Malmtillgången i Norrbottens län utredning ingående i Malmkommissionens betänkande den 31 mars 1923

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

^

b STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1924:

33 HANDELSDEPARTEMENTET

MALMTILLGÅNGEN I NORRBOTTENS LÄN UTREDNING INGÅENDE I MALMKOMMISSIONENS BETÄNKANDE DEN 31 MAKS 1923 AV

FÖRSTE BYRÅINGENJÖREN EDW. S. BERGLUND

S T O C K H O L M 19 2 4

Statens offentliga utredningar 1924 Kronologisk

1. Angående o r d n a n d e t av statens k o m m e r s i e l l a informat i o n s v e r k s a m h e t . P r o m e m o r i a , avgiven av chefen för utr i k e s d e p a r t e m e n t e t s speciella h a n d e l s a v d e l n i n g . Marcus. 28 s. U. 2. Det S7enska l a n t b r u k e t s p r o d u k t i o n s k o s t n a d e r . 2. Bokföringsåren 1920—1921 och 1921—1922. Av L. Nanneson. Meddelande från Kungl. L a n t b r u k s s t y r e l s e u n r 217 (nr 6 1923). Svanbäck. (,6), 107 s. J o . 3. Kung]. E l e k t r i f i e r i n g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . 12. Utr e d n i n g beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av landsbygden i n o m Korinarbergs l ä n . B e c k m a n . 47 s. 2 kart. Jo. 4. S u p p l e m e n t n r 2 till Sverges f a m i l j e n a m n 1920. Stat. Kepr. anst. 10 s. J u . 5. B e t ä n i a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e det fria ceh frivilliga f o l k b i l d n i n g s a r b e t e t . E k l u n d , vij, 208 s. K. 6. Utredning r ö r a n d e n y v a t t e n v ä g m e l l a n Östersjön och Vänern, Göta k a n a l , j ä m t e b i h a n g , i n n e f a t t a n d e preliminäi utredning rörande vattenväg mellan Hjälmaren och Vinern, Svea k a n a l . M e d d e l a n d e n från K u n g l . Kanalkomn-issiouen. Nr 4. Hajggström. 173 s. 3 k a r t . K. 7. Betänkande och förslag a n g å e n d e l ä r o v e r k s - och l a n d s biblictek. U p p s a l a , Almqvist & Wiksell. x j , 511 s. K S. Kung-. E l e k t r i f i e r i n g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . 13. Ut redning beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av l a n d s bygden i n o m V ä s t m a n l a n d s l ä n . B e c k m a n . 36 s. 2 kart Jo. 9. K u n g \ E l e k t r i f i e r i n g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . 14. Ut redning beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av l a n d s b y g d u i i n o m V ä r m l a n d s l ä n . B e c k m a n . 52 s. 2 k a r t . J o 10. Kung^. E l e k t r i f i e r i n g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . 11. Ut redning beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av l a n d s bygden i n o m Blekinge län. B e c k m a n . 32 s. 2 k a r t . Jo 11. Kung:. E l e k t r i f i e r i n g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . 15. Ut redning beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av l a n d s bygden i n o m J ä m t l a n d s län. B e c k m a n . 32 s. 2 kart. J o 12. Kung]. E l e k t r i f i e r i n g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . 18. Ut redning beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av l a n d s bygden i n o m G o t l a n d s l ä n . B e c k m a n . 19 s. 1 k a r t a . Jo 13. F ö r s l i g till l ö n e r e g l e r i n g för b e f a t t n i n g s h a v a r e vid rikets a l l m ä a n a l ä r o v e r k s a m t vid folk- och s m å s k o l o r m . fl. läroaxstalter. T u l l b e r g . 413 s. K. 14. Iakttagelser r ö r a n d e s o c i a l i s e r i n g e n i Österrike 1918— 1922. Av Nils Karleby. Tiden, v i j , 111 s. I'M. 15. Det svenska tobaksmonoxjolet. E n u n d e r s ö k n i n g av d e s s v e r k s a m h e t 1915—1922. Av M. Marcus. Tiden, vij, DG s. FJ. 16. B e t ä n i a n d e m e d förslag till g r u v l a g . Norstedt. 400 s. Ju.

förteckning

I 17. K u n g l . E l e k t r i f i e r i n g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . .19. Ufe r e d n i n g beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av landa b y g d e n i n o m V ä s t e r n o r r l a n d s l ä n . B e c k m a n . 77 s. 2 karl

Jo.

I

18. K u n g l . E l e k t r i f i e r i n g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . 9. UjJ r e d n i n g beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av l a n d l b y g d e n i n o m H a l l a n d s l ä n . B e c k m a n . 146 s. 3 k a r t . J a | 19. A n v i s n i n g a r r ö r a n d e v ä g v ä s e n d e t och a u t o m o b i l t r a l i k e a B l o m . 24 s. K. ] 20. S k e p p s t j ä n s t k o m m i t t e r a d e s b e t ä n k a n d e . 3. F ö r s l a g t i l l a g om s ä r s k i l d p e n s i o n s f ö r s ä k r i n g av sjöfolk. M a r c u l 123 s. 1 t a b . - b i l . H. | 21. F a s t i g h e t s r e g i s t e r k o m m i s s i o n e n s m e d d e l a n d e n . 13. Samm a n d r a g av i n k o m n a y t t r a n d e n ö v e r f a s t i g h e t s r e g i s t e r k o m m i s s i o n e n s förslag d e n 25 a u g u s t i 1923 a n g å e n ö l tillsynen å fastighetsregistreringen m. m . Palmquisl 79 s. J u . 22. S t a t e n s j ä r n v ä g a r . K o r t f a t t a d ö v e r s i k t av d e r a s till k o m s t , e k o n o m i och o r g a n i s a t i o n . Av M. M a r c u l T i d e n , v i j , 149 s. F i . 23. H a n d l e d n i n g vid u t a r b e t a n d e t av b r a n d o r d n i n g a r lm l a n d s k o m m u n e r . M a r c u s . 16 s. K. 24. K. s k o l ö v e r s t y r e l s e n s u t l å t a n d e över s k o l k o m m i s s i o n e n l b e t ä n k a n d e n 1—5. N o r s t e d t . 346 s. E . 25. N o r m a l b e s t ä m m e l s e r för l e v e r a n s och p r o v n i n g av c a m e n t ( c e m e n t b e s t ä m m e l s e r ) s a m t för b y g g n a d s v e r k a l b e t o n g och a r m e r a d b e t o n g ( b e t o n g b e s t ä m m e l s e r ) . N o l s t e d t . 42 s. K. 26—27. B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l ett s y s t e m a t i s k t u l f o r s k a n d e av d e n s v e n s k a a l l m o g e k u l t u r e n . 1. H u v u J b e t ä n k a n d e och förslag, viij, 156 s. 1 p a t . - t a b . 2. MlAl| m o g e f o r s k n i n g e n i Sverige och d e s s n o r d i s k a gran l ä n d e r , iv, 204 s. V. P e t t e r s o n . E . inn28. K u n g l . E l e k t r i f i e r i i i g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . 16. r e d n i n g beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av l a nUtdl b y g d e n i n o m N o r r b o t t e n s l ä n . B e c k m a n . 21 s. 2 karl Jo. 29. K u n g l . E l e k t r i f i e r i n g s k o m m i t t é n s m e d d e l a n d e n . 20. U | r e d n i n g beträffande p l a n m ä s s i g elektrifiering av l a n d l b y g d e n i n o m V ä s t e r b o t t e n s l ä n . B e c k m a n . 29 s. 2 karf Jo. 30. S t a t e n s j ä r n v ä g a r s o m a l l m ä n t affärsverk. T i d e n . 411 Fi. 31. U t r e d n i n g r ö r a n d e k u n g l . t e a t e r n s e k o n o m i o c h kons n ä r l i g a v e r k s a m h e t . N o r s t e d t . (2), 03, 27 s. E . 32. M a l m k o m m i s s i o n e n s s l u t b e t ä n k a n d e . U t r e d n i n g angl e n d e n y t t i g g ö r a n d e t av s t a t e n s n o r r l ä n d s k a m a l m f y n d i l h e t e r . B e c k m a n . 346 s. If. 33. M a l m t i l l g å n g e n i N o r r b o t t e n s l ä n . U t r e d n i n g , ingåenc i m a l m k o m m i s s i o n e n s b e t ä n k a n d e den 31 m a r s 1923. h E d w . S. B e r g l u n d . B e c k m a n . 130 s. H .

Anm. Om särskild t r y c k o r t ej angives, är tryckorten S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil u t g ö r a b e g y n n e l s e b o stäverna till d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E . = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . = j o r d b r u k d e p a r t e m s n t e t . E n l i g t k u n g ö r e l s e n den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g (nr 98) u t g i v J u t r e d n i n g a r n a i o m s l a g m e d e n h e t l i g färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1 9 2 4 : 3 3 HANDELSDEPARTEMENTET

MÅLMT1LLGÅNGEN I NORRBOTTENS LÄN UTREDNING INSÅENDE I MALMKOMMISSIONENS BETÄNKANDE DEN 31 MARS 1923 AV

FÖRSTE BYRÅINGENJÖREN EDW. S. BERGLUND

STOCKHOLM 1924 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [468 2*1

Malmtillgången i Norrbottens län. Av förste byråingenjören Bdw. S. Berglund.

Inledning. De järnmalmsfält inom Norrbottens län, i vilka staten på ett eller annat sätt är intresserad, kunna med avseende härpå uppdelas i följande olika kategorier, nämligen: 1. malmfält, till vilka staten praktiskt taget ensam är ägare; 2. malmfält, i vilka staten är delägare; 3. malmfält, till vilka staten innehar nyttjanderätt. Till den första kategorien höra följande fält, vilka åter kunna indelas i skilda grupper på grund av deras olika beskaffenhet och den kännedom man har om dem. 1 a. Ekströmsberg, Svappavaara, Leveäniemi och Mertainen, som alla otvivelaktigt hava ett stort värde, och vilka blivit jämförelsevis noggrant undersökta. 1 b. Laukujärvi, Bakkurijoki, Tansari, Salmivaara, Nokutusvaara och Painirova, vilka hittills icke blivit undersökta i sådant omfång, att man kan uttala sig om deras beskaffenhet, utsträckning och värde. l e . Haukivaara, Syväjärvi, Toppi och Tuollujärvi, vilka, enligt vad genom hittills utförda undersökningsarbeten kunnat konstateras, synas vara icke brytvärda (dier av mindre värde. ^ Till den andra kategorien höra Kirunavaara och Gellivare, i vilka staten såsom innehavare av aktier är delägare, och som i en framtid kunna övergå i statens ägo, samt Koskullskulle, Tuolluvaara, Buotivare, Vallatj, Vietovaara, Sautusvaara, Vathanvaara, Pellivuoma, Käyrivaara, Njuotjamavaara, Tarrekaisse och Buonkatjåkko. Till den tredje kategorien hör Luossavaarafyndigheten ensam. Genom 1907 års avtal erhöll staten uteslutande nyttjanderätt till detta fält, vilken rätt emellertid för viss tid och på vissa villkor ånyo överlåtits. Staten är dock på grund av sitt aktieinnehav i Luossavaara-Kirunavaara Aktiebolag även delägare i Luossavaara. Alla dessa malmfält hava vid upprepade tillfällen varit föremål för mer eller mindre vidlyftiga undersökningar, beskrivningar och utlåtanden. Det här nedan följande är en sammanfattning av det viktigaste av vad med avseende på respektive malmfält genom dessa arbeten framkommit. De berättelser, uppsatser och utlåtanden, som — utom riksdagstryck och kommissionens egna handlingar — kommit till användning vid sammanfattningens utarbetande, äro följande. 1. Bergverksrelationer från Yäster- och Norrbottens bergmästaredöme, senare benämnt l:sta bergmästaredistriktet och norra bergmästaredistriktet. 2. Berättelse om Norrbotten och dess lappmarker enligt Kongl. Maj:ts och Bikets Höglofl. Bergscollegii Beslut, utgivna av Abraham Boman år 1818. 3. Underdånig berättelse om en på nådig befallning år 1875 företagen undersökning av malmfyndigheter inom Gellivare och Jukkasjärvi socknar av Norrbottens län, avgiven av chefen för Sveriges geologiska undersökning. 4. »Undersökningar rörande järnmalmstillgångarna i Kirunavaara och Luossavaara, verkställda på grund av Kungl. Maj:ts nådiga beslut den 28 maj 1897.» 468 21

]#

2 5. »Underdånig berättelse om en undersökning av mindre kända malmfyndigheter inom Jukkasjärvi Malmtrakt och dess omgivningar», verkställd av Sveriges geologiska undersökning på grund av Kungl. Maj:ts nådiga beslut den 19 maj 1899. 6. Otryckt berättelse över verkställd utredning angående Mertainens Gruvaktiebolags gruvor, avgiven år 1903 av professor Helge Bäckström. 7. Otryckt rapport över resultatet av undersökningsarbeten vid fyndigheter i Norrbotten, avgiven av bergsingenjören Carl Ericsson (1904). 8. Otryckt »Utredning rörande malmtillgångarna inom Leveäniemi malmfält i Norrbottens län, utförd under år 1907 av Walfr. Petersson». 9. Otryckt berättelse över undersökningar rörande Luossavaara malmfält, avgiven i februari 1908 till chefen för Civildepartementet av dåvarande gruvingenjören C. I. Asplund. 10. Yttrande till Herrar Fullmäktige i Jernkontoret av en av Jernkontoret tillsatt kommitté, daterat den 10 dec. 1908, angående möjligheten att tillgodo göra malm från Luossavaara malmfält för svenska järn tillverkningen. 11. »The Iron ore Resources of the World», utgiven 1910. 12. »Järnmalmsförekomsterna vid Buoutevare och Vallatj», av F. 11. Tegengren i Sveriges geologiska undersöknings årsbok 1910. 13. »Tuolluvaara. En gruvfältsbeskrivning», av Georg Fagerberg i Blad för bergshanteringens vänner 1913. 14. Otryckt sammanfattning om »Svenska statens järnmalmsfält i Norrbotten», utförd i jan. 1917 av professor Walfr. Petersson på begäran av Malmkommissionen. 15. »Tuolluvaara malmfälts geologi», av P. Geijer i Sveriges geologiska undersöknings årsbok 1919. Dessutom hava beskrivningar, utförda av professor Petersson att biläggas Kungl. Maj:ts nådiga propositioner till 1907, 1908 och 1913 års riksdagar samt sådana, utförda av 1917 års mineralkommission, blivit använda.

3 Historik. Upptäckten av malmfälten. Vid vilken tid de stora järnmalmsfälten i Lappland först upptäcktes är icke med säkerhet känt. Lapparna hava förmodligen vid sina färder mycket tidigt iakttagit dessa malmfält, ehuru de — av fruktan för att de genom en upptäckt skulle berövas någon del av sina betesmarker samt tvingas till malmforsling — icke meddelade något härom förrän under loppet av 1600- och 1700-talen och då först efter påtryckningar från statsmyndigheternas sida under löfte om belöning. Om sålunda ovisshet råder rörande tiden för upptäckten av malmfälten, vet man dock, att bergsbruksrörelse i Norrbotten bedrevs redan på 1600-talet. Kengis bruk med gar- och kratsugn, kopparhamrar med två härdar samt tre järnhamrar med vardera två härdar anlades sålunda redan 1645. I en berättelse om bergverken i Torneå och Luleå lappmarker, som 1699 avgavs av bergmästaren Adam Leijel Hendriksson, meddelas, att detta bruk låg i Över-Torneå socken, 16 mil norr om Torneå stad, vid den strida strömmen Kengis. Olägenheterna av isgången och vårfloden hade man undvikit genom att förlägga bruket vid en sidofåra av strömmen, där de naturliga förhållandena medförde ett visst skydd. Den ursprunglige anläggaren av bruket var en viss Arendt Graap, som emellertid efter några år ingick delägareskap med Abraham och Jacob Beenstierna. Enligt en bergmästareberättelse råkade delägarna i slutet på 1670-talet i oenighet »om sielfwa Dispositionen», och bruksdriften synes sedermera allt mera hava gått tillbaka. Den årliga tillverkningen vid fyra härdar uppgick icke till mer än 300 ä 400 skeppund, beroende av brist på »nödigt förlag, smedernas oduglighet och att hela wärcket warit bofälligt». Under följande år sjönk produktionen än mer; år 1698 uppgav bergmästaren, att endast 80 skeppund blivit smitt. De i relationen omnämnda herrarna Beenstierna voro Abraham och Jacob Momma, adlade med namnet Beenstierna. Abraham Beenstierna började enligt flera uppgifter i äldre berättelser år 1654 å det av lappen Olof Tolck angivna Svappavaara malmberg undersökningsarbeten för tillgodogörande av den upptäckta kopparfyndigheten, vilka utförligt beskrivas i en av lagman Jacob Bure 1692 till Kungl. Bergskollegium ingiven relation och även beröras i Leijels ovannämnda berättelse. Ätt järnmalmen å Svappavaara av Beenstierna iakttogs samtidigt med kopparmalmen är tämligen säkert, då den går upp i dagen, men i tillgängliga bergsrelationer omnämnes den först av Jacob Bure 1692, då denne framhåller, att malmen är så stor, att det största järnbergslag därav för all framtid skulle kunna få sin nödtorft. Det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida icke upptäckten av Svappavaara och arbetenas påbörjande där skedde tidigare än 1654. I 1746 års bergmästarerelation omtalar nämligen bergmästaren Pehr Adlerheim ett fynd, som gjorts där på orten, bestående av en »plåt af Swappawara koppar med åhrtal 1653 och med de herrar Mommors inbundna namn uti stämpeln, som warit werkets upptagare, hwilken, om den får intyga att plåtmyntningen redan åhret 1653 warit inrättad, lärer tillika gifwa tillkänna, att kopparwerket dessförinnan warit uti någorlunda färdig och god gång kommit». Beträffande upptäckten av Gellivare synes det vara lika tvistigt vem upptäckaren är, som när upptäckten skedde. Detta framgår av de från olika håll framställda kraven på åtnjutande av »hittelön». I den ovannämnda bergmästarerelationen från 1746 lämnas en närmare redogörelse härför. Tvenne bönder, bröderna Jons Persson i Orrby och Anders Persson i Prestholm, påstodo sålunda, att deras avlidne fader Pehr Andersson i Prestholm varit den förste

»uppfinnaren», samt att han upprepade gånger burit provstenar från Gellivare till kyrkoherde Blix i Båneå. Härigenom skulle en löjtnant Thingwall fått reda på saken och närmare efterforskat fyndet samt tagit mutsedel på detsamma. På samma gång som bönderna gjorde sina framställningar om »hittelön», framfördes motsvarande krav även från personer i Angså by i Över-Kalix socken, vilka menade, att deras avlidne fader Johan Grilsson skulle hava varit den första »angifwaren» __av malmberget. Som särskild talesman för dessa framträdde kyrkoherden i Över-Kalix socken, magister Jonas Nordwall, vilken meddelade, att sökandena till och med kunde visa, att Johan Grilsson avyttrat sin »uppfinnarerätt» till bergmästaren Unaeus i Luleå för 300 Bdr — förutom hemmansfrihet — med förbehåll från bergmästarens sida, att »höga Öfverheten efter mitt andragande warder honom vid en sådan rätt confirmerandes». Sökandena hade likväl varken fått sina 300 Bdr eller den utlovade skattefriheten och »således ei den ringaste förmon til föllie af Kongl. förordningar». Bergmästare Adlerheim finner själv det icke vara alldeles utan grund, att liera upptäckare framställde krav på hittelön för denna fyndighet, då malmberget, som än kallats Gelliwara och än Jlluwara, redan länge syntes hava varit känt. Det omnämndes redan i 1704 års relation under namnet Illuwara såsom ett »jernmalmstrek l 1 /, famn bredt», och det vore då troligt, att under tiden 1704 —1736 olika personer kunnat upptäcka de mäktigare delarna av fyndigheten. Den förutnämnde bergmästaren Unaeus begärde och erhöll tillstånd, att tvisten om malmfältet skulle få upptagas och avgöras vid urtima bergsting. Saken blev dock icke fullföljd på detta sätt, utan undersökning om anläggande av masugnar och två stångjärnshammare blev på Thingwalls ansökning verkställd år 1736, varpå privilegier å dessa anläggningar erhöllos 1738. Enligt vad som framgår av en reseberättelse av övermasmästaren Garney är 1792 förordnade bergskollegiet 1749, att bergmästaren skulle inkomma med yttrande rörande rätta »uppfinnaren» till Gellivare. Någon utredning kunde dock icke åstadkommas, lika litet som man kunde få någon upplysning^ om när och till vem hittelön utbetalats. Antagligen hade det skett vid något tillfälle under åren 1755 — 1767, då ingen ordinarie bergmästare tjänstgjorde, varför belöningen torde sänts till landshövdingen i orten eller till någon av »vicarierne, hwilkens handlingar igenom ständiga flyttningar torde till stor del hafwa blifwit förskingrade». Luossavaara och Kirunavaara omtalas första gången i en promemoria, upprättad någon gång under tiden 1696—1727 av en bokhållare Samuel Mört vid Kengis bruk, som däruti skriver: »på wrästra sidan om Jukkasjärf är 2:ne järnberg belägna när vid elfven af lapparne nembde Lusawaara». 1 ett betänkande avgivet av en kommission, bestående av landshövding Gyllengrip samt assessor Kahlmeter och bergmästaren Swanberg, vilken kommission blivit tillsatt år 1736 för »undersökningar om skogar, mineralier och mera, som landsculturen kan förbättra i Västerbottens höfdingadöme», lämnas vissa närmare uppgilter beträffande Luossavaara och Kirunavaara, som däruti även benämnas det förra Ulrica Eleonorae och det senare Friedrichs berg. Detta betänkande är även av intresse så tillvida, som det giver en ganska god bild av de svårigheter man på den tiden hade att kämpa med för att erhålla lapparnas medverkan vid uppdagandet av nya fyndigheter. Landshövding Gyllengrip meddelar beträffande Kiruna och Luossavaara, att fyndigheterna först »wid noga efterfrågan och tienliga gjorda föreställningar» blevo anvisade av en lapp benämnd Amund Amundsson Mangi, inom vars »Lappeland» fyndigheterna voro belägna. Lappen Mangi blev nu tillförsäkrad skattefrihet — vilken, enligt vad som uttalades i betänkandet, »i sig sielf är ganska ringa men hos dem mycket gamt »å Kongl. Maj:ts nådigaste och höga beskydd tagen», varanseS)> _

5 jämte ytterligare vedergällning och belöning skulle sökas för honom. Vederbörande kronobefallningsman anbefalldes uppläsa det öppna brevet på alla tingsställen inom fögderiets lappmarker ävensom Bergskollegiets kungörelse rörande »hittelöner». Han skulle också »i anledning däraf Lappalmogen tienlig föreställning göra» samt underrätta landshövdingen »hwad därmed till metallers och mineraliers widare upptäckande uträttas kunnat». Beträffande malmfälten och deras beskaffenhet meddelas i betänkandet, att det »till söder längst belägna Kieruna Waara har en synlig strekgång uti dagen till något mer än 4,000 alnars längd och 2, 3 till 400 alnars bredd samt till en mächtig höjd strykande i norr och söder, och ställes malmen ifrån wäster till öster». Det konstaterades, att den del av fyndigheten, som låge i dagen, bestode av »reen lösbruten malm utan minsta bergart derhos». Enligt av bergmästare Swanberg gjorda undersökningar skulle malmen hålla 62—68 % järn. Den finaste och tätaste malmen funnes uti högsta bergkullen. Fyndigheten vore rikare på södra sidan än på den norra. Hela östra sidan bestode av »pipsten till mer än 300 alnars bredd». Luossavaara hade malm i dagen endast å södra delen av berget till ungefär 170 alnars längd och 100 alnars bredd. Enligt analysbeviset av bergmästaren vore denna malm »något magnet achtig» samt höll 61 % järn. Hela den övriga delen av berget, som vore rätt stort i dagen, bestode av kalkoch ställsten. Järnmalmfläckar kunde dock skönjas på några ställen vid bergets fot i norr. I en bilaga till betänkandet har bergmästare Swanberg gjort vissa närmare uttalanden om dessa fyndigheter. Han synes ' särskilt ha tagit intryck av Kirunafyndighetens mäktighet och anser, »att den sen knappast står till att uttömma, ehuru många masugnar man därå inrätta wille». Om Svappavaara uttalas i kommissionens betänkande, att »det hafwer sitt strykande i norr och söder och fäller sin malm ifrån väster till öster så nära in på kopparmalmsstreckets östra sida, att det ei allenast på samma sida kopparmalmen ifrån gråberget åtskilier, utan ock densamma därstädes mycket trycker, särdeles uti dagen. Det är fullkomligt stort och dess malm nog ymnig och ej ringhaltig. I dagen är det synligt till 40 fambnar ungefär i bredd och 200 i längd från bergets norra ända; förutom den del som de af koppargrufvorna samblade stora gråbergsvarp i söder öfverhölja.» Efter upptäckten av Kirunavaara och Luossavaara dröjde det många år, innan något nytt större järnmalmsfält ånyo upptäcktes i Norrbotten. Först i början av 1800-talet. omtalas Ekströmsberg, vilket fält likväl då genast synes hava blivit avglömt för att först 1895 återupptäckas. Då frågan om järnvägsanläggningen från Kiruna till norska kusten i början av 1890-talet på allvar togs upp, började emellertid genom överste C. O. Bergmans initiativ ett ivrigt letande efter nya fyndigheter inom de områden, som järnvägen skulle passera. Han utsände under åren 1895—1898, de första åren ensam och senare i förening med konsul G. E. Broms och häradshövding K. Tillberg, ett flertal expeditioner, av vilka en 1895 återfann Ekströmsberg. 1897 upptäcktes bland andra fält Mertainen, Salmivaara och Painirova samt 1898 bl. a, Laukujärvi, Bakkurijoki, Syväjärvi och Toppi. Samtidigt med dessa undersökningar bedrevos sådana även av andra inmutare, av vilka dåvarande huvuddelägaren i Svappavaara malmfält, direktör Gust. Thisell, år 1897 inmutade Leveäniemi malmfält. Vid 1907 års riksdag väcktes åtskilliga motioner om utredning beträffande tillgången i vårt land av malm- och mineralfyndigheter, särskilt rörande malmförekomster kring den ifrågasatta inlandsbanan. I sistnämnda hänseende blevo motionerna tillstyrkta av statsutskottet, och riksdagen beviljade 11,000 kronor för sådan undersökning.

(i

En av friherre Adelswärd i Andra kammaren i ämnet väckt motion innehöll bl. a. begäran om utredning rörande bildandet av en fond för utlåning åt personer, som vore villiga företaga planmässig försöksbearbetning av bl. a. järnmalmsfyndigheter. En år 1904 av motionären i liknande syfte till Kungl. Maj:t gjord framställning hade efter Kommerskollegii avstyrkande icke lett till någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Det tillfälliga utskott, som behandlade motionen, ansåg avstyrkandet mera vara grundat på formella än reella skäl. Med hänsyn till det intresse, som vore förknippat med att direkta försöksarbeten av olika slag företogos vid vissa malmfält för erhållande av mera tillförlitliga och noggranna resultat än vad en utredning eljest kunde uppnå, tillstyrkte utskottet motionärens förslag i denna del. Utskottets hemställan blev emellertid av kammaren avslagen.

Malmens tillgodogörande inom landet. Vill man därefter efterforska vilka försök, som under gångna tider gjorts för tillgodogörande i Norrland av malmen i de lappländska fyn digheterna, möter man först de meddelanden, som lämnats angående tillkomsten av Kengis bruk, varom här ovan lämnats några korta upplysningar. I bilagorna till det förut omtalade kommissionsbetänkandet från 1736 hava även gjorts en del uttalanden rörande bruksdriften. Härav och av den tio år senare — år 1746 — ingivna relationen av bergmästare Adlerheim framgår, att till kopparverket räknades Svappavaara malmberg, som vid tiden omkring 1746 endast bearbetades för tillgodogörande av koppar, ävensom smälthyttan vid Svappavaara by. Järnverket bestod av två hamrar vid Kengis samt Junosuando och Tornefors masugnar. Svappavaara koppargruvor hade 1687 blivit ödelagda genom vattenfyllning, varefter produktionen alltmer gått tillbaka — ned till 8 skeppund koppar årligen. Efter 1724 synes dock en viss uppryckning av driften hava ägt rum och även vissa anstalter företagits för vattnets bortskaffande ur gruvorna. Bruksdriften vid Kengis, som, enligt vad ovan nämnts, alltmera nedgått mot slutet av 1600-talet, höll sig även i början av 1700-talet på en låg nivå. År 1724 utgjorde tillverkningen endast 100 skeppund. Vid tiden omkring 1736 hade den emellertid ökat till 700 a 800 skeppund och kunde väl, säger bergmästare Swanberg, »ännu förökas något högre i anseende till malmens tillräcklighet vid Jonussuando grufvor, allenast godt förråd på folck och annan timlig förnödenhet wore att tillgå». För det tackjärn, som användes för smidet vid Kengis bruk, begagnades tidigare malm endast från Junosuando gruvor. Dessa upptäcktes 1644 och brötos först av landshövding Krusbiörn samt därefter en tid av Torneå stads borgare för att 1647 övertagas av Arendt Graap, som då »på Fransöskt maner» lät uppföra en masugn invid gruvorna. Denna masugn nedrevs dock 1723 och ersattes med en ny. Senare användes vid Junosuando även Svappavaaramalm, dels enbart dels i blandning med Junosuandomalmen, då »Swappawaara jernmalm är nyttig till blandning för nyssberörda Jonuswando- och Pulkapole malmer såsom varande av kallbräckt art, istället at de förra för sig sielfva gifwa et jern, som gierna will stödia på rödbräckt». Av 1736 års kommissionsbetänkande inhämtas en del närmare upplysningar om utnyttjandet av S^vappavaaramalmen i blandning med Junosuandomalmen. År 1707 hade gjorts försök med olika sådana blandningar. Härom lämnas följande redogörelse. »Visst är af detta malmstrek år 1707 malm tillsammans med Jonussuando järnmalm således försökt, att först blifwit upsatta 7 skåflar utaf Swappawaara och 4 utaf Jonussuando, i andra insättningen 8 skåflar Swappawaara till 3 utaf Jonussuando, 3:dje upsättningen 9 Swappawaara till 2 Jonussuando, 4:de

7 upsättningen 10 Swappawaara till 1 Jonussuando, 5:te upsättningen 14 skåflar utaf Swappawaara malm allena, då den befunnits väl flyta och smälta och i masugnen gifwit ifrån sig qwick slagg grön till färgen, och tackjärnet helt qwickt ur ugnen släpts, hafwandes efter hwar 5:te upsättning av 55 skåflar a 3 L& skaf len ugnen blif vvit utstucken och i hwar utstickning vunnits 31/2 Sk£ tackjärn, som med en stångjärnshammare funnits godt och smidigt samt likaledes gifwit godt och smidigt stångjern.» Ar 1699 bildade Kungl. Bergskollegium ett särskilt bergslag för de västerbottniska bergverkens förräntande och bedrivande på ett mera effektivt sätt. Härunder lades även alla metall- och mineralfyndigheter, som upptäckts i Västerbotten och Lappland, vilka skulle upplåtas åt delägarna på fördelaktiga villkor. Bland de verk, som härav berördes, var även Svappavaara kopparverk. Under 1700-talets första hälft tillkom sedermera för malmens tillgodogörande ett flertal anläggningar. Tornefors masugn, tillhörande såsom förut nämnts Kengis bruk, började sålunda byggas 1706 och var fullt färdig 1709. Meldersteins järnverk erhöll sina första privilegier 1738 samt nya sådana 1740, och Strömsunds masugn privilegierades i juli 1742. Första blåsningen skedde dock icke här förrän 1745, då Gellivaremalm i blandning med malm från Boslagen utgjorde beskickningen. Denna blåsning pågick på grund av fel vid påblåsningen icke mer än 12 dygn, och de följande årens blåsningar blevo icke heller långvariga. 1746 blåstes sålunda endast 6 l /i vecka, 1748 5 veckor och 1750 6 veckor. Tillverkningarna blevo därför ganska ringa. Under 1750-talet uppgick tackjärnstillverkningen 1751 till 545 skeppund, 1752 till 410 skp., 1753 till 445 skp., 1754 till 530 skp., 1756 till 516 skp., 1757 till 563 skp., 1758 till 624 skp. och 1759 till 270 skp. I 1746 års bergverksrelation meddelar bergmästaren Pehr Adlerheim om dessa anläggningar samt om försöken med malm från Gellivare, att sedan denna fyndighet blivit angiven 1736 och »dess jernmalm blif vit nyttig och tillräcklig befunnen», utfärdade Kungl. Bergskollegium den 24 mars 1738 ett öppet privilegium för anläggande av dels en masugn vid Lappträskforsen i Båneå socken och dels tvenne stångjärnshammare vid Djupträskbäcken. Sedermera erhölls tillstånd att förflytta dessa verk till mera lämpliga platser, nämligen masugnen till Degersels by vid Korpforsen och hamrarna till nedersta forsen av Hemträskälven på Orrby bys ägor. Kollegium gav dessutom verken skattefrihet under 20 års tid och lämnade tillstånd att till blandning med Gellivaremalmen använda malm från Fageråsen och Bjälmorkläpp i Luleå socken ävensom malm från tidigare försök vid Bygdsiljums by i Bygde socken, såvida överenskommelse kunde träffas med upptäckaren eller jordägaren. År 1742 erhöll ytterligare ett bergverk vid Donträskbäcken i Båneå socken 20 års skattefrihet, varjämte lämnades tillstånd till inrättande av ett »Kniphammarverk — vid stångjärnshammarna att därvid till ortens och landets betjäning utaf stångjern tillverka och förfärdiga allehanda de mindre manufactur sorter, som därigenom åstadkommas kunna». Till följd av dessa privilegier och tillstånd blevo — meddelar bergmästaren — bruksanläggningarna efter hand omändrade, så att vid tiden för berättelsens avgivande 1746 man hade fått i gång masugnen vid Donträskbäcken och Strömsundet samt en stångjärnshammare med två härdar och knipphammarverket vid Orrby Hemträsk. I brist på egen tackjärnstillverkning hade smidet dock ditintills måst bedrivas med köptackjärn från Norbergs- samt Öster- och VästerBergslagerna. Angående smältningen av Gellivaremalm berättar bergmästaren en del om härvid gjorda erfarenheter. I stället för att använda en blandning av »Långskiars och Lappgrufwemalmer» hade man försökt smälta Gellivaremalmen ensam för sig. Det hade visserligen, enligt vad hyttfolket berättade, gått »qwickt», men man fann, att malmen var så järnrik, att stället, som förut

8 hade kunnat delvis hållas öppet, blivit fullt av järn, som på grund av bristande värme stelnat och omöjliggjort utslag. Det som nedkommit för forman hade svartnat och stelnat därstädes samt hindrat all blaster. — Man hade sedermera gjort försök att av denna smälta tillverka stångjärn och därvid erhållit sådant, som var »ganska godt och välartadt». Emellertid synes man icke hava varit säker på, att det försökta tackjärnet varit av Gellivaremalm. Efter detta misslyckade försök synas sådana fortsatts vid Strömsund, och bergmästare Adlerheim berättar 1751, att Gellivaremalm från Kammarherregruvan givit ett något rödbräckt järn och fördenskull icke ännu blivit nyttjad till mer än hälften i blandningar med andra malmer. Samma år omnämner bergmästaren, att brukspatron Steinholz i flera år ämnat göra försök med Kiruna- och Luossavaaramalmerna, men att dessa ännu icke blivit utförda. Beträffande Kirunamalmen omtalar bergmästaren i 1751 års relation, att han i denna funnit »gnistror av grön Kys». Härav och av malmens utseende fann han anledning göra försök för att se, »om någon Koppargalt skulle kunna utbringas». Han hade dock icke hunnit konstatera detta med säkerhet. Bergmästaren gör därefter en jämförelse mellan Kiruna- och Luossavaaramalmerna samt den Svappavaaramalm, som brukats till blandningar. Vissa likheter konstateras, men Kirunamalmen vore överallt av tätare art samt mera grå och stålfärgad än Svappavaaramalmen. Luossavaaramalmen återigen var »af en mycket grövre blandning samt merendels spatartad och grofgläntsande och kanhända mindre kallbräckt».. Bergmästaren ansåg det vara otvivelaktigt, att dessa malmer skulle förhålla sig annorlunda i blandningar än Svappavaaramalm. 1759 omtalas, att Luossavaaramalm av brukspatron Steinholz, som den 30 juni samma år erhållit mutsedlar på »Lutzawaara», Kiruna och Haukivaara, blivit försökt vid tvenne blåsningar i Junosuando masugn med gott resultat, varvid malmen visat sig utan oart och givit i mindre prov 65,76 % järn. Om Kiruna- och Haukivaaramalmerna namnes, att dessa väl icke ännu vore nyttjade vid blåsningarna, men att de gåvo gott hopp om sig. Om malmernas användning meddelas sedan uti 1764 års relation, att de förnämsta malmsorterna, som då nyttjades, vore i synnerhet Junosuando, Luossavaara och Svappavaara, vilka »alla ärö ganska rikhaltiga och efter viss proportionerad blandning med hvarandra välartade, ty Junosuando- och Luossavaaramalmerna äro rödbräckta, men- Svappavaara kallbräckt». Om Luossavaara säger bergmästaren, att hela »öfwersta afsättningen af Berget» bestode av ren järnmalm utan den minsta blandning av bergart. Malmen vore så lätt brytbar, att man med endast »hammarslag och kallkilning kan förrätta hela brytningen». Brukspatron Steinholz hade »i anseende till malmens tillräcklighet och wälartighet» avsett att ansöka om tillstånd att anlägga en masugn vid Kurravaara nybygge omkring en mil från berget, och hade han uppgivit sig redan »undfått fiögl. Kongl. Coll. höggunstiga remis till mig at undersöka om byggnadsstället och vattenmängden m. m.». I 1766 års relation omtalas ånyo planerna på denna masugnsanläggning för smältning av Luossavaaramalmen. Saken tycktes dock icke hava förts något vidare framåt sedan 1764. Liknande planer på anläggande av masugnar för smältning av Luossavaaraoch Kirunavaaramalm på närmare håll kommo flera gånger upp, och 1769 undersöktes på Kungl. Bergskollegii föranstaltande tvenne byggnadsplatser för nya masugnsanläggningar inom Jukkasjärvi socken, den ena belägen vid Vuolosjokki och benämnd Liljensfors samt den andra vid Luongasjokki, under namn av Abrahamsnäs. I synnerhet Liljensfors, som låg närmast gruvorna, väntades komma att sätta bruksägaren i stånd att mera än dittills använda sig av de stora malmtillgångarna, så snart masugnarna voro privilegierade och byggda.

9 Samma år rapporterar bergmästaren, att man med Luossavaaramalm utan minsta blandning kan erhålla ett gott tackjärn, som varken under eller efter smid ningen visar sig hysa minsta oart, varken av röd- eller kallbräcka. 1772 erhölls vid Bobertsfors masugn under en blåsning på 146 dygn 1,922 skeppund tackjärn, och var detta den största blåsning, som dittills förekommit inom bergmästaredömet. För att någorlunda visa vilka beskickningsblandningar, som användes, och de resultat, som uppnåddes vid masugnarna under denna tid, lämnas i efterföljande tabell utdrag ur blåsningsjournalen vid Junosuando masugn år 1803.

Dygnet

6:e 9:0 ll:e 12:e | 15:e 21:a 1 23:e 26:e

Sättningen

11 12 12 11 13 11 12 13

Junosuandomalm

HaukivftaTa

Svappavaara

Luossavaara

skövlar

skövlar

skövlar

skövlar

skövlar

11 12 12 17 20 22 24 26

57 Va 72 Va 75 Va 61 Va 89 86 Va 84 95

1 12 13

17 Va 24 V» 26 V» 87 Vi 30 Vi 31 24 26

3 9 Va 13 11 12 13

Kalk

Vid denna blåsning erhölls under 30 dygn endast 294 skeppund tackjärn, vilket likväl var ganska godartat. Då malmerna voro mycket olikartade från samma gruvor, blev järnet dock icke alltid gott med dessa proportioner mellan de olika malmerna. Ar 1804 var tackjärnstillverkningen inom bergmästaredömet vid Bobertsfors ( 85 blåsningsdygn) 685 skp. tackjärn » Selet (124 » ) 1,382 » » » Torneåfors 43 » ) 288 » » » Junosuando (38 » ) 326 » » Vid Bobertsfors användes malm från Norberg, Utö och Herräng samt från några i orten belägna obetydliga gruvor och vid Selet huvudsakligen malm från Bobsahmgruvan i Gellivare i blandning med Utömalm samt något litet från Anna Johannas gruva, belägen i närheten av Dannemora. Under de därefter följande åren avtog tackjärnstillverkningen mer och mer för att under kriget alldeles avstanna. Bergmästare Quensel säger också i sin i augusti 1814 avgivna berättelse, att han nödgas konstatera bergverkens fullkomliga förfall. Ingen gruva var under år 1813 arbetad och ingen masugn i gång. Några stångjärnsverk drevos för att sysselsätta arbetarna, men tillverkningen var ytterst ringa. Stångjärn och spik måste uppföras från Stockholm, emedan tillverkningspriserna voro så höga, att bruksägarna icke kunde sälja till samma pris, som de från Stockholm erhållna varorna kostade, sedan frakt och risker pålagts. Orsakerna härtill angiver Quensel i följande ordalag: »Folkbristen förökad genom ryska kriget, epedemier, spannmålsprisernas uppstegrande öfver all vanlig proportion till jernet, tillgången af jern till ett lägre pris i Jernvågarne än hwartill det här kan tillwerkas, och de nu på blott ett par år öfver femtio procent höjda tackjernspriserne, gjöra tillgången på betjening vid Bruken med kohl och körslor ganska mycket mindre och försvåra Bruksrörelsen, hvilken, i stället ätt som förr gynnas och upphjälpas, dessutom try ekes af utlagor och inskränkes till den grad, att Bruksägare, som

10 dyrt tillhandlat eller med omsorg och betydelig kostnad sjelfva bygt och inrättat större eller mindre jernverk, finna sig nödsakade, att halare låta det på fastigheten använda Capitalet ofruktbärande, än de våga att genom anskaffade Förlager hålla werk i rörelse, som ingenting gifva i afkastning utan tvärtom icke ersätta förlaget.» Ännu 1817 var verksamheten vid Kengis och vid samtliga gruvor icke återupptagen. Detta år tillsattes av Kungl. Maj:t på Bergskollegii hemställan en kommission, som skulle undersöka möjligheterna för bergshanteringens upplivande i Norrbotten genom kommunikationers öppnande samt genom masugns- och bruksanläggningar och i samband härmed upptaga frågan om organiserandet av en allmän bergslag inom det i Över-Torneå socken belägna Kengis bruksdistrikt. Under den året därpå följande riksdagen upptogos även hithörande angelägenheter till behandling, varvid framfördes klagomål över bergsmännens i andra delar av landet underlåtenhet uti skyldigheten att tillverka tackjärn och på dessa anmärkningar grundade förslag att överflytta en del bergsmannaprivilegier därifrån till Norrbotten för att genom inrättandet av en ny bergslag uti västliga delen av Över-Kalix socken samt den sydliga och östliga delen av Gellivare socken uppmuntra tackjärnstillverkningen därstädes. Såsom förberedelse härtill, föreslogs, att undersökning beträffande utsikterna för malmfrakt å Lina och Ängeså älvar från Gellivare till Över-Kalix kyrka skulle företagas, varvid man skulle söka bestämma dels möjligheten av forsarnas upprensande, så att de kunde befaras med båtar av 50 till 100 skeppunds dräktighet, dels kostnaden härför och för slussbyggnad vid Bautaskoski. Dessutom föreslogs, att, om planen visade sig utförbar, såväl arbetena i älvarna som masugnsbyggnad vid Gylgen och vägbyggnad från masugnsstället till kusten skulle utföras på statens bekostnad. Detta förslag tillstyrktes av vederbörande utskott, under det att förslaget om inrättande av en ny bergslag även i Jukkasjärvi och Över-Torneå socknar, varvid inköp av Kengis bruk var en förutsättning, däremot icke fann gillande av utskottet, som ansåg saken böra uppskjutas. Beträffande resultaten av dessa undersökningar meddelas i 1827 års relationer, att strömrensningar i Kalix och Pite älvar samt undersökningar i Lule älv pågått i fyra år, men att intet härigenom vunnits för bergshanteringen. Detta år inköptes för Karl XIV Johans räkning Meldersteins bruk för 35,000 Biksd. Banco, sedan redan tidigare Selets masugn och en del andra anläggningar övergått i hans ägo. Dessa inköp, som gjordes för att upphjälpa den tynande brukshanteringen, synas dock icke synnerligen hava bidragit härtill. Bergmästaren Quensel skriver nämligen i sin berättelse samma år: »Mutsedlar på Gelliware malm äro ännu ämnen för speculationer. Så länge odisponerade skogar finnas, torde denna speculationsifver ej lätteligen stanna. Som Hans Maj:t Konungen behagat för nog betalning inhandla ett eller annat sågverk, som ägarne ej velat behålla och derför deråt skaffat ett apparent värde genom en ansökning att der anlägga en masugn, så hafva flera ansett sig böra begagna samma inkomstkälla. Snart eller sent skola väl dessa speculationer misslyckas, men sålänge företaget ej kostar mer än lösen för en mutsedel och besväret att skrifva en ansökning, så är risken så obetydlig, men hoppet om vinst så lockande, att man ej kan undra på de många dels i orten boende dels aflägsnare speculanter, som visa nit och håg för jernhanteringens upphjelpande; emellertid förfaller den ena mutsedeln efter den andra, och den ena efter Bemiss bestämda undersökningen för nya verk efter den andra blir på sökandens begäran uppskjuten — — — — — —— Då flera gruvor på Gelliwara finnas, som tillhöra särskilda ägare, och dessutom en stor del af berget ej är undersökt, ehuru mutsedlar därpå äro tagne,

11 så synes en noggrann Charta med hvarje arbetsrum och dess utmål vara alldeles oumbärlig; men huru förmå de kungl. förvaltarne till sådana kostnader? De vilja lysa med stor tillverkning för godt köp och anse tvisters förekommande af ingen betydenhet, emedan de tro, att deras Höga Principals Namn är ensamt nog att af skrämma alla pretentioner så lagliga som olagliga; ehuru Hans Maj:ts Nådiga Instruktioner uttryckligen stadga, att i händelse af strid emellan Hans Maj:t Konungen och andras intresse det förra alltid skall cede ras, så franit ej lagar och författningar odisputabelt skydda detsamma. Tackjärnstillverkningen inom Bergmästaredömet står på samma punkt, som den länge stått. Då Hans Maj:t Konungen för enskild räkning här låter tillverka tackjärn vid Två masugnar inom Bergmästaredömet, som inalles ej har mer än fyra masugnar i stånd att begagnas, och för dessa 2 masugnars med tillhörande werkens drift aflönas, som jag tror, 2 Öfverstar, en öfverjägmästare, en löjtnant samt vid de tre jernverken dessutom 8 Bruksinspektörer och Bokhållare, så synes det tydligt, att Hans Maj:t är högst benägen att göra uppoffringar, på det tillsyn vid werken ej må saknas. Emedan sågwerken och Swartlå nedlagda bruk ha livar sin Inspector utom de förr uppräknade, och ansenliga kostnader uppkomma för Courirers och särskilda Bevisorers resor, så synes 1,750 Skeppund Stångjernssmide nog drygt dermed belastadt, men alla dessa stora kostnader oaktadt, hafva vi ej ännu sett att tillverkningssätt och oeconomie något dervid vunnit.» Försök med att öka proportionen av de rika Lapplandsmalmerna i förhållande till Junosuando- och Boslagsmalmerna fortgingo under 1800-talet alltjämt och omnämnas av bergmästarna då och då i deras relationer. Besultaten av försöken synas hava utfallit olika, vilket man förstår, då man nu vet huru växlande speciellt malmernas apatithalter äro. I 1817 års relation får man sålunda veta, att ett gott och tätt stångjärn för sågbladstillverkning icke allenast ofelbart erhålles av Gellivare- och Utömalmerna, så framt de icke misshandlas, utan även att vid sista blåsningen i Tornefors 1807 av Junosuando-, Svappavaara- och Luossavaaramalm erhållits ämnesjärn, vars like i godhet erfarna smeder försäkrade sig aldrig förr hava bearbetat. 1824 utfördes under bergmästaren Quensels tillsyn en smältning av Gellivaremalm vid Selets masugn, och med stöd av de därvid erhållna resultaten ansåg han bevisat, att Gellivaremalm med stor vinst och utan skada för tackjärnets art och pipans bestånd kan blåsas ensam. Han omnämner emellertid, att, ehuru tackjärnet icke är odugligt för gjutning, det dock var nästan omöjligt att få alla utslag av lika beskaffenhet, och trodde han detta berodde på kolen, rostningsgraden samt andra tillfälliga orsaker. I samma års relationer förekommer om smältningarna även följande: »Man har ansett åtskilliga af de rika malmsorterna i Lappland icke kunna gifva godt jern, till och med Gellivaramalmen från de rikare skärpningarne är i äldre relationer angifven som oartad. Äfven den tid Melderstein ägdes af Brukspatron Bedoire, vågade man ej tillsätta Blåsningar af Gellivaramalmen utan blandning af Utö eller andra magrare malmer. Denna Bruksägare tillkallade dåvarande Direkteuren för Tackjernsblåsningarne den oförgätlige Garnej, som gaf Bruksägaren mod att i nödfall blåsa Gellivaramalmen ensam; men också blott i nödfall — ännu under den tid framlidne Herr Bergsrådet Friherre Hermelin egde Melderstein och Selet, trodde man sig ej säker om godt jern och om pipans bestånd, när man ej fick tillsätta Utömalm. Vid Selet däremot har erfarenheten lärt mig, att man, utan att skada masugnspipan, af Gellivaramalmen ensam kan tillverka det bästa tackjern, som någon kan önska sig, och att hela hemligheten för att få godt jern af Gellivaramalmen består uti dess röstning, hvilken bör ske med yttersta omsorg.. Gellivaramalmen bör ej uppsättas på rosten i större bitar än gåsäggs storlek och brännas så

att den rusar ihop; när så skett, och man har goda kohl och god blaster, så behöfves ej mera än V18 högst 1/l7 kalk i vigt mot malmen påsättas, och man är säker om god gång och så godt tackjern, att stångjernet deraf kan användas till livad manufaktur som hälst samt utsmidas med god besparing för smeden så på jern som kohl. Denna erfarenhet har hos mig stadgat den öfvertygelsen, att de stora jernbergen, der livarken koppar eller svafvel synes vara i trakten, säkert hålla sådan malm, att godt jern deraf kan fås, blott man iakttager en rigtig procedur — — — — — — — — — — — — — — — — • —Vid Selet skall, heter det, nu mera endast nyttjas Gellivaramalm. Då ej mera än en sådan blåsning skett och den ej eller till fulla 1,240 skeppund Tackjern, kan deraf ej hämtas någon rätt säker grund för att bedöma en medeltillverkning. Då masugnen under denna blåsning gaf som mast, erköllos 22 skeppund Tackjern på dygnet med 18 Tolf Tunnstigar kohl af 30 skeppund Gellivaramalm och vid pass l/a skeppund vaskmull från Bostugnarne. Under en blåsning, som skulle räcka halfåret eller mera, borde man således kunna förmoda minst ett skeppund Tackjern af 1 Va skeppund Gellivaramalm samt 10 a 11 Tunnor kohl. Fördelaktigare blåsning torde ej vara att vänta knapt vid Masugnarna i Boslagen. — — — — — — — —• Vid Strömsund har Utömalmen alltid varit begagnad jämte Gellivara malmen. Af brist på kohl eller malm eller af misshushållning har ej mera än en blåsning gifvit 1,045 skeppund Tackjern under senaste ägarnas besittningstid, för öfrigt har årliga tillverkningen gjort 6 högst 8 hundrade skeppund Tackjern, utan att någonsin vissa förhållanden mellan malmsorterne blifvit iakttagne. I medeltal har något mindre än dubbelt så många skeppund Gellivaramalm blifvit använd mot Utömalmen. Kohlåtgången har här varit vid pass 19 Tunnor pr skeppund Tackjern, och 12 till 13 skeppund har vunnits på dygnet.» 1826 berättas, att ägaren av Kengis Bruk funnit, att fördomarna mot Svappavaaramalmens användande äro ogrundade, och att därför Svappavaaramalmen mer och mer undantränger Junosuandomalmen, ehuru Svappavaaramalmen måste fraktas längre väg; 1828 åter att samma ägare iakttagit, att Svappavaaramalmen för sin kallsköra oart ej är tjänlig att använda ensam eller som huvudmalm, varför han tvingas att förse sig med andra malmer dels från Luossavaara dels från Junosuando. 1832 uppsattes en rapport om blåsning av Gellivaremalm av övermasmästaren S. J. Cleophas, som bl. a. berättar, att genom den rika beskickningen skullningar uppstodo i masugnen, varför slagg uppsattes, då tillgång på tjänlig blandsten saknades. Härigenom nåddes mera jämn ungsgång, samt att tackjärnet blev grått och mera kvickflutet. 1865 omtalar bergmästaren Trysén, att endast Tornefors och Bosfors masugnar hava begagnat sig av ortens malmer, samt att i beskickningen vid Tornefors har ingått 45 % Gellivaremalm, 15 % Svappavaara, 18 % Luossavaara, 22 % Kirunavaara, samt 7 % Kalk. 1834 finner bergmästaren Ekenstam, att samtliga malmsorter från Bidderstolpes, Dennewitz' och Alliansens gruvor äro mer eller mindre insprängda med apatit, vilket förorsakade, att den kvantitet tackjärn blev kallbräckt, som erhölls under en blåsning vid Avafors, innan han hunnit med att nedförskaffa biandsten från Kaptensgruvan. Vid Selet gjordes 1825 början med uppbyggandet av en s. k. schweizisk kolugn, och meddelas att »förmånligheten av dessa ugnar lärer vara utan tvifvel, isynnerhet när biprodukterna av kolveden kunna användas i handel». 1872 utfördes vid Teknologiska Institutet i Stockholm analyser å Kirunavaara- och Luossavaaramalm, varvid den förra gav 66,6 % tackjärn och 1,6 2 % fosfor samt den senare 68,9 % tackjärn och 0,os % fosfor, och 1875 utfördes

i samband med detta års stora undersökningar av de lappländska malmfälten en mängd analyser å generalprov från dessa fält av C. A. Dellwik och A. Hasselbom. Efter bergmästaren Pehr Adlerheims relation 1751 lämnas här nedan en förteckning över tillverkningarna vid Kengis och Meldersteins järnverk samt Svappavaara kopparverk under åren 1686—1750.

Å r

1686 98 99 1700 1 3 5 6 7 8 9 10 12 13 14 20 21 22 23 24 25 26 87 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50

Tacljärn

Stångjärn

Sku,

Ska

Lu

La

Tackjärn Ska

Ltt

Ska

584 441

640 La

a

7 6 6 19 17

18 11 13 3

12 Ska

22 493 505

2 12

11 13 1

18 8 13 23 4 13 14 9 4

31 28 35 153 117 122 160 300 430 487 600 800 780 661 607 715 658 690 879 843 860

13 16 9 10 15 17-

4 4

7 6 2 7

11 1 5 13

674 C94 657 568 665 400 382 571

18 12 5 10 2 15 13 10 15

3 4

4 5 4 1 6 1 7 6 5 9 9 9 14 13 12 10

8 4 12 5

_

-1 581 600 447 729 559 600 600 548

LU

250 576

153 160 213 587 443 800 514 822 824 830 701 972 643 1049 ' 853 288 741

Koppar

Stan ?järn

145 163

450 633 576 1019 960 820 885

Svappavaara

Melderstein

Kengis

26 195

248 162 220 220 246 150 205 276 515

14 9 6 1 17

7 8 15 15 10 11 5 19 1 2 16

14 Huru järnhanteringen utvecklade sig senare, under tiden efter 1875, framgår av nedanstående tabell, utvisande tillverkningen av de viktigaste produkterna inom hela norra bergmästaredistriktet bruksåret 1875, i medeltal under bruksåren 1876 och 1877 samt kalenderåren 1878- 1880, kalenderåren 1881—1885, 1886—1890, 1891—1895, 1896—1900 samt 1901—1905.

Medeltal för femårsperioden Bruksåret 1875

Järnmalm

Tackjärn

ton

»

Gjutgods » D:o efter omsmältning... » Smältstycken och rastange1; » Stång- och ämnesjärn... » Manufakturer och maskinerier » Kopparmalm » Metallgjutgods » Använda masugnar antal " g.j uterier » » stångjärnsverk » » härdar » » manufakturverk » » arbetare »

Bruksåren 1876—77 o. kalen- 1881deråren 188f 1878—80

Kalenderåren 18861890

1891 — 1895

1896 — 1900

1901 1905

1833 11 111 248 112

363 ] 9 936: 1 008 286 .

91 13 413 320 528

33 958 353 723 821 171 1 859 113 3 762 8 353 13 618 10 309 52 23 188 79 104 226 586 444

4 638

3 340 4 442

6 441 3 890

6 078 3 053

3 632 40 1 8'2

3 182

14 3

2 003 449 3 10a 4'8

6-o

7-4

25 39

21-8 45\s

16-4 39-4

13o

9-8

32-2

16-2

21 832

22 867

19 810

17-6

13-8

872 1086

6 1 5-s

1446 1 555 57 166 Värde kr. Värde kr. 295 113 254 94 107 136 5 483 6 0-4 2-8 2'2 2-8 0-8 1-8 0'8 2'8 r

6-0

10-6

24 5-4 4-8

10-4 2 010

2 633

Såsom framgår av tabellen, uteblev helt och hållet det uppsving i bruksdriften, som väntades bliva en följd av järnvägsanläggningarna, i det att driften istället mer och mer gick tillbaka. Meldersteins järnverk anmäldes också år 1900 till nedläggning, sedan tillverkningen där i flera år varit inställd. Frågan om inhemsk järnförädlingsindustri i större skala har efter sekelskiftet varit föremål för initiativ i riksdagen. År 1907 väckte sålunda herr A. Bergström i Första kammaren motion om skrivelse till Konungen med begäran om utredning och förslag, till åstadkommande för statens räkning vid den blivande inlandsbanan av ett järnverk, avsett att av Norrlandsmalmer och med inhemskt bränsle samt med tillhjälp av elektrisk kraft åstadkomma räls och plåt m. m. samt möjligen gjuttackjärn. Ursprungligen avsett för produktion av 100,000 ton, skulle möjlighet finnas att producera den dubbla kvantiteten. Motionären påpekade den stora importen av grövre järngods och tackjärn samt framhöll, att man genom anläggande av ett järnverk för tillverkning av sådant järn i betydlig mån skulle upphjälpa vår handelsbalans utan att därigenom skada den förut inom landet befintliga järn tillverkningen. Detta vore så mycket mindre att befara, om verket baserades på Norrland sm alm er, och om det förlades så, att det ej konkurrerade med de befintliga järnverken om bränsle, exempelvis i Norrland vid den tilltänkta inlandsbanan och i statens

If)

med avseende å bränsletillgångarna otillgodogjorda skogsområden. Motionären föreslog Harsprånget som lämplig plats. Åv många skäl ansåg motionären, att verket ej borde anläggas av enskilda utan av staten. Utom att ett privat konkurrensintresse då ej skulle göras gällande, spelade bränsle- och malmtillgången här en avgörande roll, varjämte med hänsyn till den brytningsperiod, vari vår järnhantering befunne sig, det vore lämpligast, om staten, som hade de bästa och mest mångsidiga krafterna att göra sig den nya utvecklingen till godo och inleda den på den för nationen fördelaktigaste vägen, finge företaget om hand. Det tillfälliga utskott, som behandlade motionen, sade sig dela motionärens önskan, att statens tillgångar i övre Norrland ju förr dess hellre kunde på ett för staten vinstgivande sätt tillgodogöras, men kunde likväl icke instämma med motionären i sättet för vinnande av detta mål. Bedan från principiell synpunkt höll utskottet före, att staten icke borde inlåta sig på ett dylikt företag. Staten borde i regel icke uppträda såsom industriidkare i konkurrens med enskilda sådana. Dessutom hade utskottet funnit, att motionären väl mycket räknat med faktorer, som ännu icke förefunnes. Inlandsbanan vore sålunda icke beslutad och uppenbart vore dessutom, att tillkomsten av en dylik bana skulle, oberoende av ett där beläget statens järnverk, föranleda tillvaratagande av nu obegagnat skogsavfall och andra bränsletillgångar till gagn för den svenska järnhanteringens utveckling i den riktning, att de norrländska malmerna mer och mer kunde inom landet förädlas. Det syntes utskottet slutligen, som vore i den brytningsperiod, varuti den svenska järnhanteringen för närvarande befunne sig, den möjligheten icke utesluten, att ett enskilt järnverk, långt innan inlandsbanan kommit till utförande, upptagit en tillverkning av de av motionären omtalade järneffekter, som vore i stånd att fylla statens och landets behov. Motionären reserverade sig och framhöll ytterligare Harsprånget som lämplig plats för ett statens järnverk särskilt med hänsyn till den myckenhet av elektrisk kraft, som där kunde utvinnas. Första kammaren avslog emellertid motionen. Andra gången frågan bragtes på tal var år 1910 genom en i Andra kammaren av herr Johansson med åtskilliga instämmanden från socialdemokratiskt håll väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning angående förutsättningarna för befintliga malmtillgångars tillgodogörande inom landet, så att exporten av malm kunde i görligaste utsträckning ersättas med förädlade varor, samt med anhållan att, om utredningen därtill gåve anledning, Kungl. Maj:t måtte förelägga riksdagen förslag om huru staten antingen själv eller gemensamt med andra intressenter måtte på lämpligt sätt upptaga verksamhet med förädling av inom landet befintliga järnmalmer. Den närmaste orsaken till motionen var den av ingenjörerna Grönwall, Lindblad och Stålhane gjorda uppfinningen att i elektrisk ugn framställa järn direkt ur malm till avsevärt lägre priser än enligt förut kända elektriska malmsmältningsmetoder. Denna uppfinning gåve, enligt motionärens förmenande, långt rikare möjligheter än därförinnan kända metoder att i Sverige framställa järn till priser, som kunde uthärda konkurrensen på världsmarknaden. Uppfinningens värde framginge enligt motionärens förmenande bäst därav, att Jernkontoret av det bolag — Elektrometall — som ägde uppfinningen, skyndat att tillförsäkra sig rätten till densammas utnyttjande i Sverige. Jernkontoret hade därefter vidtagit anstalter för anläggande av en försöksugn i stor stil vid Trollhättan och ingått preliminära avtal med Vattenfallsstyrelsen om leverans av kraft under två års tid till lågt pris, varför staten i ersättning skulle få rätt att använda uppfinningen för smältning av sina malmer på samma villkor, som Jernkontoret kontrakterat med Elektrometall.

16 Motionären ifrågasatte emellertid nu, om det inte vore lämpligare, att staten själv eller till en början gemensamt med andra intresserade, exempelvis rättsinnehavare till patentets utnyttjande eller de norrländska malmliolagen, beslutade sig att driva sådan verksamhet i stor stil. Härför talade många skäl. Utom det att staten här finge en lämplig placering för sin vinstandel av malmexporten, framhöll motionären sakens betydelse för skapande: av nya arbetstillfällen och levnadsmöjligheter. Vidare hade staten de ojämförlig: största tillgångarna på malm, kraft och bränslen. På tal om den exportindustri, som möjligen jämväl skulle kunna åstadkommas, vände sig motionären mot uttalade farhågor, att den gamla masugnsdriften på platser, där vattenkraft icke funnes tillgänglig, skulle bliva utträngd genom den nya metoden. Enligt motionärens åsikt vore detta ej en nödvändig följd. Det kunde nämligen tänkas, att de vid de nya anläggningarna framställda järnprodukterna kunde genomgå ytterligare förädling vid de gamla till enbart manufakturverk omändrade järnverken. Det Andra kammarens tillfälliga utskott, som behandlade motionen ställde sig mycket välvilligt till densamma. Utskottet gav en redogörelse för innebörden och betydelsen av den elektriska malmförädlingsmetoden, särskilt med hänsyn till torv såsom bränsle, samt omnämnde de i Canada och Norge i denna fråga verkställda utredningar. Utskottet förordade för Sveriges del en utredning rörande inhemsk järntillverkning medelst elektrisk energi och med torv. En nödvändig förutsättning för en varaktig framgång för en inhemsk förädlingsindustri vore emellertid — även om det tekniskt ekonomiska problemet blivit fullständigt löst — att det förefunnes en gynnsam marknad för produkterna av denna industri. Ej heller denna sida av saken ansåg utskottet vara så utredd, som ärendets s:ora betydelse krävde. Det vore storleken och beskaffenheten av denna marknad, som bestämde, om en storindustriell förädling av malm kunde förekomma hos oss, samt hur många anläggningar för stål- och järnframställning, som kunna ekonomiskt bära sig. Utredningen borde således omfatta den inhemsla marknadens stabilitet, utvecklingsförmåga, behov av olika slags produkter och överblick över på vad sätt de för närvarande fyllas, samt möjligheten av export på världsmarknaden. Skulle också möjlighet till malmförädling i stor skala yppa sig, borde emellertid samtidigt utrönas, huru vi på bästa sätt skulle hushålla med vårt nationalkapital av malmtillgångar: om mellersta Sveriges eller Lapplands malm företrädesvis bör användas för detta ändamål eller direkt exporteras, samt om exporten borde småningom förminskas eller till en tid ökas för att tillföra landet kapital till förädlingsindustrien. Utskottet påminde om Jernkontorets den 30 december 1908 till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse angående möjligheten att tillgodogöra malmen i Luossavaara malmfält för den svenska järnhanteringen. I denna skrivelse hade ansetts, att Luossavaaramalmen icke för en rätt lång tid framåt kunde komma till användning, varför anledning till brytning därav icke förefanns. Det borde enligt Jernkontorets förmenande i stället tillses, att Grängesbergsmalmerna icke exporterades i så stor utsträckning. Skrivelsen hade icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Även den andra delen av motionärens hemställan om statens bedrivande av järnförädlingen blev av utskottet tillstyrkt. Som ett av de främsta skälen för en dylik statens verksamhet anförde utskottet, att, om denna förädlingsindustri skall komma till stånd, den sannolikt, åtminstone vad beträffar stålproduktion, måste utgå från förutsättningen att till väsentlig grad behärska den inhemska marknaden, varigenom det enskilda bolaget såväl i förhållande till staten som till övriga konsumenter komme uti en ställning, som kunde

utnyttjas till nackdel för dessa. Sådant borde undvikas, och detta kunde bäst ske därigenom, att staten själv bleve intressent i företaget. Enligt utskottet funnes det bruk i Bergslagen, som med ekonomisk vinst hämtade såväl malmen som kolen från Norrland. Emellertid vore det bättre att dit ned frakta ett vid järnverk i norr framställt järn. Den invändningen, att en sådan anordning komme att orsaka masugnsdriftens nedläggande vid mellersta Sveriges järnbruk, kunde bemötas därmed, att detta med all sannolikhet ändå bleve en följd av de nya metodernas införande. Staten skulle sålunda genom sina åtgärder kunna främja en varsam övergång till järnförädling på de ställen, där masugnsdrift förekomme uti Bergslagen. Utskottet hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående förutsättningarna för tillgodogörande inom landet av befintliga malmtillgångar, så att exporten av malm kunde i görligaste utsträckning ersättas med förädlade varor, samt, om utredningen därtill gåve anledning, förelägga riksdagen förslag om huru staten antingen själv eller gemensamt med andra intressenter skulle på lämpligt sätt upptaga verksamhet med förädling av inom landet befintliga järnmalmer. Utskottets hemställan bifölls därefter av Andra kammaren. Frågan förföll emellertid på motstånd från Första kammaren, vars tillfälliga utskott hade avstyrkt bifall till det av Andra kammaren fattade beslut. Utskottet, som instämde med Andra kammarens utskott däri, att en utsträckt förädling inom landet av dess malmtillgångar är en fråga av största vikt, ansåg nämligen, att man borde avvakta utgången av de påbörjade försöken med den nya metoden, innan någon utredning sattes i gång genom Kungl. Maj:ts försorg. Den största svårigheten vid tillgodogörandet av malmen från de norrbottniska malmfälten har naturligtvis legat i dessas avskilda läge långt från havet samt från segelbara floder, och strävandet att finna ett sätt att för rimlig kostnad i någon större mängd kunna transportera malmen till järnverken eller till kusten var länge förgäves. Bedan i början av 1700-talet upptogos försöken och fortsattes sedermera alltjämt, varvid olika anordningar för transporten kommo till användning. E n föregångare vid dessa försök var brukspatron Jonas Meldercreutz, som anlade vägar och grundade en mängd nybyggen i de trakter, malmforslorna måste framföras. Dessa arbeten fortsattes sedermera med stor energi av friherre S. G. Hermelin, vilken under åren 1797—1808 gjorde stora ansträngningar för att åstadkomma en omfattande järnindustri och då i första hand måste tänka på ordnandet av transportfrågan. Hermelin fortsatte vägbyggnaderna, bildade en mängd nybyggen samt bidrog högst väsentligt att höja kulturnivån i denna avlägsna landsända. Alla ansträngningar att här uppe grunda en järnindustri av något större omfång blevo dock ständigt fruktlösa beroende på transportsvårigheterna, och när äntligen järnvägarna anlades, var därmed icke mycket vunnet, emedan då många nya omständigheter ur konkurrens- och kvalitetssynpunkt tillkommo. Det tidigast använda sättet för malmtransporten var att begagna renar som dragare, och senare gjordes försök med såväl oxar som hästar. På Hermelins tid transporterades malmen först med häst till Lule älv vid Edefors och därpå i mindre forsbåtar till masugnen vid Selet. Förslag om regleringar och slussbyggnader i älvarna, med ändamål att använda dessa för transporterna, framkommo allt emellanåt, och undersökningar härför företogos. Så utfördes 1819 den förut omtalade officiella undersökningen beträffande möjligheten att anordna en vattenled mellan Gellivare och Over-Kalix, vilket emellertid visade sig omöjligt, och 1825 föreslogs en reglering av Båne älv med lika litet resultat. Även planer på anläggande av smalspåriga järnvägar med hästar som dragare 4G8 24

2*

IS

samt användande av motorslädar framlades, och experiment med sistnämnda, transportmedel utfördes. På 1860-talet gjordes en allvarlig ansträngning att åstadkomma en kombinerad järnvägs- och kanalkommunikation mellan Gellivare och kusten, utan att i detta, lika litet som i något föregående fall, ändamålet uppnåddes. Alla försök att till masugnarna kunna framföra större mängder malm misslyckades sålunda, och hyttorna måste ofta i brist på sådan nedblåsas. I sina årsberättelser omnämna bergmästarna ofta svårigheterna med malmtransporterna samt försöken att upphjälpa desamma. I 1767 års berättelse klagar bergmästaren sålunda över, att tackjärn sblåsningen måst upphöra i förtid på grund av brist på Gellivaremalm till blandning. Denna brist kunde ej hävas, därest icke »Lappallmogen warder behörigen tillhållen att årligen betiena ägaren med malms nedförande åtminstone för den summa, som är svarande mot deras skatt, och hwartill är så mycket mera skiäl, sedan Bruksägaren mot slikt wilkor årligen utbetalar samma skatt». Bergmästaren föreslår, att bergsting skall kunna hållas utan särskilt förordnande därom, så att tillfälle kunde beredas att lagfora lappallmogen för dess motsträvighet att fullgöra transporterna. I de följande årens berättelser framhållas ånyo svårigheterna att få dessa malm transporter verkställda. Meldersteins bruk hade ofta o måst sakna »ettmindre men för blandning högst oundgängligt quantum». Ar 1770 hölls ett urtima bergsting rörande lappallmogens försummelser i detta hänseende, och flera personer blevo sakfällda. Arbetena på vägarnas förbättring bedrevos alltjämt, särskilt genom Meldercreutz' tillskyndan, och åtskilliga nybyggare utplacerades, vilka kunde lämna, biträde vid malmtransporterna. I 1792 års berättelse meddelar Garney resultatet av en del av honom gjorda, undersökningar rörande möjligheten att nedforsla Gellivaremalm antingen på. älven eller landvägen för användande vid de utmed kusten belägna masugnarna, vilka då måste nyttja endast Utö- och Herrängsmalmer, »hwarigenom tillverkningarne i anseende till dessa malmers swagare jernhalt mer än tillforene blifwa mycket kostsamma och litet lönande». Först omnämnes Linaälven, som flöte förbi berget på ungefär en halv milsavstånd. Till en början vore denna älv för smal, men ytterligare en halv mil längre ned, något ovanför Sackas nybygge finge den tillopp av Vasaraälven, som i äldre berättelser varit känd under namn av Watjirjocki. Älven tilltog sedermera i bredd och djup, passerade nybyggena Boutirova och Narakselet, där Ängesån stötte till, samt inflöte slutligen vid Över-Kalix kyrka i Kalix älv, som efter två mils lopp förde ut i Bottniska viken. Vattenledens längd från berget ned till havet uppskattade nybyggarna till 30 ä 40 mil. Den var »behäftaclt med ganska många wattenfall, af lrwilka några med strömbåt swårligen och några icke förutan lifsfara kunna passeras». En annan tänkbar vattenled vore Båne älv. Oavsett att denna älv icke nådde upp till själva berget samt hade en längd av ungefär 40 mil, vore stora svårigheter förenade med transporter å älven på grund av de många och stora forsarna. Vid nedresan på älven säger sig Garney ha räknat icke mindre än 4 mindre och 10 större forsar på en sträcka av 4 mil. Nedanför Meldersteins bruk komme en mycket stenig fors mitt för Prestholm s by och en framför Båneå by, vid vilka forsar brukspatron Bedoire »redan börjat med kostsamma slussars anläggande till sina varors transporterande till och ifrån Bruket, och på. lrwilka slussars färdiggörande han med all ospard möda och drift låter arbeta». Som ett tredje alternativ namnes Lule älv, som Garney själv visserligen endast farit över med färja, men om vilken han hört berättas, att den skulle vara bredare och djupare än de förut nämnda älvarna samt icke bemängd med så många och svåra forsar utan mera långsluttande. Emellertid ut-

19 talar han att flera forsar dock torde vara sådana, »at de icke med Lastbåt kunna nuförtiden befaras». Därav skulle följa att dyrbara slussar i varje fall måste anläggas för en eventuell malmfrakt. Som slutsats av sina undersökningar uttalar Garney, att »svårigheter ögonsken ligen finnas at för det närvarande eller ännu på lång tid kunna erhålla någon malm» från Gellivare till andra masugnsägare än innehavaren av Meldersteins bruk. Denne skulle i sin tur »swårligen finna sig wid at aflåta malm till andra, förrän han sjelf fått fullt till eget behof och då först kan gjöra det med någon uträkning». I fortsättningen av sin berättelse framhåller Garney det förtjänstfulla arbete, som brukspatron Bedoire — innehavaren av Meldersteins bruk — nedlagt till brukets utveckling och till fromma för allmogen i trakten. Han hade förbättrat nybyggarnas ställning, så att de »kommit sig för med hästars underhållande till malmens förande från berget till Strömsunds masugn». Där hade till följd härav kunnat verkställas blåsning, ehuruväl densamma utfallit mindre väl på grund av masugnens bristfällighet, Den sades dock »wara den största och längsta, som någonsin där blivit på en gång åstadkommen». Samme brukspatron sades även skola anlägga så många nybyggen utefter malmtransportvägen, att nödiga raste- och viloställen "kunde bliva tillgängliga för en ordentlig sommarkörning. Av 1826_ års berättelse framgår, att vintern 1825/26 i fråga om malmtransporten varit den livligaste, som någon kunde påminna sig. »Landsbygdens innevånare», säger bergmästaren, »hade fått en särdeles håg att förtjena med forsling, och hwad som aldrig förr hänt, mera malm nedfördes med Landsbygdens hästar än med Lappmarkens renar. Likwäl kom ej mer än wid pass 5000 sk& malm till Landsbygden under loppet av samma wånter; ett oemotsägligt erfarenhetsbewis att nuwarande transportmedlens otillräcklighet sätta en trång gräns för ortens Tackjernstillwerkning». I 1866 års relation framkålles, att det viktigaste företag till järnhanteringens befrämjande, varom förslag hade väckts sedan bergshanteringens begynnelse i dessa nordliga trakter, vore kanaliseringen av Lule älv. Detta arbete hade under 1865 bedrivits med en betydlig arbetsstyrka. Arbetet å järnvägsförbindolsen mellan nämnda älv och Gellivare malmfält hade till följd av brist på medel hos bolaget The Gellivare Company Limited under bruksåret helt och hållet avstannat. Huru snart detta arbete åter skulle komma att upptagas bleve beroende av förändrade konjunkturer inom såväl järn- som penningmarknaden. Bergshanteringen inom Norr- och Västerbottens län hade under detta århundrade gått föga framåt. Försök hade visserligen åtskilliga gånger blivit gjorda att befordra densamma, men de senaste tiderna hade dock visat, ^ att detta ändamål ej vunnits. Otvivelaktigt skulle ett förändrat förhållande inträffa, om en gång den påbegynta kommunikationsleden mellan havet och Gellivare malmfält komme till stånd, men under väntan härpå vore föga att uträtta för en bergstjänsteman i distriktet. I 1868 års berättelse meddelas, att The Gellivare Company Limited under bruksårets _ lopp blivit försatt i konkurs. Ingen rörelse hade bedrivits vid något av till detta bolag hörande bruk, liksom ej heller något blivit gjort vid det utefter Lule älv påbörjade kanaliseringsarbetet. Under vintern 1875 gjordes försök att från Gellivare till den omkring 15 mil därifrån belägna Avafors masugn framforsla malm, men ehuru ända till 6:44 kronor betalts i forlön för ett skeppund, hade dock ej mer än 650 centner på detta sätt kunnat framskaffas.

20 Malmens export. Frågan om export av malm upptogs första gången 1S25, då brukspatron Ekström å Kengis bruk anhöll att få exportera malm från Luossavaara och Kirunavaara över Norge. Ansökningen, som remitterades till bergmästaren för yttrande, avstyrktes av denne, då han ansåg, att transporten å såväl denna led som på varje annan var omöjlig att utföra i någon större skala med då tillgängliga och brukliga transportmedel. Tidigt insågs sålunda, att någon vidsträcktare användning av malmen icke skulle kunna erhållas, med mindre än att malmfälten sattes i direkt järnvägsförbindelse med kusten. Denna fråga väcktes också 1874 av landshövdingen i Norrbottens län, och var det med anledning härav, som Kungl. Maj:t den 29 januari 1875 beslutade, att en noggrann undersökning av malmfälten skulle företagas. I avvaktan på resultatet av denna malmfältsundersökning uppsköts däremot på järnvägsstyrelsens tillrådan den föreslagna undersökningen för järnvägs anläggning. En okulär undersökning av linjen till norska gränsen hade då redan utförts av kaptenen B. Schoug, och sträckningen från Gellivare till Bottniska viken hade flera år förut undersökts och stakats av kapten Gestrin. Samtidigt, som malmfältsundersöknhigarna pågingo, samt under hösten 1875 företogs även på uppdrag av The New Gellivare Company 1 ) undersökning för en järnvägslinje mellan Gellivare och Luleå av ingenjören J. Danielson. Nämnda bolag ansökte 1879 om erhållande av vissa förmåner från statens sida för att sättas i stånd att bilda bolag med ändamål att bygga järnväg samt bearbeta Gellivare malmfält, dock utan att frågan blev avgjord. Först år 1882 blev koncession å en järnvägsanläggning från norska gränsen förbi Kirunavaara och Gellivare till Luleå beviljad åt fullmäktigen i riksbanken J. W. Arnberg, fullmäktigen i riksgäldskontoret friherre C. G. Hierta samt medicine doktorn A. Ljunggren, och 1884 fastställde Kungl. Maj:t byggnadsplan för denna järnväg; Följande år erhölls även koncession för banans fortsättning till norska kusten, och då engelskt kapital var intresserat i företaget, överlätos båda koncessionerna på engelska bolaget The Northern of Europe Bailway Company Limited, vars namn sedermera förändrades till The Swedish and Norwegian Bailway Company Limited. Byggnadsarbetet påbörjades därefter såväl i Sverige som i Norge av ingenjörsfirman Wilkingson & Jarvis i London samt var 1887 färdigt så långt, att malm kunde fraktas från Gellivare till Luleå. I samma års relation skriver bergmästaren, att den länge efterlängtade tidpunkt, då Norrbottens lappmarkers rika malmtillgångar skulle bliva tillgängliga för industrien, under detta år kommit ett stort steg närmare. Bergmästaren ansåg sig icke kunna inleda sin berättelse på bättre sätt än genom omnämnandet, att i början av december månad 1886 det första lokomotivet infördes på Gellivare kyrkoplats, och att sålunda lösningen av denna för det övre Norrland viktiga fråga vore att motse under närmast kommande år. • Emellertid saknades tillräckligt kapital, och arbetet kunde icke drivas i önskvärd skala. Under 1888 blevo sålunda av sträckan norr om Gellivare endast 20 km brutna och skenlagda, och följande år avstannade arbetet fullständigt. Redan 1888 hade bolaget emellertid väckt förslag, att staten måtte förvärva järnvägen, och Kungl. Haj: t framlade också för 1890 års riksdag proposition om inköp därav för statens räkning. Densamma var då till väsentliga delar färdigbyggd mellan Luleå och Gellivare. Kostnaden för förvärvandet och fullbordandet av banan till Gellivare beräknades till 11,723,000 kronor. I prol

) N ä r m a r e om detta bolag se nedan.

21 positionen framhölls bl. a. banans utomordentliga betydelse för tillvaratagandet av . de rika malmtillgångarna i trakten av Gellivare. ' Vidare betonades, att, utom skälen för banans snara fullbordan, det funnes andra skäl, som gjorde det särskilt önskvärt, att banan komme i statens ägo. Endast härigenom kunde nämligen vinnas, att taxe- och trafikförhållandena, ordnades på det för landets utveckling fördelaktigaste sätt, och så att de skilda intressen, som av banan berördes, blevo i lika mån tillgodosedda. Det antyddes vidare i propositionen och i debatten i riksdagen, att staten kunde tänkas använda sitt innehav av järnvägen till att reglera malmutförseln. Förslaget rönte dock starkt motstånd i riksdagen. Under debatten i kamrarna uttalades bland annat farhågor för att malmexporten skulle skada den svenska järnindustrien. Huvudsakliga motståndet torde dock berott på tvekan inför den stora utgiften. Biksdagen biföll emellertid propositionen, och banan förvärvades i sin helhet samt fullbordades sedermera till Gellivare. Vid 1893 års riksdag väckte friherre Klinckowström och herr Reuterswärd motion om riksdagsskrivelse med begäran, att Kungl. Maj: t icke utan riksdagens föregående hörande måtte meddela koncession å järnvägsanläggning inom Norrbotten. Orsaken till motionen låg däri, att ansökning gjorts om koncession å bansträckan från Kiruna till norska gränsen, och att Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle hava föreslagit villkor för eventuellt bifall. I motionen anföres: »—• klart synes, att statens äganderätt till hela banan från Luleå till norska gränsen är oomtvistlig, att stor nationalekonomisk, politisk och strategisk våda kan uppstå genom att ånyo en större eller mindre del av denna järnväg kunde råka i utländsk hand, samt att ett bifall till sökt koncession därå bleve till största skada för svensk järnhantering — särskilt för den del därav, som med visshet motser sin snara uppblomstring inom det övre Norrland — för Luleå stad etc.» Under debatten i kamrarna gjordes gällande, att det väsentligaste skälet till motionen torde varit farhågor för ökad malmexport, vilken förmenades vara till skada för svensk järnhantering. Detta gen drevs livligt, och man framhöll med styrka, att nedgången i den svenska järnhanteringen vore beroende på helt andra orsaker, att den norrländska malmexporten bleve relativt obetydlig i förhållande till världsproduktionen av malm m. in. Motionen bifölls emellertid så till vida, att riksdagen anhöll, att, innan koncession meddelades å järnväg inom Norrbottens län av annan än lokal betydelse, riksdagen måtte lämnas tillfälle att yttra sig i frågan. Den i nyssberörda motion omförmälda koncessionsansökan blev av sökandena återkallad. Emellertid ingåvo landshövdingen P. J. Bråkenhielm, grosshandlaren G. E. Broms, kammarherren C. Cedercrantz, v. häradshövdingen Knut Tillberg och v. häradshövdingen C. J. Ljunggren år 1896 anhållan om koncession å järnväg från Gellivare till norska gränsen. I koncessionsansökningen framhölls återigen banans betydelse för tillvaratagandet av de ofantliga malmtillgångarna i Kirunavaara och Luossavaara, vilka lågo utan användning och nytta för vare sig det allmänna eller gruvägarna. Vidare gendrevs påståendet, att export av denna malm skulle medföra allmän nedgång i järnmalms- eller järnpriser. Det anfördes sålunda, att de senare årens prisreduktioner berodde på järnhanteringens förbättrade teknik samt de väsentligt nedsatta frakterna. Vidare ansågs, att med den bestämda tendens till ökning, som järnkonsumtionen visade, marknadspriset på järn icke skulle kunna väsentligt influeras av, att 1,000,000 ä 1,200,000 ton kunde komma att exporteras. Däremot låge en fara i dröjsmål, emedan under tiden genom teknikens ytterligare framsteg malmens nuvarande till följd av dess järnrikedom höga värde kunde förringas. I koncessionsansökan förutsattes, att staten eventuellt skulle förbehålla sig inlösningsrätt till järnvägen.

22 Koncessionsansökningen tillstyrktes av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län och Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som dock påyrkade, att staten skulle förbehålla sig rätt att, när den så önskade, inlösa banan. Järnvägsstyrelsen framhöll betydelsen av att banan bleve en statsbana. T. f. chefen för generalstaben betonade vikten av att Norrlands försvar ordnades jämsides med banans anläggande. Trots att sökandena i ny skrivelse anhöllo få bidraga med 2,000,000 kronor till Norrlands försvar, fann departementschefen dock ej lämpligt tillstyrka koncessionen utan hemställde i stället, att Kungl. Maj:t måtte hos riksdagen begära anslag till förnyad undersökning och upprättande av förslag till anläggning av statsbana från Gellivare till norska gränsen. Departementschefens hemställan synes icke hava grundat sig på strävan att kontrollera malmexporten. Han framhöll bl. a., att den i ärendet iorebragta utredningen gåve vid handen, att å ena sidan ifrågavarande malmtillgångar vore högst betydande, men att å andra sidan vad sökandena anfört angående världsmarknadens behov av järnmalm torde ådagalägga, att samma malms utsläppande, även till den utsträckning sökandena ifrågasatt, icke borde kunna utöva någon menligare inverkan på den övriga inhemska bergsmannanäringen, i allt fall icke i sådan grad. att därur kunde hämtas någon anledning, att staten skulle äga befogenhet att förhindra tillgodogörandet av dessa malmrikedomar. Han anförde vidare, att, då banans ekonomiska resultat bleve helt och hållet beroende av att malmtransporten bleve verklighet, det kunde ifrågasättas, om ej försiktigheten bjöde, att de enskilda själva fingo bygga banan. Denna olägenhet ansåg departementschefen dock kunna övervinnas genom en sådan överenskommelse, att en malmexport i tillräcklig omfattning komme till stånd. Däremot ansåg departementschefen, att, såsom 1893 års riksdag framhållit i sin förut omförmälda skrivelse, politiska och militära skäl talade för att staten redan från början ägde en sådan bana som den ifrågavarande, vilken genomginge en gränsprovins, och att således dess anläggning skedde genom statens försorg. Detta vore så mycket mera önskvärt, som svårigheter kunde möta att förhindra, att utländskt kapital bleve intresserat i järnvägen. I enlighet med departementschefens hemställan föreslog också Kungl. Maj:t 3 897 års riksdag att anslå 40,000 kronor till undersökningen. Statsutskottet avstyrkte bifall till propositionen. Utskottet ansåg väl, att banans politiska och strategiska betydelse samt dess egenskap av förbindelse med Norge gjorde det synnerligen angeläget, att den icke befunne sig i annans hand än svenska statens. Men utskottet ansåg, att, innan förberedande åtgärder vidtogos, överenskommelse borde vara träffad med ägarna till Luossavaara och Kirunavaara gruvor, som lämnade staten säkerhet för malmtransporterna å den ifrågasatta järnvägen och på samma gång trygghet, att trafikinkomsterna å Luleå—Gellivare-banan ej minskades genom denna banas fortsättande till västerhavet. Därjämte ansåg utskottet, att banan ej borde byggas under de nämnda åren, då två andra stora banbyggnader förestodo. Tio reservanter inom utskottet, herrar Lundeberg, frih. von Otter, H. Tamm, Billing, Fosser, Wijk, Kerfstedt, Thornérhjelm, S. Tham och D. Persson i Tallberg yrkade bifall till propositionen. Efter framhållande av järnvägens betydelse direkt för malmbrytningen och indirekt för hela landets bästa anfördes, att denna järnväg, som obestridligen komme att få en internationell karaktär, och som utgjorde fortsättningen av en statsbana, dock ej borde få byggas av enskilda dels av politiska skäl, dels emedan svårighet alltid funnes att förebygga banans övergång i utländska händer. Staten borde dock skaffa sig garanti, att malmbrytningen icke inskränktes eller avstannade. A. P. Danielsson och Persson i Stallerlmlt reserverade sig blankt.

23 Under debatten i kamrarna framträdde oppositionen mot propositionen från två håll. Ä det ena hållet önskade man bifall till koncessionsansökningen, å det andra avslag å hela banbyggnadsprojektet. Den sistnämnda ståndpunkten synes varit förhärskande i Första kammaren, där det även framkastades, att staten borde verkställa undersökning om förvärvandet av gruvorna, hindra malmutförseln och på sådant sätt skapa möjligheter för en svensk storindustri. Faran för den svenska järnhanteringen framfördes också, men svagare. I Andra kammaren voro sympatierna för privatbana starkare. Det talades även livligt för bevarande av malmtillgångarna. Det rena sparsamhetsintresset hade icke heller få företrädare. Likväl bifölls kungl. propositionen i bägge kamrarna. Till följande års riksdag framlades proposition om byggande av statsbana Gellivare—Riksgränsen för en beräknad kostnad av något över 21,000,000 kronor. I utredningen ingick bl. a. dels utlåtande från Kommerskollegium angående malmtillgångarna, grundat på undersökningar av geologen Hj. Lundbohm, dels förslag till fraktavtal med Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag, som sedermera framlades för riksdagen i särskild proposition. Malmtillgångarna uppskattades av Lundbohm till omkring 215 miljoner ton i Kirunavaara -och 18 miljoner ton i Luossavaara, vid bägge ovan Luossajärvis vattenyta, varjämte beräknades, att ofantliga kvantiteter funnes under sjöns nivå. Kommerskollegium framhöll, att malmfältens ringa tillgång på malm med låg fosforhalt upphävde den fara, som kunde synas ligga i exjDorten, dä den måttliga export av sådan malm, som tillgången torde medgiva, icke kunde hava någon märkbar inverkan på den svenska järnhanteringen. Enligt fraktavtalet mellan staten och bolaget åtog sig staten bl. a. att frakta 1,500,000 ton malm om året; bolaget skulle med obetydligt undantag betala statens utgifter för driften jämte underhåll samt 3,8 % årligen å anläggningskostnaderna; bolaget skulle därjämte ställa viss säkerhet samt överlämna fyra aktier till staten som garanti för att ändring i bolagsordningen ej finge ske utan statens medgivande; aktie i bolaget finge ej ägas eller innehavas av utlänning. Statsutskottet avstyrkte propositionen. Hänsynen till övriga pågående järnvägsbyggnader var den helt framträdande avslagsorsaken. Dock antyddes, att såväl kostnad som kontrakt syntes kunna framkalla berättigade anmärkningar. Vidare tillades, att frågans uppskjutande borde åtminstone ur statsekonomisk synpunkt icke kunna anses innebära någon förlust, enär malmtillgångarna i dessa orter säkerligen komme att framdeles å världsmarknaden betinga högre försäljningspris än för närvarande, varjämte icke borde lämnas •obeaktat, att i en framtid åtgärder, i syfte att inom landet tillgodogöra sig en del av dessa malmer, torde kunna med utsikt till framgång vidtagas. Tio reservanter, huvudsakligen desamma som 1897 utom herrar Wijk och Lundeberg, yrkade dock bifall till propositionen. De framhävde, att exporten av Norrlandsmalmerna till följd av dessas höga fosforhalt ej kunde tillskynda gruvdriften i det övriga Sverige förlust. Malmexporten kunde anses tryggad även å banan Gellivare—Luleå, där en del malm säkert alltid komme att transporteras. Trafiköverenskommelsen vore betryggande; dock borde bolaget endast fä frakta 1,200,000 ton. För transport härutöver borde staten uppbära särskild avgift. Herr Bohnstedt, med vilken herr Lundeberg instämde, yrkade utredning om järnväg endast mellan Kirunavaara och Gellivare för att draga exporten •över svenska hamnar och bereda större möjlighet för förädling av en del malmer inom Sverige. En särdeles livlig debatt utspann sig i kamrarna. Oppositionen anförde en mångfald skäl för avslag: de av utskottet anförda sparsamhetsskälen; bristande utredning; faran, att malmen skulle uttömmas; önskvärdheten att åstad-

24 komma en förädling inom landet; strävan att bevara exporten åt svenska fartyg genom att draga den till ostkusten; tanken, att Norge skulle göra för stor vinst; farhågor för internationella konflikter och militära skäl. De malmpolitiska avslagsskälen klargjordes och bemöttes utförligast av dåvarande chefen för Kommerskollegium Åkerman. Efter att i sitt anförande mera flyktigt vidrört orsakerna, varför en tackjärnsberedning i rärldsslcala ställde sig för dyr, upptog han särskilt till bemötande ett under debatten flera gånger framkommet påstående, att. om än en tackjärnstillverkning i världsskala ej vore lönande, därav icke följde, att man ej i Sverige av ifrågavarande malmer skulle kunna i världsskala med fördel framställa färdiga effekter. Han påvisade därvid, att de jämförande siffror angående tyska och eventuella svenska järneffekter, varpå denna förhoppning vore grundad, voro fullständigt felaktiga, i det att vid beräkningarna ej tagits hänsyn till frakt och tull. Vid den närmare granskning av denna sida i spörsmålet, som han därefter företog, framhöll han, att en fördyring av tackjärnet tynger på därav beredd smidbar produkt icke blott med" eget belopp, utan, till följd av tackjärnsavfallet, med minst 15—20 procent större. Förhoppningen att med framgång kunna använda torv vore icke stor, då torven krävde mycket arbete, särskilt i Norrland med dess korta sommar och stora fuktighet i marken. Vad vattenfallen anginge, funnes visserligen god tillgång på kraft, men om ock god tillgång på vattenkraft vore en stor fördel, betingade dock vattenkraften icke proportionsvis liknande företräde, när jämförelse göres mellan järnverk å ena sidan drivet med vattenkraft och å den andra med en förmedelst från närbelägna stenkolsgruvor hämtade stenkol åstadkommen ångkraft. De svenska järnverk, som använda sig av vattenkraft, kunde därför icke heller, på grund av vårt allt för dyra tackjärn, framställa ett på långt när sä billigt stångjärn som stenkolsländerna^ särskilt England. Enligt talaren vore det otvivelaktigt, att allra minst den med Luleåtackjärnet förbundna högre tillverkningskostnaden oförändrad komme att åtfölja även därav beredda järneffekter. Detta allt gällde ett tillgodogörande i världsskala. Att järnverk i svensk skala för avsättning i orten förr eller senare skulle komma till stånd i Luleå vore ju icke osannolikt. Vad beträffade o den förut ofta framhållna faran för den inhemska järnhanteringen påpekade Åkerman, att de fosforfattiga malmerna i Luossavaara visat sig opålitliga och på ett för malmsovraren omärkligt och oberäkneligt sätt övergående i fosforförande. Det hade på sista tiden också påståtts, att den basiska martinmetodens utveckling i Sverige skulle lida avbräck av malmexporten.. Därmed förhölle sig sä, att huvudmassan av ifrågavarande malmer syntes vara så fosforförande, att, om blandningen icke skulle bliva alltför fosforrik för att ens passa för basisk bessemer, det ej syntes gå an att avskilja någon större del för basisk martin. Det övertag basisk martin i Sverige hade att glädja sig ät berodde på att träkolstackjärn med lätthet kan fås så gott som svavelfritt utan att ändock hålla mycket kisel. Såge man på järnmalmtillgångarna i Förenta staterna vid Lake-Superior, så fördes malmen därifrån till framför allt Pittsburgtrakten, som är rikast pä stenkol, och icke stenkolen till malmen. Men liksom amerikanarna inom Lake-Superior-distriktet i träkolsmasugnar tillgodogjorde sig en liten del av dess malmtillgångar, så kunde även vi i Norrbotten till järn omvandla, vad som där och även inom andra län avsattes. I frågan angående malmexportens inverkan på mellansvenska järnhanteringen anfördes från oppositionen, att tillgången på fosforren malm icke heller i mellersta Sverige vore outtömlig, och att denna del av landet därför mer och mer bleve hänvisad till att använda fosforrika malmer, som endast kunna tillgodogöras på basisk metod. Herr Lundeberg framhöll dock, att man vid en undersökning inom Jernkontoret kommit därhän, att exploateringen av ifrågavarande norrländska malmtillgångar »ansågs komma att hava ringa in-

25 verkan på fortgången av mellersta Sveriges bergshantering, kanske snarare kunna bliva ett stöd på många håll, ifall malmen kunde föras österut». Man hade härvid även kommit till en bestämd uppfattning, som ovillkorligen måste tränga sig på varje fosterlandsvän, den nämligen, att om ock mellersta Sveriges bergshantering i någon mån komme att bliva lidande av bergsbrukets utveckling uppe i det övre Norrland, så vore det en faktor, som icke kunde få tagas med i beräkningen vid avgörandet av en sä viktig och för hela landets väl så betydelsefull fråga. I Andra kammaren framförde herr Lindhagen }Trkandet, att staten borde få del i bolagets vinst, samt föreslog tillägg till kontraktet, varigenom staten skulle berättigas att efter viss tid tillgodogöra sig jordägareandelen, dock endast ifråga om den malmbrytning, som överstiger en miljon ton om året. Vid omröstningen i frågan, vilken av statsminister Boström gjorts till kabinettsfråga, bifölls propositionen. 1897 verkställdes genom direktör G. Thisells initiativ stakning av en järnvägslinje frän Gellivare förbi Svappavaara och Mertainen till Kiruna, vilken man ville hava byggd i stället för den sträckning längre västerut, som sedermera blev framdragen. 1898 års riksdag överlämnade till regeringen att välja det lämpligaste alternativet, och så valdes då det västligaste, emedan sträckningen över Svappavaara nödvändiggjorde en dyrbar övergång av Lina älv. Dessutom blev denna något längre. Senare sökte Thisell m. fl. koncession å den del av den projekterade banan, som sträcker sig från Ylipääsnjaska malmfält förbi Painirova och Mertainen till Kiruna med bispar till Svappavaara. Som villkor för koncession sattes bl. a., att Thisell skulle visa sig hava i svensk bank tillgängliga 6 milj. kr. för byggandet. Detta villkor uppfylldes 1907, men koncessionen förföll, då staten 1908 inköpte Svappavaara m. fl. malmfält. I sammanhang med frågan om exporten av järnmalmen och härför planerade och byggda järnvägar torde också böra nämnas några ord om de förslag rörande exporttull å järnmalm, som voro föremål för riksdagsbehandling. Vid 1896 års riksdag väcktes två motioner (den ena av herr Ljungberg) om införande av exporttull å järnmalm uppgående till 30 ä 50 öre per 100 kg. Förslaget motiverades av hänsynen till de nedåtgående konjunkturerna för den svenska järnexporten. Malmutförseln skadade järntillverkningen bl. a. därigenom, att då utlänningen finge den yppersta malm till lågt pris, förädlade han malmen med sin goda tillgäng på billigt bränsle och under sälj er oss därefter både utomlands och i vårt eget land. Sverige borde spara på järnmalmen, i synnerhet då det vore fråga om ett sällsynt gott material, som efter all sannolikhet med varje år skulle stiga i pris. I motionerna erinrade man vidare om att intill 1858 funnits utförselförbud å malm, vilket då utbyttes mot exporttull, gällande till 1864, då exporten blev fri. Bevillningsutskottet avstyrkte motionen. Utskottet ansåg, att nedgången i järnexporten ej berodde på den stegrade utförseln av järnmalm utan på allmänt tryckta konjunkturer å järnmarknaden samt stenkolets användning för järnframställning. Malmtillgångar funnes å flerfaldiga ställen och kunde möjligen upptäckas på andra håll i sådan myckenhet, att den svenska malmen bleve överflödig för utlandets behov. Tillgångarna på svensk järnmalm åter syntes vara nära nog outtömliga. Slutligen skulle den föreslagna tullsatsen antagligen verka såsom ett exportförbud för mellersta Sverige till stor förlust för gravägarna och gruvarbetarna samt järnvägar, som ombesörjde transporten. Motionerna avslogos av bägge kamrarna utan votering. Ar 1905 framkommo åter motioner om exporttull å järnmalm. Motionerna grundade sig på de vid flerfaldiga föregående tillfällen framförda skälen för en sådan tull. Frågan ansågs nu så tillvida hava kommit i ett annat läge, som de lappländska malmfälten kommit i händer på andra ägare, vilka för-

26 menades vid köpets avslutande icke kunnat förbise och visserligen icke heller förbisett den tämligen vissa utsikten, att de svenska statsmakterna, med de maktmedel de ägde, skulle komma att reglera förhållandet mellan exporterad och hemma i Sverige förädlad järnmalm. Bolaget hade visserligen icke heller saknat förutseende att i sina leveranskontrakt skydda sig mot följderna av en •exjDorttull. Bevillningsutskottet avstyrkte motionerna men föreslog i stället riksdagsskrivelse med anhållan om utredning, huruvida, vare sig med hänsyn till omfattningen av landets förråd av järnmalm och möjligheter av dess föriidling inom landet eller för tillvaratagande av landets ekonomiska intressen i övrigt, särskilda åtgärder till malmexportens reglerande kunde anses vara påkallade. Vid utskottets utlåtande voro fogade utlåtanden från Sveriges geologiska undersökning, professor Hj. Sjögren och disponenten Hj. Lundbohm angående tillgången på järnmalm i landet jämförd med tillgången på sådan malm inom andra länder. Sveriges geologiska undersökning framhöll till en början svårigheten att fastställa järnmalmstillgången, då dels malmfyndigheterna vore till stor del obetydligt kända och svårberäkneliga, dels de tekniska framstegen kunde möjliggöra användning av malm från fyndigheter, som med teknikens dåvarande ståndpunkt icke kunde tagas med i beräkningen. Geologiska undersökningen uppskattade malmtillgångarna till: i Norrland: Kiruna—Luossavaara Gellivare Ekströmsberg Mertainen—Laukujärvi Övriga gruvor

793 milj. ton 128-5 » » 100 » » 5 » » 70 » » Summa i Norrbotten 1,096"5 milj. ton

samt i övriga Sverige

105 » » Summa inom landet 1,201'5 milj. ton

Häri voro dock ej inräknade de betydliga men titanhaltiga fyndigheterna i Buotivare och Taberg. Efter att hava berört de viktigaste utländska malmfyndigheterna uppställer Sveriges geologiska undersökning följande satser: 1) I fråga om de tre nu förnämsta järntillverkande länderna, Nordamerika, T} r skland och England, kan med visshet förutses, att deras järnmalmer komma att, praktiskt taget, uttömmas inom ett ä två århundraden och de rikare malmerna långt förut. 2) E n tillbakagång eller ett upphörande av järnindustrien blir härav en följd endast i England, emedan där stenkolen samtidigt bliva utbrutna. (Man hade beräknat, att stenkolsfälten i Durham och Northumberland äro uttömda om 100 år, övriga engelska stenkolsfält om 250 ä 350 år.) 3) I Tyskland och Nordamerika kommer bristen i den inländska malmproduktionen att täckas genom import, enär dessa länders kolförrad anses uthålliga, och det är en känd regel, att järnmalmen reser till kolet, ej kolet till järnmalmen. 4) Utom de nutida industriländerna äger — så vitt känt — endast Nordkina (provinsen Shansi) nu nödiga betingelser för uppkomsten av en stor järnindustri, emedan endast där både kol och järn förekomma jämte varandra. Men skulle framtidens fullkomnade teknik möjliggöra utbringandet av järnet ur malmerna utan eller med endast obetydlig tillhjälp av kol, bleve naturligtvis förhållandena på ett nu fullkomligt oberäkneligt sätt omgestaltade.

27 5) Det synes sannolikt, att det nästa århundradets järnproduktion väsentligen kommer att basera sig på dels sådana i de nuvarande kulturländerna befintliga malmer, som i följd av fattigdom eller oarter hittills lämnats obeaktade, och dels på nya fyndigheter i för närvarande geologiskt mindre kända länder. Att sådana fyndigheter komma att bliva tillgängliga är högst sannolikt, ty järnmalmsförekomsternas utbredning kan svårligen antagas sammanfalla med den nutida kulturens. 6) Platserna för framtidens järn tillverkning komma att bestämmas av koltillgångarnas läge och av transportförhållandena, Dessa båda faktorer, jämte metallurgiens framsteg i fråga om malmernas tillgodogörande, bliva de avgörande för framtidens järnproduktion. Tillgång på järnmalm att fylla världens järnbehov kommer sannolikt aldrig att saknas. I motsats till Sveriges geologiska undersökning gjorde professor Sjögren gällande, att malmkvantiteten i Sverige kan uppskattas till allenast: i Norrbotten i övriga Sverige

500 milj. ton 100 » » Summa 600 milj. ton

Även beträffande de utländska malmförekomsterna har professor Sjögren en väsentligt mindre optimistisk syn ifråga om deras varaktighet än' Sveriges geologiska undersökning. Under åberopande av åtskilliga exempel såsom masugnarna i Stettin, Pauillac nära Bordeaux, Bilbao och New Jersey, söker professor Sjögren påvisa ©hållbarheten av satsen att »malmen gar till kolet», samt att utvecklingen av en järnindustri är beroende även av andra faktorer än tillgången på bränsle, nämligen tillgång på järnmalm, dennas järnhalt, avsättningsmöjligheter för produkterna, fraktkostnader för malm, kol och järnprodukter, tullsatser o. s. v. Vid granskning av de gjorda beräkningarna av malmtillgången i Sverige fann bevillningsutskottet, att någon överhängande fara för att landets förråd av järnmalm skulle uttömmas icke förelåg, så länge utskeppningen icke antoge större dimensioner, än som med då befintliga exportleder och under nu gällande avtal kan ske. Om exporttull sålunda då ej vore oundgängligen behövlig, borde dock frågan om en sådan tull såsom en regulator ej helt avvisas, men borde dess införande föregås av en utredning, särskilt angående möjligheten av en inhemsk förädling av malmen. Vid bevillningsutskottets betänkande voro fogade ett flertal reservationer avseende å ena sidan rent avslag, å den andra åsättande av exporttull om 50 öre resp. 1 kr. per ton. I en utförlig reservation tog frih. Klingspor livligt till orda för införande av exporttull till skyddande och utvecklande av den inhemska järnhanteringen. Denna järnindustri hade, anfördes i reservationen, dock sin plats i kulturdelarna av vårt land och icke i ödemarkerna. Såsom erfarenheten redan visat, möjliggjorde den rika järnhalten i den norrländska malmen, att den nedfördes och användes i den mellansvenska järnindustrien. Inkomsterna av exporttullen skulle användas att betala inlandsbanan. Beträffande svårigheterna att erhålla en_ lösning av förevarande fråga anförde reservanten, hurusom vid uttalanden i malmfrågan man ständigt för pä läpparna talet om det önskvärda av malmens inhemska förädling. Då någon åtgärd ifrågasattes till vinnande av detta syfte, resas dock otaliga hinder och påfordras utredningar i alla riktningar såsom om möjligheten att med ekonomisk fördel förädla exportmalmen inom landet, om en eventuell exporttulls verkningar på utländska malmförbrukare och på den förutvarande järnhanteringen, om tillgången på

28 arbetare och på träkol vid den blivande inlandsbanan, om avsättning för produkterna ni. m. Riksdagen biföll emellertid varken utskottets hemställan eller motionerna. De senare blevo efter gemensam votering i enlighet med första kammarens mening avslagna med 219 röster mot 146. Frågan om exporttull återkom emellertid även vid följande riksdag genom i ämnet väckta motioner, i vilka föreslogos tullsatser växlande från 20 öre upp till 3 kr. per ton. I likhet med statsutskottet, som behandlat vissa av motionerna, avstyrkte bevillningsutskottet bifall till de gjorda förslagen med hänvisning till den med Tyskland avslutade handels- och sjöfartstraktaten, enligt vilken exporttull å järnmalm icke finge åsättas gentemot Tyskland och såsom en följd därav icke heller mot något annat land, som åtnjöte mest gynnad nations behandling. Beservationer hade avgivits av herrar friherre Klingspor, Wennberg, Åkerberg, Bylander, Håkansson, C. A. Ericsson, Almqvist, Lindblad, Branting och Lyckholm med hemställan om en exporttull av 50 öre per ton samt av herr Nisser, som protesterade mot den ordning, i vilken traktatsfrågan och tullfrågan behandlats inom utskottet. Biksdagen biföll utskottets hemställan.

Förhandlingar och avtal rörande äganderätt, export och fraktfrågor. Så länge malmerna från malmfälten endast kunde användas för järnframställning vid de norrbottniska bruken, fanns ingen anledning att pä allvar upptaga frågan om äganderätten till dessa malmfält, dels därför att det allmänt ansågs, att tillgångarna på malm voro så rikliga, att de aldrig till någon större del skulle kunna tillvaratagas, och dels emedan alla försök att tillgodogöra malmerna vid bruken slutade med större eller mindre förlust för bruksägaren, varför någon större konkurrens om malmen icke förefanns. Visserligen visade sig vid vissa tillfällen en större benägenhet att taga inmutningar, men berodde detta då på särskilda förhållanden. Så påvisar som förut nämnts bergmästaren Quensel, att inmutningarna under 1820-talet blevo talrika i samband med konung Carl XIV Johans inköp av Meldersteins bruk, emedan inmutarna enligt hans mening medelst uttagna mutsedlar och därpå grundade ansökningar om tillstånd för bruksanläggningar ämnade skaffa sig inkomst därigenom, att rättigheterna efter koncessionernas beviljande skulle överlåtas. Då svårigheterna med malm transporterna voro så stora, tillgrepo 1828 de bruksägare, som redan drcvo tackjärnstillverkning, inmutning av hela berget i Gellivare för att därigenom utestänga nya företagare, som kunde komma att konkurrera om de knappa transportmedlen. De tillfälliga inmutningarna försvarades i regel icke, varför de tackjärnstillverkande bruken i allmänhet ensamma voro innehavare av utmål. Bergmästaren Quensel meddelar i sin berättelse 1825, att varje bruk hade sin särskilda bergsprängare för att tävlan skulle uppkomma, vilkendera skulle kunna avsända mest med malm. Under åren närmast före berättelsens avgivande hade, ehuru bruken Melderstein och Selet tillhört särskilda ägare, malmbrytning och avsändning av malm dock kunnat besörjas av en och samma person, varför sprängning också endast skett i Kaptensgruvan. Bergmästaren framhåller, att de talrika inmutningarna i Gellivare — de voro då 56 — säkerligen tillkommit i spekulationsavsikt. Man hade sökt inmutning överallt i förmodan, att hela berget iiinehölle järnmalm. Det vore av särskilt intresse för malmlagrets utforskande, säger bergmästaren, om arbete

29 på alla dessa ställen, påbörjades under följande sommar såsom funnes föreskrivet i matsedlarna. Han fruktade dock, att detta syfte ej kunde nås, då malmen sannolikt liksom förut komme att hämtas från de gruvor, som låge mest tillgängligt, oavsett vem som inmutat eller pä annat sätt förvärvat dem. Först i samband med planerna på export av malmen med tillhjälp av järnvägsanläggningar vidtogos några kraftigare åtgärder för att komma i besittning av största möjliga del av de kända malmfälten och att genom malmletningsexpeditioner påträffa nya sådana. P å 1860-talet innehades största delen av Gellivare malmfält av Gellivare Bolag, som ägde »Gelliwarewerken» samt mindre delar av Kengis och Gyljens bruk, men efter hand tillkommo en mängd inmutningar, som tagits av enskilda personer. Gelliwarewerken, som sedan 1827 ägdes av konungen, bestodo av Meldersteins bruk med stångjärnsverk, sågar och skogar samt Selets, Edefors, Avafors och Gyljens masugnar. Egendomarna såldes 1855 till en norsk sammanslutning och 1861 till ett svenskt bolag. Detta i sin tur sålde år 1864 verk och gruvor ni. m. till ett engelskt bolag, The Gellivare Company Ltd., för <£ 172,570, varav hälften belöpte på gruvorna. Det var detta bolag, som sedan med tillhjälp av ett statslån ämnade bygga den förut omnämnda järn vägen till Storbacken vid Lule älv, varifrån malmen på älven skulle fraktas ned till kusten. Sedan bolaget 1868 på grund av misslyckandet med järnvägsbyggandet och kanaliseriugsarbetet blivit försatt i konkurs, övertogos bolagets tillhörigheter 18<59 av ett nytt engelskt bolag samt slutligen efter många transaktioner och processer av Gellivare Aktiebolag med till största delen engelskt kapital. År 1889 påbörjades mellan bolaget och överstelöjtnanten C. O. Bergman rättegång om gruvorna, som i häradsrätten utföll så, att Bergman tillerkändes större delen av fältet. Genom en särskild överenskommelse kom han därefter i full besittning av detsamma. Av konsul Broms och överste Bergman bildades sedan 1891 Aktiebolaget Gellivare Malmfält, som då förvärvade samtliga mutsedlar samt den därpå grundade rätten till malmfältet. År 1892 övergick genom köp av aktiemajoriteten i Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag även äganderätten till Kirunavaara och Luossavaara malmfjmdigheter till samma bolag. Av ovannämnda C. O. Bergman, G. E. Broms och K. Tillberg tillhandlade sig Aktiebolaget Gellivare Malmfält därefter år 1898 samtliga av dessa under de närmast föregående årens malmletningsexpeditioner upptäckta och inmutade nialmfyndigheter. Genom överenskommelse mellan konsul Broms och direktör G. Thisell hade en del tvistiga äganderättsförhållanden dem emellan ordnats så, att konsul Broms bl. andra fyndigheter skulle äga Gellivare, Ekströmsberg, Painirova, Haukivaara och Mertainen samt direktör Thisell bl. andra Svappavaara och Salmivaara. Då emellertid Aktiebolaget Gellivare Malmfält enligt sin dåvarande bolagsordning ej fick bedriva gruvdrift utom Gellivare socken, bildades år 1898 ett bolag, Förenade Gruvintressenters Aktiebolag, som av Aktiebolaget Gellivare Malmfält köpte alla av ovannämnda personer tidigare innehavda inmutningar. Dessutom förvärvades fyndigheten Nokutusvaara samt 4 utmål å Luossavaara, som ägdes av överste Bergman, vilken köpt dem av rektor Fredholm. Alla aktier i detta nya bolag ägdes av konsul Broms. Övriga inmutningar å Luossavaara och Kirunavaara malmfält hade på 1880-talet innehafts av major Schough, doktor Ljunggren och ingenjör Wibel men övergingo 1890 i det då nyss bildade Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolags ägo. Konsul Broms och hans bolag hade under de senare åren av 1890-talet haft stora finansiella svårigheter att bekämpa, och många utvägar försöktes för att undvika en katastrof. År 1900 upplöstes sålunda Förenade Gruvin-

tressenters Aktiebolag och uppgick i Lappmarkens Gruvintressenters Aktiebolag, vilket senare bolag dock hade samma styrelse och samma aktiekapital som det förra. Under det därpå följande året höjdes aktiekapitalet i flera omgångar, och ny styrelse valdes. Alla försök, som av konsul Broms gjordes för att åt sig rädda ställningen, misslyckades dock, och i september 1900 nödgades han utgå ur styrelserna för såväl Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag som Aktiebolaget Gellivare Malmfält, i vilket senare bolag han varit verkställande direktör. Alla de gruvor, som ägts av Lappmarkens Gruvintressenters Aktiebolag, togos nu av Aktiebolaget Gellivare Malmfält såsom likvid för en personlig skuld, som konsul Broms hade hos bolaget. Å dessa gruvegendomar bildades därpå 1901 Mertainens Gruvaktiebolag och 1903 beslöts, att Lappmarkens Gruvintressenters Aktiebolag skulle träda i likvidation. Detta senare år inköptes såväl Aktiebolaget Gellivare Malmfält som Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, som då redan ägde Grängesbergs malmfält, och som härigenom sattes i stånd att leda produktionen vid alla de stora exportfälten inom landet. Bedan 1890 hade det erbjudits svenska staten att förvärva de stora malmfälten i Lappland, men erbjudandet antogs icke. Beträffande de vidare underhandlingar, som förekommit rörande statens förvärvande av norrbottniska malmfält samt rörande de-avtal, som härom slutits, inhämtas följande ur riksdagshandlingarna. P å grundval av år 1901 inledda förhandlingar träffades år 1902 preliminära avtal mellan å ena sidan svenska staten samt å andra sidan Luossavaara— Kirunavaara Aktiebolag, Aktiebolaget Gellivare Malmfält och Mertainens Gruvaktiebolag angående statens förvärv av gruvorna. Då emellertid bolagen som villkor vid sitt godkännande av avtalet uppställt den fordran, att detsamma skulle accepteras av 1902 års riksdag, men proposition icke avläts till nämnda riksdag, förföll frågan, och underhandlingarna med bolagen blevo icke fortsatta. Grundtanken i det upprättade avtalsförslaget var den, att staten skulle förvärva gruvorna för en köpesumma av 21,600,000 kronor, som skulle amorteras på en tid av 40 år. Amorteringen skulle verkställas med den arrendeavgift och royalty, som bolaget skulle erlägga för bolaget tillerkänd brytningsrätt intill 2.000,000 ton om året i vissa av gruvorna under de 40 åren. Frågan om statens förvärvande av de norrländska malmfälten framkom dock vid 1902 års riksdag, nämligen i form av interpellation av S. A. Hedin. Hedin, som betonade lämpligheten av statsförvärv, framställde förfrågan rörande regeringens ställning till utlänningars förvärv av malmfälten. Interpellationen besvarades av statsminister von Otter med förklaring bland annat, att regeringen, som på grund av inträffade förhållanden funnit det kunna ifrågasättas, om ej staten lämpligen själv borde söka förvärva äganderätten till de båda stora norrbottniska gruvfälten, för ändamålet inlett förhandlingar. Statsministern antydde en möjlighet av att framställning härutinnan kunde komma att göras till då pågående — d. v. s. 1902 års — riksdag. Att så emellertid icke blev fallet har redan ovan nämnts. Vid följande — 1903 års — riksdag kom frågan emellertid före, fast under annan form. Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, som förvärvat över 90 % av aktierna i de båda norrländska malmbolagen Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag och Aktiebolaget Gellivare Malmfält, hade nämligen i en till Kungl. Maj: t ställd skrift, under framhållande av önskemålet om samarbete mellan de norrländska och de mellansvenska malmbolagen, hemställt om

31 Kungl. Maj:ts medverkan i åtskilliga betydelsefulla hänseenden för ordnandet av de norrländska bolagens affärer. Sålunda gjordes framställning om ingående av avtal rörande malm frakten, om nedläggande av mellan staten och Aktiebolaget Gellivare Malmfält pågående rättegång rörande vissa utmål 1 } samt om ett statslån till ett belopp av 20 miljoner kronor, varförutom staten bl. a. skulle _ förbinda sig att icke pålägga exporttull å malm eller om så skedde medgiva bolagen restitution av tullen. I huvudsaklig överensstämmelse med bolagets hemställan avläts proposition i ämnet till 1903 års riksdag. Statsutskottet ställde sig emellertid avvisande. De anspråk, som ställdes på staten som part i förevarande transaktion, fann utskottet synnerligen stora. E t t beviljande av låneunderstöd till enskilda industriella företag borde under inga förhållanden beslutas, så vida man ej vore fullt förvissad, att för staten synnerligen viktiga ändamål därigenom skulle vinnas. De skäl, som anförts för att detta nu vore fallet, fann utskottet icke vara synnerligen kraftiga. Beservationer avgåvos av nio ledamöter. Med bifall till utskottets, hemställan avslog riksdagen propositionen. Bedan vid samma års riksdag väcktes motioner om utredning angående statens förvärv av de norrländska malmfälten, vilka motioner av statsutskottet avstyrktes med motivering, att ett riksdagsbeslut i dylik riktning icke syntes skola befrämja syftet att till skäligt pris komma i besittning av ifrågavarande egendom. Motionerna avslogos också av riksdagen. Samma öde rönte tvenne vid 1904 och 1905 års riksdagar i huvudsakligen samma syfte väckta motioner. Först är 1906 blev frågan genom regeringens initiativ åter upptagen i hela dess vidd. Tratikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund hade nämligen år 1905 gjort framställning om ett mera varaktigt ordnande av förhållandet mellan staten och malmbolagen särskilt med avseende å frågan om exporttull och om malmfrakterna. Det var resultatet av de i anledning härav inledda underhandlingarna, som förelades 1906 års riksdag. _ I propositionen i ärendet framhölls, att vid underhandlingarna från statens sida _ särskilt hade framstått vikten av att staten i så stor omfattning som möjligt skulle kunna förvärva de norrbottniska gruvfälten. Då ett kontant köp icke kunde komma ifråga, hade det redan från början stått klart, att man måste låta bolagen tillgodogöra sig en del av malmtillgångarna. Villkor för att bolagen skulle acceptera en sådan lösning hade emellertid varit, att staten gjorde medgivanden ifråga om exporttullen och malmtransporterna. Detta syntes föredragande departementschefen med avseende på tullen så mycket lättare, som frihet härifrån med visshet varit Tysklands främsta krav vid avslutandet av samma års handelstraktat. I det uppgjorda förslaget till överenskommelse (Staaffska förslaget) voro de ömsesidiga utfästelserna i huvudsak följande. Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag och Aktiebolaget Gellivare Malmfält hade att efter 50 år överlämna all sin egendom utan ersättning till staten, som emellertid redan efter 1924 skulle hava lösningsrätt till densamma efter vissa bestämda grunder. Vidare hade bolagen att ärligen till staten avstå viss del (omkring /g av utdelningen till aktieägarna) av den genom malmbrytningen uppkomna vinsten, varför staten emellertid senare skulle lämna viss gottgörelse. Slutligen tillförsäkrades staten av bolagen viss minimivinst av malmtransporterna å järnvägen Luleå—Biksgränsen. ) Ifrågavarande rättegång gällde yrkande från statens sida, att bolaget, på grund av vissa formella felaktigheter vid inleverering av jordlösen, måtte beträffande 100 utmål dömas lorlustig sin på mutsedlarna grundade rätt.

32 Staten å sin sida skulle först och främst nedlägga den mot bolagen pågående rättegången. Därjämte skulle bolagen under ovannämnda tidrymd hava rätt att fritt tillgodogöra sig ungefär 1 /5 av malmtillgången, dock högst 187,500,000 ton. Vidare skulle bolagen hava rätt till successiv ökning i malmtransporterna till Biksgränsen upp till 3 miljoner årligen och under vissa förhållanden 3,8 miljoner ton. Vid transporterna skulle gälla en efter vissa bestämda grunder bunden fraktsats. Staten skulle slutligen tillförsäkra bolagen frihet från exporttull samt garanti mot ökning i inkomstskatten efter annan grund än för bolag i allmänhet. Slutligen funnos vissa bestämmelser för att tillgodose den inhemska järnhanteringens behov samt för att skydda A-malmen mot export. I anledning av propositionen väcktes motioner av hr Branting om förnyad utredning, av hr Nordström om omedelbart förvärv och av hr Ödman angående företrädesrätt för svenska rederier vid malmfrakter. Statsutskottet avstyrkte bifall till såväl propositionen som motionerna med motivering, att den korta tid, som stått utskottet till buds för frågans behandling, icke medgivit ett bedömande av densamma i hela dessvidd. Det kunde dessutom från statens synpunkt icke anses vara av omständigheterna påkallat, att en reglering av förevarande förhållanden omedelbart komme till stånd. Beservation hade avgivits av herrar H. P. B. Tamm, Taube, Bohnstedt, friherre N. A. H. Palmstierna, Swartz, D. Persson, Starbäck, Hammarskjöld och Hammarlund. Med ett par ändringar, innefattande ytterligare garanti för staten samt för tryggandet av den inhemska järnhanteringens malmbehov, hemställde de om bifall till den Kungl. propositionen. Biksdagen följde emellertid majoriteten inom utskottet, och propositionen blev sålunda avslagen. Meningarna voro dock mycket delade, särskilt inom Andra kammaren, där beslutet fattades med pluralitet av endast tre röster. Största betänkligheterna syntes hava förefunnits beträffande bestämmelsen om frihet frän exporttull och fastlåsandet av fraktsatsen, medan man med avseende å garantierna för tillgodoseendet av den svenska järnförädlingens malmbehov syntes, åtminstone med hänsyn till dåvarande förhållanden, varit tillfreds. En härifrån avvikande mening förfäktades av hr Kjellén. Han ansåg, att kontraktet just i förevarande punkt hade sin avgörande svaghet. Man hade avsett att göra en förmånsrätt åt den inhemska efterfrågan på malm, men talaren misstänkte, att denna inhemska efterfrågan icke skulle komma förrän en malmtull åsattes. Först då skulle bolagens intresse för export slappas och bolagen själva i främsta rummet efterfråga malmen för inhemsk tillverkning. Före åsättandet av en malmtull skulle en inhemsk förädling sålunda aldrig uppstå. På hösten 1906 återupptogos förhandlingarna ånyo, och genom Kungl. proposition den 21 mars 1907 förelades resultatet (Lindmanska förslaget) för riksdagen. De medgivanden, som staten nu måst lämna, voro i huvudsak desamma som 1906, främst sålunda frihet från exporttull, ökad malmexport, nedläggande av rättegången mellan staten och Gellivarebolaget samt begränsning av inkomstskatten. Olikheten låg huvudsakligen i den ersättning_ staten skulle erhålla. De väsentligaste punkterna i överenskommelsen voro i detta hänseende följande. Aktiebolaget Gellivare Malmfält skulle överlåta sina tillgångar på Luossavaara— Kirunavaara Aktiebolag, av vars till 80 miljoner kronor utökade aktiekapital staten i preferensaktier skulle bekomma hälften såsom ersättning för statens till bolaget överlåtna jordägareandel i utmål och gruvor inom malmfälten i Luossavaara, Kirunavaara och Gellivare.

33 Staten skulle vidare med äganderätt bekomma samtliga tillgångar i Mertainens Gruvaktiebolag och alla Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag tillhöriga gruvor och inmutade områden i malmfälten Syväjärvi, Nokutusvaara och Haukiyaara. Dessutom skulle staten under åren 1908—1937 få uteslutande dispositionsrätt till Luossavaara malmfält och efter nämnda tid, om staten så ville, äganderätt till inom nämnda malmfält nu befintliga gruvor och inmutade områden. Beträffande samtliga ifrågavarande fyndigheter skulle dock statens brytningsrätt intill 1933 respektive 1938 icke få användas för annat ändamål än järn- eller ståltillverkning i Sverige. Statens preferensaktier skulle med företrädesrätt intill år 1938 berättiga till en på hälften av den i bolagets gruvor i Kirunavaara och Gellivare brutna och bortförda malmen beräknad royalty, som så småningom skulle ökas från 1 kr. och 0,5 kr. per ton malm respektive från Kirunavaara och Gellivare till respektive 2 kr. och 1 kr. Först från och med 1938 skulle preferensaktierna berättiga till utdelning och då i likhet med stamaktierna. År 1938 var för övrigt den tidpunkt, då staten skulle inträda i fullt utövande av sina rättigheter och skyldigheter som aktieägare i bolaget. Den bolaget medgivna rätten till malmbrytning i de gruvor, till vilka staten icke finge dispositionsrätt, omfattade en kvantitet av 75 milj. ton i Kirunavaara och 18,7 5 milj. ton i Gellivare under tiden 1908—1932'. Av den förra kvantiteten skulle bolaget mot en frakt av 2,6 4 kr. per ton årligen få frakta 1,5 milj. ton upp till 3,3 milj. ton på järnvägen till Riksgränsen samt mot en frakt av 3,48 kr. per ton 1,2 milj. ton till Svartön, dock sammanlagt högst 3,5 milj. ton. Den i Gellivare brutna malmen skulle få fraktas till Svartön för 2,7 6 kr. per ton. Vid utgången av 1932 skulle staten ha lösningsrätt till stamaktierna i Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag. Lösesumman skulle fastställas av en kommission på grundval av bolagets vinst under de sista 10 åren. Begagnades icke lösningsrätten vid nämnda tid, skulle bolaget hava rätt att till utgången av år 1942, då lösningsrätten ånyo av staten skulle kunna göras gällande, ytterligare bryta och på ovannämnda villkor befrakta 15 milj. ton malm i Kirunavaara och 3,7 5 milj. ton i Gellivare. Beträffande utförseln från de mellansvenska malmfälten förpliktade sig Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund att förminska exporten från Grängesberg till 0,6 5 milj. ton per år från och med år 1908 och till 0,4 5 milj. ton per är från och med år 1917. För att trygga tillgodoseendet av den svenska järnhanteringens malmbehov lämnades föreskrifter i flera avseenden. Ovan har redan nämnts, att staten under kontraktstiden i de nyförvärvade malmfälten endast finge bryta malm för den svenska järn- och ståltillverkningens behov. Dessutom stadgades emellertid en företrädesrätt för svenska malmkonsumenter att framför utländska köpare erhålla malm till betydande mängder från Luossavaara— Kirunavaara malmfält till de priser, som, efter vid köpet i allmänhet gällande prisläge, voro skäliga. Leveransskyldigheten, som gjordes beroende av att köparen ställde nöjaktig bankgaranti, omfattande under första året, då leverans av malm sålunda komme att äga rum, högst 200,000 ton och under nästpåföljande ar högst 400,000 ton. Därefter skulle leveransskyldigheten så småningom stiga, dock under iakttagande av att den under ett år icke ökades med mer än 150,000 ton utöver vad bolaget under nästföregående år levererat. Med hänsyn till leveransens storlek skulle ock tiden för rekvisitions verkställande i viss mån normera leveransskyldigheten. Tvist angående pris skulle, om Kungl. Maj:t så fordrade, hänskjutas under skiljemän. En annan bestämmelse, avseende att trygga tillgodoseendet av den inhemska järnhanteringens malmbehov, var den, att från vissa utmål i Kiruna4G8 24

3*

34 vaara — nr 16, 17, 27 (Vaktmästarens kulle) — export av s. k. A-malm icke finge äga rum utöver den kvantitet av 0,7 milj. ton, som sålts för leverans från och med 1908. Slutligen skulle staten, om så befunnes lämpligt, kunna medgiva lägre frakt vid transport av malm avsedd för inhemsk förädling än vad i övrigt i kontraktet bestämts för Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolags transporter. Med avseende å den bolaget tillförsäkrade friheten från exporttull stadgades, att därest under den tid, ifrågavarande avtal ägde bestånd, sådan tull eller annan pålaga eller avgift av vad slag det vara månde av svenska staten pålades järnmalm, som brötes eller exporterades, staten skulle under förra hälften av nästpåfoljande kalenderår gottgöra Trafikaktiebolaget Grängesberg— Oxelösund och Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag vad de av sagda grund måst slutligen vidkännas för malm, som brutits uti någon uti överenskommelsen avsedd fyndighet. I avtalet infördes även bestämmelser avseende att skydda ifrågavarande bolag mot särskild direkt beskattning. Såsom bilaga till propositionen var fogat ett av d. v. överingenjören vid Jernkontoret fil. d:r J. A. Brinell avgivet yttrande rörande förevarande frågas inverkan på den svenska järnhanteringen. Häri framhöll Brinell bland annat, att de norrländska malmerna voro med några fä undantag av så hög fosforhalt, att de endast kunde användas för tillverkning av mindre högyärdiga fabrikater. Då dessa icke mäktade draga de höga malmfrakterna till de i drift varande, mestadels på långt avstånd från sjöhamn belägna svenska järnverken, funnes ringa utsikter för användning i stort av Norrbottensmalm vid ifrågavarande järnverk, detta så mycket mindre, som i mellersta Sverige fosforrik malm kunde fås till avsevärt billigare pris från Grängesberg än från Norrbotten. Den naturligaste gången för utvecklingen av vår järnhantering syntes vara, att de gamla verken ägnade sig huvudsakligen åt tillverkningen av mera högvärdigt kvalitets järn och stålmanufaktur, under det att de för tillverkning av räls, balkar och grövre artiklar avsedda verk, som kunde basera sin tillverkning på Norrbottens- eventuellt Grängesbergsmalmer och importerat stenkol, borde söka sig plats vid kusten, dit frakterna för malm och kol voro billigare och avsättningsmöjligheterna gynnsammare. Hela den kvantitet malm, som enligt Brinells förmenande skulle åtgå för en på Norrbottensmalm och stenkolsbränsle baserad tillverkning av järnvaror, ersättande vår nuvarande import, utgjorde icke mer än 250,000 ton. En järntillverkning för export borde lämpligast förläggas till Göteborg. Skulle en sådan tillverkning, baserad på Kirunamalm och importerade stenkol, emellertid bära sig, fordrades, att malmen kunde erhållas till billigare pris, än de utländska konkurrerande järnverken måste betala. Beträffande utsikterna för en järntillverkning på grundval av elektrisk energi från vattenfall eller med torv eller skogsavfall såsom bränsle eller med tillämpning av nya järn tillverkningsmetoder anförde Brinell bland annat, att även om det första framställningssättet kunde fabriksmässigt utnyttjas, skulle, dä endast cirka hälften av den nu använda kolkvantiteten kunde inbesparas, vi likväl i allt fall vara i hög grad beroende av importerat bränsle, om en avsevärd del av nu exporterad malm skulle inom landet förädlas. Beträffande torven hade erfarenheten från Tyskland visat, att man visserligen kunde använda torv för järnframställning i masugn, men att annat bränsle på de flesta platser bleve billigare. Träkol vore oklokt och orätt att använda till förädling av norrländska fosforhaltiga malmer, då de väl kunde ersättas av den billigare koksen. Nyare tillverkningsmetoder behövde, anmärkte Brinell, väl ett tiotal år på sig för att kunna uttränga förut använda metoder.

35 Brinell framhöll slutligen, att han väl trodde på ett framåtskridande av vår järnhantering, men att han likväl ansåg en rätt avsevärd malmexport från Norrbotten böra äga rum såsom en lämplig ekvivalent för vår stenkolsimport. Skulle framdeles nya, då ej anade möjligheter för malmens förädlande uppstå, vore det önskligt, att exporten då kunde återföras till mera blygsamma dimensioner. Den kungl. propositionen föranledde åtskilliga motioner. I de i Första kammaren väckta motionerna riktades särskilt anmärkningar mot bestämmelsen om frihet från exporttull. Sålunda föreslogs dels, att statens bundenhet härutinnaii skulle upphöra efter tio år utom vad beträffade en kvantitet av 1,2 milj. ton, dels att ersättningsskyldighet till bolagen icke skulle åvila staten under den tid, då tarifftraktat med tyska riket icke förefunnes. I Andra kammaren motionerade hr Branting om fastställande av maximum för den lösesumma staten skulle erlägga för stamaktierna. Avslagsskälen framhöllos särskilt i en av hr Kjellén i Andra kammaren väckt motion. Han framställde tre huvudanmärkningar mot det framlagda förslaget. Den första hänförde sig till den s. k. Svappavaarafrågan. Motionären påminde om den av riksdagen 1901 tillstyrkta koncessionen å järnväg mellan Kirunavaara och Svappavaara. Skulle Svappavaarabolaget fylla de uppställda koncessionsvillkoren, måste man också vara beredd att medge bolaget rätt till transport å linjen Kiruna—Biksgränsen. Då emellertid denna bana i sitt dåvarande skick icke tålde en ökad trafik, skulle staten ställas inför alternativet att antingen inköpa Svappavaara eller att göra banan dubbelspårig. Övriga anmärkningar avsågo exporttullen och exportens ökning. Motionären ansåg statens eftergift mot malmbolagen ifråga om frihet från tullen tillika innebära en på förhand gjord eftergift gentemot de tyska underhandlarna, då fråga 1910 uppstår om handelstraktatens förlängning. Den största betänkligheten mot förslaget uppväcktes emellertid av ökningen i exporten. Vid reglerandet av denna fråga hade visserligen hänsyn tagits till stadig tillgång av malm för den svenska järnhanteringens behov, men man hade förbisett att trygga efterfrågan på denna hanterings produkter. Den enda möjliga efterfrågaren på svensk järnmalm till svensk förädling, under de genom det föreslagna kontraktet skapade förhållanden, vore nämligen, enligt motionärens förmenande, det stora malmbolaget självt, och detta skulle icke slå sig på förädling, så länge den genom export lättfångna vinsten vore åtkomlig. Ett annat skäl mot exportens ökning vore, enligt motionärens åsikt, den konkurrens, som det i utlandet av svensk malm framställda järnet skulle driva med vår inhemska tillverkning, en konkurrens, som kunde bliva nog så ödesdiger för den svenska järnhanteringen. På sålunda anförda skäl hemställde motionären om uppskov till nästa år, då förslaget, med hänsyn tagen till de framställda synpunkterna, kunde ånyo föreläggas riksdagen. Statsutskottet ansåg den av Kungl. Maj: t förebragta lösningen av frågan på det hela taget vara för det allmänna tillfredsställande och hemställde om bifall till propositionen. I de mot förslaget gjorda anmärkningarna kunde utskottet icke instämma, De av staten gjorda medgivandena voro visserligen av betydande värde för bolagen men kunde icke anses innebära större uppoffring för staten än som väl motsvarades av de vunna fördelarna. Beträffande särskilt frågan om ökad malm export ansåg utskottet det vara ådagalagt, att malmtillgångarna voro så betydande, att de väl tålde vid en export av den myckenhet i kontraktet avsåges, utan att vare sig den svenska järnförädlingsindustrien skulle bliva strandsatt på råmaterial, eller möjlighet till fortsatt export skulle äventyras. Beträffande de av hr Kjellén yppade betänkligheter, att en ökad export skulle skapa och understödja en för vår

36 egen järnhantering farlig utländsk konkurrens, ansåg utskottet det icke vara en klok politik att låta farhågor i berörda hänseende utgöra hinder för tillgodogörande av landets naturtillgångar. Givetvis borde den inhemska industriens behov av råvara i första hand tillgodoses — något som också skett i kontraktet. — Men det torde, enligt utskottets mening, vara uppenbart, att åtminstone under den närmaste framtiden endast en mindre betydande mängd av ifrågavarande malmer kunde på detta sätt få användning. För att tillgodogöra sig större malmkvantiteter hade man ej annan utväg än avsättning till utlandet. Lika litet som England av ifrågavarande skäl förbjudit stenkolsexport, syntes vårt land böra förhindra en järnmalmsexport, som i förhållande till landets malmtillgångar icke kunde anses vara överdriven. I fråga om friheten från exporttull framhöll utskottet, att värdet för staten av denna tull måste anses vara underordnat i förhållande till de fördelar staten genom uppgörelse med malmbolagen skulle bereda sig. Dessutom syntes det vara uppenbart, att bolagen icke kunde acceptera förevarande kontraktsförslag, om de icke för hela kontraktstiden tillförsäkrades trygghet mot tyngden av sådan tull. Beträffande de framförda betänkligheterna, att särskilt Svappavaarabolaget skulle beredas transportsvårigheter genom medgivandet av transport av de i kontraktsförslaget upptagna myckenheter, påpekade utskottet bland annat möjligheten att göra banan dubbelspårig eller utöka antalet mötesplatser. För övrigt borde denna fråga icke sammanblandas med beslutet angående den föreliggande överenskommelsen, en anmärkning, som, enligt utskottets mening, också gällde en motionsvis gjord framställning om fraktnedsättning vid transport av malm för inhemsk förädling. Beservation hade, i anledning av hr Brantings motion, gjorts angående bestämmandet av den lösesumma staten skulle erlägga vid det slutliga inlösandet. Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen, i Första kammaren med 112 röster mot 10, i Andra kammaren med 134 mot 80. Oppositionen mot propositionen hänförde sig framför allt till de av hr Kjellén i hans motion framförda synpunkterna, nämligen frågan om Svappavaara, om exporttullen och om den svenska järnhanteringens malmbehov. Utskottsreservanternas mening, som i princip överensstämde med den herr Branting framfört i sin motion, utgjorde i Andra kammaren kontraproposition vid voteringen. Av under debatten gjorda uttalanden kan anmärkas hr Bergendahls i Första kammaren önskemål, att den inkomst staten skulle få genom uppgörelsen måtte användas till näringarnas, särskilt järnhanteringens, upphjälpande. Statsminister Lindman bemötte hr Kjelléns betänkligheter rörande den svenska järnhanteringens framtid, om exporten ökades. Det vore visserligen så, att tyskarna trängt ut vårt stål och järn från vissa områden där de förr voro oundgängliga, men behovet av detta stål och järn hade samtidigt växt på andra nyare områden. Statsministern påpekade vidare, att det billigaste järnet (framställt av Luxemburgs minettmalm) producerades utan inblandning av svensk malm, samt att Sverige blott fyllde cirka 6 % av den tyska järnhanteringens malmbehov. »Ingen», yttrade statsministern i Andra kammaren, »som är förtrogen med de villkor, under vilka vår järnhantering arbetar, och med avsättningsmöjligheterna i utlandet av svensk järnmalm, kan påstå, att vi i reglerandet av vår malmexport hava ett medel att öka och minska efterfrågan på svenskt järn». Herr Kjellén, som kraftigt hävdade sin ståndpunkt, och som jämte nio andrakammarledamöter reserverade sig mot kammarens beslut, påpekade bland annat särskilt gentemot utskottets jämförelse mellan den svenska malm-

37 exporten och Englands stenkolsexport, att numera starka röster höjts mot denna Englands politik, och detta just med hänsyn till att man lägger vapen i händerna på en konkurrenskraftig industri. Den sålunda åstadkomna uppgörelsen mellan staten och malmbolagen undergick redan vid påföljande riksdag — 1908 — en del förändringar. Avsikten var att genom medgivande av ökad brytningsrätt åt malmbolagen bereda- staten medel att avsluta Svappavaaraköpet, varom särskild redogörelse lämnas härnedan. ökningen omfattade 9 milj. ton. Utfraktningen av denna malmkvantitet skulle fördelas sålunda, att under 1915—1917 skulle få fraktas 150,000 ton, under 1918—1920 450,000 ton och under 1921—1932 600,000 ton årligen, dock att de i 1907 års kontrakt angivna maximikvantiteterna för utfrakt i de olika riktningarna icke finge överstiga 3,7 5 milj. ton från Kiruna till Biksgränsen, 1,4 milj. ton från Kiruna till Svartön eller 1 milj. ton Gellivaremalm från Gellivare till Svartön. I ersättning härför skulle staten erhålla dels ett kontant belopp av 3,5 milj. kronor, dels en royalty utgående med 3 kronor per ton av hälften av den kvantitet, som bolagen ytterligare skulle äga bryta. I denna royalty inberäknades den i 1907 års kontrakt överenskomna utdelningen. Bland de övriga ändringarna, som innefattade en konsekvent tillämpning och utsträckning av i 1907 års kontrakt förekommande bestämmelser, märkes särskilt den av staten avgivna förbindelsen att intill 1933, eller om staten då icke begagnat sin lösningsrätt enligt § 9 i 1907 års avtal, intill 1938 inom Svappavaara, Leveäniemi, Tansari eller Salmivaara malmfält icke bryta eller låta bryta järnmalm annat än för järn- och ståltillverkning inom Sverige. Mot detta förslag till kontraktsändring framställdes genom motioner en del anmärkningar. Man ansåg, att bolagen skulle kunna tillgodogöra sig allt för stor vinst, och att i följd därav slutliga inlösningssumman komme att ökas. Vidare framhöllos från socialdemokratiskt håll förutom vissa malmekonomiska synpunkter, som återgivas i samband med redogörelsen för Svappavaaraköpet i övrigt, bland annat olämpligheten av att staten ända till 1933 — eventuellt 1938 — icke efter eget gottfinnande kunde tillgodogöra sig de nyförvärvade malmfyndigheterna, samt att staten icke borde avhända sig sin konkurrensrätt vid malmexport. I statsutskottet voro meningarna delade. Majoriteten ansåg överenskommelsen innebära sådana fördelar för staten, att den väl kunde förordas under förutsättning, att köpet komme till stånd. Fyra reservanter däremot, herrar P. Pehrson, C. Persson, J. A. Sjö och G. Odqvist, gjorde de framställda anmärkningarna till sina egna och hemställde på grund härav och med hänsyn till den bristande utredningen om Svappavaaras m. fl. malmfälts värde om avslag på propositionen. I denna hemställan instämde herrar J. T. Larsson och F. W. Thorsson. Jämväl herr Boman reserverade sig. Riksdagens kamrar följde emellertid utskottsmajoriteten och biföll propositionen. Oppositionen framhöll framför allt de av motionärerna påpekade, av utskottsreservanterna upptagna anmärkningarna mot kontraktsändringen. Förhistorien till detta förslag att lösa frågan om Svappavaara, som syntes hava utgjort grunden för en av betänkligheterna vid antagandet av 1907 års kontraktsförslag, var i korthet följande. Genom tvenne särskilda ansökningar under år 1899 anhöllo direktör G. Thisell, v. häradshövding P. H. Santesson, ingenjör G. A. Granström och auditor E. D. W. Martin om koncession dels å järnväg från Kiruna station å den då under byggnad varande statsbanan

38 mellan Gellivare och liksgränsen förbi Mertainen till Svappavaara, dels å bibana från nämnda järnväg till Ylipääsnjaska. Kungl. Maj:t, som med hänsyn till att samlad malm icke anträffats i järnmalmfyndigheterna vid Ylipääsnjaska, icke ansåg koncession böra lämnas å denna bibana, gav däremot 1901 års riksdag tillfälle yttra sig i anledning av koncessionsansökan i övrigt. — Riksdagen, som icke ansåg tillräckliga skäl tala för ifrågavarande banas anläggande av staten, tillstyrkte koncessionens beviljande under vissa villkor, bland annat att sökandena styrkte sig förfoga Över nödigt penningbelopp för järnvägens byggande oeh anskaffandet av rullande material. Ärendet vilade sedan till 1907, då Aktiebolaget Svappavaara Malmfält inkom med bevis rörande erforderlig kapitaltillgång. Redan 1902 hade emellertid från bolagets sida fråga väckts om statens övertagande av bolagets fyndigheter bl. a. i Svappavaara och Leveäniemi, och hade sedermera flera framställningar blivit gjorda i enahanda syften, senast år 1907. De förda underhandlingarna hade slutligen resulterat i det förslag till inköp av ifrågavarande malmfält, som förelades 1908 års riksdag. Det sålunda ifrågasatta köpet skulle omfatta Svappavaara, Leveäniemi, Tansari och Salmivaara malmfält. Av professor W, Petersson uppskattades malmtillgångarna i dessa malmfält till i Svappavaara (ovan den projekterade järnvägens nivå) 15 milj. ton i Leveäniemi (intill 100 m:s djup) 15 » » Rörande Tansari och Salmivaara kunde prof. Petersson icke lämna något omdöme. Malmen i såväl Svappavaara som Leveäniemi vore mycket järnrik, i allmänhet överstigande 60 %. Svappavaaramalmen innehöll 0,6 o ä 0,7 o % fosfor. Leveäniemimalmen var däremot fosforfattig; fosforhalten uppgick i allmänhet till 0,0 0 5— 0,0 5 0 %. Avsikten med statsförvärvet skulle vara att undandraga malmfälten utländskt inflytande samt att för framtida behov kunna spara de betydliga malmtillgångarna i Svappavaara och Leveäniemi såsom en i statens ägo befintlig reserv. De av staten nu och förut erhållna malmtillgångarna skulle hava till ändamål bl. a. att sätta staten i stånd att genom tillhandahållande av malm höja och utveckla den svenska järnförädlingsindustrien. Särskilt skulle förvärvet av Leveäniemi malmfält bliva av ovärderlig nytta för den inhemska förädlingsverksamheten, när inom längre eller kortare tid dess malmbehov komme att stiga. Vidare skulle staten genom inköpet bättre kunna reglera malmexporten. Det vore i detta hänseende nationalekonomiskt riktigast, att brytningen tillsvidare koncentrerades till de redan under brytning varande gruvorna, särskilt som dessa lågo närmast den befintliga järnvägen. Avtalsförslaget gick ut på att Aktiebolaget Svappavaara Malmfält till svenska staten med full äganderätt skulle överlåta samtliga bolaget tillhöriga fastigheter, utmål och inmutningar m. m. för en köpeskilling av 8,5 milj. kronor Därav beräknades 1,5 milj. kronor för Leveäniemi samt för övriga 7 milj., därvid dock från statens sida intet värde beräknats för Tansari och Salmivaara, med hänsyn till den ringa kännedom man ägde om dessa. Köpeskillingen för Leveäniemi skulle gäldas först sedan vissa tvistiga anspråk avgjorts. Hela köpeskillingen skulle gäldas på följande sätt. Enligt den ovan omtalade överenskommelsen med Grängesbergsbolaget och Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag skulle sistnämnda bolag för ökad brytningsrätt erlägga dels 3,5 milj. kontant dels en royalty. Utöver nyssnämnda 3,5 milj. skulle av statsmedel sålunda behöva anvisas 5 milj. Detta belopp jämte räntor beräknades bliva täckt genom ovannämnda royalty.

39 Fiiiligt den med sistnämnda bolag träffade överenskommelsen skulle staten intill år 1933, eventuellt 1938 icke äga inom ifrågavarande malmfält bryta eller låta bryta järnmalm annat än för järn- och ståltillverkning inom landet. I en av hrr Carlsson i Malmberget och Branting avgiven motion framhölls, att de geologiska undersökningarna syntes hava givit vid handen, att en stor del av malmerna i såväl de nu till inköp ifrågasatta fälten som i Luossavaara. m. fl. av de under statens nyttjanderätt varande gruvorna innehålla sådana kvaliteter, som ej lämpa sig för förädling inom landet enligt någon av nu i bruk varande förädlingsmetoder. Däremot ansågs Grängesbergsmalmen, som vore belägen i hjärtat av den svenska järnindustrien, men som nu exporterades, till större delen vara lämplig för inhemsk förädling. En framsynt malmpolitik syntes då, enligt motionärernas förmenande, böra inriktas på att söka åt den mellansvenska järnindustrien förvärva lämplig malm från Grängesberg, medan där ännu funnes någon malm kvar. Detta kunde ske därigenom, att staten satte ett flertal av sina gruvor i Norrbotten under uthållighetsbrytning och från dessa ställde till Grängesbergsbolagets förfogande ett mot Grängesbergs nuvarande export svarande tontal av sådana malmer, som ej lämpa sig för inhemska förädlingsmetoder men för export. Genom ett sådant arrangemang kunde staten bland annat dels reglera exporten så, att endast för den inhemska järnförädlingen mindre lämpliga malmer bleve exporterade, dels bereda mellansvenska järnindustrien malm till rimligare pris på nära håll. Det föreslagna inköpet vann, som redan omtalats, efter statsutskottets tillstyrkan i huvudsak riksdagens bifall. I sitt utlåtande framhöll statsutskottet bl. a., att med exploaterandet av de nya malmfälten borde tills vidare anstå. De utskottsreservanter, som på grund av den bristande utredningen om malmfyndigheternas värde och den ovisshet, som rådde beträffande rätten till Leveäniemi malmfält, yrkade avslag å propositionen, förmådde icke samla majoritet. E n av utskottet föreslagen och av riksdagen godtagen förändring i förslaget avsåg köpeskillingens fördelning å de olika malmfälten. Medan i propositionen för Leveäniemi utsatts en summa av 1,5 milj. kronor, ansåg utskottet det vara lämpligare att sätta nämnda pris till 5 milj. kronor. Leveäniemi, som enligt de verkställda undersökningarna hade ungefär lika stor malmtillgång som Svappavaara, vore nämligen av särskilt värde för staten, emedan den där förekommande fosforfattiga järnmalmen företrädesvis lämpade sig för den inhemska förädlingsindustrien. För en dylik uppdelning av köpeskillingen talade ock den ovannämnda omständigheten, att vissa anspråk beträffande Leveäniemi ännu icke hade slutgiltigt avgjorts. Genom ett år 1911 avslutat kontrakt, som gäller till 1932 års utgång, hava bestämmelser träffats rörande Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolags rätt att tillgodogöra sig samt bortfrakta s. k. varpmalm. I enlighet med proposition till 1913 års riksdag beslöts sedermera en ytterligare ökning i malmbrytningen. Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag erhöll då rätt att under åren 1913—1932 utföra ytterligare högst 31 milj. ton, varav högst 21,6 milj. ton inom Kirunavaara malmfält och högst 9,4 milj. ton inom Gellivare malmfält. Brytningen skulle ske med viss stegring i de årliga kvantiteterna, så att år 1913 skulle få fraktas 300,000 ton, vilken kvantitet därefter skulle fä ökas med omkring 250,000 ton årligen. För hälften av den ökade brytningen skulle staten uppbära nettovinsten, vilken vinst efter verkställda undersökningar fastställdes till 6 kr. per ton. Härifrån skulle dock avräknas den avgift, som staten såsom preferensaktieägare ägde utbekomma. Om staten begagnade sig av sin inlösningsrätt enligt

40 1907 års kontrakt, skulle vid därvid föreskrivna uppskattningar av medelvinsten hänsyn icke tagas till försäljningsprisen å nu ifrågavarande malmkvantitet. Vidare skulle vid beräkning av inlösningssumman visst avdrag göras för minskningar av malm tillgången. Då man sålunda frånträdde de vid 1907 och 1908 års riksdagar uppstakade gränserna för malmbrytningen, berodde detta på att de då accepterade skäl för brytningens och exportens begränsande — den inhemska järnförädlingsindustriens framtida behov samt möjlighet till större avkastning vid ett framtida tillgodogörande — nu ansågos i viss mån hava bortfallit. Propositionens motivering grundade sig därvid väsentligen pa tvenne utlåtanden, det ena av professorn "W. Petersson angående järnmalmstillgången, det andra av överingenjören vid Jernkontoret fil. d:r J. A. Brinell. Tankegången i motiveringen var i huvudsak följande. Enligt vad vunnen erfarenhet och verkställda undersökningar under tiden efter 1907 års överenskommelse givit vid handen, voro malmtillgångarna väsentligt större än som förut var känt. Den totala malmtillgången beräknades sålunda av professor W. Petersson nu utgöra i Kirunavaara i Gellivare i Grängesberg: intill 500 m:s gränsen » 1,000 » »

740 milj. ton 233 » » samt 67"5 » 142 »

» »

Därjämte uppskattades statens norrländska malmtillgångar utöver Kirunavaara och Gellivare till vida över 100 miljoner ton. Vad beträffade den mellansvenska järnhanteringens malmbehov ansågs en begränsning av den norrländska malmexporten lända till mer skada än gagn. Nödvändigheten för utlandet, särskilt Tyskland, att skaffa järnmalm hade tvingat den utländska järnindustrien, då den ej fick tillräckligt med malm från Norrland, att ersätta Norrlandsmalmen dels med annan utländsk malm, dels genom järnmalmer från mellersta Sverige. Den senare exporten överensstämde icke alltid med god hushållning; sålunda beräknades endast från sex gruvfält exporten komma att ökas från 147,000 ton till 460,000 ton per år. Anläggning av svenska verk för att av Norrbottens fosforrika malmer framställa massprodukter för avsättning på världsmarknaden ansågs nu liksom år 1907 uteslutet. Den kvantitet Norrlandsmalm, som eljest skulle kunna tillgodogöras inom landet, vore så obetydlig, att den ej kunde inverka på exportfrågan. Därest den mellansvenska järnhanteringen, vilken nu huvudsakligen vore inriktad på användning av fosforfattiga malmer, framdeles av brist på sådan malm skulle övergå till användning av fosforrik malm, hade järnverken tillgång till de stora fyndigheterna av sådan malm i Grängesberg, där dessutom nya stora förråd därav konstaterats. Man ansåg sig icke heller hava anledning antaga, att malmpriset framdeles skulle komma att stiga i den grad, att prisstegringen uppvägde den ränteförlust, som uppstode genom uppskov i brytningen. Tvärtom ansågos mycket starka skäl finnas att befara, att avsättningsmöjligheterna skulle komma att minskas, därest icke ökningen i exporten snart ägde rum. Om malmexporten fortfarande strängt begränsades, vore det fara för att den tyska järnindustri, som nu begagnade sig av den s. k. Thomasmetoden, vartill den norrländska malmen med fördel kunde användas, överginge till den s. k. basiska Martinmetoden, för vilken den norrländska malmen icke hade samma betydelse. Slutligen framhölls i proposition den ökade maimexportens betydelse för handelsbalansen samt statens finanser. Finansministern förutsatte därvid, att

den ökade statsinkomsten upptogs under rubriken »i anspråk tagna kapitaltillgångar», samt att ett motsvarande belopp användes till statens »utgifter för kapitalökning», varigenom upplåningar i motsvarande grad kunde minskas. Statsutskottet tillstyrkte bifall till propositionen, dock med tillägg av ett av greve Wachtmeister motionsvis förordat villkor, att bolaget åtoge sig vissa undersökningar rörande malmkvantiteterna. I sitt utlåtande framhöll utskottet statens intresse av att malmexporten såsom affär bedrives på bästa sätt. Den vid 1907 års uppgörelse i första hand beaktade synpunkten, att malmfältens nuvarande exploatering ej finge föregripa deras fortsatta utnyttjande i framtiden, vore visserligen av avgörande betydelse, men syntes full enighet råda därom, att malmtillgångarna voro så rika, att den föreslagna ökningen i brytningen ej kunde innebära ett överdrivet utnyttjande av gruvfälten till men för kommande generationer, även om i framtiden inhemsk järnförädling i större skala skulle komma till stånd. Beträffande affärssynpunkten syntes den i propositionen förebragta utredningen giva vid handen, att förslaget om ökad malmexport vore grundat på fullgoda principer. Biksdagens kamrar biföllo utskottets hemställan. I debatten framhölls dock särskilt betydelsen av att en inhemsk järnförädling komme till stånd samt den roll en medgiven ökning i malmexporten skulle spela vid blivande traktatsförhandlingar. I förra avseendet påpekade herr Lindman den stora importen av tackjärn, balkar, räls och gjutna rör samt plåt, vilken uppginge till över 17 milj. kronor. Talaren, som trodde, att ett verk för framställning av dessa järnvaror numera kunde anläggas i vårt land, omnämnde, att i Liibeck blivit anlagt ett järnverk, som med koks, tillverkad utav från England importerad stenkol, och med malm från Bilbao och Algier tillverkade tackjärn, som sedan försåldes till Smedjebacken. Talaren vädjade till regeringen att försöka se till, om icke ett inhemskt järnverk kunde komma till stånd exempelvis i Oxelösund. E t t sådant verk kunde nog icke skapas av sig självt, det behövde nog mycket hjälp. Finansministern, friherre Adelswärd, genmälde härtill, att han ansåg det lyckligare, om dylika företag komme till på en naturlig väg och icke blevo framtvingade. Han meddelade dessutom, dels att det inom regeringen varit föremål för behandling ett. förslag om anläggande av ett större sådant verk, dels att Grängesbergsbolaget självt bedreve underhandlingar om anläggande av ett verk i Oxelösund, avsett för ganska stor tillverkning av gjuttackjärn utav Grängesbergsmalm. Därjämte vore ett förslag uppe att använda Luossavaaramalm till elektrisk smältning. I övrigt rörde sig debatten huvudsakligen om frågan, huruvida man icke helst bort uppskjuta frågan om ökning av malmexporten till efter de blivande kandelstraktatsmideiiiandlingarna med Tyskland med hänsyn till vikten av att vid dessa förhandlingar äga fria händer i nämnda avseende. Genom »tilläggsavtal» av den 1 juli 1918 träffades överenskommelse mellan staten och malmbolagen om leverans efter skedd statsinlösen av de malmkvantiteter, som blivit brutna under kriget men därunder icke blivit bortfraktade. Genom ett annat avtal av samma dag — 1 juli 1918 — träffades anordningar för utnyttjande av Luossavaara. Staten ingick nämligen då överenskommelse med Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund och Norrbottens Järnverksaktiebolag därom, att den uteslutande nyttjanderätten till Luossavaara malmfält — som enligt 1907 års avtal tillkom staten — skulle överlåtas på bolagen för tiden 1919—1930 med rätt för bolagen att mot vissa avgifter där bryta 350,000 ton om året samt med rätt för trafikaktiebolaget att under åren 1919—1930 från Luossavaara och gruvorna i Grängesberg under vissa förutsättningar exportera vissa myckenheter utöver förut bestämda kvantiteter.

42 Den framställning om rätt till brytning i Luossavaara, som närmast lagtill grund för nämnda avtal mellan staten och de tvä ifrågavarande bolagen, anslöt sig i huvudsak till den plan för Luossavaaras utnyttjande, som blivit av Malmkommissionen framlagd den 26 januari 1917. Denna plan, som utmynnade i ett förslag till avtal mellan staten och malmbolagen, hade emellertid förfallit, då proposition i ämnet — såsom förutsattes i det preliminärt uppgjorda avtalet — icke avläts till 1917 års riksdag. Grundtanken i planen var den, att — då Luossavaarafyndigheten å ena sidan icke behövdes som reserv för den svenska järnhanteringen och å andra sidan icke kunde, på grund av malmens art och förekomstsätt rationellt utnyttjas, utan att möjlighet förelåge att jämsides med tillvaratagandet av den fosforfattigare malmen exportera den utfallna fosforrikare malmen — man skulle åstadkomma en kombination av export och avsättning på den inhemska marknaden. I de båda bolagens ansökan förutsattes i anslutning till tankegången i Malmkommissionens ifrågavarande plan, att, medan Norrbottens Järnverksaktiebolag skulle använda den fosforfattiga malmen från Luossavaara för tillverkning av fosforfattigt tackjärn vid ett planerat järnverk i Norrbottens län, trafikbolaget skulle exportera'den fosforrikare malmen. Norrbottens Järnverksaktiebolag är bildat av flertalet svenska ståltillverkare, och avsikten har varit att använda det i Norrland framställda tackjärnet i första rummet för vidare förädling vid stålverken i Mellansverige. På detta sätt skulle den fosforfattiga Luossavaaramalmen komma den svenska järnhanteringen tillgodo. I avtalet stadgas, att av de årligen brutna 350,000 ton malm skall den malm, som håller högst 0,oi5 % forsfor, gå till Norrbottens Järnverksaktiebolag: resten skall av trafikbolaget kunna exporteras. De ovan angivna förutsättningarna för trafikbolagets rätt enligt avtalet att exportera ytterligare malm voro avsedda att utgöra garantier för tillgodoseendet av järnhanteringens behov av dylik malm. Det föreskrevs nämligen att intill 350,000 ton Grängesbergsmalm' skulle ställas till statens disposition på vissa villkor att av staten användas för tillgodoseende av malmbehov vid nytt företag för järn- eller ståltillverkning eller för utvidgning av redan förefintligt sådant företag. För det fall och i den mån staten icke begagnar sig av sin dispositionsrätt, skulle inträda rätt för trafikbolaget att exportera även denna malmkvantitet. — Som en ytterligare garanti för tillgodoseende av järnhanteringens malmbehov bestämdes dessutom i avtalet, att bolagen hade att för järn- och ståltillverkning i Sverige tillhandahålla staten intill 100,000 ton Luossavaaramalm till pris motsvarande självkostnaden, ökad med 10 %. Vid 1922 års riksdag träffades avgörande om vissa ändringar i det på tidigare avtal grundade rättsförhållandet mellan staten och malmbolagen. Förberedelser härför hade pågått sedan 1920, då särskilda personer erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda frågan om tillvaratagandet av statens inlösningsrätt till malmfyndigheterna ävensom i samband därmed uppkommande spörsmål. Det av riksdagen då godkända avtalet mellan staten och bolagen innefattar anordningar, som medföra bättre förutsättningar för staten i avseende å inlösningssummans erläggande och å ett eventuellt övertagande av malmförsäljningsrörelsen. Sett ur bolagens synpunkt medför avtalet fördelen av en förskjutning av den tidsperiod, efter vars driftresultat lösesumman skall beräknas, varjämte den tidpunkt, då staten första gången kan fordra inlösen av stamaktierna i malmbolaget, förskjutits fyra år. Även vissa förhållanden, som stå i samband med Järnvägsstyrelsens krav mot bolaget om s. k. frakttillägg, hava genom avtalet blivit reglerade. Slutligen hava i avtalet intagits bestämmelser, som garantera dels ett fortsatt upprätthållande av gruvdriften i Gellivare. dels vissa gottgörelser till Luleå stad i fall av minskad eller upphörd malmskeppning över stadens hamn.

43 Specialbeskrivningar över malmfälten. I. Fyndigheter av klass la. Ekströmsberg. Ekströmsbergs malmfält ligger på nordvästra sluttningen av fjället Pidjastjåkko, vid Kalix älvs övre lopp, strax söder om sjön Laukujärvi, inom Gellivare socken av Norrbottens län. Från närmaste järnvägsstation, Kalixfors, på riksgränsbanan är avståndet till malmfältet ungefär 3 mil, och längden av den projekterade banan till Kiruna malmbangård är 38,9 km. Avståndet från malmfältet till sjön är 5 km. Fjällets högsta spets befinner sig 1,013 meter över havet samt 545,5 meter över sjön Laukujärvis yta. Malmfältets högst på sluttningen belägna sydöstra ända ligger cirka 230 meter och den nordvästra, nedersta ändan cirka 115 meter över sjön. Malmfältet, som tillhör Ekströmsbergs statsgruvefält, omfattar 16 utmål, av vilka 15 lades 1902 och 1 1903. Fyndigheten kom genom 1907 års avtal i statens ägo. I fältets närhet finnas inga större bebyggda platser utan endast enstaka ^ybygg 611 - De närmaste av dessa äro Patjaluspa och Laukuluspa, som båda ligga vid Kalixälven ungefär 6 km från fältet. Pidjastjåkkos topp når icke upp till den eviga snöns område, ehuru denna dock längre, tid på försommaren än flertalet omkringliggande fjällberg är prydd med snöfläckar. Söder och väster från malmfältet sträcka sig väldiga myrmarker och fjällslätter, vilka alla ligga ovan trädregionen. De högst belägna delarna av fältet äro endast beväxta med en torftig björkskog. Men alltmer, som terrängen i en jämn sluttning sänker sig ned mot älven, blir växtligheten allt rikare. Bergets hela nedre parti ligger med i allmänhet djup jordbetäckning inom en yppig björkregion, och på 40 ä 50 meters höjd över Laukujärvis yta påträffas de första furorna. Nere vid sjöstranden finnas på flera ställen rätt vacker furuskog. Ekströmsbergs malmfält har varit känt sedan lång tid tillbaka. Första gången det med säkerhet omtalas i tryck är år 1818 i Abr. Bomans »Berättelse om Norrbotten och dess Lappmarker». Fältet beskrives där sålunda: »Så kallas af bönderna i Tärendö by ett berg, som skall ligga vid södra stranden af Kalix Träsk nära mynningen af Kalix älf, hvilket under kommitterades resa i Torne Lappmark omtaltes såsom ägande ett utomordentligt stort och rikt förråd af järnmalm. För några år sedan har brukspatron Ekström företagit en resa till detta berg, och efter hans beskrivning skall det vara af ansenlig storlek och allt ifrån foten till högsta toppen cläraf i flera avsättningar utgöra en efter utseendet sammanhängande massa af bara järnmalm, som icke skall bilda någon strykande gång af en homogen sammansättning utan bestå af omväxlande lager af de mest olika järnmalmssorter. Denna malmstock skall vara så ansenlig eller åtminstone i dagen visa sig till sådan vidd, att den efter Ekströms försäkran öfverträffar själva Kiruna och Luossavaara.» Ehuru, såsom nedan skall påvisas, malmtillgångarna här äro högst ansenliga, är dock denna beskrivning icke fullt riktig, då en stor del av berget, och särskilt dess övre parti, utgöres av fullkomligt ofyndiga bergarter. Roman åberopar sig visserligen på brukspatron Ekström, men man vet ej, om någon större del av uppgifterna härleda sig direkt från denne, eller om de äro i större eller mindre mån förvanskade genom tradition av sagesmannen, bönderna i Tärendö by.

44 Efter den nämnda brukspatron Ekströms tid synes emellertid malmfältet under någon tid fallit i glömska och kunde sedan icke återfinnas. Den i 1875 års undersökning av Norrbottens malmförande område deltagande gruvingenjören O. Gumaelius förnekar till och med malmfältets tillvaro. Allt för kort tid stod tydligen vid denna undersökning till förfogande, och Gumeelius sökte förmodligen malmfältet alldeles för bokstavligt efter den av Boman lämnade berättelsen, således för högt och på den ofyndiga sidan av berget. Ingenjör Gumselius yttrar i sin rapport efter att hava citerat Bomans ovan anförda beskrivning av fältet, som följer: »Bedan den beskrifning, som gifves på berget, förefaller något osannolik. Ännu osannolikare blir den, om man tager i betraktande, att ingen annan, såvidt man vet, har eller haft någon kännedom om detta berg. Det finnes icke omnämnt i någon af de i f. d. bergskollegii arkiv förvarade relationerna med undantag af den för år 1860, i h vilken nuvarande bergmästaren i distriktet meddelar, att inmutningar till ett antal af 8 stycken tagits å ett berg, 'Hauikiovaara', beläget vid södra stranden af Kalasjärvi och dess utlopp genom Kalis elf, utan att läget närmare angifves, och hvilket skulle vara det gamla Ekströmsberg. Inmutningarne förnyades en eller två gånger och fingo derefter förfalla, utan att en enda malmbit från berget blifvit förevisad, och utan att det är kändt, att inmutaren sjelf någonsin sett berget. I Gellivare visste ingen någonting om detta berg. Äfven i nybyggen, som under vägen passerades, var hvarje järnberg invid källsjöar obekant. Då vi kommo till Kalis elfs utlopp ur Kalasjärvi erhöls lika liten upplysning. Man hänvisades dock till öfre änden af Kalasjärvi der, efter vad äldre personer berättat, någon sprängning skett 'för länge sedan'. Häruppe vid Kalasvuoma, der Holmasjärvi med några forsar faller i Kalasjärvi, hänvisades man till ett 3/8 mil derifrån vid södra stranden af Holmasjärvi liggande berg Piedjanen, på hvilket fanns en topp, Routanen (järnspetsen), såsom det, der sprängningen skett. Detta berg bestod af röd granit, genomsatt af svarta diabasgångar i rigtning från öster till vester, hvilka bilda tämligen höga afsatser eller lodräta väggar. Sannolikt var det dessa, som förvexlats med jernmalm. I dem syntes likväl endast några gnistor af svafvelkis. Då det ej kunde vara expeditionens ändamål att resa omkring för att leta efter mer eller mindre tvifvelaktiga malmförekomster, ansågs ej skäl vara att uppoffra mera tid och kostnad, än som redan skett på det s. k. Ekströmsberg.» Det var sedan först år 1895, som den i Norrbottens kartverks historia väl bekanta fjällappen Nila Ribb ja genom ett oförtrutet letande på uppdrag av överste C. O. Bergman äntligen lyckades återupptäcka huvudmassan av detta malmfält, varpå fältet år 1896 inmutades av samme överste Bergman. Efter återupptäckten företogs under åren 1899—1903 en del undersökningsarbeten vid fältet, och för resultaten av dessa undersökningar har bergsingenjör Carl Ericsson avgivit en utförlig rapport. P å grund av Kungl. Maj:ts nådiga brev av den 19 maj 1899 utfördes under sommaren samma år genom Sveriges geologiska undersöknings försorg undersökningar av mindre kända malmfyndigheter inom Jukkasjärvi malm trakt. Å sid. 114 i den häröver avgivna tryckta berättelsen återfinnes d:r Fr. Svenonii redogörelse beträffande de då utförda undersökningarna vid Ekströmsberg. I samband med undersökningarna äro en stor mängd malmblottningar utförda och en geologisk karta upprättad över fältet. År 1900 upprättades även en magnetisk karta över fyndigheten. Större delen av det malmförande området är täckt av gruslager, vilkas mäktighet växlar mellan 0,5 och 10 meter. Jordbetäckningen är djupast i norra delen av fältet, avtager mot söder, så att hällen går i dagen 250 meter från baslinjens ändröse, liggande nära bäcken Kattejokk, men blir ännu längre söderut åter djupare.

45 På grund av jordbetäckningens mäktighet i de nordligaste och sydligaste delarna av fältet hava malmgränserna här icke kunnat närmare bestämmas. De geologiska förhållandena förete en viss likhet med dem, som förefinnas å Kirunavaara och Luossavaara, i det att malmerna även å Ekströmsberg ligga i en porfyr, som har en stor likhet med hängväggsporfyren å Kirunavaara. Ekströmsbergs malmfyndighet består av långsträckta, linsformigamalmpartier, innehållande dels svartmalm, dels blodsten, inbäddade i kvartsporfyr. Strykningen är NV—SO och stupningen i stort sett lodrät. Tvenne stora huvudmalmer kunna särskiljas, nämligen en stor svartmalmslins i nordost med en känd längd av 930 meter och en bredd, som växlar mellan 22 och 52 meter, samt en stor blodstenslins i sydväst, vars kända längd är 420 meter och bredd 7 ä 21 meter. Mellan dessa ligga på en sträcka av 500 meter i längd flera långsträckta linser av såväl svartmalm som blodstensmalm med ända till 10 meters mäktighet. I fältets nordöstra del finnes öster om den stora svartmalmslinsen en malmlins av 170 meters längd och 13 meters maximibredd. Malmfältets hela längd uppgår till nära 1,500 meter. Malmens järn- och fosforhalter äro, såsom framgår av nedanstående tabell, upptagande partiella analyser från Ekströmsberg, särskilt vad beträffar fosforhalten ganska varierande, och detta gäller även för prover tagna i närheten av varandra.

i

Stora s v a r t malmslagret

Stora blodstens lagret

Smånu ilmerna

Stora svartmalms lagret

Järn

Fosfor

Jiirn

Fosfor

Järn

Fosfor

.1 ttrn

P'osfor

Järn

Fosfor

Järn

Fosfor

%

%

%

%

%

%

%

%

%

%

%

%

62-08 67-46 64-3i 64-4i 64-82 65-7 4 62-54 62-59 63-25 63-7 5 63-40 66-3 6 596 9 63-0 6 63-93 66oi 68-68 65-7', 65-90 61'49

1'866 0-071 1-578 l - 450 0-458 0-968 1.-820 1764 1804 I l 56 1-810 0-762 2-420 1'510

60-7 6 58-93 6118 62-39 63-64 59-6 8 61-68 59-78 61-71 63-51 64-is 60-4 8 6594 59-43 61-08 58-53 58-3 8 57-7 4 64-77 63-71

2-332 2 É 006 1-920 1-170 1-438 2-148 1-584 1-664 1-522 1-200 1-320 1-444 0-792 1-574 1-398 1-666 1-874 1-484 0-936 1-340

64-18 64-41 59-7 4 619 6 61-71 60 88 59'7 0

1-180 1246 0452 1-288 1-290 1'976 1-210 1-066 0608 1'038 1-522 0-924 1-140 1-404 1'842 1'608 1-240 1-002 1-130 0'716

62 65 62-Gi 62-82 6742 64 62 58-43 61-37 62-42 66i9 61-67 65-io 60-19 66-io 61-04 60-14 6584 67-47 65-4 0 67fi6 65-7 5 6600

1-7 90 1-720 1-872 0-82 0 1-242 2'368 1-110 1-370 0-320 2-208 1-104 2292 1-144 1'390 1-340 0-922 0-748 1'012 0-686 0-831 0-770

63-02 60-3 0 62-83 62i6 5499 61-96 64-71 60-05

1-400 1-240 1-304 1-200 1 - 130 1-600 1-206 1-640 1-156 l-544 1-156

0.648 0'730 1548 1-098 0'806 0874 1-280

—. — — — — — — —. — —

60-9 b 6735 60-55 6459 56-71 60-69 64-9 1 59-91 60-48 62i6 67-85 654 4

—

— —

— — — — — — — — —

Me d e l t a l

64-ioOj

1-270

61-07

1'464

1'880 0-584 0'280 1-256 0-662 1-820

65oo 66i4 64-52 6228

66-oo 64-29 63'89 59-54 61-68 64-69 65-30 6429 67-76

Stora blodstenslagret

54-co 59-68 60-83

— — — — —

Mnamalmerna

63i3

—

1780 0'69ö 0338 0'238

— — — — — — 1-094 ,

I regel överstiger järnhalten såsom synes 60 %. Fosforhalten ligger i genomsnitt mellan 1,0 'och 1,6 %. Medeltal för hela malmfältet är 62,9 % järn och 1,2 7 % fosfor. Svavelhalten har undersökts i 13 prov och visat sig växla mellan 0,0 3 0 och 0,0 6 9 %. Titansyrehalten har i ett generalprov, representerande all svartmalm i Ekströmsberg, visat sig uppgå till 0,5 6 % och i ett annat prov till 0,17 %. Härnedan meddelas även tvenne fullständiga analyser å malm från Ekströmsberg.

46 Järnoxidul Lerjord Manganoxidul Kalk

P r o v av Stora s v a r tm a l m slagret

P r o v från alla s v a r t malmerna

4 - 23 822 8 0-61 0-18 0-50 5-3 3

409 80-12 088 0-25 0-7 3 4-2 1

Prov «-,,

av

, svartmalms.

i -,-, ,-o t Prov från i alla s v a r t , _ i m a l m e r DO na

ei b e s t .

0i7

Lagret

Titansvra Svavel

Fosfor

i

Ooo

0-03

99-55

98-6 8

62-54 1-10

60-88 1-51

Fältets malmarea har av Ericsson uppskattats till 50,000 m2, varav 43,500 m2 äro säkert kända till sina gränser. Även av Svenonius har malmarean beräknats uppgå till 40,000 ä 50,000 m2. Vad malmfyndighetens djupgående angår, hava inga särskilda arbeten blivit utförda för att undersöka denna, om man undantager ett enda diamantborrhål, som övertvärar malmen på cirka 40 meters djup under dagen. Emellertid synas samtliga fackmän, som yttrat sig om fyndigheten, vara eniga därom, att de magnetiska och geologiska förhållandena vid fältet tyda på, att malmen är mycket djupgående. Beträffande malmmängden hava olika författare yttrat sig i olika riktningar. I ett utlåtande om vissa malmfyndigheter, bland andra Ekströmsberg, som professor Helge Bäckström år 1903 avgav på uppdrag av styrelsen för Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, kommer denne till det resultatet, att fältet med en sannolik malmkvantitet av 100 miljoner ton malm är av synnerligt stort värde samt enligt hans åsikt kan ställas före Svappavaara såsom det tredje i ordningen av de lappländska malmfälten. Enligt en sammanställning från olika undersökningar vid malmfälten i Norrbotten, utförd för en proposition till 1907 års riksdag av professor W. Petersson, uppskattar denne den malmkvantitet, som kan uttagas ned till den norr om fältet framrinnande bäcken Kattejokks nivå, cirka 80 meter under fyndighetens högst belägna del, till ungefär 10 miljoner ton och kvantiteten ned till cirka 140 meter under dagen till ungefär 30 miljoner ton. I det år 1910 utkomna verket »The Iron Ore Kesources of the World» angiver W. Petersson hela den sannolika malmmängden till 50 miljoner ton och säger sig hava stannat vid denna kvantitet endast därför, att'inga mera ingående undersökningar över malmens djupgående hava utförts. Allt talar emellertid enligt hans åsikt för, att malmmängden är ansenligt mycket större. Vad man med tämligen stor säkerhet vet är att vid Ekströmsberg för varje avsänkt meter kan erhållas en malmkvantitet av 200,000 ton, efter beräkning av 4 ton malm per utbruten m 3 och 50,000 m 2 malmarea. Då det dessutom kan antagas, att malmen har ett stort djupgående, föreligger här en betydande tillgång av högprocentig järnmalm med i medeltal ungefär 63 % järn och 1,3 % fosfor samt med ringa svavel- och titansyrehalter. Svappavaara. Mitt emellan Torne och Kalix älvar, 2,6 km V om byn med samma namn och 40 km OSO om Luossajärvi, ligger Svappavaara gruvfält. Detta malmfält omfattar 27 utmål, tillhör Svappavaara statsgruvefält och kom genom 1908 ärs avtal i statens ägo. Fyndigheten, som är den tidigast kända av malmbergen i denna trakt, antages vara upptäckt år 1654 av en lapp Olov Tålck, vilken här fann en kopparmalm, som visade sig hålla 18 % koppar. Malmberget är på alla håll omgivet av skogiga trakter och höga berg, höjer sig nära 100 meter över de

47 närmast liggande myrmarkerna och utgöres till stor del av malm i dagen. Bergshöjden stupar brant mot norr men övergår mot söder så småningom till en bred ås med sträckning i norr och söder. Denna ås kallas Danelivaara. Omedelbart efter upptäckten börjades här en ansenlig gruvbrytning, i det att en mängd gruvor upptogos. En del av dessa lämnade ymnigt med malm, varför tillverkningen av koppar snart blev ganska betydlig, och skall den hava stigit till 800 skeppund om året. Av olika anledningar synes dock denna blomstringstid icke hava räckt längre än till år 1670, varefter det vid Kengis bruk anlagda kopparverkets drift alltmera minskades. Malmtillgången i gruvorna avtog nämligen, och dessutom synas svårigheter med undanhållandet av vattnet tillika med ekonomiskt trångmål för ägaren hava föranlett, att gruvorna alldeles övergåvos. Efter år 1686 synes malmen för koppartillverkningen huvudsakligen hava vunnits genom skrädning ur varpen, och produktionen nedgick till endast några få skeppund per år. Efter ar 1780 finnes ingen koppartillverkning omnämnd. Under förra hälften och mitten av 1800-talet gjordes flera undersökningar och inmutningar vid fältet, men torde dock dessa icke hava lett till något resultat. De fiesta av koppargruvorna äro numera och hava i över tvåhundra år varit otillgängliga genom is, vatten och ras. Då därtill kommer, att endast få och ofullständiga berättelser finnas om dem, vet man icke mycket om deras äldre historia, om gruvornas utsträckning etc. Av tillgängligt material framgår dock, att en del av gruvorna hava uppnått ett ganska stort djup, och uppgives den djupaste vara 312 fot. Vid malmens brytning synes egentligen endast lodräta schakt kommit till användning men däremot icke fältarbeten, utan har malmens fortsättning i stället öppnats medelst nya sänkningar från dagen. Varje gruva har därför en ringa utsträckning utom på djupet. »Malmgångarne» uppgivas hava varit från 5 ä 6 kvarter till 2 famnar mäktiga. Järnmalmen på Svappavaara upptäcktes naturligtvis på samma gång som kopparmalmen, då den går upp i dagen på stora sträckor, men blev dä icke föremål för någon vidare uppmärksamhet. (De äldsta koppargruvorna anlades intill järnmalmen och sänktes utefter denna, varför man antagit, att kopparmalmen är en s. k. kontaktbildning.) Järnmalmen tyckes sålunda icke hava blivit använd, förr än koppargruvornas tid redan var förbi, och först år 1707 företogs en försökssmältning av malmen. Med resultatet av denna blev man emellertid mindre nöjd, emedan järnet visade sig vara kallbräckt, varför brytningen åter skulle inställas. Ar 1741 uppgives dock, att 300 a 400 renlass malm brötos årligen för blandning med en annan rödbräckt malm. Senare finner man även i relationer uppgifter om att malm brutits och bortfraktats, dock endast i mindre mängder. Största kvantiteten torde hava brutits år 1843, då den uppgick till 700 skeppund. Malmfältet har under de sista årtiondena för statens räkning blivit undersökt och beskrivet upprepade gånger, nämligen 1875 av O. Gumselius och C. A. Dellvik m. fl., 1890 av Hjalmar Lundbohm och W. Petersson samt 1899 av den sistnämnde. Dessutom har åren 1897 och 1898 företagits jordrymningar för gruvägarens räkning samt senare under åren 1899 — 1905 utförts undersökningsarbeten, över vilka berättelser avgivits av C. I. Asplund 1904, G. Köhler 1899 och 1905 samt Hj. Nordqvist 1906. Slutligen är fältet beskrivet av W. Petersson 1910 i »The Iron Ore Resources of the World». Genom 1908 års avtal blev staten ägare till malmfältet. Svappavaara järnmalmsförekomst sträcker sig i nord-sydlig riktning från åsen Danelivaara över det högre malmberget, vars högsta topp och norra branta sluttning utgöras av malm, samt fortsätter vidare norrut under myrmarken omkring 100 meter. Malmfyndighetens nordligaste del liksom också norra delen av åsen täckes av mäktiga jordavlagringar, och har det därför

48 icke varit möjligt att exakt angiva gränserna för fyndigheten i dessa delar av fältet. A själva Svappavaaraberget, som till största delen icke är täckt av jord, samt ä malmberget i övrigt och södra delen av Danelivaara, där jordbetäckningens djup i allmänhet icke överstiger en meter, hava däremot så talrika undersökningar kunnat utföras, att malmgränserna blivit bestämda med stor noggrannhet. Malmfyndigheten utgöres av ett antal större och mindre efter varandra liggande linser. Av dessa bestå en del av enbart svartmalm och en del av endast blodstensmalm, under det att några innehålla såväl svartmalm som blodsten, vilka övergå i varandra i strykningsriktningen. Svartmalmen intager norra delen av fältet, blodstensmalmen den södra. Linsernas längd varierar mellan 450 och 80 meter, bredden mellan 75 och 10 meter. Hela fyndigheten har en längd av cirka 1,300 meter och en medelbredd av 40 meter. Strykningen är nord-sydlig, sidostupningen 70 a 75° mot öster. Malmernas kemiska karaktär framgår av nedan följande analyser (se närmare W. Peterssons beskrivning i »Jukkasjärvi Malmtrakt» sid. 45 och följ.). Den oskrädda svartmalmen har visat sig hålla 57,2 % järn, 1,6 5 % fosfor och 0,02 2 % svavel. Vid skrädningsförsök av svartmalm frän norra sluttningen av malmberget har erhållits 48 % prima malm med 64,18 % järn och 0,9 8 % fosfor samt 50 % sekunda malm med 59,7 4 % järn och 0,8 4 % fosfor. Nuvarande bergmästaren Hj. Nordqvist beräknade vid sina undersökningar 1906 genomsnittshalten för hela svartmalmsområdet till cirka 60,6 1 % järn och 0,9 2 % fosfor. Den oskrädda blodstensmalmen håller enligt år 1899 tagna prov i medeltal 59,4 % järn och 1,14 % fosfor. Försöksskrädning av blodstensmalmen år 1898 gav såsom resultat, att som medeltal av 10 prov erhölls 61,6 7 % järn och 0,8 6 % fosfor. Vid år 1904 företagna skrädningsförsök av blodstensmalm från huvudlägret erhölls 61,i % prima malm med 58,6 5 % järn och 0,31 % fosfor samt 31,6 % sekunda malm med 47,30 % järn och 0,45 % fosfor. Hj. Nordqvist fann 1906, att järnhalten i blodstensmalmerna växlar mellan 54,9 o och 64,8 0 % samt fosforhalten mellan 0,2 7 och 1,2 o % samt beräknar medelhalten för hela blodstensområdet till 61,55 % järn och 0,48 % fosfor. Järnhalten tilltager och fosforhalten avtager i stort sett i riktning från söder mot norr till ett ställe omedelbart nedom södra sluttningen av malmberget, varpå fosforhalten åter synes stiga och järnhalten sjunka. För övrigt synes malm med hög fosforhalt och sådan med låg fosforhalt förekomma blandade om varandra över hela fältet. Svavelhalten växlar mellan 0,0 2 och 0,0 8 %. Vid brytning i stort av Svappavaaramalmen torde man enligt det ovan anförda kunna räkna med att erhålla en malm, som håller 61 ä 62 % järn och 0,6 0 ä 0,7 0 % fosfor. Kalkhalten uppgår till cirka 3 %. Ehuru det på grund av den delvis djupa jordbetäckningen icke varit möjligt att fullt exakt angiva gränserna för fyndigheten vid Svappavaara, hava dock olika fackmäns på gjorda iakttagelser grundade uppskattningar av malmarean vid fältet kommit varandra mycket nära. Sålunda har den befunnits utgöra respektive 50,000, 50,000, 52,800, 50,000 och 48,800 m2. Man torde därför med stor säkerhet kunna antaga, att malmarean är omkring 50,000 m2. Vad fyndighetens utsträckning mot djupet beträffar, hava för utrönande av denna icke några mera omfattande undersökningar blivit gjorda. Endast ett fåtal diamantborrhål hava utförts och har därigenom konstaterats, att malm finnes på respektive 62,5, 150,7 och 168,2 4 meters djup under malmbergets högsta topp. Några tillräckliga hållpunkter för bedömande av huruvida malmarean på djupare nivåer är oförändrad, erbjuder dessa undersökningar dock icke, liksom icke heller frågan om malmens beskaffenhet på djupare

49 År då provet togs

Generalprov av skrädd s eller oskrädd (o) malm

r .larn

Fosfor

Svavel

Titansyra

Kolsyrad kalk

%

%

%

%

%

0-027 0'020 0'027 0'019 0'018 0 044 0-060

0-2 5 0-2 0 0-40

4-91 1 91 2-40

Svartmalmen. 1890

o

» » » »

» » » »

»

s

)> »

1898 1899

» » » "

„ " » »

»

»

59" 8 9 65- s r» 65-24 61-73 61-40 65-13 64-18 61-44 43-2 0 54-9 8 58-:; 2 49-20 48-9 3

1-81 0-715 0'650 2-21 0-6S2 Pl40 0-070 0-9 5 3 - 188 2-484 1-302 2-913 1-573

— —

—

— 0l5

8-21

— — .—. — — — — '—

— — 20-0 0 10-79 1215 12-3 2 16-91

0-45

— — — — —

—. — —

B l o d s t e n s m a l n n m.

B

p

»

»

»

» ))

»

"

s

» » 1899

>• » » » » )) » )>

» » » » » » » ))

58-9 s 63-56 49-9 4 63-42 70-09 61-30 58-8 0 61-44 69-30 625 2 60-24 67-92 61-35 6648 60-84 58-9 2 61-80 48-12 55 4 9 4 59-15 67o8

61-u 64-2 6 63-4 9 58-9 6 6060 60-9 9 61-29

0-608 0-90 1-18 1-88 0-045 ») 0-07 l03 0-9 0 0-033 l ) 0-9 0 0-57 0-20 0-38 1-2 0 1'04 1-20 1-05 3-088 1-389 0-917 0-0 7 4 l ) 0-579 1-0 5 5 0-3 5 7 0-151 1-512 1-473 0857

0-027 0 012 0-017 0-007 0-038 0'030 0-024 0'009 0-020 0-009 0-016 0013 0'008 0027 0-022 0'016 0'019

—

—

0-9 9

— — — — — —

— — — — — —

O-oo

0 13

2-52 9-43 2-25 1-13 5 - 81 2-40 7l2 11-70 2-0 9 225 2-52

.

nivåer varit föremål för utredning. Ehuru sålunda undersökningarna äro mycket bristfälliga, torde man likväl med stöd av de geologiska förhållandena och på grund av fyndighetens betydande dimensioner i dagen vara berättigad att antaga, att denna har ett stort djupgående. 1 ) Dessa prov härröra från ett parti järnsand, omedelbart nedanför stora varphögar från kopparmalmsbrytningen; tydligtvis har vid dessa varps vittring bildats svavelsyrehaltigt vatten, som utlöst kalkspat och apatit i den nedanför belägna järnmalmen. Den mullformiga beskaffenheten hos malmen räcker till mera än 9 meters djup.

4 6 8 24

4*

50 Av 1 m 3 brutet berg torde erhållas 3,8 ton malm, och skulle man sålunda per avsänkt meter av hela fyndigheten kunna utvinna omkring 190,000 ton malm. Vid hittills utförda beräkningar av den sannolika malmkvantiteten har man på grund därav, att någon på direkt undersökning grundad kunskap om fyndighetens djupgående icke förefinnes, endast tagit hänsyn till den malmmängd, som antages kunna uttagas ovan den omgivande slättens nivå ungefär 88 meter under malmbergets topp, med utgående från det antagandet, att malmen ned till denna nivå har samma dimensioner som i dagen. Vid dessa beräkningar hava olika geologer uppskattat denna malmkvantitet till 13,000,000, 16,000,000, 19,800,000 och 15,500,000 ton respektive. Med stöd härav torde det kunna antagas, att ned till 88 meters djup skall kunna erhållas 15,000,000 ton malm. Då det är högst sannolikt, att även under denna nivå förefinnas betydande malmmängder, måste Svappavaarafyndigheten räknas till en av de mest betydelsefulla av statens norrländska malmfyndigheter. Leveäniemi. Detta malmfält, som upptäcktes år 1897 av F. A. Falk i Svappavaara, är beläget i Mattsmyran, ungefär 2 km SSV om denna by. Liksom Svappavaarafältet tillhör det Svappavaara statsgruvefält. Staten blev genom 1908 års avtal ägare till fältet, som omfattar 17 utmål, men l 37 av jordägareandelen däruti är dock fortfarande i enskild ägo. Malmfältet har varit föremål för undersökning i flera olika repriser. Redan år 1898 utfördes sålunda en magnetisk undersökning under bergsingenjör P. E. Johanssons ledning, och sommaren 1899 företogos diamantborrningar inom det område av cirka 400,000 m2, som visat sig magnetiskt, med det resultat, att av 23 utförda borrhål ej mindre än 19 st. kunde uppvisa samlad malm. Under år 1904 igångsattes sedermera ytterligare undersökningsarbeten medelst diamantborrning, till stor del dock endast inom ett utmål. Över dessa arbeten är ingen redogörelse offentliggjord, och synas de icke heller mycket hava bidragit till utredningen av frågan om malmfältets storlek och beskaffenhet. Sommaren 1907 utfördes av professor W. Petersson med biträde av bergsingenjörerna K. Sidenvall och Alf Grabe en ingående undersökning av fältet, vars resultat är framlagt i en berättelse avgiven i januari 1908. Tryckta redogörelser för utförda undersökningsarbeten återfinnas i »Jukkasjärvi Malmtrakt», i Kungl. Maj:ts proposition nr 170 till 1908 års riksdag samt i »Iron Ore Resources». Såsom resultat av de hittills utförda undersökningarna vid Leveäniemi framgår, att fyndigheten i sin helhet bildar en mot söder konvex båge med i N—S riktade skänklar. Berggrunden, som består av grå syenitgranulit, är dold av lösa jordavlagringar av 3 till 15 meters mäktighet, delvis bestående av torv, dy och lera. En stor del av fältet är myrlänt. På grund härav hava undersökningsarbetena i hög grad försvårats, och då tydningen av de magnetiska mätningarnas resultat pä grund av närvaro av magnetitrik leptit mött stora svårigheter, är det huvudsakligen genom diamantborrningsarbeten, den kännedom om fältet vunnits, som man nu har. Fast häll har blottats endast i ett par jordrymningar i fältets nordvästligaste del. Kompassdraget, som är vidsträckt samt delvis starkt och jämnt, delvis oregelbundet, förorsakas till stor del av magnetitrik, skiffrig syenitleptit, som innehåller magnetit och hornblende, dels fint insprängd och dels med större och mindre klumpar eller skikt av växlande mäktighet. Enligt professor Peterssons uppfattning förekommer inom Leveäniemi malmfält samlad malm i form av en serie större och mindre, i stort sett linsformiga

51 partier, inbäddade i mer eller mindre magnetitrik leptit och stundom innehållande inlagringar av magnetithaltig leptit av olika mäktighet. Inom fältet kunna 11 st. malmlinser särskiljas, av vilka dock flera äro ofullständigt kända. Beträffande dessa partier av samlad malm anför professor Petersson i sin berättelse följande: »li-malmén: strykning i N—S, sidostupning 60° mot öster, cirka 20 meter bred och cirka 300 meters längd; malmarea cirka 5,000 kvadratmeter. Malmen håller 61,0 9 -66,4 7 procent järn och 0,0 5 6—0,013 procent fosfor. ft-malmen: generella strykningen O—V, sidostupning cirka 43° N, malmbredd cirka 40 meter, längd cirka 150 meter, malmarea cirka 3,000 kvadratmeter. Malmen håller 65,0 7—68,6 5 procent järn och 0,0 3 6—0,0o5 procent fosfor. Yrmalmen; generella strykningen NO—SV, sidostupningen nära dagen 35—40°, mot djupet cirka 55° och därutöver — allt mot NV, malmbredd cirka 50 meter, avsmalnande åt bägge ändar; längd cirka 225 meter; malmarean cirka 8,000 kvadratmeter. Malmen håller i borrhål G 75'71—708 9 procent järn och O024—Ooos procent fosfor » » R 62'30—68"85 » » » 0"017 —0-009 » » » » R, undre delen: 69,0 5 procent järn och 0'0 4 4 » » d-malmen: generella strykningen N N O - S S V ; stupningen ganska brant västlig; malmbredden cirka 25 meter i genomsnitt, längden cirka 250 meter och malmarean cirka 5,000 kvadratmeter. Malmen håller 63,4 8—68,8 5 procent järn och 0,18—0,07 procent fosfor; fattigare malmpartier hålla 50,3 5—56,12 procent järn och 0,12 — 0,65 procent fosfor. s-malmen: till storlek ofullständigt känd; malmen håller i ett analyserat prov 67,06 procent järn och 0,081 procent fosfor. c-malmen:^ likaledes till storleken ofullständigt känd. Malmen höll omedelbart under jordbetäckningen 63,6 8 procent järn och 0,2 9 procent fosfor, och på 15,6 meters djup 42,69 procent järn och 1,40 procent fosfor. ^ mmalmen: är likaledes till sin utsträckning ofullständigt känd. Malmen haller 65,4 7—67,4 6 procent järn och 0,5 5—0,4 7 procent fosfor. d-malmen: strykning NO—SV. malmbredd maximum 35 meter avsmalnande ät bägge ändar, längden cirka 170 meter; malmarean cirka 3,000 kvadratmeter. Malmen håller 63,18—69,65 procent järn och 0,56—0,33 procent fosfor. i-malmen: strykning N—S, sidostupning cirka 70°, malmbredd 18—23 meter, längden cirka 300 meter och malmarean cirka 5,000 kvadratmeter. Malmen är i fyndighetens norra ände blottad genom jordrymning och sprängning samt öyertvärad cirka 20 meter under jordytan genom ett 45° lutande diamantborrhål. Malmen håller enligt generalprov ur sprängningen 68,8 5—69,7 5 procent järn och 0,006— 0,o 15 procent fosfor och i borrkärnan vid 20 meters djup 67,2 6 procent järn och 0,0 0 9 procent fosfor. Malmen är något blodstensblandad. _ x-malmen: samlad malm träffad med diamantborrhål, men alltför ofullständigt känd att kunna upptagas bland de kända malmtillgångarna. X-malmen: är en närmast dagen blodstensblandad malm, hållande i ett analyserat prov 68,8 5 procent järn och 0,41 procent fosfor. Ehuru ofullständigt undersökt synes här föreligga en malmförekomst av cirka 20 meters maximibredd och cirka 100 meters längd samt en beräknad malmarea av cirka 1,000 kvadratmeter.» Förutom dessa samlade malmer hava på flera ställen inom fältet genom diamantborrningarna påvisats andra malmpartier, vilkas storlek dock genom hittills utförda undersökningar icke kunnat ens tillnärmelsevis angivas. De olika malmlinsernas längd växlar mellan 300 och några tiotals meter och bredden mellan 50 och 20 meter samt därunder. Sidostupningen synes vara ganska brant, 60° ä 70° i fältets västra och östra delar; i de västra de-

52 larne är den mot öster, i de Östra sannolikt mot vaster. I fältets sydliga delar är stupningen närmast jordytan tämligen flack, 35° ä 40° mot norr, men på djupare nivåer brantare, 55° ä 60°. Malmen är synnerligen järnrik, 63 ä 70 % och däröver samt består huvudsakligen av svartmalm, som endast på några ställen i fältets norra del är något blodstensblandad. Fosforhalten är mycket varierande inom olika delar av fältet. Medan en del malmlinser hava en fosforhalt av endast 0,0o5 ä 0,056 %, hålla andra 0,18 ä 0,6 7 % fosfor och mer. Den fosforfattiga malmen förekommer mest inom fältets södra och västra delar, den fosforhartigare inom de östra delarna. Högre fosforhalter än 1 % förekomma endast i undantagsfall, under det att ungefär två tredjedelar av malmarean utgöres av malm med låg fosforhalt, i medeltal 0,014 %. Malmens svavelhalt är låg, 0,ou ä 0,03o %. Titansyrehalten ärO,io ä 1,35 %. Liksom Svappavaaramalmen innehåller även Leveäniemimalmen delvis kalkspat, i vissa partier i mycket riklig mängd. I generalprov av borrkärnor har halten av kolsyrad kalk växlat mellan 1,9 3 och 14,5 9 % _ samt uppgick i ett prov ända till 33,5 9 %. En vanadinhalt, som stundom uppgår till 0,2o % V 2 0 5 , förtjänar även omnämnas. Generalprov av malm från borrkärnor från olika delar av fältet hava vid analys givit följande resultat: V-

Järnoxiduloxid Järnoxidul .

malmen

malmen

m alm en

malmen

92-80

94-55 0-87

92-4 4

89-90

1"76 0-34 0-io 1-64 1-34 1-75 0-io ej best. 0-69

4" 14 0-35 0l8 2-12 0-97 1-58 0-05 ej best.

0-ou

0-so 1-20 0-io 0.44 0-78 1-35 0-41 0-17 0-032 0'013

0-72 0-23 0-80 083 1-92 l - 34 0-20

Kalk Magnesia Kiselsvra Titansyra Vanadinsvra Fosforsyra Svavel Grlödgningsförlust

O-oio 0'030 Oio

Järn Fosfor

l-oo

99-780

99-oi5

100-171

67-76 0 005

69i3 0-214

68-06 0-80

68-oo 0-49

Härnedan lämnas en tabellarisk sammanställning av analyser å generalprov av borrkärnor, som togos av professor Petersson vid 1907 års undersökningar. a) Analyser av samlad malm. Malmlins

Borr- : ' Provets läge i 1 M , hålets Borrhålets , borrhålet; djup j ^ J j f o J d 1 beteckläge ) i meter under • , ,,P, ° ' . ,, i borrhålet! ning jordytan.

J ä n l

Fosfor

Titansyra

%

%

%

66-47

0-013

a

h

170 100 v

e

4-3—iri

6-8

64-08

0-045

»

ö

ll-i—17-c

14-3

61-09

»

»

20-2-40-4

20-2

61-09

0—15-2

15-2

Angivet i avstånd från baslinjens nollpunkt i baslinjen, avstånd från baslinjen vinkelrätt åt u eller v.

1-35

53 ' BorrMalm- , hålets lins beteckj ning

j Provets läge i Borrhålets ; borrhålet; djup : läge ) i meter under jordytan

Malmpartiets längd i borrhålet

Järn

Fosfor

; Titansyra

%

*

o/„

16M

67-46

0 005

1-34

3-G

68-47

0 005

160 6Öö AV

200- 8 90-3 ö

0—16 i 0-3-6 3o-7-i

3'5

200-2 120 ö

c;

O—19-o

19-o

38-5-46-0

7-5

6805 O-oio 0 030

66-08

200-7 61-8 ö

65'07

46-0—54-3

8-3

67-S6

62'7—73o

10-3

51'19

79-4-83-4

4-o

1-2S

66-07 G III b I H K

200y7_ 61-88 67-is"

0-0 14

65-17 59-8 7— 69- s

0 036 69-05

2997 7088

O-28-o

28-o

0 014 69-15

299 50 - 98 200-3 34-78

0-5 v 299-8 40-28 _300_

30 r

B

299 7 70-2 ö

11-6

240_2

200/j

K

0-8—12-4

2-5-14-7 0—13-75

12-2

65-2 7

0-009

13-75

68-00

0-030

53-6-610

Stuff id 58 r » 60 9 >

8-5-16-2

7'7

66-46

0'009

15-6—21-0

6-o

68-8 5

0-009

21-6-30-6

9o

64-18

0'012

30-6—33-2 33-2—35-3 35-3—40-7 40-7—60-3 62-3-63-4

2-6 2 i 5'4 19-6 stuff

62-88

65-6 7 62.3 0 69-0 5

0-017 0'016 0-015 0044 0-015

3 1 ' 5—45- 4

13-9

66-17

0l7

45-4- -52-6 54 o- - 5 9 o 6 1 o - -67-6 67 -78-4 78 -84-1 84 -86-1 87 -89s 95 -108-7 109 -133-0

7-2

57-51 51'80 53i3 65-6 7 5070 51-oo 56 - 5i

0-42 0-45 0-33 0-49 0-36 0-34 0-044 0-18 0l4

5-o 6-6 10-8 5-7 2o 2-o 13-4 23-7

0'012 0025

57-81 66'6 7

) Angivet i avstånd från baslinjens nollpunkt i baslinjen, a v s t å n d f r å n b a s l i n j e n v i n k e l r ä t t å t ö e l l e r v.

0-41

) Angivet i avstånd från baslinjens nollpunkt i baslinjen, avstånd från baslinjen vinkelrätt åt ö eller v.

55 b) Analyser av malm frän * anrikningsberg». Borrhålets beteckning

Borrhålets läge

Provets läge i borrhålet; djup i meter under jordytan

Malmpartiets längd i borrhålet

Järn

Fosfor

%

%

F

99-7 140ö

15-5-19-9

42 0

0-ii

N

299-8 100 ö

59-7-60-6

0-9

50-05

0-68

Z

400 50 ö

13-7—186

39oi

183 Y

500-5 IÖ5:2~Ö

15-6-20-65

42-69

L

300-5 155 ö

0-12-3

12-3

42-19

O-o.io

S

» o

200 165 ö

,

l - 40

7-1—17 2

10-i

65" 07

0-007

21 - 5—30o

5-5

45-7 7

0-020

35-2—48-4

42-oo

0-27

Fastställandet av malmtillgångarna vid Leveäniemi har på grund av markens beskaffenhet och de lösa jordlagrens djup mött stora svårigheter. Det malmförande området har en utsträckning av cirka 1,200 meter i längd i N—S och 700—300 meter i bredd. Den totala arean av den genom hittills utförda undersökningsarbeten till sin beskaffenhet och utsträckning någorlunda kända malmen uppgår till omkring 32,000 m2. Därtill kommer en icke ringa kvantitet malm, vars befintlighet konstaterats genom diamantborrningarna, men vilken antingen icke blivit så undersökt, att en uppskattning därav kunnat ske, eller ock förekommer i jämförelsevis smala lager tillsammans med magnetitrik leptit på sådant sätt, att dess tillgodogörande endast torde kunna ske i samband med magnetisk anrikning. Beträffande malmens utsträckning mot djupet har det påvisats, att malm finnes på ett djup av ungefär 150 meter under dagen, och att den där, vad järnhalten beträffar, är oförändrad. Det har, med den omfattning undersökningarna hittills erhållit, icke varit möjligt att avgöra, huruvida en ökning eller minskning av malmernas mäktighet mot djupet föreligger. Medelst en del borrhål har nämligen på djupare nivåer konstaterats större tillgångar av samlad malm, än som förhållandena närmare dagytan givit anledning att antaga, under det att på andra ställen ett avtagande av mäktigheten kunnat iakttagas. Det torde emellertid på grund av borrningarnas resultat samt med hänsyn till fyndighetens geologiska förekomstsätt kunna antagas, att den totala malmarean inom ifrågavarande område till de hittills genom borrning nådda djupen i stort sett är oförändrad. Då malmen har en så hög järnhårt, kan man beräkna att av 1 m 3 brutet berg erhålla 4 ton malm. En meters avsänkning av den ovan omtalade malmarean om 32,000 m 2 skulle sålunda motsvara 128,000 ton malm. Om man förutom denna malmarea även tager hänsyn till de ovannämnda visserligen mindre kända men dock påvisade malmpartierna, torde det kunna antagas, att ned till 100 meters djup kan vinnas 15,000,000 ton malm. Då såväl de undersökningar, vilka hittills blivit gjorda, som också de geologiska förhållandena vid fältet tyda på ett betydligt större djupgående, bör man kunna räkna på,

56 att malmen även under 100 meters nivån skall hava ungefar samma utsträckning, så att ned till 200 meters djup torde kunna erhållas 30,000,000 ton malm. Förmodligen är den inom fältet befintliga malmkvantiteten ännu större. Beträffande de förnämsta av de i fyndigheten befintliga malmlinserna med fosforren malm föreligger dock ett ganska ofullständigt undersökningsmaterial. Vid tillgodogörandet av fyndigheten kunna tyvärr svårigheter väntas uppstå därav, att fältet till stor del ligger under en stor myr. Dessutom kan även den livliga växlingen mellan ren malm och malmrik eller malmfri leptit komma att bereda en del ölägenheter. Av den malmhaltiga leptiten torde dock en avsevärd del lämpa sig för magnetisk anrikning, varvid av allt att döma bör erhållas en fosforren, järnrik slig. Under alla förhållanden torde av vad ovan anförts framgå, att vid Leveäniemi finnas högst avsevärda tillgångar pä rik malm med låg fosforhalt, varför här föreligger en fyndighet, som är av stor betydelse, då det är fråga om anskaffande av fosforrena malmer. De hittills utförda undersökningarna synas också, som ovan nämnts, giva vid Inan den, att den fosforrena malmen kan brytas för sig, skild från den fosforrikare. Mertainen. Lågfjället Mertainen, å vilket malmfältet med samma namn är beläget, ligger omkring 14 km NV om Svappavaara by och 29 km SO om Kirunavaara. Fjället, som är synligt från hela östra delen av Jukkasjärvi socken och består av tre olika toppar, av vilka den östligaste kallas Liikavaara, är till större delen omgivet av vidsträckta myrmarker. Den högst belägna punkten på malmfältet ligger ungefär 115 meter över den lägsta och 120 ä 130 meter över den omgivande myrmarkens nivå. Malmfältet upptäcktes 1897 av dåvarande gruvingenjören C. I. Asplund, som på Liikavaara påträffade ett vidsträckt kompassdrag. Det belades år 1899 med 15 utmål och övergick genom överenskommelsen av år 1907 i statens ägo. E n hel del undersökningsarbeten har företagits vid fältet. Aren 1897 — 1899 gjordes malmblottningar i och för utmals erhållande, och 1899 utfördes en mycket ingående detaljundersökning för statens räkning av professor Walfr. Petersson, som härom avlämnat berättelse i »Jukkasjärvi Malmtrakt». Senare hava vid fältet år 1901 utförts stora blottningsarbeten, diamantborrningar och andra undersökningsarbeten av ingenjör K. F. Johansson, vilka finnas beskrivna i Carl Ericssons ovannämnda redogörelse av år 1904. För Malmkommissionens räkning utfördes under åren 1918—1920 jordrymningar, pallsprängningar i dagen, diamantborrningar och stollarbeten, för vilkas resultat här nedan skall redogöras. (Se pl. 1.) Kompassdraget sträcker sig från östra sluttningen av Mertainens högsta topp över den högsta punkten på Liikavaara samt vidare utför dettas södra sluttning i nordost-sydvästlig riktning ned mot myrmarken i Mertasenodalen. Dessutom förekomma ett par smärre kompassdrag på den nordöstra sluttningen av Liikavaara. Dessa kompassdrag hava tillsammans en längd av nära 1,500 meter och en bredd av omkring 400 meter. Hela området för kompassdraget är betäckt av lösa jordlager av varierande djup. Uppe på toppen av Liikavaara är mäktigheten endast 0,5 meter och därunder, å sluttningarna i fältets sydvästra del 1 ä 2 meter samt i östra delen och ned emot bergets fot 5 meter och däröver. Den det malmförande området omgivande bergarten är syenitporfyr, och uti denna förekommer malmen dels samlad, så att den utgör verkliga större eller mindre malmlager, dels såsom bindemedel för skarpkantiga brottstycken av porfyren, varigenom en malmbreccia bildas, och slutligen i form av fina ådror i porfyren. Stundom äro också större och mindre klumpar av magnetit inneslutna i porfyren.

57 1 )e geologiska förhållandena inom fältet äro för övrigt i hög grad invecklade. Samlad malm omväxlar ofta med rikare och fattigare malmbreccia och även med malnifattig porfyr och ren sådan. Dessutom uppträder ett större antal skolar, efter vilka malmen på en del ställen synes vara förkastad. Tillräckligt omfattande undersökningar för att kunna avgöra, om detta verkligen är fallet, äro dock .icke utförda, men endast om så är, kan en del eljest svårförstådda företeelser inom fältet förklaras. Tvenne större linser av samlad malm hava påträffats, nämligen en i fältets nordöstra del om cirka 375 meters längd och en medelbredd av omkring 10 meter samt en sydligare, som är 200 meter lång och har en bredd av i medeltal 18 meter. Söder om denna sistnämnda finnes ett vidsträckt område med en mycket järnrik blandning av magnetit, hornblende och porfyr, inom vilket även samlad malm förekommer. Malmbreccians område är mycket stort och har uppskattats till 75,000 ä 100,000 m2. Malmen består i dagytan i regel av magnetit; endast på ett ställe inom fältet är denna obetydligt uppblandad med blodsten. På djupare nivåer hava däremot i diamantborrhålen påträffats större mängder av detta malmslag. Malmen är finkornig, nästan tät samt genomsatt av fina sprickor, som göra, att den stundom, om den någon längre tid utsattes för luftens inverkan, faller sönder till grus. Inom vissa delar av fältet förekommer, ehuru sparsamt, i malmen apatit i makroskopiskt skönjbara korn, inom andra delar är malmen åter nästan fullständigt fosforfri. Svavelhalten är genomgående låg. De vanligaste skarnbergarterna äro hornblende, biotit och kalkspat, varjämte även i malmen förekomma större eller mindre partier av porfyr. De större malmlinsernas strykningsriktning är NO—SV, men det kan icke, med det omfång undersökningarna hittills fått, avgöras, huruvida denna strykning gäller för hela fältet. Stupningsförhållandena äro så oregelbundna, att någon mera allmän stupningsriktning icke heller kan angivas. Den sydligaste av liuvudmalmerna stupar ungefär 50 ° åt väster Genom tidigare undersökningar har utrönts, att malmen i det nordöstra lagret har en järnhalt av i medeltal 63 %. Fosforhalten, som i detta lager i stort sett är den högsta inom malmfältet, växlar mellan 0,013 och 0,3 2 2 % samt är i medeltal i alla prov av oskrädd malm 0,13 0 %. De prov, som förut utförts å alla övriga malmer och å breccian, hava givit under 0,0 3 % fosfor och i de flesta fall under 0,0 2 %. Järnhalten inom det sydvästra lagret är något lägre än inom det nordöstra, och även fosforhalten är här i regel lägre. Fosforhalten synes för övrigt avtaga mot söder och är lägst i sydligaste delen av fältet. Den oskrädda malmbreccians järnhalt är mycket växlande, dock i allmänhet över 40 %. Fosforhalten är i allmänhet låg. Den magnetitrikare malmbreccian omväxlar med fattigare partier utan någon bestämd lag. De samlade malmernas area vid Mertainens malmfält har tidigare uppskattats till 10,000 m 2 men kan efter de senaste undersökningarna skattas till minst 15,000 m2. De av Malmkommissionen utförda undersökningarna hava huvudsakligen koncentrerats på att såväl i dagen som å djupare nivåer närmare bestämma storleken och beskaffenheten av den sydligare av de båda ovannämnda i dagen påträffade liuvudmalmerna. Undersökningarna hava, som ovan nämnts, bestått uti jordrymningar, sprängningar i dagen, diamantborrningar och ortarbeten. Jordrymningarna hava utförts å den nämnda malmens utgående i dagen för närmare undersökning om dennas gränser, och dessutom hava skärningar upptagits tvärs över hela fyndigheten. I rymningarna hava ett fyratiotal prover

58 tagits för analysering, och har malmens järnhalt i de flesta av dessa hållit sig mellan 63 och 66 %. I de stora tvärskärningarna har omkring 100 meter väster om huvudmalmen anträffats en malm av ungefär 30 meters bredd med hög järnhalt samt med i regel låg fosforhalt. E n dagstoll påbörjades 1918 i bergssluttningen omkring 200 meter söder om ovan nämnda huvudmalms sydliga ända och indrevs på en nivå, belägen ungefär 50 meter under den nivå, å vilken malmens sydliga del utgår i dagen. Stollen, som i sin helhet har indrivits 390,6 meter i nordostlig riktning, påträffade, sedan den genomgått porfyren, först malmbreccia och smärre malmlinser samt därpå den samlade malmen, vilken den följde 150 meter för att därefter åter inkomma i breccian. (Se pl. 3.) För undersökning av malmens area på denna nivå hava från huvudstöden drivits tvärorter samt 5 st. diamantborrhål, och har arean befunnits uppgå till omkring 5,200 m2. Malmens längd i ortnivån är icke med full säkerhet känd men torde uppgå till ungefär 200 meter. Bredden växlar mellan 19 och 30 meter med en medelbredd av omkring 25 meter. Då arean i dagen uppskattats till ungefär 3.600 m2, har malmen sålunda vidgats betydligt mot djupet. Dels från dagen ocli dels från stollnivån hava för malmens undersökning på ännu djupare nivåer utförts 5 st. diamantborrhål, varav 4 st. från dagytan och 1 från stollen. Borrhålen M, och M,, det förra 110,7 meter och det senare 126,6 meter djupt, ansattes i närheten av tvärlinjen 1000.' I borrhålet M, anträffades en malm, som började vid 46,5 meters djup i hålet och fortsatte till 54,5 meters djup. Borrhålet M2 åter genomgick en sammanhangande malm mellan 76,3 och 93,3 meters djup och en annan mellan 102,2 och 109,7 meters djup. I båda borrhålen påträffades dessutom en mängd smärre malmränder, och utgjordes bergarten för övrigt omväxlande av breccia och porfyr. Intill tvärlinjen' 1050 har även borrats tvenne hål, M 3 och M4, varav det sistnämnda är ett äldre sådant, vilket nu fortsatts. M3, som är 148,9 5 meter djupt, har påträffat malm på 92,6 meters djup, varefter borrhålet genomgått malmen och passerat kontakten mellan malmen och liggandet på 140,7 meters djup. Malmens mäktighet är här ungefär 25 meter (den horisontella bredden c:a 30 meter). Borrhålet M4 var påbörjat 62 meter väster om M3 och träffade, då det fortsattes, malmen på 182,7 meters djup samt kom in i hängväggens brecciazon på 243,5 meters djup, varefter det fortsattes till 263,5 meters djup. Malmens mäktighet torde på denna nivå vara cirka 30 meter (den horisontella bredden c:a 35 meter). Av detta borrhål att döma synes malmen sålunda även på djupare, under stollen belägna nivåer vidgas nedåt. (Se pl. 5.) Av borrhålen från stollen har hålet 0 5 , som påsatts från en tvärort västerut, ungefär i tvärlinjen 1100 och nedgått lodrätt, påträffat malmen på ett djup av ungefär 26 meter under stollnivån. Malmen är i detta hål dock icke så väl samlad som i djupborrhålen M 3 och M4, och mäktigheten är här även mindre. Medelst de i stollnivån horisontellt borrade hålen hava malmens gränser blivit tämligen noggrant kända, då hålen genomgått malmen och inkommit i brecciazonen. Borrhål Og, som i. tvärlinjen 1200 är borrat västerut, har på ett avstånd av 30 meter från stollen genomgått även en annan, 15 meter bred malm, som möjligen motsvarar den i dagen i tvärlinjen 1100 med skärningarna övertvärade malmen. Undersökningsarbetena hava tillsammans omfattat 806 meter diamantborrhål, 522 meter stoll- och ortarbeten, 647 m 3 bergstrossning samt 800 m 3 jordschaktning. Borrkärnornas beskaffenhet i de olika borrhålen framgår av nedanloliande utdrag ur borrprotokollen.

59 B o läge, m e t e r från h ä l e t s angreppspunkt

längd meter

O-oo3'19 3 19 —- 4-50 4-506'28 6"28 — 8'5 3 8-53 — 8-70 8-70944 9 4 4 — 10-53 1 0 - 5 3 - 14-6 7 14-67 — 18-27 1 8 - 2 7 - 19-42 19-42 — 2 1 l 7 2 1 - 1 7 - 21-70 21-70— 22-78 2 2 - 7 8 - 23- 51 2 3 - 5 1 - 26-oo 26-00 — 29-50 29 50— 30-2 7 3 0 - 2 7 - 31-72 3 1 - 7 2 - 32-22 32-22 — 33-3 0 3 3 : ) 0 — 33-60 3 3 - 6 0 - 35-oo 35-00— 3 7 i 2 87 1 8 - 37-88 37-8 8 - 38-io 38 i o — 39-70 39-70— 41-96 4 1 - 0 6 - 43-80 43-80— 44-io 44-10 — 46'5o 46-5 0 - - 49-9 2 49-9 2— 50-50 50-50 — 5 4 2 5 54-25— 55-66 55-6 6 — 57-83 57-H3 — 62-29 62-29 — 61-7 6 64-76 — 6 6 9 4 6 6 9 4 — 08-58 6 8 - 5 8 - 70-20 7 0 - 2 0 - 77 2 0 77-20— 77-40 7 7 - 4 0 - 84-8 5 84-85 — 86-2 3 8 6 - 2 3 - 87-3 3 8 7 - 3 3 — 89-61 8 9 - 6 1 - 94-3 0 9 4 - 3 0 - 95-2 0 95-20— 97-io 9 7 - 1 0 - 97-62 97-62 — 98-15 98-15— 98-55 9 8 - 5 5 - 9885 9 8 - 8 5 - 99-22 99-22— 100-7 4

3-19 1-31 1-78 2-25 017 0-7 4 1-09 4-14 3-60 1-15 1-75 0-53 1'08 0-73 2-49 3 50 0-77 1-45 0-50 1-08 0 30 1'40 2l2 0-76 0-22 1-60 226 1-81 0-30 2-40 342 0-58 37 5 1-41 2-17 4-4 6 2'47 2-18 1-64 1'6 2 7-oo 0-20 7'4 5 1'38 1 10 2'28 4'69 0-9 0 1-90 0-52. 053 0-40 0-30 0-37.. 1-52

halt beskaffenhet

Fe

Borrhål Mi J o r d .... Porfyr . Breccia. Porfyr Breccia (mager). Porfyr Breccia

Mull Porfyr Breccia Svart magnetisk Breccia

mull.

Svart magnetisk mull.. . Breccia Porfyr Breccia Porfyr » med något malm Breccia Svart magnetisk mull.... Breccia Porfyr Breccia Porfyr Breccia Malm Porfyr med något malm Malm Breccia

33-5 44-9

Spår

36-4

0'002

39-3 37-7 43-8 44-4

Spår 0-003 0'004

0-oos

O'ooo

32-4 58-9 41 i 37-3 455 43-4

0-005 0'003 0'007 0'013 0'002

45'8

S p åi-

40-5 47-8 45 - 1

O'OOO

Spår

O-ooo 0-007

46-3 465

0-003 Spår

35-5 54 1

Spår 0'002

61-7 31-4 35-2

Spår

0-002

0002 Porfyr Breccia

36 a 33-5

25-4

O'oio Spår

34-7

Spår

31-i 30i

0'002 0'065

18-6

0'005

44-9

0'062

I »or (yr med något

malm

med något malm Breccia. Porfyr Breccia.

» Porfyr med något Breccia. Porfyr med

»

Breccia.

malm

malmränder.

B läge, meter från hålets angreppspunkt

längd meter

100-74 — 104-60 104-00 — 107-00 107-00—109-17 109-17 —110-78

3-S6 2-40 2-17 1'56

0-00— 3-15 435 3l5— 4 35— 4 5 5 4-55— 4-80 4-80— 5-50 5 - 50— 6 0 0 6 0 0 — 9-oo 9-00— 9-io 9-10— 11-82 11-82 — 12-10 1 2 1 0 — 12-50 1 2 5 0 — 12-85 12-8 5 - 13-00 13-00 — 1 3 1 5 13-15— 13-7 5 13-75— 13-94 13-94— 14-io 1 4 - 1 0 - 14-45 14-45— 15'90 15-90 — 17-07 17-07 — 18'55 18'55 — 18-95 18-9 5 - 20-30 20-30 — 21-05 2 1 0 5 — 22 00 22-00— 22-90 22-90— 2 3 i 5 23-15— 25-ii 25-11 — 25-36 2 5 3 6 — 26-75 26-75 — 27-oo 27-00— 27-S7 27-87 — 29-67 29-67 — 31-00 31-00— 32-0 8 3-2-68— 3 3 4 3 33-43 — 3 4 2 5 34-25 — 3 4 8 7 34-87 — 35-28 35-28 — 3 6 3 8 36-38— 40-18 4 0 - 1 8 - 40-7 5 40-75 — 41-45 41-45 — 42-3 5 42-35— 43-77 48-7 7 — 4 6 3 8 46-38 — 4 9 4 8 49-48 — 50-41 5 0 - 4 1 - 53-0 2 53-02— 54-69 54 - 69 — 56-13

3l5 1-20 0-20 0-25 0-70 0'50

o

r

r

k

ä

r

n

d

e

1 e

n

s halt

beskaffenhet

Breccia Porfyr med nå";ot malm

Fe 31-fl

Spår

29-8

0-004

51'0

0-008

Porfyr

Borrhål M2.

3-oo O-io 272 0-2 8 0-40 0-35 0l5 0-15 0-60 0-19 0-16 0-35 1-45 1 17 1-48 0-40 1-35 0-75 0-95 0-90 0-25 1-90 0-25 1-39 0-25 0-87 1-80 1-33 1-68 0-7 5 0-82 062 0-41 l-io 3-80 0-57 070 0-9 0 1-42 2-61

3-io 0-93 2-61 1-67 1-44

Jord Breccia Porfyr Breccia Porfyr med något, malm Breccia Porfyr Breccia Porfyr något malm Breccia (mager) Porfyr Breccia Porfyr Breccia Porfyr Breccia Porfyr Malm (mager). Porfyr med något malm > med malm Breccia Porfyr med något malm Breccia Porfyr med något malm

45'7 45-4

med nåsirot malm Breccia. Porfyr . Breccia. Porfyr . Breccia. Porfyr med malm.

41-9

med malm. Breccia Porfyr Breccia Porfyr Breccia Porfyr med något malm Breccia Malm Breccia Malm Malm

43i

49-7 62-2 34-7 39-6 57-7 57-o 64-o

B läge, m e t e r från hålets a n g r e p p s punkt 56-13 57-86 59-08 592 4 6009 60-2 7 60-69 6093 6185 63oo 63-32 64-65 65-20

57-86 59-08 59-2 4 60-09 60-27 60-69 60-9 3 61-85 63-oo 63-32 64-65 65'2 0

66-oo

66-oo

66-36 66-51 66-36 66-74 66-51 70-oo 66-74 71-52 70-oo 71-87 71-5 2 73-71 71-87 75'9 5 73-71 76-32 75'9 5 7844 76-:! 2 81-18 78-4 4 81-41 81-18 81-51 81-41 93 2 7 81-51 97ii 9327 9 7 - u - -102-2 5 102-86 -109-69 109-09 -112-88 112-2 2 -113-79 113-79 -113-89 1 1 3 8 9 -115-42 115-12 -115-55 115-55 -116-24 1 1 6 - 2 4 - -116-34 116-34- -118-56 1 1 8 r . f i - -119-40 1 1 9 - 4 0 - -120-40 120-40- -122-85 1 2 2 - 8 5 - -123-00 123-00- -124-00 124-00- -124-25 1 2 4 - 2 5 - -126-26

o halt

längd meter

1-73 1"22 0l6 0-85 0-18 0-42 0-2 4 0-92 115 0'32 1-33 0-55 0-80 0 36 0-15 0-23 3-26 1-52 0-35 1-84 2-24 0-39 2-12 2-74 0-23 0-io 11-76 3-84 5l4 7-44 2-53 1-5 7 0-io 1'53 0'13 0-69 Oio 2-22 0-84

beskaffenhet

Breccia Malm Porfyr Malm P o r fyr Breccia Porfyr Malm Breccia Porfyr Malm ' Breccia Malm Breccia Malm Porfyr Breccia Malm Porfyr m e d något malm Breccia

Fe

41-8 64o 59-7

59-7 41-6 57-3 62-o

43-3 60i 32-9 48-8

(mager) Malm . Porfyr . Breccia. Malm . Breccia. Malm Breccia

55-3 63-i

64-7 32-o 23-4 64-7 28-4

Porfyr Breccia Porfyr Breccia Porfyr Malm Breccia Porfyr

35i

Breccia

50-3

0-2 5 2oi

Porfyr Breccia Porfyr Breccia P o r f y r m e d n å g o t m a l ni

19-4

1-12 0-88 0-08 0-65 0-66 0-81 0l5 0-81 0-90 0-84

Jord Porfyr Breccia Porfyr Breccia Porfyr med något malm Breccia Porfyr med något malm. Breccia Porfyr

1 00 2-4 5 0-15

l-oo

Borrhål Ma. 0

- 1-12 1-12 — 2-oo

2-00— 2 0 8 2 - 0 8 - 2-73 2-73 — 3-39 2-39 — 4-20 4-20 — 4'35 4-3 5 — 5-16 0 1 6 — 6'06 6-06 — 6 9 0

42-fi

62 B läge, meter från h å l e t s angreppspunkt 6-90- - 9 i o 9-10- - 1 0 - 4 0 10-40- - 1 1 - 7 5 11-75 - 1 2 - 0 0 12-0 0- - 1 2 - 9 0 12-90- - 1 3 - 0 5 1305- -14-20 14-20- - 1 6 - 0 0 16oo - 1 8 - 4 6 18-46- - 1 9 - 0 0 19oo - 1 9 - 5 5 19-55- -20-0 0 20-0 0- - 2 0 - 2 5 20-2 5- - 2 0 - 5 0 20-50- - 2 1 - 4 0 21-40- - 2 5 - 6 0 25-60- - 2 5 - 9 5 2 5 9 5 - -26-30 26-30 - 2 6 - 6 5 26-65 - 2 6 - 8 8 26-88- - 2 7 - 5 0 27-50- - 2 7 - 8 0 27-8 0- - 2 8 - 0 0 28-0 0- - 2 8 - 5 9 28r>9- - 2 9 - 1 0 29-io - 2 9 4 5 29-4 5 - 3 2 - 7 5 32-7 5- - 3 3 - 1 5 3 3 i 5 -34-2 0 34'2o - 3 4 4 5 34-45 -35-10 3 5 i o -35-30 35-30 - 3 5 - 6 0 35 5 0 - 3 5 " 8 o 35-8 0 - 3 6 - 8 5 3 6 8 5 —37-10 37-io -37 so 37-30 - 3 8 9 5 38 9 5 - 4 1 - 4 0 41 - 40 —41-78 41-78 - 4 4 - 9 5 44-95 - 4 6 2 5 4 6 2 5 —51-10 51"io - 5 3 8 4 53-81 — 55 96 55'9 6 - 5 6 - 6 8 56'6 8 - 5 6 - 7 8 56-78 - 6 0 - 5 4 60-54 - 6 0 81 60'8i - 6 2 - 2 9 62-29 - 6 3 - 2 7 632 7 - 6 3 5 7 6357 - 6 3 9 2 63-92 - 6 4 - 0 9 64'0 9 - 6 5 - 1 8 65-18 - 7 0 - 2 2 70-22 - 7 0 - 3 2 70-32 - 7 2 - 5 0

o

r

r

k

O-04. OlO

r

n

d

e

1 e

n

s halt

längd meter

2-20 130 1'35 0-2 5 0-90 0l5 1-15 180 2-46 0-54 055 0-45 0-26 0-25 090 4 - 20 0-35 0-35 0-35 0-23 028 0-30 0-20 0-5 9 0-5 1 0-35 3'30 040 1-0 5 0-2 5 0-6 5 0-2 0 0-20 030 1-06 0-25 0-2 0 1-6 5 245 0-38 3l7 1-30 4-8 5 2-74 2l2 072 O-io 3'70 0 27 1-4 8 098 0 30 0 35 O 17 109

ä

beskaffenhet

Breccia. Porfyr Malm Porfyr Malm Breccia Porfyr med något malm Breccia Porfyr med något malm Breccia Porfyr Breccia Porfyr med nåtfot malm

Fe

41-6 46-i 43i

0-007 Ooo:t 0-oo:t

51-e

0 oio

56-7 39-o

Breccia. Porfyr . Breccia Porfyr Breccia Porfyr » med Breccia Porfyr Breccia Porfyr Breccia Porfyr med Breccia Porfyr Breccia Porfyr med Breccia Porfyr Breccia Porfyr med Breccia Porfyr med Breccia

något malm

42-9 46-o något malm

något

malm 39-7

något malm 42-3 något

Porfyr med något Breccia Porfyr med något Breccia Porfyr med något Breccia (mager) Porfyr med något Breccia Porfyr Breccia (mager) Malm Porfyr med något Breccia Porfyr Breccia

malm 44-o 37-8 34-8 malm 40i malm malm malm.

31-8

malm.

36s 42i

B läge. meter från hålets a n g r e p p s punkt 72-50— 73-oo 73-00— 8 1 ' 7 i 8 1 - 7 1 — 84-27 8 4 2 7 — 84-42 84-42 - 87-45 87 4 5 — 87-65 87-05— 88 90 88-9 0— 89-2 0 89.20— 89-50 89-r.o— 9 2 0 3 92-03— 92-81 9 2 - 3 1 - 92-0 5 92-6 5— 93-71 93-7 4— 94-0 0 94-6 0— 9fv i:; 95-4 3 — 96-2 8 96-28— 97-2 0 9 7 - 2 0 - 99 0 5 99-0 5 - 1 0 0 6 3 100-63-101-17 101-17—10i-34 102-84-103-80 103-80—104-51 1 0 4 - 5 1 - 1 0 5 33 105-83—105-98 105-98—106-78 106-78—107'88 107-38-107-92 107-92-108-75 108-75 109-4 3 109-4 3—110-7 9 110-79 111-75 111-76—113-80 1 1 8 - 8 0 - 114 07 114-67—115-96 115-96 11 7 0 s 117-08—118-51 118-51—119 60 119-60—119-98 110-98 121-04 121-04—121-68 121 6 3 - 1 2 2 - 7 7 122-7 7 - 1 2 4 - 4 2 124-42—126-16 126-16 —127-32 127-32-130-90 130-90-131-66 131'66—133-58 133-58—136-60 136 50—137-54 137-5 4 - 1 3 9 - 3 0 139-3 0 - 1 4 0 - 7 2 140-72 — 141-80 144-80—148-48 148-48-148-70 148-76-14895

o

r

r

k

•> 56

') »

0 20 1 26 0 30 0 30 2 53 0 28 0 34 1 09 0 80 0 83 0 85 0 1 85 1 58 0 54 1 17 0 80 1 31 0 82 0 65 0 80 0 60 0 54 0 83 0 68 1 36 0 96 2 05 0 *7 1 29 1 12 1 •13 0 99 0 42 1 12 0 59 1 11 1 66 1 74 1 16 58 76 1 92 2 92 1 04 1 76 1 42 4 08 3 58 0 28 0 19

o

r

n

d

e

e

n

halt

längd meter

0 50 8 71

ä

beskaffenhet

Porfyr Breccia Porfyr Breccia Porfyr med något malm K v a r t s med kalk Porfyr med n å g o t m a l m Breccia Porfyr

Fe

%

P %

34-s

Oooa

—

39 i Porfyr med n å g o t malm Breccia Malm

„

„ „ „ „

„

66-8 65-8 68-o 67-9 66-2 67-i 68-i 69-4 69-4 69-1 662 67-8 65 3 609

„ „

„

„ „ „ u

„ »•

.

„ „

„ „

„ „ „ » „ „ „

Breccia Porfyr med något malm B r e c c i a .. Porfyr med n å g o t malm

0'oos

—

67-8 66-6 682 69 1 65-1 65-6 64-i 65-2 66-6 66'8 681 67-5 68 8 68- ii 67 4 64-5 67-8 69 4 68-9 66-3 67-3 65-7 65'6 68-9 59-i 56i 38-8

Oooi Oooi 0'002 0 008 0"002

Oooi Oooa 0'002 0-002 O'ooi Oooi 0-0 0 2 0'002 Oooi 0003 0-003 0-006 0023 O'ooi Oooa Oooi 0004 0'003 0 004 0 008 Oooi Oooa Oooi 0 001 0 001 Oooi 0 001 0 001 Oooi 0*074 0-003 0 002 0-002 0-002 0 217 0 032

04 B läge, m e t e r från hålets angreppspunkt

o

r r k ä r n

d e l e n

s balt

längd meter

beskaffenhet

Fe

P

%

%

0-014

48-o

62-5

0-192

62-9

0-414

55-4

0-798

B o r r h å l M*. 123-62—124-22 124-2 2—125-4 5 125-45—125-7 0 125-70—127-88 127-88—129-58 129-58—129-88 129-88 — 131-79 131-79 — 135-73 135-7 3 - 1 4 0 - 2 0 140-26-141-20 141-20—142-30 142-30—151-31 151-31—15250 152-5 0—152-0 0 15200—152-67 152-67—153-28 153-2 8 — 1 5 4 6 0 154-60—155-98 155-98—156-20 156-20—156-95 156-95—157-25 157-25—157-40 157-40-162-84 162-84—163-04 163-04—166-oo 16600—167-69 167-69—168 18 168-18—169-40 169-40—169-66 169-55—169-90 169-90—177-10 17710-178-23 178-23 — 178-40 . 178-40—178-75 178-75—179-44 179-44—179-59 179-89-182-71 182-71—183-2 2 183-2 2 — 184-3 0 184.30—185-80 185-86—186-61 186-6 1—187-2 6 187-26 — 188-29 18829-189-20 189-2 0—190-0 9 190-09-190-90 190 96 — 191-7 1 191-71-192-66 192-66—193-57 193-57-195-00 19500—196-45 196-45 — 197-92 197-92—198-80 198-80—199-S7 199-87—200-70 200-70—201-34

0-60 1-23 0-2 5 2-18 1-70 O30 1-91 3-94 4'5 3 094 lio

Malm Porfyr med något malm

Porfyr med något malm Breccia Porfyr med något malm

»

Porfyr

9oi 1-19 OlO 007 OOI 1-32 1-3S 022 07 5 030 O-ii 5'44 O-JO

296 1-69 0-49 1-22 015 0-3 5 7-20 1-13 0l7 0-3 5 0-69 0l5 282 0-51 1-08 1-50 075 0-65 Po 3 0-91 0S9 0-87 0-75 0-95 0 91 1-43 1-45 1-47 0-88 1-07 0-83 064

med något malm

»

...

Porfvr Porfvr med nåcot malm Malm Breccia Porfyr Breccia P o r f v r .. » med iiåeot malm Breccia Porfyr med något malm Breccia

z 1

Breccia Porfyr • Breccia Porfyr med något malm

48i 0-3 51 42-2

Breccia Poi-fyr med något malm Breccia

0-613 42-2

Malm

54'y

...

„ „ » „ „ »

...

„ „ „ »

)>

» „

»

......

65-8 53-o 62-3 60-9 62-4 62-2 61-2 52-8 56-5 63-4 61-4 61-9 59-6 64-4 55 - 8 59-2 58-7 55-2

0-881 0'642 0-72 1-04 0-7 8 0-6 7 073 0-7 9 1 12 1-91 0-58 0-23 0-70 0 45 2 05 1 31 2-74 2-4 3 2-47 0-61

j i

B liige, m e t e r från hålets angreppspunkt

o

r

r

k

092 1-16 1-07 0-56 1-47 5-06 062 082 I'll 0-81 0-7 5 0-69 P68 2-07 1-05 2-40 l-4 6 1*89 0-92 0-92 1-38 0-66 3-19 1-55 2-03 066 1-05 1-81 0l5 2-48 3-20 452 0-20 7-7 5 0-90 0-79 0-40 1-02 0-20

0 — 0-23 0-23— 0'80 0-8 0— l l 5 1-15— 1-95 1-95— 2'57 2-57— 335 3.35— 406 4 ' 0 6 — 4'35 4'35— 5 l 7 5 l 7 •— 6'66 6'66— 7'77 7-77— 8-51 8-51— 8-81 8-81— 9-46 9-46— 10-80

0-23 057 0-35 0-80 0'62 0-78 0-71 029 0-82 149 111 0-74 0-30 0-65 0-84

r

n

d

e

e

n

halt

längd meter

201-34—202-26 202-20—203-42 203-4 2—204-49 204-4 9—205-05 205-05—206-52 206-5 2 - 2 1 1 - 5 8 211-58—21220 21220—213-02 213-02—214-43 214-43—215-84 8 1 5 8 4 — 215-99 215-99—216-68 216-68—218'36 218-36—220-43 220-43—221-48 221-4 8—223-8 8 223-88-225-3 4 225-34—226-7 3 226-73—227-65 227-65—228-57 228-5 7 - 2 2 9 - 9 5 229-95-230-61 230-61—233-80 233-80—235-35 235-35—237-38 237-38—238-04 23804—239-09 239-09—240-90 240-90—241-05 241-05—243-53 243-58—246-78 246-73—251-25 251-25—251-45 251-4 6—259-20 259-2 0 — 2 6 0 i o 260-10—260-89 26089—261-29 261-29—262-3 1 262-31—262-51 262-51 263 51

il

beskaffenhet

Fe

P

%

%

„ » „ „ „ »

559 63-3 639 647 62-9 653 686 69o 68i 69-8 69 7 69-3 683 68i 68-7 688 69-5 66-8

»

65o 69o 66o 69-3

1-20 1-17 0-25 0-30 0-64 0-031 0042 0-064 0326 0022 0-006 0-004 0 004 0-004 0004 0004 0 004 0-003 0002 0006 0002 0-002

58-3 60-4 62-2 60-6 55-6

0003 0003 0-002 0-002 O002

34-7

0-016

Malm

„

„

„ »

»

P o» rfyr Malm

...

»

„

„ »

Porfyr Malm Breccia Porfyr med något malm Porfyr » med något malm »

med något malm

»

med något malm

l-oo

z _

Borrhål 0*.

468 24

Malm

„ ,, „

„ n

»

„ o

„ „

„

„

Breccia

59-2 54i 50-4 54-5 53i 53-8 45's 59-5 50-2 45i 51-4 45 3 54-6 37-4 357

0 001 0002

Oooa 0'003 0-002 0'021 0'002 0'002 0 002 0'002 0'003 0-076 0-006 0-002 0 oio

66 B

o

r

r

k halt

läge, m e t e r frun h å l e t s angreppspunkt

beskaffenhet

10-30- -11-05 1 1 0 5 11-25 11-25- -12-00 12 00 -13-80 1 3 8 0 -15-18 15-18- -15-49 15-49- 15-54 15 54- -19-00 19-oo -19-42 19-42- -20-33 20-33- -20-53 20-53- - 2 0 6 8 20-68- -21-24 21-24- -21-40 21-40- -22-0 5 22-0 5 22-30 22-30- -22 93 22 9 3 - -23-30 23-30- - 2 3 8 5 23-85- -24-60 24-60- -24-93

075 0-2 0 0-75 1 80 1-38 0-81 0-05 3-46 0-42 091 0-20 0-15 0-56 016 0-65 025 0-63 0-37 0-65 0-76 0-33

0 - - 0-63 0-03 - 1 0 8 1 0 8 - - 1-88 1-38 - 2 2 4 2-24- - 2-50 2-50- - 3 i o 3io - 4 l 2 4-12- - 4-77 4 - 77- - 5 5 7 5-57- - 5-88 5-88- - 7-4 1 7-41- - 845 8 4 5 - - 9-75 9-75- -10 04 10-04- 11-15 11 15- -11-34 11-34- -11-86 11-86- -12-62 12-62- - 1 3 8 4 13-84- -15-00 15oo- -16-11 16-11- -16-93 16-93- -18-04 18-04- -18-89 18-89- -19-95 1 9 9 5 - -20-94 20-94- -21-12 21-12- -23-01 23-01- -23-14 23-14- -25-53 25-53- -26-10 26-10- -26-30 26-30- -26-61 2 6 6 1 - -27-89

0-6 3 0-45 0-30 0-86 026 0-60 1-02 065 0-80 0-31 1-63 104 1-80 0-29 111 0l9 052 076 1'22 1-16 111 0-82 111 0-85 106 0-99 0l8 1-89 0l3 239 0-57 0-20 OSl 1-28

Breccia Porfyr med något Breccia I Porfyr med något Breccia Porfyr Malm Porfyr med något Malm Porfyr med något

42-9

0-003

42-8

O-oio

50-7

0'002

50-9

0-0 0 2

51i 407 46i 38-9 36-i 26-3

0008 Ooos 0-003 0-003 0004 Ooii

42i 49o 48i 43-6 306 30-8 23-5

Spår Oooi Spår Oooi Oooi 0'007 0 002

55-6 41-4 41-8 43-i 43-6 42-7 43-8 299 32-5 34o

Spår

57-3

0-017 0002

malm. malm.

malm. malm.

Malm Porfyr med n å g o t malm. Breccia Porfyr med något malm. Breccia (mager) Porfyr med n å g o t malm. Breccia (mager) Porfyr med något malm med något malm.

Borrhål 0&. Malm . Breccia.

Porfyr med n å g o t malm. Breccia.

Poi-fyr med något malm.

Malm Breccia... Malm . Breccia.

Porfyr med n å g o t malm. Breccia P o r fyr med n å g o t malm. Malm Porfyr med n å g o t malm. Breccia Porfyr med något malm. Malm

57-e

» » » » »

Oooi Oooa 0"009 Spår

67 B läge, m e t e r från h å l e t s angreppspunkt

o

r

r

k

ä

r

ii

d

o

e

n

s halt

llingd meter

beskaffenhet

Fe

% 2789--28-99 28-99- - 3 0 - 5 6 30-5 6-- 3 1 - 5 2 31-52- —31-86 31-86- - 3 3 - 1 9 33-19- - 3 3 - 8 9 33-89- —35*18 35-12- - 3 5 ' 8i 35-81- - 3 7 - 2 6 3726--37-7 0 37-7 0- - 3 8 - 2 8 3828- -39-10 39io--39-7 4 3974- -40-82 40-8 2 - 4 1 - 7 5 41-7 5-- 4 2 - 3 9 42-39- - 4 2 - 8 3 4 2 8 3 - -43-2 0 43**0-- 4 4 - 3 4 44-34- - 4 6 2 2 46-2 2- -46-8 5 46*85- - 4 7 2 2 47-22- - 4 8 6 0 48-6u 5 0 i o 50-10- - 5 2 3 3 5 2 3 3 -53-4 0 53" 4 0 - 5 4 - 3 5 54*35- - 5 5 ' 2 5 55*85- - 5 6 ' 8 2 56*88- -57-2 8 57-2 8- -57-7 7 57-7 7- - 5 8 2 9 58-89- -60-2 8 60-28- 60-64 60-6 4- - 6 0 - 8 5 60-8 5 --61-25 61-25- -61*78 61-73- -62-07 62-0 7- - 6 8 ' 2 7 63-27- -64*oo 6 4 - 0 0 - -64-22 64'22 -65-16 6 5 i o - -6Ö92 65 - 82 --66-02 66'02--6699 6 6 ' 9 9 - -68-056 8 - 0 5 - -68-35 6 8 - 3 5 - -68-6 5 68-6 5 --68-7 8 68-7 8 --68-9 3 6 8 - 9 3 - -69-3 5 69-85--697 5 6 9 7 5 - -69-85 69-8 5 --70-2 0 70-2 0 --70-60 7 0 - 6 0 - -70-90 70-9 0 --71-03 71-0 3 -- 7 1 54

l-io 1-57 0-96 0-34 P33 0-70 1-23 069 1'45 0-44 0-58 082 064 1'08 0-93 O04 044 037 1-14 1'88 0-63 0-3 7 1-38 1-50 2-23 1-07 0-95 0-90 1-57 046 0-49 0-5 2 1-99 0-36 0-21 0-40 0-48 0-34 1"20 0-73 0-22 0-94 0-66 0-2O 097 1-06 0-3 0 0-30 0-13 0l5 0-42 0-40 OlO 0-30-40 0-30 0l3 0-51

Malm Breccia. Malm Breccia

Malm Breccia Malm

» » » w

)> )i

» Breccia Malm

»

» Breccia Porfyr med n å g o t malm

54-3 43-2 48-5 54-2 43-8 29-5 32-9 62-8 45-6 65s 66*i 65-8 66-6 66i 67-2 61-6 60s 59-3 60-6 64-5 39o 66-8 67-9 67-2 63-9 67-i 64-5 66-6 59-9 50-5 33-6

0'002 0003 0-003 0-002 0*002 0-030 0-033 0-003 0-003 0'004 0002 0-002 0 0 02 0-005 0014 0006 0004 0-003 0'002 0004 0'005 0'007 0-002 0 003 0004 0002 0"003 0-003 0'06 0 0'056 0-750

29o 33-o

0'006 0'016

23-6 38-5

0-003 0-0 02

Breccia Porfyr med n å g o t malm Breccia (mager) Porfyr Breccia (mager) Mull (mörkgrå) Breccia Porfyr med n å g o t malm » med n å g o t malm Mull (mörkgrå) Breccia Porfyr med n å g o t malm

» Malm med n å g o t porfyr. Breccia (mager) Porfyr med n å g o t malm

»

Breccia Porfyr Malm (mull) Porfyr Breccia Porfyr

lis B

o halt

läge, m e t e r från hålets angreppspunkt

längd meter

71-54 — 71-67 71-67—71-96 71-96—72-00 72-06—72-20 7226—73-oo 73*90—73*60

0'13 0'2 9 0'10 0'20 0'74 O'OO

O o o - - 1*95

1-95 0*4.0 0-30 0-50 0-67 0-51 0-59 0-3 5 0-34 0-2 3 0-80 0-4 5 0-9 8 0-47 0-76 2-48 2*12 0-25 1-2 6 2-2 2 2-32 0-98

Porfyr med något malm

1'40 0-90 0-88 l-oi 1*01 0*94 042 1'04 0*44 0*92 0-47 0-45 0-71 0-55 l-67 0-73 0-28 0-98 0-62 0-35 0-58 0*27 0-25 1*18

Malm

beskaffenhet

I I Breccia j Porfyr med något malm j Breccia Porfyr med något malm I Breccia Porfyr med något malm

Fe

44*5

Oooi

31-3 30-6 34-8 34-5 38-5 31-9 39-2 31-5 39-4

0-002 0002 0-003 0-002 0-003 0-006 0'002 0-003 0'002

66-i 65-9 65-6 64-i 65*o 67-2 64-6 66-s 66-4 55*9 60-3 51i 49o 56o 61-5 59-s 64-5 56-4

0*400 0-030 0-003 0*002 0*002 0*002 0 002 0-002 0'003 0'002 0-002 0-002 0-004 0002 0'018 0*002 0-002 0 003

45-7 38-4

0-002 0-002

Borrhål 0 6 . 1-95- - 235 2 - 3 5 - - 2-6 5 2*65 —- 3-15 3*16— - 3'8 2 3 8 2 —- 4-33 4-33 —- 4 9 2 4*98— - 5-27 5 2 7 - - 5 01 5*61 —- 0*84 5 * 8 4 - - 6-0 4 6*64 —- 7-09 7 - 0 9 - - 8-07 8 - 0 7 - - 8-54 8*64—- 9-30 9 - 3 0 - 11-78 1 1 - 7 8 - -13-90 1 3 - 9 0 - -14-15 14-15--1541 1 5 - 4 1 - -17-63 1 7 * 6 8 - -19-95 19-9 5 - -20-93

»

mod något malm

» med något malm » Breccia

Porfyr med något malm Breccia (mager) Porfyr med något malm med något malm

Borrhål O?. O - o o - - 1-40 8-04- - 2-30 2 - 3 0 - - 3-18 3 - 1 8 - - 4-19 4*19- - 5-2 0 5 - 2 0 - - 6-14 6*14- - 6-56 6*86- - 7'60 7-60- - 8-04 8-04- - 8-96 8-96- - 9-43 9 - 4 3 - - 9-88 9-88- -10-59 10-5 9 --11*14 11-14- -12-81 1 2 - 8 1 - -13-54 13-54- -13-82 13-82- -14*80 14*80- -15*42 15-42- -15-77 15-77- -16-35 16-35- -16-62 16-62- -16-87 16-87- -18-05

Breccia. Malm . Porfyr Malm med något porfyr . Breccia (mager) Porfyr mod något malm Breccia Porfyr med något malm Breccia

69 B luge, m e t e r från hålets angreppspunkt 1 8 0 5 — 19*54 19*54—20*07 20*07—20*27 20-27—20-80 20-80—22:u 22-31—22-4 8 22*48—24*ii 24*11—25*31 25-31—26-20 26-2 0—26-6 2 26-02-28*45 28-45—28-90 28-90—29-3 2 29*3 2 — 30-2 0 30*86—30*96 30*9 5 — 32-4 8 32-48—33-59 33*59—35*00 35 oo—36-64 36*64—37*16 37-15—38-12 38*18—39*16 39*IG—40*O3

40*0 3—40*6 6 40-66—41-46 41-46—42-90 4290—43-20 43-2 0—44-12 44-12—44-32 44-3 2—44-7 5 4 4 7 5—45-os 45-03— 46*08 46-08—46*04 46*64—47*34 47*3 4—47*7 3 47*7 3—48*13 48 1 3 — 4 8 ' s i 48* s i—48*7 6 48*7 5—49*9 7 49*9 7—50-51 50-51—50-9 0 50-90—51'80 51-80—52"i 5 52-15—52-60 52-60-53-30 53-3 0—54-oo 54-00—55'44 55-44—55'60 55-60—55-80 55-80—56-09 56-09—56-75 56-75—56-87 56-87—57-20 57-20—57*71 57-71—58*3 7 5837—58-57 58-5 7 — 5 9 0 4 59-04-59-41

o

r

r

k

ä

n

d

e

e

n

.9

halt

längd meter

049 0-5 3 0-20 053 1-51 0*17 1*63 1*20 1*89 0-42 1*83 0*45 0-42 0-9 4 0-67 155 111 1-41 1*64 0*51 0*97 1*04 087 0-63 080 1*44 0-30 0-92 0-20 043 0-28 1'00 0-61 0-70 0*39 0-40 0-18 0 44 1*22 0-54 0-39 0-90 0-35 0-45 0-70 0-70 l-44 016 0*20 029 0*66 0-12 033 0-51 0-66 0-20 0-47 0-37

r

beskaffenhet

Fe

p

%

%

47*5

0*004

48o 42*3 46*9

0*002 0*003 0*466

48-8

0*004

648 46-2

0-005 0*003

55-8 38-5 38-5 34-9 62-4 31-8 37-8

0'002 0*002 0*002 0002 0 - 003 0-002 0-003

40-5 42-5 58-1

0-002 0-002 0-003

Porfyr med något malm Breccia Porfyr med något malm Breccia Porfyr Breccia

„ Porfyr Breccia ... Porfyr med något malm Malm

Breccia P o r f y r m e d nå<rot m a l m Breccia

»

„

)>

Malm Porfyr med något malm Breccia Porfyr med något malm Breccia Malm Porfyr med något malm Breccia Porfyr med något malm Porfyr med något malm Breccia Porfyr med något malm

»

..

„

— 45 - 2 47-5

0-004 0-002

37-7 33i

0'004 0-003

35s 382

0-003 0-002

46i

0-003

Porfyr med något malm Breccia (mager) Breccia » (mager) Porfyr » med något malm

» » med något malm Breccia... Porfyr Breccia

)> Breccia (mager) Porfyr med något malm Breccia (mager)

»

Porfyr Breccia

70 B

o

r

r

k

ii

läge, m e t e r från hålets angreppspunkt

längd meter

59-41 — 60-59 60-5 9 - 6 1 - 2 5 61-25-61-76 61*76—62-00 62 - oo—62'30 62-30—63-50 63-50-63-88 63-88—65'Oo 65'00—66'oo 66 - oo—66'45 66-4 5—67-56 6756—68-oo 68-06—68-84 68-84—70-80

1*18 0-66 0-51 0-2 4 0-30 1-20 0-38 1-12 1*00 0-45 111 0*50 0*78 1'96

0-00— 0-42 0-4 2— 0*68 0*63— 1-14 1*14— 1*74 1-74— 2-26 2 ' 2 6 — 3-10 3 i o — 4"oo 4 o o — 4É35 4-35— 4'98 4-98— 6-28 6-28— 7'16 7-16— 8 - 51 8 - 5 1 - 9-04 9 0 4 — 9-25 9-25— 9"54 9-54— 9-80 9-80 — 10-30 10-3 0—10-9 0 10'90 —14*80 14-80—15'60 15'60—16-05 16-05 — 16-45 16-45—17*20 17-20—17*55 17-55—17-84 17-84-18-50 18-50—20-60 20-60—21-21 21-21—22-92 22-92—23-80 23-80—24-10 24-10—26-49 26-49-27-io 27-10—27-44 27-44—28-00 28-0 0—28-15 28-15—33-6 0 33-00—34-88

0-42 0-21 0-51 0-60 0-52 0*84 0-9 0 0-35 0-63 1-30 0-88 1-35 0-5 3 0-21 0*29 0*26 0-50 0*60 3-90 0-80 0-45 0-40 0-75 0-35 0-29 0-66 2-io 0-61 1-71 0*88 0*30 2*39 0*61 0*34 0-56 015 5 - 45 1-28

Porfyr Breccia

r

n

d

e

1 e

n

t halt

beskaffenhet

Fe

%

%

Breccia Porfyr Breccia Porfyr med något malm Breccia Porfyr med något malm Breccia w

46*3

0*003

— —

— —

45*7 33*8

0*003 0*002

Breccia Porfyr med något malm

—

—

—

—

55-4 42*4 39*9

0*002 0*083 0'002

» »

med något malm

„ Borrhål 0«. » „

— Breccia

—

. .

Breccia Malm

„ Breccia Malm

„ Breccia Porfyr med något malm Breccia (mager) Porfyr med n å g o t malm Breccia Porfyr med n å g o t malm Malm

» „ Porfyr med n å g o t malm Breccia „ Porfyr med något malm Mull Porfyr Mull (breccia?) Porfyr Mull (breccia?) Porfyr med något malm »

52*3 50i 40*1 45-8 66-5 53o

0003 0*016 0-094 0*035 0*038 0*005

—

—

—

—

55-3 44-5 43-7 39-6

0 003 0*005 0-018 0*002

45-i 42-9 37-8

0*005 0*006 0*003

22-i

0*003

...

— —

z

—

—.

!

71 B läge, m e t e r frän hålets angreppspunkt

längd meter

0*00 1'50 1*50— 2 2 5 2*25— 2'70 2 ' 7 0 — 2*84 2*84— 3*16 9*16— 3*84 3*84— 4*39 4*39— 4*68 4*68— 4'96 4-96— 5'44 5 ' 4 4 — 7-16 7'16— 7'70 7 7 0 — 8'07 8-07— 8-56 8 5 6 — 9*18 9 l 6 — 9-50 9-50— 9'82 9*82 — 1 0 8 5 10-85 — 11-80 11-80—12'40 12-40 — 12-55 12-55 — 13-50 1 3 5 0 — 14-60 14'60 — 1 5 3 0 15'30 —15-94 15-94—16-72 16-72-17-45 17-45 — 18-29 18-29 — 18-76 1876—19-49 19-49-20-43 20-43—21-92 21-92—22.50 22-50—22-70 22-7 0—23-35 23-35—2300 23-60—27-16 27-16 -27*80 27-80—2810 28-10—2845 28-45—28-65 28-63—2952 29-52—30*66 30-66—31-86 31-86—32-07 32-07—32-42 32-12 — 33-23 33-23—34-01 34-01-34-55 34-55—35-96 35-96—36*23 36*23—37-12 3712—3764 37-64—38-16 38-16—39-54 39-54—40-50

1*50 0*75 0*45 0*14 0*32 0*68 0 55 0*29 0*28 0*48 1*72 0*54 0-37 0-49 0*60 0*34 0*32 1'03 0*95 0 - 60 Ol5 0-95 l-io 0*70 0*64 0*78 0*73 0*84 0*47 0*73 0*94 1*49 0*58 0*20 0*65 0*25 3*66 0-64 0-30 0-35 0l8 089 1-14 1-20 0-21 0-35 0-81 078 054 1-41 027 0*89 052 052 1*38 0*96

o

r

r

k

ä

r

n

d e l e

n

halt beskaffenhet

Fe

P

%

%

51-6 60-7 55-9 64-8 66o 67-i 46-6 52-9 41-5 65-7 65*o 48*8 58*8 64*3 53*7 58*7 63-4 55*4 42*9

Ooio 0'00 3 0-005 0-002 0'002 0-002 0-002 0*002 0-002 0'002 0*002 0-002 0'002 0-002 0'007 0'006 0-002 0-002 0'003

45o 405 51*6

0'003 0-002 0'030

44*5 503 42-3 42-2 42-6 49o

0002 0'002 O002 0'002 0-005 0*002

52-7

0'003

59-6 58-3 53-o 43-8 53-3 63-4 53-4 55-2 58-3 53-9 63-8 64-6 49-i 52-3 685 69-9 70s

0'002 0002 0-004 0'002 0-oii 0-002 0'002 0002 0-023 0-003 0*003 0-002 0-008 0002 0-002 0'002 0-004

Borrhål O y . Porfyr med något malm Breccia Malm

• » )> Breccia Malm Breccia Malm Breccia Malm

„

„ »

Breccia » (mager) P o r f y r med något malm Breccia Malm Porfyr Breccia Malm Breccia

» »

„ P o r f y r med n å g o t malm ii

Breccia (mager) Breccia (mager) Malm

» Breccia Malm

» » „ » » „

„

Breccia Malm

„ »

72 B läge, m e t e r från hålets angreppspunkt

längd meter

40*50- -40*63 40*63- -42*2 0 42-20- -43*3 2 43*32- -44*35 44*35- - 4 4 6 9 44*69- - 4 5 3 9 45 - 3 9 -45-9 6 45'9 6- -46-60 46-60- -47-4 0 47-40- -48-40 48-40- - 4 8 9 5 48-95- -49-10 49-10- - 4 9 - 5 9 49-59- -49-90 49-90- - 5 1 - 0 0 51-00- -51-17 51-17 -53-40 53-4 0- -53-67

Ol3 1-57 ll2 1-03 0-34 0-70 057 0 64 0*80 1*00 0*55 0*15 0*4 9 0*31 1*10 0*17 2*23 0*27

o

11 halt

beskaffenhet

Fe

M a l m .. Breccia. Malm . Breccia.

Porfyr med något malm Breccia Porfyr med något malm. Malm Breccia (mager)

57*3 45-2 64-8 41-3 15*9 303 34-2 42-2

0 00 3 0002 0 002 0 002 0002 0'009 0003 0002

41-2

0 003

51-7 49-8

0002 0 002

44-3 41-7

Ooos 0 oo;

Porfyr

För undersökning av såväl malmens som brecoians kemiska beskaffenhet äro en stor mangel prover tagna, vara anlyser å järn och fosfor utförts. I stollen och tvärorterna har sålunda efter varje skjutning tagits prov, så att det malmhaltiga berget är undersökt medelst ett prov på ungefär varannan meter. Av borrkärnorna äro även ett stort antal prover uttagna, vara analyser verkställts. För överskådlighetens skull äro dessa analyser införda dels i tabellerna över borrkärnorna och dels i sådana avseende stoll- och ortarbeten. Dessutom meddelas härnedan resultaten av några fullständiga analyser å stuffmalm och slig samt några analyser å kiselsyrä m. m. å 7 st. prover från huvudstollen. Analyser av prover tagna vid stoll- och ortarbeten. u

t

P r o v s t ä l l e t s a v s t å n d från punkt 0 i meter

Fe

P r o v s t ä l l e t s a v s t å n d från punkt 0 i meter

18 11 7 4 0 1 3 5 9 12 15 18 21 23 25

46*2 54-8 44*6 57*9 53*7 52*3 56*i 55-8 44*7 47-2 46-6 40*2 37*7 44-6 54-4

II

0'002 0-019 0'003 O-ooi O-ooi 0-002 Oooi Oooi spår 0-007 spår 0*012 spår

»

Oooi

26 27 28 29 30 31 33 34 35 36 37 38 39 40 41

o

1 1 Fo

! i j 1 | I j | | ! j | 1 1

55o 46-5 53-9 63-9 61-8 41*8 45-3 58'3 53*i 34-5 38s 46*5 36*6 38*8 385

0'0i2 O-ooi 0-oii Ooo3 Ooi5 0-062 0-038 spår »

T.) K

u

Provställets avstånd från punkt 0 i meter

Fe

43 45 46 47 49 50 51 53 55 56 58 60 62 64 66 68 70 72 74 76 78 80 82 84 86 88 90 92 93 95 97 99 101 103 105 107 109 111 113 115 117 119 121 123 125 ... 127 129 131 133 ... 135 137 139 141 ...

33o 36*5 36*6 35 5 40*9 41*9 45*3 44*2 37*6 46-6 43-9 38o 36-s 36-7 42-3 38-3 39o 29-4 48-4 40-3 42-6 36-8 29-5 55-3 61-3 56-7 47-o 40-4 349 45-3 44-7 45-2 40-3 39-3 35-7 43i 47-7 48-8 52-7 54-2 52-8 44-6 43*o 43-7 46-2 48-3 56s 53-7 57-5 55-2 40-8 64i 68-4 69-i 63-7 68-8 69-o 68*6 67*i 67*9 67-5 56*2 67-1

143 145 147 ... 149 151 ..

153 155 157

159 161

%

v

u

d

s

t

o

1 1 e

n

P %

Provställets avstånd från punkt 0 i meter

Fe

spår 0*003 0*004 0*003 0-0 05 0-003 1-003 0.009 0-003 0*003 0*003 0*004 0*002 0*002 0-005 0-035 0-005 0'002 0-003 0*003 0'003 0'003 0 - 005 0-005 0'002 0-003 0'048 0-014 0-018 0-007 0-002

163 165 167 169 171 173 175 . 177 179

68*6 67 6 64 6 64 8 66 3 65 5

O-ooi 0-005 0-005 0 - 025 0-021 0-096 0l2 1 0'060 0-003 0-005 0-004 0-030 0-008 0-014 0-018

Ooii 0-013 0'004 0-003 0-028 0-234 0-002 0009 1-460, 0-208 O-oio 0-004 0-003 0-005 Oll8 0017 0-067

183 185 187 189 191 193 .. 195 197 199 ..

201 203 205 207 209 211 213 215 ..

217 219 221 223

225 227 229 231 233 235 237 239 ...

241 243 .245 247 249 ... 251 253 ... 255 .

257 259 261 263 265 ... 267 . . 269 271 . . . 273 ... . 275 ... 277 279 281 283 285 287

%

66 65 7 66 4 66 4 0

51 6 51 2 66 1 66 9 67 9 65 8 66 3 57 1 67 8 62 8 67 8 56 6 58 8 61 3 65 3 66 1 63 9 53 8 63 8 62 29 : 44 o 49 57 3 64 7 66 8 9 61 3 67 2 68 0 67 8 67 7 67 2 67 8 67 7 67 8 68 4 66 4 65 5 65 9 66 9 69 3 68 0 66 6 66 9 43 5 26 1 67 1 67 3 51 3 41 8 39 8 40 0

P % 0*003 0*002 0*005 0*248 0*006 0*003 0*0 0 4 0*04 2 0*010 0*008 0*005 0*005 0*006 0*006 0*015 0*028

0318 0*020 0*014 0-005 0-006 0-002 0-007 0'122 0003 0-002 0-004 0'020 0-002 0"003 0-003

Oioo 0'014 0'021 0 005 0'0 0 2 0'005 0'004 0-002 0-007 0'068 0-021 O'OOI. 0-003 0-024

Oou 0-012 0018 0-005 0*002 0'002 0'002 0-006 0-002 0 002 0*002 0*200 0*005 0*003 0*003 0-021 0*003 0*002

74 Tvärort 2

Tvärort i

h-l

8 hd

B m

t c»_

3 -4 CO O^

a. -r o o 01

S-

0<3

p

B' 3 p i-t-

o;

Fe

P

S* P

1 ri „

0 2 4 6 8 10 12 14 15 17 19 21 23 25 26

P°

s *

so©

n p

en? Ö" P B -i p CO _ P° M. j j PJ

P

Fe

%

%

8 ^ 3o 3m

P

i'S

s B° %

%

Fo

P

•2. so p S—

-• ö

B <**-

o -!

57*6 0*003 42*3 0*002 46*3 0*002 42*8 0*002 44*2 0*003 64*9 0'002 51-4 0 0 0 2 56-8 0 - 002 57-2 0'002 61-4 0*003 56-4 0 002 5 8 i 0*002 15-6 0 - 003 25-8 0-004 21-5 0'005

2 66*9 0*023 4 6 8 i 0*002 6 68-3 0*003 8 68*2 0*003 10 67*6 0*004 12 69*o 0*010 14 67-7 0*002 16 66*5 0-002 18 67*1 0-003 20 65*9 0-002 24 66*7 0-004 26 j 64*3 O021 29 | 65-6 0-018 30 | 68-s 0-050 32 145*1 0'012 34 32*7 0'004 36 22*5 0 004

4 45*6 0*009 6 35-o 0*002 8 3 9 i 0*014 10 39-5 0*063 12 3 8 9 0*017 14 34-9 0*112 16 53*5 0*02 5 18 48-7 0*023 20 52-5 0*009 22 6 0 1 0*008 24 61-5 0*003 26 51-9 0-007 28 45-7 0'005 30 5 1 i O-oio 32 35-2 O o i i

2 4

64*i 0*009 52-2 0'003

Fe

p

SCO B Q.

•S. p

3 5

*"

po

-.

B

o

P°

H(

3 P

Fe

% -

%

Pa B

2 4 6 8 9 12 14 15 17 19 21

c

o> .> B 5 -

3 o p %

I-St

%

<-i-

£s

SO *». EOo

Tvärort 6 o-S ^Hd

"i *-<

Hj O -1 <-i-

oo. Fe

%

Tvärort 5

Tvärort 4

Tvärort 3

O

67*6 0*003

69*o! Ooo3 -

0 2

67-0 0*002 68*2 0*002:

65 i 0-002 65 - 6i 0-003 67*7 0-002 67-5 0-002 60-4 0*004 2 9 7 O024 31-2[ O007 34'5 0-003 32-2, 0 0 0 6

Fullständiga analyser å stuffmalm och slig. Prov av Slig Prov u r borrkärnor erhållen vid huvudur borrhål provanrikstollen M 8 92, 65— ning i 146—281 m P e r s h y t t a n 137*54 m (38 st bitar) Järnoxid Järnoxidul .Manganoxidul Kalk Magnesia

Alkalier räknade

76*10 17*52 0*18 2*2 2 0*62

61*69 26*47 0*2 3 35 3 1*73

0 55 0*80

0-85 0-88

2*3 8 0*014 0*016

4-13 0-057 0-029

100*3 5 0 66*9 0 Oio

99*890 63*78 0*18

0*006

0*0 2 5

Ko O.

Lerjord

Titansyra Vanadinsyra Kiselsyra Fosforsyra Svavel Vatten Järn Mangan . Vanadin Fosfor....

64i 26-2 0*19 0*4 0*4 08 1-6 0*2 0*15

6-o 0*016 0*005 0*11 100*171 65*3 0*15 0*09 0*007

Analyser a kiselsyra, mangan etc å prover från huvudstollen. Provställets avstånd 1 rån p u n k t 0 i meter 138—139 144-145 148 149 154—155 160—161 166-167 172-173

Si O 2 % 1 |

2-23 5'36 l-54 2-031-90

2-24

|

3-27

S

%t 0*003 Oooi Oooi 0*006 0*009 0*003 0*ooi

Mn %

Fe %

P %

0*2 3

64*1 63*7 69-o 67*9 67-i 64*0 65*5

0*2 3 4 1*46

0*26 0*21 0*2 8 0*17

0*17 0*26

O-oio 0-005 0067 0*005 0*003

75 Av tabellerna framgår, att den å 150 meters avvägning genomgångna malmen är en högpr-ocentlg, fosforren malm. Vid 250 meters avvägning däremot är den närmare hängandet befintliga malmen visserligen rik men har en variabel fosforhalt väsentligt överstigande 0,oio %, under det att den nedre hälften av malmen åt liggandet till är såväl rik som synnerligen fosforren. I stollen är malmen norr om tvärlinjen 1050 rik med i regel låg fosforhalt, men här och var förekomma också höga fosforhalter. Dessa senare bero därpå, att malmen genomdrages av apatitådror. De fosforhaltiga partierna, som i stollnivån hava ringa utsträckning, borde dock genom särskilda åtgärder vid brytning och utfrakt kunna frånskiljas. Genom försöksarbeten har sålunda påvisats en större sammanhängande malm med hög järnhalt och med övervägande låg fosforhalt. Malmens djupgående har konstaterats till åtskilligt över 200 meter. Vidare synes den i hängandet liggande brecciazoneii jämväl, liksom den samlade malmen, tilltaga i mäktighet mot djupet. Slutligen har påvisats tillvaron av en annan malm med hög järnhalt och låg fosforhalt, vars dimensioner i längdutsträckning och mot djupet dock icke äro kända. I och för utredning huruvida och i vad mån en järnrik och fosforren malm genom sovring eller anrikning kunde erhållas ur breccian, hava sovrings- och anrikningsförsök verkställts. Sovringsförsöken, som under ingenjör G. Brings ledning utfördes i Malmberget i mindre skala, hava lämnat som resultat, att den ur breccian medelst sovring utvunna malmens järnhalt blir ganska låg, nämligen endast omkring 53 %. Dessutom synas de i breccian här och var förekommande apatitränderna göra, att vid sovringen ingen fosforren malm kan påräknas, utan håller sig fosforhalten alltid över 0,oio %. Dä vid en mindre försöksanrikning i Malmberget utröntes, att, om breccian nedkrossades till en kornstorlek under 1 mm och underkastades magnetisk anrikning, en såväl järnrik som fosforren slig kunde erhållas, blev det önskvärt att i ett anrikningsverk, där fosforfattig malm behandlas, kunna utföra ett anrikningsprov med ett större parti breccia. Detta anrikningsförsök, som förlades till Pershyttans anrikningsverk, bekräftade förhoppningarna om erhållande av en järnrik och fosforren slig, i det att den vid försöket erhållna sligen höll 65,3 ä 08,5 % järn och endast 0,00 6 ä 0,00 8 % fosfor. Härnedan länmas fullständiga redogörelser för de vid båda försöken erhållna resultaten. Med ledning av resultaten från undersökningarna kan man göra ganska sannolika beräkningar över de malmkvantiteter, som finnas inom fältet. Den av kommissionen undersökta malmlinsen kan ned till det med diamantborrhålen uppnådda djupet beräknas innehålla 5 miljoner ton malm. Dessutom äro flera samlade malmer att påräkna med en sannolik malmkvantitet ned till 250 meters djup under resp. malmers utgående i dagen av minst 10 miljoner ton, sammanlagt sålunda för hela fältet 15 miljoner ton. I Mertainen finnas också mycket stora kvantiteter breccia, ur vilken genom anrikning kan erhållas en järnrik och fosforren slig, och borde i Mertainen, om man räknar med styckmalm och slig tillsammans, kunna erhållas en malmkvantitet av 40 ä 50 miljoner ton, varav 35 a 40 miljoner ton med en fosforhalt av mindre än 0,oio %. Av det ovan anförda torde framgå Mertainens malmfälts stora betydelse vad såväl kvantitet som kvalitet beträffar, då det är fråga om för svenska förhållanden lämpliga, fosforrena malmer. Försökssovring och anrikning av Mertainenbreccia i Malmberget. Försöken utfördes enligt följande plan. Godset krossades under 50 mm i tuggare och klasserades i 50—30, 30—20,

76 20—10 och 10—0 m m k o r n . Varje k o r n k l a s s s e p a r e r a d e s å s o v r i n g s s e p a r a t o r m e d s t a r k m a g n e t i s m för e r h å l l a n d e av rent gråberg s a m t mellanprodukt. M e l l a n p r o d u k t e n o m s e p a r e r a d e s m e d svagare m a g n e t i s m . V i d d e n n a a n d r a s e p a r e r i n g e r h ö l l s malm och mellanprodukt. D å det e m e l l e r t i d v i s a d e sig, a t t den e r h å l l n a m a l m e n var fattig, o m s e p a r e r a d e s d e n n a m e d y t t e r l i g a r e försvagad m a g n e t i s m . Av den därvid e r h å l l n a m e l l a n p r o d u k t e n m a l d e s en d e l i k u l k v a r n u n d e r 1 m m . E n a n n a n del finmaldes u n d e r c:a 0,3 m m l i k a l e d e s i kulkvarn. B å d a p o s t e r n a a n r i k a d e s å våt m a g n e t i s k s e p a r a t o r . U t o m d e s s a försök gjordes en u n d e r s ö k n i n g , h u r u v i d a d e t skulle l ö n a sig a t t n e d k r o s s a de g r ö v s t a m e l l a n p r o d u k t e r n a ä n n u e t t s t e g före a n m ä l n i n g . F ö r d e t t a ä n d a m å l n e d k r o s s a d e s m e l l a n p r o d u k t av 50—30 och 30—20 m m s t o r l e k u n d e r 20 m m och o m s e p a r e r a d e s m e d svag m a g n e t i s m . E n p o s t av i n g å e n d e g o d s e t m a l d e s d i r e k t i k u l k v a r n dels u n d e r 1,0 m m och dels u n d e r c:a 0,3 m m s a m t s e p a r e r a d e s å en våt m a g n e t i s k s e p a r a t o r . Ki ossn ing och Mässet ing, Av d e t från M e r t a i n e n e r h å l l n a m a l m p a r t i e t k r o s s a d e s 2,2 t o n . D å k r o s s n i n g e n försiggick i malmfältets m a k a d a m k r o s s , d ä r i vanliga fall fosforhaltigt g r å b e r g k r o s s a s , är det troligt, a t t en del g r å b e r g s d a m m t r o t s i a k t t a g n a förs i k t i g h e t s m å t t k o m m i t a t t förorena M e r t a i i i e n m a l m e n . E n hel del oregelb u n d e n h e t e r i fosforhalt visade sig nämligen i de olika p r o d u k t e r n a vid sovringen, och d e s s a hava ej k u n n a t p å a n n a t s ä t t förklaras 1 ). E n del fosforanalyser i d e t följande äro därför u t e s l u t n a och de, som m e d t a g i t s , m e d d e l a s för s o v r i n g e n s v i d k o m m a n d e u n d e r s t a r k reservation. Skall full s ä k e r h e t rör a n d e p r o d u k t e r n a s fosforhalter erhållas, m å s t e y t t e r l i g a r e försök g ö r a s å ställe, d ä r g a r a n t i finnes, a t t i n t e t förorenande m e d f r ä m m a n d e fosforhaltigt m a t e r i a l kan äga r u m . D e i det följande m e d d e l a d e järn h a l t e r n a t o r d e d ä r e m o t få a n s e s fullt tillförlitliga. Vid k r o s s n i i i g e n fördelade sig g o d s e t p å följande s ä t t p å olika k o r n k l a s s e r . Kornklass Vikt ., -p mm % 0/ 0/ VO

/O

50—30 30—20

35-4 23-9

45*8 47-5

0"048 ()-030

20—10

21-9

47-7

O-OOI

10— 0

19-i 100

46--1 46*7

0*114 0-0 5 7

Magnetisk sovring. I l e s u l t å t e t av s e p a r e r i n g a r n a av o v a n s t å e n d e k o r n k l a s s e r framgår i detalj av bifogade tabell I — I I I . I s a m m a n d r a g ställer det sig som följer. Vid 2:ne efter varandra följande separeringar e r h ö l l o s följande k v a n t i t e t e r p r o d u k t e r r ä k n a t i p r o c e n t av ingående. Kornklass Vikt % av allt ingående Summa mm Malm Mellanprodukt Berg 50—30 22-7 79 48 35-4 30-20 16o 5*i 2-8 23-9 20—10 17-2 2-7 1-7 21-6 10— 0 1()Q 2_o Vi 19j. 71-9

17-7

10-4

eller 71,9 % malm, 17,7 % m e l l a n p r o d u k t och 10,4 % g r å b e r g . D e s s a p r o d u k t e r s j ä r n h a l t e r voro i o r d n i n g 52,2, 34,9 och 23,i % F e . r ' Senare utförda analyser å, prover tagna från den okrossade brecciahögen vid malmfältet tyda därpå, att så icke varit fallet utan att breccians fosforhalt är ojämn.

77 Nedanstående sammanställning visar halterna i detalj. Ko in klass mm

Malm

Halt Fo % Mellanprodukt

Berg

50—30 30—20 20—10 10— 0

51-3 37*6 27-6 54-4 36*i 234 52-3 29-2 18*9 512 29_4 8_9 52*2 34-9 23i Järnhalten är alltså lägst vid 50—30 och 10—0 mm korn, beroende i första fallet på otillräcklig krossning eller för stor kornstorlek, i senare på bristfällig separering. Korn 10—0 mm låta sig nämligen endast med svårighet behandlas å torra separatorer. Bergets järnhalt sjunker regelbundet med ökad finkrossning. Då malmen omseparerades, föll malmprocenten till 58,2 %, och malmens halt steg endast till 52,fl %. Mellanproduktkvaiititeten ökades till 31,4 %, och dess järnhalt ökades till 39,5 %. Någon fördel av omsepareringen kan sålunda ej förmärkas. För jämförelse meddelas här nedan resultatet av omsepareringen i detalj uträknat på ursprungligt ingående. Kornklass mm

Vikt % av allt ingående -*r i

ivr n

Malm

Mellanprodukt

50—30 16*5 30—20 11*8 20—10 14-4 10— 0 (ej oms.) . 16-Q 58*2 Korn klass mm

i l l

14i} 9 o 9-sf-^ 9 5*6 2_o 31-4 Malm

o

Summa

Berg

4-s 2-8 I?

35-4 23-9 21-6 19*^ 100-o

1M

10-1

H a l t Fe % Mellanprodukt

Berg

50-30 30—20 20—10 10— 0

53-6 42-2 27-6 54-9 40-2 23-4 52-7 35-i " 18-9 512 29_4 8*9 52 9 39-5 23-i Mel] an produkterna 50—30 och 30—20 mm omkrossades under 20 mm och klassera des på 10 mm sikt. Härvid erhölls 20—10 mm korn 71'J % 10— 0 » » 28-8 » Summa 100*0 % Vid separering av de grova kornen erhölls 13,o % malm (se tabell III) med 55,6 % Fe. Detta ökar den utvunna totala malmkvantiteten 2,2 % till 60,4 % och ger en slutlig järnhalt i malmen av 53,o % Fe. Omkrossningen av de grova mellanprodukterna har alltså ej givit något nämnvärt utbyte. I nedanstående tabeller visas resultatet av mellanproduktens omkrossning mera i detalj. Vikt % av ursprungligt ingående Malm Mellanfi S u m m a produkt °

Produkter från den ursprungliga separeringen 58'2 D:o från omkrossad mellanprodukt 20—10 mm 2'2 10— 0 » — 60'4

7'5 14'8 6'9 29'2

10'4 — — 10'4

76'i 17'o 6*9 lOO-o

7S Halt Fe % Mellanprodukt

Malm

Berg

P r o d u k t från den u r s p r u n g l i g a s e p a r e r i n g e n D:o från o m k r o s s a d m e l l a n p r o d u k t 20—10 m m 10— 0 »

52'9 55'6 —

33-6 38'8 41*4

23-i

Summa

53'o

38* i

23' i

Finmalning

och

-

separering.

M e l l a n p r o d u k t e n finmaldes i kulkvarn u n d e r l,o r e s p . 0,3 m m . och separ e r a d e s 2 g å n g e r å våt m a g n e t i s k separator, R e s u l t a t e t av s e p a r e r i n g e n visas i detalj å tabell I V . Vid k r o s s n i n g u n d e r 1 m m erhölls 72,4 % slig m e d 54,i % F e och 0,0 0 9 % P s a m t 27,6 % avfall m e d 15,6 % F e och 0,152 % F . V i d k r o s s n i n g u n d e r 0,3 m m erhölls 63,8 % slig m e d 64,7 % F e och 0,0 04 % P s a m t 36,2 % avfall m e d 5,7 % F e och 0,183 % P . S a m m a n s t ä l l e s r e s u l t a t e t för sovring och a n r i k n i n g , b l i r d e t som följer. Vid målning

av mellanprodukten Vikt%

Malm Halt Fe %

Sovringen, summa för 50—0 m m korn 58*2 Anrikningen 22" 7

52'9 54'i

80'9

53'2

Vid målning

ar mellanprodukten Vikt %

Malm Halt Fe %

Sovringen, summa för 50—0 m m korn 58.2 Anrikningen 20'o

52A (54*7

78*2

55'9

under

1 mm.

Mellanprodukt Berg Vikt % Halt Fe % Vikt % Halt F e %

— —

— —

Summa Vikt %

10'4 8-7

23i 15*6

68'6 31*4.

19 i

19'7

100'o

Vikt %

Berg Halt Fe %

Summa Vikt %

10*4 11*4

23i 5'7

68'6 31*4

21-8

14'0

under 0,3 mm. Mellanprodukt Vikt % Halt Fe %

— —

V i d m å l n i n g u n d e r 1 m m erhölls alltså 80,9 % m a l m av i n g å e n d e m e d i g e n o m s n i t t 53,2 % F e . Vid finmalning av m e l l a n p r o d u k t e n d ä r e m o t 78,2 % m a l m m e d 55,9 % F e . D å s o v r i n g e n som r e s u l t a t ger m a l m m e d låga j ä r n h a l t e r , m a l d e s 2:ne p o s t e r ingående d i r e k t u n d e r 1 m m r e s p . 0,3 m m och u n d e r k a s t a d e s s e p a r e r i n g . R e s u l t a t e t framgår av tabell V. Sligen u p p g å r till 76, o r e s p . (58,8 % av i n g å e n d e . S l i g e n s h a l t blev r e s p . 62,9 och 66,6 % F e s a m t 0,0 0 4 och 0,ooe % P . A t t u r de e r h å l l n a r e s u l t a t e n u t r ä k n a j ä r n u t v i n n i n g e n är ej lämpligt, då försöken j u utförts i r ä t t liten skala. F ö r jämförelse skola emellertid förlustsiffrorna för j ä r n i avfallet angivas i % av i n g å e n d e j ä r n vid olika b e h a n d lingsmetoder.

79 Järnförlust i % av ingående Fe

Vid endast sovring med 2 separeringar 18'4 % » •» » » 3 » 31'7 » » sovring med 3 separeringar och målning av mellanprod. < 1 mm 8'i » » d:o d:o men målning av mellanprod. under 0,3 mm 6*6 » » direkt krossning av ingående <C 1 mm 7'3 » » » » » » <; 0,3 » 4'3 » En undersökning av sligen kornklass för kornklass visar (tabell V I I och VIII) att först vid långt gående finmalning är malmen renkrossad i den mån, att en slig med hög järnhalt erhålles. Relativt rent gråberg kan däremot uttagas på ett rätt tidigt stadium. Av de bifogade tabellerna visas även avfallets järnhalt i olika kornklasser. Tabell I. V i k t

H a 1 t

%

%

av urper sepa- av kornklassens sprungligt rering hela vikt ingående

1 Fe

P

Separeringar av 50—30 mm korn : Separering

I '2*2 amp.]

Mellannrodiikt 1 Beri?

86*5 13*5 Summa

Separering II (1*2 5 amp.^ Malm 1 .... Mellannrodukt Separering

III

_

—

13*5

4-8

48*2 27-6

22*1

7-9

51-3 37*6

53*6 48*i

0*029

—

100*0 74*1 25*9

Summa

lOOo

..

72*6 27*4

46*5 176

16-5 6-2

Summa

100*0

lOOo

35-4

88*2 11*8

11-8

2*8

49*3 23*4

21*4

5i

54*4 36*i

70*8 292

47*3 19*5

Ils 4-7

54*9 44*6

100-0

lOOo

23*9

(1*0 amp.

Omse])- av malm 1. M a1 m Mellannrodukt

Separering av 30—20 mm korn. Separering

I (2*2 amp.)

Mellanprodukt 1 Berg Summa Separering

Omse]), av mellanprodukt 1. Malm 1 Mellanprodukt

75*7 24*3 Summa

Separering

lOOo

II T o amp.)

III

- i

100*0

(0*75 amp.

Omsep. av malm 1. Malm Mellannrodukt Summa

0'025

so Tabell II. V i k t

H a l t

%

% av kornav urklassens sprunglig! hela vikt ingående

per separering

V

Fe

Separering av 20—10 mm korn. Separering

I ^2*2 amp.) 92-3 7-7

50o 18*9

12-3

2*7

52*3 29*2

84-o 16o

67-2 12*8

14*4 2-8

40*8

lOO-o

lOO-o

5-6

1-1

8*9

89o ll-o

84-o 10-4

16o

51*2 29*4

lOOo

100-0

19-8

II (To amp.

Omsep. av mellanprodukt 1. Malm 1

86*7 13-8 lOOo

Summa Separering

1*7

lOOo

Summa Separering

7-7

III

(Q"t5 amp.)

Omsep. av malm 1.

Summa

Oois

52*7

Separering av 10—0 mm korn. Separering

I (2*2 amp.) 47*9

94-4

5e

BerSumma ; Separering

lOOo

II.

Omsep. av mellanprodukt 1. Malm Summa

2*2

0*039 ,

Tabell III.

per separering

V i k t

Il : i 1 t

%

%

av urav kornklassens sprungligt hela vikt ingående

i

Fe

P

i

Omkrossning av mellanprodukt 50—30 och 30—20 under 20 mm1) Separering

av korn 20—10

Separering

1 v0'75 amp.)

mm. 1

55*2 448

Malm 1 Summa Separering

7*6

48*i 31*8

44-8

13o 42-2

2*2 7*2

55*6 46-i

0'013 ;

100*0

II (0*35 amp.)

Omsep. av malm 1. Malm .

23 5 76*5

100-0 100-0 Summa *) krossningens resultat Korn 20—10 mm 71*2 % = 17*0 % av ursprungligt ingående. » 10—0 .» 28-8 » = 6-9 » » Summa 100*0 % 23*9 » » » »

17*o

SI Tahell IV. H a 1 t

V i k t

%

%

Anrikning av mellanprodukt mald under 1 mm. Separering

p e r separering

av ursprungligt ingående

Fe

P

I 1*0 amp. 23*5

7*4

50e lli

0*014 0 175

94*7 5*3

72*4 4-1

22*7 1*3

54*i 42-4

0*009 0*019

lOOo

lOOo

31*4

65*8 34 2

34-2

10*7

62-9 5i

0*008 0*190

97-o 3o

63-8 2-o

20o 0*7

64-7 16*i

0 004 0*072

lOO-o

lOOo

31*4

76*5 23*5

Slig 1 A v f a 11 Summa Separering

av kornklassens hela vikt

II

v 0'8

100*0

amp.

O m s e p . a v s l i g 1. Slig Avfall Summa

Anrikning av mellanprodukt finmald under 0'3 mmSeparering

1 To

amp.)

SHg 1 Avfall Summa Separering

II

To

wnp.)

lOOo

.

O m s e p . av s l i g 1. Slig Avfall., Summa

H *.i 1 t c

V i k t

%

Anrikning av ingående malt under l o mm. Separering

I (1*0 a m p .

Slig 1 A v f a 11

II

av k o r n klassens hela v i k t

av u r sprungligt ingående

Fe

P

21-4

21*4

OllS* 3

0*007 0*214

96-7 3-3

76-o 2-6

76o 2*6

62*9 22*6

0*004 0-050

lOOo

lOOo

lOOo

70*i 29-9

29*9

65*6 5*9

0-008

29-9

98-2 1*8

68-s 1-3

68*8 1-3

66-6 18*2

0'006 0-199

100*0

lOOo

100*o

78-6 21-4 Summa

Separering

per separering

lOO-o

(0 - 8 a m p .

O m s e p . a v s l i g 1. SHg Avfall Summa

Anrikning av ingående finmalt under 0'3 mm. Separering

I

1°

amp.

Slig 1 Avfall Summa Separering

II

100*0

v l*o a m p .

O m s e p . a v s l i g 1. Slig Avfall Summa

S2

Tabell VI. Siktanalys å: Ingående gods. Kornklass mm

Vikt

Halt

%

Fe %

50—30 20 10

35*40 23*9 0 21-60 4'59 4-52 3'G 3 0-72

45'8 47-5 47'7 48'3

4*7 2-4 0'83 0*59 0*8 0 0-16 0-0 7 0'07—0

46o 44-6

45*ö 47-9 49'3

l l 4

1*33 1*3 9 1'78

48'i 40'9

Summa lOO-oo

Tabell VIL Siktanalys å: Mellanprodukt mald < 1 mm. Oseparerad

S l i g f r å n 2:dra

Vikt %

Vikt %

separeringen

Halt %

!

1*17 0-83 0-59 042 O30 021 0l5 O-io 007 <O07

1*46 3-16 5'9 6 6 64 7*oo 656 17-10 13l4 11-26 27'06

3*90 8*24 10*48 11*90 10*96 9 88 12*70 8*5 6 6*62 16*70

Summa

100 oo

lOO-oo

0-5 9 0*42 030 0*21 0*15 Oio 007 0*05 0*04 <0*04

0*20 0*is 0-50 1*16 7*92 15*4 0 21*86 52*72

0*28 0*68 0*96 0 98 5-68 14-40 19*92 11*7-1 V 11*70 / 3466

Summa

100*00

Avfall från l:sta

Vikt

Halt %

%

Fe

P

37-8 38*1 40*7 43*8 49*2 55 - 8 59*3 62 - 9 65'5 69i

— 0*026 0*015 O012 0*010 0 - 007 0-006 0006 0'005 0oo3

2*60\ 5*76j 7*92 8*98\ 7*66) 6-68\ 12*90) 12-401 11-641 23-jo

—

lOOoo

separeringen

Fe

p

15*3

0*080

12 3

0*108

11-2

0-184

12-o

0*209

9-3

0*124

10-9

0*140

4*7

0*01.*)

4*i

0*230

Mellanprodukt finmald.

— !

100*00

— — 47*7 492 54 7 656 ÖQ , 68 4 ' 69*6

|

—

i

— — — 0*009 O-ooo 0*004 A 1 0 0 0 4 | 0*004

— 0-121 0*20 0*70 13*oo' 24 54\ 23-08) 10-«o\ 11*101 15 76 lOO-oo

5*3

0*193

7*8

0*133

83 Tabell V I I I .

Siktanalys å

Ingående malt < 1 mm. Omse] arerad

Kornklass

Slig från 2:dra separeringen

Vikt %

-

l 88 270 4*36 5*60 6*io 8*30 15-46 12-8 0 11-72 31-08

17-oo 1 13*00 1 10-80 ) | 24-52

Summa

lOO-oo

lOOoo

0*59 0*42 0*30 0*21 0*15 0*io 0*07 0*05 0*04 <0*04

— 0-12 0-24 0-32 6-7 8 13-58 19-92 5904

Summa

lOOoo

1*60 1 3*04 > 4*60 | 6*90 X 7*64 )j 10 40

U

Fe

P

46o

| Oon<

~, °4'0

0*009

««*•«

Ooon|

n-

°

6 r 3

Ooosj

70-i

—

-

Ingående

finmalt.

0-20 [l 0-60 J l'G4 \\ 7-88 )| 14*70 lj 20 2 0 ) ! 6*40 1 12*60 | 35* 7 s lOOoo

Halt %

Vikt %

1*17 083 0-5!) 0-4 2 0*30 0*21 0*15 0*10 0*07 <0*07

—

fr; n l:sta separeringen

Halt %

Vikt o/o

'

Avfall

43-9 ,~ °7 G r, 54 4 "

2-4-il 372 4*90) 6* Ml 6*36) 7*34 \ 15*44) 15-io\ 14*30) 24*26

!

100*oo

II

0-14) 0-20 0-40l 0*64\ 10*20) 18-94\ 24-34) 13*50\ 10*40f 21*94

—< 0*0 14-1 0-007s'.

65-1

0*007'

69*9

O-ooo i

Fe

p

17 i

0*118

14*9

0*220

12*4

0*260

10*2

0*237

13-5

0*212

12*7 5*8

0-454

öo

0'490

5*8

0-4 5 7

7*5

0*316

lOOoo

Provanrikning av malmbreccia från Mertainen vid Pershytte anrikningsverk. Den a järnväg anlända malmen — 11,110 kg — underkastades först liandskrädning, varvid frånskildes 1,280 kg skölig, på grund av vita beläggningar å skölarna för större apatithalt misstänkt malm (prov C). Återstoden — 9,830 kg — krossades i tuggare till max. c:a 35 mm grovlek och sorterades å en Allians malmskiljare, magnetiserad med 40 volt 2 amp,, varvid erhölls 7,140 kg omagnetiskt (prov A) och 2,690 kg magnetiskt (prov B). Provet A om 7,140 kg maldes å Gröndals kulkvarn, försedd med 3 mm sikt i uttaget (varest prov Al togs) och anrikades å Gröndals separator till förslig (prov A3) och avfall (prov A5). Försligen maldes i rörkvarn och anrikades ytterligare å tvenne Gröndals separatorer i serie. Härvid erhölls färdig slig (prov A2) och avfall. Avfallet från den första av dessa båda separatorer i serie fick följa avfallet från förseparatorn ut ur verket (och ingår alltså i prov A5) medan avfallet från den andra (prov A4) återleddes till rörkvarnen och separatorerna. Prov B å ovannämnda 2,690 kg malm från malniskiljaren behandlades därefter på enahanda sätt som prov A, varvid togos följande mindre prover: B l . Kulkvarnsmalet ingående gods. B2. Färdig slig. B3. Förslig från första separatorn.

84 B4. Avfall från sista separatorn, återmatat. B5. Avfall från förseparatorerna, utgående ur verket. Prov C å 1,280 kg skölig malm krossades härpå i tuggen och inmatades i kulkvarnen utan föregående sortering å malmskiljare. Efter kulkvarnsmalningen behandlades även detta malmprov efter samma schema som proven A och B. Prover å produkterna togos sålunda: Cl. Kulkvarnsmalet ingående gods.. C2. Färdig slig. C3. Förslig från första separatorn. C4. Avfall från sista separatorn, återmatat. C5. Avfall från förseparatorerna, utgående ur verket.

S c h e m a för

anrikningen.

Från järnvägen 11,110 kg Handskrädning Skölig malm 1,280 kg

Malm 9.830 kg

Grovtugg till max 35 mm

Grovtugg till max. 35 mm Allians malmskiljare 40 volt 2 amp i

Magnetiskt 2,690 kg

Omagnet iskt 7,140 k g Kulkvarn 3 mm sik

Kul kvarn 3 mm sikt

Grc ndals sep arator

Lika föreg. i

Av fall

Förslig 1 v

Rörkvarn Gröndals sep. Slig

A\ fall Gröndals sep Färd] g slig ITtP . ur verket

Utg. till upplag

Avfall

•A< '

Kulkvarn 3 mm sikt Lika föreg.

*:> Vikter och analysresultat. 1

5 Ingående

Färdig slig

Förslig

Ommatat avfall

Utgående avfall

Vikt kg

Fe

P

P

Fe

P

Fe

P

Fe

p

%

Vikt kg

Fe

%

%

%

%

%

%

%

%

%

Prov A . .

7 140

39-6

0-064

2 258

65-5

0'007

56-4

0*017

36*7

0-035

0*017

Prov B ...

2 690

46-6

0*031

66-3

0'008

59-8

0*oio

32i

0*026

10-7

0-130

Prov C ...

44-8. 0*064

68-5

0-006

62-7

0*oio

50*6

0*010

12*3

0*210

Summa

_

4 333

—

—

—

—

—

—

—

—

—

i

Viktresultaten stämma ej med beräkningar ur analyserna beroende därpå, att en hel del gods torde kvarstannat i kulkvarnen. Denna var omedelbart före provanrikningen omrostad och således fullkomligt ren från gods. Efter varje prov maldes c:a 1 / 2 timme utan matning för att i görligaste mån få kvarnar och separatorer rena från gods. Av den å malmskiljaren frånseparerade malmen (B 1) uttogs ett stickprov, som sållades genom en sikt med 20 mm hål för att utröna järnhalten å grövre och finare malm. Det visade sig därvid att 36 % av malmen hade en kornstorlek av > 20 mm samt höll 57,6 % Fe och 0,030 % P. 64 % av malmen hade en kornstorlek av < 20 mm samt höll 50,3 % Fe Och 0,025 % P.

II. Fyndigheter av klass 1 b. Laukujärvi. På norra stranden av Laukujärvi, ungefär 5 km norr om Ekströmsbergs malmfält upptäcktes år 1898 denna malmfyndighet, som år 1902 belades med 6 utmål. Genom 1907 års avtal kom fältet, som numera tillhör Ekströmsbergs statsgruvefält, i kronans ägo. Kompassdraget har en utsträckning av cirka 800 ä 900 meter i längd och 300 ä 400 meter i bredd samt förorsakas utom av den samlade malmen även av en zon av i bergarten fint insprängd eller såsom ådror tillsammans med kiser och apatit förekommande magnetit. Den samlade malmen bildar ett stockformigt parti av ungefär 150 meters längd och 30 meters maximibredd. Det utom den samlade malmen liggande magnetiska området håller icke malm i tillräcklig mängd och av sådan beskaffenhet, att denna skulle kunna tillgodogöras. Den fasta hällen går på några ställen upp i dagen, men för övrigt är fyndigheten täckt av lösa jordavlagringar av växlande djup. Aren 1901 och 1902 utfördes en del undersökningsarbeten i form av jordrymningar vid fältet. Malmen, som är finkornig, utgöres av en blandning av magnetit och blodsten. Järnhalten är på grund av kalkhalt relativt låg, och i malmen förekommer något svavelkis insprängd. Fosforhalten är ojämn men i allmänhet låg, dock icke tillräckligt för att malmen skall kunna anses som kvalitetsmalm. Enligt analyser utförda å generalprov från olika delar av malmstocken håller malmen 56,85 a 59,98 % järn, 0,oi3 ä 0,S3G % fosfor och 0,016 äO,oi8 % svavel. Malmarean torde uppgå till omkring 2,500 kvadratmeter.

86 Då några mera omfattande undersökningar rörande malmens utsträckning mot djupet icke utförts, kan den inom fältet befintliga malmmängden icke beräknas. Någon mera betydande malmkvantitet torde dock icke här förefinnas men möjligt är, att malmen på grund av kalkhalten kan komina att i en framtid tillgodogöras antingen i och för sig själv eller i samband med en brytning i det närbelägna Ekströmsberg. Rakkurijoki. Hakkurijoki malmfyndighet har fått sitt namn efter den bäck, som rinner från sjön Matta Rakkurijoki. Fältet ligger på ömse sidor av bäcken, 2 km från dess utlopp ur sjön samt ungefär 7 km rakt söder om Statsrådstoppen i Kiruna och 1 km från närmaste punkt på riksgränsbanan. Fyndigheten, som är belägen inom Kiruna statsgruvefält, upptäcktes år 1898 och tillhör sedan år 1907 staten. Det magnetiska området, inom vilket kompassdraget är ganska starkt och jämnt, har en längd av inemot 700 meter och en bredd av omkring 100 meter samt är belagt med 6 utmål. Fältet är till stor del beläget i myr och kärr med mindre vattensamlingar. Fyndigheten är överallt jordbetäckt. Endast på ett par ställen inom norra delen av fältet å en ur myren uppstickande mindre ås har det varit möjligt att blotta berggrunden genom jordrymningar. En mängd diamantborrningar hava däremot utförts. Även dessa undersökningar hava dock lämnat föga resultat till följd av svårigheter på grund av bergets vittrade beskaffenhet. Ehuru man alltså hittills icke kunnat utröna något närmare om fyndighetens storlek och beskaffenhet, framgår dock av undersökningarna, att inom fältet förekommer såväl samlad malm som med magnetit impregnerad bergart. Den malm, som kunnat provtagas, har visat sig bestå av ganska finkornig magnetit med hornblende, apatit och svavelkis. Ett prov av en något vittrad, ganska lös och sönderfallande malm gav vid analys 42,31 % järn och 0,2 5 % fosfor. Detta prov kan dock icke anses vara typiskt för fyndigheten, då det är ett stuffprov taget från ett enda ställe. Såsom framgår av ovanstående är fyndigheten, som har ett gynnsamt läge i järnvägens omedelbara närhet, ännu för litet undersökt, för att dess värde skall kunna bedömas. Tansari. Inom Svappavaara statsgruvefält, 3 km VNV om Svappavaara malmberg ligger vid Tansarijokis utflöde i Liukattijoki en fyndighet, som benämnes Tansari. Fyndigheten, som tillhör kronan sedan 1908, är belagd med 3 utmål men så litet undersökt, att något uttalande om dess beskaffenhet, utsträckning och värde icke kan göras. Enligt uppgift hava 4 stuffprov av malm härifrån visat sig hålla 69 ä 71 % järn, 0,0 3 ä 0,7 o % fosfor och 0,7 5 a 1,4 (i % titansyra. Salmivaara. Omkring 30 kin NNO om Gellivare malmberg, 3 km V om den vid Kai tumälven belägna byn Neitisuando upptäcktes år 1897 ett starkt kompassdrag. Fyndigheten, som 1904 belades med 4 utmål, ligger på kronomark inom Salmivaara statsgruvefält och kom i statens ägo genom 1908 års avtal. Det magnetiska området är omkring 1 km långt samt bildar en mot sydväst konvex båge. Den magnetiska vertikalintensiteten är mycket regelbunden och jämn. Berggrunden är överallt täckt av ända till över 12 meter djupa jordavlagringar, vilket mycket försvårat undersökningsarbetena och gjort, att berget ingenstädes är blottat.

87 År 1904 utfördes en del diamantborrhål inom fältet, vilka neddrevos till ett maximidjup av 10,8 meter i fasta berget. Dessa borrhål genomgingo dels svartmalm och dels malmblandat skarnberg med svavelkis och kopparkis men även o fyndiga bergarter. Undersökningarna, vilka liksom de magnetiska förhållandena tyda på, att här finnes såväl samlad malm som magnetitrika bergarter, äro icke tillräckligt omfattande för ett bedömande av malmfältets beskaffenhet och värde. Nokutusvaara. Nokutusfältet sträcker sig från norra ändan av Nokutusjärvi fram till den lilla sjön Syväjärvi, cirka 3 km NNO om Luossavaaras topp. Fyndigheten, som inmutades 1888 samt belades med utmål 1890, ligger inom Kiruna statsgruvefält och kom genom 1907 års avtal i kronans ägo. I geologiskt avseende överensstämmer området med Haukivaara och östra sluttningen av Luossavaara. Kompassdraget, vars strykning är NO—SV, är ungefär 1 km långt samt 125 a 150 meter brett, och inom detta område uppträda malmerna i flera från varandra skilda partier. Fyndigheten, som helt och hållet är jordbetäckt, ehuru jordlagrens djup är ganska ringa, har blivit undersökt bland annat av 1899 års malmfältsexpedition samt av ingenjör Carl Ericsson. Malmen består av svartmalm och blodstensmalm, uppträdande såväl var för sig som i blandning. Den förekommer dels som ränder, vars mäktighet växlar från endast några centimeter upp till en eller annan meter, dels såsom impregnering av skiffern. Malmen är oftast förorenad av inblandningar av fältspat, kvarts, kalkspat och hornblende. Ej sällan är också magnetiten tillfölje av kisimpregnation rostig. Apatit förekommer ofta synlig i form av kristaller. På grund av malmens förekomstsätt kan den icke genom skrädning bringas upp i någon högre järnhalt. Ett generalprov från det rikaste svartmalmspartiet, som blottades under undersökningarna 1899, gav vid analys 55,4 7 % järn. Blodstenarna äro delvis hårda och fasta med en järnhalt av omkring 60 %, delvis finfjälliga samt förekomma i senare fallet ofta såsom fattiga impregnationsmalmer liknande Haukivaaramalmen. Fosforhalten är mycket varierande. A malm skrädd till omkring 55 % järnhalt hava erhållits fosforhalter växlande från 0 till 3 %. Enstaka stuffer hava dock påträffats, som hållit ända till 27 % fosfor. Enligt undersökningar företagna av statsgeologen d:r P. Geijer under åren 1917 och 1918 i samband med utredning beträffande apatittillgångarna i Norrbottens län innehåller fältet en malmarea av minst 10,000 m 2 därav 3,000 ä 4,000 med en fosforhalt uppgående till över 4,5 %. Av de talrika prover d:r Geijer tagit hava flera visat en järnhalt av 60 % och däröver. Painirova. Painirova malmfyndighet är belägen 8 km väster om Svappavaara by och ungefär lika långt söder om Mertainens malmfält. Fältet upptäcktes år 1897 samt belades åren 1899 och 1902 med 14 utmål. Sedan 1907 är staten ägare till detsamma. Det magnetiska området utgöres av tvenne skilda, tydligt markerade kompassdrag, vilka tillsammans hava en längd av omkring 1 km i nord-sydlig riktning och en maximibredd av 800 meter i ost-västlig. Kompassdragen upptaga tillsammans en yta av 270,000 m2, men vertikalintensiteten är i regel ganska svag. Berggrunden är till största delen täckt av morängrus, endast på några ställen går hallen upp i dagen; dock äro de lösa avlagringarnas djup i allmänhet ringa. I västra delen av fältet uppgår grusbetäckningens djup

8S

likväl på några ställen ända till 3 meter, och en del av det sydvästra området ligger dessutom i blötmyr. Denna fyndighet är i stort sett av samma natur som Mertainen, i det att berggrunden består av delvis breccieartad syenitporfyr, varuti malm förekommer såsom sammankittningsmassa mellan porfyrstyckena. Malmådrornas tjocklek växlar från ett par millimeter till 1 a 2 meter, och malm förekommer även i form av större och mindre klumpar inneslutna i breccian. Vid Painirova hava undersökningsarbetena utförts dels av dåvarande gruvingenjören C. I. Asplund under åren 1897—1902 och dels av professor Walfrid Petersson under statens malmfältsundersökningar 1899. Talrika jordrymningar äro därvid utförda för att utröna malmens beskaffenhet. Malmen utgöres av finkornig magnetit, som delvis är ganska porös, förmodligen beroende därpå, att någon eller några mineralbeståndsdelar blivit utlösta. Järnhalten är inom fältets nordvästra del ganska hög, i det att den växlar mellan 60,6 9 och 69,31 %, och fosforhalten är här låg, 0,014— 0,061 %. I sydvästra och östra delarna av fältet är järnhalten lägre, nämligen 50 ä 06 %, och fosforhalten tämligen hög, varierande mellan 0,2 44 och 1,5 8 7 %. En del av malmbreccian är ganska fosforrik, beroende därpå, att i sammankittningsmassan tillsammans med magnetiten även ingår apatit. Apatithalten är dock mycket varierande, varför också fosforhalten är mycket ojämn. Resultaten av de hittills utförda undersökningarna synas tyda på, att någon större tillgång på samlad malm icke finnes inom fältet. Icke ens inom de rikaste partierna stiger järnhalten i det brutna berget inom ett större område så högt som hos malmbreccian i Mertainen, och inom större delen av det magnetiska området är järnhalten låg på grund därav, att sprickfyllnaderna av magnetit äro få och obetydliga.

III. Fyndigheter av klass 1 c. Haukivaara. Haukivaara järnmalmsfyndighet, som tillhör Kiruna statsgruvefält, är beläget på nordvästra delen av samma bergshöjd, Haukivaara, varpå Kiruna gruvsamhälle till väsentlig del är planlagt. Större delen av det malmförande området är sedan gammalt utmålslagd, och dessa utmål ägas av d:r A. Ljunggrens stärbhus. P å södra, östra och delvis norra sidan är denna utmålskomplex omgiven av 7 st. utmål, vilka genom 1907 års avtal övergått i statens ägo. Fyndigheten är känd sedan år 1759, då den upptäcktes och finnes omnämnd i årets bergmästarerelation. Malmen försöksmältes vid Kengis bruk men övergavs, emedan den var för fattig och därför blev för dyr i transport. Fältet är undersökt och beskrivet flera gånger, däribland år 1899 i samband med statens övriga malmfältsundersökningar detta år samt senare av ingenjör Carl Ericsson. Huvudmassan av berggrunden är porfyrskiffer i olika varieteter (s. k. Haukivaaraskiffrar). Skiffrarna äro ofta impregnerade med blodsten, så att alla övergångar finnas mellan rena skiffrar och mer eller mindre oren malm, och i dessa skiffrar ligga malmerna i form av långsträckta körtlar av i allmänhet ringa mäktighet. Malmen, som nästan uteslutande består av blodsten, är av låg järnhalt, endast 35 a 40 %, och fältet torde, såväl på grund härav som därför att inga malmer av större mäktighet blivit blottade, under nuvarande förhållanden vara tämligen värdelöst.

89 Sy väj är vi. Detta malmfält omfattade tidigare flera inmutningar liggande norr och nordost om sjön Syväjärvi, men de flesta av dessa hava sonats på grund av de föga uppmuntrande resultat, vilka erhållits vid de ganska omfattande undersökningsarbeten, som därstädes bedrivits. Numera återstår endast ett enda utmål, Kalix, liggande NO om sjön, 4 km NNO om Luossavaara. Detta område inmutades 1888 och utmålslades 1900. Såväl utmålet som de sonade inmutningarna, vilka senare upptäcktes 1898, undersöktes år 1899 av malmfältsexpeditionen och 1900 av ingenjör Ericsson. Fyndigheten ligger inom Kiruna statsgruvefälts område och äges sedan 1907 av staten. Då jordbetäckningen å inmutningarna är ganska djup, nämligen 5 ä 6 meter, hava undersökningsarbetena måst utföras medelst jord- och diamantborrningar. Kompassdraget å dessa inmutningar är vidsträckt men svagt och förorsakat av magnetitimpregnation i bergarten. Malmen inom utmålet Kalix utgöres av en finfjällig, delvis mycket kvartsrik blodsten, bildande smärre inlagringar i skiffern. Ett vid 1899 års undersökningar taget generalprov gav vid analys 57,o2 % järn och 0,i0 5 % fosfor. Fyndigheten torde under nuvarande förhållanden icke vara brytvärd. Toppi. Denna lilla fyndighet, som utgör Toppi statsgruvefält, är belägen invid sjön Njuotjamajärvi, endast 1 km från riksgränsbanan samt cirka 3 mil NV om Kirunavaara. Den upptäcktes 1899, belades 1903 med 2 utmål och kom genom 1907 års avtal i kronans ägo. Det magnetiska området är litet, nämligen endast 250 meter långt och 25 meter brett. Strykningen är nordost-sydvästlig, och draget har i längdriktningen flera mindre avbrott, vilket tyder på körtelnatur hos fyndigheten. Vertikalintensiteten är i mitten hög men avtager hastigt åt sidorna. Berggrunden är överallt täckt med mycket mäktiga jordavlagringar, vilket gjort, att man trots en mängd försök endast på tre ställen lyckats blotta denna. I en av jordrymningarna träffades en mycket basisk eruptiv bergart, ur vilken malmen möjligen är en utsöndring, i de tvenne andra erhölls malm. Malmen utgöres av en delvis rik, tät, starkt förklyftad samt ajiatit- och kisblandad svartmalm. Fyndigheten torde såväl på grund av sin ringa storlek som sin beskaffenhet i övrigt vara av mindre värde. Tuollujärvi. Detta malmfält är beläget strax söder om sjön Tuollujärvi, 1,5 km NO om Tuolluvaara järnmalmsfält och 5 km O om Luossavaara. Fältet upptäcktes år 1898, och genom 1907 års avtal blev staten ägare till detsamma. Området, som omfattar 4 utmål, tillhör Kiruna statsgruvefält. Kompassdraget, vars längd är omkring 1,000 meter och bredd 400 ä 500 meter, är vidsträckt och jämnt men svagt. Det magnetiska området ligger till större delen i en myr, och jordbetäckningen är så djup, att det icke varit möjligt att nå det fasta berget medelst jordrymningsarbeten. En del diamantborrningar hava i stället utförts, vilka visat, att kompassdraget förorsakas av magnetit, som förekommer såsom varandra korsande smalare eller bredare ådror samt även i form av klumpar eller mandlar i den av porfyr och syenitgranulit bestående bergarten. De hittills utförda undersökningarna hava icke påvisat samlad malm. Något större värde torde fyndigheten icke äga.

•

90 IV.

Fyndigheter av klass 2.

Kirunavaara. Kirunavaara stora malmberg är beläget nästan mitt emellan Kalix och Torne älvar, ungefär 15 km från vardera, vid södra ändan av sjön Luossajärvi. Statsbanan Luleå—Riksgränsen stryker förbi malmfältet, och från Kiruna station utgå spårsystem till malmberget samt in uti detsamma. Malmfyndigheten å Kirunavaara torde såsom ovan framhållits hava varit känd redan i slutet av 1600-talet men blev något närmare bekant först genom den ovan omnämnda 1736 års kommission, och det torde i dennas beskrivning över berget vara första gången, namnet Kieruna framkommer. Berget blev påvisat 1736 av en lapp Amund Amundsson Mangi, vilken för landshövding Gyllengrip yppade sin vetskap om detsamma. 1751 års bergmästarerelation innehåller en beskrivning över malmfältet, däri det heter: »Friedrichs berg eller Keruna stryker med några höga klintar ungefär i Nord och Söder eller N. N. O. och S. S. W. och sluter sig under samma sträckning såväl som å sidorna uti dälder, hvarest det af jord med massa och gräsväxt blir öfverhöljt och omsider med buskar och någon skogs växt; på des norra och östra sidor är det något twärt sluttande men på de öfriga mycket långslutt, och, längst efter detta bergs klintar är det på ungefär 1,400 famnars längd mast bart men på sluttningarne af bemälta klintar ganska litet och sällan något utom dem; dessa höga klintar tillika med tracterne mellan dem som ej för mycket äro med Damjord och lösa stenar öfverhölgda finnas alla uti berörda hela fält af 1,400 famnar icke af annat bestående än af jernmalm och det på en bredd som öfwer de högsta klintarne är ungefär 100 famnar, men på andra ställen synes större, och ytterst i söder störst, hwarest malm synes uti 2:ne något aflägsne kullar, men man dock icke kan weta om den icke därstädes torde wara grenad genom något mellan kullarne inträngt gråberg: på ömse sidor om denna malm wid tager- bergart af en grå och tät men något kalkhaltig flintart, som med röda eller bleka och stundom hwita korn och particlar af fältspat är inblandad, och därtill, stundom med fin mörk skimmer och med grönacktig asbest; och utgiör altså denna malm en särdeles mäcktig och widlyftig gång som finnes icke allenast i dagen med åtskilliga krökningar och buktar wara slängande utan ock arta sig, at likaledes under des sättiande på djup sig förhålla; ty wid högsta klinten, gifwer ej allenast malmens ramlingar åt östra sidan utan ock några Bergarters aflösningar på samma sida tillkänna at gångens donläger där är till Wäster hvilken ock efter bergartens anledning är ungefär 18: grader; men något i söder därifrån och på samma sida, tyckes malmgångens aflösning från bergarten wara tydelig med donläger till Öster, af ungefär 38 grader från lodlinien. Inom hela denna gång är mallmen öfweralt befunnen enahanda, ganska tät, ren och rik; på högsta bergspetsen tyckes den wäl något tätare, hälst den därstädes finnes på några ställen i dagen speglande men någon märkelig des inwärtes skillnad, är dock icke ännu befunnen, såsom allestädes något magnetisk samt grå finsandig och tät med rödaktiga bleka strimor och fläckar söm mästdels äro något kornigt och skimrigt gläntsande, men stundom så täta och till des particlar fina, at de gläntsa och skymta i brottet. Drushohl äro mycket sällsynta men dock äro sådana träffade hwaruti funnits utom rost och wittringar också något jernmalm som warit figurerad. Denna har dels artat sig till Ottsidiga små gläntsande tärningar, och dels till små besynnerliga skiärfwor, som äro runda eller mångkantiga, mycket hwassa utuppå upyjhögda och kulriga, samt på ena sidan helt släta men på den andra, med åtskilliga planer skinande och med åtskilliga färgor skymtande.

91 ^ Hwad bergarter angår är bemälta malm så ren från dem inom hela des gång, att man näppeligen på något ställe, utan att noga efterspana dem blifwer warse det lilla däraf som befunnits, är isynnerhet en ganska fin, sandig och skif rig gråbergsart, på de ställen där malmen faller något skifrig och des skifwor icke alt för täta och fasta utan något släppande. Därtill äro och några små strimor befundna af wittrad kalk samt skimmer och grönacktig asbest. Äfwen finnes korn och gryn i malmen instänckta af spat och kalk, dels hwita dels rödacktiga och ofta wittrade, och stundom äro små hwita qwartskorn i samma malm inblandade.» I slutet av 1750-talet synes fältet hava blivit kartlagt. Malmfältet inmutades första gången 1759 av brukspatronen Abraham Steinholz vid Kengis, som då företog en resa hit. Denne sökte och erhöll även privilegier på anläggning av tvenne masugnar, vilka skulle förläggas vid Vuolosjoki och Luongasjoki, och varuti malm härifrån skulle smältas. Steinholz dog emellertid innan hans planer hunnit förverkligas, och dessa föllo i glömska. Under 1700- och 1800-talen var malmberget sedermera många gånger föremål för ommutningar, utan att någon egentlig malmbrytning där förekom. Roman berättar sålunda 1818, att någon malmavnämtning av betydenhet dittills icke blivit företagen. Under nämnda tidrymd omnämnes malmfältet vid upprepade tillfällen i rapporter och berättelser, men någon noggrannare kännedom om detsamma erhölls dock icke förrän 1875, då genom detta års expedition en undersökning omfattande uppmätning, kartläggning, provtagning och analysering företogs. Några egentliga sprängningsarbeten verkställdes dock icke. I 1886 års bergverksrelationer meddelas, att å Kirunavaara 26 utmål ägdes av majoren R. Schough och 13 utmål av med. d:r A. Ljunggren. 24 områden voro inmutade av ingenjören S. R. Wibel, men någon underrättelse, att försvarsarbeten utförts inom dessa områden, hade icke erhållits. Bland andra malmfält, som under åren 1890 och 1891 besöktes av den s. k. apatitkommissionen, var även Kiruna. År 1897 beviljade riksdagen i samband med utredning för föreslagen järnväg från Gellivare förbi Kirunavaara till norska gränsen även medel för undersökning beträffande malmtillgångarna å Kirunavaara. Detta arbete utfördes på uppdrag av kommerskollegium av dåvarande statsgeologen d:r Hjalmar Lundbohm, som däröver avlämnade en utförlig redogörelse, åtföljd av plan- och profilkartor. En del mindre sprängningsarbeten hade visserligen då tidigare gjorts, men först nu utfördes några sådana av större omfattning, varförutom även djupundersökningar medelst diamantborrning företogos. I juli månad 1899 påbörjades dessutom en dagort i gruvingenjörens kulle på 157 meters avvägning under fältets nollpunkt för dessa djupundersökningar. Någon egentlig malmfångst har icke ägt rum vid fältet förr än år 1900, då en mindre försöksbrytning igångsattes, vilken därefter övergick i den kontinuerliga gruvbrytning, som allt sedan fortgått. 1903 utfördes försök med borrmaskiner från Ingersoll och Morgårdshammar med ånga som drivkraft, och visade sig masldnborrning i öppna pallar i denna hårda malm vara fördelaktig. Kiruna malmberg utgöres av en bergsrygg med en nästan rak rad olika höga toppar, som sträcker sig i ungefär nord-sydlig riktning samt har en längd av omkring 3 km. Varje kulle har fått sitt särskilda namn, och dessa äro begynnande med den sydligaste: Jägmästaren, Professorn, Landshövdingen, Kapten, Pojken, Direktören, Bergmästaren, Statsrådet, Geologen, Gruvingenjören och Vaktmästaren. Den högsta av kullarna, »Statsrådet», nådde tidigare

92 en höjd av 748 meter över havet och 248 meter över den mellan Kirunavaara och Luossavaara liggande dalens botten, men själva toppen är numera bortbruten. Hela bergsryggen består av en nästan oavbruten stock av järnmalm, som antingen ligger alldeles bar utan någon jordbetäckning eller också endast är täckt av ett jämförelsevis tunt lager av morängrus. Malmen består av en ytterst finkristallinisk blandning av magnetit och apatit i mycket växlande proportioner. Blodsten finnes endast i underordnad mängd, mest i södra delen av fältet. Övriga mineral, som utom magnetit och apatit förekomma i malmen, nämligen kvarts, glimmer, hornblende, talk och kalkspat ingå däri i så ringa mängd, att halten därav sällan uppgår till mera än 2 ä 4 %. Malmens järnhalt är på grund härav mycket hög. Fosforhalten är mycket växlande, i det att den på några ställen i fältet endast uppgår till någon hundradels procent men på andra kan stiga till 4 ä 5 procent och däröver. Den är lägst i fältets båda ändar, och här förekommer malm med så låg fosforhalt, att den kan användas för sur bessemer- och sur martinprocess, under det att den i de mellersta delarna i regel är mycket hög. Ehuru sålunda i stort sett en viss regelbundenhet finnes i apatitens förekomstsätt, växlar dock malmens fosforhalt i varje del av fältet mycket hastigt och i hög grad. Apatiten är också ofta så fint insprängd i magnetiten, att den icke med blotta ögat kan iakttagas, och de olika malmkvaliteterna få härigenom ett så likartat utseende, att de icke kunna skiljas medelst skrädning eller sortering. För att för försäljning kunna erhålla önskade malmkvaliteter med tillräckligt likartad sammansättning har det på grund härav blivit nödvändigt att istället tillgripa sammanblanclning av de olika kvaliteterna uti för den önskade fosforhalten lämpliga proportioner. Vid brytningen går man fördenskull så till väga, att en mängd prover tagas i de öppna pallarna, å vilka fosforanalyser utföras. Analysvärdena markeras å en karta i stor skala, och de punkter, som utmärka samma fosforhalter, sammanbindas. Härigenom erhållas kurvor, vilka utvisa fosforhaltens fördelning inom arbetsplatsen, och med kartans hjälp ledes sedan brytningen och sammanblandningen. Malmens svavellialt är låg — i allmänhet ej över 0,0 5 % — och titansyrehalten växlar mellan 0.0 4 och 0,8 o %. Huvudsakligen med hänsyn till fosforhalten klassificeras malmen för försäljning i nedanstående olika kvaliteter: A-malm med högst 0'0 5 % fosfor samt omkring 69—70 % järn C°- » » » 0'3 % » » » 67—68 % » C1- » » 0-8—0*6 % » » » 66-67 % » C 11 - » » 0-6—lo % » % 64—66 % » D- » 1-0—20 % » » » 62—64 % » G- » » mer än 2'o % » » mindre än 62 % » Ehuru järnhalterna sålunda växla, är malmen dock så tillvida likartad, att man med kännedom om fosforhalten med tämligen stor säkerhet kan räkna sig till malmens järnhalt och omvänt. Följande tabell visar olika malmkvaliteters järn- och fosforhalter i medeltal enligt skeppningsanalyserna för åren närmast före 1910.

93 K v a l i t e t

Antal laster

Ar

Medeltal Ton % järn

A B1) C D l' 1 ) G

' 1903—1909 j 1905-1909 I 1904-1909, 1903-1909 I 1901-1905 \ 1903—1909 !

378 22 132 1388 87 186

J 1141302*16 67387*46 371854-53 i 7003158*53 278966-93 708636*73

%

69*63 69*25

fosfor 0*024 0*067 0*162 1*88 2*78 3*09

68eo 62*48 59*3 4 57*7 7

l

) P r o d u c e r a s icke l ä n g r e .

Under femårsperioderna 1911—1915 och 1916—1920 hava de olika malmkvaliteterna enligt de statistiska uppgifterna beträffande brytningen fördelat sig som följer. Medeltal K v a l i t e t

Ai-

Ton % järn

A C D

' 1911-1915

G

A

1916-1920

C° Cl

en D G

:

238 991 1 598 923 7 161 639 4 449 831 59 572 733 460 163 188 271 835 2 754 532 4 141 936

69*4 3 67-04 62-is 58-56 69-37 68-06

68-ii 66-50 62-31 57-47

%

fosfor 0-026 0-216 1.81 2-77 0-012 0-203 0-428 0-75 l-67 2-74

Det malmhaltiga porfyr-syenitområdet, inom vilket Kirunamalmen förekommer, har en längd av 12 ä 15 km och en bredd av 3 ä 4 km. Malmen uppträder häri såsom ett stockformigt parti strykande NNO—SSV och med varierande stupning åt öster, vilket, även om de mindre kända delarna därav, som ligga söder om »Jägmästaren» och norr om »Vaktmästaren» icke medräknas, har en sammanhängande, endast på två a tre ställen avbruten längd av omkring 3,000 meter samt en bredd i dagytan varierande mellan 70 och 200 meter. De nämnda avbrotten förekomma mellan »Jägmästaren» och »Professorn» samt mellan »Geologen» och »Gruvingenjören» och äro resp. 50 och 15 meter breda. Möjligen finnes också ett avbrott i en jordtäckt sänka mellan »Bergmästaren» och »Direktören». Om hänsyn tages även till ovannämnda ofullständigt kända malmer, av vilka de nordliga att döma av resultaten från magnetiska mätningar och diamantborrningar fortsätta under Luossajärvi, där på en holme malm påträffats, så uppgår hela den sammanlagda längden av samtliga malmer inom fyndigheten till över 5 km. Malmstocken är omgiven av eruptiva bergarter, vilka förete en del olikheter i hängandet och liggandet om malmen. Hängväggen består av porfyrer med en ytterligt finkornig, vanligen rödbrun grundmassa med talrika spridda korn av mikroklin. I denna porfyr kunna ofta iakttagas fragment av porfyr med en annan struktur samt av järnmalm av samma slag som i själva malmstocken. Liggväggen åter utgöres av grå eller brungrå syenitporfyr av mycket växlande

94 utseende. På ett avstånd av 400 ä 500 meter från malmen övergår denna porfyr till syenit med utpräglad kornighet. Gångar av kvartsporfyr och syenitporfyr förekomma i liggandet, och en del av dessa intränga även i malmen. Såsom underlag för beräkning av den kvantitet malm, som finnes inom Kirunavaarafyndigheten, har en ingående examination av malmens utgående i dagen samt ett stort antal djupborrningar med diamantborrmaskin utförts. Malmarean å den omkring 3,000 meter långa bergsryggen har mycket noggrant kunnat bestämmas, då malmens västra gräns kunnat följas nästan fullständigt utefter hela berget, och den östra gränsen, som är jordbetäckt, blivit blottad på en stor mängd ställen medelst jordrymningar. Malmens horisontella bredd är här i medeltal 96 meter och mäktigheten räknad vinkelrätt mellan hängoch liggvägg 78 meter. Maximibredden träffas vid »Geologen», där den mätt horisontellt är 196 meter, motsvarande en mäktighet av 164 meter. Mellan södra stranden av sjön och järnvägen i norra ändan av berget varierar den horisontella bredden mellan 20 och 100 meter och är i medeltal 50 meter. Medelmäktigheten är här 41 meter. Professor Walfr. Petersson, som för statens räkning 1907 utförde en sammanställning av resultaten från alla då utförda undersökningar och beräkningar, uppskattade den säkert kända malmarean i dagen, om de jord täckta delarna av fyndigheten norr och söder om malmberget lämnades ur räkningen, till 286,000 m2. Disponenten d:r Hj. Lundbohm har i »Iron Ore Resources of the World» 1910 gjort följande uppställning över malmareorna: Blottad eller på annat sätt väl känd malm mellan järnvägen vid bergets norra ända och den södra ändan av »Jägmästaren» samt de isolerade fyndigheterna vid sydöstra ändan av Kirunavaara kända genom magnetiska mätningar och diamantborrningar omkring ' 329,000 m 2 Fyndigheterna mellan järnvägen vid norra ändan av berget och norra ändan av fyndigheterna nedom sjön kända huvudsakligen genom magnetiska mätningar och diaman tborrningar omkring 107,000 » Summa omkring 436,000 m 2 För undersökning av malmernas stupningsförhållanden samt dess djupgående hava, som ovan nämnts, utförts en hel del diamantdjupborrningar. Med stöd av resultaten från dessa undersökningar beräknade professor Petersson 1907, att den sannolika malmmängd, som förefanns inom de utmål, vilka tillhörde ensamt Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag, uppgick till i runt tal 480 miljoner ton, varav omkring 200 miljoner ton ovan Luossajärvis nivå, samt uttalade dessutom den åsikten, att det är föga sannolikt, att en fyndighet med sådana dimensioner skulle hastigt utkila mot djupet. Då dessutom de magnetiska undersökningarna antyda ett mycket stort djupgående, ansåg professor Petersson det i hög grad sannolikt, att betydande malmtillgångar funnes under de nivåer — i medeltal cirka 200 meter under sjöns yta —, där den undre gränsen av malmen inom dessa utmål antagits ligga. D:r Lundbohm meddelar i ovannämnda publikation 1910, att diamantborrhålen genomgått kontakten mellan hängande väggen och malmen på 8 olika punkter under Luossajärvis vattenyta, av vilka 3 ligga på ett djup av resp. 146,7, 205 och 236,7 meter därunder. Begränsningsytan mellan liggväggen och malmen hade träffats på 6 olika ställen, av vilka 2 ligga på resp. 106,8 och 144,3 meter. Den djupast belägna kända punkten inom fyndigheten låg då i utmålet Zenobia, varest diamantborrhålet slutade på ett djup av 300,6 meter under sjön och sålunda 548 meter under bergets högsta topp. Borrhålet gick, då det avslutades, fortfarande i malm, och här måste malmen hava en bredd,

95 som är avsevärt större än i dagytan. D:r Lundbohm uttalar även, att man genom resultaten av borrningarna kommer till den slutsatsen, att malmen fortsätter till ett mycket stort djup, samt att detta antagande har ytterligare ett starkt stöd i de magnetiska mätningar, som utförts av d:r V. CarlheimGyllensköld. D:r Lundbohm anser det därför vara ett mycket moderat antagande, om under Luossajärvis yta påräknas en kubikmassa, vars storlek erhålles, om arean i sjöns nivå multipliceras med 300. Det är visserligen möjligt, att arean vid ett djup av 300 meter under sjön icke är av alldeles samma storlek som i sjöns nivå, men å andra sidan är det bevisat, att malmen på flera ställen fortsätter under detta djup. Då malmmängden är beroende av malmens egentliga vikt, är denna noga undersökt samt kontrollerad vid brytningen. Den sålunda funna egentliga vikten uppgår till i medeltal 4,5, vilken siffra därför använts vid kvantitetsberäkningarna. Under ovannämnda antagande beräknades det, att Kirunavaara innehöll följande malmkvantiteter: Över Luossajärvis yta 240,000,000 ton Under sjöns yta då hela malmarean med undantag av de isolerade fyndigheterna sydöst om berget medräknas 559,000,000 ton eller avrundat • 500,000,000 > Tillsammans omkring 740,000,000 ton. Sedan 1914 hava på grund av överenskommelse mellan staten och malmbolagen nya djupundersökningar medelst diamantborrning pågått inom malmfaltet. Dessa undersökningar, som ännu icke äro avslutade, stå under kontroll av en särskild nämnd. Över hittills utförda arbeten har nämnden avlämnat vissa redogörelser, vilka intagits som bilagor till Kungl. Maj:ts prop, nr 38 år 1922. Häruti uttalas, att kännedomen om fyndigheten, ehuru den genom de utförda undersökningarna blivit betydligt utvidgad, dock ännu är rätt ofullständig och ojämn. Det är därför omöjligt att med bestämdhet avgöra, huruvida fyndigheten i sin helhet tenderar att öka eller minska, eller om den förblir konstant ned till 500 meter under Luossajärvi. Några fullt tillförlitliga kvantitetsberäkningar ned till sagda djup kunna under sådana förhållanden icke utforas. Antages dock fyndigheten fortsätta till detta djup med ungefär samma area som i Luossajärvis nivå, skulle här kunna erhållas en ytterligare malmkvantitet av approximativt 350,000,000 ton. Gellivare. o Gellivare malmberg är beläget 7 km nordväst om Gellivare järnvägsstation på riksgränsbanan. , .. ? J ^ n Gällivare järnvägsstation går järnvägen till Malmbergets station och härifrån till en terrass nedom berget, varifrån sidolinjer äro dragna till de olika delarna av fältet. Malmberget var redan i 1700-talets början, då det omnämnes av bergmästaren Sadlin, bekant under namnet Illuwara, ehuru det snart åter synes hava råkat i glömska. Först på 1730-talet fästes uppmärksamheten ånyo på detsamma, och uppgivas, som ovan nämnts, i berättelserna olika upptäckare. Emellertid gjorde löjtnant Thingwall år 1735 inmutningar på berget, som da kallades Giällivari. _ Ar _ 1736 utfördes av bergmästaren undersökningar å malmfältet, varvid på sju olika ställen påträffades rik järnmalm. I berättelsen härom omtalas särskilt, att på Välkommans kulle påträffades en sprängning, där 30 lass malm lågo överväxta med mossa.

96 Med anledning av denna undersökning erhöll löjtnant Thingwall, som förut framhållits, 1738 privilegium på anläggning av en masugn och två stångjärnshammare i Båneå socken. Dessa rättigheter överlätos sedan på direktör Abraham Steinholz, vilken i förening med kapten Jonas Meldercreutz anlade Meldersteins bruk i Råneå. Från denna tid bröts under hela 1700-talet nästan årligen något malm, vilken nedfördes till Strömsunds masugn, som låg 1 l / 4 mil från Melderstein. Malmtransporten, som måste utföras med renar, var dock i allmänhet obetydlig. Den uppgick endast någon gång till 1,000 skeppund och svarade aldrig mot masugnens eller brukets behov, varför malm, delvis nödvändig som blandningsmalm, även hämtades från Roslagen. De gruvor, vilka vid denna tid mest bearbetades, voro Kammarherregruvan, senare kallad Kaptensgruvan, Bergmästaregruvan, Välkomman, Johannes malmbrott, Fredrikas skärpning och Thingvalls kulle. I många av de äldre bergverksrelationerna påträffar man meddelanden om brytningarna på Gellivare. Bergmästaren Adlerheim berättar sålunda 1751, att på Gellivare utom Meldersteins rymning även tvenne andra arbeten voro anlagda, nämligen Kammarherregruvan och Adlerheimgruvan. Dessutom voro även några skott skjutna å ett ställe kallat Fredrikas skärpning. Namnen hade blivit åsatta vid ett besök 1745 av kammarherren och assessorn Tilas. Meldersteins rymning är det ställe på berget, där arbete först utföris. 1751 var rymningen upptagen på en längd av 10 a 12 famnar efter bergets sluttning samt med ungefär samma bredd. Arbetet var dock egentligen endast påbörjat, så att skärpningens djup var obetydligt. Adlerheimgruvan var 4 famnar lång, 3 famnar bred och 1 aln djup och Kammarherregruvan 4 famnar lång, 3 famnar bred och 2 famnar djup. 1759 års relation innehåller följande beträffande gruvarbetena å Gellivare. »Af de arbeten som här drifvits finnas följande hwarifrån malm blifvit till Strömsunds masugn förd och nyttiad nämligen 1) Fredericas skärpning belägen vid nordvästra sidan af detta Berg up; togs 1757 och har arbetet härtils varit ganska litet; gången sträcker sig i Norr och Söder. På västra sidan om gången är malmen hel lös och filler så mycket sönder att then måste inpackas i fierdingar då then skall föras neder till masugnen; här finnes på åtskilliga ställen små koppargnistror insprängda isynnerhet där malmen är helren. Bergarten, som är på en del ställen äfven i sielfwa malmen inblandad, består af en röd och hwitgrå bergart; wid östra wäggen finnes åter ej annat än ett slag spegelmalm, uti hwilken en hwit qwartsart finnes lika som insprängd. 2) Meldersteins Rymning belägen l/i mil i fullt öster ifrån den förra har nu grofgrynig malm. Bergarten är ock här alldeles lika med hwad wid förra stället är anmärkt, och strecket är 10 famnar brett men arbetet har varit ganska ringa af orsak att Berget är ganska otätt och skatten, som här anstalts således skedt utan wärkan. 3) Cammarherregrufvan en half mil öster om Meldersteins rymning är nu 11 7 a aln diup, 12 alnar bred och 22 Va alnar lång; härifrån har alltid större delen af malmbehofvet blifvit tagit, dock låg ännu, så mycket malm urbruten, att det lärer på flera år ej mera hinna upbrukas. Dessa äro väl the arbeten som härtils blifwit nyttiade, dock i anseende till widden af thetta Berg och det stora förråd af malm, som här finnes eawarest man och vill arbeta, skulle flera brytningar om nödvändigheten thet fordrade kunna anläggas.» 1769 meddelas, att brytningen blivit inställd såväl i Fredrikas skärpning som i Meldersteins rymning, emedan malmen i den förra var så lös, ocl: berget

97 i den senare var så otätt, att sprängning med krut ej åstadkom synnerlig verkan. Däremot hade malmfångsten i Kammarherregruvan pågått, så att denna •då var 7 famnar djup. 1 792 företog övermasmästaren J. C. Garney en resa i Norrbotten samt avlämnade en berättelse härom. I denna yttrar han beträffande Gellivare följande: > Thingvalls grufva belägen på norra sidan af berget och dess där ägande största höjd visar uti en ringa bearbetad skärpning malmen på olika sätt i dagen; på flera famnar i längd och bredd och är malmen här af en fingrynig tät och fast sammansättning. _ Uti nästan rätt söder härifrån är Fredrikas skjärpning men som skjärpningen var liten och damjord af sand nedflutit, kunde dess rätta läge ej så noga märkas. Captainsgrufvan som består af en genom 3 qwartar djup af grof sand och klapar bestående damjord nedslagen grufveöpning af 19 alnars diameter något trängre åt botten och 3 famnars djup uti sjelfva malmen, som ännu på intet ställe livarken å botten eller sidorna blifvit genombruten utom en 3 alnar bred nästan med botten af grufvan jämn gjord öpning ut åt sidan af bergets stupning till malmens utförsel — af alla här befintliga malm anledningar är -denna den enda som blifvit något synnerligen bearbetad • Gelliwara berg har uti äldre handlingar blifvit kalladt Illuwara fjäll. Antingen dess namn _ härleder sig från Finska eller Lapska språken är owisst, då man icke har sig bekant hwilketdera språket Illu tillhörer, hwad det följaktligen kan betyda, eller om det så rätteligen bör skrifwas, men endast at berg heter på Lapska Ware och finska Wuori: Litet berg på Lappska Warats; at Lappska orden Jelletet betyder försörja, Jelet lefwa och Jelhajet begynna få lif, item tillfriskna, samt at Lappen då han klappar och smeker sin Ren tilltalar honom: Mojelli min lefwande eller Raske Ren, är nog bekant, men därifrån kan ingen säker slutsats till bergets benämning dragas.» Garneys berättelse innehåller även nedanstående redogörelse för laboratorieundersökningar, som av honom utförts å prov av Gellivaremalm. »1) Bergmästaregrufwan, 1 centner rostades 1' tima, förlorade därunder 1 p r o c ; Rostgodset brunt till färgen lades på stybbehärd och täcktes med borax. Efter 20 min. påblåsning ficks uti en svart slagg en Regulus af 68 proc:ts halt i tackjärn, som gjort till smidigt jern (med tillsats af 1'i Crocus martis) lät wäl -smida sig kallt. 2) Välkomman, Blodstensmalmen. 1 Centner rostades i 3/4 tima, hade då förlorat 2 proc. och blef till färgen brun. Efter !/a timas påblåsning gaf en Regulus som vägde 78 :'/'H pre. Stångjärnet blef smidigt. _ 3) Johannisberg. 1 centner rostades l/a tima. Rostgodset blef röclt, drogs ej af magneten och hade förlorat 1 3/8 pre. Efter 1 / 2 timas påblåsning ficks en Regulus som vägde 62 V2 pre. Slaggen var svartfärgad. Stångjärnet blef

kallbräckt.

4) Thingwalls kulle. 1 centner rostades 1 tima. Rostgodset var svartbrunt, retractoriskt och hade förlorat 1 3/8 pre. Efter •*/, timas påblåsning ficks en tackjämsregulus om 67 3 / 4 pre. wigt. Slaggen wär otät och pipig, svartgrå: drogs ej af magneten. Stångjärnet blef smidigt. 6] Fredrikas skjerpning. i' cent. rostades 1 tima, förlorade 2 % pre. Godset blef swartbrunt, gnistrande. Efter l/a timas påblåsning ficks 68 Va pre. tackjärn i en grå slagg, som ej drogs af magneten. Stångjärnet blef smidigt. •' 6) Capitains grufwan. 1 centner rostades 1 tima, förlorade 1 pre. Godset blef svartbrunt och drogs litet af magneten. Efter Va timas blåsning ficks 67 V4 pre. i tackjärn. Slaggen war halfklar, blågrå och" stångjärnet blef kallbräckt.» 468

7*

98 År 1797 började tack vare friherre Hermelins outtröttliga bemödanden en livligare verksamhet vid gruvfältet. Flera nya gruvor upptogos nu för Hermelins räkning av bergsrådet Robsahm, och 2,000 ä 3,000 skeppund brötos årligen,, vilka nedfraktacles till Strömsunds och Selets masugnar. Malmtransporten avtog dock snart åter, så att den år 1818 endast uppgick till några få skepppund. Den år 1817 utsända kommissionen besökte även Gellivare, och i elen över undersökningarna avgivna relationen uttalas, att Gellivare borde anses vara ett berg av malm, om också däruti framdeles skulle upptäckas större och mindre gångar av bergarter, samt att malmen är fri från alla ämnen, som kunna giva ett oartat järn, ehuru man i äldre tider i brist på kännedom om malmens rätta behandling på masugnen ansett den vara av rödbräckt natur. Detta år inmutades under namn av Koskulls kulle den trakt av berget,, som ligger mellan Ridderstolpefyndigheten och Lina älv, och denna del har sedan alltjämt tillhört anelra ägare än det övriga berget. I början av 1800-talet betraktades berget nästan som en allmänning, så att den, som hade behov av malm, sprängde där det för transporten och malmens beskaffenhet bäst lämpade sig. Omkring 1825 började emellertid inmutningarna bliva talrika i samband med rykten om anläggning av transportled. Detta år anmäldes sålunda 56 nya ställen. 1823 pågick gruvbrytningen fortfarande i Kaptensgruvan och utfördes av en enda bergsprängare, som försåg båele Meldersteins och Selets masugnar med den malm, vartill vinterforor kunde erhållas. På grund av stora snöfall kunde dock endast 1,000 skeppund bortföras. Från Koskulls kulle nedfördes 1826 för Gyljens bruks räkning, som då var under anläggning, 5,000 skeppund malm. Denna gruva och Kaptensgruvan voro sedan under en följd av år de egentliga arbetsplatserna inom fältet. D e t sätt, på vilket malmfångsten fortfarande utfördes, kunde dock knappast få namn av gruvbrytning. Arbetet fortsattes nämligen så, att sidan av berget avpallades, varvid brottets botten hölls i det närmaste horisontell. Malmen upplades i brottet, och formännen hämtade malmen härinne. Beträffande själva borrningsarbetet omnämner bergmästaren Quensel, att i Gellivare ännu fortsattes med användning av grova borrar och 3 mans borrlag. Ehuru detta sätt sannolikt icke vore för denna malm det mest ekonomiska, ansåg han dock, att saken ej vore av den vikt, att arbetarna mot sin vilja borde tvingas göra nya försoök, varav de ej insåge fördelarna. År 1827 påpekar Quensel, att inmutningarna voro så många, att det ej funnes en fotsbredd av berget, som ej komme att inläggas på de blivande utmålen, samt att det vore nödvändigt att få till stånd en kartläggning. Dessutom förordades en geologisk undersökning av berget. År 1829 funnos 42 arbetsrum med ordentliga utmål, och 1837 indelade geschworner Baer de 42 utmålen i följande: Kaptens-, Bolags- och Töreforsutmålen, som brötos på rik och god malm, vidare 10 st. icke namngivna utmål med stora och rika malmlager med lös och grynig malm, 19 st. även med god tillgång på mer eller mindre rik malm av något fastare art samt slutligen 10 st. med föga eller ingen malm. År 1833 besiktigade bergmästaren Ekenstam malmberget och konstaterade därvid, att å betydande områden fattig malm och ofyndigt berg förekommo. I juli 1842 omnämnes att utmålsläggning ägt rum för Selets räkning på 6 nya gruvor. 1847 lades 40 st. utmål och 1850 ytterligare 33 st. " År 1861 ägdes större delen av malmfältet eller 171 utmål av Gellivare bolag; 16 utmål ägdes dock av Gyljens masugn och Kengis bruk. Detta år besöktes berget av direktör Dellwik, som för Jernkontorets räkning från fem skilda ställen inom fyndigheten tog generalprover, å vilka direk-

99 tor Kinman sedan utförde fullständiga analyser. Resultaten av dessa analyser finnas införda i Jernkontorets Annaler 1862. På grund av analysresultaten ansågos de betänkligheter skingrade, vilka man dittills hyst med avseende på malmens användbarhet till följd av apatitinblandningarna. Det konstaterades nämligen nu, att fosforhalten på flera ställen ej var större än den som förekommer i flera av de bättre malmerna i sydligare delar av landet. Då trots detta olika meningar yppade sig, verkställdes 1862 på uppdrag av det engelska bolag, som då ägde berget, av föreståndaren för Sveriges geologiska undersökning, professor A. Erdman, en geologisk undersökning av fältet. Dessutom anordnades en del undersökningsarbeten för att utröna beskaffenheten och utsträckningen hos ett malmlager. För arbetena utvaldes det malmstreck, som sträcker sig genom Kaptensgruvan och Fredrikas skärpning. Planen var nämligen den, att från botten av de i båda dessa förekomster redan befintliga gruvöppningarna skulle avsänkas schakt, varefter dessa skulle förbindas med fältort. För utrönande av malmlinsernas mäktighet skulle dessutom tvärorter drivas från fältorten. Arbetet påbörjatles hösten 1862, och schaktarbetet drevs till påföljande vår, då det dock avstannade, sedan det visat sig omöjligt att få den uppfordrade malmen nedtransporteracl till de i kustlandet befintliga masugnarna. Ben vid undersökningarna blottade malmen befanns vara särdeles ren och fri från gråberg samt endast förorenad av ett och annat korn apatit. Av den år 1863 ingivna berättelsen över resultaten framgick för övrigt huvudsakligen följande: att berget icke helt och hållet består av samlad malmmassa; att där befintliga malmer icke genom endast dagbrytning kunna åtkommas, utan att man måste använda vanlig gruvbrytning; att malmen förekommer i vissa uti bestämd riktning, här i nordnordost till nordost fortlöpande parallellstreck eller linsformiga lager, skilda från varandra av mellanliggande, mer eller mindre mäktiga band av ofyndigt berg; att malmrikedomen dock är ofantlig, enär de särskilda malmparallellerna vanligen icke blott fortlöpa betydliga sträckor på längden, innan de upphöra eller utkila, utan även tyckas äga en ganska ovanlig mäktighet av 100 fot och därutöver; att de också sannolikt äga ett stort djup; att malmen i det allra närmaste är fri från all större inblandning av ofyndiga bergarter; att malmen är dels blodsten, dels svartmalm utan någon för ögat synbar inblandning av svavelkis; att däremot apatit förekommer i flera malmparalleller; att detta i synnerhet är förhållandet i Kungsryggen; att den i Kaptenshöjden är mindre märkbar och till en del nästan saknas; att den apatithaltiga malmen vanligen förekommer samlad för sig i egna band inom de större malmparallellerna, oftast utmed den ena eller andra långsidan; samt att det är lika stor sannolikhet för att apatithalten mot djupet skall avtaga eller upphöra, som att den skall fortfara. Ar 1864 funnos inom Gellivare malmfält 543 inmutningar. Endast 520 centner malm brötos detta år, varav icke mer än 156 centner nedfraktades till Törefors masugn. Gellivare bolag hade redan 1862 gjort ommutningar för att bevara sin rätt till malmfältet, och 1866 ommutade Gellivare Company Limited 529 gruvor och malmanledningar inom fyndigheten. För grosshandlanden V. Kjellbergs räkning påbörjades under september 1867 av bergmästaren Trysén en undersökning för upprättande av karta över

100 fältet. Arbetet fortsattes sommaren 1868 men upphörde då, emedan uppdragsgivaren icke vidare ville bekosta detsamma. På grund av bergmästarens undersökning påbörjades 1872 en ny utmålsläggning, vilken dock blev avbruten med anledning av tvist mellan jordägaren och innehavaren av malmberget. Vid 1875 års kommissions besök å malmberget utfördes en geologisk undersökning samt togos 41 st. generalprover, å vilka analyser utfördes. Av denna undersökning framgick i huvudsak, att inom ett och samma lager eller lägersystem funnos både fosforfattiga och fosforrika malmer, men att vardera arten dock förekom någorlunda samlad för sig. År 1883 ägdes inmutningarna inom fältet av följande personer och firmor: Grosshandlanden V. Kjellberg enl. mutsedel utf. 21/.s 1867 210 st. Bergman, Hummel & C:o » » » l5/ 8 1873 12 » Disponent J. A. Vikström » » » i:,/]rt 1874 och fi n 1S75 52 » Brukspatron C. J. Sohlberg » » » n / 3 och V* 1882 4 » Överstelöjtn. C. O. Bergman » __» ;•• 2!)',2 1883 361 Summa inom Gellivare malmfält »539 st. År 1887 upprättades av ingenjör H. von Post en magnetisk karta över malmfältet. Då man tidigt insett, att någon större malmbrytning icke skulle kunna åstadkommas utan att malmfältet sattes i järnvägsförbindelse med kusten, väcktes redan i början av 1870-talet frågan om en sådan förbindelse. Många svårigheter restes dock häremot, och först i mars 1888 var järnvägen efter upprepade tidigare försök att få den till stånd så pass färdig, att det första malmtåget kunde nedföras till Luleå hamn. Under året nedforslades sedan 1,874,230,6 centner malm, vilken var tagen från utmålen Kapten nr 3 och 4, Fredrikas skärpning nr 2, Selet nr 2 och Hertigen av Östergötland nr 3. Den livliga verksamhet, som inträdde med avseende på brytninger. i och med järnvägens fullbordande till Gellivare, avtog dock snart, så att under senare hälften av år 1889 gruvarbetet ånyo inskränkte sig till försvar av de talrika inmutningarna. Detta år undersöktes fältet av den s. k. Apatitkommissionen. Under år 1890 råkade järnvägsbolaget, som i Gellivare bolags namn idkade gruvdriften, på obestånd, och med anledning härav upphörde såväl järnvägsbyggnaden som gruvarbetet. En härtill bidragande orsak var även, att tvistigheter uppstått beträffande äganderätten till gruvorna. Den 1 oktober 1891 övergick emellertid på initiativ av konsul G. E. Broms och överste Bergman till ett under benämningen Aktiebolaget Gellivare Malmfält bildat bolag äganderätten till alla Gellivare Aktiebolags inmutningar och utmål enligt mutsedlar utfärdade å V. Kjellberg, J. A. Vikström, Hans von Post, Gustaf Thisell, H. Regnänder, Gellivare Aktiebolag, W. Sahlin och J. A. Jungner ävensom de mutsedlar, som blivit utfärdade å C. O. Bergman och A. O. Bergman. I Aktiebolaget Gellivare Malmfälts ägo kommo genom denna överlåtelse: 597 mutsedlar som tillhört Gellivare Aktiebolag 359 » » » C. O. och A. O. Bergman Summa 956 mutsedlar. År 1892 var malmbrytningen åter i gång och har sedermera fortgåöt utan avbrott. Detta år brötos 178,862 ton malm, varav till Luleå nedfördes 139,193

101 ton. Av malmen förädlades ingen del inom landet, utan alltsammans exporterades. Hela malmfältet omfattade nu 139 utmål, och av dessa ägde Aktiebolaget Gellivare Malmfält 133 st. samt dessutom 3 inmutningar. Ar 1893 utfördes för fyndighetens undersökning på djupare nivåer diamantborrningar inom fältet, och 1897 verkställdes av dåvarande gruvingenjören B. Kjellberg en triangelmätning över hela malmberget. Malmbrytningens storlek under de första tio åren efter järnvägens färdigbyggande framgår av nedanståenele tabell. /U.

Bruten malm, ton

1888 1889 1890 1891 1892

92,516 67,063 6,139 ISO 178,862

Bruten malm, ton

1893 1894 1895 1896 1897

306,594 (555,401 624,709 604,357 623,110

Aktiebolaget Gellivare Malmfält fortsatte gruvbrytningen i sitt namn till år 1907 men överlät då i samband med överenskommelsen mellan staten och malmbolagen alla sina gruvegendomar till Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag. I denna överenskommelse bestämdes, att i Gellivare under 25-årsperioden 1908—1932 skulle få brytas tillsammans högst 18,750,000 ton järnmalm, vilket per år motsvarade 750,000 ton. Gellivare malmberg består av tvenne bergsryggar, vilka sammanhänga och omfatta en däld, som lik en vik inskjuter i berget. Den största av bergsryggarna, Kungsryggen, sträcker sig omkring 5 km i ungefär öst-västlig riktning. Den är tvärbrant på norra och nordöstra sidorna samt till en del även på den södra. Bredden är nära 2 km. Den mindre ryggen, Kaptenshöjden, som går i nord-sydlig riktning, är omkring 3 km lång samt mera långsluttande åt alla sidor. Kungsryggen avslutas i öster av Thingvalls kulle, och i fortsättningen åt ^ väster ligger Välkommans kulle, bergets högsta topp, vilken dock är skild från Kungsryggen av en lägre höjdsträckning. Större _ delen av berget är täckt av lösa jordavlagringar, som delvis äro mycket djupa. Berggrunden består huvudsakligen av en röd, gneislik, finkornig bergart genomsatt av stora och små gångar av granit. I denna bergart ligga malmerna i form ay linser, övertvärade av talrika granitgångar. Malmerna äro i sitt förhållande till elen omgivande bergarten mycket oregelbundna. I vissa fall och särskilt i hängande väggen äro de skarpt avgränsade mot gneisen, i andra åter äro de omgivna av skarn bestående av hornblende, magnetit och apatit samt stundom även av fältspat, kvarts och andra mineral. Icke sällan övergår också malmen gradvis i sådant skarn, som stundom är breccieartat. Malmen består dels av svartmalm dels av blodsten. Svartmalmen, som är övervägande, har vanligen en grovkristallinisk textur och består huvudsakligen av kantiga^ mindre och större, löst sammanfogade magnetitkorn. Blodstenen är finkornigare men lika lös som svartmalmen. Båda äro de blandade med apatit i mycket växlande proportioner, dock är blodstenen i regel mindre fosforhaltig men ofta också järnfattigare på grund av kvartsinblandning. Då apatiten oftast uppträder i malmen i tydliga skikt, får denna härav ett typiskt randigt utseende. Malmerna utmärkas för övrigt av en hög järnhalt, 60 ä 70 96, låg syavelhalt samt låg titanhalt.

102 Då malmerna äro mer eller mindre uppblandade med granit och skarnbergarter, är den vid brytningen erhållna malmprocenten endast omkring 70. Dessutom måste därvid medtagas ansenliga mängder av gråberget i häng- och liggväggarna. Malmen skräcles för hand och skiljes meet avseende på sin fosforhalt i följanele olika kvaliteter: A-malm med max. O025 % fosfor C'-malm » » 0'3 5 » » C 1 '-malm » » 0'8o » » D-malm » min. 0'8 0 » » De största och viktigaste av malmkomplexen inom fältet äro Stora malmen och Kaptenslagret samt ehuru icke tillhörande samma storleksklass som dessa Norra Alliansen, Södra Alliansen, Dennewitz och Hvitåfors. På östra sidan av berget ligga Koskullskullemalmerna, och mellan Stora malmen och Kaptenslagret finnas en del malmer, av vilka den största är Selet. Då de olika malmernas längd och bredd variera mycket, äro även deras areor mycket olika, nämligen från 20 ä 25,000 m 2 till endast några hundra m 2 eller ännu mindre. Stora malmen har en längd av omkring 4,500 meter och sträcker sig från Thingvalls kulle till Välkommans kulle. Såväl västerut som österut från ändarna av denna huvuelmalm finnas ytterligare större och mindre ansamlingar av malmlinser till en längd av omkring 1,500 meter i vardera riktningen. Kaptenslagret har en längd av över 1,000 meter och består av malm med jämförelsevis låg fosforhalt. I Kaptenslagrets strykningsriktning åt sydväst finnes ett starkt kompassdrag inom utmålet Hertigen av Dalarne, varför det kunde antagas, att Kaptenslagret fortsatte åt detta håll. Genom diamantborrningar har det också blivit konstaterat, att samlad malm finnes här. De största malmernas bredel växlar vanligen mellan 40 och 70 meter men går på en del ställen upp till 100 meter. Strykningen är i huvudsak ostvästlig och stupningen 30° a 80°, i regel mot söder eller sydsydost. Fältstupningen är i allmänhet 60° åt väster. Alla malmerna hava varit utsatta för stark pressning, varför de ofta äro mycket veckade. Vid olika tidpunkter har man sökt att med tillhjälp av geologiska undersökningar och magnetiska mätningar angiva de olika fyndigheternas läge och utsträckning samt sålunda få en uppfattning av fältets malmarea. På grund av jordlagrens tjocklek, malmernas olika grad av magnetism samt markens lutningsförhållanden och de härigenom uppkomna svårigheterna att tyda observationerna har dock uppskattningen av malmarean icke kunnat bliva tillförlitlig förrän på senare åren, då berggrunden genom blottningar blivit mera tillgänglig för undersökning. Det har sålunda vid senare detaljundersökningar visat sig, att den magnetiska intensiteten inom stora områden beror icke på samlad malm utan på förekomsten av magnetiska bergarter av olika slag samt på bergart rik på magnetit. På grund av dessa inom fältet förekommande magnetiska bergarter har tidigare, elå uppskattningarna av malmarean inom fältet endast baserades på gruvkompassens utslag, denna angivits betydligt större än den som motsvarar den samlade malmen. Så uppskattades malmarean av 1875 års kommission till 650,000 m2. Berggrunden var då blottad endast på några få ställen, så att närmare undersökning icke kunde utföras. Med ledning av 1875 års karta samt av den magnetiska karta, som ingenjör von Post utförde 1887 efter observationer med Tibergs inklinationsvåg, vilket instrument ger mycket tydligare utslag än tlen 1875 använda gruvkompassen, upprättade d:r Hj. Lund-

103 bohm i sambanel med de unelersökningar, som förétogos av apatitkommis5sionen 1889, en översiktskarta, enligt vilken malmarean var omkring 440,000 m2. Då med anledning av tvist mellan Gellivare Aktiebolag och dåvarande överstelöjtnanten C. O. Bergman ett flertal jordrymnings- och sprängningsarbeten utfördes, vilka tilläto ett ytterligare studium av berggrunden, företogs under åren 1890 och 1891 av d:r Hj. Lundbohm och d:r W. Petersson inmätning av samtliga i malmgränserna blottade punkter. Med ledning härav upprättades en geologisk karta, vilken. senare kompletterades med användande av -de i samband med gruvbrytningen erhållna upplysningarna rörande berggrunden. Med stöd av denna karta uppskattades malmarean år 1893 till cirka 245,000 m2. I mån av gruvdriftens framskridande har ovannämnda karta sedermera ytterligare kompletterats och i detta skick offentliggjorts i en uppsats i Jernkontorets Annaler 1906 av gruvingenjören A. Dellwik. All den malm, som finnes inom nämnda area, är dock icke under vanliga förhållanden brytvärd sådan. I »Iron Ore Resources of the World» uppskattar d:r Lundbohm, utgående från gruvingenjör Dellwiks uppgifter, den area, inom vilken malmerna äro kända genom jordrymningar, diamantborrningar, magnetiska mätningar och gruvbrytning samt befunnits bryivärda, till 181,420 m2. Även denna summa innefattar dock några mindre malmareor om tillsammans 10,000 ni2, som med hänsyn till storlek och läge för närvarande icke kunna brytas. Härtill kommer 25,000 m 2 mindre rika malmer, vilka endast kunna tillgodogöras i samband med magnetisk anrikning. För denna uppskattning av malmarean samt för beräkning av malmkvantiteten har fältet indelats i fyra särskilda delar, nämligen; I:o) Östra fältet, beläget på östra sluttningen av berget och innefattande fyndigheterna Hvitåfors, Alliansen, Dennewitz m. fl.; 2:o) Östra delen av Stora malmen med fyndigheterna Norrbotten, Thingvallskulle, Sofia m. fl.; 3:o) Västra delen av Stora malmen från Uppland till Välkomman och Johan samt de mindre malmerna i den längst västerut liggande delen av fältet; samt _ 4:o) Södra fältet innehållande Kaptenslagret, Selet och en del andra fyndigheter. Som underlag för beräkningarna hava en mängd undersökningar medelst diamantborrningar utförts. Det största djup, som därvid före 1910 års beräkningar uppnåddes, var 250 meter under dagen. Samtidigt med de senaste djupdiamantborrningarna i Kiruna hava sådana även utförts i Gellivare. Härvid har neddrivits 8 st. borrhål, varav 4 i Välkommangruvan, 3 i Kaptenslagret och 1 i Tingvallskullelagret. I Välkommangruvan liar en fullständig profil uppborrats till 540 meters avvägning, Av ele uti Kaptenslagret drivna borrhålen påträffade ett fyndighetens hängvägg på 408 meters avvägning och, sedan det genomgått malmen, liggväggen på 568 meters avvägning. Det i Tingvallskullelagret borrade hålet påträffade en malm mellan 287 och 332 meters avvägning och en annan mellan 359,0 och 368,4 meters avvägning. Genom undersökningarna har konstaterats, att malmareorna vid de djup, som uppnåtts vid gruvbrytningen och diamantborrningen, i regel äro lika stora som i dagen och icke sällan större. Med stöd av detta faktum samt av andra omständigheter, bland annat malmernas geologiska förekomstsätt, är man berättigad antaga, att malmen meel samma area fortsätter ned till 500 meters nivån 1 ). Denna nivå var 1909 i medeltal 382 meter under medelnivån för bottnarna i gruvorna och icke arbetade fyndigheters dagyta, **) Alla nivåsiffror räknas från nollpunkten belägen å bergets högsta topp 616,4 meter över havet och beteckna sålunda djupet i meter under denna punkt.

104 Beräkningarna äro i övrigt baseraele på den uppmätta och i vissa fall antagna arean för de särskilda fyndigheterna, vidare på elen malmprocent, som erhållits viel brytningen, och slutligen på elen egentliga vikt, som bestämts för de olika malmerna genom direkt vägning. I Östra fältet och östra delen av Stora malmen hava tie malmkvantiteter, som finnas dels från dagen och från bottnarna i gruvorna ned till utfraktstunneln i Thingvallskulle och Hvitåfors, dels mellan denna och 500 meters nivån, beräknats. Malmmängden i västra delen av Stora malmen har beräknats dels från gruvornas bottnar, där dessa befunno sig i början av 1909, till Hermelinsstollen belägen på 200 meters nivån och dels från denna nivå till 500 meters nivån. I Södra fältet har malmkvantiteten slutligen blivit beräknad från dagsytan och från gruvbottnarna till 357 meters nivån samt mellan denna och 500 meters nivån. De kvantiteter, som enligt denna uppskattning vid tidpunkten för beräkningen skulle finnas i Gellivare malmberg, voro följande: I Östra fältet: till 253 meters nivån mellan 253 och 500 meters nivån

4,381,400 ton. 19,752,100 »

I östra delen av Stora malmen till 253 meters nivån mellan 253 och 500 meters nivån...:

34,499,400 » 45,894,600 »

/ västra, delen av Stora malmen till 200 meters nivån mellan 200 och 500 meters nivån

23,111,400 » 79,747,200 »

I Södra fältet: till 357 meters nivån mellan 357 och 500 meters nivån Mindre rika malmer

9,774,800 » 9,180,600 » 226,341,500 ton. 6,300,000 » Summa 232,641,500 ton.

Koskullskulle. Under detta namn inmutades, som ovan nämnts, redan 1817 den östligaste delen av Gellivare malmberg. Fyndigheten täckes för närvarande av 8 utmål, vartill inmutarerätten innehaves av Bergverksaktiebolaget Freja. Av utmålen lades 2 st. 1888, 4 st. 1889 och 2 st. 1902. Malmbrytningen påbörjades år 1898. I de två senast lagda utmålen äger staten jordägareandelarna, som vid utmålsförrättningen bevakades och anmäldes utarrenderade till bolaget intill utgången av år 1921. Arrendet förnyades därpå för en period av fem år. Inom fyndigheten uppträda tvenne malmlinser, en större och en mindre. Den större, vilken stryker i NO—SV och stupar 45° ä 55° mot S, har en längd av 250 meter och en maximibredd av 130 meter. Den mindre malmlinsen, som ligger väster om den större och har en area av omkring 2,000 m2, sträcker sig in uti det angränsande Gellivare malmfälts område.

105 Bergarten i hängandet om huvudmalmen består av leptit, vilken i västra elelen av fältet har ett porfyrartat utseende. Mellan liggandet, som utgöres av nietabasit, och denna malm går en granitgång, och sådana gångar av stor mäktighet liksom också gångar av metabasiten genomstryka dessutom malmen i olika riktningar. Även den mindre malmlinsen genomsättes av ofyndiga gångar. F ö r fyndighetens undersökning hava diamantborrningar företagits, varvid borrhål till en sammanlagd längel av 1,383 meter utförts. Uti ett av borrhålen är malmen konstaterad på ett djup av 140,8 meter. Malmen består nästan uteslutande av magnetit. Den skrädes i A-malm med en järnhalt av 66 ä 67 % och en fosforhalt av maximum 0,0 2 5 % samt i tvenne C-kvaliteter med lägre järnhalt och upp till 0,1 % fosfor. Den fosforfattiga Koskullskullemalmens ungefärliga sammansättning framgår av följande analys. Fe„03 63'83% Si02 2?6 % FeO 29'25 » S 0*13 » MnO 0*19 » TiOo ()'2i » MgO 0'92 » P20^ 002 » CaO •. 0-95 » 100-3 8 AL O, 2i2 » Fe 67'4 3 % P

I sin helhet kan malmen anses hålla: FeP S Si02

0'009

»

65'5 % 0-020 ä 0'7*0 » 0*15 ä 0'22 » 6-0 »

Malmfältets sammanlagda malmarea uppgår till omkring 27,000 m2, varav dock 7,000 m 2 äro mindre väl kända. Då _ per avsänkt meter 100,000 ton malm beräknats kunna erhållas, skulle ned till det med diamantborrning uppnådda maximidjupet från brytningens början räknat 14,000,000 ton malm hava varit att påräkna. Till 1920 års slut har erhållits 4,274,779 ton malm. Då huvudmalmen nu kan anses utbruten till cirka 90 meters avvägning (cirka 60 meter under malmens utgående i dagen) synes malmmängden hava skattats något för högt. Antagligen sträcker sig dock malmen till ett vida, större djup än det hittills konstaterade. De tvenne utmål, Elise och Gottfried, i vilka staten äger jordägareandelarna, äro belägna i hängandet om utmålen Koskullskulle och Försöket, som innehålla huvutlclelen av fyndighetens övre partier. Först på ett djup av 100 meter under malmens utgående i dagen räknat vid hängandet och ungefär 200 meter viel liggandet kommer malmen inom gränserna för de sistnämnda utmålen. Inom dessa har därföre hittills endast en obetydlig mängd malm brutits. Malmbrytningen försiggick före 1919 endast i öppna dagbrott, men detta år infördes magasinsbrytning för uttagande av de mot hängväggen kvarstående partierna. Samtidigt började tillredning för skivbry tning med étagebottnen liggande på 135 meters avvägning. Möjligen kommer på denna nivå även magasinsbrytning att delvis användas. Den djupast belägna, pallsulan ligger på 106 meters avvägning, vilket motsvarar 75 meter under utgåendet i dagen. Ar 1898 bröts i Koskullskulle 11,904 ton malm, 1900 127,360 ton, 1905 164,876 ton, 1910 266,970 ton, 1915 326,841 fon och 1920 93,800 ton.

106 Tuolluvaara. Tuolluvaara malmfält är beläget 4'5 km öster om Kiruna, invid den därifrån till Jukkasjärvi kyrkoby ledande stora landsvägen. Fältet täcker större delen av bergshöjden Tuolluvaara, vars topp ligger omkring 70 meter över de omkringliggande myrmarkerna. Malmfyndigheten upptäcktes 1897 av dåvarande statsgeologen d:r Hj. Lunelbohm. År 1898 upprättades av disponenten E. Bosaeus en magnetisk karta över densamma, och under åren 1900ooch 1912 utfördes magnetiska mätningar av professor Carlheim-Gyllensköld. År 1906 utlacles av dåvarande gruvingenjören C. I. Asplund med teodolit det fixpunktsnät, som senare lagts till grund vid gruvkartans upprättande. Malmfältet, som ligger på kronomark inom det 1910 utlagda Kiruna statsgruvefält, är belagt med 17-1) utmål, av vilka 11 lades år 1902, 5 år 1903 och 1 år 1904. Inmutareandelarna innehavas av Tuolluvaara Gruvaktiebolag, vars aktieägare äro ett antal mellansvenska järnverk. I samtliga utmål har kronan bevakat sina jordägareandelar samt utarrenderat dessa till bolaget för en tid av 19 kalenderår utöver det, varunder utmålen lades, alltså intill utgången av resp. 1921, 1922 och 1923 mot en avgift av en trettiofemteelel av den brutna och uppfordrade malmens bruttovärde på gruvbäcken. Enligt ett under 1922 mellan kronan och bolaget ingånget avtal är arrendet av samtliga utmål förlängt till utgången av år 1931. Berggrunden i Tuolluvaara består av ljusröd leptitisk porfyr med strökorn av fältspat. Grundmassans huvudbestånelsdelar äro fältspat och kvarts i samma proportioner som i Kiruna hängväggsporfyr, och Tuolluvaaraporfyren liknar också till utseendet denna. Det magnetiska området är ganska vidsträckt. Det har sålunda en längd av 1,200 meter och en bredd av 750 meter. Inom detta område uppträder malm på spridda ställen, men de största malmerna ligga samlade inom en över toppen i nordost-sydvästlig riktning framgående zon av omkring 600 meters längd och 25 meters bredd. Malmerna, som bestå av finkristallinisk magnetit, understundom impregnerad med större korn av järnglans, äro av eruptivt ursprung och bilda gångformiga kroppar i porfyren. Invid de samlade malmerna är porfyren vanligen genomsatt av en mängd större och mindre malmgångar av varierande mäktighet, varigenom en malmbreccia bildas. På en del ställen övergår malmen successivt i denna malmbreccia, och gäller detta i synnerhet om malmernas spetsar, men i regel finnes en bestämd gräns mellan den rena malmen och malmbreccian. Någon gång är malmen sammanväxt med porfyren, men oftast är den skild från densamma genom en släppa eller sköl. Malmförekomsten är nästan fullständigt fri från gråbergsinblandningar. Inom Tuolluvaara malmfält uppträda en mängd stora förkastningar, som äro skarpt markerade, och som framkallat betydande rubbningar inom fyndigheten. Den mycket komplicerade förkastningstektoniken har ingående studerats av statsgeologen d:r Per Geijer och hänvisas beträffande dessa förkastningar liksom angående malmfältets geologi i allmänhet till dennes arbeten »Igneous Rocks and Iron Ores of Kirunavaara—Luossavaara and Tuolluvaara» Stockholm 1910 samt »Tuolluvaara malmfälts geologi» i Sveriges geologiska undersöknings årsbok 1919. De genom brytningsarbetena närmare kända malmerna äro följande: Västra Siammalmen med strykning i N—S och en oregelbunden brant stupning. Dess längd är 95 meter och medelbredd 25 meter; -1) Dessutom ett utmål, Hadvig, som, lades 1904 så, att det sammanbinder dessa utmål med u t m å l e n inom Tuollujärvi malmfält. Inmutareandelen äges av Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag, och jordägareandelen är utarrenderad till detta bolag till u t g å n g e n av år 1936.

107 Choulalongkorn-Östra Siammalmen strykande i NO—SV och med en tämligen regelbunden stupning av omkring 60° mot SO. Sammanlagda längden är 315 meter och medelbredden 20 meter; Ararat-Emilmalmen, vars västliga hälft stryker i ONO—VSV och har en stupning av cirka 60° mot SSO, men som österut gör en skarp böjning först åt SO och därefter åt NNO och där får en nästan lodrät stupning. Denna malm har en längd av minst 160 meter och en medelbredd av 20 meter. Utom dessa större malmer äro ytterligare tvenne avsänkta från dagen, nämligen Bråkmalmen och Östra Siarns parallellmalm. Dessutom har blottats tre malmer, en inom utmålet Snorre och två inom utmålet Finis. Bråkmalmen har en längd av cirka 70 meter och en medelbredd av 15 meter. Östra Siarns parallellmalm har i dagen en obetydlig utsträckning men är medelst ortdrivning öppnad på 36 meters avvägning och har där en längd av 83 meter och en medelbredd av 9 meter. Snorremalmen är omkring 50 meter lång och har en medelbredd av 10 meter. Finismalmerna hava i dagen en obetydlig area. Flertalet malmer hava en fältstupning av 50° a 55° mot S. För undersökning av malmernas förhållande på djupare nivåer hava diamantborrningar företagits, vilka dock, med den utsträckning de hittills fått och delvis på grund av förkastningarna, icke tillfredsställande klarlagt dessa frågor. Att döma av resultatet av ett av borrhålen, som neddrivits till ett djup av 250 meter, skulle emellertid den största malmen, Choulalongkorn-Östra Siarn, utkila på omkring 230 meters avvägning. Huruvida detta är fallet beträffande hela denna malm kan utan kompletterande undersökningar icke avgöras. Tuol luvaaramalmen . utmärkes av en mycket hög järnhalt och en i allmänhet låg fosforhalt. I underordnad mängd förekommer däri apatit och amfibol samt lokalt biotit och serpentin. Apatiten är vanligen så fint insprängd, att den ej med blotta ögat kan iakttagas, dock uppträder den i vissa delar av fyndigheten mera samlad i form av långsträckta korn och ränder, parallella med malmernas stryknings- och stupningsriktning. Med undantag för några mindre partier, som hava en högre fosforhalt, skrädes malmen inom malmfältet huvudsakligen i s. k. A-malm med en maximihalt av 0,oi5 % fosfor och C-malm med upp till 0,6o % fosfor. En del B-malm med maximum 0,0 3 5 % fosfor har dock även avskilts. Den fosforhaltiga malmen förekommer i stort sett samlad i zoner, så att den kan brytas skild från den mera fosforfattiga. De båda kvaliteterna äro dock icke skilda från varandra genom någon sköl, släppa eller dylikt utan övergå omedelbart i varandra. Då fosforrikare partier stundom även uppträda inne i de fosforfattiga, måste brytningen noga följas och kontrolleras medelst provtagning och analysering. I dagbrotten söker man hälla de olika varieteterna åtskilda därigenom, att brytningen ordnas så, att A-malm och C-malm uttagas växelvis i pallarna. Av den hittills brutna malmkvantiteten har nära 40 % utgjorts av A-malm. Malmens svavelhalt är låg. Vid brytningen urskiljes malmbreccia, som i genomsnitt håller 37 % järn, •och upplägges för framtida sovring. Härnedan meddelas såsom exempel på malmernas sammansättning tre st. analyser, av vilka de två första äro utförda å prov av A-malm och det tredje av C-malm.

x e 2 w.j

Mn O Mg O Ca O.. Al., 0 3 Si Ö2..

90*0 5 % 4'6 o » 0'12 » l-83 » 0'4 2 » 0'34 » 2-14 »

88*9 7 % 3*8 5 » 0'18 » T89 » 0'7 4 » 0'84 » 1*6 0 »

89'3 9 2'8 5 0'12 T94 ()-81 0'48 3*6 6

% » » » » » »

108 Ti02 S ..." Po0

Fe P

On % 0059 » 0016»

1*14 % 0*062 » 0016»

()*i7 0'045 0-19

99-6 85 %

99-2 8 8 %

99-65 5 %

08-43 » 0'007»

67'09 » 0-007»

66*72 » 0-085 »

De samlade malmernas area har i dagen uppgått till omkring 14,000 m2, varav 13,070 m 2 äro väl kända. På 36 meters avvägning äro fyra av malmerna nämligen Västra Siarn, Choulalongkorn-Östra Siarn, Ararat-Emil och Östra Siarns parallellmalm genom pall- och ortarbeten i det närmaste kända till hela sin utsträckning. Dessa malmer hava här tillsammans en area av minst 11,200 m2. Huru stor malmkvantitet fyndigheten innehåller torde med de ofullständiga djupundersökningar, som hittills utförts, icke med säkerhet kunna bedömas. Skulle samtliga malmer utkila på 230 meters avvägning, beräknas malmkvantiteten räknat från dagen hava utgjort (',850,000 ton, varav t. o. m. 1920 utbrutits 1,397,000 ton. Den från början använda brytningsmetoden har varit pallbrytning i dagbrott, och 3 pallnivåer hava i det närmaste uttagits. Från ett huvudschakt och från ett därifrån å 74 meters avvägning drivet ortsystem har fyndigheten seelan tillretts för underjordsbrytning, varvid med hänsyn till de olika malmkvaliteternas fördelning skivrasbrytning börjat användas, då härigenom de olika malmsorterna kunna hållas skilda från varandra. Från pallarna utfraktas malmen genom en från väster in till Siammalmerna å 36 meters avvägning indriven stoll. Den under tiden 1902—1920 brutna malmkvantiteten 1,397,057 ton fördelar sig sålunela på de olika kvaliteterna: A-malm 419,319 ton B- » 25,450 » C- » 632,529 » Före 1909 bruten, ej specificerad malm 319,759 » Från gruvfältet fraktas malmen medelst en 3,7 km lång linbana till en punkt cirka 2 km söder om Kiruna järnvägsstation, elär en fickkaj är anlagd vid ett kort stickspår från linjen Kiruna—Gellivare. All A-malmen förädlas inom lanelet, varemot O-malmen exporteras. Ruotivare. Malmfältet Ruotivare är beläget på berget Ruotivare, 11 km NN V om Kvikkjokks kyrkoplats. Till närmaste punkt på den föreslagna inlanelsbanan blir avståndet från Kvikkjokk antingen 115 km eller 77 km, beroende på om banan dragés över Jokkmokk eller mellan sjöarna Randijaure och Parkijaure väster därom. Till isfri hamn vid Lerfjorden i Norge är avståndet 110 km räknat över fjällen efter en elär utförd stakning för järnväg. Fyndigheten, som ligger på kronomark, är känd ända seelan 1700-talet. Dem besiktigades första gången 1796 av en kommission, som för friherre Hermelins räkning inmutade densamma. Liksom på så många andra håll synes friherre Hermelin även här hava ämnat igångsätta en storartad bruksdrift. Planer uppgjordes för malmbrytning i stor skala, kanalisering av Lilla Luleälv för möjliggörande av malmtransport samt anläggning av masugnar inviel forsarna i närheten av Jokkmokk.

109 Dessa planer blevo dock aldrig realiserade, och det hela stannade därvid, att •endast obetydliga försöksarbeten verkställdes. Under 1800-talet återkom frågan om malmförekomstens tillgodogörande vid olika tillfällen. Fyndigheten inmutades och sonades upprepade gånger, och även kanaliseringsplanerna återupptogos på 1860-talet på initiativ av Konung Carl XV, utan att projekten i något avseende fullföljdes. Icke ens några undersökningsarbeten gjordes under denna tid, och det var först år 1892, som några mera omfattande sådana blevo utförda. På uppdrag av konsul Rob. Asplund i Luleå verkställdes nämligen då en noggrannare undersökning och kartering av bergsingenjör J. G. Juiigner. Med stöd av dessa sina undersökningar skattade Jungner malmtillgångarna i Ruotivare ned till o 40 meters djup under utgåendet till 50,000,000 ton. Aret förut hade Ruotivare inmutats av tre malmletare, och på deras uppdrag hade dåvarande gruvingenjören J. Carleson upprättat en kartskiss över malmfältet i samband med en besiktning, varöver han avgivit ett mycket gynnsamt utlåtande. Malmförekomsten har vidare besökts av professor Hj. Sjögren samt tre •särskilda gånger av statsgeologen d:r F. Svenonius, vilken i en del uppsatser beskrivit densamma. I slutet av 1890-talet inköptes inmutarerätten av överste C. O. Bergman, som därpå verkställde för utmals erhållande erforderliga försvarsarbeten. Vicl utmålsförrättniiigen, som ägde rum 1902, belades fältet med 32 utmål, varvid kronan bevakade sina jordägareandelar samt anmälde att dessa utarrenderats till överste Bergmans stärbliusdelägare intill utgången av år 1921. Arrendeavgiften bestämdes till V45 av värdet av alla inmutningsbara mineral, som uppfordrades ur gruvan, dock minst 25 kr. per utmål och år. Arrendet har sedermera icke förnyats. Bland dem, som efter denna tid besökt malmfältet, kunna nämnas bergsingenjörerna F. Vanjura och O. Rodhe, vilka 1907 besiktigade detsamma. Vaniura ansåg, att förekomsterna voro horisontellt liggande lager av liten mäktighet, varför malmmängden icke kunde skattas till mer än 500,000 ton Genom undersökning av malmprover tagna av Rodhe konstateraeles dessutom, att malmens järnhalt var mycket växlande och icke så hög, som tidigare antagits. Pii grund av dessa resultat, som så mycket skilde sig från de av Jungner erhållna, utfördes för Metallurgiska Patentaktiebolagets räkning tvenne diamantborrhål och fältet besiktigades av C. Morton. Med ledning av resultatet härav uttalade Morton som sin mening, att icke allenast den av Jungner angivna malmkvantiteten var konstaterad, utan att dot även därutöver fanns betydliga tillgångar, av honom uppskattade till 35,000,000 ton. Slutligen företogos sommaren 1909 med av riksdagen beviljade medel undersökningar av jämförelsevis stor omfattning. Härvid upprättades en detaljkarta _ over faltet, varjämte diamantborrningar utfördes för att möjligast tillförlitligt kunna fastställa fyndighetens djupgående och därmed malmtillgångarna, Undersökningarna handhades av statsgeologen F. R, Tegengren, som däröver avlämnat en redogörelse, intagen i Sveriges geologiska undersöknings årsbok 1910, vilken till stor del ligger till grund för denna beskrivning Ruotivare ligger inom ett av de områden, vilka 1910 förklarades utgöra statsgruvefält. ° Berggrunden i Ruotivare utgöres av mycket omvandlad och starkt förskiffracl anortosit, Tidigare hade det antagits, att de däri förekommande malmerna voro gång-bildningar eller lager, men med tillhjälp av mikroskopiska undersökningar av malmstuffer kommo d:r Walfrid Petersson och professor Sjögren

110 1892 oberoende av varandra till det resultat, att de voro magmatiska urskiljningar i den basiska eruptivbergarten. Den sydostliga delen av fyntligheten har genom en förkastning blivit sänkt i förhållande till de övriga elelarna, varigenom en tvärbrant, till 40 ä 50 meters höjd, tvärs över malmområdet gående vägg, den s. k. Hermelinska väggen, uppkommit. Det malmförande området, som har en längd av omkring 1,500 meter och en medelbredd av något över 200 meter, sträcker sig i en mot SV konkav båge, vars norra och södra ändar äro jorelbetäckta. Jordlagrets tjocklek överstiger sällan 1 meter, och inom ele jorelbetäckta områdena uppsticka här och elär malmhällar. Inom detta områele uppträela malmerna såsom långsträckta partier, i regel strykanele NNV—SSO. Sidostupningen är i stort sett mot VSV och varierar mycket, från nästan horisontell till brant upprest. Fältstupningen är flack,. 10° ä 20° mot NNV. Gångformiga partier av mörk gabbro genomsätta på flera ställen malmförekomsterna. Till sin kemiska sammansättning är järnmalmen inom fyndigheten av i stort sett tvenne olika typer, nämligen rikare malm hållande något över 50 % järn samt fattigare sådan meel en järnhalt av 30 ä 40 %. Dessutom finnas stora partier järnfattigare produkter av den magmatiska differentiationen, magnetit-anortosit och malmbreccia, vilkas järnhalt, omkring 20 %, är så låg, att de knappast kunna anses vara järnmalmer. Den rikare järnmalmen är en vanligen finkristallinisk, titanhaltig magnetit,. innehållande ilmenit i ärtstora indivieler samt spinell och stunelom olivin. Accessoriskt uppträda magnetkis och svavelkis, i regel dock mycket underordnat. Malmen är tämligen hård men vanligen tätt förklyftad och elärför här och där på ytan sönderfallen i mindre stycken. Den fattigare malmen skiljer sig från den rikare huvuelsakligen därigenom, att såväl järnhalten som titanhalten är lägre. Fältspat uppträeler dock här i kristaller och rundade korn av upp till 1 cm storlek. Även elenna fattigare malmtyp är tätt förklyftad och sönderfaller ännu lättare än den rikare. Malmens titansyrehalt, som håller sig mellan 9 och 13 %, är högre ju järnrikare malmen är. Fosforhalten är ojämn, i det att en del prover knappast visa spår av fosfor, under det andra innehålla 0,io %. Någon lagbundenhet i fosforns förelelning kan icke påvisas. I meeleltal torde elen hålla sig omkring 0,oi a 0,0 2 %. Svavelhalten är även mycket varierantle, beroende på kisernas oregelbunelna förekomstsätt. Malmen håller även några tionelels procent vanadinsyra. Om ingen rikare malm efter brytningen urskrädes, blir den genomsnittliga järnhalten, seelan det ofyndiga avskilts, ungefär 47 % och titansyrehalten omkring 11 %. Medelst anrikningsförsök har konstaterats, att man ur denna råmalm genom magnetisk separering kan erhålla en slig, innehållande 60 ä 65 % järn och omkring 5 % titansyra. Mängden slig motsvarar 40 ä 50 % av ingående rågoelsets mängd. Det vid anrikningen erhållna avfallet får en titansyrehalt av 14 a 20 % och kan eventuellt utgöra utgångsmaterial vid framställning av titanprodukter. Härneelan meddelas tvenne av A. Grabe utförda analyser, den ena å råmalm från Hermelinska väggen och den andra å elärav framställd slig.

Ill Båmalm

Slig

Fe203 FeO....Cr203 MnO MgO CaO A1 2 0 3 Si02 Ti02

43-oi % 28'29 ». 0i4 » 0-30 » 4-26 » 0-20 » 9'05 » 2-41 » ll-io »

54-85 J 26-23 0i8 0-25 2-63 0i8 5'40 1-45 8-38

Va2Os

U-2G

»

0-32

S P205... Giödningsförlust

0'016 » 0'013 » 1*15 »

— 0'009 0'G4

Fe Mn

100'199^ 52*ii % 0-23 »

100'519% 58*80 % 0-20 »

P

0"006 »

0'004 »

# De magnetiska förhållandena inom malmfältet äro så växlande och förvirrade, att man av magnetiska mätningar knappast kan erhålla någon ledning vid bedömandet av fyndighetens utsträckning. Observationerna antyda dock, att förekomsten utgöres av ett stort antal från varandra av ofyndiga bergmassor åtskilela malmpartier, vilket även bekräftas av de geologiska iakttagelserna och diamantborrningarna. Vid de redan ovan nämnda, sommaren 1909 för statens räkning företagna diaman tborrningarna utfördes 5 borrhål med en sammanlagd längd av 300,7 meter. De enskilda hålen voro respektive 74,5, 72,8, 74,4, 47,5 och 31,5 meter långa och avsågo att utröna förhållandena mot djupet. Tre av borrhålen genomgingo malm, som upphörde på ett djup av resp. 48,4, 27,9 och 25,9 meter under utgåendet, men i de två andra påträffades inga rikare malmpartier av större dimensioner. I ett av borrhålen, ansatt i Hermelinska väggen, visade malmprov taget av borrkärnor från de första tio meterna en järnhalt av 44,3 5 % samt från 10,5—34,1 meters djup 41,3 3 % och synes härav .framgå, att malmen här är fattigare djupare ned än i Hermelinska väggen. Även analyser å borrkärnor från ett annat borrhål tyda därpå, att malmens järnhalt avtager mot djupet. Prov från 1,1—13,1 meters djup i detta hål gav nämligen 47,9 8 % järn och från 14,0—27,6 meters djup 45,9 6 % järn. Ruotivarefältets malmarea är enligt samstämmiga omdömen av de experter, vilka besökt malmberget, cirka 300.000 m2, men då det inom denna areal finnes betydande vidder, som innehålla mindervärdig malm eller ofyndiga bergmassor, torde arean av användbar malm enligt doktor Tegengrens beräkningar icke böra skattas högre än till sammanlagt 135,000 m2. Denna area fördelar sig på de olika delarna av fältet sålunda: Blottad malm inom mellersta delen av fältet cirka 20,000 m 2 Sannolik malm (känd med ledning av ur jordtäcket uppstigande hällar): inom nordvästra elelen av fältet 50,000 » inom sydöstra delen av fältet 65,000 » 135,000 m 2

Någon fullt säker uppskattning av malmkvantiteten inom Ruotivarefyndigheten kan icke med tillhjälp av hittills verkställda undersökningsarbeten utföras^

112 beroende på malmens mycket oregelbundna förekomstsätt, utan skulle härför mycket mera omfattande sådana arbeten erfordras. Malmtillgångarna bliva dock, på grund av malmens vid undersökningarna funna ringa djupgående, icke så stora, som man med hänsyn till den väldiga malmarean kunde hava anledning att antaga. Doktor Tegengren beräknar, under antagande att malmens medeldiupgående uppgår till 25 meter, varvid dock undantag göres för Hermelinska väggens malm, vars djupgående är större, följande malmtillgångar inom,hela Ruotivarefiiltet: Nordvästra delen av fältet 5,000,000 ton Saturnusmalmerna • 2,000,000 » Hermelinska väggens malm 6,000,000 » Sydöstra delen av fältet 6.000.000 » Summa oskrädd malm 19,000,000 ton Huru mycket skrädd malm skulle kunna uttagas ur denna kvantitet kan icke med säkerhet avgöras, men då det kan antagas, att malmprocenteii icke kommer att överstiga 75, torde högst 14,000,000 ton färeligskrädd malm vara att påräkna. Skulle råmalmen underkastas anrikning, torde de angivna malmtillgångarna komma att lämna 7,000,000 ä 8,000,000 ton slig med omkring 65 % järn och 5 % titansyra. Malmens relativt höga halt av lerjord och magnesia gör, att den ar synnerligen svårsmält, varför en betydande mängd kalksten och kvarts måste tillsättas, om malmen skall kunna smältas utan föregående anrikning. Fyndighetens värde torde på grund av dels malmens beskaffenhet och dels malmfältets avskilda läge vara ganska tvivelaktigt. Om malmens användning inom landet yttrar disponenten Aug. Herlenius i ett utlåtande angående malmtransporter å inlandsbanan följande: »Beträffande önskvärdheten af en afvikning af banans norra del längre at väster för att erhålla en utfartsväg från Ruotivaara malmfält, beläget cirka tio mil väster om banans nu föreslagna sträckning, anser jag. att mycket mindre sannolikhet förefinnes för denna malms användning i mellersta Sverige än for -flertalet andra lappländska malmer, emedan Ruotivaaramalmen dels är jämförelsevis fattig, dels icke har sådan kemisk sammansättning, att man kan vänta, att densamma kommer till användning förr än verklig brist på bättre malmer yppar sig — en tid som synes mig vara mycket avlägsen.» Vallatj. Detta lilla malmfält ligger endast 2 km NV om Ruotivare, på sydväst-sluttningen av berget Vallatjvaretjah. Fältet upptäcktes i början av 1890-talet av J. A. Falk, N. E. Nroselius< och A. A. Weclin, vilka då ielkacle malmletning i trakterna omkring Ruotivare och bland andra fyndigheter även inmutade Vallatj. Malmfältet har sedan dess vanligen besökts och beskrivits i samband med Ruotivarefältet. Denna fynelighet, som ligger inom Ruotivare statsgruvefälts område,o belades 1902 med tio utmål. Kronans jordägareandelar bevakades vid utmålsförrättningen och anmäldes vara utarrenderade till samma personer och på samma villkor som utmålen i Ruotivare. I geologiskt avseende liknar Vallatj fullkomligt-'Ruotivare, då båda förekomsterna tillhöra samma eruptivområde.

113 I fältets nordvästra och sydöstra ändar är malmen blottad, och dessutom uppsticka här och där berghällar, innehållande malmsliror. Inom alla utmålen förekomma rätt starka kompassdrag. Av tvenne analyser å malm från utmålen Zeus och Themis har den ena givit 45,84 % järn, 10,41 % titansyra, 0,on % fosfor och 0,105 % svavel, den andra 48,5 8 % järn, 10,8 5 % titansyra, 0,0 7 9 % fosfor och 0,081 % svavel. Fyndighetens malmarea är föga känd men torde kunna antagas uppgå till 4,000 ä 5,000 m2. Malmtillgångarna äro i förhållande till Ruotivares synnerligen obetydliga, och fältet är säkerligen av ringa värde. Vietovaara. Denna fyndighet är belägen 2 mil fågelvägen V om Kirunavaara, i sluttningen mot Holmajärvi, mellan Puoltsavaara och Aitijoki, 8 km NO om Ekströmsberg. Malmfältet upptäcktes i augusti 1914 av d:r B. Högbom. Av denne samt konsul A. Johnson inlämnades i februari 1917 ansökan om koncession för undersökning av järnmalmen, vilken ansökan dock blev avslagen. Magnetisk karta upprättades under våren 1918, och fältet inmutades i juni samma år av d:r Högbom på svavelkis. Sju utmål täckande större delen av fältet lades den 9 mars 1919 samt ett den 4 juli samma år. Kronans jordägareandelar äro ännu icke tagna i bruk. Anmälningstiden utgår för ett utmål den 22 september och för de övriga den 30 december 1923. En baslinje är dragen över fältet, vars 0-punkt är belägen vid bäcken Aitijoki, ungefär 2 km från dess utlopp i Adjolahti, och framgår från denna punkt i yästsyetvästlig riktning över fältet. Det utmålslagda området, som börjar mitt för en punkt på baslinjen, belägen ungefär 350 meter från nollpunkten, ligger till huvudsaklig del utanför baslinjen på södra sidan om denna och har efter baslinjen en utsträckning av 1,300 meter. Den magnetiska vertikalintensiteten uppgår till 70° på en längd av cirka 1,300 meter, dock med tvenne avbrott om respektive 150 och 200 meter, samt en bredd varierande mellan 20 och 60 meter. Strykningen på kompassdraget är V—O, och malmerna stupa förmodligen åt N. Dessa äro dock ännu för litet undersökta, för att man med någon säkerhet skall kunna bestämma stupningen. Fältet, som delvis är myrlänt, är fullständigt täckt av lösa jordavlagringar bestående av myrjord och morängrus. Jorclavlagringarnas djup hava, där de hittills undersökts, visat sig växla mellan 2 och 10 meter. Under vintern 1918—1919 utfördes untlersökningsarbeten bestående av jortlrymnmgs- och diamaiitborrningsarbeten inom fältet. Malmen blottades genom fyra jordrymningar, och eliamantborrhål om respektive 100,35, 61,71, 64,09 och 103,2 5 meters längd neddrevos. Resultatet av elessa borrningar framgår av följande borrningsprotokoll. Borrhål nr 1. 0*00— 3'o o jord 3-oo— 7'2o syenitporfyr 7*2 0— 258 0 grönskarn med järnmalmsimpregnation 25-8 0— 33-50 syenitporfyr 33'5 o— 38-oo grönskarn* 38'oo— 43 io syenitporfyr 43-io— 48-o o järnmalm med grönskarn och stark kisimpregnation 48'o o— o0'8 5 » » kisimpregnation 50-8 5— 52-6 0 > » ofyndigt berg 4 6 8 ii4

o*

114 52'6 o— 53'4 0 syenitporfyr 53'4 0— 56'6 0 järnmalm 56" 6 o— 58" 3 o klorit 58'3 o— 60'o o syenitporfyr 60'o o— 62" o o järnmalm meel kloritinblandningar 62'0 0— 73'io syenitporfyr 73'io— 73'7o klorit 73*7 0 —100' 3 5 syenitporfyr. Borrhål nr 2. 0*00— 9-6 0 jord 9'6o— 23'3o syenitporfyr 23-3 0— 25*2 0 klorit 25-2 0— 42'7 o järnmalm delvis med stark kisimpregnation 42*7 0— 49'0 0 klorit 49'0<)— 57*6 0 järnmalm med stark kisimpregnation 57*60— 61'7 1 klorit. Borrhål nr 8. Ooo— ll*oo jord l l o o — 19'50 järnmalm 19'6o— 21*3 0 » med kisimpregnation 21-3 0— 24'o o » 24'o o— 40" o o » » » 40'o o— 49-oo » » » och ofyndigt berg 49'o o— 04*0 9 syenitporfyr och klorit. Borrhål nr 4. Ooo— 9*45 jord • 9'45— 27*oo syenitporfyr 27'0 0— 29-3 0 järnmalm meel stark kisimpregnation 29-3 0— 31'7 0 leptit 31*7 0— 40'9o järnmalm » » » och ofyndigt 4O-9 0— 41-4 0 klorit 41*4 0— 46'5o järnmalm » » » 40-5 0— 52-7 0 klorit 52'70— 58" 4 o järnmalm » » » 58'40— 595 0 klorit 59* 5 o—103*2 5 syenitporfyr. Den fyndigheten omgivande bergarten är porfyr. I denna ligger malmen omväxlanele med gröna skapolitförande skarnbergarter och leptit eller leptitiskporfyr. Malmerna bestå av svartmalm, starkt förorenad av svavelkis, varförutom svavelkis även förekommer i skarnberget. Svavelkisen synes vara ganska jämnt fördelad inom hela fyndigheten, men här och var träffas elock ställen, där den är mera samlad. I två av jordrymningarna hava av inmutären tagits prover, vilka efter sammanblandning uppdelats i en malm med högre och en sådan med lägre järnhalt. Den förra malmen gav vid analysering 65,2 % järn, 0,0 21 % fosfor och 4,2 6 % svavel, elen senare 55,2 % järn, 0,13 0 % fosfor och 5,8 5 % svavel. Vissa särskilda stuffer torde dock kunna uppvisa svavelhalter, som äro betydligt högre. I en del av malmen förekomma körtelformiga inlagringar av apatit, och torde den högre fosforhalten i det sist anförda provet vara beroende på

115 sådana. Analys å malm, vari dessa apatitinlagringar icke kunnat iakttagas, har givit enelast 0,0 0 4 % fosfor. Fyndighetens malmarea beräknas till omkring 10,000 m2. Beträffanele malmtillgångarna är elet, meel elet omfång undersökningarna hittills fått, ännu icke möjligt att med någon bestämdhet yttra sig. Medelst diamantborrningarna är (miellertiel malm påvisad på ett djup av cirka 40 meter under dagen. För utrönande av huruvida ur råmalmen kan erhållas en fosfor- och svavelfattig slig, hava anrikningsförsök anställts å en del kärnor från borrhål nr 2. Försöken, som utförts av Aktiebolaget Grönelals Patenter, hava lämnat följande resultat. Generalprov av borrkärnor från 25,5—42,7 meters djup i borrhål nr 2. Ingående

Slig

Avfall

67*3 % 0*02 4 » 0*3 8 B

11*3 å 14*8 %

5*24 ä8*7 1 »

89*9 »

malm

Järn Fosfor Svavel

01*0

%

O u r . »> 2*0 3

»

Utvinning o/o

Generalprov av borrkärnor från 49—58 meters djup i borrhål nr 2. Ingående malm rn sibr avel

Avfall

Slig

60<?

%

70i

0-320 4*51

» »

0*020 » 0l7 »

%

18-0 ä25*5

Utvinning %

ll*oo å 25*oi »

9 2 i o/o • 97-o

.

Försök att genom finmalning till Vi o m m samt förnyad anrikning ytterligare nedbringa fosfor- och svavelhalterna i sligen hava visat, att härigenom icke mycket är att vinna. Fyndigheten är inmutad på svavelkis, och anrikningen borele därför avse att erhålla kis i säljbar form. Av vaskningsförsök å tallrik att döma synes också svavelkisen lätt avskilja sig ur avfallet. Några vidare undersökningar, varigenom siffror för utvinningen vid elenna anrikning kunnat erhållas, synas elock icke hava blivit gjorda. Innan något bestämt omdöme beträffande resultaten vid en kommande anrikning i stort kan avgivas, måste mera ingående försök i större skala, anställas. Malmfältet har otvivelaktigt ett visst värele, men någon betydelse kan det elock få, först sedan överenskommelse träffats med kronan, som förbehållit sig uteslutande rätt till järnmalmen, så att båda malmmineralen samtidigt kunna tillgodogöras. Sautusvaara. På Palo Sautusvaara, 8 km Ö om Jukkasjärvi kyrkoby hava vid olika tillfällen järnmalmsanledningar iakttagits, bland andra den när nedan beskrivna, som i maj 1921 inmutades på svavelkis för Aktiebolaget Nordsvenska Malmfälts räkning. Samma ar belades fyndigheten meel 5 utmål. Kronans jordägareandelar äro ännu icke tagna i bruk, och utgår anmälningstiden för 4 utmål den 17 maj samt för 1 utmål den 11 augusti 1926. Malmen består av svartmalm av grönskarnstyp i blandning med svavelkis, liggande i leptit. Strykningen är i NV—SO, stupningen brant.

110 Kompassdraget har en längdutsträckning av cirka 1,000 meter med flera avbrott och rätt hastiga växlingar; 70° kurvan omsluter ett område om cirka 8,000 m2. Den hittills blottade malmen är nästan genomgående vittrad till mull intill ett par meters eljup. I de fasta partierna förekommer rik inblanelning av svavelkis, dels i klumpar och ådror, dels som impregnation. Utan separation kan varken användbar kis eller järnmalm påräknas, men har ett laboratorieförsök å ett mindre prov givit vid handen, att en fosforren och svavelfattig järnmalmsslig bör kunna erhållas vid anrikning, samtidigt som avfallets svavelhalt blir så hög, att därur en duglig svavelkis torde kunna utvinnas. E t t malmprov taget vid utmålsförrättningen höll 9,6 2 % svavel. Ett annat prov gav vid analys 57,6 % järn och 3,2 % svavel. För ett säkert omdöme om fyndighetens brytvärelhet erfordras såväl ytterligare undersökningar å elensamma som ock försöksanrikningar. Vathanvaara. Vathanvaara kis- och järnmalmsfyndighet ligger 20 km NV om Vittangi by å mark, som, då fyndigheten 1911 inmutades, tillhörde Jukkasjärvi sockens allmänning, men som före utmålsläggningarna övergått till kronojord. År 1916 lades 5 utmål, och bevakade kronan därvid sina jordägareandelar men har icke utarrenderat dessa, År 1921 beviljades ytterligare 2 utmål, vilka lades på blottningar av svavelkis i järnmalm. Kronans jordägareandelar i dessa utmål äro ännu icke tagna i bruk. Aiimälningstiden utgår för det ena den 3 juli 1923, för elet andra den 5 elecember 1924. Kompassdraget är konvext mot NO och tämligen regelbundet; 70° kurvan omsluter 13,000 m2. Malmen utgöres av en starkt skarnblandad, kisig svartmalm inlagrad i leptiter, kalksten och grantskiffer. Stupningen är brant. Då jorelbetäckningen är eljup å de viktigare partierna av fältet, äro dessa endast ställvis blottade, och malmarean ofullständigt känd. Malmen torde på grund av låg järnhalt och hög svavelhalt böra räknas som anrikningsmalm. Pellivuoma. Denna fyndighet, som ligger i Pajala socken, 12 km Ö om Palokorva by, inmutades 1919 för Aktiebolaget Nordsvenska Malmfälts räkning. 2 utmål laeles 1921. Kronans jordägareandelar äro ännu icke tagna i bruk, och anmälningstiden härför utgår den 18 juli 1924. Utmålen täcka ett cirka 200 meter långt, något ojämnt kompassdrag, vars 70° kurva innesluter ett område om 5,000 m2. Malmfältet är helt och hållet jordbetäckt, och då marken är myrlänt, möta svårigheter vid utiöranelet av undersökningsarbeten. Fyndigheten är därför blottael endast på ett ställe och sålunda föga kanel. Malmen utgöres på det blottade stället av en vittringsbreccia med ihopsintraele bitar och block av magnetit, svavelkis och magnetkis. Enstaka stänk av kopparkis förekomma även. På grund av den hittills anträffade malmens vittrade och rostiga beskaffenhet hava inga analyser utförts därå. Käyrivaara. Käyrivaara malmfält ligger 5 km N om Krokviks station å riksgränsbanan samt 2 km N om den vid Rautasälven belägna byn Käyrivuopio.

117 F ä l t e t b e l a d e s 1904 m e d 4 u t m å l . K r o n a n s j o r d ä g a r e a n d e l a r bevakaeles i 3 u t m å l och u t a r r e n d e r a d e s till i n m u t a r e n intill u t g å n g e n av 1923. I 1 u t m å l blev k r o n a n s a n d e l d ä r e m o t ej bevakad, vadan i n m u t a r e n äger a t t b e g a g n a d e n n a intill u t g å n g e n av 1923 m o t en avgift av en sjuttiofemtedel av m a l m e n s bruttovärde å gruvbäcken. I n m u t a r e a n d e l a r n a i n n e h a v a s av d:r Carl S e t t e r b e r g , som bereelvilligt l ä m n a t n e d a n följande uppgifter om malmfältet. I n o m elet malmföranele o m r å d e t förekommer e t t flertal s t ö r r e och m i n d r e m a l m l i n s e r s t r y k a n d e N N O — S S V s a m t s t u p a n d e cirka 70° m o t V. M a l m e r n a bestå av t ä t m a g n e t i t , m y c k e t u p p b l a n d a d m e d g r ö n a b e r g a r t e r och svavelkis. E n m a g n e t i s k karta, som u p p r ä t t a t s över malmfältet, a n t y d e r n ä r v a r o n av t v e n n e s t ö r r e och flera m i n d r e m a l m l i n s e r , u p p t r ä d a n d e i t v e n n e p a r a l l e l l a streck. D e t östligaste av d e s s a u p p v i s a r i sin norelliga elel s y n n e r l i g e n likformiga, l å n g s t r ä c k t a m a g n e t i s k a k u r v o r . I n o m eletta s i s t n ä m n d a k o m p a s s d r a g äro u n d e r s o m m a r e n 1912 en elel jorelr y n m i n g s - och s c h a k t s ä n k n i n g s a r b e t e n s a m t d i a m a i i t b o r r n i n g a r utförda. H ä r v i d h a r m a l m e n b l o t t a t s i tre j o r d r y m n i n g a r och i d e s s a befunnits hava en b r e d d av r e s p . 19,9 och 17 meter. E t t s c h a k t är a v s ä n k t i m a l m e n till ett d j u p av 5,7 m e t e r . T r e d i a m a n t b o r r h å l om r e s p . 90,56, 123,77 och 97,05 m e t e r s längd äro nedd r i v n a och l ä m n a s h ä r n e d a n r e d o g ö r e l s e över r e s u l t a t e n av u n d e r s ö k n i n g a r å ele d ä r v i d e r h å l l n a b o r r k ä r n o r n a . Borrhål 57-8—68-8 68*8—76-8

nr 1.

ll*o m e t e r m a l m m e d 39-2 % järn. 8-o » » » 42'7 » » S u m m a 19*0 m e t e r m a l m m e d 40 - 67 % j ä r n . Borrhål

97*5 — 1 0 2 9 104*5 -—107.5 108*0 —110-76 110*75—113*8

n:r 2.

5*4 m e t e r m a l m m e d 3-o » » » 2-75 » » » 2*55 » » »

32*2 % järn. 51*2 » » 50*4 » » 25-5 > »

S u m m a 13'7 m e t e r m a l m m e d 39'16 % järn. Borrhål 7765—80"65 80-65—82-io 82-10—84-85 84-8 5—85-4 0 85*40—86'85

nr 3.

3 o m e t e r m a l m m e d 52'7 % j ä r n . 1*45 » » » 23"2 » ' » 2-75 » » » 46-5 » » 0'5 5 » » » 4'8 » » 1-45 » » » 45-o » » S u m m a 9'2

m e t e r m a l m m e d 42'i % j ä r n .

E t t prov av r i k a r e malm, som å kungl. t e k n i s k a h ö g s k o l a n s materialprovn i n g s a n s t a l t u n d e r k a s t a t s u n d e r s ö k n i n g , gav vid a n a l y s : Järn Fosfor Svavel

52-2 % 0'043 » 1*02 »

s a m t vid p r o v a n r i k n i n g : 71 % slig m e d 29 » avfall m e d

69'5 % j ä r n . 8" 9 » »

118 Sligen från ett annat anrikningsprov visade sig hålla 73,3 % järn, 0,oo6 % fosfor och 0,0 61 % svavel. E n fullständig analys å ett malmprov har givit följande resultat: Fe„03 48-35 % Si02 14oo % Fe"0 21-oo > FeS2 3-67 » MnO 0-28 » P.,05 0i6 > A1203 2'io » CaO MgO

5'80 4'06

» »

Fe P S

99-91 % 52'22 % 0-067 » 1-96 »

Meel tillhjälp av den magnetiska kartan samt erfarenheterna från försöksarbetena har den undersökta största malmens längd uppskattats till 350 meter och medelbredden till 16 meter. Denna malms mäktighet synes emellertid att döma av de utförda undersökningarna avtaga mot djupet, så att den 100 meter under utgåendet är endast 11 meter. Den näst största malmen är liksom övriga icke undersökt men anses betydligt mindre än den ovan omnämnda. Möjligen kan dess area uppgå till 1,000 m2. Då malmen i medeltal håller endast omkring 40 % järn och dessutom hög svavelhalt, måste den underkastas anrikning för att bliva användbar. Malmfältets läge endast 3,5 km från riksgränsbanan och 15 km från Kiruna är gynnsamt. Njuotjamavaara. På ett avstånd av 1 km ONO om Rensjöns station på riksgränsbanan ligger en liten järnmalmsfyndighet med ovanstående namn. Fyndigheten belades 1903 med 3 utmål. Då kronan därvid icke bevakade sina jordägareandelar, .äger inmutaren att begagna dem till utgången av 1922. Iiiinutareandelarna ägas av Bergverksaktiebolaget Freja i Koskullskulle, genom vars gruvingenjör M. E. Almin nedan följande uppgifter erhållits. Malmerna utgöras av små körtlar av magnetit, som endast i enstaka fall äro över 1 meter breda. Strykningen synes vara i N—S. Analyser saknas. Några djupundersökningar äro icke gjorda, och elå fältet även för övrigt är föga undersökt, kunna malmarea och malmtillgång icke angivas. Fältet torde vara av ringa betydelse. Tarrekaisse. I Tarrekaisse magnesitfält innehålla 4 utmål, lagda 1902, och 3 utmål, lagda 1920, en obetydlighet järnmalm. Kronans jordägareandelar i de senare äro ännu ej tagna i bruk. Anmälningstiden utgår för 2 utmål den 30 juni och för 1 utmål den 9 september 1924. Ruonkakaisse. Fyndigheten, som ligger på en av topparna i Tarrekaissemassivet, är inmutad på magnesit och 1920 belagd med 1 utmål. Kronans jordägareandel är ännu icke tagen i bruk. Anmälningstiden utgår den 9 september 1923. Jämte magnesit uppträder en rik magnetit. Då denna dock enelast har en bredd av högst 0,5 meter, är den icke brytvärd. Den får dessutom i likhet med järnmalmen inom svavelkisinniutningarna av inmutaren icke utan särskild uppgörelse! med kronan tillgodogöras på grund av bestämmelserna i lagen den 31 maj 1918.

119 V.

Fyndigheter av klass 3.

Luossavaara. Malmberget Luossavaara är beläget vid riksgränsbanan, mitt emot Kirunavaara och skiljes från detta genom den dalgång, i vilken sjön Luossajärvi ligger. Berget omtalas, som förut är nämnt, första gången i en promemoria skriven någon gång under tiden 1696—1727 av en bokhållare Samuel Mört vid Kengis bruk. Under 1700- och 1800-talen besöktes berget i och för undersökningar upprepade gånger av bland andra den tidigare omnämnda 1730 års kommission. År 1764 säger bergmästaren Dan. Lithaneler i en berättelse, att malm från Luossavaara hämtas meel renar till Junosuanelo, men att elen är röd bräckt. Han omtalar elessutom, att översta avsättningen är ren malm utan bergart, och att brytningen sker medelst hammarslag och kallkilning. År 1804 avhämtaeles malm härifrån för Kengis bruks räkning, och år LSI7 uttogs mutsedel av förre ägaren av Kengis O. Ekström »för att bearbeta Lövenskiölds gruva», vilken gruva dock icke kunnat påträffas. Inmutningar gjordes även av andra personer under 1800-talets lopp. Roman berättar 1818 om detta berg, att högsta kullen »är helt och hållet bar och består utan undantag af en derb och svartblå, starkt attractorisk järnmalm, livars halt man skattat till 64 procent. Af en eljup damjord, som betäcker sluttningarna af denna kulle, hindras man att meel säkerhet bestämma vidden av malmstocken». Under större delen av 1800-talet bortfördes från fältet malm i mängder varierande mellan 94 och 600 skeppund per år för smältning vid Kengis bruk, varvid malmen bröts loss meel spett av förmännen, som hämtade densamma. År I860 sändes en del av den lösbrutna malmen till Edskens bruk för att provas såsom bessemermalm, men då det vid undersökning medelst degelprov befanns, att malmen gav 70 % tackjärn med 0,2 4 5 % fosforsyra, samt att den erhållna slaggen höll 11,7 % titansyra, blev den tillämnade provblåsningen icke verkställd. Härom upplyser ett protokoll från ett sammanträde med herrar fullmäktige i Jernkontoret den 10 oktober 1861, däri det heter: »S, I). Jämte anmälan att direktören L. Rinman nu mera verkställt analys å den malm från Luossavara grufvefält, som, till följel af herrar Fullmäktiges beslut den 15 maj nästlielne år, blifvit till Edskens masugn försänd; att erforderlig tillgång på kol för malmens af blåsning där funnes, men att bruksbetj aningen på stället ansett sig icke kunna under ägarens frånvaro upplåta masugnen till försöks anställande haele, uti ingifven skrift, elirektören A. Grill fästat uppmärksamheten därå, att utsikterna till vinnande af ett fördelaktigt resultat af en dylik blåsning voro föga lofvande, enär af elen verkställda analysen sig visade, att ifrågavarande malm innehölle 0,2 4 5 procent fosforsyra och i elegelprof gåfve svart slagg hållande icke minelre än 11,7 procent titansyra, eller ungefär dubbelt. så stor kvantitet som slaggen af Tabergsmalm, vilken dock utgjorde en af våra mest hårdsmälta malmer, varförutan Luossavaraslaggens ringa belopp af endast omkring 4 procent ovillkorligen påkallade godartad slagg. Med af seende å hvad sålunda blivit angående Luossavaramalmens beskaffenhet upplyst funno herrar Fullmäktige ej skäl förorelna om försöks anställande med denna malms af blåsning, varom Direktören Grill skulle underrättas. Ut supra, Ex protokollo. F. Richter.»

120 Å protokollet finnas följanele anteckningar: »Analysen finnes intagen i J. C:s Annaler 2:dra häftet 1861. Föregående beslut finnes i J. C:s Annaler 2:elra häftet 1860. Andreas Grill» samt följande av bergmästaren: > Obs. Fosforhalten mindre än Dalkarlsbergs. Tabergsmalm ger 50 % slagg med 8 % titansyra, således i malmen 4 %. L-malm ger 4 % slagg med 12 % titansyra, således i malmen 1/2 %. Hvilken jämförelse.» Efter detta misslyckade försök, som synes icke hava blivit fullföljt, emedan man meel anledning av ofullständiga undersökningar erhöll malm med relativt hög fosforhalt och även på grund av överdriven räelsla för titansyrehalten, blev elet alldeles tyst om Luossavaara ända till 1872, elå ivern att inmuta ånyo började visa sig i samband med frågan om järnvägs byggande. 1887 skriver bergmästaren i bergverksrelationerna angående inmutningar å Luossavaara: »Blanel nyupptäckta fynelställen föreligger intet skäl särskilt omnämna andra än de för Rektor Fredholm å järnmalm i Luossavara malmfält utfärelade. Malm lärer därstäeles gå upp i dagen, och lär densamma därför och tillfölje af sitt läge hafva att påräkna en ej ringa uppmärksamhet.; Följande förteckning över ägarna till inmutningarna lämnas även: »8 utmål innehafves af R. Schoug, 1 » , lagt 1884, innehafves af dr Ljunggren, 14 områden, som 1884 inmutaeles af Wibel, 3 » » 1887 » » rektor K. A. Fredholm. Genom 1907 års avtal meel Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag, Aktiebolaget Gellivare Malmfält och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund kom staten i besittning av uteslutande nyttjanderätt till malmfältet under åren 1908— 1937, och skulle staten äga att vid utgången av sistnämnda år efter gottfinnande antingen behålla gruvfältet med full äganderätt utan lösen eller mot återlämnande av gruvorna erhålla ersättning för alla vid malmfältet nedlagda kostnaeler för anordningar, byggnader etc. Någon ordnad brytning har förut icke förekommit vid fältet, utan hava arbetena inskränkt sig till vanliga försvars- och unelersökningsarbeten. I samband med frågan om anskaffande av fosforfattig malm för svenska järnhanteringens behov träffades dock under år 1918 en uppgörelse, varigenom nyttjanelerätten till fältet för åren 1919—1930 överlämnades till Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunel och Norrbottens Järnverksaktiebolag. Genom elessa bolags försorg har nu ett rationellt tillgodogörande av fyndigheten påbörjats, varvid Norrbottens Järnverksaktiebolag skall erhålla den vid brytningen fallande fosforfattiga malmen och trafikaktiebolaget den fosforrikare. Malmfältet har, som ovan nämnts, under årens lopp många gånger varit föremål för undersökningar och beskrivningar. De viktigaste av elessa äro utförda 1875 av geologen O. Gumselius, 1897 av d:r Hj. Lundbohm samt 1907 av dåvarande gruvingenjören C. I. Asplund. Fältet har dessutom i Kungl. Maj:ts proposition nr 107 till 1907 års riksdag beskrivits av professor Walfr. Petersson. Kompassdraget börjar vid en punkt omkring 800 meter norr om Luossajärvis strand och sträcker sig uppför bergets • delvis branta södra sluttning samt vidare fram över den högsta toppen, som ligger 229 meter över sjöns yta. Norr om toppen fortsätta starka och vidsträckta kompassdrag på en längel av närmare 400 meter, och ännu längre mot norr finnes ett svagare drag om 300 meters längd, vilket dock ännu icke blivit undersökt. Smärre malmfyndigheter — de s. k. Rektorsmalmerna — förekomma också på bergets östra sluttning. Dessa äro mindre kända men anses vara kvalitativt sämre än huvudmalmerna. Strykningen inom malmfältet är NNO—SSV, och genom diamantborrningar har utrönts, att stupningen håller sig mellan 60° och 70° mot Ö.

121 Fyndigheten omgives av eruptiva bergarter, vilka äro av något olika natur hängväggen och liggväggen. Östra sluttningen, som utgör hängande sidan, består av porfyr med en finkornig, rödbrun grundmassa med talrika inströdda korn av mikroklin. Liggandet åter utgöres av en grå eller brungrå syenitporfyr av mycket varierande utseende. Malmen består av en mycket finkristallinisk till tät blandning av så gott som uteslutande magnetit med apatit. Stundom är svartmalmen dock något blodstensblandad. Apatiten förekommer i regel i liten mängd men undantagsvis även rikligare. Kalkspat träffas i vissa djupare partier tämligen rikligt, och har den pipighet, som ofta observeras, måhända uppkommit genom utlösning av detta mineral. Då malmen för övrigt är ren, utan inblandning av bergarter, utmärkes den av en mycket hög järnhalt (något högre än Kirunamalmen). I allmänhet har den en låg fosforhalt, låg svavelhalt och en titansyrehalt, som uppgår till omkring 1 %. Titanhalten har endast blivit undersökt genom ett fåtal prov, men föreligger det ingen anledning att frukta, att denna är så hög, att malmens värele därigenom anmärkningsvärt förringas. Malmen är hård men förklyftad, så att den vid sprängning faller sönder i små bitar, dock utan att bilela mull. Den översta toppen av Luossavaara ligger blottad, utan någon jordbetäckning, men för övrigt är malmen täckt av morängrus samt skiktade grus- och sandlager. Den_ obetäckta delen har en längd av cirka 150 meter och en bredd av något över 50 meter. Genom jordrymningar har man påvisat malmens förekomst på en längd av ytterligare 750 meter, och att döma av kompassdraget torde hela längden uppgå till omkring 1,300 meter. De svagare dragen längst norrut äro likväl då oräknade. Malmens bredd växlar mellan 23 och 58 meter och är inom den del av fyndigheten, som blottats genom jordrymningar, i medeltal 28 meter. Den säkert kända malmarean är alltså omkring 25,000 m2. Härtill torde enligt professor Petersson kunna läggas 3,000 a 4,000 m 2 ej blottad men av allt att döma med säkerhet förefintlig malm, varför professor Petersson med stöd av senaste undersökningar skattar hela malmarean till 28,000 a 29,000 m2. ^ Då per kubikmeter brutet berg torde kunna erhållas 4,5 ton malm, skulle såleeles med 1 meters avsänkning av hela malmarean vinnas omkring 130,000 ton malm. För undersökning av malmens stupningsförhållanden samt dess fortsättning mot cljupet hava diamantborrningar företagits, varvid sex stycken borrhål nedelrivits. Av elessa har ett övertvärat malmen och tvenne andra träffat malmen så, att häng- och liggväggarnas lutningsförhållanden kunnat fastställas. Härvid har det visat sig, att häng- och liggväggarna inom fältet, där undersökningarna ägt rum, konvergera mot djupet, så att malmens mäktighet avtager. Huruvida detta är fallet inom hela fyndigheten kan dock icke avgöras. Malmbredden är nämligen så växlande i dagen, att det är nära till hands att antaga, det oregelbundenheten även på djupet är så stor, att en undersökning på endast ett par punkter inom fyndigheten ingenting bevisar. Om emellertid häng- och liggväggarna överallt hava de lutningar, som av borrningarna synas framgå, skulle malmen utkila enligt resultatet från det ena borrhålet i Luossajärvis nivå och enligt cle båda andra 60 a 70 meter under sjöns yta. Under antaganele av en avsmalning mot djupet har professor Petersson beräknat, att Luossavaarafyndigheten ovan Luossajärvis yta innehåller omkring 22,500,000 ton malm. Vid denna beräkning har dock icke hänsyn tagits till de 3,000 ä 4,000 m 2 malmarea, som enligt senare undersökningar borde kunna tilläggas, utan motsvarar denna malmkvantitet endast en malmarea av 25,000 m2. Icke heller hava då medräknats de sannolikt ganska betydande mängder malm,

122 som torde finnas inom de ofullständigare undersökta, jordtäckta delarna av fyndigheten och de smärre sidomalmerna. I sin år 1897 avgivna berättelse om Luossavaara angiver d:r Lundbohm malmkvantiteten under de minst gynnsamma förhållandena, nämligen att hängoch liggväggarna överallt skulle konvergera så, att malmen spetsar ut i Luossajärvis nivå, till 18,000,000 ton. Beträffande malmens beskaffenhet hava före år 1907 detaljerade undersök ningar utförts av Luossavaara—Kirunavaara Aktiebolag. Därvid togos från den malm, som går i dagen å Luossavaaras topp, nära 300 smärre prov och dessutom ett hundratal sådana, som lössprängts å olika över den blottade malmen spridda punkter. I allt erhöllos sålunda över 400 st. mindre prov, vilka analyserats för fosforhaltens bestämmande. Härvid har det visat sig, att denna halt växlar mellan 1,3 8 4 och 0,004 %. Medeltalet av alla analyserna å proven från toppen är 0,0 5 6 %, men om tvenne prov, vilka tagits nära hängande kontakten, och som hållit höga fosforhalter, nämligen 1,384 poh l , l l f * , franräknas, blir medeltalet 0,04 9 % fosfor. I blottade partier å andra delar av malmen voro variationerna i fosforhalt ganska stora. Så erhöllos i en del prov mycket höga fosforhalter exempelvis 2,5 9 4 och 4,9 2 $, men i stort växlade'fosforhalterna i olika delar av fältet mellan 0,04 och 0,78i %. Anmärkas bör, att alla dessa prov hava tagits av ytberg, varur en del apatit möjligen kan hava blivit urlakad, och att de dessutom mera motsvara stuffprov än genonisnittsprov å till storleken bestämda partier av malmen. Efter statens övertagande av malmfältet utfördes av dåvarande gruvingenjören C. I. Asplund i samråd med professor Petersson och d:r Lundbohm under sommaren 1907 på statens bekostnad en tämligen noggrann undersökning medelst diamantborrningar, sprängningsarbeten, provbrytningar m. m.. varöver en detaljerad berättelse i februari 1908 avlämnades till chefen för Civildepartementet. Den 30 december samma år avgav Jernkontoret i samband härmed ett av civilministern begärt yttrande angående möjligheten av att tillgodogöra malmen i Luossavaara malmfält för den svenska järn tillverkningen. Undersökningen 1907 avsåg att bland annat lämna material för bedömande av huru stora kvantiteter, som skulle kunna brytas av de olika malmkvaliteter, som finnas i fältet. Då analyserna å de före 1907 tagna proven å malmen icke ansågos kunna läggas till grund för några beräkningar, emedan de tagits av ytberget samt i form av stuffprov, blev det nödigt att för undersökning av malmens fosforoch järnhalter taga nya prov. För detta ändamål sprängdes vinkelrätt mot strykningsriktningen tvärt over malmens hela bredd 30 st. eliken med i regeln 20 meters mellanrum till 0,7 ä 1,0 meters eljup under den fasta hällens yta, och dessutom gjordes särskilda provsprängningar på tre olika ställen inom fältet. 4 st. diamantborrhål om tillsammans 290 meters längd utfördes även för att undersöka och erhålla prov från djupare nivåer. Varje skärning uppelelades i två meters långa sektioner, och i ' varje sektions botten togs ett generalprov om 15 ä 20 kilograms vikt. Pä analogt sätt togos även prov av borrkärnorna från såväl de nu drivna diamantborrhålen som från äldre såelana, så att varje prov i regel motsvarade två meters borrhålslängd. Med material från provpallarna utfördes skrädningsförsök för att utröna, huruvida och i vad mån malmsorter med olika fosforhalt vid brytning i större skala genom skrädning skulle kunna särskiljas. Resultatet av alla dessa undersökningar har ingenjör Asplund sammanfattat i följande uttalande: »Av hittills utförda undersökningar å Luossavaara har framgått:

123 att malmens fosforhalt va vie var högst betydligt, från 0,0 02 % ända upp till 6 %, i enstaka stuffprov ända till 9 %\ att omedelbart intill raranära ofta uppträda kvcditetev av mycket olika fosforhalt, t. ex. i borrhål Odin 5,0, 1,9, 0,050 och 0,009 % å resp. 4, 8%, 11 och 15 meters djup; att i stort sett hkeäl de olika kvaliteternas huvudmassor ävo mera samlade inom vissa delar av fältet, sålunda mellan tvärlinj. 260—620 och 740—800 företrädesvis fosforrika å- och /--malmer, mellan tvärlinj. 640—720 och 820— 1180 övervägande de fosforfattiga a-, /?- och /-kvaliteterna; att det på grund härav sannolikt skall vara möjligt att genom koncentvation av bvgtningen till vissa delar av fältet kunna erhålla en eller flera inom landet användbara kvaliteter såsom huvudmalm; att elet vid provbrytningen lyckats utan nämnvärda kostnaeler erhålla olika malmsorter i ungefär samma förhållande, som på grund av s. k. dikesanalyser beräknats för samma områden, samt att före pallskräelningens början sammanblandad fosforfattig och fosforrik malm kunnat genom grovskrädning ganska väl åtskiljas från varandra; att man därför har grundad anledning förmoda, att åtskiljande av olika fosforkvaliteter vid gruvbrytning i stort sett icke skall möta alltför stora svårigheter. De över tillgången av olika malmkvaliteter gjorda beräkningarna, som äro grundade på kända kvalitetsförhållanden uti trettioen på skilda ställen av malmen sprängda övertvärningar samt uti fem på djupet gående borrhål och omfatta en undersökt fältutsträckning av 960 meter och ett medeldjup under dagytan av ungefär 100 meter (det genom diamantborrningar undersökta eljupet) hava givit såsom sannolikt resultat: att två tvedjedelav av det undersökta malmpartiet eller i runt t a l / m millioner ton utgöres av sådan fosforfattig malm, som är användbar viel nu befintliga svenska järnverk, därav dock endast Vio till sur bessemer eller sur martin (— eller < 0,01 Q % fosfor) de övriga 9/io tiU lancashire och basisk martin; att för övrigt torde finnas inom den undersökta delen av malmen ungefär 1,800,000 ton malm av högre fosforhalt, som för närvarande icke torde vara enbart användbar viel nuvarande svenska järnverk; samt att återstående cirka 800,000 ton undersökt malm utgöres av fosforrik malm, användbar till s. k. basisk bessemer, men att tillgången därav torde vara alltför liten, för att man uteslutanele på densamma skulle kunna basera något för en såelan tillverkning avsett, större modernt järnverk.» Ingenjör Asplund uppskattar malmtillgångarna i den undersökta delen av fältet ned till i medeltal 98 meters djup under dagytan till följande kvantiteter : a-niajm (högst 0*oio % fosfor) /S-malm [0*eio—0'050 » » ) /-malm (0'050—0*075 » » ) d-malm' j0'075—l*oo » » ) f-malm (meräiil/oo » » )

500,000 ton 3,500,000 » 1,000.000 » 1,800^000 » 800,000 » Summa 7,600,000 ton

Av dessa kvaliteter är enligt Jernkontoret » l ä m p l i g för sur bessemer och sur martin, $ för lancashire, y för basisk martin, * för basisk bessemer och ö att eventuellt använelas som blanelningsmalm. Kvantitetssiffrorna å cle olika kvaliteterna äro, som ovan nämnts, grundade på trettioen övertvärningar och fem diamantborrhål. För övrigt äro de baserade på sannolikhetsberäkningar, och ingenjör Asplund framhåller, att det

124 därför är möjligt, att de vid en fortsatt och mera i detalj driven undersökning eller vid framtida brytning kunna komma att i viss mån ändras. För en noggrannare beräkning av den samlade malmtillgången neel till ett större djup anser Asplund, att de hittills utförda borrningarna äro alleleles för fåtaliga. Beträffande utsikterna att viel brytning i stort kunna hålla de olika malmkvaliteterna åtskilela eller att genom skrädning särskilja dem, synes meningarna vara delade blanel de auktoriteter, som elärom yttrat sig. Ingenjör Asplund säger härom i sin berättelse vid redogörelse för provbrytningarna: »Från början utgick man från det antagandet, att någon skrädning egentligen icke vore möjlig vid brytning i stort, utan att man vore hänvisad till att söka bryta varje kvalitet för sig, såsom förfarandet är vid Kirunavaara och Tuolluvaara. Detta kunde utan tvivel på flera ställen av fältet gå för sig ganska lätt, om man ginge med hängväggspallen före, så att malmen kunde angripas från två sidor. Men elen korta tiden medgav icke att först bryta bort hängberget. Pali 175 Här förefanns uneler större delen av arbetstiden endast de två fosforrika kvaliteterna d och f, och någon svårighet att hålla dessa åtskils uppstod aldrig. Dels lågo de tämligen väl skilda, /-malmen vid liggandet, d-malmen vid hängandet, elels kunde de tämligen lätt åtskiljas från varandra genom sitt yttre utseende. Apatiten i /-malmen förekommer så rikligt, att malmen ofta liknar granulit; d-malmen har däremot vanligen tät, stålliknaiide tämligen ljus brottyta, e-malmen är betydligt lättare och vanligen av skiffrigt utseende. Först mot slutet av brytningen började mitt uti d-malmen att uppträda fosforfattigare kvaliteter jS- och /-malm i form av körtlar med ett par kvadratmeters genomskärning. Begränsningen mot d-malmen var skarp, den fosforfattiga malmen hade kristallinisk struktur och betydligt mörkare färg än d-malmen. Denna malm grovskräddes för hand till /-malm, och för skrädningen betalades 10 öre extra per /-vagn, beräknad till 1,7 ton, således per ton /-malm ungefär 6 öre extra. I pall 175 har sålunda genom skrädningen erhållits följande kvantiteter: ung. 3,180 ton *-malm med 56' 10 % järn 3 o i % fosfor 3,800 » d- » » 67-2 » ' » 0'3i » » 270 » /- » » 68"5 » » 0*0 5 7 » » Summa 7,250 ton. Om man jämför finner man, att ur en bruten malmmassa av 1.570 ton har utskrätts 270 ton /-malm med en medelhalt av 0,05 7 % fosfor och att återstoden 1,300 ton d-malm haft en medelhalt av ung. 0,5 8 % fosfor. Genom försöken i denna pall torde sålunda vara visat, att även där de fosforrika kvaliteterna äro övervägande, kan en mindre förekomst av fosforfattig malm genom grovskrädning utrinnas utan stora kostnader. Pall 145. Även i denna pall sökte man från början bryta ele olika kvaliteterna var för sig utan att inlåta sig på någon skrädning. Det visade sig emellertid, att man på detta sätt måste taga en stor del /2-malm med i /-malmen, för att ej elen förra skulle förorenas. Därför övergavs denna metod, och den 7 oktober började man skräda malmen.

125 Det diagram, som uppgjorts över fosforhaltens dagliga variationer hos de olika brutna kvaliteterna i pall 145, visar, hurusom fosforhalten före skrädningens början skilde sig relativt obetydligt i fi- och d-tippen, men däremot efteråt differerade högst väsentligt. Att malmens fosforhalt vid tre särskilda tillfällen steg betydligt över maximigränsen, beror nog icke därpå, att skrädningen varit svår. På grund av att det trånga utrymmet ej medgav inläggning av spårväxlar, måste transporten av d-malm ske med plåtkärror en betydligt längre väg än fallet var med ^-malmen, som transporterades på rälsbana. Då såsom framgår av fosforhalten i småproven 380 (pall), d-malmen mot slutet av brytningen blev övervägande, förleddes arbetarna, som för övrigt icke förut arbetat i gruvor, att ibland slarva med skrädningen och köra en del av d-malmen på /S-tippen. Dennas genomsnittshalt har därför gått upp till 0,0 6 6 %, så att elärav blivit /-malm. Omskräduingsförsök. För att ytterligare pröva möjligheten av skrädning anställdes ett försök å elen del av d-tippen, som utfraktats före pallskrädningens början. Här voro sålunda lössprängd fi- och d-malm blandade om varandra. En kvantitet av ungefär 150 ton grovskräddes, och dagliga prov av fosforhalten hos de olika kvaliteterna gjordes. Av det med ledning härav över fosforhaltens dagliga variation uppgjorda diagrammet synes, att den utskrädda ^-malmen aldrig överskridit tillåtna gränsen, fastän d-malmen stundom varit mycket fosforhaltig. I allmänhet gick den stora styckmalmen till fi, småmalmen till d. Av de omskrädda 150 ton erhölls ung. 100 ton /S-malm med i genomsnitt 68*2 % Fe, Ooi7 % P, » 50 » d- » » » » 65-4 » » , 0'3 2 » ». y-malmeu. Diagrammet över fosforhaltens variation hos den utskrädda /-malmen ger tydligt vid handen, att där denna förekommer i underordnad mängd, det icke lönar sig att hålla denna kvalitet, som enligt de dagliga arbetsprovens utslag varit än d än fi, men aldrig /. Medelhalten 0,0 94 % är även något högre än /-malmens tillåtna maximihalt. Liknande har förhållandet varit med /-malmen i pall 175, där endast 3 av de 15 arbetsprovens fosforhalter ligga inom /-gränserna. Däremot torde man vid brytning i stort ofta komma att erhålla denna kvalitet av /?-malmsvagnar, som överskridit tillåtna maximigränsen eller av d-vagnar, vars fosforhalt understiger d-malmens undre gräns. I pall 145 hava brutits följande kvantiteter med å bergshögskolan bestämda genom snittshalter. 1,700 ton fi (/)-malm med 68'i o % järn, 0*0 6 6 % fosfor 1,410 » d- » » 65'2 » » 0'2 0 » » 500 » / (e)')- » »67*i » » 0'094 » » Ur d-malm en utskrädda 100 ton /S-malm 68,20 % järn, 0,oi7 % fosfor. Pall 85. Brytningen har här anordnats i syfte att uttaga den vid liggandet befintliga «-malmen ensamt för sig. Såsom det över fosforhaltens variation hos den brutna malmen uppgjorda diagrammet utvisar, har fosforhalten hos de första 1,100 ton kunnat hållas under den tillåtna gränsen. Därefter har vid två tillfällen fosforhalten avsevärt stigit till resp. 0,0 2 5 och 0,03o %. Vid stuffanalys har det visat sig, att en i närheten av /S-malmen förekommande rand av malm med mörkt glänsande brott, som lätt går att skilja från den skarnliknande «-malmen, håller mera fosfor, i ett stuffprov 0,02o %. Det torde icke möta någon svårighet att frånskilja denna kvalitet vid brytningen. Under

126 (le sista dagarna brytningen pågick, frånskräddes också ung. 40 ton /S-malm. Å bergshögskolan utförda analyser å genomsnittsprov av de brutna malmkvaliteterna ha givit uti ung. 1,466 ton a-malm 64*9 % järn, 0"0 0 7 % fosfor » » 40 » fi- » 02'3 » » 0'oi4 » » Ben kvartshaiti ga a-malmen tordepå grund av sitt egendomliga utseende ganska lätt kunna skrädas ut från den for övrigt fosforfattiga fi-mahnen, i rars närhet den förekommer. Vill man med ledning ar här ovan relaterade skvädningsvesultat bedöma möjligheten att vid en bvytning hälla de olika malmkvaUteterna isär, må man /hågkomma, att förhållandena då ställa sig betydligt fördelaktigare i vissa avseenden. Man behöver ej då omedelbart lägga malmen på upplag, varvid genom slarvig skrädning vid ett enstaka tillfälle hela upplagets kvalitet kan försämras, utan malmen blir i vanliga fall fö vd el ad uti r agnslaster, vilkas fosforhalt bestämmas var för sig, och tillfälliga fel i skrädningen inverka då endast på enstaka sådana, vilka med ringa kostnad, sedan felet konstaterats, kunna skrädas om.* Ingenjör Asplund synes sålunda anse, att ett särskiljande medelst skrädning eventuellt med omskrädning väl går för sig. Han anser också, att det pä flera ställen av fältet utan tvivel vid brytning i stort är möjligt att bryta varje kvalitet skild från ele övriga. D:r Lundbohms omdöme i »Iron Ore Resources of the World» om Luossavaara är åter, att där visserligen finnas kvaliteter med mycket låg fosforhalt, men att dessa icke kunna brytas särskilt utan måste frånskiljas genom en svår och osäker hanelskrädning. Professor Petersson anser, att provbrytningar och provskräelningar visa, att en för sur bessemer och sur martin användbar malm kan erhållas i Luossavaara, men att genom utredningen i övrigt är konstaterat, att utvinnandet av sådan malm förutsätter samtidig brytning av betydande mängder av andra malmkvantiteter, och att vid en rationellt ordnad brytning produktionen av förstnämnda malmkvalitet måste bliva jämförelsevis ringa. Däremot kunna enligt hans åsikt betydande mängder maim med en fosforhalt mellan 0, o i och 0,0 7 5 % erhållas, varvid samtidigt en del fosforrenare och en del fosforrikare malm torde kunna vinnas. I Jernkontorets utlåtande till civilministern yttras beträffande kvalitetsfrågan följande: »Asplunds beskrivning har bekräftat det förut kända förhållandet, att den i stort sett fosforfattiga malmen här och var innehåller större och mindre partier av fosforrikare malm, samt att någon större malm meel konstant låg fosforhalt icke finnes. För att utröna huruvida det är möjligt att erhålla en sådan genom skrädning, har Asplund låtit utföra mycket omfattande försök. Härav har framgått, att en för sur bessemer och sur martin användbar malm kan erhållas, och på de utförda försöken har Asplund baserat sin beräkning, att malmfältet till 98 meters djup innehåller sammanlagt omkring l/2 miljon ton sådan malm. Av beskrivningen och de åtföljande kartorna framgår emellertid med all önskvärd tydlighet, att utvinnandet av denna kvantitet sur bessemer- och sur martinmalm förutsätter samtidig brytning av högst betydande massor av andra malmkvaliteter, och att den årliga produktionen av den förstnämnda, såvida en rationell brytning skall utföras, måste bliva jämförelsevis ringa. Då dessutom erfarenheten från de närliggande malmfälten Kirunavaara och Tuolluvaara giver vid handen, att malmens sortering alltid är förknippad med stora vanskligheter och ofta är omöjlig, samt att en betydande del av den fosforfattiga malmen måste offras för att undvika risken av för-

127 orening, så anse vi, att en regelbunden produktion av enbart sur bessemer-och sur martinmalm, användbar för svenska järnverk, är utesluten. Vid en eventuell brytning av andra malmkvaliteter bör elock den a-malm, som finnes, särskilt tillvaratagas. Huru stor mängd sådan, som därvid kan erhållas, är för närvarande omöjligt att förutsäga. Ingenjör Asplunels utreelning visar, att betydande kvantiteter fi- och /-malmer med en fosforhalt varierande mellan 0,01 och 0,0 7 5 kunna erhållas, och brytningen bör sålunda huvudsakligen baseras på denna för lancashire och basisk martin använelbara kvalitet.» Av Asplunds utredning framgår, att visserligen de fosforfattigare och de fosforrikare kvaliteterna i stort sett var för sig äro förhärskande i vissa elelar av fältet, men också att den fosforfattiga malmen här och var innehåller större och mindre partier av fosforrikare malm och tvärtom, samt att någon större malm med konstant låg fosforhalt icke finnes. Det torde därför vara sannolikt, att om en brytning av de olika kvaliteterna var for sig skulle försökas, en stor procent av den fosforfattiga malmen skulle få offras i den fosforrikare, för att man skulle kunna vara säker på den fosforfattiga kvaliteten. Tillgången av fosforfattig a-malm, som är relativt liten, skulle sålunda minskas än mera vid brytning enligt en såelan plan. En del av den fosforfattiga malmen är visserligen till utseendet ganska avvikande från elen fosforrikare och kan sålunda avskiljas viel skrädning, men det torde dock vara sannolikt, att vid brytning i stort även denna metod för utvinnande av den fosforfattiga malmen skulle erbjuda vissa svårigheter. Att döma av vad hittills framkommit beträffande utsikterna att vid brytning i Luossavaara erhålla fosforfattig malm, så synes det framgå, att en för sur bessemer- och sur martinjärntillverkning användbar malm visserligen bör kunna erhållas, men att kvantiteten av såelan malm torde bliva relativt liten, samt att produktionen härav synes bliva osäker och möta svårigheter vid brytning i stort.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid. Inledning .

1 Historik Upptäckten av malmfälten

~*

3 3

Malmens tillgodogörande inom landet

6 Malmens export

20 Förhandlingar och avtal rörande äganderätt, export och fraktfrågor

28 S p e c i a l b e s k r i v n i n g a r över malmfälten I. Fyndigheter av klass 1 a Ekströmsberg Svappavaara Leveäniemi Mertainen II. Fyndigheter av klass I b Laukuj ärvi Rakkurijoki Tansari Salmivaara Nokutusvaara Painirova III. Fyndigheter av klass 1 c Haukivaara Syväjärvi Toppi Tuolluj ärvi IV. Fyndigheter av klass 2 Kirunavaara Gellivare Koskullskulle Tuolluvaara Ruotivare Vallatj Vietovaara Sautusvaara Vathanvaara Pellivuoma... Käyrivaara Njuotjainavaara Tarrekaisse Ruonkakaisse V. Fyndigheter av klass 3 Luossavaara

:

,

43 43 43 46 50 56 85 85 86 86 86 87 87 88 88 89 89 89 90 90 95 104 106 108 112 113 115 116 116 116 118 118 118 119 119

PL /

STATENS REPRODUKTIONSANSTALT

TI. 2,

^Allmänning

J^feHaznens malmfält /Skala/0000 ? ITtrrtcLZsyrånser* Område inom. den TnxtgneHska, in£e?zsitetero&6 O* TktzrT/a. w® Område inom 7 O ° Ttrxrvan

I JP1.3

JDagstoll vid

Mertainens malmfält ShaZa I

JammaZTn,

m \Ma Zm, "br*e c c i<z 7SO

f:soo I5ffl -Porfyr. o—2?ia,m,a,Th &7> OT*T*7I å, Z

J>l.*t

STATENS REPRODUKTIONSANSTALT

fti

Bil. 6.

STATENS REPRODUKTIONSANSTALT

Statens offentliga utredningar 1924 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning,

Statsförfattning.

ii ätts k i piling.

Fångvård.

Vuttenväsen. Skogsbruk. liergftbruk. Betänkande med förslag till gruvlag. 16] Malmkommissionens slutbetänkande. [32] Malmtillgången i Norrbottens län. [33;

Allmän statsförvaltning Industri. Cement- och betongbestämmelser. [25'

Kommunalförvaltning. Handel ocli sjöfart. Skeppstjänstkommitterades betänkande. 3. [20^ Statens och kommunornas

finansväsen.

Politi. Handledning vid utarbetandet av brandordningar för landskommuner. [23]

Kommunikationsväsen. Utredning rörande, ny vattenväg mellan Ösiersjön oi Vänern jämte bihang. [6] Anvisningar rörande vägväsendet och automobiltrafiken. Bank-, kredit- och penningväsen.

Socialpolitik. Iakttagelser rörande socialiseringen i Österrike. [14] Det svenska tobaksmonopolet. [15] Statens järnvägar. [22] Statens järnvägar som allmänt affärsverk. [30]

Försäkringsväsen.

Hälso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen. K. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 9. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Hallands län. [18] 11. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Blekinge län. [10] 12. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Kopparbergs län. [3] 13. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Västmanlands län. [8] 14. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Värmlands län. [9] 15. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Jämtlands län. [11] IG. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Norrbottens län. [28] 18. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Gotlands län. [12] 19. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Västernorrlands län. [17] 20. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Västerbottens län. [29] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Det svenska lantbrukets produktionskostnader. 2. Bol f öringsåren 1920—1921 ocb 1921—1922. [2] Fastighetsregisterkommissionens meddelanden. 13. [21]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrig Supplement nr 2 till Sverges familjenamn 1920 [4] Betänkande angående det fria och frivilliga folkbildning arbetet. [5] Betänkande och förslag angående läroverks- och lånbibliotek. [7] Förslag till lönereglering för befattningshavare vid allmän: läroverk m. fl. läroanstalter. [13] K. skolöverstyrelsens utlåtande över skolkommiäsionens tänkanden 1—5. [24] Systematiskt utforskande av allmogekulturen. 1. [26] 2. [ Utredning rörande kungl. teaterns verksamhet. [31]

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Angående ordnandet av statens kommersiella informatioi verksamhet. [1]

S t o c k h o l m , K. L. Beckmans Boktr., 1924. 468 24