5001 152,000:

301 Överföring till 1923 års pris ger: Thomasstålverksbyggnad med konvertrar etc Elektrostålverk Dolomitverkstad _ Kalkbränningsanläggning Thomasfosfatverk Spår, lokomotiv och vagnar

kr. » » :

kr. 7.

3,942,000: 1,455,000: 527,000: 494,000: 647,000: 233,000: 7,298,000:

Bostäder. 1923 års pris

Bostäder för tjänstemän och kontorspersonal » formän och arbetare Planering, vatten och avlopp etc

kr. kr.

III. 1.

Valsverk.

Valsverksbyggnad.

1913 åra pris 2,270,000: 192,000:

Byggnaden Ritningar, byggnadskontroll och räntor under byggnadstiden kr.

2. Valsverk A. 1 st. valsstol, komplett med lager, storskruvar, inrikten, avståndsbultar, fästskruvar samt maskinell inställning av kr. ö ver valsen 4 st. götvalsar 1 duokoppeltrillstol 2 » koppeltrillor Prismor med bultar och grundplattor 1 st. huvudkoppling Spindlar och muffar st. spindelstol med motvikt driven rulll låna A6 » A7 » A8 med götvändare » > > A, » 2 » icke drivna rullbanor A10, A12 1 » driven rullbana A n med götvändare 1 » A13 » 1

»

»

2 » kylbädd A17

»

Au

134,000: 980,000: 154,000: 1,268,000:

•

A1B, A18

st. avskjutningsanordning för d:o varmsax Xu a götstol A5 överföringsanordning A2;i > driven rullbana A24 varmsax A25 • » 20 tons taktravers, elektr., 12 m spännvidd A22 5 tons elektr. specialkran med magnet A20 Transport kr.

2,462.000:

49,000: 20,000: 18,000: 12,000: 12.500: 8,000: 3,500: 3.000: 20,000: 29,000: 17,500: 55,500: 18,000: 28,000: 49.000: 50,000: 3(5,000: 8,500: 7,000: 7,500: 33.000: 3,000: 14,000: 22,000: 33,000: 22.500: 39,000: 518,500:

302 Transport kr. 3 st. skopor for smågöt ocli ändar » Rörledningar » Förankringsdelar » piåtbesiag ;..;;; » (Tolvliallar s 1 st. 3,800 hkr Leonard-Ilgners omformareaggregat A 3 » 22 » diverse elektriska motorer » 2 värmegropar, eldade A28 » » oeldade Ä 27 » » stripperkran » 1 gropkran » grander » l ppsattning » Ritningar och byggnadskontroll » Ränta under byggnadstiden • » : Diverse » kr. 3.

518,500: — 6 500: IQQQ'. _ i Q 5QQ. _ m ' m : 10,000: — 265,000: 21).000: 1*0,000: — 20'000: — 65000'— 4S()()0: _ 40.000: — 44,000: — 2O.O00: Tö ()()()• 102*000: — 1,565,000: —

Vedsverk B.

3 par valsstolar, kompletta med lager, storskruvar, inrikten, avståndsbultar och fästbultar. Anordnade för inställning för hand kl, 380 st. valsar » 1 » triokoppeltrillstol » 3 » koppeltrillor » Prismor med bultar och grundplattor » 1 st. huvudkoppling » 1 » svänghjul » 1 » axel för d:o » 2 » lager för d:o » 2 » lagerbockar för d:o » Spindlar och muffar » 3 st. spindelstolar med fjädrande lagring » 2 » traversvickbord med götvändare B 7 , B 8 » 4 » icke drivna rullbanor B 9 , B 10 , B 13 , B 14 » 3 drivna rullbanor B n , B 12 , B ] 5 » 1 icke driven rullbana B, 6" » 2 » drivna rullbanor B 17 , B, 8 » 1 » driven rullbana B 1 9 » 4 > drivna rullbanor B 22 , B 23 , B 25 , B 26 » 1 driven rullbana B 27 » > förskjutbar balansvåg med mätapparat B 20 » 1 » fast balansvåg B 21 » 1 » släpanordning » 1 > svalbädd B 2 4 » 300 » bockar med" odrivna rullar » 60 > skenor med stöd » 1 » dubbel riktjoress B 2 8 » 4 3-spindliga borrmaskiner B 3 1 » 4 » fräsmaskiner B3() »

100,000:.— 860,000: — 22 500' 12"00021,000: 8()00: — 30,000: — 5 0008'000: — 6,500: 150009,000: 15ö'000: 24,000: — 6!),000: 12,000: 70,000: 25,000: 15o'oOO: — 29,000: 20,000: — 15000: 46 000: 35^000: 30000: — ö'00016,000: — 36000: — 30^000:

Transport kr. 1,864,000: -

303 Rörledningar Förankringsdelar Plåtbeslag 1 st. 3,600 likr valsmotor B 6 34 » diverse elektriska motorer 1 » 5 tons specialkran B 3 2 1 » vällugn B M 1 » 5 tons chargeringskran B 35 Räls för viekbord Grunder Uppsättning Ritningar och byggnadskontroll Ränta under byggnadstiden diverse

Transport kr. 1,864,000: — 2 500: » 2s'o()0: — » 105,000: — » 108.000: » 38,000: » 33,000: » 40,000:_ 55,000: • » 2 500: 7Ö'000: — » 75,000: — » 40,000: » 13ö'o()0: — » 244,000: — kr. 2,840,000: —

4. ValsverJc C. 3 par valsstolar, kompletta med lager, storskruvar, inrikten. avstånds- och fästskruvar kr. 1 universalvalsverk, komplett » 185 st. valsar , 1 » koppeltrillstol C15 » 3 » koppeltrillor » Prismor, grundbultar och grundplattor » 1 st. svänghjul C16 1 » axel för d.o >, 2 » lager för d:o , 2 » lagerbockar för d:o » Spindlar och muffar » Valsbord och ledare » 5 st. fasta viekbord C2, C3, C5, C6, C,3 » 2 » golvbanor med drivna rullar C7, C8 » 2 » » » » » C10, C12 » 1 » golvbana med drivna rullar C14 » 4 » drivna rullbanor C22, C23, C25, C27 » 1 » sträckplan med sträckmaskin och motor C22 » 1 » svalbädd C M '. » 1 » varmsäg C24 » 1 » kallsåg C2S » 1 » rullbana C29 » 1 » riktpress C30 » Mätanordning vid såg och sax » 1 st. 5 tons specialkran C3, » 1 » släpanordning » Körledningar » (-rolvhällar » M st. 1,200 hkr valsmotor C,7 » 38 » diverse elektriska motorer » 2 » vällugnar C ]8 , C,9 » Rullbana från vällugnarna C20 » Grander >,

45,000: 50.000: 245,000: — 11,000: 5,500: — 13'000:— 16^000:— 3,500: 3^200: — 3,800: 3 500: 4,500: 40^000: — 7,000: 11,000: — 4,500: 44,000: — 12,000: — 12,000: — 14,000: — 18,000: — 12,000: — 7^000: — 3,000: — 32,000: 15,000: 1,000: 25^000: — 43,000: 33,000: 70^000: — 7,500: — 20^000: —

Transport kr.

835,000: —

304 Transport kr. Uppsättning;•••• ••••••• Ritningar och byggnadskontroll Ränta under byggnadstiden Diverse

'_

835,000 25,000 15,000 50,000 85,000

kr. 1,010,000 5. Valsverk 1). 4 par valsstolar, kompletta med lager, storskruvar, inrikten, avstånds- och fästbultar kr. 36,000: 1 universalvalsverk 30,000: 5 85 st. valsar ?< : 1 > koppeltrillstol D 6 7,000: 3 koppeltrillor •••• 3,500: Prismor, grundbultar ocli grundplattor 11,500: 1 st. svänghjul D 7 14,000: 1 , axel för d:o 2,500 2 » lager för d:o 3,000. 2 > lagerbockar för d:o g.OJJJSpindlar och muffar 3,000: Yalsbord och ledare -: jM) : 2 st saxar i valstränen med drivanordnmg » <.oOU: 2 »" vickbord • 15.000; Släpanordning och rullbanor • 1U.UUU Traversbana med vagn och block over valstränen » ö.UUU: 2 st. rullbanor D 12 , D 14 ^ 24.000: v, 1 > sträckplau med sträckmaskin D 13 J.o : 4 > rullbanor D 16 , D 18 , D 20 , D 22 34,000: 1 » svalbädd D 17 1£000; 2 » saxar D 15 , D l 9 ^ • 1 t riktmaskin D 21 • • 1 , 5 tons specialkran D 28 t n Rörledningar \• JJ* Golvhällar 23,000. 1 st. 800 hkr valsmotor D 8 ^,000: 28 » diverse elektriska motorer -O.oOO. 2 » vällugnar D 9 , D 10 ~ 60,000: 1 » golvrullbana från vallagnarna D n » '/ örunder ^.000: 2( Uppsättning > ; Del i anordning för amnesmejslmg ifv ' Ritningar och byggnadskontroll 1 - : Ränta under byggnadstiden ?,-,? : -nw-

Diverse

o4,o

0:

•_

kr. 6. Valsverk E. a) F ö r v e r k e t . 1 par valsstolar, komplett med lager, storskruvar, inrikten, avstånds- och fästbultar E x kr. 6 st. valsar * 1 » koppeltrillstol E 2 » 3 » koppeltrillor Transport kr.

635,000:

8,000: : ^ JOX): doU0:

28,500: -

305 Prismor, grundbultar och grundplattor 1 st. svänghjul E 3 1 » axel för d:o med koppling 2 » lager för d:o 2 » lagerbockar för d:o Spindlar och muffar Valsbord och ledare 1 st. sax i valstränen med drivanordning Traversbana med vagn och block över valstränen Rullbana E 4 Rörledningar Golvhällar 2 st. vällugnar E 19 , E ? 0 1 » golvbana frän vällugn E.,, 1 » takbana » EÖ2 Linor Grunder

Transport kr. » » » » » » » » » » » » » » » » '»

b) S t r ä c k a n . 6 par valsstolar, kompletta med lager, storskruvar, inrikteii, avstånds- och fästbultar 75 st. valsar 1 » koppeltrillstol E 6 3 > koppeltrillor 1 > svänghjul E 8 1 > axel till d:o med koppling 2 » lager till d:o 2 » lagerbockar till d:o 1 » mellanaxel med koppling E 7 2 » lager för mellanaxeln 2 > lagerbockar för d: o Prismor, grundbultar och grundplattor Spindlar och muffar Valsbord, ledare och omförare 2 st. snoppsaxar i valstränen med drivanordning Traversbana med vagn och block över valstränen 2 st. rullbanor E 12 , E 15 Sträckplan med sträckmaskin och motor, svalbädd E 13 , E 14 ... 1 st. kallsax E 16 1 » 5 tons elektrisk travers Rörledningar Golvrännor Golvhällar 1 st. 900 hkr valsmotor E 9 17 » diverse elektriska motorer Grunder Uppsättning . Del i anläggning för ämnesmejsling Ritningar och byggnadskontroll Ränta under byggnadstiden Diverse 468 24

» » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » kr.

28,500: — 2,700: — 12,000: — 2,500: — 3,000: — 3,500: — 1,000: — 1,000: — 3,700: — 1,700: — 4,000: — 500: — 6,000: — 50,000: — 3,500: — 1,000: — 3,500: — 5,000: —

12,000: — 16,000: — 1,500: — 700: — 3,500: — 1,500: — 800: — 1,000: — 1,400: — 600: — 400: — 3,500: — 1,400: — 3,600: — 2,400: — 1,800: — 20,000: — 17,500: — 4,000: — 17,000: — 1,200: — 9,000: — 16,000: — 36,000: — 10,600: — 15,000: — 14,300: — 3,000: — 7,000: — 20,000: — 34,200: — 410,000: — 20

306 7. Valsverk F. a) F ö r v e r k e t . 1913 års pris 2 par valsstolar, kompletta med lager, storskruvar, inrikten, avstånds- och fästbvdtar F l 5 F., kr. 12 st. valsar » 1 » koppeltrillstol F a » 3 •» koppeltrillor » Prismor, grundbultar ocli grundplattor » 1 st. svänghjul F 4 » 1 » axel till d:o med koppling » 2 » lager » » » 2 » lagerbockar till d:o » Spindlar och muffar » Valsbord och ledare » 1 st. sax i valstränen » Traversbana med vagn och block över valstränen » Rullbana F 5 » Rörledningar » Golvhällar » 2 st, vällugnar F, 7 , F 1 8 » 1 » golvbana från vällugn F 19 » 1 » takbana » » F20 » Linor » Grunder »

16,000: — 13,000: — 7,000: — 3,500: •— 4,000: — 12,000: — 2,500: — 3,000: — 3,600: — 2.000: — 2.000: — 3.700: — 2,000: — 3.000: — 700: — 9,000: — 50,000: — 4.000: — 1.200: — 3.000: — 6,000: —

b) S t r ä c k a n . 7 par valsstolar, kompletta med lager, storskruvar, inrikten, avstånds- och fästbultar » 30 st. valsar » 1 » koppeltrillstol F 7 » 3 » koppeltrillor » 1 » svänghjul F 9 » 1 » axel till d:o med koppling » 2 » lager till d:o » 2 » lagerbockar till d:o » 1 » mellanaxel med koppling F 8 » 3 » lager för mellanaxel » 3 » lagerbockar för d:o » Prismor, grundbultar och grundplattor » Spindlar och muffar » Valsbord, ledare och omförare , » 2 st. saxar i valstränen med drivanordning » Traversbana med vagn och block över valstränen » 3 st. automatiska trådhasplar F I 3 » 1 » transportbana F ]4 ... » 3 » knippmaskiner » 1 » 5 tons elektrisk travers F 1 5 » Rörledningar '. » Golvrännor » Golvhällar » 1 st. 1,200 hkr valsmotor F 1 0 » Transport kr.

12.0(H): — 5.000: — 1.500: — 700: — 2.500: — 1.400: — 700: — 900: — 2.000: — 000: — 600: — 4.000: — 1.000: — 4.500: — 2,400: — 2.000: — 18.000: — 11,000: — 3,000: — 18.000: — 1.500: — 10,000: — 18.000: — 24,000: — 297.300: —

307 17 stt. diverse elektriska motorer Grtunder Upprättning Ritniingar och byggnadskontroll Räntta under byggnadstiden Divejrse "...

Transport kr. » » » » » »

297,300 9,500 18^000 14,200 7,000 20000 34,'(X)0

kr.

400,000

8. Spår, lokomotiv, vagnar. Bredlspåriga banor, 1,200 m a kr. 20:— kr. » växlar, 5 st. » » 700: — » Smallspåriga banor, 3,200 m » » 9:— » * växlar, 40 s t . » » 400:— » Korssningar, 7 st. a kr. 800:— » 1 stt. bredspårigt elektriskt lokomotiv » 5 . » smalspåriga » » ä kr. 12,000: — » 40 »» bredspåriga vagnar, endast för trafik inom verket, a, kr. 1,500:— 60 »» smalspåriga d:o d:o ä kr. 500:— » Diveirse ' »

(50,000 30,000 22100

kr.

275,000

Överföring till 1923 års pris ger: Valswerksbyggnaden Valswerk A B v C I> E F Spår:, lokomotiv, vagnar 9.

24,000 3.500 28,800 16,000 5,600 25,000 60,000

kr. 3,693,000 » 2,347,000 » 4,260,000 , 1,515,000 » 952,000 » 615,000 » 600,000 » 410,000 kr. 14,392,000

Bostäder. 1923 ftrs pris

Bosttäder för tjänstemiin och kontorspersonal » _ » förmän och arbetare Plantering, vatten, avlopp etc

IV. 1-

Mekanisk

kr. » »

318,600 2,4is,400 448,000

kr.

3,185,000

Hjälpavdelningen.

verkstad. ]913 års pris

Byggnad kr. <> st. valssvarvar, 3 st. svarvar, 3 st. borrmaskiner, hyvel-, fräsoclh slipmaskiner » Transmissioner, motor, värmeledning, belysning, verktyg m - m : » 1 st. 20 tons taktravers, spännvidd — 15 m » Grumder, montering, diverse » kr.

52,000: — 112 000: 15,000: — 20,000: — 26'000: 225,000: —

308 2.

Smedja och plåtslagarverkstad.

Byggnad kr. 3 st. hammare, 2 st. värmugnar, ässjor och städ » Borrmaskin, press med sax, stuk- och svetsmaskin, plåtbockningsmaskin » 1 st. löpkran » Fläkt, belysning, verktyg m. m » Grunder, diverse » kr. 3. Stålgjuteri. Byggnad kr. 1 st. 5 tons elektrisk stålugn » 1 » 15 » » travers » Torkugnar med vagnar, kärntorkugn, glödugn » Gjutfiaskor, formmaskiner, skänkar » Sandberedning ocli krossningsmaskineri » Diverse maskinerier, verktyg m. m » 1 st. 10 tons elektrisk travers i renseriet » 1 » 5 tons » » över flasktorget » Materialbod » Diverse » kr. 4. Tachjärnsgjuteri. Byggnad kr. 1 st. kupolugn med hiss » 1 » 15 tons elektrisk travers » Torkugnar med vagnar, kärntorkugn » Blåsmaskin och luftkompressor » Formmaskiner, gjutfiaskor, skänkar, sandberedningsanordning » Metallugn » Diverse maskiner, hejare och skrotsax » 1 st. 5 tons elektrisk kran över flasktorg » Diverse » kr. 5. Snickarverkstad. Byggnad kr. Diverse maskiner med transmissioner och motor » Hyvelbänkar och verktyg » Modellbod » Diverse » kr. Överföring till 1923 års pris ger: Mekanisk verkstad kr. Smedja och plåtslagarverkstad » Stålgjuteri » Tackjärn sgj uteri ' » Snickarverkstad » Ritningar, byggnadskontroll och räntor » kr.

1913 äxs pris 43,000: 22,500: 5,000 3,000 7,000 9,500 90,000 86,500: 75,000: 18,000: 14,500: 7,000: 7,000: 11,500: 15,000: 10,000: 8,000: 12,500: 265,000 100,000 9,000 18,000 5,500 14,000 18,000 1,500 14,500 10,000 19,500 210,000 17,500 8,700 800 25,000 8,000 60,000 350,000 145,000 420,000 340,000 100,000 68,000 1,423,000

309 6.

Bosläder. 1913 ars pris

Bostader för tjänstemän och kontorspersonal » » förmän och arbetare Planering, vatten, avlöp]) etc V.

kr. » - •• »

108,700: — 661,500: — 135,800: —

kr.

906,000: —

kr. » » » » » » » » » » » » » » kr.

350,000: — 45,000: — 250,000: — 100,000: — 150,000: — 180,000: — 60,000: — 100,000: — 75,000: — 70,000: — 480,000: — 200,000: — 300,000: — 100.000: — 110.000: — 2,570,000: —

Allmänna avdelningen.

1. Gemensamma byggnader m. m. Verkstadstomten Inhägnad och vaktstugor Områdets planering, vatten- och avloppsledningar Elektriska kraftledningar och belysning utomhus Huvudkontor Laboratorium Badhus Arbetarrestaurant Huvudförråd Brandstation Järnvägar, vagnar och lokstall Hamn- och kajanläggning Lossnings- och lastningsanordningar Fnmpstation, vattentorn och huvudvattenledningar Räntor under byggnadstiden 2. Höstäder m. m. Hotell och samlingslokal Bostäder för tjänstemän och kontorspersonal » » förmän och arbetare Planering, vatten och avlopp etc

kr. 142,000: — » 673,700: — » 494,300: — » 200,000: — kr. 1,510,000: —

Sammanställning. 1913 Ars pris

1923 Ars pris

Masugnar: Byggnader kr. 2,224,000: — kr. 3,900,000: Maskiner ni.m. » 5,408,000: — kr. 7,692,000: — » 8,238,000: — k r . 12,138,000: — Stålverk: Byggnader kr. 1,788,000: — kr. 3,128,000: — Maskiner m.m. » 2,780,000:— » 4,568,000:— » 4,170,000:— » 7,298,000: — Valsverk: Byggnader kr. 2,4(52,000: — kr. 3,693,000: — Maskiner m.m. » 7,135,000:— » 9,597,000:— »10,699,000:— » 14,392,000: — Hjälpavdelningen: Byggnader kr. 379,000: — kr. 760,000: 663,000 — » 1,423,000: » 2,570,000: Maskiner m.m. » 511,000:— » 890,000 kr. 37,821,000: — Allmänna avdelningen » 1,470,000 kr. 24,217,000 » 8,447,000: Bostäder » 4,820,000 8:ma kr. 46,268,000: — S:ma kr. 29,037,000

310 Bostäder. I. Masugnen-. 1 chefsingenjör 7 rum + kök = 8 X 6,000 I bitr. ingenjör 5 » + >^ = 6 x 5 , 0 0 0 1 masmästare 4 » + » =5x4,300 1 bokhållare, gift 3 » + » = 4 x 4 ^ 3 0 0 1 » ogift 1 » =1x4,300 8 förmän 2 » + » = 3 X 3,500 X 8 152 arbetare, gifta 1 > + , =2x3,500x152 23 » ogifta 1 » — i x 3,500 x 23 4 arbetare i reserv 1 > -f » = 2 X 3,500 X 4

Bil.

3.

1923 års pris

kr. 48,000: , 30,000: » 21,500: » 17,200: » 4,300: » 84.000: » 1,064,000: » 80,500: » 28,500: kr. 1,378,000: Härav: Bostäder för tjänstemän och kontorspersonal kr. 121,000: * * förmän och arbetare » 1,257,000: Planering, vatten och avlopp etc ... » 200,000: TT er-..* 7 Summa kr. 1,578,000: — II. bt al verk. 1 chefsingenjör 7 rum + kök = 8 X 6,000 kr 48,000 2 bitr. ingenjörer 5 » + > = 6 X 5,000 X 2 60,000 1 bokhållare, gift 3 » + » = 4 X 4 , 3 0 0 , 17,400 2 » ogifta 1 » = i x 4,300 X 2 » 8,600 6 forman 3 » + » — 4 X 3,500 x 6 » 84,000 ,2 » 2 » + » = 3 x 3,500 X 2 » 21,000 103 arbetare, gifta 1 + » =2x3,500x103 721,000 36 > i » = l x 3,500 x 36 » og if ta 126,000 4 arbetare i reserv 1 » + » = 2 X 3,500 X 4 » 28,000 kr. 1,114,01 X) Härav: Bostäder för tjänstemän och kontorspersonal kr. 134,000 » » förmän och arbetare » 980,000 Planering, vatten och avlopp etc » 154,000 7-7 v Summa kr. l,268,00i) TTT III. / alsrer/c. 1 chefsingenjör 7 rum + kök = 8 X (5,000 kr 48,000 3 bitr. ingenjörer 5 » + » — 6 X 5,000 X 3 i)O,O0D 51,600 3 verkmästare 3 » + » = 4 X 4,300 X 3 » 103,200 6 bokhållare, gifta 3 » + » = 4 X 4,300 X 6 » 25,800 6 . s ogifta! » = 1 X 4,300 X 6 » 168,000 12 valsmästare 3 » + » = 4 x 3 500 x l 9 » 63,000 6 valsare 2 » + » = 3 x 3,500 X 6ZZZ''.'.'.' » valsverksarbetare : 2 ^2 gifta 1 , + » =2X3,500X260 » 1,820.001): 266,000 76 ogifta i = 1 x 3,500 x 76 f 84,000 12 reserv, gifta 1 > + » = 2 x 3,500 x 12 17,400 5 » ogifta 1 » = 1 X 3,500 x 5 1 TT" k '' 2,737,000 Härav: Bostäder för tjänstemän och kontorspersonal kr. 318,600 » » förmän och arbetare » 2,418,400 448,000 Planering, vatten och avlopp etc , kr. 3,185,000

311 IT.

Hjcäpavdélningen. 1923 års pria

1 verkstads- o. gjuteriingenjör 6 rum + kök = 7 X 5,000 kr. 1 elektroingenjör 6 » + » =7x5,000 » 2 bokhållare, gifta 3 » + » = 4 x 4,300 X 2 » 1 » ogift 1 » =1X4,300 » 3 förmän 3 » + > = 4 X 3,500 X 3 » 3 2 » + » = 3 X 3,500 x 3 » 70 arbetare, gifta 1 » + » =2x3,500x70 » 28 » ogifta 1 » = 1 X 3,500 x 28 » kr. Härav: Bostäder för tjänstemän och kontorspersonal kr. » » förmän och arbetare » Planering, vatten och avlopp etc. » Summa kr. V. Allmänna avdelningen. 1 direktör 10 rum -f- kök 1 direktörsassistent och överingenjör 7 + 1 kamrer 6 » + 1 kassör 5 » + 1 bokförare 5 » + 4 bokhållare, gifta 3 » + 3 » ogifta 1 » 2 korrespondenter 4 » + 3 ma skin skri ver skor 1 » 1 sifferrevisor 3 » 41 ritkontorschef 5 » + 3 ritare, gifta 3 » + 3 » ogifta 1 » 1 chefkemist 5 » + 2 skiftkemister 3 » + 1 skiftkemist 1 » 6 biträden 1 » 1 provningsingenjör o » + 1 » 2 biträden 1 kontorsvaktmästare 2 » + 1 förrådsförvaltare 4 » + 1 förrådsbokhållare, gift 3 + 1 ogift 1 » 2 förrådskarlar 1 » + 1 byggmästare 3 » + 3 bvggnadssnickare 1 » + 2 1 » 3 elektr. montörer 3 » + 4 renhållningskarlar 1 » + 1 förman för utearbetare 3 » + 3 underförmän 2 » + ] brandmästare 3 » + 4 lokförare 2 » + >•>

11 X 7,000

35,000:35,000:34,400-.4,300:42,000: • 31,500:490,000:98,000:770,200: 108,700: 661,500: 135,800: 906,000:

kr.

77,000-

8 X 6,000 » 7x6,000 » 6x5,000 » 6x5,000 » 4 x 4,300 X 4 » 1 x 4,300 X 3 » 5 x 4,300 X 2 » 1 x 4,300 X 3 » 4x4,300 » 6x5,000 » 4 x 4,300 X 3 » 1 X 4,300 X 3 » 6x5,000 » 4 x 4,300 X 2 » 1 x 4,300 » 1 x 3,500 X 6 » 0 x 5,000 » 1 x 3,500 X 2 » 3 x 3,500 » 5X4,300 » 4X4,300 » 1X4,300 » 2 X 3,500 X 2 » 4X4,300 » 2 X 3,500 X 3 » 1 x 3,500 X 2 » 4 x 3,500 X 3 » 2 x 3,500 X 4 » 4x3,500 » 3 x 3,500 x 3 ..... » 4x3,500 » 3 x 3,500 X 4 » Transport kr.

48,000:42,000:30,000:30,000: 68,800: 12,900: 43,000: 12,900: 17,200: 30,000: 51,000: 12,900: 30,000: 34,400: 4,300: 21,000: 30,000: 7,000: 10,500: 21,500: 17,200: 4,300: 14,000: 17,200: 21,000: 7,000: 42,000: 28,000: 14,000: 31,500: 14,000: 42,000: 887,200:

312 Transport kr. 4 växlare 1 rum + kök = 2 X 3.500 X 4 2 krankörare h am nen 2 x 3,500 x 2 + 1 chaufför 2 v 3,900 + 15 arbetare + 2 x 3,500 x l ö K) 1 x 3,500 x l O 10 portvakter + 2 x 3.500 x l O 3 nattvakter + 2 x 3,500 x 3 Hotell Samlingslokal med läsestuga

887.200: 28,000: 14.000:

7,800:

105,000: 35,000: 70,000: 21,000: 100,000: 42.000: kr. 1,310.000: kr. 142,000:

Härav: Hotell ocli samlingslokal Bostäder för tjänstemän och kontorspersonal » förmän och arbetare Planering, vatten och avlopp m. rn

673,700:

494.300: 200.000: Summa kr. 1,510,000:

Sammanställning ä anläggningskostnad för bostäder m. m. Masugnar Stålverk Valsverk Hjälpavdelningen Allmänna avdelningen

192.",

902,000: — 724,000: — » 1,817,000: — » 014,000: — » 863,000: —

1,578,000: 1.2(58.000:

kr.

3,185,000: 906,000: 1.510.000: kr. 8.447.000:

kr. 4,820,000: —

Bil. 4.

Hjälpavdelningen. Lone)-:

192;13 kr

1 verkstads- ocli gjuteriingenjör 1 elektroingenjör 3 bokhållare ä kr. 4,000:— 1 springpojke 3 förmän ä kr. 4,500:— 3 » » 4,000:— SO arbetare ä kr. 3,200:— i medeltal IS » » » 2,500:— »

pris

15 ,000:15 ,000 12 .0001 ,200» 13 ,500:12 .000:25(-> ,000:45 ,000:-

kr.

'

. liantor och amorteringar:

kr. 369,700: — Byggnader

m. m.

Maskiner m. m.

Summa anläggningskostnad

Mekanisk verkstad kr. Smedja och plåtslagarverkstad » Stålgjuteri och renseri » Tack j ärnsg-juteri ; » Snickarverkstad ocli modellbod > Eitningar, byggnadskoTitroll. räntor ... »

100 000 80 000 165 000 175 000 75 000 80 000

250 000 65 000 255 000 165 000 25 000 38 000

350 000 145 000 420 000 340 000 10 0 000 68 000

kr.

625 000

798 000

1 423 000

313 Byggnader m. m Maskiner ni. m Bostader, tjänstemän » arbetare Planering m. m.

Anläggningskostnad

Banta

Amortering

kr. » i > »

625 000 798 000 108 700 661 500 135 800

6 % = 37 500 6 » = 4 7 900 6 > = 6 500 2 » = 1 3 250 6 » = 8150

3 % = 18 750 5 » = 3 9 900 3 , = 3 250 Ii > = 8 800 2 , = 2 700

kr.

2 329 000

113 300

13 400

Sammanställning av Hjälpavdelningens årsomkostnader. 1923 års pris

Löner ]ir . 369,700: — Ränta å anläggningskostnaden kr. 85,400: — Amortering . ^ » 58,650: — 144,050: — Ränt» å bostäder kr. 27,900: Amorteringar å bostäder ' » 14,750: — 42,650 Andel i verkets allmänna omkostnader » 150,000 Råmaterial, diverse förbrukningsartiklar och diverse » 203,600 Summa kr. 910,000: — Fördelning. Ovanstående summa fördelas på de olika produktionsavdelningarna på så sätt, att masugnar och stålverk få tillsammans 25 % att delas lika mellan dem och valsverket 75 %. De på så sätt fördelade kostnaderna ingå i resp. tillverkningar under rubriken reparationer. Fördelningen blir följande: 9 1 3

Masugnarna Tliomasverket kr. Elektrostälverket Dolomitverkstaden » Kalkbränningen... » Thomasfosfatverket »

kr. 45,000: — 10,000: — 5,000: — 5.000: —

Valsverket

kr.

115,000:

kr.

115,000: 680,000: 910,000: -

kr. 75,000 » 16,000 » 8.000 » 8,000

5,000: — i

19 2 3

70,000:

70.000: 415,000: » Summa kr. 555,000:

»

8,000:

»

314 Bil. 5. Allmänna avdelningen. Löner: 1923 års pris

1 styrelsens ordförande 4 styrelseledamöter ä kr. 3,500:— 2 revisorer a kr. 2,000:— 1 direktör 1 direktörsassistent och överingenjör 1 kamrer 1 kassör 1 bokförare 4 bokhållare å kr. 5,000:— 3 d:o ä » 4,000:— 2 korrespondenter a kr. 6,000:— 3 maskinskriverskor å kr. 3,000: — 1 sifferre visor 1 ritkontorschef 3 ritare ä kr. 6,000: — 3 d:o » » 4,000: — 1 chefkemist 3 skiftkemister a kr. 5,000:— 6 biträden » » 1,800:— .1 provningsingenjör 2 biträden ä kr. 3,500:— 1 kontorsvaktmästare 3 springpojkar a kr. 1,200:— 2 städerskor a kr. 1,500:— 1 förrådsförvaltare 1 d:o -bokhållare 1 d:o d:o 2 d:o -karlar å kr. 3,500: — 1 byggmästare 5 byggnadssnickare ä kr. 3,300:— 3 elektr. montörer ä kr. 4,500: — 4 renhållningskarlar ä kr. 2,500: — 1 förman för utearbete 3 underförmän a kr. 4,000:— 1 brandmästare 4 lokförare ä kr. 4,000:— 4 växlare ä kr. 3,500:— 2 krankörare i hamnen ä kr. 3,500:— 1 chaufför 25 arbetare för diverse arbeten ä kr. 3,200:— 10 portvakter ä kr. 1,800:— 3 nattvakter » » 2,500:—

kr. 6,000: — » 14,000: — » 4,000: — » 60,000: » 30,000: — » 15,000: — » 12,000: — » 10,000: — » 20,000: — * 12,000: — » 12,000: — » 9,000: — » 3,000: — » 12,000: — » 18,000: — » 12,000: — * 10,000: — » 15,000: — » 10,800: — » 10,000: — » 7,000: — » 4,000: — » 3,600: — » 3,000: — » 6,000: — » 4,500: — » 4,000: — » 7,000: — » 6,000: — » 16,500: — » 13,500: — » 10,000: — » 4,500: — » 12,000: — » 5,000: — » 16,000: — » 14,000: — » 7,000: — » 4,000: — » 80,000: — » 18,000: — » 7,500: — Summa kr. 547,900: —

315 Räntor och amorteringar. 1.

Gemensamma

byggnader

m. m. 19 2 3

Verkstadstomten Inhägnad och v a k t s t u g a Områdets planering m. ni. Elektriska kraftledningar Elektrisk belysning utomhus Huvudkontor Laboratorium Badhus Arbetarrestaurant Huvudförråd ... Brandattiralj J ä r n v ä g a r m. m Hamn- och kajanläggning m. m Pumpstation in. m Räntor

2.

Ränta

kr. » » » » „ » „ » » » „ » „ „

350 000 45 000 250 000 60 000 40 000 150 000 180 000 60 000 100 000 75 000 70 000 480 000 500 000 100 000 110 000

6 % = 21000 2 700 15 000 3 600 2 400 9 000 10 800 3 600 6 000 4 500 4 200 28 800 30 000 6 000 6 600

2 250 5 000 3 000 2 400 4 500 7 200 2 400 4 000 2 250 3 500 14 400 20 000 4 000 3 300

kr.

2 570 000

154 200

78 200

Amortering

Bostäder

Anläggningskostnad Hotell och samlingslokal

kr.

Tjänstemannabostäder Arbetarebostäder

» »

Planering m. m.

„

200 000

kr.

1510 000

142 000 673 700 494 300

å r s

p r i s

Ränta

Amorterinj

6 % = 8 500 J 3 % = 4 250 » » = 40 400 \ » » = 20 200 2 » = 9 900 IVi» = 6 550 6 » = 1 2 000 ! 2 » = 4 000 70 800

35 000

Skatte,}

K o m m i m a l s k a t t 7 % (Luleå f. n. 9 %) Kronoskatt 4.

p r i s

Anläggningskostnad

19 2 3

3.

ars

Diverse

1923 års pris 194 100 r 7^\i)t) s '

\iY

kr.

267,(500

kr.

71,300:

omkostnader.

K o n t o r s k o s t n a d e r , försäkringar och diverse

316 Sammanställning av Allmänna avdelningens årskostnader. 1923 års pris

Löner llänta å anläggningskostnaden Amortering Kanta å bostäder Amortering ä d:o Skatter Diverse omkostnader

kr. 547,900:kr. 154,200: — » 78,200: — 232,400: — kr. 70,800: — » 35,000: — 105,S00 » 267,600 » 71,300 Summa kr. 1,225,000

Fördelning. Yerkställes i proportion till antalet arbetare a de olika avdelningarna. Masugnarna kr. 287,000 Stålverket * 227,000 Valsverket » 561,000 Hjälpa vdelningen 150.000 Summa kr. 1,225,000

Bil. 6. T i l l v e r k n i n g s k o s t n a d e n för d o l o m i t , k a l k och t h o m a s f o s f a t . a. Dolomit. Förbrukning pr år 5,000 ton (rå). Saladolomit. a) 1013 års pris: på vagn Sala frakt Sala—Gävle sjöfrakt Gävle—Luleå b) 1923

»

kr. 3 » 3 » 4 5 0 = kr. 10:50 pr ton. kr. 4:50 » 5: 25 » 7: 50 _ . ^r 17. 05 pr ton.

» : på vagn Sala frakt Sala—Gävle sjöfrakt Gävle—Luleå

P r 1,000 kg rå dolomit. 1913

Eåvara Elektr. kraft och belysning Tjära (300 ton pr år ä kr. 130:— år 1923) Bränsle, 600 n r gas ä resp. 0:75 ocli 1: 12 öre » för bottnar ocli tegel Diverse material ocli reparationer Driftsledning m. m Arbetslöner, resp. kr. 25,400:— och 44,600:— Räntor, resp. kr. 22,300:— och 36,700:— Amorteringar, resp. kr. 14,000:— och 22,800:— Förvaltning och allmänna omkostnader, resp. 13,200:— och 23,200:—

19 2 3

kr. » » » » » » » » »

10:50 0:25 3:50 4:50 1:70 1:45 0:60 4:55 4:— 2:50

kr.

17:25 0:40 7:— 6:75 '2:65 2:50 t: — 8: — '5:55 4:10

» kr.

2:35 35:90

» kr.

4:15 60:35

kr.

317 b. Kalksten.

Förbrukning pr år 36,000 ton.

Gotlandskalksten. a) 1913 års pris: vid hamn på Gotland sjöfrakt Gotland—Luleå b. 1923

»

kr. »

» : vid hamn på Gotland sjöfrakt Gotland—Luleå

kr. »

2: 15 4: — = = V r fi* 15 pr ton. 3:25 6:— kr. 9:25 pr ton.

P r 1,000 ke kalksten.

192 3

1913 Råvara Elektr. kraft och belysning Bränsle (masugnsgas 750 m 3 el. vedavfall) Diverse material och reparationer Driftsledning ni. m Arbetslöner, resp. kr. 45,500:— och 79,700:— Räntor, resp. kr. 23,400:— och 38,300:— Amorteringar, resp. kr. 14,800:— och 23,900:— Förvaltning och allmänna omkostnader, resp. 24,300:— och 42,700:—

c. Thomasfosfat.

6: 15 0:10 5:00 0:35 0: 10 1:25 0:65 0:40

kr. 9:25 » 0:15 » 8:40 » 0:55 » 0:20 » 2:20 » 1:05 » 0:65

» 0:65 kr. 15:25

» 1:20 kr. 23:65

kr. » » » » » » » kr.

Tillverkning pr år 26,500 ton.

P r 1,000 kg. 1923

13 Driftsledning kr. Arbetslöner, resp. kr. 40,900:— och 71,800:— » Elektr. kraft och belysning » Diverse material och reparationer (säckar resp. kr. 3: 50 och 5: —) » Räntor, resp. kr. 27,600:— och 46,400: — » Amorteringar, resp. kr. 16,300:— och 27,000:— » Förvaltning och allmänna omkostnader, resp. kr. 21,300:— och 37,400:— » kr.

0: 15 1:55 0: 20

kr. 0:30 » 2: 70 » 0:35

5:10 1:05 0: 65

» » »

0:80 9: 50

» 1:40 kr. 14: 65

7: 10 1: 75 1:05

Försäljningspriset för thomasfosfat med 14—15 % citratlöslig fosforsyra var år 1913 kr. 4 3 : — och i år — 1923 — kr. 106:— pr ton fritt mellansvenskt verk. Detta pris reduceras med följande omkostnader: Tillverkningskostnad Lagringskostnader under 3 mån. inkl. ränta Försäljningskostnader Sjötransport till Stockholm och Göteborg Pris fritt verket:

kr. 43 — 19: 25 = kr. 23: 75. » 106 — 2 9 : 5 5 = » 76:45.

kr. 9:50 » 1: 75 » 1:— » 7:— kr. 19:25

kr. 14 65 » 2 75 » 2 15 >- 10 kr. 29 55

318 Bil. 7. A r b e t s k o s t n a d i de o l i k a v a l s v e r k e n . Förtjänst pr år ( = 50 veckor) ocli arbetare = kr. 3,200: — (1923 års prisnivå). Valsverk A. — 69 man. 19 1 3 Valsning av ämnen för räls Tös x 42,000 = kr. 44,100:— Valsning av ämnen för balkar 1 0 5 X 2 1 , 3 0 0 = » 22.000:— Valsning av ämnen för verket O... l i ö x 15,370= > 17,700:— Valsning av ämnen för verket D... 1:8o x 11,040= » 14,300:— Valsning av ämnen för verket E ... l'6ö X 4,(580= 7,200:— Valsning av ämnen för verket F . . . I 5 5 x 13,360= 20,700:kr. 126,000:— Valsverk B. Valsning av räls, valstid 2 år — 3 111 man .. 3*0 x 40,000 = kr. 136,000: — Valsning av balkar, valstid l / a år — 93 man. Grövre: 2 6 6 X 1 2 , 0 0 0 = » 30,600:— Mindre: 3 i 6 x 8 , 0 0 0 = » 25,400:kr. 192,000: -

i g 23

l 8 5 x 42,000 = kr.

77,700: —

1"80 X 21,300 =

38,300: —

2'00 x 15,370= »

30,800: —

2-3oxll,040=

25,300: —

2'70 x

12,600: —

4,080= »

2?o X 13,360= » 36,100: — kr. 220,800: —

5-95 X 40,000 = kr. 238,000: —

460 X 12,000= » 54,000: — 5"50 x 8,000= 44,000: — kr. 336,000: —

Välsverk C. Valsning av facon- och stångjärn, valstid = 14 veckor — 90 man. Grövre: 320 x 10,000 = kr. 32,000:— 5eo x 10,000 = kr. 56,000: — Medelgrovt: 3'55 x 4 , 0 0 0 = » 14,100:— 620 x 4 , 0 0 0 = 24,640:kr. 46,100:— kr. 80,640: — Valsverk I). Valsning av facon- och stångjärn, valstid = 18 veckor — 90 man. Mindre: 5'90 x 10,000 = kr. 58,800:— 10-40 x 10,000 = kr. 103,680: — Valsverk E. Valsning av band- och finjärn, valstid = 18 veckor — 69 man. 11-3 5 x 4,000 = kr. 45,400:— 19-9 0 x 4,000 = kr.

79,490: —

319 Valsverk F. Valsning av tråd, valstid = 50 veckor — 57 man. 8-70 x 12,000 = kr. 104,000:— 15-20 x 12,000 = kr. 182,400:Bil. 8. Diverse material och r e p a r a t i o n e r i v a l s v e r k e t . 19 13

19 2 3

Andel i hjälpavdelningen utgörande reparationskostnad för valsverket kr. 415,000:— kr. 680.000: Diverse material i valsverket 67,000: 100,000: kr. 482,000:— kr. 780,000:,— Fördelning: Valsverk A: i 9i 3 1 9 2 3 för ämnen till räls 1-6 5 x 42,000 = kr. 69,300: 2-6 5 x 42,000 = kr. 111,300: för ämnen till balkar l*6ö X 21,300 35,200: 2-6 5 x 21,300= » 56,400: för ämnen till valsverk C ... 1 75 x 15,370 26,900: 2-8(i x 15,370= » 43,000: för ämnen till valsverk D ... Ii) 5 x 11,040 21,500:— 3-i o X 11,040= > 34,200: för ämnen till valsverk E ... 2'io x 4,680 9,900:— 3-4 0 x 4 , 6 8 0 = » 15,900: för ämnen till valsverk F ... 2 i o X 13,360= > 28,000 3-40 x 13,360 44,400 Valsverk B 276 X 00,000 = » 165,000 4-5 0 x 60,000 270.000 C 2-65 x 14,000= » 37,100 4-3 0 x 14,000 60,200 D 3 i 5 x 10,000= » 31,500 5 i o x 10,000 51,000 E 3-60 x 4 , 0 0 0 = » 14,400 5-8 5 x 4,000: 23,400 5-8 5 x 12,000: 3-6 0 x 12,000= » 43,200 F 70,200 kr. 482,000 kr. 780,000 Bil. 9. Räntor och amorteringar. A. 19 1 3

Räntor.

/. Masugnar. 1. Byggnader o. maskiner 7,(592,000 G% = kr. 461,500: — 2. Bostäder: Tjänsteman och kontorspersonal, planering etc. ... 1 8 4 , 0 0 0 6 % = » 11,040:— Förmän och arbetare 7 1 8 , 0 0 0 2 % = » 14,360:— Summa kr. 486,900: -

19 2 3 12,138,000 6 % = kr. 728,300:

321,0006%=

19,260:

1,257,0002%= » 25,140: Summa kr. 772,700:

320 II Stålverket. 1. Byggnader och maskiner: Thomasverket 2,480,000 6 % — kr. 148,800: — Elektrostålverket 932,000(5%= » 55,900:— Dolomitverkstaden 320,000(5%= » 19,200:— Kalkbränningen 300,000(5 % = » 18,000: — Thomasfosfatverket 384,000(5%= » 23,100:— Spår, lokomotiv, vagnar 152,000(5%= » 9,100:— 2. Bostäder: Tjänstemän o. kontorspersonal, planering etc. 1(55,000(5%= » 9,900:— Förmän och arbetare 559,000 2 % = » 11,200:—

3,942,000 6 % = kr. 236,600: — 1,455,000 (5% =

87,300: —

527,000(3%= • 31,600:494,000 (5 % = » 29,600: — 047,000(5%=

38,800: —

233,000(5%=

» 14,000: —

288,000(5%=

> 17,300: —

980,000 2 % =

»

19,000: —

Fördelning på de olika avdelningarna av räntor för bostäder samt för spår, lokomotiv etc. sker i proportion av arbetarantalet sålunda: 1913

Summa att fördela: Thomasverket Elektrostålverket Dolomitverkstaden Kalkbränningen Thomasfosfatverket

35 % 23 » 10 » 17 » 15 » 100 %

kr. 30,200: — » 10,400: — » 6,800: — » 3,100: — » 5,400: — » 4,500: kr. 30,200: —

kr. 50,900 — » 17,800 — » 11,700 — » 5,100 — » 8,700 — » 7,(500 — kr. 50,900 —

Räntorna å resp. avdelningars anläggningskostnad komma alltså att uppgå till följande belopp: 19 1 3

Thomasverket Elektrostålverket Dolomitverkstaden Kalkbränningen Thomasfosfatverket

kr. 159,200 » (52,700 » 22,300 > 23,400 > 27.(500 Summa kr. 295,200:-

19 2 3

kr. 254,400 » 99,000 » 3(5,700 38,300 4(5,400

Summa kr. 474,800 III. Valsverket. 1. Byggnaden: 19 13 1 9 2 3 ^Valsverk: A . . kr. 521,000:-- ä 6 % — kr. 31,200:— kr. 782,000:- ä (5 % = kr. 46,900 — B .. 551,000:-— » » » i = » 33,100:— » 826,000:— » » » = » 49,(500 — C .. » 353,000:- — » » » = » 21,200:— » 529,000:—>.» » = » 31,700 — D . » 468,000:-— » » » z=z » 28,100:— » 702,000:— » » » = » 42,100 — E .. » 332,000:-- » » » = » 19,900:— » 498,000:— » * » = » 29,900 — F .. 237,000:- - » » » = » 14,200:— 35(5,000:— > 21,300 — kr. 2,462,000:kr. 221,500 — kr. 147,700:— kr. 3,(593,000:—

321 2. Maskiner: 19 13 19 2 3 Valsverk: A ... kr. l,565;Tobor:— å G.% = kr 93,900:— kr. 2,347,000:— ^ 6 % = kr 140,800: — B ... > 2,840,000:— 4,260,000: - * > » = , 255.600 — == » 170,400:— C ... » 1,010,000:— > » >. z = » 60,600:— » 1,515,000:— . = 90,900 — 1) ... » 635,000:— » » =± » 38,100:— 952,000:- » » » = 57,100 — E ... » 410,000:— 24,600:— >^ 615,000:—»» = = > 36,900 — F ... » 400,000: — 24,000: 600,000: 30,000 — = kr. 6.800,000:kr 411,000:— kr. 10,289,000:— kr 617,300 — 3. Bostäder: Tjänstemän Ö. kontorspersonal, planering etc 437,000 (5 % = kr. 20,200: — Förmän och arbetare 1,380,000 2 » = » 27,000:—

766,600 6 % = kr. 46,000: — 2,418,400 2

=

48,300: —

Fördelning sker i proportion till den personal, som användes vid de olika valsverken. För verken C, I) ocli E, som hava gemensam personal, sker uppdelning efter den tid resp. verk äro i gång. Valsverk A B C D E F

•••

1913 kr. 11,300 — » 18,300 » 4,300 — » 5,400 — » 5,400 9,100 kr. 53,800 —

21 34 8 10 10 17 100 %

kr. 19,900 » 32,100 » 7,500 » 9,400 » 9,400 16,000 kr. 94,300

4. Spår, lokomotiv, vagnar etc. Fördelning sker här i proportion till utvalsat stål i resp. valsverk. kr. 275,000: — ä 6 % = kr. 16,500: kr. 410,000 ä 6 % : kr. 24,600: — kr. 8,600: kr. 12,800: — Valsverk A 52 % 28 » 7,000: — 4,700: — B. 7 » 1,600: — » 1,100: — C. 5 » 1,200:800: — D 2 500: — » 300: — E >, 1,500: 1,000: — 6 F kr. 24,600: — 100 kr. 16,500: Sammanställning av räntor > för valsverket. 1913

Valsverk A » B » C

kr. 145,000 » 226,500 » 87,200

1)

E F 4 0 3 2.1

»

' :

72,400

» 50,200 » 48,300 kr. 629,600

kr. 220,400 » 344,300 » 131,700 > 109,800 » 76,700 74,800 kr. 957,700 31

322 För valsverket A sker Uppdelningen a ämnena för de olika verken sålunda 19

Ämnen för räls till verket B balkar C D E F

1 2 5 X 42,000 = kr. 52,300: - • 2 5 X 19,200 = » 23,800: — 40 x 15,370 = 21,600: — 16,600: 50 X 11,040 = > 8,000: — 7(1 x 4,680 = » 22,700: 7ii x 13,360 = > kr. 145,000: 19 2 3

Ämnen för räls till verket B » » balk tr » » » i » >. » C » » » » » D » » » » » E » » » » » F

1-9 0 x 42,000 = kr. 79,800: 1-9 0 x 19,200 = 36,300: — 2 i o X 15,370 = > 32,200: — 2-30 x 11,040 = 25,300: — 2-6 0 x 4,(580 = » 12,200:2-6 0 x 13,360 = ) 34,600: — kr. 220,400: —

B.

Amorteringar.

1 9 23 19 13 I. Masugnar. 1. Byggnader 2,224,000 3 % = kr. 66,700:— 3,900,000 3 % = kr, 117,000: 2. Maskiner ... 5,408,000 5 » = > 273,400: - 8,238,000 5 412,000: 3. Bostäder: Tjänstemän och kontorspersonal 69,000 3 » = » 3,(500: — 2,100: — 121,000 3 » = » Förmän och arbetare 718,000 l1/. » = » 9,600: — 1,257,000 V/. 16,800: — Planering etc. 115,000 2 » = >; 2,300: — 200,000 2 4,000: kr. 14,000: kr. 24,400: »

II. Stålverket. . Byggnader: Thomasverket 885,000 3 Elektrostålverket 229,000 3 Dolomitverkstaden 189,000 3 Kalkbränningen 178,000 3 Thomasfosiatverket 284,000 3 Spär, lokomotiv, vagnar 23,000 3

=

X

19 13

19 2 3

% = k r . 26,500: — 1,549,000 3

% = kr. 4(5,500: —

» — »

6,800: -

399,000 3

» =r »

12,000: —

» == »

5,600: —

331,000 3

i

- =

»

9,900: —

» = »

5,500: —

311,000 3

x r z r >>

9,400: —

X

8,500: —

498,000 3

;, = r z »

14,900: —

»= » 700: — kr. 53,600: -

40,000 3

=

»

1,200: — »= ; kr. 93,900: —

323 Maskiner: Tlioniasverket 1,51)5,000 5 Elektrostålverket 703,000 5 Dolomitverkstaden 131,000 5 Kalkbränningen 122,000 5 Thomasfosfatverket 100,000 5 Spar, lok, vagnar ...... 129,000 5 Bostäder: Tjänstemän och kontorspersonal Formän och arbetare Planering etc.

77,000 3

%— kr. 79.800: — 2,393,000 5

% == kr. 119,000: —

» = J

35,100: — 1,050.000 5

»==»

52,800: —

»=»

0,500:—

190,0005

»=»

9,800: —

>=

0,100:-

183.000 5

= ,

9,200: —

»==»

5,000:--

149,000 5

s=

(5,500: — kr. 139,000: —

193,000 5

».=="» 9,000: — kr. 208,500: —

%-= kr.

,

7,500: —

%=kr.

2,300: —

134.000 3

559,000 l 1 /, » = » 88,0002 » =

7,500:1,800: —

980,0001 V> » == » 13,100:3,100: — 154,000 2 kr. 20,200: —

kr. 11,000:—

4,000: —

Fördelning av amortering å bostäder samt i spår etc. sker enligt samma grund som för räntor sålunda: 1913 19 2 3 Summa att fördelas kr. 18,800:kr. 31,000: — Thomasverket 35 % 6,600:— 10,900: — Elektrostålverket 23 » » 4,300:— 7,100: — Dolomitverkstaden 10 » » 1,900:— 3,100: — Kalkbränningen 17 * » 3,200:— » 5,300: — Tliomasfosfa tverket 15 > » 2,800:— > 4,(iOO: — 100 % kr. 18,800:kr. 31,000: — Amorteringarna å resp. avdelningars anläggningskostnad uppgå sålunda till följande belopp: 19 13 192 3 Thomasverket kr. 112,900: — kr. 177,000: — Elektrostålverket » 40,200: — 71,900: — D< »lomitverkstaden » 14,000: — 22,800: — Kalkbränningen 14,800: — 23,900: — Thomasfosfatverket 10,300:27,000: — 204,200: kr. 322,600: — III. Valsverket. 1. Byggnader: Valsverk A kr. 521,000 ä 3 8 = 15,600:— kr. 782,000 å 3 % =: 23,500: — B » 551,000 » » » = 16,600: — » 820,000 » » =: 24,800: — » C » 353,000 i » » —10,000:— » 529,000 » » » S S 15,800: — » » s = 21,000: — » D » 408,000 i >» > = 1 4 , 0 0 0 : — » 702,000 E » 332,000 : » = 10,000:— » 498,000 » » » 3 ^: 15,000: — » » ^zz » F » 237,000 » » » = 7,100:— » 356,000 10,700: — kr. 2,402,000 kr. 73,900:— kr. 3,093,000 kr. 110,800: —

824 2. Maskiner: Valsverk A kr. 1,565,000 a 5 % = kr. 78,200: — kr. 2,347,000 a 5 % — 117,3010: B > 2,840,0001 » >. = > 142,000:— > 4,260,000 » > = 213,000:C » 1,010,000 >»> = » 50,500:— > 1,515,000; » » ' = 75,800: — D » 6 3 5 , 0 0 0 » » » = » 31,800:— » 952,000 » » = 47,600: » E • 4 1 0 , 0 0 0 » * » = » 20,500:— » 615,000,; » » = 30,800: — » F 400,000 >>• = 20,000:— >• 000,000 — 30,(00: kr. 6,860,000 kr. 343,000: — kr. 10,289,000 kr. 514,500:3. Bostäder: Tjänstemän och kontorspersonal 182,000 3 % = kr. 5,500:— 318,600: — 3 % = kr. 9,600: Förmän och arbetare 1,380,000 iys% = 18,400: — 2,418,400: — l 1 /, % = '• 32,200: — Planering etc... 255,000 2 >• = > 5,100:448,000: — 2 » = > 8,900: — Fördelning enligt samma princip som vid räntor ger: Valsverk A » B C » D E » F

21% 34 8» 10» 10» 17» 100 %

4. Spår, lokomotiv, vagnar etc. Kr. 275,000:— ä 5 # = k r . 13,800:—

kr. 0,100:— » 9,800:— » 2,300:— » 2,900:— » 2,900:— » 5,000:— kr. 29,000: —

kr. 10,700: — » 17,200: — » 4,000: — » 5,100: — » 5,104): — » 8,600: — kr. 50,700:.r-

kr. 410,000: — ä 5 % — kr. 20,500: — 1913

Valsverk A B C D E » F

,

h'2 % 28» 7 » 5> 2» 6»

kr. »

7,200:— 3,800:1,000:— 700:— 300:— 800:— kr. 13,800:—

19 2 3

kr. » » kr.

10,700: — 5,800:1,400: — 1,000: — 400: — 1,200: — 20,500: —

Sammanställning av »amorteringar» för valsverket. Valsverk A B C D E F

kr. 107,100:— > 172,200:— » 64,400:— » 49,400:— » 33,700:— 32,900:— kr. 459,700: —

kr. 162,200: — > 260,800:-» 97,000: — » 74,700: — » 51,300: — » 50,500: — kr. 090,500: —

325 För valsverket A sker uppdelningen å ämnen för de olika verken sålunda: Ämnen för rids verk B * balkar o. faconjärn för B » facon- och stångjärn » C » » » » D band- och finjärn E tråd » F

19 1 3 09 6X42,000 = kr. 39,200: — (Ho X 21,300 = 19,200: l*ooxl5,370 = » 15,300: — 105X11,040= 11,600: — I20X 4,(580= 5,700:1-20x13,360= 16,100: — kr. 107,100: —

Ämnen för räls verk B balkar o. faconjärn för B facon-och stångjärn » » C » D band- ocli finjärn » » E » tråd » F

19 2 3 1 4 o x 42,000 = kr. 59,000: — 1-35X21,300= * 29,100: l - 6 o x l 5 , 3 7 0 = » 23,000: — 1-65X11,040= 18,000: — 1'86X 4 , 6 8 0 = » 8,500: — 1-85X13,360= »• 24,600: — kr. 162,200: —

B i l . 10. A n t a l e t arbetare vid järnverket. Masugnarna.

Arbetstid pr vecka = 56 tim.

6 hyttförmän 1 godsförman 24 hyttdrängar 24 slaggdrängar 3 slaggkörare 12 uppsättare 6 malmkörare på kransen 9 malmvägare 10 malmskjutare och krossare 22 kolfatare .3 skänkkarlar

3 skift ä 8 tim.

3 kran- och skänkvagnsförare 4 elektr. lokförare 6 smörjare 2 elektrodmontörer 2 » hjälpare 3 elektriska montörer 4 murare 10 vagnslossare 6 div. arbetare S:ma 160 man.

Aid 48 timmars arbetstid pr vecka ökas personalen till 8 förmän och 175 arbetare. Den vid sju ugnars drift lediga personalen sysselsattes med reparationer. Thomasverket och blandarehuset. ä 8 tim. 3 förmän och bessemerblåsare 3 ugnskarlar 3 hjälpare 6 skänkmakare 6 uppassare 9 kokillresare 3 blandarekarlar 3 kranförare

Arbetsvecka 6 x 2 4 = 144 tim. 3 skift 3 elektr. lokförare 3 maskinister 3 murare 3 hantlangare 4 stampare 8:ma 51 man.

326 Elektrostålverhet.

Arbetsvecka = 144 tim. H skift ä 8 tim.

3 förmän (i smältare 6 hjälp sm altare 6 insättare

(5 skänkmakare 6 kokillresare 3 kranförare TT- .,.. b: ma öb man. Dolomitverkstaden. Arbetsvecka = 144 tim. 3 skift ä 8 tim. 1 förman (gemensam med kalkbränningen) 3 dolomitbrännare 3 infraktare 1 tjärkokäre 2 tegelpressare och bottenmakare 1 kollergångsmau 3 botten- och tegelbrännare B:ma 14 nian.

Kalkbränningen. Arbetsvecka = 144 tim. B skift ä 8 tim. 1 förman (se dol.-verkets) (> infraktare () krossare 3 brännare (i hjälpare ö' utfraktare S m a 24 man

Thomasfosfatverlcet Endast d arbete. 1 förman 7 lossare, slagare och infraktare 1 kranförare 2 målare (5 säckaro och utfraktare 4 lastare ' elektr. lok- och kranförare S:ma 22 man.

Valsverket. 1.

Götvalsverket A.

Pr skift. 2 man vid värmegroparna A27 och A28 2 » » traverskranarna A26 1 valsmästare 1 valsare 1 man vid götstol A-, rullbanor A6 och A7 samt släpanordning A2:( 1 valsomkastare 1 skruvare 1 man för rullbanorna A8, A9, A n och A ]3 2 man vid saxen A,,, och rullbanan A14 1 » rullbanor A16, A18 och avskjutningsanordning A19 2 för sax A25 och rullbana A24 1 vagare 3 lastare och uppläggare 1 smörjare 2 lokförare 1 vagnförare 8:ma 23 man. För skift 3 x 2 3 = 69 man.

327 2. Räls- och balkvalsverk B. P r skift. For valming av räls. valsmästare vaIsare man för rullbanor B u , B 15 , 13,0 traversborden B 7 , B 8 rullbanor B I 2 , B 17 , B 18 sågen B 20 B 21 transportbana B u , och hjälp vid sågarna rullbanor B 22 , B M och svalbädd 1324 » » rullbanor B 25 , B 26 , B 27 » riktmaskin B 28 4 » fräsmaskin B:1)) 4 borrmaskin B 3 1 4 synare 4 hjälpare för d:o 4 utlastare och vagare 1 maskinist och smörjare Sana 37 nian. För 3 skift 3 x 3 7 = 111 man. Vid valsning ar halkar tillkomma 2 man nämligen: 1 nian för chargeringskran B 35 1 varmare för vällugn B ;H men minskas antalet med arbetarna vid fräsmaskinen och borrmaskinen 8 man. Alltså blir hela antalet arbetare vid valsning av balkar 31 man pr skift och totalt = 3 X 31 = 93 man. Härigenom bliva 1 1 1 — 9 3 = 1 8 man lediga då balkar valsas, vilket upptar en tid av c:a !/a &*• Dessa man fa då användas för allmänt arbete i valsverket och utgör deras avlöning under denna tid 18 X3,200X Va = : 19,200 kronor, som föres på allmänt arbete i valsverket. 3.

Growcdsverket C.

P r skift. 2 varmare 2 bakvärmare 2 utdragare 1 valsmästare 4 valsare pä framsidan 4 » baksidan 1 man för valsborden 2 » » rulibord C21, sträckplan C22 samt rullbord C23 1 » » sägen C24 1 » » rullbana 0 25 , svalbädd C26 1 » rullbana C27, C2fl 1 » » kallsax C28 1 » » riktmaskin C30 2 » » d:o hjälpare 2 synare 1 maskinist och smörjare 2 utfraktare och vagare S:ma 30 man. För 3 skift 3 X 30 = 1)0 man.

328 4.

Mediumvalsverket

D.

P r skift. 2 varmare 2 bakvärmare 2 utdragare 1 valsmästare 4 val sa re på framsidan 4 » baksidan 1 man för vickbord 2 » » rullbanor D 12 , D 14 och sträckplan D, 3 1 » saxen D,- och rullbana D l 6 . 1 svalbiidd'D 17 1 rullbana D, s och saxen D l 9 1 > rullbana D 20 och hjälp vid rikfcmaskin 1 riktmaskinen D 2I 1 » » hjälp vid d:o 3 synare 1 maskinist och smörjare 2 vagare och utfraktare 8:ma 30 man. För 3 skift 3 X 30 = 90 man. 5.

Finvalsverket

«'

E.

P r skift. 1 varmare. 1 bakvärmare 1 utdragare 1 valsmästare 2 Valsare på framsidan i förverket 2 d:o » baksidan » 4 d:o i sträckan 2 man för rullbana E, 2 och sträckplan E 13 1 » E, 5 och saxen E 16 1 » vid saxen E ]ti som hjälpare ö synare och knippa re 1 maskinist och smörjare 1 utfraktare 8:ma 23 man. För 3 skift 3 x 2 3 = 6 9 man. Samma personal skall användas för valsverken C, I) och E. Yid valsning i verket E — under 18 veckor — bliva alltså 90 — 09 = 21 man lediga från 1S valsning. Deras avlöning utgöres under denna tid av c:a 21 X 3,200 X - n — 24,200 kronor, som påföres allmänt arbete i valsverket. 6. Trådvalsverk P r skift, 1 varmare 1 bakvärmare

F.

329 1 utdragare 1 valsm ii stare 2 valsare på förverkets framsida 2 baksida 3 för sträckan 1 vid hasplarna 5 synare ocli knippare 1 maskinist och smörj are 1 man för utfrakt S:ma 19 man. - För 3 skift 3 X 19 = 57 man. 7. Allmänt arbete. Endast dagarbete. 4 vållugnsmuråre 6 elektriska montörer 2 stampare 15 man i allmänt arbete. S:ma 27 mau. Mekai/iska verkstaden. Endast dag arbete. 1 förman 8 svarvare 1 hyvlare 1 man vid knipphyveln 1 » » stickmaskinen 1 » borrmaskinen 1 fräsmaskinen 14 filare och järnarbetare 6. hantlangare S:ma 34 man. Plåtsdagarverkstaden. arbete. 1 förman 2 plåtslagare 2 rörarbetare 4 hantlangare 8:ma 9 man.

Endast dag-

Stål gjuteriet. Endast dagarbete. 1 förman 1 smältare och vid glödugnen 1 hjälp d:o » 4 formare 1 kärnmakare 2 hantlangare i gjuteriet 1 krankörare 1 sandblandare 1 smärglare 1 hantlangare i renseriet B:ma 17 man.

Smedjan. Endast dagarbete. 1 förman 2 hammarsmeder 1 hammarförare 4 hammardrängar 4 kléhsmeder 4 släggdrängar 2 smedspojkar S:ma IS man. Snickarverkstaden, arbete. 1 förman 4 snickare

Endast dag. j

1 hantlangare 1 i modellboden S:ma 7 man. Tackjärnsfjjnteriet. arbete. 1 förman K formare 1 kärnmakare 1 krankörare 1 sandblandare 3 hantlangare 2 vid kupolugnen 2 rensare 8:ma 19 man.

Endast dag-

330 Allmänna avdelningen. Endast dagarbete. 4 förmän 1 brandmästare 3 elektriska montörer 2 förrådskarlar 5 byggnadssnickare 4 lokförare

4 växlare 2 krankörare i hamnen 25 diversearbetare 10 portvakter 3 nattvakter 4 renliallningskarlar 8:ma 67 man.

Antalet anställda vid järnverket. Tjii nsteni än

Förmän

rbetare m. ni.

Summa

35 5 16 15 5 67

9 (5 15 8 8 4(5

72 99 361 144 ISO

116 110 392 158 193 969

Allm. avdelningen Hjälpverksamheten Valsverket Stålverket Masugnarna S:ma

85(5

Bil. 11.

Fristående

tac kjärnsver k.

Anläggningskostnad 1913 års pris

1923 års pris

Masugnsbyggnad med ugnar kr. 2,965,000: — kr. 4,592,000: — Upplag för okrossad » 412,000: — och krossad malm 693,000: — » Kolhus med linbana » 435,000: — 748,000: — Spår, lokomotiv, vagnar, upplag för tackjärn etc » 342,000: - 6 , 3 2 2 8 , 0 0 0 : - 4,040.000:- » Mekanisk verkstad » 107,000: — 67,000: — Smedja och plåt» slagareverkstad 47,000: — 76,000: — » Gjuteri, tackjärns- » 86,000: — 139,000: — Snickare verkstad med modellbod » 44,000: — 366,000: 3 27,000: 227 ,000: — Tomter » 100,000: 175,000: Planering, vatten och avlopp, inhägnad och vaktstugor » 60,000: 100,000: — Elektr. kraft- och belysningsledningar, utomhus 20,000: » 30,000 Huvudkontor och » 125,000 laboratorium » 80,000: Förråd, badhus, lok» 100,000 (55,000: stall Transport kr. 225,000: kr. 355,000

331 Transport kr kr. Hamn- och kajanläggningmed lossnings- och lastningsanordningar Pumpstation, reservoir och huvudvattenledning Bostäder för tjänstemän D:o för förmän och arbetare Planering, vatten och avlopp etc.

225,000: —

kr.

355,000: —

185,000: -

»

325,000: —

55,000: —

85,000: —

565,000: -

20(5,700: —

301,800: —

598,300: -

» 1,046,200: —

126,000: — 981,000: — Summa kr. 5,763,000:

940,000: -

220,000: — 1,628,000: Summa kr. 9,309,000: -

Bil. 12. Fristående

tackjärnsverk.

Personal, avlöningar och bostäder. 1. Allmänna

avdelningen. Avlöning

Bostad

1923 års pris

Styrelse och revisorer kr. 7,000: 1 disponent och över» 25,000 ingenjör 8 rum + kök = 9 X 7,000 kr. 63,000 1 kamrer och kassör ... » 10,000 5 » + » =6x6,000 » 36,(X)0 1 bokförare » 6,000 21,500 4 > + •> = 5 x 4 , 3 0 0 2 bokhållare ä kr. 4,000: — 8,000: — 3 + =4x4,300x2 34,400: 1 korrespondent och maskinskrivare 4,500: : 4 x 4,300. 17,200: + 1 kemist 7,000: : 5 x 4,300. 21,500 + 1 bitr. d:o 4,500: :1 X 4,300. 4,300 3,600: 3 pojkar ä kr. 1,200: 6,000: 1 ritare :5X 4,300. 21,500 + 3,000: 1 Inträde ; 1 X 4,300. 4,300 3,000: 1 vaktmästare 10,500 =3x3,500. + 1,200: 1 springpojke 1,000: 1 städerska 4,000: I förrådsförman 3x3,500 10,500: + 3,200: 1 biträde :2 X 3,500. 7,000: + kr. 97,000: kr. 251,700: 2. Hjälpa rdelni ngen. 1 chiifsingenjör kr. 12,000: 1 bokhållare' , » 4,000: 1 springpojke » 1,200: Transport kr. 17,200:

5 rum + kök = 6 X (5,000 2 » + » =3x4,300

kr. 36,000: » 12,900: kr. 48,900:

332 Transport kr. 17,200: — kr. 48,900: 1 förman för mek. verkstad m. m 4,500: — 2 rum + kök —3 X 3,500 10,500 ; — 1 elektrisk förman 4.500: — 2 + —3X3,500 10,500 — 2 elektriska montörer 7,000:— 1 + =2x3,500x2 14,000 — 5 verkstadsarbetare 10,400: — 1 » -f- • = 2 x 3 , 5 0 0 x 5 35,000 — 3 smeder a kr. 3,500: — 10,500:— 1 + =2x3,500x3 21,000 — 3 släggdrängar a kr. 2,500: — 7,500:— 1 » = 1 x 3 , 5 0 0 x 3 » 10,500 — 2 plåtslagare ä kr. 3,500: — 7,000: - 1 + =2x3,500x2 14,000 3 gjutare a kr. 3,500: — 10,500: — 1 + = 2-X 3,500 x 3 21,000 2 snickare » 7,000:— 1 + =2x3,500x2 14,000 kr. 02.100:— kr. 11)0,400 3. Masugnarna. 1 chefsingenjör kr. 18,000:— 6 rum + kök = 7 X 0.000 kr. 42,000 1 bitr. ingenjör 7.000: — 4 + =5x6,000 30,000 1 bokhållare' 4,000: — 2 » + =3x4,300 12,900 1 ogift 3,000.-1 » =1x4,300 4.300 1 springpojke 1,200:— — kr. 33,200: — kr. 89,200: — För 56 timmars arbetsvecka utgöres personalen av: 3 hyttförmän 4 elektr. lokförare • 12 hyttdrängar 3 » montörer 12- slaggdrängar 3 smörj are 3 slaggkörare 1 elektrodmontör 3 järnlossare 1 elektrodhjälpare 9 uppsätta!» 2 murare () malmvägare 1 murarhantlangäre 2 krossare 10 vagnlossare och diverse arbetare 3 malmskjutare g7ma 95 m a n 12 kol rätare 5 elektr. kranskötare Vid 48 tim. arbetsvecka ökas denna personal till 107 man, därav 4 förmän. Härtill kommer följande personal: 1 byggmästare och förman för utearbetare 1 godsförman 10 byggnads- och diversearbetare 4 portvakter 1 nattvakt xVvlöning

Bostad

1 byggmästare kr. 5,000:— 3 rum + k ö k = 4 X 3,500 kr. 13,700: — 5 förmän ä kr. 4.0( K): — > 20,000: — 2 + = 3 X 3,50() X 5 52,5 M): — 22 arbetare a kr. 3,250:— 71,500: — 1 + ' = 2 X 3,500 X 90 672,000:91 arbetare ä kr. 3,( >50: 27 7,50(): - • 1 = 1 X 3,50() X 17 59,500: — 4 portvakter ä kr. 1,800:— :.. » 7.200: — 1 + • = 2 X 3,500 X 4 28,0)0: — 1 nattvakt 2,500: — 1 + =2x3.500 » 7,0)0: — 5 reserv 1 + = 2 X 3,500 X 5 35,000: — kr. 383,700:— kr. 807.7)0: —

333 Sammanställning av bostäder: 1913

Bostader för tjänstemän förmän och arbetare Planering, vatten o. avlopp etc

kr. 200.700 > 598,300 »' 126,000 kr. 931,00(

ar.

361,800 1,040,200 L>20.000 ;r. 1.1)28.000

Räntor: 1913

Bostäder för tjänstemän 206,700x0- 0 6 = k r . 12,400: Bostäder för förmän » 11,9.00: och arbetare 598,300 X O-0 2 Planering, vatten och avlopp etc..126,000x00 6 = 7,000: kr. 31,800:

301,XOO><O'0G=:kr. 21,700: 1,040,200 x0'02 =

i 21,000:

220,000 X 0o t; =

13,200: kr. 55,900: - -

Amorteringar: 1913

1923 Bostäder för tjänstemän 200,700 X O o s = k r . 6,200: — 361,800 X ()03—kr. 10,900: Bostäder för förmän ,\.{). ,\ och arbetare 598,300X 7,970;-- 1,04(5,200 x -»-= 14,000: ;> Planering, vatten ° och avlopp etc. 1 2 6 , 0 0 0 x 0 0 2 = 2.530:— 220.000x0 0 2 = » 4,400: kr. 10,700: kr. 29,300:

834 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Inledning Fullständigt järnverk för tillverkning av grövre och mindre valsprodukter Tillverkningens art och storlek Tillverkningsmetod Tillverkningsprogram Anläggningens omfattning Råvaror Järnverkets förläggning Järnverksanläggningen Masugnsanläggningen Stålverksanläggningen Valsverksanläggningen Hjälpavdelningen Byggnader för förvaltning, driftsledning m. m Eventuell utvidgning av järnverket Anläggningskostnad Tillverkningspris -. Sammanställning av tackjärnspriset Thomasmetallens tillverkningspris Elektro-thomasmetallens tillverkningspris • Valsprodukternas tillverkningspris Fristående tackjärnsverk Tackjärnspriset Sammanfattning och slutledningar

215 220 221 222 223 223 225 232 235 235 240 249 258 259 259 260 264 267 269 270 270 280 281 287

Bilagor: 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12.

Jämförelse ur fraktsj'npunkt mellan olika förläggningsplatser för järnverket Anläggningskostnad (i detalj) Bostäder Hjälpavdelningen Allmänna avdelningen Tillverkningskostnad för dolomit, kalk och thomasfosfat Arbetskostnad i de olika valsverken Diverse material och reparationer i valsverket Räntor och amorteringar Antal arbetare vid järnverket Fristående tackjärnsverk: Anläggningskostnad Personal, avlöningar, bostäder. Räntor, amorteringar

290 297 310 312 314 316 318 319 319 325 330 331

335 Bilaga

G.

Världens järnmalmstillgångar samt produktion och konsumtion av järnmalm. A v S. E. Österberg och Bdw. S. Berglund.

Malmtillgångarna. Av lätt förklarliga skäl kan någon definitiv siffra icke lämnas ifråga om världens totala järnmalmatillgångar. De uppskattningar, som vid olika tillfällen blivit gjorda, måste betecknas som synnerligen osäkra. Påtagligt är, att till gångarna i världen av järnmalm äro utomordentligt omfattande, men att en avsevärd del av dessa tillgångar på grund av malmens låga järnlialt, olämplig sammansättning i övrigt samt ogynnsamma brytnings- och transportförhållanden för närvarande icke kan komma i fråga för ett kommersiellt utnyttjande. I samma mån som den industriella, tekniken utvecklas, varigenom bland annat malmer med lägre järnlialt eller med större föroreningar eventuellt kunna komma till industriell användning, kunna emellertid också allt större delar av järnmalmsreserverna anses som en brukbar råvara. Järnets viktigaste malmmineral bestå av oxider (hämatiter och magnetiter), hydrater (limoniter och järnockror) samt karbonater (järnspater). Fasta magnetiter förekomma i större kvantiteter utom i Sverige och Norge även i Canada, Ryssland, Förenta Staterna och Frankrike samt på Cuba och Sardinien. I allmänhet äro dessa malmer fosforrena, i synnerhet de svenska, med undantag dock för de flesta lappländska. De äro däremot ofta förorenade av svavel. Järnhalten växlar mellan 45 och 70 procent. Äldre hämatiter (järnglanser), stundom blandade med magnetit, förekomma i Sverige, Norge, Canada, Jugoslavien, Förenta Staterna, Brasilien och övriga sydamerikanska stater samt på Cuba. Dessa malmer äro ofta tämligen fosfor* haltiga men svavelrena. Järnhalten varierar vanligen mellan 45 och 62 procent. Röda hårda hämatiter, röda mullformiga sådana, njurformiga, tradiga och oolitiska hämatiter äro yngre bildningar. De utgöra utlandets renaste, rikaste och bästa järnmalmer. De förekomma renast på Elba, i Förenta Staterna (vars huvudmalm de utgöra) och i Canada, men även i Sydryssland, Bulgarien, England, Frankrike, T}rskland, Belgien, Spanien, Portugal, Österrike, Mexiko, Newfoundland, Sydamerika, Australien och Kina med flera länder. Till följd av sin låga fosforhalt äro dessa malmer de i utlandet för sur bessemer mest använda. Järnhalten växlar mellan 40 och (>5 procent. Hydratmalmer (limoniter, minetter och järnockror), som utgöra en mäktig grupp, förekomma bland annat i Frankrike, Tyskland, Luxemburg, England, Spanien, Österrike, Ryssland, Förenta Staterna, Canada och Kina samt på Cuba. Limoniterna hålla 30—GO procent järn och 0' o i—0' 9 fosfor. Minetterna hålla efter torkning 33—40 procent järn och omkring 0"7 procent fosfor. Karbonatmalmer, ofta förorenade av lera och kol, förekomma i England, Österrike, Ungern, Tjskland, Frankrike, Spanien, Förenta Staterna, Canada, Newfoundland, Ryssland med flera länder. De hålla 20—40 procent järn samt fosfor upp till 0 c procent. Den uppskattning av världens järnmalmstillgångar, som under senare år mest blivit åberopad, är den, som gjordes i samband med geologkongressen

330 i Stockholm 1910, »The Iron Ore Resources of the World», Stockholm 1910. Sedermera hava olika institutioner och författare lämnat bidrag till fullständigande av ifrågavarande arbete. Särskilt kan nämnas det av Imperial Mineral Resources Bureau i London under 1922 utgivna serieverket »Iron Ore (Summary of information as to the present and prospective Iron Ore Supplies of the World)», i vilket ett flertal statistiska data från olika vederhäftiga källor blivit sammanförda såväl om järnmalmstillgäiigar och järnmalmsproduktion som beträffande tillverkning, import och export av järn och stål i skilda länder. Med ledning särskilt av ifrågavarande tvä arbeten har nedanstående redogörelse upprättats rörandevärldens järnmalmstillgångar för att, i den mån ske kan, lämna en vägledning för bedömande'av dessa råvarutillgångars huvudsakliga fördelning på skilda världsdelar och inom Europa på skilda länder. Tabell I. Världens tillgångar av järnmalm. Enligt »Iron Ore [Resources of the W o r l d . . Stockholm KU0. Potentiella reserver

Aktuella reserver

-

1 Malm

.larn

Malm Milj. tim

Milj. ton 1

Europa Amerika Australien Asien

12 032 9 855 136 260 125

22 408

Summa

j

Järn

4 733 5 154 74 156 75

41 029 i 12 085 + ansenliga 81 822 40 731 + enorma 69 37 + ausenliga 457 283 4- enorma : inånga , många tusen tusen + enorma |

10 192

> 123 377

> 5 3 136 + enorma \

1 I'ti »Iron Ore (Summary of information as to the present and prospective Iron Ore Supplies of the World)», London 11» 2 li. uppgivas Europa B tillgångar av »Actual Ores* och »Probable Ores» 1922 till inemot 20,500 miljoner ton motsvarande 7,400 miljoner ton järn. Se nedan. - Upptages i ovannämnda arbete för U. S. A., .Newfoundland, Brasilien, Peru och Cuba till 15,363 miljoner ton.

Tabell II. Europas tillgångar av järnmalm Enligt »Iron Ore (Summary of information as to the present and prospective Iron Ore Supplies of the World)», Loudon 1922. »Actual and probable reserves»

'

Malm

Malm

Järn

Milj. ton

Milj ton

Sverige Spanien . Tyskland

*

7 720 5 800 1 350 1 520 955 1 310

2 700 1700 820 635 470 460

Järn j

365 330 240 270 ! 600:

Norge ... Tjeckoslovakiet Österrike Övriga länder Summa

20 460 i

140 110 85 80 200 7 400.

337 Vad då först Europa beträffar så kunna järnmalmstillgångarna därstädes i runt tal uppskattas till inemot 20,500 miljoner ton, innehållande omkring 3(5 procent eller omkring 7,400 miljoner ton metalliskt järn. I denna uppskattning ingå endast verkligen kända fyndigheter (»actual ores») samt de sannolikt förefintliga ytterligare tillgångar (»probable ores»), som kunna tänkas utnyttjade under rådande kommersiella förhållanden, däremot icke de därutöver möjligen förekommande reserver (»possible ores»). Av de i tabellen angivna uppgifterna innefattar siffran för Frankrike 5,600 miljoner ton malm i Lothringen med en genomsnittlig järnhalt av 32 procent. De övriga franska tillgångarna äro huvudsakligen belägna i Normandie, Bretagne o c h A n j o u samt östra Pyrenéerna. De ha antagits äga en järnhalt av i genomsnitt 43 procent. De lothringska malmerna, minetterna, bestå av oolitiska järnoxidhydrater med större eller mindre inblandningar av järnkarbonat. De förekomma uti olika, från varandra skilda zoner, vilka vardera utmärkas därav, att malmen inom zonen är huvudsakligen ler-, kalk- eller kiselsyrehaltig. Vanligen angivas de i beskrivningar bestå av limonit. Malmerna hålla i sitt naturliga tillstånd endast 28—39 procent järn. Då de äro rika på fosfor, passa de väl till tackjärn för den basiska bessemerprocessen. D e normandiska malmerna bestå i stort sett av järnspater. Järnhalten är 36—55 procent och fosforhalten så hög, att även dessa malmer äro lämpliga för basiskt bessemertackjärn. Pyrenéernas malmer äro de enda i Frankrike, som hålla en relativt låg fosforhalt. De bestå av järnspater och hämatiter med en järnhalt av 51—57 procent och en fosforhalt, som sällan uppnår Oo7 5 procent. De engelska tillgångarna omfatta följande: omkring 3,340 miljoner ton »Jurassic ore» med i medeltal 30 procent järn, 2,293 miljoner ton > Carboniferous ore» med 27 procent järn, 130 miljoner ton hämatit med 50 procent järn, samt resten diverse förekomster med en beräknad genomsnittlig järnhalt av 33 procent. Utöver dessa fyndigheter har England stora tillgångar av »Carboniferous ores», vilka, ehuru icke möjliga att bryta under nuvarande produktionsförhållanden, anses komma att bliva utnyttjade framdeles, när högprocentiga malmer bliva mindre lätt åtkomliga. Englands »Jurassic ores» bestå till största delen av järnspat, som är mer eller mindre impregnerad med lera. Malmerna hålla dessutom kalk- och kiselsyra i mycket växlande proportioner, men genom att blanda malmer från olika distrikt erhållas för hyttorna passande beskickningar. Järnhalten uppgick i 12 miljoner ton, producerade 1917, till i medeltal 27'o procent. Fosforhalten växlar mellan 0'2 och 0 G procent. »Carboniferous clayband» och »blackband» äro karbonatmalmer, impregnerade utom med lera även med kol. Blackbands innehålla tillräcklig mängd kol för att kunna rostas utan tillhjälp av annat bränsle. Dessa malmer hålla från 22 upp till 50 procent järn och 0 ' 2 — I i procent fosfor. Vad beträffar den i tabellen npptagna siffran för malmtillgångarna i Sverige, så är denna avsevärt lägre än den, som Malmkommissionen vid sina nu gjorda beräkningar uppnått. I huvudsak avser den lämnade uppgiften Norrbottensmalm. Endast 185 miljoner ton har vid den engelska beräkningen ansetts komma på mellersta Sverige. De ryska tillgångarna innefatta 450 miljoner ton i södra Kyssland (Krivoi Rog och Kerch) med en järnhalt av 62 procent för Krivoi Kog och 40 procent för Kerch. Av återstoden komma 800 miljoner ton på mellersta Kyssland och 270 miljoner ton på Ural. Dessa malmer hava antagits äga en järnhalt av i genomsnitt 42 procent. Av Rysslands malmer bestå de i Krivoi Rog förekommande av hämatit 4G8 24

338 hållande frun 50—70 procent järn. Endast malm med över 56 procent järn blir föremål för brytning. Fosforhalten växlar från OOJ till 0'0 6 procent och svavelhalten är praktiskt taget ingen. Mellersta Rysslands malmer äro endast föga bearbetade ocli kända. De bestå i regel av mer eller mindre lerhaltiga limoniter eller järnspater. Den enda bearbetade fyndigheten, Kromy, håller 41 procent järn och upp till 1'7 procent fosfor. Uralfyn digheterna äro icke heller mycket exploaterade, ehuru arbetet drivits på många ställen i mindre skala. Malmerna utgöras av limonit och magnetit samt hålla 50—G9 procent järn och 0-oor—0'86 procent fosfor. Spanien besitter de största europeiska tillgångarna på fosforfattig malm. De spanska förekomsterna äro dock ganska splittrade. Mest samlade äro malmfyndigheterna i > Cantabrian mountain region i norra Spanien, i Huelva i södra Spanien och i Sierra Menera. Pyrittillgångarna i Huelva äro medräknade i tabellens uppgifter, emedan den »Purpleore», som erhålles vid nyttiggörandet av svavelinnehållet genom röstning, användes för järnframställning. Av Spaniens malmer bestå de i Bilbao av fasta röda hämatiter samt av jordartade och fasta limoniter. De jordartade malmerna hålla 49—(10 procent järn och endast spår av fosfor. Den fasta röda hämatiten håller 48—50 procent järn och frän spår upp till 0*2 procent fosfor samt limoniten 48—58 procent järn och från spår upp till O-'.» procent fosfor. I provinsen Santander finnes ett antal fyndigheter, vars malmer utgöras av massor och klumpar av limonit liggande i en järnhäl tig lera, som tillsammans med grus fyller fickor i dolomit. Den mest betydande är Obregonfyndigheten. För malmfångsten utgräves leran och sändes tiil vaskerier, där 20 ä 30 procent vaskad malm av råvarans vikt erhålles. Malmen håller i torrt tillstånd 58'« procent järn, 0"0 7 3 procent svavel och 0028 procent fosfor. I provinsen Almeria ligger en del fyndigheter, vilka innehålla järnspatmalmer, som vanligen äro mycket rena, samt limoniter. Dessa malmer hålla 45—58 procent järn och 0-o o 2—0'05 5 procent fosfor. De tyska tillgångarna uppskattades före kriget till omkring 3,500 miljoner ton. Av dessa förlorade Tyskland genom kriget till Frankrike omkring 2,200 miljoner ton, som ligga i Lothringen. De till Tyskland hörande malmerna äro belägna på östra Relmstranden, i Weserområdet och i Timringen. Av de tyska malmerna torde Siegerlandsdistriktets vara de mest värderika. Dessa malmer bestå av järnspat av god kvalitet samt hålla 38—40 procent järn, (5—9 procent mangan och vanligen endast spår av fosfor. Dill- och Lahndistriktens malmer utgöras av hämatit och järnockra samt hålla 42—48 procent järn. Såväl fosfor- som svavelhalter äro låga, Av Weserdistriktets fyndigheter innehålla de uti Salzgitter-Ilsede limonitkonglomerat. Järnhalten i malmen, som den kommer från gruvorna, är omkring 30 procent men höjes genom röstning till 40 procent. Fosforhalten håller sig vid 0-3—0'5 procent. I Hartz ligga många stora fyndigheter. De viktigaste äro limonitbäddarna nära Elbingrode och Hiittenrode, vilka likna dem i Dill-Lahndistrikten. Den kompakta malmen håller 50—60 procent järn men dessutom finnas lågprocentiga malmer med endast 20—30 procent järn. Såvitt man nu vet, kan västra Europa sägas innehålla 90 procent av Europas hela kända järnmalmstillgång. Resterande 10 procent i östra Europa ligga huvudsakligen i Ryssland, inklusive Ukraina, Emellertid torde härvid bemärkas, att med avseende på järiimalmstillgångarna östra Europa icke på långt när är så utforskat som västra Europa, varför det icke är otroligt, att fyndigheter kunna komma att upptäckas särskilt i Ryssland, Jugoslavien och Rumänien. Vad därefter angår malmtillgångarna i andra världsdelar än Europa, så är

•339

det framför allt den a m e r i k a n s k a k o n t i n e n t e n ocli vissa av de v ä s t i n d i s k a ö a r n a , som t r ä d a i förgrunden. D ä r j ä m t e spela de nordafrikanska fyndigh e t e r n a i Algeriet ocli T u n i s i e n en g a n s k a b e t y d a n d e roll. D e b i d r a g a r e d a n n u i icke oväsentlig omfattning till att förse de stora, j ä r n p r o d u k t i o n s c e n t r a i E u r o p a m e d erforderlig malm. I A m e r i k a är det framför allt N o r d a m e r i k a s F ö r e n t a S t a t e r och Newfoundl a n d i N o r d a m e r i k a , C u b a i V ä s t i n d i e n s a m t vissa av de s y d a m e r i k a n s k a s t a t e r n a , särskilt Brasilien, Chile och P e r u , som äga b e t y d a n d e malmtillgångar, vilka, e r b j u d a ett m e r a aktuellt i n t r e s s e . U. S. A:s j ä r n m a l m s t i l l g å n g a r angivas i I r o n Ore R e s o u r c e s of t h e W o r l d till 4,578'o miljoner ton s a m t d ä r u t ö v e r m i n s t 75,000 miljoner ton s a n n o l i k t förefintliga. D e s t ö r s t a och viktigaste malm distrikten äro belägna k r i n g L a k e S u p e r i o r i s t a t e r n a M i n n e s o t a , W i s c o n s i n och Michigan. I den östligaste b e r g s k e d j a n i s t a t e r n a finnas p å olika ställen b e t y d a n d e malmförekomster, v a r a v de viktigaste äro b e l ä g n a i s t a t e n A l a b a m a i B i r m i n g h a m d i s t r i k t e t . B r y t v ä r d a förekomster finnas dock hela vägen n o r r u t i n ä m n d a bergskedja. A n d r a fyndigheter finnas i New Mexiko och W y o m i n g , varjämte b e t y d a n d e tillgångar på goda m a l m e r äro belägna i de västligaste staterna. D e s s a sistn ä m n d a hava än så länge icke blivit u t n y t t j a d e i s t ö r r e skala, J ä r n m a l m e r n a i F ö r e n t a S t a t e r n a u t g ö r a s h u v u d s a k l i g e n av h ä m a t i t e r , magnetiter, l i m o n i t e r och j ä r n s p a t e r . Av h ä m a t i t e r n a finnas i s t o r t sett t r e olika varieteter. D e n första innefattar de i L a k e S u p e r i o r r e g i o n e n f ö r e k o m m a n d e jordformiga m a l m e r n a »soft ores», som klassificeras som h ä m a t i t e r , men som dock hålla n å g o t vatten, e h u r u icke så m y c k e t som vanliga limoniter. D e n a n d r a v a r i e t e t e n u t g ö r e s av vanlig r ö d fast hämatit, som b r y t e s h u v u d s a k l i g e n i L a k e S u p e r i o r r e g i o n e n , e h u r u den även u p p t r ä d e r i n å g r a m i n d r e fyndigheter p å a n d r a ställen i F ö r e n t a S t a t e r n a . D e n tredje varieteten är en r ö d h ä m a t i t , som b i l d a r ett s t o r t antal lager och skikt i en sibirisk formation och i n n e h å l l e r fossiler. S t u n d o m h a r d e n n a m a l m en oolitisk karaktär. D e n p r o d u c e r a s m e s t i A l a b a m a och T e n n e s s e e m e n u p p t r ä d e r d e s s u t o m i P e n n s y l v a n i a , New York, Ohio, K e n t u c k y och W i s c o n s i n . N ä s t Alabama och T e n n e s s e e är New York den f ö r n ä m s t a fyndorten. U t o m d e s s a tre h u v u d varieteter p r o d u c e r a s även h ä m a t i t av a n n a n geologisk ålder, e h u r u i jämförelsevis s m å k v a n t i t e t e r . M a g n e t i t e r n a äro även av olika slag. U t o m vanlig fast m a g n e t i t finnes lös mullformig s å d a n i S ö d r a P e n n s y l v a n i a s a m t i Cordilliererna. L i m o n i t e r n a och j ä r n o c k r o r n a ligga vanligen i lera, från vilken m a l m e n skiljes genom vaskning. P r o d u k t i o n e n av j ä r n s p a t m a l m är obetydlig och avtager allt mera. D e förnämsta g r u v d i s t r i k t e n i L a k e S u p e r i o r r e g i o n e n äro Mesabi, Vermillion, Groebic, Marcpiette och M e n i m i n e e . M a l m e r n a s järn- och fosforhalter voro enligt m e d e l t a l e t av s k e p p n i u g s a n a l y s e r u n d e r år 1909 följande: Mesabi 5K'8.*s p r o c e n t j ä r n och 0'0ö2 p r o c e n t fosfor. Vermillion 63'7 9 » » » ()'U5 2 » » Ooebic 59'6 2 » » » 0'oeo » » Marquette 57'05-58'fio » » O105—0*211 » » Meniminee 52'23— 54'79 » » » 0'0i2—0'178 » M a l m e r n a från de sydliga s t a t e r n a hålla i m e d e l t a l följande järn- och fosforhalter : Alabama 48'88 p r o c e n t järn, 0'3 2 9 p r o c e n t fosfor. Tennessee 51'2ö » » 0'44i » » Georgia 52'o o » » 0'54G » » Kentucky H9'79 » 0 - 439 » » Texas 45'84 — 52'77 » » 0-093—0'iu » »

340 Newfoundland äger malmtillgångar av nästan alla kända sammansättningar. År 1910 uppskattades de kända tillgångarna till 113 miljoner ton och »probable ores» till 3,522 miljoner ton. Senare uppskattningar hava uppnått ungefär samma siffra för dessa reserver, varjämte konstaterats förefintligheten av 3'tterligare enorma tillgångar, som då (1913) icke ansågos ekonomiskt åtkomliga. Den enda fyndighet på Newfoundland, i vilken brytningen hittills nått en mera betydande utveckling, äro Wabana Mines på Great Bell Island. Wabanamalmerna bestå huvudsakligen av oolitisk hämatit, någon gångåtföljd av järnspat. De hålla omkring 54 procent järn och 0'4 till T 4 procent fosfor. Cubas malmtillgångar uppskattas till 3,150 miljoner ton, varav 2,6(57 miljoner ton med en järnhäl t av mer än 40 procent. Hela den samlade malmkvantiteten, varav en del utgöres av hydratmalm, håller, som den befinnes i gruvorna, i medeltal 33 procent järn, varför Cubas malmtillgångar motsvara över 1,000 miljoner ton metalliskt järn. Fyndigheterna på denna ö, vilka till största delen äro i amerikansk besittning, äro sålunda av betydande storlek. På Cuba förekommande magnetit-hämatitmalm håller 55—56 procent järn samt har låg fosfor- och svavelhalt. Medeltal av anahyser vid skeppningarna under år 1907 var följande: järn 57'8 procent, fosfor 0'0 34 procent och svavel 0 i 8 procent. En typisk analys å limonitmalm är följande, vilken utförts å malm, som torkats vid 100° C : järn 45'18 procent, fosfor 0'i procent, svavel 0'0 6 3 procent. Vad slutligen beträffar de sydamerikanska malmerna, så äro uppskattningarna av dessa tillgångar än mera osäkra, än vad som gäller för övriga gjorda beräkningar. I Brasilien ha fyndigheterna i Minas Geraes sedan länge varit bekanta. De kända tillgångarna här hava för vissa f} r ndigheter uppskattats till 988 miljoner ton, som kunna uttagas utan underjordsarbeten, men det lär kunna antagas, att det åtminstone finns ytterligare lika mycket sådan malm. Järnhalten har vid 89 analyser befunnits vara i genomsnitt 69"6 5 procent och fosforhalten 0'0i25 procent. Härtill komma vissa andra fyndigheter i detta distrikt, som tillhopa uppskattas till 1,710 miljoner ton med en järnhalt av omkring 50 procent. Minas Geraes samlade malmtillgångar hava uppskattats olika, upp till 3,500 miljoner ton. Övriga brasilianska malmtillgångar äro föga kända och icke uppskattade. Icke heller om Chiles malmtillgångar äger man någon större kännedom, med undantag för fyndigheterna i Tofo i provinsen Coquimbo. Dessa fyndigheter, som bestå av hämatit med något magnetit, hava en järnhalt på över 67 procent och en fosforhalt ned till Ooos procent. Omkring 200 miljoner ton malm har påvisats därstädes. I Peru ligger den mest betydande fyndigheten i Marcona i närheten av kusten norr om hamnen Lomas. Malmen består av hämatit liggande uti diorit. Järnhalteu är 60—65 procent och fosforhalten O02—0(>5 procent. Den sammanlagda kända malmtillgången har uppskattats till 500 miljoner ton. Även andra fyndigheter rinnas med hög järnhalt. De kända malmtillgångarna i 'Nordafrika uppskattas till 150 miljoner ton, varav i Algeriet 100 miljoner, i Tunis 25 miljoner och i Marocko 25 miljoner ton. Närmare undersökta och exploaterade äro endast Algeriets och Tunis fyndigheter. Malmerna, som huvudsakligen bestå av hämatit, äro tämligen järnrika och hava ofta så låg fosforhalt, att därav framställt tackjärn kaa användas för stålberedning enligt sur martin- eller sur bessemermetod. Mindre mängder magnetit och järnspat hava även brutits. Algeriets malmer, torkade vid 100° G, hålla 49—57 procent järn och 0'OLO—0'07 7 procent fosfor. De exploaterade Tunismalmerna innehålla, i d e t

341 tillstånd de komma ur gruvorna, 48 — 54 procent järn och 0 012—O035 procent fosfor. Malmer med fosforhalter upp till 1'25 procent förekomma även, men äro ännu icke brutna.

Produktion och konsumtion av malm. Övergår man därefter till att granska utvecklingen av malmkonsumtionen, är till en början av intresse att för en följd av år följa malmproduktionen i de viktigaste produktionsländerna 1. Det framgår av ett studium av hithörande statistik, att världsproduktionen av järnmalm år 1913 var mer än fem gånger så stor som 1871. Sistnämnda år stod England i främsta rummet som produktionsland med mer än 50 procent av hela världsproduktionen. Den engelska produktionen var då mer än fem gånger så stor som Förenta Staternas och omkring fyra gånger så stor som Tysklands produktion. Av 1913 var situationen förändrad. Förenta Staterna hade då ökat sin produktion av järnmalm i utomordentligt hög grad. Under samma tid stod den engelska produktionen i stort sett på samma nivå. Tyskland hade ökat sin produktion omkring åtta gånger. Siffrorna för 1871 och 1913 återgivas här nedan: 1871. Tusen m t r ton

Storbritannien 16,597 Tyskland med Luxemburg 4.368 Förenta Staterna 3,440 Frankrike ' 2,110 Österrike-Ungern 1,093 Kyssland 791 Sverige 663 586 Spanien Algeriet 172 Italien 86 Approximativ totalsumma för hela världen 31,000

1913. Tusen m t r ton

Förenta Staterna 62,972 Tyskland med Luxemburg 35,941 Frankrike 21,918 Storbritannien 16,253 Spanien 9,862 Ryssland 9,514 Sverige 7,476 Österrike-Ungern 5,098 Algeriet 1,349 Italien 603 Approximativ totalsumma för hela världen 175,000

Under krigsåren inträffade för vissa hinder betydande störningar i järnmalmsproduktionen, som medförde avsevärd nedgång i densamma. Detta var särskilt fallet med Frankrike men även i England, Sverige, Spanien, Luxemburg och i Nordafrika minskades järnmalmsproduktionen. Endast Amerikas Förenta Stater hade att uppvisa en ökad produktion, som uppnådde sina toppunkter under 1916 och 1917. Omstående tabell lämnar en översikt över produktionen av järnmalm i de viktigaste produktionsländerna under kriget, varjämte för jämförelsens skull även siffrorna för 1913 inedtagits. 1 Den följande framställningen bygger i huvudsak på »Report on Certain Aspects of the Raw Materials Problem», utgiven av Nationernas Förbund, 1922.

342 Världsproduktionen av järnmalm. Tusen m t r ton.

Amerikas Förenta Tyskland Luxemburg Frankrike Storbritannien

Stater

Ryssland Sverige Österrike Ungern Italien Norge Belgien Algeriet Tunis

19 1 3

19 14

19 15

19 17

1 9 18

62 972 28 608 7 333 21 918 16 253 9 862 9 514 7 476 3 039 2 059 603 544 150 1349 597

42 103 20 505 5 007 11252 15 105 6 820

56 415 17 710 6U59 620 14 463 5 618

76 370 21 33 i 1 6 752 1 681 13 711 5 857

76 494 22 465 ! 4 509 2 035 15 083 5 551

6 883 2 546 2 1 238 680 715 5 819 286

6 9S6 y y 947 880 30 939 367

70 773 7 914 1 ) 3 131M 1 672 15 285 4 690 y 6 624 1162*) y 695 962) 0-5 782 445 -

•j

6 587 2 2811722706 652 82 1115 248

•i

6 217 1 676a) 1581999 303*) 17 1065 606

l ) E n l i g t xippgift i »Statistics of the Iron and Steel Industries», utg. av National Federation of Iron and Steel Manufacturers, London 19:22. ) Ur »Iron Ore», se ovan.

Det är på grund av bristande statistiskt material icke möjligt att bilda sig ett säkert omdöme om den årliga totala järnmalmsproduktionen under kriget, men att döma av de anförda siffrorna synes produktionen icke något är Lava uppnått 175 miljoner ton, det vill säga den kvantitet, som uppskattningsvis angavs såsom produktionen 1913. Vad angår produktionssifrrorna för järnmalm i olika länder under tiden efter kriget, så äro dessa siffror kända endast i ringa utsträckning för de två senaste åren. I nedanstående tabell har sammanställts det material, som varit tillgängligt för åren 1919 och 1920. Världsproduktionen av järnmalm.1» Tusen mtr ton. 1919

Amerikas Förenta Stater Frankrike Luxemburg England Spanien Tyskland

61,940 68,686 9,430 13,871 3,112 3,704 12,450 12,910 4,( 540 4,7(58 (5,1542) 6,362-)

Sverige ... Österrike Italien ... Norge Belgien ... Algeriet Tunis

981 250 613 90 o 736 360

4,519 435 390 79 5 1,115 366

11 Siffrorna äro hämtade dels ur »Statistics of the l i o n and Steel Industries» (se >van), dels ur »Iron Ore» (se ovan) samt omräknade till mtr ton. a ) Ur »AVirtschaft und Statistik», utgiven av Stat. Reiehsamt.

Vad som för tiden efter kriget i första hand kräver uppmärksamhet är givetvis den förändrade situation i avseende å järnmalmsproduktionen i olika länder, som inträtt genom bestämmelserna i Versaillesfreden. Konsekvenserna av de ifrågavarande förändrade förhållandena, särskilt för vårt lands vidkom-

343 mande, kräva liaturligen särskilt beaktande. Den faktiska förskjutningen i Tysklands och Frankrikes inbördes ställning i avseende å järnmalmstillgångar och järnmalmsproduktion genom Versaillesfreden var högst avsevärd. Tyskland förlorade som bekant Lothringen, som tillerkändes Frankrike. Därmed berövades Tyskland också en av sina rikaste järnmalmstillgångar. Genom uppdelningen av övre Schlesien mellan Tyskland och Polen gick största delen av där förefintliga järnmalmsförekomster till Polen, i det att enligt en av Nationernas förbund gjord uppskattning 96'9 procent av nämnda distrikts järnmalmsproduktion 1913 belöpte på den numera polska delen. En ytterligare minskning i den tyska dispositionen över tillgångar av järnmalm låg i Luxemburgs frånskiljande från den tyska tullunionen och införlivande med den fransk-belgiska ekonomiska intressesfären. Nedanstående tabell belyser den betydande förskjutning, som efter kriget inträtt till Tysklands nackdel. Produktion av järnmalm. 1913.

1920. Milj. mtr ton.

Frankrike Luxemburg Tyskland varav i Lothringen i övriga Tyskland

;..

21-9 7'8 28"6 21' i 7'5

Milj. mtr ton.

Frankrike varav i Lothringen Frankrike i övrigt Luxemburg Tyskland

139 8i 5'8 3'7 6'4

Frankrikes produktionskapacitet var sålunda år 1913 37'9 procent och Tysklands 6*2-1 procent av den samlade produktionskapaciteten hos nu ifrågavarande malmförekomster. Ar 1920 var Tysklands motsvarande andel 26"7 procent och Frankrikes 73'3 procent. Övergår man därefter till en granskning av importen och exporten av järnmalm framgår i huvudsak följande för de länders vidkommande, som härvidlag spela den största rollen. För ett detalj studium av siffrorna för senare år hänvisas till bifogade tabeller, vilkas siffror, utom vad angår Sverige, äro hämtade ur det ovannämnda arbetet »Iron Ore», utgivet av Imperial Mineral Resources Bureau. Yid studiet av siffrorna, vilka omräknats till metriska ton, bör uppmärksammas, att den malm, som uppgivits komma från Norge, till allra största delen utgöres av svensk malm, som transiterat Norge. Samma förhållande gäller även för den malm, som uppgivits komma från Belgien. Den bristande överensstämmelsen mellan å ena sidan de i tabellen för Sverige lämnade siffrorna, vilka hämtats ur svensk officiell statistik, och å andra sidan uppgifterna i de övriga tabellerna får för övrigt tillskrivas olika redovisningssätt för de statistiska uppgifterna i olika länder.

344 England.

Frankrike.

Tusen rn.tr ton.

Tusen mtr ton.

1 920

1 9 2:0

19 13

Länder

Länder Import Export import Export från till från till

Spanien Algeriet Tunis Sverige Norge Frankrike

Grekland Newfoundland Övriga länder...

i 598; 7711 283! 3731 496 332 207 102 185

— — —

—

— 7 347 ') Inkl. från Luxemburg. Summa

4 169 879 319 463 157 212 40 26 257

— — — -

Import Export Import 1 Ixport frun till från till Tyskland Spanien Algeriet Norge England Sverige Belgien Övriga Länder.. Summa

l

)807 457 53 29

4 064

J

-

20 5 034 30 541 1411 10 063

6 522

Tyskland. \ Tusen mtr ton.

735 153 8

— 7 235

1 583 2 089

403 i 4 407

Belgien. Tusen mtr ton. •

19 1 3

19 13

19 2 0

Länder

Länder Import Export Import Export från till från 4 557

Sverige Luxemburg Frankrike

3 810 3 631

Spanien Norge Algeriet Tunisien Ryssland Belgien Övriga länder...

481 136 490 127 783

1 733 26

2 295 1340 886 598 587

1 Export Import Export Import till från till från ,

Frankrike Tyskland Luxemburg Norge Spanien Sverige England Övriga länder...

4 753 117 1578 256 153 57 169

Summa

7 083

192 0

92 510 64

48 58 15

68'. i 166 145 77 2 78

3l!

2 41H

152 Summa 14 015 2 612 6 449 161 *) Siffrorna inkludera även manganmalm m. m.

Spanien.

U. S. A.

Tusen mtr ton.

Tusen mtr ton.

19 2 0

Länder

_

Import Export Import Export från till från till England Belgien Frank rike Tyskland Holland U. S. A Övriga länder... Summa

— ' 4 817 65 390 988 — 2 510 89 45: -

8 904

—i

— — — -

3 901' 50 125 1 414: 63 76

: i 4 629

19 20

1913 Länder

Import Export Import Export från från till till Canada Newfoundland oeh Labrador

35 Sverige Cuba Franska Afrika Övriga länder...

216 115 362 1662 13 86

561 Summa

2 637

71 65 904 162

1 163

345 Sverige. Tusen mtr ton. 1 9 1 3 L il n d e r

England Belgien U. S. A Summa

19 2 1

1 9 2 0 Export till

Import från

Export till

4 978 673 111 231 361 86

2 600 624

• —

3 253 241 512 166 140 25

6 440

3 729

—

4 337

Import från

Export till

—

Import från

254 97 154

England importerar betydande kvantiteter järnmalm, huvudsakligen från Spanien. Relativt mindre kvantiteter tagas från Nordafrika och Sverige samt en del andra länder. Exporten är praktiskt taget utan betydelse. Förbrukningen av järnmalm i England har överskridit produktionen med inemot 50 procent, motsvarande kvantitet har alltså importerats. Frankrikes situation i avseende å järnmalmsfrågan har, såsom förut nämnts, förändrats avsevärt genom Versaillesfreden. Före kriget exporterades betydande kvantiteter, särskilt till Belgien och Tyskland, samt mindre mängder till bland annat England. Importen var i förhållande till produktion och export relativt liten och härledde sig huvudsakligen från Tyskland och Spanien. Mindre kvantiteter koramo från Sverige och Algeriet samt en del andra länder. Efter kriget sjönk importen ännu mera (den uppgick 1920 icke till fjärdedelen av 1913 års import). Det är nu huvudsakligen spansk malm, som importeras. Exporten, som visserligen 1920 icke uppnått ens hälften av 1913 års siffra, kan dock under åren efter kriget uppvisa en hastig stegring. Den går huvudsakligen till Belgien men även i relativt betydande kvantiteter till Tyskland. Tyskland har som nämnts genom kriget förlorat största delen av sina malmtillgångar. Det redan förut betydande importbehovet synes, även om hänsyn tages till minskningen av den industriella produktionskapaciteten genom förlusten av industridistrikten i Lothringen och Oberschlesien, komma att bliva högst avsevärt efter kriget. Ar 1913 importerades i runt tal 14 miljoner ton huvudsakligen från Sverige, Frankrike och Spanien, medan mindre kvantiteter kommo från Ryssland, Nordafrika, Österrike-Ungern och Newfoundland. Ar 1920 var det huvudsakligen svensk samt luxemburgsk och fransk malm, som importerades, varjämte relativt mindre kvantiteter togos från bland annat Spanien. Exporten från Tyskland av malm, vilken torde få anses som reexport, har gått till Frankrike och Belgien. Belgien äger inga malmfyndigheter av betydelse och har därför måst importera malm i betydande mängder. I främsta rummet har fransk malm blivit använd samt malm från Luxemburg. Spanien och Sverige äro utom Frankrike de länder i Europa, vilkas malmtillgångar lämna ett mera betydande exportöverskott. Den svenska malmen går huvudsakligen till England och Tyskland. År 1913 tog sistnämnda land 77 procent av hela den svenska malmexporten. Senare har på grund av kända förhållanden detta tal något minskats men överstiger alltjämt 70 procent. Den spanska malmen har avsättning i ett stort antal länder men går i främsta rummet till England. 4G8 2-1

346 Ryssland, som före kriget producerade icke oväsentliga kvantiteter järnmalm, har på grund av där rådande förhållanden även ifråga om järnmalmen förlorat aktuell betydelse. Det torde emellertid böra framhållas, att man på grund av de betydande järnmalmstillgångarna därstädes framdeles sannolikt har att räkna med detta land i nu förevarande sammanhang. Vad därefter beträffar de utomeuropeiska länderna är det endast Amerikas Förenta Stater, som är konsument av järnmalm i större omfattning. Utöver sin utomordentligt stora produktion av malm har U. S. A. även importerat malm särskilt från Cuba men även från Sverige och Spanien samt en del andra länder. Sveriges procentuella andel i importen var 1921 * !5"4 procent. Export av malm har skett till Canada.

Statens offentliga utredningar 1924 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen )

Allmän lagstiftning.

Statsförfattning.

Rättskipning.

Fångvård.

Vattenvägen, Skogsbruk. Bergstrakt Betänkande med förslag till gruvlag. [16] Miilinkommissionens slutbetänkande. Malmtillgången i Norrbottens län. [33]

Allmän statsförvaltning. Industri. Cement- och betongbestämmelser. [25]

Kommunalförvaltning. Handel och sjöfart. SkeppstjSnstkommitterades betänkande. 3. 20] Statens ocli kommu nornas linans väsen.

Pol i ti. Handledning vid utarbetandet av brandordningar för landskommuner. [23]

Koin ni unikationsväscn. Utredning rörande ny vattenväg melhn 3ste>rsjön ocl Vänern jämte biliang. [6] Anvisningar rörande vägväsendet och autcmol)iltr:afiken. [19' Bank-, kredit- och penningväsen.

Socialpolitik. Iakttagelser rörande socialiseringen i Östei-rike. [14] Det svenska tobaksmonopolet. [15] Statens järnvägar. [22] Statens järnvägar som allmänt affärsverk. [30]

Försäkrings väsen.

Hälso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen. K. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 9. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Hallands län. [18] 11. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Blekinge län. [10] 12. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Kopparbergs län. 3i 13. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Västmanlands län. [8] 14. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Värmlands län. [9] 15. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Jämtlands län. [11] IG. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Norrbottens län. [28] 18. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Gotlands län. [12] 19. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Västernorrlands län. [17] 20. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Västerbottens län. [29] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Det svenska lantbrukets produktionskostnader. 2. Bokföringsåren 1920—3921 och 1921—1922. [2] Fastighetsregisterkommissionens meddelanden. 13. [21]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig oilin:g i övrigt, Supplement nr 2 till Sverges familjenamn 1J20. [4] Betänkande angående det fria och frivilliga folk:bildningS( arbetet. [5] Betänkande och förslag angående läroverks- och landsbibliotek. [7] Förslag till lönereglering för befattningshivar? vidl allmänna läroverk m. fl. läroanstalter. [13] K. skolöverstyrelsens utlåtande över skoliomnissiionens betänkanden 1—5. [24] Systematiskt utforskande av allmogekuliurei. 1. [261 2. [27] Utredning rörande kungl. teaterns verksimhet. [31]

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell lätt» Angåonde ordnandet av statens kommersiella informations verksamhet. [1]

S t o c k h o l m . K. L. B e c k m a n s Boktr.. 1924. 468 24