Kommunal affärsverksamhet i de svenska städerna

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

A-Tu

A-'

STATENS

O F F E N T L I G A UTREDNINGAR FINANSDEPARTEMENTET

1924: 45

KOMMUNAL AFFÄRSVERKSAMHET I DE

SVENSKA STÄDERNA AV

HELGE

LINDHOLM

och GILLIS

S T O C K H O L M 19 2 4

BERGQVIST

Statens offentliga utredningar Kronologisk Angående ordnandet av statens kommersiella informationsverksamhet. Promemoria, avgiven av chefen för utrikesdepartementets speciella handelsavdelning. Marcus. 28 s. U . Det sveuska lantbrukets produktionskostnader. 2. Bokföringsåren 1920—1921 och 1921—1922. Av L. Nanneson. Meddelande från Kungl. Lantbruksstyrelsen nr 247 (nr 6 1923). Svanbäck. (6), 107 s. J o . Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 12. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Kopparbergs län. Beckman. 47 s. 2 kart. J o . Supplement nr 2 till Sverges familjenamn 1920. Stat. Repr.-anst. 10 s. J u . Betänkande med utredning och förslag angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Eklund, vij, 208 s. E . Utredning rörande ny vattenväg mellan Östersjön och Vänern, Göta kanal, j ä m t e bihang, innefattande preliminär utredningrörande vattenväg mellan Hjälmaren och Vänern, Svea kanal. Meddelande från Kungl. Kanalkommissionen. N r 4. Haeggström. 173 s. 3 kart. K . Betänkande och förslag angående läroverks- och landsbibliotek. Uppsala, Almqvist & Wiksell. xj, 511 s. E . K u n g l . Elektrifieringskommitténs m e d d e l a n d e n . 13. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Västmanlands län. Beckman. 36 s. 2 kart. J o . Kungl. Elektrifieringskommitténsmeddelanden. 14. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Värmlands län.' Beckman. 52 s. 2 kart. J o . Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 11. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Blekinge län. Beckman. 32 s. 2 kart. J o . K u n g l . Elektrifieringskommitténs m e d d e l a n d e n . 15. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom J ä m t l a n d s län. Beckman. 32 s. 2 kart. J o . 12. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 18. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Gotlands län. Beckman. 19 s. 1 karta. J o . Förslag till lönereglering för befattningshavare vid rikets allmänna läroverk samt vid folkoch småskolor m. fl. läroanstalter. Tullberg. 413 s. E . Iakttagelser rörande socialiseringen i Österrike 1918-1922. Av Nils Karleby. Tiden, vij, 111 s. F i . Det svenska tobaksmonopolet. En undersökning av dess verksamhet 1915—1922. Av M. Marcus. T i d e n , vij, 106 s. F l . Betänkande med förslag till gruvlag. Norstedt. 400 s. J u . K u n g l . Elektrifieringskommitténs meddelanden. 19. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Västernorrlands län. Beckman. 77 s. 2 kart. J o . K u n g l . Elektrifieringskommitténs meddelanden. 9. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering av l a n d s b y g d e n inom H a l l a n d s län. B e c k m a n . 146 s. 3 kart. J o . Anvisningar rörande vägväsendet och automobiltrafiken. Blom. 24 s. K. Skeppstjänstkommitterades betänkande. 3. Förslag till lag om särskild pensionsförsäkring av sjöfolk. Marcus. 123 S. 1 tab.-bil. H . Fastighetsregisterkommissionens meddelanden. 13. S a m m a n d r a g av inkomna .yttranden över fastighetsregisterkommissionens förslag den 25 augusti 1923 a n g å e n d e tillsynen å fastighetsregistreringen m. m. Palmquist. 79 s. J u .

förteckning 22. 23. 24.

Statens järnvägar. Kortfattad översikt av deras tillkomst, ekonomi och organisation. Av M . Marcus. Tiden, vij, 149 s. F i . H a n d l e d n i n g vid u t a r b e t a n d e t a v brandordningar för landskommuner. Marcus. 16 s. K . K. skolöverstyrelsens u t l å t a n d e över skolkonimissionens betänkanden 1—5. Norstedt. 346

s. E. 25.

Normalbestämmelser för leverans och provning av cement (cementbestämmelser) samt för byggnadsverk av betong och armerad betong (betongbestämmelser). Norstedt. 42 s. K. 26—27. Betänkande med förslag till ett systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen. 1. H u v u d b e t ä n k a n d e och förslag, viij, 156 s. 1 pat.-tab. 2. Allmogeforskningen i Sverige och dess nordiska grannländer, iv, 204 s. V. Petterson. E . 28. K u n g l . Elektrifieringskommitténs m e d d e l a n d e n . 16. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Norrbottens län. Beckman. 21 s. 2 kart. J o . 29. Kungl. Elektrifieringskommitténs m e d d e l a n d e n . 20. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Västerbottens län. Beckman. 29 s. 2 kart. J o . 30. Statens järnvägar som allmänt affärsverk. T i d e n . 411 s. F i . U t r e d n i n g rörande kungl. teaterns ekonomi och konstnärliga verksamhet. Norstedt (2), 63, 27 s. Malmkommissionens slutbetänkande. Utredning angående nyttiggörandet av statens norrländska malmfyndigheter. Beckman. 346 s. H Malmtillgången i Norrbottens län. U t r e d n i n g , ingående i malmkommissionens betänkande den 31 mars 1923. Av E d w . S. Berglund. Beckman. 130 s. H . 34. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 26. Ljusindustrien samt tillverkningen av glycerin med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Av J. Lublin. Tullberg, iv, 119 s. F l . 35. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 27. Ylleindustriens produktionsförhållanden. Av K.-G. Hagström. Marcus, i v, 110 s. F l . 36. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 28. Den svenska tegelindustriens utveckling 1881—1913 med särskild hänsyn till dess ställning åren närmast före världskriget. Av B. Ohlin. Marcus, iv, 79 s. F l . 37—38. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 36. Betänkande a n g å e n d e tullsystemets verkningar i Sverige före världskriget. Marcus. Del I. xix, 365 s. Del II. 354 s. F i . 39. Sveriges vattenkrafttillgångar och vattenkraftproduktion. Av S. Liibeck. Tiden. 15 pl. viij, 149 s. F i . 40. Till frågan om ny jorddelningslagstiftning. Palmquist. (4). 368 s. J u . 41. Utredningar med förslag till lag om lärlingsväsendet i vissa yrken. Norstedt. 104_ s. E . 42. Förbrukningen av virke till husbehov på Värmlands läns landsbygd. Norstedt. 79 s. J o . 43. Domänstyrelsens utlåtande den 28 maj 1924 med förslag till kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna. Tullberg. 76 s. J o . 44. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden 17. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Jönköpings län. Beckman. 63 s. 2 kart. J o . 45. Kommunal affärsverksamhet i de Svenska Städerna. Av H Lindholm och G. Bergqvist. Tiden, vij, 332 s. F l .

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 a n g . statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

KOMMUNAL AFFÄRSVERKSAMHET I DE

SVENSKA STÄDERNA

AV

HELGE

LINDHOLM

och GILLIS

BERGQ

STOCKHOLM, BOKFÖRLAGS-A.-B. TIDENS TRYCKERI. 1924.

.*»«//,

O

°CKtt°

VIST

Utarbetad få uppdrag av

Socialiseringsnämndefi.

FORORD. Socialiseringsnämnden överlämnar härmed till offentligheten en undersökning av kommunal affärsverksamhet i de svenska städerna. Nämnden har ansett erforderligt att såsom ett grundläggande material för bedömande av till nämndens prövning hänskjutna spörsmål utföra och sammanställa utredningar rörande dels ekonomiska företag av olika typer, dels olika näringsområden. Från de för nämndens arbete givna utgångspunkterna har det därvid varit av särskild vikt att studera nu befintliga, från den privata företagstypen väsentligt avvikande, i olika hänseenden mer "allmänna" företag. Nämnden har fördenskull gått i författning om utarbetande av specialutredningar rörande statens och kommuners affärsverk samt rörande kooperativa företag. «

Överenskommelser om utarbetande för nämndens räkning av redogörelse för den kommunala affärsverksamheten i städerna träffade socialiseringsnämnden i december 1920 med Svenska Stadsförbundets kommunala centralbyrå. Inom denna har arbetet omhänderhafts av kommunala centralbyråns chef direktör Helge Lindholm och fil. lic. Gillis Bergqvist. Kommunala centralbyråns redogörelse överlämnades till socialiseringsnämnden i januari 1923 med en skrivelse, vari bl. a. anföres: "Redogörelsen, som väsentligen grundar sig på städernas egna tryckta eller eljest offentliggjorda handlingar, har till huvudsakligt syfte att belysa omfattningen och arten av de svenska stadskommunernas affärsverksamhet. Verksamhetens

IV

ekonomiska resultat torde i allmänhet icke kunna bedömas annat än efter ingående undersökning av varje särskilt företag. De ekonomiska uppgifter, som meddelats, torde emellertid hava ett visst värde ur orienteringssynpunkt och framträda icke med några anspråk därutöver. Dessa uppgifter avse i allmänhet åren 1896, 1908, 1913 och 1919. Förstnämnda tidpunkt torde ungefär sammanfalla med den moderna kommunalindustriens genombrott; från 1908 föreligger i nationalförmögenhetsutredningen ett omfattande material, som synts böra tillgodogöras i detta sammanhang; 1913 har medtagits för att belysa förhållandena omedelbart före världskriget; 1919 slutligen är det sista året, för vilket uppgifter stått att erhålla vid undersökningstillfället. I redogörelsen har hänsyn ej tagits till kommunala företag av kristidskaraktär. I fråga om arbetets planläggning i övrigt hänvisas till vad därom anförts i de olika avdelningarna. Fil. lic. Gillis T. Bergqvist har biträtt vid materialets insamlande och bearbetande samt avfattat en stor del av texten, särskilt de partier, som röra spårvägar, vattenledningsverk, renhållningsverk, slakthus och saluhallar, diverse företag samt allmän fastighetsförvaltning och bostadsproduktion. Herr Harald Hörlin har bidragit till utredningen genom en specialundersökning angående gasverkens räntabilitet i Stockholm, Göteborg och Malmö under perioden 1910—1920." * Programmet för undersökningen har framgått ur överläggningar inom nämnden. I övrigt har nämnden icke bestämt över redogörelsens innehåll. SOCIALISERINGSNÄMNDEN.

INNEHÅLL. Sid.

Förord Inledande översikt Stadskommunernas befogenhet »Affärsföretagens» allmänna betydelse såsom stadskommunal inkomstkälla Vad är att hänföra till kommunal affärsverksamhet? Den kommunala taxepolitikens rättsliga förutsättningar Principerna för affärsverkens ekonomiska skötsel Svårigheterna vid en undersökning av de kommunala affärsverkens ekonomi

III

3 8 10 11 14 15

Kommunalindustriella företag Gasverk 21 De svenska gasverkens uppkomst och allmänna utveckling 21 Nyare enskilda gasverksföretag och deras ställning till vederbörande kommun 27 De kommunala gasverkens ekonomi 36 Produktionen 53 Tariffer 55 De enskilda gasverkens ekonomi 61 Samarbete mellan gasverken 65 Elektricitetsverk 69 Elektricitetsverksfrågans allmänna utveckling i städerna 69 De legala förutsättningarna för enskild elektricitetsverksdrift 79 Exempel på kommunalisering av enskilda elektricitetsverk 82 Kommunalt delägarskap i enskilda elektricitetsverk 88 Olika typer av kommunala elektricitetsverk 94 Sammanfattande uppgifter angående det allmänna och enskilda initiativets betydelse för elektricitetsfrågan i städerna 120 De kommunala elektricitetsverkens årsproduktion och tariffer 123 De kommunala elektricitetsverkens ekonomi 133 Samarbete mellan elektricitetsverken 149

VI Spår v å g a r Anläggningsår och företagare Samarbete mellan stad och enskild företagare Kommunalisering av enskilda företag Stockholms spårvägar Rent kommunala spårvägar Enskilda företag De kommunala spårvägarnas ekonomi

151 151 152 158 160 166 169 171

Vattenledningsverk Anläggningsår Företagare Vattenavgifter Vattenledningsverkens ekonomi

181 181 184 185 199

F ö r v a l t n i n g e n av de k o m m u n a l t e k n i s k a v e r k e n 213 Kommunallagarnas förvaltningsbestämmelser 213 De kommunaltekniska verkens placering i städernas förvaltningssystem 215 Förvaltningsmyndigheternas uppgifter och befogenhet 219 Förvaltningsmyndigheternas sammansättning 223 Arbetsfördelningen inom förvaltningsmyndigheterna 226 Tjänsteorganisationen 227 Reformförslag 231 III.

Övriga grenar av kommunal affärsverksamhet Hamnar Några drag ur det svenska hamnväsendets utveckling Kusthamnar Inlandshamnar Statsbidrag till hamnanläggningar Hamnarnas ekonomiska förhållanden Förvaltningen Tjänsteorganisationen Frihamnsföretag

235 235 238 240 241 241 244 247 251

Renhållningsverk Stadsrenhållningen i äldre tider Anläggningsår för kommunala renhållningsverk De kommunala renhållningsverkens ekonomi Förvaltning

257 257 259 260 267

S l a k t h u s och s a l u h a l l a r Slakthus De kommunala slakthusens ekonomi Saluhallar Saluhallarnas ekonomi

269 269 271 278 279

VII Övriga kommunala affärsföretag Kristidsanordningar av mera varaktig karaktär Varmbadhus Kallbadhus Tvättinrättningar Kommunala järnvägar Kommunala ångbåtslinjer

283 283 285 287 288 289 304

IV. Allmän fastighetsförvaltning och bostadsproduktion Allmän fastighetsförvaltning Bostadsproduktion

311 314

V.

Några anteckningar rörande kommunalarbetare förhållandena i städerna Kommunalarbetarekårens omfattning 325 Anställnings- och avlöningsförhållandenas reglering 32& Kommunalarbetarnas organisationer 327 Ordningen för arbetarefrågors handläggning inom kommunerna 329 Samverkan mellan stadssamhällena vid kommunalarbetarefrågors handläggning 330 Kommunalarbetarnas allmänna läge 332

I.

INLEDANDE

ÖVERSIKT

Stadskommunernas

befogenhet.

Enligt förordningen om kommunalstyrelse i stad har den borgerliga kommunen till ändamål att vårda sina medlemmars "gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter". Beträffande Stockholm uttryckes saken ännu allmännare. Kommunens uppgift omfattar enligt den för huvudstaden gällande kommunalförordningen vården av medlemmarnas "gemensamma angelägenheter". Rörande avgränsningen av den borgerliga kommunens kompetensområde yttrade 1859 års kommunallagskommitterade, vilkas förslag ligger till grund för ännu gällande föreskrift, i huvudsak: "Någon annan eller närmare bestämning av de särskilda angelägenheter, som borde kunna bliva föremål för kommunernas självverksamhet och beslutanderätt, än den, som ligger uti de tre orden: 'gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter' hava kommitterade icke funnit lämpligt att bland de allmänna stadgandena intaga. Att inskränka dessa angelägenheter till endast sådana ärenden av borgerlig natur, som uti 1843 års förordning (förelöparen till 1862 års kommunallagstiftning) punktvis uppräknas och till socknestämmas handläggning överlämnas, hade varit att alltför mycket missförstå de billiga anspråk, kommunalfriheten, under en väl avvägd kontroll från statens sida, på själv verksamhet med skäl kan göra, och ett försök till ett sådant uppräknande skulle dessutom icke hava lyckats, emedan det, i följd av själva den mångsidighet, som ligger uti allt slags förvaltande verksamhets natur, varken hade kunnat bliva fullständigt, eller omfatta alla de särskildheter, som därmed ägde samband. De här ovan an-

4 förda orden däremot hava synts kommitterade bäst uttrycka kommunalverksamhetens både omfång och begränsning. De påtrycka denna verksamhet en uteslutande administrativ karaktär och förutsätta, att de angelägenheter inom kommunen, med vilka den äger taga befattning, skola hava sin rot och sin uppkomst uti och från de gemensamma intressen, dem kommunen såsom personlighet äger vårda". Under kommunalförordningens första tid torde någon större tveksamhet rörande innebörden av begreppet "gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter" icke hava gjort sig gällande. Men med samfärdselteknikens utveckling och industrialismens frammarsch anmälde sig snart nog nya uppgifter och behov, om vilkas infogande i det kommunala arbetsområdet meningarna voro mycket delade. I slutet av 1860- och början av 1870-talet fördes sålunda livliga diskussioner angående kommuns rätt att genom aktieteckning eller på annat sätt stödja tillkomsten av järnvägsföretag av betydelse icke blott för respektive kommun utan för vidsträcktare delar av landet. Statsutskottet vid 1872 års riksdag fann sig till och med föranlåtet att i anledning av ingångna eller ifrågasatta kommunala engagemang i dylika järnvägsföretag hemställa, att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla om utarbetande av förslag till sådan ändring eller förklaring av kommunalförordningarna, att begreppet "kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter" bleve närmare bestämt, "till förekommande av obilliga beskattningsbeslut och därav föranledda, städse återkommande besvärsmål". Yrkandet ledde icke till någon påföljd. Karakteristiskt är emellertid, hurusom en av de mest inflytelserika bland 1859 års kommunallagskommitterade, riksarkivarien /. /. Nordström, vilken såsom ledamot av första kammaren tog avstånd från statsutskottets förenämnda initiativ, tydligt lät förstå, att enligt hans mening gällande föreskrifter voro tillräckliga att förhindra kommunen att ikläda sig uppoffringar "för anskaffande till större eller mindre del och under en eller annan form av kostnaderna för en järnväg utom dess territorium", vadan en

5 lagrevision från den utgångspunkt, som i det föreliggande fallet ifrågasatts, icke kunde anses av behovet påkallad. Denna åsikt har av den senare utvecklingen grundligt desavuerats. Större värde för den framtida tillämpningen av kommunallagarnas allmänna kompetensbestämmelser äger följande av Nordström vid samma tillfälle gjorda uttalande: "De spekulativa, på vinst beräknade fria företagen. .. kunna ej efter mitt omdöme inrymmas under begreppet kommunens gemensamma ordningsoch husihållningsangelägenheter, för vilkas vårdande gemensam uttaxering kunde bliva nödvändig. De måste förbliva den enskilda företagsamheten förbehållna och ej med något slags tvång kunna framkallas. Att såsom enskild person, ehuru medlem av en kommun, tvingas att ingå uti en spekulation, om än med de mest lovande utsikter, är icke förenligt med rätt, och än mindre att tvingas ingå i garantiförbindelse för möjliga förluster, härflytande från andras mindre väl beräknade spekulationer. Skola kommunerna kunna genom sina självvalda styrelser underkastas sådant tvång, .borde det då åtminstone vara med tydliga ord i lag stadgat, men något sådant stadgande finnes ej." Under årens lopp har genom en mängd speciella lagar och författningar än det ena, än det andra verksamhetsområdet uttryckligen hänförts till sådana ordnings- och hushållningsangelägenheter, som lyda under kommunens omvårdnad. Detta har skett antingen på sådant sätt, att kommunen blivit ålagd tillgodose de ifrågavarande uppgifterna eller berättigats upptaga dem på sitt arbetsprogram. Bland de obligatoriska förvaltningsangelägenheter, som numera ankomma på den borgerliga stadskommunen, märkas särskilt fattigvården samt ordnings-, brand-, hälsovårds-, byggnads- och stadsplaneväsendet. Fakultativt svarar den borgerliga kommunen för folkskoleväsendet, vilket dock, om annat ej i föreskriven ordning bestämts, lyder under den kyrkliga kommunen. Obligatoriskt eller fakultativt har stadskommunen en mångfald uppgifter beträffande det högre undervisningsväsendet, socialförvaltningen

6 och bostadsväsendet, samfärdselväsendet och annat sådant. Där genom speciallagstiftning kommunen ålagts eller medgivits att syssla med någon viss grupp av frågor, hava dessa naturligtvis därmed så att säga av sig själva inrangerats bland "gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter" och giva icke vidare anledning till tvekan beträffande den kommunala kompetensen. Är denna sålunda nutilldags i viktiga avseenden fullt klar och( tydlig, finnas likväl stora, av lagstiftningenej reglerade områden, vilkas förhållande till kommunen alltjämt beror på tolkningen av kommunalförordningens inledningsvis citerade allmänna kompetensstadgande. Rättspraxis har härvidlag, som naturligt är, präglats av skiftande tiders uppfattningar men på det hela taget hållits förvånande fri från doktrinära betraktelsesätt, ställande sig domareregelns lagande efter lägligheterna till efterrättelse. Utan nämnvärda hinder hava stadskommunerna kunnat med den kommunala verksamheten införliva sådana företag som vatten-, gas- och elektricitetsverk, spårvägar och andra kommunikationsanstalter, renhållningsverk med tillhörande anordningar för stadsavfallets nyttiggörande, varm- och kallbadhus, hotell- och teaterrörelse m. m. Uppfattningen om vad en kommun inom de enbart av kommunalförfattningarna reglerade verksamhetsgrenar får eller icke får syssla med förskjuter sig snart sagt dag för dag och kan icke sammanfattas i någon bestämd, allmängiltig formel. Vissa restriktioner synas dock ingå i det allmänna medvetandet. Att giva dessa en konkret utformning är emellertid icke lätt. Till en början torde för en verksamhets erkännande såsom kommunal fordras, att den äger något så när påtaglig anknytning till traditionella kommunala uppgifter. Gasverksföretagen hava sålunda ursprungligen tillkommit för den yttre lyshållningens skull, d. v. s. för tillgodoseende av ett ordningsintresse. Vattenledningarna hava erövrat sin kommunala plats via brandväsendet och hälsovården; ordnings- och brandskyddssynpunkter torde i väsentlig mån hava motiverat de första elektricitetsverken, vilka sedermera i sin ordning vidgats att omfatta kraftverksföretag och andra liknande affärer av ibland

7 mycket stora dimensioner. Exemplen kunna lätt mångfaldigas. Anknytningen till redan erkända behov utgör alldeles givet en av de viktigaste faktorerna, då det gäller det kommunala verksamhetsområdets utbyggande, ehuru klara regler för hithörande frågors bedömande ej äro möjliga att uppställa. För att taga några exempel, torde inrättandet av kommunal tobakshandel eller kommunal manicuresalong knappast vara möjligt redan av det skäl, att dessa företag icke på något sätt höra hemma i den tillvanda kommunala miljön. I kravet att de angelägenheter, med vilka kommunen befattar sig, skola vara för medlemmarna "gemensamma" ligger vidare en inskränkning, som, även den, är svår att närmare analysera men dock icke får underskattas. Med den sociala uppfattning, som numera råder, kan naturligtvis fordran på gemensamhet icke göras i bokstavlig mening gällande, något som f. ö., bortsett från de sociala synpunkterna, ej heller med hänsyn till olika stadsdelars skiljaktiga behov och andra dylika förhållanden vore möjligt. Gemensamheten torde snarast vara synonym med begreppet "allmännytta", tillämpat på kommunen och dess medlemmar. I denna riktning synes föreskriften hava tolkats, då exempelvis en stad (Djursholm) förklarats icke äga befatta sig med hotell- och restaurangrörelse, väsentligen avsedd för publik från främmande orter, medan många städer av annan struktur trots klagan kunnat genomföra beslut om inrättande och drivande av hotell, då dessa närmast haft till uppgift att tjäna ortsbefolkningens och i staden gästandes behov. Slutligen gäller enligt praxis fortfarande det i riksarkivarien Nordströms i ovan citerade uttalande berörda förbehållet, att kommun icke äger inlåta sig på affärer enbart i syfte att därav skörda ekonomisk vinst. Företaget måste på ett naturligt sätt ansluta sig till redan föreliggande kommunala uppgifter eller eljest vara av allmännyttig art för att kunna av kommunen drivas. Sålunda torde det exempelvis anses tillåtet för en kommun att i egen skogs förvaltnings intresse eller för den kommunala byggnadsverksamhetens underlättande anlägga och driva sågverk eller att vid fattigvårdsinrättning eller vanföre-

8 anstalt upptaga yrkesmässig bokbinderirörelse, däremot iccke att blott för påräknad vinsts skull sätta sådana företag i verktet. Nu antydda inskränkningar torde, såsom redan framhålliits, icke hava lagt någon besvärande hämsko på de svenska stacdskommunernas utveckling, vilken tvärtom med avseende å ujppgifternas omfattning fortskridit i starkt forcerat tempo o:>ch fört in på banor, som 1862 års kommunallagstiftare säkerligen aldrig kunnat förutse. Det mest iögonenfallande draget i demna utveckling är tillväxten av de förvaltningsgrenar, som pläga gå under det mera bekväma än uttrycksfulla namnet "kommumal affärsverksamhet". "Affärsföretagens"

allmänna betydelse såsom inkomstkälla.

stadskommumal

Såsom i viss mån belysande härför återgives följande saimmanställning av stadssamhällenas viktigare inkomsttitlar undler perioden 1880—1917, vilket sistnämnda år bildar slutpunktcen för tillgänglig officiell finansstatistik beträffande koimmunerna. 1 ) Siffrorna avse bruttoinkomster och hava sålunda intet ;att göra med frågan om den kommunala affärsverksamhetens utbyte. Emellertid visa de bl. a., hurusom inkomster ;av annan natur än utskylder och statsbidrag successivt kommit ;att spela en allt viktigare roll i stadssamhällenas hushållning ooch hurusom inom denna inkomstgrupp avgifterna å de viktigasste "affärsföretagen" — vatten-, gas- och elektricitetsverken— år för år tillvinna sig en ökad plats. Medan 1880 dessa avgifter uinderskredo 1 miljon kronor, motsvarande 4 procent av den sarmmanlagda inkomsten, uppgingo de 1917 till mera än 50 miljomer kronor eller drygt en femtedel av inkomsternas slutsumma — ett vittnesbörd så gott som något om den förskjutning av diet kommunala verksamhetsområdet, som under perioden ägt ruim. *) Sammanställningen är hämtad ur en av prof. Gösta Bagge verrkställd, icke offentliggjord undersökning "Om avgifterna inom 'de svenska städernas hushållning" och bygger på material, som foirtlöpande publiceras i Statistisk årsbok för Sverige.

9 VD

2 g

CO

i^. ro i n

r00 rl-

c o H

•* m m

i n O M

i n NO

ti

en

NO"

NO"

ro

m

O

6 g > . ro i2 1)

ox

c:

"

tri

tentrici fter

™ bfl

N

g % 1° 1)

c3

> -0 S Q °

O

N

rf-

m

OC rfC ro rm tö

i n in

oo

ro

o c

ON

00 JS S < *

ro O I-; r-^ r-~

ri-

i n

a o

00_

oo " i

o r-ON

r-« vö"

ON I--.

N ro M

O O NO

i n TION

O 00 ro

ON

M"

ON NO

ON

M

CN)

OC ro f

ON

NO

CN!

M

rtro c\l M"

CNl

1-1

ro ro

ro

NO

o *r f

ON

N

o"

CNl

ON

O

1 Tt-

rtro c ro

NO

M

o" in

> . tn

£ o

rt

t-i

™

h

3 *= O

bfi

O c

i

J 8 < •*

o

>rt,

rt

bfl

b£ . „ rt bO r-< a O •—

tatsb insfö del, rsätt

b£ c rt ^ n :rt T3 m

rn

o \

>

«

c al

^

»

5 S o

C

< *

'-"

T* Ti-

NT

ro t--.

C NC

1 ON

t

ro ro

O^ NC ro

O^

NC

NO"

in tNl

in rj-

NO

r^

CN

rf

>*

in

N in

i n O r-»

NO

i-. M Tj i n in i n rC i n

C

ro 00

ro rti n r>

« i n rf in ro NO

ro

NC

C

^ C ON

t-C oc

CN1_

NO" rh NO_ in CN)

-

oc

00¶O ON o

in 00 rf

oc

r~ rtr>

i n ro

r^ oo rf

rf ro

M"

CNT

rö

rf

OO"

m ro

oo ro

N rh

Tf

c

O rt-

NO

r--. NO

rtC c

ON

ON

C

Cl oc in O"

_ ON

C

v5

r-.

NO"

ON

lÖ

w_ t-C

ro

m ro

i n ro

t-» vC OC

C C

in O in

rö oc

N£

oo"

c

c c

NC

OC vC rr

rö ro in

> ,

,0 o O

FH

2 -5 ^ J

*-*

i? 2

-^ O

O 0

2¶JS J"s <!

CN

*O N"

NO 00

i n in NO

O

rö in

iM n

C t-C NC

ON

1/ 1

C

V 1

I-

o ON

ON

c N

ON

oo"

CN

CN)

c

"

in

o <

C 00 00

c

oN oc

C c N

10¶Vad är att hänföra till kommunal

affärsverksamhet?

Som redan antytts, är det långt ifrån klart, vilka yttringar av kommunal företagsamhet skäligen böra rubriceras såsom kommunal affärsverksamhet. Härvidlag råder och måste — med den ringa uppmärksamhet, som i svensk kommunallagstiftning och rättspraxis ägnats åt begreppsbestämningar överhuvud och nu närmast föreliggande fråga i synnerhet — nödvändigtvis råda stor tvekan och osäkerhet. En negativ bestämning torde dock kunna göras. Förutsättningen för en kommunalt omhändertagen angelägenhets hänförande till affärsverksamhetens område lär i första hand få anses vara, att den i huvudsak är avsedd att finansieras, och i realiteten även väsentligen finansieras, icke genom allmän uttaxering på stadens skattskyldiga medlemmar utan genom avgifter av dem, som begagna de tjänster, företaget erbjuder. Emellertid hava visst icke alla på detta sätt finansierade kommunala anstalter i det allmänna medvetandet karaktären av affärsföretag. Beträffande fattigvårdsinrättningar, högre skolor, sjukvårdsinrättningar och många andra kommunala institutioner har sedan länge gällt, att deras klienter eller de, som för dem stå i ansvar, äro pliktiga att erlägga viss betalning för anstaltens begagnande, en betalning som åtminstone beträffande en del kategorier avser att fullt täcka stadens kostnader för de förmåner, av vilka vederbörande kommit i åtnjutande. Det lär dock icke falla någon in att såsom affärsföretag räkna exempelvis en högre kommunal flickskola eller ett specialsjukhus, som helt eller till övervägande del finansieras genom de besökandes avgifter. Här råkar man åter på detta svårbestämbara något, som utgör kommunalförvaltningens essentiella uppgifter — fattigvård, undervisningsväsen, hälso- och sjukvård, brandskydd, ordningsväsen o. s. v. —, och som, hur finansieringen än inom praktiskt möjliga gränser lägges, näppeligen kan hänföras till affärsverksamhetens område,

11 Överhuvudtaget torde detta område ännu så länge icke kunna begreppsmässigt fastställas, utan man får nöja sig med mera vaga kriterier. Försöksvis skulle måhända såsom kännemärke för kommunal affärsverksamhet kunna angivas, att det företag, varom fråga är, faller utanför kommunens obligatoriska verksamhetssfär, sådan denna vid varje tillfälle uppfattas, samt väsentligen finansieras genom avgifter och ej genom skatter. Spörsmålet, huruvida med rörelsen avses att bereda kommunen ekonomisk vinst eller icke, torde däremot sakna betydelse vid uppdragandet av skiljelinjen mellan affärsverksamhet och kommunens övriga funktioner. Skulle denna omständighet tillmätas avgörande vikt och såsom affärsverksamhet blott räknas på vinst kalkylerade företag, synes det vara högeligen ovisst, om i Sverige lagliga förutsättningar för en sålunda beskaffad företagsamhet från kommunernas sida och inriktad på dess egna medlemmar alls äro till finnandes. Den kommunala

taxepolitikens

rättsliga

förutsättningar.

Stannar man vid det försök till definition, som ovan gjorts, skulle under benämningen kommunal affärsverksamhet i huvudsak falla gas-, elektricitets- och vattenkraftverk, vattenledningsverk, spårvägar, järnvägar, hamnar och vissa andra trafikföretag, ävensom slakthus, saluhallar, renhållningsverk, badhus och liknande inrättningar. Dock kunna med avseende å sistnämnda grupp av företag, såsom understundom ock beträffande vattenledningsverken, förhållandena gestalta sig så, att det är tveksamt, huruvida icke här föreligger ett obligatoriskt kommunintresse (speciellt med hänsyn till hälsovårdsförvaltningen), som gör beteckningen "affärsföretag" tvivelaktig eller missvisande. Slutligen finnas, mestadels såsom accessorier till företag av redan angiven art, åtskilliga verksamhetsgrenar med mer eller mindre affärsmässig karaktär, på vilka emellertid icke är anledning att i detta sammanhang närmare ingå. Ett karakteristiskt drag för ovan särskilt omnämnda verk och inrättningar (med undantag av vattenkraftverken och i viss

12 mån gasverken, nämligen i vad biproduktsaffärerna angår) är, att de nyttigheter, som där framställas, eller de förmåner, som avses, tillhandahållas allmänheten emot avgift enligt bestämd, offentligen tillkännagiven taxa. Verkens väsentliga inkomster utgöras alltså av taxereglerade avgifter, och på taxesättningen beror till betydande del det ekonomiska utfallet av rörelsen. Beträffande tvenne grupper av företag — hamnar och slakthus — äro grunderna för tariffpolitiken angivna i allmän författning. Enligt hamntaxeförordningen av den 31 december 1907 skola taxor för begagnande av hamn fastställas av Kungl. Maj :t. Genom en bestämmelse att inflytande hamnmedel allenast få användas "för hamnens direkta behov, där ej tillstånd till annan användning meddelats av Kungl. Maj :t" och genom det system, som gäller för taxeprövningen, är den grundsatsen fastslagen, att staden-hamnägaren icke får göra sig någon som helst vinst på hamnrörelsen. Avgifterna må täcka omkostnaderna, däribland naturligtvis ränta och amortering å nedlagt kapital, men icke mera. Samma grundsats gäller ifråga om de offentliga slakthusen och därtill anknutna anstalter för köttbesiktning. Enligt slakthuslagen den 10 oktober 1913 (8 §) fastställer Kungl. Maj :t på vederbörande samhälles förslag taxa för slakthusets och besiktningsanstalternas begagnande för minst ett år i sänder. I taxan må avgifterna ej sättas högre än som kan anses erforderligt till betäckande av samhällets kostnader jämte skälig ränta på anläggningskapital. Övriga här ifrågavarande företag hava i taxepolitiskt avseende icke underkastats särskild lagstiftning, och några på avgiftssättningen direkt tillämpliga föreskrifter meddelas ej heller i kommunalförordningarna. Emellertid har rättspraxis, i den mån en sådan skapats, tenderat att jämväl på dessa företag anlägga liknande synpunkter som i författningsväg gjorts gällande beträffande hamnar och slakthus. Den bland praktiska kommunalmän nog ganska allmänt omfattade åskådningen, att kommunen såsom varje annan företagare skulle äga rätt att efter förgottfinnande bestämma priset på gas, vatten, elektrisk ström och annat dylikt, som levereras till samhälls-

13 medlemmarna, har sålunda vid åtskilliga tillfällen underkastats korrigering, vittnande om att rättsbildningen icke är benägen att på detta område godtaga vanliga privaträttsliga normer utan vill se förhållandet mellan kommunen och dess kunder ur offentligrättslig synvinkel.1) I fråga om gasavgifter har sålunda genom prejudikat (Regeringsrättens Årsbok [R. Å.] 1917, Not C. 108) fastställts den väl sällan av kommunerna själva frångångna regeln, att likställighet i tarifferingen måste iakttagas (lika pris under i övrigt lika förhållanden). Denna princip torde få anses gälla för den kommunala taxepolitiken överhuvud. Vidare föreligga prejudikat (R. Ä. 1910 Ref. 160, jfr ock R. Ä. 1918 Ref. 55), som beträffande vattenledningsverk klart uttala, att avgifter, som i väsentlig grad överstiga stadens kostnader för vidkommande anordning, i realiteten innefatta en för stadens allmänna ändamål upptagen beskattning och förty icke kunna i taxeväg påläggas. Denna uppfattning, som, i fall den är riktig beträffande vattenledningsföretag, helt visst måste utsträckas även till gas- och elektricitetsverk, spårvägar och åtskilliga andra affärsgrenar, innebär helt enkelt, att kommunerna enligt rådande rättsåskådning äro förhindrade att av sina medlemmar uttaga nämnvärt högre avgifter för de viktigaste affärsverkens begagnande, än som svara emot kommunens självkostnader. Frågan huruvida på vinst inriktad leverans av gas, vatten, elektricitet e. dyl. till utom kommunen boende och överhuvud om den icke taxebundna rörelsens (exempelvis koks försälj ningens) ställning i nu förevarande hänseende besvaras icke av ovan anförda prejudikat. Att kommunen därutinnan näppeligen kan bindas annat än av sin egen vilja torde dock vara ganska klart. Praktiskt taget spelar emellertid verksamhet av sistnämnda slag en förhållandevis underordnad roll i den kommunala affärsrörelsens ekonomi, vars fundament regelmässigt bestämmes av taxeinkomsterna. J ) En intressant belysning av hithörande problem gives i prof. Gösta Bagges förut åberopade, tyvärr blott såsom manuskript föreliggande undersökning angående de kommunala avgifterna.

14 Jämväl ur finansteoretisk synpunkt har gjorts gällande, att de kommunala verken och inrättningarna icke kunna anses berättigade att hålla taxor av sådan höjd, att den totala bruttoavkastningen av verksamheten överskrider de totala kostnaderna för densamma, däri inbegripen skälig riskränta, d. v. s. sådan vinst som är nödvändig för att neutralisera företagets risk att vid olika tillfällen lida förluster av ena eller andra slaget. Denna uppfattning, för vilken särskilt professor Gösta Bagge gjort sig till målsman,1) stöder sig förnämligast på tvenne argument: För det första rör det sig härvidlag om en konsumtion, som ansetts vara av den vikt för kommunens medlemmar, att kommunen just av detta skäl ansetts böra övertaga själva verksamheten; att då genom avgifternas höjd inskränka denna konsumtion utöver vad som är nödvändigt på grund av vad den verkligen kostar, måste betecknas såsom ändamålsstridigt och oekonomiskt. För det andra betyder ett överskott å affärsrörelsen, stadskassan tillgodo, en förändrad beskattningsmetod med antalet konsumerade kbm. gas och vatten eller kwt elektricitet eller antalet spårvägsresor o. s. v. såsom repartitionsgrund i stället för eller vid sidan av skattekronan, något som ur beskattningssynpunkt är högeligen irrationellt och ägnat att leda till orättvisa och obilliga resultat. Principerna för affärsverkens

ekonomiska skötsel.

De principer för affärsverkens taxepolitik, som sålunda ansetts följa av rättsläget och som vunnit anslutning jämväl från nationalekonomiskt håll, synas i praxis hava föga uppmärksammats. Dock kan åtminstone ett fall antecknas, då vederbörande kommuns beslutande myndighet funnit sig böra för affärsverks skötande giva närmare direktiv i överensstämmelse med ovan omförmälda grundsatser. Härom må följande meddelas. *) Se Bagge: "De kommunala affärsverkens tariffer", Stadsförbundets tidskrift 1922, h. 1 och 2.

Svenska

15 På förslag av en för ändamålet tillsatt kommitté beslöto stadsfullmäktige i Djursholm i februari 1918, att finansieringen av därvarande elektricitetsverk, "sådan denna tager sig uttryck i verkets taxor för strömförbrukning", skall bedrivas i sådant syfte att: 1) å verkets byggnader, ledningar, maskiner och övriga tillhörigheter verkställas avskrivningar i varje års bokslut i enlighet med av stadsfullmäktige, på förslag av verkets styrelse, fastställd teknisk amorteringsplan; 2) att ränta och amortering erlägges till staden med samma belopp, som staden själv årligen har att erlägga å för verket upplånade medel; 3) hänsyn tages till betryggande riskmarginal; samt 4) staden genom verket icke beredes någon vinst, än mindre någon förlust. Dessa regler utfördes närmare genom en serie detalj föreskrifter, vilka i och för sig äro av stort intresse men här måste lämnas å sido. Någon direkt motsvarighet till den i Djursholm träffade ordningen är icke bekant från andra orter. I saknad av klart formulerat program kan intet med bestämdhet sägas rörande de mål, förvaltningarna av de tekniska verken i allmänhet uppställt för sin ekonomiska politik. Att emellertid på många håll eftersträvas åstadkommande av vinst för stadskassan, framgår av uttalanden av ledande kommunalmän och i övrigt kända förhållanden, Svårigheterna

vid en undersökning av de kommunala verkens ekonomi.

affärs-

De viktigaste kommunala affärsverken intaga en faktisk monopolställning. Och då ytterst sällan någon av stadens medlemmar kommer sig för att i besvärsväg draga fattade taxebeslut under högre myndighets prövning, utgör stadens makt över taxorna 1 ) ett under normala förhållanden tämligen osvik*) Se dock i fråga om hamnar och slakthus vad ovan anförts.

16 ligt medel att nå de ekonomiska resultat, som vederbörande funnit önskvärda. Att ett företag lämnat så och så stort överskott, stadskassan till godo, säger därför vanligtvis ingenting beträffande graden av omsikt och ekonomiskt förstånd, varmed företaget skötts. En jämförelse av verkligt värde i detta hänseende lär knappast kunna erhållas, med mindre frågan ställes ungefär så: vilket verk visar under i övrigt lika förhållanden, med lägsta genomsnittliga tariffer, bästa räntabilitet på det i företaget investerade kapitalet ? Denna fråga är emellertid tillsvidare omöjlig att besvara, redan av det skäl att enhetliga grunder för beräkningen av det kapitalvärde, varpå kalkylen skall grundas, fullkomligt saknas. 1 detta avseende användas snart sagt lika många beräkningsmetoder som det finns affärsverk, att nu ej tala om de ingalunda sällsynta fall, då vederbörande själva lämnat problemet helt och hållet å sido. Den officiella kommunala finansstatistiken, sådan den utgivits under perioden 1874—1917, lämnar och kan självfallet under ovan antydda omständigheter icke lämna någon ledning vid bedömandet av de kommunala affärsverkens kapitalvärde. Även rörande driftsinkomster och driftsutgifter är denna statistik fullständigt värdelös. Från och med 1918 omlades visserligen finansstatistiken, men som intet efter nämnda tidpunkt publicerats, kan värdet av denna reform ännu ej bedömas. Av de för primäruppgifternas insamlande begagnade formulären vill det emellertid förefalla, som om även det kunskapsmaterial i fråga om kommunal affärsverksamhet, som statistiken för framtiden kommer att bjuda, skulle bliva ganska torftigt och intetsägande. På offentlig föranstaltan verkställdes år 1912 en särskild undersökning rörande kommunala affärsföretag och deras förmögenhetsvärden (publicerad såsom bilaga Q till Isidor Flodströms utredning om Sveriges nationalförmögenhet omkring år 1908). Denna är i flera hänseenden upplysande men varken åsyftar att giva eller giver en fullständig redovisning av de faktorer, som bestämma den kommunala affärsverksamhetens ekonomi.

17 Enskilda sammanslutningar, främst kommunaltekniska föreningen och svenska elektricitetsverksföreningen, hava under en följd av år nedlagt betydande arbete på att statistiskt belysa skilda områden av kommunalteknisk företagsamhet och därutinnan lyckats såtillvida, som en mängd ur teknisk synpunkt viktiga uppgifter rörande olika företag numera äro allmänt tillgängliga, varjämte de årliga driftsutgifterna och driftsinkomsterna samt taxesatserna för flertalet gas-, vattenlednings- och elektricitetsverk kunna med tämlig fullständighet överblickas. Rörande verkens avskrivningspolitik och värdet av det kapital, som bör förräntas, giver likväl ej heller detta statistiska material någon kunskap. I den mån ekonomiska data rörande de kommunala affärsverken överhuvudtaget finnas tillgängliga, äro dessa att söka dels i nationalförmögenhetsutredningen, dels i ovannämnda föreningars publikationer,1) dels ock i de enskilda städernas kommunala tryok, främst revisions- och förvaltningsberättelser för vederbörande företag. Ur dessa källor hava i efterföljande utredning sammanställts de uppgifter, avseende huvudsakligen åren 1908, 1913 och 1919, som synts vara av allmännare intresse. Att uppgifterna icke medgiva några säkra slutsatser rörande affärsverkens ekonomiska resultat har redan framhållits. Med den ställning, de kommunala verken enligt vad ovan anförts intaga, torde för övrigt frågan om det ekonomiska utbytet av rörelsen vara av ganska underordnad vikt. De samhälleliga fördelarna av ifrågavarande rörelse ligga icke främst, måhända icke alls i den vinst, verken må tillföra stadskassan, utan på andra områden. Redan den omständigheten, att exempelvis gas och elektricitet finnes att tillgå inom ett samhälle, utgör en allmän fördel, som, helt bortsett från vinstmöjligheten, väl kan motivera att samhället såsom sådant engagerar sig för hithörande företag. Och på det sätt, varpå verken tek*) Statistiska uppgifter över gasverk, vattenledningsverk, avloppsledningar samt gator och vägar i svenska städer och samhällen, utgivna av Svenska kommunaltekniska föreningen genom dess statistiska kommitté (årligen fr. o. m. 1904) samt Svenska elektricitetsverksföreningens statistik, utarbetad av C. O. Rahm (fr. o. m. 1907). Kommunal

affärverksa/nhet.

18 niskt och förvaltningsmässigt handhas, beror mången gång det mått av allmännytta, som vinnes. Mera än till det ekonomiska utbytet torde under dessa omständigheter intresset knytas till frågan, huru uppgifter av den art, att ett val emellan deras tillgodoseende på kommunal eller enskild väg föreligger, under skilda tider utskiftats mellan den kommunala och enskilda företagsamheten. Det är i främsta rummet denna fråga, som föreliggande undersökning velat besvara.

II.

KOMMUNALINDUSTRIELLA FÖRETAG

GASVERK. De svenska gasverkens uppkomst och allmänna utveckling. I England hade gatubelysningen med gas funnits under mer än 30 år, när det första svenska gasverket anlades. Föregångsstaden var i detta fall Göteborg, där ett gasverk inrättades år 1846. Emellertid tillkom detta icke på stadens utan på enskilt initiativ. Företaget grundades av Göteborgs Gaslysnings Aktiebolag, och verket förblev i detta 'bolags ägo under 40 år eller till 1886, då det — sannolikt i kraft av ursprungligen överenskomna koncessionsvillkor — utan lösen tillföll staden. Såsom framgår av bolagets namn, var verksamheten närmast inriktad på att framställa gas för belysning. Överhuvudtaget planerades och drevos de äldre svenska gasverken, liksom deras engelska förebilder, såsom i egentlig mening belysningsverk. Först längre fram, omkring sekelskiftet, börja gasverken, delvis under trycket av konkurrensen från elektricitetsverken, att ägna sig åt produktion och försäljning av kokgas, en verksamhetsgren som under de senaste tvenne decennierna alltmer kommit att träda i förgrunden vid sidan av biprodukts fabrikationen. Göteborg blev ganska länge utan medtävlare på området. År 1852 följde emellertid Norrköping och Stockholm efter. Och innan 1850-talet gått till ända, funnos gasverk i ytterligare tre städer, nämligen Malmö, Landskrona och Uddevalla. Samtliga dessa anläggningar hava för sin tillkomst att tacka den enskilda företagsamheten i form av lokala "gaslysningsaktiebolag". Här nedan angivas, ordnade i tidsföljd, de äldsta svenska gasverken jämte uppgifter om vederbörande stads folkmängd ungefär vid

22 den tid, då anläggningarna kommo i gång, företagarnas namn samt aktiekapitalet enligt de ursprungliga bolagsordningarna. De äldsta svenska gasverken.

Stad

FolkAnläggmängd ningsår 31 /i2 i860

F ö r e t a g a r e

Aktiekap. enl. första bol.-ordn. Rdr rmt

37,043 19,956

1846 1852

Göteborgs Gaslysningsaktiebolag

337,500

Norrköping...

Norrköpings

»

500,000

Stockholm ...

112,391

1852 Stockholms

»

750,000

18,919

1854 1856

Malmö

189,000

Landskrona

»

50,000

(Närmare uppgift saknas)

Landskrona. . Uddevalla ...

5,703 4,629

Gasindustriens genombrott i vårt land ägde rum under 1860talet, då flertalet nu existerande gasverk, inalles 20, tillkommo. Av dessa grundades mera än halva antalet eller 12 såsom kommunala verk, medan de återstående 8 hava karaktären av enskilda företag. Det första kommunala gasverket anlades i Hälsingborg enligt å allmän rådstuga den 2 mars 1859 fattade beslut och kunde tagas i bruk år 1860. Härmed var den blivande utvecklingens huvudriktning anvisad. De nya kommunallagarnas födelseår, 1862, bildar — helt visst icke av en tillfällighet — den tydligt markerade vändpunkten i uppfattningen om gasverkens förhållande till kommunen. I den mån nya gasverk anläggas efter 1862, sker detta, med några få undantag, genom vederbörande kommuns egen försorg, och beträffande redan befintliga privata gasverk gör sig en bestämd tendens att överföra dem i samhällets ägo gällande. Till belysning av vad ovan anförts meddelas här en förteckning över de under 1860-talet tillkomna gasverksanläggningarna.

23¶Gasverksanläggningar under 1860-talet.

S t a d

Falköping

Folkmängd 3 7,2 1870

Anläggningsår

5,333

i860

Staden

1,705

i860

Falköpings Gaslysningsaktiebolag

7,962

i860

Engelsmannen Milne

F ö r e t a g a r e

",433

i860

Bolag eller privatperson

Ystad

6,191

i860

Staden

Örebro

9,100

i860

Örebro Gaslysningsaktiebolag

Eskilstuna

5,7i6

1861 Gasbelysnings Aktiebolaget i Eskilstuna

13,822

1861 Engelsmannen Milne

7,257

1861 Staden

4,091

1861 Staden

Nyköping

5,367

1861 Västerås Gaslysningsaktiebolag

10,879

1862 Staden

9,275

1862 Staden

5,608

1862 Staden

10,688

1863 Staden

Mariestad

2,354

1863 Staden

Alingsås

i,954

1864 Staden

Vänersborg

4,814

1865 Bolag eller privatperson

Karlskrona

16,558

1867 Karlskrona

6,405

1867 Staden.

Karlstad

Gasverksaktiebolag

1870-talet medförde blott obetydliga förändringar beträffande gasverkens antal och ställning till vederbörande kommuner. Endast ett nytt gasverk tillkom, nämligen i Södertälje, och detta genom privat initiativ. Å andra sidan övertogos de enskilda gasverken i Kristianstad och Uppsala åren 1872 och 1876 av respektive städer.

24 Under hela 1880-talet kom ej någon nyanläggning till stånd. Däremot försiggick överförandet av äldre, enskilda gasverk till samhället i en omfattning, som väl berättigar att karakterisera denna period såsom ett kommunaliseringens årtionde. I nedannämnda städer övertogos gasverken av kommunen mot angivna lösensbelopp: Stad

Norrköping

Tidpunkt för övertagandet 882

Lösensbelopp

Kr.

500,600: —.

Stockholm

» 3,003,333: —.

Malmö

512,000: —.

Landskrona

86,000: — .

Göteborg...

Överlämnat utan lösen.

Uddevalla

Uppgift saknas.

Ej heller under 1890-talet anlades något nytt gasverk. Men de befintliga verkens kommunalisering fortsattes, i det att följande privata företag övertogos av kommunen: Stad

Tidpunkt för övertagandet

Lösensbelopp

Vänersborg

1890 Kr. 38,000: —.

Gävle

1891 Uppgift saknas.

Södertälje

1898 Kr. 15,000: —.

Från 1900 till 1914, vilket år i viss mån får anses inleda en ny epok i gasverkens historia, anlades kommunala kolgasverk i Lidköping (1902), Eslöv (1906) och Trälleborg (1912) samt åtskilliga acetylengasverk, vilka emellertid i förevarande sammanhang kunna lämnas ur räkningen. Av de privata företagen inlöstes under perioden trenne av vederbörande städer, nämligen :

25 Stad

Tidpunkt för övertagandet

Lösensbelopp

Eskilstuna

1900 Kr. 250,000: —.

Örebro

»

187,000: —.

Västerås

»

87,000: —.

Tiden efter 1914. Omkring år 1914 förmärktes hos den privata företagsamheten ett återuppvaknande intresse för gasindustrien. Vid denna tid uppträdde ett enskilt, för stordrift eller kanske rättare centraldrift på området bildat företag, Aktiebolaget Svenska Gasverk, med huvudsakligt syfte att genom anläggande och drivande av gasverk tillgodose behovet av sådana inrättningar i städer, där de ännu saknades men där de ekonomiska förutsättningarna för gasverksrörelse kunde anses vara för handen. Nämnda bolag, vars till 100,000 kronor uppgående aktiekapital på 4,000 kronor när innehas av ett holländskt företag "Noorsche Gasmaatschappij" i Haag, förvärvade genast vid starten koncessioner för anläggande av gasverk i Falun, Härnösand, Visby, Västervik och Östersund. Något senare igångsatte två privatpersoner i Örebro en omfattande propaganda för erhållande av gasverkskoncessioner i andra medelstora och mindre städer, där gasen icke förut var införd. Denna propaganda ledde år 1915 till resultat i städerna Skövde, Hudiksvall och Söderhamn. Koncessionerna överlätos sedermera på det i juli 1916 bildade Aktiebolaget Förenade gasverken, vilket även erhöll gasverkskoncession i Skara. Bolaget har ett aktiekapital av lägst 650,000 kronor och högst 1,950,000 kronor. Vid starten hade endast tecknats minimikapitalet, och av detta hade danska undersåtar och företag tecknat 415,000 kronor. I samband med bolagets inköp av Falköpings gasverk, vilket ju såsom ovan anförts från början drivits som enskild affär, ökades aktiekapitalet med 150,000 kronor, varav bolagets danska intressenter tecknade 123,000 kronor.

26 Aktiebolaget Svenska Gasverk kunde under senare hälften av år 1916 börja driften vid gasverken i Falun, Härnösand, Visby och Västervik samt den 1 januari 1917 i Östersmid. Under loppet av år 1918 påbörjade Förenade Gasverken driften i Skövde och Skara; några gasverksanläggningar i Hudiksvall och Söderhamn hava däremot ännu icke kommit till utförande. Huruvida dessa bolags framträdande beteckna en övergående episod eller möjligen varsla om en privat driftens renässans med avseende å gasverken, må tillsvidare lämnas därhän. Det anmärkningsvärda faktum, att aktiemajoriteten i de enda bolag, som för närvarande driva gasverksrörelse här i landet, innehaves av utlänningar, synes dock tyda på att svenskt kapital icke hyser något större intresse för enskild gasverksrörelse. Något nytt, av kommunen själv anlagt gasverk har icke tillkommit sedan 1914. Av de äldre gasverken har emellertid det i Karlskrona år 1917 övertagits av staden utan lösen. Med sammanfattning av vad ovan anförts, meddelas här en översikt över kommunala och enskilda gasverk under olika perioder. De k o m m u nala gasverken i % av hela Kommunala antalet

Därav

År

Antal gasverk

Privata

i860

42 %

48 %

70 %

81 %

93 % 78 %

Såsom redan betonats och av tablån ytterligare framhäves, har utvecklingen gått i den riktningen, att gasverken från ursprungligen enskilda företag så småningom nästan fullständigt införlivats i den kommunala förvaltningen. Denna process har

27 utan avbrott och i ökat tempo fortgått till 1914, då en omsvängning skett, rörande vars varaktighet det emellertid ännu är för tidigt att uttala ett bestämt omdöme. Nyare enskilda gasverksföretag och deras ställning till vederbörande kommun. För att icke onödigtvis tynga framställningen har icke något försök gjorts att ur de spridda och svårtillgängliga källor, som stå till förfogande, hopsamla uppgifter rörande sättet för ordnandet av mellanhavandena mellan de äldre, enskilda gasverksföretagen och städerna. En skildring härav skulle i varje fall blott få historiskt intresse. Annorlunda ställer sig saken med avseende å de privatföretag, som på sista tiden igångsatts och vilkas framgång eller misslyckande måhända blir av utslagsgivande betydelse för frågan om kommunal eller enskild gasverksdrift i städer av den typ, experimentet företrädesvis omfattar. En kort redogörelse må därför lämnas för dessa enskilda företags tillkomst och ställning till vederbörande kommuner. Såsom redan anförts, funnos år 1914 inalles 30 gasverk. Deras förläggning med hänsyn till städernas storlek framgår av nedanstående sammanställning. Antal Därav med städer gasverk Städer med mera än 20,000 inv 15 141) Städer med 10,000—20,000 inv 16 102) Städer med 5,000—10,000 inv 23 6 Städer med mindre än 5,000 inv 47 — 101

30¶Av de största städerna hade sålunda alla utom en sin gasverksfråga löst, och även inom den nästa storleksgruppen hade gasverken fått en betydande utbredning, i det att av 16 städer endast 6 saknade dylika anläggningar. Däremot hade gasen *) Borås är den enda stad i denna grupp, som saknar gasverk. 2 ) Gasverk funnos icke i Halmstad, Falun, Västervik, Söderhamn, Härnösand och Visby.

28 vunnit föga insteg bland de halvstora och minsta städerna. Den vaknande enskilda företagsamheten på området var sålunda i huvudsak hänvisad att söka sitt verksamhetsfält bland dessa, varvid naturligtvis de mera utvecklade och relativt folkrika främst kommo i betraktande. Då de städer, som saknade gasverk, vanligtvis redan ordnat belysningsfrågan genom anskaffande av elektrisk energi, och de sålunda tillkomna elektricitetsverken ofta voro stadens egen affär eller i allt fall av direkt ekonomisk betydelse för denna, måste gasverksplanerna, för att påräkna kommunalt intresse, uppenbarligen läggas så, att deras realiserande ej innebure en för de bestående elektricitetsverken skadlig konkurrens. Gasens alltmer uppskattade betydelse såsom bränsle trädde härvid i förgrunden. Erfarenheten ansågs hava visat, att ett väl skött gasverk, som företrädesvis levererade kokgas, kunde bliva en god affär även i en stad av ganska ringa storlek. Sedan allmänheten blott fått ögonen öppna för gasbränslets fördelar — och en kraftig propaganda i detta syfte har under de senaste årtiondena bedrivits i stadssamhällena — kunde, menade man, ett gasverks ekonomi anses tryggad, förutsatt att dess leveransområde ej tillmätts oskäligt knappt och att rörelsen dreves på ett i tekniskt och ekonomiskt hänseende förståndigt sätt. Det var alltså på gasen såsom bränsle, ej såsom lysmedel, man byggde förhoppningarna om en enskild gasindustri i stort. Såsom ett andra huvudmoment i kalkylen ingick, att den privata företagsamheten skulle kunna erbjuda stadsbefolkningen förmånen av tillgång till kokgas, utan att vederbörande stad härför behövde göra några kapitalutlägg eller utsätta sig för ekonomiska risker av något slag. Det säger sig självt, att sistnämnda synpunkt tillmättes särskild vikt i de mindre städerna med deras i regel ej synnerligen starka ekonomiska resurser och därav föranledda obenägenhet att engagera sig i nya, vittutseende och kapitalkrävande företag. Det allmänna intrycket av de förhandlingar, som under perioden 1913—1917 fördes mellan ett stort antal städer och det enskilda gasverksintressets representanter, är emellertid, att

29 här knappast gällde ett verkligt val emellan kommunal och enskild gasverksdrift. Fast hellre gällde spörsmålet, huruvida kommunen, borde tillåta den privata företagsamheten att slå under sig ett affärsområde, som i annat fall ännu under åtskilliga år komme att ligga i lägervall. På några håll skred man visserligen till närmare undersökning av lämpligheten och möjligheten för kommunen att själv anlägga och driva gasverk av ifrågasatt typ i stället för att bortkoncessionera det åt enskilda. Men att i verkligheten denna frågeställning hade föga aktuellt intresse synes framgå av det förhållandet, att icke någon av de städer, som avböjde den begärda koncessionen, veterligen ännu vidtagit positiva åtgärder i syfte att få ett kommunalt gasverk till stånd. Under den diskussion om kommunal eller enskild gasverksdrift, som här och var utspann sig i anslutning till prövningen av koncessionsansökningarna, framkommo icke många synpunkter av större allmänt intresse. Anhängarna till koncessionssystemet inskränkte sig vanligen till att framhålla, att kommunen på den erbjudna vägen bleve i tillfälle att utan eget kapitalutlägg bereda sina medlemmar förmånen av gas samt att under koncessionstiden på ett riskfritt sätt samla nödiga erfarenheter rörande betingelserna för gasverksdriften, med ledning av vilka erfarenheter man vid koncessionstidens utgång vore i stånd att från säkrare utgångspunkter upptaga spörsmålet om verkets övergång i samhällets ägo. Naturligtvis framskymtar ock den uppfattningen, att enskild drift i sig själv vore att föredraga framför kommunaldrift på grund av den större smidighet, affärsmässighet och frihet från ovidkommande hänsyn, som förmenades utmärka den privata affärsverksamheten. I detta fall pekades på tvenne särskilda omständigheter av natur att gynna enskild drift. Dels skulle ett bolag, som samtidigt dreve flera verk, hava lättare än kommunen att ordna sina inköp av kol och andra artiklar på förmånligt sätt. Dels och framför allt vore gasindustrien ännu i vårt land alltför litet upparbetad, för att ett nyanlagt kommunalt verk skulle kunna räkna med att från början få sitt behov av

30 utbildade och skickliga verkmästare, förmän, installatörer och arbetare fyllt. Verket vore hänvisat att självt uppfostra en duglig personal och finge taga alla de svårigheter och risker, som vore förbundna härmed. Ett företag, som innehade flera verk, stode i detta hänseende vida bättre rustat och kunde genom förflyttningar och annorledes sörja för att ett nystartat verk försåges med tränad och skicklig personal, vilket vore en nödvändig förutsättning för verkets upparbetande till räntabel drift inom skälig tid.1) Betänkligheterna emot gasverkens bortkoncessionerande grundade sig, utom på beskaffenheten av vissa för koncessionen ifrågasatta villkor, väsentligen på följande skäl.2) Antagandet att staden, efter att hava beviljat koncession å gasverket, vore befriad från alla risker för företagets framgång hölle icke streck. Det låge nämligen i sakens natur, att, sedan stadsinvånarna genom kommunens medverkan beretts förmånen att erhålla gas, kommunen i verkligheten måste sörja för, att denna förmån fortfarande funnes att tillgå. Bleve bolaget ur stånd att fullgöra sina åtaganden, skulle staden ej kunna undandraga sig att träda till antingen genom att inlösa verket och driva det för egen räkning eller genom att skaffa annan företagare. Härvid liksom vid en inlösen efter koncessionstidens utgång kunde särskilda svårigheter yppa sig på den grund att staden icke från början haft tillräckligt inflytande på sättet för anläggningens utförande. Det vore icke någon hemlighet, att firmor, som tillverka gasapparater, ofta tillika äro stora aktieägare i gasverksbolag, en anordning som vanligtvis tillkommit för att sätta vederbörande firma i stånd att utan konkurrens leverera sina alster till bolaget. Om verken, med ett sådant J ) Denna synpunkt har särskilt framhållits av ingenjören G. H. Hultman, Stockholm, i ett för drätselkammarens i Skövde räkning avfattat utlåtande, tryckt i Skara stadsfullmäktiges handlingar år 1916, sid, 54 ff. : ) Vad här nedan anföres utgör i huvudsak ett referat av utlåtande över ansökan om gasverkskoncession i Karlshamn, vilket på stadens hemställan avgivits av överingenjören Ragnar Blomqvist, Stockhlom, och gasverkschefen P. Erik Åberg, Hälsingborg. Utlåtandet finnes publicerat i Svenska Stadsförbundets tidskrift år 1916, h. 1, sid. 9 ff.

31 tillvägagångssätt vid leveranserna, utfördes på lämpligaste och billigaste sätt kunde väl vara tvivelaktigt. Och den risken förelåge därför, att staden bleve bringad att inlösa ett måhända opraktiskt anlagt, dyrt och dåligt verk, varemot, om staden själv skötte anläggningen, den kunde skaffa sig betryggande garantier för verkets tekniska ändamålsenlighet och soliditet. Erfarenheterna från äldre gasverkskoncessioner gåve vidare icke stöd för påståendet, att bolagen ur allmän synpunkt skött sina verk på ett bättre sätt än kommunerna. Snarare tvärtom. Att döma av en jämförelse mellan de tvenne äldre bolag, som längst hållit sig kvar (i Karlskrona och Falköping), och under enahanda betingelser arbetande kommunala verk ville det förefalla, som om bolagen saknat intresse för att uppdriva gaskonsumtionen över en viss, snäv gräns, en politik som, även om den vore ur vinstsynpunkt försvarbar, näppeligen överensstämde med kommunala anspråk på skötseln av ett gasverk. För den tekniska ledningen av ett mindre verk erfordrades blott en duglig gasmästare, och i fråga om de rent affärsmässiga åtgärderna, såsom inköp av kol samt försäljning av koks och tjära, hade de kommunala verken numera ett gott stöd i den nybildade Svenska Gasverksföreningen (se nedan sid. 65), vilken hölle sina medlemmar väl underrättade om marknadsläget för olika förnödenheter och produkter. På sätt redan framhållits, beslöto sig åtta städer, Falun, Hudiksvall, Härnösand, Visby, Västervik, Östersund, Skara och Skövde, för att antaga de gjorda koncessionsanbuden. Ungefär lika många städer läto frågan falla. Så skedde i Arboga, Borås, Karlshamn, Köping, Varberg, Växjö och Sala. Möjligen har saken förevarit även i andra städer, ehuru säkra uppgifter härom ej föreligga. I de fall, där avtal om koncession träffades, äro villkoren i huvudsak lika. Dock förekomma vissa variationer, exempelvis i fråga om koncessionstidens längd, vilken synes växla från 25 till 35 år, samt beträffande verkens rätt att leverera gas för belysningsändamål, i vilket avseende bestämmelser av mera restriktiv natur fastställts att gälla för städer med elektricitets-

32 verk eller på annat sätt under kommunal medverkan ordnad elektricitetsdistribution än i övriga städer. Följande redogörelse för huvudpunkterna i det med Västerviks stad upprättade avtalet torde giva en ganska god föreställning om dessa koncessioners innebörd. I. Koncessionen avser "ensamrätt för innehavaren att inom stadens område försälja rörledd kolgas" samt "rätt att för detta ändamål utan särskild avgift i stadens gator, vägar och allmänna platser nedlägga, underhålla och upptaga rörledningar". 1 ) Beträffande sättet för verkställandet av erforderliga rörarbeten i gatorna meddelas åtskilliga i detalj gående föreskrifter, åsyftande att trygga ett systematiskt samarbete mellan å ena sidan gatuförvaltningen och de övriga stadens myndigheter, som hava med gatuledningar att göra, och å andra sidan koncessionsinnehavaren ävensom att skydda staden för kostnader, skada eller förluster i anledning av koncessionsinnehavarens åtgöranden. Gasverksanläggningen skall vara färdig till viss tid, och åligger det koncessionsinnehavaren att därefter i enlighet med av stadsfullmäktige fastställt reglemente leverera gas till en var, som det påfordrar och som är bosatt inom ett till avtalet fogad plan över rörnätsområdet. Vid anfordran är koncessionsinnehavaren skyldig att verkställa utsträckning av det sålunda fastställda rörnätet med högst 100 meter från slutet av redan befintlig ledning, om den garanteras anslutning från minst 8 fastigheter och under förutsättning tillika, att för ledningen erforderlig mark *) H ä r är ej tillfälle att ingå på den i och för sig mycket intressanta frågan om de rättsliga förutsättningarna för en dylik koncession. Den ensamrätt till försäljning av kolgas, om vilken i förevarande punkt talas, lärer näppeligen vara något, varöver kommunen äger absolut rådighet. Kunde det tänkas, att försäljningen av gas kunde ordnas utan att härför rör behövde nedläggas i kommunens gator eller eljest åtgärder vidtagas, som berörde kommunens privaträttsliga förhållanden och därför krävde dess samtycke, lärer kommunen ej hava möjlighet att hindra sådan försäljning. Stadgandets kärna ligger helt visst i punktens andra del, d. v. s. i den nyttjanderätt till kommunens väg- och gatumark, som där blivit koncessionsinnehavaren tillförsäkrad.

33 tillhandahålles gratis samt att kostnaderna för extraordinära ordningar ersättas av den eller dem, som påfordra arbetet. II. Avtalet gäller för en tid av 25 år, dock blott så länge koncessionsinnehavaren kan tillfredsställa stadens och dess invånares behov av gas. III. Vid koncessionstidens slut äger staden rätt att återtaga koncessionen och inlösa verket. Härom skall skriftlig anmälan ske senast 2 år i förväg. I annat fall anses koncessionen förlängd med ytterligare 5 år för varje gång. Rätt att återtaga koncessionen och inlösa verket tillkommer vidare staden, om av annan orsak än force majeure, strejk eller hinder genom arbeten, som staden själv utför eller låter eller tillåter utföra, avbrott sker i gasleveransen från mer än halva rörnätet under längre tid än 15 på varandra följande dagar, eller om dylikt avbrott vid tre särskilda tillfällen ägt rum längre tid än 140 timmar varje gång. Detsamma gäller, därest koncessionsinnehavaren bevisligen gör sig skyldig till grov överträdelse av koncessionsvillkoren. Någon skyldighet att lösa verket åligger staden icke. IV. I händelse staden begagnar sin här omförmälda rätt att inlösa verket, skall inlösningssumman bestämmas av en värderingsnämnd på fem personer, vilka utses: en av Tekniska Högskolans rektor, en av direktören vid Stockholms stads gas- och elektricitetsverk, en av vederbörande länsstyrelse samt en av staden och en av koncessionsinnehavaren. Aktualiseras inlösningsfrågan av skäl, som i punkt III första stycket sägs (koncessionens utlöpande), skall vid lösenssummans bestämmande i första hand hänsyn tagas till anläggningens bruksvärde, varmed förstås de sammanlagda verkliga anläggningskostnaderna efter avdrag för värdeminskning på grund av ålder, slitning eller annan Kommunal

affärsverksamhet.

34 därmed jämförlig orsak. Detta värde är dock ej ensamt avgörande. Lösenssumman influeras även av verkets medelavkastning, varmed förstås medelvärdet av de tal, som uppstå, om för samtliga koncessionsår, utom de 10 första, rörelsens årliga nettovinst jämte utbetalda belopp för skuldräntor uträknas i procent av bruksvärdet för motsvarande år. Medelavkastningen i kronor, kapitaliserad efter 6 procent, kallas gasverkets handelsvärde. Uppgår medelavkastningen till 5 procent, skall inlösningssumman vara lika med bruksvärdet för det sista året. Uppgår medelavkastningen till mer än 5 procent, skall inlösningssumman utgöras av bruksvärdet för det sista året, ökat med ett belopp, som motsvarar ett visst i fallande skala bestämt procenttal av skillnaden mellan bruksvärdet och handelsvärdet, vilket procenttal, då medelavkastningen ligger mellan 5 och 5,5 procent bestämts till 60 för att därefter, i mån som medelavkastningen ökas, successivt nedgå till 40 procent, ett tal som tillämpas vid en medelavkastning av 7 procent och däröver. Understiger medelavkastningen 5 procent, skall inlösningssumman utgöras av handelsvärdet. Viss tid före den för uppsägning av kontraktet stadgade terminen (jfr punkt III) skall koncessionsinnehavaren delgiva staden i avtalet närmare specificerade uppgifter, avsedda att underlätta ståndpunktstagandet till frågan angående inlösning av verket eller prolongerad koncession. Framkallas inlösning av sådana förhållanden, som omnämnas i andra stycket av punkt III (långvariga eller itererade driftsstörningar), skall bruksvärdet utgöra full ersättning för anläggningen. Detsamma gäller, om staden efter 50 års koncessionstid önskar övertaga verket. Återtages koncessionen av skäl, som angivas i punkt III, tredje stycket (överträdelse av koncessionsvillkoren), skall inlösningssumman fastställas till 75 procent av bruksvärdet.

35 Förråd, lager o. dyl. övertagas vid verkets inlösen efter särskild värdering. Fastställda lösensbelopp likvideras kontant. V. I syfte att åstadkomma ett tillförlitligt material för bedömande av de med eventuell inlösning sammanhängande frågorna är koncessionsinnehavaren skyldig att från första driftsåret upplägga dels en fastighetsbok, upptagande årliga kassasammandrag å för verket nedlagda kostnader för nyanläggningar och utvidgningar, såvitt de medfört en verklig förhöjning av anläggningens och inventariers värde, dels ock ett register, innefattande vederbörligen- verificerade uppgifter angående såväl kapitalökning, respektive avskrivning under året, som även årets brutto- och nettovinst; och skola anteckningarna i fastighetsbok och register till riktigheten bestyrkas av årets revisorer. VI. Den levererade gasen skall vara renad enligt bästa kända metoder, görligast fri från svavelväte samt hålla ett övre kalorimetriskt värmevärde av minst 5,000 värmeenheter. I och för kontroll härå samt å gasproduktionens årskvantitet och de använda förbrukningsmätarna äger staden utse sakkunnigt ombud. Avviker gasens beskaffenhet i anmärkningsvärd grad från vad i föregående stycke stadgats, är koncessionsinnehavaren pliktig att till staden erlägga 50 kronor per dygn, för vilket sådan bristfällighet konstaterats. VII. Gaspriset vid enskild förbrukning göres beroende av gasproduktionen under året och det kolpris, koncessionsinnehavaren haft att erlägga, samt utgör vid ett kolpris understigande 20 kronor per ton: Då konsumenten bekostat installationen

Då verket bekostat installationen

Med en årsproduktion av 500,000 kbm.... 14 öre pr kbm.

15,5 öre pr kbm.

Med en årsproduktion av mer än 500,000 kbm

14,5

»

»

ti

»

»

»

36 Gas för hantverks- och industriändamål betalas efter lägre tariff, så ock gas för stadens behov av gatubelysning, vars pris med 25 procent skall understiga gällande pris å industrigas. För varje höjning av kolpriset med 1 krona per ton utöver 20 kronor äger koncessionsinnehavaren i viss, närmare angiven ordning höja gaspriset med ett halvt öre per kbm. VIII. För fullgörande av sina åtaganden enligt avtalet lämnar koncessionsinnehavaren antingen av staden godkänd personlig borgen eller deposition å 30,000 kronor, vilken borgen dock i sistnämnda fall, sedan anläggningen är fullt färdig och i gång, nedsättes till 5,000 kronor. I vad mån de nya enskilda gasverken lyckats infria de förväntningar, som knötos till dem, är ännu icke möjligt att med någon säkerhet avgöra. Den tid, under vilken de varit i verksamhet, är i och för sig allt för kort för att medgiva ett tillförlitligt omdöme och har dessutom präglats av så abnorma förhållanden, att föga vägledning kan erhållas av de därunder uppnådda resultaten. I annat sammanhang (sid. 62—63) meddelas de knapphändiga uppgifter, som i detta hänseende stått till förfogande. De kommunala gasverkens

ekonomi.

De gamla gaslysningsaktiebolagen torde i allmänhet hava varit mycket vinstgivande företag. Stockholms Gaslysningsaktiebolag, som bildades år 1852 och av staden fick 30-årig koncession, lämnade under sin verksamhet en årlig vinst av i medeltal 22,5 procent; år 1878 uppgick vinsten till icke mindre än 40 procent av aktiekapitalet. Det är då lika naturligt, att bolaget önskade koncessionstiden förlängd, som att staden önskade själv övertaga den förmånliga rörelsen. Även sedan gasverken kommunaliserats, synas de under förra århundradet hava lämnat ett gott ekonomiskt utbyte.

37 Säkra uppgifter från tiden före sekelskiftet saknas visserligen, men de upprepade sänkningarna av gasavgifterna tyda härpå. Gasavgifterna beräknas omkring år 1910 endast hava varit hälften så höga som 30 år tidigare. Överhuvud taget torde vinstutsikterna hava spelat en mera framträdande roll vid städernas engagerande i gasverks företag än eljest plägat vara fallet, när s. k. kommunal affärsverksamhet inletts. Dock har denna synpunkt ingalunda varit allenarådande. Särskilt under första tiden torde kommunerna företrädesvis hava betraktat gasverken såsom ett medel att erhålla förbättrad ytterbelysning till gagn och trevnad för stadsinvånarna i gemen och båtnad för den allmänna ordningen och säkerheten. Detta motiv trädde emellertid så småningom i andra planet, sedan elektriciteten börjat vinna insteg och visa sig överlägsen gasen såsom belysningsmedel. Härmed ägde en tydlig förskjutning i gasverkens uppgifter rum. Huvudvikten lades på värme- och koksproduktion. Detta medförde i sin ordning, att gasverkens ställning till kommunen blev en annan än förr. Gränsen mellan kommunens elementära uppgifter och det arbetsområde, som faller därutanför, är väl i de flestas uppfattning mycket svävande och osäker. Mer eller mindre medvetet göres dock en viss skillnad. Skolväsendet, fattigvården, ordningsväsendet med flera dylika förvaltningsgrenar hava en annan kommunal valör än exempelvis frihamnsföretag, trafikföretag, vedgårdar o. s. v. I och med att gasverkens betydelse för ytterbelysningens ordnande minskades och de i stället framför allt blevo bränsleproducenter, förflyttades de så att säga från de centrala till de mera periferiska trakterna av det kommunala arbetsområdet, och frågor om nyanläggning av gasverk, inlösen av befintliga privata anläggningar ävensom de med gasverkens löpande förvaltning och skötsel sammanhängande frågorna började att väsentligen bedömas med hänsyn till det ekonomiska utbyte, staden kunde påräkna. Såsom inledningsvis anmärkts har på sistone

38 — och efter vad det vill synas med goda skäl — allvarligt ifrågasatts lämpligheten av att såsom mål för kommunal affärsverksamhet uppställa ernåendet av direkt vinst för stadskassan. Dessa betänkligheter torde emellertid hittills hava föga uppmärksammats i den praktiska affärsverksförvaltningen. Vad gasverken angår har det uttalade eller underförstådda programmet helt visst över allt och sedan länge varit att kunna uppvisa ej blott god räntabilitet utan även företagarevinst av lämplig storlek. Det skulle fordras ytterst tidskrävande, kostsamma ooh svåra specialundersökningar för att vinna klarhet om, i vad mån detta program under skilda tider kunnat genomföras. Svårigheterna äro desamma, som i allmänhet möta, då man söker gå på djupet med den kommunala affärsverksamhetens ekonomi. Såsom redan framhållits (se sid. 16), är den officiella kommunala finansstatistiken så gott som fullständigt värdelös för detta ändamål, och de uppgifter, som kunna hämtas ur verkens egna offentliggjorda förvaltningsberättelser, räkenskapssammandrag o. dyl., förete, särskilt under äldre skeden, den mest brokiga provkarta av olika bokförings- och redovisningsmetoder samt hava i följd härav ringa värde såsom jämförelsematerial. Under senare tid har dock härutinnan mycket förbättrats. Vidare har genom 1908 års nationalförmögenhetsutredning och framför allt genom den av Kommunaltekniska föreningen ombesörjda gasverksstatistiken åvägabragts ett i vissa hänseenden förträffligt, ehuru ur de synpunkter, varom här är fråga, långt ifrån tillräckligt siffermaterial. I enlighet med föreliggande arbetes allmänna plan skall emellertid här nedan ett försök göras att giva några antydningar om gasverkens ekonomiska resultat under åren 1896, 1908, 1913 och 1919. Förut anförda omständigheter vålla, att uppgifterna med nödvändighet måste bliva ojämna, ofullständiga och till sitt värde mången gång tvivelaktiga. I någon mån torde de dock kunna bidraga att öka kunskapen om den ekonomiska politik, som förts med avseende å gasverken, ehuru man nogsamt får

39 akta sig för att draga mera vittgående slutsatser än materialets beskaffenhet i varje särskilt fall medgiver. För gasverken i de tre största städerna, Stockholm, Göteborg och Malmö har en specialundersökning utförts av revisorn Harald Hörlin med stöd i stor utsträckning av direkta upplysningar från vederbörande verk. Undersökningen föreligger i manuskript och är inlämnad till finansdepartementet.

Ä r 1 8 9 6. Beträffande år 1896 kunna blott några spridda notiser lämnas. Tryckta berättelser rörande gasverken synas för nämnda år blott hava utgivits i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Jönköping. En del ekonomiska data meddelas visserligen i Sveriges officiella statistik litt. U, men dessa äro både ofullständiga och till sin innebörd oklara. I fråga om inkomster känner sålunda statistiken ingen annan rubrik än "gasledningsavgifter". Huruvida denna rubrik avser även inkomster av försålda biprodukter, vilka vid gasverken spela så stor roll, att de vid tiden för krigsutbrottet ungefärligen täckte kolkostnaderna, har icke kunnat utrönas men förefaller mindre sannolikt. Åtminstone i några fall redovisas "försålda biprodukter" och andra liknande poster i form av särskilda anmärkningar. Att av ett sålunda beskaffat material utvinna något av egentligt värde är naturligtvis icke möjligt. Uppgifter rörande storleken av de vid tidpunkten i fråga i respektive verk nedlagda kapital saknas nästan helt och hållet och därmed den viktigaste utgångspunkten för ett bedömande av verkens ekonomiska utbyte. Vad som kunnat erhållas är egentligen blott årets inkomst- och utgiftssummor för ett antal verk, och även dessa uppgifter, vilka anföras här nedan, få tagas med all reservation.

40¶De kommunala gasverkens driftsinkomster och driftsutgifter år 1896.

Stad

Stockholm Göteborg Jönköping Uppsala Malmö Norrköping Gävle Lund Kristianstad Ystad

Driftsink. Kr.

Driftsutg. Kr.

Överskott Kr.

3,290,201

1,648,097

135,612 224,148 126,007 102,490 73,755 66,650 46,895

62,469 147,221 64,388 65,720 44,071 52,4982) 41,0973)

1,642,104 314,1121) 36,000 78,143 76,927 61,619 36,770 29,684 14,152 5,798

Ä r 19 0 8. Materialet från år 1908 är betydligt rikare än från 1896. Dels tillkomma nu Svenska Kommunaltekniska föreningens gasverksstatistik och undersökningarna rörande kommunala affärsföretag i "Sveriges nationalförmögenhet omkring år 1908". Dels börja kommunerna själva i större omfattning till trycket befordra viktigare utredningar och sammanställningar i fråga om olika förvaltningsgrenars ekonomi. Av gasverksstatistiken och nationalförmögenhetsutredningen kunna upplysningar erhållas angående bl. a. gasverkens anläggningskostnader och bokförda värden samt driftsinkomster och driftsutgifter *) Av bruttovinsten användes 70,328 kronor till avskrivningar. Nettovinsten utgjorde således 243,784 kronor, vilket utgör 14,05 procents avkastning på verkets till 1,734,786 kronor bokförda värde 2 ) "Utgifter för gasverket." Den höga utgiftssumman tyder på, att även utgifter för nyanläggningar medräknats. ') Häri torde även andra utgifter än driftskostnader hava medräknats.

41 men däremot icke angående avskrivningar och ränteutgifter. Beträffande sistnämnda utgifter lämnar i allmänhet ej heller det kommunala trycket erforderlig vägledning, och även upplysningarna rörande avskrivningspolitiken flyta ganska sparsamt. De städer, från vilka meddelanden angående verkställda avskrivningar föreligga, upptagas såsom en särskild grupp i nedanstående tablå. Därefter följa övriga städer. I syfte att underlätta jämförelsen med motsvarande sammanställningar för åren 1913 och 1919 hava städerna genomgående inom respektive grupper ordnats efter sin storlek den 1 januari 1919. Beträffande tablåns terminologi må blott erinras, att med anläggningskostnad förstås summan av de i anläggningen såsom sådan (för tomter, byggnader, apparater, rörnät, mätare och inventarier) under skilda tider nedlagda kostnader, varemot i allmänhet icke inneliggande lager, fordringar och andra rörelsemedel torde hava medräknats bland anläggningskostnaderna. Icke heller vid fastställandet av det bokförda värdet torde hänsyn annat än undantagsvis hava tagits till sistnämnda värden. Den förut påpekade omständigheten, att bokvärdet i regeln blott inkluderar själva anläggningen men ej lager och rörelsemedel, föranleder, att jämförelsen mellan nettovinst och bokvärde, där en sådan jämförelse överhuvudtaget kunnat göras, genomgående giver en alltför hög vinstprocent. Vid den tid, varom nu är fråga eller år 1908, torde dock gasverkens lager, fordringar och andra rörelsemedel i allmänhet hava utgjort blott en mycket ringa andel av det totala realkapitalet. På sätt av specialutredningen för Stockholm, Göteborg och Malmö framgår, har ställningen i detta hänseende sedermera i väsentlig mån förskjutit sig, beroende dels på biprodukternas och därmed lagerbeståndets alltmera ökade vikt i gasverksekonomien men framför allt på krisårens enormt uppskruvade priser å allt vad bränsle och kemiska produkter heter. Det finns sålunda år, då gasverksanläggningen såsom sådan ej representerar mera än hälften och knappast det av gasverksaffärens totala kapital, medan återstoden legat i lager o. dyl. Att under sådana

42 Ekonomiska data beträffande

Driftsinkomster

Kronor

Anläggningens bokförda värde vid årets början. Kronor

Stockholm .

20,094,074

7,961,191

6,381,713

Göteborg ....

3,456,78i

2,145,024

1,130,432

Malmö

2,882,978

1,892,310

1,160,337

Hälsingborg

1,371,895

1,097,091

437,742

Gävle

971,723

657,583

281,191

Örebro

324,094

282,168

255,972

745,390

586,790

283,691

.

450,000

259,o83

109,669

Södertälje....

294,962

199,991

113,041

Uddevalla

.

140,000

106,000

80,551

Lidköping

.

210,724

192,453

Norrköping .

731,900

S t a d

Uppsala

....

Linköping

Anläggningskostn. vid årets början.

Kronor

53,702 311,602

Eskilstuna .

1,023,074

724,128

166,232

Jönköping

.

616,010

484,809

440,761

Västerås

....

162,704

145,652

84,779

Lund

460,175

276,871

208,894

Karlstad ....

535,852

330,174

110,762

Landskrona.

488,000!)

188,744

216,305

Sundsvall.. .

282,280

185,000

76,494

Kalmar

i74,38o

53,858

Kristianstad.

471,439

471,439

173,055

Ystad

365,000

170,150

58,000

60,180

Nyköping

.

Vänersborg .

79,o63 J )

Alingsås

71,528

....

Eslöv

160,000

Mariestad....

60,000 : )

4i,748 71,903

35,392 31,261

J Anm. ) Enligt »Sveriges Nationalförmögenhet»; 2) Enligt stadsfullmäktiges tryckta stadsfullmäktiges handlingar. Uppgifterna i förstnämnda arbete äro tydligt felaktiga. Såväl utgifter utom till underhåll av fastigheter och inventarier samt till löner, hava exempelvis tigetrycket, uppgingo till 31,092 kronor, vilket belopp väl motsvarar kolkostnaderna vid

kommunala gasverk år 1908. Nettovinst Driftsutgifter

Brutto vin st

Avskrivningar

Kronor

Kronor

Kronor

6 (4—5)

4,047,924

2,333,789

568,286

779,009

351,423

879,288

281,049

282,191

155,551

183,993

97,198 1

Kronor

i % av anl. bokf. värde

8 (6-7)

22,17

96,753

1,765,503 254,670

87,548

193,501

10,23

46,187

109,364

9,97

38,819

58,329

8,87

17,738

22,851

8,10

11,87

215,383 194,927

40.589 ) 88,764

3,627

85,137

14,50

38,681

5,544

33,127

12,78

80,721

32,320

10,000

22,320

11,16

51,982

28,569

9,292

19,277

l8,19

34,530

19,172

5,249

13,923

7,25

225,017

86,585 2 )

— — — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — — — —

—

—

114,214

52,018»)

349,676

91,085')

49,697

3 5,082 2 )

134,079 98,584

74,8i5!) I2,i782)

148,393

67,9i22)

42,353

34,i4ix)

50,702

3,i56 3 )

107,955 104,632

65,10c 1 )

45,869

14,311') I3,I20 2 )

28,628

65,5i82)

22,711

12,681 l ) 4\

28,028

3,233 l )

handlingar; ) Inkomsterna enligt »Sveriges Nationalförmögenhet» och utgifterna enligt inkomster som utgifter äro för lågt angivna. »Övriga driftsutgifter», som där omfatta alla angivits till endast 7,139 kronor, under det att enbart kolkostnaderna, enligt stadsfullmäkgasveik av samma storlek. 4) Gasverket inköpt av dåvarande köpingen under driftsåret.

44 förhållanden bedöma räntabiliteten efter relationen mellan den bokförda anläggningskostnaden och nettovinsten måste leda till grova felaktigheter. Principiellt taget gäller detta även om sammanställningen å omstående sida, i vad vinstprocenten i kolumn 9 angår, ehuru de praktiska felverkningarna med hänsyn till lagerbeståndets och övriga ej redovisade posters sannolikt ringa värde icke torde vara särdeles betydande. Att ens gissningsvis angiva, hur vinstprocenterna skulle hava ställt sig, därest bokföringsvärdet omslutit affärens hela arbetande kapital, är ej möjligt. En annan omständighet, som i hög grad påverkar nettovinstens storlek, är avskrivningspolitiken. År 1908 hade hithörande frågor ännu icke ägnats tillnärmelsevis den uppmärksamhet, som sedermera kommit den till del. Och de städer torde vara lätt räknade, som vid denna tidpunkt uppgjort och bragt i tilllämpning rationella avskrivningsplaner. Att i många fall de avskrivningar, rörande vilka uppgifter föreligga, icke stått i riktigt förhållande till verkens värden och andra faktorer, till vilka det härvidlag gäller att taga hänsyn, är utan vidare klart. De alltför små avskrivningar, som kunna konstateras på flera håll, bidraga tydligen i sin ordning att på ett fiktivt sätt öka nettovinsten och vinstprocenten. Å andra sidan torde genom uraktlåtenhet att företaga tillräckliga avskrivningar det bokförda anläggningsvärdet flerstädes vara större än som vederbort och i följd härav vinstprocenten missvisa även i motsatt riktning. Trots dessa och andra reservationer, till vilka materialets beskaffenhet måste giva anledning, torde undersökningen, i den mån denna kunnat föras fram till en siffra å nettovinsten, berättiga till den allmänna slutsatsen, att gasverken under ifrågavarande år genomgående lämnat skälig ränta å det nedlagda kapitalet och dessutom i de flesta fall en icke oväsentlig företagarevinst. Beträffande några städer, nämligen Stockholm, Malmö, Hälsingborg, Gävle, Uddevalla och Lidköping, föreligga uppgifter

45 om räntekostnaderna, så beskaffade att man synes kunna antaga, att de avse full, efter läget på penningmarknaden beräknad förräntning å i rörelsen nedlagt kapital eller i varje fall komma detta syfte tämligen nära. Dragas dessa räntebelopp från den i huvudtabellen redovisade nettovinsten och betecknas återstoden såsom företagarevinst, skulle denna företagarevinst i ovannämnda städer uppgå till följande belopp: Stockholm

1,342,282 kr., motsvarande 9,39 % av debiterade kommunalutskylder under året.

Malmö

108,347

»

s

4,7 6 %

»

»

Hälsingborg

64,761

»

t

6,60 %

»

»

»

Gävle

22,809

s

2,38 %

>

»

»

»

Uddevalla

4,903

»

»

2,32 %

»

»

»

Lidköping

3,923

»

»

3,9 0 %

»

»

»

Å r 19 13. De närmaste åren efter 1908 utvisa för gasverken en jämn utveckling. Gasavgifterna undergå endast några få och obetydliga förändringar, och produktionen stiger rätt väsentligt, varom redogörelse lämnas längre fram. Det ekonomiska utbytet av gasverksrörelsen synes i stort sett vara mycket gott. De ekonomiska uppgifterna för år 1913 hava sammanställts i tabellen å sid. 46—47, anordnad på samma sätt som motsvarande tabell för 1908.

46 Ekonomiska data beträffande

S t a d

Anläggningskostn. vid årets bÖTjan. Kronor

Anläggningens bokförda värde vid årets början. Kronor

Stockholm .

24,210,337

7,296,672

Göteborg

4,222,765

2,349,984

Malmö

3,556,974

2,011,416

Hälsingborg.

1,550,839

922,759

Gävle

1,142,305

622,534

Örebro

620,850

418,202

Eskilstuna

.

966,966 228,118

Västerås Uppsala

181,912 674,000

.

450,000

324,091

Landskrona.

613,000

321,047

Sundsvall....

293,075 456,050

452,476

Linköping

Kalmar Uddevalla

.

196,742

Nyköping Lidköping

184,809

292,187 .

252,244

Norrköping . Jönköping .

207,305 345,778

775,737

Lund

534,205 285,620

Karlstad

623,201

528,900

Södertälje

313,466

288,126

Kristianstad.

47i,439

4n,9i3

Ystad

453,515

Trälleborg . 101,765

Vänersborg . Alingsås ....

124,282

Mariestad.... :

74,138 234,460

Eslöv 46,000

) Enligt stadsfullmäktiges tryckta handlingar. ) » Kommunaltekniska föreningens statistik.

46,000

kommunala gasverk år 1913. Nettovinst Driftsutgifter

Bruttovinst

Avskrivningar

Kronor

Kronor

Kronor

6 (4-5) 2,432,209 477,689

825,954

370,100

343,991

Kronor

i % av anl. bokf. värde

8 (6-7)

478,555

1,953,654

26,78

134,296

14,61

137,358

343,393 232,742

174,362

52,768

121,594

13,"

233,"9 178,188

101,456

55,216

46,240

7,42

105,830

23,329

82,501

19,74

170,793 106,503

79,243 45,48o

26,732

52,5n

5,43

36,647

20,14

279,801

92,650

21,459

71,191

10,56

145,060

54,242

25,928

28,314

8,74

172,550

73,826

14,244

29,582

18,56

43,979

27,712

4,287

23,425

12,66

77,6i6

41,407

10,750

30,657

6,78

62,134

29,214

",533

17,681

8,97

87,561

28,516

9,786

18,730

40,657

15,299

4,172

11,127

5,38

248,503

97.275 1 )

— — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — —

4,870,080

211,251

85,741')

168,043

95,i852)

97,89o

45,U71)

61,057

32,498 x )

"i,445

63,877 2 )

i4o,374

63,083 l )

27,604

4,oio2)

37,8io

12,219*)

30,008

4,970 2 )

42,140

21,580 2)

23,394

5,734 2)

8,833

11,57

m

6,41

48 Uppgifterna, vilka meddelas med enahanda reservation som 1908 års siffror (se ovan sid. 42—43), torde ej påkalla några särskilda kommentarer. Därest företagarevinsten beräknas på samma sätt som förut skett för de städer, där ett något så när tillförlitligt material beträffande räntekostnaderna föreligger (se ovan sid. 43, kol. 8—9), skulle beloppen bliva: Stad

Företagarevinst Kronor

I % av under året debiterade kommunalutsk.

Stockholm Malmö Hälsingborg Gävle Örebro Eskilstuna Västerås Uppsala Linköping Landskrona Kalmar Uddevalla Nyköping Lidköping

1,574,564 142,228 80,070 12,846 63,064 7,067 25,561 66,328 18,985 48,055 13,578 4,817 4,236 1,330

7,5 7 4,01 5,3 5 1,07 5,39 1,02 4,68 8,63 3,41 10,36 3,27 1,74 1,40 0,95

Även där företagarevinsten ökats, har dock dess betydelse i den allmänna kommunala hushållningen nedgått, såtillvida som budgeten tillväxt i ännu snabbare tempo och påkallat skattemedels anlitande i större omfattning än förr. År 1919. Från tiden efter 1914 hava gasverken haft att arbeta under ytterst påfrestande och vanskliga förhållanden. Särskilt gäller detta femårsperioden 1917—1921, de stora äventyrens år på den svenska bränslemarknaden. Här är icke platsen att närmare skildra de svårigheter, med vilka gasverksförvaltningarna nödgats kämpa under denna tid. Det må blott erinras, att exempelvis kolprisen från augusti 1914 till juli 1918 aderton-

49 dubblades, nämligen från 15:50 till 280 kronor per ton cif Stockholm, för att sedan med nästan ännu större snabbhet dala. I januari 1922 stod priset i ungefär 23 kronor per ton. Vidare var tillgången på kol under åren 1917 och 1918 så knapp, att verken i stor utsträckning måste använda ved och torv såsom förgasningsmedel. Veden, som huvudsakligen kom till användning, lämnade emellertid en gas av avsevärt lägre värmevärde än kolgasen och gav väsentligen blott en enda biprodukt, vedgastjära, även denna av sämre kvalitet än kolgastjära. Löner och andra sådana omkostnader stego snart sagt dag för dag. Dessa prisfördyrande faktorer kunde icke tillnärmelsevis neutraliseras genom åtgärder från gasverksförvaltningarnas sida. En ökad produktion förbjöd sig själv på grund av bristen på råmaterial och hindrades även av de allmänna kolrestriktionsbestämmelser, som utfärdades i mars 1917. Icke heller kunde gasavgifter och prisen på verkens övriga produkter ökas därhän, att en skälig balans mellan inkomster och kostnader åvägabragtes. Och vid det stora prisfallet på kol och koks lågo ett stort antal verk inne med betydande lager, vilkas nedskrivning i enlighet med marknadsläget vållade högst avsevärda engångs förluster. Att under sådana omständigheter de ekonomiska resultaten av gasverkens drift måste bliva i hög grad otillfredsställande är självklart. Förhållandena hava ännu ej stabiliserats så mycket, att krisårens verkningar på gasverkens ekonomi kunna tillfullo överblickas. Även härutinnan måste man låta sig nöja med ett stickprov. Detta, som avser år 1919, har företagits enligt de åren 1908 och 1913 tillämpade metoderna (se ovan sid. 42—43, 46—47). Anmärkas må, att år 1919 såtillvida ur gasverkens synpunkt ter sig gynnsammare än de närmast föregående åren, som svårigheterna i fråga om kolanskaffningen då praktiskt taget upphört liksom de därav föranledda restriktionerna beträffande gasproduktionen. Å andra sidan började prisfallet på biprodukter, särskilt koks, göra sig starkt gällande, innan ännu verken hunnit draga nytta av motsvarande sänkning i kolprisen. Vidare fördyrades arbetskraften alltmer, medan gastaxornas Kommunal

affärsverksamhet.

50 Ekonomiska data beträffande

Kronor

Anläggningens bokförda värde vid årets början. Kronor

Stockholm .

33,428,387

13,386,207

Göteborg

7,5o8,378

5,260,383

Malmö

5,642,972

2,969,366

Hälsingborg.

2,129,379

1,231,857

Gävle

1,284,021

667,253

Örebro

1,249,938

1,017,199

1,330,466

852,538

S t a d

Eskilstuna

.

Anläggningskostn. vid årets början

834,161

Västerås Uppsala

523,756 618,482

Linköping

.

450,000

369,256

Karlstad

675,000

329,344

Landskrona.

820,000

504,004

Sundsvall

304,974

Kalmar

...

Uddevalla

178,489 441,531

.

218,360

Kristianstad.

489,231

440,642

Ystad

5oi,373

360,233

282,795

211,561

Nyköping Lidköping

.

Mariestad

57,495

Norrköping . Jönköping

.

949,271

582,419

Karlskrona .

743,792

248,475

Lund

332,688

Södertälje Trälleborg

.

341,373

299,260

330,H5

253,567

Vänersborg .

108,996

Alingsås

64,672

Eslöv

226,843

) Avskrivningar hava under året icke företagits. ) Enligt Kommunaltekniska föreningens statistik. 3 ) » stadsfullmäktiges tryckta* handlingar. 2

51 kommunala gasverk år 1919. Nettovinst Driftsutgifter

Brutto vins t

Avskrivningar

Kronor

Kronor

Kronor

6 (4-5)

23,877,353

Kronor

i % av anl. bokf. värde

8 (6-7)

668,144

3,213,595 584,910

24,01

7,297,044

3,881,739 876,092

6,348,460

— 676,719

— 926,733

1,341,832

55,566

869,751 726,006

79,738

250,014 n J V\

— 141,076

35,258

— 176,334

433,307

I,8lO

35,274

-

48,352

— 82,847

— — — — — — — — — — — — ~ ') — — —

-

517,375 715,806

— 20,644

34,495 22,828

687,175

— 41,039

IN i

385,391

4,945 — 159,172

i,054,5l8

.

-

291,182

160,809

-

251,590

— 15,367

248,975 282,990

4,264 — 12,374

485,557

1,831

16,544

-

l

— — 33,464

— 43,472

—

",599

— —

) )

l

18,329

— 33,696

—

— — —

l

) l )

11,12

-

3IO,4i9

8,536

26,054

-

179,706

6,074

— 44,607

52,728

— 38,533 6,182

3,092

3,090

5,42

1,216,918

— 394.630 2 )

54i,67i

— 37,oo6 2 )

401,287

344 3 )

579,378

60,301 2 )

i73,H5

— 26,380 2 )

226,525

37,H82)

i76,S68

9,284 3 )

91,205

— 2i,5o52)

— — — — — — — —

— — — — — — —

— — — — — — — —

148,672

— 34,7412;

I7,5i8

52 avpassning efter de nya förhållandena fortskred i långsamt och tvekande tempo. Såsom av tabellen sid. 50—51 framgår, kunde blott 13 av landets samtliga 29 kommunala gasverk år 1919 redovisa överskott å den löpande driften (bruttovinst), under det att för de återstående 16 verken driftsinkomsterna icke räckt att bestrida driftskostnaderna, utan underskott uppkommit, störst i Malmö (676,000 kronor) och minst i Sundsvall (1,800 kronor). De tretton städer, i vilka gasverken lämnat bruttovinst för 1919, äro Stockholm, Göteborg, Hälsingborg, Eskilstuna, Karlskrona, Lund, Karlstad, Ystad, Nyköping, Uddevalla, Trälleborg, Vänersborg och Mariestad. Denna vinst har emellertid i många fall varit obetydlig. Tillgängliga uppgifter rörande verkställda avskrivningar visa ock, att beträffande ett stort antal gasverk avskrivningar alls icke eller blott i ringa omfattning ägt rum. Endast i Stockholm, Göteborg och Mariestad redovisas nettovinst — i Stockholm till och med en avsevärd sådan — varjämte tillgängliga uppgifter rörande bruttovinsten för verken i Lund och Trälleborg synas giva vid handen, att även där, sedan normala avskrivningar företagits, någon nettovinst bort uppkomma. Samtliga återstående 24 gasverk torde hava drivits med större eller mindre förlust. Vid uppgörandet av utgifts- och inkomststaterna för 1919 hade städerna i allmänhet räknat med någon vinst av sina gasverk. Blott undantagsvis förutsattes förluster. När sådana uppkommo, fingo dessa därför i regeln balanseras till ett följande år för att täckas med medel, som då kunde stå till förfogande, eller uttaxeras. I händelse de i tabellen (kolumn 8) angivna nettoförlusterna uttaxerats på det skatteunderlag, som låg till grund för 1919 års budgeter, skulle den härav föranledda belastningen per skattekrona hava blivit: Malmö 83 öre Örebro 56 „ Eskilstuna 25 „ Uppsala 28 „ Karlstad 14 „ Nyköping 35 „

53 Till jämförelse med ovannämnda förluster kan anföras, att företagarevinsterna vid gasverken i medeltal för åren 1911—14, enligt en beräkning av överingenjör Ragnar Blomqvist,1) utgjorde per bevillningskrona i: Stockholm Göteborg Malmö Hälsingborg

c: a 37 öre „ 21 „ „ 25 „ „ 31 „

1919 års företagarevinster i Stockholm och Göteborg motsvara en uttaxering för nämnda år av 16 respektive 2 öre per bevillningskrona. Produktionen. I gasverkens produktion torde väl gasen alltjämt intaga den främsta platsen, ehuru, på sätt redan antytts, de s. k. biprodukterna, koks, tjära, ammoniak och cyansalter samt grafit, kommit att erhålla allt större betydelse och på sina håll tävla med gasen om det första rummet, i vad produktionens ekonomiska sida angår. Enligt en i Svenska Stadsförbundets tidskrift år 19132) av ingenjören Hans Rygård publicerad undersökning rörande gasindustriens nationalekonomiska betydelse utgjorde årsproduktionen av gas vid landets samtliga gasverk: år 1860 vid 9 gasverk 3,685,686 kbm. 1870 „ 26 7,309,908 1880 „ 27 13,340,420 1890 „ 27 22,689,529 1900 „ 27 45,210,458 1910 „ 30 76,102,288 J ) "Gasvei-ken före, under och efter kristiden. N å g r a synpunkter." Svenska Stadsförbundets tidskrift år 1918 sid. 300 ff. 2 ) Haft. 5, sid. 219.

54 Åren 1913 och 1919 uppgick produktionen enligt Kommunaltekniska föreningens statistik till år 1913 vid 30 gasverk 88,690,881 kbm. „ 1919 „ 28 „ 93,046,209 „ Kvantitetsuppgifter beträffande biproduktenia föreligga ej annat än för senare år och torde i detta sammanhang vara av föga intresse. Såsom exempel på den ökade betydelse, biprodukterna kommit att få för gasverkens ekonomi, meddelas här nedan uppgifter dels rörande den på biprodukter belöpande procentuella andelen av vederbörande verks bruttoinkomster, dels rörande bruttoinkomsten å biprodukter i procent av verkens utgifter för inköp av förgasningsmaterial, allt för åren 1908, 1913 och 1919 i den mån något så när fullständiga siffror i dessa hänseenden funnits att tillgå. Biprodukternas betydelse för gasverkens ekonomi. Gasverkens bruttoinkomst av försålda biprodukter

Stad

i % av verkens bruttoinkomst

i % av verkens utgifter för inköp av förgasningsmaterial

1908 I9I3

1919 Stockholm

"5

76 Malmö

54 Hälsingborg

98 Eskilstuna

9i

25 30

29¶Kalmar

40 Ystad

25 22

29¶Uddevalla Lidköping

33 58

5i

7i

7i

55 Tariffer. Tidigare har omnämnts, att gaspriserna mellan år 1880 och 1910 beräknas hava sjunkit med 50 procent. I Bihang n:r 95 till Stockholms stadskollegiums utlåtande för år 1920 lämnas nedanstående uppgifter angående medelpriset i Stockholm per kbm. för den till enskilda försålda gasen, sedan gasverket kommunaliserats. År l884

26,20 öre.

År I896

13,51 öre.

l897

13,37

I898

13,29

År I908

11,67 öre

»

5>

11,67

t

^> I9IO

11,66

t

I9II

11,66

»

l8,66

T>

» I886 » I887 » I888

l8,50

!)

Ti

l8,20

1>

Ti

l899

12,21

»

Ti

18,10

i

TI

I9OO

IO,81

Ti

J>

I9I2

IO,51

Ti T>

i>

7>

l889

l8,00

»

TI

I90I

11,62

»

!> I9I3

IO,03

» I89O

17,73

S>

TI

11,63

Ti

Ti

I9I4

9,96

J>

I89I

17,47

Ti

TI

I903

11,63

TI

Ti

I9I5

9,88

» »

J>

l892

15,53

Ti

TI

I904

11,64

TI

J>

I9l6

11,85

T)

J

l893

13,85

»

» I905

11,66

T)

J

I9I7

l6,14

Ti

Ti

l894

13,69

3)

I9l8

23,38

TI

» I9I9

34,58

T>

Ti

» l895

13,57

Ti

31 I906

11,65

Ti

T>

t

I907

11,63

TI

Som synes, hava gasavgifterna i huvudstaden kraftigt sjunkit under perioden 1884—1900, för att därefter under en lång följd av år eller fram till och med 1916 praktiskt taget hålla sig på den nivå, de hade vid sekelskiftet. Först 1917 gjorde krisen sig gällande vid gasprisens bestämmande, och åren 1918 och 1919 karakteriseras av slag i slag kommande, tämligen kraftiga höjningar, dock icke i någon mån av samma våldsamhet som kolmarknadens. I efterföljande tabell hava sammanställts tillgängliga uppgifter angående de kommunala verkens årsproduktion av gas jämte deras gasavgifter åren 1896, 1908, 1913 och 1919.

56 Gasproduktion och gaspriser åren 1896, 1908, 1913 och 1919.

S t a d

Stockholm

Göteborg

Malmö

Norrköping

Hälsingborg

lysgas

17,964,590

36,618,470

12 I9I3 1919

44,720,880

44,629,020

3,790,850

8,263,950

10 I9I3 1919

10,350,200

l3,335,8oo

2,120,460

5,636,642

10 I9I3 1919

7,193,230

9,278,420

1,847,000

10 I9I3 1919

2,047,100

1,558,965 2,535,28o

3,106,120

i5

2,861,320

630,991

1,560,879

12 I9I3 1919

1,713,531

i,675,H9

784,271

14 I9I3 1919

1,276,400

2,071,290

710,875

i5

I9I3

1,174,850

15 *

15 12

1,453,452

12 Å r

1908 I9I3 1919

Gävle

Örebro

Eskilstuna

Jönköping

G a s p r i s öre pr kbm.

Arstillverkning kbm.

värme- kraftgas gas 1)

1,198,207

10 I9I3 1919

1,579,263

1,822,364

3i

57¶Gasproduktion och gaspriser åren 1896, 1908, 1913 och 1919. G a s p r i s öre pr kb m.

Årstillverkning kbm.

lysgas

370,610

15 I9I3

762,880

15 I9I9

1,018,480

701,534

1,654,093

15 12

15 12

I9I3

i,753,oi3

35 I9I9

i,753,oi3

35 Karlskrona

I9I9

853,76o

32 Linköping

10 I9I3

567,155 790,078

1,123,475

15 40

1,303,590

1913 1919

1,506,660

1,491,670

12 S t a d

Västerås

Uppsala

Å r

1908 Lund

Karlstad

Landskrona

Sundsvall

Kalmar

Södertälje

värme- kraftgas gas 15

555,635

15 12

708,165

686,995

1,276,390

10 I9I3 1919

1,604,740

1,679,360

12 12

1896 1908

404,320

15 I9I3 1919

347,720

285,275

5",275

12 I9I3

717,640

1919 1908

1,085,036

334,457

i5

i5

I9I3 1919

446,295

i5

486,605

58 Gasproduktion och gaspriser åren 1896, 1908, 1913 och 1919.

Stad

lysgas

445,729

1913 1919

501,763

407,654 989,720

—

1,123,857

754,789

950,260

12 I9I3

1,198,460

1919 I,OI9,4I5

210,670

38 l6

38 l6

I9I3 1919

459,793 565,444

35 År

1908 I9I3 1919

Trälleborg Vänersborg

Alingsås

Eslöv

Mariestad

G a s p r i s öre pr kbm.

Årstillverkning kbm.

värme- ' kraftgas gas 12

146,792

555,"5

3°

—

—

—

I9I3 1919

281,969

333,823

288,444

14 I9I3 1919

289,496

252,014

192,170

13 I9I3 1919

208,690

150,670

291,062

1 12

I9I3 1919

393,33o 294,47o

188,100

152,379

155,840

40 I9I3 1919

— |

35 !

59¶Mellan år 1896 och 1908 sänktes priset på lysgas i Stockholm

med 25

%

» Göteborg

» 25

»

» Gävle

»

12,50 »

J> Jönköping

»

» Uppsala

» 20

11,11 »

» Linköping

»

10,53 5

samt på värmegas i Gävle

med 12,50%

» Jönköping

»

»Uppsala

» 20

16,67 » »

» Karlstad

» 20

»

Samma sänkningar som för värmegasen företogos med prisen för kraftgas utom i Gävle, där kraftgaspriset sänktes med 25 procent. Priset på kraftgas höjdes i Stockholm med 20 procent. De procentuella förändringarna i gaspriset mellan år 1908 och år 1913 framställas i nedanstående tabell. Procentuell ökning eller minskning av gaspriset från år 1908 till år 1913. (Streck betyder, att priset på gas för ifrågavarande ändamål icke undergått förändring.) Procentuell ökning eller minskning Stad i Priset på lysgas värmegas kraftgas

Stockholm Gävle Eskilstuna Landskrona Södertälje Kristianstad Ystad Nyköping Lidköping Eslöv Mariestad

— 16,67

— 16,67

— 16,67 — 16,67 — 20,oo

— 16,67 — 15,oo — 31,25 — 16,67 — 30,oo — 11,ii

• —

8,33

— 25,oo — 14,29 +

16,67

— 25,oo —16,67 + 16,67

60 I övriga städer bibehölls år 1913 det år 1908 gällande priset per kubikmeter gas. Under krisåren företogos upprepade höjningar av gaspriset. Men dessa kunde icke, såsom tidigare framhållits, uppväga de enormt stegrade omkostnaderna. I förhållande till stegringen av kostnaderna för förgasningsmaterial, måste höjningarna karakteriseras såsom obetydliga. Ej heller höllo de i flertalet fall jämna steg med arbetslönernas ökning.

Procentuell ökning av gaspriset från 1913 till 1919. Stad

Procentuell ökning i priset på lysgas värmegas kraftgas

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping

200 250 100 181

200 250 200 275

200 250 200 350

Hälsingborg Gävle Örebro Eskilstuna Jönköping Västerås Uppsala Linköping Lund Karlstad Landskrona Sundsvall Kalmar Södertälje

100 128 56 60 94 100 119 135 133 50 100 122 39 88

200 128 66 60 150 220 192 167 250 150 200 167 108 113

200 220 100 200 150 380 192 300 250 150 200 233 108 113

Uddevalla

61¶Procentuell ökning i priset på lysgas värmegas kraftgas

Stad

Kristianstad Ystad Nyköping Trälleborg Vänersborg Lidköping

172 153 150 150 106 119

172 216 150 150 192 192

172 216 150 150 192 442

Alingsås Eslöv Mariestad

43 167 122

131 167 186

131 220 186

De i det föregående angivna gasprisen avse alltid grundpriset per kubikmeter. Utom under restriktionsåren, då den större förbrukningen vanligtvis belades med extra avgifter, pläga vid de flesta gasverk medgivas rabatter, då det gäller mera betydande förbrukning. Dessa rabatter äro emellertid utan egentligt intresse för denna undersöknings syfte. Någon socialt betingad rabattering i den meningen, att förbrukarnas inkomstförhållanden eller andra sådana faktorer spelat in vid tarifferingen, synes ej hava förekommit i avseende å gasverken, varemot hänsyn till de mindre bemedlade konsumenterna nog flerstädes, för att ej säga allestädes, varit en kraftigt medverkande orsak till den bristande anpassningen av krisårens gaspris efter produktionsbetingelserna.

De enskilda gasverkens

ekonomi.

Av skäl, som förut anförts (sid. 36), kunna några bestämda slutsatser rörande de nyare enskilda gasverkens ekonomiska resultat ännu svårligen dragas. I ämnet tillgängliga uppgifter, huvudsakligen hämtade ur bolagens till patent- och registreringsverket inlämnade förvaltningsberättelser och balansräkningar, hava sammanförts i nedanstående tablåer.

62 I

Företag

2 År

3¶Aktiekap. vid årets början

4¶Bruttovinst (förlust)

131,286 Aktiebolaget I 9 I 7 1,000,000 svenska gasverk (gasverken i Fa- 1918 1,000,000 — 120,690 lun, Härnösand,-. Visby, Väster- I 9 I 9 1,000,000 — 203,519 vik och Öster2 1920 1,000,000 — 659,108 ) sund) Aktiebolaget 1918 Förenade gasverken 1919 (gasverken i Skara, Skövde 1920 { och Falköping)

7¶Företagare- ! vinst (förlust)

Avskriv- Nettovinst Räntor (förlust) ningar

13,038 J )

16,032

118,248 102,216

13,948 : ) — 134,638 108,810 — 243,448 14,961 x) — 218,480 127,766 — 346,246 16,152 *) — 675,260 245,743 — 921,003 3 )

650,000

20,930

800,000

36,682

)

800,000

— 80,471

)

)

—

62,385

—

6,951 B)

13,979 —

25,703

76,008 — 156,479

Aktiebolaget Förenade gasverken redovisar på nedanstående sätt i sina förvaltningsberättelser det ekonomiska resultatet vid de särskilda verken. Bland inkomsterna upptagas icke vinst vid försäljning av gas förbrukningsartiklar eller kursavanser, och bland utgifterna icke kostnader för förvaltningen vid bolagets huvudkontor.

Gasverket i

Falköping

Ar

Skövde

Driftsutgifter

Bruttovinst (förlust)

Förlust Räntor rörelsen

96,114

92,402

3,712

11,236 —

7,524

160,349

89,420

84,068

5,352

",788 —

6,436

171,160

93,8i3

105,231

11,418

12,961 — 24,379

354,956

36,218

36,908

623,527

108,550

97,58o

631,935

132,698

146,308

10,970 13,610

507,545

77,529

79,202

1,683

2,028 —

716,736

173,263

165,566

29,448 — 21,751

726,138

195,590

240,376

7,697 44,786

1918 1919

Skara

Anläggn. bokf. värde vid Driftsinkomster årets början

715 —

1,405

21,149 — n,i7g

26,871 — 40,481 3,7H

36,176 — 80,962

A n m ä r k n i n g a r : 1) endast å fastigheter; 2) bruttoförlust inklusive avskrivningar på inneliggande kol- och vedlager; 3) av den sammanlagda förlusten a 1,494,665 kronor överfördes 894,665 kronor till N o o r sche Gasmaatschappij, som innehar aktier i bolaget till ett nominellt belopp av 995,000 kronor, och resten i ny r ä k n i n g ; 4) hava icke f ö r e t a g i t s ; 5) vinsten h a r uppkommit genom kursavanser och försäljning av gasförbrukningsartiklar.

63 De i tablån överst å sid. 62 angivna förlustsiffrorna äro i verkligheten för låga, enär under ifrågavarande år inga avskrivningar å anläggningarna företagits. Då medellivstiden för ett gasverks avskrivningsbara tillgångar, byggnader, maskiner, ledningar och dylikt, i allmänhet antages vara cirka 25 år, måste den årligen erforderliga avskrivningen uppgå till 4 procent av gasverkens anläggningskostnader. I nedanstående tablå hava dylika avskrivningar beräknats för de enskilda gasverken, varjämte till jämförelse meddelats motsvarande uppgifter från några kommunala gasverk; uppgifterna avse år 1919.

F ö r e t a g

Enskilda gasverket i Falköping

Anläggn. bokförda Bruttovinst värde vid årets (förlust) början

Avskrivningar

Nettovinst (förlust)

160,349

5,352

6,414 —

»

TI

T> Skara

623,527

10,970

24,941 — I3,97i

»

Ti

Ti Skövde

716,736

7,697

28,669 — 20,972

211,561 — 38,533 6,182 57,495

6,074 — 44,607

Kommunala gasverket i Lidköping »

»

» Mariestad

3,092

1,062

3,090

Av ovanstående verk äro egentligen endast de två gamla gasverken i Falköping och Mariestad jämförbara. De båda verkens gasproduktion uppgick under året till cirka 160,000 kbm., och gasprisen voro ungefär desamma. Att gasverket i Falköping kan sägas hava drivits med någon förlust, men Mariestadsverket med någon vinst, beror som synes på att det för Falköpingsverket beräknade beloppet till avskrivningar är dubbelt så stort som det i Mariestad därtill använda beloppet. De under åren 1917—1920 alltjämt stegrade omkostnaderna för gasverks driften tvungo de enskilda liksom de kommunala verken till upprepade höjningar i gaspriset. Såsom tidigare (sid. 35) anförts, bestämmes i koncessionen ett grundpris å gasen för visst prisläge å kol, vilket gaspris koncessionsinnehavaren äger höja i förhållande till kolprisets stegring. Gasprisens växlingar angivas i nedanstående tablå jämte uppgifter angående verkens årsproduktion av gas för åren 1917—1920.

64 Till jämförelse upptagas några kommunala verk av motsvarande storlek. Årsproduktion samt priset å värmegas vid enskilda och några kommunala gasverk åren 1917—1920. Ärstillverkning kbm.

Gasverk I9I7

1918 I9I9

Gaspris vid årets slut i öre per kbm. I920

I9I7

1920 Falun

150,732 22I.3A2 2AQ.7A2 291,786

4i

Härnösand

160,703 169,192 205,245 238,086

36,5

42¶Visby

41,5

41 Västervik

135,443 193,399 I95,o82 243,151 106,406 180,359 197,393 196,402

40 Östersund

230,138 247,585 274,919 350,049

8l,229 195,407 245,362

162,962 345,853 369,105

50¶Skara Skövde

—

144,753 l60,000 182,576

40 Sundsvall

3 i 4 , 5 i o 309,690 285,275 280,698

18 16

55 35

Vänersborg

430,658 550,698 5 5 5 , H 5 607,520 325,362 325,040 333,823 346,300

25 22

40 Trälleborg

40¶Lidköping

340,769 299,590 252,014 245,624

47¶Mariestad

132,540 1 4 8 , 3 " 155,840 I59,IOO

40¶Falköping

Tablån visar, att år 1917 gaspriset vid de enskilda verken i allmänhet låg något över de kommunala verkens, helt naturligt för övrigt, eftersom kommunerna då ännu icke börjat företaga några större höjningar. Under år 1918 höjdes gasprisen vid samtliga i ovanstående tablå upptagna verk, dock kraftigast vid de enskilda verken. Gaskonsumtionen i de städer, där Aktiebolaget Svenska gasverk bedrev rörelse, nedgick emellertid så starkt i början av år 1919, att bolaget från den 1 maj sänkte gaspriset avsevärt under det i koncessionerna medgivna maximipriset. Följande år måste bolaget dock åter i tre repriser höja priset, tills det nådde det i tablån angivna, vilket som synes väl överensstämmer med gaspriset vid de kommunala verken, liksom med priset vid Förenade gasverkens anläggningar.

65 Samarbete mellan gasverken. Frågan om de kommunala gasverkens förvaltningsformer behandlas i annat sammanhang (sid. 213 ff.). Här må blott i korthet erinras om tvenne sedan några år tillbaka bestående sammanslutningar mellan landets gasverk i syfte att bevaka deras kollektiva tekniska och ekonomiska intressen. Svenska gasverks föreningen. Den äldsta av dessa sammanslutningar är Svenska gasverksföreningen, som bildades vid ett möte i Gävle sommaren 1915 mellan cheferna för landets kommunala gasverk och trädde i arbete på hösten samma år. Föreningen är av ideell karaktär och har enligt stadgarna till uppgift att genom föredrag, meddelanden, diskussioner och utbyten av erfarenhetsrön främja de kommunala gasverkens gemensamma intressen. Föreningen ledes närmast av en styrelse med säte i Stockholm. Medlemsavgifterna, som bestämmas med hänsyn till gasverkens storlek, utgjorde åren 1916 och 1920: För gasverk med årsproduktion av gas i miljoner kbm. —

Kpmmutial

Avgift per år kronor 1916

i

1— 2

2— 4

4- 8

8—14

375 450

14—22

22—32

32—44

44—56

675 750

affärsverksamhet.

66 Redan år 1916 voro av Sveriges 28 kommunala gasverk 27 medlemmar av föreningen. Efter det att Karlskrona stad övertagit det i staden drivna privata verket, har även detta ingått som medlem. Endast det kommunala gasverket i Alingsås står utanför föreningen. I sin verksamhet lägger föreningen huvudvikten på tillhandahållande av den tekniska och ekonomiska information, varav de särskilda medlemmarna kunna vara i behov. Enligt stadgarna äro medlemmarna skyldiga att till styrelsen insända regelbundna rapporter angående driften vid vederbörande verk och därmed sammanhängande förhållanden. Av föreningens sekreterare göres på grundval av dessa rapporter månatliga sammanställningar, vilka tillställas medlemmarna. Sammanställningarna omfatta för närvarande följande uppgifter från vart och ett av de anslutna gasverken: gas förbrukning, gaspris, kolinköp (kolpris och -kvantitet), försålda biprodukter (priser och kvantiteter), kolanalyser, gasens värme värde och andra tekniska uppgifter, samt eventuellt träffade nya avtal med arbetarna. Sekreterarens sammanställning av rapporterna åtföljes av en översikt över det allmänna ekonomiska läget. Kvartalsvis lämnas dessutom referat av viktigare uppsatser i utländska facktidskrifter. Alla rapporter till föreningen liksom de av föreningen gjorda sammanställningarna behandlas strängt konfidentiellt. Gas- och koksverkens ekonomiska förening. I syfte att hindra en osund konkurrens gasverken emellan vid försäljning av deras biprodukter (utom koksen) och för att stärka de svenska gasverkens ställning gent emot utlandet på biproduktsmarknaden bildades efter underhandlingar mellan några av landets större gasverk och Oxelösunds järnverks aktiebolag, som äger ett nyanlagt koksverk, år 1918 Gas- och koksverkens ekonomiska förening u. p. a.. Föreningen har till ändamål att befrämja utbytet av anslutna gas- och koksverk genom att

67 dels försälja dessa verks tillverkning av tjära, ammoniak- och bensolprodukter, eventuellt andra produkter, dock icke gas; dels verkställa inköp av varor, erforderliga för vederbörande verks drift; dels anlägga, inköpa och driva fabriker för förädling av sagda produkter och för tillverkning av varor, som äro för verkens drift erforderliga; och dels bedriva annan verksamhet i medlemmarnas gemensamma intresse. Anslutna verk äro skyldiga att till föreningen leverera hela sin produktion av tjära, ammoniak och bensolprodukter. Föreningens insatskapital utgör lägst 300,000 kronor och högst 900,000 kronor i insatser å 100 kronor. Insatserna fördelas på de anslutna verken i förhållande till det beräknade värdet av deras årsleveranser till föreningen. Styrelsen, vilken består av minst 5, högst 7 ledamöter, väljes enligt ganska invecklade regler, uppgjorda i syfte att såvitt möjligt tillförsäkra varje anslutet verk ett mot insatsen svarande inflytande å föreningens ledning. Av föreningens årsvinst skola stadgeenligt såsom reservfond avsättas 10 procent, intill dess fonden uppgår till 10 procent av insatssumman. Därefter återstående vinst användes i första hand för utdelning till medlemmarna av 6 procent å gjorda insatser. Vad ytterligare finnes disponibelt såsom årsvinst, fördelas mellan medlemmarna i förhållande till storleken av deras leveranser. Vid föreningens konstituerande den 7 maj 1918 hade stadsfullmäktige i Stockholm och Göteborg bemyndigat respektive gasverk att ingå i föreningen. Sedermera hava gasverken i Gävle, Örebro, Malmö och Uppsala ingått. Hösten 1919 kunde föreningen börja sin verksamhet. Vid 1921 års slut uppgick det inbetalda insatskapitalet till 174,500 kronor, utgörande cirka hälften av det tecknade. Återstoden har icke behövt uttagas av medlemmarna. De inbetalda insatserna äro fördelade på följande sätt:

68 Stockholms stads gasverk Oxelösunds järnverksaktiebolag Göteborgs stads gasverk Malmö " " Gävle " " Örebro " " Uppsala " " Enskilda medlemmar 1 )

66,500 kronor 61,000 22,500 15,000 " 2,500 " 2,500 " 2,500 " 2,000 „ Summa 174,500 kronor

De genom föreningens försorg sålda produkterna hade år 1920 ett värde av mellan 4 och 5 miljoner kronor samt år 1921 mellan 2 och 3 miljoner kronor. Minskningen år 1921 beror huvudsakligen på att driften under året var inställd vid Oxelösunds koksverk. Föreningen har även, fast i mindre omfattning, förmedlat inköp av vissa för gasverksdriften behövliga kemikalier. Förutom stadgeenliga avsättningar till reservfond har föreningen till medlemmarna utdelat 6 procent å insatskapitalet och år 1920 avsatt cirka 35,000 kronor till en dispositions fond. a ) Varje anslutet verk, s. k. levererande medlem, har rätt att anmäla ett visst antal personer såsom enskilda medlemmar, en organisatorisk anordning för tillvaratagande av de levererande medlemmarnas intressen vid allmänna föreningssammanträden. För varje sålunda utsedd enskild medlem betalas en viss insats.

ELEKTRICITETSVERK. Elektricitetsfrågans

allmänna utveckling i städerna.

När teknikens framsteg under förra hälften av 1880-talet möjliggjort utnyttjande av den elektriska energien för belysningsändamål, hade redan åtskilliga städer hunnit få erfarenhet av kommunal industriell verksamhet från sina gasverk. De i allmänhet goda resultaten av gasverksrörelsen — på sina håll i förening med fruktan för konkurrens från icke-kommunala elektricitetsverk — föranledde i ett flertal städer redan under senare hälften av 80-talet förslag om anläggande av kommunala elektricitetsverk. Men de beslutande kommunala myndigheterna ställde sig till en början betänksamma mot ett ännu så föga prövat belysningssystem. Örebro torde vara den stad, som först erhöll ett elektricitetsverk för distribution av energi till enskilda. Verket anlades av enskild person och igångsattes hösten 1886. Det har sedermera övertagits av Örebro elektriska aktiebolag, som ända till år 1908 levererade en del av den för Örebro behövliga energien. Elektrisk gatubelysning anordnades tidigast i Härnösand genom ett av staden år 1885 anlagt kraftverk. I Stockholm uppstodo under 1880-talet flera mindre elektricitetsverk, av vilka det mest betydande anlades år 1888 för energidistribution inom staden mellan broarna. Av olika bolag anlades vidare elektricitetsverk under 80-talet i följande städer: Malmö (1887), Filipstad (1888), Västerås (1888), Arboga (1889) och Östersund (1889). Det första kommunala elektricitetsverket igångsattes år 1887 i Växjö.

° :rt V ^>

-IS

.2o

*

ä

rt°§s

e3

8 Å'„ :ri

2 "

"IT'S h

-^ a .-, .3 rt _ -^ sa

> -s 3

"a

rt S 003

u

?=

^

S e 3 Sä °o .2 ^ -^ a>

OC3

S55

o o c

rt T)

-£ort 4}

... a ^?2

1K

£*

rt y> S 5 -5

rt O ~ rt ,3• "£• 3 § -a rt fl rt ,,ef. :g :< :0> : < * bX o • bD -c C Oö trf « o M • - MM H

ii

-

71 5 o

-G

d>

W

a

»8 a

e

g B cu rt

.2 0

.2 .2 •is -^

*" "c3 >2 "P

l-i

r5

<3

o

"S E

""3 C

r% a

W> »

bO ' n ii

.2

rt S3 :rt -2 ' rä i3 •-

ert

»c*

.3 -~ cu

M J2

T3

M rt

jj

.2 -^

i-i

*

rt

:rf

cs

.„

H

«

X>

ort

a>

-g -* g Ö

-^

J3

CU

CU

fl

-5

>-,

'fS

-9.

-2

-«

rX

a ig

* * ci a <ä

ort - c

ort ,i-i

.22 ^

W

W

bd^ W -O

-Q

-C

>>

>>

<*

m

[fi >

-G

,0

,Q

W W W W W W

w «f w ro

* ro

u-l

cl

<<<<<<<

co

m m -O.

>

c/)

f* ™

>

<.WW < <

<

.s?

>

X

CNI

> 3 t i rt f R - a rjj.

> —i "* 4J

G ^

*_

2¶T3 r S CU 5 ÖD 3 _G n '3 M

ON

ro

NO

NO

1-1

l-i T3 1> G G rt

:c

o

ro

rt i-i

•s s •> w

g^

M

Ji B

ÖJ=

£2 0)

i* Q -*

5 -s

o . In ^ ' a J3 cu o

^

>

<L>

!S f} ^

G 2 bC O ti 3 JS rt

"3

CU s bfl 1) .-= Oj :rt SJ u : T3 S <U CO o cc G r^ ~ bfl en ^ o rt r. SP c^ G rt G r ? 53 7r3 "crSS^4 -j3 ttf)1o A : T 3 :rt

fl, «

m

G ii

rt

s^

CJ 3 i-i

5 C#U

M

i*,

rt

rt

i> f* 1) i-i

f»

00 NO

O

o

o

o

ON

ON

ON

ON

00 i-i O ON ON 00 rt-

i-i

r o i/"> ON oo

v o 00 O O ON ON

O O ON

00¶NO M ON i-i NO Tf •-. •H ON lO 00 OO I^-NO u - i T t r o r o

f a

i-i

Q

-Q

G

«

«

J

i s w ^

S -a

3¶TJ -a is e P W en h tfl ö

G

> >

2 G G

O ,3 o

rt G a •O "O i oc d i O-, :rt en P-,

«

W G'

CU

fl

S bt> .•O G

G

n bfl G

•S ^2

rt UOH» D a

B

O

^ w

M

fl ss

w<: wx

>

NO

CU

0>

0) : 0 T3 - « ^ O t/1 G G ort rrt CU ^ 2 G ,1-1 r^ na 3 rt a ,ied !H w ,a rt

II H I I I I

ON

T3

rt ^

rt

J_.

^3 H c A CU en <U 2 bn G 1) u M 5 l> rt

00 00

2¶G i ; °rt

"til to J3 G C rt

^5 - * H

.«

-a . * a X

.•O G

_g rt

72 to :ri

o

>

-2 "o ,2 o

CU bX) J3 "o cu

o

o G cu . bC^i i-i <1)

o a <u bX)

G <u -O _g

> p O CU

G 'C. ort

> o a

d

G ort

•B <U

ti

a ° > K J

S M

G CU

rt > ON

O

cu "5 bX) n

b/) ci

"2

"o

rC i)

-C cu

i ri bC O rt

rt ri •^ C rt < cu

•ä & cu C £ ort

"B

rt

Si " o cu X>

"o 1-1

^d O

31 > bi)

ri

O

-^ c o

rt rt > en G v. ri ^

o

Tös M

w ^d

rt

cd

rt .2 .SS

O

P

l-l

1-1

J2

J9

cu b/) _ri

cu bX) jcj

"o

"o

1)

cu

B o G cu . bn^j 1-4

CU

G g n is i i •n

t i "a d "o X o

rt

s

cu .ti

rS 2

0 B 4 3 4»J :0

-^ Jd 'C

g, rt

O

'5? S cu bJ)^^ H.2 c* G ri S3 "o P

-o ? 'F A a ^ 2

_ § bC cu . G

"Ä fl ^* rt

S? G cu

2s

C ert

<

H

.2

H O ^d

2 bb

O -C

bfl bX)

i i :rt S "a -^ So S G ort ort

cu rt

1 6 J5 rt -> 1 A

^rt« ^

CU

c o

?

X

1-1

W

>

w X

C/!

Cfi

-O W

.O W

X.

£i

>

<! <

W

lo ro r— CNl oo M

M

t>

>

!> 1 cn en >

-C:

X:

J3

w <

-<

W

J3

w w

<J

<J

oo

O

r—

g o o

i ^ M

*

ON

00 ro O

ND

ro «N OO Jf-

H

NO

1 VO

-

•+

:0

-

•*->

"(73

1 -

(-1

o o

N NO

O O

o o

ON

.-i

r>

•* i-^

CN

o

00 m

ro vO

ro

-. 00 -1 •* -i

i n

>H

ro

r~-

r— O r— •+ f)

w > w <i

1 1

1 1

-

-

CJN

O

ft O ro ro

>

l>

<

^

f-S

fT*S M CN) Tf O O \r\

CN]

1 X

<

^-s

>

o o o 00 CN

•ef

Jf—

<N

CNJ

t* M ro O

i-i

el

rt-

00 CM

1 «

«

1 1

H

1 M

M

1 Q

CN

00 ON 00

00¶ON C/J

ro O 00

in ON C/.

1-1

ro

1^

Jr-» i n

Jf»

r vr NC

:0

1 M

»

-

-

-

f. r-~

H

OO

00 ON 00

o UN

NO

ON

ON

r»

a t"»

ON

if)

ON

f

t-» «£

ro

04 CM

C

vO t^

—

O

Q

r00 00

O O O

ON CTN CO

cr f ON

CO ri

<*

ON

ND

i n

vrt NO >-l

NO

t^ •<t li-1

NO NO

ON

ON

ON

rt co ro OO

-t O

CN OO

OC

ON

*-.

00 G 5 M

> t-i

2 S

S

o ^

t-.

1-1

o

G

S r j

1-1

CD

>

'& "o -C o -3

a

o te

d

rt :rt

CJ c?| ^ fl 2 S P 13 tr. o * ftiä rt 1 a a H cu2 1 « !-. S "Se X G 3 S .s OrtG enq a B ^G ' C> ortG pgO ^G rt 9 c* ^ 3 ocj .2S G c i i-. ri rt ort G .H o r t M o r t H ort <£ D-. "rtt-i 'rii-i * s 42 M cu : 0 cu * 3 ^! ^! j> • " " w n . — » i-i p rt rt rt rt « & ci a > . - ii cu a rt rt a a ts^d so J2rt :o^ G> i^ "rt a ^4, -8" -'CGG c a enG cuGbX l irt <ii > G d i n 'S rt 13 CU C C G G rn .. a G .2 cu cu O CU i-i ort ^ " a y cu 2tu cu > -o -o X iS s to S bo 3 (3 - O> T>3 1 c "ri o ^tS Ti cd ri > > G G NJ

J*

>

ort cu T3 ort

G e>ri N^

•-3

I-I

a <v >

*ö3

M

i-. O

ri

"3

OJ

,0

>,

3 s

o

'rt

CL)

bjo G

'&, ••O

bC

rt

13 C

CU

-O •C n

ii t-l H

:0 ä

8 G

G

to Q

ri c3 •a :D

-G

cu

i r-

• -

•o M s.

t» "v

>

, 1 :rt

ii o G

se

>

!Z

io

o

:0 -^ •3

rt G rt 3

1-

CU

73 *!-.

cu --*. G 2

a T3 <y rt . t i ^ o

-5 "C ••<a

CU

S J*

G CJ br •Q n o

rt

1¶G O G C

o

rt

rt

-a

ii

CU

rt-P .2

S 3? W

.2

"S o

.2 J w

'o

G

S

1-1

a <ä

£

.2

c u •—«

^. :rt

1 5 33

-5

S b"0

2 S|

.rt S3

C

rC

o

m

- bX)

O

: G rt. 2, -2 G •;

U

o

bXl,rt

i*1"

G J3

5,S-2° •3 -iT 9B C3 H H 3 £2 2

CU J 2

^ o) W

. -

b£-a G

O

^

fl^

: • • <

ort • <

* -* •* 2 2 a3 G 2 B o£

>

>

X

X

^

14/

to

a a;cO <—> <u

a co

cu O

rt

« ert

Q v-

co

G ort

> rt

oG rt

5 »g Jd

G

fl

t

4_,

jd c

rt CU

G

^

: 8 2M ^ ri ^ 55 i - to a ?, -id2 a M G G J2

>

-Sr» rt

> 2

g

A '&•

2:0

< rt a rt cu ^ rt o 3 ^ > > > w >

tn

« a

~ ,G

cu t!

cu g S v

cn

>

cu 1!

-^ S3

a- 3

A G

X

X

<2 <$

X bX)

cu G _£ ort i*3

>

c* -S3 lil

ON

CO

'G i :

2, o>4J

bX) rt So d

^t u -T3 ti ^ A 2 i-i rt > :0

2^

CU S K * J rt cu

ii a

'5 6 rt cu OT ^ * 1 3 CN cu . , i-i - o ö ON O OJ H ri 1-1

_. u sö -C

CU

bX)5> O 1-1

M in VO

O N lil

O O CN M T f 11

ON ON

OD ON

ON

OO 0 0

ro O ro NO

r o 00 O ON ro w NO" NO"

K 5 ort *<

^

o fl

-O cu

13¶E q <" E ^ d E JO fl o tai

oa .9

+j

"T3 eo ort _?* ^ ^ h

C/D H

G :c

rt - ° 'O •-

B en ' C C G -O CU tn "

* i i i i -2 ±i M

rt " 3

bX) b x i i i

i-< rj

,—^ G ^ - s — N ^ ~ ^ o : r t <N to « "

M

W ffi

<

cn W

G rt ,1^

rt

i2

-5

|j8

§

at

74 rt

IB

cu

rt

G

i2 <u d

-3 VH

tj

_rt rt

o

0 IS G

_o

a rtv. o

<U bX

d

-Q cu 12

rt a a >

:rt C

S a

CJ

t-i

_o b£ 1

-G o O

"o -2 O

rt &

o _G

srt • c H M

C CJ G O

s "rt - a

ri

;£!

"P

b

ort bX)

ri

rt

G O •ä

r3

bå c

G O C

o

&

H O

a i, o bO

-

d

:ri

^2

X

-3 t i

»

a

<u G be- CU rt " o tji ,13 C cu C

cu d

ort

CJ

¥|

2~w

ri > id>

3 id

>> cu

i-i CJ

G

ri

c

_>o

en iS

S V3

rt > a a

.2

CU

-a

o

H

:rt

=•<

M

-T:

i

t-

CJ

CJ

i-.

a3

c

C CJ

C CJ

CJ

rt >

CJ

t-i

1H

G

cn

CU

CJ

"J

G CJ

CU

CJ

-Q

-2

Ö CU

ON

< <! > X

> w

w

Ui CU

> cn

^

r~

NO

O

M

1-1

<*

1 1

1 -

- -

K-l

> >

oo

ro C7N NO 00

00 CU

>

ON

<

w

CN] NO

N

O

JU cu

X

Ct

o o o

N.O

rN|

M

ON

li-1 li-1

IJ-)

|

O

w > X

ro C7N

C/J

i

ort 2 J j cu

o

XH

3 en

G P.

i <U: r t« 3 3

CA

>

XI

-Q

<J X

w w X

w

^o ^-t^ o

Q 0> 1^-

<jj

b >-..

a 3 cn g fl '-o M

CJ

I-I

^d G O rt 'J3 i 4 rt > to TD i 3

h

i-i CJ

i-i

:aJ

1 1

en

CJ

CJ

.—1

o

•V ri a Eg O Ai b/C G Jd O rt n cu rt rt rtc o "> M H H T3 ^d :ri &a > _> • 2 bX) 5 — ^ G <u m a _ ort "ri 3 > > G G I ^ - j. *j o Gr t sp G PH c > rt i i ^ d -^ c, rHi v. c r i SÖ o3 r t xn ort cri ri G 8 > § cu >-i3 J-; rt c H 6 J2 cu o ^a a i i , Hä 'ri CJ £ X X> i , > a> rt rt rt rt rt >ri c 'ri _G rt cu rt 5 i rti O^—'3 "o id •SS -S a « rt rt H o H Ti M - G Ti G Ö bX) id ri 2 ^ > > O > G > G G c ^J G C G cu rt J2 0 O c O o •3 2 H I s H->> cuG 5 OJb f l Ori :ritu• fl„§ tu o r i rt to rt bd rt fl "2 rt cu i i cn cn W > w >ri " > w cn Xri t n W > C/J > bX) > rt AH

u

M

o *" •9 d o d •a o .* G

rt — :o *s fl 1 ;fl S2 O

cu

1-1

^2 'H3

G

aa aa

ro O ri N

in

ri ro r i r-» "• o oo CO

O

r-

• *

CN 00

o

00 NO

^-s CN

g

NO / ~ S

CN

O r^ ^.^ Tle t

ON

o H^

CN

1 -

~

1 1 1 1 1 1

1 M

~

-

H-

M

1 V-l

-

»-4

H -

1 1 «

1 i

-

- -

1 -

• H

:0 li-1

1 1 I

1 I

M

w

M

1 1

cu

>

:0

Tf

CO

-

t-l

ON

ON

1 ON ON

"

-

1 NO

on

00 U">

ON

ON

CO

fl G^

co

ON

o

cu

Ti-

CM

ON

ON

uS

io

00_ vn

00_ ii-

- -

1 1

H rf iö

ro

io

ON

vO i ^

O

o

UN

<N)

CN

Q\

r^

i

I-i

i n

0„

1 1 1 1 1

1 1 1 1

M

* co

CN C) CJN

NO

ii-i

O

O 00

CJ

^f

CJN 00

ro

r^

-+

CO

l i -

ii-i

O) CO

•<f

«f

O ON OO

00 N

CJN

li-1

•eF

a

CJ

Oi

00¶O) (TN CO

CO C/J

ON

CN)

ro

•-i

t - ~

o

CJN

ON

<*

ON

CJN

•«f

^F

00 rö

cö

^£ bO bX) _G

IH

>

8C

'a, :0 At G

-C

a

occ C R

a

ort

o

B

w W ;- 5

°<

CL

<

o 'ii

ri

>5

ri

So o

c CJ

-G

v

bd c

G O

2c H O

a, 3

G

-G ri -3

<3 ta :< X u ta H

:n G bX) G

Ui

bX) > G O a a idri a " o - Q

>

G

-O 3

O

-4

o

P. •-i

JG

cu

fl >rt cn

75 .2,

cu

:5Ad a -g

a

«J

-O g 't-,

G

-t-J

ri

r3

Ja

cn

>9

r=!

rt

rt

CJ

•-

cu

W)

,H-.

A

a

cri

-3

rt a -o T3 *n 2" .i a rt •

rt

f3

r^

-c ^

f*

-fl o .C __ o H -Ort T3rt

:ö'

rt rt

bjO

< -^ OS 2

a .-

&H >

2¶A -P H G AH cu cu

G

H-.

CU

-^ i")

ti ri

2,x a. i3 bX)

bX)

ri

W W

>

i*">

»*N>

\ J

r N

bX)

ri

cn

cn

•Ä

W

W

>

<

<

G Xi .-e=j ej

rt O

-2 J

u

£iÄ .sia 11

-Q

a bo

o rt £••< s AO

a ri -3 rt

X "

O -2

rt A G O 2 ^ X 't»-g ri n i oS ^ .3 | ^3 "g w sa s .3

Ml T3 -G 0 O X CJ A

> bx.

AJ rt

rt ri o . : • .

G cu o .ti o G "C G Ad

CJ , 0

*£

ti

_, ' t r

cu

ri

fl -9 o .22

CU

H-.

g O

aa

rt

i 3 AJ.

rt ^ > w

>>s

?N

11 rt

i-,

< X

<

b"

ert

io

O

-i H-l

• * NO

00 »<

bO G

ON--;

cu -rt Ad . 2 t-<

I

H"

i-i

co

co

00 NO

O

o

o

ON

ON

ON

ON

ii-)

riNO

co

o

q,

co

co

~

%

«

o i-i

co

H

%a a «"«

M

13 rt §"<* 2 G S G B B A>

s

^

00 i- 1

»£ •*

^ T 3 — CJ

J J

V

CJ

§1

2Lg £> £> G R

-C d>

JG di

-s a

« *T

A

W

cn

>

cn

g s 2 W

1«H

CJ

- ^

>

HI cn

cn

K

76¶TT (3 A CJ

-ri,ri

M

rt ^

c

ON

ri

^4

u

G O C O

A AIH v3

H 3 -S H jf

•-H ~ £ ... O H so rt A rt .-fe G y i>i > <

ort

>>S 2 G

JH-,-S2

A3 2

t i

CU

rt rt o

:rt

•>, CJ

~

£

oo

i-. CJ

S

G

,-.

ii — 3 ' CJ o

ri

tfi «

*

B ti >

CJ

CJ

a

H->

.2 H 'ii

cn -°

-3 tu

ort

« g A

^

w

•*

G u

p G G «j S «j

.3 I f* S

2" S A

en Ad

<*

c-5

CJ to

a So 2 "ti 2 ^

>

> cn

X

< <

cn cn W cn > cn >

< J H X

<

<

U

<

<

<

<

X

a4 cu u CU K"

:0 +-> "cn

u

CU

> :0 i-i CONO O N O N O * t O 0 ro H I M Q O l M H M M M O N O O N O O O N O N O N O N O N M M M M M M M M U

cn

cu

•* O ON

ro HH ON

rooOOO Ci rn N OO r^ N O M N O - I O N I - I N O O N

AO

rt H

0_

O;

oo_

oo

r>

^

n

«

«"

M

M"

M"

M"

M"

M"

M"

bO bX) P. P. PH PH G

cn W <

A:

A/A5

-G

§ 12 X H in <3 cn ri H I H

O

2 CJ O

tviO

H cn)

77 Intresset for elektricitetsverksanläggningarna visar sig under påföljande årtionde vara synnerligen livligt, ej minst bland de kommunala myndigheterna. Sålunda anlades under 1890talet 26 nya verk, därav 15 kommunala. Bland städer, som under denna period genom kommunens försorg utrustades med elektricitetsverk, märkas Stockholm och Örebro, något som dock icke hindrade, att jämväl de där befintliga enskilda företagen i viss omfattning fortsatte sin rörelse. Det första decenniet av 1900-talet betecknar elektricitetens definitiva genombrott inom städerna. Inalles tillkommo 40 nya elektricitetsverk, av vilka 28 voro kommunala och 12 enskilda, varjämte 5 privata verk-(Göteborg, Västerås, Filipstad, Örebro och Arboga) under perioden inlöstes av vederbörande stad. De städer, som 1910 saknade tillgång till elektrisk energi, hava sedermera undantagslöst kommit i åtnjutande av denna förmån. Inom samtliga städer är sålunda numera på ett eller annat sätt sörjt för att elektrisk kraft för belysning och drift finnes disponibel. Å sid. 70—76 lämnas en tabellarisk översikt över elektricitetsverken i de svenska städerna år 1921. Bortsett tills vidare från de utomordentligt stora olikheter, som äro rådande mellan de här under den gemensamma benämningen "elektricitetsverk" sammanförda anläggningar, visar översikten först och främst, att det kommunala och enskilda initiativet med avseende å städernas elektrifiering från början vägt ungefär jämnt, i det att av 111 anläggningar 59 tillkommit såsom kommunala och 52 såsom enskilda. Under tidens lopp har dock den kommunala företagsamheten alltmer lagt under sig ifrågavarande verksamhetsområde, så att 80 av anläggningarna numera befinna sig i kommunal, men blott 31 i privat ägo. Efterföljande tablå redovisar fördelningen mellan kommunala och enskilda elektricitetsverk i städer av olika storleksordning år 1920.

78 NuvaElektricitets- K o m Nuvarande rande munverken komanursprungligen Antal munala lagda enskilkomanlagda såsom verk i verk i städer da % av % av munala samtkom- enskil- samtverk verk liga liga da munala

'

10¶Städer med 10,000- - 2 0 , 0 0 0

»

...

5,000- - 1 0 , 0 0 0

»

...

3i

19¶Städer med mindre in 5,000

»

...

18¶Städer med mer än

Städer med

20,000 inv

!

|

—

6i

75 68

52¶Såsom av tablån framgår, äro samtliga elektricitetsverk i städer med mer än 20,000 invånare numera kommunala. I 6 av dessa städer tillkommo elektricitetsverken ursprungligen på enskilt initiativ. Inom nästa storleksgrupp, omfattande städer med 10,000—20,000 invånare, stå 15 av 20 elektricitetsverk, d. v. s. 75 procent, under kommunens direkta ledning, medan övriga 5 äro enskilda. Från början var proportionen 12 och 8, vadan i 3 fall systemet med enskild drift övergivits till förmån för den samhälleliga driften. Av nuvarande 31 städer med 5,000—10,000 invånare hava 21 eller 67 procent kommunala elektricitetsverk och 10 enskilda sådana anläggningar. Någon mera väsentlig förskjutning av förhållandet mellan kommunala och enskilda verk har icke ägt rum inom denna grupp av städer, i det att blott 2 städer, där elektricitetsfrågan ursprungligen löstes på privat väg, sedermera själv tagit saken om hand. Bland småstäder slutligen, 44 till antalet, förfoga 28 eller 64 procent över egna elektricitetsverk, under det att 16 förses med elektricitet genom enskilda företag. Inom denna grupp har kommunaliseringstendensen varit ganska framträdande. Sålunda hava 10 ursprungligen privata distributionsnät i en eller annan form överförts till samhället. Allt som allt har övergång från privat till kommunal elektricitetsverksdrift skett i 21 fall.

79 Rörande omständigheterna därvid föreligga i allmänhet icke närmare uppgifter. Några exempel skola emellertid senare anföras. De legala förutsättningarna

för enskild

elektricitetsverksdrift.

Dessförinnan må i korthet erinras om kommunens och enskildas inbördes ställning i avseende å rätten att anlägga och driva elektriska företag av den beskaffanhet, varom här är fråga. Före 1902 funnos icke några lagbestämmelser angående elektriska starkströmsledningar. Emellertid hade genom en kungl. kungörelse år 1883 förordnats, att å kronans mark eller inom område för allmän landsväg, statens eller sådan enskild järnväg, som åtnjöte förbindelse med statens telegraf nät, icke finge av enskild person eller bolag upprättas telegraf-, telefon- eller likartad förbindelse, så framt Kungl. Maj :t icke lämnat tillstånd därtill. Denna kungörelse ansågs tillämplig även å starkströmsledningar, och, då dessa i regel måste framgå över någon landsväg eller järnväg, föreskrev Kungl. Maj :t vid meddelande av tillstånd 'härtill, erforderliga säkerhetsåtgärder och andra bestämmelser. Företagare, som önskade framdraga ledningar över gator och öppna platser i städerna, torde hava ansetts skyldig att härför inhämta jämväl de kommunala myndigheternas samtycke. Vid 1902 års riksdag antogs ännu gällande lag angående elektriska anläggningar. Denna stadgar i § 2 statligt koncessitionstvång för starkströmsanläggningar. Bestämmelsen i fråga lyder: "Vill någon utföra elektrisk anläggning, där största effektiva spänningen överstiger tvåhundrafemtio volt, räknat, om jordledning användes, mellan en ledning och jorden och i annat fall mellan två ledningar, söke Konungens tillstånd till företaget; dock vare sådant tillstånd ej erforderligt, där anläggningen till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller

80 inhägnad gård eller under jordytan, ej heller så vitt angår fall, då tillämpning av § 1 (se nedan) ej ifrågasattes och anläggningen utföres på egen mark, där antingen avståndet från anläggningen till annans vid gård uppförda åbyggnad, tomtplats och trädgård överstiger 150 meter eller, om anläggningen skall utföras på mindre avstånd, än nu är sagt, ägaren sådant medgivit. Tillstånd, varom i denna paragraf sägs, må av Konungen meddelas endast för viss tid, ej överstigande 40 år. Meddelas det sökta tillståndet, föreskriver Konungen, under förbehåll av enskild rätt, på vilket sätt och under vilka villkor anläggningen må utföras och nyttjas." § 1 stadgar rätt till expropriation av jord eller lägenhet, som erfordras till framdragande av elektrisk ledning. Menighet är dock ej pliktig att inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag. Rörande denna inskränkning i expropriationsrätten yttrar det särskilda utskott, som vid riksdagen handlade ifrågavarande lag, att utskottet efter noggrant övervägande av denna fråga med avseende å de olägenheter, som kunna förorsakas städer och därmed jämförliga samhällen genom elektriska ledningar, kommit till den åsikt, att det ioke kunde anses tillrådligt att införa expropriationsrätt beträffande nyssberörda områden. Utskottet anförde vidare, att, då stadssamhällena i regeln bäst själva insåge fördelarna av samhällenas industrialisering, man med full tillförsikt borde kunna överlämna frågan om elektriska ledningars framdragande över offentliga platser åt ifrågavarande samhällens eget avgörande. Genom berörda bestämmelse hava städerna full frihet att reglera elektriska ledningars framdragande över gator, torg, allmänna platser och vattendrag. En anläggning för distribution i större omfattning av elektrisk energi kan sålunda icke komma till stånd utan medgivande av vederbörande stadskommun. Någon bestämmanderätt över privata anläggningar, som

81 endast avse att alstra elektrisk energi för eget behov och för avnämare inom samma kvarter, tillkommer däremot icke staden. Där enskilda elektricitetsverk av det slag, varom i förevarande utredning är tal, finnas, lärer sålunda mellan staden och företagaren hava träffats avtal angående betingelserna för verkets anläggande och drivande. I flertalet dylika koncessionskontrakt tillförsäkras företagaren ensamrätt att förse staden och dess invånare med elektrisk ström och att för ändamålet framdraga elektriska ledningar över och i gator, vägar, öppna platser och vattendrag. Exempel finnas dock på ganska stark begränsning av denna rätt. I Askersund gäller den sålunda icke gentemot staden själv, om staden för egen belysning eller egna verks drivande vill anlägga elektricitetsverk. Ej heller gäller den mot person eller bolag, som från eget elektricitetsverk vill leverera ström till egna lampor eller motorer, under förutsättning, att staden medgivit behövliga ledningars framdragande. Koncessionstiden synes växla mellan tio och tjugofem år. I allmänhet stadgas, att tiden skall förlängas med fem å tio år, därest uppsägning av kontraktet icke sker. Undantagslöst torde föreskrivas, att stad äger rätt att vid koncessionstidens utgång inlösa anläggningarna. I några fall förbehåller stad sig dessutom rätt att före koncessionstidens utgång mot viss förhöjd ersättning företaga inlösen. Stadgandena, som bestämma det belopp stad skall erlägga vid övertagande, förete ett flertal olika typer. Såsom exempel må anföras : a) Värdet av det som skall lösas bestämmes med hänsyn tagen till anläggningens materiella värde och användbarhet för fortsatt drift; staden betalar det sålunda beräknade värdet, b) värdering i överensstämmelse med a), men staden erlägger endast viss del av det värde, vartill anläggningen uppskattats, c) lösesumman skall utgöra ett efter viss procent kapitaliserat medelvärde av årliga nettovinsten under de före övertagandet sist förflutna kalenderåren, Kommunal

affärsverksamhet.

82 d) lösesumman bestämmes till medelvärdet av anläggningens materiella värde och "affärsvärde"' (varmed torde avses det kapitaliserade värdet av företagets nettovinst), e) anläggningens värde bestämmes av gode män utan särskilda direktiv i koncessionskontraktet. Företagarna torde endast sällan vara skyldiga att lämna kontant ersättning för koncessionen. Däremot tillämpas understundom avsevärt lägre taxor för ström till gatubelysning och andra offentliga ändamål. I Västervik skola dock 5 pi ocent av företagarens årliga nettovinst tillkomma staden "såsom lindring i dess avgift för den yttre belysningen". I koncessionskontrakten eller till dem fogade bilagor finnas alltid införda maximitaxor för den elektriska strömmen. Några kontrakt stadga, att dessa taxor skola med bestämda mellanrum justeras av en särskild nämnd enligt vissa allmänna normer, varom överenskommelse vid kontraktets ingående träffats. Exempel på kommunalisering av enskilda

elektricitetsverk.

I de förhållandevis ofta förekommande fall, då elektricitetsverksrörelsen, från att ursprungligen hava bedrivits av enskilda, överförts å vederbörande kommun, torde detta vanligen hava skett på grundval av sådant koncessionskontrakt, varom ovan talats, och i enlighet med däri meddelade inlösningsbestämmelser. Understundom har dock inträffat, att formligt koncessionskontrakt saknats eller att inlösningsfrågan aktualiserats under omständigheter, som icke varit i kontraktet förutsedda. För ett par sådana fall skall här redogöras. Med tillkomsten av Malmö stads elektricitetsverk och nedläggandet i samband därmed av det enskilda elektricitetsverket i staden förhöll sig på följande sätt. Av stadsfullmäktige hade Malmö elektriska belysningsaktiebolag den 16 september 1887 erhållit rätt att uppsätta ställningar för elektriska ledningstrådar samt att draga ledningar över stadens gator och allmänna platser med skyldighet för bolaget att ställa sig en blivande ordningsstadga för elektriska led-

83 ningar till efterrättelse. En dylik stadga antogs av stadsfullmäktige redan den 21 oktober 1887, men telegrafstyrelsen gjorde svårigheter och fordrade, att belysningsbolaget skulle för sina ledningar vidtaga skyddsanordningar, vilka bolaget ansåg för sig ruinerande. Först år 1897 kunde en stadga godkännas, varefter kontraktet mellan Malmö stad och bolaget undertecknades. Enligt detta fick bolaget rätt att under 20 år, räknat från den 1 januari 1888, uppsätta och begagna elektriska ledningar i Malmö. Staden ägde rätt att efter ett års uppsägning, vilken dock ej fick äga rum före den 1 januari 1900, inlösa anläggningen efter dess verkliga värde. Efter de 20 årens förlopp skulle bolaget vara skyldigt att utan ersättning taga bort sina ledningar. Någon ensamrätt till elektriska ledningar inom staden ägde bolaget ej. Från och med år 1897 lämnade också stadsfullmäktige rätt åt enskilda personer att draga ledningstrådar över en och annan gata. I stadsfullmäktige väcktes den 1 april 1898 motion om anläggande av ett kommunalt elektricitetsverk. Något senare inkom belysningsbolaget till staden med ansökan om tillstånd att utvidga verket. Efter remiss till drätselkammaren och gasverksstyrelsen löste stadsfullmäktige båda frågorna sålunda, att staden skulle bygga eget verk samt bolaget erhålla 50,000 kronor såsom skadestånd och såsom ersättning för det arbete, bolaget nedlagt på införande av det elektriska ljuset. För att icke bolagets kunder skulle bliva lidande genom verksamhetens upphörande, förband bolaget sig att mot ett årligt understöd å 15,000 kronor fortsätta rörelsen, tills staden själv kunde övertaga dess förpliktelser. Den transaktion, som i detta fall ägt rum, kan näppeligen betecknas såsom "kommunalisering", om med detta ord avses ett kommunens övertagande av visst privatföretag, utan innebär snarast en överenskommelse om den privata driftens nedläggande i syfte att bereda mark för ett helt nytt, av tidsförhållandena påkrävt kommunalt företag i branschen. Under åren 1902—1904 anlade Linköpings elektriska kraftoch belysningsaktiebolag vid Nykvarn å Motala ströms södra

84 strand i Vreta kloster en kraftstation, som skulle förse Linköpings stad och landsbygden mellan kraftstationen och staden med elektrisk energi. Bolagets aktiekapital, som ursprungligen utgjorde lägst 250,000 kronor högst 700,000 kronor fördelat i aktier å 500 kronor, synes till övervägande del vara tecknat av en i Linköping bosatt person, bankdirektören Jonn O. Nilson. Mellan Jonn O. Nilson och staden upprättades den 5 december 1902 ett koncessionskontrakt, enligt vilket bolaget erhöll ensamrätt till elektrisk strömleverans inom staden under 25 år, räknat från och med år 1905. Vid 1929 års utgång skulle staden äga rätt att efter värdering inlösa verket med jord, vattenfall, ledningar m. m. Om staden då ej inlöste verket, skulle bolaget vara berättigat att fortsätta strömleveransen, ehuru ej längre med ensamrätt. I början av år 1908 erbjöd Jonn O. Nilson såsom ägare till 480 av bolagets då emitterade 600 aktier staden att inköpa dessa för ett pris av 885 kronor per aktie. Till belysning av bolagets ställning meddelades, att dess inkomster och utgifter under åren 1905—1907 balanserat å respektive 42,232, 64,135 och 84,152 kronor samt att bruttoinkomsten för år 1908 beräknades uppgå till 110,000 kronor. Den för 1908 beräknade bruttoinkomsten borde, enligt bolagets förmenande, kunna medgiva en utdelning av 15 procent på aktiekapitalet. Av den utredning i ärendet, som drätselkammaren lät genom sakkunnig person, ingenjören M. Beckman, verkställa, framgick, att bolaget endast ägde en tredjedel av Nykvarnsverkets vattenkraft, samt att återstoden ägdes av kronan och var utarrenderad till bolaget på tjugu år. Anläggningarna voro i gott skick, men i det närmaste fullbelastade. För att tillfredsställa den ökade efterfrågan på elektrisk energi, som med sannolikhet kunde påräknas, måste stora nyanläggningar företagas. Den sakkunnige ansåg, att verket i privat ägo och "med intelligent ledning som hittills" borde kunna gå en storartad utveckling till mötes och bliva en lönande affär. Däremot väntade han sig svåra förluster för staden, om denna skulle inköpa ver-

85 ket. En kommunal styrelse skulle ej kunna prestera den anpassningsförmåga, som vore nödvändig för ett elektricitetsverks framgång. Dessutom brukade alla nyanläggningar, enligt hans åsikt, "omåttligt" fördyras, då de skedde för kommunal räkning. På hemställan av drätselkammaren och beredningsutskottet beslöto stadsfullmäktige att avslå det gjorda köpeanbudet. Drätselkammarens avslagsyrkande motiverades med hänvisning till "det oförmånliga kontraktet med kronan, den korta arrendetiden för 2/s av kraften, osannolikheten av arrendets förnyande, krafttillgångens knapphet, det mindre förmånliga resultatet av driften, det höga priset på aktierna, de för aktiemajoriteten oförmånliga rösträttsbestämmelserna å bolagsstämma, de omedelbart förestående ofantliga kapitalutlägg, som erfordras för ny kraftstation, reserv, nya ledningar, luftledningarnas förläggande i jorden, transformatorer m. m. försåvitt ökat abonnementantal skall kunna mottagas". Drätselkammarens ståndpunkt var enhällig. Inom beredningsutskottet föreslog däremot en reservant, att staden, med hänsyn till den vinst, som verket enligt en av honom gjord ekonomisk utredning, borde lämna, måtte inköpa de erbjudna aktierna. Sedan de kommunala myndigheterna sålunda år 1908 tydligt uttalat, att de icke önskade ekonomiskt intressera staden i elektricitetsverksdriften, synes frågan om aktieköp eller företagets kommunalisering icke hava förevarit förrän år 1920, då bankdirektören Jonn O. Nilson, efter upprepad anmodan av stadsfullmäktiges ordförande, ånyo förklarade sig villig att försälja aktiemajoriteten till staden nu till ett pris av 1,050 kronor per aktie (nominellt 500 kronor). Under den mellanliggande tiden hade bolaget genomgått en storartad utveckling. Aktiekapitalet hade ökats från 300,000 kronor till 2,640,000 kronor. Nya kraftstationer hade anlagts vid Odensfors (åren 1912—1914) och Svartåfors (åren 1917— 1919). I bolagets ägo befann sig dessutom delar av vattenrätten i Tannefors. Såsom reservkraftverk fungerade en år 1910

86 anlagd och år 1912 utökad dieselcentral. Vidare var en ångcentral under byggnad. Ledningsnätet hade utbyggts så att det vid 1920 års slut omfattade cirka 277 km. högspänningslinjer och 173 km. lågspänningslinjer. Av den totala årsproduktionen förbrukades största delen i Linköping, men åtskilligt levererades till landsbygden och Norrköpings stad. År 1920 beräknades sålunda cirka 60 procent av produktionen hava gått till Linköping, 23 procent till Norrköping och 17 procent till landsbygden. Det ekonomiska resultatet av bolagets verksamhet åren 1913—1920 redovisas på följande sätt: Är

Bruttoinkomst Kr.

1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920

256,206 345,354 360,643 450,151 538,252 626,603 818,101 1,040,000

c:a

Nettovinst

Utdelning

Kr. 126,053 154,864 135,852 237,452 290,230 329,192 412,660 361,676

10 10 10 10 10 10 10 10

%

För frågans utredande tillsattes en särskild kommitté, som i sin tur tillkallade tre sakkunniga (vice häradshövdingen Axel Fahlström, ingenjören Charles Hässler och dåvarande majoren Sven Liibeck). Av de sakkunnigas värderingsutlåtande framgick, att bolagets anläggningar delvis voro modernt och tidsenligt utförda, delvis något föråldrade men fullt driftsdugliga. Vissa mindre ändringsarbeten voro erforderliga å luftledningsnäten, varjämte en del transformatorstationer voro för små eller av andra orsaker i behov av omändring. Med utgångspunkt från 1921 års höga material- och arbetspriser, beräknade de sakkunniga anläggningarnas materialvärde till 8,319,400 kronor, därvid nyanskaffningsvärdena minskats i proportion till den tid de olika anläggningarna använts. Nämnda belopp, som givetvis vid fallande priser måste minskas,

87 överensstämmer rätt väl med anläggningarnas bokförda värde å 7,436,000 kronor den 31 december 1920. Härjämte beräknades anläggningarnas affärsvärde och räntabilitet. Det kapital, som år 1922, därest staden inköpte aktiestocken, skulle förräntas, uppskattades till sammanlagt 10,064,000 kronor, varav bolagets skulder 31 december 1922 3,900,000 kronor, inlösen av aktierna efter 110 procent över pari 5,544,000 kronor samt nybyggnads- och ändringsarbeten 620,000 kronor. Totala bruttoinkomsten för år 1922 beräknades till 1,250,000 kronor, vilket, sedan driftskostnader, skatter och räntor å bolagets egna skulder betalats och avskrivningar gjorts, skulle lämna en nettovinst av 304,000 kronor till förräntning och amortering av de lån, som upptagits för inlösen av aktierna. Kapitaliserad efter 7 procent skulle nettovinsten motsvara ett kapital av 4,350,000 kronor. Räknas i stället med 6 procent ränta och ett lägre kolpris än i föregående beräkning, skulle nettovinsten ökas till 367,000 kronor, ett belopp, som kapitaliserat efter 6 procent motsvarar ett kapital å cirka 6,100,000 kronor. Även om staden under de första åren ej skulle få full ränta å det i bolaget investerade kapitalet, ansågo de sakkunniga, att detta dock i framtiden skulle bliva fallet, till och med vid en räntefot av 7 procent. Räntabiliteten skulle nämligen avsevärt kunna förbättras genom ändring i gällande ackordstariffer, vilka medgåvo abonnenterna att för visst årligt pris per ljuspunkt låta lamporna brinna obegränsad tid. Genom mätare eller strömbegränsare skulle slöseriet med elektrisk ström kunna minskas, utan att normal användning av energien därför behövde ställa sig dyrbarare för abonnenterna. I ett senare anbud erbjöd säljaren staden aktierna till ett pris av 900 kronor per aktie, vilket utgör 80 procent över parivärdet. De sakkunniga tillstyrkte bestämt, att staden skulle acceptera detta anbud. Förutom ovan anförda ekonomiska skäl för inköpet anförde de sakkunniga vidare, att stadens ställning gentemot bolaget vid koncessionstidens slut vore osäker och oklar. Staden skulle sålunda äga rätt att då inlösa "verket". Men de-

88 lade meningar kunde göra sig gällande rörande "verkets" omfattning. Klart vore, att det omfattade Nykvarnsanläggningen jämte bolagets anläggningar inom staden. Däremot vore det ovisst, huruvida övriga anläggningar hörde dit. Ehuru staden vidare, såsom förut nämnts, icke var skyldig att inlösa anläggningarna, komme, enligt sakkunnigas förmenande ett faktiskt inlösningstvång att föreligga. Bolaget distribuerade nämligen elektrisk energi nästan uteslutande medels i gatorna lagda jordledningar, och det måste anses vara så gott som uteslutet, att staden själv eller annat privat företag i konkurrenssyfte skulle kunna nedlägga ett av bolaget helt oberoende jordkabelnät. Att staden skulle bygga ett eget luftledningsnät till år 1930 ansågs otänkbart. Med stöd av de sakkunnigas utlåtande, föreslogo kommitterade stadsfullmäktige att inköpa aktierna till ett pris av 900 kronor stycket jämte 6 procent ränta från den 1 januari 1921. Likviden skulle erläggas vid aktiernas överlåtande den 31 december 1921. Säljarens anbud gällde intill den 1 juni sagda år. Emellertid ansågs ytterligare utredning erforderlig, vilken verkställdes under sommarens lopp. Vid stadsfullmäktiges sammanträde den 30 augusti beslöts slutligen med 34 röster mot 7 att inköpa samtliga aktier i bolaget till ett pris av 900 kronor per aktie samt att för köpeskillingens gäldande upptaga erforderliga lån. Rörande den diskussion, som i anslutning till förenämnda beslut utspann sig i fråga om bolagsformens bibehållande eller verkets fullständiga införlivande med den kommunala administrationen, hänvisas till å annan plats lämnad redogörelse (se sid. 91). Kommunalt

delägarskap i enskilda

elektricitetsverk.

I översiktstablån redovisas år 1921 inalles 32 enskilda elektricitetsverk. Vanligen ägas och drivas dessa av aktiebolag. Understundom förekommer, att vederbörande stad i större eller mindre omfattning inträtt såsom aktionär i dessa företag, eller

89 att företaget utgör led i en större, under bolagsformen arbetande sammanslutning, vars huvudintressenter äro att söka bland en viss grupp av städer. På sistnämnda sätt förhåller det sig med elektricitetsverken i Sölvesborg och Skanör—Falsterbo, vilka tillhöra Sydsvenska kraftaktiebolaget, som i sin ordning, på sätt i annat sammanhang skildras (sid. 112), väsentligen grundats på insatser av ett antal bland de större sydsvenska städerna. I vad mån befintliga rent lokala bolag räkna vederbörande stad bland sina aktieägare är icke alltid så lätt att med bestämdhet avgöra. En med ledning av budgeter, räkenskapssammandrag och andra tillgängliga handlingar verkställd undersökning beträffande de 15 städer med mera än 5,000 invånare, där elektricitetsverken drivas såsom enskilda företag, har i detta hänseende givit följande resultat (se tablån sid. 90). Såsom av sammanställningen framgår, omhänderhas elektricitetsdistributionen i åtskilliga bland de medräknade städerna av företag, för vilka denna uppgift blott utgör en underordnad detalj i en mera omfattande rörelse. Detta är fallet beträffande Mölndal och Varberg, varest Yngeredsfors kraftaktiebolag sköter distributionen, vidare i Vänersborg, som tillhör Skandinaviska elektricitetsverkens intresseområde, i Mjölby, där tillsvidare det huvudsakligen av Norrköpings stad ägda Knutsbro-bolaget (se nedan sid. 98—99) tillgodoser behovet av elektrisk energi, samt i Motala och Avesta. Att under sådana förhållanden kommunalt delägarskap icke etablerats eller veterligen ifrågasatts, kan knappast förvåna. I återstående 9 städer torde företagen vara av rent lokal natur och i övrigt jämförliga med de vanliga kommunala elektricitetsverken. Här visar sig också, att kommunalt delägarskap i ganska stor utsträckning förekommer. I 5 fall — Västervik, Kristinehamn, Katrineholm, Falköping och Boden — står staden visserligen helt utanför, men i de återstående städerna — Östersund, Falun, Sala och Arvika — har det kommunala intresset tagit sig uttryck i ganska betydande aktieförvärv i respektive elektricitetsverksbolag. Tre bland de sistnämnda städerna — Östersund,

90 Sala och Arvika — äga klar aktiemajoritet. Verken i Sala och Arvika äro med hänsyn till det kommunala aktieinnehavets storlek i realiteten att betrakta såsom kommunala företag, ehuru drivna under aktiebolagets form.

Företagare

Stad

Stadens Inbetalt Vederböaktier i % aktiekapi- rande stads av det in aktieinsats betalda tal Kronor kapitalet Kronor

Östersund

Östersunds elektriska aktie-

Falun

Falu elektriska belysnings-

Mölndal

Yngeredsfors

Västervik

4,000,000 lag A. B. Västerviks elektrici-

500,000

290,000

58 %

390,000

50,000

13 %

kraftaktiebo-

346,800

Kristinehamn ... A. B. Kristinehamns elektricitetsverk Vänersborg

A. B. Skandinaviska elektricitetsverk

Sala

A.

B. Sala

elektricitets-

Varberg

verk Yngeredsfors

kraftaktiebo-

Katrineholm ... A. B. Katrineholms elektricitetsverk Arvika

Arvika elektriska aktiebo-

Boden

A. B. Bodens elektricitets-

3,200,000

—

—

110,000

105,000

95 %

4,000,000

—

133,50°

89 %

—

296,000

Falköpings

elektriska be-

lysningsaktiebolag Mjölby

—

250,000

150,000

verk

—

400,000

A. B. Knutsbro

283,500

—

—

kraftsta-

tion

_

400,000

Motala

Motala

Avesta

2,310,000 bolag Avesta iämverksaktiebolag 3,000,000

ströms kraftaktie-

—

— —

91 Skälen till att denna form i de föreliggande fallen valts kan icke med visshet uppgivas. Av intresse torde emellertid i detta sammanhang vara att bringa i erinran den principdebatt rörande bolagsformens bibehållande, som enligt vad förut anförts uppkom vid Linköpings stads övertagande av därvarande stora kraft- och distributions företag. Frågan löstes här på det sättet, att verket vid kommunaliseringen helt införlivades med stadsförvaltningen. På goda grunder kan emellertid förmodas, att de argument, som androgos till stöd för bolagsformen, varit i huvudsak avgörande för de städer, som i motsvarande läge bestämt sig för denna form. Drätselkammaren i Linköping, som i samband med stadsfullmäktiges beslut om inlösen av aktierna i Linköpings elektriska kraft- och belysningsaktiebolag anmodades verkställa utredning ifråga om den framtida organisationen av verket, sammanfattade i avgivet yttrande skälen för bolagsformens bibehållande på följande sätt: 1. Bolagsformen möjliggjorde snabbare och smidigare behandling av förekommande affärstransaktioner. 2. En bolagsstyrelse hade på grund av gällande lag en ansvarsfullare ställning än en av kommun tillsatt styrelse. 3. En bolagsstyrelse hade jämväl en avsevärt självständigare ställning; den vore icke nödsakad att beträffande viktigare transaktioner inhämta stadsfullmäktiges medgivande. 4. Mellanhavandena mellan staden och bolagets abonnenter utanför staden kunde bättre skötas av en bolagsstyrelse än av en kommunal förvaltningsmyndighet. 5. Det vore obilligt att pålägga kommunala förtroendemän i en stadens styrelse arbete, som avsåge abonnenter utanför stadens eget område. 6. Ett bolag hade rent formellt lättare att vid tillfälliga behov upptaga lån än kommunen, som härför vore hänvisad att söka Kungl. Maj :ts tillstånd, vilket under dåvarande förhållanden kunde möta vissa svårigheter att ut-

92 verka; genom kommunal borgen borde bolaget vidare erhålla samma räntefot som staden själv. 7. Då den hittillsvarande verkställande direktören förklarat sig villig att även i fortsättningen åtaga sig verkets ledning, skulle detta för staden innebära ett visst mått av trygghet för verkets framtid. Emot beslutet avgavs reservation av tre ledamöter, vilka anförde: 1. Den enskilda företagsamhetens stora betydelse för framgångsrik närings- och affärsverksamhet kunde icke andragas till förmån för det föreslagna "skenbolag", som i verkligheten bleve ett rent kommunalt företag. 2. Det vore icke troligt, att staden, såsom företagets egentliga ägare, skulle vilja på en bolagsstyrelse överlåta befogenheter, som den vid kommunal drift måste förbehålla sig själv; lika väl som en kommunalstyrelse måste bolagsstyrelsen inhämta stadsfullmäktiges mening rörande t. ex. taxeändringar, införande av mätare, avsöndring från bolaget av landsortsnätet, inköp och utbyggande av nya vattenfall o. s. v. 3. Gentemot abonnenter, personal och andra personer, som kunna tänkas ställa krav på elektricitetsverket, innebure bolagsformen inga sannolika företräden framför kommunaldriften, då var och en, som vore missnöjd med styrelsens åtgöranden, säkerligen skulle finna vägen till stadsfullmäktige. 4. Här vore icke fråga om produktion av varor, som skola avyttras till en obestämd ooh växlande kundkrets eller om en affärsverksamhet, där det personliga initiativet kunde göra sig synnerligen gällande, utan vad som här fastmera fordrades vore, att arbetsledningen låge i goda händer, att verkets anläggningar omsorgsfullt övervakades och att driften gjordes så ekonomisk och tekniskt fullkomlig som möjligt, i vilka hänseenden en kommunalstyrelse hade samma möjligheter som en bolagsstyrelse.

93 5. Kommunal drift medförde en betydande årlig besparing av skatteutgifter. Det rörde sig här om avsevärda belopp. Bolaget erlade sålunda år 1920 i skatter till stat och kommuner 135,000 kronor. Enligt verkställda beräkningar skulle skattekostnaderna år 1922 uppgå till 110,000 kronor, vilket belopp enligt en noggrann beräkning av stadskamreraren rätteligen borde vara 101,000 kronor, varav 43,000 kronor i kronoutskylder, 10,000 kronor i landstingsskatt m. m. samt 48,000 kronor i kommunalutskylder. Därest rörelsen skulle drivas rent kommunalt, skulle i skattehänseende, sedan utskylder till Linköpings stad frånräknats, uppstå en ren besparing å cirka 53,000 kronor. 1 ) 6. Vid kommunal drift skulle väsentliga besparingar i arvoden till styrelsen och dess verkställande ledamot kunna göras. 7. Den icke oviktiga fördelen vunnes av en gemensam styrelse för stadens båda belysningsverk (gas- och elektricitetsverken). Vad sålunda förekommit synes vara ganska belysande för de olika uppfattningarna i ämnet. Att här närmare ingå på bolagsformens fördelar och nackdelar i avseende å företag av den beskaffenhet, varom nu är fråga, faller emellertid utom ramen för denna redogörelse.

*) Om de kommunala företagens ställning i skattehänseende må följande antecknas: Vad först angår statsskatterna stadgas i gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, att kommuner och andra dylika menigheter äro helt och hållet befriade från skyldighet att erlägga inkomstskatt. Samma bestämmelse gäller med avseende å förmögenhetsskatten. I fråga om kommunal- och landstingsskatten åter äro de kommunala företagen numera i huvudsak likställda med övriga företag.

94¶Olika typer av kommunala

elektricitetsverk.

Redan den allmänna översiktstablån å sid. 70—76 giver vid handen, att de kommunala eletricitetsverken icke äro av samma enhetliga typ som exempelvis gas- eller vattenledningsverken utan i avseende å rörelsens art och uppgifter förete mycket betydande skiljaktigheter. Vid klassificeringen kunna ett flertal olika indelningsgrunder väljas. I förevarande sammanhang torde det emellertid vara tillräckligt att skilja mellan å ena sidan sådana företag, som både i huvudsak producera erforderlig elektrisk energi och omhänderhava den direkta distributionen inom vederbörande samhälle (kraft- och distributionsverk) samt å andra sidan sådana, som från främmande kraftkällor inköpa elektrisk energi och väsentligen fungera blott såsom distributörer inom samhället av den sålunda inköpta kraften (distributionsverk). Kraft- och

distributionsverk.

Till den förra kategorien höra verken i Stockholm, Jönköping, Borås, Linköping, Nyköping, Härnösand, Visby, Nässjö, Umeå, Tranås, Åmål, Arboga, Falkenberg, Filipstad, Vetlanda, Lindesberg, Skellefteå, Haparanda, Nora, Laholm, Säter och Trosa. Hit hör också, reellt sett, verket i Norrköping, ehuru här av praktiska skäl det kraftproducerande företaget organiserats såsom en fristående, i bolagsform arbetande men av staden ägd affär. Samtliga här angivna 23 verk arbeta, på två undantag när, i huvudsak med vattenkraft, i mån av behov kompletterad med värmealstrad drivkraft. Endast verken i Visby och Haparanda sakna dylik kraft och äro hänvisade att på bränslevägen framställa all den energi, som distribueras. Överhuvudtaget har vattenkraftfrågan spelat en mycket betydande roll i de svenska städernas elektrifieringspolitik och föranlett åtskilliga städer att engagera sig i affärsföretag av stor räckvidd. Detta har understundom varit fallet även när kommunens elektricitetsverk ansetts böra bibehålla karaktären av

95 enbart distributionsverk, men primärkraft för detta ej kunnat i nödig omfattning och på lämpliga villkor anskaffas utan särskilda åtgärder från stadens sida. Några

anteckningar b e t r ä f f a n d e den munala vattenkraftspolitiken.

kom-

Det skulle föra för långt att söka i detalj skildra städernas strävanden att åt sig trygga tillgång till erforderlig vattenkraft. Några antydningar om de viktigaste händelserna på detta område torde dock ej böra saknas. Därvid bortses från de äldre och förhållandevis mindre betydande vattenkraftverken. Beträffande städer med egna vattenkraftverk av större omfattning må följande antecknas. Stockholm. Då det på grund av den ökade elektricitetskonsumtionen inom huvudstaden befanns oekonomiskt att driva kommunens stora elektricitetsverk enbart såsom ett bränsleverk, uppdrogo stadsfullmäktige redan i juni 1900 åt dåvarande gasverksstyrelsen att fortsätta de underhandlingar, som styrelsen inlett angående förvärvande av vattenfall, lämpliga för elektrisk kraftöverföring till Stockholm. Dessa underhandlingar resulterade i ett mellan styrelsen och Söderfors bruks Aktiebolag i början av år 1905 träffat preliminärt avtal rörande stadens inköp av Tamras- och Kvarnforsarna i Dalälven (sedermera kollektivt benämnda Untrafallén) för en köpeskilling av 1,150,000 kronor. Detta avtal blev av stadsfullmäktige godkänt den 2 juni 1905. Frågan om vattenrätten gav emellertid anledning till långvariga och komplicerade tvister med Kronan, och för dessas lösande nödgades staden utgiva ett ersättningsbelopp av 430,000 kronor, av vilken summa dock den ursprunglige säljaren bidrog med 200,000 kronor. Själva förvärvet av Untrakomplexet stod sålunda i 1,380,000 kronor, vartill komma kostnaderna för vissa kompletterande markförvärv, skadeersättningar o. dyl., runt 80,000 kronor. Den rättsliga sidan av saken blev definitivt ordnad under loppet av år 1911, då stadsfullmäktige anvisade ett belopp av

96 tillhopa 13,425,000 kronor för utförande av vattenkraftanläggning med ledningar och transformatorstation i Stockholm för utnyttjande av vattenfallen i Dalälven. Arbetet påbörjades år 1912. Emellertid visade sig de anslagna medlen otillräckliga, och stadsfullmäktige nödgades vid skilda tillfällen bevilja tillläggsanslag å sammanlagt 15,296,000 kronor. Untraverket kunde provisoriskt tagas i bruk i december 1918 och är numera i full drift. Färdigt synes verket hava kostat Stockholms stad omkring 30,200,000 kronor, fördelade på följande huvudposter: 1 ) vattenfallens förvärvande vattenbyggnader kraftstationen kommunikationer, bostäder m. m kraftledningen Untra—Stockholm transformatorstation i Stockholm administration, diverse och oförutsett Summa kostnader

1,460,000 9,245,000 8,368,000: 1,068,000 4,449,000 2,771,000 2,820,000 30,181,000

Rörande anläggningens räntabilitet föreligga, naturligt nog, icke några uppgifter, då den ännu icke varit i drift mer än en mycket kort tid. Stockholms stads betydande vattenkraftsintressen i Dalälven har föranlett staden att inträda såsom medlem först i "Skattungens regleringsförening u. p. a." och sedermera, efter det denna förening uppgått i "Dalälvens regleringsförening u. p. a.", jämväl i sistnämnda förening. Av föreningen har planerats regleringsföretag för en sammanlagd kostnad av 11,565,000 kronor, till vilkas utförande staden såsom föreningsmedlem komme att bidraga med omkring 1,300,000 kronor. Dessa planer ligga emellertid på lång sikt. Tills vidare torde Stockholm liksom övriga föreningsmedlemmar blott hava inbetalt det för föreningens igångsättande beräknade startkapitalet, allt som allt J ) Uppgifterna hämtade ur vederbörande förvaltningsstyrelses framställning av den 7 november IQIQ om fyllnadsanslag för anläggningens fullbordande (Stockholms stadsfullmäktiges handlingar).

97 400,000 kronor, varav omkring 55,000 kronor falla på Untraverken. Redan vid Untraverkets tagande i bruk hade energiåtgången inom Stockholm nått sådan omfattning, att det nya verkets leverans förmåga vid ett medelvattenår ansågs komma att bliva i det allra närmaste utnyttjat. Man fann det därför nödvändigt att gå i författning om anskaffande av ytterligare vattenkraft, och blickarna riktades denna gång mot Indalsälven. År 1920 beslöto stadsfullmäktige inköpa aktierna i A.-B. Svarthålsforsen, vilket ägde omkring 80 procent av vattenkraften i fallet med samma namn. Kostnaderna för detta aktieförvärv belöpte till 1,250,000 kronor, varjämte samtidigt anslogs ett belopp av 100,000 kronor för vissa kompletteringsarbeten vid Svarthålsforsen och övriga med förvärvet förenade utgifter. Detta företag, som ännu icke behövt tagas i anspråk för kraftleverans till Stockholm, bedrives fortfarande såsom ett fristående aktiebolag, vars enda aktionär emellertid i verkligheten är Stockholms kommun. Jämväl för Svarthåls forsens del har Stockholms stad ingått i en regleringsförening av ungefärligen samma konstruktion som den ovannämnda Dalälvens regleringsförening, nämligen Indalsälvens regleringsförening. Stadens insats synes i detta fall röra sig om förhållandevis obetydliga belopp. Norrköping. Norrköpings elektricitetsverk och spårvägar anlades år 1903 enligt kontrakt med Elektriska aktiebolaget A. E. G., som samtidigt övertog hela anläggningens drift på arrende under 5 år. Verket utrustades från början enbart för likströmsdistribution, d. v. s. för belysning, småmotorer och spårvägar. Till storindustriens kraftbehov, som vid denna tid allmänt tillgodosågs genom kraftalstring i egna anläggningar, ansåg man sig icke hava anledning taga speciell hänsyn. Redan innan driften av verket år 1909 övertogs av staden, började från stadens sida försök göras att planmässigt tillförsäkra företaget tillgång till hydroelektrisk energi i nödig omfattning. Avtal träffades med innehavare av olika kraftstationer om energileveKommunal affärsverksamhet.

98 råns. Sådana avtal ingingos exempelvis med Skärblacka aktiebolag, med Linköpings elektriska aktiebolag, med statens kraftverk och flera andra producenter av vattenkraft. Samtidigt sökte vissa kommunens förtroendemän genom förvärvande för stadens räkning av lämplig egen kraftkälla främja en slutlig lösning av kraftfrågan. Sålunda inköptes och överläts på staden en betydande aktiepost i Östergötlands elektriska aktiebolag, vilket förfogade över vattenkraften vid Jacobslund och hade för avsikt att där inrätta en större kraftstation. År 1906, då frågan om elektrifiering av statsbanorna var aktuell, försålde emellertid staden sin rätt till Jacobslundsfallen till Kungl. Järnvägsstyrelsen. Anledningen till denna försäljning var dels att staden icke ville stå hindrande i vägen för ett viktigt statsändamål, som efter vad man då trodde skulle omedelbart realiseras, dels att utbyggnaden av Jacobslundsfallen ansågs utgöra ett led i en fullständig reglering av Motala ströms vattenavrinning, vilken reglering beräknades automatiskt komma den inom Norrköpings stad befintliga vattenkraften tillgodo, dels slutligen att staden på detta sätt skulle erhålla kraft i mån av behov utan att behöva ikläda sig de ekonomiska risker, som måste åtfölja utbyggandet av ett vattenfall för täckande av i tillväxt varande kraftbehov. Staden betingade sig nämligen vid uppgörelsen rätt att, så snart fallen blivit av staten bebyggda, uttaga intill högst 3,200 elektriska hästkrafter för all framtid, mot i avtalet överenskommet förmånligt pris. Hela den kalkyl, på vilken denna transaktion grundades, visade sig emellertid förhastad, i det att elektrifieringen av statsbanorna undansköts på en oviss framtid. Användningen av elektrisk energi inom staden för belysning, motordrift och spårvägar växte dock oavbrutet, och man stod därför snart inför nödvändigheten att, oberoende av frågan om Jacobslundsfallens utbyggande, förstärka det kommunala verkets kraftresurser. Detta skedde genom arrende från och med 1910 av kraft från A.-B. Knutsbro kraftstation. Härigenom erhöllos sammanlagt 1,500 hästkrafter året om. Sedan tillgången till ett så betydande kraftbelopp tryggats, kunde

99 staden övergå från att distribuera enbart likström till att även distribuera högspänd 3-fasström för industrier. Samtidigt härmed vidgades distributionsområdet till att omfatta jämväl stadens närmaste omgivningar, varigenom man ville förebygga, att industrier, baserade på kraft från konkurrerande håll, skulle slå sig ned invid stadsgränsen. I den mån kraftleveranserna till industrien ökades, blev det för staden en nödvändighet att även öka kraftresurserna och framför allt att erhålla bättre rådighet över de nödiga kraftkällorna, än vad genom korttidsavtal med producenterna kunde vinnas. Under sådana förhållanden uppstod tanken på ett stadens delägarskap i A.-B. Knutsbro kraftstation, vilket företag ägde tvenne vattenkraftanläggningar vid Svartån, nämligen Öjebro kraftstation (färdig 1911) och Knutsbro kraftstation (fullständigt ombyggd 1916). Den totala årsproduktionen vid dessa båda stationer beräknades till omkring 13 miljoner kwt.timmar, varav cirka 9 miljoner redan tagits i anspråk för Norrköpings stads behov och återstoden distribuerades till Skänninge, Mjölby m. fl. orter. Ett antal ledande kommunalmän i Norrköping förvärvade i början av år 1917 gemensamt 5,646 av bolagets samtliga 4,000 aktier, vardera lydande nominellt å 100 kronor. Konsortiet hade för denna aktiepost erlagt en köpeskilling av kronor 903,528:79, d. v. s. kronor 247:81 per aktie, och erbjöd nu staden att övertaga aktierna för samma pris. Anbudet blev av stadsfullmäktige enhälligt godkänt vid sammanträde den 14 juni 1917. Sedermera har staden i olika poster inköpt ytterligare 330 aktier för en sammanlagd kostnad av kronor 82,775 : 82 eller i genomsnitt kronor 250:84 per aktie. Av bolagets hela aktiestock, 4,000 stycken, befinna sig sålunda numera 3,976 i stadens ägo, medan endast 24 kvarligga på enskilda händer. Efter det staden blivit ägare till Knutsbrobolaget har dettas verksamhet väsentligt utvidgats i syfte att öka kraftproduktionen och därigenom kunna tillgodose det kommunala elektricitetsverkets växande behov av primärkraft. Sålunda förvärvade bolaget år 1920 för en köpeskilling av 1,500,000 kronor

100 vattenkraften vid Bjärka-Säby egendom, där en ny, stor kraftstation planeras. För fullgörandet av bolagets betalningsskyldighet i detta fall har Norrköpings stad iklätt sig full borgen, varjämte staden iklätt sig ytterligare borgensansvar för lån å omkring 1 miljon kronor, vilka medel av bolaget använts för anläggnings- och utbyggnadsarbeten. Såsom ytterligare led i Knutsbro-företagets utvidgning inköptes 1921 för en kostnad av 175,000 kronor vattenkraften vid Brokinds egendom. Då fråga förelåg om Knutsbrobolagets förvärv av vattenkraften vid Bjärka-Säby, hade man samtidigt att taga ställning till vissa andra förslag till ökande av den för kommunens elektricitetsverk disponibla kraftmängden. Behov hade sålunda yppats av särskilda anordningar för stärkande av verkets moments- och driftstörningsreserver. Tvenne alternativa förslag hade därutinnan uppgjorts, nämligen abonnemang å ytterligare vattenkraft från statens kraftverk eller anläggande av en större ångreservstation inom staden. Det senare alternativet, vars genomförande beräknades draga en kostnad av 2,105,000 kronor, valdes huvudsakligen av ekonomiska och driftstekniska skäl men jämväl för undgående av statens inblandning i stadens framtida vattenkraftspolitik. De krav i sådant hänseende, som under förhandlingarnas gång uppställts från Vattenfallsstyrelsens sida, ansågos komma att bliva för staden hindersamma och besvärande, främst därigenom att vid bifall till dessa krav stadens egen kraftdistribution skulle komma att begränsas inom ett en gång för alla bestämt, mindre område, beträffande vilket staten för övrigt förbehölle sig egen leveransrätt till statliga och vissa andra inrättningar. Jönköping. Till år 1913 synes elektricitetsverket i Jönköping hava drivits enbart såsom bränsleverk. Nämnda år träffades emellertid avtal med Huskvarna vapenfabriks A.-B. om leverans till elektricitetsverket av viss mängd primärenergi. Sedan elektricitetsförbrukningen, särskilt under krisåren, i hög grad stegrats, visade sig den kraftmängd, som kunde erhållas från Huskvarnaanläggningen, alldeles otillräcklig, och man började

101 överväga olika möjligheter för anskaffande av en stadens egen vattenkraftsstation. I grannstaden Huskvarna var situationen ungefär densamma. Centralgruppens emissionsaktiebolag i Stockholm, vilket sedan någon tid förehaft utredning angående utnyttjande av vattenkraften i Röttleån (upprinner i sjön Bunn och utfaller i Vättern), erbjöd i slutet av år 1916 Jönköping och Huskvarna att såsom största delägare ingå i ett kraftaktiebolag med uppgift att tillvarataga nämnda vattendrags kraftresurser. Kostnaderna beräknades i mars 1917 på följande sätt. Förvärv av vatten- och markrätter Kraftanläggningen Diverse omkostnader och oberäknade utgifter . .

650,000: — 1,600,000: — 250,000: —

Kronor

2,500,000: —

Finansieringen skulle ske så, att dels upptoges ett obligationslån å 1,500,000 kronor, dels såsom aktiekapital tillskötes 1,100,000 kronor. Av aktiekapitalet skulle Jönköping teckna 500,000 kronor, Huskvarna 200,000 kronor, några småkommuner, vilkas intressen berördes av regleringen, 50,000 kronor, samt Centralgruppens emissionsaktiebolag 350,000 kronor, av vilket belopp emellertid 100,000 kronor skulle anses inbetalade genom bolagets arbete och risk för företagets igångsättande. Genom särskilda leveransavtal mellan det tillämnade bolaget och de tvenne kommunala huvudintressenterna skulle omfattningen och priset å den levererade energien närmare bestämmas. Med vissa smärre jämkningar fann sig drätselkammaren i Jönköping böra biträda den sålunda uppgjorda planen. Stadsfullmäktige avslogo emellertid drätselkammarens hemställan samt uppdrogo åt kammaren att undersöka möjligheten av förvärv för stadens räkning av det ifrågasatta kraftföretaget i dess helhet. Förnyade underhandlingar inleddes därpå med Centralgruppens emissionsaktiebolag, vilket för sin del förklarade sig icke hava något att erinra emot att Jönköping övertoge hela kraftföretaget med därå vilande förpliktelser, under

102 förutsättning likväl att med Huskvarna stad kunde träffas antaglig överenskommelse om dess ställning till företaget. Då Huskvarna icke fann sig böra avstå från sin rätt att teckna aktier i det tillämnade kraftbolaget, förföll emellertid förslaget om Jönköpings övertagande av hela affären. I stället ordnades saken på det sättet, att de bägge städerna, med uteslutande av övriga ursprungligen tillämnade intressenter, slöto sig tillsammans i ett bolag, Södra Vätterns kraftaktiebolag, vilket av emissionsbolaget övertog ifrågavarande vattenoch markrätter. Minimiaktiekapitalet bestämdes till 1,100,000 kronor, varav 798,000 kronor tecknades av Jönköping, 299,000 kronor av Huskvarna, 2,000 kronor av tvenne av drätselkammaren i Jönköping godkända personer samt 1,000 kronor av en av Huskvarna drätselkammare godkänd person. Bolagets styrelse skulle bestå av 5 ledamöter, 3 från Jönköping och 2 från Huskvarna. Utöver aktiekapitalet erforderliga medel för kraftanläggningens utförande i enlighet med tidigare upprättat förslag (se ovan) skulle anskaffas genom uppläggande av ett obligationslån mot proprieborgen av de bägge städerna. Beslut om företagets ordnande enligt här angivna grunder fattades av stadsfullmäktige i Jönköping och Huskvarna på hösten 1917. Kristidsförhållandena lade stora hinder i vägen för arbetets igångsättande, och det dröjde rätt länge, innan utbyggnadsplanerna började förverkligas. År 1920 verkställdes en grundlig omräkning av samtliga kostnadskalkyler, och det visade sig då, att anläggningens iordningställande skulle draga en kostnad av cirka 4,600,000 kronor mot beräknade 2,500,000 kronor i mars 1917. Då aktiekapitalet, enligt vad förut angivits, utgjorde 1,100,000 kronor, gällde det sålunda att på lånevägen uppbringa 3,500,000 kronor. Ett lån å detta belopp upptogs även 1921 mot de bägge städernas borgen. Anläggningen är ännu ej slutförd; någon uppgift om de verkliga kostnaderna kan sålunda ej lämnas. I avbidan på Röttlekraftens tillgodogörande har Jönköpings stad enligt beslut år 1917 förvärvat vattenkraft i Landsjön samt för dess utnyttjande anlagt ett icke obetydligt kraftverk vid

103 Edeskvarna. Anskaffningskostnaden för detta verk belöper sig till omkring 1,300,000 kronor. Rörande vattenkraftsfrågan i Linköping hänvisas till förut lämnade redogörelse ifråga om stadens övertagande av Linköpings elektriska kraft- och belysningsaktiebolag. Borås.1) År 1904 stod staden inför uppgiften att, i samband med införande av kabelnät i stället för luftledningar, genomgripande utvidga sitt elektricitetsverk. Det i staden befintliga ångverket var ganska obetydligt och användes huvudsakligen för belysning, medan stadens många betydande textilfabriker begagnade sig av egna ångmaskiner. Den för elektricitetsfrågans förberedande tillsatta kommittén hade att överväga ett flertal framkomna alternativ förslag, bl. a. tvenne framställningar från enskilda bolag om koncession å kraftdistributionen inom staden, båda eget nog baserade på anläggande av kraftverk vid en närbelägen större torvmosse. Koncessionsplanerna avvisades emellertid med en motivering, som i detta sammanhang kan förtjäna återgivas: "Enligt kommitterades åsikt äro dessa anbud icke tilltalande. Det torde, även om kommunen därigenom skulle besparas en tillfällig utgift, vara mycket vanskligt för staden att genom monopol åt en enskild firma binda sina händer för lång framtid, men dock med utsikt att i händelse av förvecklingar och missnöje med monopolshavaren få efter en oviss värdering inlösa en måhända då omodern och värdelös anläggning. Tillfredsställande garantier för anläggningens bestånd och ändamålsenliga handhavande torde vara svåra att prestera för en nu än så solid firma, då ju avtalet skulle avse en lång framtid. Monopolet skulle tvivelsutan verka fördyrande för enskilda konsumenter av ljus och kraft, och staden, som hittills haft vinst av den elektriska driften, skulle väsentligen beröva sig utsikten till den ökade inkomst, som efter utvidgningen med säkerhet kan påräknas och som givetvis varit grunden till enskilda fir*) Efterföljande redogörelse grundar sig väsentligen på en uppsats av dåvarande majoren Sven Liibeck i Svenska Stadsförbundets tidskrift 1913, häfte 2, samt på tryckta byggnadsberättelser rörande kraftanläggningen vid H a b y och Hulta (Borås 1919)-

104 mors spekulationer på att vinna monopol på driften. Kommitterade tro sig för övrigt kunna i det följande uppvisa, att staden sitter inne med möjligheter att leverera elektrisk energi för billigare kostnader, än som äro tänkbara för någon enskild firma eller person, och att det sålunda icke vore riktigt att uppoffra den fördel, som därav bör följa för staden själv och dess industri. Kommitterade hålla alltså före, att staden själv bör taga utvidgningen av den elektriska driften härstädes om hand; och då, försåvitt kommitterade veta eller kunna inse, den elektriska ström, som härför erfordras, icke kan köpas från någon i annans ägo befintlig kraftstation, måste staden själv åt sig producera den för utvidgningen nödiga energien. Av härför tänkbara metoder kunna för staden ifrågakomma endast tre, nämligen utvidgning av den befintliga ångkraftcentralstationen här i staden medelst insättande däri antingen av nya maskinaggregat för ånga eller av modern olje- (Diesel-) eller gasmotorer, upprättande av en kraftstation utom staden för genererande av elektrisk ström medelst torvgasmotorer och inrättande av en eller flera kraftstationer utom staden, drivna medelst vattenkraft." Dessa olika möjligheter blevo föremål för ingående undersökningar, vilka resulterade i ett bestämt förord för vattenkraftsalternativet. Sedan genom särskilda sakkunniga inventering företagits av de vattenkrafttillgångar, som funnos disponibla inom en radie av omkring 4 mil från staden, beslöto stadsfullmäktige på kommitterades hemställan i augusti 1905 inköpa följande söder om staden belägna vattenfall, nämligen Haggårdafallet i Viskans biflod Häggån vid dess utlopp ur Frisjön, norra stranden av Habyfallet i Viskans biflod Slottsån vid dess utlopp ur Öresjön (södra stranden äges av Kronan) samt Strömmen, ett fall högre upp i Slottsån mellan Ögasjön och Sandsjön. Samtidigt inköptes vattenrätt vid utloppen av sjöarna Holtsjön och Tolken i förenämnda vattendrag i syfte att lättare kunna genomföra även dessa sjöars reglering. I planen ingick även att förvärva Kronans andel av Habyfallet, en fråga som även lyckligen löstes, ehuru först år 1911.

105 Till en början beslöts att låta utbygga endast Häggärdafallet samt i samband därmed verkställa reglering av Frisjön. Fallet utbyggdes för leverans av 1,600 a 1,800 hästkrafter. Anläggningen blev färdig i april 1908 och kostade, exklusive kabelnät och reservstation i staden, runt 615,000 kronor, därav 117,000 kronor för vattenkraftens förvärvande och därmed i samband stående ändamål samt återstoden 498,000 kronor för regleringsarbetet och kraftanläggningen. Verket, som har en leveransförmåga av omkring 3 miljoner kwt, förmådde icke för mer än några få år framåt fylla stadens växande behov av elektrisk energi. I december 1912 beslöto därför stadsfullmäktige skrida vidare med avseende å de inköpta vattenfallens utnyttjande. Denna gång gällde det Habyfallet, vilket under åren 1913—14 utbyggdes för en sammanlagd kostnad av 2,302,014 kronor, varav omkring 260,000 kronor avse kostnader för förvärv av vattenrätter, mark o. dyl. Anläggningen slutbesiktigades i februari 1915 och togs därpå omedelbart i bruk. Icke heller Habyverket kunde emellertid varaktigt tillgodose kraftbehovet inom staden. Redan i samband med beslutet om dess utbyggande hade staden inköpt de nedanför Haby belägna Hultafallen, där en kraftstation började anläggas i mars 1916, sålunda omedelbart efter sedan Habystationen tagits i bruk. Anläggningen blev färdig i oktober 1917. Den kostade inalles 853,000 kronor, därav 180,000 kronor för lösen av mark och vattenrätter. Anläggningskostnaderna och den ungefärliga storleken av de tre kraftstationer, Borås stad sålunda i rask följd uppfört, sammanfattas i följande tablå:

Häggårda Haby Hulta

Anläggningskostnad Kronor

Produktion

Anläggningsår

1908 1915 1917

615,000: — 2,302,014: — 853,000: —

2,565,970 6,692,700 3,345,100

Summa

3,770,014

12,603,770

kwt

106 Umeå. Det kommunala elektricitetsverkets behov av primärkraft tillgodoses i huvudsak genom leverans från Klabböle kraftstation i Umeälven, vilken synes hava varit i stadens ägo sedan 1880-talet. Första utbyggnaden skedde år 1889; det nuvarande verket är uppfört 1910. Hela anläggningen uppgives hava kostat runt 1,800,000 kronor, därav cirka 500,000 kronor för distributionsanläggningarna. Årsproduktionen 1920 uppgick till omkring 14,000,000 kwt. År 1917 uppkom tanken att för stadens räkning förvärva ytterligare ett stort vattenfall, Norrforsen, och ingående förhandlingar fördes såväl rörande själva förvärvet som rörande sättet för fallets utnyttjande och det nya företagets finansiering. Emellertid visade sig affären alltför stor i förhållande till stadens ekonomiska resurser, varför planen fick förfalla. Staden, som förskaffat sig optionsrätt till fallen, överlät denna rätt på Statens vattenfallsstyrelse, vilken i gengäld förband sig bl. a. att för all framtid tillhandahålla Umeå 20 procent av den effekt, som kunde komma att alstras vid Kronans blivande kraftanläggningar i fallen. Ifråga om Huskvarna lämnade redogörelse.

hänvisas till ovan under Jönköping

Från Tranås, som sedan några år tillbaka äger och driver ett förhållandevis betydande kraftverk vid Forsnäs, föreligga icke andra uppgifter än att Forsnäs fallet inköptes 1918 för ett pris av 125,000 kronor samt färdigmonterades på våren 1920. Hela anläggningen med den 3 mil långa kraftledningen till Tranås synes hava kostat omkring 800,000 kronor. Bland de kommunala kraftverken intager slutligen det av Skellefteå stad anlagda Finnforsverket ett framskjutet rum. Verkets tillkomsthistoria är såtillvida märklig, som ur en ursprungligen mycket blygsam plan på belysningsanläggning för stadens eget behov utvecklar sig ett affärsföretag med en årsproduktion, vilken år 1920 uppgick till ungefärligen samma siffra som vid de av Sydsvenska kraftaktiebolaget numera ägda Hemsjöanläggningarna (respektive 42,5 och 44,3 miljoner k w t ) .

107 Frågan om införande av elektrisk belysning var första gången på tal i allmänna rådstugan år 1887. En kommitté tillsattes, vilken år 1896 hemställde, att rådstugan måtte bemyndiga drätselkammaren att åt staden förvärva erforderlig vattenkraft. Sedermera tillsattes en ny kommitté, som föreslog staden att inköpa Selsforsens vattenfall. Kostnaderna för fallets utbyggande ställde sig emellertid för höga. Samma förhållande ansågs gälla för andra föreslagna vattenfall. Man utredde då även möjligheten av att anlägga ett acetylengasverk, men en dylik anläggning befanns vara både dyrbar och mindre lämplig. Slutligen beslöt rådstugan i juli 1901 att för en kostnad av 85,000 kronor anlägga ett med ånga drivet elektricitetsverk. Beslutet upphävdes av rådstugan redan samma månad, och i januari 1902 beslöts i stället att inköpa södra delen av Finnforsfallet för 25,000 kronor. Staden gick dock snart ifrån även sistnämnda beslut och lämnade år 1902 åt två privatpersoner koncession på anläggning och drift av ett elektricitetsverk, som skulle drivas med ånga. Denna anläggning kom emellertid aldrig till stånd. Först år 1906 togs frågan upp på nytt. I juni samma år beslöto stadsfullmäktige att inköpa det s. k. Lillfallet ovanför Finnforsen för 3,000 kronor. Påföljande månad inköptes ytterligare 6 vattenfall eller delar av fall i Skellefteälven för ett belopp av 150,000 kronor. Samtidigt antogs ett anbud från handelsfirman Markstedt & Söner samt Bure aktiebolag om förhyrandet av 800 hästkrafter för drivande av en sulfitfabrik. Under arbetet med fallens utbyggande slöt staden nya kontrakt om kraftleverans, bland vilka märkes ett med Ytterstfors trävaruaktiebolag om icke mindre än 2,000 hästkrafter. Kraftverket igångsattes den 1 juli 1908. Efterfrågan på kraft från den uppblomstrande träindustriens sida var emellertid så stark, att staden redan påföljande år måste besluta nya utbyggnader av fallen. Vid den nya delen av kraftverket började driften den 26 januari 1912, sedan åren 1909 och 1910 nya kontrakt om stora strömleveranser tecknats med aktiebola-

108 get Skellefteå bolag.

trämassefabrik

och Ytterstfors trävaruaktle-

Anläggningskostnaderna uppgingo vid 1920 års slut till 2,950,290 kronor, och verkets bokförda värde vid samma tidpunkt till 2,049,734 kronor. Omsättningen har under åren 1911—1920 utgjort respektive kronor 139,700, 260,128, 314,865, 299,091, 300,264, 312,737, 318,358, 399,599, 464,895 och 505,101. Såsom redan antytts, hava åtskilliga städer, ehuru de för den närmaste framtiden haft sitt kraftbehov fyllt genom avtalade leveranser från statens eller enskilda kraftverk, sett sig föranlåtna att, med tanke på förhållandena vid tiden för dessa avtals upphörande, säkra sig tillgång till egna vattenfall. Ett intressant men ej särdeles uppmuntrande exempel på en sådan mera långsiktig vattenkraftspolitik erbjuder Karlstad. Primärkraften till stadens elektricitetsverk erhålles för närvarande från Dejefors kraftstation (ägare Dejefors kraft- och fabriksaktiebolag), som emellertid blott kunnat kontrahera en förhållandevis liten energimängd på varaktig leverans, medan den i övrigt erforderliga kraften bekommits på villkor, att leveransen skulle få upphöra efter 6 månaders uppsägning. Då man trodde sig hava att räkna med en sådan eventualitet, varvid staden givetvis skulle råka i stort bryderi, önskade man för dess räkning förvärva någon lämplig kraftkälla och såmedels vinna säkerhet för ett kontinuerligt tillgodoseende av de förefintliga behoven. Till staden ingavs i början av år 1918 anbud, dels på övertagande av hela aktiestocken i Kohlsäters aktiebolag med ett aktiekapital av 195,000 kronor, fördelat på 390 aktier å 500 kronor, dels på inköp av Snarkils bruk med vattenrätt och jordområde vid Snarkilsströmmen i Silleruds socken, vidare av Karlsfors, ett landområde beläget å ömse sidor om Forsbyälven, jämte Karlsfors bruk med vattenfall, likaså i Silleruds socken, vidare av Blixbol eller Emilsdals vattenfall med strand-

109 rätt å ömse sidor om Lillälven jämte såg, kvarn och bruksbyggnad i Gillberga socken, vidare av egendomen Övre Kohlsäter med vatten och vattenkraft i Kohlsäters- och Lillälven jämte såg och kvarn, allt i Långseruds socken, samt slutligen vattenrätt och dammfästen vid Öjesjöns utlopp (Långseruds socken). Kohlsäters aktiebolag, som ägde fastigheter och vattenrätter inom Gillberga, Långseruds, Svanskogs och Mo socknar, ägde bl. a. en såg jämte elektrisk kraftstation, en trämassefabrik inrättad för kartongtillverkning jämte därtill ansluten såg, ävensom anbetarebostäder, magasin m. m. samt ytterligare en elektrisk kraftstation med maskinistbostad. Bolaget hade vidare stora skogsarealer, inalles omkring 4,000 tunnland. Bolagets alla tillgångar värderades i runt tal till 2,100,000 kronor. Aktierna utbjödos till det nominella värdet, 195,000 kronor. Med övertagandet av ifrågavarande aktier följde emellertid ansvarigheten för bolagets alla skulder, vilka den 31 december 1917 uppgingo till omkring 1,5 miljoner kronor. Övriga utbjudna, här ovan uppräknade egendomar betingade tillhopa en köpeskilling av 423,000 kronor. Formellt skulle saken så ordnas, att jämväl sistberörda egendomar försåldes icke till staden direkt utan till Kohlsätersbolaget. Stadsfullmäktige beslöto i april 1918 godkänna de sålunda föreliggande anbuden, i vilket sammanhang staden jämväl åtog sig borgen å intill 500,000 kronor för Kohlsätersbolaget, avseende i första hand de lån, som erfordrades för bolagets förvärvande av ovannämnda fastigheter. Meningen var nu, att på ett särskilt, av staden bildat kraftbolag skulle överlåtas de delar av Kohlsäterskomplexet och eljest förvärvade egendomar, som voro av omedelbar betydelse för lösningen av stadens kraft fråga, medan trämasse- och kartongfabriken, skogsmarkerna, sågverksanläggningarna och annat sådant snarast möjligt borde försäljas. Denna plan realiserades även såtillvida som år 1919 bildades Kohlsäters kraftaktiebolag, likaså med Karlstad stad såsom praktiskt taget enda intressent. Detta övertog vattenfallen vid Snarkil, Karlsfors,

110 Övre Kohlsäter och Blixbol samt vattenrätten, med dammfästen vid Öjesjöns utlopp, allt för en köpeskilling av 438,000 kronor. Kraftbolaget har sedermera uppfört en ganska betydande kraftstation vid Blixbol. Däremot visade det sig omöjligt att till antagbart pris försälja de fabriksanläggningar och övriga egendomar, som kvarstannat hos det ursprungliga bolaget, i fortsättningen kallat industribolaget, och sedan konjunkturen på trä varumarknaden avsevärt försämrats, torde förhoppningarna om en snar avveckling av denna affär icke vara synnerligen stora. Då staden i realiteten äger bolagets samtliga aktier, har naturligtvis ansvaret för bolagets drift i sista hand vilat på denna. För beredande av erforderligt driftskapital har staden nödgats att ej blott kvarstå i ovan omförmälda borgen för 500,000 kronor, även sedan väsentliga delar av den fasta egendom, för vars förvärvande nämnda borgen ursprungligen tecknats, övergått på kraftbolaget, utan också att utsträcka sitt borgensansvar så, att staden hos Värmlands enskilda bank iklädde sig bristborgen som för egen skuld för 1 miljon kronor av ett kreditbelopp å högst 2,350,000 kronor, som beviljats eller kunde komma att beviljas mot pant av fastighets- och förlagsinteckningar i bolagets egendom. Industribolagets rörelse visade för åren 1918 och 1919 någon vinst, ett resultat som dock, enligt vad av en på stadsfullmäktiges föranstaltan verkställd särskild granskning synes framgå, är till riktigheten tämligen tveksamt. Granskningsmännen förmenade sålunda, att vid rationell bokföring bort i stället för vinst redovisas förlust å respektive 22,000 och 47,000 kronor, vilka siffror ytterligare bort höjas med respektive 33,000 och 31,000 kronor, motsvarande bristande avskrivningar å byggnader, maskiner och inventarier. Hur härmed förhåller sig är givetvis omöjligt för en utomstående att bedöma. För 1920 uppgives en vinst å 28,000 kronor, men 1921, då omslaget på pappers- och trämarknaden gjorde sig med full styrka gäl-

Ill 1

lande, redovisas en förlust av 498,357 kronor. ) Härmed hade en sådan situation inträtt, att bolaget antingen måste jämlikt aktiebolagslagen träda i likvidation eller ock rekonstrueras. Det sistnämnda alternativet valdes. Rekonstruktionen genomfördes på sådant sätt, att aktiekapitalet ökades med 1 miljon kronor, vilket belopp Karlstads stad ensam tecknade mot det att staden befriades från sin dittillsvarande borgen å samma belopp. Enligt i detta sammanhang upprättade kalkyler antogs, att bolagets förlust för år 1922 skulle kunna begränsas till 15,000 kronor. Hur affären slutligen kan komma att utfalla är givetvis omöjligt att nu förutse, då detta väsentligen är beroende av den blivande konjunkturutvecklingen. För att rätt bedöma Kohlsätertransaktionen i dess helhet erfordras även säkrare kännedom om innebörden av den mellan industri- och kraftbolagen träffade uppgörelsen än som vid föreliggande utredning stått till buds. Antydningar hava icke saknats, att det pris, som åsatts den på sistnämnda bolag överlåtna egendomen, hållits så lågt, att såmedelst en viss marginal uppkommit, inom vilken eventuella slutliga förluster på industribolaget kunna rymmas, utan att affären såsom helhet betraktad behöver bliva förlustbringande. Å andra sidan skymtar den uppfattningen, att kraftJ

) Balansräkningen visar:

S Tillgångar 7l2 1921 Fastigheter 1,463,359:85 Kraftledningar 3,89i:45 260,455: 68 Inventarier, fasta 81,254: 50 » , lösa 103,128: 67 Fabrikens lager 46,807: 91 Sågens lager Lantbrukets spannmål, 23,431: 40 83,410: 57 Skogarna 729:69 33,953: 60

8X Skulder /M 1921 Lån i Värml. enskilda Bank 2,250,000: — Ogulden ränta å d:o 88,ii3:*68 Värmlands läns Hypoteksförening 3,628: 87 Karlstads sparbank 225: — Kreditivet 98,561:22 Skulder till diverse personer 147,455:07 Aktiekapitalet 191,000: — Reservfonden 7,5°°: — Vinst —

100,000: —

87,702: 74 498,357: 78 Summa kronor 2,786,483: 84

Utestående fordringar...

Summa kronor 2,786,483: 84

112 leveransen från kraftbolaget till industribolaget betalas på ett sätt (2 öre per kilowatt), som innebär en dold subvention till det senare från det förra. I berörda frågor torde väl meningarna komma att förbliva delade. Däremot synes man på ort och ställe numera vara ganska enig om, att ett förvärv av den beskaffenhet, som här förekommit, rymmer långt flera moment av spekulativ och i övrigt osäker art än lämpligen bör vara fallet, när kommunala intressen äro implicerade. I dessa anteckningar rörande den stadskommunala kraftpclitiken bör slutligen några ord ägnas åt Sydsvenska kraftaktiebolaget, ett företag med starkt kommunalt inslag och av högst betydande dimensioner. På bekostnad av enskilda personer i Skåne och Halland anställdes år 1905 en utredning angående möjligheten att nyttiggöra Lagaåns obegagnade krafttillgång. Sedan denna utredning givit ett uppmuntrande resultat, beslöts den 31 maj 1905 att söka bilda ett bolag under benämningen Sydsvenska elektriska aktiebolaget med ändamål att leverera elektrisk energi till industricentra utmed och i närheten av västkusten från Halmstad till Malmö. Bolagets interimsstyrelse utsände omedelbart till de städer, som ligga inom i frågakommande rayon, närmare förslag om verksamhetens ordnande. Från städernas sida möttes förslaget med stort intresse. På sammanträden mellan delegerade från Malmö, Hälsingborg, Lund, Halmstad och Landskrona enades man om att medverka vid bolagets bildande. Delegerade föreslogo för sin del, att städerna borde ingå såsom största delägare i det tilltänkta bolaget. Efter att stadsfullmäktige i nyssnämnda städer beslutat under vissa villkor teckna aktier i bolaget, bildades detta år 1906 med ett aktiekapital av lägst 3,600,000 kronor. Aktierna lyda å 100 kronor. Preferensaktier a 6 procent få utgivas till sammanlagt högst Yz av utelöpande aktiekapital. Sedan stamaktierna även bekommit 6 procent utdelning, äro samtliga aktier

113 likställda i förhållande till ytterligare vinst. Aktierna utfärdades i två serier A och B, av vilka den förstnämnda, omfattande två tredjedelar av det utelöpande kapitalet, övertogs av de intresserade städerna. Aktiebreven av serien A innehålla föreskrift, att, om aktie övergår till annan, som icke redan är aktieägare, förutvarande aktieägare skola vara berättigade att, inom sex månader från det hembud skett, tillösa sig densamma med belopp, som, i brist på åsämjan, bestämmes av skiljemän. Vid bolagets bildande övertogo städerna 24,000 aktier, varav Malmö 12,000, Hälsingborg 4,500, Lund 2,250, Halmstad 3,000 och Landskrona 2,250 aktier. Samma år bolaget bildades träffades mellan ifrågavarande städer ett särskilt avtal för tillgodoseende av deras gemensamma intressen uti bolaget. Enligt detta avtal skall vid ökning av aktiekapitalet teckningsrätt, som en eller flera städer icke önska begagna, fördelas mellan övriga städer efter förhållandet mellan deras andelar i aktiemajoriteten. Vill någon stad avhända sig aktier, skola dessa först hembjudas övriga städer till inlösen. För beredande och handläggning av ärenden, som beröra städernas rätt och intressen i bolaget, utser varje stad tre ombud, vilka tillsammans med övriga städers ombud bilda en städernas gemensamma delegation. I bolagets styrelse, som består av nio ledamöter, väljas två representanter för Malmö och en representant för var och en av de övriga städerna. I det ursprungliga avtalet saknades bestämmelser angående giltighetstid. Först år 1910 uppnåddes enighet om att avtalet skulle gälla under 25 år från den 1 januari 1910. Kraftanläggningarna vid Lagaån kunde tagas i bruk under våren 1909. Kostnaderna för fallens utbyggnad, kraftstationer, ledningar och transformatorstationer uppgingo då till cirka 8,000,000 kronor. Redan vid starten vände bolaget sig till andra avnämare av elektrisk energi än de i bolaget intresserade städerna. År 1920 omfattade bolagets distributionsområde — utom nämnda städer (Malmö, Hälsingborg, Lund, Landskrona och Halmstad) — Kommunal affärsverksamhet.

114 jämväl Trälleborg, Eslöv och Ängelholm ävensom stora landsbygdsdistrikt i Skåne och Halland. Utbyggnaden av vattenfallen i Lagaån fortsatte i rask Ukt. De viktigaste av dessa fall äro Majenfors, Bassalt, Knäied, Nodre och Skogaby. Under förutsättning av fullständig reglering av Lagans källsjöar beräknas den teoretiskt möjliga effekten av ifrågavarande fall till 258 miljoner kwt, av vilket belopp i praktiken omkring 220 miljoner kwt anses kunna uttagas. År 1919 utgjorde energiförbrukningen inom bolagets distributionsområde cirka 110 miljoner kwt, vilket motsvarade fulla produktionsförmågan av de vid denna tidpunkt befintliga kraftanläggningarna. Verkställda beräkningar visade emellertid, att ett realiserande av föreliggande nya elektrifieringsplaner jämte påräknad ökning av energiförbrukningen hos redan anslutna abonnenter skulle komma att under den närmaste 10-årsperioden, räknat från 1920, driva upp kraftbehovet inom distributionsområdet till omkring 250 miljoner kwt, vadan alltså, då det disponibla kraftbeloppet utgjorde 220 miljoner kwt, vid periodens slut en brist å 30 miljoner kwt skulle föreligga. I denna situation ansåg sig bolagets ledning böra undersöka, huruvida icke ett redan inlett samarbete med Hemsjöbolaget kunde utvecklas därhän, att bägge bolagens kraftresurser ställdes under gemensam ledning och förvaltning. Hemsjöbolaget ägde vid denna tidpunkt 12 olika fall i Mörrumsån, Helgeån, Ronnebyån och Sibbarpsån med en möjlig årsproduktion av ungefär 210 miljoner kwt. Betydande mängder av denna vattenkraft var outnyttjad, och verkställd undersökning ansågs giva vid handen, att ännu 1930 Hemsjöbolaget skulle förfoga över ett disponibelt kraftöverskott å 80 miljoner kwt. Sydsvenska och Hemsjö kompletterade sålunda varandra på ett synnerligen lyckligt sätt vad kraftresurserna angår. Konsekvenserna av detta sakförhållande drogos år 1920, då beslut fattades om Hemsjöbolagets fullständiga uppgående i Sydsvenska. Flemsjö överlät till Sydsvenska samtliga sina till-

115 gångar med skyldighet för det senare bolaget att i likvid lämna nominellt 6,992,400 kronor i sina stamaktier med kupong fr. o. m. 1920 samt övertaga det förra bolagets samtliga förbindelser. Då emellertid härigenom städernas majoritet i Sydsvenska skulle bortfalla, bestämdes vidare, att Hemsjöintressenterna skulle till de i Sydsvenska intresserade städerna sälja hälften av de nyförvärvade aktierna eller nominellt 3,496,200 kronor. Priset utgjorde 125 kronor per aktie med 6 procent ränta därå från den 1 januari 1920. Någon annan hållpunkt för bedömande av transaktionens ekonomiska innebörd föreligger icke än en uppgift därom, att Hemsjöbolagets sammanlagda aktiestock utgjordes av 17,481 aktier å nominellt 300 kronor eller tillhopa 5,244,300 kronor. 1 utbyte häremot erhölls, såsom redan nämnts, dels aktier i Sydsvenska å nominellt 3,496,200 kronor, dels ett kontant belopp, svarande mot en lika stor aktiepost efter 125 kronor per aktie eller -4,370,250 kronor, alltså tillsammans 7,866,450 kronor. Bekant är vidare, att nettovinsten för Hemsjöbolaget 1919 uppgick till 686,000 kronor. Den sålunda verkställda nyemissionen tillförde städerna följande antal aktier i Sydsvenska kraft: Malmö Hälsingborg Halmstad Landskrona Lund

17,481 6,555 4,370 3,278 3,278

Genom övertagandet av Hemsjöbolaget utvidgades Sydsvenska krafts avsättningsområde till att omfatta ytterligare följande städer, nämligen Karlskrona, Kristianstad, Ystad, Växjö, Karlshamn, Ronneby, Hässleholm och Simrishamn jämte en betydande del av Blekinge, Smålands och norra Skånes landsbygd. Under år 1921 har ytterligare ett stort kraftföretag, Finsjö kraftaktiebolag, införlivats med Sydsvenska kraftaktiebolaget.

116 Finsjöbolaget, som bildades 1910 med syfte att tillvarataga vattenkraften i Emån och Alsterån, och vars avsättningsområde utgjorts av, förutom delar av östra Smålands landsbygd, städerna Kalmar och Oskarshamn, har tillkommit på initiativ av sistnämnda stad, vilken ock ägde samtliga aktier i företaget. Med ett aktiekapital av blott 654,000 kronor hade bolaget verkställt nyanläggningar till en kostnad, som torde hava överskridit 10 miljoner kronor. Finansieringen skedde väsentligen genom anlitande av lånevägen. År 1921 hade sålunda bolaget mot Oskarshamns stads borgen upptagit lån å ej mindre än 8,123,000 kronor, varjämte torde hava funnits ytterligare en del lån utan stadens borgen. Bolaget, som i början lämnade någon utdelning, arbetade under de senare åren på grund av kapitalbrist, otillräckligt avsättningsområde och andra sådana svårigheter, tämligen tungt. Efter 1916 har ingen utdelning lämnats. Situationen tecknade sig sålunda ganska ogynnsam för Oskarshamn med dess i förhållande till stadens ekonomiska bärkraft högst betydande engagemang i Finsjö. Mot slutet av år 1920 inleddes förhandlingar med Sydsvenska kraftaktiebolaget rörande Finsjöföretagets uppgående i detta bolag. Företagna undersökningar visade, att de svårigheter, med vilka Finsjö såsom isolerad affär haft att dragas, genom den planerade sammanslagningen skulle komma att bortfalla. Sydsvenska skulle tillföras ytterligare kraftresurser av betydande storlek (vid Finsjö-komplexets fulla utbyggnad cirka 95 miljoner kwt) och till ett moderat pris, och denna kraft kunde i Sydsvenskas ägo nyttiggöras på ett rationellt sätt. Förhandlingarna ledde till att uppgörelse mot slutet av år 1921 träffades av innehåll, att Oskarshamns stad på Sydsvenska kraftaktiebolaget överlät samtliga aktier i Finsjö, nominellt å 654,000 kronor, mot det att staden erhöll aktier å nominellt samma belopp i Sydsvenska. Oskarshamn tillförbands att icke uppsäga den borgen, staden iklätt sig för Finsjöbolaigets olika lån, varvid Sydsvenska å sin sida förpliktade sig att hålla Os-

117 karshamn skadeslös på grund av alla förluster i följd av denna borgen liksom ock för den borgen, staden ingått för Finsjöbolagets kontrakt rörande kraftleverans till Kalmar eller andra kraftemottagare. Oskarshamn berättigades och förpliktades att som sjätte stad ansluta sig till den förut omförmälda överenskommelsen emellan städerna Malmö, Lund, Landskrona, Hälsinborg och Halmstad angående gemensamt tillvaratagande av deras intressen i Sydsvenska kraftaktiebolaget med rätt för Oskarshamn att, när så ske kunde utan undanträngande av någon av de dåvarande representanterna för de enskilda aktieägarna, erhålla plats i styrelsen för en representant jämte suppleant. Sydsvenskas inbetalda aktiekapital, som, enligt vad förut anförts, ursprungligen uppgick till 3,600,000 kronor, ökades för genomförande av Hemsjököpet med 6,992,400 kronor och för genomförande av Finsjököpet med 654,000 kronor samt uppgår följaktligen för närvarande till 11,246,400 kronor. Vad i övrigt erfordrats för finansieringen av kraftförvärv, nyanläggningar o. dyl. har anskaffats genom lån, dels med, dels utan borgen av de intresserade städerna. De ursprungliga stadsintressenterna hava sålunda beslutat teckna borgen för inalles 39,000,000 kronor, varav dock större delen ännu ej upptagits. Därtill kommer Oskarshamns förut omnämnda borgen å mer än 8,100,000 kronor, vilken formellt kvarstår, ehuru Sydsvenska kraftbolaget såsom sådant i första hand svarar för förbindelserna. Genom särskilda avtal hava städerna sig emellan fördelat betalningsansvaret för de tecknade borgensförbindelserna. Å omstående sida lämnas en sammanställning av städernas engagemang i Sydsvenska kraft, såvitt uppgifter därom kunnat erhållas. Rörande det ekonomiska utbytet av Sydsvenska kraftaktiebolagets verksamhet kan meddelas, att till och med 1917 å preferensaktierna utdelats 6 procent, samt å stamaktierna från 1913—1917 respektive 5, 4, 5, 6 och 6 procent. Under åren

118 1918—1920 var utdelningen å såväl preferens- som stamaktier respektive 8, 10 och 8 procent. Aktieägare Malmö

Aktieinnehav

^Borgensamvar

2,948,100

19,500,000

552,800

3,656,250

552,800

3,656,250

.58,24 %

1,105,500

7,3!2,5oo

737,000

4,875,000 2

654,000 4,696,200

) 8,100,000

41,76 %

11,246,400

47,100,000

D i s t r i b u t i o n s v e r k. Såsom förut erinrats, räknas för överskådlighetens skull i denna redogörelse till gruppen distributionsverk alla sådana elektricitetsverk, som i väsentlig mån äro hänvisade till utomstående kraftkällor för tillgodoseende av behovet av primärkraft. Att vid denna indelning en stark schematisering ägt rum behöver knappast påpekas. Rena distributionsföretag i den meningen att alls ingen kraft produceras av verket självt utan hela den energimängd, som fördelas, inköpes från annat håll, förekomma blott i de mindre städerna. Vanligen hava de såsom distributionsföretag karakteriserade verken även egen kraftproduktion i större eller mindre omfattning, antingen, såsom exempelvis i Gävle, Örebro, Västerås, Uddevalla, Köping, Hedemora m. fl. städer, grundad på egna vattenresurser, eller, såsom i Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Eskilstuna m. fl. städer, på egna bränsleverk, eller på bägge dessa produktionsmeto1 ) Det må ännu en gång erinras, att icke alla de lån, som här redovisas, ännu blivit upptagna. Bortsett från Finsjölånen med O s k a r s hamns stads borgen torde i oktober 1922 av de planerade lånen hava utsläppts inalles 13 miljoner k r o n o r ; återstående belopp, omkring 26 miljoner, är avsett att successivt upptagas i mån så erfordras för utvidgning av kraftstationer, ledningsnät o. dyl. 2 ) Se ovan.

119 der. Rörande dessa förhållanden hänvisas till den inledningsvis meddelade översiktstablån. Ibland ställer det sig t. o. m. svårt att avgöra, huruvida den abonnerade vattenkraften eller den vid verket självt producerade vatten- eller bränslekraften spelar den viktigaste rollen för vederbörande företag. Gränsen, mellan vad här kallats kombinerade kraft- och distributionsverk samt de egentliga distributionsverken, blir därför med nödvändighet något svävande. Uppdelningen torde icke desto mindre giva en viss föreställning om de olika företagens särart. Bland de i kommunal ägo varande distributionsföretagen, till antalet 58, stödja sig icke mindre än 24 i huvudsak eller till väsentlig del på kraft från statens vattenverk i Trollhättan eller Älvkarleby, 18 på kraft från Sydsvenska kraftaktiebolaget, vilket enligt vad ovan utvecklats, står under starkt kommunalt inflytande, medan blott 15 för sitt kraftbehov äro beroende av helt och hållet privata leverantörer. Jämväl tillhandahållandet av primärkraft åt distributionsverken utgör sålunda i mycket stor omfattning en det allmänna påvilande uppgift. I allmänhet synes förhållandet mellan leverantören av primärkraft och det distribuerande verket hava ordnats på sådant sätt, att åt det sistnämnda anvisats ett visst, på kartan bestämt område, inom vilket blott verket men icke dess leverantör äger tillhandahålla förbrukare elektrisk energi. Understundom göras dock vissa undantag från denna regel till leverantörens förmån. Av mindre praktisk betydelse är därvidlag den av statens vattenkraftsverk vanligen fordrade klausulen om direkt distribution till kronans egna byggnader, verk och inrättningar inom distributionsområdet. Viktigare inskränkningar förekomma emellertid, exempelvis i Trollhättan, där det kommunala verket blott handhar distributionen för belysning och dylika ändamål, medan praktiskt taget hela industridistributionen, vilken här är synnerligen omfattande, skötes av statens vattenkraftverk direkt. Något liknande torde gälla i fråga om Sydsvenska kraftaktiebolagets ställning till städerna Kristianstad

120 och Karlshamn, varest vissa större förbrukare synas vara Solagets omedelbara kunder. Distributionsområdets storlek, priset å primärkraften och övriga leveransvillkor äro självfallet i hög grad bestämmartde för distributionsföretagets bärighet och utvecklingsdugligbet. En närmare undersökning av hithörande förhållanden har på grund av materialets stora omfattning och skiftande beskaffenhet icke nu kunnat verkställas och torde på det hela taget, såsom sakerna för tillfället stå, vara ganska ofruktbar. Även med kännedom om sättet för dessa frågors ordnande i de särskilda fallen torde nämligen tillsvidare några säkra slutsatser rörande värdet av den ekonomiska politik, som från städernas sida blivit förd på elektricitetsområdet, näppeligen kunna dragas. Svårigheterna därutinnan beröras närmare i en kommande avdelning. Sammanfattande uppgifter angående det allmänna och enskilda initiativets betydelse för elektricitetsfrågan i städerna. Till sammanfattning av vad här anförts i fråga om det allmänna och enskilda initiativets betydelse för städernas elektrifiering, må slutligen vidstående tabellariska översikt lämnas. Av orsaker, som förut angivits, kan tablån icke göra anspråk på full exakthet. De olika kategorier, som där redovisas, flyta i verkligheten stundom över i varandra. Så har exempelvis bland enskilda verk upptagits de tre "kommunala bolagsverken" i Östersund, Sala och Arvika. I denna kategori återfinnas också några företag, som för primärkraftens anskaffande äro beroende av statens, Sydsvenskas eller enskild kommuns kraftkällor, andra gränsfall att förtiga. I stort sett torde dock tablån vara ganska belysande för den faktiska ställningen. Den ger vid handen, att av hela stadsbefolkningen mer än Ys eller nära 37 procent tillhandahålles sitt behov av elektrisk energi uteslutande genom vederbörande stads egen försorg, att ytterligare mer än hälften (26,04 -(- 19,53 -j- 7,96 eller 53,5 procent) ingår i den kommunala abonnentkretsen, ehuru staden i sin ord-

121¶Elektricitetsverken i städerna med hänsyn till företagare, huvudsakliga kraftkällor och verksamhetsområden.

Antal verk A

Kommunala verk. I.

Kraft-

och distributionsverk

(helt

VederFöreståbörande ende i % städers av rikets folktotala mängd stadsbe1921 folkning

självför-

sörjande) Stockholm, Norrköping. Jönköping, Borås,

Linköping,

Nyköping,

Härnösand,

Visby, Nässjö, Umeå, Tranås, Åmål, Arboga, Falkenberg, Filipstad, Vetlanda, Lindesberg, Skellefteå, Haparanda, Nora, Laholm, Säter, Trosa II.

:

660,943

36,75

468,405

26,04

351,157

19,53

Distributionsverk a) A n s l u t n a t i l l s t a t e n s GöteboTg,

kraftverk.

Gävle, Västerås, Eskilstuna, Upp-

sala, Trollhättan, Södertälje, Uddevalla, Skövde, Köping, Alingsås, Skara, Enköping, Norrtälje,

Djursholm, 1 Strängnäs,

holm,

Hedemora, Kungälv, Torshälla, Mar-

Lysekil, Vax-

strand, Mariefred, Sietuna b) A n s l u t n a t i l l S y d s v e n s k a bolaget. Malmö,

Hälsingborg,

Landskrona,

Halmstad,

kraftaktie-

Karlskrona,

Lund,

Kalmar,

Kristian-

stad, Ystad, Trälleborg, Växjö, Oskarshamn, Karlshamn,

Eslöv,

Ängelholm,

Ronneby,

Hässleholm, Simrishamn c) A n s l u t n a Örebro,

till

enskilda

Karlstad,

kraftföretag.

Sundsvall,

Söderhamn,

Luleå, Lidköping, Huskvarna, Eksjö, Mariestad,

Örnsköldsvik,

Vimmerby,

Sollefteå,

Skänninge, Kungsbacka Transport

143,142

7,96

1,623,647

90,28

122¶Antal verk

Transport

Veder- Föreståbörande ende i % städers av rike-5 totala folkstadsbemängd folkning 1921

1,623,647

90, a 1

3i

i73,9S8

9,7-

in

1,797,635

100,00

B. Enskilda verk. Östersund, Falun, Mölndal, Västervik, Kristinehamn, Vänersborg, Sala, Varberg, Katrineholm, Arvika, Boden, Falköping, Mjölby, Motala, Avesta, Tidaholm, Ludvika, Sölvesborg, Värnamo, Ulricehamn, Piteå, Strömstad, Vadstena, Söderköping, Hjo, Askersund, Borgholm, Öregrund, Skanör—Falsterbo, Gränna, Summa

ning köper större delen av den kraft, som distribueras, från utomstående, samt att endast knappa 10 procent (9,7 2) tillhöra den enskilda företagsamhetens direkta klientel. Vad primärkraften angår äro städer, tillsammans representerande 36,7 5 procent av stadsbefolkningen i dess helhet, "självförsörjande", städer omslutande 26,o4 procent hänvisade till statens vattenkraftverk och städer, vars folkmängd utgör 19,53 procent av rikssiffran, abonnenter hos Sydsvenska kraftbolaget, d. v. s. ett väsentligt kommunalt företag. Primärkraft från i egentlig mening enskilda producenter har avgörande betydelse blott för städer med tillhopa 17,7 (7,oo -{- 9,72) procent av städernas samlade folkmängd. Allt som allt torde sålunda kunna sägas, att den privata företagsamheten numera handhar en mycket ringa del av elektricitetstillförseln till städerna. Kraftmarknaden behärskas tämligen suveränt av den samhälleliga verksamheten, statens däri inbegripen.

123¶De kommunala elektricitetsverkens

årsproduktion och

tariffer.

Uppgifterna från 1890-talet angående årsproduktion och tariffer äro mycket sparsamma. Först från och med år 1907 föreligger Svenska Elektricitetsverksföreningens statistik, varur huvudparten av i det följande lämnade uppgifter hämtats. De från år 1896 tillgängliga uppgifterna visa en i jämförelse med år 1908 obetydlig årsproduktion och höga tariffer. Åren omkring 1905 utmärkas av ett allmänt fastställande av nya och lägre tariffer och en hastig stegring i årsproduktionen. Efter år 1908 kommer vattenkraften till allt större användning. Nya mera strömbesparande lamptyper bliva kända, och produktionen stegras än ytterligare. Tack vare vattenkraften kunde elektricitetsverken även under krigsåren fortsätta den tidigare utvecklingen. Restriktiva åtgärder för minskning av efterfrågan på elektrisk energi behövde endast vidtagas av några få elektricitetsverk, däribland Stockholms. I efterföljande tabell hava sammanställts uppgifter angående drivkraft, total årsproduktion och tariffer vid de kommunala elektricitetsverken åren 1896, 1908, 1913 och 1919. Städerna hava ordnats efter folkmängdens storlek den 1 januari 1919. Uppgifter inom parentes avse privata verk, som sedermera övertagits av kommunen. Redogörelse lämnas i tabellen endast för grundpriset per kwt; på dessa pris givas i allmänhet rabatter vid större förbrukning. Men härtill kommer en mångfald olika specialtariffer, exempelvis en viss avgift per år och normalljus vid belysning samt en viss avgift per år och hästkraft vid industriell energiförbrukning. Till dessa specialtariffer har hänsyn ej kunnat tagas. Årsproduktionen har såsom synes stegrats i en oerhörd omfattning. I Eskilstuna, där elektricitetsverket kommunaliserades år 1913, var årsproduktionen år 1919 mera än 20 gånger så stor som år 1908. Den ökades under samma tid i Malmö, Hälsingborg och Västerås cirka 10 gånger, i Norrköping och Gävle

124¶Drivkraft, årsproduktion och tariffer vid kommunala elektricitetsverk åren 1908, 1913 och 1919. (Anm. F ö l j a n d e f ö r k o r t n i n g a r a n v ä n d a s : r = r a b a t t vid s t ö r r e förb r u k n i n g ; h = h ö g r e pris vid f ö r b r u k n i n g utöver viss m a x i m i g r ä n s ; d = d u b b e l t a r i f f , d. v. s. d e n h ö g r e a v g i f t e n t i l l ä m p a s u n d e r b e l y s n i n g s tid; 1 = likström; v = växelström.)

S t a d

Stockholm.

Ar

Försäljningspris Total i öre pr kwt. årsproduktion för för kwt. belysn. kraft

Drivkraft

908 angå T>

913 919 vatten och ånga. Göteborg

Malmö

Hälsingborg

Örebro

15 r.

78,632,850

40 h.

24 h.

20 r.

35 T-

18 r.

28,640,141

35 T-

15 T-

60,858,721

35 r-

15 r.

908 ånga

3,oi3,530 22,177,762

35 r-

20 r.

35 r-

20 T.

30,644,981

35 T-

20 r.

908 råolja

1,910,762

913 vatten och råolja

2,081,369

16 r.

13,816,220

45 r-

25 r.

T>

»

TI

908 ånga

908 vatten

950,600

40 r.

20 r.

4,529,i87 11,293,423

40 r.

20 r.

40 r.

20 r.

739,56o

40 r.

913 919

j

1,638,403

35 *•

20 r.

»

5,548,774

908 Ti

35 T-

35 r-

>

4,462,176

35 r-

1- 35 rv. 20

Ti

7,693,061

L 35 r. 35 r- v. 20

913 919 Eskilstuna ..

30 r.

913 vatten och ånga. t TI TI 919

913 vatten och ånga. T> TI TI . 919 Gävle.

40 T.

36,882,800

908 ånga

913 vatten 919 2> Norrköping

18,912,872

908 ånga

276,378

TI

913 919 vatten

6,571,148

Anm.

40 r.

30 r.)

35 r-

20 r.

35 r- pr hkr.

d. 40 öre

125 Drivkraft, årsproduktion och tariffer vid kommunala elektricitetsverk åren 1908, 1913 och 1919.

S t a d

Drivkraft

Ar

Jönköping

änga. 913 919 vatten

Västerås

vatt. o. ånga 913

Uppsala.

»

» brännolja

Försäljningspris Total i öre pr kwt. årsproduktion för för kwt. belysn. kraft 411,649

32 T.

821,706

32 r.

18 r.

1,948,206

247,000

40 r.

30 r. 20 r.

942,423

9i9vatten

2,733,327

30 r.

17 r.

908 suggas

607,224

45 r.

20 r.

913 brännolja

1,342,508

35 r-

919 vatten och diesel

2,979,064 1-45 v. 40

rånafta. 913 vatten .

198,342 616,671

9o8|vatten och ånga.

16 r. . 16 r.

• 7 20

3,523,435

36 r.

20 r.

12,268,570

36 r.

20 r.

137,431

45 r.

20 r.

1,617,839

20 r.

30 r.

1,417,818

40 T.

15 r. pr hkr.

3,634,646

38 r.

20 r. pr hkr.

7,197,225

30 pr hkr.

908 angå..

37,5

913 vatten

37,5

. 20 . 12 r.

908 diesel

Karlstad.

vatten

919 Landskrona

25 r.

36 T.

913 vatten och diesel 919

Halmstad

35 r-

18 r.

525,829

913 919 Lund

45 r-

1. 40 v- 15

919 Borås

22 r.

36 r.

Karlskrona.

908 angå.. 913 vatten 919

Anm.

d. 45 d. 35 d. 40

20 r.

1,669,120

35 r.

6,212,714

40 r.

25 t.

d. 40

v. särskild taxa

126¶Drivkraft, årsproduktion och tariffer vid kommunala elektr citetsverk åren 1908, 1913 och 1919.

S t a d

Sundsvall 913 919 Kalmar

Södertälje ..

Drivkraft

Ar

vatten

1. 35 r, 535,96o v. 30 r,

20 r. 20 r.

Ti

807,100 l-35i v. 30 r.

20 r. 20 r.

T>

1,147,090 1- 35 r. v. 30 r.

25 r. 25 r.

908 brännolja

116,668

4 0 r.

913 diesel

235,430

4 0 r.

919 vatten

782,179

913 diesel

I36,3 J 8

451-

4,858,667

45 r-

270,000

35 r-

20]

919 vatten och diesel Uddevalla ..

Kristianstad

913 vatten 919

j

908 Ti

153,229

45 i-

»

286,679

913 919 Ystad

Nyköping

Försäljningspris Total i öre pr kwt. årsproduktion för för kwt. belysn. kTaft

Ti

159,823

40 r.

919 Ti

1,778,834

40 r.

18 r.

5>

20 r.

»

20 r.

637,584

Ti

Söderhamn

919 vatten och ånga.

564,830

Trälleborg .

908 ånga

189,516

35 T.

30 20

40 r.

908 ånga

40 r.

30 r.

25 r. 25 r.

»

1,069,838

25 r.

919 vatten 908 913

301,230 ånga

919 Visby.

r.

45 r. 1. 40 r. 269,284 v. 16

913 vatten

Härnösand

15 20 r.

!>

9*3

919 Luleå.

30 r.

40 r. 40 r.

1,006,077

50 r.

r.

20 r.

8 r. r.

25 r. 20 r. d. 16 o. 40) d. 16 o. 40

30 30

d. 20 o. 45

908 vatten 913 919 diesel

d. 16 o. 35 388,626

35 r.

391,828

r.

127 Drivkraft, årsproduktion och tariffer vid kommunala elektricitetsverk åren 1908, 1913 och 1919.

S t a d

År

Drivkraft

Total årsproduktion kwt.

för belysn.

1ACOOO

zlO T.

20 r.

I 9 I 3 vatten

•746.60:;

I C r.

20 r.

1,894,150

35 r.

20 r.

272,533

40 r.

27 S

1908 ånga

345,350

40 r.

20 r.

1919 vatten

572,481

1908 Ti

162,415

30 35 r- ell. pr hkr

I9I3

TI

208,727

25 ell. pr hkr

—

I.30 v. 25

d. 15 d. 10

I9I3

•n

1919 Ti

Lidköping ... I 9 I 3

Ti

25r-

1919 TI

25 t.

15 r.

Karlshamn.

Hudiksvall

Skara

Åmål

Arboga

d. 30 d. 25

15 t.

1908 ånga

250,926

40 r.

30 r.

I 9 I 3 vatten

406,213

40 r.

30 r. d. 15 0. 40

929,116

40 r.

30 r. d. 15 0. 40

»

I9I3 1919

Ti

d. 40

Ti

40 r.

15 T.

d. 40

I9I3

TI

1919 TI

37,5

pr hkr

1908 TI

45 r.

30 r.

1. 40 r. v- 35 »•

40 r. 20 r.

—

1.45 v. 40

20 r.

192,090

35 35 35

d- 35

d. 35

d. 25

40 r.

20 r.

20)

19,5

14,064,459

I9I3

Eksjö

Anm.

för kraft

1908 ånga

1919 Oskarshamn

Försäljningspris i öre pT kwt.

7)

1908 TI

I9I3

TI

1919 TI

1908 TI

I9I3 1919

TI

(1908 I9I3 1919

803,954

—

TI

TI

TI

»

— —

128 Drivkraft, årsproduktion och tariffer vid kommunala elektricitetsverk åren 1908, 1913 och 1919.

S t a d

Drivkraft

Ar

Norrtälje

Försäljningspris Total i öre pr kwt. årsproduktion för för kwt. belysn. kraft

angå

Anm.

25 pr hkr

30 30 36

913 vatten 919

35 r-

2 0 r.

35 r.

913 brännolja.

33i,iio

d. 40

919 vatten

658,350

d. 60 o. 20

470,154 2,486,060

40 r.

30 r.

24 r.

pr hkr

458,551 106,256

40 r.

15 r50 r.

d. 25 1.

919 vatten 908 råolja

5o

d. 40

133,042

40 T

166,427

40 r

25 20

913 vatten och ånc

190,000

919 Köping

908 vatten 913 vatten och diesel

Ängelholm

Djursholm.

Lysekil

919 Falkenberg

919 Filipstad

...

Örnsköldsvik

919 908 angå.

50 r.

913 Ronneby

...

919 vatten Hedemora...

Skellefteå ...

Nora

V. 3 0 T

1. 20 r. v. 17 r.

T 498,795 1- 35

176,419

40 r

30 r.

40 r

25 r.

913 919

38,389,900

942,000

cirka 7, i Trälleborg cirka 6, i Jönköping, Uppsala, Karlstad och Skövde cirka 5, i Stockholm och Karlshamn cirka 4, i Härnösand och Ronneby cirka 3 samt i Sundsvall och Växjö cirka 2 gånger.

129 Uppgifter för år 1908 angående den huvudsakliga drivkraften finnas från 37 elektricitetsverk, för år 1913 från 44 och för år 1919 från 52 verk. Förhållandena under nämnda år framgå av efterföljande tabell: Med ånga

Antal verk, som lämnat uppgifter

antal

%

43,3

I9I3 •

1919..

52 År

0¶Med råolja

antal

%

Med vatten

antal

% 40,5

16,2

13,6

75,o

1,9

98,1

Såsom härav och av tidigare lämnade uppgifter framgår, är vattenkraften numera nära nog allenarådande, medan bränslekraften väsentligen användes såsom reserv och för produktion av energi för speciella ändamål. Rörande fluktuationerna i priset på elektrisk energi hänvisas till nedanstående jämförande sammanställning, avseende åren 1908, 1913 och 1919. Om priset 1908 betecknas med siffran 100, bliva jämförelsetalen Stad

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Gävle Örebro Eskilstuna Jönköping Västerås Uppsala Karlskrona Borås Kommunal

affärsverksamhet.

ar 1913 för för belysn. kraft

ar 191g för för belysn. kraft

75 100 100 87,5 100 87,5 100 87,5 100 90 77,8 77,8 100

125 120 100 83 100 100 112,5 156 100 100 112,5 150 100 100 87,5 112 111 75 56,7 100 125 88,9 125 100 100

75 83 100 100 100 100 100 66,7 81,8 66,7 90 100 100

130 Stad

Lund Karlstad Halmstad Landskrona Sundsvall Kalmar Kristianstad Nyköping Trälleborg Luleå Härnösand Skövde Växjö Oskarshamn Karlshamn Skara Eksjö Åmål Arboga Norrtälje Köping Örnsköldsvik Ronneby Skellefteå

år 1913 för för belysn. kraft

år 1919 för fcr belysn. knft

77,8 95 100 87,5 100 100 66,7 100 88,9 75 100 87,5 100 100 100 88,9 100 80 85,7 100 100

100 133,3 73,3 100 100 100 50 100 100 100 150 100 74 83,3 100 66,7 100 80 100 100

100 100 110 100 100 100 66,7 166,7 88,9 62,5 125 100 100 85,7 100 100 100

15C 20C 91 125 125 53,3 50 100 100 100 150 100 96 100 100 66,7 66,7

111,4

97,5

100 100

80 100

120 140 77,8 150

100 80 150

Som synes äro fluktuationerna jämförelsevis små. 19 av de redovisade 37 städerna höllo samma priser på belysningsström 1913 som 1908, och i 10 av dessa var läget ännu 1919 oförändrat. Överhuvudtaget rör sig priskurvan från 1908 till 1913, där den ej löper rak, i nedåtgående riktning. Sedermera inträffar på ganska många håll prisstegring, dock, vad belysningsenergien angår, blott i ett fall med mer än 50 procent, räknat efter förhållandena 1908. Försäljningspriset på ström för industriellt behov har i stort sett följt belysningspriset.

131 Det har redan framhållits, att grundprisen vanligtvis pläga modifieras genom rabattbestämmelser och specialtaxor. Några exempel på tillämpade rabattsystem må här anföras: Stockholm: Ar 1908

Belysning:

vid strömförbrukning för mer än

Kraft:

Ar 1913 År 1919

I,OOO kr. 5 %

2>

»

Ti

TI

TI

2,000

»

»

»

»

»

»

5,000

T> 15

IO »

»

»

»

»

» 15,000

T>

T>

T, »

»

500 »

5 »

»

»

»

»

»

1,000 »

IO »

»

»

>

»

»

2,500

> 15 »

»

»

»

»

»

7,500

5 20 »

Belysning

och kraft:

Belysning:

50 öre pr kwt för

Kraft:

2 4 Ti 7) T, TI \ ,000

lika med rabatter vid belysning år 1908. 120 kwt pr år. Överskj. 75 öre. »

»

»

»

40 »

Göteborg: Ar 1908

Belysning:

vid strömförbrukning för 1,000—2,500 kr. 5 %

Kraft:

»

»

» 2,500—5,000

TI

Ti

Ti

»

>

»

I,000

2,500

»

IO »

»

>

» 2,500

5,000

»

15 »

Aren 1913 och 1919: lika med år 1908.

Jönköping: Belysning:

Kraft:

de första

2,000 kwt »

31 »

» över

5,o°o

s

3°

» första

1,000 »

» Ar 1913

32 öre pr kwt.

» följande 3,000

» följande 3,000

»

s

»

»

"

*

22 »

»

20 »

»

»

»

3,000

»

18 »

s

»

» över

5,000

»

16 »

»

»

Belysning:

lika med år 1908.

Kraft:

de första

2,000 kwt

18 öre pr kwt.

» följande 3,000

»

17 »

»

»

» ÖVer

l 6 TI Ti

t

5,000

» 10 »

5OO 1,000 Ti 5 »

Vid förbrukning för över 5,000 kronor separata avtal.

Ar 1908

Ti

» 20 »

132 Är 1919

Belysning: inga rabatter. Kraft:

inga rabatter i de fall, då priset beräknas pr kwt; däremot rabatter vid avgifter pr hkr.

Det förr icke sällsynta beräkningssättet med viss avgift per år och lampa användes numera endast undantagsvis i städerna. I Skellefteå betalas strömmen antingen per kwt eller efter följande årsackord: Är

Åren 1908 och 1913

5 nij .-lampa 10 16 25 32 50

kr.

3 50 6 8 12 16

kr.

4 50 6 75 9 — 13 50 18 — 22 —

Klart är, att en tariffering efter sådana grunder i hög grad främjar användandet av elektrisk belysning men också lätt leder till slöseri. Den kan därför icke gärna praktiseras annat än under särskilda betingelser, som vanligtvis ej finnas för handen i städerna. Där har ock, såsom redan framhållits, mätaresystemet, d. v. s. betalning efter den faktiska förbrukningen, blivit så gott som allenarådande, understundom med vissa modifikationer, åsyftande lättnader framför allt för mindre förbrukare. Den måhända största svårigheten vid strävandena att popularisera elektricitetsbelysningen erbjuder kostnadsfrågan beträffande anslutning och installation. I allmänhet bekostar verket blott gatuledningarna, medan såväl servisledningar inom hus och tomt som erforderliga installationsanordningar måste bekostas av fastighetsägaren eller förbrukaren. För en hyresgäst ställer det sig av nära till hands liggande skäl vanligtvis mycket svårt att själv ordna anslutningsfrågan, utan detta blir praktiskt taget alltid en fastighetsägares uppgift. Särskilt med avseende å smålägenheter spela därvid engångskostnaderna för servis och installation merendels en betydande roll.

133 I syfte att för husägaren underlätta fastighetens förseende med elektrisk belysning har man i ett par städer, främst i Göteborg, delvis även i Borås, slagit in på den Vågen att låta verket betala servis och installation vid verklig nyelektrifiering. Detta sker i Göteborg antingen på sådant sätt, att husägare, som själv vill bekosta anläggningarna, under första året erhåller den i fastigheten konsumerade elektriska strömmen gratis, vilken förmån på det hela taget anses svara emot de av honom nedlagda engångskostnaderna, eller ock så, att elektricitetsverket direkt betalar servis och installation mot det att husägaren för bestämd' tid framåt garanterar en viss minimi förbrukning inom fastigheten. Berörda populariseringsåtgärder uppgivas hava varit till stort gagn särskilt i avseende å smålägenheters förseende med elektrisk belysning, samtidigt som de genom skapande av nya avsättningsmöjligheter gynnsamt återverkat på det nämnda företagets ekonomi.

* De kommunala elektricitetsverkens

ekonomi.

En undersökning av de kommunala elektricitetsverkens ekonomi är, vad materialet angår, förknippad med i stort sett samma svårigheter, som mött vid motsvarande undersökning beträffande gasverken (se sid. 38 o. ff). Även andra svårigheter tillstöta. Mellan formellt fristående men av kommunen behärskade kraftföretag och det kommunala distributionsföretaget är sålunda förhållandet understundom mycket invecklat och vanskligt att bedöma. Likaså förhållandet mellan elektricitetsverken och andra kommunala verk, som tillhöra deras kundkrets, exempelvis spårvägarna. Vill man bilda sig en verklig mening om elektricitetsverkens ekonomi, är detta i många fall helt enkelt omöjligt utan en fackmässig, på ort och ställe utförd granskning av varje särskilt företag.

134 Icke ens på denna väg torde några definitiva resultat kunna vinnas, då det gäller de största och mest intressanta affärerna, nämligen de under senare åren tillkomna kraftverken, exempelvis Untraverken och andra likartade företag. Dessa äro planerade på lång sikt, och först sedan en ansenlig tid förflutit, lära tillräckliga hållpunkter föreligga för något så när säkert bedömande av deras räntabilitet och ekonomiska ställning över huvud. Med dessa reservationer och under hänvisning i övrigt till vad som anförts beträffande gasverken, meddelas i det följande de uppgifter, som stått att erhålla rörande de kommunala elektricitetsverkens ekonomi. För år 1896 är materialet så bristfälligt, att det icke ansetts böra intagas här. År 1908. För år 1908 föreligga uppgifter i "Sveriges Nationalförmögenhet omkring år 1908" från samtliga kommunala elektricitetsverk utom de i Kalmar och Södertälje, vilka voro i drift endast en kort tid av året, samt Norrköpings elektricitetsverk, som var utarrenderat till A. E. G. I främsta rummet hava uppgifterna dock hämtats ur stadsfullmäktiges tryckta handlingar. Beträffande några verk, där "Sveriges Nationalförmögenhet" redovisar elektricitetsverk tillsammans med annan rörelse, har slutligen Svenska Elektricitetverks Föreningens statistik anlitats. Vad ur sålunda angivna källor inhämtats, har sammanställts i efterföljande tabell, anordnad på samma sätt, som motsvarande tabeller för gasverken.

136 Ekonomiska data beträffande

Stad

Anläggningskostn. vid årets början. Kronor

Anläggningens bokförda värde vid årets början. Kronor

Stockholm ..

19,516,541

Malmö

1,802,464

1,675,179

Gävle

1,025,821

906,455

Örebro

745,907

—

Uppsala

506,404

492,516

Borås

1,312,176

—

Karlstad

—

370,915

Skövde

212,500

212,500

Göteborg

6,660,205

Hälsingborg.

1,886,206

Jönköping .

456,978

— — —

Västerås ....

248,537

235,552

Karlskrona .

445,000

Lund

279,312

Halmstad....

789,901

— — —

Landskrona.

303,497

303,497

Sundsvall....

712,341

Trollhättan .

66,800

Kristianstad.

236,838

Luleå

330,000

— — — — — —

Visby

262,445

. 216,733

Växjö

202,258

Oskarshamn

231,000

Lidköping .

165,503

— — —

Nyköping....

356,158

Trälleborg .

259,385

*) Räknat på anläggningskostnaden, då uppgift om bokvärdet saknas. J ) Enligt »Sveriges Nationalförmögenhet». 2 ) TI stadsfullmäktiges tryckta handlingar.

kommunal a elektricitetsverk år 1908. Nettovinst Drifts utgifter

Bruttovinst

Avskrivningar

Kronor

KronoT

Kronor

1,250,384

C (4-5) 2,204,020

1,016,039

8 (6-7) 1,187,981

246,286

267,766

70,039

197,727

11,80 8,20

Kronor

i % av anl. bokf. värde 9

6,9 *)

33,726

106,048

45,663

60,385

160,234

95,382

24,690

70,692

9,48*)

59,606

64,418

13,806

50,612

10,27

77,634

99,240

46,217

53,023

4,04*)

66,227

23,946

2,649

21,297

5,74

49,445 244,992 l )

I2

36,322

17,09

— — — — — — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — — — — — —

33,396 259,591 98,846 51,469

115,375') 35,89i')

33,745

34,42o 2 )

25,122

40,013!)

20,398

13,357') 66,500!)

76,003 5,705 55,io6 i5,229

— 5972) 96,876!)

16,201

4,957') 27.4981)

19,060

44,683!)

36,151

21,875!)

39,069

45,026!)

21,860

35,521')

34,383

32,1091)

24,425

26,728!)

32,637

33,058')

i3,

— — — — — — — — — — — — — — —

138 Nässjö

425,810

3>,i2o

Karlshamn

307,471

6;,506

Umeå

583,342

97,825

Skara

35,32i

Eksjö

41,956 17,283

Åmål

102,457

Mariestad...

100,000

1,799

Köping

...

405,235

3),678

Falkenberg

460,271

80,295

Filipstad ...

72,500

25,009

Strängnäs...

100,305

29,712

Ronneby ... Hässleholm

22,658 136,607

HedemoTa

23,413 22,397

Vimmerby

79,888

12,500

Skellefteå...

1,670,000

121,400

Sollefteå ...

187,000

37,558

Laholm

28,117

11,046

30,000

2,940

Marstrand

...

Av tablån framgår, att verken i Landskrona, Mariestad och Marstrand uppvisa underskott å den löpande driften (bruttoförlust). För Marstrand lär detta vara beroende på aitt verket icke debiterat kommunen några som helst avgifter för den offentliga belysningen. Även en måttlig avgift å denna skulle säkerligen hava åstadkommit driftsöverskott. Lamdskronaverket igångsattes först den 3 oktober 1908 och verket i Mariesiad likaså under årets lopp, vilket förklarar, att driften där icke lämnat överskott för året. Samtliga övriga verk redovisa större eller mindre bruttovinster, och i samtliga de åtta fall, då uppgift rörande företagna avskrivningar föreligga, kvarstår, sedan dessa skett, nettovinst, varierande mellan 17,09 procent (Skövde) och 4,04 pro-

ii,677

21,443')

32,112

24,133

33,394') 73,372!) 9,i88 3 )

18,296

23,66o3)

5,202

12,021!)

24,453

2,996 20,IÖ2

-

i,i97') i9,5i6 2 )

14,128

66,167!)

12,137

13,8721)

27,799 8,420

1,913') 14,238 s )

14,117

9,296!)

20,917

1,480!)

8,700

3,8oo!)

26,100

98,300!)

13,645

23,913')

4,972

6,074!)

3,017

— 77')

cent (Borås). Sättet för avskrivningarnas verkställande undandrar sig emellertid närmare bedömande. År 1913. De ekonomiska uppgifterna för år 1913 återfinnas i efterföljande tabell, anordnad på samma sätt som motsvarande tabell för år 1908.

!) Enligt »Sveriges Nationalförmögenhet». -) » stadsfullmäktiges tryckta handlingar. 3 ) i> Elektricitetsverksföreningens statistik.

140 Ekonomiska data beträffande

S t a d

Anläggningskostn. vid årets början. Kronor

Stockholm . Malmö Norrköping . Hälsingborg. Gävle Örebro Västerås Uppsala Borås Karlstad Halmstad.... Landskrona. Sundsvall Kalmar Skövde Växjö Lidköping Karlshamn . Köping Djursholm . Lysekil Göteborg Jönköping .. Karlskrona ., Lund Södertälje Kristianstad.. Ystad Nyköping TrälleboTg .. Visby Oskarhamn .. Umeå

360,386 36i,43i ,375,359 ,138,433 698,594 929,165 956,814 :,567,548 882,178 972,985 468,954 9H,3i7 287,657 413,500 537,940 235,76i 494,800 527,228 565,745 i, 381,225 727,706 738,068 518,117 245,729 223,354 264,946

Anläggningens bokförda värde vid årets början. Kronor

16,768,100 * 2,555,276 1,557,664 1,555,381 736,121 1,422,820 739,409 744,3 12 717,671 619,695 723,103 296,607 368,247 384,436 205,835 398,934 4i5,o79 530,657 165,000

Kronor

5,301,163 1,368,898 398,336 381,704 241,386 412,306 154,720 258.112 352,458 2H,95i 203,407 1 5o,443 209,376

65,353 92,637 142,614 84,555 84,672 49,658 83,156 2,190,132

428,147 435,519

151,732 !47,324 176,078 42,9*9 66,044

580,925 282,725

405,381

389,307 195,000 ,118,521

257,397

41,584 104,144 8

*) Räknat på anläggningskostnaden, då uppgift om bokvärdet saknas. !) Enligt Elektricitetsverksföreningens statistik. y » stadsfullmäktiges tryckta handlingar.

2¶Driftsinkomster

4,733 75,i5o 50,296 167,740

141 kommunala elektricitetsverk år 1913. Nettovinst Driftsutgifter

Bruttovinst

Avskrivningar

Kronor

Kronor

Kronor

6 (4-5)

1,894,851 676,570

Kronor

i % av anl. bokf. värde

8 (G — 7 )

3,406,3I2

1,069,220 202,672

2,337,092 489,656

13,94

692,328

295,730 181,824

102,606

70,200

32,406

2,08

199,880

97,OIO

102,870

6,62

43,734 270,926

197,652

74,180

123,472

16,78

141,380

57,027

61,798

92,922

30,109

84,353 62,813

8,50

87,969 150,825

170,143 201,633

—

—

169,145

32,488

2,07*)

102,333

109,618

3,632

105,986

14,76

87,238

116,169

38,423

77,746

12,54

82,871

67,572

25,155

76,036

133,340

27,034

42,417 106,306

14,70

—

19,16

5,93

—

29,879

35,474

14,563

20,911

7,06

32,126

60,511

37,144

10,09

104,462

38,152

23,367 2I,8l8

53,175

3i,38o

7,557

16,334 23,823

11,56

43,565 27,941

41,107

20,000

21,107

21,717

5,934

5,29 1,43

37,9i2

45,244

15,783 38,000 16,494

7,244 16,500

10,00

— — — — _. — — — — — — —

— — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — —

— 800,030 69,795 66,190

68,556 i6,774 22,976

32,994 1,390,102!) 8i,937') 8i,i34 2 ) 107,522!) 26,145 2 ) 43,o6S!)

14,808

26,776*)

39,8i5 37,5oo

64,329 2 )

35,124 25,207

54,376

47,233') 40,026 2 ) 25,089!) 113,364')

4,25

1,36

142¶Skara Åmål Marstrand Ängelholm Filipstad .. Ronneby.. Hedemora Skellefteå.. Marstrand

266,570 147,920

4^,750 32,571 4^,030

171,096 90,912 146,828 166,275

49,944 33,345 31,902

2,540,154

25,563 3H,865 12,529

Då elektricitetsverket i Eskilstuna endast drevs av staden från den 1 juni 1913, hava uppgifter från verket icke lämnats här ovan. Uppgifter saknas fullständigt från Trollhättan, Luleå, Härnösand, Nässjö, Hudiksvall, Alingsås, Eslöv, Eksjö, Arboga, Falkenberg, Strängnäs, Hässleholm, Vimmerby, Sollefteå, Nora, Laholm och Kungälv. Under 1913 lämnade samtliga verk, från vilka uppgifter erhållits, bruttovinst. Likaså redovisas från alla håll, varifrån meddelanden om verkställda avskrivningar föreligga, större eller mindre nettovinster, störst i Malmö, 19,16 procent, och minst i Djursholm, 1,36 procent. Nettovinst å mera än 5 procent har uppstått i 14 städer, medan vinsten i 6 städer håller sig under nämnda siffra. Förutsatt att avskrivningarna skett på ett rationellt sätt, och redovisningen eljest svarar emot de faktiska förhållandena, torde det kunna sägas, att rörelsen i förstnämnda städer burit sig och mångenstädes givit f öretagarvinst av växlande storlek, medan den i sistnämnda städer gått med förlust. Rörande ställningen i de städer, om vilkas avskrivningar uppgifter saknas, är det givetvis svårare att uttala något omdöme. Även i dessa städer synas dock företagen i allmänhet hava varit räntabla.

143 5

6 (4-5)

21,332 12,285 29,8i8

27,4180 20,286!) l6,2I22)

19,533 12,102

30,4"') 27,643') 12,168!) 5,828!) 25I,I973)

19,734 19,735 63,668 8.220

4,309 2i

8 (6—7)

— — — — — — — —

— — — — — — — —

— — — — — — — —

Ä r 19 19. Världskriget medförde, bl. a. genom bristen på andra belysningsmedel än elektricitet, en oerhörd påfrestning på elektricitetsverkens produktionsförmåga. I stort sett torde dock verkens kapacitet genom nyanläggningar och genom övergång från ångkraft till vattenkraft varit i stånd att svara mot efterfrågan. Den ökade försäljningen av elektrisk ström, på sina håll i förening med höjda priser, åstadkom en stark stegring i verkens inkomster. Utgifterna visa däremot i allmänhet icke en så stark uppgång. För verk med egna vattenfall kunde kraften tillgodogöras utan andra ökade kostnader än arbetslöner, smörjmedel och dylikt. Ett stort antal elektricitetsverk, som togo energi från främmande kraftverk, hade långvariga och för krigsårens förhållanden förmånliga kontrakt med sina leverantörer. En annan sak är, att verkens ekonomi under åtskilliga år framåt kommer att belastas med dryga räntor och avskrivningar på krigsårens dyrbara nyanläggningar. Men denna omständighet inverkar endast obetydligt på 1919 års siffror. De ekonomiska uppgifterna för år 1919 meddelas i efterföljande tabell enligt samma grunder som för åren 1908 och 1913. ') Enligt Elektricitetsverksföreningens statistik. ) » stadsfullmäktiges tryckta handlingar. 3 ) » berättelse över elektricitetsverkets förvaltning år 1920. 2

144 Ekonomiska data beträffande

S t a d

Anläggningskostn. vid årets början. Kronor

Anläggningens bokförda värde vid årets början. Kronor

37,858,162

Stockholm Göteborg

",373,319

7,550,898

Malmö

4,79i,o33

2,654,987

Norrköping

3,469,2U

2,684,489

Hälsingborg

3,691,850

2,111,216

Gävle

2,251,465

1,354,701

Örebro

2,175,579

Eskilstuna

1,074,859

Västerås ...

1,399,290

978,092

1,590,652

1,052,569

Uppsala

...

Borås

1,580,057 .

903,017

5, " 7 , 3 9 2 1,182,709

Karlstad ... Halmstad...

1,186,118

599,940

Landskrona

951,181

752,308

Sundsvall...

1,052,169

Kalmar

...

Södertälje

736,025 483457

933,828

866,883 45 I , I 9o

Uddevalla Kristianstad

374,800

Ystad

473,872 600,211

Nyköping Visby

612,103

Skövde

373,357 470,770

Växjö

966,725

536,778

Lidköping

358,174

266,756

535,300

201,368

379,152

364,948

Nässjö Karlshamn Hudiksvall Umeå

698,837

1,727,210

*) Räknat på anläggningskostnaden, då uppgift om bokvärdet saknas.

145 kommunala elektricitetsverk år 19 I Q . Nettovinst Driftsutgifter

Bruttovinst

Avskrivningar

Kronor

Kronor

Kronor

7,200,936

6 (4-5) 10,969,523

2,536,606

2,641,378

2,416397 1,164,330 823,262

Kronor

i % av anl. bokf. värde

3,103,309

8 (6-7) 7,866,213

20,78

486,020

2,155,357

28,54

1,279,703

261,867

1,017,836

38,33

336,6o7

195,556

161,051

6,00

522,799

172,387

350,412

l6,60

342,226

626,269

104,063

522,206

38,54

572,803

79,112

351,267

22,23

832,115

430,379 321,614

98,846

222J68

24,70

250,147

163,371

70,567

92,804

9,49

432,120

470,140

97,870

372,270

35,35

230,865

698,722

1*4,394

574,328

11,20*)

385,171

186,299

34,985

I5L3I4

12,79

322,981

46,898

94,85 7

32,48

345,2i8

241,434

—

232,460

34,196

wi,559

13,80

151,109

135,755 99,200

37,664

61,536

12,74

—

—

175,349

—

—

—

Hi,737

167,947

124,816

27,68

84,725

22,59

89,104

84,193

43,i3i 11,469

120,994

92,673

34,630

58,043

12,25

125,687

115,011

22,561

92,450

15,60

128,011

68,499

19,840

36,067

14,03

107,301

130,092

23,005

107,087

22,74

185,568

81,800

25,136

56,664

IO,55

•—

67,791

19,258

48,533

11,18

118,366

88,222

6,988

81,234

11,62

88,564

50,523

6,603

43,920

21,85

111,668

106,824

19,557

87,267

23,91

157,126

247,208

92,614

154,594

95*)

Kommunal affärsverksamhet.

— —

220,837

Köping

593,468

392,187

Falkenberg ...

966,140

—

Djursholm

718,370

487,706

Lysekil

—

373,070

Ronneby

237,350

188,717

1,313,706

975,620

—

915,027

807,409

—'

Alingsås Mariestad

Jönköping

...

...

Karlskrona ... Lund

147,027

Trollhättan ... Söderhamn ...

238,327

Trälleborg

..,

368,437

Härnösand ..,

536,758

— —

Luleå

Oskarshamn Skara 261,895

Eslöv Enköping Eksjö Tranås Åmål Arboga

130,000

Ängelholm ..

314,404

Filipstad ....

291,495

Örnsköldsvik Strängnäs Hässleholm.. Hedemora

160,900

..

Lindesberg .. Vimmerby Skellefteå 1

.. 2,867,464

) Enligt Elektricitetsverksföreningens statistik. _ 2) 1 primärmaterialet till den kommunala finansstatistiken. 3 ) » stadsfullmäktiges tryckta handlingar. *) t berättelse över elektricitetsverkets förvaltning ar 1920.

147 5

6 (4-5)

29,95o

58,734

3i,7"

42,444

8 (6-7)

44,082

19,95

0,059

32,385

22,03

— —

— —

14,652 1

86,640

105,357

97,485

69,707

— —

167,213

33,386

3i,i5i

2,229

0,4 6

—

—

19,090

—

—

32,804

45,466

11,078

34,388

18,19

296,780

321,793') 2I3,8l6i)

189,855

367,682!)

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — _.. — — — —

—

228,595

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

68,063

9,0742 )

131,464

67,614!)

124,423

88,702!)

135,242

38,8672 )

190,521

84,984!)

50,921

38,0422 )

61,407

62,732!;

211,257

29,5913 )

4i>725

73,985 3 )

106,013

21,166!)

31,182

39,9552)

69,533

19,2322)

66,595 98,547

103,185!)

27,523

46,420 !)

125,699

28,7742)

36,577')

116,583

30,713 2 )

122,465

56,548

38,7342) 36,853')

60,251

62,056 2 )

27,232

21,9272 )

i75,85i

289,044*)

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

148 1

1 126,412

35,'8o 44,995 33,f'2i

308,513

—

Säter

33,255 36,562 38350 59410 54,-to5 42,610 49,256

Trosa

15,014 8,241

Uppgifter saknas från Norrtälje, Piteå, Mariestad och Gränna. Såsom av tabellen framgår, redovisar en stad — Laholm — för år 1919 förlust å den löpande driften. I övrigt föreligga mer eller mindre betydande driftsöverskott. Att döma av de siffror å efter verkställda avskrivningar kvarstående nettovinster, som finnas tillgängliga, voro elektricitetsverken i allmänhet under ifrågavarande år synnerligen goda affärer. I åtskilliga fall uppgives nettovinst å 30—40 procent. Inför sådana siffror, vilka, sedda isolerade, närmast giva intryck av ett alltför kraftigt utnyttjande av den faktiska monopolställning, som tillkommer dessa företag, måste emellertid hållas i minne dels förut gjorda allmänna reservationer gentemot uppgifternas tillförlitlighet, dels det rådande konjunkturläget, vilket i hög grad försvårade en rationell taxepolitik. På åtskilliga håll torde man också medvetet hava eftersträvat skapande av så stora vinster som möjligt till kompensation av motsedda förluster å under kristiden verkställda nyanläggningar och redan inträffade förluster å gasverken.

149 6 (4-5)

67,052

59,36o 2 )

4,415

3L3652)

2i,595

25,400!)

53,°8o

— 19,459 2 )

20,952

I2

22,120

14,442 2 )

J

27,3 o

, 3 0 32)

1L540 3 )

5i,i36

8,2 7 4 2 )

29,349

25,o562)

17,944

24,666 2 )

3L787

17,469 8 )

5,229

9,785 2 )

5,792

2,449 2 )

(6-7)

— — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — —

Rörande de med städernas elektricitetsverk jämförliga enskilda verkens ekonomi äro uppgifter av intresse i detta sammanhang icke tillgängliga. Samarbete mellan

elektricitetsverken.

Liksom gasverken hava även elektricitetsverken funnit sig föranlåtna att söka samverka med varandra för tillvaratagande av gemensamma intressen. Svenska elektricitetsverks

föreningen.

Den äldsta sammanslutningen på området är Svenska elektricitetsverksföreningen, vilken bildades 1902 med uppgift företrädesvis att stå medlemmarna till tjänst med statistiskt jämförelsematerial och att sammanföra verkens förvaltningspersonal till ömsesidigt utbyte av erfarenheter. Elektricitetsverksföreningen, som står öppen för såväl kommunala som privata ') Enligt Elektricitetsverksföreningens statistik. 2 3

) )

» »

primärmaterialet till den kommunala finansstatistiken. stadsfullmäktiges tryckta handlingar.

150 företag i branschen, räknar ungefär lika många kommunala och enskilda verk bland sina medlemmar. Föreningen utger en förtjänstfullt redigerad elektricitetsverksstatistik, vilken emellertid lägger huvudvikten på den tekniska sidan av förvaltningen men är tämligen fattig på ekonomiska data. Svenska

elektricitetsverkens förening.

ekonomiska

I följd av en bland elektricitetsverkens ledande män allmänt utbredd åsikt, att den svenska industrien under krigsåren, då den utländska konkurrensen saknades, uppdrivit prisen på elektrisk materiel till oskälig höjd, uppkom planen på en ekonomisk sammanslutning mellan elektricitetsverken för anskaffande, inköp, försäljning och vid behov även tillverkning av elektrisk materiel. Med anförda ändamål bildades hösten 1919 Svenska elektricitetsverkens ekonomiska förening, som, i motsats till gasverkens producentsammanslutning, sålunda är en utpräglad konsumtionsförening. Till medlemmar i föreningen antagas elektricitetsverksägare och elektriska distributions föreningar ävensom enskilda personer, som äro medlemmar av styrelse för dylikt verk eller där anställda. Varje insats i föreningen utgör 100 kronor. Enskilda medlemmar få endast deltaga med en insats. Verksägande medlemmar deltaga med ett i förhållande till elektricitetsverkens och rörelsens storlek bestämt antal insatser. Intill den 1 januari 1920 hade följande städer anslutit sig till föreningen: Stockholm, Göteborg, Malmö, Gävle, Örebro, Uppsala, Lund, Halmstad, Kalmar, Sundsvall och Skövde. I slutet av år 1921 hade föreningen 30 verksägande medlemmar, bland vilka märkas elektricitetsverken i de flesta av landets största städer och några stora enskilda kraftföretag såsom kraftaktiebolaget Gullspång—Munkfors. Det tecknade insatskapitalet utgör 400,000 kronor, varav hälften inbetalats. Omsättningen vid den av föreningen Ibedrivna rörelsen har år 1920 uppgått till cirka 4 miljoner kronor och år 1921 till cirka 3 miljoner.

151¶SPÅRVÄGAR. Anläggningsår och företagare. De första svenska spårvägarna anlades av privata bolag under 1870-talet i Stockholm och Göteborg. Under 1880-talet fick Malmö spårvägar, ävenledes genom ett bolags försorg. Kommunala spårvägar anlades tidigast i Hälsingborg (färdiga år 1903). Sedermera hava sex spårvägsanläggningar tillkommit. För samtliga lämnas i efterföljande tablå uppgifter angående anläggningsår, vederbörande stads invånareantal, då spårvägen anlades, samt företagare.

År

Antal invånare

153,528

Stockholms Nya Spårvägsaktiebolag1)

76,761

The Gothenburg Tramway's Co. Ltd.

45,303

Malmö spårvägsaktiebolag

Hälsingborg. Norrköping .

26,219

Staden

44,378

Staden

Uppsala

24,450

Uppsala SpaTvägsaktiebolag

Jönköping . Gävle

24,174

Staden

31,930

Staden

27,496

Staden

16,894

Sundsvalls Spårvägsaktiebolag

Stockholm . Göteborg Malmö

1877 Karlskrona . Sundsvall...

!) Dessutom Stockholms Södra Spårvägsaktiebolag, vars anläggningar blevo färdiga är 1887.

152¶Samarbete mellan stad och enskild

företagare.

I Norrköping och Karlskrona etablerades för spårvägarnas anläggning och drift samarbete mellan staden och enskild föietagare; staden uppdrog åt entreprenör att på stadens bekostmd anlägga spårvägarna och sedan att tillsvidare driva desamn.a. Till Norrköpings stadsfullmäktige ingåvos åren 1898—19)1 från ej mindre än fyra olika håll, däribland Nordiska aktiebolaget för elektriska anläggningar och Elektriska aktiebolaget A. E. G., ansökningar om koncession på elektriska spårvägér. Samtliga ansökningar remitterades till drätselkammaren, som inom sig för ärendets utredning tillsatte en särskild kommitté. På grundval av verkställd utredning upprättade kommitterade ett "förslag till villkor och bestämmelser för tillstånd att i Norrköpings stad anlägga och driva dels ett elektricitetsverk, avsett att förse spårvägar med erforderlig elektrisk kraft ävensom att betjäna allmänheten med elektrisk ström för belysning och arbetsöverföring, dels ock elektriska spårvägar". Till följd av svårigheten att på drägliga villkor anskaffa kapital, förklarade de koncessionssökande sig icke vilja på föreslagna villkor övertaga koncessionen. Elektriska aktiebolaget A. E. G. föreslog i stället staden en annan lösning av frågan, nämligen att bolaget såsom entreprenör för stadens räkning skulle åtaga sig anläggningarnas utförande, vartill kapitalet sålunda skulle anskaffas av staden, som bleve ägare till anläggningarna, och att bolaget tillika skulle förbinda sig att på arrende övertaga anläggningarnas drivande, så länge staden sådant önskade. Bolaget skulle betala ränta å anläggningskapitalet samt låta staden erhålla andel i den årliga vinsten. Förebilden till detta förslag var ett mellan A. E. G. och staden Freiberg år 1899 upprättat kontrakt. Kommitterade, som ansågo det vara uppenbart, att staden vore i synnerligt behov av elektricitetsverk, och att spårvägar skulle bliva till stort gagn för stadens inbyggare, funno A. E. G :s senaste anbud medföra många fördelar, som icke kunde vinnas genom överlåtande av koncession å anläggningarna ifråga, samt på samma gång borttaga den risk, som till

153 en början ovillkorligen vore förenad med ett dylikt företags drivande av staden själv. Då staden skulle tillsläppa anläggningskapitalet, och anläggningarna sålunda bliva stadens egendom, hade staden alltid tillfälle att vid deras utförande få sina önskemål bättre tillgodosedda, än då koncession lämnades åt enskilt företag. Entreprenörens skyldighet att mot anläggningskapitalets förräntande driva anläggningarna utgjorde en tillräcklig garanti för deras utförande på sådant sätt, att företaget bleve räntabelt. Staden skulle vidare hava i sin hand att inom viss tid kunna utvidga anläggningarna och på dem tillämpa nya tekniska uppfinningar och rön. Slutligen skulle staden kunna inom jämförelsevis kort tid övertaga driften, om detta skulle befinnas önskvärt. Å andra sidan skulle staden hava säkerhet därför, att driften komme att ske affärsmässigt, och att anläggningskapitalet förräntades under de första jämförelsevis svåraste driftsåren. Stadsfullmäktige anslöto sig till kommitténs förslag och beslöto på sammanträde den 29 maj 1902 att med blivande entreprenörer träffa överenskommelse angående uppförande och drivande av elektricitetsverk och spårvägar. För anläggningarnas utförande anvisades ett belopp av 1,225,000 kronor. Ur det sedermera mellan staden och A. E. G. slutna avtalet må följande bestämmelser anföras: 1) Planer, byggnadsritningar och arbetsbeskrivning utarbetas av bolaget och underställas stadens godkännande ; 2) inom ett år efter det ritningar m. m. godkänts, är bolaget skyldigt att såsom stadens egendom överlämna anläggningarna färdiga för drift; 3) sedan anläggningarna färdigbyggts samt prövats och godkänts, betalas bolagets fordran på staden; 4) staden utarrenderar anläggningarna till bolaget på obestämd tid; 5) efter fyra år från det anläggningarna tagits i bruk, äger staden att när som helst uppsäga kontraktet hos

154 bolaget, som då är skyldigt att ett år efter skedd uppsägning utan särskild ersättning till staden överlämna anläggningarna med allt vad därtill hör i kontraktsenligt skick; bolaget är däremot icke berättigat att uppsäga kontraktet ; 6) arrendesumman utgör 5 procent av anläggningskapitalet ; 7) vinsten delas mellan bolaget och staden sålunda, att ett belopp motsvarande 2 procent av anläggningskapitalet tillfaller bolaget samt därefter uppkommande 3 procent staden; överskjutande vinstbelopp delas lika mellan bolaget och staden; 8) underhåll av den arrenderade egendomen åligger bolaget, som även är skyldigt att på egen bekostnad ersätta slitna och förbrukade delar; 9) bolaget skall gälda alla på anläggningen belöpande skatter och besvär, ävensom försäkringsavgifter; 10) tariffer och bestämmelser angående driften skola godkännas av staden; samt 11) staden har rätt att när som helst erhålla varje begärd upplysning av bolaget samt att taga del av bolagets böcker och alla handlingar rörande affären. Samarbetet mellan staden och bolaget synes under arrendetiden hava varit gott. Staden erhöll varje år föreskriven arrendesumma samt, de sista åren, även andel i vinsten (se sid. 176). Emellertid befarade den av staden för uppsikt över verket tillsatta styrelsen, att vissa av arrendekontraktets bestämmelser i längden skulle befinnas vara för staden oförmånliga. Särskilt vände man sig däremot, att kontraktet icke föreskrev nödiga avskrivningar å anläggningarna. Vid kontraktets ingående hade man icke förbisett denna olägenhet, men man ansåg sig då icke rimligen kunna begära, att arrendatorn, utöver arrendesumman, 5 procent å anläggningskapitalet, och den staden medgivna vinstandelen, tillika skulle avsätta vissa procent till avskrivningar, då arrendatorn hade risken att efter fyra ;års

155 förlopp få avstå från arrendet. Såsom ersättning för uteblivna avskrivningar hade man tänkt sig fondering av den vinst, varav staden kunde bliva delaktig. Men då staden på detta sätt ämnade disponera 1906 års vinst, förklarade magistraten, att en dylik avsättning skulle vara olaglig såsom innebärande en otillåten fondbildning. Vidare fann man, att den A. E. G. tillerkända vinstprocenten i mån av anläggningskapitalets ökning skulle bliva alltför hög. Då man slutligen ansåg, att anläggningarna i stadens hand borde kunna skötas lika bra som av bolaget, och att staden genom utarrenderingen ginge miste om en vinstmöjlighet, föreslog styrelsen och beslöto stadsfullmäktige, att staden skulle uppsäga kontraktet från den 1 januari 1909. Av styrelsen framhölls emellertid uttryckligen, att erfarenheten under den gångna arrendetiden visat, att staden i stort sett vunnit de fördelar, som åsyftats genom den med A. E. G. träffade överenskommelsen, samt att nackdelarna med densamma icke varit andra än sådana, som staden redan förutsett vid avtalets ingående. I Karlskrona utvecklades frågan om anläggning av spårvägar på ett helt annat sätt än i Norrköping. En från enskilda personer inkommen ansökan om koncession avböjdes av stadsfullmäktige, vilka i stället läto utreda möjligheterna av en kommunal anläggning. De närmare omständigheterna voro följande. Sedan stadsfullmäktige år 1906 beslutat anlägga ett kommunalt elektricitetsverk, blev frågan om spårvägsanläggning i staden aktuell. I oktober följande år begärde intresserade personer ett uttalande, huruvida stadsfullmäktige vore i princip villiga att medgiva koncession åt ett enskilt spårvägsföretag och låta från stadens elektricitetsverk leverera för driften nödig energi. Huvudändamålet med spårvägen skulle vara att åstadkomma bekväma och billiga förbindelser med den norr om staden uppväxande förstaden och där befintliga kaserner, sjukhus, begravningsplats m. m. Initiativtagarna till spårvägsbolaget synas hava haft speciella intressen av nämnda förbindelser.

156 Stadsfullmäktige vägrade uttala sig om en blivande koncession och uppdrogo i stället åt drätselkammaren att utreda lämpligheten av att staden själv utförde ifrågavarande spårvägsanläggning och ombesörjde densammas trafikerande. Drätselkammaren infordrade från Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget i Västerås anbud på anläggningen. Bolaget framlade två förslag, av vilka det ena, omfattande endast en linje, förstadslinjen, beräknades kosta 403,000 kronor, och det andra, som dessutom omfattade en ringlinje i den egentliga staden, beräknades kosta 555,000 kronor. Båda förslagen syntes drätselkammaren alltför dyrbara för att bliva räntabla. Ett därefter från Nya förenade elektriska aktiebolaget i Stockholm erhållet anbud att utföra förstadslinjen för 242,000 kronor befanns däremot fullt acceptabelt. För att ytterligare häva möjligen förefintliga tvivel om företagets räntabilitet erbjöd bolaget sig i ett senare anbud att arrendera spårvägsdriften på obestämd tid och därvid garantera staden 5 procent på anläggningskapitalet och därutöver medgiva möjlighet till extra vinst. Drätselkammaren fann den av bolaget gjorda utredningen hava visat, att spårvägen skulle komma att bära sig, och påvisade vidare de indirekta fördelar spårvägsanläggningen skulle medföra genom livligare bebyggande av områden, där staden hade god tillgång på egen tomtmark, som härigenom skulle erhålla betydligt ökat värde. Försiktigheten ansågs dock bjuda, att staden begagnade sig av bolagets erbjudande att arrendera spårvägen. På drätselkammarens förslag beslöto stadsfullmäktige antaga bolagets anbud och anvisade till spårvägsanläggningens utförande ett belopp av 255,000 kronor, varmed även utrtedningskostnader och vissa mindre utvidgningar av elektricitetsverket skulle bestridas. Enligt det mellan bolaget och staden träffade avtalet skulle alla kostnader för leveranser och arbeten beräknas efter verkligen åtgången material och arbete i enlighet med de pris, som angivits i kostnadsförslaget. Kostnaderna skulle icke få överstiga 245,000 kronor (det detaljerade kostnadsförslaget uppttog 241,177:70 kronor). Anläggningen skulle av bolaget överlä.m-

157 nas till staden ett år efter det alla planer och ritningar m. m. godkänts av staden. Staden utarrenderade spårvägen i dess helhet till bolaget på obestämd tid; efter två år från det den tagits i bruk ägde staden rätt att uppsäga kontraktet, då bolaget var skyldigt att sex månader senare utan särskild ersättning överlämna anläggningen. Sedan tio år förflutit från arrendetidens början, ägde jämväl bolaget rätt att uppsäga kontraktet. Den årliga arrendesumman skulle utgöra 5 procent av anläggningskapitalet. Vinsten av spårvägens drift delades, sedan först 20 procent av densamma avsatts till reservfond, som skulle tillfalla staden vid driftens övertagande, mellan staden och bolaget sålunda, att ett belopp motsvarande 3 procent av anläggningskapitalet skulle tillfalla bolaget samt därefter uppkommande 2 procent staden. Överskjutande vinstbelopp skulle delas lika. Tariff, tidtabell och driftsföreskrifter skulle upprättas av bolaget och underställas stadens godkännande. Den normala personavgiften fastställdes till 10 öre; minst två arbetaretåg varje söckendag skulle insättas i vardera riktningen med 5 öres avgift. Å nyanläggningar, som av staden påfordrades, skulle bolaget icke vara skyldigt att erlägga arrendeavgift. För den av stadens elektricitetsverk levererade strömmen skulle bolaget erlägga 7 öre per kwt. Redan i slutet av år 1912 föreslog drätselkammaren, att staden skulle från den 1 juni 1913 övertaga driften vid spårvägarna. Genom fortsatt utarrendering ansågs staden dels gå miste om en årlig nettovinst å cirka 5,000 kronor och dels göra betydande förluster till följd av anläggningens alltför hårda slitning under arrendetiden. Förslaget avslogs emellertid av stadsfullmäktige. Drätselkammaren upprepade år 1916 sin framställning, vilken nu vann stadsfullmäktiges bifall. Spårvägsdriften övertogs sedan av staden den 1 januari 1917.

158¶Kommunalisering

av enskilda

företag.

De ursprungligen privata anläggningarna i Göteborg och Malmö hava år 1900 respektive år 1904 kommunaliserats. Kommunaliseringen i Göteborg står i samband med frågan om spårvägarnas elektrifiering, vilken bragtes på tal år 1895. Under de närmast följande åren inlämnades till stadsfullmäktige tvenne ansökningar om koncession på elektriska spårvägar, av vilka den ena härrörde från innehavaren av koncessionen på hästspårvägarna, The Gothenburg Tramway's Co. Ltd. Med nämnda bolag fördes vidlyftiga underhandlingar, vilka huvudsakligen avsågo spörsmålet om staden eller bolaget skulle bekosta uppförande av elektrisk kraftstation och övriga för övergång till elektrisk drift erforderliga anläggningar. En för spårvägs frågan av stadsfullmäktige utsedd beredning lyckades slutligen ernå en preliminär överenskommelse med bolaget, enligt vilken staden skulle anlägga kraftstation, spår, ledningar, stolpar m. m., under det att bolaget skulle anskaffa rullande materiel och för densamma avsedda stationer. Skulle stadsfullmäktige icke antaga överenskommelsen, var bolaget villigt att för en summa av 70,000 £ försälja hästspårvägen och avstå från koncessionen. Efter votering, med 32 röster mot 19, beslöto stadsfullmäktige den 4 april 1899 att godtaga bolagets anbud om försäljning. Priset utgjorde i svenskt mynt 1,282,400 kronor, varav 344,187 kronor för bolagets egendom och 938,213 kronor för koncessionen. Spårvägarnas elektrifiering blev sedermera, år 1902, färdig. Malmö stadsfullmäktige lämnade år 1884 åt två danska ingenjörer koncession på anläggande och drift av hästspårvägar under en tid av 40 år, räknat från den 1 januari 1885. Sagda koncession överläts på ett för koncessionens övertagande bildat bolag, Malmö spårvägsaktiebolag, i vilket staden senare vid en utvidgning av spårvägsnätet tecknade aktier för 5,000 kronor, ett i förhållande till hela aktiekapitalet å 217,400 kronor sålunda obetydligt belopp.

159 År 1897 tillstyrkte stadsfullmäktige koncession åt två privata, elektriska spårvägsanläggningar, den ena från Limhamn till Lund och den andra från Limhamn till Malmö, vilka båda skulle dragas genom stadens område. Sedan motion väckts, att staden själv skulle anlägga elektriska spårvägar, tillsatte stadsfullmäktige år 1901 en kommitté för frågans utredande. I sitt år 1903 avgivna första utlåtande konstaterar kommittén till en början, att den åt Malmö spårvägsaktiebolag givna koncessionen icke utgjorde hinder för anläggning och begagnande av banor för trafik med av lokomotiv dragna vagnar. Emellertid ansåg kommittén, att man före anläggningen av elektriska spårvägar borde söka inköpa de gamla hästspårvägarna. Bolagets hela aktiestock skulle enligt kommitténs beräkningar vara värd 428,500 kronor. Såsom sakkunnig tillkallade kommitterade direktören för de elektriska spårvägarna i Göteborg J. Sigfrid Edström, vilken, under förutsättning att aktierna kunde erhållas för sagda pris, tillstyrkte staden att inköpa desamma. Till stöd härför anförde han följande räntabilitetskalkyl: Anläggningskapital inköp av spårvägsbolagets aktier ombyggnad av gamla skenanläggningen . . ovanjordsledningar samt kablar inköp av vagnpark omändring av stallar samt diverse

428,500 kr. 270,000 „ 120,000 „ 200,000 „ 70,000 „

Summa

1,088,500 kr.

Trafikinkomster Driftsutgifter

250,000 kr. 171,600 „ Bruttoöverskott

78,400 kr.

Det till ränta och amortering disponibla överskottet skulle alltså uppgå till 7 procent av kapitalet. I anslutning till kommitterades förslag beslöto stadsfullmäktige först, år 1903, att anmäla hos Kungl. Maj :t, att, med an-

160 ledning av det förändrade läge, vari spårvägs frågan kommit, den sex år tidigare lämnade tillstyrkan av koncession åt enskilda spårvägsanläggningar icke längre borde gälla. Påföljande år beslöto stadsfullmäktige, likaledes på kommitténs förslag, att inköpa av enskilda ägda aktier i bolaget för 425,375 kronor samt att övertaga bolagets gäld å 87,000 kronor. I januari 1905 beslöts slutligen, efter nya utredningar, att för en kostnad av 1,137,000 kronor anlägga elektriska spårvägar. År 1906 kunde anläggningarna tagas i bruk. Stockholms

spårvägar.

(Kommunal drift i bolagsform.) Första tillstånd att anlägga och trafikera spårvägar i Stockholm gavs redan år 1871. De ursprungliga koncessionsinnehavarna överlämnade sedermera sin rätt till Stockholms spårvägsaktiebolag. Enligt koncessionen skulle spårvägarna tagas i bruk före den 5 maj 1874. Sedan bolaget förvägrats tillstånd att förlänga tiden, inom vilken anläggningarna skulle vara färdiga, synes bolaget hava blivit upplöst. På överståthållarens initiativ bildades några år senare Stockholms nya spårvägsaktiebolag med ett aktiekapital å lägst 500,000 och högst 2,000,000 kronor. Efter konkurrens med en utländsk undersåte erhöll bolaget koncession av stadsfullmäktige den 10 juli 1876. Koncessionen, som skulle gälla under 40 år, medgav bolaget rätt att med uteslutande av alla andra trafikera vissa uppräknade linjer å de norra stadsdelarna. Innan rättighet meddelades annan till anläggande av nya spårvägslinjer, skulle bolaget hembjudas dylik rättighet. Vid koncessionstidens utgång skulle staden vara berättigad att inlösa spårvägsanläggningen med därtill höramde redskap, dragare samt annan för spårvägsrörelsen nödig egendom efter det värde, som utan hänsyn till spårvägens avkastning bestämdes av fem gode män. Trafiken öppnades i juli 1877. I samband med framställning från bolaget år 1902 om koncession å elektrisk krafts användande lät staden undersöka rmöjligheterna att före gällande koncessionstids utgång övertaiga

161 spårvägarna. Några resultat nåddes emellertid ej, och år 1903 lämnades bolaget medgivande att övergå till elektrisk drift, varvid bolaget skulle vara underkastat följande bestämmelser: 1. Bolaget vidkännes alla kostnader, vilka erfordras vid eller till följd av nedläggning av spår, uppsättning av stolpar m. m. 2. Bolaget bekostar underhållet av gatuanläggningen mellan spåren och till 0,6 meters bredd på vardera sidan utanför desamma, med rättighet att begagna förut befintlig gatuläggningsmaterial. 3. Spårvägarna få icke utgöra hinder för ändring av läget utav gata eller allmän plats och ej heller hinder därför, att gata eller allmän plats uppbrytes, på annat sätt ändras eller avstänges; dylika avbrott eller hinder i rörelsen å spårvägarna medföra icke någon kostnad för staden. 4. Bolaget är skyldigt att, om stadsfullmäktige sådant yrka, utan gottgörelse flytta spårväg till annan gata eller plats. 5. Bolaget skall för spårvägarnas drift uteslutande använda elektrisk energi från stadens elektricitetsverk. För den till spårvägsdriften erforderliga energien betalar bolaget: för vad som årligen förbrukas intill 2 milj. kwt 13 öre per kwt, „ „ „ „ „ över 2 och intill 4 milj. kwt 12 öre per kwt, och „ „ „ „ „ över 4 milj. kwt 11 öre per kwt. 6. För all trafik, som av bolaget ombesörjes, fastställer överståthållareämbetet turlistor och taxor. 7. Bolaget äger ej rätt till ersättning för förluster, som det kan komma att lida, vare sig till följd av sådana avbrott i leveransen av elektrisk ström, som elektricitetsverkets förvaltning ej kunnat förekomma, eller till följd av spårvägstrafikens stängning, då polismyndighet eller brandbefäl anser dylik åtgärd påkallad. Kommunal affärsverksamhet.

162 8. Bolaget är skyldigt att söka utverka överståthållareämbetets fastställelse å följande avgifter: för färd å arbetaretåg 5 öre, jämte fri samtrafik med övriga arbetaretåg, samt med rätt till returbiljett å 5 öre under viss av överståthållareämbetet bestämd tid; för ordinarie trafik 10 öre med fri samtrafik med bolagets samtliga linjer, utom Djursgårdslinjen, allt inom tullarna. Vid färd å linjer utom tullarna erlägges en tillläggsavgift å 5 öre. 9. När koncessionstiden tilländalupit, är staden berättigad och skyldig att inlösa hela spårvägsanläggningen med alla sådana tillhörande materialier och inventarier, som äro brukbara för fortsatt spårvägsdrift, efter värdering av fem sakkunniga, tillsatta enligt lagen om skiljemän. Värdering skall avse dagen för upphörandet av bolagets spårvägsdrift och ske utan hänsyn till spårvägarnas avkastning. För att sätta elektricitetsverket i tillfälle att leverera kraft till spårvägarna anslogo stadsfullmäktige 1,191,000 kronor till verkets utvidgning. Stockholms nya spårvägsaktiebolag hade som nämnts koncession endast å stadsdelarna norr om Slussen. För spårvägar å Södermalm lämnades år 1885 koncession åt Stockholms södra spårvägsaktiebolag, vilket år 1887 öppnade trafiken på två linjer, en hästspårväg och en linje med ångvagnar, varmed fortsattes till år 1901, då spårvägarna elektrifierades. Vid meddelandet av koncession på elektrisk drift år 1900 stipulerade stadsfullmäktige, att staden skulle erhålla 25 procent av all den bruttoinkomst av driften, som översteg 400,000 kronor. Då spårvägsnätet sedermera utvidgades, stego driftsinkomsterna men än mera utgifterna — nya spårvägslinjer äro i regel förlustbringande under de första åren — och bolaget sökte därför vinna ändring i sagda bestämmelse. Frågan löstes år 1908 på så sätt, att staden ingick som delägare i bolaget genom att teckna aktier för nominellt 1 miljon kronor, varvid aktiekapitalet höjdes till 2 miljoner kronor.

163 Någon tid innan stadens avtal med bolaget träffades, hade staden påbörjat anläggande av en spårväg till Enskedeområdet, vilken överläts på bolaget, mot det att stadens kostnader för spårvägen avräknades vid likviderandet av aktierna. De gamla aktierna betecknades med serie A och stadens aktier med serie B. Stadens aktier fingo företrädesrätt till 8 procent utdelning. Av överskjutande vinstbelopp skulle aktier av serie A först erhålla 8 procent, varpå eventuellt kvarstående vinst skulle lika fördelas på samtliga aktier. Vid koncessionstidens utgång år 1916 för Stockholms nya spårvägsaktiebolag bildades under stadens medverkan Aktiebolaget Stockholms spårvägar för övertagande och trafikerande av spårvägsanläggningarna norr om Slussen. Aktiekapitalet skulle utgöra lägst 12 och högst 36 miljoner kronor i aktier å 50 kronor, fördelade på två grupper, serien A och serien B med lika stort antal aktier. Hela serien B, å nominellt 12 miljoner kronor, tecknades av Stockholms stad och likviderades genom upplåtande av koncession å driften åt bolaget. Aktierna i serien B medförde retroaktivt verkande företrädesrätt till en utdelning å SY procent. Genom avtal med Stockholms södra spårvägsaktiebolag, vilket av stadsfullmäktige godkändes år 1918, övertog Aktiebolaget Stockholms spårvägar sedermera även södra spårvägarna samt koncession å anläggande och trafikerande av spårvägar å Södermalm, vilket tillstånd samtidigt utsträcktes att gälla t. o. m. år 1956. För köpets likvidering utökades bolagets aktiekapital från 24 till 29,6 miljoner kronor, varvid hälften av de nya aktierna tillföll staden. Dessutom utgåvos i och för ersättning för koncessionens förlängning ytterligare 1,9 miljoner kronor i aktier, vilka tillföllo staden. Bolagets aktiekapital kom sålunda att utgöra 31,5 miljoner kronor. På hösten 1918 hemställde bolaget hos stadsfullmäktige om tecknande av borgen för ett planerat obligationslån å 10 miljoner kronor. Bolaget kunde då icke ställa realsäkerhet för ett dylikt lån till högre värde än 5,5 miljoner kronor. Bolagets hemställan bifölls på så sätt, att staden garanterade ett lån å

164 5 miljoner kronor. Stadsfullmäktige ansågo nämligen, att bolaget mot nyssnämnda säkerhet borde kunna erhålla lån å återstående 5 miljoner kronor. Detta lyckades emellertid icke, o:h i oktober 1919 anhöll bolaget ånyo, att staden måtte teckna borgen för ett obligationslån å 10 miljoner kronor, som bolaget nödgades upptaga för täckande av medelsbehovet för den närmaste tiden. Av beloppet skulle cirka 7 miljoner användas till betalning av skulder för levererade eller ytterligare erforderliga motor- och släpvagnar, för nya spåranläggningar m. m. samt återstoden, 3 miljoner kronor, för betalning av tillfälliga bankskulder. Drätselnämndens första avdelning yttrade över bolagets anhållan, att den icke fann det försvarligt, att staden utan vidare tid efter annan iklädde sig ansvaret för lån, som bolaget såge sig nödsakat att upptaga för driften och för utvecklingen av dess verksamhet. Någon plan för spårvägsnätets utveckling under en längre följd av år förelåge icke, och staden hade inga hållpunkter för att ens tillnärmelsevis bedöma de ekonomiska konsekvenser, som kunde uppkomma, om staden, så snart nytt kapitalbehov för bolaget yppades, skulle medverka till de nödiga medlens anskaffande. Kristiden hade ådagalagt, att koncessionsbestämmelserna icke lämnade staden önsklig garanti för att bolagets tekniska och ekonomiska förvaltning lades efter sådana linjer, att stadens intressen vunno tillbörligt beaktande. Utan dylik garanti syntes staden icke böra ikläda sig så omfattande förbindelser, som från bolagets sida redan påkallats, och som, av allt att döma, än vidare vore i fortsättningen erforderliga. Å andra sidan vore det uppenbart, att bolaget icke vore i stånd att utan stadens medverkan tillgodose det kapitalbehov, som redan förefanns, och som för spårvägsnätets rationella utbyggande framdeles kunde uppkomma. Under sådana förhållanden måste förhandlingar upptagas mellan staden och bolaget för att vinna en uppgörelse, som kunde tillvarataga både stadens och de enskilda aktieägarnas intressen. Härför borde staden utse delegerade, som skulle givas uppdrag att utreda spårvägsfrågan i hela dess vidd, även möjligheten, att staden förvärvade

165 bolagets anläggningar eller genom inköp av huvudparten av enskildas aktieinnehav beredde sig tillfälle att effektivare än dittills varit fallet öva inflytande på bolagets ledning. Av beredningsutskottet tillsattes i början av år 1920 för frågans utredande i enlighet med drätselnämndens anvisningar tre delegerade, som i ett den 15 mars samma år daterat betänkande föreslogo, att stadsfullmäktige skulle besluta 1) att godkänna ett preliminärt avtal mellan staden å ena samt Stockholms nya spårvägsaktiebolag i likvidation och aktiebolaget Alb. Söderberg & C :o å andra sidan angående köp av 271,658 aktier av serien A i aktiebolaget Stockholms spårvägar samt med förpliktelse för staden att inlösa övriga av staden icke innehavda aktier, utgörande 24,342 st., i sistnämnda bolag, varvid köpeskillingen erlägges av staden i 4^2 procent obligationer å nominellt samma belopp som aktierna (lydande å 50 kronor); 2) att för bestridande av härmed förbundna kostnader upptaga ett obligationslån å 14,800,000 kronor; samt 3) att förklara staden villig att, sedan aktieköpet avslutats, ikläda sig borgen för ett obligationslån å 10,000,000 kronor. Efter långvariga debatter godkändes ovanstående förslag av stadsfullmäktige den 29 mars 1920 med 68 röster mot 20. Stockholms stad synes då hava befunnit sig i det läget, att valet stod mellan allenast följande utvägar: att teckna borgen åt bolagets lån, ej blott den begärda å 10 miljoner utan snart nya och större, att genast inköpa de enskildas aktieinnehav eller också inom en nära förestående framtid efter bolagets trädande i konkurs nödgas inlösa anläggningarna. Bolagets ställning var utan stadens bistånd ohållbar. I debatten i stadsfullmäktige jämförde en talare, principiell motståndare till kommunal drift, staden med en bank, som icke ville driva jordbruk ; men om banken utlånat penningar mot hypotek i en lantegendom, och låntagaren icke kunde fullgöra sina förpliktelser, tvingas banken att ingripa och sköta jorden. Av bolagets samtliga aktier, 630,000 st., äger staden numera (hösten 1922) 629,459 å nominellt 31,472,950 kronor.

166 Trots följderna av den allmänna depressionen med däriv orsakad arbetslöshet har det ekonomiska resultatet av bolagets verksamhet förbättrats under åren 1920 och 1921. Balansräkningen den 31 december 1921 visar: Tillgångar: Koncessionen

Skulder:

13,900,000:— Aktiekapitalet

Fastigheter

8,409,367:01

Spårvägen

8,113,510:73

Elektriska ledningar...

2,713,458:19 Reservfond

Rullande materiel

serien A.. 15,750,000: — »

B.. 15,750,000:— ^T^OO.OOO: — 449,636:68

... 11,819,084:75 Avskrivnings-och förnyelse-

Maskiner och inven-

fond

2,783,083 83

tarier

1,347,156: 15 Smärre fonder

102,278 61

Varulager

1,611,287:29 Obligationslån

15,122,000 —

Skenor

1,368,647:81 Utelöpande rabattkort m. m.

Beklädnad och utrustningspersedlar m. m.

Inteckningslån m. m 861,615:98 Diverse kreditorer

Diverse debitorer

1,651,780:05 Årets vinst

A bankräkningar

1,520,053:58

Kassa

163,39813 73,464 — 749,79229 2,448,21248

75,904: 48 Summa kronor 53,391,866:02 ->J>;>y >

. . „ . . . Q AA ~„ Summa kronor 53,391,000: 02

c

Rent kommunala spårvägar. I tre städer, Hälsingborg, Jönköping och Gävle, hava spårvägarna anlagts av och hela tiden drivits av kommunen. Frågan om anläggning av elektriska spårvägar i Hälsingborg diskuterades första gången i stadsfullmäktige år 1899 med anledning av därom väckt motion. Under ärendets vidare handläggning gjorde sig skilda åsikter gällande, huruvida staden borde själv utföra anläggningen eller lämna enskilt företag koncession på densamma. De gynnsamma erfarenheterna från stadens gas-, elektricitets- och vattenverk samt fördelen att fritt kunna disponera över gator och däri befintliga ledningar fällde utslaget till den kommunala driftens förmån. Den 6 december 1902 anslogo stadsfullmäktige 470,000 kronor för spårvägens anläggande samt uppdrogo åt drätselkammaren att härom träffa

167 avtal med lämplig entreprenör. Sedan anläggningarna år 1903 blivit färdiga, och driften för stadens räkning handhafts av entreprenören Siemens & Halske, Berlin, under en försökstid av tre månader, övertog staden själv såväl drift som förvaltning. I Jönköping ingavs redan år 1883 till stadsfullmäktige ansökan om koncession på spårvägar. Sedermera togs frågan icke upp förrän år 1904, då motion väcktes i stadsfullmäktige om anläggande av kommunala spårvägar och elektricitetsverk. För stadens drätselkammare synes det från början stått klart, att staden borde påtaga sig både anläggning och drift. Det olämpligaste vore, enligt drätselkammarens åsikt, att lämna koncession åt ett bolag, även om staden skulle förbehålla sig lösningsrätt. Vid bestämmande av lösesumman skulle konflikter icke kunna undgås, och därvid skulle staden komma att draga kortaste strået. Det vore icke heller att förvänta, att ett bolag skulle finnas villigt att nedlägga dyrbara kostnader för ett företag, som det ej finge behålla. Men om så vore, skulle bolaget bland lösningsvillkoren upptaga ersättning för den förlust, bolaget därigenom tillskyndades, med belopp motsvarande vinsten under viss tid, kapitaliserad efter fem procent, men med en sådan framtidsutsikt vore det visst, att bolaget med alla medel skulle söka göra sin ställning så lysande som möjligt. Ett annat alternativ, nämligen att staden skulle bekosta anläggningen och överlämna driften åt ett bolag, såsom i Norrköping, avböjde drätselkammaren utan motivering. Beträffande rent kommunalt företag anförde drätselkammaren, att det icke råder något tvivel därom, att detta måste äga företräde framför andra företagsformer, "ty staden kan därigenom disponera all vinst och kan fritt och obehindrat bestämma den vidare utvecklingen och vidtaga erforderliga reformer. Å andra sidan får staden visserligen stånda den med företaget förenade risken, men — såsom den verkställda utredningen giver vid handen — torde faran därför vara ringa." Drätselkammaren var livligt övertygad, att företaget skulle bliva en god affär, och att detsamma fördenskull borde övertagas av staden.

168 Drätselkammarens ståndpunkt delades av stadsfullmäktige, som den 26 april 1906 beslöto anlägga elektricitetsverk och spårvägar samt för ändamålet anslogo 712,500 kronor, varav för spårvägarna 474,500 kronor. Gävle drätselkammare tillsatte år 1904 kommitterade för utredning angående kostnaderna för och räntabiliteten av en elektrisk spårvägsanläggning. Kommitterade, som funno, att Gävle vore i behov av spårvägar, ansågo, att alla skäl tala för att de också skulle anläggas och drivas av staden. Anläggningen frir då förstklassigt och billigt anlagd med anlitande av entreprenad. Linjerna sträckas uteslutande med hänsyn till allmänhetens och stadens intressen, varigenom staden kan leda byggnadsverksamheten in i rätta banor. De under själva anläggningen och sedermera nödvändiga gatuarbetena utföras bäst under ledning av stadens eget gatubefäl, vilket såsom väl förtroget med alla underjordiska ledningar kan tillse, att dessa icke skadas. Vad trafiken beträffar, bör denna naturligen drivas så ekonomiskt förmånligt som möjligt, även om staden driver spårvägarna, men staden kan, om så befinnes lämpligt, vidtaga förändringar, vilka ett bolag aldrig skulle bry sig om. En ytterligare fördel, varmed kan räknas, om staden själv driver spårvägarna, är allmänhetens sympati och intresse, vilket är av betydelse för åkintensiteten och företagets bärighet. Administrationen av spåvägarna bör ställa sig förmånligare för staden än för ett enskilt bolag, då staden i elektricitetsverkets föreståndare har en kompetent och fackbildad person, som utan särskild ersättning kan utöva den tekniska uppsikten över spårvägarna. En god del av skötseln av spårvägarnas ekonomiska förvaltningsuppgifter bör även kunna läggas på belysningsverkets kamrerarekontor utan nämnvärd ökning av dess personal. Att spårvägarna i Gävle, liksom i andra städer, också skulle bliva en god affär, som ej blott giver ränta utan även vinst på utlagt kapital, fanns all anledning att förmoda. De första åren skulle möjligen icke medföra vinst, men detta skulle uppvägas av den ökning i elektricitetsverkets vinst å 25,000 kronor, mot-

169 svarande ränta å spårvägarnas anläggningskostnad, varmed kommitterade räknade. Sedermera framkommo förslag, att spårvägarnas anläggning och drift skulle uppdragas åt enskilt bolag i likhet med Norrköpingsanordningen och även att staden skulle medverka vid bildande av ett spårvägsbolag. Bolagets aktiekapital skulle utgöra 410,000 kronor, varav staden skulle teckna 200,000 kronor i preferensaktier med förmånsrätt till 5 procent utdelning, och den firma, som utförde anläggningen, återstående 210,000 kronor i stamaktier. Efter fem års förlopp skulle staden äga inlösa stamaktierna till pari med tillägg av 6 procent ränta, i den mån denna ej erhållits genom utdelning å aktierna. I Gävle förelåg sålunda ett av de tidigaste förslagen om halvkommunal affärsrörelse. Stadsfullmäktige gingo emellertid på den rent kommunala linjen och anslogo år 1907 570,000 kronor till spårvägsanläggningen. Enskilda

företag.

Spårvägarna i Uppsala och Sundsvall äro fortfarande i enskild ägo. I januari 1906 beslöto stadsfullmäktige i Uppsala att lämna Uppsala spårvägsaktiebolag koncession under 36 år på elektriska spårvägar i staden. Vid koncessionstidens utgång skulle staden äga rätt att inlösa hela spårvägsanläggningen med tillhörande, brukbara inventarier och material jämte bolagets till vagnhus, verkstäder m. m. använda fasta egendom efter värdering av fem skiljemän. Staden skulle vidare vara berättigad att tidigast år 1932, likaså efter värdering, inlösa bolagets tillhörigheter, varvid dock hänsyn jämväl måste tagas till bolagets finansiella ställning och räntabilitet. Staden synes icke äga några aktier i bolaget eller på annat sätt hava tillförsäkrat sig inflytande på bolagets ledning. Och bolagets ställning har alltid varit sådan, att det aldrig varit nödsakat att i någon form söka stadens hjälp.

170 För Sundsvalls spårvägsaktiebolag hava förhållandena icke varit lika gynnsamma. Bolaget fick koncession år 1907, men kunde icke uppbringa för spårvägsanläggningen erforderligt kapital, varför staden år 1909 måste teckna borgen för ett obligationslån å 220,000 kronor. Såsom villkor härför uppställde staden, att i bolagsordningen skulle medgivas staden rätt att tillsätta en kontrollant, som under garantitiden skulle kallas till alla styrelsesammanträden och berättigas deltaga i överläggningar men icke i beslut, samt en revisor jämte suppleant för deltagande i granskningen av bolagets räkenskaper. Sedan fråga uppkommit, att staden i ett blivande aktiebolag för byggande av en spårväg Sundsvall—Skönvik skulle teckna aktier för 300,000 kronor samt att gemensamt med Sköns kommun teckna proprieborgen för ett bolagets obligationslån å 1,000,000 kronor, väcktes år 1920 förslag, att staden skulle inköpa aktiemajoriteten i Sundsvalls spårvägsaktiebolag, som skulle handhava driften å den planerade spårvägslinjen. Man hoppades genom ett dylikt förfarande kunna utvidga det gamla bolaget och därigenom undslippa olägenheten av att bilda ett nytt bolag. Sköns kommun och andra, som varit villiga att teckna aktier i det nya bolaget, borde lika gärna kunna teckna aktier i det gamla, som då skulle kunna självt utföra anläggningen av den nya linjen. Drätselkammaren uttalade starka betänkligheter såväl mot aktieteckning i ett nytt bolag som mot förvärv av aktiemajoriteten i det gamla. Vid omröstning i stadsfullmäktige samlade förslaget om aktieköp 20 röster av 32, men förklarades, då kvalificerad majoritet icke uppnåtts, avslaget. Sedermera synes man icke hava tillmätt de befarade ölägenheterna av två spårvägsbolag någon nämnvärd betydelse u tan beslöt den 19 juni 1922 att i det planerade aktiebolaget för anläggande av spårvägen Sundsvall—Skönvik teckna aktier för 300,000 kronor samt att gemensamt med Sköns kommun teckna gemensam proprieborgen för ett bolagets lån å 750,000 kronior.

171¶De kommunala spårvägarnas

ekonomi.

Förutsättningarna för ett ekonomiskt gynnsamt resultat av spårvägsdrift äro väsentligt olika allt efter vederbörande stads folkmängd, folktäthet, utsträckning, topografi och andra sådana förhållanden. Efter de första kritiska driftsåren hava spårvägarna i vårt land — kommunala såväl som enskilda — i allmänhet kunnat förränta nedlagt kapital. Flertalet hithörande företag visa även under de senaste åren tillfredsställande driftsresultat, trots starkt stegrade kostnader. Den största utgiftsposten för elektriska spårvägar utgöres av personalens avlöning, vilken post numera omfattar cirka 50 procent av samtliga driftskostnader. Därnäst komma underhållskostnader och strömkostnader med vardera 10 å 20 procent av utgifterna. På inkomstsidan hava spårvägarna blott en post av betydelse, nämligen avgifter för personbefordran. Godstrafiken, vartill man på sina håll ställt rätt stora förväntningar, har hittills icke haft nämnvärd betydelse för spåvägarnas ekonomi. Den före kriget gällande taxan, 10 öre för en spårvägsresa, bibehölls ännu år 1918 vid flertalet spårvägar, och först påföljande år vidtogos mera allmänt taxehöjningar. De vid slutet av åren 1913 samt 1918—1920 gällande taxorna för kommunala spårvägar redovisas i omstående tablå. Vid de enskilda spårvägarna i Sundsvall och Uppsala höjdes avgiften från 10 till 15 öre år 1918, respektive år 1920. Aktiebolaget Stockholms spårvägar höjde avgiften från 10 till 15 öre i april 1919, till 20 öre den 1 oktober samma år samt till 25 öre den 1 oktober 1920. Såsom en allmän följd av de relativt låga spårvägsavgifterna märkes en mycket stark ökning i trafiken under krigsåren. Antalet befordrade passagerare år 1918 var genomgående mer än dubbelt så stort som år 1913. Tillgängliga uppgifter angående den trafikerade spårlängden, antal passagerare och till-

172¶A S t a d

Göteborg

Malmö

Norrköping

Hälsingborg

Gävle

Jönköping

1 År

g

i

f

t e r

enkel 1 poletter arbetare- månads- 1 årskort resa pr biljett tåg kort kort öre öre öre kronor

I9I3 1918

—

—

—

—

IO

— — —

12,50

IO

—

15 I9I3 1918

IO l

*5

20 I9I3

1918 IO

— — — — — —

)i5 )io

)io

i5

200 J

)lO

)io

— — —

— — —

l

1919 IO

8,33

»)io

12,50

I9I3

IO

9,09

1918 IO

9,09

12,50

12,50

I9I3

IO

1918 IO

1913 1918

IO

1919 IO

i4"/f

IO

)lO

— — —

!

)5 )5

—

IO

)5o

2 IO

—

: 250

IO

: 3

—

)65

— — — — — —

— —

2 IO

I9I3 1918

) Tur- och returbiljett. ) Biljett till morgontåg. 3 ) Kvartalskort. 4 ) Tur- och returbiljett 15 öre. 2

v

120 IO

100 IO

— — — — — —

IO

— — — —

— — — —

— i

7:50

173 lyggalagda vagnkilometer vid de kommunala spårvägarna åren 1908, 1913 samt 1918—1920 meddelas i nedanstående tabell. Från Karlskrona saknas uppgifter. Stad

Är

Göteborg

1908 1913 1918 1919 1920 1908 1913 1918 1919 1920 1908 1913 1918 1919 1920 1908 1913 1918 1919 1920 1913 1918 1919 1920 1908 1913 1918 1919 1920

Malmö

Norrköping

Hälsingborg

Gävle

Jönköping

Trafiklängd km. 65,09 65,09 61,35 56,11 57,i5 25,70 29,50 40,90 46,70 24,9 0

Antal passagerare

Vagnkilometer

5,313,367 20,270,683 6,764,808 25,653,574 9,510,605 52,811,599 57,416,652 12,130,963 57,077,837 12,471,205 6,579,806 2,151,212 7,887,874 2,309,826 3,884,042 16,635,821 4,015,869 17,068,329 3,804,682 17,577,202 2,109,242 799,102 6,70 2,051,489 6,70 824,544 4,664,907 6,70 842,035 3,879,526 6,70 800,700 3,502,929 5,29 479,894 1,399,399 640,876 5,37 1,634,710 5,37 4,023,003 5,37 4,652,156 5,37 729,690 3,657,777 5,54 620,935 1,127,774 5,54 582,367 2,564,233 5,54 604,578 2,152,494 5,54 620,849 2,295,926 458,944 1,396,830 464,453 1,311,567 uppgifter saknas 7,30 4,387,654 768,371 uppgifter saknas

174¶Priset på den till spårvägarna levererade elektriska energien har sedan år 1908 endast undergått mindre förändringar. I Malmö, Hälsingborg och Jönköping har det vid några tillfällen sänkts; endast Karlskrona har under krisåren företagit höjning, vilken dock gällde allenast ett år. Det vid slutet av åren 1908, 1913, 1918—1920 gällande priset angives i efterföljande sammanställning. Pris per kwt öre Stad Ar 1908 8 1913 8 8 1918 8 1919 8 1920 13 1908 10 1913 9 1918 9 1919 9 1920 10 1908 Norrköping 10 1913 10 1918 10 1919 10 1920 13 1908 Hälsingborg 11,38 x)genomsnittspris 1913 2 1918 ) 2 1919 ) 2 1920 ) . 8 1913 8 1918 8 1919 8 1920 x

) Fast avgift per år 22,000 kronor plus för dagström (6 f. m.—7 e. m.) 7,06 öre pr kwt och för nattström (7 e. m.—6 f. m.) 2,51 ör-e pr kwt. 2 ) Samma avgifter som år 1013. Genomsnittspriset har icke angivits.

175 Stad

Jönköping

Ar

Pris per kwt öre

18 1908 14 1913 12 1918 12 1919 12 1920 1913 7 Karlskrona 1918 7 1919 9 7 1920 Spårvägarna i de större städerna gåvo före kriget goda vinster åt sina ägare. För åren 1900—1913 beräknar sålunda doktor Karl Hildebrand ("Kommunal eller enskild drift", spårvägsstudier, utgiven 1914), att Göteborgs stad haft en sammanlagd bruttovinst å 7,613,240 kronor från sina spårvägar. Dragas härifrån avskrivningar å 1,413,242 kronor, återstår en nettovinst av 6,199,998 kronor. Av författaren beräknas räntorna å stadens insatta kapital till 1,851,897 kronor; dragas dessa från nettovinsten, skulle enligt dessa beräkningar staden hava i ren företagarevinst erhållit 4,348,101 kronor. Stockholms nya spårvägsakliebolag synes från början hava varit ett mycket vinstgivande företag. De sista tio åren före elektrifieringen utdelade bolaget i allmänhet 10 procent åt aktieägarna. Sedan eleketrifieringen från och med år 1905 blivit fullständigt genomförd, utdelades på ett aktiekapital av 6 miljoner kronor för åren 1905 och 1906 20 procent och för åren 1907 och 1908 25 procent; på ett aktiekapital av 10 miljoner kronor för år 1909 22 procent och för åren 1910—1912 18 procent; samt på ett aktiekapital av 15 miljoner kronor för åren 1913—1916 12 procent. För Stockholms södra spårvägsaktiebolag har det ekonomiska resultatet av rörelsen ej alltid varit tillfredsställande. Under häst- och ångspårvagnarnas sista tre år kunde ingen utdelning lämnas. Efter elektrifieringen blev det bättre. För åren 1902—1904 utdelades sålunda 4, 6 och 10 procent; för åren 1905—1907 14 procent, för år 1908 12 procent samt för åren

176 1909—1916 10 procent. Aktiekapitalet var t. o. m. år 1907 1 miljon kronor, ökades år 1908 till 2 miljoner kronor och år 1913 till 3 miljoner kronor. Under den tid spårvägarna i Norrköping och Karlskrona voro utarrenderade, erhöllo respektive städer av de arrenderande bolagen föreskriven ränta på anläggningskapitalen sémt några år även mindre vinstandelar. I Norrköping synas en.ellertid spårvägarna hava drivits med förlust, vilken dock uppvägts av vinsten från elektricitetsverket. För år 1907 exempelvis redovisade bolaget, sedan ränta på anläggningskapitalet erlagts, ett överskott av kronor 78,145 : 83 på elektricitetsverket, men en förlust av kronor 33,683: 40 på spårvägarna. Det återstående överskottet, kronor 44,462:43, fördelades enligt arrendekontraktet på följande sätt. De först till bolaget tillfallande 2 procent å anläggningskapitalet beräknades sålunda: Överskott kr. 44,462: 4 3 Kapital den

Vi

J

907 kr. 1,340,139:65 för 360 dagar 2 % 26,802:79

tillkommit

/i

»

»

3,542: 12

» 330

»

»

64:94

/,

»

»

2,916: 36

» 306

»

»

49: 59

1 S5

/2

»

»

46,148: —

» 306

»

>

/3

»

»

173,817:60

» 276

»

»

Summa kronor 1,566,563: 73

784: 52 2,665: 20 30,367:04 Rest kronor 14,095: 39

Kvarblivande rest, kronor 14,095 : 39, tillföll staden såsom vinstandel. Karlskrona erhöll av Nya förenade elektriska aktiebolaget i Stockholm åren 1911—1916 respektive 12,427, 14,842, 13,200, 13,169, 14,013 och 14,854 kronor. Den årliga arrendeavgiften utgjorde 11,975 kronor, motsvarande 5 procent å det till 239,500 kronor uppgående anläggningskapitalet. Staden fick således varje år någon vinstandel. Det ekonomiska utbytet vid de kommunala spårvägarna åskådliggöres i efterföljande tabell, anordnad på samma sätt som motsvarande tabeller för gas- och elektricitetsverken. Samtliga uppgifter hava för översiktlighetens skull samman-

177 förts i en tabell; varjämte till de för övriga verk tagna undersökningsåren 1908, 1913 och 1919 fogats åren 1918 och 1920. Alla uppgifter hava hämtats ur stadsfullmäktiges tryckta handlingar. Med anläggningskostnader förstås summan av de på spårvägarna under skilda tider nedlagda kostnader för fastigheter, spåranläggning, elektriska ledningar, rullande materiel och inventarier. Inneliggande lager, fordringar och andra rörelsemedel hava däremot icke medräknats bland anläggningskostnaderna. Icke heller vid fastställandet av det bokförda värdet har hänsyn tagits till sistnämnda värden, vilka för övrigt vid spårvägarna torde omfatta högst 10 procent av det totala realkapitalet. Under åren 1900—1913 voro Göteborgs spårvägar, som nämnts, en god affär för staden; åren 1914—1917 voro likaså gynnsamma. Sedermera har resultatet blivit omkastat. Åren 1918 och 1919 medförde förlust på själva rörelsen; den då gällande spårvägsavgiften visade sig vara alldeles otillräcklig. Höjningen till 15 öre, som vidtogs år 1919, har något förbättrat ställningen; driften lämnade år 1920 överskott, vilket dock icke var tillräckligt stort för normala avskrivningar och betalning av räntor å upplånade medel. Spårvägarna i Malmö och Jönköping hava alltid lämnat bruttovinst. För Malmö vidkommande torde denna först från och med år 1914 hava varit så stor, att den täckt avskrivningar och räntekostnader. Åren 1919 och 1920 lämnade dessutom rätt vackra företagarevinster. Jönköpings stad synes under alla år hava erhållit någon företagarevinst på sina spårvägar. Staden har ju, såsom förut framhållits, en för spårvägsdrift mycket tacksam utsträckning. Norrköpings spårvägar uppvisa anmärkningsvärt dåligt resultat ; hittills torde de icke något år hava kunnat förränta nedlagt kapital. Spårvägarna i Hälsingborg gingo med förlust samtliga år till och med 1914, men hava därefter lämnat gott utbyte, särskilt år 1918, då nettovinsten uppgick till 130,000 kronor. Även i Gävle drevos spårvägarna med förlust under de första åren. Därefter Kommunal

affärsverksamhet.

178 Ekonomiska data beträffande

S t a d

ÅT

Anläggningens bokförda värde vid årets början Kronor

Anläggningskostn. vid åiets början. Kronor

Göteborg

— — — —

1,137,600

1913 1918 1919

Malmö

I9I3 1918

— — —

1919 1920 Norrköping

1908 I9I3 1918 1919 1920

Helsingborg

Gävle

Jönköping

Karlskrona

U

t

Driftsinkomster Kronor

5,057,000

i,934,}97

3,979,3io

2,459,222

4,930,709 5,672,370

5,046,315 7,001.113

7,977,368

8,881,755

2,424,114

657P35 767.579

3,l62,552

2,142.611

3,414,753

2,680.841 3,092,030

3,699,679 a

— — — —

r

r

e

n

d

e

r

a

d

t

886,238

852,002 837,172

414.150 526.210

802,394

563,758 135,814

— — —

I9I3 1918

550,307

449,777 306,051

566,874

195,522

575,504

174,011

906,649

475,523

I9I3 1918

584,804

534,695

119,060

585,546

433,382

281,737

585,546

408,961

337,269

589,105

388,101

354,340

425,3 2 5

133,621

I9I3

483,273

425,325 425,224

—

500,000

380,735

671,068

430,642

443,795

—

440,000

5.19,178

I9I3 1918

269,051

239,500

Utarrenderade

277,136

138,874

— —

263,525

178,287

286,790

198,661

132,418

179 kommunala spårvägar. Nettovinst

Driftsutgifter

Bruttovinst

Avskrivningar

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

i % av anl. bokf. värde.

1,258,234

676,163

215,193

460,970

9,12

1,723,821

735,401

Ej företagna

—

5,325,969

—279,654

d:o

7,226,758

—225,645

d:o

8,546,294

335,461

d:o

583,212

73,823

—

— —

— — — — —

20,676

0,85

641,828

125,851

1,801,525

341,086

105,175 168,151

172,935

5,47

2,256,271

424,570

176,436

248,134

7,23

2,526,918

565,H2 U

t

a

r

178,718 r

e

n

d

IO,44

386,394 e

r

a

d

e

152,881

IS,I6I

8,862

36i,5i5

52,635

35,8o8

464,953

61,257

35,862

50,921

35,952

25,395 14,969

5I2,837 135,347

—

—

23,916

29,220

—5,304

— —

160,580

30,142

130,438

66,72

56,547

29,631

26,916

15,47

72,298

32,567

33,207

24,365

39,731 8,842

8,35

85,852 222,888

58,849

24,420

34,429

7,94

268,393

68,876

24,420

44,456

IO,87

325,490

28,850

1,03

36,221

24,855 12,600

3,995

97,400

23,621

5,55

93,383

39,035

15,202

23,833

5,60

— — — —

9,299 16,827

1,05 2,00

1,09

1,65

294,325

86,410

39,352

47,058

9,41

343,7oo

100,095

Uppgift saknas

saknas

d:o

— — — — — —

— — — — — —

U p p g i ft e r

U t a r r e a d e r a de 98,353

40,521

158,985

18,302

221,739

—23,078

— — — —

180 kommo tre goda år, 1917—1919; år 1920 var sämre men lämnade dock en nettovinst, motsvarande 1,03 procent av bokförda värdet. Karlskrona spårvägar hava ända fram till år 1920 varit en god affär, och det förefaller troligt, att resultatet, sedan lönekostnaderna sjunkit, åter skall bliva gynnsamt. Rörande de enskilda spårvägarnas ekonomi kan nämnas, att Uppsala spårvägsaktiebolag de första driftsåren icke kunde utdela någon vinst åt aktieägarna. Sedermera har bolagets ställning förbättrats år från år. Utdelningen var för år 1910 4 procent, 1911 5 procent, 1912—14 6 procent, 1915 och 1916 8 procent, 1917 10 procent, 1918 12 procent, 1919 17 procent och 1920 12 procent. Spårvägarna i Sundsvall hava sedan 1914 lämnat utdelning, till en början 4 å 5 procent, samt från och med år 1917 6 å 8 procent.

VATTENLEDNINGSVERK. Anläggningsår. Malmö är säkerligen den stad inom Sveriges nuvarande område, som tidigast haft vattenledning. Enligt Ivar Wendt 1 ) anlades där de första ledningarna redan på 1580-talet. Ett halvsekel senare anlades en vattenledning i Uppsala, vilken Olof Rudbeck efter år 1662 förbättrade och utökade. Vattnet pumpades från Fyrisån till slottet, där det upptogs i ett kar av 50 tunnors rymd. Därifrån leddes det i trärörsledningar av 4,230 alnars längd till olika delar av staden. Vattenledningen fick dock snart förfalla och förstördes helt och hållet genom 1702 års brand. Vår äldsta ännu existerande vattenledning torde finnas i Göteborg. Den anlades år 1786 och tog vatten från Kallebäcks källa. Efter ombyggnad år 1881 användes denna vattenledning fortfarande. Stockholm är dock den stad, som först anlade vattenledningsverk i modern mening. Detta skedde åren 1858—1861. Sistnämnda år påbörjades anläggandet av vattenledning även i Karlskrona, vilken kunde tagas i bruk år 1864. Härpå följde Jönköping år 1865, Malmö år 1866 samt Göteborg och Skövde år 1871. Under 1870-talet anlades vattenledningar ytterligare i Kristianstad år 1873, Lund år 1874, Landskrona, Linköping, ] ) I "Malmö, en skildring i ord och bild av stadens utveckling och nuvarande tillstånd", utgiven år 1914, enligt beslut av stadsfullmäktige.

182 Norrköping och Uppsala år 1875, Askersund, Gävle och Uddevalla år 1876 samt Sundsvall år 1879. Som synes hava de första vattenledningarna anlagts i ce större och medelstora städerna, vilket ju också är naturligt, ca behovet där måste göra sig mest gällande. Bland pionjärerr.a befinna sig emellertid även Skövde och Askersund, vilka vid tiden för vattenverkens anläggning blott räknade respektive 2,400 och 1,500 invånare. Av 1860- och 1870-talens anläggningar voro endast verken i Uppsala, Gävle och Uddevalla baserade på grundvatten. Le övriga begagnade ytvatten, som filtrerades. I allt större utsträckning har man sedermera använt det ur sanitär synpunkt överlägsna grundvattnet. Under 1880- och 1890-talen tillväxa vattenledningsverken snabbt i antal. Vid det nya seklets ingång hade samtliga större och medelstora städer dylika anläggningar, och de mindre staderna följde efter. Vid 1919 års slut hade 87 städer av 107 eller 81 procent vattenledning. För de olika verkens anläggningsår lämnas uppgifter i nedanstående tablå.

Städer med vattenledningsverk Anläggningsår.

Anläggningsår.

Stockholm

1861 Uddevalla

Karlskrona

] 876 876

Jönköping

879 Malmö

881 Göteborg

88-> [883

Lund

1873 1874

Landskrona

[886

Norrköping

[886

Uppsala Linköping

1875 1875

Eskilstuna

[887

Askersund

1876 Växjö

[887

Kristianstad

Halmstad

[886

[886

183¶Anläggningsår. Västerås

Anläggning

1888 Sala

Karlstad

1889 Ronneby

Falköping

1890 Karlshamn ..

Djursholm

1890 Söderhamn ..

Mariestad

1890 Åmål

Östersund

1893 Kristinehamn

Nyköping

1894 Vimmerby

Södertälje

1895 Västervik

Skellefteå

1895 Eslöv

Filipstad

1896 Lindesberg ...

Hedemora

1896 Luleå

Kungsbacka

1897 Gränna

Arvika

1898 Hjo Trollhättan ..

..

Eksjö

1898 Arboga

1899 Katrineholm

Nora

1899 Ängelholm ..

Skara

1899 Borgholm

Strängnäs

1899 Sollefteå

Örnsköldsvik

1899 Tranås

Falun

1899 Nässjö

,

Kungälv

1899 Laholm

SäteT

1899 Trälleborg

Enköping

1899 Hässleholm ...

Alingsås

1899 Oskarshamn..,

Kalmar

1900 Ulricehamn ...

Umeå

1900 Ludvika

Lidköping

1901 Norrtälje

Falkenberg

1901 Avesta .

Motala

1901 Ystad

Varberg

1901 Boden

Hudiksvall

...

Llur vattenledningsverken, från att vara en lyx- och bekvämlighetssak, så småningom blivit nära nog obligatoriska i städerna belyses närmare av följande siffror.

184¶Antal städer

Antal vattenverk 4

4,5

17,8

30,8

54,3

80, c

1913 1919

83,5

81,3

Ar

1869 Antal verk I-å i o o städer

!

Företagare. Under det att de äldre gasverken, såsom tidigare visats, i allmänhet anlagts och till en början drivits av enskilda eller bolag, hava vattenverken, med få undantag, anlagts av städerna själva. Av de nuvarande vattenledningsverken synas blott fyra, nämligen de i Linköping, Säter, Eslöv och Djursholm, hava tillkommit på enskilt initiativ. Emellertid hava de tre förstnämnda numera inlösts av vederbörande stad. Linköpingsverket, som anlades år 1875, övertogs sålunda år 1907 av staden. Verken i Säter och Eslöv, anlagda 1899 och 1905, ombildades till kommunala företag 1910 och 1908. Blott i en enda stad, Djursholm, befinner sig vattenledningsverket fortfarande i enskild ägo. Detta undantag hör för övrigt till dem, som bekräfta regeln. Djursholm intager ett rum för sig bland städerna. Den har för sin tillkomst helt och hållet att tacka privat företagsamhet, inriktad på det speciella ändamålet att å ett visst till förfogande stående område på kort tid åstadkomma ett välordnat bostadssamhälle av förstadskaraktär. Att ett dylikt område, redan innan det hunnit organiseras såsom särskild kommun, måste genom företagarens försorg förses med allehanda bekvämligheter, som det eljest plägar ankomma på kommunen att så småningom bringa till stånd, säger sig självt. Och det är hel-

185 ler icke på något sätt anmärkningsvärt, om en kommunalisering av sålunda åstadkomna anordningar låter vänta på sig eller helt uteblir. I detta sammanhang må antecknas, att två städer, Karlskrona och Vadstena, erhållit vattenledning genom statens försorg. Redan vid Karlskrona stads anläggning föreslog Erik Dahlberg, att vattenledningar skulle dragas från Lyckeby å till staden. Förslaget kom emellertid av brist på medel icke till utförande. Först åren 1861—1864 anlades av kronan vattenledning till staden för en kostnad av cirka 474,000 kronor. Anläggningen visade sig under 1890-talet vara i behov av ombyggnad och i samband härmed föreslogs, att kronan skulle överlåta den till Karlskrona stad. 1897 års riksdag medgav detta under förutsättning bland annat att staden förband sig att verkställa och bekosta planerade utvidgningar av verket, samt att kronan tillförsäkrades att utan avgift erhålla 50,000 kbm. vatten årligen och vatten därutöver mot en avgift av 5 öre för kbm. Vattenledningen i Vadstena anlades år 1886 för hospitalets räkning och förser numera även staden med vatten. Ledningsnätet äges delvis av hospitalet och delvis av staden. Vattenavgifter. Ursprungligen synas vattenledningsverken i allmänhet icke hava planlagts såsom affärsföretag utan såsom allmännyttiga företag till befordrande av brandsäkerhet och bättre hygieniska förhållanden inom städerna. Vattenavgifterna voro till en början så låga, att de endast undantagsvis förmådde täcka verkens rena driftskostnader. Vid åtskilliga verk utlämnades allt vatten utan några som helst avgifter. Så småningom har emellertid betraktelsesättet förändrats. Om man ock ingenstädes eftersträvar ekonomisk vinst av vattenverksrörelsen, synes man dock alltmera söka så sköta verken, att uttaxerade medel icke behöva tagas i bruk för drif-

186 tens uppehållande. Frånsett ett fåtal, huvudsakligen större, städer måste dock uttaxerade medel i större eller mindre utsträckning tillgripas för täckande av räntor och amorteringar å lån, som upptagits för verkens anläggning. Det tilltagande ekonomiska betraktelsesättet har visat si^ i införandet av vattenavgifter, där dylika saknats, framför allt på industriens förbrukning, samt i höjda taxor. För närvarande torde endast en stad, Skellefteå, gratis utlämna allt vatten. I fråga om vatten för hushållsförbrukningen har dock affärssynpunkten ännu icke slagit igenom. År 1919 var sålunda derna förbrukning fri i 14 städer, däribland Göteborg, Norrköping, Gävle och Sundsvall. Den fria hushålls förbrukningen har i några fall sin orsak däri, att vattenledningsverken helt eller delvis anlagts med medel, som för ändamålet donerats. Så är åtminstone förhållandet i Norrköping, som år 1872 erhöll en donation å 300,000 kronor till anläggande av vattenledningsverk med villkor att avgift icke finge påläggas vatten till hushållsändamål. Vid bestämmandet av vattenavgifterna göres i regel åtskillnad mellan vatten för hushållsändamål, för industriförbrukning och för speciella ändamål. Till hushålls förbrukning räknas den vattenförbrukning, som normalt förekommer i enskilda personers bostadslägenheter; i tvistiga fall äga vattenledningsverkens styrelser att avgöra, när hushålls förbrukning eller vattenförbrukning för annat ändamål skall anses föreligga. Med förbrukning för speciella ändamål avses vatten till badrum, w. c , tvättstuga, vattning av kreatur och gräsmattor m. m. Under taxor för industriförbrukning föres slutligen, förutom den vattenförbrukning, som namnet anger, all ej särskilt omnämnd förbrukning. Det bör emellertid anmärkas, att gränserna mellan de olika slagens förbrukning äro mycket svävande, och att hithörande bestämmelser i olika städer ej äro likartade. För vatten till badrum exempelvis erlägges i de flesta städer särskild avgift, men i Göteborg och på några andra håll är det avgiftsfritt såsom hörande till hushålls förbrukning.

187 För vatten till hushållsförbrukning erläggas avgifter efter följande grunder: a) per kubikmeter förbrukat vatten, därvid större avnämare i regel erhålla rabatt; b) per rum, person eller hushåll och år, därvid i några fall en årlig maximikvantitet föreskrives; c) viss avgift per 100 kronor av egendoms taxeringsvärde; samt d) några av ovanstående beräkningsgrunder kombinerade. Det vanligaste är, att avgiften utgår med ett bestämt belopp per rum och år, antingen lägenheten är stor eller liten. I några städer söker man motverka slöseri med vatten genom att stipulera viss maximikvantitet, som för det bestämda priset får förbrukas per dygn och rum (eller person) såsom följande exempel visa: 1908 3 kr. pr rum intill 40 1. pr rum och dag, därutöver 25 öre pr m 3 .

Luleå Skara

1919 3 J

»

»

s

50» »

J>

>

»

»

2 0 » » »

Örnsköldsvik

I9I32>

»

»

»

60»»

person >

>

>

> » »

!>

>

4 0

»

»

TI

30 J

»

191921s

>

TI

> J

I två städer med vattenavgifter per rum och år, Landskrona och Skara, har man ganska anmärkningsvärda beräkningsgrunder. Landskrona söker genom lägre avgift per rum i smålägenheter gynna den ekonomiskt mindre väl situerade befolkningen. Vattenavgiften utgör i lägenheter om ett till tre rum 1 krona per rum, fyra till sex rum 2 kronor per rum, och över sju rum 3 kronor per rum. I Skara förfar man på ett rakt motsatt sätt. Vattenavgiften utgår där i regel med ett visst belopp per rum och år, men med samma belopp per person och år, därest antalet inom en fastighet boende personer är större än antalet rum. Många städer, exempelvis Hälsingborg, Västerås, Sala och Nässjö, medgiva vattenavgifters erläggande antingen med bestämt belopp per rum och år eller med visst belopp per för-

188 brukad kubikmeter. För fastigheter med större lägenheter bör ju det senare beräkningssättet ställa sig fördelaktigare. Gynnsamma för större lägenheter äro även vattenavgifterna i Kristianstad, vilka år 1908 utgjorde 5 kronor per hushåll och numera 5 kronor per vattenkran. Avgiftsfri var hushållsförbrukningen år 1908 i följande städer: Alingsås, Falköping, Gävle, Göteborg, Härnösand, Karlshamn, Karlskrona, Lysekil, Norrköping, Skellefteå, Sundsvall, Uppsala, Vänersborg, Växjö och Örnsköldsvik. Av dessa har intill år 1920 endast Örnsköldsvik infört avgift på hushålls förbrukningen. Avgifterna för industriens vattenförbrukning utgå i regel efter kvantiteten förbrukat vatten, i allmänhet med ett visst grundpris per kubikmeter för under året först förbrukade 5,000 kbm. och med fallande pris för därutöver förbrukat vatten. Ofta gäller grundpriset endast för först förbrukade 200, 400, 1,000, 2,000 eller 4,000 kbm. vatten. Några exempel från år 1919 på dylika rabatter meddelas nedan. Vattenavgifterna utgingo sålunda i Vänersborg med 19 öre pr kbm. för förbrukning intill » 1 5 » »

J

>

J>

över

200 kbm. pr 200

»

år

TI

T>

Gävle med 20 öre pr kbm. för förbrukning intill » i 6 » >

>

»

»

»

»

»

»

»

T

»

»

»

3,oo°

*

5,000

»

i> >

»

5,ooo

»

7,000

»

» »

»

över

7,000 kbm. pr år.

med 25 öre pr kbm. för förbrukning intill

2,000 kbm. pr år

»

»

1,000 kbm. pr år

mellan 1,000 och 3,000 kbm. pr år

*

»

»

»

» I

»

Eslöv t

>

TI

TI

»

mellan 2,000 och 5,000 kbm. pr år

»

»

2>

»

»

T>

över

5,000 kbm. pr år.'

Norrköping med 30 öre pr kbm. för förbrukning intill >

24 Ti

TI

t

Ti

Ti

ÖVCT

1,000 kbm. pr kvartal 1,000

»

>

»

189¶Göteborg med 30 öre pr kbm. för förbrukning intill > 2J

> »

»

>

»

över

5,000 kbm. pr år 5,000

»

»

t

På en del håll medgivas dessutom särskilda lättnader i avgifterna för vissa större förbrukare, exempelvis i Hässleholm, där avgiften år 1919 utgjorde 9 öre pr kbm. för Statens Järnvägars förbrukning och 15 öre för Skånska Trängkårens, mot 25 öre pr kbm. för övrig förbrukning. Vatten för speciella ändamål betalas antingen enligt mätare med samma pris som vatten för industriförbrukning eller med viss avgift per badrum, w. c. etc. och år. I efterföljande tablå lämnas några exempel på dylika avgifter från år 1919. A v g if

p e r

år

Stad rum

Stockholm ... Göteborg

badrum

w. c.

vattenkran

—

—

—

Norrköping ...

3: — ingen ingen

Gävle

ingen

ingen enl. mätare 5= — 20: — — 15 ingen 8 5:-

Kristianstad... Falun Nyköping

5:-1)

10: —

Kristinehamn. Skövde Lindesberg ... Vimmerby ...

2: —

—

4: — 4: —

10: — 10: —

i: —

— 3 — 10 — 7 — 10 — 12

2: 50

10: —

3: —

10: —

IO

—

tvättstuga

— —

för vattning av gärd klappnötoch bassäng kreatur plantering pr kvm.

— —

0:08

3: —

ingen

3:75

ingen

3 : - 1 ) 3: —

— — — —

— — 3:-1) — — 2 — 4:- ) — —

—

—

5: —

3= —

—

__ —

3: — 8: -

0: 05

2: —

0: 05

2: —

—

—

—

Å följande sidor hava sammanförts tillgängliga uppgifter från åren 1908, 1913, 1919 och 1921 angående vattenavgifternas storlek i städerna. ') Pr vattenkran.

) Minimiavgift (avgiften utgår med 70 öre pr rum).

190 A.

Vattenavgifter för hushålls förbrukning, a) Avgift pr rum och år. 1908

Stad

kronor

Stockholm Hälsingborg Örebro Eskilstuna Jönköping Västerås Linköping Borås Karlstad Halmstad Landskrona Trollhättan Södertälje Uddevalla Östersund Falun Nyköping Söderhamn Trälleborg Kristinehamn Luleå Skövde Lidköping Nässjö Katrineholm Sala Varberg Umeå Boden

2: — 1: 50 2: — 3: — 2: — 2: — 3: — 3: — 3: — 2: — 1: —

•

3:50 2: 50 2:— 2: — 3: — 4:— J ) — 2: — 3: — 1 :— 2: 50 — 3: — 2:50 3: — —

I9I3 kronor 2:

1: 50 2 3 2 2 3 3 3 2 1 3 3:50 2: 50 2 2 3 4:—*) 2:50 3 3 1 2 : 50 3 : 75 2:50 2:50 3: — —

kronor 3 3 :50 2 :50 3:—

kronor

? :50

3:— 4:— 3:— 4 :50 2 :50 1 3• 4:— 4:— 2:— 2:— 4:— 4: - ) 3: — 4:— 3:— 1 2 :50 3:— 4:— 3:— 2 :50 3:— 4•—

0:

3: 3: 5: 2: 4: 4: 3: 5: 2: 1: 5: 4: 4: 3: 3: 4: 4: 3: 4: 5: 1: 3: 3: 4: 5: 3: 4: 7:

Anm. *) Denna beräkningsgrund gäller endast för lägenheter om högst två rum och kök; för större lägenheter utgår avgiften eifter mätare.

191 Stad Skara Enköping Eksjö Motala Arvika Åmål Mariestad Arboga Norrtälje Falkenberg Filipstad Örnsköldsvik Strängnäs Hässleholm Lindesberg Vimmerby Hjo Nora Askersund Säter Gränna

icjoS

kronor 3: — 2: — 2:— 3 : 50 2:— 3:— 2:— 2:50 — 2:50 2:50 ingen

kronor 3: — 2:— 2:— 3 : 50 2:— 3:— 2:— 2:50 — 2:50 2:50 2 :— 3: —

kronor 3: — 2: — 2:— 4: — 3:— 3:— 3:— 2:50 4:50 2:50 2:50 2 :— 3: — 3: — 2:50 3: — 2:50 2:50 3: — 4:— 1:50

kronor 3: — 3: — 3: — 4: — 3: — 3: — 3: — 4:50 4:50 4:25 4: — 2: — 4: — 3: — 2:50 3: — 2:50 2:50 3: — 4: — 1:50

—

2:50 2:— 3: — a )

b)

2:50 3: — 2:50 2:— 3: — ') 1:50

Avgift efter mätare.

(Anm. * framför en stad angiver, att avgiften antingen utgår efter mätare eller per rum och år enligt a.). Avgift per kbm. vatten Stad »Hälsingborg »Örebro »Västerås Kalmar J

öre 10 20 20 20

öre 10 20 20 20

öre 20 25 20 30

öre 20 35 20 30

) Avgift 2: — å 3: — kronor per person och år.

192¶K)o8 öre

Stad

»Trollhättan Västervik Eslöv Ängelholm »Hässleholm Kungsbacka

25 25

Avgift per kbm. vatten 1913 1919 öre öre

25 25 25 201)

1921 öre

25 25 25 25:) 25 20

—

25 40 25 25 25 20

c) Avgift efter fastighets taxeringsvärde. Malmö. Sedan år 1908 erlägges för varje fastighet, där vattenledning inletts, en minimiavgift efter taxeringsvärde till och med därutöver s

1,000 kronor

2 kronor

>

»

I

,5°°

*

»

>

l

>

2,000

»

»

»

s

»

>

2,500

T>

»

Ti

i

TI

Ti

3,000

»

6 T)

TI

D

>

Ti

4,000

»

*

2>

Ti

>

2>

5,000

>

S

»

och sedermera kronor 0:80 för varje fullt 1,000-tal kronor, varmed taxeringssumman överstiger 5,000 kronor. Ystad. För varje fastighet, i vilken vattenledning inletts, erlägges vid ett taxeringsvärde intill därutöver till och med

i,ooo kronor

2 kronor

l

,S°o

»

» >

»

»

>

>

2,000

»

>

»

»

»

2,500

2>

»

» »

> »

> >

» »

3,ooo 4,000

> »

6 7

> »

>

s

>

»

5,ooo

»

>

och sedermera 80 öre för varje fullt 1,000-tal kronor, varimed taxeringsvärdet överstiger 5,000 kronor. 1 Anm. ) Avgiften kan också utgå med kr. i : 25 för 1,000 k r . av egendomens tax.-värde. s ) Minimiavgift kr. 1: 50 för 1,000 kr. av egendoms taxeringsvärde och 20 kr. för varje mätare.

193 Utan annan avgift än ovanstående medgives en förbrukning intill 60 1. per dygn och person. Överskjutande förbrukning betalas med 20 öre per kbm. Hudiksvall. Åren 1908 och 1913 erlades för varje påbörjat 1,000-tal av taxeringsvärdet 1 krona intill 70,000 kronors taxeringsvärde; därutöver med 50 öre. År 1919 med 2 kronor för varje påbörjat 1,000-tal. Boden. För varje fastighet, i vilken vattenledning inletts, erlades år 1919 dels en årlig grundavgift å 5 kronor för varje fullt 1,000-tal av fastighetens taxeringsvärde och dels 4 kronor för varje rum. Från och med år 1920 hava avgifterna höjts till 8 kronor respektive 7 kronor. Ängelholm. Före kristiden utgick vattenavgiften antingen efter mätare med 20 öre per kbm. eller med kronor 1:25 för varje 1,000-tal av fastighets taxeringsvärde. Under krisåren höjdes avgiften till 25 öre per kbm. med en årlig minimiavgift inom staden å kronor 1: 50 för varje 1,000-tal av taxeringsvärdet och utom staden å 20 kronor för varje mätare. Laholm. Enligt den år 1910 fastställda taxan utgår avgiften för fastighet med taxeringsvärde understigande 40,000 kronor med kronor 1: 50 per påbörjat 1,000-tal kronors taxeringsvärde; samt för fastighet med taxeringsvärde överstigande 40,000 kronor med kronor 1:25 per påbörjat 1,000-tal kronors taxeringsvärde. Minimiavgiften för en fastighet utgör 3 kronor. Ronneby. För varje påbörjat 1,000-tal av fastighets taxeringsvärde erlägges 1 krona. Lund. Vattenledningsverkets inkomster utgöras av dels avgifter å all vattenförbrukning, som ej är att hänföra till hushållsförbrukning, dels arrenden, hyror och dylikt samt dels uttaxerade medel. Sedan de ordinarie inkomsterna beräknats, bestämma stadsfullmäktige varje år vid behandling av stadens budget så stor utdebitering på bevillningstaxerade fastigheter, att verkets utgifter för drift, räntor och amorteringar täckas. Utdebiteringen får, enligt ett stadsfullmäktigebeslut den 19 februari Kommunal affärsverksamhet.

194 1886, högst utgå med 15 öre per 100 kronors taxeringsvärde. Den har uppgått till år 1908

12 öre pr i o o kronors taxeringsvärde

> 1913

>

»

»

»

>

»

»

>

>

>

» 1921

>

»

»

»

»

J

Här är alltså icke fråga om vanliga vattenavgifter utan om en för vattenledningens behov särskilt avsedd beskattning av stadens fastigheter. Vattenavgifter för industriförbrukning. Avgift i öre per kbm. vatten. Stad

1921 Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Gävle Örebro Jönköping Eskilstuna Västerås Uppsala Karlskrona Linköping Borås Lund Karlstad Halmstad Landskrona Sundsvall Kalmar

20 20 201) 20 20 20 20 10 20 20 20 20 20 15 20 20 15 15 15 20

20 20

20 30

30 30

201)

201)

25\)

20 20 20 20 15 20 20 19 20 20 15 20 20 15 15 15 20

30 20 20 25 18 20 20 27 30 30 15 20 30 20 25 15 30

35 20 40 35 20 35 20 27 30 30 15 20 33 20 25

Anm. ') sid. 192).

22,5

30¶Dessutom avgift efter fastigheternas taxeringsvärde <(se

195¶Avgift i ör Stad

Trollhättan . Södertälje . . Uddevalla . . Östersund . . Kristianstad Falun Västervik ... Ystad Nyköping . . Söderhamn . Trälleborg . Kristinehamn Luleå Härnösand . Skövde Växjö Vänersborg . Oskarshamn Lidköping . . Nässjö Katrineholm Sala Varberg Karlshamn . , Hudiksvall . , Umeå Boden Skara Alingsås Eslöv Enköping . .. Eksjö Avesta

25 20 26,7 5 20 15 20 25

25 20 26,' 20 15 20 25

25 20

25 20

42,8

42,8

20 15 20

25 25 30 40 25 30 35 25 40 40 20 10 25 19 25 25 25 30 40 25 20 25 25 160 20 20 25 30 20

20 25 — 20 25 18 10 20 19 — 20

20 25 20 20 25 20 10 20 19 20 20

20 20 20 20 20 20

20 20 20 20 20 20

20 20 25 20 20

20 20 25 20 20

20 30 35 25 20 25 20 10 25 19 20 20 20 30 28 20 20 25 20 160 20 20 25 20 20 ')

)

') Vattenverksstyrelsen äger för varje särskilt fall träffa avtal om vattenavgiften.

196¶Avgift i öre per kbm. vatten. Stad

1921 Motala Arvika Åmål Mariestad Arboga Norrtälje Ängelholm Falkenberg Filipstad Lysekil Örnsköldsvik Strängnäs Hässleholm Lindesberg Vimmerby Skellefteå Hjo Kungsbacka

20 — 20 20 25 — 20 20 20 20 12 20 — 20 20 0 20 15

20 20 20 20 25 — 20 20 20

23 20 20 25 25 25 20 20

23 20 20 25 45 25 25 34 30

20 20

30 20 25 20 20 0 20 20

30 30 25 20 20 0 20 20

20 20 0 20 15

Ett utmärkande drag för vattenavgifterna är som synes stabilitet. De en gång fastställda avgifterna bibehållas år efter år utan hänsyn till ökade eller minskade kostnader för drift eller för förräntning av nyanläggningar. Mellan åren 1908 och 1913 företogs förändring (höjning) av avgifterna för hushållsförbrukning endast i 3 städer. Förhållandet var likartat ifråga om industriförbrukning; avgifterna voro desamma år 1913 som år 1908 i 55 städer, höjdes i 3 städer och sänktes i 1 stad. Icke ens penningvärdets våldsamma fall under krigsåren medförde några genomgripande förändringar av vattenavgifterna. Sålunda läto flertalet städer, som år 1913 utlämnade vatten för hushållsändamål utan avgift, förbrukarna bibehålla denna förmån. Plöjningar under tiden 1914—1919 i avgifterna per rum för hushålls förbrukning företogos i 19 städer, under det att samma

197 avgifter bibehöllos i 26 städer. På ett undantag när, Hälsingborg, där avgifterna ökades med 133 procent, voro höjningarna relativt obetydliga, växlande mellan 6,67 procent på 1913 års avgifter i Katrineholm och 60 procent i Uddevalla. Under samma tid höjdes avgifterna för industriförbrukning i 24 städer, medan avgifterna bibehöllos oförändrade i 38. Höjningarna växlade mellan 15 procent på 1913 års avgifter i AI otala och 66, G T procent i Landskrona. Den de närmaste åren efter kriget fortsatta dyrtiden, förmodligen också i förening med städernas allmänna finanssvårigheter, medförde ytterligare prisstegringar. Intill år 1922 företogos höjningar av 1919 års avgifter för hushålls förbrukning i 21 städer och för industri förbrukning i 25, mot det att avgifterna bibehöllos i respektive 29 och 42 städer. Huru 1921 års avgifter procentuellt förhålla sig till 1913 års, åskådliggöres i efterföljande tablå. I städer, som icke upptagits, hava 1913 års avgifter oförändrade bibehållits. Från ett fåtal städer saknas erforderliga uppgifter. Förhållandet mellan vattenavgifterna i städerna åren 1913 och 1921. Stad

Stockholm . Göteborg ... Malmö Norrköping Hälsingborg Gävle Örebro Eskilstuna . Jönköping . Västerås . . , Uppsala . ..

Procentuell ökning från 1913 till 1921 för hushållsförbrukning industriförbrukning

80 0 0 0 133 0 75 67 25 100 0

50 50 25 75 0 100 75 75 33 0 42

198 Stad Karlskrona Linköping Karlstad Halmstad Landskrona Sundsvall Kalmar Trollhättan Södertälje Uddevalla Östersund Kristianstad Falun Västervik Nyköping Söderhamn Trälleborg Kristinehamn Luleå Växjö Oskarshamn Lidköping Katrinehom Sala Varberg Hudiksvall Umeå Enköping Eksjö Motala Arvika Mariestad

Procentuell ökning från 1913 till 1921 för hushållsförbrukning industriförbrukning 0 50 33 50 83 65 25 33 0 67 0 50 50 50 67 0 14 0 60 60 50 2^ 0 67 75 50 60 60 33 50 0 40 40 25 33 100 67 60 0 23 2o 20 23 7 50 100 100 20 25 100 25 33 25 50 50 50 0 14 15 50 0 50 25

199 Stad

Arboga Ängelholm Falkenberg Filipstad Örnsköldsvik Strängnäs Nora

Procentuell ökning från 1913 till 1921 för hushållsförbrukning industriförbrukning

80 25 70 60 0 33 25 Vattenledningsverkens

80 25 70 50 50 50

ekonomi.

Förhoppningar att vattenledningsverk skulle kunna lämna vinst åt stadskassan, torde ingenstädes hava medverkat vid tillkomsten av städernas vattenledningsverk. Snarare synes man i regel vid vattenledningsverkens planerande hava räknat med förlust på rörelsen. Åtskilliga vattenledningsverk upptogo ju förr icke några som helst avgifter på levererat vatten. Och alltjämt gäller, att vattenavgifterna i flertalet städer icke förslå att täcka, förutom de rena driftskostnaderna, även avskrivningar och räntekostnader. Härtill medverkar på många håll, att stadens egna verk och inrättningar icke debiteras avgifter för levererat vatten. Vidare äro avgifterna på den största förbrukningen, den till hushållsändamål, föga rationella, i det att de utgå med visst belopp per rum och icke per enhet förbrukat vatten. Städernas gas- och elektricitetsverk hava däremot så gott som fullständigt övergivit ett likartat system med viss årlig avgift per låga eller lampa. Redan med hänsyn till själva beräkningsgrunderna för vattenavgifterna torde sålunda kunna sägas, att städerna fortfarande icke betrakta sina vattenledningsverk såsom affärsföretag i samma mening som övriga kommunalindustriella verk. Efterföljande ekonomiska data visa också, att det ekonomiska resultatet av vattenverksrörelsen endast undantagsvis varit ur affärssynpunkt tillfredsställande.

200 c a ä -* "°

•C

.2

o

5¶M> « be c

« -a

4-

° -

rt

o

ro ro

vo vo

o co

1 M

o

ON

j ^

utgi

Uri

> CO

o c o

CD

NO 00

oo

H

oo N

«r>

vo

IH

>

tN)

O 4-1

o 4-

t--.

.9

bjo o> 1—1

vn

o c

1 S

(1) C/i

O

H

**

ON

vo

I O

NO

vn

o^

OO

ro vn

«* "<f

oo

M

• *

NO

••« G <u

• * N O

00 ON

rt <* * o" W r*o O

NO"

4-

cn

•a

«• O

O

ON

_

NO i~~

o_ ef

ON ON CO 00 VO

vo

"*

O

NO_

CNl T)-

00 NO

I-I

N

VO

ON rt

I O

o"

TJ-

NO

M

r^ O

ro

NO

M ii

VO

"*

1 ^

NO t--. VO

ro

M" I-.

NO"

CNT

r-~ ro

CN]

ro

O

O r^

ro e<J

ei

O

N

ro

^r o

>*

OO

ro

O

«$•

C

00 oo" ro

o LO

O

NO

t^

O N

•ö

•sF O

T-

r-.

ro

u-i

O

NC

vo NO ON

rö

M

°-

N O

r^

CN]

H4

«*

VO

C)

O ro

O N

t

ON

O

O

C

O

O

o o o o •"i

Q

O

ON

00 CN>

VO ON

o

NO OO vo

vo

vö

vö

O

NO 1--

ro

r^

ef

ef

r^ r^.

vo r^

Tf

1^

<^-

O x^

vo

vo'

oo"

Cl

Tlrvi

Tt

VO

N ts

O

O

NC

CN]

o"

NO

ro

o"

vö

M

ON

CNT

51 C.

rö

r^

O vo

rö

00 00

TjON

O ro vo

o_

VO

NO"

CN

rö

TjTf

ro

ro

ON

ON

rö

oo

ON

NO"

NO

NO_

r)

_, r o

CO.

00 J^

•<*:

VO I O

r^

O

ON

N

o

O

s «-

4-

o

w w cu bfl u <U

o

o

>

-4-1

t*

o

o

^

IH

cu *o :crj

t-

1 *-

n

o

£ > s ^ •> c

c

»-(

C)

O

G O

rO

•4-1

OS

O

i>

1-1

<U

oo"

"U G

o

CU

"d bJO G CU otf

OH OH

G CO

to

1O

G O

c° tx ™ .5 crt 5

^

£ NO

^

r-*

2 u

o

*

H

cl

,

vo

ro

ON

O t o

oo

ON t~.

ro O ro

rf d> r-^ o

CN>"

NO"

*"0

nläggnin s bokfö] värde

c CU

i n

vn

o

NO

M NO"

ef O

l i - 1

ON I O

o oo"

**

q.

t-^

c c

• *

CO

O N

oc

Tt M

ro vo

OO"

c

cö

rö

r-^ 00

rt 8 o o_

T+-

M

NO

t-.

o c

|

o"

NO 00

vö •t

CN)"

—i

^rs

NC

'f

rt"

vO

ef

ro m

N O NO_

vn C N

,

vn, v n

o

Q

O

rö

|

CN

O N

NO

CO

CNT

r^

1 ro ro

M

<* <* ^' + c •" " w"

NO

C)

NO

CM

VO

1-1 m

c

<rj

<* °°_ -$

O O O C*

00 ro

1 q

£• i n NO__

CNT

W) N

cn

)n

C

rt

be

c

be

*-;

•-i C

O ,*

o s o

t"

*

NO_^

Cl u-i

N

»fr

O N

r^

ro 00 rtNO"

O N

I O

vo

rt O0 *»• "i. v o CO ON

N-t-

• *

oo' IS

r^ rq

ro

Tj-

NO <N]

VO

rq

Tf

O 00

O

r^.

O Tf

VO 1 ^

ro

ON

t;

—

vö

rö

rö

<*

00 NO

C)

ro C v0

N

O

O

N+

Tj-

H M 00_

ro

ro

t ^

5 O Oj

ro vn

NO NO

vo ro ro 00

t-^. O

_, ro

Tt-

O N

o"

NO"

NO

i n

r-~

•cj-

C]

< O

rt rt C

ort

^ 1 c <

ro

CN

o

r--.

C

ro O OO" r^

r^ vo

M

*-*

N

N 00

vO O0

i o

O

O^ ro ro

ef oo

vö

ro

Tt-

1-1

00 O

ro

ON

<-o

ON

c.

ON

ON

o

ON

o 1

•«£ CNT NO

vö

rt

NO Tj;

rt"

vö

NO"

•*•

<t

rt CC

-

CN>

Cl Tf

IO

Tl-

r^

e» ro

N-f ro

vö

ro

M o

,c

O

u :0

tr.

O

^1-

ON

oc

ro

ON

O0 O

ro

ON

O0 O

ro

C N

ON

ON

ON

O N

ON

O N

ON

ON

O N

O^

1-1

C

bC

fcfl

'Si

Ja

O

O

O

O N

s

o

r^ r^ ro fC vo

OC

W X)

O 00

O N

:C

bJO

P «

4-i M

K

O

is

z

:rt X

201 «

r-c

ef o"

O

CN

ro n__ M

vo

CN]

ON

«* ro

M n

vo •* vö vo

NO

NO

NO

H__

ef 11

ef ro

n 00__ n~ vo